SOU 1957:33

Allmän familjerådgivning

Till Statsrådet Ulla Lindström

Den 22 april 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t Statsrådet Lindström att tillkalla högst sex sakkunniga för att utreda frågan om en allmän famil— jerådgivning. Statsrådet Lindström bemyndigades samtidigt att utse en av de sakkunniga att vara ordförande, att tillkalla experter samt att förordna sekreterare åt de sakkunniga.

Med stöd härav tillkallade Statsrådet Lindström den 22 april 1955 såsom sakkunniga överläkaren vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalts barnpsy— kiatriska avdelning Sven Ahnsjö, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare Helga Sjöstrand, lasarettsläkaren vid Falu lasarett Sigurd Tho- rén, numera ledamoten av riksdagens andra kammare Inga Thorsson samt ledamöterna av riksdagens första kammare Sten Wahlund och Annie Wal- lentheim. Å—t Thorsson uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Vi har arbetat under benämningen familjerådgivningskommittén. Såsom experter åt kommittén tillkallades den 22 april 1955 förestånda— ren vid Stock'holrns stads familjerådgivningsbyrå Carin Colliander, som bi— dragit med den i kapitel 5 lämnade redogörelsen för rådgivningsarbetets metodik och fördelning de olika rådgivarna emellan, samt den 19 oktober 1956 läraren i praktisk socialvård vid socialinstitutet i Stockholm Marja Almqvist, som medverkat vid avfattandet av kapitel 8.

Den 23 maj 1955 förordnades byråsekreteraren hos socialstyrelsen Ingrid Reinhard _ numera Ryman —— att vara sekreterare åt kommittén. Den 21 januari 1957 entledigades Ryman på därom gjord framställning i anled— ning av sjukdom från detta uppdrag och förordnades samtidigt att såsom. expert biträda kommittén. I denna egenskap har hon skrivit kapitel 2, 3 och 4. Samma dag uppdrogs åt byråinspektören hos socialstyrelsen Kerstin Widén att vara sekreterare åt kommittén.

Vi har under fullgörandet av vårt utredningsuppdrag haft överläggningar med bland andra barnavårdskommittén och nykterhetsvårdskommittén samt representanter för medicin'alstyrel-sen, Svenska landstingsför'hundei, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, landsting och pri'märkommuner i vilka familjerådgivning pågick eller planerades, Svenska ekumeniska nämnden, socialinstitutet i Stockholm, Svenska gyne— kologförbundet, Svenska psykiatriska föreningen, Svensk kuratorsförening

samt de borgerliga medlarna. Vi har hållit en konferens i Falun och en i Rättvik med representanter för länsstyrelse, landsting och kommun samt med präster, läkare och socialvårdstjänstemän m. fl. Vi har även företagit en studieresa till Danmark, varvid Medrehjaelpsinstitutionen i Köpenhamn och kliniken för sexuell och äktenskaplig rådgivning i Århus besöktes. Un- der hemfärden orienterade vi oss om verksamheten vid Hälsingborgs stads rådgivningsbyrå i sexualfrågor. Ordföranden har studerat familjerådgiv— ningsverksamheten i England och, tillsammans med ledamoten Ahnsjö, frå- gor rörande utbildningen av familjerådgivare i England och Holland. '” I syfte att utröna, i vilken utsträckning familjerå-dgivn—in-g förekommer i samband med hjälpverksamhet lav medicinsk och medicinsk-social natur, gjordes i augusti månad 1955 en rundfråga till 320 läkare i allmän tjänst. Svaren på denna fråga gav oss en god orientering om olika former av fa- miljerådgivning och värdefulla synpunkter på sådan verksamhet. I mars 1957 utsändes ett frågeformulär till samtliga av primärkommuner —— med undantag för Stockholm — och enskilda organisationer anordnade familje— rådgivningsbyråer, vil-ka varit verksamma under år 1956. Denna förfrågan, som avsåg såväl byråernas organisation som omfattningen av deras arbets- uppgifter och den erfarenhet man vunnit av verksamheten, bildar underlag för vår redogörelse för detta slag av rå—dgivnings-hyråer. " Från inrikesdepartementet har till kommittén överlämnats en den 25 maj 1957 dagtecknad framställning från Bengt Stenroth, Göteborg, om höjning av statsbidragen till abortförebyggande verksamhet.

Sedan det åt oss lämnade uppdraget nu slutförts, får vi härmed vördsamt överlämna vårt betänkande. Ett särskilt yttrande av experten Colliander bifogas.

Stockholm den 15 augusti 1957.

Inga Thorsson

Sven Ahnsjö Helga Sjöstrand Sigurd Thorén ' Sten Wahlund Annie Wallentheim /Kerstin Widén

Sammanfattning

Sedan vi konstaterat de senaste årens starkt ökade skilsmässofrekvens och också något diskuterat orsakerna härtill, redogör vi för undersökningar, som påvisar hur individens uppväxtförhållanden synes återspegla sig i hans senare beteende och hur ej endast splittrade hem utan oenighet och slit- ningar mellan föräldrarna, inkonsekventa uppfostringsmetoder och känslo- kyla i hematmosfären kan spåras i bakgrunden hos de flesta gravt missan- passade människor, det må gälla barn och ungdom omhändertagna i insti- tutioner, vuxna brottslingar eller alkoholister. Även bakom självmord eller självmordsförsök ligger i många fall samlevnadsproblem, och detsamma gäl- ler ofta aborterna, såväl de legala som de illegala. Samlevnadssvårigheterna, har vi funnit, visar en tendens att öka och att beröra allt större grupper människor. Behovet av upplysning och rådgivning i dessa frågor gör sig allt starkare förnimbart. Vår slutsats blir, att en rådgivningsverksam'het _ av oss kallad allmän familjerådgivning _ bedriven av samhällets organ och öppen för alla som vill söka dess hjälp, bör införas för att, såvitt möjligt, hjälpa människorna att lösa samlevnadsproblem och därigenom bidraga till en minskning av skilsmässor och aborter och alla dess följdverknin-gar och _ framför allt _ söka skapa harmoniska hemförhållanden och på så vis i någon mån mil-dra det mänskliga lidandet i en pressande tillvaro.

TREDJE KAPITLET

Tidigare diskussioner i frågan

Befolkningsutredningen

Rådgivning i familje-frågor har diskuterats i olika sammanhang under 1940- och 1950-talen. Sålunda var 1941 års befolkaingsutredning1 inne på tankegångar, som låg i linje med senare utredningars krav på personlig hjälp åt människor med samlevnadsproblem. I en analys av abortsituationen framhöll befolkningsutredningen, att en kvinna; som mot sin vilja blivit gravid, nästan alltid reagerar med en skräckkänsla, som till icke oväsent- lig del är betingad av den sociala miljö, i vilken hon befinner sig, och av den uppfostran hon fått. I vilken riktning hon söker utvägar ur sin svåra belä- genhet beror också i hög grad på miljön. Dåliga relationer till mannen och moraliserande inställning från föräldrahemmet skapar en känsla av isole- ring, som minskar kvinnans motståndskraft mot abortfrämjande impulser. I regel har hon icke heller någon utomstående att vända sig till och får så- lunda icke anvisning om de hjälpmöjligheter, som samhället dock erbjuder. Isoleringen med övermäktiga och till synes olösliga problem driver kvinnan till att realisera sin abortönskan. Samhällets mest angelägna uppgift i detta sammanhang måste därför vara att söka bryta denna isolering och skapa kontakt med henne. _

Befolkningsutredningen hade funnit, att avslag på en abortansökan troli- gen i flertalet fall icke åtföljdes av positiv hjälp och uppmuntran. De korta läkarbesöken utgjorde i regel den enda kontakten med ett samhälle, om vars hjälpmöjligheter i övrigt flertalet kvinnor i denna situation synbarligen ha— de mycket ofullständig, om ens någon kunskap. Utredningen fann det där— för angeläget, att man som komplement till övriga abortförebyggande åtgär— der skulle koppla in en personligt utformad rådgivning till de kvinnor, som råkat i ett icke önskat havandeskap, vilket de ville avbryta. Utredningen rekommenderade en utbyggnad av den dittills mera på försök drivna kura- torsverksamheten. Kuratorns kanske viktigaste uppgift fann utredningen vara att personligen stödja de hjälpsökande. Kuratorn måste för den skull giva sig god tid att lyssna till deras problem och bekymmer och om så be— hövdes uppträda medlande' 1 konflikter mellan den gravida kvinnan och ben- nes omgivning. Emellertid förelåg oftast dessutom högst materiella och myc—

1 Betänkande i abortfrågan, SOU 1944:51.

ket allvarliga hjälpbehov, som det blev kuratorns uppgift att söka avhjälpa. Hon hade därvid att upplysa om de samhälleliga och andra stödåtgärder som fanns att tillgå, hjälpa till med att skriva ansökningar, fylla i formu- lär m. m. Kuratorerna borde över huvud taget åläggas uppgiften att för- medla olika former av samhällsbjälp till de blivande mödrar, med vilka de kom i kontakt.

Utredningen för hem- och familjefrågor

Det inom 1941 års befolkningsutredning påbörjade utredningsarbetet på ifrågavarande område fullföljdes av utredningen för hem- och familjefrågor. Denna var den första statliga utredning inom vårt land, som behandlade familjesituationen i dess helhet och i sina förslag syftade till allmänt stöd- jande åtgärder av såväl praktisk som psykologisk natur. Då vi anser vissa tankegångar i denna utredning betydelsefulla för vårt eget arbete, har vi tillåtit oss ett relativt utförligt referat. I sitt betänkande1 redogjorde utred- ningen inledningsvis för de praktiska åtgärder som föreslagits av bland and— ra 1941 års befolkningsutredning, socialvårdskommittén och bostadssociala utredningen _ åtgärder som samtliga syftade till stöd för barnfamiljerna vid den extra belastning, som ett barns tillkomst innebär. Utredningen fram- höll emellertid även vikten av att familjernas inre relationer fungerar till- fredsställande, så att de samhälleliga åtgärderna kan nå sin fulla effekt. Re— dogörelsen för de samhälleliga stödåtgärderna kompletterades med en analys av de faktorer, som påverkar familjens inre organisation. Härvid berördes även psykologiska problem rörande samlivet mellan familjens medlemmar i konstellationerna makar, föräldrar _ barn, syskon m.m

Den tekniska utvecklingen under de senaste femtio åren har skapat en i det stora hela tiyggad försörjning åt människorna, men den- har _ fram- höll utredningen för hem- och familjefrågor _ icke räckt till för att göra människan lycklig. Bland annat bristerna i den psykologiska forskningen gör, att man ej med säkerhet kan bedöma förutsättningarna för en harmo- nisk mänsklig samlevnad. Man är emellertid på det klara med att den intima samlevnadsgrupp som familjen utgör är av utomordentlig betydelse för 'mälne niskans förmåga att fungera tillfredsställande även i vidare sammanhang och att under människans hela utvecklingsgång de nära personliga relatio— nerna har en utslagsgivande betydelse. Med utgångspunkt från dessa iakt- tagelser måste det för samhället framstå som en av dess viktigaste uppgif- ter att skapa en god och tryggad miljö för det uppväxande släktet och att giva goda förutsättningar för ett harmoniskt samliv inom familjen. Utred- ningen för hem- och familjefrågor framhöll emellertid, att dessa mera psy- kologiska familjeproblem oftast är hopflätade med frågor om de materiella behovens tillgodoseende, och denna senare del av problemställningen var

1 Betänkande angående familjeliv och hemarbete, SOU 1947:46.

huvudföremålet för utredningens analys. Positiva förslag i olika riktningar, syftande till att ekonomiskt och praktiskt underlätta barnfamiljernas ställ- ning, framlades av utredningen.

Däremot avstod man från att göra någon mera ingående analys av de komplicerade faktorer som påverkar det äktenskapliga samlivet. Helt all- mänt framhölls vissa faktorer, som verkar störande på den äktenskapliga harmonien, såsom neuroser och andra själsliga skador hos någon av par- terna, brister i fråga om sexuell anpassning, olikheter i temperament och levnadsvanor. Att många äktenskap håller ihop trots väsentliga brister i samlivet antog utredningen sammanhänga med pliktkänsla, starkt ekono- miskt beroende eller rädsla för förändringar. Den ökade skilsmässofrekven- sen skulle möjligen enligt utredningen för hem- och familjefrågor tyda på att en tidigare mycket moderat uppfattning av vad man kan kräva i fråga om utvecklingsmöjligheter och harmoni i äktenskapet håller på att för- svinna, samtidigt som makarnas vilja till anpassning är i avtagande. Utred- ningen för hem— och familjefrågor framhöll, att de djupare orsakerna till missförhållandena inom det äktenskapliga samlivet antagligen samman- hänger med vår kulturs allmänna utveckling och att man icke hyste någon illusion om att kunna påverka dessa förhållanden genom enstaka sociala välfärdsanordningar. Insikten härom borde dock ej leda till att man avstod ifrån att med praktiska åtgärder söka åstadkomma förbättringar åtminstone på vissa punkter.

Här kommer frågan om rädgivningsbyråer in. Utredningen för hem- och familjefrågor fram-höll, att äkta makar kunde behöva vägledning i sexual- lhygieniska frågor och andra problem, som utgör vanliga stötestenar i ett äktenskap. Sådan rådgivning borde givas makarna på ett tidigt stadium, helst innan skilsmässa diskuterats som en möjlig lösning på problemen. Man rekommenderade, att psykologisk rådgivning skulle kombineras med prak— tisk rådgivning på olika områden. Vid behov skulle medicinsk sakkunskap anlitas.

Det framhölls, att en utveckling av stödåtgärder på det mera personliga "planet icke var möjlig annat än i samband med utvidgad forskning på det psykologiska området, varför utredningen rekommenderade, att ökade eko- nomiska resurser skulle ställas till förfogande för en dylik forskningsverk- samhet.

Utredningen för hem- och familjefrågor uppehöll sig huvudsakligen vid ”behovet av konsulenter med särskild sakkunskap på olika praktiska omrä- den inom hemlivet. Man framlade en plan beträffande denna konsulentverk- samhet och föreslog i samband därmed, att man i vissa fall försöksvis kring konsulentverksamheten och yrkesskolornas kursverksamhet skulle bygga upp fullständiga rädgivningsbyråer för familjefrågor. Konsulenternas verk- samhet borde i sådana fall kompletteras med personlig rådgivning av intimt samarbetande experter i olika specialfrågor på de sexualhygieniska, psyko-

logiska, juridiska och ekonomiska områdena. Problematiska fall skulle då kunna allsidigt penetreras inom en sådan rådgivningsbyrå och en rådsökan— de kunna hänvisas till den expert, som var bäst lämpad att lösa hans speciella problem. För att nå goda resultat var det viktigt, att såväl konsulentverksam- heten som de speciella rådgivningsbyråerna höll en aktiv och levande kon- takt med'ortens arbetsliv, dess organisationer, kommunala liv, idrotts- och allmänna fritidsverksamhet m. m.

Några bestämda riktlinjer för organisation-en av dessa rädgivningsbyråer ansåg sig utredningen för hem- och familjefrågor icke kunna draga upp. Då ju verksamhetens utbyggnad framför allt var beroende av tillgången på personal, torde organisationsfrågorn-a få lösas från fall till fall med beaktan- de av förhållandena på de olika orterna. Där lokalt intresse och de perso— nella resurserna för verksamheten fanns, borde staten i någon form lämna sitt stöd till densamma. Utredningen rekommenderade en försöksverksam— het på området.

Abortutredningen

Ytterligare diskussioner kring frågan om personlig rådgivning i samlev- nadsproblem finner man i det betänkande1 som avgavs av 1950 års abort- utredning. Bland abortförebyggande åtgärder, som rekommenderats av ti- digare utredningar, nämndes bland andra de av 1941 års befolkningsutred- ning föreslagna: sexualhygienisk upplysnings- och rådgivningsverksamhet, ekonomiska och sociala reformer med sikte på att förbättra läget för de kvinnor, som kommer i s. k. abortsituation, samt personlig hjälp och råd- givning åt dessa kvinnor genom särskilda härför tillsatta kuratorer. Utred- ningen -framhöll, att statsmakterna under de år som förflutit, sedan befolk- ningsutredningen framlade sina förslag, vidtagit ett flertal åtgärder i den av befolkningsutredningen rekommenderade andan. Bland annat nämndes, att vid 1945 års riksdag medel anvisats till vissa abortförebyggande åtgärder, huvudsakligen såsom försöksverksamhet, nämligen till rädgivningsbyråer för stöd och rådgivning åt havande kvinnor, allmän sexualupplysning för vuxna, kostnadsfri preventivmedelsrådgivning och kostnadsfri havande— skapsdiagnos. Även de följ ande åren hade medel anvisats för dessa ändamål.

I den analys av abortklientelets sociala och medicinska struktur, som abortutredningen gjort, är ur vår synpunkt de avsnitt av särskilt intresse, som behan-dlar arten av den abortsökande kvinnans förbindelse med barna- fadern, relationen till denne, motivbildning och dominerande miljöfaktorer. Abortutredningens synpunkter på dessa frågor har vi redovisat i kapitel 2 (sid. 18).

Abortutredningen fann, att det råder en betydande skillnad mellan olika grupper av abortsökande kvinnor i fråga om arten av deras personliga svå-

1 Abortfrågan, SOU 1953:29.

righeter och att man måste taga hänsyn till detta vid utformningen av den abortförebyggande verksamheten. En kvinna i abortsituation behöver olika slag av hjälpåtgärder, om hon är fysiskt eller psykiskt sjuk, om hon har ekonomiska bekymmer eller om de personliga relationerna till barna-fadern träder i förgrunden.

Efter att ha redogjort för en rad praktiska stödåtgärder, som kunde kom- ma i fråga, framhöll utredningen, att ett för utvecklingen karakteristiskt drag var, att det egentliga abortförebyggande arbetet vidgats och var på väg att utvecklas till någonting, som kun-de betecknas som familjerådgivning. Allt mer syntes man i samarbetet mellan läkare och kuratorer tillämpa psykoterapeutiska metoder, varvid man tog sikte på att finna en lösning på den abortsökandes hela konfliktsituation, i stället för att isolerat söka råda bot på de för henne medvetna akuta svårigheter, som lett till hennes abortansökan. Med denna utveckling, sade abortutredningen, kun- de det abortprofylaktiska arbetet i egentlig mening icke skiljas från den all- mänt rådgivande och stödjande hjälp till lösande av samlevnadsproblem, som gick under namnet familjerådgivning och som försöksvis igångsatts på några orter i landet. En abortsökande kvinnas problem och bekymmer är i de flesta fall av samma art som de, som kommer människor att söka hjälp på en familjerådgivningsbyrå. Graviditeten är egentligen mest att uppfatta som en ytterligare komplikation i en svår familjesituation. In- trycket av ett nära samband mellan abortrådgivningen och familjerådgiv- ningen förstärkes, sade man, av att de abortsökande kvinnorna i stor ut- sträckning behöver en rådgivning och ibland rent av behandling av just samma slag, som man avsåg att giva inom familjerådgivningen.

Ehuru abortutredningen starkt betonade, hur nödvändigt det var, att sexu- alupplysningen intensifierades, fann utredningen det ändå betänkligt att i fortsättningen så isolera sexualproblemen från övriga samlevnadsproblem, att speciella rädgivningsbyråer upprättades för detta ändamål. Man frukta- de, att redan namnet på dessa byråer skulle avskräcka en del av allmänhe- ten från besök. Flera sakliga och praktiska skäl talade alltså för en allmän breddning av det abortförebyggande arbetet.

Då emellertid familjerådgivning som en särskild verksamhetsform vid tiden för betänkandets tillkomst (1953) pågått endast helt kort tid och er- farenheterna av denna verksamhet därför än så länge var begränsade, an— såg sig abortutredningen icke i stånd at-t framlägga definitiva förslag i fråga om denna verksamhet. Utredningen var emellertid av den uppfattningen, att frågan om statsbidrag till en sådan verksamhet borde upptagas till pröv- ning, när ytterligare erfarenhet vunnits. I den mån man på något håll pla- nerade att starta en familjerådgivningsbyrå, ansåg utredningen, att man redan från början borde samgå med den rådgivningsverksamhet för abort- sökande, som utredningen föreslagit bliva upprättad i varje sjukvårdsområde. Abortutredningen föreslog vidare, att den organisatoriska anknytningen

av abortrådgivningen till den förebyggande mödravården skulle upphöra och att den allmänt familjerådgivande verksamheten, däri inbegripen abort— rådgivningen, skulle bliva en framtida självständig uppgift för huvudmän- nen.

Ahortutredningen framhöll vidare, att vid de planerade byråerna huvudvik- ten av arbetet i framtiden skulle komma att ligga på en vidgad social, eko- nomisk och personlig förebyggande verksamhet. Den på rådgivningsbyrån tjänstgörande kuratorn skulle komma att i detta arbete få en dominerande uppgift i och med att förmedling av legal abort till de fall, där man miss- lyckats, blev en biuppgift. Enligt utredningens uppfattning blev konsekven- sen av denna utveckling, att föreståndarskapet för rådgivningsbyrån borde vila på kuratorn, som redan de facto har huvudansvaret för dess verksam- het. Abortutredningen föreslog därför, att en rådgivningsbyrå för abortsö- kande skulle förestås av en byråföreståndare, som även utförde kuratorsar- bete, och att denna skulle bära huvudansvaret för den abortförebyggande verksamheten. Därjämte skulle på byrån finnas anställda kuratorer och administrativ personal i erforderlig omfattning. Till byrån skulle knytas minst två läkare med vederbörlig specialistkompetens inom psykiatri och gynekologi.

Förslaget att rådgivningsbyrå för abortsökande skulle förestås av en hel- tidsanställd byråföreståndare, som icke var läkare, avvek, åtminstone for- mellt, från gällande ordning och motiverades av abortutredningen på föl- jande sätt:

»Det ligger i sakens natur, att ett arbete av den art, varom här är fråga, kräver utövarens fulla arbetsinsats. En väsentlig del av föreståndarens arbete ligger på det rent sociala planet och många uppgifter av administrativ natur faller också på föreståndaren. Byråns läkare kan inte komma att ägna mer än en mindre del av sin arbetsdag åt byråarbetet, och det syns utredningen föga rimligt, att en spe- cialistutbildad läkare skall belastas med göromål, som ofta kan förefall-a tämligen triviala och åt vilka man knappast kan begära, att han skall hinna ägna erforderlig uppmärksamhet.»

All personal på rådgivningsbyråerna skulle enligt ahortutredningens för- slag tillsättas av huvudmannen. Tillsättningen av byråföreståndare och lä- kare skulle dock underställas medicinalstyrelsen för godkännande.

Statsbidrag skulle utgå till byråföreståndarens lön samt därjämte till det antal läkare och kuratorer, som medicinalstyrelsen bestämde. Statsbidrag borde vidare utgå till erforderliga resor för kurator. Om en kvinna kallades till inställelse på rådgivningsbyrå, borde kostnaden härför bäras av staten.

Abortutredningen betonade vikten av att byråerna försågs med tillräcklig personal, så att kura-torerna icke fick en alltför betungande arbetsbörda. Arbetsbelastningen på en byrås personal fick icke bliva så stor, att över- tid nästan konstant måste tillgripas för att hålla de löpande uppgifterna i gång, utan att väntetiderna förlängdes till det orimliga. Vid uppskattning av det antal fall, som en kurator rimligen borde hinna med att handlägga

inom den ordinarie arbetstiden, skulle man även taga hänsyn till den tid, som åtgick till önskvärda hembesök och till den eftervård, som många gång- er skulle behövas såväl till sådana kvinnor, som fått bifall till sin abortan- sökan som till dem, vilka fått sin ansökan avslagen. Ett av de viktigaste dragen i ett personligt präglat rådgivningsarbete av detta slag var nämligen, att kuratorn hade tid med den hjälpsökande, så att denna kände, att hon verkligen fick tala ut med en människa, som ville och kunde lyssna. Detta var en förutsättning för att kuratorn skulle finna de lösningar, som i det enskilda fallet stod till buds.

Arbetsmetoderna borde _ i likhet med vad som hittills på det hela taget varit fallet _ anpassas efter nödvändigheten att förena samhällets krav på noggrann prövning och omsorgsfull handläggning med de hjälpsökande kvinnornas rätt till en hänsynsfull, tolerant och vidsynt behandling.

Det var känt, att kuratorerna på flera byråer frivilligt hade påtagit sig uppgiften att skaffa sig fortsatt utbildning för att därmed ytterligare kvali- ficera sig för en fördjupad abortförebyggande verksamhet. Den utveckling av rådgivningsbyråernas arbete, som markerades genom behovet av sådan vidareutbildning, innebar enligt ahortutredningens uppfattning, att frågan om en utökning av undervisningen vid den speciella utbildningskursen för abortkuratorer måste upptagas till behandling av medicinalstyrelsen.

Den ekonomiska hjälpform som tillskapats i speciellt abortförebyggande syfte, »kontantbidraget», hade av kxuratorerna uppgivits vara av utomordent- ligt stort värde för deras arbete, varför abortutredningen föreslog, att den skulle bibehållas. Beloppet borde dock uppräknas till vad som kunde anses skäligt med hänsyn till penningvärdets försämring och den ökade besöks- frekvensen.

Remissinstanserna om en utbyggd rådgivning

Remissbehandlingen av ahortutredningens betänkande visade en i stort sett enhällig opinion för breddning och utbyggnad av den abortförebyggande verksamheten.

Några remissinstanser ställde sig positiva till familjerådgivningsverksam- het som sådan men tveksamma eller avvisande till tanken på en samordning mellan denna verksamhet och abortrådgivningsverksamheten. Yrkeslcuin- nors samarbetsförbund hörde till de tveksamma och hänvisade till att kli— entelet vid dessa båda slag av byråer torde ha delvis olika sammansättning:

>>Faran för att de kvinnor, särskilt de ogifta, som icke äro obenägna att vända sig till abortrådgivningsbyrå, avstår från att vända sig till en byrå, där familje- rådgivningen troligen skulle komma att utgöra den huvudsakliga delen av verk- samheten, synes oss uppenbar.—__Förbiundet följer med intresse den familje- rådgivning, som nu pågår, och fäster stora förhoppningar vid utvecklingen av denna verksamhet. Större erfarenhet bör dock enligt vår åsikt vinnas av de båda formerna för rådgivning, innan man kan vara beredd att ta ställning till en sam- ordning.»

Överståthållarämbetet liksom stadsfullmäktige i Stockholm åberopade stadskollegiets utlåtande, som i dessa delar lydde:

»I frågan om ett eventuellt sammanförande av familjerådgivningen och abort- rådgivningen till en administrativ enhet har barnavårdsnämnden anfört, att mot bakgrunden av de hittillsvarande erfarenheterna av familjerådgivning i Stockholm det icke kan bedömas som lämpligt att sammanföra dessa båda verksamhetsgrenar.

Icke heller sjukliusdvirektionen har för Stockholms vidkommande velat godtaga utredningens förslag i denna del. Som skäl härför har bland annat anförts, att det arbete som bedrives vid abortrådgivningsbyrån i Stockholm förutsätter ett intimt samarbete mellan företrädare för olika discipliner inom sjukvården ävensom till- gång till vårdmöjligheter vid stadens olika sjukhus.»

Med hänvisning till vad sålunda anförts kunde man då icke förorda en sammanslagning av abortrådgivningen och familjerådgivningen i Stockholm. Ett intimt samarbete mellan dessa båda verksamhetsgrenar borde emeller- tid eftersträvas. Svenska Iäkaresällskapet avvisade tanken på en samordning med följande motivering:

»Vad beträffar anknytningen till sexualrådgi-vning och familjerådgivning bör det framhållas, att envar av dessa rådgivningsgrenar kräver omfattande kunskaper och erfarenhet. Arbetet är vidare synnerligen tidskrävande. Med avseende på abort- ärendena gäller, att de måste avgöras inom viss tid och att en anhopning av så- dana ärenden inom en kombinerad byrå måste medföra, att andra rådgivnings- iirenden icke medhinnas. Det torde därför vara förmånligt att anordna skilda mot- tagningar för de olika kategorierna av sökande.»

Ej heller stadsfullmäktige i Gävle fann en sammankoppling av de båda verksamhetsgrenarna önskvärd.

Ett stort antal remissinstanser beklagade dock, att abortutredningen icke tagit steget fullt ut och föreslagit en samordning redan från första början mellan familjerå-dgivning och rådgivning för de abortsökande. Som skäl härför åberopas framför allt behovet av att komma i kontakt med samlev- nadsproblemen på ett tidigt stadium, att kunna behandla den abortsökande kvinnans situation så allsidigt som möjligt och att på bästa sätt tillgodose hennes behov av diskretion, så att hon icke av sådana skäl underlåter att taga kontakt med samhällets hjälporgan. Länsstyrelsen i Uppsala län an- förde:

»Genom den föreslagna byråorganisationen vinner man otvivelaktigt betydande fördelar. Fråga är dock om man icke bör gå ett steg längre och tillskapa fullstän- diga familjerådgivningsbyråer. Såsom utredningen framhåller bör man i modern terapi icke isolerat söka bot på de för kvinnan medvetna akuta svårigheter, som lett till hennes abortansökan, utan sträva efter att finna en lösning på hela den konfliktsituation, som hon befinner sig i. Abortfrågan utgör därvid ofta endast en del i ett större sammanhang. Överhuvudtaget är sambandet mellan abortrådgiv- ning och familjerådgivning så intimt, att de båda verksamheterna icke kunna iso- leras från varandra. Under sådana förhållanden hade det onekligen varit mera ändamålsenligt att redan från början inrätta byråer med uppgift att så vitt möjligt angripa den sökande-s samtliga problem.—__ Hade den antydda vägen beträtts hade man troligen fått en lösning efter större och effektivare linjer än som nu

blivit fallet. Sådan situationen nu är kan man endast uttrycka den förhoppningen att frågan om en all-mänt familjerådgivande verksamhet, där-i inbegripen abortråd- givningen, med det snaraste upptages til'l förnyat övervägande.»

Svensk kuratorsförening framhöll för sin del:

»Föreningen anser tiden vara mogen att den föreslagna utbyggnaden av verk- samheten för abortprofylax och sexualrådgivning breddas att omfatta familjeråd- givning. ———— Dessa rädgivningsbyråer, lämpligen kallade familjerådgivningsby- råer, böra sålunda på mentalhygienisk grund behandla samlevnadsfrågorinnefattan- de även sexualrådgi—vndng, preventivmedelsutprovning och abortprofylax för så väl gifta som ogifta. Föreningen är övertygad om, att en sådan utbyggnad vidgar möj- ligheten till abortprofyllax. Många kvinnor skulle härigenom kunna komma i åtnju- tande av rådgivning, innan en abortsituation blivit aktuell. Erfarenheten från de verksamma rådgivningsbyråerna har tydligt visat att en abortönskan eller en sexu- ell missanpassning ingalunda är en isolerad företeelse i kvinnans liv utan ofta intimt sammanhänger med djupa och svåra samlevnadsproblem, varför det är ett villkor att en sådan byrå redan från början får en mentalhygienisk karaktär och att följaktligen psykiatriskt skolade läkare med mentalhygienisk utbildning från början måste fast knytas till verksamheten.»

Behovet av en allmän familjerådgivning, omfattande även abortrådgiv- ning, underströks i övrigt av bland andra medicinalstyrelsen, socialstyrel- sen, länsstyrelserna iBlekinge och Västernorrlands län, Svenska socialvårds- förbundet (i princip), medicinska fakulteten i Uppsala, lärarkollegiet vid Karolinska institutet, de fyra stora politiska partiernas kvinnoförbund, Sve- riges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremer-Förbundevt, Fri- kyrkliga samarbetskommittén och Svenska ekumeniska nämnden.

Fördelarna ur 'diskretionssynpunkt av att abortrådgivningen från första början samordnades med en allmän familjerådgivning "framhölls av ett fler- tal remissinstanser. Länsstyrelsen i Stockholms Iän anförde:

»Då inrättande av familjerådgivningsbyråer av diskretionära skäl torde med- föra fördelar för abortklientelet och då det är angeläget, att verksamheten så orga- niseras, att den redan på ett tidigt stadium tillvinner sig allmänhetens förtroende, bör emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning en samordning av familjeråd- givningen och rådgivningen för de abort-sökande komma till stånd från första början.»

Socionomförbundet fann det angeläget att i ökad utsträckning söka förmå även ogifta kvinnor, som råkat i ett icke önskat havandeskap, att vända sig till samhällets hj älporgan i stället för att taga sin tillflykt till illegal abort:

»Detta synes bl. a. kunna ske gen-om att rådgivningsbyråerna göras tillgängliga för den stora allmänheten, att diskretionen på allt sätt ordnas tillfredsställande och att rådgivningens breddning till allmän familjerådgivning i samlevnadsfrågor, så- väl för familjer som ensam-stående, verkligen genomföres från början och förses med de betydande personella resurser, som detta arbete kräver. En isolerad mot— tagning för abortsökande liksom annan markering av verksamheten bör på allt sätt motverkas, då den äventyrar den diskretion, som är den absoluta förutsättning- en, för att man skall nå den kontakt man efter-strävar.»

Svenska socialvårdsförbundet uttalade sig i princip för en allmän familje-

rådgivning men ställde sig tveksam till de praktiska möjligheterna att i nå- gon större omfattning realisera detta önskemål på dåvarande tidiga stadium. En breddning av rådgivningsverksamheten borde emellertid realiseras, så snart möjligheterna därtill erbjöd sig. Svenska landstingsförbundet fann i princip en samordning av de båda slagen av rådgivningsverksamhet vara riktig och ägnad att inordna abortfrågan i ett större sammanhang. Om för- utsättningarna icke fanns att omedelbart realisera detta, fann förbundet det vara lämpligt att hålla vägarna öppna för en dylik utveckling i framtiden. Fredrika—Bremer-Förbundet fann det i hög grad önskvärt att stimulera en ut- veckling i nu angiven riktning. En till allmän familjerådgivning vidgad verksamhet skulle giva möjlighet till den i det abortförebyggande arbetet så angelägna eftervården. Vidare skulle sannolikt också möjligheten att nå kontakt med de abortsökande kvinnorna därigenom öka. Då en ny rådgiv- ningsbyrå inrättades, borde den därför givas karaktären av en på allmänna samlevnadsproblem inriktad verksamhet. Förbundet var medvetet om att detta ställer så stora krav på både läkare och kuratorer, att inrättandet av nya byråer kunde komma att på sina håll allvarligt fördröjas. Men förbundet fortsatte:

»Hellre än att starta en byrå för endast sexual- och abortfrågan synes man emel- lertid här under en övergångstid, såsom f. n. sker. böra knyta den abortförebyg- gande verksamheten till kuratorsinstitutionen vid centrallasarettet, självfallet för— stärkt med erforderlig, kvalificerad personal.»

Kritik riktades från en del håll mot ahortutredningens förslag att skapa fristående rädgivningsbyråer. Meningarna gick därvid isär beträffande den organisatoriska anknytningen av såväl den- rent abortförebyggande verk- samhet-en som den allmänna familjerådgivning, vilken diskuterats. Sålunda ansåg några remissorgan, att framför allt den abortförebyggande verksam- heten faller inom sjukvårdens ram och bör anknytas till denna, medan det i andra yttranden gjordes gällande, att denna verksamhet — och i ännu högre grad en allmän familjerådgivning _ mera är en social fråga än en medi- cinsk, och att verksamheten därför bör ha sin plats inom socialvårdens sys- tem.

För en anknytning av rådgivningsverksamheten till lasarettsorganisatio- nen talade bland andra medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten i Lund, organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg, Sveriges lä- karförbund och Svenska läkaresällskapet.

Medicinalstyrelsen poängterade vad abortutredningen sagt om att det bland orsaksfaktorerna till den totala abortfrekvensen finnes många, som bör'gvara Väl tillgängliga för social profylax och terapi men underströk samtidigt, att detta endast är den ena linjen som abortprofylaxen bör arbeta efter. Den andra linjen, somatisk, psykiatrisk och psykiskt-somatisk sjuk— vård, hade abortutredningen enligt medicinalstyrelsens mening icke till- räckligt beaktat. Den hade i sitt arbete överbetonat det sociala inslaget och

icke nog framhållit den medicinska faktorns betydelse för uppkomst av abortönskan hos kvinnorna.

Medicinalstyrelsen anförde vidare:

»Av erfarenheterna från sexualrådgivningsbyråers arbete överhuvudtaget—H— framgår ju att den mentalhygieniska-familjerådgivande uppgiften och den direkta sjukvård'ande på ett speciellt sätt flyter samman vid handläggningen av ett och samma abortär—ende. Erfarenheten lär vidare att vid harmoniska familjeförhållan- den inträffar det relativt sällan att en icke önskad graviditet leder till en abortsi- iuation. Bland annat av anförda skäl anser medicinalstyrelsen tiden nu vara inne att ersätta den mindre väl valda benämningen på abortrådgivningsverksamheten nämligen råd-givningsbyrå i sexualfrågor och i stället införa benämningen famil- jerådgivning.

Styrelsen är av den åsikten att samarbete mellan olika sjuwkavdelningar och råd- givningsbyråerna lättast skulle ordnas om de senare så långt möjligt förlades till sjukhus.»

Medicinalstyrelsen, som i likhet med abortutredningen fann sexuell upp- lysning—däri inbegripet upplysning om antikonception,samlevnadsproblem m. ni. vara en väsentlig del av uppgifterna för rådgivningsbyråerna, drog därav den slutsatsen, att familjerådgivning omfattande ungdom, vuxna kvin- nor och män snarast borde inordnas som en det av samhällets övriga före- byggande vård och icke anvisas huvudmännen som en framtida självständig uppgift. De centrala institutionerna i denna organisation borde utgöras av familjerådgivningsbyråer vid centrallasaretten. Styrelsen anförde härom yt- terligare:

»Styrclsen vill sålunda förorda att abortrådgivningsbyråns uppgifter omedelbart skola vidgas i ovan antydd riktning och ställas under läkares ledning. En relativt omfattande utbyggnad av fa-miljerådgivande verksamhet vid de nuvarande byrå- erna skulle kunna äga rum utan större kostnad för huvudmännen, då den mången gång endast vore en omplacering av huvudmannens utgifter från psykiatrisk och mentalhygienisk behandling till familjerådgivning. I detta sammanhang vill sty- relsen framhålla att patienterna ofta vända sig med förtroende till distriktssköter- skor och distriktsbarnmorskor. Dessa befattningshavare kunna i stor utsträckning medverka inom denna vårdgren.»

Sveriges Läkarförbund anförde, att sådan verksamhet som avsågs 'bedri- vas vid familjerådgivningsbyråerna förekom vid alla gynekologiska och psykiatriska sjukvårdisenheter. Det var olämpligt och oriktigt att utbryta en viss del av den gynekologiska och psykiatriska verksamheten ur den övriga hälso- och sjukvården och inrätta isolerade specialbyråer. Förbundet förordade bestämt, att familjerådgivningsbyråerna skulle infogas i lasaretts- organisationen och därvid anknytas till de gynekologiska och psykiatriska lasarettsavdelningarna. Förbundet anförde vidare:

»Genom att familjerådgivningsbyråerna på detta sätt infogas i lasarettsorganisa- tionen skulle stora fördelar stå att vinna. Tillgången till specialister från alla fack skulle vara säkrad. Läkarnas verksamhet skulle ej splittras upp av resor till sam- manträden och mottagningar. Diet mycket välmotiverade önskemålet om att kunna

inlägga abortsökande kvinnor för observation skulle lättare och smidigare kunna tillgodoses. Genom 'utspädning' av klientelet så att en och samma läkare eller kurator icke tvingas atti en följd taga ställning till enbart en typ av fall, minskar man risk-en för att deras åtgärder influeras av trötthet och olust. Icke minst bety- delsefullt synes det vara, att det abort- eller sexualrå(tgivningssökandie klientelet icke känner sig utpekat, såsom gärna blir fallet på en specialbyrå.»

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg framhöll risken för att man i olika socialmedicinska förslag och åtgärder plottrade bort uppgifterna på en mängd små fristående enheter utan att taga hänsyn till den stora personalbristen inom sjukvården, icke minst inom psykiatrien, dit övervägande delen av a'bortfallen hör. Ur denna synpunkt ansåg organi— sationskommittén det särdeles lämpligt att hänvisa den abortförebyggande organisationen till de psykiatriska poliklinikerna.

Verksamhetens anknytning till socialvården förordades framför allt av socialstyrelsen och 1950 års barnavårdskommitté.

Socialstyrelsen framhöll, att de två senaste decenniernas snabba utveck- ling av den sociala hjälpverksamheten medfört en splittring och bristande ändamålsenlighet i förvaltningen av dessa åtgärder. Styrelsen fruktade, att ahortutredningens förslag om särskilda regionala nämnder och speciella abortbyråer runt om i landet skulle innebära en skärpning av denna splitt- ringstendens. Mot den eventuella invändningen, att avbortärendena huv-ud- sakligen skulle ha medicinsk karaktär och därför borde handläggas inom sjukvårdens ram och således utanför socialvården, framhöll socialstyrelsen med skärpa den abortprofylaktiska verksamhetens behov av att kunna an- lita samhällets övrig-a sociala hjälpmöjligheter.

Den dittillsvarande avgränsningen av abortprofylaxen från annan verk- samhet *hade, ansåg socialstyrelsen, medfört å ena sidan att tjänstemännen blivit framstående specialister på sitt svåra och kompetenskrävande område, å andra sidan att blickfältet begränsats, så att det i vissa fall brustit i sam- arbete med andra socialvårdande organ.

Socialstyrelsen anslöt sig till ahortutredningens förslag om en organisato- risk samordning av den abortprofylaktiska verksamheten med en framtida allmänt familjerådgivande verksamhet. Styrelsen fann denna tanke ligga helt i linje med styrelsens egen uppfattning, att abortärendena icke bör be- handlas fristående utan i nära samband med andra »barna- och familjevår-ds- ärenden.

Under hänvisning till att barnavårdskommittén hade frågan om den fram- tida utformningen av samhällets barnavårdande och familjevårdande verk- samhet under utredning, tillrådde socialstyrelsen, att man skulle av- vakta barnavårdskommitténs slutliga förslag, innan man eventuellt band sig för en fristående organisation av den abortprofylaktiska verksamheten och familjerådgivningen, som måhända icke kunde inpassas i det blivande syste— met.

1950 års barnavårdskommitté anförde i denna fråga: >>Den förebyggande verksamheten är enligt barnavårdskommitténs uppfattning i högre grad en social fråga än en medicinsk. En aktuell problemställning i den svenska socialvården är strävandena att organisatoriskt och praktiskt samordna de olika sociala hjälpmöjligheterna för att med ett maximalt och rationell—t utnytt- jande av tillgängliga resurser ge den behövande en så allsidig social omvårdnad som möjligt. Denna organisatoriska samordning är ej endast önskvärd utan i många fall en tvingande nödvändighet. Sålunda bör den abortprofylaktiska verk- samheten ej organiseras fristående från och utan relation till samhällets barna- vårdsorganisation — -— _.»

Remissinstansernas detaljgranskning av ahortutredningens förslag i vad detta avsåg föreståndarskap för byråerna, utbildningskrav för persona- len, dennas lönegradsplacering, tillsyn över verksamheten o.d. refereras icke här, då ju dessa avsnitt i ahortutredningens betänkande icke utarbetats med tanke på en allmän familjerådgivning och därför saknar direkt tillämplig- het på en sådan.

Barnavårdskommittén

I sitt betänkande1 behandlade 1950 års barnavårdskommitté bland annat frågan om olika möjligheter att förstärka samhällets barnavårdande verk- samhet och upptog som ett tänkbart alternativ införandet av regionala nämnder med länet som verksamhets-område, länsbarnavårdsnämnder. Fa- milj erådgivningsbyråernas befattningshavare och psykiatriska expertis skut- le då bliva väl ägnade att vid sidan om sina övriga uppgifter »tillhandagå länstbarnavårdsnämnderna med utredningar, möjligen också med eventuella inspektions— och verkställighetsbestyr».

Ett annat och enligt barnavårdskommitténs åsikt bättre alternativ vore att till länsstyrelserna koncentrera ytterligare socialvårdande uppgifter och i motsvarande omfattning förstärka länsstyrelsernas personella utrustning med socialvårdsexpertis. Barnavårdskommittén erinrade om vad kommittén anfört i sitt remissyttrande över ahortutredningens betänkande om att kura— torerna inom den abortförebyggande verksamheten —— med hänsyn till risk för överdriven specialisering och bristande samverkan med socialvårdens övriga förvaltningsgrenar — icke borde sysselsättas enbart med abortråd- givning. Den abortprofylaktiska verksamheten borde ej organiseras fristå- ende från samhällets barnavårds-organisation, och den borde ej heller sär- skiljas från den familjerådgivande verksamheten. Barnavårdskommittén hade därvid haft i tankarna en anknytning till länsstyrelsernas socialvår- dande verksamhet.

Då emellertid därefter en särskild kommitté —— familjerådgivningskom- mittén — tillsatts med uppdrag att utreda bland annat just dessa organi- sationsfrågor, fann barnavårdskommittén skäl icke längre föreligga att

1 Ny barnavårdslag, SOU 1956:61.

framlägga något organisationsförslag för familjerådgivning, inbegripet abort- och sexualrådgivning. Barnavårdskommittén anmärkte emellertid, att familjerådgivning — eventuellt som komplement till en av vissa lands- ting och städer även i fortsättningen handhavd verksamhet på området — uppenbarligen kunde anknytas till länsstyrelsernas organisation för social- vården. Skulle en sådan till länsstyrelse anknuten rådgivningsverksamhet komma till stånd, blev behovet av särskild socialsektion tydligen ytterligare markerat.

Förberedelser för familjerådgivning i Stockholm

Den av Stockholms stad år 1951 startade försöksverksa-mheten vid stadens rådgivningsbyrå för äktenskaps- och familjefrågor ("familjerådgivningsby- rån) föregicks av diskussioner, som det kan vara av intresse att något dröja vid i detta sammanhang.

Genom en motion i stadsfullmäktige år 1948 väcktes förslag om utvidgad och förbättrad kommunal verksamhet för allmänsoci-al och personlig rådgiv- ning åt huvudstadens medborgare. Sedan motionen remitterats till socialvår- dens planeringskommitté, uttalade sig denna för anordnande försöksvis av en rådgivning i personliga angelägenheter, huvudsakligen inriktad på pro- blem rörande hem och familj.

Stads-fullmäktige beslöt i juni 1950 att uttala sig för försöksverksamhe- ten och förutsatte därvid, att planeringskommittén skulle återkomma med förslag till organisation av verksamheten m. m.

Efter verkställd utredning framlade planeringskommittén senare under året ett närmare utarbetat organisationsförslag. Enligt detta skulle familje- rådgivningen organiseras som en särskild rådgivningsverksamhet, administ- rativt skild från närliggande verksamhetsgrenar. Det förutsattes dock, att ett intimt samarbete skulle komma till stånd med redan befintliga rådgiv- ningsbyråer ävensom med rättshjälpsanstalten samt lärlings- och yrkesskol- styrelisens konsulentverksamhet för vissa praktiska hem- och familjefrågor. Nära kontakt borde också uppehållas med stadens övriga socialvårdsorgan.

Plvaneringskommittén hade anfört bland annat följande:

»Till grund för principbeslutet om anordnande av en familjerådgivning för sta- den har bland annat legat erfarenheter från olika sociala organ rörande behovet av en rådgivning i rent personliga angelägenheter. Det synes otvivelaktigt vara så, att ett starkt behov föreligger av upplysning, hjälp och vägledning i alldagliga och allmänmänskliga livsfrågor och konfli-ktsituationer. Främst gäller det härvid äk- tenskapsfrågor av olika slag, varvid de sexuella problemen spela en viktig roll. En vanlig anledning till svårigheter i äktenskapet och familjen är vidare alkohol- missbruk liksom även svårigheter sammanhängande »med ekonomien,bostadsförhål- landen m. m. Andra problem beröra förhållandet mellan föräldrar och barn. Slut— ligen finnas här frågor, som beröra samlevnaden överhuvudtaget. Familjerådgiv- ningens uppgifter äro sålunda både många och skiftande.»

Efter att ha redogjort för erfarenheter rör-ande äktenskaps- och familje- rådgivning i en del främmande länder samt för de ansatser mot anordnan- de av en sådan rådgivning, som redan då spårats i vårt land, lämnade plane- ringskommittén en redogörelse för vad som i nämnda hänseende gjorts inom Stockholms stad. Planeringskommittén erinrade därvid om den betydelse- fulla verksamhet som bedrevs vid stadens rädgivningsbyråer i uppfostrings- frågor, vid dess byrå för sexualrådgivning samt genom lärlings- och yrkes- skolstyrelsens hem'konsulentverksamhet. Planeringskommittén anförde vi- dare:

»Såväl den psykiska barna- och ungdomsvården som sexualrådgivningen avser problem inom vissa bestämda områden av verksamhetsfältet för en personlig råd- givning. Erfarenheterna h-a emellertid visat, att svårigheter ofta föreligga att av- gränsa problemen på detta sätt. När det exempelvis gäller nervösa rubbnin-gar hos barn, sammanhänga dessa ej sällan med en neuros hos någon av föräldrarna. —- _ — För att åstadkomma en varaktig bättring erfodras därför många gånger en samtidig behandling av barn och föräldrar. Ofta kan denna åstadkommas under en fortlöpande kontinuerlig kontakt med en rådgivningsbyrå. Detta arbetssätt har medfört, att rådgivningsbyråerna i uppfostringsfrågor numera i mångt och mycket fungera som familjerådgivningsbyråer,' men med verksamheten begränsad till barnfamiljer.

Vad beträffar rådgivningsbyrån för sexualfrågor uppstår svårigheter att bedriva arbetet rati-onellt genom självua begränsningen av verksamhet-en till ett visst mänsk- ligt problem, som emellertid aldrig kan eller bör ses isolerat. _ — —- Och de sexu- ella problem, för vilka patienter uppsöka byrån, äro icke sällan starkt samman- knutna med andra svårigheter inom äktenskapet eller familjen. Vid sexualrådgiv- ningsbyrån föreligga under dessa omständigheter starka önskemål om en utvidgad rådgivningsverksamhet.

Vid den praktiskt inriktade upplysnings- och rådgivningsverlcsamheten hos lär- lings- och yrkesskolslyrelsen finnas konsulenter anställda för olika hem- och ta- miljefrågor såsom bosättning och heminredning m. m. Med tanke på att psykiska konfliktsituationer kunna bero på rent praktiska svårigheter har denna verksam- het sin givna plats som komplement till en familjerådgivning — _ _.»

Mot bakgrunden av erfarenheterna från rådgivningsbyråerna inom den psykiska barna- och lungdomsvården salmt sexualrådgivningen och den in- riktning dessa verksamhetsgrenar i praktiken fått, kunde det, sade plane- ringskommittén, ligga nära till hands att tänka sig en lösning av frågan om en familjerådgivning för staden genom samordning och utvidgning av de be- fintliga rädgivningsinstitutionerna. Då man emellertid här i första hand syf— tade till en försöksverksamhet, syntes det naturligt, att verksamheten anord- nades särskilt och att frågan om en samordning med de befintliga institu- tionerna fick bliva beroende av kommande erfarenheter. Även om det redan då stod klart, att det fanns många skäl för att på längre sikt räkna med en samordning i varje fall av sexualrådgivningen och familjerådgivningen, fann man det dock vara av betydelse att markera institutionens karaktär av ny verksamhet genom att vid igångsättandet av verksamheten giva denna en så fristående och oberoende ställning som möjligt. Därest dessa verksamhets-

grenar skulle sammanföras, vardet ur psykologisk synpunkt lämpligast, att _ sexualrådgivningen senare fick smälta in i familjerådgivningen.

Yttrande över planeringskommitténs förslag hade inhämtats från bland andra barnavårdsnämnden och sjukhusdirektionen.

Barnavårdsdirektören, som själv deltagit i utformningen av planerings- kommitténs förslag, anförde bland annat:

»Som en mera allmän synpunkt må även framhållas, att värdet av familjerådgiv- ning är begränsat och att denna får sin verkliga betydelse endast som komplement till en social politik, som skapar den gynnsamma yttre ramen för större psykisk hälsa. Råd hjälper t. ex. föga, om uppkomsten av en konflikt mellan ett par makar eller mellan föräldrar och barn har sin rot i trångboddhet med åtföljande irritation och slitningar, såvida inte rådgivaren förutom att behandla den uppkomna psy- kiska konflikten också kan anvisa en lösning på bostadsproblemet.

Självklart får det förhållandet, att en special-organisation för familjerådgivning upprättas, inte tagas till intäkt för att inskränka den verksamhet, som i likartat syfte redan bedrives inom de reguljära socialvårdsorganen. Deras kurativa verk- samhet torde i stället böra ytterligare vidgas.»

Barnavårdsdirektören ansåg starka skäl tala för att den föreslagna famil- jerådgivningsbyrån bor-de få statsbidrag till sin verksamhet, såsom fallet var med stadens rädgivningsbyråer för uppfostrings- och sexualfrågor.

Sjukhusdirektionen fann en allmän familjerådgivning utan tvivel av be- hovet påkallad och tillstyrkte planeringskommitténs förslag till försöksor- ganisation av familjerådgivningen. Direktionen anförde i Övrigt bland an- na't:

»Sexualrådgivningsbyrån-s ledning ifrågasätter, om icke den lämpligaste vägen vore att bygga ut den nuvarande sexualrådgivningen till en allmän familjerådgiv— ning. ———— Såvitt framgår av yttrandet innebär detta, att den sålunda utbyggda sexualrådgivningsbyrån skulle förbliva under sjukhusd'irektionens förvaltning. En sådan utveckling skulle emellertid föra direktionen in på verksamhetsområden, som ligga alltför fjärran från sjukvårdsuppgifterna, och kan därför icke anses lämplig.»

Sjuwkhusdirektionen fann planeringskommitténs förslag att hålla verk- samhetsgrenarna åtskilda under en försökstid väl'betänkt:

»Sexualrådgivningsbyråns verksamhet är, såvitt angår de abortförebyggande uppgifterna, i hög grad medicinskt betonad och starkt ber-oende av ett friktions- fritt samarbete med sjukhu-sens gynekologiska avdelningar. ———— På grund härav måste direktionen avvisa tanken på att den abortförebyggande verksamheten framdeles utbrytes från direktionens förvaltning.»

I huvudsaklig översstämmelse med planeringskommitténs förslag beslöt stadsfullmäktige den 19 februari 1951 (ut]. 17/1951) uppdraga åt barn-a- vårdsnämn-den att försöksvis inrätta en rådgivningsbyrå för äktenskaps- OCh familjefrågor (fa-miljerådgivningsbyrå). Byrån började sin verksamhet i maj 1951.

50. Förberedelser för familjerådgivning i Sundbyberg

Fattigvårdsstyrelsen i Sundbyberg beslöt den 4 april 1950 att låta verk- ställa utredning rörande de åtgärder, som ett samhälle kunde vidtaga för att förebygga och avhjälpa familjekonflikter. Den 6 november samma år avläm- nade utredarna sin promemoria i ärendet. Däri föreslogs en verksamhet ef- ter två huvudlinjer, nämligen dels en praktisk rådgivning i form av konsu- lentverksamhet rörande hem- och familjefrågor, dels en psykisk familjeråd- givningsverksamhet. Inom båda verksamhetsfälten skulle arbetet bedrivas i såväl förebyggande som direkt avhjälpande syfte. Den praktiska rådgiv- ningen skulle taga sikte på att förbereda unga människor på frågor, som rör hemmets ekonomi, heminredning, barnuppfostran, näringsfysiologi och mat- lagning, kläd- och inventarievård m. m. samt meddela dem sexualundervis- ning. Den psykiska familjerådgivningen tänkte man sig som en försöks- verksamhet i mycket liten skala. Möjligheterna till en samordning med landstingets rädgivningsbyråer i uppfostringsfrågor och i sexualfrågor borde undersökas. Dock hävdades starkt, att familjerådgivningsbyrån skulle vara helt fristående i sitt arbete och att den skulle få utvecklas efter sin-a egna linjer. '

Kontakt med landstinget utvisade, att dess rädgivningsbyråer redan var så arbetsbelastade, att man icke kunde tänka sig möjligheten av läkarhjälp el— ler hjälp av annan personal därifrån.

Fattigvårdsstyrelsen framhöll i skrivelse den 1 april 1952 bland annat, att en familjerådgivning av denna samlade typ med en praktisk och en psykolo- gisk gren var av så stor allmänt förebyggande betydelse, att den borde kom- ma till stånd snarast möjligt. Eftersom den var oprövad i denna form, borde man dock börja i liten skala och utgå från den praktiska delen, varvid den psykologiska rådgivningen kunde växa fram i anslutning därtill.

Styrelsen anhöll därför om att i särskilt förhyrda lokaler få anordna fa- miljerådgivning på försök och ått till verksamheten få anställa en konsu- lent på arvodesstat, en läkare mot timersättning och en kurator mot deltids- ersättning.

Staden beviljade ett anslag på 10 000 kronor för försöksverksamheten un- der år 1953. I sina anslagsäskanden för år 1954 framhöll fattigvårdsstyrel— sen, att anslagets storlek icke tillåtit någon egentlig f-amiljerådgivningsverk- samhet förrän vid slutet av år 1953, varför styrelsen begärde och erhöll ett anslag på 17 350 kronor för år 1954.

Förberedelser för ytterligare kommunal familjerådgivning

Med anledning av en motion beslöt stadsfullmäktige i Göteborg den 17 september 1953 att tillsätta en beredning för utredande av frågan om en fa— miljerådgivningsverksamhet i staden. Beredningen avgav efter slutfört ut-—-

redningsuppdrag den 27 juli 1956 ett betänkande med förslag till en kommu- nal familjerådgivning i Göteborg.

Familjerådgivningen föreslogs bliva lagd under sjukhusdirektionen men skulle utformas som en självständig öppen verksamhet, förlagd till loka— ler av privat karaktär och ej i anslutning till någon av stadens övriga in- stitutioner. Den administrativa anslutningen till sjukhusdirektionen moti- verades med att denna förvaltning kunde bliva den nystartade byrån till stöd såväl genom sina tjänstemäns sakkunskap som genom sitt redan uppnådda samarbete med andra förvaltningsorgan. En större och mer välkänd styrelse kunde också, menade man, lättare vinna stadsfullmäktiges gehör för sina önskemål.

Då läkarnas medverkan till en början tänktes begränsa-d till konsultverk— samhet vissa timmar i veck-an, skulle föreståndarskapet anförtros åt en hel— tidsanställd familjerå-dgivare.

Familjerådgivningen skulle bliva öppen, såtillvida som den skulle erbjuda hjälpmöjligheter för människor med olika samlevnadsproblem, vare sig des— sa gäller förhållandet mellan äkta makar, mellan föräldrar och barn, svå- righeter på arbetsplatsen eller andra problem. Ehuru det icke klart utsagts i själva förslaget, framgår dock av den verkställda utredningen, att abort- ärenden icke skulle ingå i familjerådgivningens uppgifter. Beredningen an— förde härom:

»Det är ett trängande önskemål, att familjerådgivning eller liknande eftervård blir tillgänglig även för klientelet på rådgivningsbyrån för abortsökande i Göteborg- För närvarande är person-alen otillräcklig för ett sådant arbete. Då lokalerna ej möjliggör en utvidgning som kan omfatta även en familjerådgivningsverksamhet för människor med andra samlevnadsproblem, torde möjligheter ej föreligga att sammanslå verksamheterna. Detta får på intet vis tolkas på det sättet, att råd— givningsbyrån för abortsökande skall komma i andra hand, när det gäller en ut- vidgning till familjerådgivning för dess eget klientel, utan vill beredningen fram- hålla det angelägna i att denna byrå snarast möjligt erhåller därför erforderliga personalresurser.

Beredningen anser det emellertid vara angeläget att även människor med sam-- levnadsproblem, som ej har samband med en abortsituation, bercdes tillgång till' familjerådgivning. F. n. torde inställningen hos allmänheten i stort sett vara så— dan” att man skulle dra sig för att vända sig till en byrå, om vilken man vet att den i huvudsak handlägger abortärenden, då den sökandes eget problem är av helt annan art. Av denna anledning synes det mindre lämpligt att nu föreslå en sammanslagning av familjerådgivning och abortförebyggande verksamhet. Det är möjligt att förutsättningarna för en sådan sammanslagning framdel'es kommer att vara helt andra än nu.»

F-amiljerådgivningen borde ha intimt samarbete med övriga sociala och medicinska organ och, så ofta det var lämpligt och möjligt, hänvisa till des- sa, varför beredningen icke ansåg det vara nödvändigt, att byrån förfogade över ekonomiska hjälpmöjligheter.

Verksamheten borde bedrivas försöksvis de två första åren. Såvida ej den

statliga familjerådgivningskommitténs slutliga förslag redan dessförinnan resulterat i statliga åtgärder, skulle man efter de två försöksåren pröva, hu- ruvida den kommunala familjerådgivningen skulle fortsätta.

I en till beredningens utlåtande fogad reservation gjordes gällande, att re— sultatet av den statliga familjerårdgivningskommitténs utredningsarbete bor- de inväntas, innan beredningens förslag om en särskild familjerådgivning för Göteborg blev föremål för stadsfullmäktiges beslut. Som ett ytterligare skäl till uppskov åberopade reservanten de förberedelser, som pågick för att på enskilt initiativ starta en familj erådgivning i Göteborg, ba'kom vilka strävanden stod icke blott kyrkliga och frikyrkliga organ utan även enskilda personer.

Göteborgsberedningens betänkande utsändes på remiss till olika myndig- heter och organisationer och har ännu (maj 1957) icke slutligt handlagts i stadsfullmäktige. . Gävle stad har beviljat anslag till en familjerådgivning, som i väsentliga delar påminner om den som drives i Sundbyberg. Förberedelserna till verk- samheten är i det närmaste klara, och verksamheten väntas komma i gång under senare delen av år 1957. Huvudman blir socialvårdsdelegationen, kostnaderna skall bestridas från barnavårdens utgiftsstat, lokalerna blir fristående. Verksamheten skall skötas av en kurator (socionom) och en konsulterande läkare (socialläkare), och regelbundna konferenser ingår i arbetsplanen. Byrån skall ej handlägga abortärenden men väl meddela sexualrådgivning åt klienterna.

I Norrköping tillsattes den 16 december 1954 en kommitté för utredning av frågan om anordnande i staden av familjerådgivningsverksamhet. För- slag väntas bliva framlagt under år 1957. En i Linköping är 1955 tillsatt ut- redningskommitté har den 13 mars 1957 framlagt förslag om en försöks- verksamhet med familjerådgivning under tiden från den 1 september 1957 till utgången av år 1958. På grund av det stora behov av dylik verksamhet, som konstaterats, har kommittén ej ansett, att man bör avvakta den stat- liga utredningens resultat. Förslaget innefattar tillsättande av en särskild styrelse och anställande av en kurator med halvtidstjänstgöring. Verksam- heten skall också omfatta föräktenskaplig rådgivning, innefattande bland annat kurser i hembildning. I Sundsvall har förslag om familjerådgivning den 18 november 1955 gått på remiss till olika myndigheter. Barnavårds- nämnden har tillstyrkt en familjerådgivning efter mönster av Sundbyberg.

Motioner om familjerådgivning har av stadsfullmäktige sänts på remiss i följande städer: i Borås den 13 januari 1955, i Västerås den 24 februari 1955, i Skövde den 31 oktober 1955 och i Mölndal den 26 oktober 1956. En den 25 november 1955 väckt motion om familjerådgivningsbyrå i Malmö har sänts på remiss. Barnavårdsnämnden har tillstyrkt bifall. I Kristianstad har en utredningskommitté tillsatts i frågan den 13 februari 1957.

En i Örebro den 17 februari 1954 tillsatt utredningskommitté har under-

rättat stadsfullmäktige om att ett förslag från kommittén kommer att dröja ännu någon tid, fastän behov av familjerådgivning funnits föreligga i sta— den. Som skäl för dröjsmålet åberopades bland annat, att man önskade a'v- vakta den statliga familjerådgivningskommitténs utredning.

Tre städer har avslagit motioner om familjerådgivning, nämligen Solna, den 28 september 1953 efter avrådande av landstingspsykiatern, Öster- sund den 17 april 1956, bland annat under hänvisning till den statliga ut- redningen, samt Kalmar den 28 december 1956, likaledes bland annat med hänvisning till den statliga utredningen. _

I Köping har tidigare funnits en familjerådgivande verksamhet av samma slag som i Västerås — med landstingsbidrag —— men byrån är nedlagd sedan fyra år tillbaka på grund av personalbrist.

I tre landsting har frågan förklarats vilande i avvaktan på den statliga utredningen, nämligen i Jönköpings, Örebro och Östergötlands läns lands- ting. Jämtlands läns landsting avslog en familjerådgivningsmotion med samma motivering år 1955, men har för år 1957 beviljat ett anslag på 10 000 kronor som bidrag till en av Svenska föreningen för psykisk hälso- vård bedriven familjerådgivning vid lasarettet i Östersund.

Riksdagsmotioner, utskottsutlåtanden m. m.

1955 års riksdag

Chefen för inrikesdepartementet gjorde i statsverkspropositionen till 1955 års riksdag ett uttalande av innebörd, att förslaget om inrättande av en all? män familjerådgivning "borde övervägas. Det närmare innehållet i utt-alan- det har relaterats i samband med vår redogörelse för direktiven i kapitel 1.

Vid samma riksdag framlades i båda kamrarna likalydande motioner (1:62 och II:77) om en utredning angående upprättande av en allmän fa- miljerådgivning. I motionerna framhölls, att enbart socialförsäkringar och generella stödåtgärder icke löser de svårigheter för familjen, som det allt- mer komplicerade samhället medför. En särskild familjerådgivning behöv— des.

Yttrande inhämtades från socialstyrelsen, som framhöll, att frågan om utformningen av samhällets barna- och familjevårdande verksamhet var föremål för barnavårdskommitténs prövning och att man borde dröja med att taga ställning till organisationen av en abortförebyggande rådgivning, till dess barnavårdskommittén slutfört sitt uppdrag. Socialstyrelsen ansåg därför, att någon särskild utredning om upprättande av en allmän familje- rådgivning ej för det dåvarande borde äga rum.

Allmän-na beredningsutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 14/1955) bland annat:

»Det har inom utskottet rått enighet om att en allmän familjerådgivning skulle

tha en väsentlig uppgift att fylla. Utskottet vill understryka vad motionärerna an- fört om ang-elägenheten att tillvarataga alla möjligheter att hjälpa familjen i det moderna samhället. De erfarenheter, som hittills gjort; av verksamhet av denna :art, är synnerligen goda och numera väsentligt större än då ahortutredningens be- tänkande skrevs. Utskottet har erfarit att medicinalstyrelsen funnit familjerådgiv- ningen mycket värdefull av bl. a. den anledningen att den erbjuder möjlighet att redan på ett tidigt stadium hjälpa många som söker nråd, alltså innan graviditet och därmed en ofta neurotiskt betingad abortönskan int-rätt. Det lär ha förekom- .mit fall, där kvinnor, som icke varit gravida men med hänsyn till sina förhållan- den bedömts såsom blivande abortsökande, därest de skulle råka i grossess, ge- nom familjerådgivningens insats fått en så ändrad inställning till tillvaron, att de förklarat sig önska föda barn. Medicinalstyrelsens bedömning av familjerådgiv- ningens värde belyses vidare bl. a. därav att styrelsen nyligen beslutat tillställa sjukvårdens huvudmän en skrivelse med förklaring att hinder icke möter natt ut- bygga rådgivningsverksamheten till en all-män familjerådgivning och att ändra byråerna-s beteckningar i enlighet härmed.

Av vad ovan anförts torde framgå att tanken på organiserandet av en allmän familjerådgivning vunnit stor anslutning. Utskottet vill för egen del förorda, att en utredning i denna fråga kommer till stånd.»

Utan att taga ställning till frågan, huruvida utredningsuppdraget borde anförtros en för ändamålet särskilt till-satt kommitté eller exempelvis över- lämnas till barnavårdskommittén genom utvidgning av direktiven för denna, fann utskottet, att den i motionerna begärda utredningen borde komma till stånd, utan att barnavårdkommitténs betänkande först avvaktades.

Tre reservanter i utskottet ansåg, att frågan om inrättandet av en allmän familjerådgivning enligt de för barnavårdskommittén gällande direktiven kunde innefattas i denna kommittés arbete och förutsatte därför, att barna- vårdskommittén vid sitt fortsatta arbete skulle komma att utreda även frå- gan om familjerådgivning.

Med åberopande av beredningsutskottets utlåtande hemställde riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning rörande upprättandet av en allmän familje— rådgivning.

Vid samma riksdag väcktes två likalydande motioner (1:211 och II:242) om åtgärder i syfte att bringa upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi. I allt väsentligt enahanda motioner hade vid två tidigare till- fällen väckts i andra kammaren, nämligen år 1951 och år 1953. Ehuru mo— tionerna icke direkt berör familjerådgivning, åberopas de dock i våra direk- tiv. Då därtill deras syfte ligger helt i linje med familjerådgivningens, kan det vara av intresse att något närmare beröra dem. Motionärerna åberopa- de följande citat ur 1953 års motion i samma ämne:

»Vid tillkomsten av nya giftevrmålsbalkein uttalade lagberedningen bl. a.: 'I äktenskapet äger familjen sin grund, och på familjen vilar samhällsorganisa- tionen.' Äktenskap, familjebildning och föräldraskap äro alltså faktorer, som ej blott gripa djupt in i den enskildes liv utan också äro av vital betydelse för sam- hället. Ur allmänt medborgerlig synpunkt kan det alltså ej vara likgiltigt, att anta—

let skilsmässor med alla de komplikationer, som föregå och följa på ett sådant steg, är statt i oavbruten ökning. 1951 förekomm-o 115 skilsmässor på etthundratusen invånare, vilket innebär en tredubbling sedan 1931 och mer än fördubbling sedan 1941. Skilsmässoorsak-erna äro av skiftande slag. Alkoholism, erotiska konflikter, ekonomiska misshälligheter torde vara de vanligaste. Men inför statistiken-s talande siffror torde man kunna påstå, att äktenskap numera oftare än förr ingås tanklöst och utan någon känsla av det ansvar familjebildningen medför. Att väcka och be- fordra en sådan ansvarskänsla torde vara en fråga på lång sikt, men grundläggan- de är i varje fall en viss kännedom om de rättigheter och förpliktelser av juridisk och ekonomisk art, som lagen stadgar beträffande äktenskap och föräldraskap och som finnas inskrivna i giftermålsbalken , ärvdabalken och föräldrabalken . Skils- mässoadvoklater förefalla »att vara ense om att okunnigheten om dessa förhållanden genomgående' är stor hos deras klienter, och ett sådant på erfarenhet grund-at vitt- nesbörd kan icke gärna jävas.»

Motionärerna framhöll nu vidare, att de ansåg samhället -— eller riks- dagen —— ha skyldighet att informera medborgarna om lagar, som så djupt ingriper i medborgarnas liv. Syftet skulle i första hand vara icke att minska antalet skilsmässor utan att mildra verkningarna av konflikter.

Allmänna beredningsutskottet hänvisade i sitt utlåtande (nr 2/1955) till att en viss utveckling ägt rum beträffande tillgängliga medel för spridande av upplysning i de ämnen, som avsågs i motionen. Dessa medel motsvarade enligt utskottets men-ing numera rimliga krav på lättillgänglighet och effek- tivitet och det hade synts utskottet, att föga skulle stå att Vinna genom den av motionärerna föreslagna åtgärden. Utskottet avstyrkte därför motioner- na.

I en reservation av nio av utskottets ledamöter anfördes bland annat: >>I överensstämmelse med vad lagberedningen uttalade vid tillkomsten av den nya giftermålsbalken vill vi i likhet med motionärerna understryka, att många äktenskap ingås tanklöst och utan tillräcklig känsla av ansvar för hemmet och barnen och att allt bör göras för att väcka och befordra kontrahenternas ansvars- känsla inför familjen. I detta syfte vore det värdefullt med kunskaper om de rät- tigheter och förpliktelser av ekonomisk och juridisk natur, som gäller äktenskap och föräldraskap.»

Reservanterna erinrade om att motionärernas förslag tillstyrkts av alla remissinstanser och yrkade bifall till motionerna.

Riksdagen avslog motionerna.

I tre motioner (1:169, 11:448 och II:449) begärdes en översyn av gällande abortindikationer, särskilt med tanke på den social-medicinska indikationen. Första lagutskottet avvisade i sitt utlåtande (nr 20/1955) yrkandet om över- syn. Utskottet ansåg det vara av största vikt att nå kontakt med de abort- sökande, så att des-sa kunde komma i åtnjutande av den rådgivande och stödjande verksamhet, som samhället ställer till förfogande. Detta syfte skulle man komma att motverka genom en skärpning av abortindikationer— na. En sådan utveckling var desto olyckligare, som de abortförebyggande åtgärderna just höll på att förstärkas. Erfarenheterna från rådgivningsby—

råerna hade varit goda. Utskottet betonade nödvändigheten av att tillräck- liga medel ställdes till rådgivningsbyråernas förfogande, att utbyggnad av verksamheten kom till stånd inom samtliga landstingsområden och att de inrättade byråerna erhöll tillräckliga personella och ekonomiska resurser för att rätt kunna fullgöra sin ömtåliga uppgift. Utskottet framhöll vidare, att de utlösande faktorerna bakom en a'bortönskuan ofta samm-anhängde med svåra samlevnadsproblem och att det därför var önskvärt, att råd- givningsbyråerna kunde taga sikte på samtliga de problem, som i det enskil- da fallet syntes åtkomliga och påverkbara genom samhällets hjälporgan.

I 1955 års statsverksproposition hade departementschefen gjort ett prin- ciputtalande för en fortsatt utbyggnad och intensifiering av den abortföre- byggande verksamheten s—amt föreslagit, att den då gäll—ande maximeringen av antalet statsunderstödda rädgivningsbyråer skulle slopas.

Riksdagsdebatten om översyn av abortindikationerna kom även att beröra dessa förslag, och man fäste på många håll de största förhoppningar vid den utbyggnad av den abortförebyggande rådgivningsverksamheten, som på grund därav kunde förväntas komma till stånd.

Riksdagen avslog de tre motionerna.

1956 års riksdag

Allmänna beredningsutskottet behandlade i sitt utlåtande nr 22/1956 åt- ta motioner om utredningar beträffande vissa aktuella ungdoms- och upp— fostringsfrågor samt om åtgärder för motverkande av ungdomsbrottslighe- ten m. m. Motionerna hade remitterats till ett stort antal myndigheter och yrkessammanslutningar. Av dessa hade Läroverkslärarnas riksförbund bland flera andra förebyggande åtgärder mot ungdomskrimi'naliteten också nämnt familjerådgivningen och framhållit, att en utbyggd sådan verksamhet torde vara av mycket stort värde, då den var ägnad att befrämja ett harmo- niskt familjeliv med allt vad detta betyder för den trygghet, som är avgöran- de för barnens sunda utveckling.

Utskottet ansåg i likhet med de remissinstanser, som uttalat sig i frå- gan, att den förebyggande verksamheten är av utomordentlig betydelse i kampen mot ungdomsbrottsligheten. De stora värden som här stod på spel skyddades självfallet effektivast, i den mån man framgångsrikt kunde an- gripa roten till det onda. Utskottet upptog till diskussion frågor om sam- bandet mellan miljö och brottslighet och anförde i fråga om hemmiljöns be— tydelse bland annat följande:

»Miljöfaktorernas stora betydelse för uppkomsten av brottslighet torde numera få anses obestridd. I den aktuella debatten framhålles ofta, att hemmen, särskilt i de större städerna, som en följd av bl. a. den höga skilsmässofrekvensen, möd- rarnas ökad-e deltagande i förvärvsarbete utom hemmet, olämpliga bostad'sförhål— landen och nöjesindustriens utveckling ofta icke förmår fylla sina för familje— gruppen betydelsefulla, samlande och vägledande uppgifter. Vikten av goda hem— förhållanden framgår bl. a. därav, att undersökningar på olika håll i världen ut-

visar, att större delen av allt kriminalklientel kommer från ogynnsamma hemmil- jöer. De orsakssammanhang, i stor utsträckning hänförliga till den snabba sam- liiillwsutvecklingen, som ligger bakom hemmens minskade betydelse, är så kompliv cerade, att det enligt utskottets mening är synnerligen svårt att med säkerhet an- visa några vägar för åstadkommande av den heml'ivets pånyttfödelse, som alla finner önskvärd. Bl. a. en .i sammanhanget betydande yttre faktor, bostadsfrågan, är dock åtkomlig med direkta åtgärder. _ — _ Det må även erinras om att de en- skilda individerna och hemmen under senare år genom familjerådgivningen er- hållit ett visst stöd vid lösandet av sina familjeproblem. Byråer för familjeråd- givning har inrättats i vissa kommuner och en statlig utredning i frågan pågår.»

Då flertalet av de frågor som berörts i de av utskottet behandlade motio- nerna redan var föremål för utredning hos Kungl. Maj:t eller genom kom- mittéer, förklarade utskottet sig icke vara benäget att förorda nya utred- ningar. Utskottet fann det däremot nödvändigt med en samordning och över- syn av redan förefintligt material bland annat för att undersöka, om icke däri kunde finnas underlag för åtgärder, som kunde vidtagas utan tidsut— dräkt. Utskottet ansåg lämpligt, att Kungl. Maj:t snarast skulle uppdraga åt berörda [departement att i samråd låta verkställa denna samordning och översyn genom tillkallade experter på olika områden. Även lekmannasyn- punkter borde företrädas bland dessa experter.

De i motionerna framförda önskemålen om utredning blev på en punkt till- godosedda därigenom att chefen för justitiedepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatte en utredning, som med inriktning just på ungdomsklientelet skulle överarbeta ett tidigare uppgjort preliminärt pro- gram för en systematisk och vetenskaplig undersökning av brottslingsklien— telet.

Sedermera har fem representanter för riksdagen tillkallats för att inom justitiedepartementet deltaga i överläggningar om en samordning av åtgär- derna mot ungdomsbrottsligheten. I överläggningarna, som inleddes i januari 1957, deltager förutom nyssnämnda företrädare för lekmann-asynpunkter även representanter för social-, kommunikations-, inrikes- och ecklesiastik- departementen samt för varje särskild konferens tillkallade experter från olika områden.

1957 års riksdag

Frågan om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten och om samordning av de samhälleliga stödformer och åtgärder, som syftar till en lösning av barna- och ungdomsproblemen på längre sikt upptogs i motioner (I:4 och II:4 samt Iz349 och 11:4-26) också vid 1957 års riksdag. Allmänna beredningsutskottet åberopade i sitt utlåtande (nr 1/1957), vad utskottet anfört i sitt ovan rela— terade utlåtande över motsvarande motioner till 1956 års riksdag. Utskottet redogjorde för utredningar som slutförts och åtgärder som i övrigt vidtagits för dessa frågors lösande, sedan utskottet avgav sitt förra utlåtande. Bland annat erinrades om de ovannämnda konferenserna inom justitiedepartemen-

tet, vilka skulle komma att pågå under våren 1957. Som exempel på frågor vilka kunde bliva föremål för övervägande vid dessa konferenser, nämndes även familjerådgivningen.

Utskottet, som icke fann sig böra tillstyrka, att de i motionerna föreslagna särskilda utredningarna för det dåvarande kom till stånd, hemställde dock, att motionerna skulle överlämnas till de inom justitiedepartementet sam- mankallade konferenserna om samordningsfrågor m. m.

Vidare väcktes vid årets riksdag på nytt motioner (I:5 och 1128) om en snar översyn av nu gällande abortindikationer. Av motiveringen framgick, att motionärerna huvudsakligen inriktade sig på den social-medicinska in- dikationen, s. k. förutsedd svaghet. Den begärda översynen och därav följan- de eventuell lagrevidering borde därför enligt motionärernas mening vä- sentligen inriktas på denna indikation. I motionerna framhölls vidare, att ett etiskt bedömande måste inskjutas vid prövning av abortansökningar, och som riktpunkt angavs, att den lagliga aborteringen borde nedbringas till min-sta tänkbara omfattning.

Medieinalstyrelsen anförde i sitt yttrande över motion-erna bland annat: »Slammlanfattningsvis vill styrelsen framhålla, att abortlagen enligt styrelsens uppfattning i stort sett är tillfredsställande. Abortfrågans kärnproble-m ligger icke på lagstiftningen-s område utan hänför sig till genomförandet av en rad åtgärder av fam'iljerådg-ivande och familjestödjande natur, hjälp åt ensamstående mödrar m. m., vilka åtgärder nyligen varit eller äro föremål för utredning. Även bostads- frågan och alkoholfrågan höra till de problem, som inverka på abortfrågans lös- ning. Styrelsen anser därför att verkan av dylika åtgärder bör avvaktas, liksom även resultatet av pågående och ovan förordade vetenskapliga undersökningar, innan någon genomgripande ändring av abortlvagstiftningen vidtagas. Jämväl lös- ningen av frågan om en likartad nordisk abortla-gstiftn'ing torde böra avvaktas.»

Riksförbundet för sexuell upplysning, som beretts tillfälle att yttra sig, fann det fullständigt klart, att de abortförebyggande åtgärder, som hade an— befallts i samband med 1946 års abortlags ikraftträdande, icke hunnit giva resultat; i vissa fall hade de icke ens genomförts. Man borde icke ändra la— gen, innan fullt genomförda abortpreventiva åtgärder hunnit visa sin effek- tivitet. Förbundet anförde vidare:

»En allvarlig brist i den nuvarande abortförebyggande verksamheten önskar vi i detta sammanhang framhålla, nämligen bristen på eftervård. De abortsökande, som får sitt havandesk—ap avbrutet, kanske får en tillfällig hjälp i en akut nödsi- tuation, men de återvänder oftast till samma dåliga miljö, samma bekymmer och svårigheter. Utredningar .har också visat, att åtskilliga snart åter blir gravida och åter önskar abort. Detta kan ej anses vara en effektiv abortpolitik.»

Att äktenskapliga konflikter så ofta nämnes som abortmotiv underströk enligt förbundets mening nödvändigheten av en snabb och intensiv utbygg- nad av den nystartade familjerådgivningen.

Första lagutskottet ville gentemot den av motionärerna formulerade mål-

sättningen »att den legala aborteringen nedbringas till den minsta tänkbara omfattning» sätta önskan om att den sammanlagda legala och illegala abor— teringen nedbringas. Med denna utgångspunkt, sade utskottet, måste man ställa sig tveksam inför strävandena att märkbart åt-snäva abortindikatio— nerna. Man skulle antagligen därigenom försämra kontakten mellan de abortsökande och samhällets hjälporgan och sålunda rycka undan möjlig- heterna för dessa att finna och förmedla 'de lösningar, som i många fall skul- le göra det möjligt att undvika abort. Man borde därför icke angripa abort- problemet huvudsakligen genom att söka hindra kvinnornas abortönskan från att taga legala vägar. Ansträngningarna måste i stället koncentreras på att söka förebygga eller undanröja en sådan önskan. Det finnes dock, sade utskottet, bland orsaksfaktorerna till abort också många, som är väl till- gängliga för social profylax och terapi. Utskottet fortsatte:

»Det är för dessa fall ytterligt angeläget, att samhället ställer tillräckliga hjälp- resurser till förfogande. Framför annat faller i ögonen den verksamhet som be— drives vid de särskilt inrättade rådgivningsbyråerna. ———— Ännu har emellertid rådgivningsinstitutionen ej fullständigt utbyggts. Det är angeläget, att så med det snaraste sker och att byråerna få tillräckliga möjligheter att kunna hjälpa. Även den utvidgning av abortrådgivnin-gen till allmän familjerådgivning, som f. 11. över- väges inom familjerådgivningskomittén, bör kunna få icke oväsentlig abortprofy- laktisk betydelse.»

Mot bakgrund av att de legala aborternas antal är i sjunkande och med hänsyn till att den abortrådgivande verksamheten ännu icke utbyggts till vad man avsåg vid den social-medicinska indikationens införande, fann ut- skottet förutsättningar saknas för att i detta läge tillstyrka en översyn av indikationerna för abort. Fem ledamöter av utskottet reserverade sig.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Sammanfattning

Frågan om införandet av en allmän rådgivning i familje- och äktenskaps- problem har tidigare diskuterats av statliga och kommunala utredningar och i åtskilliga riksdagsmotioner. Vi redogör för de synpunkter på frågan, som framförts av 1941 års befolkningsutredning, av utredningen för hem- och familjefrågor och av abortutredningen. Eftersom den sistnämnda utredning- ens betänkande ligger till grund för vårt eget uppdrag, ägnar vi ett särskilt utrymme åt detta och lämnar också en- översikt av remissyttrandena, i den mån de berör frågan om rådgivningsverksamheten. De kommunala utred- ningarna belyser frågan från olika utgångspunkter, och vi har funnit det av intresse att något skildra dem, varvid vi dröjer särskilt vid förberedelse— arbetet för rädgivningsbyråer i Stockholm, Göteborg Och Sundbyberg. Slut- ligen granskar vi de senare årens riksdagsmotioner, som behandlat frågor rörande upplysnings- och rådgivningsverksamhet i samlevnadsproblem, ung— domskri—minaliteten och den nu gällande abortlagstiftningen, samt det mot- tagande motionerna fått.

FJÄR DE KAPITLET

Hittillsvarande erfarenheter

I. Utlandet

Ehuru äktenskaps- och familjerådgivning mer eller mindre informellt be- drivits genom tiderna av anförvanter, vänner och vissa yrkesutövare, är det först under de sena-ste årtiondena som försök gjorts till mera organiserad rådgivning.

Familjerådgivningens utveckling i utlandet kan här endast skildras i sto- ra drag. Problemet har angripits från många olika utgångspunkter, och man har byggt på nation-ella erfarenheter från andra grenar av hjälpverksamhet. Det ligger i sakens natur, att såväl problemens art som förutsättningarna att finna lämpliga lösningar intimt sammanhänger med sociala, ekonomiska, religiösa och politiska förhållanden i de olika länderna. Det kan därför icke bliva tal om att kopiera något annat lands system. Därtill kommer, att famil- jerådgivningen, där den över huvud taget existerar, med enstaka undan- tag ännu befinner sig på försöksstadiet, varför värdet av jämförande studier också av den anledningen är begränsat.

Familjerådgivningen som en särskild hjälpform har sitt ursprung i Tysk- land och Österrike. En upplysnings- och rådgivningscentral inrättades vid Institutet för sexualvetenskap i Berlin år 1919. Tre år senare anordnades en kommunal central för sexualrådgivning i Wien. Under de följande åren bil- dades i Tyskland och österrike, liksom för övrigt också i Danmark och Sve- rige m. fl. länder, föreningar för sexualhygien, och på en del håll tillkom institutioner för äktenskapsrådgivning under dessa föreningars huvudman- naskap. Så småningom slog 'den tanken igenom, att äktenskaps- och famil- jesvårigheter borde bliva föremål för behandling vid särskilda för ändamålet utrustade centraler. År 1932 fanns över 1 000 äktenskapsrådgivningscentra- ler i Tyskland och Österrike. Alla hade —— under olika namn och med olika organisationstyper _— som gemensamt mål att verka för en förbättrad men- tal—hygien på familjelivets område. Den politiska utvecklingen med dess ned- värdering av individ-ens betydelse satte sedermera åtminstone tillfälligt stopp för verksamheten. Äktenskapsrådgivning som ett medel att främja in- » dividuell anpassning utövades 'i fortsättningen huvudsakligen i de anglo- saxiska och nordiska länderna.

Den familjerådgivning, som under de senaste 25 åren utvecklats i U. S. A. har sina rötter inom ett flertal olika områden av samhällslivet. Den har ut- vecklats efter i huvudsak tre linjer, nämligen dels som ett le-d i vissa yrkes— utövares dagliga arbete, dels som en detalj i annan offentlig social verksam- het, dels slutligen som en verksamhet direkt inriktad på äktenskapsrådgiv- ning vid för detta ändamål särskilt utrustade centraler. Sådana centraler började arbeta här och var redan i början av 1930-talet och fanns i slutet av 1940—talet på omkring 300 platser i ett 40-tal av U. S. A:s 48 stater; 240 av dessa centraler tillhörde Family Service Association of America.

Familjerådgivningens mål —— främjandet av större harmoni i äktenska- pen — har man sökt nå på flera vägar: genom kurser vid skolor och univer— sitet, genom litteratur på området, genom forskning och genom inrättande av särskilda familjerådgivningsbyråer.

Bland olika nationella organisationer och sammanslutningar, som visat aktivt intr-esse för denna fråga, kan nämnas följande.

Child Study Association of America, inriktad på studium av barna- och upp- växtårens problem och på föräldrafostran, arbetar främst med studie- och diskus- sionsgrupper och kan endast i undantagsfall erbjuda individuell hjälp vid sidan av detta grupprogram. Den rådgivning som bedrives är inriktad på familjen som helhet snarare än på äktenskapet som sådant. Föräldrarnas anpassning till var- andra är föremål för uppmärksamhet framför all-t i den mån den påverkar barnens utveckling.

National Council on Family Relations är en sammanslutning, där olika y-rkes- mässiga intressen i äktenskaps- och familjefrågor mötes. Den står öppen för per- soner, som i sitt yrke sysslar med dessa problem. Sammanslutningen administre- rar själv ingen rådgivningsverksamhet men främjar familjerådgivning på olika sätt. Framför allt arbetar man på a-tt få fram bättre arbetsmetoder och att hålla uppe kraven på kompetens för rådgivare. Vägledning i rådgivningsarbete gives åt berör- da yrkesutövare, kommunala förtroendemän. föräldrar och andra, som önskar möta familjeproblem på ett rationellt sätt.

Family Service Association of America är som namnet angiver en familjernas stödorganisation. De senaste två årtiondenas snabba utveckling av socialhjälp och socialförsäkringar har medfört, att organisationen övergått från huvudsakligen ekonomisk hjälpverksamhet till individuell psykologisk och praktisk hjälp till anpassning inom familjen.

Family Service Association kräver, att rådgivarna vid förbundets byråer skall vara utexaminerade från ett godkänt socialinstitut. Handledd praktisk utbildning för den anställda personalen ingår i arbetsrutinen vid alla till förbundet anslutna byråer av en viss storleksordning. Praktikplatser för studerande vid socialinsti— tut finnes även.

Problem av alla svårighetsgrader förekommer och behandlingen varierar mellan relativt ytlig korttidsbehandling och mera djupgående psykoterapi. Gruppdiskus- sioner har på några håll anordnats av byråerna över ämnen rör—ande samlevnads- fö-rhållanden inom familjen samt mellan uppväxande pojkar och flickor.

National Association for Mental Health är huvudman för ett stort antal mental- hygieniska kliniiker för vuxna och barn. Denna sammanslutning ser familjerådgiv- ningen som ett medel att skapa bättre mentalhygieniska förhållanden för den en-

skilde. Medlemmar av sammanslutningen är aktivt verksamma inom äktenskaps- rådgivningen, men organisationen som sådan driver ingen egen direkt på äkten- skapsrådgivning inriktad verksamhet.

Planned Parenthood Federation of America bildades i syfte att verka för födel- sekontroll, men dess mål har sedermera vidgats. Den samarbetar sedan en längre tid med andra organisationer, som bedriver äktenskaps- och föräldrafostran. Dess medverkan i äktenskapsrådgivning har emellertid begränsats till att i regel gälla sexuella problem, som visar sig vara av icke djupgående natur och är tillgängliga för korttidsbehandling.

American Social Hygiene Association är en är 1913 bildad förening för bekäm- pande av könssjukdomar. Den arbet—ar allmänt sett för en sund inställning till sexuallivet. Många av förbundets medlemsorganisationer bedriver därutöver även äletenskapsrådgivning i vidare mening.

Råd och hjälp i samlevnadsfrågor lämnas också de studerande vid skolor och universitet genom särskilt anställda kuratorer, vid dekanus mottagning, vid psy- kologiska universitetskliniker eller vid särskilda mottagningar för studenter. I sam- band med de kurser, som numera hålles vid skolor och universitet i äktenskaps- och familjefrågor, beredes kursdeltagarna ofta tillfälle till personlig rådfrågning.

Äktenskapsrådgivning bedrives vidare i U. S. A. i mycket stor omfattning under beskydd av olika religiösa sammanslutningar. De största religionsgrupperna, kato- liker, protestanter och mosaiska trosbekännare, h-ar alla speciella landsomfattande organisationer för att stödja och främja äktenskapet och familjen.

Vid rådgivningsbyråerna i U. S. A. är kraven på personalens utbildning numera genomgående höga. Äktenskapsrådgivare skall ha akademisk ut- bildning, inbegripet ett visst mått av kunskaper i psykologi. Vidare kräves minst tre års yrkeserfarenhet efter examen samt handledd praktik som assistent vid en äktenskapsrådgivningsbyrå. Höga fordringar ställes på per- sonlig mognad och integritet. Egen erfarenhet av äktenskap och föräldra- skap anses önskvärd.

För att upprätta oc'h vidmakthålla yrkesmässig standard inom äkten— skapsrådgivningen bildades år 1953 en yrkessamman-slutning, American As— sociafion of Marriage Counselors. Förbundet anordnar konferenser och kli- niska sammanträden, u-tgiver publikationer och bedriver forskning men har däremot ingen egen rådgivningsverksamhet. Sammanslutningen står öppen för skickliga, välkända och erfarna äktenskapsrådgivare.

Läkarna är i rätt liten omfattning engagerade i den organiserade familje- rådgivningsverksamheten. Psykiatrer anlitas vanligen som konsulter eller handledare för rådgivarna vid byråerna men har sällan direkt kontakt med klienterna. Det synes också vara mindre vanligt, att gynekologer knytes till byråerna som rådgivare, konsulter eller handledare. Vid behov av gynekolo- gisk konsultation hänvisas klienten till någon öppen mottagning vid sjuk- hus eller till privatpraktiserande specialist. Psykiatrer och gynekologer ut- övar familjerådgivning huvudsakligen i förbindelse med sin egen privatprak- tik — med eller utan samarbete med socialarbetare. Många arbetar också aktivrt inom förebyggande verksamhet, avseende sexualupplysning och för- äktenskaplig rådgivning.

England

Marriage Guidance Council (M. G. G.) tillkom år 1938 för att möta ett växande behov av upplysning och rådgivning i äktenskapsfrågor och star- tade år 1943 i London Englands första äktenskapsrådgivningsbyrå. Efter fredsslutet öppnades i snabb takt nya rådgivningscentraler i ett stort antal städer över hela landet. För att samordna verksamheten vid dessa skapades år 1947 en centralorganisation, National Marriage Guidance Council (N. M. G. G.). Vissa principer fastställdes, som de lokala M. G. C. skulle upprätt- hålla i sin rådgivningsverksamhet, bland andra kraven på trohet inom äkten- skapet och sexuell avhållsamhet IfÖI'e äktenskapet. Verksamheten skulle om- fatta uppfostran, individuell rådgivning samt forskning.

Uppfostran avser att förbereda unga människor för äktenskap genom kur- ser eller individuell rådgivning. Vidare ingår i denna del av verksamheten konferenser med läkare, präster, socialarbetare och andra yrkesutövare.

Kraven på rådgivarnas utbildning är låga jämfört med förhållandena i U. S. A. Observeras bör emellertid, att de engelska rådgivarna arbetar fri— villigt och oavlönat. I enlighet med den traditionella uppfattningen i Eng- land kommer ogifta eller frånskilda personer ej i fråga som rådgivare. Stort avseende fästes vid den personliga lämpligheten.

Äktenskapsrådgivare inom M. G. G. uttages vid särskilda urvalskont'eren-V ser, vilka anordnas på olika orter i landet. Vanligen pröva-s 12—14 sökande— vid varje konferens. En urvalsnämnd på fem personer, varibland en psykia- ter eller klinisk psykolog och två eller tre erfarna rådgivare, bedömer den sökandes lämplighet för rådgivningsarbete. Nämndens godkännande är vill- kor för tillträde till utbildningskurs. Grundutbildningskurs pågår 12—14 veckor. Den som sk-all meddela föräktenskapl-ig rådgivning genomgår där- utöver en kortare specialkurs för sådant arbete.

Rådgivaren arbetar under ett år på prov, varefter hans arbete för slutligt godkännande upptages till bedömning av en representant för N. M. G. G. Provårstjänstgöringen kan under vissa omständigheter utsträckas. Det an— ses önskvärt, att rådgivaren kompletterar sin utbildning med en fortbild- ningskurs efter det första årets tjänstgöring.

Man eftersträvar att vid varje lokal M. G. C. ha en särskilt kvalificerad. person, helst en utbildad rådgivare, som ledare för verksamheten. En förut— sättning för den frivilliga lekmannarådgivningen är, att rådgivarna känner sin begränsning och icke utan hjälp av sakkunnig handlägger annat än enk— lare fall. Varje rådgivare får anvisning på specialister och institutioner, som kan giva råd och anvisningar inom olika områden och till vilka klienten vid behov kan hänvisas. Rådgivarens arbete är genom en resesekreterare— underkastat fortlöpande kontroll från N. M. G. G. För vidareutbildning hål- les regelbundna konferenser mellan grupper av rådgivare samt mellan råd- givare ooh konsulter. Vidare anordnas tid efter annan fortbildningskurser'

såväl lokalt som centralt. En facktidskrift, »Marriage Guidance», håller råd— givarna underrättade om nya rön på området. Forskning rörande äktenska- pet som social institution ingår i N. M. G. C:s program men har hittills kunnat bedrivas i endast ringa omfattning.

I det följande lämnas några data från verksamheten vi-d centralerna i Lon- don och Bristol. '

Den är 1943 startade rådgivningsverksamheten i London bedrives numera vid elva rädgivningsbyråer. Under år 1955 mottogs vid dessa byråer 1300 nya fall, och väntetiden var fyra veckor. I 60 % av fallen var det !hustrun som först vänt sig till rådgivningsbyrån. Omkring två tredjedelar av kli— enterna sökte M. G. G. under de tio första åren av sitt äktenskap. Klienterna var till övervägande delen tjänstemän, akademiker och fria yrkesutövare. Många kom från mindre orter för att draga fördel av storstadens anony- mitetsskydd.

Rådgivarna samlas gruppvis till konferens varje vecka, varjämte konfe— renser gemensamma med konsulterna hålles varje månad.

I Bristol med dess inemot 1/2 miljon invånare finnes sedan år 1945 en 10- kal M. G. C. Vid sidan om det sedvanliga rådgivningsar-betet har man vid denna central kommit att lägga allt större vikt vid föräktenskaplig upplys- ning och rådgivning. Denna meddelas vid kurser och gruppdiskussioner för förlovade och nygifta samt vid föredrag i ungdomsklubbar och skolor. Bort— sett från den individuella rådgivningen beräknar man att under ett år med denna upplysningsverksamhet nå ca 2 500 personer.

Helt fristående från M. G. C.-verksamheten startades år 1948 som en för- söksverksamhet inom Family Welfare Association — en frivillig samman- slutning för socialt arbete med sikte på familjen — Family Discussion Bu- reau i London. Syftet var att bedriva rådgivningsverksamhet rörande sam- levnadssvårigheter i äktenskapet, att genom denna verksamhet bidraga till ökade kunskaper om de psykologiska relationerna inom äktenskapet, att utarbeta en användbar metodik för behandling av äktenskapskon'flikter och att undervisa socialarbetare om denna metodik. Byrån sysselsätter väl utbil- dade fam'iljerådgivare samt psykiatriskt och psykoanalytiskt skolade Ikon- sulter. Behandlingen är djupgående och intensiv, varför kretsen av klienter är mycket begränsad. På senare år har ett visst samarbete ägt rum med N. M. G. C., såtillvida som föreläsare från Family Discussion Bureau medver- kat vid de utbildningskurser för gruppledare vid >>äktenskapsskolor», som N. M. G. G. numera anordnar.

Hösten 1956 övertogs byrån av Institute for Human Relationship. Denna sammanslutning driver även Tavisfoc Clinic, en neurosklinik Lmed avdel- ningar för såväl barn som vuxna. Denna kliniks verksamhet är numera in— lemmad i den statliga hälsovårdsorganisationen. Arbetsmetoderna bygger helt på psykoanalytiska principer. Varje patient får sålunda långvarig spe-

cialbehandling. Fyra personalkategorier är anställda, nämligen psykiatrer, kliniska psykologer, barnpsykoterapeuter och specialutbildade socialarbe— tare. Kliniken är bland annat inställd på speciell utbildning av läkare, skol- psykologer, kliniska psykologer, barnpsykoterapeuter och på individuell vård inriktade socialarbetare. Den bedriver även forskning på :hithörande områden.

Danmark

Den nu över 30 år gamla modrehjaelpsinstitutionen i Danmark har vuxit fram ur en privat hjälpverksamhet för ensamstående mödrar. Verksamhe— ten kom i och med lagen om modrehjaelp av år 1939 att omfatta materiellt och personligt stöd åt såväl gifta som ogifta kvinnor samt åt familjer och ensamma kvinnor med små barn. Då den, första havandeskapslagen 1 Dan- mark samma år trädde i kraft, pålades madrehjaelpen utredningsarbete och förebyggande uppgifter i samband med vissa abortansökningar. Samtidigt övertog stat och kommun det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Be- tydande belopp från donationer och andra privata källor står dock fortfa- rande till modrehjaelpens förfogande. I samband med revideringar av ha- vandeskapslagstiftningen åren 1945 och 1956 har madrehjaelpens uppgifter i samband med det abortförebyggande arbetet ytterligare utvidgats. Alla kvin- nor, som önskar legal abort, skall numera vända sig till en madrehjaelpsinsti- tution, vilken verkställer medicinsk och social utredning. Beslut i abortfrå- gor fattas av en treman-nanämnd hos institutionen, bestående av medre- hjaelpsinstitutionens föreståndare samt två läkare, av Vilka, såvitt möjligt, den ene skall vara psykiater och den andre gynekolog. I de fall där abort be- viljas förmedlar institutionen verkställighet. I vissa nödlägen kan frågan om abort för en- på sjukhus intagen kvinna avgöras av sjukhusets överläkare.

Efter modrehjaelpslagens ikraftträdande inrättades under loppet av några år medrehjaelpsinstitutioner över hela landet. För närvarande finnes åtta sådana institutioner med fasta eller ambulerande mottagningar på omkring 80 orter.

En stor del av de familjestödjande åtgärderna har i Danmark samlats hos modrehjaelpen. Sålunda bedriver institutionen bland annat en intensiv abort- förebyggande verksamhet. Efter 1956 års lagändring kan modrehjazlpen driva observations- och behandlingshem för gravida kvinnor. Institutionen i Köpenhamn har ett rekreationshem för mödrar med små barn. Samma institution driver också ett kollektivhus med våningar för ensamstående mödrar, där dessa kan bo under den första tiden efter barnets födelse, even— tuellt under det de genomgår utbildning. Modrehjaelpen förmedlar vidare vistelse i hem för gravida kvinnor, i spädbarnshem och i mödrahem, för— medlar och i vissa fall avlönar husmorsersättare under graviditeten, utdelar spädbarns- och småbarnskläder, biträder vid faställande av faderskap,

lämnar bidra-gsförskott samt utreder adoptionsärenden. Yrkesutbildning av ensamma mödrar med små barn understödjes av modrehjaelpen, som också har ett särskilt anslag för kontant ekonomisk hjälp inom den abortföre- byggande verksamheten.

Familjerådgivning har utvecklats inom madrehjaelpen i Köpenhamn som en modern hjälpform i linje med det på individuellt personligt stöd inrik- tade arbete, som varit utmärkande för institutionen allt ifrån dess begyn- nelse. Verksamhetsgrenen har funnits sedan år 1948 och betraktas fortfa- rande i viss mån som en försöksverksamhet. De flesta klienter kommer från olika avdelningar inom själva institutionen men hänvisningar förekommer också från andra håll, t. ex. från psykiatriska kliniker, varjämte man i un— dantagsfall tager emot klienter, vilka kommer på eget initiativ. Behovet av familjerådgivning inom modrehjaelpen är emellertid så stort, att man varit tvungen att starkt begränsa den hjälp som lämnas åt utomstående. I första hand mottages gravida kvinnor och familjer med små barn.

Verksamheten begränsas även med hänsyn till problemens art. Alltför svåra problem, som man icke tror sig kunna bemästra, upptages icke inom familjerådgivningen.

Den administrativa och rådgivande personalen vid modrehjaelpen i Kö- penhamn räknar ca 230 personer: ett 60—tal socialrådgivare, 20 jurister, ett 20-tal läkare, en psykolog, en sjuksköterska, två hemkonsulenter och kon- torspersonal. Av dessa är nio socialrådgivare, fyra psykiatrer, tre jurister samt psykologen knutna till familjerådgivningen. Institutionen ledes av en kvinnlig chef med juridisk utbildning.

Socialrådgivaren har det inledande samtalet med klienten och är även i fortsättningen den som huvudsakligen har hand om fallet. Hon upprättar en utförlig anamnes och håller fortlöpande kontakt med klienten. Inemot 40 % av familjerådgivningsfallen får kontakt med psykiater. Det nära samarbetet mellan de olika medarbetarna i ett familjerådgivningsteam upprätthålles genom regelbundet återkommande konferenser. Vid några tillfällen har an— ordnats studiecirklar i familjerådgivning för alla, som inom institutionen sysslar med denna verksamhet.

Man söker kontakt med båda makarna i de fall, där detta är möjligt. Som regel har båda makarna samma rådgivare. Hembesök sker i flertalet fall.

Socialrådgivare biträder även med budgetrådgivning och ann-an vägled- ning om praktiska problem i hemmen. Hemkonsulenter gör hembesök och hjälper till med att reda upp rent praktiska hushållssvårigheter. Över den— na verksamhet upprättas utförliga journaler.

Behandlingens varaktighet växlar. Inemot 40 % av fallen avslutas på mindre än ett halvt år, 25 % på 1/2—1 år, 25 % på 1—2 år och drygt 10 % har över 2 års behandlingstid.

Den amerikanska casework—metoden har i viss mån varit modellen för behandlingsmetoderna vid den danska modrehjaelpens familjerådgivning.

Man har emellertid där sökt undvika alltför djupgående psykologiska ana- lyser och i stället lagt huvudvikten vid syntetiskt uppbyggande verksamhet;. Medvetet försöker man begränsa sig till konkreta, närliggande problem. Man studerar de förhållanden i familjen som gör, att neurotiska drag hos den enskilde blir manifesta och dominerande. Rådgivningsarbetet inriktas på att understödja de positiva krafterna hos klienten. Praktisk hjälp och per- sonlig rådgivning kompletterar därvid varandra.

På initiativ från en kvinnoorganisation väcktes år 1948 förslag om en klinik för sexuell och äktenskaplig rådgivning i Århus, och följande år öpp- nade staden en sådan klinik. Personalen bestod då av en socialläkare, en gy- nekolog och en sjuksköterska. Så småningom utökades den med en psykia- ter och en socialrådgivare. Efter ytterligare utvidgning omfattade personalen vid tiden för vårt besök tre psykiatrer, två gynekologer och en socialkurator...

Kliniken är öppen för allmänheten. Ingen klient avvisas. Abortfall skall; emellertid — utom i vissa nödlägen — enligt lagen alltid hänvisas till madrehjaelpen, varför sådana ärenden icke handlägges vid klini— ken. Omkring hälften av de praktiserande läkarna i staden meddelar själva preventivmedelsrådgivning och sänder som regel endast svårare fall till kli.- niken. Sexualrådgivningen har i många :fall lett över till familjerådgivning genom en fråga av läkaren, huruvida besöket på kliniken föranletts även av andra problem. . _

Kliniken har icke något eget anslag för direkt ekonomisk hjälp till klien- terna men driver sin verksamhet i nära samarbete med socialvården.

På grund av lokalbrist har man varit tvungen att undvika all reklam för verksamheten. En annons i samband med klinikens överflyttning tillnnya lokaler gav upphov till en betydande an-svällning av klienttillströmninjgen. Man är alltså väl medveten om ett starkt latent behov av rådgivningsverk— samhet.

Finland

År 1935 startades på initiativ av arbetarrörelsens kvinnoorganisationer försöksvis en kommunal klinik för sexuell rådgivning i Helsingfors. Byrån fick emellertid få besök, och verksamheten nedlades ganska snart. Vid den till Helsingfors universitets kvinnoklinik knutna centralen för förebyggande hälsovård startades år 1940 en rådgivningsbyrå för sterila äkta makar.. Ef- ter kriget breddades verksamheten, i det man försökte samla all medicinsk äktenskapsrådgivning till en plats. Vissa företeelser i samband med kriget och den sociala utvecklingen därefter tydde på ett stort behov av äkten- skaplig rådgivning på medicinsk bas, särskilt som ett komplement till 50- ciala hjälpåtgärder i det abortförebyggande arbetet.

Den första rådgivningskliniken i Finland, byggd på de nya principerna, startades år 1947 i Helsingfors av befolkningsförbundet (Väestöliitto), ett

centralförbund inom det befolkningspolitiska arbetet. År 1951 hade be- folkningsförbundet öppna-t kliniker för äktenskap-srådgivning i tio städer. Verksamheten omfattar föräktenskaplig läkarundersökning och rådgivning i äktenskaplig sexualhygien, rådgivning för gifta rörande födelsekontroll, sterilitet och sexuella störningar samt behandling av äktenskapskonflikter. Av de över 15 000 klienter, som besökt klinikerna under åren 1947—1954, hade endast 7 % kommit för äktenskapskon'flikter. Blott en del av dessa hade problem, som föll inom ramen för den medicinska äktenskapsrådgiv- ningen och var av den art att de kunde rättas till med behandling vid klini— ken. En stor del av dessa klienter hänvisades till olika välfärdsinrättningar och institutioner.

I samarbete med befolkningsförbundets medicinska äktenskapsrådgiv— ning verkar kyrkans äktenskapsrådgivning. Med-an befolkningsförbundets rädgivningsbyråer huvudsakligen handlägger ärenden rörande födelsekon- troll och annan sexualrådgivning, arbetar den kyrkliga rådgivningen med övriga samlevnadsproblem mellan makar. Rådgivningscentraler finnes i Helsingfors, Tammerfors, Lahtis, Åbo och Uleåborg, varjämte i åtskilliga andra städer förekommer kyrklig rådgivningsverksamhet i samarbete med befolkningsförbundets rådgivning.

Rådgivningscentralen för familjeangelägenheter i Helsingfors arbetar i en särskild, centralt belägen lokal. Föreståndaren, en präst, är heltidsanställd. Vid sidan av denne arbetar utan särskild ersättning fem andra församlings- präster och tolv lekmän, såväl kvinnliga som manliga, varjämte två psykiat- rer och två jurister tjänstgör som konsulter, avlönade med arvode per fall. Rådgivningen är kostnadsfri för klienterna.

Val av rådgivare försiggår enligt ett system, som nära ansluter sig till det engelska. Under det första året arbetar en rådgivare i nära kontakt med byråns föreståndare. Grundkursen för rådgivare upptager ett 40-tal föreläs- ningar om äktenskapets fysiologi, psykologi, sociologi, etik och juridik samt om samhällets vårdåtgärder. Varje månad samlas rådgivarna till konferen- zser rörande de behandlade fallen. Centralen ställer nyutkommen litteratur på området till rådgivarnas förfogande.

För första besöket reserveras vanligen en timme. I samförstånd med kli- enten söker man kontakt även med den andra maken. Rådgivningen ut- sträckes ofta över månader. Vid behov konsulteras psykiater eller jurist, som efter samtal med klienten ger rådgivaren vägledning i det fortsatta ar- betet. Egentlig läkarvård eller rättshjälp gives däremot som regel icke, då samhället organiserat dessa verksamhetsformer på annat sätt.

På svenskt håll i Finland samarbetar medicinska, kyrkliga och befolk- ningspolitiska intressen inom Svenska äktenskapsrådgivningen i Helsing- fors, som startades år 1950.

Psykiatriska och själavårdande fall behandlas av byråns föreståndare,

som är läkare och präst. Dessutom finnes anställda en läkare, en gynekolog och en mottagnings-sköterska samt som konsulter en jurist, en gynekolog och en arvshygieniker.

Under år 1956 hölls en mottagning i veckan under 91/2 av årets månader. Rådgivningen besöktes under året av 123 personer, som sammanlagt gjorde 237 besök. Upplysningsarbete har skett i form av föreläsningar. Dessutom har en äktenskapsskola anordnats i samarbete med Finlands svenska stu- dentråd.

II. Sverige

Av föregående kapitel framgår, att kravet på familjerådgivning som en speciell rådgivnings- och behandlingsform, direkt inriktad på relationerna mellan makar, är relativt nytt i vårt land. Däremot har man inom olika grenar av sjukvård och socialvård länge varit medveten om vikten av att beakta och påverka familjesituationen vid den mera individuella rådgiv- ningen och vården. Man har ofta gjort den erfarenheten, att det som be- handlas egentligen är sekundärproblem, medan grundproblemen ligger dju- pare och ofta förblir oan-gripna. Ej sällan har det visat sig, att svårigheterna sammanhänger med starka och olösta motsättningar i äktenskapen. Sålunda har framför allt inom vissa grenar av sjukvården — särskilt den psykiat— riska och gynekologiska — samt den psykiska barna- och ungdomsvården, ävensom inom nyk'terhetsvården, ansträngningarna mer och mer inriktats på att förbättra familjerelationerna för den vårdsökande. Även den före-— byggande mödra- och barnavården innefattar kontakt med den vidare fa- miljegruppen i vissa fall. Familj-evårdsaspekterna har ytterligare understru- kits genom att inom den förebyggande barnavården fr. o. m. år 1956 beretts möjlighet till läkarmottagningar 'för rådgivning beträffande barn, som före- ter uppfostringssvårigheter eller neurolabila symtom men icke bör hänvisas till den psykiska barna- och ungdomsvården.

Även inom övriga samhälleliga vårdgrenar har denna tendens till helhets- syn på klientens problem allt mera gjort sig gällande. Som vi närmare ut- vecklar i kapitel 5, kan dessa verksamhetsgrenar dock icke betecknas som familjerådgivande i egentlig mening. Även om dessa former av omvårdnad kan sägas innefatta ett slags familjerådgivning, vill vi understryka, att de icke har samma utgångspunkt som den allmänna familjerådgivningsverk— samhet, vilken vår utredning syftar till och som har en direkt inriktning på familjen som en enhet. Den familjerådgivningsverksamhet som hittills fö— rekommit i samband med annan medicinsk eller social omvårdnad syftar nämligen i första hand till att förbättra miljöförhållandena för den vård— eller hjälpbehö-vande individen och inriktar sig icke så direkt på att främja familjegemenskapen — det harmoniska samspelet mellan familjens med— lemmar. Dessutom har inom de olika specialområdena av samhällets vår—

dande verksamhet hittills ofta saknats resurser att klarlägga och lösa dessa samlevnadsproblem, som spänner över ett stort register och kräver sak- kunskap från skilda områden av medicin, psykologi och samhällskunskap.

I sin strävan att tillgodose behovet av familjerådgivning har man sökt sig fram efter olik-a linjer allt efter utgångspunkt och resurser. Från såväl sjukvårdens som socialvårdens sida har man dock allt mera känt behovet av samarbete för att komplettera varandras kunskaps- och erfarenhetsom- råden. Ur försöksverksamheten har utvecklats — eller håller på att utveck- las — rädgivningsbyråer av olika slag, som alla syftar till att hjälpa och stödja familjen som institution och dess medlemmar som individer. Genom sina på olika sätt begränsade målsättningar eller kanske framför allt på grund av sina bristande resurser kan de som regel ändå icke sägas motsvara vad vi i kommittén menar med en allmän familj-erådgivning utan endast vissa olika delar av detta begrepp. Endast ett fåtal har en sådan organisa— tion, ekonomi och pers-onaluppsättning, att de kan bedriva en verklig famil- jerådgivning, och i dessa få fall har en ur vår synpunkt icke önskvärd dualism mellan abortrådgivning och allmän familjerådgivning uppehållits.

Det ligger i öppen dag, att all verksamhet, som är ägnad att hjälpa och stödja människor i deras svårigheter och lidande, är av godo och att sådan verksamhet bör uppmuntras. Emellertid är det med hänsyn till nu rådande svåra brist på utbildad personal _ framför allt på psykiatrer och mentalhy- gieniskt skolade socialarbetare _ ett mycket stort intresse att arbetet plane- ras och organiseras på ett sådant sätt, att man når bästa möjliga effekt med befintliga resurser. Även med en betydligt ökad utbildningstakt kommer be- hovet av sakkunnig personal på detta område troligen icke att kunna fyllas ens på ganska lång sikt utan iakttagande av mycket omsorgsfull planlägg- ning av verksamheten.

Av landsting och landstingsfria städer bedriven rådgivning

Den under 1930-talet starkt ökade ungdomsbrottsligheten medförde, att ungdomsvårdskommittén i sitt betänkande angående psykisk barna- och ungdomsvård1 framförde önskemålet om en fast och hela landet omspän- nande barna- och ungdomspsykiatrisk verksamhet liknande den som på en- skilt och kommunalt initiativ hade uppstått i vissa delar av vårt land i form av rädgivningsbyråer i uppfostringsfrågor.

Sedan riksdagen år 1945 beviljat statsbidrag för denna verksamhet, har den utbyggts och omfattar för närvarande tio landstingsområden och två städer utanför landsting. Verksamheten har hittills i huvudsak bedrivits vfid särskilda centraler och filialer, där under läkares ledning och ansvar ett samarbete utvecklats mellan läkarna och olika typer av psykologer samt socialarbetare. Dessutom finnes zb-arn- 0th ungdomspsykiatrisk verksamhet

1 Psykisk barna- och ungdomsvård, SOU 1944:30.

organiserad vid de barnpsykiatriska avdelningarna vid Karolinska sjukhu- set, Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, Akademiska sjuk- huset i Uppsala och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund samt vid Ericastilftelsen i Stockholm.

Vi har i detta sammanhang endast att konstatera, att den psykiska barna- och ungdomsvården innefattar en utvecklad familjerådgivande verksamhet av speciell natur. Vi anser oss ej höra i detalj ingå på en skildring av dess uppgifter och arbetssätt, då dessa kommer att redovisas i ett betänkande från mentalsjukvårdsdelegationen inom kommittén för översyn, av hälso- och sjukvården i riket, vilket beräknas utkomma under hösten 1957.

I samband med 1946 års lagstiftning med viss utvidgning av abortindika- tionerna tillkom som en försöksverksamhet statsunderstödd rådgivning i abortförebyggande syfte. Verk-samheten skulle bedrivas vid ett begränsat antal rädgivningsbyråer med landstingen och de landstingsfria städerna som huvudmän. Ehuru staten ökat sina anslag efter hand och behovet av detta slags rådgivning visat sig vara mycket stort på alla håll, där byråer kommit till stånd, har verksamheten ännu efter drygt tio år endast ofullständigt byggts ut.

Vid årsskiftet 1956/57 var tretton statsunderstödda abortrådgivningsby- råer i funktion, nämligen en i vardera Stockholms stad, Stockholms län (Solna), östergötlands län (Linköping), Gotlands län (Visby), Malmö stad, Malmöhus län (Lund), Hälsingborgs stad, Göteborgs stad och Värmlands län (Karlstad) samt två i vardera Gävleborgs län (Gävle, landstinget ge- mensamt med Gävle stad, och Hudiksvall) och Västernorrlands län (Sunds- vall och Örnsköldsvik). Därutöver har statsbidrag beviljats från den 1 januari 1957 åt en byrå i Kopparbergs län (Falun), där verksamheten kom igång strax efter årsskiftet, och ytterligare en i östergötlands län (Motala), där m-an (.i maj 1957) ännu icke lyckats ordna lokalfrågan. I Linköping lig- ger (i maj 1957) verk-samheten tillfälligt nere, då man icke lyckats återbe- sätta kuratorstjänsten, som är vakant.

I sådana landstingsområden, där statsunderstödda byråer ej upprättats, bedrives i allmänhet abortförebyggande verksamhet av läkare och kurato— rer vid sjukhusen. '

Till den abortförebyggande rådgivningsverksamheten var enligt medici- nalstyrelsens uppgifter för år 1956 knutna sammanlagt 15 anställda läkare (10 psykiatrer, 4 gynekologer och 1 kirurg), 34 konsulter (20 psykiatrer och 14 gynekologer) samt 29 kuratorer, av vilka 16 anställda på heltid och 13 på deltid.

Under år 1956 kom inemot 4 500 nya abortsökande till rådgivningsbyrå- erna. Av dessa beviljades ca 1 700 (38 %) legal abort.

Personalbesättningen vid de olika byråerna samt fördelningen av antalet nyinskrivna ärenden och beviljade legala aborter framgår av tabell 6.

Tab. 6. Statsunderstödda rädgivningsbyråer i sexualfrågor år 1956. Personal, antal abortsökande och beviljade aborter.

(rgb : rådgivningsbyrå, lt : landsting)

Läkare Kuratorer Abortsökande

Psykiatrer Gynekologer

därav som UM" beviljats abort

med med Kon- Före- Kon- hel- del- året ny- an- sul- stån- sul- tid tid inskrivna

ställ- da ter dare ter antal

Före- Övriga

stån- dare

Stockholms stads mentalvårdsby-rå, Stockholm 647 Stockholms läns lt rgb i scxualfrågor, Solna 239 Östergötlands läns lt rgb i sexualfrågor, Linköping 50 Gotlands läns lt rgb för havande kv. i ab.-föreb. syfte, Visby . 17 Rgb vid psykiatr. kliniken v. lasarettet i Lund 68 Malmö stads psykiatr. rgb för abortsökande, Malmö 90 Hälsingborgs stads familjerådgivn.-byrå, Hälsingborg . 22 Göteborgs stads rgb för abortsökande, Göteborg ...... 179 Värmlands läns lt familjerådgivningsbyrå, Karlstad ' 80 Gävle stads o. Gävleborgs läns lt rgb i abort- och sexual- frågor, Gävle 133 11 Gävleborgs läns lt rgh i sexualfrågor, Hudiksvall 39 12 Västernorrlands läns lt rgb f. familjefrågor, Örnsköldsvik 38 13 Västernorrlands läns It rgb f. familjefrågor, Sundsvall 105

mewmwhwao

'-

1 707

1 1/1—14/4 1956 2 halvtidsanställda kuratorer. 2 Kirurg.

På grund av den stora tillströmningen av hjälp- och rådsökande har vid flertalet byråer personalen — såväl kuratorer som läkare — utökats betyd- ligt utöver vad som angivits i den av medicinalstyrelsen fastställda planen. Föreståndarna för byråerna är samtliga läkare — flertalet psykiatrer _— ehuru detta icke längre är ett villkor för att statsbidrag skall utgå.

I fråga om lokalerna har huvudmännen lämnats frihet att ordna efter vad som kan vara mest praktiskt på de olika orterna. Medicinalstyrelsen rekommenderar dock i normalinstruktionen fö-r verksamheten, att rådgiv- n-ingsbyråer för abortfrågor av »diskretionsskäl samordnas med mottag- ningar för allmän sexualupplysning eller för kvinnosjukdomar. I allmän- het synes också verksamheten ha förlagts till lasaretten, och då till de psy- kiatriska eller gynekologiska klinikerna och till kuratorsexpeditionerna. Endast tre byråer har ordnat lokalfrågan på annat sätt, nämligen i Stock- holm, där man har helt fristående lokaler, i Solna, där verksamheten är in- rymd tillsammans med annan landstingsverksamhet, och i Göteborg, där den tillsammans med en del kommunala verksamhetsgrenar är inrymd i Sociala huset.

Verksamheten för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortföre- byggande syfte avser enligt normalinstruktionen att på ett person-ligt sätt taga sig an kvinnor, som råkat i ett icke önskat havandeskap och därav drivits till abortönskan, hjälpa dem igenom svårigheterna och förmå dem att föda sitt barn. Om indikation för legal abort kan anses föreligga och kvinnan vidhåller sin önskan om abort, skall hon förhjälpas därtill. För verksamheten utgår statsbidrag till landsting eller stad utom landsting (SFS 1945/863 med senare ändringar). Villkor härför är bland annat, att verksamheten är anordnad enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan, att den utövas vid särskilda rädgivningsbyråer till vilka skall vara knutna legitimerade läkare och kvinnliga kuratorer och att rådgivningen är avgifts- fri. Arbetsfördelningen mellan läkare och kuratorer bör enligt statsbidrags- kungörelsen vara den, att läkarna företrädesvis handhar frågor om tillämp— ningen av lagen om avbrytande av havandeskap, medan kuratorerna hu- vudsakligen giver råd och anvisningar i fall, då tillämpning av denn-a lag icke kommer i fråga. En del av byråerna giver även råd i andra sexualfrågor, exempelvis rörande preventivmedel.

Som ett led i det abortförebyggande arbetet ställdes redan från början till byråernas förfogande särskilda medel till ett belopp av 4000 kronor per byrå och år för att avhjälpa överhängande behov hos de abortsökande. Att statliga medel på detta sätt fick användas för direkt ekonomisk hjälp till enskilda var en nyhet inom socialvården. Kuratorn fick stor rörelsefrihet att använda medlen efter bästa förstånd och behövde icke anmäla och mo— tivera utbetalningarna förrän i efterhand. Beloppet har sedan höjts i flera omgångar. Från och med budgetåret 1955/56 ankommer det på medicinal- styrelsen att bestämma grunderna för anslagets fördelning mellan byråer-

na. Enligt styrelsens beslut fördelas medlen proportionellt i förhållande till antalet nyinskrivna sökande. För budgetåret 1956/57 har anslagits 110 000 kronor för detta ändamål, vilket motsvarar ett beräknat belopp av 20 kro- nor per nyinskriven sökande. Betydelsen av denna hjälpform har vitsordats av kuratorerna, som i många fall funnit just denna i och för sig mycket blygsamma ekonomiska handräckning ha en förbluffande god effekt i det abortförebyggande arbetet. Vi återkommer till frågan om denna hjälpform i kapitel 6 (sid. 145 ff.).

Som abortutredningen framhållit, är kuratorn den av rådgivningsbyråns personal som utför det huvudsakliga abortförebyggande arbetet. Redan vid en abortsökandes första konsultation på byrån söker kuratorn vinna hennes tillit och förtroende och få henne att spontant tala ut om hela sin situation. Därefter uppstår för kuratorn frågan, vilka åtgärder hon skall vidtaga i fallet. Överläggningar äger rum mellan kuratorn och läkarna, och i fler- talet fall kommer man fram till en samstämmig uppfattning i frågan, huru- vida kvinnans ansökan kan tillstyrkas eller ej. Själva det abortprofylaktiska arbetet påbörjas i regel icke förrän större delen av utredningen är färdig och i varje fall ej förrän patienten undersökts av gynekolog och psykiater.

I de fall, då indikationer för laglig abort bedömes icke föreligga, söker ku- ratorn finna positiva vägar ur den sökandes svåra situation. Motiven för abortansökan kan vara av mycket växlande slag och är ofta sammanvävda med varandra. De abortprofylaktiska åtgärderna måste anpassas efter om— ständigheterna 'i det enskilda fallet. Samhällets sociala och ekonomiska hjälpmöjligheter behöver som regel mobiliseras, och de ofta personligt till- trasslade situationer, i vilka de sökande lever, måste klarläggas och om möjligt avhjälpas.

Kuratorns närmaste uppgift blir i många fall naturligen att vidtaga prak- tiska åtgärder som kan vara till hjälp i den sökandes akuta nödsituation. Det kan vara fråga om skulder som behöver regleras, varvid de ekonomiska resurser, som ställts till kuratorns förfogande, kan komma till stor nytta. Vidare är det ofta fråga om bostadsproblem, och kuratorns uppgift kan då bliva att sätta sig i förbindelse med vederbörande kommunala bostadsför- medling för att där utröna möjligheterna för förmedlingen att beakta nödsi- tuationen. Från samtliga byråer har det omvittnats, att det kontanta bidra- get samt hjälpen med bostadsanskaffningen varit de från afbortprofylaktisk synpunkt viktigaste hjälpformerna.

En annan viktig del av kuratorns verksamhet är att hålla fortsatt kontakt med såväl de kvinnor som fått avslag på sin abortansökan som dem, vilka erhållit legal abort.

Allt mer har man i det abortprofylaktiska arbetet genom samarbete mel- lan psykiater och kurator börjat tillämpa psykoterapeutiska metoder, var- vid man tager sikte på att finna en lösning på hela den konfliktsituation, i vilken den sökande lever, i stället för att isolerat söka råda bot på de akuta

svårigheter, som hon själv är medveten om och som lett henne till abort- ansökan. Detta är en absolut förutsättning för en på lång sikt framgångsrik verksamhet i kampen mot aborterna. Om man underlåter att se kvinnans abortönskan i hela dess sammanhang och de djupast liggande orsakerna till denna önskan sålunda ej angripes, kan icke mycket vara vunnet med den kontakt med samhället, som en abortansökan leder till. Kuratorerna inom abortrådgivningen har också dragit konsekvenserna av denna upp— fattning och försökt att på allt sätt bredda sin verksamhet i riktning mot familjerådgivning. Emellertid är arbetsbelastningen på byråerna i regel allt- för stor för att kuratorerna i någon större omfattning skulle kunna bedriva denna fördjupade och intensifierade rådgivning.

Kuratorerna på rådgivningsbyråerna bör enligt medicinalstyrelsens nor— malinstruktion helst anställas på halvtid. Situationen är emellertid för när- varande den, att medan sju av byråerna endast har halvtidsanställda, har fem byråer endast heltidsanställda och en byrå såväl hel- som halvtidsan- ställda kuratorer. I Stockholm beräknas numera de heltidsanställda kurato— rerna kunna utreda och behandla fem nya fall i veckan, medan man för de halvtidsanställda med tjugo arbetstimmar i veckan beräknar, att de skall kunna anförtros högst tre fall under samma tid. De sex till sju tim- mar som en halvtidsanställd kurator sålunda kan disponera för varje sö- kande åtgår helt för utredningsarbete. För utredning av särskilt komplice- rade fall, för fortlöpande kontakt med och rådgivning åt de kvinnor som fått avslag på sin abortansökan och för den eftervård som ofta är nöd- vändig även för de legala abortfallen räcker den ordinarie arbetstiden oftast icke till. Ett allmänt intryck är, att en stor del av kurator-sarbetet på byrå- erna måste fullgöras på övertid.

I detta sammanhang kan nämnas, att medicinalstyrelsen i en skrivelse den 17 augusti 1955 till Kungl. Maj:t hemställde, att dess anslag för den abortförebyggande verksamheten skulle erhålla ändrad beteckning och kal- las för anslaget till familjerådgivning. Redan tidigare hade styrelsen i cir- kulär till abortbyråerna förklarat, att hinder icke förelåg för dem att före- taga en motsvarande namnändring. I rem-issutlåtande över denna skrivelse avstyrkte vi, att namnet på den abortprofylaktiska verksamheten redan då skulle ändras till familjerådgivning, varvid vi i huvudsak anförde följande.

I ahortutredningens betänkande har man enligt vårt förmenande aldrig avsett att endast fastställa en ny benämning på den abortförebyggande verk- samheten utan att samtidigt bredda dennas innehåll. Någon sådan utökning av den abortförebyggande verksamhetens resurser, att en allmän utvidgning av denna blir möjlig har medicinalstyrelsen enligt vad vi kunnat finna icke avsett eller föreslagit. Det framstår som mindre lyckligt att på administra- tiv väg skapa en uppfattning om familjerådgivning, som icke överensstäm- mer med den bredare tolkning av begreppet som bland andra abortutred— ningen avsåg. Det är i och för sig full-ständigt riktigt, att man som ett led i

abortprofylaxen bedriver familjerådgivning, men man bör observera, att abortrådgivningen endast täcker en del av det allmänna begreppet familje— rådgivning.

Departementschefen anförde också i 1956 års statsverksproposition-, att den abortförebyggande verksamheten tills vidare borde bibehållas i oför- ändrad form och bedrivas med samma principiella inriktning som hittills. Han kunde under sådana förhållanden icke förorda, att verksamheten nu fick en ändrad benämning. Då vissa byråer (i Hälsingborg, Karlstad, Sunds- vall och örnsköldsvik) redan hunnit ändra sina namn till familjerådgiv- ningsbyråer, finner vi det vara angeläget att till undvikande av missförstånd framhålla, att härigenom icke skett någon ändring eller breddning av verk- samheten.

Äldst bland de nu fungerande sexualrådgivningsbyråerna med statsbidrag är Stockholms stads menialvårdsbyrå, och dess verksamhet är tillika den mest omfattande. Vi har därför ansett det vara motiverat att något utför- ligare redogöra för verksamheten vid denna byrå.

År 1938 tillkom den första abortlagen här i landet, och fyra år senare öppnade Stockholms stads sjukhu-sdirektion en rådgivningsbyrå för de abort-sökande i fristående lokaler. Det var två sjukhuskuratorer, som åtog sig rådgivningsarbetet mera som en bisyssla. Sedan utvidgades verksamhe- ten 1945 med flera halvtidsan-ställda kuratorer, varjämte man började att i större utsträckning konsultera såväl psykiatrer som gynekologer. Ansök- ningarnas antal ökade starkt fram till år 1951. Under de följande fem åren inträdde en viss minskning. Antalet ansökningar synes dock under år 1957 tendera att åter öka.

Föreståndare för byrån, som numera alltså benämnes Stockholms stads mentalvårdsbyrå, är överläkaren vid en av stadens kvinnokliniker. Dess- utom finnes (i maj 1957) en poliklinikläkare (psykiater) och nio heltids— tjänster för kuratorer. Ytterligare ett 25-tal läkare — psykiatrer och gyne- kologer — tjänstgör som konsulter vid byrån. Under år 1956 hade byrån 1 700 nya ärenden rörande abort och/eller sterilisering. Omkring 1500 kvinnor sökte byrån för andra med sexuallivet sammanhängande problem. Av dessa gällde omkring 1 000 inprovning av pessar. Arbetets uppläggning och kuratorns roll i det abortförebyggande arbetet framgår av vad ovan sagts. Mentalvårdsbyrån har i hög grad eftersträvat att icke blott tjäna som utredningsapparat för abortfallen utan att verkligen biträda de sökande med rådgivning och annan hjälp. Härvid har man funnit, att detta slag av arbete är förbundet med vissa speciella svårigheter, som gör det särskilt tungt och pressande för kuratorerna. En sådan svårighet är den tidsnöd som är förknippad med varje abortärende. Kuratorerna finner det slitsamt att ständigt ha att göra med fall i en akut situation av så känslig natur. Vidare är det svårt att arbeta med klienter, som har en på förhand mer eller mindre fixerad uppfattning om hur problemen skall lösa-s — i dessa fall alltså ge-

nom abort. Det kräves en anspänning för att få en abortsökande kvinna att överväga någon annan lösning, och denna anspänning kvarstår under hela kontakten och t. o. m. inför resultatet, då det alltid är ovisst, hur kvinnan kommer att reagera på en verkställd abort eller på ett avslag. Slutligen läg- ger medvetandet om de alltför många återfallen en tyngd över arbetet. Åter- fallen kommer kuratorerna att känna det som om de arbetade i utkanterna av problemen utan att nå fram till själva kärnan. Tid och resurser uppfat- tas som klart otillräckliga. Undan för undan har man fått antalet nya pa- tienter per kurator nedskuret, men de fem nya fall per vecka, som en hel- tidsanställd kurator vid m-entalvårdsbyrån skall hinna med för närvarande, är alltjämt för mycket. De regelbundet återkommande konferenserna för personalen vid byrån har givits ökat utrymme i arbetsplanen, då de befun- nits vara av den största betydelse dels för att hålla ihop organisationen av byrån, dels som hjälp och stimulans för såväl kuratorer som läkare i deras arbete.

Erfarenheterna från många års arbete med enbart abortrådgivning har kommit kuratorern—a att önska en breddning av verksamheten och en ut- spridn—ing av abortfallen på flera institutioner, där de skulle blandas med andra närbesläktade problem. Kuratorerna anser — bland annat med hän- syn till de särskilda svårigheter i arbetet som ovan antytts — att ingen, ej ens den som endast arbetar på halvtid, i längden kan orka med att ute- slutande syssla med abortsökande klienter. Det måste dessutom vara fel, säger man, att handlägga abortfallen isolerade från andra samlevnadspro- blem, från vilka de sakligt sett icke kan särskiljas. Mot bakgrunden av dessa erfarenheter har en översyn av byråns verksamhet aktualiserats men upp- skjutits i avvaktan på detta betänkande.

Stockholms läns rådgivningsbyrå för sexualfrågor i Solna drives under landstingspsykiaterns ledning av två heltidsanställda kuratorer och en kon- sulterande gynekolog. Byrån har ett mycket nära samarbete med lands- tingets rådgivningsbyrå för psykiskt sjuka, som likaledes står under lan-ds- tingspsykiaterns ledning och har sin verksamhet förlagd till samma bygg- nad. Vid sistnämnda byrå är anställda ytterligare två psykiatrer, två hel- tidsanställda kuratorer och en psykolog, varjämte en jurist och en nykter- hetsvårdsexpert är knutna till byrån som konsulter. En präst är på ett mera informellt sätt engagerad i arbetet som konsult. Betraktade som en helhet förfogar sålunda dessa två byråer över en mångsidigt sakkunnig personal, särskilt som de fyra kuratorerna är specialutbildade för var sitt område (en för alkoholfrågor, två för sexuella svårigheter och en för .socialvård'st'all).

Till byrån i Solna är knutet ett konvalescenthem, vid vilket vistelsen för de rå—dsökande betalas »av sjukkassan. Kuratorn gör besök var fjortonde dag och läkaren en gång i månaden.

I Värmlands län (Karlstad) har den av landstinget bedrivna abortföre- byggande verksamheten tidigare bedrivits direkt under landstinget vid dess avdelning för psykisk vård för vuxna. Då verksamheten 1955 lades under sjukhusdirektionen och flyttades över till den psykiatriska polikliniken vid sjukhuset, ändra-des samtidigt namnet till Värmlands läns landstings fa- miljerådgivningsbyrå. Föreståndare för byrån är landstingspsykiatern, som även är verksam vid sta-dens familjerådgivningsbyrå. Dessutom är anställda två kuratorer på heltid och en biträdande psykiater. Vid landstingets byrå har man gjort den erfarenheten, att när byrån först öppnade sin verksam—, het, kom de hopplösa fallen, där samlivet ohjälpligt spruckit sönder. När verksamheten blivit mera allmänt känd och vunnit förtroende, började arten av klientelet att förändras, så att även lindrigare och mera påverk- bara fall sökte sig dit. Andelen av rena familjerådgivningsärenden var myc— ket stor. Sålunda hade man vid tiden för namnändringen ungefär lika stort antal familjerådgivningsärenden utan abortsituation som sådana ärenden med abortsituation.

Rådgivningsverksamhet, som direkt inriktar sig på samlevnadsproblemen inom familjen och då särskilt mellan makarna, bedrives för närvarande !dels i primärkommunal regi med eller utan ekonomiskt bidrag från landsting, dels av olika kyrkliga eller andra enskilda föreningar och dels — i ett fall — av en statskyrkoförsamling. Även om dessa institutioner för överskåd— lighetens skull i följande redogörelse kommer att sammanföras i grupper, må redan här framhållas, att verksamheten vid dem bedrives under så olika betingelser och med så skilda målsättningar, att institutionerna i själva verket har föga mer än namn-et gemensamt. '

Au primärkommuner bedriven rådgivning

Stockholms stads familjerådgivningsbyrå organiserades som en fristående avdelning inom barnavårdsnänmden men med lokaler i en vanlig hyres— fastighet i stadens centrum. Verksamheten igångsattes i maj 1951.

Då byrån är den största familjerådgivn—ingsverksamheten i Sverige och då den som pionjär på området tjänat som förebild för olika initiativ på an- dra håll i landet, kan det vara motiverat att något mera ingående uppehålla sig vid denna byrå.

I enlighet med direktiven för verksamheten lämnas upplysning, hjälp och vägledning i vardagliga och allmänmänskliga livsfrågor och konfliktsitua- tioner med särskild uppmärksamhet på inom äktenskapen uppkommande svårigheter och problem. Hjälpen är helt kostnadsfri för de sökande, och by- rån står öppen för allmänheten utan krav på remiss eller hänvisning. Det har på så sätt i mycket stor utsträckning överlämnats åt allmänheten och de institutioner, som önskat hjälp i sina ärenden, att bestämma vad som skall kunna hänföras till äktenskaps— eller familjeproblem. Från byråns

sida avvisades till en början endast de fall, som uppenbarligen föll inom andra institutioners verksamhetsområden. Familjerådgivningsärenden an- sågs de fall vara, där det gällde samlevnadsproblem mellan familjemedlem- mar eller mellan två parter i annan form av samlevnad och där de sökande icke kunde få hjälp på annat håll.

Med ökande tillströmning till byrån har urvalsprincipen måst göras snä- vare. Arbetet har kommit att mera exklusivt inrikta sig på äktenskapskon- t'likter av skilda slag samt samlevnadsproblem under andra än äktenskap- liga former. Ensamståendes samlevnadsproblem av annan art upptages som regel icke till behandling vid byrån. Utredningar för abortansökningar gö- res endast i de fall, där klienten redan av andra anledningar uppehåller kontakt med familjerådgivningen. Övriga abortsökande hänvisas till Stock— holms stads mentalvårdsbyrå.

Vid behandling av äktenskaps— och familjeproblem inriktas behandlingen i första hand på de personliga relationerna mellan man och kvinna, men samtidigt bör alla praktiska åtgärder vidtagas, som kan bidraga till förbätt- ring av familjesituationen. Problemen behöver belysas ur sociala, allmän— medicinska, psykiatriska och psykologiska synpunkter. Personalen vid by- rån har valts med hänsyn tagen till detta.

De vid byrån fast anställda socialarbetarna benämnes familjerådgivare. De har antingen social eller juridisk grundutbildning med psykologisk eller socialpsykiatrisk påbyggnad. Flera specialister i psykiatri, två gynekologer samt en psykolog är anställda som konsulter. För det expeditionella arbetet finnes tre kontorsbiträden anställda (två på heltid, en på halvtid).

Byrån förestås av en familjerådgivare. Därutöver fanns i slutet av år 1956 vid byrån sex familjerådgivare anställda, av vilka fyra på halvtid och två på heltid, samt konsulter med en sammanlagd arbetstid av minst 30 tim— mar per vecka. Under verksamhetens gång har en allt större del av arbetet kommit att åvila familjerådgivarna. Av hela arbetstiden inom verksamheten kommer numera omkring 80—85 % på familjerådgivarna och 15—20 % på konsulterna. Det fortlöpande samarbetet i team har möjliggjort, att fa- miljerådgivarna kunnat person-ligen taga hand om en hel del ärenden, som utan dessa samarbetsmöjligheter hade behövt handläggas av en psykiater. Sedan verksamhetens karaktär blivit mera känd bland allmänheten, kom— mer numera i större utsträckning än tidigare också mindre svårartade fa- miljeproblem under byråns behandling.

Av det oeftergivliga kravet på helhetsbehandling av familjesituationen följer, att ett intimt samarbete _ team—work — måste upprätthållas mellan medarbetarna. Detta sker bland annat under de regelbundet återkommande arbet—skonferenserna. Även fall som ej varit i kontakt med läkare vid byrån diskuteras vid dessa eller i enskilt samtal mellan familjerådgivare och kon- sult. För de administrativa uppgifterna och arbetets uppläggning svarar föreståndaren.

Antalet ansökningar steg oavbrutet under de fem första verksamhetsåren, så att de år 1955 utgjorde dubbelt så många som under det första verksam- hetsåret. Besöksfrekvensen m. m. under 'de olika åren framgår av följande tablå.

Tablå över verksamheten vid Stockholms stads famil- jerådgivningsbyrå åren 1951—1956.

Upptagna Därav Antal Antal

ärenden berörda famil 'er (inklusi- remis- eget J vuxna med ve åter- ser initiativ 1 b 1 bud) % % personer arn

2324 29 71 479 10 90 562 19 81 —— 626 18 82 472 677 20 80 533 3537 13 87 403

1 Statistik saknas för åren 1951—1953. 2 Detta år pågick verksamheten endast 7 månader. Talet är uppräknat att avse 12 månader. 3 Detta år begränsades antalet upptagna ärenden.

Av tablån framgår, att från och med andra verksamhetsåret 80 år 90 % av klienterna kommer till byrån på eget initiativ.

Byrån besökes huvudsakligen av gifta och andra samboende. De ensam- stående (ogifta eller förut gifta) utgör 5 å 10 %. Bland dem som kommer till byrån på eget initiativ är det nära tre gånger så många kvinnor som män som tager första kontakten med byrån. Den mest frekventa ålders- gruppen har under de fem verksamhetsåren varit 30—39 år. Medeltalet för äktenskapens varaktighet vid den tidpunkt, då hjälp sökts, har varit nio år och barnantalet i familjen har endast i ett fåtal fall överstigit tre.

Klienterna har i allmänhet icke uppfattat sig som patienter eller ansett sig vara i behov av hjälp hos läkare eller på sjukhus. Flertalet klienter har ej heller tidigare vänt sig till andra socialvårdande institutioner. Deras si- tuation och problem har icke varit av sådan art eller svårighetsgrad, att det varit aktuellt med en hänvändelse till barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller socialvårdsbyrå. Erfarenheten talar för att familjerådgivningsverk— samheten med den uppläggning den har i Stockholm har nått en grupp människor, som tidigare icke haft möjlighet att få samhällets hjälp vid familjekonflikter, där det huvudsakliga problemet rört störningar i det per— sonliga förhållandet mellan makar.

Om man bortser från den föräktenskapliga rådfrågningen, har de pro- blem !s-om presenterats vid byrån ofta rört djupgående konflikter och all— varliga nödsituationer. De senaste åren går tendensen dock mot att hjälp i

allt större utsträckning sökes, innan tanke på skilsmässa kommit upp och innan konflikten tagit en bestämd och destruktiv form.

Även om samtliga problem, som kommer till en familjerådgivningsbyrå, är av mer eller mindre psykologisk natur, kan man dock som regel hänföra dem till vissa bestämda områden i familjens livsföring och funktion. Vid byrån har den gruppindelning, som framgår av följande tabell från 1956, använts.

Problemgrupper Antal par % Personliga problem 185 46,1

(temperamentsdifferenser och psykiska sjukdomssymtom) Alkoholproblem 58 14,5 Otrohet 52 13,0 Ekonomiska problem 31 ' 7,7 Sexuella problem 28 7,0 , Svartsjuka 13 3,2 1 Släktproblem 11 2,8 ) Bostadsproblem 8 2,0 , Föräktenskaplig rådgivning 2 0,5 i Övriga 13 3,2 ' 401 100,0

Principen med öppet anmälningsförf-arande har fört med sig stor varia— tion i problemens art och svårighetsgrad. Till följd därav måste behand- lingsformerna bliva olikartade. En del kon-fliktsituationer har kunnat av- hjälpas genom kortti-dskontakt med en eller ett par familjemedlemmar, me- dan andra krävt en ingående penetrering och långvarig behandling, kanske med deltagande av flera olika medarbetare.

Behandlingen inriktas, oberoende av vad som uppgivits som orsak till hjälpbehovet, alltid på totalsituationen och den personliga relationen mellan makarna (parterna). Arbetet sker huvudsakligen genom personliga samtal men sociala åtgärder, läkarundersökning, juridisk upplysning eller ekono- misk planering kompletterar ofta den personliga rådgivningen. Ett intimt samarbete med andra sociala och medicinska institutioner har utgjort ett nödvändigt och värdefullt led i byråns arbetsmetoder.

För att undvika alltför lång väntetid tillämpas ett speciellt anmälnings- förfarande. Sökande, som icke anser sig kunna invänta sin tur på väntelisa tan, får inom tio dagar kontakt med en familjerådgivare för att diskutera byråns möjligheter att hjälpa. Detta besök skall resultera antingen i en upp- görelse om fortsatt kontakt med familjerådgivningen, en omedelbar hän- visning till annan hjälpkälla eller en diskussion, som den rådsökande finner tillräckligt klarläggande för att han själv skall kunna bemästra sina akuta svårigheter.

De ärenden, som upptages för fortsatt behandling vid familjerådgivning-

en, hänvisa-s av föreståndaren till en familjerådgivare, som sedan svarar för handläggningen av ärendet. Klienterna skall alltid veta vem som handhar del—als ärende och till vem de kan vända sig i fortsättningen.

De första samtalen anses ha stor betydelse för att etablera god kontakt men även för att klarlägga problemsituationen. Så småningom tages ärendet upp i arbetskonferens med hela teamet eller i enskild konferens med "byrå— föreståndaren eller konsulterna. Enligt den vid byrån rådande arbetsprin— cipen skall i intet fall handläggning bestämmas av endast en medarbetare. V'id konferensen penetreras fallet ur olika synpunkter, och man försöker komma fram till en familjediagnos, som beskriver de enskilda personlighe- terna och relationen mellan dem. Denna [blir underlag för en behandlings- plan, som också måste vara rörlig och stå öppen för olika möjligheter till förbättring.

Fördelningen av uppgifterna mellan de olika medarbetarna bestämmes från fall till fall. Omkring två tredjedelar av klientelet på Stockholms stads familjerådgivningsbyrå har personlig kontakt endast med familjerådgivare, den återstående tredjedelen med både läkare och familjerådgivare. Psykologen biträder huvudsakligen vid arbetskonferenserna men även un- der hand i enskilt samarbete med läkare och familjerådgivare. Direkt kon- takt mellan psykologen och klienterna förekommer icke.

Ärendena vid byrån kan med hänsyn till behandlingsformerna uppdelas på följande sätt:

a) beh'andlingsfall, i vilka en mera ingående och målmedveten psykoterapi kommer till stånd;

b) social och psykologisk rådgivning, som kännetecknas av att insatsen från byråns sida är mer av rådgivande än psykoterapeutisk karaktär, ehuru den likväl är ganska omfattande;

c) rådfrågningsfall, där information eller upplysning gives i fråga om ett. speciellt, tämligen klart definierat problem eller där hänvisning sker till en annan institution. Härtill kommer de s. k. engångskontakterna, i vilka icke någon egentlig rådgivning eller behandling kunnat komma till stånd, oftast på grund av bristande samarbetsvilja från den ena av makarna.

Det är vanskligt att redovisa bestämda resultat av en familjerådgivnings— verksamhet. En svårighet är t. ex., att man icke har tillgång till kontroll-. grupper. I en sär-skild undersökningl, vilken byggde på samtliga fall, som anmälts till Stockholms stads familjerådgivningsbyrå under tiden den 1 augusti 1951—29 februari 1952, har emellertid Carin Colliander och Åmark försökt bedöma resultaten av verksamheten.

Man. fann därvid, att av de undersökta 154 fallen grovt räknat något. mer än en tredjedel uppvisade harmoni—ska eller förbättrade förhållanden,.

1 Carin Colliander och Curt Åmark, Verksamheten vid Stockholms stads familjerådgiv— ningsbyrå, Stadskollegiets utlåtande och memorial, 1954, Bihang 89.

att för något mindre än en tredjedel förhållandena var oförändrade och att en tredjedel hade gått till skilsmässa. Resultatet har betecknats såsom >>harmonisk'a förhållanden», när makarna ansett sig vara fullt tillfredsställ- da med sitt förhållande rtill varandra. Som >>förbättrade» bedömde man såda- na fall, där den aktuella konflikten eller svårigheten hade analyserats och övervunnits, ehuru situationen ej kunnat betecknas som stabil och fullt till- fredsställande. Då förhållandena har betecknats såsom »oförändrade», har det ofta varit fråga om labila fall, där situationen kunnat variera från vecka till vecka. Denna grupp omfattar också några få fall, där försämring i re— lationerna makarna emellan har inträtt, utan att denna har lett till skils— mässa. Av de fall, som gått till skilsmässa, kan icke alla betraktas som ett misslyckande för familjerådgivningsarbetet. Vid bedömandet av rådgivning— ens resultat måste man taga hänsyn till vad skilsmässan kan ha betytt i det individuella fallet. Även om den är en olycklig utgång av ett äktenskap, så får man ändå komma ihåg, att den i vissa fall kan utgöra en fördelaktig lös— ning på otillfredsställande förhållanden. Behandlingen av skilsmässofallen * har dessutom många gånger lett till att skilmässan kunnat ske under lugna % former och att makarna kommit till insikt om att den varit en ur deras syn- l punkt riktig lösning. Man har också vid flera tillfällen kunnat förmå dem att göra upp om vårdnaden av barnen i godo.

Som ett viktigt led i det förebyggande familjerådgivningsarbetet pågår se- dan våren 1954 en äktenskapskurs varje höst och vår för två grupper om vardera tio par, vilka antingen är nygifta eller har för avsikt att ingå äk- tenskap. Genom att bygga in en sådan verksamhet i familjerådgivningens arbetsprogram räknar man med att byrån skall kunna nå även yngre ålders— grupper och därmed bredda den förebyggande uppgiften. Kurserna omfattar sex kvällar under sex veckor och avser företrädesvis personer under 30 år. Makarna eller de blivande makarna har anmodats att komma tillsammans i det dubbla syftet att få en gemensam erfarenhet och att få för vana att dis- kutera sina upplevelser och intryck tillsammans. De inledande föreläsning- arna har tagit direkt sikte på problem inom den äktenskapliga tillvaron, som i varje familj behöver lösas gemensamt av man och hustru. Efter före— läsningarna har deltagarna samlats i smågrupper till diskussion under led- ning av en familjerådgivare. Genom att led-arna är vakna för betydelsen av de personliga relationernai gruppen, kan dessa kurser tänkas befrämja den per-sonliga mognaden på ett annat sätt än en ren föreläsniingsverks-amhet.

Erfarenheten visar, att det trots allt finnes mycket gemensamt i de äkten- skapliga problemkonstell—ationerna. Någon standardisering av åtgärder och behandlingsformer kan det dock aldrig bliva fråga om. För varje familjeråd- givare står det klart, att man inom denna verksamhet ännu rör sig på ett relativt okänt område. Trots 'att man utomlands på många håll har en mer än tjugoårig erfarenhet av familjerådgivning, har man ändå icke kunnat komma fram till några definitivt utformade arbetsmetoder. Verksamheten

giver emellertid stora möjligheter att samla material angående familjere- lationer och det är ett önskemål vid Stockholms stads familjerådgivnings- byrå' att parallellt med det praktiska arbetet kunna skapa möjligheter för forskning på familjelivets område.

?I Sundbyberg, där verksamheten startades under senare delen av år 1953, har utvecklats en familjerådgivning efter delvis andra linjer. Det familjeråd- gi'vande arbetet har där icke avgränsats på samma sätt som i Stockholms stads,familjerådgivningsbyrå utan inrymmer ett flertal arbetsmoment, som kanske snarare vore att hänföra till vissa angränsande områden inom so- sialvården, nykterhetsvården, mentalsjukvården m. m. Denna uppläggning är en följd av de erfarenheter man gjort inom socialvården rörande nödvän- digheten av att i dylik-a sammanhang se till helheten. Till följd av de långa väntetiderna vid den öppna psykiatriska verksamheten i landstinget, ök- ningen av neurosklientelet m. m. tillföres byrån ett stort antal klienter, som äriträngande behov av hjälp. De flesta av dessa behandlas dock av byråns psykiater, under det att de svåraste fallen remitteras till landstingets råd- givnings-byrå. I anslutning till den familjerådgivande verksamhet, som är kärnan i byråns uppgifter, gör socialkuratorn utredningar om sina klien- ters behov av socialhjälp, vilka vid trängande behov behandlas även mellan socialnämndens sammanträden. Vidare kommer till byrån ett växande an- tal: s. k. socialläkanfall, vilka ofta föranleder utlåtanden till försäkringsbo- lag, domstolar och pensionsnämnd. Det Ökande antalet familjerådgivnings- fall med alkoholproblem har lett till, att en av stadens polikliniker för alko- holmissbruk-are har förlagts inom familjerådgivningsbyråns lokaler. 'l'ill byrån vänder sig ej sällan personer med sådana psykiska svårigheter, som hör till den öppna psykiatriska vårdens verksamhetsområde. De långa vän— tetiderna vid landstingets rådgivningsbyrå för psykiskt sjuka gör, att man icke utan vidare törs lämna dessa klienter alldeles utan hjälp under vänte- tiden. De avvisas därför ej, utan man bevakar deras intressen vid lands- tingets byrå och giver dem under tiden en viss stödjande terapi.

z-Byråns familjerådgivare (socialkurator) och dess psykiater fungerar se- dan våren 1954 'som borgerliga medl-are och utför ett växande antal med- lingsuppdrag. Det har befunnits vara en lättnad för dem av rådgivnings- byråns klienter, som kommit i en situation, där separation måst övervägas, att slippa engagera eller informera ytterligare instanser om sina personliga misslyckanden-. .t :A'bortärenden handlägges i de fall då det gäller klienter, som är eller va- rit knutna till byrån som familjerådgivningsfall.

' För att underlätta för rådgivningsbyrån att utan dröjsmål kunna taga i anspråk den kommun-ala socialvårdens samlade hjälpkraft, har byrån givits eli—speciell plats i administrationen. Formellt sorterar byrån som en avdel- ning under sociala byrån och har socialvårdschefen som chefstjänsteman.

Den är emellertid fristående med verksamheten förlagd i egna lokaler, be+ lägna i en annan del av staden än sociala byrån. I alla framställningar till' de sociala nämnderna beträffande klientelet accepteras familjerådgivning— ens utredningar och förslag, som om de gjorts av respektive nämnders egna tjänstemän. Härigenom har 'familjerådgivningsbyrån möjligheter att med— verka till att ekonomisk hjälp lämnas.

Vid sidan om ovannämnda uppgifter har socialkuratorn även andra upp- drag för stadens räkning. Hon har bland annat övervakningar för nykter— hetsnämnden och uppdrag för barnavårdsnämnden.

Besöksfrekvensen m. m. framgår av följande tablå:

Tablå över verksamheten vid familjerådgivningsbyran i Sundbyberg åren 1954—1956.

Därav _ Antal Antal Antal Antal . eget eller berörda familjer barn i År nya remisser närståendes d d - ärenden initiativ vuxna me 8535? personer barn familjer % % 1954 ..................... 58 72 28 109 43 105 1955 ..................... 86 63 37 158 60 128 1956 ..................... 92 60 40 163 64 126

Tendensen synes allt mera ha blivit den, att de rådsökande kommer till byrån på eget initiativ eller efter rekommendation från anhöriga och Vän— ner. De som remitterats från offentliga institutioner dominerar ej längre bland de rådsökande på samma sätt som i början.

De personella resurserna har ökat efterhand. Kuratorn, som tidigare var deltidsanställd, är numera verksam på heltid. Biträdeshjälp har i mindre omfattning lämnats genom personalen vid sociala byrån samt genom prak- tikanter. Från och med 1958 avser man att knyta en halvtidsanställd skriv- hjälp till familjerådgivningsbyrån.

Under våren 1957 har staden realiserat sina planer på en praktisk kon— sulentverksamhet i 'hem- och familjefrågor i anslutning till den psykolo- giska verksamheten. Lokaler har iordningställts för föreläsnings-, kurs-. och demonstrationsändamål. Konsulenten fungerar också som ortsombud för den statliga bosättningslåneverksamheten. Genom denna anordning hop- pas man få goda kontakter med unga förlovade och nygifta par, vilka däri- genom kan intresseras för en inom byrån planerad studieverksamhet i grupp- form, som bland annat skulle omfatta praktiska och psykologiska frågor rö- rande familjelivet.

Man har visserligen på byrån den bestämda uppfattningen, att de egent- liga familjerådgivningsärendena kommer till byrån alltför sent, men

med den nuvarande personaiutrustningen finner man det likväl icke råd— ligt att mera intensivt propagera för rådgivnings—byråns mentalhygieniska verksamhet. Avsikten är, att denna skall få växa ut så småningom och fin- na sin form.

Övrig stadskommunal familjerådgivningsverksamhet kan icke sägas ha gått i exakt samma riktning som i Stockholm eller Sundbyberg. Möjligen kan göras gällande, att byråerna i Karlstad och Lund ansluter sig närmare till Stockholms linje, under det att verksamhetens förutsättningar i Söder- tälje, Eskilstuna och Gävle mera överensstämmer med Sundbybergsbyråns. Malmö, Uddevalla och Trollhättan bildar en grupp för sig med sin lekman- narådgivning. Slutligen finner man en verksamhet med inslag av familjeråd- givning i Åmål, Landskrona, Visby, Västerås och Alingsås.

Verksamheten vid Karlstads stads familjerädgivningsbyrå startade år 1954 och bedrives i en för ändamålet särskilt förhyrd våning ute i staden. Den sorterar under socialvården men drives som en självständig verksamhet under en styrelse på fem personer. Anslag lämnas till lika delar av staden och den kyrkliga kommunen. Byrån skötes av en halvtidsanställd kurator med socionom- och sjuksköterskeutibildning. Hon har vid sin sida som kon— sulter en psykiater med gynekologutbildning (landstingspsykiatern), en ju- rist och en präst. Regelbundna konferenser har icke förekommit hittills, men sådana planeras. Abortfall behandlas ej vid byrån.

Familjerådgivnings'byrån hade under de tolv första månaderna omkring 150 anmälda nya ärenden. Av dessa kom ungefär en tredjedel från landsbygden runt omkring Karlstad. Till en början hade man en mycket stor andel svåra fall. Tyngdpunkten synes emellertid redan ha flyttats i riktning mot mena lättbelhandlade fall. Sålunda måste under de tolv första verk'samhetsmånaderna närmare två tredjedelar hänvisas till psykiater mot endast något över hälften under år 1956.

Den rent profylaktiska verksamheten i form av föräktenskaplig rådgiv— ning har man hittills icke kunnat bedriva i någon större utsträckning, då behandlingsfallen krävt huvuddelen av arbetsinsatserna. Dock har vid ett tillfälle anordnats en åktenskapsskola med föreläsningar i skilda ämnen. Som ett ytterligare led i den förebyggande familjerådgivningen planeras, att den psykiatriska konsulten vid byrån under det kommande läsåret skall hålla föreläsningar i stadens skolor om samlevnadsproblem.

Lunds stads familjerådgivningsbyrå har varit i verksamhet sedan den 1 april 1956. Den har numera fått en egen lokal ute i staden. Verksamheten handhas av stadens socialvårdsberedning. Familjerådgivaren (pol. mag. och utbildad vid Ericastiftelsen), tillika byråns föreståndare, arbetar omkring 15 veckotimmar och har vid sin sida en psykiater med mottagning på byrån två timmar i veckan. Enligt en den 12 april 1957 fastställd instruk- tion skall läkaren taga del av samtliga fall, som kommer till byrån. En ju-

ridisk konsult avlönas med ett visst arvode per år. Kontaktman med präs- terskapet är studentprästen i Lund.

Familjerådgivaren tager den första kontakten med klienten. Enligt verk- samlhetsberättelsen för 1956 mottog byrån under månaderna april—decem— ber 55 anmälningar, av vilka 46 led-de till besök vid byrån. I omkring en tredjedel av fallen stannade det vid detta första samtal med kuratorn. Fler— talet klienter söker byrån på eget initiativ, men hänvisning sker också ge- nom andra sociala organ samt genom läkare, advokater, sällskapet Länkar- na m. fl.

Abortfall har hittills icke förekommit vid byrån. Konferens mellan rådgivaren och läkaren hålles en gång i veckan, och ungefär en gång i månaden hålles en större konferens med byråns konsulter.

Vid nyåret 1956 upptog Södertälje stad en familjerådgivningsverksamhet, som tidigare drivits av Svenska föreningen för psykisk hälsovård men som varit helt nedlagd under år 1955 (se härom närmare sid. 90 f.).

Verksamheten drives av socialvårdsnämnden och är inrymd i social- vårdsbyrån. En halvtidsanställd kurator (socionom), tillika föreståndare, sköter rådgivningen med biträde av konsulterande psykiater och jurist. By- rån handlägger icke ahortfall men meddelar sexualrådgivning. Verksamhe- ten har till syfte att giva råd och hjälp i personliga angelägenheter, huvud- sakligen inom äktenskapet men även åt ensamstående personer med fa- milje- eller andra samlevnadsproblem. Man har haft goda erfarenheter av verksamheten, och staden ämnar utvidga den.

Eskilstuna stad har sedan den 23 maj 1956 en familjerådgivningsbyrå, som likaledes handhas av socialnämnden och är inrymd i socialvårds- byrån. Den drives efter samma linjer som byråerna i Sundbyberg och Södertälje. En- sjuksköterska (diakonissa) förestår och sköter rådgiv- ningsverksamheten. Konsultation med specialister har hittills skett i liten omfattning och per telefon. Hänvisning sker till vederbörande specialist, och staden har beviljat anslag till arvoden åt konsulterande psykiater, ju- rist m. fl. Verksamheten är på försöksstadiet, och varken organisation eller lokal är slutgiltiga.

I Malmö, Uddevalla och Trollhättan bedrives under namn av familjeråd— givning en verksamhet, vars organisation i allt väsentligt avviker från den som utbildats vid de hittills skildrade familjerådgivningsorgancn. Rådgiv- ningsarbetet har i dessa städer anförtrotts åt en eller flera enskilda perso— ner utan särskild utbildning för denna verksamhet och utövas i Malmö och Uddevalla vid mottagningar i rådgivarens bostad samt i Trollhättan i bo- stadsförmedlingens lokaler. I Malmö startade verksamheten är 1954 med en kvinnlig och en manlig rådgivare, avlönade med visst arvode per år. Då besöksfrekvensen hos den manliga rådgivaren var mycket låg, har hans verksamhet indragits fr. o. m. år 1957.

Rådgivningen är i alla tre städerna avgiftsfri. Konsulter anlitas icke och

om' klienterna besöker specialister efter hänvisning från rådgivarna, så be- talas dessa specialistbesök av klienterna själva.

Den 25 november 1955 har i Malmö väckts motion om familjerådgivnings- byrå. Motionen har remitterats till ett flertal myndigheter. Barnavårdsnämn- den har tillstyrkt bifall.

I Åmål handlägges på socialbyrån familjerådgivningsfall av socialsysslo- mannen och den kvinnliga socialassistenten (socionom). Socialsyssloman- nen har examen från Metodistkyrkans teologiska skola, pastoralexamen samt kurser i psykologi och socialkunskap. I sin verksamhet konsulterar de båda rådgivarna jurist samt psykiater, gynekolog och annan läkare (stadslä- karen). Man handlägger även abortansökningar. I sexualrådgivningsfall hän- visar man vanligen till stadsläkaren och beställer tid hos denne åt klienten. Utanordning till verksamheten sker från socialvårdens anslag. Barnavårds- nämnden i Landskrona inrättade år 1951 en familjerå—dgivningsbyrå, hu- vudsakligen för abortförebyggande verksamhet. Sedan år 1955 förekommer icke abortfall vid byrån, utan dessa hänvisas numera till landstingets råd— givningsbyrå i Lund. Verksamheten bedrives av en socialassistent (socionom med sjuksköterskeexamen och mental'hygienisk påbyggnadskurs för abort— kuratorer). Rådgivaren konsulterar i mån av tillgång psykiater och gyne- kolog, annars allmänpraktiserande läkare och lasarettets läkare samt jurist. Visby stad lämnar barnavårdsnämnden ett mindre anslag till en försöks- verksamhet med familjerådgivning. En manlig rådgivare (socionom) har mottagning två timmar i veckan på socialvårdsbyrån. Psykiater konsulte- ras, men denne är svårt överhopad med annat arbete. Någon gynekolog fin- nes ej i Visby. Verksamheten började år 1956. I Alingsås bedrives sedan år 1950 med bidrag från landstinget psykisk rådgivning och behandling vid sta- dens rådgivningsbyrå. Verksamheten utövas av en socialassistent och en psykiater med mottagningar i stadsläkarenslokaler.Abortansökningar hand— lägges, och socialrådgivning ingår i verksamheten. Fall remitteras från so- cialvårdsbyrån samt via socialvårdsbyrån från medlarna, rättshjälpen m. m. Landstinget bidrager med hälften av kostnaderna.

I Västerås startades år 1947 en rådgivning i äkten-skapsfrågor av Emilia Fogelkl-ou-Norlind. Den drevs ett par år som mentalhygienisk rådgivnings- byrå av Svenska föreningen för psykisk hälsovård och övertogs år 1949 av staden. Verksamheten handhas av hälsovårdsnämnden, som också upplåter lokal för rådgivarens mottagning. En rådgivare (diplomerad från S:t Lukas- stiftelsen) arbetar vid byrån 4——6 timmar per vecka. Rådgivarens arvode ut— går ur hälsovårdsnämndens anslag för psykisk rådgivning, varur även be- talas annonskostnader o. d. Landstingsbidrag har erhållits för hela belop- pet.

Redogörelse för städer och landsting, där utredning om familjerådgiv- ning pågår samt städer och landsting, där förslag om familjerådgivning av- slagits eller förklarats vilande, har lämnats i kapitel 3.

På en del orter i landet har från kyrkans håll ådagalagts ett positivt in- tresse för familjerådgivning.

Som tidigare nämnts bidrager i Karlstad församlingen med hälften av kostnaderna för stadens familjerådgivningsbyrå. Kyrklig familjerådgivning bedrives i Uppsala, Göteborg och Jönköping.

Uppsala domkyrkoförsamlings familjerådgivningsbyrå, som började sin verksamhet den 28 januari 1954, finansieras helt genom anslag från dom- kyrkoförsamlingen och drives av kyrkorådet. Rådgivningsarbetet skö- 'tes i första hand av en kurator (socionom) med tidigare praktik som abort- och sjukhuskurator. Ansvaret för och överinseendet över arbetet har lagts på en styrelse bestående av en präst, tillika föreståndare för byrån, en psykiater, en gynekolog och en jurist, vilka dessutom tjänstgör som kon- sulter och vid regelbundet återkommande konferenser tillsammans med ku- ratorn diskuterar de mera komplicerade fallen. Kuratorn är deltidsanställd med arvode per timme. Lokal och telefon får utan kostnad disponeras på stadens socialvårdsbyrå. Abortärenden handlägges endast om abortsituatio- nen uppkommer, medan ärendet är anhängigt vid byrån som familjerådgiv- ningsfall.

Under år 1956 handlades vid byrån 88 nya rådgivningsfall. Utöver rådgivningsverksamheten har byrån anordnat en konferens mel- lan stadens advokater och präster i medlings- och familjekonfliktfrågor samt en äktenskapskurs under fem kvällar, Vilken samlade i medeltal ca 200 personer per kväll.

En familjerådgivningsbyrå i Göteborg, baserad på samarbete mellan stats- och frikyrkoförsamlingarna i stad-en, började sitt arbete i januari 1957. Hu- vudman för familjerådgivningsbyrån är en understödsförening, Föreningen för familjerådgivning i Göteborg.

I styrelse och arbetsteam är såväl statskyrkan som frikyrkosamfunden fö- reträdda. Rådgivningen är kostnadsfri. Verksamheten är inrymd i en lä- genhet om två rum och häll, ägd av KFUM. Byrån har en heltidsanställd kurator (socionom) samt en psykiater med två timmars tjänstgöring per vecka vid byrån. Konsulter är en präst, en frikyrkopastor och en jurist. Re- gelbundna konferenser hålles varannan vecka, sexualrådgivning meddelas, men abortärenden handlägges icke vid byrån. Kostnaderna bestrides med medel som tillskjutes av stats- och frikyrkoförsamlingarna i Göteborg samt S:t Lukasstiftelsen i Stockholm. Svenska föreningen för psykisk hälsovård har lämnat ett engångsanslag för första verksamhetsåret. Slutligen räknar man med en fast årlig inkom-st genom medlemsavgifterna från understöds- föreningen. Utgifterna för familjerådgivningsbyrån beräknas till 20 000— 25 000 kronor per år. '

Under tiden den 16 januari—16 april 1957 inkom 105 anmälningar till byrån-, varav återbud lämnades i 15 fall. De 90 behandlade ärendena utgjor- des av 79 par och 11 ensamstående. 147 besök gjordes på byrån, varav 92 var nybesök och 55 återbesök.

En kyrklig familjerådgivningsbyrå startades under hösten 1956 i Jönkö- ping. Huvudman är Kyrkliga samfälligheten i Jönköping, som lämnar ett årligt anslag på hittills 5 000 kronor. Organisation och arbetsplan har utar- betats av kyrkans sociala nämnd tillsammans med en läkare och en kurator. Byrån skötes av en halvtidsanställd kurator (socionom) varjämte en psykia- ter, en präst och en jurist är knutna till byrån- som konsulter. Sexualrådgiv- ning meddelas, men abortfall handlägges icke. Byrån år tills vidare inrymd i samma hus som kyrkans och skolans ex-peditionslokaler.

Svenska föreningen för psykisk hälsovård har startat familjerådgivning i Västerås och Södertälje, där verksamheten sedermera som nämnts över- gått i kommunal regi, samt i östersund. Dessutom har föreningen lämnat ekonomiskt stöd åt den nyligen startade kyrkliga familjerådgivningen i Gö- teborg. Sedan hösten 1956 medverkar föreningen vid en på försök inrättad mentalhygienisk rådgivningsverksamhet vid Stockholms studentkårers häl- sovårdsbyrå.

Hösten 1947 började Emilia Fogelklou-Norlind i Västerås en försöks- verksamhet, tidigare omnämnd i samband med den stadskommunala fa- miljerådgivningen i Västerås, varvid hon avsåg att bedriva rådgivning för överansträngda och trötta människor med personliga konflikt-er i hemmet, inom yrkesarbetet och överhuvud taget i samlivet med människor. Sedan verksamheten pågått någon tid i denna form och visat sig fylla ett behov, övertogs den av Svenska föreningen för psykisk hälsovård, som drev verk- samheten med för ändamålet erhållna donationsmedel. Emilia Fogelklou- Norlind höll därefter mottagningar två dagar i veckan i hälsovårdsnämn- dens lokaler i Västerås, vilka staden gratis ställde till förfogande. Hon sam- arbetade med föreningen och sände journaler och rapporter till dess ord— förande. Det visade sig, att verksamheten till större delen kom att syssla med familjerådgivning. Samarbete etablerades också med de sociala myn- digheterna och läkarna i staden. Rådgivningen var kostnadsfri. Sedan för- eningens för ändamålet anslagna medel förbrukats, övertogs verksamhe- ten under år 1949 av Västerås stad, som i fortsättningen drivit den med bi- drag för fulla kostnaderna från landstinget.

Föreståndare för verksamheten var under denna övergångstid Gösta Nord- qvist, vilken emellertid år 1951 lämnade Västeråsbyrån för att starta en lik— nande rådgivningsbyrå i Södertälje i samma förenings regi. Han efterträd— des där sedermera som ledare för byråns verksamhet av en läkare. Under år 1954 —— som var denna byrås sista verksamhetsår —— ägde sammanlagt 45 mottagningar rum med 88 nybesök och 137 återbesök, vilket betydde två nya

besök och tre återbesök per mottagning. Verksamheten erhöll under år 1954 ekonomiskt bidrag från landstinget med tre fjärdedelar av kostnaderna.Från och med årsskiftet 1954/55, då Stockholms läns landsting anordnade en poliklinisk psykiatrisk verksamhet vid lasarettet i Södertälje, upphörde föreningens rådgivningsverksamhet där. (Jfr sid. 87 om stadens rådgi- ningsbyrå.)

Ett nytt liknande initiativ har föreningen tagit genom att under år 1955 starta en psykisk rådgivningsbyrå med familjerådgivning i Östersund, lika- ledes under medverkan av Nordqvist. Byråns verksamhet står under överinseende av biskopen i Härnösands stift samt en överläkare. Regelbund- na mottagningar hålles en dag i veckan i lokal på lasarettet. Föreståndare är en psykiater (överläkare vid Frösö sjukhus). Personalen består i övrigt av en familjerådgivare (Nordqvist) och en kurator (socionom), vilka tjänst- gör omkring sex, respektive omkring fem veckotimmar. Inga konsulter anli- tas. Abortfall handlägges icke, och sexualrådgivning meddelas ej heller. Un— der år 1956 finansierades verksamheten med 1 000 kronor från stiftsrådet i Härnösand och 3 000 kronor i klientavgifter. För år 1957 har landstinget be- viljat ett anslag på 10 000 kronor, varjämte stiftsrådets anslag höjts till 2 400 kronor.

Familjerådgivning meddelas även vid S:t Lukasstiftelsens institut för själavård Och psykisk rådgivning iStockholm. Stiftelsen är en sammanslut- ning av läkare, själavårdare och lekmän. Genom sin verksamhet åsyftar stiftelsen framför allt att hjälpa människor, som befinner sig i själsliga kon- flikttillstånd och l'ivsåskådningskriser eller som lider av neuroser eller av anpassnings- och samlevnadsproblem, kort sagt människor som har person- liga svårigheter av olika slag, vilka de ej själva förmår lösa. Sitt mål söker stiftelsen förverkliga bland annat genom rådgivningsverksamhet i enskilda samtal med hjälpsökande, föredragsserier samt kurs- och utbildningsverk- samhet, avsedd för präster, läkare, psykologer, kuratorer, personalkonsu- lenter m. fl. Stiftelsen äger och driver även gästhem.

Ledare för institutets rådgivningsverksamhet, av vilken familjerådgiv- ningen endast är en mindre del, är en psykiater, som vid sin sida har tre assistenter, varav en är socionom. Ytterligare har under kortare tider tjänst- gjort två andra assistenter. Flera läkare och psykiatriska konsulter medver- kar i arbetet. Institutet besöktes under år 1956 av sammanlagt 383 personer, av vilka 48 (12 %) blev föremål för familjerådgivning. Dessa 48 personer gjorde 118 besök (4 % av hela antalet besök vid institutet).

Verksamhetsformerna vid institutet har alltmera kommit att inriktas på psykoterapi och samtalsbehandling, utsträckt under en lång tid. Arbetet bedrives i team med samtliga assistenter och medarbetare. Assistentkonfe— renser hålles varje vecka och större medarbetarkonferenser någon gång varje termin. De besökande har i omkring en fjärdedel av fallen blivit föremål för

personlig rådgivning och behandling av läkare. övriga fall har assistenterna skött i samarbete med någon av läkarna.

Huvudparten av de hjälpsökande kommer på eget initiativ. I stor ut— sträckning remitteras emellertid personer från läkare, bland andra social- läkare, från sjukhus såväl i Stockholm som i landsorten, från sociala insti- tutioner, pastorsämbeten och frikyrkoförsamlingar. Flertalet hjälpsökande hör hemma i Stockholm med omnejd, men nära hälften kommer från andra del-ar av landet.

Vid rådgivning till personer, som företer tecken på nervsjukdom eller psy- kiska sjukdomar, konsulteras alltid läkare. Stiftelsen svarar för, att insti- tutets psykologer har speciell kompetens och är inställda på att samarbeta med läkare.

Stiftelsens verksamhet har hittills finansierats dels genom frivilliga be- söksavgifter —i genomsnitt 7 kronor per besök —— dels genom frivilliga med- lemsavgifter, kursavgifter m. m., dels slutligen genom gåvor och insamling- ar, anslag från stiftelser, institutioner m. 111. Från Stockholms stad har fr. o. m. är 1953 lämnat-s anslag till verksamheten, för närvarande med 15 000 kronor per år. Motioner har väckts i riksdagen åren 1955 och 1957 om statsbi- drag till verksamheten. Riksdagen har avslagit motionerna.

I Skövde och Falköping bedrives av S:t Lukasstiftelsen sedan den 15 mars 1956 familjerådgivning vid Institutet för själavård och psykisk rådgivning. Föreståndare är en vid stiftelsens utbildningsinstitut diplomerad präst, och såsom konsulter fungerar psykiater, jurist och socialarbetare. Mottagning hålles en dag i veckan, dels i Skövde och dels i Falköping. Kostnaderna be- strides genom besöksavgi'fter, gåvor och anslag. Under tiden 15/3—31/12 1956 har för familjerådgivning mottagits 16 besök, vilket utgör 6,4 % av hela an- talet besökande.

I Linköping har S:t Lukasstiftelsen under år 1957 startat en familjeråd- givning. Rådgivare och föreståndare är en av stadens präster. Regelbundna konferenser skall hållas med läkare, jurist och socialvårdare som konsulter vid byrån. Lokalen är fristående. Kyrkofullmäktige har givit ett mindre an- slag, S:t Lukasstiftelsen-s lokalavdelning bekostar lokalen, och i övrigt byg- ger man på frivilliga klientavgifter.

Som tidigare nämnts lämnar S:t Lukasstiftelsen bidrag till den nyligen startade kyrkliga familjerådgivningsbyrån i Göteborg.

Inom de i privat regi drivna nykterhetsvårdsbyråerna utövas också ett visst mått av familjerådgivning. Nykterhetsfolkets rådgivningsbyrå i Stock- holm har som en av huvudpunkterna på sitt program att lämna medicinsk hjälp, råd och vägledning till personer, som genom eget eller anhörigs alko- holmissbruk råkat i svårigheter, samt stöd åt alkoholskadade, som på nytt vill komma in i ordnade levnadsförhålluanden. Byrån är att betrakta såsom ett komplement till samhällets övriga nykterhetsvårdande institutioner. Ge-

nom att den arbetar personligt, konfidentiellt och fristående, har den vissa möjligheter att få kontakt med människor som drager sig'för att anlita ett officiellt organ, emedan de fruktar att därigenom bliva utsatta för en social nedvärdering. Genom byråns existens kan därför flera erhålla den vård och omsorg som socialvården syftar till. Två kvällar i veckan har läkare och sköterska mottagningar. Vintertid är det icke ovanligt, att dessa mottag- ningar besökes av 30—40 personer, medan besökarantalet under sommaren kan gå ned till 10—15 personer per mottagning. Omkring 1 500 personer om året har de båda senaste åren hänvänt sig till byrån i rådfrågningsärenden. Antalet konsultationer har varit omkring 5 500 per år, vilket innebär en femdubbling av antalet konsultationer år 1951. Av konsultationerna har 20—25 % avsett familjerådgivning samt hänvisning till medlare och rätts- hjälpsanstalt. Liknande verksamhet förekommer bland annat i Linköping, och intresse för upprättande av ytterligare sådana byråer i nykterhetsfol- kets regi lär finnas även på andra håll i landet.

Slutligen bör kanske i-detta sammanhang nämnas några ord om den verk- samhet, som bedrives vid Stadsmissionens nykterhetsvårdsbyrå och polikli- nik. Personalen består av tre arvodesanställda läkare, två arvodesanställda sköterskor och en heltidsanställd konsulent, vilken bland annat har till uppgift att utöva rådgivning, föra journaler och sköta expeditionsarbete. Byrån anlitades under år 1956 av omkring 950 personer, som sammanlagt avlade drygt 9000 besök. Omkring 2 000 konsultationer hos läkare ägde rum. Från byrån avlades ett 50-tal hembesök, huvudsakligen avseende över- vakningar. 1 500 ärenden avsåg samtal och råd samt utredningar.

Sammanfattning

Familjerådgivningen som en organiserad hjälpform har sitt ursprung i Tyskland och Österrike, där rådgivningscentraler började växa fram under tiden närmast efter det första världskriget. Den politiska situationen brom- sade emellertid snart upp verksamhetens vidare utveckling i dessa länder, medan samtidigt _ i mitten av 1930—talet _ ett organiserat rådgivningsar— bete tog form och snabbt utvecklades i de anglosaxiska länderna. Vi skild- rar verksamheten i Förenta stater-na och England och redogör också för den familjerådgivning som förekommer i Danmark och Finland.

I Sverige har en viss form av familjerådgivning sedan länge ingått i olika samhälleliga vårdformer, framför allt inom sjukvården _ särskilt mental- sjukvården — men också inom socialvård, nykterhetsvård och fångvård. Den del av familjerådgivningen, som omfattar abortförebyggande verksam- het, har bedrivits vid särskilda byråer sedan år 1942, då Stockholms stads nuvarande mentalvårdsbyrå började sin verksamhet. Sedan år 1946, då statsbidrag började utgå till verksamheten, har sexualrådgivningsbyråer ——

abortbyråer — inrättats på åtskilliga håll i landet; vi redogör för verksam- heten och nämner något om erfarenheterna av den. Familjerådglivning av allmän karaktär är av ännu yngre datum i vårt land. Där den förekommer, bedrives den dels i primärkommunal regi, i något fall med ekonomiskt stöd av lands-ting, dels av kyrkliga organisationer eller enskilda föreningar. Först i sitt slag är Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, som tillkom år_1951. Då byråns verksamhet är förhållandevis omfattande och då den tjänat som förebild för liknande institutioner på andra håll i landet, har vi ansett det befogat att särskilt dröja vid dess organisation, det arbete som utföres och det resultat man anser sig ha uppnått. Mera kortfattat redogör vi för upp- läggningen av verksamheten vid de övriga rådgivningsbyråerna.

FEMTE KAPITLET

Riktlinjer för en allmän familjerådgivning

I föregående kapitel skildrade förhållanden —— det behov av en psykolo- giskt betonad rådgivning i samlevnadsproblem, som under senare tid i allt högre grad gjort sig märkbart inom olika områden, den diskussion, som hit- tills förts i fråga, samt erfarenheterna av den rådgivningsverksamhet, som för närvarande bedrives —— har föranlett oss att framlägga förslag om infö— randet av en allmän familjerådgivning, bedriven vid för detta ändamål sär- skilt upprättade familjerådgivnin'gsbyråer. Vi försöker i detta kapitel defi- niera vad vi avser med begreppet familjerådgivning, drager upp allmänna riktlinjer för det innehåll vi anser, att verksamheten bör ha — varvid vi även avgränsar verksamhetsområdet från sjukvård, nykterhetsvård och socialvård — samt redogör för de grundläggande principer, som enligt vår mening bör läggas på rådgivningsarbetet, för ärendenas praktiska handlägg- ning samt för de arbetsuppgifter som tillkommer olika medarbetare vid en familjerådgivningsbyrå. I nästföljande kapitel redogör vi för de med verk- samheten förknippade organisatoriska spörsmålen.

Definition av begreppet familjerådgivning och verksamhetens allmänna karaktär.

Med familjerådgivning menar vi en verksamhet, som avser att med hjälp av olika åtgärder återställa balansen i ett stört förhållande mellan medlem- marna i en :familjegemeonskap, i första hand mellan äkta makar eller i övrigt samlevande men även mellan medlemmarna av en familj i vidsträckt be- märkelse. Verksamheten siktar på de emotionella relationerna mellan ta- miljemedlemmarna och avser i första hand att undersöka, klarlägga och behandla störningarna av dessa emotionella rela-tioner. Familjerå-dgivning bör vara av dels botande, dels förebyggande natur. Utmärkande för verk- samheten i dess kurativa del bör vara dess möjlighet att lämna hjälp på ett tidigt skede. Vi hoppas den skall kunna möta och behandla samlevnads- problemen, innan störningarna ännu hunnit giva anledning till samhällsin— gripanden av mera allvarlig art, såsom exempelvis ett omhändertagande av barn-en eller en tvångsmässig intagning på alkoholistanstalt, och likaså in- nan relationen mellan ett par makar blivit så försämrad, att skilsmässa

framstår som den enda framkomliga vägen ur en konfliktsituation. Det är även vår förhoppning, att familjerådgivningens utövare skall kunna upp- täcka de symtom på begynnande fysisk eller psykisk sjukdom, som en klient kan förete utan att själv vara medveten därom. och genom adekvata åtgär- der förebygga et-t mera långvarigt sjukdomstillstånd. Familjerådgivningens allmänt förebyggande karaktär medför, att verksamheten även genom för— äktenskaplig och annan upplysning skall kunna medverka till att förebygga uppkomsten av svårare slitningar i äktenskapet. I sådana fall, där samlev- nadsproblemen ej är av så svår art, att de utan en tidig behandling kan be- faras senare giva anledning till mera djupgående ingripanden, hoppas vi' slutligen, att familjerådgivningen skall kunna hjälpa folk att föra en lyck- ligare, mindre konfliktbetonad tillvaro, än de skulle göra utan denna råd— givning.

Vi är väl medvetna om att en familjerådgivning, bedriven efter de av oss föreslagna linjerna, är en synnerligen ömtålig uppgift, som måste hand— havas med den största varsamhet. Den innebär intet försök att åstadkomma en likriktning av individerna efter ett av samhället tillskuret mönster. Fa- miljerådgivningens personal får aldrig förlora respekten för klientens per- sonliga integritet och måste städse känna förståelse för människans rätt att vara annorlunda, att följa sin egen utvecklingslinje.

Vi framlägger vårt förslag om en allmän familjerådgivning utan att hysa illusioner om, att en sådan verksamhet skulle kunna lämna tillräcklig hjälp i alla de fall, då konflikter i samlevnaden uppstår inom en. familj. Kan emellertid en familjerådgivn-ingsverksamhet i någon mån "bidraga till att lindra de svårigheter, som samlevnadsproblemen vållar, kan den under- lätta för folk att förstå orsaken till sina bekymmer och att acceptera dem eller att själva råda bot på dem, kan den hjälpa en gift eller ogift kvinna i en abortsituation över sin abortönskan, då har redan därigenom resultat uppnåtts, som väl motiverar, att samhället bedriver en sådan verksamhet. Lika betydelsefullt är, att samhället genom den del av familjerådgivningen, vilken avser föräktenskaplig rådgivning, kan medverka till att förebygga uppkomsten av samlevnadsproblem i familjegemenskapen.

Det är över huvud taget ytterst vanskligt att försöka att med siffror belysa effektiviteten av personlig råd-givning och andra mentalhygieniska åtgärder, i varje fall under en begränsad tidsrymd. Det rör sig här mera om kvalitativa än om kvantitativa värden. Denna svårighet gäller i hög grad familjerådgivningen, vilken varit verksam i vårt land som en särskild institution under relativt kort tid. De redovisade erfarenheterna från sär- skilt Stockholms stads insatser på området men också från verksamheten —— däri inbegripet det abortprofylaktiska arbetet — vid andra rådgivnings- byråer är emellertid sådana, att de för oss framstått som tillräckligt un- derlag för vår mening, att familjerådgivningen fyller ett faktiskt förefint-

ligt behov av sådan karaktär och omfattning, att samhället bör åtaga sig verksamheten.

Familjerådgivningens verksamhetsfält

Den familjerådgivning, som vårt förslag innebär, skall, som nämnts, angripa problemen inom familjegemenskapen och syfta till att återställa balansen i ett stört förhållande i denna gemenskap eller att förebygga upp— komsten av ett sådant stört förhållande. Med »familjegemenskap» avser vi i första hand äktenskapet, men även samboende under äktenskapslik- nande förhållanden, dvs. gemenskaper där samboendet har en relativt var- aktig karaktär och ej kan betraktas såsom enbart en tillfällig förbindelse, samt samlevnad i s. k. ofullständiga familjer, där gemenskapen består av en vuxen och dennes eller dennas vuxna barn. Då problemen bottnar i minderåriga barns beteende, förutsätter vi, att de hänföres till den psy- kiska barna- och ungdomsvården.

Ärendena inom familjerådgivningen kan röra t. ex. den gemensamma ekonomien, friti-dens disposition, förhållandet till vänner eller grannar, olikheter i intressen och vanor, motsättningar ifråga om livsåskådning och åsikter i politiska, moraliska och religiösa frågor, sexuella svårigheter, aggressioner och olösta individuella konflikter, otrohet och svartsjuka, psykiska sjukdomar, alkoholism eller svåra neurotiska störningar. Som regel berör frågeställningen icke enbart maka eller make, utan det blir fråga om den ena individens problem i förhållande till den andras inställ- ning, förmåga att förstå och möjligheter att anpassa sig.

Vi har icke ansett oss höra i en familjerådgivning innefatta hjälp och stöd åt ensam-stående med anpassningssvårigheter, i den mån dessa ensam- stående ej befinner sig i den speciella situation, som giver anledning till önskan om abort. De ensamstående har utan tvivel i en del fall sådana svårigheter att finna sig till rätta i sin omgivning, att ett samhälleligt stöd även åt denna grupp vore befogat. Dessa svårigheter är emellertid av en annan art än de samlevnadsproblem, som uppkommer i en familjegemen- skap, där ju tyngdpunkten ligger i förhållandet till en eller flera familje- medlemmar. Av denna anledning faller de utanför ramen för vad vi menar med familjerådgivning. Därtill kommer, att den familjerådgivande verk- samheten med största sannolikhet för avsevärd tid framåt blir besvärad av en knapp tillgång på arbetskraft. Dess verksam'hetsområde måste av denna orsak begränsas. Vi föreslår, att verksamheten begränsas till att omfatta familjegemenskapen, såsom den här ovan definierats. En verk- samhet, som sträcker sig över ett vidare fält, än det vi på detta sätt ut- stakat, skulle delvis få ett annat innehåll, än det vi menar med familjeråd— givning, och borde då också givas en annan beteckning.

Allmänna riktlinjer

Familjerådgivning bör först och främst vara individuell rådgivning i psykologiska samlevnadsproblem, hjälp att avlägsna missförhållanden inom familjegemenskapen, hjälp åt individen att förstå och acceptera både sig själv och motparten och att själv försöka råda bot på uppkomna svå- righeter. I sådana sammanhang kan det många gånger visa sig nödvändigt för familjerådgivningens utövare att försöka lösa rent praktiska problem för klienten, t. ex. lägga upp en budget, giva råd om bosättning, föreslå ett ändamålsenligt utnyttjande av familjens bostad, skaffa plats på ett se- mesterhem åt en utarbetad hustru, ordna med en tillfällig placering av ett barn i barnhem eller på s—ommarkoloni, giva anvisning ifråga om yrkes- arbete m.m. Ett livligt samarbete med andra hjälporgan blir en självklar nödvändighet för familjerådgivningsbyråns personal.

Rådgivningen bör i vissa fall kunna kompletteras med behandling av läkare. Det får härvidlag bli en lämplighetsprövning från fall till fall om och i vilken utsträckning denna behandling skall ske inom familjerådgiv- ningens eller inom sjukvårdens ram.

I familjerådgivningen bör inbyggas den hittills som en fristående insti— tu—tion bedrivna abortförebyggande verksamheten. Den bör också omfatta sexualrådgivning och rådgivning beträffande förebyggande födelsekontroll. Vi återkommer härtill mera utförligt i det följande.

Föräktenskaplig rådgivning och upplysning bör utgöra en väsentlig del av verksamheten. Denna kan taga formen dels av individuell rådgivning, dels av kurser för förlovade och unga gifta par, omfattande föredrag, gruppsamtal och diskussioner. Sådana kurser har åtskilliga gånger hållits av Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, och vi räknar med att de överallt skall tagas upp som en viktig del av arbetet.

Önskvärt är, att familjerådgivningsbyråernas personal direkt eller in— direkt medverkar till att man genom föreläsningar, broschyrer, tidnings— och tidskriftsartiklar och annan upplysningsverksamhet sprider kännedom om och skapar förståelse för samlevnadsproblemen och möjligheterna att lösa dem. Man bör också både åt allmänheten och åt sjukvårdens, nykter-- hetsvårdens och socialvårdens representanter giva kunskap om den familje—v rådgivande verksamheten och den hjälp bekymrade människor där kan få- Vi vill särskilt peka på möjligheten att genom samarbete med ortsom'buden för den statliga bosättningslåneverksamheten nå kontakt med unga män— niskor, som står i begrepp att gifta sig. Upplysningsverksamheten bör- givetvis, där så är lämpligt, ske i samverkan med lokala föreläsningsför- eningar och bildningsförbund, i synnerhet med de organisationer, som åt— njuter statsbidrag för all-män sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

Slutligen kan utställningar och demonstrationer inom det husliga omrä—

det skapa intresse för familjerådgivningen och för dess utövare vara en hjälp och ett stöd i arbetet. '

Abortförebyggande verksamhet

Vi har, som vi nyss framhållit, enats om att föreslå, att den hittills sepa- rat bedrivna abortförebyggande verksamheten inbygges i den allmänna familjerådgivningen. Åtskilliga skäl har föranlett detta vårt ställnings- tagande.

Abortprofylaxen utgör enligt vår mening en gren av den allmänna famil- jerådgivningen. Abortförebyggande arbete och familjerådgivning av allmän karaktär är alltså ej två skilda samhällsuppgifter. Erfarenheter från abort- byråer och familjerådgivningsbyråer visar, att problemen för klientelet vid de båda slagen av byråer i de flesta fall är likartade. Som en extra komplikation här den abortsökande kvinnan på sitt ovälkomna havan- deskap. Hennes abortönskan kan i regel betraktas såsom ett symtom på underliggande, ofta svårartade störningar. I stort sett samma stör- ningar finnes emellertid i mer eller mindre uttalad form hos en väsent- lig del av familjerådgivningens klientel. Även de miljöfaktorer, som- dominerar abortsökande kvinnors situation, återfinnes bland de yttre svå— righeter, som driver familjerådgivningsklientelet att söka hjälp — frånsett, givetvis, de faktorer, som endast påverkar en abortansökan, så- som t. ex. rädsla för vanära till följd av en utomäktenskaplig graviditet. Då familjerådgivningen hittills bedrivits endast under kort tid och i relativt ringa omfattning i vårt land och då de statistiska utredningar, som gjorts på de båda områdena, utförts efter olika grunder, har vi ej funnit det möjligt att göra sif'fermässiga jämförelser. Inom det abortförebyggande arbetet verksamma läkare och kuratorer hävdar emellertid med bestämd- het, att en abortönskan ofta är ett symtom på rubbningar i samlevnaden. med en man och att abortproblemet i stor utsträckning bör ses som ett samlevnadsproblem och en familjevårdande angelägenhet. Tendensen för arbetet vid abortbyråerna har också, i den mån personalens tid räckt till, varit en utveckling till familjerådgivning på allt hredare basis. Av denna anledning synes det mest naturligt att sammanföra de båda grupperna rådsökande till en gemensam rådgivningsbyrå.

Den mycket stora återfallsfrekvens hos abortklientelet, som redovisas vid en del abortbyråer, framhäver önskvärdheten av en effektivt bedriven eftervård av de abortsökande, både de som fått sin ansökan beviljad och de som fått den avslagen. Vid Stockholms stads mentalvårdsbyrå räknar man med ett återfall i en abortsituation inom loppet av två år hos ej mindre än 33 % av klientelet. Erfarenheten från övriga abortbyråer pekar i samma riktning, även om återfallsfrekvensen i landsorten ej är lika hög som i Stockholm. Till följd av de knappa resurser, som de flesta abort—

byråer för närvarande har att röra sig med, nödgas man begränsa det abortförebyggande arbetet till att omfatta behandlingen av själva abort- ansökningen utan möjlighet att angripa de underliggande pro-blem, som föranlett denna ansökan. Problemen kvarstår, vare sig kvinnan föder bar- net eller får aborten utförd. Detta synes oss vara en av anledningarna till återfallen. En god eftervård, som alltså avser att förhindra uppkomsten av en ny abortönskan och sålunda är i verklig mening abortförebyggande, kan icke utgöras endast av individuell terapi utan måste i hög grad taga for- men av allmän familjerådgivning. Den skall sträva efter att förbättra de störda relationer i familjegemenskapen, som i så stor utsträckning är den djupast liggande drivkraften till en abortönskan, och måste därför om- fatta även den manliga parten. Man bör också räkna med att en sådan eftervård i vissa fall måste pågå under lång tid. Eftervården kan i en del fall tänkas ställa större krav på rådgivarens allmänna kompetens och livserfarenhet än den direkta handläggningen av en abortansökan och bör även av denna anledning givas vid en familjerådgivningsbyrå, vars perso- nal möjligen kan beräknas få en vidare erfaren—het än de hittills inom ett mera begränsat arbetsfält verksamma abortkuratorerna. Givetvis vore det ej omöjligt att från en abortbyrå remittera eftervårdsfallen till en familje- rådgivningsbyrå, i den mån klienten själv önskar utnyttja denna hjälp. En del kvinnor, som kanske känner ånger inför aborten och ej gärna vill bli påminda om vad som inträffat, skulle måhända erfara det som en lättnad, att eftervården skötes av en annan personal än den som handlade deras abortansökan. För de flesta skulle det dock säkerligen innebära en stor olägenhet att inför en ny socialarbetare och kanske också en ny läkare adiskutera sina innersta problem. Olusten härför skulle sannolikt hindra ..många kvinnor att tillgodogöra sig en hjälp, som de dock vore i stort behov av men som samhället ej kan tvinga på dem. Mera oföretagsamma männi— skor skulle kanske enbart av oro inför okända situationer ej kunna förmå sig att utan tvingande skäl uppsöka en ny hjälpbyrå. Det är över huvud taget ett önskemål inom samhällets människovård att såvitt möjligt undvika att :sända klienter mellan olika organ och söka giva all den hjälp, som är erfor- lderlig, på ett och samma ställe. Erfarenheterna från Stockholms mental— vårdsbyrå visar också, att klienterna i viss utsträckning söker sig tillbaka till byrån även för rådgivning i samlevnadsfrågor, där graviditet ej förelig- ger, hellre än att vända sig till det för dem främmande hjälporgan, som in- rättats för att handlägga just dessa familjerådgivningsfall av allmän ka- raktär. I den mån en abortsökande kvinna själv helst önskar, att eftervår- den skötes av en annan socialarbetare än den, som handlade hennes abort- ansökan, bör ett sådant ombyte av personal såvitt möjligt ske inom familje— rådgivningsbyrån, liksom i alla andra fall, då klienten eller socialarbetaren finner det önskvärt, att ett ärende behandlas av en annan person än den som från början fått det anförtrott åt sig.

Förekomsten på samma ort av dels en abort- och sexualrådgivningsbyrå, dels en familjerådgivningsbyrå skulle för de hjälpsökande te sig förbryl- lande. Det kan för dem många gånger vara svårt att på förhand avgöra, om deras samlevnadsproblem bör behandlas på den ena eller den andra. byrån. Därtill kommer, att erfarenheten visat, att det klientel, som söker hjälp för sexuella svårigheter, ofta nog vid sidan av dessa också har andra samlevnadsproblem, som bör behandlas. Även av dessa orsaker synes det oss lyckligast att sammanföra de båda verksamhetsgrenarna till en ge- mensam byrå.

Ett inlemmande av den abortförebyggande verksamheten i familjeråd- givningen innebär också för de abortsökande den fördelen, att deras spe- ciella situation icke framhäves vid ett besök på rådgivningsbyrån. I vänt- rummet sammanföres de med övriga rådsökande. Utomstående kan ej av det faktum, att de vänder sig till en rådgivningsbyrå, förstå, att 'de befinner sig i en abortsituation.

För en sammanslagning av den abortförebyggande verksamheten med familjerådgivningen talar också det förhållandet, att det visat sig, att so- cialarbetarna i regel icke orkar att på heltid — och ofta med så knappa resurser att en effektiv eftervård, dvs. familjerådgivning, omöjliggöres —- syssla enbart med abortfall. Det är ett psykiskt oerhört ansträngande ar- bete, ej minst till följd av den brådska, som ej sällan vidlåder dessa ärenden. För närvarande utföres det ofta som deltidsarbete kombinerat med ku- ratorsarbete på sjukhus. Familjerådgivning är också upprivande och pres- sande för utövaren, men till följd av arbetets bredare *bas och arbetsuppgif- ternas mera skiftande natur blir det ej lika monotont påfrestande som det abortprofylaktiska arbetet. Enligt vår uppfattning bör det vara lämp- ligare att förena den abortförebyggande verksamheten med ett därmed besläktat ehuru ej lika enformigt arbete, som utföres i samma lokaler, än med ett på annan arbetsplats utfört arbete av delvis annan art.

Ytterligare en anledning till en sammanslagning av de båda verksam- hetsgrenarna är förknippad med frågan om huvudmannaskapet. Av skäl, som vi längre fram mera utförligt skall angiva, föreslår vi, att huvud— mannaskapet för familjerådgivningen anförtros landstingen. Dessa är re— dan huvudmän för den statsunderstödda abortförebyggande verksamheten. För närvarande föreligger ett stort intresse för det nya, familjerådgivande arbetet. Vi torde emellertid sakna såväl ekonomiska som personella resurser för en ändamålsenlig utbyggnad av de båda verksamhetsgrenarna var för sig. Ett försök i sådan riktning skulle sannolikt medföra risk för att fa- miljerådgivningen skulle komma att utvecklas på det i mångas ögon mera olustbetonade abortförebyggande arbetets bekostnad. En minskning av de förebyggande åtgärderna skulle i sin tur kunna medföraen ökning av de illegala aborterna.

Som skäl mot ett inbyggande av den abortförebyggande verksamheten i

familj erådgivningen har framhållits, att den brådska, som av naturliga orsa— ker ofta uppstår vid handläggningen» av ett abontärende, skulle skapa svårig- heter i skötseln av andra, kanske lika angelägna fall. En sammanslagning med a-bortprofylaxen skulle därför kunna hämma den allmänt familjeråd- givande verksamhetens utveckling. Asbortärendena skulle komma att på ett skadligt sätt dominera hela verksamheten.

Risk för en sådan dominans skulle enligt vår uppfattning kunna föreligga endast i de två å tre största städerna. Dessutom torde man numera allmänt vara överens om att en separat abortrådgivning icke bör fortsätta, utan att denna rådgivning bör förenas med en annan verksamhet på det mentalhy- gieniska området. Om det i handläggningen av ett abortärende ingående tids— momentet skulle vara ett avgörande skäl mot en sammanslagning med fa— miljerådgivningen, gäller samma skäl mot en sammanslagning med all an- nan verksamhet. I vad mån man skall lyckas överbrygga de svårigheter, som en stor anhopning av abortärenden för med sig, beror i sista hand på orga- nisationen av rådgivningsarbetet och på de personalresurser man kan och vill ställa till dess förfogande.

Det måste starkt betonas, att vårt förslag ingalunda innebär, att en ny be- teckning på den abortförebyggande verksamheten införes men att arbetet för övrigt skulle få samma innehåll som det, vilket för närvarande förekommer vid abortbyråerna. Det är här fråga om en ny verksamhet, i vilken abort- rådgivning skall infogas som en mera begränsad deluppgift. För att denna nya verksamhet skall förtjäna namnet familjerådgivning och för att dess speciella förebyggande karaktär skall kunna göra sig gällande, är (det av stor vikt, att den förses med fullt tillräckliga resurser vad beträffar både lokaler och personal. Rent principiellt vill vi understryka angelägenheten av att samhället genom en kraftig förstärkning av de förebyggande åtgär- derna visar sin vilja att söka få till stånd en acceptabel lösning på abort- problemet och åstadkomma en minskning ej endast av aborterna — såväl legala som illegala — utan av antalet icke önskade havandeskap med allt vad dessa medför av lidande och andra svårigheter både för den gravida kvinnan själv och för hennes närmaste omgivning.

- På sina håll kan man ännu spåra något av den moraliserande inställning, som tidigare var den vanliga gentemot abortproblemet. Man intager den utanförståendes, den av saken ej personligen berördes ståndpunkt och be- traktar hela frågan som något olustbetonat, något att skämmas för, något man helst ej vill taga befattning med. Då den abortsökande kvinnans egen mycket djupgående ambivalenta känsloinställning till ingreppet mötes av en sådan fördömande attityd i omgivningen, får hela abortfrågan en starkt skuldbemängd karaktär. Man vill söka dölja, att man någonsin befunnit sig i en abort-situation. Vi anser det vara av vikt, att denna kvarleva av en tidigare inställning så snart som möjligt försvinner och att den nyare tidens mera toleranta och förståelsefulla syn på frågan vinner insteg i alla

läger. Detta så mycket mera som det torde vara ytterst vanligt, att en gra— vid kvinna någon gång under graviditetens förlopp sysselsätter sina tankar med möjligheten att avbryta havandeskapet. Enligt vår mening bör sam- hället söka påverka den allmänna opinionen i detta avseende och genom att leda den till en human och vidsynt uppfattning om problemet skapa en renare atmosfär kring abortsituationen och en accepterande inställning gentemot den abortsökande kvinnan.

I samband med den abortförebyggande verksamhetens inlemmande i den allmänna familjerådgivningen bör givetvis dess hittillsvarande organi- satoriska anknytning till den förebyggande mödravården upplösas och verk- samheten inordnas i den organisation, som vi i det följande föreslår för den allmänna familjerådgivningen i dess helhet. Kungl. Maj:t-s den 21 de- cember 1945 utfärdade kungörelse angående statsbidrag till viss verksam- het för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte (SFS nr 863 med senare ändringar) bör också upphöra att gälla. Vi åter- kommer till denna fråga i kapitel 7 (sid. 151 ff.).

Sexualrådgivning och förebyggande födelsekontroll

Vi har ansett det självklart, att den av oss föreslagna familjerådgivningen även skall omfatta sexualrådgivning. Såsom i det föregående har framhål- lits, utgör de sexuella problemen en icke oväsentlig del av de svårigheter, som föranleder att man söker råd, även om den rådfrågande själv ibland kan vara omedveten härom. Likaså förekommer dessa sexualproblem ofta hos rådgivningsklientelet vid sidan av andra samlevnadssvårigheter. Till sexu- alrådgivningen hör även upplysning om förebyggande födelsekontroll. Inom familjerådgivningens ram bör finnas möjlighet till utprovning av preven- tivmedel för rådgivningsbyråernas klientel. Vi anser det vara av vikt, att denna utprovning liksom hittills sker kostnadsfritt för den enskilde. Kost- naden för preventivmedlet torde däremot även fortsättningsvis 'böra bestri— das av klienten. Var utprovn-ingen lämpligast bör ske, är beroende av de lokala resurserna i varje landstingsområde, varför man synes böra överlåta åt huvudmännen att besluta härom.

Genetisk rådgivning

Under våra samtal med olika kommittéer och myndigheter har ibland den frågan uppkommit, om familjerådgivningen skall syssla med genetisk råd- givning, dvs. om man skall giva råd beträffande familjebildning ur arvs— biologisk synpunkt. Vi är väl medvetna om genetikens betydelse, men vi anser dock, att samhället i princip icke skall åtaga sig uppgiften att vid familjerådgivningsbyråer påverka människor på detta mycket svårbedöm- bara område. De enstaka problem av genetisk art, som i samband med

annan rådgivning kan uppkomma inom familjerådgivningen _ det kan t. ex. gälla oro för dåliga arvsfaktorer — bör emellertid icke avvisas. Byråns läkare torde i allmänhet kunna giva den upplysning, som erfordras. I an- nat fall kan en hänvisning göras till en specialist på området.

Borgerlig medling

Vi har diskuterat, huruvida den borgerliga medlingen i tvister mellan makar lämpligen bör kunna ankomma på familjerådgivningen. Medlingen ter sig säkerligen för närvarande för ett stort antal människor som en rent formell procedur, vilken måste genomgås för att skilsmässa skall kunna ernås. Syftet med medlingen mellan makar är att förebygga upplösning av äktenskap. Medling är avsedd att kunna ske, även innan söndringen i ett äktenskap gått så långt, att makarna bestämt sig för skilsmässa. Det före- faller rimligt att förmoda, att medlingens ändamål bäst skulle uppnås, om arbetet utfördes av specialutbildade person-er med särskild vana att hand- lägga fall, där slitningar mellan makar förekommer. Den borgerliga med— lingen borde med hänsyn härtill, har vi resonerat, kunna åvila familjeråd— givningen såsom ett alternativ till de borgerliga medlare, vilka utsetts i ett stort antal städer. Emellertid 'har vi befarat, att ett sammanförande av den obligatoriska medlingen med familjerådgivningsverksamhet skulle kunna giva allmänheten intryck av att familjerådgivning vore inledning till en skilsmässa. Härigenom skulle familjerådgivningens huvudsakliga syfte, det nämligen att bidraga till äktenskapets forhbestånd under bästa möjliga be— tingelser, kunna undanskymmas. Vi har därför icke ansett oss vilja föreslå, att den borgerliga medlingen mellan makar ålägges familjerådgivningen som en särskild uppgift. Självfallet bör medlare, såväl kyrkliga som borger- liga, kunna hänvisa sina klienter till en familjerådgivningsbyrå, då de an- ser en dylik åtgärd lämplig. Likaså förmenar vi, att om det vid handlägg- ningen av ett familjerådgivningsärende till slut visar sig, att söndringen i ett äktenskap gått så långt, att en skilsmässa synes oundviklig, familjeråd- givnin'gsbyråns personal bör medgivas rätt att utfärda ett medlingsiniyg. På detta sätt skulle klienten besparas det obehag, som det mången gång kan innebära för honom eller henne att inför ytterligare en person redogöra för sina enskilda angelägenheter. Vi bifogar ett förslag till erforderlig änd- ring av giftermålsbalken .

Chefen för justitiedepartementet tillkallade under december månad 1956 sakkunniga för att verkställa en översyn av äktenskapslagstiftningen. Vid de sakkunniga-s utredning skall bland annat även frågan om medlingsinsti- tutet tagas upp till behandling. Vi anser det emellertid vara angeläget, att den av oss föreslagna ändringen av giftermålsbalken införes samtidigt med att allmän familjerådgivning kommer till stånd. Vi kan därför ej förorda, att man avvaktar utredningens slutresultat, innan någon ändring vidtages.

öppen och allmän verksamhet

Vi har under våra diskussioner övervägt, huruvida familjerådgivningen bör göras öppen och tillgänglig för alla och envar eller om den skall begrän- sas till att vara en remissavdelning från andra organ. Nödvändigheten att för ätskillig tid framåt räkna med knappa personella resurser, har kommit oss att befara, att —— framför allt i storstäderna —— risk förefinnes för att långa väntelistor och eventuellt också andra svårigheter skall hämma verk- samheten. Vi har betraktat situationen i Danmark, där man kunnat låta familjerådgivningen utvecklas i lugn och ro genom att man från övriga av- delningar inom madrehjaelpsinstitutionen till familjerådgivningen skickat över endast sådana fall, som till art och antal kunnat bemästras.

I Danmark har på så sätt familjerådgivningen blivit en speciellt inriktad remissavdelning inom medrehjaclpsinstitutionen. Hos oss är läget icke det- samma. Vi har avsett att göra familjerådgivningen till en allmän verksam— het, inom vilken alla slags problem inom familjegemenskapen skall kunna tagas upp. Därför måste dess karaktär vara allmän och verksamheten stå öppen och tillgänglig för alla, som vill söka dess hjälp.

Detta resonemang blir i viss mån teoretiskt framför allt i storstäderna. Familjerådgivningsbyrån i Stockholm, t. ex., uppvisar redan ganska långa väntelistor. Vi tror emellertid, att det skulle vara olyckligt att inrätta fa- miljerådgivningsbyråer enbart såsom remissinstanser från andra samhälls- organ. Man måste naturligtvis räkna med att olika kommunala funktionä— rer i framtiden hänvisar sitt klientel till en familjerådgivningsbyrå för den hjälp och rådgivning, som man själv ej kunnat giva klienterna. Besöket vid en rådgivningsbyrå måste dock alltid ske frivilligt och får aldrig ställas som villkor t. ex. för eventuell materiell hjälp från det remitterande organet. By— råerna skall stå öppna för alla, som anser sig behöva deras hjälp, och oav- sett om man tidigare haft kontakt med ett annat samhällsorgan eller ej. För att i de större städerna förhindra uppkomsten av långa väntelistor, vill vi rekommendera en viss återhållsamhet med publiciteten kring verksam- heten, till dess att dess resurser steg för steg förbättrats, så att ett allt större antal besökande kan tagas emot. l storstäderna kommer det sannolikt också att bli nödvändigt att inrätta antingen en central familjerådgivnings- byrå, till vilken anknytes en eller flera filialer, eller ett par fullt utrustade, självständigt arbetande rädgivningsbyråer.

I andra delar av landet kan situationen i början tänkas bliva den motsatta. Framför allt på landsbygden, där ett faktiskt behov av hjälp i samlevnads— frågor enligt vårt förmenande ligger latent, kan det vara svårt att förmå människor att verkligen utnyttja den av samhället erbjudna hjälpen, då de är i behov av den. Där-för anser vi, att i sådana fall en upplysningsverksam- het i form av föreläsningar, studiecirklar m. ni. hör sättas i gång samtidigt med att arbetet vid rådgivningsbyrån tager sin början. Föredrag och kurser

av olika slag gör det klart för åhörare och deltagare, att de icke ensamma har problem inom äktenskapet och att det är både möjligt och lämpligt att tala därom med objektiva sakkunniga och få hjälp av dessa med svå- righeterna.

Avgränsning mot närliggande områden

En familjerådgivande verksamhet med det innehåll vi här ovan angivit får, rätt bedriven och utrustad med tillräckliga resurser, en alldeles särskild karaktär. Den har beröringspunkter både med sjukvård och med socialvård, men den är varken det ena eller det andra. Den skall helst nå människorna på ett tidigt stadium, innan behov av sjukvård eller socialvård uppkommit, innan en desperat önskan om abort utvecklats och innan parterna bestämt sig för skilsmässa. Den skall på detta sätt vara av utpräglat förebyggande natur.

Vi är emellertid medvetna om att familjerådgivningen — kanske fram- för allt under de första åren — ofta måste arbeta med fall, där hjälpbehovet blivit avancerat. Det kan därför vara befogat att uppställa frågan: innebär familjerådgivning till sin huvuddel en sjukvårdande eller en socialvårdan- de verksamhet? En granskning av de nu förekommande formerna av fa- miljerådgivning kan ej giva svar på frågan. De är sinsemellan växlande till innehåll och form, och motsvarar ej i alla fall den verksamhet vi avser med begreppet familjerådgivning.

Vår uppfattning är, att familjerådgivning, även när den riktar sig mot människor med mera svårartade samlevnadsproblem, icke är vare sig en- bart sjukvård eller enbart socialvård utan en speciell hjälpform, ehuru med inslag av både sjukvård och socialvård. Visserligen kan familjebekymmer bidraga till uppkomsten av psykiska störningar, framför allt neuroser, lik- som psykiska störningar vållar svårigheter i familjens samlevnad. Familje- rådgivning är dock något annat än verksamheten vid t. ex. en psykiatrisk poliklinik. I så gott som allt psykiatriskt arbete utövas familjerådgivning på så sätt att man, som ett led i sjukdomsbehan-dlingen, försöker att gynn- samt påverka den sjukes familjerelationer. Klientelet vid en psykiatrisk po— liklinik och en familjerådgivningsbyrå av den typ vi vill föreslå är dock en- dast till en mindre del detsamma. Vi räknar med att man inom den av oss föreslagna familjerådgivande verksamheten. skall vända sig till en större krets av människor med upplysning och rådgivning och att denna hjälp skall sträcka sig över ett betydligt vidare fält än vad fallet är vid en psykiatrisk poliklinik. Vi tänker oss också, att den skall kunna fånga upp de lindrigare fallen av psykiska anpassnin-gssvårigheter, innan de hunnit utvecklas till mera uttalade sjukdomstillstånd. Vi tror icke, att människor, som ej känner sig sjuka, är benägna att inom sjukvårdens ram söka råd och hjälp för den irritation, som de anser orsakad av samlevnadssvårigheter —— ofta måhända med sin grund hos den andra parten — det må vara banala praktiska pro-

blem eller rubbningar av allvarligare art. Människor, som har det besvärligt i sin vardagstillvaro, betraktar ofta sina problem som >>något man skall klara upp själv», något som man skäms för att fråga till råds om. En hustru kan kanske ej få mannen att lämna henne tillräckligt med hushållspengar eller ena maken är olycklig för den andras otrohet. Sådana människor skulle, om familjerådgivningen betraktades som en sjukvårdande angelä— genhet, ej söka hjälp och sålunda komma att stå utan ett stöd, som vi an— ser att samhället kan och bör giva dem. Därtill kommer att en väsentlig del av den familjerådgivande verksamheten består av föräktenskaplig upplys- ning och av fostran till familjekänsla och familjeansvar. En sådan verk- samhet kan svårligen sägas vara sjukvård.

Givetvis döljer sig bakom åtskilliga slitningar i familjelivet psykiska stör- ningar, som endast kan avlägsnas genom medicinsk behandling och som också, så långt resurserna räcker, bör komma i åtnjutande därav. Läkaren är därför en oumbärlig medarbetare i det team, som möter de rådsökande inom familjerådgivningen, ibland i direkt kon-takt, ibland såsom medicinskt sakkunnig rådgivare i det inre byråarbetet. Vi glömmer ej heller, att en lä- kares medverkan alltid är påkallad vid behandlingen av en abortansökan—, att en tids observation av sökanden på en sjuk'husavdelning ofta är önsk- värd, att själva ställningstagandet till en abortansökan alltid är en medi- cinsk angelägenhet och att, om operation skall utföras, denna blir en sjuk- vårdens uppgift. En fullgod behandling av ett abortärende, ej minst under eftervårdsstadiet, omfattar emellertid så mycket av psykologiskt betonad rådgivning samt hjälp och stöd av den art en mentalhygieniskt skolad so— cialarbetare kan giva, att vi ej anser det befogat att betrakta dessa ärenden såsom enbart medicinska fall.

I och för sig skulle visserligen även eftervården av abortsökande, vilken som tidigare nämnts tager formen av allmän familjerådgivning, kunna ske inom sjukvårdens ram genom en förstärkning av dess socialarbetarkår med för denna arbetsuppgift särskilt utbildade kuratorer. Emellertid vilar redan nu en stor arbetsbelastning på sjukhuskurat-orerna. Genom den väntade ut- byggnaden av vissa vårdgrenar med socialmedicinskt inslag, exempelvis re- habiliteringsverksamheten, kommer arbetsbördan att i framtiden bliva så starkt ökad, att det kan bliva svårt att låta de på familjerådgivning inrik— tade socialarbetarna helt ägna sig åt det tidskrävande rådgivningsarbetet, något som vi anser nödvändigt, om eftervården skall få åsyftad verkan. Upp- rättandet av en fristående familjerådgivande verksamhet blir därför enligt vår uppfattning inom överskådlig tid framåt en» förutsättning för att en god eftervård skall kunna beredas de abortsökande.

Familjerå—dgivn—ingen kan ej heller sägas vara en speciell, på förebyggan— de individuell behandling inriktad socialvård. I den nya socialhjälpslagens 6 & stadgas, att socialnämnden, »där så lämpligen kan ske», skall lämna

allmänheten bistånd i personliga angelägenheter. Detta bistånd, som skall kunna lämnas även om behov av ekonomisk hjälp ej föreligger och som alltså ej begränsas till socialhjälpsklientelet, är en nyhet inom socialvår- den. Av förarbetet till socialhjälpslagen framgår, att man med bestämmel- sen i 6 & avsett att låta den erfarenhet, som socialnämndens ledamöter be- sitter, komma allmänheten till del. Biståndet är tänkt att omfatta dels hjälp av praktisk art, t. ex. ordnandet av intagning på sjukhus, omhänder— tagande av egendom vid sjukhusvistelse, tillkallande av läkare och dylikt, dels upplysning om och hänvisning till specialorgan, som kan giva en be- hövlig hjälp, dels, slutligen, råd i brydsamma situationer. Denna kurativa uppgift är tänkt att i de flesta kommuner utövas av en ledamot av social- nämnden, i övriga fall av en för socialvården anställd tjänsteman, endast i de största kommunerna av en för uppgiften särskilt tillsatt person. Det an- kommer på socialnämnden själv att bestämma, om ett sådant personligt bistånd över huvud taget skall lämnas och under vilka former det skall ske. Social'hjälpslagen har ännu varit i kraft under alltför kort tid för att det med säkerhet skall kunna bedömas, hur stadgandet i 6 % om personligt bistånd kommer att verka. Det förefaller emellertid rimligt att antaga, att denna nya form av rådgivning inom kommunerna visserligen kan komma att få betydelse i enskilda fall, när man befinner sig i en särskilt bekym- mersam situation, men dock ej inom överskådlig tid skall kunna utbyggas till en verksamhet, som kan- jämföras med den av oss föreslagna familje- rådgivningen. Vi vill i detta sammanhang påminna om att flertalet av våra landskommuner saknar socialt utbildad arbetskraft för de sociala uppgif- ter, som åvilar kommunerna, och än mindre har tillgång till personal med särskild mentalhygienisk utbildning. Vi vill dock gärna slå fast, att den moderna och avancerade socialvård, som utvecklats i våra större kommu— ner, ofta arbetar efter de principer, som vi anser bör gälla för familjeråd- givningen.

Även inom andra grenar av det kommunala omvårdnadsarbetet förekom- mer, som vi tidigare framhållit, en viss form av familjerådgivning, särskilt inom nykterhetsvården och barnavården. Arten och inriktningen av denna rådgivning skiftar emellertid i hög grad, allt efter kommunernas tillgång på arbetskraft. De här förekommande lagliga maktmedlen giver också arbetet en annan karaktär än inom en familjerådgivning, där klientens medverkan är frivillig. Därtill kommer att hjälpen ofta sätter in, först när ett samhälls— ingripande redan har skett, och då arbetar med utgångspunkt från det spe— ciella problem, som föranlett ingripandet.

Den familjerådgivning, vars inrättande vi föreslår, avser, som vi tidigare åtskilliga gånger framhållit, att nå problem på ett så tidigt stadium, att ett ingripande från ett socialvårdsorgan eller ett nykterhet-svårdsorgan eller en hänvändelse till sjukvården ännu ej ifrågasatts. Vi är förvissade om, att en rätt bedriven familjerådgivande verksamhet skall kunna i en hel del

fall förebygga uppkomsten av så allvarliga svårigheter, att samhället måste reagera på det ena eller det andra sättet.

Om man närmar 'sig familjerådgivningen från sjukvårdens, nykterhets- vårdens eller socialvårdens behov av sanering av hemmiljön som ett led i klientens behandling, kan kanske Vissa slutsatser om anknytning till det ena eller andra verksamhetsområdet förefalla riktiga. När man skaffar sig en översikt över alla de typer av problem och frågor, som familjerådgivningen bör behandla, besvara och söka avhjälpa, avtecknar sig emellertid snart dess speciella, självständiga karaktär mycket tydligt.

Vi är angelägna om att framhålla, att vi finner det uteslutet, att den fa- miljerådgivning, som nu förekommer inom sjukvård, nykterhetsvård och socialvård, brytes ut från dessa vårdformer och sammanföres till de av oss föreslagna familjerådgivningsbyråerna. Sjukvårdens, nykterhetsvårdens och socialvårdens miljösanerande och därigenom familjerådgivande verksamhet bör enligt vår uppfattning utvecklas vidare enligt de linjer, som för varje vårdform är den mest ändamålsenliga. Vi anser dock, att det vid sidan av denna specialiserade rådgivning bör finnas en allmän, för alla öppen fa- miljerådgivning av utpräglat förebyggande karaktär och bedriven vid sär- skilda rädgivningsbyråer.

Familjerådgivningen, så som vi i det föregående skisserat den, innebär alltså en helt ny verksamhet, avsedd att giva hjälp och stöd åt en grupp med- borgare, vilkas behov av stödjande åtgärder från samhällets sida hittills ej blivit tillgodosett. För att denna nya verksamhet skall kunna på ett full- värdigt sätt fylla det behov, som vi anser föreligga, och sålunda bliva en fak- tor att räkna med på det mentalhygieniska området, håller vi det för nöd- vändigt, att verksamheten från början får tillräckliga resurser, främst av- seende en kvalificerad personal och rymliga, väl disponerade lokaler.

Grundläggande principer för rådgivningsarbetet

En grundlig redovisning för den arbetsmetodik, som ingår i familjeråd— givningen, är icke möjlig att göra inom ramen av ett betänkande. Eftersom det gäller en ny form av samhällelig hjälp, har vi emellertid ansett oss böra . kortfattat beskriva de grundläggande principerna för rådgivningsarbetet. Vi bortser härvid från de speciella problem, som själva handläggningen av en abortansökan för med sig. Dessa ärenden, som bland annat påkallar ett av fastställda formulär bundet utredningsförfarande, har yrkesmässigt behand- lats av särskilt utbildad arbetskraft under åtskilliga år. Den arbetsmetodik, som därvid kommit till användning, innebär ingen nyhet och torde ej be- höva särskilt omnämnas i detta betänkande.

Inom familjerådgivningen utgöres behandlingsobjektet av äktenskapet eller annan form av samlevnad. Familjen uppfattas såsom en enhet, inom vilken olika personligheter påverkar varandra. Man måste vara vaken för

både hur familjen påverkar individen och hur individen påverkar familje- gruppen. Relationerna inom familjen, vilka på ett negativt eller positivt sätt övar inflytande på familjemedlemmarna, får en vital betydelse också för dessas anpassningsförmåga utanför hemmet. Otillfredsställande förhållan- den utanför familjen kan i sin tur verka förödande på familjelivet.

När det gäller att bedöma makarna-s relationer sinsemellan, har såväl yttre som inre faktorer diagnostisk betydelse och giver en uppfattning om i vilka avseenden man kan hjälpa. Det är alltid frågan om samlevnadspro- blem, och de sökande är som regel inställda på att problemet rör båda par- terna. Arbetssättet blir likartat med det som användes inom annan verksam- het, men i centrum för behandlingen står de känslomässiga relationerna mellan två personer. Det förhållandet att behandlingen redan från början inriktas på denna relation, giver familjerådgivningen dess särpräglade ka- raktär och ställer på dess u'tö-vare krav på speciell insikt beträffande äkten- skapet och dess funktioner.

Betraktar man äktenskapet i dagens samhälle i första hand som en kär- leksgemenskap, måste man vara inställd på att de svårigheter, som leder till upplösning av ett äktenskap, i regel beror på störningar i denna ge— menskap, dvs. på faktorer inom det känslomässiga området. Ett äkten- skaps möjligheter att lyckas beror i hög grad på parternas personliga ka- pacitet, på deras förmåga att giva och taga emot, att tillhöra varandra och ändå tolerera vars och ens individuella behov av oberoende samt att på ett moget sätt tillsammans arbeta sig igenom de besvikelser och svårigheter, som de kan möta under sin anpassning [till familjelivet. Äktenskapets lyck- liga fortbestånd förutsätter ett jämviktsförhållande mellan makarna, ett jämviktsförhållande, som uppstår, då de tillfredsställer varandras behov. Olika temperament, olika anlag och intressen, psykisk sjukdom och neuro- tiska beteendemönster kan rubba eller omöjliggöra jämvikten mellan. två makar. Man måste också vara inställd på att förhållandet mellan makarna undergår förändringar under olika åldersperioder och att dessa föränd— ringar i sin tur kräver en förnyad anpassning till samlivet makarna emel- lan. Det är dock icke enbart makarnas personligheter, utan samspelet inet- lan dessa personligheter, som bestämmer hur förhållandet mellan makarna blir. Människor som betecknas som sunda och allmänt välanpassade kan ha svårt att draga jämnt i den äktenskapliga gemenskapen, medan neurotiska personer kan vara förenade i ett lyckligt äktenskap.

Den äktenskapliga balansen kan även påverkas av miljöfaktorer såsom bostadsfö-rhållanden, dålig ekonomi, arbetslöshet, sjukdom, släkt- och um- gängeskontakter m. m. Yttre och inre faktorer står alldrig isolerade utan sammanväves med varandra till en för varje familj speciell situation.

Människor söker hjälp vid en familjerådgivnings—byrå, när jämviktsför- hållandena i något avseende är störda, dvs. när makarna upplever, att de känslomässigt glidit ifrån varandra och att familjelivet icke kan fylla sin

111 funktion. Det blir familjerådgivningens uppgift att försöka förstå, varför det brister, och att finna lämpliga hjälpåtgärder.

Behandlingen av äktenskaps— och samlevnadsproblem bygger på känne- dom om parternas personligheter, om deras reaktioner i den särskilda situa-' tionen och om samspelet mellan de sociala, ekonomiska,, biologiska och psykologiska komponenter, som rymmes i den aktuella problemsituationen. Arbetet sker såväl i form av samtalsbehandling som genom praktiska åt- gärder.

Denna mångsidighet i arbetet nödvänd-iggör en samverkan mellan olika experter. Ingen kan ensam anses sakkunnig ifråga om alla de faktorer, som spelar in vid en äktenskapskonflikt, vare sig makarna är friska eller psy-' kiskt sjuka personer. Erfarenheten från såväl utlandet som Sverige talar för- nödvändigheten av samarbete mellan i första hand psykiatrer och social— arbetare med mentalhygienisk utbildning och erfarenhet, de senare av oss i det följande kallade familjerådgivare. En gynekolog bör också vara knuten till en familjerådgivningsbyrå och det kan dessutom vara önskvärt, att psykologisk sakkunskap finnes företrädd. Ärendenas handläggning kan även påkalla bistånd från experter inom andra områden, exempelvis från juris— ter, präster och budgetexperter, utan att dessa nödvändigt behöver vara an- ställda vid rådgivningsbyrån. Då det gäller uppläggningen av en budget bör man t. ex. i första hand vända sig till länets sparbank, som i regel torde kunna lämna erforderlig handledning. Det ingår i familjerådgivningens uppgift att finna anknytningar till olika organ för komplettering av de vid byrån planerade åtgärderna samt att underlätta sådana kontakter för klien— terna, när så erfordras. En familjerådgivningsbyrås klientel företer ett yt— terst varierande hjälpbehov, och man måste vara beredd att möta detta med en mängd olika behandlingsformer.

Det är uppenbart, att många av de uppgifter, som handlägges vid en fa— miljerådgivningsbyrå, ej erbjuder så avgränsad-e eller karakteristiska pro— blem, at—t det blir möjligt att hänföra dem till något specialområde. Varje fas i detaljbehandlingen måste tagas under omsorgsfull prövning för att man skall kunna avgöra dess effekt i förhållande till övriga insatser. Detta förutsätter, att medlemmarna i teamet känner varandra väl, respekterar varandras medverkan, har insikt ock-så i de andras specialiteter, vet sin egen begränsning och ej går utöver sin egen kompetens. Man behöver också ha en viss enhetlig grundsyn inom teamet. Samtliga medarbetare måste kunna använda arbetsmetoder, som bygger på psykologiska kunskaper om individen och personlighetsutvecklingen, om äktenskapliga och övriga per- sonliga relationer inom familjen och om den påverkan, som familjen och individen röner av den yttre sociala situationen. Samarbetet sker i form av konferenser. Dessa kan utformas olika beroende på syftet, som för hela per— sonalen gemensamma arbetskonferenser, mindre teamkonferenser eller överläggningar mellan ett par medarbetare.

Ehuru familjerådgivning sålunda bedrives såsom ett teamarbete mellan experter från olika arbetsområden, kommer tyngdpunkten av verksamheten att åvila familjerådgivaren, vars arbetsmetodik är casework. »Social case— work» är i de anglosaxiska länderna en sammanfattande term både för de etiska principer, varpå allt socialt arbete i den västerländska kulturen måste bygga, och för en i arbetet medvetet tillämpad speciell metodik. Från dessa länder har de grundläggande tankegångarna under de senaste decennierna överförts till de skandinaviska länderna och till kontinenten. De har mottagits med stort intresse, därför att de svarat mot aktuella be- hov och tendenser inom den sociala välfärdsutvecklingen. I Sverige använ- des ibland beteckningen socialvårdsmetodik, men lika ofta bibehålles den engelska termen casework. De grundläggande etiska principerna är tron på individens egenvärde och rätt att själv bestämma över sitt liv och att taga ansvar för sina beslut. Klientens aktiva deltagande i planläggandet och ut- förandet av hjälpåtgärder stimuleras för att undvika, att han blir beroende av den person eller institution han sökt hjälp av. Det är av vikt att göra ho— nom så väl rustad som möjligt att på egen hand möta påfrestningar i fram— tiden.

I U. S. A. har casework utvecklats i nära kontakt med den dynamiska psykologien och har starkt influerats av dess uppfattning om individens förmåga till vidareutveckling och förändring. Den metodiska huvudtanken innebär "helt enkelt konstaterandet, att varje behandling av ett problem krä— ver, för att giva annat än slumpvis goda resulta-t, en grundlig kännedom om problemet, dess uppkomst och omfattning. Vid t. ex. behandlingen av ett personligt anpassningsproblem i ett äktenskap eller annan samlevnad krä- ves därför ett studium både av de två parterna och av den situation de be- finner sig i. Endast med utgångspunkt härifrån kan man planera och ge- nomföra en behandling. Hänsyn måste tagas till vardera partens indivi- duella vilja— och för-måga att verkligen medverka till en förändring, till öv- riga resurser hos dem själva och hos den närmaste omgivningen samt, slut- ligen, till de resurser, som samhället kan ställa 'till deras förfogande i form av både materiell hjälp och socialarbetarens skicklighet och möjlighet att ägna varje ärende tillräcklig tid.

Det är först under senare år, som caseworkmetoden mera allmänt vunnit insteg i svensk socialvård, och kunskaperna härom är änn-u ej så utbredda, som önskvärt vore. Ens—taka svenskar studerade casework i Amerika i bör- jan av 1930-talet. Senare har man i vårt land fått tillfälle att bättre lära känna denna arbetsmetodik, dels genom den i kapitel 8 omnämnda FN- exper'ten Helen McCraes verksamhet i Sverige läsåret 1954/1955 dels genom de studier i utlandet, som enskilda socialarbetare beretts tillfälle att före— ta-ga såsom FN-stipendiater eller såsom deltagare i olika seminarier i äm- net, anordnade av FN.

Ärendenas handläggning. Arbetsfördelning

Mellan det första besöket och den tidpunkt, då klienterna är beredda att släppa kontakten med byrån, ligger ofta en serie arbetsmoment. Hjälpfor- merna varierar med problemen och människors olika samarbetsvilja och be- hov av stöd.

De första kontakterna

Då människor med äktenskapsproblem i första hand icke är inställda på att söka läkarhjälp, har det inom familjerådgivningsarbetet ansetts mest ändamålsenligt, att klienten först får kontakt med familjerådgivaren, dvs. som tidigare nämnts en socialarbetare med mentalhygienisk utbildning. Denna blir för klienten den fasta punkten inom verksamheten. Hon svarar för de fall hon fått sig anförtrodda och ser till att varje klient får erforder- lig hjälp. På familjerådgivarens kännedom om ärendet bygger sedan den fortsatta handläggningen-. Behandlingen planeras av medarbetarna tillsam- mans. Så småningom utbildas vid varje byrå en viss praxis angående vilka ärenden, som kan handläggas självständigt av familjerådgivaren, och vilka som bör skötas i samverkan med andra.

De första kontakterna bör giva en viss orientering om den aktuella situa- tionen med dess konflikt och vad som föranlett denna konflikt. Man bör få belyst vardera makens personlighet och erfarenheter, utvecklingen av relationen mellan dem före och under deras äktenskap samt hur och när svårigheterna mellan dem uppstod. Det är särskilt av vikt att uppmärk— samma, hur familjen fungerat ifråga om det personliga och sexuella sam- livet mellan makarna, uppfostran av barnen, ekonomien, skötseln av hem- met, förhållandet till yrke och arbete, till släkt och umgänge och till fri- tidsintressen. Klienten beskriver ofta sina bekymmer ensidigt utifrån något av dessa områden, man är kanske plågad av det sexuella samlivet, trött på tjat, man får ej insyn i familjens ekonomi osv., men man ser icke dessa svårigheter som symtom på en mera djupliggande konflikt.

Även om de första samtalen i mycket syftar till att inhämta data, måste man redan från början arbeta med psykologisk inlevelse och kunskap i in- tervjuteknik. Man måste taga hänsyn till att de som söker hjälp på grund av äktenskapskonflikter ofta är i ett känslomässig-t spänningstillstånd och känner sig ängsliga och osäkra, när de skall tala om sin-a mest intima an— gelägenheter. En terapeutiskt inriktad kontakt måste därför gå jämsides med försöken att bilda sig en uppfattning om problemets natur. Man måste vara medveten om hur vardera maken upplever sin egen roll i konflikten. Hur känner den ena maken för den andra? Är han ond, sårad, känner han sig kränkt, förskjuten? Eller vill han gottgöra, känner han sig själv skyldig? Hoppas han på förändring genom egen medverkan eller önskar han rådgiv- ningsbyråns hjälp att straffa eller förebrå den andra? Är det över huvud

taget klart för honom, vilken hjälp ha-n önskar? Det blir oftast en viss skill— nad i inställningen till familjerådgivningen mellan den part, som tagit ini- tiativet, och den som kommer i andra hand. Den första är hjälpsökande, den andra kan känna sig anklagad. Ibland måste den ena parten hjälpas komma över sin rädsla för vad den andra skall säga, ibland får man hjälpa den andra att släppa sin försvarsinställning. I nästan alla fall måste man försöka giva de hjälpsökande en uppfattning om att det är äktenskapet, icke parterna var för sig, som är »klienien» och att man är angelägen om att finna en lösning, som båda kan acceptera. I många fall uteblir den ena parten och man måste taga ställning till hur det går att hjälpa familjen un— der sådana förhållanden. Under den första kontakten kan en klient vara i så dåligt psykiskt skick, att hänvisning till läkare sker omedelbart, innan man går in på förhållandena kring det aktuella problemet.

Diagnos

Man vill på ett relativt tidigt stadium av kontakten och innan behand- lingen sättes in, ställa diagnos på den äktenskapliga konfliktsituationen, på samma sätt som man inom sjukvården ställer diagnos på individuella sjuk- domstillstånd. Denna diagnos kan endast bliva hypotetisk. I litteraturen om familjerådgivning talas det om >>familjediagnos>> och dess betydelse för uppläggningen av behandlingen, men ännu saknas ett enhetligt och prövat familjediagnostiskt system. Det är dock klart, att man icke kan arbeta vi- dare utan ett visst ställningstagande till fakta och frågor, som framkom- mit under de första kontakterna. Kan det t. ex. vara fråga om ett psykisk-t sjukdomstillstånd hos endera parten, och kommer den förmodat sjuka klien- ten att samtycka till en läkarundersökning? Vad har varit tillfredsställande i ett par makars tidigare samliv, och vad har hänt, som rubbat balansen?" Vilka person-lighetsdrag kan betraktas som neurotiska? Har de neurotiska reaktionerna uppkommit i det akuta nödläget eller har endera partens neu- ros vari-t orsak till konflikten? Hur har makarna tidigare reagerat inför och löst uppkomna svårigheter? Hur akut är situationen? Hur reagerar de när- maste i omgivningen, särskilt barnen? Berör konflikten förhållandena på ar- betsplatsen? N

Planläggning

Vid en arbetskonferens mellan teammedlemmarna skisseras en behand— lingsplan på grundval av den familjediavgnos man ställt. Behandlingens syfte skall vara att hjälpa makarna att uppnå ett för dem tillfredsställande samliv och en för övrigt funktionsduglig familjeenhet. Härvid överväges sådana frågor som om miljöförändringar och sociala åtgärder eventuellt. kan förbättra situationen eller om arbetet i första hand skall inriktas på. samtalsbehandling. Val av behandlingsform blir huvudsakligen beroende av-

vederbörande klienters hjälpbehov och av deras förmåga att utnyttja de erbjudna hjälpresurserna.

Familjerådgivarens uppgifter

Familjerådgivaren är inställd på hela människan och hennes sociala och känslomässiga behov. Klienterna skall förhjälpas att komma över och reda upp sina konflikter sinsemellan, samtidigt som familjerådgivaren stöder fa- miljen i att utnyttja tillgängliga sociala resurser. Hon skall vara den objek- tiva person, med Vilken klienten kan diskutera igenom och bearbeta sina problem. Hon anknyter i sina samtal endast till sådant, som är medvetet för klienten. Hennes positivt lyssnande attityd och toleranta, icke dömande inställning gör det möjligt för klienten att tala ut om sina känslor av irri- tation och besvikelse mot maken eller mot andra familjemedlemmar. Problemen kan genom samtal klarläggas och klienten så småningom gå till rätta med sin egen reaktion i sammanhanget.

Rådgivningen kan syfta mot en känslomässig omställning eller en modi- fiering av låsta attityder i jämviktsförhållandet mellan makarna såsom ifrå- ga om beroende-oberoende, dominans-undergivenhet, rättigheter-skyldighe— ter, prestige- och lojalitetsfrågor etc. Sambandet mellan klienternas egna. barndomsupplevelser i förhållande till föräldrar och syskon eller andra tidi— gare erfarenheter kan tagas upp i samtalen, i den mån de är medvetna, och kan bidraga till att klarlägga den nuvarande situationen. Familjerådgivaren gör inga tolkningar i analytisk mening.

l familjer, där sociala missförhållanden är framträdande, kan hjälpen i första hand huvudsakligen inriktas på att förbättra situationen genom bi— stånd av social natur. Genom att iakttaga, hur hjälpåtgärderna utnyttjas och påverkar äktenskapet och familjelivet, får man en föreställning om ma— karnas förmåga att själva ordna upp sina förhållanden. När yttre påfrest- ningar inverkat s-törande på de personliga relationerna mellan makarna och gjort dem upprörda och oroliga, kan de ofta själva ej se vägen ut ur svårig— heterna. Sedan de fått hjälp genom sociala åtgärder, minskar spänningsför- hållandena i hemmet. När allt blivit lugnare, kan de i fortsättningen vara lättare tillgängliga för en personligt betonad hjälp, om en sådan skulle visa sig vara behövlig.

Vid handläggningen av abortärenden har familjerådgivaren att företaga den för sådana ärenden erforderliga sociala utredningen och, i de fall då en abortansökan fullföljes och beviljas, hjälpa klienten med praktiska detal- jer, som sammanhänger med sjukhusvistelsen. I övrigt skall familjerådgi— varen på ett personligt stödjande sätt taga sig an klienten, när så är lämpligt och möjligt, förmå henne att föda sitt väntade barn och i varje fall försöka hjälpa henne att lösa de problem, som ytterst varit orsak till hennes önskan om abort. En möjlighet att avlägsna tillfälliga smärre ekonomiska svårighef

ter, som ej direkt kan hänföras till behov av socialhjälp, har familjerådgi- varen i det anslag för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos abort- sökande kvinnor, som för närvarande utgår till den abortförebyggande verk- samheten och som, om vårt förslag härom vinner beaktande, skall i abortfö- rebyggande syfte utgå även till den allmänna familjerådgivningen.

: Samtalen mellan familjerådgivare och klient beräknas vara ungefär en timme. De sker på i förhand uppgjorda tider. De bör föras i lugn och ro, utan jäkt och utan avbrott av telefonsamtal eller andra störande intermezzon.

Uppgifter som kursledare och föredragshållare kan också ingå i familje- rådgivarens arbete liksom handledning av praktikanter.

Psykiaterns uppgifter

Psykiatern får direkt kontakt med klienterna först efter hänvisning från familjerådgivaren. Hans medverkan garanterar i första hand, att eventuella sjukdomssymtom blir diagnostiserade och deras roll i förhållande till den aktuella familjesituationen klarlagd. Inom familjerådgivningen lika väl som inom den abortförebyggande verksamheten träffar man på såväl neurotiska som psykotiska tillstånd, utan att någon av parterna förstått att söka lä- karhjälp, emedan de upplever dessa sjukdomstillstånd endast som misshäl- ligheter och som intolerans och bristande förståelse från den andra partens sida. Den psykiatriska konsultens medverkan kan sålunda giva möjligheter till en tidig upptäckt av psykiska sjukdomstillstånd antingen genom hans personliga kontakt med klienten eller genom hans fortlöpande samarbete och diskussioner med familjerådgivarna. Sjuka personer hänvisas i regel till specialbehandling på sjukhus eller hos en på annat ställe verksam läkare. Möjligheten till en kortvarig psykiatrisk behandling bör dock finnas inom byrån såsom ett led i relationsbehandlingen av ett äktenskap och för att undvika risken av att klienten underlåter att vända sig till föreslagen an- nan institution. Man måste vidare räkna med att psykiatern ej enbart är inställd på sjukliga tillstånd utan kan överföra sina speciella synpunkter även på ett klientel, som företer personlig missanpassning utan att befinna sig i ett sjukdomstillstånd. Till psykiaterns uppgifter hör även undersökning av abortsökande i de fall detta anses önskvärt.

Gynekologens uppgifter

Till gynekologläkaren sker hänvisning i de ärenden, där under arbetets gång en gynekologisk specialundersökning anses motiverad, där sexuella svårigheter konstateras samt där behov av förebyggande födelsekontroll föreligger.

När man i handläggningen av ärendet ser sexuella svårigheter som huvud- problemet, giver gynekologen upplysning och råd under en längre eller kor-

tare tids samtalsbehandling. Att han deltager vid föräktenskaplig rådgiv- ning bör vara en regel.

Gynekologen skall regelmässigt ha kontakt med varje abortsökande kvin— na, som besöker familjerådgivningsbyrån, och därvid fastställa, huruvida graviditet föreligger eller ej. När så prövas erforderligt, skall möjligheten att fastställa graviditeten genom biologisk havandeskapsreaktion utnyttjas. Gynekologen skall i övrigt deltaga i ett ahortärendes behandling, i de flesta fall i samarbete med en psykiater eller annan specialist. En abortsökande, som fått sin ansökan beviljad och som vidhåller sin önskan om abort, bör genom gynekologens försorg tillförsäkras möjlighet att få operationen ut- förd.

Medverkan av psykolog

En psykologs medverkan vid en familjerådgivningsbyrå är värdefull men ej oundgängligen nödvändig. Vid arbetskonferenserna bidrager psykologen, då sådan finnes anställd, utifrån sin specialitet till klarläggandet av proh- lemsituationer och orsakssammanhang samt deltager vid bedömningen av prognos och behandlingsmöjligheter. En sådan fortlöpande konsultverksam- het ka-n försiggå genom enbart samarbete med teammedlemmarna och utan direkt kontakt med klienterna. Dessutom kan det i en del fall vara önskvärt att få vissa intelligens- eller personlighetstester utförda. Då de hjälpsökande vid en familjerådgivningsbyrå dock i allmänhet ej är inställda på att bliva individuellt undersökta, behöver man icke räkna med testningsverksamhet i någon större utsträckning.

Då en psykolog ej ingår i en rådgivningsbyrås arbetsteam, bör vid behov av testning samarbete ske med en psykiatrisk klinik eller med den psykiska harna- och ungdomsvården. ' :

Långtids- och korttidskontakter

En kontinuerlig samtalsbehandling hos läkare och familjerådgivare för- utsätter en positiv vilja hos klienterna att mera ingående bearbeta sina per— sonliga problem. En över lång tid utsträckt behandling, i vilken båda makar- na är engagerade, kan man i detta slags verksamhet enligt erfarenhet räkna med i högst en tredjedel av fallen.

Den största gruppen av rådsökande kan beräknas göra 6—8 besök på by- rån-, innan de anser konflikten löst eller själva tror sig kunna arbeta vidare efter den linje, som påbörjats genom familjerå—dgivningskontakten. Besöken sker antingen relativt ofta under en kort period eller spridda under en längre tid. De glesare kontakterna kommer till stånd, när makarna är inställda på att taga hjälp endast under krisperioder och inför särskilda påfrestningar, men däremellan ej tycker sig behöva något bistånd. I andra fall kan rådgi- vare och klienter under flera på varandra tätt följande kontakter bearbeta

en akut problemsituation och tillsammans finna medel för att avhjälpa den- na. Klienten kan genom vunnen insik't komma att se problemen ur andra aspekter än tidigare och härigenom i fortsättningen lättare acceptera svå— righeterna eller fatta beslut t. ex. i frågan om skilsmässa. Hjälpen blir i des- sa fall av stödjande och klarläggande natur. Spänningen minskar, sedan klienterna upplevt förståelse och uppmärksamhet för sina problem, fått tala ut, fått ökad insikt om sin egen del i konflikten och större förståelse för den andra parten. De känner sig också tryggare, då de vet, vart de kan _vända sig, om svårigheter ånyo skulle uppstå. Även en relativt ringa förbätt- ring av anpassningsförmågan kan återverka positivt, och med det nya ut— gångsläge som vunnits kan en mera mogen och realistisk förståelse av äk— tenskapet utvecklas.

Många hjälpsökande är inställda på att få snabb hjälp och ett bestämt råd. De önskar ej mer än ett eller ett par samtal, under vilka man försöker reda ut den akuta situationen. Ett adekvat råd, en uppmuntran, en försäk- ran om att vederbörande handlar riktigt, en upplysning i ett bestämt avse— ende, allt detta kan skapa bättre insikt och större självförtroende i många fall och gör det möjligt för makarna att sedan själva klara upp sin situation, eventuellt med ett minimalt stöd från byråns sida.

Hjälp över kristillstånd

I de familjer, där det dåliga förhållandet mella-n makarna bedömes som mer eller mindre kroniskt och där tanke på skilsmässa ändå aldrig kommer upp, kan man genom både personligt och praktiskt stöd hjälpa familjerna över krisperioder. Ett sådant stöd kan t. ex. givas en hustru till en alkohol- missbrukande eller arbetsovillig make, som ej för tillfället är tillgänglig för behandling. Kolonivistelse för barnen, husmorssemester för hustrun eller sociala åtgärder av annat slag kan underlätta, när svårigheterna-är som störst. Många av dessa familjer söker hjälp hos socialnämnd, nykterhets— nämnd eller barnavårdsnämnd, men de förekommer också inom familjeråd- givningen.

Föräktenskaplig rådgivning

En alldeles speciell kategori av rådgivning utgör den föräktenskapliga, som dels handlägger särskilda individuella problem, dels giver allmän upp- lysning. Såväl familjerådgivare som läkare blir engagerade i'detta arbete.

Många såväl unga som mognare människor känner sig i behov av råd och hjälp beträffande något särskilt problem, då de står i begrepp att ingå äk- tenskap. Det kan vara fråga om att förena sig med en förut psykiskt sjuk person, tvekan om giftermål på grund av graviditet, uppgivande av en an- ställning för flyttning till annan ort m.m. som kan göra kontrahenterna

obeslutsamma beh rådvilla. Dessa. ärenden handlägges på ungefär samma sätt som övriga rådfrågningsfall av personlig natur, men med speciell hän— syn till den föräktenskapliga situationen.

En familjerådgivning måste också vara beredd att taga emot unga par, som vill förbereda sig och planera för äktenskap och familjebildning med stöd och hjälp från sakkunnigt håll. I samtal med dessa äktenskapskandi- dater behandlas betydelsen av att förstå äktenskapets innebörd, sig själv och den andra parten.. Sexuell upplysning blir ofta aktuell. Vidare beröres den ekonomiska planeringen och äktenskapets juridik samt de speciella frågor, som kan komma upp i enskilda fall. Parterna bör även, om de så önskar, givas möjlighet till läka-rkontakter, antingen vid byrån eller genom dess förmedling. Beträffande bosättnings- och hembildningsfrågor kan —— utöver den praktiska verksamhet, som företages i familjerådgivningens regi _ hänvisning ske till konsulentverksamhet, då sådan förekommer, till kur- ser och till facklitteratur.

Relationen mellan rådgivare och klient

Det förnämsta arbetsinstrumentet inom detta område, där man i så stor utsträckning bygger på samtalskontakt, utgöres av relationen mellan råd- givare (dvs. familjerådgivare eller läkare) och klient. Det är fråga om en yrkesmässig relation, i vilken rådgivaren samverkar med 'klienten för att lösa dennes problem. Klienten måste uppleva en känsla av sympati från råd- givarens sida, få förtroende för rådgivaren och känna sig verkl-igt förstådd. Av rådgivaren kräves självkännedom och förmåga att använda klientrela- tionen så att klienten stimuleras att se sin sit-nation, granska sin egen del i konflikten och förstå den andra parten.

Inom familjerådgivningsverksamhet, där det från rådgivarens sida är frå- ga om att skapa en positiv kontakt med två personer _ de båda parterna i äktenskapet — som ofta befinner sig i en känslomässig konflikt med varand- ra, måste relationsförhållandet rådgivare—klient särskilt uppmärksammas och avvägas mot vardera partens. sätt att rea-gera. Varje rådgivare _ läkare och familjerådgivare —— måste i sina kontakter vara på sin vakt mot par- tiskhet och använda de uppgifter, som vardera maken giver, på ett sådant sätt, att det förbättrar relationen mellan dem.

Det är nödvändigt att på ett relativt tidigt stadium taga ställning till om en och samma rådgivare skall uppehålla den fortsatta kontakten med båda makarna. Det kan i en del fall bedömas som lämpligt, att den ena parten fortsätter hos en annan medarbetare. Två familjerådgivare kan ha kontakt med var sin make, eller läkare och familjerådgivare kan dela uppgiften. Un— der vissa förhållanden kan det vara fördelaktigt, att makarna kommer till gemensamt samtal. Man kan också behöva taga ställning till klientens be— hov av manlig eller kvinnlig rådgivare. Varje form av kontakt har sin spe-

ciella indikation, som varierar från fall till fall och noga avväges i-teamarbe- tet.

Konferenser

Samarbetet mellan teammedlemmarna sker på regelbundet återkomman- de konferenser, vilka utgör ett nödvändigt led i familjerådgivningens arbets- metodik. Under den diskussion, som i början av en handläggning uppstår på basis av familjerådgivarens material, deltager alla utifrån sina speciali- teter och försöker få de punkter klarlagda, som kan belysa relationerna i äktenskapet. Vid en senare tidpunkt under behandlingens gång kan samma ärende återkomma i konferensen för diskussion av effekten av vidtagna åtgärder.

Konferenserna har betydelse ej endast genom att klarlägga fallen och av- väga teammedlemmarnas insatser, utan också genom att utgöra ett stöd för medarbetarna. Genom samarbetet får den enskilde medlemmen dela ansva- ret för planerade åtgärder och kan erhålla förklaring på de bakslag och misslyckanden, som arbetet i en del fall oundvikligen för med sig. Hon kan också få tillfälle att reda ut komplicerade klientrelationer och modifiera si- na egna Subjektivt färgade omdömen.

Genom denna uppläggning kan konferenserna även tjäna utbildningen. Diskussionen om egna och andras ärenden, de olika specialisternas erfaren- heter och metoder giver ökade kunskaper och insikter. Olika metoders möj— ligheter och begränsningar diskuteras, prövas oeh omprövas. Detta kan leda till att medarbetarna bidrager till att pröva och utarbeta nya vägar och me- toder för familjerådgivning.

Gruppverksamhet i familjerådgivning

En familjerådgivnings arbetsuppgifter kan även omfatta olika slag av gruppverksamhet med dels pedagogisk dels terapeutisk inriktning. Syftet är här liksom för arbetet i övrigt att förebygga svårigheter och konflikter i äktenskapet, att giva personligt stöd, att försöka stabilisera goda förhål- landen samt att bota eller förbättra sjukliga och allvarligt konfliktpräg- lade relationer inom äktenskapet.

Sättet att arbeta blir olika i olika grupper beroende på ändamålet. Det pedagogiska grupparbetet bör kunna utövas av nystartade familjerådgiv— ningsbyråer. Uppgiften är här närmast att förebygga och mildra svårig- heter, som kan uppkomma i äktenskapet på grund av bristande kunskap eller erfarenhet. Det blir fråga om en kursverksamhet, i vilken sättet att förmedla kunskap kan variera med val av gruppdeltagare eller det kurs- ämne, som man vill samlas omkring. Det kan gäll-a kurser för unga par, som ämnar gifta sig, eller diskussionscirklar för redan gifta människor.

Man räknar med att deltagarna i dessa grupper är personer, som vill lära sig något beträffande äktenskapets innebörd och familjens uppgifter. De är ej inställda på att få hjälp med personliga problem utan väntar att få en orientering inom nyss nämnda områden, som de förstår har betydelse för deras framtid.

Kurserna kan läggas upp antingen som en serie föreläsningar med efter- följande diskussioner eller så att man samlas flera gånger omkring ett speciellt ämne. Ämnesvalet kommer som regel att inriktas på samlevnaden mellan makar och på frågor och problem, som i varje familj bör lösas ge— men-samt av man och hustru. Det gäller såväl praktiska frågor som person- lig anpassning. Det kan därför speciellt i de föräktenskapliga kurserna vara av betydelse att båda parter kommer tillsammans för att få såväl en gemensam erfarenhet som vana att diskutera äktenskaps- och familjefrågor tillsammans.

Uppgiften som gruppledare ställer stora anspråk på utövarens personliga kontaktförmåga och förståelse för sitt arbete. Det gäller icke bara att bi- bringa kursdeltagarna ett visst mått av kunskap utan också att skapa en positiv gruppan-da med tillfredsställande relationer, så att gruppmedlem- marna stimuleras till aktivt deltagande. Kursledaren skall närmast fungera som rådgivare och representera den sakkunskap, som deltagarna väntar sig från verksamhetens sida.

Om man skall kunna nå det förebyggande syftet och hålla det hela på ett mer personligt plan än som är möjligt vid vanlig föreläsningsverksam— het, bör gruppen bestå av högst 10—12 personer.

Det terapeutiskt inriktade grupparbetet syftar till att förbättra relatio- nerna och återställa störda jämviktsförhållanden i det äktenskapliga sam— livet. Det innebär ofta behandling av djupgående emotionella störningar eller sjukliga tillstånd hos en eller båda parterna. Det utgör med andra ord en psykoterapi i grupp.

I vårt land finnes ännu ringa erfarenhet av gruppterapi för människor med samlevnadsproblem. Utomlands är sådan verksamhet ännu på för- söksstadiet. Den har dock prövats i viss utsträckning inom amerikansk och engelsk familjerådgivning och anses kunna bliva en värdefull behandlings- form inom detta område.

I en del terapigrupper kommer psykoanalytiska arbetsmetoder till an- vändning på ett sätt, som är jämförbart med vad som sker i individuell psykoanalys och kräver av deltagarna ett starkt personligt engagemang under en längre tid.

Grupphehandlingen kan även försiggå på ett plan, som i redogörelser beträffande denna arbetsform betecknas som gruppkonsultationl, dvs. den

1 Bl. &. Victor W. Eisenstein, M. D., Neurotic Interaction in Marriage, Kapitel XVI, Group Approaches to the Treatment of Marital Problems. Publischers' Basic Books, Inc., New York, 1956.

är mer av stödjande och rådgivande karaktär än ren terapi. Denna form torde bliva den mest praktiska och användbara inom familjerådgivning. Den syftar ej till en djupgående personlig förändring men kan resultera i ökad självkännedom, större insikt i problemkonstellationerna och en realistisk syn på den egna personligheten och omvärlden. Den kan även komma att innebära en modifiering av attityder och vakenhet för psykologiska sam- manhang, vilket allt kan hjälpa deltagarna att lättare och med mindre ängslan än tidigare taga itu med problem och svårigheter i äktenskapet.

Det terapeutiskt inriktade grupparbetet utgör en uppgift för specialister med fackut'bildning inom psykiatri och/eller dynamisk psykologi. För Sve- riges vidkommande måste gruppterapins användning inom familjerådgiv- ning bliva beroende av i vilken mån personalen vid de olika byråerna genom studier och erfarenhet gjort sig förtrogen med denna speciella arbetsform. Man kan till en början endast räkna med att gruppterapi i dessa former kommer att försiggå på enstaka byråer, men det bör ligga i huvudmännens intresse att på olika sätt gynna dess utvecklingsmöjligheter.

Sammanfattning

Den vid särskilda rädgivningsbyråer bedrivna allmänna familjerådgiv- ning, vars inrättande vi föreslår, syftar till att återställa balansen i ett stört förhållande mellan medlemmarna i en familjegemenskap —— främst mellan äkta makar eller i övrigt samlevande men också mellan medlem— marna 'i en familj i mera vidsträckt bemärkelse. Verksamheten skall vara såväl botande som förebyggande: den skall genom samtals— behandling samt hjälp och stöd av skiftande slag söka bota och un- danröja de samlevnadssvårigheter som har uppstått, och den skall ge- nom upplysning, främst föräktenskaplig rådgivning, söka förebygga att svårare slitningar över huvud taget uppkommer i ett äktenskap. Dess förebyggande karaktär visar sig också däri att problemen angripes på ett tidigt stadium, innan de blivit så manifesta, att upplösning av äkten- skapet är den enda acceptabla utvägen ur en olidlig situation, att ett icke önskat havandeskap blir avbrutet, legalt eller illegalt, att sjukvård måste anlitas eller ett ingripande av samhällets socialvårdsorgan blir nödvändigt. Som en del av verksamheten bör ingå det abortförebyggande arbetet, främst emedan abortprofylax under alla förhållanden bör taga formen av en allmän familjerådgivning och de knappa resurserna —— ej minst de per- sonella — icke tillåter en ändamålsenlig utbyggnad av familjerådgivning och abortprofylax som två skilda verksamhetsgrenar. Däremot bör den ej omfatta genetisk rådgivning eller borgerlig medling annat än som en följd av det allmänna rå—dgivningsarbetet. Verksamheten skall stå öppen för alla som vill söka dess hjälp och ej inrättas som en remissavdelning för andra samhällsorgan. Den har starka beröringspunkter med såväl

sjukvård som socialvård och nykterhetsvård men är dock en självständig verksamhet, skild från samhällets andra vårdformer. Då den hittills be— drivits i vårt land i mycket ringa omfattning och arbetets art ej är all- mänt känd, har vi lämnat en utförlig redogörelse för den arbetsmetodik, som bör tillämpas vid rådgivningen, för ärendenas handläggning och för arbetsfördelningen de olika rådgivarna emellan. Slutligen berör vi med några få ord de former av grupparbete, som kan komma till användning inom familjerådgivningSVerksamheten.

SJÄTTE KAPITLET

Organisationen

I föregående kapitel har vi understrukit, att vi ingalunda avser att före- slå en centralisering till en särskilt upprättad institution av all den fa- miljerådgivande verksamhet, som för närvarande bedrives inom olika sam— hälleliga vårdområden, såsom den psykiatriska vården, den psykiska barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården och socialvården. En så- dan monopolställning för den allmänna familjerådgivningen vore icke ändamålsenlig och dessutom praktiskt ogenomförbar. I fråga om syftemål, innebörd och form finnes det bestämda skiljaktigheter mellan dessa olika typer av rådgivningsverksamhet. Även om en centralisering vore teoretiskt tänkbar, skulle det, enligt vår uppfattning, ej vara lämpligt att minska möjligheterna för rådsökande att på olika vägar och med olika utgångs- punkter få hjälp med samlevnads- och anpassningssvårigheter.

Samma skäl kan i en del fall föranleda ett bibehållande av de av primär- kommuner och kyrkliga eller andra organisationer drivna rådgivnings- byråerna vid sidan av allmänna familjerådgivningsbyråer, även om vi, av skäl som vi senare kommer att närmare redogöra för, ej är beredda att föreslå ett statligt ekonomiskt stöd åt sådana byråer.

Utöver den yrkesmässigt bedrivna rådgivningsverksamheten inom skilda samhällsorgan förekommer det också, att frivilliga krafter, advokater, med- lare och till religiösa samfund och stiftelser knutna personer meddelar råd i samlevnadsfrågor åt allmänheten. Vi har utgått ifrån, att varje sakkunnig rådgivning är av nytta, även om den i en del fall när endast vissa grupper av människor. Med tanke på vikten av att all rådgivande verksamhet hand- haves med ansvar och insikt är det emellertid vår förhoppning, att de all— männa riktlinjer, som vi i föregående kapitel dragit upp, vinner beaktande i tillämpliga delar även inom sådan verksamhet, som bedrives vid sidan av den allmänna familjerådgivningen.

I detta kapitel framlägges förslag till organisation för en av samhället bedriven allmän familjerådgivningsverksamhet. I första hand beröres frå- gan om huvudmannaskapet.

Huvudmannaskap

Vid avgörandet av spörsmålet om vem som bör anordna och i första hand bekosta den allmänna familjerådgivningsverksam-heten, står valet mellan

l l l

staten, landstingen och primärkommunerna. 1950 års barnavårdskom- mitté, som granskat och sedermera frånträtt ett förslag om länsbarna- vårdsnämnder med 'familjevårdande uppgifter, har, som nämnts, i sitt år 1957 avgivna betänkande med förslag om ny barnavårdslag1 fram-fört tanken på en anknytning av familjerådgivningen till länsstyrelsernas orga- nisation för socialvården. Bakom denna t'anke låg det förslag om inrättan- det av sociala sektioner vid aderton av landets länsstyrelser, som framlagts av 1948 års länsstyrelseutredning.2 Socialsektion finnes för närvarande en- dast i sju länsstyrelser. Barnavår—dskommittén framförde som sin åsikt, att det för en tillfredsställande utveckling av socialvården vore nödvändigt, att en socialsektion inrättades vid samtliga länsstyrelser med undantag för Gotlands. Om en till länsstyrelse anknuten verksamhet för familjeråd- givning skulle komma till stånd, bleve, enligt barnavårdskommitténs me— ning, behovet av en särskild socialsektion ytterligare markerat.

Vi anser oss emellertid ej kunna föreslå, att länsstyrelserna ålägges denna arbetsuppgift. Länsstyrelsernas verksamhet inom socialvårdens om- råde är för närvarande huvudsakligen av dömande, granskande och — gentemot kommunala organ — rådgivande natur, medan direkt människo- vårdande uppgifter hittills ej ankommit på dessa myndigheter. Länsstyrel- sernas personella utrustning är ej sådan, att deras nuvarande befattnings- havare skulle kunna utnyttjas för en familjerådgivningsverksamhet. En inordning av familjerådgivningen bland länsstyrelsernas uppgifter skulle för dessa myndigheters del innebära tillkomsten av en helt ny arbetsgren utan egentlig anknytning till deras övriga verksam-het. Särskilt skäl för att i strid emot hittills rådande förhållanden tilldela länsstyrelserna upp- gifter av direkt människovårdande karaktär saknas enligt vårt förme- nande. Annat statligt organ, som lämpligen kunde handhava familjeråd- givningen, finnes ej 'heller.

En 'annan möjlighet vore att anförtro huvudmannaskapet åt primärkom- munerna. För närvarande bedrives i ett antal primärkommuner, främst stora och medelstora städer, en verksamhet, som benämnes familjerådgiv- ning. De kommunala huvudmännen har i dessa fall visat prov på en framsynt och insiktsfull kommunal aktivitet. De flesta primärkommuner utgör emellertid enligt vår uppfattning ett i befolkningsmässigt hänseende alltför begränsat verksamhetsområde för att kunna bära upp en välutrus- tad familjerådgivningsbyrå. Om primärkommunerna tilldelades huvud- mannaskapet, skulle rådgivningsbyråernas personal sannolikt ej bliva effek- tivt utnyttjad på sitt speciella verksamhetsfält utan komma att tagas i anspråk jämväl för andra arbetsuppgifter, för vilka särskild mentalhygie— nisk utbildning ej oundgängligen kräves. Även andra hänsynstaganden talar emot en sådan primärkommunal organisation. För verksamhetens

1 Ny barnavårdslag, SOU 1956:61. 2 Länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen, SOU 1950:28.

rätta bedrivande erfordras medverkan av vissa specialutbildade läkare. Inom flera sjukvårdsområden kommer länge att finnas endast ett begrän- sat antal dylika specialister. Även om ett samarbete mellan dessa läkare och olika kommunala rädgivningsbyråer ej vore helt omöjligt att uppnå, har man anledning befara, att samarbetet skulle erbjuda betydande prak- tiska svårigheter. Klienterna kunde visserligen remitteras till den ort, där vederbörande läkarekonsult har sin mottagning, men de ofta förekom— mande konferenser och informella överläggningar mellan rådgivnings- byråns socialarbetare och konsulter, som är en förutsättning för ett gott teamarbete dem emellan och därmed också för rådgivningsverksamhetens rätta bedrivande över huvud taget, torde endast i undantagsfall kunna komma till stånd. Därtill kommer omöjligheten att inom överskådlig tid få fram utbildade familjerådgivare till landets omkring 1.000 kommuner. Vi tror det av dessa orsaker ej vara möjligt att bygga upp en hela landet omspännande familjerådgivningsverksamhet på primärkommunal bas. Om, å andra sidan, endast städer av sådan storleksordning, att de bildar ett för en rådgivningsbyrå tillräckligt underlag, åtoge sig verksamheten, bleve följden, att många rådbehö-vande, boende i mindre kommuner, där rädgivningsbyråer saknas och där kanske dessutom möjligheten att få hjälp i närliggande sammanhang är begränsad, skulle komma att stå utan den hjälp, som vi anser, att de bör ha. Av dessa skäl anser vi oss ej kun-na förorda, att huvudmannaskapet lägges på primärkommunerna.

Kommunalförbund med den organisation dessa kommer att få, sedan den nya lagen om kommunalförbund trätt i kraft, synes bättre än enstaka kommuner bliva ägnade att vara huvudmän för en familjerådgivande verksamhet. Då man emellertid ej kan räkna med att kommunal-förbund skall bildas över hela landet, skulle, om sådana förbund bleve huvudmän för familjerådgivningen, de i kommunalförbund ej deltagande kommuner- nas invånare ej få tillgång till denna rådgivande verksamhet. Svårigheten att uppnå ett nära samarbete mellan rådgivningspersonalens olika med— lemmar skulle dessutom i stort sett bliva densamma som vid ett primär— kommunalt huvudmannaskap. Även de knappa personella resurserna talar emot lämpligheten av att sprida verksamheten på ett stort antal huvud- män. Vi anser oss av dessa skäl ej kunna rekommendera, att huvudman- naskapet för familjerådgivningen tilldelas kommunalförbund liksom _ av enahanda skäl _ ej heller grupper av primärkommuner, som ingått privat- rättsliga avtal om viss samverkan.

Efter dessa överväganden återstår att diskutera, huruvida landstings- kommunerna respektive de städer, som ej deltager i landstingskommun, kan anförtros uppgiften att såsom huvudmän anordna och i första hand bekosta den allmänna familjerådgivningen. Denna verksamhet har en direkt anknytning till de uppgifter inom hälsovård och sjukvård som för närvarande åvilar landstingen. Den fordrar ett nära samarbete med lands-

tingens sjukvårdsinrättningar. Familjerådgivningens mål —— att komma till rätta med, ja såvitt möjligt förebygga uppkomsten av samlevnadspro- blem, vilka utan hjälp på ett tidigt skede kan utlösa ett långvarigt sjuk- vårdsbehov — ligger klart i linje med landstingens allmänt förebyggande verksamhet inom hälsovården. Landstingen handhar vårduppgifter, som kommer familjerådgivningen nära, t.ex. den psykiska barna- och ung- domsvården, och är redan huvud-män för den statsunderstödda abortföre— byggande verksamheten, som ju enligt vårt förmenande bör inlemmas i familjerådgivningen. Landstingskommunerna har också i regel ett lämp- ligt befolkningsunderlag för den familjerådgivande verksamheten. De är tillsammans med de landstingsfria städerna ej heller flera än att det bör vara möjligt för dem att inom rimlig tid rekrytera för verksamheten lämp- lig och välutbildad personal.

Dessa skäl har kommit oss att föreslå, att huvudmannaskapet för fa- miljerådgivningen anförtros landstingen respektive de landstingsfria stä- derna.

De mindre landstingen har under senare tid visat en tendens att förena sig om vissa uppgifter, främst inom anstaltsvårdens område. Ett sådant samgående om familjerådgivning kan måhända för de minsta landstings- kommunernas del förefalla motiverat. Vi vill dock ej rekommendera detta förfaringssätt. De praktiska svårigheterna för de rådsökandes del skulle genom en sådan samverkan bliva stora. Det kan inom flera landstingskom- muner visa sig svårt, i de norra delarna av vårt land i många fall omöj- ligt, att under dagens lopp resa till den centrala ort, där familjerådgiv- ningsbyrån är belägen, och åter till hemmet. Ett samgående mellan två eller flera landsting skulle för många råd'behövande medföra så stora svå- righeter att nå områdets rådgivningsbyrå, att de nödgas avstå från en av dem eljest önskad rådgivning. De mindre landstingsfria städerna synes dock utan större olägenhet kunna förena sig med sina respektive läns landsting om en gemensam familjerådgivningsverksamhet.

För befolkningen i en del landstings ytterområden kan det vara lättast och också förefalla mest naturligt att Vända sig till en angränsande lands- tingskommuns centralort, dit avståndet är kortare än till den egna central- orten och dit man är van att förlägga sina stadsresor. Likaså är det san- nolikt, att t. ex. en abortsökande kvinna många gånger föredrager att söka hjälp hos en i en annan landstingskommun än den egna belägen rådgiv- ningsbyrå, i förhoppning om att där åtnjuta ett bättre anonymitetsskydd än i hemorten-. Dessa synpunkter har kommit oss att överväga, huruvida familjerådgivningsverksamheten skall göras tillgänglig endast för de i vederbörande landstingskommun hemmahörande, eller om frihet skall råda för de hjälpsökande att vända sig till den byrå de av olika skäl kan finna för dem själva lämpligast.

Vi anser oss dock ej kunna framlägga förslag om införandet av sär-

skilda föreskrifter beträffande frihet från eller bundenhet av ett »bostads- band». Vi är övertygade om, att de olika landstingen inom detta liksom inom andra områden genom avtal sinsemellan skall samordna den råd- givande verksam-heten på ett för alla parter tillfredsställande sätt och att därvid en särskild hänsyn skall visas de rådsökande, som av speciella or— saker önskar vända sig till en främmande landstingskommuns rådgivnings- byrå.

Verksamhetens administration

Vi har i kapitel 5 framhållit, att familjerådgivning är en självständig och särpräglad verksamhet, som bör givas resurser att skapa sin egen profil bland övriga grenar av samhällelig aktivitet. Detta förhållande har vi också velat understryka i våra förslag om verksamhetens administration. När vi har diskuterat det förvaltningsorgan, som för landstingets del bör handhava den närmaste ledningen av verksamheten, har vi stannat vid att föreslå en särskild styrelse, familjerådgivningsstyrelsen, direkt under- ställd förvaltningsutskottet. Som skäl härför vill vi först och främst fram- hålla nödvändigheten av att verksamheten kommer i åtnjutande av till- räckliga resurser. Vi befarar, att detta ibland ej skulle bliva fallet, om fa- miljerådgivningen bleve endast en av den mångfald uppgifter, som tillhör t.ex. hälso- och sjukvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Man bör hålla i minnet, att sjukvården i vårt land, särskilt den öppna vården och men— talsjukvården, ännu är kraftigt underdimensionerad i förhållande till be- hovet. Så snart man exempelvis inom mentalsjukvården skapar nya vård- möjligheter, uppkommer nästan omedelbart ett starkt tryck på dessa ge- nom förut icke kända eller endast latenta vårdbehov. Härigenom blir t.ex. nyöppnade psykiatriska avdelningar snabbt överlastade med arbete. Den av oss föreslagna verksamheten blir till en början av förhållandevis ringa omfattning. Den kan också i begynnelsen, innan idén om familjerådgivning vunnit allmänt erkännande, för en del personer komma att framstå såsom praktiskt mindre betydelsefull än andra mera påtagliga behov inom hälso- och sjukvårdens område. Vi tror därför, att familjerådgivningen skulle riskera att ej tilldraga sig erforderligt intresse och få sitt behövliga ut- rymme, om den som en deluppgift anförtroddes ett av andra, ytterst på- trängande utbyggna—dsuppgifter överhopat förvaltningsorgan. I en själv- ständig styrelse, vars ledamöter får ansvar enbart för familj erådgivningen, blir förståelsen för denna nya verksamhets målsättning och därav be- tingade arbetssätt och speciella behov — ej minst ifråga .om personal —- lättare företrädd än i ett förvaltningsorgan, som blivit tillsatt för andra uppgifter. En särskild familjerådgivningsstyrelse synes oss därför i regel få större möjligheter än redan existerande organ inom landstingen att lyc- kas i uppgiften att skaffa de för verksamhetens rätta bedrivande ound- gängligen nödvändiga resurserna.

En del landsting har emellertid tillsatt en social eller t'amiljesocial nämnd för handhavandet av landstingets sociala uppgifter. I ett landsting sköter för närvarande en från förvaltningsutskottet fristående hälsovårds— styrelse de sociala uppgifterna. I sådana fall synes det oss lämpligt och riktigt, att dessa särskilda organ också fullgör familjerådgivningsstyrel- sens uppgifter. Ett sammanförande av närbesläktade uppgifter till ett och' samma organ kan naturligtvis ur flera synpunkter vara praktiskt, så länge det ej är risk för att någon av uppgifterna till följd av sin påträngande natur förkväver intresset för någon eller några av de övriga eller att upp- gifternas mängd försvårar ett tillgodoseende av vars och ens berättigade krav. Då de organisatoriska förutsättningarna .växlar landstingen emellan, finner vi det önskvärt, att landstingen lämnas en viss rörelsefrihet vid organisationen av familjerådgivningsverksamheten, så att varje landsting kan välja den för det speciella området mest lämpade formen.

Familjerådgivningsstyrelsen bör bestå av fem ledamöter jämte supple- anter, vilka för en tid av fyra år 1 sänder utses av landstinget. Styrelsens ledamöter och suppleanter bör vara kvinnor och män—, som hyser ett särskilt intresse för den familjerådgivande verksamheten

I de landstingsfria städerna bör verksamheten handhavas av en särskild styrelse med samma sammansättning som landstingens familjerådgivnings- styrelse. Även dessa huvudmän bör emellertid ha möjlighet att i fall då så prövas lämpligt anförtro familjerådgivningsstyrelsens uppgifter åt ett re- dan befintligt förvaltningsorgan.

Familjerådgivningsstyrelsen bör i första hand tillse och leda rådgivnings- verksamheten och arbeta för dess ändamålsenliga utveckling inom lands- tingskommunen eller staden. Styrelsen bör upprätta förslag till plan för verksamheten, fastställa instruktion för personalen, anskaffa lokaler och anställa personal — däribland även lokalombud — för rådgivningsbyrå samt bestämma tider för byråns öppethållande. Vidare bör styrelsen upprät- ta och till förvaltningsutskottet, respektive stadsfullmäktige ingiva förslag till stat för verksamheten och till ansökan om statsbidrag samt hos medici- nalstyrelsen rekvirera beviljat statsbidrag. Slutligen bör styrelsen tillhan- (lagå landstinget, respektive stadsfullmäktige, och medicinalstyrelsen med de yttranden och uppgifter rörande rådgivningsverksamheten, som dessa myndigheter kan komma att begära.

Vi anser det värdefullt, att den sakkunskap, som familjerådgivningsby- råns personal besitter, tillföres familjerådgivningsstyrelsen. Vi vill därför föreslå, att byråns föreståndare och två av dess konsulterande läkare, varav en psykiater och en gynekolog, medgives rätt att deltaga i styrelsens över- läggningar —— dock ej i besluten — och att få sin mening antecknad till pro- tokollet. En bestämmelse härom har införts i det förslag till statsbidrags- kungörelse, som bilägges detta betänkande.

Av föregående kapitel framgår, att familjerådgivningen utgör en helt ny samhällelig verksamhet, skild från såväl sjukvård som nykterhetsvård och socialvård. Denna nya verksamhet bör, har vi sagt, bedrivas vid för detta ändamål särskilt upprättade familjerådgivningsbyråer. Vi har övervägt, hu- ruvida dessa rädgivningsbyråer bör förläggas till sjukhus eller kommunal socialvårdsbyrå eller om de bör inrymmas i från sjukvård och socialvård fristående lokaler.

Åtskilliga skäl kan tala för en förläggning av rådgivningsbyråerna till sjukhus. För de till en sådan byrå anknutna läkarna skulle det innebära en tidsvinst, om rådgivningslokalerna läge i nära anslutning till deras ordi- narie arbetsplats. Med en sådan förläggning av rådgivningsbyrån bleve det också lättare att uppehålla en nära personlig kontakt mellan familjerådgi- vare och läkare än om de informella diskussionerna om olika rådgivnings- fall måste ske per telefon eller under de timmar läkaren befinner sig inom själva rådgivningsbyrån. Enskilda rådsökande kan vara i behov av under- sökning eller behandling, som måste utföras på sjukhus, och för dessa skulle det innebära en fördel att kunna få både rådgivning, undersökning och erforderlig behandling utförda på ett och samma ställe. Möjligen skulle också anonymiteten för t. ex. abortsökande i en del fall lättare kunna upp- rätthållas, om rådgivningsbyrån låge innanför sjukhusområdet än i loka— ler, som är fristående från sjukvården.

Ett förläggande av en familjerådgivningsbyrå till sjukhus skulle emel- lertid även innebära betydande nackdelar. En del av klientelet, främst de» abortsökande kvinnorna, skulle måhända finna det naturligt att vända sig till ett sjukhus med sina svårigheter. Frånsett denna speciella grupp, skulle emellertid en stor del av de människor, som vi vill nå med den familjeråd- givande verksamheten, sannolikt ej söka hjälp för sina bekymmer på ett sjukhus. De känner sig oftast ej sjuka. De har i sitt äktenskap stött på svå— righeter av praktisk eller psykologisk art, och de söker i regel skulden här- för hos motparten, ej hos sig själva. En inom ett sjukhus utövad familje- rådgivning skulle utan tvivel för dem framstå såsom någon form av sjuk- vård, vilken de ej anser sig vara i—behov av. Familjerådgivningen skulle här- igenom i många fall troligen ej nå just det klientel, som avses få hjälp ge- nom verksamheten. Att det objektivt sett kan föreligga behov av en läkares medverkan även vid behandlingen av ett sådant ärende, är en annan sak.

En förläggning av familjerådgivningen till ett sjukhus, där arbetsbelast- ningen för både läkare och kuratorer är tung, kan också, enligt vår mening, medföra stor risk för att rådgivningsbyråns socialt utbildade personal åläg— ges uppgifter, som hör till sjukhusvården. Vi anser det vara oundgängligen nödvändigt, att den socialt utbildade personal, som anställes vid en familje-—

rådgivningsbyrå, skall helt få ägna sig åt rådgivningsverksamheten och ej behöva splittra sig på andra uppgifter.

Den del av familjerådgivningsverksamheten, som omfattas av upplys- ningsarbete, kurser, diskussionscirklar, utställningar, demonstrationer av lämplig utrustning för hem och hushåll m. m. synes oss ännu mindre än den individuella rådgivningen höra hemma inom ett sjukhus.

I de landstingsfria städerna kan man komma att överväga en förläggning av familjerådgivningsbyrån till socialvårdens lokaler. En sådan lösning av lokalfrågan medför också vissa nackdelar. Även här gäller, att en del råd- behövande säkerligen skulle tveka att söka hjälp i lokaler, som de förbin- der med ett hjälpbehov av annat slag än det de själva erfar.

Önskvärdheten av att hävda familjerådgivningens ställning som en själv- ständig verksamhet, skild från socialvård, nykterhetsvård och sjukvård, inverkar också på vår uppfattning om lokalfrågan. Vi tror nämligen, att verksamhetens egenart tydligast framstår för allmänheten, om den bedri- ves i lokaler, där av andra organ utövad verksamhet ej samtidigt pågår.

Sedan vi vägt dessa olika synpunkter mot varandra, har vi funnit över- vägande skäl tala för en förläggning av rådgivningsbyråerna till lokaler, som är fristående från all annan hjälpverksamhet.

En annan synpunkt, som vi vill lägga på valet av lokaler, är, att de helst bör vara centralt belägna och lätt tillgängliga för de personer, som vill be- söka dem.

Då vi sålunda förordar, att familjerådgivningsverksamheten bedrivesli fristående, lättillgängliga rädgivningsbyråer, är vi angelägna om att fram- hålla, att vi visserligen anser dessa fristående byråer utgöra den bästa lös- ningen på frågan om lokalernas förläggning men ej den enda tänkbara. Vi är väl medvetna om att stora svårigheter många gånger kommer att uppstå att finna tillräckligt rymliga och även i övrigt för ändamålet lämpliga lo- kaler. Förutsättningen för att rådgivningsverksamheten över huvud taget skall kunna anordnas kan kanske på någon ort bliva, att rådgivningsbyrån förlägges till ett sjukhus eller till en socialvårdsbyrå. I sådana fall anser vi naturligen, att olägenheten av lokalernas placering tveklöst uppväges av fördelen av att verksamheten över huvud taget göres tillgänglig för rådhe- hövande. I sista hand bör man överlämna åt huvudmannen att avgöra frå— gan om rådgivningsbyråns i varje särskilt fall lämpligaste förläggning.

Det kan diskuteras, huruvida de till en familjerådgivningsbyrå knutna läkarna bör ha sin mottagning i byråns lokaler eller på den plats, där de har sitt huvudsakliga arbete förlagt. Även denna fråga synes bäst få sin lösning med hänsynstagande till förhållandena i varje enskilt fall. På de flesta håll kommer det sannolikt, med hänsyn till den speciella utrustning, som är erforderlig, att visa sig mest ändamålsenligt, att gynekologens mot— tagning på sjukhuset utnyttjas även för rådgivningsbyråns klientel. Psy— kiatern, däremot, synes böra ha sitt mottagningsrum inom rådgivningsby—

råns lokaler. Även dennes patienter torde emellertid utan alltför stor olä- genhet kunna remitteras till hans ordinarie mottagningslokal. Vi vill dock mycket starkt betona vikten av att såväl den gynekologiske som den psy- kiatriske konsulten deltager i regelbundet, helst varje vecka ordnade konferenser med byråns övriga personal, och att de dessemellan per tele- fon eller personligen är tillgängliga för familjerådgivarna för överläggning om enskilda rådgivningsfall.

Beträffande den praktiska planläggningen av en familjerådgivningsbyrå vill vi först och främst framhålla, att varje hjälpsökande måste kunna ta- gas emot i enrum. För personalens del innebär det en fördel, om utrymmet tillåter, att den praktiska delen av familjerådgivningen, dvs. kursverk— samhet, utställningar o. dyl., hålles i till byrån anslutna lokaler. En sådan anslutning är emellertid enligt vår mening ej oundgängligen nödvändig, och särskilt utställningar, som sannolikt kommer att hållas relativt sällan, kan utan större olägenhet förläggas till för tillfället särskilt förhyrda ut— rymmen.

Allmän familjerådgivningsbyrå, dess organisation och personal

Namnfrågan

»Familjerådgivning» betecknar för närvarande verksamhetsområden av mycket skiftande slag, och ordet »fa'miljerådgivningsbyrå» användes om institutioner med sinsemellan helt olika arbetsuppgifter. Det är dels by— :råer, där en verksamhet liknande den vi föreslagit bedrives, dels byråer där en familjerådgivande verksamhet av annan art meddelas. Det kan också "vara abortbyråer, vilkas huvudmän, som vi redan nämnt, följt den av me- dicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse den 9 mars 1955 givna anvisningen att övergå till benämningen familjerådgivningsbyrå, även utan att företaga en motsvarande breddning av verksamheten. Vi finner denna gemensamma beteckning för institutioner med skiftande arbetsuppgifter olycklig. Vi vill :särskilt —— och ånyo —— framhålla den begreppsförvirring, som kan befaras bliva följden av att byråer med enbart a'bortprofylaktiskt arbete benämnes familjerådgivningsbyråer. Det kan tänkas, att byråer, där allmän familje- rådgivning bedrives, kan komma att förväxlas med de förra och av all- mänheten ej endast kallas för »abortbyråer» utan också förmodas syssla uteslutande med abortärenden, något som vi antager skulle sätta en ensidig prägel på verksamheten.

För att emellertid inför allmänheten särskilja de byråer, där allmän fa- miljerådgivning efter våra riktlinjer bedrives, från andra rådgivningsby- råer, föreslår vi, att beteckningen »allmänna familjerådgivningsbyråer» in- föres för de av oss föreslagna institutionerna.

Då ett landsting inför allmän familjerådgivning inom sitt område, an—l ordnas i första hand en allmän familjerådgivningsbyrå med minst den per— sonella utrustning, som vi i kapitel 5 (sid. 111) angivit som erforderlig, dvs. familjerådgivare samt läkare med psykiatrisk, respektive gyneko- logisk utbildning. Av skäl, som vi i nästa kapitel (sid. 157 ff.) närmare redo— gör för, anser vi, att det vid varje allmän familjerådgivningsbyrå skall fin— nas minst två heltidsanställda familjerådgivare eller så många deltidsan- ställda, att de tillsammans fullgör två heltidsanställdas åligganden. Utöver denna enligt vår åsikt absolut nödvändiga personaluppsättning, kan spe- cialister inom andra områden _ präster, jurister, budgetexperter m. fl. — behöva anlitas i enstaka rådgivningsfall.

Då verksamheten inom landstingskommunen växer ut, kan det måhända visa sig lämpligt att till en fullt utrustad allmän familjerådgivningsbyrå anknyta filialer på olika orter inom landstingsområdet. Med en filial avser vi en rådgivningsbyrå med ofullständig utrustning, där t. ex. endast en fa- miljerådgivare är anställd eller där man ej har tillgång till läkare med psy-' kia'trisk eller gynekologisk specialutbildning. En filials personal bör arbeta under ledning av föreståndaren för den fullt utrustade rådgivningsbyrån.

Då arbetsuppgifterna ytterligare ökar, kan en filial komma att utbyg— gas till en fullt utrustad allmän familjerådgivningsbyrå. Huvudmannen bör i sådant fall överväga, om man åt föreståndaren för en av de fullständiga byråerna skall uppdraga att leda och samordna byråernas verksamhet eller om det med hänsyn till de lokala förhållandena är mest ändamålsenligt, att varje byrå drives som en självständig organisation. Vi förutsätter, att un- der alla förhållanden ett livligt samarbete äger rum mellan samtliga inom en landstingskommun befintliga allmänna familjerådgivningsbyråer.

Föreståndare

Den person, som skall bära ansvaret för och utöva den dagliga ledningen av en allmän familjerådgivningsbyrås verksamhet, får en krävande uppgift. Föreståndaren skall representera byrån utåt. Föreståndaren skall fördela arbetsuppgifterna mellan de olika familjerådgivarna, samordna arbetsin— satserna mellan dessa och konsulterna samt bära ansvaret för de för råd— givn-ingsarbetets rätta bedrivande så väsentliga arbetskonferenserna. Före- ståndaren skall sköta uppläggningen av den föräktenskapliga rådgivningen och av upplysningsverksamheten. I den mån den i följande avsnitt före—. slagna ombudsorganisationen blir genomförd, kommer. orienteringskurs för och annan instruktion av lokalombuden samt ledningen av deras arbete också att åvila föreståndaren. Då tiden det medgiver, skall föreståndaren själv kontinuerligt handlägga olika rådgivningsfall.

Då vi beaktat innehållet i dessa arbetsuppgifter, har det förefallit oss na.—

turligt, att en väl meriterad familjerådgivare utses att såsom föreståndare leda den familjerådgivande verksamheten och vara administrativ chef. Hän- synen till särskilt de abortsökande kvinnorna har kommit oss att föreslå, att byråns föreståndare städse skall vara en kvinna. Härigenom har vi ve- lat tillförsäkra de abortsökande möjlighet att alltid, då de själva så önskar, få sitt ärende handla-gt av en kvinnlig familjerådgivare. Vi vill i detta sam- manhang påminna om att kuratorerna inom den nuvarande statsunder— stödda abortförebyggande verksamheten i enlighet med kungörelsen om statsbidrag till denna verksamhet skall vara kvinnor. Vi har funnit det an- geläget, att de abortsökande även framgent tillförsäkras möjligheten att vända sig till en kvinnlig socialarbetare.

Inom den statsunderstödda abortförebyggande verksamheten gällde ti- digare som villkor för utbekommande av statsbidrag, att rådgivningsbyrå stod under ledning av en legitimerad läkare. Detta villkor borttogs seder- mera genom en ändring av statsbidragskungörelsen (SFS 1955/456). Även om för närvarande samtliga statsunderstödda abortbyråer står under lä— kares ledning, innebär det sålunda för denna verksamhets del ingen ändring av gällande bestämmelser, att en socialarbetare utses till byråföreståndare.

Föreståndarens ansvar för arbetet vid byrån kan naturligen ej omfatta den. läkarbehandling, som kan komma att meddelas klienterna. Ansvaret för och ledningen av denna behandling i respektive fall kommer under alla förhållanden att åvila vederbörande läkare.

Personalens anställningsförhållanden

” Vi förutsätter, att läkarna anställes av familjerådgivningssftyrelsen ge- nom avtal mot arvoden och att familjerådgivare och kontorspersonal an- ställes på samma sätt som övrig av landsting fast anställd personal. Vi har ej ansett oss böra taga ställning till omfattningen av läkarnas arvoden», vilka vi förutsätter blir fastställda vid förhandlingar mellan vederbörande orga- nisationer i vanlig ordning. Vi utgår ifrån att dessa arvoden blir av en så- dan storleksordning, att de utgör en rimlig ersättning för rådgivningsarbe- tet, vilket för läkarnas del är minst lika påfrestande som det är för famil- jerådgivarna. För dessa senare befattningshavares del har vi emellertid _ av skäl som vi närmare anför i avsnittet om statsbidrag i detta kapitel (sid. 145) — ansett o-ss böra föreslå en viss minimilön. De här nedan omtalade lokalombudens arbete bör ersättas med arvoden. Vi hoppas, att man lan-ds- tingen emellan skall komma fram till enhetliga bestämmelser härom. Om- buden—s arbets-förhållanden i övrigt bör regleras på sätt som i varje enskilt landsting visar sig vara mest ändamålsenligt.

. Vi har övervägt, huruvida familjerådgivning liksom abortförebyggande arbete helst bör utföras som deltidsarbete för familjerådgivarnas del, eller om heltidstjänster är att föredraga på detta arbetsfält. Vi är medvetna om att ett system med deltidstjänster alltid innebär en olägenhet för arbets-

givare och arbetsledare, lokalerna blir kanske ej effektivt utnyttjade, kon- takt med vederbörande tjänsteman kan behövas även under dennes fritid men då vara omöjlig att ernå, det kan vara svårt att vid behov därav finna en vikarie, villig att arbeta under just den deltid det är fråga om 0. s. v. Vi anser dock, att arbetets psykiskt ytterst påfrestande natur gör det lämp- ligt som deltidsarbete, samtidigt som intet i och för sig hindrar en sådan organisation av arbetstiden. Man torde också få räkna med att ett antal familjerådgivare kommer att önska en sådan anställningsform, särskilt emedan det av naturliga skäl ofta blir fråga om gifta kvinnor. Om möjlig- het till deltidsarbete saknas, kommer en del för arbetet väl skickade per- soner sannolikt att söka sig andra arbetsuppgifter. Vi förutsätter därför, att huvudmännen är villiga att inrätta en del familjerådgivaretjänster såsom deltidstjänster. Vi vill emellertid framhålla önskvärdheten av att befatt- ningshavare med deltidstjänst får sina anställningsvillkor reglerade i av— seende på sociala förmåner på samma sätt som heltidsanställda. Vi vill också påpeka, att deltidsarbete ej med nödvändighet behöver fullgöras med ett visst antal arbetstimmar varje dag utan också kan ordnas på annat sätt, exempelvis som 'heltidsarbete under en del av arbetsveckan. Slutligen vill vi uttrycka en förhoppning om att en större rörlighet än för närvarande förefinnes skall kunna åstadkommas mellan hel- och deltidstjänster, så att befattningshavare lättare än nu skall kunna gå från den ena anställnings- formen till den andra, då personliga förhållanden och övriga omständig- heter gör en sådan övergång önskvärd.

Lokalombud

Vi har under våra diskussioner undersökt olika vägar att med familje- rådgivningen nå utanför den krets av människor, som är bosatta i eller strax utanför den ort, där rådgivningsbyrån är belägen. Vi har tidigare framhållit, att det enligt vår mening är väsentligt, att man kommer åt det latenta behov av hjälp med samlevnadssvårigheter, som med all säker- het förefinnes även i de mindre tätorterna och bland landsbygdens befolk- ning, och att familjerådgivningen blir åtkomlig för alla personer med så- dana problem, var de än är bosatta inom landstingskommunen. Anord- nandet av en över hela området nående rådgivningsverksamhet erbjuder emellertid betydande svårigheter. Den del av arbetet, som omfattas av för- äktenskaplig rådgivning, meddelad i form av föreläsningar, gruppdiskus- sioner och liknande, samt annan upplysningsverksamhet, torde relativt lätt kunna göras tillgänglig för samtliga intresserade inom en allmän rådgiv- ningsbyrås verksamhetsområde. Den individuella rådgivningen-, däremot, som ofta kräver upprepade samtal med en familjerådgivare och därutöver ett eller flera besök hos byråns läkare, kan ej lika lätt anordnas för samtliga inom ett större område boende hjälpbehövande.

Vi har övervägt, huruvida byrån-s personal vid ambulerande mottagningar på olika orter inom landstingskommunen skulle kunna nå dem av landsbyg- dens befolkning, som är i. behov av hjälp. Vi befarar emellertid, att de många resorna skulle visa sig alltför tidskrävande för såväl familjerådgivare som läkare och att anordningen över huvud taget ej vore praktiskt genomförbar. Därtill kommer, att tidpunkten för en sådan tillfällig mottagning i lands- orten måste i förväg göras bekant genom annonsering. De rådsökande skulle knappast kunna besöka mottagningen, utan att detta bleve känt för de fles- ta i trakten boende. Detta skulle helt säkert av många klienter erfaras som en olägenhet.

För att emellertid underlätta för hjälpbehövande, som bor långt ifrån den ort, där rådgivningsbyrån är belägen, att få kontakt med familjeråd- givningen, har vi enats om att föreslå en ombudsorganisation. Denna om- budsorganisa'tion bör enligt vår mening växa fram så snabbt som möjligt, allt eftersom rådgivningsbyråns personal får en bättre kännedom om för- hållandena i hela landstingskommunen och ett fastare grepp om sin upp— gift och kan utsträcka denna till att omfatta också ett samarbete med en för det speciella arbetsområdet ej direkt utbildad arbetskraft. Helt utbyggd bör organisationen omspänna hela landstingskommunen.

Vi har, som nämnts, med lokalombudet velat skapa möjligheter för den rådsökande allmänheten att på ett enkelt sätt nå kontakt med rådgivnings- verksamheten. De rådsökande skall för ombudet kunna framlägga sina svårigheter, och ombudet skall för dem klargöra arten av den hjälp råd- givningsbyrån kan giva. Ombudet bör också i samråd med byråns före- ståndare eller annan familjerådgivare kunna avgöra, om de för honom eller henne framlagda problemen är av sådan .natur, att de faller inom familjerådgivningens verksamhetsområde, eller om klienten bör hänvisas till ett annat hjälporgan. Där så är lämpligt, skall ombudet förmedla kli- entens kontakt med rådgivningsbyrån och bistå med praktiska angelägen- heter i samband med klientens resa till den ort, där rådgivningsbyrån är belägen. I vad mån ett lokalombud i övrigt kan biträda vid handläggningen av rådgivningsärenden, må ankomma på dennes personliga kompetens och lämplighet för ifrågavarande ärende. Bedömningen härav åvilar byråföre— ståndaren.

Ombudet bör vidare verka såsom kontaktman mellan rådgivningsbyråns fasta personal och de lokala föreningar, vilka medverkar vid föreläsningar, kurser och annan upplysningsverksamhet från byråns sida.

Vi är angelägna om att betona, att vi med dessa lokalombud avser att skapa en grupp medarbetare, som icke är att betrakta som familjeråd- givare med den innebörd vi givit detta ord, dvs. socialt och mentalhygie- niskt utbildade personer. Lokalombuden kan sällan helt ersätta familje- rådgivarna och bör aldrig syssla med rent psykologiskt rådgivningsarbete. Man måste dock beträffande de människor, som bor långt från den ort, där

rådgivningsbyrån är belägen, städse fråga sig, om det ej är bättre med en något ofullständig hjälp än kanske ingen hjälp alls. På eget initiativ eller efter kontakt med rådgivningsbyrån kan ombuden lämna förslag om en första åtgärd i en akut situation. I en del fall kan en sådan hjälp göra en lång resa till en allmän familjerådgivningsbyrå helt överflödig, i andra kan den hindra konflikten att taga sig alltför allvarliga uttryck, innan sakkun- nig hjälp kommer inom räckhåll. Vi tror också, att ombuden, enbart genom att lyssna uppmärksamt och med intresse, kan ingiva de rådsökande till'- försikt. För människor, som saknar en förtrogen, med vilken de kan disku- tera sina enskilda angelägenheter, kan själva möjligheten att få tala ut med en opartisk person, som har tid och tålamod att lyssna, vara till ovärderligt gagn.

De av oss föreslagna lokalombuden bör givetvis vara väl insatta i fa- miljerådgivningens innebörd och sätt att arbeta och dessutom ha en god kännedom om de övriga hjälpmöjligheter, som står till buds i vårt sam- hälle. Ombuden bör vara omdömesgilla personer, som kan giva sig god tid att lyssna till klienten och äger förmåga att med intresse sätta sig in i—och förstå dennes belägenhet. De bör äga särskilda förutsättningar att väcka förtroende hos och skapa en god kontakt med de rådsökande. Ej mins-t viktigt är, att ombuden städse är medvetna om sin begränsade förmåga att hjälpa i de ofta mycket komplicerade rådgivningsfall, som de får be- fattning med.

Ombudens uppgift är av ytterst grannlaga natur, och vi anser det syn- nerligen viktigt, att för denna uppgift väl lämpade personer utses. Vi tror, att sådana människor är tillgängliga i varje landstingskommun. Det kan vara lärare, präster, barnmorskor. Det kan vara hemarbetande husmödrar. Det skall över huvud taget vara kloka, allmänintresserade personer obe— roende av yrkestillhörighet. De olika kommunernas socialvårdsassistenter kan — i varje fall då de genomgått social utbildning —— i många fall i och för sig vara utmärkt väl lämpade för uppgiften att tjänstgöra som lokal- ombud. I regel har de dock en alltför tung arbetsbörda för att kunna åtaga sig denna extra uppgift, som i en del distrikt kan komma att bliva ytterst tidskrävande. Då de har en annan huvudman än den vi velat föreslå för familjerådgivningen, skulle ett sådant åtagande innebära, att uppgiften kunde utföras uteslutande under deras 'fritid, en fritid som redan nu i stor utsträckning utnyttjas för övertidsarbete. Även om de alltså som grupp ej är tänkbara som lokalombud för familjerådgivningen, kan man dock måhända i ett eller annat distrikt finna en socialvårdsassistent, som både är personligen lämplig som ombud och vars arbetsförhållanden till- låter henne att åtaga sig denna uppgift. Beträffande distriktssköterskorna gäller detsamma. Som grupp är de tyngda av en mångfald arbetsuppgifter, och ytterligare nya uppgifter väntar dem. I enstaka fall kan dock kanske

en distriktssköterska finna tid att även verka som familjerådgivningens lo- kalombud.

Lokalombuden hör av rådgivningsbyråns personal väl informeras om ar- betets art och om samhällets hjälpverksamhet i övrigt. Det synes lämpligt, att ombuden genom huvudmannens försorg får genomgå en kortare intro- duktionskurs om förslagsvis en vecka — eventuellt spridd på ett par vec- koslut eller, då kommunikationsförhållandena det medgiver, på ett par kvällstimmar under en längre period _ varunder de bibringas de kunska- per, vilka de för sitt arbete som ombud bör äga. De bör härvid först och främst göras förtrogna med rådgivningsverksamhetens organisation, arbets- sätt och målsättning och med samhällets övriga hjälporgan och deras möj- ligheter att giva bistånd i olika situationer. Ombuden bör också få en orien- tering om familjens funktioner ur juridisk, ekonomisk och psykologisk synpunkt samt någon insikt i samlevnadsproblemen både mellan makar och mellan föräldrar och barn samt i möjligheten att hjälpa människor med personliga svårigheter. Undervisningsformen blir beroende av kurs- deltagarnas tidigare förvärvade kunskaper och erfarenheter och kan ut— göras av lektion-er eller föreläsningar samt av seminarieövningar eller an- nat slag av gruppdiskussion. Byråföreståndaren och helst även andra med- lemmar av byråns personal bör vara närvarande vid kursen och där skapa den personliga kontakt med ombuden, som är av så stor betydelse för det framtida samarbetet. Vid kursen hör anvisningar lämnas om litteratur — böcker, tidskriftsartiklar och broschyrer —- av intresse för såväl ombuden själva som de hjälpsökande. Introduktionskursen bör kompletteras med årligen återkommande informationsmöten. Dessutom bör ombuden göras uppmärksamma på eventuella studiecirklar eller föreläsningsserier, som kan- komma till stånd på andra organisationers initiativ och som ligger inom familjerådgivningens intressessfär.

Ombuden bör också beredas tillfälle att i viss utsträckning deltaga i råd- givningsbyråns konferenser och även dessemellan uppehålla en god och fort- löpande kon—takt med byråns personal. På detta sätt bör de så småningom bliva allt bättre insatta i verksamheten och kunna anförtros allt mer krä— vande uppgifter.

Lokalombuden, som utses av familjerådgivningsstyrelsen och arvoderas av huvudmannen, arbetar under byråföreståndarens ledning.

Om en filial till en allmän familjerådgivningsbyrå anordnas på en ort, där ett lokalombud är verksamt, är det ej självklart, att ombudet därmed mister sin betydelse. Genom den erfarenhet ombudet vunnit av familjeråd— givningsverksamheten och den allmänna kännedom om orten som hon be- sitter, kan hon bliva till stor nytta inom verksamheten.

Närmare bestämmelser för ombudsorganisationen har vi ej velat före- slå. Det är vår uppfattning, att landstingen bör ha frihet att lägga upp

denna organisation på det sätt, som i varje enskilt område kan visa sig mest ändamålsenligt.

Vi vill till slut framhålla, att det givetvis bör stå en klient fritt att själv söka direkt kontakt med byrån utan anlitande av det lokala om-budets för- medling.

Tillsynsmyndighet

Tillsynen över den allmänna familjerådgivningen bör utövas såväl cen- tralt som lokalt.

De myndigheter, som kan komma ifråga för den centrala tillsynen av verksamheten, är medicinalstyrelsen och socialstyrelsen. Vid intet av dessa båda ämbetsverk finnes all den sakkunskap företrädd, som enligt vår upp- fattning är erforderlig för ett ändamålsenligt utövande av tillsynen. Detta förhållande har föranlett oss att överväga möjligheten av en mellan de båda myndigheterna delad tillsyn, på sätt som för närvarande på försök förekommer vid bland andra anstalterna för vård av psykiskt efterblivna. Vår mening är dock, att ett sådant delat ansvar för tillsynen i princip ej är tillfredsställande. Vi har därför ej velat föreslå en liknande anordning för den allmänna familjerådgivningen.

En icke oväsentlig del av den allmänna familjerådgivningen kommer att bestå av abortförebyggande verksamhet och handläggning av ärenden rö- rande avbrytande av havandeskap. Dessa uppgifter har, som vi tidigare framhållit, en mycket nära anknytning till sjukvården, och blir, då en beviljad abortansökan fullföljes, övervägande en sjukvårdens angelägen- het. Ej minst med hänsyn härtill vill vi föreslå, att tillsynen över den all- männa familjerådgivningen förlägges till medicinalstyrelsen.

Den rådgivande verksamhetens starkt sociala prägel kräver emellertid, att även de sociala synpunkterna blir väl tillgodosedda, då den centrala till- synen utövas. Läkarnas medverkan i den allmänna familjerådgivningen bör inom medicinalstyrelsen tillses på samma sätt som övrig allmän läkar- verksamhet, men den allmänna tillsynen över och ledningen av verksam- heten bör utövas av en socialt kunnig person i självständig ställning. Vi föreslår därför, att en. ny tjänst, avsedd för en socialt utbildad befattnings- havare, inrättas inom medicinalstyrelsen och att åt tjänstens innehavare uppdrages att vara föredragande i ärenden rörande allmän familjerådgiv- ning och å medicinalstyrelsens vägnar handhava den- allmänna tillsynen över och ledningen av verksamheten.

I den nya tjänstemannens arbetsuppgifter bör ingå granskning av huvud- männens planer och instruktioner för verksamheten, uppgörande av formu- lär för journaler och årsberättelser, prövning av de sökandes behörighet, då ledigförklarade tjänster skall tillsättas, handhavande av statsbidraget samt handläggning av eventuella klagomål över familjerådgivares sätt att utföra

sina åligganden. Tjänstemännen bör utöva en allmän tillsyn över verk- samheten, inspektera de olika rådgivningsbyråerna, lämna de anställda råd och anvisningar och nya uppslag för arbetets bedrivande och stimulera dem till ett ständigt förbättrat rådgivningsarbete. Tjänstemännen bör söka att hos landstingen väcka intresse för familjerådgivningen och därigenom bidraga till verksamhetens snarast möjliga införande i samtliga landstings- kommuner. Slutligen bör tjänstemannen medverka till att sådan upplys- ningsverksamhet, som lämpligen utföres centralt, t.ex. avfattanvdet av upp- lysningsskrifter, kommer till stånd. '

Tillsynen inom medicinalstyrelsen över sjuksköterske- och barnmorske- väsendet handhaves för närvarande av en byråinspektör i 21 lönegraden respektive en biträdande byråinspektör i 17 lönegraden. Inom båda dessa områden gäller det emellertid tillsyn av sjukvårdens hjälppersonal. Inne— havaren av den av oss föreslagna nya tjänsten skulle komma att anförtros tillsynen över en självständig verksamhet. Vi finner av denna anledning en placering i en väsentligt högre lönegrad vara motiverad och föreslår, att tjänsten placeras i lönegrad A 24 samt att dess innehavare får byrådirek— törs titel.

Innehavaren av den nya tjänsten bör ha avlagt examen vid socialinsti— tuts sociala linje och ha genomgått dess mentalhygieniska kurs eller äga minst däremot svarande, på annat sätt förvärvade kunskaper. Innehavaren bör därutöver ha en grundlig praktisk erfarenhet, vunnen under mångårigt arbete vid en rådgivningsbyrå eller annan del av det mentalhygieniska fäl- tet, samt ha ådagalagt administrativ kunnighet.

.I sina anslagsäskan—den för budgetåret 1955/56 föreslog medicinalstyrel- sen, att en ny byrå, benämnd byrån för förebyggande vård (socialhygie- niska byrån) skulle inrättas inom styrelsen. Till denna byrå skulle enligt förslaget samlas i huvudsak all den förebyggande verksamhet, som medi- cinalstyrelsen har att taga befattning med, samt viss öppen vård, nämligen förebyggande mödravård, öppen förlossningsvård, barnmorskeundervis-

ning, sexualhygien, abortförebyggande verksamhet — av styrelsen be- nämnd familjerådgivning — förebyggande medicinsk barnavård, psykisk barna- och ungdomsvård samt distriktsvård. Som chef för byrån skulle anställas en person med administrativ utbildning och erfarenhet. Till hjälp åt byråchefen med det administrativa arbetet skulle anställas en juridiskt utbildad förste byråsekreterare i 27 lönegraden (enligt nu gällande löne- plan 21 lönegraden) samt erforderlig amanuenspersonal. Ärendena inom de olika grenarna av den förebyggande vården skulle handläggas av spe— cialföredragande, var och en- expert inom sitt område och placerad i 25 (motsvarande nuvarande 19) lönegraden, respektive arvodesavlönad. Om en sådan socialhygienisk byrå skulle komma till stånd, finner vi det natur- ligt, att tillsynen över familjerådgivningen utövas inom byrån och att följ- aktligen den av oss föreslagna byrådirektörstjänsten placeras där. Intill

dess så kan ske, synes tjänsten närmast böra placeras inom medicinal- byrån.

Vi har redan åtskilliga gånger framhållit, att den av oss föreslagna all- männa familjerådgivningen hör nära samman med den psykiska barna- och ungdomsvården. De inom denna senare verksamhet arbetande social- assistenterna, numera i regel benämnda barnpsykologiska kuratorer, skall enligt gällande behörighetsvillkor ha samma teoretiska utbildning, som vi har föreslagit för familjerådgivarna, dvs. examen från socialinstituts so- ciala linje och mentalhygienisk utbildning. Vi utgår också ifrån att före- ståndartjänsterna vid familjerådgivningsbyråerna skall komma att betrak- tas såsom sluttjänster även för de barnpsykologiska kuratorerna. Pröv— ningen av de barnpsykologiska kuratorernas behörighet göres för närva- rande av medicinalstyrelsen i samråd med socialstyrelsen och skolöver- styrelsen. Detta prövningsförfarande har visat sig onödigt omständligt. I samband med den översyn av gällande bestämmelser om statsbidrag till verksamheten, som för närvarande utföres av mentalsjukvårdsdelegatio- nen inom kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, granskas även frågan om prövningen av personalens behörighet. Vi har haft ett visst samråd med delegationen och därvid erfarit, att delegationen i det betän- kande, som väntas kunna avlämnas under hösten 1957, ämnar föreslå, att prövningen av de barnpsykologiska kuratorernas behörighet ålägges inne- havaren av den av oss föreslagna byrådirektörstjänsten, om denna kom- mer till stånd. Vi finner en sådan samordning hos den centrala tillsyns- myndigheten av den allmänna familjerådgivningen och den psykiska barna- och ungdomsvården synnerligen lämplig och vill varmt förorda dess genomförande.

Under de första åren, då familjerådgivning ännu ej blivit allmänt an— ordnad, blir emellertid en byrådirektör måhända ej till fullo sysselsatt enbart med tillsynen över och ledningen av denna verksamhet samt pröv- ning av behörighet för barnpsykologiska kuratorer. Vi föreslår därför, att befattnin-gshavaren även tilldelas uppgiften att utöva tillsyn över samtliga sjukhuskuratorer. En central ledning av kuratorsverksamheten föreslogs av 1950 års abortutredning men har ännu ej blivit genomförd. Då antalet sjukhuskuratorer numera uppgår till omkring 250, finner vi det synner— ligen önskvärt, att kåren blir företrädd inom medicinalstyrelsen.

Den lokala tillsynen över den allmänna familjerådgivningen bör inom landstingskommunerna utövas av vederbörande förste provinsialläkare och i städer, som ej tillhör landstingskommun, av stadsläkare eller, där sådan finnes anställd, förste stadsläkare. Dessa läkares allmänna befattning med hälsovården gör dem enligt vår uppfattning väl lämpade att utöva denna lokala till—syn. För att kunna göra sin mening gällande vid administrationen av verksamheten, bör de kallas till familjerådgivningsstyrelsens samman- träden och äga rätt att deltaga i styrelsens överläggningar men ej i dess

beslut ävensom att få sin mening antecknad till protokollet. Den omvand- ling av förste provinsialläkaretjänsterna till länsläkaretjänster, som, en— ligt vad vi erfarit, kommer att föreslås av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, synes ej kräva annan ändring av den lokala tillsy- nen än att denna överföres till de nya tjänsterna.

Även den av enskilda organisationer eller enstaka primärkommuner be- drivna familjerådgivningsverksamheten bör ha tillgång till hjälp och väg— ledning från medicinalstyrelsens sida, i den mån den socialt sakkunniga byrådirektörens arbetskraft räcker till härför. Då det gäller denna primär- kommunala eller enskilda verksamhet, anser vi oss ej kunna föreslå obli- gatorisk statlig tillsyn, även om en sådan i och för sig vore önskvärd. Vi förutsätter dock, att man från medicinalstyrelsens sida följer denna verk- samhet och i samförstånd med dess anordnare medverkar till att den i hu- vudsak bedrives efter de linjer som på grundval av våra förslag kan komma att uppdragas av statsmakterna.

Då vi här ovan bland de uppgifter, som bör läggas på den av oss före- slagna byrådirektörstjänsten, nämnt uppgörandet av formulär för journa— ler och årsherättelser och då vi i våra förslag till statsbidragskungörelse och till normalinstruktion utsagt, att sådana formulär bör fastställas av medicinalstyrelsen—, har vi haft i tankarna önskvärdheten av att få till stånd en enhetlig grund för forskning inom familjerådgivningens område. För att familjerådgivningen skall kunna utvecklas till en verksamhet av betydelse inom mentalhygienen, måste kunskaperna om relationerna mellan makar och mellan andra familjemedlemmar i hög grad förbättras. Det material. som i form av journaler och årsberättelser m. m. insamlas vid de olika rådgivningsbyråerna, synes oss kunna bliva av stort värde härvidlag.

Statsbidrag

Den allmänna familjerådgivningen bör, liksom för närvarande är fallet med den abortförebyggande verksamheten, meddelas avgiftsfritt för de rådsökande. Kostnaderna för verksamheten bör helt bäras av samhället.

Då vi i föregående avsnitt har föreslagit, att landstingskommunerna respektive de landstingsfria städerna skall anförtros uppgiften att vara huvudmän för den allmänna familjerådgivningen, har vi därmed också av- sett, att dessa huvudmän skall bära huvudparten av kostnaderna för verk- samheten.

Vi har övervägt, huruvida det kan anses skäligt, att de större kommu- nerna genom särskilda bidrag deltager i kostnaderna för familjerådgiv— ningen med större belopp än de skulle göra enbart genom landstingsskat- ten. Man har anledning förvänta, att av såväl praktiska som psykologiska skäl en allmän familjerådgivningsbyrå främst kommer att anlitas av per- soner hemmahörande i de större städerna, i varje fall under ett första

skede. Det kunde därför måhända synas rimligt, att verksamheten också huvudsakligen finansieras av de större kommunerna. Emellertid är vi, som vi tidigare framhållit, övertygade om att det på landsbygden finnes ett stort latent behov av hjälp genom familjerådgivning. Den av oss före- slagna ombudsorganisationen avser att underlätta för landsbygdens be- folkning att tillgodogöra sig den hjälp familjerådgivningen avser att giva. Vi är därför angelägna om att organisationen) skall kunna genomföras snabbt, så att landsbygdens intresse i detta avseende blir tillgodosett. Vi är förvissade om att klienter från landsbygden med tiden i allt större ut- sträckning kommer att vända sig till rådgivningsbyråerna ,med sina pro— blem. Vi finner oss därför sakna anledning föreslå särskilda bidrag från de större kommunernas sida till täckande av kostnaderna för den all- männa familjerådgivningen.

Vi anser sålunda, att huvudmännen i princip skall svara för kostna- derna för verksamheten. Med hänsyn till den stora samhälleliga betydel- sen av ett effektivt abortförebyggande arbete liksom av en verksamhet, som syftar till att stödja familjen som institution, menar vi emellertid, att staten har ett påtagligt intresse av att allmän familjerådgivning ej endast kommer till stånd utan också får sådana resurser, att den verkligen kan giva de rådsökande en fullgod hjälp. Av skäl, som vi i följande kapitel kommer att närmare utveckla, synes det oss ej möjligt eller ens lämpligt att införa en skyldighet för landstingen och de landstingsfria städerna att tillhandahålla familjerådgivning. Statens intresse för verksamheten bör därför enligt vår åsikt taga sig uttryck i bidrag av sådan storleksordning, att de på ett kännbart sätt underlättar införandet av en välutrustad fa- miljerådgivning och därigenom stimulerar landstingen och de landstings- fria städerna att åtaga sig uppgiften. Vi är förvissade om att åtskilliga landsting skulle med stort intresse ägna sig åt den familjerådgivande verk- samheten, även om statsbidrag ej utginge. En del landsting synes också betrakta statsbidragen med likgiltighet, förmenande att den ekonomiska lättnad de medför ej står i proportion till besväret med deras handhavande. Vi tror dock, att statsbidrag för de flesta landsting skulle bliva en väl- kommen hjälp och en effektiv stimulans vid anordnandet av en allmän familjerådgivning i en situation, då en utbyggnad är i gång eller förestår av åtskilliga vårdgrenar under landstingens huvudmannaskap. Det synes oss dessutom rimligt, att staten, samtidigt som den ställer höga krav på verksamhetens utformning, också effektivt bidrager till kostnaderna för denna verksamhet. Vi föreslår sålunda, att statsbidrag måtte utgå till den allmänna familjerådgivningen.

Till kostnaderna för den abortförebyggande verksamheten utgår för när- varande statsbidrag till läkares avlöning med 15 kronor för varje mottag— ning och till kurator—s avlöning med 25 kronor för varje mottagning. Där- jämte utgår visst bidrag, under år 1956 uppgående till omkring 1000 kronor,

till kostnaden för resor. Till läkares och kuratorers avlöning och till reseer- sättning har av årets riksdag anvisats ett belopp på 140 000 kronor. Kurato- rerna är placerade i 12 och 14 lönegraderna enligt nu gällande löneplan, motsvarande 18 och 20 lönegraderna i den gamla löneplanen. För tillgodo- seende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor, som besöker kurator, har för budgetåret 1957/58 anvisats 110 000 kronor. Slutligen utgår ett anslag på 34 000 kronor till ersättning åt vissa laboratorier för utförande av biolo— giska graviditetsreaktioner. Sammanlagt har av 1957 års riksdag anvisats 284000 kronor till abortförebyggande åtgärder.

Vid våra överväganden om den lämpligaste formen för ett statligt bidrag till kostnaderna för den allmänna familjerådgivningen har vi enats om att föreslå, att ett sådant bidrag skall utgå till driftkostnaderna men däremot ej till anläggningskostnaderna. Behovet av lokaler för rådgivningsverksam- heten och utrustningen av dessa lokaler kommer sannolikt att tillgodoses på skiftande sätt i olika landstingskommuner, beroende på vad som i varje enskilt fall är lämpligt och möjligt. Vi anser, att denna angelägenhet bör omhänderhavas av huvudmännen utan statlig hjälp.

I vårt uppdrag ingår skyldigheten att, i den mån ett bidrag från staten anses erforderligt, söka utforma ett enkelt och lättöverskådligt bidragssy— stem. Vi har ansett oss finna ett sådant enkelt system, då vi föreslår, att statsbidrag för upprätthållande av den familjerådgivande verksamheten skall utgå allenast till kostnaden för familjerådgivarna-s löner. Därutöver föreslår vi, att ett anslag, motsvarande det som för närvarande utgår till den abortförebyggande verksamheten, skall utgå för tillgodoseende av över- hängande hjälpbehov hos kvinnor, som i syfte att erhålla abort besöker en allmän familjerådgivningsbyrå.

Vi har tidigare i detta betänkande i olika sammanhang kraftigt under— strukit betydelsen av att den allmänna familjerådgivningen redan från bör- jan förses med rikliga resurser, och vi återkommer än en gång härtill. Det är viktigt, att byråerna inrymmes i tillräckligt rymliga och ändamålsenligt utrustade lokaler, men i familjerådgivning liksom i all annan människo- vårdande verksamhet är dock den personella utrustningen den mest vä- sentliga. Verksamhetens möjligheter att göra en god insats tili fromma för de många rådbehövande är helt beroende av att den utövas av väl utbildade och även i övrigt för uppgiften lämpade personer, och personer vilkas ar- betsbörda ej är tyngre, än att de får tid att ägna stor omsorg åt varje en- skilt rådgivningsfall. Vi vill bestämt framhålla, att rådgivningsverksamhet av den art vi avser är ett tidskrävande arbete och att jäkt och tidsnöd helt kan äventyra dess goda resultat.

Huvudparten av arbetet vid en allmän familjerådgivningsbyrå kommer att falla på familjerådgivarna. Oundgängliga för arbetets rätta bedrivande är emellertid också enligt vår uppfattning de psykiatriskt och gynekologiskt

specialutbildade konsulterna. För enskilda fall kan därjämte medverkan av specialister på andra områden bliva erforderlig. Då vi nu stannat inför att föreslå, att statsbidrag skall utgå endast till kostnaden för familjeråd- givarnas avlöning, innebär detta därför ej ett underskattande av den ar— betsinsats, som lämnas av de övriga teammedlemmarna. Förslaget har helt förestavats av vår strävan att finna en enkel form för statlig bidragsgivning.

Vi framlägger i ett följande kapitel förslag om anordnandet varje år av en till socialinstitutens sociala examen lagd ettårig påbyggnadskurs, vilken enligt vår mening blivande familjerådgivare skall genomgå för att erhålla behörighet att utöva familjerådgivande verksamhet. De personer, som del— tager i denna kurs, Iförutsättes dessförinnan ha varit yrkesverksamma un- der åtskilliga år. De har kanske i en hel del fall bildat familj. Även om Vissa stipendier kommer att stå till elevernas förfogande, kommer dock denna extra ettåriga utbildning att medföra ekonomiska uppoffringar och kanske även andra olägenheter för eleverna. Det förefaller oss rimligt, att de som skaffar sig denna utbildning kan räkna med att därefter finna en anställ- ning, som i lönehänseende kompenserar dem för de gjorda uppoffringarna. Vi befarar, att om så ej bleve fallet, många socialarbetare, som i och för sig vore väl lämpade för rådgivningsverksamhet, ej skulle finna sig ha anled- ning genomgå den kurs, som öppnar familjerådgivningsbanan för dem. Rekryteringen av personal till verksamheten skulle härigenom i hög grad försvåras.

Dessa synpunkter har kommit oss att föreslå fastställandet av en viss minimilön för familjerådgivarna såsom villkor för utbekommande av stats- bidrag. Med hänsyn till de stora krav vi ställer på familjerådgivarnas ut- bildning och tidigare erfarenhet har vi ansett oss böra föreslå, att minimi- lönen skall motsvara lönegrad A 17 (enligt tidigare löneplan 23 lönegra- den) i statens allmänna avlöningsreglemente. För byråföreståndare, vilken kommer att bära ansvaret för verksamheten och vilken utöver familjerådgi- vares kompetens bör besitta administrativa färdigheter, föreslår vi vid mindre byråer, där utöver föreståndaren endast en familjerådgivare är an- ställd, en minimilön motsvarande lönegrad A 19 (tidigare 25 lönegraden) i staten-s allmänna avlöningsreglemente och vid större byråer, där det ut- över föreståndaren finnes minst två heltidsanställda familjerådgivare, en minimilön motsvarande lönegrad A 21 (tidigare 27 lönegraden) i samma reglemente.

Då nu bidraget till kostnaden för familjerådgivarnas löner enligt vårt förslag kommer att utgöra den enda formen av statsbidrag till upprätthål- landet av familjerådgivningsverksamheten, har vi ansett oss böra föreslå, att bidragets storlek skall utgöra 60 % av ovannämnda minimilöner.

I kapitel 4 (sid. 73) har vi något berört det särskilda bidrag, som alltse- dan år 1945 beviljats av riksdagen till den abortförebyggande verksamheten och som avser att tillgodose överhängande hjälpbehov hos kvinnor, vilka

besöker abortkurator. Vi har därvid särskilt framhållit den stora nytta i det förebyggande arbetet, som kuratorerna anser sig ha av detta kontantbi- drag. I de abortsökande kvinnornas föreställning-svärld kan även relativt obetydliga ekonomiska problem torna upp sig till oöverkomliga svårigheter, _och ett ringa penningbelopp, som lämnas snabbt och utan varje form av byråkrati, kan medföra en psykologiskt gynnsam effekt. Företeelser, som under en önskad graviditet ej tillmätes någon större betydelse, t. ex. av- saknad av för graviditeten lämpliga kläder, kan för den abortsökande kvinnan te sig ytterst besvärande och ett avhjälpande av olägenheten kom- ma att för henne medföra en väsentlig lättnad.

Med hänsyn till den verkan detta bidrag visat sig ha i det praktiska ar- betet, anser vi det värdefullt, att det bibehålles för den speciella grupp, som hittills kommit i åtnjutande av det, nämligen abortsökande kvinnor, som avstått (från abort eller fått sin ansökan därom avslagen. Vi tror det vara önskvärt, att bidraget även fortsättningsvis gives denna speciellt abortfö— rebyggande karaktär. Vi är medvetna om att smärre ekonomiska bekym- mer även för andra grupper av rådsökande klienter kan antaga lika gigan— tiska proportioner som för de abortsökande och att familjerådgivarnas ar- bete många gånger skulle underlättas av möjligheten att utan formaliteter lämna en tillfällig ekonomisk hjälp även i fall, där abortansökan ej varit. aktuell. Då vi emellertid anser, att denna för svensk socialvård ovanliga hjälpform ej bör givas en så vid omfattning, att den skulle kunna framstå såsom en statlig socialhjälp vid sidan av den kommunala, har vi ej velat föreslå någon ändring i de gällande reglerna för anslagets användning.

Enligt vårt förslag kommer den abortförebyggande verksamheten att ingå. i den allmänna familjerådgivningen utan särskild avgränsning. Det blir därför svårare än hittills att bestämt angiva de fall, då den ekonomiska hjälpen skall kunna lämnas. Vi anser emellertid det vara till fyllest med en generell föreskrift med innehåll, att hjälpen skall kunna utgå i abortföre- byggande syfte till kvinnor som bär på en av dem icke önskad graviditet.. Familjerådgivarna kommer att bliva väl kvalificerade befattningshavare. Man bör kunna överlåta åt dem att i det enskilda fallet avgöra, om den eko-- nomiska hjälpen skall utnyttjas eller ej. De lämnade kontantbidragen är i regel av så ringa storlek, att någon påtaglig risk för obehörigt uttnyttjande- ej torde föreligga.

Sedan år 1955 har det ankommit på medicinalstyrelsen att fastställa grunderna för fördelningen mellan de olika rådgivningsbyråerna av det ifrågavarande anslaget. Styrelsen har beslutat, att medlen skall fördelas. proportionellt i förhållande till antalet nyinskrivna sökande.

Som vi tidigare framhållit, blir inom den allmänna familjerådgivningen. gränsen mellan abortfallen och de allmänna rådgivningsfallen flytande. I rådgivningsbyråernas års-berättelser bör dock kunna angivas antalet fall,. där en rådsökande kvinna burit på ett av henne icke önskat havandeskap»

och där frågan om abort blivit diskuterad. Den nu gällande fördelnings- grunden synes därför kunna bibehållas.

Medicinalstyrelsen föreslog vid sitt anslagsäskande för budgetåret 1956/ 57 en höjning av bidraget till de abortsökande kvinnorna till att utgöra i genomsnitt 30 kronor per nyinskriven klient. Denna höjning godtogs emel- lertid ej av de anslagsbeviljande myndigheterna. För budgetåret 1957/58 sänkte styrelsen beräkningsgrunden för det begärda beloppet till 20 kronor per nyinskriven. Denna beräkningsgrund synes ha blivit accepterad. 1950 års abortutredning, däremot, föreslog ett genomsnittsbelopp av 50 kronor per klient, ett belopp som av de remissorgan, vilka yttrade sig-i frågan — däribland medicinalstyrelsen — ansågs vara väl avvägt. Vi ansluter oss till ahortutredningens ståndpunkt. Även detta i och för sig blygsamma kon- tantbidrag är ett led i samhällets kamp mot aborterna och ett led som vun- nit erkännande i alla läger. Vi finner det synnerligen angeläget, att medlen ej blir snålt tillmätta. Vi föreslår därför, att man vid beräknandet av ifrå— gavarande anslag utgår från beräkningsnormen 50 kronor per rådsökande klient, vilken till följd av ett av henne icke önskat havandeskap hyser en» önskan om abort.

Det statliga anslaget för tillgodoseende av abortsökande kvinnors över— hängande hjälpbehov har vid flera abortbyråer kompletterats med medel, som beviljats av huvudmännen, i en del fall med betydligt mindre rigorösa villkor än de, som förknippats med statens bidrag. Så till exempel har Stock— holms stad för år 1957 anslagit 32 000 kronor såsom komplettering tilll det till 25000 kronor uppgående statliga bidraget. Kuratorerna har till— stånd att av det kommunala bidraget använda högst 100 kronor per fall så- som hjälp åt kvinnor, vilka fått sin abortansökan beviljad. Vi hoppas, att huvudmännen också framdeles skall bevilja medel till denna speciella eko— nomiska hjälpform. Särskilt önskvärt är att dessa medel får en så riklig omfattning och förbindes med sådana villkor, att de kan utnyttjas även så— som resebidrag åt byråns klienter — både abortsökande och andra råd'be— hövande — i de fall hjälp av denna art är erforderlig för att ett besök vidi byrån skall kunna komma till stånd. Vi har ej ansett oss kunna föreslå statligt bidrag till dessa resor. Primärkommunala resebidrag torde endast kunna utgå inom socialhjälpens ram och efter individuell prövning av hjälp- behovet. Klienternas önskan att deras besök vid en rådgivningsbyrå ej skall bliva kända av personer i hemtrakten, torde i regel komma dem att hellre avstå från resan än att söka socialhjälp i hemkommunen till dess genomfö— rande. Ett av landstingen lämnat resebidrag är så mycket mera angeläget, som vi i flera sammanhang betonat vikten av att man möjliggör för lands— bygdens befolkning att få den hjälp, som är avsedd att lämnas vid rådgiv— ningsbyrån.

Det tidigare nämnda anslaget på 34 000 kronor till ersättning för utfö—

rande av biologiska graviditetsreaktioner utnyttjas för närvarande inom såväl den abortförebyggande verksamheten som den förebyggande mödra— vården. För den abortförebyggande verksamheten är det av stor betydelse, att man på ett tidigt stadium kan fastställa graviditet. Vi finner det därför önskvärt, att anslaget kommer den allmänna familjerådgivningen till godo, och föreslår, att anslaget fortfar att utgå under elfte huvudtiteln, dock som ett särskilt anslag med rubriken »Ersättnin-g till vissa laboratorier för ut- förande av biologiska graviditetsreaktioner». I föreskrifterna för anslagets användning bör angivas, att det må utnyttjas av mödravårdsorgan och av den allmänna familjerådgivningens organ. Under en övergångstid bör det även få utnyttjas inom den statsunderstödda abortförebyggande verksam— heten.

Enligt vår åsikt bör statsbidrag utgå endast till sådan familjerådgivning, som i enlighet med de av oss uppdragna riktlinjerna bedrives av landsting och städer, vilka ej tillhör landsting.

Som tidigare nämnts, har en del primärkommunala rädgivningsbyråer in- rättats. Att döma av det stora intresse för familjerådgivningsverksamhe- ten, som visat sig i flera städer, är det ej osannolikt, att ytterligare ett an- tal primärkommunala rädgivningsbyråer anordnas under de närmaste åren. Därutöver finnes en del av kyrkliga och andra organisationer drivna rådgiv— ningsbyråer. Dessa olika byråer har utan tvivel ett stort värde för det klientel de avser att betjäna, men vi anser oss detta oaktat ej kunna fö- reslå, att staten skall ekonomiskt bidraga till kostnaderna för dem, så länge de drives av primärkommunala eller kyrkliga huvudmän eller av enskilda föreningar. Om statsbidrag skall kunna utgå till dessa byråer, bör de, enligt vår åsikt, övertagas av respektive landsting och upptagas i lands— tingets plan för verksamheten såsom en filial till en befintlig landstings- byrå eller som en fullt utrustad byrå, i båda fallen med de arbetsupp— gifter, som angives i första paragrafen av vårt förslag till statsbidrags- kungörelse. Vår motivering härför är densamma som i frågan om hu— vudmannaskapet. Vi finner det angeläget att den knappa arbetskraften ej splittras på ett stort antal uppdragsgivare, vilka i åtskilliga fall troligen ej kan giva de anställda full sysselsättning inom det område, för vilket de fått sin specialutbildning. Beträffande de landstingskommuner, vilkas lands- ting ännu ej anordnat allmän familjerådgivning, tager vi hänsyn till önskvärdheten av att även personer, som bor i mindre orter, får tillgång till familjerådgivning. Om flera större primärkommuner eller enskilda or— ganisationer i sådana kommuner anordnar egen rådgivningsverksamhet, skulle landstinget måhända komma att anse sig sakna anledning att för egen del införa verksamheten. Följden bleve, att invånare i de mindre kom- munerna, där behov av rådgivning föreligger men ej gör sig lika starkt märkbart som i de större städerna, skulle komma att stå helt utan denna

hjälp.

Åtskilliga motioner —— så t. ex. 11:310 år 1951, 11:434 år 1953 samt 1:211 och 11:242 år 1955 —— har, som tidigare nämnts (jfr. sid. 54) , väckts i riksda- gen med begäran om utredning om bästa sättet att bringa upplysning till all- mänheten om äktenskapets juridik och ekonomi samt om föräldrars ansvar och barnets rättsliga ställning. Dessa motioner har blivit avslagna. Vi vill emellertid som vår åsikt framhålla, att spridandet av upplysningsskrifter är ett synnerligen viktigt led i familjerådgivningsarbetet och att det bör utföras inom familjerådgivningens ram. Upplysningsverksamheten bör inrikta sig på familjekunskap och behandla förutsättningarna såväl för familjebild- ning som för äktenskapets och familjens möjligheter till fortbestånd under goda betingelser. Förutom äktenskapslagstiftnin-gen och de rättigheter och skyldigheter av juridisk och ekonomisk art den föreskriver, bör den omfatta frågor av psykologisk karaktär såsom det personliga och sexuella samlivet mellan äkta makar eller andra samlevande samt dessas förhållande till barn, släkt, umgänge och personer på arbetsplatsen. Den bör även giva kun- skap om olika utvecklingsskeden i en familjs liv.

Som ett exempel på huru en upplysningsskrift kan göras tilltalande och lättillgänglig för allmänheten och samtidigt sprida saklig upplysning om samlevnadsfrågor, vill vi peka på den av Folksams kvinnoråd utgivna bro— schyren »Tillsammans». Man torde emellertid ej kunna räkna med att en; skilda företag i större utsträckning skall åtaga sig detta slag av upplys- ningsverksamhet, så mycket mindre som erforderliga medel härför i regel saknas. Om familjerådgivning införes som en det allmännas angelägenhet, tillkommer det också, enligt vår uppfattning, myndigheterna att ansvara för att det för upplysningsverksamheten nödvändiga materialet fram- bringas.

Dylikt upplysningsmaterial bör utarbetas centralt. Lämpligen bör det ankomma på innehavaren av den byrådirektörstjänst inom medicinalsty- relsen, vars inrättande vi föreslagit (sid. 139), att ansvara för att broschyrer om familjekunskap, särskilt om samlevnadsproblem, framställes och på ett lämpligt sätt sprides till allmänheten. Man har [härvid olika vägar att gå. Svenska socialvårdsförbundet och Svenska föreningen för psykisk hälso— vård har båda nedlagt ett synnerligen förtjänstfullt arbete på utgivandet av ströskrifter i socialmedicinska och psykologiska ämnen. Möjligen kunde någon av dessa organisationer intresseras för att medverka även i familje- rådgivningsverksamhetens upplysningsarbete. En annan utväg är, att me- dicinalstyrelsen beviljas ett anslag för utgivandet av broschyrer och upp- drager åt en specialist att på styrelsens vägnar avfatta skrifterna. Medici- nal-styrelsens folkskrift i abortfrågan, bland andra, har tillkommit på detta sätt. Byrådirektören bör undersöka de olika möjligheter som står till buds och välja den eller de vägar, som synes bäst framkomliga.

Sammanfattning

Den allmänna familjerådgivningen ligger i linje med landstingens all- mänt förebyggande verksamhet inom hälsovården, och vi har också före- slagit, att landstingen och de landstingsfria städerna skall bliva huvudmän för verksamheten. Inom huvudmannaområdet bör verksamheten handhavas av en familjerådgivningsstyrelse, som utgöres antingen av en social eller familjesocial nämnd eller annat fristående förvaltande organ eller av en särskilt tillsatt styrelse, utsedd av landsting eller stadsfullmäktige för en tid av fyra år i sänder. Familjerådgivningsbyråerna _ vi föreslår beteck- ningen >>allmänna familjerådgivningsbyråer» _ bör helst förläggas i cen— tralt belägna, lätt tillgängliga lokaler, utan anknytning till vare sig sjuk- hus eller socialvårdsbyråer; endast om andra utvägar ej står till buds bör man överväga att inrätta en byrå inom ett sjukhusområde eller inom so— cialvårdens lokaler. Vid en allmän familjerådgivningsbyrå skall finnas minst två familjerådgivare —— socialarbetare med mentalhygienisk spe- cialut—bildning _ samt psykiatriskt och gynekologiskt utbildade läkare— konsulter. I mån av behov bör också specialister inom andra områden kunna utnyttjas såsom konsulter. Då verksamheten ökar i omfattning, kan filialer upprättas på olika områden inom huvudmannaområdet, och vid en ytterligare ökning av arbetsuppgifterna kan en eller flera filialer byggas ut till självständiga rädgivningsbyråer. Föreståndare för en allmän rådgivningsbyrå bör vara en särskilt meriterad kvinnlig familjerådgivare. I syfte att underlätta för hjälpbehövande, som bor långt från den ort, där en rådgivningsbyrå är inrättad, att få kontakt med verksamheten, föreslår vi en organisation av lokalombud utan särskild utbildning för rådgivnings- verksamhet. Ombudens uppgift blir främst att förmedla kontakten mellan klient och byrå men även att efter samråd med byråns föreståndare hjälpa till med enklare rådgivningsfall.

Tillsynen över verksamheten bör utövas centralt av medicinalstyrelsen, där en ny tjänst bör inrättas för detta ändamål, och lokalt av förste pro- vinsialläkaren respektive stadsläkaren eller förste stadsläkaren. Samtidigt som vi finner, att verksamheten lämpligen är en landstingens uppgift, an- ser vi det vara ett statsintresse av vikt, att en välutrustad familjerådgivning snabbt kommer till stånd. Vi föreslår därför, att ett statligt driftbidrag skall utgå till familjerådgivarnas löner och utgöra 60 % av vissa av oss före- slagna minimilöner.

SJUNDE KAPITLET

Genomförandet av allmän familjerådgivning

En allmän familjerådgivning, anordnad efter de riktlinjer vi i det före- gående angivit, bör enligt vår mening kunna bliva ett icke oväsentligt medel i samhällets försök att komma till rätta med de svårigheter, som tynger våra dagars människor. Vi tänker särskilt på den stigande skilsmässofrek- vensen och hoppas, att verksamheten skall kunna motverka utvecklingen och bidraga till ett nedbringande av antalet skilsmässor. Vi tänker också på de förmodligen höga illegala abortsiffrorna och tror, att goda förebyggande åtgärder av familjerådgivande karaktär skall kunna i någon mån råda bot även på detta samhällsonda. Vi hyser över huvud taget stora förhoppningar om den allmänna familjerådgivningens förmåga att minska spänningar och avlägsna konflikter i enskilda individers tillvaro och hjälpa dem att skapa så harmoniska livsbetingelser, som förhållandena i övrigt kan medgiva.

Ett förslag från vår sida om införandet av allmän familjerådgivning så- som en obligatorisk uppgift för huvudmännen kunde förefalla vara en na- turlig följd av det stora avseende vi fäster vid verksamheten. Vi anser oss emellertid ej kunna föreslå detta. Knappheten särskilt på socialarbetare med en för uppgiften lämpad skolning kommer under alla förhållanden att resa hinder för en del land-sting att inom de närmaste åren anordna denna rådgivningsverksamhet. En skyldighet för 'dem att från och med en viss tidpunkt tillhandahålla familjerådgivning skulle kunna medföra anställan— det av personal utan erforderlig kompetens. Verksamhetens resultat skulle därmed äventyras. Ett faktiskt behov av hjälp med samlevnadsproblem har emellertid konstaterats föreligga, och såväl myndigheter som enskilda organisationer har på skilda håll i landet visat ett aktivt intresse för familje- rådgivande verksamhet. Vi är därför förvissade om att huvudmännen, om de stimuleras av ett väl avvägt statligt ekonomiskt stöd, kommer att an- ordna allmän familjerådgivning i så rask takt, som tillgången på lämplig personal medgiver, även om skyldighet härom ej föreskrives.

Abortbyråernas omläggning till familjerådgivningsbyråer. Undantagsbestämmelser

När allmän familjerådgivning blivit införd, bör naturligtvis verksamhe- ten vid de då befintliga abortbyråerna så snart som möjligt överflyttas till

familjerådgivningsbyråer och där ingå bland personalens övriga åliggan- den. Själva det abortprofylaktiska arbetet bör, som vi tidigare betonat, där— vid breddas till att omfatta allmän familjerådgivning också åt abortkliente- let, ej minst under eftervårdsstadiet.

För närvarande utgår statsbidrag till fjorton. abortbyråer, och ytterligare ett par byråer beräknas att inom kort kunna godkännas såsom statsbidrags- berättigade. Antalet nyinskrivna klienter under år 1956 vid de tretton by— råer, till vilka statsbidrag då utgick, var i runt tal 6 000. Dessa statsun- derstödda byråers klientel bör rimligtvis även framdeles beredas minst samma förmåner, som de åtnjutit hittills i form av undersökning och be- handling av gynekolog och psykiater samt bistånd av kurator. Klientelet får med andra ord ej bliva lidande av att en ny och mera omfattande organisa- tion, vari den abortförebyggande verksamheten skall ingå, kommer till stånd.

En del problem kan emellertid tänkas komma att uppstå vid omlägg- ningen. Knappheten på personal och svårigheten att finna lämpliga lokaler kan fördröja ett utbyggande av den abortförebyggande verksamheten till allmän familjerådgivning. I någon landstingskommun kan man må- hända komma att sakna intresse för en utbyggd verksamhet och föredraga att även fortsättningsvis bedriva enbart abortförebyggande arbete.

I och med att en statsunderstödd allmän familjerådgivning införes — vi föreslår, att kungörelsen härom skall träda i kraft den 1 juli 1958 — bör kungörelsen den 21 december 1945 angående statsbidrag till den abortfö- rebyggande verksamheten upphöra att gälla, vad beträffar anordnandet av nya rädgivningsbyråer. De rädgivningsbyråer, som därefter upprättas, mås- te, om statsbidrag skall kunna utgå till omkostnaderna för dem, avse all- män familjerådgivnfing och ej enbart abortförebyggande verksamhet. Vi har sökt utforma vår-a förslag till statsbidragskungörelse och till normalinstruk— , tion med hänsyn härtill. För att statsbidrag skall beviljas, bör verksamheten vara anordnad i enlighet med en av tillsynsmyndigheten godkänd plan. Då denna plan godkännes, bör man ha förvissat sig om att ifrågavarande fa- miljerådgivningsbyrå får en sådan kapacitet, att allmän familjerådgivning kan bedrivas där och att verksamheten sålunda ej kommer att begränsas till att omfatta enbart handläggning av abortärenden. Vi har tidigare på- pekat, att abortären—dena alltid måste beredas med skyndsamhet och därför kan tänkas komma att tränga sig före andra, kanske lika angelägna råd- givningsfall till förfång för dessa senare. Vi har emellertid då också fram— hållit, att möjligheten att bemästra denna svårighet blir helt beroende av de personella resurser man ställer till rådgivningsbyråernas förfogande. Vi har därutöver sagts oss vara övertygade om att en välutrustad allmän fa- miljerådgivning i det långa loppet kommer att förebygga uppkomsten av själva önskan om abort och därigenom nedbringa antalet abortärenden. Vi

vill ännu en gång kraftigt understryka vikten av att rådgivningsbyråerna förses med tillräckligt antal tjänster.

Då verksamheten vid abortbyråerna överflyttas till särskilda familjeråd- givningsbyråer, kan som vi tidigare nämnt, en del svårigheter uppstå. Vi fin- ner det av denna anledning rimligt, att huvudmännen under en övergångs- tid, som vi föreslår vara fem år, medgives rätt till statsbidrag i enlighet med kungörelsen den 21 december 1945, som sålunda skulle gälla till den 1 juli 1963. Vi räknar med att under dessa fem år förutsättningar överallt skall skapas för en utbyggnad av den abortförebyggande verksamheten till all- män familjerådgivning. Skulle det emellertid efter utgången av övergångs- perioden för något landsting, som fattat beslut om en utbyggnad, fortfa- rande visa sig omöjligt att fullfölja beslutet, bör Kungl. Maj:t kunna med- giva befrielse från utbyggnadsskyldighet och den abortförebyggande verk- samheten stödjas med statliga medel i enlighet med den av oss föreslagna kungörelsen om statsbidrag till allmän familjerådgivning.

Om däremot ett landsting efter den 1 juli 1963, då sålunda kungörelsen om statsbidrag till den abortförebyggande verksamheten tän'kes ha blivit upphävd, driver en abortbyrå men saknar intresse för att anordna allmän familjerådgivning, bör statligt stöd ej uvtgå till omkostnaderna för byrån. Det kan synas som om klientelet skulle bliva lidande härav, bland annat där- igenom att möjligheten för de abortsökande att erhålla ett statligt kontant- bidrag ej längre skulle förefinnas. Vårt förslag i detta avseende har emel- lertid förestavats av vår omsorg om de abortsökande, som vi tror vara i ett stort behov av allmän familjerådgivning, särskilt under eftervårdsperioden.

I en del områden kan förhållandena vara sådana, att en annan organi- sationsform än den vi föreslagit av principiella skäl synes mest ändamåls- enlig. Så kan förhållandet bliva i storstäderna men också i landets minsta landstingskommun, Gotland, som till följd av sitt läge och sitt ringa be- folkningsunderlag kan komma att intaga en särställning. Vi anser det rim- ligt, atrt Kungl. Maj:t i sådant fall efter särskild prövning medgiver befri- else från bestämmelserna i statsbidragskungörelsen och i ett särskilt reg- lemente fastställer organisationen för den ifrågavarande staden eller lands- tingskommunen». I vårt förslag till statsbidragskungörelse avser 15 5 att giva utrymme för en sådan möjlighet.

Decentraliserad prövning av abortansökningar

Abortutredningen föreslog i sitt betänkande en decentralisering av pröv- ningsförfaran-det beträffande ansökningar om legal abort. Dessa ärenden skulle, enligt förslaget, inom varje sjukvårdsområde prövas av en lokal nämnd, bestående av tvenne läkare — en psykiater i viss tjänsteställning och en gynekolog eller allmän kirurg, verksam som tjänsteläkare vid lasa- rett eller motsvarande inom samma område _ samt en socialt kunnig och

erfaren person, vilken regelmässigt borde förordnas att vara nämndens ordförande. Ordföranden skulle förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av två år i taget, medan de båda läkarledamöterna skulle utses av medicinal- styrelsen. Den lokala nämnden skulle pröva och avgöra alla ansökningar om legal abort med undantag för de s. k. nödfallen, vilka liksom tidigare skulle kunna avgöras av en enda läkare, och de ärenden, vilka vore huvud- sakligen betingade av eugeniska orsaker. Dessa senare ärenden skulle av nämnden överlämnas till medicinalstyrelsens prövning. Medicinalstyrelsen skulle äga rätt att delegera ärendena till den lokala nämnden i sådana om— råden, där arvsbiologisk sakkunskap kunde bliva företrädd i nämnden. De s. k. tvåläkarintygen föreslogs bliva avskaffade. Den abortsökande kvinnan skulle få rätt att vid avslag på sin ansökan klaga hos medicinalstyrelsen. Likaså skulle vid skilj akltiga meningar en överröstad nämndledamot kunna på—fordra medicinalstyrelsens prövning av ett visst fall.

Väsentligt för utredningens förslag var, att den lokala nämndens beslut i regel skulle grunda sig på en personlig kännedom om den sökande. De tre ledamöterna skulle, inn-an beslut i ett ärende fattades, ha träffat den abortsökande kvinnan. Läkarledamöterna förutsattes få kontakt med henne i och med den undersökning av henne, som de i de flesta fall komme att utföra. Den tredje nämndledamoten föreslogs ordna en mottagning för sökanden i anslutning till det sammanträde i nämnden, då ärendet i fråga skulle avgöras. I de fall, där en personlig kontakt mellan nämn-dens samt- liga ledamöter och den sökande kunde antagas sakna betydelse för ärendets bedömande eller kunde befaras orsaka skada, skulle nämn-den ha befogen— het att befria sökanden från skyldigheten att taga denna kontakt.

Enligt utredningens förslag skulle vidare principiellt i alla ären-den, vil— kas prövning ankom på den lokala nämnden, föreligga en social utredning, utförd av en för uppgiften lämplig och utbildad social tjänsteman, >>om möjligt en kurator». Endast i sträng-t avgränsade undantagsfall, företrä— desvis medicinska fall, där miljöförhållandena alldeles uppenbart saknade betydelse, skulle nämnden kunna avstå från kravet på denna utredning. Socialutredningen borde verkställas på 'den ort, där den sökande stadig- varande vistades.

På varje ort, där en lokal prövningsnämnd fanns verksam, skulle, enligt utredningens förslag, i regel också finnas en rådgivningsbyrå för abort— sökande, på vars personal det skulle ankomma dels att handhava den abortförebyggande verksamheten, dels att biträda nämnden i dess arbete. Den sociala utredningen skulle sålunda verkställas genom byråns försorg. Den kurator, som handlagt ärendet inom rådgivningsbyrån, borde före- draga det inför nämnden. Vid tidpunkten för utredningens överväganden hade familjerådgivning påbörjats på flera orter på privat eller kommunalt initiativ. Utredningen fann ett flertal sakliga skäl tala för en breddning av abortrådgivningsbyråernas verksamhet till att omfatta allmän familjeråd—

givning även utan anslutning till en abortansökan. Då emellertid den erfa- renhet, som man dittills hade vunnit av de särskilda familjerådgivnings- byråernas verksamhet, var ringa, såg sig utredningen ej i stånd att fram- lägga ett definitivt förslag härom.

Den abortförebyggande rådgivningsverksamheten var då utredningen av- gav sitt betänkande —— och är allt fortfarande — organisatoriskt anknuten till den förebyggande mödravården. Denna anknytning föreslogs skola upp- höra och verksamheten bliva en självständig uppgift för huvudmännen. Upp— giften skulle liksom dittills vara frivillig för huvudmännen och under- stödjas med statsmedel. Till byråerna skulle knytas dels särskilt utbildade kuratorer dels, såsom konsulter, läkare med specialistkompetens. Dessa konsulter förmodades i flertalet fall även vara ledamöter i den lokala pröv- ningsnämnden.

Rådgivningsbyråerna utgjorde enligt utredningens mening en förutsätt— ning för att de lokala prövningsnämndernas arbete skulle kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Utredningen föreslog som konsekvens härav, att prövningsnämnder skulle införas endast för sådan-a sjukvårdsområden, där en rådgivningsbyrå var verksam. Decentraliseringen av prövningsför- farandet skulle sålunda ske successivt i takt med utbyggnaden av rådgiv- ningsbyråerna. Utredningen framhöll dock önskvärdheten av att det de— centraliserade prövningsförfarandet snabbt genomfördes i hela landet. En- dast omöjlighet att anskaffa lämpliga ledamöter för prövningsnämnderna eller kuratorer för rådgivningsbyråerna borde få hindra genomförandet. Någon försöksverksamhet i ett begränsat antal sjukvårdsområden ansåg utredningen ej erforderlig.

Den av utredningen föreslagna decentraliseringen av prövningsförfa- randet blev under remissbehandlingen föremål för delade meningar. Fler- talet remissorgan tillstyrkte emellertid förslaget, i åtskilliga fall dock un- der påpekande, att decentraliseringen innehar även många nackdelar vid sidan av den uppenbara fördelen av en personlig kontakt mellan de beslu- tande ledamötern—a och den sökande. Chefen för inrikesdepartementet an- förde i 1955 års statsverksproposition, att han fann förslaget i och för sig värt att närmare övervägas. Ett successivt genomförande av decentrali- seringen i takt med utbyggnaden av rådgivningsbyråerna ansåg han dock ej böra ifrågakomma. Då inrättandet av rädgivningsbyråer vore beroende av huvudmännens fria vilja och brist på läkare försvårade en utbyggnad i rask takt, skulle enligt departementschefens mening vid ett successivt ge- nomförande av förslaget två olika prövningssystem troligen under relativt lång tid komma att finnas vid sidan av varandra, något som han ansåge olämpligt. Det definitiva ställningstagandet till förslaget om decentralise- ring av prövningsförfarandet borde därför uppskjutas, till dess förutsätt- ningar för genomförandet av en sådan decentralisering i hela riket skapats. Vi har i det föregående framhållit, att de statsunderstödda abortbyråer—

nas uppgifter så snart som möjligt bör överflyttas till allmänna familje— rådgivningsbyråer, i vilkas verksamhet det abortförebyggande arbetet skall ingå såsom en deluppgift. Organisationen av familjerådgivningsbyråerna blir, till följd av breddningen av verksamhetsområdet, delvis en annan än den för abortbyråerna gällande. Dessa familjerådgivningsbyråer skulle dock enligt vårt förmenande bliva lika väl skickade som de nu förekomman- de abortbyråern—a att verka som utredningsorgan och kansli åt lokala pröv— ningsnämnder. Den av oss föreslagna organisationen skulle således i och för sig ej utgöra ett hinder för genomförandet av ett decentraliserat pröv- ningsförfaran-de, såsom det föreslagits av abortutredningen.

Skulle lokala prövningsnämnder efter de av abortutredningen uppdragna riktlinjerna införas, finner vi det naturligt, att familjerådgivningsbyråns föreståndare —— i den mån vårt förslag om att härtill utses en väl meriterad kvinnlig familjerådgivare vin-ner beaktande —— regelmässigt förordnas att inom nämnden företräda den sociala sakkunskapen. Härmed skulle de nackdelar bortfalla, som är förknippade med den av abortutredningen före— slagna socialt kunniga ledamotens medverkan i prövningsnämnden _— nackdelar som de flesta remissorgan vari't angelägna om att framhålla. Familjerå-dgivningsbyråns föreståndare kan förmodas äga en mera ingå- ende kännedom om den sökandes förhållanden än en utanför byrån verk- sam person kan tillägna sig under ett med nödvändighet rätt kort samman- träffande med den abortsökande. Dennas berättigade krav på anonymitet skulle vid ett genomförande av vårt förslag bättre upprätthållas, än om hon nödgades taga kontakt med en person, som höll en särskild mottagning för abortsökande. Den abortsökande kvinnan skulle också besparas det obehag hon merendels säkerligen skulle erfara inför nödvändigheten att inför ytterligare en person, utöver de familjerådgivare och läkare hon ti- digare samtalat med, redogöra för sina enskilda angelägenheter.

Personalbehov och personaltillgång

Det är svårt att någorlunda exakt angiva storleken av den personal, som erfordras för den allmänna familjerådgivningen. Med ledning av erfa- renheterna från Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, från dess men— talvårdsbyrå samt från arbetet inom den psykiska barna- och ungdoms— vården kan man ungefärligen beräkna den tid, som handläggningen av ett fall genomsnittligt kommer att kräva. Det är dock ej möjligt att ens upp- skattningsvis angiva i vilken utsträckning rådbehövande människor verk— ligen kommer att vända sig till rådgivningsbyråerna. Besöksfrekvensen blir beroende av många olika faktorer, ej minst av arten och omfattningen av den upplysningsverksamhet, som anordnas genom de olika byråernas försorg.

Klienternas besök hos en familjerådgivare beräknas taga en timme i anspråk per gång. Antalet erforderliga besök är emellertid ytterst varie— rande, och någon antaglig genomsnittssiffra har vi ej ansett oss kunna giva. Konferenser och informella överläggningar samt avfattandet av journaler kräver tid, liksom utredningsarbete, eventuella hem-besök samt kontakt med andra samhällsorgan och enskilda hjälporganisationer. Slut- ligen måste utrymme beräknas för kursverksamhet och upplysningsarbete.

Då allmän familjerådgivning införes i en landstingskommun, _torde man få räkna med att rådgivningsbyråns klientel, i varje fall till en början, till största delen utgöres av personer boende på den ort, där byrån är belägen, eller i dess närhet. Dessa klienter torde i regel, i likhet med klientelet vid Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, utan svårighet kunna besöka by- rån så ofta som en fullständig handläggning av deras ärende fordrar. Därut- över torde ett mindre antal personer från längre bort belägna orter vända sig till byrån men till följd av långa avstånd åtnöja sig med endast ett eller ett par besök. Denna senare grupp av rådsökande torde emellertid komma att påkalla ett flertal telefonkontakter mellan familjerådgivningsbyråns personal och lokalombuden för de distrikt, dit de rådsökande 'hör. Hand- läggningen av deras ärenden torde därför i en del fall kunna bliva lika tids— krävande, som då det gäller närboende klienter med högre besöksfrekvens. Erfarenheten från Stockholms stads familjerådgivningsbyrå visar också, att de ärenden en nystartad byrå i första hand får att handlägga är de mycket besvärliga fallen, där behovet av hjälp är ytterst trängande. Först så småningom, då byråns verksamhet blivit allmänt känd, torde klienter med mera lättlösta problem komma att söka hjälp hos byrån.

Vid Stockholms sta-ds familjerådgivningsbyrå räknar man med att varje familjerådgivare, som kommit upp till en arbetsbörda om 25—30 aktuella fall, ej kan belastas med mer än två nya fall per vecka. Vid mentalvårds- byrån- i Stockholm, där abortärendena handlägges, tilldelas varje heltids- anställd kurator fem nya fall per vecka. Med denna arbetsbelastning blir dock den tid, som kan ägnas varje enskild klient, alltför knapp, vilket men- ligt påverkar arbetets resultat. Inom den psykiska barna- och ungdoms- vården har varje heltidsanställd kurator att handlägga omkring tre nya fall per vecka.

Med hänsyn dels till erfarenheterna från nyssnämnda institutioner, dels till önskvärdheten av att personalen beredes tillfälle att verksamt deltaga i upplysningsarbete, synes man ej böra tilldela varje familjerådgivare mer än tre nya fall varje vecka eller omkring 145 nya fall per år.

En viss ledning vid beräknandet av det framtida rådgivningsklientelets omfattning lämnar storleken av de nu befintliga abortbyråernas klientel samt antalet ansökningar om legal abort. Under år 1956 inskrevs vid de

då statsunderstödda tretton abortbyråerna sammanlagt 5928 klienter, varav 4478 önskade abort och 1 450 sökte råd i andra sexualfrågor. Till medicinalstyrelsen inkom samma år 5 248 abortansökningar. Den geogra- fiska fördelningen framgår av följande tablå.

Abortbyråklientelet och antalet abortansökningar år 1956.

Nyinskrivna klien- ter vid statsunder- stödda rådgiv- Till medici- ningsbyråer nastyrelsen inlämnade Abortfö- Övriga abort-ansök- råbyggan- sexual- Summa ningar e verk- frågor samhet Stockholms stad .................. 1 701 1 220 2 921 1 392 Stockholms län ..................... 438 149 587 522 Uppsala län ........................ —— —— — 226 Södermanlands län ............... —— — — 150 Norrköpings stad .................. — _ — 56 Östergötlands län f. ö. ............ 142 45 187 107 Jönköpings län ..................... — —— — 156 Kronobergs län ..................... — — — 42 Kalmar län ........................... — —— — 78 Gotlands län ........................ 60 —— 60 39 Blekinge län ........................ — — — 63 Kristianstads län .................. — -— —— 98 Malmö stad ........................... 338 — 338 154 Hälsingborgs stad .................. 109 9 118 23 Malmöhus län f. ö. ............... 236 6 242 96 Hallands län ........................ — —— — 44 Göteborgs stad ........................ 511 —— 511 330 Göteborgs och Bohus län f. ö. — — — 124 Älvsborgs län ........................ —— —— — 115 Skaraborgs län ..................... — — —— 51 Värmlands län ..................... 208 . — 208 166 Örebro län ........................... ' -— —- — 175 Västmanlands län — —— — 178 Kopparbergs län — — — 110 Gävle stad och Gävleborgs län 436 — 436 206 Västernorrlands län ............... 299 21 320 220 Jämtlands län ..................... — — — 67 Västerbottens län .................. — — —— 79 Norrbottens län ..................... _ —— —— 153 I landet icke mantalsskrivna ut- länningar ........................... —— — — 28 Summa 4 478 1 450 5 928 5 248

Vi finner det troligt, att flertalet abortansökningar kommer att hand- läggas vid familjerådgivningsbyråer, då sådana blivit inrättade. Men vi hoppas, att andra rådgivningsfall till ett större antal samtidigt skall kunna upptagas vid byråerna och att den senare gruppen ärenden snabbt skall ytterligare öka i förhållande till abortansökningarna. Vi anser det synner-

ligen angeläget, att den publicitet kring verksamheten, som göres i sam-band med anordnandet av en ny rådgivningsbyrå, får en sådan upp- läggning, att även rådbehövande personer, som ej tillhör abortklientelet, känner sig föranledda att söka hjälp vid byrån. För verksamhetens fort- satta bedrivande är det ytterst viktigt, att den redan från början lägges på så bred bas, att den ej ens vid starten domineras av abortärenden. Dessa bör utgöra endast en mindre del av arbetsuppgifterna och samlevnadspro- blem av allmän karaktär överväga. Vi är angelägna om att man ej hos allmänheten skapar det intrycket, att verksamheten huvudsakligen består av handläggning av abortansökningar. Många rådbehövande med andra problem skulle kanske vid sådant förhållande ej förstå, att byrån är av— sedd att giva hjälp även åt dem.

Med hänsyn till önskvärdheten av att den familjerådgivande verksam— heten redan från början får en vid omfattning, anser vi, att varje nyinrät- tad byrå skall utrustas med minst två familjerådgivaretjänster, inrättade på heltid, eller däremot svarande ant-al deltidstjänster. I den mån arbets— uppgifterna tilltager, bör naturligtvis antalet tjänster utökas i proportion till arbetets växande omfång. I en landstingskommun, där en statsunder— stödd abortbyrå redan är verksam, bör, samtidigt som verksamheten över- går till allmän familjerådgivning, antalet tjänster utökas i förhållande till de väntade arbetsuppgifterna, i första hand till minst dubbel kapacitet.

Med ledning av här ovan angivna beräkningsgrunder, har vi fun-nit, att en över hela landet utbyggd allmän familjerådgivning i första hand skulle kräva omkring 120 heltidstjänster för familjerådgivare.

Behov av läkare m. fl. konsulter

Även omfattningen av den arbetsinsats, som erfordras från läkarnas rn. fl. konsulters sida, är svår att någorlunda bestämt angiva. I vilken utsträckning läkarnas sakkunskap behöver tagas i anspråk, beror i hög grad av familje- rådgivarnas kunnighet och erfarenhet. För de rådgivningsfall, i vilka en abortönskan ej ingår, blir emellertid den arbetsinsats, som kräves av lä— kare, förmodligen av tämligen ringa omfattning. Vid Stockholms stads fa— miljerådgivningsbyrå, där man endast i undantagsfall handlägger abort— ärenden, utföres omkring 15 % av hela arbetsmängden av läkare. Omkring" en tredjedel av klientelet får kontakt med någon av byråns läkare. Under byråns första verksamhetsår hade i runt tal hälften av klientelet en sådan kontakt.

Varje abortfall kräver undersökning av en gynekolog och dessutom i regel konsultation hos en psykiater eller annan specialist. Sexualrådgiv— ningsfallen erfordrar oftast medverkan av en gynekolog, men det sanno— lika antalet sådana fall kan ej på förhand uppskattas. Beträffande övriga rådgivningsfall kan, med utgångspunkt från erfarenheterna vid Stock-

holms stads familjerådgivningsbyrå, sägas, att de till en början i omkring hälften av fallen, senare troligen i något mindre utsträckning, kommer att fordra bistånd av en psykiater.

Vi räknar med att psykiaterns arbetsinsats i genomsnitt kommer att uppgå till 2—3 timmar per fall, som han kommer i beröring med, dvs. de flesta abortsökande och omkring hälften av det övriga klientelet. Gyneko- logens arbetsinsats torde kunna uppskattas till i genomsnitt 1/2 timme per fall, som han kommer i beröring med, dvs. i huvudsak hela abortklientelet samt de flesta sexualrådgivningsfallen. Därutöver mäste tid avsättas för teamkon-ferenser —— minst 2 timmar varje vecka _— informella överlägg- ningar och eventuell upplysningsverksamhet.

Omfattningen av övriga konsulters arbetsinsats kan ej på förhand upp— skattas.

Tillgång på familjerådgivare

För närvarande arbetar inom den abortförebyggande verksamheten om- kring 30 kuratorer, av vilka 23 genomgått mentalhygienisk kurs eller av me- dicinalstyrelsen förklarats behöriga att utan sådan utbildning vara verk- samma såsom kuratorer vid abortbyrå. Av hela antalet kuratorer är ej fullt hälften anställda på deltid. Vid familjerådgivningsbyrån i Stock- holms stad finnes sju familjerådgivare anställda, samtliga med social och mentalhygienisk utbildning. Av de vid övriga familjerådgivningsbyråer verksamma familjerådgivarna har endast en person såväl social som mental- hygienisk utbildning, medan ytterligare ett litet fåtal till följd av god social utbildning och långvarig erfarenhet av kuratorsarbete torde kun-na betrak- tas såsom kompetenta att utöva allmän familjerådgivning efter de riktlinjer vi vill förorda.

Vi utgår ifrån att .de flesta av dessa omkring 40 kuratorer och familje- rådgivare, som sålunda redan är sysselsatta med rådgivningsarbete, vid en omorganisation av verksamheten skall övergå till allmän familjerådgiv- ning och att de, som ej har formell kompetens härför men visat lämplig- het och skicklighet i arbetet, genom dispens av tillsynsmyndigheten skall beviljas behörighet att utöva sådan verksamhet. Som vi i kapitel 6 (sid. 134 f.) framhållit, måste emellertid en del av familjerådgivarna tänkas komma att vilja arbeta endast under deltid, och vi förutsätter, att huvud- männen är villiga att bereda dem tillfälle därtill.

För en utbyggnad av familjerådgivningsverksamheten över hela landet skulle, även med den mycket försiktiga beräkning vi här ovan lämnat, ut- över de redan i rådgivningsarbete verksamma kuratorerna och familjeråd- givarna, i första hand fordras ytterligare 80—90 socialarbetare med men- talhygienisk utbildning och erfarenhet. Vi räknar med att byråernas arbets- börda undan för undan kommer att växa. Härigenom kommer naturligtvis

...—... __L14 _

också behovet av familjerådgivare att öka. I någon män kan en viss om- flyttning av personal tänkas ske från närliggande arbetsområden. Så kan exempelvis inom mentalsjukvården och den psykiska barna- och ung- domsvården sysselsatta socialarbetare i en del fall möjligen önska nya arbetsuppgifter och söka dessa inom den allmänna familjerådgivningen. Man torde dock ej kunna räkna med att en sådan omflyttning skall ske i större skala. Detta är med hänsyn till behovet av personal också på de andra områdena ej heller önskvärt. Större delen av de nya tjänsterna inom den allmänna familjerådgivningen måste tydligen besättas med personer, som utbildas för detta speciella arbete vid den mentalhygieniska kurs, vilken i enlighet med vårt i följande kapitel framlagda förslag skall hållas årligen vid socialinstitutet i Stockholm. Denna kurs utgör således en förut- sättning för att allmän familjerådgivning över huvud taget skall kunna an- ordnas i hela landet och för att en för arbetets fortsatta bedrivande nöd— vändig successiv förnyelse av personalen skall bliva möjlig. I vilken utsträck— ning kursen i det långa loppet skall kunna draga till sig socialarbetare, som äger personlig lämplighet för rådgivningsarbete, blir naturligtvis i icke ringa grad beroende av dels de förmåner, som i form av stipendier beredes kursens deltagare, dels de lönevillkor deltagarna kan räkna med att uppnå efter genomgången kurs.

Tillgång på psykiatrer och gynekologer

Psykiatriska lasarettsavdelningar, statliga sinnessjukhus eller landstings- respektive länspsykiatertjänster finnes i de flesta landstingskommuner res— pektive landstingsfria städer men saknas i Kalmar läns södra landstings- kommun, i Skaraborgs och Gävleborgs läns landstingskommuner samt i Gävle stad. I sistnämnda område finnes dock läkare med psykiatrisk utbild- ning. Riksdagen har fattat beslut om inrättandet av sinnessjukhus i Falkö- ping, i Bollnäs samt i Örebro.

Gynekologiska la—sarettsavdelningar fin-nes inrättade vid sjukhus i samt- liga landstingskommuner med undantag för Gotland och i alla landstings— fria städer.

Tillgång på psykiatriskt och gynekologiskt specialutbildade läkare finnes således redan i de flesta landstingskommuner respektive landstingsfria stä- der och torde inom en relativt nära framtid ytterligare öka. I de landstings— kommuner, där psykiater ännu ej finnes verksam, torde samarbete med specialister i angränsande områden kunna ordnas. På Gotland torde man tills vidare få anlita en kirurg i stället för en specialutbildad gynekolog.

I vad mån de specialutbildade läkarna anser sig kunna åtaga sig upp- gifter inom den allmänna familjerådgivningen, undandrager sig Vårt be- dömande. Inom flertalet områden finnes emellertid åtskilliga läkare med erforderlig specialutbildning. Vi räknar med att överallt någon eller några

av dem skal'l finna det möjligt att deltaga i rådgivningsarbetet, och vi förutsätter, att respektive sjukhusdirektioner skall visa förståelse för be- hovet av att erhålla läkarnas medverkan.

Utbildning av läkare

I kapitel 8 behandlar vi frågan om utbildningen av familjerådgivare. Det ingår ej i vårt uppdrag att utreda frågan om läkarnas utbildning för rå-dgivn-ingsarbetet. Vi har efter kontakt med cheferna för de olika psykia- triska undervisningsklinikerna i landet ändå velat framföra följande syn- punkter.

Det psykiatriska arbetet vid en familjerådgivningsbyrå kommer att bliva av ganska särpräglad natur och i vissa avseenden skilt från arbetet inom en poliklinisk psykiatri-sk verksamhet. För de läkare som har intresse för denna speciella läkarinsats i öppen vård torde det därför vara av värde att under sin utbildning och som ett led i denna i viss utsträckning få till— fälligt tjänstgöra vid en familjerådgivningsbyrå.

Då en familjerådgivningsbyrå inrättas i stad där medicinsk högskola fin- nes, anser vi det därför synnerligen angeläget, att samarbete sker mellan den psykiatriska undervisningskliniken och familjerådgivningsbyrån. Vi tror, att det vore lyckligt, om detta kunde ske på så sätt, att rådgivnings- byråernas psykiatriska konsulter i första hand valdes bland psykiatrer med ställning som akademiska lärare. Härigenom skulle de socialpsykiatriska aspekter, som familjerå-dgivningsarbetet erbjuder, komma såväl den aka- demiska undervisningen som forskningen tillgodo.

Därutöver anser vi att det skulle vara värdefullt, om de psykiatriska un- dervisningsklinikernas underläkare under sin utbildning finge tillfälle att deltaga i familjerådgivningsbyråernas arbete som assistenter till den psy— kiatriska konsulten. Vi tror, att de härigenom skulle tillföras erfarenheter, som vore av värde för deras senare självständiga verksamhet som psykia- trer, erfarenheter som de utan denna tjänstgöring sannolikt ej skulle få. En sådan uppläggning av utbildningen fordrar givetvis, att antalet un- derläkare vid undervisningsklinikerna beräknas med hänsyn till att en viss del av tjänstgöringen kommer att förläggas till en rådgivningsbyrå.

Vid vår kontakt i dessa frågor med cheferna för de olika undervisnings- klinikerna har vi kunnat konstatera, att ett stort intresse för denna form av samarbete med allmän familjerådgivning föreligger. Flera av dem fram- håller dock, att antalet läkartjänster vid klinikerna måste ökas, om ett sådant samarbete skall bliva möjligt. Enligt vår uppfattning berör problemet också den utomordentligt viktiga frågan om underläkarnas rätt till del— tagande i öppen vård utanför sjukhuset och kommer därmed in i de fort-— satta övervägandena kring det vilande förslaget om ny sjukhuslag.

Genomförandet av en allmän familjerådgivning kan komma att vålla vissa bekymmer, främst till följd av knappheten på en för uppgiften sär— skilt utbildad personal, i synnerhet familjerådgivare. Vi utgår från att verksamheten i första hand kommer att inrättas i områden, där stats- understödd abortförebyggande verksamhet redan bedrives, men befarar, att abortbyråerna ej omedelbart skall kunna byggas ut till allmänna fa— miljerådgivningsbyråer. Vi föreslår att stats-bidraget till den abortförebyg— gande verksamheten skall upphöra att utgå till abortbyråer, som anordnas efter det allmän familjerådgivning blivit införd, men att det under en Över- gån—gsperiod på fem år skall betalas ut till redan befintliga byråer, där verksamheten av olika skäl ej kunnat breddas till att omfatta allmän familjerådgivning. Sedan denna övergångsperiod gått till ända, bör Kungl. Maj:t genom dispens från. bestämmelserna i kungörelsen om statsbidrag till allmän familjerådgivning kunna medgiva, att statsbidrag även fört- sättningsvis skall utgå till en abortbyrå. Genom en sådan kungl. dispens bör också organisationen av verksamheten i en de] områden, exempelvis i storstäderna och på Gotland, kunna bliva en annan, än den vi föreslagit.

1950 års abortutredning föreslog, att prövningen av abortansökningar skulle utföras lokalt 1 varje sjukvårdsområde av en statlig prövningsnämnd, åt vilken landstingsdrivna abortrådgivningsbyråer skulle verka såsom kan- sli och utredningsorgan. Vi konstaterar-, att de av oss föreslagna familjet- rådgivningsbyråerna lika väl som abortbyråerna är ägnade att biträda sådana prövningsnämnder och att vårt förslag om allmän familjerådgiv- ning ej utgör något hinder för genomförandet av ett decentraliserat pröv- ningsförfarande.

I våra försök att uppskatta behovet av personal för rådgivningsverksam- heten, finner vi, att igångsättandet i hela landet av en fullt utbyggd all'- män familjerådgivning skulle erfordra omkring 120 familjerådgivaretjäns- ter förutom medverkan av psykiatriskt och gynekologiskt skolade läkare jämte expertis inom andra områden. Endast omkring fyrtio socialarbetare med erforderlig kompetens är för närvarande verksamma inom familje- rådgivning eller abortförebyggan-de arbete. Då man ej har anledning att räkna med överflyttning i större skala från andra arbetsområden, blir följ"— den att flertalet familjerådgivare måste utbildas särskilt för denna arbets-' uppgift. Specialutbildade läkare finnes redan i de flesta områden, men i vilken mån de har möjlighet att åtaga sig uppgifter inom familjerådgiv— ningsverksamheten undandrager sig vårt bedömande. Då vi tänker oss, att det även för läkarnas del kan vara av intresse med en särskild utbildning i rådgivningsarbete, diskuterar vi möjligheten av ett samarbete mellan psy- kiatriska undervisningskliniker och familjerådgivningsbyråer på så vis, att psykiatrisk konsult väljes bland de akademiska lärarna och att klinikens underläkare får en del av sin utbildning förlagd till en rådgivningsbyrå.

ÅTTONDE KAPITLET

Utbildning av familjerådgivare

Som framgår av tidigare kapitel giver vi familjerådgivarna en central ställning inom den planerade verksamheten. Såväl den administrativa led- ningen av arbetet och organiserandet av familjerådgivningens allmänt före- byggande och upplysande verksamhet som en betydande del av den direkta kontakten med hjälp- och rådsökande människor kommer att läggas på denna personalgrupp. Vi har därför ansett det nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om tillgången på personal för familjerådgivare— tjänster och att framlägga förslag till en utbildning för dem.

Vi har funnit, att inga av de nu tillgängliga utbildningsvägarna kan anses giva den kompetens som här måste kräva-s. En universitetsexamen i exem— pelvis psykologi och sociologi giver i sin nuvarande utformning icke en till— fredsställande grund för praktiskt arbete med människor. Den av psykolog— utredningen föreslagna psykologutbildningen1 tager av naturliga skäl sikte på rent psykologiska arbetsuppgifter och skulle därför heller icke vara lämp— lig för de tjänster vi har i tankarna. Socionomexamen giver kunskaper som år oundgängliga och praktisk erfarenhet av väsentlig betydelse för arbetet i fråga men fyller ej måttet i avseende på kunskaper i psykologi och mental- .hygien och framför allt i avseende på träning i praktisk tillämpning av des- :sa kunskaper. En förbättring häruti utgör den påbyggnadskurs för socialar- Lbet-are på det mentalhygieniska arbetsområdet, som sporadiskt anordnats vid socialinstitutet i Stockholm och som sedan 1956 återkommit varje år. Denna femmånaderskurs, som främst inriktats på utbildning av kuratorer för den psykiska barnavården, den abortförebyggande verksamheten, psy- lkiatriska kliniker och vissa andra sjukvårdsområden, har genomgående be- dömts såsom alltför kort. Det förhållande att kursen betraktats som ett pro— visorium har hindrat en mera långsiktig planering både av den teoretiska undervisningen och den praktiska utbildningen och medverkat till en viss osäkerhet rörande kursens värde som utbildningsmerit. Det förtjänar på— pekas, att ett icke obetydligt antal kuratorer inom den psykiska barnavården .till följd av de otilllfredsställande utbildningsmöjligheterna i Sverige skaffat sig utbildning utomlands, företrädesvis i England. Detta torde ha varit av synnerligen stort värde för utvecklingen på området, men eftersom en sådan utbildningsväg av ekonomiska och andra skäl står öppen endast för ett fåtal,

1 Psykologisk utbildning och forskning, SOU 1955:11.

förefaller det oss angeläget, att en liknande situation icke uppstår för fa— miljerådgivningen.

När vi tagit ställning till utbildningsfrågan för familjerådgivare, har vi funnit, att ett likartat behov av en högre utbildning föreligger för stora grupper socialarbetare. Exempel på sådana är, förutom de nämnda grup- perna kuratorer, tjänstemän inom rehabiliteringsverksamhet i social- vård och arbetsvård, inom viss utrednings- och övervakningsverksamhet i den kommunala socialvården och alkoholistvården, inom adoptions- och fosterbarnsplacering, inom ungdomsvårdsskoleorganisationen och kriminal- vården. För samtliga dessa grupper synes innehållet i en vidareutbildning i allt väsentligt bliva gemensamt, nämligen utökade kunskaper i psykologi, praktisk människobehandling och människovård. Vi vill ej underlåta att påvisa detta mer eller mindre latenta utbildningsbehov. Emellertid anser vi oss ej ha möjlighet att taga upp hela detta frågekomplex till behandling, i synnerhet som vi förutser, att utvecklingen kommer att leda till en gradvis skeende förbättring av den service, som erbjudes inom olika grenar av so— cialvården i vidaste mening. Takten i denna utveckling kommer att bestäm- mas av i nuvarande läge svåröverskädade ekonomiska faktorer. Vi har där- för begränsat oss till att föreslå en förlängd utbildning för några grupper socialarbetare, inom vilkas arbete familjerelationer och familjekonflikter spelar en central roll. Utbildningen är alltså .avsedd för familjerådgivare, barnpsykologiska kuratorer samt vissa kuratorer inom sjukvården. Då emellertid utbildningen i den form vi tänkt oss torde vara lämplig för ett betydligt vidare område, anser vi det självfallet, att den också måste stå öppen för sökande med andra Specialintressen.

I valet mellan olika tänkbara uppläggningar av denna utbildning har vi stannat för att föreslå en kurs på ett läsår som påbyggnad på examen från socialinstitutens sociala linje. Socionomexamen, som alltså i och för sig måste anses vara en otillräcklig utbildning för familjerådgivarna, giver dock en oumbärlig förberedelse för en väsentlig del av deras arbetsupp- gifter. En annan och icke oväsentlig fördel med ett sådant arrangemang är att rekryteringen till familjerådgivningen då sker från en grupp människor, som genom utbildning och längre eller kortare tids verksamhet på ett när- gränsande arbetsområde prövat sin lämplighet och sitt intresse för mera kvalificerade rådgivande uppgifter och hunnit uppnå den mänskliga och yrkesmässiga mognad, som måste förutsättas för dylikt arbete.

Denna niomånaderskurs bör giva teoretisk och praktisk utbildning för ar- betet med de individuella hjälpfallen och är avsedd att giva behörighet åt kuratorer och familjerådgivare för denna del av arbetet. För innehavare av chefstjänster inom familjerådgivningen har vi övervägt att föreslå såsom yt- terligare behörighetskrav ett års tjänstgöring och viss därmed förenad ut— bildning vid därför godkända institutioner. Med hänsyn till att under en övergångsperiod ett antal sökande till dessa tjänster kan förmodas ha lång

och kvalificerad tjänstgöring bakom sig och därför komma att beviljas dispens från ett sådant behörighetskrav, har vi avstått därifrån. Vi anser emellertid, att tillkomsten av utbildningstjänster för denna personalgrupp är av synnerligen stort intresse, och vi föreslår ett mindre anslag för teo- retisk undervisning i samband med sådan tjänstgöring.

Då utbildningen enligt vårt förslag sålunda anknytes till socionomexamen, har det förefallit oss naturligt, att den också förlägges till socialinstitut, i synnerhet som socialinstitutet i Stockholm redan har erfaren-het av fort- bildning på ifrågavarande område. Avgörande [för vårt ställningstagande i valet mellan olika tänkbara utbildnin—gsanstalter har varit den vikt, som måste tillmätas utbildningens praktiska del. När det gäller den teoretisk-a delen av utbildningen, vill vi emellertid påpeka vikten av att man är vaken för de möjligheter till anknytning till psykologutbildningen, som kan fram- komma vid en eventuell omläggning av denna. Det skulle utan tvivel vara av stort värde för det framtida samarbetet, om vissa delar av den teoretiska utbildningen kunde följas gemensamt av psykologer och kuratorer. Med universitetsutbildningens nuvarande uppläggning och med dess inom de aktuella ämnena utomordentligt hårt pressade undervisningskapacitet tor- de det emellertid vara uteslutet, att några av de däri ingående kurserna skulle kunna öppnas för andra studerande än de som syftar i först-a hand till filosofie kandidatexamen.

Det av psykologutredningen framförda förslaget, att Ericastiftelsen i Stockholm skulle lägga om sin verksamhet så att dess första årskurs gav utbildning för psykiatriskt socialarbete, har ännu ej blivit föremål för statsmakternas ställningstagande. Förslaget, som ej närmare utformats, utgick från att stiftelsen vid en omläggning av den- akademiska psykologi- undervisningen och efter tillkomsten av ett speciallärarinstitut kunde tän- kas förlora vissa grupper sökande. Därigenom kunde undervisningskapa- citet friställas. Även om förslaget skulle komma att genomföras, torde emellertid stiftelsens på praktiska psykologiska arbetsuppgifter bland barn och ungdom inriktade första årskurs komma att fylla ett faktiskt behov och ej kunna utan olägenhet undvaras.

Innehållet i socionomexamen

För inträde vid socialinstitutens sociala linje kräves studentexamen eller godkänt inträdesprov, varvid studentkunskaper i svensk skrivning, historia, Samhällslära och geografi skall redovisas. Därjämte kräves ett års väl vits- ordad praktik inom socialvård eller andra arbetsområden., varifrån erfaren— het kan anses värdefull. Syftet härmed är bland annat att få en grund för bedömning av de sökandes lämplighet för socialt arbete. Som praktik kan vissa andra typer av utbildning gälla, exempelvis sjuksköterskeutbildning.

” socionomexamen kan avläggas efter två och ett halvt år, varav åtta må-

nader är praktik. Häri är alltså icke förpraktiken inräknad. Utbildningen är avsedd för socialarbetare inom olika verksamhetsfält. Den syftar till att giva grundläggande kunskaper både om samhället och dess funktioner och om människan och hennes behov. Samhällsstudierna koncentreras i första hand på socialpolitisk teori och på institutioner till hjälp och stöd åt den ens-kilde. I dessa avseenden torde utbildningen vara väl tillräcklig som grund för so- cialt arbete på alla områden. Undervisningen i psykologi giver en allmän ori- entering med tonvikt på medicinsk psykologi. Den tager liksom den prak- tiska kursen i socialvårdsmetodik sikte på att giva ökad förståelse för den hjälpsökande människans behov och reaktioner och praktiskt användbara kunskaper som stöd i människobedömning. Den del av utbildningstiden, som ägnas detta område, är emellertid jämförelsevis kort, och detta förhållande samt framför allt de otillräckliga möjligheterna till träning i praktisk till- lämpning av dessa psykologiska kunskaper gör, att de blir tämligen ytliga. För de arbetsområden, som vi har i tankarna, måste de bedömas som klart otillräckliga, även om hänsyn tages till att varje form av psykologisk utbild— ning kräver en lång period av eftermognad, innan den till fullo kan giva re- sultat.

Behov av ytterligare kunskaper för vissa kategorier

Vi avser här i första hand familjerådgivare och barnpsykologiska kura- torer.

Det är svårt att utifrån de mötande problemens art draga någon skarp skiljelinje mellan exempelvis familjerådgivarens arbetsuppgifter och dem som andra socialarbetare ställes inför inom vissa grenar av den kommunala socialvården eller som medarbetare inom sjukvården. De djuprotade famil- jekonflikter som en tjänsteman inom nykterhetsvården- borde kunna hjälpa sina klienter att lösa eller leva vidare med, de individuella beslut av livsav- görande betydelse som den ogifta modern behöver barnavårdsmannens stöd för att kunna fatta, förefaller ytligt sett ofta »svårare» än de konflikter som presenteras av en familj, där en yttre standard kan giva ett visst stöd och relationerna mellan familjemedlemmarna ännu ej helt brutits ned. Det har också tidigare påpekats, att enstaka tjänstemän från andra områden av so- cialvården i framtiden torde komma att vara intresserade av att skaffa sig en vidare utbildning. Vissa kommuner kan också förväntas vara intresserade av att avdela en del uppgifter inom den kommunala socialvårdens ram till specialutbildade funktionärer. Man kan därför säga, att i den mån en för- hållandevis liten grupp socialarbetare nu föreslås få en förlängd utbildning, motiveras urvalet ej av en bedömning av behovet av mera kvalificerad ser- vice utan snarare av en uppskattning av vad som är realistiskt möjligt att genomföra med nuvarande ekonomiska och personella resurser. Sedan man sålunda betonat de väsentliga likheter som föreligger mellan familjer och

individer, sådana de gör sig kända inom olika vård- och hjälpformer, kan man emellertid också peka på skillnader, varav en del kanske är tidsbestäm— da men kommer att vara av avsevärd betydelse under åtminstone ett par decennier, medan andra torde markera en bestående skiljelinje mellan olika hjälpformer.

Familjerådgivningen är — liksom den psykiska barnavården —— tänkt såsom förebyggande, ej blott genom sina generellt verkande insatser utan också i sitt arbete med de enskilda familjerna. Familjerådgivningen skall så- lunda erbjuda service, innan behov av medicinsk eller social hjälp i trängre bemärkelse föreligger, och den psykiska barnavården söker bland annat ock- så uppfånga missanpassningssymtom, innan de hunnit stelna i neuroser eller funnit utlopp som påkallar socialt ingripande. Detta betyder, att det ställes stora krav på familjerådgivarnas och de barnpsykologiska kuratorernas för— måga till bedömning eller social diagnos. Det kan vara svårt att urskilja orsaker och deras samspel på ett tidigt stadium av snedvridning av en famil- jerelation. Det är också svårt att på ett tidigt stadium av yttre konfliktan- ledningar, lynnes- och intressemotsättningar skilja konfliktens kärna från rationaliseringar liksom att särskilja mellan symtom på hotande eller definitiv splittring och de motsättningar och spänningar, som kan vara normala stadier i en familjs utvecklingshistoria. Den barnpsykologiska kuratorn skall utreda barnets totala familjesituation, men har ej en- sam ansvaret, sedan en klient blivi-t inskriven vid rådgivningsbyrå—n. Emellertid gör kuratorn i regel den första utredningen av ärendet, och det blir då hennes uppgift att bedöma de hjälpsökandes behov av förtur, att eventuellt hänvisa till hjälporgan av annan typ etc. Detta är synnerligen betydelsefulla bedömningsuppgifter i en tid, då väntelistor under åtskilliga år framåt måste befaras bliva långa, då klienterna så snart som möjligt måste få kontakt med de hjälpresurser som de bäst kan använda och då läkarnas tid måste utnyttjas på effektivast möjliga sätt.

På båda dessa verksamhetsområden har man i särskilt hög grad mänsk- liga relationer i centrum för arbetet. Inom familjerådgivningen är detta up- penbart, och det står också ofta mer eller mindre klart för de hjälpsökande; inom den. psykiska barnavården finner man i flertalet fall, att störda relatio- ner mellan föräldrar och barn eller mellan föräldrarna inbördes är orsaken till barnets svårigheter. I båda dessa fall rör det sig om de mänskliga rela- tioner, som mest intimt ingriper i individens liv. Det är uppenbart, att ar- betet på att förbättra sådana relationer ställer särskilda krav på kunskap om och förståelse för det dynamiska samspelet i en familjegemenskap med dess skiftande rollfördelningar och uttrycksformer.

Man utgår vidare från frivillig medverkan från sina klienter, detta till skillnad från stora områden inom socialvården, där antingen möjligheten att tillgripa direkta tvångsåtgärder finnes i bakgrunden eller sammankopp- lingen av en mera person-lig hjälp med materiella och andra förmåner

utgör ett mer eller mindre kännbart tryck på klienterna. Detta inne- bär ej endast en större risk för att klienter >>försvinner» vid klumpig eller ryckigt planerad behandling, utan också att man med utgångspunkt från frivilligheten kan ställa helt andra krav på sina klienter, på deras eget in- tresse av att få sina problem lösta. Till följd härav har man möjlighet att giva en mera ingripande och djupgående hjälp än en motvillig eller passiv klient kan erbjudas av en aldrig så skicklig socialarbetare. Det är då utom- ordentligt viktigt, att familjerådgivare och kuratorer har kunskaper nog för att framlocka och understödja detta klientens aktiva intresse och medverkan liksom för att verkligen giva hjälp att se klarare i den labyrint av fakta och känslor, misstolkningar och felvärderingar, som mänskliga konflikter alltid presenterar.

När det gäller de uppgifter vid sidan av arbetet med individuella klienter, vilka förutsättes lagda på familjerådgivaren, utgör likaledes socionomexa- men en god grund, som likväl i vissa avseenden kan behöva kompletteras.

Det allmänt förebyggande arbetet, föredragsverksamhet, planerande och ledande av kurser och studiecirklar och deltagande i andra former av upp- lysningsverksamhet, är nära anknutet till den allmänna folkbildningsverk- samhet, för vilken en del socionomer specialiserar sig. En sådan specialise- ring väljes dock för närvarande så gott som aldrig av dem, som har för avsikt att ägna sig åt individuellt rådgivningsarbete. För byråföreståndare inom familjerådgivningen torde emellertid en viss förberedelse för upplys- ningsverksamhet vara nödvändig, för att denna del av arbetet ej skall bliva alltför betungande, i synnerhet som många i övrigt utomordentligt lämpli— ga familjerådgivare torde sakna spontant intresse för dessa former av gruppverksamhet.

I och för sig är en viss sådan utbildning synnerligen önskvärd för samt- liga familjerådgivare och barnpsykologiska kuratorer, men vi finner det ej möjligt att bereda plats härför under kurstiden utan föreslår, att seminarier och praktiska övningar inom detta område skall äga rum under det praktis- ka utbildningsår, som vi velat föreslå som särskild merit för byråförestån— darna inom familjerådgivningen.

För det arbete, slutligen, som dessa byråföreståndare i egenskap av chefs- tjänstemän inom familjerådgivningen kommer att få, utgör socionomexa- men en formellt tillräcklig förberedelse. Viktigast i detta avseende är, att de teoretiska kunskaperna hunnit smältas under praktiskt arbete. Man räknar också med att de flesta skall ha några års arbetserfarenhet utöver examen, innan de kommer till specialutbildning. Även efter denna är det emellertid synnerligen angeläget, att de får tillfälle att arbeta en tid utan ansvar för ar- betets uppläggning och ledning i stort. Detta är ett syfte med det av oss före- slagna särskilda tjänstgöringsåret för byråföreståndarna. Då det är viktigt, att man till tjänster såsom byråföreståndare har tillgång till så många väl- kvalificerade sökande som möjligt, bör icke endast personer med erfarenhet

som familjerådgivare kunna ifrågakomma utan även barnpsykologiska ku- ratorer, som äger motsvarande utbildning och erfarenhet.

Hittills anordnade kurser i mentalhygien

Påbyggnadskurser för mentalhygieniskt arbete bland barn och ungdom har anordnats vid socialinstitutet i Stockholm i regel vart tredje år sedan 1941. Påbyggnadskurser för sjukhuskuratorer har med samma intervall ordnats sedan 1947, vid ett par tillfällen. samordnade med kurs för kuratorer inom abortförebyggande verksamhet. Dessa kurser sträckte sig över ca tre månader. Innehållet var huvudsakligen teori: föreläsningar och seminarie- övningar med tyngdpunkt på psykologi och psykiatri. Den praktik som an— sågs nödvändig skulle ha fullgjorts före kursens början. År 1953 ordnades som ett experiment en kurs av delvis avvikande typ. Den stod öppen för »so— cialarbetare inom det mentalhygieniska arbetsområdet», oavsett om kliente- let var barn eller vuxna. Den teoretiska undervisningen utgjordes av en sam- manslagning av väsentliga avsnitt från de tidigare specialkur—sernas schema- ta med tillägg av ett seminarium i socialvårdsarbetets metodik (casework). Praktik ingick i kursen. De frågeställningar man önskade få klarhet om var följande: värdet av ett kursinnehåll som ej inriktats på alltför snävt be- gränsade verksamhetsområden, möjligheten att använda och värdet av de metoder för undervisning under det praktiska arbetet (handledning) som utformats i de anglosaxiska länderna samt slutligen intresset för en för- längd kurs. Erfarenheten gav positiva svar på dessa frågor, och kursen har med smärre förändringar upprepats 1956 och 1957. För 1958 planeras åter en kurs vartill medel beviljats med 37 800 kronor under anslaget till kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal och social tjänst. Detta täcker även kostnaderna för anställande av en tjänsteman med halv- tidsarvode för administration och viss undervisning vid kursen.

Dessa kurser har under årens lopp betraktats som en provisorisk lösning av ett utbildningsbehov, som från början bedömdes som osäkert och tillfäl- ligt men som under senare år gjort sig allt kraftigare gällande. Sålunda lig- ger enträgna framställningar från medicinal- och socialstyrelsernas sida till grund för att medel sed-an 1956 beviljats 'till en årligen återkommande kurs. Först under innevarande år har särskild arbetskraft i viss utsträckning kun- na't anställas för kursen, som tidigare kunnat genomföras endast genom till- bakasättan-de av andra arbetsuppgifter vid socialinstitutet.

I samband med dessa kurser har den utbildning av handledare för social- institutets elever som tidigare förekommit intensifierats. Handledarna har deltagit i en under en följ-d av år utsträckt serie studiecirklar och har byggt upp sina erfarenheter i handledning genom arbetet med de mera kvalifice- rade praktikanter, som kommit från de mentalhygieniska kunserna. Av stor betydelse i detta sammanhang var den konsultverksamhet, som under sex

månader 1954 bedrevs av professor Helen McCrae, University of British Columbia, Kanada. Mrs McCrae, som ställts till de svenska socialinstitutens förfogande genom FN:s avdelning för tekniskt bistånd, diskuterade upp— läggningen av kurser i socialvårdsmetodik med lärarna samt ledde studie- grupper i casework för handledare och andra socialarbetare.

Liknande utbildning i några främmande länder

Vi har funnit det vara av värde att utan anspråk på fullständighet insamla några uppgifter angående organisationen av en likartad utbildning i ett par andra länder. När det gäller England och Holland har detta skett vid en av ordföranden och ledamoten Ahnsjö företagen studieresa.

I England bedrives sedan 1929 utbildning av >>psychiatric social workers» vid Men'tal Health Course (kurs i mentalhygien), London School of Econo- mics, som utgör en fakultet av Londonuniversite-tet. Inträdeskraven är två- årig social utbildning och ett par års praktisk erfarenhet efter examen. Kursens längd är tolv månader, varav man under nio månader har prak- tik tre dagar i veckan och under två månader har heltidspraktik. Kursen kan taga emot 35 elever per år och har en heltidsanställd och tre halv- tidsanställda lärare förutom timlärare i de teoretiska studieämnena. Des— sa faller huvudsakligen inom psykologi och psykiatri. För den praktiska utbildningen betalade skolan tidigare sju pund per elev och praktikperiod till praktikinstitu'tionen som ersättning för handledning, lokal och material- kostnader. Numera ersättes institutionerna för sina insatser i utbildningen direkt från hälsovårdsministeriets anslag till Mental Health Services. Enligt avtal utgår tilläggsarvode till socialarbetare med »särskilt ansvar», till vil- ket bland annat handledning av elever hänföres. Vanligast är, att en hand- ledare har två praktikanter och får sitt eget arbete reducerat med hälften. Enligt en ungefärlig uppskattning motsvaras en socialarbetares arbetsinsats av vad som kan utföras av fyra elever under en handledare, som då ej har något direkt arbete med klienter. De flesta eleverna erhåller stipendier, som motsvarar kostnaden för fullt uppehälle under hela studietiden. — Kurser med samma program förekommer vid fyra engelska universitet.

Vid London School of Economics anordnas sedan 1954 en kurs av samma omfattning men med något annan inriktning, Course in Applied Social Stu- dies (kurs i tillämpade sociala studier). Till skillnad från Mental Health Course, som i första hand utbildar för arbete vid psykiatriska sjukhus och inom psykisk rådgivning för barn och ungdom, avser den sistnämnda kursen att giva högre utbildning för socialarbetare inom alla verksamhetsområden. Här antager man 24 elever årligen och har två heltidsanställda lärare jämte timlärare. Under kursens första år hade man dessutom en amerikansk konsult som hjälp vid uppläggningen och framför allt för handledarutbild— ning.

Ytterligare en typ av engelsk fortuthildning erbjuder Institute of Almo- ners' ettåriga utbildning av sjukhuskuratorer, som liksom de förut nämnda kurserna bygger på tvåårig grundutbildning. Institutets kurs består av hand- ledd praktik, varunder delrtagarna regelbundet samlas till seminarieövning- ar, samt ett par sammanhängande läsperiode-r.

I Holland gives sedan 1952 högre utbildning för socialarbetare med en kommitté representerande fem sociala skolor som huvudman. Syftet är att giva utbildning i casework samt i handledning av outbildad personal. Kursen, som är ettårig, förutsätter treårig grundutbildning samt några års praktiskt arbete. De studerande har praktik tre dagar i veckan. I vissa fall kan denna praktik utgöras av avlönat arbete, men sker dock under särskild handled- ning. Man tager emot tio elever årligen och har en heltidsanställd kursledare.

I österrike anordnas vid Fiirsorgeschule der Stadt Wien en ettårig på- byggnadskurs i casework för personer, som tidigare har social utbildning. Två tredjedelar av veckotimmarna ägnas åt handledd praktik.

Samtliga dessa europeiska utbildningsformer har i högre eller lägre grad rönt inflytande från amerikansk utbildning för socialt arbete. Eftersom or- ganisationen av högre studier på detta liksom på andra områden på väsent- liga punkter är olika i Europa och Amerika är det emellertid ingenstädes fråga om en direkt efterbildning.

Den amerikanska utbildningen bygger på fyraåriga collegestudier, i re- gel men ej undantagslöst omfattande samhällsvetenskapliga ämnen och psykologi. Yrkesutbildningen för socialt arbete sker vid en School of Social Work (socialinstitut), inkorporerad i ett universitet. Två års studier leder till en Master's Degree in Social Work (närmast motsvarande magistergrad). Studier för doktorsgrad förekommer vid ett antal av de större skolorna, stundom jämsides med ett tredje studieår med huvudinriktning på kvali— ficerade praktiska arbetsuppgifter eller undervisning i stället för forskning.

Av de två årens studier inriktas det första på casework, med psykologi och psykiatri som stödämnen. Under det andra året kan specialisering ock- så ske ino—m någon annan metod i socialt arbete såsom grupparbete eller administration.

Förläggningen av teori och praktik växlar. Det vanligaste är emellertid, att tre veckodagar ägnas åt praktik och två åt teori. Ett par skolor har dock dragit samman teorien till koncentrerade läskurser, och de studerande har heltidspraktik under två åttamånadersperioder. Under denna tid står de dock i nära kontakt med skolan genom insända rapporter, som kommente— ras, och genom regelbundna besök från skolan på praktikinstitutionerna.

Oavsett Vilket system för praktikens fördelning i tiden man följer, så är dess innehåll i regel enhetligt. Sålunda placeras eleverna under första stu- dieåret i institutioner, där de huvudsakligen får kontakt med normalklien- tel och där tyngdpunkten i arbetet ligger på materiella hjälpresurser. Un— der andra studieåret gives tillfälle till specialisering genom praktik vid in-

stitutioner, som antingen vänder sig till ett klientel, vilket ställer större krav, t. ex. psykiskt sjuka, kriminella, eller inriktar sig på problem som krä- ver mera kvalificerad bedömning, t. ex. äktenskapsrådgivning, fosterbarns- placering.

Allmänna synpunkter på den föreslagna utbildningen

Den utbildning, som vi i det följande föreslår för de blivande familjeråd- givarna och för de barn-psykologiska kuratorerna, är avsedd att giva en god grund för arbetet. Målsättningen är att smälta samman teoretiska kunska— per till ett praktiskt användbart hjälpinstrument, där den intuitiva förstå- else för människor och den spontana hjälpvilja, som de studerande kan förväntas satsa som förutsättning för utbildningen, stö-des av objektivitet och rationellt tänkande. I förening med de studerandes tidigare utbildning bör kursen giva dem förmåga att själva kritiskt sovra bland nytillkommande material och därigenom bygga ut sina kunskaper. De bör ha fått sådana riktlinjer för den framtida verksamheten-, att strävan efter vidgade kun— skaper och en ständigt förbättrad metodik blir ett självfallet led i deras arbetsliv. De bör med andra ord ha förvärvat den för all akademisk utbild- ning grundläggande uppfattningen, att en utbildning aldrig är avslutad.

Denn-a akademiska målsättning för utbildningen står enligt vårt förme- nande ej i motsättning till det lika klart formulerade sy-ftet, att det här gäl- ler förvärvande av kunskaper för praktiskt bruk inom ett yrke med be- stämda funktioner. Med forskning i egentlig mening kan under en- så kort utbildningstid givetvis endast en andrahandskontakt av samma karaktär, som uppnås genom ett- och tvåbetygsstudier vid universitet, etableras. I ett senare avsnitt påvisar vi möjligheten att öppna en väg till fördjupat veten— skapligt arbete för personer, som genomgått den föreslagna utbildningen.

I den ettåriga kurs som vi föreslår fördel-as tiden i ungefär lika proportio- n-cr på teoretiska studier och praktisk utbildning. Huvuddelen av de teore- tiska studiernva ägnas åt psykologi och därmed nära sammanhängande äm- nen. Som allmän princip vill vi här framhålla, att undervisningen bör kon- centreras till de områden av psykologi och mentalhygien, som är av direkt praktisk betydelse för de studerandes framtida arbete. Här bör man snarare sträva efter en fördjupad förståelse av lärostoffet än efter behärskande av ett kvantitativt mer-a omfattande kunskapsmaterial, eftersom en sådan för- ståelse blir till mera hjälp vid självstudier i framtiden. Även så bör kur- sens litteraturlistor bliva av den omfattningen och den standarden, att de giver vana vid läsning av vetenskaplig litteratur på relevanta områden inom psykologien.

Den praktiska utbildningens roll kan enligt vår mening knappast över— skattas. Den sammansmältning aV teoretiska kunskaper till ett praktiskt hjälpmedel, som vi ovan satt som mål för kursen, kan endast ske i prak-

tiskt arbete med människor under kvalificerad handledning. Den förutsät- ter en både intellektuell och emotionell mognadsprocess, som knappast kan forceras tidsmässigt.

Vår utgångspunkt har varit, att det kunskapsstoff, som kursdeltagarna trots deras växlande specialinriktning behöver, i allt väsentligt är gemen- samt. Större delen av den teoretiska undervisningen föreslås därför vara obligatorisk för alla. Man kan emellertid ej bortse ifrån att det finnes kun- skapsområden, som, om än intressanta för samtliga, ej är av den allmänna betydelse, »att de behöver beredas plats på det gemensamma schemat. Vi föreslår därför vid sidan av de i regel mera omfattande obligatoriska före- läsningsserierna kortare, valfria serier för att därigenom tillgodose-olika gruppers Specialintressen.

När det gäller praktiken föreslås ingen specialisering. De studerande skall under kursen fullgöra två praktikperioder. Det är viktigare, att de därun- der får erfarenhet av exempelvis arbete både med friska människor och med i olika grad psykiskt insufficient klientel eller med olika arbetsmetoder, så- som lån-gtids- och korttidskontakt, än att de får se två olika arbetsplatser inom samma specialitet.

Den föreslagna undervisningen är i hög grad kursbunden. Ett något fri- are studiesätt vore ur många synpunkter attiföredraga. Vi har emellertid sett som vår uppgift att på kortast möjliga tid få in en intensiv utbildning för en relativt liten grupp studerande, och kursbundenhet är då det endai ur ekonomisk synpunkt möjliga alternativet. Detta får dock ej betyda, att samtliga deltagare måste bliva färdiga inom fastställd tid. Den som blir för— senad bör givetvis ha tillfälle att återkomma nästa år för att taga igen förlo- rade kursavsnitt.

Antagning av studerande

Som regel förutsättes, att de studerande tidigare skall ha avlagt socio- nomexamen på sociala linjen med lägst två betyg i psykologi.

Det förutsättes vidare, att de studerande efter socionomexamen i regel har minst ett års praktik inom socialvår-den, därav minst sex månader som självständig socialarbetare. Man kan utgå från att arbete inom de områden, för vilka kursen i första hand avser att giva utbildning, kommer att be- traktas såsom särskilt meriterande. Med hänsyn till den snabba utveckling- en på olika områden inom socialvården vill vi emellertid ej föreslå någon viss typ av tjänstgöring såsom villkor för tillträde till kursen.

I många sammanhang har betonats Vikten av att de som ägnar sig åt fa- miljerådgivning och annat arbete av liknande karaktär har de personliga kvalifikationer, som ur etisk och psykologisk synpunkt måste ställas på dem. Detta gäller ju om alla yrken, som giver kontakt med och inflytande

över medmänniskor i svårigheter och nödsituationer av olika slag. Att detta krav särskilt betonats för bland annat psykologyrket och vissa sociala yr- ken, torde bero på att dessa relativt nya arbetsområden enligt erfarenhet attraherar en del människor, vilka på grund av egna personliga konflikter saknar lämplighet för arbetet. Här avses människor, som, fastän ofta både mänskligt och moraliskt högtstående, är så absorberade av sina egna av neurotiska särdrag eller av överväldigande yttre omständigheter förorsa- kade personliga problem, att de är ur stånd att på ett verksamt sätt bistå andra.

Även med beaktande av att svårigheterna att tillförlitligt bedöma de sö- kandes potentiella lämplighet för arbetet är avsevärda, anser vi det bety- delsefullt, att stor uppmärksamhet ägnas denna del av antagningsför-faran- det. Sålunda bör uppfattningen om de sökandes personliga kvalifikationer tillmätas större betydelse än exempelvis en längre eller kortare tjänstgö- ringstid. En sådan uppfattning bör i regel kunna byggas på socialinstitutens kännedom om de sökande från deras tidigare studietid och på vitsord från deras senare anställningar. I lämplig utsträckning bör denna kännedom kompletteras med personliga intervjuer med de sökande. Kursledningen ! bör ha möjlighet att för sådana intervjuer anlita högt kvalificerade bedö- mare. I första hand torde kursens lärare i psykologi eller psykiatri komma att utnyttjas. Särskilt när det gäller kvinnor, som efter lång bortovaro från yrkeslivet vill förbereda sig för att återvända dit, eller i de fall då omdö- men om en sökande är motstridiga eller knapphändiga, bör dessa intervjuer bliva av värde.

Efter prövning från fall till fall bör även sökande utan socionomexamen kunna antagas. Förutsättningen härför bör vara kvalificerad utbildning för angränsande yrkesområden, t. ex. psykologi, juridik, sjukvård, samt meri- terande verksamhet inom arbetsfält, som kan anses vara av värde, och där- vid ådagalagd lämplighet. Kunskaper i sociallagstiftning och psykologi mot- svarande socionomexamcn bör alltid krävas. De kan förvärvas genom s. k. partiell utbildning vid socialinstitut.

Studieordning

Läsåret beräknas omfatta tiden från 1 september till 15 juni påföljande år, med avbrott ca tre veckor för jul'ferie och en vecka i samband med pås- ken. Detta giver en studietid på sammanlagt 36 veckor, vilka disponeras så- lunda:

Hösttermin (15 veckor) :

3 veckor, teoretiska studier 12 veckor, praktik 3 veckodagar, teori 21/2 veckodagar.

3 veckor, tentamina och teoretiska studier 16 veckor, teori och praktik som ovan 2 veckor, teoretiska studier och sluttentamina.

Den studieordning, som här ovan framlagts, bör endast betraktas som ett uttryck för våra allmänna intentioner och är ej avsedd att binda kursled- ningens framtida verksamhet. Både i avseende på de teoretiska och prak— tiska studiernas fördelning över året och fördelningen av timmar mellan olika teoretiska ämnen kommer erfarenheten sannolikt att visa, att vissa förskjutningar är lämpliga. För uppläggningen av de teoretiska studierna på olika avsnitt måste de olika lärarna få tillfälle att framlägga detaljför- slag att godkännas av kursledningen.

Tidsfördelnin-gen mellan teoretiska och praktiska studier kan ske efter två olika linjer. Teori och praktik kan koncentreras till olika perioder, som eventuellt kan omväxla med varandra. De båda st-udietyperna kan också läggas jämsides i tiden, så att vissa timmar dagligen eller vissa veckodagar ägnas åt teori, respektive praktik. Vi har, som synes, stannat för den sist— nämnda linjen. Med undantag av en kort introduktionsperiod ägnad enbart åt teoretiska studier och två likaledes korta perioder för tentamensläsning skall under hela kurstiden tre veckodagar ägnas åt praktik. Denna anord— ning torde bäst underlätta sammansmältning av teoretiska och praktiska kunskaper. Lika viktigt är, att de studerande härigenom beredes möjlighet att följa några ärenden i praktiken tillräckligt länge för att kunna se för- ändringar och resultat av sitt arbete.

Denna tidsfördelning, som vi ur studiesynpunkt alltså finner mest fördel- aktig, är beroende av att man på studieorten har tillgång till tillräckligt många lämpliga praktikplatser. Om man vid någon tidpunkt önskar utvidga kursens utbildningskapacitet utöver denna gräns, måste man tänka sig en annan studieordning. För att utnyttja de praktikplatser, som kan upparbe- tas på olika orter, får man då förlägga praktiken till heltidstjänstgöring avbruten av perioder av koncentrerade teoretiska studier. Vi vill på intet sätt förkasta en sådan anordning, som förr eller senare torde bli nödvändig att pröva. Vi anser det dock lyckligt, om utbildningen under sitt första upp— byggnadsskede kan anordnas under nära kontakt mellan de institutioner, som närmast svarar för de teoretiska och praktiska avsnitten av densamma.

Teoretiska studier

Med 18 undervisningstimmar per vecka under de tre första veckorna och genomsnittligt 8 undervisningstimmar per vecka under den övriga studie— tiden disponeras för undervisning på lärorum sammanlagt 310 timmar. Med hänsyn till att tillräcklig tid måste reserveras för litteraturstudier, torde en

ytterligare belastning av schemat knappast giva avsett utbyte. Tiden förde- las som ovan antytts på ett större, för alla gemensamt avsnitt omfattande grundämnen och seminarieövningar och ett par mindre serier tillvalsäm- nen. .

Grundämnen Timantal Kunskapsredovisning Mentalhygienens allmänna principer 8 Kursförhör Normalpsykologisk utveckling och familjepsykologi 42 Tentamen Sociologi 20 Tentamen Personlighetsmätning 20 Kursförhör Medicinsk information 20 Kursförhör Psykiatri och neuroslära 24 Tentamen Beteenderubbningar 'under barnaåren 26 Tentamen Seminarium i soci-alvårdsmetodik 70 Övningsuppgifter Seminarium över deltagarnas uppsatser 40 Uppsats och diskus- sionsinledning

Summa 270 tim.

För blivande familjerådgivare tillkommer följande ämnen:

Tillvalsämnen Timantal Scxualhygien och gynekologi 14 Familjerätt 10 Familjebudget 6 Gruppverksamhet och gruppterapi 10

Summa 40 tim.

För blivande barnpsykologiska kuratorer tillkommer i stället:

Tillvalsämnen Timantal Utvecklingshämningar bland barn 20 Skolfrågor 6 Institutionsvård för barn 4 Lek- och gruppterapi för barn 10

Summa 40 tim.

Det bör än en gång betonas, att såväl den föreslagna timfördelningen som i vi-ssa fall de olika ämnenas rubricering måste betraktas som preliminära. För att giva en något fylligare bild av det av oss avsedda kursinnehållet lämnas följande kommentarer:

Mentalhygien. En inledande översikt, som bör giva en bild av de mental- hygieniska strömningarna mot bakgrund av samhällsutvecklingen ; institu- tioner och deras arbetsfördelning och målsättning samt aktuella frågeställ- ningar.

Normalpsykologisk utveckling och familjepsykologi. Serien bör giva en fördjupning av tidigare förvärvade psykologikunskaper. Den förutsättes om- fatta ej blott barna- och un—gdomsårens utvecklingspsykologi utan även ner-

mala psykologiska reaktioner under senare livsfaser. Därtill kommer indi- viden och gruppen, relationerna mellan familjemedlemmarna och deras betydelse.

Sociologi. Fördjupade kunskaper i familjesociologi samt sociologiska as- pekter på socialvårdsklientelet.

Personlighetsmätning. Orientering om vanligen förekommande intelli— gensmätningsmetoder och personlighetstest, deras konstruktion, använd— ning och bedömning. Någon un-dervisning i testning avses icke.

Medicinsk information. Den psykosomatiska medicinens grundtankar. Psykologi-ska reaktioner i samband med vissa vanliga sjukdomsgrupper och under olika sjukdomsfaser.

Psykiatri och neuroslära. Beteenderubbningar under barnaåren. Serierna-s rubricering torde giva en tillräcklig föreställning om det avsedda innehål- let.

Det tänkta innehållet i tillvalsämnena torde i stort sett framgå av rubri— kerna. Anmärkas bör att serien Lek- och gruppterapi för barn endast avser orientering och-ej förberedelse för dylikt arbete. Detsamma gäller i viss mån serien Gruppverksamhet och gruppterapi, som emellertid utöver orientering om gruppterapi även bör giva viss förberedelse för arbete som ledare av sam- talsgrupper och studiecirklar kring exempelvis äktenskapsfrågor.

Seminarium i socialvårdsmetodik (casework). Seminariet tänkes på- gå under hela kursen och utgöra det viktigaste sammanbindningsledet mel—- lan teori och praktik. Diskussion med utgångspunkt från konkreta fall av de- allmänna principerna för metodiken, analys av or-sakssammanhang bakom hjälpbehov och i anslutning därtill av resultat av olika behandlingsformer och behandlingsåtgärder. Under höstterminen lägges tonvikten på utred- nings— och intervjuteknik samt på den hjälp, som kan givas under kort eller sporadisk kontakt med klienten och genom miljöförändringar. Under vår- terminen lägges tonvikten på den bearbetning av problem, som kan ske i. längre fortlöpande klientkontakter. Därvid uppmärksammas särskilt rela— tionen mellan familjerådgivare och klient och dess betydelse i hjälparbetet.

Seminarium över deltagarnas uppsatser. Till detta seminarium skall de- studerande framlägga egna uppgifter för diskussion. Dessa förberedes under höstterminen och fär-digställes under den praktikfria tiden i början av Vår—- terminen. Ämnen för diskussion bör väljas i nära anslutning till författarens. aktuella eller tidigare praktiska erfarenhet. Som seminarieledare fungerar- någon av kursens lärare. I den utsträckning så anses behövligt bör därjämte- särskilda sakkunniga kunna tillkallas.

Undervisningsformer och tentamina. Under seminarieövningarna kommer- undervisningen givetvis att ske i diskussionsform. För den övriga undervis—

ningen har vi förutsatt föreläsningsform. Med en liten grupp studerande blir det möjligt att etablera en mera personlig kontakt än vad katederföreläs- ningar för stora åhörargrupper tillåter. Frågor och svar i båda riktningarna giver sig naturligt, och då så är lämpligt kan föreläsningen omvandlas till övningskurs exempelvis kring ett svårtillgängligt litteraturavsnitt.

För de delar av kursen, som avser att giva mera omfattande kunskaper i respektive ämnen, förutsätter vi, att kunskapsredovisningen kommer att ske i tentamensform. De avsnitt däremot, som endast syftar till att giva en låt vara tämligen grundlig orientering, bör lämpligen avslutas med kursförhör. För tillvalsämnena torde i regel ingen särskild kunskapskontroll vara nöd- vändig.

Praktisk utbildning Praktik i grundutbildningen

Praktik har alltid ingått som ett Viktigt moment i den sociala utbildningen i Sverige. Den syftar till att'giva »kött på benen» till de teoretiska studierna: den studerande får se, hur den sociala lagstiftningen ter sig, tillämpad i konkreta fall, hur det administrativa rutinarbetet löper dag från dag, hur samarbetet mellan olika sociala instanser fungerar och hur olika yrkesgrup— per ifrån sina förutsättningar samarbetar inom samhällets serviceapparaf. i vidaste men-ing. Han börjar därunder förvärva vana vid och skicklighet ia administrativt arbete. Han får tala med många olika människor: klienter, förtroendemän, läkare, poliser, vilket förväntas giva ökad människokun- skap. I synnerhet under den senare delen av studietiden är det vanligt, att praktikanten efter en kort in—troduktionstid får rycka in som vikarie och reellt och formellt svara för en tjänstemans arbete.

Ur förvaltningarnas synpunkt har praktikanter ofta bedömts som en per— sonalförstärkning. Synpunkten att praktikanten kräver tid, som icke alltidi kompenseras av den arbetsinsats han gör, har i regel mött föga förståelse. I största utsträckning har handledningens kvalitet och karaktär berott. på enskilda tjänstemäns intresse. I många fall har tjänstemännen lagt ner mycket arbete och omtanke på praktikanterna genom att tänka igenom vilka moment av arbetsuppgifter och allmän orientering, som lämpligen bor- de ingå i praktikerfarenheten, genom att försöka giva dem på en tidpunkt och i ett tempo, som bäst svarar mot prakwtikanternas möjlighet att tillgodo- göra sig dem, och genom att giva tid till både allmänna resonemang och de- taljanvisningar. Ofta har emellertid en sådan uppläggning saknats eller på grund av bristande tid ej kunnat genomföras. Även med denna begränsning giver naturligtvis en sådan form av praktiktjänstgöring allmän orientering, arbetsvana och erfarenheter av stort värde i synnerhet för förståelse av so- cialvårdens administrativa apparat. När det gäller människokunskap och människobehandling finnes det emellertid ej tillräckliga garantier för att de

praktiska erfarenheter, som på detta sätt samlas, blir så bearbetade, att de giver de kunskaper, som man bör kunna kräva av en tjänsteman inom social— vården av i dag, långt mindre inom socialvården som vi tänker oss den i en n'ära framtid. Det är redan uppenbart, att de är otillräckliga inom de grenar av socialvård och socialmedicin, där arbetet huvudsakligen går ut på att utreda och hjälpa människor till rätta med personliga anpassningsproblem. Inom vissa av dessa områden har man sedan länge försökt att genom en di- rekt i utbildningssyfte uppbyggd praktik giva de studerande en mera adek— vat förberedelse för det arbete som väntar dem. Praktiken för de studerande vid de senaste årens mentalhygieniska kurser vid socialinstitutet i Stock- holm har lagts upp med utgångspunkt från dessa erfarenheter. De studeran— de har härvid under en tremånadersperiod praktiserat under två hela och två halva arbetsdagar per vecka. I det följande gives en tämligen detaljerad skildring av praktik och handledning, såsom man med utgångspunkt från dessa erfarenheter och från erfarenheter av utbildning utomlands tänker sig den.

köalificemd handledning

Det personliga omdömet dirigerar hjälparbetet, och personligt engage- mang från socialarbetaren-s sida utgör drivkraften i och bestämmer i hög grad innehållet i den kon-takt med de hjälpsökande, som utgör behandlingen i hjälparbetet. Principerna för handledning bygger på föreställningen, att dessa faktorer kan kvalitativt förbättras endast med utgångspunkt från so- cialarbetaren-s egna erfarenheter i det praktiska arbetet med människor. Man vill genom handledningen hjälpa den unga socialarbetaren att taga va- ra på, bearbeta och förstå dessa erfarenheter och anser sig därigenom kun- na väsentligt påskynda den utvecklingsprocess, som arbetserfarenhet i lyck- ligafall förr eller senare åstadkommer. Man anser sig emellertid kunna nå längre än så genom att handledaren kan hjälpa den unga socialarbetaren förbi åtminstone några av de psykologiska blindskär i form av exempelvis omedvetna fördomar, överidenti-fikationer, egna behov av att dominera si- na medmänniskor eller av att vara personligen omtyckt och oumbärlig för dem, där även en äkta och spontan vilja att hjälpa lätt fastnar. En viktig tanke är vidare, att ett sådant bearbetande av erfarenheter under handled- ning skall skydda klienterna från åtminstone de grövsta misstag, som an- nars oundgängligen begås av den, som lämnas att på egen hand pröva sig fram i detta arbete. Misstagen är här allvarliga, ej minst därför att de ofta icke visar sig förrän vid en långt senare tidpunkt, då de ej kan rättas till och då de ej ens kan tjäna som »lärdom» för den som har begått dem.

Syftet med handledningen är följande: ' att hjälpa den studerande att tillämpa de teoretiska kunskaper han till- ägnat sig i varje hjälpärende. Ej minst när det gäller psykologiska kunska-

pe1 är det icke allom givet att omedelbart känna igen det man läst och-'be- gripit i böcker, när man möter det 1 verklighetens värld;

att hjälpa den studerande att metodiskt tänka igenom varje ärende, att analysera och i möjligaste mån bedöma de ofta mycket komplicerade arsa» kerna bakom ett hjälpbehov, att planera och genomföra åtgärder och fortsatt kontakt med utgångspunkt från denna bedömning, att värdera klientens gensvar på den hjälp han sålunda får och kontinuerligt använda dessa led- trådar till en bättre förståelse för klienten och hans behov, m. a. o. att uti- från en psykosocial diagnos planera och genomföra en behandling;

att hjälpa den studenande att analysera och förstå den relation mellan honom och klienten som är hjälpmedlet, att se vilken. betydelse hans egen personlighet har och hur hans egna personliga erfarenheter och därpå grun— dade förhand-sinställningar påverkar hans arbete, att förstå den roll han själv spelar för klienten till följd av denna sin personlighet och till följd.av klientens förutfattade meningar och förväntningar. Eftersom hjälparbetet är och måste vara ett samspel mellan klienten och socialarbetaren, kräver det av den senare ej blott förståelse för klienten och hans reaktioner utan också självkännedom och aktgivande på egna tendenser och impulser utöver vad vare sig teoretiska psykologistudier eller obearbetad praktisk arbets— erfarenhet kan giva. .

Om de båda först angivna målsättningarna kan betecknas som en intel- lektuell mognadsprocess, gäller den sistnämnda närmast en emotionell så— dan. Man kan kanske ifrågasätta, om icke en via teoretiska studier till objek— tivt och metodiskt tänkande skolad person på egen hand och utan ytterligare hjälp skulle kunna genomföra den intellektuella träningen. Enligt vår upp- fattning är detta under alla förhållanden icke möjligt med den fördjupade självkännedom som vi avser. Man behöver för att se sina egna »blinda fläc- kar» hjälp av en annan person.

De handledningsmetoder som man kommit fram till kan beskrivas på föl- jande sätt.

Praktikanten sköter ett mycket begränsat antal ärenden och har där alla kontakter både med klienten, andra institutioner och övriga medlemmar av hehandlingsteamet. Redan före den första kontakten med klienten söker handledaren att genom en allmän diskussion så långt det är möjligt förbere- da eller snarare hjälpa praktikanten att själv förbered—a sig för mötet med klienten, väl vetande att ett sådant förhandsresonemang om ett samtal aldrig kan föregripa verkligheten, eftersom denna praktiskt taget alltid i sin hel- het eller i detaljer följer en icke förutsedd väg. Förberedelsen giver ändå re- sultat i större säkerhet och därmed avspändhet i den aktuella situationen, skärpt uppmärksamhet på väsentliga punkter och större lyhördhet för vad klienten säger och icke säger. -— Omedelbart efter samtalet skriver prakti- kanten ner en redogörelse för samtalet, varvid han följer dess förlopp så noggrant som möjligt och tager med så mycket av innehållet som han över-

lhuvud kan komma ihåg. Dessa redogörelser, som på samma sätt skrives för :följande samtal och kontakter, lämnas i kopia till handledaren och ligger ":till grund för de fortlöpande en eller två gånger i veckan återkommande konferenser, som praktikant och handledare har med varandra. Härunder hjälper handledaren praktikanten att ställa samman vad han fått veta om klienten, hans situation och hans problem, att se på vilka punkter det finnes luckor i hans kunskap och på vilka punkter motstridiga fakta och iakttagel- ser nödvändiggör vidare undersökning. Man diskuterar uppläggningen av nästa kontakt med klienten, vilka upplysningar som ytterligare behöves, i vilka avseenden man kan börja hjälpa klienten, från vilka utgångspunkter man bäst kan taga upp hans problem med honom. Man diskuterar klientens reaktioner och prövar olika förklaringar på dem. På detta sätt hjälpes prak- tikanten att se och analysera den kontakt han byggt upp med klienten och hur denna relation användes av klienten. Genom att praktikanten sålunda får tillfälle att se samtalssituationen också med handledarens ögon och sti- muleras att tänka sig in i klientens uppfattning av denna, lär han sig se sig själv utifrån och lär sig så småningom känna igen vilka typer klienter och vilka speciella mänskliga situationer, som av subjektiva skäl erbjuder svå- righeter för honom att bedöma eller arbeta med. — Genom att praktikanten uppfordras att i ord uttrycka sina iakttagelser och erfarenheter, påskyndas som ovan sagts den naturliga läroprocessen. Genom att ofta för praktikanten personligen starkt kontroversiellt känslomässigt material måste bearbetas, fördröjes den å andra sidan.

Det skall kanske påpekas, att den undervisningsmetod man söker följa åtminstone skenbart är tämligen passiv. Det kan ej bliva fråga om att tala om för praktikanten »vad han skulle ha sagt», detta eftersom det ej finnes någon situation där bara ett handlingssätt är »rätt» eller >>bäst>>. Snarare gäl- ler det att genom stimulerande frågor hjälpa honom att tänka efter varför han sagt eller icke sagt något i en viss situation, hur detta inverkat på kli- enten och därmed på arbetet, och att utifrån sådana iakttagelser själv kom- ma fram till det högst personliga arbetssätt, på vilket han bäst kan hjälpa klienter. — Därmed är också sagt att denna personliga handledning ej kan ersättas av gruppundervisning.

Den undervisningsmetod som här beskrivits har ännu icke funnit någon slutgiltig form. Det är här fråga om att pröva för svenska förhållanden nya metoder eller snarare försök att rationalisera gamla metoder med stöd av utländsk erfarenhet. Man kan alltså tänka sig modifikationer. De försök som hittills gjorts har emellertid haft så gynnsamma resultat, att man kan förmoda, att utvecklingen under den närmaste tiden i stort sett kommer att gå efter dessa linjer. En Viktig sida av handledningen, som ännu ofullständigt bearbetats, utgör den bedömning av den studerandes prestatio- ner, som skall ligga till grund för vitsorden från praktiken. Trots att i detta

arbete stort utrymme måste givas åt individuella variationer, är det möjligt att fastställa vissa normer för denna bedömning. För arbetets vidare utveck- ling torde detta vara nödvändigt, eftersom vitsorden från praktiken kan komma »att tillmätas stor vikt vid tillsättandet av tjänster.

När vi sökt taga ställning till vilka krav som bör ställas på praktikinsti- tutioner och handledare och vilka kostnader den praktiska utbildningen där- för kommer att medföra, har vi haft i sikte en undervisning av den art vi här ovan sökt beskriva.

Krav på institutioner och handledare

En institution, som skall utnyttjas för praktikutbildning, bör ha ett icke alltför ensidigt sammansatt klientel. Målsättningen för arbetet bör vara genomtänkt och definierad och arbetets kvalitet föremål för fortlöpande granskning och diskussion. Om institutionen är av den karaktär, att team- work förekommer, bör detta vara väl organiserat. Socialarbetare som är lämpliga för handledningsarbete skall finnas och få tid för sådana uppgif- ter. Sist men icke minst måste lokaler, skrivmaskiner etc. kunna ställas till förfogande.

En handledare måste vara en skicklig socialarbetare med flera års egen erfarenhet av metodiskt socialarbete (casework). Vederbörande behöver ej nödvändigtvis vara den skickligaste på sin arbetsplats, men bör ha ett visst pedagogiskt intresse. En avsevärd tid behöver sättas till för den egna utbild- ningen i handledning.

Organisatoriska och ekonomiska frågor

De mer eller mindre klart avgränsbarra kostnader, som uppkommer i sam— band med handledning av praktikanter, är följande.

En institution måste upplåta lokaler och viss materiell utrustning för praktikanterna och deras handledare. Därutöver gör institutionen en all- män insats: praktikanter bidrager till en viss ökad arbetsbelastning för in- situtionsche—f, övriga teammedlemmar, administrativ personal etc. I stort sett torde detta emellertid uppvägas av den stimulans som det erfarenhets- m'ässigt är att ha personal under utbildning vid en institution.

Den mest betydelsefulla faktorn är den tid som kräves av den för den direkta handledningen ansvariga personalen. Man kan knappast i fortsätt- ningen som hittills skett bygga på en större eller mindre insats av handle— darnas fritid, utan arbetet med praktikanterna måste räknas som en del av deras ordinarie arbete. Den tid som handledningen tager kompenseras å andra sidan till en del genom den arbetsinsats som praktikanten gör.

Genom insamlande av uppgifter från institutioner inom Stockholms stad, som har erfarenhet av praktikantundervisning, har vi sökt komma fram till beräkningsgrunder för denna tidsinsats. Beräkningarna utgår från erfaren—

heter av praktikanter, som under tolv veckor arbetat på halvtid. Varje hand- ledare har haft endast en praktikant. Handledarnas tidsinsats, reducerad med den arbetsprestation de fått i gengäld av praktikanterna, har samman- slagits. Man finner då, att handledningen av sju praktikanter kräver en halv arbetskraft. Med avrundade siffror betyder detta, att handledning av sju praktikanter under de 28 veckor som avsetts för praktik i den av oss före- slagna kursplanen skulle kräva en arbetsinsats motsvarande en fjärdedels tjänsteman per år. Kostnaderna för handledningen av en praktikant motsva- rar då 1/28-del av en tjänstemans årslön. Om den bortfallande arbetsinsat- sen ersättes med extra personal och man utgår från Stockholms stads nuva- rande löneplan lönegrad 12, månadslön 1 159 kronor, vilket är placering för extra kuratorer, kommer man fram till en ungefärlig kostnad av 490 kronor per elev. Häri har alltså ej lokalkostnader etc. medräknats. ' Frågan om anställandet av handledare och deras inlemmande i praktik- institutionen kan lösas efter olika linjer.

Man kan tänka sig heltidsanställda handledare, som ej har några andra arbetsuppgifter. Detta är möjligt på institutioner, där en stor grupp prak- tikanter tages emot. Möjligen kan en handledare ha praktikanter på två institutioner, men knappast flera. Fördel-arna med en sådan helt för hand- ledning anställd tjänsteman är att vederbörande verkligen får tillfälle att specialisera sig på utbildningsfrågor, i samband därmed möjligen också vissa 'forskningsuppgifter. Denna tjänsteman kan då lönegradsplaceras med hänsyn till de särskilda kvalifikationer som kräves. Två olika anställnings— former kan diskuteras.

En sådan handledare kan vara anställd av socialinstitutet och därifrån placeras på en praktikinstitution. Han får då i samråd med institutionens egen personal välja ut ärenden, som lämpar sig för undervisning, ansvara för att dessa handlägges i enlighet med institutionens praxis och efter slutat arbete redovisa dem. Med hänsyn till att det här är fråga om undervisning, förefaller en sådan fast anknytning till läroanstalten ur många synpunkter önskvärd, och innan ett sådant försök gjorts i Sverige är det svårt att defi- nitivt förkasta systemet. Det är emellertid troligt, att olägenheterna skulle bliva stora. Handledarens ansvar och ställning till praktikinstitutionen måste fixeras i detaljerade instruktioner. Även så torde en viss risk för frik- tioner kvarstå. Man kan befara, att handledaren och dennes praktikantgrupp bildar en stat i staten med artificiella relationer till institutionen i dess hel- het.

En handledare kan alternativt vara heltidsanställd av praktikinstitutio- nen, eventuellt med bidrag till lönen från läroanstalten, som därvid får ett visst medinflytande på tjänstetill-sättningen. Detta system skulle eliminera en del av ovannämnda olägenheter. Men kvar står risken, att en handledare med enbart undervisnings-uppgifter blir i viss mån isolerad inom instituno- nen. Om handledningen i någon utsträckning kombineras med andra arbets-

uppgifter, kan detta undvikas. Vissa uppgifter såsom arbetsfördelning, an- svaret för personalkonferenser och annan fortlöpande personalut'bildning torde med fördel kunna förenas med handledning av praktikanter. Vidare torde det åtminstone på arbetets nuvarande utvecklingsstadium vara syn- nerligen önskvärt, att handledaren i någon omfattning har direktkontakt med egna hjälpärenden.

Man kan slutligen tänka sig, att en handledare är en tjänsteman som har en, i undantagsfall två praktikanter vid sidan av sitt vanliga arbete, vilket då reduceras i lämplig omfattning. Dett-a synes vara den enda utvägen vid institutioner eller arbetsplatser, där endast ett fåtal praktikanter kan pla- ceras, men det kan vara lämpligt även vid större institutioner. Fördelen med en sådan uppläggning är, att många handledare engageras i utbildningen och får tillfälle att pröva sitt intresse och sin lämplighet för detta speciella arbete. De kuratorer som hittills medverkat som handledare framhåller, att detta varit en stimulans och en god hjälp i deras egen vidareutbildning. Nackdelen är svårigheten för läroanstalten att hålla direkt kontakt med många handledare. Ett stort ansvar kommer på institutionen och den tjäns- teman, som blir kontaktperson. Risken är vidare, att vid perioder av hög arbetsbelastning praktikantundervisningen kommer att få stå tillbaka för andra uppgifter. Denna risk är konstant vid institutioner, där man ej ge- nomfört eller kan genomföra en maximering av antalet aktuell-a ärenden per tidsenhet. Om handledningsuppgiften ej bindes vid särskilda därför av- sedda tjänster utan blir ett tillfälligt uppdrag förde mera erfarna tjänste- männen, måste dessa kompenseras för den särskilda skicklighet, som för- väntas av dem, och för den speciella utbildning för handledning, som de mås- te genomgå. Vid de nu förekommande påbyggnadskurserna vid socialinsti- tutet har handledarna erhållit ett arvode på 150 kronor för en praktikperiod på tolv veckor.

Med hänsyn till att ingen institution för närvarande kan taga emot så många praktikanter, att en handledare blir (fullt sysselsatt, och att prak- tiken skall pågå endast under en del av året, utgår vi från att det sistnämnda alternativet med handledningen fördelad på många tjänstemän är det ur organisatoriska synpunkter lättaste att genomföra. Vi anser dock, att kurs- ledningen skall vara oförhindrad att vidtaga andra arrangemang, om detta i framtiden visar sig möjligt och lämpligt. Våra kostnadsberäkningar för den praktiska utbildningen bygger_på förutsättningen, att en praktikinstitution bör tillerkännas en ersättning av 490 kronor per praktikant och 28 veckors- period för de kostnader, som uppstår främst genom handledarnas tidsför- lust för handledningen, och att en handledare bör tillerkännas ett arvode av 200 kronor under samma tid. Vissa möjligheter torde finnas till placering av praktikanter vid statliga institutioner, där ej särskild ersättning för med- verkan i undervisningen är motiverad. Ersättning till praktikinstitutionerna

har därför i vår kostnadsberäkning upptagits för 17 elever, medan däremot liandledararvoden upptagits för 20 elever.

Vi har tagit kontakt med representanter för Stockholms stad och Stock- "holms läns land-sting, vilka är huvudmän för de institutioner som för när- varande kan ifrågakomma för praktik. Dessa har förklarat sig positivt in- ställda till vidare diskussioner av institutionernas medverkan i utbildningen efter de här skisserade linjerna.

Speciellt tjänstgöringsår såsom merit för byråföreståndare

Genom den i det föregående skisserade utbildningen blir deltagarna för- beredda att arbeta med de metoder, som rubricenats som social och psykolo— gisk rådgivning. De bör även kunna arbeta med intensiv samtalsterapi under förutsättning att de antingen har tillgång till konsultation med en på områ- det mera erfaren kollega eller arbetar i kontakt med psykiater, eventuellt psykolog med terapeutisk utbildning. För att de självständigt eller i samar— bete med icke psykiatriskt skolad läkare skall kunna arbeta på detta plan, torde en längre tid för fördjupning och stabilisering av de förvärvade kun— skaperna vara nödvändig. För den skull men lika mycket med hänsyn till de allmänt förebyggande arbetsuppgifter, som skall rymmas ino-m familjeråd- givningens ram, och framför allt det ansvar för verksamheten i dess helhet, som kommer 'att läggas på byråföreståndaren inom denna verksamhet, har vi föreslagit ett års praktisk tjänstgöring som särskilt värdefull merit för dessa tjänstemän. Denna tjänstgöring skall fullgöras vid av tillsynsmyndig- heten efter samråd med socialinstitutet därför godkända institutioner med tillräcklig kapacitet för viss personalvutbildning. Den studerande bör vara anställd som extra tjänsteman med förordnande på ett år, fullgöra en nor- mal arbetsprestation och ha de tillfällen till konsultationer och i vissa ären- den handledning, som dessa institutioner regelmässigt ordnar för sin ny- anställda personal. Det synes finnas intresse för att vid nyinrättande av tjänster inom institutioner i Stockholm och dess närhet söka tillgodose be— hovet av dylika utbildningstjänster.

I samband med denna tjänstgöring bör den studerande få medverka som ledare för studiegrupp i »äktenskapsskola», föräldracirkel e. dyl.

De studerande skall givetvis deltaga i respektive institutioners ordinarie arbetskonfere-nser. På arbetsfri tid förlägges en serie seminarier och före— läsningar, som skall anordnas vid mentalhygieniska kursen för denna grupp, när tillräckligt antal deltagare finnes. Härvid skall behandlas dels administ- rativa spörsmål, budgetfrågor, arbetsledning, studiegrupparbete etc., dels valda ärenden ur deltagarnas egen praktik, Vilka demonstrerar problem av speciellt intresse. Den individuella uppgift som framlägges vid detta semina- rium bör utgöra resultat av ett självständigt och tämligen omfattande arbe— te, men den behöver ej taga formen av en seminarieuppsats i gängse me—

ning. Den kan utgöras av en studieplan för en samtalsgrupp i föräldrafrå- gor, planering av en upplysningskampanj i någon viss fråga, plan för en veckoslutskurs för lokala kontaktmän etc.

Vi föreslår följande kursplan.

Ämnen Timantal

Budget- och anslagsfrågor 8 Förvaltningsfrågor och arbetsorganisation 14 Upplysningsverksamhet och vuxen-pedagogik 16 Personallcdnting och handledningsmetodik 16 Socialvårdsmetodik 16

Summa 70 tim.

Om man räknar studieåret till 35 veckor, får man sålunda ett seminarium eller en dubbelföreläsning per vecka. En läskurs av icke alltför stor omfatt— ning skall redovisas i samband med kursen.

Vi har övervägt att föreslå detta tjänstgöringsår som behörighetskrav för byråföreståndaretjänster. Av skäl som tidigare anförts har vi emellertid avstått därifrån. Tillsynsmyn-digheten bör emellertid följa utvecklingen på området och, så fort 'det blir praktiskt möjligt, upptaga tjänstgöringsåret som behörighetsvillkor. Vi föreslår, att socialinstitutet beredes tillfälle att anordna denna serie seminarier snarast.

Möjligheter till akademiska studier

Utöver den ständigt pågående vidareutbildning i det praktiska arbetet, som på större arbetsplatser kan förutsättas bliva i viss mån organiserad genom arbetskonferenser, finnes emellertid ett behov av ytterligare utbildning med delvis annan målsättning.

Psykologutred'ningen redovisar i sitt betänkande1 sid. 76 en skrivelse från Svenska barnpsykologiska föreningen med förslag om att vidareutbildningen för kuratorer inom föreningens verksamhetsområde skulle inordnas i de psykologiska universitetsstudierna på så sätt att socionomexamen genom yt- terligare studier i psykologi skulle kunna påbyggas till en filosofie kandidat- examen. Psykologutredningen avvisar detta förslag med hänsyn till svå- righeten att omräkna betyg från socionomexamen till akademiska betygs- enheter, och anser att de barnpsykologiska kuratorernas vidareutbildning bör ordnas genom ettåriga påbyggnadskurser. Som framgår av vårt här framlagda förslag ansluter vi oss till tanken på en påbyggnadskurs såsom den lämpligaste formen för utbildning för det praktiska arbetet. Emeller- tid är det mycket troligt, att vid en tidigare eller senare tidpunkt kurato- rer och familjerådgivare med intresse och fallenhet för forskning skulle vil-

1 Psykologisk utbildning och forskning, SOU 1955:11.

ja bedriva fördjupade studier och undersökningar av socialvårdsarbetets metodik. Inpassad i universitetsstudiernas fack skulle denna metod närmast beskrivas som tillämpad psykologi eller pedagogik, eventuellt sociologi. Det är i själva verket av stort intresse, att dylika studier uppmuntras, men med nuvarande studieordning är den enda möjliga vägen orimligt lång. Vi har ej möjlighet att taga upp hela denna fråga till behandling men anser, att man bör överväga Ihuruvida icke en person med här föreslagen utbildning, som därtill förvärvar tre akademiska betyg i psykologi eller pedagogik, eventuellt sociologi, skulle kunna beviljas tillträde till licentiatstudier i vederbörande ämne. Med andra ord skulle socionomexamen med påbyggnadskurs få tillgo- doräknas som ersättning för de återstående tre betygen i filosofie kandidat- examen. Eftersom möjligheten att taga med fyra ämnen i filosofie kandidat- examen motiveras med önskvärdheten av en viss bredd och orientering över ett vidare kunskapsområde, innan vetenskaplig specialisering vidtager, skulle detta syfte mer än väl tillgodoses genom den här skisserade upp— läggningen.

Administration och personalbehov

Kursens utbildningskapacitet bestämmes i sista hand av det antal prak— tikplatser som kan utnyttjas. För närvarande torde platser kunna beredas för 15—20 praktikanter på institutioner i Stockholm eller dess omedelbara närhet. En kurs vid socialinstitutet i Stockholm skulle alltså kunna taga emot motsvarande antal elever. Detta antal bildar också en lagom stor grupp för seminarieundervisning. För övriga delar av landet har ingen mera in- gående inventering vidtagits. En preliminär uppskattning gjord av social- instituten i Göteborg och Lund giver vid handen, att ingen av dem för när- varand'e anser sig kunna förfoga över tillräckligt många praktikplatser av den typ det här är fråga om i sin omedelbara närhet för att en kurs nu skulle kunna tagas emot. Vid båda dessa institut är man intresserad av möjlig- heten att i framtiden kunna anordna en mentalhygienisk påbyggnadskurs men anser, att det med nuvarande utgångsläge skulle behövas ett å två års förberedande arbete för att få fram praktikplatser. Med den personal man nu förfogar över finnes det inga som helst möjligheter att igångsätta ett sådant förberedelsearbete. De lämpliga praktikplatser, som skulle kunna ifrågakomma på olika institutioner runt om i landet, förutsätter för att kunna utnyttjas för undervisning en annan kursplan och en betydligt mera komplicerad administrativ apparat än den av oss föreslagna. Vi finner där- för, att man under utbildningens första uppbyggn—adsskede måste bortse från dem.

Vi har således stannat vid att föreslå, att en kurs med plats för 20 elever anordnas vid socialinstitutet i Stockholm.

Styrelse

Socialinstitutet utgör administrativt en fristående stiftelse, där ordfö— rande och tre ledamöter utses av Kungl. Maj:t. övriga ledamöter, utom rek- tor, som är självskriven, utses av Stockholms stadsfullmäktige, Centralför— bundet för socialt arbete, Stockholms högskola, tre kommunalförbund samt tjänstemannaorganisationer. Vi förutsätter, att bland de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i framtiden behovet av mentalhygienisk expertis kom- mer att beaktas.

Vi föreslår, att styrelsen skall för den mentalhygieniska kursen liksom för institutets övrig-a verksamhet ansvara för den ekonomiska förvaltningen, utse kursledare, fastställa undervisningsplan samt elevantal. Antagning av elever delegenas till en antagningsnämnd, som består av institutets rektor, två av lärarrådet valda representanter och två därtill valda ledamöter av styrelsen.

Personalbehov

Som framgår av undervisningsplanen, har vi räknat med att man för hu- vudparten av den teoretiska undervisningen måste utnyttja arvodesanställ— da timlärare. Detta motiveras dels med svårigheten att i annan form kunna knyta tillräckligt kvalificerade lärare till kursen, dels med att man bör hålla möjligheten öppen att i en framtid få en anknytning till psykologut— bildning vid högskolan.

För kursens ledning kräves en heltidsanställd befattningshavare, och vi föreslår därför inrättandet av en ny tjänst. Till en början torde innehava— ren av denna tjänst även kunna handha undervisningen i socialvårdsmeto- dik. Så småningom torde emellertid en halvtidstjänst krävas för denna se- nare uppgift. Den nye befattningshavarens arbetsuppgifter framgår av det följande.

Som kursledare kommer han att få vissa organisatoriska och administra- tiva uppgifter, sammankalla lärarekonferenser, se till att olika moment i undervisningen samordnas och överhuvud-taget vara närmast ansvarig för kursens dagliga ledning och för dess utveckling på längre sikt. Kursledaren skall förbereda och föredraga ärenden i styrelsen samt i antagnings- och sti-pendienämnderna. Kursens ekonomiska förvaltning bör lämpligen inord- nas i institutets allmänna förvaltning och redovisning, men även i sam- band härmed kommer vissa uppgifter att åvila kursledaren.

Större delen av dennes arbetstid kommer emellertid att krävas för direkt eller indirekt undervisning. Organisationen av praktiken, som vi ser som kursens ryggrad, åvilar kursledaren. Häri ingår såväl träffande av generella överenskommelser med praktikinstitutioner och utarbetande av riktlinjer för praktikens uppläggning, innehåll och bedömning, som placering av en- skilda elever och fortlöpande konferenser med handledarna rörande deras

arbete. Häri ingår framför allt ansvar för och ledning av en fortlöpande han-dledaru'tbildning. Vi har-tidigare redogjort för den utbildning av hand- ledare, s-om förekommit i samband med de hittills anordnade kurserna och tack vare vil—ken ett antal lämpliga handledare nu finnes tillgängliga i Stock- holm, men vill betona, att denna utbildning på intet sätt kan betraktas som avslutad. Det gäller här en förlängd utbildning på ett nytt område för un- dervisning, där många väsentliga problem ännu är olösta och där den snabba utvecklingen inom själva arbetet under åtskilliga år framåt kommer att ställa dem som skall undervisa inför ständigt nya pedagogiska svårighe— ter. En viss omsättning inom handledargruppen och möjligheten att utnyttja nya praktikinstitutioner och handledare kommer dessutom att medföra, att ständigt nya medarbetare måste ägnas särskilt mycket tid. För att kunna följa med utvecklingen både av arbetet på institutionerna och av den prak— tiska utbildningen bör kursledaren beredas tillfälle till och ha tid att kon- tinuerligt bevista valda arbetskonferenser vid de olika institutionerna.

Tjänstemännens andra huvuduppgift blir i varje fall till en början under— visning i socialvårdsmetodik. Un—dervisningstiden, två timmar per vecka, är visserligen obetydlig, men liksom beträffande utformningen av praktiken gäller det här uppläggningen av ett för Sverige i stort sett nytt undervis- ningsämne, där man visserligen kan gå tillbaka till erfarenheter i det prak— tiska arbetet och där utländskt material i någon mån torde kunna utnyttjas men där det i väsentlig grad likväl blir fråga om ett pionjärarbete. Även i detta sammanhang vill vi därför betona nödvändigheten av att kursledaren får tillfälle till fortlöpande och nära kontakt med fältarbetet. Bland annat bör en del av sommarmånaderna kunna utnyttjas för direkt erfarenhet ge- nom vikariatstjänstgöringar inom olika institutioner.

Utöver undervisningen i socialvårdsmetodik bör kursledaren också kunna giva den inledande serien föreläsningar i mentalhygien.

Den undervisning i seminarieform, som vi föreslår för dem vil'ka genom ettårig tjänstgöring vid vissa institutioner förbereder sig för byråförestån- darbefattningar inom familjerådgivningen, skall organiseras genom kurs— ledarens försorg.

Slutligen blir den individuella studierådgivningen en viktig del av kurs- ledarens uppgifter.

Samtliga dessa arbetsuppgifter kommer att visa sig särskilt krävande under kursens första år, vilket enligt vårt förslag bör bliva läsåret 1959—1960. Man kan utgå från att kursledaren för förberedelsearbete måste anställas en ter- min före kursens början, varvid en viss arbetsinsats också kan göras vid den till vårterminen 1959 planera-de femmån-aderskursen. Under det första året torde icke en arbetskraft räcka till, utan kursledaren måste under den- na tid få påräkna hjälp från lärarna i praktisk socialvård, som emellertid därefter bör vara avlastade från arbete för den mentalhygieniska kursen. Detta bör icke hindra, att, om det visar sig lämpligt av personella eller or-

ganisatoriska skäl, ett visst utbyte av arbetsuppgifter äger rum mellan dessa befattningshavare.

De påbyggnadskurser som hittills ordnats har växt fram ur socialinstitu— tens praktiska kurs och letts av läraren i praktisk socialvård. Ur många synpunkter är det lyckligt, om den stabiliserade och mera omfattande ut— bildning, som vi avser att den föreslagna mentalhygieniska kursen skall giva, organiseras så, att detta samband icke brytes. De erfarenheter, sär- skilt ifråga om organisation av praktik, som redan samlats, bör i största möjliga utsträckning tillvaratagas. På samma sätt bör i framtiden de stu- dier och det arbete, som utföres vid den mentalhygieniska kursen, verka sti- mulerande och giva uppslag och idéer, som kan omsättas inom den grund- läggande socialutbildningen. Vi föreslår därför, att den nya befattningsha— varen underställes läraren i praktisk socialvård.

De krav som måste ställas på denna nya befattningshavare, både vad be— träffar teoretisk utbildning och praktisk erfaren-het, är höga. Kursens fram- tida utformning är i hög grad beroende av möjligheten att här anställa en tillräckligt kvalificerad person. När vi övervägt lönesättningen, har vi där— för funnit, att en lägre lönegradsplacering än den som nu gäller för lärarna i praktisk socialvård vid de tre socialinstituten, Ae 23, icke kan ifråga- komma.

I samband med inrättandet av denna nya tjänst bör lärartjänsten i prak- tisk socialvård vid institutet i Stockholm uppflyttas till lönegrad Ao 26. Krav härpå synes ha aktualitet även utan den av oss föreslagna utvidgningen av institutets verksamhet. Med hänsyn till de av vårt förslag föranledda nya arbetsuppgifterna, nämligen överinseende över den nye 'befat-tningshavaren, vill vi för vår del bestämt tillstyrka en sådan uppflyttning.

Då en stor del av undervisningsmaterialet förutsättes utgöras av utför- liga redogörelser för ärenden från praktiken oeh även frånsett detta bristen på litteratur kommer att nödvändiggöra bruket av stencilerat material i be- tydande omfattning, måste för kursen anställas ett kontorsbiträde (löne— grad Ae 5). Arbetsbelastningen under olika delar av året kommer att bliva ojämn, men genom viss fördelning av uppgifter bland socialinstitutets samt- liga kontorsbiträden uppstår ingen olägenhet härav.

Lokalbehov

För undervisningsändamål kräves ett seminarierum med plats för 25 per- soner. Enligt uppgift från socialinstitutet har man med nuvarande under- visningsplaner möjlighet att avdela en dylik lokal för kursen under vårter- minen. Under vissa delar av höstterminen däremot kommer institutets lo- kaler ej att vara tillräckliga, utan man måste räkna med att i viss utsträck— ning förhyra lokal på annat håll.

Provisoriska arbetsrum för de av oss föreslagna nyanställda, en lärare och ett kontorsbiträde, 'kan disponeras.

Då socialinstitutet-s behov av lokaler i framtiden för såväl undervisning som personal är under utredning, kan. frågan om lokaler för den mental- hygieniska kursen bä'st lösas i detta sammanhang. I avvaktan på detta an— ser vi oss dock böra föreslå, att det årliga bidraget till expenser beräknas så att det även kan täcka kostnader för tillfällig-t förhyrande av undervis- nin-gslokal.

Stipendier Stipendier för kursdeltagare

När vi bedömt behovet av stipendiemedel till kursen, har vi haft i sikte den rekrytering man önskar. Man vänder sig till en kategori, som redan har en fullständig och i förhållande till lönesättningen inom sitt verksamhets- område relativt dyrbar utbildning. En stor grupp av dem man skulle vilja stimulera till fortbildning särskilt för familjerådgivningen är gifta kvinnor. Om dessa bar barn i eller under skolåldern drager en utbildning med sig .merkostnader för familjen. I andra fall har dessa sökan-de uppnått en ål- der, då skuldsättning för utbildning ter sig avskräckande. Det är därför motiverat med relativt höga stipendiebelopp. För de kurser för kuratorer i abortförebyggande verksamhet, till vilka medel beviljats medicinalstyrel— sen och som anordnats vid socialinstitutet fristående eller i samband med mentalhygienisk kurs, har tidigare ett belopp om 5 000 kronor ställts till förfogande för stipendier. För den kurs, som anordnas 'som ett studiealter— nativ inom den mentalhygieniska kursen 1957, har 10 000 kronor anslagits Dessa belopp har beräknats för tio—tolv elever under en kurstid av 4 % månader. För övriga studerande vid de mentalhygieniska kurserna har ge- nom anslag från vissa landsting medel disponerats, vilka sammanlagt icke överstigit 3 000 kronor. Vid något tillfälle har också stipendiemedel från pri- vata fonder kunnat utdelas. Detta måste dock betraktas som en engångs- företeelse.

Med utgångspunkt från beräkningen av stipendier till den sista kursen för kuratorer i abortförebyggande verksamhet föreslår vi ett årligt belopp på 40 000 kronor beräknat för 20 kursdeltagare.

Stipendier för handledare

Handledarnas utomordentligt betydelsefulla roll i utbildningen har tidi- gare framhållits. Den insats, som förväntas av dem, möjliggöres till stor del genom att ett antal av dem genom studier i England förvärvat kunska- per utöver vad den svenska socialutbildningen hittills kunnat bjuda. För andra inom gruppen torde professor Helen McCraes, den tidigare om-

nämnda'FN-konsultens, arbete i Sverige hösten 1954 varit av stor 'be- tydelse. Det förefaller oss synnerligen önskvärt, att sådana impulser från länder, där utvecklingen på dessa områden kommit längre än hos oss, in— tensifieras, i synnerhet under den föreslagna utbildningens första utveck- lingsskede. Handledare som medverkar i utbildningen bör därför beredas möjlighet att genom studier utomlands, kanske främst i U. S. A., utvidga sina egna kunskaper. De medel som från privata fonder kan ställas till för- fogande för dylika ändamål är mycket sällan tillräckliga för ett helt stu- dieår. Vi föreslår därför, att av det anslag för fortsatt utbildning av befatt- ningshavare i kommunal och social tjänst, som för närvarande utgår till den mentalhygieniska kursen, i fortsättningen under en femårsperiod 20 000 kronor årligen reserveras till stipendier på minst 10 000 kronor var— dera för handledare vid den mentalhygieniska kursen.

Sammanfattning

Familjerådgivare bör ha den grundutbildning, som examen vid socialin- stituts sociala linje giver. Denna examen behöver emellertid kompletteras med kun-skaper i psykologi och mentalhygien. Vid socialinstitutetiStockholm anordnas sporadiskt en påbyggnadskurs, främst inriktad på utbildning av kuratorer för den psykiska barna- och ungdomsvården, för den abortföre— byggande verksamheten och för arbete vid psykiatriska kliniker. Kursen är emellertid att betrakta som ett provisorium och har dessutom gen-omgående bedömts såsom alltför kort. Sedan vi granskat innehållet i socionomexamen och konstaterat behovet av ytterligare kunskaper för socialarbetare inom det mentalhygieniska arbetsfältet, främst inom nyss nämnda områden, samt något berört utbildningen. i England, Holland, Österrike och Förenta staterna, föreslår vi, att en nio månader lång kurs skall årligen anordnas vid socialinstitutet i Stockholm såsom påbyggnad på examen från socialin- stitutens sociala linje. Kursen, som utgör en förutsättning för att en kvali- ficerad familjerådgivning över huvud taget skall kunna komma till stånd, skall bestå av både teoretiska studier och praktisk utbildning. Den teore- tiska delen av kursen omfattar dels grundämnen, som är obligatoriska för samtliga deltagare, dels ett par serier tillvalsämnen, med olika förslag för familjerådgivare och barnpsykologiska kuratorer. Den praktiska utbild- ningen föreslås förlagd till institutioner i Stockholm eller dess närhet, där klientelet ej är alltför ensidigt sammansatt och tillgång till kvalificerad handledning finnes. Enär praktikanterna ej kan förväntas att med sin ar- betsinsats kompensera handledarens tidsförlust, finner vi det befogat, att institutionerna får ersättning för de kostnader, som handledningen kan be- räknas medföra. Handledarna bör även åtnjuta ett visst arvode för uppdra- get med hänsyn till den skicklighet som förväntas av dem och den speciella utbildning för handledning som de måste genomgå.

Som en särskilt värdefull merit, främst för byråföreståndare, föreslår vi ett särskilt tjänstgöringsår under kvali-ficerad handledning vid en för än- damålet godkänd institution, kombinerat med seminarieövningar, förlagda till arbetsfri tid.

Påbyggnads-kursen kräver vissa personal'förstärkning'ar vid socialinstitu- tet, nämligen del-s en kursledare och lärare, dels ett kontorsbiträde.

NIONDE KAPITLET

Sekretesskydd

I familjerådgivningens natur ligger, att uppgifter av ytterst ömtålig art rörande enskildas personliga förhållanden kommer att behandlas inom dess ram. En förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas med fram— gång är att klienterna känner sig förvissa-de om att det som kommer fram under rådgivningens gång behandlas med största varsamhet av personalen och ej utlämnas till obehöriga. .

En del av familjerådgivningen-s arbetsområde kommer med nu gäll-ande lagregler att åtnjuta en viss grad av sekretesskydd. Detta gäller dels den del av verksamheten, som handhaves av läkare, dels abortärenden och, i den mån familjerådgivare får beröring därmed, ärenden rörande sterilisering, l kastrering och åtgärder enligt lex veneris. Den del av familjerådgivningens verk-samhet, däremot, som ej upptages av nu uppräknade ärenden, kommer att ligga öppen för offentligheten. Allmän-heten får rätt att taga del av de till verksamheten hörande handlingarna, och ingen tystnadsplikt föreligger för personalen.

Den offentlighet, som principiellt utmärker de till den allmänna förvalt- ningen hörande handlingarna, och den insyn i olika myndigheters arbete, som därigenom vinnes, avser bland annat att garantera den enskilde en rättsenlig och oväldig ämbetsutövning från myndigheternas sida och att be- reda allmänheten möjlighet till kontroll av myndigheterna även med hän- syn till allmänna intressen. För familjerådgivningens klientel torde emeller- tid behov av detta slag av garanti ej komma att bliva aktuellt. Verksamheten avser i huvudsak rådgivning, som den enskilde söker frivilligt och utnyttjar efter eget skön. Ett tvångsmässigt ingripande liknande det, som kan före— tagas inom andra grenar av samhällets sociala omvårdnad, kommer aldrig ifråga inom familjerådgivningsverksamheten. Insyn från allmänhetens sida i rådgivningsarbetet synes oss därför ej ägnat att utgöra det åsyftade skyd- det för den enskilde. Däremot anser vi, att en sådan insyn skulle i hög grad kunna skada den enskildes intressen och därigenom också bliva till förfång för verksamheten i dess helhet. Lik-som inom andra områden, där enskildas personliga förhållanden klarlägges, bör familjerådgivningen skydda—s från allmänhetens insyn. Verksamheten bör i sekretessavseende givas i stort sett samma skydd, som för närvarande är påbj-u—det beträffande läkares verk- samhet.

I första hand är det enligt vår mening önskvärt, dels att de handlingar, som tillhör familjerådgivningsverksamheten _ inkommande och utgående skrivelser, protokoll, journaler, arkiverade minnesanteckningar m. m. — undan-tages från offentligheten, dels att rådgivare och kontorspersonal åläg- ges tystnadsplikt. Båda dessa önskemål blir i viss mån tillgodosedda, om 14 ä 1 stycket lagen den 28 maj 1937 om ins-kränkningar i rätten att utbe- komma allmänna handlingar (sekretesslagen) utsträckes till att omfatta även allmän familjerådgivning. Ett förslag till ändring av ifrågavarande lagparagraf bifogas vårt betänkande. : :.:Genom en sådan utvidgning av sekretesslagens innehåll skulle man alltså kunna förhindra, atthandlingar. tillhörande den allmänna familjerådgiv- ningen utlämnas till enskilda personer, då de angår klienternas privata för- hållanden och man kan befara att de skulle komma att missbrukas till ska- »daeller förklenande för klienten ifråga eller för dennes nära anhöriga.

Sekretesslagen-s 14 5 berör frågan om utlämnande av handlingar men stadgar intet om muntliga upplysningar. I vad mån en tjänsteman har tyst- ;nad-splikt om innehållet i en handling, som ej får utlämnas, får anses vara ovisst, även om paragrafen i allmänhet gives en sådan tolkning. Inom famil- jerådgivningen kan man emellertid även förvänta, att upplysningar kommer ;att lämnas i betydande utsträckning, som kanske ej blir journalförda men som är av sådan art, att de ej lämpligen bör meddelas obehöriga. Vi finner det därför i'hög grad angeläget, att en särskild tystnadsplikt införes för per- sonalen vid en allmän familjerådgivningsbyrå.

Då den allmänna familjerådgivningen ej kommer att regleras i lag, synes oss den lämpligaste vägen att införa denna särskilda tystnadsplikt vara att inrycka en bestämmelse härom i den instruktion, som enligt vårt förslag skall fastställas av huvudmannen på grundval av en av medicinalstyrelsen utfärdad normalinstruktion. I vårt till detta betänkande fogade förslag till normalinstruktion har ifrågavarande bestämmelse fått följande lydelse: »,Vad personalen i tjänsten iakttagit eller erfarit rörande enskildas person- liga förhållanden må icke y-ppas för obehöriga.»

» _En bestämmelse om tystnadsplikt, som intages i instruktion eller författ- ning, vilken ej har allmän lags karaktär, har visserligen en begränsad räck- vidd såtillvida som den ej upphäver det anonymitetsskydd som gäller i fråga om upplysningar till pressen. Enligt tryckfrihetsförordningen har nämligen den, som lämnat ett meddelande för offentliggörande i tryckt skrift, rätt till anonymitet och får ej efterforskas, såvida han icke är bunden av en i allmän lag föreskriven tystnadsplikt om det meddelade förhållandet. Denna omständighet 'anser vi emellertid vara av mindre betydelse, ty vi utgår ifrån att rådgivningspersonalen kommer att iakttaga 'full lojalitet gentemot byrån och dess klienter. Någon anledning att stifta en särskild lag om tystnads- plikt för personalen vid en allmän familjerådgivningsbyrå föreligger enligt vår åsikt icke.

Det är uppenbart, att av det vi här anfört om önskvärdheten av sekretess- skydd för familjerådgivningsverksamheten följer, att de till verksamheten hörande handlingarna bör förvaras med största aktsamhet. Obehöriga bör under inga förhållanden få möjlighet att taga del av deras innehåll. Detta synes självklart men även så viktigt, att en särskild bestämmelse om hand- lingarnas aktsamma förvaring bör utfärdas. _

Liksom bestämmelsen om tystnadsplikten bör enligt vårt förmenande denna bestämmelse om handlingarnas förvaring lämpligen inryckas i in- struktionen. I vårt förslag till normalinstru'ktion har vi därför kompletterat bestämmelsen om personalens tystnadsplikt med en föreskrift av följande innehåll: »Register, liggare, journaler och andra handlingar rörande. verk- samheten skall så förvaras, att obehörig ej får tillgång till dem.»

Även om således genom en ändring av 14 & sekretesslagen de till familje- rådgivningen hörande handlingarna klan undandragas offentligheten på där angivna grunder och personalen ålägges en viss tystnadsplikt, vilken ytterli— gare understrykes i en instruktion, skulle familjerådgivningens klientel ej komma att åtnjuta allt det sekretesskydd, som vi anser befogat. I enlighet med 38 & sekretesslagen kan med vissa undantag hemliga handlingar, som antages vara av betydelse som bevis, infordras av domstol (editionsplikt). En familjerådgivare 'kan också med nu gällande bestämmelser om vittnes— plikt komma att inkallas som vittne vid en rättegång. För familjerådgiv- ningens del k-an det exempelvis gälla ett skilsmässomål, där bland annat frå- ga om vårdnaden om barnen behandlas. Vi förbiser ingalunda vikten av att en domstol får tillgång till alla de upplysningar, som kan inverka på ett mål. Vi anser dock, att lika litet som en person kan tvingas att vittna emot sig själv och sina närmaste, lika litet skall det hon anförtror en familjeråd— givare om sina intima förhållanden senare kunna utnyttjas emot henne vid en rättegång. Familjerådgivningsverksamheten kan över huvud taget ej ut- övas på ett tillfredsställande sätt, om klienten ej känner sig förvissad om att åtnjuta ett fullgott sekretesskydd. Vi vill i detta sammanhang påminna om att medlare i tvister mellan makar i enlighet med 3 & 14 kapitlet giftermåls- balken är ålagd ovillkorlig tystnadsplikt om vad han erfarit vid medlingen och ej kan höras som vittne därom.

Dessa överväganden har kommit oss att föreslå en ändring även i 5 5 2 stycket 36 kapitlet rättegångsbalken i så måtto, att personalen vid en all— män familjerådgivningsbyrå i vittnesavseen-de jämnställes med advokat, läkare, tandläkare, barnmorska eller deras biträden. Då det icke är fråga om ett brott, på vilket kan följa minst två års straffarbete, skulle man med en sådan lagändring vinna, dels att av en familjerådgivare förda journaler m. fl. till rådgivningsverksamheten hörande handlingar skulle undantagas edi- tionspli'kt, dels att familjerådgivaren själv och hennes biträden skulle be- frias från plikten att vittna, såvida ej klienten själv samtycker därtill. För- slag till ändrad författningstext bifogas vårt betänkande.

Sammanfattning

En förutsättning för att familjerådgivningen skall kunna bedrivas med framgång är att klienterna kan känna sig förvissade om att åtnjuta ett gott sekretesskydd. Med nu gällande lagregler skulle emellertid stora delar av verksamheten komma att ligga helt öppna för offentligheten. Vi föreslår därför en ändring dels av 14 & sekretesslagen, varigenom allmänheten skulle i ,viss mån hindras från att taga del av de till verksamheten hörande hand- lingarna och personalen åläggas en viss tystnadsplikt, och dels av 5 5 2 styc- ket 36 kapitlet rättegångsbalken , varigenom familjerådgivare skulle befrias från vittnes'plikt, utom då det gäller grövre brottsmål, oc'h handlingarna un- dantagas från editionsplikt. Därutöver föreslår vi, att i instruktionen för verksamheten införes en bestämmelse om tystnadsplikt för personalen och akt-sam förvaring av handlingarna.

TIONDE KAPITLET

Kostnadsfrågor

De kostnader som enligt vårt förslag helt eller delvis skulle komma att bäras av statsverket, avser dels avlöning av familjerådgivare och en tjänsteman i 24 lönegraden hos medicinalstyrelsen, dels tillgodoseende av överhängande hjälpbehov *hos abortsökande kvinna. Därtill kommer kost; naden för socialinstitutets i Stockholm nio månader långa mentalhygie— niska kurs. Denna skall emellertid giva erforderlig specialut-bildning ej endast åt familjerådgivare utan även åt andra socialarbetare med upp- gifter inom det mentalhygieniska området, främst kuratorer inom den psy- kiska barna- och ungdomsvården samt inom mentalsjukvården.

1957 års riksdag beviljade till den abortförebyggande verksamheten 284 000 kronor, varav 140 000 kronor avsåg avlöning och arvoden åt kura- torer och läkare jämte resebidrag, 110 000 kronor tillgodoseende av över- hängande hjälpbehov hos kvinnor, som besöker kurator, 34 000 kronor er- sättning till vissa laboratorier för utförande av biologiska graviditetsreak- tioner. Ett formellt belopp på 100 kronor upptogs 'för preventivrådgivning för män.

Beloppet för avlöningar, arvoden och resor var beräknat för sjutton abortbyråer, av vilka tretton erhållit statsbidrag under år 1956, en för- klarats berättigad till sådant bidrag från och med den 1 januari 1957 och tre förmodades komma att bliva godkända under år 1957. I statsbidrag för år 1956 till de då tretton bidragsberättigade byråerna utbetalades för arvoden, avlöning och resor 108 340 kronor, varav 22 160 kronor till lä— kares arvoden, 85 075 kronor till kuratorers avlöning och 1 105 kronor till resor. Statsbidraget utgick endast till avlöning av den personal, som upptogs i planen för verksamheten, eller för tjugofyra läkare samt för fyra heltids- anställda och femton deltidsanställda kuratorer. Byråernas personalstyrka var emellertid under året betydligt större än den i planen angivna och upp- gick vid årsskiftet till omkring femtio läkare samt sexton heltidsanställda och tretton deltidsanställda kuratorer.

Vi utgår ifrån att allmän familjerådgivning i första hand kommer att anordnas i de landstingskommuner respektive landstingsfria städer, där för närvarande statsunderstödd abortförebyggande verksamhet bedrives eller planeras för den närmaste framtiden. För en omläggning till familje- rådgivningsbyråer med den kapacitet som vi i kapitel 7 angivit såsom önsk-

värd och med en uppdelning av arbetet på två självständiga byråer i Stock- holm skulle för de nu verksamma fjorton statsunderstödda byråernas del erfordras sammanlagt sjuttiofem familjerådgivaretjänster, varav sextio i lönegrad 17, fem i lönegrad 19 och tio i lönegrad 21. Lönekostnaderna här- för skulle med'nuvarande lönehelopp komma att uppgår till 1 352 000 kro- nor och den del som enligt vårt förslag skulle bäras av statsverket skulle bliva 811 200 kronor.

För en utbyggnad till familjerådgivningsbyråer av de redan verksamma eller planerade abortbyråer, som beräknas inom 'kort komma att godkän- nas såsom statsbidragsberättigade eller blivit godkända, ehuru verk- samheten ännu ej kunnat upptagas, nämligen byråer i Uppsala, Norrkö- ping, Motala, Västerås och Boden, skulle krävas fjorton familjerådgivare- tjänster, varav nio i lönegrad 17, två i lönegrad 19 och tre i lönegrad 21. Lönekostnaderna skulle för dessa tjänster bliva 252 200 kronor och statsver- kets andel därav 151 320 kronor.

Statsverkets kostnad för anordnande och upprätthållande av familje- rådgivningsverksamhet inom de områden, där en sådan verksamhet tro— ligen i första hand kommer att anordnas, skulle sålunda komma att uppgå till 962 520 kronor. Givetvis måste man — som vi tidigare betonat — räkna med att en utbyggnad av abortbyråerna till familjerådgivningsbyråer ej skall kunna genomföras omedelbart utan kommer att taga minst fem år i anspråk. Statens kostnad för verksamheten skulle således under de allra första åren efter dess införande bliva väsentligt lägre än det nu angivna beloppet.

Den föreslagna byrådirektörstjänsten i medicinalstyrelsen skulle, om den placeras i 24 lönegraden, såsom vi avsett, draga en årlig kostnad för statsverket av 25 836 kronor.

För tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor, som besö- ker kurator, har 1957 års riksdag, som nämnts, beviljat ett anslag på 110 000 kronor. Beräkningsgrunden *har varit 20 kronor per nyinskriven klient. Som vi tidigare anfört, anser vi en summa motsvarande 50 kronor per klient vara önskvärd, och vi föreslår ett anslag i enlighet med denna be— räkningsgrund. Under år 1956 inskrevs 4478 abortsökande vid de stats- understödda abortbyråerna. Antalet till medicinalstyrelsen under samma år inkomna ansökningar om legal abort från Uppsala, Västmanlands och Norrbottens län jämte Norrköpings stad, dvs. de områden där statsunder- stödda abortbyråer kan förväntas inom en nära framtid, utgjorde tillhopa 613. Vi utgår ifrån att verkningarna av den allmänna familjerådgivningen kommer att visa sig bland annat i ett minskat antal abortansökningar — på lång sikt i ett minskat antal icke önskade graviditeter. Under åren närmast efter verksamhetens införande torde man dock få räkna med att omkring 6000 klienter kommer att vända sig till rådgivningsbyråerna i syfte att söka abort. Anslaget för tillgodoseende av överhängande hjälp-

behov hos dessa klienter bör därför till en början beräknas till 300000 kronor varje år.

Det nu utgående anslaget på 34000 kronor för ersättning till vissa la- boratorier för utförande av biologiska graviditetsreaktioner bör, som vi framhållit, utgå liksom tidigare men ej belasta den allmänna familjeråd— givningen, ehuru det vid behov bör kunna utnyttjas även inom denna verk- samhet.

Anslaget för preventivrådgivning åt män har ej tagits i anspråk under de senaste åren och torde saklöst kunna upphöra 'att utgå.

Statsverkets kostnad för en nio månader lång mentalhygienisk kurs, an— ordnad vid socialinstitutet i Stockholm och avsedd för tjugo elever, blir den följande.

Personal: Kronor Kronor 1 kursledare, lönegrad A 23 24 540 1 kontorsbiträde, lönegrad A 5 9 684 34 224 Kurskostnader: Föreläsningar 17 500 Seminarier 3 600 Sakkunnigarvoden 500 Tentamenarvoden 1 000 Expenser i samband med antagning 1 000 Lokalhyra, filmhyra m. fl. expenser 3 000 27 100 Prakli-kkostnader: Ersättning till institutioner 8 330 Handledararvoden 4 000 12 330 Stipendier 40 000 113 654

Såsom en särskilt värdefull merit för rådgivningsbyråernas föreståndare har vi föreslagit ett års tjänstgöring under särskild handledning vid en rådgivningsbyrå, förenad med deltagande i seminarieövningar på arbetsfri tid. Kostnaden för anordnandet av seminarier för dessa tjänstemän skulle med ett deltagareantal på 35 personer uppgå till 3 150 kronor varje år.

Utöver dessa kostnader har vi föreslagit, att under en femårsperiod 20 000 kronor skall beviljas varje år från anslaget för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal och social tjänst till stipendier åt han-d- ledare, vilka önskar studera familjerådgivningsverksamhet i utlandet.

Sammanfattning

Statsverkets andel i kostnaderna för en utbyggnad av de nu befintliga statsunderstödda abort-byråerna till allmänna familjerådgivningsbyråer

skulle bliva 811 200 kronor per år och för en motsvarande utbyggnad av fem för närvarande planerade byråer 151 320 kronor per år.

Den av oss föreslagna tjänsten i medicinalstyrelsen drager, om den pla- ceras i 24 lönegraden, en årlig kostnad av 25 836 kronor.

Det statliga bidraget för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos abortsökande kvinna bör beräknas till 300 000 kronor årligen.

Den mentalhygieniska på'byg-gnadskursen beräknas kosta 113 654 kro- nor, varav 40 000 kronor avses som stipendier till kursdeltagarna.

Kostnaden för seminarieövningar under det särskilda tjänstgöringsåret uppskattas till 3 150 kronor.

Förslag till författningar m. 111.

Förslag till kungörelse angående statsbidrag till allmän familjerådgivning

1 5.

Till landstingskommun eller stad, som ej tillhör landstingskommun, må med iakttagande av bestämmelserna i denna kungörelse utgå statsbidrag för anordnande och upprätthållande av verksamhet för rådgivning åt och behandling av personer med äktenskaps- och andra samlevnadsproblem samt upplysningsverksamhet avseende sådana problem. Verksamheten, som skall benämnas allmän familjerådgivning, skall jämväl innefatta stöd och rådgivning i abortförebyggande syfte åt havande kvinnor.

2 &.

Verksamhet, som avses i 1 å, skall vara anordnad enligt en av medicinal- styrelsen godkänd plan och i huvudsak utövas vid särskilda rådgivnings- byråer, benämnda allmänna familjerådgivningsbyråer. Där så prövas lämpligt, må sådan rådgivningsbyrå inrättas såsom en central, till vilken knytes en eller flera filialer.

Till allmän familjerådgivningsbyrå skola vara knutna familjerådgivare samt läkare, av vilka minst en skall vara specialutbildad psykiater och minst en specialutbildad gynekolog.

Medicinalstyrelsen äger föreskriva särskilda behörighetsvillkor för vin- nande av anställning såsom familjerådgivare eller läkare vid allmän fa- miljerådgivningsbyrå.

3 &.

Ledningen 'av verksamheten skall inom landstingskommun handhavas av en familjerådgivningsstyrelse.

Familjerådgivningsstyrelse skall utgöras antingen av landstingets so- ciala nämnd eller familjesociala nämnd, där sådan finnes inrätta—d, eller av annat landstingets från förvaltningsutskottet fristående organ eller ock av särskild familjerådgivningsstyrel—se, bestående av minst fem leda- möter, däribland en ordförande, jämte suppleanter. Ledamöter och sup— pleanter i särskild familjerådgivningsstyrelse utses av landstinget för en tid av fyra år i sänder.

4 5.

Ledningen av verksamheten skall inom stad, vilken ej tillhör landstings- kommun, handhavas av en särskild familjerådgivningsstyrelse, bestående av minst fem ledamöter, därav en ordförande, jämte suppleanter. Leda- möter och suppleanter utses av stadsfullmäktige för en tid av fyra år i sän- der. Stadsfullmäktige äger uppdraga åt annan styrelse eller nämnd att full- göra familjerådgivningsstyrelsens uppgifter.

5 5.

Det åligger familjerådgivningsstyrelse bland annat att upprätta förslag till plan för familjerådgivningsverksamheten;

att fastställa instruktion för verksamheten; till grund härför skall ligga en av medicinalstyrelsen utfärdad n-ormalinstruktion;

att anställa och entlediga personal vid allmän familjerådgivningsbyrå samt att träffa avtal med specialister inom olika områden om deras med- verkan i familjerådgivningsverksamheten;

att efter förslag av byråns föreståndare fastställa tider för allmän fa- miljerådgivningsbyrås öppethållande;

att upprätta och till förvaltningsutskottet, respektive stadsfullmäktige ingiva förslag till stat för verksamheten;

att upprätta och till förvaltningsutskottet, respektive stadsfullmäktige ingiva förslag till ansökan om erhållande av statsbidrag;

att hos medicinalstyrelsen rekvirera beviljat statsbidrag; att tillse och leda verksamheten och verka för dess ändamålsenliga ut- veckling inom landstingskommunen, respektive staden samt

att tillhandagå medicinalstyrelsen samt landstinget, respektive stadsfull— mäktige med yttranden och uppgifter rörande den inom landstingskom- munen eller staden bedrivna familjerådgivnin-gsverksamheten.

6 %.

Till sammanträde med familjerådgivningsstyrelse skola kallas dels all— män familjerådgivningsbyrås föreståndare, dels av de till byrån knutna läkarna en psykiater och en gynekolog, dels ock förste provinsialläkaren eller i stad, som ej tillhör landstingskommun, stadsläkaren eller, där sådan finnes anställd, förste stadsläkaren med rätt för dem att deltaga i över- läggningarna men ej i besluten samt att, där de så begära, få sin mening antecknad till protokollet.

7 å.

Föreståndare för allmän familjerådgivningsbyrå skall, då ej särskilda skäl annat föranleda, vara en kvinnlig familjerådgivare. Då jämte henne minst två familjerådgivare äro heltidsanställda vid byrån, skall hon åt— njuta en kontant lön med minst samma belopp, som skulle i lön och tillägg utgå till henne, därest föreståndaresysslan utgjorde en statlig befattning

med lön enligt lönegrad A 21, statens allmänna avlöningsreglemente. I an— nat fall skall hon åtnjuta en kontant lön med minst samma belopp, som skulle i lön och tillägg utgå till henne, därest föreståndaresysslan utgjorde en statlig befattning med lön enligt lönegrad A 19, samma reglemente. Till övriga vid byrån anställda familjerådgivare skall utgå en kontant lön med minst det belopp, som i lön och tillägg motsvarar lönegrad A 17, statens allmän-na avlöningsreglemente.

8 &.

Statsbidrag utgår allen—ast för det antal byråer, filialer och tjänster, som upptagits i den av medicinalstyrelsen godkända planen för verksamheten, och under förutsättning att avgift icke uttages vare sig för med-delande av råd, beredande av behandling eller utfärdande av utlåtande och intyg, vilka äga sakligt samband med rådgivningen eller behandlingen.

9 5. Statsbidrag utgår till kostnaderna för familjerådgivares avlöning med ett årligt. belopp, motsvarande sextio procent av de i 7 & nämnda löneför— månerna.

10 &.

Ansökning om statsbidrag skall ingivas till medicinalstyrelsen och vara åtföljd av plan för verksamhetens anordnande. Planen skall upptaga av- sett antal allmänna familjerådgivningsbyråer och filialer, deras verksam- hetsområde, läge och beskaffenhet, samt antalet och arten av de befatt- ningshavare, som skola där tjänstgöra.

11 5.

Sedan vederbörande förste provinsialläkare eller stadsläkare, respektive förste stadsläkare yttrat sig angående planens lämplighet och medicinal- styrelsen granskat handlingarna, har styrelsen att fatta beslut i ärendet och därom underrätta sökanden.

Varder statsbidrag beviljat, skall fråga om utbyggnad eller ändring av plan, som i första stycket avses, underställas medicinalstyrelsens pröv- ning.

12 &.

Statsbidrag utbetalas helårsvis i efterskott. Rekvisition av dyliktbidrag för visst är bör i enlighet med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen, senast den 15 mars påföljande år ingivas till medicinalstyrelsen. Vid rekvisi- tion av bidrag bör fogas berättelse angående verksamheten för det år rekvisitionen avser. Formulär till årsberättelse fastställes av medicinalsty- relsen. Efter granskning av årsberättelse och rekvisition har medicinalstyrelsen att till vederbörande utanordna godkända Abel—opp.

13 5. Den allmän-na familjerådgivningen skall stå under överinseende av me- dicinalstyrelsen samt av vederbörande förste provinsialläkare eller stads- läkare, respektive förste stadsläkare.

14 5. De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna kungörelse, utfärdas av medicinalstyrelsen.

15 &.

Befrielse från bestämmelserna i denna kungörelse kan, då skäl därtill äro, medgivas av Konungen.

Ansökning härom ingives till medicinalstyrelsen, som har att inhämta yttrande från vederbörande förste provinsialläkare eller stadsläkare, re— spektive förste stadsläkare och med detta jämte eget yttrande överlämna ansökningen till Konungen.

16 5

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1958 Från och med samma dag upphör kungörelsen den 21 december 1945 angå- ende statsbidrag till viss verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte att gälla, i vad avser efter denna dag inrättade rädgivningsbyråer. Till landstingskommun och sta-d, som ej till- hör landstingskommun, vilka före den 1 juli 1958 beviljats statsbidrag för verksamhet vid viss rådgivningsbyrå i enlighet med sistnämnda kungö- relse, må sådant statsbidrag utgå längst intill den 30 juni 1963.

Specialmotivering till statsbidragskungörelsen.

Till 1 5.

I allmän familjerådgivning skall ingå abortförebyggande verksamhet, i den mån Konungen icke jämlikt 16' & statsbidragskungörelsen medgiver huvudmannen befrielse från denna skyldighet. Likaså kan Konungen, då särskilda skäl föreligger, medgiva, att rådgivningsarbetet må omfattaalle- nast abortförebyggande verksamhet.

Till 2 5.

Med familjerådgivare avses socialarbetare, vilken dels avlagt examen vid socialinstituts sociala linje, dels tillägnat sig särskild mentalhygienisk ut— bildning.

Den av familjerådgivare utövade rådgivande verksamheten bör i sin hel- het vara förlagd till allmän familjerådgivningsbyrå. Intet hinder hör där- emot föreligga för de till byrån knutna läkarna att emottaga klienter i an- nan lokal, då så prövas lämpligt. Som regel torde dock psykiaterns mottag— ning böra ske inom rådgivningsbyråns lokaliteter.

Med allmän familjerådgivningsbyrå avses en fullt utrustad byrå, vars personal består av, förutom erforderlig kontorspersonal, minst två familje- rådgivare, minst en psykiater samt minst en gynekolog. Med filial avses en byrå med ofullständig personell utrustning. Vid filial kan t.ex. endast en familjerådgivare vara anställd, vilken i sådant fall bör arbeta under ledning av den centrala byråns föreståndare. En filial kan också sakna psykiatrisk eller gynekologisk konsult, i vilket fall klienterna mån av be- hov hänvisas till den centrala byråns läkare.

Det förutsättes, att medicinalstyrelsen vid fastställandet av behörighets- villkoren för familjerådgivare och läkare lämnar en möjlighet öppen till beviljande av dispens från dessa villkor för sådana sökande, vilka, utan att fylla de formella kraven, till följ-d av stor personlig lämplighet och lång- varig erfarenhet kan antagas vara skickade att utöva familjerådgivande verksamhet.

Till 7 &. Med heltidsanställd familjerådgivare jämställes deltidsanställda befatt- ningshavare till sådant antal, att de tillsammans fullgör en heltidsanställds åligganden.

Till 15 %

Undantagsbestämmelser kan bliva erforderliga, dels då ett landsting vid kungörelsens ikraftträdande driver en med statsmedel understödd abort- byrå och till följd av brist på skolad arbetskraft förhindras att utbygga verksamheten till att omfatta allmän familjerådgivning, dels då de lokala förhållandena anses föranleda en annan organisationsplan, såsom exem- pelvis i storstäder eller på Gotland.

Förslag till normalinstruktion för allmän familjerådgivning

Den statsunderstödda allmänna familjerådgivningen avser att genom rådgivning och behandling, i förekommande fall genom förmedling av hjälp från eller hänvisning till andra samhälleliga organ, bistå personer med psykologiska samlevnadsproblem och söka återställa balansen i ett stört förhållande mellan medlemmarna i en familjegemenskap, främst mel- lan äkta makar. I verksamheten skall även ingå sexualrådgivning och råd- givning beträffande förebyggande födelsekontroll, däri inbegripen utprov- ning av preventivmedel. I abortförebyggande syfte avser verksamheten att genom ett personligt stöd åt kvinna, som råkat i ett icke önskat havande- skap och därav drivits till abortönskan, hjälpa henne igenom svårigheterna och förmå henne att föda barnet. Om indikation för legal abort kan anses föreligga och kvinnan vidhåller sin önskan om abort, skall hon förhjälpas

därtill. Ställan'det av havandeskapsdiagnos — då så anses erforderligt även genom biologisk graviditetsreaktion — skall ingå i” verksamheten. Familje- rådgivningen bör även omfatta föräktenskaplig rådgivning samt allmän upplysningsverksamhet i frågor rörande samlevnadsproblemen. I vissa fall må i verksamheten också ingå" 1 14 och 15 kapitlen giftermålsbalken avsedd medling mellan makar.

Landstingskommuner och städer, som ej tillhör landstingskommun, skall vara huvudmän för den allmän-na familjerådgivningen. Ledningen av verksamheten skall inom såväl landstingskommun som stad, som ej tillhör landstingskommun, tillkomma en familjerådgivningsstyrelse, bestå- ende av minst fem ledamöter, därav en ordförande, jämte suppleanter, vilka för en tid av fyra år i sänder utses av landstinget, respektive stads- fullmäktige.

Familjerådgivningsstyrelsen åligger att i första hand tillse och leda råd- givningsverksamheten och verka för dess ändamålsenliga utveckling. Sty- relsen skall upprätta förslag till plan för verksamheten, fastställa instruk- tion för personalen, anskaffa lokaler och anställa personal för rådgiv- ningsbyrån samt bestämma tider för byråns öppethållande. Vidare skall styrelsen upprätta och till förvaltningsutskottet, respektive stadsfullmäk- tige ingiva förslag till stat samt till ansökan om statsbidrag för verksam— heten och hos medicinalstyrelsen rekvirera beviljat statsbidrag. Styrelsen skall även tillhandagå landstinget, respektive stadsfullmäktige samt me— dicinalstyrelsen med de yttranden och uppgifter rörande rådgivningsverk- samheten, som dessa myndigheter kan kommaatt begära.

Verksamheten skall vara anordnad enligt en av medicinalstyrelsen. efter förslag av huvudmannen godkänd plan och till sin huvudsakliga del utövas vid särskilda allmänna familjerådgivningsbyråer. Där så prövas lämpligt, må en allmän familjerådgivningsbyrå inrättas såsom en central, till vilken knytes en eller flera filialer.

Vid allmän familjerådgivningsbyrå bedriven verksamhet skall vara av— giftsfri.

Allmän familjerådgivningsbyrå

Allinän familjerådgivningsbyrås verksamhet skall tillgodose behovet inom ett visst, i planen för verksamhetens bedrivande angivet område.

Rådgivningsbyrå skall förläggas i tillräckligt rymliga och ändamålsen— ligt disponerade lokaler. Dessa bör vara centralt belägna samt i regel fri- stående från lasarett och ann-an sjukvårdsinrättning liksom ock från kom— munal socialvårdsbyrå. Där så prövas lämpligt, kan vid rådgivningsbyrå anställd konsulterande läkares mottagning ske i dennes ordinarie mottag- ningslokal.

Allmän familjerådgivningsbyrå skall förestås av en kvinnlig familjeråd-

givare. Till byrån skall därutöver vara knutna dels ytterligare minst en familjerådgivare, dels såsom konsulter läkare, varav minst en bör ha psy- kiatrisk och minst en gynekologisk specialutbildning.

För vinnande av anställning såsom familjerådgivare och läkare vid all- män familjerådgivn-ingsbyrå gäller särskilda av medicinalstyrelsen fastställ- da behörighetsvillkor.

Vid tillsättande av tjänst vid allmän familjerådgivningsbyrå skall avse- ende fästas förutom vid den sökandes fackliga utbildning, vid hans per- 1 sonliga kvalifikationer, intresse för uppgiften och för sociala frågor över

huvud taget samt 'hans förmåga att vinna de rådsökandes förtroende. Bli- , vande familjerådgivare bör ha visat prov på sin personliga lämplighet vid utövandet av annan rådgivnings- eller kuratorsverksamhet.

Arbetstid vid allmän familjerådgivningsbyrå

*, Arbetstiden vid allmän familjerådgivningsbyrå bestämmes av familje- rådgivningsstyrelsen efter förslag av föreståndaren. Därvid skall iakttagas, att det finnes möjlighet till konsultation under kvällstid minst en gång i veckan.

; Familjerådgivares uppgifter

Familjerådgivare har att taga den första kontakten med rådsökande kli— enter och göra en preliminär bedömning av dessas problem och möjlighe- ten att lämna dem bistånd. Då familjerådgivare anser det erforderligt, skall klienten hänvisas till någon eller några av rådgivningsbyråns kon- sulterande läkare. Abortsökande kvinna skall hänvisas till rådgivnings- byråns gynekologiske konsult. Då läkares direkta medverkan ej anses er- forderlig, skall familjerådgivare genom samtalsbehandling och de sociala hjälpåtgärder, som i varje fall är möjliga och lämpliga, söka avlägsna kli— entens aktuella problem och göra honom eller henne rustad att i fram- tiden själv överbrygga eventuellt uppkommande svårigheter. Häri innefat- tas den hjälp och det stöd, som skall lämnas en abortsökande kvinna, se- dan frågan om hennes abortansökan har blivit avgjord. Familjerådgivare har att intimt samarbeta med samhällets olika hjälporgan. Familjerådgi- vare må även, då förhållandena därtill föranleda, hänvisa klienten till ju— rist, präst, budgetexpert eller annan särskilt sakkunnig, om vilkens med- verkan familjerådgivningsstyrelsen träffat överenskommelse.

Då rådfrågningsärendet gäller önskan om abort, har familjerådgivare

* att verkställa utredningar rörande den abortsökande kvinnans ekono- miska, sociala och personliga förhållanden. I de fall, där legal abort på so- cial-medicinsk indikation eller abort på annan indikation, där sociala miljöförhållanden spelar in, kan anses tänkbar, skall familjerådgivare av- giva yttranden över fallet sådant det ter sig i ekonomiskt, socialt och per-

sonligt hänseende. Familjerådgivare skall ansvara för att kvinnan får upplysning om de risker, som är förbundna med abort, samt, därest indika- tion för legal abort icke anses föreligga, genom personlig påverkan och med anlitande av de hjälpmedel i övrigt, som kan stå familjerådgivare till buds, söka förmå kvinnan att avstå från sin önskan om abort. Där familjerådgivare så finner erforderligt, skall hon med till hennes förfo- gande ställda särskilda medel tillgodose överhängande hjälpbehov hos kli- ent, beträffande vilken indikation för legal abort ej anses föreligga eller som eljest frångått sin önskan om abort. Familjerådgivare bör i den ut- sträckning de enskilda fallen därtill motiverar företaga hembesök hos ha- vande kvinnor och därvid göra sig förtrogen med deras miljö samt sociala och ekonomiska förhållanden.

Abortsökande kvinna skall alltid beredas tillfälle att få sitt ärende hand- lagt av kvinnlig familjerådgivare.

Familjerådgivare bör ägna ett särskilt intresse åt föräktenskaplig råd- givning och bistå klienter, vilka ämnar ingå äktenskap, dels med de sär- skilda problem, som kan uppkomma för dem i samband med det planerade giftermålet, dels med en allmän orientering om äktenskapets innebörd, om de krav det ställer på de båda parterna och om det ansvar en. familjebild- ning medför.

Då ett rådgivningsfall trots försök till medling från familjerådgivares sida leder till begäran om äktenskapsskillnad, må familjerådgivare, där parterna så önskar, i enlighet med 1 5 14 'kapitlet respektive 7 5 15 kapitlet giftermålsbalken utfärda bevis om verkställd medling.

Läkares uppgifter

Läkare får direkt kontakt med klienten först efter hänvisning från fa- miljerådgivare och skall då verkställa erforderliga undersökningar. När anledning därtill förefinnes, skall läkare antingen själv gi-va den rådsö— kande behandling eller remittera klienten till specialbehandling hos en på sjukhus eller annorstädes verksam läkare med erforderlig kompetens.

Vid fall, där ansökan om abort föreligger, är vid allmän familjerådgiv— ningsbyrå anställd läkare jämställd med läkare i den tjänsteställning, som föreskrives i 5 & Kungl. kungörelsen den 9 september 1938 (nr 571) med tillämpningsföreskrifter till abortlagen och 6 & Kungl. kungörelsen den 13 juni 1941 (nr 387) med tillämpningsföreskrifter till steriliseringslagen .

Gynekologiskt specialutbildad konsult skall undersöka varje kvinna, som vänder sig till en allmän-familjerådgivningsbyrå i syfte att genom byråns förmedling göra ansökan om abort.

Gynekologiskt skolad läkare har att i förekommande fall meddela sex- ualrådgivning och rådgivning beträffande förebyggande födelsekontroll, däri inbegripen utprovning av preventivmedel.

Konferenser

Mellan läkare och familjerådgivare skall ett nära samarbete äga rum. Konferenser om de vid allmän familjerådgivningsbyrå behandlade rådgiv- ningsfallen skall regelbundet hållas till erfordeligt antal och planeras av föreståndaren. De skall utgöras av dels för hela rådgivningspersonalen ge- mensamma arbetskonferenser, dels mindre konferenser för de befattnings- havare, som handlägger de vid varje konferens aktuella fallen.

Upplysningsverksamhet

Utöver den upplysningsverksamhet, som bedrives under den föräkten- skapliga rådgivningen, bör personalen vid allmän familjerådgivningsbyrå direkt eller indirekt medverka till att man genom kurser och studiecirklar, föreläsningar, eventuellt i samband med allmänna diskussioner, broschy- rer, tidnings- och tidskriftsartiklar etc. bidrager till ökad familjekunskap och sprider kännedom om samlevnadsproblemen och möjligheten att lösa dem.

Genom samarbete med läkare och med befattningshavare vid socialvård, nykterhetsvård och arbets-förmedling samt genom meddelanden i pressen och annan upplysningsverksamhet bör person-alen därjämte hålla allmän- heten underrättad om den allmänna familjerådgivningsbyråns verksamhet.

Journal och årsberättelse

Journal över klienterna skall föras av läkare och familjerådgivare enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.

Årsberättelse över verksamheten vid allmän familjerådgivningsbyrå skall av föreståndaren i enlighet med formulär, som fastställes av medici- nalstyrelsen, i två exemplar insändas till familjerådgivningsstyrelsen före mars månads ingång året efter det berättelsen avser. Årsberättelsen skall tillsammans med familjerådgivningsstyrelsens rekvisition av statsbidrag för avlöningar till "familjerådgivare ingivas till medicinalstyrelsen senast den 15 sistnämnda månad.

Samarbete med andra organisationer

Allmän familjerådgivningsbyrås personal skall söka intimt samarbete med såväl samhällets socialvårdsorgan som med dess hälso— och sjukvår— dande organ ävensom med den offentliga arbetsförmedlingen. Vid sin upp— lysningsverksamhet bö-r personalen därjämte söka samarbete med olika lokala föreningar och särskilt med de organisationer, vilka erhåller stats- bidrag för allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

Personalens tystnadsplikt och handlingarnas förvaring

Vad personalen i tjänsten iakttagit eller erfarit rörande enskildas per- sonliga förhållanden må icke yppas för obehöriga. Register, liggare, jour- naler och andra handlingar rörande verksamheten skall så förvaras, att obehörig ej får tillgång till dem. Personalen erinras även om den tystnads— plikt, varom stadgas i 8 5 lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havan- deskap, i 6 5 lagen den 23 maj 1941 om sterilisering samt i 3 5 14 kapitlet giftermålsbalken.

Lokalombud

I den utsträckning så befinnes lämpligt, må familjerådgivningsstyrelsen på olika orter inom en allmän familjerådgivningsbyrås verksamhetsområde anställa lokalombud, vilkas uppgift skall vara att underlätta kontakten mellan rådgivningsbyrån och det klientel, som är bosatt på annan ort "än den, där rådgivningsbyrån är belägen.

Till lokalombud må utses man eller kvinna med särskilda förutsätt- ningar att väcka förtroende hos och skapa en god kontakt med de rådsö— kande och att med intresse sätta sig in i och förstå dessas belägenhet.

Lokalombud skall taga del av de rådsökandes problem och i samråd med rådgivningsbyråns personal avgöra, om varje enskilt fall bör behandlas vid rådgivningsbyrån eller om en hänvisning till annat hjälporgan bör gö— ras. Där så är erforderligt, skall ombudet förmedla klientens kontakt med rådgivningsbyrån och bistå med praktiska angelägenheter i samband med klientens resa till den ort, där rådgivningsbyrån är belägen.

I vad mån lokalombud i övrigt kan biträda vid handläggningen av råd- givningsärenden, må ankomma på dennes personliga kompetens. Bedöm- ningen härav åvilar rådgivningsbyråns föreståndare.

Lokalombud bör, då så lämpligen kan ske, beredas tillfälle att deltaga i de arbetskonferenser, som hålles vid den allmänna familjerådgivningsbyån.

Lokalombud arbetar under byråföreståndarens ledning; Ombudet är un— derkastat samma tystnadsplikt som övrig Vid allmän familjerådgivnings- byrå anställd personal.

Förslag till ändring av giftermålsbalken

14 kap.

1 5. Föreligger fall, som avses i 11 kap. 2 5 första stycket, eller uppstår eljest söndring mellan makar, eller uppkommer dem emellan tvist om un- derhållsskyldigheten eller angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 5,

äge make påkalla medling av präst i församling av svenska kyrkan, där ma— karna eller endera är kyrkobokförd, eller av behörig vigselförrättare inom annat trossamfund, som makarna eller endera tillhör, eller av någon, som häradshövdingen i den ort eller rättens ordförande i den stad, där makarna eller endera har sitt hemvist, på begäran utsett att företaga medlingen, eller av familjerådgivare, anställd vid statsunderstödd allmän familjerådgivnings- byrå, eller ock av den, som enligt vad i 2 5 sägs, i den kommun, där makarna eller endera har sitt hemvist, utsetts att vara medlare i tvister mellan makar.

Specialmotivering till förslag till ändring av giftermålsbalken

Familjerådgivares rätt att företaga medling mellan makar är tänkt att utövas endast i sådana fall, då makarna eller endera av dem vänt sig till allmän familjerådgivningsbyrå i syfte att få hjälp med ett samlevnadsprob- lem och det under rådgivningens gång visar sig, att en skilsmässa är ound- vikl'ig.

Förslag till ändring av sekretesslagen

14 5. Handlingar vil-ka av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på lä- kares eller styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende som avses i giftermålsbalken ; handlingar i ärenden rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, understöd vid barnsbörd, samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, statsunderstödd allmän familjerådgivning, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholis— ter eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, folkpensionering eller eljest pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksamhet, försäkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller försäkrings- rådets verksamhet, tillsyn å understödsföreningar, hjälpverksamhet vid ar- betslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå enskilds person- liga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock handling som nu sagts utlämnas, om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses va- ra för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilken—s personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Angår handling, som i första stycket avses, någons intagning, vård eller

behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, och finnes grundad anledning antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, må utläm- nande vägras, ändock att enligt bestämmelserna 'i första stycket utlämnande bort ske. Likaledes må utbekommande av handling 'utvisande vem som gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysning- ar i sådant ärende, vägras, om grundad anledning finnes att antaga, att den om vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårds- nämnds eller nykterhetsnämn-ds beslut eller om beslut i ärende som rör till- lämpning av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen om avbrytande av havandeskap, lagen om sterilisering, eller lagen om kastrering.

Uppgifter och anteckningar, Vilka tillhöra de i kommunerna förda social- registren, må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om social- register.

Förslag till ändring av rättegångsbalken

36 kap. 5 &.

Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordna-d eller vald att förrätta offentligt tjänsteårende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, tandläkare, vid statsunderstödd allmän fa- miljerådgivningsbyrå anställd familjerådgivare, barnmorska eller deras bi- träden höras angående något, som på grund av denna deras ställning för- trotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag med— givet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas.

Utan hinder av vad i andra ell-er tredje stycket sägs vare annan än försva- rare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lind- rigare straff än straffarbete i två år.

Om tystnadsplikt för präst är särskilt stadgat.

Särskilt yttrande av experten Colliander

Familjerådgivningskommitténs uppgift att utreda frågan om allmän fa- miljerådgivning har gällt såväl hjälp åt kvinnor i icke önskad graviditet _. abortförebyggande verksamhet —— som rådgivande och stödjande hjälp i samlevnadsfrågor — familjerådgivning. Kommitténs förslag går ut på sammanslagning av de båda uppgifterna inom en och samma institution, benämnd allmän familjerådgivning.

Undertecknad har till största delen kunnat ansluta sig till kommitténs resonemang och uppfattning ifråga om målsättning och arbetsmetoder för båda verksamhetsgrenarna, men måste anmäla avvikande mening beträf— fande kommitténs principiella inställning ifråga om abortprofylaxens in— lemmande i familjerådgivning samt som en följd därav också göra vissa invändningar mot det i betänkandet redovisade förslaget om verksamhe- tens organisation.

Jag utgår ifrån att båda verksamhetsgrenarna måste anses lika behöv- liga och samhällsviktiga samt att det är av vikt att noggrant överväga vil- ken organisationsform, som kan ge de båda uppgifterna de största förut-— sättningarna att uppfylla var och en sina närmaste syften. Abortrådgiv— ningen innebär hjälp i en akut nödsituation, som ställer krav på lösning inom en begränsad tid. En fristående familjerådgivning rymmer även fall, som fordrar snabb handläggning, men arbetet är i enlighet med rådgiv- ningens funktion som en allmänt förebyggande verksamhet mer inriktad på lång sikt.

Kommittén har i sitt förslag haft att ta hänsyn till den ringa tillgången på arbetskraft för dessa verksamhetsområden och har försökt planera ar— betet så att bästa möjliga effekt uppnås med tillgängliga resurser.

Ifråga om den abortförebyggande verksamheten har det varit ett ofrån— komligt och odiskutabelt villkor att ordna denna så, att den icke kommer att inta en särställning genom att t. ex. avdelas på en särskild institution. Kommittén har också erfarenhetsmässigt utgått ifrån att personal med en- bart abortprofylaktiskt arbete behöver ha sitt arbete uppblandat med min— dre personligt pressande uppgifter.

Krav på en yrkesmässigt bedriven familjerådgivning har närmast vuxit fram ur ett allmänt känt behov av att förhindra en fortsatt stegring av skilsmässofrekvensen. Därjämte talar såväl forskningsresultat som prak—

tisk erfarenhet från social—, sjuk— och kriminalvård för betydelsen av tidiga insatser i syfte att främja goda familjeförhållanden och familjens sam- manhållning, och på så sätt avvärja hot mot den mentala häl—san och den sociala kapaciteten. Man behöver därvid komma åt att behandla de relatio- ner människor emellan, som kan ge upphov till missanpassning av olika slag.

För att kunna fylla sin omfattande förebyggande uppgift behöver ta- miljerådgivningen skapa möjligheter för människor att få hjälp i sam- levnadsfrågor på olika Vägar och med andra utgångspunkter än vad som hittills varit traditionellt i samhället. Det är fråga om problem av så pass intim och personlig karaktär, att människor vanligtvis i det längsta väntar med att söka hjälp. En institution, som tar sig an dessa spörsmål, behöver därför vara så utformad, att den underlät-tar och stimulerar hjälpsökandet redan på ett tidigt stadium. Administration och arbetsorganisattion måste tillåta användandet av de speciella och tidskrävande metoder, som utbil- dats för hehandling av känslomässiga relationer.

De här framförda synpunkterna återfinnes genomgående i betänkandet men synes mig icke motsvaras av det praktiska organisationsförslag, som framlagts av kommittén. Detta har på ett tillfredsställande sätt kommit att ta' ,hänsyn till de krav, som bör uppställas på en god abortförebyggande verksamhet, medan familjerådgivningens möjligheter till arbete och utveck- ling enligt mitt förmenande icke tillräckligt beaktats.

Jag känner mig därför föranledd att framlägga argument för ett alter- nativt förslag enligt vilket abortärendena på grund av sin medicinska ka- karaktär skulle föras till sjukvården, och familjerådgivningen, såsom en social-psykologisk uppgift, till en fristående specialinstitution. Jag tar där- vid upp synpunkter dels på de praktiska arbetsmöjligheterna, dels på all- mänhetens inställning till den ena eller andra organisationsformen.

' När det gäller att organisera upp det praktiska arbetet vid en institution, där två olika uppgift-er skall ingå, är det angeläget att tillse, att handlägg- ningen kan ske så att de på minsta möjliga sätt inkräktar på varandra. Om —'så som fallet är med abortärendena — en av uppgifterna fordrar ett be- stämt formellt förfaringssätt, som dessutom måste ske inom begränsad tid, måste alltid hänsyn tas till dessa ärenden i första hand. På så sätt kommer arbetet med övriga fall att åsidosättas.

Abortansökningarnas inskränkande verkan anser kommittén kunna eli- mineras genom upplysning och publicitet för familjerådgivning av allmän karaktär. Människor skulle därigenom bli benägna att i ökad utsträckning söka hjälp tidigare för vanliga familjeproblem, och allt eftersom verksam- heten bleve mer känd, skulle istället dessa komma att dominera.

- Jag anser möjligheten av en sådan utveckling ytterst osäker. Ofrånkom- ligt är, att när man i en verksamhet kommit upp till ett maximalt antal

ärenden, som man kan ha aktuella samtidigt, tvingas man att begränsa anmälningarna och göra ett visst urval. Abortansökningarna måste därvid ha företräde och kan på grund av sin karaktär aldrig sorteras bort eller skjutas upp för senare handläggning. På så sätt kommer de ärenden, vars utgångsläge är en abortansökan, lätt att utgöra flertalet, vilket kan leda till att övriga ärenden antingen behandlas summariskt eller ställs på vänte— lista. Hjälpsökande, som får vänta alltför länge, kan, i all synnerhet om det gäller ett mer diffust problem, få känsla av att deras frågeställning kanske är för enkel och inte hör hemma vid byrån. Följden kan bli, att de avstår från att söka hjälp. Verksamhetens huvuduppgift blir under sådana för- hållanden icke allmänt förebyggande utan begränsad till ett visst klientel, som i detta fall blir abortsökande samt hjälpsökande i allvarligare situatio- ner eller med van-emässig tendens att söka hjälp överallt. Ju mer en sådan utveckling sker desto mindre tid kan ägnas åt relationsbehandling. _ Även om personalresurserna skulle räcka till för båda slagen av åren— den-, kommer en sammanblandning av två olika förfaringssätt att göra ar- betet vid institutionen mer svårdisponerat och tungrott. Abortansökning- arna kräver i samtliga fall en medicinsk handläggning, medan familjeråd- givning är en i huvudsak social och psykologisk uppgift, där klienterna endast i ett visst antal fall behöver hänvisas till läkare. En samordning av uppgifterna inom samma organisation måste därför beräknas medföra svårigheter såväl då det gäller arbetsfördelning och praktiska arrangemang som i fråga om huvudansvar för de olika uppgifterna och deras handlägga ning. ' ;, ...- Om abortansökni-ngarna skulle inordnas i sjukvården, anser kommittén, att det på grund av sjukhusens mångfaldiga uppgifter skulle kunna-befa- ras, att dessa ären-den, speciellt då det gäller eftervården, skulle komma att försummas. Detta behöver dock inte inträffa, om ärendena hänvisasvtigll en egen avdelning och om personalresurserna där även beräknas för "den effektiva eftervård, som numera inom alla läger betraktas som en ange— lägen och vital samhällsangelägenhet. Eftervården i omedelbar anslut- ning till den akuta abortsituationen får sin speciella prägel och måste ar.- beta med utgångspunkt från detta särskilda problem. Endast i ett mindre antal fall kan eftervården förväntas bli i egentlig mening familjerådgiv, ningsmässig. Enligt vunnen erfarenhet är människor i abortsituation näm- ligen inte benägna att förrän någon tid gått bearbeta sina äktenskapliga relationer i hela deras vidd. Ett av kommitténs motiv för att bedriva båda verksamhetsgrenarna inom samma institution är att nå de abortsökande för en familjerådgiv- ningsmässig behandling. Detta kan ske, även om abortansökningarna'för+ lägges till ett sjukhus. Dessa sökande har, när den mer akuta abortsituatio- nen är över, samma möjligheter som allmänheten i övrigt att vända sig till familjerådgivningen. Likaväl som hänvisningar från alla slag av me—

dicinska och sociala instanser visat sig fungera väl, kan man förutse, att sökande, som hänvisas från kurator eller läkare, vilka vid ett sjukhus handhaft deras abortansökan och den omedelbara eftervården, skall kunna acceptera förslag om att vända sig till en fristående familjerådgivning. Det säges, att det är olämpligt, att människor skall behöva gå mellan olika hjälporgan. Erfarenheten har dock visat, att det för de flesta män- niskor är helt naturligt, att det finns specialister för olika områden. Det viktiga är, att vederbörande själv har behov av denna hjälp, och förstår, att den institution, till vilken hon hänvisats, är den för henne riktiga. Er- farenheten från Stockholm visar, att ett betydande antal f. d. abortsökande från sjukhus eller specialbyråer såväl på eget initiativ som på remiss söker sig till den kommunala familjerådgivningsbyrån.

Den psykiska press, som det anses innebära för personalen att hand- lägga abortansökningar som enda arbetsuppgift, skulle enligt underteck- nads mening kunna motverkas genom att i arbetsuppgifterna också ingick ovannämnda eftervård.

Allmänhetens uppfattning om en bjälpinstitution är mycket viktig. Det terapeutiska utgångsläget blir i viss mån beroende av den hjäl-psökandes förväntningar. Institutionens namn, samt hur den beskriVS i press och i andra offentliga sammanhang betyder naturligtvis en hel del, men var människor väljer att söka hjälp beror nog mest på vilka problem, som in- stitutionen blir känd för att handlägga. Med samma argument, som kom- mittén begagnar för att ej obligatoriskt införliva medlingsinstitutionen med familjerådgivningen — att icke väcka tanke på skilsmässa — synes det mig angeläget att inte föra in tanken på abort genom att knyta abort- ansökningarna till familjerådgivningen. Det skulle kunna göra människor *mindre benägna att söka hjälp av andra skäl "än en icke önska-d graviditet. _Kommer abortansökningarna att handläggas i avsevärd omfattning vid en byrå, kan man icke bortse ifrån att den bland allmänheten snart blir känd som den institution, där huvudsakligen abortansökningar behandlas. Man måste i så fall räkna med att människor med svårigheter av mer obestämd natur, som rör familjesituationen och förhållandet mellan ett par äkta makar, inte uppfattar, att deras problem tillhör byråns verksamhetsom- råde.

Sammanslagningen har bl. a. motiverats med att de abortsökande av psy- kologiska skäl icke skulle särskiljas i en egen rådgivning samt att man kan vänta sig, att de blir mer inställda på att finna en annan lösning på sina problem, om det vid institutionen också handläggs andra slags ären- den. Erfarenheten talar dock för att de flesta människor i oönskad gravidi- tet är imperativa i sin abortönskan, sedan de — även om felaktigt — kommit fram till abort som enda lösning—en på sitt problem, samt att de, oberoende av namnet på institutionen, söker sig till det ställe, där, enligt vad de fått veta, ansökningar om abort handlägges.

Att hänvisa abortansökningarna till ett sjukhus innebär icke att ge dem en särställning. För en gravid kvinna är det helt naturligt att vända sig till en läkare eller ett sjukhus.

Om de två verksamhetsgrenarna sammanföres i en gemensam institu- tion kan enligt min mening ingendera komma till sin fulla rätt. Inte heller finns det något som talar för att en sammanslagning skulle öka förutsätt- ningarna att minska den totala abortfrekvensen.

Familjerådgivningen är, som redan ovan nämnts, en i huvudsak social och psykologisk verksamhet, som arbetar med tillgång till medicinsk kon— sult. Abortrådgivningen är en avgjort medicinsk uppgift med social exper- tis anknuten. De praktiska arbetsformerna blir därför olikartade och kan icke sammansmältas utan störande inverkan på varandra. Familjerådgiv- ningens syfte riskeras och härmed även bl. a. det verkligt abortförebyg- gande arbetet, som bör sättas in redan före konception.

Det synes mig också synnerligen angeläget att bibehålla familjerådgiv— ningens idé och innebörd såsom en verksamhet av allmän karaktär utan att ålägga den så speciella arbetsuppgifter som t. ex. handläggning av abort- ärenden innebär. En sådan — av ett bestämt problem obunden — organi- sation har man utomlands erfarenhetsmässigt kommit fram till som den för skilsmässoprofylax mest adekvata hjälpformen. Även om på grund av annorlunda lagstiftning förhållandena omkring abortproblemen icke kan bli desamma utanför de skandinaviska länderna som hos oss, är principen att icke tilldela familjerådgivningen en specialuppgift värd att beakta. Genom familjerådgivning av allmän karaktär räknar man med att nå män— niskor med samlevnads- och situationsproblem samt att administration och arbetsförhållanden skall göra det möjligt att tillämpa den relationsbehand- ling, som utbildats på detta område. På denna nya hjälpform ställes de största förväntningar om ett vidgat och bättre arbete för att förebygga och avhjälpa olyckliga förhållanden i äktenskap och familjegemenskap.

Namnet familjerådgivning är den mest användbara översättningen av den internationellt använda benämningen (Ehe—Beratung, Marriage Guid- ance, Family Counselling) på motsvarande verksamhet utomlands. Jag anser därför namnet familjerådgivning reserverat för en fristående fa- miljerådgivningsverksamhet av allmän karaktär och med ovan nämnda ar- betsprinciper.

Två från varandra skilda organisationer synes mig bättre kunna till— godose vardera verksamhetsgrenens syften. Familjerådgivningen får där- igenom möjligheter att arbeta efter sin målsättning och utveckla sina spe— ciella arbetsformer. Handläggningen av abortansökningarna med deras omedelbara eftervård kan ske i naturlig överensstämmelse med de lagliga indikationerna genom anknytning till sjukvården och under former, som helt fyller kraven på en ändamålsenlig behandling. Personaltillgången bör

kunna utnyttjas bättre om personalen slipper splittras på olikartade ar— betsuppgifter. De båda verksamhetsgrenarnas sammanlagda insatser torde bättre kunna gagna samhället, om de oberoende av varandra och var och en från sitt utgångsläge, finge tillfälle *att utveckla sin egen praxis till båt- nad 'både för sin egen uppgift och för de båda institutionernas gemen- samma strävan för familjens bästa.

Trots att det är i en principfråga, som meningarna går isär, anser jag, att mitt förslag kan inpassas i det av kommittén föreslagna. De organisa- toriska ändringsförslagen är nämligen av ringa omfattning och innebär egentligen en tudelning eller utbrytning av abortrådgivningen från kom- mitténs förslag om allmän familjerådgivning. Den sammanlagda perso— nalförstärkningen bör ej behöva bli större vid en uppdelning. Gynekologers och psykiatrers arbetsförhållanden berörs mycket litet och torde snarast underlättas genom att den för abortverksamheten nödvändiga expertisen redan finns på sjukhuset. Reglerna för statsbidrag bör kunna gälla båda verksamhetsgrenarna, medicinalstyrelsen som tillsyningsmyndighet likaså.

Den av mig skisserade organisationen skulle få [följande utformning.

Familjerådgivningsbyrå (Rådgivningsbyrå för äktenskapskonflikter och familjeproblem) för behandling av samlevnadsproblem i äktenskap eller därmed jämförliga förhållanden, samt för främjande av familjebildning och sunt familjeliv hör till sin organisation vara fristående och ifråga om administration, arbetets utformning och personal ordnas i enlighet med kommitténs förslag, med undantag av vad som föreslås beträffande abort- ansökningarna.

Den abortförebyggande verksamheten och därmed sammanhängande prövningsförfarande och eftervård bör handhas av en särskild kuratorsin— stitution (sektion) inom sjukvårdens regi. Denna verksamhet kunde tänkas organisatoriskt ansluten till en obstetrisk-gynekologisk lasarettsavdelning, dit det alltid är naturligt för de abortsökande att vända sig. Ett intimt sam— arbete med den psykiatriska avdelningen inom sjukhuset skulle upprätthål- las. Namnfrågan är diskutabel, men det torde räcka med att den abortföre— byggande verksamheten får sin speciella kuratorsinstitution. Socialarbe- tarna skulle tillsättas efter samma principer, som kommittén föreslagit, och ha samma löneställning som familjerådgivare vid en allmän familje- rådgivning. Som den av kommittén föreslagna särskilda styrelsen bör sjuk- husdirektionen eller sektion av denna kunna fungera. Arbetet skulle anpas— sas efter den speciella uppgiften och ge plats till en omfattande eftervård, varvid casework-principer skulle tillämpas och samarbete mellan läkare, kuratorer och eventuell-t psykolog ske i form av team-arbete. Denna utvidg- ning av arbetsuppgifterna skulle också för socialarbetarna innebära större omväxling i arbetet än om det begränsades till själva abortansökn-ingsför- farandet.