SOU 1959:46
Ölfrågan
Sammanfattning av utredningens överväganden
och förslag
Enligt utredningsdirektiven har vi i första hand haft att utreda behovet av och möjligheterna för att avveckla det enskilda vinstintresset inom bryg- gerinäringen och utvidga den statliga kontrollen. Utgångspunkten för våra överväganden har varit dels av nykterhetspolitisk, dels av samhällsekono— misk natur. Uppenbart är dock att ett eventuellt behov att utvidga stats— kontrollen inom maltdryckshanteringen väsentligen måste betingas av nykterhetspolitiska förhållanden.
Till grund för våra överväganden ligger en rad speciella undersökningar bl. a. rörande hryggerinäringens struktur och ekonomi, missbruket av öl och maltdryckernas verkningar på den mänskliga organismen.
Vad först angår struktur— och ekonomiundersökningarna, har genom des— sa inte framkommit något som påkallar en mera ingripande reglering. Lönsamheten inom bryggerinäringen är sålunda inte särskilt hög och är för övrigt större vid läskedrycksproduktionen än vid framställningen av malt- drycker. Bryggeriföretagens prispolitik kan karakteriseras som restriktiv. Antalet ölbryggerier har sedan länge varit sjunkande och särskilt under senare tid har en betydande förskjutning mot större produktionsenheter ägt rum. Parallellt med koncentrationstendensen inom näringen har för- siggått en omfattande koncernbildning. En förstärkning av de medelstora företagens ställning har dock kunnat konstateras under senare tid. Allmänt kännetecknas branschen av ökande konkurrens. I fråga om koncentrations— tendenser och intressemotsättningar mellan större och mindre företag har utvecklingen varit sådan, att denna bransch numera inte skiljer sig nämn- värt från den allmänna utvecklingen inom industrin. Det bör vidare fram- hållas, att flertalet ölbryggerier utom öl tillverkar också lättöl och läske- drycker. Ölbryggerierna svarar för eller kontrollerar ca 2/3 av lättölstill- verkningen och närmare 4/5 av läskedryckstillverkningen. Medan ölproduk— tionen under senare år företett en i huvudsak stabiliserad, sakta vikande tendens, har tillverkningen av såväl lagrat lättöl som läskedrycker varit uppåtgående. Ölets andel av ölbryggeriernas produktion har successivt minskat, medan läskedryckernas andel ökat. Starkölsproduktionen är nu förhållandevis obetydlig.
Våra undersökningar rörande de sociala olägenheterna av ölförsälj- ningen har visat, att maltdrycksmissbruket i vårt land är ett jämförelse- vis litet problem och att andelen rena ölfyllerister är ringa. Förekomman- de missbruk av öl sker i allmänhet genom påspädning till sprit, i viss 0111- fattning tillsammans med tabletter, och hänför sig i huvudsak till äldre åldersgrupper. Bland ungdomen är ölmissbruk en undantagsföreteelse. Ölets efter den 1 oktober 1955 ökade lättillgänglighet har knappast för- orsakat några nykterhetspolitiska olägenheter. Generellt sett torde ingen av de olika försäljningsformerna — avhämtning, kringföring, utskänk- ning — i och för sig skapa nykterhetspolitiska problem, ehuru såväl av- hämtning som kringföring kan medföra olägenheter under vissa, oftast lokalt betingade omständigheter och de rena ölkafeerna i städerna kan utgöra delvis slumbetonade missbrukshärdar. Av undersökningarna fram— går, att nykterhetspolitiska olägenheter i någon mån orsakas av att bryg- gerierna och ölhandeln överträder gällande försäljningsbestämmelser och att det är sannolikt att sådana överträdelser stundom sammanhänger med det privatekonomiska vinstintresset. Ifrågavarande olägenheter och över- trädelser är överhuvud ej av sådan omfattning eller betydelse, att de kan anses motivera mera vittgående regleringsåtgärder. Det må här nämnas, att ett nytt ackordssystem för utkörarnas avlöning fått ökande användning. Enligt detta utgör den på försäljningskvantiteten grundade ersättningen en jämförelsevis obetydlig del av ackordet. För övrigt är ersättningen per försåld flaska — oavsett om nämnda system tillämpas eller inte — den- samma för öl, lättöl och läskedrycker. Starkölet har med nu gällande för- sälj ningssystem visat sig inte erbjuda några problem ur nykterhetssynpunkt.
Undersökningarna rörande maltdryckernas verkningar på den mänskliga organismen utvisar, att blodalkoholhalt och alkoholpåverkan ligger på en lägre nivå för maltdrycker —— för det vanliga ölet avsevärt lägre _ än för starkare alkoholdrycker. Påverkan av vårt nuvarande lågprocentiga van— liga öl ligger endast obetydligt högre än verkan av lagrat lättöl. Det är vid förtäring av det vanliga ölet svårt att under normala omständigheter nå över tröskelvärdet för påverkan. Risken för tillvänjning (alkoholism) och för kroniska skadeverkningar är, även efter långvarig förtäring av avse— värda mängder, ringa. Dessa undersökningar ger sålunda inte heller de något stöd för att behov skulle finnas att ytterligare skärpa maltdrycks- regleringen.
Vi har också beaktat, att vinstavvecklingsprincipen inom rusdrycksut- skänkningen genom 1957 års riksdagsbeslut fått en i viss mån ändrad till- lämpning, bl. a. så tillvida att restauratörerna i fråga om spritdrycker er- håller ersättning för de med utskänkning förenade särskilda kostnaderna, medan de får behålla hela vinsten vid utskänkning av viner. Även nu berörda förhållanden har givetvis måst inverka på bedömningen av den fråga som vi har haft att ta ställning till. När det gällt att pröva behovet
och lämpligheten av åtgärder för ökad samhällelig reglering av maltdrycks- branschen har vi slutligen ansett, att sådana åtgärder inte skulle stå i överensstämmelse med de liberaliserande och rationaliserande tendenser, som gör sig gällande bl. a. i den nuvarande försäljningslagstiftningen. Så- dana åtgärder skulle även kunna motverka strävandena att åstadkom- ma en övergång inom konsumtionen till svagare drycker.
Vi har på grundval av sålunda redovisade undersökningar och övervä- ganden kommit till den uppfattningen, att det varken ur nykterhetspoli— tiska eller samhällsekonomiska synpunkter för närvarande finns tillräck— liga skäl att skärpa regleringen av maltdryckshanteringen eller att av- veckla det enskilda vinstintresset inom bryggerinäringen. Med hänsyn här- till har vi ej heller ansett oss böra överväga ett förstatligande av bryggeri- näringen. Mot ett sådant talar jämväl, att tillverkningen av öl och starköl inom bryggeribranschen är i tekniskt och ekonomiskt avseende intimt och naturligt sammankopplad med framställningen av lättöl och läskedrycker. Sistnämnda verksamhet är ju en fri näring och nykterhetspolitiska skäl kan givetvis inte anföras för statliga ingripanden häri.
Vi har dock ansett lämpligt föreslå, att det uppdrages åt kontrollstyrel- sen att i samarbete med representanter för nykterhetsrörelsen, öltillverk- kare m. fl. följa bryggeriernas verksamhet och försäljningens utveckling och att, därest förhållandena framdeles skulle utvecklas på ett otillfreds- ställande sätt och uppkommande olägenheter inte skulle kunna elimineras förhandlingsvägen, föreslå statsmakterna att vidtaga sådana ingripanden, som kan anses av omständigheterna motiverade.
De verkställda undersökningarna har emellertid inte bara visat, att något behov av ökad statlig reglering f. n. ej föreligger. De har också givit vid handen, att bärande motivering saknas för de nuvarande koncessionsbe- stämmelserna och regleringsföreskrifterna för utminuteringen.
Vad beträffar koncessionsbestämmelserna har vi kunnat konstatera, att dessa numera har mycket ringa betydelse för utvecklingen inom bryggeri- branschen. Vi föreslår därför att tillstånd till inrättande av nya bryggerier i fortsättningen lämnas av kontrollstyrelsen i stället för av Kungl. Maj:t. Prövningen bör härvid inskränkas till vederbörande sökandes behörighet och lämplighet och frågan 0111 huruvida bryggeriernas tekniska utrustning har en ur kontrollsynpunkt tillfredsställande standard.
I fråga 0111 utminuteringen har vi funnit, att den nu gällande tillstånds- regleringen i stort sett inte längre fyller någon egentlig uppgift, eftersom behovsprövningen i realiteten i allt väsentligt är slopad. Ölet är numera även på landsbygden så lättillgängligt, att ett borttagande av den huvudsakligen formella prövningen inte kan väntas medföra någon nämnvärd ökning av vare sig förbrukning eller missbruk. Ett slopande av denna tillståndspröv- ning skulle vidare inbespara mycket onödigt arbete och onödiga kostnader för myndigheter och företagare. En generell restriktiv försäljningsregle-
ring bör enligt vår mening inte användas i syfte att stävja förekommande missbruk av öl. Detta kan och bör ske genom åtgärder i de individuella fal- len dels i nykterhetsvårdens form dels genom direkta ingrepp mot even- tuella missförhållanden inom försäljningverksamheten.
Av nu angivna skäl har vi förordat en genomgripande omläggning av ut— minuteringsregleringen. Vi har därvid strävat efter att å ena sidan åstad- komma en liberalisering och förenkling av gällande bestämmelser och att å andra sidan skapa garantier för att de föreskrifter för försäljningen, som vi anser nödvändiga, verkligen blir efterlevda och riktigt tillämpade.
Förslaget innebär, att utminuteringsrätten får utnyttjas för såväl fast som rörlig försäljning utan att någon författningsmässig skillnad görs mellan de båda försäljningsformerna. Rätt till utminutering av öl tillkommer, efter ett enkelt anmälningsförfarande, dels livsmedelshandlare, som försäljer bröd och andra bakverk, ägg och mjölk samt andra mejerivaror, kött och andra köttvaror, fisk eller specerier, dels yrkesmässiga tillverkare av öl, lättöl eller läskedrycker, dels allmännyttiga maltdrycksföretag. Livsmedelshand- lares utminutering får bedrivas endast i samband med försäljning av livsme— del. Prövningen av amnälningarna väsentligen avseende sökandes behörig- het och lämplighet — verkställes av polismyndigheten i orten. Utminuterings- rätten skall avses gälla tills vidare utan tidsbegränsning.
Den befintliga vetorätten ifråga 0111 utminuteringen liksom kommu- nernas möjlighet att inrätta allmännyttiga maltdrycksföretag föreslås skola bibehållas i det väsentliga oförändrade. Varje kommun avses få tillfälle att begagna sin vetorätt eller inrätta allmännyttigt maltdrycksföretag dels vid en övergång till den av oss föreslagna ordningen, dels senare på kom— munens eget initiativ.
För att främja nykterhet och ordning i samband med utminuteringen av öl föreslås inrättandet i varje kommun av en lokal samarbetsnämnd be— stående av en representant för fullmäktige i kommunen, en för kommunens nykterhetsnämnd och en för polismyndigheten i orten samt en eller två av polismyndigheten utsedda representanter för dem som bedriver utminute- ring av öl inom kommunen. Denna nämnd avses utgöra ett organ för in— formella överläggningar, för information och diskussion i frågor rörande maltdryckerna; organ där de berörda parterna kan fritt och otvunget komma till tals med varandra. Till nämnden skulle i första hand myndigheter, nykterhetsintresserade och ölhandlare kunna vända sig med uppkomna problem och på ett tidigt stadium få dessa smidigt lösta på frivillighe— tens väg.
Beträffande utskänkningen inskränker sig förslagets ändringar i gällan— de ordning i stort sett till att meddelade utskänkningsrättigheter skall gälla tillsvidare utan tidsbegränsning.
Några ändringar i gällande bestämmelser om starkölet föreslås inte.
Utredningsdirektiven och utredningsarbetets bedrivande
Direktiv för vårt utredningsarbete lämnades av chefen för finansdeparte- mentet den 16 augusti 1954.
Departementschefen erinrade inledningsvis om att beslut 0111 nya rikt- linjer för nykterhetspolitiken fattats vid 1954 års riksdag.
De viktigaste förslagen i ämnet upptogs i propositionen nr 151. Besluten inne— bär i fråga om maltdryckerna långt gående förenklingar i förhållande till nu gällande bestämmelser. Under övervägandena rörande maltdryckslagstiftningen aktualiserades även frågan om statliga regleringar beträffande bryggeriernas företagsform och vissa därmed sammanhängande spörsmål.
Den svenska bryggeriindustrin utgöres av privatägda företag. Dessa är endast underkastade sådana särskilda inskränkningar i sin näringsutövning som direkt betingas av statens tillsyn över tillverkningen, beskattningen och försäljningen av maltdrycker. Dessutom begränsas näringsfriheten inom branschen av konces— sionstvånget för skattepliktiga bryggerier, vilket i huvudsak inneburit att till- komsten av nya företag förhindrats.
Frågan om statliga regleringar beträffande bryggeriernas företagsform har tidigare i olika sammanhang varit föremål för prövning. De förslag som fram- lagts i ämnet har icke lett till något resultat. Detta gäller såväl 1934 års malt- dryckskommittés förslag 0111 utvidgad statskontroll över bryggeriernas försäljning av pilsnerdricka som senare framställningar bl. a. från nykterhetsfolkets och bryg- geriarbetarnas sida.
Frågan behandlades ytterligare under förarbetena till förut nämnda propo- sition. Därvid framhölls från flera håll att en utredning i samma fråga borde företagas.
Majoriteten av 1944 års nykterhetskommitté ansåg visserligen icke att ingrepp för närvarande borde göras i bryggeriernas företagsform. Ej heller fann den er— forderligt att nu närmare utreda denna fråga. Kommittén var emellertid icke enig på denna punkt. En minoritet inom densamma yrkade sålunda att hithöran— de frågor skulle bli föremål för särskild utredning.
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag framställdes yrkanden om statsingripande eller på utredning därom av flera myndigheter och sammanslut— ningar, bl. a. kontrollstyrelsen, nykterhetsorganisationerna och Landsorganisa- tionen i Sverige.
I propositionen nr 151 framhöll jag, rörande behovet av en utredning i ämnet, att det sedan gammalt har varit en ledande princip inom svensk alkohollagstift— ning att söka såvitt möjligt avlägsna det privata vinstintresset. Denna princip är ganska fullständigt genomförd inom rusdryckshanteringen. Undantag före— kommer främst i fråga om de privata restauratörernas vinstandelar på utskänk— ningen och beträffande serveringspersonalens drickspengar; utredning pågår
i dessa ämnen. Jag framhöll även att erfarenheterna av det enskilda vinstin- tressets avkoppling inom rusdryckhanteringen varit gynnsamma.
Inom maltdryckshanteringen har, påpekade jag vidare, vinstavvecklingsprin- cipen genomförts endast i fråga om en begränsad sektor på försäljningssidan, nämligen de allmännyttiga kafébolagens detaljhandel med öl. I övrigt kvarstår det enskilda vinstintresset. Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av vinstintressets avkoppling inom rusdryckshanteringen, synes det befogat att på ett mera ingående sätt än nykterhetskommittén gjort undersöka om fördelar står att vinna ur nykterhetssynpunkt genom att avveckla vinstintresset inom malt— dryckshanteringen.
De synpunkter som talar för en avveckling av det enskilda vinstintresset inom bryggerinäringen har ytterligare accentuerats därigenom att starköl i enlighet med statsmakternas nu fattade beslut åter skall få säljas.
Departementschefen erinrade härefter om att han i propositionen fram- hållit, att vissa invändningar ur principiell synpunkt kunde riktas mot bryggeriernas dåvarande ställning.
De av sociala skäl införda begränsningarna i möjligheterna att inrätta nya bryggerier har sålunda lett till en faktisk monopolställning för enskilda företa- gare samt omfattande kartellbildningar och konkurrensbegränsningar inom han- deln med öl. Dessa förhållanden står icke i god överensstämmelse med strävan— dena att motverka konkurrensbegräsningar inom näringslivet. Ur denna synpunkt är det därför angeläget att en utredning konnner till stånd som innefattar bran- schens konkurrensproblem. Härvid bör också upptas den för närvarande mycket aktuella frågan om konkurrensen mellan bryggerierna i bryggeriidkareförbundet och övriga bryggerier.
Utredningen om bryggeriernas företagsform borde påbörjas omedelbart uttalade departementschefen och fortsatte.
Den bör, såsom jag angav i propositionen, i första hand avse frågan om beho— vet av och möjligheterna för att avveckla det enskilda vinstintresset inom bryg- gerinäringen och utvidga den statliga kontrollen. Även om det enligt min upp- fattning knappast finnes skäl att nu förstatliga bryggeriindustrin, bör det dock ej vara uteslutet att, om anledning därtill yppas under utredningsarbetets gång, pröva också detta spörsmål.
I det föregående har antytts några särskilda problem som bör uppmärksam- mas vid utredningen, bl. a. dem som sammanhänger med konkurrensen inom branschen. Vid övervägande av dessa problem bör vid behov behandlas frågan om ökad medverkan från svagdricksbryggarnas sida i ölbryggeriernas ölförsälj- ning. Av propositionen nr 151 framgår att ytterligare frågor kan bli aktuella vid utredningen. En sådan fråga gäller huruvida allmänt ombud bör tillsättas i led— ningen för de bryggerier som tillverkar starköl eller liknande särskilda anord- ningar bör vidtas i fråga om sådana bryggerier. Ett annat spörsmål samman- hänger med åtgärderna för att begränsa den kommersiella reklamen för alkohol- haltiga drycker. Propositionen har i denna del godtagits av riksdagen med vissa jämkningar. Såsom jag framhållit i propositionen får man beträffande det van— liga ölet förutsätta, att bryggerierna kommer att självmant följa de av statsmak- terna antagna principerna i avseende på reklamen. Skulle så icke bli förhållan- det är frågan av sådan art att den bör behandlas vid utredningen om bryggerier- nas företagsform.
Även andra med bryggeriernas företagsform och rationaliseringsproblem sam-
manhängande spörsmål än dem som här uttryckligen nämnts bör kunna upptas, i den mån så visar sig påkallat under utredningsarbetets gång.
Som av direktiven framgår tillsattes utredningen i samband med 1954 års riksdagsbeslut om nya riktlinjer för nykterhetspolitiken. Dessa riktlin— jer innebar bl. a. långt gående förenklingar i rusdrycks- och maltdrycks- lagstiftningen. Omläggningen var visserligen särskilt ingripande beträf- fande spritdrycker och vin, men även i fråga om maltdryckerna vidtogs betydande förändringar.
Den beslutade nykterhetsreformen skulle träda i kraft den 1 oktober 1955, ett år efter utredningens tillsättande. Med hänsyn till de genomgri- pande förändringar som denna reform innebar i fråga om maltdrycksreg- leringen kunde man inte i förväg överblicka, hur förhållandena skulle kom— ma att utveckla sig beträffande konsumtion och missbruk, försäljningsbe— stämmelsernas tillämpning, bryggeriindustrins struktur och ekonomi m. m. Särskilt stor var ovissheten beträffande starkölet. Osäkerhet rådde också om i vad mån motbokssystemets borttagande skulle komma att inverka hämmande på omsättningen av maltdrycker trots de nya liberalare försälj- ningsbestämmelserna för dessa drycker eller om strävandena att gynna förbrukningen av svagare drycker skulle visa sig framgångsrika för malt- dryckernas vidkommande.
Med hänsyn till dessa förhållanden ansåg vi oss, innan vi tog slutlig ställning till de förelagda frågorna, böra avvakta erfarenheterna inte blott av den nya ordningen utan också av den stabilisering av maltdrycks- branschens förhållanden, som kunde väntas inträda efter en övergångstid med för frågans bedömning betydelsefulla förskjutningar inom konsum- tionen.
Efterhand genomförde vi vissa enquéter rörande konkurrensförhållan- dena inom ölhandeln och om maltdryckernas betydelse ur nykterhetssyn- punkt. I samarbete med kontrollstyrelsen genomfördes en intensifiering av försäljningsstatistiken för vanligt öl och lättöl. Samtidigt planlades en ingående undersökning rörande bryggeriernas vinstförhållanden.
Sedan ytterligare någon tid förflutit efter nykterhetsreformens genom- förande gjorde vi nya enquéter bl. a. rörande maltdryckernas betydelse ur nykterhetssynpunkt. Vidare slutfördes undersökningen om bryggeriernas vinstförhållanden och en undersökning om maltdryckernas inverkan på den mänskliga organismen.
I övrigt har vi i särskilda frågor tagit kontakt med olika myndigheter och institutioner och i samband med en genomgång av den i grannländerna gällande ordningen på maltdrycksområdet företagit en resa till Finland för närmare studium av den finska ölmonopolregleringen.
I
Historik och redogörelse för gällande ordning
1 . Tidigare lagstiftning
Tiden intill första världskriget Tillverkningen och försäljningen av maltdrycker har tidigare i likhet med andra näringar varit inordnade i skråväsendet. I städerna infördes skrå- tvånget i början av 1600-talet. Den yrkesmässiga tillverkningen och parti- handeln tillkom med ensamrätt bryggarskrået, det 3. k. bryggareämbetet. Erforderligt antal bryggare förordnades av vederbörande stadsmyndighet. Detaljhandeln utövades enligt särskilda bestämmelser av krögarna. På landsbygden infördes motsvarande reglering avsevärt senare. Här tiller- kändes endast särskilt antagen bryggare tillverknings- och partihandels— rättigheter, var och en med ensamrätt inom ett bestämt område. Särskilda acciser uttogs av näringsidkarna.
När nya idéer inom näringspolitiken började göra sig gällande under 1700- talet, lättades skråtvånget också inom maltdryckshanteringen. Under förra hälften av 1800-talet borttogs småningom alla avgifter och med 1864 års näringsfrihetsförordning blev maltdryckshanteringen en fri näring utom i vad avsåg restaurations- och krogrörelse.
En orsak till den fria ställning maltdryckerna sålunda erhöll, torde ha varit den allmänt förekommande uppfattningen att ölet var ett värdefullt alternativ till brännvinet. En ökad ölförbrukning skulle motarbeta den omåttliga brännvinsförtäringen.
Medan nykterhetslagstiftningen under den närmast föregående perioden huvudsakligen inriktats på brännvinet, blev under slutet av 1800-talet också maltdryckerna föremål för en allt mer skärpt kontroll i syfte att främja ordning och nykterhet. Början gjordes härvid med utskänkningen kort efter näringsfrihetsförordningens utfärdande, men efterhand kom också övriga försäljningsformer och slutligen även tillverkningen att underkas- tas reglering.1 För utskänkningen infördes tillståndstvång 1874. En viss reglering av utminuteringen tillkom 1893, då tillståndstvång infördes på
1 1864 års näringsfrihetsförordning undantag i sin ursprungliga avfattning, såvitt nu är i fråga, från den eljest stadgade näringsfriheten förutom tillverkning och försäljning av brännvin samt handel med andra brända eller destillerade drycker endast »källare-, vinskånks-, schweizeri-, värdshus-, traktörs-, krog- eller annan dylik rörelse» (58 b, c). Regleringen gick dock snart utanför det sålunda angivna området utan att näringsfrihetsförordningen ändrades. Detta skedde först 1917 genom infogande av nuvarande & 7 mom. 2.
landet för avhämtningsförsäljning i mindre mängder än 10 liter åt gången, utom bl. a. i fall där försäljningen bedrevs från tillverkningsstället. Fyra år senare, 1897, blev det förbjudet att utan särskilt tillstånd kringföra malt- drycker för försäljning i mindre mängder än 10 liter. Undantag gjordes dock bl. a. för försäljning inomhus till därstädes boende. 1902 begränsades rätten till kringföringsförsäljning ytterligare genom generellt förbud mot kringföring på landsbygden. Försäljning på rekvisition var emellertid fortfa- rande tillåten, därest avlämning skedde inomhus till därstädes boende, vid järnvägsstation eller på fartyg.
Åren 1903 och 1905 utfärdades nya bestämmelser av stor betydelse för maltdryckshanteringen. De kan sägas utgöra slutstenarna i den förut an- tydda utvecklingen.
Genom förordning år 1903, blev maltdryckerna föremål för särskild be- skattning och i samband härmed underkastades också tillverkningen en närmare reglering. Den sålunda införda skatten var utformad som en råvarubeskattning och uttogs på malt, som användes i bryggerierna vid tillverkning av maltdrycker. Bestämmelserna utformades emellertid så att de alkoholsvagare maltdryckerna inte i större utsträckning skulle belastas av skatten. Detta skedde bl. a. genom att de bryggerier där endast svagdricka tillverkades undantogs från skatteplikt. Härmed infördes en uppdelning av bryggerierna i skattepliktiga och skattefria företag. I övrigt utformades skattebestämmelserna enligt en s. k. degressiv skala med mindre skatte- belastning för småföretagen än för de större bryggerierna för att konkur- rensläget mellan stora och små företag inte skulle rubbas genom beskatt- ningen. Reglerna ändrades sedermera 1907 och 1909 bl. a. i avsikt att för- svåra uppkomsten av nya småbryggerier, vilka under den närmast före- gående tiden snabbt ökat i antal. Beskattningens utformning ändrades också, men syftet var fortfarande dels att de skattepliktiga bryggeriernas inbördes konkurrensförhållanden inte skulle rubbas, dels att tillverkningen av svagdricka vid skattefria och skattepliktiga företag skulle kunna bedri- vas under i möjligaste mån lika betingelser.
För rätten att bedriva tillverkning såväl i skattepliktigt som i skatte- fritt bryggeri fordrades länsstyrelsens tillstånd, varvid dock endast förut- sattes att viss anmälningsskyldighet fullgjordes samt, i fråga om skatte- pliktigt bryggeri, att vissa krav rörande skattens erläggande uppfylldes. Beträffande skattepliktigt bryggeri lämnades i förordningen föreskrifter om beskaffenheten av byggnader och redskap, råvaror m. m. Föreskrif- terna rörande skattefritt bryggeri var självfallet avsevärt enklare.
I samband med ändring av skattesatserna m. m. utfärdades 1907 ny för- ordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, vilken dock i avseende på kontrollens utformning inte innebar några mer betydande ändringar. Nämnas må i detta sammanhang endast, att den nyinrättade kontrollstyrelsen (till en början benämnd kontroll- och justeringsstyrelsen)
övertog den högsta tillsynen över tillverkningen. 1907 års förordning gällde med vissa ändringar till 1923.
I vad avser försäljningen av maltdrycker tillkom nya bestämmelser ge- nom 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl. Med öl för- stods alla slag av maltdrycker, som inte enligt tillverkningsförordningen var att hänföra till svagdricka.
Förordningen reglerade all försäljning av maltdrycker. Försäljning fick inte bedrivas av annan än den som erhållit särskilt tillstånd eller eljest enligt förordningens bestämmelser var berättigad därtill.
Författningsbestämmelserna gav inga särskilda föreskrifter rörande parti- handel.1 Försäljningen uppdelades i försäljning till avhämtning, försälj- ning på rekvisition, försäljning genom kringföring samt utskänkning.
Försäljning till avhämtning fick utan särskilt tillstånd bedrivas på till- verkningsstället av tillverkaren samt på försäljnings- eller utskänknings- ställe av den som var berättigad till utminutering av brännvin respektive utskänkning av öl. För avhämtningsförsäljning i övrigt erfordrades läns- styrelsens tillstånd. Över ansökan om tillstånd till försäljning i annan stad än Stockholm skulle magistraten höras, över ansökning om försäljnings- rätt på landsbygden kommunalnämnden och kommunalstämman. I sist- nämnda fall fick tillstånd inte meddelas, om ansökningen avstyrkts av båda kommunala myndigheterna. Tillstånd meddelades tills vidare. Den som ägde rätt till avhämtningsförsäljning var också berättigad att från försäljningsstället på rekvisition försända varor till köpare. I sådant fall fick drycker emellertid endast avlämnas inomhus till därstädes boende, vid järnvägsstation eller på fartyg. Vid rekvisitionsförsäljning skulle upp- rättas en särskild förteckning, angivande bl. a. försåld myckenhet och köpa- rens namn. Kringföringsförsäljning fick bedrivas endast i stad av till- verkaren. Försäljning inom stadsplanelagt område krävde inte tillstånd. För försäljning utom sådant område fordrades tillstånd av länsstyrelsen. Till- stånd meddelades tills vidare.
Utskänkning av öl fick utan tillstånd bedrivas bl. a. av den som var be— rättigad till brännvinsutskänkning. För utskänkning i övrigt för bestämd tid krävdes länsstyrelsens tillstånd. Tillstånd kunde meddelas för ett till tre år. Tillstånd fick inte meddelas i de fall där ansökningen blivit avstyrkt, i Stockholm av stadsfullmäktige, i annan stad av magistraten och stads- fullmäktige eller allmän rådstuga eller, på annan ort, kommunalnämnd och kommunalstämma. För utskänkning vid bestämt tillfälle gällde särskilda bestämmelser. I sådant fall förekom inte kommunal vetorätt. I särskilt an— givna fall slutligen kunde tillstånd meddelas för utskänkning tills vidare (bl. a. vid järnvägsstation).
Också beträffande försäljningen av alkoholfria drycker och svagdricka
1 Då partihandeln inte undantagits från författningens tillämpningsområde, ansågs den vara underkastad bestämmelserna om avhämtningsförsäljning.
tillkom 1905 särskilda bestämmelser. Härvidlag meddelades närmare före— skrifter i huvudsak endast beträffande utskänkningen. För annan för- säljning gällde väsentligen endast de villkor som reglerade handel i all— mänhet.
Lagstiftningen under och efter första världskriget 1910-talet och början av 1920-talet utgör en period av intensivt lagstift— ningsarbete på nykterhetsområdet. Inte minst inriktades lagstiftarens in- tresse på tillverkningen och försäljningen av maltdrycker. Utgångspunkten för detta lagstiftningsarbete var de förslag som år 1914 framlades av 1911 års nykterhetskommitté i dess betänkande nr V. Huvudresultaten i vad avser maltdryckerna inryms i 1919 års förordning angående försäljning av pils- nerdricka och förordningarna 1923 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker respektive förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl. Också 1917 års förordning angående försäljning av rus- drycker har viss betydelse i förevarande sammanhang.
Vad beträffar regleringen av maltdryckstillverkningen inträdde under den nu berörda perioden den väsentliga förändringen, att koncessionstvång år 1917 infördes för de skattepliktiga bryggerierna. Bestämmelserna intogs sedan i oförändrat skick i den år 1923 utfärdade tillverkningsförordningen. Förutom koncessionen krävdes årligen särskilt av kontrollstyrelsen utfär- dat tillståndsbevis. För tillverkning i skattefria bryggerier krävdes endast kontrollstyrelsens tillståndsbevis.
Beträffande tillverkningskontrollen innebar 1923 års förordning inga prin- cipiella nyheter.
Frågan om maltdryckernas alkoholhalt var under den berörda perioden föremål för ingående behandling.
Före det första världskriget omfattade produktionen och försäljningen — bort- sett från svagdricka —— övervägande alkoholstarkare ölsorter. De vanligaste dryckerna var lageröl och pilsneröl med en alkoholhalt mellan 3,6 och 4,7 vikt— procent respektive mellan 3,2 och 4,2 viktprocent. På dessa drycker jämte porter föll tillverkningsåret 1912—13 ungefär två tredjedelar av de skattepliktiga bryg— geriernas produktion. De sorter som i huvudsak motsvarade det nuvarande ölet (klass II) — lagerdricka, pilsnerdricka m. m. — omfattade endast tio procent. Under kriget föranledde bristen på råvaror betydande inskränkningar i fråga om maltdryckernas inbryggningsstyrka. Under år 1918 var alkoholstyrkan i den maltdryck, som skulle motsvara det vanliga ölet, ibland inte högre än 1—1,5 vikt- procent. Sedan råvarubristen efter krigets slut lättat, upphävdes visserligen mält- ningsrestriktionerna, men detta föranledde inte tillverkarna att återupptaga till— verkningen av starkare maltdrycker. Sedan 1919 års början hade nämligen malt- drycker med en alkoholhalt överstigande 3,6 volymprocent (ca 2,8 viktprocent) hänförts till rusdrycker och underkastats bestämmelserna i rusdrycksförsäljnings- förordningen. Då mältningsförbudet hävdes, beslöt därför tillverkarna genom sin intressesammanslutning, Bryggeriidkareförbundet, att tills vidare inte tillverka maltdrycker med högre alkoholstyrka än 3,6 volymprocent. Genom de inskränk- ningar i fråga om inbryggningsstyrkan, som ålagts bryggeriindustrin under
krigsåren, väcktes tanken på möjligheten att helt förbjuda försäljningen av alko- holstarkare maltdrycker. Efter särskilda utredningar genomfördes genom beslut av 1922 års riksdag ett års provisoriskt förbud mot starkölsförsäljning, vilket fastställdes året därpå. Förbudet kom att gälla intill den 1 oktober 1955. Undan- tag medgavs endast för försäljning för särskilda ändamål, bl. a. på apotek.
De slutligen genomförda bestämmelserna rörande maltdryckernas alkohol- halt baserades på en speciell klassindelning, ursprungligen införd 1919. En- ligt 1923 års tillverkningsförordning indelades maltdryckerna i följande klasser (varvid alkoholhalten till skillnad från tidigare angavs i viktpro- cent i stället för volymprocent) : försla klassen, omfattande maltdrycker med högst 1,8 viktprocent alkohol och inbryggda med en stamvört, vars extrakt- halt inte översteg 6 procent ävensom sådana alkoholfria maltdrycker, som var inbryggda med en stamvört vars extrakthalt översteg 6 men inte 10,5 procent, andra klassen, omfattande maltdrycker, som inte var att hänföra till första klassen och inte innehöll mer än 3,2 viktprocent alkohol och var inbryggda med en stamvört, vars extrakthalt inte översteg 10,5 procent, samt tredje klassen, omfattande övriga maltdrycker (exportöl). I den nu angivna klassindelningen gjordes 1928 den ändringen, att också 5. k. malt— dricka hänfördes till klass 1. Med maltdricka förstods maltdryck med en alkoholhalt av högst 1,8 viktprocent och en extrakthalt mellan 6 och 10,5 procent. Det kravet uppställdes dessutom, att produkten skulle ha under- gått sådan särskild behandling, att alkoholhalten (genom fortsatt jäsning) inte kunde bringas att överstiga 1,8 viktprocent. För tillverkning av malt- dricka, vare sig i skattefritt eller skattepliktigt bryggeri, krävdes särskilt tillstånd av kontrollstyrelsen.
1923 års tillverkningsförordning gällde intill ikraftträdandet av den nu gällande förordningen av 1939.
Vad beträffar maltdrycksbeskattningen höjdes skattesatserna avsevärt genom 1923 års förordning. Skattesystemet bibehölls dock oförändrat med det undantaget att. degressionens storlek — och därigenom skiljaktigheten i skattebelastning mellan stora och små företag — minskades. 1928 befriades från skatt, förutom svagdricka, också vissa extraktrikare maltdrycker med en alkoholhalt av högst 1,8 viktprocent, s. k. maltdricka. Den nu angivna ordningen bibehölls sedan till 1940. (Om de då införda bestämmelserna se sid. 28.)
Vad beträffar regleringen av maltdrycksförsäljningen hade ,1911 års nykterhetskommitté föreslagit, att försäljningen av öl i huvudsak skulle regleras på samma sätt som rusdrycks- och vinförsäljningen. Med öl för- stods då liksom enligt 1905 års försäljningsförordning, alla alkoholhaltiga maltdrycker, vilka inte enligt tillverkningsförordningen var att hänföra till svagdricka. Bestämmelserna i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning kom emellertid endast att omfatta de starkaste ölsorterna. Vid 1917 års beslut ut- talade sig riksdagen i stället för att försäljningen av öl motsvarande klass II
skulle få ske enligt mindre stränga regler, i huvudsak grundade på prin- ciperna i 1905 års försäljningsförordning. Den sålunda åsyftade regleringen kom till stånd genom 1919 års pilsnerdricksförsäljningsförordning som gäll- de intill den 1 oktober 1955. De under årens lopp vidtagna ändringarna i förordningens bestämmelser innebar _— med undantag för de år 1928 genom- förda inga i förevarande sammanhang väsentliga nyheter. 1928 års lag- stiftning avsåg närmast en skärpning av kontrollen i syfte att tillgodose ordnings— och nykterhetssynpunkter utan att därigenom försvåra eller be- gränsa den lojale konsumentens inköpsmöjligheter. Bl. a. skärptes bestäm- melserna rörande rekvisitionsförsäljningen.
1919 års pilsnerdricksförsäljningsförordning uppdelade försäljningen i partihandel och detaljhandel. Med partihandel förstods försäljning till åter- försäljare i och för deras rörelse ävensom försäljning för export. I detalj— handel inbegreps all annan försäljning.
Rätt till partihandel tillkom endast tillverkare samt den som ägde rätt till avhämtningsförsäljning och av länsstyrelsen erhållit tillstånd jämväl till partihandel.
Detaljhandeln indelades i utminutering och utskänkning. I avseende på utminuteringen meddelades liksom tidigare särskilda föreskrifter för av- hämtningsförsäljning, försäljning genom försändning på rekvisition respek- tive kringföringsförsäljning. Beträffande avhämtningsförsäljningen motsva- rade de nya bestämmelserna i huvudsak den tidigare gällande ordningen. Utan tillstånd fick sålunda sådan försäljning utövas av tillverkaren på till- verkningsstället, av den som ägde rätt till utminutering av spritdrycker och vin på försäljningsstället liksom också av den som ägde rätt till utskänkning av öl på utminuteringsstället. I andra fall fordrades tillstånd av länssty- relsen. Tillståndet gällde tills vidare. Kommunal vetorätt stadgades nu även för städerna, där den utövades av stadsfullmäktige. För landsbygden in- trädde den ändringen, att vetorätten utövades av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma i stället för av kommunalstämma och kommunalnämnd.
Efter 1928 års ändringar innefattade reglerna om rekvisitionsförsäljningen i huvudsak följande. Liksom tidigare erfordrades för sådan försäljning i och för sig inte särskilt tillstånd _ rättigheten var i stället knuten till an— nan försäljningsrättighet. Rekvisitionsförsäljning fick sålunda bedrivas från tillverkningsstället respektive försäljningsstället av tillverkare och annan som ägde rätt till partihandel. För tillverkare förelåg dessutom möjligheten att på rekvisition försända öl från upplag. Enligt de 1928 till- komna bestämmelserna kunde tillverkare erhålla länsstyrelsens tillstånd att inrätta särskilt upplag. Beträffande landsbygden innebar detta — i för— hållande till den tidigare gällande ordningen — en utvidgning av tillverka— rens försäljningsrättigheter. Då emellertid —— såsom framhölls vid frågans behandling — upplag redan tidigare förekommit i strid mot författnings- bestämmelserna, medförde ändringen i praktiken att denna försäljning in—
ordnades under lagliga former och bringades under kontroll. För att und- vika olägenheter i de kommuner där avhämtningsförsäljning inte förekom på grund av den kommunala vetorätten, infördes samma vetorätt också i förevarande fall. Vid upplag skulle finnas en av länsstyrelsen godkänd före— ståndare. Beträffande tillverkares eller partihandlares rekvisitionsförsälj- ning på landet föreskrevs för övrigt, att den som forslade varan skulle vara försedd med kvittensbok bl. a. avsedd för köparens attest.1 Avlänming fick vid rekvisitionsförsäljning ske huvudsakligen inomhus till därstädes boende och, för fortsatt försändning, vid järnvägsstation eller bilstation eller på fartyg.
Även annan än tillverkare eller partihandlare kunde i vissa fall försälja på rekvisition. Sålunda kunde den som erhållit rätt till avhämtningsförsälj— ning och bedrev denna i samband med handel med livsmedel eller läske- drycker efter rekvisition försända öl till å orten bosatt person. Även i annat fall än nu sagts kunde den som hade rätt till avhämtningsförsäljning för— sända öl tillsammans med matportion.
Bestämmelserna rörande kringföringsförsäljning bibehölls i huvudsak oförändrade. Sålunda fick sådan försäljning bedrivas endast av tillverkare i städerna. Avlämning skulle ske inomhus till därstädes boende. Beträf- fande försäljning inom stads planlagda område fordrades inte särskilt till— stånd. Utom sådant område krävdes tillstånd av länsstyrelsen. I sistnämnda fall förelåg ingen kommunal vetorätt. Tillverkares behörighet att bedriva kringföringsförsäljning ansågs innefatta rätt att bedriva försäljning an- tingen detta skedde direkt från tillverkningsstället eller från upplagrings- eller omlastningsställe _— s. k. nederlag. Sådant nederlag fick inrättas utan tillstånd och någon särskild, av myndighet godkänd föreståndare behövde inte finnas.
Den som erhållit behörighet att till avsalu tillverka öl kunde liksom tidi- gare erhålla länsstyrelsens tillstånd att till avhämtning eller genom kring- föring försälja av annan tillverkat öl. Detta kunde dock medgivas endast i den omfattning och under de villkor som gällde för försäljning av öl av egen tillverkning.
' Stadgandena rörande utskänkningsrättigheterna överensstämde liksom övriga författningsbestämmelser i huvudsak med den tidigare gällande ord- ningen. Också här hade dock den kommunala vetorätten något utvidgats. Bestämmelserna innebar i korthet följande. Utan särskilt tillstånd fick ut- skänkning utövas av den som ägde rätt till utskänkning av spritdrycker eller vin samt av den som i sitt hem mot betalning mottog gäster till bespis- ning vid slutet bord. För utskänkning i andra fall krävdes tillstånd av läns- styrelsen. Sådant tillstånd kunde avse antingen årsutskänkning — för en
1 Föreskrifterna om kvittensbok hade tidigare viss motsvarigheti köpareförteckningen. Kravet på köpareförteckniug upphörde emellertid 1919. Kvittensboken infördes 1928 för att effektivi- sera kontrollen.
tid av 1—3 år _ trafikutskänkning eller tillfällig utskänkning. Kommunal vetorätt förelåg endast beträffande tillstånd till årsutskänkning.
Utöver vad nu sagts innehöll 1919 års förordning en rad kontroll- och ordningsföreskrifter. Beträffande partihandlare föreskrevs sålunda skyldig— het att föra särskild försäljarbok. Föreskrifter meddelades vidare rörande försäljningslokaler och försäljningstider m. m. Av författningen framgick att försäljarna av öl inte fick bedriva försäljningen på ett ur nykterhets- synpunkt påtagligt skadligt sätt. Försäljare fick nämligen inte sälja eller utlämna öl till berusad person eller till den som uppenbarligen köpte för att berusa sig eller bedriva olovlig försäljning. Pilsnerdricksförsäljnings- förordningen gav däremot inte några som helst regler, åsyftande begräns— ning av det privatekonomiska vinstintresset.
Rörande försäljning av maltdrycker av första klassen och alkohol 'ria drycker såsom läskedrycker, kaffe m. m. gällde intill den 1 oktober 1955 förordningen den 8 maj 1925, nr 119. Utminuteringen var tillåten under samma villkor som för handel i allmänhet, medan för rätt till utskänkning fordrades särskild anmälan till polismyndigheten. För att möjliggöra viss kontroll gavs dock befogenhet åt länsstyrelsen att på framställning av ve— derbörande kommunala myndighet förordna om tillståndstvång i fråga om utskänkningen i viss kommun.
2. Gällande lagstiftning
Den reglering av tillverkningen och försäljningen av maltdrycker som till- kom under åren närmast efter första världskrigets slut har numera i sin helhet ersatts med ny lagstiftning, i väsentliga hänseenden utformad efter andra principer än den tidigare ordningen. De nuvarande tillverknings- föreskrifterna återfinns i förordningen den 15 december 1939 (nr 887) an- gående tillverkning och beskattning au maltdrycker, vilken emellertid vid olika tillfällen varit föremål för ändring, senast i samband med 1954 års nykterhetspolitiska reformer. De gällande författningarna rörande försälj- ningen har samtliga tillkommit år 1954. I stället för 1919 års pilsnerdricks- försäljningsförordning gäller nu ölförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 522), medan bestämmelser om försäljningen av lättöl meddelas i förordningen den 25 februari 1955 (nr 38) om försäljning av alkoholfria drycker. Försäljningen av starköl regleras —— sedan starkölsförbudet den 1 oktober 1955 upphört att gälla —— enligt bestämmelserna i rusdrycksför— säljningsförordningen den 26 maj 1955 (nr 521).
Maltdryckernas indelning m. m. Bestämmelserna om innebörden av begreppet maltdryck och om maltdryckernas klassindelning meddelas lik- som tidigare i tillverkningsförordningen.
Med maltdryck förstås — såvitt fråga inte är om hembrygd — varje jäst,
alkoholhaltig, odestillerad dryck, vid vars framställning torkat, rostat eller bränt malt kommit till användning.
Liksom tidigare indelas maltdryckerna i tre klasser. Klassindelningen baseras emellertid numera enbart på alkoholhalten, och dryckernas extrakt— halt har därför inte längre någon betydelse i förevarande avseende. Beträf— fande alkoholhaltsgränserna innebar 1939 års förordning i sin ursprungliga utformning ingen ändring i förhållande till 1923 års bestämmelser. Till klass II hänfördes sålunda maltdrycker med en alkoholhalt mellan 1,8 och 3,2 viktprocent. I praktiken minskades emellertid redan i början av krigs— tiden på grund av spannmålsbristen inbryggningsstyrkan i klass II (pils- nerdricka) genom överenskommelse mellan kontrollstyrelsen och brygge- rierna. Alkoholhalten var sålunda åren 1941—1942 ca 2,5 viktprocent och 1943—1944 ca 2,1 viktprocent. 1945 skedde återigen en höjning till 2,5d2,6 viktprocent. Även sedan spannmålsbristen upphävts hölls dock halten, efter överläggningar mellan 1944 års nykterhetskommitté och bryggerierna, utan särskilda författningsbestämmelser vid högst 2,8 viktprocent med undantag för julöl, som tillverkades med 3,2 viktprocent alkohol. Genom särskild förordning maximerades alkoholhalten år 1953 provisoriskt till 2,8 (för julöl 3,2) viktprocent. Maximihalten fastställdes sedan år 1954 generellt till 2,8 viktprocent genom ändring i tillverkningsförordningen. De nu gällande bestämmelserna innebär, att första klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt inte överstiger 1,8 viktprocent (lättöl), andra klassen malt- drycker, vilkas alkoholhalt överstiger 1,8 men inte 2,8 viktprocent (öl), och tredje klassen, slutligen, drycker med en alkoholhalt överstigande 2,8 viktprocent (starköl). Anmärkas må i detta sammanhang att till- verkning för försäljning av starköl, vars alkoholhalt överstiger 4,5 vikt- procent, må äga rum endast för utförsel ur riket samt för vetenskapligt, medicinskt, farmacevtiskt, tekniskt, industriellt eller annat likartat ända— mål och att stamvörtstyrkan hos lättöl inte må överstiga sex eller understiga fyra procent.
Tillverkningsbestämmelserna. För upptagande av ny tillverkning av öl krävs liksom tidigare Kungl. Maj:ts tillstånd. Vad beträffar rätten att tillverka starköl gällde före starkölsförbudets upphörande den 1 oktober 1955 inga särskilda bestämmelser. Härigenom kunde varje ölbryggeri utan vidare bedriva sådan tillverkning för export eller försäljning för särskilda ändamål. Numera krävs emellertid för starkölstillverkning särskilt till- stånd av Kungl. Maj:t. Någon årlig driftsanmälan erfordras inte längre. Anmälan skall dock göras hos kontrollstyrelsen när tillverkning av öl eller starköl påbörjas i visst bryggeri samt vid överlåtelse av bryggeriföretag. Föreligger inte hinder för rörelsens utövande meddelar styrelsen särskilt bevis därom.
För tillverkning av lättöl i lättölsbryggeri (skattefritt bryggeri) krävs endast driftsanmälan till kontrollstyrelsen vid upptagande av tillverkning i
nytt bryggeri, vid återupptagande av nedlagd rörelse och vid överlåtelse. Om hinder för rörelsens utövande inte föreligger utfärdas också i dessa fall särskilt bevis därom.
Regleringen av själva tillverkningen i 1939 års förordning är liksom mot- svarande tidigare bestämmelser ansluten till beskattningen. Föreskrifterna i den nuvarande förordningen har emellertid kunnat i viss utsträckning förenklas genom att det förutvarande systemet med råvarubeskattning er- satts med en beskattning av den slutliga produkten (produktbeskattning).1
Kontrollen över bryggerierna utövas av kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän. Det åligger tillverkaren att för kontrollens underlättande lämna behövlig handräckning och bryggeriet skall vara in- rättat på sådant sätt och rörelsen så bedrivas, att kontrollen kan utövas utan svårighet. Vid varje bryggeri skall finnas en bryggeriföreståndare, som är ansvarig för att rörelsen bedrives enligt gällande föreskrifter.
Bryggerierna uppdelas i lättölsbryggerier, där endast lättöl får tillverkas, ölbryggerier, där öl och lättöl får tillverkas och starkölsbryggerier, där till— verkningen får omfatta alla slag av maltdrycker.
Beträffande öl- och starkölsbryggerier gäller följande särskilda bestäm- melser. För tillverkning av öl och starköl må endast användas torkat, rostat eller bränt kornmalt samt humle, jäst och vatten, såvida inte kontroll— styrelsen medgiver användning jämväl av andra råämnen. Tillverknings— kontrollen är främst grundad på en enligt särskilda föreskrifter ordnad bokföring som tillverkare är skyldig att hålla. Såsom hjälp vid kontrol- len har emellertid fortfarande bibehållits vissa föreskrifter om vägning av maltet. Sålunda skall allt för tillverkningen avsett malt uppvägas å en i bryggeriet uppställd justerad automatisk väg, försedd med självregi- strerande räkneverk. Pannor, jäskar och lagerbehållare skall vara upp- mätta oeh märkta på sätt kontrollstyrelsen föreskriver. Öl och starköl må inte utföras från bryggeri annat än på flaskor av den storlek kontroll— styrelsen bestämmer eller på andra slutna kärl eller behållare som blivit märkta i viss ordning. Över maltdrycker, som utföres från bryggeri skall upprättas en särskild förteckning för varje transport, forsedel, vilken tjä- nar som verifikation till bokföringen. Vid bryggeri skall vidare finnas en av tillverkaren utsedd forsedelskontrollant, som enligt närmare an- visningar av kontrollstyrelsen har att tillse att kontrollbestämmelserna efterlevs. För skattens utgörande skall varje månad avgivas särskild deklaration angående under månaden utlämnade myckenheter öl och stark— öl. Över de förändringar som under varje år inträffat i avseende på lagret av maltdrycker skall tillverkare för varje tillverkningsår upprätta skriftlig årsredogörelse.
Beträffande tillverkningen i lättölsbryggeri meddelas ytterst kortfattade bestämmelser. Här må endast nämnas, att tillverkaren är skyldig att föra
1 Se härom sid. 28.
särskild journal, bryggjournal, rörande verkställda brygder och att tillver- kare som inte enligt bokföringslagen är pliktig att föra handelsböcker, skall hålla särskild bok, utvisande myckenheten malt och övriga råämnen, som in- köpts för tillverkningen.
Gemensamt för alla bryggerier gäller att maltdrycker får utlämnas endast på kärl som är stämplade och försedda med etikett i viss ordning, bl. a. angivande maltdryckens klassbeteckning.
Försäljningsbestämmelserna. Enligt gällande ordning hänföres starköl till rusdrycker och försäljningen regleras såsom förut nämnts enligt rus- drycksförsäljningsförordningen. För starkölsförsäljningen gäller i huvudsak följande bestämmelser.
Starköl må _ bortsett från viss särskilt medgiven privatimport m. m. _ införas till riket endast av partihandelsbolaget (Aktiebolaget Vin- & Sprit- centralen). Inom riket tillverkat starköl, som inte utföres ur riket eller till svensk frihamn, må av tillverkaren försäljas endast till Vin- & Spritcentralen eller det statliga detaljhandelsbolaget (Nya Systemaktiebolaget). All utminu- tering liksom all försäljning för utskänkningsändamål till restauranger skall handhavas av Nya Systemaktiebolaget. Starköl, vars alkoholhalt över— stiger 4,5 viktprocent, må inte försäljas inom riket annat än för vissa sär- skilda ändamål.
Utskänkning av starköl kan äga rum på alla restauranger med sprit- rättigheter utan särskilt medgivande. I övrigt föreskrevs i 1954 års rus- drycksförsäljningsförordning i dess ursprungliga lydelse beträffande vin- restauranger, att starkölsutskänkning fick medgivas endast när särskilda skäl förelåg. Detta innebar, att starkölsrättigheter skulle medgivas endast för sådana vinrestauranger, som i fråga om ordning, nykterhet och allmän standard skulle kunna ifrågakomma för erhållande av fullständiga rättig- heter. Vinkonditorier var helt uteslutna från möjlighet till starkölsut- skänkning. I samband med de ändringar i försäljningsförordningen, som beslöts av 1957 års riksdag, tillkom nya bestämmelser också för stark- ölsutskänkningen. Dittills gjorda erfarenheter av den starkölsutskänkning, som ägt rum efter den 1 oktober 1955, ansågs ha givit vid handen, att vissa lättnader kunde genomföras utan risk för ogynnsamma verkningar i ord- nings- och nykterhetshänseende. Kretsen av utskänkningsställen för starköl ansågs därför kunna betydligt utvidgas. De nu —— från och med den 1 juli 1957 _ gällande bestämmelserna innebär, att rätt att utskänka starköl auto- matiskt åtföljer vinrättighet på samma sätt som spriträttighet. Vidare finns numera möjlighet att ge rättighet till utskänkning av enbart starköl, om särskilda skäl föreligger. Härvid har i första hand åsyftats vissa välskötta ölrestauranger av god allmän standard, som är typiska matställen. Till— ståndsgivningen skall dock vara restriktiv. Att s. k. ölkaféer och utskänk- ningsställen, som står på gränsen till eller löper risk att utvecklas i riktning mot sådana kaféer, inte bör komma i fråga, har ansetts självfallet. Det krä-
ves, att restaurangen i fråga om allmän standard är fullt jämförbar med vad som är normalt för vinrestauranger. Beträffande starkölsutskänkningen må här i övrigt nämnas, att enligt försäljningsförordningen i dess ursprung- liga lydelse starköl i likhet med spritdrycker fick utskänkas endast i sam— band med måltid. Måltidstvånget för starköl har dock numera enligt beslut vid 1957 års riksdag slopats fr. o. m. den 1 juli 1957.
För utminuteringen av starköl gäller i huvudsak samma allmänna före- skrifter som i avseende på övriga rusdrycker.
Den nya ölförsäljningsförordningen präglas i förhållande till den tidigare ordningen liksom den nya nykterhetslagstiftningen överhuvudtaget av en liberalare och mindre detaljerad reglering. Sålunda har de lokala organens befogenheter att komplettera de allmänt föreskrivna restriktionerna med lokala och individuella inskränkningar avsevärt nedskurits _ bland annat har den kommunala vetorätten beträffande den fasta ölförsäljningen avskaf- fats. För den rörliga försäljningen har tidigare bestämmelser om rekvisi- tions- och kvittenstvång samt om avlämning slopats. Den administrativa proceduren har överhuvudtaget gjorts mindre komplicerad. Å andra sidan har bryggeriernas fria försäljningsrätt såvitt avser detaljhandeln upphört, likaså de följdrättigheter, som kunde finnas enligt den äldre ordningen. Utom i fråga om det statliga detaljhandelsbolaget fordras nu tillstånd för all utminutering av öl. På näringsidkarna har lagts ett större ansvar för att verksamheten bedrives så att ordning och nykterhet inte äventyras.
Ölförsäljningen uppdelas liksom tidigare i partihandel och detaljhandel, den senare omfattande utminutering och utskänkning. Partihandel får be- drivas utan särskilt tillstånd eller anmälan av tillverkare, av de statliga parti- och detaljhandelsbolagen samt av den som erhållit tillstånd till utmi- nutering av öl. Nederlag varifrån endast partihandel skall utövas, må dock inte inrättas utan att anmälan därom gjorts till länsstyrelsen, som utfär- dar anmälningsbevis. Utöver vad nu sagts må den, som yrkesmässigt in- för utländskt öl till riket, efter anmälan. till länsstyrelsen bedriva partihan— del med sådant öl och för detta ändamål inrätta nederlag. Tillverkaren bibe- hålles sålunda vid sin hittillsvarande rätt att bedriva partihandel. Bestäm- melserna rörande rätt för annan än tillverkare att bedriva partihandel in— nebär bortsett från bestämmelserna om de statliga bolagen en utvidgning i förhållande till tidigare ordning. Påpekas må, att rätt till partihandel inte såsom tidigare i och för sig medför rätt till detaljhandel.
Detaljhandelsrättigheter må meddelas endast den som gjort sig känd för ordentlighet och finnes med hänsyn till personliga egenskaper i övrigt och andra förhållanden lämpligen böra utöva rörelsen. Tillstånd för annan än enskild person att bedriva detaljhandel må meddelas endast om för rörelsen utsetts en föreståndare, som godkänts av länsstyrelsen. I förevarande sam- manhang må i övrigt endast påpekas, att förut stadgade hinder för svag- dricksbryggare att idka detaljhandel med öl numera upphävts.
Avhämtningsförsäljning må utan särskilt tillstånd eller anmälan bedri- vas vid Nya Systcmaktiebolagets utminuteringsställen för rusdrycker. För all övrig avhämtningsförsäljning krävs tillstånd av länsstyrelsen. Sålunda tillåten försäljning skall bedrivas från tillverkningsställe eller fast för- säljningsställe. Försålt öl må försändas till köparen. Tillstånd skall liksom förut meddelas att gälla tills vidare, när fråga inte är om försäljning vid enstaka tillfälle eller enstaka tidsperiod. Tillståndet söks skriftligen hos länsstyrelsen och ansökningen remitteras till länsnykterhetsnämnden, po- lismyndigheten och fullmäktige i den kommun där försäljningen skall ske. Fullmäktige skall höra kommunens nykterhetsnämnd. Om ansökan avser enstaka tillfällen eller enstaka tidsperiod gäller ett förenklat remiss- förfarande. Kommunen äger i motsats till vad hittills varit fallet inte veto- rätt men kan i stället med bindande verkan påfordra, att länsstyrelsen före- skriver att tillståndsinnehavares eller försäljningsföreståndares ekonomiska fördel göres oberoende av de sålda kvantiteterna. En förutsättning är dock att kommunen härvidlag föreslår sådana grunder som av länsstyrelsen kan finnas lämpliga. Även om anordning som nu sagts inte föreslagits från kom— munens sida kan emellertid viss hänsyn tagas till dess önskemål, såtillvida att _ såsom departementschefen framhöll i propositionen nr 151: 1954 _ ansökning rörande avhämtningsförsäljning bör avslås, om en synnerligen stark kommunal opinion motsätter sig, att avhämtningsförsäljning an- ordnas.1
Tillstånd till kringföringsförsälj ning må meddelas tillverkare för försälj- ning från tillverkningsstället eller, i den mån så finnes skäligt och lämp- ligt, annan än tillverkare för försäljning från fast försäljningsställe eller, under samma förutsättning som nyss sagts, tillverkare eller annan för för— säljning från särskilt inrättat nederlag. Vid' varje nederlag skall finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare. Redan förut har påpekats, att bryggeriernas tidigare fria försäljningsrätter nu upphört. Det har emel— lertid av lagstiftarna förutsatts, att ölbryggerierna i allmänhet skall er- hålla tillstånd till kringföringsförsäljning från tillverkningsstället, såvida inte missförhållanden konstaterats. Avsikten med de nya bestämmelserna är att bereda större möjlighet att överblicka och övervaka försäljningen. I fall, då fråga inte är om försäljning från tillverkningsstället, skall behovs- prövning ske, varvid i allmänhet viss återhållsamhet avsetts böra iakttagas. Vid ansökningens prövning skall alltså undersökas, om behovet av öl inom försäljningsområdet är tillfredsställande tillgodosett genom den fasta bu- tikshandeln eller genom tidigare anordnad rörlig försäljning. En viss sär- ställning har dock ansetts böra givas lättölsbryggare eller läskedrycks- fabrikant, som utom egna produkter vill sälja öl i skälig omfattning. I så- dana fall skall försäljningsrätt medgivas, om inte särskilda skäl talar där-
1 I Kungl. Maj:ts praxis har härvidlag krävts, att ca 4/5 av fullmäktiges röstande ledamöter motsätter sig att tillstånd lämnas.
emot. Tillstånd till kringföringsförsäljning skall i regel avse en för sådana tillstånd gemensam period om fyra år, oktrojperiod. Dock må, om särskilda skäl föreligger, tillstånd meddelas också för del av oktrojperiod. Tillstånd till kringföringsförsäljning innefattar skyldighet för tillståndsinnehavaren att vid försäljningen jämte öl tillhandahålla alkoholfria och därmed jäm- förliga drycker i tillfredsställande urval och omfattning.
Avskaffandet av den kommunala vetorätten har medfört en radikal om- läggning av öldistributionen i stora delar av landet. Medan butiksförsälj— ning hittills varit begränsad till vissa områden, blir i fortsättningen för- säljning i livsmedelsbutiker det vanliga. Kringföringsförsäljningen har där- emot såsom av det föregående framgått i viss mån underkastats en skärpt reglering. Lagstiftningen grundas i nu berörda hänseende på att den fasta försäljningen ansetts som den ur nykterhetssynpunkt lämpligaste.1
Beträffande utskänkningen gäller i huvudsak följande. Utan tillstånd eller anmälan får öl utskänkas i sådana fall, då rätt föreligger att utskänka rusdrycker. Tillstånd eller anmälan krävs inte heller för utskänkning vid slutet bord då fråga är om utskänkning vid heminackordering, vid kår— hushåll eller i kollektivmatsal. Efter anmälan i viss ordning må utskänk- ning ske vid slutet. bord i personalmatsal. För övrig utskänkning fordras särskilt tillstånd. Tillståndsgivande myndighet är vederbörande länssty- relse utom när fråga är om utskänkning vid enstaka tillfälle till slutet sällskap, då tillstånd lämnas av polismyndigheten. Utskänkningstillstånd kan avse antingen årsutskänkning, varmed förstås utskänkning året runt eller årligen under viss tidsperiod, eller tillfällig utskänkning, varmed avses utskänkning vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod. Tillstånd till årsutskänkning meddelas för en tid av ett eller flera år dock högst fyra. Särskilda oktrojperioder är inte föreskrivna. Över ansökning om årsrättig- het skall, då ansökningen inte avser s. k. trafikutskånkning, yttranden in— hämtas från länsnykterhetsnämnden samt polismyndigheten och fullmäk- tige i den kommun där utskänkningen är avsedd att bedrivas. Fullmäktige skall i sin tur höra kommunens nykterhetsnämnd. Till årsutskänkning, som avstyrkts av kommunens fullmäktige, må tillstånd inte meddelas. Har full- mäktige föreslagit visst antal utskänkningsställen för årsutskänkning, får länsstyrelsen inte överskrida detta antal. Utan hinder av den kommunala vetorätten må emellertid tillstånd meddelas, då det finnes vara ur allmän
1 Se proposition nr 151 : 1954 s. 517. Departementschefen påpekar, att det tidigare rått olika meningar huruvida avhämtningsförsäljning eller rörlig försäljning ur nykterhetssynpunkt var att föredraga samt uttalar följande: »Rörlig försäljning är tämligen ovanlig inom handeln med andra varor och kan sägas utgöra en mera aktiv försäljningsform än den fasta. Kunden uppsökes av utköraren och kan på detta sätt föranledas till inköp som eljest inte skulle ha skett. Beträffande den fasta försäljningen har nyligen företagits undersökningar som tyder på att en ökning av antalet ölavhämtningsställen i allmänhet inte medför någon uppgång av öl- konsumtionen. Med hänsyn härtill bör enligt min uppfattning företräde ges åt den fasta försälj- ningen i butiker.» Riksdagens särskilda utskott (utlätande nr 1) anslöt sig till departements- chefens uppfattning (se 5. 157 f.).
synpunkt påkallat att årsutskänkning äger rum på hotell eller pensionat å någon för turistväsendet i riket betydelsefull ort. Den kommunala veto- rätten omfattar inte heller s. k. trafikutskänkning, dvs. utskänkning på passagerarfartyg eller järnvägståg eller luftfartyg, som i linjefart befordrar passagerare. I dylika fall är inte heller föreskrivet något särskilt remissför— farande. Trafiktillstånd lämnas av länsstyrelsen i det län där vederbörande trafikföretag har sitt säte.
Vid tillfällig utskänkning är förfarandet avsevärt förenklat. Utskänk- ning vid enstaka tillfälle till slutet sällskap får — såsom förut nämnts — äga rum efter tillstånd av polismyndigheten. Någon kommunal vetorätt föreligger inte i avseende på tillfällig utskänkning.
Ölförsäljningsförordningen meddelar liksom tidigare författningar i äm- net särskilda ordningsföreskrifter och ansvarsbestämmelser. Stadgandena härvidlag har emellertid avsevärt förenklats.
Såsom tidigare nämnts gäller fortfarande särskilda bestämmelser rörande försäljningen av alkoholfria drycker. Enligt 1955 års förordning i ämnet förstås med alkoholfri dryck dels lättöl, dels varje annan dryck, som an- tingen är helt fri från alkohol eller inte håller mer än två och en fjärdedels volymprocent alkohol. I vad avser de närmare försäljningsbestämmelserna innebär den nuvarande regleringen avsevärda förenklingar i förhållande till den tidigare gällande ordningen. Det förutvarande tillstånds- och an- mälningstvånget vid utskänkning av alkoholfria drycker och den därmed förbundna prövningen av innehavarens lämplighet har sålunda i huvud- sak slopats. Utminutering och utskänkning är i princip tillåten under samma villkor som gäller för drivande av handel i allmänhet. Missför- hållanden i samband med alkoholfria serveringar avses skola motverkas genom effektiviserade bestämmelser om övervakning och ingripande.
Till sist må här några sammanfattande ord sägas om malt- och läske- drycksbeskattningen under senare tid.
Frågan huruvida produktbeskattning eller råvarubeskattning var den bästa skatteformen hade ända sedan maltbeskattningens införande varit föremål för diskussion. Farhågor för att ett system med produktbeskatt- ning inte skulle möjliggöra en effektiv kontroll över skattens utgörande föranledde emellertid att råvarubeskattningen ansågs lämpligare. Med änd- rade förhållanden inom bryggeriindustrin förlorade dock denna synpunkt i styrka samtidigt som råvaruskattesystemets olägenheter på grund av de tid efter annan vidtagna höjningarna av maltskatten blev allt större. 1939 ansågs tiden mogen för en övergång till produktbeskattning. Den anmärk- ning mot råvarubeskattningen, som härvid främst betonades, var att den inte kunde bli av lika verkan för alla tillverkare med hänsyn till att ut— bytet av det använda maltet med olika tekniska resurser och arbetssätt och på grund av maltets växlande kvalitet blir väsentligt olika vid skilda tillverkningsställen. Skattens uttagande å råvaran medförde också bl. a.
inte oväsentliga inskränkningar i bryggeriernas rörelsefrihet med avseende å tillverkningens bedrivande, beträffande valet av råvaror, m. m.
Från och med 1940 uttages skatten efter visst Öretal per liter malt— drycker av andra och tredje klassen. Skatten blev enhetlig och någon gra— dering av skatteskalan till förmån för de mindre företagen bibehölls allt— så inte, bortsett från vissa övergångsanordningar 1940—45. Anledning till gradering av skalan ansågs inte längre föreligga. Det framhölls också, att degressionen av maltskatteskalan i viss omfattning verkat i en för det allmänna oförmånlig riktning. Denna ansågs nämligen i inte ringa mån ha bidragit till att förhindra en av tidsförhållandena påkallad koncentra- tion av bryggeriindustrin, ett resultat som skulle ha varit önskvärt både ur sociala synpunkter och med hänsyn till statens fiskaliska intresse.
Efter höjning av skattesatserna åren 1948 och 1950 kom frågan om malt- drycksbeskattningens utformning ånyo upp till behandling i samband med den allmänna revision av beskattningen av rusdrycker och maltdrycker, som vidtogs 1954 i omedelbar anslutning till den stora nykterhetsreformen. Den allmänna synpunkten härvidlag var, att skatteskalorna borde avvägas med hänsyn till dryckernas alkoholhalt på ett sådant sätt att en övergång från alkoholstarkare till alkoholsvagare drycker främjades. Resultatet av de gjorda övervägandena blev att skattesatsen å maltdrycker av andra klas— sen —— 42 öre per liter — bibehölls oförändrad. Däremot höjdes skatte- satsen för maltdrycker av tredje klassen, 78 öre per liter, till 1 krona 35 öre per liter.
De nu gällande skattesatserna — 48 öre per liter för öl resp. 1 krona 41 öre per liter för starköl —— fastställdes genom beslut av 1958 års riks— dag och trädde i kraft den 20 mars samma år.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att färskt lättöl (svagdricka) varit undantaget från skatt alltifrån maltdrycksbeskattningens införande och att motsvarande skattefrihet 1928 infördes också för det extraktrikare, lagrade lättölet. Det lagrade lättölet har emellertid senare —— 1948—1954 och från och med den 20 mars 1958 — av statsfinansiella skäl ånyo gjorts till föremål för beskattning. Skattesatsen var att börja med 9 öre per liter, 1950—1954 12 öre per liter. Den gällande skattesatsen är också 12 öre per liter.
Någon beskattning av läskedrycker förekom inte före 1940. Från nämnda år har skatt på läskedrycker uttagits enligt förordningen den 22 december 1939 (nr 919). Med läskedrycker förstås i huvudsak kolsyrade alkoholfria drycker —— mineralvatten och söta läskedrycker. Såsom mineralvatten anses även naturligt vatten innehållande fasta ämnen eller gaser i sådan mängd och av sådan beskaffenhet, att vattnet kan användas såsom läskande dryck. Till gruppen söta läskedrycker hänföres vissa slag av fruktsaft i konsum— tionsfärdigt skick, exempelvis lingondricka, däremot ej outspädd fruktmust.
Skatten på läskedrycker utgick ursprungligen med 10 öre per liter men
höjdes från och med den 26 maj 1941 till 12 öre per liter. I samband med den allmänna skärpningen av den indirekta beskattningen våren 1948 höj- des skatten till 18 öre per liter. Ytterligare höjningar genomfördes sedan, från och med den 1 december 1950 till 21 öre och från och med den 20 mars 1958 till den nuvarande skattesatsen, 33 öre per liter.
3. Koncessionsbestämmelserna och deras tillämpning
Koncessionslvångets införande och tillämpning 1917—1923 Frågan 0111 koncessionstvång för den skattepliktiga bryggerinäringen be- handlades närmare i riksdagen första gången år 1910. Sedan krav fram- förts i syfte att vinna kontroll över bryggeriernas fria (inte tillståndsbundna) försäljning, avvisades denna tanke av departementschefen, som ansåg, att en sådan åtgärd under de rådande förhållandena inte i väsentlig mån kunde främja nykterheten. Klagomålen över förekommande missförhållanden hän- förde sig nämligen till landsbygden och faran för anläggning av nya små- bryggerier på landsbygden var i det närmaste undanröjd efter de 1907 och 1909 vidtagna ändringarna i maltbeskattningen. I motion ifrågasattes emellertid, huruvida inte tillstånd av länsstyrelse skulle krävas för anlägg- ning och drivande av nytt bryggeri eller bryggerifilial, bl. a. emedan det kommunala vetot annars blev illusoriskt på orter där bryggerier funnits eller anlades. Förslaget innebar därför också införande av kommunal vetorätt i samband med den ifrågasatta tillståndsgivningen. Motionen för- anledde dock ingen riksdagens åtgärd.
När koncessionstvånget sedermera infördes år 1917 i samband med an- tagandet av den nya rusdrycksförsäljningsförordningen skedde detta i en— lighet med förslag som framlagts av 1911 års nykterhetskommitté. Detta föranleddes av farhågor för att de nya lagstiftningsåtgärdernas nykterhets— politiska syften skulle äventyras genom anläggande av nya bryggerier. I sådant hänseende anförde kommittén bland annat följande.
Den nya försäljningsförordningens införande torde medföra, att den skatte- pliktiga maltdryckstillverkningen på sina håll upphör. Det är icke helt och hållet uteslutet att någon av sin spekulationslusta kan frestas till att söka begagna den genom nedläggningen eventuellt lediga marknaden för att börja ny tillverkning av maltdrycker i större eller mindre skala. Tillvaron av inrättning för rusdrycks— tillverkning, särskilt maltdryckstillverkning, i en kommun utgör alltid ett be— stämt hinder mot strävandena inom kommunen att genomföra lokalt veto eller kommunalt veto. Vad som i nykterhetens intresse med (len nya försäljnings- förordningen vore vunnet skulle sålunda kunna tänkas i någon mån motverkas genom startandet av en ny tillverkning.
Kommittén ansåg inte, att ett absolut förbud mot ifrågavarande tillverk- ning borde föreskrivas. Mot en sådan ordning kunde nämligen invändas, att den skulle bereda bryggerierna ett slags monopolställning, som kunde gynna planer på bildandet av hela landet omfattande truster. Koncession
borde därför i fortsättningen beviljas i sådana fall, då de redan etablerade företagens intressen på ett otillbörligt sätt gjorde sig gällande. Det före- slagna koncessionstvånget omfattade också återupptagande av nedlagd bryggerirörelse, då det ansågs att alldeles samma skäl gjorde sig gällande här som i fråga om nyanläggningar. Däremot fann kommittén en kontroll över utvidgning av redan befintliga anläggningar sakna större betydelse, då det nämligen visat sin, att den existerande kapaciteten inom bryggeri— industrin inte ens tillnärmelsevis var utnyttjad.
Nykterhetskommitte'ns förslag rörande koncessionstvånget godtogs av statsmakterna och bestämmelser härom infördes från och med juli 1917. De innebar förbud mot tillverkning av maltdrycker av andra och tredje klasserna, om Kungl. Maj:t inte lämnat tillstånd därtill, i bryggeri som anlagts eller inrättats för sådan tillverkning efter ingången av juli månad 1917 eller i bryggeri, varest sådan verksamhet nedlagts av annan anled— ning än reparation och ej återupptagits före nämnda tidpunkt. Någon er- inran mot nykterhetskommitte'ns förut återgivna uttalanden gjordes inte.
Koncessionsbestämmelsernas tillämpning i praxis kom i huvudsak att b 'gga på de uttalanden som gjorts av nykterhetskommittén.1 Tillstånds- givningen blev sålunda mycket restriktiv. Sammanlagda antalet ansök— ningar var under tiden intill ikraftträdandet av 1923 års tillverkningsför— ordning 18. Av dessa avsåg 15 upptagande av skattepliktig tillverkning i svagdricksbryggeri. Antalet berörda anläggningar var dock endast 11, då vissa sökande ingav mer än en framställninö. Tillstånd lämnades i fyra fall. De tre ansökningar, som inte kom från svagdricksbryggare, lämnades samtliga utan bifall.
Vad beträffar tillstånd till skattepliktig tillverkning i svagdricksbryggeri synes bedömningen att börja med ha varit densamma som i fråga om an- läggande av helt nytt bryggeri. Vid behandlingen 1920 av de fyra ansök- ningar som sedermera bifölls av Kungl. Maj:t2 fann emellertid kontroll- styrelsen, att vissa nya omständigheter tillkommit, som föranledde ett frångående av den tidigare avvisande ståndpunkten. Styrelsen pekade här- vid på att förbrukningen av svagdricka nedgått i sådan omfattning, att en lönande drift svårligen kunde upprätthållas. Nedgick förbrukningen i *amma omfattning som dittills syntes det sannolikt att något eller några av bryggerierna skulle få nedläggas med betydande ekonomiska förluster för ägarna. Kontrollstyrelsen ansåg det dessutom vara av stor betydelse
1 Anmärkas bör, att den fortsatta tillämpningen i viss mån skedde under andra förutsättningar än som gällde för kommitténs förslag. Detta innebar att alla maltdrycker utom svagdricka skulle falla under begreppet rusdrycker och att försäljningen skulle regleras enligt rusdrycksförsälj— ningsförordningens bestämmelser. Den slutligt genomförda ordningen innebar den ändringen i kommitténs förslag att maltdrycker av klass II behandlades efter mindre stränga bestämmelser i den särskilda pilsnerdricksförsåljningsförordningen, medan snart nog förbud mot försäljning av klass III inom landet kom att genomföras. De sålunda ändrade förutsättningarna synes emellertid inte ha spelat någon roll vid koncessionsbestämmelsernas tillämpning. ” Kungl. Maj:ts beslut den 23 december 1920 (nr 13).
att den skattepliktiga tillverkningen begränsades till klass II. Sådant villkor föreskrevs också i de slutligen meddelade tillstånden. Styrelsen betonade emellertid, att endast ett fåtal större svagdricksbryggerier kunde komma ifråga för övergång till skattepliktig tillverkning och anförde härvid bl. a. följande.
Svagdricksbryggningen kan här i landet i allmänhet icke anses drivas såsom industri utan snarare som hantverk och svagdricksbryggeriernas maskinella ut- rustning är oftast av synnerligen enkel beskaffenhet. I flertalet bryggerier är därför blott ett ringa kapital nedlagt och den vid bryggeriet sysselsatta personalen utgöres ej sällan endast av ägaren och någon hans familjemedlem. Helt och hållet skilda från ifrågavarande småbryggerier äro ett mindre antal svagdricksbrygge- rier, vilka äro försedda med maskinella anordningar och utöva driften på sådant sätt, att de kunna jämställas med de skattepliktiga bryggerierna. Det är endast det senaste slaget av skattefria bryggerier, som bör komma ifråga att få övergå från skattefri till skattepliktig tillverkning.
I anslutning till dessa utgångspunkter ansåg styrelsen vissa villkor böra ställas för att upptagande av skattepliktig tillverkning skulle kunna med- givas. För det första borde krävas att den nya tillverkningen endast avsåg öl och inte starkare maltdrycker..För det andra borde tillverkningen i vederbörande bryggeri ha fått en större omfattning. För det tredje borde anmärkning inte i något hänseende kunna göras mot bryggeriets dittills- varande skötsel eller mot tillverkaren personligen. Slutligen borde bryg- geriet i sitt befintliga skick utan större förändringar kunna påbörja öltill- verkning och ur kontrollsynpunkt uppfylla de fordringar tillverkningsför— ordningen föreskrev för skattepliktiga bryggerier.
Avgörandet i de nu berörda fallen innebar, att en viss hänsyn togs till svagdricksbryggeriernas särskilda ställning. Också vid den fortsatta be- handlingen av ansökningar från svagdricksbryggerier tog kontrollstyrelsen sina uttalanden år 1920 till utgångspunkt för bedömningen. Ingen av de förekommande ansökningarna ansågs emellertid motivera bifall.
Utöver vad hittills nämnts förekom under den berörda perioden två an- sökningar om återupptagande av skattepliktig maltdryckstillverkning. Till— stånd lämnades i bägge fallen. Dessutom begärdes i ett fall tillstånd till flyttning av tillverkningen från tidigare använda lokaler till fastighet i grannkommunen. Medgivande härtill lämnades också.
Perioden 1923—1939
De 1917 införda koncessionsbestämmelserna intogs i oförändrad utform- ning i 1923 års tillverkningsförordning. Vid den nya lagstiftningens till- komst berördes koncessionsfrågan endast såvitt den sammanhängde med tillstånd till skattepliktig tillverkning vid redan befintliga svagdricksbryg- gerier. Behandlingen av detta spörsmål föranleddes närmast av en fram- ställning från Svenska Svagdricksbryggareföreningen. Denna, som elin- rade om att avsättningen av svagdricka under senare år i hög grad ned-
gått, hemställde om sådana ändringar i lagstiftningen att skattefria bryg— geriers upptagande av skattepliktig tillverkning underlättades och deras konkurrensställning gentemot de skattepliktiga företagen förbättrades. Bland annat begärdes upphävande för svagdricksbryggeriernas del av kon— cessionstvånget. Därest koncessionstvånget skulle bibehållas för svagdricks— bryggerierna krävdes införande av motsvarande inskränkning i rätten för de skattepliktiga bryggerierna att tillverka svagdricka. Bägge dessa yrkan— den avvisades emellertid i propositionen. Departementschefen ansåg dock, att svagdricksbryggerierna i viss mån hade berättigade anspråk på att stats— makterna tog hänsyn till den ställning de försatts i på grund av den mins- kade avsättningen. I syfte att tillmötesgå svagdricksbryggeriernas krav för— ordades därför att de skattefria bryggerier, som hade därför lämpade inrätt- ningar, skulle få större möjlighet att erhålla tillstånd att Övergå till skatte- pliktig tillverkning än de enligt tidigare praxis hade. Departementschefen angav förutsättningar—na härför sålunda.
Att anmärkning icke i något avseende kan göras mot bryggeriets hittillsvarande skötsel eller mot tillverkaren personligen, att bryggeriet i dess nuvarande skick utan större förändringar är i stånd att påbörja skattepliktig tillverkning samt ur kontrollsynpunkt uppfyller de fordringar, den blivande maltdryckstillverknings— förordningen kan komma att föreskriva för skattepliktiga bryggerier, samt att bryggeriets tillverkning av svagdricka och lagrat dricka varit av större omfattning.
Departementschefens uttalande mötte inte erinran från riksdagens sida. Även under den nya förordningens tillämplighetstid 1923—1940, blev praxis synnerligen restriktiv. Ansökningarna om tillstånd att påbörja bryg- gerirörelse utan samband med tidigare skattefri tillverkning var under perioden nio, avseende åtta anläggningar. Härav bifölls endast en, där det närmast var fråga om flyttning av bryggeri från en ort till en annan. Från svagdricksbryggerier inkom under perioden 17 ansökningar, avseende 13 anläggningar. Fyra ansökningar bifölls.
Vad beträffar de fall som avsåg startandet av helt ny bryggerirörelse bedömdes dessa i kontrollstyrelsens yttranden alltfort med ledning av de uttalanden som gjorts av 1911 års nykterhetskommitté. I flertalet fall kon- staterades att något behov av nytt bryggeri inte förelåg, då nya anlägg- ningar inte erfordrades för att i tillfredsställande omfattning tillgodose befolkningens efterfrågan på skattepliktiga drycker. De redan etablerade företagens prissättning bedömdes inte heller vara sådan att tillkomsten av nya företag erfordrades för åstadkommande av en rimligare prissättning. I samtliga nu berörda fall överensstämde Kungl. Maj:ts beslut med kon— trollstyrelsens ståndpunkt.
Vad beträffar upptagandet av skattepliktig tillverkning vid svagdricks- hryggeri skedde bedömandet med ledning av de uttalanden som gjorts av departementschefen 1923. En viss uppmjukning av praxis synes också ha kommit till stånd. Någon radikal ståndpunktsändring var det dock inte
fråga om, då även tidigare viss hänsyn togs till svagdricksbryggeriernas särskilda intressen. Ansökningarna bedömdes i kontrollstyrelsens yttranden också nu ur de av nykterhetskomniittén angivna prissättningssynpunkterna och med hänsyn till allmänhetens behov av tillgång till skattepliktiga maltdrycker.
I de ärenden där kontrollstyrelsen avstyrkte och ansökningen därefter avslogs av Kungl. Maj:t, konstaterade styrelsen, att kvalifikationer inte före- låg vare sig enligt 1917 eller 1923 års principer. AV de fyra ansökningar som bifölls av Kungl. Maj:t hade två avstyrkts av kontrollstyrelsen. I det första av dessa fall uttalade sig styrelsen närmare endast om företagets för- utsättningar för övergång till skattepliktig tillverkning, varvid framhölls att bryggeriets tillverkning av svagdricka och lagrat dricka varit av jäm— förelsevis ringa omfattning och att större ombyggnadsarbeten måste före— tagas för att skattepliktig tillverkning skulle kunna påbörjas. Från tillverka— rens sida hade emellertid uppgivits att väsentlig utvidgning av bryggeriet skulle ske, därest tillstånd lämnades. I det andra fallet uttalade kontroll— styrelsen, att anledning knappast förelåg att avslå ur de synpunkter depar— tementschefen anlagt år 1923. Styrelsen betonade dock särskilt att även nykterhetskommittc'ns synpunkter borde beaktas. Vid en sådan bedömning fann styrelsen skäl till bifall inte föreligga och avstyrkte sålunda ansök- ningen. I två fall, slutligen, då tillstånd lämnades med kontrollstyrelsens till- styrkande, konstaterade styrelsen endast att förutsättningar enligt 1923 års uttalanden förelåg.
I flera av de nu berörda fallen, såväl avseende svagdricksbryggerier som andra företag, uttalade kontrollstyrelsen sitt tvivel huruvida de ifrågava- rande förhållandevis små företagen överhuvudtaget kunde väntas ha för- måga att genom sin konkurrens påverka prissättningen. Styrelsen ansåg i stället troligt, att det nya företaget inte skulle kunna fortbestå eller att priskonkurrensen skulle elimineras genom att det nya företaget ingick i den tidigare existerande bryggeriorganisationen. I varje fall förelåg enligt styrelsen stor risk att det nya företaget genom sitt oförmånliga konkurrens- läge skulle lockas att tillgripa olämpliga konkurrensmetoder, vilka i sin tur menligt kunde inverka på nykterhetstillståndet eller eljest motverka ordnade förhållanden inom försäljningen.
I ett yttrande 19341 fick styrelsen anledning att något beröra frågan om kartellbildningen och det allmänna konkurrensproblemet inom bryggeri- industrin. Sökanden hade sålunda pekat på den framträdande förtrustningen inom bryggeriindustrin. Styrelsen ifrågasatte i sammanhanget huruvida det hittills tillämpade restriktiva betraktelsesättet borde övergivas. Styrelsen anförde bland annat följ ande.
Det lärer icke kunna förnekas, att den strängt återhållande praxis, som till— lämpats beträffande bryggerikoncessionerna, lett till konsekvenser med avse—
1 Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1934 nr 12.
ende å bryggeriindustrins anordning och ekonomiska förhållanden, som icke varit avsedda. Den nyss antydda kartellbildningen inom bryggeriindustrin lärer sålunda icke ha kunnat erhålla sin nuvarande styrka och omfattning, därest icke koncessionsbestämmelscns tillämpning i verkligheten inneburit skapandet av ett faktiskt monopol för den befintliga bryggeriindustrien. Detta förhållande har otvivelaktigt starkt bidragit till att denna industri kommit att intaga en i ekono- miskt avseende synnerligen gynnad ställning och kunnat uppvisa en räntabilitet, vartill motstycke knappast förefinnes inom någon annan svensk industri. Under sådana förhållanden kunde det vara förtjänt att tagas i övervägande, huruvida icke det hittills tillämpade restriktiva betraktelsesättet i fråga om bryggeritillstånden borde övergivas. Styrelsen tillåter sig emellertid i detta sammanhang erinra om sin i tidigare utlåtanden till Kungl. Maj:t i ärenden av detta slag uttalade mening, att, med den rådande starka priskartellbildningen inom bryggeriindustrin, ut- sikterna att ernå ett stadigvarande billigare pris å skattepliktiga maltdrycker genom den konkurrens, som tillkomsten av ett enstaka bryggeri skulle innebära, icke äro synnerligen stora, enär det skäligen kan antagas, att ett sådant företag skulle antingen icke äga förmåga att fortbestå i konkurrensen med den starkt konsoliderade förutvarande industrin eller ock uppgå i denna.
Ansökning om återupptagning av tidigare nedlagd skattepliktig tillverk- ning förekom under perioden i ett fall, då tillstånd också lämnades.
Ehuru något stadgande därom inte förekom i tillverkningsförordningen tolkades bestämmelserna så att jämväl överflyttande på annan av tillverk- ningsrättighet erfordrade Kungl. Maj:ts tillstånd. Tillstånd lämnades i samt- liga förekommande fall.
Inte heller rörande förflyttning av bryggerirörelse fanns i tillverknings- förordningen någon bestämmelse. Frågan om bedömningen i sådana fall kom upp år 1924. Kontrollstyrelsen ansåg det vara riktigast att betrakta frågan om förflyttning från en ort till en annan såsom om det gällde att på den se- nare orten anlägga ett nytt bryggeri. Att ett äldre bryggeri därigenom nedla- des på grund av ägarens egna åtgöranden borde betraktas såsom en ovidkom- mande omständighet. Vid bedömningen inskränkte man sig följaktligen till att undersöka huruvida behov fanns att inrätta skattepliktigt bryggeri på den nya orten. Ansökningar om flyttning av bryggerirörelse förekom under perioden i fyra fall, varav endast en bifölls. Det gällde här flyttning inom samma ort.
Perioden efter 1939
1939 års tillverkningsförordning innebar ingen ändring i koncessionsbestäm- melsernas utformning beträffande ny skattepliktig tillverkning. Bestämmel— sen om återupptagande av skattepliktig tillverkning fick däremot ändrad utformning. I den nya förordningen stadgades sålunda, att tillverkning inte fick återupptagas utan Kungl. Maj:ts tillstånd, därest brygd, av annan an- ledning än reparation, inte företagits under ett tillverkningsår. Vidare stad- gades för de fall då bryggerirörelse överlåtits på annan person, att särskild
driftsanmälan skulle ingivas till kontrollstyrelsen för godkännande. Kungl. Maj:ts tillstånd krävdes sålunda inte längre.
1934 års maltdryckskommitté, vars förslag låg till grund för den nya tillverkningsförordningen, hade inte närmare behandlat frågan om kon- cessionsgivningen. Kommittén hade emellertid ansett sig böra konstatera, att trots den återhållsamhet som visats vid tillståndsgivningen vissa av de genom tillstånden nytillkomna företagen åstadkommit en konkurrens, som varit till nackdel för nykterhetstillståndet. Kommittén förordade emellertid inga ändringar i bestämmelsernas utformning eller praxis.
I samband med 1954 års lagstiftning företogs vissa ändringar också i koncessionsbestämmelserna och därmed sammanhängande stadganden. Så- lunda krävdes inte längre särskild anmälan vid återupptagande av skatte- pliktig tillverkning. I stället stadgades, att tillverkningsrätt må av Kungl. Maj:t indragas om den inte längre utövas. I samband med återinförande av rätten att försälja starköl inom riket föreskrevs särskilt tillstånd för sådan tillverkning.
Under den tioårsperiod, som följde efter den nya tillverkningsförord- ningens ikraftträdande 1939, förekom endast 4 ansökningar om koncession, samtliga från svagdricksbryggerier. Alla dessa ansökningar avslogs. Kon- trollstyrelsen, som avstyrkte bifall i alla de nämnda fallen, anlade samma synpunkter som under den föregående perioden. Skälen för avstyrkande var sålunda genomgående, att behov av nytt bryggeri inte förelåg vare sig för att bereda konsumenterna tillfredsställande tillgång till skattepliktiga drycker eller för åstadkommande av en rimligare prissättning på dessa drycker. Inte i något fall ansågs de förutsättningar föreligga, som angivits av departementschefen år 1923 för svagdricksbryggeris övergång till skatte- pliktig tillverkning.
Under 1950-talet inträdde väsentliga förändringar i synen på konkurrens- frågan inom bryggeriindustrin. Dessa förändringar sammanhängde intimt med de förslag till ny försäljningslagstiftning som förbereddes av 1944 års nykterhetskommitté.
Vid en redogörelse för den sålunda skedda förändringen torde det vara nödvändigt att först något beröra frågan om svagdricksbryggeriernas upp- lagsrättigheter för försäljning av öl, då det var vid behandlingen av denna fråga som den nya uppfattningen av konkurrensproblemet först kom till uttryck. Konsumenternas efterfrågan på svagdricka hade sedan länge visat en nedåtgående tendens och svagdricksbryggerierna _ oftast relativt små företag — såg sin ekonomiska ställning hotas i motsvarande grad. Även om omsättningen i viss mån kunde förbättras genom ökad läskedryckstillverk— ning, ansåg man möjligheten att bedriva stödförsäljning av skattepliktiga produkter vara en väsentlig förutsättning för ökad lönsamhet. Då stats- makterna emellertid inte visade sig villiga att godtaga en formell ombild- ning av ett större antal svagdricksbryggerier till skattepliktiga bryggerier,
tillgrep svagdricksbryggarna andra utvägar. Sålunda övertogs bland annat ett mindre skattepliktigt bryggeri för att skapa en större leveranscentral för svagdricksbryggerierna, Aktiebolaget Förbundsbryggeriet Södra Sverige i Skruv med svagdricksbryggarna i landets södra delar såsom delägare. Av- sikten var att försäljningen av det vid förbundsbryggeriet tillverkade ölet skulle ske genom svagdricksbryggarna bland annat från särskilt inrättade upplag. Konkurrensfrågan inom bryggeriindustrin kom upp till behandling i och med att ansökningarna om inrättande av dylika upplag avslogs, bland annat av länsstyrelserna i Malmöhus och Kristianstads län.
Skruv-bolagets besvär över länsstyrelsernas beslut remissbehandlades av kontrollstyrelsen vid tre olika tillfällen. Styrelsens ståndpunkt undergick härvid en betydande förskjutning. Sålunda intogs i det första remissytt- randet en synnerligen restriktiv ståndpunkt och ansökningen avstyrktes. Vid behandlingen av de senare ansökningarna förordades däremot en relativt fri tillståndspolitik.
I sitt sista yttrande den 16 augusti 1952 förordade styrelsen bifall till samt- liga de ifrågavarande ansökningarna. Styrelsen framhöll härvid dels, att det här var fråga om en försäljning som skulle komma att utgöra en ytterst liten del av den totala skattepliktiga produktionen och att svagdricksbrygge- riernas pilsnerdricksförsäljning endast kunde komma att få karaktär av stödförsäljning i förhållande till handeln med svagdricka och läskedrycker, dels, att nämnvärda olägenheter ur nykterhetssynpunkt inte kunde be- f aras uppkomma om Skruv-bryggeriet medgavs rätt att inrätta ytterligare ett antal upplag.
Kungl. Maj:ts beslut i anledning av Skruv—bolagets besvär företer en ut- veckling motsvarande den som avspeglas i kontrollstyrelsens yttranden. Sammanlagt behandlades 25 ansökningar. Härav avgjordes 13 under åren 1951—1952. Av dessa blev besvären bifallna i sju fall. Detta innebar i och för sig en betydande ändring av tidigare praxis, som, liksom i fråga om koncession till ny skattepliktig tillverkning, varit ytterst restriktiv. Återstå- ende tolv ärenden behandlades i november 1953. Samtliga dessa besvär utom ett bifölls.
De synpunkter, som kommit till uttryck vid behandlingen av Skruv-ären- dena, markerades än mer i samband med prövningen av två koncessions— ansökningar åren 1954 och 1955 från konsumentkooperationen. Ansök— ningarna avsåg tillstånd till skattepliktig tillverkning vid bryggerier i Vårby (Stockholm) respektive i Umeå. Bägge ansökningarna tillstyrktes av samt- liga remissinstanser och bifölls sedermera också av Kungl. Maj:t.
Konsumentkooperationen hade genom övertagande av ett mindre bryg- geri i Gnesta är 1951 i begränsad omfattning inträtt som konkurrent till den redan etablerade bryggeriindustrin. Med påbörjande av skattepliktig till- verkning i Vårby avsåg man att i större omfattning etablera konkurrens
mellan konsumentkooperationen och de privata företagen inte minst i avseende på alkoholsvagare maltdrycker.
Kooperativa förbundet sammanfattade i sitt yttrande sina synpunkter på den tidigare utvecklingen inom bryggeriindustrin på följande sätt.
Bryggeriindustrin, som i övervägande grad bygger på enskild företagsamhet, kan näppeligen klandras för att ha utnyttjat den av statsmakterna genom oktroj- systemet förlänade monopolställningen för en fortgående utbyggnad och konsoli— dering av industrins monopolistiska organisation. Oktrojsystemet har tillkom- mit i nykterhetsfrämjande syfte, och man torde vid dess tillkomst ha räknat med risken för en dylik utveckling och därav uppstående nackdelar för konsu— menterna som, i viss mån, en försäkringspremie för de nykterhetspolitiska för- delarna. Måhända kan bryggeriindustrin sägas ha utnyttjat sin ställning på ett förhållandevis återhållsamt sätt i betraktande av de vidsträckta möjligheter till enväldig prisbildning, som skänkts av den materiellt värdefulla monopolrättighet, som lagts i dess händer.
I fortsättningen framhöll förbundet, att bryggeriindustrin på grundval av oktrojsystemet genomfört en kraftig koncentration av den skatteplik— tiga tillverkningen och genom därvid utvunna kostnadsbesparingar kunnat skaffa sig ett starkt inflytande också inom de icke oktrojerade svagdricks— och läskedrycksindustrierna. Det kunde enligt förbundet varken anses som ett nykterhetspolitiskt intresse eller ett allmänt konsumentintresse, att bryggerierna genom en fortsatt utveckling i denna riktning fick ökade möjligheter att genom monopolprissättning och marknadsregleringar för alkoholfria drycker utjämna minskade vinster på tillverkningen av alko— holstarkare maltdrycker, vilkas efterfrågan under den senaste tjuguårspe- rioden stagnerat. Det betonades emellertid, att det i regel torde vara rätt verkningslöst att bevilja nya oktrojer åt enskilda företag, därest från nykter- hetspolitiska synpunkter åsyftades en effektiv konkurrens särskilt beträf- fande alkoholfria drycker. Det underströks också, att en verksam konkurrens i fråga om de alkoholfria dryckerna kan bedrivas endast av företag, vars tillverkning omfattar såväl skattefria som skattepliktiga drycker.
Svenska Bryggareföreningen betonade särskilt, att den inte heller ur all— män konkurrenssynpunkt hade något att erinra mot att koncessioner be— viljades för nya bryggerier. Det var enligt föreningen från den enskilda bryggerinäringens synpunkt en beklaglig konsekvens av ett gjort statsin- gripande, att vid framförandet av i och för sig förklarliga koncessions- frågor de av föreningen representerade företagen utpekades som motstån- dare mot fri konkurrens och exponenter för en i näringslivet skadlig mono- polsträvan.
Enligt Sveriges Industriförbund syntes det berättigat att nu bedöma kon- cessionsfrågorna ur andra synvinklar än tidigare. Inte minst borde beaktas den roll en ökad konsumtion av öl och andra alkoholsvaga drycker kunde spela genom att tränga tillbaka konsumtionen av starkare drycker och där— med främja ett bättre nykterhetstillstånd.
Ett ändrat ståndpunktstagande motiverades vidare av den nya synen på konkurrcnsbegränsningar inom näringslivet. Härvidlag anförde förbundet följande.
Härtill kommer att uppfattningen rörande konkurrensbegränsning inom närings- livet inte minst på de senaste åren visat en påtaglig förskjutning. Skadliga eller eljest överdrivna konkurrensbegränsningar ha i stor utsträckning såväl genom statsmakternas som genom näringslivets egna åtgöranden avskaffats eller modi- fierats. Med denna i viss mån ändrade uppfattning rörande konkurrensens bety- delse och angelägenheten av att avskaffa olämpliga konkurrensbegränsningar skulle det icke väl överensstämma att utan synnerligen vägande skäl bibehålla statlig tillståndsgivning såsom villkor för rätten att grunda nya företag. Industri— förbundet kan för sin del icke finna, att några sådana vägande skäl i detta fall äro för handen.
Svensk Industriförening förklarade sig ha den principiella inställningen, att företagsamheten inte onödigtvis borde inskränkas genom sådana offent— liga begränsningar i näringslivet, som så småningom ledde till monopol— ställning för enstaka företag eller grupper av företag.
Också kontrollstyrelsen framhöll att problemställningen kring konces- sionstvånget, bland annat till följd av den 1954 beslutande nyordningen på alkohollagstiftningens område, undergått sådana ändringar som motiverade en jämkning av förutvarande praxis på området. Den stränga restriktiviteten i tidigare koncessionspolitik hade — uttalade styrelsen — lett till en fak- tisk monopolställning för enskilda företagare. Detta kunde knappast stå i god överensstämmelse med strävandena att motverka konkurrensbegräns— ningar inom näringslivet. Därtill kom att värdet ur nykterhetssynpunkt av den konkurrensbegränsande effekten måste anses mindre, sedan ransone- ringen av rusdrycker upphört och en ny lagstiftning genomförts också be- träffande maltdrycksförsäljningen.
Tillverkning av starköl När koncessionsbestämmelserna infördes år 1917 meddelades inga särskilda regler beträffande tillverkning av starköl (exportöl). Envar som hade rätt att tillverka vanligt öl kunde därför också utan hinder av författningsbe- stämmelserna bedriva tillverkning av starkare ölsorter. Någon ändring härutinnan skedde inte när förbudet mot försäljning av starkare ölsorter infördes i början på 1920-talet. Sedan starkölsförbudet upphört att gälla efter den 1 oktober 1955 krävs emellertid enligt tillverkningsförordningen särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för rätt att tillverka starköl. Såsom fram- går av förarbetena till de nya bestämmelserna har emellertid avsikten med tillståndskravet inte varit att inskränka starkölstillverkningen endast till vissa ölbryggerier. I propositionen 151/1954 uttalade sålunda departements- chefen, att alla välskötta bryggerier skulle kunna erhålla tillstånd att till- verka starköl.
Vid meddelande av tillstånd till starkölstillverkning äger Kungl. Maj:t
föreskriva de villkor, som prövas erforderliga. Denna rätt att meddela sär- skilda föreskrifter har införts bl. a. med tanke på att det kan vara erfor- derligt att anordna särskild kontroll samt att reglera prissättningen. Bestäm- melser i sistnämnda hänseende ansågs kunna vara påkallade med hänsyn till ev. framtida ändringar i fråga om bryggeriernas företagsform. I samma syfte kan tillstånden också tidsbegränsas. Föreskrifterna skall meddelas i samband med tillståndet.
Ansökningar om tillstånd till starkölstillverkning enligt de nya bestäm- melserna inkom från flertalet ölbryggerier (86). I samtliga fall meddelade Kungl. Maj:t det begärda tillståndet. Tillståndens giltighet begränsades till en tid av 10 år. I övrigt ålades bryggerierna bland annat att följa de bestämmelser rörande prissättningar, som kunde meddelas av kontrollsty- relsen. Rätten till starkölstillverkning utnyttjas för närvarande av mindre än 50 bryggerier.1
1 För närmare uppgifter om starkölsförsäljningen hänvisas till bilaga 4.
II
Bryggerinäringens struktur och ekonomi
1. Inledning
Ölbryggerierna utgör en del av malt- och läskedrycksindustrin, som i övrigt omfattar lättölsbryggerier och företag som enbart tillverkar läskedrycker. Mellan de olika delarna av malt- och läskedrycksindustrin råder ett intimt samband, företagsekonomiskt och konkurrensmässigt. Detta samband fram- går redan av det förhållandet, att det övervägande flertalet ölbryggerier för- utom öl även tillverkar lättöl och läskedrycker, ett stort antal lättölsbryg- gerier både lättöl och läskedrycker.1 Av väsentlig betydelse är också att öl- bryggerierna direkt eller indirekt äger ett antal lättölsbryggerier och fram- för allt en betydande del av läskedrycksindustrin. Att malt— och läske— drycksindustrin i väsentliga hänseenden fungerar som en enhet samman— hänger självfallet med att industrins olika produkter konkurrerar med varandra (främst olika malt- resp. läskedrycker sinsemellan) eller kom- pletterar varandra i konsumenternas efterfrågan.
Ölbryggerierna kan sålunda inte behandlas utan att hänsyn också tages till den övriga malt- och läskedrycksindustrin. Den följande redogörelsen kommer därför att beröra även lättölsbryggerierna och läskedrycksföreta- gen. Däremot tages inte hänsyn till ölbryggeriernas framställning av bipro- dukter till den egentliga bryggeriverksamheten liksom inte heller till sär- skilda verksamhetsgrenar av annan art som av olika anledning knutits till denna.2
1 Tekniskt sett kan ett ölbryggeri relativt enkelt kompletteras med läskedrycksproduktion. Det har därför varit naturligt att så skett både för att bättre täcka marknaden och bättre utnyttja både produktionsanläggning och distributionsapparat (bilparken). Båda produkttyperna vänder sig i stort sett till samma köpare. Också distributionen har därför sedan länge varit samordnad i den meningen att försäljarna saluför såväl malt— som läskedrycker. För kring- föringsförsäljningen föreskriver ölförsäljningsförordningen för övrigt numera — liksom för ut- skänkningen —— att alkoholfria drycker skall tillhandahållas vid sidan av öl. * Själva tillverkningen av malt- och läskedrycker må här beröras endast med några ord. Vid tillverkningen av maltdrycker är råvarorna malt, humle, jäst och vatten. Mälterier finns numera endast vid ett fåtal stora bryggerier. Vid bryggningen vattenbehandlas maltet i olika temperaturer, varvid maltets stärkelse övergår till maltsocker (mäskning). Efter silning kokas den härvid uppkomna s. k. vörten med humle. Vörten får sedan, efter avkylning, undergå huvudjäsning under 8—12 dagar, varvid maltsockret ombildas till alkohol och kolsyra. Utom för färskt lättöl som levereras utan lagring kommer härtill en viss lagringstid för efterjäsning. För öl uppgår denna i genomsnitt till 21/2 månad; för starköl fordras längre tid, för lagrat lättöl kortare. Maltdryckstillverkningen, speciellt öl- och starkölstillverkningen, fordrar en mycket noggrann hygienisk kontroll. Framställningen av läskedrycker och mineralvatten är avsevärt enklare. För läskedrycker
Ölkonsumtionen har på längre sikt hållit sig tämligen konstant. 1905 upp- gick den till närmare 28 liter per invånare, 1958 till 25,5. Bland förändring— arna kan noteras en mera betydande nedgång dels under 1930-talets kris- år dels under det senaste kriget. Under åren efter det sista kriget gjorde sig först en något stigande tendens gällande men efter år 1955 kan en klar minskning konstateras (från 29,4 liter per invånare till 25,5).1 Lättölet har efter en tid av sjunkande konsumtion visat en ökning 1958 och uppnådde då 10,3 liter per invånare. Inom lättölssortimentet har tendensen under en följd av år varit en stigande konsumtion av lagrat lättöl och tillbakagång för det färska lättölet (svagdricka). Konsumtionen av läskedrycker, slutligen, har generellt sett sedan länge varit stigande och uppgick 1958 till 26,6 liter per invånare.
Om orsakerna till de förändringar i konsumtionsvanorna som sålunda ägt rum är det inte möjligt att här närmare uttala sig. Allmänt sett är det självfallet bl. a. smakförskjutningar och förändringar i ekonomisk stan- dard hos köparna som gjort sig gällande. På kort sikt kan man utgå från att klimatiska skiftningar (varma eller svala somrar) har viss betydelse. Om nedgången i ölkonsumtionen efter 1955 kan antagas att starkölets frisläp- pande, liksom spritransoneringens upphävande, inverkat.
På grund av växlande ekonomiska och klimatiska förhållanden, olika inställning till alkoholkonsumtion rn. m. är det givetvis att vänta, att kon- sumtionen varierar i olika delar av landet. Beträffande ölkonsumtionen 1958 finner man att denna per invånare räknat »— med ett riksgenomsnitt på 25,5 liter — inte översteg 20 liter i nio län, nämligen Uppsala (19), Söder- manlands (20), Östergötlands (17), Jönköpings (18), Blekinge (20), Kris- tianstads (20), Skaraborgs (19), Jämtlands (20) och Västerbottens (17) län. Högst var den i Stockholms stad och län (37), Malmöhus (25), Hallands (29), Göteborgs och Bohus (32), Kopparbergs (25) och Gävleborgs (28) län.
Beträffande ölkonsumtionen må här anmärkas att denna numera i Sve- rige till helt dominerande del inriktar sig på låg- och normalförjästa dryc- ker av pilsnertyp. Förhållandet är likartat i fråga om lättölskonsumtionen.
Den sammanlagda konsumtionen uppgår för närvarande för starkölets del till drygt 8 milj. liter, för ölets del till ca 190 milj. liter. Lättölskonsum— tionen belöper sig till ca 75 milj. liter och läskedryckskonsumtionen till ca 200 milj. liter.
är de viktigaste råvarorna extrakter och essenser, socker, kolsyra och vatten, för mineralvatten organiska salter, kolsyra och vatten. Den mest kostnadskrävande delen är tappning av den får- diga drycken.
Tappning av öl— och läskedrycker liksom förslutning och etikettering sker i automatiserade maskiner, som kan ha en kapacitet av över 10 000 flaskor per timme.
1 Den svenska ölkonsumtionen torde internationellt sett vara förhållandevis låg. I Belgien är den mer än fem gånger så hög per capita. I Storbritannien och Västtyskland mer än tre gånger så hög.
Konsumtionen kan för alla de nu berörda dryckerna beräknas motsvara ett värde av närmare 600 milj. kronor, vilket utgör inte fullt 2 procent av den totala privata konsumtionen och ca 5 procent av livsmedelskonsumtionen. Av det nämnda konsumtionsvärdet representerar starkölet ca 6 procent, ölet 47, lättölet 5 och läskedryckerna 42 procent.
De nu nämnda siffrorna representerar den inhemska konsumtionen. Det bör i detta sammanhang framhållas, att malt— och läskedryeksindustrins export är förhållandevis obetydlig. Nämnvärd är endast starkölsexporten, som uppgår till ca 3 milj. liter (inkl. fartygsproviantering). Starkölsimpor— ten belöper sig till ca 1,5 milj. liter.
3 . B ryggerinäri ngens struktur
Driftställen och företag. Den moderna bryggeriindustrin grundades under senare hälften av 1800-talet, då flertalet nu befintliga ölbryggerier anlades. Startandet av nya företag kulminerade under århundradets sista decennium, då inte mindre än 43 ölbryggerier tillkom. Den följande utvecklingen har i stort sett visat stagnation och efter hand fortgående minskning av antalet bryggerier. 1904, året efter det att bryggerierna ställts under kontroll i sam- band med maltdrycksbeskattningens införande, var antalet 223. Då kon— cessionstvånget för ölbryggerierna infördes år 1917, hade det minskat till 173, år 1935 till 156 och år 1955 till 127 eller mindre än 60 procent av an- talet år 1904.
De nu återgivna siffrorna avser alla bryggerier med rätt att tillverka öl och anger inte antalet i egentlig mening producerande bryggerier. Uppgif- terna innefattar nämligen också s. k. försvarsbryggerier. Med försvarsbryg- gerier förstås sådana anläggningar där endast någon enstaka ölbrygd före- tagits för att —— enligt intill den 1 oktober 1955 gällande bestämmelser _ be- vara tillverkningsrätten och den därmed förbundna fria försäljningsrätten. Behovet av försvarsbryggerier har numera, efter författningsändring, för- svunnit. Försvarsbryggeriernas antal var fram till år 1955 i stort sett sti— gande och uppgick detta år till 34. Den successiva ökningen från år till år täcker en stor del av antalet fall då ölproduktion i egentlig mening nedlagts —— nedläggandet innebar sålunda ofta att anläggningen förvandlades till för— svarsbryggeri.
Efter den nya alkohollagstiftningens ikraftträdande har antalet bryggerier fortsatt att minska —— 1956 framställdes färdiga ölprodukter vid 96 bryg- gerier (vid 3 av dem uppgick produktionen inte ens till 10 000 liter), de följande åren vid 93 (2 under 10 000 liter) respektive 88 (1 under 10 000 liter). För närvarande är 85 ölbryggerier i verksamhet. Ytterligare nedläg- ganden torde vara förestående under den närmaste framtiden.
Den nu skisserade utvecklingen har sålunda inneburit en sedan sekel- skiftet fortgående koncentration av ölproduktionen till ett allt mindre
antal anläggningar med en viss tendens till accelererad minskning de se— naste åren. Erinras må i detta sammanhang, att inga ölbryggerier tillkom- mit genom ny koncession under de sista 25 åren, ehuru två koncessioner meddelats 1955—1956 utan att ännu ha utnyttjats.1
Sedan lång tid har den helt övervägande delen av ölbryggerierna också till— verkat såväl lättöl som läskedrycker. Av de nuvarande 85 ölbryggerierna tillverkar sålunda 79 lättöl och 74 läskedrycker.
Starkölets betydelse inom bryggeriverksamheten var före 1955 självfallet relativt liten. Tillverkningen av starköl förekom sålunda endast vid ett fåtal bryggerier år 1948 var antalet 7 av vilka flertalet låg i Stockholm, Göte- borg resp. Malmö. För närvarande framställes starköl vid mindre än 50 bryggericr, ehuru det stora flertalet har rätt till sådan tillverkning.
De hittills lämnade uppgifterna har avsett antalet anläggningar med öl- tillverkning utan att hänsyn tagits till att flera bryggerier kan ägas av samma företag eller att intressegemenskap av skiftande art kan finnas mel- lan olika företag. I själva verket har koncernbildningar av olika slag se- dan länge varit ett karakteristiskt drag inom bryggerinäringen. Med kon- cernbildningar avses här inte blott egentliga koncerner med moder- och dotterföretag utan också annan intressegemenskap, där den dominerande äganderätten till formellt självständiga företag ligger på samma händer.
En översikt av koncernförhållandena från 1930—talet och framåt lämnas i tabell 1. Av tabellen framgår att 66 av de 1935 verksamma 143 brygge- rierna tillhörde 16 koncerner av varierande storlek. Nära hälften av koncer- nerna (7) omfattade endast 2 bryggerier. 4 koncerner omfattade 3—4 bryg- gerier och 5 koncerner 8—11 bryggerier. De 4 största koncernerna (Stock— holm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg), hade tillsammans 30 bryggerier. Drygt ett tiotal år senare, 1948, var koncernernas antal 15 och uppgår för närvarande till 9. Sedan 1948 har koncernerna kontrollerat ca 60 procent av samtliga bryggerier, medan andelen för koncerner med mer än 2 bryg-
Tabell ]. Koncernbryggeriernas andel av hela antalet ölbryggerier
Koncernbryggeriers Koncerner Koncernbryggerier procentuella andel av Hela hela antalet ölbryggerier År ggiigä antalet Br . Koncerner Tillhörande _yg ölbryg- Hela . yggerler Hela Hela , gener . tillhörande med mer koncernbr. gener antalet anta- .. anta— .. koncern med än 2 med mer än koneern- _. let bryggerier let 2 bryggerier bryggerier mer an 2 driftställen 1934/35 16 9 66 52 77 143 46 36 1947/48 15 7 68 52 47 115 59 45 1954/55 9 4 53 43 40 93 57 46 1957/58 11 5 55 43 33 88 63 49 1959 9 5 52 44 33 85 61 52
1 En anläggning är dock under uppförande.
gerier varit stigande (nu 52 procent). De nuvarande storkoncernerna _ Stockholms-, Göteborgs- och Skånekoncernerna —— disponerar nu över sam- manlagt 37 (13, 14 resp. 10) av de 85 bryggerierna eller 44 procent. Påpekas bör att koncernstrukturen under årens lopp skiftat avsevärt.
Några ord böri detta sammanhang sägas om ölbryggeriernas organisa- tionsförhållanden. Den svenska bryggeriindustrin är sedan gammalt en fast organiserad näringsgren. Samtliga koncernföretag och flertalet övriga bryggerier är anslutna till Svenska Bryggareföreningen (bildad 1885), till- hörande Sveriges Industriförbund. Dessa företag representerar 75 av de 85 bryggerier som nu är i drift. Bryggareföreningen har till uppgift bl. a. att tillvarataga bryggerinäringens allmänna gemensamma intressen och förmedla kännedom om vetenskapliga och tekniska framsteg av betydelse för bryggeriindustrin. För föreningens styrelserepresentation gäller nu— mera, att de tre största koncernföretagen — vilka representerar ca 70 pro- cent av medlemsföretagens sammanlagda försäljning — besätter den ena hälften och övriga företag den andra hälften av platserna, bortsett från ord- förandeposten som rekryteras bland personer utanför medlemsföretagens krets. Vid omröstningar tillämpas i övrigt den regeln att varje medlem äger en röst för varje påbörjat 1 OOO-tal kronor, som erlagts i förenings- avgift.1
För Bryggareföreningens medlemmar gemensamma intressen i ekono- miska frågor tillvaratogs tidigare av en från föreningen skild organisation, Bryggeriidkareförhundet. Förbundet, vars medlemmar även måste tillhöra Bryggareföreningen, bildades år 1905 och upplöstes genom beslut i januari 1956. Upplösningen var en följd av den nya näringsfrihetslagstiftningen.
De utanför Bryggareföreningen stående företagen är nästan alla anslutna till Skattepliktiga Bryggeriers Förening, bildad 1953 och ansluten till Svensk Industriförening. Ett bryggeri drivs av en konsumtionsförening.
Sveriges Vattenfabrikanters Riksförbund är en sammanslutning med upp- gift att främja läskedrycksindustrins gemensamma intressen och är anslu- tet till Sveriges Industriförbund. Förbundet och Svenska Bryggareför— eningen har numera gemensamt kansli.
Flertalet svagdricksbryggare och ett antal huvudsakligen mindre läske- drycksföretag är anslutna till Malt— och Läskedrycksförbundet, bildat år 1952 genom sammanslagning av Skattefria Bryggeriers Riksförbund och Sveriges Läskedrycksfabrikanters Riksförbund. Förbundet är medlem i Svensk Industriförening.
Bryggeriernas arbetsgivareintressen tillvaratages av Bryggeriarhets- givareförbundet, anslutet till Svenska Arbetsgivareföreningen, som inne- fattar såväl samtliga medlemmar i Bryggareföreningen som ett antal fristå- ende ölbryggerier och vissa vattenfabrikanter.
1 Föreningsavgifterna erlägges i proportion till försäljningsvolymen.
Arbetarpartens intressen representeras inom alla företagsgrupper av Svenska Bryggeriinduslriarbetareförhundet.
Antalet lättölsbryggerier har hela tiden varit avsevärt större än antalet ölbryggerier. Liksom ölbryggerierna minskade lättölsbryggerierna alltifrån sekelskiftet starkt i antal under 1920-talet. Under 1930-talet finner man däremot en ökande tendens. År 1904 var antalet 924, 1917 501 och 1935 576. Från 1940-ta1et företer också lättölsbryggerierna en fortgående minskning i antal. Nedläggningen av lättölsbryggerier har sedan fortgått snabbare än nedlägggningen av ölbryggerier. Antalet lättölsbryggerier var sålunda: 1940 — 543, 1955 —— 289, 1958 — 224. Sedan åtskilliga år har inemot hälf- ten av lättölsbryggerierna också tillverkat läskedrycker.
Antalet läskedryckstillverkare utan produktion av maltdrycker visar ungefär samma utveckling som antalet lättölsbryggerier och uppgår för när- varande till 107 (1940 — 306, 1955 — 145).
Såsom tidigare antytts har ölbryggerierna sedan lång tid haft inflytande över lättöls- och läskedryckstillverkningen även såtillvida att de ägt ett fler- tal lättölsbryggerier och läskedrycksfahriker. Vad beträffar lättölsbrygge- rierna har åtskilliga sådana inköpts under årens lopp. Flertalet av dessa har dock efter hand nedlagts och antalet av ölbryggerier kontrollerade lätt- ölsbryggerier i drift har därför inte varit särskilt stort. De uppgår nu till åtta. Antalet av ölbryggerier ägda läskedrycksfabriker har under senare tid varit sakta stigande. 1948 fanns 11 sådana medan antalet nu är 17. Två av dessa läskedrycksfabriker ägs av de inom Svenska Bryggareföreningen sammanslutna företagen gemensamt. I övrigt har ägarna till övervägande delen varit de stora koncernföretagen.
Sammanfattande uppgifter om antalet tillverkare av starköl, öl, lättöl och läskedrycker lämnas i tabell 2. En därtill svarande förteckning över bryggerierna med angivande av koncernförhållanden återfinnes i bilaga 1.
Produktion. Självfallet visar produktionsvolymen för tillverkningen av malt— och läskedrycker _— liksom utvecklingen inom andra branscher _ betydande förändringar under årens lopp. Produktionen har påverkats av konjunkturer, samhälleliga regleringar och förändringari konsumenternas efterfrågan av de olika varorna.
Den allmänna utvecklingen inom nialt- och läskedrycksproduktionen un- der det senaste kvartsseklet åskådliggöres i diagram och i tabell i bilaga 1.
Av de olika drycker det här är fråga om intar starkölet naturligtvis en särställning genom att allmän försäljning av detta blivit tillåten först efter den 1 oktober 1955. Produktionsvolymen var före denna tidpunkt obetyd- lig, ehuru en sakta stigande tendens gjorde sig gällande. Först år 1947 upp- nåddes en volym av 1 milj. liter. De två tillverkningsåren närmast före för— fattningsändringarnas ikraftträdande uppgick produktionen till 2,9 resp.
Tabell 2. iMaIi- och läskedrycksindustrin 1959
Antal anläggningar med tillverkning av Företagstyp starköl öl lättöl läskedr. Ölbryggerier ................................. 51 85 79 74 Därav koncernbryggerier ........................ 20 52 47 44 bryggerier inom Svenska Bryggareföreningen 42 75 69 67 Företag ägda av ölbryggerier ................. _ -— 8 118 Därav företag ägda av koncernbryggerier ......... — _ 3 114 Fristående lättölsbryggerier ................... _ — 2216 2108 Fristående låskedrycksbryggcrier .............. _ —- —— 90 Totalt antal tillverkare 51 85 303 290
1 Därav 1 lättölsbryggeri. 2 Uppgifterna hänför sig till 1958.
5,1 milj. liter för att därefter stiga till hela 14,7 milj. liter. Sedan det första konsumentintresset svalnat har en stabilisering skett vid en nivå av inte fullt 10 milj. liter.
Ölproduktionen har — såsom framgår av diagrammet —— sedan 1930— talets början undergått åtskilliga fluktuationer. Den allmänna utvecklingen ger vid handen en stark konjunkturkänslighet som bestyrkes av en jäm- förelse med industriproduktionen över huvud. Produktionsvolymen var så- lunda under 1930-talets första hälft sjunkande för att under dess senare del stiga till en nivå något över 1930 års. Under krigsåren sjönk produk- tionen att börja med kraftigt för att sedan stabiliseras något över 1930-ta- lets bottennivå. Krigstidsutvecklingen sammanhänger självfallet inte minst med förändringar i råvarutillgången och de författningsmässiga reglering- arna bl. a. av ölets alkoholhalt. Från och med år 1944 steg produktionsvoly— men kontinuerligt för att det sista året före den nya alkohollagstiftningens ikraftträdande nå en toppnivå av 219 milj. liter. Härefter inträdde en fal- lande tendens, som ännu inte brutits. Under tillverkningsåret närmast efter den 1 oktober 1955 sjönk produktionen med närmare 10 procent och upp— gick för det senast redovisade året till 193 milj. liter. Det synes stå utom tvivel, att en medverkande faktor i detta förlopp varit ransoneringens slo- pande inom spritdrycksförsäljningen. Påpekas bör dock, att efterfrågans omfattning och därmed produktionens storlek påverkas bl. a. av från ett år till ett annat skiftande klimatiska förhållanden, varför en viss osäker- het om de bestämmande faktorerna i utvecklingen måste föreligga när det gäller mer kortsiktiga tendenser.
Utvecklingen inom lättölsproduktionen ter sig något annorlunda än för ölet. Den totala produktionsvolymen följer ölkurvan tämligen väl fram till åren efter kriget, då en starkt vikande tendens gör sig gällande. Denna
Malt- och Iäskedryclcsproduklionen efter 1930
Miljoner liter
bxl
7.00
X Ölproduktion
>k*'*—4v-_
km!-_
),.
150
v 4— x ! * + L'X drar—x / * ' x x V A Total Itinöls-X / , & produktion i % X _J x l ' x 100 ix I], XX X // x ) xV/IWL X !). /' I X./' , X . XA I .x/A / ) + ,.f - :l » ) I] )( åk I 'I' X / KJ / *J ,/ &" )( Total ] Ölbryggeriernas / Iaskedrynksproduklion ' läskedrycksproduklion ,! ! so " / byx'—## ,/ ,! .l ," r/ fl" .H.. __- ./ _. '—-.. ..!" "___". _." - » I/ . __ Ölbryggeriernus /_ ._'__ __. _'N—/_.". lättölsproduklion 1930 35 40 45 50 55 58
tendens brytes först under de allra senaste åren. Bakom detta schema ligger förändringar såväl i företagsstrukturen som en betydande förskjutning i efterfrågans inriktning. I sistnämnda hänseende har tendensen på lång sikt varit att produktionen av färskt lättöl sjunkit — från 125 milj. liter 1930 till 50 milj. liter 1958 — medan tillverkningen av lagrat lättöl efter att under 1930- och 40-talen ha växlat mellan 5 och 10 milj. liter under 1950-talet företer en alltmer markerad ökning (10 milj. liter 1950, 15 milj. liter 1955 och 25 milj. liter 1958). Medan det lagrade lättölet före 1950 utgjorde mindre än 10 procent av den totala produktionen, representerar det nu en tredjedel.
Med de nu berörda förhållandena sammanhänger förändringar i produk- tionens fördelning på lättölsbryggerier och ölbryggerier. De förstnämndas produktion har hela tiden väsentligen varit inriktad på färskt lättöl — endast ett eller ett par procent av produktionen har bestått av lagrad vara. Lättölsbryggeriernas sammanlagda tillverkning av lättöl har sjunkit från 116 milj. liter 1930 till omkring 30 milj. liter för närvarande. Ölbryggeriernas lättölsproduktion har däremot varit stigande (18 milj. liter 1930, 45 milj. liter nu). Andelen för lagrat lättöl har här hela tiden varit betydande. 1930 utgjorde den 40 procent men sjönk sedan efter hand till 20 procent 1946 för att därefter stiga till mer än hälften för närvarande. Totalt sett har öl- bryggeriernas andel av lättölsproduktionen i stort sett kontinuerligt stigit från 16 procent 1930 till 60 procent nu.
Den nu skisserade utvecklingen har inneburit, att lättölsbryggerierna mött svårigheter såväl genom den vikande efterfrågan på deras huvudpro- dukt, det färska lättölet, som genom handicap i konkurrensen med de större ölbryggerierna med deras större produktionsprogram omfattande alla malt— och läskedrycker. En bidragande orsak torde tidigare ha varit också vissa problem på försäljningssidan. Till dessa frågor blir det anled- ning att återkomma senare. Erinras må här endast om den tidigare omta- lade starka minskningen i antalet lättölsbryggerier.
Vad slutligen beträffar läskedrycksproduktionen har denna med vissa fluktuationer undergått en kraftig ökning under de sista decennierna. 1930 uppgick den till 45 milj. liter, medan den nu ligger över 200, vilket alltså innebär mer än en fyrdubbling. Ölbryggeriernas andel av denna produk- tion har på lång sikt ökat från omkring en tredjedel 1930 till inemot hälften för närvarande. Produktionsvolymen har ökat alltsedan 1930-talet, från 1942 med en brant stigande kurva (1930 14 milj. liter, 1942 22 milj. liter och 1958 94 milj. liter).
Förut har omnämnts att ölbryggerier länge innehaft ett antal formellt fri- stående lättöls- och läskedrycksföretag. De förut lämnade uppgifterna om öl- bryggeriernas inflytande över lättöls- och läskedrycksproduktionen måste därför kompletteras med hänsyn härtill. I fråga om lättölstillverkningen
hör till de 60 procent av produktionen som 1958 föll på ölbryggerierna l:"äg- gas ytterligare 7 procent för de fristående företagens del. Sammanlagt kon- trollerade alltså ölbryggerier na nämnda år _ dir ekt eller indirekt — drtygt två tredjedelar av lättölsproduktionen. Tidigare förhållanden är svårare att närmare belysa men man torde kunna antaga, att den av ölbryggerierna kontrollerade, fristående lättölsproduktionen tidigare varit relativt sett inå- got större. Ett stort antal av de lättölsbryggerier, som inköps av ölbryg- gerierna, har i varje fall nedlagts.
Produktionen vid de läskedrycksfabrikcr, som ägs av ölbry gge1iern a, har sedan länge varit betydande och tenderat att öka. 1948 uppgick denna till närmare en fjärdedel av den totala läskedrycksproduktionen, 10 år senare till en tredjedel. Totalt sett motsvarade den av ölbryggerierna kontrollerade läskedrycksproduktionen 1948 två tredjedelar av den sammanlagda produk— tionen. 1958 hade andelen ökat till drygt tre fjärdedelar.
Nu berörda förhållanden finns sammanfattade i tabell 3. Koncernernas andel av produktionen av öl och läskedrycker belyses när- mare i tabell 4.
Beträffande ölproduktionen kan uppgifter lämnas för 1935, 1948, 19571 och 1958 ehuru produktionens fördelning det förstnämnda året kan illustre- ras endast med siffror för maltavverkningen.1 193 5 föll (18 procent elle! drygt två tredjedelar på samtliga koncernföretag, drygt hälften på de fyra största. 1948 hade koncernernas andel av ölproduktionen stigit till 81 pro— cent. Stockholmskoncernen representerade 39 plocent, Göteborgsl (oncernen 14 och de 6 största koncernerna tillsammans 70 procent av produktionen. Tendensen synes sedan ha ändrats — såväl koncernernas sammanlagda an— del som den del som faller på de största koncernföretagen har varit något sjunkande. Samtidigt har skillnaden mellan Stockholms- och Göteborgs— koncernerna minskat. Koncernernas sammanlagda andel av ölproduktionen
Tabell 3. Ölbryggeriernas totala andel av Idlz'öls— och läskedrycksproduktionen (Milj. liter)
Lättöl 1958 Läskedrycker 1948 1958
1 Ölhryggerier ............... 45,3 1 Ölbryggerier .............. 68,5 94,3 2 Av ölbryggerier ägda lättöls— 2Av ölbryggerier ägda läske- bryggerier ................. 5,2 drycksfabriker ............ 37,2 62,7 3 Summa 1 +2 .............. 50,5 3 Summa 1 +2 ............. 105,7 157,0 4 Total lättölsproduktion ..... 75,4 4 Total läskedrycksproduktion 164,9 201,9 5 Ölbryggeriernas andel av hela 5 Ölbryggeriernas andel av he—
lättölsproduktionen ......... 60 00 la läskedrycksproduktionen. 42 % 47 % 6 Ölbryggeriernas och till dem 6 Ölbryggeriernas och till dem
hörande fristående företags hörande fristående företags sammanlagda andel av hela sammanlagda andel av hela lättölsproduktionen ........ 67 % läskedrycksproduktionen. . . 64 % 78 %
1 Även om förhållandet mellan maltavverkning och produktionsmängd är olika vid större och mindre bryggerier torde siffrorna ge en någorlunda rättvisande bild av utvecklingen.
Tabell 4. Koncernernas procentuella andel av produktionen av öl och läskedrycker
Ölproduktion Läskedrycksproduktion 1958 vid Vi; hå— , .. st en e sam- 19351 1948 1955 1958 olbryg— vatten- manlagt gerler fabriker Stockholm ............. 39 38 32 9 14 23 Göteborg ............... 54 14 20 22 8 9 17 Malmö ................. 5 5 j 8 4 7 Skåne ................. 5 4 3 Svea ................... _ 4 _ — Linköping .............. — 3 _ _ De största ............. _ 70 67 62 20 27 47 Samtliga konc .......... 68 81 73 71 28 28 56 Samtliga ölbryggeriers an— del .................. 47 31 78
1 Procent av maltavverkningen.
var 1955 73 och 1958 71 procent. På de fyra största koncernerna föll 67 resp. 62 procent (Stockholmskoneernerna 38 resp. 32 procent, Göteborgs 20 resp. 22 procent).
Beträffande läskedrycksproduktionen kan siffror lämnas endast för 1958. Koncernernas läskedrycksproduktion vid ölbryggerier uppgick då till 28 procent av den sammanlagda produktionen och vid koncernernas fristå- ende vattenfabriker till 28 procent. Koncernernas hela andel av läskedrycks- produktionen var sålunda betydligt mer än hälften. Av bryggeriernas sam— manlagda produktion utgjorde den närmare tre fjärdedelar.
Av stort intresse i förevarande sammanhang är självfallet produktionens fördelning på olika varuslag. Om man bortser från starkölet, som numera omfattar 3 procent av ölbryggeriernas produktion, har stora förskjutningar ägt rum under perioden efter 1930. Ölets andel i stort sett minskas kon- tinuerligt från 84 procent 1930 till 56 procent 1958 (en viss uppgång note- ras dock under 1950—talets första år). Lättölets andel har under större delen av perioden varierat kring drygt 10 procent med undantag för åren kring krigsslutet då den var något högre. Nu representerar lättölet 13 procent av produktionen. Läskedryckernas andel har tämligen kontinuerligt stigit från 7 procent 1930 till 28 procent 1958.
Ett närmare studium av de nu verksamma bryggerierna ger vid handen, att 70 av de 85 tillverkar _ förutom i vissa fall starköl _ såväl öl som lättöl och läskedrycker. Bortsett från starkölet fördelar sig produkterna med 321 procent på öl, 18 procent på lättöl och 50 procent på läskedrycker. Va- riationer i produktionens sammansättning förekommer självfallet från före- tag till företag men tendensen är förhållandevis enhetlig. Dock visar det
1 22 bryggerier tillverkar mer än 50 % öl, varav 2 drygt 91 %.
sig att de mindre företagen har en något högre andel lättöl och läskedryc- ker än de större, som i sin tur har en större ölproduktion.
Av övriga bryggerier tillverkar två varken lättöl eller läskedrycker. Av dessa har det ena (Carnegie) en portertillverkning på över 5 milj. liter. Nio bryggerier tillverkar öl och lättöl men inte läskedrycker, varav tre tillhör de allra största öltillverkarna med en sammanlagd produktion på omkring 30 milj. liter. Fyra förhållandevis små bryggerier tillverkar öl och läskedryc- ker men inte lättöl. 1 den nu berörda gruppen tillhör det övervägande antalet bryggerier företag som förlagt tillverkningen av lättöl eller läskedrycker till fristående driftställen inom företaget. Endast tre bryggerier (två utan läskedryckstillverkning, ett utan lättölstillverkning) har inte någon sådan anordning.
Den föregående redogörelsen har visat en fortgående koncentration inom bryggerinäringen under senare tid. Detta förhållande återspeglar sig natur- ligtvis också i förändringar i driftställenas genomsnittliga produktion. Öl- produktionen har sålunda stigit från 1,17 milj. liter per bryggeri 1945 till 2,19 milj. liter 1958, eller med 87 procent. Ölbryggeriernas lättölsproduk— tion har under samma tid stigit från 0,25 till 0,55 milj. liter, eller med 120 procent, läskedrycksproduktionen från 0,37 till 1,27 milj. liter eller med 243 procent. Ölbryggeriernas produktion av lättöl och läskedrycker har under samma tid varit avsevärt större per driftställe än produktionen av samma varor vid lättölsbryggerier och läskedrycksfabriker, 1958 mer än tre gånger så stor i fråga om lättöl och två och en halv gång så stor i fråga om läske— drycker. För övrigt har den genomsnittliga produktionen av lättöl vid lättölsbryggerierna inte undergått några större förändringar efter kriget, medan den genomsnittliga läskedrycksproduktionen vid lättölsbryggerier och läskedrycksfabriker tredubblats. Erinras må här att en väsentlig del av läskedrycksproduktionen försiggår vid mycket stora anläggningar i öl- bryggeriernas ägo.
I fråga om bryggeriernas fördelning med hänsyn till ölproduktionens storlek må nämnas, att drygt en tredjedel av den totala produktionen 1958 tillverkades vid 5 bryggerier med en produktion vardera på över 5 milj. liter. Drygt hälften av produktionen föll på 49 bryggerier med en tillverkning mellan 1 och 5 milj. liter och drygt en tiondel på övriga 31 bryggerier. En jämförelse mellan de stora koncernbundna bryggerierna å ena sidan och övriga å den andra visar att de förstnämnda har en stor del av sin produktion förlagd till mycket stora bryggerier utan motsvarighet inom den övriga delen av branschen. Några avgörande skiljaktigheter mellan stor- leksfördelningen i övrigt inom de båda grupperna föreligger däremot inte. Genomsnittligt är produktionen vid koneernbryggerierna större (2,6 milj. liter) än vid övriga (1,7 milj. liter). Det visar sig för övrigt att en betydande förskjutning mot större produktionsenheter försiggått under den senaste
10-årsperi0den, dock mindre framträdande hos koncernbryggerierna än hos övriga.
Den lämnade redogörelsen ger vid handen att en betydande teknisk och ekonomisk rationalisering ägt rum inom bryggeribranschen under senare tid. En närmare undersökning härvidlag har inte kunnat göras i detta sam- manhang, men några uppgifter av visst intresse kan dock lämnas.
Antalet anställda uppgick 1930 till ca 7 500 och uppgår nu till ca 7 000. Om man ser till produktion per anställd varvid de olika produkterna inte kan särskiljas — har denna efter vissa variationer under 1930—talet stigit tämligen brant från 1942 och låg 1955 80 procent över 1930 års nivå. Året därpå sjönk den däremot till 67 procent över denna. En sammanställning av uppgifterna tyder på att en stark rationalisering ägt rum från 1940-ta1et. Samtidigt har den relativt ökade läskedrycksproduktionen inneburit expan- sion av den minst kapitalkrävande produktionsgrenen.
Produktionsvärdet, exklusive skatt, för alla drycker sammanlagt kan för närvarande beräknas överstiga 300 milj. kronor. De av malt— och läske- drycksindustrin erlagda indirekta skatterna uppgår till omkring 160 milj. kronor.
Försäljning. Bryggeriföretagens försäljning har sedan gammalt varit starkt regionalt inriktad. Den har väsentligen varit begränsad till ett större eller mindre område kring produktionsorten. Självfallet har dessa förhål- landen liksom konkurrenssituationen över huvud sammanhängt bl. a. med olika företagsekonomiska faktorer, inte minst höga transportkostnader. Av central betydelse härvidlag har emellertid också varit lagstiftningens ut- formning och de konkurrensbegränsande avtal om marknadsuppdelning som träffats inom bryggerinäringen. I denna för bryggerinäringen karakteristiska ordning med tämligen strikt marknadsuppdelning och obetydlig konkurrens, som varit rådande sedan 1900—talets början, har under 1950-talet inträtt he- tydelsefulla förändringar.
Vad beträffar lagstiftningen har i ett tidigare avsnitt redogjorts för kon- cessionsbestämmelsernas tillämpning. Härav framgår, att statsmakterna i stort sett intagit en mycket restriktiv inställning till beviljandet av nya tillstånd, ehuru dock under senare år en liberalare bedömning tillämpats.
Försäljningslagstiftningen har givetvis också varit av betydelse, inte minst för distributionsstrukturens utformning. Erinras må här endast om till- ståndsprövningen _ särskilt för kringföringsförsäljningens del _ och den kommunala vetorätten beträffande avhämtningsförsäljning och utskänk- ning. Den betydande liberalisering, som 1954 års lagstiftning innebar, har förut framhållits.
De inom bryggeriindustrin tidigare förekommande åtgärderna för att
begränsa konkurrensen anslöt sig till statsmakternas strävan i samma syfte och grundades bl. a. på tanken, att konkurrensbegränsningen skulle mot— verka uppkomsten av missförhållanden i samband med ölförsäljningen. De avtal som närmare reglerade konkurrensförhållandena har skildrats i Med- delanden från kommerskollegii monopolutredningsbyrå nr 5—6/1952, var- till här hänvisas. En viktig position inom branschens konkurrensreglerande verksamhet intog Svenska Bryggeriidkareförbundet, vars förtroendenämnd reglerade prissättning, försäljningsområden m. m. I förbundets regi till— kom också en rad lokala avtal, enligt vilka varje ölbryggeri, då så var möj- ligt, erhöll ett eget försäljningsområde med utgångspunkt från tillverknings- stället. För de företag, som av olika skäl, bl. a. geografisk belägenhet, inte kunde få eget försäljningsområde upprättades särskilda s. k. kvotavtal, var- igenom de tillförsäkrades en viss del av försäljningen inom de speciella områdena. Om det i praktiken visade sig, att försäljningen inte motsvarade denna andel, utgick viss ersättning från det eller de företag som överskridit sin andel.
Den betydande liberalisering i olika hänseenden av försäljningsregle- ringen, som 1954 års lagstiftning innebar, medförde en stimulans av kon- kurrensen mellan bryggeriföretagen. I anslutning till den sålunda ändrade uppfattningen om ölförsäljningens utformning och den nya synen på kon- kurrensbegränsningen inom näringslivet över huvud (jfr 1953 års lagstift- ning) upphävdes efter hand alla tidigare konkurrensbegränsande avtal inom bryggeribranschen, det sista 1956. Sistnämnda år upplöstes också Bryg— geriidkareförbundet.
I detta sammanhang bör också erinras om de förändringar i konkurrens- läget inom ölförsäljningen, som inträdde i början av 1950-talet genom att lättölsbryggerier gavs möjlighet att tillsammans med egna produkter för- sälja öl av annans tillverkning. För öltillverkningen inköpte i samband här- med lättölsföretagen ett par ölbryggerier i syfte att stärka delägarföre- tagens position i konkurrensen med de redan etablerade ölbryggerierna. Den nya ordningen befästes ytterligare genom 1954 års lagstiftning.
De nuvarande förhållandena kan i stort sett sägas innebära, att bryggerier— nas tidigare försäljningsområden i stor utsträckning vidgats och att kon- kurrerande försäljning från olika företag uppträder inom flertalet delar av landet. Trots de sålunda inträffade förändringarna gäller dock fortfarande att bryggeriföretagens distribution är förhållandevis lokalt betonad.
Den följande redogörelsen — som inte kommer att beröra starkölsför- säljningen — omfattar dels ett avsnitt om antalet försäljningstillstånd m. m., dels ett avsnitt om försäljningens volymmässiga fördelning på olika försäljningsformer samt konkurrensläget inom olika län. Inledningsvis må helt kort erinras om att bryggeriernas försäljning sker dels direkt till pri- vatkunder dels till återförsäljare inom utminutering och utskänkning. Nå- gon självständig grosshandel inom ölförsäljningen förekommer inte. Bryg—
geriernas direktförsäljning sker väsentligen genom kringföring1 direkt till konsumenterna, i obetydlig omfattning genom avhämtning från bryggeriet och egen utskänkning. Distributionen till återförsäljare sker dels till livs- medelsaffärer och dylika butiker med avhämtningsförsäljning dels till res- tauranger och kaféer för utskänkning.
I fråga om avhämtningsförsäljning gällde tidigare att försäljning från bryggeri inte krävde särskilt tillstånd. Flertalet bryggerier bedrev också sådan försäljning. Någon väsentlig förändring i detta förhållande synes inte ha inträtt sedan tillståndskrav införts. Det sammanlagda antalet sådana tillstånd representerar självfallet en obetydlig del av hela antalet avhämt- ningsrättigheter. Den helt övervägande delen hänför sig till livsmedelsaffä- rer, mjölkbutiker o. d. ,
Antalet tillstånd till avhämtningsförsäljning har från 1930-talet varit sti— gande. Under tiden före den nya försäljningslagstiftningens ikraftträdande ökade det från 5 950 år 1934 till 7 258 år 1946, 8 620 år 1949 och 12 110 år 1955. Förändringen mellan de olika åren har som synes inte varit obetyd- lig (22, 19 resp. 40 procent).
Karakteristiskt för läget före 1955 var att en väsentlig del av tillstånden var koncentrerade till städerna i synnerhet storstäderna, ehuru en betydande utjämning efter hand framträdde. 1934 fanns sålunda endast 16 procent av tillstånden på landsbygden men 66 procent av befolkningen. Motsvarande tal 1946, 1949 och 1955 var 28 och 57, 34 och 54 resp. 41 och 51.2 Stockholms stad hade ännu 1949 närmare 30 procent av tillstånden, men 1955 hade an- delen sjunkit till 20 procent. Observeras bör emellertid också att tillstånden var mycket ojämnt fördelade mellan olika landsbygdsområden. 1949 var sålunda avhämtningsförsäljningen på landsbygden koncentrerad till två områden det ena omfattande Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Öster- götlands och Kalmar län, det andra Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. På dessa — vars invånareantal utgjorde 43 procent av landsbygdens hela befolkning —— kom över 97 pro- cent av landskommunernas avhämtningsställen. Ännu 1955 kom 88 procent av landsbygdens tillstånd på dessa områden.
De förhållanden i avseende på tillståndens fördelning för vilka nu redo- gjorts sammanhänger inte minst med den kommunala vetorätten och dess utnyttjande på olika håll. Den nya lagstiftningens allmänna strävan att främja avhämtningsförsäljningen och den ändrade innebörden av det kom- munala vetot kom givetvis att medföra stora förändringar.
Omedelbart efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande steg det totala antalet avhämtningstillstånd från 12 110 till 20 525 eller med hela 69 pro-
1 Före den 1 oktober 1955 förekom också den med kringföringsförsäljning besläktade rekvisi— tionsförsäljningen. 2 Bland de 133 städerna 1955 fanns avhämtningstillstånd i 92. Antalet var dock högst skiftande på olika håll, i 29 städer understeg antalet tillstånd 5 och iflera av dessa fanns avhämtning endast vid bryggerier.
cent. De följande åren fortsatte ökningen ehuru i mindre omfattning (9, 11 resp. 4 procent). I hela riket finns för närvarande 25 807 tillstånd till av— hämtningsförsäljning.
Då tillstånden tidigare företedde en relativt ojämn fördelning på olika områden, är det naturligt, att också ökningen från 1955 i antalet visar stora variationer. Av ökningen 1955—58 föll sålunda två tredjedelar på lands- bygden, 30 procent på andra städer än de tre storstäderna och 5 procent på storstäderna. På landsbygden ökade antalet tillstånd med drygt 175 procent och i de mindre städerna med knappt 150 procent. Av storstäderna företedde Stockholm ingen större förändring.
En jämförelse mellan de olika länen ger vid handen, att inemot hälften av den totala ökningen 1955/56 hänför sig till åtta län, nämligen Västerbot- tens, Kopparbergs, Gävleborgs, Värmlands, Kronobergs, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län. Dessa län hade också den största relativa ökningen (i den ordning de nämnts). De två förstnämnda hade 1955 ingen eller prak- tiskt taget ingen avhämtningsförsäljning alls. 1957 noterades en ytterligare ökning med omkring en fjärdedel i två av de nämnda länen (Kopparbergs och Jämtlands län) samt dessutom i Jönköpings och Västmanlands län. Mindre ökningar förekom i samtliga övriga län. Det följande året förekom- mer ökning med 50 procent eller mer i Västmanlands, Västernorrlands, Örebro och Jönköpings län. Det enda län där en liknande förändring kan antecknas 1958 är Kopparbergs län.
De nu återgivna uppgifterna visar att betydande förskjutningar gradvis ägt rum även efter den första tillståndsgivningen under den nya lagstift— ningen. Förhållandet sammanhänger med efter hand ändrat ståndpunkts- tagande från de kommunala myndigheternas sida.
Resultatet av den nu skisserade utvecklingen torde innebära att rätt till avhämtningsförsäljning i flertalet delar av landet nu medgivits i praktiskt taget alla de fall där tillstånd kan ifrågakomma. Någon mer betydande skillnad mellan städer och landsbygd torde inte längre föreligga. På lands- bygdens 50 procent av hela befolkningen kommer 54 procent av antalet till- stånd. Ett 50-tal landskommuner, de flesta i Jönköpings och Kopparbergs län, saknar dock fortfarande avhämtningsrättigheter. De representerar ca 5 procent av landskommunerna och hyser ca 3 procent av landets befolkning.
Vid en jämförelse av antalet tillståndsbevis avseende kringföring av öl är 1955 med senare år måste hänsyn tagas till att begreppet rekvisitionsför- säljning som särskild försäljningsform har slopats i Öff. Dessutom ges nu tillstånden, i motsats till vad tidigare varit fallet, av länsstyrelsen i det län där försäljningen skall bedrivas. Bryggeri eller annan försäljare, som vill sälja i flera län, har alltså att söka tillstånd hos vardera länsstyrelsen med avseende å dess område. Antalet tillståndsbevis för kringföring av öl upp- gick 1955 före författningsändringarna till 459, varav 323 avsåg försäljning efter rekvisition och 136 egentlig kringföring. Härtill kom 115 utan sär-
skilt tillstånd inrättade nederlag för kringföringsförsäljning i stad. 1956 hade 960 tillståndsbevis för kringföring enligt de nya bestämmelserna läm- nats. 1957 och 1958 uppgick de till 1 045 resp. 1 052. Största antalet finns i Kristianstads och Malmöhus län (vardera 107).
En närmare redogörelse för kringföringstillståndens fördelning på olika företagarkategorier lämnas i annat sammanhang. Nämnas må här endast, att kringföring nu förekommer med butiksbussar med livsmedelsförsäljning och genom hemköpsföretag.
Beträffande tillstånd till utskänkning av öl utan utskänkningsrätt av drycker med högre alkoholhalt torde det i detta sammanhang vara till- räckligt att nämna, att antalet tillstånd till årsutskänkning i stort sett ökat under senare år. Antalet uppgår för närvarande till 3 142.
Det hittills sagda har gällt de olika försäljningsformerna i allmänhet. Några ord bör emellertid här inskjutas om de allmännyttiga kaféföretagen.1
Allmännyttiga kaféföretag skapades väsentligen under 1920- och 1930- talen. De nu existerande härrör också till övervägande del från denna period. Under den tid som gått har såväl de nykterhetspolitiska som sociala och eko- nomiska förutsättningarna för verksamheten i hög grad förändrats, i först— nänmda hänseende inte minst genom 1954 års nykterhetslagstiftning.
Kaféföretagen syftade från början främst till att åstadkomma förbättrade förhållanden inom utskänkningen och har även sedermera främst ägnat sig åt denna. Det sammanlagda antalet utskänkningsställen inom de allmän- nyttiga kaféföretagen är nu något men inte väsentligt lägre än på 1930- och 1940-talen. 1958 uppgick antalet till sammanlagt 129. Kaféföretagens andel i det totala antalet utskänkningsställen är också i stort sett densamma som tidigare (12 % av antalet på de berörda orterna). Däremot har de allmän- nyttiga företagen numera förlorat den dominerande ställning de tidigare hade i många av de mindre städerna, om man tar hänsyn till samtliga loka- ler med ölutskänkning utan kombination med starkare drycker. I den mån företagen driver ölutskänkning utan samband med måltid har de samma monopolställning som tidigare. Det minskade ekonomiska utbytet och det förhållandet att man ansett att något större behov över huvud inte längre föreligger av kaféer i allmän regi har också lett till att i vissa fall på senare tid kaféföretag nedlagts eller beslut om nedläggande fattats.
Att närmare bedöma den sociala insats de allmännyttiga kaféföretagen gjort och gör inom ölutskänkningen är givetvis mycket svårt. De uttalanden, som gjorts från kommunala myndigheters sida, vittnar 0111 uppskattning av företagens strävan att främja nykterhet och ordning liksom om de stora svå— righeter, som många gånger möter härvidlag, speciellt i de egentliga ölhal— larna med deras ofta alkoholskadade kundkrets. Stora summor har också nedlagts för höjande av lokalernas standard och för ökad trivsel.
Antalet allmännyttiga kaféföretag, som bedrivit utminutering av öl, har
1 En närmare redogörelse lämnas i bil. 3.
totalt sett inte ökat sedan 1940-ta1et (1958 14 företag). Påpekas kan, att flertalet företag, som tillkommit under senare är, enbart ägnat sig åt sådan verksamhet. Utminuteringens omfattning har däremot efter 1954 års refor- mer blivit avsevärt större, såsom framgår av den starka ökningen av antalet utminuteringsställen (1949 174 och 1958 668). Själva försäljningen ombe- sörjs numera som regel genom livsmedelshandlarna på orten mot särskild ersättning. Denna ersättnings utformning innebär väl inte alltid att den är oberoende av myckenheten sålt öl (jfr 15 & Öff), men ersättningsbeloppen torde i de flesta fall vara låga.
Omsättningens fördelning på de olika försäljningsformerna har beträf- fande 1949/50 närmare undersökts av nykterhetskommittén. Av dess redo- görelse framgår, att omsättningen för riket i dess helhet fördelade sig med 31 procent på direkt försäljning till konsumenterna och 69 procent på leve- ranser till återförsäljare. Av direktförsäljningens 31 procent gick 4 procent till avhämtning från bryggeriet m. m., 10 procent till kringföring och 17 pro- cent till rekvisitionsförsäljning på landsbygden. Försäljning till butiker för avhämtning motsvarade 41 procent och försäljning till utskänkningsställen 30 procent. En jämförelse mellan städer och landsbygd visar att direktför- säljningen till konsumenterna spelade en större roll på landsbygden (57 procent) än i städerna (19 procent). I städerna kom 45 procent av omsätt- ningen på butiksförsäljning, 38 procent på utskänkningsställen och endast 15 procent på kringföringen. På landsbygden däremot omfattade rekvisi- tionsförsäljningen mer än halva omsättningen (54 procent), medan buti— kerna svarade för 32 procent och utskänkningen för 12 procent.
En jämförelse mellan de olika distributionsvägarnas andelar enligt nyss redovisade uppgifter med förhållandena under det sista året före den nya lag- stiftningens ikraftträdande visar att inga större förändringar inträtt. För— skjutningarna efter den 1 oktober 1955 blev däremot betydande. Samtliga försäljningsformer utom avhämtningsförsäljningen drabbades av minsk— ning. Minskning uppträdde i ungefär samma grad inom kringföring (med 27 procent) och utskänkning (med 30 procent). Den starka ökningen inom avhämtningsförsäljningen i livsmedelsbutiker (med 8 procent) samman— hänger givetvis med det speciella främjandet av denna och den stora ök— ningen av antalet avhämtningstillstånd. Sammanlagt svarade direktförsälj- ningen (väsentligen kringföring) 1955/56 för 27 procent av omsättningen (året före 33) och leveranser till återförsäljare för 73 procent (året före 67) av omsättningen. Kringföringens andel av försäljningen har sedan fortsatt att minska. Direktförsäljningen motsvarade 1957/58 25 procent av omsätt— ningen, leveranser till återförsäljare 75 procent. Avhämtningsförsäljningen representerade 58 procent, utskänkningen 17 procent. Från 1954/1955 till 1957/58 minskade kringföringens andel av utminuteringen från 38 till 29 procent.
Någon jämförelse i fråga om försäljningsformerna mellan städerna och landsbygden kan inte göras på grund av de senare årens uppgiftsmaterial. Man kan dock utgå från att den rörliga försäljningen (kringföringen) allt- fort är av relativt större betydelse på landsbygden än i städerna, i varje fall de större, och att omvänt den fasta försäljningen i butiker är relativt vik— tigare i städerna.
En jämförelse mellan olika län visar, att direktförsäljningens (kringfö- ringens) andel av omsättningen 1958 visade rätt betydande variationer — mellan 2 och 70 procent. Lägst var den i Göteborgs och Bohus län (2), Stockholms stad och län (7), Jämtlands (7) samt Malmöhus (15) län. I dessa län hade avhämtningsförsäljningen i stället en helt dominerande roll.
Den största andelen för direktförsäljningen förekom i Södermanlands (57 procent), Skaraborgs (53 procent), Västmanlands (60 procent) och Kopparbergs (70 procent) län.
Avhämtningsförsäljningens andel av leveranser till återförsäljare var mer enhetlig, lägst 66 procent, högst 90 procent.
För de särskilda bryggerierna varierar de olika distributionsvägarnas be- tydelse i en inte obetydlig mån. Direktförsäljningen till konsumenterna, dvs. kringföringen, uppgår för inemot hälften av bryggerierna (närmare ett 40-tal) inte till en tredjedel av omsättningen, för 19 av dessa överstiger den inte 10 procent. Bland de sistnämnda 19 återfinner man de fyra av de allra största bryggerierna, som kunnat lämna uppgifter (Carnegie saknas), 12 av dem tillhör de större bryggerierna, likaså 12 tillhör koncernerna, varav nästan alla (11) de tre största koncernerna.
För 17 bryggerier utgör direktförsäljningen mer än hälften av hela 0111- sättningen. Till denna grupp hör 5 — hälften — av de utom Svenska Bryg- gareföreningen stående företagen. Ett av dessa har endast kringföring. 8 bryggerier i denna grupp tillhör koncernföretag. 9 av bryggerierna tillhör de mindre företagen, 8 de större.
Distributionen till återförsäljare fördelar sig mer enhetligt hos de olika bryggerierna. Endast vid 4 understiger avhämtningsförsäljningens andel 60 procent.
Av den tidigare redogörelsen har framgått, att bryggeriföretagens inbör- des konkurrensförhällanden numera undergått betydande förändringar. Me- dan konkurrensen tidigare var relativt obetydlig, har den nu skärpts avse- värt. Att erhålla en klar bild av det nuvarande konkurrensläget inom olika delar av landet torde vara ogörligt utan en mycket omfattande och svårbe— mästrad undersökning. För att i någon mån ge en uppfattning om förhål- landena har emellertid en sammanställning gjorts av olika bryggeriföretags (varje koncern räknad som ett företag) försäljning inom resp. län.
Av inhämtade uppgifter — där Stockholms stad och län inte kunnat sär- skiljas — framgår, att antalet konkurrerande företag inte obetydligt varie— rar från län till län. I genomsnitt försäljes öl från ca 6 bryggerier i varje
län. Högsta antalet företag återfinnes i Stockholms stad och län (8), Jön- köpings (11), Kronobergs (9) och Skaraborgs (9) län, det minsta antalet i Gotlands (1), Blekinge (3), Kristianstads (3) och Jämtlands (2) län.
I 8 områden ombesörjer ett enda företag mer än tre fjärdedelar av öl- försäljningen, nämligen Stockholms stad och län, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län. I fem av dessa län är det dominerande företaget en av de tre största koncernerna. I Gotlands, Blekinge och Jämtlands län är det fråga om ett icke koncernbundet till Bryggareföreningen hörande företag. I ytterligare 10 län utgör ett företags produkter hälften eller mer av försäljningen — Upp- sala, Kalmar, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. I sex av dessa fall är ett av de tre koncernföretagen det ledande, medan någon av de mindre kon- cernerna spelar den största rollen i tre län (Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län). I Västerbottens län är det ledande företaget anslutet till Bryggareföreningen men icke koncernbundet.
Den jämnaste fördelningen mellan många konkurrerande företag —-- också det största antalet — företer Jönköpings län. Fem företag säljer här vardera 10 procent eller mer av omsättningen. I Södermanlands, Kronobergs, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län representerar tre företag vardera mer än 10 procent av försäljningen. Antalet konkurrerande företag är också i dessa län större än genomsnittet.
Prisutveckling m. m. Några mer ingående undersökningar av prisutveck- lingen på bryggeriindustrins produkter föreligger inte. En viss uppfattning om förhållandena kan emellertid erhållas ur priskontrollnämndens mate- rial och liknande uppgifter.
Det genomsnittliga konsumentpriset i landet vid utminutering i butiker var 1939 24 öre per flaska, 1945 31,5 öre, 1950 33,6 öre, 1955 41 öre och 1958 48,5 öre. Under den angivna 20-årsperioden skedde sålunda en för- dubbling av priset. I 1939 års penningvärde motsvarade 1958 års pris 21 öre och är sålunda — trots ökat skatteuttag — reellt lägre än 1939. En jäm- förelse med livsmedelsprisindex ger vid handen, att medan ölpriset nomi— nellt ökade med drygt 100 procent ökade livsmedelspriserna med drygt 160 procent.
Skatteuttaget förändrades under nyss angivna tid från 7 öre per flaska till 16 öre per flaska. Skatten utgjorde sålunda 1939 29 procent och 1958 33 procent av konsumentpriset. Till jämförelse kan nämnas att skattens andel av partipriset i Stockholm var 37 procent år 1939 och 41 procent 1958. Till de nu lämnade uppgifterna bör läggas, att prissättningen är ytterst varierande i olika delar av landet, inte minst beroende på skillnader i åter- försäljarnas marginaler och förekommande partirabatter. Om återförsäljar— nas marginal må här endast noteras, att denna, bortsett från kvantitets-
rabatter m. m., lärer uppgå till mellan 5 och 13 öre. Sistnämnda belopp före- kommer bl. a. i Stockholm.
Utskänkningspriset torde uppgå till mellan 60 öre och 1 krona på kaféer och liknande utskänkningsställen, medan priset på spritrestauranger kan stiga till 1 krona 50 öre.
4. Bryggerinäringens ekonomi
Tidigare undersökningar. Den svenska bryggeriindustrins ekonomiska läge har vid olika tillfällen varit föremål för undersökning. Av senare under- sökningar bör särskilt framhållas den ingående utredning rörande in- dustrins lönsamhet m. in., som verkställdes av 1934 års maltdryckskom— mitté och avsåg perioden 1929/30—1933/34. Utredningen, som omfattade samtliga i landet verksamma bryggerier, gav vid handen, att deras vinstför- hållanden var goda men också att en markant försämring inträffat under de senare undersökningsåren.
Av andra undersökningar bör nämnas en av statens priskontrollnämnd 1952 verkställd lönsamhetsundersökning, omfattande ett 15-tal bryggerifö- retag fördelade över hela landet. Denna, som avsåg verksamhetsåret 1950/51, utvisade lägre avkastningssiffror än den av 1934 års maltdryckskommitté verkställda undersökningen.
Någon senare mera ingående utredning om bryggeriindustrins ekono- miska förhållanden synes inte ha gjorts. Dock må nämnas, att priskontroll- nämnden fram till och med år 1954 verkställde årliga undersökningar av vinstutvecklingen inom den svenska industrin, inklusive bryggerinäringen. Dessa syftade till att belysa bruttovinstutveeklingen enligt vissa schablon- mässiga beräkningsmetoder. Denna undersökningsverksamhet avvecklades i och med 1954 års undersökning, bl. a. emedan liknande mer omfattande årliga undersökningar av företagens intäkter, kostnader och vinster på— börjats av statistiska centralbyrån. I centralbyråns vinststatistik redovisas särskilda uppgifter för bryggerier och vattenfabriker.
Nyssnämnda årliga utredningar möjliggör icke några mer ingående be— dömningar av en industrigrens ekonomiska läge och villkor. Syftet har också varit ett annat. Vinststatistiken har sålunda väsentligen tillkommit för att till nationalbudgetberäkningarna ge erforderliga uppgifter om näringslivet.
För bedömning av vinstförhållanden och räntabilitet erfordras andra undersökningar baserade på analyser av företagens redovisning. I avsaknad av någon sådan undersökning med aktuellt siffermaterial beslöt vi att verkställa en representativ och allsidig undersökning i syfte att belysa vinstsituationen och vinstutvecklingen inom den svenska maltdrycksin— dustrin under den senast gångna treårsperioden, dvs. verksamhetsåren 1954/55, 1955/56 och 1956/57.
En utförlig redogörelse för undersökningen lämnas i Bilaga 2 till detta betänkande. I det följande ges en sammanfattning av de framkomna resul- taten.
Undersökningens uppläggning. Undersökningen har begränsats till den del av maltdrycksindustrin, som tillverkar öl och starköl. I betydande ut— sträckning sker emellertid denna tillverkning i kombination med tillverk- ning av lättöl och läskedrycker. Då det inte är möjligt att begränsa en un- dersökning av förevarande art till det fåtal företag, som är renodlade malt- dryckstillverkare, har undersökningen utsträckts även till kombinerade fö- retag. Vid tidpunkten för undersökningens planläggning omfattade den här aktuella maltdrycksindustrin 68 företagsekonomiskt självständiga före- tag. Då samtliga dessa emellertid inte kunde medtagas, utformades den som en stickprovsundersökning av företag med olika storlek och geografisk loka- lisering med beaktande av att undersökningen skulle ge underlag för jäm- förelser mellan företag med olika organisationstillhörighet.
Såsom urvalsmelod har använts s. k. stra'tifierad sampling på basis av företagens produktionsmässiga storlek i fråga om tillverkning av öl. På grundval av produktionsuppgifter för år 1956/57 indelades företagen i tre storleksgrupper, nämligen 5 företag med en ölproduktion över 5 000 000 liter (grupp I), 29 företag med en ölproduktion av 1 500 000 till 5 000 000 liter (grupp II) samt 34 företag med en ölproduktion under 1 500 000 liter (grupp III). Härav medtogs samtliga 5 företag i grupp 1. Av företagen i grupp 11 utlottades slumpmässigt 8 av de 22 företag inom denna grupp, som till- hörde Svenska Bryggareföreningen (grupp II (1). Därjämte medtogs saint— liga 7 utanför denna förening stående företag (grupp II b). På analogt sätt utlottades inom grupp Ill 7 av de 31 medlemsföretagen (grupp Ill (1) vartill kom samtliga 3 utanför denna förening stående mindre företag (grupp III b). _ Med den tillämpade urvalsmetoden kom undersökningen primärt att omfatta 30 företag, vilka kunde beräknas representera drygt 70 pro- cent av den svenska ölproduktionen. Två företag inom grupp II måste dock utgå av utredningstekniska skäl, vilket dock torde föga påverkat undersök- ningens representativitet.
Undersökningen avser i första hand företagens räntabilitet, dvs. avkast- ningen på det i rörelsen arbetande kapitalet, kombinerad med en intäkts— och kostnadsanalys med syfte bl. a. att i görligaste mån särskilja maltdrycks- hanteringen från läskedryckshanteringen och annan verksamhet. Härut— över vill undersökningen belysa investerings- och finansieringsförhållan- dena, distributionsstrukturen och prisutvecklingen.
Lönsamheten. I förevarande lönsamhetsundersökning har tillämpats två olika mått på räntabiliteten för maltdrycksföretagens dryckeshantering, nämligen dels förhållandet mellan framräknad »verklig» vinst efter skatt och det i rörelsen arbetande egna kapitalet, dels förhållandet mellan fram-—
räknad »verklig» vinst före skatt jämte utgiftsräntor och det totala i rörel— sen arbetande kapitalet.
För att sålunda framräknad avkastning skall återspegla de faktiska förhållan— dena kräves i princip, att såväl resultat som kapital uttryckcs i samma penning— värde och beräknas med iakttagande av återanskaffningsvärdets princip. Den »verkliga» vinsten framräknas genom korrigeringar av den redovisade vinsten med avseende på i första hand intäkternas och kostnadernas periodicering, av- skrivningarnas storlek, lagervärdcringen och skattebelastningen. Kapitalberäk- ningen sker med utgångspunkt från balansräkningens poster med korrigering för bl. a. rörelsefriimmade tillgångar och skulder samt latenla skatteskulder i t. ex. maskiner och lager. I avsaknad på andra beräkningsmöjligheter har byggnaderna i förevarande undersökning upptagits till både taxerings- och brandförsäkrings- värden enligt alternativa, varandra kompletterande kapitalberäkningar. Intetdera av dessa värden torde utgöra något invändningsfritt värde för en kapitalberåk- ning, som skall ligga till grund för en lönsamhetsberäkning. Å andra sidan synes man kunna utgå ifrån, att de utgör gränsvärden, mellan vilka de verkliga värdena kan antagas ligga. Tomtvärdena har genomgående upptagits till åsatta taxerings- värden, medan maskiner och inventarier värderats genom en indexmässig om- räkning av de faktiska anskaffningsvärdena.
Hos de undersökta företagen spelar maltdryckerna en dominerande roll inom grupperna I och II b. Inemot 90 resp. 75 procent av den totala försälj- ningsvolymen föll i fråga om dessa grupper på maltdryckerna. Beträffande storföretagen i grupp I får denna försäljningsinriktning ses mot bakgrunden av att produktionen och försäljningen av läskedrycker i betydande omfatt— ning ombesörjes av fristående dotterföretag, vilka inte ingått i undersök- ningen. Endast två av företagen i grupp I bedriver någon större läske- dryckshantering i egen regi. Likartade ehuru inte Så markanta förhållan— den karakteriserar även de medelstora företagen i grupp II b. Tre av före- tagen i denna grupp är enbart maltdrycksprodueenter.
För de övriga tre urvalsgrupperna dominerar maltdryckshanteringen i mindre grad. Ca 60 procent av totala försäljningsvolymcn utgjordes av maltdrycker inom dessa grupper.
Beträffande produktionsutvecklingen under undersökningsperioden kan sammanfattningsvis sägas, att samtliga grupper utom grupp II b redovisar en i många fall betydande volymnedgång på maltdryckssidan under år 1955/56 under det att en något bättre hävdad läskedrycksförsäljning kan konstateras. För vissa grupper medförde 1956/57 ytterligare sänkta volym- siffror i fråga om maltdryckerna, medan läskedrycksförsäljningen över lag ökade något. Totalt sett stannade försäljningen 1956/57 i stort sett vid 1955/56 års nivå utom för grupp I, som även sista året utvisar en betydande total volymminskning. Grupp II b utvisar en mot övriga grupper avvikande utveckling. En successiv kraftig ökning av försäljningsvolymen av såväl malt- som läskedrycker noteras för denna grupp och särskilt markant var uppgången för sista undersökningsåret. Denna uppgång kan emellertid helt
hänföras till vissa företag inom gruppen för vilka undersökningen kommit att omfatta ett synnerligen expansivt skede. Vid bedömningen av den sålunda konstaterade utvecklingen bör emellertid beaktas, att år 1954/55 för flertalet företag i kvantitetshänseende var ett toppår, vilket delvis torde samman- hänga med att väderleksförhållandena gynnsamt påverkade avsättningen detta år.
Såsom förut antytts har avkastningen framräknats för alternativt beräk- nade kapitalvärden. Med eget kapital I resp. totalt kapital I förstås kapital med fastigheterna upptagna till brandförsäkringsvärden, medan med eget kapital II resp. totalt kapital II förstås kapital med fastigheterna upptagna till taxeringsvärden. Vidare bör beaktas, att det vinstbegrepp, som använts vid beräkningen av avkastningen på eget kapital, utgöres av »verklig» vinst efter skatt, medan avkastningen på totalt kapital beräknats utifrån »verk- lig» vinst före skatt jämte utgiftsräntor.
Sammanfattningsvis kan resultatet av lönsamhetsundersökningen, vari någon sammanvägning av resultaten inte verkställts, anges sålunda.
En markant försämring av räntabiliteten för bryggeriindustrins tillverk- ning av drycker har —— inom samtliga urvalsgrupper — inträffat under den undersökta treårsperioden. Med undantag för grupp II b inträffade den huvudsakliga försämringen redan år 1955/56, medan det därpå följ ande året närmast återspeglar en stagnation vid den lägre nivån. Räntabilitetsutveck- lingen sammanfaller ganska nära med den under perioden vikande försälj- ningsvolymen för dessa grupper. För grupp II b noteras en förbättrad lön- samhet för år 1955/56, som också kännetecknades av en kraftig försäljnings- uppgång. Trots fortsatt betydande volymökning innebär emellertid år 1956/57 en avsevärt försämrad avkastning för denna grupp. Avkastningen på eget kapital II sjönk detta år med ca 50 procent från 17,3 till 9,4 procent. För de tre grupperna av företag, anslutna till Svenska Bryggareföreningen — grupperna I, II a och III a — sjönk avkastningen på eget kapital 11 under perioden från resp. 6,6, 8,0 och 6,5 procent till resp. 4,4, 4,8 och 2,4 procent — en genomgående nedgång med 2 ä 3 procentenheter. Vad slutligen grupp III b beträffar kan en otillfredsställande lönsamhet konstateras.
Av det sagda framgår, att avkastningen på eget kapital II under perioden legat väsentligt högre för grupp II b än för övriga grupper. Avkastningen på eget kapital I är även den något högre för grupp 11 b. Förhållandet förklaras väsentligen av att företagen i grupp 11 b i betydligt högre grad än företagen i de övriga grupperna arbetar med främmande, räntedragande kapital samt att fastigheternas taxeringsvärden varit förhållandevis lägre än hos övriga grupper. Avkastningen på det totala i rörelserna arbetande kapitalet utvisar således endast smärre skiljaktigheter för grupperna I, II a, II b och III a, med undantag för sistnämnda grupps avkastning år 1956/57, vilken var väsentligt lägre än de övriga nämnda gruppernas. Även enligt denna beräkning utvisar grupp III b en otillfredsställande avkastning.
Under perioden var avkastningen i procent av eget kapital I lägre än av eget kapital II — generellt sett mellan 1 och 3 procentenheter för samtliga urvalsgrupper utom II b. För sistnämnda grupp var skillnaderna i avkast- ning de två första åren över 10 procentenheter för att sista året nedgå till cirka 5 procentenheter, ett förhållande som sammanhänger med förenämnda låga taxeringsvärden på fastigheter.
Den i förevarande undersökning konstaterade lönsamheten för malt- drycksindustrin under senare år synes ganska väl överensstämma med vad som framkom vid priskontrollnämndens undersökning av förhållandena 1950/51. Även om fullständig jämförbarhet inte föreligger mellan undersök— ningarna, synes det sannolikt, att maltdrycksindustrins lönsamhet under hela 1950—talet legat ungefärligen vid den nivå, som den nu gjorda under- sökningen utvisar.
Annorlunda ställer sig förhållandena vid en jämförelse med den lönsam- het, som förelåg under början av 1930-talet enligt den av 1934 års malt- dryckskommitté verkställda undersökningen. Denna utfördes på ett sätt som närmast är att jämställa med den nu gjorda beräkningen av avkastningen på eget kapital ll, d. v. s. de nyss anförda procenttalen. Enligt kommitténs undersökning var avkastningen högst för de större och medelstora före- tagen. Denna företagsgrupp utvisade en räntabilitet om 21,2 procent år 1929/30. Avkastningen sjönk sedan successivt under de följande åren och hade år 1933/34 nedgått till 8,8 procent. De mindre företagen visade genom— gående lägre räntabilitet och avkastningsförmågan syntes sjunka med före- tagsstorleken. För den minsta företagsgruppen, som även utvisade den lägsta lönsamheten, uppgick avkastningen år 1929/30 till 13,5 procent för att sedan successivt sjunka till 4,6 procent år 1933/34. Den i undersökningen konsta- terade utvecklingen torde få ses mot bakgrunden av att krisbetonade ekono— miska konjunkturförhållanden rådde inom nästan hela det svenska närings- livet under början av 1930—talet. Den konjunkturuppgång, som därefter följde, synes även för maltdrycksindustrin ha medfört förbättrade ekono- miska villkor. Detta konstaterades också av 1944 års nykterhetskommitté och bestyrkes också av de årliga undersökningar av bruttovinstutvecklingen inom den svenska industrin, som priskontrollnämnden verkställde. Enligt dessa undersökningar synes maltdrycksindustrins vinstförhållanden ha varit goda omedelbart före andra världskrigets utbrott. En viss avmattning inträffade därefter, men bruttovinsternas andel av nettoförsäljningsvärdet höll sig på en ganska hög nivå fram till slutet av 1940-ta1et. Då skedde en markant nedgång, vilken sedan inte synes ha återhämtats. För åren 1948— 1954 noteras enligt undersökningarna endast smärre olikheter i brutto- vinsternas andel av nettoförsäljningsvärdet. Detta synes ge ytterligare be- lägg för att den nu konstaterade lönsamheten inom maltdrycksindustrin i stort sett gällt under hela 1950-talet.
Av de olika faktorer, som kan ha bidragit till den nämnda utvecklingen, må
här endast framhållas, att maltdryckerna var underkastade statlig pris- kontroll åren 1942—1953, då priserna i hög grad var låsta. Efter pris- kontrollens slopande synes maltdrycksindustrin bedrivit en restriktiv pris- politik.
Intäkter och kostnader. En lönsamhetsundersöknings primära syfte är att belysa den verkliga avkastningen på det i rörelsen arbetande kapitalet. En sådan undersökning lämnar emellertid föga upplysningar om de bakom— liggande faktorer av mera driftsekonomisk karaktär, som lett till det upp— nådda resultatet.
I förevarande sammanhang har det ansetts vara av särskild betydelse att komplettera lönsamhetsberäkningarna med en analys av kostnader och intäkter. Såsom framgått av den föregående redogörelsen för urvalet av un- dersökningsobjekten, har undersökningen utsträckts till att omfatta företag med såväl maltdrycks- som läskedryckstillverkning. Undersökningens pri- mära syfte har dock varit att belysa vinstförhållandena för den av företagen bedrivna maltdryckshanteringen. Enär lönsamhetsberäkningarna återspeg- lar resultaten för företagen betraktade som helheter, erbjuder en intäkts- och kostnadsanalys underlag för en bedömning av räntabiliteten för de sär- skilda rörelsegrenarna, d. v. s. maltdrycks- resp. läskedryckshanteringen. I berörda hänseenden har följande framkommit.1
Råvarakostnaderna jämte emballage och främmande varor har under hela perioden legat ganska konstant vid omkring 30 procent av nettoförsälj- ningsvärdet för samtliga grupper utom grupp II b, som redovisar ett högre kostnadsläge på denna punkt. Förklaringen härtill torde delvis ligga i lägre nettoförsäljningsvärde. Övriga tillverkningskostnader pendlar för de olika. grupperna mellan drygt 12 och inemot 16 procent med en successiv drag—. ning uppåt under perioden. De mindre företagen redovisar genomgående högre kostnadsläge.
Distributionskostnaderna utvisar en mer oenhetlig bild för de olika grup- perna med en spridning mellan inemot 4 och 11 procent av nettoförsälj— ningsvärdet. Detta torde huvudsakligen förklaras av företagens skiftande lokalisering och distributionsstruktur.
De totala lönekostnaderna är av ungefär samma storleksordning som de förut nämnda råvarukostnaderna utom i fråga om grupp II b, som utvisar de lägsta kostnaderna. De totala lönekostnadernas andel av nettoförsälj- ningsvärdet har varit påfallande konstant under perioden inom de olika grupperna.
Detsamma kan sägas om försäljnings- och administrationskostnaderna, vilka dock grupperna emellan utvisar en spridning mellan inemot 3 och drygt 6 procent av nettointäkten. Även här noteras de lägsta relativa kost— naderna för grupp 11 b. Denna grupp utvisar å andra sidan avsevärt högre
1 Se tabell BB, bilaga 2, sid. 220, 221.
räntekostnader än övriga grupper, vilket sammanhänger med att gruppen i större utsträckning arbetar med främmande, räntedragande kapital.
Totalt sett utvisar grupp I det lägsta relativa kostnadsläget under perio- den — mellan 82 och 89 procent av nettoförsäljningsvärdet. Den skiljer sig härutinnan betydligt från övriga urvalsgrupper. Väsentligen beror detta för- hållande på jämförelsevis låga tillverknings- och distributionskostnader. Särskilt de senare avviker betydligt från vad som registreras för de övriga urvalen. Företagens lokalisering till storstäderna med en stor marknad inom en snäv räjong torde förklara detta förhållande. Vidare är att beakta, att kostnadsläget påverkats av att gruppen noterar inte oväsentliga räntein- täkter.
Grupperna II a och II b utvisar totalt en relativt god överensstämmelse men betydande olikheter finns på särskilda punkter. Lägre tillverknings-, distributions- och räntekostnader för grupp II a uppväges av lägre löne-, för- säljnings- och administrationskostnader för grupp II b. Beträffande gruppen II b bör härvidlag observeras, att denna i hög grad bedriver s. k. indirekt distribution d. v. s. försäljning till återförsäljare som i sin tur säljer till detaljister. Detta innebär, att en betydande del av företagens distributions- och lagerkostnader m. m. övertages av dessa återförsäljare mot viss rabatte— ring av priset.
Grupp III a utvisar god överensstämmelse totalt sett med grupp Il b och därjämte även beträffande individuella kostnadsposter i stort sett med grupp II a. Skillnaden i storlekshänseende dessa grupper emellan synes inte ha någon driftsekonomisk betydelse. Både år 1954/55 och 1955/56 noteras lägre kostnader för grupp III a jämfört med företagen i grupp II 3, medan om— vända förhållandet gäller för år 1956/57. Den goda överensstämmelsen för grupperna II a och III a torde delvis bero på att de slumpmässiga urvalen styrts så att ungefärligen samma geografiska spridning erhållits.
Grupp III b slutligen redovisar det högsta kostnadsläget för samtliga grupper, vilket väsentligen synes bero på jämförelsevis höga distributions-, löne—, försäljnings- och administrationskostnader.
De konstaterade skiljaktigheterna i fråga om kostnader och kostnadsför— delning kan självfallet också betingas av produktionsinriktningen. Härvid- lag bör beaktas, att maltdryckerna helt dominerar försäljningen i grupp I och i väsentlig grad även grupp II b, vars totala läskedrycksförsäljning under perioden endast utgjorde cirka 25 procent av totala försäljningsvoly- men. För övriga grupper utgjorde denna försäljning ca 40 procent av total- volymen.
Jämförelse mellan maltdryckssidan och läskedryckssidan i vinsthänse- ende. För att kunna bedöma räntabiliteten för de båda produktionsgrenarna måste en ytterligare analys göras utöver intäkts- och kostnadsanalysen.
Redan från början stod det emellertid klart att en fullständig intäkts- och
kostnadsfördelning på de bägge ifrågavarande produktionsgrenarna var omöjlig att genomföra, då en objektiv grund för en fullständig fördelning även teoretiskt tedde sig omöjlig att konstruera. Med hänsyn till den vikt, som just i denna utredning fästes vid maltdryckssidan, ansågs trots dessa vanskligheter en viss kostnadsfördelning kunna genomföras, varigenom man i vart fall skulle kunna få en någorlunda nöjaktig bild av hur resultaten tenderade att fördela sig på de båda produk'tionsgrenarna. Givet är emeller— tid att även en begränsad kostnadsfördelning kan inrymma inte oväsentliga felmarginaler, enär relativt omfattande schablonmässiga fördelningsprin- ciper måste tillämpas i de fall, då inga direkta särkostnader redovisas.
I förevarande undersökning har — förutom intäkterna råvaror, embal— lage, bränsle och elkraft, vatten, diverse förbrukningsartiklar, löner, bilkost- nader, avskrivningar och underhåll fördelats på de bägge produktslagen.
Dä någon ytterligare kostnadsfördelning inte varit möjlig, har analysen begränsats till att för de båda produktslagen redovisa skillnaden mellan net- toförsäljningsintäkten och de på vardera gruppen belöpande fördelade kost— naderna. Dessa skillnadsbelopp har utslagits i kronor per försålda 1 000 li- ter. En jämförelse av dessa restbelopp i kronor per 1 000 liter ger en viss uppfattning om hur vinsterna på de olika produkterna förhåller sig till varandra. Det bör dock betonas, att betydande kostnader — vissa tillverk- ningskostnader, pensions- och personalkostnader samt försäljnings— och administrationskostnader — kvarstår ofördelade. Man synes dock med så- kerhet kunna utgå ifrån att — därest en fullständig kostnadsfördelning kunnat genomföras — maltdryckerna i kronor per 1 000 liter inte skulle be- lastats mindre än läskedryckerna. Tvärtom torde, inte minst om hänsyn även tages till räntekostnaderna, maltdryckernas andel av de ofördelade kostnaderna vara större än läskedryckernas, eftersom maltdryckstillverk- ningen är mera kapitalkrävande.
Av utredningstekniska skäl har någon produktanalys ej kunnat göras för grupp III b.
I det följande lämnas en sammanfattande kommentar till resultatet i denna del av utredningen, som finnes sammanställd i vidståendc tabell.
Den verkställda produktanalysen utvisar i fråga om de urvalsgrupper, som i mera betydande omfattning bedriver läskedryekstillverkning jämsi- des med maltdryckstillverkning d. v. s. grupperna [1 a och III a, att läske- dryckerna genomgående under den undersökta perioden lämnat större >>överskott>> per 1 000 liter än maltdryckerna. Härav följer, att räntabiliteten såsom den redovisats i lönsamhetsundersökningen i inte oväsentlig grad påverkats uppåt av det förhållandet att företagen, förutom öl, tillverkar även läskedrycker.
En motsvarande inverkan på räntabiliteten skulle enligt produktanalysen föreligga för grupperna I och II b är 1956/57, medan maltdryckshanteringen för dessa båda grupper de första två undersökningsåren i jämförelse med
Tabell 5. Utfallet av maIt- och läskedryckstillverkningen
Grupp I Försäljningsvolym i 1 OOO-tal l ..........
Skillnad mellan netto- intäkt och fördelade kostnader. Totalt i 1 OOO-tal kr.
Kronor per 1 OOO—tal 1.
Grupp II a Försäljningsvolym i 1 OOO-tal ] ..........
Skillnad mellan netto— intäkt och fördelade kostnader.
Totalt i 1 OOO-tal kr. . .
Kronor per 1 OOO-tal 1.
Grupp II b Försäljningsvolym i 1 OOO-tal 1 ..........
Skillnad mellan netto- intäkt och fördelade kostnader. Totalt i 1 OOO-tal kr.
Kronor per 1 OOO-tal ].
Grupp III a Försäljningsvolym i 1 OOO—tal l ..........
Skillnad mellan netto- intäkt och fördelade kostnader. Totalt i 1 OOO-tal kr.
Kronor per 1 OOO-tal ].
1954/55 1955/56 1956/57
Malt- Läske— , Malt- Läske— Malt— Läske- . . drycker drycker 'Iotalt drycker drycker Totalt drycker drycker lotalt 130 460 18 890 149 350 122 540 17 720 140 260 117 950 18190 136 140 15 748 2070 17818 10 633 1198 11 831 10 629 2087 12 716 120: 70 109: 60 119: 30 86: 80 67: 60 84:30 90: 10 114: 80 93: 40 23 510 15 570 39 080 22 380 15 550 37 930 21 820 16 170 37 990 2 059 1 873 3 932 1 885 1 555 3 440 1 791 1 859 3 650 87: 60 120: 20 100: 60 84: 20 100: 00 90:70 82: 10 114: 90 96:10 13 540 4 370 17 910 14 600 4 610 19 210 17 400 5 740 23 140 966 90 1 056 1 135 165 1 300 1 141 362 1 503 71: 40 20: 60 59:00 77: 80 35: 80 67:70 65:60 63: 10 65:00 9 480 6 930 16 410 9 330 6680 16 010 9 400 6 690 16 090 731 937 1 668 687 809 1 496 603 741 1 344 77:10 135: 20 101: 70 73: 60 121: 00 93: 40 64: 20 110: 70 83: 50
läskedryckshanteringen synes lämnat en lika god För dessa två urvalsgrupper är dock läskedryckshanteringen av mindre be- tydelse än i fråga om grupperna II a och III a. Detta förhållande accentueras ytterligare av att försäljningen av läskedrycker inom dessa grupper i stor utsträckning utgöres av drycker av annans tillverkning.
Inuesterings- och finansieringsförhållanden. Beträffande investeringsför- hållandena må här endast konstateras, att maltdrycksindustrin är en kapi- talkrävande industri och att produktionen av maltdrycker kräver avsevärt större investeringar än tillverkningen av läskedrycker. Förhållandet belyses närmare i tabellerna 6 och 7.
eller högre avkastning.
70. Tabell 6. Investering i förhållande till arbetskraft
Urvalsgrupp I II a II b III a 111 b Antal arbetare ..................... 1 709 488 217 219 79 Totalt antal anställda ............... 2 312 608 251 277 93 Tolalinveslering år 1956/57 i 1 OOO-tal kronor Maskiner och fordon .............. 54 166 15 840 9 757 7 179 1 920 Fastigheter ....................... 100 930 24 728 8 876 10 433 3 222 Investering per arbetare Maskiner och fordon .............. 31,7 32,5 45,0 32,8 24,3 Fastigheter ....................... 59,1 50,7 40,9 47,6 40,8 Totalt 90,8 83,2 85,9 80,4 65,1 Investering per anställd Maskiner och fordon .............. 23,4 26,1 38,9 25,9 20,6 Fastigheter ....................... 43,7 40,7 35,4 37,7 34,6 Totalt 67,1 66,8 74,3 63,6 55,2
Beträffande balansanalysen begränsas redovisningen av undersökningen i denna del här till att åskådliggöra den balansmässiga ställningen vid ut— gången av sista undersökningsåret.
Vad angår företagens finansiering framgår att grupperna I, II a och 111 a är mycket väl konsoliderade, speciellt gruppen 1. För dessa grupper bör oh- serveras att en betydande andel av de långfristiga skulderna utgöres av me- del, avsatta till egna pensionsstiftelser. Beträffande grupperna 11 b och 111 b kan noteras att dessa i relativt hög grad finansieras av främmande medel.
Beträffande kapitalanvändningen kan främst noteras att speciellt grupp I har investerat mycket betydande medel i rörelsefrämmande tillgångar. Nära hälften av balansomslutningen utgöres av sådana. Även grupperna II a och III a redovisar betydande dylika tillgångar, ehuru inte av lika stor omfattning —— ca 20 procent av balansomslutningen. Betydande dolda re—
Tabell 7. Investering i förhållande till produktvolym
Urvalsgrupp
I 1 n a 11 b 111 a III b Total investering 1956/57 —— 1 000-lal kr
Maltdryckshanteringen ............. 146 607 29 206 16 252 12 460 3 751 Läskedryckshanteringen ........... 8 489 11 362 2 381 5 152 1 391 Investering —— kr per försåld 1 000-taI [.
Maltdrycker ...................... 1 123: 80 1 243: 10 932: 10 1 178: 70 1 525: 40 Läskedrycker ..................... 465: 60 703: 70 415: 50 736: 90 835: 10
server inrymmes i dessa rörelsefrämmande tillgångar. I övrigt har större delen av kapitalet bundits i tillgångar av anläggningskaraktär, bokförda till mycket betryggande värden. Även varulagren inrymmer omfattande dolda reserver. Likviditeten synes vara god för grupperna I, II a och III a. För grupperna II b och III b är betalningsberedskapen sämre. Det noteras för dessa grupper, att omsättningstillgångar I understiger de kortfristiga skul- derna.
Som allmänt omdöme kan sägas, att den undersökta maltdrycksindustrin utvisar en väl konsoliderad ställning med betydande dolda reserver samt en tillfredsställande likviditet.
5. Sammanfattning
Antalet bryggerianläggningar har sedan länge varit sjunkande med en accelerande tendens under senare år. Koncernerna har sedan ett 10—tal år kontrollerat ca 60 procent av bryggerierna. Andelen för koncerner med mer än 2 anläggningar har varit stigande och uppgår nu till mer än hälften av anläggningarna. Bryggeriföretagen, speciellt storkoncernerna, kontrollerar ett stort antal fristående företag med tillverkning av andra drycker än öl, främst läskedrycker. Ölbryggerierna, varav flertalet själva tillverkar lättöl och läskedrycker, svarar sålunda totalt sett för ca 2/3 av lättölstillverkningen och 4/5 av läskedryckstillverkningen.
En betydande förskjutning mot större produktionsenheter har ägt rum inom näringen under senare år. Samtidigt kan dock observeras en förstärk- ning av de medelstora företagens ställning.
Sedan statsmakternas reglerande åtgärder i olika hänseenden numera begränsats i avsevärd män och bryggerinäringens egna pris- och försälj— ningsreglerande avtal upphört, samtidigt som en ny försäljarkategori till— kommit genom att ett stort antal lättöls- och läskedrycksfabrikanter fått rätt att också sälja öl, har branschen kommit att kännetecknas av stigande konkurrens.
Den prispolitik som förs av ölbryggerierna kan karakteriseras som re- striktiv.
Räntabiliteten inom bryggeriindustrin har försämrats under de år, som vår undersökning omfattar. Denna utveckling, som gäller för samtliga i ut- redningen ingående företagsgrupper, har varit särskilt markant under år 1955/56, medan år 1956/57 närmast återspeglar en stagnation med undan- tag för vissa företag, där en ytterligare smärre räntabilitetsförsämring kun- nat konstateras. Räntabilitetsutvecklingen får ses mot bakgrunden av den kraftiga kvantitativa försäljningsminskning, som drabbat företagen under år 1955/56, och den stabilisering vid sistnämnda års nivå, som generellt kunnat konstateras under år 1956/57. Lönsamheten av själva dryckeshan— teringen kan icke sägas ha varit särskilt hög under något av de undersökta
Tabell 8. Balansanalys per den 30/9 1.957
Anläggningstillgångar Fastigheter. . . . . . . . . . . . Maskiner och inventarier inkl. bilar. .. Långfristiga fordringar
Omsättningstillgångar I I Varulager.............
Omsättningstillgångar I Kundfordringar m. m. . . Likvida medel. . . . . . . ..
Rörelsefrämmande till- gångar Anläggningstillgångar. . . Aktier i dotterbolag. . .. » i främmande bo- lag Koncernfordringar netto
Summa tillgångar
Grupp I
Grupp II & Grupp II b Grupp III 3 Grupp III b
Tusen kronor %
Tusen kronor
Tusen kronor % Tusen kronor % Tusen kronor %
52 978
8 717
14 118 14 984 16 459 17 808 63 826 11 685
7 095
8 529 2 747 75 813 35,2 7 780 3,6
2 547
31 443 14,6
365 1 108
100 414 46,6
1 039
1 835
2 153
12 315
1 566 4 382
4 177
54,9
7,0
18,6
5 414 2 447
1 744
336 289 349
63
236
3 240 1 633
7861 64,9 437 5310 52,6
1 227 10,1 988 9,8 991
1 010
2 080 17,2 2 001 19,8
1 479 295
937 7,8 —579
1 794 17,8
__ 1311
105
_; 1 **
866 445 69,2 268 14,1 211
316 16,7
215 450 100,0
22 440
100,0
12 105 100,0 10 093 |100,0
1 896 100,0
Eget kapital Aktiekapital. . . . . . . . . .. Bundna fonder. . . . . . Disponibla medel—över- kurs å aktier i dotter- bolag...............
Långfristiga skulder Pensionsstiftelser. . . . . . . Övriga ..... Kortfristiga skulder
Summa eget kapital + skulder
Brandförsäkringsvärde å rörelsefastigheter. . . . . Taxeringsvärde å rörelse— fastigheter. . . . . . . Taxerade tomtvärden .. Återanskaffningsvärde å maskiner, bilar 0. d. . Bruksvärde å maskiner, bilar o......d....... Varulager till inventerat vårde...............
Grupp I Grupp II a
Grupp II b
Grupp III a Grupp III b
35 544 12 289
1 13 937 24 064
173 545
18 339 30 628 11 277
6 015 1 724
2 000
4 071 5 107
11810
7 107 3 523 5 860
2 030 202 435 2 668
390 6 250 3 187
22,1
51,6, 26,3
1 620 1 461
4 208 885
6 713
837 2 298 1 082
260 41 66,5 424 725 442 442 729
22,8 10,7
38,2 23,3 38,5
215 450 100 930
46 555 21 512 54 166 31 332 21 748
22 440 24 728
8 596 2 349
15 840 8 280 4 351
12 105
8 876 5 294 256 9 757 6 039 2 035
100,0
10 093 10 433
4 769 722 7 179 3 621 1 984
100,0 1 896
3 222
987 130
1 920 959 363
100,0
åren. Observeras bör dock, att läskedryckerna generellt sett lämnat större överskott per volymenhet än maltdryckerna.
Vad sedan angår bryggeriindustrins allmänna ekonomiska läge är detta generellt sett gott. I allmänhet har företagen en god likviditet och en väl konsoliderad ställning.
Vissa storföretag har betydande engagemang i annan verksamhet än till- verkning av drycker. Beträffande investeringsförhållandena kan noteras, att maltdrycksindustrin är kapitalkrävande.
III
Missbruk av öl
1. Tidigare undersökningar
Förekomsten av ölmissbruk och ölets betydelse som berusningskälla har tidigare undersökts vid olika tillfällen.
Vissa av undersökningarna har närmast avsett personer, som omhänder— tagits för alkoholist- eller nykterhetsvård. Nämnas må här uppgifter från Venngarn 1927, enligt vilka ölet (pilsnern) spelat en väsentlig roll för ca 75 procent av de undersökta fallen; 10—11 procent av de ifrågavarande missbrukarna hade i det närmaste enbart begagnat sig av öl som berusnings— medel. Från Malmö nykterhetsnämnd har refererats erfarenheter från åren 1928—32, varav framgår att ca 20 procent av nämndens klientel använt öl som huvudsaklig berusningskälla. En undersökning från Venngarn 1943 ansågs visa, att ölet var källan till minst 10 procent av det grova missbruket och sannolikt spelade en viktig roll i omkring en tredjedel av fallen.
1934 års maltdryckskommitté redovisar i en bilaga till sitt betänkande (SOU 1936: 5) vissa uppgifter från länsstyrelser och polismyndigheter om olägenheter med försäljningen av öl. Sammanfattningsvis framgår härav följande.
16 länsstyrelser fann inte några egentliga eller mer anmärkningsvärda olägenheter i nykterhetshänseende förbundna med ölförsäljningen, ehuru vissa anmärkningar framställdes mot de särskilda försäljningsformerna.
Av övriga länsstyrelser konstaterade fyra »icke allenast obetydliga olä— genheter». Länsstyrelsen i Jönköpings län ansåg det obestridligt, att kon- sumtion av öl i berusningssyfte inte sällan förekommer, särskilt inom tät- orterna, även om missförhållandena inom länet inte antagit någon större omfattning. Klientelet utgjordes övervägande av personer som blivit av— stängda från laglig åtkomst av maltdrycker, inte sällan också ungdom. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län medförde ölförsäljningen betydande olägenheter. Missbrukarna synes ha utgjorts av ungefär samma grupper som i Jönköpings län. Inte obetydliga problem konstaterades också av länssty— relserna i Gävleborgs och Västerbottens län.
Bedömningen >>1närkbara olägenheter» förekommer hos länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län, svårigheter i vissa fall i Stockholms stad, Hallands samt Göteborgs och Bohus län.
I övrigt redovisar maltdryckskommittén uppgifter från bl. a. polismyn- digheterna i samtliga städer och från samtliga landsfiskaler. Större eller mindre olägenheter av ölförsäljningen konstaterades i inemot % av städerna och drygt 1/4 av övriga hörda myndigheter. Mindre än 5 procent av de hörda myndigheterna ansåg olägenheterna stora eller avsevärda, i vissa fall lika stora eller större än spritdrycksprohlemet. Ölmissbruket synes i högre grad ha varit att hänföra till städerna än till landsbygden. Även bland de nu nämnda myndigheterna påtalades åtskilligt ölmissbruk särskilt bland per— soner, som saknade möjlighet att erhålla spritdrycker på laglig väg, ofta ansågs missbruket begränsat till alkoholister och lösdrivare. Ett stort antal myndigheter framhöll, att olägenheterna mer sällan förorsakades av öl enbart utan till övervägande delen i förening med spritdrycker. Denna upp- fattning synes ha varit tämligen allmän i städerna, i synnerhet de större. Men också många landsfiskaler gav uttryck åt samma mening.
Med stöd av uppgifter som inhämtats från alkoholistanstalterna och polis- myndigheter drog 1944 års snabbutredning i nykterhetsfrågan den slut- satsen, att de fylleriförseelser, som förorsakas av omåttlig ölförtäring i stor utsträckning hänför sig till alkoholister eller andra grova alkoholmiss- brukare.
Även 1944 års nykterhetskommitté redovisar vissa undersökningar rö- rande ölmissbruket. I en av undersökningarna, baserad på uppgifter från 21 länsnykterhetsnämnder och 14 alkoholistanstalter, ingick en fråga avse- ende en allmän bedömning av ölets betydelse som berusningsmedel för alko- holister. De avgivna svaren var mycket skiftande. De flesta av de tillfrågade ville dock tillmäta ölet stor betydelse.
Som en sammanfattning av de företagna unde1 soknmdalna fälle1 kom- mittén det omdömet, att enbalt öl användes som berusningsmedel endast i ett ganska begränsat antal fall, troligen mest av grövre alkoholister som har svårt att komma över sprit. Däremot anses ölet spela en större roll som på- spädning och som uppblandning av teknisk sprit. I övrigt må nämnas, att nykterhetskommittén av vissa statistiska undersökningar drog den slut- satsen att något statistiskt påvisbart samband mellan ölförsäljning och fylleri inte existerar.
2. Bryggeriutredningens undersökningar
Inledning
För ett ställningstagande till de frågor som utredningen förelagts att utreda har det helt naturligt synts angeläget att få kännedom om i vad mån kon- sumtionen av öl och starköl numera —— efter 1954 års nykterhetspolitiska reformer —— föranleder missbruk eller andra sociala olägenheter och i vad mån sådana olägenheter kan bero på bryggeriernas eller ölhandelns åt-
göranden. Vid två tillfällen hösten 1956 och våren 1958 _— har utredning- en i detta syfte gjort enquéter hos länsstyrelserna och därvid begärt att dessa i sin tur skulle höra länsnykterhetsnämnden i länet samt ett antal lokala nykterhetsnämnder och polismyndigheter.
] Stockholm har yttranden avgivits av nykterhetsnämnden och dess nyk— terhetsbyråer, av stadens utskänkningskommitté samt av poliskammaren, kriminalpolisintendenten och de elva polisvaktdistrikten. I övrigt hördes vid det förstnämnda tillfället nykterhetsnämnder och polismyndigheter i städer med mer än 50 000 invånare samt (utöver Gävle) tre städer i Norr- land. Vid det andra tillfället hördes dessutom nykterhetsnämnderna i 49 slumpvis utvalda landskommuner. De inkomna yttrandena —— bortsett från Stockholm — uppgick 1956 till 14 från vardera nykterhetsnämnder och polismyndigheter, 1958 till 63 från nykterhetsnämnder (14 städer och 49 landskommuner) samt från 15 polismyndigheter.
De frågor som ställdes 1956 resp. 1958 var i huvudsak likartade. I vissa avseenden vidtogs emellertid 1958 ändringar i frågornas utformning. För de särskilda frågeställningarna lämnas närmare redogörelse senare. Sam- manfattningsvis avsåg frågorna att ge besked om missbruk av öl över huvud förekommer, bland vilka grupper detta missbruk påträffas, från vilka in— köpskällor det missbrukade ölet härrör, om missbruk förekommer på arbetsplatser samt i vad mån missförhållanden kan härledas till försäljar— nas åtgöranden. 1956 ställdes härjämte frågor huruvida någon förändring i ölmissbrukets omfattning kunnat konstateras i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande den 1 oktober 1955 samt huruvida förelig- gande erfarenheter ansågs böra föranleda en ändrad reglering av ölhandeln. Slutligen frågades vid bägge tillfällena, huruvida missbruk av starköl före- kommer.
I det följande redogöres först för de yttranden, som inkommit från läns- nykterhetsnämnderna och de lokala myndigheterna i anslutning till för ändamålet utsända cirkulär. Därefter lämnas en sammanfattning av de uttalanden som gjorts av länsstyrelserna.
Länsnykterhetsnämnderna och de lokala myndigheterna
1. Vid båda enquéterna avsåg den första frågan myndigheternas bedömning huruvida missbruk av öl förekommer eller inte inom myndighetens verk- samhetsområde. Vad beträffar de olika myndigheternas bedömning av läget hösten 1956 ansåg fem länsnykterhetsnämnder inte att något nämnvärt ölmissbruk förekom inom respektive län. Det var här fråga om nämnderna i Östergöt- lands, Blekinge, Kristianstads, Hallands och Örebro län. Några närmare kommentarer har inte fogats till dessa svar. För Östergötlands del har dock antecknats, att — ehuru nämnvärt missbruk av öl inte förekom — personer,
som tidigare var kända som ölmissbrukare, syntes ha fortsatt med miss- bruket.
Det övervägande antalet länsnykterhetsnämnder — 18 _ konstaterade att ölmissbruk förelåg inom länet. Av dessa betecknade nio missbruket som obetydligt, två synes möjligen ha bedömt förekommande missbruk som mer än obetydligt (Stockholms och Kronobergs län), sju angav inte närmare missbrukets omfattning. Länsnämnden i Stockholms län angav att missbruk förekom >>i icke ringa utsträckning». I Kronobergs län fastslog länsnämnden, att nämnden efter den 1 oktober 1955 kommit i kontakt med fler fall av grovt ölmissbruk än under någon motsvarande period tidigare. Fallen hade också blivit >>grövre>>. De nämnder, som sammanförts under rubriken >>obetydligt missbruk», har oftast använt beteckningen »ringa» eller uppgivit visst miss— bruk i enstaka fall. En länsnykterhetsnämnd besvarade inte frågan.
Av de 14 lokala nykterhetsnämnderna utom Stockholm ansåg hälften att missbruk inte förelåg, hälften att så var fallet. Fem av de sistnämnda betecknade missbruket som obetydligt, inga ansåg det utbrett. Bland 14 hörda polismyndigheter finner man att 10 svarat Nej och fyra Ja (två av dessa har angivit missbruket som obetydligt). Några närmare kommentarer till de nu berörda svaren har i allmänhet inte givits. Ibland har dock påpe- kats, att förekommande missbruk var av underordnad betydelse i jämfö— relse med spritmissbruket, att missbruket företrädesvis var att hänföra till ett visst alkoholiserat klientel eller att missbruket vanligen förekom i sam- band med spritkonsumtion.
De hörda instansernas bedömning av läget våren 1958 _ fortfarande bort- sett från Stockholm — kan sammanfattas på följande sätt.
Vad beträffar Iänsnykterhetsnämnderna har två —- nämnderna i Kalmar och Västernorrlands län —— inte redovisat en egen bedömning av läget utan endast presenterat resultatet av en rundfråga bland länets kommuner. De återstående 22 länsnykterhetsnämnderna har samtliga förklarat, att miss- bruk av öl föreligger inom länet. Endast två har emellertid ansett att miss- bruket är utbrett —— länsnykterhetsnämnderna i Skaraborgs och Norrbot- tens län. Länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs län har lämnat sin uppgift utan kommentar. Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län förklarar att missbruket är utbrett i vissa delar av länet. Två länsnämnder anger inte när- mare huruvida missbruket är utbrett eller obetydligt. Övriga 18 anser, att missbruket är obetydligt.
Av de hörda 63 lokala nykterhetsnämnderna uppger 22 eller drygt en tred- jedel, att intet missbruk förekommer. Till denna grupp hör två av de 14 stä- derna och 20 av de 49 landskommunerna. De övriga 41 nykterhetsnämn- derna anser, att missbruk föreligger, dock endast en (landskommun i Örebro län) att missbruket är utbrett. Av de 15 hörda polismyndigheterna, varav en på landsbygden (Vittangi landsfiskalsdistrikt), har sex ansett, att intet missbruk kan konstateras, medan nio förklarar, att sådant föreligger. Åtta.
av dessa nio bedömer missbruket såsom obetydligt. En (Kiruna) graderar detta >>mittemellan» utbrett och obetydligt. Missbrnket är av sådan omfatt- ning, att det är klart märkbart i polisarbetet.
Såsom förut nämnts har två länsnykterhetsnämnder i sina svar inskränkt sig till att redovisa resultatet av en rundfråga bland länets lokala nykter- hetsnämnder. Ytterligare fyra länsnykterhetsnämnder har gjort motsva- rande undersökning. Den bild av nykterhetsnämndernas bedömning av läget som här framkommer är i stort sett densamma som den förut återgivna och synes sålunda bekräfta riktigheten av denna. Av de 216 sålunda redovisade svaren innebär 70 eller i det närmaste en tredjedel att intet missbruk före- kommer. Av de övriga anger den övervägande delen, att missbruket är obe- tydligt, endast tre att detta är utbrett.
Såsom en komplettering till frågan om förekomsten av ölmissbruk — för vilken nu redogjorts — ställdes vid 1956 års enquéte också den frågan, huruvida beträffande ölmissbruket någon ändring skett i jämförelse med förhållandena före den 1 oktober 1955 och vari, i så fall, denna förändring bestått.
Av länsnykterhetsnämnderna svarade flertalet —— 13 — att någon påtaglig förändring inte kunnat förmärkas. Två nämnder _ Kronobergs och Väster- norrlands län # ansåg att missbruket ökat. Enligt sju nämnders bedömning hade missbruket minskat. Två nämnder svarade inte.
Vad först beträffar de nämnder, som konstaterat ökat missbruk, uttalades beträffande Kronobergs län, att missbruksfallen blivit både fler och grövre än tidigare. Dock tillfogades, att det var svårt att säga om ölmissbruket stått i proportion till den totala ökningen av alkoholmissbruket eller var större eller mindre än denna, då alkoholmissbruket totalt ökat under året ifråga. Erinras må här, att nänmden 1958 utan kommentarer betecknat missbruket som obetydligt.
Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län, som angav en avsevärd minskning, anförde följande.
ölkonsumtionen bedömes ha ökat. Trots detta synes ölet avsevärt ha minskat såsom berusningsmedel, särskilt i städerna. En stor del av de forna ölmissbru- karna synes ha missbrukat öl, därför att starkare berusningsmedel varit svår- åtkomligt. Dessa har nu övergått att missbruka starkspriten. Fler än förr brukar nu öl —— det köps numera i betydligt mindre kvantiteter per gång _— men färre missbrukar det regelbundet.
Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län konstaterade, att missbruket i någon mån minskat genom den lättare tillgången på rusdrycker. En ökad användning av öl i missbrukssyfte hade dock iakttagits inom vissa lands- bygdsområden, där butiksförsäljning av öl införts efter den 1 oktober 1955.
De nämnder, som ansett läget oförändrat, har i allmänhet inte närmare utvecklat sina synpunkter.
Av de lokala nykterhetsnämnderna betecknade fem läget som oförändrat
och nio konstaterade en minskning i missbruket. En av de sistnämnda sy— nes ha ansett, att missbruket minskat i mycket hög grad, åtminstone på ut— skänkningslokalerna (Norrköping).
Tre polismyndigheter ansåg, att någon förändring inte skett, 11 att miss- bruket minskat. Tre av dem betecknade minskningen som avsevärd eller markerad (Hälsingborg, Borås och Örebro).
De lokala myndigheter, som ansett sig kunna fastställa ett minskat öl- missbruk, har ofta påpekat, att missbrukarna övergått från öl till starkare drycker, i allmänhet brännvin.
För Stockholms stads del gav 1956 års enquéte följande resultat. Stads- fullmäktiges utskänkningskommitté uttalade sig inte närmare om ölmiss- brukets omfattning utan svarade: »Ej mer, snarare mindre än tidigare». Nykterhetsnämnden angav intet eget ståndpunktstagande utan redovisade resultatet av en rundfråga till nämndens nykterhetsvårdsbyråer med 11 svar. Ett av svaren innebär, att ölmissbruk inte förelåg, övriga 10 att så var fallet. De flesta av dessa 10 angav inte närmare omfattningen av förelig— gande missbruk. Ett svar angav »obetydligt missbruk» ett >>rent missbruk» och ett »icke betydelselöst missbruk». Poliskammaren, kriminalpolisinten- denten och nio av de elva polisvaktdistrikten besvarade frågan nekande, två polisvaktdistrikt konstaterade endast, att någon ökning av missbruket inte förelåg.
De är 1958 erhållna svaren innebär följande. Nykterhetsnämnden anser _ såsom i annat sammanhang angivits —— att det inom Stockholms stad före— ligger utbrett missbruk av öl, framförallt bland personer i äldre årsklasser. Sex från nykterhetsvårdsbyråerna inhämtade yttranden innehåller samtliga uppgift att missbruk föreligger. Härav anger fyra, att missbruket är utbrett, ett att det är obetydligt och ett innefattar ingen närmare precisering av om- fattningen. Från stadens polis föreligger yttrande från kriminalpolisinten- denten och polisvaktdistrikten. Av dessa svarar nu endast två polisvaktdi— strikt att något missbruk inte föreligger (6:e och 10:e). Kriminalpolisinten- denten och sju distrikt anser att obetydligt missbruk föreligger, ett distrikt, Maria, anser att missbruket är utbrett. Yttrandet från Gamla Stans polis- distrikt preciserar inte missbrukets omfattning men innehåller bl. a. föl- jande uttalande.
Missbruk av öl förekommer i Gamla Stan huvudsakligen bland de mängder av löst folk, som under dagarna samlas till stadsdelen bl. a. på grund av de många hjälpinstitutionerna där. Dessa individer, av vilka en icke ringa del är finnar, äro många gånger starkt alkoholiserade och förbruka de pengar, de kunna komma över på rusdrycker och öl. Räcker inte pengarna till starkare drycker, blir det öl för hela slanten och ha de fått några supar, så spädes »fyllan» på med öl.
De sålunda erhållna svaren från Stockholm torde sammanfattningsvis ge vid handen, att ett inte obetydligt ölmissbruk föreligger och att detta miss-
bruk är utbrett främst bland nykterhetsvårdens klientel. Bortsett från ett par polisvaktdistrikt synes polisen i mindre omfattning komma i kontakt med ölmissbrukarna. En jämförelse mellan 1956 och 1958 är ytterst vansk— lig. Möjligen kan dock såvitt av svaren kan utläsas, sägas, att ölmissbruket något accentuerats i vissa grupper.
1956 års fråga om utvecklingen efter den 1 oktober 1955 visade att fler- talet hörda instanser inom staden ansåg, att missbruket minskat.
I åtskilliga svar framhölls, att tidigare missbrukare av öl utbytt detta mot sprit. Omdömena om storleken av den minskning i missbruket som ansågs föreligga varierade — det vanligaste synes vara >>någon minskning». En av nykterhetsvårdsinspektörerna framhöll, att en avfolkning av ölkaféerna kunde iakttagas under den första tiden efter den 1 oktober 1955 men att därefter en tydlig tendens till ökad besöksfrekvens kom till synes — dock utan att denna nådde samma omfattning som tidigare.
2. Av de olika frågorna avsåg två att belysa ölmissbrukets utbredning i olika åldersgrupper och i städer resp. landskommuner. I den första frågan begärdes besked huruvida förekommande missbruk var att finna hos personer under 25 år eller hos äldre. 1956 fördelades den sistnämnda gruppen på medelålders och äldre. Såväl 1956 som 1958 har svaren i det närmaste genomgående inneburit, att missbruket är att hänföra till personer äldre än 25 år. Någon märkbar skillnad mellan Ånnedelålders» och >>äldre>> framkom inte vid 1956 års enquéte. I 1958 års enquétesvar anges missbruk bland personer under 25 är endast av länsnykterhetsnämnden i Södermanlands län. Nämnden framhåller dock, att förekommande missbruk i stort sett hänför sig till äldre personer. För övrigt omnämnes en landskommun, där visst missbruk förekommit i sam- band med kringföringsförsäljning och där framför allt personer under 25 år varit inblandade. Även i övrigt anges av en och annan länsnämnd någon enstaka kommun, där missbruk förekommit bland ungdom. Nämnas må slutligen, att de inom Stockholms stad hörda instanserna samtliga ansett att missbruket var koncentrerat till personer över 25 år. För ett ställningstagande till de aktuella frågorna rörande regleringen av ölförsäljningen är det inte minst av intresse att få en uppfattning om ölmissbrukets fördelning på städer och landsbygd. Vid bägge enquéterna frågades därför huruvida förekommande missbruk huvudsakligen hänför sig till städerna eller landsbygden. Vid 1956 års enquéte förklarade 10 länsnykterhetsnämnder att missbru- ket huvudsakligen var lokaliserat till städerna,1 en att det främst förekom på landsbygden "och nio att någon väsentlig skillnad inte förelåg mellan
1 Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Örebro, Västman- lands, Gävleborgs och Västernorrlands "län.
städer och landsbyng Påpekas må här att omdömena ofta hänför sig till städer och andra tätorter jämförda med landsbygden. Fyra nämnder läm— nade frågan obesvarad.
Det enda län där missbruket främst lokaliserades till landsbygden var Kronobergs län.
Resultatet av 1958 års rundfråga ger en något annan bild än den nu åter- givna. Denna gång anser sju2 nämnder, att missbruket övervägande är att hänföra till städerna, tre3 att det främst förekommer på landsbygden och 114 att någon väsentlig skillnad inte kan konstateras. Tre har lämnat frå— gan obesvarad. De nämnder som ger ett annat omdöme än tidigare är nämn- derna i Uppsala, Västmanlands, Örebro och Norrbottens län. De två först- nämnda har tidigare lokaliserat missbruket till städerna men anser 1958 inte någon skillnad föreligga. De två sistnämnda hänför missbruket till landsbygden i stället för att som tidigare lokalisera det till städerna resp. inte påvisa någon väsentlig skillnad. Övriga skiljaktigheter beror på att vissa nämnder uttalat sig endast i en av enquéterna.
Den nu lämnade redogörelsen synes ge vid handen, att ölmissbruket i lä- nen utom Stockholm visserligen såväl 1956 som 1958 i stor utsträckning kan hänföras till städerna, men att en viss utjämning mellan städer och lands- bygd inträtt mellan de båda undersökningstillfällena. Påpekas må dock, att flera av de hörda instanserna funnit frågan svår att bedöma.
3. Vid bägge enquéterna ställdes en fråga som främst avsåg att belysa vilka inköpskällor det missbrukade ölet härrör från. Sålunda frågades om miss- bruk förekommer på ölkaféer, samt om öl som missbrukas inköpts i buti- ker eller från ölbilar. Därjämte uppställdes frågan om ölmissbruk förekom- mer på arbetsplatser. I vissa fall har man i svaren tydligen försökt bedöma, i vilken mån miss- brukat öl verkligen härrör från den ena eller andra inköpskällan, och i andra har man troligen grundat svaren på faktiskt ådagalagda missförhål- landen på ölkaféer etc. Det är sålunda ofta oklart, vilken innebörd svaret har. Ytterligare bör påpekas, att innebörden av de lämnade uppgifterna i viss mån blir oklar i samma mån som frekvensen av de olika försäljnings- formerna är obekant. I det föreliggande materialet kan de lämnade uppgif— terna i allmänhet inte ställas i relation till antalet ölkaféer, ölbutiker osv.
Allmänt kan _ med stöd av förekommande kommentarer —— av de läm- nade svaren utläsas följande. Anmärkningar kan påträffas i samband med alla former av försäljning. Ölmissbruket synes emellertid i övervägande ut-
1 Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län. ” Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Gävleborgs och Jämt— lagdålåEi-Irlnlands, Örebro och Norrbottens län. ' Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län.
sträckning vara att hänföra till butiksförsäljning eller utskänkning, i mindre grad till kringföring. Beträffande ölkaféerna framhålles i åtskilliga fall, att en förbättring kunnat iakttagas. Påpekas bör i detta sammanhang, att uppgifterna regelmässigt synes avse missförhållanden i enstaka fall och att det missbrukade ölets samband med den ena eller den andra försäljnings- formen i hög grad beror på varierande lokala omständigheter. Ölmissbruk på arbetsplatser synes vara förhållandevis sällsynt. I enstaka fall har här- vidlag uppgivits, att det varit fråga om byggnadsplatser och smärre arbets— ställen.
För Stockholms del kan sammanfattningsvis sägas, att de hörda myndig- heterna anser att missbruk i viss utsträckning förekommer på ölkaféer och att även öl som inköpts i butiker missbrukas. Ölmissbruk vid arbetsplatser synes förekomma mycket obetydligt. Kringföring förekommer inte i större omfattning.
För en bedömning av ölmissbruket är det givetvis av intresse att veta huruvida ölet missbrukas utan kombination med andra alkoholhaltiga dryc- ker eller tillsammans med sprit, tabletter c. d. I 1956 års enquéte ingick också en fråga härom. Svaren är relativt entydiga. Det övervägande flertalet hörda myndigheter — såväl länsnykterhetsnämnder som lokala myndig- heter — ansåg, att ölmissbruk väsentligen förekom i samband med spritför- täring. Missbruk av öl enbart syntes förekomma i mindre utsträckning. En- dast ett par myndigheter ansåg, att ölmissbruket väsentligen skedde i form av förtäring av öl enbart.l Ett något större antal angav att ölmissbruket i ungefär samma mån skedde i samband med spritförtäring och förtäring av öl enbart. Beträffande missbruk av öl enbart framhölls ofta, att detta väsent- ligen förekom bland ett visst äldre missbrukarklientel. Missbruk av öl till- sammans med teknisk sprit och tabletter synes förekomma endast i obe- tydlig mån.
Vad särskilt beträffar Stockholms stad är bilden i stort sett densamma som för landet i övrigt. Möjligen är ölmissbruk i samband med tabletter o. d. vanligare i Stockholm än på andra håll.
4. Flera frågor har avsett att belysa i vad mån försäljningsbestämmel— serna överträdes. En av frågorna 1958 löd.
Förekommer det att försäljning av öl sker till berusade personer eller till kända missbrukare?
I svaren skulle angivas huruvida anmärkning förekommit beträffande utskänkning, avhämtningsförsäljning resp. kringföringsförsäljning.
Flertalet länsnykterhetsnämnder har uppgivit, att missförhållanden före- kommit. I den mån kommentarer görs framhålles det emellertid, att det endast är fråga om enstaka fall. Länsnämnderna i Jönköpings, Blekinge och
1 Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län och polismyndigheten i Hälsingborg.
Värmlands län har över huvud inte gjort någon anmärkning i anledning av förevarande fråga. Bland de lokala myndigheterna är anmärkningsfrekven- sen för städer högre än för landskommunerna. Även här framhålles, att missförhållandena är undantagsföreteelser.
I övrigt ger materialet inte stöd för någon mer ingående bedömning. Möj- ligen kan sägas, att kringföringsförsäljningen synes ge färre anledningar till anmärkning än avhämtningsförsäljning och utskänkning.
På frågan huruvida det förekommer att försäljning sker till olaga åter- försäljare har åtta länsnykterhetsnämnder svarat ja. Över lag är det fråga om enstaka fall. Kommentarerna är mycket kortfattade. Länsnämnden i Östergötlands län anmärker, att öl i några få fall levererats till butiker som saknat tillstånd till avhämtningsförsäljning. Liknande fall konstateras av nämnderna i Gotlands och Skaraborgs län. Anmärkning mot kringförings- försäljning har antecknats av länsnämnden i Jämtlands län. Samtliga lokala nykterhetsnämnder och polismyndigheter besvarar frågan nekande.
Slutligen ställdes i förevarande sammanhang en fråga om överträdelse av försäljningsbestämmelserna eljest förekommer. Beträffande partihan- del anför ingen länsnykterhetsnämnd någon anmärkning. För avhämt- ningsförsäljningens del har 13 nämnder gjort anteckningar, huvudsakligen avseende försäljning på olaga tid. Åtta nämnder har konstaterat anmärk- ning mot kringföringsförsäljning, lika många mot utskänkning. Från de lokala nykterhetsnämndernas sida har ingen anmärkning riktats mot parti- handel och kringföring, mot avhämtningsförsäljning i sex fall och mot ut- skänkning i fyra fall. En polismyndighet har antecknat överträdelse i sam- band med utskänkning.
Då 1954 års lagstiftning innebar, att ölet i avsevärd utsträckning gjordes lättillgängligare och att konkurrensen inom ölhandeln efter ikraftträdan- det skärptes tillfrågades de olika myndigheterna 1956 också huruvida dessa förhållanden kunde antas ha bidragit till en konsumtionsökning eller upp- komsten av nykterhetspolitiska olägenheter. Härpå svarade av länsnykter- hetsnämnderna nio ja och elva nej medan fyra inte gav närmare besked. Av städernas nykterhetsnämnder svarade ingen jakande.
Av länsnykterhetsnämnderna synes de i Kronobergs, Skaraborgs och Väs- ternorrlands län ha ansett att såväl ökad konsumtion som nykterhetspoli- tiska olägenheter uppkommit. Länsnämnden i Kronobergs län uppger, att ett flertal lokala nykterhetsnämnder i länet ansett att den större lättillgäng- ligheten drivit upp ölkonsumtionen och särskilt orsakat den i några fall på- talade ökningen av ölmissbruket på arbetsplatserna. Det förhållandet, att missbruket hos vissa personer blivit grövre på grund av den större lättill— gängligheten syntes länsnämnden ställt utom allt tvivel.
Från Västernorrlands län slutligen, framhålles det, att såväl den ökade konkurrensen som ölets allt större lättillgänglighet bidragit till en konsum— tionsökning, som ökat redan förefintliga nykterhetspolitiska olägenheter.
Från länsnykterhetsnämnderna i Stockholms och Västmanlands1 län har främst nykterhetspolitiska olägenheter påtalats. Den förstnämnda anför.
Hittills vunna erfarenheter tyder på att främst den större lättillgängligheten av öl måste antagas _ åtminstone på längre sikt — medföra ogynnsamma nykter- hetspolitiska konsekvenser. Tillstånd till avhämtningsförsäljning har av allt att döma i stor utsträckning sökts för att tillgodose krav på god service under sam— tidigt hänsynstagande till konkurrensskäl. I livsmedelsaffärer med stor varu- omsättning är ölförsäljningen oftast av ganska underordnad betydelse ur ekono- misk synpunkt. I fråga om mindre bärkraftiga affärsrörelser träder emellertid vinstintresset i samband med ölförsäljning i förgrunden och detta på ett sätt som på sina håll trängt den sociala aspekten på försäljningen åt sidan till skada för den enskilde och samhället. Särskilt i sådana fall framstår det som önskvärt att en beskärning av vinsten på ölförsäljningen kunde ske, exempelvis genom införandet av ett vinstkvantitetssystem eller genom vinstreducering på annat sätt.
Tre länsnämnder (Uppsala, Gotlands och Västerbottens län) hade den uppfattningen att en konsumtionsökning inträffat utan att nykterhetspoli- tiska olägenheter kunde påvisas. Länsnämnden i Uppsala inskränker sig dock till att säga att möjligheten av en konsumtionsökning inte var uteslu— ten. I Gotlands län ansågs den ökade konkurrensen inte ha inverkat nämn- värt, medan den större lättillgängligheten bidragit till konsumtionsökningen.
Beträffande Stockholm har på 1958 års fråga om försäljning sker till berusade personer eller missbrukare två polisvaktdistrikt svarat att så före- kommit vid avhämtningsförsäljning och fem gjort anmärkning beträffande utskänkning. Nykterhetsnämnden och tre nykterhetsvårdsbyråer har haft anmärkning mot avhämtningsförsäljningen, nykterhetsnämnden och fyra nykterhetsbyråer mot utskänkningen. I övrigt har endast ett fåtal anteck- ningar gjorts om överträdelse, de flesta beträffande utskänkningen.
Någon konsumtionsökning eller nykterhetspolitiska olägenheter av ökad konkurrens inom ölhandeln och ölets större lättillgänglighet hade inte för— märkts av polisen. I flera fall ansågs, att varken konkurrensen eller lättill- gängligheten ökat inom staden. Den nu berörda frågan föranledde i övrigt inga kommentarer.
5. När det gäller kringföringsförsäljningen har det ansetts vara av särskilt intresse att få del av de olika myndigheternas synpunkter på provisionser— sättning åt ölutkörare.
I 1958 års enquéte ingick därför följande fråga.
Förekommer det vid kringföringsförsäljning av öl, att utkörare _— vilkas avlö- ning delvis utgår i form av provision på sålda varor — visar särskilt intresse att öka försäljningen?
Av länsnykterhetsnämnderna har sju inte ansett sig kunna göra något uttalande. De sju nämnderna i Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Ska- raborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län har besvarat frågan
1 Nämnden anger dock endast att nykterhetspolitiska olägenheter påtalats på fyra orter.
jakande. Förekommande kommentarer ger närmast vid handen, att förete- elsens frekvens är ringa. För övrigt antecknar nämnden i Södermanlands län, att ölutkörarna visat särskilt försäljningsintresse vid åtskilliga tillfäl- len i en stad, nämnden i Kronobergs län att endast fyra lokala nykterhets- nämnder kände till sådan tendens. För Skaraborgs län anmärkes, att utkö- rare ofta besöker arbetsplatser och även arbetar på kvällarna. Länsnykter- hetsnämnden i Jämtlands län anser, att ett särskilt försäljningsintresse med största sannolikhet föreligger. Nämnden i Västerbottens län lämnar följande kommentar.
Fall har påträffats, där tre konkurrerande bryggeriers ölutkörare samtliga varje vecka sålde avsevärda kvantiteter öl till ett par missbrukare. I några andra fall inom vissa kommuner har ölutkörare sålt till olaga återförsäljare. Provisions- systemet synes ha stor betydelse i detta sammanhang.
I Norrbottens län slutligen uttalar man, att yttersta orsaken till att olaga försäljning sker är mycket svår att få fram. Det är inte uteslutet, att den ekonomiska vinningen i många fall åtminstone är en bidragande orsak.
Tio1 länsnykterhetsnämnder anser, att ölutkörare inte visar särskilt in- tresse att på grund av provisionsersättningen öka försäljningen.
Ingen lokal myndighet har ansett sig kunna påvisa speciellt försäljnings- intresse hos ölutkörarna. En nykterhetsnämnd uttalar dock, att provi— sionssystemet bör avskaffas.
I 1956 års enquéte fanns en likartad frågeställning.
Förekommer det att ölutkörare säljer öl till kända missbrukare eller till olaga återförsäljare eller på annat sätt överträder försäljningsbestämmelserna? Kan pro- visionssystemet för ölutkörare antas spela någon roll i detta sammanhang?
Vad beträffar länsnykterhetsnämnderna svarade 132 ja på den första del- frågan, av återstoden svarade flertalet nej, en lämnade frågan obesvarad. Till den förstnämnda gruppen hörde länsnykterhetsnämnden i Söderman- land som dock uttalade, att »flagranta överträdelser numera är sällsynta». I övrigt har praktiskt taget alla i denna grupp anmärkt, att det är fråga om enstaka fall.
På den andra delfrågan, avseende provisionssystemet, svarade 153 läns- nykterhetsnämnder, att detta var av betydelse, sex att så inte var fallet och tre lämnade frågan obesvarad.
I de fall provisionssystemet ansetts vara av betydelse har man emellertid ofta inte direkt sammankopplat provisionssystemet med förekommande överträdelser av försäljningsbestämmelserna. Man har i stället helt allmänt
1 Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. 2 Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs, Öre- bro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. 3 Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och NOrrbottens län.
bedömt systemet som olämpligt. Tre av de ifrågavarande länsnämnderna (Stockholms, Jönköpings och Kronobergs län) har sålunda varit av denna åsikt, ehuru de besvarat den första delfrågan nekande. Av dessa ville nämn- den i Stockholms län endast rent allmänt framhålla, att det privatekono- miska intresse av ölhanteringen, som sammanhänger med ölutkörares nu— varande avlöningsförhållanden, med all sannolikhet för med sig en strävan hos försäljaren att öka ölomsättningen och ett undanträngande av de sociala synpunkterna på försäljningen. I Jönköpings län ansåg man, att ölutkörarna i stort sett varit lojala mot försäljningsbestämmelserna. Provisionssystemet spelade likväl otvivelaktigt sin roll i sammanhanget och borde därför avskaf- fas. Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län önskade provisionens av- skaffande och nämnde, att det är bekant att utkörare bedrivit propaganda för ölinköp bland allmänheten. Övriga nämnder inskränkte sig ofta till att säga att provisionssystemet kan spela en viss roll i samband med olaglig för- säljning. Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län ansåg, att provisions- systemet givetvis kunde antas stimulera utkörarna att sälja så mycket som möjligt.
Nämnderna i Kopparbergs och Gävleborgs län ansåg, att systemet var ne- gativt ur nykterhetssynpunkt, nämnden i Västerbottens län att det var av stor betydelse. Enligt länsnämnden i Norrbotten var provisionssystemet bidragande till att försäljning sker till kända missbrukare, liksom till en större aktivitet hos försäljarna och en därmed ökad försäljning och använd- ning av öl.
Endast några få lokala myndigheter _ samtliga nykterhetsnämnder —— hade någon anmärkning i anslutning till förevarande frågor.
6. Slutligen må här nämnas några sammanfattande ord om missbruk av starköl. Praktiskt taget samtliga myndigheter uttalade såväl 1956 som 1958 att något starkölsmissbruk eller i varje fall intet nämnvärt sådant förelåg. Dock uppgav länsnykterhetsnämnden i Stockholms län 1956, att starköls- missbruk förekom, främst i samband med spritmissbruk och länsnämnden i Malmöhus län att missbruk förekom i enstaka fall. 1958 förklarade endast en länsnykterhetsnämnd — i Jämtlands län—_ att starkölsmissbruk kunnat konstateras. I enstaka fall anmärktes i övrigt 1956, att vissa tendenser till missbruk förmärkts omedelbart efter starkölets frisläppande men att de varit av övergående natur. Åtskilliga myndigheter har föreslagit viss libera- lisering av handeln med starköl bl. a. genom tillstånd till försäljning i livs- medelsaffärer.
Länsstyrelserna
De yttranden, som avgivits av länsstyrelserna, har inte direkt anslutits till de uppställda frågorna utan formats till mer allmänna uttalanden, grun-
dade på egna erfarenheter, 1änsnykterhetsnämndens och de lokala myndig- heternas bedömning.
Såväl 1956 som 1958 har det övervägande antalet länsstyrelser uttalat, att något nämnvärt missbruk av öl inte kunde anses förekomma och att i varje fall någon skärpning av den gällande regleringen av ölförsäljningen inte är påkallad.
Vid 1956 års enquéte ansåg 16 länsstyrelser, att några olägenheter av öl- försäljningen inte — eller praktiskt taget inte — kunde påvisas. Detta var fallet med överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hal- lands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län.
I de yttranden, som avgivits av nu nämnda länsstyrelser, framhålles ofta, att ölet spelar en helt underordnad roll som berusningsmedel i förhållande till spriten. I den mån missbruk förekommer, synes detta huvudsakligen vara att hänföra till äldre personer eller sådana som redan tidigare varit kända som alkoholmissbrukare. Undantagsvis påpekas, att alkoholister i vissa fall kan använda öl tillsammans med tabletter eller andra stimulantia. Eljest anmärkes, att ölmissbruk huvudsakligen förekommer i samband med spritkonsumtion. Den ökade konkurrensen inom ölhandeln och ölets större lättillgänglighet anses inte ha orsakat någon konsumtionsökning eller nyk- terhetspolitiska eller andra sociala olägenheter. Någon påtaglig förändring av förhållandena anses tydligen — enligt ifrågavarande länsstyrelsers be— dömning — i allmänhet inte ha skett efter den 1 oktober 1955.
Anmärkningar mot bryggerierna eller ölhandeln i allmänhet framföres inte. I vissa yttranden (länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands och Älvs— borgs län) framhålles särskilt, att några olägenheter inte uppkommit genom bryggeriernas åtgöranden eller att anledning till anmärkning mot dessa inte funnits.
I de yttranden som nu berörts framföres inga egentliga önskemål om en restriktivare lagstiftning. Endast länsstyrelsen i Uppsala län anför viss kritik mot den gällande ordningen. Länsstyrelsen _ som inte finner det motiverat att ingrepp göres i bryggeriernas företagsform — ifrågasätter om försäljningsformerna är reglerade på ett tillfredsställande sätt. Länsstyrel- sen understryker bl. a., att det beträffande ölhandeln skulle vara av värde med klarare bestämmelser rörande avhämtnings- och kringföringsförsälj- ningen, så att bättre möjligheter skapas för en av nykterhetspolitiska skål dikterad avvägning mellan de båda distributionsformerna. Då ur kontroll- synpunkt företräde bör lämnas avhämtningsförsäljningen bör man över- väga införande av behovsprövning för all kringföringsförsäljning. En sådan prövning anses önskvärd också för eliminerande av de nackdelar som denna försäljningsform kan framkalla, där en verklig konkurrens mellan brygge-
riföretagen förekommer. Någon utvidgning härutöver av den statliga kon- trollen över bryggerinäringen finner länsstyrelsen inte påkallad.
Av vad som anförts i övrigt må följande citeras. Länsstyrelserna i Kris- tianstads samt Göteborgs och Bohus län anser, att föreliggande erfarenhet inte ger stöd för ändring i regleringen av bryggerinäringen och Ölhandeln. Erfarenheterna i Stockholm tyder enligt överståthållarämbetet på att en restriktivare reglering inte är motiverad ur nykterhetspolitisk synpunkt. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län bör den gällande regleringen av bryg— gerinäringen och ölhandeln i huvudsak bibehållas. Ur nykterhetspolitisk synpunkt anses ingenting vara att vinna med en skärpning av regleringen av bryggerinäringen vare sig genom avveckling av det enskilda vinstintresset eller eljest ökat statligt inflytande. I fråga om ölhandeln anses en omregle— ring inte påkallad, innan större erfarenhet vunnits av den nya ordningen. Den gällande ordningen bör bibehållas också enligt länsstyrelsen i Hallands län. I varje fall kan enligt länsstyrelsens uppfattning nykterhetspolitiska skäl inte åberopas för avvecklande av det enskilda vinstintresset inom bryg- gerinäringen. Större erfarenhet bör vinnas innan man kan ta ställning till frågan om ändrade regler.
Önskemål om förenklingar i gällande ordning framföres av två länsstyrel- ser. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att gällande ordning bör bibe— hållas i huvudsak men hävdar, att administrativa förenklingar borde kunna genomföras i fråga om ölhandeln utan men för nykterhetsintresset.
Det obligatoriska hörandet av länsnykterhetsnämnden bör sålunda kunna slo- pas. Det saknar värde till exempel i ärenden angående överförande av försälj- ningstillstånd för öl på annan samt beviljande av tillstånd till avhämtningsför- säljning i livsmedelsbutik på orter, där kommunen ej motsätter sig sådan för- säljning. Länsnykterhetsnämndens hörande bör inskränkas till ärenden av prin- cipiell eller eljest tveksam natur.
I ärenden angående avhämtningsförsäljning av öl bör kommunalfullmäktiges hörande ej vara obligatoriskt i kommuner, där sådan försäljning redan finns. Det bör då i allmänhet räcka att höra nykterhetsnämnd och polismyndighet.
Tillstånden till utskänkning av öl böra ej nödvändigtvis vara tidsbegränsade utan böra kunna meddelas att gälla tills vidare. Värdet med omprövning torde vara ringa.
Kungörelseförfarandet beträffande beslut enligt ölförsäljningsförordningen bör slopas såsom dyrbart och onödigt. Hittills torde sådant beslut ej ha överklagats av andra än dem, som författningsenligt skola erhålla expeditioner i ärendet. (Denna punkt numera delvis ändrad).
Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om inte hela ölförsäljnings- förordningen kan slopas. Med hänsyn till den liberalisering som präglar till- ståndsprövningen anser länsstyrelsen den gällande lagstiftningen innebära onödigt krångel samt slöseri med pengar och arbetskraft.
Särskilt kan den omständliga proceduren med tillstånd till avhämtningsför- säljning icke anses vara av något behov påkallad. Men även kringföringsförsälj-
ningen och utskänkningen av öl bör kunna friges. Den nuvarande lagstiftningen medför enligt länsstyrelsens mening åtskilligt kostnadskrävande arbete, såsom ett vidlyftigt ansökningsförfarande, omfattande remissbehandling samt kungörande i tidningspressen av meddelade beslut. Sistnämnda åtgärd, vilken icke torde tjäna något praktiskt syfte, har för länsstyrelsens vidkommande sedan den 1 oktober 1955 dragit en kostnad av åtskilliga tusen kronor och detta oaktat att länsstyrelsen icke följt lagens bokstav att även kungöra avslagsbeslut.
I stället för ölförsäljningsförordningen bör i särskild författning åt länssty- relserna ges befogenhet att, därest någon rörelse missbrukas eller föranleder oord- ningar eller av annan anledning ölförsäljning anses olämplig, meddela förbud mot ölförsäljning för viss tid eller tillsvidare. Nykterhetsnämnder och polismyndig- heter böra åläggas att hos länsstyrelsen anmäla fall av missbruk eller andra för- hållanden, som kunna påkalla länsstyrelsens ingripande.
En mer avvaktande ståndpunkt intages av de fyra länsstyrelserna i Jön- köpings, Kalmar, Gotlands och Västmanlands län. Inte heller för dessa fram- står doek ölfrågan som något egentligt problem.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att det försämrade nykterhets- tillståndet främst beror på den fria spritförsäljningen. Maltdryckerna torde däremot överhuvudtaget vara av tämligen ringa betydelse ur nykterhets— synpunkt.
Den gällande regleringen av ölförsäljningen bör dock tills vidare bibehål— las oförändrad. I länsnykterhetsnämndens av länsstyrelsen i övrigt åbero- pade yttrande uttalas, att ogynnsamma verkningar av ölförsäljningen inte iakttagits annat än i enstaka fall sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft. Huruvida man härav kan dra den slutsatsen, att ölet framdeles inte kom- mer att ha någon betydelse för uppkomsten av alkoholskador anses dock för tidigt att uttala sig om.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att ett visst missbruk av öl torde förekomma. Någon mera påtaglig försämring i jämförelse med förhållan- dena före den 1 oktober 1955 anses dock inte ha ägt rum. Inte heller torde, såvitt för länsstyrelsen är känt, missbruket med därav följande olägenheter ur sociala och nykterhetspolitiska synpunkter bero på bryggeriernas eller ölhandelns åtgöranden. Länsstyrelsen har tvärtom funnit, att såväl brygge- riernas som ölhandelns representanter rättar sig lojalt efter de principer, som ligger till grund för den nuvarande lagstiftningen på detta område. Även om vissa skäl enligt länsstyrelsens åsikt finns för en liberalisering av den nuvarande regleringen av ölhandeln, anser länsstyrelsen, att denna tills vidare i huvudsak bör bibehållas, till dess större erfarenhet vunnits om dess verkningar.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att frågan 0111 och i vilken mån ökningen i alkoholmissbruket efter den 1 oktober 1955 kan ha sin grund i ökad ölkonsumtion är mycket svårbedömbar. Anledning föreligger emeller- tid inte att tro, att antalet fall där ölmissbruk avgörande bidragit "till upp— komsten av alkoholism ökat. Inte heller kan det antagas, att den ur nykter-
hetssynpunkt olyckliga utvecklingen under året efter den 1 oktober 1955 kan rättas till genom ingripande mot bryggerierna och ölhandeln.
Föreliggande erfarenheter ger _ uttalar länsstyrelsen i Gotlands län _ inte tillräckligt underlag för ett bedömande av de framställda frågorna. Att missbruk av maltdrycker förekommer, anses emellertid oomtvistligt. Erfa- renheterna inom länet synes dock knappast ge belägg för att detta missbruk i väsentlig män skulle ha stimulerats genom åtgöranden av bryggerierna och ölhandeln.
Fyra länsstyrelser slutligen tillmäter ölmissbruket större betydelse — länsstyrelserna i Skaraborgs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner, att någon försämring av nykter- hetstillståndet till följd av den lättare tillgången till öl inte uppkommit. Snarare har en minskning av ölmissbruket inträtt. Ölmissbrukarna torde vara förhållandevis fåtaliga. Ett renodlat fall av öldrinkare är en sällsynt- het. Även om ett isolerat öldrickande knappast förekommer, bör man likväl enligt länsstyrelsen inte undervärdera ölets betydelse såsom berusnings- källa. Det förekommer, särskilt i städerna, att ölet i viss utsträckning använ- des såsom berusningsmedel vid sidan av spriten. Enligt länsstyrelsens upp- fattning kan den nu gällande lagstiftningen rörande ölhandeln på det hela taget bedömas som tillfredsställande. Några skärpningar av författnings— bestämmelserna anses i varje fall inte påkallade. Möjligen kan en upp- mjukning av bestämmelserna angående den fasta ölförsäljningen diskute- ras. Frågan om en restriktivare eller liberalare reglering av ölhandeln är dock enligt länsstyrelsens mening så intimt förbunden med andra nykter— hetspolitiska avgöranden rörande alkoholvarornas försäljningsformer att ett isolerat ställningstagande i frågan är otänkbart.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att det skulle vara önskvärt med sådana ändringar i ölförsäljningsförordningen att länsstyrelserna får bättre möjligheter att reglera handeln med öl. Länsstyrelsen anför.
Den nya ölförsäljningsförordningen och den praxis som genom denna utbildats, torde ha försvårat möjligheterna för länsstyrelserna att hålla antalet försäljnings- tillstånd inom lämpliga gränser. Såväl bryggeriernas tillstånd till kringförings- handel som de enskilda handlandenas tillstånd till avhämtningsförsäljning har ökats. Den hittills vunna erfarenheten torde visserligen inte ha givit vid handen, att missbruk av öl till följd av den större lättåtkomligheten i nämnvärd utsträck- ning stegrats. Att missbruk av öl förekommit och förekommer, är emellertid obe- stridligt, liksom också att sådant missbruk i viss mån främjas av alltför stor lätt— åtkomlighet och av det enskilda vinstintresset inom bryggerinäringen och ölhan- deln. Kringföringshandeln torde därvid utgöra en mera aktiv form av försäljning än avhämtningsförsäljningen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län vill inte göra gällande att det ökade anta- let försäljningsställen för öl i någon avgörande mån bidragit till det försäm— rade nykterhetstillståndet inom länet. Länsstyrelsen hade emellertid helst sett, att utminuteringen av öl kunnat helt koncentreras till livsmedelsbuti-
kerna. Några olägenheter av denna försäljning har inte framkommit. Läns- styrelsen är angelägen att betona, att de mindre goda erfarenheterna av ölförsäljningen från bryggerier, nederlag och bilar inte _ såvitt länssty- relsen kunna konstatera — berott på att försäljningen skett i strid mot gäl— lande bestämmelser. Däremot har inte sällan alkoholmissbrukare gjort stor- inköp från dessa försäljningsställen. Vidare har konstaterats, att undan- skymda skogsbackar och andra liknande platser i närheten av vissa brygge- rier gärna blir tillhåll för s. k. »ölgubbar». Från företrädare för nykterhets- vården har framhållits, att i och med att avhämtningsförsäljningen från bryggeri upphört, också dessa tillhåll för öldrickare försvunnit till avse- värt gagn för nykterheten. Ölmissbrukarna anses främst finnas bland äldre och medelålders personer. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, har ölkon- sumtionen inte i någon större grad stigit bland de yngre årgångarna.
De nuvarande bestämmelserna för regleringen av ölhandeln betecknas i stort sett som tillfredsställande. Emellertid kan man inte — framhåller läns- styrelsen — bortse från att det enskilda vinstintresset stundom blivit en alltför utpräglad försäljningsfrämjande faktor. En dämpning av vinst- intresset, t. ex. genom att avskaffa provisionssystemet vid kringförings- försäljning, förordas därför.
Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar att de sociala olägenheter som förorsakas av konsumtionen av alkoholhaltiga drycker väsentligen är att hänföra till spritkonsumtionen men i viss mån också till ölkonsumtionen. De nya bestämmelserna har enligt länsstyrelsens uppfattning medfört en alltför stor omfattning av kringföringen, som betecknas som en aktiv och därmed inte önskvärd försäljningsform.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har inte ansett sig beredd att avgiva något yttrande.
När bryggeriutredningen 1958 åter anhöll om länsstyrelsernas synpunkter på ölmissbruket har de i allmänhet yttrat sig mer summariskt. Av 16 läns- styrelser som vid den första rundfrågan hävdat att ölförsäljningen inte eller endast i obetydlig mån medför sociala och nykterhetspolitiska olägenheter gör nu flertalet uttalanden av samma innebörd som tidigare. Endast över- ståthållarämbetet intar nu en annan ståndpunkt.
Vissa anmärkningar om missförhållanden göres dock av länsstyrelsen i Uppsala län. Länsstyrelsen i Stockholms län vill inte nu yttra sig närmare än som skedde 1956 och länsstyrelsen i Hallands län har inte avgivit något eget yttrande.
Till den förevarande gruppen kan nu räknas också de fem länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Västmanlands och Västerbottens län samt länsstyrelsen i Malmöhus län som inte yttrade sig vid 1956 års enquéte.
Av de allmänna uttalanden som göres i de nu ifrågavarande yttrandena må följande anföras. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att några mer påfallande olägenheter av ölförsäljningen inte kunnat förmärkas ur nyk-
terhetspolitisk synpunkt under ölförsäljningsförordningens hittillsvarande giltighetstid. En omreglering av handeln med öl i restriktiv riktning anses inte påkallad för närvarande. Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att för- säljningen av maltdrycker inte kan anses påverka nykterhetstillståndet. Att ölet har en underordnad betydelse ur nykterhetssynpunkt hävdas också av länsstyrelsen i Värmlands län, som inte känner till några fall av ölmissbruk inom länet. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län har utvecklingen be- träffande ölet varit tillfredsställande. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför följande.
Sedan numera i det närmaste tre år förflutit från det nämnda förordning trädde i tillämpning, har den erfarenheten vunnits, att företagare och personal, som handha parti- och detaljhandeln med öl, i stort sett sköta försäljningen på ett från nykterhetssynpunkt godtagbart sätt. De förseelser mot gällande bestämmelser, som kunna ha skett, synas vara av tillfällig art och utan nämnvärd inverkan på nykterhetstillståndet inom länet. Ej heller torde annat än obetydligt missbruk av öl förekomma inom länet.
Den vunna erfarenheten av nu gällande lagstiftning ger vid handen, att lag- stiftningen är tämligen väl avpassad efter föreliggande behov varför denna lag- stiftning icke bör göras vare sig liberalare eller restriktivare.
Av de länsstyrelser, som tidigare intagit en mer tveksam ståndpunkt framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län nu, att länsstyrelsen inte försport några olägenheter i nykterhetshänseende, som kan återföras på distribu- tionens organisation. Då maltdryckerna anses vara av tämligen ringa be- tydelse ur nykterhetssynpunkt och en övergång från konsumtion av alko- holstarka till alkoholsvagare drycker bör eftersträvas, ifrågasättes om inte en liberalare reglering av maltdrycksförsäljningen bör genomföras.
Länsstyrelsen i Kalmar län hävdar, att konsumtionen av maltdrycker inte bidragit till det försämrade nykterhetstillståndet och anser, att det finns an- ledning antaga att den fria tillgången till spritdrycker minskat efterfrågan på maltdryckerna. Enligt länsstyrelsen i Gotlands län ger nu föreliggande upplysningar inte belägg för att beaktansvärda olägenheter skulle föreligga. Länsstyrelsen i Västmanlands län betecknar missbruket av öl inom länet såsom obetydligt och uttalar, att ölförsäljningen i stort sett inte ger anled- ning till anmärkning. De sociala olägenheter, som uppkommer genom öl— konsumtionen, kan _— enligt länsstyrelsen i Västerbottens län _ inte sägas vara särskilt stora. Länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken vid 1956 års enquéte inte ansåg sig beredd att göra något närmare uttalande, säger sig vid den förnyade rundfrågan ha fått den uppfattningen att maltdryckspro- blemet inte längre har samma betydelse som tidigare. Enligt länsstyrelsens mening saknas därför anledning att av nykterhetspolitiska skäl skärpa gällande reglering av bryggerinäringen. Tvärtemot skulle de senaste årens utveckling närmast ge stöd för en liberalisering av denna reglering. I övrigt anför länsstyrelsen följande.
Länsstyrelsen har sålunda av vad som framkommit vid handläggningen av åren- den angående detaljhandel med öl fått den uppfattningen, att överträdelserna av ölförsäljningsförordningens bestämmelser i varje fall icke ökat. Erfarenheterna från länsstyrelsens handläggning av nykterhetsvårdsmål ger vid handen, att i de avancerade missbruksfallen av den typ, där tidigare ölet plågat spela en fram— trädande roll såsom berusningsmedel, en påtaglig förändring inträtt och att i stället för ölet särskilt de lätta vinerna under de sista åren i stor utsträckning använts såsom berusningsmedel. Även bland andra alkoholmissbrukare kan en ändring i alkoholvanorna förmärkas och det blir tydligen alltmer vanligt att vin användes såsom berusningsmedel antingen jämsides med starksprit eller såsom det enda och väsentliga berusningsmedlet.
Tidigare omnämndes, att länsstyrelsen i Uppsala län gör vissa anmärk- ningar om det inom länet förekommande ölmissbruket, vilket dock i och för sig anses vara av obetydlig omfattning. Länsstyrelsen anför.
I nämnvärd utsträckning torde missbruk sålunda endast äga rum inom städerna och där företrädesvis bland äldre personer. Det möjliggöres av att full kontroll icke kan vinnas över de många avhämtningsställcna (ölbutikerna). En viss roll spela även ölkaféerna, ehuru kontrollmöjligheterna där äro större. Kringförings- försäljningen (ölbilarna) torde icke ha någon större betydelse i förevarande sam- manhang. Betänkligare är däremot den ölkonsumtion, som förekommer å vissa arbetsplatser och som är ägnad att hos många grunda icke önskvärda konsum- tionsvanor. Länsstyrelsen har vid flera tillfällen i samband med förhör i nykter- hetsvårdsärendcn erhållit uppgifter som ge vid handen att förhållandena på detta område icke äro tillfredsställande.
Sammanfattningsvis uttalar länsstyrelsen emellertid, att förhållandena inom länet knappast torde påkalla särskilda lagstiftningsåtgärder. Enligt länsstyrelsens mening torde de nykterhetsproblem, som ölförsäljningen medför, kunna bemästras genom en skärpt kontroll över nuvarande för- säljningsformer och ett ökat samarbete mellan nykterhetsvårdsorganen och ölförsäljarna. Härom bör nykterhetsvårdsorganen på lämpligt sätt erinras.
I de hittills behandlade yttrandena har ölmissbruket tämligen enstäm- migt bedömts såsom obetydligt. En något annorlunda syn har — liksom vid den föregående enquéten — redovisats av länsstyrelsen i Norrbottens län. Maltdrycker användes fortfarande som berusningskälla, även om missbru- ket minskat något, hävdar länsstyrelsen och anför.
Länsstyrelsen har lämnat tillstånd till avhämtningsförsäljning av öl till affärs- idkare, som uppfyller kraven för dylik försäljning. Dessutom har bryggerierna kringföringsförsäljning från bryggeri och upplag. Utskänkningstillstånd lämnas endast till rörelse med ordnad matservering. Vissa anmärkningar har framkom- mit mot tillståndshavare. Det stora flertalet rättighetsinnehavare synes dock sköta försäljningen utan anmärkning. Däremot har länsstyrelsen, särskilt i samband med handläggning av nykterhetsvårdsärenden, förmärkt att öl i icke obetydlig omfatt- ning synes användas såsom berusningsmedel. Särskilt i vissa glesbebyggda skogs- distrikt förefaller ölmissbruk förekomma. Länsnykterhetsnämnden har beträf- fande en by, där missbruket var ovanligt utbrett, med vederbörande bryggeri nått uppgörelse om att kringförinngilar i den byn endast levererar till den enda
affär i byn, som har avhämtningsförsäljning. Denna anordning synes ha haft god effekt.
Överståthållarämbetet hänvisar ifråga om maltdryckernas allmänna bety— delse ur nykterhetssynpunkt till nykterhetsnämndens yttrande, vari kon- stateras, att utbrett missbruk av öl förekommer inom Stockholms stad framförallt bland personer i äldre årsklasser. Ämbetet finner emellertid att undersökningsresultatet överhuvud får anses vara av begränsat värde för ett bedömande av förhållandena i staden. _
Länsstyrelserna i Skaraborgs och Gävleborgs län har inte gjort några uttalanden i anledning av 1958 års enquéte.
3. Sammanfattning
Genom de verkställda undersökningarna har vi sökt få besked om den upp- fattning om ölmissbrukets utbredning och betydelse, som föreligger bland myndigheter som närmast kommer i kontakt med dess yttringar. Det är uppenbart, att åtskilliga svårigheter är förbundna med sådana undersök- ningar. För myndigheterna är det inte alltid så lätt att avge ett bestämt om- döme om de företeelser det här är fråga om. Det är också ofta svårt att tolka de gjorda uttalandena och att gruppera dem inbördes. Trots dessa omstän- digheter torde det emellertid vara möjligt att på grundval av det föreliggande materialet göra sig en tämligen klar bild av det allmänna läget.
Det framgår av yttrandena, att det ölmissbruk som nu förekommer prak- tiskt taget enbart är att hänföra till personer över 25 års ålder, oftast till medelålders och äldre. Omnämnanden av ölmissbruk bland ungdom är en— dast sporadiska. Att döma av vissa tidigare undersökningar kan det möjli— gen antagas, att ungdomsmissbruket tidigare varit av större betydelse. Det kan vidare konstateras, att missbruk av öl vanligen sker i samband med spritförtäring, i någon mån med tabletter. Endast några få av de hörda myndigheterna har funnit, att missbruket väsentligen förekommer såsom förtäring av öl enbart. I stort sett synes detta också överensstämma med resultatet av tidigare undersökningar.
Svårare är att komma till en klar uppfattning rörande ölmissbrukets om- fattning. En viss skiljaktighet föreligger här möjligen mellan uttalandena från länsstyrelserna och länsnykterhetsnämnderna, vilka senare synes till- mäta ölmissbruket en något större betydelse än länsstyrelserna. Någon väsentlig olikhet i uppfattningen torde dock inte föreligga. Vad beträffar länsstyrelserna anser det övervägande flertalet, att ölmissbruket inte utgör något egentligt problem eller i varje fall representerar ett mycket ringa sådant. Denna uppfattning synes för övrigt ha vunnit mark under tiden mellan de två undersökningarna. Bland länsnykterhetsnämnderna anger det övervägande flertalet, att ölmissbruk förekommer. Omfattningen beteck- nas dock som obetydlig. De lokala myndigheternas svar ger i stort sett samma
bild. För landet i dess helhet kan sålunda sammanfattningsvis sägas, att ölmissbruket är ett tämligen litet problem. Vissa lokala avvikelser förekom— mer dock. Erinras må här att de hörda myndigheterna i Skaraborgs och Norrbottens län anlagt en mer allvarlig syn på läget än man gjort i landet i övrigt. En något större utbredning än på andra håll har ölmissbruket an- tagligen också i Stockholm.
Förekommande ölmissbruks fördelning på städer och landsbygd har be- rörts i särskilda frågor. Svaren synes närmast ge vid handen, att tidigare skillnader mellan stad och land håller på att utjämnas. Dock torde missbruk fortfarande vara förhållandevis vanligare i städerna.
En jämförelse med förhållandena före den 1 oktober 1955 ger vid handen, att någon nämnvärd förändring väl på de flesta håll inte kunnat påvisas men att i stora delar av landet ölmissbruket anses ha minskat. Endast för ett par län (Kronobergs och Västernorrlands) har en ökning uppgivits. Länsstyrelsernas och länsnykterhetsnämndernas uppgifter 1958 om ölmiss- brukets omfattning i dessa län synes dock närmast tyda på att företeelsen varit av övergående natur.
I detta sammanhang må erinras om att flertalet länsnykterhetsnämnder 1956 ansåg, att ölets ökade lättillgänglighet inte orsakat några nykterhets- politiska olägenheter. Fem länsnämnder ansåg dock, att så var fallet. Påpe- kas bör, att endast en av dessa vid den senare enquéten ansett att utbrett missbruk förekommer.
Återstående delar av uppgiftsmaterialet må beröras mer kortfattat. De gjorda bedömningarna huruvida det missbrukade ölet härrör från buti- ker, utskänkning eller kringföring är ganska svårtolkade. Någon väsentlig skillnad mellan avhämtningsförsäljning och kringföring synes emellertid inte föreligga. Tydligt är vidare, att ölkaféerna i städerna inte minst i Stockholm innebär åtskilliga problem. Uppgifterna om överträdelser av för- säljningsbestämmelserna i olika hänseenden tyder på att frekvensen är ganska låg. Anmärkningarna mot kringföringen synes vara betydligt färre än mot övriga försäljningsformer. Beträffande provisionssystemet för öl— utkörarnas avlöning synes en viss förskjutning i bedömningen ha inträffat. Att förekomsten av provision skulle medföra, att ölutköraren visar ett sär— skilt försäljningsintresse hävdas sålunda av färre länsnykterhetsnämnder år 1958 än år 1956. Frekvensen av påvisade missförhållanden synes generellt sett vara låg.
Starkölet synes inte förorsaka några nämnvärda nykterhetspolitiska olä- genheter.
IV
Nya undersökningar rörande maltdryckernas verkan
1 . Inledning
Tidigare har det varit en allmänt utbredd uppfattning, att verkan på orga— nismen av en alkoholhaltig dryck främst sammanhänger med mängden tillförd alkohol och att alkoholverkan således skulle vara oberoende av dryckens natur eller av alkoholens utspädning.
Med hänsyn till att alkoholens uppsugning i matsmältningskanalen sker enligt lagarna för en diffusionsprocess, skulle man emellertid vänta, att verkan av en alkoholhaltig dryck — förutom med mängden alkohol —— skulle sammanhänga med halten av alkohol i drycken. En dryck med högre alkoholhalt skulle sålunda utöva en starkare verkan än en mer utspädd, även om den totalt tillförda mängden alkohol skulle vara densamma. Ett flertal undersökningar1 har gjort sannolikt att alkohol, intagen som malt- dryck — genom att medföra en lägre blodalkoholhalt — skulle ha en mindre verkan än samma mängd alkohol, förtärd som sprit. Flertalet av de forskare, som ansett att sprit och maltdrycker har olika verkan, har för- klarat detta med att maltdryckerna på grund av sin utspädning i praktiken inte skulle förtäras i så stora mängder att samma påverkan skulle kunna framkomma som vid spritförtäring. Enstaka tidigare undersökare, bl. a. Mellanby (1920) och Haggard m. fl. (1941), har framkastat den tanken att maltdryckerna skulle innehålla vissa ämnen som framkallar en specifik verkan.
En lång rad undersökningar har på senare tid klarlagt, att en av de fakto- rer, som är avgörande för alkoholens verkan, är den mängd alkohol som når nervsystemet via blodet. Då ett bestämt samband råder mellan halten av alkohol i blodet och i hjärnan, blir blodalkoholhalten den avgörande faktorn. I princip ökar påverkan med stigande alkoholhalt och avtar med sjunkande halt.
Önskar man studera, huruvida skilda slag av alkoholhaltiga drycker medför olika verkan på organismen, blir därför en av de främsta undersök— ningsmetoderna bestämning av blodalkoholkurvans förlopp. Verkan av de särskilda dryckerna måste sedan fastställas genom att graden av påver-
1 Bl. a. av Hammarsten och Liljestrand (1922), Carlson m. fl. (1934) samt Haggard och Greenberg (1941).
kan bestämmes med kvantitativa prov, som tillåter att i siffror ange alko- holens inverkan på olika funktioner. Slutligen måste graden av påverkan ställas i förhållande till den aktuella blodalkoholhalten för att man skall få klarhet huruvida alkoholen ger samma verkan, oberoende av vilken dryck som förtäres.
De första systematiska undersökningar, där verkan av olika slag av drycker jämförts efter dessa riktlinjer, utfördes på uppdrag av 1944 års nykterhetskommitté och framlades 1951'.
Dessa undersökningar avsåg tre olika slag av maltdrycker med 1,9, 2,6 och 3,2 viktprocent alkohol2 och genomfördes med ett stort antal försökspersoner under varierande förhållanden. Blodalkoholkurvan följdes systematiskt i varje enskilt försök, graden av påverkan bestämdes med en lång serie kvantitativa prov och verkan ställdes i relation till den påvisade blodalkoholhalten. En jämförelse gjor- des även med verkan av varierande mängder sprit. Undersökningarna klarlade, att det föreligger en markant skillnad i verkan mellan sprit och maltdrycker. Alkoholverkan på organismen blev genomgående större, om alkoholen intogs som sprit än vid förtäring av samma mängd alkohol som maltdryck. Orsaken visade sig främst bero på skillnaden i uppnådd blodalkoholhalt. Brännvin ledde ej blott till en högre halt av alkohol i blodet, med ett 30—60 % högre maximum och en kurva som förlöpte 20—30 % över nivån för maltdryckskurvan. Alkohol från sprit kvarstannade dessutom i regel längre tid i blodet än alkohol från maltdrycker. Skillnaden kunde inte förklaras som en ren utspädningseffekt. Maltdryckerna uppvisade nämligen en lägre kurva och en mindre verkan än mot- svarande mängd utspädd alkohol, t. ex. grogg.
Nyligen framlagda finska undersökningar av Pihkanen (1957) och av Takala, Pihkanen och Markkanen (1957) har i princip bekräftat de nu re- dovisade resultaten. De finska författarna visade, att efter förtäring av en och samma mängd alkohol som sprit (folkcognac), resp. som maltdryck (finskt öl, med 3,6 viktprocent alkohol) var verkan av maltdrycken mindre. Bl. a. Visade Pihkanen, att orsaken härtill var att maltdrycken kvarstan- nade längre tid i magsäcken och hade en högre buffertförmåga. Vid de andra undersökningarna framkom bl. a., att förtäring av sprit i större ut- sträckning ledde till aggressivitet, medan förtäring av maltdrycker — med uppnående av samma blodalkoholhalt — i större utsträckning ledde till sömnighet och dåsighet.3
Vid en genomgång av litteraturen frapperas man av de stora olikheterna mellan resultaten från skilda länder. Så t. ex. har de av utländska forskare påvisade skillnaderna i verkan av sprit resp. maltdrycker varit mindre än de som framkommit vid undersökningar här i landet. En orsak till dessa olik- heter kan vara att metodiken växlat och i en del fall inte tillåtit kvantitativ
1 Goldberg: Verkan på den mänskliga organismen av maltdrycker med olika alkoholhalt, SOU 1951:44 . 3 De studerade maltdryckerna med 1,9 och 3,2 viktprocent var laboratoriemässigt fram- ställda för experimentändamålet, medan det 2,6-procentiga var handelns vanliga pilsneröl.
* En översikt av hela den samlade litteraturen rörande dessa problem återfinnes hos Gold- berg (1951), hos Pihkanen (1957) och hos Takala, Pihkanen och Markkanen (1957).
bedömning. En annan orsak till att undersökarna kommit till olika resultat kan emellertid vara att de maltdrycker som förekommer i skilda länder inte är identiska till sin sammansättning och i realiteten har olika verkan, ett problem, som tidigare inte varit föremål för undersökning.
Den fundamentala frågeställningen att besvara blir därmed följande. Kan sammansättningen av en maltdryck ha någon betydelse för alkoho- lens verkan och kan det tänkas att olika slag av maltdrycker medför olika verkan"?
Några systematiska undersökningar i vad mån det finns någon skillnad i verkan mellan olika maltdrycker hade tidigare inte företagits. En preliminär bearbetning gjordes därför av de resultat, som framlagts i de förut redo- visade svenska undersökningarna med 1,9-, 2,6- och 3,2-procentigt öl. Denna visade att det måste föreligga stora skillnader i verkan mellan olika slag av maltdrycker, inte blott mellan drycker med olika alkoholhalt —— det aktuella problemet 1944/1951 — utan även mellan olika ölsorter med samma alkoholhalt och att sålunda en alkoholdrycks kvantitativa och kvalitativa sammansättning måste ha en avgörande betydelse för dryckens verkan på organismen.
En systematisk och omfattande långtidsundersökning av verkan av olika slag av drycker påbörjades därför 1953, vilken först bedrevs vid den farma- kologiska avdelningen och därefter vid den 1956 nyinrättade institutio- nen för teoretisk alkoholforskning vid Karolinska Institutet, samt komplet- terades under studievistelse vid University of California 1953/1954 och vid Stanford University 1958.
Dessa nya undersökningar avsåg att låta olika försökspersoner förtära olika slag av till sin sammansättning analyserade maltdrycker, viner och sprit i varie— rande mängder och att bestämma den uppkommande blodalkoholkurvan och dess förlopp med upprepade blodalkoholanalyser. Verkan av de olika dryckerna följdes fortlöpande med en rad olika prov, vilka tillät att kvantitativt be— stämma graden av påverkan, och slutligen sattes de vunna resultaten i relation till blodalkoholkurvan och de olika dryckernas sammansättning. Undersök- ningarna inleddes med en omfattande studie av olika svenska ölsorter, alltifrån lättöl med 1,5—1,8 viktprocent alkohol till öl med 2,6—2,8 viktprocent och exportöl med 4,3—4,5 viktprocent.
I en andra serie utvidgades undersökningarna att omfatta ett antal olika mel— lanölssorter med 3,2—4,0 viktprocent alkohol — framställda såväl genom bland- ning av förekommande ölsorter som genom bryggning — vilka prövades under olika förhållanden, bl. a. på fastande mage och tillsammans med föda.
För att studera huruvida även andra maltdrycker med olika sammansätt- ning hade egenskaper, som kunde belysa sambandet mellan maltdryckernas sam- mansättning, alkoholhalten och verkan, påbörjades i en tredje försöksserie ett studium av olika utländska ölsorter med varierande sammansättning.
I en fjärde försöksserie studerades ingående —— med hjälp av blodalkohol- kurvor och prov på påverkan — verkan av olika vinsorter, främst starkvin och olika slag av lättvin.
I en femte försöksserie utvidgades undersökningarna att omfatta studier med avancerade metoder såväl av dessa dryckers verkan som efterverkan på orga- nismen under varierande förhållanden.
I en sjätte försöksserie gjordes en systematisk studie av sammansättningens betydelse för blodalkoholkurvans förlopp. Verkan av olika faktorer har närmare studerats.
Sammanfattande kan således sägas att de verkställda undersökningarna avsett att besvara följande frågeställningar.
1) Hur förlöper blodalkoholkurvan efter förtäring av olika mängder av maltdrycker av skilda slag?
2) Föreligger det principiella skillnader i sammansättningen av olika maltdrycker och vilka är dessa skillnader?
3) Föreligger det något samband mellan sammansättningen av olika maltdrycker och deras verkan?
4) Föreligger det någon principiell skillnad i verkan mellan sprit, olika slag av viner och olika slag av maltdrycker, och har dessa skillnader något samband med blodalkoholkurvans förlopp och dryckernas sammansätt- ning?
5) Har skillnaderna i verkan mellan olika slag av drycker någon prin- cipiell betydelse för uppkomsten av akuta eller kroniska skadeverkningar och därmed för uppkomsten av alkoholmissbruk och alkoholism?
Den följande framställningen begränsas till en diskussion av tre spörs- mål, nämligen 1) maltdryckernas sammansättning och verkan, 2) verkan av andra drycker och 3) betydelsen av skillnader i verkan mellan olika slag av drycker för uppkomsten av akuta och kroniska skadeverkningar.
2. M'etodik
Som en bakgrund till den följande redogörelsen ges här en sammanfattning av den använda metodiken och vissa uppgifter om maltdryckernas sam- mansättning, avseende alkoholhalt, extrakthalt, stamvörtstyrka och för- jäsningsgrad.
Material och metoder
De försök på vilka den fortsatta redogörelsen grundas, har utförts på manliga, friska försökspersoner i ålder 20—40 är, vana vid måttligt alkoholbruk.
Blodprov togs med jämna mellanrum i Widmark-kapillärer från en fingertopp, 3 kapillärer vid varje tillfälle, sammanlagt minst 27—30 kapillärer vid varje försök under en sammanlagd tid av 3——7 timmar. Även urinprov togs.
Bestämningen av blod- och urinalko-holhalten skedde i huvudsak enligt Widmarks mikrometod, i en del fall enligt ADH—metoden.
Om möjligt sökte man att i olika försöksserier pröva varje slag av dryck på samma försökspersoner för att kunna göra en jämförelse mellan verkan av olika drycker såväl hos en och samma person som mellan olika personer.
Blodalkoholkurvans förlopp har bearbetats matematiskt-statistiskt med speciell hänsyn till följande. faktorer.
Blodalkoholkurvans maximum, såväl dess höjd som tiden för dess uppträdande. Eliminationshaslighelen, dvs. den hastighet, varmed alkoholen försvinner ur blodet (betecknad med symbolen B).
Fördelning av alkohol mellan organismen i dess helhet och blodet. (Betecknad med symbolen r.)
Kurvnivån, varmed avses den nivå på vilken den fallande delen av blodalkohol- kurvan ligger (beräknad ur fördelningskvoten r).
Den totala mängden försvunnen alkohol dvs. den mängd, som förbrännes och utsöndras per tidsenhet.
För detaljer om den matematiska bearbetningen av blodalkoholkurvan, se SOU 1951: 44 och 1953: 20.
Graden av påverkan (»total intoxikationseffekt») har beräknats enligt en av Goldberg och Isaksson utarbetad formel.1
_k(c —c. )— t 1 1 max gräns s = __max + _ __ e —— 1 —(Cmax—Cgräns) Cmax # k e : alkoholhalten i blodet i promille,
Cmax : resorptionsmaximum, dvs. den maximala blodalkoholhalt, som uppnås efter förtäring av en viss kvantitet alkohol, cgråns : den gränskoncentration eller det tröskelvärde för alkohol i blodet, vid vilken påverkan kan iakttagas med användning av vissa testmetoder; vär- det kan variera med olika typer av testmetoder, e : basen i det naturliga logaritmsystemet (2,718), k : en konstant, vars storlek beror på de använda testmetoderna (0,62),
t : tiden i minuter efter det alkoholen förtärts, tmax : den tid i minuter, som åtgår, innan resorptionsmaximum (Cmax) uppnås,
15 = den hastighet, med vilken »blodalkoholen minskar, uttryckt i promille per minut, s :storleken av »påverkningsytan» med hänsyn tagen till gränskoncentra—
tionen, blodalkoholmaximum, intensiteten och hur länge påverkan varar. S blir ett uttryck för den totala påverkan eller intoxikationseffekten av en viss kvantitet alkohol.
Maltdryckernas sammansättning Medan alkoholhalten för vin och sprit anges i volymprocent uttryckes alkohol- halten för maltdrycker i viktprocent dvs. i g per 100 g dryck. Bestämningen av halten kan göras på flera olika sätt. Samtliga här återgivna värden grundar sig på en direkt analys av alkoholhalten i drycken. Alkoholhalterna i de närmare undersökta dryckerna återfinns i tab. A, och varierar från 1,5 till 1,8 viktprocent i lagrat lättöl, mellan 2,6 och 2,8 viktprocent i öl, från 4,3 till 4,5 viktprocent i starköl.
I andra länder uttryckes i regel alkoholhalten även för maltdrycker i volym- procent. Ett approximativt värde på volymprocenten erhålles genom multiplika-
1 Se Alkoholfrågan 1957, häfte 2, sid. 58—71.
Tabell A. Sammansättningen av olika prövade maltdrycker
Alkohol- Verklig Stam- Förjäs— Kvot Blod- T , ) halt extrakt- vört- nings- Alk.halt alkohol— ) l (vikt— halt styrka grad /Extrakt- " kurva procent) (procent) (procent) (procent) halt ' 1 2 3 4 5 6 7 Lagra! lättöl a) ....................... 1,62 4,73 7,84 39,7 0,34 Lägst b) ....................... 1,81 2,79 6,30 55,6 0,65 Låg c) ....................... 1,77 2,55 5,99 57,4 0,69 Låg d) ....................... 1,84 1,96 5,51 64,4 0,94 Högre e) (Lab.öl 1946/51) ........ . 1,90 1,90 5,70 67,0 1.00 Högre Öl Specialöl:
a) ..................... 2,63 7,69 12,62 39,1 0,34 Lägst
b) ..................... 2,74 7,50 12,63 40,6 0,37 » c.) ..................... 2,90 6,79 12,24 44,5 0,43 »
d) ..................... 2,84 6,56 11,90 44,9 0,49 Lägst Mörköl ................... 2,88 5,85 11,28 48,1 0,49 Låg Lageröl .................. 2,58 4,19 9,11 54,0 0,62 Låg Pilsneröt:
a) ..................... 2,61 3,38 8,38 59,7 0,78 Låg
b) ..................... 2,78 3,55 8,90 59,9 0,78 »
c) ..................... 2,60 3,10 8,00 61,2 0,84 »
d) ..................... 2,74 3,22 8,47 62,0 0,85 »
e) ..................... 2,78 3,25 8,57 62,1 0,85 » Alelyp:
a) ..................... 2,85 3,17 8,62 63,2 0,90 Högre b) ..................... 2,82 2,71 8,12 66,0 1,04 » Mellanöt a) ..................... 3,21 4,06 10,20 60,0 0,79 Låg
b) (Lab.öl 1946/51) ...... 3,20 3,20 9,40 66,0 1,00 Högre
Starköl
a) mörkt utländskt ...... 4,75 7,01 16,01 56,2 0,70 Låg
b) ljust ................ 4,33 4,53 12,88 64,8 0,96 Hög
c) » ................ 4,38 4,57 13,01 64,9 0,96 »
d) » ................ 4,52 4,48 12,94 65,4 1,01 »
tion av viktprocenten med 1,25, vilket för lagrat lättöl motsvarar 1,9—2,3 volym— procent, för öl 3,3—3,5 volymprocent och för starköl 5,4—5,6 volymprocent.
I Tyskland avser ofta den procentsiffra, som anger styrkan av en maltdryck, ej vikt- eller volymprocent alkohol utan stamvörtstyrka. Denna är i regel 2—5 gånger så hög som viktprocenten alkohol (tab. A).
Extrakthalten för öl angives i procent av totalvikten som skenbar eller verklig extrakthalt. I detta kapitel återgivna värden avser den verkliga extrakthalten. En sammanställning återfinns i tab. A och visar, hur den verkliga extrakthalten
varierar i olika slag av drycker, vid dessa undersökningar från ett minimum av 1,9 % i lagrat lättöl (lab.öl) till 7,7 % i specialöl.
Stamvörtstyrkan som angives i procent, kan definieras som den ur ölets analys— data teoretiskt beräknade extrakthalten i den vört (stamvört), ur vilken ölet framställts. Detta begrepp har fått stor användning för bryggeritekniska ända- mål och ingår som ett led i karakteristiken av en maltdryck.
I föreliggande kapitel har stamvörtstyrkan beräknats enligt en av Berglund angiven formel.
100 (2A + E)
A + 100 där A : alkoholhalt i viktprocent. E : verklig extrakthalt i procent. Stamvörtstyrkan :
Tab. A visar variationerna i stamvörtstyrka i olika prövade maltdrycker, från 5,5 % i lättöl till 16,0 % i starköl.
Förjäsningsgraden, som angives i procent, kan teoretiskt definieras som den procentuella minskning i extrakthalt, som stamvörten uppvisar efter jäsningen.
Förjäsningsgraden kan beräknas på olika sätt. I föreliggande kapitel avses den verkliga förjäsningsgraden, som baseras på den verkliga extrakthalten, och som beräknas enligt följande formel.
E )( 100
Förjäsningsgrad :
där S : stamvörtstyrka i procent. E : verklig extrakthalt i procent.
Av tab. A framgår, hur förjäsningsgraden varierar från dryck till dryck, från 40—45 % i specialölgruppen, omkring 48 % i mörköl, omkring 54 % i svenskt la- geröl, 56—57 % i lagrat lättöl, 60—62 % i pilsner och i bryggeritekniskt fram- ställt 3,2.—procentigt mellanöl, 63—67 % i ett öl av aletyp, i det 1946/51 prövade 3,2- procentiga laboratorieölet och i flertalet starkölssorter.
3. Verkan av olika maltdrycker A. Blodalkoholkurvans förlopp
l. Lagrat lättöl (LS—1,8 viktprocent) Lagl'at lättöl har en alkoholhalt av 1,5—1,8 viktprocent. En flaska (% li- ter) innehåller således 5—6 g alkohol. Sammansättningen framgår av tab. A. Huvuddelen av de olika slag av lagrat lättöl, som finns i handeln i dag har en verklig förjäsningsgrad av omkring 55—57 % och en relativt hög extrakthalt, 2,5—2,8 %. Det finns även lättöl med lägre förjäsnings- grad och högre extrakthalt (se tab. A).
Blodalkoholhalten efter förtäring av varierande mängder lagrat lättöl återfinns i fig. 1, 2, 4 och 6. Det framgår av figurerna, att blodalkoholhalten är låg, även efter förtäring av flera flaskor. Som exempel må nämnas att förtäring av en flaska ger en högsta blodalkoholhalt av 0,06—0,07 pro- mille, således på gränsen till vad som tillförlitligt kan mätas med nuvaran-
Blodolk. BIodeIk. Ul... "I... .. 05 _ Löttöl 05 O'
& Ale—typ
! - å .................... Lebep :* ----------------- - Pilsnertyp
' fx , , . , - - , & X , ........... Brygg ,”, ; pec o o ' / xx '
-' [ xx Blodolk 1 2 3 timmar Blodulk 1 2 3 timmar 05 _ Mellanöl 0.5
Fig. 1. Blodalkoholkurvan efter tillförsel av .? flaskor av olika maltdrycker.
0,16 g alk/kg
Lättöl: 2 flaskor = 1 = 1 0,26 g alk/kg Öl: 2 flaskor Mellanöl: 2 flaskor = 22 g 0,31 g alk/kg Starköl: 2 flaskor = 29 g 0,41 g alk/kg
Data rörande sammansättningen: Se text och tab. A. Kurvorna är medeltal av ett större antal försök, varierande mellan 7 och 20 för varje maltdryck.
|| || II II
de analysmetoder. Denna alkoholmängd är försvunnen ur kroppen på 30— 40 minuter. Organismen omsätter under normala omständigheter en alko- holmängd, som motsvarar omkring två flaskor lagrat lättöl per timme.
Förtäring av lagrat lättöl tillsammans med föda förändrar inte blod- alkoholkurvans förlopp jämfört med förhållandena efter förtäring på fas— tande mage.
Förtäring även av stora mängder lagrat lättöl kan inte leda till någon högre grad av alkoholpåverkan. För att uppnå en halt av omkring 0,5 pro- mille erfordras en förtäring av 8—10 flaskor lagrat lättöl under loppet av 20—30 minuter, en vätskemängd som vida överstiger vanlig förtäring och som en måttlig alkoholförtärare har mycket svårt att tvinga ned på denna korta tidrymd. Framför allt beror detta på att den nedre magmunnen hål- les sluten, så att vätskemängden en längre tid förblir i magsäcken. Detta medför en rad obehag, främst en känsla av uppkördhet och spänning. Ut- sträckes förtäringen av dessa stora mängder över en längre tidrymd, hin- ner så mycket alkohol förbrännas, att blodalkoholhalten inte uppnår 0,5
1 2 3 timmar i 'l 2 3 4 5 limmat
/. 1.0 —
Starköl
Mellunol (lab typ)
timmar
Fig. 2. Blodalkoholkurvans förlopp efter förtäring av 0,5 g alkohol per kg kroppsvikt av olika maltdrycker.
Den givna mängden 0,5 g alk per kg motsvarar totalt 35 gram eller: 21/2 flaska starköl 31/2 » mellanöl 4 flaskor öl 6 » lättöl
Data rörande sammansättningen: Se tab. A. Kurvorna är medeltal av 5 försök med varje slag av dryck, flera olika drycker givna till samma försökspersoner.
promille. En ytterligare förklaring till att alkoholhalten förblir så låg, är att alkoholförbränningen, framför allt när det gäller maltdrycker, snabbt ökar med stigande förtäring. Förbränningshastigheten efter förtäring av större mängder synes vara upp till dubbelt så hög som efter förtäring av mindre mängder.
I regel kan endast få personer förtära så stora vätskemängder, att alko- holhalten vid förtäring av lättöl kan nå upp till någon högre nivå. I sam- band med försök med utpräglat alkoholvana individer har halter omkring 0,5—1 promille uppnåtts med 7—10 flaskor av ett lagrat lättöl med 1,9 vikt- procent alkohol och 67 % förjäsningsgrad, förtärda inom 20 minuter, såle- des en alkoholkvantitet, motsvarande 8——12 flaskor av det nuvarande lagrade lättölet. Under dessa extrema förhållanden ökade även alkoholförbrän— ningen avsevärt och var 50——100 % över förbränningshastigheten vid för- täring av smärre mängder, vilket ävenledes bidrog till att hålla ner kurvan.1
1 För detaljer om de laboratoriemässigt beredda ölsorterna med 1,9 och 3,2 viktprocent, se SOU 1951: 44.
Det 1,9-procentiga laboratoriemässigt beredda öl, som var föremål för prövning 1946/1951, hade en sammansättning, som skilde sig väsentligt från dagens bryggeritekniskt framställda lättölssorter. 1946/1951 års 1,9—pro- centiga »laboratorieöl», som var bryggt med socker, hade en 10—25 % högre alkoholhalt, en lägre extrakthalt (1,9 %) och en högre förjäsnings- grad (67 %) än de lagrade lättölssorter som nu är mest populära (se tab. A). Nuvarande lättölssorter med sin lägre alkoholhalt, sin högre extrakthalt och sin lägre förjäsningsgrad ger en lägre blodalkoholkurva och därmed en mindre verkan än 1946/1951 års 1,9-procentiga öl (fig. 1).1
Samma skillnader framkommer även vid en jämförelse av blodalkohol- kurva och verkan av ett 1946/1951 prövat, laboratoriemässigt berett »mel- lanöl» med 3,2 viktprocent alkohol och ett senare prövat, bryggeritekniskt framställt »mellanöl» med samma alkoholhalt men annan sammansätt- ning (jfr sid. 108).
Färskt lättöl (svagdricka) har inte undersökts i förevarande sammanhang.
2. Öl (2,6—2,8 viktprocent) Beteckningen öl täcker en rad olika maltdrycker med samma alkoholhalt, men med avsevärt varierande sammansättning och smak, alltifrån de extraktrika lågförjästa maltdryckerna av specialöltyp — med låg förjäs- ningsgrad (40—50 %), hög extrakthalt och stamvörtstyrka — över malt- drycker med normal extrakthalt och förjäsningsgrad (60é62 % ), exempel- vis det vanliga pilsnerölet, till högförjästa maltdrycker med relativt låg extrakthalt och hög förjäsningsgrad (66—67 %), se tab. A. Före 1939 hade en maltdryck av klass 11 en högsta halt av 3,2 vikt— procent alkohol. Under kriget nedsattes halten och varierade i regel om- kring 2,5—2,6 procent. Vid den tidpunkt, då huvudparten av de undersök- ningar utfördes, som ingick i 1944 års nykterhetskommittés uppdrag, således under åren 1946/1948, hade klass II en halt av 2,6 viktprocent alkohol. Från och med 1949 har i handeln förekommande maltdrycker av klass II haft en högsta alkoholstyrka av 2,8 viktprocent, med undantag för en kort tid under 1953, då halten uppgick till 3,2 procent.
(1. Pilsneröl Det mest brukade ölet — av pilsnertyp — som nu säljes under ett stort antal olika nanm, har en genomsnittlig förjäsningsgrad av 60—62 %, en extrakthalt av 3,1—3,6 % och en stamvörtstyrka av 8—9 %.
Alkoholhalten ligger vid 2,6—2,8 viktprocent. En flaska öl (% liter) inne— håller således SiS—9,3 g alkohol.
1 För detaljer om de laboratoriemässigt beredda ölsorterna med 1,9 och 3,2 viktprocent, se SOU 1951:44.
Blodalkoholhalten efter förtäring av varierande mängder återfinns i fig. 1, 2, 4 och 6. Av dessa framgår att blodalkoholhalten blir relativt låg även efter förtäring av större mängder. Förtäring av t. ex. en flaska pilsner (% liter) ger en maximal blodalkoholhalt av OJO—0,11 promille. Denna alkoholmängd har helt lämnat blodet på 45——60 minuter. Organismen om- sätter vid förtäring av smärre alkoholmängder omkring en och en halv flaska öl per timme. Det behövs förtäring av avsevärda mängder för att leda till en påvisbar alkoholpåverkan. En förtäring av fyra—sex flaskor inom loppet av en halvtimme är nödvändigt för att en alkoholhalt av 0,5 promille skall kunna uppnås, en vätskekvantitet som bereder flertalet mått- liga alkoholförtärare stora besvär, varför även för experimentella ändamål en sådan förtäring ernås endast undantagsvis. Utsträcks förtäringen över längre tid, t. ex. en timme, hinner så mycket alkohol förbrännas, att en kvantitet av sex—åtta flaskor är nödvändig för att ge maximal alkoholhalt av 0,5 promille. Härtill kommer liksom för lättöl, att alkoholförbränningen av en maltdryck av klass II stiger med en ökning av den förtärda mängden. En fördubbling av den förtärda mängden medför en fördubbling av för- bränningshastigheten.
Förtäring av pilsneröl tillsammans med föda påverkar inte alkoholkur- vans förlopp. Denna har samma förlopp vare sig det intages på fastande mage eller tillsammans med föda. (Jfr SOU 1951: 44.)
b. Andra slag av maltdrycker med 2,6—2,8 viktprocent alkohol Som ett led i studiet av olika maltdryckers verkan har de frivilliga försöks- personerna vid skilda tillfällen givits olika slag av maltdrycker under varierande förhållanden. I fig. 1 återges resultaten av försöksserier, där samma försökspersoner fått samma mängd alkohol varje gång, men olika slag av maltdrycker vid varje försök. Av figuren framgår, att blodalkohol— kurvan är avsevärt lägre efter förtäring av ett extraktrikt öl med låg för— jäsningsgrad, omkring 40—44 % (jfr tab. A), än efter förtäring av pils- neröl med normal extrakthalt och normal förjäsningsgrad, medan förtäring av ett öl med relativt låg extrakthalt och hög förjäsningsgrad, omkring 67 %, leder till den högsta blodalkoholkurvan (fig. 1 och 2).
Dessa försök visar klart, att blodalkoholkurvan får olika förlopp efter förtäring av olika slag av maltdrycker, trots att såväl de totalt givna alko- holmängderna som även alkoholhalten i de prövade dryckerna var den— samma varje gång.
3. Mellanöl (3,2—4,0 viktprocent) Flertalet av de utländska maltdrycker, som har den största åtgången, har en alkoholhalt av 3,2—4,0 viktprocent. Det har varit av intresse att stu— dera verkan av vissa av dessa mellanölssorter, då det systematiska studiet
av maltdrycker med varierande sammansättning visat sig vara ett viktigt led i försöken att klarlägga olika dryckers verkan.
a. Laboratorieöl (3,2 viktprocent) En maltdryck innehållande 3,2 viktprocent alkohol prövades vid de under- sökningar som gjordes för nykterhetskommitténs räkning. Detta öl be- reddes av bryggerierna speciellt för denna undersökning genom bland- ning i lämpliga proportioner av handelns pilsneröl med 2,5—2,6 viktpro- cent alkohol och starköl (exportöl) med 4,3—4,5 viktprocent alkohol, som levererades färdigblandat till laboratoriet. Detta öl, som i fortsättningen betecknas som 3,2-procentigt laboratorieöl, kom till sin sammansättning att skilja sig väsentligt från övriga svenska pilsnerdrycker (tab. A) på grund av en relativt låg extrakthalt (3,2 %), en låg stamvörtstyrka (9,4 %) och en hög förjäsningsgrad (66 %). Detta öl hade emellertid en sammansätt— ning, som överensstämde med en rad skandinaviska och kontinentala malt- drycker.
Laboratorieölet prövades i en lång serie försök åren 1946/1951. Det vi- sade sig, att förtäring av en flaska av detta öl gav en maximal blodalkohol- halt av 0,16—0,18 promille (fig. 1). Karakteristiskt var vidare, att alkohol— kurvan blev omkring 10—20 % lägre, om denna maltdryck intogs tillsam— mans med föda.1
b. Bryggeriframställt mellanöl (3,2 viktprocent)
När en analys av de 1951 framlagda resultaten visade, att maltdryckernas sammansättning måste ha en avgörande betydelse för deras verkan, fram- kom tanken att som ett viktigt komplement till de 1946/1951 utförda un- dersökningarna av det 3,2-procentiga laboratorieölet göra en serie under- sökningar av ett på bryggeri framställt mellanöl med 3,2 viktprocent och med en sammansättning, som bättre skulle motsvara andra i handeln före- kommande svenska maltdrycker. Detta öl hade sålunda en för svensk smakriktning normal extrakthalt och förjäsningsgrad och fick en extrakt- halt av 4,06 %, en stamvörtstyrka av 10,2 % och en förjäsningsgrad av 60 % (tab. A). En rad försök med detta öl utfördes åren 1953/1957.
Den maximala blodalkoholhalten efter förtäring av en flaska av detta mellanöl visade sig bli endast O,12—-0,14 promille (fig. 1), således 20— 30 % lägre än efter förtäring av samma mängd 3,2-procentigt laboratorieöl. Hela kurvan, ej blott maximum, visade sig förlöpa på en lägre nivå (fig. 1). En väsentlig skillnad i förhållande till blodalkoholkurvan efter förtäring av det 3,2-procentiga laboratorieölet (1946/1951) visade sig således före- ligga.1
Skillnaden i verkan mellan de båda slagen av mellanöl visade sig vara ännu större än skillnaden i blodalkoholhalt (fig. 1 och 2). Det bryggeritek-
1 Se SOU 1951:44.
niskt framställda mellanölet hade en verkan, som var betydligt mindre än verkan av det 3,2-procentiga laboratorieölet 1946/1951, och överensstämde med verkan av öl med 2,8 viktprocent.
Slutligen visade det sig att alkoholkurvan efter förtäring av det bryggeri- framställda ölet tillsammans med föda inte förändrades, ävenledes i mot— sats till laboratorieölet, vars kurva pressades ned 10—20 %.
Förhållandet var således detsamma som mellan det laboratoriemässiga experimentölet 1946/1951 med 1,9 viktprocent och bryggeriernas nuvarande maltdrycker med 1,5—1,8 viktprocent.
c. Mellanöl med 3,6—4,0 viktprocent alkohol Orienterande försök har visat, att dessa ölsorter förhåller sig som andra maltdrycker med lägre, resp. högre förjäsningsgrad. Mellanölssorter med Sfi—4,0 viktprocent alkohol och en förjäsningsgrad omkring 60—62 %, t. ex. för experimentellt ändamål bryggeritekniskt framställda maltdrycker, har uppvisat en blodalkoholkurva med lägre förlopp än maltdrycker med samma alkoholstyrka men med hög förjäsningsgrad. Detta gäller speciellt flertalet nordiska maltdrycker, som har en relativt låg extrakthalt, låg stamvörtstyrka och hög förjäsningsgrad, omkring 65—70 %.
4. Starköl (exportöl, 4,3—4,5 viktprocent) De i handeln förekommande olika slagen av starköl (exportöl) har en alko— holhalt, som varierar mellan 4,3 och 4,5 viktprocent, vilket motsvarar 14,3 —15 g alkohol per flaska om l/3 liter. Sammansättningen återfinnes i tab. A.
a. Starköl med hög förjäsningsgrad Av tab. 1 framgår att flertalet slag av starköl har en relativt hög förjås- ningsgrad, omkring 64—67 %, en extrakthalt omkring 4,5 % och en stam- vörtstyrka omkring 12—13 %.
Några typiska blodalkoholkurvor efter intagande av varierande mängder starköl finns i fig. 1, 2, 4 och 6.
Förtäring av en flaska (1/3 liter) leder till en maximal blodalkoholhalt av 0,17—0,18 promille, och en förtäring av tre—fyra flaskor inom loppet av en halvtimme _ således mera än vad den måttliga alkoholförtåraren i regel kan konsumera inom denna tidsrymd _ är nödvändig för att en alko- holhalt av 0,5 promille skall kunna uppnås.
Förtäring av starköl tillsammans med föda ger en nedpressning av blod- alkoholkurvan med omkring 20—25 % i jämförelse med kurvloppet efter förtäring av starköl på fastande mage.
b. Starköl med låg förjäsningsgrad Vissa försök har även gjorts med utländska starkölssorter, bl. a. med ett skandinaviskt öl med hög extrakthalt och låg förjäsningsgrad, omkring
56 %. Blodalkoholkurvan efter förtäring av detta Öl uppvisade en klar ned- pressning i förhållande till förloppet efter intagning av starköl med högre förjäsningsgrad (fig. 1).
B. Maltdryckernas sammansättning
Av de i föregående avsnitt framlagda blodalkoholkurvorna framgår klart, att blodalkoholkurvorna efter förtäring av olika maltdrycker kan få helt olika förlopp, även om alkoholhalten i olika drycker är densamma (se t. ex. fig. 1, 2, 4 och 6). Som nästa steg i analysen av skillnaderna i verkan mellan olika slag av maltdrycker har därför en systematisk studie gjorts av malt- dryckernas sammansättning i förhållande till blodalkoholkurvans förlopp, med speciell hänsyn till alkoholhalten, extrakthalten, stamvörtstyrkan och förjäsningsgraden.
]. Sambandet mellan olika analysdata För att få ett närmare begrepp om huruvida det finns ett samband mellan de olika analysdata har en systematisk studie gjorts av de olika dryckernas sammansättning. (Jfr sid. 101—103.)
(1. Sambandet mellan alkoholhalt och extrakthalt
I fig. 3 har för samtliga studerade drycker alkoholhalten relaterats till extrakthalten. Det framgår klart av figuren, huru för de undersökta malt- dryckerna alkoholhalten ökar med stigande extrakthalt. Men samtidigt vi- sar figuren, att dryckerna grupperar sig efter tre huvudlinjer, en grupp där alkoholhalten har ungefär samma värde som extrakthalten, och två grup- per, där alkoholhalten är lägre än extrakthalten.
För att närmare studera detta förhållande har för varje enskild dryck kvoten mellan alkoholhalt och extrakthalt beräknats (alkoholhalt/extrakt- halt). Resultatet återfinns i tab. A.
Kvoterna fördelar sig i tre grupper. En grupp omfattar kvoter från 0,3 till 0,7. Kvoten är lägst, omkring 0,34, för specialölssorterna. Denna låga kvot innebär ett extraktrikt öl med en i relation till extrakthalten låg alkoholhalt. Därnäst följer en grupp av maltdrycker med en kvot omkring 0,8, vilket innebär en för svenska förhållanden »normal» extrakthalt och en i förhållande till extrakthalten normal alkoholhalt. En tredje grupp omfattar kvoter omkring 1, vilket innebär en i förhållande till alkoholhalten mindre extraktrik dryck.
b. Sambandet mellan kvoten alkoholhalt/extrakthalt och förjäsningsgraden Som framgår av tab. A råder ett bestämt samband mellan den beräknade kvoten alkoholhalt/extrakthalt och förjäsningsgraden. En låg kvot, omkring
A B Alkoholhalt Förläningsgrud SWÄ 70— 0 o o Å/Vo _ J,, ,. 4 - :,- 60 — —' 3— ., o//0-—l—O - ., . 50 ' / . 2 _ /_/ 40 — _I' 1- . | . . . . . | a . . . , . , . , . 2 4 6 8 0.4 0,6 0,8 *: 1.0
Exlraklhall c/C Kvot alkoholhalt/extrakthalt
Fig. 3. Sambandet mellan alkoholhalt, extrakthalt och förjäsningsgrad för olika maltdrycker.
A. Relationen mellan alkoholhalt och verklig extrakthalt. B. Relationen mellan verklig förjäsningsgrad och kvoten alkoholhalt/extrakthalt. V Lättöl A Mellanöl . Öl O Starköl
Sammansättning av olika maltdrycker: Se tab. A.
0,3—40,6, som innebär ett relativt extraktrikt öl, förlöper parallellt med en låg förjäsningsgrad, omkring 40—55 %, medan en hög kvot, omkring 1, som tyder på ett öl som är mindre rikt på extrakt, förlöper parallellt med en hög förjåsningsgrad, omkring 65—67 %. En kvot omkring 0,8 innebär ett öl med en för svenska förhållanden normal förjäsningsgrad av omkring 60—62 %.
Ställes förjäsningsgraden i relation till den funna kvoten alkoholhalt/ extrakthalt, fig. 3, visar sambandet en hög korrelation. Samtliga drycker grupperar sig efter en och samma linje, och de prövade maltdryckerna karakteriseras således såväl av sin förjäsningsgrad som av värdet på kvo- ten alkoholhalt/extrakthalt.
På samma sätt kan man även visa att ett motsvarande samband råder mellan andra analysdata, t. ex. mellan alkoholhalten och stamvörtstyrkan, eller mellan stamvörtstyrkan och extrakthalten. Men då dessa samband inte synes ge något utöver den redan diskuterade kvoten alkoholhalt/
extrakthalt, skall den fortsatta framställningen begränsas till en diskus— sion av kvoten alkoholhalt/extrakthalt.
2. Sambandet mellan blodalkoholkurvans förlopp och maltdryckernas sammansättning Med ledning av de olika analysdata har ett försök gjorts att sätta blod— alkoholkurvans förlopp i relation till maltdryckernas sammansättning. En studie av de framlagda kurvorna visar, att varken alkoholhalten, extrakthal- ten eller stamvörtstyrkan ensam är avgörande för blodalkoholkurvans för— lopp. Maltdrycker med samma alkoholhalt kan ha helt olika blodalkoholkur— va (se t. ex. fig. 1). Detsamma gäller även maltdrycker med samma extrakt— halt t. ex. öl av pilsnertyp och starköl. Avgörande för blodalkoholkurvans förlopp — och därmed för dryckens verkan _ visade sig i stället vara relationen mellan olika analysdata, främst relationen mellan alkoholhalt och extrakthalt (således kvoten alkoholhalt/extrakthalt). Då denna relation är förknippad med förjäsningsgraden föreligger även ett samband mellan blodalkoholkurvans förlopp och förjäsningsgraden. Av fig. 1 och 2 samt tab. A, kol. 7, framgår klart att en låg förjäsningsgrad, 40—62 %, resp. en låg kvot alkoholhalt/extrakthalt (OA—0,9) ger en blod— alkoholkurva med lågt maximum. Detta gäller bl. a. flertalet maltdrycker av typen lagrat lättöl, öl av pilsnertyp och flertalet andra ölsorter, samt bryggeritekniskt framställt mellanöl. En hög förjäsningsgrad (över 62 %) och ett högt värde på kvoten alkoholhalt/extrakthalt (över 0,9 %) ger där- emot en högt förlöpande blodalkoholkurva, med ett högt maximum. Detta gäller främst det 1946/1951 prövade experimentölet (>>laboratorieölet») med 1,9 viktprocent alkohol, resp. 3,2 viktprocent alkohol, ett högförjäst öl med 2,8 viktprocent alkohol, och flertalet starkölssorter. Skillnaderna i maxi- mivärde kan uppgå till 20——40 %. Parallellt med en sänkning av maximum för maltdrycker med låg kvot alkoholhalt/extrakthalt och låg förjäsningsgrad sker även en sänkning av hela kuronivån (motsvarande en ändring av 10——-30 % i fördelningskvoten).
C. Maltdryckernas verkan
1. Metoder för bestämning av verkan För att en kvantitativ bild av verkan av skilda slag av drycker skall kunna erhållas måste ej blott uppträdandet av en eventuell påverkan kunna fast- ställas med objektiva metoder, utan graden av påverkan måste också kunna bestämmas kvantitativt. Detta kan ske på olika sätt. Den metodik, som givit de säkraste resultaten, innebär att med ett testbatteri med pröv- ning av olika sinnesfunktioner, psykiska funktioner, koordination etc., re— gistrera och mäta graden av förändring i olika funktioner. Genom att upp- repa dessa prov med täta mellanrum erhålles en kvantitativ bild av för—
ändringarna i förloppet av alkoholpåverkan och därmed en kvantitativ bild av alkoholverkans förlopp.
2. Sambandet mellan påverkan och blodalkoholhalt Försök utförda på nyssnämnda sätt har klarlagt, att ett samband existerar mellan påverkan och blodalkoholhalt. Vid en diskussion av detta samband mellan påverkan och alkoholhalt är det främst två förhållanden som måste betonas, nämligen a) förekomsten av ett tröskelvärde för effekten, och b) den snabba ökningen av påverkan med en ökning i alkoholhalten.
a. Tröskelvärde eller gränsvärde En påverkan framkommer inte i samma ögonblick, som alkohol upp— träder i blodet, eller så snart som blodalkoholen börjat stiga, utan blod- alkoholhalten måste först nå en viss kritisk höjd, en tröskel, eller ett gräns— värde innan någon påverkan kan iakttagas. Detta gränsvärde varierar med olika slag av prov och är i genomsnitt 0,3—0,4 promille hos måttliga alko— holförtärare, om kvantitativa och känsliga prov kommer till användning. En sådan tröskel är inritad i figurerna 4, 5 och 6 och förlagd till 0,35 pro— mille, som är medeltalet för ett stort antal prov.
b. Ökning av påverkan med stigande blodalkoholhalt Påverkan ökar inte i samma takt som blodalkoholhalten, när denna över- stiger det kritiska gränsvärdet. En liten ökning av blodalkoholhalten, så länge denna ligger nära det kritiska gränsvärdet, ger en relativt obetydlig ökning av påverkan, medan samma ökning av halten, när denna är högre, medför en betydligt starkare påverkan. Påverkan ökar således betydligt snabbare än blodalkoholhalten, och i stort sett kan man säga att en ökning av blodalkoholhalten till det dubbla ger en ökning av påverkan till det fyr- dubbla.1
3. Beräkning av den totala intoxikationselfekten (den totala verkan) För att jämföra verkan av olika slag av drycker har man tidigare främst jämfört de maximivärden, som uppnås i blodet av resp. blodalkoholkurvor. En sådan metod tar emellertid ej hänsyn till att verkan först framkommer, när kurvan överstiger det kritiska gränsvärdet. Men hänsyn måste även tagas till tröskelvärdets höjd, vidare till det faktum att sambandet mellan verkan och blodalkoholhalt ej är rätlinjigt. Slutligen måste hänsyn tagas till, hela den verkan som en dryck utövar under den tid den finns i organismen (den totala intoxikationsverkan), ej blott effekten vid en viss tidpunkt.
1 Sambandet är ur matematisk synpunkt exponentionellt och logaritmen för funktionsned- sättningen, således ej funktionsnedsättningen eller påverkan själv, är proportionell mot blod- alkoholhalten.
Vidare måste beaktas en rad andra faktorer: kurvans hela förlopp, maxi- mivärdet och tidpunkten för maximums inträdande, dvs. till frågan huru- vida alkoholen uppsuges snabbt eller långsamt och slutligen till alkohol— förbränningens storlek, den hastighet varmed alkoholen lämnar blodet, och till naturen och känsligheten av de prov, som ligger till grund för bestämningen av verkan.
En matematisk utredning av dessa problem har gjorts av Goldberg och Isaksson (1957). Därvid kunde påvisas att den totala verkan av en alkohol- haltig dryck kan beräknas med hjälp av en formel, i vilken ingår samtliga förut nämnda faktorer.1
En sådan beräkning möjliggör att under i övrigt likartade förhållanden uttrycka effekten av en dryck med ett enkelt tal, som tillåter att jämföra verkan av olika mängder av en och samma dryck eller av olika slag av drycker.
Den verkan som alkoholen utövar på organismen, alkoholens totala intoxikationseffekt, kan även åskådliggöras grafiskt. I fig. 4, 5 och 6 har den totala intoxikationseffekten approximerats till en yta, som begränsas uppåt av blodalkoholkurvan och nedåt av det kritiska gränsvärdet. Detta har mar- kerats med en streckad linje som förlagts till 0,35 promille, som är ett medeltal av ett stort antal kvantitativa prov.
4. Den totala verkan av olika slag av maltdrycker
På basis av den förut återgivna formeln för beräkning av den totala intoxikationsverkan kan verkan beräknas för olika slag av maltdrycker. Denna beräkningsmetod medger dels att analysera hur verkan ändras med ökande dos av en maltdryck, dels att jämföra verkan av samma mängder av olika maltdrycker.
Som utgångspunkt kan tagas en försöksserie, återgiven i fig. 4 A vid vil- ken 0,3 g alkohol per kg, motsvarande 21 g alkohol till en person vägande 70 kg givits vid olika tillfällen. Samma mängd alkohol gavs varje gång, men i form av olika slag av drycker, dels som 6 cl sprit (brännvin med 40 volymprocent alkohol), dels som en och en halv flaska starköl, två och en halv flaska öl, resp. tre och en halv flaska lagrat lättöl.
Det kritiska tröskelvärdet för begynnande påverkan ligger vid 0,35 pro— mille. '
Skillnaderna i maximivärden och kurvförlopp framgår klart av figuren. Med denna dos ger endast spriten någon påvisbar verkan, de andra kur- vorna förlöper under den kritiska gränsen.
En annan försöksserie återges i fig. 43, där 0,5 g alkohol per kg, så— ledes 35 g alkohol, givits vid fyra olika tillfällen med olika slag av dryc-
1 För detaljer se Goldberg 1943, SOU 1951:44 och Goldberg och Isaksson 1957. Jfr sid. 101.
0.3 gram,/kg S/lodolk. 05 gram kg
1.0—
...................................................... 11 (| Sprn
" 2 ']; fl. Starköl
Blodolk. /..
6 cl Sprll , 1- 1'/, tl. Starköl " "- .. 2 '], tl. Öl
" 3'/, fl Löllol
&
1 2 3 4 l l l l I _| . 1 2 3 4 5 6 llmmor
limmar
Fig. 4. Blodalkoholkurvans förlopp efter förtäring av 0,3 resp. 0,5 g alkohol per kg kroppsvikt som sprit, resp. maltdrycker.
A. 0,3 g alk. per kg (totalt 21 g) B. 0,5 g alk. per kg (totalt 35 g) 6 cl sprit 11 cl sprit 11/2 fl. starköl 21/2 fl. starköl 21/2 » öl 4 » öl 31/2 » lättöl 6 » lättöl
- - - Kritiskt gränsvärde för börjande påverkan (0,35 promille). Kurvorna är medeltal av för- sök med varje slag av dryck på 5 olika försökspersoner i vardera serien.
ker _ 11 cl brännvin, två och en halv flaska starköl, fyra och en halv flaska öl eller sex flaskor lättöl.
Som i föregående exempel 4 A blir skillnaderna mellan de olika kurvorna avsevärda, spriten leder till den högsta kurvan, därnäst starköl, sedan öl. Det lagrade lättölet ger i föreliggande exempel den lägsta kurvan.
Den totala intoxikationseffekten kan approximativt återges som den yta som begränsas nedåt av det kritiska gränsvärdet (vid 0,35 promille) och uppåt av blodalkoholkurvan. Denna »påverkansyta» återfinns i fig. 5 och visar klart de stora skillnaderna i verkan.
Jämför man systematiskt maltdryckernas totala verkan med deras sam- mansättning framkommer ett klart samband. En låg kvot och en låg för- jäsningsgrad ger den minsta verkan, medan en hög kvot och en hög förjäs- ningsgrad ger den största verkan. Skillnaden i den totala verkan mellan maltdrycker med olika sammansättning kan uppgå till flera hundra pro- cent, medan skillnaden i blodalkoholkurvans höjd endast uppgår till mellan tio och femtio procent.
En ökning av kvoten från 0,4 till 0,8, motsvarande en ökning av förjäs- ningsgraden från 44 till 62 %, ökar blodalkoholkurvans maximum med en- dast 2 % (från 0,45 till 0,46 promille vid en dos av 0,5 g alkohol per kg) och den totala verkan med 33 % (från 9 till 12 i relativa tal).
116. Bjodulk. 1.0 M
Z 4 6 timmar
1.0
Blodolk
ol)
1.0
, .................... SPF"
.......... gummi
0.5
2 4 6 timmar 2 4 6 timmar Fig. 6. Graden av påverkan efter förtäring av 0,5 g alkohol per kg kroppsvikt som sprit eller maltdryck.
Den förtärda mängden 0,5 g per kg motsvarar: 11 cl sprit 21/2 fl. starköl 4 » öl 6 » lättöl
——— Kritiskt gränsvärde för börjande påverkan (0,35 promille). Kurvorna är medeltal av försök med varje slag av dryck på 5 olika försökspersoner. Påverkansyta (streckad): Approximativt uttryck för graden av påverkan.
En höjning av kvoten från 0,8 till 1,0, motsvarande en höjning av för- jäsningsgraden från 62 till 67 %, ökar maximum med 15 %, (från 0,46 till 0,53 promille vid en dos av 0,5 g alkohol per kg), men den totala verkan med hela 367 % (från 9 till 42 i relativa tal) vilket innebär mer än en fyrdubbling av verkan.
D. Mekanismen för verkan
Utspädningen av alkoholen i maltdrycker i jämförelse med sprit medför en lägre uppsugningshastighet i matsmältningskanalen i enlighet med la- garna för diffusionsprocesser. Försök har emellertid visat att en maltdryck ger lägre blodalkoholkurva än motsvarande utspädda alkohollösning, varför skillnaden i diffusionshastighet mellan sprit och maltdrycker inte är till- räcklig för att förklara hela denna skillnad, ej heller skillnaden i verkan mellan olika slag av maltdrycker.
En annan förklaring kan vara att söka i magsäckens tömning. En lång- sammare tömning medför en långsammare uppsugning. Undersökningar i djurförsök av Bjerver, Goldberg och Klockhoff har visat att en maltdryck kvarstannar längre tid i magsäcken än en ren alkohollösning. Dessa resul- tat har bekräftats av Pihkanen i Finland (1957) i försök på människor. Alkoholen i öl uppsuges långsammare, emedan uppsugningshastigheten är mindre i magsäcken än i tarmen, vilket således leder till en lägre blodalko- holkurva. — Problemet blir då att klarlägga, vilka faktorer som påverkar tömningshasligheten.
Förut har visats att det råder ett bestämt samband mellan den relativa extrakthalten, dvs. extrakthalten i förhållande till alkoholhalten och blod— alkoholkurvans förlopp. Det är därför sannolikt att halten av ett eller flera av de ämnen, vilka ingår i »extraktet», har en bestämd betydelse för alkohol- kurvans förlopp, främst för uppsugningshastigheten.
Ett sätt, på vilket dessa i extraktet ingående substanser skulle kunna verka, vore genom att påverka dryckens buffertkapacitet, dvs. dryckens >>förmåga>> att motstå ändringar i sin surhetsgrad under inverkan av mag- säckens saltsyra och tarmens alkaliska tarmsafter.
Undersökningar av Goldberg och Movin av ett stort antal olika drycker har visat, att medan sprit saknar all buffertförmåga har maltdryckerna en betydande buffertkapacitet. Dessa rön har bekräftats av Pihkanen.
Buffertkapaciteten visar sig öka med stigande extrakthalt och sjunkande förjäsningsgrad, resp. sjunkande kvot alkoholhalt/extrakthalt. Blodalkohol- kurvan pressas ner när buffertkapaciteten stiger.
Ändringar i buffertkapaciteten kan emellertid inte förklara hela skillna- den mellan maltdrycker och andra alkoholhaltiga drycker. Så t. ex. har grogg en högre buffertkapacitet än maltdrycker, men trots detta är alkohol- kurvan lägre efter maltdrycker än efter grogg. En annan tänkbar förklaring är en absorption dvs. en direkt bindning av en del av den förtärda alkoholen till vissa hypotetiska ämnen i maltdrycken. Denna bindning skulle hindra alkoholen från att uppsugas och därmed cirkulera i blodbanan. Den till dessa hypotetiska ämnen bundna alkoholen skulle antingen helt undandra— gas cirkulationen och därmed fördelningen i organismen, varigenom en lägre blodalkoholkurva skulle framkomma, eller också avges så långsamt, att kurvan därigenom hölls nere. En sådan mekanism har diskuterats av Wid- mark som förklaring till den nedpressning, som olika slag av föda åstad- kommer på blodalkoholkurvan efter förtäring av sprit. Några säkra bevis för förekomsten av en sådan mekanism har hittills inte lämnats.
4. Jämförelse mellan olika slag av drycker avseende på verkan
Enär systematiska försöksserier genomförts på ett stort antal försöksper- soner med såväl sprit och olika slag av viner som olika slag av maltdryc-
ker, kan en analys av skillnaderna i verkan mellan dessa principiellt olika slag av drycker göras.
A. Jämförelse mellan sprit- och maltdrycker
1. Blodalkoholkurvans förlopp
Sammanfattningsvis kan sägas att blodalkoholkurvan för sprit genomgående visar det högsta förloppet, således bekräftande vad som redan framgått av den på nykterhetskommitténs uppdrag utförda undersökningen. Det nya som framkommer i fig. 4 är emellertid att skillnaderna blir olika, be- roende på vilket slag av maltdryck som användes. Maltdrycker med låg eller normal förjäsningsgrad, t. ex. lagrat lättöl eller öl av pilsnertyp, ger den lägsta kurvan, och öl med hög förjäsningsgrad, t. ex. starköl, ger en högre kurva, men fortfarande lägre än motsvarande spritkurva.
2. Verkan I fig. 5 illustreras den totala påverkansgraden och skillnaden i verkan mellan sprit och olika slag av maltdrycker. I figuren jämföres verkan av 11 cl brännvin (35 g alkohol) med den av samma alkoholmängd starköl, två och en halv flaska. Spriten har betyd— ligt kraftigare verkan. Verkan av starkölet är endast en tredjedel av den verkan som uppstår vid förtäring av sprit med samma mängd ren alkohol. Vidare återges verkan av 11 cl sprit, jämförd med verkan av fyra flaskor pilsner. Verkan av fyra flaskor pilsner är endast en sjättedel av verkan av motsvarande mängd sprit. Slutligen återges verkan av sprit, jämförd med verkan av lättöl. Sex flaskor lättöl har endast åttondelen till tiondelen så stark verkan som samma mängd alkohol, förtärd som sprit (11 cl).
En systematisk jämförelse återfinns i fig. 7, byggd på en stor serie försök med varierande mängder av olika drycker.
Av fig. 7 framgår att av sprit redan en dos av 5—6 cl är tillräcklig för att ge en begynnande påverkan, som sedan snabbt stiger med stigande mängd.
När det gäller starköl behövs en betydligt större mängd för att framkalla en med sprit jämförbar verkan, ej blott på grund av skillnaden i alkoholhalt mellan sprit och starköl, utan proportionellt mer än vad som motsvarar alko- holhalten. Först två till två och en halv flaska starköl ger en begynnande verkan, emedan en viss del av den alkohol, som finns i starkölet, inte upptages lika snabbt som alkoholen i sprit och därför utövar en mindre verk- kan. Skulle verkan vara densamma hade de i figuren återgivna kurvorna helt sammanfallit.
Av öl behövs en betydligt större mängd för att framkalla en påverkan än av sprit eller av starköl. Först tre och en halv till fyra flaskor ger en begyn-
nande verkan. Den här uppkommande verkan av större doser är endast omkring femtedelen—tiondelen av verkan av motsvarande mängd sprit.
Verkan av lättöl är betydligt mindre än av motsvarande mängd alkohol från öl. Omkring fem—sex flaskor är nödvändiga för att framkalla en begyn- nande verkan. Effekten av större mängder är endast åttondelen—tiondelen av den av motsvarande alkoholmängd sprit och av mindre doser t. o. ni. bara en tiondel—en femtondel av verkan av sprit.
B. Jämförelse mellan spritdrycker, viner och maltdrycker
1. Blodalkoholkurvans förlopp Ett typiskt exempel har återgivits i fig. 6, som visar att om en och samma mängd alkohol ges i form av olika drycker, blir blodalkoholkurvan —— och därmed verkan — högst efter sprit. Viner ger en lägre kurva och därmed en mindre verkan än sprit. Starkölets blodalkoholkurva är klart lägre än de röda lättvinernas. I föreliggande exempel sammanfaller starkölskurvan med blodalkoholkurvan för det i dessa försök prövade vita lättvinet. I för-
Blodclk. 1.0—
11 (| Sprit
21 cl Starkvin
.. 38 cl Lötlvin (rön) 2 '/2 fl Starköl
" 38 cl Ldttvin (vm) 4 fl. Öl 6 fl. Löttdl
; . 1 2 3 4 5 6 timmar
Fig. 6. Blodalkoholkurvans förlopp efter förtäring av 0,5 g alkohol per kg kroppsvikt som sprit, vin och maltdryck.
Den förtärda mängden 0,5 g alk per kg (totalt 35 g) motsvarar: 11 cl sprit 21 cl starkvin 38 cl lättvin (rött) 38 cl » (vitt) 21/2 fl. starköl 4 » öl 6 » lättöl
—— _ _ Kritiskt gränsvärde för börjande påverkan (0,35 promille).
Kurvorna är medeltal av 5 försök med varje slag av dryck, flera olika drycker givna till samma försökspersoner.
Påverkan (Relial) 120 " Sprit 100 _ Starkvin 80 - 60 _ Lettvin (ron) " Slarkol " L'ollvin (vm) 40 _ OI Lduöl 20 + .,x l I I | - 0.2 04 0.6 g alk. pr kg 45 9 13.5 cl SPF" 8 17 25 cl :lorkvin 15 30 45 (| löttvin 1 2 ] fl sturkol 1 2 3 4 5 ll öl 1 2 3 4 5 6 7 ll ldttöl
Fig. 7. Sambandet mellan graden av påverkan och Iörtärd mängd av olika slag av drycker.
Påverkan har uttryckts i relativa tal, beräknade ur påverkansytan (jfr fig. 5) enligt av Gold- berg och Isaksson angiven formel (se sid. 101). En alkoholhalt av 0,5 promille motsvarar i denna skala en påverkan av omkring 40 enheter. Illångden förtärd dryck har uttryckts dels i g alkohol per kg, dels i cl, resp. antal flaskor.
sök med andra vita lättviner har blodalkoholkurvorna för dessa visat sig ligga högre än starkölskurvan. Lägst löper kurvorna för öl och lättöl.
2. Verkan Av fig. 7 framgår att spriten genomgående har den högsta verkan. Stark- vinerna kommer närmast sprit i verkan. Denna är här ungefär hälften av spritens. Som nästa grupp följer lättvinerna. Rödvin i måttliga mängder har en verkan som är omkring fjärdedelen av verkan av samma alkohol— mängd sprit, och verkan av motsvarande mängd vitt vin kan vara lägre, beroende på vintypen. Starkölets verkan är mindre än det röda lättvinets och är av samma stor- leksordning eller mindre än det vita lättvinets. Öl och lättöl har betydligt mindre verkan än samtliga prövade viner.
Sammanfattningsvis kan således fastslås att här redovisade undersök- ningar klart visat att en viss mängd alkohol, intagen som vin eller olika slag av maltdrycker, ger en lägre blodalkoholkurva och därmed en mindre verkan än samma mängd alkohol, intagen som sprit.
Den dryck, i vilken alkoholen intages, spelar således — tillsammans med den totala mängden alkohol — en avgörande roll för den uppnådda alko- holhalten och därmed för alkoholens verkan.
5. Tillvänjning, vanebildning och alkoholvänjning
I de föregående avsnitten har de akuta verkningarna av alkoholkonsum- tion varit föremål för diskussion. Alkoholhaltiga drycker kan emellertid även under bestämda omständigheter vid långvarig förtäring medföra lång- tidsverkningar, vilka i en del fall kan leda till kroniska skador. Av stor betydelse för bedömningen av dessa frågor är de sista årens erfarenheter rörande längtidsverkningarna av tillvänjningsbefordrande eller narkotiskt verkande ämnen å ena sidan och vanebildande medel å den andra.1 Bestämda skillnader föreligger mellan de tillvänjningsbefordrande och de vanebil- dande medlen såväl med avseende på den framkallande dosens storlek som med avseende på symptomen. Narkotikagruppens medel leder vid regel— bunden tillförsel snabbt till narkomani och missbruk, hur liten den första dosen än varit. De framkallar då ett starkt begär, en starkt ökad konsum- tion och tolerans. Om tillförseln avbrytes uppträder svära abstinenssymp- tom av såväl kroppslig som psykisk art. De vanebildande medlen synes endast leda till narkomani eller utpräglad vanebildning om tillförseln pä- gått under en viss tid och den dagliga dosen överskridit en bestämd kritisk mängd. Denna fundamentala skillnad måste sammanhänga med olika verk— ningsmekanismer för dessa två stora grupper av läkemedel.
En arbetshypotes som tar hänsyn till dessa olika verkningsmekanismer har utformats vid institutionen. Denna hypotes går ut på att det i första hand är fyra faktorer som måste närmare analyseras för att ett klarläg- gande av de underliggande mekanismerna skall kunna ske.
Den första av dessa faktorer är det tillförda medlets kemiska natur. Den andra faktorn är den dos av medlet som behövs för att framkalla en till- vänjning eller vanebildning vid regelbunden tillförsel och därmed det kri- tiska gränsvärde i blodet, som måste nås för att en skadlig verkan skall
1 Till de tillvänjningsbefordrande eller narkotiskt verkande medlen, således de medel som populärt kallas narkotika, hör opium och en lång rad opiumderivat, såsom morfin, heroin, etyl- morfin, hydrocon och oxicon vilka samtliga tillhöra våra viktigaste smärtstillande medel, en rad syntetiskt framställda medel med morfinliknande verkningar såsom petidin, metadon, morflnan och andra samt kokain, emedan det kan medföra ett omfattande missbruk. Till nar- kotikagruppen räknas även indisk hampa (cannabis) och dess verksamma beståndsdelar (hasch- isch, marihuana), som är föremål för ett omfattande missbruk men saknar varje medicinsk an- vändning. De vanebildande medlen omfattar främst våra vanliga sömnmedel, t. ex. de 5. k. barbitursyra- derivaten (fenemal, pentymal m. fl.), och en lång rad lugnande medel (sedativa, tranquilizers och ataraktika, t. ex. meprobamat). Till samma grupp hör även en rad stimulerande medel, främst ur amfetamingruppen (fenopromin, metamfetamin, dexamfetamin) och nu även fenmetrazin, vilka medel, förutom sin stimulerande verkan, fått sin främsta användning som understödjande medel att framkalla viktminskning vid fettsot på grund av sin aptitnedsättande verkan. De- taljer återfinnes i Alkoholfrågan 1959, häfte 1, sid. 2—12.
uppkomma. Betydelsefullt är för det tredje den tid det tar för organismen att bli tillvand. Den fjärde faktorn, slutligen, är organismens motståndskraft (resistens), ett sammanfattande begrepp för alla de mekanismer och funk- tioner som är inkopplade i organismens reaktion på ett intaget medel. Dessa omfattar t. ex. förbrännings- och omsättningsprocesser, funktionen hos olika organsystem, den psykologiska situationen och samspelet med miljön.
Det förefaller sannolikt _ mot bakgrunden av vad vi vet om alkoholens verkan och om frekvensen och utbredningen av de kroniska skadeverk- ningarna att alkoholen intar en mellanställning mellan de narkotiskt verkande och de vanebildande medlen.1
En viktig faktor för uppkomsten av kroniska skadeverkningar måste vara den alkoholhalt som finns i organismen under en längre tid. Storleken av denna halt måste intimt sammanhänga såväl med mängden som arten av den alkohol som intagits under denna tid, liksom med alkoholomsättningens storlek.
Det väsentliga för uppkomsten av kroniska skador är dels att blodalko- holhalten måste överstiga ett visst kritiskt gränsvärde, dels att en viss blod- alkoholhalt upprätthålles under så stor del av dygnet som möjligt.
Hålles konsumtionen under en viss nivå, synes risken för kroniska ska- dor vara minimal. Ökar däremot konsumtionen över denna kritiska nivå och är den uppnådda blodalkoholhalten hög under en längre tid ökar också risken för att kroniska skador skall uppstå. Risken är större ju högre för- täringen är.
Med kännedom om lagarna för olika alkoholhaltiga dryckers uppsug- ning, fördelning och förbränning i organismen kan man teoretiskt beräkna skillnaden i alkoholhalt efter förtäring av olika mängder av olika slags drycker. Om man antager att en svårt alkoholskadad individ dagligen för- tär 250 g alkohol i form av brännvin (% liter) och att denna mängd jämnt fördelas över en tid av 15 timmar med 5 cl brännvin per timme, kommer alkoholhalten i blodet att stiga fortlöpande och vid förtäringens avslutande nå en höjd av omkring 2—2,5 promille. Vederbörande blir alko- holfri först omkring 10 timmar efter förtäringens slut. Hänsyn har härvid tagits till att alkoholförbränningen förlöper fortare vid högre alkoholhalt än vid lägre. Skulle vederbörande i stället förtära samma mängd alkohol i form av maltdrycker (30 flaskor öl) under motsvarande förhållanden, således 2 flaskor per timme i 15 timmar kommer alkoholhalten i blodet att stiga betydligt långsammare. Efter 15 timmar kommer den att nå en höjd av 0,5—1 promille. Denna alkoholmängd är försvunnen på 3—6 timmar.
Storleken av det kritiska gränsvärdet eller den blodalkoholhalt som måste överskridas när kroniska skadeverkningar framkommer är inte
1 Se Alkoholfrågan 1959, häfte 1, sid. 2—12.
känd. Det är emellertid givet att risken bör bli betydligt större med sprit, som snabbt leder till en högre blodalkoholhalt, vilken lättare kan uppnås och upprätthållas med sprit än med andra drycker, t. ex. vin eller malt— drycker. Vin och maltdrycker måste förtäras i betydligt större mängder för att leda till hög blodalkoholhalt.
Preliminära undersökningar har klarlagt att frekvensen av såväl akuta som kroniska skadeverkningar som orsakas av missbruk av maltdrycker är avsevärt mindre än vad som motsvarar maltdryckernas andel av den totala alkoholkonsumtionen.
Nya undersökningar har påbörjats i avsikt att bestämma storleken av det kritiska gränsvärdet och få fram data rörande den kritiska mängd av olika slag av drycker som måste tillföras under längre tid för att kroniska skade- verkningar skall uppstå. Studier har ävenledes påbörjats för att klarlägga de övriga faktorer, som medverkar vid uppkomsten av kroniska skade- verkningar, alkoholmissbruk och alkoholism, främst en kartläggning av alkoholskadornas utbredning i relation till de psykiska och sociala miljö— förhållandena och den enskildes egen konstitution. Ett viktigt led i dessa studier är att klarlägga huruvida de rubbningar i olika fysiologiska funk- tioner som kan iakttagas vid avancerade alkoholskador betingar över- gången från en måttlig konsumtion till en konsumtionsstegring med miss- bruk och vanebildning som följd, eller om ruhbningarna är följden av ett missbruk, orsakat av andra faktorer.
6. Sammanfattning
Omfattande undersökningar har företagits över blodalkoholkurvans för- lopp efter förtäring av olika spritdrycker, viner och maltdrycker. Verkan av de olika dryckerna har studerats med hjälp av kvantitativa metoder, gra- den av påverkan har beräknats och en jämförelse har gjorts mellan verk— ningarna av olika slag av drycker.
För att kunna studera maltdryckernas verkningar närmare har förutom blodalkoholkurvans förlopp och graden av funktionsrubbning efter tillförsel av varierande mängder även maltdryckernas sammansättning varit före— mål för undersökning främst med avseende på alkoholhalt, extrakthalt, stamvörtstyrka och förjäsningsgrad.
Resultatet av undersökningarna kan sammanfattas sålunda. Vid förtäring av samma mängd alkohol med olika drycker blir skillna- derna i blodalkoholhalt avsevärda. De högsta blodalkoholkurvorna fram- kommer efter förtäring av sprit. Därnäst kommer i tur och ordning kur- vorna för starkviner och olika slag av lättviner (röda och vita). De lägsta kurvorna framkommer efter förtäring av maltdrycker. Lägst ligger kur- vorna för öl och lagrat lättöl.
Vid förtäring av t. ex. en flaska pilsner uppnås en maximal blodalkohol-
halt av OJO—0,11 promille. Denna alkoholmängd har helt lämnat blodet på 45—60 minuter. Organismen omsätter vid förtäring av smärre alkohol- mängder omkring en och en halv flaska öl per timme. Det behövs förtäring av avsevärda mängder för att leda till en påvisbar alkoholpåverkan. En förtäring av fyra—sex flaskor inom loppet av en halvtimme är nödvändigt för att en alkoholhalt av 0,5 promille skall kunna uppnås, en vätskekvanti- tet som bereder flertalet måttliga alkoholförtärare stora besvär. Härtill kommer, att alkoholförbränningen av en maltdryck av klass II stiger med en ökning av den förtärda mängden. En fördubbling av den förtärda mäng— den medför en fördubbling av förbränningshastigheten.
Den dryck, i vilken alkoholen intages, spelar således — tillsammans med den totala mängden alkohol —— en avgörande roll för den uppnådda alko- holhalten och därmed för alkoholens verkan.
Enär verkan av en alkoholhaltig dryck ökar mer än blodalkoholhalten, blir skillnaderna i verkan mellan olika slags drycker större än skillnaderna mellan blodalkoholkurvorna. Verkan av maltdrycker är _— vid tillförsel av samma alkoholmängd — betydligt mindre än verkan av sprit: av starköl omkring 1/3 av verkan av motsvarande mängd sprit, av öl omkring 1ha, och av lagrat lättöl 1/s—*/1o-
Det har vidare klart visats, att ett samband föreligger mellan maltdrycker- nas sammansättning och deras verkan. Det är inte alkoholhalten, extrakt- halten eller stamvörtstyrkan var för sig som är avgörande för verkan utan i stället den relativa extrakthalten (förhållandet mellan alkoholhalt och ex- trakthalt) och därmed förjäsningsgraden. En hög relativ extrakthalt, som motsvarar en låg kvot alkoholhalt/extrakthalt, och en låg förjäsningsgrad, medför en lägre blodalkoholkurva —— och därmed en mindre verkan _ än en låg relativ extrakthalt, dvs. en hög kvot alkoholhalt/extrakthalt och en hög förjäsningsgrad.
Den blodalkoholhalt, som råder i organismen under en längre tidrymd, måste överstiga ett visst kritiskt gränsvärde för att kroniska skadeverk- ningar skall framkomma. Detta innebär att risken för skadeverkningar efter förtäring av maltdrycker, som leder till den lägsta blodalkoholhalten, måste bli avsevärt mindre än efter förtäring av sprit, som snabbare leder till hög blodalkoholhalt.
V
Utredningens förslag
1. Inledning
Frågan om särskilda åtgärder beträffande bryggeriernas företagsform har tidigare behandlats av 1934 års maltdryckskommitté, som hade att pröva i vad mån det privata vinstintresset inom maltdryckshanteringen borde av- vecklas och den enskilda verksamheten ersättas genom organisationsfor— mer, i vilka företagarintresset helt eller delvis överförts på det allmänna.
Maltdryckskommittén anlade såväl nykterhetspolitiska som företagseko- nomiska och statsfinansiella synpunkter på frågan. För bedömningen av bryggeriernas ekonomiska ställning lät kommittén verkställa en omfat— tande undersökning av samtliga ölbryggerier. Resultatet av kommitténs överväganden blev, att tanken på bryggeriernas förstatligande avvisades —— en av ledamöterna lämnade dock en avvikande motivering för ställnings- tagandet. I sin motivering hänvisade kommittén bl. a. till att frågan om mo- nopolisering av bryggeriindustrin var intimt förknippad med spörsmålet om det enskilda vinstintressets avveckling inom detaljhandeln med öl. Då kommittén för sin del avböjde en omedelbar avveckling av vinstintresset på detta område, ansåg den sig inte heller höra av nykterhetspolitiska skäl förorda statsmonopol beträffande tillverkningen. Det påpekades Vidare, att öltillverkningen var nära förbunden med framställningen av svagdricka och läskedrycker och att det ansågs vara en föga tilltalande ordning, att ett statligt monopolbolag utöver sin huvuduppgift bedrev verksamhet hänför- lig till fri näring. Den statsfinansiella vinsten av en monopolisering av bryg- geriindustrin ansåg kommittén osäker.
I stället för ett förstatligande av bryggerierna förordade maltdryckskom- mittén en utvidgad statskontroll genom inrättandet av en statens bryggeri— nämnd. Denna skulle bl. a. ur ordnings- och nykterhetssynpunkt övervaka tillverkarnas försäljning, söka komma till rätta med olämpliga konkurrens- förhållanden och kontrollera prissättningen. Den skulle äga befogenhet att för visst bryggeri inskränka eller förbjuda försäljningen. (Mot kom— mitténs principförslag i denna del reserverade sig två av de sju ledamöterna.) Enligt kommitténs förslag skulle vidare rätten att bedriva detaljhandel med öl tillkomma endast systembolagen, som dock skulle överlåta rättigheterna på handlare.
Vid remissbehandlingen avstyrktes maltdryckskommitténs förslag av
flertalet remissinstanser. Endast i några yttranden yrkades på förstatli- gande eller utredning härom. Kommitténs förslag i denna del föranledde inte någon åtgärd från statsmakternas sida.
1944 års nykterhetskommitté, som också behandlade frågan om brygge- riernas företagsform, grundade sitt ståndpunktstagande på vissa undersök- ningar av bryggeriernas ölförsäljning. Dessa visade, att bryggerierna i viss omfattning gjort sig skyldiga till överträdelser av gällande försäljningsbe- stämmelser. Kommittén framhöll emellertid, att delade meningar fram- kommit i den allmänna debatten huruvida överträdelserna kunde betecknas som väsentliga eller oväsentliga, omfattande eller fåtaliga. Vidare uttalade kommittén följande.
En del av de anmärkningar som åsyftas hänför sig till 1930-talet, och förhål- landena vid ett flertal bryggerier synes ha betydligt förbättrats under senare år. Åtskilliga av de mest klandrade bryggerierna har inköpts av de stora bryggeri- koncernerna och deras försäljning har införlivats med de större bryggeriernas distributionssystem. Det förekommer dock alltjämt att olaga försäljning eller bristande kontroll över försäljningen konstateras. Då till försäljningen är knu— tet ett betydande enskilt vinstintresse, såväl från själva företagens sida som från deras provisionsavlönade försäljares och utkörares, synes man inte helt kunna bortse från möjligheten av att en större eller mindre del av lagöverträdelserna sammanhänger med detta vinstintresse. Vidare kan naturligtvis det enskilda vinstintresset ta sig uttryck i en icke önskvärd reklam för ökad konsumtion och i propaganda mot de kontrollbestämmelser, som ansetts nödvändiga. Det enskilda vinstintresset måste sålunda betraktas som en faktor som i viss mån motverkar samhällets nykterhetsintresse.
Kommitténs ställningstagande innebar emellertid att inga ingrepp i bryg- geriernas företagsformer förordades. Man ansåg sig i första hand böra över— väga, om inte missförhållandena i samband med bryggeriernas ölförsäljning kunde minskas genom mindre omfattande åtgärder än ingrepp i företags— formen. Enligt kommitténs mening fanns det nämligen anledning antaga, att vissa andra av kommittén i andra sammanhang föreslagna åtgärder skulle visa sig tillräckliga för att försäljningen skulle fylla de krav som ur ord— nings- och nykterhetssynpunkt kunde uppställas. De åsyftade åtgärderna var bl. a. begränsning av ölets alkoholstyrka till högst 2,8 viktprocent, till- ståndstvång för direkt försäljning och nederlag samt ökad kontroll över försäljningen genom polismyndigheter och nykterhetsnämnder. Om de av kommittén föreslagna åtgärderna inte skulle få önskad effekt borde stats— makterna låta göra ny utredning med sikte på mer vittgående ingripan- den, exempelvis bildande av ett statligt monopolbolag för tillverkning och försäljning eller ett desintresserat företag för enbart försäljning.
Mot nykterhetskommitténs nu berörda förslag reserverade sig fyra av de elva ledamöterna. Dessa förordade, att bryggeriindustrins rationaliserings- problem före ikraftträdandet av en ny försäljningslagstiftning skulle bli föremål för särskild utredning och preciserade sin ståndpunkt sålunda.
Såvitt vi i förväg kan bedöma, torde denna ur nykterhetssynpunkt och all-
mänt ekonomiska synpunkter påkallade rationalisering kunna genomföras utan att man tillgriper åtgärden att genomföra ett statsmonopol. Det synes oss emeller- tid oundgängligt ur nykterhetssynpunkt att staten i samband med rationalise- ringen tillförsäkras sådan insyn och sådant inflytande på själva företagsled- ningen, att därigenom vinnes kompensation för den försäljningskontroll, som f. n. utifrån utövas men som är avsedd att bortfalla. Det synes också rimligt, att staten tillförsäkras skälig andel av den rationaliseringsvinst som uppstår genom fullständigandet av den hittillsvarande, relativa monopolställningen.
Ett föredömligt exempel på en sådan rationalisering är rationaliseringen av brännvins- och jästtillverkningen i Danmark under första världskriget.
Skulle en sådan mindre vittgående rationalisering av den nuvarande före- tagsstrukturen vid detta spörsmåls fortsatta behandling vara omöjlig att uppnå, får uppenbarligen kravet på ett statsmonopol på öltillverkning och öldistribution ökad styrka.
I propositionen 1954: 151 om riktlinjerna för den framtida nykterhetspo- litiken anslöt sig finansministern till reservanternas — av åtskilliga remiss— instanser understödda —— förslag om en utredning i ämnet. Reformen av maltdryckslagstiftningen skulle dock genomföras utan avvaktan på denna utredning.1
Tilläggas kan slutligen att det från nykterhetsfolkets sida vid flera till- fällen gjorts framställningar och uttalanden om statsingripanden i brygge- riernas företagsform. Vid ett tillfälle har tidigare från bryggeriarbetarhåll gjorts en liknande framställning.
2. Utredningens uppgift
Enligt utredningsdirektiven har vi att i första hand utreda behovet av och möjligheterna för att avveckla det enskilda vinstintresset inom bryggeri— näringen och utvidga den statliga kontrollen. Även om det knappast finns skäl att förstatliga bryggeriindustrin, bör det — framhålles vidare i direk- tiven _— dock inte vara uteslutet att vi prövar också detta spörsmål, om an— ledning därtill skulle yppa sig.
Det nykterhetspolitiska huvudmotivet för utredningsuppdraget har varit att få klargjort om fördelar kan vinnas genom att utvidga den för rus- dryckshanteringen nu i huvudsak tillämpade vinstavvecklingsprincipen till att omfatta även maltdryckshanteringen_ Ett speciellt skäl för avveckling av det enskilda vinstintresset har ansetts vara, att starkölet, som hänföres till rusdrycker, nu får säljas inom landet. Vidare har framhållits, att konces- sionstvånget för nya skattepliktiga bryggerier inneburit en faktisk mono- polställning för enskilda företagare och att detta påverkat konkurrensför- hållandena inom branschen, bl. a. konkurrensen mellan stora och små företag.
1 Motiveringen för den i propositionen intagna ståndpunkten — till vilken riksdagen anslöt sig (särskilda utskottets utlåtande 1954: 1, se sid. 152) — återfinnes i huvudsak i våra direktiv.
Utgångspunkten för våra överväganden är sålunda dels av nykterhets— politisk, dels av samhällsekonomisk natur.
Den primära frågeställningen är, om det föreligger behov av att avveckla det enskilda vinstintresset och utvidga statskontrollen inom maltdryckshan- teringen. Det är uppenbart, att ett sådant behov väsentligen måste betingas av nykterhetspolitiska förhållanden. Givetvis bör man även beakta de olä- genheter ur ekonomisk synpunkt, som kan sammanhänga med nuvarande koncessionstvång och konkurrensförhällandena inom branschen.
Med hänsyn till maltdryckernas karaktär av alkoholdrycker, blir frågan vilka nykterhetspolitiska olägenheter, som kan föranledas och faktiskt för- orsakas av maltdryckskonsumtionen. Om nu beaktansvärda olägenheter förekommer, uppställer sig ytterligare den frågan, i vad mån dessa samman- hänger med bryggeriernas och ölhandelns åtgöranden och om sådana åtgö— randen helt eller delvis kan sägas bero på det enskilda vinstintresset.
Oberoende av nu berörda problem har vi haft att undersöka, huruvida och i vad mån de speciella förhållandena inom näringen lett till anmärknings- värt stora vinster för bryggeriföretagen eller vissa av dem eller till särskilda konkurrensproblem inom näringen.
De huvudalternativ, som i och för sig erbjuder sig för avveckling av det enskilda vinstintresset och utvidgande av statskontrollen inom maltdrycks- tillverkningen — om behov därav visar sig föreligga —— är dels bildandet av ett statligt monopolföretag efter förebild av AB Vin- & Spritcentralen, dels införandet av ett statskontrollerat monopolföretag i privat ägo, dels speciella vinstreglerande åtgärder utan ingrepp i företagsstrukturen.
Utformningen av det förstnämnda alternativet torde inte erfordra när- mare kommentarer. Det andra statskontrollerat monopolföretag i privat ägo —— synes vara det som närmast åsyftats av reservanterna i 1944 års nyk- terhetskommitté.
Förebilden är A/S De Danske Spritfabrikker. En koncentration och ratio- nalisering av jäst- och spritindustrin genomfördes på initiativ av statsmak- terna i samband med första världskriget genom att De Danske Spritfabrik- ker inlöste övriga spritfabriker. Bolaget, som är oktrojerat för 10 år åt gången, har monopol på tillverkning av jäst, teknisk sprit och brännvin. Monopolrätten omfattar ej import av och detaljhandel med brännvin och berör överhuvud inte andra spritdrycker eller vin och maltdrycker. Genom oktrojen har monopolrätten förbundits med vittgående villkor. Handels- ministern kan begränsa den kvantitet brännvin som bolaget får utbjuda inom landet. Försäljningspriserna skall godkännas av staten, fondavsätt- ningar och avskrivningar underkastas reglering. Utgifter för reparationer, nybyggnader, administration m. m. fastställes årligen genom särskilda av- tal. Tillsyn över bolaget sker genom en statlig nämnd med parlamentariskt inslag. Den offentliga tillsynen är grundad på monopolrätten, medan någon egentlig reglering av spritförbrukningen ej åsyftas.
Speciella vinstreglerande åtgärder — enligt det tredje alternativet — kan givetvis utformas på många sätt. De i första hand tänkbara möjligheterna skulle innefatta reglering av fondavsättningar och avskrivningar, maxime- ring av utdelningar med indragning av överskj utande vinst till det allmänna, reglering av försäljningspriser, eventuellt i kombination med kvantitets- regleringar1 och ändrad utformning av maltdrycksbeskattningen i vinst- reglerande syfte. De antydda åtgärderna kan självfallet tagas i bruk var och en för sig eller flera i kombination.
Oavsett nu nämnda åtgärder eller jämsides med sådana föreligger också den möjligheten att i enlighet med maltdryckskommitténs förslag inrätta en statlig bryggerinämnd för att erhålla närmare insyn i bryggeriindustrins förhållanden. I samma syfte kan också övervägas den åtgärden att i varje företags styrelse insätta ett ombud för det allmänna.
I fråga om en vinstavveckling eller andra vinstreglerande åtgärder inom handeln med maltdrycker erbjuder sig likaledes olika utvägar. Möjlighe- terna att genomföra en monopolisering är dock här med hänsyn till det stora antalet försäljare avsevärt mer begränsade än i fråga om tillverk- ningssidan. Partiell desintressering skulle i och för sig kunna tänkas ske genom att rättigheterna till detaljhandel med öl överlåtes på Nya System AB (jfr starkölsförsäljningen) eller på allmännyttiga ölförsäljningsföretag.
3. Utredningens motivering och huvudförslag
Den gällande maltdrycksregleringen grundas — liksom dess föregångare _ på det förhållandet att maltdryckerna innehåller alkohol och att de i lik- het med andra alkoholdrycker kan missbrukas. Bestämmelserna omfattar _ bortsett från den särskilda produktbeskattningen _ på tillverkningssi- dan föreskrifter om alkoholgränser, koncessionsreglering m. m., på för- säljningssidan tillståndsreglering, ordningsföreskrifter och försäljnings- kontroll.
Generellt sett fick maltdrycksregleringen genom 1954 års nykterhetspoli- tiska lagstiftning en i väsentliga hänseenden ny utformning. Här liksom beträffande spritdrycker och viner genomfördes betydande lättnader. Så- lunda slopades det dittills gällande starkölsförbudet. Försäljningsbestäm- melserna för vanligt öl liberaliserades i betydande utsträckning samtidigt som alkoholhalten fixerades vid den sedan flera år tillämpade relativt låga nivån av högst 2,8 viktprocent. Försäljningen av lättöl liksom av läske- drycker och andra alkoholfria eller som alkoholfria betecknade drycker blev väsentligen en fri näring. Grunddragen i reformerna var desamma som i den nya försäljningslagstiftningen överhuvud. De vägledande nykterhetspoli- tiska målsättningarna var i första hand större frihet under ökat ansvar och en förskjutning av konsumtionen till alkoholsvagare drycker.
1 En förebild för en kombinerad pris- och kvantitetsreglering är den svenska bränneriregle- ringen. 9—909329
Vid genomförandet av de nu berörda åtgärderna uppsköts _ såsom förut nämnts _ ställningstagandet till frågan om bryggeriernas företags- form. Det har varit vår uppgift att närmare utreda behovet av att avveckla det enskilda vinstintresset och utvidga den statliga kontrollen inom bryg- gerinäringen.
Till grund för våra överväganden ligger de särskilda undersökningar rö- rande bryggerinäringens struktur och ekonomi, ölförsäljningens sociala olä- genheter och maltdryckernas medicinska verkningar, för vilka närmare redogjorts i det föregående.
Vad först angår struktur— och ekonomiundersökningarna, har genom dessa inte framkommit något som påkallar en mera ingripande reglering. Lönsamheten inom bryggerinäringen är sålunda inte särskilt hög och är för övrigt större vid läskedrycksproduktionen än vid framställningen av malt- drycker. Antalet ölbryggerier har sedan länge varit sjunkande och särskilt under senare tid har en betydande förskjutning mot större produktions- enheter ägt rum. Parallellt med koncentrationstendensen inom näringen har försiggått en omfattande koncernbildning. En förstärkning av de medel- stora företagens ställning har dock kunnat konstateras under senare tid. Allmänt kännetecknas branschen av ökande konkurrens. I fråga om kon— centrationstendenser och intressemotsättningar mellan större och mindre företag har utvecklingen varit sådan, att denna bransch numera inte skiljer sig nämnvärt från den allmänna utvecklingen inom industrin. Det bör vidare framhållas, att flertalet ölbryggerier utom öl tillverkar också lättöl och läskedrycker. Ölbryggerierna svarar för eller kontrollerar ca 2/3 av lättöls- tillverkningen och närmare 4/5 av läskedryckstillverkningen. Medan ölpro— duktionen under senare år företett en i huvudsak stabiliserad sakta vikande tendens, har tillverkningen av såväl lagrat lättöl som läskedrycker varit uppåtgående. Ölets andel av ölbryggeriernas produktion har successivt minskat, medan läskedryckernas andel ökat. Starkölsproduktionen är nu förhållandevis obetydlig.
Våra undersökningar rörande de sociala olägenheterna av ölförsäljningen har visat, att maltdrycksmissbruket i vårt land är ett jämförelsevis litet problem och att antalet rena ölfyllerister är ringa. Förekommande missbruk av öl sker i allmänhet genom påspädning till sprit och i viss omfattning tillsammans med tabletter och hänför sig i huvudsak till äldre åldersgrup- per. Bland ungdomen är ölmissbruk en undantagsföreteelse. Ölets efter den 1 oktober 1955 ökade lättillgänglighet har knappast förorsakat några nykter- hetspolitiska olägenheter. Generellt sett torde ingen av de olika försäljnings— formerna —— avhämtning, kringföring, utskänkning _ i och för sig skapa nykterhetspolitiska problem, ehuru såväl avhämtning som kringföring kan medföra olägenheter under vissa, oftast lokalt betingade omständigheter och de rena ölkaféerna i städerna kan utgöra delvis slumbetonade missbruks-
härdar. Av undersökningarna framgår att nykterhetspolitiska olägenheter i någon mån orsakas av att bryggerierna och ölhandeln överträder gällande försäljningsbestämmelser och att det är sannolikt att sådana överträdelser stundom sammanhänger med det privatekonomiska vinstintresset. Ifråga- varande olägenheter och överträdelser är Överhuvud ej av sådan omfattning eller betydelse, att de kan anses motivera mera vittgående regleringsåtgär- der. Starkölet har, sedan den första nyfikenhetsreaktionen efter frisläppan- det upphört, visat sig inte erbjuda några särskilda problem ur nykterhets— synpunkt.
I detta sammanhang får vi erinra, att den försäljningsform som ansetts mest känslig ur nykterhetssynpunkt, kringföringshandeln, volymmässigt gått tillbaka med ca 30 % sedan år 1954. Inom den kvarstående kringförings- handeln har under de senaste åren beträffande utkörarpersonalens avlö- ning i ökande utsträckning införts ett ackordssystem, där ersättningen efter vissa poäng utgår för samtliga förekommande arbetsmoment, bl. a. kör- sträckans längd, uppehåll i körningen genom kundbesök och leverans, han- teringen av kollin av olika storlek och sammansättning. Den på försälj- ningskvantiteten grundade ersättningen utgör härvid en jämförelsevis obe- tydlig del av ackordet. Ersättningen per försåld flaska är _ oavsett om ackordssystemet tillämpas eller inte _ densamma för öl som för lättöl och läskedrycker. Det förekommer dock i vissa fall, att ersättningen per såld flaska t. o. m. är större för lättöl och läskedrycker av egen tillverkning än för samtidigt levererat öl av annans tillverkning.
Undersökningarna rörande maltdryckernas verkningar på den mänskliga organismen utvisar, att blodalkoholhalt och alkoholpåverkan ligger på en lägre nivå för maltdrycker _ för det vanliga ölet avsevärt lägre _ än för starkare alkoholdrycker. Påverkan av vårt nuvarande lågprocentiga vanliga öl ligger endast obetydligt högre än verkan av lagrat lättöl. Det är vid för— täring av det vanliga ölet svårt att under normala omständigheter nå över tröskelvärdet för påverkan. Risken för tillvänjning (alkoholism) och för kroniska skadeverkningar är, även efter långvarig förtäring av avsevärda mängder, ringa. Dessa undersökningar ger sålunda inte något stöd för att skärpa maltdrycksregleringen.
Vid sidan av resultaten av de särskilda undersökningarna bör i detta sam- manhang beaktas vissa ytterligare synpunkter.
I direktiven erinrades bl. a. om de gynnsamma erfarenheterna av den inom rusdryckshanteringen i stort sett genomförda avvecklingen av det enskilda vinstintresset. Beträffande rusdrycksutskänkningen, pågick _ framhölls det _ särskild utredning. Denna (1953 års utskänkningsvinstkommitté) har numera slutfört sitt arbete, vilket sedermera resulterat i beslut vid 1957 års riksdag rörande de ekonomiska villkoren för rusdrycksutskänkningen. Dessa innebär bl. a., att restauratörerna i fråga om spritdrycker erhåller ersättning för de med utskänkningen förenade särskilda kostnaderna, me-
dan utskänkningen av vin i det väsentliga lämnades utanför regleringen. Det senare innebär, att restauratörerna får behålla hela vinsten vid ut— skänkning av viner. Det må här erinras om att enligt de tidigare gällande reglerna restauratörernas handelsmarginal vid utskänkningen av spritdryc- ker och starkviner skulle successivt helt avvecklas. Någon reglering ur nykterhetspolitiska synpunkter av servisavgifterna vidtogs inte. Statsmak— terna ansåg sig inte höra reglera denna fråga genom tvingande bestäm- melser.
De nu berörda åtgärderna innebär, att vinstavvecklingsprincipen inom rus- drycksutskänkningen fått en i viss mån ändrad tillämpning. Att även detta förhållande inverkar på bedömningen av den fråga som vi har att ta ställ— ning till, är givet.
Av de tidigare lämnade redogörelserna framgår att koncessionsbestäm- melserna numera har mycket ringa betydelse för utvecklingen inom bryg— geribranschen. Vi är också av den uppfattningen, att dessa bestämmelser bör omläggas i väsentliga hänseenden, ett spörsmål till vilket vi återkom— mer i närmast följande avsnitt.
För den begränsade vinstavvecklingen på försäljningssidan, som de all- männyttiga kaféföretagens verksamhet inneburit, redovisas närmare i bi- laga 3. Vi har inte funnit anledning föreslå ändring i de nu gällande före- skrifterna härutinnan.
När det gäller att pröva behovet och lämpligheten av åtgärder för ökad samhällelig reglering av maltdrycksbranschen, må slutligen tilläggas, att sådana åtgärder inte torde stå i överensstämmelse med de liberaliserande och rationaliserande tendenser, som gör sig gällande i 1954 års försäljnings— lagstiftning och som, bl. a. i fråga om starkölet, fullföljts genom vissa beslut vid 1957 års riksdag. Sådana åtgärder skulle även kunna motverka strä- vandena att åstadkomma en övergång inom konsumtionen till svagare dryc- ker. Konsumtionsläget för starkare maltdrycker (starköl och öl) under de senare åren ger ej heller stöd för uppfattningen, att skärpt reglering skulle vara påkallad. Speciellt må erinras om att starkölets återinförande på den svenska marknaden inte medfört några nykterhetspolitiska problem. Över- huvud har starkölet efter den första övergångstiden fått mycket ringa be- tydelse.
Vi har på grundval av sålunda redovisade undersökningar och övervägan— den kommit till den uppfattningen, att det varken ur nykterhetspolitiska eller samhällsekonomiska synpunkter för närvarande finns tillräckliga skäl att skärpa regleringen av maltdryckshanteringen eller att avveckla det en- skilda vinstintresset inom bryggerinäringen. Med hänsyn härtill har vi ej heller ansett oss böra överväga ett förstatligande av bryggerinäringen. Mot ett sådant talar jämväl, att tillverkningen av öl och starköl inom bryggeri- branschen är i tekniskt och ekonomiskt avseende intimt sammankopplad med framställningen av lättöl och läskedrycker. Sistnämnda verksamhet
är ju en fri näring och nykterhetspolitislm skäl kan givetvis inte anföras för statliga ingripanden häri.
Med utgångspunkt från dessa ställningstaganden saknar vi anledning att närmare utveckla de olika möjligheter, som skulle kunna stå till buds för en skärpning av maltdrycksregleringen. Vi kommer emellertid att förorda, att det uppdrages åt kontrollstyrelsen att i samarbete med representanter för nykterhetsrörelsen, öltillverkare m. fl. följa bryggeriernas verksamhet och försäljningens utveckling och att, därest förhållandena framdeles skulle ut- vecklas på ett otillfredsställande sätt och uppkommande olägenheter inte skulle kunna elimineras förhandlingsvägen, föreslå statsmakterna att vid- taga sådana ingripanden, som kan anses av omständigheterna motiverade.
Då vi sålunda för vår del inte anser oss böra förorda att maltdrycksregle- ringen skärps, har vi övervägt, om vi bör inskränka oss till att föreslå ett bibehållande i huvudsak av nuvarande ordning.
Till grund för vårt ställningstagande till detta spörsmål ligger bl. a. att maltdryckerna huvudsakligen användes i samband med måltid och som sällskapsdryck och att deras funktion av alkoholdryck framträder först i andra hand. Vad nu sagts gäller inte minst vårt nuvarande svenska låg- procentiga öl av klass II, liksom självfallet lättölet. Förekommande miss— bruk av öl kan och bör enligt vår mening stävjas genom åtgärder i de indi— viduella fallen dels i nykterhetsvårdens form dels genom direkta ingrepp mot eventuella missförhållanden inom försäljningsverksamheten. En ge— nerell restriktiv försäljningsreglering bör däremot ej användas i sådant syfte.
Vidare kan den nu gällande tillståndsregleringen i fråga om utminute- ringen i stort sett inte längre anses fylla någon egentlig uppgift, eftersom behovsprövningen i realiteten i allt väsentligt är slopad. Ölet är numera även på landsbygden så pass lättillgängligt, att ett borttagande av den huvudsak- ligen formella prövningen inte kan väntas medföra någon nämnvärd ökning av vare sig förbrukning eller missbruk. Ett slopande av denna tillstånds- prövning skulle vidare inbespara mycket onödigt arbete och onödiga kost- nader för myndigheter och företagare.
Av nu angivna skäl och med hänsyn till de resultat, som framkommit ge- nom de förenämnda undersökningarna angående ölförsäljningens sociala olägenheter och maltdryckernas medicinska verkningar, samt till utveck- lingen under de senaste åren finner vi oss böra förorda, att maltdrycksregle- ringen främst i vad avser utminuteringen göres till föremål för en genom— gripande omläggning. Vi har därvid strävat efter att å ena sidan åstadkom- ma en liberalisering och förenkling av gällande bestämmelser om konces- sionstvång och ölförsäljning och att å andra sidan skapa garantier för att de enkla föreskrifter för försäljningen, som vi anser nödvändiga, verkligen blir efterlevda och riktigt tillämpade. Detta anser vi kunna åvägabringas bl. a. genom en organiserad samverkan inom den borgerliga kommunens
ram med deltagande av representanter för kommunens fullmäktige, polis- myndigheten, nykterhetsnämnden och ölhandeln. I sammanhanget må framhållas, att vi inte finner anledning föreslå någon väsentlig ändring av kommunernas rätt att bestämma huruvida fast försäljning av öl över- huvudtaget må förekomma inom kommunerna eller om allmännyttigt för— säljningsföretag skall inrättas. Generellt sett innebär våra förslag en fort— satt utveckling av principen större frihet under ökat ansvar _ en av huvud- punkterna i 1954 års reformer.
Konsumtionen av färskt lättöl har sedan längre tid varit på tillbakagång, sammanhängande med bl. a. den fortgående höjningen av levnadsstandar— den och härav betingade förskjutningar i konsumtionsvanorna. Däremot visar det lagrade lättölet en kraftig uppgång, säkerligen inte minst bero- ende på att man numera inom bryggerinäringen på många håll lyckats med att framställa en vara av hög kvalitet, som visat sig kunna med framgång konkurrera med det vanliga ölet såsom måltidsdryck.
Bryggerierna i Stockholmsområdet har, delvis under trycket av hård— nande konkurrens under senare år gått i spetsen för försäljningskampanjer för lagrat lättöl. Konsumtionsutvecklingen för lagrat lättöl har också här blivit gynnsam. Nämnas må även, att Svenska Bryggareföreningen för några år sedan igångsatte en kollektiv annonskampanj för lagrat lättöl. För— eningen ställde också reklammaterial till förfogande för den lokala annon- sering, som härefter följde. Även de utanför bryggareföreningen stående företagen har självfallet bedrivit propaganda för denna vara. Av betydelse för varans avsättning är helt naturligt det konkurrenskraftiga priset.
Det är uppenbart att tillverkarna och försäljarna genom åtgärder av nu antydd art även på maltdryckernas område kan förverkliga den nykterhets- politiskt viktiga grundsatsen, att då alkoholdrycker utminuteras eller ut- skänkes ett fullgott alternativ alltid skall finnas till hands.
Vi anser oss kunna utgå från att bryggerinäringens strävanden att främja lättölskonsumtionen fullföljes och att därvid lättölet blir-föremål för för- säljning och reklam i likhet med andra drycker, liksom att motsvarande åtgärder vidtas av övriga ölförsäljare inom utminutering och utskänkning.
Vad härefter beträffar starkölet får vi anföra följande. Vid 1957 års riksdag framlades vissa förslag om lättnader i den gällande starkölsregleringen. Det föreslogs att vid sidan av det nuvarande starkölet om högst 4,5 viktprocent alkohol skulle införas ett lättare starköl om högst 3,6 viktprocent. Detta s. k. mellanöl skulle få lägre skatt och säljas i fler— talet livsmedelsbutiker med ölförsäljningsrätt. Förslaget föll emellertid i riksdagen.
Då sålunda endast relativt kort tid förflutit sedan frågan om starköls- regleringen varit föremål för statsmakternas överväganden, saknas enligt vår mening anledning att nu ta upp denna fråga till omprövning.
Att vi inte föreslår någon ändring i starkölsbestämmelserna samman- hänger även med resultatet av de medicinska undersökningarna, enligt vilka alkoholpåverkan vid förtäring av starköl är ej obetydligt högre än verkan av vårt lågprocentiga vanliga öl samt med de erfarenheter, som vi fått av den finska ölmonopolregleringen. Denna har bl. a. lett till att det öl som motsva- rar svenskt öl av klass II försvunnit från marknaden och att produktionen, bortsett från lättöl, kommit att omfatta endast starköl.1 (En närmare redo- görelse för de finska monopolförhållandena på detta område återfinnes i bilaga 5.)
I detta sammanhang må vad Norge beträffar påpekas, att frågan om bryg- gerinäringens förstatligande _ efter särskild utredning _ varit föremål för norska regeringens ställningstagande. Någon monopolisering av bryggerier- na har därvid inte förordats liksom ej heller koncessionstvång. (För frågans behandling lämnas en sammanfattande redogörelse i bilaga 6.)
I Danmark kännetecknas ölförsäljningsbestämmelserna liksom rusdrycks- lagstiftningen av stor liberalitet.
4. Koncessionssystemet ändras
För närvarande krävs Kungl. Maj:ts tillstånd för inrättande av nytt öl— bryggeri. För rätt att framställa starköl fordras dessutom särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t, som därvid kan föreskriva vissa villkor.
Koncessionsbestämmelserna för öl har alltsedan tillkomsten år 1917 tillämpats restriktivt. Endast ett ringa antal koncessioner har sålunda läm— nats. Utvecklingen inom bryggerinäringen _ med ett från år till år minskan- de antal bryggerier _ har emellertid under senare tid lett till att koncessions- bestämmelsernas betydelse alltmer minskat. Ett huvudmotiv för koncessions— bestämmelserna har varit, att man velat undvika onödig konkurrens. Dy— lika synpunkter torde numera vara helt inaktuella _ erinras må i detta sammanhang om 1953 års näringsfrihetslagstiftning. En ändrad syn på dessa frågor har avspeglats i samband med ombildningen på senare tid av två smärre bryggeriföretag till större producentkooperativa bryggerier, avsedda att tillgodose vissa lättölsbryggares och läskedrycksfabrikanters behov att leverera öl. Koncessioner har vidare lämnats för två nya konsumentkoope- rativa bryggerier, varav en större anläggning är under byggnad.
Lika väsentligt är emellertid, att den ökade konkurrensen samt den eko- nomiska och tekniska utvecklingen inom produktion och distribution lett till en förstärkning av den sedan lång tid tillbaka förefintliga tendensen till koncentration av öltillverkningen till större och medelstora företag. Utveck-
1 Detta starköl utgöres till ca 4/5 av s. k. vanligt starköl, som ungefär motsvarar deti Sverige föreslagna mellanölet, och till ca 1/5 av s.k. A-öl av ungefär samma styrka som vårt nuvarande svenska starköl.
lingen mot ett minskat antal företag torde konnna att fortgå, oberoende av om koncessionstvånget i nuvarande form bibehålles.
Under dessa förhållanden anser vi, att koncessionsbestämmelserna nu bör ändras. Vårt förslag innebär, att tillståndsgivningen decentraliseras från Kungl. Maj:t till kontrollstyrelsen och att prövningen därvid inskränkes till att endast omfatta tillverkares, föreståndares och ersättares behörighet och lämplighet samt frågan huruvida bryggeriets tekniska utrustning är av sådan standard, att en betryggande kontroll av tillverkning och beskattning kan anordnas. Prövningen skall sålunda inte omfatta frågan, huruvida ett bryggeri må nyinrättas e. (1.
Vi förutsätter, att kontrollstyrelsen vid ärendets beredning inhämtar de yttranden, som kan vara påkallade i det särskilda fallet.
Tillstånd till öltillverkning bör gälla tills vidare. Det bör givetvis kunna återkallas, om rätten att tillverka eller försälja öl missbrukas.
Vårt förslag kan möjligen leda till att några av de större lättölsbrygge- rierna med tillverkning av lagrat lättöl efter den nya ordningens införande utvidgar verksamheten med öltillverkning. Detta skulle dock knappast medföra någon Ökning av antalet ölbryggerier på längre sikt, eftersom koncentrationstendensen torde komma att fortbestå.
Olägenheter skulle däremot kunna uppkomma, om lättölsbryggerier skulle anmäla sig som öltillverkare inte för att bedriva produktion i egent- lig mening utan för att genom en mindre framställning av öl kunna påräkna vissa fördelar ur reklam- och goodwillsynpunkt e. (1. Man skulle således härigenom kunna få en ny grupp av ölbryggerier, skenbara tillverkare mot— svarande de tidigare s. k. försvarsbryggerierna, vilka tillverkade endast en eller annan brygd årligen i syfte att bibehålla tillverkningsrätten.
I syfte att förhindra tillkomsten av dylika ölbryggerier bör maltdrycks- skattens minimiavgift höjas. Denna utgör nu 1000 kronor per kvartal, dvs. 4000 kronor per år. Minimitariffen träder f. n. i funktion då till- verkningen understiger drygt 8 000 liter per år. Det kan nämnas, att, bort- sett från de få bryggerier som betalar minimiskatt, den lägsta årsproduk- tionssiffran nu ligger vid ca 300 000 liter (klass II och III). Minimiavgiften bör fördenskull enligt vår mening utan olägenhet i varje fall kunna höjas till 1 000 kronor per månad, eller 12000 kronor per är, motsvarande en ungefärlig årsproduktion av 25 000 liter.
Då enligt nuvarande praxis alla välskötta ölbryggerier, som ansökt här— om, fått särskild koncessiOn för starkölstillverkning, saknas _ med den utformning vi föreslår beträffande tillståndsprövningen för ölbryggerier _ anledning att bibehålla särskild prövning för rätten att tillverka starköl. Alla ölbryggerier bör således automatiskt få sådan rätt och begreppet stark- ölsbryggeri försvinna. Med hänsyn till tillverkningskontrollen bör dock till- verkare vara skyldig att underrätta kontrollstyrelsen, då tillverkning av starköl kommer att upptagas.
Vårt förslag om ändrade bestämmelser för ölförsäljningen berör i huvudsak endast utminuteringen. Utskänkningsreglerna lämnas i stort sett orubbade.
Utminuteringen Utminuteringen indelas för närvarande i avhämtning och kringföring, i praktiken motsvarande försäljning från butiker och bilar.
För rätt att utminutera öl kräves enligt nu gällande ordning tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande avhämtningsförsäljning lämnas tillstånd tills vidare, beträffande kringföringsförsäljningen för fasta oktrojperioder om fyra år. Kringföringstillstånd lämnas länsvis och gäller försäljning från tillverkningsställe eller nederlag.
Proceduren vid tillständsprövningen är i huvudsak följande. Sökanden har först att till länsstyrelsen inge skriftlig ansökan med bifogande av erforderliga handlingar, lvs. firmabevis c. d., myndighets— och konkurs- frihetsbevis samt lämplighctsintyg. Ansökan om avhämtningsförsäljning kan enligt författningsbestämmelserna inges när som helst men bör _ utom vid till- fällig sådan försäljning _ inlämnas senast sex månader före den avsedda för— säljningens början. Ansökan om kringföringsförsäljning från oktrojperiodens början bör vara länsstyrelsen tillhanda senast nio månader dessförinnan.
Härefter vidtar remissförfarandet. Beträffande ansökan om avhämtningsförsälj- ning är detta förfarande obligatoriskt. över ansökan skall regelmässigt höras följande fyra myndigheter: länsnykterhetsnämnden, polismyndigheten, kommu— nens fullmäktige och den kommunala nykterhetsnämnden. Remiss sker först till polismyndigheten med uppdrag till denna att remittera ärendet vidare till full- mäktige. Dessa har i sin tur att höra nykterhetsnämnden, varefter kommunens verkställande organ, dvs. drätselkammaren eller kommunalnämnden yttrar sig. Sedan ärendet behandlats i fullmäktige, återgår handlingarna till polismyn- digheten, som — ofta efter att ha hört lokalt polisorgan _ med eget yttrande insänder akten till länsstyrelsen. Slutligen sker remiss till länsnykterhetsnämn- (len. Beträffande kringföringsförsäljning förekommer inget obligatoriskt remiss- förfarande. I regel sker dock remiss åtminstone till länsnykterhetsnämndeu och ej sällan till andra myndigheter.
Sedan länsstyrelsen utfärdat tillståndsbevis, vilket stämpelbelägges och expe- dieras, avslutas proceduren med kungörelseförfarande o. d. Kungörelse om till- ståndsbevis införes i pressen. Avskrifter av beviset tillställes dessutom vissa myn- digheter.
Tillståndsförfarandet förorsakar uppenbarligen sökandena besvär, kost- nader och andra olägenheter, ofta föranledda av den tidsutdräkt som förfa— randet medför. Beträffande kringföringstillstånd tillkommer, att procedu- ren måste upprepas vart fjärde år. De statliga myndigheterna och kommu- nerna åsamkas genom dessa ärenden åtskilligt arbete och inte oväsentliga kostnader. Detta gäller i första hand länsstyrelserna. Särskilt kungörelse- förfarandet medför ej obetydliga kostnader för annonser, som var särskilt stora vid övergången till den nuvarande ordningen då ett stort antal nya rättigheter tillkom. Fortfarande sökes dock något 1 OOO-tal nya avhämt—
ningstillstånd årligen, varjämte över 1 OOO-talet kringföringsrättigheter skall förnyas vart fjärde år.
Till närmare belysning av vårt ställningstagande till frågan om förenk- ling av försäljningsregleringen får vi anföra följande.
Vad först beträffar avhämtningsförsäljningen i livsmedelsbutiker har praxis vid tillståndsprövningen utvecklat sig i en allt mer liberal riktning. Någon behovsprövning förekommer över huvud inte och numera lämnas tillstånd inte bara som tidigare _ till fullständiga livsmedelsaffärer utan också till nijölk— och brödbutiker, charkuteributiker och fiskaffärer. Även butiker med färdigpackade och djupfrysta livsmedel har fått rätt till öl- försäljning.
Den gällande kommunala vetorätten _ med möjlighet för kommunalfull— mäktige att förhindra avhämtningsförsäljning inom kommunen _ har be- gagnats i allt mindre utsträckning. Numera gäller på grund av kommunalt veto hinder mot avhämtningsförsäljning endast i ett 50-tal av landets kom— muner, huvudsakligen inom Jönköpings, Kopparbergs och Västerbottens län. Inalles är antalet butikstillstånd nu uppe i ett antal över 25 000 mot 8 000 år 1955.
Den nuvarande ordningen innebär sålunda, att tillstånd _ utom där kom— munalt veto föreligger _ beviljas för alla välskötta livsmedelsaffärer. Att under dessa förhållanden upprätthålla kravet på en formell tillståndspröv- ning måste betecknas som onödigt krångel. Om sökanden inte är obehörig eller olämplig och om han bedriver handel med livsmedel är utgången given och tillstånd beviljas. Det arbete och de kostnader, som nedlägges på till- ståndsprövningen, blir under dessa förhållanden bortkastade. Tillståndsför- farandet kan i dessa fall utan olägenhet slopas.
Den livsmedelsdistribution, som bedrives från livsmedelsbussar och hem— köpsföretag, konkurrerar ofta med de vanliga livsmedelsbutikerna. För livsmedelsbussar och hemköpsföretag har därför, på samma sätt som gäl- ler livsmedelsbutiker, tillstånd ansetts böra lämnas utan behovsprövning. I dylika fall har tillståndet avsett kringföringsförsäljning, som inte är un- derkastad kommunalt veto. De skäl som nyss anförts för slopande av till- ståndsprövningen för avhämtningsförsäljning från livsmedelsbutiker gäl- ler uppenbarligen också här.
Vad härefter angår den försäljning som bedrivs av tillverkare av drycker _ öl, lättöl och läskedrycker _ sker denna både som avhämtningsförsälj- ning och kringföringsförsäljning. Försäljning kan i båda formerna ske såväl från tillverkningsställe (ölbryggeri, lättölsbryggeri etc.) som från särskilt inrättade nederlag. Mot avhämtningsförsäljning föreligger här liksom i andra fall kommunal vetorätt _ även då kommunen inte motsätter sig för- säljning från livsmedelsbutiker1 _ däremot inte mot kringföringsförsälj— mng.
1 Kungl. Maj:ts beslut den 17 februari 1956 ang. Vattenfabriken Cidrox.
Ifråga om tillverkarnas kringföringsförsäljning gäller, att behovspröv— ning redan enligt författningsbestämmelserna inte skall förekomma för kringföring från tillverkningsstället. Någon anledning att bibehålla till- ståndsregieringen finns därför ej heller i dessa fall.
Beträffande lättölstillverkares och läskedrycksfabrikanters kringförings- handel har i lagstiftningsmotiven uttalats, att dessa kategorier borde bere- das en särställning vid tillståndsgivningen. I praxis har i allmänhet kon- staterats, att sökanden avsett att bedriva ölförsäljningen inom samma om- råde och till samma kundkrets som tidigare vid försäljningen av lättöl och läskedrycker. Någon egentlig behovsprövning har inte visat sig möjlig att genomföra. Lättölsbryggare och läskedrycksfabrikanter har alltså i regel _ där speciella omständigheter inte förelegat _ fått begärda tillstånd till kringföringshandel med öl. Ej heller på detta område av ölförsäljningen har därför tillståndsregleringen kommit att fylla någon egentlig funktion och bör därför enligt vår mening upphöra. Om så sker, kommer det i våra direktiv berörda önskemålet om ökad medverkan från dessa näringsidka— res sida i ölbryggeriernas ölförsäljning att få en naturlig lösning. Varje anmärkningsfri lättölsbryggare eller läskedrycksfabrikant, som så önskar, skulle få rätt att sälja öl och för leverans av öl kunna vända sig till vilket ölbryggeri han vill. Han kan sålunda utnyttja ölbryggeriernas inbördes kon— kurrens för att få bästa möjliga leveransvillkor. Försäljningsråtten bör om— fatta kringföring såväl från lättölsbryggeriet och läskedrycksfabriken som från särskilt inrättade nederlag.
I fråga om öltillverkares kringföring från särskilt nederlag utanför till— verkningsstället har en förhållandevis restriktiv behovsprövning förekom- mit trots att ett stort antal tillstånd beviljats. I motiven uttalades, att viss återhållsamhet i allmänhet borde iakttagas vid meddelande av nya neder- lagsrättigheter i avvaktan på resultatet av utredningen om bryggeriernas företagsform. Behovsprövning skulle således förekomma med beaktande av förekomsten av livsmedelsbutiker med ölförsäljning och tidigare anordnad rörlig försäljning. Restriktiviteten sammanhängde även med uppfattningen, att den fasta försäljningen i butiker var mindre aktiv än den rörliga för— säljningen och därför borde främjas.
Vid bedömandet av spörsmålet har vi, med utgångspunkt från erfaren- heterna efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, kommit till den upp- fattningen, att en fortsatt behovsprövning i vad gäller öltillverkarnas ue- derlagsförsäljning allmänt sett framstår såsom föga motiverad. Konkur- rensen inom den alltmer minskande kringföringshandeln med öl är redan nu på de flesta håll så omfattande, att allmänhetens intresse att tillgodose sitt behov av öl genom sådan försäljning kan anses tillfredsställt. Ett bort- tagande av behovsprövningen kan därför knappast väntas medföra vare sig ökad försäljning eller nya nykterhetspolitiska problem. Tyngdpunkten i
distributionen torde även framdeles komma att förskjutas mot försälj- ning i livsmedelsbutiker eller i samband med annan livsmedelshandel.
I detta sammanhang får vi även erinra om att de sociala undersökning- arna inte givit något belägg för att frekvensen av missbruk av öl och över- trädelser av försäljningsbestämmelserna numera skulle vara större vid kringföringsförsäljning än vid avhämtningsförsäljning. Skäl finnes där- för ej heller ur denna synpunkt att i tillståndshänseende fortsätta att be- handla kringföringen mera restriktivt än avhämtningen.
Mot den restriktiva tillståndspraxis, som alltjämt kvarstår i fråga om viss del av kringföringsförsäljningen, kan även vissa invändningar göras ur näringspolitisk synpunkt. Denna praxis innebär, att samhället på ett diskri- minerande sätt ingriper i konkurrensen mellan olika företagare. De med lättölsbryggerier och läskedrycksfabriker associerade producentkoopera- tiva öltillverkarna torde härigenom ha fått bättre konkurrensmöjligheter än övriga ölbryggerier. Genom en skiftande praxis inom olika län vid till— ståndsprövningen har vidare ett bryggeri i flera fall otillbörligt gynnats på ett annat bryggeris bekostnad. Det har sålunda inträffat, att en läns- styrelse _ måhända i insikt om att restriktivitet på detta område genom utvecklingens gång blivit meningslös _ bifallit en framställning från ett utanför länet beläget ölbryggeri att få kringföra öl från ett nederlag i länet. Härigenom har det ölbryggeri, som sedan gammalt bedrivit kringföring inom försäljningsområdet, fått ökad konkurrens och minskad försäljning. När sistnämnda bryggeri sedan sökt försvara sin ställning genom att i sin tur utvidga försäljningen till det konkurrerande bryggeriets försäljningsom- råde i det andra länet, har emellertid länsstyrelsen med stöd av lagstift- ningsmotiven avslagit ansökningen. Det förhållandet att kringföringstill— stånden meddelas för varje län för sig torde även eljest ha inverkat men- ligt på eu rationell utformning av försäljningsorganisationen. Följden har alltså blivit, att samhällets reglerande åtgärder verkat konkurrensbegrän- sande, bl. a. så tillvida att företag inom samma bransch behandlats olika och således inte fått utöva sin näring under samma villkor. Vi vill även framhålla, att en restriktiv praxis i fråga om nederlagsrättigheter i många fall leder till en irrationell distributionsordning. Dylika förhållanden anser vi otillfredsställande. Den restriktiva tillståndspraxis, som alltjämt före— kommer på detta område, bör därför slopas.
Vad slutligen beträffar den avhämtningsförsäljning, som bedrives av till- verkare av öl, lättöl och läskedrycker, är denna i praktiken knuten till till- verkningsställen och fasta försäljningsställen för kringföring (nederlag). I praxis har det ansetts, att en rättighet till kringföringsförsäljning normalt bör kompletteras med en rättighet till avhämtningsförsäljning, såvida inte nykterhetsförhållandena eller andra särskilda omständigheter talar här- emot. Då man kan utgå från att det här är fråga om en mindre omfattande försäljning av servicekaraktär, synes anledning icke föreligga att bibe-
hålla tillståndsprövningen. Att kräva särskild prövning för avhämtningsför— säljning inom bryggeriet synes heller knappast vara motiverat om försälj- ningen från bilar kan bedrivas fritt redan omedelbart utanför bryggeriet. För att förhindra att den nu ifrågavarande avhämtningsförsäljningen i framtiden får större omfattning, förordar vi, att särskilda ölbutiker inte skall få finnas vare sig vid ölbryggerier, lättölsbryggerier, läskedrycksfabri- ker eller särskilt inrättade ölnederlag, därest sådana butiker inte inrättats före den 1 januari 1960.
Vi finner sålunda, att nuvarande tillståndsprövning i fråga om utminu- tering av öl i flertalet fall inte fyller någon reell uppgift, att den saknar be- tydelse ur nykterhetssynpunkt och att den i viss utsträckning har en oför— månlig verkan ur näringsfrihetssynpunkt. Även om några fördelar skulle kunna anses förknippade med tillståndsförfarandet, är dessa enligt vår mening inte av sådan betydelse att de kan motivera bibehållandet av regle- ringen. Genom att slopa denna skulle vidare vinnas minskat krångel vid ärendenas handläggning. Bl. a. skulle man få en inte obetydlig arbetsavlast- ning på länsstyrelserna. Belastningen på länsstyrelsernas expensanslag skulle också minskas. Vi har inte funnit möjligt att närmare ange värdet av nu antydda kostnadsbesparingar, men de är säkerligen inte utan bety- delse. Även i övrigt skulle åtgärder i angiven riktning medföra en lättnad för myndigheter, kommuner och företagare, som är verksamma på detta om- råde. Bl. a. skulle kommunernas befattning med individuella ärenden rö- rande tillkomsten av nya utminuteringsrättigheter upphöra.
Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår vi, att den berörda till- ståndsprövningen slopas och ersättes med ett enkelt anmälningsförfarande.
Utminuteringen indelas sedan länge i fast och rörlig försäljning dvs. enligt gällande författning i avhämtningsförsäljning och kringföringsför- säljning. En sådan uppdelning har emellertid blivit allt svårare att upprätt- hålla, eftersom de båda försäljningsformerna ofta flyter in i varandra. Att livsmedelsföretagens försäljning i butiker behandlas som avhämtningsför- säljning belagd med kommunal vetorätt medan försäljningen från livsme- delsbussar anses som kringföring _ utan kommunal vetorätt _ har tidi— gare berörts. Den som har rätt till kringföringshandel har vidare enligt praxis ansetts ha möjlighet att, om han så önskar, få rätt också till avhämt- ningsförsäljning. Den som har fått tillstånd till avhämtningsförsäljning har författningsenligt rätt att försända sålt öl till köpare. Sådan försändning är i praktiken svår att skilja från kringföringshandel. Bryggeriernas kring- föringshandel omfattar för övrigt till mycket stor del försändning av öl, som är eller kan anses sålt före leveransen, s. k. stående order. Den författ— ningsmässiga skillnaden mellan avhämtnings- och kringföringsförsäljning föreslås därför slopad. Härigenom kommer alla rättighetshavare att få möj- lighet att bedriva både fast och rörlig handel med öl utan att av nu berörd anledning hindras att bygga upp en rationell försäljningsorganisation.
I det föregående har framhållits, att vi i stort sett inte funnit anledning att rubba den nuvarande kommunala vetorätten beträffande ölförsäljningen. Ett slopande av skillnaden mellan fast och rörlig försäljning föranleder emellertid vissa smärre ändringar härvidlag. Vi föreslår sålunda, att full- mäktiges möjlighet att motsätta sig ölförsäljning skall gälla all utminute- ring, såväl fast som rörlig, som bedrives av livsmedelshandlare, inte som nu endast butiksförsäljning. Däremot förordar vi, att vetorätten inte i något fall skall omfatta den försäljning som bedrivs av tillverkare av drycker, dvs. ölbryggerier, lättölsbryggerier och läskedrycksfabriker. I förhållan- de till gällande ordning innebär detta den ändringen, att vetorätten slo- pas beträffande sådan fast försäljning (avhämtningsförsäljning) som bedri- ves från ölbryggerier, lättölsbryggerier, läskedrycksfabriker och kringfö- ringsnederlag. Då vi emellertid förutsätter att den fasta försäljningen i dessa fall förblir relativt begränsad och att inga nya ölbutiker inrättas och med hänsyn till att förevarande vetorätt i praktiken synes vara ganska bety— delselös, då försäljning från fordon utanför försäljningsstället inte kan för— hindras, torde förslaget inte kunna möta några allvarligare invändningar.
Liksom hittills kommer kommunens fullmäktige att kunna besluta om inrättande av allmännyttigt maltdrycksföretag. Ett sådant företags verk- samhet kommer därvid i fråga om utminuteringen att omfatta den försälj— ning, som annars skulle ske genom livsmedelshandlare.
Varje kommun bör beredas tillfälle att begagna sin vetorätt eller inrätta allmännyttigt maltdrycksföretag, dels vid en övergång till den av oss före- slagna ordningen, dels senare på kommunens eget initiativ.
De nu framlagda förslagen innebär sammanfattningsvis, att kommuner- nas nuvarande medbestämmanderätt i fråga om utminuteringen av öl i huvudsak bibehållas och även utvidgas att omfatta försäljning från hem- köpsföretag, livsmedelsbussar o. d. Däremot inbegripes inte dryckestillver— karnas relativt begränsade fasta försäljning i denna rätt. Har sålunda veto— rätten begagnats eller allmännyttigt maltdrycksföretag inrättats, kan _ förutom sådant företag _ endast tillverkare utminutera öl inom kommunen.
I anslutning till det anförda förordar vi att utminuteringsrätten _ därest kommunen inte begagnar sig av sin vetorätt eller inrättar allmännyttigt maltdrycksföretag — i princip skall tillkomma vissa grupper av närings- idkare, nämligen livsmedelshandlare samt tillverkare av öl, lättöl och läske- drycker.
De Iivsmedelshandlare, som skulle få utminuteringsrätt, tillhör i stort sett samma kategori som nu erhåller tillstånd till avhämtningsförsäljning, näm- ligen försäljare av bröd och annat bakverk, ägg och mjölk samt andra meje— rivaror, kött och andra köttvaror, fisk eller specerier.
Undantag från rätten att utminutera öl skulle normalt gälla _ utom självfallet för torghandel _ för livsmedelshandel, som är förenad med kioskförsäljning eller utskänkningsrörelse. Att öl inte får säljas från kios-
ker eller butiker med kioskrättigheter överensstämmer med nuvarande praxis och motiveras av intresset att begränsa utminuteringen till den van- liga affärstiden och möjligheten att kunna effektivt övervaka försäljningen. Vårt förslag innebär här, att den som enligt butikstängningslagen förvärvat särskilt tillstånd att sälja vissa varor till allmänheten på annan affärstid än den vanliga inte skall få sälja öl. Undantag härifrån bör dock kunna ifrå- gakomma i särskilda fall, t. ex. när det gäller citybutiker, för vilka länssty- relsen beviljat tillstånd att efter vanlig affärstid sälja livsmedel. Att öl i normala fall inte får utminuteras under utövning av eller i samband med utskänkningsrörelse överensstämmer likaledes med rådande praxis och motiveras med de skillnader i fråga 0111 försäljningstider och ordningsföre— skrifter, som måste upprätthållas mellan utminutering och utskänkning. Även i sistnämnda hänseende kan undantag tänkas förekomma i vissa spe- cialfall, t. ex. för livsmedelsbutik, som är belägen i varuhus, där även en bar- servering c. d. finns anordnad. Betingelserna måste i dylika undantagsfall vara sådana, att missbruk av utminuteringsrätten genom förtäring av inköpt öl på stället kan anses uteslutet.
Livsmedelshandlares ölförsäljning skall bedrivas från livsmedelsbutik eller livsmedelslager. Från försäljningsstället kan försäljning ske genom av- hämtning, försändning eller kringföring. Även livsmedelshandlare, som dri— ver sin rörelse såsom hemköpsföretag eller medelst livsmedelsbussar o. d., är således inbegripna i försäljningsrätten.
Enligt vårt förslag skall vidare tillverkare av öl, lättöl eller läskedrycker få rätt att efter anmälan utminutera öl. Denna grupp motsvarar i allt vä- sentligt innehavare av tillstånd till kringföringsförsäljning enligt nuvarande ordning. Rätt att utminutera öl skulle sålunda tillkomma samtliga tillver- kare från tillverkningsstället samt dessutom från särskilt inrättat försälj- ningsställe (öllager) _ motsvarande nuvarande nederlag utanför tillverk- ningsstället.
Det av oss föreslagna anmälningsförfarandet innebär att anmälan göres hos polismyndigheten i den ort, där försäljningsstället är beläget. Polis- myndigheten skall höra den kommunala nykterhetsnämnden angående sö— kandens lämplighet.
För varje försäljningsställe skall, i fall då anmälaren inte är enskild per— son som själv handhar rörelsen, finnas särskilt utsedd föreståndare, som har att utöva tillsyn över ölförsäljningen. Beträffande varje person som så- lunda handhar eller förestår rörelsen skall undersökas huruvida han med hänsyn till personliga förhållanden, bl. a. ur nykterhetssynpunkt kan anses lämplig att sköta ölförsäljningen. De nuvarande s. k. lämplighetsintygen, som ju i regel utfärdas av polismyndigheterna själva, blir med den nya ord- ningen överflödiga och kan slopas.
Motsvarande anmälningsförfarande som nu sagts bör tillämpas på all-
männyttigt maltdrycksföretag. Anmälningsbeviset skall dock här avse rätt att utminutera öl endast inom den ifrågavarande kommunen.
Beträffande tillverkares anmälan 0111 utminuteringsrätt för öl skall i till- lämpliga delar gälla vad vi föreslagit i fråga om livsmedelshandlare. Tillver— kare skall såsom tidigare nämnts ej äga bedriva försäljningen från särskilt inrättad ölbutik om ej sådan butik tidigare funnits. Någon begränsning av försäljningsområdets utsträckning bör ej förekomma såvitt gäller tillver- kare.
Samtliga här avsedda anmälningsbevis föreslås skola gälla tills vidare.
Utskänkningen
Beträffande ölutskänkningen bör enligt vår mening nuvarande tillstånds- prövning och vetobestämmelser alltjämt gälla. Vi föreslår emellertid vissa ändringar dels i förfarandet, dels såtillvida att tillstånden till årsutskänk- ning, som f. n. meddelas för en tid av ett eller flera, dock högst fyra år, i regel skall meddelas att gälla tills vidare, om inte särskilda skäl föranleder att de begränsas till viss tid. Motsvarande bör gälla i fråga 0111 rättigheter till utskänkning i personalmatsal. Då ett tillstånd gäller tills vidare skall det — även om missförhållanden ej förekommit _ kunna återkallas, därest kom- munen använder sin vetorätt.
Partihandel och import Rätt till partihandel med öl bör enligt vår mening tillkomma alla dem som enligt det tidigare framlagda förslaget skulle få rätt att utminutera öl. Med hänsyn härtill erfordras inte föreskrifter om särskilda partihandelsue- i derlag.
Nuvarande partihandelsrätt för parti- och detaljhandelsbolagen för rus— drycker har ej utnyttjats och lär ej heller komma att utnyttjas och föreslås därför slopad.
Den som yrkesmässigt inför öl till riket och inte tillika bedriver detalj— handel med öl bör liksom hittills kunna idka partihandel. Särskild anmälan härom skall göras till kontrollstyrelsen.
Gällande befogenhet för Kungl. Maj:t att i mån av behov förordna att öl endast skall få införas genom partihandelsbolaget för rusdrycker har till- kommit för att möjliggöra inskridanden i fall då de allmänna principerna för reklamen inte iakttas av importören. Då de tidigare gällande reklambe— gränsningarna numera i huvudsak slopats, saknas enligt vår mening anled— ning att bibehålla nuvarande bestämmelse. I fall av uppenbart olämplig reklam från importörernas sida bör man genom föreställningar förmå dem att iaktta samma regler för reklamen som de inhemska tillverkarna.
6. Ökat samarbete och ansvar
I det föregående har vi föreslagit väsentliga ändringar i gällande bestämmel- ser om ölförsäljningen. Förslagen är grundade på resultaten av våra sär- skilda undersökningar, vilka visat att såväl alkoholpåverkan som risken för alkoholism är ringa i samband med ölkonsumtion och att ölmissbruket är ett jämförelsevis litet problem.
Därest förslagen genomförs, bör det bli möjligt att i allmänhet lösa upp- kommande problem beträffande försäljningen på frivillighetens väg i sam- verkan och samförstånd mellan myndigheter, nykterhetsintresserade och ölhandel. En sådan samverkan mellan olika av maltdrycksområdet intres- serade parter skulle samtidigt kunna utgöra en form för ökad insyn i maltdryckshanteringen från det allmännas sida och en viss garanti för att utvecklingen på maltdrycksområdet i framtiden inte går i en ur nykter- hetssynpunkt ogynnsam riktning. För att möjliggöra denna samverkan före- slår vi bl. a. inrättandet av lokala samarbetsnämnder i maltdrycksfrågan. I anslutning härtill förordar vi att de som tillverkar och försäljer öl ålägges ett skärpt personligt ansvar för att försäljningen sker på ett sätt, som är god- tagbart ur nykterhets— och ordningssynpunkt.
Nya former för samarbete
Samarbete mellan myndigheterna och maltdrycksbranschen bör naturligt- vis i första hand ske genom direkt kontakt mellan vederbörande myndighet och ölhandlare. En förtroendefull sådan samverkan är självfallet av stort värde. Härutöver bör emellertid tillkomma samverkan på ett mera allmänt plan. I sådant syfte bör enligt vår mening skapas särskilda lokala samarbets- nämnder i maltdrycksfrågan, vilka väsentligen bör bli organ för informella överläggningar, för information och diskussion i frågor rörande maltdryc- kerna, organ där de berörda parterna kan fritt och otvunget komma till tals med varandra. Till denna nämnd skulle i första hand myndigheter, nykter- hetsintresserade och ölhandlare kunna vända sig med uppkomna problem och på ett tidigt stadium få dessa smidigt lösta på frivillighetens väg. I varje fall skall nämnden höras, därest förhållandena påkallar administrativa åtgärder.
En sådan samarbetsnämnd i ö'lfrågor bör finnas i varje kommun och bestå av en representant för kommunen, en för polismyndigheten, en för nykter- hetsnämnden och i allmänhet en eller två av kommunen i samråd med ortens ölförsäljare utsedda representanter för dessa. Nämnden utser inom sig ord- förande. Kommunerna kommer härigenom att erhålla en god kontakt med och insyn i ölhandelns förhållanden.
Vad beträffar Stockholm har vi övervägt, om inte ifrågavarande uppgif- ter skulle kunna lösas inom ramen för den rådgivande nämnden för ut-
skänkningsärenden eller stadens egen utskänkningskommitté efter den komplettering i sammansättningen, som erfordras för att tillgodose föreva- rande särskilda ändamål. Vi har emellertid stannat för att inte förorda en annan ordning för Stockholms del än som avses gälla för landet i övrigt.
Representanter för myndigheterna skulle såsom ett tjänsteuppdrag delta i sammanträdena och erhålla ev. reseersättning från sina huvudmän. Ölhan- delns organisationer förutsättes i eget intresse bekosta utgifterna för sina ombud vid sammanträdena. Kostnaderna för det allmänna skulle härigenom bli obetydliga.
Samarbetsnämnden skall sammanträda så snart någon representant så önskar och efter kallelse av ordföranden, dock minst en gång årligen. Den skall vid sina sammanträden kunna begära upplysningar av ölförsäljare och dennes personal, experter och representanter för i nämnden icke före- trädda parter. Nämndens ledamöter skall ha tystnadsplikt.
I detta sammanhang hör framhållas, att den direkta övervakningen av ölförsäljningen hör handhas av samma myndigheter, som enligt värt för- slag har att i allmänhet befatta sig med meddelande och återkallelse av för- sälj ningsrättigheter, nämligen länsstyrelsen, polismyndigheten och den kom- munala nykterhetsnämnden. Vid sitt arbete med tillsynen över ölförsälj- ningen bör dessa myndigheter såsom ovan framhållits med anlitande av den lokala samarbetsnämnden i första hand söka lösa uppkommande frågor på frivillighetens väg.
Ehuru vi ansett skärpning av formerna för statliga ingripanden i bryg- gerinäringen inte påkallad, har vi likväl funnit oss böra skapa möjlig- heter för viss insyn i verksamheten inom denna näring i syfte att klar- lägga den fortsatta utvecklingen på området. Härigenom får statsmakterna möjlighet att vidtaga erforderliga åtgärder, därest förhållandena i ett eller annat hänseende skulle utveckla sig på sådant sätt, att ett ingripande anses nödvändigt. I sådant hänseende bör det ankomma på kontrollstyrelsen att följa utvecklingen inom maltdryckshanteringen såvitt gäller bl. a. konsum— tion och missbruk, pris—, kostnads— och vinstförhållanden, struktur— och konkurrensutveckling, missförhållanden vid försäljningen, reklamfrå- gor m. 111.
För att kunna fullgöra dessa åligganden bör kontrollstyrelsen bl. a. låta upprätta statistik rörande förbrukning och missbruk av maltdrycker samt inhämta från pris- och kartellnämnden fortlöpande uppgifter om nämn- dens prisövervakande verksamhet på maltdrycksområdet, från statistiska centralbyrån uppgifter om vinstutvecklingen och från bryggerierna material rörande struktur— och konkurrensförhällanden m. m. Uppgiftsmaterial av denna art är i det väsentliga redan nu tillgängligt på olika håll. Därest mera ingående undersökningar av bryggerinäringens struktur och ekonomi befin- nes nödvändiga, bör det ankomma på styrelsen att vidtaga sådana. I den mån så finnes erforderligt, kan styrelsen med anlitande av personal vid sty-
relsens lokalförvaltning, i samband med' andra granskningsåtgärder verk- ställa specialundersökningar rörande bryggeriernas ölförsäljning m. m.
Kontrollstyrelsen bör — utöver handläggning av frågor om tillverknings- tillstånd —— ha allmän tillsyn över ölförsäljningsförordningens tillämpning samt utfärda föreskrifter och anvisningar i ämnet.
I frågor av större vikt bör yttrande inhämtas av en till styrelsen knuten samarbetsnämnd i ölfrågor. Denna nämnd synes böra utses av Kungl. Maj:t och föreslås vara sammansatt av en representant för styrelsen tillika ord- förande, samt en representant för vardera socialstyrelsen, Svenska nykter— hetsvårdsförhundet, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Svenska nykterhetsfrämjandet, Svenska bryggareföreningen, Malt- och läskedrycks— förbundet, Svenska bryggeriindustriarbetareförhundet, Kooperativa förbun- det och Sveriges köpmannaförbund. Nämnden skall sammanträda på kon- trollstyrelsens kallelse eller då någon ledamot så önskar, dock minst en gång årligen. Några särskilda kostnader för nämnden förutsättes inte kom— ma att åvila statsverket.
Bland frågor som skall framläggas för nämnden må nämnas spörsmål angående den ekonomiska och strukturella utvecklingen inom bryggeri— näringen, marginaler inom handeln samt reklamfrågor och därmed sam- manhängande problem. I övrigt bör bl. a. behandlas ärenden om återkal- lande av tillverkningsrätt för ölbryggerier och andra frågor av större vikt, som kontrollstyrelsen hänskjuter till nämnden. Avsikten är att ev. upp- kommande kontroversiella spörsmål skall kunna lösas förhandlingsvägen genom denna nämnd. Om denna väg inte visar sig framkomlig och ut- vecklingen inom bryggerinäringen påkallar särskilda åtgärder, skall sty- relsen framlägga förslag härutinnan för Kungl. Maj:t. Anledning till mera ingripande sådana "åtgärder skulle föreligga, exempelvis om läget så för— ändras att ölförsäljningen skapar allvarliga nykterhetspolitiska olägen- heter eller bryggeriföretagen på ett otillbörligt sätt utnyttjar sin ställning. Bland de korrektiv, som kan komma ifråga, må nämnas maltdrycksbe- skattningens användande i vinstreglerande syfte, vilket förutsätter änd- ringar i skattehestämmelserna, samt insättande av en representant för det allmänna i vederbörande bryggeriföretag. I anslutning till vad vi ovan anfört angående kontrollstyrelsens befattning med reklamfrågor på malt- dryckshanteringens område vill vi framhålla, att vi utgår från att försål- jarnas, tillverkarnas och importörernas reklam kommer att utformas i överensstämmelse med författningsbestämmelsernas nykterhetspolitiska målsättning. Vi förordar att det skall åligga kontrollstyrelsen att tillse att tillverkare, försäljare och importörer av öl bedriver reklam och därmed jämförlig verksamhet på ett sätt som inte uppenbarligen står i strid med ölförsäljningsförordningens syfte.
Det är sj älvfallet att den övervakande verksamhet, varom vi här talat, bör omfatta inte bara de svenska tillverkarna och försäljarna utan också impor-
törer av utländskt öl. Vad nu sagts gäller givetvis även i fråga om rekla- men.
Det personliga ansvaret
I ölförsäljningsförordningen anges den allmänna nykterhetspolitiska mål- sättningen sålunda: >>All försäljning av öl skall ordnas och handhas så att ordning och nykterhet ej äventyras». Som vi redan antytt är vi av den upp- fattningen, att försäljarnas personliga ansvar för rörelsens bedrivande bör klart framhävas. Försäljarna bör enligt vår mening vara positivt verk- samma för att tillgodose de sociala synpunkterna vid försäljningen. Enligt vårt förslag skall var och en som tar befattning med försäljning av öl verka för att försäljningen sker på ett sådant sätt att nykterhet och ordning främjas.
Nuvarande bestämmelser om att öl inte får utskänkas till minderåriga eller utlämnas till alkoholpåverkade, missbrukare m. fl. är självfallet av central betydelse i förevarande sammanhang. Vi har redan förut förordat att försäljare skall vara skyldig att verka för att nykterhet och ordning främjas. Härav följer uppenbarligen att han skall, så långt det står i hans makt, verka för att missbruk av öl inte må förekomma och tillse att akut alkoholpåverkade eller ur nykterhetssynpunkt misskötsamma personer inte erhåller tillgång till öl. I detta syfte bör försäljare vara särskilt uppmärk- sam på den öldistribution, som kan förekomma vid vissa arbetsplatser, ba- rackförläggningar, anstalter, ålderdomshem o. (i. Här framträder vikten av försäljarnas personliga ansvar och omdöme särskilt starkt. Av speciell vikt är givetvis att försäljare inte genom att tillhandahålla öl till kända alkohol- missbrukare äventyrar av nykterhetsvårdsorganen vidtagna åtgärder. Beho- vet av författningsmässig reglering i här ifrågakommande hänseende torde i praktiken vara tillräckligt tillgodosett genom den nuvarande bestämmel— sen, att öl inte får lämnas ut då det finns särskild anledning till misstanke att varan är avsedd att användas i berusningssyfte. Det bör uppmärksam- mas att bestämmelsen har större räckvidd än 69 å nykterhetsvårdslagen, som stadgar straff endast då alkoholdryck lämnas till missbrukare som är före- mål för vissa stränga tvångsåtgärder. I tveksamma fall bör försälj aren vända sig till nykterhetsnämnden och begära besked om hur han skall förfara.
Det kan här anmärkas, att frågan om de ur nykterhetssynpunkt i och för sig betydelsefulla förtärings- och förvaringsförbuden ingår i det åt 1959 års utskänkningsutredning meddelade uppdraget.
Gällande bestämmelser utgår från den förutsättningen att försäljnings- rätt endast får utövas av rättighetshavaren själv med hjälp av hos honom anställd personal eller _ för att använda uttryckssättet i stadgandet om husbondeansvar — hans husfolk eller i hans arbete antagen person. Bety- delsen härav framträder ännu klarare vid den friare reglering av ölförsälj—
ningen som vi föreslagit. Om försäljningsrätt skall kunna erhållas av alla livsmedelshandlare och förut angivna tillverkare och utövas med ett per- sonligt ansvar, är det angeläget att man inte får ett antal mellanhänder, som inte prövats i lämplighetshänseende och som inte har något försäljnings- ansvar. Det är således viktigt att försäljningsrätt utövas endast av rättig- hetshavaren själv och att denne vid försäljningen endast får anlita hos ho- nom anställda, inräknat familjemedlemmar, vilka arbetar under hans eller föreståndares kontroll. All försäljning skall vidare ske i rättighetshavarens nanm direkt till konsument eller dennes ombud (eller, vid partihandel, an- nan rättighetshavare). Några mellanhänder vid försäljningen får således ej anlitas. Försäljning i kommission är ej tillåten. Varan skall befinna sig i rättighetshavarens besittning till dess att den Överlämnas till konsumen- ten eller dennes ombud. Försålt öl må dock på ölförsäljarens ansvar försän- das genom annan person eller företagare till köpare, som är känd för öl- försäljaren.
I överensstämmelse med vad nu anförts ingår i vårt författningsförslag en bestämmelse enligt vilken försäljningsrätt endast får utövas av ölför- säljaren själv med biträde, under hans eller föreståndares tillsyn, av hos honom anställda, dock att försålt öl må på ölförsäljarens ansvar försändas genom annan till köpare, som är känd för ölförsäljaren. -
Ett nödvändigt komplement till de hittills föreslagna anordningarna måste vara att administrativa och rättsliga åtgärder vidtas, när överträdelse av försäljningsbestämmelserna föreligger och rättelse inte åstadkommits på ett tidigt stadium genom frivilliga överenskommelser. Det bör betonas, att när vi här talar om överträdelse avser vi inte enstaka eller obetydliga överträdelser utan grava förseelser och särskilt då överträdelserna är av sådan väsentlig betydelse att de kan sägas karakterisera rörelsens skötsel. I sådana fall bör, oberoende av om förseelserna föranleder åtal och straff, administrativa ingripanden övervägas av principiellt samma art som redan nu föreskrivits beträffande den tillståndsbundna försäljningen. En viss skärpning av de nuvarande bestämmelserna bör dock vidtas i syfte att effek- tivisera de administrativa ingripandena.
Gången av det av oss tänkta förfarandet skulle bli i huvudsak följande. Har det konstaterats att bestämmelserna i förordningen eller meddelade föreskrifter inte iakttagits och rättelse inte på förut angivet sätt åvägabragts skall polismyndigheten eller, när det gäller utskänkning, länsstyrelsen efter samråd med nykterhetsnämnden och ev. ytterligare utredning, i allmänhet inskränka sig till att meddela ölförsäljaren varning.
Sker likväl ej rättelse utan grava missförhållanden alltjämt konstateras —— t. ex. att öl tillhandahålles åt alkoholpåverkade eller missbrukare — skall polismyndigheten resp. länsstyrelsen ta upp frågan om att förbjuda för- säljningen eller återkalla tillståndet. Förbud eller återkallelse, vilken ju i många fall med hänsyn till konkurrensförhällandena utgör ett allvarligt
ingrepp i rättighetshavarens rörelse, bör som regel ske för viss tid, t. ex. ett halvt eller ett helt år från dagen för beslutet och endast i svårare fall med- delas med verkan tills vidare. När det gäller tidsbestämd årsutskänkning, bör beslutet kunna avse återkallelse för viss del av rättighetens giltighets- tid eller total återkallelse av tillståndet.
I fråga om överträdelser vid försäljning från tillverkningsställe för öl bör —— med hänsyn till de eventuella åtgärdernas betydelse för tillverknings- rättens utövande — ärendet hänskjutas till kontrollstyrelsen, som bör ha att fatta beslut i ärendet efter sin samarbetsnämnds hörande.
Finner de övervakande myndigheterna förekommande missförhållanden ge anledning därtill, skall de självfallet oberoende av administrativa ingri- panden anmäla ärendet till åklagaren för prövning av åtalsfrågan.
7. Maltdryckstillverkningsförordningen
Under vårt utredningsarbete har vi konstaterat, att den gällande förord- ningen av 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är i behov av en överarbetning. Då vi emellertid erfarit, att kontrollstyrelsen avser att inkomma till Kungl. Maj:t med förslag härom, inskränker sig vårt förslag på denna punkt till de författningsändringar, som föranledes av ett slopande av koncessionstvånget.
VI
Författningsförslag med specialmotivering
1. Förslag till ny öUörsäljningsförordning Inledande bestämmelser
1 5. Med öl förstås maltdryck vars alkoholhalt överstiger 1,8 men icke 2,8 vikt— procent.
2 5. Under försäljning inbegripes allt tillhandahållande som sker mot ersättning. Som försäljning skall dock icke anses att arbetsgivare på grund av arbets- avtal utan särskild gottgörelse tillhandahåller öl åt anställd.
Till partihandel hänföres försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse samt försäljning för export. Försäljning till allmänheten sker genom utminutering eller utskänkning. Med utskänkning förstås försäljning till förtäring på stället.
3 5. Öl må säljas endast av den som äger rätt därtill enligt denna förordning (ölförsäljare). Hembryggt öl må dock icke säljas. Rätt att sälja öl hänför sig till viss lokal (försäljningsställe). Vid varje försäljningsställe skall, därest ölförsäljaren icke är enskild person som själv handhar rörelsen, finnas särskilt utsedd person som har att utöva tillsyn över försäljningen ([öreståndare).
Om partihandel och import 4 å.
Partihandel må av den som äger rätt till utminutering utövas från försälj- ningsställe för utminutering.
Därjämte må partihandel efter anmälan hos kontrollstyrelsen utövas av den som yrkesmässigt inför öl till riket.
Vid partihandel med öl är säljaren skyldig förvissa sig om att köparen äger rätt att återförsälja varan.
Öl som införes till riket må icke utlämnas från tullverket, om icke varan antingen då den inkommer hit eller därefter genom varuliavarens försorg under tillsyn av tullpersonal stämplats och försetts med etikett. Beträffande flaska må stämplingen ske på kork, propp eller annan förslutning. Såväl stämpel som etikett skola innehålla uppgift om namnet på det bryggeri där tillverkningen skett samt sifferbeteckning (11) för varans klass.
Etikett må ej innehålla benämning, som är ägnad att giva maltdrycken sken av att vara av annan klass än den till vilken den är hänförlig.
Generaltullstyrelsen äger för särskilda fall medgiva undantag från be- stämmelserna i denna paragraf.
Om rätt till utminutering
6 5.
Efter anmälan och prövning som i 9 & sägs mä öl utminuteras av
a) detaljhandlare, som saluför bröd och annat bakverk, ägg och mjölk samt andra mejerivaror, kött och andra köttvaror, fisk eller specerier (livs- medelshandlare),
b) yrkesmässig tillverkare av öl, lättöl eller läskedrycker (tillverkare),
c) företag som i 8 5 2 mom. avses (allmännyttigt maltdrycksföretag). Utminutering må, där särskilda förhållanden ej annat föranleda, icke förekomma i förening med rörelse med rätt till försäljning efter den van- liga affärstidens slut eller till utskänkning av rusdrycker, öl eller alkohol- fria drycker.
Tillverkare må icke bedriva utminutering från särskilt inrättad butik.
7 %. Ölförsäljare som är enskild person och själv handhar utminutering även— som föreständare för utminutering skall med hänsyn till personliga för— hållanden vara lämplig att utöva rörelsen.
8 5. 1 mom. Då kommunens fullmäktige med synnerligen stark majoritet mot- sätta sig att livsmedelshandlare bedriver utminutering, skall länsstyrelsen förordna att sådan utminutering ej må förekomma inom kommunen.
2 mom. Föreslå kommunens fullmäktige den inskränkningen i fråga om livsmedelshandlares utminutering, att den ekonomiska fördelen av försälj- ningen genom inrättande av särskilt företag göres oberoende av myckenheten sålt öl, och finnas därvid föreslagna grunder för försäljningens ordnande i övrigt lämpliga, skall detta villkor fastställas av länsstyrelsen.
9 5. Anmälan om utminutering inges till polismyndigheten i den ort där för- säljningsstället är beläget. Häröver skall kommunens nykterhetsnämnd höras. Om förutsättningar enligt 6—8 åå finnas för utminuteringsrätt, skall anmälningsbevis utfärdas, som gäller tills vidare.
10 5. 1 mom. Rätt till utminutering upphör, då i 6 5 första stycket angivna förutsättningar för sådan rätt icke längre föreligga och, där särskilda förhål— landen ej annat föranleda, då utminutering förenas med rörelse som i 6 5 andra stycket sägs.
2 mom. Meddelar länsstyrelsen förordnande som i 8 5 1 mom. sägs eller fastställer länsstyrelsen i 8 5 2 mom. avsett villkor och allmännyttigt malt- drycksföretag därefter inrättats, upphör livsmedelshandlares utminute- ringsrätt den dag länsstyrelsen förordnar.
Om rätt till utskänkning
11 5. Utan tillstånd eller anmälan må öl utskänkas i fall, då rätt att utskänka rusdrycker föreligger.
01 må vidare utan tillstånd eller anmälan utskänkas vid slutet bord
a) till inackorderade gäster vid matservering i hem (utskänkning vid heminackordering),
b) till medlemmar av personalkår eller personalsammanslutning vid inackordering, som kåren eller sammanslutningen anordnar för medlem- marna i särskild matsal (utskänkning vid kårhushåll),
c) till dem som bo i bostadshus med gemensam matsal, vid servering i denna (utskänkning i Irolleklivlzusmatsal).
Rätt till utskänkning som avses i andra stycket b) eller c) tillkommer den som förestår matsalen. .
Konungen äger meddela bestämmelser om i vilken utsträckning och under vilka villkor militär mäss må hänföras till kårhushåll.
12 5. I matsal eller därmed jämförlig lokal, som är avsedd för de anställda vid institution eller företag, må den som där bedriver matservering, efter an— mälan och prövning som nedan sägs, utskänka öl vid slutet bord till de an— ställda (utskänkning i personalmatsal). Till personalmatsal hänföres även, i den utsträckning Konungen förordnar, annan för fast anställd personal inrättad militär mäss än i 11 & avses.
Anmälan göres hos länsstyrelsen. Vid denna fogas förklaring från in- stitutionens eller företagets ledning eller befälhavaren, att erinran icke göres mot utskänkningen. Om förutsättningar finnas för utskänkningsrätt, skall anmälningsbevis utfärdas, som gäller tills vidare.
13 5. Tillstånd till utskänkning vid enstaka tillfälle till slutet sällskap må med- delas av polismyndigheten.
14 5. För rätt till annan utskänkning än som i 11—13 && sägs erfordras tillstånd av länsstyrelsen. Detta skall avse årsutskänkning, vilken bedrives året runt eller årligen under viss tidsperiod, eller tillfällig utskänkning, som äger rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod.
15 å. Finnes det vara ur allmän synpunkt påkallat, att på någon för turistväsen- det betydelsefull ort årsutskänkning äger rum på hotell eller pensionat, må länsstyrelsen, utan hinder av vad i 19 å sägs, meddela sökanden tillstånd till utskänkning ( turistutskänkning).
16 5. Tillstånd till utskänkning på passagerarfartyg eller järnvägståg eller på luft- fartyg, som i linjefart befordrar passagerare, (trafikutskänkning) medde- las, efter den utredning som finnes erforderlig, av länsstyrelsen i det län där fartygets rederi, järnvägens styrelse eller luftfartsföretaget har sitt säte.
17 5. Ölförsälj are som är enskild person och själv handhar utskänkning enligt 13 eller 14 & ävensom föreståndare för sådan utskänkning skall med hänsyn till personliga förhållanden vara lämplig att utöva rörelsen. Utskänkning av öl må ej utövas av den som är omyndig eller i konkurs— tillstånd.
18 5.
Ansökan om tillstånd till utskänkning enligt 14 5 inges till länsstyrelsen.
Över ansökan om tillstånd till årsutskänkning skall, utom i fall som i 16 % avses, yttrande inhämtas från polismyndigheten och fullmäktige i den kom- mun, där utskänkningen är avsedd att utövas. Fullmäktige skola höra kom- munens nykterhetsnämnd.
Över ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning skola, utom i fall som i 16 & avses, polismyndigheten och nykterhetsnämnden höras.
Till årsutskänkning, som avstyrkts av kommunens fullmäktige, må tillstånd ej meddelas.
Ha fullmäktige föreslagit visst antal utskänkningsställen för årsutskänk- ning, må nämnda antal ej överskridas.
Motsätta sig fullmäktige i kommunen, där årsutskänkning av öl före- kommer, att sådan utskänkning vidare äger rum inom kommunen, skall länsstyrelsen förordna härom.
20 5.
När det finnes påkallat av särskilda förhållanden, äger länsstyrelsen i sam- band med utskänkningstillståndet meddela föreskrifter rörande utskänk- ningen, i den mån de icke
a) röra måltidstvång eller kvantitetsbegränsning,
b) innebära senare tidpunkt för utskänkningens början än i 29 5 1 mom. sägs, eller
0) innefatta förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori av personer.
21 5.
Om tillstånd till utskänkning skall utfärdas tillståndsbevis, som gäller tills vidare, för bestämd tid eller för visst tillfälle.
22 &. Besluta kommunens fullmäktige att årsutskänkning av öl överhuvud icke må förekomma eller fatta de beslut om visst högsta antal utskänkningsstäl- len för årsutskänkning, skola meddelade tillstånd till sådan utskänkning upphöra att gälla den dag länsstyrelsen förordnar. I det senare fallet medde- lar länsstyrelsen efter ansökan som i 18 & sägs nya tillstånd till årsutskänk— nmg.
Allmänna bestämmelser
23 5. Var och en som har befattning med försäljning av öl skall därvid verka för att nykterhet och ordning främjas.
Försäljningsrätt må utövas endast av ölförsäljaren med biträde, under hans eller föreståndares tillsyn, av hos honom anställda. Försålt öl må dock på ölförsäljarens ansvar försändas genom annan till köpare, som är känd för ölförsäljaren.
24 5. Vid utminutering och utskänkning skola alkoholfria drycker tillhandahål- las i tillfredsställande urval och omfattning.
Livsmedelshandlare må bedriva utminutering endast i anslutning till för- säljning av livsmedel.
25 5. Öl må icke utskänkas till den som kan antagas ej ha fyllt 16 år.
Öl må icke av ölförsäljare eller hos honom anställda utlämnas till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berus- ningsmedel. Sådan person må icke tillåtas uppehålla sig på försäljnings- ställe.
Ej heller må öl av ölförsäljare eller hos honom anställda utlämnas, då sär- skild anledning till misstanke föreligger, att varan är avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning. I tveksamma fall bör samråd förekomma med kommunens nykterhetsnämnd.
26 5.
1 mom. ] lokal, där öl må utskänkas efter tillstånd enligt denna förordning, är det förbjudet att förtära eller låta någon förtära rusdrycker eller ersätt- ningsmedel därför. Ej heller må rusdrycker eller sådana ersättningsmedel förvaras, i lokalen eller eljest, på sådant sätt att det kan befaras att de för- täras av gästerna.
2 mom. Vid utminutering må, utom i fall då anställd tillhandahålles öl på sätt i 2 5 sägs, öl icke utlämnas till förtäring på försäljningsstället eller på annat därintill beläget område, varöver ölförsäljaren äger förfoga.
27 5. Utminutering eller utskänkning må icke utövas inom läger, kasernområde eller annat uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område i andra fall än som avses i 11 och 12 55. Dock må länsstyrelsen för enstaka till- fälle meddela tillstånd till utskänkning inom sådant område, när särskilda skäl därtill äro. '
Ordningsföreskrifter m. m.
28 5. Om de tider då öl må utminuteras gäller vad i butikstängningslagen är stadgat. Under sön- eller helgdag må dock utminutering icke bedrivas från fordon.
29 5. 1 mom. Utskänkning av öl enligt 11 5 första stycket samt 13 och 14 55 må ej börja före klockan 7, där ej annat följer av vad nedan i 2 mom. stadgas. Utskänkningen skall avslutas senast klockan 22, där ej tidigare tidpunkt föreskrivits enligt 20 eller 37 5 eller senare tidpunkt medgivits enligt 2 mom. eller är tillåten på grund av bestämmelsen i 3 mom.
2 mom. Föreligger stadigvarande behov av längre utskänkningstid än i 1 mom. sägs, äger länsstyrelsen i samband med utskänkningstillståndets meddelande eller senare lämna medgivande därtill. Över ansökan som göres under tillståndstiden skall yttrande inhämtas från polismyndigheten och kommunens nykterhetsnämnd.
Yppas för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den eljest gällande tiden, må polismyndigheten lämna medgivande därtill.
3 mom. Dä utskänkning av öl bedrives på grund av rätt till utskänkning av rusdrycker, må, utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat, öl utskänkas under den för rusdrycksutskänkningen gällande tiden.
lr mom. Under tid, då utskänkning ej är medgiven, är det förbjudet att låta öl förtäras på utskänkningsställe.
30 5. På passagerar— och luftfartyg må öl utskänkas endast till besättning och passagerare.
31 5. Återförsäljare må icke på försäljningsställe förvara öl i annat kärl än det vari drycken levererats av tillverkaren. Ej heller må öl, som är avsett för försäljning, av återförsäljaren förändras. Hembryggd maltdryck må icke förvaras på försäljningsställe.
32 5. 1 mom. Överlåter innehavare av utminuteringsrätt sin rörelse på annan, an- kommer det på denne att göra sådan anmälan som i 9 5 sägs.
Har den som har rätt till utminutering av' öl avlidit, försatts i konkurs eller förklarats omyndig och vill dödsboet, konkursboet eller förmyndaren fortsätta rörelsen, skall anmälan som i 9 5 sägs göras därom inom två må- nader från dödsfallet, första borgenärssammanträdet eller omyndighets- förklaringen.
2 mom. Har den som erhållit tillstånd till utskänking av öl avlidit, för- satts i konkurs eller förklarats omyndig och vill dödsboet, konkursboet eller förmyndaren fortsätta rörelsen, skall inom två månader från dödsfal- let, första borgenärssammanträdet eller omyndighetsförklaringen göras an- mälan därom hos länsstyrelsen. Såvida länsstyrelsen icke finner skäl be— stämma kortare tid, må rörelsen fortsättas, om tillståndet avser bestämd tid, intill utgången av samma tid, och utan tidsbegränsning om tillståndet gäller tills vidare.
3 mom. Göres ej anmälan som i 1 mom. andra stycket eller 2 mom. sägs inom föreskriven tid anses försäljningsrätten ha upphört att gälla den dag då anmälningstiden utgick.
& mom. Har innehavare av tillstånd till utskänkning avlidit, försatts i
konkurs eller förklarats omyndig eller föreligga eljest skäl därtill, må läns- styrelsen, efter hörande av de myndigheter som yttrat sig över tillstånds- ansökningen, överföra tillståndet på annan.
33 5. Ombyte av försäljningsställe för utminutering må ske efter anmälan till polismyndigheten, som efter erforderlig prövning utfärdar nytt anmäl- ningsbevis. Ombyte av försäljningsställe, där utskänkning av öl bedrives efter till- stånd, må ske efter medgivande av länsstyrelsen.
34 5. Fullmäktige må uppdraga åt kommunalt organ eller åt särskilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden eller fatta beslut enligt denna förordning. I Stockholm äger nykterhetsnämnden motsvarande befo- genhet.
Om tillsyn och besvär
35 5. För behandling av frågor om utminuteringens handhavande skall i varje kommun finnas en lokal samarbetsnämnd. Bestämmelser härom utfärdas av Konungen.
36 5. 1 mom. Det åligger länsstyrelse, polismyndighet och kommunal nykterhets— nämnd att övervaka att bestägnnielserna i denna förordning och med stöd därav meddelade föreskrifter iakttagas. Övervakningen av utminuteringen skall ske i samarbete med den lokala samarbetsnämnden.
2 mom. Kontrollstyrelsen åligger att, i samverkan med en särskild hos styrelsen inrättad samarbetsnämnd, följa utvecklingen av ölförsäljningen, ävensom att verka för att reklam och därmed jämförlig verksamhet be- drives på ett sätt som icke uppenbarligen står i strid med det i 23 5 första stycket angivna syftet. Styrelsen åligger vidare att ha tillsyn över tillämp— ningen av denna förordning och att utfärda erforderliga föreskrifter och anvisningar i sådant hänseende.
3 mom. Den som enligt 1 eller 2 mom. har att taga befattning med tillämp- ningen av denna förordning är berättigad att erhålla tillträde till tillverk- nings- eller försäljningsställe med tillhörande lokaler samt att taga del av handelsböcker med tillhörande verifikationer.
37 5. Iakttagas icke bestämmelserna i denna förordning eller med stöd därav meddelade föreskrifter eller uppfyller försäljningsrörelse icke de särskilda
krav som med hänsyn till nykterhet och ordning böra uppställas på sådan rörelse, skall i fråga om utminutering polismyndigheten och i fråga om utskänkning länsstyrelsen, efter hörande av kommunens nykterhetsnämnd och lokal samarbetsnämnd, i första hand meddela ölförsäljaren varning. Därest rättelse ej vinnes, skall försäljningen helt eller delvis förbjudas eller tillståndet återkallas, med verkan för viss tid eller tills vidare. Om så finnes lämpligt, må länsstyrelsen meddela föreskrifter som i 20 5 sägs.
I ärende, som i första stycket avses, skall polismyndigheten, där fråga är om försäljning från ölbryggeri, inhämta yttrande från kontrollstyrelsen.
38 5. För visst tillfälle, då så anses erforderligt för ordningens upprätthållande, må länsstyrelsen eller polismyndigheten förbjuda utminutering och ut- skänkning av öl eller föreskriva inskränkningar däri.
Då så prövas nödvändigt under krig eller vid omedelbar krigsfara eller då arbetslöshet eller nöd i större omfattning råder, må Konungen eller, efter Konungens förordnande, länsstyrelsen förbjuda utminutering och utskänk— ning av öl eller föreskriva inskränkningar däri.
39 5. Då länsstyrelsen utfärdar bevis om tillstånd till annan årsutskänkning än trafikutskänkning, skall beslutet kungöras i tidning inom orten där all- männa påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande av besvär skall räknas från dagen för första kungörandet, vilken skall angivas i kungörelsen.
40 5.
1 mom. Besvär över beslut, som enligt denna förordning meddelats av läns— styrelsen, må föras hos Konungen i finansdepartementet i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
2 mom. Beslut som länsstyrelse eller polismyndighet meddelat enligt denna förordning, med undantag för beslut enligt 10 5 2 mom. samt 22 5, länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda särskilt förordnas.
Ansvarsbestämmelser
41 5. 1 mom. Den som säljer öl utan att äga rätt därtill enligt denna förordning eller överskrider sådan rätt, straffes för olovlig försäljning med dagsböter. I ringa fall må från straff frias. Har den som gjort sig skyldig till olovlig försäljning av öl förut genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för sådan förseelse, eller bedriver
den som icke äger rätt till försäljning av öl sådan försäljning i större omfatt- ning eller yrkesmässigt, må till fängelse i högst sex månader dömas.
2 mom. Straffes enligt 1 mom. någon som ej äger rätt till försäljning av öl, vare de på försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda förråd av öl tillika med kärl och embal- lage vari de förvaras underkastade beslag och förbrutna.
42 5. Låter utskänkningshavare eller någon hos honom anställd rusdrycker eller ersättningsmedel därför förtäras eller förvaras i strid mot det i 26 5 1 mom. stadgade förbudet, straffes med dagsböter.
43 5. Bryter någon i annat fall än i 41 eller 42 5 sägs mot vad i denna förordning är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av förordningen, straffes med böter, högst trehundra kronor.
44 5.
Vad som med stöd av denna förordning inhämtats vid granskning av han— delsböcker med tillhörande verifikationer eller eljest vid tillsyn över ölför— säljningen må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet. Ledamot av lokal samarbetsnämnd eller den hos kontrollstyrelsen inrättade samarbetsnämnden må icke för obe— höriga yppa vad han inhämtat i samband med nämndens arbete. Bryter nå- gon mot vad här stadgas, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.
Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare åtalas endast efter angivelse av målsägande.
45 5. Där någon under tid då han är ställd under åtal för förseelse mot denna för- ordning fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall säsom särskild förseelse anses vad han före varje åtal förbrutit. Gemensamt fängelsestraff för förse- elserna må ej överstiga ett år.
46 5.
Husbonde ansvarar för förseelse som i samband med försäljning av öl begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Vad nu sagts om husbonde skall, där föreståndare enligt förordningen finnes, i stället gälla denne såvitt angår förseelse av anställd inom den del av rörelsen över vilken före- ståndaren har att utöva tillsyn.
161 47 5.
1 mom. Öl som tagits i beslag må av den myndighet som förordnat om be- slaget genast säljas till tillverkare.
I övrigt gäller om beslag vad därom finnes särskilt stadgat.
2 mom. Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.
48 5. Har domstol avgjort mål mot någon som bedriver yrkesmässig ölförsälj— ning eller mot någon hos sådan försäljare anställd angående förseelse som avses i 41—43 55, åligger det domstolen att inom fjorton dagar från domens avkunnande översända avskrift av domen till den myndighet som utfärdat tillståndsbevis eller anmälningsbevis och eljest till länsstyrelsen.
Övergångsbestiimmelser
1. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 19 i den mån annat ej följer av vad nedan stadgas.
2. Genom förordningen upphäves ölförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 522), dock att sistnämnda författning alltjämt skall äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till tiden före den 1 oktober 19
3. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
4. Den som vid utgången av september 19 äger rätt att sälja öl må efter ikraftträdandet av denna förordning behålla sin rätt tills vidare, där icke rätten avser utminutering och rättighetshavaren enligt förordningens 6 5 icke kan erhålla ny försäljningsrätt. Dock må försäljningsrätten be- hållas, därest rättighetshavaren är enskild person, så länge han innehar rörelsen och i annat fall intill den 1 oktober 19
5. Tillverkare må oavsett vad i 6 5 tredje stycket stadgas, bedriva utmi- nutering från särskilt inrättad butik, därest denna anordnats före den 1 januari 1960.
6. Länsstyrelsen skall före ikraftträdandet av denna förordning bereda kommunerna tillfälle att besluta, huruvida livsmedelshandlare må bedriva utminutering inom kommunen eller föreslå den inskränkningen i fråga om livsmedelshandlares utminutering, att den ekonomiska fördelen av försälj- ningen genom inrättande av särskilt företag göres oberoende av myckenheten sålt öl.
7. I fråga om ansökan och anmälan enligt nya förordningen skola bestäm- melserna i förordningen äga tillämpning även före den 1 oktober 19 Beslut enligt förordningen må meddelas även före sistnämnda dag dock med verkan tidigast från och med denna dag.
2. Specialmotivering till ölförsäljningsförordningen
1 5. _ Tillverkningsförordningens definition på öl har ansetts böra återgivas direkt i försäljningsförordningen i stället för genom hänvisning till nyss nämnda förordning.
2 5. Första stycket motsvarar 4 5 2 mom. Öff. Beteckningen tjänsteavtal har dock utbytts mot arbetsavtal. Definitionen i andra stycket på partihandel motsvarar definitionen i 2 5 första stycket Öff. Begreppet detaljhandel har blivit obehövligt i det nya förslaget.
3 5. Första stycket innebär endast en omformulering av stadgandet i 4 5 1 mom. Öff. Andra stycket innebär ingen ändring i gällande ordning. Stadganden på flera håll i Öff har sammanförts till en punkt.
Gällande bestämmelser (9 5 2 mom., 19 5) innebär, att föreståndare för ölförsäljningen skall finnas då tillståndshavaren är annan än enskild per— son ävensom för kringföringsnederlag. Förslagets tredje stycke innebär, att föreståndare skall finnas även i det fall, då tillståndshavaren är enskild person men denne inte själv handhar rörelsen. Motivet till ändringen är att lägga ansvaret för försäljningen i främsta rummet på den som i realiteten har hand om denna.
4 5.
Första stycket innebär flera ändringar av gällande bestämmelser i 6 5 första stycket Öff. Sålunda har partihandelsrätten såsom obehövlig slopats för Nya Systemaktiebolaget och Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen. Eftersom samtliga öltillverkare enligt förslaget får rätt till utminutering, och parti- handel må bedrivas av var och en som har sådan rätt, medför förslaget i praktiken ingen inskränkning i öltillverkarnas partihandelsrätt. I samband härmed har begreppet partihandelsnederlag slopats, då något behov av sär- skilda nederlag för partihandel inte synes komma att föreligga. Beträffande partihandel, som nu är i fråga, krävs ingen särskild anmälan.
Enligt andra stycket medgives partihandelsrätt åt var och en som yrkes— mässigt inför öl (förut utländskt öl) till riket. Kravet på anmälan har bibehållits — anmälan skall dock ställas till kontrollstyrelsen i stället för till länsstyrelse.
Bestämmelsen i 6 5 tredje stycket Öff har slopats, motiveringen återfinnes på sidan 144.
5 5. Förslaget innebär ingen saklig ändring i gällande 7 5 Öff.
6 5. För motiveringen till förevarande paragraf hänvisas generellt till sid. 137— 143. Vid prövningen huruvida detaljhandlare skall anses ingå i de un— der punkten a) angivna kategorierna kan givetvis svårbedömda gränsfall uppkomma. Försäljningsrätt bör emellertid erhållas, om sortimentet till någon väsentlig del innefattar någon av de angivna varukategorierna.
7 5. I anslutning till de genom förslagets 3 5 tredje stycket vidtagna ändringarna innebär förevarande paragraf, att lämplighetskravet ställes endast på den som verkligen handhar försäljningen.
Enligt gällande ordning må detaljhandel ej utövas av den som är omyn- dig eller i konkurstillstånd (9 5 1 mom. andra stycket). Då det här emeller- tid såvitt fråga är om utminutering gäller näringsidkare, som för att få ut- öva sin rörelse måste råda över sig själv och sin egendom, har bestämmelsen slopats i vad avser utminuteringen. Detta innebär den ändringen i gäl- lande ordning, att utminuteringsrätten efter förmyndares och överförmyn- dares tillstånd i vissa fall kan innehas av omyndig, som fyllt sexton år (jfr näringsfrihetsförordningen 5 6). Påpekas må för övrigt, att omyndig, som själv driver rörelsen, samt, där så icke är fallet, föreståndare skall vara lämpliga för uppgiften enligt vad i 7 5 sägs.
Gällande förbud att bedriva utminutering av öl för den som till följd av sin befattning kan komma att deltaga i beslut angående tillverkning eller försäljning av maltdrycker eller att utöva tillsyn däröver har slopats såsom obehövligt.
8 5. Motivering lämnas på sid. 142.
9 5.
Anmälan göres skriftligen och inges till polismyndigheten i den ort, där för- säljningsstället är beläget. Behandlingen av anmälan avser beträffande livs- medelshandlare i första hand prövning, huruvida sökanden hör till den kategori handlare, som är berättigad att utminutera öl. Vidare undersöks om lokalerna där livsmedelsrörelsen bedrives är kombinerade med kiosk- eller utskänkningslokaler. Om så är fallet, får utminutering av öl inte be— drivas, därest ej särskilda förhållanden föreligger.
För den närmare prövningen i ärendet har polismyndigheten i övrigt att höra kommunens nykterhetsnämnd.
I den mån polismyndigheten så påfordrar, bör anmälare ha att förete ve- derbörligt utdrag ur aktiebolags-, förenings- eller handelsregister. Försälj- ningsställe skall självfallet uppfylla de krav, som i livsmedelsstadgan före- skrives beträffande livsmedelslokaler. En förutsättning för tillstånd är givetvis, att kommunens fullmäktige uttalat sig i frågan och inte fattat be— slut om att utminutering i kommunen inte må tillåtas.
Föreligger ej hinder för rörelsens utövande, skall polismyndigheten ut- färda anmälningsbevis. Beviset skall innehålla uppgift om rättighetshavarens namn och adress, försäljningsställets adress samt föreståndares nanm och upprättas på särskild blankett. Avskrift av beviset tillställes nykterhets- nämnden. l beviset skall anges att det avser rätt att i samband med livs- medelsförsäljning utminutera öl, dock ej inom sådan kommun, som beslutat förbjuda nu avsedd utminutering eller förbehålla densamma åt allmän- nyttigt maltdrycksföretag. Det skall åligga rättighetshavaren att själv skaffa sig kännedom om förekomsten av sådana kommuner inom hans försälj— ningsområde.
Motsvarande amnälningsförfarande som nu sagts bör tillämpas på all- männyttigt maltdrycksföretag. Anmälningsbeviset skall dock här avse rätt att utminutera öl endast inom den ifrågavarande kommunen.
Beträffande tillverkares anmälan om utminuteringsrätt för öl skall i tillämpliga delar gälla vad vi föreslagit i fråga om livsmedelshandlare. An— mälan bör åtföljas av gällande drifts- eller registreringsbevis för den ifråga— varande tillverkningen av öl, lättöl eller läskedrycker.
10 5.
1 mom. Då förutsättningarna för utminuteringsrätt inte längre är för han- den, upphör rättigheten att gälla. Detta är fallet, förutom naturligtvis då rörelseidkare helt upphör med sin rörelse, då han slutar sälja sådana livs— medel eller slutar tillverka sådana drycker, som i 6 5 sägs. För att kontroll häröver skall kunna ske, såvitt gäller tillverkares försäljning, bör kon— trollstyrelsen meddela polismyndighet då driftsbevis för maltdryckstillverk- ning eller registreringsbevis för läskedrycksbeskattning återkallas. Vilka som driver livsmedelshandel på orten förutsättes i allmänhet vara känt av de lokala myndigheterna. :
Om livsmedelshandlare efter det att han förvärvat utminuteringsrätt till livsmedelsbutiken ansluter kiosk- eller utskänkningsrörelse, upphör rättig- heten att gälla, försävitt inte polismyndigheten på grund av särskilda för- hållanden medger sådan kombination av rörelser.
Fortsätter rörelseidkare att utminutera öl trots att rättigheten upphört enligt vad nu sagts, gör han sig skyldig till olaga försäljning.
11——22 55. Såsom tidigare nämnts har vi inte funnit skäl att föreslå några väsentliga ändringar i bestämmelserna om utskänkningen. Den viktigaste ändringen
innebär, att tillstånden föreslås gälla tills vidare om inte särskilda skäl föranleder att de begränsas till ett eller flera år. Vidare har länsnykterhets- nämnden slopats såsom remissorgan.
I övrigt har vidtagits en omredigering av bestämmelsernas inbördes ord- ning: 11 5 i förslaget motsvaras sålunda av 24 5 i Öff, 12 5 av 25 5, 13 5 av 31 5, 14 5 av 8 och 26 55, 15 5 av 32 5, 16 5 av 33 5, 18 5 av 29 5, 19 5 av 30 5, 20 5 av 34 5 och 21 5 av 35 5.
Förslagets 15 5 — om turistutskänkning __ har ändrats så tillvida, att sådan kan medgivas på någon för turistväsendet betydelsefull ort. Enligt gällande ordning måste orten vara betydelsefull för turistväsendet inom riket.
Förslagets 17 5 innebär i analogi med stadgandet i 7 5, att lämplighets- kravet endast gäller personer som handhar ölförsäljningen. Jfr i övrigt kommentaren till 3 5 tredje stycket ovan.
23 5. Beträffande första stycket se allmän motivering sid. 148.
Beträffande andra stycket se allmän motivering sid 148, 149. Rätten till försändning av sålt öl genom annan innebär, att ölförsäljningen kan anlita exempelvis ett transportföretag för hemsändning av telefonbeställda varor till känd köpare.
24 5. Nuvarande Öff innehåller vissa föreskrifter 0111 tillhandahållande av alko- holfria drycker. Innehavare av kringföringstillstånd är sålunda skyldig att vid försäljningen utom öl tillhandahålla alkoholfria och därmed jämförliga drycker i tillfredsställande urval och omfattning (22 5). Vid utskänkning av öl skall alkoholfria drycker finnas att tillgå i tillfredsställande urval (38 5 2 mom.). Dessa föreslås nu ersatta med ett generellt stadgande om skyl- dighet att vid all försäljning till allmänheten, dvs. både utminutering och utskänkning, tillhandahålla alkoholfria drycker i tillfredsställande urval och omfattning. I motsats till vad som f. n. gäller blir således innehavare av livsmedelsbutik, som säljer öl, i fortsättningen skyldig att — vilket i prak- tiken redan nu är vanligt —— saluföra alkoholfria drycker. Det får förutsät- tas, att också lättöl ingår i sortimentet.
Livsmedelshandlare får försälja öl endast i anslutning till försäljning av livsmedel. Detta innebär självfallet inte, att försäljning av endast öl inte får förekomma i särskilda fall. Av livsmedelshandlare bedriven försäljning av enbart drycker, exempelvis från fordon utan kombination med livsme— delsförsäljning är förbjuden och straffbelagd.
25 5. Se sidan 148.
166 26 5. 1 mom. motsvaras helt av 45 5 Öff, 2 mom. av 46 5.
27 5. Paragrafen motsvaras av 10 5 Öff med den ändringen att länsstyrelsens tillstånd för enstaka tillfälle föreslås kunna omfatta endast utskänkning. Något behov av utminutering torde inte föreligga.
28 och 29 55.
40 5 i Öff har genom 28 5 i förslaget lämnats oförändrad med undantag som nedan sägs. 29 5 motsvaras av 40 5 med en mindre omredigering. I avseende på bestämmelserna om försäljningstider föreslår vi endast den ändringen, att stadgandet att kringföringsförsäljning inte får bedrivas på sön- eller helgdag skall avse handel från fordon. Vid fast handel får öl som sålts under den vanliga affärstiden utlämnas eller försändas efter denna tids slut. Däremot måste vid försäljning från fordon alla kundbesök äga rum under vanlig affärstid.
30 5. Paragrafen innebär en mindre ändring av 42 5 Öff.
3.1 5. Paragrafen motsvarar 44 Öff.
32 5. Paragrafen innebär i huvudsak en omarbetning av 36 och 37 55 Öff. Bestäm- melserna torde inte erfordra närmare kommentarer.
33 5.
Paragrafen har sin motsvarighet i 39 5 Öff. Ändringen avser utminuteringen (första stycket) och betingas av tillståndsprövningens slopande. Beträffande utskänkning (andra stycket) har stadgandet något förenklats.
34 g.
Paragrafen motsvaras helt av 53 5 Öff.
35 5. Se sidan 145—146.
36 5. Se sidan 146;148 och 134 .
37 5. Se sidan 149—150.
Med den av oss tänkta ordningen bör spörsmål om ingripanden i anled- ning av missförhållanden vid ölförsäljning normalt kunna lösas på den frivilliga överenskommelsens väg. Endast undantagsvis skall partiellt för- säljningsförbud behöva tillgripas. Totalt försäljningsförbud bör kunna und- vikas om ej alldeles extrema förhållanden föreligger.
Administrativa ingripanden kan tänkas förekomma även då försäljare —— t. ex. tillverkare eller importör —- bedriver en uppenbart olämplig reklam för öl. I sådana fall bör ärendet alltid handläggas av kontrollstyrelsen och den hos denna inrättade samarbetsnämnden, varvid möjligheterna till en lösning genom frivillig överenskommelse först bör prövas. Observeras bör att administrativa åtgärder kan vidtagas mot innehavare av utminuterings- rätt inte såsom nu i huvudsak endast när gällande bestämmelser och före- skrifter inte iakttagits utan också när de särskilda krav som med hänsyn till ordning och nykterhet bör uppställas på sådan rörelse inte uppfylles. Motsvarande stadgande i Öff, som endast avser utskänkningen, innefattar krav på »ordning, nykterhet och trevnad». Den ändrade formuleringen avses inte innebära, att trevnadskravet på utskänkningsställena skall bortfalla. Detta krav synes vara så intimt förbundet med kraven på ordning och nyk— terhet att särskilt framhållande härav inte är nödvändigt.
Stadgandet i 49 5 Öff om missbruk av rätt att försända varan blir givet- vis obehövligt.
38 5.
Paragrafen motsvarar helt 47 5 Öff.
39 5. Paragrafen motsvarar helt 51 5 Öff.
40 5.
Paragrafen motsvarar helt 52 5 Öff.
3. Förslag till förordning om ändring i förordningen den 15 december 1939 (nr 887 ) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
Härigenom förordnas att 4 5 1 mom., 7 5, 8 5 1 mom., 9 5 1 mom., 13, 14, 16 och 17 55, 19 5 1 mom. och 32 5 1, 2 och 3 mom. förordningen den 15 de- cember 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skola er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angivcs.
(Nuvarande lydelse) 4 5. 1. Med lättölsbryggeri för- stäs i denna förordning bryggeri, där endast lättöl må tillverkas.
Med ö 1 b ry gg e ri förstås bryg- geri, där öl och lättöl men ej starköl må tillverkas.
Med 3 tarkölsbryggeri för- stås bryggeri, där starköl, öl och lätt- öl må tillverkas.
(Föreslagen lydelse) 4 5. 1. I denna förordning förstås med Iättölsbryggeri bryggeri, där endast lättöl må tillverkas, och med 6 I b r y 9 g e ri bryggeri, där starköl, öl samt lättöl må tillverkas.
Tillverkningsår räknas —— —— —— 30 september.
7 5. Utan Kungl. Maj:ts tillstånd må öl icke tillverkas i annat bryggeri än sådant, i vilket dylik tillverkning en— ligt tillståndsbevis bedrivits efter ingången av oktober månad 1938.
För rätt att tillverka starköl er- fordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Därvid äger Kungl. Maj:t fö- reskriva de villkor som prövas er— forderliga.
Rätt att tillverka öl eller starköl må av Kungl. Maj:t indragas om den icke längre utövas. Innan beslut om indragning meddelas, skall tillverka- ren beredas tillfälle att'yttra sig.
8 5. 1. Har någon erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att tillverka öl eller starköl i visst bryggeri eller har någon över-
7 5. För upptagande av ny tillverkning av öl eller starköl erfordras tillstånd av kontrollstyrelsen. Tillstånd skall gälla tillvidare och må återkallas, när skäl därtill äro.
8 5. 1. Har någon erhållit kontrollstyrel— sens tillstånd att tillverka öl eller starköl i visst bryggeri eller har nå-
tagit den rörelse, som i öl— eller starkölsbryggeri bedrivits av annan, skall han till kontrollstyrelsen göra anmälan om tillverkningens uppta- gande och dagen därför (driftsan- mälan) och i denna uppgiva:
a) bryggeriets nanm och belägen- het,
b) tillverkarens fullständiga namn och postadress,
c) namnen å bryggeriföreståndare och ersättare för denne,
d) namnet å den person, som jäm- likt 16 5 2 mom. utsetts att vara for- sedelskontrollant vid bryggeriet, samt
e) huruvida lättöl skall tillverkas i bryggeriet.
Föreligger ej hinder för rörelsens utövande, meddelar kontrollstyrel- sen bevis därom.
Innan sådant bevis utfärdats, må rörelsen icke utövas, dock att den, som övertagit av annan bedriven rö— relse, må, därest anmälan göres inom fjorton dagar efter övertagan— det, fortsätta rlörelsen till dess kan- trollstyrelsen meddelat beslut i an— ledning av anmälningen.
9 5. 1. I öl— och starkölsbryggerier skola pannor, jäskar och lagerbehållare vara uppmätta och märkta på sätt kontrollstyrelsen föreskriver.
13 5.
gon övertagit den rörelse, som i öl- bryggeri bedrivits av annan, skall han till kontrollstyrelsen göra anmälan om tillverkningens upptagande eller fortsättande och dagen därför (drifts— anmälan) och i denna uppgiva:
a) namnen ä bryggeriföreståndare och ersättare för denne,
b) namnet å den person, som jäm- likt 16 5 2 mom. utsetts att vara for- sedelkontrollant vid bryggeriet, samt
0) vilken eller vilka av produk- terna starköl, öl och lättöl som skall tillverkas i bryggeriet.
9 5. 1. I ölbryggerier skola pannor, jäs- kar och lagerbehållare vara uppmät- ta och märkta på sätt kontrollsty- relsen föreskriver.
13 5.
Skatten utgår — —— »— — — — liter starköl.
Vid varje bryggeri skall dock, så länge Öl eller starköl får tillverkas i bryggeriet, skatt utgå med minst ett-
Vid varje bryggeri skall dock, så länge öl eller starköl får tillverkas i bryggeriet, skatt utgå med minst
(Nuvarande lydelse) tusen kronor för helt kalenderkvarl— tal räknat. I detta belopp må ej in- räknas skatt, som belöper å malt- drycker, tillverkade vid annat öl- eller starkölsbryggeri.
(Föreslagen lydelse) ettusen kronor för hel kalendermå- nad råknat. I detta belopp må ej in- räknas skatt, som belöper å malt- drycker, tillverkade vid annat öl- bryggeri.
Kontrollstyrelsen må —— ——— —— bryggeri igångsatts.
14 5. 1. Tillverkare i öl- eller starköls- bryggeri' skall angående sin rörelse hava sådan bokföring, att därav tyd- ligt framgår:
a) verkställda maltdrycksbrygder samt myckenheten använda råämnen ävensom vörtens volym och extrakt- halt;
b) myckenheten tappade malt- drycker;
c) myckenheten maltdrycker, som inom bryggeriet användas för tek- niskt ändamål eller som, medan de befinna sig i bryggeriets besittning, förstöras under sådana omständig- heter, att myckenheten kan faststäl- las;
cl) myckenheten maltdrycker, som utföras från bryggeriet eller inom bryggeriet utlämnas till personalen för förbrukning därstädes; samt
e) myckenheten maltdrycker, som efter utlämning från bryggeriet åter- införas till bryggeriets lager eller som dit införas från annat bryggeri. 2. Tillverkare i öl- eller starkölsbryg- geri skall på begäran tillhandahålla kontrollstyrelsen erforderliga upp- gifter för kontroll över försäljningen och för upprättande av statistik över densamma. Närmare anvisningar härom meddelas av kontrollstyrel- sen.
14 5. 1. Tillverkare i ölbryggeri skall an- gående sin rörelse hava sådan bok- föring, att därav tydligt framgår:
a) verkställda maltdrycksbrygder samt myckenheten använda råämnen ävensom vörtens volym och extrakt— halt;
b) myckenheten tappade drycker;
c) myckenheten maltdrycker, som inom bryggeriet användas för tek— niskt ändamål eller som, medan de befinna sig i bryggeriets besittning, förstöras under sådana omständig- heter, att myckenheten kan faststäl- las;
d) myckenheten maltdrycker, som utföras från bryggeriet eller inom bryggeriet utlämnas till personalen för förbrukning därstädes; samt
e) myckenheten maltdrycker, som efter utlämning från bryggeriet åter- införas till bryggeriets lager eller som dit införas från annat bryggeri.
malt-
2. Tillverkare i ölbryggeri skall på begäran tillhandahålla kontrollsty- relsen erforderliga uppgifter för kon- troll över försäljningen och för upp- rättande av statistik över densamma. Närmare anvisningar härom medde- las av kontrollstyrelsen.
(Nuvarande lydelse) 16 5. 1. Över maltdrycker, som utföras från öl- eller starkölsbryggeri, skall förteckning (forsedel) upprättas för varje transport. Forsedeln skall så- som verifikation till bokföringen be- hållas av bryggeriet. 2. Vid öl- och starkölsbryggerier skall finnas en av tillverkaren utsedd for- sedelskontrollant, som enligt närma- re anvisningar av kontrollstyrelsen har att tillse, att bestämmelserna i 1 mom. och de föreskrifter, som kon- trollstyrelsen meddelar angående till- lämpningen av samma bestämmel- ser, vederbörligen iakttagas.
(Föreslagen lydelse) 16 5.
1. Över maltdrycker, som utföras från ölbryggeri, skall förteckning (forsedel) upprättas för varje trans- port. Forsedeln skall såsom verifika- tion till bokföringen behållas av bryggeriet.
2. Vid ölbryggeri skall finnas en av tillverkaren utsedd forsedelskontrol— lant, som enligt närmare anvisning— ar av kontrollstyrelsen har att tillse. att bestämmelserna i 1 mom. och de föreskrifter, som kontrollstyrelsen meddelar angående tillämpningen av samma bestämmelser vederbörligen iakttagas.
Då förhållandena _ _ _ _ —— —— vid bryggeriet. Finner kontrollstyrelsen _ —— _ annan forsedelskontrollant. Forsedelskontrollant må — _ _ vara forsedelskontrollant. 17 5. 17 5.
Med undantag för de fall, som av- ses i 13 5 andra stycket och 19 5, be- räknas skatten å de enligt bryggeri— ets bokföring utlämnade myckenhe- terna öl och starköl med avdrag för de myckenheter, som enligt bokfö- ringen
a) från bryggeriet utlämnats för utförsel ur riket eller till svensk fri— hamn eller såsom prov för analytisk undersökning,
b) efter utlämning från bryggeriet återinförts till bryggeriets lager,
c) från bryggeriet överförts till an- nat öl- eller starkölsbryggeri för att därifrån försäljas, eller
(1) förstörts utanför bryggeriet, medan de befunnit sig i bryggeriets besittning.
Med undantag för de fall, som av- ses i 13 5 andra stycket och 19 5, be- räknas skatten å de enligt bryggeri— ets bokföring utlämnade myckenhe— terna öl och starköl med avdrag för de myckenheter, som enligt bokfö- ringen
a) från bryggeriet utlämnats för utförsel ur riket eller till svensk fri- hamn eller såsom prov för analytisk undersökning,
b) efter utlämning från bryggeriet återinförts till bryggeriets lager,
0) från bryggeriet överförts till an— nat ölbryggeri för att därifrån för— säljas, eller
d) förstörts utanför bryggeriet, medan de befunnit sig i bryggeriets besittning. '
Avdrag må ______ överförande skett. Lämnade uppgifter ______
restitutioner stadgat.
Öl eller starköl, som efter utförsel ur riket eller till svensk frihamn åter införes, skall återställas till det bryg— geri, från vilket det utlämnats, eller överföras till annat öl- eller starköls-
bryggeri.
19 5. 1. Då rörelsen vid öl- eller starköls- bryggeri nedlägges, är tillverkaren pliktig att betala skatt för allt i bryggeriet befintligt öl och starköl.
32 5.
1. Befinnes alkoholhalten i malt— dryck, som tillverkats i starkölsbryg- geri och som för försäljning inom ri- ket utlämnats från bryggeriet på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av tredje klassen, över- stiga fyra och en halv viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren, där ej utlämnandet skett för ändamål som angives i 11 5, med dagsböter.
2. Befinnes alkoholhalten i malt- dryck, som tillverkats i öl- eller starkölsbryggeri och som utlämnats därifrån på kärl, stämplat med be- teckning för maltdryck av andra klassen, överstiga två och åtta tion- dels viktprocent, straffes bryggeri- föreståndaren som i 1 mom. sägs.
3. Befinnes alkoholhalten i malt- dryck, som tillverkats i lättölsbryg- geri eller som tillverkats i öl- eller starkölsbryggeri och därifrån utläm- nats antingen på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av första klassen, eller på öppet kärl, överstiga två viktprocent, eller befinnes alkoholhalten i dy- lik maltdryck överstiga en och åtta
Öl eller starköl, som efter utförsel ur riket eller till svensk frihamn åter införes, skall återställas till det bryg- geri, från vilket det utlämnats, eller överföras till annat ölbryggeri.
19 5. 1. Då rörelsen vid ölbryggeri ned- lägges, är tillverkaren pliktig att be— tala skatt för allt i bryggeriet befint- ligt öl och starköl.
32 5.
1. Befinnes alkoholhalten i malt- dryck, som tillverkats i ölbryggeri och som för försäljning inom riket utlämnats från bryggeriet på kärl, stämplat med beteckning för malt- dryck av tredje klassen, överstiga fyra och en halv viktprocent, straf— fes bryggeriföreståndaren, där ej ut- lämnandet skett för ändamål som angives i 11 5, med dagsböter.
2. Befinnes alkoholhalten i malt- dryck, som tillverkats i ölbryggeri och som utlämnats därifrån på kärl, stämplat med beteckning för malt- dryck av andra klassen, överstiga två och åtta tiondels viktprocent straf- fes bryggeriföreståndaren som i 1 mom. sågs.
3. Befinnes alkoholhalten i mall- dryck, som tillverkats i lättölsbryg- geri eller som tillverkats i ölbryg- geri och därifrån utlänmats antingen på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av första klassen, eller på öppet kärl, överstiga två viktprocent,
eller befinnes alkoholhalten i dy- lik maltdryck överstiga en och åtta
(Nuvarande lydelse) tiondels men icke två viktprocent och äro omständigheterna sådana, att det måste antagas, att åtgärd av- siktligt vidtagits för att alkoholhal- ten skulle bliva högre än en och åtta tiondels viktprocent,
straffes bryggeriföreståndaren med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Överstiger alkoholhalten en och åtta tiondels men icke två viktpro- cent och föreligga ej sådana omstän— digheter, som nyss sagts, men har bryggeriföreståndaren vid tillverk- ningen eller utlämnandet gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, straffes med dagsböter.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 19
(Föreslagen lydelse) tiondels men icke två viktprocent och äro omständigheterna sådana, att det måste antagas, att åtgärd av- siktligt vidtagits för att alkoholhal- ten skulle bliva högre än en och åtta tiondels viktprocent,
straffes bryggeriföreståndaren med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Överstiger alkoholhalten en och åtta tiondels men icke två viktpro- cent och föreligga ej sådana omstän— digheter, som nyss sagts, men har bryggeriföreståndaren vid tillverk— ningen eller utlämnandet gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, straffes med dagsböter.
dock att bestämmelse
som därigenom ändrats eller upphävts alltjämt skall äga tillämpning med avseende å förhållanden som äro hänförliga till tiden dessförinnan, där ej annat följer av vad nedan stadgas.
Motivering till förslaget återfinnes på sid. 135_136 och 150.
4. Förslag till kungörelse om lokala samarbetsnämnder för frågor rörande utminutering av öl
Med stöd av 35 5 ölförsäljningsförordningen förordnas härigenom som följer.
1 5. Lokal samarbetsnämnd för frågor rörande utminutering av öl skall bestå av en representant för fullmäktige i kommunen, en för kommunens nyk- terhetsnämnd och en för polismyndigheten i orten samt en eller två av polis- myndigheten utsedda representanter för dem som bedriver utminutering av öl inom kommunen. För varje ledamot utses på samma sätt en suppleant.
2 5. Ledamöter och suppleanter utses för fyra kalenderår. Avgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare för den tid, som skulle ha återstått för den avgångne.
3 5. Nämnden utser ordförande inom sig.
4 5. Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden, dock minst en gång årligen. Ledamot av nämnden äger påfordra, att sammanträde hålles för behandling av särskild fråga.
5 5. För behandling av till nämnden hörande frågor äger denna att till samman— träde kalla ölförsäljare som bedriver utminutering av öl inom kommunen och andra personer som kunna lämna erforderliga upplysningar.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 19 Det åligger länsstyrelsen att medverka till att samarbetsnämnd i veder- börlig ordning utses för varje kommun inom länet.
Motivering till förslaget återfinnes på sid. 145 och 146.
BILAGA 1
Bryggeriförteckning och produktionsstatistik
A. Bryggeriförteckning ( Driftställen 1959)
Konceruer (samtliga är medlemar av Svenska bryggareföreningen)
I. Stockholmskoncernen
Hamburger br., Stockholm Munchens » » Norrtälje Uppsala Nyköping Linköping Norrköping Motala Växjö Kalmar Vimmerby Askersund Västerås
__ 959909???me
HHH PoP!-*
II. Göteborgskoncernen 14. Pripps br., Göteborg 15. Lyckholms br., Göteborg 16. Porterhr. Carnegie, Göteborg 17. Jönköping 18. Uddevalla 19. Vänersborg1 20. Trollhättan1 21. Åmål 22. Karlstad 23. Filipstad 24. Torsby 25. Örebro 26. Falun 27. Mora
III. Skånekoncernen
28. Malmqvists br., Malmö 29. Richters » » 30. Kristianstad
31 . Ängelholm 32. Hässleholm 33. Klippan 34. Lund 35. Landskrona1 36. Hälsingborg 37. Ystad
IV. Boräskoncernen 38. Nya br., Borås 39. Sandwalls ångbr., Borås
V. Lidköpingskoncernen 40. Lidköping 41. Skövde 42. Axvall
VI. M ariestadskoncernen
43. Mariestad 44. Mellerud1
V I I. Gävleborgskoncernen 45. Gävle 46. Sandviken 47. Hudiksvall 48. Söderhamn
VIII. Sundsvallskoncernen
49. Sundsvall 50. Härnösand
IX. Luleåkoncernen 51. Luleå 52. Piteå
Ej koncernbundna bryggerier tillhörande Svenska bryggareföreningen
53. Eskilstuna 54. Nässjö 55. Värnamo 56. Tranås
57. Vimmerby (Åbro br.) 58. Visby
1 Öltillverkningen har numera upphört.
59. Karlskrona 60. Trelleborg 61. Appeltofftska br., Halmstad 62. Östra br., Halmstad 63. Falkenberg 64. Lysekil
65. 66. 67. 68. 69. 70.
76. 77. 78. 79. 80.
Alingsås 7 1. Arvika 72. Avesta 73. Bollnäs 74. Själevad 75. Sollefteå
Östersund Skellefteå Umeå Gällivare Kiruna
Fristående bryggerier och driftställen
Gnesta (Wårby) 81. Katrineholm 82. Skruv 83. Tingsryd 84. Tidaholm 85.
Kopparberg Arboga Grängesberg Risingsbo (Morgårdshammar) Johannisberg
Tillverkning av starköl, öl, lättöl och läskedrycker 1930—1958 (milj. liter)
Tillverkningsår
Starköl
Öl
Produktionens procentuella fördelning
Lättol Läskedrycker hos ölbryggerierna
Hela tillv.
Därav i Ölbrzs Därav i Ölbrzs ölbrygge— andel ölb ry gge— an del Starköl Öl Lättöl rier % rier %
Läske— drycker
1 930 1 931 1 932 1 933 1 934 1 935 1 936 1 937 1938 1939
1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958
0,1
.. a...... .. no.-. .. ».
NN ”wo—H w_mmooa: HD OO OCH—H NMMNN IO'QF
H
9,5 9,5
164,1 161,3 156,2 126,4 120,3 130,0 134,6 147,7 158,5 174,8 156,1 129,3 123,5 134,8 128,3 137,3 147,0 165,0 166,0 171,0 172,8 172,0 186,2 194,1 201,2 213,7 197,4 199,4 192,9 134,0 122,1 124,2 115,3 122,4 122,8 119,7 122,8 121,9 121,2
98,3 93,1 85,0 92,8
102,9 105,8 105,7 116,2 108,4 103,3
94,6 87,8 83,7 79,2 73,0 76,8 69,1 66,7 75,4
18,1 14 44,8 14,1 31 —— 84 9 7 16,1 13 44,1 13,6 31 _ 85 8 7 16,1 13 46,0 14,5 32 _ 83 9 8 16,3 14 44,3 14,1 32 — 81 10 9 19,2 16 48,6 15,3 31 — 78 12 10 19,8 16 53,5 17,0 32 —— 78 12 10 19,5 16 57,8 18,6 32 — 78 11 11 19,5 16 65,5 21,5 33 _— 78 10 12 21,6 18 73,3 23,7 32 —— 78 10 12 22,1 18 80,4 25,9 32 —— 78 10 12 19,4 20 66,9 24,3 36 — 78 10 12 19,7 21 64,2 22,5 35 — 75 12 13 19,1 22 61,8 21,6 35 — 75 12 13 21,7 23 82,2 29,5 36 —— 72 12 16 24,7 24 101,3 36,8 36 _ 68 13 19
27,8 26 115,2 41,8 36 _ 66 14 20 30,4 29 123,0 44,7 36 — 66 14 20 36,0 31 162,6 62,9 39 — 62 14 24 34,7 32 164,9 68,5 42 — 62 13 25 33,7 33 171,9 69,8 41 -— 62 12 26
30,9 33 172,0 75,1 44 30,1 34 162,6 62,9 39 31,5 38 167,3 66,1 40 32,2 41 197,3 76,5 39 30,6 42 190,3 76,1 40 36,6 48 224,5 92,8 41 33,8 49 212,3 82,7 39 35,5 53 214,7 85,2 40 45,3 60 201,9 94,3 47
V' N
0 H
LD © HHHHH NLOMM
Anm. Årsuppgiften avser beträffande maltdrycker tillverkningsår (1944—1943/44 etc.) men för läskedrycker kalenderår.
BILAGA 2
Vinstförhållanden m. m. inom maltdrycksindustrin
Följande redogörelse avser en undersökning, som verkställts på uppdrag av 1954 års bryggeriutredning. Syftet med undersökningen har varit att belysa den aktu- ella vinstsituationen och vinstutvecklingen inom den del av den svenska malt- drycksindustrin, som bedriver tillverkning av öl och starköl, dvs. maltdrycker av klass II och 111. Den del av maltdrycksindustrin, som uteslutande tillverkar maltdrycker av klass I (lättöl) har ej omfattats av undersökningen. Av skäl som närmare anges i det följande har det dock befunnits nödvändigt att låta under- sökningen omfatta även den del av maltdrycksindustrin, som utöver öl och starköl bedriver tillverkning av lättöl och läskedrycker.
Undersökningen har omfattat ett enligt särskilda grunder verkställt urval av företag inom den aktuella delen av maltdrycksindustrin. Den har ni. h. t. syftet getts formen av en undersökning av företagens räntabilitet, dvs. avkastningen av det i rörelsen arbetande kapitalet, kombinerad med en intäkts- och kostnads- analys, vars syfte bl. a. varit att i görligaste mån renodla maltdryckssidan från övrig av företagen bedriven verksamhet. Härutöver har undersökningen tagit sikte på att belysa investerings- och finansieringsförhållandena samt distributions— strukturen och prisutvecklingen.
Undersökningen har avsett åren 1954/55, 1955/56 och 1956/57,1 en period var- under tillverkning av starköl blivit mera allmän. Erforderliga data för de ekono- miska beräkningarna har inhämtats ur redovisningen och annat underlag vid besök hos de utvalda företagen.
1. Urvalet av undersökningsobjekt
Som ett första led i undersökningen gjordes en strukturell kartläggning av den aktuella delen av maltdrycksindustrin. Det primära syftet med denna kartlägg- ning var att få underlag för urvalet av de objekt, som kunde komma i fråga för undersökningen.
M. h. t. undersökningens målsättning och karaktär måste för de presumtiva undersökningsobjekten i första hand uppställas de kraven, att företagen oavsett ev. föreliggande intressegemenskap (koncernförhållanden o. d.) ur företagseko- nomisk synpunkt var att anse som självständiga och att tillverkning av öl bedri— vits vid något eller några företagen tillhöriga driftställen under de år undersök- ningen skulle omfatta. För att verkställa ett lämpligt och representativt urval bland dessa företag erfordrades därjämte uppgifter om produktionens storlek och inriktning, formen för verksamhetens bedrivande, annan jämsides med dryckes— tillverkning bedriven verksamhet, organisationstillhörighet m. m.
Den strukturella kartläggningen inriktades på nu nämnda faktorer, varvid för- hållandena verksamhetsåret 1956/57 i första hand blev avgörande. Uppgifter om
1 Inom maltdrycksindustrin tillämpas allmänt räkenskapsår omfattande tiden 1/10—30/9.
maltdrycksföretagens produktion av öl och starköl vid olika driftställen nämnda år ävensom där bedriven annan dryckestillverkning erhölls från kontrollstyrelsen. Övriga erforderliga uppgifter inhämtades från företagens årsredovisningar samt vid förfrågningar hos branschens organisationer och hos enskilda företag. — Det må framhållas, att kartläggningen icke sträckts utanför de öl- och starkölsproduce— rande företagens krets. Detta innebär, att hänsyn icke tagits till sådana av före- tagen ägda självständiga dotterbolag el. motsv., vid vilka endast bedrives läske- drycks— eller lättölstillverkning eller där verksamheten är av speciell art, t. ex. fastighetsförvaltande.
Enligt kontrollstyrelsens statistik bedrevs 1956/57 tillverkning av öl vid 93 driftställen. Dessa representerade 71 ur utredningsteknisk synpunkt självständiga företag, varav 65 drevs i aktiebolagsform, 2 som kommanditbolag, 3 som handels- bolag eller enskild firma och 1 av konsumtionsförening. Två av aktiebolagen ar- betade på producentkooperativ basis, såtillvida att de helt eller delvis ägdes av läskedrycks- och lättölsfabrikanter. I de 71 företagen har inte inräknats Porter- bryggeriet AB Carnegie & Co., Göteborg. Detta bolag äges helt av AB Pripp & Lyckholm, Göteborg, och produktionen vid porterbryggeriets anläggningar sker i moderbolagets regi. Ur utredningsteknisk synpunkt är porterbryggeriet därför att anse som ett moderbolaget tillhörigt driftställe. Det konsumentkooperativa företaget är AB Wårby Bryggerier, Gnesta. Detta bolag äges av Konsumtions- föreningen Stockholm 111. o., som i egen regi bedriver produktionen i bolagets anläggning, medan bolaget som sådant ur företagsekonomisk synpunkt är att anse som vilande.
Av de 71 företagen bedrev 62 öltillverkning vid endast ett driftställe, 5 företag vid två driftställen och 4 företag vid tre till sex driftställen. I vad avser produk- tionsinriktningen var 6 företag renodlade maltdrycksproducenter, medan reste- rande 65 företag även bedrev läskedryckstillverkning. Vid 50 företag tillverkades maltdrycker av alla klasser och vid 46 av dessa även läskedrycker. Tillverkning av starköl bedrevs vid 53 och av lättöl vid 68 företag. Företagens produktions- inriktning kan sammanfattas på följande sätt.
Produktion Antal företag Enbart starköl .............................................. — Enbart öl ................................................... —— Enbart öl och starköl ........................................ 1 Enbart öl och lättöl ......................................... 1 Enbart öl, starköl och lättöl .................................. 4
Enbart starköl och läskedrycker .............................. — Enbart öl och läskedrycker ................................... _ Enbart öl, starköl och läskedrycker ........................... 2 Enbart öl, lättöl och läskedrycker ............................. 17 Såväl öl, starköl och lättöl som läskedrycker ................... 46
Beträffande äganderättsförhållandena må nämnas, att 8 av de 71 ur undersök— ningssynpunkt självständiga företagen ägdes av AB Stockholms Bryggerier, Stock- holm, och 8 av AB Pripp & Lyckholm, Göteborg. Dessa 16 koncernföretag svarade tillsammans med de 2 moderbolagen för ca 55 % av den totala ölproduktionen 1956/57, varför sålunda endast ca 45 % föll på de resterande 53 företagen. Av dessa ingick vid tidpunkten för undersökningens planläggning 12 företag i andra mindre och som regel mera lokalt betonade koncernbildningar. Dessa företag svarade för ca 12 % av den totala ölproduktionen 1956/57. Härav följer, att samt- liga 30 koncernföretag svarade för sammanlagt ca 67 % av den totala ölproduk- tionen nämnda år. Därjämte svarade dessa företag för ca 83 % av den totala
starkölsproduktionen, varav hela 63 % föll på de båda förstnämnda storkoncer- nerna. — Det må beaktas, att vissa ändringar i äganderättsförhållandena inträf- fat efter undersökningens planläggning. Härvidlag må endast nämnas, att två fri- stående företag redan vid tidpunkten för urvalet av undersökningsobjekt övergått i storkoncernernas ägo. Andra därefter inträffade förändringar har icke påverkat undersökningen. Detta gäller t. ex. den sammanslagning som skett av AB Malmö Förenade Bryggerier, Malmö, och AB Skånebryggerier, Hälsingborg. Denna fusion skedde först efter utgången av verksamhetsåret 1956/57, dvs. efter det sista under- sökningsårct.
Inom maltdrycksindustrin finns två branschorganisationer, nämligen Svenska Bryggareföreningen och Föreningen Skattepliktiga Bryggerier, den sistnämnda ansluten till Svensk Industriförening. Av de 71 företagen var 61 år 1956/57 an- slutna till förstnämnda förening, däribland samtliga tidigare nämnda koncern- företag. Det konsumentkooperativa företaget tillhörde ingendera av organisa— tionerna.
Av den totala ölproduktionen 1956/57 föll ca 180 milj. liter eller ca 90 % på de till Svenska Bryggareföreningen anslutna företagen (i det följande benämnda medlemsföretag). Dessa medlemsföretag svarade därjämte för drygt 9 milj. liter eller ca 97 % av landets totala starkölsproduktion sagda år. Av de 71 företagens tillverkning av lättöl och läskedrycker föll ca 87 % resp. 95 % på medlemsföre- tagen. Det bör beaktas, att angivna relationstal i fråga om lättöls- och läskedrycks- tillverkningen till skillnad mot talen avseende öl- och slarkölstillvcrkningen inte gäller landets totala produktion utan endast den del som faller på de 71 företagen. Härvidlag är särskilt att märka, att den produktion som bedrivits av företagen vid fristående renodlade lättöls- eller läskedrycksföretag (dotterbolag) inte med- räknats.
Av produktionsstatistiken kan vidare utläsas, att maltdryckstillverkningens an- del av totala dryckesproduktionen var lägre för medlemsföretagen än för de övriga. För de förra utgjorde denna andel ca 70 % mot ca 80 % för de senare. Detta torde främst sammanhänga med att läskedryckstillverkningen hos de bland medlemsföretagen befintliga koncernföretagen i betydande utsträckning bedrives av dotterföretag, som här ej beaktats. Detta återspeglas även av att de två stor— koncernernas andel av de 71 företagens totala läskedrycksproduktion var så låg som 39 % medan deras andel av totala öl- och starkölsproduktionen såsom tidi— gare nämnts utgjorde ca 55 resp. 63 %. Dessa storkoncerner svarade för ca 48 % av de 71 företagens lättölsproduktion. I runt tal hälften av de 71 företagens totala dryckesproduktion föll på de två storkoncernernas 18 företag.
Av föregående redogörelsen har framgått, att av de 71 maltdrycksföretagen endast 6 var renodlade maltdryckstillverkare, medan resterande 65 företag även bedrev annan dryckestillverkning. Att begränsa undersökningen till de renodlade maltdrycksföretagen ansågs inte möjligt. Visserligen representerar dessa företag en betydande andel av den totala maltdryckstillverkningen i landet _ ca 50 % av starkölsproduktionen och ca 33 % av ölproduktionen 1956/57. Detta förklaras emellertid av att landets ojämförligt största ölproducent, AB Stockholms Brygge- rier (moderbolaget), ingår bland dessa företag och ensamt svarar för väsentligt mer än hälften av gruppens totala produktion. Inom gruppen återfinnes vidare det enda konsumentkooperativa företaget. Mot bakgrunden av dessa speciella för- hållanden ansågs det uteslutet att begränsa undersökningen till de renodlade företagen. Å andra sidan saknades förutsättningar att göra en totalundersökning omfattande alla ölproducerande företag. Undersökningen inriktades därför på ett för branschen representativt urval av företag.
Som redan nämnts hade vid tidpunkten för urvalet två av de ölproducerande
företagen övergått i annan ägo och verksamheten nedlagts. Företagen kunde där- för inte ifrågakomma för den ekonomiska undersökningen. Ett annat företag, nämligen AB Hässleholms Bryggeri och Maltfabrik, ansågs böra utgå m. h. t. dess relativt betydande produktion av malt för avsalu. Av de återstående 68 företagen drevs 62 i aktiebolagsform, 2 som kommanditbolag, 3 som handelsbolag eller en— skild firma och 1 av konsumtionsförening.
Vissa utredningstekniska skäl kan anföras mot att i en undersökning av här ifrågavarande slag medta olika företagsformer, eftersom bl. a. beskattningsreg— lerna är beroende av företagsformen. En begränsning av undersökningen till endast aktiebolag skulle emellertid få till följd, att 3 av de 10 icke medlemsföre- tagen skulle få utelämnas. M. h. t. undersökningens målsättning ansågs detta inte kunna ifrågakomma, och därför vidtogs ingen ytterligare begränsning av urvals- underlaget. I stället förutsattes, att alla företag oavsett företagsform skulle i ut- redningstekniskt hänseende bedömas som aktiebolag.
Den för den fortsatta undersökningen aktuella branschandelen kom i enlighet med det anförda att omfatta 68 företag. Dessa representerade ca 98 % av landets totala tillverkning av öl och starköl 1956/57.
För det slutliga urvalet av de företag, som skulle ingå i undersökningen, grup— perades företagen i storlek efter produktionens omfattning. Resultatet av gruppe— ringen framgår av följande tablå.
Antal företag med avseende på
Storleksklass starköls- 0 totala malt- totala malt- o. öl reduktionen drycksproduk- läskedrycks- p tionen produktionen
Produktion år 1956/57:
1. Över 500 000 hl ................... 1 1 1 2. Mellan 300000 och 500000 hl ...... 1 1 1 3. » 100000 » 300000 » ...... — _ 2 4. » 50000 » 100000 » ...... 3 4 (1) 17 (3) 5 » 35 000 » 50000 » ...... a (1) 5[g(1) 7 6. » 25000 » 35000 » ...... 11 (4) 13 (3) 14 (3) 7. » 15 000 » 25 000 » ...... 15 (2) 20 (2) 17 (3) 8. » 5000 » 15000 » ...... 29 (2) 21 (2) 8 (1) 9. Under 5000 hl ................. 5 (1) 3 (1) 1
Anm.: Siffrorna inom parentes anger antalet företag utanför Svenska Bryggareföreningen.
Av tablån framgår, att maltdrycksföretagen i storlekshänseende Visar en be- tydande spridning. De minsta företagens produktion 1956/57 understeg sålunda 5 000 hl, medan det största företaget producerade mer än 500 000 111. Detta före- tags produktion av öl och starköl var drygt 167 gånger större än det minsta före- tagets.
Spridningen i storlekshänseende framgår även därav, att de två största före- tagen ensamma svarade för ca 60 % av totala produktionen av starköl och ca 39 % av totala öltillverkningen, porterproduktionen medräknad. Företagen i fråga sva— rade vidare för ca 25 % av de 68 företagens lättölstillverkning men endast för ca 3 % av dessa företags läskedrycksproduktion. Sistnämnda låga andel förklaras av att läskedryckstillverkningen huvudsakligen bedrives vid av storföretagen hel— ägda dotterbolag.
Av tablån kan vidare utläsas, att man utöver nämnda storföretag kan särskilja ytterligare 3 företag med en produktion av öl och starköl överstigande 50 000 hl, medan inget annat företag ifrågavarande år kom upp i en produktion av nämnda
drycker överstigande 40 000 hl. Sammanlagt svarade dessa 5 största ölproducenter för ca 76 % av totala starkölstillverkningen och ca 48 % av öltillverkningen eller ca 50 % av landets totala tillverkning av dessa båda produkter, porter inräknat. Härtill kommer ca 33 resp. 14 % av de 68 företagens totala lättöls- och läske- dryckstillverkning. Dessa 5 företag svarade därför för drygt 37 % av de ölpro- ducerande företagens totala dryckestillverkning. På de övriga 63 företagen föll nämnda år endast ca 24 % av starkölsproduktionen och ca 52 % av ölproduk— tionen eller ca 50 % av landets sammanlagda produktion av dessa båda drycker. Men därutöver svarade dessa företag för ca 67 resp. 86 % av de 68 företagens totala tillverkning av lättöl och läskedrycker.
Anförda uppgifter ger vid handen, att maltdrycksindustrin numerärt domine- ras av relativt små företag men också att dessa har en i förhållande till nume— rären relativt ringa andel av produktionen. Detta förhållande belyses ytterligare av att den undre hälften av företagen — med en produktion av öl och starköl av högst 15 000 hl _ endast svarade för ca 15 % av totala produktionen av dessa drycker. Den genomsnittliga produktionen per företag av öl och starköl uppgick 1956/57 till i runt tal 30 000 hl, varav ca 1 400 hl starköl. Detta betyder att 55 företag eller ca 80 % av dessa hade en produktion under genomsnittet. Denna totalbild av branschens produktionsförhållanden är emellertid i hög grad influerad av storföretagens mera extrema produktionssiffror. Borträknas de 5 största före- tagen utgjorde den genomsnittliga produktionen av öl och starköl per företag i runt tal 16 000 hl, varav endast ca 350 hl starköl. Men även med en sådan av- gränsning framkommer, att drygt hälften av företagen hade en produktion av öl och starköl under genomsnittet.
Det kan i detta sammanhang vara av intresse att även nämna genomsnittssiff— rorna för den övriga av företagen bedrivna dryckestillverkningen. Produktionen per företag av samtliga slag av maltdrycker uppgick 1956/57 till i genomsnitt ca 34000 hl för de 68 företagen och till ca 20 000 hl för de 63 företagen, de 5 största borträknade. Detta betyder, att den genomsnittliga produktionen av lättöl utgjorde 4 000 resp. 2 000 111 och att 58 resp. 37 företag hade en total maltdrycks- produktion under genomsnittet. Den totala dryckesproduktionen återigen utgjorde i genomsnitt 49 000 hl för de 68 företagen och ca 33 000 hl för de 63. Härav följer, att enbart läskedryckstillverkningen per företag uppgick till ca 15 000 hl för de 68 företagen och till ca 13000 hl för de 63 eller till ca 30 resp. 40 % av före- tagens totala dryckesproduktion.
Av redogörelsen för den strukturella kartläggningen av de 68 ölproducerande företagens tillverkningsförhållanden framgår, att man med ett synnerligen be- gränsat urval av företag skulle få en hög täckning av den totala öl- och starköls- produktionen. Enbart de 5 största företagen svarade ju 1956/57 för inemot 50 % av landets totala produktion av ifrågavarande drycker. Å andra sidan kunde en ekonomisk undersökning begränsad till dessa 5 storföretag knappast väntas ge en rättvisande bild av de ekonomiska förhållandena för maltdrycksindustrin som sådan med tanke på att branschen numerärt så markant domineras av mindre företag. Därjämte måste beaktas önskemålet, att undersökningen skulle ge en bild av vinstförhållandena m. m. för företag med olika organisationstillhörighet. Där— för beslöts, att undersökningen skulle omfatta dels de 5 största företagen, dels samtliga utanför Svenska Bryggareföreningen stående företag, dels ock ett slump- mässigt urval av företag bland de återstående 53 medlemsföretagen.
Sistnämnda företag svarade för drygt 40 % av totala öl- och starkölsproduk- tionen 1956/57, och tillverkningen av nämnda drycker per företag uppgick till mellan ca 4 000 och 40 000 hl. M. h. t. de enskilda företagens relativa betydelse i förhållande till totalproduktionen indelades dessa företag i två grupper omfat-
tande företag med en ölproduktion över resp. under 15 000 hl. På gruppen medel- stora företag kom härvid 22 företag med en total öl- och starkölsproduktion av inemot 550000 hl och på gruppen mindre företag 31 företag med en samman— lagd öl- och starkölsproduktion av drygt 250 000 hl. För den förra gruppen fast- ställdes en urvalsfraktion av 331/3 % och för den senare 25 %. M. h. t. önskvärd- heten att få en lämplig geografisk spridning av undersökningsobjekten styrdes dessutom det slumpmässiga urvalet på så sätt, att efter en gruppering av före- tagen länsvis i bokstavsordning lotten fick avgöra de vart tredje resp. vart fjärde företag, som skulle ingå i undersökningen. Dessförinnan hade de primärt utvalda företagen borträknats. Nämnas må att av de 10 utanför Svenska Bryggareför- eningen stående företagen var 7 i storlekshänseende att hänföra till gruppen medelstora företag och 3 till gruppen mindre företag.
Ett efter nämnda normer verkställt urval av undersökningsobjekt kunde beräk- nas resultera i att 29 till 31 företag skulle komma att omfattas av undersökningen och att dessa företag skulle täcka ca 70 % av den totala produktionen av öl och starköl. Det slumpmässiga urvalet av medelstora och mindre medlemsföretag gav till resultat, att undersökningen kom att omfatta 30 företag, vilka 1956/57 svarade för ca 88 % av starkölsproduktionen och ca 71 % av ölproduktionen eller för ca 73 % av landets totala produktion av dessa båda drycker. Urvalets fördelning m. m. belyses ytterligare i följande tablå.
Undersökningsobjektens Urval andel av produktionen är - ' 0 Urvalsgrupp Antal åxå; antal 1956/57 l Å) foretag Enbart Enbart 01 och öl starköl starköl I. Storföretag ................. 5 100 5 48 76 50 II. Medelstora företag: a. medlemsföretag .......... 22 331/, 8 9 2 9 h. övriga .................. 7 100 7 10 3 10 III. Mindre företag: a. medlemsföretag .......... 31 25 7 3 7 3 h. övriga .................. 3 100 3 1 — 1 68 30 71 88 73
Anm.: Angivna procenttal avser urvalens andel av de 68 företagens produktion 1956/57. Dessa företag svarade i sin tur för ca 98 % av totala produktionen av öl och starköl, porter inräknat.
De utvalda företagens sammanlagda produktion av öl och starköl verksamhets— året 1956/57 uppgick till ca 150 milj. liter.
2. Tillämpad metodik för undersökningen
Som inledningsvis framhållits har undersökningen utformats som en beräkning av lönsamheten (räntabiliteten) kompletterad med en intäkts- och kostnadsanalys. Det härför inhämtade grundmaterialet har jämte andra införskaffade uppgifter dessutom utnyttjats för att belysa investerings- och finansieringsförhållandena, distributionsstrukturen m. m. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för de principer, som tillämpats för de olika beräkningarna.
Lönsamheten eller räntabiliteten av ett företags verksamhet bör enligt allmänt vedertagen företagsekonomisk uppfattning bedömas utifrån relationen mellan det under viss period uppnådda verkliga resultatet och det i rörelsen under samma period arbetande kapitalet, båda begreppen uttryckta i samma penningvärde och med beaktande av att kapitalets köpkraft bibehålles. Omfattar en lönsamhets— undersökning som i detta fall flera företag och alltså har karaktär av bransch- undersökning är det av särskild vikt att beräkningarna uttryckes i samma pen— ningvärde. Eljest kan man inte räkna med att få jämförbara resultat, då t. ex. skiljaktigheter normalt föreligger beträffande tidpunkterna för företagens förvärv av olika rörelsetillgångar.
En lönsamhetsundersölming omfattar tekniskt sett två moment, nämligen dels en beräkning av det verkliga rörelseresultatet, dels en beräkning av det i rörelsen under perioden arbetande kapitalet. Avser undersökningen att belysa räntabili- tetsutvecklingen måste dylika beräkningar verkställas för vart och ett av de verk- samhetsår undersökningen omfattar.
Det kan diskuteras vilka resultats- och kapitalbegrepp som skall användas för att ge uttryck för räntabiliteten. I fråga om resultatet har man att välja mellan verklig vinst före skatt och verklig vinst efter skatt. Dessa vinstbegrepp kan sättas i relation till det egna eller det totala i rörelsen arbetande kapitalet. I denna undersökning har två olika mått på räntabiliteten framräknats. Den ena beräk- ningsmetoden innebär, att räntabiliteten uttryckes som relationen mellan verklig vinst efter skatt och det egna kapitalet. Härvid erhållen avkastning på eget kapi- tal kan sägas ge uttryck för räntabiliteten ur företagsägarens synpunkt. Enligt den andra beräkningen uttryckes räntabiliteten som relationen mellan verklig vinst före skatt ökad med erlagda utgiftsräntor samt det totala i rörelsen arbetande kapitalet. Avkastningen ger i detta fall uttryck för hur företaget förmått förränta det totalt investerade kapitalet oberoende av hur högt eller lågt priset (räntan) varit för dispositionsrätten till det utnyttjade främmande kapitalet. Denna be- räkning kan sägas ge en uppfattning om den driftsekonomiska räntabiliteten.
Det tekniska tillvägagångssättet för beräkningarna av verkligt resultat och eget resp. totalt kapital framgår av följande sammanfattning.
Resultatsberäkningen. Utgångspunkten för denna beräkning är det i årsredo- visningen angivna resultatet (nettovinsten eller nettoförlusten). Detta resultat korrigeras på olika punkter enligt i huvudsak följande.
1. De bokförda avskrivningarna ersättes med vad som m. h. t. anläggningstillgångarnas åter- anskaffningsvärden och den ekonomiska livslängden kan anses motsvara normalt avskrivnings- behov. I denna undersökning har återanskaffningsvärdena i fråga om maskiner och inventarier, fordon inbegripna, beräknats indexmässigt på grundval av de verkliga anskaffningsvärdena med tillämpning av Svenska Tarifföreningens maskinprisindex. Härigenom kommer Värden mot- svarande aktuellt penningvärde att ligga till grund för avskrivningarnas beräkning. I fråga om fastigheterna har någon motsvarande uppskattning av återanskaffningsvärdena inte kunnat ske. Därför har avskrivningarna på dessa tillgångar beräknats på grundval av brandförsäkrings— värdena.
2. Nettoresultatet justeras för under året skedda förändringar i de dolda lagerreserverna efter eliminering av fiktiva vinster eller förluster, som är att hänföra till pristluktuationer under året på inneliggande lager. Denna justering tillgår på så sätt, att de in- och utgående lagrens kvantiteter omräknas till bokslutsdagens priser enligt lägsta värdets princip, dvs. till det lägsta av anskaffnings- resp. återanskaffningsvärdena. Skillnaden mellan dessa omräknade lagervärden och de in- och ut- gående bokförda lagervärdena utgör in- resp. utgående dold lagerreserv enligt bokslutsdagens penningvärde. Under året inträffade prisförändringar på lagervarorna påverkar därför inte beräk- ningen av reservernas storlek. _ Utvisar beräkningen att den dolda lagerreserven ökat under året, tilläggas ökningen nettoresultatet, medan i motsatt fall minskningen avdras detta resultat.
Härigenom erhålles vad som kan sägas motsvara resultatet vid bibehållen oförändrad lager- kapacitet.
3. Extraordinära kostnader och förluster som gåvor, vissa fondavsättningar, lämnade kon— cernbidrag och realisationsförluster tilläggas resultatet. Kostnader som med hänsyn till sin karaktär endast delvis bör belasta visst års rörelse fördelas eller periodiceras. Utjämning sker av kostnader, som fluktuerar från ett år till annat på sätt som inte motsvaras av den bedrivna verksamheten. Bland sådana kostnader må nämnas reparations- och underhållskostnader.
4. För företag med egna pensionsstiftelser belastas resultatet med belopp motsvarande års- kostnaderna för de av stiftelserna gjorda pensioneringsåtagandena. I undersökningen har dessa årskostnader beräknats schablonmässigt till vad företagen skulle haft att erlägga i avgifter till fristående pensionsanstalt, om pensioneringen skulle ske via sådan anstalt. Till grund för dessa beräkningar har legat anvisningar, som SPP på sin tid meddelat statens priskontrollnämnd. _ Nämnas må att någon korrigering av resultatet inte erfordras, om pensioneringen helt ombesörjes av fristående pensionsanstalt, enär i dylikt fall de av före- tagen till anstalten erlagda avgifterna betraktas som normala kostnader. Har under visst år avsättning gjorts till egna pensionsstiftelser tillägges beloppet resultatet.
5. Neutrala, den egentliga rörelsen ovidkommande intäkter och vinster såsom aktieutdel- ningar, erhållna koncernbidrag och realisationsvinster avdras resultatet.
6. Resultatet ökas med direkta skatter, som belastat årets rörelse. Dylika korrigeringar är aktuella endast i fråga om företag som drives som aktiebolag eller ekonomisk förening, då i fråga om andra företagsformer de direkta skatterna ej uttas av företagen utan av företagsägarna.
Det efter nu antydda beräkningsnormer erhållna resultatet betraktas såsom »verklig» vinst före skatt eller »verklig» förlust. Om vinst framkommer vid be- räkningen uträknas därjämte den sammanlagda statliga och kommunala inkomst- skatt, som vinsten skulle medföra. Såsom framhållits i det föregående har i denna undersökning alla företag i beskattningshänseende betraktats som aktiebolag, för att inte de för olika företagsformer skiftande beskattningsreglerna skulle påverka undersökningsresultatet. I sammanställningarna över undersökningens resultat har kommunalskatterna beräknats enhetligt efter den genomsnittliga kommunala utdebiteringen i städer och köpingar respektive år.
»Verklig» vinst efter skatt, som erhålles efter avdrag för den sålunda beräknade skattebelastningen, utgör som nämnts det ena vinstbegreppet för beräkningen av räntabiliteten i denna undersökning. Det andra begreppet är »verklig» vinst före skatt med tillägg för erlagda utgiftsräntor.
Kapitalberäkningen. Som i rörelsen under året arbetande kapital betraktas medeltalet av in- och utgående kapital. Det erfordras fördenskull två kapital— beräkningar för varje år som lönsamhetsundersökningen omfattar.
Det har tidigare framhållits att resultat och kapital skall uttryckas i samma penningvärde. Härav följer, att alla i kapitalberäkningen ingående poster skall upptas till verkliga värden. Det totala kapitalet motsvaras av de på balansräk— ningens debetsida upptagna rörelsetillgångarna, beräknade till sådana värden. Dock är att märka, att sådana tillgångar inte medtas, beträffande vilka avkast- ning i form av räntor eller utdelning i resultatsberäkningen ansetts som neutrala intäkter.
Som verkliga värden betraktas, i fråga om inneliggande lager, de vid beräk- ningen av lagerreservförändringarna framräknade lagervärdena enligt lägsta vär— dets princip och i fråga om maskiner, inventarier o. (1. de verkliga restvärdena, dvs. återanskaffningsvärdena med avdrag för det ackumulerade beloppet av gjorda normala avskrivningar under förfluten del av den ekonomiska livslängden. Även anläggningarna skall enligt den här tillämpade beräkningsmetoden upptas till verkliga restvärden (bruksvärden). En beräkning av dessa värden skulle _— lik— som i fråga om maskiner och inventarier — tänkas kunna ske indexmässigt med utgångspunkt från de verkliga anläggningskostnaderna. En sådan beräknings- metod är emellertid ogenomförbar, bl. a. därför att användbara indexserier sak-
nas för en omvärdering av fastigheter av relativt hög ålder. Härtill kommer spe- ciella svårigheter beroende på att hänsyn också måste tas till verkställda om- och tillbyggnader av fastighetsbeståndet. En annan metod skulle då vara att i varje särskilt fall låta värdera fastigheterna i vad avser såväl deras återanskaff— ningsvärde som deras bruksvärde. Ett sådant förfaringssätt har emellertid inte ansetts möjligt, m. 11. t. i första hand de kostnader sådana särskilda värderingar kunde väntas medföra.
Mot bakgrunden av vad nu anförts beslöts därför att i undersökningen anknyta kapitalberäkningarna i vad avser fastigheterna till sådana värden, som man på förhand kunde räkna med att företagen hade tillgängliga. Härvid kunde man utgå ifrån att ha tillgång till två olika värden, nämligen taxeringsvärden och brandförsäkringsvärden. Ingetdera av dessa värden kan emellertid med någon absolut säkerhet anses motsvara verkligt restvärde.
Allmänt sett torde taxeringsvärdena alltjämt återspegla en försiktig värdering, speciellt kanske i fråga om äldre fastigheter. Samtidigt har man att räkna med att taxeringsvärdena kan betingas av lokala förhållanden och att de inte med säkerhet baseras på enhetliga värderingsnormcr. Härutinnan kan anläggningarnas lokalisering ha särskild betydelse. Sålunda torde värderingen delvis påverkas av om anläggningen är belägen på landsbygden eller i en större eller mindre stad. Det må beaktas, att det verkställda urvalet medfört, att undersökningen omfattar såväl företag med anläggningar i de största städernas centrala delar som företag på ren landsbygd.
Beträffande brandförsäkringsvärdena återigen kan väl sägas, att dessa ger ut— tryck för företagens egna värderingar. Normalt torde man kunna utgå ifrån att företagen skaffar sig ett betryggande försäkringsskydd och att detta m. h. t. den ringa kostnaden hellre tas till i överkant än i underkant. I sådana fall torde man kunna utgå ifrån att brandförsäkringsvärdena överstiger bruksvärdena. Å andra sidan kan ett företag finna det riktigt att ikläda sig viss självrisk, vilken tar sig uttryck i en relativt låg försäkring. Eller också kan brandförsäkringen medvetet anpassas till bruksvärdet för att därmed sammanfalla med det belopp, som för- säkringen faller ut med. Det har vid undersökningen kunnat konstateras, att brandförsäkringsvärdena i vissa fall närmast överensstämmer med beräknade verkliga bruksvärden men i andra fall överstiger dessa värden.
Av vad nu anförts torde framgå, att varken taxeringsvärdena eller brandför- säkringsvärdena på fastigheterna kan sägas utgöra några invändningsfria värden för en kapitalberäkning, som skall ligga till grund för en lönsamhetsbedömning. Å andra sidan synes man kunna utgå ifrån att dessa värden utgör gränsvärden, mellan vilka de verkliga restvärdena kan antas ligga. Med hänsyn härtill och då någon annan beräkningsnorm inte stått till buds har fastigheterna i undersök- ningen upptagits till både brandförsäkringsvärden och taxeringsvärden enligt alternativa, varandra kompletterande kapitalberäkningar. Det må erinras om att avskrivningarna på fastigheterna i resultatsberäkningarna baserats på brandför— säkringsvärdena. Att så skett sammanhänger emellertid med den fastställda av- skrivningsprocenten.
Vad gäller tomtvärdena har dessa i samtliga fall upptagits till åsatta taxerings- värden. Särskilt i fråga om de i undersökningen ingående företag, som är be- lägna i de största och större städerna, torde dessa taxeringsvärden väsentligen understiga de värden, som tomterna kan antas representera i öppna marknaden. Det har emellertid från utredningens sida inte ansetts motiverat att medräkna inträffade tomtvärdestegringar i vidare mån, än vad förändrade taxeringsvärden kan ge uttryck för.
Medeltalet av de på detta sätt omräknade rörelsetillgångarna utgör det i rörel—
serna totalt arbetande kapitalet. Relationen mellan detta kapital och »verklig» vinst före skatt inklusive utgiftsräntor är det ena i undersökningen tillämpade räntabilitetsmåttet.
I rörelsen arbetande eget kapital utgör skillnaden mellan det efter nyss an- tydda principer beräknade totala kapitalet och rörelseskulderna enligt balans- räkningcns kreditsida, inklusive s. k. latent skatteskuld i lager, maskiner och inventarier. Sistnämnda justering betingas av att angivna rörelsetillgångar i kapitalberäkningen upptas till verkliga värden resp. verkliga restvärden och inte till de bokförda värdena. Om de bokförda värdena understiger de verkliga inne- bär detta, att i beräkningen framtagits dolda reserver som skapats s. a. s. skatte— fritt och som därför måste reduceras med den på skillnadsbeloppen svarande direkta skatten. Denna beräknas på samma sätt som skatten på den verkliga vinsten.
Relationen mellan på angivet sätt beräknat eget kapital och »verklig» vinst efter skatt utgör" det andra räntabilitetsmåttet, som använts i undersökningen.
Det må här nämnas att kapitalen med fastigheterna upptagna till brandför- säkringsvärden i den följande redogörelsen för undersökningens resultat benäm- nes eget resp. totalt kapital I och kapitalen med fastigheterna upptagna till taxe- ringsvärden eget resp. totalt kapital II.
I)) Intäkts- och kostnadsanalysen En lönsamhetsundersöknings primära syfte är att belysa den verkliga avkast- ningen på det i rörelsen arbetande kapitalet. Detta ernås huvudsakligen genom justeringar av olika bokslutsposter. En lönsamhetsundersökning ger emellertid föga upplysningar om de bakomliggande faktorer av mera driftsekonomisk karak- tär, som lett till det uppnådda resultatet. Särskilt i fråga om ekonomiska under- sökningar som omspänner flera år är det av värde att i form av en intäkts- och kostnadsanalys av verksamheten i dess helhet få en bild av den driftsekonomiska utvecklingen som komplement till den räntabilitetsutveckling, som lönsamhets- undersökningen utvisar. Av en sådan analys framgår nämligen vilken andel rå- varor, emballage, löner och övriga tillverkningskostnader samt distributions-, för— säljnings- och administrationskostnader m. m. utgör av priserna på företagets produkter.
I denna undersökning har det ansetts vara av särskild betydelse med en sådan komplettering av lönsamhetsberäkningarna. Som framgått av den föregående redogörelsen av urvalet av undersökningsobjekt har undersökningen fått utsträc- kas till att omfatta företag med såväl maltdrycks- som läskedryckstillverkning. Undersökningens primära syfte har dock varit att belysa vinstförhållandena för den av företagen bedrivna maltdryckshanteringen. Medan lönsamhetsberäkningen återspeglar resultaten för företagen som helhet betraktade erbjuder intäkts- och kostnadsanalysen möjligheter till en bedömning av räntabiliteten för de båda rörelsegrenarna maltdrycks- resp. läskedryckshantering. I detta syfte har i an- slutning till lönsamhetsberäkningarna en ingående undersökning verkställts av företagens kostnader och intäkter.
Målsättningen för en intäkts- och kostnadsanalys med här avsett syfte måste vara att nedbryta varje företags redovisning i identiska intäkts- och kostnads- slag. Detta arbete har komplicerats och försvårats av att stora skiljaktigheter i redovisningstekniskt hänseende förelegat mellan de olika i undersökningen in- gående företagen. Å andra sidan utgör en enhetlig renodling av intäkts- och kost- nadskomponenterna ett absolut krav för att en rättvisande och jämförbar resul- tatsberäkning skall erhållas för de här ifrågavarande båda rörelsegrenarna.
Intäkts- och kostnadsanalysen har anknutits till det vid lönsamhetsberäkning- arna framkomna resultatet, varvid som överskott upptagits »verklig» Vinst före skatt. För att åvägabringa denna överensstämmelse har de korrigeringar, som gjorts i lönsamhetsberäkningarna, påverkat de i analysen redovisade posterna. Sålunda har exempelvis bokförda avskrivningar ersatts med beräknade normala avskrivningar, de faktiska pensioneringskostnaderna med de kalkylerade osv. I övrigt har analysen utformats på följande sätt.
På intäktssidan redovisas dryckesförsäljningen samt därvid förekommande ra— batter och produktskatter samt dessutom övriga, till dryckesförsäljningen icke hän— förliga intäkter. De särskilt redovisade rabatterna utgöres av vad som lämnats på listpriserna till detaljist antingen i form av kvantitetsrabatt eller årsbonus eller i form av Särskild ersättning till ombud och andra, som fullgör en självständig distributionsfunktion. I vissa fall är emellertid faktureringen baserad på priserna till hushåll och i sådana fall ingår i beloppen även den rabatt, som detaljisterna erhåller på nämnda priser. Det bör beaktas, att lämnade kassarabatter exklude- rats redan i bruttoförsäljningsvärdena, medan erhållna dylika rabatter avdragits inköpskostnaderna.
Beträffande kostnaderna redovisas specificerat den verkliga förbrukningen av råvaror, emballage — däri inbegripet etiketter och förslutningar samt resultatet av tomglasregleringen — samt från annan tillverkare för återförsäljning inköpta drycker ävensom förändringen i lager av halv- och helfabrikat. Övriga tillverk- ningskostnader specificeras på bränsle, elkraft och vatten, beräknade avskriv- ningar på maskiner och inventarier, fastighetskostnader däri inbegripet avskriv— ningar på anläggningarna, reparation och underhåll av maskinparken samt _— i sammandrag — förbrukningsartiklar och övriga tillverkningskostnader. Arbetar— lönerna redovisas specificerade på tillverkning och lager samt på distribution, medan tjänstemannalönerna uppdelats på ledning och övriga tjänstemän. Pen- sioneringskostnader och personalkostnader redovisas särskilt. Detsamma gäller distributionskostnaderna, vari bl. a. även ingår beräknade avskrivningar på bil— parken. Försäljningskostnaderna redovisas uppdelade på reklam samt på övriga försäljningskostnader, innefattande resor, representation, kundförluster m. m. I de särskilt redovisade administrationskostnaderna ingår utom kostnader sådana som telefon-, porto— och andra kontorskostnader även kostnader för forskning. Slutligen redovisas i analysen räntekostnaderna som en nettopost.
c) Produktanalysen
För att ernå den eftersträvade bedömningsmöjligheten av räntabiliteten för de båda produktionsgrenarna måste en ytterligare analys — här benämnd produkt- analys — göras av den för den totala av företagen bedrivna dryckeshanteringen verkställda intäkts- och kostnadsanalysen. Redan från början stod det emellertid klart, att en fullständig intäkts- och kostnadsfördelning på de bägge produktions- grenarna var omöjlig att genomföra, då en objektiv grund för en dylik fullständig fördelning även teoretiskt tedde sig omöjlig att konstruera. Samkostnaderna för de båda produktionsgrenarna är nämligen mycket omfattande. Således finnes redan i tappningen i mycket stor omfattning sådana samkostnader. Likartat för- hållande återfinnes i hanteringen av färdigvarulagret och i fråga om distribu— tionen ävensom beträffande försäljnings- och administrationskostnaderna.
Å andra sidan underlättas en fördelning på olika produkter i hög grad av att dryckesindustrin är en ensartad industri såtillvida att produktionen omfattar kvantitativt mätbara enheter (volymenheter). Med hänsyn härtill och till den vikt, som i denna undersökning fästes vid maltdryckssidan, ansågs trots ovan
berörda vanskligheter en viss kostnadsfördelning kunna genomföras, varigenom man i vart fall skulle kunna belysa hur resultaten tenderade att fördela sig på de båda produktionsgrenarna. Givet är emellertid att även en begränsad kostnads- fördelning kan inrymma inte oväsentliga felmarginaler, enär av utredningstek- niska skäl relativt omfattande schablonmässiga fördelningsprinciper måste till- lämpas i de fall inga direkta särkostnader redovisas. Härtill kommer också den felmarginal, som kan ligga i (len uppgjorda intäkts- och kostnadsanalysen för företagen som helhet betraktade. Det ansågs dock föreligga sannolika skäl för att resultatet av en produktkostnadsfördelning trots dessa felmarginaler skulle kunna ge en någorlunda nöjaktig bild av resultatets fördelning.
De vid produktanalysen tillämpade fördelningsprinciperna redovisas i det föl- jande.
Bruttoförsäljningsvärdena har fördelats direkt på malt- resp. läskedrycker. Härifrån har dragits på respektive produktslag belöpande rabatter och produkt- skatter. Rabatter, som inte direkt kunnat hänföras till någondera av produkterna, har fördelats proportionellt enligt (len totala försäljningens kvantitativa för- delning.
Råvaruförbrukningen har fördelats direkt på respektive produktslag. Sålunda har maltdryckerna påförts kostnader för malt, humle m. 111. och läskedryckerna kostnader för essenser, extrakter, socker osv. En direkt fördelning på respek— tive produktslag har vidare gjorts av inköpskostnader för drycker av annans tillverkning ävensom i fråga om inträffade förändringar i lagerhållningen av hel- och halvfabrikat.
Kostnader för emballage har fördelats i proportion till produkternas andel av den totala kvantitativa försäljningen. Bränsle, elkraft, vatten och förbruknings- artiklar har fördelats efter erfarenhetsmässiga relationstal.
I fråga om lönekostnaderna har arbetarlöner hänförliga till brygghus, jäs- och lagerkällare samt tappning av färskt lättöl påförts maltdryckshanteringen, medan motsvarande löner hänförliga till läskedrycksberedningen påförts läskedrycks- hanteringen. Övriga arbetarlöner liksom tjänstemannalöner och ledarlöner har fördelats proportionellt enligt den kvantitativa försäljningen. Sådan fördelning har även skett av frakt- och bilkostnader.
Avskrivningarna har i produktanalysen upptagits till de i lönsamhetsunder- sökningen beräknade beloppen. I fråga om avskrivningarna på maskiner och inven— tarier har dessa i den mån någon direkt fördelning inte kunnat ske fördelats proportionellt i förhållande till produkternas andel av den totala försäljningen. Sådan schablonmässig fördelning har skett bl. a. av avskrivningar på för hela dryckeshanteringen gemensamma tappningsanläggningar. Den relation som i enlighet härmed framkommit i vad avser maskinavskrivningarnas fördelning har sedan tillämpats vid fördelning av fastighetsavskrivningarna ävensom i fråga om fördelningen av de faktiska reparations- och underhållskostnaderna. Det bör be- aktas, att avskrivningarna på bilar inräknats i bilkostnaderna, vilka som tidigare nämnts fördelats efter försäljningsvolymen.
Någon ytterligare kostnadsfördelning har inte ansetts möjlig. Produktanalysen har därför måst begränsas till att för de båda produktslagen redovisa skillnaden mellan nettoförsäljningsintäkten och de på vardera gruppen belöpande fördelade kostnaderna. Dessa skillnadsbelopp har utslagits i kr. per försåld hektoliter. En jämförelse av dessa restbelopp i kr. per hl ger en viss bild av hur vinsterna per produkt förhåller sig till varandra. Det må dock betonas, att betydande kostnader kvarstår ofördelade. Detta gäller t. ex. vissa tillverkningskostnader, pensionerings- och personalkostnaderna samt försäljnings- och administrationskostnaderna. Här- till kommer även räntekostnaden. Man kan dock med bestämdhet utgå ifrån att,
därest en fullständig kostnadsfördelning kunnat genomföras, maltdryckerna i kr. per hl icke skulle belastats mindre än läskedryckerna. Tvärtom torde icke minst m. h. t. räntekostnaderna maltdryckernas andel av de ofördelade kostnaderna vara större än läskedryckernas, eftersom maltdryckstillverkningen är mera kapital— krävande.
Av utredningstekniska skäl har någon produktanalys ej kunnat göras för grupp III b.
Av vad i det föregående anförts i fråga om lönsamhetsundersökningen, intäkts- och kostnadsanalysen samt produktanalysen framgår, att den princip efter vilken undersökningen skett har varit att med utgångspunkt från »verklig» vinst före skatt enligt lönsamhetsberäkningen redovisa alla intäkter och kostnader samt att i görligaste mån fördela dessa på de olika produktslagen. Vissa kompletterande be- räkningar har därjämte verkställts.
Sålunda har en särskild analys gjorts av investeringarnas omfattning för att därmed något belysa hur kapitalkrävande maltdrycksindustrin är. Denna analys har skett på grundval av de i lönsamhetsundersökningen framräknade verkliga investeringsvärdena. Härvid har maskiner och inventarier upptagits till återan— skaffningsvärde och fastigheter till brandförsäkringsvärde. Dessa verkliga värden har uttryckts dels som investering per arbetare, dels som investering per syssel— satt. Analysen är i denna del begränsad till verksamhetsåret 1956/57. Vidare har investeringsvärdena utslagits per såld hektoliter. Sistnämnda beräkning har till- gått på så sätt att sista undersökningsårets investeringsvärde utslagits på den största totala försäljning, som skett under den undersökta treårsperioden. Där- igenom återspeglar beräkningen förhållandena vid det bästa kapacitetsutnyttjan- det, som förelegat under denna period. I regel innebär detta att 1954/55 års för- säljningsvolym legat till grund för beräkningarna. Det må även nämnas, att vid beräkningarna av investeringarnas storlek för de olika produktslagen har tilläm— pats en fördelningsnyckel, som motsvarar den i produktanalysen verkställda för- delningen av avskrivningarna.
Slutligen har ytterligare en analys gjorts för att belysa den finansiella ställningen hos de undersökta företagen med särskilt beaktande av företagens engagemang i annan verksamhet än dryckeshantering i egen regi. Denna del av undersökningen har utförts som en renodlad balansanalys upptagande bokförda värden. Härutöver redovisas i sammanställningen över denna analys vissa andra data av intresse för en bedömning av den finansiella ställningen, nämligen uppgifter om rörelse- anläggningarnas brandförsäkrings- och taxeringsvärden, beräknade återanskaff- nings- och bruksvärden på maskiner och inventarier m. m.
3. Undersökningens genomförande m. m.
Redan på ett förberedande stadium hade kontakter tagits med branschorganisa- tionerna om genomförandet av en undersökning av maltdrycksindustrins vinst- förhållanden m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med de i det föregående redo- visade riktlinjerna. Organisationerna ställde sig positiva till en sådan under- sökning och har på olika sätt bidragit till att densamma kunnat genomföras. Även om de allmänna riktlinjerna för undersökningen i princip var fastslagna och accepterade kvarstod olika detaljproblem, som tarvade en lösning innan arbetet kunde igångsättas. Vid ytterligare kontakter med branschorganisationerna bered- des dessa möjlighet att framlägga sina synpunkter på dessa problem och på grund— val härav fick undersökningen sin slutgiltiga tekniska utformning. Det må fram- hållas att de olika spörsmålen. i allt väsentligt kunnat lösas i fullt samförstånd.
De mera betydelsefulla spörsmål, som behandlades vid nyss nämnda kontakter, gällde beräkningen av normalt avskrivningsbehov och normalt reparationsbehov samt värderingen av de fasta anläggningstillgångarna.
Enligt den för lönsamhetsberäkningen tillämpade metodiken beräknas normalt avskrivningsbehov efter ett mot anläggningstillgångarnas ekonomiska livslängd svarande procenttal. För att få ett rättvisande resultat härutinnan krävs som regel, att tillgångarna uppdelas i homogena grupper och att särskild avskrivningsprocent fastställes för varje sådan grupp. Detta tillvägagångssätt kräver i sin tur en detal- jerad kartläggning av verkställda anskaffningar, försäljningar och utrangeringar av olika slags anläggningstillgängar. Det kunde väntas medföra svårigheter och ett betydande och tidskrävande arbete att för varje företag få en sådan ingående kartläggning av investeringarna. Av denna anledning gjordes en förundersökning hos två utvalda företag för att utröna om inte en enklare och mera schablonmäs- sig avskrivningsberäkning kunde tillämpas. Denna förundersökning genomfördes med alternativa beräkningar av avskrivningarna. I ena fallet beräknades dessa efter en uppdelning av anläggningstillgångarna i sex homogena grupper, för vilka olika avskrivningsprocenttal fastställts. I andra fallet indelades tillgångarna i endast tre grupper, nämligen fastigheter, motorfordon och övriga tillgångar (maski- ner, inventarier o. d.) . För dessa grupper fastställdes normalt avskrivningsbehov till resp. 1,5, 12,5 och 6 % motsvarande en genomsnittlig ekonomisk livslängd av resp. 67, 8 och 17 år. Enligt ett tredje alternativ beräknades avskrivningarna på maski- ner och inventarier till 4 % (motsvarande 25 års ekonomisk livslängd) medan i övrigt samma procenttal som nyss sagts tillämpades.
Vid föl-undersökningen framkom endast obetydliga skillnader enligt de olika alternativa beräkningarna, och någon inbördes avvikande bild av räntabiliteten eller räntabilitetsutvecklingen gav ej de olika alternativen. Med hänsyn härtill och till de praktiska fördelarna beslöts därför att den enklare, mera schablon- mässiga beräkningsmetoden skulle tillämpas i undersökningen. Dock fastställdes ingen definitiv avskrivningsprocent för maskiner och inventarier, utan det beslöts att uppgifter skulle framtas så att avskrivningarna i denna del kunde beräknas efter såväl 6 som 4 % av dessa tillgångars återanskaffningsvärden. Slutligt ställ- ningstagande till vilketdera av dessa procenttal, som borde ges företräde, skulle ske när resultaten kunde överblickas. I fråga om fastigheterna fastställdes av- skrivningarna till 1,5 % av brandförsäkringsvärdena och för motorfordon till 12,5 % av återanskaffningsvärdena utom för företag i de norra delarna av lan- det, för vilka fordonsavskrivningarna fastställdes till 20 % m. 11. t. dessa företags längre utkörningsräjonger, de sämre vägförhållandena m. m.
Det må här framhållas, att i den följande redogörelsen av undersökningens re- sultat har använts alternativet avskrivningar på maskiner och inventarier efter 6 %. Endast små skillnader framkom vid beräkningen av dessa avskrivningar efter 6 resp. 4 %. Det har emellertid ansetts, att (len högre avskrivningsprocenten bättre svarar mot den genomsnittliga ekonomiska livslängden för dessa anläggnings- tillgångar.
Vid en lönsamhetsberäkning vidtas som nämnts i det föregående en fördelning av sådana kostnader, som ej till sin helhet bör belasta visst års rörelse. En mot- svarande fördelning krävs regelmässigt av reparations- och underhållskostnader- na. Dessa kan variera högst väsentligt från ett år till ett annat beroende på att företagen utöver vad som kan sägas utgöra löpande underhåll med vissa mellan- rum eller på grund av särskilda orsaker måste vidta större reparationsarbeten, som kommer verksamheten till godo även framdeles. Genom en fördelning av dessa kostnader åstadkommes en resultatutjämning som syftar till en belastning av varje års rörelse med vad som kan antas motsvara normalt underhåll på längre sikt. Vid
överläggningarna med branschorganisationerna framfördes förslag om en scha- blonmässig beräkning av normalt underhåll. Förslaget innebar att detta underhåll skulle fastställas till viss procent av anläggningstillgångarnas värde och fram- räknas på grundval härav på samma sätt som avskrivningarna. På basis bl. a. av erfarenheterna från förundersökningen beslöts dock att anknyta beräkningen i denna del till de faktiska kostnaderna och att med utgångspunkt härifrån åstad- komma erforderlig kostnadsutjämning. I enlighet härmed har därför i under- sökningen reparations— och underhållskostnaderna upptagits till belopp mot— svarande glidande femårsmedeltal, indcxmässigt omräknade till aktuella penning— värden.
En motsvarande utjämning är ofta motiverad även i fråga om reklamkostna— derna. Detta har dock inte ansetts erforderligt i denna undersökning m. 11. t. den relativt begränsade reklam som maltdrycksföretagen bedriver.
Ett annat spörsmål som ingående diskuterades gällde fastighetsvärdcringen. Det har redan framhållits att fastigheterna i undersökningen upptagits till såväl brandförsäkringsvärden som taxeringsvärden enligt alternativa kapitalberäkning- ar. Detta tillvägagångssätt kan närmast sägas utgöra en kompromisslösning utifrån de synpunkter på frågan, som anförts från branschens och undersökningens sida. Tomtvärdena har som nämnts upptagits till taxeringsvärden. På denna punkt har man vid undersökningen inte ansett sig kunna biträda framförda förslag om att basera beräkningarna på något slags marknadsvärde.
Vad nu anförts har gällt de väsentligaste spörsmålen, som behandlades vid de kontakter som före fältarbetets igångsättande togs med branschorganisationerna. Ytterligare överläggningar har förekommit bl. a. i form av slutliga principiella genomgångar av de sammanställda utredningsresultaten. Överläggningarna har lett till, att visst företräde getts åt en beräkning av avskrivningarna på maskiner och inventarier efter 6 % och att i enlighet härmed den följande redovisningen av undersökningens resultat sker enligt detta beräkningsalternativ. Varje företag har beretts tillfälle att anföra sina synpunkter på undersökningsresultatet i vad avser det egna företaget. Detta har betingats bl. a. av att beräkningarna inte överlag kunnat slutföras i samband med besöken hos företagen.
Fältarbetet bedrevs i huvudsak under andra halvåret 1958. För att underlätta detta arbete infordrades i förväg vissa uppgifter från de utvalda företagen. Detta gällde bl. a. primärmaterial för beräkning av anläggningstillgångarnas återan- skaffningsvärden för fastställande av avskrivningarnas storlek. Vidare infordra- des vissa uppgifter för intäkts— och kostnadsanalysen.
M. h. t. nödvändigheten att utsträcka undersökningen till företag med såväl maltdrycks- som läskedryckstillverkning och att utvalda företag även kunde be- driva annan verksamhet än dryckeshantering måste vid fältarbetet särskild upp- märksamhet ägnas åt att för varje företag få fram en beräkning, som gav full jämförbarhet med övriga i undersökningen ingående företag. Särskild hänsyn måste även tas till sådana inom de enskilda företagen under undersökningsperioden inträffade förändringar, som — om de ej beaktades —— kunde förrycka jämförbar- heten. I det följande lämnas en kort sammanfattning av åtgärder som vidtagits i syfte att åvägabringa full jämförbarhet i dessa avseenden.
Kombinerade rörelser. Av företagen bedriven verksamhet utan direkt samband med den egentliga dryckeshanteringen har utbrutits vid lönsamhetsberäkningen. Så har t. ex. varit fallet i fråga om företag med mera omfattande förvaltning av hyresfastigheter. Resultatet av sådan verksamhet har sålunda i görligaste mån eliminerats. Men även rörelsegrenar med mera intimt samband med dryckeshante- ringen har i vissa fall ansetts böra utbrytas.
Såsom tidigare nämnts medtogs ej AB Hässleholms Bryggeri och Maltfabrik i urvalsunderlaget 111. h. t. att bolaget i viss omfattning bedriver malttillverkning för avsalu. Av samma skäl har mälterirörelsen vid AB Stockholms Bryggerier och AB Pripp & Lyckholm utbrutits vid beräkningen av dessa företags lönsamhet. I andra fall där malttillverkning skett huvudsakligen för eget behov och endast i obetydlig omfattning för avsalu har någon motsvarande utbrytning ej skett eller kunnat ske.
Vidare har den av AB Pripp & Lyckholm bedrivna portertillverkningen utbru- tits med hänsyn till att tillverkningen och kanske framförallt försäljningen av den- na produkt väsentligen skiljer sig från vad som gäller för andra maltdrycker.
Finansiella engagemang. Engagemang hos moderföretag eller dotterbolag i form av aktieinnehav, koncernfordringar och koncernskulder m. ni. har eliminerats vid kapitalberäkningen, varvid resultaten samtidigt justerats med mot engagemangen svarande räntor, aktieutdelningar m. m. Motsvarande justeringar har gjorts för långfristiga lån till aktieägare ävensom för sådana aktieinnehav i främmande bo— lag, vilka inte kunnat anses utgöra något för dryckeshanteringen erforderligt rö- relsekapital. Justeringarna i sistnämnda hänseende har huvudsakligen gällt inne- hav av börsnoterade aktier.
»Fasioner». I syfte att åstadkomma rättvisande och fullt jämförbara kapital- värden har i tvenne fall sammanslagningar skett av dryckestillverkande företag och företag, som ägt och förvaltat de fastigheter i vilka tillverkningen bedrivits. Härigenom har fastigheterna inräknats i kapitalet, och något ställningstagande har inte behövt göras till skäligheten av den hyra, som tillverkningsföretaget erlagt till fastighetsföretaget. De företag som blivit föremål för dylika »fusioner» är, dels AB Wexiö Bayerska Bryggeri och dess dotterföretag AB Kronobergs Bryggeri, Växjö, dels ock AB Luleå Bryggeri och dess systerföretag Kommanditbolaget Bur- ström och Wirström, Luleå.
En annan sammanslagning eller »fusion» har fått vidtas för att åstadkomma full jämförbarhet under undersökningsperioden för ett och samma företag. Hudiks- valls Bryggeri AB uppgick efter fusion i oktober 1955 i Söderhamns Bryggeri AB, vilket bolag sedan ändrade sitt namn till Bockens Bryggerier AB. Företaget har driftställen i Söderhamn och Hudiksvall. Därjämte bedrevs in på år 1957 malt- dryckstillverkning även vid systerföretaget AB Ljusdals Bryggeri. Sagda år ned- lades denna tillverkning och bolaget fungerar numera endast som nederlag. För att ävägabringa full jämförbarhet för de olika undersökningsåren har AB Söderhamns Bryggeri, AB Hudiksvalls Bryggeri och AB Ljusdals Bryggeri sammanslagits till en företagsekonomisk enhet i vad avser verksamhetsåret 1954/55 och AB Bockens Bryggerier och AB Ljusdals Bryggeri till en enhet i vad avser 1955/56 och 1956/57.
övriga åtgärder. Beträffande övriga vidtagna åtgärder för att åvägabringa full jämförbarhet må erinras om att alla företag i skattehänseende betraktas som aktiebolag samt att inkomstskatterna vid redovisningen av undersökningens resul- tat beräknats enhetligt på basis av den för respektive år gällande statliga bolags- skatten och genomsnittliga kommunala utdebiteringen. I enlighet härmed har den totala skattebelastningen beräknats till 51,7 % för 1954/55, 56,2 % för 1955/56 och 56,5 % för 1956/57. Den höjda skattebelastningen 1955/56 sammanhänger huvud— sakligen med den höjda bolagsskatten. Vidare må uppmärksammas de åtgärder som vidtagits för att åstadkomma en intäkts- och kostnadsanalys med en uppspjälkning av kostnadssidan i identiska kostnadsslag.
Undersökningen har kunnat genomföras enligt de uppdragna riktlinjerna. Spe- ciella vid planläggningen okända förhållanden har dock medfört, att två företag inte kunnat medtas i den slutliga redovisningen av undersökningens resultat. Detta
gäller AB Sveabryggerier, Filipstad, och den av Konsumtionsföreningen Stockholm med Omnejd bedrivna maltdryckstillverkningen i Gnesta. Beträffande förstnämn- da företag kom undersökningen att omfatta en period, varunder bolagets anlägg— ningar var föremål för en genomgripande ombyggnad. Att under dessa förhållan- den åstadkomma en någorlunda rättvisande lönsamhetsberäkning skulle kräva en omfattande och tidsödande genomgång av bokföringen m. m. i och för en fullstän- dig renodling av nyinvesteringarnas omfattning. Då därtill den produktiva verk— samheten rubbats av de pågående ombyggnadsarbetena och lönsamhetsundersök- ningen därför inte kunde väntas återspegla någorlunda normala förhållanden an- sågs från såväl undersökningens som branschens sida att företaget borde utgå ur undersökningen.
Även i fråga om det konsumentkooperativa företaget har bortfallet betingats av utredningstekniska skäl. Som tidigare nämnts utgör AB Wårby Bryggerier endast ett vilande bolag, medan den produktiva verksamheten vid bolagets anläggningar sker i moderföreningens regi som en särskild rörelsegren inom denna. En lön- samhetsberäkning av maltdrycksrörelsen måste därför ske i form av en utbryt— ning av denna rörelse ur föreningens bokföring. Det visade sig emellertid, att en sådan utbrytning var förenad med betydande svårigheter bl. a. på grund av att bokföringen endast i begränsad omfattning var uppspjälkad på olika rörelsegre- nar, kostnadsställen el. motsv. Att göra en fullständig lönsamhetsberäkning av maltdrycksrörelsen skulle därför kräva en ingående och tidsödande analys av föreningens redovisning. Undersökningen begränsades fördenskull till att ur till- gänglig men ofullständig driftsbokföring över maltdryckstillverkningen ta fram data, som skulle kunna utnyttjas för vissa rent driftsekonomiska bedömningar inom intäkts- och kostnadsanalysens ram.
Båda de nu nämnda företagen tillhörde gruppen medelstora företag. AB Svea- bryggerier ingick därvid i de utlottade medlemsföretagen i grupp II a, medan det konsumentkooperativa driftstället ingick i grupp II b, övriga företag. M. h. t. att dessa grupper trots bortfallet i undersökningen representeras av 7 resp. 6 företag och något bortfall inte uppstått inom de övriga urvalsgrupperna torde undersök- ningens representativitet knappast ha påverkats i någon nämnvärd grad.
4. Undersökningens resultat
a) Iänsamhetsundersökning
Resultatet av lönsamhetsundersökningen har sammanställts i tabeller utvisande totalsiffror för de olika urvalsgrupperna. Någon sammanvägning av undersök- ningens resultat har inte gjorts.
I tabellernas kommentarer redovisas sammandrag av de verkställda resultats— och kapitalberäkningarna för vart och ett av undersökningsåren samt den avkast- ning som framkommit enligt dessa beräkningar. Härutöver har i tablåerna intagits uppgifter om total försäljningsvolym, fördelad på maltdrycker och andra drycker, samt om totala försäljningsvärdena. Det må erinras om att avkastningen framräk— nats för alternativt beräknade kapitalvärden. Med eget resp. totalt kapital I för— stås kapital med fastigheterna upptagna till brandförsäkringsvärden, medan i eget resp. totalt kapital II fastigheterna upptagits till taxeringsvärden.
Grupp 1. Detta urval omfattar de 5 största maltdrycksföretagen i landet. Av företagen utgöres 4 av börsnoterade företag, varav 2, nämligen AB Stockholms Bryggerier och AB Pripp & Lyckholm, är upptagna på den s. k. A-listan och AB Malmö Förenade Bryggerier och AB Skånebryggerier tillhör de på den s. k. B— listan upptagna företagen. Sistnämnda 2 företag har numera genom fusion sam—
manslagits till ett företag. Det femte företaget inom gruppen _— AB Nya Central- bryggeriet, Linköping — är dotterbolag till AB Stockholms Bryggerier.
Dessa företagsstrukturella förhållanden torde ha viss betydelse i fråga om före- tagens vinst- och utdelningspolitik. Vidare bör beaktas, att de 2 förstnämnda företagen är moderbolag i de båda största koncernbildningarna inom dryckes- industrin, vilket bl. a. återspeglas i betydande tillgångar i form av aktier i dotter- bolag och omfattande finansiella engagemang i koncernföretag. Detta aktieinne- hav liksom betydande innehav av aktier i främmande bolag tillför dessa företag väsentliga intäkter i form av utdelningar m. m. Vad nu sagts har föranlett betydan- de justeringar i lönsamhetsberäkningarna såväl med avseende på resultaten som i fråga om kapitalen. Detta framgår också av tab. Bi över lönsamhetsundersök- ningens resultat för denna urvalsgrupp.
Av tabellens uppgifter om försäljningsvolymen framgår, att maltdryckerna helt dominerar försäljningen inom denna grupp. Andelen sålda läskedrycker utgör
Tabell B 1. Lönsamhetsundersökning avseende grupp I, större företag (5 st )
Verksamhetsår 1954/55 1955/56 1956/57 Försäljningsvolym i hl Maltdrycker ....................... 1 304 584 1 225 433 1 179 536 Läskedrycker ...................... 188 874 177 200 181 862 Total försäljningsvolym 1 493 458 1 402 633 1 361 398 Dryckesförsäljningsvärde nella exkl. skall Tkr 85 476 84 858 86 171 Sammanställning av lönsamhetsberäk- ningen Tkr Tkr Tkr 1. Redovisad nettovinst ........... 11 400 10 042 10 187 2. a. Bokförda avskrivningar (+) ..... + 6 540 + 5 975 + 5 607 2. b. Beräknade avskrivningar (—) . . . . — 4 565 — 4 821 _ 5 128 3. Förändring i dold lagerreserv (netto) ........................ _ 1 042 + 829 — 1 367 4. a. Extraordinära kostnader och för- luster ......................... + 2 109 + 1 863 + 1 563 4. b. Neutrala intäkter och vinster. . . . — 9 718 _ 10 158 — 9 628 5. Fördelade kostnader (netto- justering) ...................... + 3 372 + 3 072 + 2 631 6. Inkomstskatter, som belastat rö- relsen ......................... + 7 778 + 3 887 + 6 443 7. »Verklig» vinst före skatt .......... 15 874 10 689 10 308 8. Beräknad inkomstskatt därå ..... _ 8 207 — 6 008 _ 5 824 9. »Verklig» vinst efter skatt ......... 7 667 4 681 4 484 10. Eget kapital I ................. 168 357 160 267 156 619 11. Avkastning av eget kapital I . .. 4,5 % 2,9 % 2,9 % 12. Eget kapital II ................. 115 409 106 081 102 108 13. Avkastning av eget kapital II. . . . 6,6 % 4,4 % 4,4 % 14. Erlagda utgiftsräntor ........... 452 621 735 15. »Verklig» vinst före skatt jämte räntor ......................... 16 326 11 310 11 043 16. Totalt kapital I ................ 217 945 215 669 216 519 17. Avkastning av totalt kapital 1. . . . 7,5 % 5,2 % 5,1 00 18. Totalt kapital II ............... 164 997 161 483 162 008 19. Avkastning av totalt kapital II . . . 9,9 % 7,0 % 6,8 %
endast 12 a 13 % av totala försäljningsvolymen. Denna försäljningsinriktning får ses mot bakgrunden av att produktionen och försäljningen av läskedrycker väsent- ligen ombesörjes av fristående dotterföretag. Endast 2 av företagen driver någon större läskedryckshantering i egen regi.
Det framgår vidare att en successiv nedgång i försäljningsvolymen skett under den undersökta perioden. Totalt sett utgör denna nedgång ca 9 % från en topp- volym 1954/55 av ca 1,5 milj. hl till knappt 1,4 milj. hl 1956/57. Huvudparten av denna volymminskning faller på maltdryckerna, vilka nedgått med ca 125 000 hl. För läskedryckerna redovisas också en minskning; dock noteras en viss återhämt— ning för sista undersökningsåret. Denna utveckling i fråga om försäljningsvolymen är inte speciell för företagen i grupp I utan kännetecknar även utvecklingen inom andra urvalsgrupper. För flertalet i undersökningen ingående företag var verk- samhetsåret 1954/55 i kvantitetshänseende ett absolut toppår. Delvis torde detta sammanhänga med att goda väderleksförhållanden gynnsamt påverkade avsätt- ningen detta år. Men även med beaktande härav utvisar undersökningen en viss volymmässig försäljningsavmattning, som varit särskilt markant för grupp I totalt sett. Det må beaktas, att någon ändring i produktbeskattningen inte skett un— der undersökningsperioden i vidare mån än att samtidigt som starkölet den 1/10 1955 gjordes tillgängligt för allmän konsumtion inom landet skatten härpå höjdes från 78 till 135 öre per liter.
Den volymmässiga försäljningsminskningen har inte medfört någon däremot svarande nedgång av försäljningsvärdena, varmed här förstås omsättningen av drycker med avdrag för produktskatter och lämnade rabatter. För 1955/56 note- ras en mindre nedgång, men denna följdes 1956/57 av en uppgång till en nivå något över totala nettoförsäljningsvärdet för 1954/55. ökningen mellan dessa år är dock relativt obetydlig, ca 700 000 kr. eller mindre än 1 %. Häremot står en volymminskning av ca 9 %.
Att försäljningsvärdet inte utvisar samma utveckling som försäljningsvolymen kan huvudsakligen bero på sådana faktorer som prishöjningar, ändringar i distri- butionsstrukturen, t. ex. i relationen mellan försäljning till återförsäljare och till konsumenter, samt förändringar i det sålda varusortimentets sammansättning, där- vid särskilt bör beaktas att starkölet under undersökningsperioden blivit tillgäng- ligt för allmän konsumtion. I ett följande avsnitt kommer att närmare redogöras för prisutvecklingen och distributionsstrukturen hos de i undersökningen ingående företagen. Under hänvisning härtill skall här endast beröras intäktsutvecklingen per såld volymenhet totalt sett. År 1954/55 utgjorde intäkten per såld hektoliter dryck kr. 57: 23. Följande år steg denna intäkt till kr. 60:50 för att 1956/57 öka ytterligare till kr. 63: 30. Omräknat per flaska om en tredjedels liter motsvarar dessa värden ca 19, 20 resp. 21 öre. Uppgången har som synes varit relativt jämnt fördelad på de olika åren och utgör sammanlagt ca 10 %. Vid bedömningen av des- sa intäkter per volymenhet bör särskilt beaktas maltdryckernas dominerande be- tydelse för gruppens företag.
Vad så gäller resultatet av själva lönsamhetsundersökningen, vilken redovisas i punkterna 1 t. o. m. 19 itabellen, kan konstateras att den sammanlagda av företagen redovisade nettovinsten (p. 1) nedgick med ca 12 % 1955/56 från 11,4 milj. kr. året innan till 10 milj. kr. För 1956/57 noteras en mindre ökning, dock endast av storleksordningen 1,5 %. Av vad tidigare anförts om företagsstrukturen inom den- na grupp torde ha framgått, att de redovisade nettovinsterna knappast kan ut— göra någon egentlig mätare av lönsamheten för den av företagen bedrivna pro— duktiva verksamheten i egen regi. Engagemang i annan verksamhet och därav följande intäkter, t. ex. i form av aktieutdelningar, har väsentligen påverkat de re- sultat som företagen redovisat. Härtill kommer åtgärder, som företagen vidtagit i
vinstreglerande syfte, och de justeringar, som enligt den tillämpade metodiken för lönsamhetsberäkningen måste vidtas för att få fram det verkliga resultatet för företagens dryckeshantering under iakttagande av bl. a. återanskaffningsvärde- principen. Av punkterna 2 t. o. m. 6 framgår betydelsen av de vinstkorrigeringar, som gjorts för att få fram det verkliga rörelseresultatet.
Härutinnan kan först konstateras, att de av företagen bokförda avskrivningar— na (p. 2a) samtliga år överstigit beräknat normalt avskrivningsbehov (p. 2b). Skillnaden utgjorde 1954/55 inemot 2 milj. kr. och de följande undersökningsåren drygt 1 milj. kr. resp. ca 0,5 milj. kr. På denna punkt har alltså lönsamhetsberäk- ningen medfört en uppjustering av resultaten med ifrågavarande skillnadsbelopp.
Av punkten 3 framgår, att den verkliga i aktuellt penningvärde beräknade lager- reserven minskade 1954/55 med drygt 1 milj. kr. Denna reella reservminskning återhämtades till ca 80 % följande år, men för sista undersökningsåret noteras återigen en reservminskning på inemot 1,4 milj. kr. Då lönsamhetsberäkningen förutsätter, att resultatet skall framräknas under iakttagande av bibehållen lager- kapacitet har vinsterna nedjusterats 1954/55 och 1956/57 och uppjusterats 1955/56 med de i punkten angivna beloppen. De framkomna lagerreservförändringarna har i inte obetydlig grad påverkats av under respektive år inträffade prisfluktua- tioner på inneliggande lager men är även betingade av kvantitativa lagerför- ändringar.
Betydelsen av företagens engagemang i annan verksamhet än den i egen regi bedrivna dryckeshanteringen framgår av de i punkterna 4a och 4b redovisade korrigeringsposterna. De uppjusteringar som föranletts av extraordinära kostna- der och förluster visar en successiv minskning år från år under perioden, men denna korrigeringspost utgör dock sista året drygt 1,5 milj. kr. Väsentligen består dessa belopp av lämnade koncernbidrag, men dessutom ingår däri realisationsför— luster, gåvor m. m. Än större betydelse för resultatsberäkningen har dock de korri- geringar haft, som gjorts för neutrala intäkter och vinster. Som framgår av punkt 4 b har resultatet varje år reducerats med ett belopp av storleksordningen 10 milj. kr. för dylika intäkter och vinster. Detta betyder nedjusteringar med ungefär lika stora belopp som de redovisade nettovinsterna. Speciella faktorer har dock bidra- git till att dessa justeringar blivit av sådan omfattning. Som tidigare nämnts har det ansetts, att av AB Stockholms Bryggerier och AB Pripp & Lyckholm bedriven mälterirörelse borde exkluderas ur lönsamhetsberäkningen för dessa företag liksom den av sistnämnda företag bedrivna porterhanteringen. Då utgångspunkten för resultatsberäkningen varit den av företagen redovisade nettovinsten har utbryt- ningen av nämnda produktiva verksamhetsgrenar skett genom att resultaten här- av upptagits under punkten neutrala intäkter och vinster. Detta gäller också av företagen bedriven förvaltning av hyresfastigheter i större omfattning. Av de i punkten angivna beloppen är drygt 30 % för 1954/55 och ca 20 % för de följande åren att hänföra till dessa utbrytningar. Den största andelen av beloppen faller dock på erhållna aktieutdelningar i dotterbolag och främmande bolag. Enbart så- dana utdelningar uppgick till resp. ca 4,5, 7,0 och 6,3 milj. kr. de olika undersök- ningsåren. I korrigeringsposten ingår därjämte vissa erhållna koncernbidrag och räntor m. m. Huvudparten av de angivna beloppen faller på de nämnda båda stor- företagen.
Punkten 5 är en nettojusteringspost för kostnader som fördelats. De upptagna beloppen består dels av skillnader mellan utbetalade pensioner och pensionsav- gifter jämte gjorda avsättningar till egna pensionsstiftelser och schablonmässigt beräknade årliga pensioneringskostnader, dels av skillnadsbelopp, som framkom— mit vid utjämningen av reparationskostnaderna medelst glidande femårsmedeltal. Dessa beräkningar har medfört en uppjustering av varje års resultat med mellan
2,5 och drygt 3 milj. kr. Väsentligen beror dessa uppjusteringar på avsättningar till egna pensionsstiftelser.
I punkten 6 slutligen har angivits de inkomstskatter, som belastat rörelsen respek- tive år.
Det efter nu nämnda korrigeringar erhållna »verkliga» resultatet före skatt redovisas i punkten 7. Av där angivna belopp framgår att en markant försämring av resultatet av dryckeshanteringen kan inregistreras under perioden. För 1955/56 noteras en minskning av den sammanlagda »verkliga» vinsten före skatt med drygt 5 milj. kr. eller med ca 30 %. En ytterligare vinstminskning med inemot 400000 kr. noteras för 1956/57. Denna utveckling innebär bl. a., att »verklig» vinst före skatt i relation till nettoförsäljningsvärdet nedgått från drygt 18 % till ca 12 %.
En motsvarande utveckling visar självfallet även de beräknade »verkliga» vins- terna efter skatt (p. 9). Dock är att märka att den under perioden höjda statliga och kommunala beskattningen —— i första hand den höjda bolagsskatten — ytter- ligare påverkat resultatutvecklingen i sänkande riktning. Som tidigare nämnts har den totala skattebelastningen beräknats till 51,7 % för 1954/55, 56,2 % för 1955/56 och 56,5 % för 1956/57. Med avdrag härför utvisar undersökningen en »verklig» vinst efter skatt av ca 7,7, 4,7 och 4,5 milj. kr. för vart och ett av de tre åren. Dessa belopp är som synes inte oväsentligt lägre än de redovisade netto- vinsterna. År 1954/55 utgjorde »verklig» vinst efter skatt endast ca 65 % av den redovisade nettovinsten för att de följande två åren endast uppgå till ca 45 % av denna. I absoluta tal motsvarar detta skillnader med resp. 3,8, 5,4 och 5,7 milj. kr. Av vad sålunda framkommit vid resultatsberäkningen framgår inte blott, att en markant vinstförsämring inträtt under perioden i fråga om företagens dryckes- hantering utan också, att företagens engagemang utåt och i annan verksamhet har stor betydelse för företagen. I procent av försäljningsvärdet utgjorde »verklig» vinst efter skatt ca 9,0, 5,5 och 5,2 % resp. år.
Utvecklingen under perioden av »verklig» vinst efter skatt har inte blott inne- burit försämrade vinster i absoluta tal räknat utan även en reell försämring av lönsamheten, bedömd utifrån den avkastning som vinsten lämnat på det i rörel- serna arbetande egna kapitalet. Av punkt 10 framgår, att eget kapital I under perioden nedgått från ca 168 till inemot 157 milj. kr. — en minskning med i runt tal 12 milj. kr. eller ca 7 %. Härav faller ca två tredjedelar på 1955/56. Eget kapital 11 (p. 12) nedgick under perioden med ca 13 milj. kr. eller ca 11 %. Nu nämnda minskningar av eget kapital beror väsentligen på förändringar i företa- gens engagemang -i egna och främmande bolag samt på de förändringar i de latenta skatteskulderna i lager och anläggningstillgångar, som betingats av den under perioden höjda direkta beskattningen. Härtill kommer ökade skulder till egna pensionsstiftelser, betingade av ökade avsättningar.
Av tablån framgår vidare att de alternativa kapitalberäkningarna medfört väsentligt olika kapitalvärden. Skillnaden mellan eget kapital I och II uppgår samtliga är till drygt 50 milj. kr., varav följer att eget kapital II endast motsva- rar ca två tredjedelar av eget kapital 1. Denna skillnad är *helt att hänföra till de olikheter som förelegat mellan fastigheternas brandförsäkringsvärden och taxeringsvärden.
Utvecklingen i fråga om det egna kapitalet har självfallet återverkat på av- kastningsprocenten, men oaktat den successiva kapitalnedgången konstateras i undersökningen en försämrad avkastning. På eget kapital I utgjorde denna 4,5 % 1954/55 (p. 11). Det därpå följande året noteras en nedgång med drygt en tredje— del till 2,9 %, vilken avkastning registrerats även för 1956/57. Avkastningen på eget kapital II (p. 13) utvisar en motsvarande utveckling eller från 6,6 % 1954/55
till 4,4 de därpå följande åren. Det må beaktas, att fastigheternas brandförsäk— ringsvärden för vissa av de i denna grupp ingående företagen nära överensstäm- mer med bruksvärdena enligt vad tillgängliga expertutlåtanden utvisat. Detta synes innebära, att den faktiska avkastningen torde närmare motsvara de för eget kapital I angivna procenttalen än de som angivits för eget kapital II.
Som ytterligare mått på lönsamheten har, i enlighet med vad som tidigare an- förts, använts relationen mellan det totala i rörelsen arbetande kapitalet och »verklig» vinst före skatt med tillägg för erlagda utgiftsräntor. Resultatet av denna beräkning redovisas i punkterna 14 till 19. Av där intagna uppgifter fram— går, att utgiftsräntorna (p. 14) ökat varje undersökningsår och sista året ut- gjorde ca 0,8 % av totala nettoförsäljningsvärdet. Justeringen av vinsterna med dessa räntebelopp har dock inte i någon nämnvärd grad inverkat på den utveck— lingstrend, som »verklig» vinst före skatt utvisar. Med utgiftsräntorna tillagda dessa vinster framkommer en resultatsförsåmring av ca 5 milj. kr. mellan 1954/55 Och 1955/56, följd av en ytterligare vinstnedgång 1956/57 av inemot 300 000 kr.
I fråga om de totala i rörelserna arbetande kapitalen visar de alternativa be- räkningarna en något avvikande utveckling än den som eget kapital undergått. Vad först gäller totalt kapital I (p. 16) konstateras visserligen en nedgång för 1955/56 med drygt 2 milj. kr., men för samma år noteras en nedgång i eget kapital I med drygt 8 milj. kr. Denna skiljaktighet innebär, att andelen främmande kapital ökat med ca 6 milj. kr. eller från ca 50 till drygt 55 milj. kr. För 1956/57 visar he- räkningen en ökning av totalt kapital I med i det närmaste 1 milj. kr., medan eget .kapital I (detta år nedgick med ytterligare ca 3,5 lnilj. kr. Härigenom framkommer en ytterligare ökning av andelen främmande kapital med ca 4,5 milj. kr till totalt ca 60 milj. kr. Denna utveckling innebär, att andelen eget kapital av totalt kapital I nedgått från ca 77 % 1954/55 till ca 74 resp. 72 % de följande åren.
Totalt kapital II (p. 18) visar i stort sett samma utveckling som totalt kapi— tal I. En nedgång med i runt tal 3,5 milj. kr. noteras för 1955/56 följd av en upp— gång av ca 0,5 milj. kr. 1956/57. Att utvecklingen inte sammanfaller exakt med den för totalt kapital I registrerade sammanhänger med att fastigheternas taxe- ringsvärden under perioden blivit föremål för vissa uppjusteringar som inte direkt överensstämmer med vidtagna ändringar av brandförsäkringsvärdena. Det är dock att märka, att skillnaderna i absoluta tal räknat mellan totalt kapi- tal II och eget kapital II är desamma som i den alternativa beräkningen av kapital 1. Men då fastigheternas taxeringsvärden är väsentligt lägre än brand- försäkringsvärdena blir följden, att andelen eget kapital av totalt kapital II stan- nar vid 70, 66 och 63 % för de olika undersökningsåren.
Av de gjorda kapitalberäkningarna framgår, att 50 a 60 milj. kr. eller ca en tredjedel av gruppföretagens totala kapital I skulle vara att hänföra till främ— mande kapital. I ett följande avsnitt redovisas resultatet av en i anslutning till lönsamhetsundersökningen verkställd finansieringsanalys. Under hänvisning här- till må här endast framhållas, att företagen inom denna grupp endast i relativt ringa omfattning arbetar med i öppna marknaden upplånat kapital. En väsentlig del av det främmande kapitalet utgöres av medel, som avsatts till företagens pensionsstiftelser. Vidare bör beaktas, att i det främmande kapitalet även ingår ganska betydande belopp som är att hänföra till latent skatteskuld i lager och anläggningstillgångar. Det må även erinras om att som i rörelserna under året arbetande kapital betraktats genomsnittet av in— och utgående kapital.
Beräkningarna av avkastningen av det totala kapitalet (p. 17 och 19) ger högre procenttal än beräkningarna av avkastningen av det egna kapitalet. Detta sam- manhänger emellertid med att det vid denna beräkning använda vinstbegreppet
avser vinst före direkta skatter ökad med erlagda utgiftsräntor. Eljest visar denna beräkning samma utvecklingstrend som den för eget kapital redovisade. Avkastningen av totalt kapital 1 nedgick sålunda från 7,5 % för 1954/55 till 5,2 % för 1955/56 och till 5,1 % för 1956/57. På totalt kapital II utgjorde avkastningen nämnda år resp. 9,9, 7,0 och 6,8 %. Av dessa serier torde av samma skäl som anförts beträffande avkastningen av det egna kapitalet den förstnämnda närmare överensstämma med den faktiska avkastningen än den sist angivna serien avse— ende avkastningen av totalt kapital II.
Avslutningsvis må framhållas, att undersökningen utvisar en ganska enhetlig bild av räntabiliteten och räntabilitetsutvecklingen för de olika företagen inom gruppen.
Grupp II. Denna grupp avser företag med en ölproduktion 1956/57 av mellan 15 000 och 50 000 hl och omfattar två företagskategorier, nämligen dels 7 slump- mässigt utvalda företag tillhöriga Svenska Bryggareföreningen (medlemsföretag) och dels 6 utanför denna förening stående företag. Såsom tidigare framhållits har ett företag inom vardera kategorin bortfallit av utredningstekniska skäl.
Av medlemsföretagen äges 3 av AB Stockholms Bryggerier, medan 2 ingår i mindre koncernbildningar. Dessa sistnämnda företag har detta oaktat liksom de 2 återstående medlemsföretagen närmast karaktären av familjeföretag. Samtliga medlemsföretag är belägna i städer.
Beträffande de övriga företagen må nämnas, att bland dessa ingår de tidigare omförmälda 2 producentkooperativa företagen. Eljest består gruppen av fristå- ende företag av närmast familjeföretagskaraktär. Ett av företagen drives som en- skild firma, medan övriga drives i aktiebolagsform. Så när som på ett företag är samtliga rörelser belägna i mindre samhällen. Mot bakgrunden av vad nu an- förts kan man ur såväl äganderätts- som lokaliseringssynpunkt konstatera vissa betydande olikheter mellan de båda företagskategorierna inom denna urvals- grupp, liksom också skillnader i förhållande till företagen inom grupp I.
Resultatet av lönsamhetsundersökningen i denna del framgår av tab. B 2. I fråga om försäljningsvolymen utvisar tabellen, att en viss avmattning ägt rum för medlemsföretagens del. Liksom beträffande grupp I noteras en relativt stor nedgång för 1955/56. Denna stannade dock för denna företagskategori vid totalt sett ca 3 % eller ca 11 500 hl. För 1956/57 konstateras en mindre uppgång av storleksordningen 700 hl. Denna återhämtning betingas helt av försäljningsutveck- lingen för läskedryckerna. Försäljningen härav utvisar efter en stagnation 1955/56 en uppgång sista undersökningsåret med drygt 6 000 hl. För maltdryckerna där— emot noteras en successiv nedgång under perioden med i det närmaste 17 000 hl eller ca 7 %. — För de övriga företagen noteras en motsatt utveckling. År 1955/56 steg totala försäljningsvolymen för dessa företag med ca 12 900 hl eller med ca 7 % för att 1956/57 öka med ytterligare ca 39 500 hl eller med ca 20 %. Totala uppgången under perioden utgjorde alltså ca 30 %. En successiv ökning av försäljningsvolymen kan konstateras för såväl maltdrycker som läskedrycker. Denna utveckling skiljer sig från den för samtliga andra grupper registrerade. Anmärkas må emellertid att utvecklingen inom gruppen inte varit enhetlig. Upp- gången kan helt lokaliseras till några av företagen, för vilka undersökningen kommit att omfatta ett synnerligen expansivt skede.
Även i andra hänseenden utvisar de båda företagskategorierna inom denna grupp betydande olikheter. Sålunda framgår av tabellens volymuppgifter, att an- delen läskedrycker av den totala försäljningsvolymen är väsentligt större för med- lemsföretagen än för de övriga företagen. Denna andel utgjorde drygt 40% under perioden för de förstnämnda mot endast inemot 25 % för de senare. Hu- vudsakligen betingas detta av att 3 av de övriga företagen är renodlade malt-
Tabell B 2. Lönsamhelsundersökning avseende grupp II, medelstora företag
Grupp II a. Grupp II b. Medlemsföretag (7 st.) Övriga företag (6 st.)
1954/55 1955/56 1956/57 1954/55 1955/56 1956/57
Försäljningsvolym i hl Maltdrycker ................... 235 062 223 759 218 212 135 384 145 959 173 957 Läskedrycker .................. 155 756 155 502 161 746 43 723 46 091 57 398
Total försäljningsvolym 390 818 379 261 379 958 179 107 192 050 231 355
Dryckesförsäljningsvärde nella exkl.
skall ..................... Tkr 24183 23 923 25 404 9 126 9 963 12 057 Sammanställning av lönsamhetsbe- räkningen Tkr Tkr Tkr Tkr Tkr Tkr 1. Redovisad nettovinst ....... 814 680 1 456 107 87 107 2. a. Bokförda avskrivningar (+) + 1 279 + 1 518 + 1 341 + 961 + 1 067 + 1 004 2. b. Beräknade avskrivningar (—) —— 1 375 -— 1 497 — 1 560 — 649 — 717 — 862 3. Förändring i dold lagerreserv (netto) .................... — 33 + 222 + 89 + 113 + 236 + 42 4 a. Extraordinära kostnader och förluster .................. + 439 + 559 + 1 800 + 80 + 137 + 345 4 b. Neutrala intäkter och Vinster — 263 — 415 — 2 342 —— 98 »— 146 — 82 5. Fördelade kostnader (netto- justering) ................. + 387 — 136 _— 135 + 107 + 38 -— 25 6. Inkomstskatter, som belastat rörelsen .................. + 815 + 478 + 798 + 76 + 71 + 107 7. »Verklig» vinst före skall ..... 2063 1 409 1 447 697 773 636 8. Beräknad inkomstskatt därå ——1 066 — 792 _ 818 —— 360 —— 434 — 359 9. »Verklig» vinst efter skatt . . . . 997 617 629 337 339 277 10. Eget kapital I ............ 28 104 28 125 29 265 6 060 6 856 7 286 11. Avkastning av eget kapital I 3,5 % 2,2 % 2,1% 5,6 % 4,9 % 3,8 % 12. Eget kapital II ............ 12 498 11 968 13 160 2 043 1 964 2 943 13. Avkastning av eget kapital II 8,0 % 5,2 % 4,8 % 16,5 % 17,3 % 9,4 % 14. Erlagda utgiftsräntor ....... 309 373 383 241 298 373 15. »Verklig» vinst före skatt jämte räntor .............. 2 372 1 782 1 830 938 1 071 1 009 16. Totalt kapital 1 ........... 42 038 43 742 44 949 14 225 16 442 18 245 17. Avkastning av totalt kapitall 5,6 % 4,1 % 4,1 % 6.6 % 6,5 % 5,5 % 18. Totalt kapital II .......... 26 432 27 585 28 844 10 208 11 550 13 902 19. Avkastning av totalt kapital II ........................ 9,0 % 6,5 % 6,3 % 9,2 % 9,3 % 7,3 %
dryckstillverkare. Vidare föreligger ganska betydande skillnader i storlekshän- seende mellan de båda företagskategorierna. Medan medlemsföretagens genom- snittliga *försäljningsvolym 1956/57 utgjorde ca 56000 hl och den genomsnitt- liga nettoförsäljningsintäkten ca 3,5 milj. kr., uppgick denna volym och intäkt för de övriga företagen till ca 39 000 hl resp. ca 2 milj. kr.
Beträffande den värdemässiga försäljningsutvecklingen kan för medlemsföre- tagen inom denna grupp liksom i fråga om grupp I konstateras, att försäljnings- värdena ej följt den volymmässiga utvecklingen. Visserligen noteras för 1955/56 en mindre nedgång för dessa företag, men denna svarar inte mot den inträffade volymminskningen om ca 3 %. För 1956/57 noteras en Ökning av försäljnings- värdet med inemot 1,5 milj. kr. trots en i stort sett stagnerad total försäljnings— volym. _— För övriga företag har volymökningen medfört ökade försäljnings- intäkter. För 1955/56 noteras en uppgång med ca 0,8 milj. kr. eller med ca 9 %
och för 1956/57 en ökning med ytterligare ca 2,1 milj. kr. eller ca 21 %. Upp- gången har alltså ungefärligen följt volymförändringen.
För båda företagskategorierna har utvecklingen inneburit större intäkter per såld volymenhet. Detta belyses av följande sammanställning.
Intäkt per såld 111 1954/55 1955/56 1956/57 Medlemsföretag 61 : 88 kr. 63 : 08 kr. 66 : 86 kr. Övriga företag 50 : 95 » 51:88 » 52: 11 »
Av dessa uppgifter framgår, att intäkten per hl för medlemsföretagen varit inte oväsentligt högre än de övriga företagens liksom också att intäktsökningen varit större för de förra. Totala uppgången under perioden var sålunda inemot 8 % för medlemsföretagen mot endast ca 2 % för de övriga. Det kan vidare kon- stateras, att medlemsföretagen inom denna grupp redovisar högre intäkter per hl än företagen i grupp I. Orsakerna till denna intäktsutveckling belyses närmare i ett följande särskilt avsnitt.
I fråga om redovisad nettovinst (p. 1 i tabellen) konstateras betydande sväng- ningar under perioden för medlemsföretagens del. För 1955/56 noteras en inte oväsentlig nedgång, men denna efterträddes 1956/57 av en betydande vinst- ökning. Ökningen detta år med inemot 0,8 milj. kr. är emellertid av extraordinär natur och förklaras helt av en redovisad skattefri realisationsvinst hos ett av före- tagen. — Även för övriga företag noteras en lägre nettovinst för 1955/56, medan denna vinst följande år steg till samma belopp som för 1954/55. De av dessa företag redovisade vinsterna är relativt små jämfört med de av medlemsföretagen re— dovisade såväl i absoluta som relativa tal. De utgör sålunda endast omkring 1 % av försäljningsvärdena mot ca 3 % för medlemsföretagen i vad avser 1954/55 och 1955/56. Man kan alltså konstatera betydande skillnader mellan de båda företagskategorierna men dessutom också, att redovisad nettovinst i förhållande till försäljningsintäkten för båda kategorierna är väsentligt lägre än för grupp I. Förklaringen härtill är i första hand, att som tidigare framhållits nettovinsterna för grupp I i betydande grad påverkats av intäkter och vinster från annan verk- samhet än dryckeshanteringen. Företagen inom grupp II och speciellt övriga företag är i högre grad renodlade dryckestillverkare med relativt små engage- mang i annan verksamhet. Detta framgår också av de korrigeringar som gjorts för beräkningarna av det verkliga resultatet.
Härutinnan kan först konstateras, att de av medlemsföretagen bokförda av- skrivningarna (p. 2 a) första och sista undersökningsåret understiger det beräk— nade normala avskrivningsbehovet (p. 2 b) och att beräkningarna härvidlag med- fört nedjusteringar av resultaten med ca 100 000 resp. 200 000 kr. För 1955/56 visar bokförda och beräknade avskrivningar endast en obetydlig differens. _— I fråga om övriga företag ligger varje års bokförda avskrivningar över de beräknade, varav har följt uppjusteringar av resultaten i lönsamhetsberäkningarna med drygt 300 000 kr. de första två åren och inemot 150 000 kr. sista året. Skillnaderna mel— lan hokförda och beräknade avskrivningar för dessa företag beror till viss del på att en del anskaffningar i samband med gjorda utbyggnader direkt avskrivits under anskaffningsåret, men väsentligen på att företagen kunnat utnyttja ett stort avskrivningsunderlag.
Beräkningarna av förändringarna i dolda lagerreserver (p. 3) har för med- lemsföretagens del medfört en mindre nedjustering av resultatet för 1954/55 men uppjusteringar de följande åren, varav för 1955/56 med drygt 220 000 kr. — För övriga företag har beräkningarna i denna del medfört uppjusteringar av varje ärs resultat. Även för dessa företag noteras en särskilt stor reell lagerreserv-
ökning för 1955/56 — ca 240 000 kr. Liksom i fråga om företagen i grupp I har lagerreservförändringarna i viss utsträckning påverkats av inträffade prisför— ändringar.
Av de i punkterna 4 a och 4b redovisade extraordinära kostnaderna och för— lusterna samt neutrala intäkterna och vinsterna framgår, att de förra för med— lemsföretagens del utvisar en successiv ökning, varvid särskilt kan noteras en uppgång för 1956/57 med drygt 1,2 milj. kr. Denna uppgång förklaras helt av en speciell delkredereavsättning, som ett av företagen gjort detta år. I övrigt utgö- res de redovisade beloppen väsentligen av lämnade koncernbidrag, vartill kom- mer vissa realisationsförluster. — Även för övriga företag utvisar denna korri- geringspost en successiv uppgång under perioden. Av det för 1956/57 angivna beloppet faller drygt hälften på vissa vinstdispositioner som gjorts av ett av företagen.
De neutrala intäkterna och vinsterna (p. 4b) utvisar också en fortlöpande stegring för kategorin medlemsföretag. Den särskilt markanta ökningen 1956/57 med inemot 2 milj. kr. betingas helt av den tidigare i samband med redogörel- sen för nettovinstutvecklingen omnämnda realisationsvinst, som ett av företagen redovisat detta år. Eljest består de angivna beloppen till betydande del av aktie- utdelningar och av överskott från fastighetsförvaltning ävensom av vissa er- hållna koncernbidrag. —— I fråga om övriga företag utgöres de i tabellen upp— tagna beloppen i huvudsak av aktieutdelningar men även av intäkter från annan verksamhet än dryckeshanteringen t. ex. fastighetsförvaltning.
Nettojusteringsposten för fördelade kostnader (p. 5) avser som tidigare nämnts de korrigeringar som framkommit vid beräkning av kalkylmässiga pensionerings— kostnader och vid utjämningen av reparationskostnaderna. För grupp I med- förde dessa beräkningar inte oväsentliga uppjusteringar av resultaten. För här ifrågavarande företagskategorier har beräkningarna i denna del fått något av- vikande resultat. I fråga om medlemsföretagen har beräkningarna medfört en uppjustering av resultatet för 1954/55 med inemot 400 000 kr., huvudsakligen be- roende på gjorda avsättningar till egna pensionsstiftelser. För de därpå följande åren har emellertid beräkningarna medfört vissa vinstnedjusteringar. För kate- gorin övriga företag medförde beräkningen för 1954/55 också en relativt stor uppjustering av resultatet. Förklaringen härtill ligger väsentligen i utjämningen av reparationskostnaderna. För de två sista undersökningsåren noteras endast smärre justeringar på denna punkt.
De efter nu nämnda korrigeringar och med tillägg för inkomstskatterna erhållna »verkliga» vinsterna före skatt (p. 7) visar en något annorlunda utveckling än de redovisade nettovinsterna. Liksom i fråga om grupp I visar undersökningen för medlemsföretagen inom denna grupp, att en markant vinstförsämring för dryckeshanteringen inträffade 1955/56. »Verklig» vinst före skatt nedgick detta år med ca 650 000 kr. till ca 1,4 milj. kr. För 1956/57 noteras en mindre åter- hämtning, dock endast med ca 40 000 kr. — I fråga om övriga företag visar nu- dersökningen en uppgång av den »verkliga» vinsten före skatt 1955/56 med ca 70 000 kr. eller ca 10 %. För följande år inregistreras emellertid en nedgång med ca 140000 kr. eller ca 20 % trots att, som tidigare nämnts, försäljningsvolymen detta år ökade med ungefär samma procenttal.
Vad i det föregående anförts gäller även utvecklingen av »verklig» vinst efter skatt (p. 9). Härvidlag har dock den under perioden skärpta direkta beskatt- ningen ytterligare påverkat resultatutvecklingen. Vid en jämförelse mellan dessa vinster och de redovisade nettovinsterna framgår av tabellens uppgifter, att beräkningarna för medlemsföretagens del medfört högre »verklig» än redo— visad vinst för 1954/55, medan det omvända förhållandet noteras för de följande
åren. Den särskilt stora skillnaden för 1956/57 betingas helt av tidigare redovi- sade speciella förhållanden hos ett av företagen. Resultatet av själva vinstunder— sökningen kan för medlemsföretagen sammanfattas så, att en markant absolut resultatförsämring inträffade 1955/56 följd av en smärre återhämtning 1956/57. Den »verkliga» vinsten efter skatt nedgick under perioden från 4,1 % till 2,5 % av försäljningsvärdet.
I fråga om övriga företag har lönsamhetsberäkningarna medfört högre vinster än de redovisade. Den »verkliga» vinsten efter skatt överstiger sålunda den redo- visade nettovinsten med ca 230 000 kr. 1954/55, ca 250 000 kr. 1955/56 och ca 170000 kr. 1956/57. Resultatet av undersökningen innebär, att den »verkliga» vinsten efter skatt var i stort sett oförändrad 1954/55 och 1955/56 i absoluta tal räk- nat, men att även för dessa företag en försämring inträffade 1956/57. I procent av nettoförsäljningsvärdena utgjorde den »verkliga» vinsten efter skatt för dessa företag resp. 3,7, 3,4 och 2,3 %. Dessa relationstal avviker ganska litet från de för medlemsföretagen inom denna urvalsgrupp noterade talen. Samtidigt kan emel— lertid konstateras, att de »verkliga» vinsterna efter skatt ur denna bedömnings— synpunkt är avsevärt lägre för båda företagskategorierna inom denna grupp än för företagen i grupp 1.
Vad gäller det egna kapitalet kan av tabellens uppgifter utläsas, att några större förändringar inte skett under den aktuella perioden i vad avser medlems- företagen. En uppgång 1956/57 av storleksordningen 1 milj. kr. noteras dock. Samtidigt kan emellertid konstateras, att betydande skillnader framkommit vid de alternativa kapitalberäkningarna. Medan eget kapital I (p. 10) under perio— den varit av storleken 28 å 29 milj. kr., redovisas ett eget kapital II (p. 12) av endast 12 a 13 milj. kr. Denna skillnad på ca 16 milj. kr. betingas helt av väsentligt lägre taxeringsvärden än brandförsäkringsvärden för fastigheterna. Härvidlag har man att räkna med dels att taxeringsvärdena är jämförelsevis låga, dels att brandförsäkringsvärdena genomsnittligt ligger över anläggning- arnas rest- eller bruksvärden. Sistnämnda förhållande har bestyrkts av tillgäng- liga värderingsuppgifter. Härav följer att fastighetsvårdena i eget kapital I torde vara högre än det värde, som i realiteten skall förräntas, medan å andra sidan eget kapital II torde ge ett för lågt verkligt kapitalvärde.
De stora skillnaderna mellan de båda kapitalberäkningarna måste självfallet återspeglas i betydande olikheter i fråga om avkastningen. Denna utgjorde i förhål— lande till eget kapital I resp. 3,5, 2,2 och 2,1 % för de olika undersökningsåren (p. 11) men hela 8,0, 5,2 resp. 4,8 av eget kapital II (p. 13). Båda beräkningarna ger samma bild av utvecklingen. En betydande räntabilitetsförsämring inträffade 1955/56 med en ytterligare men dock smärre försämring 1956/57. Med beaktande av vad som anförts i det föregående torde den faktiska avkastningen av det egna kapitalet ligga någonstans mellan de angivna procenttalsserierna.
I fråga om övriga företag visar undersökningen såtillvida en i jämförelse med medlemsföretagen avvikande utveckling, att en fortlöpande och mera markant uppgång redovisas för eget kapital I. För undersökningsperioden i dess helhet utgjorde uppgången i runt tal 1,2 milj. kr. eller ca 20 %. Eget kapital II utvisar en mindre nedgång för 1955/56, men för det sista undersökningsåret noteras en kraftig uppgång — drygt 1 milj. kr. eller ca 50 %. Sistnämnda ökning förklaras av höjda taxeringsvärden, huvudsakligen föranledda av utbyggnader av anlägg- ningarna.
Även för kategorin övriga företag noteras betydande skillnader mellan eget kapi— tal I och II. Skillnaderna är relativt sett större än för medlemsföretagen inom denna grupp. Detta kan belysas sålunda, att eget kapital II endast uppgår till ca 34, 29 och 40 % av resp. års eget kapital I. Nu nämnda kapitalförhållan-
den ger betydande utslag i fråga om avkastningens storlek. I förhållande till eget kapital I utvisar undersökningen en avkastning av resp. 5,6, 4,9 och 3,8 % för de olika åren medan avkastningen av eget kapital II uppgick till 16,5, 17,3 resp. 9,4 %. Liksom i fråga om tidigare behandlade grupper visar undersök- ningen för denna företagskategori en försämrad räntabilitet under perioden, var- vid dock är att märka, att försämringen faller på det sista undersökningsåret. Å andra sidan kan även konstateras, att avkastningen av det egna kapitalet och främst eget kapital II legat väsentligt högre än den för medlemsföretagen fram- komna avkastningen. Förklaringen härtill är främst att finna i finansieringsför- hållandena. Som tidigare framhållits utvisar de två företagskategorierna inom denna grupp endast relativt små avvikelser i vad gäller »verklig» vinst i procent av försäljningsvärdena. Vinstmarginalerna har sålunda varit av i stort sett samma storlek. Skillnaderna i avkastningen av eget kapital måste därför väsentligen bero på att de övriga företagen antingen arbetar med lägre investerat kapital eller också att de varit i mindre grad självfinansierade än medlemsföretagen. Vissa slutsatser härutinnan kan dras av resultatet av den verkställda komplette- rande undersökningen av avkastningen av det totala kapitalet.
Vad då först gäller medlemsföretagen inom grupp II framgår av punkt 14, att utgiftsräntorna under perioden visar en uppgång med ca 20 % från 309 000 kr. 1954/55 till 383 000 kr. 1956/57. Inräknandet av dessa räntebelopp i vinsterna före skatt har dock inte medfört att undersökningen i denna del ger en annan bild av vinstutvecklingen än den som framkommit i fråga om »verklig» vinst efter skatt. Av punkt 15 kan utläsas en inte oväsentlig vinstförsämring för 1955/56, då »verklig» vinst före skatt med tillägg för utgiftsräntorna nedgick med ca 25 % eller med i runt tal 0,6 milj. kr. För 1956/57 noteras en vinstuppgång med ca 50 000 kr. _ Även för övriga företag kan konstateras en betydande successiv ökning av utgiftsräntorna eller från 241 000 kr. 1954/55 till resp. 298000 och 373 000 kr. de följande åren. Denna ökning av utgiftsräntorna eliminerar i väsent— lig grad den nedgång av »verklig» vinst före skatt, som framkommit i lönsam- hetsberäkningen för 1956/57 för dessa företag.
Totalt kapital I, dvs. kapitalet med fastigheterna upptagna till brandförsäk- ringsvärden, visar en successiv uppgång för medlemsföretagens del med sam- manlagt 2,9 milj. kr. från ca 42 milj. kr. till inemot 45 milj. kr. (p. 16). Under samma period ökade eget kapital I från ca 28,1 till ca 29,3 milj. kr. — en ökning med inemot 1,2 milj. kr. Angivna siffror ger vid handen, att andelen främmande kapital ökat från ca 14 milj. kr. 1954/55 till ca 15,7 milj. kr. 1956/57 samt dess- utom att eget kapital I respektive år utgjorde ca 67, 64 och 65 % av det totala i rörelserna arbetande kapitalet enligt denna beräkningsmetod. En motsvarande jämförelse enligt den alternativa kapitalberäkningen utvisar, att eget kapital II respektive år utgjorde ca 47, 43 och 46 % av totalt kapital II.
I fråga om övriga företag ökade totalt kapital I successivt under perioden från ca 14,2 till ca 18,2 milj. kr. — en ökning med inemot 30 %. Då eget kapital I sam- tidigt ökade från ca 6,1 till ca 7,3 milj. kr. kan konstateras att det främmande kapitalet under perioden stigit från ca 8,2 till 11,0 milj. kr. Detta betyder i sin tur, att andelen eget kapital av totalt kapital I endast utgjorde ca 43, 42 resp. 40 % de olika åren. En motsvarande beräkning enligt den alternativa kapital- beräkningen ger som resultat, att andelen eget kapital av totalt kapital II en- dast utgjorde resp. 20, 17 och 21 %.
Av vad nu anförts framgår, att medlemsföretagen inom grupp II i väsentligt högre grad arbetar med eget kapital än övriga företag inom gruppen. Detta gäl- ler även med beaktande av att i främmande kapitalet ingår i undersökningen beräknade belopp avseende latent skatteskuld i lager och anläggningstillgångar.
Härtill kommer att medlemsföretagens skulder till inte oväsentlig del består av medel som avsatts till egna pensionsstiftelser. Nu nämnda kapitalförhållanden gör, att skillnaderna i avkastningen av det totala i rörelserna arbetande kapitalet företagskategorierna emellan är mindre än i fråga om avkastningen av det egna kapitalet. För medlemsföretagen utgjorde sålunda avkastningen av totalt kapital I under treårsperioden 5,6, 4,1 och 4,1 % mot för övriga företag 6,6, 6,5 och 5,5 % (p. 17). Avkastningen av totalt kapital II återigen utgjorde 9,0, 6,5 och 6,3 % för medlemsföretagen mot 9,2, 9,3 och 7,3 % för övriga företag. Även om undersök- ningen enligt detta alternativ medfört viss resultatsutjämning mellan de båda företagskategorierna inom grupp II, utvisar övriga företag en högre räntabilitet än medlemsföretagen. Samtidigt kan konstateras, att avkastningen av det totala kapitalet för företagen i grupp I legat något högre än för medlemsföretagen i grupp 11 men något under avkastningen för övriga företag i denna grupp från- sett år 1954/55. Härvid bör dock beaktas, .att den verkliga avkastningen av det totala kapitalet i fråga om grupp I närmare torde överensstämma med de för totalt kapital I angivna talen, medan i fråga om grupp II den verkliga avkastningen torde ligga ungefär mitt emellan de angivna procenttalen för totalt kapital I och II. Detta skulle i sin tur innebära, att avkastningen varit i stort sett lika hög för grupp I och medlemsföretagen i grupp II, men något högre för övriga företag i grupp 11. Det bör dock framhållas, att vad nu sagts gäller det genomsnittliga resultatet för de i respektive grupper ingående företagen. Inom de båda företags- kategorierna inom grupp II förekommer en ej obetydlig spridning i fråga om avkastningen för de olika enskilda företagen. Särskilt gäller detta resultaten för 1954/55.
Grupp III. Denna grupp avser företag med en ölproduktion 1956/57 av intill 15000 hl och omfattar två företagskategorier, nämligen dels 7 slumpmässigt ut- valda företag inom Svenska Bryggareföreningen (medlemsföretag) och dels 3 utanför denna organisation stående företag. Av medlemsföretagen äges 1 av AB Pripp & Lyckholm och 1 ingår i en mindre koncernbildning. Resterande 5 med- lemsföretag är fristående och närmast av familjebolagskaraktär. Samtliga 7 före- tag drives i aktiebolagsform. De 3 övriga företagen är fristående företag av fa- miljeföretagskaraktär, varav ett drives som handelsbolag.
Resultatet av lönsamhetsundersökningen i denna del framgår av tab. B3. Av tabellens försäljningsuppgifter framgår, att försäljningsvolymen för med- lemsföretagen 1955/56 nedgick med ca 4 000 hl eller ca 2,5 %. Härav föll ca 2 500 hl eller inemot två tredjedelar på läskedrycksförsäljningen. År 1956/57 medförde viss återhämtning, dock endast med ca 800 hl, varav huvudparten föll på malt- drycksförsäljningen. Denna kom dock därigenom inte upp till 1954/55 års nivå. Volymutvecklingen för denna kategori överensstämmer väl med den för med- lemsföretagen inom grupp II registrerade. _ För övriga företag noteras 1955/56 en nedgång i försäljningsvolymen med ca 2 200 111 eller drygt 5 %, varav ca 2 000 hl var hänförligt till maltdrycksförsäljningen. Denna totala nedgång återhäm- tades mer än väl 1956/57. Trots att volymökningen till största delen föll på malt- dryckerna nådde försäljningen härav detta år likväl inte upp till 1954/55 års volym.
I fråga om försäljningsvolymens sammansättning föreligger endast små olik- heter mellan de båda företagskategorierna. Under perioden utgjorde läskedryc- kernas andel av totala volymen mellan 40 och 45 % för båda kategorierna. I stor- lekshänseende konstateras dock ganska betydande skillnader. Medlemsföretagens genomsnittliga försäljningsvolym utgjorde sålunda 1956/57 ca 23 000 hl mot ca 13 000 hl för övriga företag. Samma års genomsnittliga nettoförsäljningsvärde per företag utgjorde ca 1,5 resp. 0,9 milj. kr.
Grupp III a Grupp III b Medlemsföretag (7 st.) Övriga företag (3 st.)
1954/55 1955/56 1956/57 1954/55 1955/56 1956/57
Försäljningsvotym i hl Maltdrycker ................... 94 754 93 299 93 984 23 260 21 280 22 737 Läskedrycker .................. 69 317 66 838 66 922 16 873 16 626 17 527
Total försäljningsvolym 164 071 160 137 160 906 40 133 37 906 40 264
Dryckes/örsäljningsvärde netto exkl.
skatt ...................... Tkr 10 329 10 375 10 637 2 481 2 399 2 647 Sammanställning av lönsamhetsbe— räkningen Tkr Tkr Tkr Tkr Tkr Tkr 1. Redovisad nettovinst ....... 722 248 366 86 »— 38 11 2 a. Bokförda avskrivningar (+) + 623 + 567 + 624 + 190 + 114 + 180 2 b. Beräknade avskrivningar (_) — 544 —— 606 — 662 —— 171 — 189 — 205 3. Förändring i dold lagerreserv (netto) .................... + 8 + 131 —— 38 —— 19 — 58 —— 5 4 a. Extraordinära kostnader och förluster ................... + 165 + 150 + 228 + 25 + 29 + 22 4 b. Neutrala intäkter och vinster — 590 —— 160 —— 185 — 129 — 5 —— 9 5. Fördelade kostnader (netto- justering) .................. + 321 + 113 — 97 + 55 — 14 —— 20 6. Inkomstskatter, som belastat rörelsen ................... + 326 + 321 + 237 + 17 + 45 + 22 7. »Verklig» vinst före skatt ...... 1 031 764 473 54 _ 116 _— 4 8. Beräknad inkomstskatt därå —— 533 _ 429 — 267 — 28 — 9 — 14 9. »Verklig» vinst efter skatt ..... 498 335 206 26 _— 125 — 18 10. Eget kapital I ............. 12 218 12 924 13 940 2 213 2 453 3 037 11. Avkastning av eget kapital I 4,1 % 2,6 % 1,5 % 1,2 % —5,1 % —0,6 % 12. Eget kapital II ............ 7 663 8 058 8 518 1 149 1 110 1 142 13. Avkastning av eget kapital II 6,5 % 4,2 % 2,4 % 2,3 % —11,3 % —1,6 % 14. Erlagda utgiftsräntor ....... 40 48 44 19 26 33 15. »Verklig» vinst före skatt jämte räntor ..................... 1 071 812 517 73 —— 90 29 16. Totalt kapital I ............ 15 550 17 064 18 586 3 471 3 878 4 540 17. Avkastning av totalt kapital I 6,9 % 4,8 % 2,8 % 2,1 % -—2,3 % 0,6 % 18. Totalt kapital II ........... 10 995 12198 13 164 2 407 2 535 2 645
19. AvkastningavtotaltkapitalII 9,7% 6,7% 3,9% 3,0% —3,6% 1,1%
Oaktat nedgången i försäljningsvolym noteras för medlemsföretagen en mindre ökning av nettoförsäljningsvärdet 1955/56 åtföljd av en ytterligare uppgång med ca 260 000 kr. 1956/57. Detta innebär en ökning för perioden i dess helhet med ca 3 %. I fråga om övriga företag medförde volymminskningen 1955/56 en nedgång av nettoförsäljningsvärdet med ca 80 000 kr. För det sista undersökningsåret noteras en uppgång med ca 250000 kr., vilket innebär en ökning av nettoförsäljnings— värdet med ca 7 % jämfört med 1954/55 års värde.
Utvecklingen av försäljningsvärdena har inneburit ökade intäkter per såld volymenhet. Medlemsföretagens intäkt per hl utgjorde 1954/55 kr. 62: 95 och steg följande år till kr. 64:79 resp. 66:11 eller med totalt ca 5 % för hela undersök- ningsperioden. För övriga företag utgjorde den genomsnittliga nettointäkten per hl kr. 61: 82, 63: 29 och 65:74 respektive år — en ökning med totalt ca 6 %. Skillnaden företagskategorierna emellan är som synes ganska ringa och belop-
pen sammanfaller dessutom i stort sett med motsvarande värden för medlemsföre- tagen i grupp II.
Vad gäller själva lönsamhetsberäkningen kan till att börja med konstateras, att den sammanlagda av medlemsföretagen 1955/56 redovisade nettovinsten var inemot 0,5 milj. kr. eller ca 65 % lägre än vinsten 1954/55. Denna nedgång får dock ses mot bakgrunden av att ett företag sistnämnda år redovisat inte ovå- sentliga vinster för viss tomtförsäljning. För 1956/57 noteras en uppgång av den redovisade nettovinsten med ca 120000 kr. eller 5 %. Även för övriga företag konstateras det bästa resultatet för 1954/55, men liksom i fråga om medlemsföre- tagen har detta års nettovinstsumma påverkats av vinster av extraordinär karak- tär, som ett företag gjort på viss fastighetsförsäljning. För 1955/56 redovisar grup- pen totalt sett en förlust och för sista undersökningsåret en obetydlig vinst. Det bör härvidlag beaktas att ett av de tre övriga företagen drives som handelsbolag.
Beträffande de vid beräkningarna gjorda resultatskorrigeringarna (1). 2—6) kan noteras, att de bokförda avskrivningarna 1954/55 för såväl medlemsföreta- gen som övriga företag översteg de beräknade, medan omvänt förhållande note- ras för de följande åren. Särskilt låga bokförda avskrivningar redovisas 1955/56 för de övriga företagen, vilket torde få ses mot bakgrunden av detta års otill- fredsställande resultat. Förändringarna av de reella dolda lagerreserverna (p. 3) har endast 1955/56 medfört några större justeringar. Även härvidlag kan konstate- ras, att det för övriga företag ogynnsamma resultatet medfört visst framtagande av dolda lagerreserver. För att uppnå ett resultat med bibehållen lagerkapacitet har lönsamhetsberäkningarna i denna del medfört en nedjustering av resultatet med totalt 58 000 kr. För medlemsföretagen däremot medförde lagerreservberäk- ningarna detta år en uppjustering av resultatet med 131 000 kr. I fråga om övriga korrigeringsposter må ytterligare endast nämnas, att de jämförelsevis stora belop— pen neutrala intäkter och vinster, som i punkt 4 b avdragits 1954/55 års resultat för båda företagskategorierna, hänför sig till de i det föregående omförmälda vinster, som vissa företag detta år redovisat för försäljning av fast egendom.
De efter gjorda korrigeringar erhållna »verkliga» resultaten (p. 7 och 9) ger en något avvikande bild av utvecklingen än vad de redovisade nettovinsterna indikerat. I fråga om medlemsföretagen noteras i likhet med vad som gällt tidi- gare behandlade grupper det bästa resultatet i absoluta tal räknat för 1954/55. Beräkningarna av »verklig» vinst efter skatt (p. 9) har dock medfört en reduce- ring av (len bokförda vinsten med i runt tal 220 000 kr. För de därpå följande två åren utvisar undersökningen successivt dalande resultatssiffror och alltså ingen återhämtning 1956/57 motsvarande den, som detta års redovisade netto- vinst närmast ger sken av. Nedgången under perioden av »verklig» vinst efter skatt från ca 0,5 milj. kr. 1954/55 till ca 200 000 kr 1956/57 motsvarar ca 60 %. Detta har medfört att nämnda vinst i förhållande till nettoförsäljningsvärdena nedgått från ca 4,8 % till ca 1,9 %.
I fråga om övriga företag visar de beräknade »verkliga» resultaten en ännu mera otillfredsställande räntabilitetsutveckling. För företagen sammantagna gav verk— samheten 1954/55 ett mindre överskott, medan 1955/56 och 1956/57 varit för- lustbringande enligt den här tillämpade beräkningsmetoden. En viss resultats- förbättring noteras dock för sista undersökningsåret. Det må här beaktas, att verksamheten 1955/56 var förlustbringande för 2 företag, men endast för 1 av företagen är 1956/57.
Det egna kapitalet visar en ökning under perioden för båda företagskatego- rierna inom grupp III. För medlemsföretagen noteras sålunda en uppgång för eget kapital I (p. 10) med ca 700 000 kr. 1955/56 och med ytterligare i runt tal 1 milj. kr. 1956/57. Eget kapital II (p. 12) ökade under perioden med totalt ca
850 000 kr. Som framgår av tabellens kapitalvärden kan man även här konstatera att kapitalen i hög grad påverkas av den tillämpade fastighetsvärderingen. Skill- naden mellan medlemsföretagens egna kapital I och II utgjorde sålunda mellan 4,5 och 5,5 milj. kr. de olika undersökningsåren. Härav följer att eget kapital II endast uppgick till drygt 60 % av eget kapital I. Liksom i fråga om medlems- företagen inom grupp II kan man här anta, att brandförsäkringsvärdena ligger över vad som motsvarar fastigheternas bruksvärden och att alltså eget kapital I torde vara högre än det kapital som skall förräntas. Avkastningen av eget kapi— tal I (p. 11) sjönk enligt undersökningen från 4,1 % 1954/55 till 2,6 resp. 1,5 % de följande åren. Avkastningen av eget kapital II återigen utgjorde resp. 6,5, 4,2 och 2,4 % (p. 13). Med beaktande av vad nyss anförts i fråga om fastighetsvärdena torde den verkliga avkastningen ligga någonstans mellan angivna tal. Även med beaktande härav visar undersökningen i vart fall för de sista åren en lägre avkastning av det egna kapitalet för dessa medlemsföretag än för företagen inom grupperna I och II. Särskilt må beaktas den fortsatta räntabilitetsförsämringen 1956/57.
I fråga om övriga företag inom grupp III utvisar eget kapital I en successiv uppgång från ca 2,2 milj. kr. 1954/55 till ca 3,0 milj. kr. 1956/57. Eget kapital II utvisar en smärre nedgång 1955/56 för att följande är återigen öka till ungefär samma Värde som 1954/55. Lönsamheten har såsom tidigare nämnts varit otill- fredsställande. De två sista undersökningsåren har verksamheten för gruppen i dess helhet varit förlustbringande. Särskilt dåligt resultat noteras för 1955/56 då förlusten enligt de alternativa kapitalberäkningarna uppgick till 5,1 resp. 11,3 % av det egna kapitalet. För 1956/57 utvisar undersökningen en förlust på mellan 0,6 och 1,6 %.
Det totala i rörelserna arbetande kapitalet visar också en uppgång under pe- rioden för båda företagskategorierna. För medlemsföretagen steg totalt kapital I (p. 16) från ca 15,6 till ca 18,6 milj. kr. — en ökning med ca 20 %. Totalt kapital II (p. 18) återigen steg från ca 11 till ca 13,2 milj. kr. Jämfört med det egna kapi— talet innebär utvecklingen, att andelen främmande kapital ökat från ca 3,3 till ca 4,6 milj. kr. och att det egna kapitalets andel av totalt kapital I minskat från ca 79 till ca 75 %. Andelen eget kapital av totalt kapital II utvisar en nedgång från ca 70 till ca 65 %. Av nu angivna relationstal framgår, att det egna kapitalet och därmed också självfinansieringen skulle relativt sett vara högre för här ifråga- varande medlemsföretag än för företagen i grupp II.
För övriga företag inom grupp III ökade enligt undersökningen totalt kapital I under perioden från ca 3,5 till ca 4,5 milj. kr. _ en uppgång med ca 30 %. Av det totala kapitalet enligt denna beräkning utgjorde andelen eget kapital de olika åren resp. 64, 62 och 67 %. Andelen eget kapital av totalt kapital II uppgick till resp. 48, 41 och 44 %. Dessa relationstal är som synes något lägre än medlemsföre- tagens inom gruppen, vilket innebär en något lägre självfinansiering. Samtidigt kan emellertid konstateras att relationstalen i stort sett överensstämmer med vad som framkommit i fråga om medlemsföretagen inom grupp II.
Avkastningen av det totala kapitalet sedd som vinst före skatt och inklusive utgiftsräntor utvisar för medlemsföretagen inom denna grupp en nedgång från 6,9 % till 4,8 resp. 2,8 % i vad avser totalt kapital I (p. 17) och från 9,7 % till 6,7 resp. 3,9 % i vad avser totalt kapital II (p. 19). Den verkliga avkastningen torde ligga någonstans mellan dessa talserier, vilket kan sägas innebära att avkast- ningen för här ifrågavarande medlemsföretag varit i stort sett densamma som för företagen inom grupp II, dock med den skillnaden, att lönsamheten varit sämre det sista undersökningsåret för den här aktuella företagskategorin.
För övriga företag inom gruppen har såsom nämnts lönsamheten varit otill- 14—909329
Tabell B 4. Lönsamhetsundersökning. Sammandrag för samtliga grupper.
Avkastning av eget kapital Avkastning av totalt kapital Grupp Alt. I Alt. II. Alt. I Alt. II och Be- Be— år räkn. Eget Av- Eget Av- räkn. Totalt Av- Totalt Av- vinst1 kapital kast- kapital kast- vinst2 kapital kast- kapital kast- I ning II ning I ning II ning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11
Tkr Tkr % Tkr % Tkr Tkr % Tkr % Grupp I 1954/55 7 667 168 357 4 5 115 409 6,6 16 326 217 945 7 5 164 997 9 9 1955/56 4 681 160 267 2,9 106 081 4,4 11 310 215 669 5,2 161 483 7,0 1956/57 4 484 156 619 2 9 102 108 4,4 11 043 216 519 5 1 162 008 6 8
Grupp II (1 1954/55 997 28 104 3 5 12 498 8 O 2 372 42 038 5 6 26 432 9 0 1955/56 617 28 125 2,2 11 968 5,2 1 782 43 742 4,1 27 585 6,5 1956/57 629 29 265 2 1 13 160 4 8 1 830 44 949 4 1 28 844 6 3
Grupp 11 b 1954/55 337 6 060 5 6 2 043 16,5 938 14 225 6 6 10 208 9 2 1955/56 339 6 856 4,9 1 964 17,3 1 071 16 442 6,5 11 550 9,3 1956/57 277 7 286 3 8 2 943 9,4 1 009 18 245 5 5 13 902 7 3
Grupp IIIa 1954/55 498 12 218 4 1 7 663 6 5 1 071 15 550 6,9 10 995 9 7 1955/56 335 12 924 2,6 8 058 4,2 812 17 064 4,8 12 198 6,7 1956/57 206 13 940 1 5 8 518 2 4 517 18 586 2,8 13 164 3 9
Grupp IIIb 1954/55 26 2 213 1,2 1 149 2 3 73 3 471 2,1 2 407 3 0 1955/56 _ 125 2 453 _ 5,1 1 110 _ 11,3 — 90 3 878 _ 2,3 2 535 — 3,6 1956/57 _ 18 3 037 -—O,6 1 142— 1 6 29 4 540 0,6 2 645 1 1
1 Avser »verklig» vinst efter skatt. * Avser »verklig» vinst före skatt med tillägg för utgiftsräntor.
fredsställande. Verksamheten medförde 1955/56 en förlust av mellan 2,3 och 3,6 % av det totalt i rörelserna arbetande kapitalet. En viss förbättring noteras för 1956/57, men avkastningen av det totala kapitalet detta är låg dock så lågt som mellan 0,6 och 1,1 %. Att vinst uppstått detta år enligt denna beräkning till skill— nad mot beräkningen av avkastningen av det egna kapitalet förklaras helt av att här tillämpas ett vinstbegrepp före avdrag för direkta skatter med tillägg för utgiftsräntor.
Sammanfattning. Resultatet av den verkställda lönsamhetsundersökningen kan sammanfattas sålunda, att för samtliga i undersökningen ingående företagsgrup- per medförde 1955/56 ett väsentligt försämrat utbyte av dryckeshanteringen. Det därpå följande året medförde ingen egentlig resultatsförbättring utan återspeglar närmast en stagnation eller _ för vissa grupper _ en ytterligare smärre ränta- bilitetsförsämring. Dessa förhållanden belyses i tab. B4.
IJ) Intäkts- och kostnådsanalys
Som framhållits i det föregående har ändamålet med intäkts- och kostnadsanaly- sen varit att få en bild av den driftsekonomiska utvecklingen som ett komplement till räntabilitetsutvecklingen och att samtidigt få underlag för en bedömning av
Tabell B 5. Intäkts- och kostnadsanalys avseende grupp I, större företag
1954/55 1955/56 1956/57 Intäkter Tkr 1. Försäljning brutto ............... 138 165 143 189 136 276 2. Avgår: rabatter ................. 4 497 5 363 3 867 3. produktskatt ............. 48 192 _52 689 52 968 _58 331 46 238 _50 105 4. Övriga intäkter (malt, vört m. m.) + 4 393 + 5 042 + 5 512 Summa intäkter 89 869 89 900 91 683 Kostnader Tkr 5. Råvaruförbrukning .............. 15 398 14 298 14 592 6. Emballage och tomgods .......... 5 534 5 535 6 031 7. Främmande handelsvaror ........ 5 375 6 383 7 059 8. Lagerändring hel- och halvfabrikat1 _ 462 25 845 + 147 26 363 — 25 27 657 9. Bränsle, elkraft och vatten ........ 2 166 2 485 2 770 10. Förbrukningsart. m. m. ......... 2 172 2 270 2 075 11. Beräknad maskinavskrivning ..... 2 485 2 675 2 915 12. Fastighetskostn.2 ................ 2 462 2 573 2 349 13. Underhåll ...................... 2 317 3 364 3 130 14. Utjämning av underhållskostn. . . . _ 529 11 073 — 1 353 12 014 — 106 13 133 15. Löner, produktion och lager ...... 12 046 13 531 12 971 16. » distribution .............. 6 568 6 305 6 173 17. Pensions- och personalkostn. ..... 1 179 19 793 1 664 21 500 1 591 20 735 18. Frakt- och bilkostn.s ............ 3 216 4 118 3 793 19. Löner, ledning och tjänstemän, inkl. pensionskostnader ............... 10 668 11 547 12 135 20. Reklam ........................ 739 708 740 21. Övriga försäljningskostn. inkl. kund- förluster ........................ 1 094 1 030 1 008 22. Kontors- och administrationskostn. 2 464 4 297 2 485 4 223 2 485 4 233 23. Räntekostnader netto ............ _ 897 — 554 — 311 Summa kostnader 73 995 79 211 81 375 Vinst före skatt 15 874 10 689 10 308
1 Häri ingår även korrigering för prisfluktuationer på lager. 2 Häri ingår beräknade fastighetsavskrivningar. 3 Häri ingår beräknade fordonsavskrivningar.
hur räntabiliteten fördelar sig på företagens maltdrycks- och läskedryckshante- ring. I det följande lämnas en redogörelse av undersökningens resultat i denna del. Liksom i fråga om lönsamhetsundersökningen redovisas resultaten i sär- skilda för varje urvalsgrupp upprättade tabeller.
Grupp I. Av de i tab. B5 redovisade intäktsuppgifterna framgår att brutto- intäkterna från dryckeshanteringen ökade 1955/56 med i runt tal 5 milj. kr. för att sista undersökningsåret nedgå med i det närmaste 7 milj. kr. till ett värde ca 1,5 % under 1954/55 års bruttointäkt. Som framgått av redogörelsen för lönsam- hetsundersökningen nedgick försäljningsvolymen under perioden med ca 9 %. Bruttointäktsminskningen har sålunda varit väsentligt mindre än nedgången i volym. Det har vidare i redogörelsen över lönsamhetsundersökningen konstate- rats, att företagens nettoförsäljningsintäkt efter en nedgång för 1955/56 året därpå ökade till ett värde något över 1954/55 års nivå. Av intäktsanalysens avdragsposter framgår att denna utveckling bl. a. betingats av ändrade rabatt- och produktskatteförhållanden. I absoluta tal räknat ökade rabatterna 1955/56 med ca 0,9 milj. kr. men minskade 1956/57 med ca 1,5 milj. kr. Produktskatterna åter-
igen ökade 1955/56 med ca 4,8 milj. kr. för att följande år nedgå med ca 6,7 milj. kr. Dessa förändringar har inneburit att rabatternas och produktskatternas andel av bruttoförsäljningsintäkten ökade från ca 3,3 resp. 34,9 % 1954/55 till 3,7 resp. 37,0 % 1955/56 men följande år sjönk till 2,8 resp. 33,9 %. Härav följer att den ökning av nettoförsäljningsintäkten, som framkommer för 1956/57, har sin för- klaring både i lägre rabattgivning och i lägre skattebelastning. Trots starkölets tillkomst noteras sålunda en inte obetydligt minskad skattebelastning sista året. Förklaringen härtill torde ligga i lättölets ökade andel av försäljningen. Det kan erinras om att maltdryckerna helt dominerar försäljningen för denna grupp.
Bruttoförsäljningsvärdet med avdrag för rabatter och produktskatt utgör det försäljningsvärde, som redovisats i lönsamhetsundersökningen. I intäktsanaly- sen har även medtagits företagens intäkter från försäljning av malt, vört, embal- lage m. m. Av i tabellen angivna siffror framgår att ifrågavarande intäkter är av betydande storlek för denna grupp samt dessutom att de ökat betydligt under perioden _ från ca 4,4 till ca 5,5 milj. kr. Att märka är emellertid, att dessa belopp inte blott avser intäkter av nyss angivet slag utan också betydande belopp avse— ende ersättningar som moderbolagen i de två storkoncernerna erhållit för ut— förda tjänster åt dotterbolag. Inräknas dessa belopp erhålles en successiv ökning av nettoförsäljningsintäkten under perioden.
Vad gäller kostnadsanalysen kan konstateras, att råvaru- och emballagekost— naderna inklusive främmande varor och lagerförändringar (p. 5_8) visar en successiv uppgång under perioden från ca 25,8 till ca 27,7 milj. kr. Härvidlag kan dock noteras minskade råvarukostnader, vilket korresponderar mot volym- utvecklingen, medan såväl emballage som främmande handelsvaror visar ganska betydande ökningar eller med sammanlagt ca 2,2 milj. kr. Förändringar i lager- hållningen har därjämte påverkat kostnadsutvecklingen. Det kan vidare noteras, att andelen av här ifrågavarande kostnader under perioden ökat från 28,8 till 30,2 % av nettoförsäljningsintäkten.
Övriga tillverkningskostnader exkl. löner (p. 9_14) företer totalt sett en motsvarande utveckling som nyssnämnda kostnadsgrupp. Här noteras en uppgång för perioden med ca 0,6 milj. kr. eller inemot 30 % för bränsle, elkraft och vat— ten samt med drygt 0,4 milj. kr. för avskrivningar på maskiner och inventarier. Härtill kommer en uppgång av underhållskostnaderna efter utjämning med drygt 1,2 milj. kr. Fastighetskostnaderna återigen visar efter en ökning 1955/56 en ned- gång till en nivå under kostnadsläget 1954/55. Härigenom begränsas utgiftsök- ningen för perioden i dess helhet till drygt 2 milj. kr., vilket dock innebär en uppgång med ca 19 %. Detta medför i sin tur, att dessa kostnaders andel av netto- försäljningsvärdet under perioden ökat från 12,3 till 14,3 %.
De direkta produktions- och distributionslönerna inklusive pensions— och per- sonalkostnader (p. 15—17) ökade 1955/56 med ca 1,7 milj. kr eller ca 8,5 % men nedgick följande år med ca 750 000 kr. till ca 20,7 milj. kr. Denna nedgång faller väsentligen på produktions- och lagerlönerna, medan distributionslönerna och övriga här upptagna kostnader endast minskat i mindre grad. Av dessa uppgifter synes framgå att den minskade försäljningsvolymen medfört personalinskränk- ningar framförallt i produktionen. ökade investeringar, vilka bl. a. återspeglas i högre avskrivningar, kan även ha påverkat lönekostnadsutvecklingen genom därav åstadkomna rationaliseringar. De produktiva lönernas andel av försälj- ningsvärdet utvisar trots den absoluta nedgången 1956/57 en ökning under perio- den från 22,0 till 22,6 %. Här må dock beaktas att dessa löner mellanåret 1955/56 utgjorde 23,9 % av nettoförsäljningsintäkten.
Frakt- och bilkostnaderna (p. 18) visar samma utveckling som de produktiva lönekostnaderna. En uppgång med ca 0,9 milj. kr. noteras för 1955/56 åtföljd av
en minskning med drygt 0,3 milj. kr. 1956/57. Dessa kostnaders andel av netto- försäljningsintäkten Ökade därmed från 3,6 % 1954/55 till 4,6 % året därpå för att nedgå till 4,2 % sista undersökningsåret.
Lönekostnaderna för ledning, administration m. m. (p. 19) utvisar en successiv uppgång under perioden från ca 10,7 till ca 12,1 milj. kr. _ en ökning med ca 14 %. Härigenom ökade dessa kostnaders andel av nettoförsäljningsintäkten från 11,9 till 13,2 %.
Vad slutligen gäller försäljnings- och administrationskostnaderna samt ränte- kostnaderna (p. 20—23) visar de förstnämnda endast obetydliga förändringar under perioden. Detta gäller samtliga särredovisade kostnadsslag. Särskilt må framhållas att reklamkostnaderna utgör ca 0,8 % av försäljningsintäkten. Utgifts- råntorna har under perioden nnderstigit intäktsräntorna för gruppens företag. Detta återspeglas av att posten räntekostnader, netto, utgöres av en avdragspost. Däri upptagna belopp utvisar en fortlöpande minskning från 0,9 milj. kr. 1954/55 till ca 0,3 milj. kr. 1956/57. Denna utveckling beror på såväl successivt ökade utgiftsräntor som successivt minskade intäktsräntor. Sistnämnda kostnaders andel av försäljningsintäkten ökade under perioden från 3,7 % första undersöknings- året till 4,1 resp. 4,3 % de följande åren.
Analysen visar att totalkostnaderna under perioden ökat från ca 74 till 79,2 resp. 81,4 milj. kr. Totala uppgången utgör ca 7,5 milj. kr. eller 10 %. Härav fal- ler som framgått av det föregående ca 3,9 milj. kr. på tillverkningskostnaderna, 2,4 milj. kr. på löne- och personalkostnaderna och 0,6 milj. kr. på distributions- kostnaderna, vartill kommer minskade ränteintäkter på ca 0,6 milj. kr. Då nettoförsäljningsintäkten endast visar en Ökning med ca 1,8 milj. kr., har kost— nadernas andel av denna intäkt ökat från 82,3 % 1954/55 till 88,1 % 1955/56 och 88,8 % 1956/57. Vinsten före skatt har alltså nedgått från 17,7 till 11,2 % eller med i runt tal 5,6 milj. kr.
Grupp II. I fråga om medlemsföretagen inom denna urvalsgrupp _ grupp 11 a _ framgår av tab. B6 att bruttoförsäljningsintäkten under perioden ökade med drygt 1,9 milj. kr., varav drygt 1,7 milj. kr. föll på 1955/56. Lämnade rabatter ökade mellan 1954/55 och 1955/56 med ca 0,5 milj. kr. men nedgick följande år med ca 0,9 milj. kr., dvs. till ett belopp av ca 0,4 milj. kr. under 1954/55 års nivå. Produktskatterna återigen ökade 1955/56 med ca 1,5 milj. kr. för att året därpå nedgå med ca 0,4 milj. kr. Totalt visar sålunda dessa avdragsposter en ökning med ca 2 milj. kr. 1955/56 och en minskning med ca 1,3 milj. kr. 1956/57. Även för denna företagskategori innebär dessa förändringar att rabattgivningen och skatte- belastningen ökade 1955/56 men minskade 1956/57. I förhållande till bruttoför- säljningsintäkten utgjorde dessa avdragsposter 1954/55 10,2 resp. 25,3 %, ökade följande år till 11,1 resp. 28,0 %, men nedgick 1956/57 till 8,7 resp. 26,9 %. Jäm- fört med motsvarande procenttal för grupp I utvisar undersökningen för ifråga- varande medlemsföretag väsentligt högre rabatter men samtidigt betydligt lägre skattebelastning. Dessa olikheter torde delvis betingas av att medlemsföretagen inom denna grupp i betydande utsträckning driver försäljning såväl av läske- drycker som maltdrycker. Förstnämnda dryckesslag utgör ca 40 % av försälj— ningen. Härtill kommer emellertid att vissa av de i grupp II a ingående företagen baserar faktureringen på priserna till hushåll och att därför normal detaljist- rabatt till ej obetydliga belopp ingår i rabattsumman. Samtidigt kan emellertid konstateras att olikheterna i rabatter och skattebelastning väsentligen uppväger varandra, så att de totala avdragen härför för denna grupp ganska nära överens- stämmer med de för grupp I redovisade.
Av tablåns intäktsuppgifter framgår vidare att de övriga försäljningsintäkterna 1955/56 ökade med ca 170 000 kr. eller ca 100 % men året därefter nedgick med ca
Grupp II a Grupp 11 b
1954/55 1955/56 1956/57 1954/55 1955/56 1956/57
Intäkter Tkr
1. Försäljning brutto ........... 37 530 39 297 39 464 15 974 17 974 21 613 2. Avgår: rabatter ............. _3 840 _4 352 _3 436 _ 1 075 _ 1 206 _ 1 544 3. produktskatt ......... _9 507 _11022 _10624 _5 773 _6 805 _8 012 4. Övriga intäkter (malt, vört m. m.) ...................... + 174 + 345 + 267 + 87 + 109 + 85 Summa intäkter 24 357 24 268 25 671 9 213 10 072 12 142 Kostnader Tkr 5. Råvaruförbrukning .......... 4 419 4 272 4 716 2 039 2 067 2 927 6. Emballage och tomgods ...... 1 453 1 391 1 472 710 688 901 7. Främmande handelsvaror ..... 1 943 1 931 2 275 978 912 1 079 8. Lagerändring hel— och halv- fabrikat1 .................... _ 23 + 77 + 11 _ 118 + 48 _ 21 (7 792) (7 671) (8 474) (3 609) (3 715) (4 886) 9. Bränsle, elkraft och vatten. .. 577 634 728 258 298 370 10. Förbrukningsart. m.m. ...... 459 464 482 208 215 273 11. Beräknad maskinavskrivn. 719 782 815 389 428 485 12. Fastighetskostn.2 ............ 728 671 689 229 299 276 13. Underhåll ................... 663 486 382 253 238 281 14. Utj ämning av underhållskostn. — 72 + 163 + 284 _ 128 _ 101 _ 57
(3 074) (3 200) (3 380) (1 209) (1 377) (1 628) 15. Löner, produktion och lager. . 3 113 3 234 3 125 1 251 1 444 1 675
16. » distribution .......... 2 541 2 669 2 910 520 577 645 17. Pensions— och personalkostn. . 274 334 335 26 32 51 (5 928) (6 237) (6 370) (1 797) (2 053) (2 371) 18. Frakt- och bilkostn.a ........ 1 975 2 187 2 322 923 992 1 241 19. Löner, ledning och tjänstemän, inkl. pensionskostn. ......... 2 259 2 395 2 503 509 576 631 20. Reklam .................... 142 131 146 25 31 78 21. Övriga försäljningskostn. inkl. kundförluster ............... 400 330 348 87 129 182 22. Kontors- och administrations- kostn. ..................... 492 433 439 129 140 141 23. Räntekostnader netto ........ 232 275 242 228 286 348 Summa kostnader 22 294 22 859 24 224 8 516 9 299 11 506 Vinst före skatt 2 063 1 409 1 447 697 773 636
1 Häri ingår även korrigering för prisfluktuationer på lager. ” Häri ingår beräknade fastighetsavskrivningar. 3 Häri ingår beräknade fordonsavskrivningar.
80 000 kr. Dessa intäkter översteg inget är 1 procent av bruttoförsäljningsvärdet och är alltså av mindre betydelse för» dessa företag än för företagen ingående i grupp I.
I fråga om övriga företag, grupp II b, visar tablån en ökning av bruttoförsälj— ningsintäkten av dryckeshanteringen med drygt 5,6 milj. kr., varav ca 3,6 milj. kr. faller på sista undersökningsåret. Avdragsposterna för rabatter och produkt- skatter visar en motsvarande utveckling. De förra ökade under perioden med inemot 0,5 milj. kr. och produktskatterna med drygt 2,2 milj. kr. Den totala ökningen av dessa avdragsposter utgjorde sålunda ca 2,7 milj. kr., varav följer att nettoförsäljningsvärdet i fråga om dryckeshanteringen ökat med drygt 2,9 milj.
kr. I motsats till vad som gäller för tidigare behandlade företagsgrupper innebär denna utveckling ingen reell ändring av rabattgivningen eller skattebelastningen. I förhållande till bruttoförsäljningsintäkten utgjorde alltså rabatterna 6,7, 6,7 och 7,1 % de olika åren, medan produktskatternas andel uppgick till ca 36, 38 resp. 37 %. Rabatterna ligger som synes mellan de för grupp I och medlemsföre— tagen i grupp II redovisade talen, medan skattebelastningen nära sammanfaller med vad som redovisats för grupp I. Förklaringen härtill torde i första hand vara att läskedryckernas andel av den totala försäljningen är väsentligt lägre eller endast ca 25 % för de Övriga företagen än för medlemsföretagen inom denna urvalsgrupp och att de förra därför har en försäljningsstruktur, som närmare överensstämmer med grupp I. Härjämte torde emellertid det förhållandet ha viss betydelse, att övriga företag inom denna grupp i högre grad än någon annan urvalsgrupp bedriver s. k. indirekt distribution, dvs. försäljning till återför— säljare som i sin tur säljer till detaljister och motsv. Det må erinras om att i denna grupp ingår 2 företag av producentkooperativ karaktär.
Vad beträffar kostnadsstrukturen och kostnadsutvecklingen behandlas först de i tablån intagna uppgifterna för kategorin medlemsföretag. Härvidlag framgår, att tillverkningskostnaderna i vad avser råvaror, emballage, främmande handelsva- ror jämte korrigeringen för lagerförändringar under perioden visar en uppgång med inemot 0,7 milj. kr. eller ca 9 %, ungefärligen jämnt fördelad på råvaror och främmande varor. Dessa kostnaders andel av totala nettoförsäljningsintäkten ökade därmed under perioden från 32 till 33 %. Motsvarande andel för grupp I utgjorde 28,8 resp. 30,2 %.
De övriga tillverkningskostnaderna exkl. löner (p. 9—14) visar en uppgång med ca 0,3 milj. kr. eller ca 10 %. Denna ökning betingas väsentligen av ökade bränsle-, el- och vattenkostnader samt av högre avskrivningar på maskinparken. Det kan vidare konstateras, att underhållskostnaderna minskat under perioden, vilket dock uppvägts av den gjorda utjämningen av dessa kostnader. Totalt utgjorde dessa övriga tillverkningskostnader 12,6, 13,2 och 13,2% av respektive års nettoförsäljningsintäkt. Skillnaderna härutinnan mellan dessa företag och grupp I är relativt liten; dock drygt 1 % sista året.
Även löne- och distributionskostnaderna visar en utveckling i nära överens- stämmelse med de nu berörda tillverkningskostnaderna. De produktiva lönerna inkl. pensions— och personalkostnader (p. 15—17) visar en uppgång med drygt 0,4 milj. kr. eller ca 7 %, varav huvudparten faller på distributionslönerna. De direkta lönekostnaderna utgjorde 1954/55 24,4% av nettoförsäljningsintäkten, steg följande år till 25,7 % för att därpå nedgå till 24,8 %. Dessa tal är ca 2 procentenheter högre än de för grupp I noterade.
Distributionskostnaderna (p. 18) ökade under perioden med ca 350 000 kr., vilket medfört att deras andel av nettointäkten stigit från 8,1 till 9,0 resp. 9,1 %. Dessa tal är ungefär dubbelt så höga som motsvarande tal för grupp I. Längre utkörningsräjonger och större försäljning direkt till hushåll torde förklara denna olikhet.
Löner till ledning och tjänstemän (p. 19) visar också en successiv uppgång under perioden, varigenom deras andel av nettointäkten ökat från 9,3 % för 1954/55 till 9,9 resp. 9,8 % de följande åren. Dessa kostnaders relativa storlek är således ca 2,5 år 3,5 procentenheter lägre än för grupp I.
I fråga om försäljnings- och administrationskostnaderna konstateras en ned- gång under perioden med ca 100 000 kr. medan räntekostnaderna endast utvisar obetydliga förändringar. Totalt har dessa kostnader under perioden uppgått till 5,1, 4,8 resp. 4,5 % av nettointäkten. Att dessa kostnader relativt sett är större för här ifrågavarande urvalsgrupp än för grupp I beror helt på att utgiftsrän-
torna överstigit intäktsräntorna. Vidare må framhållas, att reklamkostnaderna under perioden utgjort 0,5 å 0,6 % av nettointäkten, dvs. något lägre än för grupp 1.
Totalt visar kostnaderna en ökning under perioden med drygt 1,9 milj. kr. från ca 22,3 till ca 24,2 milj. kr., varav inemot 1,4 milj. faller på sista undersöknings— året. Då nettointäktsökningen stannat vid ca 1,3 milj. kr. har kostnadsutvecklingen medfört en resultatsförsåmring för dryckeshanteringen med ca 0,6 milj. kr. Total- kostnadernas andel av nettointäkten ökade under perioden från 91,5 % till 94,2 resp. 94,4 %. Jämfört med grupp I innebär detta 9,2 procentenheters högre kost- nadsläge 1954/55 och 6,1 resp. 5,6 enheters högre läge de därpå följande under— sökningsåren.
Vad gäller övriga företag inom grupp II noteras en markant ökning under pe- rioden av råvaru- och emballagekostnaderna (p. 5—6). Denna uppgång, som nås- tan helt faller på sista året, utgör sammanlagt ca 1,1 milj. kr. eller 39 %. Detta innebär att kostnadsökningen i denna del varit större än den volymmässiga för— säljningsökningen, vilken som framgått av redogörelsen för lönsamhetsundersök- ningen uppgick till ca 30 % för perioden i dess helhet. Även kostnaderna för främ- mande handelsvaror visar en uppgång för perioden med ca 100 000 kr. Med hän- syn jämväl tagen till korrigeringsposten för förändringar i lager av hel- och halvfabrikat visar denna grupp av tillverkningskostnader en fortlöpande ökning, varav med ca 100 000 kr. 1955/56 och med ytterligare inemot 1,2 milj. kr. 1956/57. Dessa kostnaders andel av nettointäkten uppgick resp. år till 39,2, 36,9 och 40,3 %, varav följer att desamma legat 5 a 7 procentenheter över de för medlemsföreta- gen inom denna grupp registrerade och ytterligare några procentenheter över vad som noterats för grupp I. Härvidlag liksom i det följande må dock beaktas att den genomsnittliga försäljningsintäkten per hl för dessa övriga företag under perioden legat inte obetydligt lägre än de intäkter övriga företagsgrupper utvisat.
De övriga tillverkningskostnaderna (p. 9_14) visar en motsvarande utveckling som den nyss angivna. Totalt ökade dessa kostnader med ca 0,4 milj. kr., varav ca två tredjedelar är att hänföra till sista året. Huvudparten härav faller på ökade bränsle-, el- och vattenkostnader samt på högre avskrivningar. Kostnadernas andel av nettointäkten har trots detta varit ganska konstant eller ca 13,1 % 1954/55, 13,7 % 1955/56 och 13,4 % 1956/57. Dessa tal avviker föga från de för medlemsföre- tagen inom gruppen noterade.
Den för tillverkningskostnaderna noterade utvecklingen överensstämmer i stort sett även med förändringarna i övriga kostnadsgrupper. En successiv upp- gång har skett under perioden med tyngdpunkten förlagd till sista undersöknings- året. Detta korresponderar också med de förändringar som den kvantitativa för- säljningen undergått. De produktiva lönerna, däri inbegripet pensions- och perso- nalkostnader, visar för perioden i dess helhet en ökning med inemot 0,6 milj. kr. eller ca 32 %. Huvudparten härav faller på produktions— och lagerlönerna. Kostnadsförändringen har i stort sett följt intäktsförändringen, vilket framgår av att kostnadernas andel av nettointäkten under perioden utgjort 19,5, 20,3 och 19,5 %. Dessa procenttal är ca 5 enheter lägre än de för medlemsföretagen inom denna grupp noterade och alltså även lägre än de för grupp I angivna. Det kan framhållas att detsamma gäller vid en jämförelse med grupp III.
Distributionskostnaderna (p. 18) utvisar en total uppgång med ca 0,3 milj. kr. eller ca 34 %. I förhållande till nettointäkten innebär detta ingen reell ökning, utan dessa kostnader har perioden igenom utgjort ca 10 % av nämnda intäkt. Detta skulle i sin tur betyda att distributionskostnaderna varit någon procentenhet högre än medlemsföretagens inom gruppen. Härvid bör dock beaktas skillnaderna i nettointäkt per hl.
För övriga lönekostnader (p. 19) noteras en uppgång med ca 120 000 kr. eller ca 24 %. Dessa kostnaders andel av nettointäkten visar trots detta en nedgång från 5,5 % 1954/55 till 5,2 % 1956/57. Dessa tal är de lägsta som på denna punkt framkommit i undersökningen och ligger ca 4 enheter under de för medlemsföre— tagen redovisade och hela 8 enheter under vad som registrerats för grupp I sista undersökningsåret. Då även de direkta lönekostnaderna legat under vad som i övriga fall noterats, företer denna grupp de utan gensägelse lägsta lönekostna- derna. Skillnaden denna och övriga grupper emellan är i realiteten än större än vad de angivna relationstalen utvisar, med tanke på gruppens lägre genom- snittsintäkter pcr volymenhet.
Vad slutligen gäller försäljnings-, administrations- och räntekostnaderna utvi- sar tabellen (p. 20—23) en sammanlagd ökning för perioden med inemot 0,3 milj. kr. eller med ca 60 %. Härav faller 120 000 kr. på räntekostnaderna. Denna utveckling har inneburit, att dessa kostnaders andel av nettointäkten ökat från 5,1 % till resp. 5,9 och 6,2 %. Dessa jämförelsevis höga procenttal beror väsentli— gen på räntekostnadernas storlek. Det kan noteras, att reklamkostnaderna under perioden ökat från 0,3 till 0,6 %.
De totala kostnaderna har under perioden Ökat med ca 3 milj. kr. Denna ökning fördelar sig på samtliga kostnadsgrupper men är endast ca 60 000 kr. större än nettointäktsökningen. Dock framgår av tabellen, att 1956/57 utvisar en inte oväsentligt större kostnads- än intäktsökning, varigenom vinsten före skatt detta år nedgick med ca 140 000 kr. I procent av nettointäkten utgjorde de totala kost- naderna 92,4 % 1954/55, 92,3 % 1955/56 och 94,8 % 1956/57. Totalt sett föreligger alltså inga större skillnader mellan denna företagskategori och medlemsföretagen inom gruppen om man endast ser till det relativa kostnadsläget i förhållande till nettointäkten. Av vad i det föregående anförts torde dock ha framgått, att ganska väsentliga olikheter inregistrerats i fråga om skilda kostnadsslag. Härtill kommer olikheterna i vad avser nettointäkterna.
Grupp III. Denna grupp omfattar två företagskategorier, nämligen dels 7 med- lemsföretag (III a), dels 3 övriga företag (III b). Av tab. B7 framgår att med- lemsföretagens bruttoförsäljningsintäkt under perioden ökat med sammanlagt ca 1,5 milj. kr. eller ca 10 %, trots att försäljningsvolymen som framgått av redogö- relsen för lönsamhetsundersökningen 1956/57 var ca 2 % lägre än 1954/55. Rabat- terna visar enligt tablån en ökning med ca 0,3 milj. kr. och produktskatterna en uppgång med inemot 0,9 milj. kr. I fråga om dryckeshanteringen framkommer där- för en nettoökning för perioden av endast ca 0,3 milj. kr. eller ca 3 %. Denna utveckling betingas av högre reell rabattgivning och skattebelastning. 1 procent av bruttointäkten utvisar rabatterna en ökning under perioden från 2,2 % till 3,0 resp. 3,9 % och produktskatterna från ca 28 till 31 % de sista två undersök- ningsåren. Jämfört med övriga redovisade grupper mot-svarar angivna rabatter närmast de, som noterats för grupp I, dock med den skillnaden att utvecklings- trenden är helt omvänd. Anmärkningsvärt är att rabatterna för ifrågavarande företagskategori är väsentligt lägre än de för medlemsföretagen i grupp II a redo- visade, då båda dessa urvalsgrupper under perioden haft ungefär samma fördel- ning av försäljningen på malt- och läskedrycker. Andelen sistnämnda drycker av totala försäljningsvolymen har för båda grupperna utgjort omkring 40 %. För- klaringen till skillnaden i rabatthän-seende torde delvis vara, att gruppen II a i större omfattning bedriver försäljning genom ombud.
Övriga intäkter (p. 4) är av relativt ringa betydelse för medlemsföretagen i denna grupp. Medtas dessa utvisar nettoförsäljningsintäkten en ökning för perio- den med ca 340 000 kr. eller ca 3 %.
I fråga om övriga företag noteras en uppgång av bruttointäkten för dryckes-
Grupp IIIa Grupp III b 1954/55 1955/56 1956/57 1954/55 1955/56 1956/57 Intäkter Tkr 1. Försäljning brutto ........... 14 796 15 754 16 275 4 168 4 195 4 588 2. Avgår: rabatter ............. _ 322 _ 480 _ 629 _ 486 _ 549 _ 666 3. produktskatt ......... _4 145 —4 899 _5 009 _ 1 201 _ 1 247 — 1 275 4. Övriga intäkter (malt, vört m. m.) ...................... + 37 + 49 + 66 + 19 + 22 + 20 Summa intäkter 10 366 10 424 10 703 2 500 2 421 2 667 Kostnader Tkr 5. Råvaruförbrukning .......... 2 001 2 004 2 109 498 525 569 6. Emballage och tomgods ...... 715 577 736 271 239 208 7. Främmande handelsvaror . . .. 561 516 727 72 62 67 8. Lagerändring hel- och halv- fabrikat1 .................... + 10 _ 41 _ 21 _ 41 — 15 _ 13 (3 287) (3 056) (3 551) (800) (811) (831) 9. Bränsle, elkraft och vatten. .. 319 354 393 78 88 107 10. Förbrukningsart. m.m. ...... 252 360 323 44 62 54 11. Beräknad maskinavskrivn. 319 355 372 79 83 82 12. Fastighetskostn.2 ............ 293 284 285 62 71 69 13. Underhåll ................... 286 213 142 75 97 100 14. Utjämning av underhållskostn._ 124 _ 47 + 75 + 8 _ 10 + 10 (1 345) (1 519) (1 590) (346) (391) (422) 15. Löner, produktion och lager.. 1 278 1 447 1 425 16. » distribution .......... 1 141 1 138 1 143 j 667 j 700 i 717 17. Pensions— och personalkostn.. . 53 67 63 11 6 5 (2 472) (2 652) (2 631) (678) (706) ( 722) 18. Frakt- och bilkostn.a ........ 632 733 691 244 257 296 19. Löner, ledning och tjänstemän, inkl. pensionskostn. ......... 1 118 1 166 1 217 205 188 203 20. Reklam .................... 43 71 80 8 5 9 21. Övriga försäljningskostn. inkl. kundförluster ................ 155 178 183 95 94 102 22. Kontors- och administrations- kostn ....................... 274 266 260 55 61 53 23. Räntekostnader netto ........ 9 19 27 15 24 33 Summa kostnader 9 335 9 660 10 230 2 446 2 537 2 671 Vinst före skatt 1 031 764 473 54 _ 116 _ 4
1 Häri ingår även korrigering för prisfluktuationer på lager. * Häri ingår beräknade fastighetsavskrivningar. ” Häri ingår beräknade fordonsavskrivningar.
hanteringen med totalt drygt 0,4 milj. kr. eller 10 %. Rabatterna visar en ökning med inemot 0,2 milj. kr. (37 %) och produktskatterna med ca 6 %. Som tidigare nämnts överensstämmer skattebelastningen nära med den för grupperna 11 a och III a noterade. I procent av bruttointäkten uppgick de nämligen till resp. ca 29, 30 och 28 %. Rabattgivningen däremot är högre för denna grupp än någon annan grupp i undersökningen. I procent av bruttointäkten uppgick nämligen rabatterna till resp. 11,7, 13,1 och 14, 5 % de olika åren. Liksom ifråga om grupp Ila för- klaras detta förhållande av att vissa företag baserar sin fakturering på hushålls- pris. Härvid är dock att märka, att rabatterna för grupp II a 1956/57 nedgick med
tre enheter till 8,7 %, medan för här ifrågavarande grupp en ytterligare ökad rabattgivning noteras för detta år. _ Med tillägg för övriga försäljningsintäkter framkommer för denna företagsgrupp en nettointäktsökning för perioden i dess helhet av 167 000 kr. eller ca 7 %.
Beträffande kostnadsutvecklingen för medlemsföretagen framgår av tabellen (p. 5—8) att tillverkningskostnaderna i form av råvaror, emballage och främmande handelsvaror efter korrigering för lagerförändringarna nedgick 1955/56 med drygt 0,2 milj. kr. för att 1956/57 öka till ett belopp ca 8 % över 1954/55 års kostnads- läge. Dessa kostnader utgjorde 1954/55 31,7 % av nettointäkten, nedgick följande år till 29,3 % för att sista undersökningsåret öka till 33,2 %. Dessa tal överens- stämmer ganska väl med de för grupp II 3 angivna.
övriga tillverkningskostnader (p. 9_14) ökade under perioden successivt med totalt en kvarts milj. kr. eller ca 18 %. En väsentlig del härav faller på bränsle, elkraft och vatten samt på maskinavskrivningar och underhåll. Dessa kostnaders andel av nettointäkten utgjorde under perioden 13,0, 14,6 resp. 14,8 % och låg alltså något högre än för de tidigare redovisade grupperna.
De produktiva lönekostnaderna visar en uppgång med drygt 6 %, varvid dock är att märka en smärre nedgång för sista året. Dessa kostnaders andel av netto- intäkten ökade 1955/56 från 23,9 till 25,4 % men sjönk följande år till 24,6 %. Även här noteras god överensstämmelse med grupp II 3. Distributionskostnaderna visar en motsvarande utveckling och ökade sålunda 1955/56 från 6,1 till 7,0 % av nettointäkten för att 1956/57 nedgå till 6,5 %. Jämfört med övriga grupper in- nebär detta ett kostnadsläge något högre än för grupp I men något lägre än för övriga grupper. _ Ledar- och tjänstemannalönerna visar en total ökning av ca 9 % och steg därmed från 10,8 till 11,4 % av nettointäkten. En motsvarande upp— gång redovisas för försäljnings- och administrationskostnaderna, medan ränte- kostnaderna tredubblats under perioden. De senare är dock trots detta av ringa storlek. I procent av nettointäkten ökade dessa kostnader från 4,6 % till 5,2 % 1955/56 för att nedgå till 5,1 % 1956/57. Reklamkostnadernas andel härav utgjorde resp. 0,3, 0,7 och 0,8 %.
Totalt företer kostnaderna för grupp III a en uppgång för perioden med ca 0,9 milj. kr. eller med i det närmaste 10 %, varav följt en resultatsförsåmring av in- emot 0,6 milj. kr. Kostnadernas andel av nettointäkten visar en ökning från 90,1 % 1954/55 till 92,7 resp. 95,6 de följande åren. Skillnaderna i det relativa kostnads- läget mellan denna grupp och grupperna II a och II b är alltså ganska liten.
Vad slutligen gäller företagen inom grupp III b har som framgått av lönsam- hetsundersökningen verksamheten varit förlustbringande 1955/56 och 1956/57 enligt här tillämpad beräkningsmetod. Kostnaderna ökade 1955/56 med totalt 91 000 kr. till drygt 2,5 milj. kr. Då nettointäkten samma år nedgick till ca 2,4 milj. kr. översteg detta års kostnader intäkten med 116 000 kr. eller med 4,8 %. Väsentligen faller kostnadsökningen på höjda tillverkningskostnader. För 1956/57 noteras en kostnadsökning med 134 000 kr., vilket betydligt understiger intäkts- ökningen. Förlusten nedgick härigenom till 4 000 kr. Även detta år noteras ökade tillverkningskostnader, men därjämte har ökade löne- och distributionskostnader bidragit till det otillfredsställande utbytet av dryckeshanteringen.
Sammanfattning. Av den föregående redogörelsen för resultatet av intäkts- och kostnadsanalysen torde ha framgått, att ganska betydande olikheter i vissa av- seenden framkommit för de olika urvalsgrupperna. Detta gäller såväl intäkts- som kostnadssidan. I tab. B 8 redovisas en sammanställning av kostnadernas pro- centuella fördelning i förhållande till totala nettointäkten. Denna sammanställ- ning åskådliggör klart den under perioden successivt inträffade kostnadsök-
År 1954/55 Kostnadsslag Grupp 1 n a | 11 b 111 a 111 b 1. Råvaror, emballage, främmande handelsvaror jäm- te korrigering för reell lagerförändring å hel- och halvfabrikat ................................ 28,8 32,0 39,2 31,7 32,0 2. Övriga tillverkningskostnader exkl. löner (bränsle, elkraft, vatten, förbrukningsart., avskrivningar, fastighetskostnader och underhåll) ............ 12,3 12,6 13,1 13,0 13,8 3. Distributionskostnader (frakt- och bilkostnader) . 3,6 8,1 10,0 6,1 9,8 4. Arbetarlöner inkl. pensions- och personalkostna- der ........................................ 22,0 24,4 19,5 23,9 27,1 5. Övriga löne- och pensionskostnader ............ 11,9 9,3 5,5 10,8 8,2 6. Försäljnings- och administrationskostnader ..... 4,7 4,2 2,6 4,5 6,3 7. Räntekostnader netto ........................ —— 1,0 0,9 2,5 0,1 0,6 8. Totala kostnader ............................ 82,3 91,5 92,4 90,1 97,8 9. Vinst före skatt ............................. 17,7 8,5 7,6 9,9 2,2
ningen, som resulterat i den i lönsamhetsundersökningen konstaterade ränta- bilitetsförsämringen.
Det lägsta relativa kostnadsläget noteras för grupp I, vilken härutinnan skiljer sig ganska betydligt från övriga urvalsgrupper. Väsentligen beror detta förhållande på jämförelsevis låga tillverknings- och distributionskostnader. Särskilt de senare avviker betydligt från vad som registrerats för de övriga urvalen. Företagens lo- kalisering till storstäderna med en stor marknad inom en snäv räjong samt obe- tydlig försäljning direkt till hushåll torde förklara detta förhållande. Vidare är att beakta, att kostnadsläget påverkats av att gruppen noterar inte oväsentliga rän- teintäkter.
Grupperna II a och II b företer totalt god överensstämmelse men betydande olik- heter på olika punkter. Lägre tillverknings-, distributions- och räntekostnader för grupp 11 a uppväges av lägre löne-, försäljnings- och administrationskostnader för grupp II b. På dessa punkter visar denna grupp de lägsta kostnaderna. Det må erinras om att den s. k. indirekta distributionen är av betydande omfattning inom grupp II b. Detta innebär, att en viss distributionsfunktion med därmed samman- hängande kostnader övertagits av köparna mot en däremot svarande prisreduk- tion.
Grupp III a utvisar god överensstämmelse totalt sett med grupp 11 b och dess- utom även i detalj med grupp II a. Skillnaden i storlekshänseende dessa grupper emellan synes inte ha någon driftsekonomisk betydelse. Den goda överensstäm- melsen för grupperna 11 a och III a torde sannolikt delvis bero på att de slump- mässiga urvalen styrts så att ungefärligen samma geografiska spridning erhållits.
Grupp III b slutligen redovisar det högsta kostnadsläget för alla grupper, vilket väsentligen synes bero på jämförelsevis höga distributions-, löne—, försäljnings- och administr-ationskostnader.
De konstaterade skiljaktigheterna i fråga om kostnader och kostnadsfördelning kan självfallet också betingas av produktionsinriktningen. Härvidlag bör beaktas, att maltdryckerna helt dominerar försäljningen i grupp I och i väsentlig grad även
del av nettoförsäljningsintäkten
År 1955/56 År 1956/57 Grupp Grupp I IIa IIb IIIa 1115 1 Ila IIb IIIa 1115 29,3 31,6 36,9 29,3 33,5 30,2 33,0 40,3 33,2 31,2 13,4 13,2 13,7 14,6 16,1 14,3 13,2 13,4 14,8 15,8 4,6 9,0 9,8 7,0 10,6 4,2 9,1 10,2 6,5 11,1 23,9 25,7 20,3 25,4 29,2 22,6 24,8 19,5 24,6 27,1 12,8 9,9 5,7 11,2 7,8 13,2 9,8 5,2 11,4 7,6 4,7 3,7 3,0 5,0 6,6 4,6 3,6 3,3 4,9 6,2 — 0,6 1,1 2,9 0,2 1,0 — 0,3 0,9 2,9 0,2 1,2 88,1 94,2 92,3 92,7 104,8 88,8 94,4 94,8 95,6 100,2 11,9 5,8 7,7 7,3 — 4,8 11,2 5,6 5,2 4,4 _ 0,2
för grupp II b, vilkens totala läskedrycksförsäljning under perioden utgjorde ca 25 % av totala försäljningsvolymen. För övriga grupper utgjorde denna försälj- ning ca 40 % av totalvolymen.
Som tidigare framhållits måste undersökningen av det primärt utvalda kon- sumentkooperativa företaget av särskilda skäl begränsas till vissa data om den driftsekonomiska utvecklingen. Av det härvid insamlade grundmaterialet fram- går, att detta företag i vad avser råvarukostnader, bränsle- och elkostnader samt reklamkostnader utvisar en överensstämmelse närmast med grupp II a och i fråga om distributionskostnaderna med grupp III a, medan lönekostnaderna närmast motsvarar de för grupp II b noterade.
c) Produktanalys
Den med utgångspunkt från intäkts- och kostnadsanalysen verkställda fördel- ningen av intäkter och kostnader på malt- resp. läskedryckshanteringen har som tidigare framhållits inte kunnat helt genomföras på kostnadssidan i avsaknad av adekvata fördelningsgrunder för vissa samkostnader. Den fördelning som kunnat ske omfattar dock genomgående ca 90 % av totalkostnaderna. Härvid är dock att märka, att intäkts- och kostnadsanalysen ej inkluderar någon beräknad ränta på det investerade kapitalet utan endast faktiska utgifts- och intäktsräntor. Någon beräknad kapitalränta ingår därför ej heller i produktanalysen.
Som bedömningsgrund för de båda produktgrenarnas lönsamhet har använts skillnaden mellan nettoförsäljningsintäkten av dryckesförsäljningen och summan av de fördelade kostnaderna. Dessa skillnadsbelopp har slagits ut på försålt antal hektoliter drycker av vardera slaget. Av praktiska skäl benämnes skillnadsbelop- pen »överskott» i den följande redogörelsen. Denna benämning är dock något oegentlig, eftersom beloppen skall täcka de ofördelade kostnadernas andel. De totala »överskotten» motsvarar därför inte heller de vinster före skatt, som fram- kommit i lönsamhetsundersökningen. De ofördelade kostnaderna utgör emellertid
Tabell B 9. Produktanalys. Intäkts- och kostnadsfördelning för grupp I, större företag
1954/55 1955/56 1956/57
Maltdr.
Läskedr.
Totalt
Maltdr.
Läskedr.
Totalt
Maltdr.
Läskedr.
Totalt
Försäljningsvolym. . . . . . . . . . . .. . hl 1304 584 Försäljningsintäkt netto . . . . . . . . . . . . . . . tkr 74 660 Kostnads/ördelning tkr
Råvaror, emballage, främmande varor, ändring i lager av hel- och halvfabrikat 21 050
?; oi
Bränsle, elkraft, vatten och förbruk- ningsartiklar....................... 3745
3. Distributionskostnader. . . . . . . . . . . . . . 2 659 vi
Totala lönekostnader exkl. pensions- kostnader......................... 24674
er
Beräknade avskrivningar och underhåll av fastigheter och maskinpark. . . . . . . . 6 784
188 874 10 816
4 546
239 557
3 057
347
1 493 458 85 476 25 596
3 984 3 216
27 731
7131
1 225 433 74 300 21 647 4 100 3 543 26 346
8 031
177 200 10 558
4 789
264 575
3 353
379
1 402 633 84 858
26 436
4 364 4 118
29 699
8 410
1 179 536 74 621 22 628 4 200 3 220
26 149
7 795
181 862 11 650
4 893
280 573
3 361
356
1361 398 86 171
27 521
4 480 3 793
29 510
8 151
6. Summa: Fördelade kostnader 58 912
7. »Produktöverskott»1 . . . . . .. . . . . . . . . . . . tkr 15 748 » i kronor per hl |12,07|
8. Avgår: Ofördelade kostnader . . . tkr Tillkommer: Intäkter utöver dryckes- försäljning......................... tkr
Vinst före skatt .. . . . . . .. tkr
8 746 2 070 | 10,96|
67 658 17 818 |11,93| —6 337
+4393
15 874
63 667 10 633 | 8,68|
9 360 1 198 | 6,76]
73 027 11 831 | s,43| _a 184
+5042
10 68.9
63 992 10 629 | 9,01|
9 463 2 087 |11,48|
73 455 12 716 | 9,34| _ 7 920
+5512
10 308
n-a
Med »produktöverskott» förstås skillnaden mellan nettointäkt och fördelade kostnader,
som redan nämnts endast ca 10 % av totalkostnaderna. Då dessutom allt talar för att maltdryckshanteringens andel av dessa kostnader rimligtvis inte kan vara lägre än läskedryckshanteringens, synes de för de båda produktgrenarna fram- komna »överskotten» såväl totalt som utslagna per volymenhet ge en någorlunda nöjaktig bild av hur resultaten fördelar sig. Som bl. a. följande redogörelse för inves- teringsförhållandena utvisar är det vidare fullt klart, att maltdryckshanteringen är väsentligt mera kapitalkrävande än läskedryckshanteringen. För maltdrycks- tillverkning kräves en betydligt mera omfattande maskinell utrustning än för läskedryckstillverkning och därtill betydande utrymmen för jäsning, lagring m. ni. av produkterna, innan dessa kan tappas och distribueras. Skillnaderna i produk- tionshänseende medför, att om båda produktslagen enligt det här tillämpade be- räkningsförfarandet utvisar samma »överskott» per hl ger maltdryckshanteringen lägre avkastning på det investerade kapitalet än läskedryckshanteringen. I dylikt fall kan sägas, att den i lönsamhetsundersökningen framkomna räntabiliteten för den totala dryckeshanteringen påverkats nedåt genom ett lägre utbyte av malt- dryckshanteringen än av läskedryckshanteringen. För att den förra skall anses ha samma eller bättre lönsamhet fordras ett inte oväsentligt högre »överskott» per hl än för läskedryckshanteringen. Härvid bortses ifrån, att kombinerad dryckes— hantering i sig självt kan verka resultatsförbättrande och att man i praktiken knap- past kan betrakta de två produktgrenarna som helt skilda och varandra oberoen- de rörelser.
Som redan framgått av redogörelsen för intäkts- och kostnadsanalysen driver fö- retagen i viss utsträckning även hantering med drycker av annans tillverkning. Denna hantering belastar inte företagens produktion, men väl distributionen och för- säljningen. Vinsten av denna hantering kan vara annorlunda än vinsten från för- säljningen av egna drycker och kan därför påverka »överskotten» i ena eller andra riktningen. De främmande dryckernas andel av de totala försäljningsvolymerna är dock i flertalet fall liten, varför effekten av vad här anförts endast undantags- vis torde vara av någon nämnvärd betydelse.
Resultatet av produktanalysen redovisas i tabeller för var och en av de ur- valsgrupper, som omfattats av denna del av undersökningen. Som tidigare fram- hållits har det inte varit möjligt att verkställa någon produktanalys för grupp III b.
Grupp I. Av tab. B 9 framgår, att maltdryckshanteringen för denna grupp läm- nat högre »överskott» per hl än läskedryckshanteringen de två första undersök- ningsåren, medan det omvända förhållandet noteras för år 1956/57. Med beaktande även av skillnaderna i »överskottens» storlek synes analysen ge vid handen, att maltdryckshanteringen 1954/55 och 1955/56 gett en lika god eller ev. något bättre lönsamhet än läskedryckshanteringen, medan denna återigen 1956/57 lämnat en betydligt högre avkastning. Samtidigt bör emellertid beaktas, att maltdryckshan- teringen helt dominerar inom denna grupp, vilket bl. a. framgår av att totala »över- skottet» utslaget på hela försäljningsvolymen endast föga avviker från »överskot- tet» från maltdryckshanteringen. Läskedryckshanteringens betydelse för den to- tala lönsamheten är därför förhållandevis ringa. Härvidlag är också att märka, att läskedryckshanteringen hos flertalet företag inom denna grupp är begränsad till en ren distribution av drycker av annans tillverkning.
Av tabellen framgår vidare, att »överskotten» för maltdryckerna 1955/56 ned- gick med över 3 kr. per hl eller med ca 28 % för att följande år öka med ett mindre belopp. I fråga om läskedryckerna nedgick »överskottet» 1955/56 med drygt 4 kr. per hl eller med ca 38 %, men steg sista året med inemot 5 kr. per hl eller ca 70 % till ett belopp något över 1954/55 års nivå. Det försämrade utbytet för båda pro- duktslagen 1955/56 korresponderar med resultatet av lönsamhetsundersökningen, medan uppgången sista året inte motsvarar vad lönsamhetsundersökningen utvisar.
Tabell B 10 a. Produktanatys. Intäkts- och kostnadsfördelning för grupp IIa, medelstora företag
:F n'
Försäljningsvolym. . hl Försäljningsintäkt netto . . . . . . . . . . . . . tkr
Kastnadsfördelning Råvaror, emballage, främmande varor, ändring i lager av hel- och halvfabrikat
Bränsle, elkraft, vatten och förbruk- ningsartiklar........................
Distributionskostnader. . . . . . . . . . . . . . .
Totala lönekostnader exkl. pensionskost— nader
Beräknade avskrivningar och underhåll av fastigheter och maskinpark. . . . . . . . Summa: Fördelade kostnader
»Produktöverslcott»1 . . . . . . . . . . . . . . . . .. tkr
» . . . 1 kronor per hl
Avgår: Ofördelade kostnader.. . . . tkr Tillkommer: Intäkter utöver dryckesför- säljning................ tkr
Vinst före skatt. . . . . . . . tkr
1954/55 1955/56 1956/57
Maltdr.
Läskedr.
Totalt
Maltdr.
Läskedr.
Totalt
Maltdr.
Läskedr.
Totalt
235 062 14 298
4 168
648 1 175
4 820 1 428
155 756 9 885
3 626
252 800
2 788
546
390 818
24 183
7 794
900 1 975
7 608 1 974
223 759 14 116
3 982
660 1 292
4 985 1 312
155 502 9 807
3 594
280 895
2 981
502
379 261 23 923
7 576
940 2 187
7 966 1 814
218 212 14 193
4 154
730 1 330
4 900 1 288
161 746 11 211
4 263
315 992
3 297
485
379 958 25 404
8417
1 045 2 322 8 197 1 773
12 239 2 059
8 012 1 873
20 251 3 932 12 231
1 885
8 252 1 555
20 483
3 440
12 402
1 791
9 352 1 859
21 754
3 650
| 8,76|
|12,02|
| 10,06|
| 8,42|
| 10,00|
| 9,07| | s,21|
|11,49|
| 9,61|
——2043
_|.
174
2 063
——2376
+ 345 1 409
——2 470
+ 267
1 447
H
Med »produktöverskott» förstås skillnaden mellan nettointäkt och fördelade kostnader.
Det är emellertid att märka, att någon direkt jämförbarhet inte föreligger mellan lönsamhetsundersökningen och produktanalysens »överskott» per hl. Den senare påverkas på ett helt annat sätt än lönsamheten av de volymmässiga förändringarna i försäljningen, medan lönsamheten återigen väsentligt kan vara påverkad av ka— pitalutveckligen. En ganska betydande volymminskning i fråga om maltdrycks- försäljningen skedde 1956/57 för denna grupp. Vidare noteras enligt sammanställ- ningen en ökning av de ofördelade kostnaderna detta år med ca 1,7 milj. kr. Mot bakgrunden härav är det förklarligt att »överskottet» per hl för maltdryckerna ej nedgått ytterligare. Mera anmärkningsvärd är då den stora »överskottsökningen» för läskedryckerna. Av sammanställningens detaljuppgifter framgår emellertid att de fördelade kostnaderna varit i stort sett oförändrade de sista två åren medan nettointäkten ökat med ca 1 milj. kr. Trots en volymökning å ca 4600 hl har detta medfört större »överskott».
Det har i annat sammanhang framhållits, att vissa företag i denna grupp erhål- lit ersättning för utförda tjänster åt dotterbolag. De med dessa tjänster förenade kostnaderna har inte kunnat elimineras utan ingår till viss del i de fördelade kost- naderna. Om en renodling i detta hänseende kunnat verkställas skulle »överskot- ten» per hl blivit något högre.
Grupp II. Produktanalyserna för de båda urvalen inom denna grupp utvisar stora olikheter såväl inbördes som i jämförelse med grupp I. I fråga-om kategorin medlemsföretag (grupp II a) framgår av tab. B 10 a att läskedryckshanteringen samtliga år lämnat avsevärt större »överskott» per hl än maltdryckshanteringen. För denna grupp kan därför konstateras, att maltdryckshanteringen varit mindre lönsam än läskedryckshanteringen. Varken hanteringen med främmande drycker eller utvecklingen av de ofördelade kostnaderna synes jäva detta påstående. Med hänsyn jämväl till läskedryckernas betydande andel av den totala försäljningsvo- lymen — omkring 40 % —— har läskedryckshanteringen väsentligen bidragit till att den i lönsamhetsundersökningen registrerade avkastningen kunnat uppnås. Nämnda förhållande belyses också därav, att »överskotten» per hl av totala för- säljningen ligger ungefär mitt emellan de för de båda produktslagen noterade be- loppen.
Av tabellen framgår vidare, att »överskotten» från maltdryckshanteringen ned- gick 1955/56 med ca 4 % och med ytterligare ca 2 % 1956/57. Mot bakgrunden av den i lönsamhetsundersökningen konstaterade kapitalutvecklingen tyder detta på att i vart fall någon ytterligare räntabilitetsförsämring i fråga om maltdrycks- hanteringen ej skett sista året, men också att denna hantering de två sista åren lämnat lägre avkastning än 1954/55. »Överskottet» av läskedryckshanteringen åter- igen utvisar för 1955/56 en nedgång med ca 17 %, varav ca tre fjärdedelar åter- hämtades sista året. En förbättring av lönsamheten för denna produktgren kan därför noteras för sista året, dock ej upp till 1954/55 års nivå.
En jämförelse mellan denna företagskategori och grupp I ger vid handen, att maltdryckshanteringen samtliga undersökningsår lämnat högre »överskott» per hl för grupp 1, medan »överskotten» från läskedryckshanteringen de två första åren var högre för här ifrågavarande grupp. För sista året noteras samma »överskott» per hl för båda grupperna.
Beträffande övriga företag (grupp II b) framgår av tab. B 10 b att såväl malt- drycks- som läskedryckshanteringen gett lägre »överskott» per hl än vad som no- terats för tidigare behandlade grupper. Detta beror givetvis delvis på att denna grupp redovisat väsentligt lägre genomsnittsintäkter per volymenhet än övriga grupper, vilket i sin tur torde sammanhänga med den speciella distributionsstruk- tur som kännetecknar gruppen. Det må dock beaktas, att »överskotten» av malt- dryckshanteringen föga avviker från vad som framkommit för grupp Ill 3. I fråga 15—909329
Tabell B10 b. Produktanalys. Intäkts- och kostnadsfördelning för grupp IIb, medelstora företag
Försäljningsvolym Färsätjningsintäkt netto . . . . . . . . . . . . . . Kostnadsfördelning Råvaror, emballage, främmande varor,
ändring i lager av hel— och halvfa- brikat
Bränsle, elkraft, vatten och förbruk- ningsartiklar........................
Distributionskostnader. . . . . . . . . . . . . . .
Totala lönekostnader exkl. pensionskost- nader Beräknade avskrivningar och underhåll av fastigheter och maskinpark. . . . . . . . .
Summa: Fördelade kostnader
»Produktöverstrott»1 . . . . . . .. . . . . . . . . .. » . . . i kronor per
Avgår: Ofördelade kostnader. . . . .. . . Tillkommer: Intäkter utöver dryckesför- säljning.................
Vinst före skatt. . . . . . . .
hl tkr
tkr hl tkr tkr tkr
1954/55 1955/56 1956/57
Maltdr.
I Läskedr. |
Totalt
Maltdr.
Läskedr.
Totalt
Maltdr. I Läskedr.
Totalt
135 384 6 871
2 319
371 704
1 742
769
43 723 2 255
1 297 71 219
494
84
179 107 9 126
3 616
442 923
2 236
853
145 959 7 523
2 377
400 761
2 008
842
46 091 2 440
1 324 77 231
545
98
192 050 9 963
3 701
477 992
2 553
940
173 957 8 891
3 188
481 937
2 274
870
57 398 3 166
1 625
120 304 632 123
231 355 12 057
4 813
601 1 241
2 906
993
5 905 966 2 165 90 8 070 1 056 6 388 1 135 2 275 165 8 663 1 300 7 750 1 141 2 804
362
10 554 1 503
| 7,14| | 2,06] | 5,90| | 7,78| | 3,58| | 6,77] | 6,56| | 6,31| | 6,50|
—- 446
+87
697
— 636 + 109
773
— 952 + 85
636
H
Med »produktöverskott» förstås skillnaden mellan nettointäkt och fördelade kostnader.
om läskedryckshanteringen återigen redovisas inte så låga »överskott» per hl för någon annan urvalsgrupp. Dessa »överskott» utgjorde för grupp II b 1954/55 och 1955/56 endast ca 2 resp. 3:50 kr. per hl för att 1956/57 öka till drygt 6 kr. och då nästan uppgå till det för maltdryckerna noterade »överskottet». För dessa sistnämnda drycker visar analysen en ökning av »överskottet» per hl med in- emot 9 % 1955/56 och en nedgång med ca 15 % sista året. Denna kraftiga nedgång får ses mot bakgrunden, att försäljningsvolymen detta år ökade med ungefär samma procenttal.
Anledningen till det låga utbytet av läskedryckshanteringen torde vara att en ganska omfattande försäljning i denna grupp sker av läskedrycker av annans till- verkning. Vidare har den s. k. indirekta distributionen, som är ganska allmän inom denna grupp, bidragit till det låga utbytet. Skillnaderna i »överskottens» storlek mellan de båda produktslagen under de två första undersökningsåren är av sådan storlek, att sannolika skäl talar för att maltdryckshanteringen dessa år lämnat högre avkastning än läskedryckshanteringen, medan omvända förhållan- det torde gälla för sista året. Läskedryckernas andel av totala försäljningsvoly- men är emellertid mindre för denna företagskategori än för medlemsföretagen inom denna grupp —— endast omkring 25 %. Härigenom har den totala lönsam- heten påverkats jämförelsevis mindre av läskedryckshanteringens avkastning än vad fallet varit för medlemsföretagens del.
Grupp III a. Produktanalysen för denna urvalsgrupp överensstämmer i vissa av- seenden ganska nära med analysen för grupp II 3. Såsom framgår av tab. B 11 har läskedryckshanteringen samtliga undersökningsår lämnat större »överskott» per hl än maltdryckshanteringen. Den största skillnaden härutinnan noteras för 1954/55, då »överskottet» för läskedryckerna låg inemot 6 kr. per hl över malt- dryckernas. De följande åren utgjorde skillnaden intill 5 kr. per hl. »Överskotten» från maltdryckshanteringen har genomgående varit lägre än de för grupp II a no- terade och överensstämmer i så fall närmare med vad som registrerats för grupp II b. Läskedryckerna återigen visar för de första två åren högre »överskott» för denna grupp än för grupp II a och därmed också högre »överskott» än för någon annan grupp. Sista undersökningsåret var detta »överskott» av ungefär samma storlek som noterats för grupperna I och II a.
Liksom i fråga om grupp II a svarar läskedryckerna för omkring 40 % av denna grupps totala försäljningsvolym, »Överskotten» utslagna på totala försäljningsvo- lymen ligger därför ungefär mitt emellan de för de båda produktslagen angivna beloppen. Det ijämförelse med grupp II a sämre utbytet av maltdryckshanteringen har dock medfört, att det genomsnittliga »överskottet» per hl för hela försäljnings- volymen de två första undersökningsåren ungefärligen motsvarar vad som grupp II a utvisar. För 1956/57 noteras däremot ett betydligt lägre genomsnittsöverskott. Jämfört med grupp I konstateras för ifrågavarande grupp lägre »totalöverskott» per hl för 1954/55 och 1956/57 men högre sådant »överskott» för 1955/56.
Resultatet av produktanalysen för denna grupp innebär, att lönsamheten ganska avsevärt förbättrats av att utbytet av läskedryckshanteringen varit större än det malt dryckshanteringen lämnat.
Sammanfattning. Produktanalysen visar i fråga om de urvalsgrupper, som i mera betydande omfattning driver läskedryckstillverkning jämsides med maltdrycks- tillverkning, dvs. grupperna II a och III a, att läskedryckerna genomgående un- der den undersökta perioden lämnat större »överskott» per hl än maltdryckerna. Härav följer, att räntabiliteten såsom den redovisats i lönsamhetsundersökningen i inte oväsentlig grad påverkats uppåt av att företagen bedriver en kombinerad dryckeshantering.
En motsvarande inverkan på räntabiliteten skulle enligt produktanalysen före-
Tabell B 11. Produktanalys. Intäkts- och kostnadsfördelning för grupp I I Ia, mindre företag
Försäljningsvolym................... hl Försäljningsintäkt netto . . . . . . . . . . . . . . tkr Kostnadsfördelning tkr
Råvaror, emballage, främmande varor, ändring i lager av hel— och halvfabrikat
Bränsle, elkraft, vatten och förbruk- ningsartiklar........................
Distributionskostnader. . . . . . . . . . . . . . .
Totala lönekostnader exkl. pensionskost- nader
Beräknade avskrivningar och underhåll av fastigheter och maskinpark. . . . . . . . Summa: Fördelade kostnader
»ProdukttiverskottwL . . . . . . . . . . . . . . . . . .. tkr » i kronor per hl
Avgår: Ofördelade kostnader. . . . . tkr Tillkommer: Intäkter utöver dryckesfor- säljning................. tkr
Vinst före skatt . . . . . . . . tkr
1954/55 1955/56 1956/57
Maltdr.
Läskedr.
Totalt
Maltdr.
Läskedr.
Totalt
Maltdr.
Läskedr.
Totalt
94 754 5 748
1 656
374 365
2 061
561
69 317 4 581
1 615
174 267
1 327
261
164 071 10 329
3 271
548 632
3 388
822
93 299 5 900
1 554
481 439
2 176
563
66 838 4 475
1 490
206 294
1 426
250
160 137 10 375
3 044
687 733
3 602
813
93 984 6 109
1 885
475 406
2 206
534
66 922 4 528
1 664
204 285
1 416
218
160906 10 637
3 549
679 691
3 622
752
5 017
731
3 644 937 8 661 1 668 5 213
687
3 666
809
8 879 1 496 5 506 603 3 787 741 9 293 1 344
| 7,71|
| 13,52| | 10,17|
| 7,36|
|12,10|
| 9,34| | 6,42|
|11,07|
| 8,35]
—— 674
+37
1 031
— 781
+49
764
_— 937
+66
473
_|
Med »produktöverskott» förstås skillnaden mellan nettointäkt och fördelade kostnader.
ligga för grupp I vad avser 1956/57, medan maltdryckshanteringen för denna grupp liksom för grupp II b de första två undersökningsåren synes ha lämnat en lika god eller högre avkastning än läskedryckshanteringen. För dessa två grupper är dock läskedryckshanteringen av mindre betydelse än i fråga om grupperna II a och 111 a.
Det har inte varit möjligt att direkt mäta den inverkan på räntabiliteten som ut- bytet av de båda produktslagen medfört eller att direkt ange räntabilitetens för- delning på de båda produktgrenarna. Här må endast framhållas, att om malt- dryckshanteringen sista undersökningsåret givit samma »överskott» per hl som läskedryckshanteringen skulle —— vid oförändrade ofördelade kostnader —— netto- försäljningsintäkten ha ökat, för grupp I med ca 3 milj. kr. eller ca 3,5 %, för grupp lla med ca 0,7 milj. kr. eller ca 2,8 % och för grupp IIIa med ca 0,5 milj. kr. eller ca 5 %, medan nettointäkten för grupp IIb skulle blivit i stort sett oför- ändrad.
d) Investerings- och finansieringsförhållanden I syfte att belysa hur kapitalkrävande maltdrycksindustrin är, har som komple- ment till lönsamhetsundersökningen och intäkts- och kostnadsanalysen gjorts sär- skilda beräkningar av investeringarnas storlek per arbetare och sysselsatt samt per såld volymenhet (hl). Vidare har särskilda balansanalyser gjorts för att ytterligare belysa företagens finansiella ställning med särskilt beaktande av engagemang i annan verksamhet än dryckeshantering.
Till grund för de verkställda analyserna av investeringsförhållandena har legat de beräkningar av anläggningstillgångarnas återanskaffningsvärden, som i lönsam- hetsundersökningen verkställts för fastställande av avskrivningarnas storlek och av dessa tillgångars bruksvärden. Fastigheterna har upptagits till brandförsäk- ringsvärden. Beräkningarna av investeringarnas storlek per arbetare och syssel- satt har begränsats till sista undersökningsåret, 1956/57. För bedömningen av in- vesteringarnas storlek per såld volymenhet har detta års investeringar utslagits på den största konstaterade totala försäljningsvolymen under den undersökta pe- rioden. Motivet härför har varit att få ett resultat som återspeglar förhållandena vid det högsta kapacitetsutnyttjandet.
Resultatet av beräkningarna av investering per arbetare och sysselsatt framgår av följande tablå.
Grupp I 11 a II b III a 111 b Antal arbetare ...................... 1 709 488 217 219 79 Antal sysselsatta .................... 2 312 608 251 277 93 Totalinveslering år 1956/57 Maskiner och fordon ......... Tkr 54 166 15 840 9 757 7 179 1 920 Fastigheter .................. » 100 930 24 728 8 876 10 433 3 222 Investering per arbetare Maskiner och fordon ......... Tkr 31,7 32,5 45,0 32,8 24,3 Fastigheter .................. » 59,1 50,7 40,9 47,6 40,8 Totalt » 90,8 83,2 85,9 80,4 65,1 Investering per sysselsatt Maskiner och fordon ......... Tkr 23,4 26,1 38,9 25,9 20,6 Fastigheter .................. » 43,7 40,7 35,4 37,7 34,6 Totalt » 67,1 66,8 74,3 63,6 55,2
Tablån utvisar ganska betydande olikheter de skilda grupperna emellan, vilket dock inte förtar intrycket av att maltdrycksindustrin är en kapitalkrävande in- dustri. Det högsta investeringsvärdet per arbetare noteras för grupp I. Detta be- tingas väsentligen av ett högt investeringsvärde för den fasta anläggningen, me- dan investeringen per arbetare i maskiner och fordon är lägre för denna grupp än grupperna II 3, HD och III a. Endast gruppen IIIb utvisar lägre investering per arbetare i detta hänseende.
För de båda företagskategorierna inom grupp II noteras, att investeringen i maskiner och fordon för grupp II a är av ungefär samma storlek som för grupper- na I och III a, medan grupp IIb utvisar betydligt högre investering på denna punkt eller i det närmaste 40 % högre än grupp II a. I fråga om fastighetsinveste— ringarna noteras det omvända förhållandet. På denna punkt överensstämmer grupp II b nära med grupp III b, medan grupp II a utvisar den näst efter grupp I högsta fastighetsinvesteringen. Nu nämnda olikheter i fråga om investeringarnas fördelning på olika anläggningstillgångar innebär emellertid, att den totala in- vesteringen per arbetare är av ungefär samma storlek för båda företagskategorier- na inom grupp II; dock något lägre än den för grupp I noterade summan.
I fråga om de båda urvalen inom grupp III redovisas för medlemsföretagen (grupp III a) en summa, som ganska nära överensstämmer med den för grupp II a noterade. För grupp IIIb återigen noteras de lägsta investeringarna per ar- betare såväl totalt som i fråga om de båda slagen särredovisade investerings- objekt. Totala investeringen per arbetare för denna grupp utgjorde endast ca 72 % av den för grupp I noterade och ca 81 % av investeringen för den i storlekshän- seende närmast jämförbara gruppen III a.
Beräkningen av investeringarna per sysselsatt ger en bild av investeringsför- hållandena, som avviker från vad investeringarna per arbetare utvisat endast i det avseendet, att den högsta totala investeringen noteras för grupp II b. Detta beror självfallet på att antalet tjänstemän inom denna grupp är förhållandevis litet jäm- fört med övriga grupper. Ca 14 % av den totala personalstyrkan faller på denna kategori för grupp II b, mot att denna andel för grupp I utgjorde drygt 25 %, för grupp II a och III a ca 20 % och för grupp IIIb ca 15 %. I övrigt konstateras, att grupperna I och II a visar ungefär samma totala investering per sysselsatt, dock med vissa inbördes olikheter i fråga om fördelningen på de skilda investerings- objekten. För grupp III a noteras en något lägre total investering än för nyssnämn- da grupper, medan grupp III b slutligen även enligt denna beräkning står i viss särklass med betydligt lägre investering per sysselsatt än någon annan grupp.
Investeringarna 1956/57 utslagna på den största försäljningsvolymen under den aktuella perioden framgår av följande tablå.
Grupp I II a II b III a III b Total investering 195 6/ 5 7 Tkr Tkr Tkr Tkr Tkr Maltdryckshanteringen ............. 146 607 29 206 16 252 12 460 3 751 Läskedryckshanteringen ........... 8 489 11 362 2 381 5 152 1 391 Investering per försåld hl kr kr kr kr kr Maltdrycker ...................... 112: 38 124: 31 93: 21 117: 87 152: 54 Läskedrycker ..................... 46: 56 70: 37 41: 55 73: 69 83:51
Även dessa investeringsbelopp utvisar betydande olikheter för de skilda grup— perna. I fråga om maltdryckerna noteras den lägsta investeringen per hl för grupp
11 b. Jämfört med denna grupp redovisar grupp I ca 20 % högre investering per hl, grupperna II a och III a ca 33 resp. 27 % högre investering och grupp IIIb hela ca 65 % högre investeringsbelopp. Delvis torde resultatet av undersökningen åter— spegla ett bättre kapacitetsutnyttjande för grupp II b än för övriga grupper. I vart fall synes den kraftiga ökning av försäljningsvolymen, som noterats för denna grupp under perioden, ge visst belägg för ett sådant antagande. Å andra sidan spe- lar olika faktorer in, som gör det omöjligt att dra några mera bestämda slutsatser av resultatet av denna investeringsanalys.
Vad beträffar investeringarna per såld hl läskedrycker noteras också här det lägsta beloppet för grupp II b, men även för grupp I konstateras ett i jämförelse med övriga grupper lågt belopp. Förklaringen härtill torde delvis vara, att före- tagen inom dessa grupper bedriver en ganska omfattande hantering med drycker av annans tillverkning. Borträknas de företag, som i särskilt hög grad driver så— dan hantering och som samtidigt endast i mera begränsad omfattning själva till- verkar läskedrycker erhålles för grupp I en genomsnittlig investering per hl av kr. 53: 68 mot i sammanställningen angivet belopp av kr. 46: 56 och för grupp II b kr. 47: 87 i stället för kr. 41: 55. Men trots dessa utbrytningar av företag av spe— ciell karaktär kvarstår som synes betydande olikheter mellan dessa båda grupper och de övriga grupperna. Beträffande dessa senare föreligger en relativt liten skillnad mellan medlemsföretagen i grupperna IIa och 111 a, medan grupp IIIb även i fråga om denna produktgren visar de jämförelsevis högsta investeringarna per såld hl läskedrycker.
Avslutningsvis må framhållas, att båda analyserna av investeringsförhållan- dena utvisar betydande spridningar för de enskilda företagen inom de olika grupperna.
Resultatet av balansanalyserna har sammanförts i tre tabeller. De i tabellerna an- givna beloppen grundar sig helt på företagens balansräkningar. På tillgångs— sidan redovisas i särskilt specificerade poster företagens engagemang i annan verksamhet än dryckeshantering. Därjämte har tablåerna kompletterats med upp— gifter, som är ägnade att ytterligare belysa den finansiella ställningen. Redovis- ningen av undersökningen i denna del har begränsats till att åskådliggöra den balansmässiga ställningen vid utgången av första och sista undersökningsåret och de förändringar som skett mellan dessa båda bokslutstillfällen.
Av tab. B 12 avseende grupp I framgår, att anläggningstillgångarna för den egentliga dryckeshanteringen ökat under den ifrågavarande perioden med ca 9,5 milj. kr. eller ca 14 %, varigenom dessa tillgångars andel av omslutningen ökat från 31,7 till 35,2 %. Huvudparten av uppgången eller ca 7,5 milj. kr. härav faller på fastigheterna. De bokförda fastighetsvärdena motsvarar ca 46 resp. 52 % av brandförsäkringsvärdena vid de båda bokslutstillfällena samt ca 72 resp. 78 % av taxeringsvärdena inkl. tomtvärden. —— Maskiner och övriga inventarier utvisar en ökning med ca 650 000 kr. eller ca 8 % under perioden. Samtidigt utvisar åter- anskaffningsvärdena en ökning för perioden med ca 7,7 milj. kr. och bruksvärdena en uppgång med ca 5,4 milj. kr. Även om dessa belopp i viss mån påverkats av prishöjningar under perioden, ger de en god uppfattning om vilka betydande investeringar i maskiner o. d. som gjorts under de två år det här är fråga om. Dessa ökade investeringar återspeglas dock föga i höjda bokförda värden. Såväl i fråga om maskiner och inventarier som beträffande fastigheter kan sålunda konstateras en värdering, som inrymmer betydande dolda reserver. — Slutligen kan i fråga om anläggningstillgångarna noteras en ökning av de långfristiga fordringarna med inemot 1,4 milj. kr.
Omsättningstillgångar II, dvs. varulagren, utvisar en ökning för perioden med
Tabell B 12. Balansanalys avseende grupp I, större företag
30/9 1955 30/9 1957 Tkr % Tkr % Anläggningstillgängar Fastigheter ........................ 45 508 52 978 Maskiner och inventarier inkl. bilar. . 8 070 8 717 Långfristiga fordringar m. m. ....... 12 743 66 321 31,7 14 118 75 813 35,2 Omsättningstillgångar II (varulager). . . . 7 557 3,6 7 780 3,6 Omsättningstillgångar I Kundfordringar .................... 15 783 14 984 Likvida medel ..................... 26 090 41 873 20,0 16 459 31 443 14,6 Rörelsefråmmande tillgångar Anläggningstillgångar ............... 16 531 17 808 Aktier i dotterbolag ............... 66 732 63 826 | » främmande bolag .......... 10123 11 685 Koncerniordringar netto m. m ....... 128 93 514 44,7 7 095 100 414 46,6 Summa tillgångar 209 265 100,0 215 450 100,0 Eget kapital Aktiekapital ....................... 113 937 113 937 Bundna fonder (reservfond m. m.). . . 24 064 24 064 _ Disponibla medel .................. 34 232 172233 82,3 35 544 173 545 80,6 Långfristiga skulder Pensionsstiftelser ................... 13 600 18 339 Övriga inkl. hälften av skatteskuld. . . 9 916 23 516 11,2 12 289 30 628 14,2 Kortfristiga skulder (inkl. halva skatte- skulden) .......................... 13 516 6,5 11 277 5,2 Summa eget kapital och skulder 209 265 100,0 215 450 100,0 Brandförsäkringsvärde av rörelsefastig- heter ............................. 98 124 100 930 Taxeringsvärde av rörelsefastigheter. . . . 43 400 46 555 Taxerade tomtvärden ................ 19 712 21 512 Återanskaffn.värde av maskiner, bilar o. dyl ............................. 46 447 54 166 Beräknat bruksvärde härå ............ '25 940 31 332 Varulager till inventerat värde ........ 21 030 21 748
ca 0,2 milj. kr., vilket dock inte medfört någon ändring av dessa tillgångars andel av totala omslutningen. Samtidigt noteras en ökning av den dolda varulagerreser- ven med ca 0,5 milj. kr., varigenom det bokförda värdets andel av verkliga varu- lagervärdet enligt lägsta värdets princip bibehållits i stort sett oförändrad vid ca 36 %.
Omsättningstillgångar I visar en minskning för perioden med ca 10,4 milj. kr. eller med ca 25 %. Denna nedgång är helt hänförlig till minskade likvida me— del. Betalningsberedskapen, dvs. relationen mellan dessa tillgångar och de kort- fristiga skulderna, har därigenomen försämrats något eller från relationen 3,1: 1 till 2,8 : 1 men måste ändå anses vara god vid undersökningsperiodens utgång.
De återstående posterna på tillgångssidan avser de 5. k. rörelsefrämmande till- gångar, som motsvaras av engagemang utanför den i egen regi bedrivna dryckes- hanteringen. Av tabellen framgår, att dessa tillgångar för denna grupp är av be- tydande storlek. Inte mindre än ca 93,5 milj. kr. eller drygt 45 % av omslutning-
en per den 30/9 1955 föll på dylika tillgångar och desamma utvisar per den 30/9 1957 en ökning till 100,4 milj. kr. eller till nära 47 % av omslutningen. Huvud- parten av dessa tillgångar faller på egna anläggningar med annan verksamhet (bostadsförvaltning, mälteri m. m.) och på aktier i dotterbolag, men också bety- dande aktieinnehav i främmande bolag ingår i beloppen. Även dessa tillgångar inrymmer betydande dolda reserver. Det kan vidare konstateras att övriga kon- cernengagemang i form av fordringar och skulder i det närmaste helt uppvägde varandra i boksluten 1955, men att dessa engagemang vid undersökningsperiodens utgång medfört en nettofordran på ca 7 milj. kr.
Beträffande finansieringsförhållandena framgår av tablån, att det egna kapi- talet inklusive disponibla vinstmedel såväl vid periodens början som slut ut- gjorde drygt 80 % av omslutningen och att skulderna sålunda uppgick till mindre än 20 %. En viss ökning noteras dock för skulderna — från 17,7 till 19,4 % av omslutningen, men denna uppgång betingas väsentligen av att företagen i sam- band med ytterligare avsättningar till egna pensionsstiftelser ökat sin upplåning hos dessa. En uppgång noteras visserligen även för övriga långfristiga skulder, men samtidigt konstateras en inte oväsentlig nedgång av de kortfristiga skulderna.
Av vad nu anförts framgår, att företagen i grupp I utvisar en synnerligen väl konsoliderad ställning med betydande dolda reserver. Gruppen är i hög grad självfinansierad och skulderna utgöres i betydande omfattning av egna medel, som avsatts till egna pensionsstiftelser.
Beträffande företagskategorierna inom grupp I], för vilka resultatet av balans— analysen framgår av tab. B 13, kan till att börja med konstateras, att deras engage- mang i annan verksamhet är väsentligt mindre än vad som noterats för grupp I. De rörelsefrämmande tillgångarna utgjorde sålunda den 30/9 1955 endast 14,2 % av omslutningen för grupp IIa och 4,9 % för grupp IIb för att den 30/9 1957 utvisa en ökning till resp. 18,6 och 7,8 %. För båda företagskategorierna utgöres dessa tillgångar huvudsakligen av koncernengagemang.
Nu nämnda förhållanden återverkar självfallet på tillgångssidans sammansätt- ning i förhållande till den fördelning som grupp I utvisar. För grupp II a noteras, att anläggningstillgångarnas andel av omslutningen under perioden ökade från 52,7 till 54,9 %, vilket i absoluta tal motsvarar en uppgång med ca 1,2 milj. kr. eller ca 10 %. Denna uppgång beror helt på högre fastighetsvärden och ökade långfristiga fordringar, medan tillgångarna i maskiner och motsvarande utvisar en ned- gång med ca 0,4 milj. kr. eller ca 12 %. Fastigheternas bokförda värde ökade un- der perioden med inemot 0,7 milj. kr. Samtidigt noteras en uppgång av brand- försäkringsvärdena med ca en kvarts miljon kr. och av taxeringsvärdena inklusive tomtvärdena med ca 1,2 milj. kr. Härav följer, att de bokförda värdena i för- hållande till brandförsäkringsvärdena ökat från ca 32 till ca 35 % och i för- hållande till taxeringsvärdena nedgått från ca 81 till ca 78 %.
De bokförda värdena på maskiner och inventarier visar som tidigare nämnts en nedgång med ca 12 %. Återanskaffningsvärdena visar emellertid samtidigt en ökning med ca 2 milj. kr. och bruksvärdena en ökning med ca 0,5 milj. kr. För dessa tillgångar kan således konstateras en ej oväsentlig ökning av de dolda reserverna.
Omsättningstillgångar II utvisar en mindre uppgång under perioden för grupp II a. Samtidigt kan noteras en ökning av den dolda lagerreserven med drygt 0,5 milj. kr. eller med ca 25 %. Denna reservökning innebär, att de bokförda lagrens värde nedgått från ca 40 till ca 36 % av de verkliga lagervärdena. I fråga om omsättningstillgångar I kan konstateras en nedgång med ca 1,1 milj. kr., varmed deras andel av omslutningen sjunkit från 26 till 19,5 %. Även för denna grupp faller
Tabell B 1.3. Balansanalys avseende grupp I] , medelstora företag
Grupp 11 a Grupp II b
30/9 1955 30/9 1957 30/9 1955 30/9 1957
Tkr | % Tkr | % Tkr % Tkr | %
Anläggningstillgångar Fastigheter......................... 7861 8529 4284 5414 Maskiner och inventarier inkl. bilar . . 3 127 2 747 2 836 2 447 Långfristiga fordringar m.m. ..... 141 11 129 52,7 1 039 12 315 54,9 41 7 161 69,5 —- 7 861 64,9
1 495 7,1 1 566 7,0 988 9,6 1 227 10,1
Omsättningstillgångar I I (varulager)..
Omsättningstillgångar I Kundfordringar. . . . . . . 2 383 2 547 1 395 1 744 Likvida medel. . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3 111 5 494 26,0 1 835 4 382 19,5 249 1 644 16,0 336 2 080 17,2
Rörelsefrämmande tillgångar Anläggningstillgångar. . . . . . . . . . . . . . 703 365 246 289 Aktier i dotterbolag. . . . . . . . . . . 990 1 108 290 349
o » främmande bolag. .. 280 551 16 63 Koncernfordringar netto m. rn. . . . . 1 034 3 007 14,2 2 153 4 177 18,6 —— 48 504 4,9 236 937 7,8
Summa tillgångar 21 125 100,0 22440 100,0 10297 100,0 12 105 100,0
Eget kapital Aktiekapita1...................... 6015 6015 1810 2030 Bundna fonder (reservfond m. m.). . 1 716 1 724 172 202 Disponibla medel minus överkurs å
aktier i dotterbolag. . . . . . . . . . . . . 1 801 9 532 45,1 4 071 11 810 52,6 576 2 558 24,9 436 2 668 22,1
Långfristiga skulder Pensionsstiftelser. . . . . . . . . . . . . . . . .. 1 960 2 000 357 390 Övriga inkl. hälften av skatteskuld. . 5 562 7 522 35,6 5 107 7 107 31,7 4 691 5 048 49,0 5 860 6 250 51,6
Kortfristiga skulder (inkl. halva skatte— skulden)......................... 4071 19,3 3523 15,7 2691 26,1 3187 26,3
Summa eget kapital och skulder 21 125 100,0 22 440 100,0 10 297 100,0 12 105 100,0
Brandförsäkringsvärde av rörelsefastig—
heter............................ 24452 24728 7417 8876 Taxeringsvärde av rörelsefastigheter . 8 214 8 596 2 581 5 294 Taxerade tomtvärden. . . . . . . . . . . . . . . 1 524 2 349 130 256 Återanskaffn.värde av maskiner, bilar
o. dyl 13807 15840 7573 9757 Beräknat bruksvärde härå. . . . . . . . . . . 7 756 8 280 5 105 6 039 Varulager till inventerat värde . . . . . . . 3 725 4 351 1 429 2 035
minskningen på de likvida medlen. Utvecklingen har inneburit en viss försämring av betalningsberedskapen eller från relationen 1,35: 1 till 1,25: 1.
Totalt utvisar tillgångssidan och därmed omslutningen en uppgång för grupp II a med ca 6 % från ca 21,1 till 22,4 milj. kr. I fråga om finansieringen härav fram— går av tabellen, att det egna kapitalet ökat med 2,3 milj. kr., varigenom dettas an- del av omslutningen ökat från 45,1 till 52,6 %. Uppgången faller helt på ökade disponibla vinstmedel. Såväl de långfristiga som de kortfristiga skulderna vi- sar en nedgång under perioden både relativt och absolut sett. Deras andel av om— slutningen har sjunkit från 54,9 till 47,4 %, varvid samtidigt en smärre uppgång av skulderna till egna pensionsstiftelser kan noteras. Sammanfattningsvis kan konstateras, att även denna grupp har en väl konsoliderad ställning. En smärre likviditetsförsämring har skett under perioden, men likviditeten får likväl anses såsom relativt god. Den finansiella ställningen har förbättrats, men självfinan- sieringen är inte oväsentligt lägre än den som grupp I utvisar.
Vad så gäller grupp 11 b konstateras av tabellens uppgifter, att anläggningstill- gångarna under perioden totalt ökat med 0,7 milj. kr. eller med inemot 10 %. Detta oaktat har dessa tillgångars andel av omslutningen nedgått från 69,5 till 64,9 %. Uppgången i absoluta belopp faller helt på fastigheterna, vars brandförsäkrings- värden samtidigt ökat med inemot 1,5 milj. kr. och taxeringsvärden inkl. tomt- värden med ca 2,8 milj. kr. eller med över 100 %. Denna utveckling återspeglar de betydande utbyggnader som vissa av gruppens företag undergått. I förhållande till brandförsäkringsvärdena motsvarar de bokförda värdena ca 58 resp. 61 %. Det kan vidare konstateras, att dessa sistnämnda värden per den 30/9 1957 under- stiger det sammanlagda taxeringsvärdet, vilket väsentligen torde bero på de bety- dande höjningar som dessa värden undergått efter den 30/9 1955.
De bokförda värdena på maskiner och inventarier visar en nedgång med ca 0,4 milj. kr., under det att dessa tillgångars återanskaffningsvärden resp. bruksvär- den under perioden ökat med ca 2,2 resp. ca 0,9 milj. kr. Härav framkommer, att en viss ökning skett av de dolda reserverna i dessa tillgångar.
Omsättningstillgångar II visar en uppgång med drygt 0,2 milj. kr., varmed deras andel av omslutningen ökat från 9,6 till 10,1 %. Samtidigt noteras en ökning av den dolda lagerreserven med ca 370000 kr. eller med drygt 80 %. Den dolda varulagerreserven har härigenom ökat från ca 30 till 40 % av lagrens verkliga värden, och är därmed något högre än vad som noterats för tidigare behandlade grupper.
För omsättningstillgångar I redovisas en ökning med drygt 0,4 milj. kr. eller med ca 25 %. Denna ökning faller huvudsakligen på kundfordringarna, men även de likvida medlen visar en ökning med ca 90000 kr. Samtidigt inregistreras en ökning av de kortfristiga skulderna med ca 0,5 milj. kr. Betalningsberedska— pen har härigenom i absoluta tal räknat försämrats med ca 100000 kr. men relativt sett förbättrats från relationen 0,6:1 till 0,6521. Jämfört med tidigare behandlade grupper visar denna grupp en sämre betalningsbalans.
Inklusive de förut berörda förelsefrämmande tillgångarna utvisar grupp lIb en total ökning av balansomslutningen med ca 1,8 milj. kr. eller med ca 18 %. Här- emot står en ökning av det egna kapitalet med ca 0,1 milj. kr. och av skulderna med ca 1,7 milj. kr., varav ca 1,2 milj. kr. faller på de långfristiga skulderna. Denna utveckling innebär, att det egna kapitalets andel av omslutningen ned- gått från 24,9 till 22,1 % och att skuldernas andel alltså stigit från 75,1 till 77,9 %. Då upplåningen av medel i egna pensionsstiftelser endast ökat med ett smärre belopp, utvisar balansanalysen en minskad reell självfinansiering. Denna är dess— utom avsevärt lägre än vad som konstaterats för övriga grupper i undersök-
Tabell B 14. Balansanalys avseende grupp III, mindre företag
Grupp III & Grupp III b
30/9 1955 30/9 1957 30/9 1955 30/9 1957
Tkr
% Tkr |
%
Tkr
%
Tkr
%
Anläggningstillgångar Fastigheter....................... Maskiner och inventarier inkl. bilar Långfristiga fordringar m. m. . . . . . .
Omsättningstillgångar II (varulager)..
Omsättningstillgångar I Kundfordringar................... Likvida medel. . .
Rärelsefrämmande tillgångar Anläggningstillgångar. . . . . . . . . . . . . . Aktier i dotterbolag. . . . . . . . . . . . . . .
» » främmande bolag Koncernfordringar netto m. m. .
Summa tillgångar
Eget kapital Aktiekapital...................... Bundna fonder (reservfond m.m.).. Disponibla medel.................
Långfristiga skulder Pensionsstiftelser. . . . . . . . . . . . . . . . . . Övriga inkl. hälften av skatteskuld. .
Kortfristiga skulder (inkl. halva skatte- skulden).........................
2 963 1 421 1 169 1 093 1 513 295 701
— 785
4 384 853 2 262
1 724
3 240 1 633
47,5 437
9,3
991
24,5 1 010
1 479 295 599
18,7 — 579
5 310 988 2 001
1 794
52,6 9,8 19,8 17,8
189 832 427
1 259 193
180 369
H
69,1 10,6 20,3
105 866 445
1 311 268
211 316
H
69,2 14,1 16,7
4 208 872 1 413
686
1 297
9 223 6 493 1 983
747
100,0
4 208 885
70,4 1 620
837
21,5 1 461
8,1
10 093
6 713 2 298 1 082
100,0
66,5 22,8 10,7
468 431
1 822
260 35
763 431 628
100,0
41,9 23,6 34,5
424 442
1 896
260
725 442 729
100,0
38,2 23,3 38,5
Summa eget kapital och skulder
Brandförsäkringsvärde av rörelsefastig-
heter............................ Taxeringsvärde av rörelsefastigheter. . . Taxerade tomtvärden. . . . . ... . . . . . .. Återanskaffningsvärde av maskiner, bi-
lar o. dyl Beräknat bruksvärde härå. . . . . . . . . . .
170—"Inn,"— +H] änvvnnirnnnä vvRv—Ån
9 223 8 733 4 177 622 5 989 2 988 1 mm
100,0
10 093 10 433 4 769 722
7 179 3 621 1 om
100,o
1 822 1 985 854 31 1 769
1oo,0
1 896 3 222 987 130 1 920 959 363
100,0
ningen. Detta förhållande får ses mot bakgrunden av den kraftiga expansion, som gruppen utvisar under den här aktuella perioden.
Resultatet av balansanalysen i fråga om de båda företagskategorierna inom grupp III redovisas i tab. B 14. Av däri intagna uppgifter framgår, att de rörelse- främmande tillgångarna för grupp IIIa utvisar ungefär samma relativa storlek som grupp II a. Deras andel av omslutningen nedgick under perioden från 18,7 till 17,8 %, huvudsakligen beroende på minskade koncernfordringar. Även an- läggningstillgångarna för dryckeshanteringen företer en nära överensstämmelse med grupp Ila. Totalt noteras för dessa tillgångar en ökning med ca 0,9 milj. kr. eller med ca 20 %, varigenom deras andel av omslutningen ökat från 47,5 till 52,6 %. De bokförda fastighetsvärdena utgjorde resp. ca 34 och 31 % av brand- försäkringsvärdena och ca 60 % av taxeringsvärdena. De bokförda värdena på maskiner och inventarier återigen utgjorde knappt 25 % av återanskaffningsvär— dena och ca 48 resp. 45 % av bruksvärdena. Betydande dolda reserver i anlägg- ningstillgångar föreligger alltså.
Omsättningstillgångar II, dvs. varulager, ökade under perioden från 9,3 till 9,8 % av omslutningen, samtidigt som den dolda lagerreserven ökade med ca 0,2 milj. kr. eller med ca 25 %. Även här kan alltså en reservökning inregistreras.
Omsättningstillgångar II nedgick under perioden med ca en kvarts milj. kr. eller från 24,5 till 19,8 % av omslutningen. Samtidigt noteras en ökning av de kort- fristiga skulderna av ungefär samma storlek, varigenom betalningsberedskapen försämrats från relationen ca 3: 1 till ca 1,9: 1. Detta oaktat måste betalningsbered- skapen alltjämt anses som god den 30/9 1957.
Totalt utvisar omslutningen en ökning med 860 000 kr. eller med drygt 9 %. På kreditsidan fördelar sig denna uppgång med drygt 0,2 milj. kr. på eget kapital, drygt 0,3 milj. kr. på långfristiga skulder och drygt 0,3 milj. kr. på kortfristiga skulder. Det egna kapitalets andel av omslutningen har därigenom sjunkit från 70,4 till 66,5 %. Trots denna nedgång redovisar denna grupp en inte oväsentligt högre självfinansiering än grupp Ila och endast för grupp I noteras högre siffror i detta avseende. Härtill kommer en väl konsoliderad ställning och god betalningsbalans.
Vad slutligen gäller grupp IIIb visar denna endast högst obetydliga engage— mang i annan verksamhet. Anläggningstillgångarnas andel av balansomslutningen är av samma storleksordning som noterats för grupp IIb men till skillnad mot denna noteras ingen relativ nedgång per den 30/9 1957. Detta sammanhänger med att ökade varulager uppvägts av en motsvarande nedgång av omsättningstill- gångar I.
Även för denna grupp noteras betydande dolda reserver i anläggningstillgångar i vad avser såväl fastigheter som maskiner och inventarier. En nedgång av varu- lagerreserverna kan dock konstateras liksom en försämrad betalningsberedskap. I sistnämnda hänseende överensstämmer denna grupp närmast med grupp II b.
Totalt visar omslutningen en ökning med 74 000 kr. eller ca 4 %. Denna upp- gång har medfört en ökad skuldsättning med 112 000 kr. medan det egna kapitalet nedgått med 38 000 kr. från 41,9 till 38,2 % av omslutningen. Det är att märka att ett av företagen drives i handelsbolagsform. Vidare kan noteras att företagen icke redovisar några upplånade medel i egna pensionsstiftelser. Sammanfatt- ningsvis kan i fråga om denna grupp konstateras att ställningen per den 30/9 1957 var ganska väl konsoliderad, men att en minskning av varulagerreserverna och en försämring av likviditeten skett under perioden. Samtidigt noteras en ökad skuldsättning.
e) Prisutveckling och distributionsstruktur I redogörelsen för resultatet av lönsamhetsundersökningen berördes något intäkts- utvecklingen per såld volymenhet. Därvid kunde konstateras att den genomsnitt- liga intäkten per hl stigit under perioden för samtliga urvalsgrupper men också att betydande olikheter förelåg grupperna emellan. Vidare har i redogörelsen för intäkts- och kostnadsanalysen kunnat konstateras, att nettointäktsutvecklingen bl. a. påverkats såväl av ändrade rabattförhållanden som av ändrad skattebelast— ning, trots att med undantag för starkölet någon skärpning av produktbeskatt— ningen ej ägt rum under den undersökta perioden.
Såsom tidigare framhållits påverkas den genomsnittliga intäkten per volym- enhet av sådana faktorer som ändrade priser, ändrad distributionsstruktur i vad avser försäljningens fördelning på olika köparekategorier samt absoluta och relativa förändringar i det tillhandahållna varusortimentets sammansättning. För att något belysa den inverkan dessa olika faktorer haft på nettointäktsutveck- lingen för de i denna undersökning ingående företagsgrupperna inhämtades i samband med uppgiftsinsamlingen för de ekonomiska analyserna även vissa data om prisutveckling och distributionsstruktur. Dessa data har legat till grund för följande mera allmänt hållna redogörelse angående de under perioden inträf- fade förändringarna i nämnda hänseenden. Som bakgrund för denna redogörelse har den konstaterade faktiska intäktsutvecklingen inom de olika grupperna sam- manställts i följande tablå. Beträffande grupp IIIb har av utredningstekniska skäl någon fördelning av nettointäkterna för de båda produktslagen inte kunnat verk- ställas.
Försäljningsintäkter f kr. per hl
1954/55 1955/56 1956/57 Grupp m. m.
Maltdr. Läskedr. Totalt Maltdr. Läskedr. Totalt Maltdr. Läskedr. Totalt I. Brutto ........... 92: 51 102: 09 100: 10 Brutto exkl. skatt. 60: 24 64: 32 66: 14 Netto ............ 57: 23 57:27 57:23 60:63 59: 58 60:50 63:26 63:51 63:30 II a. Brutto ........... 96: 03 103: 61 103: 86 Brutto exkl. skatt 71:70 74: 55 75: 90 Netto ............ 60:83 63:46 61:88 63:09 63:07 63:08 65:04 69: 31 66:86 II b. Brutto ........... 89: 19 93:59 93:42 Brutto exkl. skatt 56:95 58:16 58:79 Netto ............ 50: 75 51: 57 50:95 51:54 52: 94 51:88 51:11 55: 16 52:11 III a Brutto ........... 90: 18 98: 38 101: 15 Brutto exkl. skatt 64:92 67:79 70:02 Netto ............ 60:66 66:09 62:95 63:24 66:95 64: 79 65: — 67:66 66:11 III b. Brutto ........... 103: 85 110: 67 113: 95 Brutto exkl. skatt 73:93 77:77 82: 28 Netto ............ 61: 82 63: 29 65: 74
De lägsta såväl brutto- som nettointäkterna per hl redovisas för grupp II b, som därtill även utvisar de minsta intäktsändringarna under perioden. Särskilt malt—
drycksförsäljningen visar härvidlag obetydliga förändringar, medan läskedryc- kerna i vart fall sista undersökningsåret gett en mera markant intäktsökning. Dessa i förhållande till övriga grupper särpräglade intäktsförhållanden beror till väsentlig grad på att, som redan tidigare anförts, den s. k. indirekta distri- butionsformen är allmänt utbredd inom denna grupp. I betydande utsträckning _— i vissa fall till mer än 90 % _— sker försäljningen genom ombud, vilka ombesörjer den lokala distributionen till återförsäljare och direktförbrukare. För denna lokala distributionsfunktion åtnjuter dessa ombud särskilda rabattförmåner. Det må erinras om att i denna urvalsgrupp ingår företag som delvis äges av lättöls- oeh läskedrycksfabrikanter och som drives på producentkooperativ basis för delägarnas räkning. Av den stora ombudsförsäljningen följer att försäljning av drycker direkt till konsumenter och till detaljhandlare och motsvarande är av ringa omfattning. Endast ett av företagen bedriver någon mera omfattande för- säljning till dessa kundkatcgorier. Till det nu anförda kommer att vissa av företa- gen fört en försiktig prispolitik. I några fall noteras prissänkningar under perio— den på maltdryekssidan. Detta gäller dock endast listpriserna vid försäljning till ombud. I vissa fall har de i oktober 1954 gällande priserna behållits oföränd- rade, medan i de fall prishöjningar skett dessa stannat vid ca 1 öre per flaska för perioden i dess helhet. I något fall noteras dock höjningar med sammanlagt 2 öre per flaska under perioden i vad avser priserna till återförsäljare och kon- sumenter. I fråga om dessa priser visar gruppen inga större olikheter i jämförelse med övriga grupper. I oktober 1954 gällande ölpris per flaska om 1/3 liter ut- gjorde till konsument 39 a 40 öre och till återförsäljare 34 a 35 öre. Priserna på lagrat lättöl återigen utgjorde 22 a 24 öre till konsument och 17 a 19 öre till återförsäljare. — Någon samordnad prispolitik kan inte konstateras för denna grupp. Tidpunkterna för vidtagna prisändringar har varierat för de olika före— tagen, dock med viss samfällighet i prisändringar under andra halvåret 1955.
I fråga om övriga urvalsgrupper utvisar nettointäkterna från maltdrycksförsälj— ningen och utvecklingen under perioden av dessa intäkter större likheter. Största skillnaden härutinnan noteras mellan å ena sidan grupp I och å andra sidan grupperna II a och III a. Grupp I redovisar genomgående lägre nettointäkter per hl. För 1954/55 utgjorde skillnaden ca kr. 3: 50 per hl, nedgick 1955/56 till ca kr. 2: 60 och 1956/57 till ca kr. 1: 70 per hl. Dessa skillnadsbelopp motsvarar ca 1 resp. 0,5 öre per flaska. Olikheterna torde väsentligen bero på att företagen inom grupp I har en dominerande försäljning till återförsäljare, medan försäljningen till konsumenter är ringa. Detta gäller i särskilt hög grad de tre största företagen, som dessutom helt dominerar gruppen. För grupperna IIa och IIIa och av allt att döma även för grupp IIIb spelar konsumentförsäljningen en större roll, även om den synes vara i avtagande. För flertalet företag inom dessa grupper utgör konsumentförsäljningen ca 25 å 35 % av maltdrycksvolymen och i några fall över 60 %. Motsvarande andel för storföretagen i grupp I utgör någon enstaka procent. Skillnaden mellan priserna till konsument och till återförsäljare utgjorde i oktober 1954 för här ifrågavarande grupper mellan 4 och 5 öre per flaska. Utvecklingen under perioden synes ha medfört en ökning av denna prisskillnad till 5 a 6 öre, om hänsyn tas till att ett system med särskilda kvantitetsrahatter fått ökad tillämpning. Enbart dessa prisskillnader ger en ökad genomsnittsintäkt av 1 år 1,5 öre per flaska om konsumentförsäljningen uppgår till 25 %. Ett öre per flaska motsvarar i sin tur 3 kr. per hl. Skillnaden i nettointäkt per hl malt- drycker mellan grupp I och grupperna II a och 111 a utgjorde 1954/55 och 1955/56 ungefär detta belopp, för att sista året nedgå till drygt hälften härav.
Beträffande prisutvecklingen under perioden kan i fråga om grupp I framhål- las, att priserna på öl vid försäljning till återförsäljare i oktober 1954 utgjorde
mellan 33 och 35 öre per flaska, medan det då gällande priset till konsument utgjorde 39 öre. I fråga om lagrat lättöl tillämpades ett pris till återförsäljare av 19 a 20 öre per flaska och till konsument ett pris av 23 å 24 öre. Någon höjning av dessa priser vidtogs inte under år 1955. Under tiden därefter fram till den 1/10 1956, dvs. under senare delen av verksamhetsåret 1955/56 höjde samtliga företag priserna på öl med 1 öre per flaska, och ytterligare en höjning med 1 öre noteras för flertalet av gruppens företag under det sista undersökta verksamhetsåret, här- vid redan före årsskiftet 1956/57 av vissa företag. Mellan undersökningsperiodens början och slut har alltså ölpriserna inom denna grupp ökat med i genomsnitt 2 öre per flaska, i några fall med mera. Priserna på lagrat lättöl har i några fall ökat med 2 öre, men i andra fall med endast 1 öre. Den för perioden konstaterade totala genomsnittliga intäktsökningen om ca 6 kr. per 111 motsvarar en pris- höjning per flaska av 2 öre. Någon samordnad prispolitik kan inte konstateras för de i denna grupp ingående företagen.
För grupp II a utgjorde priset för öl i oktober 1954 mellan 39 och 40 öre per flaska vid försäljning till konsument och mellan 34 och 35 öre vid försäljning till återförsäljare. Motsvarande priser för lättöl utgjorde 21 till 25 öre resp. 18 till 20 öre. Dessa priser indikerar ett något högre genomsnittligt baspris för denna grupp än för grupp I, vilket förklaras av att grupp IIa omfattar vissa företag i de norra delarna av landet och att man där allmänt tillämpar något högre priser. Härtill kommer, att dessa företag dessutom i allmänhet tillämpar vissa pristillägg vid försäljning inom olika utkörningsräjonger. Lägsta dylikt zontillägg utgör som regel 1 öre per flaska. För vissa av de i gruppen ingående företagen sker en bety— dande del av försäljningen med zontillägg, vilket givetvis verkar höjande på nettointäkterna.
Prisutvecklingen inom denna grupp synes liksom för grupp I ha inneburit en genomsnittlig prishöjning för perioden av 2 öre per flaska i fråga om öl och 1 öre per flaska i fråga om lättöl. Härav kom dock en höjning med 1 öre för öl i viss omfattning tidigare än för grupp I, nämligen redan före ingången av verksam- hetsåret 1955/56. I vissa fall noteras större prishöjningar, varigenom prisstruk- turen utjämnats i förhållande till läget i oktober 1954. Någon verkligt samordnad prispolitik kan inte heller noteras för denna grupp, även om de olika företagens prisjusteringar ofta skett med små inbördes tidsintervaller. Den för gruppen note— rade totala ökningen under perioden av nettointäkten per hl maltdrycker — kr. 4: 21 _ motsvarar ca 1,4 öre per flaska.
För grupp IIIa noteras i stort sett samma basprisläge som för nyssnämnda grupp Ila. Även inom denna grupp finnes företag, som tillämpar särskilda zon- tillägg. De under perioden vidtagna prishöjningarna har i fråga om såväl öl som lättöl utgjort i genomsnitt 2 öre per flaska, varav dock en första höjning med 1 öre i Vissa fall skett ännu något tidigare under verksamhetsåret 1954/55 än vad som noterats för grupp II a. Totalt utvisar nettointäkten per hl för maltdrycksför- säljningen en uppgång under perioden med kr. 4: 34, vilket motsvarar inemot 1,5 öre per flaska.
Vad gäller intäkterna från läskedrycksförsäljningen noteras en något mera oenhetlig utveckling för de olika grupperna än vad maltdrycksförsäljningen utvi- sat. För grupp I medförde 1955/56 en nettointäktsökning med drygt 2 kr. per hl, följd av en ytterligare uppgång med ca 4 kr. 1956/57. Liksom i fråga om malt- drycksförsäljningen utgör sålunda den totala ökningen för perioden ca 6 kr. per hl eller ca 2 öre per flaska om 33 cl. Detta överensstämmer ganska väl med de prishöjningar som företagen enligt undersökningen vidtagit på läskedryckssidan under perioden.
För grupp II a medförde 1955/56 en mindre nettointäktsminskning per hl följd
av en uppgång 1956/57 med drygt 6 kr. Detta motsvarar en genomsnittlig netto- intäktsökning för perioden av ca 2 öre per flaska. Flertalet av företagen inom denna grupp genomförde en höjning av läskedryckspriserna med 1 öre under sista delen av verksamhetsåret 1954/55, medan de återstående företagen genomförde en motsvarande höjning först under det därpå följande verksamhetsåret. Ytterligare prishöjningar med 1 till 3 öre per flaska vidtogs därefter 1956/57. Sistnämnda pris- höjningar korresponderar med intäktsutvecklingen detta år, medan prishöj— ningarna dessförinnan närmast borde gett utslag i ett något höjt intäktsläge per hl 1955/56. Att så inte blivit fallet torde sammanhänga med i första hand en för- skjutning mot ökad försäljning till återförsäljare.
I fråga om grupp IIIa noteras en successiv men samtidigt relativt liten netto- intäktsökning för perioden. Totalt utgjorde denna endast ca kr. 1: 50 per hl eller ca 0,5 öre per flaska. Storleken av de mellan undersökningsperiodens början och slut vidtagna prishöjningarna har dock varit ca 2 öre per flaska i genomsnitt, fördelade på två höjningar med i genomsnitt 1 öre. Den första av dessa pris- höjningar genomfördes av vissa företag ganska tidigt under vecksamhetsåret 1954/55 och har därför påverkat intäkten för detta år. Den andra höjningen med ytterligare 1 öre vidtogs först 1956/57 och av vissa av företagen inte förrän mot slutet av detta år. I vissa fall och för vissa delar av läskedryckssortimentet noteras större höjningar än de nyss nämnda genomsnittsbeloppen. Även för denna grupp torde ökad försäljning till återförsäljare påverkat nettointäktsutvecklingen.
Det må även framhållas, att vissa företag tillämpar ett system med kvantitets- rabatter för att stimulera till större inköp per leverans och därmed åstadkomma en sänkning av distributionskostnaderna från fabrik eller nederlag. Som exem- pel på ett sådant system kan nämnas, att köp av 100 flaskor ger en rabatt av 0,5 öre per flaska. Rabatten ökar språngvis vid större kvantiteter till exempelvis 0,9 öre vid köp av 500 flaskor och till 1,5 öre vid köp av 1 000 flaskor. I fråga om kombinerade företag utgår rabatten som regel på den sammanlagda kvantiteten levererade malt- och läskedrycker. Inhämtade uppgifter och upplysningar tyder på att denna rabattgivning ökat under perioden och därmed verkat pressande på nettointäktsutvecklingen.
Vad slutligen gäller de genomsnittliga nettointäkterna per hl av totala dryckes- försäljningen har dessa utöver av vad i det föregående anförts självfallet påver- kats av försäljningens fördelning på de olika slagen av drycker. Som tidigare framhållits i olika sammanhang har läskedrycksförsäljningens andel av den totala försäljningsvolymen för grupperna II a, III a och IIIb samtliga undersökta år utgjort omkring 40 %, medan denna andel för grupp IIb utgjort ca 25 % och för grupp I ca 13 %. Vidare må erinras om att starkölets andel av totala malt— drycksförsäljningen totalt sett endast utgör några få procent och att dess inverkan på såväl nettointäkten från maltdrycksförsäljningen som den totala nettointäk— ten varit ringa. Det må nämnas att fabrikantpriset på denna produkt under perio— den legat vid 73 å 74 öre per flaska inklusive skatt. Nu nämnda förhållanden gör att genomsnittsintäkten för totala dryckesförsäljningen i fråga om grupperna II a, III a och III b legat ungefär mitt emellan de för de båda produktslagen note- rade intäktsbeloppen per hl och för grupperna I och II b i närhet av nettointäkten från maltdrycksförsäljningen.
BILAGA 3
Allmännyttiga kaféföretag
1. Inledning
De allmännyttiga kaféföretagen har inrättats i syfte att främja de nykterhetsp3li- tiska strävandena genom att stärka den sociala kontrollen över ölförsäljningen. En väsentlig motivering för inrättandet av dylika företag har varit, att enskilt vinst- intresse i varje fall ofta försvårar ett riktigt handhavande av försäljningen — att försäljningen överfördes på företag utan enskilt vinstintresse har därför ansetts som en väsentlig förutsättning för förbättrade förhållanden, främst inom utskänk- ningen. Kaféföretagen har i stor utsträckning tillkommit som en reaktion mot tidigare missförhållanden inom utskänkningen och ägnar sig allt fortfarande främst åt denna. I betydande omfattning befattar de sig emellertid också — i V:ssa fall enbart — med avhämtningsförsäljning. (Beteckningen kaféföretag har kommit att användas gemensamt för alla allmännyttiga företag inom ölförsäljningen.)
Tanken på en avveckling av det enskilda vinstintresset inom ölförsäljningen kan ledas tillbaka till tiden omkring sekelskiftet. I riksdagen motionerade sålunda vid denna tid Sigfrid Wieselgren — dock utan att vinna riksdagens bifall — om ut- redning av möjligheten att i städerna överföra ölförsäljningen till bolag organi- serade närmast efter mönster av det s. k. Göteborgssystemet. Nämnas må vidare i detta sammanhang, att 1911 års nykterhetskommitté förordade, att utminute— ringen av öl, innehållande mer än 21/4 volymprocent alkohol, skulle desintresseras och läggas under »bolagssystem». Beträffande ölutskänkningen förordade kom- mittén, att all utskänkning utan samband med måltid skulle utövas av system- bolag, direkt eller genom överlåtelse på annan under betryggande garanti. Den enskilda utskänkningen av öl i samband med måltid berördes inte av kommitténs förslag. Några åtgärder i anledning av förslagen vidtogs inte.
Ett genomförande i praktiken av de antydda strävandena kom efterhand att ske genom bildandet av allmännyttiga kaféföretag utan särskilda lagstiftningsåtgärder. I den mån företagen erhållit monopolställning har denna uppnåtts genom de kom- munala myndigheternas medverkan i samband med behandlingen av oktrojären- den. I många fall har också bryggerierna givit sitt stöd.
Såsom det första egentliga allmännyttiga kaféföretaget brukar man beteckna Sundsvalls kaféaktiebolag, bildat år 1922. Det s. k. Sundsvallssystemet utformades efter förebild av Göteborgssystemet inom rusdryckshandeln och tillkom för att ersätta de dåligt skötta egentliga ölkaféerna, vilka samtliga efterhand övertogs av bolaget. Företagets uppgifter har av initiativtagaren i huvudsak sammanfattats sålunda.
1. Det enskilda vinstintresset avkopplas.
2. Begränsning av serveringen till 2 glas per person.
3. Prissänkning med ca 25 procent och därmed en avsevärd besparing för bola- gets kundkrets.
4. Mångdubbla skatteinkomster för stat och kommun.
5. Avsevärda penningbelopp till förfogande för allmännyttigt och välgörande ändamål. Skärpt kontroll över kundkretsen och dess uppträdande.
7. Förbättrade lokaler. ?
Efter Sundsvallssystcmet bildades mer eller mindre likartade företag i åtskil— liga andra städer, ibland i konkurrens med enskilda företag. En annan utveck- lingslinje blev att verksamheten utvidgades att omfatta också avhämtningsförsälj- ning av öl, varvid försäljningen vanligtvis ombesörjdes av livsmedelshandlarna på orten mot en ersättning (ibland benämnd hyra) så utformad att försäljaren inte skulle ha intresse av en ökad försäljning. Tidigare tankar på att ordna utminute- ringen vid särskilda butiker har genomförts i mindre omfattning. Den första ort där utminuteringen sålunda omhändertogs av ett allmännyttigt företag var Sund- byberg. På några orter har företagen upptagit också annan verksamhet än dri- vandet av ölkaféer och avhämtningsförsäljning av öl.
Sammanfattningsvis kan sägas, att de allmännyttiga kaféföretagen uppkommit och utvecklats i nära anslutning till de idéer som drivit fram desintresseringen inom rusdryckshandeln. Själva utskänkningsrörelsen har nära släktskap med den tidigare av systembolagen drivna folkrestaurangverksamheten. Företagens utform— ning och arbetsuppgifter varierar åtskilligt från ort till ort men kännetecknen från rörelsens början av 1920-talet framstår alltjämt som väsentliga.
Såsom förut antytts kom de första allmännyttiga kaféföretagen till stånd utan stöd av särskilda lagbestämmelser. Några sådana tillkom inte förrän i och med den nu gällande försäljningsförordningen. Det enda stöd författningsbestämmel- serna dessförinnan erbjöd var den möjlighet kommunerna hade att _ beträffande såväl utskänkning som avhämtningsförsäljning — begagna sitt veto mot tillstånd till andra än allmännyttiga kaféföretag. Beträffande utskänkningen kvarstår i den nya förordningen den kommunala vetorätten i fråga om utskänkningen medan den slopats i fråga om avhämtningsförsäljningen. Såsom ersättning för vetorätten på det sistnämnda området infördes (15 5) en möjlighet för kommunens fullmäk— tige att anordna avhämtningsförsäljningen genom företag utan enskilt vinstintresse. Fullmäktige kan nämligen enligt ifrågavarande bestämmelse föreslå den inskränk— ningen i fråga om försäljningens bedrivande, att tillståndsinnehavares eller före— ståndares1 ekonomiska fördel göres oberoende av myckenheten sålt öl. Förslaget blir bindande för länsstyrelsen om de för försäljningens ordnande föreslagna grun- derna befinnes lämpliga. Den nya bestämmelsen berör inte äldre företag. Dessas försäljningstillstånd har fortsatt att gälla. Vad beträffar fall då utminutering an- ordnats genom allmännyttigt kaféföretag efter den 1 oktober 1955 synes läns— styrelsens fastställande av ersättningsgrunderna inte alltid ha sökts. överenskom- melse har ändå träffats med de berörda livsmedelshandlarna.
År 1958 var 43 allmännyttiga kaféföretag i verksamhet, lokaliserade till 42 orter. Ett företag (Eskilstuna) bedriver försäljning i tre kommuner utom huvudorten. I en stad (Östersund) finns två företag. Utöver de nu nämnda existerar ett företag (Visby) som hittills endast bedrivit vanlig konditorirörelse men ingen ölförsälj- ning. (I den följande redogörelsen bortses helt från detta företag.) Tidigare un- dersökningar, företagna av 1934 års malfdryckskommitté2 och 1944 års nykterhets- kommitté3 redovisades 28 företag för år 1935 resp. 43 företag för 1946—1949. I den nu företagna undersökningen ingår sju företag, tillkomna 1947 och senare,
1 Avser det fall att kaféföretaget inte själv bedriver försäljningen utan ordnar denna genom ortens livsmedelshandlare; affärsinnehavaren blir då föreståndare för kaféföretagets försäljning. 2 Se SOU 1936: 5, Bilaga III, sid. 361. 3 Se SOU 1952: 55, Bilaga nr 3, sid. 356.
som inte förekommer i nykterhetskommitténs redogörelse, medan sju däri upp- tagna företag numera upphört.4
De nu verksamma företagen och tiden för deras tillkomst är redovisad i tab. 1. Av sammanställningen framgår, att 13 företag tillkommit på 1920-talet, 18 på 1930-talet, 7 på 1940-talet och 5 på 1950-talet. Samtliga utom 5 av de 43 företagen är som synes lokaliserade till städer.
Tabell 1. De 1958 verksamma allmännyttiga kaféföretagens lokalisering och tillkomstår
Till- Till- komstår Ort komstår Ort
1922 Sundsvall 1933 Mellerud
Eskilstuna 1934 Skövde (ombildat 1942) Motala
1924 Stockholm 1937 Arvika Malmö 1938 Norrköping 1926 Halmstad Söderhamn Varberg Lund 1927 Uddevalla Östersund Uppsala Sveg Kristinehamn 1940 Torsby Sundbyberg (Fryksände kommun) Enköping 1942 Karlstad 1928 Gävle 1944 Solna 1929 Falköping 1945 Södertälje 1930 Hälsingborg 1947 Hudiksvall Örebro Arboga Nyköping 1948 Frösön 1931 Göteborg 1951 Ås (Östersund)1 Lidköping 1953 Alingsås 1932 Åmål 1955 Jönköping 1933 Vaxholm Rödön Linköping 1956 Torshälla Filipstad
1 Efter kommunindelningsreformen är företagets verksamhet begränsad till den del av förut- varande Ås kommun, som nu ingår i Östersunds stad.
2. Verksamhetsgrenar
Inledningsvis har nämnts, att kaféföretagens verksamhet omfattar såväl utskänk- ning som avhämtningsförsäljning av öl, och därjämte i åtskilliga fall andra rö- relsegrenar. Av de 43 nu verksamma företagen bedriver 29 ölförsäljning endast i form av utskänkning. Dessa är lokaliserade till Stockholm, Södertälje, Solna, Vax— holm, Uppsala, Enköping, Linköping, Norrköping, Motala, Malmö, Lund, Hälsing- borg, Halmstad, Varberg, Göteborg, Åmål, Lidköping, Skövde, Karlstad, Filipstad, Arvika, Torsby, Örebro, Arboga, Gävle, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall och Sveg. Av dessa har i sin tur tio dessutom annan matserverings- eller restaurang- rörelse och tre bedriver annan försäljningsverksamhet. Nio företag (Sundbyberg, Nyköping, Eskilstuna, Uddevalla, Alingsås, Mellerud, Falköping, Kristinehamn och östersund) utövar såväl utskänkning som avhämtningsförsäljning. I ett av dessa fall (Kristinehamn) är dock avhämtningsförsäljningen av ringa omfattning och bedrives i samband med kaférörelsen. Två av dem driver också annan restaurang-
4 Nykterhetskommitténs redogörelse hänför sig till 1946 men innefattar dock ett år 1948 tillkommet företag (Frösön).
rörelse och lika många har speciella försäljningsgrenar. Fem företag slutligen (Torshälla, Jönköping, Ås, Frösön och Rödön) bedriver endast avhämtningsför- säljning. Ett av dessa har också annan särskild försäljningsverksamhet. I tab. 2 redovisas nu berörda förhållanden också för 1935, 1946 och 1949.
Tabell 2. Kaféföretagens försäljningsform för öl
1935 1946 1949 1958
Endast utskänkning .............. 24 28 30 29 Utskänkning och utminutering. . . . 4 10 11 9 Endast utminutering ............. — — 2 5 Summa 28 38 43 43
De sammanlagt 38 företag som bedriver ölutskänkning har tillsammans 129 ut— skänkningsställen för öl. Av dessa var 59 egentliga ölkällare utan matservering och 70 kaféer med matservering. De 38 företagen 1946 hade 137 (56 utan och 81 med mat) och de 41 företagen 1949 139 utskänkningsställen. Av de nu verksamma företagen driver 17 endast utskänkning utan matservering och 14 endast utskänk- ning med matservering medan 7 har utskänkningsställen såväl med som utan mat— servering.
Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är kaféföretagens konkurrensför- hällanden. 1958 hade % av företagen halva antalet eller mer av alla ölrättighe- ter på orten, något fler hade mellan en fjärdedel och hälften och det övervä— gande flertalet eller närmare 3/4 hade mindre än en fjärdedel av rättigheterna. En jämförelse med tidigare undersökningar visar att en betydande förändring ägt rum i fråga om företagens relativa betydelse på de olika orterna. 1935 hade så- lunda inte fullt % av företagen mer än halva antalet rättigheter, 1949 hade % samma ställning. Den genomsnittliga procentuella andelen av rättigheterna var 1935 62, 1949 36 och 1958 22. 1935 hade 12 företag monopol, 1949 endast tre och 1958 intet.1 Utvecklingen har sålunda inneburit att kaféföretagens relativa betydelse minskat på många orter. I allmänhet har det här varit frågan om orter med relativt få utskänkningsställen, ofta blott ett eller två. Kaféföretagens andel i det totala antalet utskänkningsställen på samtliga de berörda orterna har där- emot inte förändrats. Såväl 1935 och 1949 som 1958 utgjorde denna andel drygt 12 procent.
De nu gjorda jämförelserna utgår från antalet förekommande utskänkningsstäl- len utan hänsyn till rörelsens art. Bilden blir en annan om man särskiljer ölut- skänkningsställen med resp. utan matservering. I fråga om ölutskänkningsställen utan matservering (egentliga ölhallar eller ölkällare) visar det sig nämligen att kaféföretagen _ nu liksom tidigare — har en dominerande ställning på orten. De allra flesta företag, som driver sådana utskänkningsställen har i själva verket monopol på sådan rörelse. Det enda egentliga undantaget synes vara Vingabolaget i Göteborg som dock innehar flertalet ölhallar i staden.
Avhämtningsförsäljning av öl bedrives, såsom förut nämnts av 14 företag, av vilka fem endast befattar sig med utminutering och nio därjämte med utskänk- ning. I den sistnämnda gruppen ingår såsom tidigare nämnts ett företag som har avhämtningsförsäljning endast i kafélokal. Hela antalet företag, som 1949 bedrev
1 Vad beträffar förändringen från 1949 till 1958 må nämnas att av de 14 företag som 1949 hade hälften av utskänkningsställena eller mer har numera tre helt upphört, varav ett tidigare hade monopol. Av övriga 11 har fyra fortfarande hälften eller mer och tre 25—50 procent av hela antalet utskänkningsställen.
utminutering var 13. Av dessa hade två intet egentligt försäljningstillstånd utan omhänderhade endast den fria avhämtningsförsäljningen från ortens bryggeri. Alla utom två hade också utskänkningsrörelse. Förändringen mellan 1949 och 1958 består i att tre företag helt upphört med sin verksamhet och fyra upphört med utminuteringen men fortsatt med utskänkning. Tre företag som tidigare endast be- drev utskänkning har numera upptagit utminutering. Fem företag är helt nytill— komna, varav fyra endast sysslar med utminutering.
Antalet utminuteringsställen var 1934 25, 1949 174 och 1958 668. En markant ökning har sålunda ägt rum. Ökningen från 1949 till 1958 faller till väsentlig del (drygt 60 %) på företag som helt nytillkommit eller som tidigare inte bedrivit utminutering. (Därjämte har ett företag ökat från 7 till 142 och ett från 1 till 90.)
Flertalet företag bedriver försäljningen genom livsmedelsaffärerna på orten. Endast ett (Mellerud) har egen affär där endast öl och alkoholsvagare drycker försäljes. Förekomsten av egna affärer var förut vanligare. Av 55 utminuterings- ställen 1946 drevs sålunda 12 direkt av respektive bolag.
Då andra affärsföretag anlitas försäljer kaféföretaget alltid såväl genom privata som kooperativa affärer. Ofta sker försäljningen såväl genom speeeri- som mjölk- butiker, i vissa fall endast genom de förstnämnda. Samtliga företag utom ett (Kristinehamn) har monopol på avhämtningsförsäljning om man bortser från den avhämtning som kan förekomma vid ortens bryggeri.
Vid sidan av ölförsäljningen driver kaféföretagen i vissa fall annan verksamhet, vanligtvis restaurangrörelse eller kioskförsäljning. Enligt 1958 års uppgifter är detta fallet med 14 företag.
Restaurangrörelsc i någon form förekommer hos 12 företag. Fyra företag dri- ver lika många alkoholfria matserveringar, sex företag sammanlagt 20 starköls- restauranger (varav Norma 11) och sju företag nio vinrestauranger. Nio företag slutligen, har annan rörelse än restaurangverksamhet väsentligen kioskrörelse, i något fall konditoriservering, i ett fall fastighetsförvaltning och byggnadsverk- samhet.
I detta sammanhang må nämnas att dotterföretag förekommer endast i ett fall (Norma). Rörelsen omfattar vin- och spritrestauranger.
3. Ölförsäljningen
Kaféföretagens ölförsäljning under det senaste redovisade året (1957 eller 1956/57) uppgick för 41 företag som lämnat uppgift häroml till 7 442 000 liter eller 182 000 liter per företag. Någon fördelning på utminutering och utskänkning har i all- mänhet inte kunnat göras. För 37 företag som lämnat motsvarande uppgifter för tiden närmast före den nya försäljningsförordningens ikraftträdande (1954 eller 1954/55) var siffrorna 8674 000 liter respektive 234000 liter per företag.2 1957 års siffra för de sistnämnda 37 företagen var 180 000 liter per företag. För dessa föreligger sålunda en minskning med drygt 23 procent. Av berörda minskning för de 37 företagen föll fyra femtedelar på 10 företag. Utvecklingen för utminutering resp. utskänkning kan inte närmare fastställas. En väsentlig del av nettominsk- ningen torde emellertid falla på utskänkningen. (Sju av de nyssnämnda tio företa- gen bedrev endast utskänkning blott ett enbart utminutering.) Fyra företag (bl. a. Göteborg) redovisar ökad försäljning, två oförändrad och övriga minskad.
De företag som enbart bedriver utskänkning av öl och som redovisat försälj-
1 Uppgift saknas från Lidköping och Alingsås. 2 1945 200 000 liter per företag (36 företag).
ningen såväl för 1954 som 1957 (27) uppvisar en minskning av sin sammanlagda ölförsäljning med drygt 25 procent.
Den totala försäljningen i landet minskade från 1954/55 till 1956/57 med 12 procent och utskänkningen med 29 procent. Utvecklingen inom de allmänna kafé- företagen torde alltså inte i större utsträckning avvika från genomsnittet för hela landet.
Den relativa betydelsen av kaféföretagens försäljning kan inte närmare belysas av föreliggande statistik. Nämnas må dock, att den för kaféföretagen redovisade försäljningen för år 1957 (41 företag) uppgick till 3,8 procent av den totala för— säljningen. 1935 var denna andel 4, 1945 4,8 och 1954 3,9 procent. Någon större förändring har sålunda inte ägt rum.
Försäljningens omfattning varierar givetvis avsevärt från företag till företag.
År 1957 översteg ölförsäljningen 500 000 liter för 7 procent av företagen (1954 11 %). För 37 procent av företagen uppgick den till 100 000—500 000 liter (1954 49 %) och för 56 procent av företagen understeg den 100 000 liter (1954 40 %). Förändringen från 1954 till 1957 återspeglar den förutnämnda minskningen av ölförsäljningen.
Till den nu lämnade redogörelsen kan fogas några uppgifter om ölförsäljningens andel i kaféföretagens hela omsättning. Genomsnittligt uppgick denna såväl 1954 som 1957 till inte fullt 70 procent eller praktiskt taget densamma som 1945 (72 %). Variationerna från företag till företag är självfallet betydande, inte minst beroende på om avhämtningsförsäljning ingår i verksamheten, vilket ju höjer ölets andel i omsättningen (avhämtningsförsäljningen omfattar regelmässigt endast öl). Förutom sådana företag som endast bedriver avhämtningsförsäljning representerar ölet hela eller i det närmaste hela omsättningen för tio företag (Enköping, Motala, Lund, Lidköping, Skövde, Filipstad, Örebro, Arboga, Gävle och Hudiksvall) som endast bedriver utskänkning och för två företag (Nyköping och Falköping) som har såväl utskänkning som utminutering. Å andra sidan har ett par företag en an— del för ölförsäljningen understigande 25 procent (Norma 6,5 % och Hälsing- borg 23 %).
Företagens inköpspris för öl varierar mellan 37 och 41 öre per flaska om 1/3 liter. Fördelningen är följande: 37 öre — 1; 38 öre _ 15; 39 öre — 13; 40 öre _ 12; 41 öre _ 2. Det genomsnittliga priset blir sålunda 39 öre.
Utminuteringspriset varierar mellan 43 och 52 öre med följande fördelning: 43 öre — 1; 45 öre — 2; 47 öre — 7; 48 öre — 2; 52 öre — 1. Genomsnittspriset är 46,9 öre. Försäljningsmarginalen uppgår till mellan 5 och 13 öre med ett ge- nomsnitt av 8,1 öre. En jämförelse med de inom de olika områdena sedvanliga detaljhandelsmarginalerna synes ge vid handen, att någon nämnvärd skillnad inte föreligger.
Utskänkningspriset är lägst 60 öre och högst 90 öre genomsnittligt 72,5 öre. 32 av de 38 företag som bedriver utskänkning har ett pris mellan 65 och 75 öre. De stora prisvariationerna sammanhänger givetvis med skiftande standard på utskänkningsställena, men också med prispolitik och andra förhållanden. Någon närmare analys av prissättningen är därför inte möjlig. Av samma orsak är en jämförelse med andra företags priser föga givande. Variationerna är här ännu större med priser upp till 1 krona 50 öre på de bättre restaurangerna. Nämnas må dock, att de lägsta priserna inom andra företag på sex orter i det närmaste överensstämmer med kaféföretagens, på en ort synes ett lägre pris än kaféföre- tagets i något fall förekomma.1
1 I nedanstående uppställning redovisas kafébolagens pristillägg för pilsner vid utskänkningen utöver inköpspriset 1946.
Öre pr flaska Antal bolag
16 17 18 2 19 20 21 22 23
ppm—qoraa:
Kafébolagen i Sundsvall, Filipstad, Kristinehamn och Halmstad visade det högsta pris- tillägget med 23 öre per flaska, medan det genomsnittliga pristillägget för samtliga kafé- bolag var 19 öre.
Vid utminuteringen var 1946 det genomsnittliga försäljningspriset 33 öre per flaska och genomsnittliga pristillägget 6 öre. (Bryggeriernas pris vid utminutering direkt till allmän- heten var då 28 öre i Stockholm, 29 öre i Göteborg och Malmö och 30 öre i landet i övrigt.)
Särskilda restriktioner utöver dem som föreskrives i ölförsäljningsförordningen tillämpas i relativt få fall. Inom utskänkningen tillämpas restriktioner i egentlig mening av åtta företag där konsumtionsgränsen är satt vid två flaskor, undantags- vis i ett fall tre flaskor. I ett fall tillämpas dessutom tidvis och på vissa utskänk— ningsställen en kvantitetsgräns av en flaska. I några fall antecknas att utskänk- ning vägras vissa personer som antecknats av nykterhetsnämnd eller socialnämnd.
Beträffande utminuteringen anges i ett fall (Jönköping) att försäljning helst bör ske endast till kända kunder.
Ett viktigt led i kaféföretagens desintressering av ölförsäljningen är självfallet _ såvitt angår utminuteringen _ regleringen av de privata affärsidkarnas er- sättning för försäljningens handhavande. Härvidlag föreligger flera olika system.
I östersund och kringliggande orter erhåller affärsidkarna sin ersättning i rela- tion till försäljningen av livsmedel, alkoholfria drycker eller till hela omsätt- ningen.
I Uddevalla lämnas ersättning per försåld flaska, uppgående till 8,5 öre om försäljningen understiger 1 000 flaskor och till successivt sjunkande belopp med stigande försäljning till 40 000 flaskor då den uppgår till 5 öre. För försäljning överstigande 40000 flaskor utgår ersättning med 5 procent av priset (: lägre än 5 öre).
I Sundbyberg fördelas ersättningen på en fast del, benämnd hyresersättning och uppgående till 250—500 kronor per år och en med försäljningen rörlig del på högst 4 500 kronor.
I Alingsås sättes ersättningen till visst belopp per flaska, men den kvantitet som lägges till grundval för beräkningen är inte den löpande periodens utan en tidi- gare (1/7 1957—31/12 1959) görs beräkningen på 1956 års försäljning.
I Nyköping (6 öre), Eskilstuna (5 öre), Torshälla (5 öre), Jönköping (6 öre) och Falköping (6 öre) lämnas ersättning med visst belopp per flaska utan kom- pletterande regler. Åtminstone i flertalet fall ligger ersättningsbeloppet under den eljest vanliga detaljhandelsmarginalen.
4. Kapital- och vinstförhållanden m. m.
Det stora flertalet allmännyttiga kaféföretag drives nu som tidigare i aktiebolags- form. Endast två (Frösön-och Ås; 1946 endast Frösön) har formen av ekonomisk förening. Det sammanlagda aktie(andels-) kapitalet för de 43 företagen uppgår till
1 052125 kronor (1946 38 företag 909500). Insatskapitalets genomsnittliga stor— lek är ungefär densamma som tidigare. Sedan företagets bildande år 1924 har Norma representerat en väsentlig del av detta insatskapital under senare år 40—50 procent. Omkring tre fjärdedelar av företagen såväl 1946 som 1958 hade ett insatskapital på 5000—25 000 kr. Kapitalstorlekens fördelning har för övrigt inte förändrats i större utsträckning från 1946 till 1958.
Det i företagen insatta kapitalet fördelar sig på kommuner, bryggerier och dem närstående personer, andra enskilda personer och — i vissa enstaka fall — andra företag (t. ex. konsumtionsförening). Kommunen är delägare i 15 företag. I 10 av dessa företag äger kommunen en majoritet av andelarna (varav, i ett fall samt- liga andelar och i ytterligare fem fall över 95 % av andelarna). Genomsnitt- ligt äger kommunerna 23 procent av andelarna i företagen. Bryggerier eller bryg- geri närstående äger andelar i 18 företag eller nästan samma antal som kommuner- na. Andelsmajoritet föreligger i 10 fall, varav tre fall med över 95 procents majori- tet (ett fall 100 %). Genomsnittligt representerar bryggeriernas andelar 22 procent av kapitalet. Enskilda personer innehar andelar i flertalet företag (40) med majo- ritet i 21 fall (varav 15 med 100 %). I genomsnitt äges 53 procent av kapi- talet av enskilda personer. Ofta är det fråga om socialt intresserade personer, ibland ledamöter av kommunala styrelser och nämnder. Övriga andelsägare repre- senterar i genomsnitt 2 procent av insatskapitalet. Av det sammanlagda insats- kapitalet äger kommuner 13, bryggerier 43, enskilda 38 och övriga 6' procent.
En jämförelse med förhållandena 1935 och 1945 visar att kommuner och bryg- gerier ökat sitt inflytande i företagen på »enskilda personers» bekostnad. Bryg- geriernas ökade inflytande har främst gjort sig gällande i större företag (Norma).
I de allra flesta företagen skall enligt bolagsordningen eller stadgarna en del av styrelseledamöterna eller revisorerna utses av kommunal myndighet (i ett fall överståthållarämbetet) .
Oftast utser härvid den kommunala instansen flertalet ledamöter och revisorer. I något fall utser nykterhetsnämnden en av kommunens representanter.
Särskilda bestämmelser om tillsättandet saknas endast inom fem företag. Nu berörda förhållanden synes ha varit tämligen likartade på 1940-talet.
Undersökningen har också omfattat uppgifter om rörelsens utfall och vinstens fördelning på aktieägare och allmännyttiga ändamål.
De uppgifter som avser att belysa rörelsens utfall omfattar hela den verksam— het som företagen bedrivit, alltså även andra rörelsegrenar än ölförsäljningen. En jämförelse mellan olika företag är omöjlig att göra på grundval av det förelig- gande materialet. En viss uppfattning av utvecklingstendensen under senare tid torde man däremot kunna erhålla. För 30 företag beträffande vilka uppgifter föreligger för hela perioden 1936—1945 visar det sig sålunda att den årliga vins- ten successivt sjunkit. Om vinsten 1936/45 sättes till 100 blir den 1946/55 86, 1954 67 och 1957 64. Beträffande förändringen från 1954 till 1957 bör observeras att Normas vinstökning med 128 000 kronor eller 30 procent av de 30 företagens sammanlagda vinst 1957 har en avgörande betydelse. Utan denna ökning för Norma skulle indexsiffran för 1957 ha blivit 45, vilket innebär att vinsten bort- sett från Norma minskat avsevärt från 1954 till 1957. Någon närmare analys av förändringarna är inte möjlig i detta sammanhang. Att de under åren efter 1954 års reformer sammanhängt med ölförsäljningens nedgång torde vara uppenbart.
BILAGA 4
Starkölsförsälj ningen
Detaljhandel med starköl får utövas endast av Nya Systemaktiebolaget. Impor- ten av starköl liksom av andra rusdrycker har förbehållits Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen, medan starköl som tillverkats inom riket och ej exporteras, upp- lägges i frihamn eller på provianteringsfrilager kan försäljas antingen till Aktie- bolaget Vin— & Spritcentralen eller systembolaget.
Principerna för systembolagets upphandling av starköl
I egenskap av monopolbolag och med hänsyn till innehållet i det mellan staten och bolaget träffade avtalet _— innebärande bl. a. att bolaget skall tillämpa sådana prissättningsgrunder att allmänheten skyddas mot obehörig fördyring av varorna _ ansåg sig bolaget böra tillämpa en sådan inköpspolitik, att samtliga koncessio- nerade bryggerier hade möjlighet att konkurrera på lika villkor. Vidare borde med hänsyn till allmänheten kostnadsstegrande element såvitt möjligt elimineras.
Då starkölet genom sin förpackningsform är en tung vara, för vilken transport- kostnaderna i förhållande till tillverkningsvärdet blir av relativt stor betydelse för prissättningen, syntes det rimligt, att de bryggerier som låg i närheten av en viss systembolagsbutik skulle ha möjlighet att leverera ölet till denna butik till lägre kostnader än längre bort belägna bryggerier. Någon direkt anknytning mellan en tillverkares tidigare försäljningsdistrikt för öl klass II samt försäljningsområdena för starköl ansågs dock icke böra ifrågakomma.
För att bryggerierna skulle ha möjlighet att konkurrera på lika villkor intog systembolaget i sina offertvillkor att starkölet skulle vara tappat på gängse stan- dardflaska. Härigenom behövde bryggerierna inte företaga investeringar i spe- cialflasktyper eller i särskilda ta—ppmaskiner m. m.
Systembolaget har vid upphandlingen av inhemskt starköl tillämpat den ord- ningen, att koncessionerade bryggerier erhållit tillfälle att för viss bestämd pe— riod omfattande sex månader inkomma med anbud på starköl. För den första upphandlingsperioden (1 oktober 1955—31 mars 1956) intogs för varje butiksort offerter från minst två konkurrerande bryggerier, vilka ur transportsynpunkt bedömdes som mest lämpliga för leverans till butiksorten. Om andra ölsorter blev efterfrågade på butiksorten, skulle vederbörande butik emellertid anskaffa dessa. Visade sig efterfrågan få större omfattning, skulle även dessa ölsorter lagerföras.
Av de till-frågade bryggerierna inkom 59 med offert för första upphandlings- perioden. Av dessa bryggerier antogs 53 som leverantörer.
Även i fortsättningen har butiksorternas sortiment justerats i den mån som efterfrågan motiverat detta. Den rätt till hemsändning direkt från bryggeri till konsument, som infördes år 1957, har inte medfört några större förändringar i de leveransområden som uppdragits för bryggeriernas försändning.
För svenskt burköl samt för svensktillverkad porter tillämpas inte någon regionindelning, utan dessa ölsorter — av vilka det finns ett märke av vardera —— lagerföres på samtliga bolagets butiker.
Genom dels den koncentration av tillverkningen som skett sedan 1955, dels den utveckling av allmänhetens inköpsvanor som ägt rum beträffande starköl har antalet levererande starkölsbryggerier sjunkit och är för närvarande (september 1959) 40.
Importen av utländskt starköl sker såsom tidigare nämnts genom Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen. Enligt en överenskommelse mellan bolagen är det dock systembo- laget som — med hänsyn till att detaljhandelsförsäljningen ombesörjes av detta — haft inköps- och andra kontakter med de utländska bryggerierna och fastställt vilka bryggerier som skulle antagas till leverantörer. Principerna för föran- det av utländska starkölssorter har av naturliga skäl blivit andra än vad som gäller för det inhemska starkölet. Bolaget hade såsom ensamförsäljare att tillse, att någon diskriminering mellan olika länders starkölstillverkare inte skedde. Antalet utländska starkölsmärken blev därför till en början ganska stort. Under den första upphandlingsperioden _ då efterfrågan var mycket svårbedömd — tillhandahölls sålunda sammanlagt 24 olika utländska starkölsmärken i Sverige. Samtliga dessa fördes dock inte på alla butiker, utan ett urval gjordes, så att alla butiker förde några sorter, varvid i första hand två danska samt i regel något engelskt, holländskt och tyskt märke tillhandahölls. På butiker, som hade ett större sortiment av spritdrycker och vin, tillhandahölls däremot ett något rikhaltigare sortiment av starköl. Justeringar av sortimenten har emellertid gjorts efter hand som efterfrågan stabiliserats. För närvarande uppgår antalet utländska märken till 16. Samtliga dessa tillhandahålles i 17 butiker.
Pris- och försäljningsutveckling
På inhemskt starköl utgick fram till den 20 mars 1958 tillverkningsskatt med 1 krona 35 öre per liter. Nämnda datum höjdes emellertid tillverkningsskatten med 6 öre per liter till 1 krona 41 öre. Denna beskattning avser inte importerade maltdrycker. Å dessa utgår i stället tull, vilken under tiden 1 oktober 1955—31 december 1958 utgjorde 1 krona 86 öre per liter och för tid därefter 1 krona 59 öre per liter. Det faktiska tullskyddet utgjorde sålunda under tiden 1 oktober 1955 —19 mars 1958 51 öre per liter, under tiden 20 mars 1958—31 december 1958 45 öre per liter samt nu 18 öre per liter.
Bolagets inköpspriser — inklusive tillverkningsskatt men exklusive tomglas — för inhemskt starköl vid leverans fritt butik på tillverkningsort eller närmaste butiksort har under den gångna tiden ökat med i medeltal 4,4 öre per flaska. I denna ökning ligger dock den tidigare omnämnda tillverkningsskattchöjningen om 6 öre per liter, vilket innebär en höjning på 2 öre per flaska. Priserna mellan de olika bryggerierna varierar givetvis. För närvarande (september 1959) är varia- tionsbredden i inköpspris för vanligt starköl i standardförpackning 9,9 öre per flaska.
Inköpspriserna på det utländska starkölet har inte ändrats under tiden 1 okto- ber 1955—1 september 1959. Variationsbredden i inköpspris fob exporthamn samt exklusive tullavgifter utgör 19,4 öre per flaska. Med hänsyn till förändringar i fraktkostnader samt till ändrade tullsatser har dock vissa justeringar fått göras i försäljningspriserna på det utländska starkölet. Bl. a. har de från och med år 1959 sänkta tullsatserna på starköl slagit igenom i försäljningspriserna.
BILAGA 5
Ölfrågan i Finland
Finland är såvitt vi vet det enda land utanför kommuniststaterna som har genom- fört en form av statsmonopol i fråga om tillverkning och försäljning av starkare maltdrycker. Monopolet, som infördes år 1932 och även omfattar spritdrycker och vin, handhas av det statliga alkoholbolaget, Oy Alkoholiliike Ab.
Vi har därför ansett det vara av intresse att mera ingående redogöra för den finska maltdrycksregleringen, hur den utformats och hur den fungerar. I detta syfte har vi med Kungl. Maj:ts medgivande gjort ett studiebesök i Finland.
Uppgifterna avser förhållandena i december 1958.
Maltdryckernas indelning I Finland indelas maltdryckerna i fyra klasser. Dessa avgränsas med hänsyn till stamvörtstyrka och alkoholhalt enligt följande.
Skattefritt: Stamvörtstyrka högst 5 procent eller alkoholhalt högst 1,4 viktpro- cent (svagdricka eller kalja).
Skatteklass I: Stamvörtstyrka över 5 procent och alkoholhalt högst 2,25 vikt- procent (pilsner o. d.).
Skatteklass II: Alkoholhalt över 2,25 men högst 3,2 viktprocent. öl av skatte- klass II har ej tillverkats sedan november 1939. Detta öl hade så ringa åtgång att man efter krigen inte ansåg skäl föreligga att återuppta tillverkningen.
Skatteklass III: Alkoholhalt över 3,2 viktprocent (starköl). Högsta tillåtna alko- holhalt är 4,5 viktprocent; för porter är dock maximihalten 6,0 viktprocent. Denna skatteklass indelas i praktiken i tre undergrupper:
Vanligt starköl: Alkoholhalt 3,2—3,8 viktprocent. A—öl: Alkoholhalt 4,0—4,4 viktprocent. Porter: Alkoholhalt 5,0—6,0 viktprocent. De skattefria maltdryckerna motsvarar närmast vårt färska lättöl, skatteklass I utgör en mellanform mellan vårt lagrade lättöl (max. 1,8 viktprocent) och vanliga öl (max. 2,8 viktprocent). A-ölet sammanfaller nära med vårt starköl. Någon mot- svarighet till det svenska vanliga ölet finnes numera ej i Finland, liksom vi i Sverige ej har någon motsvarighet till det finska »vanliga starkölet».
Lättare maltdrycker Tillverkning och försäljning av maltdrycker med en alkoholhalt om högst 2,25 viktprocent, dvs. skattefritt och skatteklass I, är inte underkastad särskild regle- ring. Sådana drycker får således tillverkas för försäljning av var och en som är berättigad att driva näringsverksamhet.
Alla maltdrycker med en alkoholhalt överstigande 2,25 viktprocent faller under lagen om alkoholdrycker den 9 februari 1932.1 Enligt lagen är tillverkning, in- försel och försäljning av alkoholdrycker monopoliserade under alkoholbolaget, i vilket staten har aktiemajoriteten och ovillkorlig bestämmanderätt. Bolagets för- valtningsråd kan för viss tid, högst tre år i sänder, överlåta tillverkningsrätten till privata företag. Försäljningen sker uteslutande genom alkoholbolaget.
Starköl har hittills, på uppdrag av bolaget, framställts enbart i privata och koo- perativa bryggerier.
Vid bedömandet av bryggeriernas ansökningar om rätt att producera starköl ställer alkoholbolaget vissa krav i fråga om bryggeriernas tekniska standard, per- sonalens kompetens och bryggeriets tillverkningskapacitet. Vidare tar man hänsyn till om efterfrågan på det vid bryggeriet tillverkade ölet inom bryggeriets natur- liga avsättningsområde kan bli så stor, att kontinuerlig tillverkning och lönsam- het garanteras.
Antalet bryggerier med starkölsrättigheter har successivt minskat från 29 år 1939 till 18 under nu löpande treårsperiod. I vissa fall har det hänt att man in- dragit ett bryggeris tillverkningsrätt.
Vad här sagts om tillståndsprövningen gäller i första hand vanligt starköl. En liknande ehuru strängare prövning sker beträffande A-öl och porter. Beträffande A—ölet gäller att erfarenheten visat, att det inte lönar sig att tillverka sådant öl i alltför små mängder och att kvaliteten inte håller sig tillräckligt god vid begrän- sad tillverkning. Dessa omständigheter är också ägnade att begränsa antalet bryg- gerier som framställer A-öl. Endast 8 av de 18 starkölsbryggerierna får således f. n. producera A—öl. Det rör sig härvid huvudsakligen om de största bryggerierna, belägna i Helsingfors, Lahtis, Åbo, Tammerfors, Torneå, Kuopio, Uleåborg och Vasa. Porterframställningen har uppdragits åt de två största bryggerierna, de i Hel- singfors och Lahtis, eftersom dessa har de största tekniska och ekonomiska re- surserna och då porterförbrukningen, som är av relativt ringa betydelse, huvud- sakligen sker inom dessa bryggeriers försäljningsområden.
Om ett bryggeri antages som tillverkare, träffar alkoholbolaget och tillverkaren ett tillverkningsavtal enligt fastställt kontraktsformulär. Avtalet innehåller en rad detaljerade bestämmelser rörande tillverkning, prissättning och försäljning, vilka ger bolaget ett betydande inflytande på bryggeriets verksamhet.
Om tillverkaren inte iakttar kontraktsvillkoren, gör sig skyldig till missbruk eller överträder bolagets föreskrifter, kan bolaget begränsa eller återkalla rättig- heten.
Tillverkning av starköl
Tillverkningsavtalet innehåller i huvudsak följande villkor beträffande själva till- verkningen.
Alkoholbolaget fastställer, förutom de sorter av starköl som bryggeriet får till- verka, i samråd med tillverkaren även kvaliteter (typer) för tillverkningen (hu- vudsakligen ljus pilsnertyp). Bolaget kan också utfärda specialföreskrifter för tillverkningen.
Vid bryggningen får bryggeriet använda malt, humle, vatten och jäst samt, med bolagets tillstånd och på dess villkor, socker, färg och andra råämnen (jfr i Sve- rige 10 å Mtf). För maltframställningen får endast användas inhemskt korn; nn-
1 Det kan anmärkas att nykterhetsfolket i Finland i praktiken godtagit 2,25 viktprocent som gräns mellan lättare drycker och alkoholdrycker. Även personer anslutna till nykterhets- rörelsen kan konsumera maltdryck med högst denna alkoholstyrka.
dantagsvis kan, med bolagets tillstånd och på dess villkor, användas utländskt malt eller utländskt korn.
ölet tappas på standardflaskor om I/:». liter, som av bolaget godkänts i fråga om form och färg (jfr 15 & Mtf). Standardflaskans rymd är alltså densamma som i Sverige; formen är dock avvikande. Produkternas märken och etiketter understäl— les bolaget för godkännande (jfr 27 % Mtf).
ölet skall motsvara de kvalitetsfordringar som bolaget ställer. Bryggeriet skall enligt bolagets bestämmande sända in ölprover för kvalitetsbedömning och labo- ratorieundersökning. Prov för denna kvalitetskontroll tages regelmässigt två gånger i månaden.
Försäljning av starköl
Enligt tillverkningsavtalet är tillverkaren skyldig att leverera sin produktion av starköl uteslutande enligt bolagets order. Distributionen är huvudsakligen ordnad på följande sätt.
För vart och ett av de 18 starkölsbryggerierna fastställer alkoholbolaget på grundval av bryggeriets produktionskapacitet och transportavstånden ett försälj- ningsområde. Leveranserna sker antingen direkt från bryggeriet eller från neder- lag som bryggeriet enligt bolagets bestämmande inrättar på bolagets butiksorter utanför tillverkningsorten.
Inom varje försäljningsområde saluhålles regelmässigt, såvitt gäller vanligt starköl, blott ett bryggeris produktion. Undantag utgör de städer där de fyra största bryggerierna ligger. Mellan bryggerierna i Helsingfors och Lahtis resp. i Åbo och Tammerfors förekommer sålunda inbördes konkurrens.
Av A-öl finns likaledes i regel blott en sort att tillgå inom varje försäljnings- område. Eftersom det bara är åtta bryggerier som framställer sådant öl, kommer dessa att sköta leveranserna också till de närmast liggande distrikt, där bryg- geriet inte producerar A-öl. De två portertillverkande bryggerierna levererar sin portersort till alla butiksorter i landet.
Utminuteringsbutikerna, vilka enligt alkohollagen uteslutande är belägna i stå- der och köpingar, utgör f. n. 105, varav 8 för enbart ölförsäljning. Försäljningen av starköl i utminuteringsbutikerna representerar f. n. hälften av starkölsförsälj- ningen, dvs. 45 miljoner flaskor. Detta har inneburit en kraftig belastning på butiksnätet och har lett till inrättande av de särskilda ölbutikerna, av vilka fyra finns i Helsingfors, en i Lahtis, två i Åbo och en i Björneborg. Av de särskilda ölbu- tikerna är några inrättade i anslutning till bryggeri.
Utom till bolagets butiker levereras starköl direkt till privata kunder. Enskilda köpare kan nämligen beställa öl lådvis (24 flaskor per låda), tillverkat av vilket bryggeri som helst. En förutsättning för leverans är att ölet är beställt i bolagets butik och att denna har givit order om transporten. Kundens betalning sker an- tingen till butiken eller till utköraren. Hemforsling av öl förekommer dock i myc- ket ringa omfattning.
Det kan erinras att enligt alkohollagen varje enskild persons inköp eller innehav av starköl är begränsat till åtta liter (24 flaskor), om inte polisen i särskilt fall medgivit undantag.
Bryggerierna levererar starköl till restauranger med utskänkningsrättigheter. Sådana rättigheter beviljas regelmässigt av alkoholbolagets förvaltningsråd, efter hörande av vederbörande polisinrättning, länsstyrelse och kommunalfullmäktige. De sistnämnda har vetorätt. Restauranger i s. k. stora bosättningscentra i lands- orten beviljas tillstånd av länsstyrelsen. I detta fall fordras att kommunalfullmäk- tige tillstyrkt med % majoritet. Beträffande turisthotell i landskommunerna är
fullmäktiges utlåtande endast konsultativt. Trafikrättigheter beviljas av statsrådet utan fullmäktiges hörande. F. n. finns 520 utskänkningsrättigheter. Härav avser 19 enbart starköl; sju av dessa utskänkningsställen utgör dock delar av restau- ranger med mer omfattande rättigheter.
Bryggerierna ombesörjer alla transporter till butiker, enskilda kunder och restauranger.
Alkoholbolaget saluhåller i regel inte utländskt öl i butikerna.
Prissättning och beskattning av starköl Tillverkare är enligt tillverkningsavtalet skyldiga att uppgöra kostnadskalkyl för sin produktion. Alkoholbolaget övervakar omsorgsfullt bryggeriernas verksamhet i syfte att hindra uppkomsten av oskälig vinst. Bolaget följer bryggeriernas kost- nadskalkyler och uppgör även egna kalkyler. På grundval av dessa beräkningar fastställes vid periodiskt återkommande konferenser med bryggerierna de olika starkölssorternas tillverkningspriser. Detta sker numera halvårsvis på följande sätt.
Med tanke på kostnadsberäkningen har bryggeriernas kontoplaner uppställts på ett enhetligt sätt. Beräkningen göres separat från affärsbokföringen. Med hjälp av enhetliga blanketter har det tekniska utförandet av beräkningen för- enklats. På blanketterna upptages —- för att kalkylen skall kunna bli fullständig — hela produktionen, dvs. utom vanligt starköl och eventuellt A-öl och porter i före- kommande fall klass I, svagdricka, läskedrycker och mjöd. Kostnaderna för varje produkt kalkyleras vid varje tillverkningsskede, och de för de olika produkterna gemensamma allmänna kostnaderna fördelas med tillhjälp av ekvivalensräkning (med utproportionering). Kostnadskomponenterna är följande: råvarukostnader, bryggningskostnader, källarkostnader, tappningskostnader, svinn, kork och eti- ketter = tillverkningsvärde; detta värde + försäljningskostnader : självkostnads- pris (allt beräknat i mark per liter). I bryggeri som har eget mälteri behandlas maltframställningen separat.
Kostnadsberäkningarna har beträffande inventarier baserats på återanskaff- ningsvärdena.
Vid förhandlingarna med bryggerierna fastställer bolaget ett för bryggerierna enhetligt tillverkningspris, grundat på en genomsnittsberäkning av kostnaderna och med någon procents tillägg. Vid denna genomsnittsberäkning väger de mindre bryggerierna ej särskilt tungt. Dessa bryggerier har i allmänhet högre kostnader (kostnaderna kan t. ex. variera mellan 45 och 65 mark per liter), och några av dem torde därför få förlust på- starkölsproduktionen. Ehuru sådana förluster del- vis kan kompenseras genom den fria försäljningen (lättare maltdrycker, läske- drycker m. m.), torde dessa förhållanden bidra till den successiva minskningen av bryggeriernas antal. Det kan även nämnas, att sättet för tillverkningsprisernas fastställande enligt alkoholbolagets uppfattning medverkat till att bryggeribran- schen fortlöpande rationaliserats. Härtill har också den ständiga stegringen av tillverkningskostnaderna bidragit. Den tekniska standarden i bryggerierna var låg när tillverkningen år 1948 återupptogs. Under de senare åren har maskiner och anläggningar till stor del förnyats.
De nuvarande tillverkningspriserna jämte flaskkostnader och maltdrycksskatt, vilka tillsammans utgör alkoholbolagets inköpspris, framgår av sammanställ- ningen på nästa sida.1
1 1 mark är värd drygt 1 % öre.
Mark/ liter III-öl III-A-öl II I-p orter Tillverkningspris ...... 51: 30 62: 40 90: _ Flaskkostnad ......... 60: — 60: —— 60: _ Maltdrycksskatt ....... 24: — 24: — 24: — Alkos inköpspris ...... 135: 30 146: 40 174: —
Flaskkostnaden är således enhetligt 60 mark/liter (20 mark/flaska) och malt- drycksskatten 24 mark/liter (8 mark/flaska).
Det kan här inskjutas att kontrollavgift betalas av bryggeri till statsverket med 0:80 mark per kg malt (detta gäller allt för maltdryckstillverkning använt malt).
Utöver angivna inköpspris betalar alkoholbolaget, beroende på kvaliteten, för vanligt starköl ett särskilt kvalitetstillägg om högst 2 mark/liter. Förutsättning- arna för att detta tillägg skall erhållas är: 1) Före tappningen måste ölet lagras minst 6 veckor; 2) ölets smak måste vara klanderfri; 3) Ölet måste efter tapp— ningen hållas minst 14 dygn i en temperatur av 18" i 1” C. År 1957 utgick kvalitets— tillägget med i medeltal 1: 85 mark/liter.
För vanligt starköl och A-öl som tillverkas i Lapplands län betalar alkoholbola- get ett Lapplandstillägg med 4: 50 mark/liter.
Beträffande fraktkostnader för vanligt starköl och A-öl gäller följande. Frakterna från bryggerierna till alkoholbolagets butiksorter ävensom för returne— ring av emballage (tomlådor och tomflaskor) betalas av bolaget. Härvid tillämpas gällande järnvägs- och biltransportavgifter, med användande av fördelaktigaste transportsätt.
Bryggerierna betalar trakterna för lokala transporter från tillverkningsställe resp. nederlag till utminuteringsbutik eller utskänkningsställe inom butiksorten.
För öl som levereras till privatpersoner och till utskänkningsställen utanför butiksorten betalar köparen en transportavgift som fastställes i samråd med alko- holbolaget.
I inköpspriset för porter ingår även frakterna från bryggerierna till utminute- ringsbutikerna i olika delar av landet.
Avslut över alkoholbolagets ölinköp, jämte motsvarande fakturering av ölet, frakten, emballaget m. m. uppgöres månatligen i efterskott.
Alkoholholagets vinstmarginaler och utminuteringspriser framgår av följande tablå:
Mark/liter (inkl. flaska) III-öl III-A-öl III-porter Alkoholbolagets: Inköpspris .......... 135: 30 146: 40 174: — Vinstmarginal (brutto) ......... 44: 70 108: 60 126: — Utminuteringspris 180: — 2551— 300: —— Dzo per flaska 60:—— 85:— 100: —
Det bör observeras att vinstmarginalen bl. a. skall täcka de kvalitetstillägg, fraktkostnader m. 111. som ovan nämnts.
Av sammanställningen framgår bl. a. att vinstmarginalerna avsevärt överstiger maltdrycksskattens belopp. Vid fastställandet av vinstmarginaler och utminute- ringspriser för de olika dryckerna har alkoholbolaget strävat att främja en över- gång till svagare drycker, således gynna det vanliga starkölet och hålla A-ölet tillbaka. Alkoholen är således billigast i det vanliga starkölet. Monopolvinsten är överhuvud mindre för starköl än för vin och brännvin.
Beträffande restaurangernas utskänkningspriser för starköl gäller följande. Alkoholbolagets förvaltningsråd har för varje restaurang fastställt en utskänk- ningsprisklass enligt restaurangens nivå. Dessa prisklasser är tillsammans fem (elit, I, II, III och IV). Restauranger med enbart ölrättigheter hör till prisklass III eller IV. De av förvaltningsrådet fastställda procentsatserna för utskänknings- ersättningen är f. n. för starkölets vidkommande följande i olika prisklasser: elit 38 %, I 34 %, II 30 %, III 25 % och IV 19 %, räknat på dryckens utminute- ringspris (från vilket avdragits priset på flaskan). Utskänkningspriser publiceras i de av förvaltningsrådet fastställda restaurangsprislistorna, som av alkoholbolaget avgiftsfritt utsändes till samtliga utskänkningsrestauranger. Till de i prislistorna upptagna priserna får servitörerna tillägga 10 % som betjäningsavgift.
Exempel:
IV utskänkningsprisklassen; vanligt öl av skatteklass III; utminuteringspriset för standardflaska 60 mark, vari ingår flaskpris 20 mark och maltdrycksskatt 8 mark.
Utminuteringspris ................................... 60 mark Restaurangens inköpspris (60—20 =) ................. 40 » Utskänkningsersättning (19 % av 40 =) .............. 8 » Utskänkningspris (40 + 8 =) ........................ 48 » Betjäningsavgift (10 % av 48 =) ..................... 5 » Av gästen erlagt pris (48 + 5 =) .................... 53 »
Tilläggas må att restaurangerna betalar 2 promille av inköpspriset som stöd- avgift till Hotell- och Restaurangskolstiftelsen.
Det förtjänar även nämnas att alkoholbolagets förvaltningsråd har fastställt ut— skänkningsersättning av olika storlek för skilda slag av alkoholdrycker. Den lägsta gruppen bildas av starkölet och en del billigare spritdrycker, som allmänt användes i restauranger av lägre klass. För övriga spritdrycker och starka viner är ersättningen 2 %-enheter högre samt för lätta viner och long drinks 10 %- enheter högre än inom ölgruppen.
Beskattning av lättare maltdrycker och läskedrycker Svagdricka är helt skattefri.
Öl av skatteklass I belastas med en maltdrycksskatt av endast 4 mark per liter. Härtill kommer dock omsättningsskatt med 25 procent av tillverkningspriset, till- verkningsskatten inräknad.
För mineralvatten och söta läskedrycker uttas tillverkningsskatt med 7: 50— resp. 15 mark per liter. Härtill kommer omsättningsskatt enligt vad nyss sagts.
Det kan nämnas att minutpriset för en 1/z-litersflaska klass I är 44 mark, varav 20 mark utgör flaskans pris.
Bryggeriernas reklam
I tillverkningsavtalen finns även vissa bestämmelser om ölreklam m. m. Det heter där bl. a., att tillverkaren inte har rätt att i avsikt att stegra ölkonsumtionen ge gottgörelse eller förmån i någon form till personer eller sammanslutningar som sysslar med ölförsäljning. I sin ölreklam är tillverkaren skyldig att följa de restriktiva föreskrifter som alkoholbolaget utfärdar (jfr i Sverige 20 ä 3 stycket och 69 % Rff). Dessa föreskrifter, som i princip är lika för alla alkoholdrycker, innebär i huvudsak att reklamen inte bör locka till konsumtion av alkoholdrycker, inte hänvisa till dryckernas inverkan på hälsa, humör o. d., inte rekommendera
användning av alkoholdrycker vid särskilda tillfällen, såsom jul e. d., eller inne- hålla idealiserade framställningar om alkoholen. Bryggerierna bör i sin reklam tydligt ange om det är fråga om skatteklass I eller starköl.
Reklamen övervakas av alkoholbolaget. På senare tid torde beträffande öl- reklamen en viss uppmjukning ha skett i praxis. Reglerna härför tillämpas nu— mera inte så strängt som tidigare. I tidningar har t. ex. tidvis förekommit »an- nonskrig» mellan bryggerierna i Helsingfors och Lahtis.
Kontrollen över bryggeriindustrin Övervakningen sker dels genom socialministeriet, dels genom alkoholbolaget.
I socialministeriet handlägges hithörande frågor på avdelningen för nykterhets— och alkoholärenden och ankommer där närmast på överinspektören samt inspek- tören för alkoholtillverkningen ävensom fem distriktsinspektörer. Till socialmini— steriet hör även statens alkoholkemist. Under ministeriet lyder även av vederböran— de kommunala fullmäktige valda kommunala inspektörer för alkoholrörelsen, vilka biträder vid övervakningen av restaurangerna.
Vid alkoholbolagets kontroll biträder butiksorternas platsdirektörer (i regel: butikschefer) samt bolagets fem inspektörer för lokalavdelningarna, restaurang- inspektörer m. fl.
Socialministeriet övervakar på grundval av bryggeriernas tillverkningsböcker m. m. tillverkning och skattebelopp. Ministeriet provar även maltdryckernas stam- vörtstyrka och alkoholhalt. Brott mot lagstiftningen beivras genom ministeriet.
Alkoholbolaget utför kvalitetskontroll av dryckerna med hänsyn till smak, håll— barhet m. m. (kostnaderna härför utgör f. 11. 6,7 milj. mark per år eller 7 penni per flaska). Härom finns bestämmelser i tillverkningsavtalet. Bolaget har också hand om den sociala kontrollen vid bryggerier och nederlag.
Restaurangerna övervakas av alkoholbolaget, de förut nämnda kommunala in— spektörerna samt polismyndigheterna.
Socialministeriet och alkoholbolaget samarbetar självfallet vid kontrollen, var- igenom olägenheterna av eventuell dubbelkontroll reduceras.
Bryggeriindustrin och dess tillverkning Totalantalet bryggerier är enligt vad vi inhämtat f. n. 31, varav 21 skattepliktiga och 10 som tillverkar enbart skattefri maltdryck (svagdricka). Av de skatteplik- tiga bryggerierna producerar 18 såsom ovan nämnts starköl, medan 3 framställer öl av skatteklass I. Alla bryggerierna tillverkar också läskedrycker. Dessutom finns fabriker för enbart läskedryckstillverkning.
Mätt efter storleken av produktionen av skattepliktiga maltdrycker (klass III och I) år 1957 tillverkade 8 bryggerier mer än 3 milj. liter, 4 mellan 2 och 3 milj. liter, 4 mellan 1 och 2 milj. liter, 4 mellan 1/2 och 1 milj. liter och 1 under 100 000 liter. De två största bryggerierna svarade för drygt 43 procent av hela produktionen.
Alla de 21 skattepliktiga bryggerierna är sammanslutna i Bryggeriindustriför— eningen, som sysslar med bryggeritekniska frågor. Flertalet av dem tillhör också Bryggeriindustriförbundet, som handhar ärenden av kommersiell natur (konkur- rens, priser, skatter o. d.). De båda organisationerna har tillsammans med Läske- drycksindustriföreningen inrättat ett gemensamt kansli.
På ett par mindre betydande undantag när utgör bryggerierna självständiga före- tag. Några koncernbildningar, såsom fallet i stor utsträckning är i Sverige, före- kommer således inte. Det är i allmänhet fråga om familjeföretag, och deras aktier är ej börsnoterade. Enligt boksluten per 31/12 1957 för de 18 starkölsbryggerierna
uppgick deras tillgångar till 3 329 milj. mark och skulderna till 2 476 milj. mark. Årets vinst var 75 milj. mark. Arbetarpersonalen bestod av 1 751 personer. Någon uppgift om den verkliga räntabiliteten har inte kunnat erhållas.
Bryggeriernas tillverkning var år 1957 i milj. liter:
Svagdricka ............................ 15,7 Klass I ............................... 60,2 Klass III: Vanligt starköl .............. 24,4 A-öl ........................ 6,0 Porter ...................... 0,3
Summa 106,6
Starkölet svarar således tillsammans för ca 30 milj. liter, dvs. ungefär hälften så mycket som skatteklass I och dubbelt så mycket som skattefria maltdrycker. Omkring 20 procent av starkölet utgöres av A-öl. Portern spelar en obetydlig roll.
Förekomsten av missbruk av starköl
Härom anför alkoholbolaget följande.
Uppgifter om ölmissbruket erhålles närmast ur fylleristatistiken. Vid förhör med anhållna fyllerister i städer och köpingar tar polisen även reda på med vilken alkoholdryck ifrågavarande person berusat sig.
Det har kunnat konstateras, att siffrorna i statistiken över berusningsmedlen rätt känsligt återspeglar i försäljningsstatistiken förekommande fluktuationer, vad beträffar omsättningen inom olika undergrupper, varför statistikens bild av de förändringar missbruket av olika dryckes- sorter undergått uppenbarligen kommer sanningen ganska nära. Däremot torde det vara klart, att de olika undergruppernas procentuella andelari statistiken över berusningsmedlen innehåller en »felprocent» av obekant storlek, emedan de anhållna försöker förtiga konsumtion av t. ex. olagliga drycker (smuggelsprit m. m. dyl.) ävensom av på olagligt sätt anskaffade, legitimations— tvång underkastade drycker. Sålunda kan det antas, att sådana dryckers (bl. a. ölets) andel, som får köpas utan legitimation, i statistiken över berusningsmedlen är större än i verkligheten.
Ölets andel av totalkonsumtionen uttryckt i 100 % alkohol och ölfylleristernas andel av samt- liga i städer och köpingar gjorda anhållanden för fylleri var år 1938, åren 1948—57 och i januari— september 1958 följande:
Ölfylleristernas andel År Tååiuaåänåå av samtliga för fylleri anhållna personer procent
1938 ............ 18,4 12,2 1948 ............ 1,9 0,9 1949 ............ 9,5 4,8 1950 ............ 14,9 8,8 1951 ............ 18,1 12,2 1952 ............ 17,1 11,0 1953 ............ 16,6 8,7 1954 ............ 16,4 8,9 1955 ............ 16,4 8,6 1956 ............ 17,6 9,0 1957 ............ 19,3 9,8 1958 I—IX ..... 20,5 11,6
Ölets prisrelationer jämfört med brännvinet är nu betydligt fördelaktigare för köparen än år 1938: ölets realpris utgör för närvarande endast 85 % av priset år 1938, medan däremot realpriset för det billigaste brännvinet, Vapenbrännvinet, nu är 32 % högre än år 1938.
Öl får nu köpas utan legitimation, medan spritdrycker och delvis även starka viner är bundna vid legitimationsbevis. År 1938 såldes alla drycker fritt. Förutsättningarna för missbruk av öl ävensom det i statistiken över berusningsmedlen upptagna antalet skenbara ölfyllerifall kan sålunda nu antas vara större än år 1938.
Då det i statistiken angivna procenttalet för ölmissbruket trots ovan anförda omständigheter inte i jämförelse med ölkonsumtionen stigit ens till samma nivå som år 1938, synes någon nämn- värd risk för ölmissbruk inte föreligga under nuvarande förhållanden.
Att ett visst missbruk av starköl förekommer synes oss framgå av de från alko— holbolaget erhållna siffrorna. Enligt vad som framhållits för oss från represen- tanter för nykterhetsfolket skulle sådant missbruk bl. a. ha förekommit i samband med utskänkningen i vissa ölrestauranger. På landsbygden har det enligt samma sagesmän på sina håll förekommit missbruk t. o. ni. av klass I, delvis i uppbland- ning med starkare drycker. I den mån som konsumtionen av coca-cola och andra läskedrycker gått framåt, skulle emellertid denna företeelse ha minskat i betydelse.
Direktören i alkoholbolaget P. Kuusi, som i en avhandling år 1957 redogjort för bolagets experiment med inrättande av butiker för enbart vin och starköl på den finska landsbygden, framhåller bl. a. att det fåtal alkoholister som dricker öl hör till de värsta. Men det är bra att de dricker enbart öl, menar han, eftersom »öl— gubbarna» ej blir så aggressiva som andra alkoholister.
Beträffande frågan om förekommande nykterhetspolitiska olägenheter av stark— ölsförsäljningen kan anses sammanhänga med bryggeriernas åtgöranden anföres från alkoholbolaget följande.
Inom ramen för föreskrifterna i lagen om alkoholdrycker samt i stöd av denna givna bestäm— melser, hindras bryggeriernas åtgärder från att förorsaka eventuella nykterhetspolitiska olägen- heter.
Under de gångna åren kom det till Alkos kännedom fall, då bryggeriernas representanter på olika sätt försökte förmå restauratörer och servitriser att öka avsättningen för deras resp. öl— märke. Denna olägenhet är en av de orsaker som år 1955 ledde till den nuvarande ordningen i ölhandeln med en indelning av landet i bryggeriernas försäljningsdistrikt. I minutförsäljningen kunde motsvarande företeelser inte iakttagas.
Den ikraftvarande indelningen i försäljningsdistrikt har helt avlägsnat förenämnda olä- genheter.
Med nuvarande ordning torde bryggerierna inte ha större möjligheter att på- verka konsumtionens storlek.
Framförda synpunkter på starkölsregleringen Från alkoholbolagets sida har tidigare framförts förslag om ändrad alkohollag— stiftning, innefattande liberaliseringar för bl. a. starkölsförsäljning och reklam.
Nykterhetsorganisationerna har å andra sidan framlagt förslag om skärpning beträffande alkoholreklamen. Nykterhetsfolket torde i stort sett vara tillfredsställt med den nu gällande starkölsregleringen. Några liberaliseringar på detta område vill nykterhetsfolket inte vara med om. Det vore av värde, anser man från detta håll, att alkoholbolaget på försök drev åtminstone ett bryggeri i egen regi för att kunna effektivt utröna räntabiliteten i en sådan rörelse.
Bryggerinäringens åsikt är, att försäljning av vanligt starköl (klass 111) skulle kunna tillåtas även i livsmedelsaffärer och i landsorten. Härigenom har man an- sett sig bättre än förut kunna bekämpa en olaga rörelse och främja en övergång från bruket av starka alkoholdrycker till svagare. Utskänkningen av medelstark maltdryck skulle även tillåtas i landsorten.
Det kan slutligen nämnas att alkohollagstiftningen f. n. är föremål för översyn genom en statlig kommitté under ordförandeskap av professor A. Rekola.
BILAGA 6
Ölfrågan i Norge
Också i Norge har ölfrågan varit föremål för prövning under senare år. År 1950 tillsattes sålunda en statlig kommitté (ölmonopolkommittén) för närmare utred- ning. Enligt de för kommittén lämnade direktiven skulle den utreda om det utifrån samhälleliga synpunkter och med hänsyn till statens fiskaliska och ekonomiska intressen samt det rationella utnyttjandet av bryggerierna och deras personal kunde anses ändamålsenligt att införa ett monopol på tillverkning av öl i form av ett rent statsföretag eller ett av staten kontrollerat bolag. Kommittén avgav sitt betänkande hösten 1957 varefter frågan behandlats i proposition till stortinget i oktober 1959.
Som en bakgrund till den följande redogörelsen lämnas här några kortfattade notiser om den norska öltillverkningen. Antalet bryggerier är f. n. 24 med en sam- lad ärsproduktion år 1956 av drygt 80 milj. liter alkoholhaltigt öl. Ölproduktionen omfattar klass 1 (lands- och lageröl med en halt av 1,8 viktprocent), klass 2 (pilsner- och bayeröl med 3,3 vikprocent) och klass 3 (exportöl med 4,4 viktpro- cent). Produktionen av klass 1 utgjorde år 1950 mindre än 5 procent av ölproduk- tionen, produktionen av klass 2 knappt 60 procent och produktionen av klass 3 drygt 35 procent. Konsumtionen var 1956 per invånare över 14 år drygt 30 liter. Såväl tillverkningen som försäljningen är tämligen noga reglerade. Beträffande försäljningen må här nämnas att tillståndsgivningen i stort sett sker hos de kom- munala myndigheterna. Utminutering av pilsner- och bayeröl förekom 1954 i 164 av landets 744 kommuner, utminutering av cxportöl i 58 kommuner. I övriga kom- muner förekommer endast bryggeriernas direktförsäljning, i stor utsträckning anordnad genom 5. k. »mellommenn», för vars verksamhet detaljerade föreskrif- ter lämnats. Överhuvudtaget gäller beträffande försäljningen att konkurrensen mellan bryggerierna är i detalj reglerad bl. a. genom särskilda avtal.
Ölmonopolkvommitténs majoritet (fyra ledamöter av fem inkl. ordföranden) avstyrkte införandet av monopol på tillverkningen av öl. Kommitténs uttalanden kan sammanfattas sålunda.
Ur social synpunkt skulle det vara riktigare att införa monopol på försäljningen än på tillverkningen. Försäljningen är det sista ledet i omsättningskedjan och innefattar de största möjligheterna att stimulera förbrukningen och öka faran för sociala skadeverkningar. Frågan om införandet av ett försäljningsmonopol har har emellertid inte ingått i kommitténs uppdrag. Man påpekar dock, att de sam- hälleliga ingripanden som genomförts, är så omfattande att försäljningsverksam- heten redan kan sägas vara under samhällets kontroll. I och för sig anses inte heller att ett tillverkningsmonopol är en förutsättning för ett effektivt försälj- llingsmonopol (härvid hänvisas bl. a. till monopolsystemet i Finland).
Beträffande utnyttjandet av bryggerianläggningarna och deras personal framhål- les det att antalet bryggerier sedan länge varit på tillbakagång och att man kan
antaga att denna utveckling kommer att fortsätta. Produktionen och distributionen anses i stort sett bedrivas på ett rationellt sätt. Genom att de mindre effektiva bryggerierna efter hand faller bort kommer den allmänna nivån att höjas än mer. En ytterligare koncentration av tillverkningen skulle sannolikt leda till rationellare produktion och sänkta produktionskostnader, medan transportkostnaderna skulle öka. Resultatet kunde bli att fördelarna av en rationellare produktion helt eller delvis skulle falla bort. En koncentration skulle för övrigt endast i enstaka fall kunna ske utan väsentliga ombyggnader och kräva utvidgningar av en sådan om- fattning att de skulle bli svåra att genomföra.
Kommittén konstaterar vidare, att driftsresultaten under efterkrigsåren varit för dåliga för att förränta kapitalet eller bibehålla bryggeriernas tidigare starka finansiella ställning.
Vid en bedömning av frågan utifrån fiskalisk synpunkt framhålles, att den merinkonlst, som kunde uppnås genom en monopolisering, är liten i förhållande till de inkomster samhället nu har från bryggerinäringen i form av avgifter och skat— ter. Dessa inkomstmöjligheter bedöms vara så små att de inte 'kan försvara den nödvändiga kapitalinvesteringen.
Inte heller regeringen ansåg sig _ i den nämnda propositionen -— böra förorda monopolisering av bryggerinäringen, även om den inte anslöt sig till de av kom- mittémajoriteten anförda synpunkterna.
Även om ett försäljningsmonopol anses viktigare än ett tillverkningsmonopol kan _ framhålles det _ ett tillverkningsmonopol vara betydelsefullt nog. Detta gäller även om man måste anse, att ett tillverkningsmonopol inte är en absolut förut- sättning för att ett försäljningsmonopol skall kunna göras effektivt. Frågan om ett tillverkningsmonopol på öl måste bedömas med hänsyn till de möjligheter, som de privata tillverkarna har för att stimulera ölförbrukningen och hur dessa möj- ligheter utnyttjas. Vad som härvidlag måste beaktas är bl. a. bryggeriernas rätt till direktförsäljning och det inom bryggerinäringen samlade kapitalet. Vad beträffar tillverkarnas direktförsäljning anses denna vara under tillfredsställande kontroll och de överträdelser av bestämmelserna som kan förekomma bedöms inte som till- räckligt betydande för att motivera införandet av ett monopol. Vad åter angår de betydande privatekonomiska intressen som är knutna till tillverkningen framhål- les det, att de möjligheter dessa har att genom reklam och på annat sätt främja ölförbrukningen lätt kan kontrolleras av myndigheterna. I övrigt betonas den begränsning av bryggeriernas vinster, som uppnås genom priskontroll samt direkt och indirekt beskattning. Man utgår från att staten —— utan att vidta åtgärder för monopolisering av ölproduktionen _ genom kontrollåtgärder, påläggande av av- gifter, direkt beskattning, fortsatt utveckling av alkohollagstiftningen efter sociala riktlinjer och andra åtgärder, som visar sig ändamålsenliga, kan reglera de privata vinstintressena i den utsträckning samhälleliga hänsynstaganden gör nödvändigt.
Inte heller ur driftsekonomiska och liknande synpunkter anses anledning till monopolisering föreligga liksom inte »heller med hänsyn till statens fiskala och ekonomiska intressen.
Till slut må nämnas att ölkommittén framlagt ett förslag om införande av kon- cessionstvång för bryggeriindustrin, som emellertid avvisas i propositionen. Bl. a. hänvisas härvidlag till att det lilla antalet befintliga bryggerier inte erbjuder några svårigheter ur kontrollsynpunkt. Med hänsyn till den pågående struktur- utvecklingen anses det inte heller finnas anledning tro att några nya bryggerier skulle anläggas inom överskådlig framtid.
Statens oifentliga utredningar 1959 Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård Fdngvårdsanstaiters ogtimala storlek. [6]
Fångvårdsstyrelsen. [1 ] Domarhanan. [17 Fänges arbetsersättning. [18]
Dal rättåppykiatrlska undersökningsväsendets organisa- on.
Försla [till lag om straff för varusmuggling m. m. [24] Omre ering av hovrätternas domkretsar. [27] Atomansvarighet I. [34
Ungdomsbrottslighet. lli-Q
Beredskap mot atomene olyckor. [38] Avveckling av lldeikommissen. [40]
Statsfdrfattning. Allmän statsförvaltning
Kompetensfördelnln en av administrativa besvårsmål näellan Kungl. Ma :t i statsrådet och regeringsrätten.
Låklala skyddstjänstemiin samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. [9]
Författningsutrcdningen IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. [10] Riksdagens budgetarbete. [16] Sveriges meteorologiska och hydrologiska institute ar- betsuppgifter och organisation. 21 Den statliga centrala rationalise s- och revisionsverk- samhetens organisation. [22 Donationsfonder och övriga diverse medel inom stats- törvaltntngen. [29] Lantmäterivtisendets och kartverkets organisation. [30] Organisatoriska riktlinjer för svensk statistik. [33]
Kommun alförvaltning
Statens och kommunernas finansviisen
Familiehesknttningen. [13] Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. [19] Besparingar inom statsverksamheten. [28]
Politi Öltrågan. [46]
Nationalekonomi och socialpolitik
Preliminär nationalbudget lör år 1959. [3] Tilläggspensioneringens administration. 12] Reviderad nationalbudgel för år 1959. [ 4| Förbättrade famiijeförmåner från iolkpensioneringen m. m. [32]
Hälso- och sjukvård LäkemedelsI'Orsm—iningens organisation. [5]
Gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare. [39] Läkemedelsrabatteringen. [43]
Allmänt näringsväsen
Fast egendom. Jordbruk med hinäringar
Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. [1] Myrslogar i Dalarna. [31]
Vattenviisen. Skogsbruk. Bergshmk
Industri
Konkurrens under samverkan. [42]
Handel och ojsan
Kommunikatiomvism
Bank-, kredit- och penningviisen Slåtlligt kreditstöd till hantverk och småindustri m. m
Försäkringsväsen
Kyrkoviinn. Undervisningsväscn. Andlig odling i övrigt Filmstbd och blograinöjesskatt. [2]! Utbildning av lärare i yrkeslimnen ör industri och hant— verk samt handel. [8] Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. [25] Flyttning, kvarsittnlng och utkuggning. [35] Mätningsteknisk och kartteknisk utbildning. [36] Ordförklaringar och sakupplysningar till 191 års bibel
41
Piakiiska gymnasier. [44]
1955 års unlvcrsitetsutrednlng VI. Universitet och hög. skolor i 1960-talets samhälle. [45]
Försvar-svinn
Förutsättningarna för civil varvsdrli't vid Karlskrona örlogsvarv. [li ] Arméns befäl. [23] Arbetstiden för viss militär och civilmllltar personal. [26j
Utrikes ärenden. Internationell ritt