SOU 1953:7
Läkarutbildningen
N 4-0 (;(
a': (- — CDL"
&( 4. ICT?
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
I
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1953:7 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
LÄKARUTBILDNIN GEN
Betänkande av
1948 års läkarutbildningslcommitté
STOCKHOLM 1953
unt—
Statens offentliga utredningar 1953
Kronologisk förteckning
1. Valkretsar vié fullmäktigevnlikommnnerna. 1950 års folkom- - MF. .. 4_ K'" ..
röstnings- och valsä mu ' 36 s. Ill.
2. Betänkande ned förslag till Eskeristadgl m. m. Kihlström. 99 s. J!).
3. Betänkande ned förslag till itglrder för stödjande av blist- aveln m. m. Vctor Petterson. 77 |. Jo. . Nordisk Passfrhet. Betänkande nr 4. Victor Petterson. 28 s. U. . Lättnader i från om tullbehandling ln. ni. av motorfordon i tre- liken mellan (e nordiska länderna. Victor Petterson. 45 5. U.
6. Generella mender och fysiska kontroller inom investerings- politiken. 225. Iduns Tryckeri S
7. Läkamthildniigen. Victor Petterson. 394 &. E.
a !
Anm. Om särskild tryekort sj angiven. är kyokorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelseboksl'a'vema till det departe- ment, under vilkut utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesinstikdeplrtementet, Jo. :-
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1953: 7 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
LÄKARUTBILDNINGEN
Betänkande av
1948 års läkarutbildningskommitté
VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1953
INNEHÅLL
Skrivelse till departementschefen ........................................
Avd. 1. Inledning
' Kap. 1. Kommitténs uppdrag m. m. ................................ 11 . Kap. 2. Den medicinska undervisningen i andra länder .............. 17 Kap. 3. Läkarutbildningens mål och uppläggning .................... 19
Aud. II. Grundutbildningen (utbildningen före medicine licentiatexamen).
A. Allmänna frågor
Kap. 4. Fri eller bunden studieordning ............................ 29 Kap. 5. Integration i undervisningen ............................... 35 Kap. 6. Undervisningsformerna .................................... 39 Kap. 7. Examensväsendet ......................................... 47 Kap. 8. Anslagsfrågor rn. m. ....................................... 49 B. De särskilda läroämnena Kap. 9. Jämförande anatomi ....................................... 60 Kap. 10. Anatomi ................................................. 63 Kap. 11. Histologi ................................................. 68 Kap. 12. Medicinsk statistik ........................................ 72 Kap. 13. Medicinsk genetik ......................................... 74 Kap. 14. Det morfologiska året ...................................... 75 1 Kap. 15. Kemi .................................................... 77 Kap. 16. Medicinsk fysik ........................................... 83 , Kap. 17. Fysiologi ................................................. 88 % Kap. 18. Psykologi ................................................ 92 3 Kap. 19. Det kemiskt-fysiologiska året .............................. 94 ; Kap. 20. Bakteriologi .............................................. 95 ; Kap. 21. Patologi .................................................. 103 i Kap. 22. Farmakologi .............................................. 114 Kap. 23. Det propedeutiska året .................................... 120 Kap. 24. Medicin .................................................. 135 Kap. 25. Kirurgi .................................................. 148 Kap. 26. Klinisk kemi och klinisk fysiologi .......................... 162 Kap. 27. Röntgendiagnostik ........................................ 170 Kap. 28. Radioterapi med tumördiagnostik ........................... 175
Kap. 29. Pediatrik ................................................. 178 Kap. 30. Psykiatri ................................................. 184 Kap. 31. Barnpsykiatri ............................................. 203 Kap. 32. De kliniska specialämnena ................................. 207 Kap. 33. Dermato-venereologi ...................................... 210 Kap. 34. Klinisk epidemiologi ...................................... 213 Kap. 35. Ftisiologi ................................................. 218 Kap. 36. Neurokirurgi ............................................. 221 Kap. 37. Neurologi ................................................ 222 Kap. 38. Obstetrik och gynekologi .................................. 225 Kap. 39. Oftalmiatrik .............................................. 234 Kap. 40. Oto-rhino-laryngologi ...................................... 238 Kap. 41. Hygien och socialmedicin .................................. 240 Kap. 42. Rättsmedicin ............................................. 267 Kap. 43. Krigsmedicinsk undervisning .............................. 272 Kap. 44. Medicinens historia ....................................... 276 C. Undervisningens organisation
Kap. 45. Undervisningens årliga omfattning . ........................ 278 Kap. 46. Medicine kandidatexamens omfattning . .................... 281 Kap. 47. Studieplanen . ............................................ 284 Kap. 48. Studier vid olika lärosäten ................................ 290 Kap. 49. De studerandes värnpliktsförhållanden . .................... 293 Kap. 50. Studietidens längd ........................................ 299 Kap. 51. Kunskapskontrollen ...................................... 306 Kap. 52. Handläggningen av undervisningsfrågor .................... 318 Kap. 53. Samarbetsorgan för undervisnings- och sjukvårdsfrågor ...... 329
Avd. III. Vidare- och efterutbildningen (utbildningen efter medicine licen- tiatexamen).
Kap. 54. Frågan om ett obligatoriskt sjukhusår ...................... 335 Kap. 55. Utbildning av allmänpraktiker ............................ 346 Kap. 56. Utbildning av tjänsteläkare m.fl. .......................... 348 Kap. 57. Utbildning av specialister ................................ 354 Kap. 58. Efterutbildning .......................................... 359
Avd. IV. Författningsfrågor m. m.
Kap. 59. Författningsfrågor ........................................ 367 Kap. 60. Övergången till den nya studieordningen .................. 369 Kap. 61. Sammanfattning .......................................... 371 Bilaga
Förslag till stadga om medicinska examina .......................... 385
Till
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet
Genom beslut den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att dels tillkalla högst nio sakkunniga för över- syn av läkarutbildningen och därmed sammanhängande frågor, dels också i den utsträckning så befunnes påkallat utse sekreterare och tillkalla experter.
Med anledning härav tillkallade departementschefen den 22 december 1948 såsom sakkunniga generaldirektören Bernt Nevrell, landstingsmannen Torsten Andrée, professorn vid universitetet i Lund Sven Larsson, numera professorn vid universitetet i Lund Haqvin Malmros, medicine kandida- ten Bertil Nosslin, prosektorn vid karolinska institutet Bror Rexed, pro— fessorn vid karolinska institutet Torsten Sjögren och numera professorn vid universitetet i Lund Jan Waldenström samt uppdrog åt Nevrell att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Den 9 april 1949 tillkallades departe- mentschefen såsom ytterligare sakkunnig professorn vid universitetet i Lund Helge Wulff.
Genom beslut den 12 oktober 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla ytterligare en sakkunnig. Med an- ledning härav tillkallade departementschefen samma dag professorn vid universitetet i Uppsala Gunnar Blix.
De sakkunniga har antagit namnet 1948 års läkarutbildningskommitté. Under tiden intill juli månad 1951 har såsom kommitténs sekreterare tjänstgjort numera förste kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet Christoffer Gottlieb. Såsom biträdande sekreterare har tjänstgjort numera andre kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet Åke Bruhn-Möller sedan den 1 juni 1949, amanuensen i riksräkenskapsverket Hans Poppius
sedan den 12 juni 1951 och numera tillförordnade förste revisorn i riks— räkenskapsverket Malte Oredsson sedan den 15 oktober 1952. Ledamoten Rexed har fungerat som kommitténs huvudsekreterare. Även ledamoten Nosslin har biträtt kommittén med fullgörande av sekreterargöromål.
Den 22 april 1949 tillkallade departementschefen medicinalrådet R. K. Bergman, kuratorn vid Södersjukhuset i Stockholm Elisabeth Bergsten, professorn vid karolinska institutet G. A. V. Fischer, professorn vid statens institut för folkhälsan S. P. M. Forssman, dåvarande chefen för medicinal- styrelsen, generaldirektören J. A. Höjer, socialläkaren P. G. Inghe och över- läkaren vid Långbro sjukhus, docenten G. A. R. Lundquist att såsom ex— perter biträda kommittén vid utredningen av frågor rörande den akade- miska undervisningen och forskningen i hygien och socialmedicin.
Den 28 maj 1951 tillkallade departementschefen professorn vid karo- linska institutet W. Boszeus att såsom expert biträda kommittén.
Kommittén överlämnade den 27 januari 1951 till departementschefen betänkande angående antagningen av medicine studerande m.fl. (SOU 1951: 4).
Efter särskilt uppdrag av Kungl. Maj:t den 29 juni 1951 överlämnade kommittén till chefen för inrikesdepartementet den 15 februari 1952 utred- ning och förslag angående viss krigsmedicinsk undervisning (stencilerad).
Under sitt arbete med återstoden av uppdraget har kommittén haft samråd med representanter för den medicinska undervisningen vid samt- liga lärosäten. Kommittén har sålunda vid skilda tidpunkter, dels genom särskilda sammanträden i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg, vid vilka företrädare för undervisningen närvarit, dels genom mindre delega- tioner, som likaledes besökt lärosätena, beretts tillfälle att överlägga med ämneslärarna i frågor, som berört utredningsuppdraget. Kommittén har vidare haft särskild överläggning .med representanter för de medicinska studentföreningarna.
I frågor, som är förknippade med bl. a. spörsmälet om vidareutbildningen för blivande allmänpraktiker och specialister, har kommittén haft fortlö- pande samråd med representanter för Sveriges läkarförbund.
Kommittén har genom enskilda ledamöter haft kontakt med företrädare för den medicinska undervisningen i de nordiska grannländerna.
Kommittén har under sitt arbete avgivit remissvar i ärenden som hän- skjutits till kommittén för särskilt yttrande.
Vissa handlingar, som överlämnats till kommittén för att tagas i över- vägande vid fullgörandet av dess uppdrag, återställes härjämte.
Till kommittén har även inkommit skrivelser från organisationer och enskilda med synpunkter och förslag rörande olika medicinska undervis- ningsfrågor.
Med sina uttalanden och förslag i detta betänkande anser sig kommittén ha tagit ställning till överlämnade framställningar och inkomna skrivelser i vad de avser med läkarutbildningen sammanhängande frågor.
Sedan uppdraget slutförts, får kommittén vördsamt överlämna betän- kande med förslag rörande läkarutbildningen.
Stockholm den 24 februari 1953.
BERNT NEVRELL
TORSTEN ANDRéE GUNNAR BLIx SVEN LARSSON
HAQVIN MALMROS BERTIL NOSSLIN Buon REXED
TORSTEN SJÖGREN JAN WALDENSTRÖM HELGE VVULFF
/ Hans Poppius
AVDELNING I
INLEDNING
Kap. 1. KOMMITTENS UPPDRAG M.M.
Kommitténs uppdrag
Direktiven för kommitténs innefattas i ett anförande till statsråds- protokollet över ecklesiastikärenden den 29 oktober 1948 av dåvarande che- fen för ecklesiastikdepartementet, stats- rådet J. Weijne. Departementschefen anförde därvid följande.
Genom beslut den 10 juni 1938 bemyndi- gade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sak- kunniga för att utreda den redan då sedan lång tid tillbaka aktuella frågan om läkar- utbildningens reformering. De sakkunniga redovisade under åren 1941—1945 sina ut- redningsresultat i följande fyra betänkan— den:
Läkarutbildningen: I. Utbildningen till medicine licentiatexamen, avgivet den 28 augusti 1941 ( SOU 1941:27 ).
Läkarutbildningen: Överarbetning av 1941 års förslag, avgivet den 15 december 1945 (SOU 1945: 57).
Läkarutbildningen: II. Fortsättnings— och repetitionskurser för läkare, avgivet den 29 september 1943 ( SOU 1943:41 ), samt
Läkarutbildningen: Ill. Utbildningen ef- ter medicine licentiatexamen, avgivet den 15 december 1945 ( SOU 1945:56 ).
Det som del II betecknade betänkandet har föranlett slutligt beslut från statsmak- ternas sida men i övrigt äro läkarutbild- ningssakkunnigas förslag ännu i huvudsak beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
De sakkunnigas förslag beträffande lä- karutbildningen såväl före som efter me— dicine licentiatexamen ha från åtskilliga håll utsatts för stark kritik. Krav på över— arbetning av förslagen ha framförts i åt- skilliga av remissvaren, däribland i ytt- randena från karolinska institutets lärar— kollegium, medicinska fakulteten i Lund, kanslern för rikets universitet, medicinal- styrelsen, svenska läkaresällskapet och Sve- riges läkarförbund.
De kritiska synpunkter, som kommit till uttryck i remiSSyttrandena, sammanfalla icke alltid med varandra. De reformkrav, som från olika håll resas, äro sålunda mer eller mindre långtgående. Längst i detta avseende gå svenska läkaresällskapet och medicinalstyrelsen. De föreslå en radikal omvärdering av omfattningen av det kun- skaps- och erfarenhetsstoff, som bör ingå i medicine licentiatexamen, och i samband därmed en genomgripande omläggning av den kliniska utbildningen. Huvudtankarna i detta reformförslag, som influerats av för-
arbete _
hållandena i de anglosachsiska länderna, synas vara följande.
Den tid, som utbildningen av läkare för närvarande tar i vårt land, borde kunna väsentligt nedbringas utan eftersättande av läkarens yrkesskicklighet. En nedskärning av den av de sakkunniga till 7 år beräk- nade totala studietiden kunde dock icke gå ut över de teoretiska studierna utan en be- tänklig sänkning av den allmänna standar- den. Däremot syntes en avsevärd tidsvinst vara möjlig genom en radikal omläggning av den kliniska utbildningen i riktning mot en relativt tidig differentiering. De kliniska studierna fram till licentiatexamen borde därvid koncentreras till de tre hu- vudämnena medicin, kirurgi och pediatrik. Utformningen av undervisningen i dessa ämnen skulle ske med ökat hänsynstagande till den förebyggande medicinen och social- medicinen samt till psykiska faktorers roll som sjukdomsorsak. Obligatoriska kurser och tjänstgöringar i andra ämnen borde reduceras både med avseende på kursernas längd och fordringarna i tentamina eller slutförhör. Under förutsättning av tillräck- lig rationalisering och intensifiering av undervisningen borde studietiden för medi- cine licentiatexamen härigenom kunna be- gränsas till tre år efter medicine kandidat— examen mot fem enligt de sakkunnigas förslag. Licentiatexamen skulle utgöra en grundexamen för alla läkare men skulle icke medföra allmän legitimation som lä- kare; en sådan skulle erhållas först efter ett på licentiatexamen följande obligato— riskt sjukhusär. Under det sistnämnda kunde en viss differentiering äga rum. Bli- vande tjänsteläkare och allmänpraktiker skulle fullgöra det obligatoriska sjukhus- året på odelade lasarett eller medicinska avdelningar, blivande specialister på medi— cinska eller kirurgiska avdelningar osv. Efter denna grundläggande sjukhusutbild— ning skulle följa möjlighet till ytterligare sjukhusutbildning med eller utan speciali- sering.
Lärarkollegiet vid karolinska institutet har — utan att ingå på detaljer — uttalat sig i samma riktning som svenska läkaresäll- skapet och medicinalstyrelsen beträffande de kliniska studierna fram till medicine licentiatexamen. Medicinska fakulteten i Lund åter förklarar sig hysa starka betänk- ligheter mot en förkortning av licentiatstu- dierna i den av svenska läkaresällskapet föreslagna omfattningen. Fakulteten erin— rar om de särskilda förhållanden i vårt land, som tala för att licentiatutbildningen göres relativt mångsidig, exempelvis det stora antalet tjänstelåkare och allmän-
praktiker och det relativt ringa antalet spe- cialister. Fakulteten varnar även för alltför stort jäkt i studierna och risken för sänk- ning av läkarnas standard.
Sveriges läkarförbund vänder sig med skärpa mot tendensen att uppställa en för- kortning av studietiden som ett primärt önskemål. Med hänsyn till den medicinska vetenskapens lavinartade utveckling och samhällets allt större krav på läkarnas yrkesskicklighet syntes det osannolikt, att någon mer betydande förkortning skulle kunna åstadkommas.
Ett spörsmål beträffande läkarutbild- ningen, varom i remissyttrandena en rela- tivt stor enhällighet råder, gäller frågan om en förnyelse av undervisningsformerna. Det anses sålunda önskvärt att väsentligt minska antalet katedrala föreläsningar till förmån för en mera individualiserad un- dervisning i form av demonstrationer, se- minarier och konferenser samt en förbätt- rad rondundervisning. Det framhålles, att en dylik reform förutsätter uppdelning av de studerande på smärre grupper och där- för kräver avsevärt flera lärare av olika kategorier. En viktig förbättring skulle även kunna ske genom betydligt intimare samarbete mellan lärarna i de olika äm- nena; det framhålles nämligen såsom en stor brist i den svenska läkarutbildningen, att de många särskilda ämnena och ämnes- grenarna studeras alltför fristående från varandra, utan tillräckligt beaktande av inbördes sammanhang. Moderna hjälpme- del vid undervisningen, såsom film m.m. borde även användas i större utsträckning. Vikten av goda, relativt kortfattade läro- böcker och kompendier understrykes även. De studerande borde vidare under de kli- niska tjänstgöringarna befrias från allt för utbildningen värdelöst rutinarbete, som kunde övertagas av laboratorie- och biträ- despersonal.
I flertalet remissyttranden ägnas stort in- tresse åt läkarutbildningssakkunnigas för— slag ifråga om gallringen bland inträdes- sökandena till den medicinska studiebanan. Nu gällande bestämmelser i detta avseende ha medfört en betydande köbildning fram— för begynnelsekursen. Väntetiden, som upp— går till 1—3 år, utfylles med betygskom- pletteringar. Orsaken härtill är uppenbar— ligen, att det nuvarande systemet tillmäter betygskompletteringar meritvärde i kon— kurrensen om det begränsade platsantalet. De sakkunniga ha föreslagit en anordning som ökar möjligheterna för sökande med goda studentbetyg att utan väntetid efter studentexamen vinna inträde men ha icke tagit steget fullt ut; enligt deras förslag skulle således s.k. ”konkurrenskomplette- ringar” alltjämt kunna förekomma. I flera remissyttranden påyrkas nu en vida radi-
kalare omläggning av urvalsförfarandet. De flesta remissinstanserna önska helt slopa konkurrenskompletteringarnas meritvärde, dock med vissa dispensmöjligheter t. ex. vid sjukdomsfall. Medicinska fakulteten i Lund framhåller vidare önskvärdheten av att för läkaryrket icke lämpade studerande effek- tivt utgallras. För närvarande sker icke, påpekas det, någon sådan gallring efter in- tagningen, vilket säges ha till följd en på- taglig sänkning av läkarkårens genom- snittsstandard. För att åstadkomma en be- hövlig gallring kunde det enligt fakulteten ifrågasättas att införa en naturvetenskap- lig, premedicinsk studieperiod, omfattande exempelvis en termin, under vilken de sö- kande finge dokumentera sin lämplighet för medicinska studier. — Tanken på en dylik förberedande studieperiod har fått stöd även i andra remissyttranden, exem- pelvis de som avgivits av medicinalstyrel- sen, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund.
Såsom framgår av dessa antydningar om innehållet i remissyttrandena över läkar- utbildningssakkunnigas förslag har det bil- dats en stark fackmannaopinion till förmån för en betydligt mer genomgripande om- formning av den svenska läkarutbildningen än läkarutbildningssakkunniga velat ifråga— sätta. Även om meningarna i detta avseen— de äro delade, synas likväl kraven på en ny översyn av läkarutbildningen vara tungt vägande. Jag förordar, att särskilda sak- kunniga tillkallas för detta ändamål.
Det är givetvis icke lämpligt eller ens möjligt att ge några bindande direktiv för den nya översynen av läkarutbildningens organisation. De spörsmål, som i remiss— yttrandena berörts eller eljest äro aktuella, böra således utredas och prövas förutsätt- ningslöst.
Några av de enligt min mening väsent- ligaste problem, som komma att möta de sakkunniga, ha berörts redan i det före— gående referatet av innehållet i remissva— ren. Först och främst böra de sakkunniga således upptaga till prövning frågan om målsättningen för examensstudierna och de därmed sammanhängande spörsmålen om studietidens längd och utbildningen efter licentiatexamen. Dessa frågor stå i sin tur i intimt samband med själva det medicinska examensväsendet; de sakkunniga böra så- ledes taga jämväl sistnämnda spörsmål under omprövning.
Av central betydelse för läkarutbild— ningen äro även frågorna om undervis- ningens allmänna uppläggning och om nn- dervisningsformerna. Det har riktats kritik mot vad man kallat den nuvarande studie- planens ”additionssystem”, dvs. att spe- cialkunskaper staplas på specialkunskaper i från varandra fristående, slutna enheter
utan beaktande av inbördes sammanhang; de medicinska studierna kunna härigenom icke ge den önskvärda helhetsbilden. De sakkunniga böra pröva hållbarheten i denna kritik och om den befinnes riktig, söka finna botemedlen. Vad undervisnings- formerna beträffar, synes den relativa sam- stämmigheten i de framkomna meningsytt- ringarna ge stöd för antagandet, att en tämligen genomgripande modernisering är på sin plats.
Frågan om lämpliga former för urvalet bland sökandcna till de medicinska stu- dierna är ett annat betydelsefullt problem. Av vikt synes vara, att de s.k. konkurrens— komplctteringarna snarast möjligt bringas att upphöra. I samband med urvalsmetoden böra även frågorna om åstadkommande av en effektiv utgallring av för medicinska studier mindre lämpade samt om ett even— tuellt införande av en premedicinsk kurs upptagas till prövning.
En noggrann prövning bör även ägnas frågan om en reglering av utbildningen efter licentiatexamen. Läkarutbildningssak- kunnigas förslag i denna del har mötts med kritik, särskilt från huvudmännen för sjukvården och från Sveriges läkarförbund. Från huvudmännens sida göres gällande, att förslaget i alltför ringa grad tar hänsyn till sjukvårdens behov. Läkarförbundet ifrågasätter, huruvida en reglering som den ifrågasatta alls är erforderlig. För egen del har jag den uppfattningen, att reglerande ingripanden i detta avseende icke böra vid- tagas utan tvingande skäl.
I samband med översynen av läkarut— bildningen torde vidare till behandling böra upptagas den sedan länge aktuella frågan om hur man lämpligen bör ordna den akademiska undervisningen och forsk- ningen inom ämnet hygien med de därtill gränsande socialmedicinska ämnesområ— dena. Olika förslag till lösning av denna fråga ha tid efter annan framkommit utan att hittills ha lett till något resultat. Senast här frågan berörts av de medicinska hög- skolornas organisationskommitté i dess är 1946 avgivna betänkande, del I. Enär mycket delade meningar råder om hur dessa stora sinsemellan sammanhängande ämnesområden, vilka bruka sammanfattas under begreppet preventiv eller profylak— tisk medicin, böra begränsas och represen— teras vid våra medicinska högskolor, har kommittén icke ansett sig kunna för egen del taga ställning till detta spörsmål utan förordat ytterligare utredning. En sådan bör nu enligt min mening komma till stånd. Måhända kan det befinnas lämpligt att denna inom ramen för utredningsmän- nens allmänna uppdrag anförtros åt en särskild delegation, i vilken speciell exper- tis på området kan beredas plats — en
arbetsmetod, som kan komma att finnas praktisk även för andra speciella frågor.
Ett annat ämnesområde, som bör ägnas särskild uppmärksamhet av utrednings- männen, är psykiatrin. I en till mig ställd skrivelse har statens sinnessjukvårdsbered- ning framhållit angelägenheten av att vid den medicinska utbildningen större vikt fästes vid undervisningen rörande de ner- vösa och psykiska sjukdomstillstånden. En- ligt uppgift skulle omkring hälften av alla de patienter, som konsultera läkaren, lida av sådana sjukdomstillstånd. Starka skäl synas därför tala för att undervisningen i psykiatri — medicinsk psykologi däri in— begripen —— väsentligt förstärkes. I denna fråga bör samråd sökas med sinnessjuk- vårdsberedningen.
Någon djupgående analys av läkarbeho- vet synes icke erforderlig i samband med utredningen rörande läkarutbildningen. Ut— redningsmännen torde kunna utgå ifrån att behovet av läkare för överskådlig tid fram- åt kommer att vara så stort, att de medi— cinska högskolornas hela utbildningskapa- citet kommer att behöva tagas i anspråk, i varje fall under det närmast följande de- cenniet.
Åt de sakkunniga, som nu böra tillkallas för översyn av den medicinska utbild- ningen, torde även böra uppdragas att när- mare utreda frågan om inrättande av ett permanent organ för ordnad samverkan mellan, å ena sidan, medicinalstyrelsen och den praktiska sjukvården utanför undervis- ningssjukhusen och, å andra sidan, de me— dicinska högskolorna i egenskap av centra för medicinsk undervisning och forskning. Tanken på att tillskapa ett sådant organ framfördes av medicinalstyrelseutredningen i dess är 1946 avgivna betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal— och veterinärväsendet. Syftet med denna samverkan skulle enligt utred- ningen närmast vara, att sjukvårdens måls- män skulle få tillfälle att fortlöpande be— lysa de aktuella behov beträffande under- visningens planläggning och utformning, som utvecklingen på hälso- och sjukvår- dens område för med sig. Jag föreställer mig, att värdefulla impulser och synpunk- ter genom ett sådant kontaktorgans för— medling även skulle komma den praktiska sjukvården tillgodo. Tillskapandet av ett dylikt kontaktorgan har även rekommen- derats av statsutskottet vid 1948 års riks— dag. I samband med sin behandling av frågan om överflyttning av den centrala handläggningen av ärenden rörande under- visningssjukhusen från ecklesiastik- till in— rikesdepartementet anförde sålunda stats— utskottet (utlåtandet 1948: 147) i huvudsak följande.
De betänkligheter, som de akademiska
myndigheterna uttalat mot överflyttningen av nämnda ärenden, anser utskottet för sin del kunna till en del undanröjas genom in— rättandet av ett särskilt samarbetsorgan av rådgivande karaktär och bestående av representanter för vederbörande universi- tetsmyndigheter, medicinalstyrelsen och den praktiska sjukvården utanför undervis- ningssjukhusen. Detta organ bör träda i verksamhet redan på ett tidigt stadium av ifrågakommande ärendens handläggning och innan desamma i förekommande fall överlämnats till kanslern eller andra be— rörda myndigheter för yttrande. Härigenom skulle enligt utskottets mening en rationell organisation av den medicinska kliniska undervisningen och av sjukvården i riket väsentligen underlättas. Utskottet vill för sin del förorda, att ett samarbetsorgan av sålunda angivet slag av Kungl. Maj:t till- sättes snarast möjligt.
Riksdagen godkände statsutskottets ut- talande. Med hänsyn till att riksdagen för— klarat sig önska en snar lösning av spörs- målet om tillskapandet av det ifrågasatta samarbetsorganet torde de sakkunniga böra avge separat yttrande härom snarast möjligt. Även i andra fall kan det kanske befinnas lämpligt att avgiva särskilda för- slag, exempelvis ifråga om avskaffande av de förut berörda s. k. konkurrenskomplette— ringarna eller beträffande den preventiva medicinens representerande vid de medi- cinska högskolorna.
Till slut må framhållas, att den nya översynen av läkarutbildningen bör kunna ske på relativt begränsad tid, eftersom ett stort och värdefullt material redan finnes samlat. Jag vill emellertid understryka, att detaljutformningen av föreslagna åtgärder och annat, som är av vikt för det praktiska genomförandet av en blivande reform, icke får eftersättas, liksom att kostnadsberäk— ningarna utföras med största omsorg.
Det är önskvärt, att ntredningsmännen taga kontakt med motsvarande utrednings- organ i övriga nordiska länder, där en läkarutbildningsreform är aktuell; en viss likformighet i fråga om den medicinska utbildningen i de nordiska länderna ter sig nämligen enligt min mening såsom efter- strävansvärd. Av intresse för utredningen torde även vara ett par under senare är publicerade engelska utredningar rörande läkarutbildningen i England.
Läkarutbildningens nuvarande organisation
Kommittén kommer i fortsättningen att vid behandlingen av de olika under- visningsämnena redogöra för detaljerna i den nuvarande organisationen, varför
här endast lämnas en sammanfattande framställning av dess huvuddrag.
Det medicinska examensväsendet reg- leras av stadgan av den 28 juni 1907 angående medicinska examina med däri senare gjorda ändringar jämte vid skil- da tillfällen utfärdade särskilda be- stämmelser.
Enligt examensstadgan avlägges Ine- dicine kandidat- och medicine licentiat- examina vid universiteten och karolin— ska institutet (5 1). Någon ändring av examensstadgan med hänsyn till inrät- tandet av en medicinsk högskola i Göte- borg har icke gjorts. Analogivis tilläm- pas därför på denna högskola bestäm- melserna för karolinska institutet.
Fakulteten respektive lärarkollegiet skall tillse, att en för de studerandes ut- bildning till läkare avpassad och med hänsyn till värnpliktstjänstgöringen ordnad vetenskaplig undervisning finns att tillgå. Undervisningen meddelas i form av föreläsningar, kurser, övningar och tjänstgöringar (% 2).
För att få deltaga i undervisnings- kurs eller övning, som är stadgad för medicinsk examen, skall den studerande vara inskriven i medicinsk fakultet eller vid karolinska institutet. Rätt till dylik inskrivning tillkommer den, som vid av- lagd studentexamen eller fyllnadspröv- ning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi samt i matematik å latin- eller real- gymnasium ävensom enahanda vitsord i fysik och kemi å realgymnasium (% 7). Bestämmelser rörande tillträde till de medicinska nybörjarkurserna utfärdas av kanslern.
Medicine kandidatexamen skall av- läggas i följande examensämnen (% 16).
1. Anatomi, omfattande normal ana- tomi och därmed sammanhängande de- lar av embryologien ävensom grun— derna i den jämförande anatomien.
2. Histologi, omfattande normal histo-
logi och därmed sammanhängande de- lar av embryologien.
3. Fysiologi, omfattande allmän och speciell fysiologi.
4. Medicinsk kemi, omfattande fysio- logisk och patologisk kemi.
5. Farmakologi, omfattande farmako- dynamik och receptskrivningslära samt härför nödig kunskap i svenska farma- kopén.
6. Patologi, omfattande allmän pato— logi och bakteriologi. Innan den studerande får avlägga ten- tamen i något av ovannämnda ämnen, skall han ha genomgått vissa för varje ämne särskilt angivna kurser och öv- ningar, vilka således är obligatoriska för erhållande av betyg i respektive ämnen. Utom dessa obligatoriska kur- ser finns en förberedande undervis— ningskurs av obligatorisk karaktär, nämligen i allmän kemi, omfattande även de allmännaste grunderna i farma- ceutisk kemi. Den studerande måste ha genomgått denna kurs för att få delta i laborationskursen i medicinsk kemi (& 17). Ytterligare en förberedande un— dervisningskurs har erhållit obligatorisk karaktär, därigenom att kanslern före- skrivit dels att tillträde till kursen i all- män kemi endast lämnas åt den, som vid lärosätet ifråga på ett tillfredsstäl— lande sätt genomgått kursen i jämföran- de anatomi, dels ock att för tillträde till dissektionsövningarna på anatomisalen fordras genomgången kurs i jämförande anatomi. Studerande, som i vederbörlig ord- ning genomgått i 5 17 i examensstad- gan föreskriven undervisningskurs eller övning, äger tillgodoräkna sig detta vid tentamen i ämnet vid annat lärosäte (& 17, sista stycket). Medicine licentiatexamen skall avläg- gas i följande examensämnen (5 19).
1. Medicin, omfattande medicinsk pa- tologi och terapi.
2. Pediatrik, omfattande barnaål- derns fysiologi samt barnsjukdomarnas patologi och terapi.
3. Kirurgi, omfattande kirurgisk pa- tologi och terapi.
4. Oftalmiatrik, omfattande ögonsjuk- domarnas patologi och terapi samt läran om ögats brytningsfel.
5. Obstetrik och gynekologi, omfat- tande havandeskapets, förlossningens och barnsängcns fysiologi, patologi och terapi samt kvinnosjukdomarnas pato- logi och terapi.
6. Patologisk anatomi, speciell patologisk anatomi.
omfattande
7. Rätts- och statsmedicin, omfattan- de den medicinska vetenskapens till- lämpning vid lagskipning samt svensk lagstiftning och förvaltning rörande hälso- och sjukvård. I betyg över avlagd medicine licen- tiatexamen skall intagas jämväl de vitsord, den examinerade erhållit vid slutförhör efter de obligatoriska tjänst— göringarna i psykiatri samt i dermato- logi och venereologi ävensom efter den obligatoriska undervisningskursen i hy- gien (% 19). Innan den studerande får avlägga ten- tamen i något av ovannämnda, i medi- cine licentiatexamen ingående ämnen, skall han ha genomgått, respektive full- gjort, vissa för varje ämne särskilt an- givna undervisningskurser och tjänst- göringar. Vid anmälan till examen skall han även styrka, att han genomgått ovan nämnda tjänstgöringar i psykiatri samt i dermatologi och venereologi ävensom undervisningskurs i hygien (% 20).
Tidigare utredningar m. 111.
De utredningar angående läkarutbild- ningen, som framlagts före de i kommit- téns direktiv uppräknade betänkandena
av 1938 års läkarutbildningssakkun- niga (i fortsättningen benämnda LS), berörs i LS första betänkande (s. 3).
Flera utredningar av betydelse för kommitténs arbete har framlagts sedan LS avslutat sitt arbete. Enligt bemyndi- ganden den 22 juni och den 15 novem- ber 1945 tillkallades sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avge förslag beträf- fande universitetsorganisationen (1945 års universitetsberedning). Universitets- beredningeu har behandlat åtskilliga frågor av betydelse också för läkarut— bildningen. I dess betänkanden (SOU 1946: 9, 1946: 81, 1947: 75, 1949: 48 och 1949: 54) har sålunda behandlats lärar- kategorier, biblioteksfrågor, undervis- ningsnämnder, fakultetsledningen och dess personal, centrala Skrivbyråer, synpunkter på studietidens längd, exa— minas målsättning och utformning, stu- dietidsstatistiken, yrkesvägledning, un- dervisningsformer och metodik, tenta— mina, examenssammanträden, efter- prövning, ämnes- och fakultetskonferen- ser m. m.
För utredning rörande de medicinska högskoleinstitutionernas arbetsförhål- landen tillsattes enligt bemyndigande den 12 oktober 1945 en kommitté, som antog namnet de medicinska högskolor- nas organisationskommitté (MHO). I dess första betänkande (SOU 1946: 76) framlades förslag till en upprustning av de teoretiska institutionerna med hän- syn till personal, utrustning, anslag m. m. varjämte ett antal nya professurer och Iaboraturer föreslogs. Dessa förslag har i huvudsak genomförts. Motsva- rande åtgärder för de kliniska institu- tionernas del kom däremot icke till ut— förande. Senare behandlade MHO de kliniska institutionernas behov av lä— karpersonal, främst med hänsyn till forskningens behov (SOU 1947: 66). Denna utredning har ännu icke föran-
lett något genomgripande beslut av Kungl. Maj:t.
Den 29 september 1947 framlade me- dicinalstyrelsen utredning och förslag angående den öppna läkarvården i riket och Bilagor (SOU 1948: 14 1948: 24).
Enligt bemyndigande den 13 juni 1947 tillkallades sakkunniga för att så— som särskild beredning inom inrikes- departementet biträda vid fortsatt hand- läggning av frågorna om sinnessjukvår- dens effektivisering och utbyggande (statens sinnessjukvårdsberedning). En- ligt direktiven för beredningens arbete skulle bl.a. specialistutbildningen för psykiatriker bli föremål för övervägan— de. Beredningen avgav den 27 november 1947 en promemoria till chefen för eck- lesiastikdepartementet angående under- visningen i psykiatri före medicine li- centiatexamen, den 31 december 1947 förslag till kompletteringskurs för lä- kare vid statens sinnessjukhus samt den 11 januari 1950 ett betänkande (stenci— lerat) med förslag om specialistutbild- ningen i psykiatri.
Enligt bemyndigande den 22 februari 1946 tillkallades dåvarande landshöv- dingen, numera kanslern för rikets uni- versitet A. N. Thomson att såsom sak- kunnig verkställa utredning av frågan om samarbete mellan universitetet i Lund och allmänna sjukhuset i Malmö i avsikt att genom utökning av den prak- tiskt-kliniska undervisningen vid sjuk- huset förbättra utbildningen i ämnena praktisk medicin, kirurgi samt obstetrik och gynekologi. Sedan utredningsman- nen den 31 december 1946 avgivit ytt- rande och förslag i ämnet, inrättades efter beslut av 1947 års riksdag vid universitetet i Lund från och med bud- getåret 1948/49 professurer i dessa äm- nen, förenade med överläkartjänster vid allmänna sjukhuset i Malmö.
Enligt bemyndigande den 20 septem-
SOU
ber 1946 tillkallades sakkunniga för att utreda frågan om inrättandet av en me- dicinsk högskola i Göteborg. Betänkan- de med förslag härom avgavs den 26 februari 1947 (stencilerat), varefter de— taljutformning av förslaget skedde ge- nom organisationskommittén för medi— cinska högskolan i Göteborg i betän— kande den 9 januari 1948. Medicinska högskolan i Göteborg började sin verk- samhet 1949.
Enligt bemyndiganden den 18 juni
1949 och den 17 mars 1950 tillkallades sakkunniga för att utreda förutsättning- arna och kostnaderna för en ökning av antalet medicine studerande vid uni- versiteten i Lund respektive Uppsala. Utredningar avlämnades den 7 decem- ber 1949 respektive den 5 september 1950. Motsvarande utredningsuppdrag avseende medicinska högskolan i Göte— borg fullgjordes av organisationskom- mittén för denna högskola, och utred- ning avlämnades den 16 februari 1950.
Kap. 2. DEN MEDICINSKA UNDERVISNINGEN I ANDRA LÄNDER
Tidigare publikationer
Kommittén har icke funnit det på— kallat att sammanställa en fullständig beskrivning av olika länders medicin- ska undervisning, eftersom ett omfat— tande material härom blivit tillgängligt under senare år. I de särskilda ämnes- kapitlen har relevanta uppgifter sam- lats för de olika ämnena.
LS publicerade en utförlig redogö- relse av en av sina ledamöter, numera medicine doktorn G. Giertz för ”Den medicinska undervisningen i utlandet” som ett särskilt avsnitt i sitt första be- tänkande (SOU 1941: 27). Där skildra- des med ledning av upplysningar, in- förskaffade genom utrikesdepartemen- tets försorg, förhållandena i Förenta staterna, Danmark, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge, Storbritannien och Tyska riket.
Världsläkarförbundet (the World Me- dical Association) har med hjälp av en enkät till läkarorganisationer i ett 30—tal länder insamlat uppgifter om dessa
länders medicinska utbildning. Resul- taten har framlagts i två publikationer. Grundutbildningen fram till legitima- tionen behandlas i ”Standards of Medi- cal Education. Report 1.” (1950), och specialistutbildningen skildras i ”Post— graduate Medical Education and Spe- cialist Training. Report 1.” (1950).
I England har ett betänkande, ”Re- port of the Inter-Departmental Com- mittee on Medical Schools” (den s.k. Goodenoughrapporten) framlagts 1944 med utförliga diskussioner och förslag angående läkarutbildningen. Förslagen har ingående granskats av en särskild kommitté inom den engelska läkarorga- nisationen, British Medical Association, som publicerat resultaten av sitt arbete i en bok, ”The Training of a Doctor” (1948). Nya regler för den grundläg- gande läkarutbildningen utfärdades ,av the General Medical Council i dess ”Recommendations as to the Medical Curriculum” (1947). Rådets rekommen- dationer, som utgör minimifordringar för de erkända medicinska skolorna i
England, skiljer sig icke väsentligt från de tidigare gällande.
Då förhållandena i Förenta staterna tilldragit sig särskilt intresse i diskus- sionen kring läkarutbildningens pro- blem, kan det nämnas, att ett stort ma- terial angående den amerikanska medi- cinska undervisningen framlagts av Amerikanska läkarförbundets råd för medicinska undervisningsfrågor i skrif- ten ”Medical Education in the United States and Canada 1949——1950” (Jour- nal of the American Medical Associa- tion, vol. 144, 1950).
Nya studieplaner i de nordiska grann- länderna
Av särskilt intresse för diskussionen om läkarutbildningen i vårt land torde vara planerade eller genomförda änd- ringar härvidlag i övriga länder i Nor- den.
I Finland har någon omläggning av den medicinska utbildningen icke före- tagits under de år, som förflutit sedan LS publicerade sin redogörelse.
I Danmark tillsattes 1947 av fakulte- terna i Köpenhamn och Århus en kom- mitté för omorganisation av den medi- cinska utbildningen. Kommitténs för- slag, som avlämnades 1949, har ännu ej slutbehandlats av vederbörande depar- temcnt.
I Norge utsåg medicinska fakulteten i Oslo 1946 en kommitté med uppdrag att utarbeta en ny plan för de medi- cinska studierna. Kommittén avlämna- de 1948 sitt betänkande till fakulteten, som 1950 avgav ett reviderat, slutligt förslag till myndigheterna. Den nya studieordningen fastställdes 1950.
Utbildningen tar enligt den nya stu— dieordningen sex år. Under denna tid måste de studerande passera tre huvud- avdelningar i undervisningsprogram- met.
Studieplanen är följande.
AVDELNING I (2 % år, delade på två underavdelningar).
Ämnen: Underavdelning 1 (1 år): Kemi —— såsom huvudämne Anatomi Psykologi Fysikalisk kemi Biologi Statistik Latin Filosofi
såsom förberedande ämnen
Underavdelning 2 (1 1/2 år): Anatomi
Fysiologi Fysiologisk kemi.
AVDELNING II (2 1/2 år, delade på åtta terminer).
Ämnen:
Termin 1 (propedeutisk termin): Principerna för klinisk medicin och de kliniska undersökningsmetoderna Praktisk kurs i bakteriologi Praktisk kurs i allmän patologi
Psykologi Socialmedicin
Termin 2:
Intern medicin Praktisk kurs i speciell patologi Epidemiska sjukdomar Epidemiologi Röntgendiagnostik
Patologisk fysiologi
Termin 3:
Kirurgi Kirurgisk ”första—hjälp”
Praktisk kurs i speciell patologi Farmakologi och toxikologi Röntgeudiagnostik och röntgenterapi Patologisk fysiologi
Anestesiologi
Termin 4:
Dermatologi och venereologi Oftalmiatrik Praktisk kurs i speciell patologi Bakteriologi och serologi Farmakologi och toxikologi
Termin 5: Oto-rhino-laryngologi .Neurologi
Bakteriologi och serologi Farmakologi och toxikologi
Termin 6:
Intern medicin
Epidemiska sjukdomar Tuberkulos
Reumatiska sjukdomar Fysikalisk terapi Bakteriologi och serologi Farmakologi och toxikologi
Termin 7:
Kirurgi Ortopedi
Ben— och ledgångstuberkulos Bakteriologi och serologi Farmakologi och toxikologi Socialmedicin
Fall av neuros demonstreras i samband med de olika kliniska disciplinerna, och i somato-psykiatrien sker under- visning varje termin.
Termin 8: Terminen är reserverad för tentamina. AVDELNING Ill (1 år, delat på tre ter- miner)
Ämnen: Termin 1: Obstetrik och gynekologi Pediatrik
Psykiatri Hygien
Socialmedicin
Termin 2: Praktisk kurs i pediatrik
Termin 3: Pediatrik Rättsmedicin Psykiatri
Hygien Socialmedicin Röntgendiagnostik
Tentamina i de olika ämnena är kon- centrerade till den sista perioden av de tre avdelningarna.
Efter universitetsutbildningens slut måste den studerande arbeta ett halvt år som assistent åt en tjänsteläkare och delta i hans praktik. Dessutom skall han tjänstgöra ett halvt år på ki- rurgisk och ett halvt år på medicinsk avdelning vid större lasarett, innan han erhåller tillstånd att utöva läkaryrket.
Kap. 3. LÄKARUTBILDNINGENS MÅL OCH UPPLÄGGNING
Läkarens uppgifter i framtiden
En diskussion om läkarutbildningens lämpliga ordnande måste inledas med ett klarläggande av frågan vilka kvali— fikationer som i framtiden måste fordras för att läkarna skall kunna fylla sin uppgift på bästa sätt. Denna fråga har ingående behandlats av medicinalsty-
relsen i dess betänkande angående den öppna läkarvården i riket (SOU 1948: 14 och 1948: 24). Den diskussion om läka- rens ställning i en modern sjukvårds— organisation, som återfinnes i betänkan- det, är av så allmängiltig art, att det torde vara av värde för diskussionen om läkarutbildningen att ge ett kort re-
ferat av betänkandets synpunkter på läkarens uppgifter i framtiden.
Inledningsvis påpekas, att så länge den medicinska vetenskapen icke var mer omfattande än att varje läkare an- sågs kunna behärska den i dess helhet, stod allmänläkaren, närmast i form av huslåkare-familjeläkare, i centrum för sjukvården. Den medicinska vetenska— pens senare landvinningar, kombine— rade med industrialismens genombrott och befolkningens därmed följande större rörlighet samt de tekniska hjälp- vetenskapernas utveckling, medförde emellertid nya tendenser. Dels inrikta- des arbetet mer än förut på förfinade undersökningsmetoder, ledande till en tidigare diagnos, vilket i sin tur inten— sifierade den hälsovårdande verksam- heten, dels började allt fler läkare in- rikta sig på behandling av vissa spe— ciella sjukdomsgrupper. Specialise— ringen inleddes inom den slutna vår- den, men den infördes sedan även i den öppna vården. På detta sätt uppstod vid sidan av allmänläkaren en ny typ av läkare, i fortsättningen kallade special- läkare.
I betänkandet påpekas vidare att spe- cialiseringen alltjämt ökas. För varje år tillkommer nya specialiteter, samtidigt som de redan existerande uppdelas i nya, mindre delar. Hur långt denna uppdelning av läkarverksamheten kom- mer att fortskrida, är vanskligt att säga. Det är dock uppenbart, att den har sin givna gräns. I läkekonsten liksom i all annan yrkesutövning innebär speciali- seringen en fara. Specialisten, som är inriktad på sitt avgränsade område, glömmer lätt att människan i själva ver- ket är hel och odelbar. Den direkta per- sonliga iakttagelsen av patienten och hans miljö är alltjämt av grundläggande betydelse och kommer i framtiden kan- ske att bli det än mer än nu på grund av den ökade roll, som den sociala och
profylaktiska sidan av medicinen kom- mer att spela. Trots allmänläkarens be— gränsade resurser i vissa avseenden kommer han alltså även i fortsättningen att ha en lika viktig uppgift som spe- cialläkaren.
Slutligen anföres, att det numera är av den sakkunniga opinionen överallt i princip erkänt, att en god öppen läkar- vård kräver tillgång till både allmän—. läkare och specialläkare. Båda är nöd— vändiga för en god medicinsk organisa- tion. Bådas uppgifter förändras i och med att de medverkar i sjukvårdens ut— veckling fram mot tidigdiagnostik och förebyggande vård. Denna utveckling håller på att helt förändra den allmänna aspekten på sjukvården.
Den anförda diskussionen synes kom— mittén leda fram till några allmänna slutsatser beträffande läkarnas framtida roll i sjukvården. Den pågående specia- liseringen kommer inom den slutna vår— den att fortsätta därhän, att denna blir alltmera uppdelad. Även inom den öpp- na vården kommer specialiseringen att öka, men behovet av en stor kår av all- mänläkare kommer att kvarstå. För bägge läkarkategorierna gäller, att ar- betet mer än hittills kommer att inriktas på tidigdiagnostik, ökat hänsynstagande till sociala faktorers roll, hälsovårdande och profylaktiska åtgärder, förbättrad eftervård och kronikervård. Utnyttjan- det av tekniska hjälpmedel vid diagnos- tik och behandling kommer att öka.
Det är i detta sammanhang vidare av intresse att utröna, hur läkarkåren fördelas på allmänläkare och special— läkare. På grundval av de av LS publi- cerade siffrorna om ]äkarkårens sam- mansättning 1941—42 kan man beräkna, att då en 45 % av de i självständig ställning verksamma läkarna var spe- cialläkare. Till allmänläkare räknas då allmänpraktiker, tjänsteläkare och mig litärläkare, till specialläkare överläkare
av olika slag, praktiserande specialister samt vissa teoretici. För beräkning av den framtida relationen kan medicinal- styrelseutredningens uppgifter om lä- karhehovet ge viss ledning. Om en för- delning motsvarande den ovannämnda göres av de i betänkandet redovisade läkarkategorierna, finner man att de självständigt verksamma läkarna för- delar sig med ca 50 % i vardera grup- pen. Slutsatsen blir sålunda, att en viss fortsatt ökning av specialisternas antal kommer att ske på bekostnad av antalet allmänläkare, men inte mer än att i framtiden de båda grupperna sannolikt kommer att vara av ungefär samma storleksordning. Inom den slutna vår- den kommer nästan uteslutande special- läkare att vara verksamma, medan den öppna vården i stor utsträckning kom— mer att handhas av allmänläkare. Här- vid bör dock märkas, att den nuvarande skarpa uppdelningen i sluten och öppen vård möjligen kan komma att uppmju- kas genom olika planerade reformer.
Den medicinska utbildningens uppdel- "mg
Utbildningen avser såväl allmänlä- kare som de många olika kategorierna av specialläkare. Det är uppenbart, att utbildningen av denna anledning måste vara differentierad i viss utsträckning. Härvid erbjuder sig flera tänkbara al— ternativ. Det mest radikala är, att ut- bildningen från början utformas olika för allmänläkare å ena sidan och spe- cialläkare å den andra. En sådan upp— delning kan anses motiverad endast om det med skäl kan göras gällande, att olikheten i framtida verksamhet fordrar en helt olika utbildning från grunden. För belysande av denna fråga är det önskvärt att först något diskutera vilka krav, som bör ställas på utbildningen i det ena och andra fallet.
Allmänläkarens utbildning måste in-
riktas på att göra honom till en god diagnostiker och terapeut i den allmänna läkarvården samt att ge honom en över- blick över de särskilda diagnostiska och terapeutiska möjligheter, som de olika specialiteterna erbjuder. Tyngd- punkten bör därvid ligga i centrala kli- niska ämnen som medicin, kirurgi, psy- kiatri och pediatrik, men även de kli- niska specialämnena måste ägnas upp- märksamhet, särskilt i de fall där spe- cialistvården ännu icke nått en mer omfattande utbyggnad. Det råder nu- mera allmän enighet därom, att allmän- läkarens utbildning icke kan anses av- slutad i och med förvärvandet av de insikter, som studierna till medicine licentiatexamen kan ge, utan att härut- över erfordras fortsatt praktisk utbild- ning under flera år i form av under- läkartjänstgöring.
För specialläkarnas utbildning gäller allmänt taget, att de först bör erhålla en grundläggande medicinsk utbildning av tillräcklig bredd. De centrala kli- niska ämnena får här icke eftersättas, och minst samma krav som hos allmän— läkaren på kunskaper om andra special- ämnen än den blivande egna specialite- ten måste upprätthållas. Därefter följer vidareutbildning till specialist.
För bägge kategorierna gäller således, att de som underlag för sin fortsatta, olika utformade utbildning behöver en grundläggande medicinsk allmänbild- ning. Då inga särskilda skäl kan åbero- pas för, att denna del av utbildningen skulle utformas olika, bör den vara ge— mensam för alla läkare.
Denna gemensamma del av utbild— ningen kallar kommittén i fortsätt- ningen grundutbildning. Den del, som därefter följer och som är olika utfor- mad allt efter den avsedda verksamhe- ten, kallar kommittén vidareutbildning. Till dessa bägge moment av utbild- ningen kan dessutom läggas ett tredje,
bestående av fortsättnings- och repeti- tionskurser samt andra åtgärder, ägna- de att orientera de färdiga läkarna om medicinens nya landvinningar. Dylik utbildning kommer i fortsättningen att benämnas efterutbildning.
Principerna för grundutbildningens utformning '
Grundutbildningen bör omfatta den för alla läkare gemensamma grundval, på vilken vidareutbildningen skall base- ras. Den väsentliga uppgiften bör vara att för den blivande läkaren uppdra sunda principer för hans framtida me— dicinska handlande, varvid tyngdpunk- ten skall läggas på den vetenskapliga me- toden och det vetenskapliga tänkesättet. Det systematisk?! inlärandet av en mängd fakta inom varje medicinsk disciplin bör stå tillbaka för huvuduppgiften att ge en allmän orientering inom medici- nens hela fält, varvid den studerande samtidigt skall vänjas att i olika rikt- ningar själv utbygga och fördjupa sina kunskaper. Grundutbildningen skall på detta sätt få läkaren att förstå, att hans utbildning aldrig är avslutad, och den skall läggas upp på sådant sätt, att han får intresse att fortsätta sin utbildning under hela sin verksamhetstid. Den me- dicinska vetenskapens och den prak— tiska gärningens enhet måste ständigt betonas. Att bringa studenterna till mognad och fostra dem till självstän- digt tänkande är på detta stadium vik- tigare än att hos dem inpränta mängder av fakta och kunskaper. Från denna grund skall läkaren kunna fortsätta ut- bildningen inom varje speciell gren av medicinen.
Även om den sålunda skisserade ut- bildningen omfattar såväl medicinsk vetenskap som praktisk läkekonst, bör den dock icke vara en avslutad utbild- ning ens för allmänläkaren. En fullgod verksamhet som allmänpraktiker kräver
givetvis en ändamålsenlig vidareutbild- ning. Kommittén kan sålunda icke in- stämma i den ofta uttalade åsikten, att den grundläggande utbildningens mål är att producera kompetenta allmän- läkare. I stället bör målet anges så, att grundutbildningen skall ge den nödvän- diga grundvalen för en senare, huvud- sakligen praktiskt inriktad vidareut- bildning för olika former av medicinsk verksamhet.
Grundutbildningens omfattning och uppdelning
Grundutbildningens teoretiska, pre- kliniska del har betydelse dels som det vetenskapliga fundamentet för den föl- jande kliniska undervisningen, dels som illustration av den vetenskapliga me- toden. Denna rent teoretiska under- visning hör rimligen inleda utbild- ningen, och dess omfattning kan icke minskas jämfört med nuvarande studie- gång. Härom torde råda allmän enighet.
Övergången från de rent teoretiska studierna till utbildningens kliniska skede är en ur pedagogisk synpunkt viktig del i studierna. Den propedeu- tiska undervisningen skall ge en grund för det kommande arbetet i de olika kliniska kurserna och tjäna som en för- medlande länk mellan de teoretiska och de kliniska studierna. Det är synner- ligen betydelsefullt att denna undervis- ning får en pedagogiskt riktig upplägg- ning, så att den studerande genomgår de olika hithörande kurserna i en riktig ordning. Undervisningen i de mer teo- retiska och de kliniska ämnena under denna övergångstid bör korreleras med varandra. Redan på detta stadium kom- mer ett visst mått av praktisk undervis- ning in i studierna, men detta syftar främst till att ge kunskap och övning i de vanligaste nndersöknings- och be- handlingsmetoderna.
Utbildningen i de olika kliniska dis—
ciplinerna måste utformas med tanke på att grundutbildningen skall vara en gemensam bas för både allmänläkare och specialläkare. Med nödvändighet måste vissa centrala kliniska ämnen här ges en större vikt än andra. För varje läkarverksamhet är goda kunskaper i medicin, kirurgi, psykiatri och pedia— trik grundläggande, varjämte socialme- dicinen i framtiden tillkommer som ett väsentligt moment i läkarens arbete ju mera detta förs över på det före- byggande och sociala planet. I nämnda kliniska ämnen måste ges inte blott goda teoretiska kunskaper utan även en mera omfattande praktisk övning i de gängse undersöknings- och behand- lingsnietoderna. De studerande måste även få tillfälle till ett visst praktiskt arbete redan i själva grundutbildningen för att därigenom konsolidera sina kun- skaper.
De övriga kliniska ämnena kan be- traktas som speeialämnen. Kunskaper i de kliniska specialämnena kommer att fordras av allmänläkaren i växlande grad i de olika ämnena beroende på hur omfattande utbyggnaden av specialist- vården i respektive discipliner är. I re- gel bör målet vara att ge en översiktlig kunskap om specialämnet och tillräck- lig praktisk övning för att diagnosticera och behandla de vanligaste och enklaste sjukdomstillstånden samt tillräcklig kännedom om övriga tillstånd för att sätta läkaren i stånd att bedöma specia- listens möjligheter. I de flesta fall kom- mer således allmänläkaren att här bli en remitterande läkare. För den bli— vande specialläkaren blir situationen i fråga om alla kliniska Specialämnen utom hans eget i väsentliga drag likar- tad. I grundutbildningen kan således samma omfattning ges åt undervisningen i de kliniska specialämnena för såväl allmänläkaren som specialläkaren. I båda fallen avses blott att ge en medi-
cinsk allmänbildning som senare i vi- dareutbildningen får kompletteras på de områden, där detta krävs för läka- rens definitiva verksamhet. Det är vik- tigt att hålla distinktionen mellan hu- vudämnen och Specialämnen klar i den kliniska utbildningen. Härigenom ges en möjlighet att begränsa undervis— ningen till vad som verkligen är nöd- vändigt för alla läkare och att fördela utbildningstiden så, att de mer väsent- liga partierna av utbildningen får sin rättmätiga de] av hela undervisnings- tiden.
I de kliniska ämnena aktualiseras frågan om hur omfattande den prak- tiska utbildningen bör vara inom ramen för grundutbildningen. Det gäller fram- för allt frågan om möjligheterna och önskvärdheten av ett särskiljande av den del av undervisningen, som avser förvärvande av kunskaper, från den del, som avser förvärvande av praktisk er- farenhet. Dessa frågor har bl. a. behand- lats i ett föredrag år 1945 av Svenska läkaresällskapets dåvarande ordförande professor H. Berglund, som efter att ha betonat vikten av en principdiskussion om vad som bör ingå i en modern lä- karutbildning yttrade följande.
Man har aldrig diskuterat frågan, i vil- ken utsträckning de obligatoriska tjänst- göringarna före licentiatexamen äro erfor— derliga för meddelandet resp. inhämtandet av det nödvändiga kunskapskvantum och i vilken utsträckning de avse att samtidigt skänka egen erfarenhet om sjukdomarna och deras behandling. Vi måste beakta, att varje tidigare undervisningsplan utarbetats utan hänsyn till existensen och värdet av sjukhusår, som för de flesta följa efter examen, och som bör följa efter examen för alla . .. Endast genom att göra en klar åtskillnad mellan kunskapsförvärvande och förvärvande av praktisk erfarenhet kunna vi ernå en förnuftig avgränsning av exa- mensfordringarna, en avgränsning, om vil- ken till och med enighet bör kunna nås. Det är möjligt att för vissa ämnen även förvärvandet av praktisk erfarenhet eller färdighet bör ingå i examensfordringarna.
Man måste beakta att diskussionen
här rör den praktiska utbildningen och förvärvandet av sjukvårdserfarenhet inom ramen för grundutbildningen. Det gäller sålunda att avväga hur stor prak- tisk utbildning som skall meddelas inom grundutbildningen och hur mye- ket som skall räknas till den vidareut- bildning, som bör följa för både allmän- läkare och specialläkare under deras fortsatta sjukhustjänstgöringar. Givetvis måste i varje klinisk kurs ingå ett mått av praktiskt arbete. En sådan kombination av teoretisk under- visning, vari i detta sammanhang även innefattas kliniska demonstrationer och liknande, samt av praktisk tjänstgöring på polikliniker och sjukavdelningar ut- gör ett karakteristiskt drag för den svenska läkarutbildningen och torde utgöra dess kanske värdefullaste sär— drag jämfört med andra länders medi- cinska undervisning. Avsikten med detta praktiska arbete under de olika kurserna är dels att underlätta kun- skapsförvärvandet, dels att ge en till— räcklig övning i de olika undersök— nings— och behandlingsmetoder, som den blivande läkaren måste behärska inom disciplinerna ifråga. Ingen torde före- ställa sig att det är möjligt att ge en mera omfattande praktisk erfarenhet och sjukvårdsvana i de former, som måste gälla för kliniska kurser på un- dervisningssjukhusen. Assistenttjänstgöringarna intar en mellanställning mellan klinisk kurs och underläkartjänstgöring. Man har ifråga— satt om sådana tjänstgöringar är berät- tigade och om de icke hellre borde över- föras till en senare sjukhustjänstgöring, kanhända i formen av ett praktiskt sjuk- husår (se detta kapitel). Assistent- tjänstgöringen har dock vissa fördelar. Den studerande får börja med praktiskt arbete av en viss självständighet under en bättre handledning än vid en under- läkartjänstgöring, vilket möjliggör ett
pedagogiskt riktigare utnyttjande av tjänstgöringen. En sen assistenttjänstgö- ring är vidare ett utmärkt komplement till tentamensläsningen, och de stude- rande har nått större mognad vid det slutliga förhöret. I de centrala kliniska ämnena medicin och kirurgi bör en så- dan tjänstgöring föregå tentamen. Där- jämte bör en möjlighet hållas öppen för en assistenttjänstgöring i något kliniskt specialämne som kan utväljas efter den blivande läkarens behov.
Det synes vara möjligt att så utforma assistenttjänstgöringsperioden, att den i möjligaste mån får karaktären av en period av mera självständig sjukvårds- verksamhet. Detta kan ske genom att assistenttjänstgöringarna samlas till den kliniska utbildningens sista skede och förlägges också till andra sjukhus än universitetssjukhusen. Den närmare dis- kussionen av assistenttjänstgöringarnas organisation behandlas i ett senare ka— pitel. Genom den nu antydda anord- ningen kan den praktiska delen av den kliniska utbildningen förläggas till två nivåer: den första i samband med varje enskild kurs på universitetssjukhusen och den senare under en fristående assistenttjänstgöring även på icke un- dervisningssjukhus. På detta sätt möjlig- göres en rationell uppläggning av un— dervisningen under de olika kurserna och en logisk fördelning av den prak- tiska utbildningen på de olika former av undervisning, som vid varje tillfälle är lämpligast med hänsyn till den stu- derandes övriga kunskaper.
Vidareutbildningen
Som framgått av den tidigare diskus— sionen kan en rationell plan för grund— utbildningen utformas endast om den förutsätter, att läkarna i fortsättningen erhåller en vidareutbildning, som avpas- sas efter deras kommande, definitiva verksamhet. Sådan vidareutbildning
torde böra förutses även för allmänlä— karnas del. Man är allmänt ense om att varken den nuvarande läkarutbild— ningen eller någon annan utbildnings- plan, som endast innefattar universi- tetskurser eller därmed jämförlig ut- bildning, är en tillräcklig grund för" en allmänläkares omfattande och ansvars— fulla verksamhet. Detta har framhållits såväl från myndigheternas som läkar- organisationernas sida. I medicinalsty— relsens utredning om den öppna läkar— vården i riket anfördes, att allmänlä— karens vidareutbildning borde omfatta fyra års sjukhustjänstgöring. Inom Sve- riges läkarförbund har diskuterats ett förslag, vilket gick ut på att fem års tjänstgöring på olika sjukhusavdel- ningar skulle krävas för rätten att få annonsera allmänpraktik. Detta förslag har dock av olika skäl icke föranlett någon åtgärd från förbundets sida. Man kan således utgå ifrån att det är synner— ligen önskvärt, att allmänpraktikerna får en tids tjänstgöring på sjukhus i un- derläkares ställning, innan de öppnar egen praktik. Som utförligare klarlägges i ett följande kapitel torde det dock icke vara nödvändigt att nu framställa en obligatorisk fordran härvidlag, utan en rekommendation om en viss utbild— ningsstandard kan vara tillfyllest. Svå- righeten att ordna en obligatorisk sådan utbildning är ett av de skäl, som gör det nödvändigt att göra assistenttjänstgö- ringarna i de centrala kliniska ämnena något mer omfattande, än vad som är fallet enligt nu gällande studieplan.
Tjänsteläkarna är allmänläkare med vissa speciella uppgifter. Även för dem måste fordran på vidareutbildning upp- ställas, och det torde vara lämpligt att en mer omfattande sådan utbildning än som nu krävs blir ett behörighetsvill- kor för tjänsteläkarbefattning.
För specialläkarna är det utan vidare självklart att en tämligen omfattande
vidareutbildning är nödvändig. I vårt land utgöres den helt av sjukhustjänst- göringar, vilkas art och omfattning i de olika specialiteterna regleras av Sveriges läkarförbund. I åtskilliga andra länder krävs även mycket omfattande teore- tiska kurser för specialläkarna, och man måste givetvis fråga sig om så bor- de vara fallet även i vårt land. Special- läkarnas standard med det system som nu tillämpas har dock icke givit anled- ning till kritik, och en radikal omlägg- ning av vidareutbildningen för special— läkare torde därför icke vara befogad. Behovet av en viss kompletterande teo- retisk utbildning till den nuvarande sjukhusutbildningen gör sig dock märk- bart, och möjligheter bör därför skapas för anordnandet av kortare teoretiska kurser för läkare som utbildar sig inom olika specialiteter. Härigenom vinnes en förstärkning av specialläkarnas vidare— utbildning, utan att den traditionella ut- bildningstypen behöver rubbas.
För en tillfredsställande vidareutbild- ning av såväl allmänläkare som special- läkare fordras en tillräcklig tillgång till underläkarplatser inom olika discipli- ner. Vid olika tillfällen och inom åt- skilliga discipliner har det stött på stora svårigheter för läkarna att få den utbildning, de behövt för sin framtida verksamhet. I den tidigare diskussionen om läkarutbildningen har olika möjlig- heter angetts att lösa detta problem. LS skisserade ett system som byggde på en sträng fördelning av landets un- derläkarplatser på Olika utbildnings- linjer, varvid noggranna bestämmelser utformats för de tidrymder under vilka läkarna skulle få tjänstgöra på de olika typerna av underläkartjänster. Vid den följande remissbehandlingen av dessa förslag framfördes allvarlig kritik mot stelheten i systemet och dess ekono- miska konsekvenser både för det all- männa, huvudmännen och läkarna. Från
medicinalstyrelsens sida har upprepade förslag framlagts för huvudmanna- och läkarorganisationerna om vissa regler för förordnandetiden på olika under- läkarbefattningar, varigenom man sökt nå fram till ett system som skulle säkra utbildningsmöjligheter för ett tillräck- ligt antal läkare på sjukhusen. Någon slutgiltig överenskommelse har hittills icke kunnat träffas. Ehuru problemet kan fixeras utan svårighet, är dess lös- ning icke lätt att ange. Ett statligt reg— lerat system för vidareutbildningen samtidigt med en strikt fördelning av landets underläkarbefattningar på olika utbildningslinjer synes icke kunna leda till målet utan betydande ingrepp i nu- varande sjukhusorganisation. Under så- dana förhållanden bör ett system efter- strävas som kan baseras på en ömse- sidig överenskommelse mellan myndig- heterna, huvudmännen och läkarorgani- sationerna, varigenom en individualise- ring lättare låter sig göra. Det torde även vara nödvändigt att kontinuerligt följa läget ur utbildningssynpunkt inom de olika kliniska disciplinerna, så att åtgärder för att tillgodose behovet av uthildningsplatser i tid kan vidtagas.
Genom utvecklingen av nya metoder för undersökning och behandling av olika sjukdomar blir de en gång utbil- dade läkarnas kunskaper föråldrade i viss utsträckning. Ett behov av fort- löpande utbildning föreligger därför för alla kategorier av läkare. Särskilt spe- cialläkarna sörjer emellertid genom sina egna organisationer och föreningar för ifrågavarande läkares efterutbild- ning. Vidare existerar medicinska tid- skrifter av god kvalitet som kontinuer- ligt förmedlar en betydelsefull efterut- bildning till landets läkarkår. För stora grupper av läkare såsom tjänsteläkare, privatpraktiserande läkare m.fl. synes dock icke situationen vara tillfredsstäl- lande, utan åtgärder från berörda myn- digheters sida är erforderliga. Hittills har fortsättnings- och repetitionskurser med detta syftemål anordnats i viss om- fattning. Med någon förändring av kur- sernas omfattning och antal torde de även i framtiden kunna tillgodose det föreliggande behovet av efterutbildning i denna form.
AVDELNING II
GRUNDUTBILDNINGEN
Utbildningen före medicine
licentiatexamen
A. ALLMÄNNA FRÅGOR
Kap. 4. FRI ELLER BUNDEN STUDIEORDNING
Nuvarande förhållanden
I det föregående har den nuvarande studieordningen i korthet skildrats. Stu- dieordningen är beträffande de ämnen, som ingår i medicine kandidatexamen och i de kliniska studiernas första del till och med avslutad kirurgitjänstgö- ring, enligt nuvarande ordning fixe- rad. Under dessa skeden av utbild- ningen måste de studerande fullgöra kurserna i bestämd ordning, vissa krav finns för tillträde till kurserna, och ten- tamina för kandidatexamen avlägges i regel i direkt anslutning till genom- gången kurs. Under den övriga delen av studierna råder i princip en fri stu- dieordning, vilket innebär, att de stude- rande får fullgöra kurser och tjänstgö- ringar i den ordning, de själva finner för gott och att tentamenstiderna ej är fixerade. Även under denna period finns dock vissa inskränkningar i stu- diefriheten i form av särskilda tillträ- desfordringar till vissa kurser (t.ex. fordran på fullgjord kurs i obstetrik och gynekologi för tillträde till kursen i rätts- och statsmedicin i Stockholm) och i något fall beträffande tidpunkten för tentamen (t.ex. fordran på avlagd tentamen i medicin för tillåtelse att ten- tera i pediatrik).
Tidigare diskussion
LS förslag till studieplan innebar, att studiegången strängt fixerades. De skäl, som LS framförde härför, var i huvud- sak följande. Studietiden måste utnytt- jas bättre än förr, så att all onödig väntetid kunde undvikas. De studerande
borde utan dröjsmål erhålla plats till senare tjänstgöringar och kurser vid den tidpunkt, då dessa enligt studiepla- nen lämpligen skulle fullgöras. De olika ämnena i studieplanen borde studeras i den ordningsföljd, som betingades av deras inbördes sammanhang. De delar av studiekursen, som bildade en förut- sättning för förståelsen av den senare utbildningen, borde helt ha avslutats, innan de studerande kunde erhålla till— låtelse att gå vidare i sina studier. Vi- dare vore det lämpligt att fordra, att den studerande inom en viss begränsad tid efter slutförda praktiska övningar avlade tentamen i ämnet. Om icke en sådan fordran uppställdes, visade er- farenheten att långa tider komme att förflyta mellan kursen och tentamen, varför de studerande komme att tenta— mensläsa i ett ämne medan de fullgjorde tjänstgöring i ett annat. Detta förorsa- kade en väsentlig tidsförlust och gjorde utbytet av studierna sämre. Under se— nare år hade det också förekommit att studerande arbetat på ända till tre in- stitutioner samtidigt. Ett sådant mång— syssleri splittrade och förvirrade ar- betet för den studerande och gjorde det svårare för läraren att ordna undervis— ningen på ett lämpligt sätt.
Vidare framhölls (s. 199):
Då de studerande icke på förhand kunna bedöma, vilka utsikter de ha att hävda sig i konkurrensen, kunna de icke planera sina studier på längre sikt och söka därför ofta tillträde till ett flertal samtidigt börjande tjänstgöringar i hopp att åtminstone vinna tillträde till någon, trots att de egentligen endast önska fullgöra en av dem. Först den dag tjänstgöringarna börja, kunna de stu-
derande överblicka, till vilka de vunnit till- träde. För att underlätta fördelningen an— ordnas numera gemensamt upprop för samtliga på en gång börjande tjänstgö- ringar. Härvid sker upprop först till de mest eftersökta tjänstgöringarna, och de studerande kunna därigenom lätt över— blicka, till vilka de antagas, och redan un- der uppropets gång ange, om de önska avstå från en vunnen plats.
De rådande förhållandena ha lett till att de studerande ofta nödgas fullgöra vissa tjänstgöringar, till vilka konkurrensen på grund av tillfredsställande platstillgång är mindre, förr än de önska, enbart för att därigenom erhålla erforderliga ”meriter" för tillträde till andra kliniker. Sålunda ha de studerande i stor utsträckning kommit att fullgöra tjänstgöringen i pediatrik be- tydligt tidigare, än vad ur studiesynpunkt är ändamålsenligt. Då vid bedömandet av meriterna hänsyn i första hand ej tages till hur många tjänstgöringar vederbörande fullgjort, utan endast till sammanlagd tjänstgöringstid, äro de studerande mycket återhållsamma med att kombinera två eller flera tjänstgöringar, då de härigenom för- lora ”poäng”.
LS förslag till studieplan utsattes vid remissbehandlingen för en stark kritik. Fakulteten i Uppsala fann, att en kurs- mässig undervisning icke garanterade fullgoda kunskaper. Den skulle visser- ligen driva de studerande till examen på kortast möjliga tid, men slutresulta- ten kunde i regel ej bli annat än ett hastigt och relativt ytligt inhämtande av kunskaper. I schemat gåves ingen plats för mera grundliga självstudier och lika litet toge planen hänsyn till olikheter i studenternas fallenhet inom olika ämnen. Köbildningar komme att uppstå, som skulle bli svåra att be- mästra vid en fast studieplan med en— dast ett fåtal tillgängliga reservplatser. Fakulteten förordade därför en sådan modifikation av studieplanen, att den utan svårigheter skulle kunna genomgås på avsedd tid av studerande med ge- nomsnittlig studiebegåvning, samtidigt som den borde tillåta studerande, som av en eller annan anledning icke hela vägen kunde hålla studieplanens takt, att utan orimlig tidsförlust fullfölja sina
studier. Kravet på avlagda tentamina för tillträde till kurser och tjänstgö— ringar borde mildras. Medicinska fakul- teten iLund framhöll önskvärdheten av att en viss frihet beviljades beträffande kravet på avlagda tentamina som förut- sättning för tillträde till kurser. Fakul— teten hyste farhågor för att den fast— låsta studieplanen skulle hindra önsk— värda fria studier och fördjupning av studierna. Lärarkollegiet vid karolinska institutet ville icke biträda fordran på ovillkorligen avlagda tentamina innan nya ämnen finge studeras. De sakkun- nigas studieplan syntes på åtskilliga punkter icke medgiva tillräcklig tid för tentamensläsning och för självständiga studier.
Medicinalstyrelsen ville bestämt för— orda, att den fixerade studieplanen en- dast genomfördes för de första studie- åren och lämpligen då för de första nio studieterminerna. För det därefter föl- jande skedet av studierna borde de stu- derande få ungefär samma frihet som för närvarande att själva bestämma sin studieordning både med avseende på kursval och tiden för slutförhör och tentamen. Skolöverstyrelsen hyste viss tvekan rörande möjligheterna att på ett friktionsfritt sätt genomföra den av de sakkunniga strängt reglerade studieord- ningen. Styrelsen för statens institut för folkhälsan ifrågasatte, om icke systema- tiseringen av utbildningen i vissa av- seenden gått för långt och om fordran på att tentamen i ett ämne avlagts innan nya ämnen finge studeras ovillkorligen borde upprätthållas.
Svenska läkaresällskapet fann att den föreslagna studieordningen ställde för hårda krav på de studerande. En omar- betning av studieplanen vore oundgäng- ligen nödvändig. En fast studieordning borde ej gälla längre tid än som mot- svarade medicine kandidatexamen jämte de propedeutiska kurserna, och
efter denna tid borde en friare studie- ordning vara fördelaktigare. Sveriges läkarförbund hyste de allra största bc- tänkligheter mot den föreslagna organi- sationen av läkarutbildningen. Studie- ordningen skulle eliminera den allra sista resten av den karaktär av fria akademiska studier, som de medicinska studierna ännu hade kvar. Sveriges yngre läkares förening protesterade skarpt mot de löpande-band-principer, som de sakkunniga för tidsvinsten för- ordat.
Uppsala medicinares förening fram- höll, att den fasta studieordningen inne- burc stora möjligheter att undvika de nackdelar, som varit förenade med den fria studieordningen under nuvarande trängsel om utbildningsplatserna. Om antalet studerande däremot väsentligt nedskures, skulle ett av huvudskälen för införande av den fasta studieordningen bortfalla. Medicinska föreningen i Lund anförde, att schematiskt sett den rena väntetiden skulle elimineras genom de sakkunnigas förslag. Emellertid utgjor- de införandet av ett stelt och osmidigt schema en betydelsefull uppoffring. Bi- hehållandet av tentamina i deras gamla form utan tidsbegränsning vore av stort värde och ledde till en tentamensläs- ning, som kunde bedrivas med en sär- skild ansvarskänsla och en lugn och fördjupad inlevelse. Medicinska för- eningen i Stockholm anförde, att den nuvarande fria studieordningen ofta icke lämnade den studerande mycken frihet i hans kursval. Föreningen höll före, att den fasta studieordningen lik- som hittills vore genomförbar till och med tjänstgöringen i kirurgi men att för de återstående studieåren den stude- rande borde få göra sitt kursval efter eget skön, så att vissa perioder hela hans tid och andra gånger blott en del därav toges i anspråk för studierna. På så sätt behövde en tids sjukdom eller
ett kortare förordnande ej kosta mer än just den eller de månader som avbräc- ket varat.
Vid sin överarbetning av det fram- lagda förslaget uttalade LS, att den kri— tik, som sålunda riktats mot förslaget, i stort sett vore oberättigad. De framhöll att den nuvarande s. k. fria studie- gången icke gåve någon frihet i vid- sträcktare bemärkelse. Den studerande vore hänvisad att fullgöra kurserna i en följd, vilken framför allt bestämdes av platstillgången, och systemet ledde i många fall icke till åsyftad frihet utan till en tvångsmässig planlöshet. LS före— slog dock på vissa punkter en något friare studieplan än den tidigare föror- dade. Således skulle efter kirurgitjänst— göringen vissa möjligheter finnas att variera utbildningsgången. Vidare kun- de kravet på fullgjorda tentamina för tillträde till senare kurser och tjänst- göringar bortfalla. Remissmyndigheter- na noterade med tillfredsställelse dessa uppmjukningar av det ursprungliga för- slaget, men likartad kritik som tidigare framfördes alltjämt från flera håll mot det överarbetade förslagets studieord- ning.
Kommittén
Vad först gäller undervisningen i de teoretiska grundämnena, de propedeu- tiska kurserna samt den grundläggande undervisningen i medicin och kirurgi torde allmän enighet råda därom, att denna lämpligen sker enligt en bunden studieplan. De hithörande läroämnena står i ett inbördes sammanhang såtill- vida, som kunskaper i ett ämne utgör en nödvändig förutsättning för förståel- sen av ett annat. Man kan alltså här tala om en naturlig ordningsföljd mellan ämnena. Vidare kan denna undervis- ning lätt uppbyggas på hela termins- eller årsenheter, vilka på ett enkelt sätt låter sig infoga i en fixerad studieord-
ning. Kommittén ifrågasätter sålunda ingen avvikelse från denna princip un— der de skeden av utbildningen, som här berörts.
Vad åter gäller den resterande delen av utbildningen, dvs. studierna efter fullgjorda medicin- och kirurgitjänst— göringar utom i vad dessa avser assi- stenttjänstgöring, har i den tidigare dis- kussionen meningarna starkt brutit sig om lämpligheten av att här tillämpa bunden studieordning. Som ovan nämnts har frågan ingående diskuterats i sam- band med LS förslag, och en mängd skäl såväl för som emot en fri respek- tive bunden ordning har utvecklats.
Såsom LS betonat, har systemet med en fri studieplan vissa nackdelar. I detta sammanhang kan även andra om- ständigheter nämnas än de LS anfört. Sålunda kan stockningar uppkomma framför viss kurs, även om årskapacite- ten i ämnet är tillfredsställande, där— igenom att vid något tillfälle endast en mindre del av kursplatserna utnyttjas. En sådan ”tomgång” leder automatiskt till senare stockning, såvida ej ett be- tryggande antal reservplatser finns. Vidare ligger det i det fria systemets natur att en utökning av undervisningen eller fordringarna i ett läroämne utöver vad som förutsatts i gällande föreskrif- ter ej lika tydligt och snabbt ger sig till känna som i en bunden studieplan, där friktion i ett sådant fall genast skulle uppstå med angränsande ämnen.
En bunden studieordning skulle i stor utsträckning kunna råda bot på ovan- nämnda brister i det fria systemet. Stu- dierna kan planläggas så att de stude- rande utnyttjar tiden väl och bedriver sina studier i de olika ämnena i en lämplig ordningsföljd. Läraren vet vilka förkunskaper kursdeltagarna har och i vilken utsträckning han kan disponera deras tid, och de studerande kan pla- nera sitt arbete på längre sikt än eljest.
Tillgängliga kursplatser kan helt utnytt- jas, och den särskilda ansökningsproce- duren till de kliniska tjänstgöringarna kan avskaffas. Systemet framtvingar väl avpassade fordringar i de olika läro- ämnena, och en bristande kapacitet på något stadium i schemat ger sig ome- delbart till känna till följd av systemets inneboende större ömtålighet för alla faktorer, som rubbar den normala stu— diegången.
Det bundna systemet har dock även uppenbara nackdelar vilket påtalats av de flesta remissmyndigheterna. Studie- avbrott på grund av sjukdom, inkallelse till militärtjänstgöring, vetenskapligt arbete etc. orsakar lätt en extra tidsför- lust för den studerande utöver den tid själva studiehindret varar, eftersom återupptagande av studierna endast kan ske någon följande termin, då de kurser återkommer, där avbrottet skedde. Skulle sådana förseningar uppträda ho- pade på visst stadium, framkallar detta stockningar, som blir mycket svåra att avhjälpa i ett stelt och osmidigt schema och som i sin tur kan framtvinga vänte- tider för nya grupper av studerande. Den fixerade studieplanen leder vidare till en allmän nivellering. Alla stude- rande måste fullgöra samma pensum på samma tid, och ingen plats ges för mera grundliga självstudier. Över huvud taget blir de studerande så bundna i sitt praktiska arbete och sin inläsning un- der hela studietiden, att de kommer att finna föga utrymme och stimulans till självständigt tänkande och tillgodo- seende av allmänna intressen vid sidan av yrkesstudierna. Om studietiden i ett bundet schema utmäts alltför snävt, le— der detta till att många studerande tvingas avlägga tentamen med sämre kunskaper än eljest, varvid lärarna kan känna sig nödsakade att sänka sina fordringar för att systemet över huvud skall kunna fungera. I sådant fall kan
sålunda fullgoda kunskaper ej garante- ras, utan kunskapsnivån sjunker med ett sämre slutresultat som följd. Om å andra sidan kunskapskraven upprätt- hålles, kan många studerande ej klara sina uppgifter inom föreskriven tid, och tidsplanen kan ej hållas. Ett starkt forcerat studiearbete under hela den tid, som åtgår för läkarutbildningen, kan vidare utgöra ett allvarligt hot mot de studerandes psykiska och fysiska hälsa.
Vad som nu senast anförts talar så— lunda för ett fritt studiesystem. För- skjutningar i studiegången till följd av olika studiehinder kan lättare utjämnas tack vare den större valfriheten vid kursordningen, och de studerande kan utan att studietiden därför behöver för- längas variera studieordningen på det sätt, som passar dem bäst med hänsyn till olika fallenhet och intressen.
Sedan de olika synpunkterna på stu- dieplanens principiella uppläggning un- der den senare delen av licentiatstu- dierna sålunda refererats, vill kommit- tén närmare diskutera vissa detaljer, som är av betydelse för ett ställnings- tagande i frågan.
Först bör anmärkas, att de nackdelar med den fria studieordningen, som var en följd av det tidigare tillämpade an— sökningsförfarandet och som i ovan- stående citat berörts av LS, numera till största delen undanröjts genom det nya ansökningssystem, som tillämpas sedan 1947. Enligt detta lämnas i första hand tillträde till dem, som tidigast påbörjat sina medicinska studier. Dock ges till vissa tjänstgöringar företräde åt dem som avlagt vissa tentamina. Den sär- skilda poängräkningen för varje tidi— gare kursmånad har sålunda slopats, varför den tidigare återhållsamheten beträffande kombinationer av olika tjänstgöringar bortfallit. En lämpligare ordning mellan ämnena har främjats
genom graderade tentamenspoäng. Här har sålunda väsentliga förbättringar kunnat genomföras, utan att man behövt rubba på principen om den fria studie- ordningen.
Risken för stockningar i studiegången har spelat en framträdande roll i den tidigare diskussionen. Detta synes kom- mittén anmärkningsvärt, eftersom det vid bristande årlig kapacitet inom ett eller flera ämnen givetvis uppstår stock- ningar vare sig studierna sker enligt en fri eller en bunden ordning. Vid en bunden ordning ger dessa sig omedel— bart tillkänna, medan de vid en fri ord- ning till en tid kan maskeras därigenom att de studerande, som sökt men icke erhållit tillträde till kursen, i stället del- tar i andra kurser i avvaktan på se- nare möjlighet att vinna tillträde. Oav- sett vilken ordning som tillämpas är det sålunda av synnerlig vikt att kurskapa- citeten är tillräcklig över hela linjeJ.
Frågan om den lämpliga ordningsfölj- den mellan de kliniska ämnena är icke lika enkel att besvara som beträffande de teoretiska, eftersom någon fullt na- turlig ordningsföljd inte kan uppställas här. Detta gäller framför allt de kliniska specialämnena, där flera ur didaktisk synpunkt lika godtagbara alternativ be- träffande den inbördes ordningen kan tänkas. På detta stadium finns sålunda icke samma starka skäl för en bunden ordning som under medicine kandidat- studierna. Beträffande vissa av ämnena bör dock bestämda krav på särskilda förkunskaper uppställas, men dessa kan tillfredsställas genom särskilda bestäm- melser inom ramen för den fria ord- ningen. Dessa spörsmål kommer att i detalj behandlas senare.
En annan olikhet jämfört med den tidigare delen av studierna bör även framhållas. Den kliniska undervis- ningen, som baserar sig på det tillgäng- liga patientmaterialet, kan icke på sam-
ma sätt som undervisningen i de teore- tiska ämnena drivas i form av en syste- matisk översikt över hela ämnet, varför de studerande före tentamen, särskilt i de kliniska huvudämnena, behöver särskild tid för att sammanställa sina kunskaper och skaffa sig den önskvärda helhetssynen över ämnet. De kliniska tentamina kan sålunda icke lika lätt in- passas i ett fixerat schema.
Effekten på den samlade studietiden är givetvis av största intresse i detta sammanhang. Det hävdas ofta att den bundna ordningen är den fria överläg- sen, därför att den ger möjlighet för flera studerande att avlägga examen på angiven normaltid. Detta är en sanning med modifikation. Vid en bunden stu- dieordning måste studieplanen, om den skall kunna följas av flertalet studeran- de, uppgöras med hänsyn till genom- snittsstudentens prestationsförmåga. Ef— tersom normaltiden vid en bunden ord— ning samtidigt blir lika med mini- mitiden, kan ingen studerande avlägga examen på kortare tid ens med större studieförutsättning. Som tidigare fram- hållits, orsakar vidare nödtvungna stu- dieavbrott lättare en avsevärd tidsför- lust vid en bunden ordning än vid en fri sådan. En fri studieordning ger möj- lighet till en snabbare takt för vissa studerande men innebär samtidigt en lockelse för andra att dra ut på stu- dierna mer än nödvändigt. Härvidlag torde emellertid under senare år en för- ändring ha inträtt, i det att så gott som alla studerande numera strävar att på kortast möjliga tid avlägga examen. Många av dem som redovisar en lång studietid, har ägnat sig åt långvarig vi- kariattjänstgöring, vetenskapligt arbete och dylikt, varför deras egentliga stu- dietid (nettostudietid) ej torde vara längre än genomsnittet.
De ovannämnda studieavbrott, som orsakas av inkallelse till facktjänstgö-
ring, vikariatsförordnanden, vetenskap- ligt arbete, sjukdom etc., kommer givet— vis att inträffa vare sig studieordningen är bunden eller fri. När det som skäl för en bunden ordning åberopas de goda erfarenheterna av ett sådant sy— stem i andra länder, bör man komma ihåg att det just beträffande dessa av— brott föreligger speciella förhållanden i vårt land utan direkt motsvarighet i utlandet. Sålunda torde det ej på annat håll förekomma att de studerande efter fullgjord militär utbildning under se- nare delen av sina studier inkallas till facktjänstgöring, ofta i flera omgångar och under tid då undervisning pågår. Vidare är sjukvården i vårt land, kan- ske mer än i något annat land, åtmins— tone för närvarande beroende av de äldre medicine kandidaternas medver— kan som vikarier, särskilt sommartid. Även andra skillnader gentemot ut— landet finns, som markerar svårighe- terna att genomföra en bunden ordning i Sverige. Det svenska systemet med undervisningen koncentrerad till av- skilda kurser i varje ämne, kunskaps- kontroll i form av enskilda tentamina samt assistenttjänstgöringar, som måste spridas ut över hela året, gör det svårt eller rent av omöjligt att lägga upp en enhetlig studieplan, avsedd att följas av samtliga studerande. Vill man tillämpa en bunden ordning även för de kliniska studierna, tvingas man sålunda att helt överge den hävdvunna formen för ut- bildningen i de kliniska ämnena. Kommittén har för sin del kommit till den slutsatsen, att en fri studieordning under det senare skedet av de kliniska studierna är att föredra. Visserligen är det icke i och för sig omöjligt att till- lämpa en bunden ordning, men detta skulle medföra en omläggning av un- dervisningsmetodiken, som enligt kom- mitténs åsikt skulle innebära en för- sämring. Vidare torde det icke gå att
vinna någon säker förkortning av stu- dietiden enbart som följd av den bund— na ordningen utan allvarlig risk för försämring av slutresultatet. Kommittén är medveten om att det fria systemet
innebär vissa nackdelar, men dessa torde effektivt kunna motverkas genom särskilda detaljbestämmelser, utan att för den skull principen om de fria stu— dierna rubbas.
Kap. 5. INTEGRATION I UNDERVISNINGEN
Den medicinska vetenskapens snabba utveckling har lett till en allt starkare specialisering av forskning och sjuk- vård. Denna process, som i våra dagar fortskrider raskt, har tvingats fram av praktiska skäl. För en framgångsrik grundforskning eller klinisk forskning inom ett ämne med rikt växande för- grening har det visat sig naturligt att uppgifterna delats på flera händer, då ämnet blivit för omfattande för att be- härskas av en enda person. Samma har blivit fallet för sjukvården, när en dia- gnostisk eller terapeutisk metod blivit så förfinad, att den krävt egna företrä- dare med särskild utrustning. Ett fler- tal teoretiska ämnesområden har delats i smärre Specialämnen, och kring de ursprungliga kliniska huvudämnena medicin och kirurgi har numera en rad specialiteter grupperat sig.
Specialiseringen har huvudsakligen Skett vertikalt. Från invärtesmedicinen har exempelvis avsöndrats ämnen som allergologi, cardiologi, dermato-vene- reologi, endokrinologi, epidemiologi, ftisiologi, neurologi och reumatologi samt från kirurgien bl. a. anestesiologi, neurokirurgi, obstetrik, Oftalmiatrik, ortopedi, oto-rhino-laryngologi, plastik- kirurgi, thoraxkirurgi och urologi. I vissa fall ser man en horisontell klyv- ning av ämnena, varvid i första hand pediatriken utgör ett typiskt exempel, och bland vilka ytterligare kan nämnas barnkirurgi, barnpsykiatri och geria- trik.
Ehuru specialiseringen i hög grad bidragit till att intensifiera forskningen och rationalisera sjukvården, har den samtidigt tenderat till isolering och därför krävt ökad samverkan mellan företrädarna för de skilda områdena. Inom forskningen växer steg för steg betydelsen av gruppforskning, och för sjukvårdens del framträder ett ökat be- hov av konsult- och remissverksamhet mellan specialisterna.
Den medicinska utbildningen har självfallet inte kunnat undgå att beröras av denna specialiseringsprocess. Efter hand som nya ämnen uppstått, har det ansetts naturligt att särskild undervis- ning i dem bort infogas i studiesche- mat. Men då dessa utbildningsmoment i regel adderats till den övriga under- visningen i form av fristående kurser med särskilda lärare, har utbildningen i viss mån kommit att präglas av bris- tande integration med stegvis växande kursfordringar, vilka icke alltid stått i rimlig proportion till utbildnings- målet.
I väsentligt mindre omfattning än vad som gäller forskning och sjukvård har sålunda i fråga om undervisningen nackdelarna med specialiseringen kom- penserats genom effektiva motåtgärder. Givetvis medför det förhållandet, att undervisningen inte ger en helhetsbild, risk för att standarden hos de nyutexa- minerade läkarna skall sjunka. I den internationella debatten om läkarut-
bildningen dominerar kravet på bibe- hållen enhet i det medicinska handlan- det, och som en följd härav rekommen- deras största möjliga integration i un— dervisningen.
Enligt kommitténs mening är frågan om samordning av de numera stundom disparata elementen i den medicinska utbildningen ett av de viktigaste peda- gogiska problemen. Att radikalt lägga om det rådande utbildningssystemet, som framför allt kännetecknas av de särskilda, i tidsföljd lagda ämnes- blocken, synes emellertid icke vara den rätta vägen. Från didaktisk synpunkt har ett sådant utbildningssystem uppen— bara fördelar. En fördjupad inlevelse i ett relativt väl avgränsat läroämne krå- ver gärna att studierna tidsmässigt kon- centreras till en sammanhängande pe- riod, och själva inlärandet gynnas också av att ämnet på detta sätt får en fristående ställning i studieschemat. Vid utformandet av det nuvarande exa- minationssystemet med fristående kun- skapskontroll i varje ämne har dessa motiv varit vägledande. Samtidigt har emellertid skapats ett system, som i be— tydande utsträckning minskat möjlig— heterna till samordning av de olika undervisningsdelarna. Även om de stu— derande erhållit god utbildning inom vart och ett av medicinens olika fält, måste svårigheter uppstå när det gäller deras möjligheter att bilda sig en total— uppfattning av ett sjukdomsfall.
Det väsentliga i läkekonstens prak- tiska utövande måste nu som förut vara, att läkaren tar ställning till den sjuka människan som helhet. Diagnosen kom— mer fram som en syntes av de olika undersökningsfynden, från vilket organ och med vilken metod de än konstate- ras, och terapien sättes in efter en be— dömning av fallet i dess helhet med hänsyn till föreliggande medicinska och sociala förhållanden. Den blivande
läkaren måste vänjas vid ett sådant be— traktelsesätt från första början av sin studietid, och utbildningsplanen bör vara så konstruerad att den befordrar utvecklingen av en sådan förmåga till helhetsuppfattning av fallen. Detta bör alltså vara den ledande principen un— der hela utbildningstiden, och den bör tillämpas konsekvent, såväl under de inledande studierna av den normala människans byggnad och funktioner som under de fortsatta studierna av sjukdomsprocessernas uppkomst och behandling.
Ehuru kommittén sålunda övervägt men avvisat tanken att byta ut rådande utbildningssystem mot dess motsats, dvs. en parallellundervisning i de olika delarna av studieplanen med examina- tioner i flera ämnen samtidigt, finner den likväl, att systemet i nuvarande skick inte är tillfredsställande och att vissa modifikationer är nödvändiga, därest principen om samordning av undervisningens olika moment skall kunna förverkligas. I det följande vill kommittén kortfattat ange några huvud- punkter i ett sådant program och be- lysa vissa reformer i den föreslagna studieplanen, som dikterats av kravet på större samordning mellan de skilda undervisningsmomenten. Beträffande detaljer i dessa sammanhang hänvisas till de särskilda kapitlen under avdel- ning II B.
På det prekliniska stadiet rekom- menderar kommittén en starkare sam- ordning av undervisning i anatomi och histologi (det morfologiska året) och av undervisningen i kemi och fysiologi (det kemiskt-fysiologiska året). Paral- lellt med undervisningen i de båda första ämnena ges kortare kurser i me- dicinsk statistik och genetik (inklusive vetenskaplig metodik) samt parallellt med undervisningen i de båda senare likaledes kortare kurser i medicinsk fy—
sik och psykologi. Studiet av den nor- mala människans byggnad och funktio- ner följer sålunda i huvudsak nuvaran- de undervisningsplan, ehuru en mera systematisk samordning eftersträvats och samtidigt viktiga specialområden inbyggts i de skilda ämnesblocken.
En särskild period med genomförd undervisningsintegration utgör i kom- mitténs plan övergångsåret mellan de prekliniska och kliniska studierna, det propedeutiska året. Samtidigt som den studerande får sina grundläggande in- sikter i sjukdomsläran i vidsträckt be- märkelse (patologi och bakteriologi) introduceras han i centrala kliniska frågeställningar genom Översiktliga fö- reläsningsserier i huvudämnena medi- cin och kirurgi och genom en kortare serie föreläsningar i det nya ämnet socialmedicin. Till senare delen av detta år förlägges även det grundläg- gande studiet av farmakologien. Den studerande får nu även den första kon- takten med patienter bland annat ge-
nom en kurs i kliniska undersöknings- metoder. Viktigare diagnostiska meto- der (kemiska, fysiologiska, röntgenolo- giska) presenteras i särskilda labora— tions- och demonstrationskurser, och vidare orienteras den studerande i ele- mentära terapeutiska och sjukvårdstek- niska åtgärder. Om det propedeutiska året skall kunna ge ett gott utbyte och sålunda för den studerande bilda en mjuk och naturlig övergång från stu- diet av den normala till den sjuka män- niskan, fordras emellertid ett enhetligt och sammanhängande innehåll. Det är kommitténs bestämda uppfattning, att ett verkligt resultat härvidlag endast kan vinnas genom intim samverkan och planläggning mellan de olika ämnes- företrädarna. Dessa bör därvid få god hjälp av undervisningsnämnden och av den särskilde kliniske amanuens, som enligt kommitténs förslag skall stå till
förfogande för den propedeutiska un- dervisningen vid varje lärosäte.
Det kliniska stadiet av utbildningen har i väsentliga stycken planlagts med hänsyn till kravet på vidgad samord- ning. Från början av licentiatstudierna, dvs. under medicin- och kirurgitermi- nerna, samordnas sålunda undervis- ningen i dessa båda huvudämnen med fortsatt, mera avancerad undervisning i kliniskt tillämpade kemiska och fysio- logiska undersökningsmetoder. Vidare skall undervisningen i vissa centrala teoretiska ämnen, nämligen bakterio— logi, farmakologi och patologi, inte vara avslutad i och med de grundläggande kurserna under det propedeutiska året, ehuru ämnesföreträdarnas examination förlagts till slutet av denna period. Undervisning i de mera speciella, kli— niskt betonade delarna av dessa ämnen skall kontinuerligt skjutas in i den kli- niska undervisningen under medicin- och kirurgiterminerna och bedrivas parallellt med denna. En betydelsefull form för en sådan integration mellan prekliniskt och kliniskt Iärostoff erbju— der konferenserna (patologi-, terapi- konferenser etc.), vid vilkas roll i un- dervisningen kommittén fäster stora förhoppningar (se kapitlet om under- visningsformerna). Denna samordning mellan teoretiska och kliniska ämnen bör emellertid inte för de förras del begränsas till de tre nämnda, kliniken särskilt närstående disciplinerna. Även anatomer, histologer, kemister och fy— siologer bör fortlöpande delta i den kliniska samundervisningen. En sådan medverkan bör vara i hög grad ägnad att uppfriska och levandegöra de stu- derandes kunskaper om människans normala byggnad och funktioner och att infoga dessa insikter i ett kliniskt sammanhang.
Även i ett annat avseende innebär kommitténs utformning av studieplanen
en uppmjukning av nuvarande block- system. Sålunda förlägges kunskapskont- rollen i de centrala ämnena medicin och kirurgi till slutet av studierna för medicine licentiatexamen, sedan den studerande passerat samtliga övriga kliniska kurser och därefter fullgjort assistenttjänstgöring i vart och ett av de båda förstnämnda ämnena. Detta förslag täcker också fordran på sam- ordnade kunskaper i ett viktigt av- seende. I examinationen av medicin- och kirurgikunskaperna ingår nämligen enligt kommitténs förslag kunskaps- kontrollen av den studerandes insikter i ett flertal specialämnen, vari under- visning ägt rum under det kliniska skedet. Någon fristående kunskapskont- roll på ett tidigare stadium av detta skede skall sålunda inte förekomma i de för undersökningstekniken och dia- gnostiken viktiga ämnena klinisk kemi, klinisk fysiologi och röntgendiagnostik. Undervisning i invärtesmedicinska och kirurgiska Specialämnen kommer också enligt kommitténs förslag att underord— nas respektive huvudlärare, som har att kontrollera de studerandes kunska- per i dessa ämnen i medicin- och kirur- gitentamina.
Som ett ytterligare led i kommitténs strävan att få till stånd en sådan inte- gration mellan kliniskt samhörande ämnen bör förslagen om vissa obliga- toriska kombinationer betraktas. Sam- ordningen av neurologien och psykia- trien är en sådan kombination och av pediatriken och huvudkursen i social- medicin en annan. Undervisningen i det sistnämnda ämnet öppnar i hög grad den blivande läkarens blick för samspelet mellan miljö och sjukdom och för sjukdomen såsom ett samhälls— problem. Denna undervisning koncen- treras inte bara till en introducerande föreläsningsserie och en Slutkurs i an- slutning till pediatrikundervisningen. I
varje kliniskt ämne bör vederbörande ämnesföreträdare anlägga socialmedi- cinska aspekter på de föreliggande pro- blemen och därmed skärpa den stude- randes blick för dessa sammanhang.
Utöver de tidigare nämnda konferen— serna, som bör få stor betydelse för en allsidig belysning av den kliniska skol- ningens olika moment (undersökning, diagnostik och terapi), anvisar kom- mittén andra former för integration mellan närliggande kliniska kunskaps- områden. I första hand bör därvid nämnas de särskilda kliniska konferen- ser, som med jämna mellanrum skall anordnas under medicin- och kirurgi- kurserna och varigenom en samunder- visning av medicin och kirurgi samt anslutande kliniska ämnen avses bli or— ganiserad. De s.k. visitronderna utgör ett annat exempel på sådan samord- ning. Utvecklingen inom sjukvården har exempelvis för invärtesmedicinens del lett till att vissa, till detta fält hö- rande sjukdomsfall, kommit att vårdas på andra än de invärtesmedicinska klinikerna. Exempel därpå utgör de till de s.k. folksjukdomarna hörande reu— matiska sjukdomarna och lungtuberku- losen samt vidare akuta infektionssjuk- domar och ålderdomssjukdomar av olika slag. I anslutning till den grund- läggande tjänstgöringen i medicin skall den studerande delta i särskilda de— monstrationsronder på respektive spe— cialavdelningar eller särskilda vård- hem, varigenom erfarenheterna från dessa studier kan samordnas med läro- stoffet i huvudämnet.
Av de nyssnämnda sjukdomarna ut- gör de olika ålderdomssjukdomarna en ständigt växande grupp. Befolkningsut- vecklingen har ökat de högre ålders- gruppern'as storlek, och därmed har också frekvensen och betydelsen av sjukdomar i de högre åldrarna vuxit. Geriatriken har därigenom alltmera fått
karaktären av ett specialämne. En fort- satt samordning av detta ämne med undervisningen i medicin synes dock bäst främja den blivande läkarens hel- hetsuppfattning av hithörande sjuk- domstillstånd.
Med denna redovisning har kommit- tén i första hand velat fästa uppmärk- samheten på samordningen som ett ak- tuellt medicinskt utbildningsproblem
och samtidigt angett vissa möjligheter att lösa det. Såsom redan antytts, ford- rar ett förverkligande av principen om största möjliga integration en långt driven samverkan mellan de akademis- ka lärarna. Vid den detaljerade plan- läggningen av undervisningen inom fakulteter och undervisningsnämnder bör därför samordningen utgöra en ge- mensam riktpunkt.
Kap. 6. UNDERVISNINGSFORMERNA
Kommittén avser att i det följande framföra vissa synpunkter på de for— mer, i vilka den medicinska _ särskilt den kliniska _ undervisningen be- drivs. Som en huvudsynpunkt må först framhållas, att dessa former alltid måste skifta, ej blott efter de olika ämnenas art utan även efter personliga och 10- kala förhållanden. Enligt kommitténs mening bör liksom hittills stor frihet råda på detta område. Bindande reg- ler bör i så ringa utsträckning som möjligt uppställas, inte minst därför att undervisningen alltid bör hållas le- vande, vilket bland annat sker genom att formerna växlar. De synpunkter i fråga om olika detaljer, som kommit- tén vill framföra, avser därför främst att ge vissa uppslag och tjäna till led- ning vid utformningen av undervis- ningen.
Föreläsningar, seminarieövningar och demonstrationer
Värdet av de katedrala föreläsning- arna ligger i väsentlig mån däri, att de studerande genom dem kan få kontakt med ett ämne vida bättre än genom enbart studier av läroböcker och kompendier. Föreläsningar kan på ett alldeles särskilt sätt ge en aktuell
överblick över ett kunskapsområde, förmedla vetenskapliga utblickar åt an- gränsande områden, belysa vetenskap- liga problemställningar samt göra stu- denterna förtrogna med vetenskaplig metodik. Föreläsningar är vidare i hög grad ägnade att framhäva det väsent— liga och att skjuta perifera ting och detaljer i bakgrunden.
Vad särskilt angår de kliniska äm— nena är den muntliga undervisningen i form av föreläsningar av stort värde, då det gäller diskussionen av aktuella sjukdomsfall. Patientdemonstrationer kommer nämligen alltid att förbli den kliniska undervisningens ryggrad och bör normalt ingå som ett led i föreläs- ningarna i de kliniska ämnena. Vad an- går själva formen för föreläsningarna synes ökat utbyte av en föreläsnings- timme ofta kunna ernås genom att de studerande _ i den mån ämnet för föreläsningen lämpar sig därför _ ef- ter själva föreläsningens slut får tillfälle att rikta frågor till föreläsaren och där- med inleda en diskussion.
Om sålunda de katedrala föreläs- ningarna enligt kommitténs mening alltjämt bör ha sin plats i den medi- cinska undervisningen må dock fram- hållas, att det i många ämnen ej bör komma ifråga att i föreläsningens form
gå igenom hela det kunskapsstoff, som studenterna bör inhämta i ämnet; åt- skilligt bör studeras i lämpliga läro- böcker och kompendier.
De katedrala föreläsningarna bör i lämplig omfattning utbytas mot semi- narieövningar. Gången i en seminarie— övning kan vara ungefär följande. Öv- ningen inleds med att någon av stu- denterna ger en kort introduktion till den fråga, som i förväg angivits som diskussionsämne. Under lärarens led- ning vidtar därefter en diskussion, i vilken så många studenter som möjligt bör stimuleras att delta. Eventuellt kan flera studenter i förväg förbereda in— troduktioner till var sina olika delar av det ämne, som skall diskuteras. Diskus- sionsgruppens antal bör begränsas till 15 a 20 deltagare. Stora krav ställs givetvis på ledaren av övningen, både vad gäller val av ämne och sättet att leda diskussionen. Han får besvara frå- gor, som ställs till honom, lägga even- tuella misstag till rätta och vid behov själv tillföra diskussionen material, så att det uppställda diskussionsämnet blir belyst ur olika synpunkter. Vid semi- narieövningarna kan lämpligen utom seminarieledaren, vilken väl i regel bör vara professorn i ämnet, även närvara specialister inom ämnet eller från när- liggande ämnesområden.
Då det är önskvärt, att lärarnas in- tresse för seminarieövningarna stimu- leras bör de få rätt att i princip räkna ledandet av och deltagandet i en semi- narieövning som fullgjord undervis- ningsskyldighet. Kommittén återkom- mer härtill i kapitlet om anslagsfrågor. När kommittén i fortsättningen talar om föreläsningar avses därför föreläs- ningar inklusive seminarieövningar.
Av stort värde ur undervisningssyn- punkt är vidare polikliniska föreläs- ningar med demonstrationer, dvs. före- läsningar i anslutning till poliklinik-
mottagningarna och med utnyttjande av poliklinikernas patientmaterial. Det ligger i sakens natur, att de medicinska problem, som kan upptas till behand- ling på en poliklinisk föreläsning del- vis är andra än de, som passar för en klinisk föreläsning. I regel bör den polikliniska föreläsningen läggas upp med hänsyn till läkarnas handläggning av ett fall på mottagningen. Mera kom- plicerade utredningsarbeten kan därför inte diskuteras, utan huvudvikten bör läggas vid avgörandet om fallet behöver fortsatt utredning på sjukhus eller om behandlingen även i fortsättningen kan ledas från läkarens mottagning. En te— rapiplan för sådan behandling bör upp- läggas på föreläsningen, och över hu— vud taget torde den polikliniska under— visningen vara ett lämpligt forum för diskussionen av många terapeutiska spörsmål. Tyngdpunkten bör alltså för— läggas till för den öppna vården cen- trala frågeställningar, varigenom en för undervisningen i dess helhet betydel- sefull motvikt mot den slutna vårdens. speciella problem kan ernås.
Rondundervisning
Den kliniska ronden av gammal typ, som under professorns ledning och med ett mycket stort antal deltagare utsträckes över hela kliniken, har gi— vetvis många nackdelar. Med rätta har påtalats, att endast ett fåtal i den stora deltagarskaran vid en dylik rond får tillfälle att höra och se det väsentli- gaste av demonstrationen. Å andra si- dan är det viktigt, att varje student får en viss överblick över de ur undervis- ningssynpunkt betydelsefulla fall, som vårdas på de sjukavdelningar, där han- icke själv tjänstgör, och han bör därför få delta i ronder över klinikens olika avdelningar. För att dylika ronder skall bli verkligt givande bör de studerande uppdelas i mindre grupper på högst tio
till femton i varje. Ronderna bör alltså ledas av ett tillräckligt antal läkare. Dessa ronder bör inte vara vanliga ru- tinronder utan ges karaktären av verk- liga undcrvisningsronder. I den mån brist på lärarkrafter gör det omöjligt att dela upp studenterna i tillräckligt små grupper kan det som en nödfalls- utväg vara lämpligt att under föreläs- ningstid i en föreläsningssal eller i ett större dagrum ge vissa korta demonst- rationer av ett flertal fall utan sär- skilt medicinskt samband. Härvid får studenterna bättre möjligheter att iaktta viktiga symtom och att göra anteck- ningar än de får i trängseln under en stor klinisk rond.
Ronder på andra avdelningar. Som komplettering till den praktiska under- visningen i de kliniska huvudämnena kan ronder på andra avdelningar tjäna. För att det kliniska materialet på när— stående avdelningar i görligaste mån skall komma undervisningen till godo, föreslår kommittén speciella ”visitron— der”, exempelvis under medicintermi- nen. Under denna bör sådana ronder äga rum på reumatologiska och ge- riatriska avdelningar. Dessutom bör de studerande på samma sätt få se mate- rial på epidemi- och tuberkulosavdel— ningar, där dock även en senare sär- skild tjänstgöring anordnas. Även för undervisning i andra kliniska ämnen torde sådana ronder visa sig värdefulla. Dessa ronder bör ledas av överläkarna på vederbörande specialkliniker och deras medhjälpare och bör i förekom- mande fall förläggas till sådan tid un- der terminen, som medger utnyttjande av säsongbetonad beläggning, exempel- vis på epidemisjukhus.
Konferenser
En viktig undervisningsform utgör den kliniska konferensen, som ger till-
fälle till samundervisning av olika spe— cialister. Sådana konferenser kommer enligt kommitténs förslag att regelbun- det anordnas mellan lärarna i medicin och kirurgi. Även i andra ämnen, såsom i pediatrik och psykiatri kan med för- del gränsområden behandlas i denna undervisningsform. I sin vanligaste form kommer sannolikt de kliniska konferenserna att byggas upp kring ett särskilt tema, såsom undersökning och behandling av en viss sjukdom eller differentialdiagnostik vid ett visst sjuk- ligt tillstånd. Som typexempel på dylika ämnen kan nämnas magsår, struma, diabetes och medvetslöshet. I konfe- rensen skall medverka specialister, som från olika lämpliga synpunkter be- lyser det aktuella temat. Därefter följer en fri diskussion, i vilken även de studerande bör delta.
Det skulle enligt kommitténs mening vara värdefullt om vissa av dessa kli- niska konferenser kunde få en form, som i viss mån efterliknade de diskus- sioner om ett bestämt komplicerat sjukdomsfall, som i regel förekommer mellan olika specialister, innan en de- finitiv diagnos kan ställas. Systemet med skrivna remisser och remissvar ger visserligen de studerande en möj- lighet att skaffa sig en uppfattning om hur de olika specialisterna samverkar för att ge en enhetlig och klar bild av ett sjukdomstillstånd. Samtidigt är det likväl klart, att det talade ordet och meningsutbytet mellan olika sakkunniga för studenterna ger mera liv åt fram- ställningen. På många håll i utlandet har man därför försökt att i undervis- ningssyfte samla ett antal specialister kring ett bestämt sjukdomsfall i och för diskussion inför de studerande. Diskussionen leds därvid i regel av föreståndaren för den klinik, på vilken patienten är intagen, och börjar med en sammanfattande sjukhistoria, presente-
rad av en avdelningsläkare eller äldre student. Ledaren av diskussionen kan därefter rikta frågor beträffande spe- ciella diagnostiska problem, exempel— vis till någon närvarande röntgenolog, psykiatriker, klinisk kemist eller fysio- log eller bakteriolog, allt efter de olika sammanhang, som bör klargöras. Under diskussionens gång bör även frågor från studenterna och de närvarande läkarna förekomma, så att man når fram till en allsidig och ur undervis- ningssynpunkt lämplig belysning av sjukdomsproblemet. Ledaren av diskus- sionen bör därefter ge en sammanfatt- ning av de enligt hans mening vikti- gaste fakta och slutligen ställa en dia- gnos. Dylika konferenser eller samar- betsklinikcr, vilka vid de anglosachsiska universiteten kallas ”conjoint teach— ing”, har säkerligen ett stort undervis- ningsvärde och bör därför få en plats även på det svenska studieschemat.
Som en särskild typ av denna under- visningsform _ och en mycket viktig sådan — kan man beteckna patologi- konferensen, där kliniker och patologer möts för diskussion av ett sjukdomsfall. Härmed avses ingalunda endast de fall, då patienten avlidit och den kliniska diagnosen skall verifieras genom obduk- tion. Även diskussioner med patolog- anatomer om resultatet av provexcisio- ner kan lämpa sig för dylika konferen— ser. Patologikonferensen, vilken som antytts kan väntas bli av särskilt värde, kommer att utförligare behandlas i ka- pitlet om patologi.
I detta sammanhang vill kommittén slutligen framhålla värdet av att före- trädare för de teoretiska ämnena med- verkar i de kliniska konferenserna. För de studerande på skilda stadier av den kliniska utbildningen torde det vara en uppenbar fördel att få väsentliga delar av kunskapsstoffet från de prekliniska studierna rekapitulerat i ett vidare sam-
manhang, där förhållandet mellan nor— mala och patologiska tillstånd blir sam- tidigt belyst med utgångspunkt från en aktuell sjukhistoria.
Undervisningskrafter utanför lärosätet
Det har hittills varit en tämligen obruten praxis, att den som undervisar vid ett universitet eller en högskola också måste ha en särskild akademisk meritering. För den medicinska under- visningens del förefaller det emellertid kommittén önskvärt, att man i framti- den mera än som för närvarande är fallet utnyttjar den sakkunskap inom speciella, för den blivande läkaren vik- tiga verksamhetsområden, som repre— senteras av personer utanför den aka- demiska lärarkåren. Ämnet socialmedi- cin är ett nära till hands liggande exempel härvidlag. Fördelen av att i undervisningen inkoppla socialt verk- samma personer av olika slag, t.ex. sociala kuratorer vid sjukhus, barna- vårdsmän, pensionsnämndsordförande och sjukkassefunktionärer är påtaglig.
Med hänsyn till vikten av att den blivande läkaren noggrant lär känna den öppna vårdens arbetsbetingelser synes det kommittén lämpligt, att prak- tiserande läkare på läroorten, när så kan ske, beredes tillfälle att medverka i undervisningen. Särskilt gäller detta den polikliniska undervisningen. Tjäns- teläkare av olika slag, exempelvis en förste stadsläkare, bör också kunna överta viss del av undervisningen i by- gien och socialmedicin.
I framtiden kan det måhända visa sig ändamålsenligt att särskilda rörliga an- slag reserveras för nu berörda under— visningssyfte. Kommittén har i sina anslagsberäkningar för vissa av läro- ämnena angett en total undervisnings- volym men däremot icke beräknat nå- got speciellt medelsbehov för gästföre— läsare eller annan expertis utöver de
lärararvoden, som på grundval av denna undervisningsvolym föreslagits. Viss del av de beräknade arvodesbe- loppen bör sålunda kunna reserveras för dylik specialundervisning.
Praktiskt arbete
Laborationer. Betydelsen av att stu- denterna får delta i praktiskt labora— toriearbete har både över- och under- skattats. Det är säkert riktigt, att stu- denterna bör lära känna utförandet av vissa enklare laborationsprov, vilka an- vändes i en praktiserande läkares labo- ratorium. Från studenternas sida har emellertid ofta hörts klagomål över att de alltför mycket sysselsättes med rent rutinarbete. Dessa klagomål har säker- ligen ofta varit berättigade. De stude- rande bör dock utföra ett visst antal prov för att lära känna gränsen mellan normalt och patologiskt. Om därför laboratoriearbetet begränsas till de Vik- tigaste metoderna och får utföras under sakkunnig övervakning, torde det vara värdefullt för studenternas medicinska utbildning. Däremot bör arbetet icke få karaktär av rutinarbete. Praktiskt oviktiga detaljkunskaper bör ej medde- las i laborationsundervisningen och inte fordras i tentamen.
Praktisk tjänstgöring på sjukaudel- ningar i anslutning till kliniska kurser. Denna viktiga del av den kliniska un- dervisningen bör planeras så att de tjänstgörande får se och lära sig så mycket som möjligt utan att belastas med allt för mycket enformigt rutin- arbete. Underläkarna bör _— vilket kommittén närmare berör i annat sam— manhang _— vara skyldiga att delta i undervisningen. Eftermiddagarna skall om möjligt vara fria från föreläsningar så att den praktiska tjänstgöringen ej blir för splittrad. De tjänstgörande bör efter någon tids övning få skriva origi- naljournaler, och systemet med dubbel-
journaler bör alltså inte användas an- nat än i början av den kliniska tjänst- göringen. Mycket önskvärt är att de studerande bereds tillfälle att delta i jourtjänsten, så att de får lära sig att handlägga akuta fall. För medicin, ki- rurgi samt obstetrik och gynekologi är detta nödvändigt. Viktigt är också att tillse, att patientmaterialet är tillräck- ligt samt lämpligt sammansatt.
Med hänsyn till att undervisningen i väsentlig grad tar sikte på utbildning av allmänläkare måste det praktiska arbetet på poliklinik tillmätas särskild betydelse. Den öppna vårdens material bör alltså, så långt möjligt är, tillgodo- föras undervisningen. Undervisningen bör i möjligaste mån bedrivas med mindre grupper av studerande, vilka tilldelas särskilda läkare och följer dessa i det praktiska arbetet på mot- tagningen.
Assistenttjänstgöring. En viktig del av grundutbildningens praktiska arbete kommer att förläggas till den samman- hängande assistenttjänstgöringsperio— den i slutet av studierna för medicine licentiatexamen. Periodens sena för- läggning i studieplanen och dess kon— struktion i övrigt syftar till att låta den studerande arbeta under former, som i möjligaste mån motsvarar en självstän— dig verksamhet. Vid planläggningen av assistenternas dagliga arbete på de olika undervisningsklinikerna och cen— trallasaretten bör detta syftemål stän- digt beaktas. Beträffande assistent- tjänstgöringsperiodens utformning hän— visas till kapitlet om studieplanen.
Tekniska hjälpmedel
Från många håll har man framhållit, att den medicinska undervisningen måste förnyas genom att moderna tek— niska hjälpmedel i högre grad tas i anspråk. Särskilt har man väntat sig mycket av den medicinska undervis-
ningsfilmen. Utan tvivel är också t. ex. en god operationsfilm av största värde för utbildningen av blivande kirurger. Den är även av värde vid undervis- ningen av medicine kandidater, ehuru man där icke fäster så stort avseende vid inlärandet av operationsteknik. Uppenbart är att man i undervisningen med stor fördel bör kunna utnyttja film, t. ex. skildrande symtomatologien vid vissa sjukdomar,
Enligt kommitténs mening är över huvud taget ett rikhaltigt arkiv för un— dervisningen av stort värde. Ett sådant hör omfatta skioptikonbilder, planscher samt särskilt undervisningspreparat, varibland kan nämnas typiska häma- tologiska preparat, elektrokardiogram, färgfotografier över hudsjukdomar, ögonbottnar osv. På de anatomiska in- stitutionerna bör också med hänsyn till röntgenanatomiens växande betydelse lämpligen finnas samlingar av instruk- tiva röntgenbilder.
I detta sammanhang må betonas, att om de tekniska hjälpmedlen i form av film, skioptikonbilder, ljudupptag- ningar osv. skall kunna utnyttjas rik- tigt, apparatur i tillräcklig omfattning måste finnas. I första hand bör därvid nämnas projektionsapparater av olika slag samt tråd- eller bandinspelnings- apparater för upptagning av viktigare föreläsningar m. m. Vidare må nämnas behovet av stencilapparater. Det har nämligen visat sig vara av stort värde för undervisningen om stencilerade sammanfattningar, översikter i tabell- form 0. d., som de studerande i förväg kan ta del av, utsändes före konferenser, föreläsningar, seminarieövningar etc.
En väsentlig förutsättning för en god undervisning är ett lättillgängligt och lagom omfattande referensbibliotek för studenterna. I biblioteket bör bibliogra- fiska handböcker finnas tillgängliga liksom också tidskriftsserier och bety—
delsefullare monografier. Frågan om referensbibliotek och läsesalsutrymmen för lärare och elever inom de medicin- ska fakulteterna har berörts av såväl MHO som universitetsberedningen (del III), vilka båda funnit detta spörsmål värt särskild uppmärksamhet.
Lokalfrågor m. 111.
Det är uppenbarligen av stor vikt, att de för undervisningen utnyttjade insti- tutionerna och klinikerna förfogar över tillräckliga utrymmen och är väl utrus- tade. Erfarenheten har emellertid visat, att för närvarande detta krav inte över- allt är tillgodosett. Kommittén är, så— som framgår av dess förslag och re— kommendationer i kapitlet om anslags- frågor och i de särskilda ämneskapitlen, av den uppfattningen, att varje lärosäte måste ha en sådan utbyggnad och kapa- citet, att samtliga till lärosätet hänvi- sade studerande kan beredas plats utan särskild tidsutdräkt. Den ökade belast- ningen på de medicinska institutioner— na och klinikerna, vilken förorsakats av ett ökat årligt intag av studerande, har endast delvis kunnat kompenseras genom ökning av antalet lärare och kursplatser. Särskilt på det kliniska stadiet har detta lett till allvarliga stockningar framför vissa kurser med förlängning av studietiden som följd. För att den av kommittén föreslagna studieplanen skall kunna införas ford- ras, att rådande stockningar elimine— ras. Detta kan till en del ske genom anordnandet av extrakurser i vissa äm- nen. Därutöver fordras — under förut— sättning att intaget ej åter minskas, vilket emellertid inom överskådlig framtid icke torde bli fallet — till- eller ombyggnad av ett flertal institutioner och kliniker. Även inlemmandet av ytterligare sjukhusavdelningar i under— visningen och ianspråktagande av an- dra sjukhus än nuvarande undervis-
ningssjukhus kommer att erfordras. Åt- skilliga av hithörande spörsmål måste lösas oavsett om en studiereform ge- nomförs, varför kommittén utöver dessa allmänna synpunkter ej finner anled- ning uppehålla sig därvid.
Den närmare utformningen av un- dervisningslokalerna måste av naturliga skäl bli mycket varierande inom de olika inrättningarna. Förhållandena ställer sig olika vid de teoretiska in- stitutionerna och vid klinikerna. Vid de senare är lokalbehovet dessutom växlande med hänsyn till den kliniska tjänstgöringens art och omfattning. I nedanstående förteckning, vilken får be- traktas som en rekommendation, anges de viktigaste lokal- och utrustningsbe- hoven, till vilka hänsyn bör tas vid om— eller nybyggnader. Vissa behov är ge- mensamma för alla institutioner och kliniker, medan andra är särskilt fram- trädande vid de kliniker, där en mera omfattande klinisk tjänstgöring äger rum.
1. Föreläsningssal med utrustning för projektion av bilder och film, samt even— tuellt med utrustning för mikroskopi, ljus- skåp för röntgenbilder, väntrum för pa- tienter.
2. Laboratorier eller jämförbara arbets- lokaler dels större med arbetsplatser för samtliga kursdeltagare, dels i vissa fall mindre rutinlaboratorier i anslutning till vårdavdelningarna.
3. Heferensbibliotek.
4. Konferensrum (för seminarieövningar. staff-meeting m.m.).
5. Dagrum för kursdeltagarna.
6. Omklädningsrum med klädskåp för samtliga tjänstgörande samt toiletter.
7. Skrivrum med tillräckligt antal skriv- maskiner samt eventuellt diktafoner.
8. Jourrum (vid kirurgiska, medicinska och obstetriska avdelningar).
9. Vårdavdelningarna: med hänsyn till den undervisning som bedrivs på vårdav- delningar måste antalet sängplatser per avdelning sättas lägre än vad som är norm vid sjukhus, där undervisning icke äger rum. Utöver särskilda rum för läkarens och sköterskornas expedition fordras sär- skilda undersöknings- och behandlingsrum. I anslutning till vårdavdelningarna bör
finnas rutinlaboratorium (se ovan) samt ett större rum för patientdemonstrationer.
10. Poliklinikerna: tillräckligt antal un- dersökningsrum respektive undersöknings- platser samt särskilt rum för demonstra— tion av polikliniska fall.
Undervisningens planering
För att den för examen uppställda normaltiden skall kunna hållas, fordras ej blott att studieplanen i stort är ra- tionellt upplagd utan också att under- visningen i varje enskilt ämne är an- ordnad på ett ändamålsenligt sätt. Från de studerandes sida har det ofta fram- hållits att stundom stora delar av en arbetsdag kan gå förlorade ur studie- synpunkt på grund av att tiderna för föreläsningar och övningar icke är samordnade. Vid de överläggningar, som kommittén haft med representan- ter för de studerande, har också kon- kreta exempel på dylika förhållanden i den nuvarande studieordningen fram- lagts. Även om det synes röra sig om undantagsfall, är det tydligt att frågan kräver uppmärksamhet. Det finns ingen anledning att i detalj diskutera de spe- ciella och från ämne till ämne skif- tande förhållanden, som påverkar un- dervisningens praktiska utformning, eller att föreslå detaljerade föreskrifter härom. Kommittén vill dock ange några allmänna riktlinjer till ledning för de instanser, som handhar den närmare planeringen av undervisningen.
I dagsprogrammet bör man efter- sträva största möjliga jämvikt mellan praktisk och teoretisk undervisning, och de olika momenten hör samman- föras så att inga "håltimmar” uppstår. Föreläsningarna bör alltid förläggas till tider, som ej inkräktar på den prak- tiska tjänstgöringen. I de fall, då viss del av undervisningen anförtros en specialist, bör denna ske på ordinarie undervisningstid och sålunda ersätta huvudlärarens föreläsningar under
denna tid. Kvällsföreläsningar bör i möjligaste mån undvikas.
Deltagande i rutingöromål under de kliniska tjänstgöringarna bör begränsas till det ur undervisningssynpunkt nöd- vändiga. De studerande bör ej heller belastas med onödigt skrivarbete. För journalskrivning bör finnas tillräckligt antal skrivmaskiner eller möjlighet att anlita klinikernas skrivpersonal. Läs- rum och referensbibliotek underlättar i högsta grad för de studerande möj— ligheterna att utnyttja ofrånkomliga pauser i arbetet. På det kliniska stadiet måste undervisningen av naturliga skäl anpassas till den sjukvårdande verk- samheten, men det är av vikt att pro- grammet organiseras så smidigt, att väntetider före föreläsningar och ron- der undviks. Ur tidsbesparande syn- punkt är det slutligen av värde, om de studerande bereds tillfälle att inta sina måltider på sjukhuset.
Kommittén vill även här beröra den viktiga frågan om hur nytillkommen undervisning skall infogas i kursplanen. Efter hand som specialiseringen fort- skrider tillkommer alltfler specialister även bland lärarna, och hittills har det i regel tillgått så, att dessas undervis- ning direkt adderats till den övriga undervisningen i det berörda ämnet. Därigenom har den totala undervis- ningen successivt ökats. Enligt kommit- téns åsikt måste en annan metod till- gripas, ty eljest finns ingen möjlighet att för någon längre tid upprätthålla en fastställd normaltid. Samtidigt som viss undervisning tillkommer, bör en översyn göras av hela undervisningen i det berörda ämnet, så att den sam- manlagda undervisningen blir av oför-
ändrad omfattning. Detta kan ske så mycket lättare, som i flertalet fall de frågor, som i fortsättningen skall be— handlas av specialisten, tidigare av- handlats av huvudläraren i ämnet. Denna del av huvudlärarens undervis- ning kan sålunda bortfalla. Ett strikt tillämpande av en sådan substitutions- princip torde verksamt bidra till att hålla studietiden inom rimliga gränser.
Det ankommer i första hand på äm- nesläraren att tillse, att undervisningen i ämnet är ändamålsenligt anordnad. Beträffande ämnen, som obligatoriskt undervisas samtidigt, bör ett intimt samarbete äga rum mellan respektive lärare i fråga om innehållsmässiga och schematekniska spörsmål. Slutligen bör det ingå i undervisningsnämndens upp— gifter att kontinuerligt följa förhållan— dena på området och vid behov föreslå ändringar. Frågor om integrationen i undervisningen samt om handläggning- en av undervisningsfrågor behandlas närmare i särskilda kapitel.
I ett följande kapitel om anslagsfrå- . gor m.m. berör kommittén frågan om de kliniska amanuensernas andel i un- dervisningen. I alltför hög grad synes nämligen för närvarande den dagliga sjukvårdsrutinen hindra deras effektiva medverkan i den löpande undervis- ningen. Men även beträffande den in- sats i undervisningen, som dessa be- fattningshavare nu gör, torde denna i praktiken alltför mycket bestå i admi- nistrativt arbete, såsom fördelning av lämpliga fall, genomgång av epikriser och förberedelser till föreläsningar, och i till alltför liten del i direkt handled- ning av studenterna. En ändring i detta avseende torde vara väl motiverad.
Kap. 7. EXAMENSVÄSENDET
Nuvarande förhållanden
I direktiven för kommittén framhål- les, att spörsmålet om det medicinska examensväsendet bör tas under om- prövning.
I princip kan kontrollen av de stude- randes kunskaper utövas på två skilda sätt, antingen genom förhör i flera ämnen vid ett och samma tillfälle —— examenssystemet _— eller genom förhör i varje ämne för sig, spridda över en längre tidrymd — tentamenssystemet. Hur det nu tillämpade systemet utveck- lats skildrades av 1902 års universitets- examenskommitté sålunda:
Av ålder har prövningen av de studeran- des kunskaper varit tvåfaldig, nämligen dels förhör i varje särskilt ämne på skilda tider, eller s.k. tentamina, dels förhör i samtliga ämnen vid ett och samma till- fälle, eller examen. Denna senare var ur- sprungligen avsedd att utgöra prövningens väsentliga del, men under tidernas lopp kom förhörets tyngdpunkt att glida över till specialförhören i de olika ämnena, så att examen blev mera en formalitet. Tidvis hava försök gjorts att låta examen komma till sin ursprungliga rätt, men dessa hava misslyckats. —— — ——
Enligt stadgan för de medicinska exa- mina den 13 november 1874 är den stude- rande, som vill undergå medicine kandidat- eller licentiatexamen och är därtill beredd, pliktig att på kallelse inställa sig hos varje examinator till enskilt förhör eller tenta- men med åtföljande praktiska prov, och fakulteten eller Karolinska institutets lä- rarkollegium äger om tid och sätt för så— dana förberedande förhör och prov besluta och förordna vad som prövas nödigt och lämpligt. Dessa bestämmelser, som enligt sin ordalydelse synas avse tentaminas sam— manförande på en kortare tid efter det examensförberedelserna avslutats, hava emellertid aldrig varit på detta sätt tilläm- pade, utan hava tentamina plågat avläggas en efter annan under loppet av de år, som närmast föregått varje examen.
Universitetsexamenskommittén före- slog, att det system, som utbildat sig i praxis, borde legaliseras, och framlade förslag till närmare bestämmelser här- vidlag, vilka senare inflöt i den ännu
gällande examensstadgan av år 1907. För examens avläggande skall den stn- derande sålunda inför vederbörande examinator undergå prövning i varje examensämne genom tentamen, till vil- ken den studerande själv äger anmäla sig. Sedan samtliga tentamina fullgjorts skall den studerande ingiva ansökan om examen, vilken därest fordringarna även i övrigt är uppfyllda automatiskt beviljas utan någon verklig omprövning av den studerandes kunskaper. Förhållandena i Sverige skiljer sig i fråga om examensväsendet avsevärt från förhållandena i utlandet, där all- mänt systemet med samlad examen till- lämpas, i regel i form av dels vissa del- examina under pågående studier, dels en avslutande ämbetsexamen, ofta av- lagd inför en särskild examenskommis- sion. En närmare redogörelse för för- hållandena i utlandet i dessa avseenden återfinnes i LS betänkande 1941.
Tidigare diskussion
LS diskuterade frågan om examina- tionsmetoden i sitt första betänkande (s. 240), och kom efter en granskning av de olika systemens för- och nack- delar till den slutsatsen, att det vare sig med hänsyn till studiernas lämpliga fortgång eller till kravet på en skärpt kunskapskontroll funnes anledning att frångå systemet med spridda tentamina.
Även universitetsberedningen (be- tänkandet del V, s. 314) fann, att det nu- varande systemet för examination ge- nom tentamina borde bibehållas; det hade i praktiken visat sig ändamålsen— ligt.
Kommittén Det bör först framhållas, att en över- gång till kunskapskontroll genom verk- liga examina även kräver, att studie-
planen upplägges på ett sådant sätt, att de ämnen som ingår i de olika delexa- mina kan studeras parallellt med var- andra. I annat fall får de studerande stora svårigheter att hålla kunskaperna i samtliga berörda ämnen aktuella vid examenstillfället. l utlandet, där kun- skapskontrollen i allmänhet sker genom delexamina och en verklig slutexamen, är också parallellundervisningen helt genomförd.
Examenssystemet innebär vissa för- delar. Genom det samtidiga studiet av flera ämnen får de studerande en god överblick och en mera sammanhäng- ande och enhetlig bild av den medi- cinska vetenskapen. De kan få grepp om det centrala och väsentliga inom varje ämne, varigenom risken att de alltför mycket fördjupar sig i ovidkom- mande detaljstudier minskas. För lä- rarna erbjuder parallellundervisningen, rätt upplagd, rikliga tillfällen till an- knytningar mellan de olika ämnena. Såtillvida skulle detta system helt över- ensstämma med de önskemål om en ökad integration i den medicinska un- dervisningen, som kommittén på annat ställe uttalat. Även för de enskilda läro- ämnena erbjuder systemet vissa förde- lar. Ämnen, som nu avslutas med ten- tamen på ett tidigt stadium i utbild- ningen, t.ex. anatomi och histologi, måste hållas aktuella under längre tid, och kunskaperna kan bättre tillgodo- göras under det följande kliniska stu- diet. De kliniska kurserna måste på grund av parallellundervisningen ut- bredas över en längre tid, varigenom ett större kliniskt material kan utnyttjas för varje kurs.
Även med hänsyn till kunskapskon- trollen erbjuder examenssystemet vissa fördelar. Det tillåter en verklig helhets- bedömning av den studerandes kunska- per, och examinationen kan göras mera objektiv och likformig för alla stude-
rande, t.ex. genom censorer eller en särskild examenskommission. Härige- nom erhålles också en kontroll av att kunskapsfordringarna är lämpligt av- vägda. Möjligen kan det också för lära- ren innebära en viss lättnad att få exa- minationsbördan koncentrerad till en eller två perioder under läsåret.
Emellertid kan samtidigt många in- vändningar göras mot examenssystemet. Erfarenheterna från utlandet visar, att de studerande ofta pressas mycket hårt under sitt förberedelsearbete för exa- men. I studieplanen måste därför sär- skild tid för förberedelsearbetet reser- veras utöver den tid som anslagits till de olika kurserna. Då examination ej kan anordnas mer än en eller två gånger årligen, kan väntetiden ej alltid effektivt utnyttjas. På grund av paral- lellundervisningen måste studierna vi- dare bli betydligt mera bundna under hela studietiden, och möjligheterna för denienskilde studeranden att för för- djupade studier i visst ämne eller av annan anledning lägga upp en indivi- duell studieplan blir mycket små. Exa- menssystemet leder således till en bun- den studieordning, vars nackdelar starkt framhävdes i remissyttrandena över LS betänkande (se kapitlet om fri eller bunden studieordning). Möjligen skulle man kunna tänka sig att under den del av studierna, som redan nu försiggår efter en fixerad plan, nämligen studier— na till kandidatexamen, ersätta tenta- mina med en samlad examen, som då samtidigt kunde verka som ett gallrings- instrument. Detta skulle emellertid krä- va en omfattande omläggning av under- visningen i de teoretiska ämnena med samtidigt studium av minst fyra ämnen under två år. För varje institution skulle detta betyda att där funnes stu- derande av fyra olika kategorier. Kom— mittén anser sig ej kunna rekommen- dera en sådan anordning.
Det nu rådande tentamenssystemet har ursprungligen vuxit fram av sig självt, och någon opinion torde ej fin- nas vare sig hos lärare eller studerande för en övergång till ett examenssystem. I stort sett torde man kunna säga, att det svenska systemet för kunskapskont- roll fungerat tillfredsställande. Exami- nationssystem och undervisningsord- ning är i hög grad beroende av var- andra, och den form för undervisning- en, med blockundervisning och relativt stor frihet i studiegången, som kommit— tén kommer att föreslå, passar bäst sam- man med en kunskapskontroll enligt lentamensmetoden. Visserligen skulle ett examenssystem medge en effektivare gallring av svagare elever, men behovet härav är icke tillnärmelsevis lika stort inom den medicinska fakulteten med dess inträdesspärr, som inom andra stu- diebanor och i andra länder, där ett fritt intag tillämpas.
Kommittén finner efter övervägande av för- och nackdelar, att det nuvarande, på särskild tentamen i varje läroämne baserade examinationssystemet hör bi- behållas. Emellertid bör man eftersträva att på olika sätt motverka de nackdelar som systemet kan föra med sig, liksom man på andra vägar bör söka uppnå examenssystemets fördelar. Kravet på detaljkunskaper i tentamina får ej dri- vas i höjden, och den önskvärda inne- hållsmässiga samordningen av under- visningen i de olika läroämnena bör
tillgodoses efter de linjer, som angetts i kapitlet om integration i undervis- ningen. Vilka möjligheter som står till buds för att minska den ofta betung- ande examinationsbördan kommer att behandlas senare i ett särskilt avsnitt. Genom en kontinuerlig statistisk kont- roll av studietiden i enlighet med uni- versitetsberedningens förslag -— såväl den samlade studietiden som tiden för olika avsnitt och ämnen —— bör det vara möjligt att till en viss grad kont- rollera, att fordringarna är lämpligt avvägda med hänsyn till den i studie- planen utmätta tiden.
En följd av det svenska tentamenssy- stemet är, att samarbete med de nor- diska grannländerna i fråga om de me- dicinska studierna väsentligen försvå— ras eller i åtskilliga fall omöjliggöres. Undervisningens uppläggning och i synnerhet kunskapskontrollen är så olika, att utbyte av studerande och ömsesidigt godkännande av tentamina blott sällan kan ske. Enligt de kontak- ter kommittén haft med företrädare för den medicinska undervisningen i Dan- mark och Norge torde det för närva- rande vara ogörligt att nå fram till ett ens i huvuddragen likartat undervis- nings- och examinationssystem i de nordiska länderna. Vissa samarbets- och utbytesmöjligheter torde likväl före- ligga, vilket beröres i kapitlet om stu- dier vid olika lärosäten.
Kap. 8. ANSLAGSFRÅGOR M. M.
Undervisningens, forskningens och sjukvårdens intressen
Enligt direktiven sammanfattas kom— mitténs utredningsuppdrag i ”en över- syn av läkarutbildningen och därmed sammanhängande frågor”. Utbildnings—
frågorna borde sålunda i möjligaste mån skiljas från de övriga problem- komplex, vartill de i realiteten är fixe- rade. I verkligheten torde emellertid en gränsdragning mellan undervisningens, forskningens och sjukvårdens intressen
vara utomordentligt svår att göra och torde, exempelvis när det gäller under- visningsklinikernas arbetsförhållanden, stöta på oöverstigliga svårigheter. En- ligt kommitténs mening har en sådan gränsdragning i själva verket närmast ett formellt syfte, så till vida som den är avsedd att skapa en utgångspunkt för' en viss kostnadsfördelning mellan de skilda huvudmän, som har att svara för nu ifrågavarande intressen.
I direktiven för de medicinska hög- skolornas organisationskommitté (MHO) har föredragande departementschefen berört den intressegemenskap mellan forskning, undervisning och sjukvård, som kännetecknar de medicinska läro- sätenas kliniska institutioner. Departe- mentschefen erinrade därvid om att vetenskapliga undersökningar i sam- band med sjukvården påginge vid dessa institutioner. Nya hehandlings- eller undersökningsmetoder måste undersö- kas och nya läkemedel prövas. Erfaren- heterna härav skulle registreras och vetenskapligt bearbetas. Resultaten hade slutligen _ som det hette i direktiven — betydelse såväl för forskningen och undervisningen som för sjukvården.
I första delen av MHO:s betänkande (SOU 1946: 76) framhöll de sakkunniga följande rörande de kliniska institutio- nernas personalbehov.
Beträffande de kliniska institutionerna erbjuder det särskilt stora svårigheter att tillgodose kravet på erforderlig tid för per- sonalen till vetenskaplig forskning med hänsyn till läkarestabens tredubbla upp- gift i forskningens, undervisningens och sjukvårdens tjänst. Intet tvivel räder om att de kliniska institutionerna arbeta med en alltför ringa läkarestab och att detta är orsaken till att man på sina håll ansett sig ha skäl att rikta kritik särskilt mot den kliniska forskningen i vårt land och mot den kliniska undervisningen, speciellt den som har formen av handledning av de stu- derande vid sjukvårdsarbetet.
Kommittén vill understryka betydel- sen av de här refererade synpunkterna.
Det bör även erinras, att vad som här anförts beträffande klinikerna i fråga om den dubbla uppgiften i viss mån även torde gälla de teoretiska institu- tionerna. På ett flertal av dessa torde utvecklingen tendera mot en starkare anknytning till rutingöromål i sjukvår- dens tjänst, arbetsuppgifter som även har ett betydande intresse för undervis- ningen. Som ett exempel på denna ut- veckling kan nämnas ansvällningen av sjukvårdsuppgifter för de bakteriolo- giska och patologiska institutionerna.
Förutsättningar för en intensifierad
undervisning
I likhet med LS förordar kommittén en intensifiering av de medicinska stu— dierna. Nya ämnen har fogats in i stu- dieplanen, andra har givits Ökad om— fattning, och för de ämnen som fått sin kurstid beskuren kräver förkortningen vissa omläggningar av undervisningens organisation. Beträffande utbildningens karaktär och undervisningsmetoderna i allmänhet föreslår kommittén åtgärder i syfte att stärka integrationen mellan å ena sidan de prekliniska och kliniska disciplinerna, å andra sidan de i dessa grupper ingående ämnena inbördes. I detta sammanhang bör den av kom- mittén rekommenderade förskjutningen från katedral undervisning till förmån för undervisning i konferensform och ökad praktisk handledning av de stu- derande nämnas. Kommittén förutsätter vidare att antalet deltagare per kurs, vilket för närvarande på sina håll är orimligt stort, måste bringas ned, och att sålunda antalet kurser måste öka väsentligt.
Samtliga berörda förändringar torde komma att fordra en däremot svarande ökning av de kvalificerade lärarkraf— terna, framför allt inom den kliniska sektorn av undervisningen. Reformen fordrar emellertid icke blott en utvidg-
ning av dessa resurser. För att tillför- säkra de studerande ett gott utbyte av de praktiska studierna inom såväl den prekliniska som den kliniska delen av utbildningen (demonstrationer, labora- tioner och klinisk tjänstgöring) krävs god tillgång till handledande personal, dvs. assistenter och amanuenser på de teoretiska institutionerna och kliniska amanuenser respektive underläkare på klinikerna. Slutligen kräver rationali- seringen av undervisningen en ökning av hjälpkrafter av olika slag, framför allt teknisk och administrativ biträdes— personal.
Kommittén har vid uppgörandet av sitt förslag till personalstater för de teoretiska institutionerna beaktat, att dessa institutioner genom statsmakter- nas beslut efter MHO:s förslag i ämnet fått en väsentlig upprustning, och har därför bedömt de anspråk, som kan ställas och har ställts i fråga om ökade resurser för undervisningen på dessa institutioner, synnerligen restriktivt. Kommittén har dock ansett sig höra på vissa punkter föreslå nya tjänster, som ansetts nödvändiga för att utbild- ningen till medicine kandidatexamen skall kunna bedrivas så rationellt som möjligt. Därvid har strävan att organi— sera och genomföra en planmässig ut- bildning under de morfologiska och kemiskt-fysiologiska åren varit den viktigaste utgångspunkten. Vidare har särskilda tjänster föreslagits i de äm- nen, som tidigare icke förekommit för medicine kandidatexamen, nämligen medicinsk statistik, medicinsk genetik, medicinsk fysik och psykologi.
Vad beträffar den kliniska sektorn vill kommittén erinra om den av MHO framlagda andra delen av betänkandet rörande organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning (SOU 1947: 66), i Vilken återfinnes för— slag om en väsentlig förbättring av de
kliniska institutionernas personalför— hållanden m.m. Dessa förslag har emellertid ännu icke föranlett några genomgripande beslut av statsmakterna. Under senare år har dock flerstädes en viss ökning av antalet underläkare vid undervisningsklinikerna ägt rum.
Någon fullständig granskning av kli- nikernas underläkarorganisation har kommittén icke ansett sig böra företa. Vid uppgörandet av personalförslag för de olika klinikerna har kommittén dock icke kunnat undvika att beröra sådana tjänster, som till betydande del även direkt tjänar forskning och sjukvård, ehuru den primära utgångspunkten för kommittén självfallet varit undervis- ningens intresse. På vissa punkter har sålunda en förstärkning av underläkar- staberna rekommenderats.
I kommitténs förslag till ny under- visningsplan ingår även i den kliniska delen ett antal nya ämnen, som tidigare helt eller delvis saknar företrädare vid de medicinska läroanstalterna. I första hand bör därvid nämnas socialmedicin. För detta ämne, som enligt kommitténs förslag nära anknytes till den kliniska undervisningen, krävs sålunda helt nya uppsättningar av institutionspersonal. Bland ämnen, som genom kommitténs förslag ges en mera framskjuten ställ- ning, kan nämnas klinisk kemi och kli- nisk fysiologi samt psykiatri.
Vid bedömandet av kommitténs för- slag om nya tjänster vid universitets- klinikerna bör beaktas att dessa förslag inrymmer åtgärder, som i och för sig icke är beroende av en ny utbildnings- plan utan som är nödvändiga redan med nuvarande studieordning, om un- dervisningen skall kunna bedrivas ra- tionellt. Sålunda saknas för närvarande vid vissa lärosäten företrädare i läro- ämnen, som redan ingår i nuvarande undervisningsplan. Vidare har det un- der senare år Ökade intaget av medi—
cine studerande inte följts av någon motsvarande ökning av lärarkrafterna.
Antalet medicine studerande vid de olika lärosätena
Enligt direktiven har kommittén icke haft att ta ställning till frågan om det aktuella läkarbehovet utan utgått ifrån, att behovet av läkare för överskådlig tid framåt kommer att vara så stort, att de medicinska högskolornas hela ut- hildningskapacitet kommer att behöva tas i anspråk.
Det årliga intaget av medicine stude- rande VT 1948—VT 1953 framgår av nedanstående sammanställning.
Den 19 november 1952 har nya be- stämmelser rörande tillträde till de för medicine studerande anordnade s. k. nybörjarkurserna utfärdats av kanslern. Enligt dessa lämnas varje termin, därest särskilda omständigheter ej föranleder annat, tillträde till nybörjarkurs i Upp- sala, Lund och Göteborg åt vardera högst 32 samt vid karolinska institutet åt högst 54 studerande.
Såsom i bl.a. en interpellation vid 1952 års riksdag (FK 11:66, 19: 6 d) framhållits, råder för närvarande svå- righeter att utan väntetid bereda samt- liga medicine kandidater plats för den fortsatta kliniska undervisningen. För kommittén har det framstått som ange-
Antal sökande 211 266 218 294 253 341 240 304 220 275 214
läget, att plats skall kunna beredas åt ett för varje lärosäte beräknat normal- antal medicine studerande genom hela studiegången. Vid beräkningen av detta normalantal har kommittén tagit hän- syn dels till att det fram till medicine kandidatexamen sker en viss avgång, vilken kan uppskattas till 5—10 % av årsintaget, dels till önskvärdheten av reservplatser. Kommittén har sålunda vid sina beräkningar utgått ifrån ett årligt platsbchov på det kliniska stadiet av ca 60 vid Uppsala universitet, Lunds universitet och medicinska högskolan i Göteborg samt ca 120 vid karolinska institutet.
Lärartjänster
På de kliniska institutionerna utgöres de högre lärarna, förutom av professo- rer, av lärare eller biträdande lärare. De s.k. lärartjänsterna är till antalet få och förekommer endast vid sådana kli- niker, där särskild professur i under- visningsämnet saknas. Som exempel på dessa tjänster kan nämnas lärarna i fysikalisk diagnostik, radioterapi och reumatologi vid Lunds universitet. Dessa tjänster är konstruerade på samma sätt som laboraturer och är numera liksom dessa reglerade genom statens allmänna avlöningsreglemente.
Vid sidan av professurerna finns så-
1 n t a g Tondt L S intag 30 50 110 32 54 120 34 56 120 32 57 151 33 56 151 34 57 153 32 57 153 33 57 153 32 58 156 32 56 154 32 56 154
lunda på klinikerna regelmässigt inga fasta lärartjänster, oaktat den totala undervisningsvolymen jämförd med professorernas undervisningsskyldighet väl motiverar sådana, och professorerna flerstädes regelmässigt måste överskri— da sin undervisningsskyldighet. Denna ordning har icke främjat den kliniska undervisningen. Ur pedagogisk syn- punkt är det vidare en väsentlig fördel, om de studerande på klinikerna kan stå i omedelbar och fortlöpande kontakt med huvudlärarna i ämnet. Vid sidan av sin uppgift som undervisare och forskare har de medicinska professo- rerna i vårt land en så betungande uppgift i sjukvårdsarbetet, att en sådan kontakt mellan professorn och de stu- derande icke alltid är lätt att upprätt- hålla. För undervisningen synes det vara en väsentlig fördel, om till klini- kerna i fortsättningen knyts lärartjäns- ter av en fastare typ än de befattningar, som hittills förekommit på dessa insti- tutioner.
Det bör redan här framhållas att do— centinstitutionen, som kännetecknas av en betydande rörlighet och i vilken forskningsmomentet är särskilt fram- trädande, enligt kommitténs mening inte är lämpad för en utbyggnad i detta avseende. Enligt gällande bestämmelser står de till de olika medicinska fakul— teterna och karolinska institutet hän- visade docenttjänsterna (förutvarande docentstipendierna) företrädesvis till förfogande för vissa angivna prekli- niska ämnen. Därest ytterligare tjänster står till fakultetens eller institutets dis- position bör dessa, som det sägs i be- stämmelserna, företrädesvis tilldelas docent i kliniskt ämne. De kliniska do- centtjänsterna är icke fast knutna till vissa ämnen. Innehavare av sådan tjänst är i allmänhet skyldig att såsom vikarie uppehålla lärarbefattning inom sin vetenskap samt att meddela viss
undervisning. Denna senare undervis- ning bör emellertid icke adderas till den ordinarie undervisningen och där- igenom vidga ramen för de studerandes obligatoriska kunskapsstoff utan med- delas i form av specialföreläsningar.
En utökning av antalet extra ordi- narie docenter i avsikt att säkerställa den ordinarie undervisningen och handledningen av de medicine stude- rande skulle i betydande grad innebära, att docentinstitutionen utnyttjades i en riktning som icke vore avsedd. Enligt kommitténs mening bör en dylik för- ändring av institutionens karaktär icke komma ifråga. Kommittén vill också i detta sammanhang erinra om att 1945 års universitetsberedning intagit den ståndpunkten, att det väsentliga i do- centinstitutionens nuvarande karaktär borde bibehållas.
En rationell lösning av klinikernas lärarfråga synes framför allt fordra, att till institutionerna i de större kliniska ämnena knyts undervisningstjänster av en fastare karaktär. Innehavaren av en dylik lärartjänst, som regelmässigt sam- tidigt bör ha ställning som biträdande överläkare vid vederbörande klinik, bör sålunda anförtros en viss del av klinikens samlade undervisningsbörda och delta i handledningen av de stude- rande i deras kliniska tjänstgöring.
Kommittén har därför diskuterat andra möjligheter att lösa klinikernas undervisningsproblem. I valet mellan de olika alternativ, som härvid kan komma ifråga, har kommittén stannat vid att föreslå inrättandet av särskilda lärartjänster på de större klinikerna vid samtliga lärosäten. För dessa tjäns- ter bör fordras samma kompetens som för docenttjänst. Tjänsterna föreslås bli helt bekostade av statsverket och upp- förda på åttonde huvudtitelns avlö- ningsstater. Beträffande undervisnings- skyldigheten anser kommittén, att denna
bör motsvara vad som åligger professor eller högst 130 timmar om året. Kom- mittén finner det lämpligt, att konstruk- tionen av de föreslagna lärartjänsterna utformas i analogi med universitetens och högskolornas docenttjänster. Detta innebär att tjänsterna, som bör benäm— nas lärare i respektive ämnen, görs till extra ordinarie befattningar och att förordnandetiden begränsas. Löneställ- ningen bör vara densamma som för docent och tjänsterna sålunda placeras i 30 lönegraden. Till skillnad från vad som gäller docenttjänsterna synes för— ordnandetiden för de nya lärartjäns- terna emellertid böra sättas till sex år. Rätten till omförordnande bör icke be- gränsas. Tillsättningen av lärartjäns- terna bör ske i samma ordning som vid besättande av docenttjänst. Som ett sär— skilt villkor för dessa tjänster bör emel— lertid föreskrivas, att vederbörande innehar överläkarkompetens. Med hän— syn till att nu berörda lärare såsom nämnts samtidigt bör knytas till klini- kerna i egenskap av biträdande över- läkare — vilket för en effektiv under— visning torde vara en förutsättning — synes överenskommelse härom böra träffas med vederbörande kommunala huvudmän. Stad eller landsting torde för ifrågavarande befattningshavare böra bestrida kostnaderna för ett särskilt arvode, motsvarande det som för när- varande utgår till befattningshavare i överläkarställning. Detta arvode, som sålunda närmast avser att markera lä- rarens inordnande i sjukhusorganisa- tionen, utgör för närvarande 1500 å 2 000 kronor.
Biträdande lärare
De biträdande lärarbefattningarna är arvodestjänster, löst knutna till biträ- dande överläkare eller underläkare vid klinikerna. För biträdande lärare med docentkompetens, vilka tillsättes genom
förordnande på tre år, utgår särskilt tillägg av sådan storlek, att den totala ersättningen motsvarar vad som till- kommer docent i 30 löneklassen. Övriga biträdande lärare förordnas i regel på ett år.
En viss ojänmhet kan för närvarande konstateras ifråga om ersättningsgrun- derna och timarvodenas storlek. Då en likformighet härvidlag torde vara önsk— värd, har kommittén i efterföljande kostnadsberäkningar i fråga om sådan undervisning, som icke kan hänföras till handledning, vissa mindre krävande kliniska eller polikliniska demonstra— tioner eller examinationer, funnit en ersättning med 50 kronor per timme vara rimlig. För en begränsning av ar— vodet till detta belopp talar det skälet, att den undervisning varom här är fråga består av regelmässigt återkom- mande längre eller kortare serier av föreläsningar, varvid det viktigaste mo- mentet i förberedelserna är att hålla stoffet aktuellt. Härutöver bör vid så- dana kurser som leds av biträdande lärare utffå ett arvode för själva orga— nisationen och ledningen av undervis- ningen. Kommittén har härför i regel beräknat ett tillägg av 250—500 kronor per kurs, av vilka belopp det högsta av- ser kurser på sjukhus, där professor eller annan självständig ämnesföreträ- dare för undervisningen saknas.
Undervisning i form av seminarieöv- ningar har kommittén med avseende på undervisningsvolymens och
beräkning ersättningen per timme likställt med ordinär föreläsning, dvs. sådan som bör ersättas med 50 kronor per timme. I propositionen nr 12 till 1952 års riksdag angående löne— och pen- sionsreglering för professorer och vissa andra akademiska lärare m. fl. har före- dragande departementschefen gjort ett uttalande beträffande denna typ av un- dervisning, (s. 59), till vilket kommit-
ten i detta sammanhang vill anknyta. Till den kvalificerade undervisningen fann departementschefen att föreläs- ningarna, vilka påkallade tidskrävande förarbeten, främst borde räknas, och fortsatte:
Även de som undervisningsform alltmer betydelsefulla seminarieövningarna torde som regel få räknas hit. Vanligen föregås de av ett avsevärt förberedelsearbete och päfordra en ur kvalitativ synpunkt krä- vande insats av ledaren. Enligt gällande bestämmelser för universiteten är det för närvarande tillåtet att utbyta intill tre veckotimmars föreläsningar mot samma timantal seminarieövningar. Jag har icke något att erinra mot denna princip i och för sig men anser det angeläget, att det i tillämpningen tillses, att icke under eval- veringsprincipen i fråga inbegripes även övningar av elementär beskaffenhet. Jag förutsätter alltså, att begreppet seminarie— övningar reserveras för sådan undervis- ning, som i kvalitativt hänseende är lika krävande som föreläsningar.
Den här berörda evalveringen bör även omfatta medverkan i de av kom- mittén föreslagna kliniska konferenser- na. Denna undervisningsform, som i kommitténs utbildningsplan ges en framskjuten plats, ställer stora anspråk på de deltagande ämnesföreträdarna och kräver av dem systematiska förbe- redelser.
Undervisning, som huvudsakligen be- står i handledning av studerande vid laboratorie- och andra övningar eller i kliniska eller polikliniska demonstra- tioner utan direkt samband med före— läsningar, har av kommittén ansetts böra ersättas med något mera än hälf— ten av det för ordinära föreläsningar föreslagna beloppet per timme, eller 30 kronor. Samma timersättning har be— räknats för den examination, som kom- mer att åvila de biträdande lärarna.
För specialundervisning eller enstaka föreläsningar, som exempelvis förekom- mer vid efterutbildningskurserna, har kommittén ansett att en högre ersätt- ning än den, som föreslagits för biträ-
dande lärares återkommande undervis- ning, bör utgå med hänsyn till att rela- tivt mera förarbete krävs av läraren. För denna undervisning har sålunda föreslagits en ersättning av 100 kronor per timme.
För beräkning av det antal undervis- ningstimmar, som bör anförtros de bi- trädande lärarna, har kommittén i första hand redovisat den totala under- visningen i timmar, som i respektive ämnen skall meddelas varje studeran— de. Med utgångspunkt från antalet stu— derande vid vederbörande lärosäte har därefter antalet kurser beräknats och på grundval därav slutligen den totala undervisningen i timmar, som årligen kommer att belasta varje institution eller klinik.
I varje ämne har därefter professorns, laboratorns eller den särskilde lärarens undervisningsskyldighet i timmar från- räknats den sammanlagda undervis— ningsvolymen. Beträffande huvudlära— rens undervisningsskyldighet föreligger vissa svårigheter att fixera denna i en läsårssiffra. Enligt universitetsstatuter- na (& 104) är professor skyldig att hålla offentlig föreläsning i sin veten- skap en timme fyra dagar i veckan, där ej kanslern bestämmer en annan för- delning eller föreskriver att föreläs- ningar skall ersättas av annan under- visninn. Nedsättning av undervisnings- skyldigheten kan dessutom beviljas av kanslern. I statuterna (& 102) stadgas vidare om inställande av undervis— ningen i samband med helger och ter- minsslut. I allmänhet omfattar profes- sorns undervisningsskyldighet 128—136 timmar per läsår. För överskådlighe- tens skull har kommittén i sina anslags- beräkningar angivit en bestämd föreläs- ningsvolym och därvid valt antalet 130.
Med hänsyn till förekomsten av ned- satt undervisningsskyldighet för vissa ämnesföreträdare torde i samband med
en definitiv beräkning av arvodena till de biträdande lärarna en justering visa sig erforderlig. I detta sammanhang vill kommittén emellertid återge vad föredragande departementschefen i ovan berörda proposition anfört beträffande frågan om nedsättning av den eljest gällande undervisningsskyldigheten. Departementschefen uttalade därvid bland annat följande.
Enligt universitetsstatuterna och stad- garna för karolinska institutet äger uni- versitetskanslern i vissa fall, där professor på grund av särdeles betungande examina- tions— eller andra tjänstegöromål behöver lindring i undervisningsskyldigheten, med- giva viss nedsättning i denna skyldighet. Enligt min uppfattning bör sådan befrielse meddelas endast i fall, då kanslern verk— ligen finner särdeles betungande examina— tions— eller andra tjänstegöromål motivera densamma. Med anledning härav torde en översyn böra ske av de särskilda beslut, som i enskilda fall meddelats rörande ned- sättning i den normala undervisningsskyl- digheten.
Statsutskottet fann sig i princip kun- na biträda vad departementschefen an- fört beträffande de akademiska lärar- nas undervisningsskyldighet, och det refererade uttalandet föranledde ej hel- ler någon erinran från riksdagens sida. En revision av gällande beslut om ned- sättning kan sålunda förutses.
För laboratorer och motsvarande be- fattningshavare liksom för de av kom- mittén föreslagna extra ordinarie lä- rarna har slutligen samma undervis- ningsskyldighet som för professor, eller sålunda 130 timmar per läsår, angetts som norm.
Vid beräkning av ersättning till de biträdande lärarna för examination (tentamina, slutförhör och kursförhör) har kommittén uppskattat det antal ele— ver, som med hänsyn till arten av ifrå- gavarande kunskapskontroll samtidigt kan examineras av den biträdande lä- raren. Med ledning därav har slutligen totalantalet examinationstimmar beräk- nats.
Underläkarnas roll i undervisningen
Enär, såsom inledningsvis berörts, skilda huvudmän svarar för kostna- derna för olika kategorier av tjänster, uppstår vissa svårigheter ur admini— strativ synpunkt beträffande de för un— dervisningen otvivelaktigt mycket vik- tiga befattningar, för vilka staten icke är huvudman, dvs. de underordnade lä- kartjänsterna på de av kommunerna drivna undervisningssjukhusen. Det är i detta sammanhang viktigt att märka, att underläkarna på undervisningssjuk- husen oavsett huvudmannaskapet regel- mässigt deltar i undervisningen, även om — såsom för närvarande är fallet — några särskilda bestämmelser härom inte finns vad beträffar de kommunala undervisningssjukhusen. I reglementet för karolinska sjukhuset och serafimer- lasarettet har en särskild bestämmelse införts, vilken stadgar att förutom bi— trädande läkare och laboratorer även underläkarna är skyldiga att biträda vid handledningen av medicine stude- rande (SFS nr 416/1939 5 42).
Utan tvivel torde det för undervis— ningen vara en väsentlig fördel, därest liknande bestämmelser kan utfärdas även för de underordnade läkarna vid akademiska sjukhuset i Uppsala och de kommunala undervisningssjukhuscn. Då praxis som nämnts för närvarande sy- nes vara, att underordnade läkare vid dessa sjukhus deltar i handledningen. av de studerande, föreligger enligt kom- mitténs mening knappast anledning be- fara att fastställandet av en sådan skyl— dighet skulle medföra några speciella komplikationer. Ej heller synes ett åliggande av detta slag behöva kompen- seras genom särskild ersättning åt ve— derbörande läkare, då ju icke minst i detta sammanhang bör beaktas, att tjänstgöringen vid en undervisnings- klinik redan i och för sig har ett icke oväsentligt meritvärde.
Klinikamanuenser
Vid de kommunala undervisnings- sjukhusen har frågan om kostnadsför- delningen mellan staten och den kom— munala huvudmannen i fråga om de i undervisningen direkt engagerade un- derordnade läkartjänsterna lösts på så sätt, att särskilda på ecklesiastikstaten uppförda arvoden utgår till s.k. kli— niska amanuenser vid universitetskli— nikerna. Den totala kostnaden för dessa klinikamanuenser, vilka samtidigt ar— betar som underläkare på vederböran- de kliniker, bestrids för närvarande till två tredjedelar av staten och till en tredjedel av landstingen. Totallönen för en sådan klinisk amanuens överstiger den vanliga underläkarlönen med ett amanuensarvode av 3000 kronor. Å andra sidan får dessa klinikamanuen— ser enligt gällande bestämmelser icke i samma mån som övriga underläkare uppbära ersättning för öppen värd. Kommittén har inhämtat, att klinik- amanuenserna, som sålunda ursprung- ligen avsetts huvudsakligen för under- visningen, i praktiken utnyttjas i långt högre grad för sjukvårdsgöromål än vad kostnadsfördelningen antyder. Då det för undervisningen är av stor vikt, att klinikerna kan utnyttja amanuens- tjänsterna i avsedd omfattning, är det enligt kommitténs mening angeläget att vederbörande myndigheter har upp- märksamheten riktad på detta spörs— mål och att såvitt möjligt amanuenser- nas andel i undervisningen återställes.
Nybyggnader och utrustning
För att undervisningen skall kunna bedrivas på rationellt sätt fordras givet- vis tillräckliga lokaler och god utrust- ning. Detta är en nödvändig förutsätt— ning för att kommitténs strävan att effektivisera undervisningen och be- gränsa studietiden genom en ändamåls-
enlig studieplan och ett ökat lärarantal skall kunna förverkligas. Kommittén har undersökt huruvida erforderligt ut— rymme för den föreslagna utökade un— dervisningen går att uppbringa i redan befintliga lokaler. Därvid har i vissa fall nybyggnader visat sig erforderliga. Kommittén har emellertid i regel icke ansett sig kunna verkställa någon be- räkning av byggnadskostnaderna. Stun- dom föreligger olika alternativ till lös- ning av lokalfrågan, varvid det torde ankomma på vederbörande myndighet på läroorten att i samband med remiss- behandlingen framlägga erforderliga dctaljförslag. Ett undantag utgör dock byggnadskostnaderna för de föreslagna socialmedicinska institutionerna. Då kommittén finner dessa institutioner synnerligen angelägna, har den, i syfte att skapa ett bättre utgångsläge för ett snabbt igångsättande av den socialme- dicinska undervisningen, låtit infordra ett preliminärt kostnadsförslag på upp- förande av provisoriska byggnader för de socialmedicinska institutionerna i Uppsala, Lund och Stockholm.
Vad utrustningsbehovet beträffar lig- ger det i sakens natur att varje nyinrät— tad institution måste kräva ett avsevärt engångsanslag, om den skall kunna ut- nyttjas på ett effektivt sätt. Någon full- ständig beräkning av dessa engångsan- slags storlek är enligt kommitténs upp- fattning ogörlig, så länge ämnesföre- trädare icke är utsedd. Kommittén har därför efter jämförelse med närmast motsvarande institutioner beräknat kostnaderna för en grundutrustning, som måste anses nödvändig vid den föreslagna institutionen. Kommittén förutsätter, att sedan ämnesföreträdare utsetts, denne gör framställning om an- slag för anskaffning av den ytterligare utrustning, som kan erfordras för hans speciella behov. Beträffande behovet av utrustning för de föreslagna nya social-
medicinska institutionerna har kom- mittén dock låtit verkställa en prelimi- när kostnadsberäkning.
Med hänsyn till att frågor om utrust- ning av nya institutioner i Malmö torde komma att lösas i den särskilda ord— ning, som betingas av gällande avtal mellan staten och Malmö stad, har kom- mittén icke ansett sig böra redovisa någon särskild anslagsberäkning här- vidlag. Även vid redan befintliga insti— tutioner har i vissa fall, såsom vid om- läggning av undervisningen, behov av engångsanslag för utrustning ansetts föreligga. Storleken av dessa anslag har av kommittén beräknats efter samråd med respektive ämnesföreträdare.
Särskilt betydelsefull är i detta sam- manhang frågan om de löpande mate— rielanslagen. En effektivisering av un— dervisningsformerna innebär givetvis att betydande anspråk kommer att stäl- las på dessa anslag. Kommitténs rekom- mendationer om ökad användning av tekniska hjälpmedel av olika slag i undervisningen kommer att medföra ett sådant omedelbart behov, närmast på sådana kliniska institutioner, där en mera omfattande undervisning bedrivs.
Kommittén har icke ansett det möj— ligt att precisera det ökade medelsbe- hov, som kan bli aktuellt, då studiere- formen förverkligas. En beräkning måste utgå ifrån en ingående gransk— ning av nuvarande disposition av ma- terielanslagen, vilka icke blott är av- sedda för undervisningen utan även för forskningen. Med hänsyn till lokala förhållanden, vilka kommittén knappast har möjligheter att beakta, måste också behovet i verkligheten te sig ganska olika vid de skilda lärosätena. En gene- rell uppskattning torde knappast tjäna något rimligt syfte. Med en sådan skulle inte heller de skilda institutionernas krav på rättvis avvägning kunna till- godoses.
Kommittén finner det därför ända- målsenligt att fakulteterna och lärar- kollegierna efter beredning i undervis- ningsnämnderna beräknar det ökade behov av medel för utrustning och för löpande materielutgifter som komitténs förslag aktualiserar. Därvid bör sär- skilt beaktas, att utbildningsreformen kommer att ske successivt och att så- lunda kostnadsökningen kan fördelas på flera budgetår.
Övriga utgångspunkter för kommitténs kostnadsberåkningar
Vid redovisningen av de olika insti- tutionernas nuvarande personal har kommittén utgått ifrån förhållandena den 1 juli 1952 men jämväl tagit hän- syn till den därefter under riksdagens höstsession genomförda tjänsteförteck- ningsrevisionen. Vid denna placerades laboratoriebiträden i högst 13 lönegra- den, varvid dock anmärktes att frågan om inrättande av laboratoriebiträdes- tjänster i högre lönegrad än 13 kunde upptas till förnyat övervägande efter verkställd ytterligare utredning. Dä frågan om en differentiering av dessa tjänsters lönegradsplacering ännu vid utgången av år 1952 ej avgjorts, har kommittén vid sina kostnadsberäk- ningar utgått ifrån en oförändrad pla- cering av tjänsterna i 11 lönegraden.
Genom tjänsteförteckningsrevisionen har flerstädes även institutionernas och klinikernas administrativa biträdesper- sonal berörts. Bland annat har i vissa fall kontors— och kanslibiträdcstjänster omvandlats till tjänster i högre löne- grad. Fördelningen på institutioner eller kliniker angavs emellertid icke i riksdagsbeslutet eller de med stöd av detta den 19 december 1952 utfärdade regleringsbreven utan skulle ankomma på de olika lärosätena. De ändrade per- sonalförteckningarna skulle gälla från den 1 januari 1953. Denna fördelning har
slutförts så sent, att det varit omöjligt för kommittén att vid redovisningen av den nuvarande personalen beakta för- ändringarna. Sakligt torde detta icke medföra några komplikationer. Det bör emellertid observeras, att begreppen kontors- och kanslibiträden i tabellerna över nuvarande personal i realiteten kan vara differentierade på olika typer av kontorspersonal. Kommittén har i sina förslag till förstärkning av denna personal regelmässigt räknat med kost— naderna för tjänster i 11 lönegraden. Då vid medicinska högskolan i Göte- borg inrättats arvodesbefattning från senare tidpunkt än ingången av budget- året 1952/53 och följaktligen anslag ej anvisats för hela årsbehovet, har kom- mittén vid sin kostnadsjämförelse ut- gått ifrån ett till helt årsarvode omräk- nat belopp. Kommittén har vid sina kostnadsberäkningar förutsatt att vid den fortsatta utbyggnaden av medicin— ska högskolan i Göteborg den av kom- mittén föreslagna studieordningen föl— jes men har icke ansett sig böra redo- visa särskild anslagsberäkning härför. Med hänsyn till bl. a. den nära överens- stämmelsen i fråga om elevintagens stor- lek bör som norm för beräkning av personalbehovet vid de ännu icke ut- byggda undervisningsklinikerna i Göte- borg kommitténs kostnadsberäkningar för Uppsala och Lund kunna användas. I vissa fall har kommittén i samband med behandlingen av de särskilda läro- ämnena förordat, att undervisning i ämne eller ämnesgrupp skall förläggas till sjukhus, som för närvarande icke alls eller endast i mindre omfattning är inordnat i den medicinska utbildningen.
Då fråga är om kommunalt sjukhus, som på detta sätt inkopplas i undervis- ningen, torde särskilda förhandlingar mellan staten och vederbörande huvud- man visa sig erforderliga.
På karolinska institutets avlönings- stat finns för närvarande uppförda vissa arvoden till amanuenser, vilka tillika är förste underläkare respektive underläkare vid serafimerlasarettet. Dessa arvoden inbegripes i förste un- derläkar- respektive underläkararvode- na och utbetalas vid serafimerlasarettet, men det åligger karolinska institutet att tillhandahålla de mot amanuensarvo- dena svarande avlöningsmedlen, till- hopa 23 400 kronor. Denna anordning har icke någon motsvarighet vid karo- linska sjukhuset. Då den undervisnings- skyldighet, som åvilar dessa amanuen- ser, principiellt icke torde skilja sig från den, som enligt vad ovan berörts åvilar underläkare vid karolinska sjuk— huset, torde systemet med en avräkning mellan åttonde och elfte huvudtitlarna icke längre böra förekomma. Följakt- ligen bör dessa särskilda amanuensar- voden på karolinska institutets avlö- ningsstat indragas.
För budgetåret 1952/53 har på karo— linska institutets avlöningsstat uppförts ett särskilt kursanslag av 40 000 kronor att fördelas av kanslern. Med hänsyn till att kommittén i kapitlen om de sär— skilda läroämnena beräknat den totala undervisningsvolymen och kostnaderna härför, torde något särskilt kursanslag ej längre erfordras. Kommittén redovi- sar därför i den sammanfattande kost- nadsberäkningen en kostnadsminskning av 40 000 kronor.
B. DE SÄRSKILDA LÄROÄMNENA
Kap. 9. JÄMFÖRANDE ANATOMI
Nuvarande undervisning
Ämnet anatomi skall enligt examens- stadgan omfatta bl.a. grunderna i den jämförande anatomien. Enligt kanslerns särskilda föreskrifter får den stude- rande fortsätta sina studier på anato- misalen först sedan han bl.a. genom- gått kursen i jämförande anatomi samt bestått de i anslutning till denna kurs hörande examinatorierna. För kurs i jämförande anatomi jämte osteologi har erlagts en avgift av 60 kronor till lära- ren (kanslerns beslut den 7 juni 1922).
Efter de utvidgningar av de anato- miska institutionernas lärarpersonal, som blev en följd av LS och MHO:s utredningar, borttogs kursavgiften från hösten 1947 för de studerande i Upp- sala och Lund, medan den fick stå kvar i Stockholm. Vid medicinska högsko- lan i Göteborg erlägger de studerande ingen avgift för kursen i jämförande anatomi.
I Uppsala och Göteborg ges kursen omväxlande av professorn och prosek- torn inom ramen för deras undervis- ningsskyldighet. I Lund delas sagda kurs mellan professorn och förste assi- stenten och ingår i deras ordinarie un- dervisning. I Stockholm ges kursen om- växlande av professorn och prosektorn som en avgiftsbelagd kurs utöver deras ordinarie föreläsningsskyldighet. Kur- sen slutföres överallt på två till fyra veckor. De studerande åhör under denna tid 25—30 föreläsningar samt dissekerar tre till fyra typdjur bland vertebraterna. I Uppsala och Lund äg-
nas ca 10 av föreläsningarna åt allmän anatomi och anatomisk nomenklatur, medan i Stockholm och Göteborg före- läsningarna till övervägande delen äg— nas åt allmän biologi, allmän anatomi och anatomisk nomenklatur. Samtidigt med kursen i jämförande anatomi in— läser de studerande i Uppsala och Stockholm osteologien under ledning av förste assistenten, som därvid even- tuellt håller ett fåtal föreläsningar. I Lund undervisas osteologien tillsam- mans med ledläran under ledning av professorn. I Göteborg hålles inga före— läsningar i osteologi utan enbart de- monstrationer gruppvis.
Tidigare diskussion
Vid studentriksdagen i Lund 1938 framförde de studerande önskemålet, att kursen i jämförande anatomi skulle få en ändrad karaktär, så att undervis— ningen skulle få formen av en biolo- giskt orienterande kurs med tyngd— punkten lagd på medicinsk termino— logi. De studerande ansåg, att man ge- nom dissektion av t. ex. kanin skulle få en lämplig förövning till de kom— mande dissektionerna men att dissek- tion av andra djurarter borde utbytas mot demonstrationer eller helt utgå.
LS anförde, att en viss undervisning i jämförande anatomi borde bibehållas, ty denna kunskap bildade förutsätt- ningen för en djupare förståelse av de anatomiska och fysiologiska samman- hangen, och en bristande sådan kun- skap skulle utgöra en lucka i läkarens
biologiska allmänbildning. LS ansåg emellertid, att kursen i jämförande ana— tomi vore väl omfattande och att den på sina håll tidigare varit lagd på ett pedagogiskt oriktigt sätt. Det senare ut- talandet syftar förmodligen på det för- hållandet att kursen i fråga, innan kanslern reglerade tillträdet till de me- dicinska studierna, fick verka som ett gallringsinstrument för fortsatta medi- cinska studier. LS förordade därför, att studiet av jämförande anatomi skulle ingå som ett led i morfologiundervis- ningen under de anatomiska studiernas första skede samt slutföras under två till tre veckor med 15 timmars föreläs- ningar och dissektion av högst fyra typdjur (pirål, pigghaj, groda eller ödla och kanin). I undervisningen borde även ingå en första orientering i anato- misk nomenklatur samt, vid de lärosä— ten där så kunde befinnas lämpligt, de elementära delar av allmänna anato- mien, som bör ha inhämtats före histo- logiundervisningen. Samtidigt skulle de studerande upptaga inlärandet av osteo- logien. LS förordade vidare, att under— visningen i jämförande anatomi skulle ingå i den obligatoriska och följaktligen avgiftsfria undervisningen i ämnet ana- tomi.
Bland remissmyndigheterna instämde medicinska fakulteten i Uppsala i att kursen ijämförande anatomi försva— rade sin plats. Medicinska fakulteten i Lund instämde icke i de sakkunnigas förslag om en minskning av kursen, medan medicinska föreningen i Stock- holm fann den föreslagna tiden på två till tre veckor fullt tillräcklig. Medicin- ska föreningen i Lund ansåg att huvud- vikten borde läggas på undervisningens allmänna del, dvs. de olika organsys- temens jämförande anatomi.
En viktig synpunkt på undervis— ningen i jämförande anatomi anlade professorn i anatomi i Lund C.-H.
Hjortsjö i sin installationsföreläsning (1949) om ”den moderna anatomiens ställning och uppgifter”. Professor Hjortsjö anförde där, att den kompara- tiva anatomien liksom embryologien vore av utomordentligt stor betydelse för den studerande, eftersom de för- djupade vetandet samtidigt som de skänkte fylogenetiska respektive onto- genetiska förklaringar åt anatomiska fakta. Han fortsatte:
Enligt min bestämda uppfattning är emellertid kursen i komparativ anatomi förlagd till en fullständigt felaktig plats i den anatomiska utbildningen. Skall den verkligen kunna ge medicinaren något av värde, ge honom, som kursens benämning lovar, en jämförande anatomisk aspekt på problemen och ej endast tvinga honom att inhämta en del för honom ur läkarutbild- ningssynpunkt mer eller mindre irrele— vanta, lösryckta zoologiska data om det ena och andra djuret, måste denna krä- vande kurs förläggas annorlunda i utbild- ningsschemat. Den får då ej ligga i början av det anatomiska året utan skall tvärtom ligga i slutet av detta, då den studerande verkligen kan någon anatomi och har lärt sig att skilja mellan väsentligt och ovä— sentligt och därför lättare kan se de stora linjerna. Den kännedom om komparativt anatomiska ting, som kan vara önskvärd redan vid inlärandet av vissa områden av människokroppens anatomi, kan i sam— band därmed i förbigående meddelas, för att senare, när den komparativa kursen gives, på nytt meddelas i sitt rätta kom- parativt anatomiska sammanhang. Paral— lellt med denna till slutet av anatomiut- bildningen förlagda kurs i komparativ anatomi skall enligt min mening också en översiktskurs i organembryologi meddelas, så att den studerande kan få vissa bety- delsefulla problem inom anatomien ställda mot en på en och samma gång fylogenetisk och ontogenetisk bakgrund.
Professor Hjortsjö föreslog vidare, att en nybörjarkurs skulle införas, om— fattande allmänt biologiska problem, medicinskt latin och medicinsk termi- nologi, allmän anatomi såsom allmän ben-, led—, rörelse-, muskel-, kärl- och nervlära, möjligen också årftlighets— lära och de viktigaste dragen i medi— cinsk statistik.
Kommittén
All diskussion kring kursen i jämfö- rande anatomi har förordat en ändring i riktning mot ett minskat innehåll av ren, jämförande anatomi och ett ökat innehåll av allmän biologi samt medi— cinsk terminologi och anatomisk no- menklatur. En sådan ändring av kur- sens innehåll är också på sina håll nu— mera de facto genomförd i betydande grad. Vidare kan det med goda skäl hävdas, att en fördjupad förståelse av nlänniskokroppens byggnad på jämfö- rande anatomisk grundval ej är möjlig förrän i ett senare skede av anatomi- studierna. Kommittén är härvidlag av samma uppfattning som professor Hjortsjö och vill sålunda föreslå, att undervisningen i jämförande anatomi sker antingen i samband med skild- ringen av de olika organens och organ— systemens byggnad eller under anato- mistudiernas sista skede som en sam- lad serie föreläsningar av sammanfat- tande karaktär.
Anatomistudierna bör, såsom fram- hävts av samtliga som diskuterat dessa frågor, inledas med en orienterande undervisning av allmänbiologisk art om organismens byggnad och funktion samt ett studium av den anatomiska nomenklaturen. Det mått av jämfö— rande anatomiska fakta, som är nödvän- digt för de inledande anatomistudi- erna, torde de studerande i huvudsak ha inhämtat redan i gymnasiet. Kom- mittén vill här endast erinra om att undervisningen i ämnet biologi med hälsolära enligt undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk avser att särskilt beakta ”sådana kunskapsele- ment, som äro ägnade att giva inblick i utvecklingsläran och ärftlighetslä- ran”. I fråga om kursfördelningen an— ges härom: ”Ring II3 (HF): Huvuddra- gen av djurens, förnämligast ryggrads- djurens, jämförande anatomi; i anslut-
ning härtill de viktigaste organsyste— mens embryonala utveckling. Ring Ill3 (IW): Kort framställning av utveck- lingsläran; huvuddragen av ärftlighets— läran." I den mån ytterligare undervis— ning i jämförande anatomi erfordras på ett inledande stadium av anatomi- undervisningen, torde den böra utgöra en del av den biologiska orientering, som ovan nämnes. Samtidigt med denna inledning till anatomistudierna kan in- lärandet av osteologien påbörjas.
Kommittén föreslår således under hänvisning till den ovan förda diskus- sionen, att den särskilda kursen i jäm— förande anatomi avskaffas. I stället bör anatomistudierna inledas med en all- mänbiologisk orientering om organis— mens och de viktigaste organsystemens byggnads- och funktionsprinciper samt i samband därmed en översikt av den anatomiska nomenklaturen. Denna un— dervisning bör kunna slutföras med cirka 15 föreläsningar och eventuellt någon eller några djurdissektioner un- der anatomistudiernas tre till fyra första veckor. Undervisningen bör överallt ingå i den obligatoriska av- giftsfria undervisningen i ämnet ana- tomi och ges av någon av lärarna i anatomi. Organisatoriskt skall undervis— ningen jämställas med de övriga före- läsningsserier samt demonstrationer och övningar, som de studerande har att bevista för att få avlägga tentamen i anatomi, och de vid undervisningen inhämtade kunskaperna skall kontrol— leras vid tentamen i detta ämne.
Den speciella undervisning i jämfö- rande anatomi, som kan anses nödvän— dig, bör meddelas under anatomistu- dierna. Undervisningen kan därvid an— tingen anslutas till skildringen av olika organ och organsystem under hela ana- tomistudiet eller ges som anatomiun- dervisningens sista del under högst 10—15 föreläsningar som en samlad
överblick av jämförande anatomiska och embryologiska fakta. En sådan överblick bör vara ägnad att förklara den anatomiska byggnaden av de Vik- tigaste av människans organsystem samt belysa djurarternas fylogenetiska utveckling. Även denna undervisning bör givetvis ingå i den obligatoriska ämnet
avgiftsfria undervisningen i anatomi.
Anslagsfrågor
Den av kommittén föreslagna änd— ringen i undervisningen i jämförande
anatomi innebär, att undervisningen i Stockholm kommer att överföras från en avgiftsbelagd kurs till den obligato- riska undervisningen i anatomi. Insti- tutionen kommer sålunda att få en nå- got ökad undervisningsbörda. Med hän— syn bl.a. härtill föreslår kommittén, att ytterligare en förste assistentbefatt— ning inrättas vid institutionen. Tjänsten upptas i kostnadsberäkning för ämnet anatomi. För övriga anatomiska insti- tutioner innebär förslaget icke någon väsentlig förändring av undervisningens omfattning eller organisation.
Kap. 10. ANATOMI
Nuvarande undervisning
Ämnets omfattning anges i examens- stadgan som följer:
5 16: _ — — a) anatomi, omfattande normal anatomi och därmed samman— hängande delar av embryologien, ävensom grunderna i den jämförande anatomien;
& 17: —— _ — i anatomi: dissektionsöv- ningar å anatomisk institution; _ —— -—
Undervisningen i anatomi sker vid samtliga lärosäten under den medi- cinska utbildningens första och andra terminer, vilka ägnas helt åt anatomi och histologi och tillsammans bildar det s.k. morfologiska året. Den avslu- tas 1ned tentamen.
Om man frånräknar kursen i jämfö— rande anatomi, som tidigare redovisats, så erhålles de i följande sammanställ- ning redovisade siffrorna för de före- läsningar och demonstrationer, som varje studerande får bevista under sina anatomistudier.
" " ' Uppsala Lund Stockholm Göteborg Forelasnings-
timmar 140 100 146 140
Demonstra— tioner 50 70 75 85
Vid samtliga institutioner har de stu- derande utfört dissektioner gruppvis i anslutning till föreläsningskurser över olika organ (t.ex. centrala nervsyste- mets anatomi, urogenitalorganens ana— tomi etc.). Därjämte dissekerar de stu— derande ensamma eller flera tillsam- mans, beroende på liktillgången, män- niskokroppen en gång. I Stockholm, där liktillgången varit minst, har stora delar av denna undervisning måst med- delas kursvis i föreläsningar och de- monstrationer, vilket torde förklara föreläsningarnas större antal där. I an— slutning till dissektionerna meddelar assistenter och amanuenser samt i mindre utsträckning professorn och prosektorn undervisning åt större eller mindre grupper av de studerande. I Göteborg deltar dock professorn och prosektorn i stor utsträckningi demon- strationerna över topografisk, funktio- nell och klinisk anatomi med röntgen- anatomi. Den nu berörda undervis- ningen torde dels ingå i de ovan redo- visade demonstrationerna, dels falla utanför desamma. Hur lång tid varje studerande ägnar åt dessa dissektioner
torde vara omöjligt att exakt bestämma, men uppskattningsvis kommer man till siffror på 200—300 timmar. Anatomiundervisningen är vid samt- liga lärosäten i största utsträckning grupperad i ett antal kurser, vars inne— håll de studerande måste tillägna sig under en viss tidrymd genom att be- vista föreläsningar och demonstratio- ner samt utföra dissektioner och vilka vanligen avslutas med förhör. Sådana kurser förekommer vid samtliga läro- säten i fråga om bröstets, bukens och bäckenets viscera, centrala nervsyste— mets anatomi samt sinnesorganens ana- tomi. I övrigt disponeras undervis- ningen något olika vid de olika läro- sätena. I Uppsala och Göteborg genom- gås hela den övriga anatomien, inklu- sive deskriptiv anatomi, röntgenana- tomi, topografisk anatomi, klinisk ana- tomi och ytanatomi i intim anslutning till dissektionskurser över huvudets, halsens, extremiteternas och bålens anatomi. Därvid intar katedrala före- läsningar en underordnad roll, medan undervisningen koncentreras till de- monstrationer för grupper av stude— rande och enskild handledning i dis— sektionssalen. I Lund har en kurs i ske- lettets och ledernas anatomi med sär— skild vikt lagd vid den funktionella och kliniska anatomien en tämligen stor omfattning, och i övrigt sker undervis- ningen i den deskriptiva och kliniska topografiska anatomien huvudsakligen i anslutning till dissektionerna av kroppens olika regioner. I Lund ges samtliga föreläsningskurser med dis— sektioner och demonstrationer under första terminen, medan den andra ägnas åt enbart övriga dissektioner och de— monstrationer. I Stockholm har skelet- tets, ledernas och musklernas deskrip- tiva och funktionella anatomi samlats i en kurs med namnet rörelselära. Den topografiska och kliniska anatomien
undervisas där ävenledes kursvis, vil— ket i någon mån betingas av bristande tillgång på lik. Undervisning i organ- embryologi meddelas i Uppsala, Lund och Göteborg i anslutning till framställ- ningen av den deskriptiva anatomien i de olika kurserna. I Stockholm sker undervisningen i organembryologi på histologiska institutionen, där den med— delas i en kurs i embryologi tillsam- mans med allmänna embryologien. Un- dervisningen i jämförande anatomi har redan skildrats.
Det framgår av det ovan sagda, att fördelningen av undervisningstimmarna på olika delar av anatomien är ganska varierande vid de olika lärosätena. Ge- mensam är dock en strävan att minska det rent deskriptiva inslaget i under- visningen och, i den mån det bibehålls, att Överföra det till gruppinstruktion under ledning av assistenter och ama- nuenser. I stället söker man ta fasta på anatomiens funktionella, kliniska och topografiska aspekter. En viss allmän minskning av undervisningens omfång och av kunskapskraven torde även ha skett på senare år.
Tidigare diskussion
LS förklarade, efter att ha granskat anatomiundervisningen vid de olika lärosätena samt efter samråd med äm- neslärarna, att de icke kunde tillråda en avsevärd sänkning av kunskapsford- ringarna i anatomi med hänsyn till ämnets grundläggande betydelse för de medicinska studierna. Å andra sidan yttrade de sakkunniga, att de fått ett intryck av att det i en viss och ej så ringa utsträckning meddelades under- visning, som ej vore av sådan betydelse för den praktiska läkarutbildningen, att den försvarade sin plats på det obligatoriska studieschemat. LS utta- lade därför, att undervisningen borde koncentreras på det, som för den prak-
tiska läkarutbildningen vore av verk— ligt värde och på att hos de studerande inpränta de stora och väsentliga dra- gen av anatomien. De förordade också en viss lämplig omfattning av den obli- gatoriska katedrala undervisningen för olika kurser inom anatomiundervis— ningen med tillsammans 110 föreläs- ningar, inklusive undervisning i jäm- förande anatomi. Därtill skulle komma undervisning i anslutning till dissek- tionerna.
Bland remissmyndigheterna avböjde medicinska fakulteten i Uppsala och lä- rarkollegiet vid karolinska institutet en reglering av omfånget av anatomiens olika delar.
I överarbetningen av sina tidigare förslag framhöll LS, att en sådan regle- ring icke heller vore absolut nödvän— dig och att bindande föreskrifter icke vore behövliga om genom studienämn- derna garantier skapades för en ända- målsenlig fördelning av den avgiftsfria undervisningen.
Kommittén
Beträffande tiden för anatomistu- dierna finner kommittén, att de liksom hittills bör sträcka sig över två termi— ner. Undervisningen hör läggas upp så, att tentamen i anatomi kan avläggas i slutet av morfologiska året, men för den närmare diskussionen härom hän- visas till avsnittet om morfologiska året.
Anatomiundervisningens omfattning har under senare år successivt reduce— rats, särskilt genom minskade krav på deskriptiv detaljkunskap. Denna utveck— ling anser kommittén ha varit av godo. Det torde alltjämt finnas en marginal för nedskärning av sådant stoff i un- dervisningen, och en fortsatt kritisk prövning bör ske i syfte att i anatomi— undervisningen hålla kvar blott vad som är av vetenskapligt värde för för—
ståendet av grundlinjerna för organis— mens byggnad och funktion eller av betydelse ur klinisk synpunkt. Kom- mittén vill särskilt framhålla det vär- defulla i den fortgående ökningen av sådana delar inom anatomiundervis- ningen som röntgenanatomi, funktio- nell anatomi, ytanatomi, klinisk ana- tomi och topografisk anatomi. Den rent deskriptiva delen av undervisningen bör ständigt underordnas och samord- nas med de funktionella och kliniska aspekterna på ämnet. En sådan kontakt mellan teori och praktik bör även främjas genom att kliniker, t. ex. rönt- genologer och kirurger, får föreläsa i samband med anatomiundervisningen och att lärarna i anatomi får undervisa under lämpliga kliniska kurser.
Embryologien undervisas enligt gäl- lande examensstadga inom både ana- tomi och histologi. Kommittén anser i likhet med LS, att denna anordning fortfarande bör gälla, varför det bör ankomma på lärarna i anatomi att vid skildringen av de olika organen också ge en framställning av dessas embryo- logiska utveckling. Om lärarna i ana- tomi och histologi så finner lämpligt, bör dock icke något hinder möta att förlägga en större del av embryologi- undervisningen till antingen anatomi eller histologi.
Undervisningen i anatomi och histo- logi bör korreleras och integreras så långt som möjligt. Lämpligheten härav har understrukits i benämningen av de båda professurerna, som efter förslag av 1933 års universitetsberedning vid karolinska institutet 1938 ändrades till ”anatomi, särskilt makroskopisk ana- tomi”, och ”anatomi, särskilt histologi”. Motsvarande ändring genomfördes 1943 i Uppsala, medan de båda professurerna i Lund fortfarande benämnes professu— rer i tlanatomi”. I Göteborg kallas äm- betena professurer i ”anatomi” och
”histologi”. Kommittén vill i detta sam- manhang föreslå, att den här angivna ändringen i ämnenas benämning även genomföres i Lund och Göteborg. Upp- läggningen av undervisningen i de båda ämnena bör ske vid konferenser mellan samtliga lärare, varvid en kon- kret plan för undervisningen under varje termin bör utformas. En bety- dande frihet bör ges åt lärarna i ana- tomi och histologi att allt efter intresse och vetenskaplig inriktning på en hand samla undervisningen i särskilda delar av ämnena. Härigenom torde åtskillig dubbelundervisning kunna elimineras och konstgjorda gränser mellan de två ämnena röjas undan.
Antalet katedrala föreläsningar av traditionell art torde med ovan skis- serade inriktning kunna reduceras nå- got. Ca 100 föreläsningstimmar borde kunna täcka de delar av anatomien, som lämpligen kan ges i form av kur— ser. Dessa kurser kan såsom redan hit- tills skett omfatta t. ex. allmän biologi, rörelseapparaten, viscera, nervsyste— met, sinnesorganen etc. En reglering av antal och benämning på sådana kurser eller av omfattningen av varje kurs fin- ner kommittén icke lämplig, utan det bör ankomma på lärarna på varje in- stitution att fördela den totala under- visningstiden på ett lämpligt antal äm- nen. Undervisningen bör genom succes— siva förändringar härvidlag smidigt anpassas efter de aktuella krav, som ställs på anatomiundervisningen.
I anslutning till att varje studerande får dissekera människokroppen en gång genomgås under 25—40 timmar huvu- dets, halsens, bålens och extremiteternas anatomi. Härvid skall den deskriptiva anatomien (inklusive röntgenanatomi- en) intimt samordnas med den funk- tionella, den topografiska och den kli— niska anatomien. I stor utsträckning kan undervisningen här ske i smågrup-
per under amanuensers och assisten- ters ledning och i direkt anslutning till dissektionerna, varför ett mindre antal undervisningstimmar i form av kate- drala föreläsningar eller mera omfat- tande demonstrationer från de kvalifi- cerade lärarnas sida synes vara till- räckligt.
Den ovan skisserade undervisningen skiljer sig för den mera kvalificerade undervisningens del icke väsentligt från den av ämneslärarna redovisade om- fattningen. Någon reglering av omfatt- ningen av olika delar av undervisningen finner kommittén icke lämplig. Antalet demonstrationer förefaller kommitten högt och borde kunna nedbringas ge- nom att de studerandes enskilda arbete och deras arbete i grupper under assi— stenters och amanuensers ledning inten- sifieras. Tiden för dissektionen av män— niskokroppen får ej heller drivas i höj— den genom fordran på onödigt detalj— arbete.
Kommittén föreslår, att undervis— ningen i anatomi och därmed samman- hängande delar av embryologien skall fullföljas i sin helhet under den medi— cinska utbildningens två första termi— ner. Undervisningen skall ha en sådan omfattning och uppläggning, att den kan avslutas med tentamen i slutet av andra terminen. Undervisningen bör ej omfatta mer än ca 125—140 timmar föreläsningar eller mera omfattande de- monstrationer. Denna undervisning kan med fördel uppdelas i kurser för olika ämnen eller organsystem, och den bör få varieras individuellt vid olika läro- säten inom ramen för det ovan angivna totala omfånget. Kurserna bör inne— fatta specialdissektioner. Den övriga undervisningen bör meddelas i form av gruppundervisning eller i smärre de- monstrationer i anslutning till dissek- tionerna, där människokroppen bör ge— nomgås blott en gång.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag innebär, att ana- tomiundervisningen i stort sett bibe— hålls oförändrad men att det samtidigt betonas, att undervisningen bör fullföl- jas under det morfologiska året. De nu- varande ordinarie lärarkrafterna vid institutionerna torde sålunda icke be- höva utökas. Däremot har erfarenheten visat _ enligt vad ämneslärarna med- delat kommittén — att den koncentre- rade undervisningen, som blivit en följd av inrättandet av ett morfologiskt år, ställer stora krav på tillgången till
lägre undervisningspersonal av assi- stent— och amanuenstyp, eftersom det vid detta slags undervisning är nöd- vändigt att arbeta mera individuellt med de studerande genom demonstra- tioner och liknande undervisning i mindre grupper. Kommittén har därför funnit det nödvändigt att föreslå en viss utökning av denna personal vid de olika institutionerna. För Stock- holms del tillkommer härvidlag att un- dervisningen i jämförande anatomi ge- nom kommitténs förslag överflyttas till den ordinarie undervisningen.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster L
S G U L 5 CD
Professor Prosektor
Förste assistent ................ Andre assistent ................ Förste amanuens ............... Tredje amanuens .............. Förste instrumentmakare (18 lgr) . Preparator .................... Institutionsvaktmästare (14 lgr) ..
" (12 lgr) .. Laboratoriebiträde ............. Kanslibiträde .................. Ekonomibiträde ................ Bestridande av vaktmästargöromål
mXMMr—A—n—H HNXHMMNHHD—A
,...—m... b—lb—lwl—i
Tabellkommentar
Institutionsvaktmästartjänsten i 14 lönegraden i Stockholm är gemensam för anatomiska och histologiska insti- tutionerna.
Kostnadsberäkning
Uppsala. En andre assistent tillkommer.
Tjänsten som förste instrumentma- kare i Göteborg är gemensam för ana— tomiska och histologiska institutio- nerna.
10 008 kr.
Lund. Två förste amanuenser ersätter två tredje amanuenser.
12 OOO—4008 =
Stockholm. En förste assistent tillkommer.
Göteborg. En andre assistent tillkommer.
7 992 kr. 12 000 kr. 10 008 kr.
Summa 40 008 kr.
Kap. 11. HISTOLOGI
Nuvarande undervisning
Enligt examensstadgan skall ämnet histologi omfatta följande.
5 16: _ _ _ b) histologi, omfattande normal histologi och därmed samman- hängande delar av embryologien; _ _ _
5 17: — _ _ i histologi: praktiska öv- ningar å histologisk institution; _ _ _
Undervisningen ges i form av en kurs, som i Lund, Stockholm och Göte- borg är förlagd till den medicinska ut- bildningens andra termin. I Uppsala är kursen sedan våren 1951 delad mellan första och andra terminen med unge- fär hälften på vardera terminen.
Undervisningens omfattning framgår av i det följande sammanställda upp- gifter från ämneslärarna om antalet föreläsningstimmar.
Uppsala Lund Stockholm Göteborg Histologi 81 112 120 80
Embryologi 25 20 25 10 Teknik 5 4 10 15
Föreläsningarna i histologi innefat- tar cytologi, allmän histologi och or- ganhistologi jämte histogenes. I Upp- sala och Lund genomgås ledningsba- norna i samband med den makrosko- piska hjärnkursen. I Göteborg ägnas en betydande del av histologiföreläsning- arna åt cytologien och cytogenetikens grunder. Av de för Göteborg angivna 15 tekniktimmarna utgör huvuddelen, 12 timmar, en särskild kurs i optik. Embryologiundervisningen avser den allmänna embryologien, dvs. den tidiga fosterutvecklingen och utvecklingsme- kaniken, medan de olika organens em— bryologi skildras i anatomiundervis- ningen. Ett undantag utgör karolinska institutet, där all undervisning i cm- bryologi meddelas under histologikur- sen och ämnet i sin helhet ingår i ten-
tamen i histologi. I Lund och Stock- holm har systemet att föreläsa, samti- digt som eleverna vid mikroskopet stu- derar preparat, utvidgats i särskild grad, vilken omständighet återspeglas i det större antalet föreläsningar. I Stockholm sker därjämte ett betydande antal demonstrationer av preparat inom föreläsningsverksamhetens ram, vilket ävenledes påverkar den siffer- mässiga redovisningen. Undervisning- en i histologisk teknik är starkt redu- cerad jämfört med tidigare och med- delas i ett fåtal föreläsningar och de— monstrationer. De praktiska övningarna i histologisk teknik torde ingenstädes uppgå till mer än 10 timmar. Demonst- rationer av histologiska preparat utöver vad som genomgås på föreläsningarna sker i Lund under 24 timmar med varje studerande.
Tidigare diskussion
LS framhöll efter en granskning av undervisningens omfattning vid de olika lärosätena, att en histologiunder- visning om ca 150 timmars föreläs- ningar och demonstrationer, vilken hade redovisats från Lund och Stock- holm, motsvarade ämnets värde för den allmänna läkarutbildningen. De utta— lade vidare, att histologiens del av em— bryologien borde omfatta huvuddragen av den tidiga fosterutvecklingcn, ut- vecklingsmekaniken och ärftlighetslä- ran, tillsammans högst 20 timmar, varav omkring en tredjedel borde äg— nas åt ärftlighetsläran.
Remissmyndigheterna hade i stort sett intet att anmärka mot LS upplägg— ning av ämnet.
Kommittén
En jämförelse mellan de undervis— ningstimmar, som redovisats i LS be—
tänkande, och de nuvarande visar, att i allmänhet en viss minskning av un- dervisningens omfattning skett i histo- logi liksom i anatomi.
Kommittén har den uppfattningen, att en undervisning på 100—110 tim- mars föreläsningar inhcräknat demonst- rationer utgör en lämplig omfattning med hänsyn till ämnets betydelse för den allmänna läkarutbildningen. I denna undervisning bör jämväl ingå hithörande delar av embryologien, dvs. den tidiga fosterutvecklingen och ut- vecklingsmekanikcn. Till den nu före— slagna undervisningen bör komma prak- tiska övningar av mindre omfattning. I fråga om genetiken kommer kommittén att föreslå en särskild undervisning, men det torde vara lämpligt att under- visning i cytogenetik sker inom ramen för histologiundervisningen i anslutning till studiet av celläran.
Beträffande histologiundervisningens innehåll återkommer kommittén till
den i fråga om anatomien diskuterade samordningen mellan de bägge ämnena. Koordinationen bör genomföras så långt som möjligt och all dubbelunder- visning undvikas, varvid en möjlighet är att lärare i antingen anatomi eller histologi meddelar både anatomi- och histologiundervisningen i fråga om ämne eller organsystem, som särskilt intresserar honom eller där han besit- ter speciell erfarenhet. Kommittén har erfarit, att detta redan tillämpats av och till, exempelvis i fråga om embryo- logien och om nervsystemets byggnad, och finner en sådan anordning synner- ligen lämplig ur undervisningens syn- punkt. För att genomföra en full sam- ordning och en ur lärares och elevers synpunkt lämplig disponering av de olika kurserna över terminerna bör lä- rarna i anatomi och histologi vid kon- ferenser utforma en gemensam plan för varje termins studieordning.
I fråga om sakinnehållet vill kom- mittén framhålla vikten av att ämnes— lärarna här liksom i fråga om anato- mien undviker att belasta undervis- ningen med mindre viktiga morfolo- giska detaljer och i stället koncentre- rar den på vetenskapligt och praktiskt betydelsefulla fakta och förhållanden, varvid särskilt den funktionella aspek— ten bör vara vägledande. I fråga om den vetenskapliga inriktningen av un- dervisningen bör särskilt sökas anknyt- ningar till kemi och fysiologi, där ju den moderna histokemien och histofy- siologien erbjuder ett rikt och både teoretiskt intressant och praktiskt vär- defullt material.
I den medicinska utbildningen in- faller histologiundervisningen för när- varande under andra terminen. Kom- mittén anser, att det ur flera synpunkter vore fördelaktigare att förlägga histo- logiundervisningen till en tidigare tid— punkt i utbildningen, dvs. åtminstone till sin huvuddel under första terminen. Under första terminen behandlas näm- ligen en stor del av den deskriptiva anatomien. Det är främst dessa delar av anatomiundervisningen som skall koor- dineras med histologien, så att organis— mens struktur kan skildras som ett sam- manhängande helt, som byggs upp av celler, vävnader, organ och organsystem. Med nuvarande inbördes läge av ana- tomi- och histologiundervisningen är en sådan pedagogiskt riktig samord— ning möjlig endast i liten utsträckning. Vidare leder nuvarande studieordning till att tentamina i anatomi och histo- logi skall avläggas samtidigt vid slutet av andra terminen, vilket för en stor del av de studerande betyder, att de har endera tentamen kvar till kemi- och fysiologistudierna under tredje och fjärde terminerna. Om histologiunder- visningen vore slutförd vid eller strax efter slutet av första terminen, skulle
de bägge tentamina skiljas åt och de studerande kunde koncentrerat och med bättre utbyte ägna sig åt vardera ämnet i slutet av dess undervisning.
Dessa omständigheter föranleder kommittén att föreslå, att kursen i his- tologi åtminstone till sin största del fullgöres under första terminen. Bero- ende på sättet för lärarnas samplane- ring av anatomi- och histologiundervis— ningen vid ett visst lärosäte kunde his- tologikursen börja antingen samtidigt med anatomiundervisningen vid första terminens början eller en till två må- nader in på första terminen, sedan de studerande genomgått anatomiunder- visningens allmänna biologikurs och eventuellt något mer. Senare än två månader efter anatomiundervisningens början torde det av koordinationsskäl icke vara lämpligt att börja histologi- kursen. Enligt första alternativet skulle histologikursen vara avslutad under första terminen och tentamen kunna avläggas i slutet av första eller i början av andra terminen. Enligt det andra alternativet skulle tentamen förskjutas en till två månader in i andra terminen. Med denna anordning av studierna i histologi skulle de studerande under minst två månader i slutet av andra ter- minen kunna ägna sig åt att som huvud— saklig uppgift förbereda sin tentamen i anatomi. Det bör ankomma på lärarna i anatomi och histologi att för varje läro- säte föreslå den lämpliga förläggningen av histologikursen.
Kommittén har med intresse noterat, att histologikursen i Uppsala efter för- slag från Uppsala medicinares förening numera flyttats, så att den redan nu in- faller i huvudsak i överensstämmelse med kommitténs förslag.
De anordningar, som blir nödvän- diga vid övergången från nuvarande till den nu skildrade anordningen, diskute— ras i avsnittet om det morfologiska året. 70
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag innebär, att un- dervisningen i histologi bibehållcs i stort sett oförändrad, men att undervis- ningen förlägges till ett tidigare skede av det morfologiska året. Undervis- ningen har som en nödvändig förutsätt- ning, att de studerande förses med histologiska preparat, vilkas framställ- ning kräver tillgång till kvalificerad teknisk personal. Tidigare har sådana preparat i betydande utsträckning kun- nat framställas med hjälp av frivillig arbetskraft från studerande, som tjänst- gjort såsom extra ordinarie, obetalda amanuenser vid institutionerna. Under senare år har förmärkts en stark ten— dens till forcerad studiegång, varvid de studerande av ekonomiska och andra skäl försökt att såvitt möjligt hålla stu— dietidcn till medicine kandidatexamen nere. Tillgången på frivillig arbetskraft vid institutionerna har därför praktiskt taget upphört, vilket medfört en känn- bar ökning för institutionernas tekniska personal. Med hänsyn härtill finner kommittén, att den tekniska personalen vid de histologiska institutionerna bör förstärkas i fråga om laboratoriebiträ- den.
Flyttningen av histologiundervis- ningen till ett tidigare skede av det morfologiska året skapar vissa problem vid övergången till en förändrad studie— ordning. För de institutioner, som en- dast tar 30 elever per kurs, torde över- gången kunna ske genom en koncentra- tion av den första kursen till en kortare tid, varigenom den följande kursen kan börja tidigare. En sådan förändring har under senaste tid genomförts i Uppsala. För Stockholms del med dess elevantal på 50 eller däröver i varje kurs torde en sådan koncentration icke vara möjlig att genomföra. Kommittén föreslår här i stället efter samråd med ämnesläraren,
att ett engångsanslag ställes till institu— tionens förfogande för en dubblering av undervisningen under minst en halv ter- min. Av anslaget, som bör uppföras med 5 000 kronor, beräknas 3 000 kronor till ersättning åt en biträdande lärare med
uppdrag att ge en halv föreläsnings- kurs, 1 000 kronor till ersättning åt viss amanuenspersonal under två månader samt slutligen 1 000 kronor för tillfäl— liga materielutgifter (glas, preparat m. m.).
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster U
5 U L
Professor Prosektor ..................... Förste assistent ................ Förste amanuens Tredje amanuens .............. Preparatet .................... Förste instrumentmakare (18 lgr). Institutionsvaktmästare (14 lgr) .. " (12 lgr) .. Vaktmästare ................... Laboratoriebiträde ............. Kanslibiträde .................. Kontorsbiträde ................. Ekonomibiträde ................
Tabellkommentar
En av de båda förste amanuenstjäns- terna och en av laboratoriebiträdesbe- fattningarna i Lund är knutna till Torn- bladsinstitutet för embryologi.
Institutionsvaktmästartjälisten i Stock- holm är gemensam för anatomiska och histologiska institutionerna.
De personliga professurerna i medi- cinsk cellforskning och genetik samt
Kostnadsberäkning Uppsala. Ett laboratoriebitråde tillkommer. Lund. Ett laboratoriebiträde tillkommer
Stockholm. Ett laboratoriebiträde tillkommer.
fysikalisk cellforskning i Stockholm och de till dessa tjänster hörande be- fattningarna har lämnats utanför ta- bellen.
Förste instrumentmakartjänsten i Gö— teborg är gemensam för anatomiska och histologiska institutionerna. En av laboratoriebiträdestjänsterna där, ny- inrättad genom beslut av 1952 års riks- dag, är avsedd att vara en befattning som djurskötare.
7 968 kr. 7 968 kr. 8 652 kr.
Summa 24 588 kr.
Till detta belopp kommer det för karolinska institutet ovan föreslagna engångs- anslaget av 5 000 kronor..
Kap. 12. MEDICINSK STATISTIK
Nuvarande förhållanden
Särskild undervisning i statistik sker icke enligt gällande examensstadga.
Frivillig undervisning har meddelats vid olika tillfällen. I Uppsala ges vid rasbiologiska institutet kurser i stati- stik för medicine studerande omfat- tande 5 timmars undervisning i sam- band med undervisningen i fysiologi. I Stockholm gav under några år en av karolinska institutets docentstipendia- ter för studerande vid institutet kurser i statistik, omfattande 20—30 timmars undervisning. Under de senaste åren har vid Stockholms högskola anordnats kurser i statistik för ett 50-tal delta- gare, varav ett stort antal varit medi— cine kandidater och läkare. Dessa kur- ser har omfattat 20 timmars undervis- ning. Medicine kandidater och läkare har även haft tillträde till kurser i sta- tistik jämte vetenskaplig metodik för tandläkare, som anordnats i Stockholm och Malmö, med 20 timmars undervis- ning.
Tidigare diskussion
Statens naturvetenskapliga forsk- ningsråd tillsatte 1948 en kommitté för utredning av behovet av en statistisk institution i Stockholm. Kommittén framlade den 4 oktober 1949 en utred- ning, som utmynnade i förslaget att det vid Stockholms högskola skulle inrättas ett institut för statistik och försäkrings- matematik i vilket de två dåvarande professurerna i statistik vid högskolan skulle inordnas. Institutet skulle till- godose behovet av vetenskaplig utbild- ning och forskning i statistik i Stock- holm och skulle stå till förfogande för samtliga högskolor därstädes. Ytterli- gare undervisningsbehov i statistik au-
sågs emellertid föreligga, och kommit— tén anförde härom:
Vid sidan av den vetenskapliga utbild— ningen synes det emellertid vara en viktig uppgift att vid institutet organiseras sär- skild undervisning i statistisk metodik, av— sedd för studerande och forskare tillhö- rande de olika tillämpningsområdena. Denna undervisning, som bör stå under överinseende av institutets nämnd, synes dels böra få formen av elementära kurser i statistisk metodik med hänsyn till de olika områdenas speciella problem, till- gänglig för studerande vid de intresserade högskolorna, dels av seminarier eller kol— lokvier för mera framskridna, varvid ak- tuella tillämpningsproblem kunna behand- las genom föredrag och diskussioner. Ej minst med hänsyn till denna verksamhet, vars stora betydelse särskilt framhållits från medicinskt håll, synes det vara av vikt att personaluppsättningen vid institu— tet cj tilltages i underkant.
Utredningen innehöll förslag, att in- stitutet skulle förses med två professo- rer, en laborator, en preceptor, två do— centstipendiater och fyra biträdande lärare.
Förslagen har ännu icke genomförts. Genom anslag från privata fonder har sedan något år kunnat organiseras en statistisk forskningsgrupp vid Stock- holms högskola, vilken i viss mån fyl- ler främst de behov för forskningens del, som angavs i ovan berörda utred— ning.
Kommittén
Under de senaste decennierna har även för klinisk forskning inom medi— cinen, t.ex. vid objektiv kontroll av terapiresultat, statistiska metoder bör- jat användas i stor utsträckning. Kun- skapen om statistikens elementa har därigenom blivit alltmera betydelsefull för läkaren. Även inom hälsovården, epidemiologien och vitalstatistiken har statistisk bearbetning stor betydelse. Man behöver här endast peka på
försäkringsmedicinen. För genetiken i dess kliniska tillämpning är statistiken ett nödvändigt instrument. Inom psy- kiatrien har statistisk metodik betytt mycket för utarbetandet av psykolo- giska testmetoder och dcras värdesätt— ning. För definition av variationerna inom ett normaltestmaterial och för förstäendet av variationerna mellan olika individer är kännedom om varia- tionsstatistik nödvändig. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att i den nya studieplanen infoga en obligatorisk elementär kurs i statistik. Till denna undervisning bör anknytas föreläsningar även om det ve- tenskapliga arbetets allmänna metodik. Kommittén föreslår, att kursen i sta- tistik får en omfattning av 15 timmars föreläsningar. Undervisning bör mcd- delas om elementära begrepp inom sta- tistiken, såsom sannolikhet, medeltal, dispersion och medelfel. Vidare be- handlas fördelningstypcr, de viktigaste metoderna för beräkning av metodfel, variabilitet samt korrelation. Även ge- nomgås metoderna för säkerställande av funna frekvenser, framförallt ele- menta av x2-—analys. Undervisningen bör belysas med enkla exempel från teore- tisk och klinisk medicin, så valda, att de icke kräver särskilda medicinska förkunskaper för att förstås. Till be- lysning av det vetenskapliga arbetets metodik bör i samband med demonst- ration av ett vetenskapligt bibliotek
Kostnadsberäkning
omtalas, hur man orienterar sig i den medicinska litteraturen. Vidare bör med exempel belysas, hur ett veten— skapligt problem formuleras, hur in- samling av kliniskt material planeras och experimentserier anordnas. Mate- rialets bearbetning skildras i anslut- ning till statistikundervisningen, och resultatens framläggande i tabeller, grafiska figurer och bilder berörs. Kur— sen i statistik avslutas med förhör.
Kursen i statistik bör komma så ti- digt i studierna, att den kan utgöra en förutsättning för undervisningen i de flesta ämnen. Kommittén föreslår därför, att kursen ges redan under den första terminen. Det torde icke möta någon svårighet att vid undervisningen finna sådana exempel inom teori eller klinik som på ett enkelt sätt kan för- klaras för de studerande i detta sta- dium av deras utbildning. Genom kur- sens ringa omfattning torde den icke nämnvärt inkräkta på de studerandes tid för anatomistudiet.
Kursen bör ges av statistiker. I Upp- sala, Lund och Stockholm finns statis- tiska institutioner och i Uppsala även rasbiologiska institutet, vid vilka in- stitutioner omfattande erfarenhet av statistiska problem vid även rent me- dicinska undersökningar samlats. I Gö— teborg finns en preceptur i statistik. Lämpliga lärare för undervisningen torde således finnas vid alla dessa läro- säten.
Två kurser i statistik ges årligen vid alla lärosäten. Arvodet för undervisningen jämte förhör kan i Uppsala, Lund och Göteborg beräknas till 1 950 kronor och i Stockholm till 2 400 kronor.
Arvoden i Uppsala, Lund och Göteborg
Arvode i Stockholm
5 850 kr. 2 400 kr. Summa 8 250 kr.
Kap. 13. MEDICINSK GENETIK
Nuvarande förhållanden
Särskild undervisning i genetik med- delas icke enligt nu gällande examens- stadga.
I Uppsala ges sedan våren 1950 av en docent i rasbiologi en frivillig föreläs- ningsserie över medicinsk ärftlighets- lära omfattande 30 timmar på vårter- minen och 25 timmar på höstterminen. Härav omfattar 10 timmar per termin allmän medicinsk genetik.
I Lund har kurs i allmän medicinsk genetik omfattande 10 timmars föreläs- ningar anordnats samtidigt med under- visningen i patologi.
I Slockholm finns vid karolinska in- stitutet en professur i cellforskning med genetik, vilken dock är en forsk- ningsprofessnr, som icke är förenad med undervisningsskyldighet.
Kommittén
De cytologiska grunderna för arvs- processerna genomgås numera på his- tologikursen. Den mera kliniskt beto- nade genetiken, humangenetiken, har däremot ofta blivit mera styvmoderligt behandlad på undervisningsschemat. Under de senaste decennierna har denna forskningsgren gjort stora fram- steg, som i många delar äger betydelse även för den praktiskt verksamme lä- karen. Man känner ett stort antal sjuk- domar, där arvsgången kan anses fullt klarlagd. I andra fall kan ett avgörande inflytande från arvsfaktorer påvisas, ehuru detaljerna i dessa sjukdomars ärftlighet inte kunnat analyseras slut— giltigt.
Enligt kommitténs mening bör en obligatorisk elementär kurs i genetik ingå i den allmänna läkarutbildningen.
Kursen kan lämpligen omfatta 10 tim- mars föreläsningar. Den bör inledas med en kort genomgång av de för hu— mangenetiken viktigaste delarna av ex— perimentalgenetiken. Därefter ges en översikt av de viktigaste ärftlighets— schemata, som belyser väsentliga kli- niska frågeställningar inom t.ex. in- ternmedicin, psykiatri, oftalmologi och dermatologi. Vid de relativt talrika sjukdomar, där de enkla mendelska la- garna ej kan tillämpas, genomgås den empiriska arvsprognosen. Betydelsen av exogena faktorer som simulerar ärftlighet betonas.
Kursen i genetik torde böra förläg- gas tidigt i utbildningen. För en sen förläggning kunde visserligen anföras, att de studerande då hade en så pass stor klinisk kunskap att exemplifi— eringen av undervisningen i genetik skulle vara lättare. Å andra sidan skild- ras ärftlighetens roll vid de olika sjuk— domarna bäst i anslutning till fram- ställningen av deras klinik. Detta för- utsätter att grunderna för genetiken redan har genomgåtts före de kliniska kurserna. Kommittén anser denna se- nare uppläggning vara den naturligastc. Kursen i genetik bör ge en grund för den senare mer detaljerade undervis- ningen om ärftlighetsfaktorernas bety- delse vid olika sjukdomstillstånd, vilket avhandlas i sitt naturliga sammanhang under de olika kliniska kurserna. Exemplifieringen av de genetiska la— garna i en tidigt lagd kurs torde icke erbjuda svårigheter. Det gäller ju här endast att ta fasta på vissa karakteris- tiska och ur genetisk synpunkt väsent— liga drag hos sjukdomstillstånden och att med hjälp av denna summariska skildring framställa arvsgången. Den grundläggande kursen skall med andra
ord vara principiellt lagd med skild- ringen av konkreta tillstånd som en ele— mentär exemplifiering.
Kommittén föreslår, att kursen i ge- netik förlägges redan under de teore- tiska studierna före medicine kandidat- examen. Under kursen i histologi ge- nomgås cytogenetiken. Det är då lämp- ligt att lägga kursen i genetik under
Kostnadsberäkning
den andra studieterminen. Denna korta översikt torde icke i någon avsevärd grad störa det samtidiga anatomi— och histologistudiet. Kursen i genetik ges lämpligen av en läkare, som arbetat med humangenetiska undersökningar, varigenom den praktiskt medicinska anknytningen av undervisningen bättre beaktas. Kursen avslutas med förhör.
Kurs i genetik skall ges två gånger årligen vid alla lärosäten. För kurserna beräknas i Uppsala, Lund och Göteborg ett arvode för föreläsningar och förhör på 1 450 kronor och i Stockholm på 1 900 kronor.
Arvoden i Uppsala, Lund och Göteborg Arvode i Stockholm
4 350 kr. 1 900 kr.
Summa 6 250 kr.
Kap. 14. DET MORFOLQGISKA ÅRET
LS föreslog, att studierna i anatomi och histologi skulle genomföras på två terminer under en inledande period av den medicinska utbildningen. Syftet härmed var att koncentrera studierna i dessa ämnen och att få en möjlighet att genom rationalisering och intensi- fiering av undervisningen förkorta dem. Den inledande perioden benämn- des i förslaget det morfologiska året. Som ett ytterligare skäl för anord- ningen i fråga anförde de sakkunniga, att man därigenom skulle få en möjlig- het att samordna anatomiens och histo- logiens olika delar och på så vis kunna få studiet att fortskrida i en kontinuer- lig och naturlig följd.
Som ett mål för det morfologiska året angav LS ej endast, att all undervisning i anatomi och histologi skulle koncent- reras dit, utan också att de studerande skulle kunna helt avsluta sina studier i ämnena inom loppet av ett år. Som en förutsättning härför angavs, att antalet
lärare måste bli större än förut, detta dels för att ernå en förkortning av stu- dierna, dels för att man skulle kunna ge en ständig och auktoritativ vägled- ning i arbetet. En annan förutsättning angavs vara, att ett par feriemånader vore tillgängliga för tentamensläsning efter det morfologiska året.
LS angav flera alternativ för det morfologiska årets uppläggning och i de alternativ, som räknade med endast ett intag per kalenderår, förlagt till hösten, säkrades den senare förutsätt- ningen genom att sommaren efter mor- fologiska årets slut gjordes värnplikts- fri för tentamensläsning. Om morfolo- giska året påbörjades två gånger per kalenderår, så måste dock vartannat så- dant år komma att sluta vid julen, var- för en så lång ledighet då ej kunde an- ordnas. LS föreslog likväl generellt, att de studerande skulle ha fullgjort tenta- mina i anatomi och histologi, innan de finge tillträde till följande kurser i den
medicinska utbildningen. De olika alter- nativ, som diskuterades av LS för mor- fologiska årets utformning, återfinnes i deras första betänkande (s. 215 f.). De har nu mindre intresse, eftersom ut- vecklingen lett till att endast ett av al- ternativen realiserats.
Remissmyndigheterna tillstyrkte i stort sett, att ett morfologiskt år skulle anordnas. Man kritiserade dock allmänt fordran på fullgjorda tentamina i ana— tomi och histologi som villkor för till- träde till senare kurser. I överarbct— ningen av sitt första betänkande änd- rade LS därför kravct i fråga till att innebära endast fullgjorda praktiska övningar och kurser.
I fortsättningen infördes det morfo— logiska året vid alla lärosäten. Genom den av LS och MHO:s betänkanden för- anledda utökningen av lärarpersonalen vid de teoretiska institutionerna fick
man tillräckliga resurser att organisera det morfologiska året med två intag per kalenderår samt att dubblera alla kurser. Varje studentintag får således nu omedelbart påbörja ett morfologiskt år, som planeras som en helhet enbart för denna omgång av studerande. Kom— mittén finner också detta vara den ur studiesynpunkt bästa anordningen av morfologiska året.
I Lund, Stockholm och Göteborg an- ordnas histologikursen under andra ter- minen av det morfologiska året, vilket medför den olägenheten, att tentamina i anatomi och histologi båda skall avläg- gas i slutet av andra terminen. Erfaren- heten visar också, att en stor del av de studerande ej har tenterat i anatomi eller i histologi eller i någotdera äm- net, när de börjar tredje terminen.
De farhågor, som vid morfologiska årets införande yppades från vissa håll om sänkt kunskapsstandard hos de stu- derande, torde knappast ha besannats, i varje fall icke i sådan grad att någon
menlig inverkan på läkarutbildningen förmärkts. Någon tvekan om att morfo- logiska året skall bchållas i fortsätt- ningen föreligger icke enligt kommit- téns mening.
Som under ämnet histologi har an- förts, anser kommittén att vissa olä— genheter i stor utsträckning skulle kunna avhjälpas genom att histologi- kursen förlägges till första terminen. De studerande skulle då under första ter- minen delta i undervisningen i anatomi samt fullgöra hela eller åtminstone större delen av kursen i histologi, be- roende på om denna började omedel- bart eller först en tid in på terminen. Senare än två månader efter första ter- minens början torde det dock icke vara lämpligt att börja med kursen. Anord— ningen, som redan är genomförd i Upp- sala, underlättar samordningen av un- dervisningen i anatomi och histologi samt skiljer tentamina i histologi och anatomi, så att tentamen i histologi av— lägges vid slutet av eller högst två må- nader efter första terminen och i ana- tomi vid slutet av andra terminen. Med denna undervisningsordning, som pla— nerats i avsikt att få fram de studerande till tentamen i anslutning till undervis— ningens avslutande, torde de flesta kunna tentera bägge ämnena inom det morfo- logiska året. För tillträde till följande kurser bör dock ej avlagda tentamina i de bägge ämnena fordras utan blott full- gjorda övningar och kurser.
När histologikursen flyttas från andra till första terminen, blir det nöd- vändigt att som en övergång låta två intag av studerande fullfölja kursen samtidigt. Detta torde vara möjligt ge— nom att dubblera kursen eller genom att koncentrera den föregående kursen så, att den efterföljande kan börja tidi- gare. I Stockholm med ett intag av 50 elever eller mera måste kursen dubble- ras, varför arvoden för lärare till dylik
extra kurs blir erforderliga åtminstone under en halv termin.
Under sina överläggningar med äm- nesföreträdarna har kommittén gjorts uppmärksam på att det på en punkt vore möjligt att bättre utnyttja studie- tiden. Detta gäller anatomistudierna vid början av sådana morfologiska år som inleds en Vårtermin. För närva- rande kan studierna i sådant fall ej på- börjas förrän den 23 januari. Orsaken härtill är, att de studerande vid sin in— trädesansökan har haft tillfälle åberopa kompletteringsbetyg, erhållna under en kompletteringsperiod i mitten av janu- ari. I framtiden torde kompletterings- betyg icke få den betydelse, som de tidigare haft, varför samma hänsyn ej bör tas till detta förhållande. I så fall kan anatomistudierna börja den 15 ja- nuari eller kanske redan den 7 januari om institutionschefen så medger. Här- igenom skulle en å två studieveckor vinnas.
Under det morfologiska året skall en— ligt kommitténs förslag även ges kur- ser i medicinsk statistik och i medi- cinsk genetik. De torde kunna löpa sam—
tidigt med anatomiundervisningen un- der andra terminen, scdan histologi- kursen avslutats. Om histologikursen börjar först ett stycke in på första ter- minen, kan statistikkursen lämpligen placeras före histologikursen. Kursen i genetik måste alltid läggas efter histo— logikursen, eftersom den bör föregås av undervisning i cellära med eytogenetik.
Sammanfattningsvis föreslår kommit- tén, att morfologiska året bibehålles. Emellertid bör de studerandes tenta- mensbörda fördelas jämnare över året, vilket skulle bli fallet om histologikur- sen helt eller åtminstone till sin huvud- sakliga del ges under första terminen med tentamen i slutet av första eller början av andra terminen. Tentamen i anatomi bör kunna avläggas vid slutet av andra terminen. Under morfologiska året skall även ges kurser i medicinsk statistik och i medicinsk genetik. Den första av dessa kurser kan ges före och den andra efter histologikursen eller också kan bägge kurserna ges efter histologikursens slut under andra ter- minen.
Kap. 15. K E M 1
ALLMÄN KEMI
Nuvarande undervisning
Kursen i allmän kemi infördes när man avskaffade den medicinsk-filoso- fiska examen, i vilken bland annat in— gick en rätt omfattande undervisning i kemi. Det ansågs nämligen, att gymna- siets undervisning i kemi inte vore nog omfattande för att ligga till grund för läkarutbildningen, utan särskilda ga- rantier måste skapas för att undervis-
ningen inriktades på det för de medi- cinska studierna väsentliga.
Om kursen i allmän kemi säges i examensstadgan (% 17):
Studerande, som vill avlägga medicine kandidatexamen, skall dels, innan delta- gande i nedan stadgad laborationskurs å medicinskt-kemisk institution må honom medgivas, genomgå särskild till medicinska studier förberedande undervisningskurs i allmän kemi, omfattande även de allmän- naste grunderna i farmaceutisk kemi, vil-
ken kurs skall vara förenad med laboratio— ner och avslutas med godkänt förhör;
Den förberedande undervisningskursen i allmän kemi skall, på sätt Kungl. Maj:t för de särskilda läroanstalterna bestäm- mer, förläggas antingen till medicinskt— kemisk institution eller till institution för allmän kemi. Kursen skall i förra fallet anordnas av vederbörande medicinska fa- kultet samt i senare fallet bestämmas till sin omfattning av denna men i övrigt an— ordnas av den filosofiska fakultetens ma- tematisk-naturvetenskapliga sektion efter samråd med den medicinska fakulteten, därvid bör tillses, att kursen på lämpligt sätt infogas i studieplanen. —— —— —
Kursen i allmän kemi är vid samtliga lärosäten förlagd till medicinskt-ke— miska institutionen och ges en gång varje termin.
I Uppsala pågår kursen en och en halv månad och under denna tid åhör de studerande ca 50 föreläsningar samt utför därjämte laborationer. Kursen ges av en särskild biträdande lärare i all- män kemi. Det bör dock anmärkas, att föreläsningarna i organisk kemi — ca 20 _ för närvarande ges av docent i medicinsk kemi. I Lund tar kursen två och en halv månader med ca 70 före- läsningar, vartill kommer laborationer. Undervisningen meddelas även här hu- vudsakligen av en biträdande lärare i allmän kemi, varjämte professorn eller laboratorn i medicinsk kemi ger 10 före- läsningar. I Stockholm pågår kursen två månader, varunder ges ca 55 föreläs— ningar. Härtill kommer, liksom på de övriga lärosätena, laborationer, vilka pågår större delen av dagen under hela kurstiden. Huvuddelen av undervis- ningen meddelas av en biträdande lä— rare i allmän kemi, medan några spe— ciella områden behandlas av förste och andre assistenten samt förste amanuen- sen. I Göteborg pågår kursen en och en halv månad och omfattar 50 timmars föreläsningar. Härtill kommer labora- tioner. Av föreläsningsvolymen faller
cirka hälften på vardera professorn och den biträdande läraren i ämnet.
Tidigare diskussion
LS anslöt sig till den åsikten, att de kunskaper, som meddelas i kemi på gymnasiet, ej utgjorde en tillräcklig grund för den följande utbildningen, och de sakkunniga ansåg därför att kur- sen i allmän kemi borde bibehållas. Vid kursen borde endast ringa vikt tillmä— tas laborationer i oorganisk kemi och i stället mer tid ägnas åt fysikalisk kemi. Kursen torde ej kunna slutföras på kor- tare tid än sju veckor. Av hela den tid, som anslogs åt kemien, borde knappt hälften komma på den allmänna kemien,
Om undervisningen i farmaceutisk kemi yttrade LS:
De sakkunniga vilja även tillstyrka, att den farmaceutiska kemien, som hör natur- ligt samman med farmakologien, överföres till detta ämne. Kännedom om läkemed— lens kemiska byggnad är i hög grad behöv- lig vid studiet av deras verkningar och för att förstå deras öden i organismen, förut- sättningen för effekten osv. Det synes där— för lämpligt, att ett visst mått av sysslande med denna gren av farmakologieu borde ingå i laborationskursen (i farmakologi). Vid de samråd, de sakkunniga haft med ämneslärarna i medicinsk kemi och farma- kologi, ha dessa också uttalat sig för en omläggning i denna riktning.
I sina remissyttranden ansåg fakulte- terna och kollegiet, att sju veckor vore en minimitid för kursen i allmän kemi.
Kommittén
Liksom LS finner kommittén att kur— sen i allmän kemi utgör en nödvändig utbyggnad av de studerandes grundläg— gande kemiska insikter, utan vilka den kommande medicinskt-kemiska och kliniskt-kemiska undervisningen icke kan tillgodogöras. I fråga om undervis- ningen i medicinsk fysik framhäver kommitte'n på annat ställe att delar av undervisningen i medicinsk fysik lämp—
ligen bör anknytas till undervisningen i allmän och medicinsk kemi. Kommit- tén vill därför föreslå, att gränsområ- dena till den medicinska fysiken ytter- ligare beaktas vid undervisningen i allmän kemi.
Kurs i allmän kemi bör ges en gång varje termin. Den bör vara förlagd till början av tredje studieterminen. Be- träffande undervisningen i farmaceu- tisk kemi vill kommittén föreslå, att den ingår i undervisningen i farmako- logi. Kursen i allmän kemi bör omfatta 50—60 undervisningstimmar i form av föreläsningar eller demonstrationer,
vartill kommer laborationer. Kursen bör kunna slutföras på två månader. Emellertid bör det ankomma på varje enskilt lärosäte att avväga tidrymderna för studier i allmän kemi och medi- cinsk kemi mot varandra inom ramen för en sammanlagd tid för kemistu— dierna om fyra månader. Kursen i all- män kemi skall avslutas med slutförhör.
Anslagsfrågor
Se medicinsk kemi.
Kostnadsberäkning
Se medicinsk kemi.
MEDICINSK KEMI
Nuvarande undervisning
Enligt examensstadgan skall medi- cinsk kemi vara ett examensämne i me— dicine kandidatexamen. Därom sägs:
5 16: _ — — d) medicinsk kemi, om— fattande fysiologisk och patologisk kemi;
g 17: —— —— —— i medicinsk kemi: labora— tionskurs å medicinskt-kemisk institution;
Undervisningen i medicinsk kemi meddelas i form av föreläsningar och laborationskurs. Ämnet genomgås vid samtliga lärosäten två gånger per år.
I Uppsala sker undervisningen i me— dicinsk kemi med ca 45 föreläsningar fördelade över två och en halv månader av den medicinskt-kemiska terminen, samt en laborationskurs på knappt två månader i slutet av terminen. Undervis- ningen ges alternerande av professo- rerna i medicinsk kemi. I föreläsnings- antalet ingår 4—5 seminarieövningar och till den angivna undervisningsvo— lymcn bör läggas ett mindre antal do- centföreläsningar. Laborationsunder- visningen har delvis karaktär av all— männa orienteringar över de områden laborationerna avser. I Lund omfattar kursen en föreläsningsserie om ca 70
föreläsningar och 20 demonstrationer över en och en halv månad, vartill kom- mer laborationer. Varje kurs delas i sina huvudsakliga partier mellan pro- fessorn och laboratorn i medicinsk kemi, medan biträdande läraren ger ett 10-tal av föreläsningarna och en do— centstipendiat sköter demonstratio- nerna. I Stockholm omfattar undervis- ningen ca 70 föreläsningar samt labora- tioner under två och en halv månader. Undervisningen meddelas alternerande av professorerna i allmän och speciell medicinsk kemi. I Göteborg omfattar undervisningen inemot 70 föreläsningar, fördelade med ungefär hälften på pro- fessorn och laboratorn. Härtill kommer en laborationskurs på cirka två måna- (ler.
Tidigare diskussion
LS fann vid sin granskning av under- visningen i medicinsk kemi, att den hade en med hänsyn till ämnets bety— delse i läkarutbildningen lämplig om- fattning. De delar av den farmaceutiska kemien, som avhandlats i samband med den medicinska kemien, föreslogs över- flyttade till undervisningen i farmako—
logi. Av hela den tid, som i studieplanen ansloges åt kemi, borde något mer än hälften falla på den medicinska kemien.
Kommittén
Bland de naturvetenskapliga ämnen, som utgör en teoretisk grund för (len allmänna läkarutbildningen, intar ke- mien en av de främsta platserna. Många av de viktigaste framstegen inom den moderna medicinen har till utgångs- punkt resultat, som vunnits genom till- lämpning av kemiska metoder på me- dicinska problem, och det torde nu icke vara möjligt för en läkare att tillägna sig de moderna undersöknings- och be- handlingsmetoderna utan grundliga kunskaper i medicinsk kemi. Den nu- varande omfattningen av undervis- ningen i medicinsk kemi är enligt kom- mitténs mening lämpligt avvägd med hänsyn till dessa kunskapers grundläg- gande betydelse för de fortsatta stu- dierna.
Undervisningen bör omfatta 50—70 föreläsningar samt laborationskurs. Undervisningen bör kunna meddelas under en tid av två månader, men kom- mitténs mening lämpligt avvägd med ämneslärarna vid varje lärosäte att där fördela den åt kemistudierna förbe- hållna tiden på fyra månader mellan allmän och medicinsk kemi. Undervis- ningen i medicinsk kemi skall, därest särskilda anordningar för samordning med fysiologiundervisningen icke vid- tagits, vara avslutad under tredje stu- dieterminen. Medicinsk kemi skall vara tentamensämne.
De delar av den farmaceutiska ke— mien, som enligt examensstadgan skall meddelas i samband med undervis- ningen i medicinsk kemi, bör överföras till undervisningen i farmakologi.
Enligt gällande examensstadga skall ämnet medicinsk kemi omfatta även patologisk kemi. Kommittén föreslår
härvidlag en väsentligt vidgad under- visning under de kliniska studierna. Sålunda föreslås under propedeutiska året en klinisk laborationskurs, där de i allmänt kliniskt bruk varande rutin- kemiska metoderna genomgås. Vidare skall den patologiska kemiens problem genomgås under en kurs i klinisk kemi under medicin-kirurgiundervisningen. Även under undervisningen i övriga kliniska ämnen skall tillfälle beredas kemister såväl som övriga teoretiker att lägga fram de kemiska aspekterna på de olika sjukdomarna i sitt rätta sam— manhang. I examensstadgan bör därför ej patologisk kemi särskilt nämnas i fråga om undervisningen i medicinsk kemi.
Då den medicinska kelnien uppvisar många beröringspunkter med fysiolo- gien, blir frågan om en samordning av undervisningen mellan dessa två ämnen av det största intresse. Kommittén, som särskilt avhandlar problemet i ett föl- jande avsnitt, vill här endast under- stryka vikten av att ämneslärarna till- varatar alla möjligheter för en samord- ning och integration av de båda äm— nena, varigenom dubbelundervisning i möjligaste mån undvikes.
Anslagsfrågor
Enligt kommitténs förslag blir under- visningen i allmän och medicinsk kemi i huvudsak oförändrad, men hänsynen till behovet av en ökad omfattning av de delar av kemien, som gränsar till den medicinska fysiken, gör, att särskilt la- borationsundervisningen måste omläg- gas och ges en vidare syftning. Denna omständighet har enligt kommitténs mening en stor betydelse vid gransk- ningen av ifrågavarande institutioners personalbehov. Man måste också beakta, att den kemiska undervisningen utgör ett område, där behovet av laboratio— ner och liknande handledning av de
studerande är framträdande, vilket mo- tiverar, att dessa institutioner förfogar över en relativt sett stor lägre under- visningspersonal och teknisk personal. För de ordinarie lärarnas del föreslår kommittén en förändring endast vid institutionen i Stockholm. Där finns för närvarande en professur i kemi, var- jämte 1947 inrättades en personlig pro- fessur i speciell medicinsk kemi för då— varande laboratorn i kemi och farmaci J. E. Jorpes. Så länge Jorpes, som är uppförd å övergångsstat, kvarstår i sin tjänst, skall laboratorsbefattningen hål- las ohesatt. Emellertid är det uppenbart, att en institution av den omfattning, som stockholmsinstitutionen har _ med ett elevantal av 110—120 elever per år i kurser om 55—60 elever — kräver en större ordinarie lärarpersonal än de övriga institutionerna. Kommittén vill därför föreslå, att den personliga pro- fessuren i speciell medicinsk kemi över- föres till en ordinarie professur i ämnet, varigenom laboratorstjänsten i medi- cinsk kemi vid institutionen kan frigö— ras och återbesättas. Detta skulle ge in- stitutionen tillgång till en tredje ordi— narie lärare med bland annat uppgift att övervaka organisationen av den om- fattande laborationsundervisningen. Sedan gammalt finns vid varje medi— cinsk-kemisk institution en arvodesbe- fattning som biträdande lärare i allmän kemi, vars innehavare har till uppgift att ge den huvudsakliga delen av under— visningen i ämnet. Arvodet för denna befattning, till vilken innehavare av kanslern förordnas för högst tre år i sänder, utgår för närvarande med 13 800 kronor om året. Enligt särskilda föreskrifter får emellertid lärarna, dä- rest de är docentkompetenta, tilläggsar- voden av sådan storlek, att de kontanta löneförmånerna uppgår till samma be- lopp, som tillkommer docent i 30 löne- klassen. En viss förstärkning av de
biträdande lärarbefattningarna i allmän kemi synes enligt kommitténs mening vara befogad med hänsyn till den ut- vidgning av undervisningen mot gräns- områdena till den medicinska fysiken, som följer av kommitténs förslag. Kom- mittén föreslår därför, att arvodena för undervisning i allmän kemi indrages och att i stället inrättas extra ordinarie tjänster som lärare i allmän kemi med placering i 30 lönegraden. Lärarna i allmän kemi, som bör vara docentkom- petenta, bör tillsättas med förordnande för sex år och möjlighet till omförord- nande bör icke begränsas.
Med hänsyn till de ovan berörda kra- ven på omfattande laborationsundervis— ning har kommittén funnit det nödvän— digt att i Stockholm föreslå en viss för- stärkning av den lägre undervisnings- personalen och i övrigt en utökning av den tekniska personalen.
Med den ökade belastning av det kemiskt—fysiologiska året, som under- visningen i medicinsk fysik utgör, torde den föreslagna personalökningen vara en förutsättning för att undervis- ningen skall kunna fullföljas inom den i studieplanen anvisade tidrymden.
Tabellkommentar
I Uppsala är en av de tre professu- rerna personlig professur i medicinsk och fysiologisk kemi samt en personlig forskningsprofessur i medicinsk bio- kemi. Instrumentmakartjänsten är ge- mensam för medicinsk-kemiska och farmakologiska institutionerna.
Den i Lund redovisade institutions- vaktmästaren i 14 lönegraden har ar- betsuppgifter, som motsvarar instru- mentmakares eller mekanikers göromål.
Utöver de i tabellen över nuvarande personal redovisade tjänsterna finns en instrumentmakartjänst i Göteborg, som är gemensam för de fysiologiska, medi- cinsk-kemiska och farmakologiska in—
Nuvarande personal Kommitténs förslag
L S U L S
Tjänster
Professor
Laborator .................. Lärare i allmän kemi (Ce 30) . . Biträdande lärare (13 800)
1 (21 084) 2
Förste assistent Andre assistent Förste amanuens ............ Tredje amanuens ........... Försöksassistent (201gr) ...... Assistent (19 lgr)"; ............ Förste instrumentmakare( 1 8 lgr) Instrumentmakare (14 lgr) . . . . Preparator ................. Institutionsvaktmästare (14 lgr) .. (12 lgr) Vaktmästare (eldare) ........ Laboratoriebiträde .......... Kanslibiträde ............... Kontorshiträde .............. Ekonomibiträde ............. Bestridande av vaktmästargöro-
1 600
stitutionerna. Av lönetekniska skäl har två gemensamma tjänster som kansli— denna tjänst i sin helhet redovisats vid biträde. Dessa redovisas till en respek- fysiologiska institutionen. För samma tive två tredjedelar för medicinsk-ke— institutioner finns vidare en gemensam miska institutionen. tjänst som institutionsvaktmästare och
Kostnadsberäkning
Uppsala. En tjänst som lärare i allmän kemi ersätter arvodet till biträ- dande lärare. Hälften av en tjänst som instrumentmakare tillkommer. 19 860—13 800 + 4458 = 10518 kr.
Lund. En lärartjänst i allmän kemi ersätter nuvarande arvodesbefatt— ning. En instrumentmakare och ett laboratoriebiträde tillkommer. Tjänsten som institutionsvaktmästare i 14 lönegraden indrages. 19860—13800 + 8916 + 7968—8916 =
Stockholm. En laboratorsbefattning återbesättes. En lärartjänst i all— män kemi ersätter nuvarande arvodesbefattning, vilket icke medför någon kostnadsökning. En befattning som förste assistent tillkommer. 24 408 + 12 000 = 36 408 kr.
Göteborg. En lärartjänst i allmän kemi ersätter nuvarande arvodesbe- fattning. En instrumentmakare och ett laboratoriebiträde samt en tredjedel av lönen för ett kanslibiträde tillkommer. 20 460 — 13 800 + 9 300 + 8 304 + 2 768 = 27 032 kr.
Summa 87 986 kr.
Kap. 16. MEDICINSK FYSIK
Nuvarande undervisning
Speciell undervisning i fysik (medi- cinsk fysik, biofysik) anordnas för närvarande icke vid de medicinska lä- rosätena. Vid undervisningen i fysio- logi ägnas dock i regel avsevärd tid åt fysik, tillämpad på medicinska pro- blem. I Stockholm ges två gånger är— ligen av en arvodesbetald lärare en frivillig kurs på 20 timmars föreläs- ningar i de delar av den medicinska fysiken, som är av särskilt intresse för fysiologien. Det kan i detta samman- hang påpekas, att fysiologiska institu- tionen i Stockholm vid sin tillkomst utbyggdes för att tillgodose bl.a. den medicinska fysiken (se prop. 272/1947, s. 480). Laboraturen vid fysiologiska institutionen i Uppsala har benäm— ningen ”experimentell fysiologi och medicinsk fysik”. Den fysikaliska ke- mien undervisas vid kursen i allmän kemi. Vid histologiundervisningen ge- nomgås principerna för vissa optiska instrument, såsom ljusmikroskopet i dess olika modifikationer, samt för elektronmikroskopet.
Tidigare diskussion
Fysikens ställning på det medicinska läroschemat har genomgått olika faser. Under många år ingick ämnet fysik vid sidan av kemi, botanik och zoologi i den medikofilosofiska examen, vilken utgjorde en förberedelse för de egent— liga medicinstudierna. När denna exa- men avskaffades 1907, behölls endast kemien på studieschemat för medici- narna i form av en kurs i allmän kemi, varjämte infördes en kurs i jämförande anatomi.
Senare har vid upprepade tillfällen röster höjts för återinförandet av en kurs i medicinsk fysik. LS uttalade i
sitt första betänkande, att de studeran- des fysikkunskaper i vissa avseenden vore alltför knapphändiga för att utgöra en tillfredsställande grund för under- visningen i fysiologi, fysikalisk terapi och radiologi. Förslag hade framförts att omedelbart före kursen i fysiologi införa en kort kurs i fysik. LS höll dock före, att undervisning i vissa delar av fysiken borde ske i anslutning till fysio- logien. Denna fysikundervisning borde emellertid begränsas till det som vore av grundläggande betydelse för studiet av fysiologien; andra delar rekapitule- rades lämpligen i samband med de kli- niska kurserna i fysikalisk terapi och radiologi.
MHO framhöll i sitt första betänkande (SOU 1946: 76, s. 113 f.) att behovet av en särskild företrädare för ämnet bio- fysik vid en fysiologisk institution vore väl motiverat både från forskningens och undervisningens synpunkt. Det syn- tes enligt de kommitterades mening kunna förutses, att ämnesområdet kom- me att snabbt utvecklas, särskilt vid de fysiologiska och medicinskt kemiska in- stitutionerna, och därför framdeles komme att kräva självständiga företrä— dare.
År 1947 upptog professorn i radio- fysik vid karolinska institutet R. Sie— vert frågan på nytt i en skrivelse till universitetskanslern. Han framhöll där- vid, att ett återupptagande av undervis- ning i fysik för medicine studerande nu syntes vara ett i hög grad angeläget önskemål.
Remissvaren på denna skrivelse var genomgående positivt hållna. Fakulte— ten i Lund anförde efter särskilda, ut— förliga yttranden av professorerna i fysiologi och farmakologi, att den an- såge det synnerligen önskvärt, att un- dervisning i fysik anordnades för me—
dicine studerande samtidigt med kur- sen i fysiologi. Karolinska institutets lärarkollegium ansåg, att det tvivels— utan skulle vara av värde, om under— visning i fysik kunde på lämpligt sätt inordnas i den medicinska studieord- ningen. Enligt kollegiet syntes frågan härom böra övervägas i sammanhang med pågående omprövning av läkarut- bildningen.
Kommittén
Fysikens betydelse för läkaren även i praktisk yrkesutövning har alltmera ökat. Röntgen, elektrokardiografi och elektroencefalografi är numera vitt ut— bredda undersökningsmetoder, som mö- ter den praktiskt verksamme läkaren i växlande sammanhang. Fysikaliska be- handlingsapparater av olika slag tas ofta i bruk. För Sjukhusläkaren kommer härtill en rad metoder, som även kräver ett visst mått av fysikaliskt kunnande. Teoretikern använder nu komplicerade fysikaliska mätmetoder. Man behöver här endast nämna sådana principiellt helt olika fysikaliska apparaturer som spektrograf, apparatur för bruk av radioaktiva spårämnen, såsom Geiger- Miillermätare m.m., och elektronikut- rustning. Det är även välbekant, att det som i dag är ett specialinstrument på ett teoretiskt laboratorium inom kort kan vara ett standardinstrument med vidsträckt användning.
En diskussion om fysikens roll i den medicinska undervisningen vore emel- lertid högst ofullständig om man blott uppehölle sig vid betydelsen av kun- skaper i fysik för förståelsen av olika av forskaren eller läkaren använda ap- paraturer. Gedigna kunskaper i fysik är nödvändiga om den studerande skall kunna följa undervisningen i medicinsk kemi och alldeles särskilt i fysiologi. Till sist blir där och i andra samman-
hang under medicinstudiet tillämp- ningen av fysikens lagar i biologiska och medicinska sammanhang den vik- tigaste delen av undervisningen i medi- cinsk fysik. Utredningen av cellernas och vävnadernas struktur och funktion har under senare tid i allt större ut- sträckning försiggått lned rent fysika- liska metoder, och på en mångfald till medicinen gränsande områden av bio- logien torde en vetenskaplig förståelse av förhållandena icke längre vara möj- lig utan en ingående kännedom om fysikens lagar. Man kan här nämna så- dana områden som cellfysiologien, de biologiska membranernas struktur och funktion, nervtrådens fysiologi, muskel- vävnadens byggnad etc. I själva verket får fysikens betraktelsesätt allt större betydelse på alla Olnråden av fysiolo- gien, och denna utvecklingstendens är en av de mest framträdande i den mo- derna biologiska grundforskningen. För undervisningen i fysiologi och me- dicinsk kemi blir det i framtiden nöd- vändigt att i allt större utsträckning tillgripa sådana forskningsresultat för att klarlägga förhållandena. Särskilt vid de fysiologiska institutionerna finns nu ett stort behov av förstärkning av denna del av undervisningen med hjälp av särskilda lärare i medicinsk fysik.
En speciell undervisning för de me- dicine studerande i fysik med hänsyn tagen till de delar av ämnet, som är av särskild betydelse för deras fortsatta studier, är således titan tvekan av störs- ta värde. Skolundervisningen i detta ämne kan givetvis icke läggas till rätta just för de blivande läkarnas behov, och trots kravet på godkänt studenthe- tyg i reallinjens kurs i fysik blir där- igenom deras förberedelse för att för— stå och tillgodogöra sig undervisningen i många läroämnen under kandidatstu— dierna inte tillräcklig.
Kommittén har uppmärksammat att vid olika medicinska lärosäten ett liv- ligt intresse ägnats åt frågan om under— visning i medicinsk fysik för de stude— rande. Den stora och växande bety- delse, som kunskaper i fysiken och dess tankegångar och kännedom om en rad fysikaliska metoder och apparater har för medicinens teori och praktik, är givetvis bakgrunden härtill. Det torde nu vara nödvändigt att till ett tidigt skede av studierna förlägga en sådan undervisning i medicinsk fysik.
Den lämpligaste placeringen av nu- dervisningen i medicinsk fysik i studie- ordningen har varit föremål för en viss diskussion. Särskilt medicinsk kemi och fysiologi har anknytning till denna undervisning, men såsom redan nämnts har för kemiens del sedan länge tillfälle givits att i kursen i allmän kemi med- dela den undervisning i fysikalisk kemi som behövts för den senare undervis— ningen i medicinsk kemi. Förespråkare har framträtt för den åsikten, att kur- sen i medicinsk fysik borde vara helt fristående. Vid kommitténs överlägg- ningar med de medicinska lärarna har dock de flesta varit av den meningen, att en väsentlig del av undervisningen i medicinsk fysik bör ske under kursen i fysiologi, som erbjuder talrika an- knytningar till den medicinska fysiken.
Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att full klarhet om den lämpligaste framtida organisa— tionen av undervisning och forskning i medicinsk fysik icke kan vinnas utan en avsevärd tids erfarenhet av sådan verksamhet under icke definitiva for- mer. Ett flertal ämnen och institutioner kan ställa anspråk på en förstärkning av undervisning i olika delar av den medicinska fysiken. Främst bör här nämnas medicinsk kemi, fysiologi och radiologi. Det torde emellertid icke vara möjligt att tillsätta särskilda lärare
i medicinsk fysik vid alla dessa insti— tutioner. Å andra sidan är det uppen- bart, att den medicinska fysiken redan utvecklats i så hög grad, att man nu åtminstone måste skapa kärnan till en framtida institution i ämnet. Kommit- tén vill därför föreslå följande anord— ningar.
Den del av den medicinska fysiken, som är av betydelse för den medicinska kemien, ansluter sig mycket nära till den allmänna kemien och den däri in- gående fysikaliska kemien. Med en lämplig förstärkning av lärarkrafterna för kursen i allmän kemi skulle den hit- hörande delen av medicinska fysiken kunna ingå i denna kurs. Den lärare, som närmast får ansvaret för denna undervisning, bör bli läraren i allmän kemi. Då dessa lärares viktigaste upp— gifter alltjämt kommer att hänga sam- man med undervisningen i kemi och då en förstärkning av lärarkrafterna jäm- väl ur kemiundervisningens synpunkt synes nödvändig, har frågan närmare diskuterats i samband med undervis— ningen i kemi.
Inom fysiologien synes ett relativt större behov av undervisning i medi— cinsk fysik föreligga. Detta behov kan emellertid tillgodoses på ett sådant sätt, att de medicinska lärosätena vid en framtida definitiv omorganisation av forskning och undervisning i medicinsk fysik icke blir bundna vare sig perso- nellt eller ur lokalsynpunkt. Tills vidare bör därför till fysiologiska institutio- nen vid varje lärosäte knytas en sär- skild lärare i medicinsk fysik. Denne bör även förfoga över viss personal och utrustning (se nedan). Läraren skall två gånger årligen ge en kurs i medicinsk fysik på ca 20 timmars föreläsningar jämte anslutande enklare laborationer med praktiska tillämpningar. Kursen, som vid en koncentration av fysiologi- undervisningen till fjärde studietermi-
nen lämpligen förlägges till denna ter- mins första månad, bör vara obligato- risk och avslutas med förhör. Den un— dervisning, som läraren är skyldig att ge utöver kursföreläsningarna, bör ingå i fysiologiundervisningen.
Den medicinska fysik, som är av be- tydelse för radiologien, torde vara ganska speciell, varför undervisningen här erbjuder särskilda problem. Spe— cialister i radiofysik finns redan vid karolinska instiutet, där föreståndaren för radiofysiska institutionen vid karo- linska sjukhuset är professor i radio- fysik vid karolinska institutet. I Lund finns en laboratur i radiofysik, och in- rättandet av en dylik tjänst torde vara förestående i Göteborg. Kommittén fin— ner det lämpligt, att dessa lärare mot arvode ger en viss undervisning åt de medicine studerande. Med hänsyn till den alltmera vidgade användningen av radioaktiva ämnen för diagnostiska och terapeutiska ändamål torde en viss un- dervisning i biologiska strålningseffek—
ter, strålningsrisker och strålskydd lämp- ligen böra förekomma. En obligatorisk undervisning rörande strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radio— aktiva ämnen bör enligt 1951 års strål- skyddskommitté, som i denna fråga riktat en särskild skrivelse till läkarut— bildningskommittén, infogas i allmänna läkarutbildningen. Kommittén vill där- för föreslå, att en radiofysiker medde- lar sådan undervisning under 2 timmar i samband med den propedeutiska rönt- genkursen samt under 2 timmar i sam- band med undervisningen i radioterapi under kirurgikursen. I Uppsala torde denna undervisning tills vidare kunna ges av någon av radiofysikerna vid radiofysiska institutionen i Stockholm.
För de medicine kandidater och fär— diga läkare, som ämnar genomgå spe— cialistutbildning i röntgenologi och radioterapi, bör kurser i radiofysik
anordnas i Lund, Stockholm och Göte- borg. Kommittén kommer att framlägga förslag härom i kapitlet om utbildning av specialister.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag om särskild un- dervisning i medicinsk fysik utgör ett nytt tillskott till den allmänna läkarut- bildningen. Härav följer att relativt be- tydande anslag måste anvisas vid in- rättandet av en sådan ny undervisnings- gren. De lärare och den övriga personal, som konnnittén föreslår för den spe- ciella undervisningen i ämnet, bör som ovan framhållits placeras på de fysiolo- giska institutionerna.
En viktig fråga är vilken typ av lärar- tjänst som bör väljas för denna under- visning, som ännu inte kunnat utveckla bestämda former, och vilka kvalifikatio- ner, som bör vara utslagsgivande vid valet av ämnesföreträdare. Lärarna i me— dicinsk fysik kan antingen vara veten- skapligt skolade fysiker eller medicin— ska forskare med god utbildning i fysi- kalisk teknik. Enligt kommitténs er— farenhet torde de flesta företrädarna för medicinsk forskning och undervis- ning avgjort förorda den senare möjlig- heten. För en fysiker är det lätt att för— lora kontakten med det för medicinen väsentliga och uppehålla sig vid ren- odlat fysikaliska problem, under det att en läkare mera tvingas att följa med utvecklingen av fysikaliska metoder på medicinens fält. För en fysiker är vi- dare en befattning i medicinsk fysik knappast särskilt lockande eller meri- terande, varför man kan vänta att få rekryteringssvårigheter. För en fysiolog kan en sådan befattning däremot vara en värdefull passageplats i utbildningen.
Kommittén har diskuterat möjlighe- ten att från början skapa ordinarie lärartjänster i ämnet, men vid diskus-
sioner med de närmast berörda ämnes- lärarna vid de medicinska fakulteterna har kommittén kommit till den uppfatt- ningen, att det för den framtida ut- vecklingen av ämnet är fördelaktigare att en viss tids erfarenhet får samlas, medan undervisningen i ämnet repre- senteras i mera flexibla former vid de olika lärosätena. Det torde sedermera ankomma på fakulteterna att rekom— mendera lämpliga förändringar i orga- nisationen. Kommittén har stannat vid att föreslå, att en extra tjänst inrättas vid varje medicinskt lärosäte såsom lärare i medicinsk fysik i lönegraden Cg 30. Sysslan bör emellertid tillsättas med förordnande på ett år. Lärarens undervisningsskyldighet bör bestämmas till 70 timmar per år.
För undervisningen i medicinsk fysik krävs vidare lägre undervisningsperso- nal och teknisk arbetskraft. Kommittén föreslår därför, att en befattning som förste amanuens inrättas vid varje läro— säte och att en tjänst som instrument- makare inrättas i Uppsala och Stock- holm. Instrumentmakaren bör i första hand tillgodose den medicinska fysi- kens behov, men, i den mån hans ar- betskraft inte helt utnyttjas härför, hör han stå till förfogande för den fysiolo- giska institution, där han är placerad. Vid bedömningen av de fysiologiska institutionernas anslagsfrågor har kom- mittén således tagit hänsyn till den
förstärkning av institutionerna, som personalen för undervisningen i medi- cinsk fysik utgör. Vid den fysiologiska institutionen i Lund torde den enligt beslut vid 1952 års riksdags höstsession till förste instrumentmakartjänst om- vandlade institutionsvaktmästartjänsten kunna tillgodose det samlade behovet av sådan teknisk arbetskraft ur under— visningens synpunkt, varför någon ytterligare tjänst icke upptagits här. Likaså torde detta behov för Göteborgs del bli tillgodosett genom att institu— tionen föreslagits erhålla en hel instru- mentmakartjänst.
Undervisningen i medicinsk fysik förutsätter en kortare laborationskurs, vilken i sin tur nödvändiggör, att olika instrument och apparater måste an- skaffas till institutionen för bruk vid laborationerna. Denna utrustning måste underhållas, varjämte materiel till un- dervisningen kontinuerligt erfordras. Kommittén finner därför nödvändigt att vissa engångsanslag ställes till veder- börande institutioners förfogande vid undervisningens igångsättande. Ett an- slag av 30 000 kronor vid varje institu- tion torde vara erforderligt. Vidare bör ett årligt anslag av 5 000 kronor tillföras undervisningen i medicinsk fysik vid varje lärosäte såsom materielanslag.
För undervisningen i radiofysik be- räknas slutligen särskilda föreläsnings- arvoden.
Tjänster
Kommitténs förslag
L S
Förste amanuens Lärare (Cg 30) ........................... Instrumentmakare .........................
Kostnadsberäkning
Se fysiologi.
Kap.]7. FYSIOLOGI
Nuvarande undervisning
Gällande examensstadga upptar fysio- logi som ett examensämne i medicine kandidatexamen. Därom sägs följande beträffande änmes— och kursfordringar.
& 16: — —— — c) fysiologi, omfattande allmän och speciell fysiologi; — —
5 17: — _— _ i fysiologi: laborations— kurs å fysiologisk institution;
Undervisningen meddelas vid samt- liga lärosäten i en laborationskurs varje termin samt en föreläsningsserie av växlande längd.
I Uppsala åhör de studerande en serie på ca 85 föreläsningar eller de- monstrationer under en termin samt deltar i en laborationskurs under två och en halv månader. Professorn och laboratorn delar undervisningen på varje kurs. En docentstipendiat ger en frivillig föreläsnings- och demonstra- tionskurs. Behovet av speciell fysiologi— undervisning har Linder senare år varit starkt kännbart i Uppsala. Sålunda har med stöd av inbesparade docentstipen- diemedel givits en frivillig extrakurs i fysiologisk hormonlära på 12 timmar. I Lund är undervisningen i fysiologi delad i två perioder. En första period på två månader följer efter kursen i allmän kemi, varmed avses att ge de studerande kunskaper i fysiologi, som är nödvändiga för den efterföljande undervisningen i medicinsk kemi. Efter medicinska kemien följer den andra fysiologiperioden på två månader. På de två fysiologiperioderna faller ca 160 undervisningstimmar, fördelade på fö- reläsningar, seminarier och demonstra— tioner, vartill kommer laborationstim- mar under en period av två månader. De båda professorerna och laboratorn meddelar samtliga undervisning under bägge perioderna. Två docentstipendia- ter deltar dessutom i den obligatoriska
undervisningen. I Stockholm åhör läs- årets två grupper av studerande en ge— mensam serie på 190—200 föreläs- ningar, som sträcker sig över hela året. Varje grupp har en laborationskurs på cirka två månader. De två professorerna och laboratorn har var sin del av den fortlöpande föreläsningsserie, som täc- ker hela ämnet på ett läsår. Sedan 1950 ger en arvodesbetald lärare två gånger årligen en frivillig föreläsningskurs på ca 20 timmar i de delar av medicinska fysiken, som är av särskilt intresse för fysiologien. Vid fysiologiska institutio- nen i Göteborg åhör läsårets två grup- per av studerande en gemensam serie på ca 200 föreläsningar, som pågår från den 1 oktober till maj. Den första ter- minen åhör deltagarna endast föreläs- ningarna, under det att de under den andra terminen dels åhör den dagliga föreläsningen, dels delta i den obliga- toriska laborationskursen, som pågår under cirka tio veckor. Professorn, laboratorn samt i någon utsträckning även förste assistenten täcker genom sina föreläsningar hela ämnet under ett läsår.
Tidigare diskussion
LS behandlade utförligt två alterna- tiv för fysiologiundervisningen, nämli- gen dels en till en relativt kort, sam- manhängande kurs koncentrerad under- visning, dels en undervisning lagd i en föreläsningsserie över lång tid, dvs. flera terminer, jämte fristående, kort laborationskurs. Diskussionen var för- anledd av olikheter i nämnda avseenden mellan lärosätena. LS uttalade, att kun- skapsfordringarna överallt vore i stort sett avpassade efter ämnets allmänna betydelse, men att undervisningens upp- läggning varit felaktig. Vid ett lärosäte hade koncentrationen av undervis—
ningen drivits för långt, medan den vid de två andra varit alltför ingående och för långt utdragen i tiden.
LS föreslog, att fysiologien skulle få en sammanlagd tid motsvarande fyra månader i studieplanen och att under— visningen bordc ordnas så, att ämnets väsentliga delar erhölle en fortlöpande, systematisk framställning på en till två terminer. Laborationskursen borde vara drygt två månader lång. Anmärkas bör, att LS höll före, att den nu nämnda undervisningen även borde innefatta de av fysikens delar, som vore av grund- läggande betydelse för fysiologien.
I remissyttrandena framhölls från samtliga lärosäten, att fysiologien borde meddelas i en fortlöpande, systematisk framställning, som syntes kräva en tid av två terminer.
Kommittén
Med hänsyn till fysiologiens stora be- tydelse för läkarutbildningen anser kommittén att ämnet bör tillförsäkras en studietid av fyra månader, dvs. en lika lång studietid som kemien. En sam— ordning med undervisningen i medi- cinsk kemi förefaller kommittén prin- cipiellt önskvärd, vilket utförligare av- handlas i ett senare avsnitt. Det bör ankomma på ämnesrepresentanterna att avgöra, om det är lämpligt att utsträcka delar av undervisningen i de bägge äm- nena över längre perioder av det ke- miskt-fysiologiska året genom utbyte av tid eller samordning av ämnena. Vidare bör ämnesrepresentanterna i fysiologi vid varje lärosäte ha frihet att anordna undervisningen mera koncentrerat eller i en systematisk undervisningsserie över en längre period, dock ej mer än två ter- miner. Värdet av en föreläsningsserie, som utan samordning med den medi- cinska kemien utsträckes över kursen i medicinsk kemi, förefaller dock kom-
mittén synnerligen tvivelaktigt. Under- visningen skall vara avslutad vid fjärde studieterminens slut.
Antalet föreläsningar och demonstra- tioner i fysiologi växlar starkt vid olika lärosäten och utgör för närvarande 85—200. Kommittén föreslår under stu- dierna ett flertal kurser, som bör på- verka denna undervisningsvolym. Un- der det morfologiska året deltar de stu— derande sålunda i en kurs i statistik, vilket tidigare påyrkats av ämnesrepre- sentanterna i fysiologi. Undervisningen i medicinsk fysik blir nära anknuten till fysiologiundervisningen och kom- mer att direkt överta en del av den tidigare undervisningen i fysiologi. Psykologikursen, som förlägges i slutet av fysiologiterminen, kommer framför allt i fråga om sinnesfysiologien att återverka på fysiologiundervisningen. Med hänsyn tagen till dessa omständig- heter synes föreläsningar och därmed jämställd undervisning i fysiologi i det framtida undervisningsschemat böra omfatta ca 125 timmar. Laborations- kursen i fysiologi torde kunna slutföras på två månader.
Olika möjligheter till samordning med kemistudierna beröres i kapitlet om det kemiskt-fysiologiska året. Om fysiologistudierna koncentreras till fjärde terminen torde en lämplig för- delning vara följande. Föreläsningarna i fysiologi fortlöper över terminens fyra månader. Därjämte anordnas kurs i medicinsk fysik under första månaden, laborationskurs i fysiologi under andra och tredje månaden och kurs i psyko- logi under fjärde månaden.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag innebär, att un- dervisningen i fysiologi kompletteras med föreläsningar i vissa andra ämnen, såsom medicinsk fysik och psykologi.
Institutionernas ordinarie lärarstab torde sålunda vara tillfyllest för under- visningen inom huvudkursen i fysio- logi. Även i kommitténs förslag kvarstår dock behovet av en relativt omfattande laborationskurs i fysiologi, vilken stäl— ler stora krav på tillgång till lägre un- dervisnings- och teknisk personal av olika slag. Det kan också här påpekas, att laborationsundervisningen i fysio- logi kräver en stor och dyrbar uppsätt— ning av instrument och apparater, vilka inte kan underhållas och förnyas utan tillgång till kvalificerad teknisk perso- nal av typen instrumentmakare. I detta hänseende måste emellertid enligt kom- mitténs mening beaktas, att kommittén i samband med förslag om undervis- ning i medicinsk fysik föreslår att sär- skild kvalificerad teknisk personal
knyts till de fysiologiska institutio- nerna. Samtidigt som detta utgör en förutsättning för undervisningen i me— dicinsk fysik torde det även innebära en förstärkning av de fysiologiska in— stitutionernas tekniska resurser, som tillgodoser undervisningens behov.
Kommittén vill därför i första hand föreslå en förstärkning av den lägre undervisningspersonalen och den tek- niska personalen vid institutionen i Stockholm, där det jämfört med övriga institutioner stora elevantalet har visat sig ställa särskilda krav på dessa befatt- ningshavare. För övriga institutioner torde för närvarande icke krävas ytter- ligare sådan personal. Ur undervisning- ens synpunkt synes det därjämte rim- ligt att institutionen i Göteborg förfo— gar över en hel kanslibiträdestjänst.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster
S U L S
Professor
Laborator ..................... Förste assistent
Andre assistent
Förste amanuens ............... Tredje amanuens .............. Förste instrumentmakare (18 lgr). . Instrumentmakare (16 lgr) ...... Preparator .................... Institutionsvaktmästare (14 lgr) . . . (12 lgr) . . .
Vaktmästare Laboratoriebiträde ............. Kanslibiträde .................. Ekonomibiträde ................
Tabellkommentar
Beträffande kommitténs förslag till personaluppsättning för medicinsk fy- sik hänvisas till kapitlet härom.
Ämnesområdet för laboraturen i Upp- sala kallas ”experimentell fysiologi och medicinsk fysik”.
Den personliga forskningsprofessuren
i neurofysiologi i Stockholm och de till denna tjänst knutna befattningarna har icke redovisats i tabellen, ej heller la- boraturen i klinisk neurofysiologi.
Den nuvarande instrumentmakar- tjänsten i Göteborg redovisas av löne- tekniska skäl i sin helhet på den fysio- logiska institutionen, ehuru den är ge-
mensam för denna, den medicinsk-ke- institutionsvaktmästartjänst och två miska och den farmakologiska institu- kanslibiträdestjänster i Göteborg är ge- tionen. Det bör vidare anmärkas, att en mensamma för samma institutioner.
Kostnadsberäkning Uppsala
Medicinsk fysik. En tjänst som lärare, en befattning som' förste ama- nuens och en instrumentmakartjänst inrättas samt placeras på fysio- logiska institutionen.
19860+6000+8916=
Arvode för 8 timmars föreläsningar jämte demonstrationer i radio- fysik
Ett årligt materielanslag av
Lund
Medicinsk fysik. En tjänst som lärare med arvode och en befattning som förste amanuens inrättas samt placeras på fysiologiska institu- tionen.
19 860 + 6 000 =
Arvode för 8 timmars föreläsningar jämte demonstrationer i radio- fysik
Ett årligt materielanslag av
Stockholm
Medicinsk fysik. Motsvarande tjänster som för Uppsala universitet in- rättas. 21084+ 6000+ 9684 =
Arvode för 12 timmars föreläsningar jämte demonstrationer i radio- fysik
Ett årligt materielanslag av
Fysiologi. En andre assistent och en preparator tillkommer. 10 008 + 9 684 =
Göteborg
Medicinsk fysik. Motsvarande tjänster som för Lunds universitet in- rättas. 20 460 + 6 000 = Arvode för 8 timmars föreläsningar jämte demonstrationer i radio- fysik Ett årligt materielanslag av
26 460
400 5 000
Fysiologi. Institutionen föreslås disponera en hel kanslibiträdestjänst
(jfr kemi och farmakologi).
2 768 kr. Summa medicinsk fysik 145 664 kr.
Summa fysiologi 22 460 kr.
Till ovannämnda belopp kommer därjämte ett för varje lärosäte föreslaget en- gångsanslag av 30 000 kronor till utrustning av de fysiologiska institutionerna för undervisning i medicinsk fysik eller tillhopa 120000 kronor.
Kap. 18. PSYKOLOGI
Nuvarande förhållanden
Särskild undervisning i psykologi meddelas icke enligt den nu gällande examensstadgan.
Tidigare diskussion
LS framlade inga förslag till särskild undervisning i psykologi. I remissytt- randena över betänkandet framhöll medicinalstyrelsen, att det vore mycket önskvärt med undervisning i allmän psykologi för de blivande läkarna ej endast i samband med undervisningen i psykiatri utan även med inriktning mera direkt på normalpsykologien och läkarens beröring med sitt allmänna klientel. Sällskapet för medicinsk psy— kologi och psykoterapi anförde, att i den propedeutiska undervisningen bor- de ingå en summarisk framställning i ett 10-tal föreläsningar om de allmänna psykologiska begrepp, varmed psykote- rapien arbetar, ävensom anvisningar om ett på människokunskap grundat umgänge med patienterna.
LS fann icke heller i sitt överarbe- tade betänkande anledning föreslå sär- skild undervisning i psykologi. Vid re- missbehandlingen förordade medicin— ska fakulteten i Lund, att 5 timmars
föreläsningar i medicinsk psykologi skulle anordnas under de propedeutiska kurserna. Medicinalstyrelsen framförde ånyo med skärpa sitt förslag om under- visning i allmän medicinsk psykologi. Det vore ägnat att förvåna, yttrade medicinalstyrelsen, att de sakkunniga i sitt nya betänkande icke ens ansett sig böra diskutera denna ytterst betydelse— fulla fråga. För den blivande läkarens hela kommande praktiska verksamhet bland klientelet skulle en sakkunnig vägledning inom normalpsykologien vid de kliniska studiernas början bli av det största värde — det saknades ingalunda erfarenheter som klart underströk be- hovet av en sådan undervisning.
Statens sinnessjukvårdsberedning fö- reslog i sin skrivelse av den 27 novem- ber 1947 angående undervisningen i psykiatri bl.a., att en kurs borde an- ordnas i elementär psykologi och psy- kiatri omfattande 10 timmars föreläs- ningar i samband med de propedeutiska kurserna. Föreläsningarna borde om- fatta allmän människokunskap, sjukdo- men som socialt och individuellt pro- blem, umgänget med patienterna och deras anhöriga, de konstitutionella fak- torerna, olika vägar för miljösanering, viktigare social-psykiatriska faktorer etc.
Förhållandena i utlandet
En undervisning i psykologi har föreslagits eller införts i de nya studie- planerna i våra nordiska grannländer. I Danmark föreslår fakultetskommittén 1 timmes föreläsning i veckan i medi- cinsk psykologi och mentalhygien un- der (len andra, kliniska avdelningens första termin. I Norge föreslog studie- planskommittén 1948 20 timmars under- visning i medicinsk psykologi under den propedeutiska terminen. Undervis— ningen skulle icke vara speciell neuros- lära utan behandla de områden av normalpsykologien, som har särskild betydelse för de kliniska studierna. Här skulle ingå en översikt av människans personlighetsutvcckling med särskild tonvikt på barnaåldern och puberteten, vidare en framställning av experimen- talpsykologien med stark tonvikt på Pavlovs undersökningar, testpsykologi, socialpsykologi med hänsynstagande till de primitiva folken, sammanhang mel- lan psyke och social miljö samt djup— psykologiens metoder och resultat. Un- dervisningen skulle väcka intresse för psykologien och ge respekt för de psy- kiska faktorernas betydelse. I den an- tagna studieordningen meddelas under- visning i psykologi med 1 timme var— annan vecka under den första terminen, som för övrigt huvudsakligen ägnas åt kemi och anatomi. Vidare ges 1 timmes föreläsning i psykologi i veckan under den nio veckor långa propedeutiska ter- minen.
Kommittén
Psykologien grundläggande betydelse för de blivan- de läkarna. De flesta erhåller dock icke någon undervisning i ämnet vare sig under sina gymnasiestudier eller i den nuvarande studieplanen. De studerande bör redan på det prekliniska stadiet
är en vetenskap av
undervisas om personlighetens byggnad och utveckling och om psykiska fakto- rers betydelse i hälsa och sjukdom. En obligatorisk kurs i allmänpsykologi bör därför anordnas under det andra stu- dieåret, där den väl ansluter sig till fysiologikursen med dess undervisning i neurofysiologi, Sinnesfysiologi etc. (se kapitlet om det kemiskt-fysiologiska året).
Kommittén föreslår, att den obligato- riska kursen i psykologi under andra studieåret skall omfatta 20 timmars föreläsningar. Bland ämnen, som kan tas upp till behandling i denna under- visning hör nämnas den psykologiska terminologien och de psykiska partial- funktionerna, Vissa kapitel ur djurpsy- kologien och instinktläran, intelligens— begreppet, personlighetsutveckling, tem— perament och personlighetstyper, olika medvetenhetsgrader och det undermed- vetna själslivet, suggestion, olika psy- kiska reaktionssätt, psykologiska rela— tioner mellan olika individer och inom grupper av individer samt mentalhygie- nens upppgifter. Undervisningen skall visserligen förnämligast beröra den all- männa psykologien, men den bör läggas upp med tanke på att de studerande i framtiden skall bli läkare och den bör därför få karaktären av en medicinskt inriktad psykologi. Undervisningen bör meddelas av en akademisk lärare i psy- kiatri eller av en medicinskt skolad psykolog. Kursen skall avslutas med förhör.
Under de fortsatta studierna bör un- dervisning i medicinsk psykologi med- delas i samband med annan närstående undervisning. Under det propedeutiska året (se detta kapitel) skall 5 timmars undervisning i psykosomatisk medicin ingå i översiktskursen i medicin. Denna undervisning meddelas av huvudläraren eller av annan lärare, i så fall bäst av psykiatriker. Under kursen i kliniska
undersökningsmetoder föreslås att en psykiatriker ger 5 timmars undervis- ning i grunderna i psykisk undersök- ningsteknik och anamnesupptagning samt vissa elementära medicinskt-psy- kologiska synpunkter på sjuka män- niskor. Under hela denna kurs skall lärarna redan från de studerandes förs— ta kontakt med patienter klargöra, hur
Kostnadsberäkning
läkaren skall uppträda inför sjuka män- niskor och deras anhöriga.
Under den enligt förslaget i jämfö— relse med gällande studieordning an— senligt utvidgade kursen i psykiatri (se detta kapitel) skall meddelas undervis- ning i bl. a. allmän psykopatologi, psy- kosomatisk medicin och neuroslära med psykoterapi.
Kommitténs förslag innebär, att det vid samtliga lärosäten anordnas två kurser årligen i psykologi. Enligt de av kommittén tillämpade principerna kan för 40 timmars undervisning jämte förhör beräknas ett arvode på 2450 kronor i Upp- sala, Lund och Göteborg samt 2 900 kronor i Stockholm.
I vardera Uppsala, Lund och Göteborg beräknas 2 450 kronor till lä-
rare i psykologi. I Stockholm beräknas för samma åndamål ett arvode på
7 350 kr. 2 900 kr.
Summa 10250 kr.
Kap. 19. DET KEMISKT-FYSIOLOGISKA ÅRET
I undervisningen i kemi och fysio- logi behandlas ett ofta nära samhörigt kunskapsmaterial. På vissa områden kan undervisningen rent av helt sam- manfalla. Gränsen mellan de båda äm- nena blir därför ej sällan konstlad. Frågan om en samordning bör sålunda övervägas.
LS yttrade härom:
Studierna under det andra året kunna emellertid även organiseras så, att de kom- ma att beteckna ett mera intimt samgående av undervisningen i kemi och fysiologi. Dessa båda ämnen stå varandra så nära, att man även här —— liksom beträffande ana— tomi och histologi — kan påräkna vissa fördelar vid en undervisning, som försiggår åtminstone delvis parallellt. Åtskilliga vik— tiga områden äro gemensamma för dessa båda läroåmnen, såsom matsmältningen och dess förlopp, vitaminerna och deras be- tydelse för organismen, hormonernas be- skaffenhet och roll samt ämnesomsätt- ningens gång, och dessa områden måste så- ledes vid undervisningen beröras från såväl
kemisk som fysiologisk utsiktspunkt. Ju fastare undervisningen här sammanfogas i sak och till tiden, dess mera synes man kunna påräkna en allsidig belysning av frågorna, samtidigt som risken för onödig dubblering minskas eller kan helt elimi- neras. »
Kommittén instämmer helt i dessa synpunkter, som, om de noga beaktades, skulle medföra väsentliga lättnader i de studerandes arbete. Emellertid torde det icke kunna fastställas någon regel för på vad sätt en dylik samordning eller integration av de bägge ämnena skall åstadkommas. Många olika grader av samverkan i undervisningen är här tänkbara. Olikheter i de enskilda lärar— nas intresseriktning och vetenskapliga specialområde bör få bli bestämmande för fördelningen av samhöriga ämnes- områden mellan de olika kurserna.
Det kan sålunda tänkas att antingen lärarna i kemi eller i fysiologi helt kan
fullfölja undervisningen om t. ex. vita— miner, hormoner, matsmältning och ämnesomsättning. Samtliga lärare i ke- mi och fysiologi bör vid gemensam konferens utforma en plan för under- visningen under det kemiskt-fysiolo- giska året, där sådana punkter behand- las i samband med en diskussion om samordningen mellan ämnena och för— delningen av kunskapsstoffet på de olika kurserna. Därvid bör även möj- ligheten att anordna gemensamma se- minarier beaktas.
Ändringar i tidsföljden mellan de olika kurserna är även tänkbara. Den anordning, som diskuteras i de sär- skilda avsnitten om kemi- och fysiolo- gistudierna, innebär att tredje terminen börjar med kursen i allmän kemi, var- efter omedelbart följer kursen i medi- cinsk kemi. Under fjärde terminen kommer i tur och ordning kursen i medicinsk fysik, laborationskursen i fysiologi och kursen i psykologi.
En annan möjlighet, som skulle inne-
bära vissa fördelar, är att låta kursen i allmän kemi omedelbart följas av kur- sen i medicinsk fysik. Därefter kunde kursen i medicinsk kemi och labora- tionskursen i fysiologi komma. Ytter- ligare kunde kurserna i medicinsk ke- mi och fysiologi uppdelas på olika sätt. En nackdel härvidlag är, att ju mer kemien och fysiologien studeras paral- lellt, desto senare under fjärde termi— nen kommer tentamen i medicinsk kemi att infalla och desto kortare tid kommer de studerande att få ägna en— bart åt fysiologistudier.
Kommittén vill icke föreslå någon speciell anordning i syfte att åväga— bringa en samordning mellan kemi- och fysiologiundervisningen. Ämnesrepre— sentanterna bör vid varje lärosäte dis- kutera detta problem och föreslå den organisation, som synes dcm lämpligast. Kommittén anser, att samordningens syfte bäst förverkligas, om härvidlag största möjliga flexibilitet och indivi- dualisering eftersträvas.
Kap. 20. BAKTERIOLOGI
Nuvarande undervisning
Bakteriologien undervisas i nuvaran- de studieplan före medicine kandidat- examen. Den har formellt icke ställning av ett självständigt ämne.
Enligt 5 16 examensstadgan ingår i medicine kandidatexamen ämnet pato- logi, omfattande "allmän patologi och bakteriologi”, och bland kurser m.m. nämnes i 5 17 under patologi praktiska övningar i bakteriologi.
Från och med läsårcn 1946/47 och 1947/48 företrädes ämnet av särskild professur i Stockholm respektive Upp- sala och Lund, varjämte en motsva- rande tjänst från och med läsåret
1951/52 inrättats i Göteborg. Vid karo- linska institutet finns dessutom en pro- fessur i virologi. Laborator i klinisk bakteriologi, tillika överläkare för kli- niskt bakteriologisk avdelning, finns vid serafimerlasarettet i Stockholm. Den kliniske laboratorn i bakteriologi vid karolinska sjukhuset är anställd på sjukhusets stat och underställd profes- sorn i bakteriologi vid karolinska insti- tutet, vilken tillika mot arvode är före- ståndare för det kliniskt-bakteriologiska laboratoriet där. Vid Sahlgrenska sjuk- huset i Göteborg finns förutom profes- sorn i ämnet samt laboratorn i klinisk bakteriologi en av staden anställd över- läkare vid det bakteriologiska labora-
toriet, som samtidigt är prefekt för den bakteriologiska institutionen. Därjämte har sjukhusets virologiska avdelning en särskild överläkare. Vid allmänna sjuk- huset i Malmö finns en överläkare vid den patologiskt-bakteriologiska avdel- ningen.
Undervisningen i bakteriologi medde- las parallellt med kursen i allmän pato- logi och avslutas med förhör. Den på- går i Uppsala under en och en halv månad varje termin och omfattar 50 timmars föreläsningar och 50 labora- tioner per kurs, i Lund 50—60 timmars föreläsningar, varav 4 stycken behand— lar blodgruppering, och 50 timmars laborationer, i Stockholm 50 timmars föreläsningar och 38 timmars labora- tioner, och i Göteborg ca 50 timmars föreläsningar och ca 45 timmars labo- rationer. Undervisning i klinisk bakte— riologi meddelas i Stockholm under 8—10 timmar under medicintjänstgö— ringen. Laboratorn vid karolinska sjuk- husets bakteriologiska avdelning åtnju- ter för en undervisning av 12—15 tim- mar per år ett särskilt arvode av 1 000 kronor. I Lund meddelas ca 20 timmars undervisning i klinisk bakteriologi av docent i anslutning till olika kliniska kurser.
Tidigare diskussion
LS underströk i sin utredning, att kursen med dess nuvarande läge i nu- dervisningsplanen med fördel endast kunde tillgodose undervisningen i all- män bakteriologi. Emellertid hade den diagnostiska och terapeutiska delen av ämnet sin naturliga plats under de kli- niska studierna, varför LS föreslog en uppdelning av ämnet i en tidigare kurs i allmän bakteriologi och en senare kurs i klinisk bakteriologi. Kursen i allmän bakteriologi, som förlades i anslutning till kursen i allmän patologi under
femte terminen, skulle ta en tid av en månad och omfatta 44 timmars föreläs- ningar och 20 timmars laborationer. Kursen skulle avslutas med förhör. Kur- sen i klinisk bakteriologi skulle även- ledes ta en tid av en månad och omfatta 46 timmars föreläsningar och demon- strationer, varjämte möjlighet för de studerande att utföra egna laborationer angavs som önskvärd. Denna kurs skulle göra de studerande förtrogna med den bakteriologiska diagnostiken samt även innefatta 6 timmars undervisning i vaccin- och serumterapi. Kursen i kli- nisk bakteriologi förlades till åttonde terminen i samband med kursen i spe- ciell patologi, eftersom LS förmenade, att de studerande först sedan de full- gjort större delen av den grundläggande tjänstgöringen i medicin ägde förutsätt- ningar att tillgodogöra sig sådan under- visning. Efter kursen i klinisk bakterio- logi skulle de studerande avlägga ten- tamen i bakteriologi.
Vid förslagets remissbehandling rådde enighet om uppdelningen av undervis- ningen i bakteriologi i en allmän och en klinisk del. Fakulteten i Lund ville dock minska den kliniska bakteriologi- kursens omfång och förlade liksom fa- kulteten i Uppsala tentamen i anslut— ning till kursen i allmän bakteriologi. Fakulteten i Uppsala föreslog, att kursen i klinisk bakteriologi skulle förläggas till de propedeutiska tjänstgöringarna, och karolinska institutets lärarkolle- gium ansåg lämpligt, att den gavs i samband med klinisk tjänstgöring. I sin överarbetning av förslaget vidhöll LS sina ursprungliga förslag.
Kommittén
Man är allmänt enig om att undervis- ningen i bakteriologi med fördel kan uppdelas i en allmän, grundläggande del och en klinisk del. Kommittén an-
sluter sig helt till denna uppfattning och föreslår, att det ges dels en kurs i allmän bakteriologi, dels en särskild undervisning i klinisk bakteriologi. Den grundläggande undervisningen i bakteriologi bör givetvis liksom hittills meddelas samtidigt med den första un- dervisningen i patologi. Vid genom- gången av den allmänna sjukdomsläran utgör kunskapen om smittämnena och deras verkningar ett väsentligt kom- plement. I kommitténs studieplan in— leds undervisningen i patologi i början på femte terminen, och det torde då vara naturligt att studiet av bakterio- logien samtidigt påbörjas. Under det tredje studieårets första två månader blir huvudparten av de studerandes ar- bete ägnat åt bakteriologi och patologi. Kommittén föreslär således, att en kurs i allmän bakteriologi på högst två månader förlägges till femte terminens början. Kursen bör omfatta högst 80 timmar, förslagsvis fördelade på 50 tim- mars föreläsningar och 30 timmars la- borationer. Undervisningen bör beröra bl.a. mikroorganismernas morfologi och systematik samt deras kemi, meta- bolism, näringsbehov och tillväxtpro— cesser, grunderna för serologien och immunologien, blodgrupper och skydds- ympning. Undervisningen avser icke att ge en för kliniska behov lämpad systematisk framställning av bakterio- logien utan skall snarare skapa en mik- robiologisk grundval för den kliniskt- bakteriologiska undervisningen. Kursen i allmän bakteriologi skall efterföljas av tentamen i bakteriologi, vilken bör kunna avläggas omedelbart efter kursen. Undervisningen i klinisk bakteriologi sker lämpligen i nära anslutning till den kliniska undervisningen. Kommit-. tén finner det därför mindre lyckligt att som LS förlägga den till en särskild, fristående kurs, till tiden sammanfal— lande med speciell patologi. Den kli-
niska bakteriologien torde bland de kli- niska ämnena ha de flesta anknytnings— punkterna till invärtesmedicinen, kirur- gien och epidemiologien. Kommittén föreslår därför, att huvudparten av den kliniska bakteriologien meddelas under tjänstgöringarna i dessa ämnen. Under medicin— och kirurgikurscrna ges sam- manlagt ca 20 timmars undervisning i klinisk bakteriologi som en serie före- läsningar mcd demonstrationer i an- slutning till den kliniska undervis- ningen, med vilken den samordnas. Ämnen, som bör beröras vid undervis- ningen, är bl.a. bakteriologiska syn- punkter på sjukvårdsarbete, nosoko- miala infektioner, bakteriologi vid akuta luftvägsinfektioner, tuberkulos, virusinfektioner, blododlingens indika— tioner och teknik, blodtransfusion, bak- teriologiska synpunkter på kemo- och antibiotikaterapi, resistensbestämnin- gar, sårbakteriologi, stelkrampsprofylax och urinvägsinfektioncrnas bakteriologi.
Under kursen i epidemiologi medde— las undervisning i den anslutande kli- niska bakteriologien under 6—8 tim- mars föreläsningar och demonstratio— ner. Innehållet i denna undervisning avhandlas i samband med epidemiologi— undervisningen i övrigt.
Även andra kliniska discipliner be— rörs av den kliniska bakteriologien. Några undervisningstimmar bör därför fördelas på andra kurser och tjänst— göringar i samråd med respektive lä- rare. Så kan t. ex. under kursen i der- mato-venereologi behandlas den serolo- giska luesdiagnostiken, gonorrédiagnos- tiken, hudsjukdomarnas bakteriologi och mykologi, under kursen i obstetrik- gynekologi t.ex. puerperalinfektioner, blodgruppernas betydelse för sjukdo- mar under graviditet och hos de ny- födda. Under kursen i oto—rhino-laryn- gologi kan t.ex. bakteriologiska syn- punkter på infektioner i öron, näsa och
hals avhandlas och under pediatriken bakteriologien vid luftvägsinfektioner och vid infektioner med tarmsymtom hos barn samt specifik bakteriologisk profylax hos barn. Kommittén vill icke föreslå, att tiden för undervisning i klinisk bakteriologi vid dessa kurser fixeras vid bestämda timtal, men beho- vet av sådan undervisning kan uppskat- tas till följande: under kurserna i der- mato—venereologi 4 timmar, obstetrik- gynekologi 2 timmar, oto-rhino-laryngo- logi 2 timmar och pediatrik 5 timmar. Undervisningen i klinisk bakterio- logi bör bygga på den tidigare givna kursen i allmän bakteriologi. Dess pla- nering anpassas helt efter de olika kli- niska ämnena och ej efter den bakterio- logiska systematiken. Målet för under- visningen i klinisk bakteriologi är att ge de studerande en bakteriologisk bak- grund till infektionssjukdomarnas pato— genes, diagnostik och terapi. Vid före— läsningarna torde det ofta vara lämpligt att demonstrera patienter. Praktiskt bör de studerande icke övas i en speciell bakteriologisk teknik utan framförallt i sättet för tagning och för sändning av bakteriologiska prov samt i sådan bak- teriologisk diagnostik som är av bety- delse för allmänpraktikern. Under res- pektive kliniska tjänstgöringar är det viktigt att de studerande i så stor ut- sträckning som möjligt får ta de bak- teriologiska proven på patienterna. Särskilt förhör bör ej anordnas i kli— nisk bakteriologi. Liksom undervis- ningen intimt anpassas till de olika kli— niska ämnena, så bör också kunskaps— kontrollen ske samtidigt med det kliniska ämnet i fråga, dvs. i respektive kliniska ämnens tentamina eller slut- förhör. Den bakteriologiska aspekten på sjukdomarnas uppkomst, behandling och förebyggande utgör där en naturlig del av den kunskap, som krävs av den studerande. Vid slutförhöret i klinisk
epidemiologi ges emellertid ett lämpligt tillfälle att ägna särskild uppmärksam- het åt den studerandes kunskaper i kli- nisk bakteriologi, ty huvudparten av denna undervisning har då meddelats under medicin-, kirurgi- och epidemio— logitjänstgöringarna. Då det kliniskt- bakteriologiska kunskapsstoffet är nära samhörigt med den kliniska epidemio- logien, som i praktiken mer och mer blivit liktydig med de akuta infektions- sjukdomarnas klinik, hör läraren i epi— demiologi vid sin prövning av den studerandes kunskaper även pröva hans kunnighet i den kliniska bakteriologien.
Beträffande undervisningen i klinisk bakteriologi föreslog LS, att även den skulle skötas av professorn i bakterio- logi. Därvid framhölls det som särskilt fördelaktigt, att läraren i bakteriologi genom löpande bakteriologiskt rutin- arbete finge knytas till kliniken. Ut- vecklingen inom bakteriologien går emellertid nu alltmer bestämt i den riktningen, att den grundläggande ve— tenskapliga forskningen inriktar sig på mera teoretiska problem, såsom smitt- ämnenas ultrastruktur, bakteriernas ämnesomsättning och deras olika en- zym— och vitaminsystem, regleringen av deras tillväxtprocesser och de serolo- giska reaktionernas kemi. Bakteriolo- gien har med andra ord utvecklat sig till en verklig mikrobiologi. Bakteriolo- giens kliniska sida har därigenom icke minskat i omfång eller betydelse. Sna— rare har den samtidigt utvecklats än mer än tidigare, eftersom de moderna, specifika behandlingsmetoderna med kemoterapeutika och antibiotika samt de vidgade möjligheterna till profylak- tiska åtgärder gett bakteriologien en helt ny ställning inom medicinen. Bak- teriologiens allmänna och kliniska delar är sålunda nu så omfattande, att de varken ur forsknings— eller undervis- ningssynpunkt kan förenas på en hand.
Särskilda lärare behövs således i klinisk bakteriologi.
Virologien undervisas för närvarande inom den allmänna och den kliniska bakteriologiens ram. Denna vetenskaps- gren befinner sig emellertid i en syn- nerligen snabb utveckling, varför det i en framtid är troligt, att den relativa betydelsen av bakteriologi och virologi kommer att förändras. Den undervis- ning i virologi, som nu kan anses be- höva meddelas inom den allmänna lä- karutbildningens ram, förefaller dock icke kommittén att ännu ha nått den omfattning, att den för närvarande kräver särskilda lärare. Efter överlägg— ningar med företrädarna för bakterio- logi och virologi har kommittén kom- mit till den uppfattningen, att en un- dervisning i virologi på ca 5 timmar under kursen i allmän bakteriologi och ca 5 timmar i samband med den kli— niska bakteriologien tills vidare skulle vara till fyllest. Dessa undervisnings- timmar, som bör ingå i ovan redovi— sade, skall, där särskilda företrädare för virologien finns, meddelas av dem, men torde vid övriga lärosäten kunna ges av någon eller några av lärarna i bakterio- logi. Kommittén förutsätter, att fakul— teterna och kollegierna kommer att ägna frågan om virologiundervisningen en fortlöpande uppmärksamhet och därvid framlägga sådana förslag, som utvecklingen kan motivera.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag rörande bakterio- logien innebär, att undervisningen in- leds med en kurs i allmän bakteriologi. Denna kurs har ett omfång, som nära ansluter sig till den nuvarande kursen, och undervisningen i fråga torde så- ledes kunna tillgodoses med tillgängliga lärarkrafter. Beträffande den bakterio- logiska institutionen i Stockholm finner dock kommittén, att dess personalstat
är väsentligt svagare än de övriga in- stitutionernas med hänsyn till att denna institution har att ta hand om nära dubbelt så stora kurser som de övriga. Institutionschefen har till kommittén meddelat det tämligen omfattande per- sonalbehov, som enligt hans mening måste tillgodoses vid institutionens in- flyttning i ny byggnad. Kommittén fin- ner att hela denna personal icke ome- delbart kan tillsättas med hänsyn till institutionens nuvarande begränsade lokaler men vill dock föreslå, att redan nu en tjänst som preparator inrättas vid institutionen.
Kommittén vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på vikten av ändamålsenliga och tillräckliga institu- tionslokaler för bakteriologiundcrvis— ningen. Sålunda torde i Uppsala krävas en viss utbyggnad av den bakteriologis- ka institutionen, särskilt med hänsyn till den föreslagna undervisningen i kli- nisk bakteriologi. Institutionen i Lund förfogar enligt kommitténs mening icke över tillfredsställande utrymmen i sin nuvarande byggnad, och kommittén vill starkt understryka nödvändigheten av att en planerad nybyggnad av bakterio- logiska institutioncn där snarast kom- mer till stånd. I Stockholm förfogar bakteriologiska institutionen endast över några smärre undervisningslokaler i patologiska institutionen på karolin- ska sjukhuset. Sedan någon tid planeras en ny institutionsbyggnad för bakterio— logi vid karolinska institutet, och kom- mittén finner med hänsyn till det stora elevantalet i Stockholm, att det är av synnerlig vikt att denna byggnadsfråga snarast bringas till sin lösning, vilket är en förutsättning för en ändamålsen— lig undervisning i bakteriologi i Stock— holm.
Som en andra del av hakteriologiun- dervisningen föreslår kommittén en tämligen omfattande undervisning i kli-
nisk bakteriologi i anslutning till de kliniska kurserna och främst då me- diein- och kirurgikurserna. Denna un- dervisning ställer betydande krav på såväl högre som lägre lärarpersonal. Vad först den ordinarie lärarpersonalen beträffar har kommittén den uppfatt- ningen, att en professur i klinisk bak- teriologi bör finnas vid varje lärosäte. Med hänsyn till förefintliga institutio- ner och anordningen av de kliniskt- bakteriologiska undersökningarna vid de olika universitetssjukhusen förelig- ger emellertid icke möjlighet att nu in- rätta sådana professurer vid samtliga lärosäten. I Uppsala och Lund finns inga särskilda bakteriologiska labora- torier vid universitetssjukhusen, utan universitetens bakteriologiska institu- tioner sköter jämväl sjukhusens rutin— undersökningar. Med hänsyn till att på dessa orter någon institution för en ny professur således icke kan beredas, vill kommittén för närvarande icke föreslå inrättandet av en dylik tjänst vid dessa lärosäten. Då de nuvarande institutio- nernas lärarkrafter emellertid är otill— räckliga för den ytterligare uppgift, som undervisningen i klinisk bakteriologi innebär, vill kommittén föreslå, att vid vardera institutionen tillsättes en labo- rator i bakteriologi. Det torde nämligen icke i nuvarande läge vara lämpligt att avdela någon viss lärare vid de bak- teriologiska institutionerna i fråga att meddela undervisning i klinisk bak- teriologi, utan undervisningen bör för- delas på de i varje fall lämpligaste per- sonerna.
Vid allmänna sjukhuset i Malmö er— fordras undervisning i klinisk bakterio- logi under medicin- och kirurgikur- serna samt vissa andra kliniska kurser med ca 60 timmar årligen. Vid sjuk- huset finns en Överläkare, som är före- ståndare för sjukhusets patologiskt-bak— teriologiska avdelning. Möjlighet före-
ligger således icke att för närvarande bereda en institution åt en professur i klinisk bakteriologi. Kommittén förut- sätter emellertid, att spörsmålet om in- rättandet av en sådan professur vid allmänna sjukhuset i Malmö upptas till förnyad prövning, när omorganisationen i samband med en uppdelning av det nuvarande laboratoriet i en patologisk och en bakteriologisk institution äger rum. För närvarande vill kommittén be— gränsa sig till att föreslå ett arvode på 3000 kronor för undervisningen i kli— nisk bakteriologi vid allmänna sjukhuset i Malmö. Kommittén vill i detta samman- hang understryka angelägenheten av att nybyggnaden för klinisk bakteriologi vid sjukhuset färdigställes.
I Stockholm är uppdelningen av bak— teriologiundervisningen på en allmän och en klinisk del med särskilda lärare redan inledd. Vid karolinska institutet finns en laborator i klinisk bakterio- logi, som tillika är överläkare och chef för serafimerlasarettets kliniskt-bakte- riologiska laboratorium. Vid karolinska sjukhuset finns också en särskild rutin- avdelning för klinisk bakteriologi med en överläkare i klinisk bakteriologi. Professorn i bakteriologi disponerar emellertid ännu icke någon särskild in- stitution utan sköter sin undervisning på karolinska sjukhuset, där han mot ett särskilt arvode tillika är förordnad som föreståndare för det kliniskt-bak- teriologiska laboratoriet. En institution i bakteriologi planeras vid karolinska institutets teoretiska avdelningar på Norrbackaområdet, och denna beräknas bli uppförd inom en nära framtid. I samband med denna förflyttning av undervisningen i allmän bakteriologi bör professorns ställning som förestån- dare för det kliniskt-bakteriologiska laboratoriet på karolinska sjukhuset omprövas. Kommittén vill för sin del föreslå, att professorn i allmän bakte-
riologi därvid befrias från föreståndar- skapet för den kliniskt-bakteriologiska avdelningen vid karolinska sjukhuset. Samtidigt bör en professur i klinisk bakteriologi inrättas vid karolinska in— stitutet och professorn förordnas som föreståndare för karolinska sjukhusets kliniskt-bakteriologiska laboratorium. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att karolinska institutets lärarkolle- gium i remissutlåtande över motioner vid 1949 års riksdag om intensifieracl undervisning och forskning beträffande folksjukdomarna (jfr SU 131) anförde, att det för ifrågavarande forskning skulle vara en fruktbärande anordning att upprätta en professur i klinisk bak- teriologi och serologi med förläggning till karolinska sjukhuset och med loka— ler i anslutning till sjukhusets central- laboratorier.
Beträffande anordningen av under- visningen i klinisk bakteriologi för när- varande vill kommittén framhålla föl— jande. Kommittén förutsätter, att labo- ratorn i klinisk bakteriologi vid sera— fimerlasarettet sköter undervisningen i ämnet på de kliniska kurser, som är förlagda till sjukhuset. Laboratorn torde även böra ge den undervisningi klinisk bakteriologi, som äger rum vid Sabbats— bergs sjukhus, dit senare serafimerlasa- rettets kliniker kommer att flyttas. Denna undervisning uppgår numera endast till ca 6 timmar årligen i sam- band med kurserna i obstetrik och gy— nekologi. Vid karolinska sjukhuset kan det enligt den av kommittén uppgjorda studieplanen beräknas, att undervis- ningen i klinisk bakteriologi kommer att kräva ca 80 timmars föreläsningar. Kommittén föreslår, att ett arvode på 4 000 kronor årligen beräknas för denna undervisning, vilken lämpligen kan skö- tas av överläkaren vid sjukhusets kli- niskt-bakteriologiska laboratorium.
I Göteborg har professorn i allmän
bakteriologi sina lokaler i samband med Sahlgrenska sjukhusets kliniskt- bakteriologiska laboratorier, men han har ingen skyldighet att delta i sjuk— husets rutinarbete. För den kliniska bak- tcriologiens del finns vid Sahlgrenska sjukhuset tre tjänster, nämligen en föreståndare för det kliniskt-bakterio— logiska laboratoriet, som tillika är pre- fekt för hela det bakteriologiska labo- ratoriet, samt vidare en laborator i klinisk bakteriologi och en överläkare i virologi. Kommittén kan med hänsyn till dessa förhållanden icke föreslå att en ordinarie lärarbefattning i professors ställning i klinisk bakteriologi omedel— bart inrättas. Kommittén förutsätter emellertid, att organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg beaktar behovet av en sådan tjänst och framlägger det närmare förslag, som kan föranledas härav.
Den kliniska bakteriologiundervis- ningen i samband med kurserna i kli- nisk epidemiologi torde, i den mån den ges av annan än ordinarie lärare i klinisk bakteriologi, böra ersättas från det arvode, som beräknas för undervis- ningen i klinisk epidemiologi med krigsepidemiologi.
Undervisningen i klinisk bakteriologi kräver dessutom lägre undervisnings— personal och teknisk personal. Med hänsyn härtill finner kommittén det nödvändigt, att varje avdelning förses med en förste amanuens. I Uppsala och Lund bör alltså denne bcfattningsha— vare placeras på de bakteriologiska in- stitutionerna, vilket torde vara lämp- ligt med hänsyn till att dessa institu- tioner svarar för den kliniskt-bakterio- logiska undervisningen vid respektive sjukhus. Kommittén föreslår vidare, att en ny laboratoriebiträdestjänst inrättas på samtliga orter med kliniskt-bakterio— logisk undervisning med hänsyn till behovet av tekniskt biträde vid under—
visningen. Vid serafimerlasarettet, vars stitution, finner kommittén det vidare kliniskt-bakteriologiska avdelning icke nödvändigt att en kanslibiträdestjänst är knuten till annan bakteriologisk in— inrättas.
Allmän bakteriologi
Nuvarande personal Kommitténs förslag
U L S U L S
Tjänster
Professor Förste assistent
Förste amanuens ............... Tredje amanuens .............. Preparator .................... Institutionsvaktmästare (12 lgr) . . . Vaktmästare Laboratoriebiträde ............. Kanslibiträde .................. Kontorsbiträde ................. Steriliseringsbiträde (6 lgr) ......
Klinisk bakteriologi
Nuvarande personal
S G L M S Seraf. Seraf. KS
Kommitténs förslag
Tjänster
Laborator ..................... Undervisning i klinisk bakteriologi
(arvode) .................... Klinisk amanuens .............. Förste amanuens ............... Laboratoriebiträde ............. Kanslibiträde ..................
Tabellkommentar skolan i Göteborg är gemensamma för En kanslibiträdestjänst och en kon— bakteriologiska och patologiska institu- torsbiträdestjänst vid medicinska hög— tionerna.
Kostnadsberäkning
Uppsala. För klinisk bakteriologi tillkommer en laborator, en förste amanuens och ett laboratoriebiträde. 23 172 + 6 000 + 7 968 = 37 140 kr. Lund. För klinisk bakteriologi tillkommer en laborator, en förste ama- nuens och ett laboratoriebiträde. 23 172 + 6 000 + 7 968 = 37140 kr.
Malmö. För undervisning i klinisk bakteriologi vid Malmö allmänna sjukhus beräknas ett arvode på 3000 kronor. En befattning som förste amanuens och en laboratoriebiträdestjänst inrättas. 3000+ 6000+7968=
Stockholm. Vid den bakteriologiska institutionen inrättas en tjänst som preparator. För biträde vid den kliniskt-bakteriologiska undervis- ningen på serafimerlasarettet föreslås en befattning som förste ama- nuens samt vardera en tjänst som laboratoriebiträde och kanslibi- träde. För undervisning i klinisk bakteriologi på karolinska sjuk- huset beräknas ett arvode av 4000 kronor. Därjämte inrättas en befattning som förste amanuens och en laboratoriebiträdestjänst.
9684+6000+8652+8652+4000+6000+8652=
51 640 kr.
Göteborg. För bakteriologiska institutionen föreslås en hel i stället för en halv kanslibiträdestjänst. Härigenom kan en halv kontorsbiträdes—
tjänst indragas (jfr patologi). 4 152 — 3 624 =
528 kr. Summa 143 416 kr.
Kap. 21. PATOLOGI
Nuvarande undervisning
Ämnet patologi undervisas enligt nu- varande studieordning både till medi- cine kandidat- och medicine licentiat— examen. Enligt 5 16 examensstadgan utgör ”patologi, omfattande allmän pa- tologi och bakteriologi” ett av ämnena i medicine kandidatexamen. Enligt & 17 skall den studerande före tentamen i allmän patologi genomgå ”i patologi: praktiska övningar i allmän patologi och bakteriologi jämte obduktionsöv- ningar”. Bakteriologien behandlas i detta betänkande i ett särskilt kapitel.
Enligt examensstadgans 5 19 utgör ”patologisk anatomi, omfattande spe- ciell patologisk anatomi” ett av äm- nena i medicine licentiatexamen.
Före tentamen i patologisk anatomi skall den studerande enligt vissa proviso- riska bestämmelser rörande medicine li- centiatexamen genomgå och fullgöra tjänst- göring vid patologiska institutionen dels under den tid, då tjänstgöring samt assi- stenttjänstgöring fullgöres vid medicinsk klinik, dels ock ytterligare under två må- nader, till vilken sistnämnda tjänstgöring må efter kanslerns bestämmande kunna förläggas jämväl en kurs i patologisk ana- tomi när sådan lämpligen kan anordnas. (K. br. den 16 november 1923, den 30 april 1925, den 11 februari 1927, den 18 juli 1930 och den 20 september 1940.)
Ämnet patologi är således i nuva- rande studieordning uppdelat i två ämnen, nämligen allmän patologi i me— dicine kandidatexamen och patologisk anatomi (speciell patologi) i medicine licentiatexamen. Vardera delen av äm- net representeras av särskild professur vid alla lärosäten. _
Kursen i allmän patologi omfattar i Uppsala 80 timmars föreläsningar och 60 timmars obduktionsundervisning, i Lund 65 timmars föreläsningar jämte 20 timmars mikroskopi och 60 timmars obduktionsundervisning, i Stockholm 50 timmars föreläsningar och 64 tim- mars obduktionsundervisning och i Göteborg 70 timmars föreläsningar och 85 timmars obduktionsundervisning. Kursen i allmän patologi genomgås i allmänhet under femte studieterminen.
Undervisningen i speciell patologi är icke sammanförd till en sammanhäng- ande tidsperiod. De studerande deltar under de två månadernas tjänstgöring i ytterligare patologi i obduktionsun- dervisningen vid den patologiska insti- tutionen samt åhör i samband med sina kliniska tjänstgöringar och sin tenta- mensläsning i ämnet föreläsningar un- der växlande tidrymder. I Uppsala och
Lund ges av ämnesföreträdarna en översiktlig framställning av den spe- ciella patologien under särskilda före- läsningsserier. Sålunda ger professorn i Uppsala under två terminer ca 130 timmars föreläsningar i ämnet. I Lund omfattar serien ca 75 timmars föreläs- ningar och sträcker sig över tre termi- ner med två månaders föreläsningar varje termin. I Stockholm omfattar pro- fessorns och prosektorernas föreläs- ningar sammanlagt 96 timmar årligen. I Göteborg har undervisning i speciell patologi påbörjats först under vårter- minen 1952.
Tidigare diskussion
Kritik har riktats mot undervis- ningen i patologi, och särskilt har man vänt sig mot att den speciella patolo— gien fått alltför stort omfång och ställt alltför stora krav på detaljkunskaper hos de studerande. Man har också fram- hävt att det vore olyckligt, att detta ämne ej kunnat ges en systematisk och sammanhängande framställning utan att de studerande i så stor utsträckning måst hänvisas till självstudier.
LS konstaterade inledningsvis, att ut— formningen av patologiundervisningen i Sverige saknade motsvarighet i de flesta länder. Vid utländska högskolor vore undervisningen i allmän och spe— ciell patologi oftast sammanförd till ett enda ämne, och undervisningen däri skedde parallellt med de tidigare kli- niska tjänstgöringarna. LS föreslog emellertid utan motivering, att uppdel- ningen i två ämnen skulle bibehållas.
Undervisningen i allmän patologi borde enligt LS avse att belysa de sjuk— liga processernas allmänna orsaker och organismens olika sätt att reagera mot desamma samt de följdtillstånd, dessa reaktioner medför. Den skulle således omfatta sjukdomslärans viktigaste
grundbegrepp. Undervisningen i spe- ciell patologisk anatomi skulle omfatta läran om de sjukliga förändringar, som ligger till grund för de speciella sjuk- domarna. Den speciella patologien stodc således i intimaste samband med samtliga kliniska ämnen, och den stu- derande måste äga vissa kunskaper i ämnet för att kunna tillgodogöra sig en mer avancerad klinisk undervisning. Enligt LS borde kursen i allmän pa- tologi omfatta 60—70 timmars föreläs- ningar och ta en tid av två till två och en halv månader. Därunder borde de studerande få undervisning i samband -med obduktioner och därvid få prak—
tisk övning i obduktionsteknik. Kursen borde komma tidigt innan de stude- rande började sina egentliga kliniska tjänstgöringar, och LS fann därför lämpligt föreslå, att kursen i allmän patologi förlades i samband med de propedeutiska kurserna under femte terminen. Det vore särskilt fördelaktigt, att de studerande härigenom] samtidigt finge bevista översiktskurserna i me— dicin och kirurgi och därvid finge till— fälle att se en del vanliga sjukdoms- tillstånd demonstrerade med typiska sjukdomsfall.
Undervisningen i speciell patologi borde enligt LS ävenledes koncentreras till en kurs i ämnet, som borde ta en tid av tre månader, varunder samtliga obduktioner skulle bevistas, och om— fatta omkring 65 föreläsningar. Endast det väsentliga av ämnet skulle genom- gås, och sådana mer perifera områden, vilka endast omfattade för de kliniska specialämnena viktiga detaljer, skulle överlämnas åt speciallärarna att ge— nomgås i anslutning till den kliniska undervisningen. Kursen i speciell pato- logi borde förläggas till ett relativt ti— digt skede, så att undervisningen i pa- tologi kunde utgöra en grundval för de kliniska studierna, och LS kritiserade i
detta sammanhang tendensen att för- skjuta patologistudierna mot slutet av licentiatstudierna. Under de kliniska tjänstgöringarna borde de studerande närvara vid obduktioner av fall, som de haft beröring med i arbetet på kli— niken. Kursen i speciell patologi för- lades av LS till åttonde terminen mel- lan tjänstgöringarna i medicin och ki— rurgi.
Vid förslagets remissbehandling till- styrktes allmänt en koncentration av undervisningen i speciell patologi i en- lighet med de sakkunnigas förslag.
Eftersom LS förlade medicine kan- didatexamen före de propeduetiska kur— serna, kom i deras första förslag både kurserna i allmän och speciell patologi att tillhöra licentiatstudierna. I medi- cine licentiatexamen blev ämnet pato- logi representerat av två tentamina, nämligen i patologi efter kursen i all— män patologi och i patologisk anatomi efter kursen i speciell patologi. I sitt överarbetade förslag frångiek LS denna anordning och överförde bland annat kursen och tentamen i allmän patologi till medicine kandidatexamen.
Ett värdefullt inlägg i diskussionen om patologiundervisningen har gjorts av professor C. G. Ahlström i Svenska Läkartidningen nr 18, 1947. Han fram- häver där, att kunskapsfordringarna icke skall gälla inlärandet av betydelse- lösa anatomiska detaljer utan en klinisk patologi, där de anatomiska fakta ställts i relation till kliniken. Såväl mot nu— varande studieordning som mot LS för- slag vill professor Ahlström rikta den anmärkningen, att patologiens samhö- righet med de kliniska disciplinerna ej tillräckligt beaktats. I allmänna patolo- gien bör de medicine studerande kon- fronteras med motsvarande kliniska sjukdomsfenomen och korrelera de pa- tologiskt-anatomiska iakttagelserna med de kliniska, men detta är omöjligt med
nuvarande studieordning liksom med den, som framlades i LS överarbetade förslag, ty enligt bägge undervisas all- män patologi före medicine kandidat- examen. Undervisningen i speciell pa- tologi å sin sida ges enligt nuvarande studieordning för ett mycket heterogent auditorium med studerande i olika sta— dier av den kliniska utbildningen. Detta hindrar en planmässig uppläggning av undervisningen, och framför allt kan en korrelation mellan vad som avhandlas på de olika klinikerna och under före- läsningarna i speciell patologi endast tillfälligtvis komma till stånd. Pressade av sina kliniska tjänstgöringar får de studerande icke tid till studier av vare sig makroskopiska eller mikroskopiska preparat, och någon handledning från lärarnas sida kommer i regel icke till stånd. Inläsandet av ämnet tar därför en oproportionerligt lång tid i anspråk. LS förslag att lägga speciella patologien i en fristående kurs finner professor Ahlström icke lyckligt, därför att det på ett pedagogiskt olämpligt sätt bryter ut ämnet ur dess naturliga kliniska sammanhang.
Professor Ahlström framlägger här- efter följande förslag till undervisnings- plan i patologi. Ämnet bör bilda en en- het och inflätas i kliniken så långt möj- ligt, och undervisningen bör därför i sin helhet vara förlagd till tiden efter medicine kandidatexamen. Samtidigt som de propedeutiska studierna börjar med översiktskurser i medicin och ki- rurgi, inledes studiet av bakteriologien och allmänna patologien. Därvid skall undervisningen planläggas så att de all- männa sjukdomsfenomenen belyses sam- tidigt på klinikerna och under före- läsningarna i allmän patologi. Därefter bör undervisningen i speciell patologi omedelbart vidta. Den kan läggas upp systematiskt och begränsas till en rim- lig tidrymd samt korreleras och inte-
greras med de fortsatta översiktskur— serna i medicin och kirurgi. Invävd i denna kursmässiga och översiktliga genomgång av de båda kliniska ämnena skulle nämligen huvuddelen av under- visningen i speciell patologi kunna lämnas och ämnet i det väsentliga ock- så inläsas. Om tyngdpunkten i de bok- liga studierna under denna period kan läggas inom patologien, så bör tenta- men i patologi kunna avläggas i slutet av det tredje, propedeutiska studieåret. Därför fordras emellertid en enhetlig planläggning av ämnets allmänna och speciella del, vilket kan ske genom att en och samma lärare ger bägge delarna. Härigenom kan en viss dubbelundervis- ning, som hittills ägt rum, undvikas, och den onaturliga klyvningen av äm- net upphävas. En tentamen i patologi för hela ämnet bör då införas. I prak- tiken skall således den ene av professo- rerna i patologi ta höstterminens stu- denter och följa dem fram till tentamen i hela ämnet patologi, medan den andre professorn på samma vis leder under- visningen för vårterminens studenter. Professor Ahlström slutar med att fram- hålla, att de delar av patologien, som faller utanför medicin och kirurgi, bör integreras med motsvarande kliniska disciplin, t.ex. gynekologi och neuro- logi.
Kommittén
Utformningen av undervisningen i patologi i den nuvarande studieord- ningen är enligt kommitténs mening icke tillfredsställande. Den kritik, som riktats mot patologiundervisningen, är i åtskilliga avseenden berättigad och bör tas som utgångspunkt för en djup- gående omprövning av läroämnets om- fång, förläggning i studieplanen och förhållande till de kliniska ämnena. Kommittén delar härvidlag de av pro-
fessor Ahlström framförda synpunk- terna.
Det är särskilt tre omständigheter, som kommittén anser riktningsgivande för det slutliga ställningstagandet.
Den första är den intima samhörig- heten mellan den allmänna och den speciella patologien, vilka i själva ver- ket bör uppfattas som ett enda ämne. De flesta moderna läroböcker på detta område, t. ex. professor H. Bergstrands svenska lärobok i patologi, särskiljer dem icke, och i praktiskt taget alla andra länder än Sverige undervisas och examineras den allmänna och speciella patologien som ett ämne. Sakligt sett är den speciella patologien en direkt fort- sättning och påbyggnad av den all— männa patologien, men den senare fordrar för sitt studium en exemplifie- ring ur den förras lärostoff. Detta har lett till att kursen i allmän patologi i allmänhet redan omfattat större eller mindre delar av den speciella patolo- gien. Den allmänna och den speciella patologien bör således undervisas och examineras som ett enhetligt planlagt ämne, där undervisningen leds av en och samme lärare.
Den andra omständigheten, som måste beaktas, är patologiens nära sam- hörighet med de kliniska ämnena. Pato- logien skall icke undervisas som ett helt fristående ämne utan som ett kliniskt inriktat ämne, som ständigt ställs i re- lation till patienternas sjukdomsbilder. Patologien bör med andra ord i görli- gaste mån samordnas och integreras med de kliniska ämnena, särskilt de grundläggande medicin och kirurgi. Patologien bör således icke undervisas på det prekliniska stadiet, utan dess studium bör infalla under de kliniska studierna och påbörjas samtidigt med dem.
Den tredje omständigheten av bety- delse är att patologien på ett sätt utgör
en naturlig grundval för de kliniska studierna. Att, som nu ofta sker, för- lägga det huvudsakliga studiet och ten- tamen i speciell patologi till studiernas sista skede är därför i högsta grad olämpligt. Å andra sidan gör, såsom re- dan klarlagts, patologiens nödvändiga kliniska anknytningar, att den icke kan förläggas helt före de kliniska studi- erna. Slutsatsen av dessa överväganden måste bli, att de grundläggande och vä- sentliga partierna av patologien bör undervisas och tenteras under de kli- niska studiernas inledande skede, men att patologiundervisningen även däref- ter måste ingå som ett moment i den löpande kliniska undervisningen.
Med utgångspunkt från de nu redo- visade förutsättningarna har kommittén kommit fram till följande förslag till undervisning i patologi. Undervisningen bör ske i form av föreläsningar, i vilka nödiga demonstrationer av mikrosko- piska preparat bör ingå, obduktions— demonstrationer och s.k. patologikon- ferenser.
I fråga om föreläsningarnas antal föreslog LS 60—70 föreläsningar i all- män patologi och omkring 65 föreläs- ningar i speciell patologi, dvs. 125—135 föreläsningar i hela ämnet. Med den en- hetliga uppläggning av ämnet, som kommittén föreslår, torde en viss, i det tidigare förslaget oundviklig dubbel— undervisning kunna undvikas, vilket torde berättiga till en minskning i före- läsningsvolymen med ett tiotal timmar. Även med denna reduktion synes an- talet föreläsningar i LS förslag dock vara något för omfattande. Det nu fram- lagda förslaget medför vidare en kon- centration av hela undervisningen till en sammanhängande tidsperiod, vilket i och för sig leder till en Viss undervis— ningsvinst. Vid bestämningen av de ka— tedrala föreläsningarnas antal får även den synnerligen värdefulla ohduktions-
undervisningens volym beaktas. Vid kommitténs överläggningar med ämnes- lärarna har vidare de flesta av dem förordat ett lägre antal föreläsningstim— mar. Kommittén vill således föreslå, att föreläsningarna i patologi i den nya undervisningsplanen anges till ca 110 och att de ges under det tredje, prope- deutiska studieåret. Uppdelningen av föreläsningarna på den allmänna och den speciella delen av ämnet ankommer på lärarna. Kommittén vill föreslå att 40—50 föreläsningar ägnas åt den förra delen och 60—70 föreläsningar åt den senare.
De studerande bör bevista ohduk- tionsdemonstrationerna under den tid, då de åhör föreläsningarna i patologi. Med den uppläggning av det propedeu- tiska året, som kommittén föreslår, kan det beräknas, att dessa föreläsningar kommer att ges under cirka sex av årets åtta studiemånader. Med demonst- ration av obduktion tre dagar i veckan under cirka tjugofem studieveckor skulle ca 75 timmars sådana demonstra— tioner kunna beräknas, om en demon- stration tar 1 timme för den studerande. Vid varje obduktionstillfälle skall de studerande i tur och ordning assistera vid obduktionerna, så att en viss under- visning i obduktionsteknik på detta sätt meddelas dem.
Under medicin- och kirurgitermi- nerna bör de studerande obligatoriskt bevista s. k. patologikonferenser. Så- dana konferenser kan ordnas på olika sätt. En typ av konferenser kan ansluta sig till det pågående sjukhusarbetet, så- som när patologen sammanställer vec- kans ohduktionsfall och i anslutning till makro- och mikroskopiska preparat diskuterar dem med klinikerna, varvid också anslutande översiktliga framställ- ningar av olika ämnesområden eller sjukdomar kan ges.
En annan möjlighet är att läraren i
patologi i samråd med den kliniske lä- raren utväljer ett ämne, som ansluter sig till den pågående kliniska undervis- ningen. Vid konferensen kan en eller flera kliniker delta. Konferensen inleds lämpligen av patologen, som översikt- ligt och med demonstrationsmaterial från obduktion, museipreparat och mik— roskopiska snitt klargör de patologiska synpunkterna på sjukdomstillståndet i fråga. Klinikerna får sedan eventuellt i anslutning till patientdemonstrationer framlägga sina synpunkter, och en dis- kussion mellan patolog och kliniker bör komma till stånd.
En tredje möjlighet är att den kli— niskt-patologiska konferensen anordnas kring en flera dagar före konferensen utsänd steneilerad sjukhistoria, där lik- väl sådana undersökningsresultat, som direkt ger diagnosen, har blivit uteläm- nade. Därigenom får alla deltagare möj- lighet att på förhand sätta sig in i sjuk- historien och eventuellt göra en egen preliminär diagnos. Vid konferensen redogör klinikchefen eller någon av hans medarbetare på respektive klinik (medicin, kirurgi, pediatrik, gyneko— logi etc.) i korta drag för sjukhistorien, varefter ordet förklaras fritt för diskus- sion och kompletterande frågor. En så- dan konferens ställer givetvis stora krav på patologens kliniska kunnande och förmåga att vidmakthålla spän- ningen, men framställningen kan bli mycket givande med hela auditoriet som medverkande. Till slut ger pato- logen en redogörelse för obduktionsre- sultatet och den patologiska diagnosen, varefter en diskussion om orsaken till vissa symtom, förklaringsförsök till oväntade resultat etc. följer. Det är gi- vet att dylika konferenser med stor för- del också kan ordnas kring alltjämt inneliggande patienters sjukhistorier, därest resultatet av någon provexcision eller en speciell fysiologisk eller kemisk
undersökning ställt sjukhistorien i ny belysning. Konferenser av dessa typer bör förläggas till kliniken, men om pa- tienter ej skall demonstreras, kan kon— ferenserna givetvis också ske på pato— logiska institutionen. Det väsentliga är, att klinikerna deltar i dem.
Läraren i patologi bör organisera nu berörda konferenser, som således kan få ganska olika utformning vid olika tillfällen, men klinikerna skall alltid medverka, så att studenterna får pato— logien framställd i direkt relation till kliniken och därigenom når en djupare förståelse av ämnet. Två timmar torde få avsättas till en konferens, även om den inte alltid skulle ta en så lång tid. Denna undervisning får en lämplig om- fattning, om den anordnas en gång var- annan vecka under medicin— och kirur— giterminerna. På vardera terminen skulle då falla 10 konferenser om var- dera 2 timmar, dvs. sammanlagt 40 timmar patologikonferenser under det fjärde studieåret. Patologikonferenserna ingår flerstädes och särskilt i Förenta staterna regelbundet i den medicinska undervisningen och, enligt vad kommit— tén inhämtat, har de prövats med gott resultat även på flera håll i vårt land. Kommittén håller före, att sådana kon— ferenser kommer att utgöra en värdefull förstärkning av undervisningen i pato— logi och i de kliniska ämnena. Särskilt kan framhållas de rika tillfällen till integration av kunskapsstoffet, som skapas på detta sätt och som utan tvivel kan ge den studerande levande och lätt- bevarade minnesbilder av väsentliga delar av den patologiska anatomien.
I studieplanen bör undervisningen i patologi inordnas på följande sätt. Det tredje, propedeutiska studieåret inledes med patologi och bakteriologi. Bakte- riologien fullföljes under de två första månaderna av året, medan patologien fortsätter under hela första terminen
om fyra månader. Under denna tid torde ca 70 föreläsningar och 50 obduk- tionstimmar kunna medhinnas, varige- nom den allmänna delen av ämnet och en del av den speciella patologien torde ha avhandlats. Samtidigt åhör de stu- derande den kliniska introduktionskur- sen med översiktsföreläsningar i medi— ein och kirurgi samt genomgår under— visning i kliniska undersökningsmeto- der. Under den andra terminen pågår den kliniska propedeutundervisningen. Undervisningen i patologi fortsättes nu, så att de återstående 40 föreläsningarna ges under andra terminens två första månader, medan obduktionsundervis- ningen pågår som förut med ca 25 tim- mar under de två månaderna.
Med denna undervisningsgång skulle ämnets grundläggande och väsentliga delar ha genomgåtts under tillhopa sex månader med en sammanlagd under- visningstid av 185 timmar. Enligt kom- mitténs mening bör en lärare leda un- dervisningen i patologi för en viss gi— ven kurs studerande, dvs. leda under- visningen av både den allmänna och den speciella delen av ämnet. Kommit- tén anser det vara ett väsentligt krav, att läraren i patologi samordnar sin undervisning i görligaste mån med den propedeutiska, kliniska undervisningen i samråd med de kliniska lärarna i av- sikt att ge patologien en klinisk prägel. Så långt möjligt anordnas patientdc- monstrationer, anslutande till den pato- logiska undervisningen. I sin strävan att på detta sätt praktiskt levandegöra patologistudiet kan läraren i möjligaste mån rensa bort ur undervisningen ovä- sentligheter, speciella anatomiska de- taljer och patologiska rariteter för att koncentrera sig på de grundläggande och kliniskt viktiga sjukdomstillstånd— den.
Demonstration av de patologiska or— ganförändringarna på histologiska snitt
bör ingå som en del av den fortlöpande undervisningen och icke koncentreras i särskilda kurser. Om prov på preparat- kännedom framdeles skall ingå i ten— tamen, vilket förefaller kommittén tvek— samt, bör kunskapskraven icke omfatta annat än huvudtyperna av patologiska vävnadsbilder och som under— stundom skett, avse en detaljkunskap om de flesta av den speciella patolo- giens sjukdomsbilder. Obduktionsun— dervisningen skall avse att för de stu- derande demonstrera organens patolo- giska förändringar vid olika sjukdoms- tillstånd. " Undervisning i obduktionsteknik bör, som framhållits, meddelas genom att de studerande i tur och ordning får assi- stera vid obduktionerna, och de får därvid inför obduktionsledaren lära sig redogöra för de väsentliga fynden. Där- emot torde obduktionsprov icke böra ingå i tentamen i patologi. Den för vissa lasarettsunderläkare viktiga kunskapen i obduktionsteknik, som är en special- utbildning, kan de studerande, som önskar en djupare sådan kunskap, lämp- ligen tillägna sig dels under förord- nanden såsom extra ordinarie ama- nuenser vid patologiska institutionen, dels under ett senare skede av licen— tiatutbildningen. Kommittén avser där- vid en möjlighet för de studerande att av assistenttjänstgöringstiden reservera den valfria kliniska perioden om två månader till patologien, som bl. a. med hänsyn till betydelsen av specialutbild- ning i patologi för underläkare vid vissa sjukhus i detta hänseende bör inordnas under den kliniska ämnesgruppen. Undervisningen i dess helhet skall således syfta till att ge de studerande en patologisk-anatomisk grundval för deras kliniska studier men icke att ge dem en specialpatologisk utbildning. Undervisningen bör uppläggas så, att de studerande efter sex månaders un-
icke,
dervisning, varunder de läst ämnet jäm- sides med kursen, kan avlägga tentamen i patologi under det propedeutiska årets sjunde eller åttonde månader eller strax efter dess slut. Tentamensämnet bör benämnas patologi och utgöra ett ämne i medicine licentiatexamen.
Vid de diskussioner om undervis- ningen i patologi, som kommittén fört med ämneslärarna, har några av dem ställt sig tveksamma till den tidiga för- läggningen av tentamen i patologi. Med i övrigt samma uppläggning av under- visningen, som den kommittén förordat, har de velat att tentamen i patologi först skall få avläggas, när de stude- rande åhört konferenserna i patologi. Tentamen skulle då infalla någon gång efter kurserna i medicin och kirurgi, alltså under de övriga kliniska kur- serna. Som skäl för en sådan anordning har anförts, att de studerande icke skulle ägna konferenserna i patologi tillbörlig uppmärksamhet, om de visste, att undervisningen inte kontrollerades i tentamen, samt att större klinisk mog- nad skulle vinnas. I valet mellan de båda alternativen för tentamens för- läggning har kommittén emellertid velat förorda anordningen med en relativt tidig kunskapskontroll i ämnet. Därest tentamen bleve förlagd till ett senare stadium, skulle de studerande icke få de väsentliga delarna av patologien in— lästa före de viktiga kliniska kurserna, vilket skulle vara en pedagogisk för- sämring av kommitténs förslag. Kom- mittén känner sig slutligen förvissad om att särskilt konferenserna i patologi kommer att tilldra sig ett livligt intresse från de studerandes sida oavsett deras förläggning i förhållande till tentamen.
Patologiundervisningen är enligt kom- mitténs förslag således icke avslutad med kursen i patologi och tentamen i ämnet. Det förutsättes, att de studerande under medicin- och kirurgikurserna i
förekommande fall bevistar obduktio- nerna på patienter, som tilldelats dem på kliniken. För att ge läraren i pato- logi tillfälle att även under medicin— och kirurgikurserna belysa sjukdoms- tillståndens patologiska korrelat bör en- ligt kommitténs mening fortlöpande an- ordnas de tidigare skildrade patologi- konferenserna. Denna undervisning får en lämplig omfattning med 20 timmar, fördelade på 10 konferenser, under me- dicinterminen och lika lång tid under kirurgiterminen, eller sammanlagt 40 timmar under det fjärde studieåret. Enär tentamen i patologi avlagts tidi- gare, bör denna undervisning, som en- ligt vad som tidigare framhållits kom- mer att nära ansluta sig till den kliniska undervisningen, icke avslutas med sär- skilt förhör utan ingå i klinikundervis— ningen och kontrolleras i vederbörande kliniska tentamen.
De delar av patologien, som hör sam- man med de kliniska specialämnena, meddelas lämpligen i samband med dessa ämnen. Viktigast torde här vara den pediatriska patologien, den obstet— risk-gynekologiska patologien och neu— ropatologien. Lärarna i pediatrik, ob- stetrik-gynekologi, neurologi, psykiatri och neurokirurgi bör samråda med lä- rarna i patologi om denna undervis- ning, som antingen kan ges av ämnes- läraren eller av patologen. Om så be- finnes lämpligt, kan en av lärarna i patologi ge någon timmes undervisning under ifrågavarande kurs om de vikti— gaste patologiska problemen i ämnet, helst i form av konferenser eller i an- slutning till demonstration av obduk— tioner. En stark begränsning av denna undervisning är dock lämplig, eftersom det här rör sig om specialproblem. Kunskapskontrollen bör ske i samband med tentamen i respektive ämne.
Kommittén är medveten om att den nu föreslagna anordningen av patologi-
undervisningen ställer stora krav på samarbetsvilja hos lärarna i patologi och i kliniska ämnen. Å andra sidan torde det vara en allmän önskan att undervisningen i patologi intimt knytes an till den kliniska undervisningen. Åt- gärder av den art, som kommittén före— slagit, torde vara de enda möjliga när det gäller att förverkliga denna tanke.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag rörande pato— logiundervisningens ordnande innebär en väsentlig omläggning med en viss tidsmässig koncentration av undervis- ningen och en omfördelning av under- visningsuppgifterna mellan de olika professurerna. Eftersom enligt kommit- téns förslag samtliga ordinarie lärare skall undervisa i både allmän och spe— ciell patologi, vill kommittén föreslå, att professurernas benämning överallt änd— ras till professurer i patologi.
I Lund-Malmö bör vid ett förverkli- gande av kommitténs förslag den ena professuren flyttas från Lund till Malmö. En av professurerna i Lund be— finner sig för närvarande under tillsätt- ning. Som villkor för den blivande innehavaren har Kungl. Maj:t föreskri- vit, ”att i kungörelsen om ledigförkla- randc av professuren i allmän patologi och patologisk anatomi vid nämnda universitet skall intagas förbehåll om skyldighet för blivande innehavare av densamma att underkasta sig de föränd- ringar med avseende å professurens ämnesomfattning och undervisningens förläggning, som Kungl. Maj:t kan finna lämpligt föreskriva”. I samband med en föreslagen förflyttning till Malmö måste professuren beredas en särskild insti— tution. Kommittén, som finner en sådan uppdelning av undervisningen ound- gängligen nödvändig med hänsyn till att den kliniska undervisningen redan
delats på de två lärosätena, har vid sina anslagsberäkningar förutsatt, att en så- dan institution inom en nära framtid kommer till stånd. Malmö stad har be— slutat bygga en ny avdelning för patologi, som för närvarande projekteras. Denna avdelning torde kunna komma att tjäna som patologisk institution. Under en övergångstid torde möjligheter finnas att bereda plats för undervisningen i provisoriska lokaler, vilka beräknas bli tillgängliga i samband med bl. a. det på- gående uppförandet av en central labo- ratoriebyggnad för allmänna sjukhuset i Malmö.
Vid beräkning av den undervisnings- volym, som enligt kommitténs förslag kommer att vila på varje patologisk in- stitution, har kommittén funnit att de nuvarande ordinarie lärarna icke längre är tillfyllest för undervisningen vid flera institutioner. Kommittén föreslår därför, att det för varje terminsgrupp studerande beräknas en professor och en prosektor i patologi. Detta innebär, att en prosektorstjänst i patologi bör inrättas vid patologiska institutionen i Uppsala, i Malmö, vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm och i Göteborg. Med hänsyn till att den ordinarie per- sonalen vid sabbatsbergsinstitutionen trots den av kommittén föreslagna ut— ökningen med en prosektor dock är mindre än motsvarande institution vid karolinska sjukhuset, finner kommittén det nödvändigt att föreslå ett arvode till en biträdande lärare på Sabbats- berg.
För Stockholms del kräver dessutom det stora antalet studerande att obduk— tionsdemonstrationerna försiggår för mindre grupper än hela antalet stude— rande vid institutionerna. Kommittén föreslår därför, att arvoden beviljas för biträdande lärare i patologi med upp- gift att leda obduktionsdemonstrationer vid andra sjukhus än undervisnings-
sjukhusen. Efter diskussion med ämnes- lärarna har kommittén funnit lämpligt föreslå, att de studerande vid karolin- ska sjukhusets patologiska institution dessutom får möjlighet att bevista ob- duktionerna vid S:t Eriks sjukhus, vil- ken anordning redan existerar. För dessa studerande bör dessutom finnas tillfälle att bevista obduktionerna vid serafimerlasarettet, där den för sjuk— vårdens del mot arvode anställde pro- sektorn liksom hittills även bör få ett undervisningsarvode.De studerande vid den patologiska institutionen på Sab- batsbergs sjukhus bör på liknande sätt beredas tillfälle att bevista obduktio- nerna vid S:t Görans sjukhus och vid Södersjukhuset, för vilket ändamål kom- mittén föreslår särskilda arvoden till överläkarna vid vederbörande patologi- avdelningar för deras arbete som biträ- dande lärare i patologi.
Vid beräkning av arvodena för de bi- trädande lärarna för deras obduktions- undervisning, liksom också när det gäl- ler att beräkna omfattningen av obduk- tionsundervisningen vid de patologiska
institutionerna, vill kommittén efter samråd med ämneslärarna föreslå, att en obduktionsdemonstration för läraren beräknas som två undervisningstimmar, Förhållandet motiveras dels av demon- strationens längd, dels av att obducen- ten även under själva obduktionen får handleda ett par av de studerande, som biträder vid obduktionen och därvid undervisas i obduktionsteknik.
Vid förflyttningen av en av professu- rerna i Lund till Malmö bör lägre un- dervisnings- och teknisk personal för— delas på de båda professurerna. Den för Malmö föreslagna personalen blir emellertid otillräcklig när ny institu- tionsbyggnad färdigställts. Dä så skett bör därför komplettering av personalen ske med vissa tjänster, nämligen en be- fattning som förste amanuens och en tjänst som preparator. Principbeslut härom bör redan nu fattas. Den patolo— giska institutionen vid Sabbatsbergs sjukhus är ifråga om lägre undervis— nings- och teknisk personal underdi- mensionerad, varför en förstärkning blir nödvändig där.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster L
Sthlm Sabb. KS
S L M
Professor 1 1 Prosektor ............ 1 Biträdande lärare . . . . (Malmö) Förste assistent 1 2 (Malmö 1) Andre assistent ...... 1
Förste amanuens ..... 1 Tredje amanuens . . . . 1 Preparator ........... Maskinist (13 lgr) ..... lnst.vaktm. (14 lgr)
» (12 lgr) . Vaktmästare ......... Laboratoriebiträde . . . Kanslibiträde ........ Kontorsbiträde ....... Ekonomibiträde ...... Handräckningsarbete .
2 5 000 10 000 3 600
1 l 1 l 2 19 500 15 000
1 _ 1 1
De nuvarande tjänsterna har i tabel- len fördelats på avdelningarna för all- män, respektive speciell patologi, i den mån de enligt regleringsbrev eller andra föreskrifter redovisats på detta sätt. Kolumnernas vänstra hälft avser så— lunda avdelningarna för allmän pato- logi.
Den i kolumnen för Uppsala universi- tet redovisade maskinisttjänsten i Ca 13 må icke återbesättas utan Kungl. Maj:ts medgivande.
I kolumnen för Lund avser arvodet till biträdande lärare, 5 000 kronor, un- dervisning i speciell patologi i Malmö. Av de två förste assistenterna i speciell patologi är en placerad i Malmö.
Kostuadsberäkning Uppsala. En prosektor tillkommer.
Av det i kolumnen för Stockholm upptagna beloppet till biträdande lärare i allmän patologi skall enligt gällande bestämmelser utgå arvoden på 5 000 kro- nor till envar av två lärare. Arvodet på 3600 kronor utgår till prosektor vid serafimerlasarettet för undervisning i patologi. Professuren och laboraturen i radiopatologi i Stockholm samt en tjänst som laboratoriebiträde vid radiopatolo- giska institutionen där har lämnats utanför redovisningen.
Den för patologiska institutionen i Göteborg upptagna kanslibiträdestjäns- ten är gemensam för patologiska och bakteriologiska institutionerna och re- dovisas med hälften på vardera insti- tutionen. Samma gäller kontorsbiträdes- tjänsten.
23 172 kr.
Lund. En tjänst som förste assistent indrages. Ett av laboratoriebiträ- dena överflyttas till den patologiska institutionen i Malmö. En kostnadsminskning med 12 000 + 7 968 = ——19 968
Malmö. En prosektor tillkommer, varvid nuvarande arvode till biträ-
dande lärare indrages. Vidare inrättas en befattning som institu- tionsvaktmästare i 12 lönegraden och en befattning som kanslibi- träde. Såsom ovan anförts föreslås dessutom att ett av laboratorie- biträdena i Lund placeras vid institutionen i Malmö. 23172—5000 + 8280+7968 + 7968:
För utrustning av en patologisk institution i Malmö krävs vidare re- lativt betydande medel i form av engångsanslag. Kommittén har från ämnesrepresentanterna i Lund mottagit en preliminär kalkyl över det uppskattade nyanskaffningsbehovet, upptagande ett belopp av ca 320 000 kronor. Med hänsyn till att institutionsfrågan ännu icke är definitivt löst och att utrustningsfrågan torde komma att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande avtal mellan staten och Malmö stad, har kommittén icke ansett sig böra redovisa särskild anslagsberäkning för ändamålet.
Stockholm.
Sabbatsbergs sjukhus. En prosektor och en förste assistent tillkommer. Vidare tillkommer en preparator och en institutionsvaktmästare i 12 lönegraden.
Med hänsyn till att undervisningsvolymen, vilken avser hälften av årsintaget studerande, blir lika stor som på karolinska sjukhuset, beräknas arvodet för en biträdande lärare vid Sabbatsbergs sjukhus till 4500 kronor. För obduktionsundervisningen på S:t Görans sjuk- hus och södersjukhuset, dit grupper om cirka tjugo studenter från sabbatsbergsinstitutionen bör hänvisas, beräknas två arvoden på vardera 7500 kronor enligt samma grunder som redovisats beträf- fande serafimerlasarettet och S:t Eriks sjukhus. 24 408 + 12 000 + 9 684 + 9 000 + 4 500 + 15 000 _ 10 000 = 64 592 kr.
Karolinska sjukhuset. Arvoden beräknas för biträdande lärare för handledning av de studerande vid obduktioner å serafimerlasarettet (för närvarande 3600 kronor) och S:t Eriks sjukhus på vardera 7500 kronor (150 timmarx 50 kronor), tillhopa 15000 kronor. Härvid förutsättes, att av karolinska sjukhusets ca 60 studerande, två grupper om vardera cirka tjugo studenter erhåller sin obduk- tionsundervisning på här berörda sjukhus.
15 000 —— 3 600 =
11 400 kr.
Göteborg. En prosektor, ett laboratoriebiträde och en vaktmästare till- kommer. Därjämte föreslås, att institutionen tilldelas en hel kansli— biträdestjänst, varvid en halv kontorsbiträdestjänst kan indragas (jfr bakteriologi). 23796+8304+7944+4152—3624= 40572 kr.
Summa 162 156 kr.
Kap. 22. FARMAKOLOGI
Uppsala pågår undervisningen för me- dicine studerande ca tre månader och omfattar dels 75 föreläsningar, varav upp till 10 timmars demonstrationer och 10 timmars förhör, dels 10 labo- rationer. Dessutom håller en docent
Nuvarande undervisning
Enligt examensstadgan utgör farma- kologi ett ämne i medicine kandidat- examen. Därom sägs följande:
5 16: — — — e) farmakologi, omfat- tande farmakodynamik och receptskriv—
ningslära samt härför nödig kunskap i svenska farmakopén; — —— —
5 17: — —— _— i farmakologi: undervis- ningskurs med demonstrationer samt öv— ningar i receptskrivning; — —— —-
5 23: Vid ansökan om medicine licentiat- examen skola fogas: —— — _— 4) intyg av vederbörande om nödig kännedom om an— ordningar inom apotek i allmänhet även- som de allmänna grunder, enligt vilka till- syn å apotek hör utövas och undersökning därav verkställas; -— — —
Kursen i farmakologi är för närva- rande förlagd till femte terminen. I
25—30 föreläsningar. Utöver undervis- ningen för medicine studerande har minst en gång om året en föreläsnings- serie i klinisk farmakologi givits för medicine kandidater. I Lund pågår kursen två till två och en halv månader med 8 föreläsningar i veckan av pro- fessorn, 4 av laboratorn samt 4—6 av docent respektive förste assistent, dvs. tillhopa ca 150 föreläsningar. Demonst- rationer äger rum dels under föreläs- ningarna, dels å särskilda tider. Till
undervisningen hör 4—6 skriftliga exa- minationer. För äldre medicine kandi- dater ges 4 timmars föreläsningar i ekonomisk läkemedelsförordningslära. I Stockholm tar kursen en tid av två och en halv till tre månader samt om- fattar 78 timmars föreläsningar och 20—25 timmars laborationer. I Göte- borg tar kursen tre och en halv till fyra månader och därvid åhör de studeran- de 110 timmars föreläsningar och del- tar i ca 30 timmars demonstrationer och laborationer samt ca 10 timmars receptskrivningsövningar.
Tidigare diskussion
Sedan lång tid har vid åtskilliga till- fällen kritik riktats mot farmakologi- undervisningens organisation. Därvid har i första hand framhävts det olämp- liga i att all undervisning i ämnet är förlagd före medicine kandidatexamen, dvs. till en tidpunkt då de studerande ännu icke har några kliniska kunskaper och därför icke kan till fullo tillgodo- göra sig undervisningens terapeutiska aspekter. Kritiken har som regel ut- mynnat i krav på en uppdelning av ämnet i en mera teoretiskt och en mera kliniskt betonad del.
LS anförde i sitt första betänkande, att farmakologien genom den senare tidens stora framsteg inom farmakody- namiken och i samband därmed även av läkemedelsindustrien kommit att inta en annan ställning än tidigare. Läkarna komponerade icke i samma grad som förr egna recept utan ordi- nerade i stor utsträckning specialiteter. Läkaren måste emellertid alltjämt ha så pass stor kunskap i farmakodynamik och farmakoterapi, att han kunde bilda sig en klar uppfattning om den veten- skapliga och praktiska grunden för sina ordinationer och om de olika spe- cialiteternas kliniska värde. De stude—
rande måste även göras förtrogna med receptskrivning och till en viss grad med läkemedelsberedning, bl. a. därför att kostnaderna för läkemedel ofta vore beroende av det sätt, på vilket de för- skreves.
LS instämde vidare i den tidigare kritiken av farmakologiundervisningens tidsmässiga förläggning i studierna och i kravet på en uppdelning av ämnet. LS föreslog därför, att ämnet skulle de- las i en kurs i farmakologi och en kurs i farmakoterapi.
Kursen i farmakologi borde enligt LS omfatta en systematisk framställning av det väsentligaste inom farmakodynami- ken och farmakoterapien, vilken fram- ställning borde grunda sig på en farma- kodynamisk indelning av ämnet, en all- män översikt över de vanliga läkemed- lens beredning samt undervisning i receptskrivning. De delar av den farma- ceutiska kemien, som hörde naturligt samman med farmakologien, borde fö- ras över hit från kursen i medicinsk kemi. I kursen borde även ingå de de- lar av statsmedicinen, som berörde far- makologien, såsom apoteksvarustadgan, giftstadgan, specialitetsbestämmelserna m.m. Däremot borde examensstadgans % 23 om intyg rörande kännedom om anordningar inom apotek m. m. utgå. De studerande borde dock under kursen få tillfälle att besöka och ta del av arbetet på ett apotek och i samband därmed få den undervisning om hithörande för- hållanden, som kunde anses nödvändig för den allmänna läkarutbildningen. I kursen borde ingå laborationer, var- igenom de studerande skulle få tillfälle att i högre grad än dittills göra egna iakttagelser, vilket skulle öka möjlig- heterna till förståelsen av ämnet. En del av försöken skulle med fördel kunna utföras på de studerande själva. Ett förslag till ämnen för en sådan labora- tionsserie bifogades.
Enligt LS borde den grundläggande kursen i farmakologi förläggas till tred- je studieåret och såvitt möjligt i sam- band med översiktskurserna i medicin och kirurgi. Därigenom skulle den för- delen vinnas, att de studerande när de deltoge i undervisningen i farmakologi, ägde vissa kliniska kunskaper. Kursen, som med halvdagsarbete borde ta två till tre månader i anspråk, skulle om- fatta ca 65 timmars föreläsningar och anslutande laborationer. Kursen skulle avslutas med förhör.
Om undervisningen i farmakoterapi yttrade LS, att den dittills meddelats av den kliniske läraren i samband med dennes framställning av de olika sjuk— domarna. I praktiken hade det emeller- tid visat sig, att denna undervisning icke bleve till fyllest och bl.a. bleve splittrad och mindre systematisk. Sär- skilda terapikurser hade därför före- slagits bl. a. av Svenska föreningen för invärtes medicin. LS ansåg för sin del, att en särskild kurs i farmakoterapi borde ges. Kursen, vartill ett detaljerat ämnesförslag bifogades betänkandet, borde omfatta en repetition av farma- kodynamiken och farmakoterapien, var- vid undervisningen borde utgå från de olika sjukdomsgruppernas behandling, samt toxikologi, detta särskilt med tanke på den ökade betydelse som för- giftningar inom olika former av yrkes- arbete kommit att få. Under kursen borde även meddelas undervisning i läkemedelsekonomi, såsom olika specia— liteters pris m. m.
Kursen i farmakoterapi borde enligt LS förläggas under trettonde studieter— minen samtidigt med den avslutande tjänstgöringen i medicin. Kursen, som skulle ledas av en utbildad farmakolog, borde omfatta 20—25 timmars föreläs- ningar men icke vara förenad med la- borationer. Efter kursen skulle den
studerande avlägga tentamen i hela ämnet farmakologi.
Eftersom LS föreslog, att medicine kandidatexamen skulle avläggas redan efter två studieår, kom bägge kurserna i farmakologi att falla inom ramen för medicine licentiatstudierna.
LS förslag tillstyrktes av de flesta remissinstanser. Medicinska fakulteten i Lund (professor J. G. Ahlgren) av- styrkte dock införandet av laborations- övningar i farmakologi och föreslog i stället, att ca 30 av de för laborations- övningarna föreslagna timmarna tillför- des den första farmakologikursen i form av farmako-dynamiska demonstrationer och övningar i läkemedelsförordnings- lära.
I sitt överarbetade förslag föreslog LS, att den senare kursens namn skulle ändras till kurs i speciell farmakologi. De påpekade även, att i denna kurs borde ingå undervisning i läkemedels- förordningslära, särskilt med beaktande av läkemedelsekonomiska synpunkter, och föreslog i samband därmed, att un— dervisningens omfattning borde utökas till 25—30 timmars föreläsningar.
Kommittén
I diskussionen om undervisningen i farmakologi synes enighet ha uppnåtts om det lämpliga i att komplettera den grundläggande undervisningen i farma- kologi med föreläsningar i farmako— terapi i anslutning till den kliniska undervisningen. Kommittén ansluter sig helt till denna tankegång i LS utred— ning, liksom till LS allmänna uppfatt— ning om farmakologiens omfattning och ställning i den medicinska undervis- ningen.
Undervisningen bör enligt kommittén inledas med en kurs i farmakologi, och liksom LS finner kommittén det väsent- ligt, att detta sker i tidsmässig anslut-
ning till den inledande undervisningen i medicin och kirurgi. Översiktskur- serna i dessa ämnen fortgår under det tredje, propedeutiska studieåret, och kommittén föreslår, att farmakologikur- sen förlägges till detta års avslutande period. Mot denna anordning kan må— hända invändas, att de studerande i så- dant fall får åhöra större delen av över— siktskurserna i medicin och kirurgi jämte vissa andra kliniska föreläs- ningar, innan de studerat farmakolo- gien, och att de sålunda icke kan till- godogöra sig de terapeutiska aspekterna på denna undervisning. Den propedeu- tiska kliniska undervisningen torde emellertid huvudsakligen böra beröra de avhandlade sjukdomarnas patogenes, symtomatologi och diagnos, medan te- rapien ej behöver behandlas ingående. Jämfört med nuvarande förläggning av farmakologiundervisningen helt före den kliniska undervisningen kommer den föreslagna anordningen att ha den väsentliga fördelen, att de studerande efter en viss orientering över de stora sjukdomsgrupperna kommer att värde- sätta farmakologiundervisningen på ett annat sätt än tidigare och får större möjligheter att förstå dess syften. Kursen i farmakologi skall ge en framställning av farmakodynamikens huvuddelar med anknytningar till far— makoterapien, en allmän översikt över de vanliga läkemedlens beredning jämte undervisning i receptskrivning, de vik— tigaste delarna av toxikologien samt vissa delar av den farmaceutiska ke- mien, vilken undervisning flyttas från kursen i medicinsk kemi. Under kursen skall de studerande besöka ett apotek och ta del av arbetet där, i den mån detta är av intresse för den allmänna lä- karutbildningen. Examensstadgans % 23 med krav på intyg rörande känne- dom om anordningar inom apotek m. in. kan utgå, enär det numera icke åligger
envar läkare att förrätta apoteksvisita- tion. Under kursen hör i lämplig om- fattning meddelas undervisning om de delar av statsmedicinen, som berör farmakologien, såsom apoteksvarustad— gan, giftstadgan, specialitetsbestämmel- serna etc. Vidare anordnas demonstra- tioner och laborationer i sådan omfatt- ning, att de studerande får praktiskt- experimentell belysning av ämnets cent- rala delar i djurförsök eller i lämplig omfattning i försök på friska män- niskor, dvs. i självförsök. Kommittén vill betona, att praktiskt arbete och la- borationer har samma betydelse i un- dervisningen i farmakologi som i de andra teoretiska ämnena. Enligt vad kommittén erfarit har sådana laboratio- ner med framgång bedrivits vid vissa institutioner.
Kursen i farmakologi bör ta en tid av högst två månader. Undervisningen skall omfatta högst 100 timmar, varav förslagsvis 65 timmars föreläsningar och 35 timmars demonstrationer och laborationer. Kursen ledes av profes- sorn eller laboratorn i farmakologi och avslutas med tentamen, som bör kunna avläggas i slutet av det propedeutiska året.
LS föreslog, att den mera kliniskt be- tonade undervisningen i farmakologi skulle förläggas till en kurs i farmako- terapi (speciell farmakologi), vilken skulle infalla sent i studierna och av- slutas med tentamen i hela ämnet. Kur- sen bleve därigenom i betydlig utsträck- ning en repetitionskurs. Kommittén an- ser det för sin del mindre lämpligt, att den terapeutiska sidan av de stora kli- niska ämnena på detta sätt utbryts ur sitt sammanhang för att ges i en fri- stående kurs. Kommittén finner visser- ligen, att en klinisk farmakologiunder- visning med speciell inriktning på sjukdomarnas terapi är nödvändig, men kommittén håller samtidigt före, att den
bör ges i så nära anslutning till den kliniska undervisningen som möjligt. Av särskild vikt torde vara att sådan undervisning anordnas under medicin- kursen.
Kommittén föreslår därför, att farma- koterapien blir huvudämnet i ett antal kliniska terapikonferenser. Vid konfe— renserna samverkar farmakologer och kliniker och undervisningen belyses i lämpliga fall med patientdemonstratio- ner. Konferenserna, som bör pågå 2 timmar, kan organiseras på olika sätt, eventuellt under medverkan av flera teoretiska och kliniska lärare. En möj- lighet är, att farmakologen ger en över- siktlig framställning av farmakodyna- miken hos de läkemedel, som användes vid en viss sjukdom eller sjukdoms- grupp, varefter klinikern belyser tera- pien i dess helhet, eventuellt med pa— tientdemonstrationer. En annan möjlig— het är, att två eller flera lärare medver- kar under hela konferensen och att undervisningen sker mera diskussions- vis. En viss ledning vid anordnandet av terapikonferenserna torde erhållas ur redogörelserna för de välkända Cornell Conferences on Therapy. De kliniska terapikonferenserna bör organisatoriskt sammanhållas av en farmakolog, varvid ämnena för konferenserna beslutas i samråd med en kliniker, som också står ansvarig för den kliniska sidan av kon- ferenserna. På så vis kan ett program utformas för terapikonferenserna under en kurs och de enskilda konferenserna organiseras i samverkan mellan farma- kologen och klinikern.
Vid terapikonferenserna under medi- cinterminen genomgås farmakoterapien i anslutning till de viktigaste sjukdo- marna och sjukdomsgrupperna och till viktiga grupper av läkemedel. Ett par av konferenserna kan lämpligen ägnas åt fysikalisk terapi, varvid, där så är möjligt, en reumatolog medverkar. Vid
konferenserna bör undervisning i re— ceptskrivning ske fortlöpande, och lä- kemedelsekonomiska synpunkter, såsom olika läkemedels och specialiteters pris, bör beaktas. Terapikonferens bör för en viss given kurs anordnas varannan vecka. Under medicinkursen ges så- lunda 10 terapikonferenser, dvs. en viss given grupp studerande får 20 timmars undervisning i speciell farmakoterapi. Särskilt förhör anordnas icke i farma- koterapi, utan denna examination in— går liksom hittills i tentamen i medicin.
Även under andra kliniska kurser anordnas ett fåtal eller enstaka terapi- konferenser under den kliniske farma— kologens ledning. Den närmare utform- ningen bör även här ske i samråd med de olika kliniska lärarna.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag till ordnande av undervisningen i farmakologi innebär att liksom hittills en kurs i farmakologi två gånger årligen skall ges vid de farma- kologiska institutionerna. De ordinarie lärartjänsterna vid institutionerna torde, med hänsyn till att kursens omfång ungefärligen motsvarar de nuvarande kursernas, alltjämt vara tillräckliga för denna undervisning.
Kommitténs förslag om införande av kliniska terapikonferenser med under- visning i farmakoterapi m. m. i anslut- ning till huvudsakligen medicinkur- serna innebär, att en ny undervisning tillkommer av sådan omfattning, att särskilda lärare erfordras på de farma- kologiska institutionerna. Om varje me- dicinkurs skall ha en egen serie terapi- konferenser, liksom den har en egen serie kliniska föreläsningar, måste denna serie på orter med en klinik ges två gånger årligen, medan den på orter med dubbelklinik bör ges fyra gånger årligen. Detta betyder, att i Uppsala och
Göteborg erfordras ytterligare under- visning från farmakologernas sida med ca 40 timmar per år, medan det i Lund- Malmö och Stockholm erfordras ca 80 timmar per år. Beräkningen utgår från förutsättningen, att varje medicinkurs delas i två delar i Lund-Malmö, medan den i Göteborg omfattar hela termins- intaget. Från klinikernas sida måste en lika stor undervisningstid avsättas.
Det torde icke kunna förutsättas, att det vare sig i fråga om farmakologer eller kliniker är lämpligt, att en enda lärare belastas med hela denna under- visning. Inom vardera institutionen bör den av lärarna, som bäst behärskar äm- net i fråga, delta i undervisningen. Det smidigaste sättet att förstärka undervis- ningskrafterna på de farmakologiska institutionerna för att tillgodose under- visningen under de kliniska terapikon- ferenserna torde vara inrättandet av extra ordinarie lärartjänster med sam- ma löneställning som docent (Ce 30). Tjänsterna bör benämnas lärare i kli- nisk farmakologi (speciell farmakolo— gi). Kommittén föreslår således, att en dylik tjänst inrättas vid varje farmako- logisk institution. Innehavaren av be- fattningen bör organisatoriskt leda tera- pikonferenserna. Det bör emellertid an-
komma på professorn i farmakologi att efter samråd med de olika lärarna på institutionen fördela vissa av konferen- serna på dem, som bäst behärskar äm— net i fråga. Läraren i klinisk farmako- logi bör i motsvarande grad delta i den övriga undervisningen på farmakolo- giska institutionen. Om även den på institutionen placerade docenten ut- nyttjas för ifrågavarande undervisning i klinisk farmakologi i lämplig och rimlig omfattning, torde den föreslagna tjänsten vara tillfyllest som förstärkning av lärarkrafterna i farmakologi vid samtliga lärosäten. Behovet av under- visningskrafter på den kliniska sidan redovisas i samband med förslaget om lärare för de olika kliniska institutio— nerna.
Den nytillkomna undervisningen i klinisk farmakologi ställer enligt kom- mitténs mening även ökade krav på till- gången till teknisk personal, betingade av att kursen i farmakologi alltmera fått en experimentell och laboratoriemässig uppläggning, en utveckling som kom- mittén finner böra understödjas. I Stockholm motiverar det stora antalet studerande en ytterligare befattning som förste assistent.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster
L
G U L S Q
| s
Professor
Laborator ..................... Lärare i klinisk farmakologi ..... Förste assistent Förste amanuens ............... Tredje amanuens Instrumentmakare (14 lgr) ....... Preparator .................... Institutionsvaktmästare (12 lgr) Vaktmästare
Laboratoriebiträde
Kanslibiträde .................. Kontorsbiträde ................. Ekonomibiträde ................
HHHHHHHHH
HHMMMHHH x(t—ÅHHHHHHI—l »
MgHHHMHv—Hv—n—A u-l
r—io » Hm
Tabellkommentar
Instrumentmakartjänsten i Uppsala är gemensam för farmakologiska och me- dicinsk-kemiska institutionerna.
Den i kolumnen för Lund redovisade vaktmästaren är eldare för den gemen- samma byggnaden för farmakologiska och medicinsk-kemiska institutionerna.
I Göteborg är en institutionsvaktmäs-
Kostnadsberäkning
tartjänst och två kanslibiträdestjänster gemensamma för farmakologiska, fysio- logiska och medicinsk-kemiska institu- tionerna. Utöver de i tabellen över nu- varande personal redovisade tjänsterna finns en instrumentmakartjänst, som är gemensam för de tre nämnda institu— tionerna. Av lönetekniska skäl har denna tjänst i sin helhet redovisats vid fysiologiska institutionen.
Uppsala. En tjänst som lärare i klinisk farmakologi i Ce 30 och en tjänst som preparator inrättas. Hälften av kostnaderna för en instru-
mentmakartjänst tillkommer. 19 860 +8 916 + 4 458 =
Lund. En tjänst som lärare i klinisk farmakologi och en som prepa-
rator inrättas. 19 860 + 8 916 = 28 776 kr.
Stockholm. En tjänst som lärare i klinisk farmakologi, en befattning som förste assistent och en tjänst som instrumentmakare inrättas. 21 084 + 12 000 + 9684 = 42 768 kr.
Göteborg. Tjänster som lärare i klinisk farmakologi, instrumentma- kare, preparator och laboratoriebiträde inrättas. Vidare bör insti- tutionen förfoga över en hel kanslibiträdestjänst (jfr kemi och fy- siologi), vilket medför en kostnadsökning med en tredjedel av mot- svarande lönehelopp.
20460+9300+9300+8304+2768=
50 132 kr. Summa 154 910 kr.
Kap. 23. DET PROPEDEUTISKA ÅRET
Nuvarande undervisning
Enligt gällande examensstadga full- gör de studerande som första kurser efter medicine kandidatexamen två må- naders propedeutiska kurser. Hit räk- nas fyra kurser, nämligen i 1) fysika- lisk diagnostik, 2) de viktigaste kemis— ka, mikroskopiska, bakteriologiska och fysiologiska undersökningsmetoderna (laborationskurs), 3) allmän kirurgi
och 4) allmän sjukvårdsteknik. Kurser- na har omfattat ett växlande antal före- läsningar samt praktiska övningar, och planläggningen av undervisningen har icke varit enhetlig vid de olika läro- sätena. Föreläsningarnas antal har för 1) uppgått till 36—48 timmar, för 2) till 30—44 timmar, för 3) till 24—32 tim— mar och för 4) till 15—24 timmar. Un- der de två månaderna av propedeutiska kurser åhör de studerande de kliniska
föreläsningarna i medicin. I Lund har sedan mer än ett år dessa föreläsningar försöksvis ersatts med en översiktskurs i medicin. I Stockholm har de stude- rande efter de propedeutiska kurserna fullgjort en månads klinisk tjänstgöring med särskild hänsyn till lungtuberku- losens diagnostik och terapi. I Göteborg har propedeutiska kurser anordnats första gången under år 1952, och de har utformats i anslutning till kurserna i Uppsala och Lund.
Propedeutiska kurser anordnas två gånger årligen i Uppsala och Göteborg, samt tre gånger årligen i Lund och Stockholm. I de tre förstnämnda stä- derna sker undervisningen vid respek- tive undervisningskliniker, medan den i Stockholm är förlagd till S:t Eriks sjukhus.
I detta sammanhang bör anmärkas, att vissa teoretiska ämnen, som till sitt innehåll ansluter sig till det kliniska studiet, med nuvarande studieordning undervisas före medicine kandidatexa- men och sålunda helt genomgås före den kliniska utbildningen. Detta gäller ämnena allmän patologi, bakteriologi och farmakologi.
Tidigare diskussion
LS diskuterade ingående frågan om en samordning av den teoretiska och den kliniska undervisningen och i sam- band därmed även fördelar och nack— delar med den skarpa avgränsningen mellan de teoretiska och de kliniska studierna vid den nuvarande medicine kandidatexamen. De föreslog, att de studerande under det tredje studieåret, som LS betecknade som ett övergångs— år, skulle dels ägna sig åt några teore- tiska ämnen med anknytning till klini- ken, dels samtidigt påbörja sin all- männa kliniska utbildning. De ämnen, som flyttades från kandidatstudierna
till övergångsåret, utgjordes av allmän patologi, bakteriologi och farmakologi. Under detta år skulle även vissa kli- niska kurser och tjänstgöringar full- göras, nämligen kurs i fysikalisk dia- gnostik, propedeutisk laborationskurs (18 föreläsningstimmar och 8—10 labo- rationstimmar), sjukvårdskurs (20 före- läsningstimmar med demonstrationer och 14 timmars praktiska övningar) samt propedeutisk röntgenkurs (20 tim- mar), vidare översiktskurser i medicin (30 timmar) och kirurgi (20 timmar) samt en propedeutisk kurs i socialme- dicin (20 timmar). Övergångsårets stu- dier skulle fullgöras inom ramen av två terminer om sammanlagt nio måna- der. Det tredje studieåret borde, yttrade LS, med god organisation räcka till för inläsningen av ifrågavarande ämnen, särskilt om man beaktade, att den dis- ponibla tiden icke, såsom förr skedde, komme att belastas med tentamensläs- ning i något av de fyra ämnena från de båda första studieåren. Den före- slagna studiegången vore fördelaktig genom att de studerande tidigare än förr komme i kontakt med det kliniska arbetet, och en önskvärd samordning av studiet i farmakologi och patologi med de första kliniska studierna kunde genomföras. *
Vid remissbehandlingen av LS för- slag framfördes från flera håll kritik mot uppläggningen av det tredje studie- året. Medicinska fakulteten i Lund an- förde, att enligt dess mening alltför många och väsentliga ämnen samman— fördes under året. Grunddragen i all— män patologi och bakteriologi borde genomgås före den kliniska uthild- ningen. Fakulteten instämde dock i önskvärdheten av att en viss del av farmakologien förlades till studierna för medicine licentiatexamen. Den pro- pedeutiska kursen i socialmedicin samt översiktskurserna i medicin och kirurgi
avstyrktes. Lärarkollegiet vid karolin- ska institutet ansåg, att det tredje stu- dieåret innebure en betydlig och skad- lig överbelastning av de studerandes arbete samt dessutom medförde en allt- för stark splittring på olika ämnen. Den propedeutiska kursen i socialmedicin avstyrktes, varjämte föreslogs, att sjuk- vårdskursen skulle begränsas.
I sitt överarbetade förslag frångick LS förslaget om ett övergångsår och återförde allmän patologi, bakteriologi och farmakologi till medicine kandidat— examen, medan den propedeutiska undervisningen samlades under en tid av tre månader. LS vidhöll, att de pro— pedeutiska kurserna skulle omfatta kurs i socialmedicin samt översiktskurser i medicin och kirurgi. Vid remissbehand- ling av det överarbetade förslaget god- tog fakulteterna och kollegiet LS för- slag.
Förhållandena i utlandet
I Danmark innefattar det nyligen framlagda förslaget från fakulteternas utbildningskommitté en propedeutisk termin, som skall inleda den andra, kli- niska delen av läkarutbildningen. Den propedeutiska kliniska undervisningen skall omfatta volontärtjänst dagligen kl. 8—12 under tre månader i kirurgi och tre månader i medicin, varvid en månad medicin kan utbytas mot en må- nad på patologisk avdelning. Volontä- rerna skall fullgöra utbildningen i grup- per på tio, och varje grupp skall stå under tillsyn och undervisas av en sär- skild underläkare på medicinska av- delningen. Denne skall ge 2 timmars kliniska föreläsningar i veckan, varun- der de studerande får sin första under- visning i journalskrivning, undersök- ningsteknik etc. Underläkaren skall därjämte ge kurser i stetoskopi och i laboratorieteknik samt organisera en kortare kurs i sjukvård. Hela denna
undervisning beräknas till 4—6 timmar dagligen och sammanfaller delvis med volontärtjänsten. På eftermiddagarna ges föreläsning i medicinsk psykologi och mentalhygien 1 timme per vecka, föreläsning i patologisk anatomi 1 tim- me per vecka, kurs i elementär kirurgi och allmän operationslära 2 timmar per vecka och föreläsning i anestesi 1 tim- me per vecka.
I Norge ingår enligt den nyligen ge- nomförda studieordningen en prope- deutisk termin som första termin i den andra avdelningen av den medicinska utbildningen. Denna termin har nio veckor, varunder ges undervisning i den kliniska medicinens grundprinci- per (2 timmar medicin och 2 timmar kirurgi per vecka) och i elementär kli- nisk undersökningsmetodik 3 timmar dagligen, varvid tiden ägnas åt inre me- dicin, kirurgi och nervsjukdomar. Därjämte skall den studerande fullgöra kurs i bakteriologi under 6 timmar per vecka och i allmän patologi under 8 timmar per vecka. Ytterligare ges 1 timmes föreläsning per vecka i psyko- logi och 2 timmar per vecka i social— medicin.
I England framlade den s.k. Good— enoughkommittén 1944 en utredning om läkarutbildningen. Enligt kommitténs förslag skulle de kliniska studierna börja med en klinisk introduktionskurs, omfattande minst fyra månader. Under denna tid skulle den studerande under- visas i patologiens grunder och sam— tidigt få lära sig känna igen de sjukliga förändringarna i klinisk medicin och kirurgi. Grundläggande skulle härvid vara att lära de studerande att känna igen de kroppsliga tecknen på sjukdom. De borde därvid övas icke blott i bruket av stetoskopet utan även av oftalmosko— pet, laryngoskopet och otoskopet. I slutskedet av introduktionskursen skulle den studerande tilldelas några medi—
cinska och kirurgiska fall för undersök- ning och journalskrivning.
En kommitté inom the British Me- dical Association framhöll 1948, att den väsentliga uppgiften vore att på ett smi- digt och logiskt sätt föra de studerande från studiet av den normala människan över till studiet av avvikelserna från det normala. Det finge icke uppstå någon klyfta mellan de prekliniska och kli- niska områdena. Det väsentliga inne- hållet i den inledande kliniska under- visningen skulle vara de allmänna prin- ciperna för diagnos, behandling och prognos, introduktion rörande de dia- gnostiska hjälpmedlen samt undervis- ning i patientundersökning och journal- skrivning. De studerande skulle sålunda ha tillgång till patienter men ej samti— digt tjänstgöra på vårdavdelningar. In- troduktionskursen borde enligt denna kommitté ha en längd av sex månader och omfatta undervisning i patologi och bakteriologi (100 timmar inklusive öv— ningar), medicin med pediatrik och dermatologi (35 timmar), farmakologi med terapi (40 timmar) samt psykiatri (16 timmar). Den sammanlagda under- visningstiden bleve sålunda 246 timmar. Utöver den katedrala undervisningen borde individuell instruktion ske med grupper om åtta till tolv studerande. Kursen borde organiseras av en kom- mitté med representanter för lärarna i berörda ämnen. Enligt de av the Gene— ral Medical Council år 1947 utfärdade bestämmelserna skall en övergångspe- riod på tre månader inskjutas mellan de prekliniska och kliniska studierna. Under denna tid ges undervisning i de kliniska undersökningsmetoderna. An- tingen under denna period eller före densamma undervisas i grunderna i psykologien, bakteriologien och farma- kologien.
I Förenta staterna existerar ej någon skarp gräns mellan kliniska och prekli-
niska studier. Ämnen, som tillhör de senare, kan förekomma på schemat ända till studietidens slut, och den kli- niska undervisningen påbörjas mycket tidigt. I stort sett domineras de två första läsåren av anatomi, fysiologi, kemi, patologi och bakteriologi, under det att de två senare åren huvudsak- ligen ägnas åt de kliniska ämnena. Sam- ordningen är emellertid intim redan från början, och på vissa håll förekom- mer kliniska föreläsningar redan under första terminen, närmast i form av de- monstrationer med anknytning till de teoretiska ämnena. Undervisningen i de kliniska huvudämnena påbörjas i regel under det andra året. Under detta års sista termin ges ett antal förberedande kliniska kurser, motsvarande våra nu— varande propedeutiska kurser. Dessa är oftast synnerligen grundliga och omfattande och inbegriper i allmänhet även översiktskurser av den art, som föreslagits av LS, ehuru snarare utför- ligare och även med inslag från de kli- niska specialämnena. I fortsättningen garanteras samordningen på många olika sätt genom samarbete mellan de teoretiska och kliniska lärarna i form av konferenser, ”conjoint medicine” m. m.
Kommittén
Enligt nu gällande studieplan är un- dervisningen i teoretiska och kliniska ämnen skarpt avgränsad. Före medicine kandidatexamen kommer de studerande inte alls i beröring med patienter, och vid den teoretiska undervisningen kan man icke utnyttja patientmaterial för att belysa sådana frågeställningar, som är av såväl teoretisk som praktisk bety- delse för den blivande läkaren. Gräns— dragningen mellan teori och praktik markeras genom medicine kandidatexa- men. Kommittén finner det uppenbart, att denna anordning medför stora peda—
gogiska olägenheter, särskilt för de teo- retiska ämnen, som omedelbart ankny- ter till frågeställningar, som gäller den sjuka människan, nämligen patologi, bakteriologi och farmakologi. En för- ståelse av det kunskapsstoff, som med- delas under denna undervisning, och en uppfattning om kunskapernas bety- delse för kliniken torde icke kunna vin- nas utan åtminstone en elementär kli- nisk bakgrund. Undervisningens inne— håll kräver sålunda en koordination och integration med den kliniska un- dervisningen. Dessa omständigheter ut- gör enligt kommitténs mening synner— ligen starka skäl för en ändring av stu- dieplanen i sådan riktning, att de nu nämnda teoretiska ämnena infogas i den kliniska delen av studietiden. I den nuvarande studieordningen blir där- jämte tre tentamensämnen, nämligen allmän patologi, bakteriologi (i prakti- ken tentamensämne) och farmakologi sammanträngda under en termin, vilket, enligt vad kommittén erfarit från både lärare och studenter, medför en svår överbelastning av denna termin. Det torde sålunda vara nödvändigt att för- dela inläsningen av dessa ämnen över en längre tidrymd, vilket kan vinnas vid studiernas samordning med inle- dande kliniska kurser, som icke för fram till tentamen. Kommittén ansluter sig sålunda till LS kritik av den nuva- rande studieordningen i dess propedeu— tiska skede och tar för sin del åter upp förslaget om införandet av ett s. k. övergångsår i form av ett propedeutiskt år. Kommittén har icke funnit, att i den tidigare diskussionen någon väsentlig kritik riktats mot principen om ett pro- pedeutiskt år.
En viktig synpunkt vid organisatio- nen av den allmänna läkarutbildningen är, att en samordning och integration av teoretiska och kliniska ämnen efter- strävas. Detta framstår som särskilt be-
tydelsefullt under det avsnitt av stu- dierna, som skall förbereda den stude- rande för de kliniska kurserna och tjänstgöringarna. Kommittén föreslår därför, att denna period utformas på ett för nämnda syfte speciellt tillrättalagt sätt. Den teoretiska undervisningen i detta skede kan göras levande och de studerande får bättre möjligheter att förstå dess betydelse. En sådan förstå- else skärper den vetenskapliga grund- synen på det kliniska arbetet och mot- verkar den psykologiskt ogynnsamma effekten av en skarp gränsdragning mellan teori och praktik. Kommittén finner det också betydelsefullt, att man genom denna anordning snabbare kan föra in de studerande på kliniken och därigenom tidigare låta dem börja ar- beta med levande material. Härigenom stimuleras intresset för de medicinska studierna, då de studerande fortare får omsätta sina kunskaper i praktiskt kli- niskt arbete. En kortare tid kommer också att förflyta mellan den teoretiska och den praktiska undervisningen, vil- ket gör att kunskaperna bättre hålles aktuella. En synpunkt, som bör beaktas i detta sammanhang, är, att den stude- rande även tidigare kommer in i den miljö, i vilken han i framtiden skall vara verksam. Den, som därvid finner, att han valt fel bana, kan med mindre tidsförlust än som nu är fallet övergå till annan verksamhet.
För farmakologiens del kan anföras, att en viktig förutsättning för möjlig— heterna att tillgodogöra sig undervis— ningen torde vara, att de studerande har åtminstone en elementär kunskap beträffande de väsentligaste sjukdomar- nas klinik. En sådan kunskap kan för- medlas genom den anordning, som kom— mittén föreslår. Då även allmän pato— logi förs över till tiden för de kliniska studierna kan undervisningen i allmän och speciell patologi sammanföras till
en enhet, vilket, såsom kommittén på- visat i annat sammanhang, torde möjlig- göra en riktigare utformning av läro- ämnet patologi. Inläsningen av de äm- nen, som tidigare sammanträngts under femte terminen, fördelas vidare över en längre tidrymd än förut. De inledande kliniska kurserna är föga betungande ur inläsningssynpunkt och kommer att göra studieplanen mindre kompakt, när de fördelas över ett helt år. Den stude- rande kommer heller inte att på en gång behöva möta många nya kliniska kurser utan kan successivt föras in på olika områden av kliniken under längre period än de nuvarande propedeutiska kurserna tillåter. Denna omständighet vinner i betydelse därigenom, att åt- minstone ett par nya propedeutiska kurser måste införas i studieplanen.
När ett studieår anslås som ett pro- pedeutiskt år för Övergång till kliniken, får studieplanen för de tre första åren i den allmänna läkarutbildningen en en- kel och praktisk uppdelning i följande enheter: 1) ett morfologiskt år, 2) ett kemiskt-fysiologiskt år och 3) ett pro- pedeutiskt år. Denna anordning har be- aktansvärda organisatoriska fördelar främst med hänsyn till de olika ter- minslängderna. Dispositionen inom årets ram kan nämligen göras i stort sett oberoende av föregående och efter— följande år, och eftersom studieåret innehåller flera rörliga mindre enheter, kan den olika längden på terminerna relativt lätt utjämnas.
Kommitténs studieplan för det prope- deutiska året syftar sålunda till att bryta den tidigare dominerande ”block- principen”, då varje ämne betraktas så- som en avgränsad enhet utan samband med andra ämnen. Om man skall lära de blivande läkarna att behandla den sjuka människan och ej blott sjukdoms- symtom, torde det vara nödvändigt att redan från början i undervisningen
poängtera människan som enhet och motverka all tendens till ensidig specia— lisering.
Det propedeutiska året bör enligt kommitténs mening innehålla dels de teoretiska ämnen, som har särskild kli- nisk anknytning, nämligen patologi, bakteriologi och farmakologi, dels inle- dande kliniska kurser, nämligen över- siktskurser i medicin och kirurgi, pro- pedeutisk kurs i socialmedicin, kurs i kliniska undersökningsmetoder, klinisk laborationskurs, propedeutisk röntgen- kurs och demonstrationskurs i sjuk- vårdsteknik och fysikalisk terapi. De olika ämnena och kurserna behandlas i det följande var för sig.
Planläggningen av undervisningen i patologi, bakteriologi och farmakologi har kommittén redovisat i särskilda äm- neskapitel, till vilka hänvisas i fråga om detaljer. Kommittén vill här endast tillägga, att undervisningen i dessa äm- nen måste planeras så att de studerande får möjlighet att slutföra sina studier inom avsedd tidrymd. Det är också syn— nerligen betydelsefullt, att lärarna tar till vara de möjligheter till samordning av sina ämnen med det kliniska studiet, som den föreslagna undervisningspla- nen erbjuder. De tre ämnena bör läggas så under det propedeutiska året, att inläsningstiderna faller skilda från var- andra. I princip bör det fordras av den studerande, att han fullgjort tentamen i dessa tre ämnen, innan han vinner till— träde till den medicinkurs, som anord— nas efter det propedeutiska året. I un- dantagsfall kan detta bli svårt för den studerande på grund av sjukdom e. (1. För att den studerande vid sådana sär- skilda förhållanden inte skall tvingas uppskjuta sina fortsatta studier en hel termin, bör dispens i dylika fall kunna ges för en av de tre tentamina.
Kommittén föreslår vidare, att de stu- derande under det propedeutiska året
åhör översiktskurser i medicin (inklu— sive psykosomatisk medicin) och ki- rurgi. LS föreslog även sådana över- siktskurser, eftersom de funnit det vara en brist, att det i dåvarande utbildning icke meddelades någon allmänt orien- terande klinisk undervisning, avpassad för de yngsta tjänstgörande. När de studerande nu inträdde på klinikerna, yttrade LS, hade de i början svårt att tillgodogöra sig undervisningen, bero- ende på att de icke hade tillräckligt klara begrepp om enkla kliniska fråge- ställningar. Denna brist vore särskilt kännbar, därför att den kliniska under— visningen i stor utsträckning måste di— rekt anknyta till patientdemonstratio- ner, vilka icke kunde ge det rätta ut— bytet, om åhörarna icke vore någor- lunda orienterade över de väsentligaste sjukdomarnas klinik. Genom en kort- fattad systematisk framställning av det väsentligaste inom medicinen och ki- rurgien före de kliniska tjänstgöringar- nas början skulle de studerande snab- bare och effektivare kunna tillgodogöra sig den senare undervisningen. över- siktskurserna i medicin och kirurgi vore enbart ämnade att ge de stude- rande en första inblick i de viktigaste sjukdomarna inom dessa båda centrala kliniska områden, och det bokliga stu- dium, som skulle krävas av de stude— rande i anslutning till de båda kurserna, borde vara i motsvarande grad elemen- tärt.
Kommittén ansluter sig till denna LS välgrundade motivering för de båda kurserna. Den nuvarande kursplanen har med rätta kritiserats, därför att de studerande under de propedeutiska kur- serna får åhöra kliniska föreläsningar, som egentligen är avsedda för elever, som i sina studier hunnit avsevärt läng- re, varför utbytet för de propedeutiska studerande blir ringa. De av kommittén föreslagna översiktskurserna i medicin
och kirurgi skall fortgå under en stor del av det propedeutiska året. Under- visningen bör anpassas efter elevernas kunskapsnivå och framför allt behandla enkla, grundläggande sjukdomstillstånd. Enbart uppräkningar av sällsynta sjuk- domstillstånd och behandlingsmetoder bör ej förekomma. Talrika demonstra— tioner av fall bör ingå. Genom över— siktskurserna ökas de studerandes för- ståelse för den övriga undervisningen under det propedeutiska året, samtidigt som de förberedas för kurserna i me- dicin och kirurgi. Undervisningen bör i möjligaste mån koordineras med pato- logiundervisningen. Kurserna skall ges av särskilda lärare med god överblick över ämnenas olika områden. Särskilt förhör skall icke anordnas. Beträffande omfattningen av över— siktskurserna föreslår kommittén, att översiktskursen i medicin omfattar 45 timmars föreläsningar inklusive nöd- vändiga patientdemonstrationer. Två områden, som bör beröras redan i denna översiktskurs, är, som kommittén särskilt vill påpeka, den psykosomatiska medicinen samt geriatriken. Den psyko- somatiska medicinen avhandlas många gånger bäst av annan lärare än huvud- läraren, och i så fall av en psykiatriker. Kommittén anser, att innehållet i över— siktskursen icke bör fastställas i studie- planen utan bör planeras av läraren i samråd med professorn i invärtes medi— cin. För att belysa uppläggningen och avsikten med kursen vill kommittén med ett exempel åskådliggöra hur en sådan översiktskurs kan tänkas bli an- ordnad. Med denna uppräkning av ru- briker avses ej att någon systematisk genomgång av samtliga till rubriken hö- rande sjukdomar skall ges, utan ett mindre antal vanliga och typiska till— stånd bör utväljas för undervisningen. Beträffande översiktskursen i kirurgi föreslår kommittén att omfattningen
Timmar Internmedicinens utveckling .......... 1 Infektionssjukdomar (inkl. tbc och lues) Lungsjukdomar ...................... Hjärt- och kärlsjukdomar ............ Digestionsorganens sjukdomar ...... . . Njursjukdomar Ämnesomsättningssjukdomar Endokrina sjukdomar ................ Reumatiska sjukdomar ............... Blodsjukdomar Nervsjukdomar Geriatrik Psykosomatisk medicin ...............
Summa 45
utgör 30 timmar. Filmförevisning i an— slutning till undervisningen torde vara värdefull. Innehållet bör icke fast— ställas en gång för alla, utan kursen hör planläggas av läraren i samråd med professorn i kirurgi. För att belysa syf- tet med kursen vill kommittén ange en tänkbar uppläggning av densamma.
Exempel på översiktskurs :" kirurgi.
Kirurgiens utveckling . . . .
Antiseptik, aseptik, kemoterapeutika, antibiotika
Anestesi .............................
Arbetet på en kirurgisk sjukavdelning, det operativa arbetets organisation . . Sår och särbehandling, inflammatoriska tillstånd . .......................... Akuta bukfall och urologiska fall Frakturer, luxationer och andra trau— matiska skador . Blödning, chock, chockbehandling, väts- kebalans Brännskador, kylskador ..............
Varicer, trombos, emboli .............. Bråck Kirurgisk tuberkulos .
Tumörkirurgi Operativ behandling vid magsår, gall— sten, hjärt—kärl-sjukdomar, lungsjuk—
......................... ......
Summa 30
Lärarna vid översiktskurserna i me- dicin och kirurgi bör under kursen i patologi under några timmar demon- strera kliniska fall i anslutning till un- dervisningen i fråga. Demonstrationer-
na kan avse exempelvis följande: in- flammation (t. ex. erysipelas, infekterat sår, lymfangit, Iymfadenit); cirkula- tionsrubbningar (t.ex. hjärtinkompen— sation med ödem, chock, cyanos, vari- cer, bensår, gangrän); hypertrofi, atro- fi (prostatahypertrofi, muskelatrofi ef- ter barnförlamning, inaktivitetsatrofi); missbildningar (t. ex. kluven gom); svulster (t. ex. hudkräfta, cancer mam- mae, malign tumör med metastaser).
Under det propedeutiska året bör även ges en propedeutisk kurs i social- medicin. Denna kurs skall ge de stude- rande en introduktion till den förebyg- gande hälso- och sjukvårdens betydelse och arbetssätt. Kommittén diskuterar utförligt undervisningen i socialmedi— cin och hygien i ett särskilt kapitel och redogör där närmare även för den pro- pedeutiska kursen i socialmedicin, som föreslås få en tid av 15 timmar.
En kurs i kliniska undersökningsme- toder bör ingå i det propedeutiska året. Kursen, som är avsedd att motsvara den nuvarande kursen i fysikalisk diagnos- tik, skall göra den studerande förtrogen med den kliniska undersökningen av en patient. Därvid beaktas icke blott den fysikaliska diagnostiken utan även and- ra undersökningsmetoder, som i första hand användes av den studerande un- der hans fortsatta kliniska tjänstgö- ringar. Under kursen demonstreras och övas auskultation och perkussion med hänsyn till dessa metoders betydelse för diagnostiken av lung- och hjärtsjukdo- mar. De studerande skall även lära sig den stora betydelsen av den direkta in- spektionen av patienten samt av palpa- tionen vid diagnostiken av ett stort an- tal sjukdomar. Palpation av lymfkörtlar, buk- och bäckenorgan, undersökning av leder etc. inövas. De bör vidare lära sig göra ett nervstatus, varvid lämpligen en neurolog undervisar under 2 timmar. En psykiatriker bör ge 5 timmars un-
dervisning i grunderna i psykisk under- sökningsteknik och anamnesupptagning samt vissa elementära medicinskt-psy- kologiska synpunkter på sjuka män— niskor. Även i övrigt skall de studeran- de instrueras i fråga om anamnesupp- tagning och journalskrivning.
Vid undervisningen i kliniska under- sökningsmetoder skall lärarna redan från de studerandes första kontakt med patienter klargöra, hur läkaren skall uppträda inför sjuka människor och de- ras anhöriga. Vikten av att den blivande läkaren medvetet lär sig iaktta oklan- derliga ”bedside manners” bör inskär- pas, och olika omständigheter och de- taljer härvidlag bör vid lämpliga till- fällen påpekas. I dessa sammanhang bör lärarna även uppehålla sig vid läkarens personliga hygien och de krav som kan ställas härvidlag.
Kursen i kliniska undersökningsme- toder bör sammanlagt omfatta 45 tim— mars föreläsningar och demonstratio— ner, varjämte de studerande får prak- tiskt öva de olika undersökningsmeto- derna i små grupper eller enskilt. Kom- mitténs förslag innebär jämfört med tidigare undervisning en viss ändring i kursens uppläggning med en ökning av undervisningen rörande invärtes-medi- cinska, neurologiska och psykiatriska undersökningsmetoder. Kursen bör där- för i framtiden som regel ges på invär- tesmedicinsk klinik. Läraren skall vara invärtesmedicinare. Detta blir även nödvändigt, emedan kommittén föreslår en omläggning av undervisningen i ftisi- ologi, som i stor utsträckning kommer att ta lungklinikernas specialister och patientmaterial i anspråk för en sär— skild undervisning i detta ämne.
De studerande bör vidare under det propedeutiska året delta i en klinisk laborationskurs, där de får övning i de kemiska och fysiologiska laborationer och prov, som de skall använda vid
sina fortsatta kliniska tjänstgöringar. Kommittén behandlar närmare denna laborationskurs i samband med sitt för- slag till undervisning i klinisk kemi och klinisk fysiologi och vill här endast om- nämna, att kursen enligt förslaget bör omfatta 20 timmars föreläsningar och 40 timmars laborationer.
Som redan antytts, bör en propedeu- tisk röntgenkurs anordnas, omfattande 15 timmars föreläsningar och demon- strationer. Kursen är avsedd att ge de studerande en första kännedom om de röntgendiagnostiska metodernas an— vändning och betydelse i det kliniska arbetet. Radioterapien bör beröras un- der kursen. Undervisningen bör vidare innefatta 2 timmars föreläsningar om risker vid radiologiskt arbete och nöd- vändiga skyddsåtgärder härcmot. Kom— mittén behandlar i samband med sitt förslag rörande röntgendiagnostik- och radioterapiundervisningen denna kurs, varför kommittén för detaljer hänvisar till avsnitten i fråga.
Under det propedeutiska året bör de studerande slutligen delta i en demon- strationskurs i sjukvårdsteknik och fy- sikalisk terapi under 20 timmar. För- slag om kurser i dessa ämnen framför- des även av LS. Under kursen skall de studerande dels informeras angående sjukhusorganisation och praktiskt sjuk- vårdsarbete, som utföres av sjuksköter- skor och annan sjukvårdspersonal, dels i anslutning till demonstrationer lära känna mera speciella ingrepp, såsom injektioner, blåstappning, lumbalpunk- tion, thorakocentes, rektoskopi, blod- transfusion, intravenöst dropp etc. I fysikalisk terapi bör de studerande gö- ras förtrogna med de vanligare behand- lingsformerna, såsom massage, rörelse— behandling, bad samt värme- och ljus- behandling. Praktiska övningar i större utsträckning torde ej kunna medhinnas under denna kurs. De studerande kom-
mer att få tillfälle till praktiska öv- ningar under senare tjänstgöringar på sjukavdelningarna.
För att ge en klar bild av omfatt- ningen av hela antalet kurser och tjänst— göringar under det propedeutiska året har kommittén sammanställt antalet föreläsningar samt antalet demonstra— tioner, obduktioner, laborationer och
liknande schemabundna undervisnings- timmar för hela året i följande tabell.
Det framgår av undervisningstiden i tabellen, att det på hela undervisnings- året faller 595 schemabundna undervis- ningstimmar, av vilka omkring två tred- jedelar är föreläsningar. Det kan vid första anblicken förefalla, som om detta betyder en mycket stor studiebörda
Schemabunden undervisningstid under det propedeutiska året.
Patologi .............................. Bakteriologi Socialmedicin ......................... Översiktskurser: Medicin (inkl. psykosomatisk medicin) Kirurgi ............................. Kliniska undersökningsmetoder ........ Klinisk laborationskurs ............... Höntgenkurs .......................... Demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi ................ Farmakologi ..........................
110 tim. förel. jämte 75 tim. obduktioner. 50 jämte 30 tim. laborationer. 15
45 30 45 20 15
(inkl. demonstrationer). jämte 40 tim. laborationer.
20 tim. demonstrationer.
65 jämte 35 tim. laborationer.
Summa 395 timmars föreläsningar jämte 200 timmars praktiskt arbete.
under året. Så är emellertid enligt kom- mitténs mening knappast fallet. Om man beräknar, att det propedeutiska året innehåller åtta undervisningsmåna- der, kommer undervisningen per månad att omfatta knappt 75 undervisnings— timmar, vilket med 25 undervisnings- dagar per månad betyder något mindre än 3 undervisningstimmar per dag. Av dessa timmar utgörs dessutom i ge- nomsnitt något mindre än två av före— läsningar. Det förefaller således kom- mittén fullt klart, att den studerande bör erhålla god tid för enskild övning och inläsning av de olika ämnena, för- utsatt att dagsschemat planeras på ett sätt, som icke i onödan sönderstyckar dagarna. Antalet undervisningskurser kan måhända också förefalla högt, men man måste vid bedömningen ta i be- traktande, att flertalet av dessa kurser är korta och skall fördelas över en för- hållandevis lång tid, vilket gör, att den studerande i allmänhet icke samtidigt
behöver syssla med flera än tre kurser. Om tentamina förlägges till skilda tider av året, torde de studerande genom att fortlöpande arbeta med inläsningen av ämnena kunna fullfölja studierna med en normal arbetstakt.
Till belysning av studiebördan under det propedeutiska året vill kommittén anföra några siffror från andra länder. I Danmark och Norge innebär de nya studieplanerna en arbetsdag på 6—8 timmars schemabundna studier under de propedeutiska terminerna. I Förenta staterna arbetar enligt av kommittén in- hämtade upplysningar de flesta medi- cinska skolor med ett betydligt större antal schemabundna föreläsnings- och laborationstimmar per studieår, nämli— gen i regel mellan 1 000 och 1 100. Man har till och med ansett sig föranlåten att uppställa ett maximiantal, som icke bör överskridas, och vilket fixerats till 1 100 timmar per år. Man räknar även med att den studerande hinner fullfölja
inläsningen av de olika ämnena jämsi- des med den schemabundna undervis- ningen. Kommittén anser för sin del, att de studerande skall kunna fullfölja det här föreslagna propedeutiska året utan att utsättas för en alltför tyngande arbetsbörda.
Av stor betydelse är det propedeu- tiska årets planläggning vid de olika lärosätena. Det ligger i sakens natur, att en studieperiod, under vilken flera olika ämnen skall undervisas, noga måste planeras för att den studerande skall kunna passera de olika kurserna i en pedagogiskt riktig ordning och för att all överbelastning under vissa perio— der skall kunna undvikas. Kommittén föreslår därför, att det propedeutiska året vid varje lärosäte planeras av un— dervisningsnämnden i intimt samråd med de olika lärarna. Planerna bör överses årligen och fastställas av fakul- teten (kollegiet). En klinisk amanuens för det propedeutiska året bör biträda lärarna vid koordination av undervis- ningen samt utöva den löpande tillsy— nen av studenterna. Amanuensen kan lämpligen vara placerad på den medi- cinska kliniken och samtidigt tjänstgöra som amanuens vid översiktskurserna i medicin och kirurgi samt vid kursen i kliniska undersökningsmetoder. I Stock-
holm torde två sådana amanuenser be- höva tillsättas, en för vardera av under- visningsklinikerna.
Kommittén finner det icke lämpligt, att studieschemat för det propedeutiska året fastlåses vid en för alla lärosätena gällande ordning. En viss olikhet mel- lan lärosätena torde av lokala skäl vara ofrånkomlig, och en sådan olikhet kan därtill erbjuda fördelar, därför att den ger erfarenheter av resultatet av varie- rande sätt att planera en dylik tidsen- het. Vissa förhållanden torde emellertid böra beaktas vid planeringen.
För att erhålla en riktig följd mellan de olika undervisningsämnena bör man inleda det propedeutiska året med pa— tologi och bakteriologi. Patologiunder— visningen utsträckes över en större del av det propedeutiska året, förslagsvis över cirka sex undervisningsmånader, vilket ger tillfälle till en viss samord- ning med de kliniska översiktskurserna. Bakteriologien däremot slutförs relativt snart och torde i allmänhet icke behöva sträcka sig över mer än två månader. Under de följande månaderna bör de kliniska översiktskurserna pågå, medan kliniska undersökningsmetoder, labora- tionskursen och de sjukvårdstekniska demonstrationerna följer successivt, se- dan de studerande åhört en del av över-
Exempel på planläggning av ett propedeutiskt år.
Översikts-
Patol. . ' kurs Soc. med.
"3 E
J:: .::
Sjukv. tekn. o. fysik. terapi
Klin. und. met.
Prop. rtg. kurs
Lab. kurs
10 10 10 10 5 10 10 10
siktsföreläsningarna. Farmakologistu- diet förlägges till det propedeutiska årets två sista månader och får icke avsevärt överskrida denna tid. Med en sådan allmän uppläggning av det pro- pedeutiska året kommer tentamenspe- rioderna under året att kunna skiljas från varandra, och den studerande kommer icke att vid någon tidpunkt av det propedeutiska året behöva studera mer än ett fåtal olika ämnen.
Med utgångspunkt från de framförda synpunkterna har kommittén gjort upp ett exempel till uppläggning av det pro— pedeutiska året. Kommittén vill ånyo understryka, att exemplet icke avser att läggas till grund för en generell bestäm- melse utan blott tänkes illustrera de allmänna principer i planläggningen, som kommittén redogjort för. Det visar dessutom att det propedeutiska året kan planeras med en jämn och rimlig stu- diebörda under hela året.
Enligt nu tillämpad studieordning får de studerande inlära varje stort ämne för sig i successiv följd. Den här före— slagna studieplanen är mera baserad på koordination. Ett intimt samarbete mel- lan de teoretiska institutionerna och klinikerna är förutsättningen för att denna undervisningsplan skall ge ett gott resultat.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag till undervis- ningsplan för det propedeutiska året innebär en omläggning och utökning av ett flertal ämnen och tillkomsten av andra kurser. En anslagsberäkning har i andra sammanhang utförts för ämnena patologi, bakteriologi, farmakologi, so- cialmedicin, propedeutiska röntgenkur- sen (se kap. om röntgendiagnostik) och den kliniska laborationskursen (se kap. om klinisk kemi och klinisk fysiologi). För dessa ämnen behöver kommittén så—
ledes icke redovisa särskilda anslags- krav i samband med detta kapitel. Nedan skall kommittén dels redovisa ett för- slag till organisation av de propedeu- tiska kurserna vid de olika lärosätena, dels beräkna kostnaderna för de kurser, som icke redovisats på annan plats, nämligen översiktskurserna i medicin och kirurgi, kursen i kliniska under— sökningsmetoder och de sjukvårdstek- niska demonstrationerna.
I Uppsala kommer enligt kommitténs förslag studerande att intas två gånger årligen till propedeutiska kurser till ett antal av ca 30 varje gång. Kommittén föreslår, att varje terminsgrupp under— visas som en enhet i såväl de teoretiska som de kliniska kurserna. Kurser i pato- logi, bakteriologi och farmakologi ges två gånger årligen på respektive institu- tioner. Återstående propedeutiska kur- ser meddelas på akademiska sjukhuset. översiktskursen i medicin anordnas på den medicinska kliniken av särskild lärare mot arvode. Kurs i kliniska un— dersökningsmetoder bör tills vidare på grund av den stora undervisningsbelast- ningen i övrigt på medicinska kliniken, liksom hittills, ges av lärare på lung- kliniken mot arvode. För kursen beräk— nas ett arvode för den särskilda under- visningen i neurologi och psykiatri, om denna ej fullgörs av ordinarie lärare. Läraren bör därvid i samarbete med medicinska kliniken även utnyttja den- na kliniks material. Översiktskursen i kirurgi bör ges på kirurgiska kliniken av särskild lärare mot arvode. Den pro- pedeutiska kursen i socialmedicin skall meddelas av de ordinarie lärarna i so— cialmedicin och hygien på lämplig un- dervisningslokal inom akademiska sjuk- huset. Den propedeutiska röntgenkur- sen ges av ordinarie lärare vid röntgen- avdelningen och de sjukvårdstekniska demonstrationerna jämte den fysikaliska terapien av särskilda lärare på medi-
cinska eller kirurgiska klinikerna. Den kliniska laborationskursen meddelas av de ordinarie lärarna i klinisk kemi och fysiologi på respektive institutioner. Samtliga nu diskuterade kurser ges två gånger årligen och i det fall, där sär- skild lärare förordnas, beräknas arvo- det enligt de av kommittén generellt tillämpade principerna med 50 kronor för föreläsning eller därmed jämställd undervisning samt i tillämpliga fall er- sättning för utförda förhör. En tjänst som klinisk amanuens vid de propedeu- tiska kurserna inrättas.
I Lund—Malmö skall propedeutiska kurser anordnas med ca 30 deltagare varje termin. För att undervisningsbör- dan på ett rimligt sätt skall fördelas mellan de båda medicinska klinikerna bör varannan få sin inledande kliniska utbildning i Lund och varannan i Malmö. De studerande, som följer den kliniskt-propedeutiska undervisningen i Lund, bör undervisas i patologi, bak- teriologi och farmakologi vid respek- tive institutioner i Lund. De fullgör samtliga kliniska kurser vid lasarettet i Lund, där undervisning anordnas på liknande sätt som vid akademiska sjukhuset i Uppsala, endast med den skillnaden, att kurserna anordnas en gång årligen. Kursen i kliniska un— dersökningsmetoder bör dock ges på medicinska kliniken, varvid i lämplig utsträckning andra klinikers patient- material utnyttjas. Läraren i fysikalisk diagnostik bör i fortsättningen enligt kommitténs förslag undervisa i ftisio- logi. De studerande, som hänvisas till Malmö, föreslås få sin patologiundervis— ning vid den planerade institutionen i Malmö. Kurserna i allmän bakteriologi och allmän farmakologi fullgörs vid respektive institutioner i Lund. Denna anordning kan genomföras utan svårig— het, om undervisningsdagarna fördelas på lämpligt sätt på de två studieorterna,
så att de studerande slipper resa mer än högst en gång dagligen däremellan. Det bör för Övrigt framhållas, att un- dervisning i Lund och Malmö samtidigt endast torde behöva förekomma under det propedeutiska årets första skede samt i ringa omfattning under någon av dess sista månader. Den kliniska under— visningen bör helt förläggas till all- männa sjukhuset i Malmö, där särskilda arvoden beräknas i enlighet med vad som skett för den propedeutiska under— visningen vid lasarettet i Lund. En skillnad blir dock, att undervisningen i socialmedicin anförtros den lärare i socialmedicin, som mot arvode under- visar vid allmänna sjukhuset. En tjänst som klinisk amanuens inrättas i var- dera Lund och Malmö.
I Stockholm bör studerande ävenle- des tas in till det propedeutiska året två gånger årligen, dvs. i början av varje termin. Därvid måste liian emel- lertid beräkna. att mellan 50 och 60 studerande skall undervisas varje ter- min. För ämnena patologi, bakteriologi och farmakologi erbjuder detta ingen svårighet, eftersom undervisningen re- dan dimensionerats efter ett dylikt an- tal. Undervisningen i patologi bör för vartannat intag ske vid karolinska sjuk- husets patologiska avdelning och för vartannat intag vid Sabbatsbergs sjuk- hus patologiska avdelning. Undervis- ningen i bakteriologi och farmakologi meddelas som hittills vid karolinska in- stitutets respektive institutioner.
Även i fråga om de propedeutiska kurserna i socialmedicin och röntgen- diagnostik samt den kliniska labora- tionskursen bör undervisning ske för hela gruppen på ca 60 studenter samti- digt. Vartannat intag får sin undervis- ning i dessa ämnen på karolinska sjuk— huset och vartannat på serafimerlasa- rettet. Denna undervisning bör såtillvida sammanfalla med patologien, att de stu-
derande, som får sin patologiundervis- ning på karolinska sjukhuset, även full- gör nyssnämnda kurser på detta sjukhus. De studerande, som skall följa kurserna i fråga på serafimerlasarettet, får således sin patologiundervisning vid Sabbats- bergs sjukhus.
Kurserna i socialmedicin, röntgen- (liagnostik och kliniska laborationer bör ges av de ordinarie lärarna i äm- nena vid respektive sjukhus. För åter- stående undervisning, nämligen över- siktskurserna i medicin och kirurgi, kursen i kliniska undersökningsmetoder samt demonstrationskurs i sjukvårds- teknik och fysikalisk terapi, fordras en ytterligare uppdelning av de studerande med hänsyn till deras antal. Kommittén föreslår därför, att sådan undervisning anordnas vid ytterligare två sjukhus i Stockholm, nämligen vid S:t Eriks sjuk- hus och Sabbatsbergs sjukhus. För ifrågavarande undervisning bör således varje propedeutisk grupp delas i två hälfter, varvid av de studerande som får sin huvudsakliga undervisning vid karolinska sjukhuset, halva antalet hän- visas till S:t Eriks sjukhus, medan halva gruppen av studerande vid serafimer— lasarettet hänvisas till sjukhus.
Den föreslagna anordningen innebär att arvoden, avseende den senast nämn- da undervisningen, beräknas för en kurs årligen vid vartdera karolinska sjukhu- set, S:t Eriks sjukhus, serafimerlasaret— tet och Sabbatsbergs sjukhus. Vidare bör beräknas amanuensarvoden för kur- ser i kliniska undersökningsmetoder vid S:t Eriks och Sabbatsbergs sjukhus. Ytterligare bör inrättas två tjänster som
Sabbatsbergs
Kostnadsberäkning
klinisk amanuens vid de propedeutiska kurserna, varvid den ene amanuensen avses för karolinska sjukhuset och den andre för serafimerlasarettet.
I Göteborg bör studerande intas till det propedeutiska året två gånger år- ligen med ca 30 elever per termin. Undervisningen i patologi, bakteriologi och farmakologi bör ske vid två kurser årligen vid medicinska högskolans re— spektive institutioner. Likaledes bör de propedeutiska kurserna i socialmedicin och i röntgendiagnostik samt de kli- niska laborationskurserna ges vid re- spektive högskoleavdelningar på Sahl- grenska sjukhuset. Den övriga prope- deutiska undervisningen, nämligen över- siktskursen i medicin, kursen i kliniska undersökningsmetoder samt de sjuk- vårdstekniska demonstrationerna, bör däremot förläggas till Vasa sjukhus. En— ligt vad kommittén inhämtat finns på detta sjukhus ett stort och för berörda undervisning synnerligen lämpligt pa- tientmaterial. Kommittén föreslår där- för, att arvoden för hela denna under- visning utgår till två av överläkarna vid nämnda sjukhus, vilka sköter den pro- pedeutiska undervisningen för vartan- nat intag. Vardera läraren bör ha en klinisk amanuens som medhjälpare vid undervisningen. Denne amanuens bör även tjänstgöra som amanuens för de propedeutiska kurserna i övrigt för re- spektive intag. översiktskursen i ki- rurgi bör ges mot arvode av särskild lärare vid Sahlgrenska sjukhusets kirur- giska klinik, varvid lämpligen lärare från vardera kirurgiska kliniken alter- nerande svarar för undervisningen.
Uppsala. För lärare vid två översiktskurser i medicin beräknas ett arvode av 5 000 kronor, vari förutom ersättning för själva föreläs— ningarna även ingår gottgörelse för 5 timmars medverkan i patologi- undervisningen. För lärare vid två översiktskurser i kirurgi beräknas
ett arvode av 3500 kronor, i vilket belopp inräknats motsvarande särskilda gottgörelse som i fråga om översiktskursen i medicin. För lärare vid två kurser i kliniska undersökningsmetoder beräknas ett arvode av 4950 kronor, vari även ingår ersättning för förhör. Vidare beräknas för lärare vid två demonstrationskurser i sjukvårds- teknik och fysikalisk terapi ett arvode av 2 000 kronor. Nuvarande arvode till ledare av två kurser i allmän sjukvårdsteknik indrages. Slutligen tillkommer en förste underläkare som amanuens för den propedeutiska undervisningen. VIII huvudtiteln 5 000 + 3 500 + 4 950 + 2 000 — 1 100 = 14 350 kr. XI huvudtiteln 20 664 kr. Lund. För lärare vid envar av följande kurser, nämligen översikts- kursen i medicin, översiktskursen i kirurgi, kursen i kliniska under- sökningsmetoder samt demonstrationskursen i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi beräknas arvoden enligt motsvarande grunder som för Uppsala och med nedan angivna belopp. Nuvarande arvode till ledare av tre kurser i allmän sjukvårdsteknik, 1 650 kronor, indrages. En befattning som klinisk amanuens för hela den propedeutiska undervisningen inrättas. 2500+1750+2475+1000—1650+12736= 18811 kr.
Malmö. Arvoden beräknas för motsvarande kurser som i Lund, var- jämte en befattning som klinisk amanuens inrättas.
2500+1750+2475+1000+12736=
Stockholm. För lärare vid ettvart av karolinska sjukhuset, S:t Eriks sjukhus, serafimerlasarettet och Sabbatsbergs sjukhus, där årligen kommer att anordnas en översiktskurs i medicin, en översiktskurs i kirurgi, en kurs i kliniska undersökningsmetoder samt en de— monstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi, beräknas arvoden med samma belopp, som redovisats för Lund. Nuvarande arvoden till lärare vid propedeutiska kurser i de viktigaste kliniska undersökningsmetoderna, 13000 kronor samt till lärare vid prope- deutiska kurser i allmän kirurgi och i allmän sjukvårdsteknik, 3 200 kronor, indrages. Likaså indrages nuvarande arvode till biträdande lärare i medicinsk rörelsebehandling, 3600 kronor. Vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet inrättas vardera en befattning som underläkare (amanuens) för den propedeutiska undervisningen vid dessa sjukhus. För underläkare vid S:t Eriks sjukhus och Sabbats- bergs sjukhus beräknas vartdera ett arvode av 2 000 kronor för hand- ledning av de studerande vid kurserna i kliniska undersöknings- metoder. Nuvarande ersättning (arvode jämte fyllnadsarvode, dyr- tids- och kristillägg) åt två amanuenser vid den medicinska under- visningen vid S:t Eriks sjukhus indrages. VIII huvudtiteln 4 X (2 500 + 1 750 + 2 475 + 1 000) — 13 000 _ —3200—3600+ 2000 +2000—20 124—20124 = —25148 kr.
XI huvudtiteln 21 924 + 21 924 = 43 848 kr.
Göteborg. För lärare vid Vasa sjukhus, där årligen två översiktskurser i medicin, två kurser i kliniska undersökningsmetoder och två de— monstrationskurser i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi kommer att anordnas, samt för lärare vid Sahlgrenska sjukhuset, dit årligen två översiktskurser i kirurgi kommer att förläggas, beräknas två skilda serier arvoden med nedan angivna belopp. Nuvarande arvo- den till lärare vid två kurser i fysikalisk diagnostik, 4000 kronor, till lärare vid två kurser i allmän sjukvårdsteknik, 1 100 kronor, samt till lärare vid två kurser i allmän kirurgi, 2 000 kronor, indrages. Två befattningar som klinisk amanuens inrättas vid Vasa sjukhus. Nuvarande befattning som klinisk amanuens i fysikalisk diagnostik indrages. 2 x (2500 + 1 750 + 2475 + 1 000) ——4000——1 100—2000 + + 16 600 +16 600 _— 16 600 = 24 950 kr.
VIII huvudtiteln 53 424 kr. XI huvudtiteln 64 512 kr
Summa 117936 kr.
Kap. 24. MEDICIN
lämnas en skildring av hur undervis— ningen i medicin för närvarande ut— formas inom ramen för dessa bestäm- melser.
Uppsala. Under två månaders prope- deutiska kurser skall de studerande följa de kliniska föreläsningarna i me- dicin och kirurgi.
Därefter följer sex månaders tjänst- göring, alternerande varannan dag vid de medicinska och kirurgiska klini- kerna. Under denna tid ges följande undervisning i medicin.
Nuvarande undervisning
De propedeutiska kurserna samt un— dervisningen i medicin och kirurgi fastställdes genom provisoriska före— skrifter är 1923, varvid undervisningen uppdelades i ett flertal perioder, olika utformade vid de tre lärosätena. En detaljerad redogörelse härför lämnas av LS (dell, s. 84—90). Då några väsentliga ändringar ej genomförts sedan dess, hänvisas till detta betänkande för ett mera detaljerat studium. I det följande
Tim. Kliniska föreläsningar 3 dubbeltimmar/vecka ........ 144 Polikliniska föreläsningar 3 timmar/vecka .......... 60 Diagnostiska undersökningsmetoder .................. 12 Klinisk kemi Röntgenkurs .
Obduktioner bevistas 4 timmar i veckan under hela tiden (96 timmar). Under de första fyra och en halv må- naderna av hela tjänstgöringsperioden undervisas endast ett intag av studenter,
under de sista en och en halv måna- derna undervisas två intag samtidigt. De studerande arbetar inalles tre månader på medicinsk vårdavdelning. Poliklinik— föreläsningarna åhörs endast under de
första fyra och en halv månaderna, då bägge kurserna ej får plats i poliklinik- föreläsningssalen. Något praktiskt ar— bete utföres ej på polikliniken under denna period utan sker under en senare tjänstgöring vid medicinsk poliklinik med ca 4 timmars dagligt arbete under en månad, som får fullgöras på valfri tid och även under ferierna. Föreläs- ningar åhörs icke samtidigt. Medicinundervisningen avslutas med fyra månaders assistenttjänstgöring. Tjänstgöringen fullgörs numera så gott som alltid i en följd och kan även ske på centrallasarett.
Hösten 1952 företogs en omläggning
Klin. förel. gande tjg.
av tjänstgöringen. De studerande kom- mer enligt det nya systemet att fullgöra fyra månaders medicintjänstgöring, en månads poliklinik (fristående) fyra månaders assistenttjänstgöring.
Lund-Malmö. Under två månaders propedeutiska kurser åhör de stude- rande föreläsningar i medicin i form
samt
av en särskild översiktskurs.
Därefter fullgörs fyra månaders grundläggande tjänstgöring vid medi- cinska kliniken, varefter följer fyra månaders fortsatt tjänstgöring på sam- ma klinik. Under denna tid åhör de studerande följande föreläsningar.
3 dubbeltimmar/veckaztlö timmar grundläg-
— 192 timmar
3 dubbeltimmar/vecka: 96 timmar fortsättn.—
tjg. Poliklin. före].
3 timmar/vecka : 48 timmar grundläggande tjgj _ 96 timmar 3 timmar/vecka : 48 timmar fortsättn.tjg.
Klin. före]. eller rond 2
(bitr. lärare) tjg.
Klin. rond 1 timme/vecka : 16 timmar fortsättn.tjg.
(bitr. lärare) Röntgenkurs
Under den grundläggande tjänstgö- ringen arbetar de studerande en månad på medicinsk avdelning. Under fortsätt— ningstjänstgöringen tjänstgör de två må- nader på avdelning, 14 dagar på poli- klinik och 14 dagar på centrallabora- toriet. Föreläsning i patologi åhörs 3 timmar per vecka under två månader varje termin. Obduktionsfall demonstre- ras 3 gånger per vecka. De tjänstgö- rande obducerar, alternerande två och två, 2 gånger per vecka under grund— läggande och 1 gång per vecka under fortsatt tjänstgöring. Årligen ges en fri- villig kurs i invärtessjukdomarnas la- boratoriediagnostik under en månad med 2 dubbeltimmar per vecka. Under fortsättningstjänstgöringen ges varje ter- min en frivillig kurs under två månader i reumatologi med föreläsning 1 dubbel- timme 2 gånger per vecka samt klinisk
dubbeltimmar/vecka : 64 timmar fortsättn.—
64 timmar 16 timmar
16 timmar
rond 1 dubbeltimme 2 gånger per vecka. Medicinstudiet avslutas med assistent- tjänstgöring under två månader. Denna kan även fullgöras på vissa centrallasa— rett.
Stockholm. Under två månaders pro- pedeutiska kurser åhör de studerande såväl de kliniska som de polikliniska föreläsningarna i medicin (klinikföre- läsningar 3 dubbeltimmar per vecka, poliklinikföreläsningar 1 1/2 timme 3 gånger per vecka). Därefter följer sex månaders tjänstgöring vid medicinsk klinik.
Tjänstgöringen på avdelningarna på- går fem månader och på polikliniken en månad. Undervisningen avslutas med två månaders assistenttjänstgöring.
Under de sex månadernas tjänstgö— ring åhör de studerande följande före- läsningar.
Klin. föreläsningar 3 dubbeltimmar/vecka ............ Poliklin. föreläsningar 3 timmar/vecka .............. Klin. kemi ........................... Klin. bakteriologi .................... Spec. ftisiologi (frivillig) .............
32 tim.
Spec. patologi (gemensamt för bägge grupper) 2 dubbel-
timmar/vecka
obd. demonstr. 3 dubbeltimmar/vecka .............. Röntgenkurs .........................
Göteborg. Undervisningen har påbör- jats under år 1952.
Tidigare diskussion
LS anförde, att ämnet medicin fått allt större omfattning och att det blivit allt svårare för en enda lärare att över- blicka hela ämnesområdet. En speciali- sering hade uppkommit inom sjukvår- den, vilket medförde att vissa patienter finge hänvisas till specialkliniker såsom avdelningar för tuberkulos, epidemiska sjukdomar, nervsjukdomar och reuma- tiska sjukdomar. Enligt LS måste under- visningen här anpassa sig efter före— liggande förhållanden. På de medicin- ska klinikerna funnes icke längre mate— rial, som belyste hela den invärtes medicinen. Den nödvändiga komplette- rande undervisningen skulle bäst läm- nas av speciallärare, som ägde den kliniska erfarenheten inom berörda om- råden och som hade tillgång till det nödvändiga patientmaterialet. LS för— ordade emellertid, att specialämnena icke skulle utbrytas ur ämnet medicin utan alltjämt undervisas inom ramen för moderämnet. Läraren i medicin måste vara så orienterad inom hela ämnesområdet och alltså även inom ämnets specialiteter, att han i sin un- dervisning förmådde ge den allmänna utbildning och de allmänna vyer över den invärtes medicinen, som krävdes. Den sammanfattande bedömningen av kunskaper och mogenhet, som låge till grund för examensbetyget, borde till- komma ämnesläraren i medicin. I un—
96 tim. 144 tim. 18—20 tim.
dervisningen i medicin borde enligt LS även ingå de delar av statsmedicinen och socialmedicinen, som berör ämnet. De olika delarna av den medicinska undervisningen planlades av LS på föl- jande sätt. I den propedeutiska under- visningen infördes en översiktskurs i medicin med 30 föreläsningar av sär- skild lärare och obligatoriskt förhör. För tjänstgöringen i medicin beräknade LS en tid av åtta månader. Denna tid uppdelades på två perioder. Under den första perioden, kallad den grundläggan- de tjänstgöringen, som omfattade fem månader, skulle de studerande få sätta sig in i sjukvårdsarbetet på en avdel- ning och få en viss erfarenhet av de all- mänt förekommande sjukdomarna. Den grundläggande tjänstgöringen skulle ge en någorlunda god allmän medicinsk orientering som grund för utbildningen av de kliniska specialfacken. Den andra perioden, kallad den fortsatta tjänstgö- ringen, skulle omfatta tre månader och förläggas till slutet av läkarutbildningen, eftersom ett mer djupgående och allsi- digt förstående av ämnet medicin förut- satte kunskaper i så gott som alla övriga läroämnen. Emellertid borde en- ligt LS icke någon principiell skillnad föreligga beträffande karaktären av de två tjänstgöringarna, utan de stude- rande skulle under bådadera i så stor utsträckning som möjligt delta i det praktiska arbetet. Hela tjänstgöringen borde förläggas till universitetsklinik. Under den grundläggande tjänstgö- ringen skulle den studerande få en sys—
tematisk översikt över invärtesmedici- nen, varjämte stort avseende borde fästas vid den polikliniska undervis- ningen, som skulle upptaga en tredjedel av tjänstgöringstiden. Under den fort- satta tjänstgöringen borde de stude- rande även följa de kliniska föreläs- ningarna samt under tillbörlig uppsikt få utföra tekniskt mer krävande under- sökningar och sjukvårdande ingrepp såsom lumbalpunktion, thorakocentes m.m. Kurser i fysikalisk terapi (12 undervisningstimmar, exklusive öv- ningstid), kliniska laborationer (10—15 föreläsningstimmar och obligatoriskt förhör) och dietetik (10 föreläsningar jämte 5 övningar på vardera 3 timmar) skulle även ingå i undervisningen. Un- der den fortsatta tjänstgöringen borde en föreläsningstimme per vecka ägnas åt undervisning i terapi, anordnad i seminarieform. Vid sidan av tjänstgö- ringarna i medicin föreslog LS sär- skilda kurser i epidemiologi (15 tim— mars föreläsningar samt tjänstgöring under tre månader), lungtuberkulosens klinik (en månads kurs med 15 föreläs- ningar samt en månads tjänstgöring vid ett tuberkulossjukhus) och reumatologi (10 timmars föreläsningar och tjänst- göring på reumatikeravdelning under en av de medicinska månaderna). Vid remissbehandlingen av LS förslag avstyrkte medicinska fakulteten 1 Upp— sala kursen i dietetik. Samma inställ- ning hade medicinska fakulteten i Lund, som därjämte föreslog, att även kursen i reumatologi skulle utgå. Karolinska institutets lärarkollegium föreslog, att en viss del av den fortsatta tjänstgö- ringen skulle kunna förläggas till en- dera en medicinsk lasarettsavdelning eller universitetsklinik. Undervisningen i reumatologi borde inordnas i den grundläggande tjänstgöringen i medicin. Medicinalstyrelsen anförde, att den fort- satta tjänstgöringen (assistenttjänstgö—
ringen) i så stor utsträckning som möj- ligt borde förläggas till de större delade sjukhusens och centrallasarettens medi— cinska avdelningar. Härigenom skulle möjlighet beredas klinikanterna till vidgad praktisk erfarenhet och närmare beröring med ett klientel av delvis annan sammansättning än det icke säl- lan något ensidiga kliniska materialet.
I sin överarbetning av det tidigare förslaget frångick LS kravet på förhör efter översiktskurserna i medicin och kirurgi. Ifråga om den fortsatta tjänst— göringen (assistenttjänstgöringen) an- såg de sig kunna tillstyrka, att den, om så befunnes lämpligt, helt eller delvis förlades till icke kliniska sjukhus. Vid remissbehandlingen av det överarbetade förslaget restes inga väsentliga anmärk- ningar mot detsamma.
Kommittén
Allmänna synpunkter. Läroämnet me- dicin intar en central ställning i den kliniska utbildningen. En tendens att bryta ut allt flera Specialämnen från de stora huvudämnena medicin och kirurgi har som bekant gjort sig gäl- lande de senaste åren. En dylik specia- lisering är säkert nödvändig och be- rättigad när det gäller forskning och även för vissa grenar av sjukvården. Långt driven specialisering kan emel— lertid också medföra nackdelar, vilka särskilt måste beaktas då det gäller un- dervisningen.
Den blivande läkaren bör redan i ett tidigt skede av studierna lära sig att betrakta människan som en enhet. Han måste förstå, att en patient är en sjuk människa och ej blott en person med ett eller annat sjukt organ. En av de viktigaste uppgifterna för lärarna i me— dicin är just att för eleverna samman— ställa olika fakta till en enhetlig sjuk- domsbild. Sjukhistorien, status, fyndet vid röntgenundersökningen, laborato-
rieproven, de olika specialisternas ut- låtande, allt bör kritiskt granskas och värderas och det hela användas för den slutliga syntesen, varvid psykologiska och socialmedicinska faktorer även be- aktas. Det gäller sålunda i princip att försöka sammansmälta och hopfoga de olika delarna till en enhet.
Med dessa förutsättningar finner kommittén, att ämnet medicin i den grundläggande allmänna läkarutbild- ningen icke bör splittras på ett så radi- kalt sätt, som skett och sker ifråga om sjukvården av patienter med olika in- värtesmedicinska åkommor. För vissa delar av invärtesmedicinen har visser- ligen de diagnostiska och terapeutiska metoderna blivit så specialiserade, att de icke ens ur undervisningssynpunkt lämpligen kan sammanföras med den centrala undervisningen i invärtesmedi— cin. Kommittén avser här neurologi, klinisk epidemiologi och ftisiologi, i vilka ämnen kommittén, delvis även av organisatoriska skäl, föreslår undervis— ning under särskilda kurser.
Organisationen av
undervisningen inom andra delar av internmedicinen bjuder även på problem med hänsyn till sjukvårdens fortgående specialise- ring. Särskilda kurser skulle kunna tänkas för t. ex. följande sjukdomsgrup- per: reumatiska sjukdomar, hjärtsjuk- domar, njursjukdomar, endokrina sjuk- domar, ämnesomsättningssjukdomar, blodsjukdomar, mag- och tarmsjukdo- mar och allergiska sjukdomar. Att sön- derbryta den grundläggande invärtes— medicinska undervisningen i så stort antal specialiteter torde emellertid knappast vara lämpligt.
Det synes emellertid vara möjligt att finna en form för samarbete mellan specialister på några av de nyss exemp- lifierade områdena i invärtesmedicin och huvudlärarna i ämnet. Den grund- läggande undervisningen bedrivs där-
vid alltjämt inom ramen för huvudäm- net men ges av specialister inom de olika områdena i den mån sådana finns att tillgå. Läraren i invärtesmedicin bör samråda med eventuella företrädare för dessa specialiteter och låta dem under en viss tid av den medicinska undervisningen träda in i stället för huvudläraren för att meddela undervis- ning i sitt specialfack. På detta sätt kommer specialundervisningen att för- läggas till samma tid som de övriga medicinska föreläsningarna, varigenom ämnets samhörighet med invärtesmedi- cinen ytterligare betonas. Den slutliga kunskapskontrollen bör ske i tentamen i invärtesmedicin.
En fördel med denna anordning är, att professorn i invärtesmedicin blir ansvarig för planeringen av hela ämnet och kan ge dess olika delar en lämplig omfattning i förhållande till deras he- tydelse i stort. Erfarenheten synes näm- ligen visa, att fristående Specialkurser tenderar att få en större omfattning än den allmänna läkarutbildningen kräver. Sådan undervisning har tidigare ofta givits såsom frivilliga kurser, ej sällan på kvällarna, men kommittén finner, att alla Specialkurser som är nödvändiga för blivande läkare bör ingå i den or- dinarie undervisningen. De specialister, som utnyttjas för sådan särskild under- visning inom ramen för invärtesmedi- cinen kan vara anställda vid universi- tetskliniken eller andra kliniker. Ur denna synpunkt torde det vara fördel- aktigt att bygga ut det nu tillämpade systemet att låta de olika biträdande överläkarna vid kliniken såvitt möjligt representera olika specialfack inom äm- net, till dess eventuellt självständiga befattningar inom specialiteten har in- rättats.
Utöver den katedrala undervisningen i specialämnena inom medicinen bör de studerande även få tillfälle att se ett
tillräckligt stort patientmaterial. Kom- mittén föreslår därför, att s.k. visit- ronder eller demonstrationer av lämp— liga fall på andra avdelningar anordnas under hela den medicinska tjänstgö- ringen. En viss kontakt med sådana spccialavdelningar bör uppehållas un— der den medicinska tjänstgöringen, oak— tat den studerande senare fullgör sär- skilda kurser på vissa av dem.
Medicinundervisningens organisation. Den invärtesmedicinska undervisningen bör enligt kommitténs mening fördelas på olika kurser och tjänstgöringar, för- lagda till skilda tider av utbildningen. De olika perioderna bör utformas allt efter sitt speciella syftemål. Undervis— ningen bör meddelas dels under det propedeutiska året, dels i form av en särskild kurs i medicin med samtidigt praktiskt arbete, dels slutligen under en assistenttjänstgöring.
Under det propedeutiska året bör undervisningen i invärtes medicin på- börjas med en översiktskurs i medicin (inklusive psykosomatisk medicin), omfattande 45 timmars föreläsningar. Kursen har utförligt skildrats i kapitlet om det propedeutiska året. Förhör an- ordnas icke efter översiktskursen.
Efter det propedeutiska året skall den studerande fullgöra kurs i medicin, omfattande fem månader. Under kursen anordnas 3 kliniska föreläsningar (dub— beltimmar) samt 3 polikliniska föreläs— ningar (enkeltimmar) per vecka. Vidare bör samordnad undervisning särskilt med kirurgi men även med andra äm- nen tillkomma. I detta syfte föreslår kommittén, att en klinisk konferens (dubbeltimme) anordnas varannan vecka, omväxlande på den medicinska och den kirurgiska kliniken. För lärar- nas del blir således uppgiften att orga- nisera en sådan konferens en gång per månad, men de studerande skall åhöra samtliga konferenser under de medi-
cinska och de kirurgiska kurserna, dvs. två kliniska konferenser per månad. Därvid bör även representanter för andra teoretiska och kliniska ämnen delta i lämpliga fall. Särskilt viktigt är därvidlag samarbetet med de socialme— dicinska lärarna, som under 12 timmar bör medverka i konferenser samt i kli- niska och polikliniska föreläsningar (se kapitlet om hygien och socialmedicin).
Under den medicinska kursen skall även regelbundet anordnas kliniska ronder under 40 timmar, varvid kurs- deltagarna helst bör fördelas i mindre grupper. Vissa av dessa ronder, de s.k. visitronderna, bör, som redan skildrats, avse demonstration av fall på special- kliniker och andra sjukavdelningar, t.ex. lungklinik, epidemisjukhus, reu— matisk klinik samt vårdhem för kro- niskt sjuka och åldringar. Sådana ron- der leds lämpligen av överläkaren på respektive sjukhus.
De studerande skall även delta i det praktiska arbetet på avdelningarna. För att ej splittra denna för hela utbild- ningen grundläggande tjänstgöring bör alla föreläsningar förläggas till förmid- dagarna, så att eftermiddagarna odelat kan ägnas åt praktiskt avdelningsar— bete. Mer än 3 eller i undantagsfall 4 föreläsningstimmar per dag bör därför ej upptas på schemat. De studerande bör ej under tjänstgöringen på sjukav- delningarna belastas med allt för myc- ket rutinarbete, som från didaktisk syn— punkt är mindre värdefullt, såsom rutinmässiga Weber-prov, sedimentun- dersökningar, hämoglobinbestämningar och räkning av röda blodkroppar.
Kommittén anser den polikliniska undervisningen synnerligen betydelse- full, då denna form av tjänstgöring mest liknar allmän läkarpraktik. De stude- rande bör därför dels få tillfälle att delta i arbetet på polikliniken under en viss tid, dels regelbundet under hela
medicinska terminen åhöra polikliniska föreläsningar. Att organisera poliklinisk undervisning på ett fullt tillfredsstäl- lande sätt, så att varje studerande får tillräcklig handledning, är vanskligt. Det fordras ett stort antal lärare och vidare mycket goda utrymmen, vilket man vid planering av nya undervisningssjukhus bör beakta. Kommittén anser, att en månads polikliniktjänstgöring under kursen i medicin kan vara lämplig. De studerande bör under denna månad ej arbeta på någon vårdavdelning utan koncentrera sig på det polikliniska ar— betet. Under hela medicinkursen ges polikliniska föreläsningar 1 timme tre gånger i veckan.
Från olika håll har det framhållits som en brist i undervisningen, att jour— tjänst för medicine kandidater ej kun— nat ordnas inom ämnet invärtesmedi- cin. På några undervisningssjukhus har man emellertid med stor framgång prö- vat ett dylikt system. Kommittén före- slår, att de studerande under medicin- kursen får som jourhavande kandidater delta i värden av akut sjuka patienter. Jourrum bör ställas till kandidaternas förfogande. Jourtjänsten kan lämpligen fullgöras tillsammans med den under- läkare, på vars avdelning den stude- rande har sitt praktiska arbete.
Undervisningen i medicin torde icke kunna avslutas med kursen i ämnet. Denna infaller nämligen under ett så tidigt skede av studierna, att den stude- rande saknar perspektiv på lärostoffet, framför allt på grund av bristande kunskaper i andra kliniska ämnen, av vilka de flesta har anknytning till in— värtesmedicinen. Först när övriga kli- niska kurser passerats, har den stude— rande förutsättningar att helt tillgodo— göra sig en avslutande undervisning i medicin. Vidare är det önskvärt, att den studerande i ett så betydelsefullt ämne som invärtesmedicin också får en
mer omfattande och växlande praktisk erfarenhet genom mera självständigt arbete än vad som är möjligt under den medicinska kursen. Dessa skäl har för- anlett kommittén föreslå att studiet i invärtesmedicin skall avslutas med fyra månaders assistenttjänstgöring. Denna assistenttjänstgöring bör förläggas till den sista perioden av den kliniska ut- bildningen efter fullgjorda kliniska kur- ser (se kapitlet om studieplanen). Assis- tenttjänstgöringen i medicin kan an- tingen i sin helhet förläggas till annat sjukhus eller delas upp med två måna- der på universitetsklinik och två må— nader på annat sjukhus. I sistnämnda fall synes de två månaderna vid klini- ken böra förläggas till den universitets- klinik, där den studerande genomgått kursen i medicin. Det ankommer på universitetskanslern att på förslag av vederbörande medicinska fakultet (kol- legium) ange de medicinska avdel- ningar, på vilka sådan tjänstgöring kan få ske. Kommittén vill här framhålla, att syftet med assistenttjänstgöringen ständigt bör beaktas av vederbörande lärare och överläkare. Den studerande bör således under denna tjänstgöring i möjligaste mån anförtros praktiskt ar- bete på egen hand och få delta i och själv utföra förekommande undersök- ningar och behandlingar. Övning i ge- nomlysning vid lung- och hjärtunder- sökning framstår här som en praktiskt viktig del i arbetet.
Tentamen i invärtesmedicin skall av- läggas först sedan den studerande full- gjort assistenttjänstgöringen i medicin. Tentamen förrättas av den lärare, som är chef vid den universitetsklinik, där denna tjänstgöring fullgjorts. Om den studerande fullgjort hela sin assistent- tjänstgöring vid icke klinisk avdelning, bör tentamen avläggas vid den medi- cinska klinik, där han fullgjort sin kurs i medicin.
Samarbete med kliniska och teoretiska discipliner. Undervisningen i röntgen- diagnostik skall enligt kommitténs me, ning ske i intim anslutning till den kli- niska undervisningen. Under kursen i medicin bör 1 timme per vecka ägnas häråt (se kapitlet om röntgendiagnos- tik). Om de lokala förhållandena så till- låter, skall de studerande som tjänstgör på medicinska kliniken — eventuellt fördelade på två grupper — även när- vara vid de ordinarie röntgenronderna. Moderna tekniska metoder att projicera röntgenfilm kan därvid komma till an— vändning.
Reilmalologien utgör en synnerligen viktig del av invärtesmedicinen. Ur so- cial synpunkt är de reumatiska sjuk- domarna av största betydelse, då de ej sällan leder till bestående invaliditet. På grund av det ofta mycket utdragna sjukdomsförloppet erfordras ett bety- dande antal sängplatser för dessa pa- tienter. Särskilda specialavdelningar har inrättats på vissa håll för forskning inom detta viktiga område och för vård av de talrika sjukdomsfallen. Detta har otvivelaktigt inneburit en viss avlast- ning för de allmänmedicinska avdel- ningarna.
Man har emellertid även diskuterat det berättigade i denna utbrytning av reumatologien från invärtesmedicinen. De reumatiska sjukdomarna, vilka de senaste åren betecknats såsom kollage- noser eller bindvävssjukdomar, är gi- vetvis allmänsjukdomar med symtom ej blott från lederna utan även mycket ofta från hjärta och andra inre organ. De moderna behandlingsmetoder, som nyligen framkommit, är säkerligen icke det sista i fråga om ledgångsreumatis- mens behandling, men de markerar tyd- ligt ämnets samhörighet med invärtes- medicinen i stort.
Från undervisningens synpunkt är det nödvändigt att i den mån vissa sjuk-
domsgrupper förflyttas från de medi- cinska klinikerna till specialkliniker undervisningen utbygges genom kom— pletterande utbildning vid dessa. Här- igenom vinner man också den garan— tien, att dessa sjukdomars dominerande sociala betydelse kan inskärpas hos de studerande av ämnesrepresentanten. På en specialklinik för reumatologiska fall torde man också bättre än på annat håll praktiskt kunna demonstrera betydel- sen av profylaktiska åtgärder mot upp- komsten av felställningar, vilka lätt ut- vecklas vid långvariga sjukdomstill- stånd av skilda slag. Där kan även prak- tiskt demonstreras betydelsen av fysi- kalisk terapi i olika former.
Där renmatologisk klinik finns, bör överläkaren enligt kommitténs mening ge undervisningen i reumatologi under medicinkursen. Den bör förslagsvis om- fatta 6—8 timmar jämte kliniska ronder på reumatologisk avdelning, motsva- rande ca 10 timmar. Undervisningen skall ingå som en del i den löpande undervisningen i huvudämnet invärtes- medicin.
Kommittén har övervägt lämpligheten av en särskild kurs i geriatrik. Otvivel- aktigt har detta ämne under de senaste decennierna fått allt större betydelse genom den tilltagande livslängden. Utvecklingen talar för, att denna be- tydelse i framtiden kommer att öka, varför de blivande läkarna bör få en god utbildning i ämnet. Kommittén har emellertid icke velat belasta studieord- ningen inom ämnet medicin med ytter— ligare en extra kurs men förutsätter, att ämnet beaktas i den ordinarie un- dervisningen. För att garantera ett visst antal timmar åt ålderdomssjukdomar- nas problem vill kommittén föreslå vi- sitronder på sjukavdelningarna på ål- derdomshem och på kroniska sjukhem. Dessutom bör några konferenser ägnas åt geriatriska problem, som på ett myc—
ket lämpligt sätt kan behandlas i denna form av undervisning. Det är sannolikt, att geriatriken i framtiden får en mera självständig plats som medicinsk spe- cialitet. Därvid bör också ämnet få ökat utrymme på undervisningsschemat. En stor del av den moderna medici- nens mest betydelsefulla framsteg har vunnits genom intim samverkan mellan teoretiska grundvetenskaper och prak- tisk medicin. Tillämpandet av strängt naturvetenskapliga metoder för att kon- trollera effekten av terapeutiska åtgär- der liksom överförandet av ursprungli- gen höggradigt specialiserad fysikalisk metodik (t. ex. stränggalvanometer för EKG, Geiger-Mäller—räknare för isotop- arbeten) till kliniskt rutinarbete fordrar ständig kontakt med grundvetenska- perna. I lika mån har man här att göra med forskning, undervisning och sjuk- vård. Medverkan av de teoretiska äm- nenas representanter är därför av stor betydelse även för medicinutbildningen.
Behovet av ett samarbete mellan sjuk- husens kliniker och de teoretiska in— stitutionerna har under de senaste åren således gjort sig allt mera gällande. Kli- nisk kemi, klinisk fysiologi och klinisk bakteriologi kan numera i betydelse jämställas med speciell patologisk ana- tomi. Större sjukhus har anställt egna kemister och på en del håll även fysio- loger och hakteriologer. Sådana special— utbildade teoretiker bör givetvis utnytt- jas även i undervisningen. De kommer säkerligen att i hög grad bidraga till att bryta den icke önskvärda isolering, som på vissa håll förefunnits mellan teore- tiker och kliniker, bl.a. genom att när— vara vid kliniska konferenser och delta i diskussionen där. Dessutom svarar de för särskilda föreläsningar och konfe— renser, var och en inom sitt specialom- råde. Några timmars genomgång av ur klinisk synpunkt särskilt viktiga ana- tomiska problem är även önskvärd och
befordrar kontakten mellan teori och praktik.
Under kursen i medicin bör inläggas en undervisning i klinisk kemi (se detta kapitel), omfattande 10 timmars före- läsningar och konferenser. Den bör be- handla det kliniska värdet av kemiska undersökningsmetoder och därtill be- handla vissa teoretiska kapitel inom kliniken.
Ämnet klinisk fysiologi (se detta ka- pitel) bör bli föremål för en undervis- ning av samma omfattning som den kliniska kemien med 10 timmars före- läsningar och konferenser. Det är uppenbart att representanterna för kli- nisk fysiologi och kemi kommer att spela en viktig roll vid de för medicin- ska och kirurgiska klinikerna gemen- samma konferenserna.
I klinisk bakleriologi föreslår kom- mittén (se kapitlet om bakteriologi) en undervisning i klinisk bakteriologi un- der medicinkursen, omfattande 10 tim- mars föreläsningar och demonstratio- ner.
Även om den kursmässiga undervis- ningen i patologi är avslutad under det propedeutiska året, skall de studerande hålla fortsatt kontakt med ämnet under kursen i medicin (se kapitlet om pato- logi). Kommittén föreslår därför, att 10 patologikonferenser, motsvarande 20 timmar, ges under kursen i medicin. Under kursen hör de studerande även bevista sektioner av sådana fall, vilka de haft tillfälle att iaktta på kliniken.
Undervisningen i farmakologi skall fortsätta under kursen i medicin, då man kan anta, att de studerande skall ha goda förutsättningar att tillgodogöra sig en undervisning i speciell farmako- terapi (se kapitlet om farmakologi). I anslutning till denna-kurs bör även andra former av terapi avhandlas. Un- dervisningen kan lämpligen ske i form av terapikonferenser, vid vilka även
någon kliniker bör vara närvarande för att delta i diskussionen. Härvid bör en systematisk behandling av de viktigaste kapitlen eftersträvas. Undervisningen skall omfatta 10 konferenser om var- dera ?. timmar.
Kommittén har föreslagit, att tenta— men i ämnena patologi, bakteriologi och farmakologi avlägges under det propedeutiska året. Den här skisserade anordningen med fortsatt undervisning i dessa ämnen under de kliniska stu— dierna anser kommittén likväl vara vik- tig och värdefull. Först genom samord- ning av sina kunskaper i patologi och terapi med vissa kliniska erfarenheter, vunna under medicin- och kirurgitjänst- göringen, får de studerande den avrund- ning och integration av kunskaperna i dessa ämnen, som är så betydelsefull för läkaren.
Undervisningens omfattning under medicinkursen.
Tim. Kliniska föreläsningar .............. 120 Polikliniska föreläsningar ........... 60 Visitronder eller demonstration av fall 40 Kliniska konferenser (medicin och ki-
rurgi) Röntgendiagnostik Patologikonferenser . Klinisk bakteriologi . Klinisk kemi Klinisk fysiologi .................... Terapikonferenser
Summa 330
Denna undervisning på 330 timmar omfattar all den katedrala undervisning och de mera fast ordnade kliniska de- monstrationer, som kommittén finner anledning föreslå. Med 20 arbetsveckor under kursen uppgår undervisningen således till 16 a 17 timmar per vecka. Enligt kommitténs mening bör rikligt utrymme kunna beredas de studerande i studieplanen för praktiskt arbete un- der kursen i medicin, och kommittén vill understryka vikten av att dessa möjligheter väl tillvaratas. En allmän mening torde nämligen råda därom, att undervisningens kvalitet väsentligen be- ror på omfattningen och arten av den praktiska övningen.
När det gäller att placera in ifråga- varande undervisning i ett schema för kursen i medicin, bör chefen för re- spektive medicinska klinik få utforma dessa planer i samråd med övriga lä- rare under kursen i medicin. Kommit- tén har för sin del gjort upp följande exempel på veckoschema för en kurs i medicin. Härmed avser kommittén dock endast att visa, att undervisningens om— fattning icke medför organisatoriska olägenheter och icke heller kan anses utgöra en alltför svår belastning för de studerande.
Exempel på veckoschema för kurs i medicin.
Kl.
Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag
09.00—11.00
12.00-13.00
13.00-14.00
14.00-
Klinisk kemi eller fysio- logi eller bakteriologi
Poliklinisk föreläsning
Klinisk föreläsning
Terapi— eller patologi- konferens
Visitrond på specialavd. eller demonstra— tioner
Poliklinisk föreläsning
Klinisk föreläsning
Röntgen- diagnostik
Avdelningsarbete
Klinisk föreläsning
Poliklinisk föreläsning
Konferens (varannan vecka)
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag till undervisning i invärtes medicin innebär en betydan- de intensifiering och utvidgning av un- dervisningen, främst därigenom att kommittén på olika punkter föreslår undervisning i form av kliniska kon- ferenser, Visitronder m. 111. Denna form av undervisning bör enligt kommitténs mening jämställas med katedral under- visning av hittillsvarande typ. Vid be- räkning av lärarbehovet måste därför antalet konferenstimmar per klinik uppskattas. Kommittén har härvidlag förutsatt, att minst en lärare från me— dicinkliniken skall delta i konferenser— na mellan medicin och kirurgi och i klinisk farmakologi och patologikonfe- renserna, samt därjämte förutsatt ett visst antal konferenstimmar för klinisk kemi, fysiologi och bakteriologi. Där- igenom framkommer ett behov av ca 295 undervisningstimmar för varje kurs i medicin.
Kommitténs beräkning klargör att varje universitetsklinik måste kunna redovisa ett betydande antal undervis- ningstimmar utöver vad professorn är skyldig meddela. Med hänsyn härtill och även med tanke på betydelsen av tillgång till högkvalificerade lärare inom huvudämnet medicin vill kommit- tén föreslå, att det vid varje universi— tetsklinik inrättas en extra ordinarie tjänst som lärare i medicin med lön motsvarande docents. Läraren i medicin avses få en undervisningsskyldighet lika med professors. Vid varje klinik behövs dessutom biträdande lärare, vil- ka bör avlönas med arvode i enlighet med kommitténs principer i detta av- seende. Kommittén finner det vidare nödvändigt att utöka de i undervis- ningen deltagande underläkarnas antal. De studerande behöver i de grundläg- gande kliniska ämnena medicin och
kirurgi en mera ingående och konti- nuerlig handledning i det praktiska ar- betet än i övriga kliniska ämnen. Kom- mittén föreslår därför att ytterligare en tjänst som klinisk amanuens, respektive underläkare, inrättas vid varje medi- cinsk undervisningsklinik.
Kommittén har vidare funnit sig för- anlåten att föreslå att de medicinska klinikerna i likhet med övriga institu- tioner erhåller viss teknisk personal, som huvudsakligen krävs för förbere- delser för undervisningen, såsom fram— ställning av fotografiskt material, skiop— tikonbilder m. m.
I Uppsala skall medicinkurs ges två gånger årligen med 30 deltagare på akademiska sjukhuset. Av den under- visningsvolym på 590 timmar årligen, som således erfordras vid kliniken, kommer på professorn 130 timmar och på läraren i medicin 130 timmar. För återstående undervisningstimmar be- räknas arvode på 14 500 kronor till två eller flera biträdande lärare, samt 2 000 kronor som efter ämnesföreträdarens förslag fördelas på specialföreläsare och som ersättning för ledning av visitron- der. Antalet kursdeltagare i Uppsala är enligt kommitténs mening för högt men de måste likväl tills vidare beredas plats på kliniken så att stockningar i studie- gången undvikes.
I Lund-Malmö bör intag till prope- deutiska kurser ske två gånger årligen alternerande i Lund och Malmö. För den efterföljande medicinkursen före- slår kommittén att terminsgruppen, så— som för närvarande sker, fördelas med halva antalet på vardera kliniken i Lund och Malmö. Universitetsklinikerna kom- mer således att få kurser i medicin två gånger årligen med 15 deltagare. Un- dervisningsvolymen per klinik blir den— samma som vid akademiska sjukhuset i Uppsala eller 590 timmar årligen. Här- ifrån bör vad beträffar Lund och Malmö
dragas för vardera kursen ca 35 tim- mar, som utgör den undervisning som beräknas åvila läraren i reumatologi. Kommittén föreslår därför, att vardera kliniken i Lund och Malmö utrustas med anslag till lärare i samma omfatt- ning som Uppsala, dock att arvodesbe- loppen till biträdande lärare i Lund och Malmö minskas med vardera 1 750 kronor.
I Stockholm planeras intag till pro- pedeutiska kurser två gånger årligen. Varje grupp får sin huvudsakliga un- dervisning på karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet. Kommittén föreslår att respektive grupper fortsätter med sin kurs i medicin på samma sjukhus. Detta betyder, att klinikerna vid dessa sjukhus två gånger årligen måste ge medicinkurs med 30 deltagare. Detta deltagarantal är emellertid enligt kom— mitténs mening för stort för att medge en helt tillfredsställande undervisning, särskilt beträffande den praktiska tjänst- göringen. Kommittén har ingående över— vägt olika möjligheter att fördela under- visningen på flera sjukhus för att för- bättra situationen. Sådana åtgärder är utan tvivel möjliga, men kommittén har icke ansett det ankomma på densamma att utreda alla de detaljer av ekonomisk och administrativ art som fordras för en dylik lösning. Kommittén har därför stannat vid ovanstående förslag som ett provisorium. Redan nu står det emel- lertid klart att en annan ordning bör eftersträvas, och kommittén anser för sin del att detta i framtiden bäst kan uppnås genom inrättandet av ytterli— gare en professur i invärtesmedicin vid karolinska institutet, vilken professur förlägges till något av Stockholms stads sjukhus. Kommittén förutsätter att in- stitutets lärarkollegium uppmärksam- mar detta behov och så snart som möj- ligt verkställer utredning angående en ny professurs lämpliga förläggning
m. m. Undervisningsvolymen vid karo- linska sjukhuset respektive serafimer- lasarettet blir med två kurser årligen densamma som vid akademiska sjuk— huset i Uppsala, varför kommittén före- slår att vardera kliniken får motsva- rande anslag till lärare.
I Göteborg skall intag till medicin- kurs ske två gånger årligen med 30 deltagare per kurs. De bägge universi- tetsklinikerna i medicin ligger på Sahl- grenska sjukhuset. Med hänsyn härtill föreslår kommittén efter samråd med ämnesrepresentanterna, att vardera kli- niken meddelar den katedrala under— visningen för varannan kurs, medan den praktiska tjänstgöringen alltid för- delas på de bägge klinikerna. Vid varje tillfälle kommer således vardera klini- ken endast att ha halva antalet tjänst- görande i medicinkursen i praktiskt kliniskt och polikliniskt arbete. Under— visningsbelastningen på vardera klini- ken blir hälften av vad som beräknas för akademiska sjukhuset eller 295 tim- mar per år. Om vardera kliniken i en- lighet med kommitténs förslag erhåller en lärare i medicin kommer denne och professorn att tillsammans meddela 260 1 timmar av denna undervisning. Då , klinikerna avses meddela praktisk un- dervisning under varje termin kan det emellertid förutses att lärarna i me- dicin under denna tid måste delta i ett större antal konferenstimmar än som har beräknats vid övriga kurser i me— ' dicin. Kommittén föreslår därför att arvode för ytterligare 30 undervisnings- timmar ställes till vardera klinikens ; förfogande. Arvode bör således beräk- nas för 65 timmars undervisning vid vardera kliniken med 3250 kronor. Härav bör 1000 kronor efter klinik- » chefens förslag fördelas som arvode till ' specialföreläsare och som ersättning för ledning av Visitronder och 2 250 kronor ' utgöra arvode för en biträdande lärare.
Nuvarande personal
Tjänster Sthlm L M KS Seraf.
Professor 1 1 1 Biträdande lärare 13 800 13 200 6 600 Poliklinikundervisning ................. 250 Undervisning vid kliniska ronder i medicin 800 Klinisk amanuens ..................... 2 Institutionsvaktmästare (12 lgr) ......... 1 Laboratoriebiträde (11 lgr) .............. 1 » (8 lgr) .............. 1 Kanslibiträde ......................... Kontorsbiträde ........................ 1
Kommitténs förslag
ProfeSsor 1 1 1 1 Lärare (Ce 30) 1 1 1 1 Biträdande lärare ..................... 12 750 12 750 14 500 Specialföreläsare ...................... 2 000 2 000 2 000 Poliklinikundervisning ................. _— Undervisning vid kliniska ronder i medicin —— Klinisk amanuens ..................... 3 Institutionsvaktmästare (12 lgr) .......... Laboratoriebiträde (11 lgr) .............. 1
» (8 lgr) .............. Kanslibiträde ......................... 1 Kontorsbiträde ........................
Tabellkommentar Av nuvarande anslagspost till biträ-
I Lund finns utöver de redovisade dande lärare i Göteborg, 15 400 kronor, tjänsterna en befattning som lärare i skall utgå arvoden på 4 400 kronor för reumatologi och en tjänst som klinisk år till envar av fyra lärare. Två av amanuens vid reumatologiska kliniken. dessa lärare är emellertid anställda
Vidare finns i Stockholm en laborato- först från och med den 1 oktober 1952- riebiträdestjänst vid endokrinologiska För helt budgetår räknat motsvarar an- avdelningen på serafimerlasarettet. slagsposten 17 600 kronor.
En av professurerna i Göteborg är in- Två av de kliniska amanuenserna i rättad från och med den 1 september Göteborg är anställda från och med den 1952. 1 oktober 1952.
Kostnadsberiikning Uppsala. En tjänst som lärare i Ce 30 inrättas, varjämte arvode för biträdande lärare och specialföreläsare beräknas. Nuvarande arvo- den indrages. En tjänst som förste underläkare inrättas. VIII huvudtiteln 19 860 + 14 500 + 2 000 — 13 200 = 23 160 kr. XI huvudtiteln 20 664 kr.
Lund. En tjänst som lärare i Ce 30 inrättas, varjämte arvode för bi- trädande lärare och specialföreläsare beräknas. Nuvarande arvoden indrages. En tjänst som klinisk amanuens och en tjänst som labo- ratoriebiträde tillkommer. 19 860 + 12 750 + 2 000— 13 800 — 250 — 800 + 12 736 + 7 968 = 40 464 kr.
Malmö. En tjänst som lärare i Ce 30 inrättas, varjämte arvode för bi- trädande lärare och specialföreläsare beräknas. Nuvarande arvoden indrages. En tjänst som klinisk amanuens och en tjänst som labo- ratoriebiträde tillkommer. 19860 + 12750 + 2000—13200 + 12 736 + 7968 =
Stockholm.
Karolinska sjukhuset. En tjänst som lärare i Ce 30 inrättas, varjämte arvode för biträdande lärare och specialföreläsare beräknas. Nu- varande arvoden indrages. En tjänst som laboratoriebiträde till- kommer. En tjänst som förste underläkare inrättas.
VIII huvudtiteln 21 084 + 14 500 + 2 000 —— 6 600 + 8 652 = XI huvudtiteln
39 636 kr. 21 924 kr. Serafimerlasarettet. En tjänst som lärare 1 Ge 30 inrättas, varjämte arvode för biträdande lärare och specialföreläsare beräknas. Nu— varande arvoden indrages. En tjänst som förste underläkare inrättas. VIII huvudtiteln 21 084 + 14 500 + 2 000 — 6 600 = XI huvudtiteln
30 984 kr. 21 924 kr.
Göteborg. Vid vardera av de båda klinikerna i medicin inrättas en tjänst som lärare i Ce 30 samt beräknas arvode för biträdande lärare och specialföreläsare. Nuvarande arvoden indrages. Vid var- dera kliniken inrättas en tjänst som klinisk amanuens. Vid medi— cinska kliniken II tillkommer en tjänst som kanslibiträde och en tjänst som laboratoriebiträde. 20460+20460+2250+2250 +1000+1000—17600+16600+ + 16 600 + 8 304 + 8 304 = 79 628 kr.
VIII huvudtiteln 255986 kr. " XI huvudtiteln 64512 kr.
Summa 320 498 kr.
Kap. 25. KIRURGI
Uppsala. Under de propedeutiska kurserna ges ca 30 timmars föreläs— ningar i allmän kirurgi. Under denna , tid åhör de studerande även de kli-
Nuvarande undervisning
Examensstadgan av år 1907 ändrades beträffande bl.a. undervisningen i ki- rurgi genom provisoriska bestämmel- ser av år 1923, varigenom i stort sett den nu gällande studieordningen fast- ställdes. Beträffande detaljer hänvisas till LS (del I 5. 84—90). Inom ramen för dessa bestämmelser har undervis- ningen i kirurgi utformats något olika vid de tre lärosätena.
niska föreläsningarna i kirurgi. Där— efter följer sex månaders tjänstgöring i medicin och kirurgi. Tjänstgöringen sker alternerande på kirurgiska och medicinska klinikerna. Under denna tid ges kliniska föreläsningar 3 dubbel- timmar per vecka och polikliniska föreläsningar 3 timmar per vecka.
Samtidigt genomgås röntgenkurs (20 timmar) och den till ämnet medicin hörande undervisningen. Obduktions- undervisningen följes 4 timmar i vec- kan. En timme per vecka deltar de stu- derande i konferens mellan patologer och kirurger, varvid operationsprepa- rat genomgås. De kliniska föreläsning- arna är fördelade över alla sex måna- derna, medan de polikliniska åhörs endast under de första fyra och en halv månaderna. Praktiskt arbete vid den kirurgiska polikliniken fullgörs under två månader. Den kan äga rum på val- fri tid även under sommarmånaderna. De studerande deltar därvid dagligen i poliklinikarbetet, fullgör jourtjänst m.m. Under denna tid deltar de icke i någon annan undervisning i kirurgi.
Assistenttjänstgöring i kirurgi under en månad kan icke fullgöras vid univer- sitetskliniken under terminen och sker i regel på annat större av fakulteten godkänt sjukhus.
Från hösten 1952 omlades undervis- ningen, varefter i kirurgi skall fullgö- ras fyra månaders tjänstgöring på kli- nik, en månads tjänstgöring på polikli- nik (fristående) och en månads assis- tenttjänstgöring. Tjänstgöringen på ki- rurgisk klinik går före den på medi- cinsk klinik.
Lund-Malmö. Under de propedeutiska kurserna meddelas undervisning i all- män kirurgi under 25 timmar (alla kur- ser i Lund). Därefter fördelas de stude— rande i lika antal på Lund och Malmö och fullgör fyra månaders ”grundläg- gande” tjänstgöring vid de kirurgiska, medicinska och ortopediska klinikerna med kliniska föreläsningar (kirurgi eller ortopedi) 3 dubbeltimmar per vecka och polikliniska föreläsningar 3 timmar per vecka. Under två månader följer de undervisningen varannan dag på medi- cinska, varannan dag på kirurgiska kli- nikerna och under nästa två månader
varannan dag på medicinska och var- annan dag på ortopediska klinikerna. Efter fyra månaders medicintjänstgö- ring följer så fyra månaders ”fortsätt- ningstjänstgöring” på kirurgiska klini- kerna enbart. Därvid ges kliniska före- läsningar 3 dubbeltimmar per vecka och polikliniska 3 timmar per vecka samt 8 dubbeltimmars föreläsningar i speciell ortopedi.
De studerande arbetar i Lund två och en halv månader samtidigt på allmän sjukavdelning och poliklinik, en halv månad på barnkirurgisk avdelning, en halv på privatavdelning och en halv på narkosavdelning. I Malmö pågår arbe- tet växelvis på sjukavdelning (sex vec- kor), poliklinik (tre veckor), narkos- och operationsavdelning (två veckor vardera) samt med jourtjänst även på operations- och narkosavdelningarna. I samband med fortsättningstjänstgö— ringen fullgöres kursen i röntgendia— gnostik, och på patologisk-anatomiska avdelningen bevistar de studerande sek- tioner av egna fall. I Malmö förekom- mer dessutom en gång i veckan pato- logisk-anatomisk konferens med dis- kussion av klinikens sektionsfall och mikroskopiska fynd från inneliggande tumörfall. En gång i veckan demonst— reras där också tumörfall från radio- logiska polikliniken i samarbete med överläkaren på radioterapeutiska avdel- ningen.
Assistenttjänstgöring under en månad vid någon kirurgisk universitetsklinik eller annan av fakulteten godkänd ki- rurgisk avdelning avslutar utbildningen i kirurgi.
Stockholm. Under de propedeutiska kurserna kombineras kurs i allmän ki- rurgi med undervisning i sjukvårds- teknik under 14 dubbeltimmars före— läsningar. Efter sex månaders medicin- tjänstgöring följer sex månader vid ki- rurgisk klinik. Undervisningen medde-
las vid karolinska sjukhuset och serafi- merlasarettet, varvid varannan kurs går till det förra och varannan till det se- nare sjukhuset. Undervisningen omfat- tar kliniska föreläsningar 3 dubbeltim- mar per vecka och polikliniska föreläs- ningar 3 timmar per vecka. Av de kli- niska föreläsningarna utbyts varje ter- min 6 dubbeltimmar mot föreläsningar i neurokirurgi, 2 dubbeltimmar thorax- kirurgi och 2 dubbeltimmar plastikki- rurgi, givna av speciallärare gemensamt för bägge klinikernas tjänstgörande. Under kirurgitjänstgöringen har de stu- derande tillfälle att delta i en frivillig kurs i medicinsk rörelsebehandling på serafimerlasarettets gymnastikavdel- ning (16 timmar). De studerande be— vistar endast sektioner av klinikens egna fall. Tjänstgöringen omfattade ur- sprungligen fyra månader på avdelning och två månader på poliklinik. På ka- rolinska sjukhuset utnyttjas även gar- nisonsavdelningarna. På senare tid har införts två veckors tjänstgöring på or- topedisk klinik (vanföreanstalten) och två veckors tjänstgöring som narkos- assistent, varför de ovan relaterade siff- rorna något reduceras. Under tjänstgö- ringen på polikliniken fullgöres jour— tjänst.
Assistenttjänstgöring under en månad i kirurgi fullgöres i regel vid annat godkänt sjukhus i Stockholm eller an- norstädes.
Göteborg. Undervisningen har på- börjats under år 1952.
Ortopedi. Ortopedien undervisas i den nuvarande undervisningsplanen under tjänstgöringen i kirurgi. Under- visningen, som utformats mycket olika vid olika lärosäten, avslutas icke med särskilt slutförhör.
I Lund och Malmö meddelas under- visningen på respektive ortopediska kliniker. Därvid behandlas icke blott
den speciella ortopedien utan även frakturläran. I Lund vårdas för närva- rande mer än hälften och i Malmö prak— tiskt taget hela det akuta frakturmate- rialet på ortopediska kliniken. Under- visningen i ortopedi försiggår under grundläggande tjänstgöringen med en två månaders föreläsningsserie med 3 dubbeltimmar i veckan. Under samma tid deltar de tjänstgörande under en månad i arbetet på de ortopediska kli- nikerna och poliklinikerna. Under se- nare hälften av fortsättningstjänstgö- ringen ges föreläsningar huvudsakligen i den speciella ortopedien.
I Stockholm meddelas undervisning- en på vanföreanstalten. En kurs i or- topedi ges tre gånger årligen under sex veckor med 12 dubbeltimmars föreläs- ningar, huvudsakligen i speciell orto- pedi. Frivilliga föreläsningar ges under 4 dubbeltimmar i ortopedisk gipsnings-, bandage— och protesteknik samt under 1 timme om ben- och ledtuberkulos. De studerande tjänstgör under två veckor .; på vanföreanstalten.
De studerande i Uppsala har för det ; mesta hänvisats att fullgöra denna un- »» dervisning i Stockholm, eftersom orto- pedisk avdelning icke funnits i Upp— sala. Kurs i ortopedi har fullgjorts som en fristående kurs i Stockholm efter ”
tjänstgöringen i kirurgi. Den har kun- I, nat kombineras med t. ex. tjänstgöring på medicinsk eller kirurgisk poliklinik i Uppsala. Undervisningen i frakturlära har ingått i kirurgiundervisningen. Un- .; der några av de senare åren har under- " visningen givits i Uppsala av en orto- ' ped från Stockholm.
Narkoslära. I Uppsala meddelas spe- ciell undervisning i narkoslära 5 tim- mar under den propedeutiska kursen i * allmän kirurgi. I Lund och Malmö ges föreläsningar i narkoslära jämte de- ' monstrationer av vederbörande narkos- överläkare, omfattande ca 10 timmar,
varjämte de studerande under två vec- kor tjänstgör på narkosavdelningen och även deltar i dess jourtjänst. I Stockholm undervisas de tjänstgörande från bägge klinikerna gemensamt i en föreläsningsserie om 10 timmar, var- jämte praktisk tjänstgöring sker under två veckor.
Neurokirurgi: se särskilt kapitel. Plastikkirurgi. I Uppsala finns en docent i ämnet som ger 20 timmars un- dervisning i plastikkirurgi, handskador och brännskador. I Malmö ger likaledes en docent i ämnet 3 dubbeltimmars föreläsningar under kirurgikursen. I Stockholm har i den ordinarie kirurgi- undervisningen givits föreläsningar av plastikspecialister under 2 dubbeltim- mar gemensamt för de bägge kliniker- nas tjänstgörande.
Thoraxkirurgi. I Uppsala, Lund och Malmö ägnas viss tid under föreläs- ningarna i kirurgi åt lungsjukdomarna och de stora kärlens och hjärtats ki- rurgiska åkommor, deras diagnostik och behandling. I Malmö ges från hös- ten 1952 3 dubbeltimmars föreläsningar av docent i thoraxkirurgi. I Stockholm ger professorn i thoraxkirurgi en över- sikt på 2 dubbeltimmar gemensamt för de bägge klinikernas tjänstgörande.
Odontologi. I Uppsala ges en kurs i Odontologi på 5 timmar, varjämte viss praktisk övning sker på polikliniken. I Lund-Malmö meddelas ca 5 timmars teoretisk och ca 10 timmars praktisk undervisning. I Stockholm ges huvud- sakligen praktisk undervisning under 10 timmar, gemensamt för de bägge klinikernas tjänstgörande.
Krigskirurgi: se kapitlet om krigsme- dicinsk undervisning.
Tidigare diskussion
LS föreslog, att kursen i allmän ki- rurgi, som var förlagd till de propedeu-
tiska kurserna, skulle flyttas och för- läggas omedelbart före tjänstgöringen i kirurgi. Kursen föreslogs därjämte ut- ökad till två månader. Den kliniska tjänstgöringen i kirurgi föreslogs där- efter omfatta fem månader, samtidigt som assistenttjänstgöringen slopades. LS betonade, att hela den kliniska tjänstgöringen i möjligaste mån borde få karaktären av assistenttjänstgöring. Av remissyttrandena framgick, att man i allmänhet ansåg den tid av sju må- nader som anslagits för kirurgiutbild- ningen vara väl avvägd. Ämnesrepre- sentanterna fann det emellertid ej lämp— ligt att förlänga kursen i allmän kirurgi, varjämte flertalet remissinstanser mot- satte sig förslaget att avskaffa assistent— tjänstgöringen i kirurgi. I sin överar- betning föreslog LS att kursen i allmän kirurgi skulle nedskäras till en månad och att tjänstgöringstiden i kirurgi skulle sättas till fem månader. Assistent- tjänstgöringen i kirurgi på en månad bibehölls.
Beträffande ortopedien framhöll LS, att undervisningen i princip borde vara som hittills vid karolinska institu- tet och att den i Lund, där den kliniska tjänstgöringen i ortopedi förlagts till den första tiden av tjänstgöringeni kirurgi, borde omläggas så att orto- pediundervisningen komme sent under kirurgitjänstgöringen. Så länge orto- pedisk klinik saknades i Uppsala an- såges undervisningen i detta ämne kunna bedrivas vid karolinska insti- tutet.
Beträffande krigskirurgien menade LS att speciell undervisning i detta ämne borde förläggas till den militära fackutbildningen. Utbildning i odonto- logi föreslogs bli obligatorisk och för- lades till tiden för kursen i allmän ki- rurgi men fick samma omfattning som dittills.
I sitt den 15 februari 1952 avgivna
betänkande angående krigsmedicinsk undervisning föreslog 1948 års läkarut- bildningskommitté, att de särskilda kurserna i krigskirurgi skulle upphöra. Under kursen i kirurgi borde teoretisk och praktisk undervisning av krigski- rurgisk betydelse särskilt beaktas, var- jämte viss undervisning i krigskirurgi skulle ingå i den obligatoriska kursen i krigsmedicin. Behovet vid ett krigs- tillfälle av viss praktisk färdighet i ki- rurgi för envar läkare oavsett vapen- förheten föranledde kommittén att före- slå, att assistenttjänstgöringen i kirurgi skulle utsträckas till tre månader. För de vapenföra läkarna skulle dock denna tid räknas som fullgjord militär ki- rurgiassistenttjänstgöring och således ingå i deras värnpliktstid. Samtliga re— missinstanser har tillstyrkt förslaget.
Kommittén
Allmänt. Ämnet kirurgi är jämte äm- net invärtesmedicin av grundläggande betydelse för de studerandes kliniska utbildning. Inte minst tack vare ökade och fördjupade kunskaper inom expe- rimentalkirurgi, biokemi och röntgen- diagnostik och ett förbättrat samarbete med andra kliniska och teoretiska dis- cipliner har under de senaste tio till femton åren stora framsteg gjorts. Äm- nets natur och omfattning har också i stor utsträckning förändrats. Så har ki- rurgien kommit att omfatta nya deldis- cipliner såsom thoraxkirurgi, plastik— kirurgi och neurokirurgi. Olycksfalls- kirurgien har även ökat i betydelse, och i och med bl. a. den reparativa ki— rurgiens framsteg har den fått allt större socialmedicinsk betydelse. Vissa kirurgiska sjukdomar åter har kommit att spela en mindre roll, t. ex. körteltu- berkulos, osteomyelit och pleuraem- pyem. Tidigare var kirurgien oftast endast
en verkställande disciplin, under det att den numera har att såväl diagnos— tiskt som terapeutiskt ta hand om tal- rika sjukdomsprocesser. Utvecklingen , av kirurgien har också medfört en be— tydande specialisering inom ämnet, vil- ken varit nödvändig icke minst för upp- nåendet av de praktiska framstegen. I fortsättningen kommer denna speciali- sering såväl med hänsyn till forsk- ningen som också till det praktiska ar- betet nödvändigtvis att bli än större. Hur värdefullt detta än år, måste det dock här betonas, att detta kan med- föra risker för undervisningen.
Vid planeringen av den framtida un- * dervisningen i kirurgi måste enligt kommitténs mening hänsyn tas till vad som ovan framhållits. Någon reduktion av den nu utmätta tiden för ämnet ki- rurgi kan ej ske. Intima kontakter ' måste åstadkommas mellan kirurgi och , angränsande, såväl teoretiska som kli— : niska discipliner. Hänsyn skall också * tas till den ur vetenskaplig och praktisk synpunkt nödvändiga specialiseringen. ; Trots detta måste undervisningen i ki- _ rurgi göras så enhetlig som möjligt, så i att specialiseringen icke förrycker un- dervisningsplanen för kirurgien i sin helhet.
I tidigare diskussioner om syftet med ' undervisningen i kirurgi före licentiat- examen har ofta framhållits önskvärd- heten av att de studerande bibringades ,' kunskaper, ej blott i kirurgiens klinik, _, diagnostik och terapi utan också i den * s.k. lilla kirurgiens praktiska handha- " vande. Från flera håll har framhållits, f att den nyutexaminerade läkaren har '» en bristande förmåga att manuellt full- göra även relativt enkla terapeutiska * åtgärder. I sitt betänkande anförde LS, ' att de helt anslöte sig till den uppfatt- _, ningen, att kirurgiundervisningen vid ' våra medicinska lärosäten mäste er- — hålla en så praktisk inriktning som un- .
der föreliggande omständigheter vore möjligt. Sålunda borde de studerande under sin utbildning få övning och handledning i utförande av enklare ki- rurgiska ingrepp. LS menade dock, att kraven på praktisk utbildning icke finge drivas för långt. Under fredsför- hållanden kunde och borde alla kirur- giska fall, vilkas vård tarvade ett mera ingående kirurgiskt kunnande, hän- visas till specialutbildade läkare för be- handling. Kommittén står i denna fråga på samma linje som LS.
Kirurgiundervisningens organisation. Undervisningen i kirurgi bör enligt kommitténs mening kunna ge ett till- fredsställande resultat, om den fördelas på olika kurser och tjänstgöringar med skilda pedagogiska mål.
Under det propedeutiska året ges en översiktskurs i kirurgi, omfattande 30 timmars föreläsningar och demonstra- tioner (se kapitlet om det propedeu- tiska året).
Efter medicinkursen följer en kurs i kirurgi, omfattande fem månader. Denna ordningsföljd mellan de bägge ämnena förefaller vara den naturli- gaste. Som mål för den grundläggande utbildningen i kirurgi kan följande uppställas. Undervisningen bör framför allt ta hänsyn till de vanligaste kirur— giska sjukdomarnas klinik och diag- nostik och meddela kunskap om dessa sjukdomars lämpligaste behandling. Största vikt måste vidare läggas på ti- dig diagnostik. Härigenom torde sjuk- domsfall bättre och snabbare än tidi- gare kunna hänvisas till de kirurgiska avdelningarna. Likaså bör principerna för behandlingen angivas jämte de ade- kvata instanserna för den. Med hänsyn till att i framtiden en större kategori än tidigare av äldre personer kommer att behandlas på våra kirurgiska av- delningar, bör särskild hänsyn tas till de högre åldrarnas kirurgiska åkom—
mor, dvs. geriatriken bör beaktas mer än hittills. Under kursen skall de stu- derande bevista 3 kliniska föreläsningar i veckan (dubbeltimmar) samt tre po- likliniska (enkeltimmar). Till detta kommer en klinisk konferens varannan vecka, anordnad växelvis av medi- cinska och kirurgiska klinikerna och eventuellt även av annan klinik eller institution. Under 2 timmar i veckan åhör de studerande föreläsningar i röntgendiagnostik. Varannan vecka an— ordnas konferens under en dubbel- timme med patologisk-anatomiska av- delningen (se även kapitlet om pato- logi). Egna obduktionsfall följes. En dag i veckan förekommer också under- visning i klinisk kemi eller klinisk fy— siologi.
Till denna mera exakt tidsbundna undervisning kommer så praktisk tjänstgöring på operationsavdelning, narkosavdelning, sjukavdelningar och poliklinik. Särskild vikt lägges vid att de studerande deltar i jourtjänsten. Ett önskemål är att de tjänstgörande under kursen i kirurgi under någon tid helt blir fria från praktisk tjänstgöring på eftermiddagarna.
Vid undervisningen i kirurgi måste enligt kommittén grundprincipen vara, att de studerande som medhjälpare med ett visst ansvar deltar i arbetet på den kirurgiska kliniken och att de genom demonstrationer, ronder, kliniska kon- ferenser och praktiska övningar bi- bringas de väsentliga kunskaperna i kirurgi. Genom katedrala föreläsningar _ vilkas värde inom kirurgien allt- jämt är oomtvistligt _ som utnyttjar moderna undervisningsmedel i form av film, skioptikon, filmstrip m.m. och med demonstrationer av lämpligt valda fall, skall de studerande få fullgoda översikter av ämnesområden, där läro- böckerna ej lämnar lämpligt material på grund av nytillkomna rön eller där
undervisningen måste ta hänsyn till en rad psykologiska omständigheter och förhållanden, som icke lämpligen kan inhämtas via läroböckerna. Som exem— pel på det senare kan nämnas den akuta bukdiagnostiken och tumördiagnostiken samt bedömningen av undersökningsre- sultaten vid sjuksängen.
Undervisningen vid sjuksängen och i smärre grupper hör mera än tidigare komma till användning. Härigenom får de studerande större möjligheter att analysera fallen och lära sig diagnostik och terapi, och speciell hänsyn kan därvid tas till förhållandena i öppen lä- karvård etc. Genom en dylik anordning ökas också möjligheterna att meddela de studerande kunskaper i medicinsk psykologi och etik. Även undervis— ningen i socialmedicin under kirurgi- kursen kan på så vis bättre tillgodoses.
Till undervisningen hör även övning i anamnesupptagning, uppställande av rationella sjukjournaler och registre- ring av undersökningsfynd.
Under kursen i kirurgi kan enligt kommitténs mening icke större hänsyn tas till kraven på manuell träning. En dylik utbildning och undervisning bör ske på ett senare stadium, då den stu- derande under ett visst eget ansvar kan få delta i det kliniskt-kirurgiska arbe- tet, dvs. under assistenttjänstgöringen i kirurgi. Som kommittén redan före- slagit i sin utredning av undervisningen i krigsmedicin m.m. bör denna tjänst- göring ta en tid av tre månader och förläggas till kirurgiska avdelningar utanför universitetssjukhusen och till universitetsklinik endast då kurs i ki- rurgi icke pågår. Assistenttjänstgö- ringen i kirurgi bör fullgöras på ett så sent stadium i studiegången att den studerande fått sin utbildning i de kli- niska specialämnena och därigenom återkommer till studiet av kirurgien med vidgad medicinsk erfarenhet och
bättre kliniskt omdöme. Han kan då anförtros mera självständiga uppgifter och mera direkt få delta i det praktiska arbetet.
Tentamen i kirurgi avlägges fullgjord assistenttjänstgöring.
Samarbete med kliniska och teore- tiska discipliner. En intimare kontakt med såväl teoretiska som kliniska dis- cipliner anser kommittén i framtiden vara av grundläggande betydelse för hela utbildningen och undervisningen i kirurgi. Konferenser med represen- tanter för t. ex. ämnena patologisk ana— tomi, klinisk bakteriologi, klinisk fy- siologi och kemi, röntgendiagnostik, radioterapi, medicin, psykiatri och socialmedicin är nödvändiga under tjänstgöringstiden i kirurgi, så att sjuk- domsbilder och terapiåtgärder mera allsidigt kan belysas och analyseras. Detta kan ske dels under de regelbun- det anordnade konferenserna med me- dicinska kliniken, dels under de kon- ferenstimmar som förbehålles special- ämnena.
Under kursen i kirurgi ges fortlö- pande undervisning i röntgendiagnostik under 40 timmar (se kapitlet om rönt- gendiagnostik). Undervisningen i pato- logi fortsätter med 20 timmars konfe- renser (se kapitlet om patologi). I kli- nisk bakteriologi meddelas 10 timmars undervisning (se kapitlet om bakterio- logi). Klinisk kemi och fysiologi bör ävenledes bli föremål för 10 timmars undervisning vardera (se detta kapitel).
Ortopedi och skelettkirurgi. Organi- sationen av undervisningen i ortopedi och skelettkirurgi har under senare år avsevärt förändrats. Tidigare förekom på de ortopediska universitetsavdel- ningarna undervisning huvudsakligen i speciell ortopedi, under det att under- visningen i skelettkirurgi nästan helt meddelades på de kirurgiska klini- kerna. För närvarande har på flera av
efter
våra universitetskliniker, t.ex. i Lund och Malmö, en uppdelning i arbetet skett, så att organkirurgien fått större plats på de kirurgiska klinikerna och skelettkirurgien mer och mer överflyt- tats till de ortopediska avdelningarna. Så har i Lund frakturmaterialet till mer än hälften lagts över på ortopediska kliniken, och i Malmö har praktiskt ta- get hela frakturmaterialet omhänder- tagits av ortopederna. Å andra sidan skall också framhållas, att tendenser även förekommit i den riktningen, att skelettkirurgiska fall förts till trauma- tologiska specialavdelningar.
Hänsyn till dessa förhållanden och till den sannolika framtida utveck- lingen måste tas vid anordnandet av undervisningen i skelettkirurgi och or— topedi. Enligt kommitténs mening bör denna undervisning äga rum under se- nare delen av tjänstgöringen i kirurgi, varvid föreläsningar i ortopedi och ske- lettkirurgi under sex veckor får ersätta föreläsningarna i allmän kirurgi. De tjänstgörande bör dessutom fullgöra praktisk tjänstgöring under en månad på ortopedisk specialavdelning. Delta- gande i jourtjänst är en viktig del av denna undervisning.
Omfattningen av ämnet ortopedi och skelettkirurgi kan självfallet diskuteras. Om undervisningen kommer att utfor- mas cnligt kommitténs förslag bör den omfatta framför allt grunderna för ske- lettkirurgien, speciellt den akuta ske- lettkirurgien, såväl med hänsyn till diagnostik som terapi, varvid tyngd- punkten bör läggas på olycksfallskirur- gien. Inom specialområdet ortopedi bör meddelas kortare översikter.
övriga kirurgiska specialämnen. Vad beträffar de i och för sig viktiga övriga specialkirurgiska ämnena, såsom neuro- kirurgi, thoraxkirurgi, plastikkirurgi, anestesiologi, Odontologi och krigski- rurgi anser kommittén det lämpligt att
kortare översiktsföreläsningar ges un- der den ordinarie kirurgikursen. Dessa föreläsningar bör ingå i huvudföreläs— ningsserien i kirurgi, så att kontinuite- ten i undervisningen i ämnet ej bryts. Av samma skäl bör särskilda förhör ej förekomma. Huvudvikten bör i dessa översiktsföreläsningar läggas på tidig diagnostik inom respektive specialom- råde och på kunskapen om vilka möjlig- heter de kirurgiska specialisterna har ifråga om de särskilda behandlings- formerna. Av största vikt är att special— föreläsningarna utformas så, att de blir verkliga översikter och inte kommer att omfatta mycket speciella fakta inom respektive ämnen. Svårförståeliga dia— gnostiska specialmetoder liksom inveck- lade terapiåtgärder är till ringa nytta för den blivande allmänläkaren. Om undervisningen meddelas av special- kirurger är det av värde, att de äger så bred utbildning i allmän kirurgi som möjligt.
Undervisningen i anestesiologi bör enligt kommitténs mening försiggå un- der hela kursen i kirurgi och meddelas av fackrepresentanten. De studerande bör få ca 10 timmars föreläsningar om de olika narkosformernas teoretiska underlag och användning, och de bör genom deltagande i praktiskt arbete på narkosavdelningen under två veckor bli förtrogna med de olika narkosfor- mernas användning och få tillägna sig så mycket praktiska kunskaper, att de kan ge en eternarkos på öppen mask. Undervisningen bör med hänsyn till utvecklingen av anestesiologien också omfatta övning i transfusioner, bedöm- ning av vätsketerapi och vård av med- vetslösa (förgiftningar).
Inom neurokirurgien finner kom- mittén det lämpligt med 6—8 timmars föreläsningar inklusive patientdemonst— rationer i neurologisk traumatologi un- der kirurgikursens senare del. Under
neurologi—psykiatrikurserna ges 6 tim- mars föreläsningar i neurokirurgiska ämnen av intresse för ifrågavarande kurser (se vidare kapitlet om neuro- kirurgi).
Plastikkirurgien har redan nu även ett stort socialmedicinskt värde. I fram- tiden torde denna form av kirurgi få än större betydelse, och specialrepre- sentanter för ämnesgrenen kommer så— kerligen inom kort att knytas till alla undervisningssjukhusen. En översikts- föreläsning på 2 dubbeltimmar jämte demonstration av fall är för närvarande önskvärd.
Thoraxkiru'rgiens stora utveckling och intima kontakt med den allmänna kirurgien och medicinen nödvändiggör undervisning framför allt i tidig dia- gnostik av hithörande fall och därjämte en översikt av thoraxkirurgiens möj- ligheter och resultat. Kommittén före- slår, att de studerande åhör 6 dubbel- timmars föreläsningar, varjämte de un- der en del av kirurgikursen, förslagsvis två veckor, kan tjänstgöra på thorax- kirurgisk avdelning, om en sådan finns på orten. Där en speciell thoraxkirur- gisk avdelning finns, bör dess överlä- kare meddela undervisningen.
Hittills har ämnet Odontologi varit föremål för undervisning, som på fler- talet håll i praktiken varit obligatorisk
(se ovan). Kommittén föreslår, att un- dervisningen görs obligatorisk och helt inlemmas i kirurgiundervisningen med 5 teoretiska och 10 praktiska undervis- ningstimmar.
Beträffande krigskirurgien hänvisas till kapitlet om krigsmedicinsk under- visning.
Undervisningens omfattning under
kirurgikursen. Tim-
Kliniska föreläsningar .............. 120 Polikliniska föreläsningar ........... 60 (Klinik och poliklinik innefattar or—
topedi, anestesiologi, neurokirurgi, plastikkirurgi, thoraxkirurgi och Odontologi.) Kliniska konferenser ................ 20 Röntgendiagnostik .................. 40 Patologikonferenser . ................ 20 Klinisk bakteriologi . ................ 10 Klinisk kemi ....................... 10 Klinisk fysiologi .................... 10
Summa 290
Denna undervisning på 290 timmar omfattar all den katedrala undervisning och de mera fast ordnade kliniska de- monstrationer, som kommittén finner anledning föreslå. Med 20 arbetsveckor under kursen uppgår undervisningen således till 14 å 15 timmar per vecka. Enligt kommitténs mening bör rikligt utrymme kunna beredas de studerande i studieplanen för praktiskt arbete un- der kursen i kirurgi, och kommittén
Exempel på veckoschema för kurs i kirurgi.
Kl. Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag | 09.00-11.00 Klinisk Klinisk Klinisk Konferens föreläsning föreläsning föreläsning (varannan vecka) 12.00-13.00 Poliklinisk Poliklinisk Poliklinisk föreläsning föreläsning föreläsning 13.00-14.00 Röntgen- Patologi— Röntgen- Klinisk diagnostik konferens diagnostik kemi el. fysiologi el. 14.00-15.00 ] bakteriologi 15.00- Avdelningsarbete
vill understryka vikten av, att dessa möjligheter väl tillvaratas.
Inplaceringen av ifrågavarande un- dervisning i ett schema bör ankomma på cheferna för respektive kirurgiska och ortopediska kliniker i samråd med övriga lärare under kirurgikursen. Kommittén har för sin del gjort upp ett exempel på veckoschema för en kurs i kirurgi (se föregående sida). Härmed avser kommittén dock endast att visa, att undervisningens omfattning icke medför organisatoriska olägenheter och icke heller kan anses utgöra en alltför svår belastning för de studerande.
Anslagsfrågor
Undervisningen i kirurgi kommer en- ligt kommitténs förslag att intensifie- ras. Vid beräkning av dess omfattning måste hänsyn tas till det betydande an- tal undervisningstimmar under konfe- renser och liknande former av kun— skapsmeddelande som kommittén före- slår, vilket utgör en utvidgning jämfört med nuvarande kurser i kirurgi. Kom- mittén räknar med att en lärare i kirur- gi deltar i varje konferens med medicin och patologi samt i varannan konferens med klinisk bakteriologi och klinisk kemi och fysiologi. Å andra sidan anser kommittén, att undervisningen i kirur- giens olika specialiteter bör ske inom ämnets ram, vilket särskilt ifråga om ortopedien medför en avlastning på speciallärare. Vid uppgörande av för- slag till lärarbefattningar vid de kirur- giska klinikerna måste därför hänsyn tas till frågan, huruvida samtliga fall inom skelettkirurgien skall behandlas på den ortopediska kliniken, i vilket fall lärarna i ortopedi måste få en större del av undervisningen.
Kommittén beräknar hela undervis- ningsbehovet vid en kirurgisk klinik till 235 timmar per kurs. Härav bör 25
undervisningstimmar falla på läraren i ortopedi, om denne endast undervisar i ortopedi i trängre mening, och 55 tim- mar, om han skall behandla hela skelett- kirurgien. Med hänsyn till den stora undervisningsbelastningen på de kirur- giska universitetsklinikerna föreslår kommittén liksom ifråga om de övriga huvudämnena, att vid varje klinik in- rättas en extra ordinarie tjänst som lä- rare i kirurgi, avlönad som docent. Den övriga undervisningen delas av biträ— dande lärare mot arvode, beräknat ef- ter de av kommittén tillämpade princi- perna i detta hänseende. Kommittén finner det vidare nödvändigt att utöka de i undervisningen deltagande under- läkarnas antal. De studerande behöver i de grundläggande kliniska ämnena medicin och kirurgi en mera ingående och kontinuerlig handledning i det praktiska arbetet än i övriga kliniska ämnen. Kommittén föreslår därför, att ytterligare en tjänst som klinisk ama- nuens, respektive underläkare, inrättas vid varje kirurgisk klinik.
Kommittén har vidare funnit sig för- anlåten att föreslå förstärkning av vissa klinikers skrivpersonal, vilket skett med hänsyn till det ökade undervisningsar- betet vid klinikerna, samt att föreslå att de kirurgiska klinikerna i likhet med övriga medicinska institutioner erhåller viss teknisk personal, som hu- vudsakligen krävs för förberedelser för undervisningen, såsom framställning av fotografiskt material, skioptikonbil— der m. m.
I Uppsala skall ges kurs i kirurgi med 30 deltagare två gånger årligen. Detta medför ett undervisningsbehov på 470 timmar. Härav bör för undervis- ning i ortopedi avsättas 50 timmar per år. Särskild lärare ger sammanlagt 15 timmars föreläsningar i neurokirurgi under de bägge kurserna, för vilken undervisning arvode beräknats under
neurokirurgi. Av den övriga undervis- ningen kommer professorn att jämte läraren i kirurgi meddela 260 timmar. För den övriga undervisningen hör ett arvode på 5 250 kronor utgå att förde— las på en eller två biträdande lärare, samt 2 000 kronor avsättas som arvode till specialföreläsare under kursen att fördelas enligt ämnesföreträdarens för— slag.
Undervisningen i ortopedi erbjuder betydande problem i Uppsala. Under senare år har denna undervisning med— delats av lärare från Stockholm. Enligt vad kommittén erfarit har anordningen erbjudit vissa svårigheter och det torde icke kunna påräknas att specialister från vanföreanstalten i Stockholm i fortsättningen står till förfogande för undervisningen. Trots medicinska fa- kultetens i Uppsala upprepade förslag har en speciell avdelning i ortopedi ännu icke kommit till stånd vid akade- miska sjukhuset. Kommittén har vid överläggningar med ämnesföreträdaren i kirurgi och med direktionen vid aka— demiska sjukhuset under hand erfarit, att en ortopedisk avdelning kan ordnas inom kirurgiska kliniken. En undervis— ning i ortopedi måste anordnas i sam- band med kirurgiundervisningen, och kommittén vill därför framhålla, att in- rättandet av en specialavdelning vid akademiska sjukhuset är nödvändigt för kirurgiundervisningen där. Kom— mittén förutsätter att så snart lokaler ordnats förslag om ordinarie tjänst i ortopedi framlägges av fakulteten. Tills detta kunnat ske måste kommittén be- gränsa sig till att föreslå ett arvode på 2 500 kronor årligen för undervisningen i ortopedi. Det är kommitténs förhopp- ning att en lämplig lärare även i fort- sättningen skall kunna stå till förfo- gande för en kortare övergångstid.
I Lund-Malmö skall ges kurs i kirurgi med 15 deltagare två gånger årligen vid
vardera kirurgiska kliniken för de ele- ver, som slutat kursen i medicin. I Lund och Malmö sker ett intimt samar- bete mellan de kirurgiska och ortope- diska klinikerna, så att större delen av materialet inom skelettkirurgien sköts av ortopederna. Med hänsyn härtill bör läraren i ortopedi meddela undervis- ning med 55 timmar klinik och polikli- nik per kurs eller 110 timmar årligen. För denna undervisning, som i Malmö lämpligen ges av överläkaren på orto- pediska kliniken, beräknas ett arvode av 5500 kronor. I Lund ges undervis- ningen i fråga av professorn i ortopedi. Särskild lärare ger årligen sammanlagt 15 timmars föreläsningar i neurokirurgi gemensamt för de bägge klinikerna, för vilken undervisning arvode beräknas under kapitlet neurokirurgi.
Undervisningsbelastningen på den kirurgiska kliniken blir därigenom 345 timmar årligen i vardera Lund och Malmö. Av denna undervisning kan på vardera stället professorn jämte lära- ren i kirurgi ge 260 timmar. Av övriga 85 timmar bör 45' mot ett arvode av 2250 kronor ges av en biträdande lä- rare vid kliniken medan ett arvode på 2 000 kronor beräknas för 40 timmar, soul enligt ämnesföreträdarens förslag fördelas på specialföreläsare. Därmed kan de nuvarande anslagen för särskild undervisning i Odontologi och anes- tesiologi på 1 300 kronor indras.
I Stockholm kommer två kurser i kirurgi att ges årligen på vardera ki- rurgiska kliniken vid karolinska sjuk- huset och serafimerlasarettet. Av un- dervisningen meddelas varje kurs ca 20 timmar av ordinarie speciallärare (neurokirurgi och thoraxkirurgi). Den— na undervisning bör inräknas i under- visningsvolymen. Undervisningen i or- topedi sker på vanföreanstalten, vars överläkare är professor i ortopedi. Hans undervisning kan på grund av patient-
materialets natur tills vidare endast omfatta ortopedien i trängre mening och blir 25 timmar per kurs. Föreläs- ningarna i ortopedi torde kunna åhöras samtidigt av de studerande både vid karolinska sjukhuset och serafimerlasa- rettet, varvid professorns undervisning skulle kunna meddelas under två perio- der årligen med sammanlagt 50 före- läsningar. Under kirurgikursen bör de studerande under en kortare tid prak- tiskt arbeta på vanföreanstalten, förde- lade i mindre, alternerande grupper. För denna undervisning har hittills jämväl utgått ett anslag på 4 800 kronor avseende arvode till en andre läkare med 2 900 kronor, lärare vid extra kurs med 500 kronor och till annan under- visning i ortopedi vid institutet med 1400 kronor. Med hänsyn till belast- ningen på vanföreanstalten av det stora antalet studerande i Stockholm föreslås att detta anslag kvarstår oförändrat, varvid dock arvodet till en extra kurs bör höjas till 750 kronor, medan delpos— ten till annan undervisning kan sänkas i motsvarande mån. Den övriga under- visningen i kirurgi kommer att omfatta 380 timmar per klinik. Av denna un- dervisning ankommer 260 timmar på professorn och läraren i kirurgi. För resten av undervisningen beräknas för vardera kliniken ett arvode av 4500 kronor till en eller två biträdande lä- rare samt 1500 kronor till speciallä- rare att fördelas enligt ämnesföreträ- darnas förslag.
Den av kommittén nu föreslagna an- ordningen innebär, att varje kurs i ki- rurgi i Stockholm liksom för närva- rande kommer att omfatta 30 deltagare. Detta antal är enligt kommitténs me- ning för högt. Ett sätt att minska del- tagarantalet är att fördela undervis- ningen på flera sjukhus. Kommittén anser för sin del, att en sådan anord- ning redan nu är nödvändig i Stock-
holm. Härvid synes något av de kom- munala sjukhusen i Stockholm böra in- fogas i undervisningsorganisationen, men kommittén har icke ansett det an- komma på den att utföra alla de detalj- utredningar som måste föregå ett så- dant förslag. Kommittén vill dock göra det principuttalandet, att ytterligare en professur i kirurgi bör inrättas vid karolinska institutet och förläggas till någon av kirurgiavdelningarna vid Stockholms stads sjukhus. Kommittén förutsätter, att institutets lärarkolle- gium så snart som möjligt verkställer en utredning härom och framlägger de närmare förslag, som denna föranleder.
I Göteborg skall två kurser i kirurgi ges årligen. Eftersom de båda kirurgi- klinikerna är förlagda till Sahlgrenska sjukhuset har kommittén efter samråd med ämnesrepresentanterna funnit det lämpligt, att vardera kliniken ger en kurs årligen. Det praktiska arbetet där— emot bör fortgå hela tiden på båda kli- nikerna, varvid halva antalet kursdel- tagare kommer att tjänstgöra vid var- dera kliniken. Undervisning i ortopedi meddelas i Göteborg av överläkaren vid vanföreanstalten i Göteborg, som lig- ger utom Sahlgrenska sjukhuset. Med hänsyn härtill torde denna undervis- ning böra begränsas till ortopedien i trängre mening och omfatta 25 timmar per kurs. Undervisningen, som bör meddelas av överläkaren vid vanföre- anstalten, ersättes med ett arvode av 2500 kronor årligen. I likhet med vad som är fallet vid vanföreanstalteni Stockholm bör vidare ett arvode av 2900 kronor utgå till en underläkare som biträde vid den praktiska under- visningen. Den övriga undervisningen i kirurgi kommer att omfatta 210 tim— mar per klinik. Härtill kommer att lä- rarna måste delta i vissa konferenser även under den termin då deras klinik för övrigt endast har praktisk under-
Nuvarande personal
Tjänster
U
Sthlm
L M KS Seraf.
Professor
Biträdande lärare ..................... Specialföreläsare ...................... Poliklinikundervisning ................. Klinisk amanuens ..................... Laboratoriebiträde .................... Kanslibiträde ......................... Kontorsbiträde ........................
Professor Lärare (Ce 30)
Biträdande lärare ..................... Specialföreläsare ...................... Poliklinikundervisning ................. Klinisk amanuens ..................... Laboratoriebiträde .................... Kanslibiträde ......................... Kontorsbiträde ........................
1 13 200
1 12 000 1 300 2 100 2
1 1 1 1
Kommitténs förslag 1 1 1 1 1 1 2 250 4 500 4 500 2 000 1 500 1 500
OUT CO
3 1 1
MM _!le DM.—....
visning, vilken undervisning kan upp- skattas till 30 timmar. Hela denna un— dervisning täckes av professorns och lärarens i kirurgi undervisningsskyl- dighet. Det nuvarande anslaget för un- dervisning i Odontologi, 800 kronor, kvarstår.
Tabellkommentar
Utöver de i ovanstående tabell upp- tagna nuvarande tjänsterna finns i Malmö en tjänst som preparator, vilken är gemensam för samtliga kliniska av- delningar vid allmänna sjukhuset.
Vidare finns i Stockholm en person— lig professur i thoraxkirurgi, vartill hör en tjänst som laboratoriebiträde. Dess- utom utgår ett arvode på 2 400 kronor till ersättning för arbetshjälp vid kli- nikchefens forskning och undervisning.
En av professurerna i Göteborg har inrättats från och med den 1 september 1952.
Av nuvarande anslagspost till bi- trädande lärare i Göteborg, 15 400 kro- nor, skall utgå arvoden på 4 400 kronor för år till envar av fyra lärare. Två av dessa lärare är emellertid anställda
Ortopedi.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster L M
Professor ..................... Biträdande lärare
Undervisning i ortopedi ......... Klinisk amanuens
Laboratoriebiträde ............. Kanslibiträde 1
3 000 1
5 500 4 800 5 400 1 1 2
först från och med den 1 oktober 1952. Två av de kliniska amanuenserna i För helt budgetår räknat motsvarar an— Göteborg är anställda från och med den slagsposten 17 600 kronor. 1 oktober 1952.
Kostnadsberäkning
Uppsala. En tjänst som lärare 1 Ge 30 inrättas, varjämte arvode för biträdande lärare och specialföreläsare beräknas. Nuvarande ar- voden indrages. En tjänst som förste underläkare inrättas. För undervisning i ortopedi beräknas ett arvode av 2500 kronor. VIII huvudtiteln 19 860 + 5 250 + 2 000 —— 13 200 + 2 500 = 16 410 kr. XI huvudtiteln 20 664 kr.
Lund. En tjänst som lärare i Ce 30 inrättas, varjämte arvode för biträdande lärare och specialföreläsare beräknas. Nuvarande arvo- den indrages. En tjänst som klinisk amanuens och en som labora- toriebiträde tillkommer. Nuvarande arvode för undervisning i ortopedi indrages. 19860 + 2250 + 2000—12000—1300—2100 +12736 + 7968—— — 3 000 = 26 414 kr.
Malmö. En tjänst som lärare i Ce 30 inrättas, varjämte arvode för biträdande lärare och specialföreläsare beräknas. Nuvarande ar- voden indrages. En tjänst som klinisk amanuens och en som labo- ratoriebiträde tillkommer. Arvodet för undervisning i ortopedi om- räknas. 19860 + 2250 + 2000—13200—1 300 + 12 736 + 7968 + 5500— — 5 360 — 1 800 = 28 654 kr.
Stockholm.
Karolinska sjukhuset. En tjänst som lärare i Ce 30 inrättas, varjämte arvode för biträdande lärare och specialföreläsare beräknas. Nu- varande arvoden indrages. En tjänst som förste underläkare inrättas. VIII huvudtiteln 21 084 + 4 500 + 1 500 — 6 600 = 20 484 kr. Xl huvudtiteln 21 924 kr.
Serafimerlasarettet. En tjänst som lärare i Ce 30 inrättas, varjämte arvode för biträdande lärare och specialföreläsare beräknas. Nu- varande arvoden indrages. En tjänst som kanslibiträde tillkommer. En tjänst som förste underläkare inrättas. VIII huvudtiteln 21 084 + 4 500 + 1 500 — 6 600 + 8 652 = 29 136 kr. XI huvudtiteln 21 924 kr.
Göteborg. Vid vardera av de båda kirurgiklinikerna inrättas en tjänst som lärare i Ce 30 och en tjänst som klinisk amanuens. Nuvarande arvoden till biträdande lärare indrages. Vidare tillkommer för båda klinikerna sammanlagt en tjänst som laboratoriebiträde och en tjänst som kanslibiträde. Arvode till biträdande lärare i ortopedi
ävensom till underläkare för biträde vid den praktiska undervis— ningen i ortopedi beräknas.
20460+20460+16600+16600—17600+8304+8304+ +2500+2900=
78 528 kr.
VIII huvudtiteln 199 626 kr. XI huvudtiteln 64512 kr.
Summa 264 138 kr.
Kap. 26. KLINISK KEMI OCH KLINISK FYSIOLOGI
Nuvarande undervisning
Undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi regleras i nuvarande studieordning icke genom bestämmel- ser i examensstadgan.
Undervisning i vissa elementära delar av ämnena, med särskild hänsyn tagen till de kliniska laboratorieprovens tek- nik, meddelas dock under de propedeu- tiska kurserna, som pågår under de för- sta två månaderna efter medicine kan- didatexamen. Därunder ges kurser i de kliniska undersökningsmetoderna, vilka bl.a. också omfattar de viktigaste ke— miska, mikroskopiska, bakteriologiska och fysiologiska undersökningsmeto- derna. Sistnämnda undervisning har vid de olika lärosätena meddelats under 30—44 timmars föreläsningar.
Undervisningens omfattning och plan- läggning har ej varit enhetlig. Särskilda arvodesanställda lärare är i regel för- ordnade för de propedeutiska kurserna.
Under tjänstgöringen i invärtes me— dicin ges särskilda föreläsningar i kli- nisk kemi och klinisk fysiologi för de tjänstgörande. I Uppsala meddelas un- der den sex månader långa tjänstgö- ringen vid de medicinska och kirur- giska klinikerna 16 timmars undervis- ning i klinisk kemi och 12 timmars undervisning i klinisk fysiologi (hu- vudsakligen elektrokardiografikurs). I
Lund och Malmö ges årligen på de me- dicinska klinikerna föreläsningsserier i elektrokardiografi. De studerande tjänstgör under två veckor på kliniska laboratoriet. I Lund anordnas en fri- villig kurs i klinisk kemi, omfattande 16 timmar. I Stockholm ges under tjänstgöringen på medicinska kliniken undervisning i klinisk kemi 16 timmar och i klinisk fysiologi 16 timmar på serafimerlasarettet respektive karolin- ska sjukhuset. I Göteborg har undervis- ning i dessa ämnen ännu ej meddelats.
För undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi finns följande lä- rare vid de olika lärosätena: i Uppsala, Lund och Göteborg en laborator i kli— nisk kemi, i Stockholm en laborator i klinisk kemi och en laborator i klinisk fysiologi vid vardera karolinska sjuk— huset och serafimerlasarettet. Laborato- rerna är tillika såsom chefer för mot- svarande centrallaboratorier fristående överläkare vid respektive undervisnings- sjukhus.
Tidigare diskussion
LS föreslog undervisning huvudsak- ligen i klinisk kemi under två labo- rationskurser. De propedeutiska kur- serna under tredje studieåret innefat- tade en propedeutisk laborationskurs. LS fann, att det vore nödvändigt, att
de studerande, innan de började sitt arbete på de kliniska laboratorierna, finge en sammanfattande översiktlig och praktiskt inriktad undervisning i fråga om de laborationer, som väntade den studerande under hans första tid på kliniken. Endast sådana laborationer borde upptagas, som den studerande själv komme att utföra, och kursen före- slogs omfatta 18 föreläsningstimmar och 8—10 laborationstimmar. Ett förslag till kurs bifogades, omfattande undersök- ning av blod, urin, sputum, magsaft, av- föring och ryggmärgsvätska. Kursen skulle avslutas med förhör.
Vidare föreslog LS, att en klinisk la— borationskurs skulle ges under den grundläggande tjänstgöringen i medi- cin. Kursen, som utan alltför många speciella tekniska detaljer skulle om- fatta en redogörelse för gängse kliniska laborationer och funktionsprov, skulle framför allt inriktas på att orientera de studerande över provens betydelse för den kliniska diagnostiken och tera- pien. Det bifogade förslaget till kursen omfattade blod- och henmärgsdiagnos- tik, sockerbelastning, lever- och njur-
funktionsprov, pankreasdiagnostik, magsaftsundersökning, basalomsättning, hormontitreringar m. m. I samband med denna undervisning skulle även de patofysiologiska tillstånd belysas, som ligger till grund för respektive sjukdo- mar. De studerande borde även få en kort framställning av elektrokardiogra— fien, framför allt belysande denna un- dersökningsmetods betydelse för hjärt- diagnostiken. Den sistnämnda undervis— ningen, som ej skulle behöva ta mer än 5 timmar i anspråk, kunde ingå i den kliniska laborationskursen eller ges av särskild lärare på kliniken. Hela kur- sen borde omfatta 10—15 timmars före- läsningar. De studerande borde ej ut- föra laborationer, men de skulle bere— das tillfälle att under tjänstgöringens
gång såsom assistenter följa arbetet på det kliniska laboratoriet. Kursen skulle avslutas med förhör.
De båda laborationskurserna skulle enligt LS förslag ges av en klinisk labo- rator, vilken borde vara en arvodesan- ställd extra laborator med särskilt till- läggsarvode för det sjukvårdande ar- betet.
LS föreslog ej särskild undervisning i klinisk fysiologi. Samtliga nu berörda förslag kvarstod oförändrade i LS över- arbetade betänkande.
MHO granskade ingående de kliniska centrallaboratoriernas organisation. MHO konstaterade, att dessa laborato— rier visat sig vara av utomordentligt stort värde såväl för sjukvården som för forskningen och att tiden nu vore inne att utbygga dem och ge dem en fastare och mera självständig ställning. MHO begärde i angivet syfte förslag av deras dåvarande föreståndare till om- organisation av laboratorierna. Samtliga framhöll betydelsen för den kliniska forskningen av att vid sjukhuset ha teo- retiker inom kemi och fysiologi för sam- råd och samarbete, och organisations- förslaget gick ut på att centrallabora- torierna borde göras självständiga i för— hållande till de medicinska klinikerna samt delas i ett kliniskt kemiskt och ett kliniskt fysiologiskt laboratorium. MHO följde helt dessa utredningar, och MHO:s förslag innebar således, att vid akade- miska sjukhuset i Uppsala, Lunds lasa- rett, karolinska sjukhuset och serafimer- lasarettet i Stockholm skulle inrättas tjänster som laborator i klinisk kemi respektive klinisk fysiologi, tillika över- läkare vid motsvarande centrallabora- torier. Förslaget har genomförts i full utsträckning i Stockholm. I Uppsala och Lund, där MHO under hänvisning till lokalsvårigheter föreslog, att tjänsterna som laborator i klinisk fysiologi skulle tillsättas senare, har ännu blott tjänster
i klinisk kemi inrättats. I Malmö har nyligen på allmänna sjukhusets stat in- rättats en tjänst som överläkare vid kliniska centrallaboratoriet. I Göteborg finns en laborator i klinisk kemi och därjämte på Sahlgrenska sjukhusets stat en överläkare vid kliniska centrallabo- ratoriet, som dock icke utnyttjas för undervisningen. Organisationskommit- tén för medicinska högskolan har be- gärt att en tjänst som laborator i klinisk fysiologi inrättas.
I propositionen nr 272 till 1947 års riksdag uttalades i samband med för- slaget om inrättandet av ovan nämnda tjänster, att de kliniska laboratorerna ”skola svara för förekommande under— sökningar för sjukvårdsändamål å ve- derbörande sjukhus och att de sam- tidigt skola företräda sina ämnen ur undervisnings- och forskningssyn- punkt”.
På förslag av medicinska fakulteten i Lund begärdes i petita till 1950 års riks- dag, att vid fakulteten skulle inrättas professurer i klinisk kemi och i klinisk fysiologi. I en till fakulteten ingiven skrivelse härom framhöll professorn i medicinsk kemi S. Bergström och pro- fessorn i fysiologi G. Kahlson, att den kliniska forskningen, särskilt i de anglo- sachsiska länderna, genomgått en snabb utveckling, som tillfört medicinen vik- tiga landvinningar. I Sverige däremot hämmades utvecklingen av brister i själva grundorganisationen. Vidare an- fördes:
Klinisk forskning har i sin inriktning under de senaste decennierna förändrats på ett sätt, som kan jämföras med det upp- sving som inträdde i slutet av förra seklet, när organisatorisk samverkan inleddes mel— lan patologisk anatomi, bakteriologi och klinik. Det nyaste skedet präglas av att hiokemiens och fysiologiens arbetsmetoder fått allt större betydelse för förståelsen av sjukliga tillstånds djupare natur samt för diagnostik och terapi.
För de teoretiska institutionernas del har en förstärkning och utbyggnad skett, som
kommer att verka i hög grad stimulerande på grundforskningen. Den kommer också att bli till gagn för den kliniska forsk— ningen genom att frambringa ny kunskap samt genom att i ökad utsträckning möj- liggöra grundutbildning av dem som senare knytas till fakulteternas kliniker. Däremot kunna de teoretiska institutionerna för me- dicinsk biokemi och fysiologi av uppenbara skäl icke utnyttjas för mera kliniskt in- riktade undersökningar och böra ej heller i större utsträckning bedriva klinisk forsk— ning på bekostnad av det rent teoretiska arbetet.
Vad som i nuvarande situation i första hand erfordras är inrättandet av välutrus— tade kliniska forskningsinstitutioner, vid vilka biokemister och fysiologer kunna in- timt samarbeta med klinici. Genom att dessa teoretiker dessutom ha ledningen av motsvarande diagnostiska centrallaborato— rier uppnås en organisation som säkerstäl— ler rutinarbetets kontakt med det veten- skapliga framåtskridandet.
Kommittén
Klinisk kemi och klinisk fysiologi är två nya medicinska discipliner, som stundom under namnen kemisk patologi (patologisk kemi) och pata-fysiologi representerar tillämpningen av kemiens och fysiologiens metoder och resultat inom sjukdomsläran. Det är givet, att en sådan tillämpning skett så länge de grundläggande vetenskaperna fram- bringat kunskap av klinisk betydelse och att detta möjliggjorts genom de kliniska forskarnas insatser inom olika discipliner. Det är också självklart, att klinikerna allt framgent både i sin forskning och undervisning kommer att utnyttja kemiens och fysiologiens kun— skapsstoff. Om man trots detta nu kan karakterisera klinisk kemi och klinisk fysiologi som nya, självständiga ämnes- områden, så beror det på att utveck- lingen inom grundvetenskaperna gått med en så revolutionerande snabbhet och lett fram till så komplicerad appa- ratur och metodik, att det icke längre annat än undantagsvis är möjligt för andra än specialister att på ett frukt— bart sätt tillämpa de nya kunskaps-
rönen inom kliniken. Särskilda institu- tioner har därför inåst utvecklas på sjukhusen, där vetenskapligt utbildade kemister och fysiologer, som förvärvat förtrogenhet med klinikens arbetssätt och frågeställningar, kan ställa kemisk och fysiologisk sakkunskap till sjukvår- dens och den kliniska forskningens förfogande. Den stora betydelsen av dessa institutioner för sjukhusens ru- tin- och forskningsverksamhet har re- dan framhållits av MHO, som skisserade (len organisationsform, i vilken den kliniska kemien och den kliniska fysio- logien utvecklats i Vårt land. Kommit- tén vill instämma i vad professorerna Bergström och Kahlson anfört i detta sammanhang.
Den pågående utvecklingen måste be- aktas även inom undervisningen. I den mån undersökningstekniken specialise- ras och grundforskningen på kemiens och fysiologiens område vinner en de- taljkunskap om de sjukliga processerna hos människan, så kan den enskilde kliniske läraren ej längre behärska denna gren av sjukdomsläran annat än i vissa delar, som han ägnat särskilt intresse. I nuvarande läge kan en mo- dern klinisk undervisning svårligen meddelas utan tillgång till speciella lä- rare i klinisk kemi och fysiologi. De flesta kliniska ämnen har talrika an- knytningspunkter till grundvetenska- perna, och utvecklingen tenderar mot en alltmer ökad tillämpning av kemiska och fysiologiska kunskaper i diagnostik och terapi.
Undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi skall innefatta de in- ledande kurserna i de enklare kemiska och fysiologiska undersökningsmetoder, som varje läkare skall kunna anlita eller ha kunskap om, men den skall också i anslutning till den kliniska undervis- ningen på lämpliga punkter ge en veten- skaplig belysning av kemiska och fysio-
logiska faktorers betydelse för sjukdo— marnas patogenes och klinik. Den av kommittén föreslagna undervisningen kommer sannolikt att i framtiden bc- höva utökas.
Det tredje studieårets propedeutiska kurser avser att successivt införa den studerande i den moderna diagnostiken. En kurs i kliniska laborationer blir då påkallad. Kursen bör omfatta 20 tim- mars föreläsningar med 40 timmars la- borationer och beröra de Viktigaste kemiska, mikroskopiska och fysiolo- giska undersökningsmetoderna. De bak- teriologiska undersökningsmetoderna däremot meddelas i fortsättningen lämpligen vid undervisningen i klinisk bakteriologi. Den kliniskt-kemiska de- len, som torde kräva 10—15 föreläs- ningstimmar jämte huvudparten av la- borationstiden, bör omfatta bl. a. blod- undersökning, undersökning av kolhy- dratomsättningen, leverundersökning, urinundersökning, enkel undersökning av sputum, magsaft, transsudat, exsudat och av liquor cerebro-spinalis. Den kli- niskt-fysiologiska delen, som torde kräva 5—10 föreläsningstimmar men blott ett litet antal laborationstimmar, bör omfatta bland annat en orientering om metoder för blodtrycksmätning, re- gistrering av hjärtats elektriska och akustiska fenomen samt allmän elektro- kardiografisk diagnostik, hjärtfunk- tionsprövning, spirometri och ämnes- omsättningsbestämning. Den propedeu- tiska kursen planeras och leds gemen- samt av lärarna i klinisk kemi och kli- nisk fysiologi. Laborationerna kan ske gruppvis under ledning av en amanuens. Kursen avslutas med förhör.
Under medicin- och kirurgiterminer- na skall fortsatt undervisning i klinisk kemi, respektive klinisk fysiologi an- ordnas. Om en timme per vecka alter- nerande ägnas åt dessa ämnen, kommer den studerande att under medicin- och
kirurgikurserna få åhöra ca 20 timmars undervisning i vardera ämnet. Läraren kan anordna denna undervisning som föreläsningar eller konferenser. Under- visningen samordnas i möjligaste mån med den kliniska undervisningen. Denna mer avancerade undervisning i klinisk kemi bör omfatta bland annat blod- och benmärgsdiagnostik, kolhy- drat-, kalcium- och fosfatomsättningens kliniska problem, njur- och leverfunk- tionsprov, urinsyreomsättningen, mag— saftundersökning, pankreasdiagnostik, serumäggvita, elektrolyt- och vattenba- lans, ödembildning, kolesterin- och ste- roidomsättningen, hormon- och vita- minproblem, järnomsättning och liquor cerebro-spinalis kliniska kemi. Undervisningen i klinisk fysiologi bör omfatta bland annat speciell elek- trokardiografisk diagnostik och hjärtats funktionella patologi, belastningsekg, övrig speciell fysikalisk diagnostik vid organiska hjärtsjukdomar (cardiofono— grafi, intravaskulär och intrakardiell tryckmätning), ämnesomsättningsrubb- ningarnas fysiologiska diagnostik (stan- dardämnesomsättning, bestämning av extraeellulär vätskemängd), andningens patofysiologi, den perifera cirkulatio- nens fysiologiska diagnostik (oscillome- tri, temperaturmätning, plethysmografi) , perifer cirkulationsinsufficiens, blod- trycksregulationens patologi, bedöm- ning av den fysiska prestationsförmågan, smärtans patofysiologi samt hjärnans och musklernas kliniska fysiologi. Undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi skall ges av respektive lärare i ämnena, vilka bör gemensamt samråda om uppläggningen av under- visningen. Samarbetet med de kliniska lärarna bör vara intimt, så att under- visningen i görligaste mån anpassas till klinikundervisningen. Om någon av de kliniska lärarna genom egen forskning eller på annat sätt är speciellt insatt i
någon del av den kliniska kemien eller fysiologien och därför vill fördjupa sin undervisning i denna riktning, kan denna del av lärostoffet ges i hans un- dervisning, medan den kliniske kemis- ten (fysiologen) där meddelar mindre omfattande undervisning. Särskilt i fråga om den elektrokardiografiska dia- gnostiken är det viktigt, att undervis— ningen nära ansluter sig till kliniska frågeställningar och att kliniskt mate- rial utnyttjas och demonstreras. över huvud taget bör vid undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi i största möjliga utsträckning användas kliniskt material, och kliniska lärare bör när så är lämpligt delta i undervis- ningen. Illustrativa sjukdomsfall stude— ras sålunda med hjälp av journaler, patientdemonstrationer etc., och prin- cipiellt viktiga undersökningsmetoder demonstreras för de studerande. De studerande skall under en vecka följa arbetet på det kliniskt-kemiska respek- tive det kliniskt-fysiologiska laborato- riet. Särskilt förhör anordnas ej i kli- nisk kemi och klinisk fysiologi utan lärostoffet anknyts så intimt till klini- ken, att kunskapskontrollen kan ske i respektive kliniska tentamina.
Lärarna i klinisk kemi och i klinisk fysiologi bör vid lämpliga tillfällen medverka i de kliniska konferenserna och i patologikonferenserna. Om vid samråd med lärarna i andra kliniska 'ämnen än medicin och kirurgi så be- finnes önskvärt, kan lärarna i klinisk kemi och klinisk fysiologi ge någon eller några timmars undervisning över lämpliga ämnen under de olika kur- serna.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag angående under- visningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi ger dessa ämnen en mera framträdande plats i den medicinska
undervisningen, varför kommittén fun- nit det nödvändigt att ompröva lärar— nas akademiska ställning. Lärarna i kli- nisk kemi och klinisk fysiologi är sam- tidigt chefer och fristående överläkare vid motsvarande kliniska laboratorier, och de fullgör därmed, bland annat genom ständiga konsultationer av sjuk- husets läkare, ett betydande arbete i sjukvårdens tjänst. De är vidare sjuk- husets vetenskapliga specialister inom två grundläggande teoretiska ämnen och kommer därigenom att få meddela en omfattande forskningsundervisning och handledning åt sjukhusets läkare, i den mån dessa i sin forskning använder metoder av kemisk eller fysiologisk art. Deras egen forskning rör ofta centrala problem för utvecklingen av olika sjuk- domars diagnostik, klinik och terapi. Inom den allmänna läkarutbildningen slutligen torde undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi ha en avgö- rande betydelse för förståelsen av de kliniska ämnena. Det är därför väsent- ligt, att lärarna i dessa ämnen kan re- kryteras bland högkvalificerade fors- kare. De uppgifter, som åvilar företrä- darna för den kliniska kemien och den kliniska fysiologien, är såväl inom un- dervisningen och forskningen som inom sjukvården 'av den art, att de nödiga kvalifikationerna hos dessa företrädare kan garanteras endast om det inom ämnena finns professurer som slut- tjänster. Kommittén finner således syn- nerligen starka skäl tala för att vardera ämnet representeras av en professur vid varje lärosäte.
Följande ordinarie lärartjänster är in— rättade vid de olika lärosätena. I kli- nisk kemi finns, såsom inledningsvis berörts, laboratorstjänster i Uppsala, Lund, Stockholm (en vid vardera ka- rolinska sjukhuset och serafimerlasa- rettet) och Göteborg. Vid allmänna sjukhuset i Malmö är chefen för sjuk-
husets kliniska centrallaboratorium an- ställd vid sjukhuset som överläkare. Vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg finns även en överläkare och chef vid kliniskt-kemiska centrallaboratoriet. Klinisk fysiologi är representerad med laboratorstjänster endast i Stockholm (en vid vardera karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet), varjämte en sådan tjänst upptagits i planen för medicinska högskolan i Göteborg. I fråga om den kliniska kemien innehar företrädarna för ämnena vid samtliga lärosäten redan ordinarie laborators- tjänster. Med hänsyn till den stora be- tydelsen av ämnet för den kliniska un- dervisningen och forskningen vill kom- mittén rekommendera, att fakulteterna och kollegierna överväger en ändring av vissa av Iaboratorstjänsterna till pro- fessurer med samtidig utnämning av nuvarande innehavare. Skulle detta icke visa sig möjligt, bör professurerna in- rättas så snart ordinarie lärartjänst blir ledig. Därest en överläkartjänst på sjuk- vårdens stat fortsättningsvis kommer att finnas i Malmö, bör ett särskilt ar- vode beräknas för undervisning i kli- nisk kemi vid allmänna sjukhuset, var- igenom överläkaren kan förordnas som lärare i klinisk kemi. Arvodet, som bör innefatta särskild ersättning för kurs- ledning och förhör beräknas efter en undervisning av 65 timmar, varav 10 av- ser medverkan i kliniska konferenser.
För den kliniska fysiologiens del upp— står motsvarande problem endast i Stockholm. Kommittén vill i enlighet med vad som sagts i fråga om den kli- niska kemien rekommendera, att lärar- kollegiet undersöker möjligheterna för en förvandling av den ena av labora- torstjänsterna till professur. Den plane- rade laboratorstjänsten i klinisk fysio— logi i Göteborg bör ändras till professur. I fråga om Uppsala har kommittén vid överläggningar med akademiska sjuk-
husets direktion inhämtat, att möjlig- heter för närvarande saknas att ordna provisoriska lokaler för en ny institu- tion. Kommittén får därför begränsa sig till att föreslå ett arvode för undervis- ning i klinisk fysiologi under 70 tim- mar, varav 10 avser medverkan i kli- niska konferenser. Vid fakulteten i Lund bör två lärare i klinisk fysiologi tillkomma, nämligen en vid lasarettet i Lund och en vid allmänna sjukhuset i Malmö. Enligt vad kommittén inhämtat finns för närvarande ej möjlighet att bereda lokal för nya institutioner. Kom- mittén föreslår därför på vardera stället ett arvode för undervisning i klinisk fysiologi under 60 timmar, varav 10 timmar avser deltagande i kliniska kon- ferenser. Ordinarie lärartjänster bör in— rättas, när den nya lasarettsbyggnaden
i Lund och det kliniska centrallaborato- riet i Malmö färdigställts. I Göteborg iordningställes enligt vad kommittén er— farit för närvarande provisoriska loka- ler för en kliniskt-fysiologisk avdelning. Kommittén föreslår, att professur i kli- nisk fysiologi omedelbart inrättas där.
Möjligheterna att vid akademiska sjukhuset i Uppsala anordna den i annat sammanhang föreslagna propedeutiska laborationskursen i klinisk kemi synes för närvarande vara starkt begränsade. Enligt vad kommittén inhämtat av sjuk— husdirektionen torde en sådan under- visning kräva vissa ombyggnader av ett i medicinska kliniken inrymt, äldre kandidatlaboratorium. Kostnaderna för lokalens ombyggnad och för den er- forderliga laboratorieutrustningen har av sjukhusets byggnadsavdelning upp-
Klinisk kemi.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster L
KS Seraf. L M
Sthlm KS Seraf.
Sthlm
Laborator
Lärare (arvode) .............. Klinisk amanuens ............ Förste amanuens ............. Laboratoriebiträde ............ Kanslibiträde Kontorsbiträde
Klinisk fysiologi.
Nuvarande personal
Kommitténs förslag
Tjänster
KS
Sthlm Seraf.
Sthlm
KS Seraf.
Professor ....................... Laborator
Lärare (arvode) ................. Förste amanuens ................ Laboratoriebiträde ............... Kanslibiträde
skattats till sammanlagt ca 40 000 kro- nor. Med hänsyn till att denna lokal- fråga synes böra bedömas i ett vidare sammanhang i anslutning till en allmän inventering av lokalmöjligheterna för en intensifierad klinisk undervisning i Uppsala, anser sig kommittén icke böra redovisa beloppet i kostnadsberäk- ningen.
Den lägre undervisningspersonalen samt biträdespersonalen vid samtliga nu ifrågavarande institutioner är för
Kostnadsberäkning Uppsala.
närvarande mycket begränsad. En för- stärkning av de nuvarande institutio- nernas resurser är därför nödvändig. För utrustning av nytillkommande in- stitutioner i Uppsala, Lund och Malmö med hänsyn till det omedelbara under- visningsbehovet bör slutligen vissa en- gångsanslag ställas till vederbörande universitets disposition, varjämte årliga reservationsanslag för materielutgifter bör beräknas för dessa institutioner.
Klinisk kemi. En förste amanuens och ett kanslibiträde tillkommer.
6000+7968=
Klinisk fysiologi. Arvode till lärare beräknas.
Lund.
Klinisk kemi. En förste amanuens tillkommer.
Klinisk fysiologi. Arvode till lärare beräknas.
Malmö.
Klinisk kemi. Arvode till lärare beräknas.
13 968 kr. 3 500 kr.
6 000 kr. 3 000 kr.
Klinisk fysiologi. Arvode till lärare beräknas.
Stockholm.
Klinisk kemi.
Karolinska sjukhuset. En förste amanuens och ett kanslibiträde till-
kommer. 6 000 + 8 652 =
14 652 kr.
Serafimerlasarettet. En förste amanuens och ett kanslibiträde till- kommer. 6 000 + 8 652 =
Klinisk fysiologi.
Karolinska sjukhuset. En förste amanuens och ett kanslibiträde till-
kommer. 6 000 + 8 652 =
Serafimerlasarettet. En förste amanuens och ett kanslibiträde till-
kommer. 6 000 + 8 652 =
14 652 kr.
Klinisk kemi. En förste amanuens och ett kanslibiträde tillkommer.
6000+8304=
14 304 kr.
Klinisk fysiologi. En professor, en förste amanuens och ett kansli-
biträde tillkommer. 30720+6000+8304= Ett årligt materielanslag av
45 024 kr. 10 000 kr. 67 326 kr. 93 828 kr.
Summa klinisk kemi Summa klinisk fysiologi
Härtill kommer engångsanslag för den kliniskt—fysiologiska institutionen i Göte- borg med 150 000 kronor.
Kap. 27. RÖNTGENDIAGNOSTIK
Nuvarande undervisning
I enlighet med 1923 års provisoriska bestämmelser har undervisningen i röntgendiagnostik vid samtliga lärosä- ten skett under en kortare obligatorisk översiktskurs om 20 timmars föreläs- ningar, som förlagts till de tidigare kliniska studierna. Under senare år har därtill kommit en frivillig, mera om— fattande kurs, varvid särskild vikt lagts på att de studerande får praktiska fär- digheter i bruket av ett röntgeninstru- mentarium.
Deltagare i den frivilliga kursen har i de flesta fall utgjorts av studerande, som ämnat ägna sig åt radiologi eller som efter examen velat bereda sig för underläkartjänst vid sjukhus utan själv- ständig röntgenavdelning.
I Uppsala har 20 timmars obligato- risk mera propedeutisk undervisning givits under en av de sex tjänstgörings- månaderna i medicin och kirurgi. Un- der assistenttjänstgöringarna i medicin och kirurgi har de studerande varannan dag deltagit i rutinronderna på rönt- genavdelningen. Varje termin har dess- utom anordnats en frivillig kurs under två månader med 44 timmars föreläs-
ningar. Deltagarna har huvudsakligen varit äldre medicine kandidater eller just färdiga medicine licentiater. Del- tagarantalet har begränsats till 15. Den frivilliga kursen har varit omfattande och framför allt avsett att bibringa de tjänstgörande praktiska kunskaper i röntgendiagnostiskt arbete.
I Lund har ca 20 timmars obligato- risk kurs i röntgendiagnostik varit för- lagd till den grundläggande tjänstgö— ringens tredje månad. I anslutning här- till har under den fortsatta tjänstgö- ringen under tre månader getts en fri- villig kurs om 36 timmars demonstra- tioner. Anslutningen har varit hundra- procentig. Ytterligare har varje termin getts två månaders frivillig undervis— ning, omfattande tjänstgöring under praktiskt taget hela dagen på röntgen- avdelningen. Denna kurs har berört så- väl teoretiska som framför allt prak- tiska spörsmål i samband med röntgen- diagnostiken, varjämte speciella före— läsningar anordnats. Kursen har be- gränsats till högst 10 deltagare, i de flesta fall äldre medicine kandidater eller yngre medicine licentiater. Kursen har kunnat kombineras med andra smärre kurser.
I Malmö har undervisningen i rönt- gendiagnostik följt samma schema som i Lund. Frivillig specialundervisning har icke meddelats. Såväl i Lund som Malmö har äldre tjänstgörande på me- dicinska och kirurgiska avdelningarna deltagit i rutinröntgenronderna.
I Stockholm har obligatorisk under- visning i röntgendiagnostik meddelats under 18 timmar, fördelade på sex veckor under tjänstgöringen i medicin. Dessutom har en frivillig kurs getts på både serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset under två månader med 44 timmars föreläsningar och demonstra- tioner och oftast förlagd till slutet av licentiatutbildningen. Anslutningen har under senare år varit knappt 50 pro- cent. Förutom denna kurs har ytter- ligare frivillig undervisning getts för de tjänstgörande på serafimerlasarettets kirurgiska klinik med 1/9 timme dagli- gen fem dagar i veckan under tre må- nader. En liknande undervisning har skett på karolinska sjukhuset fastän ej fullt så omfattande. På båda ställena förekommer frivilliga föreläsningar i röntgendiagnostik i samband med neu- rologi och neurokirurgi, omfattande 4 timmars föreläsningar om neuroradio- logiska metoder.
I Göteborg påbörjades ordinarie un— dervisning den 1 november 1952, då särskild professur och därtill knutna lärartjänster inrättades vid medicinska högskolan.
Tidigare diskussion
LS föreslog, att undervisningen i röntgendiagnostik skulle omfatta dels en propedeutisk kurs, dels en frivillig tjänstgöring. Kursen borde omfatta ca 20 föreläsningstimmar och skulle slut- föras inom loppet av en å två månader. Den borde lämpligen förläggas till det propedeutiska året och innehålla även
en allmän orientering beträffande skyddsanordningar i det röntgenolo- giska arbetet. Under de kliniska tjänst- göringarna borde enligt LS de stude- rande få tillfälle att följa de röntgen— diagnostiska undersökningarna. Vid de kliniker, där de yttre förhållandena så tilläte, borde de studerande närvara vid de dagliga konferenserna mellan klinici och röntgenologer. Om detta ej läte sig ordna, borde underläkarna på de kli- niska avdelningarna få i uppdrag att för de studerande demonstrera röntgen— bilder, som tidigare varit föremål för demonstration vid röntgenronder, och därvid redogöra för de synpunkter som framkommit under denna demonstra- tion.
Den frivilliga undervisningen i rönt- gendiagnostik borde enligt LS ske un- der den kliniska utbildningen och om- fatta en två månaders kurs med 40 timmars föreläsningar och demonstra- tioner, varjämte de studerande borde i sådan utsträckning sysselsättas på den röntgendiagnostiska avdelningen, att de erhölle en viss vana att handha ett enklare röntgeninstrumentarium.
I LS överarbetade förslag var planen för undervisning i röntgendiagnostik oförändrad.
I yttrande över överarbetningen fram- höll fakulteten i Uppsala och lärar- kollegiet vid karolinska institutet i Stockholm, att kursen borde vara fri- villig, under det att medicinska för- eningen i Lund menade, att den frivil- liga tjänstgöringen borde göras obliga- torisk.
Kommittén
Det är otvetydigt, att utvecklingen på såväl internmedicinens som kirurgiens område i hög grad varit beroende av framstegen inom röntgendiagnostiken. Den mycket stora betydelsen av den moderna röntgendiagnostiken för såväl
den på ett sjukhus verksamme läkaren som för praktikern är numera också uppenbar för alla. Strävan att i möjli- gaste mån nå fram till en tidig diagnos av olika sjukdomar baserar sig numera i stor utsträckning på röntgendiagnos- tiska metoder. Med hjälp av röntgen- metodik belyses också anatomiska och patofysiologiska förhållanden på ett levande och instruktivt sätt.
Undervisningen i ämnet måste följ- aktligen vara av stor betydelse i den allmänna läkarutbildningen. Varje lä- kare måste i framtiden kunna tolka ett röntgenutlåtande, känna till röntgen- diagnostikens möjligheter och värde och även kunna utföra röntgengenom- lysning av thorax samt enklare fraktur- kontroller. Det är med detta mål för ögonen, som undervisningen i röntgen- diagnostik bör anordnas.
Undervisningen bör ur praktisk syn— punkt uppdelas på tre olika tidsperio- der. Under det propedeutiska året med- delas en elementär undervisning i rönt- gendiagnostik för att de studerande tidigt skall få ett underlag för den fort- satta kliniska tjänstgöringen. Under de kliniska tjänstgöringarna i medicin och kirurgi ordnas undervisningen så, att de tjänstgörande får följa det kliniska materialet även ur röntgendiagnostisk synpunkt och härigenom får en fullgod uppfattning om det röntgendiagnostiska arbetet. En sådan parallellöpande un- dervisning i röntgendiagnostik kan ske icke blott på de medicinska och kirur- giska avdelningarna utan också inom specialområden, såsom neurologi och neurokirurgi, där i vissa fall undervis- ningen i röntgendiagnostik har att ta hänsyn till speciella problem. De stu- derande skall under de kliniska tjänst- göringarna åse och vid lämpliga till— fällen, t.ex. under assistenttjänstgö- ringarna, även själva utföra genomlys- ning av patienter.
Slutligen har de studerande för när- varande möjlighet att på ett senare sta- dium få en viss utbildning i form av en frivillig undervisning i den mera avan- cerade röntgendiagnostiken. Därvid be- reds deltagarna tillfälle att manuellt träna upp sin förmåga att sköta ett rönt- geninstrumentarium. Kommittén har i allmänhet avvisat frivilliga kurser och lagt in den nödvändiga undervisningen i de obligatoriska kurserna. Erfarenhe- ten har dock visat, att ett icke obetyd- ligt antal allmänpraktiker skaffar sig röntgendiagnostisk utrustning. Sådana läkare bör i likhet med andra, som utan att vara specialister har särskilt behov av kunskaper i röntgendiagnostik, ha möjlighet att förvärva en viss praktisk erfarenhet i enkla röntgendiagnostiska metoder, detta icke minst med hänsyn till patienternas säkerhet. Kommittén föreslår därför, att den frivilliga under- visningen i röntgendiagnostik bibehål- les. Formerna för anordnandet av en dylik undervisning kommer att när- mare beröras i samband med utred- ningen av specialistutbildningen.
Den propedeutiska kursen i röntgen- diagnostik skall omfatta 15 timmars föreläsningar. Den skall innefatta en orientering beträffande röntgendiagno- stiken och ge de studerande möjligheter att förstå enkla röntgendiagnostiska problem, röntgenanatomi, organdiagno- stik etc. I kursen ingår också 2 timmars träning i genomlysningsteknik.
Den röntgendiagnostiska undervis- ningen under tjänstgöringarna i medi- cin och kirurgi bör omfatta dels en direkt föreläsningsundervisning, dels praktiska demonstrationer. Undervis- ningen under tjänstgöringen i medicin skall omfatta ca 20 timmar, dvs. 1 tim- me per vecka, och under tjänstgöringen i kirurgi 40 timmar eller 2 timmar per vecka. Utöver denna speciella under- visning skall de studerande också i den
mån lokala förhållanden det medgiver, delta i klinikens rutinröntgenronder. Härvid kan självfallet ingen speciell undervisning anordnas för de stude- rande, men genom att röntgenronderna anordnas praktiskt och därvid en viss hänsyn tas till de närvarande tjänst— görande skulle mycket nyttigt stoff kunna utvinnas och de studerande kunna tillgodogöra sig ett betydande vetande inom röntgendiagnostiken.
I en rad specialämnen, exempelvis neurologi, obstetrik och gynekologi, pe- diatrik och otiatri, finns röntgendia- gnostiska problem av särskild art. I undervisningen av dessa ämnen bör de röntgendiagnostiska avsnitten särskilt beaktas. Undervisningens omfattning fastställes och lämpliga lärare utses ge— nom samråd mellan lärarna i respektive kliniska ämne och i röntgendiagnostik. Kommittén finner det vara av särskild vikt, att sådan undervisning i neuro— radiologi kommer till stånd under kur- serna i neurologi och psykiatri.
Med en undervisning i röntgendia- gnostik av den omfattning, som ovan föreslagits under det propedeutiska året, under tjänstgöringarna i medicin och kirurgi och slutligen under kurserna i de kliniska specialämnena, torde de studerande få en god kunskap om rönt- gendiagnostikens möjligheter, medel och mål liksom även en viss utbildning i den speciella röntgendiagnostiken. Under denna tid ges också en oriente- ring om nödvändiga skyddsåtgärder i samband med det röntgendiagnostiska arbetet. Förhör synes icke motiverade i samband med undervisningen i rönt- gendiagnostik, utan de studerandes kun- skaper kan kontrolleras i samband med den kliniska examinationen.
Anslagsfrågor
Den av kommittén föreslagna under- visningen i röntgendiagnostik omfattar
15 timmars föreläsningar vid en prope- deutisk kurs i röntgendiagnostik, före- läsningar och praktiska demonstrationer under 20 timmar i anslutning till kursen i medicin och under 40 timmar i anslut- ning till kursen i kirurgi samt några tim- mars undervisning i samband med vissa kliniska Specialämnen. Denna under- visning skall vid de undervisningssjuk- hus, där professur i röntgendiagnostik inrättats, meddelas av professorn eller av biträdande lärare. Professurer i äm- net finns i Uppsala, Lund, Stockholm (en på vardera karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet) och Göteborg. I Lund finns därjämte en laboratur. Vid de kliniska kurserna vid allmänna sjuk- huset i Malmö krävs samma undervis- ning i röntgendiagnostik som i Lund. Detta motiverar inrättandet av en pro-- fessur i ämnet. Överläkarbefattningen är under tillsättning under samma for- mer som för professur. På förslag av medicinska fakulteten i Lund har se- nast 1952 begärts inrättande av en pro- fessur i röntgendiagnostik vid allmänna sjukhuset i Malmö. Förslaget har till- styrkts av kanslern. Kommittén instäm- mer i fakultetens hemställan och finner det angeläget att tjänsten omedelbart inrättas.
I Uppsala kan undervisningen beräk- nas få en årlig volym av 170 timmar. Härav ankommer 130 timmar på pro- fessorn. För den övriga undervisningen bör beräknas ett arvode för en biträ- dande lärare på 2000 kronor. Institu- tionschefen bör fördela undervisningen på sig och den biträdande läraren, var- vid även den propedeutiska röntgen- kursen bör omfattas av deras under- visning.
I Lund och Malmö blir undervis— ningen 155 timmar årligen, eftersom där ges endast en propedeutisk kurs på vardera orten. I Lund bör undervis- ningen meddelas av professorn och la-
boratorn. I Malmö krävs ett arvode på bör sålunda beräknas ett arvode till en 1 250 kronor till en biträdande lärare. biträdande lärare med 1 250 kronor.
I Stockholm blir undervisningsvoly- I Göteborg får undervisningen mot- men på vartdera karolinska sjukhuset svarande omfattning som i Uppsala, och serafimerlasarettet av samma om- varför arvodet till biträdande lärare fattning som i Lund. För varje sjukhus blir av samma storlek som där.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
TiänSter Sthlm Sthlm L M KS Seraf. L M KS Seraf.
Professor ........ 1 l 1 1 1 1 1 Laborator ....... 1 l Biträdande lärare. Underv. i röntgen-
diagnostik ..... Klinisk amanuens . Laboratoriebiträde Kanslibiträde .....
Tabellkommentar
Anslagsposten till biträdande lärare i Göteborg, 2950 kronor, motsvarar för helt år räknat 4 400 kronor.
Kosmadsberäkning
Uppsala. Arvode till biträdande lärare omräknas. 2000—4400: —2400 kr.
Malmö. En professor och ett kanslibiträde tillkommer. Arvode be- räknas till biträdande lärare, varvid nuvarande undervisningsarvode indrages. 30 720 + 7 968 + 1 250 —— 4 400 = 35 538 kr. Ett årligt materielanslag av 10 000 kr.
Stockholm. Karolinska sjukhuset. Ett arvode till biträdande lärare beräknas. 1 250 kr. Serafimerlasarettet. Ett arvode till biträdande lärare beräknas. 1 250 kr.
Göteborg. Arvode till biträdande lärare omräknas. Ett kanslibiträde tillkommer. 2000—4400+ 8304: 5904 kr.
Summa 51 542 kr.
För utrustning av den föreslagna röntgendiagnostiska institutionen i Malmö beräknas en engångskostnad på 125 000 kronor, vilken skall delas av staten och Malmö stad i enlighet med gällande avtal.
Kap. 28. RADIOTERAPI MED TUMÖRDIAGNOSTIK
Nuvarande undervisning
Viss, huvudsakligen frivillig under- visning i radioterapi har förekommit sedan många år.
I Lund har sedan länge anordnats två kurser årligen, varvid överläkaren på jubileumskliniken under 15 timmar behandlat elementa om strålfysik, strål- biologi och strålreaktion samt tumör- sjukdomarnas klinik, diagnostik och terapi. Dessutom har 15 timmar an- vänts för demonstrationer av tumörfall. Deltagarantalet har växlat från 3 till 12 elever.
För tjänstgörande vid medicinska kliniken har årligen 4 timmar anslagits till demonstration av internmedicinska fall, där radioterapeutiska problem— ställningar varit av intresse.
Under vårterminen 1952 har försöks- vis anordnats en grundläggande kurs i tumörsjukdomarnas diagnostik och te- rapi för tjänstgörande vid kirurgiska kliniken. Den omfattade 15 timmars föreläsningar och demonstrationer av fall. Varje deltagare i kursen hade möj- lighet att under en veckas assistent- tjänstgöring följa arbetet vid den radio- terapeutiska kliniken, främst det poli- kliniska arbetet. Man har tills vidare planerat en kurs i enlighet med de ovan anförda linjerna.
För undervisning i de gynekologiska tumörernas diagnostik och terapi har den biträdande överläkaren för avdel- ningen för gynekologisk radiologi år- ligen gett tre demonstrationskurser för de tjänstgörande på kvinnoklinikerna i Lund och Malmö. Vid varje sådan kurs har getts 4 dubbeltimmars föreläs- ningar, och därefter har varje tjänst- görande haft tillfälle att bevista 3 ä 4 demonstrationer av fall, vanligen om— fattande ca 2 timmar per gång.
I Malmö har sedan 1949 4 dubbeltim- mar under kirurgiundervisningen äg— nats speciellt åt tumörfall, och därjämte har under den löpande undervisningen i kirurgi tumörfall från den radiotera- peutiska polikliniken demonstrerats och diskuterats i samarbete med överläka- ren för radioterapeutiska avdelningen.
I Stockholm har årligen två kurser om vardera 15 timmar getts av profes- sorn i radioterapi vid radiumhemmet.
I Uppsala har hittills någon själv- ständig avdelning för radioterapi icke funnits. Enligt de bestämmelser, som reglerar undervisningen i radiologi i Uppsala, har professorn i röntgendia- gnostik under den senare där förekom- mande frivilliga utbildningen i radio- logi haft att förutom undervisningen i röntgendiagnostik även lämna en kort översikt över radioterapien. För när- varande är en självständig radiotera— peutisk avdelning under organisation, och en överläkarbefattning är under tillsättning.
Tidigare diskussion
LS ansåg det av flera skäl önskvärt, att åt radioterapien bereddes plats i den obligatoriska undervisningen. Man tillstyrkte en kurs omfattande en tid av en månad, och i denna borde ingå 15 katedrala föreläsningar samt dessutom praktisk undervisning på ronder, poli- klinik, röntgen-, radium- och ljusavdel- ning. Kursen borde placeras så sent som möjligt i studierna. Undervisning i gynekologisk radioterapi borde enligt LS ingå i denna kurs. Kursen skulle av- slutas med obligatoriskt förhör.
I sin överarbetning anförde LS, att de sakkunnigas förslag om införandet av en obligatorisk kurs i radioterapi hade biträtts av remissmyndigheterna.
De sakkunniga fann icke någon anled- ning att frångå sitt tidigare anförda förslag.
Kommittén
Kunskaperna om de benigna och ma— ligna tumörernas diagnostik och terapi har sedan länge ingått i undervisningen i kirurgi och gynekologi. Genom att i Sverige radiologien uppdelats i röntgen- diagnostik och radioterapi och genom att radioterapeutiska specialavdelningar upprättats, har en stor del av de ma- ligna och även många av de benigna tumörfallen koncentrerats till dessa spe- cialavdelningar. Då en obligatorisk un- dervisning i radioterapi saknas i den allmänna läkarutbildningen, har ett ut- omordentligt värdefullt studiematerial undandragits flertalet av de studerande, som haft små möjligheter att skaffa sig kunskaper om dessa tumörformers dia- gnostik, klinik och terapi.
Den tidiga tumördiagnostikens stora betydelse är utan vidare uppenbar. Trots en ur praktisk synpunkt före- dömlig organisation av dessa tumörfalls diagnostik och behandling har i vårt land undervisningen på detta område varit bristfällig. Många studerande har säkerligen vid sin medicine licentiat- examen ej sett fall av cancer i munhå- lan, tung- eller tandköttscancer, och åt- skilliga har ej heller haft tillfälle att undersöka fall av livmodercancer eller av hud- eller läppcancer. Det måste ur undervisningssynpunkt vara av den största vikt, att ämnesföreträdarna be- driver ett intimt samarbete med repre- sentanterna för radioterapien under ti- den för kirurgiundervisningen och un- dervisningen i obstetrik och gyneko- logi samt i viss utsträckning också i andra kliniska ämnen. Härigenom kom- mer säkerligen i framtiden mycket att vinnas med hänsyn särskilt till tidig diagnostik av de maligna tumörerna.
Kommittén föreslår, att obligatorisk undervisning meddelas i radioterapi med huvudvikten lagd på tumörernas tidiga diagnostik. Sådan undervisning förlägges till senare delen av kirurgi- terminen och omfattar dels en kortare serie katedrala föreläsningar, dels en mera omfattande serie demonstrationer av lämpliga fall. Inalles ges där 15 tim- mars undervisning, antingen utspridd över en längre tid eller koncentrerad till en tvåveckorsperiod. Vidare bör de tjänstgörande under 14 dagar av kirur- giterminen tjänstgöra på en radiotera- peutisk avdelning eller poliklinik.
Under kursen i obstetrik och gyne- kologi ges en undervisning på 4 timmar, huvudsakligen berörande tidig diagno- stik av hithörande tumörfall samt prin— ciperna för deras radiologiska behand- ling, varjämte tumörfall demonstreras i samband med de kliniska föreläsning— arna. Dessutom bör de tjänstgörande, var och en under 4 timmar, i små grupper delta i det praktiska arbetet vid den gy- nekologiska radiologmottagningen, där sådan finns. Där specialist i gynekolo- gisk radiologi finns, bör denne liksom hittills meddela undervisningen.
Lärarna i radioterapi bör härutöver i viss utsträckning medverka i konferen— ser och liknande samundervisning, som anordnas i de olika kliniska läroäm- nena.
Anslagsfrågor
Radioterapien företrädes i Stockholm av en professor vid radiumhemmet, i Uppsala av en laborator och i Lund av en lärare i lönegraden Ca 34 samt i Malmö och Göteborg av överläkare vid respektive universitetssjukhus radio- terapeutiska avdelningar. I Stockholm och Göteborg finns överläkare vid gyne- kologiska radioterapiavdelningar. Den av kommittén föreslagna undervisningen i radioterapi bör, där akademisk lärare
i ämnet finns, meddelas av denne inom ramen för hans undervisningsskyldig- het. I annat fall får arvode beräknas för undervisningen.
Undervisning i radioterapi kan enligt kommitténs förslag för Uppsala beräk- nas till ca 50 timmars föreläsningar eller därmed jämställd undervisning samt ca 60 timmars demonstrationer för mindre grupper av studerande per år. Undervisningen kan i Uppsala med- delas av laboratorn. I Lund ges under- visningen i samband med kirurgikursen radioterapi. Undervis— ningen i samband med kursen i obste- trik och gynekologi, omfattande ca 15 timmars föreläsningar och ca 30 tim- mars demonstrationer, bör ges av biträ- dande lärare i gynekologisk radiologi mot ett arvode på 1 650 kronor.
I Malmö blir hela undervisningen ca 50 timmars föreläsningar och ca 30 timmars demonstrationer, varför ett ar- vode på 3400 kronor kan beräknas. Den bör lämpligen meddelas av överlä— karen på radioterapeutiska kliniken. av läraren i
I Stockholm erfordras ca 60 timmars undervisning i samband med kirurgi— kurserna, vilken undervisning bör ges av professorn i radioterapi. I samband med kurserna i obstetrik och gynekologi beräknas ca 30 timmars föreläsningar samt ca 120 timmars demonstrationer för mindre grupper av studerande. Denna undervisning bör ges av över- läkaren vid radiumhemmets gynekolo- giska avdelning mot ett arvode av 5 100 kronor.
I Göteborg har en professur i radio- terapi upptagits i organisationskommit— téns utbyggnadsplan för medicinska högskolan. Till dess professuren inrät- tats, bör anslag beräknas för motsva- rande undervisning som i Lund. För undervisning av överläkaren vid all- männa avdelningen på jubileumsklini- ken i Göteborg i samband med kirurgi- kurserna bör utgå arvode med 1 750 kro- nor samt för undervisning av överläka- ren vid gynekologiska avdelningen vid jubileumskliniken arvode med 2550 kronor.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster U L
S S
Professor
Laborator ..................... Lärare (Ca 34) ................ 1 Undervisning i radioterapi ...... Klinisk amanuens .............. 1 Kanslibiträde .................. Kontorsbiträde ................. 1
2 250 3 000
1 1
5 100 4 300 1 1
Kostnadsberäkning. Lund. Ett arvode för undervisning i gynekologisk radioterapi beräknas. Nuvarande undervisningsarvode indrages. 1650—2250:
Malmö. Ett arvode för undervisning i radioterapi beräknas.
_ 600 kr. 3 400 kr.
Stockholm. Ett arvode till biträdande lärare beräknas. Nuvarande un-
dervisningsarvode indrages. 5 100 — 3 000 = Göteborg. Arvode till två lärare beräknas.
1 750 + 2550 =
2 100 kr.
4 300 kr. Summa 9200 kr.
Kap. 29. PEDIATRIK
Nuvarande undervisning
Enligt examensstadgan omfattar äm- net pediatrik harnaålderns fysiologi samt barnsjukdomarnas patologi och terapi. De studerande skall före tenta- men fullgöra tre månaders tjänstgöring vid någon av universitetens eller de me- dicinska högskolornas pediatriska klini— ker, varvid kurs i skyddskoppympning samtidigt genomgås. Under tjänstgö- ringen i pediatrik bevistar de stude- rande kliniska föreläsningar och de- monstrationer samt deltar för övrigt efter klinikchefens anvisning i det kli- niska och polikliniska arbetet. De stu- derande äger rätt att samtidigt med tjänstgöringen i pediatrik fullgöra andra tjänstgöringar och kurser. I detalj är enligt ämnesrepresentanternas uppgifter undervisningen utformad på följande sätt.
I Uppsala ges kursen två gånger är— ligen med 15 deltagare. Undervisningen omfattar per kurs 86 timmars kliniska föreläsningar och 16 timmars konferen— ser. Särskilda föreläsningar ges i aller- gologi (2 timmar), i barnpsykiatri (6 timmar), i barnkirurgi (1 timme) och om kuratorsverksamhet (1 timme). De studerande deltar i grupper i avdel— ningsarbete och ronder. Vidare tjänst- gör de parvis i arbetet på poliklinik (10 gånger), på barnavårdscentral (8 gånger), på barnbördsklinikens ny- föddavdelning (4 gånger) och på mjölkkök (3 a 4 gånger). Besök på lek- skola, barnhem och sinnesslöanstalt in- går i tjänstgöringen. Under de senaste kurserna har frivilligt getts 1 föreläs- ning per vecka över aktuella pediatriska frågor, delvis av forskningskaraktär.
I Lund ges kurs två gånger årligen med 20 deltagare. Kursen omfattar 48 timmars kliniska föreläsningar och 46
timmars polikliniska föreläsningar. Här- till kommer undervisning av professorn 1 timme per vecka och av underläkare 3 timmar per vecka på barnavårdscen- tralen samt dagliga undervisningsron- der på barnbördsklinikens nyföddav- delning. De studerande arbetar i grup- per på kliniken och deltar i dagliga undervisningsronder ca 2 1/2 timmar per dag, varjämte praktisk poliklinikunder- visning meddelas ca 4 timmar dagligen under två veckor för varje studerande. I Stockholm meddelas undervisning i pediatrik på karolinska sjukhuset och Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Vid karolinska sjukhusets pediatriska klinik ges tre kurser årligen med 25 deltagare. Under kursen åhör de stude- rande 100 timmars föreläsningar, de— monstrationer och konferenser samt konferenser i barnpatologi under 10 timmar. Därjämte ges särskilda föreläs- ningar i barnkirurgi (4 timmar), barn- kardiologi (2 timmar), barnröntgen (2 timmar), barnpsykiatri (7 timmar, de- monstrationer 10 timmar, avdelnings— konferenser), barnpsykologi (10 tim— mar), allergologi (2 timmar, 4 timmars poliklinikundervisning), barnavårdskli— nik (2 timmar) och spädbarnsdiet (2 timmar gruppvis). Under tjänstgöringen arbetar de studerande i grupper på kli- nik och poliklinik. Demonstrationer anordnas på södra barnbördshusets av— delning för nyfödda. I tjänstgöringen ingår även besök på barndaghem, lek— skolor och skolläkarmottagningar, lik- som deltagande gruppvis i barnavårds— centralens arbete (5 timmar per grupp). Vid Kronprinsessan Lovisas barnsjuk— hus ges två kurser årligen med 25 del- tagare i varje. Härunder meddelas 92 timmars föreläsningar och demonstra— tioner i internpediatrik, 4 timmar i barnkirurgi, 7 timmar i barnpsykiatri
och 10 timmar i barnpsykologi. En gång i veckan anordnas en konferens gemensamt av internpediatrikern och barnkirurgen, samt var fjortonde dag en liknande konferens gemensamt av internpediatrikern och harnpsykiatern. I konferenserna deltar sjukhusets övriga läkare jämte specialister utanför sjuk- huset. I en orienterande föreläsning redogörs för sexualundervisning i sko- lan och särskilt för skolläkarens in- satser, varefter ett exempel ges på en lektion i sexualundervisning.
Under tjänstgöringen deltar de stu- derande i grupper i avdelningarnas praktiska arbete samt i arbetet på såväl allmänpolikliniken som på olika spe— cialpolikliniker (diabetes, hjärtsjukdo- mar, krampsjukdomar, lungsjukdomar, allergiska åkommor, spastikervård), varjämte de är närvarande vid ett antal mottagningar på barnavårdscentralen. De studerande följer vidare under en vecka ronderna på den barnkirurgiska avdelningen samt deltar i tur och ord— ning i jourhavande underläkarnas ar- bete (tre å fyra dagar på vardera medicinska och kirurgiska barnavdel- ningen). Särskilda demonstrationer an- ordnas på upptagnings- och observa- tionshem (Nybodahemmet), sinnesslö- anstalt (Slagsta), skola och hem för missanpassade barn (Skå-Edeby), hus— moders- och barnavårdsskola (Engel- brekts) och konvalescenthem för barn (Gebers).
I Göteborg har ordinarie undervis- ning i pediatrik ännu icke påbörjats.
Tidigare diskussion
LS framhöll, att pediatriken hade kommit att få en allt större betydelse och att ämnets omfattning ökat. I un- dervisningen i pediatrik borde ingå för- fattningskunskap rörande barn och dessutom en tämligen ingående orien-
tering i alla de socialmedicinska frågor, som ägde beröring med pediatriken. De studerande borde få tillfälle att tjänst- göra på barnavårdscentral samt om möjligt även besöka andra sociala in- rättningar för barn.
LS anförde vidare, att det vore önsk- värt att en specialutbildad kirurg finge tillfälle att i anslutning till utbildningen i pediatrik hålla några föreläsningar i barnkirurgi, vilket tillfredsställande borde kunna ske på 3—4 föreläsningar. Under kursen i pediatrik borde delta- garna även få tillfälle att studera de nyfödda barnens sjukdomar. Angående undervisning i barnpsykiatri anförde LS, att även barnaårens psykiska rubb- ningar borde bli föremål för undervis- ning, vilken kunde ges antingen i sam- band med undervisningen i psykiatri eller i pediatrik. Undervisningen i denna specialgren borde emellertid ej vara alltför omfattande.
LS förordade, att tjänstgöringen i pe— diatrik ej skulle få påbörjas förrän efter fullgjord assistenttjänstgöring i medicin. Vid en sådan förläggning av pediatrik- tjänstgöringen till ett sent skede av studietiden komme de studerande till barnkliniken betydligt bättre förbe- redda än dittills, varför de borde äga bättre förutsättningar att på ett effek- tivt sätt och på relativt kort tid tillgodo- göra sig den meddelade undervisningen. Enär LS dessutom föreslog, att tjänst— göringen i pediatrik ej skulle få kom- bineras med annan kurs eller tjänstgö— ring, ansåg de sakkunniga att någon utökning av tjänstgöringens längd ej behövde komma i fråga. En obligatorisk assistenttjänstgöring i pediatrik ansågs icke heller nödvändig. De studerande borde under själva tjänstgöringens gång få den praktiska utbildning i pediatrik, som lämpligen borde ingå i den all- männa läkarutbildningen. En fordran av grundläggande betydelse vore emel—
lertid, att patientmaterialet här liksom i andra kliniska ämnen vore rikligt, omväxlande och lätt tillgängligt för de studerande.
Professorn i pediatrik vid karolinska institutet A. Wallgren har i en artikel i Acta Pediatrica 1951 skildrat den nu- varande undervisningen i pediatrik i Sverige samt utförligt diskuterat dess olika problem och angett vissa riktlin- jer för såväl den allmänna läkarutbild- ningen som specialistutbildningen i pe- diatrik.
Kommittén
Det är ett karakteristiskt drag hos den moderna medicinen, att den vid si- dan av en sjukdomsbehandling alltmera inriktar sig på förebyggande åtgärder eller med andra ord att hälsovårdens intressen alltmera skjuts i förgrunden. Denna tendens är särskilt tydlig just inom barnläkekonsten. Här har profy- laktiska och samhälleliga åtgärder kom— mit att få särskilt stor betydelse när det gällt att nedbringa mortalitet och mor- biditet, särskilt i spädbarnsålderns sjukdomar. Man behöver härvidlag en- dast peka på betydelsen av barnavårds- centralerna för övervakning av späd— barnens normala utveckling. Även i se— nare barnaåldrar har förebyggande ar- bete i form av ympningar och skol— hygienisk övervakning av kroppslig och själslig hälsa verksamt bidragit till att hindra utbredningen av svårare sjuk- domar hos det uppväxande släktet. En fortsatt utveckling i samma riktning måste givetvis bygga på att goda kun- skaper i pediatrik meddelas under den allmänna läkarutbildningen.
Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att utvidga kursen i pedia- trik från nuvarande tre till fyra måna- der. Kommittén betraktar pediatriken som ett av de kliniska huvudämnena, och med en omfattning av fyra måna—
der kommer kursen i pediatrik att bli den största kliniska kursen näst efter medicin och kirurgi. Den nedan skild- rade obligatoriska kombinationen med slutkursen i socialmedicin, som väsent— ligen är en föreläsningskurs, torde icke förta värdet av denna utökning av un- dervisningstiden utan snarare bidra till att undervisningen i pediatrik kan kon- centreras på den kliniska sidan av ämnet.
Kommittén har därjämte funnit det viktigt att utforma en sådan studieplan, att undervisningen i det kliniska ämnet pediatrik kan försiggå i nära samband med undervisningen i socialmedicin. Huvuddelen av den teoretiska undervis- ningen i socialmedicin bör sålunda ges samtidigt med kursen i pediatrik. De studerande kan därvid direkt få se hur socialmedicinska synpunkter vinner praktisk tillämpning inom pediatriken. En viss tidsbesparing för pediatrikens del torde även kunna vinnas genom en god samordning med undervisningen i socialmedicin, varigenom olägenheterna med en kombination mellan de bägge ämnena i huvudsak torde undanröjas.
En betydande vinst med den utökade tiden för ämnet torde vara, att kursen ger tillfälle till en längre tids klinisk tjänstgöring, varigenom de studerande vinner en väsentligt ökad praktisk er- farenhet av undersökning och behand- ling inom barnsjukdomarna och får till— fälle att studera ett större kliniskt ma- terial. I nuvarande studieordning får tjänstgöringen i pediatrik kombineras med upp till två andra kurser eller tjänstgöringar. Kommittén föreslår, att inga andra kombinationer än den ovan berörda tillåts, dvs. kombinationen med slutkursen i socialmedicin.
Ett förhållande av stor betydelse för resultatet av kursen i pediatrik är dess förläggning i studieplanen. Barnaål— dern uppvisar dels särskilda sjukdo-
mar, som knappast eller icke alls finns i övriga åldersgrupper, dels också så- dana sjukdomar, som förekommer i högre åldrar men där ter sig väsentligt annorlunda än under barnaåldern i fråga om symtomatologi, förlopp och prognos samt icke minst profylax. Inom barnläkekonsten har därför utvecklats en rad specialiteter, bland vilka redan utkristalliserat sig internpediatrik, barnkirurgi och barnpsykiatri. Under- visningen i sådana barnaålderns sjuk- domar, som även finns i andra ålders- grupper, underlättas uppenbarligen vä- sentligt om motsvarande kliniska kur- ser som avser patienter i vuxen ålder har fullgjorts. En sådan anordning möj- liggör givetvis en koncentration av pe— diatrikundervisningen till det för har- naåldern speciellt utmärkande. LS före— slog med hänsyn till bl.a. sådana skäl, att tjänstgöringen i pediatrik borde för- läggas sent i studieplanen och icke få påbörjas förrän efter fullgjord assistent- tjänstgöring i medicin.
Såsom klarlagts i andra sammanhang bör den fria studieordningen som regel icke frångås under de kliniska stu- diernas senare skede. I fråga om pedia— triken finner sig kommittén emellertid, av skäl som diskuterats ovan, böra göra ett undantag och föreslår, att den stu- derande efter medicin- och kirurgikur- serna skall ha fullgjort kurserna i der- mato-venereologi, klinisk epidemiologi, ftisiologi, neurologi, obstetrik-gynokolo— gi, oto-rhino-laryngologi samt psykiatri innan tillträde lämnas till kursen i pe- diatrik. Kommittén föreslår däremot icke att assistenttjänstgöring i medicin skall ha fullgjorts. Assistenttjänstgöring- arna bör nämligen samlas till en sista studieperiod, varigenom de studerande kommer till dessa tjänstgöringar med goda teoretiska och praktiska kunska- per i de olika kliniska ämnena. Vär- det av tjänstgöringarna ökas givetvis i
hög grad genom att de studerande på så sätt kan få delta mera självständigt i det praktiska arbetets alla faser.
En särskild assistenttjänstgöring i pe- diatrik har diskuterats, bl.a. av LS. I kommitténs förslag har studietiden i pediatrik utökats med en månad, vilket torde ge tillfälle till ett betydligt ökat praktiskt arbete under själva kursen. Härigenom har enligt kommitténs me- ning behovet av ytterligare praktiskt arbete tillgodosetts. I detta sammanhang må framhållas, att bland assistenttjänst- göringarna upptagits en period på två månaders valfri sådan tjänstgöring. Den studerande, som så önskar, kan således fullgöra två månaders assistenttjänstgö- ring i pediatrik.
Under kursen i pediatrik bör de stu- derande åhöra kliniska och polikliniska föreläsningar, kliniska demonstrationer och konferenser. Kommittén finner det icke lämpligt att föreslå en närmare för- delning av undervisningen på dessa olika former utan anser, att det bör ankomma på ämnesläraren att företa en sådan fördelning. Kommittén har fun- nit det lämpligt föreslå, att undervis— ningens totala volym i fråga om de nu berörda olika formerna av undervisning skall omfatta ca 8 timmar per vecka, dvs. ca 130 undervisningstimmar per kurs. Dessa undervisningstimmar kan alltefter behov samlas som dubbeltim— mar eller ges som enstaka föreläsningar. Inom ramen för denna undervisnings- volym bör jämte huvudundervisningen i internpediatrik också hänsyn tas till olika specialämnen, såsom barnkirurgi, barnkardiologi, barnröntgen, allergo— logi, barnavårdsklinik, spädbarnsdiet och prenatal fysiologi.
Samtidigt med kursen i pediatrik full- gör de studerande i nuvarande studie- ordning en kurs i skyddskoppympning, omfattande 4—6 timmars föreläsningar och demonstrationer. Kommittén finner
det mindre lämpligt att utvälja en enda _— låt vara viktig — sjukdom som de- monstrationsobjekt för en profylaktisk metod med så bred användning. Denna kurs bör avskaffas och ersättas med teoretisk och praktisk undervisning i skyddsympningar överhuvudtaget un- der kurserna i klinisk epidemiologi och pediatrik. Under den senare kursen skall skyddsympningarnas användning under barnaåldern demonstreras och ympningstekniken inövas.
En viss undervisning i barnpatologi torde böra anordnas i samband med kursen i pediatrik, och kommittén har såväl från ämneslärarna i patologi som från ämneslärarna i pediatrik erfarit, att denna undervisning är av mycket stort värde. Kommittén föreslår, att un- dervisningen i barnpatologi huvudsak- ligen ges i form av konferenser i an- slutning till demonstrationer av inträf- fade obduktioner vid barnavdelningarna. 5—10 timmars undervisning bör beräk- nas härför.
Undervisningen i barnpsykiatri och barnpsykologi intar enligt kommitténs mening en särställning med hänsyn till betydelsen av detta lärostoff för pedia- triken. Kommittén har därför, som ut- förligt motiverats i annat sammanhang, föreslagit en särskild undervisning i barnpsykiatri, vilken dock enligt kom- mitténs mening bör ges under kursen i pediatrik. Denna undervisning skall alltså icke inräknas i ovan nämnda to— tala undervisningsvolym för själva pe- diatrikkursen utan meddelas vid sidan av denna. För närmare detaljer i sam— band med undervisningen i barnpsy- kiatri hänvisar kommittén till det spe- ciella avsnittet om detta ämne.
Under kursen i pediatrik bör de stu- derande delta i det praktiska arbetet på klinik och poliklinik genom tjänstgö- ring på de pediatriska klinikernas olika avdelningar och på deras polikliniker.
Den närmare anordningen av denna tjänstgöring finner kommittén icke an- ledning diskutera utan vill endast in- skränka sig till att understryka den stora betydelsen av sådant arbete. Un- der kursen i pediatrik bör de stude- rande även under någon tid tjänstgöra på barnavårdscentral och genom upp- repade demonstrationer och ronder göras förtrogna med arbetet på barn- bördsklinikens nyföddavdelning.
Studiet av pediatriken avslutas med tentamen.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag till anordnande av undervisningen i pediatrik innebär en betydande utvidgning av ämnet. Ökade krav kommer således att ställas på de olika universitetsklinikernas lärare med hänsyn till föreläsningarnas antal. Där- jämte kommer utökningen av kursens längd att medföra, att universitetsklini- kerna kommer att vara upptagna med undervisning under hela året, vilket betyder en avsevärt ökad arbetsbörda för underläkarna och den övriga per- sonalen vid klinikerna.
I Uppsala och Lund skall 60 stude- rande passera den pediatriska kliniken årligen, vilket kan ske genom att på vardera stället anordnas tre kurser är- ligen med 20 deltagare. I Stockholm kommer 110 a 120 studerande att för- delas på två kliniker, varför vardera kliniken även där får ge tre kurser årligen med ca 20 deltagare. Med hän- syn till att sommaren uppvisar en minskning i sjuklighet bland barnen och att undervisningsmaterialet således är mindre vid klinikerna under denna tid, bör sommarperioden delas på två av kurserna och gränsen mellan dessa sommarkurser, i enlighet med vad äm- neslärarna föreslagit, förläggas till den 1 augusti. Kurserna i pediatrik bör så-
ledes börja den 1 augusti, den 1 decem- ber och den 1 april.
Vid en sådan anordning av undervis- ningen kommer belastningen att ur un- dervisningssynpunkt bli ungefär lika på samtliga pediatriska universitetsklini- ker, Med tre kurser per år kommer den totala undervisningsvolymen per klinik att utgöra tre gånger 130 föreläsningar, vartill bör läggas ca 20 timmars med- verkan i konferenser. Härtill komlner ca 20 timmars undervisning i barnpato- logi. Den totala undervisningsvolymen per klinik blir således 450 timmar per år. Av denna undervisningsskyldighet ankommer på professorn 130 timmar.
Kommittén har i annat sammanhang klarlagt nödvändigheten av att lärar- krafter av fastare typ bindes till vissa av de kliniska institutionerna. Kommit- tén föreslår, att också varje pediatrisk klinik erhåller en lärare i pediatrik med skyldighet att som kursledare ge en av kurserna i ämnet och att examinera kursdeltagarna. Läraren bör vara place- rad i lönegraden Ce 30 och ge en under— visning motsvarande professorns eller 130 timmar per år. De ytterligare un- dervisningstimmar, som erfordras från pediatriska klinikens sida, torde böra
ges av arvodesanställda biträdande lä- rare. Av de återstående 190 undervis- ningstimmarna bör 160 fördelas på två biträdande lärare, som vardera erhåller en ersätting av 4 000 kronor. För åter- stående 30 undervisningstimmar bör en summa på 1 500 kronor ställas till kli- nikchefens förfogande att fördelas med ett eller flera föreläsningsarvoden på olika specialföreläsare, som får hålla föreläsningar, ingående i huvudserien.
Med hänsyn till det ökade undervis- ningsarbetet vid klinikerna föreslår kommittén en viss förstärkning av den tekniska personal, som huvudsakligen krävs för förberedelser för undervis- ningen, såsom framställning av fotogra- fiskt material, skioptikonbilder m. m.
Beträffande kurserna i skyddskopp- ympning har kommittén i en den 15 fe- bruari 1952 till Kungl. Maj:t avgiven skrivelse med utredning och förslag angående viss krigsmedicinsk under- visning föreslagit, att dylika särskilda kurser icke i fortsättningen skall anord- nas och att därför arvodena skall indra- gas. I följande kostnadsberäkning upp— förs emellertid av redovisningsskäl de hittillsvarande arvodena som bespa- ringar.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster
Sthlm Kronp. Lovisas barnsj.
Sthlm Kronp. Lovisas barnsj .
Professor ................. Lärare (Ce 30) ........... Biträdande lärare Specialföreläsare .......... Biträdande lärare vid kurser i
skyddskoppympning ..... Klinisk amanuens ......... Laboratoriebiträde ......... Kanslibiträde
1 1
Uppsala. En lärare och ett laboratoriebiträde tillkommer. Arvoden till biträdande lärare beräknas enligt ovan angivna grunder. Nuvarande arvoden indrages. 19860+ 7968 +8000+ 1500—8800—300= 28 228 kr.
Lund. En lärare tillkommer. Arvoden till biträdande lärare beräknas enligt ovan angivna grunder. Nuvarande arvoden indrages. 19860+ 8000+ 1500—4000—200 =
Stockholm.
25 1 00 kr.
Karolinska sjukhuset. En lärare och ett laboratoriebiträde tillkommer. Arvoden till biträdande lärare beräknas enligt ovan angivna grunder. Nuvarande arvoden indrages. 21084+ 8652+8000+ 1500—6000 —200 = 33 036 kr. Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. En lärare och ett laboratorie— biträde tillkommer. Arvoden till biträdande lärare beräknas enligt ovan angivna grunder. Nuvarande arvoden indrages. 21084+ 8652+8000+ 1500—6000—200 = 33 036 kr. Summa 119 460 kr.
Kap. 30. PSYKIATRI
Nuvarande undervisning
Enligt & 20 i gällande examensstadga skall de studerande genomgå två måna- ders tjänstgöring vid ettdera universi- tetets eller karolinska institutets psy- kiatriska klinik. För närvarande ges två kurser årligen i Uppsala, tre i Lund och tre i Stockholm. Undervisning i psykiatri har ännu ej anordnats i Göte— borg.
Den obligatoriska undervisningen i psykiatri utgörs av 4 timmars kliniska föreläsningar i veckan med demonstra- tioner under två månader. Tillfälle till frivillig assistenttjänstgöring finns. Äm- net avslutas med slutförhör.
Behovet av en utökad utbildning i psykiatri har under senare år gjort sig starkt kännbart, varför undervisningen utbyggts med frivilliga kurser.
Sålunda har i Uppsala anordnats 5 dubbeltimmars föreläsningar i medi- cinsk psykologi och psykopatologi, 6 dubbeltimmars föreläsningar i barnpsy-
kiatri jämte rondundervisning å barn- psykiatrisk avdelning, 4 dubbeltimmars föreläsningar i alkoholsjukdomarna samt slutligen klinisk rondundervisning på Ulleråkers sjukhus. Psykiatriunder- visningen omfattar sålunda i Uppsala, inbegripet den frivilliga undervisningen, 60—65 timmars föreläsningar jämte en viss rondundervisning.
I Lund har den frivilliga undervis- ningen utgjorts av 5 dubbeltimmars föreläsningar i barnpsykiatri, 5 dubbel- timmars demonstrationer på psykia- triska kliniken, 3 dubbeltimmars före— läsningar å S:t Lars sjukhus, 1 dubbel- timmes föreläsning å Vipeholms sinnes- slöanstalt samt 1 dubbeltimmes föreläs- ning å epileptikeranstalt. Psykiatriun- dervisningen i Lund omfattar således, in— beräknat _den frivilliga undervisningen, 60—65 föreläsningstimmar.
I Stockholm har den frivilliga under— visningen utgjorts av 4 dubbeltimmars undervisning i neuroslära med psyko— terapi, 14 dubbeltimmars poliklinik-
föreläsningar, 6 dubbeltimmars föreläs- ningar i medicinsk psykologi och psy— kopatologi samt 5 dubbeltimmars före- läsningar i barnpsykiatri. Därjämte har några timmars rondundervisning givits å Längbro sinnessjukhus. Sammanlagt omfattar undervisningen vid karolinska institutet, inbegripet den frivilliga un- dervisningen, 90—95 föreläsningstim- mar.
Professorn i rättspsykiatri vid karo- linska institutet ger frivillig kurs i rättspsykiatri för de studerande och färdiga läkare, som ämnar ägna sig åt psykiatri eller rättspsykiatri. Frivillig kurs i rättspsykiatri ges i Lund av do- cent i ämnet.
Tidigare diskussion
LS framhöll, att psykiatrien under de senaste decennierna fått en allt större omfattning och betydelse och att nya ämnesområden tillkommit, vilka måste beaktas vid undervisningen. Behov fö- relåge av en utvidgad undervisning i fråga om den viktiga del av medicinen, som psykoneuroserna utgjorde, liksom av en vidgad utbildning i psykoterapi. Man hänvisade härvidlag bland annat till ett yttrande år 1938 av medicinal- styrelsens dåvarande vetenskapliga råd i psykiatri, professor V. Wigert, med anledning av en skrivelse från sällska- pet för medicinsk psykologi och psyko- terapi angående utbildningen i psyko— terapi. Professor Wigert uttalade:
Psykoterapeutiska behandlingsmetoder (exempelvis suggestion, hypnos, persuasion, psykoanalys, sysselsättningsterapi etc.) ha sin väsentliga användning, när det gäller psykiska och nervösa sjukdomar, särskilt s.k. psykoneuroser. På grund av framsteg i den medicinska forskningen har det bli- vit uppenbart att dylika sjukdomstillstånd ha en betydligt större utbredning än vad man tidigare vetat och att det här är fråga om folksjukdomar, som ha en utomordent- lig social betydelse. Det är därför ett syn- nerligen viktigt samhällsintresse att de be— kämpas på ett rationellt sätt. Bland de viktigaste leden däri är å ena sidan att
läkarna i gemen erhålla nödiga insikter om deras diagnostik och behandling, å andra sidan att ett tillräckligt antal läkare med fördjupad fackmannaerfarenhet finnes dis- ponibelt. Det gäller såväl den allmänna läkarutbildningen som specialutbildningen.
Vid de sakkunnigas samråd med äm- nesrepresentanterna framhölls behovet av undervisning i psykologi. En själv- ständig kurs i psykologi, förlagd till ett tidigare skede av utbildningstiden, vore ett önskemål för framtiden.
Vid psykiatriundervisningen borde enligt LS behandlas även de delar av den kliniska ärftlighetsläran och arvs- hygienen, som berörde ämnet. Barna- ålderns psykiska sjukdomar borde lika— ledes bli föremål för undervisning. Med hänsyn till rättspsykiatriens snabba utveckling och stora sociala betydelse borde vid den obligatoriska undervis- ningen i psykiatri även en elementär orientering i rätts- och socialpsykiatri meddelas jämte bestämmelserna beträf- fande straffrihet och förmynderskap. De författningar, som reglerar omhän- dertagandet av sinnessjuka, skulle ge- nomgås i psykiatriundervisningen. Vi- dare borde sinnessjukvårdens och neurosvårdens organisation och omfatt- ning bli föremål för en översiktlig redo- görelse. Dessutom borde till detta ämne hänföras den sociala omvårdnaden av sinnesslöa och epileptiker samt den me- dicinska sidan av alkoholistvården.
För att tillgodose denna undervisning i psykiatri borde föreläsningarna ökas med 50 %. Utbildningstiden i psykiatri borde utvidgas till tre ä fyra månader. Under denna tid skulle de studerande delta i de kliniska ronderna och under någon tid som assistenter delta i prak- tiskt arbete på klinik och om möjligt även poliklinik och på sinnessjukavdel- ning.
I det överarbetade förslaget angående läkarutbildningen föreslog LS, att ut— bildningen skulle omfatta tre månader;
den katedrala undervisningen föreslogs utökad med 50 %.
Statens sinnessjukvårdsberedning, vil- ken hade att ägna uppmärksamhet även åt frågan om undervisning i psykiatri före medicine licentiatexamen, över- lämnade den 27 november 1947 till che- fen för ecklesiastikdepartementet en skrivelse härom. Beredningen anförde, att livet i det moderna samhället blivit alltmer komplicerat och krävande och ställde ökade krav på individens psy- kiska prestanda och psykiska kontroll. Antalet personer, som socialt handikap— pades av eller direkt lede under psy- kiska åkommor av olika slag, växte ständigt. Större psykiatrisk kunnighet krävdes därför av läkarna, vilket sär— skilt visat sig under det nyss avslutade kriget. Inom det nuvarande undervis- ningssystemets ram ansloges emellertid endast en utomordentligt liten del av undervisningstimmarna till utbildningen i de psykiska sjukdomarnas diagnostik och behandling, vilket lett till ett otill- fredsställande läge.
Beredningen föreslog, att psykiatri- undervisningen för de blivande läkarna skulle ökas väsentligt. I samband med de propedeutiska kurserna borde an- ordnas en kurs med 10 timmars före- läsningar i elementär psykologi och psykiatri. Föreläsningarna borde om- fatta allmän människokunskap, sjukdo- men som socialt och individuellt pro- blem, umgänget med patienterna och deras anhöriga, de konstitutionella fak— torerna, olika vägar för miljösanering, viktigare socialpsykiatriska faktorer etc.
Kursen i klinisk psykiatri borde ut- sträckas till 3 månader med 72 tim- mars föreläsningar och avslutas med tentamen. Under kursen skulle även ges 20 timmars demonstrationer i klinisk psykiatri, varav 8 timmar för neuroser, 8 timmar för psykoser (som skulle ges på
sinnessjukhus), 2 timmar för sinnesslö- fall och 2 timmar för socialpsykiatriskt klientel. I anslutning till kursen borde ges 10 timmars föreläsningar i social- psykiatri, vilken del av psykiatrien un- der senare år vuxit högst väsentligt och berörde en alltför länge försummad social sida av läkarverksamheten. Sam- tidigt med eller omedelbart efter kur- sen borde assistenttjänstgöring fullgö- ras under en till två månader på psy— kiatrisk klinik eller sinnessjukhus. Före tentamen i psykiatri borde den studerande genomgå en särskild kurs i medicinsk psykologi och psykoterapi, omfattande minst 30 föreläsningstim- mar och avslutad med ett slutförhör. Barnpsykiatrien, som utgjorde en allde— les speciell del av den kliniska psykiat- rien med egna problem och egna arbets- metoder, borde undervisas i en särskild, måhända frivillig, föreläsningskurs på 30 timmar, inklusive demonstrationer.
Nya förslag rörande psykiatriundervis- ningen i andra länder
I Danmark har de medicinska fakul- teternas läkarutbildningskommitté fram— lagt förslag om utvidgad undervisning i psykiatri och i psykologiska förhål- landen som sjukdomsorsak. I den andra, kliniska delen av läkarutbildningen föreslås under första terminen 1 tim- mes undervisning i veckan i medicinsk psykologi och mentalhygien. Under an- dra terminen skall en kurs i psykiatri fullgöras med 2 föreläsningar i veckan, varjämte den studerande under en må- nad skall delta i de dagliga ronderna på en psykiatrisk avdelning. Samtidigt fullgöres invärtesmedicinsk och kirur- gisk tjänstgöring samt kurs i bakterio— logi. Under tredje terminen får den studerande åhöra föreläsningar i neu- roslära 2 timmar i veckan. Därefter av— lägges tentamen i psykiatri.
I den nyligen antagna undervisnings- planen i Norge meddelas 20 timmars föreläsningar i medicinsk psykologi un- der den propedeutiska terminen (den första terminen i studiernas andra av- delning). Beträffande innehållet hän- visas till kapitlet om psykologi.
Under de två invärtesmedicinska ter— minerna (sammanlagt sex månader) skall varannan torsdag 1 timme utnyttjas för en ”neurosklinik”, varvid t. ex. en in- ternist och en psykiatriker demonstre- rar neurosfall och invärtesmedicinska fall, där psykiska faktorer spelar en mer eller mindre dominerande roll. Under tredje avdelningens första ter- min (fyra månader) ges den väsentliga undervisningen i psykiatri. Därunder hålles kliniska demonstrationer och föreläsningar under 2 dubbeltimmar i veckan av professorn i psykiatri och överläkaren på ett sinnessjukhus samt kliniska demonstrationer 1 timme i veckan av en biträdande läkare vid psykiatrisk klinik. Samtidigt sker en viss praktisk övning under eftermid— dagarna i journalskrivning, handlägg- ning av abort- och steriliseringsfrågor samt utförande av psykologiska prov och intelligensmätningar. De studeran- de följer ocksä med på ronder och får gå igenom journaler, som de själva har skrivit. En eftermiddag i veckan ges särskild poliklinisk undervisning för de studerande vid psykiatriska kliniken. Samtidigt med de psykiatriska studier- na följer de studerande undervisning i obstetrik och gynekologi, hygien och socialmedicin. Under den tredje avdel- ningens första och andra terminer ger professorn i psykiatri dessutom en före— läsning i veckan över valda ämnen inom psykiatrien.
I England föreslog den s.k. Good- enoughkommittén 1944 en utvidgad undervisning i psykiatri. Därvid fram- hölls särskilt psykiatrins betydelse för
den allmänna medicinen, varom följan— de må anföras.
Psykiatrien är den medicinska disciplin, som behandlar den själsliga aspekten på hälsa och sjukdom. Förr begränsade den sig i stort sett till psykoserna eller de egentliga sinnessjukdomarna, men under senare år har denna snäva uppfattning fått vika. Nu finns det en alltmer ökad insikt om att själsliga faktorer ofta spelar en roll vid sjukdomar i allmänhet. Detta gäller alltså inte endast för den stora massan av svårare och lättare psykoneuroser, som ut- gör en stor del av varje läkares klientel, utan också för utveckling och behandling av många väsentligen kroppsliga sjukdomar liksom även för specialmedicinen och det förebyggande hälsoarbetet. Vare sig all— mänpraktikern har att göra med hälso- vårds- eller sjukvårdsproblem, så kan han inte tillfredsställande förstå och hjälpa sina patienter, om han inte tar vederbörlig hänsyn till den psykologiska bakgrunden. Ju skickligare läkaren är, desto större upp- märksamhet ägnar han denna bakgrund, utan att han kanske alls tänker på att han gör något ”psykologiskt”. I de flesta fall måste han dock lita i huvudsak på sin medfödda förståelse och sitt sunda förnuft snarare än på en övad uppfattning och erfarenhet. Orsaken härtill är, att medicin— ska utbildningsanstalter med få undantag ger en undervisning, som baserar sig på den gamla, snäva avgränsningen av psy— kiatrien.
I de bl. a. av denna utredning föran- ledda nya bestämmelser, som 1947 ut- färdades av the General Medical Coun- cil, fick psykiatrien följande omfatt— ning: 1) Undervisningen i psykiatri skall ske huvudsakligen på en psykiat— risk poliklinik, där neuroser och psyko- neuroser kan studeras, men kliniska de- monstrationer skall ges även vid ett sinnessjukhus och en sinnesslöanstalt. 2) En systematisk serie föreläsningar skall ges. 3) I alla kliniska fack skall den studerandes uppmärksamhet riktas på betydelsen av samspelet mellan kroppsliga och själsliga faktorer vid olika sjukdomar.
Kommittén Insikten om psykiatriens betydelse inom medicinen har under de senaste
årtiondena vuxit sig allt starkare. Det är nu en allmän mening, att de psykiska och nervösa sjukdomarna såväl med hänsyn till sin stora frekvens som till sin medicinska och sociala betydelse utgör ett synnerligen viktigt samhälle- ligt problem. Kommittén kan härvidlag helt instämma i de inledningsvis refe- rerade synpunkterna. Det trängande behovet av en betydande utvidgning av psykiatriundervisningen i den allmänna läkarutbildningen har också sedan länge omvittnats av vårt lands ledande psy- kiatrici, som karakteriserat de. nuva- rande kurserna som alldeles otillräck- liga för att ämnet skall kunna genom- gås på ett tillfredsställande sätt. Detta är också kommitténs mening. I den nya studieplanen för läkarutbildningen bör psykiatrien bli ett av huvudämnena. Målet för psykiatriundervisningen bör vara att ge den studerande både en teoretisk undervisning och en praktisk övning och erfarenhet. Han bör under- visas om de psykiska aspekterna på kroppslig sjukdom (psykosomatisk me- dicin), om psykoneuroserna och om de begynnande, lätta formerna av psyko- ser, och han skall veta när de bör över- lämnas till specialisten för behandling. Han skall kunna diagnostisera svårare neurotiska och psykotiska tillstånd, där patienterna på grund av risken för eget eller andras liv eller av medicinska skäl behöver omedelbar sjukhusvård. Han skall ha en viss kunskap om psy— kiska och fysiska behandlingsmetoder vid de psykiska rubbningarna. Vidare skall han kunna ge råd av förebyggande och mentalhygienisk art i sociala, euge- niska och sexuella frågor samt kunna utnyttja samhälleliga hjälpåtgärder av betydelse för förebyggande och botande av psykiska rubbningar. Undervisningen kan, om den skall fylla dessa krav, inte begränsas enbart till kursen i psykiatri. Redan på ett ti—
digt stadium bör de studerande få un— dervisning i psykologi, ett förslag som även i den tidigare diskussionen fram- förts från flera håll. Kommittén har i ett särskilt avsnitt framlagt förslag om en obligatorisk kurs i psykologi före medicine kandidatexamen.
Under det tredje, propedeutiska året kommer den studerande för första gången under sina studier i beröring lned sjuka människor. Ett inslag av prak- tiskt-klinisk psykologi bör där ingå i undervisningen i kliniska undersök- ningsmetoder och i översiktskursen i medicin. Den studerande skall lära sig umgås med de sjuka och deras anhöriga och få upp blicken för de psykiska sammanhangen i sjukdomen. Denna undervisning bör ges av alla de klini- ker, som nu får ledningen av studierna, även om psykiatrikern kan ge ett sär- skilt bidrag.
Den egentliga psykiatriundervis- ningen bör omfatta dels en utvidgad undervisning i de egentliga sinnessjuk- domarna, dels även en mera omfattande undervisning än tidigare i neuroslära och psykoterapi. Undervisningen i neu- roslära och psykoterapi har hittills på grund av den knappt tillmätta under- visningstiden icke fått det utrymme, som motsvarar dessa sjukdomars stora medicinska och sociala betydelse. De blivande läkarna måste känna till de viktigaste grunderna om psykoneuroser— nas diagnos och behandling. I samband härmed bör även läkarens viktigaste uppgifter inom mentalhygienen be- handlas. Med hänsyn till att de psy- kiatriska universitetsklinikerna i landet framför allt vårdar psykoneuroser och lättare former av psykoser, bör en viss del av undervisningen i de egentliga sinnessjukdomarna förläggas till lämp— liga sinnessjukhus.
Säkerligen kommer det att visa sig nödvändigt, att lärare med särskild
kompetens inom vissa delar av de olika områdena kopplas in i undervisningen såsom biträdande lärare, t. ex. vid un- dervisningen i neuroslära och psyko- terapi. Undervisningen på sinnessjuk— hus bör ges av överläkare med docent— kompetens.
I rättspsykiatri bör de studerande bi- bringas kännedom om de för allmän- läkaren viktigaste lagarna och förord— ningarna. Denna del av psykiatriunder- visningen bör vid de universitet och högskolor, som har en lärare i rätts- psykiatri, åligga denne.
Barnpsykiatrien bör bli föremål för särskild undervisning i samband med kursen i pediatrik, såsom kommittén föreslår i särskilt kapitel.
Undervisningen i psykiatri kan icke lämpligen meddelas innan de studeran- de inhämtat någon kunskap i neurologi. Neurologi och psykiatri äger i såväl undervisning som praktik det närmaste samband med varandra. Det välbekanta nära sammanhanget mellan nervsjuk- domar och psykiska sjukdomar motive- rar att dessa ämnen undervisas samti— digt. Kommittén har därför funnit det lämpligt föreslå, att neurologi och psy- kiatri obligatoriskt fullgörs samtidigt under en neuro—psykiatrisk period. Den närmare organisationen av denna kom- bination kommer att skildras nedan.
Under den prekliniska utbildningen ges en kurs i psykologi om 20 timmar (se detta kapitel).
Under det propedeutiska året bör kli— niskt-psykologiska synpunkter beaktas i den propedeutiska undervisningen. Detta torde särskilt böra ske i under- visningen i kliniska undersökningsme— toder och i översiktskurserna i medicin och kirurgi. Kursen i de kliniska under- sökningsmetoderna bör innefatta även 2 timmars föreläsningar om psykolo- giska och psykiatriska synpunkter på anamnesupptagning och undersökning.
Denna undervisning bör ges av en aka— demisk lärare i psykiatri. Vid översikts— kurserna i medicin och kirurgi bör lä- rarna tillvarata de möjligheter, som osökt erbjuder sig i samband med före- läsningar och patientdemonstrationer, att ge de blivande läkarna en handled- ning i den speciella psykologiska män— niskokunskap och människobehandling, som krävs av läkaren vid sjukbädden och över huvud taget i hans verksamhet bland sjuka och friska medmänniskor. Ämnet läkaren och de anhöriga bör här icke bli bortglömt. Under översiktskur- sen i medicin bör dessutom under 5 timmar den psykosomatiska medicinen avhandlas jämte viss undervisning om några väsentliga psykopatologiska syn— drom och neurotiserande miljöfaktorer. Denna undervisning kan ges av den ordinarie läraren eller av annan akade- misk lärare i medicin eller psykiatri. Kommittén föreslår, att den egentliga psykiatriundervisningen anordnas på följande sätt. En kurs i psykiatri ges under tre månader. Under kursen bör de studerande dels åhöra föreläsningar, dels fullgöra praktisk tjänstgöring på klinik och poliklinik. Under kursens två första månader bör den studerande samtidigt genomgå kursen i neurologi, som obligatoriskt kombineras med kur- sen i psykiatri. Denna kombination kan i praktiken ske på flera olika sätt, men kommittén utgår i detta förslag från att de studerande åhör föreläsningar i neu- rologi och psykiatri varannan dag samt i grupper får rotera på de neurologiska och psykiatriska klinikerna och polikli- nikerna för sin praktiska tjänstgöring. Föreläsningarna bör avse dels klinik och poliklinik på undervisningssjuk- huset, dels klinisk undervisning på sin— nessjukhus. Den sistnämnda är nödvän— dig med hänsyn till att de psykiatriska universitetsklinikerna, såsom redan sagts, framför allt vårdar lättare psy-
kiska insufficienstillstånd (psykoneuro- ser, psykopatier och lindrigare former av psykoser respektive oligofrenier). Med föreläsningar 1 dubbeltimme tre gånger i veckan under de två första månaderna medhinnes under denna tid ca 50 timmars föreläsningar. Under den sista månaden kan förutom dessa 3 dubbelföreläsningar inläggas de kli- niska demonstrationerna på sinnessjuk- hus med 2 dubbeltimmar i veckan. Den sista månadens undervisning kommer då att omfatta ca 40 timmars föreläs- ningar, varav ca 15 timmar på sinnes— sjukhus. De studerande bör vidare un- der kursen i psykiatri obligatoriskt be- vista kliniska konferenser under ca 10 timmar, där psykiatriker tillsammans med representanter för bl. a. invärtes— medicin, neurologi och socialmedicin företrädesvis avhandlar psykosomatiska tillstånd. Den sammanlagda föreläs— ningsvolymen blir således enligt kom- mitténs förslag ca 100 timmar, varav 75 timmar psykiatrisk klinik och polikli- nik, 15 timmar klinisk undervisning på sinnessjukhus och 10 timmar samunder- visning med andra kliniska ämnen. Kommittén vill dock icke föreslå att en sådan fördelning blir obligatorisk, utan ämneslärarna på de olika orterna bör kunna göra förskjutningar i fördel- ningen med hänsyn till lokala omstän- digheter. Fördelningen mellan klinisk och poliklinisk undervisning bör lika- ledes ankomma på ämneslärarna. Under föreläsningarna bör undervis- ning meddelas om allmän psykopatologi och psykiatriska undersökningsmetoder, psykoser och oligofrenier, alkoholism, neuroslära med psykoterapi, psykoso- matisk medicin, somatiska behandlings— metoder och rätts- och socialpsykiatri. Fördelningen av undervisningen på de olika ämnesdelarna torde böra bestäm— mas av ämnesläraren. Psykosomatisk medicin och neuroslära med psykotera-
pi torde dock med hänsyn till hithö- rande ruhbningars stora frekvens i näs- tan alla läkares klientel böra uppta cirka en tredjedel av föreläsningstiden. De kliniska demonstrationerna på sinnes— sjukhus bör ges av en överläkare med docentkompetens, som förordnas som biträdande lärare. Där särskild lärare i rättspsykiatri finns, bör denne inom ramen för den obligatoriska undervis- ningen i psykiatri hålla ca 10 timmars klinisk och poliklinisk undervisning i socialpsykiatri och de delar av rätts— psykiatrin, som är av betydelse för den allmänna läkarutbildningen.
Den praktiska tjänstgöringen bör ske genom avdelningsarbete såsom delta- gande i ronder, undersökning av pa- tienter, journalskrivning och biträdande vid behandling. Fördelningen mellan tjänstgöring på klinik och poliklinik måste bli beroende av så många lokala omständigheter, att den bör ankomma på ämneslärarna. De studerande bör fördelas i ett lämpligt antal grupper, vilka efter en viss uppgjord plan rote- rar på psykiatrisk avdelning och poli- klinik, eventuellt på sinnessjukhus och under kursens två första månader också på neurologisk klinik och poliklinik. Vid kursens slut bör varje studerande ha fullgjort en månads klinisk och poli- klinisk tjänstgöring i neurologi och två månaders klinisk och poliklinisk tjänst- göring i psykiatri. Den praktiska tjänst- göringen bör organiseras i likhet med vad som sker på de övriga kliniska kurserna, t. ex. invärtesmedicin.
Psykiatristudierna skall avslutas med tentamen.
Sinnessjukvårdsberedningens förslag om inrättande av professurer i psykiatri vid vissa sinnessjukhus
Statens sinnessjukvårdsberedning har i skrivelse till chefen för inrikesdepar— tementet den 11 januari 1950 med ut—
redning rörande specialistutbildningen i psykiatri angripit problem av väsent— lig betydelse även för psykiatriunder- visningen för medicine licentiatexamen.
Beredningen påpekade inledningsvis, att psykiatriundervisningen för blivan- de läkare numera icke såsom förr skedde vid universitetsstädernas sinnes— sjukhus utan vid särskilda psykiatriska kliniker, som organisatoriskt vore an- knutna till undervisningssjukhusen. Detta skiljande av professurerna i psy- kiatri från överläkarbefattningarna vid sinnessjukhuset motiverades dels med sjukvårdsarbetets och det administra- tiva arbetets Växande belastning av ve- derbörande professor på undervisning- ens bekostnad, dels med önskvärdheten av att samla ett relativt litet antal lämp- liga undervisningsfall på ett och samma ställe, samt dels i någon mån av beho- vet av sjukvårds- och undervisnings- platser för det lättare psykiatriska klientelet.
Beredningen framhöll, att professu- rernas överflyttning betytt ett stort framsteg, men den gav också uttryck för den åsikten, att en av motivering- arna för överflyttningen ej vore hållbar. Det hade nämligen enligt beredningen visat sig omöjligt att på en psykiatrisk lasarettsklinik om ca 100 platser lägga in alla slags fall av akut och kronisk art, vilka erfordrades för att undervis- ningen skulle bli allsidig. Svårare akuta fall hade ej alls kunnat mottagas utan måst hänvisas direkt till sinnessjukhus. Icke heller hade man, såsom avsetts på klinikerna i undervisningssyfte ens för kortare perioder kunnat lägga in kro- niska och dementa fall. De psykiatriska universitetsklinikerna hade följaktligen kommit att beläggas med psykoneuroser samt mycket lätta och tidiga psykoser. Detta hade, menade beredningen, ej kunnat undgå att påverka undervis- ningen i egentlig psykiatri, även om
man på de flesta håll sökt komplettera densamma genom att förlägga en eller ett par föreläsningar eller demonstra— tioner inom varje psykiatrikurs till nå- got närbeläget sinnessjukhus. Enligt be- redningen förelåge risk att dessa för- hållanden kunde skapa ett sådant till- stånd, som enligt vissa bedömare redan hade inträtt i Förenta staterna. Enligt dessa sagesmän funnes där ett öppet svalg mellan klinikpsykiatri och sinnes- sjukhuspsykiatri. Orsaken härtill anså- ges vara, att den psykiatriska undervis- ningen och forskningen där nästan ute— slutande varit knuten till de relativt små klinikerna i städerna, vilket med- fört ett ensidigt intresse för den lilla psykiatrien, medan sinnessjukhuset iso— lerats från den övriga läkarvetenskapen.
Sinnessjukvårdsberedningen framlade i anslutning till en av dess ledamöter, docenten E. Goldkuhl, upprättad pro- memoria förslag till inrättande av ytter- ligare professurer i psykiatri för att avhjälpa nu påtalade och andra brister inom den allmänna läkarutbildningen och specialistutbildningen i ämnet. Be— redningen föreslog, att tre nya professu— rer i psykiatri skulle inrättas, nämligen vid S:t Lars sjukhus i Lund, Ulleråkers sjukhus i Uppsala och S:t Jörgens sjuk- hus i Göteborg, vilka professurer skulle förenas med befattningar som överlä- kare vid dessa sinnessjukhus. Inneha- varna av professurerna skulle i första hand tillgodose undervisningen i den s.k. stora psykiatrien, innefattande de egentliga sinnessjukdomarna, för både medicine kandidater och framför allt för de blivande specialisterna i ämnet ävensom bedriva forskning inom detta område. De nuvarande professorerna skulle komma att såsom för närvarande i huvudsak ägna sig åt undervisning och forskning inom den s. k. lilla psy- kiatrien, dvs. neuros och psykoneuros, socialpsykiatri och ärftlighetslära. Be-
redningen förutsatte dock, att de mest framträdande bristerna vid de nuva- rande universitetsklinikerna i Uppsala och Lund först skulle ha avhjälpts. Be- redningen föreslog också, att en pro- fessur skulle inrättas vid den nya me- dicinska högskolan i Göteborg, i första hand avsedd för den allmänna under- visningen i psykiatri och förenad med överläkartjänsten vid Sahlgrenska sjuk- husets psykiatriska klinik, samt att i Stockholm den redan av karolinska in- stitutets kollegium föreslagna professu- ren, som avsågs bli förenad med överlä- karbefattningen vid en planerad psy- kiatrisk klinik å Sabbatsbergs sjukhus, skulle få företräde framför en professur vid något av sinnessjukhusen. En sådan professur borde dock snarast möjligt därefter komma till stånd. Behovet av en professur vid den planerade psy- kiatriska kliniken i Malmö undandroge sig beredningens bedömande. Bered- ningen betonade, att samhället icke hade råd att undvara forskning inom det betydelsefulla område och på det stora material, som den slutna sinnes- sjukvården representerade, samt att en fullt tillfredsställande undervisning i psykiatri för både allmänläkare och specialister ej kunde meddelas utan att ytterligare ett antal professurer inrät- tades, förlagda såväl till undervisnings- kliniker av nuvarande typ som till egentliga sinnessjukhus. Sinnessjuk- vårdsberedningens övriga förslag skall behandlas i samband med specialistut- bildningen i psykiatri.
Bland remissmyndigheterna väckte statens sinnessjukvårdsberednings för- slag för psykiatriundervisningens orga- nisation delade meningar.
Medicinska fakulteten i Uppsala till- styrkte beredningens förslag, särskilt i vad det avsåg inrättandet av en ny pro- fessur vid fakulteten, förenad med över- läkarbefattningen för en psykiatrisk
mönsteravdelning vid Ulleråkers sjuk- hus. Denna professur skulle enligt fa- kultetens mening fylla en mycket viktig uppgift i den ordinarie, medicinska undervisningen, som måste utvidgas och fördjupas. Fakulteten ansåg det sanno- likt, att det i längden bleve lämpligt att förena chefsskapet för den psykiatriska kliniken vid akademiska sjukhuset med en professur huvudsakligen inriktad på psychiatria minor, medan den nu före- slagna professuren skulle representera psychiatria major. Av principiella skäl vore det dock uteslutet, att en sådan uppdelning ägde rum under den nuva- rande professorns ämbetstid annat än med hans uttryckliga medgivande. Fakultetens ämneslärare i psykiatri, professor B. Jacobowsky, avgav mot majoritetens yttrande en reservation, i vilken ytterligare två fakultetsledamö- ter instämde. Professor Jacobowsky framhöll, att enligt hans mening såväl studierna till medicine licentiatexamen som specialistutbildningen i psykiatri bäst organiserades med hjälp av en stab av biträdande lärare kring en enda pro- fessur. Uppdelningen av undervisningen mellan tvenne professurer i en del, om— fattande den s. k. psychiatria minor, och en annan del, omfattande den s.k. psychiatria major, vore en orimlighet, och den vore av didaktiska och andra skäl icke möjlig att genomföra. Profes- sor Jacobowsky framhöll vidare, att klinikerna icke saknade material för undervisning och forskning inom den s. k. tunga psykiatrien, och anförde som exempel härpå, att praktiskt taget all den vetenskapliga forskning, som för närvarande påginge inom den psykia- triska kliniken vid akademiska sjuk- huset i Uppsala, sysslade med problem inom den s. k. stora psykiatrien. Bered- ningens uttalanden gåve i dessa stycken en väl ensidig bild av förhållandena. Professor Jaeobowsky framhöll till slut,
att det ur undervisningssynpunkt före- låge vissa svåra brister inom den nu arbetande klinikens organisation, vilka borde avhjälpas innan man grepe sig an med att organisera en ny klinik.
Medicinska fakulteten i Lund fann beredningens förslag i stort sett väl mo- tiverade och avvägda. Det klientel av lättare psykiskt sjuka, som kommit att dominera vid lasarettets i Lund psy- kiatriska klinik, hade visat sig synner— ligen värdefullt för undervisningen på alla stadier, och likaså hade samarbetet med övriga specialkliniker varit i hög grad fruktbärande. Å andra sidan hade man icke på kliniken kunnat samman- föra ett allsidigt undervisningsmaterial, utan undervisningen för medicine kan- didater hade kompletterats lned regel- bundna demonstrationer vid S:t Lars sjukhus, Vipeholms sjukhus och vid epileptikeranstalt. Det vore givetvis möjligt att på detta sätt än ytterligare utvidga och fördjupa den praktiska un- dervisningen för medicine kandidater i vad anginge de grövre psykiska sjuk- domstillstånden.
Enligt fakultetens mening kunde det emellertid befaras, att den akademiska specialistutbildningen, som tidigare va- rit ensidigt inriktad på psykoser, nu i stället ginge miste om detta material och bleve ensidig i motsatt riktning. För att ge specialistutbildningen och forskningen i psykiatri behövlig allsi- dighet ville fakulteten därför förorda, att ytterligare en professur i psykiatri inrättades vid Lunds universitet, för- enad med överläkartjänst vid S:t Lars sjukhus. Liksom beredningen ansåg även fakulteten, att den vid sinnessjuk— huset placerade professorn borde ut- nyttjas jämväl för undervisning av me- dicine kandidater. Att finna en förnuf- tig princip för en klyvning av den ele- mentära undervisningen mötte emeller- tid svårigheter, eftersom psykiatriun-
dervisningen, åtminstone som den be- dreves i Lund, utgjorde en enhet och det vore absurt att låta den ene pro- fessorn föreläsa om tidiga stadier och den andre om sena stadier av samma sjukdom. Fakulteten hade därför upp- märksammat ett av dess ämnesrepresen— tant framfört förslag, att varannan kurs kunde ges helt av den ene och varannan kurs helt av den andre professorn. Fa- kulteten ville emellertid i denna fråga avvakta läkarutbildningssakkunnigas ställningstagande. Fakulteten uttalade vidare att, därest i en framtid en vä- sentlig utökning av antalet medicine studerande komme till stånd i Lund, en del av undervisningen torde behöva förläggas till psykiatriska avdelningen vid Malmö allmänna sjukhus, där i så fall en kvalificerad akademisk lärarbe- fattning i psykiatri måste inrättas.
Karolinska institutets Iärarkollegium framhöll inledningsvis, att psykiatriens växande betydelse blivit erkänd inom alla kulturländer och att ämnet nu vuxit ut till ett av medicinens huvudämnen, jämförbart med medicin och kirurgi. Den allmänna psykiatriundervisningen vore i vårt land outvecklad och efter- bliven, och kravet att varje blivande lä- kare måste beredas en tillfredsställande sådan undervisning vore för närvarande ett av de mest brännande undervis- ningsprohlemen.
Varje läkare, inom vilken specialitet han än månde syssla, vore, anförde kol- legiet, i stort behov av kunskaper rö- rande de psykiska sjukdomar, som fölle inom neurosernas och psykoneuroser- nas område jämte incipienta och av lindrigare förlopp präglade psykoser. Självfallet borde han även äga känne- dom om de mer svårartade akuta och kroniska sinnessjukdomarnas symtoma- tologi, förlopp och behandling, men av vårdtekniska skäl handhades dessa fall av läkarna vid de slutna sinnessjukhu-
sen. Vad beredningen kallade den stora eller egentliga psykiatrien, i motsättning till den lilla psykiatrien, vore därför ur medicinsk synpunkt det mindre områ- det inom psykiatrien. Detta gällde även rent siffermässigt sett, i det att antalet egentliga sinnessjukdomar inom befolk- ningen beräknades uppgå till 2 ä 3 %, medan antalet neuroser och psykoneu- roser ansåges belöpa sig till 8 a 10 %. De ur betänkandet citerade beteck- ningarna vore därför att anse som miss- visande utom med utgångspunkt från sinnessjukläkarnas speciella verksam- hetsområde. I fråga om förslaget att klyva psykiatrien i två områden, varav det ena skulle omfatta sådana sjukdoms- former som vårdades vid det slutna sin- nessjukhuset, det andra de tillstånd som behandlades vid de öppna klini- kerna, funne kollegiet denna uppdel- ning verklighetsfrämmande och olämp- lig, enär praktiskt taget alla de abnorm- tillstånd, som vårdades på sinnessjuk- husen, förekomme i lätta former och då hörde till de öppna klinikernas klientel och även utgjorde en väsentlig del av deras beläggning. Kollegiet an- förde även siffror på beläggningen av de psykiatriska klinikerna, vilka styrk- te de framförda synpunkterna. Lärarkollegiet ställde sig avvisande mot beredningens förslag att inrätta ett antal professurer i psykiatri vid vissa sinnessjukhus, ty därigenom skulle icke den ytterst betydelsefulla undervis- ningen i psykiatri till medicine licen- tiatexamen gagnas, vars förbättring en- ligt kollegiet vore den uppgift, som i första hand trängde till sin lösning. Ut- ökningen av antalet professurer i psy- kiatri måste därför i första hand ske genom inrättandet av sådana befatt- ningar vid öppna kliniker, belägna i anslutning till de övriga undervisnings— klinikerna. Detta krav vore beträffande Stockholm oavvisligt med hänsyn till
det stora antalet studerande vid karo- linska institutet. Det förefölle kollegiet naturligt att det, när ytterligare univer— sitetskliniker skapats i Malmö, även där inrättades en psykiatrisk klinik, var- igenom ett mycket önskvärt samarbete av både vetenskaplig och praktisk art kunde komma till stånd med andra me— dicinska discipliner.
Om förutsättningar skulle saknas att i Uppsala och Göteborg dubblera de öppna klinikerna, syntes där den av professor Jacobowsky förordade utvä— gen vara att anhefalla med en utvidg— ning och upprustning av redan existe- rande kliniker. Därefter borde biträ— dande lärarbefattningar inrättas vid lämpliga sinnessjukhus, varigenom ett kompletterande undervisningsmaterial i form av svåra akuta och kroniska psy- koser kunde erhållas och denna del av undervisningen behandlas på ett utför- ligare och mera systematiskt sätt än vad nu vore fallet. Dessa lärare borde helst, ansåg kollegiet, ges ställning av laboratorer, vilka till sitt förfogande måste förutsättas få behövligt antal un- derläkare, experter och assistenter (en- cefalografiska experter, kliniska psyko- loger, socialassistenter 111. m.) samt ma- terielanslag.
Organisationskommittén för medicin- ska högskolan i Göteborg underströk vikten av att psykiatriundervisningen före medicine licentiatexamen snarast erhölle en sådan utformning, att den komme i nivå med undervisningen av ämnet i andra länder och bleve ett av huvudämnena. I fråga om denna under- visning instämde organisationskommit— tén närmast i professor Jacobowskys invändning, att det icke vore rationellt att dela psykiatrien i två delar, motsva— rande ”stora” och ”lilla” psykiatrien, enär praktiskt taget alla till stora psy- kiatrien hörande former av psykiska rubbningar även kunde manifestera sig
i lättare former och då falla inom den s.k. lilla psykiatrien. Kommittén fram- höll i anslutning härtill, att klientelet exempelvis vid psykiatriska kliniken i Göteborg representerade en rik varia- tion på lätta psykiska insufficienstill- stånd av olika slag — incipienta psy- koser, lätta psykiska defekter, neuro— ser — samt dessutom mycket avance- rade kliniska bilder, i det att till kli- nikens förfogande stode materialet i en omfattande familjevård, där psykiskt sjuka i kroniskt stadium vårdades. Kli- nikens material vore uppenbarligen mycket lärorikt i fråga om de viktiga differentialdiagnostiska frågeställning- arna rörande tidiga, oklara fall samt beträffande den viktiga frågan om ställ- ningstagande till intagning på sinnes- sjukhus.
Organisationskommittén föreslog, att de mest framträdande bristerna vid universitetsklinikerna i Uppsala och Lund snarast borde avhjälpas samt att därjämte en professur borde inrättas vid medicinska högskolan i Göteborg, förenad med överläkartjänsten vid Sahl- grenska sjukhusets psykiatriska klinik. Det torde enligt organisationskommittén vara välmotiverat att även vid ett antal sinnessjukhus inrätta professurer i psy- kiatri, särskilt med hänsyn till behovet av ett intensivt forskningsarbete röran- de de mer avancerade och prononce- rade psykiska sjukdomstillstånden och deras psykopatologi och terapi. Organi- sationskommittén tillstyrkte därför varmt beredningens förslag i dessa stycken, ehuru särskild utredning ifrå- gasattes för att klargöra, huruvida pro- fessuren i Stockholm skulle anknytas till en planerad psykiatrisk klinik vid Sabbatsbergs sjukhus eller till något av de till Stockholm förlagda sinnessjuk- husen.
Organisationskommittén kunde icke för Göteborgs vidkommande ansluta sig
till beredningens förslag att förlägga sinnessjukhusprofessuren till det stat— liga S:t Jörgens sjukhus, enär det ur många synpunkter tedde sig fördelak- tigt att låta såväl den ”lättare” som den ”tyngre" psykiatrien representeras av sjukhus med samma huvudman. Mellan psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset och Lillhagens sjukhus (Göte- borgs stads sjukhus) påginge ett intimt och fruktbringande samarbete, i det att mer än hälften av de på Lillhagens sjukhus intagna patienterna inremitte— rades via Sahlgrenska sjukhusets psy— kiatriska klinik samt den för båda sjuk- husen gemensamma familje- och kon- valescentvården administrerades genom Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska po- liklinik. Om en professur i ”tyngre” psykiatri anknötes till Lillhagens och icke till S:t Jörgens sjukhus, skulle ur undervisnings- och forskningssynpunkt vinnas den stora fördelen av ett enhet— ligt klientel. Organisationskommittén föreslog således, att den nya professu- ren i ”tyngre” psykiatri i Göteborg skulle inrättas vid Lillhagens sjukhus.
Organisationskommittén framhöll slutligen, att det med hänsyn till det pågående utredningsarbetet inom 1948 års läkarutbildningskommitté vore mindre lyckligt att lösrycka frågorna om psykiatriutbildningen ur deras na- turliga sammanhang med övriga utbild- ningsfrågor inom medicinen. Enligt kommitténs mening borde därför sin- nessjukvårdsberedningens betänkande överlämnas till 1948 års läkarutbild— ningskommitté för att tagas i beaktande vid dess utredning av läkarutbildningen i riket.
Universitetskanslern anförde om sin- nessjukvårdsberedningens förslag, att delade meningar rådde bland remiss— myndigheterna rörande de av bered- ningen ifrågasatta professurerna i psy- kiatri, knutna till särskilda vårdavdel-
ningar vid vissa sinnessjukhus. Då spörsmålet om psykiatriundervisning- ens ordnande för närvarande vore före- mål för utredning genom läkarutbild- ningssakkunniga, borde deras förslag avvaktas innan ställning toges till be- redningens förslag. Utredningen jämte remissyttranden borde därför överläm- nas till läkarutbildningssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. Samma inställning hade statskontoret, som dock icke gjor- de erinran mot inrättandet av en pro- fessur i psykiatri vid den nya medi- cinska högskolan i Göteborg. Professu- ren borde enligt statskontoret anknytas icke till psykiatrisk klinik utan till ett större sinnessjukhus, varigenom erfa- renhet skulle vinnas om vilken anord- ning som ur undervisnings- och forsk- ningssynpunkt vore lämpligast och mest ändamålsenlig.
Medicinalstyrelsen, som icke ville dis- kutera frågan huruvida klyvningen mel- lan "lättare" och ”tyngre” psykiatri vore berättigad eller ej, ansåg, att man i praktiken ej komme ifrån den olik— artade beläggningen av kliniker och sinnessjukhus och att man därför borde acceptera och gå vidare på de vägar, utvecklingen alltmera tenderat att ta. Riskerna för att den ur medicinsk syn- punkt i viss mån konstlade klyftan mel- lan ”neurosvård” och ”psykosvård” kunde komma att medföra skadeverk- ningar torde i hög grad kunna redu- ceras, om man för ordinarie tjänst som psykiater krävde viss minimiutbildning i underordnad ställning såväl inom ”lättare” som ”tyngre” psykiatri. Sty- relsen hemställde sålunda, att de av be- redningen gjorda förslagen snarast måtte förverkligas.
Inom den psykiska hälso- och sjuk- vården förelåge emellertid enligt medi- cinalstyrelsen ett stort behov av spe— cialister, icke blott för de båda nu be-
rörda delarna av psykiatrien och för rättspsykiatrien, utan även för social- och barnpsykiatri. Styrelsen ansåg, att utvecklingen krävde inrättandet av sär- skilda lärostolar snarast möjligt även i dessa ämnen. Vårt land vore för när- varande nästan helt i avsaknad av ut- hildningsplatser för barnpsykiatriskt intresserade läkare, och undervisningen i barnpsykiatri borde enligt styrelsens mening bli obligatorisk vid samtliga medicinska lärosäten.
Svenska Iäkaresällskapet yttrade, att ingen enskild individ numera kunde be- härska alla psykiatriens områden, vilket gjorde att läkare behövdes med gemen— sam allmänpsykiatrisk grundutbildning och därutöver med speciella kunskaper och färdigheter alltefter de olika forsk- nings- och verksamhetsområdenas na- tur. De ur vetenskaplig och samhällelig synpunkt praktiskt så viktiga formerna av lindriga psykiska rubbningar kunde studeras vid de från sinnessjukhuset helt skilda psykiatriska klinikerna. Den stora psykiatrien vore koncentrerad till sinnessjukhusen, och för säkrandet av utbildning häri funne sällskapet be- redningens förslag om inrättandet av fyra nya professurer vid vissa sinnes- sjukhus ändamålsenligt och tillstyrkte livligt dess genomförande. Sällskapet påpekade, att dessa professurer icke borde förbehållas de statliga sinnessjuk- husen utan lika väl kunde anknytas till kommunala sjukhus. Genom inrättandet av sådana professurer komme en ny standard att sättas för psykiatrisk spe- cialistutbildning icke minst genom den stimulans till psykiatrisk grundforsk- ning och till utveckling av effektiva be- handlingsmetoder, som komme att utgå från dessa sinnessjukhuskliniker. Säll- skapet framhöll i sammanhanget också nödvändigheten av att i tillräcklig ut- sträckning utbilda barnpsykiater, vilka
jämte sin psykiatriska även behövde en god pediatrisk skolning.
Svenska psykiatriska föreningen de- lade i alla väsentliga punkter sinnes- sjukvårdsberedningens uppfattning om behovet av en förbättrad specialistut- bildning i psykiatri. Föreningen funne det uppenbart, att varje psykiater nu- mera måste ha erfarenhet från sjukhus för såväl lättare som svårare psykiskt sjuka. Föreningen tillstyrkte därför in— rättandet av särskilda professurer vid sinnessjukhusen i universitetsstäderna med huvudsaklig uppgift att handha ut— bildningen inom den ”tyngre” psykia- trien. Det vore nämligen av den största betydelse att intresset för forskning och utprövning av nya behandlingsmetoder inom denna del av psykiatrien kraftigt stimulerades, och ett mer effektivt in- lemmande av dessa sjukhus i undervis- ningen komme med säkerhet att ha en sådan stimulerande verkan. Föreningen ifrågasatte lämpligheten av beredning— ens försiag att i Göteborg förlägga en professur till S:t Jörgens sjukhus. Mel- lan Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska klinik och Lillhagens sjukhus samt Gö- teborgs stads familjevård och konvale— scenthem förekomme ett intensivt sam- arbete, och föreningen ifrågasatte, om icke forskning och undervisning bäst skulle tillgodoses, om all utbildning för- lades till stadens sjukhus.
Med skrivelse den 21 april 1950 över- lämnade chefen för ecklesiastikdepar- tementet statens sinnessjukvårdsbered- nings betänkande rörande specialistut— bildningen i psykiatri till 1948 års lä- karutbildningskommitté att tagas i över- vägande vid dess arbete.
Kommittén
Statens sinnessjukvårdsberednings förslag om inrättande av särskilda pro- fessurer i psykiatri vid vissa sinnes- sjukhus är ett beaktansvärt försök att
bidra till lösningen av utomordentligt betydelsefulla medicinska och samhälle- liga problem. De psykiska sjukdomarna orsakar ständigt stora lidanden för många människor och åsamkar samhäl- let utgifter, som i storlek kan jämföras med hela den övriga slutna sjukvårdens kostnader. Ett väldigt behov av medi- cinsk forskning föreligger således på detta fält, och mycket kan säkerligen också göras genom en förbättrad under- visning av läkarna i allmänhet och av specialisterna i psykiatri, vilket syfte givetvis skulle främjas om vetenskapligt kvalificerade lärare finge verka på sin- nessjukhusen. Värdet av de av sinnes— sjukvårdsberedningen föreslagna åtgär- derna torde sålunda vara oomtvistligt.
Vid bedömningen av sinnessjukvårds- beredningens förslag måste emellertid icke blott sådana allmänna omständig- heter beaktas utan även mera speciella förhållanden granskas. Härvidlag har man att ta hänsyn dels till den lämpliga anordningen av psykiatriundervis- ningen i den allmänna läkarutbild- ningen, dels till forskningsresurserna vid de bestående psykiatriska universi- tetsklinikerna, dels också till de nöd— vändiga förutsättningarna för forsk- ningsarbetet vid sådana psykiatriska in- stitutioner vid sinnessjukhusen som dem sinnessjukvårdsberedningen före- slagit.
Kommittén har tidigare utförligt skildrat sitt förslag till ny organisation av psykiatriundervisningen i den all- männa läkarutbildningen. Denna under- visning har tidigare varit alltför knapp, och det torde vara oundgängligen nöd- vändigt att nu intensifiera den på sätt som kommittén föreslagit. En sådan upprustning av den grundläggande un- dervisningen i psykiatri är enligt kom— mitténs mening den uppgift, som i för- sta hand måste lösas. Därav följer, att kommittén för sin del vill föreslå, att
de nya tjänster, som blir nödvändiga för denna undervisning, inrättas ome- delbart. Kommittén avser här en pro- fessur i psykiatri vid karolinska in- stitutet, placerad på Sabbatsbergs sjuk- hus, jämte vissa extra ordinarie befatt- ningar som lärare i psykiatri vid under- visningsklinikerna. Undervisningen i vad sinnessjukvårdsberedningen kallat ”den stora psykiatrien” finner kommit- tén kunna anordnas på ett fullt betryg- gande sätt, om undervisningen vid un- dervisningsklinikerna kompletteras med ett antal föreläsningar och demonstra- tioner vid lämpliga sinnessjukhus. För denna undervisning krävs icke i och för sig lärare med professors ställning, utan det torde vara fullt tillräckligt att någon eller några överläkare vid re- spektive sinnessjukhus förordnas att ge undervisning som biträdande lärare mot arvode. Kommittén vill här framhålla, att den icke kan biträda sinnessjuk- vårdsberedningen i dess uppfattning att det skulle vara lämpligt att ur undervis- ningssynpunkt klyva psykiatrien i två områden för lättare respektive svårare fall. Kommittén vill här endast hänvisa
till remissmyndigheternas yttranden, där saklig och välmotiverad kritik fram- förts av beredningens förslag i detta av- seende.
Vid bedömningen av behovet av ut- bildning i psykiatri måste man emeller- tid också ta hänsyn till specialistutbild- ningen i ämnet. Denna utbildning får ta sikte icke blott på den i öppen psy- kisk vård verksamme specialisten, vil- ken måhända bäst utbildas på universi- tetsklinikerna, utan även på de blivande sinnessjukhusläkarna. För deras prak- tiska träning och vetenskapliga utbild- ning förefaller det kommittén fullt klart, att särskilda professurer vid vissa större sinnessjukhus skulle vara av syn- nerligen stort värde. Behovet av sådan specialistutbildning i psykiatri utgör ett
viktigt skäl för inrättandet av de av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna professurerna.
Sinnessjukvårdsberedningen har som ett väsentligt motiv för de föreslagna professurerna även anfört, att genom dem forskningen rörande de svårare psykiska sjukdomarna skulle främjas. Allmänt sett torde detta icke kunna be- stridas. Två omständigheter måste emel- lertid beröras, innan man slutgiltigt kan bedöma värdet av förslaget. För det första finns redan ett antal universitets- institutioner, vid vilka forskning inom psykiatrien skall bedrivas. Såsom fram- hållits av samtliga ämnesföreträdare, har dessa kliniker fullt tillräckligt ma- terial för forskningen även inom den s. k. tyngre psykiatrien. Emellertid har de existerande psykiatriska institutio- nerna ingalunda de forskningsresurser, som de skulle behöva för att på ett till— fredsställande sätt kunna gripa sig an med den vetenskapliga verksamheten. Utredningar rörande dessa förhållanden har framlagts av medicinska högskolor- nas organisationskommitté i två be- tänkanden (SOU 1946: 76 och 1947: 66). De i utredningarna i fråga föreslagna åtgärderna har ännu icke genomförts. Om en snabb intensifiering av forsk- ningen inom psykiatrien åstundas, torde man först böra slå in på den vägen att göra de nuvarande psykiatriska klini- kerna vid undervisningssjukhusen mera arbetsdugliga. Ur denna synpunkt kan det icke förordas, att det nu skapas ytterligare ett antal psykiatriska insti- tutioner till sådana kostnader, att var- ken de eller de nuvarande institutio- nerna får en fullvärdig utrustning med hänsyn till forskningens behov.
Denna bedömning leder fram till den andra omständighet, som måste beaktas i samband med sinnessjukvårdsbered- ningens förslag. Sinnessjukvårdsbered- ningen föreslog visserligen professurer
vid sinnessjukhusen ifråga, men där- emot innehöll beredningens utredning icke något uttalande om den övriga personal, som skulle behövas för ett vetenskapligt arbete vid de nya insti- tutionerna, liksom ej heller någon be- räkning av behovet av instrument, appa- rater, driftsanslag och lokaler. Det torde vara uppenbart, att forskningen, likgiltigt inom vilket område av medi- cinen, i dag icke kan bedrivas utan en ganska omfattande stab av vetenskap- liga och tekniska medarbetare och en betydande instrumentell utrustning. Att inrätta en professur utan en sådan bak- grund är således en skäligen meningslös åtgärd. För psykiatriens del fordrar vetenskaplig verksamhet tillgång på hjälppersonal med utbildning bland annat inom klinisk psykologi, genetik, neuropatologi, medicinsk statistik och kuratorsverksamhet. Instrumentell ut- rustning och biträdespersonal krävs för bland annat elektroencefalografi och för histologiskt, kemiskt och fysiolo- giskt laboratoriearbete. Ett intimt sam- arbete med andra vetenskapsmän är också erforderligt särskilt ifråga om neurologi, neurokirurgi, röntgendia- gnostik, neuropatologi och biokemi. Kommittén vill icke bestrida, att det är tänkbart att alla dessa förutsättningar kan uppfyllas vid sinnessjukhusen. Det är emellertid tydligt att härför fordras personal och utrustning av en storleks- ordning, som sinnessjukvårdsbered- ningens utredning icke ger någon upp- fattning om. Även ifråga om institu- tionslokaler måste ansenliga krav stäl- las. Kommittén vill för sin del uttala, att professurer vid sinnessjukhus icke bör inrättas, innan en detaljerad gransk- ning av de lokala förutsättningarna för institutionerna har utförts och beräk- ningar rörande de nödvändiga kostna- derna för institutionernas drift har framlagts. Sådana utredningar torde
böra ankomma på respektive fakulteter och kollegier, vilka därvid även kan ta ställning till den lämpliga förlägg— ningen av institutionen med hänsyn till det intima samarbete med övriga medi- cinska specialister, som bör eftersträvas.
Sammanfattningsvis vill kommittén anföra, att ett förverkligande av sinnes- sjukvårdsberedningens förslag skulle medföra avsevärda fördelar särskilt för specialistutbildningen i psykiatri. Även ur forskningssynpunkt kunde dessa för- slag leda till beaktansvärda resultat, varvid dock en förutsättning är, att när- mare utredningar förebringas rörande de föreslagna tjänsternas placering och personalbehov. Kommittén vill således principiellt tillstyrka, att, sedan beho- vet av psykiatriska kliniker vid under- visningssjukhusen tillgodosetts, en eller flera professurer i psykiatri inrättas vid vissa större sinnessjukhus i riket, men vill samtidigt föreslå, att ovan berörda utredningar avvaktas före det definitiva beslutet.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag rörande psykia- tri innebär en stark utvidgning av un— dervisningen i detta ämne. Kurserna i psykiatri kommer att omfatta klinisk och poliklinisk tjänstgöring i enlighet med vad som sker i de övriga huvud- ämnena. Väsentligt större undervisning än för närvarande kommer därför att belasta de psykiatriska klinikerna. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att det vid varje psykiatrisk klinik inrättas en tjänst som lärare i psykiatri, vilken tjänst skall vara placerad i lönegraden Ce 30 och besättas med docentkompe- tent person. Denna typ av tjänster har skildrats i kapitlet om anslagsfrågor m.m. Kommittén anser, att en sådan anordning är nödvändig med hänsyn till professorns behov att överlämna viss undervisning till annan kvalifice-
rad, vid kliniken fast anställd lärare. Kommittén vill framhålla, att det utom professorn och läraren i psykiatri torde komma att behövas vissa biträdande lärarkrafter.
Kommittén vill vidare särskilt betona vikten av att ett tillräckligt antal under- läkare finns vid samtliga psykiatriska kliniker, så att de studerande kan få fortlöpande handledning i sitt prak- tiska arbete på klinik och poliklinik. Sådan undervisning har hittills endast förekommit för studerande, som frivil- ligt gjort assistenttjänstgöring på de psykiatriska klinikerna. Den blir nu obligatorisk för samtliga studerande.
I Uppsala och Lund föreslår kommit— tén, att det årligen ges tre kurser i psy- kiatri med 20 deltagare i varje. Klini- keruas undervisningsvolym kommer härvid att uppgå till ca 255 timmar är- ligen, varav 30 timmar avser rätts— och socialpsykiatri. Med den av kommittén föreslagna anordningen, att en lärarbe- fattning i psykiatri med relativt stor undervisningsbörda inrättas vid sidan av professuren, kommer undervisnings- behovet i Övrigt i ämnet att täckas av professorn och läraren i fråga. Den sistnämnde bör vara ledare och exa- minator för en kurs årligen. Kommittén har vidare föreslagit, att vissa kliniska föreläsningar och demonstrationer skall ges vid sinnessjukhus. En överläkare vid sinnessjukhuset bör leda denna un- dervisning, som uppgår till 45 timmar årligen. Kommittén föreslår att överlä— karen i fråga förordnas som biträdande lärare i psykiatri och för sin undervis— ning erhåller ett arvode av 2250 kro- nor. För undervisningen i sistnämnda del bör utgå ett arvode av 1 500 kronor.
Klinikchefen i Uppsala har inför kommittén påpekat, att klinikens under- visningsmöjligheter starkt beskurits ge- nom inrättandet av en barnpsykiatrisk avdelning inom kliniken, vilket nöd—
vändiggjorts av den praktiska sjukvår- dens krav. En kommande utvidgning av den praktiska undervisningen i psy- kiatri ingav klinikchefen starka betänk— ligheter för Uppsalas del med hänsyn till de redan nu besvärliga och trånga lokalförhållandena och det otillräckliga underläkarantalet. Det vore enligt kli- nikchefen en förutsättning för försla- gets genomförande, att underläkaran- talet ökades och att inom en icke alltför avlägsen framtid möjligheter skapades att flytta den barnpsykiatriska avdel- ningen från psykiatriska kliniken. Kom- mittén, som genom besök på psykia- triska kliniken förskaffat sig ingående kännedom om förhållandena, vill un- derstryka klinikchefens yttrande och för sin del framhålla, att kliniken ar- betar under avsevärda svårigheter. Kommittén diskuterar i ett följande ka- pitel undervisningen i barnpsykiatri och berör där möjligheterna för sådan undervisning i Uppsala. Under hänvis— ning till vad därvid sägs vill kommittén även här framhålla, att den barnpsy- kiatriska avdelningen i Uppsala så snart som möjligt bör brytas ut ur den psy- kiatriska kliniken. Med hänsyn till vad klinikchefen anfört vill kommittén vi— dare föreslå, att ytterligare en under- läkartjänst omedelbart inrättas.
I Stockholm kan psykiatriska klini- ken icke bereda plats för institutets samtliga ca 120 studerande årligen med den utvidgade undervisning som kom- mittén föreslår. Det blir därför nödvän- digt att inrätta ytterligare en professur i psykiatri vid karolinska institutet. Vid sabbatsbergsklinikernas utbyggnad har en psykiatrisk klinik planerats vid sjukhuset, och denna klinik beräknas bli färdig omkring år 1960. Lärarkollegiet har vid upprepade tillfällen och senast i samband med remissyttrande över sin- nessjukvårdsberedningens förslag hem- ställt, att en professur i psykiatri in-
rättas vid institutet med avsedd place- ring vid sabbatsbergskliniken. Kommit- tén ansluter sig till detta yrkande och föreslår således, att en professur i psy- kiatri inrättas vid karolinska institutet så snart sabbatsbergskliniken öppnas. Redan innan denna tidpunkt kan det emellertid beräknas, att utvidgad un- dervisning i psykiatri enligt kommit- téns förslag kommer att införas. Kom- mittén har därför undersökt möjlig- heterna att provisoriskt ordna denna undervisning och funnit att detta låter sig göra vid södersjukhusets psykiatriska klinik, där undervisningslokaler finns.
Under sådana omständigheter är det lämpligt att de studerande i Stockholm fördelas med halva antalet på karolin— ska sjukhusets psykiatriska klinik och halva antalet på södersjukhusets psy- kiatriska klinik, varvid vardera klini— ken får ge tre kurser i psykiatri årligen med 20 deltagare. Vid karolinska sjuk- husets psykiatriska klinik bör under hänvisning till vad ovan sagts om un- dervisningsbelastningen på de psykiat— riska klinikerna i Uppsala och Lund tillkomma en lärare i psykiatri. Under- visningen vid de kliniska demonstra- tionerna på sinnessjukhus bör för karo- linska sjukhusets del förläggas till Beckomberga eller Långbro sjukhus, där en av överläkarna bör förordnas
som biträdande lärare mot ett arvode av 2250 kronor. Läraren i psykiatri vid Södersjukhuset bör tills vidare av- lönas med arvode. I enlighet med kom- mitténs principer för beräknande av sådana arvoden kan dess storlek årligen anges till 13 050 kronor, vari även in— går ersättning för examinationer med 1 800 kronor. Härtill kommer kursledar- arvode med 1 500 kronor. Detta arvode bör kunna fördelas på flera lärare, om någon eller några av kurserna skötes av annan lärare än huvudläraren. För un- dervisningen bör vidare beräknas ett arvode av 6000 kronor som ersättning till de i undervisningen deltagande un- derläkarna samt ett anslag av högst 6 000 kronor för avlönande av viss skö— terskepersonal, materiel m.m. De kli- niska demonstrationerna på sinnessjuk— hus bör ske vid Beckomberga och Lång- bro sjukhus, där en av överläkarna bör förordnas som biträdande lärare i psy- kiatri mot ett arvode av 2250 kronor. Undervisningen i rättspsykiatri bör i Stockholm ges av professorn i rättspsy- kiatri. Kommittén vill i detta samman— hang erinra om, att innehavaren av pro- fessuren, som tillika är överläkare vid centralfängelsets å Långholmen sinnes- sj'ukavdelning, under åttonde huvudti- teln har ett särskilt arvode som tillägg till överläkarlönen.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster
L Sthlm U L Sthlm KS Söder-
sjh.
Professor ............................. Lärare (Ce 30) Lärare (arvode) ....................... Biträdande lärare ...................... Biträdande lärare i social- och rättspsykiatri Kurser i psykiatri ..................... Undervisningsarvode ................... Klinisk amanuens Laboratoriebiträde ..................... Kanslibiträde
Kontorsbiträde
1 1 14 550 2 250 2 250
6 000
I Lund finns utöver de redovisade arvodena även ett arvode till biträdan- de lärare i rättspsykiatri på 2 000 kro- nor, vilket avser en kurs i ämnet för blivande psykiatriker. Undervisningen
karutbildningen utan i specialistutbild- ningen.
Vid karolinska institutet finns utöver här redovisade tjänster även en pro- fessur i rättspsykiatri samt en laboratur i experimentell psykiatri. Till den för— sta befattningen hör en kontorsbiträdes-
ingår sålunda icke i den allmänna lä- tjänst.
Kostnadsberäkning
Uppsala. En tjänst som lärare i Ce 30 inrättas. För biträdande lärare vid Ulleråkers sjukhus beräknas ett arvode av 2250 kronor. För biträdande lärare i social- och rättspsykiatri beräknas ett arvode av 1 500 kronor. Nuvarande arvode till biträdande lärare indrages. En tjänst som förste underläkare inrättas.
VIII huvudtiteln 19 860 + 2 250 + 1 500 — 1 000 = XI huvudtiteln
Lund. En tjänst som lärare i Ce 30 och en tjänst som laboratoriebi- träde inrättas. För biträdande lärare vid S:t Lars sjukhus beräknas ett arvode av 2 250 kronor. För biträdande lärare i social- och rätts- psykiatri beräknas ett arvode av 1 500 kronor. Nuvarande arvoden till biträdande lärare m.m. indrages. 19860+ 7968+2250 + 1500—6000—750=
Stockholm.
Karolinska sjukhuset. En tjänst som lärare i Ce 30 inrättas. För bi— trädande lärare vid sinnessjukhus beräknas ett arvode av 2250 kronor.
21 084 + 2250 =
Södersjukhuset. För undervisningen beräknas dels ett arvode av 14 550 kronor, dels ersättning för deltagande underläkare med 6 000 kronor. För biträdande lärare vid sinnessjukhus beräknas ett arvode av 2 250 kronor.
14550 + 6000 +2250 =
För materielkostnader m.m. i samband med undervisningen på Södersjukhuset beräknas ett årligt anslag av
22 800 kr.
6 000 kr.
VIII huvudtiteln 99 572 kr. XI huvudtiteln 20 664 kr.
Summa 120236 kr.
Kap. 31. BARNPSYKIATRI
Nuvarande undervisning
Undervisning i barnpsykiatri har hit— tills varit frivillig. I Uppsala ges 12 timmars och i Lund 10 timmars före- läsningar i anslutning till varje kurs i psykiatri varjämte i Uppsala ges 6 tim- mars föreläsningar i anslutning till pediatrikkursen. I Stockholm ges vid pediatriska klinikerna 7 timmars före- läsningar på karolinska sjukhuset och 7 timmars föreläsningar på Kronprin- sessan Lovisas sjukhus. I Uppsala och Lund finns barnpsykiatriska avdelning- ar, anknutna till de psykiatriska klini- kerna, och i Stockholm finns en psy- kiatrisk avdelning vid pediatriska kli- niken på karolinska sjukhuset.
Tidigare diskussion
LS framhöll, att barnaålderns psy- kiska sjukdomar under senare år fått allt större betydelse, varför det nu vore nödvändigt att även beakta ämnesom- rådet i den allmänna läkarutbildningen. Hur undervisningen inom denna medi- cinska specialgren lämpligen borde ord- nas, hade emellertid varit föremål för delade meningar. Psykiatrici ansåge, att den borde ingå i psykiatrien, under det att pediatrici hävdade, att detta ämnesområde fölle inom pediatriken. Enligt de sakkunniga syntes frågan komma att få olika lösning vid de olika lärosätena.
I det överarbetade förslaget fram— hölls, att det sannolikt inom en snar framtid komme att föreligga behov av biträdande lärare i barnpsykiatri.
Kommittén
Barnpsykiatriens omfattning och dess teoretiska och praktiska betydelse har medfört, att ämnet redan utvecklats till ett eget fackområde. Kommittén finner
icke anledning ingå på någon närmare historik eller skildring av förhållandena i utlandet, då detta skett i ungdoms- vårdskommitténs betänkande, del 1, med utredning och förslag angående psykisk barna- och ungdomsvård (SOU 1944:30). Under efterkrigsåren har i flera länder den barnpsykiatriska verk- samheten intensifierats och utvecklats. Framför allt har utvecklingen karakte- riserats av en stark vetenskaplig fram- marsch med speciella metoder för diag— nos och terapi som resultat. Förbindel- serna har blivit alltmer intima mellan centralerna för psykisk barna- och ung- domsvård (rådgivningsbyråerna) och de medicinska undervisningsanstalter- na, en utveckling som man överallt fun- nit ändamålsenlig, där detta varit fal- let, såsom i England, Frankrike och Förenta staterna.
Socialvårdens krav har i vårt land redan lett till riksdagsbeslut som med- ger statligt stöd vid upprättandet av centraler för psykisk barna- och ung- domsvård. Dessa centraler skall vara anslutna till sjuk— och hälsovårdsorga- nisationen och förestås av specialutbil- dade läkare. Den utbyggda organisatio- nen inom ungdomsvårdsskolorna kräver också läkarnas insatser. Detsamma gäl- ler inom den vanliga skolans område, där sinnesslövårdens omorganisation, hjälpklassväsendets utveckling och öv- rig specialundervisning såväl som andra mentalhygieniska uppgifter förutsätter dels barnpsykiatriskt orienterade skol- läkare, dels tillgång till speciell barn- psykiatrisk sakkunskap. Även rättsvä— sendet fordrar läkare med barnpsy- kiatrisk utbildning. Härtill kommer ett ökat behov av medicinsk rådgivning i uppfostringsfrågor, sedan allmänhetens förståelse härför mer och mer vidgats,
en uppgift som icke kan tillfredsställas utan ökad tillgång på reell sakkunskap. De arbetsuppgifter och problem inom barnpsykiatrien, som varje läkare ställs inför, nödvändiggör att ämnet får sin plats bland de obligatoriska ämnena till medicine licentiatexamen i form av en kort, obligatorisk kurs med en all- män orientering över ämnesområdet. De kliniska föreläsningarna bör om- fatta en översikt av barnpsykiatrien och dess uppgifter inom socialvården, på skolans område, inom rättsväsendet och i samband med allmän rådgivning i uppfostringsfrågor. Grunddragen i ut- vecklingspsykologien, principerna för uppfostran och de vanligaste uppfost- ringsfelen bör ingå. En orientering ges om psykoneuroserna och deras sam- band med anpassningssvårigheter och betecnderubbningar av olika slag. De viktigaste psykosomatiska sjukdomstill- stånden i barnaåldern samt uppfost- ringssvårigheternas samband med psy- kiska insufficiens— och sjukdomstill- stånd måste genomgås, liksom psykoser- na i barnaåldern. Vidare bör de lättare formerna av generella och partiella ut- vecklingshämningar belysas och i sam- band härmed skolmognadsproblem, läs- och skrivsvårigheter och dylikt beröras. Till sist bör föreläsningarna även om— fatta den grundläggande diagnostiken och terapien inom barnpsykiatrien samt samhällets observations- och vårdmöj- ligheter vid psykiska sjukdomstillstånd i barnaåldern. Inom ramen för de kli- niska föreläsningarna bör möjlighet ges för demonstrationer av typfall. De stu- derande bör också få tillfälle att själva göra en socialutredning samt att i öv- rigt följa en fullständig utredning. Kursen i barnpsykiatri bör fullgöras under kursen i pediatrik. Undervis- ningen bör omfatta 15 timmars föreläs- ningar inklusive kliniska demonstratio- ner. Tillfälle att delta i en barnpsykia—
trisk socialutredning torde kunna er- bjuda sig för den studerande i samband med det kliniska arbetet under pediat- rikkursen. Undervisningen, som bör ges av en barnpsykiater, avslutas med kursförhör.
Anslagsfrågor
Undervisningen i barnpsykiatri bör i regel meddelas mot arvode av en sär- skild lärare i barnpsykiatri, Vilken för denna undervisning förordnas som bi- trädande lärare. Anordningen med bi- trädande lärare som målsmän för un— dervisningen i ämnet finner kommittén tillräcklig för den allmänna läkarutbild- ningen. Ett utbyggande av samhällets psykiska barna- och ungdomsvård krä- ver emellertid uppenbarligen även en högre utbildning av ett antal läkare och specialister, varjämte det även föreligger ett starkt behov av vetenskaplig forsk- ning, bland annat med sikte på de sär- skilda förhållandena i Vårt land. Kom- mittén vill härom anföra ett yttrande av Svenska socialvårdsförbundet i skri— velse till medicinalstyrelsen den 15 mars 1950 angående den psykiska bar- na- och ungdomsvården:
Den främsta orsaken till att denna vård — trots att behovet av densamma från alla håll sålunda starkt vitsordats — icke ut— byggts på tänkt sätt, torde vara den rådande bristen på för denna verksamhet utbildade läkare. Anledningar till denna brist äro säkerligen flera.
En anledning synes vara det förhållan— det, att ämnet barnpsykiatri vid universi- tet och högskolor icke är jämställt med övriga medicinska läroämnen, på grund varav detsamma icke får det anseende, var- till dess samhälleliga betydelse borde be— rättiga. Önskvärt vore därför att professu- rer i barnpsykiatri inrättades vid våra uni- versitet. En annan, kanske den viktigaste anledningen till bristen är utan tvivel knappheten på uthildningsplatser. Enligt vad som vitsordats förefinnes nämligen bland yngre och blivande läkare ett stort intresse för barnpsykiatrisk verksamhet.
Kommittén vill för sin del understry— ka, att utvecklingen i vårt land nått där-
hän, att snarast möjligt professurer i ämnet måste inrättas vid välutrustade barnpsykiatriska kliniker vid flera läro- säten.
Samhällets berättigade krav dels på vetenskaplig forskning inom området, dels på utbildning av läkare och spe- cialister måste tillfredsställas. Bristen på utbildning under kompetent ledning kan eljest komma att äventyra statsmak— ternas intentioner och grusa förhopp- ningen på medicinens insatser på detta i flera avseenden så betydelsefulla om- råde. Först sedan barnpsykiatrien vun- nit en självständig ställning vid sidan om andra medicinska discipliner kan man förvänta, att ett tillräckligt antal läkare skall söka sig till verksamhets- fältet och skaffa sig kvalificerad utbild- ning. Kommittén vill därför föreslå, att fakulteterna framlägger förslag i denna riktning så snart möjligheter yppas att inrätta undervisningskliniker i barn-— psykiatri.
Vid sina undersökningar av möjlig- heterna att redan nu ordna åtminstone en ordinarie lärartjänst i barnpsykiatri har kommittén funnit, att förutsätt- ningar föreligger i Stockholm. Vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus in- rättas i början av år 1953, efter överens- kommelse mellan Stockholms stad och sjukhuset, en avdelning för barnpsy- kiatri, vid vilken överläkare ännu ej tillsatts. Vid samråd med överläkaren vid barnsjukhuset, professor C. Gyllen- svärd, och läraren i barnpsykiatri vid samma sjukhus har det framkommit, att tillfredsställande möjligheter i fråga om lokaler, patientmaterial etc. kommer att föreligga vid denna avdelning för en professur i barnpsykiatri. Professor Gyllensvärd har i skrivelse till kommit- tén hemställt, att kommittén skall före— slå inrättandet av en sådan professur vid Kronprinsessans Lovisas barnsjuk- hus. Professorn i barnpsykiatri skulle
dels meddela undervisning i barnpsy- kiatri vid de pediatriska kurserna på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, dels leda utbildningen av blivande barnpsykiatriker vid kliniken. Kommit— tén finner för sin del, att med hänsyn till det stora samhällsintresset i denna verksamhet och myndigheternas tidi— gare initiativ i denna riktning synner- ligen starka skäl talar för att varje möj— lighet bör tillvaratas att omedelbart in— rätta en ordinarie lärartjänst i barn— psykiatri och i samband därmed skapa en universitetsklinik i ämnet. Kommit- tén föreslår därför, att en professur i barnpsykiatri inrättas vid Kronprinses- san Lovisas barnsjukhus. För realise- rande av detta förslag, vilket innebär att barnpsykiatriska avdelningen i lik- het med pediatriska kliniken får karak— tär av undervisningsklinik, synes för— handlingar i särskild ordning mellan staten och vederbörande huvudman vara erforderliga. Till professuren bör knytas en tjänst som kanslibiträde. Un- derläkarantalet vid de blivande avdel— ningarna bör beräknas med tanke på undervisningsbehovet i ämnet.
I Övrigt finns för närvarande icke förutsättningar för inrättandet av ordi- narie lärartjänster i barnpsykiatri med självständiga sjukavdelningar. Kommit- tén föreslår därför, att i Uppsala, Lund och vid karolinska sjukhuset inrättas en befattning som biträdande lärare i barnpsykiatri, vilken mot ett arvode på 2700 kronor meddelar ca 15 timmars undervisning per pediatrikkurs samt ger viss klinisk rondundervisning. Där överläkare vid barnpsykiatrisk avdel- ning finns bör denna vara lärare i barnpsykiatri.
Vid sina överläggningar med ämnes- lärarna i psykiatri har kommittén i fråga om den psykiatriska kliniken i Uppsala blivit uppmärksamgjord på det förhållandet, att den barnpsykiatriska
avdelningen vid kliniken upptar en för- hållandevis stor del av klinikens ut- rymmen. Ursprungligen var kliniken icke byggd för att ta hand om jämväl avdelningar för barnpsykiatri, men an- ordningen vidtogs som ett provisorium för att den ur praktisk synpunkt viktiga specialvården av de barnpsykiatriska fallen skulle kunna komma i gång. Den stora del av psykiatriska kliniken, som nu upptas av den barnpsykiatriska av— delningen, skapar svåra olägenheter för undervisningen i psykiatri. Med hänsyn
härtill och med hänsyn till behovet av ytterligare möjligheter till specialutbild- ning i barnpsykiatri vid olika kliniker i landet vill kommittén framhålla den nuvarande anordningens nackdelar och rekommendera att planeringen av en nybyggnad för den barnpsykiatriska av- delningen påskyndas. En sådan lösning av barnpsykiatriska avdelningens pro— blem i Uppsala skulle skapa möjligheter för inrättandet av ytterligare en pro— fessur i ämnet, vilket kommittén finner vara av behovet synnerligen påkallat.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster U
Sthlm
Kronprin-
sessan Lo- visas barn- sjukhus
Sthlm Kronprin-
sessan Lo- KS visas barn- sjukhus
Professor ....................... Biträdande lärare (arvode) ....... Läkare för psykisk vård ......... Undervisning i barnpsykiatri ..... Kanslibiträde
1
1
Kostnadsberäkning
Uppsala. För biträdande lärare beräknas ett arvode. Nuvarande ar-
vode indrages. 2 700 — 3 000 =
— 300 kr.
Lund. För biträdande lärare beräknas ett arvode. Nuvarande under-
visningsarvode indrages. 2 700 — 1 500 =
Stockholm.
Karolinska sjukhuset. För biträdande lärare beräknas ett arvode. 2 700 kr.
Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. En professor och ett kanslibi- träde tillkommer. Nuvarande arvode indrages.
30720 + 8 652—3000 = Ett årligt materielanslag av
36 372 kr. 10 000 kr.
Summa 48 772 kr.
Härtill kommer ett engångsanslag av 50 000 kronor till utrustning för den före- slagna barnpsykiatriska kliniken vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus.
Kap. 32. DE KLINISKA SPECIALÄMNENA
En huvudfråga angående den kliniska undervisningen gäller avvägningen mel- lan de olika ämnena ifråga om under- visningens omfattning och den grad av praktisk färdighet, som man bör efter- sträva att bibringa den studerande. Dessa problem har behandlats i ett vi- dare sammanhang i kapitlet om läkar- utbildningens mål och uppläggning. Kommittén har därvid kommit till den uppfattningen, att undervisningen till licentiatexamen främst bör syfta till en grundlig utbildning i huvudämnena me- dicin, kirurgi, pediatrik, psykiatri och socialmedicin. I de kliniska specialäm- nena däremot, vilka berör sjukdomar som alltmera behandlas av specialister, bör undervisningen syfta mot mera be- gränsade mål och ges en mera elementär och översiktlig inriktning. Kommittén avser i detta sammanhang dermato-ve- nereologi, epidemiologi, ftisiologi, neu— rologi, obstetrik—gynekologi, oftalmia- trik och oto-rhino-laryngologi. De nämnda ämnena är visserligen inte helt likvärdiga i betydelse för den allmän- praktiserande läkaren och kommittén föreslår inte heller lika stort utrymme åt vart och ett av dem i studieord- ningen. Obstetrik-gynekologi intar i vissa avseenden en särställning, men samtliga Specialämnen torde dock med hänsyn till utbildningen uppvisa så många gemensamma drag, att åtskilliga synpunkter kan anses tillämpliga på dem alla. Kommittén har därför funnit det lämpligt att sammanfattningsvis be- röra gemensamma problem rörande undervisningen av de kliniska special— ämnena, varigenom även upprepningar i det följande kan undvikas.
I den tidigare diskussionen har för- slag väckts om en radikal nedskärning av undervisningen i de kliniska special-
ämnena, där t. o. m. röster höjts för att vissa av dem helt skulle utgå ur den allmänna läkarutbildningen. Kommittén har ingående övervägt denna fråga men icke ansett sig böra föreslå mer än en måttlig begränsning av undervis- ningen i vissa ämnen. Anledningarna härtill är flera. En medicinsk allmän- bildning och en tillfredsställande vid överblick över medicinen som helhet kräver åtminstone en elementär känne- dom även om specialämnena. Många läkare blir i sin verksamhet alltjämt nödsakade att behandla fall, som vid större tillgång på specialister skulle vårdas av dessa. Med hänsyn härtill måste den allmänna läkarutbildningen ge mera omfattande kunskaper i de flesta Specialämnen än som eljest skulle vara erforderligt. Härav följer, att i den mån som specialistvården utbyggs över hela landet och tillgången på specialis- ter ökas, omfattningen av den grund- läggande utbildningen i de kliniska specialämnena i motsvarande mån bör kunna minskas antingen genom förkort- ning av studietiderna eller genom ökade möjligheter att kombinera de olika äm- nena. Kommittén förutsätter, att utveck- lingen fortlöpande följes av vederbö— rande myndigheter.
Undervisningen i de kliniska special- ämnena bör, enklast uttryckt, omfatta det som är av praktiskt och vetenskap- ligt intresse för envar läkare i hans dagliga gärning. I första hand bör de studerande göras förtrogna med de inom specialiteten förekommande enk— lare undersökningsmetoderna och med dessas hjälp få en grundläggande kun- skap om de berörda organens form och funktion under normala och patologis- ka förhållanden. Vid utväljandet av patientmaterialet för undervisningen
bör särskild vikt läggas vid fall med sådana lokala sjukdomsyttringar, som är symtom på allmänsjukdomar. Beträffande de till specialiteten hö- rande sjukdomarna kan kravet på dia- gnostisk färdighet begränsas till, vad som behövs för att läkaren skall kunna få en klar uppfattning om, vad han själv skall handlägga och vad som bör re- mitteras för specialistvård. Det kan råda delade meningar om var denna gräns skall dras i det enskilda fallet, och i stor utsträckning torde praktiska omständigheter spela in i bedömandet härvidlag. En särskilt viktig uppgift för undervisningen i dessa ämnen är dock att göra de studerande medvetna om deras begränsning och om de risker, som är förenade med ett dröjsmål i handläggningen eller en felaktig be- handling. Undervisningen i terapi bör sålunda koncentreras till de sjukdomar, som varje läkare själv kan handlägga, medan behandlingen av svårare kom- plikationer och övriga sjukdomar, soul kräver speeialvård, endast behöver ge- nomgås i princip. Särskild vikt bör i tillämpliga ämnen läggas vid den första hjälpen vid olycksfallsskador, var- jämte krigsskador beaktas. Därest fär- dighet i något enklare ingrepp krävs, är det av vikt att tillräcklig övning ges häri under kursen, medan deltagande i arbetet på operationsavdelning icke torde vara erforderligt. Liksom i övriga kliniska ämnen bör de socialmedicinska spörsmålen beaktas. Givetvis skall också den aktuella forskningen inom ämnet belysas, så att de studerande får en uppfattning om läget i fråga om nya forskningsresultat och kliniska framsteg.
I de kliniska specialämnena bör un- dervisningen omfatta föreläsningar, praktisk tjänstgöring och kliniska de- monstrationer. Det har från olika håll föreslagits, att undervisningen skulle uppdelas i dels en fristående teoretisk
föreläsningskurs, dels en till senare tid förlagd särskild assistenttjänstgöring. För närvarande är undervisningen i dermato-venereologi organiserad på så- dant sätt. Som skäl för ett dylikt för- faringssätt skulle kunna anföras, att man därigenom i viss utsträckning kun- de undvika en flerfaldig upprepning av den katedrala undervisningen, vilket komme att innebära en minskad arbets- börda för ämnesläraren och minskat behov av lärare för denna del av under- visningen. Vidare har man menat, att den efterföljande assistenttjänstgöringen skulle ge mera utbyte, då de teoretiska förutsättningarna i förväg blivit genom- gångna. Kommittén anser emellertid, att den teoretiska och praktiska under- visningen i alla kliniska läroämnen bör bedrivas jämsides. Det har länge varit en allmän, ledande princip vid de me- dicinska lärosätena, att undervisningen i teori och praktik intimt sammankopp- las. Men även andra invändningar mot den föreslagna anordningen kan göras. Det kan sålunda befaras, att lång tid kommer att förflyta mellan en sådan teoretisk kurs och den efterföljande praktiska tjänstgöringen, varigenom de studerande riskerar att icke ha det teo- retiska underlaget aktuellt vid tidpunk- ten för dess praktiska tillämpning. Det torde också innebära ett visst slöseri med tid, om ämnet måste studeras un- der två skilda tidsperioder. Slutligen är det med hänsyn till möjligheterna att åstadkomma en rationell studieplan en given fördel, att undervisningen i ett ämne sammanförs till en enda period. Så snart de gängse undersökningsme— toderna inövats under kursens början, bör sålunda den praktiska tjänstgö— ringen påbörjas för att sedan fortlöpa parallellt med den övriga undervis- ningen.
Ehuru kommittén sålunda avböjer tanken på en fristående, obligatorisk
praktisk tjänstgöring i samtliga kliniska specialämnen, har kommittén likväl ve- lat öppna möjligheter för en dylik ut- bildning före licentiatexamen i något av de till denna grupp hörande ämnena. Kommitténs förslag i fråga om assi- stenttjänstgöring inrymmer, annat sammanhang anförts, förutom assistenttjänstgöringar i medicin och kirurgi ytterligare en obligatorisk så- dan tjänstgöring under två månader i valfritt kliniskt ämne. För den stude- rande, som önskar ytterligare utbild- ning i kliniskt specialämne före exa- men, erbjuder sålunda konstruktionen av assistenttjänstgöringsperioden en så- dan möjlighet.
Beträffande de lämpliga kurstiderna för de olika ämnena har kommittén för sin del kommit fram till följande för- slag, vars motivering även belyses i de särskilda ämneskapitlen. Av här ifråga- varande ämnen torde obstetrik-gyneko- logi böra beredas längsta kurstiden med hänsyn till behovet av mer omfattande
såsom i
praktiskt arbete, och kommittén före- slår en kurs på tre månader, vilken icke får kombineras med annan kurs eller tjänstgöring. För neurologiens del före— slår kommittén en kurs på två månader, och kommittén har i annat samman- hang framhållit, att detta ämne bör un- dervisas i obligatorisk kombination med psykiatrien. Av de övriga ämnena föreslår kommittén, att epidemiologi, dermato-venereologi, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi undervisas i kur- ser om vardera två månader och ftisio- logi i en kurs om en månad. Av denna grupp bör, såsom kommittén föreslår i kapitlet om studieplanen (se detta), de studerande ha rätt att kombinera två ämnen. De olika kombinationerna bör möjliggöras genom gemensamt plane- ringsarbete av ämneslärarna i samråd med undervisningsnämnden, varefter kursplanerna fastställes för varje läro-
säte med hänsyn till studieplanens be- stämmelser.
Beträffande kursernas praktiska ut- formning vill kommittén särskilt under- stryka vikten av, att undervisningens tyngdpunkt lägges på det polikliniska patientmaterialet och på konsultfallen från övriga kliniker. Inneliggande fall på kliniken utnyttjas, i den mån de är av intresse för undervisningen, huvud- sakligen för kliniska demonstrationer i anslutning till föreläsning eller vid kli- nisk rond. Mera omfattande avdelnings- tjänstgöring synes ej vara behövlig, dock med undantag för kursen i obste- trik och gynekologi. Som ovan fram- hållits bör de studerande ej heller un— der kurstiden tjänstgöra som assistenter vid operationer. Ifråga om den teore- tiska undervisningen skall ämneslära- ren inom den angivna ramen för under- visningen ha frihet att meddela under- visning i form av katedral föreläsning med systematisk framställning av hela ämnet eller i form av mera seminarie— betonad undervisning. Demonstratio- ner, seminarieövningar och diskussio- ner ingår lämpligen även i dessa äm- nen. Lärarna i de kliniska specialäm- nena bör också, som nämnts i annat sammanhang, delta i kliniska konferen- ser. I vilken utsträckning speciell un- dervisning av särskilda lärare kan före- komma under kurserna kommer att diskuteras särskilt för varje ämne.
Kurserna skall fullgöras efter avslu- tade medicin- och kirurgikurser. De studerande bör själva avgöra den in— bördes ordningen med det undantaget att vissa kurser, som närmare anges i pediatrikkapitlet, skall ha fullgjorts före pediatrikkursen.
Med det mål för utbildningen, som kommittén angett, synes det lämpligt att kunskapsprövningen sker genom obli- gatoriskt slutförhör omedelbart efter respektive kursers slut.
Nuvarande undervisning
Enligt examensstadgan fullgör de stu- derande två månaders tjänstgöring i dermato-venereologi samt därefter två veckors assistenttjänstgöring. Studiet avslutas med slutförhör, som i regel förrättas en vecka efter assistenttjänst- göringens slut. Möjlighet finns att full- göra assistenttjänstgöringen i Danmark, Finland och Norge, varvid dock slut— förhöret måste fullgöras i Sverige. Den första tjänstgöringen får enligt gällande bestämmelser kombineras med upp till två andra kurser.
I Lund ges vid dermatologiska klini— ken en kurs två gånger årligen med 20—30 deltagare. Under kursen medde- las undervisning under 48 timmars före— läsningar med kliniska demonstrationer (ca 5 timmar per vecka). Assistent- tjänstgöringen påbörjas varannan vecka under hela läsåret med två assistenter per gång. Arbetet omfattar klinisk rond, poliklinik samt journalskrivning och avdelningsarbete.
I Stockholm ges tre ordinarie och två extrakurser årligen med ca 35 del- tagare per kurs. Undervisningen om— fattar ca 48 timmar (1 timme dagligen), varjämte under de ordinarie kurserna ges 12 timmars föreläsningar i allmän allergilära och testningsteknik. Assi— stenttjänstgöring påbörjas varje vecka med fyra deltagare varje gång och om- fattar klinikrond, poliklinik, praktisk genomgång av hudtestning, ett antal journaler och epikris. Vid stockning i antalet sökande till assistenttjänstgö- ringen kan en deltagare per vecka hän- visas till södersjukhusets i Stockholm hudavdelning under den tid docenten B. Bäfverstedt är i tjänstgöring där så- som överläkare.
I Uppsala finns ingen dermato-vene— reologisk klinik. I Göteborg har under-
visning i dermato-venereologi ännu ej meddelats.
Tidigare diskussion
LS föreslog att assistenttjänstgöringen i dermato-venereologi skulle inarbetas i kursen, som borde pågå under två må- nader och i viss utsträckning kunna kombineras med annan tjänstgöring. Av remissmyndigheterna yrkade karolinska institutets lärarkollegium på att assi— stenttjänstgöringen skulle bibehållas vid nuvarande anordning, medan övriga in- stanser tillstyrkte ändringsförslaget. I LS överarbetade betänkande vidhölls det ursprungliga förslaget, sedan över- läggningar med ämnesläraren i Stock— holm gett vid handen, att den föreslagna anordningen under vissa förutsätt— ningar vore möjlig att tillämpa även där. Bland annat krävdes därvid, att deltagarantalet per kurs skulle be- gränsas.
Frågan har sedermera berörts bland annat i en skrivelse från professor S. Hellerström till karolinska institutets undervisningsnämnd i december 1948. Däri framhålles, att det icke låter sig göra att anordna en kurs, innefattande full klinisk tjänstgöring i dermato-vc- nereologi i Stockholm förrän möjlig- heter skapats för undervisning i ämnet i Uppsala. Först då kan man nämligen nedbringa antalet deltagare i stock- holmskurserna så, att den koncentrerade undervisningen kan genomföras.
Kommittén
Kommittén finner i likhet med LS den bästa lösningen av undervisningen i dermato-venereologi vara, att den teo- retiska undervisningen i ämnet i full utsträckning kan kombineras med den kliniska tjänstgöringen och att den sär- skilda assistenttjänstgöringen sålunda
avskaffas. Tillkomsten av en dermato- venereologisk klinik i Lund har med- fört en lättnad för planeringen av un- dervisningen. Kursernas alltför stora deltagarantal har tidigare hindrat sam- manslagningen i fråga för Stockholms- klinikens del. Detta hinder torde kunna avlägsnas, därest en dermato-venereo- logisk klinik inrättas i Uppsala. Kom- mittén har inhämtat, att ämnesföreträ- darna under dessa förhållanden tillstyr— ker att den teoretiska och den praktiska undervisningen sammanförs i tiden.
Kommittén föreslår således, att der- mato-venereologien undervisas under en två månaders kurs, varunder de stu- derande åhör ca 50 timmars föreläs- ningar samt fullgör praktisk tjänstgö- ring på klinik och poliklinik. Vid kur- sens början bör dessutom sammanlagt ca 10 timmar ägnas åt praktisk under— visning i de vanligare undersöknings- metoderna. Kursen bör få en sådan uppläggning, att möjlighet ges till kom- bination med Vissa andra ämnen (se kapitlet om studieplanen). I undervis- ningen i dermato—venereologi bör ingå hithörande delar av allergiläran och den kliniska bakteriologien. Denna un— dervisning skall vara en del i huvud- föreläsningsserien, och ämnesläraren fördelar undervisningen på ämnets olika delar. Vid undervisningen beröres även hithörande socialmedicinska frågor, främst rörande yrkeshudsjukdomar och de veneriska sjukdomarna.
Kursen i dermato-venereologi bör av- slutas med slutförhör.
Anslagsfrågor
I Uppsala beräknas en provisorisk hudklinik bli färdigställd under budget- året 1952/53 inom en av epidemisjuk— husets paviljonger. Konsistoriet har efter förslag av medicinska fakulteten i petita till 1953 års riksdag begärt in- rättande av bland annat en professur i
dermato-venereologi. Kanslern har för- klarat sig ense med vederbörande aka- demiska myndigheter om önskvärdhe- ten av en sådan professur, men har för närvarande icke ansett sig kunna till- styrka bifall till förslaget. Förslaget har icke upptagits i proposition. Kommittén anser att inrättandet av en professur i dermato-venereologi i Uppsala är ound- gängligen nödvändigt med hänsyn till undervisningens behov. Vid dermato- venereologiska kliniken bör anordnas tre kurser årligen med 20 deltagare i varje kurs. I Lund har hittills getts två kurser per år, men kommittén finner att deltagarantalet i dessa kurser varit större än vad som kan bedömas vara lämpligt med hänsyn till klinikens små undervisningslokaler, varför kommittén föreslår att även här ges tre kurser är— ligen med 20 deltagare.
Lärarbehovet i Uppsala och Lund blir med nyssnämnda anordning av samma omfattning. För tre kurser torde ca 150 föreläsningstimmar krävas, var- jämte ytterligare 10 timmars undervis- ning per kurs torde höra beräknas ur lärarens synpunkt för ledningen av olika demonstrationer i samband med undervisningen. Av denna undervisning faller 130 timmar på professorn. Den övriga undervisningen ges av en biträ— dande lärare, varjämte denne bör vara kursledare och examinator för den tredje kursen. Hans arvode torde böra beräknas till 2 450 kronor, vilket inne- fattar ersättning för föreläsningar och demonstrationer jämte visst arvode för examination och kursledning. Vid den planerade dermato-venereologiska kli— niken i Uppsala föreslår kommittén, att biträdande lärare och annan personal tillsättes i samma omfattning som vid kliniken i Lund, eftersom undervis- ningens omfattning är lika stor vid de bägge klinikerna.
I Stockholm skall dermato-venereo-
logiska kliniken årligen meddela under- visning för ca 120 studerande. Detta innebär en minskning av det årliga an- talet studerande vid kliniken som en följd av att undervisning enligt kom— mitténs förslag kommer till stånd i Uppsala. Med det utökade praktiska ar— betet under kursen finner kommittén det nödvändigt att i enlighet med äm- neslärarens yrkande föreslå, att de stu- derande fördelas på fem kurser årligen med 20 51 25 deltagare i varje kurs. Undervisningsvolymen vid kliniken blir med denna anordning och motsvarande beräkningssätt som ovan tillämpats ca 300 timmar per år. Av denna undervis- ning räknar kommittén med att pro- fessorn ger 130 timmar samt föreslår
därjämte att denne tjänstgör som kurs— ledare och examinator för två av kur- serna. Den övriga undervisningen jämte examination av de återstående tre kur- serna bör ges av biträdande lärare mot arvode. Kommittén beräknar i enlighet med tidigare tillämpade principer detta arvode till sammanlagt 9150 kronor. Arvodet bör på förslag av klinikchefen uppdelas på två eller flera arvoden till biträdande lärare.
Vid påbörjandet av undervisning i ämnet i Göteborg bör dess personalstat uppgöras i enlighet med vad som skett vid klinikerna i Uppsala och Lund, eftersom göteborgskliniken kan beräk- nas få samma omfattning ur undervis— ningssynpunkt.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster L
U L
Professor .......................... Biträdande lärare (arvode) ........... Undervisning i dermato-venereologi (Malmö eller Lund) .............. Klinisk amanuens .................. Laboratoriebiträde .................. Kanslibiträde Kontorsbiträde .....................
1/z
5 000 1
Tabellkommentar
Nuvarande arvode till biträdande lä- rare i Stockholm är uppdelat i två ar- voden a 3000 kronor till biträdande kliniska lärare och två arvoden ä 3 000
Kostnadeberiikning
kronor till biträdande polikliniska lä— rare. Utöver de i tabellen redovisade tjänsterna finns i Stockholm en labo- ratur i allergilära samt en till allergi- laboratoriet knuten laboratoriebiträdes- tjänst.
Uppsala. En professor och ett kanslibiträde tillkommer. Därjämte be- räknas arvode för biträdande lärare med 2 450 kronor.
30720+7968+2450=
41 1 38 kr.
Lund. För biträdande lärare beräknas ett arvode av 2 450 kronor, var- vid nuvarande arvode av 5 000 kronor till undervisning i dermato- venereologi indrages. Kontorsbiträdestjänsten omvandlas till en hel
kanslibiträdestjänst. 7968—3468 + 2450—5 000 =
1 950 kr.
Stockholm. För biträdande lärare beräknas ett arvode av 9 150 kronor, varvid nuvarande arvoden på tillhopa 12 000 kronor indrages.
9150—12 000 = — 2 850 kr. Summa 40 238 kr.
Kap. 34. KLINISK EPIDEMIOLOGI
Nuvarande undervisning
Särskild kurs med katedral undervis- ning ges icke i epidemiologi enligt nu- varande studieordning. De studerande skall emellertid fullgöra en månads assi- stenttjänstgöring vid epidemisjukhus. Denna tjänstgöring kan ske vid epide- misjukhusen i Uppsala, Lund, Malmö, Stockholm och Göteborg under förut- sättning att tillräckligt kliniskt material finns. Möjlighet finns även att fullgöra assistenttjänstgöring i Danmark, Fin- land och Norge. Sedan år 1940 har en obligatorisk kurs i krigsepidemiologi med 14—16 timmars föreläsningar getts två gånger årligen i Uppsala, Lund och Stockholm. Kursen i krigsepidemiologi torde ej blott ha omfattat de vid krig särskilt förekommande epidemiska sjuk— domarna utan även den kliniska epide- miologien i allmänhet.
Tidigare diskussion
LS anförde, hurusom vid upprepade tillfällen kritik framförts mot den nu- varande epidemiologiska undervisning- ens omfattning och organisation. Fram- för allt hade krav framställts på att assistenttjänstgöringen borde kombine- ras med en obligatorisk översiktskurs i de epidemiska sjukdomarnas igenkän- nande och behandling. LS förordade för sin del en obligatorisk kurs i epidemio- logi, omfattande de akuta infektions- sjukdomarnas diagnostik och terapi, ävensom deras speciella epidemiologi och profylax. I kursen borde ingå den social-medicinska delen av ämnet, spe- ciellt epidemilagen och karantänsbe—
stämmelserna. Den allmänna epidemio- logien däremot borde behandlas i ämnet hygien. Kursen skulle avslutas med ett obligatoriskt förhör. Utöver kursen borde undervisningen även omfatta en tjänstgöring, under vilken de studerande framför allt skulle få tillfälle att se så många epidemiska fall som möjligt, me— dan mindre vikt skulle läggas vid de studerandes deltagande i det praktiska arbetet såsom assistenter. Denna tjänst- göring skulle fullföljas under loppet av tre månader, varvid mindre grupper studerande finge cirkulera på epidemi- sjukhuset så att varje studerande tjänst- gjorde under en månad. Om ett större material, såsom i Stockholm, funnes tillgängligt, kunde tjänstgöringstiden eventuellt begränsas till fjorton dagar. Kursen och tjänstgöringen borde för- läggas i så intimt samband med var- andra som möjligt. Hela undervis- ningen i epidemiologi skulle ske i an- slutning till den senare undervisningen i medicin. Undervisningen skulle vara avslutad, innan de studerande finge börja tjänstgöringen i pediatrik.
Med anledning av vissa erinringar under remissbehandlingen av förslaget ändrade LS i sitt överarbetade betän- kande sina förslag så till vida som assi- stenttjänstgöringen anordnades efter samma linjer som hittills.
1948 års läkarutbildningskommitté har i vissa delar redan behandlat frågan om epidemiologiundervisningen i sin den 15 februari 1952 framlagda utred- ning angående den krigsmedicinska un- dervisningen m. rn. Kommittén anförde
där, att samtliga studerande borde full- göra en månads kurs i krigsmedicin och epidemiologi med krigsepidemiologi. Undervisningen i epidemiologi föreslogs omfatta 25 föreläsningstimmar, av vilka 6—8 skulle ägnas åt den anslutande kli— niska bakteriologien. Därjämte skulle de studerande under ett antal timmar be— vista demonstrationer och praktiska öv- ningar, i allmänhet dock icke överskju- tande 3—4 timmar per undervisnings— dag under cirka två veckor. Denna undervisning avsåg att ge en översikt i föreläsningsform med demonstrationer av den kliniska epidemiologien. Kom- mittén föreslog därjämte, att de stude- rande såsom hittills skulle fullgöra en månads assistenttjänstgöring vid epide- misjukhus. Kommittén uttalade emeller- tid samtidigt, att det vore fördelaktigast om kursen i epidemiologi och den prak- tiska tjänstgöringen kunde sammanföras under en period men att detta icke vore möjligt med den nu gällande stu- dieordningen. Anordningen skulle näm— ligen medföra att alltför många delta- gare fullgjorde den praktiska tjänstgö— ringen samtidigt och att den bleve kon- centrerad på för kort tid. Anordningen av undervisningen i klinisk epidemio- logi borde emellertid omprövas när nytt förslag till studieordning framlades.
Kommittén
Den tidigare diskussionen om under- visningen i klinisk epidemiologi synes ha visat, att en god sådan undervisning förutsätter dels en kursmässig översikts— undervisning med föreläsningar och de- monstrationer, dels en praktisk tjänst- göring. Undervisningen i klinisk epide- miologi bör således- meddelas under samma former som ifråga om övriga kliniska ämnen. Man har också betonat det fördelaktiga i att den teoretiska och den praktiska undervisningen bedrivs samtidigt.
Svårigheter av olika slag har emeller- tid förelegat. Främst har detta gällt den mycket växlande frekvensen av patien- ter på epidemisjukhusen, vilket icke garanterat ett tillräckligt undervisnings— material vid alla årstider. Vidare har det framhållits att de olika epidemiska sjukdomarna är starkt säsongbundna, varigenom patientmaterialet ofta blir synnerligen ensidigt. Nackdelarna med den korta praktiska tjänstgöringen har man i nuvarande studieordning sökt motverka genom att endast låta ett fåtal studerande samtidigt arbeta på sjuk- huset.
Andra omständigheter bör också be- aktas vid planläggningen av undervis- ningen i klinisk epidemiologi. Under senare år har karaktären av de sjuk- domsfall, som vårdas på epidemisjuk- husen, väsentligt förändrats. De stora epidemierna har minskat eller helt upp- hört. Epidemisjukhusen har efter hand öppnats för patienter med övre luft- vägsinfektioner, pneumonier, hepatiter och andra infektionssjukdomar. Epide- misjukhusen har därigenom i stor ut— sträckning övergått till akuta infektions- sjukhus med ett material, som givetvis är av synnerligen stor betydelse för den praktiserande läkaren. Denna utveck- ling har medfört, att nyssnämnda sjuk- domsfall nästan helt försvunnit från de invärtesmedicinska klinikerna. I fram- tiden är det sålunda om möjligt av ännu större vikt än förr att de studerande får se ett tillräckligt stort patientmaterial på epidemisjukhus.
Om undervisningen skall vara till- fredsställande borde således de stude- rande få tillfälle att under längre tid följa patientmaterialet på epidemisjuk— husen. Antalet samtidiga deltagare får likväl icke bli för stort. Vidare bör översiktsföreläsningar med demonstra- tioner anordnas för de studerande. Dessa olika önskemål kan enligt kom-
mitténs mening icke uppfyllas på annat sätt, än att undervisning i klinisk epi- demiologi meddelas under flera olika perioder i studieordningen. Redan i samband med kursen i medicin bör lämpliga fall på epidemisjukhusen de- monstreras för de studerande under s.k. Visitronder på epidemisjukhusen. Sådana ronder, vid vilka lärarna på epidemisjukhusen samlar och demon- strerar tillgängliga och lämpliga sjuk- domsfall för medicinkursens deltagare, bör anordnas varannan eller var tredje vecka under kursen i medicin, och de bör ta en tid av ca 2 timmar per gång. Härigenom kan de studerande på ett relativt tidigt stadium få se typexempel av de vanliga infektionssjukdomarna.
Även under kursen i pediatrik torde denna anordning visa sig värdefull, och kommittén har vid samråd med ämnes- företrädarna funnit att det föreligger ett intresse för en sådan undervisning. Kommittén föreslår därför, att visitron- der på epidemisjukhusen anordnas även under kursen i pediatrik. Det torde för en blivande praktiker vara av största betydelse, att han under sin studietid får se ett större antal akuta infektioner hos barn. Med nuvarande undervisning har det icke sällan förekommit att en studerande blivit medicine licentiat utan att ha varit i tillfälle att undersöka patienter med sådana viktiga barnsjuk— domar som mässling och scharlakans- feber. Såväl epidemiologer som pedia- triker har framhållit för kommittén, att risk för överförande av smitta knappast föreligger vid anordnandet av dylika Visitronder, under förutsättning att nö- dig försiktighet iakttages.
Under visitronderna får de studeran- de med säkerhet se ett tillräckligt antal akuta infektioner hos såväl vuxna som barn. Om emellertid visitronderna före- kommer med tämligen långa intervaller, på två till tre veckor, kan de studerande
givetvis inte följa de enskilda sjukdoms- fallen. Undervisningen i epidemiologi bör därför även innefatta en period av mera fortlöpande praktiskt arbete på epidemisjukhus. En sådan praktisk tjänstgöring torde icke behöva utsträc- kas över alltför lång tid, eftersom de studerande under visitronderna får en god överblick över de vanliga infek- tionssjukdomarna. Inte heller torde tjänstgöringen behöva omfatta heltids- arbete på epidemisjukhus, varför den bör kunna kombineras med vissa andra kurser. Kommittén föreslår således, att en särskild kurs i klinisk epidemiologi, förenad med praktisk tjänstgöring på epidemisjukhus, infogas i studieord- ningen.
I sin tidigare avgivna utredning an- gående bl.a. undervisningen i epide- miologi jämte krigsepidemiologi fann sig kommittén föranlåten att kombinera kurserna i krigsmedicin och i epide- miologi. Denna anordning var nödvän- dig med hänsyn till att kurserna på bästa sätt skulle inpassas i den gällande studieordningen.
Då kommittén nu framlägger en ny studieplan, är det lämpligare att låta de båda kurserna gå skilda från varandra med möjlighet för de studerande att val- fritt kombinera dem med andra kurser i enlighet med studieplanens bestäm- melser (se kapitlet om studieplanen). Trots att kursen i epidemiologi således skiljes från kursen i krigsmedicin måste den förra alltjämt innefatta undervis- ning i krigsepidemiologi. Det torde nämligen icke vara lämpligt att skilja på undervisning i freds- och krigsepi— demiologi, eftersom i bägge fallen un- dervisningen till största delen handlar om samma sjukdomar och i varje fall avser samma undersöknings- och be- handlingsteknik.
Enligt nuvarande studieplan skall de studerande fullgöra en månads assis-
tenttjänstgöring vid epidemisjukhus. I kommitténs förslag blir kursen i epi- demiologi förenad med praktisk tjänst- göring, varför den särskilda assistent— tjänstgöringen kan avskaffas.
Kommittén har i sin nyssnämnda ut- redning angående undervisning i krigs- medicin angett, att undervisningen i klinisk epidemiologi med krigsepide— miologi lämpligen bör omfatta 25 tim— mars föreläsningar, varjämte demonstra- tioner och praktiska övningar bör med- delas under 40—50 timmar. De olika remissmyndigheterna har i stort sett instämt i detta förslag. Enligt den nu föreslagna anordningen kommer emel- lertid ett betydande antal kliniska de- monstrationer att ske under visitron- derna, varför antalet timmar för de- monstrationer och praktiska övningar torde kunna minskas i förhållande till det tidigare förslaget. Kommittén vill därför förorda, att kursen i klinisk epi- demiologi omfattar 25 timmars föreläs- ningar och 25 timmars demonstrationer och praktiska övningar. Föreläsningar- na och demonstrationerna kan anordnas för hela antalet deltagare i kursen sam- tidigt. Under kurseu bör, som ovan föreslagits, de studerande även få till— fälle till praktisk tjänstgöring på epide- misjukhus. Kommittén föreslår, att de under en tid motsvarande fjorton dagars halvtidstjänstgöring arbetar på epide- miologisk avdelning. Vid det praktiska arbetet bör de studerande fördelas i mindre grupper, som omväxlande arbe— tar på avdelningarna.
Kursen bör ge en översikt av den kli- niska epidemiologien. Därvid betonas särskilt de krigsmedicinskt viktiga de- larna av ämnet. Undervisningen bör dessutom utvidgas att omfatta sådana epidemiska sjukdomar, som normalt inte förekommer i vårt land men som vid ett krigstillfälle kan tänkas vinna spridning, bl. a. vid bakteriologisk krig-
föring. Undervisningen bör också be- röra det epidemiologiska arbetet under freds-, beredskaps— och krigstider. De viktigaste skyddsympningarna bör de- monstreras och praktiskt inövas. I kur- sen bör de epidemiska sjukdomarnas kliniska bakteriologi ingå, vartill 6—8 timmars föreläsningar och demonstra- tioner avsättes. Bakteriologisk provtag- ning demonstreras och inövas. Ämnets socialmedicinska aspekter skall också upptas till behandling liksom de lag- bestämmelser som läkaren har att följa beträffande de epidemiska sjukdo- marna.
Kursen i klinisk epidemiologi bör med hänsyn till vad ovan anförts ut- sträckas över två månader. Den skall kunna kombineras med vissa andra kur- ser (se kapitlet om studieplanen). Kur- sen avslutas med slutförhör, varför kunskapskontroll ej längre behöver förekomma i samband med tentamen i invärtesmedicin.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag till undervisning i klinisk epidemiologi innebär en om- läggning av den nuvarande undervis- ningen, så att föreläsningar och lik- nande undervisning sammanförs med den praktiska tjänstgöringen till en enda tidsperiod. Denna anordning kom- mer utan tvivel att innebära en större undervisningsbelastning än hittills, och en förstärkning av undervisningskraf— terna vid epidemisjukhusen blir därför nödvändig. Härvid uppkommer givetvis frågan, om ordinarie lärartjänster bör inrättas för denna undervisning. Ehuru vissa skäl talar för en sådan anordning, har kommittén likväl ansett ett dylikt förslag innebära en så genomgripande förändring av organisationen av epide— misjukhusen, att frågan bör bedömas jämväl med hänsyn till andra omstän— digheter än dem som kommittén har att
beakta. Kommittén vill därför begränsa sig till att nu föreslå arvoden för under- visning i klinisk epidemiologi på epi- demisjukhusen. Kommittén förutsätter emellertid, att vederbörande fakulteter och kollegier upptar frågan om den framtida ställningen för lärarna i kli- nisk epidemiologi till en allsidig utred- ning. Arvode till amanuens under kur- serna i epidemiologi bör beräknas med 400 kronor per kursmånad.
I Uppsala bör kursen i klinisk epi— demiologi anordnas tre gånger om året med 20 deltagare i varje kurs. Under- visningen kommer därigenom att årli— gen omfatta (exklusive klinisk bakte- riologi) ca 65 timmars föreläsningar och ca 65 timmars demonstrationer. Denna undervisning jämte förhör och kursled- ning bör ersättas med ett arvode av (i 850 kronor. Lärare i klinisk epidemio- logi blir överläkaren vid epidemisjuk- huset. Om någon av kurserna ges av annan lärare vid epidemisjukhuset, bör denne få motsvarande del av arvodet. För undervisningen i klinisk bakterio— logi under kursen anvisas ett särskilt arvode av 800 kronor.
Nuvarande arvoden
I Lund-Malmö anordnas likaledes tre kurser med 20 deltagare i klinisk epi- demiologi årligen. De bör efter förslag av fakulteten fördelas på överläkarna vid epidemisjukhusen i Lund och Malmö. Den totala undervisningsvoly- men för kurserna i Lund och Malmö blir densamma som i Uppsala, varför motsvarande arvode bör beräknas för undervisningen. Beloppet fördelas på kursgivarna i proportion till antalet hållna kurser.
I Stockholm anordnas årligen 4 kur- ser med 30 deltagare på epidemisjuk- huset med ett sammanlagt arvode till läraren på 9 600 kronor. Om någon eller några av kurserna ges av annan än hu- vudläraren bör motsvarande del av ar- vodet gå till den andre föreläsaren. För undervisning i klinisk bakteriologi före- slås arvoden på sammanlagt 1 200 kronor.
I Göteborg bör undervisning i klinisk epidemiologi anordnas i enlighet med vad som föreslagits för Uppsalas del, när medicinska högskolans utbyggnad nått detta stadium.
Under åttonde huvudtiteln finns ett anslag Gemensamma universitetsändamål: Ersättning åt överläkare vid vissa epidemisjukhus för klinisk undervisning i epi- demiologi åt medicine kandidater av 14 000 kronor. För närvarande fördelas an- slaget på så sätt att till överläkarna vid epidemisjukhusen i respektive Uppsala, Lund, Malmö, Stockholm och Göteborg ersättning utgår med respektive 2000, 2 000, 2000, 5 300 och 2 700 kronor. Detta anslag bör indragas och de av kom- mittén föreslagna arvodesbeloppen uppföras på de olika lärosätenas avlönings- stater.
Kostnadsberäkning Uppsala. För lärare i klinisk epidemiologi vid epidemisjukhuset be- räknas ett arvode av 6 850 kronor. För undervisning i klinisk bak- teriologi i samband med epidemiologiundervisningen beräknas ett arvode av 800 kronor. Nuvarande ersättning indrages. Kursama- nueusarvode beräknas till 2 400 kronor.
0850 + 800—2000 + 2400 =
8 050 kr.
Lund—Malmö. För lärare i klinisk epidemiologi beräknas arvoden med tillhopa 6850 kronor. För undervisning i klinisk bakteriologi beräknas arvoden med tillhopa 800 kronor. Nuvarande ersättningar indrages. Kursamanuensarvoden beräknas till sammanlagt 2 400 kronor. 6850+800—2000—2000 +2400= 6 050 kr. Stockholm. För lärare i klinisk epidemiologi beräknas ett arvode av 9600 kronor. För undervisning i klinisk bakteriologi beräknas ett arvode av 1 200 kronor. Nuvarande ersättning indrages. Kursama- nuensarvode beräknas till 3200 kronor.
9600+1200—5300+3200=
8 700 kr.
Göteborg. Nuvarande ersättning till överläkaren vid epidemisjukhuset
i Göteborg indrages. Kostnadsminskning
— 2 700 kr. Summa 20 100 kr.
Kap. 35. FTISIOLOGI
Nuvarande undervisning
Undervisningen i tuberkuloslära är anordnad efter helt olika linjer vid de olika lärosätena.
I Uppsala ges två gånger årligen en föreläsningskurs i lungtuberkulosens diagnostik och terapi, omfattande 13 timmars föreläsningar under en månad och avslutad med slutförhör. Dessutom fullgör de studerande under en månad assistenttjänstgöring vid tuberkuloskli- niken, vilken tid helt ägnas åt arbete på kliniken.
I Lund fullgör de studerande tre veckors assistenttjänstgöring vid tuber- kuloskliniken på Lunds lasarett eller vid Orups sanatorium. En samlad föreläs— ningskurs i ftisiologi förekommer icke, men under medicinundervisningen ges några föreläsningar om lungtuberkulos.
I Stockholm fullgör de studerande efter de två månadernas propedeutiska kurser en månads klinisk tjänstgöring med särskild hänsyn till lungtuberkulo- sens diagnostik och terapi vid S:t Eriks sjukhus. Under vissa kurser har tjänst—
göringen förlagts till Uttrans sanato- rium.
Från den 1 januari 1953 finns vid medicinska högskolan i Göteborg en lä- rare i ftisiologi.
Tidigare diskussion
LS framhöll, att utbildningen i lung— tuberkulosens klinik borde vinna ökat beaktande i den allmänna läkarutbild- ningen. Undervisningen föreslogs om- fatta en månads kurs med 15 föreläs— ningar om lungtuberkulosens teoretiska och praktiska problem, varjämte lung— tuberkulosens socialmedicinska aspek- ter, tuberkulosvårdens organisation och stadgandena angående dispensärverk- samheten borde belysas. Vidare skulle de studerande fullgöra en månads tjänstgöring vid tuberkulossjukhus, om möjligt kombinerad med tjänstgöring på tuberkulosdispensär. Undervisningen borde ej förläggas till ett alltför tidigt skede av den kliniska utbildningen utan lämpligen komma i slutet av den senare utbildningen i medicin. Kursen skulle
avslutas med ett obligatoriskt förhör. Förslaget tillstyrktes allmänt av remiss- myndigheterna.
Kommittén
Tuberkulosen har tidigare med rätta betraktats såsom vår svåraste folksjuk- dom. Under dc senaste åren har sjuk- ligheten och även mortaliteten i tuber- kulos glädjande nog visat en stadig ned— gång. Genom målmedvetet genomförda förebyggande åtgärder torde en ytterli- gare minskning vara möjlig. Detta ford- rar emellertid ständig medverkan av alla i aktivt sjukvårdsarbete sysselsatta läkare. Tuberkulosen har därför fort- farande stor betydelse även ur utbild- ningssynpunkt. På grund av sjukdomens sociala betydelse och den mönstergilla organisationen av dispensärverksamhe- ten lämpar sig lungtuberkulosen väl så- som typexempel vid socialmedicinska studier. Det är av denna anledning vik— tigt att de studerande får tillfälle att följa arbetet på en centraldispensär. Någon längre tids tjänstgöring på spe- cialklinik för lungtuberkulos torde där- emot icke vara nödvändig för blivande läkare, som ej avser att i fortsättningen ägna sig åt denna specialitet.
Det torde knappast vara nödvändigt, att i form av katedrala föreläsningar systematiskt gå igenom hela tuberkulos- "läran. Däremot torde det vara viktigt att de studerande får se ett tillräckligt antal representativa röntgenbilder och i anslutning till fall blir insatta i de diagnostiska och andra problem, som en i allmän praktik verksam läkare kan möta, då det gäller tuberkulos och andra lungsjukdomar. Vidare kan näm- nas att det finns en lärobok, i vilken de studerande kan inhämta det väsentliga om lungtuberkulosens utveckling och klinik och som även ger en god över- sikt över antituberkulosarbetets organi- sation i Sverige.
Kommittén föreslår följande organi- sation av undervisningen i ftisiologi. Redan under kursen i medicin är det lämpligt, att de studerande följer ca 5 visitronder på tuberkulosklinik. Den studerande bör vidare under en månad fullgöra kurs i ftisiologi, omfattande dels 10 föreläsningar eller demonstra- tioner, dels praktiskt arbete under en tid, motsvarande halvdagsarbete under 14 dagar. Under denna tid skall de stu— derande, fördelade på mindre grupper, följa arbetet på en centraldispensär, varvid eventuellt förekommande kvälls— mottagningar särskilt bör utnyttjas för undervisningen i syfte att underlätta kombinationen med andra ämnen. Vi- dare skall de studerande, likaledes för- delade på mindre grupper, delta i ar- betet på tuberkulosklinik eller sanato- rium.
Kursen i ftisiologi får kombineras med annan kurs (se kapitlet om studie- planen). Slutförhör torde ej vara nöd- vändigt, enär den slutgiltiga kunskaps- kontrollen sker i anslutning till tenta- men i medicin.
Anslagsfrågor
För undervisningen i ftisiologi finns ordinarie lärare i Uppsala, där en pro- fessur i ftisiologi inrättats, kombinerad med överläkartjänsten vid akademiska sjukhusets tuberkulosklinik. I Lund är läraren i fysikalisk diagnostik (mot— svarande laborator) tillika överläkare vid kliniken för lungsjuka vid Lunds lasarett. Den sistnämnde läraren har tidigare som huvuduppgift haft under- visningen vid de propedeutiska kur- serna, varjämte han meddelat viss un- dervisning i ftisiologi. När undervis- ningen i ftisiologi nu kommer att ut— ökas med föreläsningar, vill kommittén förorda, att denne lärare helt ägnar sig åt denna undervisning och att tjänsten i samband därmed benämnes lärare i
ftisiologi. Enligt kommitténs förslag bör let i Malmö skall kunna utnyttjas för- undervisningen i kliniska undersök- lägges en kurs dit och undervisningen ningsmetoder vid de propedeutiska meddelas av särskild lärare mot arvode kurserna lämpligen meddelas av lärare på 1 000 kronor, vilket även innefattar vid de medicinska klinikerna i Lund ersättning för ledning av kurser. och Malmö. I Stockholm och Göteborg I Stockholm anordnas sex kurser är- bör undervisningen i ftisiologi medde- ligen med 20 deltagare i varje. För kur— las av särskilda lärare mot arvode. serna, som efter kollegiets förslag bör
I Uppsala anordnas fyra kurser årli- förläggas till lämpliga tuberkulosklini- gen med 15 deltagare per kurs. Kurser- ker eller sanatorier i Stockholm eller na ges av professorn i ftisiologi och dess närhet, beräknas ett arvode av fullgöres på akademiska sjukhusets tu- 6 000 kronor, eventuellt fördelat på berkulosklinik. flera lärare.
I Lund-Malmö anordnas fyra kurser I Göteborg anordnas undervisning i årligen med 15 deltagare i varje. Tre ftisiologi i samma omfattning som i av kurserna ges av läraren i ftisiologi Uppsala och ett arvode på 4 000 kronor vid tuberkuloskliniken på lasarettet i bör beräknas för fyra kurser. Lund. För att det stora patientmateria-
Nuvarande personal Kommitténs förslag
U L S G L M S
Tjänster
Professor 1 Lärare i fysikalisk diagnos- tik Lärare i ftisiologi ........ Ledare av assistenttjänstgö- ring i lungtuberkulosens diagnostik och terapi (a_i-- vode) ................. Lärare vid kurser i lungtu- berkulosens igenkännande Klinisk amanuens 1 Kanslibiträde ............ Kontorsbiträde ........... 1
Tabellkommentar anslagsposten till lärare i ftisiologi i Professuren i Uppsala är personlig. Göteborg, 2200 kronor, utgör för helt Den för budgetåret 1952/53 uppförda år räknat 4400 kronor.
Kostnadsberäkning Lund. Arvode till ledare av assistenttjänstgöring i lungtuberkulosens diagnostik och terapi indrages.
Kostnadsminskning — 1 150 kr. Malmö. Arvode till lärare beräknas 1 000 kr. Stockholm. Arvode till lärare beräknas. Nuvarande arvode indrages.
6 000 _ 3 600 = 2 400 kr. Göteborg. Arvodet till läraren i ftisiologi omräknas.
4 000 — 4 400 = _— 400 kr.
Summa 1 850 kr.
Kap. 36. NEUROKIRURGI
Nuvarande undervisning
I Uppsala meddelas ingen särskild undervisning i neurokirurgi. I Lund meddelas frivillig undervisning i neu— rokirurgi med 12 timmar under neuro- logikursen. I Stockholm föreläser pro- fessorn i neurokirurgi 12 timmar under varje kurs i kirurgi som ett led i den ordinarie kirurgiundervisningen.
Tidigare diskussion
LS framhöll, att det möjligen vore fördelaktigt, om undervisningen i neuro- kirurgi anknötes till neurologikursen. Under denna tid borde ges 6 föreläs- ningar, vilken tid visserligen vore allt- för begränsad för en sammanhängande framställning av det väsentliga inom neurokirurgien, men som likväl torde vara tillräcklig som ett komplement till undervisningen i neurologi och kirurgi.
Kommittén
Undervisningen i neurokirurgi i den allmänna läkarutbildningen bör icke avse att ge en specialkirurgisk fram- ställning av behandlingsmetoder eller dylikt. Den studerande bör få kännedom om neurokirurgiens möjligheter i be- handlingshänseende och om principer— na för bedömning av de sjukdomstill- stånd, som vårdas på de neurokirur- giska klinikerna.
Ett specialområde av betydande in- tresse i samband med den allmänna
Kostnadsberäkning
olycksfallskirurgien är neurotraumato- logien. Kommittén föreslår, att en un- dervisning häri meddelas av en neuro- kirurg under kirurgikursen, omfattande 6—8 timmars föreläsningar inklusive patientdemonstrationer.
I samband med undervisningen i neu- rologi och psykiatri bör meddelas un- dervisning i den neurokirurgi, som är av särskilt intresse för ämnena i fråga. 6 timmars föreläsningar torde vara till- räckligt härför.
Uppdelningen av neurokirurgien på kurserna i kirurgi och i neurologi-psy- kiatri bör icke vara obligatorisk, utan om ämneslärarna så finner lämpligt skall hela undervisningen i neurokirurgi kunna ges under neurologi-psykiatri- kurserna med 10—12 timmars föreläs- ningar inklusive patientdemonstratio- ner. Särskilt förhör anordnas icke i neurokirurgi, utan kunskapskontrollen sker i tentamen i kirurgi och i slutför- höret i neurologi.
Anslagsfrågor
Undervisningen i neurokirurgi bör i Stockholm meddelas av professorn i neurokirurgi, och i Lund och Göteborg av överläkarna i neurokirurgi mot ar- vode. Årligen krävs här 35 timmars undervisning, för vilken ett arvode på 1 750 kronor beräknas. I Uppsala torde undervisningen i fråga kunna ges av lämplig lärare mot arvode som i Lund.
Arvoden till lärare beräknas i Uppsala, Lund och Göteborg.
1750+1750+1750=
5 250 kr.
Kap. 37. NEUROLOGI
Nuvarande undervisning
Kursen i neurologi omfattar två må- nader med 4 timmars klinisk och 2 tim- mars poliklinisk föreläsning i veckan. Tillfälle ges till en månads klinisk tjänstgöring under kursen. Godkänd kurs i neurologi är villkor för tentamen i medicin. Undervisning meddelas i Lund och Stockholm. De studerande i Uppsala fullgör studierna i ämnet i Stockholm. En neurologisk klinik vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har öppnats, men ännu ges ej undervisning där.
Tidigare diskussion LS föreslog ingen förändring i då- varande anordning av studierna.
Kommittén
Neurologien kräver en speciell dia- gnostik och behandling och har därför utbrutits ur internmedicinen. Även av didaktiska skäl måste den numera med- delas som en särskild undervisning, given av en speciell lärare. Ämnets be- tydelse ur sjukvårds- och därför också ur utbildningssynpunkt gör, att de neu- rologiska undervisningsklinikerna måste ledas av en professor.
Neurologi och psykiatri har ur såväl sjukvårds- som undervisningssynpunkt ett nära samband med varandra. Då som bekant organiska nervsjukdomar ofta uppvisar psykiska sjukdomsytt— ringar, och psykiska sjukdomar ofta ledsagas av neurologiska symtom, har kommittén, för att en nära samordning av undervisningen i dessa två ämnen skall bli möjlig, funnit det lämpligt före- slå, att de studerande genomgår kur- serna i neurologi och psykiatri i en obligatorisk kombination. Därunder studeras de två ämnena samtidigt un—
der de två första månaderna, varefter psykiatrien disponerar den sista måna- den ensam. Kombinationen kan i prak- tiken organiseras på flera olika sätt, men kommittén har i det följande för- slaget tänkt sig föreläsningar varannan dag i de båda ämnena samt praktisk tjänstgöring i smärre grupper av stu— derande, som alternerar mellan de bägge klinikerna efter ett gemensamt uppgjort schema.
Föreläsningarna i neurologi bör lik- som hittills fortgå med 2 dubbeltimmar klinisk och ] dubbeltimme poliklinisk undervisning i veckan under två måna- der. Detta gör ca 50 timmars föreläs- ningar under kursen. Där lärare i neu- rofysiologi finns, bör denne medverka i kursen med ett lämpligt antal föreläs- ningar i sitt ämne. Under en inledande period av kursen bör de studerande i mindre grupper även få särskilt inöva de neurologiska undersökningsmeto- derna under kvalificerad ledning. Un- der kursen skall varje studerande full- göra klinisk tjänstgöring på neurolo- gisk klinik och poliklinik under till— hopa en månad. Kursen avslutas med slutförhör.
En lärare i neurologi bör ge 4 tim- mars undervisning i neurologisk anam— nesupptagning och undersökningsteknik under den propedeutiska kursen i kli— niska undersökningsmetoder.
Anslagsfrågor
Kommitténs förslag rörande under- visningen i neurologi innebär att vid varje fakultet bör finnas ordinarie lä- rare i neurologi, som kan ge kurser i ämnet, innefattande kliniskt och poli- kliniskt arbete.
I Uppsala, där professur i neurologi saknas, föreslår kommittén att en sådan inrättas. Kommittén vill starkt under-
stryka nödvändigheten av denna åt- gärd. Hittills har de studerande från Uppsala kunnat få sin undervisning i ämnet vid den neurologiska kliniken i Stockholm. Detta har emellertid lett till en icke tillfredsställande överbelast- ning av kliniken. En sådan samord- ning av ämnena psykiatri och neuro- logi, som kommittén förordar, ställer också större krav på undervisningen i neurologi för stockholmsstudenternas egen del än vad hittills varit fallet. En fortsatt undervisning i Stockholm av studerande från Uppsala är sålunda enligt kommitténs mening synnerligen olämplig. Vid överläggningar med aka- demiska sjukhusets direktion har kom- mittén inhämtat, att flera möjligheter föreligger för anordnandet av proviso- riska lokaler för en neurologisk klinik i Uppsala. Kommittén förutsätter att ve- derbörande myndigheter i Uppsala sna- rast framlägger detaljförslag rörande ut- formningen av dessa. En undervisning i provisoriska lokaler innebär visserligen olägenheter, men erfarenheterna från Lund, där undervisningen ordnats på sådant sätt i avvaktan på en definitiv lösning av neurologiska klinikens lokal- fråga, har visat, att det är möjligt att även med relativt enkla åtgärder nå acceptabla undervisningsmöjligheter. Kommittén finner för sin del att ett uppskjutande av professurens inrättan- de skulle medföra avsevärt större olä— genheter för undervisningen, än vad provisoriet skulle innebära, och vill än en gång understryka nödvändigheten av att särskild neurologisk undervisning kommer till stånd i Uppsala.
Vid de neurologiska klinikerna i Uppsala och Lund föreslår kommittén, att tre kurser i ämnet anordnas årligen med 20 deltagare per kurs. Därigenom kommer klinikens undervisningsvolym att utgöra ca 170 föreläsningar, om hänsyn tas även till att viss undervis-
ning i neurologiska undersökningsme— toder bör ske i samband med de prope- deutiska kurserna i kliniska undersök— ningsmetoder, samt att en neurolog bör medverka vid vissa kliniska konferen- ser. Handledning vid inövandet av de neurologiska undersökningsmetoderna kan för lärarens del uppskattas till ca 20 timmar per kurs. Av klinikens totala undervisning bör professorn ge ca 130 timmar samt vara kursledare och exa- minator för två av kurserna. Den övriga undervisningen bör ges av en biträ- dande lärare, som samtidigt är exami- nator och ledare för en av kurserna. Enligt kommitténs principer för beräk- ning av arvoden till biträdande lärare, hör denne lärares arvode sättas till 4 350 kronor, vari även ingår ersättning för examination.
I Stockholm kommer enligt kommit— téns förslag psykiatriundervisningen att fördelas på två kliniker, som vardera ger tre kurser per år. Samtidigt bör lika många kurser i neurologi anordnas. Om den neurologiska kliniken vid sera- fimerlasarettet skulle undervisa alla dessa studerande, borde deltagarantalet per kurs uppgå till ca 40 (två samtidigt pågående psykiatrikurser med 20 del- tagare i varje). En sådan belastning av den neurologiska kliniken är emellertid uppenbart olämplig. Kommittén har där- för undersökt möjligheterna att anordna neurologisk undervisning vid ytterli- gare ett sjukhus i Stockholm och funnit att en sådan undervisning kan bedrivas vid neurologiska kliniken på Södersjuk- huset. Denna anordning är så mycket lämpligare som psykiatrisk undervis- ning enligt kommitténs förslag under en övergångstid skulle komma att ges vid psykiatriska kliniken på detta sjukhus. Bägge dessa samordnade kurser kan så— ledes ges vid Södersjukhuset.
Kommittén föreslår därför för Stock- holms del, att serafimerlasarettets neu-
rologiska klinik ger tre kurser årligen med 20 deltagare och södersjukhusets neurologiska klinik likaledes tre kurser med 20 deltagare. Vid serafimerlasaret- tets neurologiska klinik bör i enlighet med förslaget för Uppsala och Lund tillkomma ett arvode på 4350 kronor för en biträdande lärare, som tar exa- minationen vid en av de tre kurserna. Vid södersjukhusets neurologiska klinik beräknas ett särskilt arvode för under— visningen. Detta arvode bör i enlighet med kommitténs allmänna principer för arvodesberäkningen uppgå till 12700 kronor och kunna fördelas på två lä- rare, därest den ena av kurserna ges av annan än huvudläraren. Vidare bör ett arvode av 6 000 kronor fördelas på de i
undervisningen deltagande underläkar- na. Ett anslag av 6 000 kronor föreslås för undervisningsmateriel och andra förvaltningskostnader.
I Göteborg har en neurologisk klinik inrättats, vars överläkare vid högsko— lans utbyggnad kommer att bli profes- sor i ämnet. Kommittén förutsätter att den neurologiska kliniken vid Sahl- grenska sjukhuset förses med lärarper- sonal och annan personal i enlighet med kommitténs förslag för Uppsala och Lund, när obligatorisk undervis- ning igångsättes i Göteborg.
Kommittén föreslår slutligen, att samt— liga neurologiska kliniker förses med skrivpersonal i likhet med andra mot- svarande medicinska institutioner.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster U
Sthlm Seraf.
Sthlm
Seraf. Södersj.
Professor Biträdande lärare Undervisningsarvode ..............
Lärare vid en extra kurs .......... Klinisk amanuens Laboratoriebiträde Kanslibiträde ..................... Kontorsbiträde ....................
Kostnadsberäkning
Uppsala. En professor och ett kanslibiträde tillkommer. Arvode för biträdande lärare beräknas enligt ovan angivna grunder. 30720 + 7968 + 4350: 43 038 kr.
Lund. Tjänsten som kontorsbiträde (för närvarande halvtidstjänstgö- ring) omvandlas till en kanslibiträdestjänst med heltidstjänstgöring. Ett arvode för biträdande lärare beräknas.
7968—3468+4350=
Stockholm.
Serafimerlasarettet. Ett kanslibiträde tillkommer varjämte arvoden för biträdande lärare beräknas. Nuvarande arvode a 1 200 kronor till lärare vid en extra kurs i neurologi indrages. 8652 + 4350—1200:
11 802 kr.
Södersjukhuset. För lärare i neurologi beräknas arvoden å tillhopa 12 700 kronor, varjämte arvoden för de i undervisningen deltagande underläkarna beräknas till 6 000 kronor.
12700 + 6000 =
Härtill kommer ett årligt materielanslag av
18 700 kr. 6 000 kr. Summa 88 390 kr.
Kap. 38. OBSTETRIK OCH GYNEKOLOGI
Nuvarande undervisning
Enligt examensstadgan omfattar äm- net obstetrik och gynekologi havande- skapets, förlossningens och barnsängens fysiologi, patologi och terapi, samt kvinnosjukdomarnas patologi och tera- pi. Undervisningen meddelas under en tjänstgöring på fyra månader, vilken ej får kombineras med annan kurs eller tjänstgöring.
I Uppsala ges två kurser årligen med 20 deltagare per kurs. Under kursen ges kliniska föreläsningar och demonstra- tioner (dubbeltimmar) fyra gånger i veckan av klinikchefen. Därjämte un— dervisar amanuensen under 15 föreläs- ningstimmar (enkeltimmar) i förloss- nings- och operationsteknik.
I Lund ges tre kurser per år, av vilka två ledes av klinikchefen och en av bi- trädande lärare. Antalet deltagare är maximalt 10 på varje kurs. Under kur- sen meddelas 45—50 kliniska föreläs- ningar (dubbeltimmar). Varje vecka förekommer dessutom en eller två kon- ferenser på vardera 1 timme, som be- vistas av de tjänstgörande. Härvid med- verkar representanter för patologiska institutionen eller psykiatriska kliniken. Vid varje kurs ger biträdande lärare i obstetrisk operationslära en s.k. tång- kurs, omfattande 15 dubbeltimmar kli- niska föreläsningar och demonstratio- ner. Under tjänstgöringen meddelas också undervisning i gynekologisk ra- diologi vid jubileumskliniken dels i
form av föreläsningar under 4—6 tim- mar, dels som demonstrationer för mindre grupper av studerande.
I Malmö ges tre kurser årligen med 10 deltagare per kurs. En av kurserna leds av biträdande lärare. Tre gånger i veckan håller kursgivaren 1 timmes föreläsning följd av 1 timmes demon- stration. Den s.k. tångkursen är av samma omfattning som i Lund. Under- visning i gynekologisk radiologi med- delas vid juhileumskliniken i Lund.
I Stockholm meddelas undervisning vid karolinska sjukhuset och Sabbats- bergs sjukhus.
Vid karolinska sjukhuset uppgår an- talet kurser årligen till sex med 10 elever per kurs. Genom att en ny kurs börjar efter två månader kommer alltid en äldre- och en yngrekurs att tjänstgöra samtidigt på kliniken, där alltså ständigt 20 studerande undervi- sas. Under kurserna ges fortlöpande föreläsningar 4 timmar i veckan jämte kliniska demonstrationer (dubbeltim- mar) antingen av klinikchefen eller ve- derbörande biträdande lärare. På poli- kliniken meddelas handledning åt de studerande under 3 timmar dagligen. Under varje kurs ger förste underläka- ren propedeutiska föreläsningar under 20 enkeltimmar. Samtliga studerande undervisas också i gynekologisk radio- logi på radiumhemmet under 4 timmar.
Vid Sabbatsbergs sjukhus är under- visningen i huvudsak anordnad på
225
I Gö-teborg har undervisning i ämnet ännu ej meddelats.
Förhållandena i utlandet
En granskning av undervisningen i Danmark, Norge, England och Förenta staterna visar i stort, att under tiden för studier till licentia practicandi ut- bildningen vare sig teoretiskt eller prak- tiskt når den omfattning, den har i Sverige.
I Danmark har nyligen en fakultets— kommitté framlagt förslag till ny studie- ordning. Enligt denna skall de stude- rande under den kliniska, andra delen av studierna åhöra föreläsningar i obstetrik och gynekologi 4 timmar i veckan under sjätte och sjunde termi- nerna. Under en av dessa terminer skall de fullgöra en obligatorisk praktikant- tjänst på en månad i gynekologi och obstetrik. Under bägge dessa terminer följes annan undervisning omfattande mellan 20 och 25 timmar i veckan. Den föreslagna undervisningen är praktiskt taget av samma omfattning som i gäl- lande studieordning, men praktikant- tjänsten har förlagts före examen i stål- let för som nu efter densamma.
I Norge ingår i den omorganiserade läkarutbildningen obstetrik och gyne- kologi under den tredje avdelningens första termin. Undervisningen pågår en dubbeltimme fem dagar i veckan under fyra månader. Samtidigt pågår även undervisning i barnsjukdomar, hygien, socialmedicin och psykiatri.
I England skall enligt de 1947 av the General Medical Council utfärdade be- stämmelserna klinisk och poliklinisk instruktion i obstetrik och gynekologi meddelas under sex månader varunder även systematiska föreläsningar ges. Minst två av dessa månader skall full- göras på förlossningsavdelning, och den
226
studerande skall under denna tid hand— lägga minst tolv förlossningsfall, varav minst fem på sjukhuset.
I Förenta staterna försiggår undervis- ningen i gynekologi och obstetrik i re— gel och även vid de främsta medicinska högskolorna så, att den huvudsakligen omfattar katedral undervisning och ronder under de båda sista, kliniska . åren. Endast en kortare tid, oftast ett
par veckor, tjänstgör de studerande på en specialavdelning för obstetrik och gynekologi för att få en viss manuell praktisk träning. Föreläsningar i ämnet ges i form av under de sista två åren fortlöpande serier, ofta med en speciell dag i veckan för ämnesgruppen i fråga. Under de praktiska två veckorna tjänst- gör den studerande helt som ”clinical clerk” på obstetrisk-gynekologiska kli- nikerna.
Tidigare diskussion
Vid flera tillfällen har en ändring ifrågasatts av undervisningen i obste- trik och gynekologi. Omkring år 1930 var de obstetrisk-gynekologiska klini— kernas utbildningskapacitet otillräcklig, och långa väntetider uppstod för de stu- derande. Dåvarande universitetskans- lern riktade med anledning härav en förfrågan till de olika lärosätena, huru- vida antalet utbildningsplatser skulle kunna ökas genom en förkortning av kursen i obstetrik och gynekologi. I sitt svar framhöll fakulteten i Uppsala, att den dåvarande utbildningstiden gåve de studerande alltför få tillfällen att leda komplicerade förlossningar och att den praktiska tjänstgöringen måste an- ses som ett minimum. För tjänsteläkare och därmed jämställda vore det nöd- vändigt med en extra utbildning i ob— stetrik, om de med någon säkerhet skulle behärska fallen inom sin praktik. Fakulteten i Lund menade, att en för- kortning av tjänstgöringstiden skulle
medföra en försämring i utbildningen. Karolinska institutets lärarkollegium ansåg sig icke kunna avge ett bestämt svar utan föreslog en närmare utred- ning.
LS anförde, att materialet på de olika kvinnoklinikerna ur undervisningssyn- punkt ej vore fullt likvärdigt. Abnorma förlossningar i form av tångförloss- ningar eller sätesbjudningar handlades endast i ett mindre antal fall av veder- börande tjänstgörande. Av de 157 stu— derande, som år 1937 passerat allmänna barnbördshuset och karolinska sjukhu- set, hade 47 % ej utfört någon tångför- lossning och 29 % hade ej kommit i till- fälle att handlägga någon sätesbjudning. Även för Uppsalas del vore situationen likartad, under det att i Lund materia- let under ifrågavarande tidsperiod syn- tes ha varit något bättre. Vid student- riksdagen i Lund är 1938 hade således framlagts en sammanställning från Lund, av vilken framgick att de tjänst- görande under perioden 1935—38 hand- lagt i medeltal 50 normalförlossningar, två tångförlossningar och en till två sätesbjudningar vardera. Vändning av foster eller intrauterina ingrepp hade emellertid blott var femte kandidat kommit i tillfälle att utföra.
LS diskuterade för sin del möjlighe- ten av en viss förkortning av undervis- ' ningen i obstetrik-gynekologi. Härvid hänvisades dels till de många nya äm- nen, som måste upptas på studiesche- mat, dels till att ämnet obstetrik och gynekologi, så viktigt och betydelse- fullt det än vore, dock för många av de blivande läkarna komme att bli ett ämnesområde som fortsättningsvis ytterst sällan berördes. LS påpekade också, att barnaföderskorna i allt större antal sökte sig in till barnbördshusen och att det antal läkare, som sysselsatte sig med obstetrik, därför bleve allt mindre. Det kunde därför synas rimligt
och lämpligt att nedskära undervis- ningen i ämnet i den allmänna läkarut- bildningen oeh i stället utvidga och för- bättra utbildningen för den grupp lä- kare, som i framtiden helt eller delvis komme att ägna sig åt obstetrik och gynekologi.
Även på studenthåll var man inne på frågan om en förkortning av studietiden i obstetrik—gynekologi. Vid studentriks- dagen i Lund år 1938 gjordes i en hu- vudresolution följande uttalande.
Obstetrik och gynekologi har på grund av de förändringar i förlossningsvårdens struktur, som utvecklingen medfört, ansetts kunna begränsas till en kurs på tre måna— der. Härvid torde med ökat antal kurser och minskat antal kursdeltagare samma patientmaterial som hittills likväl kunna utnyttjas.
I LS diskussioner med dåvarande ämnesrepresentanter i Stockholm fram- förde professorerna E. Ahlström och J. Olow, att den i den allmänna läkar- utbildningen ingående tjänstgöringen i obstetrik och gynekologi mycket väl kunde reduceras till tre månader. I stäl- let borde enligt deras mening de stu- derande, vilka i framtiden ämnade ägna sig åt obstetrik, genomgå ytterli- gare utbildning i ämnet. Detta uttalande motiverades med att undervisningen i obstetrik och gynekologi trots sin om- fattning icke gåve en tillräcklig träning för att ge tillfredsställande praktisk ut- bildning. Dåvarande ämnesrepresentan- ten i Lund, professor A. Westman, fram- höll dock i dessa diskussioner, att de studerande efter fyra månaders utbild— ning vore kompetenta att i praktiken handlägga och ha ansvar för förloss- ningar och att på den grund en minsk— ning av utbildningstiden till tre måna- der skulle vara till nackdel. Professor Westman anförde, att en stor del av läkarkåren åren efter examen tjänst— gjorde på befattningar som underord- nade läkare vid landsortslasarett, där
det kommer på deras. lott att handha och leda förlossningar. Likartade syn- punkter framfördes av professor J. Naeslund i Uppsala.
LS uttalade sammanfattningsvis, att förlossningarna numera i mycket stor utsträckning handlades på förlossnings- avdelningar eller av barnmorska, vilken om så erfordrades kunde tillkalla en tjänsteläkare samt att den nuvarande utbildningen icke vore tillräckligt om— fattande för att de studerande efter av— lagd examen skulle kunna utföra obste- triska ingrepp på ett betryggande sätt. Skulle utbildningen avse att göra detta senare möjligt, måste den sålunda ökas. LS ansåg sig dock icke kunna tillråda detta, då uppenbarligen ett mycket stort antal läkare efter sin examen aldrig handlade en förlossning och således ej vore i behov av en omfattande uthild- ning i ämnet. Såsom skäl för en utbild- ning med målet att göra varje stude- rande kompetent att på eget ansvar handlägga obstetriska fall hade anförts, att ett stort antal unga läkare utan ob- stetrisk specialutbildning på kirurgisk avdelning med barnbördsavdelning finge sköta arbetet på dessa avdelningar. LS anförde häremot, att centraliseringen av förlossningen till specialavdelningar hade skett bl.a. för att garantera en fullgod läkarvård, och att under inga förhållanden arbetet på en sådan av- delning helt borde överlämnas åt en läkare, som endast genomgått fyra månaders utbildning i obstetrik och gynekologi. Liksom unga läkare utan specialutbildning i kirurgi när de toge anställning vid kirurgiska avdelningar efterhand under äldre kollegers överin- seende finge bygga på sitt kirurgiska omdöme och handlag, så borde, yttrade LS, den oerfarne underläkaren på en förlossningsavdelning mest handlägga okomplicerade fall, medan de svårare fallen sköttes av mer erfarna läkare.
När den nyblivne läkarens erfarenhet utvecklats kunde han efter hand sköta alltmer komplicerade fall. Som skäl för en utökad utbildning i obstetrik hade även anförts att unga läkare ofta förord- nades som vikarier för tjänsteläkare, i vilket arbete även inginge skyldighet att handlägga obstetriska fall. LS anförde härom, att det vore omöjligt att under den obligatoriska utbildningen bibringa de studerande så stora kunskaper och en så rik erfarenhet att de vore vuxna alla de situationer, i vilka en läkare kunde råka. Utbildningen måste anord- nas efter de rimliga krav, som erfaren- heten visat vara till fyllest i de allra flesta fall. I framtiden syntes man icke behöva förordna läkare utan specialut- bildning i obstetrik till tjänster, som krävde sådan sakkunskap. De läkare som ämnade ägna sig åt obstetrik borde ha kompletterande utbildning efter exa- men.
I sitt slutliga ställningstagande ytt— rade LS, att någon mera väsentlig ned- skärning av undervisningen i obstetrik och gynekologi icke borde komma ifråga. Emellertid skulle en viss be- gränsning ske. Tjänstgöringen inskränk- tes i Stockholm till tre månader. Här- igenom kunde flera kurser årligen ges med färre deltagare än dittills, vilket trots den kortare studietiden borde ge varje studerande tillfälle att handlägga lika många förlossningar och patolo- giska fall som förut. I Uppsala och Lund skulle tjänstgöringen pågå under fyra månader, men skulle i gengäld obligatoriskt kombineras med psykiatri— kursen under två av dessa månader. Undervisningen om de gynekologiska tumörerna borde kompletteras under kursen i radioterapi, och i undervis- ningen i obstetrik och gynekologi borde ingå en orientering över de socialme— dicinska frågor, som berör ämnesom— rådet.
Vid remissbehandlingen uttalade me- dicinska fakulteten i Uppsala, under hänvisning till ett utlåtande av ämnes- representanten, professor Naaslund, att den nedskärning till tre månader, som föreslagits för Stockholms del, endast kunde menligt inverka på utbildningen. Lärarkollegiet vid karolinska institutet fann icke något att invända mot försla- get till studieplan för obstetrik och gy- nekologi. Dock tillstyrktes förslaget om förkortningen av kursen till tre måna- der endast under förutsättning att obligatorisk tjänstgöring efter licentiat- examen anordnades för dem, som i praktiken skulle sysselsätta sig med ämnet.
Medicinska föreningen i Stockholm ansåg förkortningen av tjänstgöringen till tre månader befogad.
I sitt överarbetade förslag yttrade LS, att vissa av dem företagna undersök- ningar hade visat, att yngre läkare i stor utsträckning under någon tid förordna- des som vikarier för tjänsteläkare, och att vidare tjänsteläkare ej sällan hand- hade vården vid smärre förlossnings- anstalter. Med hänvisning härtill utta- lade LS, att det måhända kunde vara tillrådligt att icke för närvarande be- gränsa tjänstgöringstiden på sätt som tidigare föreslagits.
Kommittén
Kommittén har i annat sammanhang diskuterat målet för den allmänna lä- karutbildningen och de kliniska ämne- nas inbördes ställning och omfattning. Enligt kommitténs mening bör under- visningen till licentiatexamen främst syfta till en grundlig utbildning i hu- vudämnena medicin, kirurgi, pedia- trik, psykiatri och socialmedicin. I de kliniska specialämnena, till vilka kom- mittén räknar obstetrik och gynekologi, kan undervisningen ges en mera ele- mentär och översiktlig inriktning. Un-
dervisningen bör där omfatta endast det som är av praktiskt och vetenskap- ligt intresse för envar läkare.
När det gäller att bedöma, vad varje läkare kan behöva ha kännedom om inom obstetrik och gynekologi, måste man till att börja med uppmärksamma den fortlöpande utvecklingen inom den obstetrisk-gynekologiska specialiteten. Redan i LS betänkande anfördes denna utveckling som ett argument för en viss minskning av obstetrikens och gyneko- logiens omfattning i den allmänna lä- karutbildningen.
Under det decennium som gått sedan dess har specialiseringen fortgått myc- ket snabbt beträffande obstetrik och gy- nekologi. Några siffror som belyser ut- vecklingen kan anföras. År 1920 fanns i Sverige på anstalter av lasarettskarak- tär 664 vårdplatser på barnbördsavdel- ningar med eller utan specialläkare. År 1940 hade antalet vårdplatser stigit till 1693 och år 1949 till 3603. Antalet vårdplatser för gynekologiska fall med egen specialläkare utgjorde åren 1920, 1940 och 1949 respektive 109, 448 och 990. Ett ytterligare belägg för att ob- stetriken numera till alldeles övervä- gande del handhas i sluten vård kan anföras. I medicinalstyrelsens redogö- relse för år 1950 (SOS, Allmän hälso- oeh sjukvård) redovisas sammanlagt 115 957 förlossningar i riket för detta år. Siffran omfattar förlossningar på anstalter samt utom anstalt, när barn- morska biträtt. Det relativt ringa antal förlossningar utom anstalt, där barn- morska icke biträtt, ingår alltså ej i siff- ran. Av de redovisade förlossningarna inträffade 52 854 på specialanstalt för förlossningsvård under överinseende av specialläkare, 48 052 på annan förloss- ningsavdelning vid lasarett eller förloss- ningsavdelning vid sjukstuga, 7924 på förlossningshem eller därmed likställd anstalt samt 318 på sjukstugor utan
barnbördsavdelningar. Endast 6 809 eller knappt 6 % av samtliga förloss- ningar ägde rum utom anstalt i pati- entens eller barnmorskas hem. Sjukvårdssituationen i Sverige har sålunda under senare år påtagligt för- ändrats för obstetrikens och gynekolo- giens del. Ett allt större antal av även normala förlossningar sker i sluten vård antingen på specialklinik eller på för- lessningsavdelning vid annat sjukhus. Endast ett mycket obetydligt antal nor— mala förlossningar och ännu färre pato- logiska förlossningar skötes i öppen vård. Dessa senare fall torde, i den mån de ej handlägges av enbart barnmorskor, skötas av tjänsteläkare, av vilka dock många stundom under flera år i under- ordnad ställning tjänstgjort på obste— trisk-gynekologiska avdelningar eller på kirurgiska avdelningar, där veder- börande överläkare haft full specialist— kompetens i obstetrik och gynekologi. All sannolikhet talar för att ett allt mind- re antal men i gengäld så mycket bätt- re utbildade läkare i framtiden kommer att sköta vården av de obstetrisk-gyne— kologiska fallen, och att det stora fler- talet läkare i allt mindre utsträckning kommer att ta befattning med kompli— cerade förlossnings- och sjukdomsfall. Det första argument, som brukar an— föras för ett bibehållande eller en ut- ökning av den nuvarande undervis- ningen, nämligen att de flesta läkare i sin praktiska verksamhet får handlägga ett avsevärt antal normala förlossningar och även måste ta ställning till kompli- cerade fall inom obstetriken och gyne— kologien, torde sålunda icke nu äga den tyngd, som det hade ännu för tio år sedan. Det andra argumentet för ett bibehållande av den nuvarande under- visningens omfattning, nämligen att förlossningsfallen på kirurgiska avdel- ningar med särskilda förlossningsplat- ser alltid får skötas av de yngsta under-
läkarna, vilka därför redan i den all- männa läkarutbildningen måste ha en relativt omfattande obstetrik— och gyne— kologiutbildning, bemöttes redan av LS. Om detta påtalade missförhållande allt- jämt består, så finns all anledning understryka vad LS uttalade i denna fråga, nämligen att under inga förhål- landen arbetet på en sådan speciell av- delning helt borde överlämnas åt en läkare, som endast genomgått en fyra- månaders utbildning i obstetrik och gynekologi.
I dessa sammanhang kan man vidare anföra, att inte ens en utbildning som den nuvarande under fyra månader kan ge den studerande en tillräcklig erfaren— het i handläggningen av abnorma för- lossningar av olika slag. LS framlade en utredning, som klart utvisade detta, och alltjämt torde de tjänstgörande en- dast i mycket ringa utsträckning få en sådan vidsträckt erfarenhet av abnorma förlossningar under sina studier. Det torde fortfarande förekomma talrika fall, där en tjänstgörande handlagt högst en eller annan patologisk förloss- ning under hela sin utbildning. Det skulle sålunda behövas en betydligt ut- vidgad utbildning för att göra varje läkare skickad att på egen hand sköta en sådan verksamhet.
Det synes därför uppenbart att de flesta läkare numera har mindre behov av utbildning i obstetrik och gynekologi än tidigare på grund av den fortgående utbyggnaden av specialistväsendet. Å andra sidan har särskilt inom gyneko- logien vissa områden, exempelvis hor— monläran, utvidgats. Vidare krävs av nutidens läkare större kunskaper om abortproblem, förebyggande mödravård och andra socialmedicinska problem. I detta sammanhang kan dock anföras, att kommitténs förslag angående sär- skild undervisningi socialmedicin med- för en viss avlastning även för ämnet
obstetrik-gynekologi. Om dessa olika omständigheter beaktas, synes det kom- mittén att tyngdpunkten i undervis- ningen måste flyttas från obstetriken till gynekologien. Undervisningens mål bör vara att bibringa de studerande praktiska kunskaper av allmänt intresse och sådana som är viktiga för deras fortsatta verksamhet inom medicinens olika fält. Den som i framtiden däremot helt eller delvis kommer att ägna sig åt en praktik, där obstetriska fall förekom- mer, måste genomgå en ytterligare ut- bildning i ämnet. Redan före medicine licentiatexamen ges i den av kommittén planerade utbildningen möjlighet till en viss dylik specialundervisning. Kom- mittén föreslår nämligen en assistent- tjänstgöring under två månader i val- fritt kliniskt ämne, vilken tjänstgöring då i lämpligt fall kan förläggas till en obstetrisk—gynekologisk avdelning.
När kommittén diskuterat längden av kursen i obstetrik har tre alternativ beaktats:
1. Vidhållande av den nuvarande kursen till fyra månader.
2. En förkortning av kursen till tre månader.
3. En förkortning av kursen till två månader.
Vid sin bedömning av frågan har kommittén även tagit ställning till re— sultaten av en försökskurs på två må- nader, som anordnats under år 1951 i Lund och Malmö genom stort tillmötes- gående av vederbörande ämnesrepre— sentanter. Under den intensifierade två- månaderskursen följde de studerande föreläsningar både i Lund och Malmö samt fullgjorde praktiska övningar på respektive klinik. Deras kunskaper kon— trollerades vid ett förhör efter kursen. Efter försökskursen, som självfallet icke helt kunde motsvara en definitiv an- ordning under en tvåmånaderskurs, an-
förde kursledarna, professorerna S. Genell och A. Sjövall, bl. a. följande:
I den utformning försökskursen haft synes den med ovan anförda reservationer ha givit en någorlunda tillfredsställande allmän orientering över ämnets viktigaste delar. Kunskapskontrollen visar emellertid att vad som i undervisningen meddelats och kunnat inhämtas genom bokligt själv- studium, icke motsvarat fordran på att de studerande tillförsäkrats den medicinska allmänbildning i obstetrik och gynekologi, som varje läkare behöver. Tiden har varit alltför knapp för att hinna smälta det in- hämtade och tillräckligt fästa det i minnet. Den praktiska övningen har för samtliga blivit alltför fragmentarisk och avgjort otillräcklig.
Sammanfattningsvis konstaterade pro- fessorerna Genell och Sjövall, att för- söket icke syntes uppmuntra till en för- kortning av undervisningen i obstetrik och gynekologi från fyra till två måna- der. Efter att ha tagit del av utlåtandet om denna provkurs anförde professor Westman, att enligt hans mening de studerande fått en tämligen god teore- tisk allmän orientering i ämnet obste- trik och gynekologi, men att den prak- tiska utbildningen ingalunda varit till- räcklig. Professor P. Wetterdahl häv- dade, att ämnet obstetrik och gyneko- logi icke kunde betraktas som tillhö- rande de mindre ämnena och att fysiologiska företeelser av synnerligen invecklad och ingripande natur hos alla kvinnor från menarche till livets slut innefattades i ämnet och därtill väl hälften av alla sjukliga företeelser un- der denna tid. Det syntes honom be- tänkligt att minska den nuvarande tiden för undervisningen i ämnet. Även pro- fessor Naeslund anförde på likartade grunder, att en förkortning till två må- nader av kursen i obstetrik och gyne- kologi kunde medföra betydande olä- genheter för sjukvården.
Det synes sålunda råda enighet bland ämnesföreträdarna för obstetrik och gynekologi om att en förkortning av
undervisningen i ämnet till två månader skulle innebära en avsevärd försämring av undervisningen. Kommittén vill icke, efter att ingående ha övervägt de olika skäl som anförts för och emot en för- kortning av kursen i obstetrik och gy- nekologi, föreslå en sådan förkortning till två månader, främst med hän- syn till tillkomsten av nya icke oväsent- liga områden, framför allt inom ämnet gynekologi. Å andra sidan måste kom- mittén med hänsyn till utvecklingen dock framhålla, att vården av de obs-te- trisk-gynekologiska fallen mer och mer överförts till specialavdelningar. .Med hänsyn till de olika omständigheter som tidigare diskuterats och även med tanke på erfarenheterna vid den två månader långa försökskursen i Lund och Malmö vill kommittén föreslå, att kursen i obstetrik och gynekologi skall omfatta tre månader.
Under kursen i obstetrik och gyne— kologi bör meddelas föreläsningar jämte kliniska demonstrationer över ämnets huvuddelar under cirka 100 timmar per kurs. I denna undervisning bör ingå de teoretiska delarna av den obstetriska operationsläran. Några av dessa föreläs— ningstimmar bör eventuellt under med- verkan av en specialist ägnas åt hithö- rande del av den kliniska bakteriolo- gien. Under denna tid bör även beaktas socialmedicinska spörsmål, den före- byggande mödravården, lagstiftning rö- rande aborter, steriliseringar m. m. Sär- skild uppmärksamhet bör även ägnas de sexualhygieniska frågorna, och de studerande bör undervisas angående preventivmedel och öva utprovning m.m. Under varje kurs bör de stude- rande under 20 timmar handledas i den obstetriska och gynekologiska under- söknings- och behandlingsmetodiken. Den praktiska tjänstgöringen bör om- fatta tjänstgöring på förlossningsavdel- ning och gynekologisk avdelning samt
poliklinisk tjänstgöring inom gyneko- logien. I det praktiska arbetet bör den obstetriska sidan minskas till förmån för gynekologien och den förebyggande vården. Således bör de studerande un- der någon tid följa arbetet på mödra- vårdscentral. I samarbete med radio- logisk klinik eller radio-terapeutisk av- delning bör demonstrationer ges i gyne- kologisk radiologi så att varje stude- rande erhåller undervisning i ämnet under förslagsvis 4—6 timmar. I sam- arbete med den röntgendiagnostiska av- delningen bör den gynekologiskt-obstet— riska röntgendiagnostiken ägnas sär- skild uppmärksamhet. Kursen i obstetrik och gynekologi får icke kombineras med annan kurs eller tjänstgöring med un- dantag för kursen i rättsmedicin. Kur- sen avslutas med slutförhör.
Den studerande, som under sin fort- satta utbildning till medicine licentiat— examen önskar tillägna sig ytterligare utbildning i obstetrik, har möjlighet härtill genom att fullgöra den valfria assistenttjänstgöringen om två månader vid obstetrisk-gynekologisk avdelning.
Anslagsfrågor
I Uppsala bör ges tre kurser årligen med 20 deltagare i varje. Klinikens un- dervisningsbörda kommer härvid att uppgå till 300 timmars föreläsningar och 60 timmars handledning i under- söknings- och behandlingsmetoder. För den senare undervisningen beräknas två timmar motsvara en föreläsningstimme. Av denna undervisning faller på profes- sorn 130 timmar, varjämte han bör vara kursledare och examinator för två kur- ser. Den tredje kursen leds av en bi— trädande lärare, som även tjänstgör som examinator och ledare för denna kurs. För den undervisning och examination, som icke fullgörs av professorn, beräk- nas ett arvode av 10 850 kronor, att för-
delas på två eller flera biträdande lä- rare efter klinikchefens förslag. Slutli- gen inrättas en tjänst som kanslibiträde.
I Lund och Malmö bör tre kurser år- ligen ges på vardera universitetsklini- ken, med 10 deltagare i varje kurs. Bi- trädande lärarpersonal beräknas som i Uppsala för vardera kliniken.
I Stockholm beräknas tre kurser vid vardera kliniken på karolinska sjuk- huset och Sabbatsbergs sjukhus med 20 deltagare per kurs. Undervisningsvoly- men vid vardera kliniken motsvarar
den i Uppsala, varför arvoden till bi- trädande lärare får beräknas på mot- svarande sätt. En kanslibiträdestjänst inrättas på karolinska sjukhuset.
Undervisning i ämnet har ännu icke inletts i Göteborg. Studentantalet vid medicinska högskolan i Göteborg krä- ver tre kurser årligen med 20 deltagare per kurs. Kommittén förutsätter att vid det framtida inrättandet av en institu- tion i Göteborg lärarpersonal beräknas efter motsvarande principer som för Uppsala.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster
L M KS
Sthlm
Sthlm
Sabb. L M KS Sabb.
Professor 1 Bitr. lärare . . .. 4 000 Bitr. lärare i ob- stetrisk opera- tionslära Undervisning i obstetrisk ope- rationslära . . . Lärare vid kurser i den normala förlossningens förlopp m. m. Klin. amanuens Lab.biträde . . . . Kanslibiträde .. .
1 1 1 1 10 850 10 850 10 850 10 850
Tabellknmmentar Ur anslagsposten till lärare vid kur- ser i den normala förlossningens för-
Kostnadsberäkning
lopp m.m. (Stockholm) må enligt gäl- lande föreskrifter utgå arvoden å 350 kronor till lärare vid 12 kurser.
Uppsala. För biträdande lärare beräknas arvoden enligt ovan angivna grunder. En tjänst som kanslibiträde inrättas.
10850 + 7968 =
18 818 kr.
Lund. Arvoden till biträdande lärare omräknas.
10850—2100—1900—2250=
4 600 kr.
Malmö. Arvoden till biträdande lärare omräknas.
10850—4000—2700=
4 150 kr.
Stockholm.
Karolinska sjukhuset. Arvoden till biträdande lärare omräknas. En
tjänst som kanslibiträde inrättas. 10850—2 750—2 100 + 8 652 = 14 652 kr. Sabbatsbergs sjukhus. Arvoden till biträdande lärare omräknas.
10 850—2 750—2100 =
6 000 kr. Summa 48 220 kr.
Kap. 39. OFTALMIATRIK
Nuvarande undervisning
Enligt gällande examensstadga ge- nomgår de studerande en två månaders tjänstgöring i detta ämne. Oftalmiatrik är tentamensämne, och tentamen av- lägges i regel omedelbart efter kursens slut. Tjänstgöringen får kombineras med upp till två andra kurser eller tjänstgöringar.
I Uppsala ges fyra kurser per år med vardera 12 deltagare. Kursen omfattar en timmes undervisning varje vardag under tjänstgöringsperioden eller till— hopa ca 52 timmar, vartill kommer 12 dubbeltimmars föreläsningar och öv- ningar i undersökningsmetoder, givna av biträdande lärare. Den senare under- visningen är formellt frivillig men föl- jes av alla kursdeltagare. De studerande tjänstgör under sex veckor dagligen på polikliniken, ca 3 1/2 timmar per dag.
I Lund ges tre årliga kurser med 15 deltagare och upp till 5 extra del- tagare per kurs. Undervisningen om- fattar ca 60 timmar med föreläsningar fyra dagar i veckan. Under de första två veckorna genomgås härvid de kliniska undersökningsmetoderna, samtidigt som deltagarna under ledning av amanuens dagligen utför praktiska övningar. Poli- kliniktjänstgöringen pågår under sex veckor med ca 3 timmar per dag, var- vid kursen uppdelas i två hälfter med tjänstgöring varannan dag. I poliklinik-
arbetet ingår undersökning av konsul— tationsfall från lasarettets övriga avdel- ningar. I viss utsträckning deltar de studerande även i arbetet på vårdavdel- ningarna. I samband med kursen ges av social kurator en dubbeltimmes föreläs- ning med demonstration rörande so- ciala anordningar för vård av blinda och synsvaga.
I Stockholm ges årligen fyra ordina- rie kurser på karolinska sjukhuset med 15 deltagare och lika många på Sab- batsbergs sjukhus med 10 deltagare i varje kurs. Undervisningen omfattar 43 timmars kliniska och polikliniska föreläsningar samt särskild kurs i ögon- speglingskonsten under 13 dubbeltim- mar med övningar och patientdemon- strationer. Undervisning ges därutöver i form av klinisk rond och i samband med operationer. De studerande tjänst- gör vid poliklinik och avdelning ca 4 timmar dagligen.
I Göteborg har under de senaste åren ett antal extrakurser givits, avsedda för studerande från de övriga undervis- ningsanstalterna.
Tidigare förslag
LS fann ingen anledning att föreslå ändring av kursens längd eller utform- ning. De framhöll dock, att undervis- ningen i ögonspegling borde ingå i den obligatoriska utbildningen. I samband
med kursen borde ges en repetition av ögats anatomi och histologi, varjämte de socialmedicinska aspekterna borde inarbetas. Remissmyndigheterna in- stämde i förslagen, och i överarbet- ningen företogs ingen ändring.
Frågan om avgränsningen mellan all- mänläkarens och specialistens verksam- het inom oftalmiatriken har berörts av medicinalstyrelsen i dess utredning an— gående den öppna vården i riket (SOU 1948: 14 och 24). Medlemmen av veten— skapliga rådet, professor K. G. Ploman anförde (bilagan s. 298), att en allmän- praktiserande läkare finge antagas
kunna diagnosticera och behandla fler- talet av följande ögonsjukdomar: vaglar, blefariter och lättare skador i ögonlocken, akuta och kroniska okomplicerade binde— hinnekatarrer,okomplicerade flykten,okom- plicerade tårvägsstenoser, okomplicerade hornhinnesår, främmande kroppar i horn- hinnan;
äga en viss färdighet att med ögonspegel granska ögonmedierna och ögonbotten samt
kunna bestämma synskärpa och refrak- tion vid sfäriska ametropier och förordna presbyopglas.
Han finge även anses skickad att i sam— råd med ögonspecialist övervaka behand— lingen av åtskilliga kroniska och recidive- rande ögonsjukdomar, såsom iriter o. a., samt behandlingen av konkomiterande skalning.
Kommittén
Undervisningen i oftalmiatrik bör an- passas till de allmänna synpunkter, som ovan framförts om de kliniska special- ämnena. Kommittén kan för sin del in- stämma i professor Plomans synpunkter beträffande allmänläkarens oftalmia- triska verksamhet, och dessa allmänna riktlinjer kan tjäna som ledning vid fastställandet av kunskapsfordringarna. Vid undervisningen i oftalmiatrik bör ögats anatomi, histologi och fysiologi inledningsvis beröras. Den teoretiska undervisningen i de oftalmiatriska un- dersökningsmetoderna ges för närva- rande vid vissa kliniker som särskilda
kurser i ögonspegling. Kommittén före- slår, att även denna undervisning ingår som ett led i den ordinarie undervis- ningen och finner således icke sär- skilda kurser i ögonspegling nödvän— diga, särskilt med hänsyn till önsk- värdheten av en viss begränsning av undervisningens omfattning. Huvudde- len av undervisningen bör omfatta den kliniska oftalmiatriken i anslutning till vad som ovan anförts om allmänläka- rens oftalmiatriska verksamhet. Vid undervisningen bör förändringar i syn- organet vid allmänsjukdomar och dia- gnostiken vid sådana sjukdomstillstånd utgöra en väsentlig del av lärostoffet. Inom den obligatoriska undervisningens ram bör även hithörande delar av so- cialmedicinen beaktas.
Undervisningen i ämnet bör samlas i en två månaders kurs, varunder ges ca 50 timmars föreläsningar, vilka bör omfatta de ovan angivna delarna av' ämnet. Det bör ankomma på ämneslä- raren att fördela undervisningen på ämnets olika delar. Den praktiska un— dervisningen bör omfatta ca 10 timmars övning i de oftalmiatriska undersök- ningsmetoderna. Denna övning är av- sedd att komplettera den teoretiska un— dervisningen i ögonspegling och förläg- gas till kursens inledning. Vidare bör de studerande tjänstgöra vid poliklinik, varunder fall av intresse demonstreras för dem av de vid polikliniken tjänst- görande läkarna. På avdelningarna inneliggande vårdfall bör demonstreras vid föreläsningar och kliniska ronder, medan däremot en praktisk tjänstgöring på vård— och operationsavdelningar icke synes erforderlig. Enligt kommit- téns mening bör den väsentligaste de- len av den praktiska undervisningen ske på polikliniken.
Kursen i oftalmiatrik bör planläggas så, att de studerande kan kombinera den med vissa andra kurser (se kapitlet
om studieplanen). Kursen bör avslutas med slutförhör.
Anslagsfrågor
I Uppsala, Lund och Göteborg kommer ca 60 studerande att passera ögonklini- ken årligen, och kommittén föreslår, att det vid dessa kliniker anordnas fyra kurser årligen med ca 15 deltagare per kurs. Undervisningsvolymen vid var- dera kliniken kan beräknas till ca 200 föreläsningar samt 40 timmars handled- ning i oftalmiatriska undersökningsme- toder. Av denna undervisning beräknas 130 timmar ankomma på professorn, varjämte denne leder och sköter exa— minationen för två av kurserna. Den övriga undervisningen jämte examina- tion och handledning för två kurser torde böra anförtros biträdande lärare, avlönade med arvode. Arvodets storlek kan totalt beräknas till 5 650 kronor i enlighet med kommitténs allmänna principer för beräkning av dylika ar- voden. Arvodet bör ges åt en eller två biträdande lärare efter institutionsche- fens förslag. I Göteborg bör en kansli- biträdestjänst inrättas.
I Stockholm med dess hela elevantal på 120 per år erfordras att liksom hit- tills Sabbatsbergskliniken utnyttjas för undervisning i oftalmiatrik jämsides med kliniken på karolinska sjukhuset. För att hela antalet studerande skall
kunna tas om hand vid kurserna i Stockholm fordras en utökning av an- talet studerande per kurs vid kliniken på karolinska sjukhuset. Vid kommit- téns överläggningar med klinikchefen har denne meddelat, att en utökning av deltagarantalet vid kurserna till 20 är möjlig, under förutsättning att under- visningsmaterialet utökas. Kommittén föreslår med anledning härav, att ytter- ligare en underläkartjänst inrättas. Kommittén förutsätter vid sina fort- satta beräkningar, att karolinska sjuk- husets ögonklinik årligen ger fyra kur— ser med 20 deltagare per kurs. För un- dervisningen erfordras därvid ett ar— vode för biträdande lärare på 5800 kronor. En viss förstärkning av klini- kens skrivpersonal synes nödvändig. Kommittén föreslår, att undervis— ningen vid kliniken på Sabbatsbergs sjukhus fortsätter efter samma linjer som hittills. En utökning av deltagaran- talet vid dessa kurser kan med hänsyn till klinikens trånga lokaler icke komma i fråga, utan kommittén beräknar, att årligen vid denna klinik ges fyra kurser med vardera tio deltagare. För denna undervisning bör i enlighet med kom- mitténs allmänna regler för arvodesbe— räkningen utgå ett arvode på 13800 kronor att fördelas med 3450 kronor per kurs. För närvarande utgår dess- utom arvoden till två vid avdelningen
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster L
KS
Sthlm Sabb.
L Sthlm KS Sabb.
Professor 1 Biträdande lärare (arvode) Lärare i ögonspeglingskonsten (arvode) .............. Klinisk amanuens Laboratoriebiträde Kanslibiträde ............... Kontorsbiträde .............. Arvoden till underläkare och sköterska
190
1/z 1/2
5 400 12 000
1 5 650
1 5 800 13 800
0
tjänstgörande underläkare med tillhopa 4000 kronor samt till sköterska med 5000 kronor. Kommittén föreslår, att dessa arvoden uppräknas med 20 %.
Tabellkommentar
Vid karolinska sjukhuset är arvodet till lärare i ögonspeglingskonsten avsett för två kurser. Laboratoriebiträdet och kanslibiträdet har för närvarande halv- tidstjänstgöring.
Av anslagsposten till undervisning i oftalmiatrik vid ögonavdelningen å Sabbatsbergs sjukhus skall enligt gäl- lande bestämmelser utgå dels i arvoden åt biträdande lärare tillhopa 12 000 kro-
Kostnadsberäkning
nor (3 000 kronor för envar av fyra kurser per är), dels även i arvoden åt två vid avdelningen tjänstgörande un— derläkare tillhopa 4000 kronor. Det som arvode till sköterska redovisade be- loppet, 5000 kronor, upptas i statslig- garen under materielanslaget till karo- linska institutet.
Professuren i oftalmiatrik i Göteborg har inrättats från och med den 1 januari 1953. Arvode till kursledare för den oftalmiatriska undervisningen, vilket under budgetåret 1951/52 utgått med 6 000 kronor, har under budgetåret 1952/53 uppförts med ett till hälften reducerat belopp och skall därefter bortfalla.
Uppsala. Arvodet till biträdande lärare omräknas enligt ovan anförda
grunder. 5 650 — 6 200 =
_ 550 kr.
Lund. Arvode för biträdande lärare beräknas enligt ovan anförda
grunder.
Stockholm.
5 650 kr.
Karolinska sjukhuset. Arvodet för biträdande lärare omräknas enligt ovan anförda grunder, varvid nuvarande särskilda arvode för under- visningen i ögonspeglingskonsten bortfaller. Kliniken får disponera över ett heltidsanställt kanslibiträde. En förste underläkartjänst inrättas.
VIII huvudtiteln 5 800 —5 400 — 1 900 + 4 326 =
XI huvudtiteln
2 826 kr. 21 924 kr.
Sabbatsbergs sjukhus. Arvodet för biträdande lärare omräknas enligt ovan anförda grunder. Arvoden till underläkare och sköterska upp- räknas, varjämte en kontorsbiträdestjänst tillkommer. 13800—12000 + 10 800—9000 + 7548 = 11 148 kr.
Göteborg. Arvode för biträdande lärare beräknas enligt ovan anförda grunder. En tjänst som kanslibiträde inrättas.
5650+8304=
13 954 kr.
VIII huvudtiteln 33 028 kr. XI huvudtiteln 21 924 kr.
Summa 54 952 kr.
Kap.40. OTO-RHINO-LARYNGOLOGI
Nuvarande undervisning
Undervisningen i oto-rhino-laryngo- logi omfattar en två månaders kurs med samtidig praktisk tjänstgöring vid klini- ken. Kursen får enligt gällande bestäm- melser kombineras med upp till två andra kurser. Då ämnet relativt sent ut- brutits ur kirurgien innehåller nuva- rande examensstadga ingen föreskrift om förhör i ämnet, men sådant förrättas enligt praxis sedan många år vid samt- liga öronkliniker.
I Uppsala ges tre kurser per år med 16 deltagare. Undervisningen omfattar per kurs 76 timmars föreläsningar, 24 timmars kliniska ronder samt demon- strationer. Varje deltagare tjänstgör un— der 14 dagar av kursen vid poliklinik och klinik.
I Lund har tidigare givits två kurser per år med 20 deltagare. Från och med höstterminen 1952 ges tre kurser. Un- dervisningen omfattar för varje kurs 80 timmars kliniska föreläsningar samt 11—12 timmars poliklinisk undervis- ning (föreläsningar, demonstrationer och övningar). Varje studerande får till- fälle till praktiska övningar i undersök- ningsmetoder och arbete vid poliklinik och klinik minst fjorton dagar under varje kurs.
I Stockholm ges fyra kurser per år med 30 deltagare i varje kurs. Under varje kurs ges 48 timmars föreläsningar, 18 kliniska ronder och 12 timmars poli- kliniska demonstrationer. Dessutom hål— les 8 timmars specialföreläsningar i akustik och foniatri. De studerande tjänstgör under varje kurs tre veckor vid poliklinik och under lika lång tid vid klinik.
Tidigare diskussion LS framhöll vikten av att undervis— ningen i oto-rhino-laryngologi inrikta-
des på att öka möjligheterna till prak- tisk utbildning. De föreslog därför att kursen skulle pågå under två månader utan rätt till kombination med annan kurs eller tjänstgöring. Därest kursen i studieplanen delvis måste kombineras med annan undervisning, skulle kurs- tiden utökas till tre månader. Någon särskild fristående assistenttjänstgöring föreslogs icke. I undervisningen borde ingå med ämnet sammanhängande delar av anatomien och socialmedicinen. Vid remissbehandlingen tillstyrkte medicin- ska fakulteten i Uppsala och lärarkolle- giet i Stockholm förslaget, medan fa— kulteten i Lund föreslog att kursen skulle pågå under tre månader. LS över- arbetade förslag ändrade icke den ur- sprungliga uppläggningen.
Kommittén
Patienter med öron—, näs— och hals- sjukdomar utgör en betydande del av allmänpraktikerns klientel. Trots en re- lativt tillfredsställande utbyggnad av specialistorganisationen i ämnet torde andra läkare än specialister alltjämt få behandla ett stort antal enklare sådana åkommor, varvid även smärre kirur- giska ingrepp kan förekomma. Under- visningen i ämnet bör med tanke härpå läggas upp så, att de studerande i stor utsträckning får arbeta med det poli— kliniska klientelet, vilket mest torde likna det som allmänläkaren har att ta ställning till, medan den kliniska tjänst- göringen har relativt mindre betydelse. Det torde dock vara nödvändigt att med hjälp av även det kliniska materialet demonstrera användningen av de mo— derna läkemedlen av typen kemotera- peutica och antibiotica inom oto-rhino- laryngologien. De studerande bör under , kursen få tillfälle att under lärarnas överinseende utföra smärre ingrepp, så—
som paracentes, öppnande av halsböld och dylikt. Vid undervisningen bör audiologien och foniatrien vinna beak- tande. Under föreläsningarna berörs inledningsvis med ämnet sammanhäng— ande delar av anatomien, fysiologien, bakteriologien och röntgenologien, eventuellt genom någon eller några före- läsningar av specialister. De socialme- dicinska synpunkterna på ämnet bör särskilt understrykas.
Kommittén föreslår att oto-rhino-la- ryngologien undervisas under en kurs på två månader, varvid de studerande får åhöra ca 50 föreläsningar och delta i det polikliniska och det kliniska ar— betet. Föreläsningsserien bör omfatta ovan berörda specialområden av ämnet. Avvägningen mellan dess olika delar ankommer på ämnesläraren liksom även fördelningen av de tjänstgörandes arbete på poliklinik och klinik. I an- slutning till det polikliniska arbetet torde under en inledande period av kursen undersökningsmetoderna inövas under kvalificerad ledning. Kursen får kombineras med vissa andra kurser eller tjänstgöringar (se kapitlet om stu- dieplanen). Kursen bör avslutas med slutförhör.
Anslagsfrågor Kommitténs förslag beträffande un-
dervisningen i oto-rhino-laryngologi innebär i stort sett en oförändrad an- ordning med tyngdpunkten i undervis- ningen lagd på det polikliniska arbetet, där även en viss övning i enklare kirur— giska ingrepp bör beredas de studeran- de. Kommittén förutsätter med anled- ning härav, att även den kvalificerade lärarpersonalen handleder studenterna i dessa frågor. För att underlätta detta, föreslår kommittén att det för biträdan- de lärare beräknade arvodesbeloppet vid varje lärosäte fördelas på en klinisk och en poliklinisk lärare.
För Uppsalas och Lunds del föreslår kommittén, att tre kurser anordnas år— ligen med 20 deltagare per kurs. Pro- fessorn i ämnet är kursledare och exa- minator för två av dessa kurser, medan den tredje examineras av den kliniske biträdande läraren. Med en sådan anord- ning förlägges till kliniken ca 150 före- läsningstimmar per år. Handledning i undersökningsmetoderna bör anförtros en biträdande lärare och omfatta ca 2 timmar dagligen under två veckor eller sammanlagt ca 25 timmar. Kommittén har beräknat följande ersättningar för lärare vid de båda klinikerna. På pro- fessorn ankommer 130 timmar av un- dervisningen, varvid han givetvis kan lägga en del därav såsom klinisk eller poliklinisk handledning. För den öv- riga undervisningen bör ett arvode av 3800 kronor beräknas till biträdande lärare. Arvodet kan efter ämneslärarnas förslag utgå till en eller flera lärare. I detta belopp har även inräknats ersätt- ning för examination och ledning i samband med en av kurserna.
I Stockholm kan institutets 120 stu— derande fördelas på fyra kurser årligen ' med 30 deltagare. Undervisningsvoly- men vid kliniken kommer då att uppgå till ca 200 föreläsningar jämte handled- ning i undersökningsmetodik i analogi med vad som föreslagits för Uppsala och Lund. Kommittén föreslår att äm- nesläraren är kursledare och examina- tor för två kurser, medan biträdande lärare får leda och examinera de två andra kurserna. Härför beräknas ett arvode på 7900 kronor att på förslag av ämnesläraren utgå till en eller två bi- trädande lärare. Kliniken bör disponera ett helt kanslibiträde.
I Göteborg bör kliniken, när obliga- torisk undervisning i ämnet påbörjas, förses med lärarpersonal i enlighet med förslaget för Uppsala och Lund.
Tjänster
U S U
Kanslibiträde
.. 1 1 1
Professor ................................. Biträdande lärare (arvode) ................. Klinisk amanuens ......................... Laboratoriebiträde .........................
Tabellkommenm
Kanslibiträdet i Stockholm har för närvarande halvtidstjänstgöring.
Kostnadsberäkning Uppsala. Arvoden till biträdande lärare omräknas enligt ovan angivna
grunder. 3 800 — 4 000 =
_— 200 kr.
Lund. Arvoden till biträdande lärare omräknas.
3800—3400=
400 kr.
Stockholm. Arvoden till biträdande lärare omräknas. Kanslibiträdet
får heltidstjänstgöring. 7 900—5400 + 4 326 =
6826 kr. Summa 7 026 kr.
Kap. 41. HYGIEN OCH SOCIALMEDICIN
INLEDNING
Nuvarande undervisning
I ämnet hygien genomgår den stude- rande en två månaders undervisnings— kurs, vilken avslutas med förhör. Kur- sen får kombineras med andra kurser. Den omfattar i Uppsala ca 65 timmars föreläsningar och högst 6 demonstratio- ner, i Lund ca 50 timmars föreläsningar och 8 demonstrationer samt i Stockholm i allt ca 70 timmar, varav 16 timmars demonstrationer.
Undervisningen ges i Stockholm av professorn i allmän hälsovårdslära, som tillika är avdelningsföreståndare vid statens institut för folkhälsan. I Upp- sala och Lund meddelas undervisningen av särskiltförordnade lärare i hygien.
I ämnet socialmedicin ges ingen sär- skild undervisning, men någon del av hygienundervisningen brukar ägnas åt socialmedicinska problem. Vidare ger de kliniska lärarna vissa socialmedicin— ska utblickar inom sina ämnen.
Flertalet lagar och författningar, som berör medicinen, genomgås vid under- visningen i rätts- och statsmedicin.
Tidigare diskussion
Vid den medicinska undervisningen i Sverige har sedan länge ämneskretsen hygien och socialmedicin sammanfat— tats inom det vidare begreppet allmän hälsovårdslära. Under detta namn eller under namnet hygien har delar av äm-
nesområdet tidigare ingått i tre pro- fessurer. Sålunda inrättades vid Upp- sala universitet är 1911 en professur i hygien och bakteriologi samt ombilda- des vid Lunds universitet är 1899 en redan befintlig professur till professur i allmän patologi, bakteriologi och all- män hälsovårdslära. Vid karolinska in- stitutet i Stockholm tillkom år 1874 en professur i allmän hälsovårdslära. Bland de tre professorerna var det så- ledes endast den i Stockholm, som en- bart företrädde det hygienisk-social— medicinska området.
Föreningen av detta stora ämnesom- råde i gemensamma professurer med andra omfattande specialdiseipliner, så- som patologi och bakteriologi, framstod emellertid som mer och mer olämplig ju starkare man fann anledning betona den allmänna hygienens betydelse inom läkarutbildning och hälsovård. Efter att ha redogjort för dåvarande förhållan- den yttrade 1933 års universitetsbered- ning härom:
Beredningen vill erinra om att hygienens betydelse är stadd i oavlåtlig tillväxt och .att landvinningarna inom denna veten— skapsgren spela en mycket stor roll för folkhälsan. Ser man saken på lång sikt, äro .de hygieniska och profylaktiska åtgärderna säkerligen de effektivaste vapen, som stå till buds i striden mot sjukdomarna. Starka skäl tala således för att vid varje lärosäte bör för denna sida av den medicinska ve— tenskapen filmas en särskild representant, vilken kan överblicka hela det medicinska arbetsfältet, vara målsman för de delar av hygienen, som icke behandlas i samband med de kliniska ämnena, och därvid jäm— väl aktgiva på de socialmedicinska syn— punkterna.
Beredningen ansåg det dock ej nöd— vändigt att inrätta särskild professur i ämnet vid varje lärosäte. Lärostolen vid karolinska institutet borde ändras till en professur i allmän hygien med so— cialmedicin, medan undervisningen i Uppsala och Lund kunde skötas av spe- ciallärare med samma ämnesområde. Ämnena hygien, respektive allmän häl-
sovårdslära, skulle därvid utgå ur de professurer i Uppsala respektive Lund, av vilkas områden de dittills utgjort en del. Beredningens förslag föranledde ingen åtgärd i dessa stycken.
Vid ärendets remissbehandling fram— fördes flera alternativa förslag. Fakulte- ten i Lund framhöll med eftertryck, att en professur i hygien måste inrättas, och det framgick av fakultetens ytt- rande, att den tänkte sig en utvidgad kurs omfattande hygien, socialhygien och socialmedicin. Lärarkollegiet vid karolinska institutet däremot ansåg, att ämnet hygien även i framtiden framför allt borde omfatta allmän hygien och yttrade vidare:
Vid sidan av de uppräknade finnes emel— lertid ytterligare ett ämnesområde, som kan betecknas såsom medicinsk sociologi men som också kallats samhällsmedicin. Till detta område hör exempelvis organisa- tionen av vårt sjuk- och hälsovårdsväsen, omfattande sjukhus, sanatorier, hospital, dispensärer, barnavårds— och skyddsanstal- ter, sociala hjälpbyråer, försäkringsverk- samhet, befolknings- och sjukstatistik samt medicinsk författningskunskap.
LS gjorde i sitt första betänkande en grundlig utredning om undervisningen i hygien och socialmedicin. Deras för- slag innebar, att ämnet hygien skulle få ungefär samma omfattning och innehåll som dittills. Av de ca 65 undervisnings- timmarna borde ungefär 10 användas för undervisning i näringshygien och 5 för undervisning i yrkeshygien. Un- dervisningen i fältepidemiologi fann man lämpligast bibehålla inom hygien- undervisningen, då flertalet av de åt- gärder, som företas mot smittospridning med vatten, mjölk, olika födoämnen och orenlighet av skilda slag, utgjorde centrala delar av detta undervisnings— område.
Beträffande socialmedicinen under- strök LS, att ämnet måste vinna ett ökat beaktande i läkarutbildningen. Den so— cialmedicinska undervisningen på kli-
241
nikerna hade i allmänhet varken haft den omfattning eller genomförts med den konsekvens, som kunde anses erfor- derlig. Vid såväl den kliniska som den polikliniska undervisningen måste den sociala sidan av läkarnas verksamhet belysas och detta så, att i varje lämpligt fall den sociala aspekten på fallet ge- nomdiskuterades, och de därvid före- skrivna, erforderliga eller önskvärda åtgärderna genomginges.
I frågan hur detta nya läroämne skulle representeras vid lärosätena be- rörde LS först möjligheten att inrätta professurer i socialmedicin. En dylik lösning kunde emellertid LS icke för- orda, då ett sådant utbrytande av äm- nesområdet ur dess kliniska samman- hang ansågs medföra risken, att de so— cialmedicinska synpunkterna komme att alltför litet beaktas vid den kliniska undervisningen och att därigenom en konstlad uppdelning främjades mellan profylaktisk och terapeutisk medicin.
I fråga om undervisningen i social- medicin föreslog LS, att de studerande på ett tidigt stadium skulle få dels en orientering om samhällets sociala struk- tur, dels en överblick över samhällets socialmedicinska verksamhet och orga- nisation. För den skull borde en pro- pedeutisk kurs i socialmedicin om 20 föreläsningstimmar ges i samband med den propedeutiska undervisningen. I huvudsak borde därvid följande ämnen genomgås.
1. Sociologiska och demografiska förhål- landen i Sverige (vitalstatistik).
2. De socialmedicinska förhållandena i Sverige ur socialpolitisk synpunkt.
3. Huvudmännen för den medicinska och sociala organisationen.
4. Överblick över den förebyggande orga- nisationen.
5. Den sjukvårdande organisationen.
6. Hjälpverksamhet vid ekonomisk oför- måga, invaliditet eller hög ålder.
Den huvudsakliga undervisningen i socialmedicin borde enligt LS dock
242
meddelas kliniskt och polikliniskt i samband med de olika kliniska läro- ämnena. Förutom de sociala aspekterna på fallen borde därvid utredas även de rent medicinska grunderna för bedö- mandet av en patients förutsättningar att kunna erhålla samhällshjälp av ett eller annat slag. Dithörande författ- ningsbestämmelser borde genomgås, och de studerande även beredas till- fälle att under lärares ledning ifylla för social omvårdnad fastställda formulär till läkarintyg samt anmälningar av olika slag. Vid en sådan organisation kunde den kliniska undervisningen för- väntas erhålla den avsedda sociala in- riktningen, och de studerande finge den socialmedicinska undervisningen just vid det tillfälle, då den bäst kunde meddelas, nämligen vid deras studier på de skilda klinikerna.
Trots den sålunda föreslagna utökade kliniska utbildningen måste enligt LS dock vissa luckor uppkomma i den so- cialmedicinska undervisningen. Därför behövdes en praktisk avslutningskurs. Denna undervisning borde få en form, som i huvudsak överensstämde med den polikliniska undervisningen. I anslut— ning till ett givet fall borde de social- medicinska synpunkterna genomdisku- teras och lämpliga åtgärder anvisas. Därtill borde de studerande genom översikter i form av föredrag få en in- blick i de rent praktiska frågor, som stå i samband med bland annat fattigvård, barnavård, sjukförsäkring och nykter- hetsvård.
Avslutningskursen beräknades ta en tid av en månad med 20 dubbeltimmars praktiska övningar och sammanfattande föreläsningar under omkring 10 tim- mar. Lämpligast syntes det LS vara, att en erfaren tjänsteläkare ledde denna kurs.
Följande förslag till praktisk avslut- ningskurs i socialmedicin bifogades.
1. Läkarintyg för viss anställning eller rättighet. 9. Remisser av olika slag av vård. . Sjukdoms- och dödsorsaksnomenkla-
. Olika slag av kuratorsverksamhet. . Distriktsvård. '. Tuberkulosvård. . Epidemivård. . Sinnessjukvård. . Lex veneris. Vård av könssjuka. . Mödravård och mödrahjälp. . Spädbarnsvård samt barn— och ung- domsvård. 12. Olycksfallsförsäkring. 13. Sjukförsäkring. 14. Folkpensionering och invaliditet. 15. Pensionsstyrelsens invaliditetsföre- byggande verksamhet. 16. Arbetarskydd och yrkessjukdomar. 17. Alkoholistvård. 18. Fattigvård.
Översiktliga föreläsningar berörande fat— tigvård, barnavård, sjukförsäkring, nykter- hetsrörelsen, folktandvård, asocialas och brottslingars omhändertagande samt social och medicinsk statistik.
I fråga om lärare i hygien och social— medicin föreslog LS följande. Under- visningen i hygien borde vid alla tre lärosätena anförtros åt en lärare, som enbart företrädde detta ämne, och det syntes lämpligt att dessa speciallärar- befattningar kombinerades med tjänste- läkarbefattningar. För undervisningen i socialmedicin borde anlitas arvodesbe- talda lärare jämte särskilt tillkallade specialföreläsare inom olika ämnesom- råden.
Denna utbildning i hygien och social- medicin ansåg LS icke tillräcklig för tjänstcläkare. För den skull föreslogs i deras betänkande angående utbild- ningen efter medicine licentiatexamen kompletterande kurser för tjänsteläkare och ämbetsläkare. Sådana kurser gavs redan vid statens institut för folkhälsan och de sakkunniga föreslog, att kurserna skulle bibehållas i sin dåvarande orga- nisation. För att utbytet av kurserna skulle bli det avsedda borde tillträde lämnas endast den läkare, som varit verksam minst två år som tjänsteläkare.
Vid remissbehandlingen av LS första betänkande lämnades förslagen om hy- gienundervisningen i stort sett utan er- inran.
Förslaget om utökning av undervis— ningen i socialmedicin vann allmänt bifall. Fakulteterna i Uppsala och Lund samt lärarkollegiet vid karolinska in- stitutet avstyrkte dock den propedeu- tiska kursen i socialmedicin. Medicin— ska föreningen i Lund fann denna kurs alltför omfattande. Medicinalstyrelsen anförde, att det varit att föredra om LS föreslagit inrättandet av professurer i profylaktisk medicin vid landets tre medicinska högskolor. LS förslag syntes dock styrelsen kunna godtas som ett provisorium.
I sitt överarbetade förslag angående läkarutbildningen vidtog LS inga änd- ringar av de tidigare förslagen an- gående hygien och socialmedicin och vidhöll sålunda nödvändigheten av en propedeutisk kurs i socialmedicin.
Efter dessa noggranna tidigare utred- ningar upptogs ånyo frågan om före— trädare vid de medicinska lärosätena för ämnena hygien och socialmedicin av MHO. Man instämde i de tidigare utredningarnas huvudsynpunkt och an— förde, att anordnandet av en förbättrad representation för hygienen vid univer- siteten vore en angelägenhet av första ordningen. Likväl kunde MHO ej för- orda att professuren i ämnet omedel— bart inrättades, enär delade meningar rådde om ämnets avgränsning. Detta gällde särskilt gränsdragningen mot bakteriologien och epidemiologien men även mot näringshygienen och närings- fysiologien. En än viktigare olöst fråga vore, vilken ställning hygien och social- medicin skulle inta till varandra. MHO fann på dessa grunder hela frågan om organisationen av forskning och under- visning inom den förebyggande medi- cinens område så omfattande och kom—
plicerad, att den fordrade en grundlig utredning av en särskild kommitté, som hade speciell sakkunskap till sitt för- fogande. I avvaktan på en dylik utred— ning föreslog MHO därför, att under- visningen i hygien tills vidare skulle meddelas av arvodesavlönade special— lärare.
I enlighet med andra förslag av LS och MHO omändrades 1947 professuren i hygien och bakteriologi i Uppsala till professur i bakteriologi, och professu— ren i allmän patologi, bakteriologi och allmän hälsovård i Lund till professur i allmän patologi, varjämte en ny pro- fessur i bakteriologi inrättades i Lund. Ombildningen ledde till att ämnet hy- gien uteslöts ur professurerna, och detta ämne företräds sedan dess vid medi- cinska fakulteterna i Uppsala och Lund endast av speciallärare. Detsamma av- ses skola gälla vid den nyinrättade me- dicinska högskolan i Göteborg. Fakul-, teterna i Uppsala och Lund har vid åt- skilliga tillfällen förklarat, att detta tillstånd medför allvarliga olägenheter med hänsyn till både undervisning och forskning samt vid handläggning av re— missärenden inom ämnesområdet, och fakulteterna har i petita anhållit om inrättande av professurer i hygien. Så har emellertid ännu ej skett.
I direktiven för 1948 års läkarutbild- ningskommitté yttrade departements- chefen, att vid en översyn av läkarut- bildningen till behandling borde upptas den sedan länge aktuella frågan om hur man lämpligen borde ordna den akade- miska undervisningen och forskningen inom ämnet hygien med de därtill grän- sande socialmedicinska ämnesområ- dena. Tid efter annan hade olika förslag till lösning av denna fråga framkommit men utan att dittills ha lett till något resultat. En ytterligare utredning om hur de stora och sinsemellan samman- hängande ämnesområden, vilka brukade
sammanfattas under begreppet preven- tiv eller profylaktisk medicin, borde begränsas och representeras vid våra medicinska högskolor, borde nu komma till stånd, eventuellt med hjälp av en särskild delegation, i vilken speciell expertis på området kunde beredas plats.
Förhållandena i utlandet
I Danmark är hygienundervisningen förlagd till två terminer under studier- nas näst sista år och omfattar två före- läsningar i veckan under tre månader, i allt sålunda 48 föreläsningar. Social- medicin undervisas tillsammans med rättsmedicin under sista året och om- fattar 12 föreläsningar. Emellertid före— ligger nu ett förslag till ny studieplan. Hygienundervisningen förlägges enligt denna till sjätte och sjunde av det kli— niska studiets åtta terminer. Undervis- ningen är sålunda lagd så sent som möj- ligt, då åttonde terminen är beräknad som en examensläsningstermin. Enligt denna plan skall samundervisning ske med internmedicin och pediatrik jämte några andra specialiteter, varför tim- antalet för hygien och socialmedicin kommer att öka. Några siffror anges icke.
I Finland omfattar kursen i hygien tre månader med 4 föreläsningstimmar och 6 timmars praktiska övningar per vecka. Kursen ges under den sista terminen före medicine licentiatexamen. Under- visningen i socialmedicin fördelar sig på två kurser. Den första omfattar 10 föreläsningar och hålles under första terminen efter medicine kandidatexa- men. Den andra kompletterande kursen hålles under den femte terminen och omfattar 30 timmar fördelade på 20 föreläsningar och 10 timmar praktiska seminarieövningar.
I Norge har en ny studieplan införts med en professur i hygien och en i
socialmedicin. Det framhålles från norsk sida att så starkt infiltrerade som hygien och socialhiedicin år, måste det för dessa discipliners vidkommande bli en överenskommelse mellan de två pro- fessorerna om vad var och en av dem skall behandla. Undervisningen är pla— nerad på följande sätt. Hygien 2 timmar per vecka i epidemiologi un- der första inremedicinska terminen av andra avdelningen .............. 26 2 timmar per vecka under tredje av— delningen .
Tim.
Socialmedicin
2 timmar per vecka under den prope- deutiska kursen under andra avdel- ningen ........................... timmar pcr vecka till ”socialmedi— cinska kliniker” under sjunde och åttonde terminen i andra avdel- ningen ........................... timmar per vecka under tredje av- delningen .
Summa 172
Därtill kommer ca 15 timmar statistik (statistiska metoder) under första av- delningens första termin.
De ”socialmedicinska klinikerna” är kliniska demonstrationer, där man i mindre grad vill sysselsätta sig med patientens rent medicinska tillstånd. Huvudvikten lägges vid den sociala sidan av hans sjukdom, både i etiolo- giskt och terapeutiskt hänseende. Av- sikten med dessa ”kliniker” är att fram- hålla de socialmedicinska problemen för studenterna och dessutom betona det nära sammanhanget mellan social- medicinen och den vanliga kliniska me- dicinen.
Undervisningen i statistiska metoder ombesörjes av en särskild lärare, som
Biostatistics
Epidemiology ............................ Environmental Sanitation Public Health Administration .
Preventive Medicine (in relation to work of private practitioner)
icke sorterar under professorn i social- medicin. Undervisningen i befolknings- och medicinalstatistik faller däremot under socialmedicinen.
I Tyskland, Schweiz och Italien un- dervisas hygien huvudsakligen enligt det klassiska tyska schemat, omfattande fältepidemiologi inklusive dricksvatten, avlopp, renhållning, insekts— och rått— utrotning m. m., bostadshygien (med viss fysiologisk hygien), yrkeshygien, skolhygien och näringshygien. Social- medicinen har ägnats speciellt intresse I Tyskland, där en riklig socialmedi- cinsk litteratur sedan lång tid tillbaka utkommit och där professu'rer och do- centurer inrättats vid flera universitet. Ämnet kallas där i regel socialhygien.
I England finns vid ett flertal univer- sitet professurer i hygien. Därjämte finns ett antal professurer i socialmedi- cin, som även är förenade med under- visningsskyldighet i hygien. Dessa pro- fessurers benämning växlar, såsom ”so- cial medicine”, ”human ecology” och ”preventive and social medicine”. Pro- fessorerna har mycket olika utbildning, varför deras undervisning ofta förlägges till olika delar av ämnesområdet, me- dan biträdande lärare av olika slag ger resten av undervisningen.
I Förenta staterna sammanfattas hy- gien och socialmedicin i undervis- ningen vanligen under benämningen ”preventive medicine” eller ”public health”. Enligt en av professorn H. B. Leavell år 1946 redovisad undersökning av undervisningen i ämnesområdet vid de medicinska högskolorna ägnades föl- jande tid åt de olika delarna av ämnes- grupperna.
Timmar Variation Median 1—— 48 5,5 1-— 61 15 2— 48 8 1—— 20 6 2— 79 16
Timmar Variation Median
Economic and Sociologic Aspects of Disease and Health (espe-
cially Social and Environmental Case Studies) Medical Care Economics Industrial Health Field Work: Modified Clinical Clerkships .. Visits to Health Depts. Pasteurization Plant, etc. ..............
Det antal undervisningstimmar, som anslagits till hygien och socialmedicin, utgjorde vid 79 medicinska högskolor: 25 undervisningstimmar 2 högskolor 50 7 79 75 13 100 15 125 13 150 14 175 13 200 2
Expertdelegationen för hygien och socialmedicin
Efter framställning av kommittén till- kallade dåvarande chefen för ecklesia- stikdepartementet, statsrådet J. Weijne, i april 1949 en särskild expertdelega- tion, som skulle biträda kommittén vid utredningen av frågor rörande den aka- demiska undervisningen och forsk- ningen i hygien och socialmedicin. (Rörande expertdelegationens samman- sättning hänvisas till s. 6)
Delegationen har för kommittén redo- visat resultatet av sitt arbete i ett utför- ligt yttrande med förslag rörande un— dervisningen i hygien och socialmedi- cin före medicine licentiatexamen. Detta yttrande innehåller i huvudsak följande.
I den tidigare diskussionen har ofta framförts bestämda krav på definitio- ner av och gränsdragningar mellan äm- nena hygien och socialmedicin. Liksom det annorstädes inom medicinen är svårt att dra upp definitiva gränser mellan olika discipliner, är det även svårt att exakt ange gränser mellan hy- gien och socialmedicin. I praktiken vållar det emellertid ingen större svå- righet att ange vad som hör till det ena
'"1— 32 6
1— 24 (i 1— 36 7 2—132 24 4— 52 12 eller andra ämnet, även om definitio- nerna är besvärliga att formulera.
Hygien kan lämpligen karakteriseras som vetenskapen om de yttre faktorer i människans av natur och kultur be- tingade omgivning, vilka inverkar på det allmänna hälsotillståndet, och om de preventiva och konstruktiva åtgär— der, som kan vidtas för att förbättra denna omgivning.
Man kan urskilja ett flertal arbetsfält inom hygienen, bland vilka nedanståen— de må nämnas.
Personlig eller enskild hygien ger den enskilda människan hälsoregler i fråga om livsföring, kläder, näring.
Fältepidemiologi och karantänsväsende sysslar med de smittsamma sjukdomarnas förebyggande och bekämpande.
Teknisk hygien arbetar med dricksvatten, avlopp och renhållning, lufthygien, buller, strålskydd m.m.
Bostads—, skol- och yrkeshygien avhand— lar bl.a. dessa miljöers inflytande på häl- san.
Livsmedelshygien syftar till att för— hindra sjukdom och förgiftning genom livs- medel; näringshygien vill genom att re- kommendera lämplig mängd av lämpligt sammansatt föda bättra hälsan.
Administrativ hygien behandlar den or— ganisation, som reglerar det hygieniska verksamhetsfältet och de lagar och författ- ningar, som berör det (hälsovårdsnämn— dens arbete, epidemivården, livsmedelshy— gienen, veterinärmedicinen).
Socialmedicin innefattar de faktorer hos människorna i deras samlevnad i olika sociala grupper, ävensom de fak- torer i samhällets struktur, vilka har inflytande på det allmänna hälsotill- ståndet. Alla strävanden att genom änd- ring av dessa faktorer förbättra indivi- dens och gruppens hälsotillstånd räknas sålunda hit.
Man kan urskilja ett flertal stora ar—
betsfält även inom socialmedicinen, bland vilka följande kan nämnas.
Sjukdomssociologi sysslar med samhälls— strukturcns inverkan på individens hälso- tillstånd och sambandet mellan sociala för- hållanden och sjukdomsförekomst.
Hit hör ock levnadsförhållandena för olika samhällsgrupper, arbetslivets mental- hygien och särskilt de faktorer av olika slag, som hindrar människorna att följa elementära hälsoregler (i enlighet med den personliga hygienens krav) samt föränd- ringarna i den sociala utvecklingen.
Socialutvecklingens patologi behandlar störningar i den normala sociala utveck- lingen på grund av olika miljöinflytanden och skilda individuella faktorer, Särskilt bör orsakssammanhangen och sambandet mellan dessa sociala störningsfenomen och samhällsförhållandena respektive indivi— dens struktur belysas.
Allmän social omvårdnad omfattar före- byggande mödra— och barnavård samt andra familjesociala åtgärder, bostadspoli- tik, skolhälsovård, folktandvård.
Barnavård och ungdomsskydd. Alkoholis- men från socialmedicinsk synpunkt. Nyk- terhetsvård. Fattigvård. Vård av socialt missanpassade.
Organisationen av de sociala organ, som handhar den sociala och socialmedicinska omvårdnaden, t.ex. fattigvårdsstyrelser, nykterhetsnämnder, barnavårdsnämnder, hälsovårdsnämnder m. fl.
Hälsokontrollen utgör en huvuddel av den förebyggande medicinska omvårdnaden och omfattar tekniken i förebyggande mödra- och barnavård samt skolbarnsvård, hälsoundersökningar av olika grupper av vuxna, särskilt tidig diagnos av folksjuk- domarna tuberkulos, reumatiska sjukdo- mar, könssjukdomar, cancer, cirkulations— organens sjukdomar och yrkessjukdomar. Hit hör metodiken, den statistiska bearbet— ningen och organisationen av hälsounder- sökningarna.
Sjukvård, sluten och öppen, konvalescent- vård, rehabilitation. Sjukvårdens organisa— tion.
Socialförsäkringar omfattar folkpensio— nering, sjukförsäkring, barnbidrag, moder- skapsförsäkring.
Arbetarskyddet innefattar arbetsvård, olycksfallsförsäkring, arbetarskyddslagstift— ning, semesterlag m.m.
Befolkningspolitik, bostadspolitik m.m. Vissa allmänna delar av ärftlighetsmedici— nen. Förebyggande åtgärder, såsom arvs- hygien med sterilisering, abort, kastrering.
Delar av både hygien och socialme— dicin har ofta sammanförts under be-
nämningen preventiv eller profylaktisk medicin, och vid vissa utländska läro- säten representeras rent av hela ämnes— området under detta sammanfattande namn. Hälsokontrollen utgör en huvud- del av den preventiva eller förebyggan- de medicinen, och den kan i framtiden komma att utformas som ett självstän— digt ämne. Ärftlighetsmedicinen med dess talrika socialmedicinska anknyt- ningar är ett annat tämligen självstän- digt ämnesområde, vars socialmedi- cinska delar skulle kunna företrädas av en kommande professor i ämnet, ehuru hans huvuduppgifter givetvis måste falla inom andra områden av medici- nen. Erinras må också om att social- medicinen stundom uppdelats i en rad underdiscipliner, innefattande de so- ciala aspekterna av olika kliniska äm- nen, såsom socialpsykiatri, socialpedia- trik, socialobstetrik etc. Det är icke osannolikt, att en eller flera av dessa socialmedicinens delar inom de när- maste åren kunde göra anspråk på sär— skilda professurer.
I undervisningsplanen måste den förebyggande hälsovårdens idé klarläg- gas redan tidigt, och därför bör både hygien och socialmedicin representeras i de propedeutiska kurserna. De här— under förvärvade kunskaperna i pre— ventivt medicinskt tänkande bör sedan hållas levande under de kliniska under- visningsåren genom föreläsningar, semi- narier, samundervisning med kliniska professorer samt studiet av och under- visning om enskilda fall. För båda ämnena är det vidare nödvändigt med en avslutningskurs, som ger en översikt över respektive ämnesområden.
I hygien bör inledningskursen på propedeutstadiet belysa de preventiva tankegångarna och illustreras med praktiska demonstrationer, varvid an— knytningen till studenternas egen hälso- vård är önskvärd. Inledningskursen
skall beröra hygienens arbetsuppgifter, moderna preventiva frågeställningar och hälsokontrollens metodik samt ta en tid av 6 timmar.
Huvudkursen i hygien bör bli kortare än nu, delvis genom överföring av hu— vudparten av den allmänna epidemiolo- gien till kursen i epidemiska sjukdomar. Kursen, som bör omfatta delar av fält- epidemiologien och ekologien i över- siktlig framställning, klimathygien, bo- stadshygien, skolans inflytande på häl— sotillståndet, yrkeshygien, näringshy- gien och vissa delar av hälso- och sjuk— vårdens organisation, fordrar omkring 40 timmars föreläsningar jämte anslu- tande lämpliga demonstrationer. Kur- sen bör ges av professorn i hygien med biträde av vissa specialister.
I socialmedicin bör inledningskursen på propedeutstadiet syfta till att ge den studerande en riktig syn på hälsoarbe- tet och särskilt miljöproblemen. Den bör beröra de allmänna dragen av sam- hällets organisation, socialmedicinens arbetsuppgifter, socialmedicinsk meto- dik med socialmedicinska utredningar och socialmedicinsk anamnesupptag- ning etc. samt praktiska demonstratio- ner. Kursen bör kunna fullföljas på 12 timmar inklusive praktiska demonstra- tioner.
En huvudsaklig del av den socialme- dicinska undervisningen bör ges genom praktiska demonstrationer (inom t.ex. socialvården), samundervisning och deltagande i praktiskt kuratorsarbete i anslutning till enskilda fall på olika kliniker. I denna del av undervisningen bör socialmedicinaren liksom hygieni- kern samarbeta med de kliniska lärar- na. Viktigt är att undervisningen på klinikerna i stor utsträckning ordnas som ”case-studies” med hjälp av under- läkare, sociala kuratorer m. fl. Vid varje sådant fall bör den studerande få till- fälle att ta upp en fullständig social—
medicinsk anamnes med obligatoriskt hembesök och studier av hela familjen.
Undervisningen i socialmedicin bör avslutas med en Slutkurs. Kursen bör behandla befolkningens sammansätt- ning, vitalstatistiken och orsakerna till sjukdom och död, sambandet mellan sociala förhållanden och sjuklighet och dödlighet i olika sjukdomar, individer- nas utveckling som samhällsvarelser, arbetsvård och yrkeshygien, olika for- mer av social missanpassning, ärftlig- hetsproblem, socialvård och vård av asociala, konvalescentvård, försäkrings- medicin, kuratorsverksamhet m.m. Vid undervisningen i socialmedicin bör pro- fessorn i ämnet få biträde av specia- lister. Kuratorer bör medverka direkt i undervisningen med översikter och demonstrationer. Kursen bör omfatta ca 60 timmar inklusive demonstrationer och bör löpa över minst två terminer. Lämpligt kompendium och översiktliga framställningar i anslutning till kursen bör utges.
Undervisningen i hygien och social- medicin för tjänsteläkare bör omorga- niseras. Den nuvarande frivilliga tjän- steläkarkursen är alltför kort och sum— marisk. Vid den gemensamma undervis- ningen före medicine licentiatexamen skall man helt kunna inrikta sig på de allmänna frågor och kunskaper, som är gemensamma för blivande allmänläkare, specialläkare och tjänsteläkare. Delega- tionens undervisningsplan förutsätter sålunda, att obligatoriska fortsättnings— kurser i hygien och socialmedicin an- ordnas för tjänste- och ämbetsläkare.
I fråga om lärarna föreslås, att varje medicinsk fakultet och högskola får en professor i hygien och en i socialmedi- cin. Den förre bör ha speciell kompe- tens på något eller några av följande områden: fältepidemiologi, livsmedels- hygien, teknisk hygien, tillämpad fysio— logi, bostads—, skol- eller yrkeshygien.
Han bör ha meriterat sig vetenskapligt inom någon eller några av dessa grenar; därtill hör han ha en viss erfarenhet och kunskap även inom de områden där han icke speciellt meriterat sig, och slutligen hör han genom sin tjänstgö- ring ha förvärvat någon erfarenhet i praktiskt hälsovårdsarbete (t. ex. genom tjänstgöring som förste provinsiallä- kare, provinsialläkare eller stadsläkare).
Professorn i socialmedicin bör ha såväl vetenskaplig meritering som prak- tisk erfarenhet inom någon av följande grenar: sociologi, arbetsvård, annan socialvård eller andra grenar av social- medicinen. Inom ytterligare några om— råden bör han besitta viss kunskap och erfarenhet. Därtill hör han ha en viss klinisk meritering, helst inom pediatrik och intern medicin. Behovet av skilda professurer i hygien och socialmedicin grundar sig enligt delegationen icke enbart på hänsyn till undervisningen utan också på det förhållandet, att en och samma person omöjligt kan till- godose kraven på att leda den synner- ligen viktiga vetenskapliga forskningen inom så olika områden, som förutsätter helt olika utbildning.
Hela undervisningsområdet kan emel— lertid icke anses bli täckt av dessa två professorer. Lämpliga lärarkrafter skall adjungeras, varvid särskilt behov kan tänkas uppstå, t. ex. i fråga om det prak- tiska hälsovårdsarbetets ledning, ärft- lighetsmedicinen, sjukkasselagstiftning och intygsskrivning m. m. Studenternas hälsovård bör skötas av en särskild per- sonalläkare, som kan biträda professorn i hygien med den inledande kursen i preventiv medicin.
Nya självständiga ämnen med egna professurer bör med det snaraste ut- brytas ur hygienen och socialmedici— nen. Det gäller först och främst medi- cinsk hälsokontroll (preventiv medicin) och ärftlighetsmedicin men även social-
psykiatri, som omfattar en viktig del av socialmedicinen. Dessa professurer bör kompletteras med forskningspro- fessurer i andra delar av hygienen och socialmedicinen,t. ex.tillämpad närings- lära, yrkeshygien, skolhygien, barnpsy- kiatri, socialpediatrik m.m. För när- varande förekommer föga forskning inom ämnet socialmedicin. Genom att tillskapa professurer att speciminera för, sporrar man till forskning inom området. Forskningsprofessurerna har vidare betydelse för undervisningen vid fortsättningskurser för allmänläkare och för vidareutbildningen av tjänste— läkare.
Delegationens förslag skulle medföra inrättandet av sex nya professurer, enär det redan tidigare finns en professur i allmän hälsovårdslära vid karolinska institutet och en professur i statsmedi- cin, i vilket ämne undervisningen till en del kommer att övertagas av pro- fessorn i socialmedicin, till en del också av professorn i hygien. Varje institution bör förses med ett tillräckligt antal la- boratorer och amanuenser, varjämte kuratorer med särskild lämplighet för undervisning bör anställas vid varje medicinsk läroanstalt.
Kommittén Allmänt
Det ligger i sakens natur att man för att kunna hindra uppkomsten av sjuk- domar måste veta, vad som orsakar dem. Det är först under det senaste århundradet som den vetenskapliga sjukdomsläran nått en sådan utveck- ling, att förutsättningar skapats för en förebyggande medicinsk verksamhet av verklig betydelse. Samtidigt har också kraven på en målmedveten före- byggande hälsovård skärpts i högsta grad genom naturvetenskapens, tekni- kens och industrialismens oavlåtliga omskapande av civilisationen och sam-
hällsformerna till en alltmer komplice- rad struktur. På det socialpolitiska fäl- tet har det visat sig nödvändigt att balansera denna utveckling med allt- jämt nya former av sjukvård, hälsovård och socialvård. Om det således vore oriktigt att säga, att den förebyggande medicinska verksamheten och förståel- sen för sociala miljöinflytandens medi- cinska betydelse är något, som skiljer den moderne läkaren från hans före- gångare, så är det dock obestridligt, att det först är under de senaste decen- nierna, som den förebyggande medi- cinen i alla dess aspekter, från de rent tekniska till de rent sociala, nått en sådan omfattning och utvecklat så spe- ciella metoder, att den slutligt brutit sig ut ur ramen för de övriga medicin- ska disciplinerna.
Betydelsen av en bred tillämpning av de hygieniska och socialmedicinska ve- tenskapernas kunskapsstoff är uppenbar och bestrids av ingen. Man torde utan överdrift kunna påstå, att civilisationen i dess moderna form över huvud för sitt fortbestånd kräver en ständig och intensiv medicinsk kamp mot sjukdo- marna och främst mot de epidemiska farsoterna. Individen vill ha reda på hur hans föda, kläder, bostad och all- männa livsföring skall vara beskaffad för att tillförsäkra honom en så hög arbetsförmåga och så goda livsbetingel- ser som möjligt. Samhället är vitalt in- tresserat av att ha så många arbetsföra medborgare som möjligt, och här spelar de förebyggande åtgärderna en stor roll. När samhället planerar socialvårdande åtgärder av olika slag för att hjälpa och skydda olika grupper av medborgare, så är det endast den socialmedicinska kontrollen och forskningen över åtgär- dernas verkningar, som kan tala om, ifall de fyllt sitt syfte och hur de ytter- ligare skall intensifieras och utvecklas. Många av dessa skiftande intressen och
behov kan tillgodoses endast med hjälp av forskningsresultat inom den tilläm- pade medicinen i form av hygien och socialmedicin.
Tidigare utredningar om undervis- ningen och forskningen inom det hy- gieniska och socialmedicinska ämnes- området har samtliga understrukit vik- ten av att dessa vetenskaper blir repre- senterade vid landets medicinska läro- säten. Kommittén delar helt denna uppfattning och finner, att många vä- gande skäl härför redan anförts i dis- kussionerna i fråga. Trots dessa positiva uttalanden och trots utformade förslag har emellertid den såsom angelägen och nödvändig karakteriserade undervis- nings- och forskningsorganisationen icke kommit till stånd. Till stor del torde detta ha sin grund i en allmän osäkerhet om den närmare omfatt- ningen av dessa stora och ofta svårav- gränsade ämnesområden och till följd därav även i en oklarhet om fördel- ningen av arbetsuppgifter mellan före- trädarna för dem.
Det har sålunda i den tidigare diskus— sionen om undervisningen i ämnena hygien och socialmedicin upprepade gånger med skärpa efterlysts definitio- ner av dessa ämnen, och det har an- setts nödvändigt med en gränsdragning, såväl mellan de båda ämnena som mel- lan dem och andra såväl medicinska som utommedicinska discipliner. Det är emellertid enligt kommitténs mening en orimlighet att begära en definitiv och i varje enskildhet genomförd gränsdrag- ning mellan dessa ämnen. Det är icke bara i fråga om hygien och socialmedi- cin som ett sådant förfarande stöter på stora svårigheter. I fråga om andra me- dicinska discipliner begär man icke att exakta gränser skall dras upp, exempel- vis mellan internmedicin, epidemiologi och tuberkuloslära eller mellan kirurgi och ortopedi, men de erkänns trots
detta som självständiga discipliner. Man rör sig här med praktiska problem, som endast är svåra när det gäller detaljer, och som i praktiken löser sig själva.
Liksom det således annorstädes inom medicinen kan vara svårt att dra upp definitiva gränser mellan olika discipli- ner, är det också svårt att exakt ange gränser mellan hygien och socialmedi- cin. Att dra upp vissa grundlinjer torde dock vara tillräckligt. Såsom expert- delegationens utredning visat vållar det i praktiken ingen större svårighet att ange vad som hör till det ena eller det andra ämnet, även om definitionerna kan vara besvärliga att formulera. De- legationens definitioner och uppräk- ningar av hygienens och socialmedici- nens uppgifter och arbetsfält torde ge anvisningar för en ur praktisk synpunkt fullt tillräcklig gränsdragning mellan de båda ämnena. Sammanställningen visar också, att det finns betydelsefulla och omfattande uppgifter för både un- dervisning och forskning inom bägge ämnesområdena. Den närmare anord- ningen av undervisningen på olika sta- dier av läkarutbildningen anges i föl- jande avsnitt.
I diskussionerna om det rätta sättet att vetenskapligt representera det so- cialmedicinska arbetsområdet har tidi- gare framskymtat den möjligheten, att man snarare än att göra en allmänt socialmedicinsk professur borde göra professurer i socialpsykiatri, social- pediatrik osv. Expertdelegationen har betraktat sådana uppdelningar snarast som underavdelningar inom det större ämnet socialmedicin och anfört, att det torde få bli den framtida utvecklingen som anger i vad mån sådana professu- rer bör inrättas. Kommittén delar denna uppfattning. Trots att åtskilliga forskare i olika sammanhang bearbetat social- medicinska problem, kommer socialme- dicinen dock nu att väsentligen framstå
som en ny medicinsk disciplin i vårt land. Det torde i ett sådant läge vara lämpligast ur alla synpunkter att låta en central socialmedicinsk lärostol bilda kärnan i en utbildnings- och forskningsorganisation, inom vilken olika arbetslinjer och nya forsknings- riktningar får växa fram på ett natur- ligt och organiskt sätt. De personella förutsättningarna och det kliniska be- hovet kommer i en framtid att klart ut- visa, hur utvecklingen inom socialmedi- cinens stora fält bör gestalta sig.
Kommittén har diskuterat olika namn- förslag för de två huvudområdena inom den förebyggande medicinen, om man så vill kalla hela denna form av medi- cinsk verksamhet. I utländsk litteratur stöter man ofta på denna benämning i formen preventiv eller profylaktisk me- dicin, men den tjänar då i allmänhet som en överordnad term, inom vilken kan inrymmas det mesta som ovan skilts ut i hygien respektive socialmedicin. Detsamma gäller den engelska beteck- ningen ”public health”, som särskilt i Förenta staterna blivit namnet på ett ämne och en lärostol, som med huvud- vikten närmast på vad som ovan kallats socialmedicin fått svara för hela ämnes- området. Det följer av det sagda, att de nu diskuterade termerna är för all- männa och för omfattande för att passa som benämningar på delar av det stora ämnesområdet.
Som framgår av redogörelsen för äm- nenas historia i vårt land, är det här egentligen hygienen som haft del i pro- fessurer eller egna professurer. Benäm- ningen har dock därvid i samtliga fall varit ”allmän hälsovårdslära”, vilket namn fortfarande kvarstår för professu- ren vid karolinska institutet. Kommittén har övervägt huruvida denna term, eventuellt i formen ”allmän hälsolära”, vore att föredra framför hygien, vilken beteckning för många har en alltför
stark klang av begreppet teknisk hygien. Ordet hygien återfinns emellertid i ett flertal av de vedertagna namnen på de- lar av ämnesområdet, såsom teknisk hy- gien, bostadshygien, näringshygien, etc. samt är dessutom en internationellt använd och välkänd term i ungefär den mening, som den redan ovan brukats i. Kommittén har därför ansett det rikti- gast att låta namnet hygien beteckna den del av den förebyggande medicinen, som med detta namn definierats och exemplifierats av expertdelegationcn. För den mera kliniskt inriktade delen av den förebyggande medicinen med dess starka anknytning till socialvård och andra socialpolitiska verksamhets- former framstår termen socialmedicin som den lämpligaste. Beteckningen har internationell hävd och används sär- skilt i England för lärostolar och forsk— ningsinstitut med ungefär de arbetsom- råden, som definierats och exemplifie- rats för termen i fråga av expertdelega- tionen.
Kommittén finner sålunda, att den förebyggande medicinens stora arbets- område ur undervisnings— och forsk- ningssynpunkt lämpligen kan delas mellan två discipliner, hygien och so- cialmedicin. Kommittén anser vidare, liksom expertdelegationen, att vardera disciplinen bör företrädas av en pro- fessur vid varje lärosäte. LS föreslog ur undervisningssynpunkt i huvudsak samma ämnesfördelning mellan hygien och socialmedicin som den nu av ex- pertdelegationen och kommittén fram- förda. Man föreslog emellertid icke in- rättandet av professurer i någotdera ämnet utöver den professur i allmän hälsovårdslära, som redan fanns vid karolinska institutet, utan ansåg att undervisningen kunde skötas av arvo- desbetalda lärare. Mot inrättandet av en professur i socialmedicin anfördes särskilt, att detta skulle leda till att äm-
net utbröts ur sitt rätta, kliniska sam- manhang.
Enligt kommitténs mening rör under- visningen i såväl hygien som socialme- dicin så viktiga och omfattande områ- den av medicinen, att undervisnings- bördan i bägge fallen fullt ut kommer att motsvara vad som kan krävas av en professor. I fråga om undervisningen i socialmedicin är kommittén helt ense med LS om att viktiga delar av social- medicinen alltid måste meddelas i nära samband med den kliniska undervis— ningen. Kommittén kan emellertid icke finna, att inrättandet av en särskild professur i socialmedicin behöver leda till att socialmedicinen lösgöres från sina kliniska sammanhang. Tvärtom föreslår kommittén, att en central del av den socialmedicinska undervis- ningen, nämligen den fortlöpande un— dervisningen under de olika kliniska kurserna, skall ges av professorn i so— cialmedicin i nära samarbete med de kliniska lärarna och under deras kur- ser. Professorn i socialmedicin kommer på detta sätt att stimulera de kliniska lärarna till nya initiativ och han kom- mer att ständigt föra fram socialmedi- cinska synpunkter på sjukvården.
Det kan ju icke heller rimligtvis på- stås, att förekomsten av särskild lärare i socialmedicin skulle befria de kliniska lärarna från skyldigheten att anlägga socialmedicinska synpunkter i. sin un- dervisning. Om en förbättrad undervis- ning i socialmedicin skall åstadkommas måste tvärtom de olika kliniska lärarna mer än nu beakta miljöförhållanden m. m. och verkligen i sin undervisning och sitt terapeutiska handlande i de konkreta fallen visa de studerande be— tydelsen härav. Socialmedicin är på sätt och vis ett betraktelsesätt inom medi— cinen, och denna sida av ämnet gör det till ett typiskt samarbetsämne. Social-- medicin är emellertid också samman—
fattningen av en mängd fakta om mil- jöns betydelse för sjukdomarnas upp- komst och utveckling och om samhälle- liga anordningar inom hälsovård, sjuk- vård och socialvård och deras betydelse för sjukdomarnas förebyggande och bo- tande, och denna sida av ämnet gör det till ett viktigt, fristående undervisnings- ämne.
Det är emellertid icke endast under- visningens intressen, som blivit bestäm- mande för kommitténs åsikt att hygien och socialmedicin bör företrädas av skilda professurer, utan även hänsynen till den medicinska forskningens behov. Medicinen är i utpräglad grad en till- lämpad vetenskap, och när medicinen nu definitivt kommit in på den före- byggande verksamhetens linje, är den inte längre individens sak utan sam- hällets. Man kan inte begära att den enskilda, friska människan självmant skall påyrka förebyggande åtgärder på lång sikt, såsom vaccinering mot epide- mier, som kan inträffa i en mer eller mindre avlägsen framtid eller hälso- kontroll — exempelvis förebyggande mödra- och barnavård — mot sjukdo- mar, som ännu inte gett symtom.
När de olika teoretiska eller kliniska medicinska disciplinerna frambringar forskningsresultat, som gör sådana och liknande åtgärder möjliga och frukt- bara, är det samhällets sak att se till att det finns forskare och institutioner, som kan samla och bearbeta dessa resultat, så att de blir praktiskt användbara, och att det finns läkare som kan föra ut de nya metoderna och åtgärderna i samhället. Erfarenheten visar, att medicinska fors- kare även utan speciella institutioner visar stort intresse för denna synpunkt och att sådan bearbetning av medici- nens resultat sker i viss utsträckning. Med den stigande specialiseringen och intensifieringen av forskningsarbetet blir detta dock allt svårare för forskar-
na, som själva har andra och i deras ögon angelägnare mål för sin forskning. En intensiv och på bred front skeende tillämpning av'medicinens resultat i förebyggande verksamhet kommer där- för i praktiken icke till stånd utan särskilda forskare och institutioner, som just har denna uppgift. Ett fullföl- jande av samhällets ansträngningar på hälsovårdens, sjukvårdens och social— vårdens områden blir därför i högsta grad försvårat utan tillgång till den expertis, som samlas vid hygieniska och socialmedicinska institutioner. Sådana institutioner och lärare utgör också förutsättningen för utbildningen av de specialister, som skall bemanna den förebyggande medicinska verksamhe- tens olika organisationer ute i sam- hället.
Enligt kommitténs mening är det ur forskningssynpunkt icke tillräckligt med en företrädare för hela den före- byggande medicinen. Som framgår av expertdelegationens utredning är det vitt skilda och vidsträckta områden, som skall bearbetas, och även med en tudelning i enlighet med delegationens förslag torde de bägge professurerna få kompletteras med specialister vid in- stitutionerna för att undervisningen och forskningen allsidigt skall kunna till- godoses.
Genom delningen i hygien och social- medicin samlas dock den förebyggande verksamheten på ett naturligt sätt i två kärnområden. Inom hygienen faller ett antal forskningsfält med stark anknyt- ning till olika teoretiska discipliner, så- som bakteriologi, fysiologi och kemi. Socialmedicinen däremot får en fast klinisk förankring med tyngdpunkten i både undervisning och forskning lagd på tillämpningen av kliniska forsk- ningsresultat i sociala sammanhang och på betydelsen av arv, miljö och sociala förhållanden för hälsa och sjukdom i
olika samhällsgrupper. Genom denna uppdelning får man garantier för en sakkunnig och fullgod undervisning i den förebyggande medicinens alla delar på olika stadier av läkarutbildningen. Samtidigt skapas centra för forsk- ningen, där en aktiv institutionsledare kan stimulera och stödja forskningspro- jekt även utom sitt speciella fält och således tjäna som en katalysator och en kristallisationspunkt för initiativ och arbete inom vida områden av den före- byggande medicinen. En hygienisk och socialmedicinsk forskning och under- visning kan bringas till blomstring en- dast om den till sitt stöd får väl ledda och utrustade institutioner vid de me- dicinska lärosätena.
Undervisningsplan
Om den blivande läkaren skall kunna bibringas en varaktig förståelse för och goda kunskaper i hygien och social- medicin, måste den allmänna hälso- vårdslärans tankegångar framläggas för honom så tidigt som möjligt. Redan i den prekliniska undervisningen kan vissa sådana förhållanden beröras. Sär- skilt vid undervisningen i anatomi, fy- siologi och kemi, där organismens nor- mala struktur och funktioner skildras, skall den studerandes intresse riktas på de faktorer, som gynnar och bevarar hälsan, på miljöns inflytande och på vikten av att hindra sjukdom. Inom rö- relseläran kan muskelarbetets hygien, kroppsställningen och trötthetsfenome- nen skildras. Näringsläran ger många hygieniska anknytningar och skildringen av kroppens tillväxt likaså. Undervis- ningen i allmän psykologi bör särskilt understryka själshälsans kännetecken och mentalhygienens principer. Sådana exempel kan mångfaldigas, och tillvara- tagandet av dessa tillfällen att redan innan den studerande nalkats sjukdoms- läran göra honom medveten om det
förebyggande hälsoarbetets betydelse och möjligheter får icke försummas.
Sedan den studerande under det pro- pedeutiska året genom patologi och bakteriologi definitivt kommit in på kroppens sjukliga processer och deras orsaker, måste han lära in hygienens och socialmedicinens elementa samti- digt som han inleder sina kliniska stu- dier. Vid den propedeutiska undervis- ningen bör stor uppmärksamhet ägnas den förebyggande medicinens tanke- gångar. Den betydelse arvsanlag och miljöfaktorer av social och allmänhy- gienisk art har för sjukdomars upp- komst och utveckling bör inskärpas. Inom socialmedicinen bör den stude- rande få kunskaper om samhällets och befolkningens struktur samt hälso- och sjukvårdens socialmedicinska uppgifter och möjligheter. Demonstrationer bör göra den propedeutiska kursen i social— medicin så levande som möjligt. Den inledande undervisningens betydelse är, att den redan från den studerandes första kliniska erfarenheter kommer honom att sammankoppla studiet av sjukdomarna med tankegångar om före- byggande åtgärder av hygienisk och socialmedicinsk natur.
Under de kliniska studierna i olika ämnen måste de tidigare förvärvade kunskaperna hållas levande och utbyg- gas. Genom samverkan främst mellan lärarna i socialmedicin och i de kli- niska ämnena bör de medicinskt före- byggande och socialmedicinska aspek- terna beaktas vid föreläsningar, semi- narier, samundervisning och i kliniska konferenser. I samarbete med de sociala kuratorerna bör den studerande prak- tiskt få lära sig att ta upp en social- medicinsk anamnes och vid hembesök hos lämpliga patienter undersöka den sociala bakgrunden till fallet. Praktiska demonstrationer bör också anordnas.
Både i hygien och socialmedicin är
det nödvändigt med en avslutningskurs, som ger en översikt över respektive ämnesområden. Dessa kurser skall emellertid ej vara enbart teoretiska, utan ett betydande antal praktiska de- monstrationer bör förekomma. De av- slutande förhören ger lärarna tillfälle kontrollera, att den studerande tillägnat sig den tidigare undervisningen på olika stadier och att han även har en betryggande kännedom om de lagar och förordningar, som reglerar hälsovård, sjukvård och socialvård.
Behovet av särskild undervisning för tjänsteläkare
Det finns en gränsdragning, som är av den allra största betydelse, om över huvud taget undervisningen i hygien och socialmedicin före licentiatexamen skall få en rimlig omfattning och bli någorlunda lättsmält, fattbar och lämp- lig för envar blivande Iäkare. Den gränsen måste dras mellan undervis- ningen för allmänläkare och för tjänste- läkare. Man måste härvid göra klart för sig vad en läkare i allmänhet behöver av hygien och av socialmedicin och vad en tjänsteläkare behöver. Det mått av kunskap, som man bör fordra till licen- tiatexamen av den första kategorien, kan i själva verket göras ganska be- gränsat vad hygienen beträffar, medan socialmedicinen kräver mera.
Däremot behöver tjänsteläkarna myc- ket stora kunskaper såväl inom hygien som inom socialmedicin. Tjänsteläka- ren är nämligen inom sitt distrikt oftast den ende sakkunnige inom hygien och socialmedicin, och han får sig mången gång förelagt att ge acceptabla lösningar på hygieniska och socialmedicinska problem, som fordrar högst avsevärda kunskaper inom exempelvis teknisk hy- gien, bostadshygien, vitalstatistik osv. I det dagliga arbetet och i samarbetet med t. ex. fattigvårdsstyrelse, barna-
vårdsnämnder och nykterhetsnämnder ställes hans kunskap i socialmedicin på prov. Han blir vidare i stor utsträck- ning föredragande inom hälsovårds- nämnderna. Tjänsteläkaren har där att ta initiativ, att föredra ärenden, att föreslå åtgärder och även att följa ären- denas gång via länsstyrelser, regerings- rätt, allmän åklagare och domstol. Ett icke obetydligt mått av administrativt och tekniskt hygieniskt kunnande är en förutsättning för att tjänsteläkaren skall kunna gå i land med dessa uppgifter.
Om någon obligatorisk efterutbild- ning i hygien och socialmedicin icke finns för tjänsteläkare, måste man vid planeringen av läkarutbildningen utgå ifrån att ett stort antal av de blivande tjänsteläkarna går ut i sitt arbete med endast den utbildning, som kursen i hygien till licentiatexamen ger dem. Kursen måste för den skull få det dubbla syftet att dels ge en allmän över- sikt över hygienen, som kan vara pas- sande för läkare i allmänhet, dels bi- bringa vissa specialkunskaper, som är nödvändiga för tjänsteläkare. Samma krav kommer att ställas på undervis- ningen i socialmedicin.
Att fullfölja dessa olika uppgifter un- der en två månaders kurs är icke möj- ligt. Om man försöker att göra kursen grundlig i enlighet med ovanstående fordringar, blir den synnerligen kom- primerad, fylld av allehanda detaljer och för den skull onjutbar för alla de läkare, som icke har för avsikt att ägna sig åt tjänsteläkarverksamhet. Kursen måste därför under sådana omständig- heter bli en kompromiss och något av en halvmesyr.
Det torde därför bli nödvändigt att i Sverige liksom i många andra länder skilja ut tjänsteläkarutbildningen från den vanliga läkarutbildningen och ge den karaktären av en specialistutbild- ning efter medicine licentiatexamen.
Om en sådan specialistutbildning görs obligatorisk för tjänsteläkarna, kan den gemensamma undervisning, varom nu är fråga, före legitimationen helt in- rikta sig på behovet av kunskaper i hygien och socialmedicin hos blivande allmänläkare. De kurser i hygien och socialmedicin, som kommittén kommer att föreslå, har ett sådant allmänt mål. Kommittén är således medveten om att de icke utgör ett tillräckligt underlag för en blivande tjänsteläkarutövning,
trots väsentliga förbättringar inom den socialmedicinska undervisningen. Kom- mittén vill emellertid i detta samman- hang påpeka, att samma brist vidlåder den nuvarande undervisningen, trots att den formellt ger tjänsteläkarkompetens i nu berörda avseenden. En naturlig konsekvens av kommitténs inställning är, att kommittén i ett senare kapitel kommer att lägga fram förslag om sär- skilda obligatoriska kurser i bl.a. hy- gien och socialmedicin för tjänsteläkare.
HYGIEN
Kommittén.
Kurs i hygien. Kommittén har funnit det lämpligt att föra över delar av den allmänna epidemiologien till kursen i epidemiska sjukdomar. Undervisningen i de kliniska profylaktiska metoderna blir nämligen mer effektiv, om den meddelas i samband med undervisning i sjukdomarnas klinik och därvid blir praktiskt övad. Detta förutsätter en ut- vidgning av undervisningen i klinisk epidemiologi med vissa föreläsningar. I hygienundervisningen bör dock ingå en sammanfattande översikt över fältepi- demiologiens metoder i bekämpandet av smittsjukdomar.
Kommittén föreslår, att kursen i hy- gien får en omfattning av ca 40 timmars föreläsningar och demonstrationer. Kursen torde lämpligen utsträckas över två månader med undervisning tre da- gar i veckan, varav föreläsning två (13- gar och demonstration en dag. Kursen skall tillhöra den andra avdelningen av medicine licentiatexamen och skall kunna kombineras med vissa andra kur- ser (se kapitlet om studieplanen), var- för demonstrationerna ej bör utsträckas så att de inkräktar på dessa kurser. Kursen i hygien bör omfatta i stort sett följande.
1. Fältepidemiologi. Epidemiologiskt ar- bete, smittkällor, smittspridning. Luftburna smittor, vattenburna smittor, ingestions- smittor, insektsburna smittor, kontroll av smittbärare bland djur och människor.
2. Klimathygien.
3. Personlig hygien, bad m.m., fysisk fostran.
4. Bostadens inflytande på hälsan. Ford- ringar på bostadens storlek, trångboddhet, det nuvarande bostadsbeståndet.
5. Skolans inflytande på hälsotillståndet. Undervisningen bör inledas med en kort översikt över skolans hälsovård och dess utveckling i Sverige och huvudsakligen av- handla skolbyggnaden och skolans all— männa hygien samt Skolmåltider.
6. Arbetsplatsens inflytande på hälso- tillståndet. Undervisningen bör huvudsakli— gen avhandla arbetsplatsens utformning och allmänna hygien, speciellt det tekniska skyddet mot olyckor i arbete och yrkes— sjukdom.
7. Näringshygien.
8. Vissa partier av hälso- och sjukvår- dens organisation, hälsovårdsnämnderna och deras uppgifter, epidemivården, veteri— närmedicinens organisation, kontroll av husdjurens sjukdomar, livsmedelskontroll m.m.
Kursen i hygien ges av professorn i hygien med biträde av specialister i vissa partier, där så visar sig nödvän- digt. Kursen avslutas med slutförhör.
Lärare. Det hygieniska arbetsfältet är synnerligen omfattande och mångskif- tande. Även om den elementära under- visningen i hela ämnet kan anförtros åt en enda lärare, så kan man ej räkna
med att en och samma person skall kunna vara kvalificerad för forskning inom ämnets alla delar. Detta förhål- lande framstår särskilt tydligt, om man beaktar, att de olika riktningarna inom hygienen ansluter sig till mycket olika grundvetenskaper och därför tillämpar helt skilda arbetsmetoder. Sålunda krä- ver t. ex. arbete rörande profylaxen mot smittosamma sjukdomar bakteriologisk- epidemiologisk skolning och metodik, medan yrkeshygienen framför allt ford- rar farmakologisk-toxikologisk och all- mänfysiologisk utbildning och teknik och näringshygienen speciell närings- fysiologisk dylik.
Företrädarna för hygienen vid lan- dets medicinska läroanstalter har hittills i de allra flesta fall representerat den bakteriologisk-epidemiologiska rikt- ningen. Som följd härav har de fysio- logiskt-toxikologiskt och näringsfysio- logiskt orienterade delarna av ämnet i forskningsavseende blivit starkt efter- satta.
I MHO:s betänkande (del I, s. 83—84) refererades en PM, utarbetad av dåva- rande laboratorerna A. K. I. Ahlmark och K. G. H. Vahlne vid statens institut för folkhälsan angående ”behovet av hygienisk forskning och undervisning vid rikets universitet och karolinska in- stitutet”. Däri framfördes tanken, att en viss differentiering av hygienprofessu- rerna i riket bättre än tidigare skulle tillgodose de olika huvudriktningarna inom ämnet. Professurerna i hygien vid karolinska institutet och i Lund före- slogs sålunda få en speciellt bakteriolo- gisk-epidemiologisk och den i Uppsala en fysiologisk-farmakologisk inriktning. MHO betonade för sin del särskilt be- hovet av en förbättrad representation för näringshygienen.
Läkarutbildningskommitténs expert- delegation har ej tagit upp tanken på en dylik differentiering utan föreslår
professurer i hygien utan närmare spe- cificering vid alla fyra läroanstalterna. Delegationen framhåller emellertid det starka behovet av forskning på hygie- nens olika fält och föreslår, att det se- nare inrättas särskilda forskningspro- fessurer, bl. a. i näringshygien och yr- keshygien.
Kommittén, som oreserverat ansluter sig till meningen att hygienen bör före- trädas av en professur vid var och en av de medicinska läroanstalterna, anser det emellertid nödvändigt med en an- ordning som omedelbart säkerställer forskningen och undervisningen såväl inom näringshygienen som yrkeshygie- nen vid de medicinska högskolorna. Det synes kommittén ej längre försvar- ligt att alltfort låta tillfälligheter avgöra om forskning inom dessa betydelsefulla grenar av hygienen skall bedrivas vid lärosätena. Realiserandet av en fastare organisation av forskningen inom hy- gienen kan ej längre överlämnas åt en oviss framtid. Kommittén föreslår där- för att en differentiering av de fyra hygienprofessurerna bör ske på sådant sätt, att yrkeshygienen respektive nä- ringshygienen garanteras särskilda före- trädare. Kommittén fattar därvid yrkes- hygien i en ej alltför snäv bemärkelse, inkluderande väsentliga delar av den fysiologiskt inriktade hygienen. En så- dan differentiering skulle även få stor betydelse ur undervisningssynpunkt. En viktig del av professorernas undervis- ning sker i form av s.k. forsknings- undervisning, dvs. genom handledning av de lärjungar som medelst vetenskap- ligt arbete vill specialisera sig inom professurens område. Denna del av un- dervisningen är alltså ägnad att säker- ställa en framtida vetenskaplig verk- samhet inom området och garanterar tillgång på ett tillräckligt antal specia- lister inom ämnet.
Kommittén föreslår, att av de fyra
hygienprofessurerna en benämnes pro- fessur i hygien, särskilt näringshygien, och en, eventuellt två, professur i hy- gien, särskilt yrkeshygien. Frågan om dessa professurers placering bör enligt kommitténs mening övervägas av veder- börande fakulteter och lärarkollegier i samband med remissbehandlingen av detta betänkande.
Mot den sålunda föreslagna differen- tieringen av hygienprofessurerna kunde måhända anföras, att näringshygien och yrkeshygien redan företräds i landet av de professurer, som är knutna till den näringshygieniska respektive yrkes- hygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan. Emellertid är detta institut icke huvudsakligen av- sett för forskning, utan det är ett cen- tralt undersökningsorgan, som har att biträda vid övervakningen av den all- männa hygienen i riket. Professorerna har heller ingen skyldighet att delta i den allmänna läkarutbildningen. Insti- tutet är med andra ord till väsentlig del inriktat på omedelbara praktiska uppgifter, delvis av rutinkaraktär, och dess personal kan endast i begränsad utsträckning ägna sig åt fritt forsk- ningsarbete. De näringshygieniska och yrkeshygieniska avdelningarna vid sta- tens institut för folkhälsan minskar därför ej i nämnvärd mån behovet av närings- och yrkeshygieniska forsk- nings— och undervisningscentra vid de medicinska läroanstalterna.
Anslagsfrågor
Den av kommittén föreslagna under- visningen i hygien omfattar dels viss del av undervisningen vid propedeutisk kurs i socialmedicin (ca 5 timmar per kurs), dels kurs i hygien med 45 tim- mars föreläsningar och demonstratio- ner. Undervisningen vid den propedeu- tiska kursen kommer att få ges två gånger årligen vid samtliga lärosäten.
Kurs i hygien torde i Uppsala, Lund och Göteborg få ges två gånger årligen med 30 deltagare och i Stockholm tre gånger årligen med 40 deltagare.
Då lokaler för en hygienisk institu- tion för närvarande ej finns tillgäng- liga i Uppsala föreslår kommittén, att inrättandet av en professur i hygien där nu beslutes i princip och att anvisande av medel till denna tjänst får anstå tills lämpliga lokaler ställs till förfogande. Den nuvarande institutionen i bakterio- logi skall visserligen bereda plats även för undervisningen i hygien, men kom- mitténs förslag om utvidgning av under- visningen i klinisk bakteriologi ställer sådana ökade krav på de nuvarande 10- kalerna, att en fullt utbyggd institution icke kan förläggas dit. Under dessa för- hållanden föreslår kommittén, att nu- dervisningen i hygien i Uppsala som ett provisorium ges av en lärare i hy- gien mot ett arvode av 6900 kronor, vari även innefattas ersättning för exa- mination. Vid kurserna bör tjänstgöra en amanuens, som under kurstiden av- lönas med ett arvode av 400 kronor per kursmånad. Ett materielanslag på 3 000 kronor beräknas för undervisningens behov.
I Lund blir undervisningen av samma omfattning som i Uppsala och kan ges helt av innehavaren av den föreslagna professuren i hygien, som omedelbart bör inrättas. Den nya institutionen kan inrymmas i den förutvarande kemiska institutionens byggnad, där universite- tet reserverat utrymmen för en hygien- institution. Vid institutionen inrättas tjänster som förste assistent, förste ama- nuens, laboratoriebiträde och kansli- biträde samt en vaktmästartjänst. För institutionen beräknas ett årligt mate- rielanslag av 15 000 kronor. Särskilt ut- rustningsanslag torde bli erforderligt, och kommittén beräknar i anslutning till uppgifter från ämnesföreträdaren
vid karolinska institutet dess storlek till 220 000 kronor.
I Stockholm finns en professor i all- män hälsovårdslära. Professorn ifråga är föreståndare för den hygieniska av- delningen vid statens institut för folk- hälsan. Undervisningen i hygien, som liksom hittills bör meddelas vid denna institution, utgör 145 timmar årligen. Av dessa kommer på professorns lott
130 föreläsningar, varför arvode på 750 kronor bör avsättas till biträdande lä- rare eller fördelas på specialföreläsare.
I Göteborg kommer en undervisning att erfordras motsvarande den i Upp- sala och Lund. Kommittén föreslår, att en professur i hygien inrättas när me- dicinska högskolans utbyggnad när detta skede av utbildningen.
Nuvarande personal Kommitténs förslag
Tjänster U
U L
Professor .................. Lärare (arvode) ............ Biträdande lärare Förste assistent ............. Förste amanuens ........... Tredje amanuens ........... Amanuens (arvode) Vaktmästare Laboratoriebiträde .......... Kanslibiträde
Kostnadsberäkning
Uppsala. Arvode till lärare omräknas. Kursamanuensarvode beräknas.
6 900— 7 200 + 1 600 = Ett årligt materielanslag av
Lund. En professor, en förste assistent, en förste amanuens, en vakt- mästare, ett laboratoriebiträde och ett kanslibiträde tillkommer. Nu— varande arvode till lärare indrages. 30 720+ 12000 + 6000+ 7632+ 7968+ 7968—12400 = Ett årligt materielanslag av
59 888 kr. 15 000 kr.
Stockholm. Arvode till biträdande lärare omräknas.
750 -—-5 400 = _— 4 650 kr. Summa 74 538 kr.
Härtill kommer ett engångsanslag av 220 000 kronor för utrustning av den före- slagna institutionen i Lund.
SOCIALMEDICIN
Kommittén
Propedeutisk kurs i socialmedicin. Under det propedeutiska året ges en kurs i socialmedicin. Kursen skall syfta
till att redan på ett tidigt stadium ge den blivande läkaren en riktig syn på hälsoarbetet och lära honom att se pa- tienterna som individer med miljöpro-
blem, som man måste ta hänsyn till i det kliniska arbetet. Den förebyggande hälsovårdens idé, som innefattar envar läkares ansvar och delaktighet i det profylaktiska arbetet, skall klarläggas för de studerande. Det är viktigt att göra den inledande undervisningen så intresseväckande som möjligt genom att anknyta den till praktiska demonstra- tioner.
Den propedeutiska kursen i social- medicin, som endast är avsedd att vara en kort orientering, bör omfatta 15 tim- mars föreläsningar jämte några demon- strationer. Följande ämnen synes böra behandlas under kursen:
A. Föreläsningar:
1. Huvuddragen av hälso- och sjukvår- dens organisation.
2. Socialmedicinens arbetsuppgifter.
3. Socialmedicinsk metodik, innefattande socialutreduinga'r, hembesök, upptagande av socialmedicinsk anamnes.
4. Sambandet mellan sociala förhållan- den, såsom ekonomisk situation, bostads- förhållanden, arbetsförhållanden, arbets- löshet, samlivet med andra människor inom olika grupper m. m. å ena sidan samt sjuklighet och dödlighet i olika sjukdomar å den andra.
5. Individernas utveckling som samhälls- varelser, ungdomsproblem, lösgörande från familjegruppen, familjebildning och fa- miljestrukturens förändringar, åldrandet med dess minskade aktivitet i samhället m.m.
6. Orientering om hälsovård och sjuk- domsprofylax.
7. Hälsokontroll (skärmbildsfotografe- ring, förebyggande mödravård, förebyg- gande barnavård, folktandvård).
8. Förebyggande av smitta (tuberkulos, tarmsjukdomar, veneriska sjukdomar, no- sokomiala infektioner). Skyddsympning.
B. Praktiska demonstrationer
1. Studenternas hälsokontroll. 2. Barnavårdscentral. 3. Folktandvård.
Den propedeutiska kursen i social- medicin skall ledas av professorn i socialmedicin med biträde av lärarna i hygien och av specialister på sådana områden, där detta visar sig nödvän- digt. Lämpligt kompendium och över-
siktliga framställningar i anslutning till kursen bör utarbetas. Kursen behöver ej avslutas med förhör, då kunskapskon- trollen sker i hygien- respektive social- medicinförhören.
Fortlöpande undervisning i socialme- dicin. De kroppsliga, själsliga och sociala aspekterna på sjukdom är så nära sam- höriga med varandra, att de kan hållas isär endast genom ett schematiserande betraktelsesätt. Vid olika sjukdomar och hos olika patienter växlar deras rela- tiva betydelse. Undervisningen i social- medicin skall lära de studerande att i varje sjukdomsfall analysera de sociala faktorerna, bedöma deras betydelse i hela det medicinska problemet och ta ställning till de sålunda uppkommande problemen ur diagnostisk och terapeu- tisk synpunkt. Om de studerande verk- ligen skall få en sådan inställning till sina patienter, måste emellertid social- medicinen vara något, som ingår i varje kurs och i all klinisk undervisning. En huvudsaklig del av den socialmedicin- ska undervisningen blir således den undervisning, som fortlöpande medde- las i samband med de olika kliniska kurserna och tjänstgöringarna.
Inrättandet av särskilda professurer i socialmedicin vid varje lärosäte kan således endast innebära, att vissa delar av undervisningen i socialmedicin över- tas helt av dess innehavare. Denna un- dervisning har kommittén avhandlat i fråga om den propedeutiska kursen och slutkursen i socialmedicin. Andra delar av undervisningen i socialmedicin måste planläggas och meddelas i samverkan med de olika kliniska lärarna, vilka även själva måste ge sitt bidrag. Detta skall ske under den fortlöpande under- visningen i socialmedicin. I denna andra del av undervisningen kommer professorn i socialmedicin att ha en viktig uppgift som en sammanhållande, koordinerande och stimulerande kraft.
Han skall rådslå med de olika kliniska lärarna om det bästa sättet och den lämpligaste tiden att meddela sådan undervisning i deras ämnen. Genom upprepade kontakter med lärare, under- läkare och kuratorer skall han se till att ett tillräckligt antal lämpliga fall demonstreras för de studerande på varje kurs.
Lärarna och läkarna vid olika kli- niska kurser och tjänstgöringar har en utomordentligt viktig uppgift att fylla i den fortlöpande socialmedicinska un- dervisningen. Denna undervisning kan nämligen lätt bli en död bokstav, om den studerande endast får den meddelad vid vissa, särskilt tillrättalagda föreläs- ningar. Han måste se, att de sociala fak- torerna tillmäts betydelse och beaktas i det löpande sjukvårdsarbetet. I före- kommande fall skall deras betydelse analyseras, den studerande skall under sina kliniska tjänstgöringar få se att de sociala kuratorerna tillkallas, och han skall underrättas om vilka undersök— ningar de utför och vilka åtgärder som rekommenderas. Detta socialarbete inom sjukvården bör redovisas på samma sätt som resultaten från andra diagnostiska och terapeutiska avdelningar. Erfaren- heter från andra länder har visat, att en målmedveten sådan inriktning av un- dervisningen icke endast ger stor be- hållning för den studerande utan också verkar stimulerande på sjukvården och ger sjukhusläkarna en allt rikare er- farenhet av värdet av ett socialmedi- cinskt arbete.
En viktig del av sina erfarenheter vid klinikerna bör den studerande få genom praktiskt socialmedicinskt arbete i an- slutning till de enskilda fallen. Vid varje sjukdomsfall, där sociala faktorer spelar en beaktansvärd roll, hör han få ta upp en fullständig socialmedicinsk anamnes. I åtminstone några sådana fall under varje kurs bör den studerande
göra hembesök tillsammans med en socialkurator. Den socialmedicinska undersökningen bör sluta med ett för- slag till socialmedicinsk terapi vid si- dan av den medicinska terapien. När dessa fall demonstreras på föreläsningar och ronder, bör den studerande få före- dra både den rent medicinska och den socialmedicinska sidan av sjukdoms- historien, och fallet bör underkastas en allsidig diskussion under lärarens led- ning. Vid denna form av undervisning kommer de sociala kuratorerna och de underordnade läkarna att spela en vik- tig roll som omedelbara handledare av de studerande i det praktiska arbetet. Professorn i socialmedicin skall ge sitt bidrag till den fortlöpande under- visningen i socialmedicin under de kli- niska kurserna och tjänstgöringarna i en samundervisning, som dels utformas som kliniska konferenser, dels som före- läsningar av honom själv under de olika kurserna i samband med kliniska demonstrationer av patienter, dels också som praktiska demonstrationer inom t. ex. socialvården. Vid de kliniska kon- ferenserna skall socialmedicinaren, respektive kliniker och/eller hans un- derläkare, eventuellt andra specialister samt socialkuratorn medverka. Den kli- niska konferensen kan behandla ett spe- ciellt socialmedicinskt problem, som be- lyses från olika håll av de närvarande specialisterna, eventuellt med hjälp av demonstrerade fall eller föredragna sjukhistorier. Föreläsningar av läraren i socialmedicin under medverkan av den sociala kuratorn och med kliniska patientdemonstrationer är en organisa- toriskt något enklare form för undervis- ningen, vilken ofta torde komma att vara tillfyllest. De nu berörda olika for- merna av socialmedicinsk undervisning skall flyta in i den löpande föreläs- ningsserien på de olika kurserna och således icke organiseras som fristående
föreläsningar. Denna anordning kom- mer att i någon mån lätta undervis— ningsbördan för de övriga kliniska lä— rarna.
Sådan fortlöpande undervisning, som leds av professorn i socialmedicin un- der olika kliniska kurser och tjänstgö- ringar, föreslås omfatta ca 40 timmar årligen, vari ingår 12 timmar i sam- band med medicinundervisningen och 8 timmar i samband med kirurgi- och ortopediundervisningen. Resten förde- las på undervisningen i dermato-vcne- reologi, obstetrik och gynekologi, oftal- miatrik, oto-rhino-laryngologi, pediat— rik och psykiatri. Denna undervisning skall ingå i den obligatoriska undervis- ningen.
Vissa av de kliniska ämnena har på grund av sjukdomarnas art och sjuk— vårdens utformning ett starkt social- medicinskt inslag, som gör sig gällande redan i den vanliga undervisningen. Detta gäller kanske alldeles särskilt psykiatri och pediatrik, där de kliniska lärarna relativt detaljerat måste ta upp sociala aspekter på sina ämnen. Det kommer säkerligen att bli så, att de kli- niska lärarna där ger mer undervisning i socialmedicin i fråga om sitt ämne än vad professorn i socialmedicin gör. Det socialmedicinska fältet är emellertid så stort och så specialiserat, att det icke kan förväntas, att professorn i social- medicin ägnar sig i lika hög grad åt alla ämnen, utan en viss fördelning mellan honom och de olika kliniska lärarna måste ske. Det torde icke bli bara de nu nämnda ämnenas företrädare, som får göra sådana speciella insatser, utan i varierande grad bör det ankomma på alla. Kommittén vill rekommendera, att professorn i socialmedicin fortlöpande hålles underrättad om omfattningen och arten av sådan socialmedicinsk under- visning på de olika kurserna och att samråd rörande uppläggningen av den-
na undervisning sker med jämna mel- lanrum mellan lärarna i fråga.
Det framgår av vad som ovan sagts, att de sociala kuratorerna kommer att spela en viktig roll i den fortlöpande undervisningen i socialmedicin. De bör delta i långt större utsträckning än hit- tills i de kliniska demonstrationerna på föreläsningar, konferenser och ronder. De skall handleda de studerande i det praktiska socialmedicinska arbetet med upptagande av socialmedicinsk anam- nes, hembesök etc. Det skall påvisas för de studerande vad för sorts arbete ku- ratorn gör och vad detta arbete betyder i samband med den övriga behand- lingen vid kliniken. Kuratorsinstitutio- nen och kuratorns arbete skall framstå för den studerande som en viktig del av den stora sjukvårdsorganisationen, vilken skall användas i diagnos och terapi på samma sätt som sjukhusets laboratorie- och behandlingsavdel- ningar.
Huvudkurs i socialmedicin. Denna kurs, vari centrala delar av statsmedi- cinen ingår, föreslås omfatta 55 timmar, varav hälften föreläsningar och hälften praktiska demonstrationer. Kursen skall ges samtidigt med kursen i pediatrik. Med 3—4 timmars undervisning i vec- kan under 16 veckor torde man ej be- höva befara, att kursen nämnvärt in- kräktar på undervisningen i pediatrik. I kursen hör följande ämnen ingå.
1. Allmänna drag av samhällets organi- sation.
2. Befolkningens sammansättning, ål- dersfördelning, yrkesfördelning, könsfördel— ning, befolkningstäthet, befolkningsutveck— ling, befolkningspolitiska åtgärder m.m.
3. Orsakerna till sjukdom och död. Den officiella och internationella nomenklatu— ren (sjukdoms- och dödsorsaksnomenkla- mi)..Vitalstatistik.
5. Kampen mot folksjukdomarna (tuber- kulos, reumatiska sjukdomar, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar etc.).
6. Arbetsvård och yrkeshygien. Kort översikt över industrialiseringens utveck-
ling, industriarbetets vådor, yrkessjukdo— mar, olycksfall i arbetet, dödsolyckor. in— validitet. Demonstration av vanliga fall av yrkessjukdomar och olycksfall. Industri- läkarens arbete, allmänläkarens kontakt med industriarbetet, rehabilitation efter olycksfall och yrkessjukdomar.
7. Olika former av social missanpass- ning, fattigdom, arbetslöshet, arbetshäm— ning, alkoholism, kriminalitet, prostitution, lösdriveri, försumlighet i försörjningsplik— ten m.m.
8. Arv, konstitution och miljö, abort och steriliseringsfrågor.
9. Socialvården, dvs. fattigvården och fattigvårdsnämnderna, harna— och ung- domsvården samt barnavårdsnämnderna, alkoholistvården och nykterhetsnämnderna samt nykterhetsrörelsen, arbetsvården och arbetsförmedlingarna, sociala hemhjälps— verksamheten, bostadsförsörjningen och subventioneringen m. m. 10. Vården av asociala, dvs. kriminal- vård, lösdrivarvård, omhändertagande av prostituerade, vissa veneriskt smittade m.m. 11. Konvalescentvården, rehabilitation och åtgärder för partiellt arbetsföra i all- mänhet. 12. Försäkringsmedicin, sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, arbetslöshetsförsäk— ring, folkpensionering, barnbidrag, mödra- lijälp m.m.; utfärdande av intyg i anslut— ning härtill. 13. Andra intyg och remisser, t.ex. för sökande av anställning. 14. Kuratorsverksamhet av olika slag. 15. Vissa partier av hälso— och sjukvår- dens organisation mera ingående, t.ex. centraladministrationen, tjänsteläkarverk- samheten, landstingens sjukvård, statens kroppssjukvård och sinnessjukvården, kon— valescentvård, pensionsstyrelsen och kur- anstalterna etc., den öppna läkarvården och den förebyggande hälsovården genom pe- riodiska undersökningar. Läkarantal och läkarbehov, allmänpraktiker och specialis— ter, jämte deras fördelning över landet, tandläkare, apotekare, sjuksköterskor, slu- ten och öppen vård, sjukhuspersonal osv. Författningar rörande den medicinska personalorganisationen, behörighetsbestäm- melser, förordningar angående tjänsteplikt för medicinalpersonal, stadganden rörande läkarnas rättsliga ställning.
Kursen ges av professorn i socialme- dicin under medverkan av olika specia- lister. Genom användande av lämpligt kompendium och översiktliga framställ— ningar av socialmedicinens olika pro- blem bör undervisningen kunna utfor-
mas mera fritt. Kursledaren bör genom examinationer övertyga sig om, att nö- diga kunskaper inhämtas. De centrala delarna av statsmedicinen, hälso- och sjukvårdens organisation m. in. bör ges av en biträdande lärare, som antingen är tjänsteläkare (förste provinsialläkare e. d.) eller på annat sätt, t. ex. som rätts- läkare, har erfarenhet av sådant arbete. Kursen avslutas med tentamen i social- medicin. Centralpartierna av statsmedi- cinen förhörs härvid.
Lärare. Professorn i socialmedicin får en mängd olikartade arbetsuppgif— ter. Han leder tillsammans med profes- sorn i hygien den propedeutiska kursen i förebyggande medicin. Han övervakar och deltar i den fortlöpande undervis- ningen i socialmedicin samt blir kurs- ledare och huvudlärare vid huvudkur- sen i socialmedicin. Han skall dessutom ge specialistundervisning i socialmedi- cin för olika grupper av tjänstemän och läkare inom hälso- och socialvård och bedriva forskning inom det socialmedi- cinska området. Professorn i social- medicin bör vidare bli chef, helt eller delvis, för kuratorsinstitutionen vid undervisningssjukhuset. Betydande för— delar torde stå att vinna genom en så- dan samordning av kuratorernas verk- samhet. För närvarande arbetar kurato- rerna på de olika klinikerna utan di- rekt organisatoriskt samband med var- andra. För forskning och undervisning och därmed också för sjukvården vore det en vinst om dessa tjänstemän finge en anknytning till ett gemensamt organ. En förankring i den socialmedicinska institutionen skulle underlätta hand- läggningen av svårare kuratorsärenden och samtidigt utgöra en stimulerande faktor i kuratorernas dagliga arbete. Socialmedicinskt viktigt primärmate- rial kan också på detta sätt göras till- gängligt för undervisning och forsk- ning.
Eventuellt bör professorn i socialme- dicin även bli chef för studenternas hälsovårdsbyrå (se nedan).
Expertdelegationen uppräknar ett an- tal grenar av socialmedicinen, inom något av vilka professorn i ämnet bör äga såväl vetenskaplig meritering som praktisk erfarenhet. Delegationen fram- håller vidare, att innehavaren av pro- fessuren inom ytterligare några områ- den bör besitta viss kunskap och er- farenhet och att han därtill bör ha viss klinisk meritering. De sålunda uttalade önskemålen torde enligt kommitténs mening närmast kunna uppfattas som anvisningar rörande lämplig meritering för dessa professurer och ej som speci— ficerade kompetenskrav. Vid tillsättning av professurerna i socialmedicin kan givetvis ej andra bestämmelser gälla än för andra professurer, beträffande vilka universitetsstatuterna stadgar, att inga andra grunder må åberopas än graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet. För professuren i socialmedicin måste likväl fordras, vad som alltid krävts för de kliniska professurerna, nämligen sådan praktisk förfarenhet inom om- rädet, som är oundgänglig för att de med professuren förenade praktiska uppgifterna tillfredsställande skall kun- na fullgöras. Kommittén lägger för sin del särskild vikt vid att inom såväl den vetenskapliga som den praktiska meri- teringen tyngdpunkten bör ligga på sjukvårdens fält. Kommittén fattar näm- ligen professurens förankring i den praktiska medicinen som dess viktigaste särdrag i jämförelse med hygienprofes- suren både ur undervisningens och ur forskningens synpunkt.
Anslagsfrågor
Kommitténs ningen i socialmedicin innebär dels undervisning under propedeutisk kurs i socialmedicin (10 timmar per kurs),
förslag för undervis-
dels en fortlöpande undervisning i sam- band med olika kliniska kurser, konfe- renser etc. (den socialmedicinske lära- rens del uppskattningsvis 40 timmar år- ligen), dels också en huvudkurs i social- medicin med 55 timmars föreläsningar och demonstrationer. I huvudkursen skall även ingå undervisning i vissa de— lar av statsmedicinen.
Denna undervisning bör, som kom- mittén redan framhållit, ledas av en professor vid varje lärosäte. Dessa pro- fessurer bör omedelbart inrättas. Vid varje socialmedicinsk institution bör därjämte finnas biträdande lärare, som mot arvode ger delar av undervis- ningen, en klinisk amanuens (under- läkare), en kurator för biträde i under- visningen och det vetenskapliga arbetet samt ett kanslibiträde. Förslaget inne— bär att de av sjukvårdens huvudmän avlönade kuratorerna i viss utsträckning kommer att tas i anspråk för undervis- ning. Genom tillkomsten av en kurators— tjänst på varje socialmedicinsk institu- tion får dock även sjukvården ett till— skott av arbetskraft, som uppväger det merarbete, som genom kommitténs för- slag åsamkas klinikernas kuratorer. Vid dessa institutioner kommer ett stort behov att föreligga av kvalificerad sta- tistisk assistens, varför ett arvode på 10000 kronor bör avsättas för ersätt- ning åt statistiker. I framtiden torde en ordinarie tjänst som statistiker bli nöd— vändig vid varje institution. För under— visningens och forskningens behov bör vidare avsättas ett årligt materielanslag av 10 000 kronor. När verksamheten vid de socialmedicinska institutionerna fått en fastare utformning torde även en tjänst som sjuksköterska erfordras vid varje institution.
De nya institutionerna i socialmedi- cin bör enligt kommitténs bestämda me- ning förläggas till lärosätets centrala undervisningssjukhus. Provisoriskt kan
en lokal i sjukhusets omedelbara närhet dock vara tillfyllest. Kommittén förut- sätter, att befintliga föreläsningssalar kan utnyttjas vid undervisningen. Un- der hänsynstagande till den föreslagna personalens omfattning och arbetets art beräknar kommittén, att lokaler med en golvyta om ca 250 m2 tills vidare skall vara tillräckliga. Det bästa vore om en sjukavdelning inom sjukhuset eller motsvarande utrymme kunde inredas för ändamålet. Kommitténs undersök- ningar har emellertid visat, att sådana utrymmen troligen icke omedelbart kan disponeras. Då kommittén finner de nya institutionerna synnerligen angelägna, föreslås, att medel anvisas till byggande av en träbarack vid respektive centrala undervisningssjukhus. Kostnaden för en sådan byggnad av angiven storlek kan uppskattas till ca 95 000 kronor. Kom- mittén föreslår vidare ett inrednings- och utrustningsanslag av 70 000 kronor för varje institution. Så snart tillfälle erbjuder sig, och i varje fall då nybygg- nad planeras, bör den socialmedicinska institutionen införlivas med det cen- trala undervisningssjukhuset.
För att säkerställa att professorn i socialmedicin får kännedom om och i tillfredsställande omfattning kan ut- nyttja sjukhusets socialmedicinska pa- tientmaterial föreslår kommittén, att han blir chef för sjukhusets kurators- väsende och att vissa eller samtliga ku- ratorer administrativt underställes ho- nom. Detta torde även medföra ett mera effektivt inlemmande av kuratorsinsti- tutionen i undervisnings-, sjukvårds- och forskningsarbetet vid sjukhuset. Kommittén vill även föreslå att profes- sorn i socialmedicin får ledningen av studenternas hälsovård, varigenom han skulle få en modellinstitution för före- byggande arbete till sitt förfogande i undervisningen.
Kurs i socialmedicin bör anordnas
vid lika många tillfällen som kurs i pediatrik, med vilken den obligatoriskt skall kombineras. I Uppsala blir den årliga undervisningsvolymen i social- medicin följaktligen 225 timmar. Av denna undervisning faller 130 timmar på professorn. Den återstående under- visningen bör fördelas på biträdande lärare eller specialföreläsare. En biträ- dande lärare bör huvudsakligen med- dela undervisning i de till socialmedi- cinen hörande delarna av statsmedici- nen. Denne biträdande lärare kan lämp- ligen vara en tjänsteläkare eller en per- son med liknande erfarenhet. Hans arvode kan beräknas till 1 950 kronor för 30 undervisningstimmar jämte exa- minationer. Den andre biträdande lä- raren skall ge den övriga undervis- ningen i socialmedicin med 65 timmar för ett arvode på 3 250 kronor.
I Lund bör arvode till biträdande lä— rare beräknas i enlighet med vad som skett i Uppsala, dock att ersättning för endast en propedeutkurs beräknas. För undervisningen i statsmedicin kan här lämpligen chefen för rättsläkarstatio- nen anlitas mot ett arvode av 1950 kronor. För en propedeutisk kurs jämte den fortlöpande undervisningen under de kliniska kurserna i Malmö bör be— räknas ett särskilt arvode till lärare i socialmedicin vid allmänna sjukhuset med 2 500 kronor.
I Stockholm förlägges institutionen i socialmedicin lämpligast till karolinska sjukhuset, där de flesta av de kliniska kurserna fullgörs. Vid institutionen an- ordnas en propedeutkurs samt huvud- kurserna i socialmedicin, varvid stude- rande från samtidiga pediatrikkurser vid karolinska sjukhuset och Kronprin- sessan Lovisas barnsjukhus bevistar en gemensam huvudkurs i socialmedicin. Förutom professorn erfordras en biträ- dande lärare, vars arvode för 55 tim- mars föreläsningar beräknas till 2750
kronor. För den undervisning i social- medicin, som meddelas vid den andra propedeutkursen samt under de klinis- ka kurserna vid serafimerlasarettet och Sabbatsbergs sjukhus, måste inrättas en särskild biträdande lärartjänst i social— medicin. Den biträdande lärarens un- dervisning kan beräknas till 50 timmar per år och härför bör utgå en ersätt- ning av 2500 kronor. Ett rum bör stå
till hans förfogande på serafimerlasa- rettet att användas i samband med nu— dervisningen. För undervisning i stats- medicin m.m. i samband med nu dis- kuterade kurser i socialmedicin bör ett arvode på 2 400 kronor avsättas.
I Göteborg bör professuren i social- medicin upptas i utbyggnadsplanen. Undervisningen blir av samma omfatt- ning som i Uppsala.
Kommitténs förslag
Tjänster U
Sthlm
M KS Seraf.
L
] 1 950 3 250
Professor ........................ Biträdande lärare ................
Klinisk amanuens ................ Kurator (17 lgr) ................. Statistiker (arvode) ............... Kanslibiträde ....................
1 10 000 1
1 2 750 2 500 2 400
1 10 000 1
Kostnadsberäkning
Uppsala. En professor, en kurator och ett kanslibiträde tillkommer. Arvoden till biträdande lärare och statistiker beräknas. En tjänst som förste underläkare inrättas.
VIII huvudtiteln 30 720 + 10 032 + 7 968 + 1 950 + 3 250 + 10 000: Ett årligt materielanslag av
Xl huvudtiteln
63 920 kr. 10 000 kr. 20 664 kr.
Lund. En professor, en klinisk amanuens, en kurator och ett kansli- biträde tillkommer. Arvoden till biträdande lärare och statistiker beräknas.
30720+12736+10032+7968+1950+3250+10000=
Ett årligt materielanslag av
76 656 kr. 10 000 kr.
Malmö. Arvode till lärare i socialmedicin vid allmänna sjukhuset be-
räknas.
Stockholm.
2 500 kr.
Karolinska sjukhuset. En professor, en kurator och ett kanslibiträde tillkommer. Arvode till biträdande lärare och statistiker beräknas. En tjänst som förste underläkare inrättas.
VIII huvudtiteln 30 720 + 10 908 + 8 652 + 2 750 + 2 400 +
10 000 =
Ett årligt materielanslag av
XI huvudtiteln
65 430 kr. 10 000 kr.
21 924 kr.
Serafimerlasarettet. Arvode till biträdande lärare beräknas.
VIII huvudtiteln 241 006 kr. XI huvudtiteln 42 588 kr.
Summa 283 594 kr.
Härtill kommer engångsanslag till uppförande av träbaracker för inrymmande av de föreslagna institutionerna i Uppsala, Lund och Stockholm med 95000 kronor per institution samt engångsanslag för inredning och utrustning med 70 000 kronor per institution, eller tillhopa 495 000 kronor.
Kap. 42. RÄTTSMEDICIN
Nuvarande undervisning
Undervisningen i rättsmedicin är en- ligt gällande examensstadga samman- förd med statsmedicinen och utgör ett ämne i medicine licentiatexamen. Un- dervisningen i de båda ämnena skall omfatta den medicinska vetenskapens tillämpning på lagskipning samt svensk lagstiftning och förvaltning rörande hälso- och sjukvård.
I Uppsala har kurs i rätts- och stats- medicin anordnats två gånger årligen sedan 1950. Den rättsmedicinska delen av undervisningen meddelas av prosek— torn vid patologiska institutionen och omfattar 12 undervisningstimmar. Un- dervisningen har getts som obduktions- demonstrationer eller, när material för sådana saknats, som katedrala föreläs- ningar. I Lund har kurs i rätts- och statsmedicin anordnats en gång årligen sedan 1928. Undervisningen i rättsme- dicin omfattar ca 18 timmars föreläs- ningar. Dessutom demonstreras under hela kursen förekommande obduktioner och andra likundersökningar med rätts- ligt syfte. I Stockholm har kurs i rätts- och statsmedicin getts två gånger ärli- gen. Undervisningen i rättsmedicin omfattar 28 timmar, bestående av före- läsningar och obduktionsdemonstratio- ner. Vid undervisningen har varje kurs
delats i tre grupper, vilka undervisats var för sig. I Göteborg har ordinarie undervisning i rätts- och statsmedicin ännu icke anordnats.
För undervisningen i rättsmedicin finns ordinarie lärare endast i Stock- holm, där en professur i rätts- och stats- medicin inrättats och förenats med be- fattningen som chef för rättsläkarsta— tionen. I Uppsala meddelas undervis- ningen i rättsmedicin mot arvode av prosektorn i patologi och i statsmedicin likaledes mot arvode av förste provin- sialläkaren i länet. I Lund ges under- visning i rätts- och statsmedicin mot arvode av föreståndaren för rättsläkar— stationen där.
Tidigare diskussion
Under det sista decenniet har bety- dande förändringar företagits i under- visningen i rätts— och statsmedicin, orsakade av en genomgripande reform av landets rättsmedicinalväsende i sam- band med inrättandet av s.k. rättslä- karstationer. Denna reform genomfördes i anslutning till ett av medicinalstyrel- sens rättsmedicinska nämnd 1943 av- givet betänkande angående omorganisa— tion av rättsmedicinalväsendet i riket (SOU 1943: 20). Huvudlinjerna i denna utredning hade under hand delgetts LS,
vilka med anledning därav i sitt 1941 avgivna huvudbetänkande föreslog en omläggning av undervisningen i rätts- och statsmedicin.
Beträffande ämnesdelen rättsmedicin borde enligt LS efter den tilltänkta om- organisationen av rättsmedicinalväsen- det de rättsmedicinska obduktionerna kunna erhålla mindre utrymme i under- visningen och inskränkas till att ge de studerande de allmänna kunskaper, som vore nödvändiga för att de på ett till- fredsställande sätt skulle kunna delta i rättslig liksyn. Vidare vore det önsk- värt, att i undervisningen infogades en kort orientering angående vårt lands polisorganisation och det sätt, på vilket kriminaltekniken komme till praktisk användning vid undersökningar av en brottsplats. Slutligen borde enligt LS uppfattning undervisningen i rättsmedi- cin i framtiden ta mera sikte på sådana rättsmedicinska frågor, som kunde mö- ta läkaren i hans arbete, såsom olycks- fall av skilda slag, brott och olyckor i samband med alkoholpåverkan, förgift- ningar, vanvård, kroppsskada genom oavsiktligt vållande eller uppsåtlig miss— handel, otuktsbrott, fosterfördrivn-ing, kvacksalveri och faderskapsmål.
I fråga om ämnesdelen statsmedicin förordade LS, att undervisningen i de medicinska författningar som hade sam- band med de särskilda läroämnena skulle meddelas av lärare i dessa ämnen samt senare kompletteras med en kurs i socialmedicin. Förslaget hade dikte- rats av praktiskt pedagogiska skäl. Om nämligen ifrågavarande undervisning lades till ämnet rätts- och statsmedicin, förelåge enligt LS den risken, att under- visningen i författningskunskap finge karaktären av ett torrt inlärande av en mängd lagar och förordningar. Den kli- niske läraren, som i sitt dagliga arbete komme i beröring med författningarnas praktiska tillämpning, hade otvivelak-
tigt större förutsättningar att meddela en åskådlig och praktiskt inriktad un- dervisning och större möjligheter att belysa denna i samband med den kli- niska och polikliniska undervisningen.
Vissa medicinska författningar kom- me dock att falla utanför de övriga läroämnenas område, och i sådana delar borde undervisningen alltjämt ske inom ämnet rätts- och statsmedicin. Detta gällde enligt LS författningar rörande den medicinska personalorganisationen, behörighet, förordningar angående tjänsteplikt för medicinalpersonal, vissa bestämmelser angående utfärdande av intyg, stadganden rörande läkaretiken samt författningar rörande läkarnas skyldigheter vid dödsfall och rättsme- dicinska förrättningar. Med ledning av nyssnämnda synpunkter föreslog LS, att kursen i rätts- och statsmedicin skulle omfatta 20—30 föreläsningstim- mar,_varav ungefär hälften skulle kom- ma på vardera ämnesdelen. Dessutom borde i kursen ingå 5, högst 10 rätts- medicinska demonstrationer. Bestäm- melserna om förhör angående anord- ningar inom apotek m. m. borde såsom varande föråldrade utgå ur examens- stadgan.
År 1944 beslöt riksdagen inrätta rätts- läkarstationer i Stockholm, Lund och Göteborg. Härigenom inleddes den re- form av rättsmedicinalväsendet, som för närvarande håller på att genomfö- ras och som bl. a. innebär, att den stora gruppen tjänsteläkare skall befrias från skyldigheten att utföra rättsmedicinska obduktioner, vilka i stället skall verk- ställas av rättsläkarstationernas special- utbildade läkare.
Med anledning av denna omorganisa- tion av rättsmedicinalväsendet uppdrog universitetskanslern 1944 åt professorn W. Bosaus, dåvarande laboratorn N. Gellerstedt och professorn E. Sjövall att verkställa utredning rörande en om-
läggning av undervisningen i rätts- och statsmedicin för medicine licentiatexa- men. Kommitténs år 1945 avgivna för- slag överensstämde så nära, som med hänsyn till då rådande förhållanden var möjligt, med LS förslag. Samma år utfärdade kanslern på grundval av utredningens förslag nya bestämmelser för undervisningen i rätts- och stats- medicin. Undervisningen skulle ges i en tremånaders kurs, som i Stockholm borde omfatta 35 föreläsningstimmar samt omkring 30 timmars demonstratio- ner och övningar med rätt för kursgi- varen att byta ut föreläsningar mot de- monstrationer och övningar eller tvärt- om. Tidigare gällande föreskrifter an- gående de studerandes skyldighet att verkställa liköppningar och däröver diktera eller föra protokoll utgick ur bestämmelserna.
På 1948 års läkarutbildningskommit- tés uppdrag har professor Bosaeus utrett behovet av undervisning i rätts- och statsmedicin för olika grupper av lä- kare i anslutning till nu gällande be- stämmelser och förefintliga organisation av rättsmedicinalväsendet. Professor Bosaeus delade i sin utredning läkarna i tre kategorier, nämligen civila tjänste- läkare, vid sjukvårdsanstalter anställda läkare och ”övriga practici”. Gruppen civila tjänsteläkare, som kunde uppskat- tas till ca 800, hade mera omfattande skyldigheter av rättsmedicinsk karaktär än de övriga grupperna. För tjänstelä- karna borde därför anordnas en kom- pletterande undervisning i rättsmedicin utöver vad som meddelas till medicine licentiatexamen. Kommittén återkom- mer i annat sammanhang till professor Bosaeus utredning i denna del. För de vid sjukvårdsanstalter anställda läkarna, som kunde uppskattas till ca 2 200, före- låge ävenledes vissa skyldigheter att ut- föra rättsmedicinska undersökningar på levande personer. Särskilda kurser för
dem syntes dock ej vara lämpliga, utan samarbete borde ordnas mellan sjuk- vårdsanstalterna och rättsläkarstatio- nerna, så att sjukhusläkarna vid mera svårbedömda rättsmedicinska fall kunde erhålla hjälp av rättsläkarna med deras större sakkunskap och erfarenhet på det rättsmedicinska området. Härigenom reducerades behovet av kompletterande utbildning för läkarna vid sjukvårdsan- stalterna i väsentlig grad. Den tredje gruppen av läkare, de s.k. ”övriga practici”, utgjordes av de läkare som icke hörde hemma under någon av de båda andra grupperna. Undervisningen i rättsmedicin i den allmänna läkarut- bildningen syntes enligt professor Bo- saeus böra ta sikte på utbildningsbeho- vet hos denna kategori av läkare. Dessa läkare hade ingen författningsenlig skyldighet att utföra rättsmedicinska förrättningar. I sin dagliga praktik kom- me de dock ofta i beröring med fall som hade eller kunde få betydelse ur rätts— medicinsk synpunkt, såsom olycksfall av skilda slag, olyckor i samband med alkoholpåverkan, förgiftningar, vanvård, kroppsskada genom oavsiktligt vållande eller uppsåtlig misshandel, otuktsbrott, fosterfördrivning, faderskapsmål m.m. I sådana fall måste dessa läkare för att undvika fel eller misstag av mer eller mindre allvarligt slag känna till de rättsmedicinska frågor, som kunde upp- komma i anslutning till fallet, och handla med hänsyn härtill. Läkarna syntes i sådana sammanhang kunna av- fordras vittnesmål och utlåtanden av olika slag. Praktiserande läkare syntes även behöva ha kännedom om de van- ligast förekommande slagen av plötslig och våldsam död. Då en olycka inträf- fade tillkallades nämligen närmaste lä- kare, vare sig han vore tjänsteläkare eller privatpraktiker. Denne finge ta hand om de skadade, utföra de prelimi- nära undersökningar, som vore nödvän-
diga, och kunde eventuellt underkastas polisförhör samt avfordras upplysningar, intyg och vittnesmål. Enligt rättsmedi- cinska nämndens betänkande syntes även vissa rättsmedicinska undersök- ningar bli aktuella för ”övriga practici”. Härom anfördes i SOU 1943: 20 (s. 69—70) :
Rättsmedicinska undersökningar av le— vande personer samt enkla dödsbevisunder- sökningar och fullständiga dödsintygsob- duktioner komma väl även att utföras av privatläkare m.fl. vilka också torde kom— ma att lämna biträde vid rättsliga liksyne- förrättningar, brottsplats— och olycksplats- undersökningar samt förhör i samband med vissa brottsutredningar i olika fall, där tjänsteläkare av någon anledning icke finnes tillgänglig.
Med hänsyn till nu skildrade förhål— landen har professor Bosaeus uppskattat behovet av undervisning i rättsmedicin i den allmänna läkarutbildningen till 26 timmar, inklusive praktiska demon- strationer.
Professor Bossens har även behandlat frågan om att skilja undervisningen i statsmedicin från kursen i rättsmedicin och funnit sig väl kunna godta den av LS föreslagna anordningen. Å andra sidan förmenar han, att vissa grupper av författningar och bestämmelser an- gående läkarnas verksamhet icke lämp- ligen kan komma att beröras i samband med den kliniska undervisningen. Så syntes heller icke kunna ske i en kurs i socialmedicin, eftersom en socialmedi- cinsk läkare i allmänhet icke kunde förmodas vara särskilt bevandrad i så- dana mera juridiska spörsmål och icke heller löpande finge den erfarenhet, som behövdes för att bedöma dessa frå- gor. Det gällde här närmast författ- ningar rörande behörighetsbestämmel- ser, tjänsteplikt för medicinalpersonal, bestämmelser angående utfärdande av intyg av rättsmedicinsk karaktär, be— stämmelser gällande tystlåtenhetsför- pliktelser etc., samt författningar an-
gående dödsfall och rättsmedicinska förrättningar. Undervisningen rörande denna grupp av bestämmelser läge när- mare rättsmedicinen än socialmedicinen och borde få en undervisningstid av 8 timmar.
Beträffande lärarna i rättsmedicin har professor Bosaeus anfört, att i Upp- sala, Lund och Göteborg lärare mot ar- vode vore lämpliga och att i Stockholm den redan befintlige professorn i rätts- och statsmedicin kunde meddela under- visningen. Med hänsyn till behovet av särskild utbildning för tjänsteläkare m. fl. vore det enligt professor Boseeus ofrånkomligt, att senast vid den tid- punkt då den nuvarande innehavaren av professuren avgår dubblera denna professur. Beträffande professurens be- nämning kunde visserligen, med hänsyn till att de kommande arbetsuppgifterna väsentligen ligger inom rättsmedicinen, diskuteras en begränsning till enbart professur i rättsmedicin. Det vore emel- lertid risk för att tjänsternas innehavare i sådant fall komme att bli rena rätts- patologer, medan medicinallagfarenhe- ten icke ägnades nämnvärt intresse. Ett stort behov av expertis i rätts- och stats- medicin förelåge emellertid och det vore därför välbetänkt att trots reduk- tionen av undervisningen och examina- tionen i statsmedicin för tjänsten i fråga bibehålla benämningen professur i rätts- och statsmedicin.
Kommittén
Den till stor del genomförda omorga- nisationen av rättsmedicinalväsendet har redan föranlett en beskärning av undervisningen i rättsmedicin. Den av professor Bosaeus utförda utredningen har också visat, att läkarna i allmänhet numera endast har mindre uppgifter av rättsmedicinsk art. Det synes kommit- tén uppenbart, att undervisningen i rättsmedicin i den allmänna läkarut-
bildningen kan göras tämligen begrän- sad och att den endast bör omfatta så- dana uppgifter som i framtiden kan komma att åläggas var och en prakti- serande läkare. Med hänsyn härtill vill kommittén föreslå, att undervisningen i rättsmedicin omfattar 15 föreläsnings- timmar jämte 5 demonstrationer av rättsmedicinsk liköppning, rättsmedi- cinsk liksyn, rättsmedicinsk undersök- ning av levande personer m.m. Sam- manlagt torde denna undervisning mot- svara vad professor Bosaeus föreslagit.
Beträffande undervisningen i stats- medicin har olika problem i anslutning härtill utförligt diskuterats och utretts av kommitténs expertdelegation för hy- gien och socialmedicin. Delegationen har föreslagit, att statsmedicinens cen- trala delar sammanfattningsvis under- visas i en slutkurs i socialmedicin. De delar av statsmedicinen, som närmare berör de olika kliniska ämnena, skall behandlas av ämneslärarna. Kommittén har anslutit sig till denna uppfattning, vilken i huvudsak överensstämmer med LS förslag. Detta innebär, att ämnet rätts— och statsmedicin bör klyvas så, att av statsmedicinen endast det som direkt berör rättsmedicinen undervisas i samband med detta ämne. Ur vissa synpunkter är de betänkligheter, som professor Bosaeus yppat mot en sådan anordning, förståeliga, men kommittén, som i detta sammanhang har att ta ställning till behovet av undervisning i läkarutbildningen, måste föreslå att un- dervisningen i statsmedicin utgår ur skyldigheterna för lärarna i rätts- och statsmedicin. De bör därför i fortsätt- ningen benämnas endast lärare i rätts- medicin. Kommittén vill här understry- ka det i och för sig önskvärda, att den speciella erfarenhet inom statsmedici- nen som lärarna i rättsmedicin äger kommer de studerande tillgodo. Det lämpligaste sättet, på vilket detta kan
ske, torde vara att lärarna i rättsmedi- cin meddelar viss undervisning i sam- band med huvudkursen i socialmedicin. Kommittén har i sina anslagsberäk- ningar för denna kurs förutsett, att en viss del av undervisningen (10 timmar per kurs) skall avse särskilt statsmedi- cinska frågor och lämpligen bör ges av en tjänsteläkare eller liknande. Om lä— rarens i rättsmedicin arbetsbörda ger honom möjlighet därtill, torde det vara en synnerligen fördelaktig anordning om han förordnas att ge denna under- visning under slutkursen i socialmedi- cin. Genom en sådan anordning skulle undervisningen i statsmedicin infogas i sitt riktiga sammanhang, och samtidigt kunde den tillföras den särskilda ex- pertis inom medicinallagfarenhetens område som finns tillgänglig på de rättsmedicinska institutionerna.
Undervisningen i rättsmedicin bör ges under särskilda kurser, som anord- nas två gånger årligen vid samtliga lärosäten. Undervisningen, som huvud- sakligen får karaktär av föreläsningar och demonstrationer utan praktiskt ar- bete, upplägges så att den kan kombine- ras med samtliga kliniska kurser efter kirurgikursen. Den skall således fortgå över en relativt lång tid med ett fåtal föreläsningar och demonstrationer per vecka. Med hänsyn härtill och även till att lämpligt demonstrationsmaterial skall påräknas bör kurstiden utsträckas över cirka tre månader. Undervisningen skall avslutas med slutförhör.
Anslagsfrågor
Vid genomförandet av kommitténs förslag för undervisningen i rättsmedi- cin uppkommer frågan om det fram- tida behovet av särskild professur i ämnet i Stockholm. Den av kommittén föreslagna undervisningen i den all- männa läkarutbildningen kräver icke en lärare i professors ställning. Emellertid
kommer i Stockholm även landets tjäns- teläkare att undervisas, och kommit- tén kommer därvidlag att föreslå en ut- vidgning av deras obligatoriska utbild- ning, särskilt ifråga om socialmedicin och rättsmedicin. Vid ett sådant för- hållande torde det vara nödvändigt, att ämnet rättsmedicin företräds av en lärare med akademisk ställning. Om- fattningen av arbetet vid Stockholms rättsläkarstation torde även vara så be- tydande att chefskapet kan jämställas med t.ex. befattningen som chef för statens rättskemiska laboratorium, vil- ken har professors ställning. Samtliga dessa omständigheter synes kommittén utvisa behovet av att framdeles liksom hittills chefen för Stockholms rättslä- karstation tillika är professor i rätts- medicin vid karolinska institutet. Kom- mittén har erfarit, att stora svårigheter föreligger att rekrytera assistenter vid rättsläkarstationerna. Då detta givetvis också är till nackdel för undervisningen
vill kommittén betona vikten av att åt— gärder vidtas ägnade att främja rekry— teringen till den rättsmedicinska spe- cialiteten.
I Uppsala och Lund kräver kommit- téns förslag lärare för två kurser årli- gen med sammanlagt 30 timmars före- läsningar och ledning av 10 demonstra- tioner motsvarande 20 undervisnings- timmar. Kommittén beräknar därför jämte ersättning för examination och kursledning ett arvode av 3 900 kronor.
I Stockholm torde undervisning lik- som hittills kunna meddelas av profes— sorn vid rättsmedicinska institutionen och hans assistenter. Kurs i rättsmedi— cin bör ges två gånger årligen.
I Göteborg bör undervisning anord- nas i överensstämmelse med vad som föreslagits för Uppsala. Arvode till lä- rare i rättsmedicin bör upptas i organi- sationskommitténs plan för högskolans utbyggnad.
Tjänster
Kommitténs förslag
U|L|s
Nuvarande personal
U|L|s
Kontorsbiträde
1 3900 3900
Professor ................................ Lärare i rättsmedicin ..................... Undervisning i rätts- och statsmedicin ...... Institutionsvaktmästare (12 lgr) ............. Laboratoriebiträde ........................
Kostnadsberäkning
För Uppsala och Lund beräknas ar- voden till lärare i rättsmedicin, varvid nuvarande undervisningsarvoden indra-
ges. Förslaget medför en kostnads- ökning av 800 kronor.
Kap. 43. KRIGSMEDICINSK UNDERVISNING
Nuvarande förhållanden
Kurser i krigskirurgi ges i Uppsala och Lund. I Uppsala omfattar kursen 16 timmar och ges en gång varje år. I
Lund meddelas sådan undervisning under 5 timmar två gånger årligen. I Stockholm har undervisning i krigs- kirurgi ej anordnats sedan våren 1946.
Undervisning i gassjukvård anordnas i Uppsala med en kurs omfattande 4 timmar en gång årligen. I Lund upp- hörde denna undervisning 1945 och i Stockholm 1946.
Kurser i krigsepidemiologi anordnas i Uppsala två gånger årligen under 16 timmar, i Lund två gånger årligen un- der 14 timmar, i regel samtidigt med hygienkursen, och i Stockholm två gånger årligen under 16 timmar. Un— dervisningen består enbart av föreläs- ningar. Enligt den nuvarande studie- ordningen skall medicine kandidat obligatoriskt fullgöra en månads assi- stenttjänstgöring på epidemisjukhus (se vidare kapitlet om klinisk epidemio- logi).
Tidigare diskussion
Utvecklingen av den särskilda under- visningen i vissa krigsmedicinska äm- nen har skildrats i kommitténs utred- ning av den 15 februari 1952 rörande
den krigsmedicinska undervisningen. I utredningen anförde kommittén, att
denna undervisning för närvarande vore otillfredsställande ur beredskaps- synpunkt och framlade ett förslag till förstärkning av den.
Kommittén anförde vidare:
Ur principiell synpunkt torde man inte kunna dra en skarp gräns mellan krigsme- dicinen och den övriga medicinen. Medi- cinska åtgärder i krig innefattar såväl be— handling av skador, som åstadkoms med olika vapen, som åtgärder i kampen mot sjukdomar och sjukliga tillstånd, vilka särskilt gynnas av förhållandena under krig. I båda fallen bygger det krigsmedi- cinska handlandet på kunskaper, som har sin tillämpning redan på de skador och sjukdomar, som läkarna får ta hand om i fredstid. Det torde sålunda kunna hävdas, att varje del av krigsmedicinen har en motsvarighet i den fredstida medicinen. Man talar också därför om krigskirurgi, krigshygien, krigsepidemiologi osv.
Krigsmedicinen företer både likheter och olikheter jämfört med den fredstida medi- cinen. Ett krigsförhållande ställer särskilda
krav på läkarna, vilka icke blir tillgodo- sedda under den vanliga civila läkarutbild- ningen.
Ett krigstillstånd skulle för närvarande med all sannolikhet innebära, att civilbe— folkningen komme att utsättas för krigs- handlingar vid bombning av industrian- läggningar, städer o.d. I praktiskt taget varje del av landet kan således uppkomma situationer, där behovet av läkarvård blir så stort, att de tillgängliga läkarna icke kan beräknas förslå. Flyktingsströmmar, evakuering av befolkningen i hela städer eller distrikt och avspärrning av landsdelar från resten av riket kan vid ett krigstill- stånd göra det nödvändigt, att samtliga lä- kare inom ett visst område tas i anspråk för att bemästra den medicinska situatio— nen. Vid sådana tillfällen kan ingen ät- skillnad göras mellan vapenföra och icke vapenföra läkare, och det torde t.o.m. kunna förutsättas, att personer med vä— sentligt lägre medicinsk utbildning än lå— karna, såsom tandläkare, sjuksköterskor m.fl. kommer att få utföra arbeten, som under normala förhållanden vore förbe- hållna läkarna. Om en beredskapssynpunkt skall anläggas på läkarutbildningen, är det nödvändigt, att samtliga läkare — oavsett om de tillhör en militär sjukvårdsorganisa- tion eller inte —— blir delaktiga av en tämligen omfattande krigsmedicinsk under— visning. I detta sammanhang bör uppmärk- sammas, att antalet icke vapenföra man— liga samt kvinnliga medicine studerande torde utgöra en 30% av samtliga stude- rande.
Vid sina överväganden av detta pro- blemkomplex hade kommittén fått den bestämda uppfattningen, att anord- ningen med en undervisning i krigs- medicinens väsentliga delar under en särskild kurs skulle erbjuda betydande fördelar framför andra alternativ. Det alldeles övervägande flertalet av de till- frågade medicinska experterna hade beträffande sina speciella områden företrätt en liknande uppfattning. Å andra sidan kunde kurser i krigsmedi- cin aldrig komma att omfatta all den medicinska kunskap, som är av krigs- medicinsk betydelse.
Kommittén föreslog, att krigsmedi— cinsk undervisning skulle meddelas till samtliga studerande. För det första skulle lärarna i de olika ämnena sär- skilt beakta de ämnesområden som är
av krigsmedicinsk betydelse. Vidare vore det nödvändigt att de studerande mera aktivt än nu finge delta i kirur- giskt arbete, varför kirurgiassistent- tjänstgöringen föreslogs utvidgad till tre månader. Därjämte måste särskilt anordnad krigsmedicinsk undervisning tillkomma under en månad. Under denna tid skulle ges dels en kurs i krigsmedicin, dels en kurs i epidemio- logi med krigsepidemiologi (se kapitlet om epidemiologien).
Kursen i krigsmedicin föreslogs om- fatta ca 25 timmars föreläsningar jämte 3—4 timmars demonstrationer och övningar vid 12—13 tillfällen. Kursen skulle därmed komma att uppta unge- fär halva undervisningstiden av den krigsmedicinska studiemånaden. Inne- hållet i kursen i krigsmedicin ansågs icke böra fixeras vid något bestämt schema. I utredningen lämnades ett exempel på en möjlig anordning av kursen. Denna skulle ges vid det me- dicinska lärosätet av huvudlärare jämte civila och militära specialister mot ar- vode. Under kurstiden skulle en ama- nuens förordnas med uppgift att bi- träda vid det praktiska anordnandet av kursen. Ett materielanslag skulle stå till förfogande för varje kurs, och lämp- lig litteratur i krigsmedicin skulle ut- arbetas och ges till de studerande.
Eftersom den nuvarande assistent- tjänstgöringen vid epidemisjukhus skulle bibehållas tills vidare, innebar kommitténs förslag en förlängning av studietiden med tre månader. Med hän- syn till att de värnpliktiga medicine studerandena redan i dåvarande läge åsamkades dröjsmål i sin studiegång av militära skäl föreslog kommittén, att de tre månaderna militär kirurgiassistent— tjänstgöring skulle få tillgodoräknas som civil utbildning.
Vid remissbehandlingen tillstyrktes kommitténs förslag av såväl de akade-
miska som de militära myndigheterna. Medicinska föreningen i Lund höll före, att kurserna i krigsmedicin och i epi— demiologi kunde utgå och ersättas med en kortare kvällskurs med demonstra- tioner av krigsmedicinsk film m. m. samt visitronder på epidemisjukhuset under kurserna i medicin och pediatrik. Några remissmyndigheter hade även vissa erinringar att göra mot detaljut- formningen av de föreslagna kurserna. I anslutning härtill anförde kanslern, att han hade för avsikt att anordna en konferens för lösandet av de i samband med undervisningens uppläggning upp- kommande frågorna, när undervis— ningen skall sättas i gång.
Kommittén
Den av kommittén nyligen slutförda utredningen om den krigsmedicinska undervisningen och i samband därmed gjorda förslag har tillstyrkts av veder- börande remissmyndigheter, varför kommittén icke finner anledning att nu framlägga ytterligare utredning härom. För detaljutformningen av undervis- ningen i krigsmedicin är det av största värde, att den av kanslern planerade konferensen kommer till stånd, vilket även överensstämmer med kommitténs förslag att ämneskonferenser vid behov skall sammankallas för att utreda olika frågor i samband med undervisningen i krigsmedicin.
När kommittén nu framlägger ett för- slag till ny studieplan återstår det att i denna passa in den krigsmedicinska undervisningen. Assistenttjänstgöringen i kirurgi har redan behandlats i sam- band med kirurgiundervisningen. I fråga om epidemiologiundervisningen har kommittén föreslagit, att föreläs- ningarna i detta ämne skall samman- föras med assistenttjänstgöringen, så att liksom i övriga kliniska ämnen sam- tidigt meddelas teoretisk och praktisk
undervisning. Det blir därvid nödvän— digt att låta den nya kursen i epidemio- logi få en längre tid till sitt förfogande än vad som krävdes för den tidigare föreslagna föreläsnings— och demonstra- tionskursen. Kommittén har därför föreslagit, att kursen i epidemiologi, som utförligt skildrats i ett särskilt ka- pitel, skall ta en tid av två månader och få kombineras med annat ämne i likhet med de flesta kliniska special— ämnena (se kapitlet om studieplanen).
Härigenom förändras situationen för kursen i krigsmedicin. Det finns inte längre någon anledning att uppehålla tvångskombinationen med kursen i epi- demiologi, vilken anordning var be- tingad av nödvändigheten att på bästa sätt lägga in den nya undervisningen i den nuvarande studieplanen. Kursen i krigsmedicin kan med den omfattning, som den fått i det tidigare framlagda förslaget, med fördel kombineras med annat ämne med varannandags- eller halvdagsundervisning. En sådan rätt till fri kombination ökar också de stude- randes möjlighet att anpassa studierna efter sina speciella behov. Kommittén finner därför lämpligt föreslå, att kur- sen i krigsmedicin skall ha en längd av en månad och under denna tid få kom- bineras med annat ämne.
Kursen i krigsmedicin kommer i kommitténs förslag att tillhöra den andra avdelningen av medicine licen- tiatexamen. Den skall således fullgöras under det femte eller sjätte studieåret, och fullgjord sådan kurs kommer att vara ett villkor för tillträde till den sista avdelningen av licentiatexamen med dess assistenttjänstgöringar (se kapitlet om studieplanen). Ur undervis- ningens synpunkt finner kommittén det icke påkallat att inom denna ram ytter- ligare binda kursens läge. Vid remiss- behandlingen av utredningen om den
krigsmedicinska undervisningen har det från flera militära myndigheters sida betonats, att det vore viktigt att de värnpliktiga studerande så tidigt som möjligt fullgjorde kursen i krigs- medicin, detta med hänsyn till den kommande militära placeringen. Andra militära myndigheter anförde, att det med hänsyn till de studerandes förmåga att tillgodogöra sig den krigsmedicinska undervisningen vore bäst om kursen i krigsmedicin förlades sent i utbild- ningen. Kommittén, som har att beakta även de icke värnpliktiga studerandes intressen, finner det för sin del icke lämpligt att låsa fast kursen i krigs- medicin till en bestämd tidpunkt i ytterligare mån än vad som redan skett genom att den blivit förlagd till andra avdelningen av licentiatexamen. Redan denna bestämmelse ger ju åt kursen ett begränsat spelrum i studieschemat. Om de militära myndigheterna finner be— stämda skäl tala för en annan ordning, speciellt för de värnpliktiga studerande, bör särskilda förslag utarbetas för deras del, eventuellt i samband med förslag om kurser i krigsmedicin enbart för värnpliktiga. Flera militära myndighe- ter har i remissbehandlingen visat in- tresse för en sådan anordning, som förefaller att ha fördelar med tanke på en samordning mellan militär och civil krigsmedicinsk utbildning.
Anslagsfrågor
Kommittén har i samband med sin utredning om den krigsmedicinska un- dervisningen redovisat kostnadsberäk- ningar för denna undervisning. Efter- som nu icke någon ändring av betydelse ur kostnadssynpunkt föreslås, har kost- naderna för den krigsmedicinska un- dervisningen icke upptagits i detta be- tänkande.
Kap. 44. MEDICINENS HISTORIA
Nuvarande undervisning
Särskild undervisning i medicinens historia meddelas för närvarande icke vid de medicinska lärosätena. Det torde dock icke vara ovanligt, att lärarna anlägger historiska synpunkter på re- spektive ämnen. I något fall har denna undervisning haft en mera systematisk karaktär.
Tidigare diskussion
Svenska läkaresällskapets medicinsk- historiska sektion har riktat en skri- velse till kommittén med vädjan att i den nya undervisningsplanen även in- rymmes en översiktskurs i medicinens historia. Sektionen framhöll, att det vore en betydande brist att medicinens historia, i vilken undervisning för när— varande ges utomlands vid de flesta större medicinska högskolor, icke i vårt land finnes medtaget i medicinareut- bildningen. Ämnet vore icke blott av betydande värde ur den medicinska allmänbildningens synpunkt utan även i högsta grad ägnat att skapa den för- ståelse för kontinuiteten inom det me- dicinska arbetet, som vore nödvändig såväl för vetenskapsmannen som för den praktiskt verksamme läkaren. Sektionen fann det synnerligen beklagligt, att me— dicinens historia icke företräddes av professur vid någon av de medicinska utbildningsanstalterna och framhöll, att det vore angeläget att en sådan pro- fessur komme till stånd, vilket även skulle vara av stor betydelse för den medicinhistoriska forskningen i vårt land. Sektionen föreslog att en kurs skulle anordnas, omfattande tio över- siktsföreläsningar över den allmänna och svenska medicinens historia. Kur- sen kunde lämpligen förläggas till tiden för studierna i allmän patologi. Even-
tuellt kunde kursen göras frivillig och skulle i varje fall icke vara förenad med förhör.
Kommittén
För sin del kan kommittén instämma i vad Svenska läkaresällskapets medi- cinsk-historiska sektion anfört om önskvärdheten av att en undervisning i medicinens historia kommer till stånd vid våra lärosäten. En sådan åtgärd kan bidra till att ge de studerande en vidare syn på medicinen och öka förståelsen för läkarens roll i sociala och kulturella sammanhang. Undervisningen skulle även bli ett värdefullt humanistiskt in- slag i den annars så starkt naturveten— skapligt färgade medicinska utbild— ningen. Kommittén vill således föreslå, att en undervisning kommer till stånd vid de medicinska lärosätena i medi— cinens historia.
Kommittén finner det icke nödvän- digt att undervisningen inrymmer en systematisk översikt över ämnet utan vill för sin del nöja sig med den re- kommendationen, att sådana delar av medicinens historia skall behandlas, som belyser medicinens utveckling allmänt och i vårt land. Eftersom undervis- ningen främst syftar till en komplette- ring av de studerandes kunskaper i ett ur medicinsk allmänbildningssynpunkt viktigt gränsområde bör den bli fri- villig och ej förenas med förhör. Där— med är även utsagt att den icke behöver bindas till någon viss del av studierna. Ur pedagogisk synpunkt synes det emel— lertid lämpligt att den studerande åhör undervisningen först efter det fjärde studieåret. Ett arvode på 500 kronor ställes till varje lärosätes förfogande för en lärare i medicinens historia med uppgift att en gång årligen ge en serie
på 10 föreläsningar. Föreläsningarna intresserade kan ha tillfälle att avsätta kan anordnas på kvällarna och relativt den nödvändiga tiden för denna under- glest, t. ex. en gång i veckan, så att alla visning.
Kostnadsberäkning I Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg beräknas ett arvode på 500 kronor på vardera stället till en lärare i medicinens historia.
Summa 2 000 kr.
C. UNDERVISNINGENS ORGANISATION
Kap. 45. UNDERVISNINGENS ÅRLIGA OMFATTNING
Nuvarande förhållanden
Enligt gällande bestämmelser i uni- versitetsstatuterna (& 102) och karo- linska institutets stadgar (5 84) om- fattar höstterminen tiden den 1 septem- ber—den 15 december och vårterminen tiden den 15 januari—den 31 maj. Återstoden av året är ferier. Undervis- ningen kan inställas tre dagar före och tre dagar efter påskdagen ävensom, i den mån så erfordras på grund av exa- mina och andra akademiska prov, un- der högst en vecka vid slutet av höst- terminen samt högst tre veckor vid slutet av vårterminen. Därest det för ett ändamålsenligt ordnande av undervis- ningen prövas nödigt, äger kanslern, på förslag av fakultet respektive lärarkol- legiet, besluta, att den sammanlagda undervisningsfria tiden vid terminer- nas slut fördelas på annat sätt å termi- nerna. Vid vissa institutioner och kli— niker fortgår undervisningen utan hin- der av ovannämnda bestämmelser året om, dock att undervisningen kan in- ställas under tiden från och med den 22 december till och med den 2 januari samt under tre dagar före och tre dagar efter påsk- och midsommardagarna. För karolinska institutets och medicin- ska högskolans i Göteborg del gäller dessutom att klinikföreståndaren under de tider, då undervisningen sålunda är inställd, äger rätt att i tjänstgöring kvarhålla erforderligt antal studerande, i den mån sådant är nödvändigt för sjukvården.
Med stöd av dessa bestämmelser, eller i vissa fall särskilda beslut, meddelas för närvarande en avsevärd undervis- ning under sommarmånaderna, särskilt i de kliniska ämnena. Sålunda kan assis- tenttjänstgöring i medicin, kirurgi och dermato-venereologi fullgöras året om. Kurserna i obstetrik och gynekologi pågår i Lund-Malmö och Stockholm hela året och i Uppsala kan assistent- tjänstgöring vid tuberkulosklinik lika— ledes fullgöras under årets alla måna- der. Assistenttjänstgöringen i epidemio- logi kan fullgöras under två av sommar- månaderna. Vidare sträcker sig flera av de kliniska kurserna även över en del av sommarferierna. Detta år fram- för allt fallet i Stockholm på grund av det större antalet kurser per år (oftal- miatrik, psykiatri, otiatri, dermato-ve- nereologi och neurologi), men förekom- mer även i Uppsala (oftalmiatrik och pediatrik) och i Lund-Malmö (medi- cin- och kirurgikursen). En samman- fattande översikt över de kliniska kur- sernas placering på året finns publi- cerad i Medicinska föreningens Tid- skrift nr 3/1952.
Det kan vara av intresse att i detta sammanhang anföra terminsanord- ningen vid vissa andra högskolor. Vid veterinärhögskolan och farmaceutiska institutet tillämpas samma termins- gränser som vid universiteten. Vid tand— läkarhögskolorna pågår undervisningen under tiden den 1 september—den 31 januari och den 1 februari—den 31
maj. Ett liknande system tillämpas vid de tekniska högskolorna, där höstter- minen sträcker sig över tiden den 22 september—den 8 februari och vårter- minen över tiden den 9 februari—den 22 juni.
Tidigare diskussion
LS anförde i denna fråga: En viss tid torde vidare stå att vinna genom en förlängning av terminerna. Nå- gon sommar måste visserligen helt reserve- ras för militärtjänst, men de övriga fe- rierna torde utan nackdel till en viss del kunna utnyttjas för regelbunden undervis- ning och inläsning av något ämne. I fråga om den kliniska utbildningen är det också med hänsyn till ett rationellt utnyttjande av utbildningsplatserna lämpligt, att un- dervisning meddelas på klinikerna under en större del av året än nu.
I sitt förslag till studieplan för licen- tiatexamen räknade LS med två termi- ner om vardera fem månader, omfat- tande tiden januari—maj respektive augusti—december. Av remissmyndig- heterna yrkade medicinska fakulteten i Uppsala, att de ordinarie lärarnas un- dervisning, som hittills, begränsades till åtta månader årligen och att dessa inplacerades i studieplanen så, att de akademiska ferierna i största möjliga utsträckning vore fria från undervis- ning. Medicinska fakulteten i Lund på- pekade önskvärdheten av att höst— och vårterminerna gjordes så vitt möjligt lika långa, varigenom planläggningen av studierna väsentligen skulle under— lättas. Karolinska institutets lärarkolle— gium ansåg en ViSS förlängning av ter- minerna önskvärd men framhöll, att på en del kliniker ett tillfredsställande studiematerial på grund av säsongva- riationer icke kunde åstadkommas un- der vissa delar av sommaren. I LS överarbetade förslag diskuteras frågan ej närmare, men av de uppgjorda för- slagen till studieplan framgår att som- marmånaderna, samtidigt som studie- tiden förlängts med en termin, i viss
utsträckning frigjorts från kurser i jämförelse med det ursprungliga för- slaget.
Universitetsberedningen, som be- handlat frågan om terminernas längd i sitt betänkande, del V (5. 71), ifråga- sätter ingen ändring av gällande be- stämmelser, men räknar vid sin diskus- sion om studietiden för examina och enskilda ämnen med tio effektiva stu- diemånader per år.
Kommittén
Med hänsyn till vikten av att studie— tiden hålls inom rimlig längd är det givetvis av betydelse, att de studerande kan ägna sig åt sin utbildning under så stor del av året som möjligt. En jäm- förelse med förhållandena i utlandet visar, att undervisningen där i regel pågår under större del av året än i Sverige, men därmed är icke sagt, att studietiden per år är längre än i vårt land. Man måste nämligen ta hänsyn till det förhållandet, att studierna be- drivs på annat sätt i Sverige till följd av det fria studiesystemet. Visserligen meddelas undervisning vid lärosätena endast under cirka åtta månader av året, men eftersom tentamina ej måste av- läggas i direkt anslutning till de genom- gångna kurserna, ägnar de studerande en avsevärd del av ferierna till enskild tentamensläsning. Tyvärr är det ännu icke möjligt att närmare överblicka i vilken utsträckning så sker, eftersom någon statistisk utredning av dessa för- hållanden inom den medicinska studie— banan ej företagits. Vissa undersök- ningar i detta syfte har under senare år utförts vid andra fakulteter, och re- sultaten därav redovisas i universitets- beredningens betänkande, del V (s. 71). Beredningen föreslår i samma betän- kande (s. 348) en förbättrad universi- tetsstatistik, vari även skulle ingå en nu berörd undersökning av den verk-
liga studietiden, och kommittén vill understryka vikten av att detta förslag snarast genomförs.
Möjligheterna att utöka den årliga undervisningen begränsas emellertid av flera förhållanden. Först och främst bör de studerande disponera tillräcklig tid för vila och rekreation. I England har Goodenoughkommittén (1944) och the Brittish Medical Association (1948) föreslagit minst åtta veckors ferier per år, vilket enligt kommitténs mening torde få anses som minimum. Vidare måste värnpliktiga studerande under för när- varande fyra somrar fullgöra militär- tjänstgöring, vars längd under de olika perioderna variera mellan 45 och 90 dagar (se kapitlet om de studerandes värnpliktsförhållanden). Slutligen bör det beaktas, att det stora behovet av läkarvikarier under sommaren till stor del måste fyllas genom utnyttjande av äldre medicine kandidater.
Även om vederbörlig hänsyn tas till ovannämnda förhållanden är det utan tvivel möjligt att på vissa punkter i studieplanen utöka den årliga under- visningen. Kommittén har diskuterat möjligheten och önskvärdheten av en generell utökning av den ordinarie un- dervisningstiden per år, särskilt med hänsyn till de ofta uttalade önskemålen om lika långa höst- och vårterminer. Sålunda har diskuterats att uppbygga studieplanen på årliga terminer om alternativt fyra, fyra och en halv eller fem månader. Emellertid är förhållan- dena så växlande under de olika ske- dena av utbildningen, att en generell ändring av terminslängden ej synes vara påkallad. Man bör i stället gå fram med olika lösningar för de avsnitt i studieplanen, där en utökning av un- dervisningstiden eller en utjämning av terminsolikheten är behövlig. Detta skall närmare belysas i det följande.
De tre första åren i kommitténs för-
slag till studieplan består av följande årsenheter: morfologiskt år, kemiskt- fysiologiskt år samt propedeutiskt år. Med hänsyn till värnpliktstjänstgöring och behovet av tid för tentamensläs- ning är det icke möjligt att under dessa år i någon nämnvärd utsträckning in- skränka sommarferierna. Däremot kan julferierna till viss del förkortas, något som redan tillämpas i praktiken. För närvarande kan det morfologiska året, då det inledes en vårtermin, ej börja förrän den 23 januari. Denna fråga be- handlas närmare i kapitlet om det mor- fologiska året. Enligt kommitténs me— ning bör undervisningen i de till varje årsenhet hörande ämnena intimt sam— ordnas, vilket i allmänhet kommer att innebära att kurserna utsträcks över båda terminerna. Under sådana förhål- landen vållar den olika terminslängden inga särskilda svårigheter. Skulle un- dervisningen däremot anordnas så, att de till årsenheten hörande kurserna föl- jer efter varandra, varigenom t. ex. un- dervisningen i allmän och medicinsk kemi skulle i tiden föregå undervis— ningen i fysiologi, bör en uppdelning av läsåret ske utan hinder av nuvarande terminsgränser. Kommittén föreslår, att man i sådana fall indelar läsåret i två lika långa terminer, vilka således var- dera kommer att omfatta fyra månader. När året börjar en hösttermin, sträcker sig den första terminen från den 1 sep- tember—den 31 januari (med lämplig julferie) och den andra från den 1 feb- ruari—den 31 maj. I det fall årsunder— visningen börjar en vårtermin, sträcker sig första terminen från januari till hör- jan av maj månad och den andra termi- nen från början av maj månad till höst— terminens slut. I det ovan anförda exemplet, där de båda ämnena enligt kommitténs åsikt bör disponera lika stor del av året, bör kemikurserna så- lunda pågå fyra månader, varefter de
återstående fyra månaderna ägnas åt fysiologi. När det kemiskt-fysiologiska året börjar en hösttermin sträcker kemi- kursen sig sålunda till slutet av januari följande termin, medan den under vår- terminen avslutas i maj.
Det fjärde studieåret, som upptar kurserna i medicin och kirurgi, kräver särskilda terminsgränser. Kommittén har här räknat med två femmånaders- terminer omfattande januari—maj samt augusti—december. Sommarferien in- skränkes sålunda under detta år till två månader.
övriga kliniska kurser efter det fjärde studieåret, är av varierande längd och måste i flertalet ämnen anordnas mer än två gånger årligen. Med hänsyn här- till är de vanliga terminsgränserna ej helt tillämpliga och generella regler kan knappast uppställas. Detaljerna kommer att diskuteras i anslutning till varje särskilt ämne. Kommittén vill här endast rekommendera, att sommarmå- naderna tas i anspråk i större utsträck- ning än för närvarande, vilket kan ske utan olägenhet för de studerande, efter-
som de på detta stadium fritt får be- stämma sin studieordning. Flertalet av här ifrågavarande kurser pågår två må— nader. Om dessa under höstterminen förlägges till tiden september—oktober respektive november—december kom— mer julferierna att inkräkta på den se- nare perioden. Den forcering av under- visningen, som blir en följd härav, skulle kunna undvikas, om kurserna i stället förlades till augusti—september respektive oktober—november (eller den 15 augusti—den 15 oktober respek- tive den 15 oktober—den 15 december).
De akademiska lärarna är icke skyl- diga att meddela undervisning under de i universitetsstatuterna angivna fe- rierna. För sådan undervisning utgår i regel särskilda arvoden till biträdande lärare. Detta förhållande skapar emel- lertid inga särskilda svårigheter, då kommittén för de kliniska ämnena kom— mer att föreslå lärartjänster, som skall täcka även sommarundervisningen. An- ordningen underlättas därav att den förordnade läraren i regel samtidigt tjänstgör som vikarierande klinikchef.
Kap. 46. MEDICINE KANDIDATEXAMENS OMFATTNING
Nuvarande bestämmelser
Enligt examensstadgan omfattar kan— didatexamen ämnena anatomi, histo- logi, fysiologi, medicinsk kemi, farma- kologi samt patologi (allmän patologi och bakteriologi). Examen skall nor- malt kunna avläggas efter fem terminers studier.
Tidigare förslag I sitt ursprungliga förslag (1941) hade LS planerat det tredje studieåret
som ett övergångsår med en viss sam- ordning mellan de teoretiska och de kliniska studierna. Denna omläggning av studieplanen nödvändiggjorde en annan avgränsning mellan kandidat— och licentiatexamen än den nuvarande. Vid lösandet av denna fråga diskute- rade LS tre olika möjligheter, nämligen att låta kandidatexamen endast omfatta ämnena anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi, att låta denna exa- men även omfatta de till det tredje året
förlagda ämnena eller slutligen att helt avskaffa medicine kandidatexamen. Ef- ter en närmare diskussion av de olika alternativen föreslog LS, att examen skulle omfatta de till de två första stu- dieåren förlagda ämnena. LS stödde sig därvid framför allt på det förhållandet, att det efter det andra studieåret vore nödvändigt att göra en viss omgruppe- ring av de studerande mellan de olika lärosätena. Klinikerna i Uppsala ansågs nämligen icke ha tillräcklig kapacitet för att mottaga hela det antal stude- rande, som för sin teoretiska utbildning skulle hänvisas till Uppsala. Efter det andra studieåret skulle sålunda ett visst antal hänvisas till Stockholm för sina fortsatta studier. LS fann det då natur- ligt, att kandidatexamen placerades före denna omgruppering. Som ytterligare stöd för sitt förslag anförde LS, att ämnena bakteriologi, patologi och far— makologi i sin helhet borde ingå i li- centiatexamen, samt att det vore av visst psykologiskt värde, att de stude- rande redan avlagt kandidatexamen när de första gången i studierna kommo i kontakt med patienter.
I ett särskilt yttrande av ledamoten av LS professorn G. Häggqvist —— som icke hade något att invända mot det föreslagna tredje studieårets upplägg- ning — föreslogs, att nybörjarintaget vid de olika lärosätena skulle regleras så, att någon omgruppering efter andra studieåret ej bleve nödvändig. Under sådana förhållanden fann han det lämp- ligare, att kandidatexamen förlades ef— ter det tredje studieåret.
Vid remissbehandlingen av detta för— slag visade det sig, att flertalet instan— ser icke ansåg det tredje studieåret lämpligt disponerat, och man önskade i allmänhet icke vidta någon förändring beträffande kandidatexamens omfatt- ning. I sitt överarbetade förslag fram- lade LS med anledning härav en ny
studieplan, där kandidatexamen om- fattade även ämnena allmän patologi, hakteriologi och farmakologi och nor- malt skulle avläggas i början av den sjätte terminen.
Kommittén
Som framgår av kapitlet om det pro- pedeutiska året ingår i kommitténs för- slag ett tredje studieår, under vilket undervisningen i ett flertal ämnen skall samordnas och i viss utsträckning be- drivas fortlöpande över bägge termi- nerna. I denna studieplan är det så- lunda ogörligt att förlägga kandidat- examen efter femte terminen. Såtillvida överensstämmer kommitténs förslag med det av LS ursprungligen framlagda förslaget, och diskussionen om kandi- datexamens lämpliga placering kan i stort föras efter samma linjer som an- gavs av LS.
Med hänsyn till studiernas fortgång är det ingenting som hindrar, att kan- didatexamen avskaffas och ersättes med en bestämmelse, att tillträde till det tredje årets kurser lämnas först sedan samtliga till de två första åren hörande kurser och kunskapsprov avklarats. Medicine kandidatexamen är sålunda egentligen en examen endast till nam- net, eftersom den till skillnad från kandidatexamen inom andra fakulteter icke är en slutexamen. I så gott som samtliga andra länder användes ej hel- ler någon särskild examenshenämning på den kunskapsprövning som äger rum på motsvarande plats i studiepla- nen, utan denna prövning utgör endast en delexamination ingående i den slut— liga ämbetsexamen. Som ytterligare skäl för avskaffande av benämningen exa- men för denna del av de medicinska studierna kan anföras, att en dylik exa- men —— var den än förlägges i studie— planen — i onödigt hög grad markerar en uppklyvning av de olika medicinska
läroämnena i två grupper. Med hänsyn till de olika ämnenas betydelse för lä- karutbildningen och deras stora in- bördes samhörighet motsvarar detta icke de verkliga förhållandena.
Emellertid finns, som framhållits av LS, även vissa skäl för ett bibehållande av examensbenämningen. För de unga studerande kan den ha en sporrande och uppmuntrande verkan, och för de studerande, som tjänstgör på klini— kerna, kan det ha en viss psykologisk betydelse att de har en medicinsk exa- men bakom sig. Det är också möjligt att de studerande efter att ha avlagt en examen får större möjligheter att er- hålla lån och stipendier för fortsatta studier.
Under alla förhållanden måste de krav på fullgjorda kurser och tenta- mina, som en kandidatexamen innebär, upprätthållas även i kommitténs förslag till studieplan. Begreppet kandidatexa- men har redan hävd i vårt land. Det kan även ur olika synpunkter vara av betydelse för de studerande att en så- dan examen finns. Kommittén anser därför att en kandidatexamen bör bi- behållas. Det återstår då att avgöra, vilken omfattning denna examen lämp- ligen bör erhålla.
Vid övervägandet av frågan huruvida medicine kandidatexamen bör förläggas efter andra eller tredje studieåret har kommittén stannat för att förorda det förstnämnda alternativet, och detta hu— vudsakligen av följande skäl. För att studierna i de till tredje året förlagda ämnena skall kunna fortgå obehindrat, måste samtliga till de två första årens
kurser hörande tentamina vara avlagda innan det tredje studieåret påbörjas. Detta krav tillgodoses genom en kandi- datexamen efter andra året. Vidare sy- nes det vara lämpligt att studierna un- der tredje och fjärde året i regel be- drives vid ett och samma lärosäte, eftersom fördelningen av undervis- ningen i vissa ämnen som ingår i bägge studieåren, t. ex. patologi, bakteriologi, farmakologi, medicin och kirurgi, allt efter lärarens dispositioner kan komma att bli något olika vid de skilda läro- sätena. Skulle kandidatexamen förläg- gas efter tredje året, kan detta leda till att vissa studerande byter lärosäte, vil- ket på detta stadium i utbildningen knappast är lämpligt. Slutligen har det, som ovan nämnts, ett visst psykologiskt värde att de studerande har avlagt en examen, innan de under det tredje året för första gången får arbeta med kli- niskt material.
Även om kommittén sålunda föreslår, att kandidatexamen skall omfatta en- dast åmnena anatomi, histologi, medi- cinsk kemi och fysiologi, bör det dock framhållas, att det är möjligt att i stället förlägga examen till tredje årets slut utan att några ändringar behöver vidtas i det framlagda förslaget till studieplan. I så fall bör man emellertid för tillträde till tredje året kräva, att tentamina i de fyra första läroämnena har avlagts.
Till slut kan nämnas, att de utländska studieplanerna i regel innehåller en del- examen som omfattar samma fyra läro- ämnen som här föreslagits skola ingå i kandidatexamen.
Kap. 47. STUDIEPLANEN
I det föregående har kommittén disku- terat hur undervisningen lämpligen hör ordnas i varje enskilt ämne, varjämte vissa allmänna synpunkter framförts beträffande studieplanens uppbyggnad. Här skall lämnas en sammanfattande redogörelse för den av kommittén före- slagna studieplanen. De fyra första stu- dieårens organisation har redan fått en ingående behandling i anslutning till de berörda läroämnena, varför dessa här endast kommer att kortfattat redovisas.
Som framhållits i annat sammanhang anser kommittén, att samtliga fyra läro- säten bör vara så utbyggda med hänsyn till institutioner och kliniker, att en fullständig undervisning kan ges vid vart och ett av dem, och de bör alla ha en sådan kapacitet att några omgruppe- ringar av de studerande på grund av brist på kursplatser under utbildningens gång icke blir nödvändiga. Under så- dana förhållanden kan en och samma studieplan tillämpas vid samtliga läro- säten.
För en orienterande översikt över studieplanens konstruktion får kommit- tén hänvisa till vidstående schema. Stu- dierna förutsättes ske enligt en bunden kursordning under de fyra första åren, men därefter skall i princip en fri ord- ning råda. Under sådana förhållanden kan någon exakt beräknad normalstu- dietid knappast anges, men studierna bör kunna slutföras på drygt sex och ett halvt år, varav på kandidatexamen kommer två och på licentiatexamen drygt fyra och ett halvt år. (Se vidare kapitlet om studietidens längd.)
Medicine kandidatstudierna
Första studieåret. Första året utgöres av det morfologiska året med kurser i anatomi och histologi. Undervisningen
i de bägge ämnena samordnas i möjli- gaste män, och tentamina bör normalt kunna avläggas före årets slut. Under detta år ges dessutom kortare kurser i medicinsk statistik och medicinsk gene- tik, bägge avslutade med kursförhör.
För tillträde till andra studieårets kurser fordras, att samtliga till morfo- logiska året hörande kurser är tillfreds- ställande genomgångna.
Andra studieåret. Andra året benäm- nes det kemiskt-fysiologiska året och omfattar kurserna i allmän kemi, medi- cinsk kemi, fysiologi, medicinsk fysik samt psykologi. Även under detta år bör en samordning i undervisningen eftersträvas. Tentamen avlägges i medi- cinsk kemi och fysiologi. Slutförhör hålles i allmän kemi, varjämte kursför- hör hålles i medicinsk fysik och psy- kologi.
Medicine licentiatstudierna
För licentiatexamen skall de stude- rande genomgå ett betydande antal kur- ser och tjänstgöringar, vilka kommittén i detalj skildrat i kapitlen om de olika läroämnena. De två inledande studie- åren skall liksom i nuvarande studie- planer fullgöras efter en bunden kurs- ordning. För övriga kurser och tjänst— göringar samt för tentamina här kom- mittén i princip accepterat en fri stu— dieordning. Som redan tidigare anförts, måste dock av pedagogiska skäl vissa inskränkningar göras härvidlag. Sålun- da måste i viss utsträckning krav på avlagda tentamina och fullgjorda kurser uppställas som villkor för den studeran- des tillträde till efterföljande kurs, och vissa lämpliga ämneskombinationer bör anbefallas som obligatoriska.
Kommittén har sökt tillgodose de olika önskemålen beträffande studieord-
Termin
I—II
III—IV
Fri studie- ordning med rätt till kombinationer, sammanlagt 16 månaders minimitid
Valfri ordning 9 månader
Kunskaps- kontroll1 MEDICINE KANDIDATSTUDIERNA
Anatomi — Histologi T—T Medicinsk statistik — Medicinsk genetik K—K
Allmän kemi — Medicinsk kemi K—T Medicinsk fysik — Fysiologi K—T
Psykologi K Examen
MEDICINE LICENTIATSTUDIERNA
Första avdelningen. Propedeutiskt år: Patologi, Bakteriologi, Farmakologi Översiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin, kurs i kliniska undersökningsmetoder (K), klinisk laborationskurs (K), propedeutisk röntgenkurs och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi.
Andra avdelningen.
5 mån. Medicin 5 mån. Kirurgi I klinisk kemi och klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi, röntgendiagnostik och radioterapi med tumördiagnostik sker undervisning huvudsakligen under dessa båda terminer. Likaså förekommer särskilda patologi- och terapikonferenser. Kunskapskontroll äger rum i samband med examina— tionen i respektive kliniska ämnen.
2 mån. Dermato-venereologi 2 mån. Klinisk epidemiologi ] mån. Ftisiologi Två kurser får 2 mån. Hygien kombineras 1 mån. Krigsmedicinsk undervisning 2 mån. Oftalmiatrik 2 mån. Oto-rhino-laryngologi 3 mån. Obstetrik och gynekologi 3 mån. Neurologi (2 mån.) och Psykiatri (3 mån.) 4 mån. Pediatrik och Socialmedicin Rättsmedicin (får kombineras med övriga kurser) Samtidigt med pediatrikkursen genomgås kurs i barnpsykiatri (K)
Tredje avdelningen.
4 mån. Medicinassistenttjänstgöring 3 mån. Kirurgiassistenttjänstgöring 2 mån. Assistenttjänstgöring i valfritt kliniskt ämne.
Examen
Legitimation
1 T = tentamen, S = slutförhör och K = kursförhör.
ningen i första hand genom att upp- dela den ganska långa studieperiod, som licentiatutbildningen utgör, i tre olika avdelningar, vilka ur studiesynpunkt skall vara relativt väl avgränsade från varandra. En sådan indelning synes kommittén vara den bästa lösningen på det komplicerade problem, som frågan om studieordningen under de kliniska studierna erbjuder. Härigenom kan man nämligen på en gång tillgodose såväl lärosätenas krav ifråga om en pedago- giskt sett väl upplagd studieordning som de studerandes intresse att i möj- ligaste mån få utforma en individuell uppläggning av studierna. Gränserna mellan avdelningarna garanterar, att de studerande har önskvärda kunskaper när de fortsätter till nästa stadium i ut- bildningen. I de perioder, där en fri studieordning bör tillämpas, kan detta ske inom avdelningens ram.
Varje avdelning bör i princip betrak- tas som ett skede, vars studier skall vara avslutade innan den studerande går vidare till nästa avdelning. För att icke de studerande, som på grund av studiehinder av ett eller annat slag för- hindrats att avlägga samtliga till en viss avdelning hörande tentamina inom av- sedd tid, skall vållas extra tidsförluster, bör vissa lättnader i dessa krav kunna medges. Detta kan ske genom att till- träde till nästa avdelnings kurser till- låtes, även om en av de till föregående avdelning hörande tentamina ännu ej avlagts. Kommittén har ingående över- vägt, huruvida ett sådant medgivande borde ges generell giltighet eller om det i stället skulle få karaktären av dispens, beviljad efter ansökan och prövning i varje särskilt fall. Utgångspunkten för ställningstagandet härtill måste vara, att undervisningen inom varje avdelning skall planeras så, att de studerande nor- malt kan avlägga tentamen inom den för avdelningen utmätta tiden i studie-
planen. Skulle bestämmelsen få generell giltighet, riskerar man lätt att flertalet studerande lockas att vänta med någon tentamen, vilken sedan måste inläsas samtidigt med studiet av andra ämnen. Likaså kan en sådan anordning med- föra, att de studerande kommer till sina fortsatta studier utan att äga dc förkun- skaper som avsetts. Kommittén vill med hänsyn härtill föreslå, att undantag från regeln endast medges efter prövning av varje särskilt fall. Sådant dispensärende skall avgöras av vederbörande fakultet (kollegium) .
Första avdelningen (tredje studie- året) bör utgöras av det propedeutiska året (se detta kapitel), som skall inne— hålla dels de teoretiska ämnena pato- logi, bakteriologi och farmakologi, dels den propedeutiskt-kliniska undervis- ningen. En närmare redogörelse för de olika kursernas omfattning och organi— sation har redan tidigare lämnats. De till denna avdelning hörande kunskaps- proven är tentamina i bakteriologi, pa- tologi och farmakologi samt kursförhör i kliniska undersökningsmetoder och kliniska laborationer. Samtliga kurser och kunskapsprov bör vara fullgjorda före tillträde till nästa avdelning.
Andra avdelningen inleds med kur- serna i medicin och kirurgi, varefter följer samtliga övriga till licentiatexa— men hörande kurser.
Det fjärde året kommer att upptas av medicin- och kirurgikurserna, fullgjor- da i nu nämnd ordning och omfattande vardera fem månader. Under detta år göres sålunda ett avsteg från de nor- mala terminsgränserna, och kurserna förlägges till tiden januari—maj respek— tive augusti—december.
Den övriga delen av andra avdel— ningen omfattar kurser i följande äm- nen:
dermato-venereologi, klinisk epidemiologi, ftisiologi,
hygien, krigsmedicin, neurologi, obstetrik och gynekologi, oftalmiatrik, oto-rhino-laryngologi, pediatrik, psykiatri,
rättsmedicin samt socialmedicin.
Ordningsföljden mellan dessa ämnen bör icke vara reglerad, med undantag för ämnena pediatrik och socialmedi- cin. För tillträde till dessa kombinerade kurser skall fordras fullgjorda kurser i epidemiologi, ftisiologi, psykiatri-neuro- logi, dermato-venereologi, obstetrik-gy- nekologi och oto-rhino-laryngologi. En sådan anordning motiveras genom pe- diatrikens karaktär av tillämpning un- der barnaåldern av olika andra specia- liteter. Förslaget innebär, att pediatrik och socialmedicin kommer att studeras mot slutet av denna avdelning.
Undervisningsplanen bör vara så upplagd, att de studerande i regel kan delta i två olika kurser samtidigt. Ett undantag utgör kursen i obstetrik och gynekologi, som icke får kombine- ras med annan kurs än den i rättsmedi- cin. Kursen i rättsmedicin bör i övrigt få genomgås samtidigt med studiet i två andra ämnen. Det bör stå de studerande fritt att avgöra, huruvida de önskar ut- nyttja möjligheten att kombinera olika kurser, och de bör inom ramen för un- dervisningsplanens möjligheter själva få bestämma vilka ämnen de önskar stu- dera samtidigt. Av praktiska och peda- gogiska skäl har kommittén dock funnit sig böra föreslå vissa avsteg från denna princip i några fall. Sålunda föreslår kommittén, att studiet av psykiatri och neurologi skall ske i en obligatorisk kombination under tre månader, varvid neurologikursen genomgås under de två första månaderna. Vidare bör ämnena pediatrik och socialmedicin studeras samtidigt.
Beträffande återstående ämnen i and- ra avdelningen skulle det ur undervis- ningssynpunkt säkerligen vara lämp- ligast, om ämne med klinisk tjänstgö- ring finge kombineras endast med så— dana ämnen, där undervisningen är mera teoretisk. Under sitt arbete har kommittén ursprungligen utgått från en dylik tanke. Till den första kategorien skulle då höra ämnena dermato-vene- reologi, epidemiologi, ftisiologi, oftal- miatrik och oto-rhino-laryngologi, me- dan den andra skulle utgöras av äm- nena hygien och krigsmedicin. Kur- sen i rättsmedicin medräknas ej här, då den enligt kommitténs förslag skall få fullgöras som tredje kurs i en kombi- nation och sålunda i regel ej kommer att kräva egen kurstid i studiegåugen. Emellertid skulle med en sådan indel- ning den förstnämnda gruppen komma att kräva en sammanlagd kurstid av nio månader, medan den andra gruppen omfattar endast tre månader. Detta skulle medföra, att de studerande en- dast under tre månader skulle kunna genomgå två kurser samtidigt, och stu- diet av samtliga dessa ämnen skulle kräva en minimitid av nio månader.
Med hänsyn till effekten på den to- tala studietiden och då kursernas längd utmätts med tanke på att varje kurs under kurstiden endast skall disponera halva undervisningstiden, är det sålunda ej möjligt att upprätthålla en bestämmel- se av antydd art. Detta synes så mycket mindre nödvändigt, som det redan i nuvarande studieplaner i stor utsträck- ning tillåtes, att vissa kliniska kurser genomgås samtidigt. Med god planlägg- ning i förväg bör det vara möjligt att uppgöra en kursplan, som tillåter att två kliniska kurser fullgöres samtidigt. Undervisningen kan t. ex. ske varannan dag eller uppdelad på förmiddag—efter- middag i de bägge ämnena, och vidare kan kursdeltagarna i det praktiska ar-
betet uppdelas i grupper som alternerar på olika kliniker. Kommittén föreslår sålunda, att här berörda ämnen, i den mån studieplanen ger tillfälle därtill, skall få kombineras med varandra efter de studerandes fria val.
I nuvarande studieplan äger den stu- derande rätt att samtidigt delta i upp till tre kurser och tjänstgöringar. Någon föreskrift för fakulteterna att anordna sin undervisning så att denna de stu- derandes rättighet kan utnyttjas i någon större utsträckning finns däremot icke. Kommittén föreslår, att det i examens- stadgan och studieplansbestämmelserna intages en uttrycklig föreskrift om att fakulteten skall anordna ifrågavarande kurser på sådant sätt och på sådana tider på året, att hinder icke föreligger för de studerande att samtidigt delta i två kurser. Under sådana förhållanden kan de studerande genomgå de nyss uppräknade kurserna under en sam- manlagd tid av minst sex månader. Det torde vara lämpligt att undervisnings- nämnden, som enligt vad kommittén på annan plats föreslår, skall uppgöra för- slag till den undervisningsplan, som fakulteten skall fastställa för varje läsår, får i uppdrag att i samråd med berörda lärare ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga.
Efter fullgjorda kurser i medicin och kirurgi bör de studerande sålunda med ovan angivna undantag få genomgå öv- riga kurser i den ordning och vid den tidpunkt, som de själva finner lämpli- gast. Tillträde till kurserna bör liksom i nuvarande studieordning lämnas efter ansökan, och fördelningen av de stude— rande på olika kurser bör ske enligt samma normer som i det nuvarande kursansökningssystcmet.
Andra avdelningen kommer i studie— tid att kräva dels ett år för kurserna i medicin och kirurgi, dels tio månader för kurserna i obstetrik-gynekologi,
neurologi-psykiatri och pediatrik-so- cialmedicin och minst sex månader för övriga kurser, eller sammanlagt minst sexton studiemånader utöver medicin- kirurgiåret.
Till andra avdelningen hör tre tenta- mina, nämligen i pediatrik, psykiatri och socialmedicin. I enlighet med den fria studieordningen behöver de icke avläggas i direkt anslutning till genom— gången kurs. Övriga kurser —— med un— dantag för medicin-, kirurgi- och ftisi- ologikurserna —— avslutas med förhör. För tillträde till tredje avdelningen bör krävas att samtliga den andra avdel- ningens kurser och förhör skall vara fullgjorda. Detta krav bör också upp- ställas beträffande tentalnina, varvid dock dispens må kunna lämnas för en av dessa.
Tredje avdelningen skall enligt kom- mitténs förslag omfatta assistenttjänst- göringar i medicin (fyra månader), kirurgi (tre månader) och ett valfritt kliniskt ämne (två månader). Under denna tid skall även tentamina i medi- cin och kirurgi avläggas.
Kommittén har genom att samman- föra dess—a assistenttjänstgöringar till en avslutande period av den medicinska utbildningen sökt tillgodose önskemålet, att de studerande under sin kliniska utbildning även får tillfälle till kliniskt arbete under ett visst eget ansvar och i former, som närmar sig den färdige lä— karens arbete. Anordningen kan sålunda i viss mån ses som en motsvarighet till den obligatoriska sjukhustjänstgöring, som i många länder måste fullgöras efter examen för rätt till legitimation (turnus, intern year etc.). Det är uppen- bart, att det bästa utbytet av en sådan assistenttjänstgöring erhålles, om den fullgöres först sedan alla kliniska kurser är avslutade. En sådan relativt omfat- tande föregående utbildning fordras också för att de tjänstgörande skall
kunna göra en aktiv insats och anför- tros egna uppgifter. För det slutliga studiet i huvudämnena medicin och ki- rurgi är det vidare en avsevärd fördel, om de studerande redan äger viss kun- skap och erfarenhet ifråga om övriga kliniska ämnen. Med assistenttjänstgö- ringarna förlagda sist i studiegången kommer de studerande tillbaka till dessa två centrala ämnen med en vid- gad erfarenhet av medicinska problem i allmänhet och med en klarare syn på den praktiska betydelsen av ämnena ifråga. Tentamensläsningen kan här- igenom bedrivas effektivare och med större intresse än som annars skulle vara fallet.
Det är av största vikt att de tjänstgö- rande får rikliga tillfällen till praktiskt arbete och får se ett så allsidigt patient— material som möjligt. Detta talar för att assistenttjänstgöringarna i stor ut- sträckning bör förläggas till andra sjuk- hus än undervisningsklinikerna, dvs. till centrallasaretten och andra större sjukhus. Sådana sjukhus skall för ända- målet ha godkänts av kanslern. Här- igenom kan de studerande få ingå i läkarstaben på ett helt annat sätt, än vad som är möjligt vid undervisnings— klinikerna med deras stora antal stude- rande, och de får sålunda större möjlig- het att förvärva en viss sjukvårdsrutin.
Det finns ingen anledning att när- mare reglera ordningsföljden mellan de olika assistenttjänstgöringarna. Ej heller bör det föreskrivas, att de skall fullgöras i en följd. Ur utbildningssyn- punkt skulle det dock vara en fördel, om tjänstgöringarna fullgjordes i någor- lunda nära anslutning till varandra och att de alla förlades till samma sjukhus. Genom en sådan anordning skulle den studerande få en god inblick i arbets— förhållandena vid en större sjukhusen- het.
Assistenttjänstgöringen i medicin bör
kunna antingen i sin helhet förläggas till ett sjukhus utanför undervisnings- kliniken eller delas upp med två måna- der på dylikt sjukhus och två månader på undervisningsklinik. I senare fallet torde det vara lämpligt att de sista två månaderna förlägges till kliniken och kombineras med tentamensläsning i ämnet. I övrigt får kommittén beträf- fande denna tjänstgöring och tentamen i ämnet hänvisa till vad som anförts i det särskilda kapitlet om medicin.
Beträffande assistenttjänstgöringen i kirurgi är det, som ovan framhållits, ur många synpunkter en fördel att den jämte tentamen i ämnet förlägges sent i utbildningen. För närvarande fullgöres emellertid denna tjänstgöring och ten- tamen i ämnet på ett betydligt tidigare stadium i utbildningen, och vissa skäl har —— i synnerhet från de studerandes sida _ utvecklats till fördel för en så- dan auordning. Många studerande öns- kar direkt efter avslutad kirurgikurs omsätta sina kunskaper i praktiken, inte minst i form av vikariattjänstgö- ring. Det torde för de värnpliktiga lä- karnas del vara ett önskemål från för— svarsmaktens sida, att dessa studerande så snart som möjligt får en sådan kli- nisk utbildning, att de kan krigsplace- ras och inkallas till facktjänstgöring.
Kommittén inser betydelsen av de argument som framlagts men finner lik- väl icke, att principen om den sena förläggningen av tjänstgöringen bör frångås. Kommittén anser det nämligen vara av särskild betydelse ur utbild- ningssynpunkt att samtliga assistent- tjänstgöringar ligger samlade i en sär- skild period, och dessutom torde hela kirurgiutbildningen kunna vinna avse— värt i värde om studiet avslutas först sedan de studerande erhållit insikter i de många andra ämnen, med vilka ki- rurgien har beröringspunkter.
Det är tänkbart, att det även beträf-
fande assistenttjänstgöring i valfritt ämne stundom kunde finnas önskemål om rätt att fullgöra sådan tjänstgöring tidigare än vad här avsetts. Med hänsyn härtill har kommittén övervägt att in— föra en sådan undantagsbestämmelse, att en av de tre tjänstgöringarna skulle få fullgöras tidigare. Emellertid rör det väsentliga problemet de värnpliktiga lä- karnas kirurgiassistenttjänstgöring. och kommittén begränsar sig därför till att föreslå, att de militära myndigheterna erhåller bemyndigande att vid behov inkalla vederbörande till kirurgiassis— tenttjänstgöring tidigare än vad som avses i studieplanen. För utbildningen skulle det emellertid vara av stort vär- de, om detta kunde ske endast undan- tagsvis.
Assistenttjänstgöringen i valfritt ämne är avsedd att ge de studerande möjlig- het att inom ramen för examensstudier- na ytterligare förkovra sig i visst-ämne. Tjänstgöringen bör få fullgöras inom vilket som helst av de kliniska ämnen, som ingår i licentiatexamen, med nu— dantag för medicin och kirurgi. Där- jämte bör sådan tjänstgöring få fullgö— ras i klinisk bakteriologi, patologi, kli- nisk kemi eller klinisk fysiologi, detta med hänsyn till dessa ämnens starka
Kap. 48. STUDIER VID
Nuvarande förhållanden
Enligt examensstadgan (& 12) äger studerande, som vid en av de medi- cinska läroanstalterna avlagt godkänd tentamen, tillgodoräkna sig denna för examens avläggande jämväl vid annan läroanstalt. Ansökan om examen skall inges till fakulteten vid den läroanstalt, där den studerande avlagt den sista tentamen (& 14).
Denna bestämmelse om tentaminas riksgiltighet tillåter de studerande att
kliniska anknytning. Denna assistent- tjänstgöring kommer i regel att full- göras efter det att tentamen eller slut- förhör i det valda ämnet fullgjorts, vil- ket dock icke synes innebära någon olägenhet. De studerande torde vid denna tidpunkt ha nått en sådan mog- nad och erfarenhet beträffande läkarens arbete, att de själva kommer att sträva efter största möjliga utbyte av tjänstgö- ringen, i synnerhet som de har möjlig- het att välja just det ämne som mest väckt deras intresse.
Hänvisning till assistenttjänstgöring vid visst sjukhus skall ej ske, utan de studerande får söka själva. Tjänstgö- ringen godkännes av vederbörande äm- neslärare. Enligt kommitténs mening är det ingenting som hindrar att assistent- tjänstgöringarna fullgöres i form av vi- kariat. Tvärtom torde detta i regel ge de studerande ännu större möjligheter att förvärva den rutin och erfarenhet, som bör eftersträvas. Kontroll att vika- riatsperioden motsvarar de krav, som skall ställas på assistenttjänstgöringen ur utbildningssynpunkt, skall utövas av vederbörande lärare vid fakulteten (kollegiet), som har att skriva in assis- tenttjänstgöringen i den studerandes tentamensbok.
OLIKA LÄROSÄTEN
förlägga sina studier till mer än ett lärosäte. Hur därvid tillträdet till och tillgodoräknandet av olika kurser och tjänstgöringar skall regleras, finns före- skrivet dels i examensstadgan med där- till hörande provisoriska ändringar av år 1923, dels i kanslerns provisoriska föreskrifter rörande studierna till me- dicine kandidatexamen av år 1940, stadgan angående medicine kandidaters tillträde till propedeutiska kurser m. m. och kanslerns föreskrift den 9 december
1938 om företrädesrätt till kurser och övningar efter de s.k. nybörjarkurser- na. Bestämmelserna innebär i stort sett följande.
Studerande, som på ett tillfredsstäl- lande sätt genomgått nybörjarkursen vid ett visst lärosäte, äger företrädes— rätt till efterföljande kurser och öv- ningar för kandidatexamen vid samma lärosäte. För överflyttning till annan läroanstalt före kandidatexamen ford- ras tillstånd av fakulteten, respektive lärarkollegiet. Studerande, som genom- gått föreskrivna kurser och övningar, äger att avlägga examen vid vilken me— dicinsk läroanstalt han önskar.
De propedeutiska kurserna får ge- nomgås vid vilket som helst av läro- sätena. Fördelningen av de sökande ombesörjes av kanslern, och tillträde lämnas i första hand åt dem, som är värnpliktiga, i andra hand åt övriga sökande. Ordningsföljden inom dessa bägge grupper bestämmes av datum för kandidatexamen, varvid i samma må- nad avlagda examina räknas som sam- tidiga. Bland härvidlag likställda sö- kande avgör lotten. Den som sökt men ej vunnit inträde till viss propedeutisk kurs, äger företräde framför nya sö- kande till nästa kurs.
Till de därpå följande tjänstgöringar- na i medicin och kirurgi lämnas till- träde utan ansökan till samtliga stude- rande, som på samma ort genomgått de propedeutiska kurserna. Överflyttning till annat lärosäte på detta stadium kan ske efter framställning hos vederböran- de klinikföreståndare, som äger medge inträde i den mån ytterligare kursplat- ser finns tillgängliga.
Sedan den studerande fullgjort tjänst- göringarna i medicin och kirurgi, utom i vad dessa omfattar assistenttjänst- göring, är kursordningen för licentiat- examen fri. Den studerande får under detta skede inge ansökan om tillträde
till varje kurs eller tjänstgöring. Dessa får fullgöras vid vilken som helst av läroanstalterna, och några föreskrifter om företräde för lärosätets egna elever finns ej. Om till viss kurs flera stude— rande anmäler sig än som på en gång kan mottas, avgöres tillträdesordningen enligt vissa för alla kurser och tjänst— göringar gemensamma regler. Sålunda lämnas i första hand tillträde åt dem, som tidigast påbörjat sina medicinska studier. Bland dem, som härvidlag äro likställda, avgöres ordningen av datum för kandidatexamen. I tredje hand in- verkar en enligt vissa regler uträknad poängsumma för avlagda tentamina i licentiatexamen. I syfte att stimulera de studerande till tidiga tentamina finns därjämte för vissa kurser föreskrift om särskilt företräde för dem, som erhållit visst antal tentamenspoäng.
Studerande, som övergår till annan läroanstalt, äger, där ej annat är före- skrivet, icke ntan vederbörande exami- nators medgivande för tentamens av- läggande räkna sig till godo undervis- ning som åtnjutits eller partiell tenta- men eller annat dylikt prov som av- lagts i ämnet vid den föregående läro- anstalten.
Kommittén
Möjligheten för de studerande att be- driva sin utbildning vid flera lärosäten är av största värde och bör därför kvarstå i så stor utsträckning som möj- ligt. Det är inte bara de studerande själva, som har fördel av en sådan an- ordning. Även för läroanstalterna är den av betydelse genom att det till- gängliga platsantalet kan utnyttjas så effektivt som möjligt. Sålunda kan en föreliggande risk för stockning fram- för visskurs på en ort lättare undan— röjas, genom att tillgängliga reservplat- ser på andra orter tas i anspråk.
Principiellt bör ett sådant byte av
studieort vara frivilligt för de stude- rande. På varje lärosäte bör därför, som kommittén i annat sammanhang anfört, finnas en årlig platstillgång i varje ämne, som motsvarar det egna lärosätets intag av studerande, liksom det är nödvändigt att samtliga läroäm- nen finns representerade vid lärosätet.
Den studieplan, som kommittén fram- lägger, tillåter i stort sett ett lika fritt byte av studieort som nu gällande stu- dieplaner. Vad studierna till kandidat- examen beträffar, bör föreskrift finnas om företrädesrätt för det egna lärosä- tets elever. I den mån plats därutöver finns, kan överflyttningar tillåtas. Till- träde till det propedeutiska året bör liksom nu ske efter ansökan och för- delningen ske genom kanslersämbetets försorg.
Turordningen mellan de sökande till de propedeutiska kurserna avgöres nu huvudsakligen av datum för kandidat- examen. Då regelbundet större delen av de sökande avlagt examen i samma må- nad, kommer lotten att spela en alltför stor roll vid urvalet. Vidare torde be- stämmelsen om företräde för värnplik— tiga studerande nu få anses föråldrad, eftersom värnpliktstjänstgöringen före kandidatexamen numera är helt förlagd till ferierna. Kommittén föreslår där- för, att man vid urvalet till det prope- deutiska året, i de fall då flera sökande anmält sig än som kan beviljas inträde, tillämpar i princip samma regler som för tillträde till övriga kliniska kurser och tjänstgöringar. Enligt dessa skulle sålunda i första hand tillträde lämnas dem, som tidigare påbörjat sina studier, varvid studerande som före nybörjar— kursen fullgjort minst 150 dagars mili- tärtjänstgöring skall jämställas med dem, som påbörjat sina studier en ter— min tidigare. I andra hand skall datum för kandidatexamen avgöra ordnings- följden. För de kliniska kurserna i öv-
rigt avgör i tredje hand tentamina för licentiatexamen. Som motsvarighet här- till bör vid tillträde till det propedeu- tiska året gälla betygssumman i kandi- datexamen. Först därefter bör lotten fälla avgörandet mellan ännu likställda sökande. Bestämmelser av denna inne— börd bör sålunda ersätta gällande reg- ler i kanslerns stadga om tillträde till de propedeutiska kurserna. I första hand är det givetvis ett intresse, att dylika urvalsbestämmelser kommer till användning i så liten utsträckning som möjligt. Om de propedeutiska kurserna får den kapacitet, som kommittén före- slår, torde det normalt finnas plats för samtliga sökande varje termin.
Studerande, som påbörjat det prope- deutiska året på viss ort, bör äga före— träde till kurserna i medicin och ki- rurgi under fjärde studieåret på samma ort. överflyttning under denna tid bör kunna tillåtas i samma utsträckning som föreslagits beträffande studierna till kandidatexamen.
För den övriga delen av licentiatstu- dierna bör liksom nu de studerande ha möjlighet att genomgå. kurser och tjänstgöringar vid vilken som helst av läroanstalterna, och samma urvalsför- farande som för närvarande bör tilläm- pas.
I direktiven för kommittén uttalade departementschefen, att en viss likfor- mighet i fråga om den medicinska ut- bildningen i de nordiska länderna tedde sig eftersträvansvärd och att kommittén därför borde ta kontakt med motsvarande utredningsorgan i övriga nordiska länder, där en utbildningsre- form vore aktuell.
Genom särskilt kungligt brev an- gående vissa tjänstgöringar i Danmark, Finland och Norge, senast utfärdat den 16 februari 1951 har bestämts, att vissa för licentiatexamen obligatoriska tjänst— göringar får fullgöras vid medicinsk
undervisningsanstalt eller sjukhus i de nämnda länderna. Ifrågavarande tjänst- göringar är en månads assistenttjänst- göring vid epidemisjukhus, en månads assistenttjänstgöring i kirurgi, två må- naders tjänstgöring vid patologisk in- stitution samt två veckors assistent- tjänstgöring i dermato—venereologi. Me- dicine kandidat, som idkar studier i Uppsala, må därjämte tillgodoräkna sig även två månaders assistenttjänstgöring i medicin samt en månads tjänstgöring vid medicinsk poliklinik. Härutöver har Kungl. Maj:t vid vissa tillfällen beviljat rätt för studerande att tillgodoräkna sig genomgången kurs i pediatrik i Fin- land. Tentamen i ämnet har dock måst avläggas i Sverige.
Kommittén har tagit kontakt med företrädare för den medicinska under— visningen i Danmark och Norge. I Fin- land har någon reform av undervis— ningen icke varit planerad under den tid kommittén arbetat. Utredningar som pågått om läkarutbildningen i Danmark och Norge var emellertid, när kommit- tén började sitt arbete, i det närmaste slutförda, varför någon möjlighet till ett ömsesidigt samarbete i större skala inte var för handen. Kommittén har fått ta del av de framlagda förslagen och redovisar i olika sammanhang i detta betänkande huvudpunkterna i dem.
Det har redan vid diskussionen om examensväsendet (se detta kapitel) framhållits, att undervisningen i Dan— mark och i Norge, delvis också i Fin-
land, i vissa väsentliga avseenden är upplagd på annat sätt än i Sverige. Så- lunda tillämpas parallellundervisning i flera ämnen genomgående under hela studietiden, och kunskapskontrollen sker genom samlade examina i stället för genom tentamina. Härvidlag kommer ingen ändring att inträda som följd av de nya utredningsförslagen. Det är uppenbart att denna skillnad i under- visningens uppläggning försvårar ett omfattande studieutbyte de nordiska länderna emellan. Å andra sidan är kunskapsfordringarna i stort sett de- samma i alla de nordiska länderna. Några principiella hinder torde sålunda inte föreligga för att kurser och tjänst— göringar, som fullgjorts i annat nor— diskt land, skall få tillgodoräknas i Sverige. Kommittén har icke ansett det ligga inom dess uppgift att i detalj ut- reda, på vad sätt och på vilka punkter en nordisk giltighet skall kunna tilläm— pas. Hithörande frågor torde kunna lö- sas endast genom direkt samarbete mellan representanter för samtliga be- rörda länder. Kommittén vill därför re- kommendera, att denna fråga upptas till behandling sedan beslut fattats om en reformering av utbildningen i Sve- rige. En lämplig väg synes vara att man i de ämnen, där ett nordiskt stu- dieutbyte kan praktiseras, anordnar ämneskonferenser med deltagande från samtliga nordiska länder. Så har redan skett beträffande ämnen inom andra fakulteter.
Kap. 49. DE STUDERANDES VÄRNPLIKTS- FÖRHÅLLANDEN
Nuvarande förhållanden
Värnpliktig är skyldig att inställa sig till inskrivningsförrättning det år han fyller 19 år. Yngling, som äger förut-
sättningar för utbildning i special- tjänst, må inskrivas såsom värnpliktig redan det år, då han fyller 17 eller 18 år. Den som vid tiden för inskriv-
ningen idkar studier för utbildning till läkare eller gör sannolikt, att han kom- mer att idka sådana studier, uttas till specialtjänst som värnpliktig läkare.
Värnpliktiga läkare tilldelas armén och marinen, däremot ej flygvapnet. Flygvapnets mobiliseringsbehov av lä- kare täckes genom fast anställda läkare vid flygvapnet och värnpliktiga läkare från armén.
Enligt värnpliktslagen % 27 skall värnpliktiga, uttagna till specialtjänst såsom läkare, fullgöra dels 394 dagars soldat- och befälsutbildning, fackut- bildning och facktjänstgöring, dels fortsatt tjänstgöring om 146 dagar för bibringande och vidmakthållande av för avsedd mobiliseringsplacering er- forderliga insikter. Den fortsatta tjänst- göringen skall kunna i omgångar för- delas på hela värnpliktstiden. Den sam- manlagda tjänstgöringen för värnplik- tiga läkare utgör sålunda för närva- rande 540 dagar.
Vid armén fullgöres värnplikten på följande sätt (go nr 2464/52):
1. Soldat- och befälsutbildning (240 dagar).
a) Soldatutbildning första året (efter inskrivningsåret), vid trängtrupperna, omkring 90 dagar.
juni—augusti
b) Förberedande befälsutbildning (efter vunnet inträde vid medicinsk nybörjarkurs) juni—augusti andra eller undantagsvis tredje året, vid träng- trupperna, omkring 85 dagar.
c) Plutonchefsskola juni—augusti tredje året eller undantagsvis fjärde året, vid trängtrupperna, omkring 65 dagar. »
2. Fackutbildning och facktjänstgö— ring (155 dagar).
a) Fackutbildningskurs vid förband, omkring 45 dagar.
b) Assistenttjänstgöring vid kirur— gisk avdelning på tid som arméöverlä- karen äger bestämma, omkring 90 dagar.
e) Facktjänstgöring vid staber och förband på tid som arméöverläkaren äger bestämma, omkring 20 dagar.
Fackutbildningen fullgöres efter av- slutad utbildning i medicin och kirurgi utom i vad denna omfattar assistent- tjänstgöring.
3. Fortsatt tjänstgöring (omkring 145 dagar). Facktjänstgöring vid staber och för- hand, vilken skall kunna fördelas över hela värnpliktstiden i omgångar om i regel minst 30 dagars längd på tid som arméöverläkaren äger bestämma, om- kring 145 dagar. De värnpliktiga läkare, som tilldelats marinen, fullgör för närvarande sin tjänstgöring enligt följande schema:
1. Tjänstgöring enligt VL 5 27: 1 A (394 dagar).
a) Militärutbildning (motsvarande soldat- och befälsutbildning).
Utbildningen uppdelas i tre perioder, av vilka den första fullgöres det år tjänstgöringen påbörjas och de två öv- riga under påföljande år. Bägge åren är tjänstgöringen förlagd till måna- derna juni—augusti: Period I. Tjänstgöring i land ca 60 da— gar. Period II. Tjänstgöring vid kustartille- riförband ca 30 dagar. Period III. Tjänstgöring ombord ca 30 dagar.
b) Fackutbildning fullgöres efter av- slutad klinisk tjänstgöring i medicin och kirurgi med undantag för assistent— tjänstgöring. I regel är utbildningen förlagd till månaderna januari—februa- ri i omkring 60 dagar.
c) Facktjänstgöring hänsyn till behovet av medicinalperso- nal vid marinen i perioder om minst två månader och skall i regel vara full- gjord inom ett år efter fackutbild- ningens avslutande, omkring 214 dagar.
fullgöres med
2. Fortsatt tjänstgöring & 27: 1 D (146 dagar).
Tjänstgöringen fördelas på minst tre omgångar med minst 30 dagar i varje omgång. Tid för inryckning till fack- tjänstgöring och fortsatt tjänstgöring bestämmes av chefen för marinen.
Värnpliktstjänstgöringens förhållande till den medicinska studiegången ter sig för närvarande på följande sätt be- träffande de till armén uttagna värn— pliktiga läkarna. Soldat- och befälsut— bildningen fullgöres i regel under tre på varandra följande sommarferier (90 + + 85 + 65 dagar) med början somma- ren före de medicinska studiernas på- börjande. Denna ordning kom till stånd 1950. Dessförinnan var soldat- och be- fälsutbildningen fördelad på en första period om 175 dagar och en andra pe- riod om 65 dagar. Den ändrade fördel- ningen har tillkommit för att helt kunna frigöra terminerna för medicin- ska studier. Fackutbildningskursen (45 dagar) fullgöres av flertalet sommaren efter avslutad kirurgikurs; dock plägar även en fackutbildningskurs anordnas under vårterminen för dem, som avslu- tat kirurgikursen under föregående hösttermin och som önskar disponera sommaren för annan verksamhet. Assis- tenttjänstgöringen i kirurgi (90 dagar) fullgöres i regel i anslutning till den civila assistenttjänstgöringen i samma ämne (en månad) och av flertalet täm- ligen snart efter avslutad kirurgikurs före tentamen i ämnet. De studerande får insända önskemål om tid och plats till arméöverläkaren, som handhar för- delningen av de sökande till olika lasa- rett. Faektjänstgöringen användes till stor del för att täcka arméns på grund av vakanser stora behov av läkare vid fredsförbanden. Tjänstgöringen skeri omgångar under olika delar av året,
och större delen av denna tjänstgö— ring fullgöres strax efter avslutad fack— utbildning, sålunda innan de medi- cinska studierna avslutats. I största möjliga utsträckning tas hänsyn till de studerandes önskemål beträffande tjänstgöringens tidsmässiga förläggning genom personlig kontakt med armé— överläkaren.
Värnpliktiga läkare tillhörande mari- nen fullgör i regel första perioden (60 dagar) sommaren före studiernas bör- jan. De två nästa perioderna, som full- göres i en följd (60 dagar) förlägges i regel till första sommaren efter studier- nas påbörjande. Liksom vid armén full— göres fackutbildningskursen (omkring 60 dagar) efter avslutade medicin- och kirurgikurser, men under januari—feb- ruari månader. Därpå följer facktjänst- göring i flera perioder av växlande längd och tidsplacering samt fortsatt tjänstgöring. De till marinen uttagna har tidigare ej fullgjort någon militär kirurgiassistenttjänstgöring, men en så- dan har övervägts även för dessa värn- pliktigas del och torde komma att genomföras, till en tid av två månader, fr. o. m. år 1953.
Sammanfattningsvis finner man så- lunda, att större delen av den till ett och ett halvt år uppgående värnplikten fullgöres före medicine licentiatexamens avläggande. Vidare framgår det av re- dogörelsen, att de militära tjänstgö- ringarna endast delvis är förlagda till ferietid. Detta framkallar en förläng- ning av den totala medicinska studie- tiden. Vid jämförelse med studietiden i andra länder bör detta hållas i minnet, eftersom värnpliktstjänstgöringen i ut- landet helt eller till större delen är för- lagd efter de medicinska studierna.
Tidigare diskussion LS behandlade ingående frågan om de studerandes värnpliktsförhållanden,
men då värnpliktstiden och de olika tjänstgöringarnas längd sedan dess av- sevärt ändrats, finns ingen anledning att i detalj referera LS synpunkter och förslag. Det kan dock nämnas, att LS i sitt överarbetade förslag med en stu- dieplan omfattande sju och ett halvt år förutsatte, att 195 dagar skulle vara fullgjorda före studiernas början samt att fackutbildningskursen förlades så sent som till fjortonde terminen eller till de sista sommarferierna, varjämte facktjänstgöringen i sin helhet skulle fullgöras efter studiernas slut.
1948 års värnpliktskommitté föreslog ingen förändring beträffande den sam- manlagda utbildningstiden för värn- pliktiga läkare (540 dagar). Några av remissmyndigheterna, däribland 1948 års läkarutbildningskommitté, föreslog, att den totala tjänstgöringstiden för värnpliktiga läkare måtte avkortas. I propositionen nr 224 till 1950 års riks- dag uttalade föredragande departe- mentschefen härom (s. 75):
Jag är icke beredd nu taga slutlig ställ— ning till frågan om en begränsning av den förlängda tjänstgöring som för närvarande må avkrävas specialisterna men vill å andra sidan vitsorda angelägenheten av att de värnpliktiga icke åläggas längre tjänst— göring än som betingas av militära skäl. Jag avser att ägna denna fråga fortsatt uppmärksamhet.
I ett den 15 februari 1952 av kom- mittén avgivet betänkande med ut- redning och förslag angående viss krigsmedicinsk undervisning har bl. a. föreslagits, att alla blivande läkare skulle dels fullgöra tre månaders kirur- giassistenttjänstgöring, dels delta i kur- ser i krigsmedicin och i epidemiologi med krigsepidemiologi. För att detta inte skulle leda till en förlängning av den totala utbildningstiden för de värn- pliktiga studerande, föreslog kommit- tén, att kirurgiassistenttjänstgöringen för de värnpliktiga läkarnas del skulle
ske i form av kommendering och så- lunda inräknas i värnpliktstiden enligt samma principer, som nu tillämpas. Kursen i krigsmedicin skulle omfatta bl.a. de medicinska ämnen, som hit- tills ingått i fackutbildningskursen för värnpliktiga läkare.
Kommittén
Frågan om de blivande läkarnas värnpliktsförhållanden har inom kom- mittén ägnats en ingående behandling, då dessa på många punkter på ett av- görande sätt påverkar möjligheterna att uppgöra en ändamålsenlig studie- plan. Kommitténs synpunkter på värn- pliktstidens längd och dess uppdelning i olika omgångar har närmare utveck— lats i ett den 10 december 1949 avgivet remissyttrande över 1948 års värn- pliktskommittés betänkande (SOU 1949:46). Det ingår ej i kommitténs uppdrag att framlägga förslag om värn- pliktstidens längd för de värnpliktiga läkarna, men med hänsyn till ovan ci- terade uttalande av chefen för försvars- departementet och då den civila och militära utbildningen till stora delar intimt hänger samman med varandra, vill kommittén, när den nu framlägger ett förslag till reformering av läkarut- bildningen, även redovisa en del all- männa synpunkter på värnpliktstjänst- göringen, som kommit fram under kom- mitténs arbete.
Det är ett allmänt intresse, att lä— karnas totala utbildningstid begränsas, utan att utbildningsresultatet därför äventyras. Detta kräver en god plan- läggning av undervisningen och ett effektivt utnyttjande av den till buds stående tiden. Härvidlag spelar värn- pliktsförhållandena en stor roll. Spe- ciellt är det av vikt, att de olika perio- derna av militärtjänstgöring till sin längd och placering avpassas så, att de
smidigt kan infogas i den medicinska studieplanen. Vidare är det av värde, att den del av värnpliktstjänstgöringen, som måste fullgöras före avslutade stu- dier, reduceras i möjligaste mån. Varje studieplan, som icke innehåller till- räckligt långa ferier för självstudier och rekreation, måste betraktas som otillfredsställande. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att den till sommaren förlagda militärtjänstgöringen ej om- fattar mer än högst 60 dagar i varje period. Kommittén har varit i tillfälle att närmare studera gällande utbild- ningsbestämmelser för värnpliktiga lä— kare och i sitt ovannämnda yttrande över 1948 års värnpliktskommittés be— tänkande framfört vissa förslag härvid- lag, vilkas beaktande torde kunna möj- liggöra en sådan förkortning av tjänst- göringstiden. Framför allt borde man vid målsättningen för de värnpliktiga läkarnas militärutbildning mer än vad nu är fallet ta direkt sikte på den av- sedda krigsbefattningen. Genom ratio-
naliseringar av denna art bör det vara möjligt att minska den rent militära ut-
bildningen (soldat- och befälsutbild- ningen) till sammanlagt 180 dagar, för- delade på tre sommarperioder om var- dera 60 dagar. Vad gäller fackutbild- ningcn, kan ur denna avskiljas allt det lärostoff, som kommer att ingå i den krigsmedicinska kursen. Härigenom sy- nes en förkortning från 45 till 30 dagar vara möjlig. Beträffande den militära ki— rurgiassistenttjänstgöringens längd ifrå- gasättes från kommitténs sida ingen förändring.
Faektjänstgöringen har, som ovan nämnts, under senare år till stor del använts för att täcka det stora behovet av läkare vid fredsförband. Härom har militieombudsmannen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 maj 1948 uttalat, att det icke syntes stå i god överensstäm- melse med lagen, att facktjänstgöringen
anordnades så, att därvid i första hand tillgodosåges det aktuella behovet av läkare vid fredsförbanden, vilket måste innebära ett mer eller mindre långt gående undanskjutande av det primära syftet med den fortsatta facktjänst- göringen, nämligen utbildningssyftet. Kommittén understryker vikten av att detta påpekande beaktas och att åtgär- der vidtas för att på annat sätt tillgodo- se behovet av militärläkare i fred. Även om en viss del av facktjänstgöringen av utbildningsskäl bör bestå i tjänstgöring vid depåförband, synes huvuddelen av tjänstgöringen böra utnyttjas för sär- skilt tillrättalagd utbildning med hän- syn till läkarnas krigsplacering samt för deltagande i krigsförbandsövningar. Denna facktjänstgöring synes höra om- fatta sammanlagt sex månader, varav dock huvudparten bör fullgöras i om- gångar efter avlagd licentiatexamen. Härigenom skulle denna tjänstgöring få en relativt ringa inverkan på studie- gången och den sammanlagda studie- tiden.
I sitt ovannämnda yttrande över värnpliktskommitténs betänkande före- slog kommittén en sammanlagd tjänst- göring för de värnpliktiga läkarna om 420 dagar. Härvid räknade kommittén dock med endast en månads militär kirurgiassistenttjänstgöring. Då denna nu föreslås omfatta tre månader, skulle värnpliktstjänstgöringen sålunda kom- ma att utgöra 480 dagar, varav 120 da- gar i form av s. k. fortsatt tjänstgöring. Vid armén borde denna tid fördelas sålunda: soldatutbildning 60 dagar, be- fälsutbildning 60 dagar, plutonchefs— skola 60 dagar, fackutbildningskurs 30 dagar, kirurgiassistenttjänstgöring 90 dagar samt facktjänstgöring 180 dagar.
Kommittén har härmed redovisat en plan för militärutbildningen, som i hög grad skulle tillfredsställa de intressen som kommittén närmast har att före—
träda. De olika perioderna skulle, i den mån de infalla under utbildningen, lätt kunna inpassas på undervisningsfri tid, och den sammanlagda värnpliktstiden före licentiatexamen skulle avsevärt re- duceras i jämförelse med nuvarande förhållanden. Det är enligt kommitténs mening angeläget, att dessa synpunkter vinner beaktande vid den framtida be- handlingen av frågan om de värnplik- tiga läkarnas värnpliktsförhållanden.
I det följande skall kommittén över- gå till att närmare ange, hur militär- tjänstgöringen i dess nuvarande ut- formning kan inpassas i den föreslagna studieplanen.
Värnpliktiga läkare, tilldelade armén, bör liksom för närvarande fullgöra första tjänstgöringen (90 dagar) före studiernas början och de båda därpå följande perioderna (85 respektive 65 dagar) under de två första sommarfe- rierna efter påbörjade medicinska stu- dier. Kommittén har för de tre första studieåren räknat med samma termins— gränser som för närvarande, varför denna anordning är möjlig, även om den sker på bekostnad av de studeran- des möjligheter att ägna sommarferier- na åt självstudier eller annan verksam- het. Enligt kommitténs förslag skall undervisningen under dessa studieår bedrivas så, att ämnena i sin helhet är avslutade i så god tid att tentamina kan avläggas före läsårets slut. Anstånd med tjänstgöringarnas fullgörande av studieskäl bör sålunda normalt ej före- komma.
Ett speciellt problem uppstår för de värnpliktiga läkare, som av någon sär- skild anledning får sin värnpliktstjänst- göring så förskjuten, att tredje perioden (65 dagar) infaller på sommaren mel- lan tredje och fjärde studieåret. Ferier- na uppgå här endast till 60 dagar, eftersom medicinterminen måste på- börjas den 1 augusti. Frågan torde
emellertid ej vara av någon större be- tydelse, då en sådan situation endast kan gälla ett fåtal studerande, som på grund av sjukdom eller anstånd av annan anledning fått sin värnplikts- tjänstgöring förskjuten ett eller två år. Vidare inskränker sig skillnaden i till- gänglig och behövlig tid till endast fem dagar. Skulle det, som kommittén för- modar, komma att röra sig om blott ett fåtal studerande, torde man för dessa kunna bevilja tillstånd att utebli från de första fem dagarna av medicinkur- sen. En annan och ur studiesynpunkt bättre utväg är givetvis, att plutonchefs- skolan förkortas till 60 dagar genom att fem dagar överföres till ett senare skede av värnpliktstjänstgöringen. Er- farenheten synes få ge vid handen,, vilken lösning som kan bli mest ända- målsenlig.
Även beträffande fackutbildningskur— sen (45 dagar) torde samma principer kunna tillämpas som för närvarande. Denna kurs kan sålunda, om det från militär synpunkt anses lämpligt att tjänstgöringen fullgörs så tidigt som möjligt, förläggas till den sommar, som följer närmast efter avslutad kirurgi- kurs, sålunda efter fjärde studieåret. Ur militär synpunkt synes kommitténs för— slag till studieplan erbjuda avsevärda fördelar i jämförelse med nuvarande förhållanden. Dels kommer de stude- rande att fullgöra fackutbildningskur- sen något tidigare än för närvarande, varigenom de tidigare kan krigsplace— ras, dels blir studieplanen enhetlig vid samtliga lärosäten, varigenom det lät- tare kan i förväg överblickas, hur stort deltagarantalet i fackutbildningskur- serna kommer att bli.
Skulle man från militärt håll önska uppställa den fordran, att de stude- rande före fackutbildningskursen ge- nomgår även andra kurser än de i medi- cin och kirurgi, t. ex. kurserna i krigs-
medicin och epidemiologi med krigs— epidemiologi, finns möjlighet att ta hänsyn härtill vid utformningen av be- stämmelserna om studiegången beträf- fande de ämnen, som utöver medicin och kirurgi ingå i licentiatexamens andra avdelning. De militära myndig- heterna skulle i sådant fall få rätt att i samband med kommendering till fack- utbildningskurs hänvisa dessa stude— rande till nästföregående kurser i krigs— medicin och epidemiologi. Ett sådant krav innebär dock, att fackutbildningen för dem, som avslutar sin kirurgikurs en vårtermin, kan fullgöras först ett år senare än vad som tidigare varit fallet. Olägenheterna härav kunde något mins- kas, om man liksom nu anordnade en av de årliga fackutbildningskurserna vid annan tid än på sommaren, t.ex. under vårterminen.
Därest den föreslagna kursen i krigs- medicin kommer till stånd, torde pro- grammet för fackutbildningskursen böra ändras, så att all dubbelundervis- ning undvikes.
Kirurgiassistenttjänstgöringen (90 da- gar) har på grunder, som närmare ut- vecklats annorstädes, förlagts till licen- tiatstudiernas tredje avdelning tillsam- mans med övriga assistenttjänstgöringar. Den skall sålunda normalt fullgöras under det sista studieåret. Därest det från militär sida är ett intresse, att tjänstgöringen fullgöres tidigare, bör de militära myndigheterna, såsom fram-
hållits i kapitlet om studieplanen, be- myndigas att inkalla vederbörande värnpliktig till kirurgiassistenttjänst— göring tidigare än vad som avses enligt studieplanen.
Den del av facktjänstgöringen, som måste fullgöras före licentiatexamen, kan på grund av sin natur ej förläggas till någon bestämd plats i studieplanen. Detta är ett av de förhållanden, som lett till att kommittén velat fasthålla vid principen om den fria studieord- ningen för licentiatstudiernas del. Här— igenom bör det vara möjligt att till större delen undgå uppkomsten av extra tidsförluster i form av väntetid framför kurserna vid studiernas åter- upptagande. Givetvis är det av största vikt, att god kontakt liksom nu upp- rätthålles mellan de studerande och de militära myndigheterna, så att per— sonliga önskemål beträffande tjänstgö- ringens förläggning i möjligaste mån kan tillmötesgås.
Värnpliktstjänstgöringen vid marinen erbjuder inga svårigheter med hänsyn till militärutbildningens (60 + 60 dagar) inplacering i studieschemat. Beträffan- de fackutbildningen och facktjänstgö- ringen gäller vad som ovan anförts rörande samma tjänstgöring vid armén. Kommitténs förslag nödvändiggör, att militär kirurgiassistenttjänstgöring om tre månader införes även vid marinen, varvid den övriga värnpliktstjänstgö- ringen minskas i motsvarande omfatt- ning.
Kap. 50. STUDIETIDENS LÄNGD
Nuvarande förhållanden
Den medicinska examensstadgan in- nehåller till skillnad från övriga fakul- teters stadgor inga bestämmelser om normalstudietid. Däremot skall enligt stadgan (% 4) i studieplanen, som upp-
rättas av fakulteten och stadfästes av kanslern, anges de särskilda studieårens ändamålsenliga användning för studie- arbete av olika slag. Enligt de provi- soriska bestämmelserna för medicine kandidatexamen skall denna kunna av-
läggas på 5 terminer. För licentiatexa- men anges i gällande studieplan (1909) för Stockholm 4 1/2 år. För Uppsala och Lund finns ej några tider angivna. I Svensk Studentkalender (1951/52) an- ges generellt att tiden från kandidat- examen till licentiatexamen kan beräk— nas till 9—11 terminer.
Studietidsberäkningar
Studietiden kan definieras på olika sätt (se även universitetsberedningens betänkande, del V 5. 349). Om man be- räknar tiden från inskrivning till exa- men får man den s.k. bruttostudietiden.
1902 års kommitté G. Dahlberg1 G. Dahlberg2 G. Dahlbergl G. Dahlberg2 1945 års akad. utredning (SOU 1947: 25) G. Dahlberg-* 1945 års akad. utredning (SOU 1947: 25) G. Dahlberg? 1945 års akad. utredning (SOU 1947: 25) Moberg-Quensel (SOU 1949: 48) Statens arbetsmarknadskommis- sion (SOU 1943: 17) 1945 års akad. utredning (SOU 1947: 25) Moberg-Quensel (SOU 1949: 48) (49) P. E. Andér4 (50) 1948 års läkarutbildningskommitté (53)
(04) (30) (42) (30) (42)
(47) (42)
(47) (42)
(47) (49)
(43)
(47)
Den är lätt att beräkna men säger ingen- ting om hur stor del av tiden som verk— ligen ägnats åt studier. Denna senare del, som i regel kallas nettostudietid, är svårare att få fram och kan endast beräknas på grundval av individuellt lämnade, detaljerade uppgifter. Det är emellertid framför allt nettotiden man vill veta när man skall bedöma studie- tidens verkliga längd.
Vid granskning av förhållandena i andra länder säger i de flesta fall en jämförelse av den akademiska studieti- den inte så mycket, eftersom förutbild- ningen och utbildningsmålet varierar
Brutto- Netto- tid tid me- me- Förse- dian dian ning
1888—1903 10,1 nybörjare 1909—14 9,7 med. lic. ex. 1920—24 9,4 nybörjare 1915—19 9,2 med. lic. ex. 1925—29 8,7
nybörjare 1920 9,2 med. lic. ex. 1930—34 8,8
nybörjare 1925 8,8 med. lic. ex. 1935—39 8,7
1930 1930
nybörjare stud. ex.
med. lic. ex. (1939)—41 8,7
1935 8,4 1937 (7,3)3 ex. 1946—49 8,8 ex. 1948—51 8,4
nybörjare stud. ex. med. lic. med. lic.
1 En yrkesstatistisk utredning av läkarbanan i Sverige. Uppsala läkarförenings förhand— lingar. Ny följd. Bd 36. H 1. 1930. 2 Sv. Läkartidningen 1942, s. 2217. 3I utredningen (s. 152 f.) anföres beträffande denna siffra följande: ”Siffran är för låg, då den blott är räknad på dem, som på de tio åren mellan studentexamen och upp— giftsinsamlandet hunnit avlägga examen. Antar man, att huvuddelen av dem, som ännu ht 1946 ej avlagt med. lic. men då ännu voro inskrivna vid någon medicinsk fakultet (till antalet något mer än 40), kommer att avlägga examen och att de kommer att få längre tid än den framräknade mediantiden, höjs mediantiden något men blott till 7,8 år, vilket är närmare ett år kortare tid än för 1930 års studenter.” 'Sv. Läkartidningen 1950, s. 1904.
starkt. Bäst är i stället att som jämfö- relsegrund använda den genomsnittliga åldern då legitimation för självständig verksamhet som läkare erhålles.
Tabellen på s. 300 ger en översikt över hittills publicerat material rörande längden av de medicinska studierna i vårt land. Uppgifterna har ordnats i kronologisk ordning med hänsyn till tidpunkten för examens avläggande. Bruttotiden är i allmänhet beräknad som differensen mellan examensår och inskrivningsår. Vid de undersökningar, där även nettotiden beräknats, har man stött sig på deklarationer från de un— dersökta beträffande sådana studieav- brott som militärtjänstgöring, förvärvs— arbete, sjukdom etc. men däremot icke normala ferier.
Det bör anmärkas, att alla siffror ej är fullt jämförbara, då beräkningsmeto— derna varierat. Vidare påverkas siff— rorna i de senare årens material av be- redskapstjänstgöring.
För att få en så aktuell siffra som
möjligt på läkarnas utbildningstid har
kommittén inhämtat uppgifter angåen- de ett antal medicine licentiaters in- skrivningsdatum, examensdatum, fö- delsedag och födelseår. Undersökningen omfattar alla dem som i Uppsala, Lund och Stockholm avlagt medicine licen- tiatexamen under tiden den 1 juli 1948 —den 30 juni 1951, inalles 624 perso- ner. De fördelade sig på lärosäten och på män och kvinnor på följande sätt:
samtliga 124 166 334
624
män kvinnor
102 22 141 25 272 62
515 109
Uppsala . Lund . Stockholm
Summa
41 män och 9 kvinnor av de härovan nämnda var utlänningar, som avlagt medicine licentiatexamen på dispens. De har inte medtagits vid bearbet- ningen liksom inte heller en manlig och en kvinnlig studerande, för vilka full- ständiga uppgifter inte stått att få. I materialet ingår alltså 572 personer, därav 473 män och 99 kvinnor.
Bruttostudietiden (median) vid de medicinska lärosätena (examinerade 1 juli 1948—30 juni 1951).
män 8år7m 8år4m 8år0m 8år3m
Uppsala ...... Lund . ........ Stockholm . . . . Samtliga .
Studietiden har uträknats som skill- naden mellan inskrivnings- och exa- mensdatum. Medianen utgör här 8 år och 4 månader. Uträkningen har gjorts
samtliga 8 år 6,5 m 8år5m 8år1m 8år4m
kvinnor 8år4,5m 9år1m 8år4m 8år7m
i jämna månader. Av tabellen ovan framgår, att studietiden var något läng— re för kvinnliga än för manliga medi- cine licentiater och kortare i Stock-
Bruttostudietiden (examinerade 1 juli 1948—30 juni 1951).
Undrekvartil 7år3m 7år7m 7år4m 7år2,5m 7år4m
Examensår
Övrekvartil 9år9m 9år4,5m 9år3m 9år2m 9år4m
Median 8år6,5m 8år4m 8år4m 8år1,5m 8år4m
holm än i de båda andra städerna. Skillnaderna i studietid för kvinnor vid olika läroanstalter bör inte tillmätas någon betydelse, eftersom antalet indi- vider i varje grupp är mycket litet. Den sista tabellen på föregående sida
visar studietidens utveckling under de år undersökningen omfattar. En viss nedgång kan urskiljas, varvid man dock måste hålla i minnet att det rör sig om bruttostudietiden.
Ålder vid med. Iic. examens anläggande för åren 1948—1951 (median).
män 29 år 1 m 28 år 8,5 m 28 år 4 m 28 år 7 m
Uppsala
Lund . Stockholm Samtliga ......
Åldern vid examenstillfället har lik- som studietiden uträknats i jämna må- nader. Resultaten finns återgivna i ta- bellen ovan. Medianåldern för samtliga utgjorde knappt 29 år. Skillnaderna mellan de tre lärosätena och mellan män och kvinnor är i stort sett desam- ma, som framkom ur den mellersta ta- bellen på s. 301. Det kan nämnas, att för samtliga i tabellen härovan redovisade den undre kvartilen för åldern vid exa— men utgjorde 27 år och 5 månader, un- der det den övre kvartilen utgjorde 30 år och 6 månader.
Studietiden i andra länder
I Danmark. har en fakultetskommitté granskat studietiden i samband med att förslag till ny studieplan framlagts. Ma- terialet utgjorde därvid 997 examine- rade, som avlagt examen efter nu gäl—
År Antal 6 1/2 6 7 114 7 % 278 8 116 8 1/2 88 9 58 9 1/2 18 10 10 10 1/2 3 11 4
samtliga 29 år 1 m
28 år 10 m 28 år 6 m 28år8,5m
kvinnor 29 år 0,5 m 29 år 0 m 28 år 11,5 m 29 år 0 m
lande studieordning. Av dessa hade 695 fullföljt den kliniska delen av studierna på normalstudietid. Sammanställningen nederst på sidan visar de totala stu- dietiderna för dessa studerande. Redo- visningen innebär sålunda att ett bety- dande antal med relativt långa studieti- der icke ingår i sammanställningen.
Fakultetskommittén har själv föresla- git en förkortad studieplan på ca 6 1/2 års studietid. Därefter skulle följa tur- nustjänstgöring om 1 år.
I Finland beräknas de sammanlagda universitetsstudierna till 7—8 år. Efter de kliniska studierna följer 3 månaders tjänstgöring som klinisk amanuens.
I Norge har nyligen fastställts en ny studieplan, som omfattar en studietid på 6 år, varefter följer sammanlagt 1 % års obligatorisk tjänstgöring på medi- cinsk och kirurgisk avdelning samt hos tjänsteläkare.
I England kräver the General Medi- cal Council en studietid på minst 2 år för den prekliniska och minst 3 år för den kliniska delen av utbildningen. Inga obligatoriska krav på sjukhus- tjänstgöring efter examen finns upp- ställda.
Beträffande förhållandena i Förenta staterna kan enligt Svenska läkaresäll- skapets amerikadelegation (1946) föl- jande siffror anföras.
Ålder vid inträdet i college ca 18 år College-studierna ca 3 år Ålder vid inträdet i medical school . ............ omkring 22 år Medical school 4 år Praktiskt år (internship) 1—2 år Ålder vid praktiska årets slut 27—28 år
Många nyutexaminerade amerikanska läkare överskrider den här angivna normalåldern av 27—28 år. Från vissa håll anges sålunda i stället en ålder av 28—30 år. Därtill kommer, att flertalet läkare ägnar ytterligare 2—4 år åt un- derordnat, mycket dåligt avlönat arbete som ”residents”. De torde sålunda icke komma ut i självständigt arbete tidigare än de svenska läkarna.
Uppgifter om studietiden i ett 30-tal olika länder finns publicerade i ”Stan- dards of Medical Education, Report 1”, utgiven 1950 av Världsläkarförbundet. Tiden varierar där från 5 till över 8 år. Emellertid är siffrorna ofta ej direkt jämförbara, speciellt på grund av den olika förutbildningen, skiftande utbild- ningsmål, olika värnpliktsförhållanden, olika möjligheter till vikariat före exa- men etc. Uppgifter om åldern vid legi- timationen skulle möjliggjort en korrekt jämförelse. Blott få sådana siffror finns emellertid tillgängliga.
Tidigare diskussion
LS framhöll, att de så långt möjligt sökt begränsa studietiden, varvid de emellertid utgått från att utbildningens omfattning icke finge skäras ned så, att den skulle kunna leda till en försämring av den svenska läkarkårens nuvarande goda yrkesstandard. Framför allt sökte man utforma studieplanen så, att man kunde erhålla en viss garanti för att flertalet studerande också komme att avlägga examen inom avsedd tid. Den föreslagna studieplanen omfattade 7 år, varvid dock förutsattes att värnplikts-
tjänstgöringen under studietiden skulle uppta högst en sommar.
De flesta remissorganen betvivlade att det skulle bli möjligt för de studerande att hålla den föreslagna studietiden. I sitt överarbetade förslag angav LS en studietid om 15 terminer. Härvid hade en större del av värnpliktstjänstgö- ringen förlagts till studietiden. Även denna gång framkom kritik som på vissa håll utmynnade i radikala förslag till förkortning av studietiden.
Medicinalstyrelsen och Svenska lä- karesällskapet föreslog en radikal om- värdering av det kunskaps- och erfa- renhetsstoff, som borde ingå i licentiat- utbildningen. Läkaresällskapet, som yr- kade på en tidigare differentiering i ut— bildningen, ansåg, att den kliniska de- len av utbildningen skulle kunna full- göras på 3 år, varigenom den totala studietiden skulle sänkas till 5 %» år. Därefter skulle följa ett obligatoriskt sjukhusår som fordran för allmän legi- timation.
Kommittén
Det är givetvis av vikt såväl för sam- hället som för den enskilde studerande, att studietiden i möjligaste mån begrän- sas. Emellertid bör man inte ange en viss fixerad studietid som utgångspunkt när man konstruerar en studieplan. I stället är det målet för utbildningen som måste vara det primära och sedan detta fastställts måste studietiden ut- mätas så, att det åstundade resultatet kan vinnas. Frågan om studietidens längd måste därför alltid ses i relation till omfattningen av de uppställda kra- ven.
När studiemålet fixerats, får man anordna undervisningen så rationellt som möjligt och på så viss söka åstad- komma en förkortning av studietiden. Kommittén har i särskilda kapitel an-
gett riktlinjer härför. Betydelsen av att varje lärosäte får en sådan kapacitet över hela linjen, att stockningar i stu- diegången ej uppstår, har kommittén i olika sammanhang understrukit. Syn— punkterna förtjänar emellertid här ett särskilt beaktande. Under de senare åren har det på vissa punkter brustit i dessa avseenden, med avsevärda tids- förluster som följd för de studerande.
Det bör vidare framhållas, att det är den totala utbildningstiden, innefat— tande sålunda även för— och vidareut- bildning, som är av största värdet när det gäller jämförelse med andra länder. Den studieplan, som framlagts i detta betänkande, bör sålunda ses i relation till vad kommittén föreslagit angående dessa övriga delar av utbildningen. Sär- skilt bör påpekas, att numera nya be- stämmelser utfärdats om tillträde till de medicinska studierna, vilka kan väntas komma att sänka den tid som tidigare åtgått mellan studentexamen och de medicinska studiernas påbörjande.
Som ovan nämnts, föreslog Svenska läkaresällskapet en förkortning av stu- dietiden till 5 % år, varav 3 år beräk- nades för de kliniska studierna. För— kortningen skulle åstadkommas främst genom att undervisningen i de kliniska specialämnena starkt beskures.
Detta förslag synes emellertid utgå från en oriktig bedömning av den år- liga effektiva utbildningens omfattning. Det vill sålunda förefalla som om lä— karesällskapet icke tagit tillräcklig hän- syn till de studerandes behov av ferier och nödvändig tid för värnpliktstjänst- göring. Läkaresällskapet angav i sitt yttrande, att de propedeutiska kurserna jämte ämnena medicin, kirurgi och pe- diatrik borde omfatta 22 månader. Det angavs ej hur lång kurstid som borde anslås åt alla övriga till licentiatexa- men hörande ämnen. Då hela licentiat- studiet skulle omfatta 3 år kan av
denna tid — efter en uppskattning av den årliga studietiden till ca 10 måna- der — ungefär 30 studiemånader dispo- neras. Eftersom härav 22 månader en- ligt läkaresällskapets förslag skulle åtgå för ovan angivna kurser, återstår ca 8 månader för alla övriga kliniska äm- nen, varibland ingår sådana ämnen som psykiatri, socialmedicin samt obstetrik och gynekologi.
Kommittén kan för sin del icke ac- ceptera en så långt gående nedskärning av en rad kliniska ämnen. Redan psy- kiatrien samt obstetriken och gyneko- logien synes kräva en tid av 6 månader. Även om kommittén i viss utsträckning velat begränsa undervisningen i de kliniska specialämnena är det med hän- syn till varje läkares framtida verksam- het icke möjligt att beskära den så starkt som läkaresällskapet i sitt förslag synes ha avsett. En sådan åtgärd skulle i realiteten innebära att undervisningen i vissa Specialämnen finge begränsas till den rent teoretiska sidan av ämnet och att praktiskt arbete i dem sålunda icke finge rum på studieschemat. En- dast med en strängt bunden studieord- ning och konsekvent genomförd paral- lellundervisning torde dessutom ett så— dant undervisningsprogram kunna ge- nomföras.
Beträffande studietidens längd enligt kommitténs förslag kan följande anfö— ras. Den bundna studieordningen under de båda prekliniska åren, det prope- deutiska året samt medicin—kirurgiåret medger inga kortare studietider och innebär sålunda 4 fixerade studieår. Efter denna tid råder i princip en fri studieordning, ehuru denna i vissa avseenden begränsats genom bestämd ordningsföljd mellan vissa ämnesgrup- per och särskilda obligatoriska kombi- nationer.
För samtliga ämnen och tjänstgö-
ringar i denna fria del av licentiatstu- dierna, dvs. andra avdelningens ämnen efter medicin och kirurgi samt tredje avdelningen (se kapitlet om studiepla- nen och däri redovisad sammanställ- ning) erfordras en kursbunden mini- mitid av 16 + 9 = 25 studiemånader. Denna tid är beräknad utan studieav- brott samt under förutsättning att den studerande anlitar de gynnsammaste kombinationsmöjligheterna och att omedelbar plats i kurs eller tjänstgöring står till disposition.
En sådan forcering av studierna under denna period är praktiskt taget ogenomförbar. Rimlig hänsyn måste tas till den studerandes behov av rekrea- tion, nödvändig tid för värnpliktstjänst- göring och vissa ofrånkomliga mindre avbrott mellan kurser osv.
Till studietiden måste följaktligen läggas en beräknad period för ferier, värnpliktstjänstgöring och övriga nor- mala och av praktiska skäl betingade studieavbrott under den nu senast behandlade delen av de kliniska stu- dierna. Uppskattningsvis vill kommit- tén ange 6 månader som en rimlig tid härför. Med dessa utgångspunkter skulle sålunda kommitténs förslag innebära en normal studietid av drygt 6 1/2 år. Denna siffra bör lämpligen tjäna som vägledning vid fakulteternas, kollegier— nas och undervisningsnämndernas pla- neringsarbete.
Kommittén vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att den nu behandlade delen av de kliniska stu- dierna enligt kommitténs förslag in— rymmer en särskild period för assis-
tenttjänstgöringar i medicin, kirurgi samt ytterligare ett valfritt kliniskt ämne om tillhopa 9 månader. Denna period har konstruerats som en viss motsvarighet till det praktiska sjukhus— år, som förekommer på flera håll i ut- landet (turnus, intern-ship etc.). Det kan i anslutning härtill nämnas, att Svenska läkaresällskapet föreslog ett obligatoriskt sjukhusår efter licentiat- studierna, vilket endast skulle få ägnas åt medicin och kirurgi (respektive ode— lat lasarett).
Vid en jämförelse mellan kommitténs förslag och andra studieplaner bör man därför observera denna speciella, sam- manhängande praktiska tjänstgöring, som inbyggts i de föreslagna licentiat- studierna. Vidare bör man uppmärk- samma att kommitténs förslag reserve- rar tid för ett i jämförelse med ut- ländska studieplaner omfattande prak- tiskt arbete under de skilda kliniska kurserna.
Det är av vikt, att alla tendenser till förlängning av studietiden snabbt upp- täckes, så att det till grund härför lig- gande förhållandet kan analyseras och korrigeras. Det är alldeles otillräckligt att uppgifter om den faktiska studieti- den endast kommer fram vid särskilda tillfällen som följd av särskilda statis- tiska beräkningar. Studietiden måste följas kontinuerligt. Förslag till åtgär- der i detta syfte har framlagts av uni- versitetsberedningen (del V), och kom- mittén vill här framhålla betydelsen av att den där föreslagna studietidsstati- stiken påbörjas så snart en ny studie- plan antagits.
Kap. 5]. KUNSKAPSKONTROLLEN
1. EXAMINATION
Nuvarande förhållanden
Kunskapskontrollen i examensämne sker genom tentamen. Sålunda ingår i kandidatexamen tentamen i anatomi, histologi, medicinsk kemi, fysiologi, allmän patologi och bakteriologi, samt farmakologi. Licentiatexamen omfattar tentamina i medicin, pediatrik, kirurgi, oftalmiatrik, obstetrik och gynekologi, patologisk anatomi samt rätts- och statsmedicin. I vissa ämnen sker kon- trollen i stället genom slutförhör. Detta gäller ämnena psykiatri, dermatologi och venereologi samt hygien. Vitsorden i dessa slutförhör skall intagas i exa- mensbetyget. Slutligen finns i examens- stadgan och i fastställda studieplaner föreskrifter om att vissa kurser skall avslutas med obligatoriska förhör.
Studerande är berättigad att under pågående lästermin erhålla tentamen inom fjorton dagar efter det han därtill anmält sig. Tentamen sker inför veder- börande examinator och förenas med praktiskt prov i vissa ämnen. Exami— nator har möjlighet att förordna, att tentamina inför honom skall förrättas inför öppna dörrar.
Slutförhör fullgöres till skillnad från tentamen på tid, som läraren äger be- stämma, i regel i direkt anslutning till den ifrågavarande kursens slut. I övrigt gäller i tillämpliga delar samma be- stämmelser som för tentamina. En yt- terligare skillnad mot tentamina ligger däri, att betygen i slutförhör icke har begränsad giltighetstid.
I praktiken upprätthålles emellertid ej alltid skillnaden mellan de två for- merna för prövning. Särskilt gäller detta beträffande den studerandes rätt att själv välja tidpunkten för provet. I de
av kanslern 1940 utfärdade proviso- riska bestämmelserna för studierna till medicine kandidatexamen, vilka fort- farande äger giltighet, föreskrives så- lunda att kursdeltagarnas kunskaper skall kontrolleras bl.a. genom tenta- mina med karaktären av slutförhör kort efter kursens avslutning. Undervis- ningen till kandidatexamen är numera så upplagd, att de studerande med en- dast få undantag följer denna ordning. Beträffande vissa tentamensämnen till licentiatexamen råder numera samma förhållanden. Det är sålunda regel att t.ex. tentamina i oftalmiatrik och ob- stetrik-gynekologi avlägges direkt efter kursens slut. Å andra sidan förekom- mer det att prov, som enligt examens- stadgan skall ske som slutförhör, får karaktär av tentamen därigenom att de studerande tillåtes att, om de så önskar, fullgöra detta först då de på en senare tidpunkt därtill anmäler sig. Så sker i viss utsträckning beträffande psykiatri, sammanhängande med att många studerande önskar efter kursens slut fullgöra frivillig assistenttjänstgö- ring, innan de avslutar sina studier i ämnet.
I övriga ämnen och Specialkurser finns uttryckliga föreskrifter om förhör endast i ett fåtal fall. Många lärare krä- ver emellertid godkänt förhör vid kur— sens slut som villkor för att kursen skall anses vara tillfredsställande genom- gången.
Tidigare diskussion
LS fann det mest ändamålsenligt att låta alla ämnen få en jämbördig ställ— ning i prövningshänseende och före- slog, att de nuvarande slutförhören
skulle omändras till tentamina. Emel- lertid föreslogs samtidigt, att fullgjord tentamen i stor utsträckning skulle upp- ställas som villkor för deltagande i den fortsatta undervisningen. Tentamina skulle härigenom bli tämligen fixerade till tiden och såtillvida närmast få ka— raktär av slutförhör. Vidare föreslogs, att samtliga obligatoriska undervis- ningskurser skulle avslutas med förhör. I det ursprungliga förslaget skulle kan- didatexamen sålunda komma att om- fatta fyra tentamina och ett förhör, medan licentiatexamen skulle omfatta fjorton tentamina och tjugo förhör. Vid remissbehandlingen av detta för- slag uttalades allmänt, att det med den föreslagna studieordningen icke vore möjligt att upprätthålla den föreslagna fordran på avlagda tentamina i vissa ämnen. På några håll vände man sig också mot förslaget att alla kurser skulle avslutas med förhör. Sålunda ansåg me- dicinalstyrelsen, att antalet slutförhör och tentamina utan någon risk för sänkt kunskapsstandard borde kunna in— skränkas avsevärt, om elevernas regel- bundna deltagande i kurstimmarna kon- trollerades och förhör regelbundet an- ordnades. Svenska läkaresällskapet ut- talade betänkligheter mot förslaget, att alla kurser skulle avslutas med förhör.
I överarbetningen anförde LS, att de med hänsyn till de framförda synpunk- terna icke ville motsätta sig, att kravet på avlagda tentamina tills vidare upp- hävdes. Undervisningen borde emeller- tid bedrivas på sådant sätt, att tenta- mina i regel kunde avläggas i nära an- slutning till tjänstgöringarnas slut. Skulle en mera allmän tendens till ef- tersläpning av tentamina uppstå, vore det dock välbetänkt att införa sträng- are bestämmelser i enlighet med det ur- sprungliga förslaget. Beträffande det generella kravet på kursförhör fann LS i stort sett ej anledning att frångå sitt
förslag. Dock gjordes den ändringen, att översiktskurserna i medicin och ki- rurgi icke behövde avslutas med förhör.
Kommittén
Kommittén anser, att den principiella skillnaden mellan tentamen och slutför- hör bör upprätthållas och att sålunda kunskapsprövningen i vissa examens- ämnen skall ske genom tentamen, i andra genom slutförhör. Kommittén har vid genomgången av läroämnena i varje särskilt fall angivit, vilka ämnen som bör höra till den ena eller andra kate- gorien. Sålunda bör tentamen ske i de teoretiska ämnena samt i de kliniska huvudämnena medicin, kirurgi, pedia- trik och psykiatri samt i ämnet social- medicin. Det gäller här ämnen av en sådan omfattning och betydelse, att de studerande bör ges vissa möjligheter att på egen hand efter avslutad kurs för- bereda sig till prövningen i ämnet. Den tid som krävs härför måste av naturliga skäl variera för olika studerande, men kommittén har sökt planera undervis- ningen på ett sådant sätt, att flertalet studerande finner det möjligt att an- mäla sig till tentamen i tämligen nära anslutning till avslutad kurs. Detta gäl- ler särskilt beträffande studierna under de tre första studieåren. En viss lämplig tidpunkt för tentamen i dessa ämnen bör sålunda anges i studieordningen, framför allt i de fall där krav på full- gjorda tentamina ansetts nödvändiga med hänsyn till möjligheterna för de studerande att tillgodogöra sig den kommande undervisningen.
Beträffande de kliniska specialäm- nena anser kommittén, att kursstoffets begränsade omfattning tillåter de stude- rande att samtidigt inläsa ämnet, varför kunskapsprövningen här bör ske i form av slutförhör. Detta överensstämmer också bäst med gällande bestämmelser
och praxis. Med samma motivering har kommittén också föreslagit, att kur- serna i hygien och rättsmedicin skall avslutas med slutförhör. Samtliga slut- förhör skall betygsättas enligt samma skala som tentamina och betygen bör ingå i examensbctyget.
De förhör, som i övrigt obligatoriskt bör fullgöras i anslutning till vissa spe- cialkurser, föreslår kommittén böra be- nämnas kursförhör. Kommittén kan icke instämma i LS förslag att så- dana förhör skall anordnas generellt efter varje undervisningskurs. Sådana mindre kurser, som ingår som ett led i undervisningen inom ett visst exa- mensämne, synes sålunda icke nödvän- digtvis böra avslutas med förhör, efter- som kunskaperna ändå blir kontrolle- rade genom tentamen eller slutförhör i ämnet. Ej heller synes det nödvändigt att föreskriva förhör efter sådana kur- ser, som väsentligen består i praktiska demonstrationer eller instruktion be- träffande vissa undersöknings- och be— handlingsmetoder. Det bör i detta sani- manhang observeras, att flertalet tenta- mina är förenade med praktiskt prov; ett förhållande som bör bestå och som i den utsträckning fakulteterna finner lämpligt bör gälla även slutförhören.
Om kommittén sålunda ej vill rekom- mendera kursförhör som en generell anordning, är det givetvis ingenting som hindrar att läraren genom enklare examinatorier under kursens lopp kon- trollerar, att de studerande kunnat till— godogöra sig undervisningen och ägnat det genomgångna tillbörligt intresse. Så sker redan nu i stor utsträckning, och dessa frågor synes icke vara av den natur, att de bör regleras genom författ- ningar. > Enligt kommitténs förslag skulle så- lunda de medicinska studierna komma att omfatta följande tentamina, slutför- hör och kursförhör:
Medicine kandidatexamen: Tentamen i anatomi, histologi, medicinsk kemi samt fysiologi. Kursförhör i allmän kemi, medicinsk statistik, genetik och fysik samt psykologi.
Medicine licentiatexamen: Tentamen i patologi, bakteriologi, farmakologi, medicin, kirurgi, psykiatri, pediatrik samt socialmedicin. Slutförhör i der— mato-venereologi, epidemiologi, neuro- logi, obstetrik och gynekologi, oftalmia- trik, oto-rhino-laryngologi, hygien samt rättsmedicin. Kursförhör i kliniska undersökningsmetoder, kliniska labora— tioner, barnpsykiatri och krigsmedicin.
2. BETYGSÅTTNING
Tentamina och slutförhör
Enligt examensstadgan bör vid bety— gens avgivande hänsyn tas mera till grundligheten av den studerandes kun- skaper samt till graden av den mogen- het och förmåga av självständigt om- döme, som av honom ådagalägges, än till omfattningen av de inhämtade stu- diekurserna. Betygen skall ges med något av Vitsorden: berömlig, med ut- märkt beröm godkänd, med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd, godkänd eller icke godkänd. För bety-
gen med beröm godkänd, icke utan be- röm godkänd och godkänd må ej i nå- got fall fordras till omfattningen olika studiekurser.
Kommittén har, i likhet med'LS, icke funnit skäl att föreslå någon ändring av dessa bestämmelser.
Kursförhör
I nuvarande examensstadga finns inga föreskrifter om graderade betyg i förhör av denna typ. LS anförde, att de förhör, som ingår i eller avslutar
ett flertal kurser, i allmänhet ej behövde vitsordas med graderade betyg. Det förutsattes, att anteckning i tentamens- boken om fullgjord kurs eller tjänstgö- ring skulle innebära, att även de därtill hörande examinatorierna blivit god- kända. Vidare föreslogs, att det skulle ankomma på läraren att i det enskilda fallet avgöra, huruvida både kurs och förhör eller endast det senare skulle fullgöras på nytt, om en studerande ej kunnat godkännas.
Med instämmande i vad nu refererats vill kommittén föreslå, att kursförhö- ren icke åsättas graderade betyg.
Tjänstgöringsbetyg
Enligt examensstadgan skall tjänst- göringarna till licentiatexamen betyg- sättas särskilt för flit och särskilt för skicklighet med något av Vitsorden be— römlig, med beröm godkänd, godkänd och icke godkänd. Däremot skall det praktiska arbetet vid de teoretiska in- stitutionerna icke betygsättas.
LS framhöll, att dessa graderade tjänstgöringsbetyg i flit och skicklighet visat sig vara av begränsat värde och att några enhetliga normer för dessa betygs avgivande ej tillämpats. Sålunda kunde en lärare ha berömlig, en annan blott godkänd som normalbetyg. LS förordade därför, att tjänstgöringsbe- tygen med ett par undantag skulle av- skaffas och att i tentamensboken endast skulle intygas, att vederbörande på ett tillfredsställande sätt genomgått stad- gad tjänstgöring eller kurs. Detta förslag tillstyrktes från många håll vid remiss- behandlingen, men fakulteten i Upp- sala och lärarkollegiet vid karolinska institutet önskade icke helt slopa den graderade bedömningen. De föreslog, att de särskilda betygen för flit och skicklighet skulle utgå, men att tjänst- göring, då den godkännes, skulle be-
dömas i sin helhet med tre betygsgra- der: godkänd, med beröm godkänd och berömlig. Vid sin överarbetning godtog LS detta förslag.
Kommittén kan för sin del helt in- stämma i den uttalade åsikten, att dessa betyg är av mycket begränsat värde. Det synes osannolikt, att de skulle kunna ha någon sporrande inverkan på de studerande under tjänstgöringens gång, i synnerhet som flertalet lärare över- huvudtaget icke låter sin uppfattning om kursdeltagarnas flit och skicklighet komma till uttryck i graderade betyg. Då dessutom lärarna ofta använder olika betyg som norm, kan betygen i regel ej heller vara till någon ledning i de fall, då en studerande fullgjort en tjänstgöring på en klinik men avlägger tentamen vid en annan. I de enstaka fall, då graderade betyg verkligen kom- mer till användning, sker det mestadels beträffande tjänstgöringar, som fullgöres relativt lång tid före tentamen i ämnet. Betygen får då närmast karaktär av minnesstöd åt tentator. En sådan gra- dering av de studerandes prestanda under deras praktiska arbete kan givet- vis ske utan att betyget för den skull behöver införas i tentamensboken. En sådan metod har på vissa håll kommit till användning vid teoretiska institu— tioner, där några dylika tjänstgörings- betyg ej skall utfärdas. Efter varje av- slutad kurs har lärarstaben tillsammans diskuterat kursdeltagarnas insatser och på så sätt gemensamt utformat ett sam- manfattande omdöme till ledning för tentator.
Då kommittén i annat sammanhang föreslår, att tentamen som regel skall förrättas av kursledaren, och då flerta- let tentamina i den föreslagna studie- planen kommer att avläggas relativt snart efter fullgjord kurs eller assistent- tjänstgöring, vill kommittén sålunda föreslå, att de kliniska kurserna icke
skall åsättas några graderade tjänstgö— ringsbetyg.
I detta sammanhang vill kommittén understryka vikten av att man kontrol— lerar, att de studerande begagnar de tillfällen som erbjuds under den prak- tiska tjänstgöringen att själva utföra sådana undersökningar och ingrepp, som de skall lära sig att behärska, lik- som att man kontrollerar, att det kli- niska materialet erbjuder tillräckliga möjligheter härtill. Frågan berördes även av LS, som föreslog att de stude- rande vid de medicinska och kirurgiska klinikerna skulle erhålla listor, där efter hand skulle införas vilka ingrepp och undersökningar de studerande på egen hand fått tillfälle att utföra. Systemet tillämpas på sina håll sedan länge, och ej enbart på de nämnda klinikerna utan
även t.ex. på förlossningsavdelning— arna. Kommittén anser det vara viktigt att en dylik kontroll utövas, inte minst med hänsyn till att de studerande un— der sina assistenttjänstgöringar bör få delta i sjukvårdsarbetet under ett visst ansvar. På de kliniker, där praktiskt arbete av denna art förekommer, bör sålunda varje kursdeltagare erhålla ett tjänstgöringskort, på vilket samtliga ifrågakommande ingrepp och undersök- ningar finns angivna och där anteck- ning efter hand göres, när den stude- rande åsett, biträtt vid eller självstän— digt utfört dylik arbetsuppgift. Korten bör under kursens lopp granskas av kursledaren, så att åtgärder kan vid- tas för att komplettera eventuella bris- ter före kursens slut.
3. TENTAMINAS GILTIGHETSTID
Nuvarande bestämmelser
Enligt examensstadgan skall varje
fakultet i studieplanerna för varje exa- men och däri ingående läroämne ange den minimitid, under vilken tentamina, sedan de blivit godkända, skall äga gil- tighet för examens avläggande. Nämnda tid skall i varje fall så tillmätas, att under förutsättning av studiernas be- drivande i den ordning studieplanen anger, förnyad tentamen icke må er- fordras. Vid samtliga lärosäten gäller, att godkänd tentamen för kandidat- examen i ämnena anatomi, histologi och medicinsk kemi äger giltighet under tre år samt i ämnena fysio- logi, patologi och farmakologi under två år, medan godkänd tentamen i de i licentiatexamen ingående ämnena äger giltighet under tre år. För bägge exa- mina äger dock examinator låta betyg gälla under den tid, han därutöver fin- ner skäligt. Sedan 1940 gäller dessutom den bestämmelsen, att, då studerande
efter tentamen fullgjort värnpliktsöv- ning eller annan militär tjänstgöring, giltighetstiden förlänges med så många dagar, som studiehindret styrkes ha varat. Likartade bestämmelser gäller för fullgjord tjänsteplikt och andra stu— diehinder som direkt sammanhänger med krisförhållanden.
Tidigare diskussion
I sitt ursprungliga förslag anförde LS, att det med den fasta studieorga- nisation, som av dem förordades, icke syntes nödvändigt att fixera någon viss giltighetstid för tcntamensbetygen. När LS vid sin överarbetning frångick kravet på avlagda tentamina för till- träde till vissa kurser och tjänstgö- ringar, skulle emellertid bestämmel— serna om begränsad giltighetstid lämp- ligen bibehållas. Dock föreslogs den ändringen, att giltighetstiden för ten- tamen i patologisk anatomi skulle fast- ställas till fyra i stället för tre år.
Universitetsberedningen har ingående behandlat denna fråga i sitt betänkande del V (5. 319—323) och därvid anfört, att bestämmelserna ursprungligen till- kommit i samband med övergången från examens- till tentamenssystemet. De skulle garantera dels att studietiden icke onödigtvis förlängdes, dels att de stude- rande avlade slutexamen med någor— lunda aktuella kunskaper i samtliga examensämnen. Emellertid hade senare utbildat sig en allmän praxis, enligt vilken för gamla tentamensbetyg av examinator ”omskrivas” eller ”för- längas”, helt i strid mot stadgans me- ning. Härigenom hade bestämmelserna om den begränsade giltigheten blivit helt ineffektiva för sitt ursprungliga syfte, och av samma skäl hade de icke kunnat öva någon verkan på ämnes- följden i studiegången eller kunnat fungera som något gallringsinstrument för mindre begåvade eller mindre fli— tiga studerande. Med hänsyn härtill föreslog beredningen, att bestämmel- serna för filosofiska och teologiska fa- kulteternas del borde avskaffas. Även för övriga fakulteters del syntes mot- svarande åtgärd böra vidtas, men be- redningen ansåg sig icke äga behörig— het att väcka förslag härom.
Kommittén
Som framgår av ovanstående referat, har i huvudsak fyra olika argument anförts för den begränsade giltighets— tiden. Här skall närmare diskuteras, vilken betydelse dessa kan ha beträf- fande den medicinska utbildningen. Vad först gäller bestämmelsernas möj- lighet att åstadkomma en ändamålsen- lig ämnesföljd i studiegången, har en sådan redan garanterats genom sär— skilda föreskrifter i den föreslagna stu— dieplanen. Beträffande förmågan att verka som en gallringsfaktor för svaga elever torde bestämmelserna vara inte
blott synnerligen ineffektiva — med hänsyn till den allmänt praktiserade omskrivningen av betygen —— utan även mindre lämpliga, eftersom deras ver- kan ej inträder förrän relativt lång tid förflutit. Som påskyndande faktor i studiearbetet torde de vid sidan av t. ex. de ekonomiska förhållandena för de studerande vara av ytterst liten be- tydelse. Större vikt synes böra läggas vid bestämmelsernas avsedda verkan att garantera, att den examinerades kunskaper icke är i vissa stycken för- åldrade redan vid examenstillfället. Det torde vara framför allt av hänsyn till denna risk, som enstaka lärare ännu kräver verklig omtentamen i sitt ämne. Emellertid kan många invändningar gö- ras mot tillämpandet av en sådan prin- cip. Har man nämligen väl en gång ac- cepterat tentamenssystemet som exami- nationsform, så ligger det i dettas natur att den studerande vid den tidpunkt då han får ut sin examen har fullt aktuella kunskaper blott i ett enda ämne, näm— ligen det vari han senast avlagt tenta- men, medan samtliga övriga tentamina ligger upp till tre eller ännu flera år tillbaka i tiden. Vidare förekommer det av naturliga skäl ofta, att en läkare kanske först flera år efter examen i sin yrkesutövning får tillfälle att tillämpa sina kunskaper inom en viss specialitet, utan att han under den mellanliggande tiden haft möjlighet att ytterligare ut- bilda sig i ämnet. Mot detta förhållande kan inga invändningar göras, och av samma principiella skäl bör man ej kräva, att den nyexaminerade besitter lika aktuella kunskaper inom alla äm- nesområden. Ännu mindre motiverat blir detta krav, om nyexaminerade i allmänhet, i enlighet med vad kommit- tén rekommenderar, kommer att full- göra minst två års sjukhustjänstgöring, under vilken mera erfarna kolleger finns till hands.
Sammanfattningsvis finner kommittén sålunda, att utvecklingen även för de medicinska fakulteternas del nu gått därhän, att bestämmelserna om tenta-
mensbetygens begränsade giltighetstid bör avskaffas. Kommittén föreslår så- lunda att dessa bestämmelser uteslutes ur examensstadgan.
4. FÖRDELNING AV EXAMINATIONSSKYLDIGHETEN
Nuvarande förhållanden
Enligt universitetsstatuterna och stad- gan för karolinska institutet är profes- sor skyldig att förrätta examination i sin vetenskap. Genom särskilda bestäm- melser har dessutom vissa prosektorer, laboratorer och andra ordinarie lärare ålagts viss examinationsskyldighet. I de nu gällande provisoriska bestämmel- serna för studierna till medicine kan- didatexamen föreskrives bl.a. att om kursen letts av annan lärare än profes- sorn i ämnet, kursledaren äger förrätta tentamen.
Professor, som på grund av särdeles betungande examinations- eller andra tjänstegöromål behöver lindring i un- dervisningsskyldigheten, kan av kans- lern efter särskild framställning beviljas viss nedsättning i nämnda skyldighet.
Studerande är berättigad att under pågående lästermin erhålla tentamen inom fjorton dagar efter det han därtill anmält sig, dock att anmälan till ten— tamen skall vara gjord minst fjorton dagar före terminens slut.
Tidigare diskussion
LS uttalade, att betyget vid tentamen och slutförhör icke allenast borde åter- spegla den studerandes (kunskaper vid själva prövningstillfället, utan även på— verkas av den flit och skicklighet den studerande ådagalagt under den prak— tiska utbildningen. Skyldigheten att ten- tera borde därför i så stor utsträckning som möjligt åläggas den lärare, som burit ansvaret för undervisningen.
MHO berörde frågan om examina- tionsskyldigheten i sitt betänkande del I och anförde bland annat följande.
Till professorernas undervisningsbörda kommer emellertid också skyldigheten att förrätta examination, vilket åtminstone i en del ämnen kan vara mycket betungande. Särskilt gäller detta för Stockholm, där an— talet examinander är praktiskt taget dub- belt så stort som i Uppsala och Lund. Om en del av den elementära undervisningen lägges i händerna på andra lärare än pro— fessorerna, synes det också böra kunna ske beträffande examinationen. I många äm— nen, särskilt i de kliniska, kommer under— visningen att vara ordnad på tvenne årliga kurser, den ena ledd av professorn, den andra av en annan lärare, med halva an- talet studerande på varje kurs. Från stu— denternas sida har det ofta framhållits som ett önskemål, att kursledaren, vars undervisning de ätnjutit och vilkens ford— ringar de känna, även förrättar examina- tion. Detta förlänar även kursledaren större auktoritet och är ägnat att stimulera hans ansträngningar med avseende på undervis— ningens rätta bedrivande. För de ovan— nämnda ämneua faller det sig sålunda helt naturligt, att professorn själv endast utför examinationen av halva antalet studenter. I andra ämnen återigen föreligger ej sam- ma behov av lättande av examinationsbör- dan. Detta gäller delar av den fysiologisk— kemiska gruppen inom de teoretiska äm— nena och även en del av de kliniska ämnena. Det synes därför vara lämpligt, att rörande dessa spörsmål på förslag av fakulteterna resp. lärarkollegiet föreskrif— ter utfärdas av kanslern för varje särskilt ämne, där så erfordras.
Kommittén
Utan tvekan är examinationsarbetet i många ämnen så omfattande, att det tar en oskäligt stor del av lärarnas tid i anspråk till men för framför allt deras möjligheter att erhålla tillräcklig tid för forskning. Vid de överläggningar, som
kommittén haft med ämnesrepresentan- terna, har detta förhållande ofta påpe- kats. Olika åtgärder bör sålunda vid- tas för att detta missförhållande skall kunna avhjälpas. I första hand bör man gå vidare på den redan delvis beträdda vägen att låta kursledaren förrätta exa- minationen, även om denne icke är professor i ämnet. Kommittén föreslår sålunda, att detta göres till allmän re— gel. I de fall, då undervisningen icke är uppdelad mellan professorn och annan lärare i ämnet på olika kurser under läsåret, får fördelningen av examina- tionen ske på annat sätt, t.ex. genom att professorn förrättar examination endast under viss del av året. Lämpli- gast torde vara att, såsom föreslagits av MHO, överlåta åt varje fakultet att upp- göra förslag till examinationsskyldighe- tens uppdelning i varje särskilt ämne. Kommittén vill framhålla, att en betyd- ligt ökad möjlighet till dylik avlastning av professorns arbetsuppgifter kommer att föreligga, därest de av kommittén föreslagna extra-ordinarie kliniska lä- rartjänsterna inrättas.
I enstaka fall har skriftliga prov kom- mit till användning i tidsbesparande syfte. De har då anordnats samtidigt för samtliga kursdeltagare. I utlandet är en sådan metod än vanligare, men proven bedöms där i regel ej endast av ämnesläraren utan även av särskilda censorer eller en särskild examenskom- mission. Även om en sådan prövnings- metod i vissa fall kan vara lämplig även ur andra synpunkter än den tids- besparande, så torde den dock i regel böra betraktas som en nödfallsutväg. Kommittén vill i denna fråga hänvisa till vad universitetsberedningen anfört (betänkandet del V, s. 316) och instäm- mer i dess åsikt, att även om den munt- liga tentamen i vissa ämnen med fördel kan kompletteras med ett skriftligt be- svarande av några examensuppgifter, så
bör man dock i allmänhet icke överge det muntliga tentamenssystemet.
Examinator har icke någon statuten- lig skyldighet att förrätta tentamen un- der de akademiska ferierna. Då emel- lertid ferierna i stor utsträckning ut- nyttjas just för tentamensläsning, får de studerande ofta i praktiken tillfälle att tentera, t. ex. under viss del av somma- ren. Under krigsåren fanns särskilda föreskrifter om rätt till tentamen under sommarmånaderna för studerande, som på grund av militärtjänstgöring blivit förhindrade att avlägga tentamen un— der terminen. Med hänsyn till profes- sorernas möjlighet att ostört kunna ägna sig åt forskningsarbete under de akademiska ferierna är det givetvis önskvärt, att tentamina i största möj- liga utsträckning avlägges under läster- minerna. Emellertid är det med tanke på studietiden också önskvärt, att de studerande kan utnyttja ferierna för tentamensläsning, i den mån de ej är upptagna av värnpliktstjänstgöring eller annat arbete. För att tentamen i dessa fall skall kunna avläggas utan alltför lång väntetid efter inläsningens avslu- tande, bör därför. möjlighet finnas till sommartentamen.
Kommittén har övervägt, huruvida en särskild tentamensperiod under som- marmånaderna borde föreskrivas i exa- mensstadgan. I denna fråga har univer- sitetsberedningen (betänkandet del V, 5. 138) uttalat, att det nuvarande syste- met, dvs. att vederbörande tentator själv avgör om sommartentamen bör medges, torde kunna väntas fungera tillfreds— ställande även i framtiden. Beredningen förutsatte emellertid, att frågan finge upptas till förnyad prövning, därest det framdeles skulle visa sig, att de akade- miska lärarnas frivilliga tillmötesgående ej tillfredsställde ett rimligt behov av sommartentamina för de studerande.
Enligt vad kommittén erfarit, fun-
gerar den nuvarande frivilliga anord- ningen beträffande sommartentamina i stort sett tillfredsställande. I enstaka fall har det dock inträffat, att tentator icke ansett sig kunna göra dylikt med- givande. Kommittén vill icke föreslå
någon generell regel om sommartenta— mensskyldighet, men däremot hör vid fastställande av examinationsskyldighe- tens fördelning i varje ämne rimlig hän- syn tas till eventuellt föreliggande be— hov av tentamensmöjlighet sommartid.
5. EXAMENSSAMMANTRÄDEFNA
Studerande, som fullgjort vad för viss examens avläggande är föreskrivet, äger till fakulteten vid den läroanstalt där han avlagt den sista tentamen, ingiva ansökan om examen. För prövningen av sådana ansökningar skall fakulteten sammanträda vid början och slutet av varje termin samt dessutom minst en gång under hösttermin och minst två gånger under vårtermin. För att exa- men skall godkännas fordras, att den studerande, jämte det han i övrigt full- gjort vad för examens avläggande är föreskrivet, erhållit minst betyget god- känd i alla ämnen som fordras för exa- men. Om prövningens utgång och de avgivna betygen skall bevis meddelas den studerande genom utdrag av fakul- tetens protokoll.
Universitetsberedningen (betänkandet del V, 5. 323) påpekar, att fakulteternas verksamhet i fråga om prövning av examensansökningar numera endast be- står i en granskning av att den stude- rande fullgjort vad som är erforderligt för viss examens avläggande. Betygen är redan fastställda vid ifrågavarande tentamina. Med hänsyn till önskvärd- heten av en minskning av fakulteternas arbetsbörda, till framförda önskemål från de studerandes sida och till att
examenssammanträdena ej fyller någon nämnvärd praktisk funktion, föreslog beredningen, att bestämmelserna i samt— liga fakulteters examensstadgor angåen- de examenssammanträden skulle upp- hävas. Det borde i fortsättningen an- komma på dekanus att på fakultetens vägnar företa prövningen av examens- ansökningarna. Då det emellertid skulle medföra praktiska olägenheter om dy- lika ansökningar skulle behandlas när som helst under terminen, föreslog be- redningen, att studerande, som före den 1 respektive den 15 under en termins— månad inlämnat examensansökan, skulle äga rätt att senast en vecka efter nämn- da datum erhålla bevis över avlagd examen.
Kommittén vill instämma i universi- tetsberedningens förslag. I viss utsträck- ning har detta sedan länge tillämpats i praktiken, utan att några olägenheter därmed kunnat spåras. Det torde vara av vikt att de studerande får möjlighet att ta ut examen även under ferietid. Beträffande den tid, inom vilken pröv- ningen av ansökan bör ske, vill kom— mittén föreslå att ansökan som ingivits under termin skall prövas inom en vecka, i annat fall senast inom två veckor.
6. GALLRING AV ELEVERNA UNDER STUDIETIDEN
Nuvarande förhållanden
Den gallring av för medicinsk ut- bildning mindre lämpliga elever, som äger rum under studiernas gång, är i
huvudsak baserad på kunskapskontrol- len genom tentamina. Enligt examens- stadgan äger studerande, som två gånger under samma termin i ett ämne under—
gått tentamen, som icke blivit godkänd, icke vidare rätt att under denna ter— min påfordra förnyad tentamen i äm— net. Om studerande, vars tentamen underkänts, anser att denna bort god— kännas av examinator, äger han inom tredje dagen efter det tentamen för— siggätt, begära tentamen inför fakulte- ten, som utsätter tentamen att snarast möjligt äga rum och efter dess avslu- tande bestämmer det betyg, som skall tilldelas den studerande.
I någon mån kan även gällande be- stämmelser om tentamensbetygens be- gränsade giltighet bidra till att avhålla svagare elever från fortsatta studier.
I kanslerns provisoriska föreskrifter av år 1940 för studierna till medicine kandidatexamen finns följande bestäm— melser.
Studerande som visar oförmåga eller svå— rare försummelse i sina studier må genom beslut av en för ändamålet av fakulteten, respektive lärarkollegiet, utsedd nämnd kunna förklaras icke vidare berättigad att deltaga i undervisningen för medicine kan- didatexamen.
Efter framställning från fakulteterna och lärarkollegiet meddelade kanslern emellertid 1941, att det tills vidare finge anstå med tillämpning av denna punkt. Med anledning härav har några nämn- der aldrig utsetts.
Vissa handlingar kan disciplinärt he- straffas enligt 1908 års stadga angående den disciplinära myndigheten över de studerande vid rikets universitet och karolinska institutet, bl.a. i form av utestängning från undervisningen un- der viss tid eller i form av skiljande från universitetet respektive institutet. Få studerande, som på grund av per- sonliga egenskaper ansetts olämpliga för läkaryrket, torde emellertid under sin studietid ha visat denna sin olämp- lighet i så hög grad, att disciplinstad- gan måst tillämpas på dem.
Tidigare diskussion
LS anförde beträffande gallringen bland annat följande.
De sakkunniga ha ingående diskuterat, hur en sådan kontroll lämpligen borde ge- nomföras, och de ha därvid bland annat övervägt införandet av en nämnd med upp- gift att bedöma kandidatexamen i dess helhet och avgöra, huruvida den studerande skall godkännas eller ej, samt att avgöra, om och i vilken mån en underkänd stude— rande skall få komplettera sin examen. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra förorda en dylik anordning utan vilja i stället föreslå, att de studerande i ämne, som ingår i medicine kandidatexamen, en- dast skola äga rätt att undergå tentamen två gånger. Genom en sådan bestämmelse vinner man, att de för medicinska studier mindre lämpade eleverna på ett relativt tidigt stadium kunna tvingas avbryta sina studier. De sakkunniga anse icke risk före- ligga, att lärarna komma att missbruka en sådan bestämmelse, och om en studerande anser sig orättvist bedömd, skall för ho— nom liksom nu möjlighet finnas att få sina kunskaper omprövade inför fakulte- ten.
Vid remissbehandlingen av detta för- slag framhölls allmänt som önskvärt att sådana åtgärder vidtoges, att studeran- de som vore uppenbart olämpliga för medicinska studier kunde gallras ut. Mot det av LS framlagda förslaget fram- fördes emellertid stark kritik från de flesta remissorganen. Man betonade i första hand, att alltför stort ansvar skulle komma att läggas på den enskil— de läraren, och att systemet skulle kunna lämna spelrum åt personligt godtycke. I överarbetningen anförde LS, att den föreslagna åtgärden icke borde genomföras, då den ej hade mötts med allmänt förtroende. LS kunde dock ej ange någon lämpligare gallringsme- tod, och något positivt motförslag hade ej framkommit i remissyttrandena.
Beträffande frågan om att skilja ut studerande med tecken på sådan psy— kisk eller fysisk sjukdom, som kan göra vederbörande olämplig för läkarens yrke, anförde kommittén i sitt första
betänkande (SOU 1951: 4, s. 24) bland annat följande.
Läkarutbildningskommittén, som vill er— inra om att för anställning å sjukhus er- fordras läkarintyg, anser, att varje stude— rande redan vid studiernas början bör genomgå en läkarundersökning och därvid underrättas om eventuellt föreliggande sjukdom eller lyte. Som studentsociala ut- redningen föreslagit bör alltså läkarunder- sökning införas för alla nyinskrivna. De som av medicinska skäl befinnas olämp- liga för studierna böra kunna avrådas och detta bör ske så tidigt, att de luckor, som kunna uppstå bland de intagna, kunna fyllas.
Kommittén
Av flera skäl kan en studerande vara mindre lämplig för medicinsk utbild- ning. Även om inträdesbestämmelserna avser att garantera en viss begåvning hos den sökande, kan det under stu- diernas gång visa sig att det på en eller annan punkt brister i de begåvnings- mässiga förutsättningarna. I andra fall kan en studerande, som visserligen an- ses vara tillräckligt begåvad, visa sådan försumlighet i sitt arbete, att han inte
tillägnar sig tillräckliga kunskaper. Trots en kanske utmärkt studiebegåv- ning, kan vidare en studerande visa så- dana psykiska särdrag, att han i upp- trädande mot patienter, anhöriga, per- sonal etc. visar sig olämplig att utöva läkarkallet. Slutligen kan olämplighe— ten vara betingad av sjukdom eller lyte (t.ex. ett allvarligt synfel), som hög- gradigt försvårar studierna eller ut- övandet av läkarverksamhet.
Det kan diskuteras om undervisnings- anstalten bör ha rätt att ingripa i syfte att avråda eller avstänga en studerande i alla de fall, som ovan nämnts. Givetvis är det alltid lärarnas skyldighet att genom kunskapskontroll gallra ut så- dana elever, som på grund av bristande begåvning eller påtaglig försumlighet inte är mogna för fortsatta studier. Erfarenheten visar, att tentamenskont—
rollen ej alltid är tillräcklig för att åstadkomma ett lämpligt urval bland de studerande. Detta framhölls redan av LS, som även ansåg sig kunna uttala, att en och annan läkare utexaminerats, som aldrig bort godkännas. Med nuva- rande system vilar ansvaret för en eventuell avstängning från fortsatta stu- dier på en enskild lärare, som icke an- sett sig kunna godkänna vederbörandes tentamen i ämnet. Under sådana för- hållanden är det lättförståeligt, att lä- raren efter ett visst antal omtentamina någon gång känner sig frestad att låta nåd gå före rätt och godkänna den stu- derande. På så vis kan ibland även svaga elever till slut, låt vara efter onormalt lång studietid, avlägga exa- men.
Enligt kommitténs mening är det tveksamt, om fakulteterna har eller bör få rättighet att avstänga studerande på grund av företedda brister i de person- liga egenskaperna i övrigt. Uppenbar- ligen är det ogörligt att redan under studietiden avgöra vilka studenter, som på grund av sådan olämplighet hör av- stängas. Man bör även betänka, att lä- karutbildningen inte alltid leder till egentlig läkargärning. Många ägnar sig i stället åt forskning eller annan verk- samhet, där de ej kommer i direkt be- röring med patienter. Vad slutligen gäller personer med psykisk eller fy- sisk sjukdom hänvisar kommittén till sitt ovan refererade förslag om obliga— torisk läkarundersökning av varje ny— antagen medicine studerande.
Det urval som sker vid intagningen kan aldrig bli fullt tillfredsställande ur här berörda synpunkter. Den nu- varande gallringen är helt baserad på kunskapskontrollen genom tentamina. Som redan framhållits av LS har denna metod vissa brister i praktiken, och det vore därför fördelaktigt om den på något sätt kunde kompletteras. Ett
exempel på hur detta kunde ske er- bjuder avrådningsnämnderna vid juri— diska fakulteterna. Dessa ha försöksvis fungerat sedan 1943. Behovet av en dy- lik anordning torde vara avsevärt större inom den juridiska fakulteten än inom den medicinska, eftersom någon inträdesspärr med därtill hörande gall- ring ej finns för juridiska studier. In— emot 50 % av dem som anmäler sig till medicinska studier kan på grund av spärren inte beviljas inträde; här sker sålunda redan en gallring, betydligt hårdare än den, vartill en avrådnings- nämnd i en fakultet med fri tillström- ning någonsin kan tänkas nå. Avrådning eller avstängning, vilken drabbar en elev som redan börjat sina studier, är förenad med vissa praktiska vanskligheter. Å ena sidan är det såväl med hänsyn till den studerande som till undervisningsanstaltens intresse önskvärt att en dylik åtgärd sker så tidigt som möjligt. Å andra sidan är det önskvärt att bedömningen blir så allsidig och grundlig som möjligt, och detta låter sig svårligen göra innan den studerande tillbringat så lång tid vid läroanstalten, att flera olika lärare hun— nit bilda sig en uppfattning om den studerandes studieförutsättningar och allmänna lämplighet. Dessa båda önske- mål står sålunda i motsats till varandra. Det har på annat ställe framhållits, att ett system med verkliga examina i stället för enskilda tentamina ger bättre möjlighet till en sådan allsidig bedöm- ning av den studerande. Vid de ut- ländska lärosäten, där ett fritt intag
tillämpas, sker i regel gallringen fram- för allt på denna väg, ofta med mycket hög gallringsprocent, såsom i Danmark. Det har ifrågasatts om man icke i Sve- rige skulle använda medicine kandidat- examen i gallringssyfte genom att icke bevilja examina med blott godkända betyg i alla ämnen. I stället skulle ford- ras en viss större sammanlagd betygs- summa. Ett sådant system torde dock leda till mycket stora praktiska olägen- heter. Systemet erbjuder knappast nå- got nytt, då det alltjämt baseras på gall- ring via tentamina. Kommittén kan där— för ej rekommendera en sådan metod.
Vad gäller möjligheten att avstänga de studerande från fortsatta studier kan kommittén sålunda ej framlägga något förslag till ytterligare utvägar ut- över redan existerande. Beträffande avrådning anser kommittén, att sådan bör komma till användning i större ut- sträckning och framför allt tidigare än vad som nu synes vara fallet. Det torde dock ej vara fråga om ett problem av den storleksordningen, att formerna för beslut om avrådning närmare behöver regleras. Det är varje lärares självklara plikt att ingripa i de fall, där han anser detta nödvändigt. Det behöver sålunda ej stadgas särskild behörighet eller skyldighet för sådana åtgärder. I enlig— het med vad som ovan anförts vill kom- mittén rekommendera, att — när fråga om avrådning uppstår — vederbörande lärare tar kontakt med samtliga de lä- rare, som haft beröring med ifrågava- rande studerande, gärna också med dennes studiekamrater.
Kap. 52. HANDLÄGGNINGEN AV UNDERVISNINGS- FRÅGOR
Nuvarande förhållanden
De grundläggande bestämmelserna för undervisningens bedrivande åter- finns i de av Kungl. Maj:t fastställda universitetsstatuterna respektive stad- gar för karolinska mediko-kirurgiska institutet samt i den medicinska exa- mensstadgan, likaledes fastställd av Kungl. Maj:t. Dessa bestämmelser är i princip likartade för samtliga lärosäten.
Universitetskanslern fastställer på förslag av fakultet respektive kollegium studieplan för medicine kandidat- och medicine licentiatexamen vid varje läro- säte. Kanslern fastställer vidare särskil- da föreskrifter angående kurser och öv- ningar vid de teoretiska institutionerna och vid undervisningsklinikerna (de s. k. klinikföreskrifterna). Tillträdet till de medicinska nybörjarkurserna och till de propedeutiska kurserna regleras genom särskilda, likaledes av kanslern utfärdade föreskrifter.
Fakulteterna upprättar förslag till ovannämnda studieplaner och föreskrif- ter. Vid slutet av varje lästermin skall fakulteten jämte övriga till densamma hörande undervisningsskyldiga lärare sammanträda för lämpligt anordnande av de föreläsningar och övningar, som under påföljande termin skall äga rum, ävensom av lästimmarnas fördelning (& 6 i examensstadgan).
Om examensfordringarna (% 3):
stadgas
En var lärare, som har skyldighet att examinera eller att eljest anställa förhör, som för examen erfordras, skall inför fa- kulteten uppgiva de kunskapsfordringar han vill för examen uppställa i de av ho- nom företrädda ämnen, med angivande av lämpliga läroböcker och annan litteratur.
I samma ordning skall uppgift lämnas om arten och omfånget av det arbete, som
under de i denna stadga angivna kurser, övningar och tjänstgöringar skall utföras av de studerande.
Skulle fakulteten finna de sålunda upp— givna fordringarna för högt eller för lågt tilltagna, äger fakulteten giva dem lämplig omfattning; skolande fakultetens därom fattade beslut underställas kanslerns pröv- ning därest vederbörande lärare så yrkar.
Rörande studieplanen finns följande föreskrivet (5 4):
Fakulteten skall till de studerandes led- ning för de särskilda examina upprätta samt hos kanslern för prövning och stad— fästelse ingiva planer för studiernas ända- målsenliga bedrivande. I dessa studiepla- ner, som skola uppgöras med särskild hän- syn till att de studerande må kunna på kortast möjliga tid, men utan skada för studiernas grundlighet avlägga sina exa- mina, skall uppgivas den ordningsföljd, vari föreläsningar samt undervisningskur— ser och övningar lämpligen böra begagnas, tjänstgöringarna fullgöras, de bokliga stu- dierna i de särskilda ämnena bedrivas och de för examen erforderliga proven avläg- gas, med angivande av de särskilda studie— årens ändamålsenliga användning för stu- diearbete av olika slag.
Vid studieplanens upprättande skall till- ses, att de bokliga studierna i ett läroämne i huvudsak må kunna bedrivas jämsides med— den praktiska utbildningen i ämnet, ävensom att de studerande i regel ej må föranledas att samtidigt studera olikartade ämnen. Vid studieplans tillämpning bör hänsyn tagas till värnpliktsövningarna.
Om studieplanerna sägs ytterligare (5 5):
Före slutet av varje vårtermin skola studieplanerna ävensom de i studiehand- boken införda anvisningar och råd under- kastas granskning inom fakulteten för ut- rönande, huruvida några ändringar i dem av förhållandena påkallas; och skall där— vid jämväl lärare anmäla de ändringar, han finner böra vidtagas i de jämlikt 5 3 fastställda fordringarna i ämne, som av honom företrädes. De ändringar i studie- planerna, som vid nämnda granskning må anses påkallade, skola underställas kans- lerns prövning och stadfästelse.
Om (% 5):
Genom fakultetens försorg skall en stu— diehandbok för de studerande upprättas och av trycket utgivas. Studiehandboken bör så avfattas, att de studerande av den- samma kunna inhämta fullständig känne- dom om, vad de för begagnande av under- visningen och avläggande av examina hava att iakttaga; och skola fördenskull i stu- diehandboken intagas erforderliga delar av universitetsstatuterna och karolinska insti— tutets stadgar, denna examensstadga, gäl- lande studieplaner, av kanslern fastställda föreskrifter för institutioner och kliniker, fullständig redogörelse för de jämlikt 5 3 för varje examen fastställda fordringar jämte de anvisningar och råd, fakulteten, utöver vad studieplanerna innehålla, kan finna lämpligt meddela de studerande, och vad i övrigt för vinnande av det med stu- diehandboken avsedda ändamål kan finnas nödigt.
Studiehandboken skall tillställas varje studerande, som inskriver sig i medicinsk fakultet eller vid karolinska institutet, och skall städse genom bokhandeln vara till- gänglig.
Senaste upplagan av studiehandboken utkom i Uppsala 1945, i Lund 1932 och i Stockholm 1950. Handboken brukar tillhandahållas den studerande vid in- skrivningen. I Uppsala är handboks- upplagan sedan en tid slut och i Lund har de studerande sedan många år ej kunnat erhålla någon studiehandbok.
Undervisningsnämnderna tillkom ge- nom Kungl. Maj:ts kungörelse den 28 juni 1941 (nr 696) angående ändring av vissa delar av statuterna för univer- siteten i Uppsala och Lund respektive stadgarna för karolinska mediko-kirur- giska institutet. Genom dessa ändringar har följande bestämmelser tillagts (% 108 i universitetsstatuterna; 5 90 i stadgarna för karolinska institutet har motsvarande lydelse).
För undervisningens planmässiga ord- nande och för granskning av studieplaner och förslag till sådana skall inom varje fakultet finnas en undervisningsnämnd, be- stående av dekanus och minst två valda ledamöter, vilka fakulteten årligen i sep- tember månad utser. Denna nämnd skall
minst en gång varje läsår sammanträda med ombud för den akademiska ungdomen för överläggningar angående undervis- ningens anordnande, studieplaner och där— med sammanhängande frågor. Ombuden utses på sätt universitetets rektor efter samråd med studentkårens ordförande be— stämmer.
Undervisningsnämnden skall senast en månad före lästerminens slut av samtliga lärare inom fakulteten infordra uppgifter rörande den undervisning, som de under nästa termin önska meddela, samt därefter upprätta förslag till undervisningsplan för sistnämnda termin.
Vid terminens slut skola inom varje fa- kultet samtliga undervisningsskyldiga lä- rare sammanträda för att på grundvalen av undervisningsnämndens förslag anordna den undervisning, som under nästa termin och därefter följande ferier skall äga rum, ävensom fördela undervisningstimmarna; och bör därvid tillses, att något viktigt läroämne ej försummas och att nödigt samband i ungdomens studier beredes.
Tidigare diskussion
LS påpekade att gällande bestämmel- ser i examensstadgan angående studie- planer etc. icke kunnat förhindra slö- seri med studietiden, olämplig ord- ningsföljd mellan de olika ämnena och otjänlig tidsutdräkt mellan tjänstgöring och tentamen i ett ämne. LS fann det uppenbart, att de uppgjorda studiepla- nerna med deras råd och anvisningar icke i tillbörlig utsträckning beaktades; det vore därför naturligt att såväl från medicinska lärare som från de medi- cine studerande önskemål framkommit om bättre överensstämmelse mellan stu- dieplanen och studiegången.
Efter en redogörelse för bestämmel- serna i examensstadgans %% 3 och 5 an- förde LS följande.
Uppenbarligen ha dessa bestämmelser emellertid icke varit tillräckliga för att bringa den önskvärda överensstämmelsen till stånd mellan studieplaner och studie- gång, och de sakkunniga ha därför funnit det vara ofrånkomligt att komplettera sina förslag angående de medicinska studierna med ett förslag om skärpt kontroll av att den föreskrivna studiegången följes. Utan sådan kontrollanordning torde man på goda grunder kunna befara, att den av de
sakkunniga uppgjorda studieplanen kom— mer att äventyras och att, i samma mån som de föreslagna åtgärderna för upp- nående av tidsbesparing åsidosättas, stu- dieplanen med dess ökade kunskapsford- ringar kommer att innebära risk för en ökning av studietiden, alltså ett resultat, rakt motsatt det eftersträvade.
LS föreslog, att en studienämnd skulle inrättas vid varje medicinskt lärosäte. Denna nämnd skulle utses av fakulteten och bestå av tre ledamöter, två profes- sorer och en representant för de stude- rande. Särskild befogenhet att avgöra studiefrågor skulle ej tillkomma nämn- den. Den skulle i huvudsak genom sam- råd med vederbörande lärare åstad- komma smärre utjämningar och önsk- värda förändringar i undervisningens planläggning och i övrigt vid behov framlägga studieärenden för fakulteten. Det ansågs också önskvärt, att studie- nämnderna vid de tre lärosätena finge möjlighet till samråd i studiefrågor av större räckvidd, varvid nämnderna bland annat kunde bidra till en allsidig belysning av förslag till ändringar i den fastställda studieordningen. Nämndens ledamöter skulle vidare stå till kans- lerns förfogande för överläggningar och samråd.
I sin planläggning av dessa nämn- ders verksamhet gick LS sålunda avse— värt längre än vad som avsetts med de då nyinrättade undervisningsnämnder- na. Man förmenade, att den ökade kurs- mässigheten i de medicinska studierna med relativt fixerad studieplan fordra- de en fortlöpande överblick och kont— roll för att rättelser och jämkningar skyndsamt skulle kunna företas. Studi- erna vid de medicinska lärosätena sto- de härigenom i viss mån i särklass. LS föreslog därför, att bestämmelserna om undervisningsnämnder för de medicin- ska fakulteternas del ersattes med före- skrifter om studienämnder i enlighet med det framlagda förslaget.
Förslaget tillstyrktes allmänt av re— missorganen. Vissa modifikationer före- slogs beträffande nämndens samman— sättning och sättet för utseendet av studentrepresentanterna. I överarbet- ningen företogs ingen ändring av för- slaget.
1945 års universitetsberedning har till behandling upptagit åtskilliga frågor, som sammanhänger med handläggning- en av undervisningsärenden. I bered— ningens betänkande, del III, om univer- sitetsbiblioteken och universitetsadmi- nistrationen behandlas sålunda bl.a. fakulteterna, dekanerna, undervisnings- nämnderna och den administrativa per— sonalen. För detaljer hänvisas till be- tänkandet (SOU 1947:75). Förslagen gäller även de medicinska fakulteterna. En förstärkning av den administrativa personalen har sedan dess genomförts; i övrigt är förslagen ännu föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Beredningen föreslog bl.a. följande. Fakulteten skulle erhålla rätt att hän- skjuta beslutanderätten i enklare, mera rutinmässiga frågor till dekanus, val- principen skulle göras obligatorisk vid utseende av dekanus, och dekanaten borde omfatta tre år. För dekanerna borde särskilda tjänsterum ställas till förfogande i anslutning till akademi- kansliet, och dekanerna borde för de arbetsuppgifter och särskilda kostna- der, som voro förenade med ämbetet, erhålla skälig ersättning. För medicin— ska fakultetens dekanus föreslogs ett år- ligt arvode av 2 500 kronor.
Beträffande undervisningsnämnderna fann beredningen det önskvärt, att det intresse för den akademiska undervis- ningens problem, som visats från stu- denternas sida, uppmuntrades och i lämpligaste form tillgodogjordes univer- siteten och högskolorna. I anslutning till en av Sveriges förenade studentkå- rer ingiven promemoria i ärendet före—
slog beredningen bl. a. följande. Nämn- den borde hålla ordinarie sammanträde en gång per termin för att behandla de varje termin uppgjorda förslagen till undervisningsplan för kommande ter- min. Särskilt sammanträde borde dess- utom kunna hållas på framställning av minst tre av nämndens ledamöter eller eljest då ordföranden så funne lämp- ligt. Studentrepresentanterna borde va- ra ordinarie ledamöter av nämnden; härigenom skulle deras medansvar för nämndens verksamhet och beslut klara- re markeras och deras känsla för vik- ten av att på ett sakligt sätt informera sig om och företräda sina kamraters uppfattning förstärkas. Representanter för fakulteten borde utses till ett antal något överskjutande antalet studentom— bud. För de medicinska fakulteternas del föreslogs nämnden vara samman- satt av fem fakultetsrepresentanter och fyra studentrepresentanter De senare borde utses i den ordning vederbörande studentkårs högsta beslutande organ fastställde. Bland fakultetsrepresentan- terna borde ingå även representanter för laboratorer och docenter, vilka en- ligt beredningens i annat sammanhang framlagda förslag borde på visst sätt vara representerade i fakulteten. Därut- över borde viss adjungeringsmöjlighet finnas.
Beredningen uttalade sig också be- träffande kallelseförfarandet, proto— kollsföring vid nämndernas sammanträ— de samt åtgärder för att ge studentom- buden möjlighet att följa ärendes fort— satta behandling inom fakulteten. Det senare skulle möjliggöras dels genom protokollsutdrag, dels genom att stu- dentrepresentanterna, när undervis- ningsnämnden beslutat ställa förslag till fakulteten, skulle beredas möjlighet att inför fakulteten muntligen framföra si- na synpunkter och besvara i anslutning härtill ställda frågor. Däremot skulle
dessa representanter enligt beredning- ens förslag icke få närvara, då ärendet upptogs till slutlig handläggning.
Närmare föreskrifter angående un- dervisningsnämndernas verksamhet borde enligt beredningens åsikt utfär- das av Kungl. Maj:t.
I beredningens betänkande, del V (SOU 1949:54), om examina och un- dervisning jämte universitetsstatistiken behandlas likaledes vissa frågor röran- de undervisningsärendens handlägg- ning, vilka berör även de medicinska fakulteterna.
I fråga om studieplanerna framhölls, att undervisningsnämnderna borde vara ett beredande organ för fakulteten. Alla — åtminstone alla väsentliga —— för- ändringar som vidtagits i studieplaner- na borde offentliggöras i tryck eller ge- nom stencilering. Den årliga gransk- ningen av planerna borde äga rum re- dan i början av vårterminen.
Rörande studiehandböckerna gjordes åtskilliga påpekanden och förslag. Själ- va kärnan i den studierådgivande verk- samheten utgjordes enligt beredningens mening av dessa böcker. Omfånget av den fordrade litteraturkursen skulle all— tid preciseras, så att de studerande er- hölle tillräcklig vägledning i detta av- seende. Avdelningen med anvisningar och råd borde göras så utförlig som en god studierådgivning krävde. Alla änd- ringar borde mångfaldigas och göras tillgängliga för de studerande. Lämpli— gast vore att studiehandboken utfördes enligt lösbladssystemet, varigenom den successivt kunde förnyas.
Beredningen nämnde, att studiehand- boken numera i allmänhet utgåves i två delar, av vilka den ena omfattade stu- dieplanerna och den andra studiehand— bokens övriga innehåll. Så är emellertid ej fallet beträffande de medicinska fa- kulteternas studiehandböcker.
Frågan om ämnes- och fakultetskon-
ferenser behandlas ingående. Bered- ningen framhåller behovet av ökade möjligheter till samverkan mellan uni- versiteten och högskolorna i fråga om den akademiska undervisningen. En så- dan samverkan syntes enligt beredning- ens åsikt lämpligast främjas genom an- .
ordnandet av fakultets- och ämneskon- ferenser. Vid dessa borde alla problem rörande den akademiska undervisning- en kunna dryftas, reformförslag väckas och sättas under debatt, överenskom- melser träffas och gemensamma fram- ställningar till respektive myndigheter utarbetas. Däremot borde konferenser- na ej ha befogenhet att fatta för samt- liga ämnesrepresentanter bindande be- slut.
Beredningen nämner vissa områden, där konferenserna syntes ha en särskilt viktig uppgift att fylla. Bland annat bor— de konferenserna kunna medverka till en önskvärd likvärdighet i examenskur- ser och examensfordringar i ett och samma ämne vid olika lärosäten; någon fullständig uniformitet borde emeller— tid ej eftersträvas. Konferenserna skulle härigenom i väsentlig grad kunna bidra till att studietiden hölles inom rimliga gränser och bleve av samma längd vid olika läroanstalter. Ämneskonferenser uppfattades vidare av beredningen som ett oeftergivligt led i beredningens för- slag om nya examina, särskilt för utar- betande av nya studiekurser.
Beredningen föreslog att konferenser- na gåves en fastare organisatorisk ut- formning och att de i varje ämne bor- de normalt äga rum vart fjärde år en- ligt en särskilt uppgjord tidsplan. Möj- lighet till modifikationer av denna plan borde finnas på så sätt, att kanslern ef- ter framställning skulle äga besluta att vissa konferenser anordnades med kor- tare eller längre intervall.
Av de akademiska lärarna borde i konferenserna delta vederbörande pro-
fessorer, laboratorer, preceptorer och universitetslektorer samt en represen- tant för docenterna vid vart och ett av de berörda lärosätena. Vidare borde i konferenserna delta en representant för de studerande vid vart och ett av lärosätena. Vid fakultetskonferenser borde normalt tre representanter för vardera docenterna och de studerande vid varje lärosäte delta, förutom ovan- nämnda lärare. För samtliga deltagare borde resekostnads- och traktamentser- sättning utgå av statsmedel. I vissa fall borde det vara lämpligt att även repre- sentanter för vissa utanför universite- ten stående myndigheter och organisa- tioner deltog i konferenserna.
För de medicinska fakulteterna och högskolorna vore enligt beredningens mening fakultetskonferenser ofta natur- ligare än ämneskonferenser. Därom sa- des bl. a.:
Emellertid skulle deltagarantalet i dy- lika medicinska fakultetskonferenser bliva så stort, att det menligt skulle komma att inverka på konferensernas arbetseffcktivi- tet. Beredningen förordar därför, att de me— dicinska konferenserna äga rum i form av ämnesgruppskonferenser; vilka medicinska ämnen som en dylik ämnesgruppskonfe- rens bör omfatta, torde kunna avgöras i varje särskilt fall. Härvid kunna natur— ligtvis ämnesgruppskonferenser samlas på samma tid och plats, så att gemensamma överläggningar kunna äga rum och föränd- ringar även vidtagas i de olika ämnes- gruppskonferensernas sammansättning med hänsyn till förefintligheten av gemensam— ma problem.
Vid behandlingen av universitetsbe- redningens betänkande, del III, fram- fördes beträffande förslagen om under- visningsnämnderna och studenternas ytterligare medverkan i de administra- tiva organen olika meningar.
Medicinska fakulteten i Uppsala kun- de ej tillstyrka en utökning av under- visningsnämnderna med två respektive en representant för fakultet och studen- ter. En dylik förändring skulle tynga
nämnden i dess arbete och ställa stu- dentrepresentanterna i minoritet. Mot förslaget, att dessa sistnämnda skulle bli ordinarie medlemmar, hade fakulte- ten ingen erinran.
Beredningens förslag, att de studeran- de skulle beredas tillfälle att närvara i fakultetens handläggning av frågor i vissa fall, fann sig fakulteten helt böra avstyrka.
Medicinska fakulteten i Lund ville på grund av vunnen erfarenhet om värdet av undervisningsnämnd tillstyrka, att nämnden bleve fastare organiserad men fann den föreslagna utökningen över- flödig.
Karolinska institutets Iärarkollegium framhöll, att erfarenheterna från under- visningsnämnden vid institutet enbart varit goda. Kollegiet ansåg dock icke att studentrepresentation vore erforder- lig i lärarkollegiet.
Universitetskanslern anförde i sitt yttrande att han, ehuru dessa förslag mött gensagor från vissa av de akade- miska myndigheternas sida, icke för sin del funnit anledning till erinran mot vad beredningen sålunda förordat.
Styrelsen för Sveriges förenade stu- dentkårer (SFS), hälsade med största tillfredsställelse, att beredningen i så hög grad velat göra styrelsens önskemål angående undervisningsnämnderna till sina och såg likaledes med tillfredsstäl- lelse, att beredningen tagit upp frågan om medverkan av studenterna i fakulte- ter och sektioner.
SFS framhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1950 att universitets- beredningens förslag om ändrade be- stämmelser ännu icke föranlett några statutändringar och erinrade om att chefen för ecklesiastikdepartementet i proposition nr 168 till 1949 års riksdag uttalat, att det syntes böra ankomma på universitetskanslern att framlägga för- slag till de ändrade bestämmelser i frå-
ga om universitetens och högskolornas administrativa organisation, som borde meddelas av Kungl. Maj:t.
SFS framhöll vidare, att de i sitt re- missyttrande över universitetsbered- ningens betänkande del III bl. a. föror- dat, att de yngre akademiska lärarna (preceptorer, laboratorer och docent- stipendiater) skulle få utse minst en representant i undervisningsnämnderna samt att de i fråga om studenternas medverkan i fakulteter och sektioner föreslagit, att studentrepresentanterna i undervisningsnämnderna skulle vara närvarande i fakultet eller sektion vid hela behandlingen av undervisnings- frågor överhuvud.
SFS framförde därjämte i skrivelsen förslag om att i vederbörande examens- stadga skulle införas bestämmelser om att undervisningsnämnd skulle upprätta förslag till studieplaner, vilka under- ställdes fakulteten, och att undervis- ningsnämnd och fakultet varje vårter- min skulle granska studieplanerna. Nämnden borde enligt SFS mening ha tre ordinarie sammanträden, ett vid början och ett vid slutet av vårtermi- nen samt ett under höstterminen.
Det norska utbildningsförslaget. Den medicinska fakulteten i Oslo tillsatte 1946 en studieplanskommitté, som i sitt 1948 avgivna betänkande även ingåen- de behandlade frågan om den medi— cinska utbildningsanstaltens organisa- tion och administration. Inledningsvis framhölls, att undervisningsapparaten efter anglosachsiskt mönster borde or- ganiseras från den förutsättningen, att det skulle skapas en verklig medicinsk skola. Dittills hade en fast administra- tiv apparat saknats. Fakulteten hade visserligen vissa administrativa funktio- ner, men den vore icke så utrustad, att den kunde utöva de funktioner, som en stor och invecklad skola behövde. Som varje annan skola behövde den medi—
cinska skolan en ”skolbestyrer”, som vore anställd antingen fast eller för ett flertal år åt gången. Många av de då— varande bristerna i undervisningen vo- re en följd bl. a. därav, att man saknat en fast daglig ledning med känsla för det nödvändiga ansvaret för planlägg— ningen av undervisningen i dess hel- het. Varje lärare hade känt ansvar för sitt eget ämne, men mindre för det he— la. De skiftande dekanerna hade alltför ofta haft tillräckligt mycket att göra med de löpande ärendena, och medlem- marna i de kommittéer, som av och till hade tillsatts för att lösa isolerade pro- blem, hade ofta redan på förhand varit överlastade med arbete.
Med anledning härav föreslog kom- mittén inrättande av en ”direktörsstil- ling” för den medicinska skolan. Denna borde innehas av en av de medicinska professorerna, som skulle få motsvaran— de lättnader i undervisningsskyldighet och i sitt institutions- respektive klinik- arbete. Dock skulle han ej helt avkopp- las från sin vetenskapliga verksamhet. Kommittén tog ej ställning till frågan, om denna tjänst skulle kombineras med ställningen som fakultetsdekanus, men framhöll som ett väsentligt önskemål, att ett ofta återkommande skifte på pos— ten måste undvikas.
I fakultetens definitiva förslag upp- togs detta komittéförslag på så sätt, att de ifrågavarande uppgifterna lades på dekanus, som härför befriades från sin undervisningsskyldighet och från sina plikter som institutionsföreståndare el- ler klinikchef. I dessa avseenden skulle sålunda särskild vikarie förordnas. Det bör här tillfogas, att dekanus vid fakul- teten i Oslo väljes för en tid av tre år, och att han efter en sådan period har rätt att vägra mottaga nytt val inom de närmast följande tre åren.
Fakulteten underströk vidare vikten av att fakultetssekretariatet förstärktes
och föreslog viss utökning av dess per- sonaL
Fakulteten föreslog ytterligare, att det för varje läroämne borde inrättas ett undervisningsutskott med uppgift att koordinera undervisningen. Samtliga lärare i ämnet skulle delta häri. Ut- skotten ansågs få särskilt stor betydelse i de kliniska huvudämnena medicin och kirurgi, där ett stort antal lärare med- verkade.
För varje termin i studieplanen bor- de upprättas ett terminutskott, vari samtliga berörda lärare samt represen- tanter för studenterna skulle delta. Ut- skottet skulle planlägga och koordinera undervisningen under ifrågavarande termin.
Proposition, som i huvudsak överens— stämde med fakultetens förslag, förela- des stortinget och bifölls 1950.
Kommittén
Allmänna synpunkter. Det råder ingen tvekan om, att en rationaliserad medicinsk undervisning kräver en rela- tivt omfattande apparat i organisato- riskt och administrativt avseende. Så är fallet redan med nuvarande undervis- ning, och i examensstadgan finns, som ovan redovisats, noggranna bestämmel- ser om hur studie- och undervisnings— planerna skall utarbetas, examensford- ringarna fastställas och hur de fastställ- da planerna jämte övriga råd och an- visningar skall bekantgöras för de stu— derande. Det torde emellertid stå klart, att enbart existensen av dessa bestäm— melser inte utgör någon tillräcklig ga— ranti för att undervisningen blir genom- förd på bästa sätt. På åtskilliga punkter i de nuvarande studieplanerna kan, som redan LS påpekade, kritik riktas ur organisatorisk synpunkt.
Det förslag till utbildning, som nu framlägges av kommittén, kommer att
ställa ytterligare ökade krav i detta av- seende. Särskilt bör här nämnas den ökade samverkan mellan företrädare för olika ämnen, som i skilda samman- hang rekommenderats av kommittén. En sådan samverkan är en nödvändig förutsättning för att den önskvärda hel— hetssynen ej skall gå förlorad för den studerande under utbildningen trots den långt genomförda specialiseringen inom den medicinska vetenskapen. Även inom varje enskilt ämne fordras en väl genomförd koordinering av de medver- kande lärarnas insatser. Såsom vid allt planeringsarbete måste vidare eftersträ— vas, att tiden utnyttjas ändamålsenligt för att den samlade studietiden skall kunna hållas inom rimliga gränser.
Kommittén finner det därför vara en oundgänglig förutsättning för att utbild- ningsförslaget skall kunna realiseras, att tillräckliga resurser i olika avseen- den skapas för det organisatoriska och administrativa arbetet. En sådan verk- samhet måste bedrivas kontinuerligt, och möjligheter måste finnas för ett fortlöpande reformarbete med tanke på den snabba utveckling som äger rum. De personer, som kommer att bära an- svaret härför, måste beredas möjlighet att avsätta tillräckligt med tid för sina uppgifter. Lämpliga instanser för över- läggningar och beslut, utrustade med tillräcklig personal för utredningsarbe- te m. m., måste finnas.
Inom ramen för gällande bestämmel- ser och fakultetens på grundval därav fattade beslut om undervisningens upp- läggning ankommer det på ämnesföre- trädaren att närmare utforma undervis- ningsplanen inom det egna ämnet. De förslag, som här kommer att läggas fram, avser icke att åstadkomma någon ändring i denna grundläggande princip. I stället har kommittén inriktat sig på att söka underlätta arbetet för ämnes- företrädarna genom att skapa ökade
möjligheter för dem till överläggningar med andra parter.
Enligt kommitténs åsikt krävs också, att den centrala ledningen av undervis- ningen i dess helhet förstärkes. Till samma slutsats har den norska utred- ningen kommit. Det är viktigt att upp- giften lägges på en särskild ledamot av fakulteten, som sålunda har att bära ansvaret för den kontinuerliga överblic- ken över alla större undervisningsfrå- gor. Den som utväljes till uppdraget måste ha en god kännedom om gällan- de bestämmelser rörande undervisning— en och en omfattande erfarenhet på om- rådet. Det ligger därför i sakens natur att täta skiften på denna post måste undvikas. En förutsättning för att arbe- tet skall bedrivas med framgång är, att tillräcklig sekreterarhjälp finns. Det är samtidigt viktigt, att den centrala led- ningen kontinuerligt kan förses med uppgifter om studiegången etc.
Utan tvivel brister det i vissa avseen- den i den nuvarande fortlöpande över— blicken över studiegången från fakulte- ternas sida. Orsaken härtill är framför allt att söka i en otillräcklig utrustning av den administrativa apparaten. Vis- serligen finns numera de s.k. studie- korten, där efter hand uppgifter om de studerandes tentamina och examina in- föres. Denna registrering är emellertid inte tillräcklig för att medge en snabb och fullständig överblick av läget, och många faktorer av betydelse blir ej alls föremål för registrering. Under sådana förhållanden har en planering i förväg varit svår att genomföra. Detta har bland annat tagit sig uttryck i en bristande överensstämmelse mellan till- gång och behov av kursplatser i olika skeden av utbildningen, vilket lett till stundom mycket allvarliga stockningar. Inte heller finns någon samlad över- blick över den meddelade undervis— ningen. Lärarnas i efterhand insända
dagböcker redogör endast för en mind- re del av den oftast ganska omfattande dagliga teoretiska och praktiska under- visningen i olika ämnen.
Från de studerandes sida har ett stort intresse visats för undervisnings- problemen. Redan långt före undervis- ningsnämndernas tillkomst hade de studerande genom sina organisationer deltagit i undervisningsdebatten, fram- fört kritik och utarbetat förslag till för- bättringar. Ofta har detta krävt omfat- tande utredningar från de studerandes egen sida, eftersom något material för belysning av det föreliggande spörs- målet ej stått att få på annat sätt. De bidrag som på detta sätt lämnats har säkerligen varit av stort värde, och kommittén är av den uppfattningen att denna verksamhet även i fortsättningen bör uppmuntras på olika sätt. Vid varje institution och klinik deltar ett stort antal lärare i olika ställning i under- visningen, varför endast de studerande själva har personlig erfarenhet av alla de olika momenten i undervisningen. Dessa erfarenheter bör på lämpligt sätt komma planeringsarbetet till godo.
Som redan påpekats av LS, intar un— dervisningen inom den medicinska fa- kulteten vid jämförelse med övriga fa- kulteter en särställning, så till vida att den kräver ett avsevärt större mått av organisationsarbete. Det blir därför en naturlig följd, att de medicinska under- visningsanstalterna får större resurser i organisatoriskt och administrativt av— seende än övriga fakulteter. Kommittén lägger i det följande fram vissa förslag, ägnade att möjliggöra en ökad insats beträffande undervisningens organisa- tion.
Undervisningsnämnderna. Universi- tetsberedningen har, som ovan refere— rats, framlagt vissa förslag beträffande utformningen av dessa nämnders verk- samhet. Kommittén vill i första hand
understryka vikten av att dessa förslag snarast genomföres. Därutöver bör en- ligt kommitténs mening viss ytterligare utbyggnad ske som följd av det tidigare påpekade ökade behovet för den medi— cinska undervisningens del av dylika instanser.
Nämnden bör även i fortsättningen framför allt ha rådgivande och för- slagsställande karaktär. Hittills har den i huvudsak endast behandlat sådana ärenden, som dit hänskjutits av fakul— teten, eller som föranletts av framställ- ningar från de studerande. Vissa bety- dande undervisningsfrågor har däremot avgjorts utan nämndens hörande. Kom- mittén anser, att nämnden bör inkopp- las som ett permanent förberedande organ i alla sådana undervisningsfrå- gor, som handlägges av fakulteten. Dessa bör alltså automatiskt hänskju- tas till nämnden, innan de tas upp till slutlig handläggning av fakulteten.
För närvarande fungerar i allmänhet dekanus (rektor) som nämndens ord- förande. Genom sin ställning har han en omfattande arbetsbörda och kan ej alltid ägna så mycken tid och uppmärk- samhet åt just undervisningsfrågorna som kan anses önskvärt. Förhållandena härvidlag ställer sig något olika vid universiteten och karolinska institutet, eftersom institutets rektor åtnjuter be- frielse från sin undervisningsskyldig- het. Någon lättnad i fakultetsdekaner- nas uppgifter är ej föreskriven. Vidare kan innehavarna av fakultetsdekanaten skifta varje år, därest de utses i tur efter fullmaktsålder. Om möjligheten att välja dekanus utnyttjas, innehas uppdraget i tre år, och därefter kan vederbörande vägra mottaga förnyat uppdrag. Som kommittén tidigare fram- hållit, är det önskvärt att undervis- ningsfrågorna inom fakulteten hand- lägges av en och samma person under relativt lång tid. Detta kan åstadkom-
mas antingen genom att de ettåriga dekanaten — i enlighet med universi- tetsberedningens förslag —— avskaffas, eller genom att fakulteten uppdrar åt en annan ledamot än dekanus att i fakul- teten handlägga undervisningsärenden. Kommittén finner den senare anord- ningen mest ändamålsenlig och vill därför föreslå, att vice ordföranden i undervisningsnämnden, som bör ha ett särskilt uppdrag som studierektor, är föredragande hos fakulteten i under- visningsärenden. Studierektorn bör en— ligt kommitténs mening vara professor. För kontinuitetens skull bör han utses på tre år och obegränsade möjligheter till omförordnande finnas. Som ordfö- rande skall sålunda dekanus (rektor) fortfarande fungera. Ytterligare en pro— fessor samt en representant för de öv- riga ordinarie lärarna (laborator eller motsvarande) jämte två studentrepre- sentanter bör ingå i nämnden. En ytter- ligare utvidgning av antalet ledamöter i nämnden såsom universitetsbered- ningen föreslagit skulle enligt kommit- téns mening knappast göra nämnden effektivare. Nämnden bör utrustas med särskild sekreterare, och fakultetssek- reteraren bör när så befinnes önskvärt närvara vid sammanträdena. Kommit— tén föreslår att ett arvode på 1 500 kro- nor om året utgår till studierektorn. Som ovan nämnts, synes det nödvän- digt att fakulteten och undervisnings- nämnden har tillräcklig sekreterarhjälp för den kontinuerliga kontrollen av sin- diegången och för uppkommande be- hov av särskilda utredningar. Denna uppgift har hittills, i den mån den överhuvudtaget varit tillgodosedd, till stor del omhänderhafts av de studeran- des egna organisationer. Åtskilliga missförhållanden beträffande undervis- ningen har därför kommit till fakulte- tens kännedom först då de studerande funnit anledning att göra framställning
i ärendet. Detta arbete har ofta ställt sig mycket betungande för de medi- cinska föreningarna och deras förtro- endemän. Härvidlag bör en ändring komma till stånd på så sätt, att de stu— derandes möjligheter till initiativ och förslagsställande bibehålles, samtidigt som fakulteten själv vid sitt kansli be— driver den behövliga kontroll- och ut- redningsverksamheten.
Kommittén föreslår därför, att fakul- tetsexpeditionerna förstärkes med en sekreterare i undervisningsnämnden. Huruvida detta uppdrag skall förenas med någon av de ordinarie tjänsterna vid kansliet eller lämnas åt särskild person torde böra överlämnas åt fakul- teterna att själva avgöra alltefter rådan— de förhållanden. I avvaktan på närmare kännedom om arbetsuppgifternas om- fattning bör ett särskilt arvode av 1 000 kronor utgå till sekreteraren.
Undervisningsnämnden bör, som ti- digare framhållits, huvudsakligen ha en rådgivande och förslagsställande upp- gift. Dessutom bör emellertid fakulteten äga rätt att till nämnden hänskjuta beslutanderätten i enklare, mera rutin— mässiga undervisningsfrågor och i öv- rigt i sådana frågor som fakulteten finner lämpligt. Nämnden bör vara be— redande organ i fråga om studieplaner, föreskrifter för undervisningen vid in- stitutioner och kliniker, fakultetens granskning av examensfordringar och för undervisningsplanen, samt bör handha utgivandet av studiehandboken. Nämnden bör vidare hålla en konti- nuerlig uppsikt över studiegången med ledning av den registrering som hand-' has av sekreteraren och bör särskilt ägna sin uppmärksamhet åt alla ten- denser till stockningar och förlängning av studietiden. Sekreteraren bör, med biträde av representanter för de stude- rande, omhänderha ansökningarna till
de kliniska kurserna och förrätta de därtill hörande månatliga uppropen.
Under det propedeutiska året skall ett relativt stort antal ämnen undervi- sas av ett flertal lärare. Undervisningen skall innehållsmässigt och organisato- riskt samordnas under hela året. Detta kräver uppenbarligen en god ledning och planering. För detta ändamål bör vid varje lärosäte undervisningsnämn- den kalla samtliga berörda lärare jämte representanter för de studerande till sammanträde, där undervisningsplanen för året fastställes. Den fortlöpande till— synen och koordineringen bör under året ombesörjas av en särskild ama- nuens (se kapitlet om det propedeutiska året).
En liknande anordning skulle säker- ligen vara till gagn även under vissa andra skeden av utbildningen, t.ex. under det morfologiska året och det kemiskt-fysiologiska året samt under medicin- och kirurgiterminerna. Kom— mittén vill erinra om att man i den norska undervisningsplanen funnit det lämpligt att inrätta sådana organ ej blott för varje termin i'studieplanen (terminutvalg) utan även i varje en- skilt läroämne (undervisningsutvalg). Det synes icke vara lämpligt att föreslå bindande föreskrifter härom, men kommittén förutsätter, att lärarna ägnar frågan om dylika regelbunda överlägg- ningar om undervisningen sin upp- märksamhet och stimulerar sina medar- betare och elever till medverkan här— vidlag.
fakultetskonferenser. Även i frågan om ämnes- och fakultets—
Ämnes- och konferenser vill kommittén i första hand hänvisa till de förslag som fram- lagts av universitetsberedningen. Till skillnad från övriga fakulteter har hit- tills ingen sådan konferens hållits i
medicinskt ämne. Detta torde framför allt sammanhänga därmed, att frågan om läkarutbildningen sedan åtskilliga år befunnit sig under utredning och diskussion, och det har synts önskvärt att först avvakta definitivt beslut om undervisningens omläggning, innan dy- lika överläggningar upptas.
Kommittén finner det vara synner- ligen önskvärt att dylika konferenser kommer till stånd så snart beslut om läkarutbildningens anordnande fattats. Dessa konferenser måste ses som ett naturligt och oundgängligt led i re- formarbetet. Innan en ny undervisning kan startas måste åtskilligt planerings- arbete utföras utöver det som upptagits till behandling av kommittén. Särskilt gäller detta givetvis ämnen som blivit föremål för mera genomgripande för— ändringar.
Beträffande konferensernas form bör framhållas, att de ökade kraven på samordning och integration i undervis- ningen gör det önskvärt, att konferen- ser framför allt ordnas för de olika ämnesgrupper, där en särskilt omfat— tande samundervisning kommer att äga rum. Vidare torde det, åtminstone be- träffande de kliniska ämnena, vara lämpligt att även representanter för medicinalstyrelsen och övriga sjukvår- dens huvudmän delta.
Studiehandböckerna. Kommittén vill framhålla vikten av att studiehand- böcker utges i nya upplagor så snart några väsentliga förändringar beträf- fande deras innehåll vidtagits. Det tor— de vara lämpligt att handböckerna lik- som i övriga fakulteter utges i två de— lar, av vilka den ena innehåller studie- planerna, examensfordringar jämte råd och anvisningar, den andra — som torde kunna utges med längre tidsmel— lanrum — gällande författningar och
övrigt föreskrivet innehåll. Beträffande studiehandböckerna vill kommittén i övrigt ansluta sig till de förslag och synpunkter som framförts av universi- tetsbercdningen.
För samtliga lärosäten beräknas ar- voden till undervisningsnämndernas studierektorer och sekreterare 6 000 + 4 000 = 10 000 kr.
Kap. 53. SAMARBETSORGAN FÖR UNDERVISNINGS- OCH SJUKVÅRDSFRÅGOR
Tidigare diskussion
I samband med att den centrala hand- läggningen av ärenden angående un- dervisningssjukhusen från och med budgetåret 1948/49 överflyttades från åttonde till elfte huvudtiteln diskutera- des frågan om att inrätta ett samarbets- organ för undervisnings- och sjukvårds- frågor (se prop. 1948: 203).
Medicinalstyrelseutredningen behand- lade i sitt betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet (SOU 1946: 20) även frågan om den centrala handläggningen av ärenden rörande undervisningssjukhusen. Utredningen framhöll, att de s.k. universitetssjuk- husen intoge en särställning på kropps- sjukvårdens område, främst därigenom att de förvaltades av direktioner, som direkt eller genom vederbörande uni- versitetsmyndighet sorterade under ecklesiastikdepartementet, samt att me- dicinalstyrelsens befogenheter beträf- fande dem vore mera begränsade än ifråga om lasaretten i allmänhet och de därmed jämställda storstadssjukhusen. Den undantagsställning i administrativt hänseende, som sålunda tillkomme uni- versitetssjukhusen, syntes närmast få ses mot bakgrunden av deras dubbla uppgift att dels tjäna som vårdanstalter för sjuka, dels ock fungera som prak- tiska undervisningsanstalter för läkare och viss annan medicinalpersonal. I praktiken tillgodosåge ifrågavarande
sjukhus på grund av sin storlek en mycket betydande del av det förelig- gande sjukvårdsbehovet; särskilt gällde detta om akademiska sjukhuset i Upp- sala och lasarettet i Lund, vilka fun- gerade såsom länslasarett. Att märka vore vidare, att klinisk undervisning i icke ringa utsträckning meddelades även vid andra sjukhus än de egentliga universitetssjukhusen. Under sådana förhållanden kunde det icke i och för sig anses självfallet, att dessa sjukhus skulle i sjukvårdsadministrativt hän- seende intaga en särställning av den art och omfattning, som nu vore fallet. Det föreföll medicinalstyrelseutred- ningen icke osannolikt, att en överflytt- ning av den centrala handläggningen av ärenden angående undervisnings- sjukhusen från ecklesiastik- till inri- kesdepartementet skulle vara ägnad att underlätta en ändamålsenlig avväg- ning av de krav, som den praktiska sjukvården och den medicinska under- visningen var för sig ställde. Detta gällde främst i fråga om sjukhusvår- dens utbyggnad med olika specialav- delningar och tillgodoseende med för ändamålet utbildade läkare men syntes även ha sin tillämpning beträffande undervisningens anordnande. Utredningen framhöll vidare som en angelägenhet av vikt, att en ordnad samverkan kunde åvägabringas mellan representanter för medicinalstyrelsen och den praktiska sjukvården utanför
undervisningssjukhusen, å ena, samt vederbörande universitetsmyndigheter, å andra sidan, i syfte att belysa de aktuella behov beträffande undervis— ningens planläggning och utformning, som utvecklingen på hälso- och sjuk- vårdens område förde med sig. I viss utsträckning syntes detta behov kunna tillgodoses i anslutning till den inspek- tion, som medicinalstyrelsen ägde före- ta rörande sjukvården vid universi- tetssjukhusen. Det syntes utredningen dock kunna ifrågasättas, huruvida icke härutöver borde skapas en organiserad form för överläggningar i detta hän- seende. Eventuellt skulle detta kunna ske genom att vid universitetskanslerns sida ställdes en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, bestående av representanter för de medicinska fakulteterna, karolinska institutet, medicinalstyrelsen och tjäns- teläkarorganisationerna.
Vid remissbehandlingen avstyrkte flertalet av de akademiska myndighe- terna överflyttning av ärenden angåen- de undervisningssjukhusen till social- (inrikes-)departementet. Kanslern an- såg, att en önskvärd samordning av sjukvårdsärendena kunde komma till stånd utan någon överflyttning, om ett samarbetsorgan inrättades, och anför- de:
Det kan icke bestridas, att en rationell organisation av den medicinska kliniska undervisningen och av sjukvården i riket skulle underlättas, därest vid planlägg— ningen av utvidgningar och förbättringar i fråga om undervisningssjukhusen ett samråd redan på ett tidigt stadium ägde rum mellan representanter för de olika vederbörande, som ha direkta intressen att bevaka i dylika frågor. Som det nu är få de myndigheter, som ha till uppgift att beakta rikssynpunkterna, ej sällan taga befattning med dessa ärenden först under ett nog så sent skede av ärendets hand- läggning. Ett organiserat samrådande redan på ett tidigt stadium av utredningen skulle säkerligen vara till stor nytta. För att frå- gorna skola bliva allsidigt belysta synes vid detta samråd samtliga medicinska läro- anstalter böra bliva i tillfälle att yttra sig.
Det kan knappast vara tillräckligt med överläggningar mellan den enskilda läro- anstalten och medicinalstyrelsen. Den av utredningen ifrågasatta nämnden skulle kunna vara ett organ för dylikt samråd. Säkerligen är det för vinnande av erfaren- het på området bäst att pröva sig fram med provisoriska anordningar, innan man tillskapar en mera fast organisation.
Vid riksdagsbchandlingen ansåg stats— utskottet att de betänkligheter, som de akademiska myndigheterna uttalat mot överflyttningen av ärenden angående undervisningssjukhusen till inrikesde- partementet, kunde till en del undan- röjas genom inrättandet av ett särskilt samarbetsorgan av rådgivande karaktär och bestående av representanter för vederbörande universitetsmyndigheter, medicinalstyrelsen och den praktiska sjukvården utanför undervisningssjuk- husen. Detta organ borde träda i verk- samhet redan på ett tidigt stadium av ifrågakommande ärendens handlägg- ning och innan desamma i förekomman- de fall överlämnats till kanslern eller andra berörda myndigheter för yttran- de. Härigenom skulle enligt utskottets mening en rationell organisation av den medicinska kliniska undervisningen och av sjukvården i riket väsentligen underlättas. Utskottet förordade, att ett samarbetsorgan av sålunda angivet slag av Kungl. Maj:t tillsattes snarast möj- ligt. Riksdagen godkände statsutskottets uttalande.
Kommittén
Med hänsyn till att riksdagen förkla- rat sig önska en snar lösning av spörs- målet om ett samarbetsorgan borde kommittén enligt direktiven snarast möjligt avge separat yttrande härom. Då emellertid ett dylikt organ enligt kommitténs bedömande kunde komma att få viktiga uppgifter att fylla i sam- band med utbildningsplanen i dess hel- het har kommittén ansett sig böra ta
ställning till dessa frågor i ett samman- hang.
Sedan 1948 företräds undervisningen och forskningen å ena sidan samt sjuk- vården å den andra av skilda statliga huvudmän. Detta medför givetvis pro- blem med hänsyn till den nära intresse- gemenskapen dem emellan. Det kanske viktigaste problemet är hur undervis- ningens och forskningens intressen på bästa sätt skall bli tillgodosedda vid pla- nering av lokaler och utrustning inom nybyggnader vid ett universitetssjuk- hus. Visserligen finns i regel redan i direktionerna för undervisningssjukhu- sen representanter för universitetsmyn- digheterna, men när det gäller större nybyggnads- och utrustningsärenden föreligger enligt kommitténs mening ofta behov av diskussioner på en bre- dare bas. För sådana diskussioner synes det av medicinalstyrelseutredningen föreslagna samarbetsorganet kunna ut- göra ett lämpligt forum. Ännu större blir behovet av ett samarbetsorgan för nndervisnings- och sjukvårdsfrågor när det gäller att tillgodose undervisningens intressen vid icke-statliga sjukhus och framför allt i sådana fall, där hittills icke ianspråktagna sjukhus blir aktuel- la för undervisningen.
Enligt medicinalstyrelseutredningen borde ”undervisningens planläggning och utformning” utgöra en väsentlig uppgift för samarbetsorganet. Det bör givetvis ständigt vara en strävan att un- dervisningen i största möjliga utsträck- ning får en praktisk inriktning. Uppgif- ten att förmedla kontakt och initiativ mellan lärosätena synes emellertid i första hand böra tillkomma ämneskon- ferenserna (se kapitlet om handlägg- ningen av undervisningsfrågor). Om även representanter för den praktiska sjukvården (lasarettsläkare, tjänsteläka- re etc.) kallas till ämneskonferenserna, skulle dessa för undervisningens det
kunna fylla samma uppgift, som enligt medicinalstyrelseutredningen borde till- komma samarbetsorganet i detta avse- ende.
För att bl.a. bereda de studerande tillfälle att arbeta under förhållanden, som i viss mån motsvarar den självstän- digt verksamme sjukhusläkarens miljö, har kommittén föreslagit att assistent- tjänstgöringarna i största möjliga ut- sträckning förlägges till andra sjukhus än undervisningsklinikerna (se kapit- let om studieplanen). För förslagets ge- nomförande erfordras att ett tämligen stort antal sjukhus anlitas. Denna an- ordning kommer att medföra många uppgifter, som lämpligen bör kunna an- förtros åt det ifrågasatta samarbetsor- ganet. Sålunda bör samarbetsorganet ut- göra ett forum för principdiskussioner om tjänstgöringarnas uppläggning, kan- didaternas inordnande i det dagliga ar- betet, ekonomiska frågor etc.
Kommitténs förslag rörande utbild- ningen efter medicine licentiatexamen (se avd. III om vidare- och efterutbild- ningen) medför även problem, för vil- kas lösning ett samarbetsorgan kan va- ra av stor betydelse. Sålunda kommer den sjukhusutbildning, som kommittén anser erforderlig för läkare, som ämnar öppna allmän praktik (se kapitlet om utbildning av allmänpraktiker), att kräva ett omfattande samarbete mellan undervisningens och sjukvårdens hu- vudmän. Detta gäller inte minst frågan om förläggningen och organisationen av utbildningsplatserna. De av kommittén föreslagna tjänsteläkarkurserna, utbild- ningskurserna för specialister samt fortsättnings- och repetitionskurserna för läkare kan också lämpligen bli före- mål för principiella överväganden inom samarbetsorganet.
Uppenbarligen finns en mängd prak- tiska och principiella frågor, för vilka ett samarbetsorgan av den inlednings-
vis antydda typen kan vara ett lämpligt forum. Att utrusta ett sådant organ med kompetens att förhandla för statens räkning synes dock ej lämpligt och tanken därpå torde icke heller ha ut- gjort ett motiv för de ursprungliga för- slagsställarna. Organet bör enligt kom- mitténs mening vara en instans för råd- givning och initiativ i frågor, som är gemensamma för undervisning och sjukvård. Någon särskild administrativ myndighet synes icke erforderlig, utan kommittén vill liksom medicinalstyrel- seutredningen rekommendera att en rådgivande nämnd inrättas vid univer-
sitetskanslerns sida, med denne eller den kanslern förordnar som ordförande.
I den föreslagna nämnden bör ingå en representant för vardera medicinal- styrelsen, 1andstingsförbundet, stadsför— bundet, lasarettsläkarföreningen och tjänsteläkarföreningen samt en repre- sentant för vardera av de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund respek- tive lärarkollegierna i Stockholm och Göteborg. I avvaktan på närmare erfa- renhet om nämndens verksamhet synes ersättning till ordförande, ledamöter och sekreterare böra utgå enligt kom— mittékungörelsen.
AVDELNING III
VIDARE- OCH EFTERUTBILDNINGEN
Utbildningen efter medicine
licentiatexamen
Kap. 54. FRÅGAN OM ETT OBLIGATORISKT SJUKHUSÅR
Nuvarande förhållanden
Sjukhustjänstgöring utöver medicine licentiatexamens tjänstgöringar krävs enligt gällande bestämmelser icke för rätt att utöva läkaryrket.
Förhållandena i andra länder
Vid diskussion av de utländska för— hållandena bör man hålla i minnet, att de medicinska studierna i de flesta andra länder ofta är mindre omfattande och betydligt mer teoretiskt lagda än i Sverige. Det i många länder genomförda obligatoriska sjukhusåret syftar därför huvudsakligen till praktisk utbildning i vissa bestämda ämnen, närmast som motsvarighet till våra assistenttjänstgö- ringar, medan däremot det sjukvår- dande arbetet med dess större ansvar i regel är av jämförelsevis liten omfatt- ning.
I Danmark har sedan länge s. k. tur- nustjänstgöring varit obligatorisk för rätt till självständig verksamhet. Läkar- examen ger visserligen rätt till legiti- mation, men denna innebär icke behö- righet till självständigt utövande av läkarkonsten. Härför har hittills ford- rats ett års tjänstgöring på medicinsk och kirurgisk avdelning samt en må- nads klinisk kurs i förlossningskonst. I det nyligen framlagda förslaget till änd- rad studieplan föreslås, att den sist- nämnda kursen skall ersättas med en månads tjänstgöring i obstetrik och gynekologi före den medicinska ämbets- examen.
I Finland finns ingen bestämmelse om praktisk utbildning efter examen. Däremot skall varje student före exa- men utöver de obligatoriska kurserna ha fullgjort en s. k. amanuensur på tre månader antingen på ett kirurgiskt, inre medicinskt eller barnsjukhus.
I Norge har nyligen i samband med reformen av de medicinska studierna införts en turnustjänst, omfattande ett och ett halvt år. Under denna tid skall den nyutexaminerade tjänstgöra ett halvt år på medicinsk avdelning, ett halvt år på kirurgisk avdelning samt likaledes ett halvt år som assistent hos tjänsteläkare. Tjänsterna skall vara av- lönade och få tillgodoräknas som all- mänutbildning enligt Den Norske Laege- forenings specialitetsbestämmelser.
I England uttalade sig Goodenough- kommittén för ett praktiskt år efter slutexamen såsom villkor för legitima- tion. Beträffande utformningen fram- lades intet konkret förslag, men det be- tonades, att sex månader borde vara minimitiden på en och samma avdel- ning och att man borde begränsa sig till medicinska och kirurgiska avdel— ningar. Även the British Medical Asso- ciation uttalade sig för ett obligatoriskt år men hade en något annan syn på dess uppläggning. Året borde inte ägnas särskilt åt något eller några ämnen utan skulle täcka hela det kliniska fältet och mera intimt samordnas med den kli- niska utbildningen i övrigt.
I Förenta staterna fordras ett prak- tiskt år för statlig legitimation. Många studerande fullgör mer än ett dylikt år. Tjänstgöringen kan ske på tre prin- cipiellt skilda sätt, antingen som ”ren”, då hela tjänstgöringen sker vid en och samma klinik, eller som ”blandad”, bestående av två sexmånaderstjänstgö- ringar, eller slutligen som ”roterande”, med några månaders tjänstgöring på varje klinik. Den senare formen är den vanligast förekommande, t.ex. med fyra månader medicin, fyra månader kirurgi, två månader pediatrik och två månader obstetrik. Den studerande (intern) har ej självständigt hand om
någon vårdavdelning, utan samarbetar med en äldre underläkare (resident), som bär ansvaret för avdelningen. Ar- betet är ej alls eller endast lågt av- lönat. Innan legitimation erhålles efter detta internår skall ett skriftligt prov avläggas.
Tidigare diskussion
1938 års hälso- och sjukvårdssakkun- niga föreslog i sitt betänkande om de yngre sjukhusläkarnas avlönings-, ar- bets- och bostadsförhållanden (SOU 1942: 4) inrättande av ettåriga aspirant- läkartjänster, vilka skulle reserveras för de nylegitimerade läkarna. Dessa skulle härigenom få ett tillfälle att ådagalägga sina förutsättningar för sjukhustjänst- göring, och först sedan aspiranttjänst- göringen fullgjorts skulle vederbörande kunna ifrågakomma till förordnande som underläkare. Tjänsterna hade sin förebild i den ordning, som äger till- lämpning inom förvaltningen, rättskip- ningen och undervisningsväsendet, och motiverades således icke i första hand ur utbildningssynpunkt. Vid remissbe- handlingen framkom från olika håll erinringar mot förslaget, och man efter- lyste en mera ingående utredning an- gående behovet av aspirantläkare samt en precisering av vilken roll i sjukvår- den, som skulle tillkomma dessa läkare. Vissa instanser fann det olämpligt och onödigt att införa ytterligare kategorier bland de underordnade sjukhusläkarna. Förslaget har icke föranlett några åt- gärder.
LS ägnade i sitt tredje betänkande ett kapitel åt frågan om ett praktiskt sjuk- husår. Efter en översikt över förhållan- dena i vissa andra länder konstaterade utredningen, att det även i vårt land förelåge ett behov av kompletterande sjukhusutbildning utöver examen. Prak- tiskt taget alla läkare försökte också skaffa sig en viss sjukhusutbildning i
anslutning till examen. En av LS före- tagen utredning visade emellertid, att under åren 1926—1940 omkring 100 lä- kare öppnat praktik med mindre än ett års sjukhusutbildning. I fortsättningen anfördes bl. a. följande.
De sakkunniga ha övervägt att föreslå införandet av ett obligatoriskt sjukhusår i anslutning till examen. Vissa skäl tala för en sådan åtgärd. Det är otvivelaktigt, att flertalet läkare ha stort utbyte av en sådan utbildning, och ordföranden i de privat- praktiserande läkarnas förening har för de sakkunniga framhållit, att det vore en fördel, om samma krav på allmänmedi- cinsk utbildning uppställdes för privat- praktiserande läkare som för tjänsteläkare. Å andra sidan kan det synas överflödigt att göra viss sjukhusutbildning obligatorisk, då erfarenheten visar, att praktiskt taget alla läkare skaffa sig sådan, om tillfälle därtill erbjudes. Åtminstone vissa av de läkare, som nu slå sig ned som praktiker utan nämnvärd sjukhustjänstgöring, ha sannolikt önskat ytterligare utbildning, men de nuvarande utbildningssvårigheterna och därtill ofta en trängd ekonomi ha lagt hinder i vägen härför. Från flera håll framhålles därför, att man icke i första hand bör inrikta sina strävanden på att göra viss sjukhusutbildning obligatorisk, utan på att skapa en organisation, som gör det möjligt för alla läkare att under ekonomiskt betryggande förhållanden få tjänstgöra ett eller ett par år vid sjukhus. Det förefaller sålunda, som om det, åtmin- stone med nuvarande inställning hos läkar— kåren, vid en god organisation skulle bli i stort sett samma resultat, vare sig sjuk— husutbildningen göres obligatorisk eller ej. Huruvida man bör välja den obligatoriska linjen, blir därför väsentligen beroende på om denna kan erbjuda mer betydande or— ganisatoriska fördelar.
En förutsättning för att den här åsyftade utbildningen skall kunna bli av verkligt värde är att läkarna under densamma kunna infogas i sjukvårdsarbetet och under ansvar aktivt deltaga i detsamma såsom underläkare och helst såsom läkare med egen vårdavdelning.
LS refererade därefter hälso- och sjukvårdssakkunnigas förslag om aspi- rantläkartjänster samt remissyttrandena däröver. För egen del tog LS avstånd från detta förslag, då de nyutexaminera- de läkarna därigenom endast skulle få tjänstgöra som assistenter vid sidan av
den ordinarie läkarstaben. I fortsätt- ningen anfördes.
Genomförandet av ett obligatoriskt sjuk- husår torde möta organisatoriska svårighe— ter, då ett tillräckligt antal för ändamålet lämpliga tjänster för närvarande icke står till förfogande. Ett förslag, som ginge ut på att överföra vissa ordinarie underläkar- tjänster till ettårstjänster, torde som nämnt vara olämpligt och komme att möta motstånd från såväl landstingen som lä— karkåren. Skulle å andra sidan för utbild- ningen erforderligt antal tjänster omedel— bart nyinrättas, bleve knappast alla moti- verade ur sjukvårdssynpunkt, vilket komme att medföra, att innehavarna icke skulle erhålla den kvalificerande tjänstgöring, som här åsyftas, och att lönesättningen sanno— likt ur läkarsynpunkt komme att bli otill- fredsställande.
Såsom de sakkunniga ovan framhållit, skulle införandet av ett obligatoriskt sjuk— husår endast vara motiverat, om man där— med kundc vinna mer betydande organi- satoriska fördelar. Då så icke år förhållan- det föreligger för närvarande icke skäl att uppställa generellt krav på viss sjukhus— utbildning utöver licentiatexamen.
I stället föreslog LS, att ett större an- tal korttidstjänster snarast möjligt in- rättades. Varje nyinrättad underläkar- tjänst vid odelade lasarett samt allmänna medicinska och kirurgiska avdelningar — undervisningssjukhus och större kommunala sjukhus undantagna — skulle, om särskilda skäl icke talade här- emot, under begränsad tid reserveras för nylegitimerade. Detta borde lämp- ligen ske genom att dessa tänster finge karaktären av extraläkartjänster med ettårsförordnanden. Det skulle ankom- ma på medicinalstyrelsen att vid pröv- ning av frågan om inrättande av nya underordnade läkartjänster beakta ut- bildningens krav och att genom inrät- tande av extraläkartjänster med ettårs- förordnanden i erforderlig omfattning tillgodose det föreliggande behovet av tjänster för nylegitimerade. Preliminärt borde man räkna med sammanlagt om- kring 100 sådana tjänster. Extraläkarna borde liksom förut förordnas av medi- cinalstyrelsen och erhålla ersättning i
enlighet med gällande överenskommelse mellan landstingens centrala lönenämnd och läkarförbundet.
Vid remissbehandlingen upptogs frå- gan om den ettåriga grundutbildningen till diskussion särskilt av medicinalsty- relsen och Svenska läkaresällskapet. Båda föreslog, att ett obligatoriskt sjuk- husår skulle vara villkor för legitima- tion. Året skulle fullgöras i form av van- lig underläkartjänst och alltså ingå som ett reguljärt moment i sjukvården. För detta skulle inrättas ettåriga underläkar- tjänster, vilka skulle reserveras för ny- utexaminerade. Förordnande på tjäns- terna i fråga skulle utfärdas av medi- cinalstyrelsen, varvid skulle stadgas att dessa förordnanden medförde behörig- het att utöva läkarkonsten endast inom den innehavda tjänsten. Beträffande de sjukvårdsgrenar, som skulle ifrågakom- ma för denna tjänstgöring, yttrade me- dicinalstyrelsen, att utformningen bor- de göras så, att redan på detta stadium en viss differentiering kunde äga rum med hänsyn till läkarnas kommande verksamhet. Denna differentiering ut- vecklades närmare i Svenska läkaresäll- skapets yttrande, vari föreslogs, att tjänsterna borde inrättas vid odelade la- sarett samt medicinska och kirurgiska avdelningar. Uppdelningen av läkarna borde ske på så sätt, att blivande tjänste- läkare, militärläkare och allmänprakti- ker skulle tjänstgöra vid odelat lasarett eller medicinsk avdelning, blivande in- värtesläkare, sanatorieläkare, barnläka- re, radiologer, dermatologer, neurologer och psykiatriker skulle tjänstgöra vid medicinsk avdelning, samt slutligen bli- vande kirurger, kvinnoläkare, ögon- och öronläkare vid kirurgisk avdelning eller odelat lasarett. Medicinalstyrelsen föreslog vidare, att en obligatorisk tre månaders tjänstgöring som t. f. tjänste- läkare eller extra läkare i öppen vård skulle införlivas med läkarutbildningen.
Från huvudmännens sida framfördes betänkligheter mot bl. a. de ekonomiska konsekvenserna av LS förslag. Malmö- hus läns landstings hälso- och sjuk- vårdsberedning ifrågasatte sålunda, om icke utbildningstjänsterna helt eller del— vis borde bekostas av staten. Svenska landstingsförbundet anförde, att försla- get att reservera varje nyinrättad tjänst vid grundutbildningssjukhus för ny- legitimerade skulle medföra, att lands- tingssjukhusen i stor utsträckning finge arbeta med oerfarna läkare, vilket med- förde större arbetsbörda för lasaretts- och förste underläkare. Förbundet ifrå- gasatte, om icke staten rätt väsentligt borde bidraga till avlöningen av läkarna på dessa ettårstjänster. På samma grun- der anförde Göteborgs stads sjukhusdi- rektion, 'att förslaget skulle åsamka sta— den merkostnader för anställandet av flera färdigutbildade läkare. Svenska stadsförbundet ansåg det under inga omständigheter acceptabelt att till de kommunala grundutbildningssjukhusen förlägga all grundutbildning och låta dessa sjukhus huvudmän svara för lä- karnas avlöningskostnader med risk att bli av med läkarna, så snart de erhållit större insikter i den praktiska sjukhus- tjänstgöringen.
Kommittén .
Frågan om det är nödvändigt eller lämpligt att kräva, att varje läkare full- gör en tjänstgöring på sjukhus innan han får rätt att självständigt utöva lä- karyrket, sammanhänger i första hand med den uppgift som tjänstgöringen ifråga tilldelas ur utbildningssynpunkt. Ordet utbildning bör här fattas i sin vidaste bemärkelse.
En grundläggande del av den prak- tiskt inriktade yrkesutbildningen måste alltid ges i samband med den för alla läkare gemensamma licentiatutbild- ningen. Vid kurserna och de kliniska
tjänstgöringarna inom de olika medi— cinska disciplinerna får den blivande läkaren icke blott en genomgång av sjukdomarnas klinik och terapi, utan han får också vid sjukbädden se den katedrala undervisningen exemplifierad hos de patienter, han sättes att under- söka och följa på sjukhuset. Samtidigt blir han i tillfälle att praktiskt öva sig i de kliniska arbetsmetoderna vid un- dersökning och behandling. En sådan praktisk utbildning är en väsentlig del av den för alla läkare gemensamma ut- bildningen i de olika medicinska disci- plinerna.
Denna form av praktisk undervisning har dock en naturlig begränsning. Den kliniska utbildningen måste meddelas kursvis vid undervisningsklinikerna. Den studerande kommer utan någon kunskap i ämnet till kursen, och samti- digt med det praktiska arbetet pågår in- lärandet av ny kunskap och nya meto- der, så att han först vid kursens slut står rustad att bedöma den ifrågavarande disciplinens sjukdomar. Under kursen behöver den studerande således en ständig och detaljerad handledning, och denna omständighet jämte det för var och en studerande begränsade patient— materialet gör att hans möjligheter till självständigt arbete av sådan omfatt- ning, att det ger verklig sjukvårdsvana, alltid måste bli beskurna. Den praktiskt inriktade licentiatutbildningen kan så- ledes ge en solid och vetenskapligt grundad kunskap om klinisk bedömning och kliniska arbetsmetoder, men den kan aldrig ge en bred erfarenhet och en tillräcklig sjukvårdsrutin. Sålunda kan den icke anses vara tillräcklig som grund för enskilt utövande av läkar- verksamhet.
Först det praktiska arbetet ute i sjuk- vården ger en konsolidering av de tidi- gare förvärvade kunskaperna. När den nyblivne läkaren träder in i sjukhusar-
betet som yngste underläkare, kommer patienterna direkt till honom, och han måste ta ställning till de enskilda fallen och ta ansvar för de åtgärder han vid- tar. Han står emellertid icke ensam, utan bakom honom finns överläkaren och de äldre underläkarna, vilkas större erfarenhet han dagligen har tillgång till. Det löpande arbetet för honom i kon- takt med undersöknings- och behand- lingsavdelningar, varigenom han får del av den på dessa avdelningar gjorda bedömningen av patienterna. På detta sätt växer hans personliga erfarenhet, hans kunskap om de kliniska arbetsme- toderna mognar till en effektiv sjuk- vårdsrutin, och sist men icke minst, kraven på en hög medicinsk standard i sjukvårdsarbetet inympas i honom. Ett fullgott sjukhusarbete kräver en objek- tiv, vetenskaplig bedömning av sjukdo— marna och en förstående och korrekt behandling av patienten. Med andra ord, läkaren fostras att eftersträva en sådan standard i sitt arbete och sin hållning, att han verkligen kan fylla de krav, samhället har rätt att ställa på honom.
Om denna period av erfarenhetsför- värvande alltjämt kallas utbildning, så är detta blott i den mening, som all kvalificerad läkarverksamhet är det ge- nom läkarens hela liv. Icke desto mind- re är den första perioden av denna ut- bildning kanske den viktigaste och kan- hända den riktningsgivande, och de lärdomar licentiatutbildningen gett, kan aldrig smältas och utnyttjas utan att den nyblivne läkaren så snart som möj- ligt efter sin examen blir i tillfälle att i praktiskt sjukvårdsarbete under eget ansvar utvidga sin erfarenhet.
Detta gäller principerna för den ob— ligatoriska sjukhustjänstgöringens ställ- ning i läkarutbildningen. Det är emel— lertid viktigt att ingående granska Vil- ken roll en sådan tjänstgöring skulle tilldelas i sjukhusets reguljära sjuk-
vårdsarbete, särskilt med hänsyn till de olika alternativ, som redan figurerat i diskussionerna kring läkarutbildningen. All underordnad tjänstgöring vid sjuk- hus innebär som redan framhävts sam- tidigt en utbildning, även om den sker på tjänster, som är fullt motiverade av sjukvårdens krav. Såtillvida är även de nuvarande vanliga underläkar— och extraläkartjänsterna' att anse som ut- hildningstjänster. Mot denna typ av ut- bildningstjänster kan ställas sådana tjänster eller förordnanden, som till— kommit huvudsakligen för att tillgodose behovet av uthildningsplatser och vilka sålunda icke är nödvändiga för sjuk- vårdens bedrivande. Hit kan räknas assistentläkartjänster och förordnanden såsom extraordinarie amanuens. Till dessa ansluter sig vidare den frivilliga auskulteringen. Många av de i utlandet förekommande kortvariga obligatoriska tjänstgöringarna vid olika kliniker (tur- nus, internship etc.) kan likaledes inord- nas under denna senare typ av uthild- ningstjänster. Principiellt avviker dessa utländska tjänstgöringar föga från de i vårt land förekommande till licentiat- examen hörande assistenttjänstgöring- arna i kirurgi och medicin. Man kan så- lunda mot varandra ställa två olika huvudalternativ av utbildningstjänster, nämligen å ena sidan underläkartypen, där tjänsterna är fullt motiverade av sjukvårdskravet, å andra sidan en slags praktikantverksamhet, där något sådant motiv icke förefinns.
Anordnandet av en obligatorisk pe- riod av sjukhusarbete synes kunna ske efter tre principiellt skilda alternativ. Enligt det första alternativet sker allt praktiskt arbete i den allmänna läkar— utbildningen i samhand med de olika kliniska kurserna och tjänstgöringarna, av vilka någon eller några kan utformas som assistenttjänstgöringar, varunder den studerande i möjligaste mån får
tillfälle till eget arbete. Efter utbild- ningen får läkaren utan vidare öppna egen läkarpraktik.
Det andra alternativet innebär det förstas motsats. I den allmänna läkar— utbildningen vid undervisningsklini— kerna minskas det praktiska arbetet till att omfatta endast det minimum, som är nödvändigt för att den studerande skall kunna följa den pågående kliniska un- dervisningen och inöva de undersök- nings- och behandlingsmetoder som ingår i undervisningen. Efter den för- kortade licentiatutbildningen får den studerande övergå till befattning på sjukhus som yngste läkare, dvs. han får börja delta i sjukvården i ansvarig ställ- ning men under ledning av äldre kolle- ger. Först sedan en längre eller kortare sådan sjukhustjänstgöring fullgjorts, får han öppna egen praktik.
Ett tredje alternativ är en medelväg mellan de båda första. I studierna före medicine licentiatexamen kan inläggas avslutande assistenttjänstgöringar, som i en viss grad tillgodoser behovet av praktiskt arbete inom vissa viktiga kli- niska områden. Efter licentiatexamen krävs då endast en kortare tids tjänst- göring som underläkare på sjukhus innan rätt till egen praktik medges.
De olika alternativen har alla både för— och nackdelar. Särskilt viktigt är det härvidlag att i de olika förslagen granska återverkan på innehållet i me- dicine licentiatutbildningen. Därvid måste man nämligen strängt hålla på att ett krav på en viss typ av sjukhus- tjänstgöring i en obligatorisk sjukhus- period som logisk följd måste få en nedskärning av motsvarande utbildning före medicine licentiatexamen.
Det första alternativet innebär, att den studerande får all sin praktiska tjänst— göring antingen som kursdeltagare i en elementär klinisk kurs eller som assi— stent utan självständiga uppgifter inom
sjukvården. Tjänstgöringstiden blir re— lativt kort på varje avdelning. Självstän— digt arbete kan icke förekomma i någon större utsträckning, eftersom de stude- rande endast skall biträda de övriga läkarna. Assistenttjänstgöringstiden måste anses tillhöra den egentliga stu- dietiden, och således skall den utgöra en integrerande del av utbildningen till licentiatexamen. Till en licentiatutbild- ning av i stort sett nuvarande typ kan således en period av assistenttjänstgö— ringar icke läggas utan en motsvarande reduktion av de tidigare kurserna. Assi— stenttjänstgöringen är icke nödvändig för sjukvårdens bedrivande, varför assi- stenter icke kan erhålla ersättning från huvudmannen. Å andra sidan kan assi- stenttjänstgöringen fördelas helt och hållet efter pedagogiska synpunkter på olika kliniska ämnen. Kunskapskontrol- len kan förläggas efter det praktiska ar- betet, vilket också är en fördel. Sam- manfattande kan man säga, att det tidi- gare angivna huvudsyftet med en obli- gatorisk sjukvårdstjänstgöring icke kan vinnas med en utbildning enbart av assistenttjänstgöringstyp.
Det andra alternativet skulle innebära en kraftig nedskärning av studietiden, eftersom utbildningens syfte skulle bli begränsat. Kunskapskontrollen, som måste ske före medicine licentiatexa- men, kommer att avse endast elementära kurser med begränsat praktiskt arbete även i de centrala ämnena medicin och kirurgi, varför kunskapskraven skulle få nedsättas väsentligt. Den obligato- riska sjukhustjänstgöringen efter licen- tiatexamen måste göras relativt lång, i första hand därför att denna form av utbildning måste med full säkerhet ge kompensation för den begränsade un- dervisningen före licentiatexamen. Vi- dare måste tjänstgöringen vara tillräck- ligt lång för att kunna fördelas på flera av de centrala ämnena. Tjänstgörings-
tiden i vart och ett av de nödvändiga ämnena kan icke, åtminstone icke i me- dicin och kirurgi, sättas väsentligt lägre än ett år, eftersom huvudmännen i annat fall icke kommer att betrakta tjänsterna som sjukvårdstjänster, och hela anord- ningen därigenom skulle förfelas. Å andra sidan skulle sjukvårdstjänstgö- ringen innebära ett utnyttjande av re- dan existerande typer av underläkar- och extraläkartjänster. Dessa är sålunda helt motiverade av sjukvårdens krav, och läkaren handlar under eget ansvar. Sådana tjänster skulle avlönas som and— re underläkartjänster och medföra rätt till tjänsteårsräkning, varför en obliga- torisk sjukhustjänstgöring av denna art icke kan anses innebära en förlängning av den egentliga studietiden. Tillgodo- räknande av vikariatstjänstgöring er— bjuder inga problem. Detta alternativ överensstämmer i huvudsak med det förslag, som framförts av medicinalsty— relsen och Svenska läkaresällskapet i deras yttranden över LS betänkande. Al- ternativet erbjuder en tillfredsställande anordning av den obligatoriska sjukhus- tjänstgöringen men ställer stora krav på tillgången av underläkartjänster och medför även problem ifråga om legiti- mationens förläggning i förhållande till den obligatoriska sjukhustjänstgöringen.
Det tredje alternativet innebär, att studierna till licentiatexamen innefattar vissa kortare perioder av assistenttjänst- göringstyp med något större praktisk förfarenhet hos de studerande som följd, jämfört med det andra alternati- vet. Förhållandet måste då återverka på sjukhustjänstgöringens längd, vilken kan göras kortare och måhända kon- centreras till en eller ett par av de vik- tigaste kliniska ämnena. Alternativet skulle innebära en längre obetald ut- bildningstid än det andra alternativet, men det skulle vara lättare att anordna organisatoriskt genom den kortare ti-
den för sjukhustjänstgöringen och dess koncentration på färre ämnen. Alterna- tivet kan sägas vara fullt tillfredsstäl- lande ur utbildningssynpunkt.
Vid sin planläggning av den allmänna läkarutbildningen har kommittén in- gående diskuterat dessa olika alternativ för anordnandet av en obligatorisk sjukhustjänstgöring. Vilket alternativ man väljer blir emellertid icke enbart beroende på de så att säga rent peda- gogiska för— och nackdelarna av de olika systemen. Så medför t.ex. den ojämna utbyggnaden av specialistvår- den inom de olika kliniska discipliner- na, att vissa kurser i allmänna läkar- utbildningen måste ges en större omfatt- ning med hänsyn till behovet av prak- tiskt arbete i den. Härigenom begränsas möjligheterna att på ett radikalt sätt flytta över det praktiska arbetet på un— derläkartjänstgöringar inom endast de centrala ämnena. Svårlösta organisato- riska problem uppställer sig, när det gäller att skaffa fram de underläkar- tjänster, som är nödvändiga för ett sy- stem med något så när tillfredsställande obligatorisk sjukhustjänstgöring. Därvid måste icke blott tillräckligt antal under- läkartjänster reserveras för de nyexami- nerade medicine licentiaterna, utan des— sa kan även skäligen göra anspråk på att tjänsterna skall stå till deras förfo- gande i nära anslutning till examen, ef- tersom annars väntetider kommer att inträffa före den obligatoriska tjänstgö— ringen. Nuvarande läge erbjuder knap- past några svårigheter för de nya läkar— na att erhålla minst ett års utbildning inom de i detta sammanhang aktuella områdena. Man måste emellertid beak- ta, att det här gäller att åstadkomma en principiell lösning av frågan om ett års sjukhusutbildning för nyexaminerade, oavsett tillfälliga variationer av plats- tillgången på grund av läkarbrist eller läkaröverskott. Frågan måste även be-
dömas med hänsyn till hur underläkar- tjänsterna i övrigt skall disponeras för vidareutbildning samt med hänsyn till sjukvårdens behov av ett antal under längre tid tjänstgörande underläkare vid sjukhusen.
Kommittén har genom en enkät till landets samtliga huvudmän införskaffat upplysningar om antalet underläkar- tjänster av olika kategorier på landets sjukhusavdelningar i alla olika discipli- ner. Därjämte har upplysningar inhäm- tats om antalet vårdplatser och antalet nyintagna på de olika avdelningarna. Detta material gör det möjligt att beräk- na hur många underläkartjänster som står till förfogande för en ettårig sjuk- husutbildning efter olika alternativa be- räkningsgrunder. Man kan även bilda sig en uppfattning om behovet av ytter- ligare underläkartjänster på de olika avdelningarna, om normer för det lämp- liga underläkarantalets beräkning ut- nyttjas. Principiellt kan underläkar- tjänster för ett praktiskt sjukhusår er- hållas på två olika sätt. För det första kan ett antal av de nuvarande under- läkartjänsterna reserveras för de nyexa- minerade läkarna. För det andra kan ett antal nya sådana tjänster inrättas på sådana avdelningar, där detta är moti- verat med hänsyn till sjukvårdens be- hov. '
Vad först gäller möjligheten att reser— vera ett antal av de nuvarande under- läkartjänsterna för de nyexaminerade läkarna blir resultatet här beroende på vilken norm som skall anses lämplig för fördelningen av de tillgängliga tjänster— na på "fria" och reserverade tjänster. Medicinalstyrelsen har i cirkulärskri- velse till huvudmännen'den 7 januari 1950 framhållit, att tillgodoseendet av det stora behovet av grundutbildning och avhjälpandet av bristen på läkare i 'den öppna vården nödvändiggör en be- gränsning av tjänstgöringstidens längd
för läkarna vid sjukhusen. En omänd- ring av vissa underläkartjänster med treårsförordnande till sådana med ett— årsförordnande skulle i viss utsträck- ning avhjälpa det påtalade missförhål— landet. Med hänsyn härtill föreslog me- dicinalstyrelsen, att vid sjukhus eller sjukhusavdelning, där förutom biträ- dande lasarettsläkare flera än två under- läkare vore anställda, förordnanden på samtliga överskjutande tjänster begrän- sades till att omfatta endast ett år. Kom- mittén har utfört en beräkning med an- vändande av denna norm, varvid även undervisningssjukhusen indragits i sys- temet. Där har dock något mindre an— tal tjänster reserverats för ettåriga för- ordnanden. Kommittén har därjämte beräknat hur många ettårsförordnan- den som skulle erhållas, om man an— vände det systemet att varannan under- läkartjänst utöver tre reserverades för ettårsförordnanden, varvid undervis- ningsklinikerna endast skulle få vardera en underläkartjänst reserverad på mot— svarande sätt. Av dessa två beräknings— grunder torde medicinalstyrelsens böra karakteriseras som rigorös, medan det andra av kommittén utformade alterna— tivet utgör ett betydligt mindre ingrepp i underläkarorganisationen.
Om beräkningen begränsas till medi- cinska, kirurgiska och odelade lasaretts- avdelningar ger medicinalstyrelsens sys- tem ca 270 underläkartjänster, medan kommitténs system ger ca 90 tjänster. Om obstetrisk-gynekologiska, pediatris— ka och psykiatriska lasarettsavdelningar indras i systemet, vilket torde vara be- fogat ur vissa synpunkter, blir siffrorna ca 320 respektive 110. Förutom dessa underläkartjänster kan det beräknas att av landets extraläkartjänster ca 15 skulle kunna överföras till kategorien ettårstjänsterf Beroende på hur pass sträng fördelningsprincip man använ— der kan således mellan 125 och 335 un-
derläkartjänster reserveras för en ett- årig obligatorisk sjukhustjänstgöring i centrala kliniska ämnen. Det totala un- derläkarantalet vid dessa avdelningar var ca 725 och totalantalet extraläkare ca 40.
Kommittén har även försökt beräkna hur många nya tjänster det skulle vara befogat att inrätta med hänsyn till sjuk— vårdens behov. På grund av läkarbris- ten och den öppna vårdens behov av lä— kare iakttas nämligen för närvarande stor återhållsamhet från medicinalsty- relsens sida med tillstånd att inrätta nya tjänster. Efter hand som läkarbris- ten på grund av det ökade intaget av studerande minskas eller upphävs, blir det möjligt att inrätta ett antal nya tjänster vid sjukhusen. Om beräkning— arna härvidlag endast begränsas till be- hovet av ytterligare läkare vid redan befintliga sjukhusavdelningar, kan olika normer för beräkning av underläkar- antalet användas. Medicinalstyrelsen har 1938 utfärdat anvisningar för beräk- ning av erforderligt antal underläkar- tjänster vid sjukhusen. Dessa normer anses numera vara otillfredsställande, och åtskilliga förslag till nya sådana normer har i olika sammanhang fram- lagts av Sveriges läkarförbund och dess delorganisationer. En närmare redogö- relse för nu tillämpade regler och fram- lagda förslag har lämnats av LS i deras betänkande angående utbildningen efter medicine licentiatexamen och av MHO i deras utredning om främjande av kli- nisk forskning. Kommittén har med ledning av sitt enkätmaterial utfört be- räkningar av behovet av nya under- läkartjänster dels efter normer motsva- rande medicinalstyrelsens tidigare an- visningar, dels enligt de senare fram— lagda förslagen. En detaljredovisning "av dessa resultat torde icke tjäna något syfte; Här kan det vara tillfyllest att ange, att beräkningarna visar ett behov
av mellan 25—150 nya underläkartjäns- ter inom de ovannämnda disciplinerna, beroende på vilka av de diskuterade normerna som användes för beräk- ningen.
Behovet av reserverade underläkar- tjänster för nyexaminerade läkare be- stämmes av antalet examinerade per år. Om man räknar med en genomsnittlig studietid av för närvarande åtta år och med ett studieavbrott på 12,5 % skulle antalet nyexaminerade fram till 1958, intill vilket år beräkningarna kan base- ras på ett känt intag av studerande, bli följande: '
År Antal 1953 160 1954 170 1955 189 1956 198 1957 236 1958 262
Vid ett intag på ca 300 studerande kan antalet nyexaminerade läkare be- räknas ligga inemot 275 per år. '
De tidigare redovisade siffrorna på underläkartjänster, som kan reserveras för nyexaminerade läkare, och på ur sjukvårdens synpunkt behövliga nya underläkartjänster skall ställas i rela"- tion till det ovan beräknade antalet är:- ligen utexaminerade läkare. Det , är uppenbart, att man redan genom om'- vandling av existerande underläkar- tjänster kan skaffa fram ett tillräckligt antal ettåriga underläkartjänster för att ge varje nyexaminerad läkare ett Sådant år. Å andra sidan står det också fullt klart, att man 'då måste tillgripa en mycket sträng begränsning av antalet underläkartjänster, som får löpa med tre års förordnande. Det torde icke vara förenligt med sjukvårdsintresset att ute- slutande genom omvandling av under- läkartjänster tillgodose behovet av ett- årstjänster. Vidare måste den risken
beaktas, att antalet underläkartjänster, som finns tillgängliga för specialistut- bildningen, blir för lågt. Emellertid finns med hänsyn till sjukvårdsbehovet en marginal för inrättande av ett antal nya tjänster. Därjämte kan det rimligen förutsättas att nytillkommande sjukhus- avdelningar i framtiden kommer att medföra en ytterligare ökning av lan- dets underläkartjänster, av vilka ett visst antal även kan utnyttjas för det praktiska sjukhusåret. Om kommitténs relativt liberala fördelning på treårs- och ettårsförordnanden följdes, skulle ca 150 nya tjänster behöva inrättas för att fylla behovet av ettårstjänster för nyexaminerade. Om en strängare för— delningsgrund följdes, behövde ett mindre antal tjänster inrättas.
Det är uppenbart, att båda dessa vä— gar att skaffa fram underläkartjänster med ettårsförordnande medför svårig- heter. Omvandling av ett så betydande antal underläkartjänster, som behövs till ettårsförordnanden, måste betecknas som ett stort ingrepp i sjukhusorgani- sationen. Inrättandet av ca 150 under- läkartjänster utgör en ekonomisk fråga av betydande räckvidd. Kostnaderna för dessa tjänster skulle säkerligen komma att till stor del räknas på ut- bildningens konto, alldeles oavsett att tjänsterna vore berättigade ur sjuk- vårdssynpunkt. Båda dessa åtgärder är sålunda av den art att de kan rekom- menderas endast om synnerligen starka skäl talar härför.
Slutligen drar en obligatorisk sjuk- hustjänstgöring med sig ekonomiska konsekvenser i andra avseenden, efter- som tjänstgöringen trots att den in- fogas i sjukvården dock i viss mån tjänar utbildningens syfte och det där- igenom kan ifrågasättas, om lönen skall motsvara övriga underläkartjänsters eller sättas lägre. Från huvudmännens sida uppställes vissa krav ifråga om
sådana tjänstgöringar. Kortare förord- nanden än ett år på en och samma av- delning synes förefalla huvudmännen mindre värdefulla ur sjukvårdens syn- punkt och kommer knappast av dem att uppfattas annat än som rena utbild— ningstjänster, där ersättning över huvud synes diskutabel. Även vid ettårsförord- nanden inom ramen för en obligatorisk underläkartjänstgöring synes huvud- männen mindre benägna att vilja jäm- ställa sådana tjänster med de nuvaran- de. Vid de överläggningar kommittén haft med representanter för Sveriges läkarförbund har dessa ställt sig av- visande till tanken på obligatoriska sjukhustjänstgöringar i underläkares ställning.
Ett ytterligare förhållande förtjänar att framhävas. Av olika ovan anförda omständigheter framgår, att ett prak— tiskt sjukhusår knappast kan delas på flera olika discipliner, om det skall bli en verklig underläkartjänstgöring. Året skulle alltså få fullgöras i sin helhet an— tingen i medicin eller i kirurgi eller vid odelat lasarett eller eventuellt i ytterligare några discipliner (pediatrik, psykiatri, obstetrik-gynekologi). Denna anordning utesluter emellertid, att alla läkare får en viss praktisk skolning i t.ex. kirurgi, ehuru detta måste sägas vara nödvändigt för såväl allmänläkare som specialläkare. Även med en obliga- torisk fordran på ett praktiskt sjuk— husår för alla läkare synes således kra- vet på assistenttjänstgöringar i medicin och kirurgi kvarstå. Anordningen kan således icke leda till någon avsevärd förkortning av grundutbildningen. Skall så bli fallet måste den praktiska sjuk-- hustjänstgöringen göras så lång, att båda de nämnda ämnena kan ingå i. den, vilket i sin tur vid en obligatorisk fordran ytterligare försvårar ovan dis— kuterade organisatoriska och ekono— miska problem.
Läget torde kunna sammanfattas så- lunda. Den nuvarande allmänna läkar- utbildningen med enbart kurser och korta assistenttjänstgöringar torde vara mindre tillfredsställande med hänsyn till det ringa mått av praktisk erfaren- het, den ger före medicine licentiat- examen och legitimationen. Den bästa principiella lösningen synes vara en läkarutbildning, som ger en praktisk rutin i de för allmänpraktikern nöd- vändiga disciplinerna under en täm- ligen lång, obligatorisk sjukhustjänst- göring i underläkarställning. Närmast skulle detta motsvara det ovan skiSse- rade andra alternativet. Vid sina under- sökningar beträffande möjligheterna att åstadkomma en sådan planläggning av den allmänna läkarutbildningen har kommitten emellertid stött på sådana svårigheter av ovan antydd art, att kom- mittén icke anser sig kunna framlägga ett dylikt förslag till utbildning.
Kommittén har i stället utformat sin utbildningsplan efter följande linjer (se kapitlet om studieplanen). Grundutbild- ningen måste inbegripa assistenttjänst- göringar som syftar till att ge ökad praktisk förfarenhet i de centrala kli- niska ämnena medicin och kirurgi. Där- jämte får den studerande fullgöra en något kortare assistenttjänstgöring i ett valfritt kliniskt specialämne. Kommit- tén har dock genom att samla assistent- tjänstgöringarna i ett sista skede av grundutbildningen och genom att re- kommendera att de förlägges även till andra sjukhus än undervisningssjukhu— sen sökt tillgodose kravet, att assistent- tjänstgöringsperioden skall ge tillfälle till ett arbete i sjukvården som närmar
sig underläkarens. Kommittén har så- lunda strävat att så vitt möjligt utforma assistenttjänstgöringsperioden som en motsvarighet till en obligatorisk sjuk- hustjänstgöring i underläkarställning.
Efter denna grundutbildning anser kommittén det önskvärt med en vidare- utbildning icke endast för specialläkar- na utan även för allmänläkarna och tjänsteläkarna. För allmänläkarnas del har kommittén ansett, att det tills vi- dare kan vara tillfyllest med en rekom- mendation angående en viss sjukhus- tjänstgöring (se kapitlet om utbildning av allmänpraktiker). Det torde nämli- gen vara fullt tänkbart att genom över- enskommelser mellan medicinalstyrel- sen, huvudmännen och läkarorganisa- tionerna utforma regler för underläkar- tjänstgöringarnas anordning på sjukhu- sen, som skulle göra det möjligt att i tillräcklig grad öka cirkulationen på underläkartjänsterna, utan att därför obligatoriska bestämmelser om ett eller flera särskilda sjukhusår behöver in- föras. Vid en sådan anordning kan till- gängliga underläkartjänster utnyttjas på ett flexibelt och individualiserat sätt, och även vikariatförordnanden kan ut- nyttjas som ett led i vidareutbildningen. Med ledning av tidigare gjorda beräk- ningar av olika underläkartjänsters an- tal synes det kommittén fullt befogat att anta, att samtliga läkare kan beredas möjligheter att skaffa sig en tillräcklig sjukhusutbildning med hänsyn till varje form av definitiv läkarverksamhet. Det av kommittén föreslagna samarbetsor- ganet har härvid en viktig uppgift att fylla.
Kap. 55. UTBILDNING AV ALLMÄNPRAKTIKER
Nuvarande förhållanden
Envar legitimerad läkare är enligt gällande bestämmelser berättigad att självständigt bedriva läkarverksamhet.
Tidigare diskussion
LS anförde i sin utredning om ut- bildningen efter medicine licentiatexa- men, att det vore ett stort samhällsin- tresse att de blivande allmänprakti- kerna erhölle praktiskt taget samma möjligheter till sjukhusutbildning som de blivande tjänsteläkarna. För dessa angavs den önskvärda utbildningen vara omkring fem år med ungefär halva tiden på odelat lasarett, medicinsk och kirurgisk avdelning och halva tiden på randutbildningstjänst inom vissa spe- cialområden (pediatrik, psykiatri, epi- demiologi, ftisiologi).
Vid remissbehandlingen av detta för- slag anförde medicinalstyrelsen, att all— mänpraktikernas utbildning borde ut- göra dels ett för allmänpraktiker och specialläkare gemensamt grundläggande sjukhusår, dels ytterligare tre sjuk- husår. Förslaget upprepades i medici- nalstyrelsens utredning om den öppna läkarvården.
Inom Sveriges läkarförbund har utar- betats ett preliminärt förslag till be— stämmelser för rätt att annonsera all- män praktik. Enligt förslaget skulle här- vidlag fordras en sammanlagd uthild- ning på sjukhus under fem år. Förslaget har icke lett till någon åtgärd från lä- karförbundets sida.
Kommittén
Som mål för läkarutbildningen an— gav LS ”att bibringa den studerande en så grundläggande medicinsk allmän- bildning att man åt honom kan anför- tro utövande av allmän läkarpraktik”. Den nuvarande läkarutbildningen har
samma mål. Å andra sidan anses det nu- mera allmänt att läkarutbildningen fram till medicine licentiatexamen och där— med till legitimationen icke är en till— räcklig grund för utövande av en god allmänpraktik. Utbildning vid lärosäte- nas kliniska avdelningar kan ej ge den praktiska erfarenhet och den sjukvårds— rutin, som bör krävas för en självstän- dig läkarverksamhet. Det anses önskvärt att den blivande praktikern under nå- gon tid får även den skolning av det kliniska omdömet och den etiska fost— ran, som samarbetet inom en sjukhus- organisation med erfarna kolleger inne- bär. De allra flesta läkare finner det självklart, att ansvaret för en allmän- praktik med ett blandat klientel är så stort att det icke vare sig ur patienter— nas eller samhällets synpunkt är önsk— värt, att någon läkare träder in i sådan verksamhet utan en vidareutbildning efter licentiatexamen. Detta har lett till att de flesta blivande praktiserande lä- karna på eget initiativ skaffar sig flera års sjukhusutbildning, innan de öppnar egen praktik.
Å andra sidan visar tillgängliga siff— ror, att ett icke ringa antal av allmän- praktikerna dock börjar sin verksamhet med mindre utbildning än ett år som underläkare och att åtskilliga helt sak— nar sådan utbildning (se LS utredning härom). Procentuellt utgör dock dessa allmänpraktiker en liten del av alla för varje år utexaminerade. Den främsta orsaken till att otillräckligt utbildade läkare på detta sätt går ut i allmän praktik är uppenbart av ekonomisk na- tur och sammanhänger med läkarut- bildningens längd och den färdige li- centiatens önskan att snabbt förvärva de inkomster, som en läkarpraktik kan skänka. I dessa fall torde man mången gång kunna påstå, att den ifråga om
sjukhusarbete oerfarne men ansvars- kännande allmänpraktikern i vetskap om sin knappa utbildning bedriver sin verksamhet med en motsvarande försik- tighet, men principiellt torde dock de nu påtalade förhållandena vara otill- fredsställande. Avgörandet om även all- mänpraktikern obligatoriskt skall åläg- gas en utbildning utöver medicine li- centiatexamen blir således beroende på en avvägning mellan riskerna av att låta läkare arbeta på eget ansvar med en- bart den allmänna läkarutbildningen som bakgrund och de organisatoriska och ekonomiska svårigheter, som krav på en ytterligare sjukhusutbildning skulle medföra.
Kommittén har ingående undersökt möjligheterna att anordna en obligato- risk sjukhusutbildning för alla läkare (se kapitlet om ett obligatoriskt sjuk— husår). En sådan fordran synes emeller- tid leda till ett så stelt och svårmanöv- rerbart system för fördelningen av lan- dets underläkarhefattningar på olika utbildningsriktningar, att kommittén icke ansett sig kunna framlägga förslag i denna riktning. En bidragande orsak till detta ställningstagande har även systemets ekonomiska konsekvenser i olika avseenden utgjort. Kommittén har "därför stannat för en utbildningsplan, som i möjligaste mån inom en rimlig utbildningstid tillgodoser behovet av en viss praktisk skolning, huvudsakligen inom utbildningens huvudämnen. I an- slutning härtill får då läkarnas vidare- utbildning byggas upp efter olika linjer för skilda definitiva verksamhetsfält.
Vid sina diskussioner med Sveriges läkarförbund har kommittén framfört den tanken, att läkarorganisationerna själva genom olika åtgärder skulle för- söka få även dem av' sina medlemmar, som ämnar bli allmänpraktiker, att följa vissa regler i sin vidareutbildning efter licentiatexamen. I detta syfte borde
Sveriges läkarförbund direkt rekom- mendera en viss sjukhusutbildning för blivande allmänpraktiker. Även om lä- karförbundet icke skulle kunna gå så långt som att utesluta medlemmar, vilka öppnat allmän praktik utan att upp- fylla de av läkarförbundet rekommen- derade villkoren, så skulle en sådan rekommendation och tänkbara åtgärder i anslutning därtill från förbundets sida dock innebära en faktor att räkna med för läkarna i deras framtida verksam- het. Det skulle därför kunna förmodas, att endast mycket få läkare skulle vilja åsidosätta sådana krav, vilka vunnit an- slutning från praktiskt taget samtliga andra läkare. För en sådan verkan av en kraftig rekommendation från fack- organisationens sida talar, att den av förbundet fastställda standarden på spe- cialistutbildningen kunnat upprätthållas enbart på läkarförbundets auktoritet och utan stöd i lagar och förordningar.
Kommittén har därför efter överlägg- ningar med Sveriges läkarförbund ut- arbetat ett förslag till vidareutbildning för allmänpraktiker, som torde kunna bli antaget av läkarförbundet som en rekommendation från dess sida. Utbild— ningen skall omfatta minst två års tjänstgöring på sjukhus i underordnad ställning med tjänsteårsrätt. Av dessa två år skall ett år fullgöras på invärtes- medicinsk avdelning, odelat lasarett eller sjukstuga. Intill ett halvt år av denna tid skall dock kunna" utbytas mot tjänstgöring på kirurgisk lasarettsavdel- ning. Till den här berörda ettåriga tjänstgöringen skall läggas fyra måna- ders tjänstgöring på psykiatrisk klinik eller sinnessjukhus samt åtta månaders tjänstgöring på valfri klinisk avdelning.
Kommittén 'vill låta sig nöja med att ange den nu skildrade sjukhusutbild— ningen som en standardutbildning för den, som ämnar öppna allmän praktik. Det är kommitténs förhoppning, att
denna utbildningsstandard skall accep- teras av Sveriges läkarförbund och framläggas av förbundet som en re- kommendation till dess medlemmar, vilken rekommendation förbundet är berett att stödja med lämpliga åtgärder.
Kommittén anser för sin del att ett sådant förslag tills vidare är till fyllest ur samhällets synpunkt. Den av kom- mittén föreslagna licentiatutbildningen är upplagd med tanke på att i möjli- gaste män och särskilt med hänsyn till önskvärdheten att hålla utbildningsti- den inom en rimlig gräns förse de stu- derande med kunskaper inom de för allmänpraktikern viktigaste ämnena. Kommitténs förslag innebär jämfört med det nuvarande utbildningssyste— met en avsevärd förbättring av allmän- praktikernas utbildning. Föreslagna åt- gärder från läkarförbundets sida kom—
mer vidare utan tvivel att ytterligare minska antalet av de läkare, som öpp- nar allmän praktik utan tillfredsstäl- lande sjukhusutbildning. Med hänsyn härtill förefaller det aktuella läget icke att kräva några drastiska åtgärder, utan utvecklingen under en fem- eller tioårs- period torde kunna avvaktas. Skulle situationen under denna tid tendera mot ett tillstånd, där allt flera läkare trots tillgång på uthildningsplatser icke följer läkarförbundets rekommendatio- ner ifråga om utbildningen för allmän- praktiker, så måste förhållandena om- prövas och av läget påkallade åtgärder vidtas. I första hand måste därvid kom- ma ifråga att begränsa licentia practi- candi i så mån, att behörighetsvillkor för sådan verksamhet uppställes och att kontrollen av reglernas efterlevnad överföres till medicinalstyrelsen.
Kap. 56. UTBILDNING AV TJÄNSTELÄKARE M.FL.
Nuvarande förhållanden
För behörighet till tjänsteläkarbefatt- ning fordras för närvarande minst åtta månaders tjänstgöring som underord- nad läkare vid offentlig eller enskild sjukvårdsinrättning, varav minst fyra månader skall vara fullgjorda vid lasa- rett eller vid medicinsk eller kirurgisk avdelning av sjukhus.
En tämligen ingående skildring av det dåvarande läget i fråga om utbild- ningstid, art av utbildning etc. inom tjänsteläkarkåren framlades i LS be- tänkande del III.
Särskild utbildning i socialmedicin och socialhygien för tjänsteläkare med- delas vid tjänsteläkarkurser, vilka av— ses för provinsialläkare och därmed jämställda tjänsteläkare och är frivilli- ga. Kurserna, som är avgiftsfria, anord-
nas vid statens institut för folkhälsan. Det tar en tid av sex till åtta veckor och omfattar ca 150 föreläsningar och ca 30 demonstrationer. Undervisningen vid kursen 1949 omfattade följande ämnes- grupper: medicinal- och hälsovårdsför- fattningar; befolkningspolitik, social- vård etc.; mödra- och barnavård, skol- hälsovård, dispensärvård, distriktsvård etc.; allmän hygien och epidemiologi; bostadshygien etc.; yrkeshygien; livs- medelshygien, näringslära etc.; mental- hygien etc.
För behörighet till förste provinsial- läkarbefattning fordras sjukhustjänstgö- ring som för tjänsteläkare samt att ve— derbörande under minst tre år tjänst- gjort som tjänsteläkare. En förste pro- vinsialläkare skall vidare förete intyg på att han fullgjort speciella studier
och därunder förvärvat skicklighet så- väl i allmän hälsovårdslära och dennas tillämpning som ock i undersökning och kontrollering av apotek, samt att han inhämtat noggrann författnings- kunskap på de områden, som falla inom förste provinsialläkares tjänsteverksam- het. Denna särskilda teoretiska utbild— ning förvärvas i allmänhet genom full- görandet av en ämbetsläkarkurs. Så- dana kurser anordnas vid statens in- stitut för folkhälsan och omfattar ca 180 undervisningstimmar, fördelade på sex veckor. Deltagarantalet har varit begränsat till tio. Kursen står öppen för varje legitimerad läkare och är av— giftsfri.
Som kompetensvillkor för bataljons- läkare och flygläkare gäller bl. a. att ve- derbörande skall ha fullgjort den sjuk- hustjänstgöring, som är stadgad för be- hörighet till provinsialläkartjänst. Vi- dare fordras viss militär tjänstgöring. För behörighet som regementsläkare och marinläkare av första graden er- fordras genomgången militärläkarkurs respektive marinläkarkurs.
Från och med budgetåret 1945/46 har anvisats anslag till anordnande av spe— cialkurser i skolhygien för läkare. Sär- skilda kompetenskrav finns icke angiv- na för Skolläkare.
För utbildning av industriläkare finns inga regler angivna. Svenska in- dustriläkarföreningen har utfärdat vis- sa meritvärderingsnormer för definitiva industriläkartjänster. Däri anges som önskvärda minimikrav i fråga om sjuk- hustjänstgöring och liknande
för tjänst med kirurgisk verksamhet: två år medicin, ett år kirurgi och ett år yrkesmedicin respektive yrkeshy- gien.
för tjänst utan kirurgisk verksamhet: tre år medicin och ett år yrkesmedicin respektive yrkeshygien eller två år me- dicin, ett år psykiatrisk klinik och ett
år yrkesmedicin respektive yrkeshy- gien.
Särskilda industriläkarkurser har un- der åren 1948—1951 varit anordnade vid statens institut för folkhälsan. Kur- serna har tagit en tid av tre veckor och omfattat ca 55 timmars föreläsningar och ca 10 demonstrationer. Även för budgetåret 1952/53 finns medel anvi- sade för ändamålet, men den till hösten 1952 planerade kursen har på grund av personalsvårigheter ännu ej kommit till stånd.
Tidigare diskussion
LS uttalade, att man på grund av de stora krav, som numera måste ställas på tjänsteläkarna, icke kunde anse den stadgade utbildningstiden tillräcklig. Utbildningen för blivande tjänsteläkare borde vid odelat lasarett, medicinsk el- ler kirurgisk avdelning uppgå till minst ett, högst fyra år. LS framhöll särskilt, att en längre sjukhusutbildning icke vore nödvändig och ur vissa synpunkter ej heller önskvärd. Utöver den angivna tjänstgöringen borde tjänsteläkaren ha tre månader vid barnsjukhus, tre må— nader vid epidemisjukhus, två månader vid sanatorium, medicinsk tuberkulos- avdelning eller fristående centraldis- pensär samt två månader på sinnessjuk- hus. I obstetrik däremot ställde sig en- ligt LS behovet av utbildning så olika för olika tjänsteläkare, att man icke borde uppställa ett generellt krav på utbildning utöver licentiatexamen i detta ämne. Det borde ankomma på me- dicinalstyrelsen att i utnämningsären- den fästa särskilt avseende vid sådan utbildning i de fall, där tjänsteläkaren vore läkare vid förlossningsanstalt eller där han av andra skäl borde äga sär- skilda kvalifikationer för obstetrisk verksamhet.
Sammanlagt angav LS att den önsk- värda utbildningen för en tjänsteläkare
utgjorde omkring fem år, varav halva tiden borde komma på utbildning vid odelat lasarett, medicinsk och kirurgisk avdelning och halva tiden på randut- bildning inom ovan nämnda specialom- råden. Härutöver borde obligatoriskt krävas särskild tjänsteläkarkurs. Utbild- ningen till medicine licentiatexamen vore nämligen inte tillfyllest med hän- syn till de vidgade uppgifter inom so- cialmedicinen, som numera åvilade tjänsteläkarna. Tjänsteläkarkurs borde dock icke uppställas som ett behörig- hetskrav för ernående av tjänsteläkar- befattning, men föreskrift borde med- delas att sådan kurs skall ha fullgjorts senast fem år efter det vederbörande utnämnts till tjänsteläkare. Tjänstelä- karkurserna borde få ungefär samma omfattning som för närvarande, .men utbildningen i venereologi och sexual— hygien borde något utökas. Stipendier skulle utgå till alla som på ett nöjaktigt sätt genomgått kursen. Kurserna borde som regel ordnas av statens institut för folkhälsan.
Beträffande tjänster som förste pro- vinsialläkare och motsvarande tjänste- läkarbefattningar föreslog LS ingen ändring i gällande behörighetsvillkor. I fråga om de för dessa läkare avsedda ämbetsläkarkurserna anförde LS, att de borde bibehållas vid sin nuvarande or- ganisation. Tillträde till kursen borde i regel lämnas endast den läkare, som varit verksam minst två år som tjänste— läkare, detta för att utbytet av kursen skulle bli det avsedda.
I fråga om militärläkare anförde LS, att tre till fyra års sjukhustjänstgöring vore den lämpligaste utbildningen, sär- skilt med hänsyn till att truppförbands— läkaren vid tillträdandet av sin befatt— ning icke borde ha överskridit 35-års- åldern. En utbildning omfattande ett till två år i medicin eller dess bidisci— pliner (sanatorier, sinnessjukhus, neu-
rosanstalter), ett till två år på odelat. lasarett eller kirurgisk avdelning samt tillhopa ett till ett och ett halvt år i hygien och epidemiologi syntes vara ändamålsenligt avvägd. LS fann icke skäl föreligga att närmare ingå på mili- tärläkarkursernas organisation och om- fattning.
Utbildning för skolläkare borde i frå- ga om skolöverläkartjänster ordnas i enlighet med ett av barnläkarförbundet 1941 framlagt förslag. Enligt detta bor- de skolöverläkaren ha förvärvat barn- specialistkompetens, utövat praktisk skolläkarverksamhet, varit verksam som allmänpraktiker, förvärvat erfaren- het i socialmedicinskt arbete samt do- kumenterat sig såsom kompetent till ve- tenskaplig forskning. För skolläkarnas del anförde LS, att deras arbete omfat- tade övervakning av skolbarnens hälso- vård, övervakning av skolmiljön i hygi- eniskt syfte samt en viss kontroll även av hemmiljön. Man måste kunna fordra av skolläkaren, att han vore väl hemma- stadd i den allmänna sociala hälsovår- dens problem. Av särskilt värde för en Skolläkare vore utbildning i pediatrik, invärtesmedicin, epidemiologi, barn- psykologi och socialhygien.
Utbildningen av industriläkare berör- des ej av LS.
Vid remissbehandlingen hade de flesta remissmyndigheterna intet att erinra mot LS ovan nämnda förslag och utta- landen. Medicinalstyrelsen föreslog dock, att tjänsteläkarkurs skulle upp- ställas som ett behörighetskrav för er- nåendet av tjänsteläkarbefattning. För- svarets sjukvårdsförvaltning ansåg, att den av LS föreslagna utbildningen för militärläkare skulle bli av utomordent- ligt stor betydelse för försvarssjukvår- den. Skolöverstyrelsen föreslog, att sam- manlagt tre årsstipendier försöksvis skulle inrättas för randutbildning i pediatrik av skolläkare. Förutom de år—
liga kurserna i skolhygien för skollä- karc fann skolöverstyrelsen det önsk- värt med Specialkurser, som berörde områden av särskilt intresse för skollä- karna. Sålunda syntes närmast angeläget att kurser finge anordnas i barnpsyko- logi och barnpsykopatologi samt orto- pedi. Det vore vidare önskvärt att i tjänsteläkarkurser och ämbetsläkarkur- ser inlades ett något fylligare skolhy- gieniskt program om förslagsvis 8 före- läsningar med hänsyn till utvecklingen på det skolhygieniska området under de sista åren och de ökade krav, som bl.a. provinsialläkarna sålunda ställts inför. Pensionsstyrelsen framhöll, att reumatologi borde medtagas bland de specialområden, inom vilka en tjänste- läkare borde erhålla randutbildning. Pensionsstyrelsen underströk även den stora betydelsen av att tjänsteläkarna hade goda insikter i neuroslära.
1944 års militärsjukvårdskommitté framlade i sina betänkanden (SOU 1944: 66 och 1947: 5) förslag till kom- petenskrav för militärläkare. Enligt dessa skulle för behörighet till befatt- ning såsom bataljonsläkare av andra graden (motsvarande) fordras, att ve- derbörande under minst åtta månader före eller efter legitimationen, tjänst- gjort såsom underordnad läkare vid all- män eller enskild sjukvårdsinrättning, varav minst fyra månader vid lasarett eller vid medicinsk eller kirurgisk av— delning av sjukhus. För behörighet till befattning såsom bataljonsläkare av första graden (motsvarande och hög- re) skulle fordras, att vederbörande under minst ett år, före eller efter legi- timationen, tjänstgjort såsom underord- nad läkare vid allmän eller enskild sjukvårdsinrättning, huvudsakligen vid lasarett eller vid medicinsk eller kirur- gisk avdelning av sjukhus. Kommitténs förslag har i dessa avseenden inte för- anlett några åtgärder.
I skrivelse den 12 december 1951 till chefen för inrikesdepartementet före- slog medicinalstyrelsen, att behörighets- villkoren för förste provinsialläkare skulle ändras. För sådan befattning bor- de krävas minst tre års sjukhusutbild- ning, varav ett år skulle ägnas åt tjänst- göring på ett större epidemisjukhus samt för utbildning i epidemiologi och bakteriologi. I tjänstgöringen borde även ingå fyra månaders tjänstgöring vid tuberkulossjukhus samt minst fyra månaders tjänstgöring vid psykiatriskt sjukhus. Härtill skulle komma ett års specialutbildning i hygien, innefattande jämväl yrkeshygien, och samtidigt del- tagande i delar av undervisningen på socialinstitutets sociala linje samt kurs i statistik. Vidare skulle krävas minst två års förordnande som tjänsteläkare och minst ett års tjänstgöring som bi- trädande förste provinsialläkare.
Kommittén
Liksom LS finner kommittén, att de nuvarande behörighetsvillkoren för tjänsteläkare är otillfredsställande med hänsyn till de uppgifter, som numera åligger dem. Av tjänsteläkare bör krä- vas dels en sjukhusutbildning inom sådana discipliner, som är av särskild vikt med hänsyn till dessa läkares kli— entel, dels en tjänsteläkarkurs med sikte på speciell utbildning i socialmedicin och hygien.
LS rekommenderade en sjukhusut- bildning på ca fem år för tjänsteläkare, varav halva tiden skulle komma på ode- lat lasarett, medicinsk och kirurgisk av- delning och halva tiden på randutbild- ning vid barnsjukhus, epidemisjukhus, sanatorium och sinnessjukhus m. m. Kommittén vill instämma i att dessa områden synes vara särskilt viktiga för tjänsteläkaren. Denne skall ta hand om ett allmänt patientklientel, vilket kräver
en tillräcklig utbildning i medicin och kirurgi. Han skall vidare sköta barna- vårds- och mödravårdsverksamhet samt tuberkulosdispensär. Han har även att övervaka den epidemiologiska situatio- nen i sitt distrikt. Allt detta talar starkt för att tjänsteläkarens utbildning för- lägges till sådana sjukhus som redan LS angav. Kommittén finner dock, att tjänsteläkarens arbete med den före- byggande mödravården och det gyneko— logiska klientelet motiverar även en tids utbildning på obstetrisk-gynekolo- gisk avdelning.
För allmänpraktiker har kommittén rekommenderat en sjukhusutbildning på två år, såsom skildrats i kapitlet om dessa läkares vidareutbildning. Avse- värt större krav måste enligt kommit- téns mening ställas på tjänsteläkarnas kompetens. Å andra sidan bör dessa krav knappast sättas så högt som fem år, vilket skulle motsvara tiden för en spe- cialistutbildning enligt de regler som nu följes. Efter överläggningar med chefen för medicinalstyrelsens medici- nalbyrå vill kommittén därför föreslå, att tjänsteläkare skall ha följande ut- bildning. Utbildningen skall omfatta minst tre års tjänstgöring på sjukhus i underordnad ställning med tjänsteårs- rätt. Av dessa tre år skall ett och ett halvt år fullgöras på invärtesmedicinsk avdelning, odelat lasarett eller sjuk- stuga. Intill ett halvt år av denna tid skall dock kunna utbytas mot tjänstgö- ring på kirurgisk lasarettsavdelning. Till den här berörda tjänstgöringen skall läggas fyra månaders tjänstgöring på psykiatrisk avdelning eller sinnes- sjukhus, tre månaders tjänstgöring på epidemisjukhus eller bakteriologiskt la- boratorium eller barnsjukhus eller tu- berkulosavdelning (sanatorium, fristå- ende centraldispensär), tre månaders tjänstgöring på obstetrisk-gynekologisk avdelning samt åtta månaders tjänstgö-
ring på valfri sjukhusavdelning. Kom- mittén föreslår vidare, att dessa kompe— tensvillkor obligatoriskt skall gälla för behörighet till befattning som tjänste- läkare. Med hänsyn till svårigheterna att för närvarande få kompetenta sökande till tjänsteläkarbefattningar bör dock medicinalstyrelsen tills vidare medges rätt att i lämplig omfattning bevilja dis- pens från behörighetsvillkoren. Så snart läget tillåter det, bör dock denna dispensrätt indras.
Utöver den nu skildrade sjukhusut- bildningen bör liksom hittills anordnas tjänsteläkarkurser för särskild under- visning i socialmedicin och hygien. Kommitténs överläggningar med medi- cinalstyrelsen och med den nuvarande ledaren för dessa kurser vid statens in- stitut för folkhälsan, professorn G. Fischer, har övertygat kommittén om att kurserna i framtiden bör väsentligt utökas med hänsyn till tjänsteläkarnas växande uppgifter inom socialmedici- Kommittén föreslår därför att tjänsteläkarkursen ges en ungefär dub- belt så stor omfattning som den nu- varande, varigenom den kommer att ta en tid av cirka tre månader. I kursen, som liksom hittills bör anordnas vid statens institut för folkhälsan och som bör utformas i nära anslutning till den typ av tjänsteläkarkurser som för närva- rande hålles, bör socialmedicin, hygien och rättsmedicin vara huvudämnena. Ämnen såsom författningskunskap, sta- tistik (vitalstatistik), socialpolitik och allmän hygien bör ges särskilt utrymme.
Kommittén anser i likhet med LS, att övervägande skäl talar för att dessa kurser blir obligatoriska för tjänste- läkarna. Kommittén kan likaså ansluta sig till LS förslag, att genomgången kurs icke bör vara behörighetskrav för tjänsteläkarbefattning men att sådan kurs enligt föreskrift skall fullgöras
nen.
inom fem år efter tillträdet av befatt- ningen.
LS har i sitt betänkande del III he- räknat ersättningsbehovet för tjänste- läkare till och med år 1960. Med ut- gångspunkt från dessa beräkningar och med hänsynstagande till tillkomsten av nya provinsialläkardistrikt kan delta- garantalet i tjänsteläkarkurserna under de närmaste åren beräknas uppgå till 30—40 per år. Oaktat detta deltagaran- tal är mer än dubbelt så stort som det nuvarande, anser kommittén, att kursen hör ordnas endast en gång årligen. Detta torde kunna ske genom att del— tagarna under de praktiska demonstra- tionerna uppdelas på två grupper. Vid en fördubbling av kursens omfattning skulle sålunda en undervisningsvolym av 300 timmars föreläsningar och 120 demonstrationer erfordras. Härav för- utsätter kommittén, att den ordinarie lärarpersonalen vid institutet liksom hittills fullgör viss del, vilken uppskat- tats till ca 20 timmar. För övriga 280 timmar föreläsningar och 120 demon- strationer beräknas ett arvode av 17 600 kronor att fördelas på speciallärare. Härtilll bör komma medel för administ- rationskostnader, vilka kommittén med hänsyn till kursernas omfattning beräk- nar till 2 000 kronor.
Tjänsteläkare bör få uppbära oavkor-
tad lön under kursen. Vid tjänsteläkar- .
kurserna 1938—1940 ägde styrelsen för statens institut för folkhälsan tilldela högst 20 i statens, landstings eller kom- muns tjänst anställda läkare stipendier för deltagande i kursen på högst 500 kronor. Vid senare tjänsteläkarkurser har emellertid medel för stipendier ej anvisats. Enligt kommitténs mening bör möjlighet till stipendier finnas företrä- desvis för kursdeltagare, som ej uppbär lön under kursen. Kommittén beräknar härför 10000 kronor att fördelas på stipendier om högst 1 000 kronor.
Vid bedömandet av kommitténs kost- nadsberäkning bör observeras att under institutets anslag till avlöningar årligen beräknas medel för tjänsteläkar- eller ämbetsläkarkurser (budgetåret 1952/53 6500 kronor för ämbetsläkarkurs). Med hänsyn till medlens alternativa an- vändning har kommittén ej avdragit beloppet vid kostnadsberäkningen.
För förste provinsialläkare och mot- svarande tjänsteläkare finns särskilda behörighetsbestämmelser. Första delen härav utgöres av krav på en sjukhus- tjänstgöring av samma längd som för tjänsteläkare. Denna bestämmelse bör ändras till överensstämmelse med vad kommittén ovan föreslagit för tjänste- läkare. Därutöver har medicinalstyrel- sen i ovan refererade skrivelse av den 12 december 1951 föreslagit viss annan tjänstgöring och utbildning, innefattan- de även en ny utformning av ämbets- läkarkurserna. Kommittén ansluter sig till detta förslag.
I samband med diskussionen om tjänsteläkarnas utbildning vill kommit— tén beröra utbildningen även för vissa andra befattningar. På militärläkare torde i åtskilliga avseenden likartade krav böra ställas som på tjänsteläkare. Kommittén föreslår, att det även för be- hörighet till befattning som militärlä- kare skall krävas en sjukhustjänstgöring på tre år. Fördelningen av denna tjänst- göring på olika typer av sjukhusavdel- ningar torde böra fastställas efter för- slag av vederbörande militära myndig—' heter. Likaså finner kommittén icke anledning behandla övriga behörighets- krav för befattning som militärläkare såsom viss militärtjänstgöring och spe- ciella kurser.
Beträffande Skolläkare vill kommittén föreslå, att en rekommendation utfor- mas angående den lämpliga utbild— ningen med hänsyn till sjukhustjänst- göringarnas längd och art samt övrig
utbildning. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen att efter hörande av de medicinska fakulteterna och kol- legierna samt vederbörande läkarorga- nisationer fastställa en utbildningsstan- dard för skolläkare. Anslag bör liksom hittills ställas till skolöverstyrelsens för- fogande för särskilda kurser för utbild- ning av skolläkare i skolhygien, inne- fattande jämväl barnpsykologi och barnpsykopatologi. Dessa kurser anord- nas lämpligen i samverkan med veder— börande medicinska institutioner.
För industriläkare finns för närva- rande inga kompetensvillkor fastställda. Enligt kommitténs mening bör även för dessa läkarbefattningar en rekommen- dation utformas angående den lämpliga utbildningen. En sådan rekommenda- tion torde kunna anknyta till kommit- téns förslag till behörighetsvillkor för tjänsteläkare. Den närmare utform- ningen av kompetensvillkoren för in- dustriläkare torde böra företas av me-
Kostuadsberäkning
dicinalstyrelsen i samråd med arbetar- skyddsstyrelsen efter hörande av de medicinska fakulteterna och kollegier- na samt vederbörande läkarorganisatio- ner. En sådan utbildningsstandard skulle bli av stor betydelse som vägled- ning för industriföretagen. Särskilda kurser för industriläkare, omfattande ämnen av speciell betydelse för deras verksamhet, bör även i fortsättningen anordnas. Kurserna bör liksom hittills anordnas vid statens institut för folk- hälsan och anslag ställas till institutets förfogande.
Verksläkare har genom sin speciella anställningsform en ställning som i vissa avseenden motsvarar tjänsteläka— rens. Deras medicinska uppgifter å andra sidan är väsentligen desamma som en allmänpraktikers. Kommittén- föreslår, att det vid anställandet av verksläkare tillses, att vederbörande har en utbildning, motsvarande vad som föreslagits för allmänpraktiker.
Arvoden till speciallärare vid tjänsteläkarkurs vid statens institut för
folkhälsan beräknas. Administrationskostnader Stipendier till deltagare i samma kurs.
17 600 kr,. 2 000 kr. 10 000 kr.
Summa 29 600 kr.
Kap. 57. UTBILDNING AV SPECIALISTER
Nuvarande förhållanden Specialistutbildningen regleras för närvarande endast genom de riktlinjer för rätt att annonsera specialitet, som av Sveriges läkarförbund angivits för dess medlemmar. Förbundet har nyli- gen reviderat kompetensvillkoren för specialisträtt, och för sådan rätt fordras i flertalet fall sjukhustjänstgöringar vid olika avdelningar på tillhopa fem år. Specialistutbildningen sker således helt
genom tjänstgöring som underläkare vid olika sjukhusavdelningar.
Frivillig undervisning av betydelse för vissa specialister anordnas vid olika tillfällen. Kurser i rättspsykiatri om 32 timmars föreläsningar och demonstra— tioner med diskussioner för blivande psykiater ges årligen två gånger i Stock- holm och en gång i Lund. För denna undervisning svarar i Stockholm pro- fessorn i rättspsykiatri och i Lund lä-
raren i rättspsykiatri, avlönad med ar— vode.
Nordiska kurser i oftalmiatrik före- trädesvis för blivande ögonläkare har på initiativ av Svenska ögonläkarför- eningen anordnats vid tre tillfällen, varav en gång i Sverige. Dessa kurser har pågått cirka en vecka, och under- visningen har meddelats av samman- kallade specialister på olika områden oftalmiatriken. Internationella kurser i anestesiologi har anordnats i "Köpenhamn vid två tillfällen, varvid även ett avsevärt antal svenska läkare deltagit. Kurserna anordnades av För— enta Nationernas världshälsoorganisa- tion. Även i pediatrik har världshälso- organisationen organiserat en kurs för- lagd till Stockholm, där många svenska läkare deltog.
I röntgendiagnostik har frivillig un- dervisning i mera avancerade under- sökningsmetoder regelbundet anordnats för äldre medicine kandidater och fär— diga läkare (se kapitlet om röntgen- diagnostik). På privat initiativ har vid olika tillfällen anordnats kurser i elek- trokardiografi i Stockholm. inom
Tidigare diskussion
LS anförde att _ såvitt LS hade er- farit — den nu tillämpade ordningen med beviljande av specialisträtt genom Sveriges läkarförbund i stort sett hade varit tillfyllest. Det syntes därför åt- minstone i dåvarande läge icke vara er- forderligt med en statlig reglering av specialistutbildningen.
Vid sina beräkningar av behovet av utbildningstjänster för specialister inom medicinens olika områden behandlade LS även frågan om tiden för erforder— liga sjukhustjänstgöringar. Då detaljer i dessa förslag emellertid icke avsågs bli normerande för utbildningstiden, synes de icke behöva återges här.
En översikt av specialistutbildningen
i olika länder publicerades 1950 av Världsläkarförbundet (WMA) under ti- teln ”Postgraduate medical education and specialist training. Report 1.”
Kommittén
Specialistutbildningen i vårt land skiljer sig från de flesta andra länders därigenom, att särskilda kurser icke är stipulerade för specialisterna. En efter vissa regler sammansatt sjukhustjänst- göring räknas som tillräcklig utbild- ning. I åtskilliga länder finns, såsom framgår av WMA:s sammanställning, detaljerade krav angivna på speciella kurser med både teoretisk och praktisk utbildning, och sådana kurser kräver i många fall flera års studier. Särskilt i de anglosachsiska länderna är denna specialistutbildning i många fall mycket grundlig och garanterar en hög stan- dard på specialisterna. Emellertid ford- rar denna form av specialistutbildning omfattande särskilda anordningar så- som speciella lärare och reserverade underläkarbefattningar på specialistut- bildningssjukhus. I Sverige torde för närvarande vare sig ekonomiska eller organisatoriska förutsättningar före- ligga för ett sådant system.
Anledningen till att man i vårt land kunnat förlita sig enbart på sjukhus- tjänstgöring i underläkarställning för specialistutbildningen är givetvis vä- sentligen den, att sjukhusens standard här är hög och relativt uniform. Detta förhållande gör att utbildningens värde i allmänhet blir tillfredsställande, när den fullgöres på sjukhusavdelningar un- der kvalificerad ledning. Under sjuk- hustjänstgöringens lopp meddelar de välkvalificerade överläkarna tillräckligt av specialitetens både teoretiska och praktiska kunskaper för att säkerställa en tillfredsställande utbildning av de underordnade läkarna.
Kommittén har övervägt frågan huru-
vida specialistutbildningen även i vårt land skulle anses behöva en omläggning så till vida, att mera utförliga teoretiska kurser skulle ingå i densamma. Det är givet, att ett sådant system skulle med- föra relativt stora kostnader för det all- männa. Erfarenheten tyder dock på att specialiststandarden är tillfredsställan— de med nuvarande utbildningssystem. Under sådana förhållanden finner sig kommittén icke föranlåten framlägga förslag om en utökning av specialist- utbildningen i den angivna riktningen.
Frågor rörande behörighetsvillkor för speciella befattningar såsom lasaretts- och sinnessjukläkarbefattningar har kommittén icke ansett ingå i utred- ningsuppdraget.
Kontrollen av specialistutbildningen i vårt land är anförtrodd Sveriges lä- karförbund. Den läkare, som önskar öppna praktik som specialist, får vända sig till förbundet med en ansökan att erhålla rättighet att annonsera specia- liteten i fråga. Till denna ansökan skall fogas en meritförteckning med uppgift om de sjukhustjänstgöringar och annan utbildning, som sökanden önskar åbe- ropa såsom sin specialistutbildning. Sedan förbundet granskat ansökan ge- nom särskilt utsedda sakkunniga, vilka i regel är professorer vid de medicinska lärosätena i ifrågavarande kliniska ämne, meddelar läkarförbundet rätt till sådan specialistverksamhet eller avslår ansökan. Det är givet, att dessa Sveriges läkarförbunds beslut endast äger giltig- het för förbundets medlemmar, varför överträdelse av reglerna för annonse- rande av specialistverksamhet som på- följd blott kan medföra, att den felande uteslutes ur läkarförbundet. Stadganden från offentlig myndighet reglerar icke alls dessa förhållanden. Det kunde sy- nas, att en sådan helt på läkarkollegiali- teten vilande reglering av specialist- verksamheten skulle vara otillräcklig.
Erfarenheten visar emellertid att Sveri- ges läkarförbunds beslut i dessa frågor praktiskt taget aldrig åsidosatts.
Med hänsyn till dessa omständigheter har kommittén icke funnit anledning föreslå ändring i det nuvarande sättet att kontrollera specialistutbildningen. Sveriges läkarförbund har nyligen ge- nomfört en revision av specialitetsbe- stämmelserna, varvid sjukhusutbild- ningens längd i de flesta specialiteter satts till sammanlagt fem år. Kommittén finner för sin del en sådan tidrymd väl avvägd och har ingen anledning disku— tera detaljbestämmelserna i fråga om olika specialiteter.
Vid sina överväganden i fråga om specialistutbildningen har kommittén funnit, att de ovan redovisade, spora- diskt anordnade kortare kurserna för vissa blivande specialister tilldragit sig stort intresse och synes vara av bety- dande värde. Kommittén finner sig där- för föranlåten föreslå, att vissa anslag ställs till förfogande för kortare kurser för blivande specialister. Dessa kurser är avsedda att ge en överblick över viktiga och mera avancerade undersök- nings- och behandlingsmetoder, särskilt med hänsyn till de senaste framstegen inom forskningen. Därigenom skulle de blivande specialisterna få centrala pro- blem inom sin disciplin belysta av framstående experter på området. Så- dana kurser har hittills anordnats en- dast försöksvis, och de bör i fortsätt- ningen till att börja med anordnas i mindre omfattning för att man skall få tillfälle utpröva den lämpligaste orga- nisationen av dem. Olika specialiteter kommer rimligen att ha behov av ett olika stort antal sådana kurser. Inom vissa områden torde kurserna behöva ordnas årligen, inom andra räcker kan- hända en kurs vart annat eller vart tredje år. Det torde också vara fördelaktigt att på varandra följande kurser förlägges
till olika medicinska lärosäten, varige— nom ett större intresse för kurserna kan påräknas från lärarnas sida och överbelastning på vissa kliniker und- vikes. När större erfarenhet vunnits om kursernas lämpliga uppläggning och omfång, torde det böra övervägas om icke Sveriges läkarförbund skall fordra genomgången dylik kurs för specialist- rätt.
Kommittén föreslår, att varje sådan kurs under de närmaste åren får en omfattning av en vecka. Under denna tid kan lämpligen en undervisning med- delas med 3 timmars föreläsningar dag- ligen, varjämte cirka 4 timmars ronder, kliniska demonstrationer eller dylikt kan anordnas dagligen. Föreläsarna vid kursen bör vara experter på de spe- ciella problem, som skall avhandlas, varför ett tämligen stort antal förelä— sare bör samlas vid varje kurs. Med hänsyn till att dessa föreläsningar måste utarbetas särskilt för tillfället av föreläsaren, vill kommittén föreslå, att de ersättes med 100 kronor per föreläs- ning. För rondundervisning och lik- nande bör halva detta arvode beräknas. Ledare för kursen skall vara professorn vid den klinik, dit kursen är förlagd. Han bör i samråd med sina kolleger göra upp en plan för kursen och vidtala de olika föreläsarna. Det bör ankomma på fakulteterna och kollegierna att före- slå sådana kurser hos kanslern, vilken ur ett totalanslag för verksamheten i fråga bör anvisa anslag till varje sär- skild kurs. Kanslern bör därvid beakta, att kurserna fördelas på lämpligt sätt inom medicinens olika specialiteter. Med ledning av den ovan angivna om- fattningen av kursen vill kommittén föreslå, att ett belopp på 30 000 kronor ställs till kanslerns förfogande, avse— ende 10 kurser för blivande specialister inom olika fält av medicinen. Möjlig- heter torde föreligga att i viss utsträck-
ning ordna dessa kurser i samarbete med övriga nordiska länder. En sådan utveckling synes ur olika synpunkter vara önskvärd.
Vissa specialiteter torde i fortsätt- ningen liksom hittills kräva regelbundet anordnade kurser, för vilka anslag lämpligast beräknas särskilt. Utbild- ningen av psykiater i rättspsykiatri kan anses vara en sådan verksamhet. Kom- mittén föreslår, att denna undervisning i framtiden anordnas efter samma rikt- linjer som nu med två kurser årligen i Stockholm och en kurs årligen i Lund, omfattande vardera 32 timmars föreläs- ningar och demonstrationer med dis- kussioner. I Stockholm bör kurserna meddelas av professorn i rättspsykiatri, medan i Lund ett oförändrat arvode av 2 000 kronor beräknas för särskild lä- rare.
Kommittén har vidare fått sin upp- märksamhet riktad på behovet att an- ordna särskild undervisning i radio- fysik för blivande röntgenologer och radioterapeuter. Professorn i radiofysik vid karolinska institutet, R. M. Sievert, har i skrivelse till kommittén anfört, att det årligen bör ges en kurs i radiofysik på 10 föreläsningar, anpassade för lä- karna vid radiumhemmet och i första rummet avseende radiofysikens tillämp- ning inom radioterapin. Dessa föreläs- ningar torde, då de läkare som önskar spccialutbilda sig i radioterapi i regel fullföljer sina studier vid radiumhem- met på två år, böra vartannat år be- handla röntgenstrålningen och vart- annat år radioaktiva ämnen. Föreläs- ningarna borde ansluta sig till det prak- tiska arbete, som av institutionens fy- siker utföres för den radioterapeutiska klinikens räkning.
Kommittén vill instämma med pro- fessor Sievert i att det är viktigt, att specialundervisning av radiofysiker meddelas till de läkare, som i sitt arbete
kommer att syssla med röntgen och radioaktiva ämnen. Kommittén vill emellertid föreslå, att en sådan under- visning icke blott tar sikte på de bli- vande radioterapeutiska specialisterna utan även på röntgenologerna. Om un- dervisningen upplägges på detta sätt vill kommittén ifrågasätta, om icke genom- gången sådan undervisning borde upp- ställas som ett behörighetskrav för över- läkartjänster vid röntgenologiska och radioterapeutiska avdelningar. Med hänsyn till den ganska omfattande ut- bildningen av röntgenologer och radio- terapeuter i landet, och då specialister i radiofysik finns vid de medicinska lärosätena i Lund, Stockholm och Göte- borg, vill kommittén föreslå, att nu dis- kuterade kurser i radiofysik anordnas en gång årligen på samtliga dessa orter och får en omfattning av 10 timmars föreläsningar. Det torde vara lämpligt att i enlighet med professor Sieverts förslag låta dem vartannat år beröra röntgenstrålningen och vartannat år de radioaktiva ämnena.
I den mån lärarna vid dessa kurser är anställda vid de medicinska läro- sätena torde undervisningen böra ingå i deras undervisningsskyldighet. Detta synes kunna bli fallet i Lund och Stock- holm. I Göteborg är radiofysikern an- ställd med sjukhuset som huvudman, varför där ett särskilt arvode bör be- räknas om 500 kronor per år som er- sättning för undervisningen i fråga.
I kapitlet om röntgendiagnostik har kommittén framhävt, att det även i den nya studieplanen kommer att finnas ett visst behov av frivillig undervisning i
Kostnadsberäkning
Arvoden till lärare vid kurser för blivande specialister beräknas. Arvode till lärare vid kurs i radiofysik i Göteborg beräknas. Arvoden till lärare vid frivilliga kurser i röntgendiagnostik i Uppsala, Lund, Stockholm och Götebor , 1 500 kronor per kurs, beräknas.
detta ämne. Det gäller här att till- godose behovet av något mer ingående undervisning i ämnet än vad den all— männa läkarutbildningen ger för så- dana läkare, som i sin praktik kommer att använda röntgendiagnostisk utrust- ning utan att därför vara specialister i ämnet. Det torde nämligen bli allt van- ligare, att specialister i medicin och kirurgi samt även allmänpraktiker in- köper röntgenutrustning och själva ut— för genomlysning och andra enklare röntgendiagnostiska undersökningar. Denna undervisning kommer att inta en mellanställning mellan den allmänna läkarutbildningen och specialistutbild— ningen. Kommittén finner dock — sär- skilt med hänsyn till nödvändigheten att genom en god utbildning av dessa läkare ge patienterna ett skydd mot felaktig behandling — att det är viktigt att en frivillig undervisning i röntgen- diagnostik anordnas för denna speciella kategori av läkare.
Som framgår av kommitténs beräk- ningar i fråga om undervisningen i röntgendiagnostik, kan de röntgendia- gnostiska klinikernas lärare icke tas i anspråk för större undervisning än vad som meddelas i den allmänna läkarut- bildningen. För den nu diskuterade fri— villiga undervisningen torde därför sär- skilda arvoden böra beräknas. Kommit- tén föreslår, att en frivillig två måna— ders kurs i röntgendiagnostik omfat— tande 30 föreläsningar och demonstra— tioner årligen anordnas i vardera Upp— sala, Lund, Stockholm och Göteborg. För denna undervisning kan beräknas ett arvode på 1 500 kronor per kurs.
30 000 kr. 500 kr.
6 000 kr. Summa 30500 kr..
Nuvarande förhållanden
Sedan 1945 har under medicinalsty- relsens överinseende årligen anordnats två fortsättningskurser, nämligen en i vardera Stockholm och Göteborg. Kur- serna, som varit frivilliga, har haft ett maximalt deltagarantal på 50 i Stock- holm och 30 i Göteborg. De har omfat- tat 45 katedrala föreläsningar samt praktiska demonstrationer vid kliniska och polikliniska ronder.
Till att börja med gick dessa kurser med fullt deltagarantal och en del sö- kande måste till och med avvisas. Se- nare har emellertid deltagarantalet sjunkit, särskilt i Göteborg. Med hän- syn härtill gjordes innevarande år det förslaget från medicinska högskolan i Göteborg, att endast en kurs årligen skulle anordnas varannan gång i Stock- holm och varannan gång i Göteborg. Medicinalstyrelsen följde dock icke detta förslag med hänvisning till att fortsättningskursernas framtida ställ- ning i läkarutbildningen inom kort skulle behandlas av 1948 års läkarut- bildningskommitté.
Tidigare diskussion
LS behandlade i sitt andra betän- kande fortsättnings- och repetitions- kurser för läkare. En fullständig histo- rik i frågan återfinnes där. Samman- fattningsvis anförde LS:
Av de samråd, som de sakkunniga haft med representanter för ett flertal läkar- sammanslutningar, har otvetydigt framgått, att stora grupper läkare ha behov av efter- utbildning. Fortsättnings- och repetitions— kurserna öka läkarnas möjlighet att snabbt och effektivt orientera sig bland de nya terapeutiska möjligheter, som den medi- cinska forskningen erbjuder, och att göra sig förtrogna med det medicinska framåt- skridandet. Behovet av efterutbildning sy- nes vara mindre uttalat bland universi- tetslärare och sjukhusläkare än bland
tjänsteläkare, läkare vid sanatorier och sinnessjukhus, militärläkare och privat- praktiserande läkare. Det är ett samhälle- ligt intresse, att en väl organiserad medi- cinsk efterutbildning kommer till stånd. De sakkunniga föreslå, att efterutbild— ningen huvudsakligen göres frivillig och att man söker skapa ett allmänt intresse och förtroende för kursverksamheten för att sålunda nå en så stor anslutning som möj- ligt. Mot införandet av ett helt obligato- riskt kurssystem resa sig svårigheter bl. a. av ekonomisk art, och det är tydligt, att ett sådant system för närvarande icke skulle komma att omfattas av ett allmänt gillande från läkarkårens sida. Det är emellertid av alldeles särskilt intresse för staten att, såvitt angår de statsanställda läkarna, understödja deltagandet i efterut- bildning. Det gäller här framför allt pro- vinsialläkarkåren, militärläkarkåren och läkarna vid de statliga sinnessjukhusen. Efterutbildningen bör därför för dessa lä- kare göras obligatorisk, varvid förutsättes, att de under kurstiden få åtnjuta sina löneförmåner i samma utsträckning, som för närvarande gäller ifråga om provinsial- läkare, som deltaga i fortsättnings— och re— petitionskurser, respektive militärläkare, som deltaga i militärläkarkurser. Det är önskvärt, att efterutbildningen ordnas på samma sätt för av landsting och kommun anställda läkare, för vilka motsvarande be- hov kan anses föreligga. De sakkunniga understryka behovet av att dessa läkare vid deltagande i efterutbildning erhålla motsvarande förmåner som provinsiallä- kare. För att en ur samhällelig synpunkt önskvärd anslutning skall uppnås även från de läkares sida, vilka ej kunna på- räkna lön under kurstiden, bör staten även i framtiden anslå medel till stipendier. Undervisningen förlägges tillsvidare till Stockholm och Göteborg. Om kursverksam- heten behöver ökas, bör man överväga lämpligheten av att förlägga en del därav till universitet eller centrallasarett. Det bör tillkomma medicinalstyrelsen att fatta be- slut om kursernas förläggning. Efterutbildningen anordnas i form av kurser på tre veckor. Tills vidare givas år— ligen en kurs med 50 deltagare i Stock— holm och en kurs med 30 deltagare i Göte- borg. Läkare med allmän medicinsk verk— samhet fullgöra lämpligen efterutbildning 2 gånger, förslagsvis vid 40—45 års ålder och 50—55 års ålder. För de läkare, för vilka efterutbildning är obligatorisk, anger medicinalstyrelsen eller vederbörande mi— litära myndighet tidpunkten för efterut- bildningen. Vcderhörande läkare bör emel-
lertid om möjligt själv få välja tidpunkten inom loppet av en treårsperiod. Kurserna skola stå under medicinalstyrelsens led— ning.
De sakkunniga framlägga icke något de— taljerat program för kurserna men ha an- sett tre föreläsningar och två timmars de- monstration dagligen vara en lämplig om- fattning av undervisningen. Eventuellt bör i anslutning till den egentliga kursen givas en kurs i socialmedicin, omfattande en vecka, för bl.a. tjänsteläkare. Denna kurs är ej avsedd att ersätta nuvarande tjänste— läkarkurs.
Den 29 juni 1951 uppdrog chefen för inrikesdepartementet åt medicinalsty- relsen att utreda frågan angående efter- utbildning av läkare i fråga om sådana behandlingsmetoder, som är av sär- skild betydelse i krig, varvid samråd skulle ske bl.a. med 1948 års läkarut- bildningskommitté. Enligt ett den 25 feb- ruari 1952 av medicinalstyrelsen fram- lagt förslag skall krigsmedicinska kom- pletteringskurser för läkare anordnas omfattande sex timmars föreläsningar och demonstrationer under en dag, var- jämte litteratur i berörda ämnen före kursens början skall tillställas delta- garna. Förslaget har tillstyrkts av kom- mittén.
Kommittén
En medicinsk efterutbildning för lä- kare, som avslutat sin utbildning och placerats på sina definitiva tjänster, är önskvärd. De vetenskapliga framstegen inom medicinen sker i snabb takt och nya undersöknings- och behandlings- metoder införes ständigt. Många av dessa metoder och resultat är tillämp- liga även i allmän praktik. Med hänsyn härtill blir även den bästa läkarutbild- ning i vissa delar föråldrad redan efter en kort tid. LS förslag om efterutbild- ningskurser var således välbetänkta, och de har utgjort ett värdefullt till- skott till den löpande medicinska ut- bildningen. Kritik mot dessa kurser
från akademiska myndigheter eller lä- karorganisationer har icke förekom- mit.
En omständighet som är värd allt beaktande är emellertid det sjunkande deltagarantalet i kurserna. Det är tyd- ligt att intresset från läkarnas sida för dessa kurser inte längre är så stort som tidigare. Att med säkerhet uttala sig om orsaken härtill är ogörligt. Man kan emellertid förmoda att flera omständig- heter spelat in. Kursernas uppläggning har förblivit relativt oförändrad sedan tillkomsten. Under kurserna meddelas översikter om nya kliniska metoder inom olika fält av medicinen, och man har försökt att i varje kurs täcka så många områden som möjligt. Det är tänkbart, att läkarnas intresse för en sådan relativt kortfattad och icke så djupgående behandling av de olika om- rådena har sjunkit, särskilt som under senare år en intensifiering av den me- dicinska efterutbildningsverksamheten genom de medicinska facktidskrifterna kommit till stånd.
En annan möjlighet att förklara det sjunkande deltagarantalet ligger i det frivilliga deltagandet. Det finns givet- vis i varje yrkeskår ett visst antal med- lemmar, som är starkt intresserade av att hålla sig på toppen inom sitt yrke och noggrant försöker följa utveck- lingen. Andra är mera likgiltiga för så- dana synpunkter och tar inte tillvara de tillfällen, som erbjudes för en kon— tinuerlig efterutbildning. Det synes inte alldeles orimligt att tänka sig, att några års frivillig verksamhet åstadkommer en genomarbetning av de grupper inom läkarkåren, som har ett stort spontant intresse för sådan efterutbildning, me- dan det erbjuder större svårigheter att intressera resten av kåren för denna verksamhet. Om detta är förklaringen till det sjunkande deltagarantalet i ef- terutbildningskurserna, så skulle nu ett
läge ha nåtts, där en frivillig rekryte- ring till kurserna inte längre kan be- räknas intressera flera läkare för efter- utbildningen.
Kommittén är övertygad om att ef- terutbildningskurser för läkare bör an- ordnas även i fortsättningen. Det synes emellertid nödvändigt att höja intresset för dessa kurser. En utväg synes vara att i viss mån ändra kursernas karak- tär. Man kan för det första tänka sig en uppdelning av kurserna så, att vissa av dem tar sikte på särskilda katego- rier av läkare. Vissa kurser kan t.ex. ordnas mera speciellt för tjänsteläkare, andra för allmänpraktiker i privat- praktik och åter andra för t.ex. skol- läkare eller industriläkare. En andra möjlighet är att vissa kurser ägnas sär- skilt åt ämnesområden inom medici- nen, som har aktualitet av en eller an- nan orsak. Så t.ex. kan vissa kurser ordnas företrädesvis med socialmedi- cinska ämnen. En annan variant på denna linje är att kurserna åtminstone under en del av tiden får karaktär av ett s.k. symposium, som behandlar ett visst problemkomplex, en viss behand— lingsmetod, en sjukdomsgrupp eller lik- nande. På detta vis kan en fördjupning av behandlingen av ämnet uppnås, vil- ket skulle öka kursens värde för del- tagarna.
En tredje omständighet, som kan bi- dra att försvåra deltagandet i kur- serna, är deras längd. Kurstiden har hittills varit tre veckor. Det är uppen- bart att det stöter på betydande svå- righeter för en läkare med en omfat- tande praktik att vara frånvarande från sin verksamhet under så lång tid. Det är inte heller säkert att det verkligen är nödvändigt att utsträcka varje kurs så länge. Kommittén finner det vikti- gare att det ges korta och intensiva kurser, än att deltagarantalet sjunker till låga siffror på grund av att kur—
serna har fått ta för lång tid. Kommit- tén vill därför föreslå, att kurstiden sänkes till två veckor. Som en sista ut- väg att få in flera läkare i denna efter- utbildningsverksamhet måste till sist diskuteras, huruvida inte sådana kurser borde vara obligatoriska, åtminstone för vissa grupper av läkare. Enligt kommitténs mening bör detta bli fallet för åtminstone tjänsteläkarna, och lik- nande åtgärder torde böra övervägas för även andra stats— och kommunal- anställda läkare.
Kommittén får således föreslå, att efterutbildningskurser för läkare även fortsättningsvis ordnas två gånger år- ligen med en kurs i Stockholm och en i Göteborg. Dessa kurser bör i första hand ta sikte på tjänsteläkare och pri- vatpraktiserande allmänläkare, men det bör allvarligt övervägas, huruvida inte av och till vissa av kurserna borde utformas med särskild tanke på t.ex. industriläkare, skolläkare eller andra dylika grupper. Kurserna föreslås ta en tid av två veckor och deltagarantalet bör sättas till 50 i Stockholm och 30 i Göteborg. Vid kurserna i Stockholm bör klinikerna och specialisterna i Uppsala även utnyttjas i lämplig om- fattning, t.ex. genom att undervis- ningen under vissa dagar sker där. Un— der kursen torde det vara lämpligt att ge tre timmars föreläsningar dagligen samt därutöver ordna 2—4 timmars praktiska demonstrationer, deltagande i kliniska och polikliniska ronder, be- vistande av operationer eller dylikt. För denna senare praktiska undervis- ning bör varje kurs delas i mindre grupper om förslagsvis fem deltagare i varje grupp, som får cirkulera på de olika sjukhusen. Kurserna bör liksom hittills ordnas under överinseende av medicinalstyrelsen. Det torde även böra ankomma på medicinalstyrelsen att avgöra om och när kurser skall äg-
nas åt särskilda områden av medicinen eller planeras särskilt med tanke på någon viss grupp bland läkarna.
För de privatpraktiserande allmän- läkarna, skolläkarna, industriläkarna etc. torde deltagandet även tillsvidare böra bli frivilligt. För tjänsteläkarna vill emellertid kommittén föreslå, att deltagandet i sådana efterutbildnings- kurser blir obligatoriskt och att varje sådan läkare får åtminstone två så- dana kurser under sin tid som tjänste- läkare. Det vore måhända lämpligt, att en kurs skulle genomgås vid 40—45 års ålder och en andra kurs vid 50—55 års ålder. Det bör ankomma på medicinal- styrelsen att kontrollera, att tjänstelä- karna följer denna bestämmelse och medicinalstyrelsen bör även kunna meddela dispens från fullgörandet av kursen, när skäl härtill föreligger. I statens tjänst anställda ordinarie och extraordinarie tjänsteläkare bör liksom hittills få fullgöra kursen med bibehål- len lön och med möjlighet till resekost- nadsbidrag. Samma regel torde även böra gälla för övriga stats- och kommu- nalanställda tjänsteläkare. En sådan kurs torde ha ett så avsevärt värde för läkarens fortsatta verksamhet att denna bestämmelse är motiverad. För övriga icke stats- eller kommunalanställda lä- kare, som icke äger uppbära oavkortad lön under kursen, föreslår kommittén att årligen 20 stipendier på vardera 500 kronor ställes till medicinalstyrel- sens förfogande att fördelas bland de frivilliga kursdeltagarna. Vid beräkning av de anslag, som skall ställas till me- dicinalstyrelsens disposition för anord- nande av dessa kurser, har kommittén följt den regeln, att föreläsning bör er- sättas med 100 kronor per timme och praktisk demonstration med 30 kro- nor per timme. Dessa belopp förefaller skäliga med tanke på att förberedel- serna för undervisningen gäller enstaka
tillfällen. Vid varje kurs torde nämli- gen ett avsevärt antal föreläsare få tas i anspråk. Då kommittén beräknar ad- ministrationskostnaderna för kursen i Stockholm till 1000 kronor och för kursen i Göteborg till 800 kronor, fin- ner kommittén att det årliga anslaget för anordnandet av kurserna torde böra uppgå till 26 280 kronor. Härtill får läggas kostnad för stipendier till deltagare i kurserna uppgående till 10000 kronor och beräknad kostnad för resekostnadsbidrag till statsan- ställda läkare 2 000 kronor.
Även för andra kategorier av läkare än de nu nämnda torde efterutbildning böra ordnas. En grupp med särskilda behov av sådan utbildning utgör mili- tärläkarna. Kommittén finner det emel- lertid icke ankomma på den att fram- lägga närmare förslag om sådana kur- ser för militärläkare utan förutsätter, att denna verksamhet ombesörjes av vederbörande militära sjukvårdsmyn- digheter.
Även för läkare med specialistutbild- ning föreligger ett behov av efterutbild- ning. Härvidlag ställer sig emellertid problemet väsentligt annorlunda än för läkare, vars verksamhet mera har karak- tären av allmänpraktik. Speeialisterna är inom varje specialitet ganska fåta- liga och deras medicinska problem mera komplicerade än vad gäller all- mänpraktikernas. De specialistutbildade läkarna har vidare regelbundet tillfälle att delta i sammankomster med veten- skaplig prägel, som ordnas av deras speciella sektioner eller föreningar. Det är en allmän erfarenhet, att de flesta specialister tämligen regelbundet utnyttjar sådana möjligheter. Behovet av särskilda efterutbildningskurser för specialister torde sålunda vara väsent— ligt mindre än för allmänpraktiker. Därest särskilt stöd för sådan efterut- bildningsverksamhet skulle anses nöd-
vändigt, synes det böra ske genom un- derstöd till Svenska läkaresällskapets sektioner och andra vetenskapliga sam- manslutningar, som hittills kontinuer— ligt gett specialisterna information an- gående läget inom deras fack. Kom- mittén finner icke anledning att för närvarande framlägga särskilda förslag härvidlag.
Efterutbildning för övriga grupper av läkare torde icke här behöva upp- tas till diskussion.
Kommittén vill beröra ytterligare en möjlighet att åstadkomma en relativt verksam och individualiserad efterut- bildning för olika läkare. Bland lä- karna sker kontinuerligt en viktig ef- tcrutbildning genom de vetenskapliga läkarsammanslutningarnas verksamhet. Så anordnar t. ex. Svenska läkaresäll- skapet i Stockholm varje vecka veten- skapliga föredrag för sällskapets med- lemmar, till vilka en majoritet av lä- karna räknas. Genom att specialister från in- och utlandet regelbundet med- verkar i dessa sammankomster sker här en kontinuerlig spridning av nya resultat inom medicinen. Liknande verksamhet sker i andra städers veten- skapliga läkarsammanslutningars regi. Även i övriga delar av landet anordnas tämligen regelbundet sammankomster inom läkarföreningarna i städer eller län, varvid ofta specialister kallas från universitetssjukhusen eller andra sjuk- hus för att hålla föredrag om ämnen av vetenskapligt eller praktiskt intresse.
Dessa sammankomster torde vara re- lativt väl besökta och värdet av verk- samheten är oomtvistligt. Enligt kom-
Kostnadsberäkning
mitténs mening skulle det vara viktigt, om denna verksamhet kunde intensifi- eras genom att anslag ställdes till de olika sammanslutningarnas förfogande för inbjudan av föreläsare till samman- komster. Kommittén finner det ligga helt i linje med strävandena att vid- makthålla en kontinuerlig efterutbild- ning av läkarkåren att även staten un- derstödjer denna verksamhet. Kom- mittén vill föreslå, att ett anslag på 5 000 kronor tills vidare ställes till för- fogande för anordnandet av föreläs- ningar om nya medicinska rön i olika läkarsammanslutningar i landet. Sven- ska läkaresällskapets föredömliga insat- ser på detta område har föranlett kom- mittén att föreslå, att anslaget ställs till sällskapets förfogande att fördelas på olika föreningar och sammanslut- ningar, varvid icke endast Svenska läkaresällskapets delföreningar skall komma ifråga utan även andra sam- manslutningar. Sådana områden av lan- det bör särskilt tillgodoses, som icke kan komma i åtnjutande av föredrag av specialister från samma ort. Före- läsare, som håller föredrag på sin egen bostadsort eller i dess omedelbara när- het, torde liksom hittills icke böra er- sättas särskilt. För övriga tillkallade föreläsare bör av anslaget utgå resekost- nadsersättning enligt allmänna resereg- lementet, och därjämte bör ett arvode på 100 kronor lämnas som ersättning för föreläsningen. Kommittén vill före- slå att resultatet av dessa åtgärder stu- deras under några år, varefter verksam- heten kan utbyggas, om så skulle visa sig lämpligt.
De årliga kostnaderna för anordnandet av fortsättnings- och repeti- tionskurser för läkare beräknas till 26280 kronor, vartill kommer kostnad för stipendier till deltagare i kurserna uppgående till 10 000 kronor och resekostnadsbidrag till statsanställda läkare 2 000 kronor
eller sammanlagt 38 280 kronor. Då för närvarande anslag till dylika kurser utgår med 25 000 kronor, innebär kommitténs förslag en kostnadsökning med 13 280 kr. För anordnande av föreläsningar om nya medicinska rön i olika läkarsammanslutningar i landet beräknas ett anslag av 5 000 kr.
Summa 18280 kr.
AVDELNING IV
FÖRFATTNINGSFRÅGOR M. M.
Kap. 59. FÖRFATTNINGSFRÅGOR
En reform av den medicinska grund- utbildningen i enlighet med kommitténs förslag fordrar en omarbetning av hit- hörande författningar. I första hand bör nu gällande examensstadga ändras (SFS nr 47/1907 med däri senare vid- tagna ändringar genom SFS nr 3/1911, 422/1912, 86/1914, 326/1915, 565/1917, 834/1917, 83/1921, 176/1927, 86/1935 och 387/1944). Bestämmelser som ut- färdats i avvaktan på en definitiv regle- ring av läkarutbildningen bör upphä- vas, t.ex. de genom kungl. brev den 16 november 1923 och därefter medde- lade provisoriska bestämmelserna rö- rande medicine licentiatexamen samt de av kanslern den 26 november 1940 utfärdade föreskrifterna rörande stu- dierna till medicine kandidatexamen. Andra statuter, stadgar eller särskilda föreskrifter bör, i den mån de påverkas av en ny examensstadga, anpassas till denna. Däribland bör framför allt näm- nas de av kanslern fastställda studie- planerna, klinikföreskrifterna och be- stämmelserna rörande undervisningen i de särskilda läroämnena.
I det såsom bilaga till detta betän- kande fogade förslaget till examens- stadga har åtskilliga nu gällande para- grafer helt omarbetats. Detta gäller bland annat dem som rör examensäm- nen, kursordning och tentamensföljd, ämneskombinationer och särskilda tjänstgöringar. Nya paragrafer har till- kommit, under det att andra, nu gällan- de bestämmelser, som enligt kommit- téns förslag ej vidare bör tillämpas, mönstrats ut.
Paragrafserien i gällande stadga har i förslaget fått en ändrad disposition. Efter den inledande allmänna bestäm- melsen om examina följer vardera en avdelning om medicine kandidatexa- men och medicine licentiatexamen, till
vilka de viktigaste föreskrifterna om studiegången koncentrerats. Därefter följer särskilda avdelningar om under- visningen och om kunskapskontrollen. I en sista avdelning har vissa reglemen- tariska föreskrifter samlats.
Med hänsyn till den nu antydda om- redigeringen och vidare till att smärre, delvis redaktionella ändringar gjorts i paragrafer, som i övrigt föreslås bli likalydande med nu gällande, upptar bilagans text hela examensstadgan. Motiven till de föreslagna nya bestäm- melserna, ändringarna och uteslutning- arna torde i huvudsak framgå ur betän- kandet. I övrigt har vissa förändringar dikterats av en önskan om en yttre lik- formighet mellan de olika fakulteternas examensstadgor.
För överskådlighetens skull följer här nedan en kommentar till de särskilda paragraferna.
1 5, som motsvaras av samma para- graf i gällande stadga, har ändrats med hänsyn till inrättandet av en medicinsk högskola i Göteborg.
I 2 5 har samlats särskilda behörig- hetsvillkor. I paragrafen, som motsva- ras av slutet av nuvarande % 7, har gjorts ett tillägg om antagningen av me- dicine studerande.
Examensämnen och övriga ämnen i kandidatstudierna återfinnes i 3 5. I denna paragraf och i fortsättningen hänföres till examensämnen endast så- dana, i vilka undervisningen avslutas med tentamen eller slutförhör. I mot- sats till nuvarande stadga (& 16) inne- håller förslaget inga ämnesdefinitioner med undantag för ämnena anatomi och histologi. Enligt kommitténs mening fyller i regel beskrivningar av denna art ingen praktisk uppgift och bör, icke minst med hänsyn till att utvecklingen snabbt kan göra gränsdragningar inak-
tue'lla, icke förekomma i själva exa- mensstadgan.
4 5 (motsvarar nuvarande % 17) har likaledes ändrats med hänsyn till det förändrade innehållet i kandidatstu- dierna. Enligt den ändrade lydelsen skall kursen i allmän kemi alltid för- läggas till medicinskt-kemisk institu- tion. Så sker regelmässigt numera och stadgandet innebär därför att praxis i detta avseende kodifieras.
Kursföljden under de morfologiska och kemiskt-fysiologiska åren anges i 5 5, och betygsfordringarna för kandi- datexamen återfinnes i 6 5, som mot- svaras av andra stycket i nuvarande å 15.
Särskilda bestämmelser om studieti- dens längd, vilka icke har någon mot- svarighet i gällande stadga, har utfor- mats i 7 och 16 55, av vilka den sist- nämnda avser licentiatstudierna.
I 9 5, som motsvaras av nuvarande & 19, redovisas examensämnen och öv- riga ämnen i licentiatstudierna. Den principiella uppdelningen av dessa stu- dier i tre särskilda avdelningar fastslås i 10 5, och i 11 och 12 55 anges de båda första avdelningarnas innehåll, ford- ringarna för tillträde till följande av- delningar samt vissa dispensbestämmel- ser rörande tentamina.
I 13 5 anges kursföljden samt valfria och obligatoriska kombinationer under licentiatstudiernas andra avdelning. Den tredje avdelningen _ assistent- tjänstgöringsperioden — behandlas i 14 5, som reglerar tjänstgöringarnas omfattning och förläggning m. m.
Fordringarna för licentiatexamen an- ges i 15 5, som korresponderar med förslagets 6 5.
Grundutbildningens mål anges i 17 5, som inleder avdelningen om undervis- ningen. Paragrafen motsvaras av % 2 i gällande stadga. Dess ingress har fått en lydelse som markerar den uppfatt-
ning om den grundläggande undervis- ningens primära uppgift, som formule- rats i betänkandets kapitel om utbild- ningens mål och uppläggning. I para- grafens andra stycke har vissa tillägg gjorts om undervisningsformerna.
18 5 stadgar rätt för fakulteter och lärarkollegier att anordna kurser under ferierna. Paragrafen är ny, ehuru den motsvaras av en liknande bestämmelse i kanslerns provisoriska föreskrifter av år 1940.
Den ökade vikt som enligt kommit- téns mening bör tillmätas undervis- ningsnämndernas andel i det löpande planeringsarbetet framgår ur vissa änd- ringar i 17, 1.9, 20 och 34 55, vari nämn- dernas ställning som permanenta be- redningsorgan i undervisningsfrågor fastslås. Sista stycket i 19 5, vilken i sin helhet motsvaras av 5 4 i gällande stadga och som behandlar studiepla- nerna, har fått en ändrad lydelse, som svarar mot kravet på ökad integration i den medicinska undervisningen. I den nya paragrafen har uteslutits den i gällande & 4 intagna bestämmelsen om tentaminas giltighetstid.
21 och 22 55, som motsvarar nuva- rande åå 3 och 24 är i huvudsak oför- ändrade. Den inledande 23 5 i avdel- ningen om kunskapskontrollen behand- lar olika former av examination. Para- grafen, som motsvaras av nuvarande & 8, innehåller en särskild bestämmelse om kursförhör samt ett tillägg om exa- mination i vissa fall av annan än pro- fessorn. Detta tillägg härstammar från kanslerns provisoriska föreskrifter av år 1940.
24 och 25 55, vilka motsvarar nuva- rande 55 9 och 10, är till innehållet oförändrade. Smärre ändringar har gjorts i gällande stadgas & 11, vilken motsvarar förslagets 26 5, som förtydli- gar att anteckning i tentamensbok eller anmälan till fakultet om genomgången
kurs endast skall ske, när den stude- rande tillfredsställande fullföljt sådan undervisning.
Om riksgiltigheten för avlagda kun- skapsprov och i vissa fall även för åt- njuten undervisning eller partiella prövningar stadgas i 27 5 sista stycket, som efter ändrad lydelse (motsvarande punkt återfinnes i nuvarande & 12) gör särbestämmelsen i sista stycket i gäl- lande 5 17 överflödig. Genom den oför- ändrade lydelsen i övrigt i denna para- graf skall insikterna i examensämnena åsättas graderade betyg. I stadgeförsla- get har den nu gällande bestämmelsen om graderade betyg över de särskilda tjänstgöringarna (5 21) uteslutits. 28 5, som avslutar avdelningen om kunskaps- kontrollen, innehåller vissa tillämp- ningsföreskrifter.
De i 29 5 intagna bestämmelserna om inskrivning i fakultet motsvaras av bör- jan av nuvarande & 7. Stadgandet korre- sponderar med förslagets 2 5.
Befrielse från eller nedsättning i skyldighet att delta i undervisning kan beviljas den studerande enligt försla- gets 30 5. Befrielsen har fått ett vidgat tillämpningsområde, och stadgandet härom har sin begränsade motsvarighet i gällande & 17. .
31 5, som motsvaras av 5 14 i gällan- de stadga och som rör examensansökan, är oförändrad.
Två nu gällande stadganden (55 18 och 23), vilka rör de handlingar som skall bifogas examensansökan, har i förslaget sammanförts till 32 5, vilken
sålunda avser både kandidat- och licen- tiatexamina. Bestämmelsen rörande apo- tekskännedom och kännedom om grun- derna för apoteksvisitation (gällande 5 23, punkt 4) har i stadgeförslaget ute- slutits.
Prövning av examensansökningar skall enligt kommitténs förslag i fort— sättningen åvila dekanus (rektor). I 33 5. som motsvaras av nuvarande % 15, har bestämmelser om sådan prövning in- tagits. De särskilda examenssamman- trädena inom fakulteter och kollegier skall sålunda upphöra. Procedurens förenkling innebär också att den stude- rande skall kunna få ut sin examen när som helst under kalenderåret och i nära anslutning till dagen för ansök- ningen (paragrafens sista stycke).
34 5, som motsvarar 5 5 i gällande stadgar, innehåller föreskrifter om stu- diehandboken och studieplanerna. Pa- ragrafen har, såsom ovan antytts, änd- rats därhän att en fortlöpande prelimi- när granskning av studieplanerna och handbokens anvisningar blir ett ålig- gande för undervisningsnämnden. I övrigt innebär paragrafens nya lydelse, att inträffade ändringar i studieplaner- na, så snart de blivit stadfästa, på lämpligt sätt kommer till de studeran- des kännedom.
En allmän bestämmelse om studie- tidsstatistik har införts i 35 5, som saknar motsvarighet i gällande stadga.
Den avslutande paragrafen om medi- cine doktorsgrad är till innehållet oför- ändrad.
Kap. 60. ÖVERGÅNGEN TILL DEN NYA STUDIEORDNINGEN
övergången från den gamla till den nya studieordningen kan icke ske vid en och samma tidpunkt för samtliga
studerande. I de senare skedena av ut- bildningen är nämligen olikheterna mellan de bägge studieordningarna så
stora, att en studerande inte kan pas- sera från den förras kurser till den se- nares. Å andra sidan kan den nya stu- dieordningen ej heller införas stegvis i hela sin utsträckning, eftersom den studerande efter det fjärde studieåret liksom nu bör kunna tillämpa en indi- viduellt planlagd kursföljd genom den fria studieordning, som då följer. Un- der en viss övergångstid kommer såle- des olika grupper av studerande att följa olika studieordningar. De svårig- heter som härigenom kommer att yppas kan inte nu förutses i alla delar. Sär- skilt svårt ställer det sig att beräkna behovet av kursplatser vid de olika kliniska kurserna under övergångsti- den, eftersom man inte nu kan ha nog- grann kännedom om det antal stude- rande som då befinner sig i utbild- ningens olika skeden. Följande förslag till övergångsanordningar avser att be— akta de viktigaste problemen men täcker självfallet icke varje detalj. Fa- kulteterna torde vid övergången böra få befogenhet att vidta särskilda anstalter för att möta uppkommande problem, såsom att anordna extra kurser, utfärda vissa dispenser etc. Undervisnings- nämnderna bör sköta det detaljerade planeringsarbetet för övergången.
Den nya studieplanen bör tillämpas från början av den hösttermin, som följer närmast efter den tidpunkt, då beslut fattats om studieordningens in- förande. De studerande, som då påbör- jar sina medicinska studier, skall så- ledes helt följa den nya planen. Även om viss ny undervisning tillkommer under de två första studieåren jämfört med nuvarande studieplan, har dock huvudämnena under denna tid, dvs. anatomi, histologi, kemi och fysiologi, ungefär samma ställning i gamla och nya studieplanen. Den nya studieplanen kan därför tillämpas från samma höst- termins början för de studerande, som
arbetar med de första två årens ämnen. De studerande, som vid föregående vår— termins slut fullföljt sina kemi- och fysiologistudier, bör därför få avlägga medicine kandidatexamen enligt den nya studieordningen, trots att de icke fullgjort kurser i vissa nyinförda äm- nen (t. ex. medicinsk fysik), samt bör från samma hösttermins början fort- sätta sina studier med den nya planens tredje studieår, dvs. det propedeutiska året, vars undervisning alltså samtidigt skall organiseras.
De studerande, som vid den inle- dande höstterminens början påbörjar studierna av det propedeutiska året, fullgör dess kurser under den nya stu- dieordningens första år. Vid nästa höst- termins början, dvs. ett år efter denna studieordnings införande, lägges under- visningen om i medicin samt i de äm- nen, som undervisas samtidigt med detta ämne, varefter vid den påföljande vårterminens början samma sak sker i fråga om undervisningen i kirurgi. De studerande, som terminen före den nya studieordningens införande bedrivit si- na studier under den gamla ordningens femte termin har således ett år på sig att avsluta sina studier för den gamla medicine kandidatexamen, fullgöra pro- pedeutiska kurser enligt gamla ord- ningen samt vinna tillträde till medicin- och därefter till kirurgikurs. Två eller tre propedeutkurser börjar under detta år vid de olika lärosätena och bör kun- na ta emot de flesta av dessa studeran- de. För dem som icke kunnat följa den gamla studieordningen i normal takt kan eventuellt, om så visar sig nödvän- digt, anordnas en extra propedeutkurs efter den gamla ordningen, varefter dessa studerande får följa medicin- och kirurgikurserna enligt den nya ord- ningen.
De studerande som efter två studieår enligt den nya ordningen avslutar sin
kirurgikurs går därvid in i studiernas fria skede. Den nya studieordningen kan nu inte längre införas stegvis, utan alla kurser i den andra avdelningens ämnen måste anordnas enligt den nya planen. Emellertid finns ett stort antal studerande som påbörjat sina studier enligt den gamla studieordningen och som vid denna tidpunkt har ett större eller mindre antal kurser ogjorda i ifrå- gavarande ämnen. Det enklaste sättet att införa den nya studieordningen torde vara att låta dessa studerande fullgöra sina kvarvarande kurser enligt den nya studieordningen. Vid ett sådant tillväga- gångssätt kommer visserligen en del av dem att få göra längre kurser i några ämnen (t.ex. psykiatri och pediatrik) än de skulle ha gjort enligt gamla stu- dieordningen, men samma fordran stäl- les ju på alla som följer den nya studie- ordningen. Å andra sidan kommer den gamla ordningens studerande att full- göra vissa kurser på kortare tid än som annars skulle blivit fallet (t. ex. ob- stetrik och gynekologi). Ämnen som helt saknas i den gamla studieord- ningen torde icke böra avkrävas de studerande, som fullföljt större delen av sina studier enligt denna ordning (krigsmedicin och socialmedicin). I
fråga om socialmedicinen bör gälla, att de som avlagt tentamen i rätts- och statsmedicin erhåller dispens för äm- net, medan de som ej fullgjort kurs i statsmedicin i stället får följa undervis- ningen i socialmedicinens huvudkurs. Beträffande assistenttjänstgöringarna bör likaledes gälla, att de studerande som följer den gamla studieordningen. ej behöver fullgöra de nya, längre assistenttjänstgöringarna.
Vid den anordning som ovan skisse- rats skulle den nya studieordningen vara helt införd från och med det tredje året efter det, under vilket den börjat tillämpas. Omläggningen av de olika kurserna och tjänstgöringarna skulle ske i tre etapper. Vid första årets bör- jan skulle undervisningen i samtliga ämnen t.o.m. den nya studieplanens tredje år — dess propedeutiska år — läggas om enligt den nya ordningen. Vid andra årets början skulle samma omläggning ske för medicin- och kirur- giundervisningen samt för de olika äm— nen, i vilka undervisning sker under dessa kurser. Vid det tredje årets bör- jan skulle undervisningen i samtliga andra ämnen börja anordnas enligt den nya studieplanen.
Kap. 61. SAMMANFATTNING
Kommitténs uppdrag har omfattat en översyn av hela läkarutbildningen. Frå- gor som rör antagningen av medicine studerande har prövats separat, och ett särskilt betänkande härom har tidigare avgivits (SOU 1951:4). Föreliggande betänkande behandlar dels grundut- bildningen, dvs. utbildningen före me- dicine licentiatexamen, dels den diffe- rentierade vidareutbildningen för olika kategorier av läkare, dels slutligen ef-
terutbildningen, dvs. fortbildnings- och repetitionskurser, som skall orientera de verksamma läkarna om nya medi- cinska landvinningar.
Grundutbildningen
En diskussion om grundutbildningens omfattning och uppläggning måste utgå från ett klart angivet mål för denna del av läkarutbildningen. Kommittén kan icke dela den ofta uttalade åsikten
att den grundläggande utbildningens mål skall vara att producera kompe- tenta allmänläkare. En fullgod läkar- gärning inom ett slutligt verksamhets- fält kräver nämligen alltid en ända- målsenlig vidareutbildning. I stället bör målet anges så, att grundutbildningen skall ge den nödvändiga grundvalen för en senare, huvudsakligen praktiskt inriktad vidareutbildning för olika for- mer av medicinsk verksamhet.
Kommittén finner inga bärande skäl tala för att grundutbildningen utformas olika för allmänläkare och speciallä- kare. Tanken på specialisering före licentiatexamen avvisas sålunda. För båda grupperna av läkare gäller kra- vet på en grundläggande medicinsk allmänbildning av tillräcklig bredd. De centrala kliniska ämnena, som i kom- mitténs utbildningsplan omfattar me- dicin, kirurgi, psykiatri och pediatrik, bör jämte ämnet socialmedicin utgöra tyngdpunkten i denna allmänna utbild- ning, men även de kliniska specialäm- nena måste ägnas uppmärksamhet, sär- skilt i de fall där specialistvården ännu icke nått en mera omfattande utbygg- nad. För specialläkaren bör gälla minst samma krav som för allmänläkaren på kunskaper om andra specialämnen än den blivande egna specialiteten.
Studierna för medicine kandidatexamen
Den teoretiska delen av studierna bör liksom nu inleda grundutbild- ningen. Omfattningen av dessa studier, som bör utgöra det vetenskapliga fun- . damentet för den följande kliniska un- dervisningen, kan enligt kommitténs mening icke minskas.
1938 års läkarutbildningssakkunniga (LS) föreslog att studierna i anatomi och histologi skulle sammanföras till en enhet, ett morfologiskt år. Så har också senare skett vid alla lärosäten, och kommittén finner att denna anord-
ning bör bibehållas. Under detta in- ledande år av kandidatstudierna skall enligt kommitténs förslag även ges kor- tare kurser i medicinsk statistik och medicinsk genetik, ämnen som tidigare icke representerats på studieschemat.
Undervisningen i kemi och fysiologi behandlar ett nära samhörigt kunskaps- material. En samordning bör eftersträ- vas och studierna koncentreras till en årsenhet, det kemiskt-fysiologiska året. I detta ämnesblock skall även inbyggas särskilda kurser i medicinsk fysik och psykologi, vilka ämnen för närvarande icke är självständigt företrädda i den medicinska undervisningen.
Kommittén förordar av olika skäl, att medicine kandidatexamen bibehålles och att den förlägges efter den nu be- handlade studieperioden, dvs. efter det andra studieåret. Kandidatexamen skul- le dock, med oförändrad studieplan i övrigt, eventuellt också kunna förläggas omedelbart efter det tredje studieåret, däremot icke efter den femte terminen med den utformning det tredje studie- året fått i kommitténs förslag.
Studierna för medicine licentiatexamen
Licentiatstudierna uppdelas i kom- mitténs utbildningsplan i tre avdel- ningar, av vilka den första avdelningen bildar övergången från de teoretiska studierna till de kliniska. Denna period är en ur pedagogisk synpunkt speciellt viktig del av grundutbildningen. Liksom LS vänder sig kommittén mot den nu- varande studieplanens skarpa avgräns- ning mellan teoretisk och klinisk under- visning. Särskilt framträdande är olä- genheterna med nuvarande system för sådana teoretiska ämnen, som omedel- bart anknyter till frågeställningar, som rör den sjuka människan, nämligen pa- tologi, bakteriologi och farmakologi. Sammanträngningen av dessa ämnen till en termin, den nuvarande femte termi-
nen, medför dessutom en svår överbe- lastning. En samordning av undervis- ningen i dessa ämnen med den inle- dande kliniska undervisningen under hela det tredje studieåret synes därför vara en väsentlig pedagogisk vinst, och kommittén tar åter upp förslaget om ett propedeutiskt år, under vilket en parallellundervisning av nära samhöri- ga ämnesgrupper skall äga rum.
I detta sammanhang bör nämnas att ämnet patologi enligt kommitténs me- ning i fortsättningen ej bör vara kluvet i en allmän och en speciell del med särskilda företrädare för vardera delen utan sammanföras till ett enda ämne, i vilket undervisningen följdriktigt bör korreleras med anslutande klinisk un- dervisning. Särskilda översiktskurser i medicin och kirurgi skall under det propedeutiska året orientera de stude- rande om centrala kliniska problem. I anslutning till föreläsningarna skall be- lysande fall demonstreras. De stude- rande skall även introduceras i den förebyggande hälso- och sjukvården genom en propedeutisk kurs i social- medicin, ett ämne som för närvarande icke har egna företrädare i undervis- ningen men som i kommitténs utbild- ningsplan ges en framskjuten plats. En kurs i kliniska undersökningsmetoder, avsedd att ersätta nuvarande kurs i fy- sikalisk diagnostik, skall göra de stu- derande förtrogna med den kliniska patientundersökningen. Övning i ke- miska och fysiologiska laborationer, en första kännedom om de röntgendia- gnostiska metoderna samt information om praktiskt sjukvårdsarbete i olika former ges i särskilda kurser, nämligen en klinisk laborationskurs, en prope- deutisk röntgenkurs samt en demonst- rationskurs i sjukvårdsteknik och fy- sikalisk terapi.
Den andra avdelningen av licentiat- studierna omfattar huvuddelen av den
kliniska undervisningen samt kurser i ämnen som har naturlig klinisk an- knytning. Avdelningen inleds med kur- ser i medicin och kirurgi om vardera fem månader. Under båda dessa kur- ser, som sålunda täcker det fjärde stu- dieåret, samordnas undervisningen i huvudämnena dels inbördes, dels med en fortlöpande mera avancerad under- visning i ämnen av betydelse för dia- gnostik och terapi. Sålunda skall under- visning äga rum i klinisk bakteriologi, klinisk kemi och klinisk fysiologi, vi— dare i patologi genom särskilda pato- logikonferenser samt i röntgendiagnos- tik. Under medicinkursen ägnas dess- utom särskild tid åt farmakologien ge- nom speciella terapikonferenser.
Vissa till medicin och kirurgi höran- de specialämnen bör enligt kommitténs förslag behandlas i anslutning till nu- dervisningen i huvudämnena. En syn- nerligen viktig del av invärtesmedici- nen utgör sålunda reumatologien, som bör avhandlas under kursen i medicin. Särskilt utrymme bör också under me- dicinkursen beredas ämnet geriatrik, vilket genom den växande betydelsen av sjukdomar i de högre åldrarna ten- derar mot en allt självständigare ställ- ning.
Organisationen av undervisningen i ortopedi och skelettkirurgi blir i vä- sentlig mån beroende av den framtida utvecklingen inom sjukvården. På sina håll har numera de ortopediska avdel- ningarna övertagit större delen av den akuta skelettkirurgien. Undervisningen i ortopedi och skelettkirurgi bör äga rum under senare delen av kursen i kirurgi och tyngdpunkten förläggas till olycksfallskirurgien. Inom specialom- rådet ortopedi bör ges en kortare över- sikt. Specialämnen som neurokirurgi, Odontologi, plastikkirurgi och thorax- kirurgi bör genomgås under kursen i kirurgi och huvudvikten läggas på kun-
skapen om specialisternas möjligheter i fråga om särskilda behandlingsformer.
Den tidiga tumördiagnostikens stora betydelse är uppenbar. Trots en ur sjukvårdssynpunkt föredömlig organi- sation av kräftsjukdomarnas diagnostik och behandling har undervisningen på detta område varit bristfällig. För när- varande saknas sålunda obligatorisk undervisning i radioterapi i den all- männa läkarutbildningen. En obliga- torisk undervisning i detta ämne bör ingå i senare delen av kirurgikursen. Under kursen i obstetrik och gyneko- logi skall också undervisning om hit- hörande tumörfall meddelas jämte prin- ciperna för deras radiologiska behand- ling.
Till den andra avdelningen hör ut- över medicin och kirurgi ytterligare tre huvudämnen, nämligen pediatrik, psykiatri och socialmedicin. Inom pe- diatriken har profylaktiska och sam- hälleliga åtgärder kommit att få sär- skilt stor betydelse när det gällt att nedbringa morbiditet och mortalitet. Hälsovårdsintresset har på ett markant sätt skjutits i förgrunden, och man be— höver därvidlag endast peka på bety- delsen av barnavårdscentralerna för övervakning av barnens normala ut- veckling. Enligt kommitténs mening bör kursen i pediatrik utvidgas från nuva- rande tre till fyra månader. Inom ra- men för huvudundervisningen bör upp- märksamhet ägnas åt specialämnen, exempelvis barnkirurgi och barnrönt- gen.
Undervisningen i barnpsykiatri in- tar en särställning. Utvecklingen utom- lands inom barnpsykiatrien har karak- teriserats av en stark vetenskaplig fram- marsch med speciella diagnostiska och terapeutiska metoder som resultat. Äm- net bör nu få sin plats bland de obliga- toriska ämnena till licentiatexamen i form av en kurs med allmän orientering
över kunskapsområdet. Kursen bör full- göras under kursen i pediatrik.
Frågan om den akademiska undervis- ningen och forskningen i de samman- hängande ämnesområden, som täckes av begreppet preventiv eller profylak- tisk medicin, har i enlighet med utred- ningsdirektiven ingående prövats. Kom- mittén har därvid biträtts av en sär- skild expertdelegation. Ur undervis- nings- och forskningssynpunkt har kommittén funnit en uppdelning av den förebyggande medicinska verksam- heten i två områden ändamålsenlig. Inom hygienen, som bör vara det ena, faller ett antal forskningsfält med stark anknytning till olika teoretiska disci- pliner, såsom bakteriologi, fysiologi och kemi. Ämnet hygien bör undervisas i en kurs om två månader. Den andra delen, socialmedicinen, bör däremot få en fast klinisk förankring med tyngdpunk— ten lagd på tillämpningen av kliniska forskningsresultat i sociala samman- hang och på betydelsen av arv, miljö och sociala förhållanden för hälsa och sjukdom. Vid varje medicinskt lärosäte bör ämnet socialmedicin företrädas av en professor. Samtidigt med kursen i pediatrik skall de studerande genomgå huvudkursen i socialmedicin, vilken så- lunda kommer att pågå fyra månader. Ett naturligt samband mellan dessa hå- da ämnen genom den starka utbyggna- den av den förebyggande pediatriska vården bör göra denna obligatoriska kombination ändamålsenlig ur utbild- ningssynpunkt. Undervisningen i social- medicin skall emellertid inte koncent- reras till den ovan berörda propedeu- tiska kursen och till en huvudkurs i ämnet. En fortlöpande undervisning i ämnet skall även ske under övriga kli- niska kurser.
De psykiska och nervösa sjukdomar- na utgör med hänsyn till sin stora frek- vens och sociala betydelse ett synner-
ligen viktigt samhällsproblem. Det trängande behovet av en utvidgning av undervisningen i psykiatri i den allmän- na läkarutbildningen är sedan länge omvittnat. Kursen i psykiatri bör där- för utsträckas till tre månader och lik- som i fråga om övriga kliniska ämnen även innefatta praktisk tjänstgöring på psykiatrisk klinik och poliklinik. Un— dervisningen i neuroslära och psyko— terapi har hittills icke kunnat få det utrymme i psykiatriundervisningen som motsvarar dessa sjukdomars bety- delse och bör därför väsentligt utvid— gas. Det nära sammanhanget mellan or— ganiska nervsjukdomar och psykiska sjukdomar motiverar att ämnet neuro- logi bör undervisas samtidigt med psy- kiatri. Den studerande bör därför un- der de två första månaderna av psy— kiatrikursen samtidigt följa kursen i neurologi.
I de kliniska specialämnena, dvs. dermato-venereologi, epidemiologi, fti- siologi, neurologi, obstetrik och gyne- kologi, oftalmiatrik och oto-rhino- laryngologi, bör undervisningen syfta mot mera begränsade mål än i fråga om huvudämnena och därför ges en mera elementär och översiktlig inriktning. I den tidigare diskussionen om läkarut— bildningen har förslag väckts om en radikal nedskärning av undervisningen i dessa ämnen, och röster har t.o.m. höjts för att vissa av dem helt borde utgå ur grundutbildningen. Kommittén har ingående övervägt denna fråga men icke ansett sig böra föreslå mer än måttlig begränsning av undervisningen i vissa ämnen. Med hänsyn till att många läkare i sin verksamhet alltjämt blir nödsakade att behandla fall, som vid större tillgång på specialister skulle vårdas av dessa, måste grundutbild- ningen ge mera omfattande kunskaper i de flesta specialämnen än som eljest skulle behövas. Undervisningen i terapi
bör koncentreras till de sjukdomar, som varje läkare själv bör kunna hand- lägga, medan behandlingen av svårare komplikationer och övriga sjukdomar, som kräver specialistvård, endast be- höver genomgås i princip.
Av de kliniska specialämnena bör obstetrik och gynekologi beredas den längsta kurstiden med hänsyn till beho- vet av praktiskt arbete under denna kurs. En förkortning av kursen från nuvarande fyra till tre månader har emellertid ansetts motiverad, främst av det skälet att den fortgående utbyggna— den av specialistväsendet reducerat be- hovet av utbildning i denna ämnes- grupp för flertalet läkare. Kursen skall icke få kombineras med annan kurs än kursen i rättsmedicin.
Av de övriga kliniska specialämnena föreslår kommittén att dermato-vene- reologi, klinisk epidemiologi, oftalmia- trik och oto-rhino—laryngologi undervi- sas i kurser om vardera två månader och ftisiologi i en kurs om en månad.
I anslutning till ett tidigare under ut- redningsarbetet avgivet förslag om sär- skild krigsmedicinsk undervisning un- der nuvarande studieordning har kom— mittén i föreliggande studieplan infogat en kurs i detta ämne om en månad.
I ämnena dermato-venereologi, kli- nisk epidemiologi, ftisiologi, hygien, krigsmedicin, oftalmiatrik och oto— rhino-laryngologi skall efter de stude- randes fria val två kurser kunna fullgö- ras samtidigt. Vid utarbetandet av un— dervisningsplanerna bör särskilt tillses att kursernas förläggning icke utgör hinder för de studerande att utnyttja möjligheterna till sådan kombination.
Den nuvarande undervisningen i rätts- och statsmedicin bör, bl. a. med hänsyn till att socialmedicinen föresla- gits överta vissa centrala partier av statsmedicinen, ersättas av en kurs i rättsmedicin. Undervisningen bör kun-
na kombineras med samtliga kurser ef- ter kirurgikursen.
Den tredje avdelningen av licentiat- studierna omfattar särskilda assistent- tjänstgöringar om vardera fyra måna- der i medicin, tre månader i kirurgi och två månader i valfritt annat kliniskt ämne. Först efter fullgjord assistent- tjänstgöring i medicin respektive kirur- gi får den studerande avlägga tentamen i ämnet. Tjänstgöringarna bör i stor ut- sträckning förläggas till andra sjukhus än undervisningssjukhusen, exempelvis centrallasarett. Sammanförandet av assistenttjänstgöringarna till en period i studieplanen och konstruktionen av denna period i övrigt syftar till att ge de studerande tillfälle till samman- hängande praktiskt arbete under visst eget ansvar och i former, som närmar sig den färdige läkarens arbetsmiljö. De föreslagna assistenttjänstgöringarna bör i viss mån betraktas som en motsvarig- het till den obligatoriska sjukhustjänst— göring, som i många länder måste full— göras efter examen (turnus, internship etc.).
Medicine licentiatexamen skall såsom för närvarande medföra rätt till legiti- mation. En översiktlig framställning av studieplanen för grundutbildningen återfinnes på s. 285.
Allmänna frågor och undervisningens organisation
Kommitténs ställningstagande till frå- gan om fri eller bunden studieordning har i någon mån redan belysts genom den sammanfattande översikten av stu- diegången. Problemet ventilerades ingå- ende i samband med remissbehandling- en av LS förslag, vilket förordade en strängt fixerad studieordning genom hela grundutbildningen. De teoretiska disciplinerna, ämnena under det prope- deutiska året samt medicin och kirurgi bör enligt kommittén studeras i en bun-
den ordning. Ett inbördes sammanhang mellan ämnesgrupperna motiverar en sådan studieplan. En ingående pröv- ning av de skilda argumenten för eller emot de olika systemen under resteran- de del av de kliniska studierna synes emellertid leda till slutsatsen, att en fri studieordning under detta skede är att föredra. Någon säker förkortning av studietiden enbart som följd av en bun- den ordning torde icke stå att vinna utan allvarlig risk för försämring av studieresultatet. Uppdelningen av licen- tiatstudierna i tre skilda avdelningar innebär en modifikation av den fria stu- dieordningen. Tillträde till efterföljan- de avdelningar skall sålunda ske först sedan den studerande avlagt tentamina, slutförhör och kursförhör i avdelnings- ämnena. Dispens skall emellertid kunna ges för en av tentamina. Inom andra av- delningen har såtillvida också den fria ordningen modifierats som fullgjorda kurser i vissa ämnen utgör krav för till- träde till de kombinerade kurserna i pediatrik och socialmedicin.
En väsentlig förutsättning för att kommitténs studieplan skall kunna för- verkligas är emellertid att stockningar, som bero av otillräcklig utbyggnad av undervisningsanstalten elimineras. Var- je lärosäte bör ha en sådan kapacitet att det kan meddela den obligatoriska undervisningen i alla i examen ingåen- de ämnen åt samtliga studerande, som en gång vunnit inträde.
De nackdelar, som är en följd av den raskt fortskridande specialiseringen inom den medicinska vetenskapen, har för undervisningens vidkommande i väsentligt mindre omfattning än vad som gäller forskning och sjukvård. kompenserats genom effektiva motåt- gärder. Ett berättigat krav på vidgad samordning mellan undervisningens olika delar gör sig numera starkt gäl- lande. Studieplanen har i väsentliga av-
seenden planlagts med hänsyn till detta krav. Att radikalt lägga om det nuva- rande undervisningssystemet, som kän— netecknas av de i tidsföljd lagda ämnes— blocken, och därmed också övergå till ett examenssystem enligt utländskt mönster har emellertid icke ansetts vara den rätta vägen. Kommittén re- kommenderar i stället olika åtgärder i syfte att stärka integrationen såväl mel— lan teoretiska och kliniska ämnen som mellan ämnen inom dessa grupper in- bördes.
En modernisering av de medicinska undervisningsformerna har i olika sam— manhang efterlysts, och frågan härom har även särskilt berörts i utrednings— direktiven. Kommittén behandlar den- na fråga i ett särskilt avsnitt och anvi— sar därvid olika vägar att nå ett effek- tivare utbildningsresultat. Vid sidan av de katedrala föreläsningarna bör semi- narieövningar i lämplig utsträckning anordnas. Som komplettering till den praktiska undervisningen i de kliniska huvudämnena föreslår kommittén spe- ciella ”visitronder” på andra kliniska avdelningar. En viktig undervisnings- form utgör de kliniska konferenserna, under vilka en samundervisning skall äga rum mellan olika specialister. Kom- mittén rekommenderar också att tek- niska hjälpmedel av olika slag i högre grad än hittills tas i anspråk vid den löpande undervisningen.
Ett led i kommitténs strävan att ratio- nalisera undervisningen, framför allt inom den kliniska sektorn av utbild— ningen, utgör förslaget om inrättandet av särskilda lärartjänster i lönegraden Ce 30 vid de större klinikerna. Vid si- dan av professurerna finns sålunda på klinikerna för närvarande regelmässigt inga fastare lärartjänster, ehuru under— visningsvolymen väl motiverar sådana. Innehavarna av de föreslagna tjänster- na, som samtidigt bör ha ställning som
biträdande överläkare, bör anförtros en betydande undervisning och delta i handledningen av de studerande i deras kliniska tjänstgöring samt i examinatio- nen.
Med hänsyn till vikten av att studie- tiden hålles inom rimliga gränser, är det av betydelse att de studerande kan ägna sig åt sin utbildning under en större del av året än som betingas av gällande terminsgränser och att under- visningens årliga omfattning anpassas efter detta krav. Någon nämnvärd in- skränkning av de sommarferier som föl- jer efter de tre första studieåren är bl.a. på grund av värnpliktstjänstgö- ringens förläggning icke möjlig. Det fjärde studieåret, som upptar kurserna i medicin och kirurgi, kräver emeller- tid särskilda terminsgränser, och för övriga kliniska kurser bör ferierna i lämplig utsträckning tas i anspråk.
Möjligheten för de studerande att be- driva sin utbildning vid olika lärosäten är av största värde och bör därför kvarstå. Även för läroanstalterna är denna möjlighet av stor betydelse ge- nom att det tillgängliga platsantalet kan utnyttjas så effektivt som möjligt.
Större delen av värnpliktstjänstgö- ringen, vilken för närvarande uppgår till ett och ett halvt år, fullgöres före medicine licentiatexamen. Endast del- vis är den militära tjänstgöringen för- lagd till ferietid. Det är av vikt att värnpliktstjänstgöringens olika perio— der till sin längd och placering avpas- sas så, att de smidigt kan infogas i den medicinska studieplanen. I ett yttrande över 1948 års värnpliktskommittés be- tänkande har kommittén framfört vissa förslag, varigenom en förkortning av tjänstgöringstiden skulle kunna möjlig- göras. De värnpliktiga läkarnas militär- utbildning borde i högre grad än vad som nu är fallet ta direkt sikte på den avsedda krigsbefattningen. Genom ratio-
naliseringar bör det vara möjligt att minska soldat- och befälsutbildningen till sammanlagt 180 dagar, fördelade på tre lika långa sommarperioder. Ur fackutbildningen bör allt det lärostoff, som kommer att ingå i den föreslagna krigsmedicinska kursen avskiljas, var- igenom en förkortning från 45 till 30 dagar kan bli möjlig. Huvudparten av facktjänstgöringen, som under senare år till stor del använts för att täcka be- hovet av läkare vid fredsförband, bör enligt kommitténs mening fullgöras i omgångar efter medicine licentiatexa- men, varigenom denna tjänstgöring kan få en relativt ringa inverkan på studie- gången.
Beträffande studietidens längd kan följande anföras. Studieplanen för de båda prekliniska åren, det propedeu- tiska året samt medicin-kirurgiåret in- nebär genom sin bundna ordning fyra fixerade studieår. Efter denna tid rå- der i princip en fri studieordning. För samtliga ämnen och tjänstgöringar i återstående del av licentiatstudiernas andra avdelning samt den tredje avdel- ningen erfordras en kursbunden mini- mitid av 16 + 9 = 25 studiemånader. Med utgångspunkt från en därtill beräk- nad period för ferier, värnpliktstjänst- göring samt övriga normala och av praktiska skäl betingade avbrott skulle kommitténs förslag innebära en normal studietid av drygt sex och ett halvt år.
I fråga om kunskapskontrollen häv- dar kommittén, att den principiella skillnaden mellan tentamina och förhör bör upprätthållas. De förhör, som äger rum efter vissa mindre kurser, av kom- mittén benämnda kursförhör, bör icke åsättas graderade betyg. Ej heller bör i motsats till vad nu är fallet de sär— skilda tjänstgöringarna åsättas gradera— de betyg. Kommittén föreslår vidare, att bestämmelserna om tentaminas begrän- sade giltighetstid uteslutes ur examens-
stadgan. I enlighet med universitetsbe- redningcns förslag kan de särskilda examenssammanträdena slopas. Pröv- ning av examensansökningar bör dele- geras till dekanus (rektor), och den stu- derande bör kunna få ut sin examen när som helst under kalenderåret och i nära anslutning till dagen för ansök- ningen.
Den centrala ledningen av under- visningen bör enligt kommittens me— ning förstärkas. En rationaliserad me- dicinsk undervisning kräver en rela- tivt omfattande administrativ apparat. Undervisningsnämnderna bör ges en betydligt starkare ställning och inkopp— las som permanenta förberedande or- gan i alla sådana undervisningsfrågor, som handlägges av fakultet eller kolle- gium. Beslutanderätten bör i vissa frå- gor kunna hänskjutas till nämnden. Vice ordförande i undervisningsnämn- den, som bör vara professor, föreslås få ett särskilt uppdrag som studierek- tor, och nämnden bör utrustas med en särskild sekreterare.
Vidareutbildningen
I ett särskilt betänkande diskuterade LS utförligt frågan om ett praktiskt sjukhusår. De sakkunniga konstaterade att det även i vårt land förelåg ett be- hov av kompletterande sjukhusutbild- ning utöver examen. LS avvisade emel- lertid tanken på att denna tjänstgöring skulle vara obligatorisk, ehuru vissa skäl talade härför, och föreslog i stället att ett större antal korttidstjänster skulle reserveras för nylegitimerade. Vid remissbehandlingen föreslog medi- cinalstyrelsen och Svenska läkaresäll— skapet, att ett obligatoriskt sjukhusår skulle vara villkor för legitimation, medan från huvudmännens sida starka betänkligheter framfördes mot LS för— slag om särskilda utbildningstjänster.
Enligt kommittén, som ingående dis-
kuterat de olika alternativen, synes den bästa principiella lösningen vara en lä— karutbildning, som ger rutin i de för allmänpraktikern nödvändiga discipli- nerna under en tämligen lång, obliga- torisk sjukhustjänstgöring i underläkar- ställning. Vid sina undersökningar be- träffande möjligheterna att åstadkomma en sådan planläggning av den allmänna läkarutbildningen har kommittén emel- lertid stött på sådana svårigheter, att den icke anser sig kunna framlägga ett dylikt förslag till utbildning. Den nöd- vändiga omvandlingen av ett betydande antal underläkartjänster till utbild— ningsplatser för nyutexaminerade samt nyinrättandet av ett flertal tjänster, som i samband därmed kan bli nödvändiga för sjukvården, skulle innebära ett kännbart ingrepp i sjukhusorganisatio- nen och en ekonomisk fråga av bety- dande räckvidd. Dessa åtgärder är av den art, att de kan rekommenderas en- dast om synnerligeen starka skäl talar härför. I utredningsdirektiven anförde även departementschefen, att regleran- de ingripanden i detta avseende icke borde vidtas utan tvingande skäl.
Den obligatoriska sjukhustjänstgö- ringen har därför i kommitténs förslag till utbildningsplan förlagts före licen- tiatexamen och utformats som samman- hängande assistenttjänstgöringar i de centrala kliniska ämnena medicin och kirurgi samt i ett valfritt annat kliniskt ämne.
Utbildning av allmänpraktiker
Det har redan inledningsvis framhål- lits, att kommittén finner en vidareut- bildning efter examen önskvärd för alla kategorier av läkare.
Efter överläggningar med Sveriges läkarförbund har kommittén utarbetat ett förslag till vidareutbildning för bli- vande allmänpraktiker, vilket torde kunna bli antaget av förbundet som en
rekommendation från dess sida. Utbild- ningen skall omfatta minst tvä års tjänstgöring på sjukhus i underordnad ställning med tjänsteårsrätt. Av dessa två år skall ett fullgöras på invärtes- medicinsk avdelning, odelat lasarett eller sjukstuga. Intill ett halvt år av denna tid skall dock kunna utbytas mot tjänstgöring på kirurgisk lasaretts- avdelning. Till dcnna ettåriga tjänstgö- ring skall läggas fyra månaders tjänst- göring på psykiatrisk klinik eller sin— nessjukhus samt åtta månaders tjänst- göring på valfri klinisk avdelning. Tills vidare bör enligt kommitténs mening ett sådant förslag ur samhällets syn- punkt vara tillfyllest.
Utbildning av tjänsteläkare
De nuvarande behörighetsvillkoren för tjänsteläkare —— åtta månaders tjänstgöring som underordnad läkare vid offentlig eller enskild sjukvårdsin- rättning — är otillfredsställande med hänsyn till de uppgifter, som numera åvilar denna kategori av läkare. Kom- mittén föreslår, att utbildningen i fort- sättningen skall omfatta minst tre års tjänstgöring på sjukhus i underordnad ställning med tjänsteårsrätt. Ett och ett halvt år därav skall fullgöras på invär- tesmedicinsk avdelning, odelat lasarett eller sjukstuga. Intill ett halvt år av denna tid skall dock kunna fullgöras på kirurgisk lasarettsavdelning. Till den nu berörda tjänstgöringen skall läggas fyra månaders tjänstgöring på psykiatrisk avdelning eller sinnessjuk- hus, tre månaders tjänstgöring på epi— demisjukhus eller bakteriologiskt labo- ratorium eller barnsjukhus eller tuber- kulosavdelning, tre månaders tjänstgö- ring på obstetrisk—gynekologisk avdel- ning samt åtta månaders tjänstgöring på valfri klinisk avdelning.
I fortsättningen bör liksom för när- varande anordnas särskilda tjänstelä-
karkurser. Omfattningen av dessa bör dock väsentligt utökas med hänsyn till tjänsteläkarnas växande uppgifter inom socialmedicinen. Kurserna bör förslagsvis få en längd av tre månader och bör vara obligatoriska för tjänste— läkare. Genomgången kurs bör dock inte vara behörighetskrav. I anslutning till ett tidigare förslag av LS förordar kommittén, att sådan kurs skall full- göras inom fem år efter det att veder- börande tillträtt sin befattning. För förste provinsialläkare och motsvaran- de tjänsteläkare bör bl.a. behörighets— kraven ändras i överensstämmelse med vad som föreslagits för tjänsteläkare i allmänhet.
Utbildning av specialister
Kontrollen av specialistutbildningen i vårt land är anförtrodd Sveriges lä- karförbund. Förbundets nyligen revi- derade kompetensvillkor innebär att läkaren i regel skall ha fem års sjuk- husutbildning på skilda avdelningar för rätt att annonsera specialitet. Kom- mittén har icke funnit anledning före- slå ändring i nuvarande sätt att kont- rollera specialistutbildningen. Ehuru verksamheten sålunda helt vilar på en kollegial reglering, torde förbundets beslut i dessa frågor praktiskt taget aldrig ha åsidosatts. I motsats till de flesta andra länder stipuleras i Sverige inga särskilda kurser för specialis- terna. Frivillig undervisning för bli- vande specialister har emellertid anord- nats vid skilda tillfällen. Kommittén har övervägt frågan huruvida specia- listutbildningen även i vårt land skulle anses behöva en omläggning därhän, att mera utförliga teoretiska kurser skulle ingå i den. Erfarenheten tyder dock på att specialiststandarden är till- fredsställande med nuvarande utbild- ningssystem. De sporadiskt anordnade kurserna synes emellertid ha tilldragit
sig ett betydande intresse, och kommit- tén föreslår att i fortsättningen vissa anslag ställes till förfogande för kor- tare kurser för specialister.
Efterutbildningen
Sedan 1945 anordnas under medici- nalstyrelsens överinseende årligen två frivilliga fortsättningskurser för färdiga läkare, varav en i Stockholm och en i Göteborg. Deltagarantalet i dessa kur- ser har emellertid av olika skäl succes- sivt sjunkit. Kurserna, som för närva- rande har en längd av tre veckor, bör enligt kommitténs mening anordnas i fortsättningen men differentieras för olika kategorier av läkare. Med hänsyn till svårigheterna för läkare med om- fattande praktik att vara frånvarande från sin verksamhet en längre tid bör kurserna förkortas till två veckor men samtidigt intensifieras. För tjänstelä- kare bör deltagande i sådana efterut- bildningskurser bli obligatoriskt.
Kommittén föreslår vidare att vissa medel anvisas för anordnande av före- läsningar om nya medicinska rön i olika läkarsammanslutningar i landet. Anslaget bör disponeras av Svenska läkaresällskapet.
Samarbetsorgan för undervisnings- och sjukvårdsfrågor
Vid riksdagsbehandlingen av frågan om överflyttning av ärenden angående undervisningssjukhusen från ecklesi- astik- till inrikesdepartementet (1948) framhöll statsutskottet, att vissa betänk- ligheter som de akademiska myndighe— terna uttalat mot en sådan överflytt- ning, till en del kunde undanröjas ge- nom inrättandet av ett samarbetsorgan av rådgivande karaktär. Ett dylikt or- gan hade tidigare rekommenderats av medicinalstyrelseutredningen i ett be- tänkande angående den centrala orga— nisationen av medicinal- och veterinär-
väsendet. Utskottet förordade, att Kungl. Maj:t snarast möjligt tillsatte ett sådant organ. Riksdagen godkände statsutskot- tets uttalande, och frågan har sederme- ra genom utredningsdirektiven hänskju- tits till denna kommitté. För lösningen av en mängd praktiska och principiella spörsmål, såväl i fråga om grundutbild- ningens som vidare- och efterutbild— ningens organisation, kan enligt kom- mitténs mening ett sådant samarbetsor- gan vara ett lämpligt forum, t. ex. i frå- gor som rör assistenttjänstgöringarnas uppläggning, allmänläkarnas sjukhusut- bildning, tjänsteläkarkursernas och re- petitionskursernas förläggning och or- ganisation. Kommittén föreslår därför att en rådgivande nämnd inrättas vid universitetskanslerns sida. I nämnden bör ingå en representant för vardera medicinalstyrelsen, landstingsförbun- det, stadsförbundet, lasarettsläkarför- eningen och tjänsteläkarföreningen samt vardera en representant för de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund respektive lärarkollegierna i Stockholm och Göteborg.
Författningsfrågor m. m.
Utbildningsreformen fordrar en om- arbetning av 1907 års examensstadga. I en särskild bilaga till betänkandet fram- lägger kommittén förslag till ny stadga för de medicinska examina.
övergången till den nya studieplanen bör ske i tre etapper. Från början av den hösttermin, som följer närmast efter den tidpunkt, då beslut fattats om den nya studieordningens införande, bör undervisningen i samtliga ämnen till och med det tredje studieårets (det propedeutiska årets) ämnen läggas om efter den nya ordningen. Nästa höstter- min bör medicin- och kirurgiundervis- ningen jämte övrig dithörande under- visning läggas om, och vid följande hösttermin bör undervisningen i samt—
liga återstående ämnen organiseras en- ligt den nya studieordningen.
Anslagsfrågor
Kommittén har i ett särskilt avsnitt om anslagsfrågor m.m. (kap. 8) redo- visat vissa allmänna utgångspunkter för de kostnadsberäkningar, som av- slutar varje kapitel, i vilket kommittén föreslår att riksstatsmedel skall anvi- sas. De detaljerade grunderna för be- räkningarna återfinnes i de särskilda kapitlen.
Förslag om nya tjänster
Ett förverkligande av utbildningsre- formen förutsätter en ökning av lärar- krafterna och en förstärkning av den tekniska och administrativa personalen vid undervisningsanstalterna.
Vid uppgörandet av sitt förslag till personalstater för de teoretiska institu- tionerna har kommittén beaktat att dessa institutioner genom statsmakter- nas beslut efter de medicinska högsko- lornas organisationskommittés (MHO) förslag fått en väsentlig upprustning. För att utbildningen till medicine kan- didatexamen skall kunna bedrivas så rationellt som möjligt har kommittén dock på vissa punkter föreslagit nya tjänster.
Vad beträffar den kliniska sektorn föreslog MHO i ett särskilt betänkande en väsentlig utökning av de personella resurserna på klinikerna. Dessa förslag har emellertid ännu icke föranlett någ- ra genomgripande beslut. I kommitténs förslag till ny undervisningsplan ingår, som redan sagts i avsnittet om grund- utbildningen, ett antal nya ämnen, som helt eller delvis saknar företrädare vid lärosätena. I vissa fall krävs sålunda helt nya personaluppsättningar. Vid be- dömandet av kommitténs förslag om nya tjänster vid undervisningskliniker- na bör vidare beaktas, att dessa för-
slag inrymmer åtgärder, som i och för sig icke är beroende av en ny utbild- ningsplan utan som är nödvändiga re- dan med nuvarande ordning, om under- visningen skall kunna bedrivas ratio- nellt. Sålunda saknas för närvarande vid vissa lärosäten företrädare i läro- ämnen, som ingår i den nuvarande ol)— ligatoriska undervisningen. Kravet på att varje lärosäte skall ha full utbild- ningskapacitet nödvändiggör därför in— rättandet av vissa nya tjänster.
Enligt kommitténs förslag bör föl- jande professurer inrättas i samband med utbildningsplanens genomförande: professur i barnpsykiatri vid karolinska institutet, i dermato-venereologi vid Uppsala universitet, i hygien vid Lunds universitet, i klinisk fysiologi vid me- dicinska högskolan i Göteborg, i neuro— logi vid Uppsala universitet, i rönt- genologi vid Lunds universitet med pla— cering i Malmö samt i socialmedicin vid Uppsala och Lunds universitet samt karolinska institutet.
Slutligen förordar kommittén att i samband med remissbehandlingen möj- ligheterna bör undersökas för omvand- ling av vissa laboraturer till professurer samt föreslår att ytterligare professurer
inrättas vid en senare tidpunkt, bl. a. i samband med utbyggnaden av medi- cinska högskolan i Göteborg.
Kostnadsberäkning
Sammanlagt uppgår den beräknade årliga kostnadsökningen för utbild- ningsreformen till 2 700212 kronor. Av detta belopp hänför sig 2 559 932 kro- nor till avlöningar m.m., 112000 kro- nor till materielkostnader, huvudsakli- gen för föreslagna nya institutioner el- ler institutionsavdelningar samt 28 280 kronor till stipendier, bidrag, reseer— sättningar m. m. Totalbeloppet fördelar sig på VIII och XI huvudtitlarna med 2 421 500 respektive 278 712 kronor.
Till de sålunda redovisade kostna- derna kommer vissa beräknade en- gångsanslag med tillhopa 1 165 000 kro- nor för uppförande och utrustning av nya institutionsbyggnader samt för ut- rustning av redan befintliga institutio- ner.
I enlighet med de principer för in- förandet av den nya studieplanen, som kommittén redovisat i kapitlet om över- gångsanordningarna, torde den totala kostnadsökningen under övergångspe- rioden kunna fördelas på tre budgetår.
BILAGA
FÖRSLAG TILL STADGA OM MEDICINSKA EXAMINA
1 5.
De medicinska examina äro medicine kandidatexamen och medicine licentiat- examen. Dessa avläggas vid rikets universitet, karolinska mediko-kirurgiska institutet samt medicinska högskolan i Göteborg.
I den ordning denna stadga bestämmer må medicine doktorsgrad tilldelas den, som avlagt medicine licentiatexamen.
Vad i stadgan föreskrives beträffande fakultet, skall, där ej annorlunda sägs, gälla även karolinska institutets och medicinska högskolans i Göteborg lärar- kollegier.
Medicine kandidatexamen 2 %.
Behörighet att avlägga medicine kandidatexamen tillkommer den, som avlagt studentexamen och därvid eller vid fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi samt i matematik å latin- eller realgymnasium, ävensom enahanda vitsord i fysik och kemi å realgymnasium och som av kanslern för rikets universitet, i den ordning därom särskilt är stadgat, blivit antagen såsom medicine studerande.
3 5. 1 mom. Medicine kandidatexamen skall avläggas i följande examensämnen, i vilka undervisningen skall avslutas med tentamen: 1. anatomi, omfattande makroskopisk anatomi; 2. histologi, omfattande mikroskopisk anatomi; 3. medicinsk kemi; 4. fysiologi.
2 mom. Utöver de i 1 mom. angivna examensämnena ingå i examen jämväl följande ämnen, i vilka undervisningen skall avslutas med kursförhör: 1. medicinsk statistik; 2. medicinsk genetik; 3. allmän kemi; 4. medicinsk fysik; 5. psykologi.
4 5.
Studerande, som vill avlägga examen, skall dels före tentamen på ett tillfredsställande sätt genomgå kurs i vart och ett av de i 3 5 1 mom. angivna examensämnena;
dels, innan deltagande i ovan stadgad kurs i medicinsk kemi medgives, genom- gå särskild till medicinska studier förberedande kurs i allmän kemi, vilken avslutas med godkänt kursförhör;
dels ock genomgå kurs i vart och ett av övriga i 3 S 2 mom. angivna ämnen.
Den förberedande kursen i allmän kemi skall förläggas till medicinskt-kemisk institution samt kursen i medicinsk fysik till fysiologisk institution.
åå.
Tillträde till kurserna i allmän kemi, medicinsk kemi, fysiologi, medicinsk fysik samt psykologi må endast medgivas studerande, som tillfredsställande genomgått kurserna i anatomi, histologi, medicinsk statistik och medicinsk genetik.
Gå.
För examen fordras att den studerande dels avlagt godkända tentamina i samtliga examensämnen, dels genomgått godkända kursförhör i de i 3 5 2 mom. angivna ämnena.
75.
För medicine kandidatexamen beräknas en normal studietid av två år. Undervisningen skall anordnas och kunskapsfordringarna avvägas så, att stu- dietiden normalt icke kommer att överstiga:
för anatomi, histologi, medicinsk statistik och medicinsk genetik sammanlagt två terminer;
för allmän kemi, medicinsk kemi, fysiologi, medicinsk fysik och psykologi sammanlagt två terminer.
Medicine licentiatexamen 8 &.
Behörighet att avlägga medicine licentiatexamen tillkommer den, som avlagt medicine kandidatexamen.
95.
1 mom. Medicine licentiatexamen skall avläggas dels i följande examensämnen, i vilka undervisningen skall avslutas med tentamen: . bakteriologi; . farmakologi; kirurgi; medicin; patologi; . pediatrik; psykiatri; . socialmedicin;
dels i följande examensämnen, i vilka undervisningen skall avslutas med slut- förhör: 9. dermato-venereologi; IO. klinisk epidemiologi; 11. hygien; 12. neurologi; 13. obstetrik och gynekologi; 14. oftalmiatrik;
15. oto-rhino-laryngologi; 16. rättsmedicin.
.? mom. Utöver de i 1 mom. angivna särskilda examensämnena ingå i examen jämväl följande ämnen, i vilka undervisning och kunskapskontroll äger rum på sätt i 12 & stadgas: klinisk bakteriologi;
. barnpsykiatri; . klinisk farmakologi; . ftisiologi;
klinisk fysiologi; klinisk kemi;
. krigsmedicin;
radioterapi med tumördiagnostik; . röntgendiagnostik.
(D_QONIQSIIQOJlor—Å
10 %.
Studierna för medicine licentiatexamen omfatta tre avdelningar. Första av- delningen utgör ett propedeutiskt år, andra avdelningen omfattar huvuddelen av den kliniska undervisningen jämte vissa andra kurser samt tredje avdelningen särskilda assistenttjänstgöringar.
. 11 5.
Första avdelningen omfattar dels kurser eller annorledes meddelad undervisning i bakteriologi, farmako- logi och patologi;
dels kurs i kliniska undersökningsmetoder samt klinisk laborationskurs; dels översiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin, propedeutisk röntgenkurs samt demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysika- lisk terapi.
För tillträde till andra avdelningen fordras att den studerande dels avlagt godkända tentamina i bakteriologi, farmakologi och patologi; dels tillfredsställande genomgått ovan nämnda kurser samt genomgått god- kända kursförhör efter kursen i kliniska undersökningsmetoder och efter den kliniska laborationskursen.
Därest särskilda skäl föreligga må studerande, som avlagt godkända tentamina i endast två av ovannämnda examensämnen, på därom gjord ansökan, av fakul- teten medgivas tillträde till andra avdelningen av examensstudierna. Studerande skall dock, innan deltagande i de efter medicin- och kirurgikurserna följande kurserna må medgivas honom, ha avlagt godkänd tentamen i sålunda återstående examensämne.
12 5.
Andra avdelningen omfattar följande kurser, inberäknat den praktiska tjänst- göring, som för vissa av dem i vederbörlig ordning föreskrives: dermato-venereologi: två månaders kurs; klinisk epidemiologi: två månaders kurs; ftisiologi: en månads kurs; hygien: två månaders kurs;
kirurgi: fem månaders kurs; krigsmedicin: en månads kurs; medicin: fem månaders kurs; neurologi: två månaders kurs; obstetrik och gynekologi: tre månaders kurs; oftalmiatrik: två månaders kurs; oto—rhino-laryngologi: två månaders kurs; pediatrik: fyra lnånaders kurs; psykiatri: tre månaders kurs; socialmedicin: fyra månaders kurs; kurs i rättsmedicin.
Vid ovan nämnda kliniska kurser skall, såvitt möjligt, poliklinisk undervis- ning och handledning förekomma.
Särskild undervisning i klinisk bakteriologi, klinisk farmakologi, klinisk fysio- logi, klinisk kemi, radioterapi med tumördiagnostik samt röntgendiagnostik skall äga rum under denna avdelnings kurser i medicin och kirurgi. Fortsatt under— visning i ämnena meddelas i erforderlig utsträckning under övriga kliniska- kurser; och skall kontroll av de studerandes insikter i ämnena ske i samband med tentamina i medicin och kirurgi och i tillämpliga delar jämväl i anslut- ning till i nästföljande stycke nämnda tentamina, slutförhör och kursförhör. Kurs i barnpsykiatri skall anordnas i anslutning till kursen i pediatrik.
Den studerande skall, innan tillträde till tredje avdelningen av licentiatstu- dierna medgives, efter att tillfredsställande ha genomgått ovan nämnda kurser, dels ha avlagt godkända tentamina i pediatrik, psykiatri samt socialmedicin, dels ha genomgått godkända slutförhör i dermato—venereologi, klinisk epidemio—
logi, hygien, neurologi, obstetrik och gynekologi, oftalmiatrik, oto-rhino—laryngo- logi samt rättsmedicin, dels ock ha genomgått godkända kursförhör i barnpsy— kiatri och krigsmedicin.
Därest särskilda skäl föreligga må studerande, som avlagt godkända tenta- mina i endast två av de tre till avdelningen hörande examensämnena, i vilka undervisningen därunder avslutas med tentamen, på därom gjord ansökan, av fakulteten medgivas tillträde till tredje avdelningen av licentiatstudierna.
13 %.
Studerande skall, innan tillträde till annan i 12 % föreskriven kurs medgives, ha tillfredsställande genomgått kurserna i medicin och kirurgi i nu nämnd ordningsföljd.
För tillträde till kurserna i pediatrik och socialmedicin fordras att den stu- derande tillfredsställande genomgått föreskrivna kurser i dermato-venereologi, klinisk epidemiologi, ftisiologi, neurologi, obstetrik och gynekologi, oto-rhino- laryngologi samt psykiatri.
Studerande må samtidigt bevista kurser i två av följande ämnen, nämligen dermato-venereologi, klinisk epidelniologi, ftisiologi, hygien, krigsmedicin, oftal— miatrik och oto-rhino-laryngologi. Kurserna skola givas en sådan placering i undervisningsplanen, att ett samtidigt studium av två ämnen möjliggöres.
Studerande skall under de två första månaderna av kursen i psykiatri sam- tidigt fullgöra kurs i neurologi.
Studerande, som bevistar kurs i pediatrik, skall samtidigt bevista kurs i social- medicin.
Studerande må, i den ordning i övrigt är stadgat, genomgå kursen i rätts- medicin samtidigt nied andra kurser.
14 5.
Tredje avdelningen omfattar följande assistenttjänstgöringar: medicin: fyra månader; kirurgi: tre månader; annat kliniskt ämne, som ingår i examensstudierna: två månader.
Assistenttjänstgöringarna må fullgöras i den ordningsföljd den studerande fin- ner ändamålsenlig. Tjänstgöringarna skola godkännas av vederbörande ämnes- företrädare.
Assistenttjänstgöring skall förläggas till undervisningssjukhus eller annat, av kanslern för ändamålet godkänt sjukhus.
Assistenttjänstgöring i kirurgi skall fullgöras på ett och samma sjukhus; samma gäller assistenttjänstgöring i det valfria kliniska ämnet. Assistenttjänst— göring i medicin må kunna förläggas till olika sjukhus; och skall i sådant fall tjänstgöringen påbörjas och hälften därav fullgöras på annat sjukhus än under- visningssjukhus samt återstoden fullgöras på sistnämnt sjukhus.
Ämnesföreträdare äger efter därom gjord ansökan medgiva, att medicine kandidat, vilken tjänstgjort såsom underläkare vid större sjukhus och styrker tjänstgöringen med behörigt intyg, må, därest verksamheten prövas ha motsvarat assistenttjänstgöring, tillgodoräkna sig sådan tjänstgöring såsom assistenttjänst- goring.
Tentamen i medicin och kirurgi må ej avläggas förrän den studerande full— gjort föreskriven assistenttjänstgöring i ämnet.
15 5. För examen fordras, utöver vad i 11 och 12 %% föreskrives för tillträde till efterföljande avdelningar, godkända tentamina i medicin och kirurgi samt, därest anstånd jämlikt 12 % medgivits, sålunda återstående examensämne.
16 %. För medicine licentiatexamen beräknas en normal studietid av fyra och ett halvt år. Undervisningen skall anordnas och kunskapsfordringarna avvägas så, att stu— dietiden normalt icke kommer att överstiga: för licentiatstudiernas första av— delning ett år samt för andra och tredje avdelningen sammanlagt tre och ett halvt år.
Undervisningen 17 &. Undervisningen har till uppgift att bibringa den blivande läkaren erforderlig vetenskaplig skolning samt en teoretisk och klinisk grundval för en senare, huvudsakligen praktiskt inriktad vidareutbildning inom olika medicinska verk- samhetsområden.
Fakulteten skall tillse, att en härför avpassad undervisning finnes att tillgå. Denna meddelas, allt efter ämnets art, i form av föreläsningar, seminarieöv- ningar, konferenser, laborationer, demonstrationer och tjänstgöringar.
Erforderliga föreskrifter angående för undervisningen avsedda institutioner och kliniker samt därstädes förekommande kurser och tjänstgöringar fastställas, efter beredning i undervisningsnämnden, på fakultetens förslag och, där så be- finnes nödigt, efter övriga medicinska fakulteters hörande, av kanslern.
18 5. Utan hinder av gällande bestämmelser om terminsgränser må fakulteten, när så prövas erforderligt för ett ändamålsenligt anordnande av undervisningen, förlägga kurs helt eller delvis jämväl till ferier.
19 5.
Fakulteten skall, efter beredning av undervisningsnämnden, till de studeran- des ledning för de särskilda examina upprätta samt hos kanslern för prövning och stadfästelse ingiva planer för studiernas ändamålsenliga bedrivande. I dessa studieplaner, som skola uppgöras med särskild hänsyn till att de studerande må kunna på kortast möjliga tid, men utan skada för studiernas grundlighet avlägga sina examina, skall uppgivas den ordningsföljd, vari föreläsningar och under- visningskurser lämpligen böra begagnas, tjänstgöringarna fullgöras, de bokliga studierna i de särskilda ämnena bedrivas och de för examen erforderliga pro- ven avläggas, med angivande av de särskilda studieårens ändamålsenliga an- vändning för studiearbete av olika slag.
Vid studieplans upprättande skall tillses, att de bokliga studierna i ett läro- ämne i huvudsak må kunna bedrivas jämsides med den praktiska utbildningen i ämnet samt att undervisning i ämnen med nära anknytning i lämplig omfatt- ning samordnas. Hänsyn bör jämväl tagas till värnpliktsövningar.
20 &.
Vid slutet av varje lästermin skall fakulteten jämte övriga till densamma hörande undervisningsskyldiga lärare, efter det att ärende, varom här är fråga, beretts i fakultetens undervisningsnämnd, sammanträda för lämpligt anordnande av den undervisning, som under påföljande termin skall äga rum.
21 %.
En var lärare, som har skyldighet att examinera eller att eljest anställa förhör, som för examen erfordras, skall inför fakulteten uppgiva de kunskapsfordringar, han vill för examen uppställa i det av honom företrädda ämnet, med angivande av lämpliga läroböcker och annan litteratur.
I samma ordning skall uppgift lämnas om arten och omfånget av det arbete, som under de i denna stadga angivna kurserna och tjänstgöringarna skall ut- föras av de studerande.
Skulle fakulteten finna de sålunda uppgivna fordringarna för högt eller för lågt tilltagna, äger fakulteten giva dem lämplig omfattning; skolande fakultetens därom fattade beslut underställas kanslerns prövning, därest vederbörande lärare så yrkar.
22 5. Utöver den undervisning, som i denna stadga är föreskriven, må fakultet jäm- väl anordna annan undervisning, som för läkarens utbildning i speciella rikt- ningar kan befinnas önskvärd.
Kunskapskontrollen 23 5.
För examens avläggande skall studerande inför vederbörande examinator undergå prövning i varje examensämne genom tentamen eller, enligt vad i denna stadga sägs, genom särskilt i anslutning till kurs förrättat slutförhör, vilken prövning skall vara förenad med praktiskt prov. Prövning i annat ämne skall, därest särskild prövning i denna stadga är föreskriven, förrättas genom kurs- förhör, vilket skall anordnas omedelbart efter kursens avslutande. Där fakulteten prövar lämpligt, kan praktiskt prov uteslutas vid prövning i visst ämne, varom meddelande skall intagas i studiehandboken.
Har kurs letts av annan lärare än professorn i ämnet, äger kursledaren för- rätta sådan prövning, som nu är föreskriven.
Examinator äger förordna, att tentamina inför honom skola förrättas inför öppna dörrar; och skall härom anmälan göras hos fakulteten samt meddelande införas i katalogen över föreläsningar och övningar.
Tentamen inför öppna dörrar förrättas å lärosal; och skall tid för sådan ten- tamen, på sätt fakulteten bestämmer, kungöras genom offentligt anslag.
24- %.
Studerande är berättigad att under pågående lästermin erhålla tentamen inom fjorton dagar efter därtill gjord anmälan, dock att anmälan till tentamen skall ha skett minst fjorton dagar före terminens slut.
Studerande, som två gånger under samma termin i ett ämne undergått ten—' tamen, vilken icke blivit godkänd, äger icke vidare under denna termin påfordra förnyad tentamen i ämnet.
25 &.
Studerande, som underkänts i tentamen och som anser, att tentamen bort av examinator godkännas, äger inom tredje dagen efter det tentamen försiggått, begära tentamen inför fakulteten, som utsätter tentamen att snarast möjligt äga rum och efter dess avslutande bestämmer det betyg, som skall tilldelas den studerande.
Tentamen inför fakulteten skall alltid ske inför öppna dörrar; och äger fakul- teten meddela närmare bestämmelser angående dylik tentamen.
26 5.
Studerande, som första gången inskrives i medicinsk fakultet, skall tillställas en efter av kanslern fastställt formulär upprättad tentamensbok, vari dagen för inskrivningen antecknas. Studerande, som övergår från en medicinsk läroanstalt till en annan, skall vid inskrivning i denna uppvisa sin tentamensbok för sådan anteckning, varom nyss är sagt.
Har studerande undergått godkänd tentamen, skall examinator i tentamens-
boken anteckna år och dag för tentamen jämte det betyg, som därvid tilldelats den studerande; skolande denna anteckning förses med examinators namn— underskrift.
Anteckning i tentamensbok skall dessutom ske, då den studerande tillfreds— ställande genomgått stadgad kurs eller fullgjort tjänstgöring, som för examen erfordras.
När tentamen förrättats, vare sig den godkänts eller icke, eller den studerande tillfredsställande genomgått stadgad kurs eller fullgjort tjänstgöring , som föl examen erfordras, skall anmälan därom göras hos fakulteten i den ordning denna bestämmer, och skola dylika anmälningar införas i fakultetens matrikel.
27 &.
över de studerandes insikter i de särskilda examensämnena skola betyg givas med något av Vitsorden: berömlig, med utmärkt beröm godkänd, med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd, godkänd och icke godkänd.
Vid betyg ens avgivande bör hänsyn tagas mera till grundligheten av den stu— derandes kunskaper samt till graden av den mogenhet och förmåga av själv- ständigt omdöme, som av honom ådagalägges, än till omfattningen av de inhäm- tade studiekurserna. För betyg en med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd och godkänd må ej i något fall fordras till omfattningen olika studiekurser.
Studerande, som vid en av de medicinska läroanstalterna avlagt godkänd ten- tamen, äger tillgodoräkna sig denna för examens avläggande jämväl vid annan läroanstalt.
Studerande, som övergår från en medicinsk läroanstalt till en annan, äger icke utan vederbörande examinators medgivande för tentamens avläggande där-
städes räkna sig till godo undervisning, som åtnjutits, eller partiell tentamen eller annat dylikt prov, som avlagts i ämnet vid den förra läroanstalten.
28 5. Vad i 25, 26 och 27 55 är stadgat skall i tillämpliga delar gälla slutförhör.
Reglementariska bestämmelser 29 &. Studerande, som vill deltaga i undervisningskurs, som för medicine kandidat-
examen är stadgad, är skyldig att inskriva sig i medicinsk fakultet och skall därvid förete bevis att de i 2 & omförmälda behörighetsvillkoren äro uppfyllda.
305.
Befrielse från skyldighet att genomgå i denna stadga angiven kurs må, på därom gjord ansökan, beviljas studerande, som fakulteten vid särskilt anordnad pröv- ning eller eljest finner äga de insikter, som den ifrågavaiande kursen är avsedd att bibringa; och skall intyg om sålunda medgiven befrielse meddelas genom anteckning i den studerandes tentamensbok.
Vederbörande ämnesföreträdare må, därest studerande befinnes äga särskilda insikter i ämne, vari viss kurs är föreskriven, medgiva motsvarande nedsättning i skyldigheten att deltaga i eljest stadgad undervisning.
31 &. Studerande, som fullgjort vad för viss examens avläggande är föreskrivet, äger till fakulteten vid den läroanstalt, där han avlagt den sista tentamen, in— giva ansökan om examen.
32 5. Vid ansökan 0111 examen skola fogas: . intyg, att den studerande för den lästermin, under vilken ansökan ingives, är inskriven såsom närvarande i den nationsförening, han tillhör, eller därest examen skall avläggas vid karolinska institutet eller medicinska högskolan i Göteborg, i den medicinska föreningen därstädes;
9. (len studerandes tentamensbok; '. en avgift av femton kronor.
Vid ansökan om medicine licentiatexamen skall därjämte fogas betyg över avlagd medicine kandidatexamen.
33 %.
Det åligger dekanus eller, då fråga är om ansökan till karolinska institutet eller medicinska högskolan i Göteborg, rektor att på fakultetens vägnar pröva sådana ansökningar, som i 31 & sägs.
Studerande, som före den 1 respektive den 15 i viss månad ingivit examens- ansökan, äger att senast en vecka, eller då ansökan ingivits under ferier, senast två veckor efter respektive datum erhålla bevis 0111 prövningens utgång och de avgivna betygen. Sådant bevis skall avfattas enligt fastställt formulär.
34 5.
Genom fakultetens försorg skall en studiehandbok för de studerande upprättas och av trycket utgivas. Studiehandboken bör så utformas och avfattas, att de' studerande av densamma kunna inhämta fullständig kännedom 0111, vad de för begagnande av undervisningen och avläggande av examina ha att iakttaga; och skola fördenskull i studiehandboken intagas erforderliga delar av universitets- statuterna, karolinska institutets stadgar, gällande bestämmelser för medicinska högskolan i Göteborg, denna examensstadga, gällande studieplaner, av kanslern fastställda föreskrifter för institutioner och kliniker, fullständig redogörelse för de jämlikt 21 & för varje examen fastställda fordringarna jämte de anvisningar och råd, fakulteten, utöver vad studieplanerna innehålla, kan finna lämpligt meddela de studerande, och vad i övrigt för vinnande av det med studiehand- boken avsedda ändamålet kan finnas erforderligt.
Före slutet av varje vårtermin skola studieplanerna ävensom i studiehand- boken införda anvisningar och råd underkastas förberedande granskning i un- dervisningsnämnden samt slutlig granskning inom fakulteten för utrönande, om några ändringar i dem av förhållandena påkallas; och skall därvid jämväl lärare anmäla de ändringar, han finner böra vidtagas i de jämlikt 21 & fastställda fordringarna i ämne, som av honom företrädes. De ändringar i studieplanerna, som vid nämnda granskning må anses påkallade, skola underställas kanslerns prövning och stadfästelse och efter vunnen stadfästelse i lämplig form skyndu— samt offentliggöras.
Studiehandboken skall tillställas varje studerande, som inskriver sig i medi- cinsk fakultet. Handboken skall städse genom bokhandeln vara.tillgänglig.
35 5. För kontroll av att de i 7 och 16 %% angivna normaltiderna ej överskridas skall statistik föras enligt vad därom särskilt stadgas.
Medicine doktorsgrad 36 5. För vinnande av medicine doktorsgrad fordras att ha avlagt medicine licen- tiatexamen samt att ha författat, utgivit och offentligen försvarat en medicinsk avhandling, vilken blivit till både innehåll och försvar godkänd av fakulteten.
