SOU 1962:14
Atomansvarighet
N 4-0 (;(
oå (— — Cija,
&( 4. IGT?!
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
__ sw] PENS OFFENTLICA UTREDNINCAR 1962:14 Hui f ”7
I ustitiedepartementet
ATOMANSVARIGHET
II
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL NY LAGSTIFTNING OM SKADESTÅNDSANSVAR OCH FÖRSÄKRING VID ATOMREAKTORDRIFT M.M.
AVGIVET AV ATOMSKADEUTREDNINGEN
Stockholm 1 962
STATENS OFFE NTLIGA UTREDNINGAR 1962
Kronologisk förteckning
. Skogstiligångarna i Jämtlands län. Idun. 100 a. + 1 utvikskarta. S. . Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. statens Reproduktionsanstalt. 71 8. Jo.
. Totaltgäsvarets personaluågor. Beckman.
305 s. .
. Arbetsuppgifter och utbildning tor viss sjuk- vårdspersonal. Beckman. 185 s. I. . Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. Kihlström. 116 5. E. &. statsbidrag till enskild väghållning, m. m. Idun. 92 5. K. . Kommunal beredskap. Idun. 198 5. I. . Finanspian för budgetåret 1962/831amt Prelimi- när naltionalbudget för år 1962. Marcus. XXIII+ 61 |. F .
9. Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Kihlström. 259 s. Fi. 10. Svensk ekonomi 1960—1965. Idun. 220 s. Fi. 11. Svensliuekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5. Idun. 296 s. . 12. Aspekter på utvecklingsbiståndet. Idun. 268 s. U. 13. Skärpta regler för rusdrycksinköp. Idun. 125 8. F1. 14. Atomansvarighet II. Idun. 205 s. Ju.
Ull—utsåld
a—I
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.
Justitiedepartementet
ATOMANSVARIGHET
II
Betänkande med förslag till ny lagstiftning om skadeståndsansvar och försäkring
vid atomreaktordrift m. m.
AVGIVET AV ATOMSKADEUTREDNINGEN
IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1962
"(71.1kél avuåuz—leh'i'h
("Hulls *” (Haj
”__...thr
.::, år i 'un':-l .).åilill-i'f73115 ?, £ i .? _.AJIDIY Mr:
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juli 1958 tillkallades i augusti 1958 numera justitierådet E. Conradi, ordförande, byråchefen G. Brundin och försäkringsdirektören G. Kalderén att inom justitiedeparte— mentet verkställa utredning rörande vissa skadestånds- och försäkringsfrå- gor sammanhängande med atomreaktordrift. Att såsom experter biträda vid utredningsarbetet förordnades fil. lic. B. Aler, numera häradshövdingen B. Beskow, assuransdirektören N. Kihlbom, advokaten W. Pehrsson och di- rektören S. Wetterlundh. Såsom utredningens sekreterare tjänstgjorde till en början hovrättsassessorn E. Mogård. I samband med hans övergång till annan verksamhet i maj 1960 förordnades hovrättsassessorn U. Norden- son till sekreterare hos utredningen.
Utredningen har antagit namnet atomskadeutredningen. Utredningen avgav den 1 oktober 1959 betänkande med förslag till pro- visorisk lagstiftning på ifrågavarande område. Betänkandet, som benämn- des >>Atomansvarighet I», är infört i SOU som nr 34 för år 1959. På grundval av utredningens förslag framlade Kungl. Maj :t till 1960 års riksdag proposi— tion med förslag till provisorisk lag i ämnet (prop. nr 140/1960). Proposi- tionen antogs av riksdagen (andra lagutskottets utl. nr 35/1960; riksdagens skrivelse nr 349/1960). Lag om ersättning för skada i följd av atomreak— tordrift m. m (atomansvarighetslag) utfärdades den 3 juni 1960 (SFS nr 246/1960). Lagen gäller under tiden 1 juli 1960—31 december 1963.
Det i sagda betänkande omnämnda, inom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) bedrivna arbetet på en europeisk atoman- svarighetskonvention avslutades i och med att organisationens råd den 29 juli 1960 antog ett förslag till konvention rörande skadeståndsansvar gent— emot tredje man inom atomenergins område (convention on third party liability in the field of nuclear energy). Konventionen har därefter under—
tecknats av Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Turkiet och Österrike. Konventionen skall ratificeras. Den träder i kraft, när den ratificerats av fem medlemsstater.
Efter avgivandet av det förra betänkandet har utredningen ägnat sig åt att utarbeta lagbestämmelser som ansluter till konventionen. Utred- ningen har därvid samarbetat med de för motsvarande lagstiftningsupp- drag i Danmark, Finland och Norge verkande kommittéerna.
Den 16 januari 1961 har utredningen avgivit underdånigt yttrande över en framställning av försäkringsinspektionen om höjning av ansvarighets— summorna inom trafikförsäkringen.
Utredningen får härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till ny lag om ansvarighet för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atom- ansvarighetslag) .
En sammanställning av de nordiska förslagen återfinnes i Bilaga 1. Kon- ventionen, i engelsk och fransk version samt i svensk översättning, är inta- gen i Bilaga 2.
Utredningens experter har förklarat, att de i det väsentliga ansluter sig till utredningens förslag.
Stockholm den 31 mars 1962.
Erland Conradi
Gerdt Brundin Gunnar Kalderén
/Ulf K. Nordenson
Förslag till
Lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag)
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 5.
I denna lag förstås med atombränsle: klyvbart material bestående av uran eller plutonium i form av metall, i legering eller i kemisk förening;
radioaktiv produkt: radioaktivt ämne, som bildats eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband med framställning eller användning av atom- bränsle, därunder inbegripet radioaktivt avfall från atomanläggning men däremot icke atombränsle och ej heller radioisotoper som befinna sig utan- för atomanläggning och begagnas eller äro avsedda för industriellt, kom- mersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål;
atomsubstans; dels atombränsle med undantag av naturligt uran och av uran som i jämförelse med naturligt uran är utarmat på isotopen U 235, dels radioaktiv produkt;
atomanläggning: atomreaktoranläggning; fabrik för framställning eller behandling av atomsubstans; fabrik för separation av isotoper i atom- bränsle; fabrik för bearbetning av bestrålat atombränsle; anläggning för förvaring av automsubstans, såvida anläggningen ej är avsedd allenast för tillfällig uppläggning under transport av ämnet;
innehavare av atomanläggning: beträffande anläggning inom riket den som enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 har eller skall hava tillstånd att innehava eller driva anläggningen eller som eljest räder över densamma, samt beträffande anläggning utom riket den som är att anse som anlägg- ningens innehavare enligt 1agen i det land där anläggningen är belägen eller, om anläggningen ej är belägen inom någon stats område, lagen i det land där tillstånd att innehava eller driva anläggningen meddelats;
atomolycka: en skadeorsakande händelse eller följd av händelser med samma ursprung, som framkallats eller vars skadeverkningar helt eller delvis orsakats av radioaktiviteten hos atombränsle eller radioaktiv pro-
dukt eller av radioaktiviteten i förening med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten;
atomskada: skada i följd av atomolycka; konventionen: den i Paris den 29 juli 1960 undertecknade konventionen angående skadeståndsansvar på atomenergiens område;
konventionsstat: stat som biträtt konventionen.
Konungen äger förordna, att lagen skall äga tillämpning å ämne eller anläggning som icke omfattas av bestämmelserna här ovan. Konungen äger ock förordna, att från lagens tillämpning skall helt eller delvis undantagas atomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt, om den risk som är förbunden med anläggningen eller ämnet är ringa.
2 5. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att två eller flera atomanläggningar som äro belägna i varandras närhet skola i hänseende som avses i denna lag behandlas som en anläggning.
3 €. Denna lag äger icke tillämpning å atomreaktor i fartyg eller annat trans- portmedel.
4 &.
Bestämmelserna i denna lag gälla icke atomolycka som inträffat i stat vilken ej biträtt konventionen. Lagen äger ej heller tillämpning å atomskada som eljest uppkommit i sådan stat, med mindre atomolyckan inträffat här i riket och innehavare av här belägen atomanläggning enligt vad i lagen stadgas har att svara för skador i anledning av olyckan; svarar innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat för sådana skador, skall vad den statens lag innehåller om ansvarighetens utsträckning i rummet gälla.
Konungen äger beträffande viss främmande stat som ej biträtt konven- tionen förordna, att ersättning för atomskada som uppkommer i den staten icke skall utgå här i riket i vidare mån än ersättning i nämnda stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här.
Att i vissa fall, utan hinder av vad ovan i denna paragraf föreskrives, den som utgivit ersättning i anledning av atomolycka som inträffat eller atomskada som uppkommit i stat vilken ej biträtt konventionen äger av en atomanläggnings innehavare kräva åter vad han utgivit, därom stadgas i 13 å andra stycket.
5 5. Konungen äger förordna, att stat som icke biträtt konventionen skall vid lagens tillämpning likställas med konventionsstat.
Skadestånd 6 &.
Atomskada som uppkommit genom atomolycka i atomanläggning här i riket eller i annan konventionsstat skall ersättas av denna anläggnings in— nehavare.
Beträffande ersättning för skada under transport av atomsubstans gäller vad i 7 5 stadgas.
Har atomskada eljest orsakats av atomsubstans som vid olyckstillfället icke fanns i atomanläggning men som kom från dylik anläggning här i ri- ket eller i annan konventionsstat, skall skadan ersättas av denna anlägg- nings innehavare. Hade ämnet övertagits av annan anläggningsinnehavare, skall dock ersättningsskyldigheten åvila denne.
7 5.
Under transport av atomsubstans från atomanläggning här i riket eller i annan konventionsstat svarar den avsändande anläggningsinnehavaren för atomskada som uppkommit genom atomolycka utanför hans anläggning. In- träffade olyckan sedan atomsubstansen övertagits av annan innehavare av atomanläggning i konventionsstat, åvilar dock ansvarigheten den sist- nämnde.
Var atomsubstansen under transport från stat som ej biträtt konventio- nen till atomanläggning här i riket eller i annan konventionsstat med sam- tycke av dess innehavare, svarar mottagaren för skada genom atomolycka under transporten.
Anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt denna paragraf avser även tillfällig uppläggning av atomsubstansen under transporten.
8 5.
På ansökan av fraktförare som utför transport varom förmäles i 7 & må Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna, att sökan- den i stället för innehavare av här i riket belägen atomanläggning skall sva- ra för skada som avses i sagda paragraf. Sådant förordnande må ej med- delas med mindre anläggningens innehavare samtyckt därtill samt sökan- den visat, att försäkring tecknats enligt 19—23 55 eller säkerhet ställts en- ligt 24 5. Har förordnande meddelats, skall vad i denna lag stadgas med av- seende å anläggningens innehavare i stället gälla fraktföraren såvitt angår atomolycka under transporten.
Har motsvarande förordnande utfärdats enligt lagen i annan konventions- stat med avseende å skada för vilken innehavare av anläggning i den sta- ten skolat svara, skall ock sådant förordnande vid tillämpning av denna lag hava den verkan som i första stycket sägs.
Ersättning enligt denna lag utgår ändå att anläggningens innehavare ej är vållande till skadan. Ansvarighet föreligger dock ej efter bestämmelserna ' i denna lag för atomskada som är en följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig eller uppror.
I den mån icke nedan annorlunda stadgas skall ersättningen bestämmas med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga grunder.
10 5.
För skada å anläggningen eller å annan egendom som anläggningens in- nehavare när atomolyckan inträffade hade i sitt förvar eller under sin kon— troll inom anläggningens område och i förbindelse med dess bruk utgår ej ersättning enligt denna lag.
Ersättning i fall som avses i 7 5 utgår ej för skada å det transportmedel, varå atomsubstansen fanns när atomolyckan inträffade. Svarar innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat för skada under transporten, skall dock gälla vad den statens lag i sådant hänseende föreskriver.
11 5.
Har den som led skadan medverkat till denna genom eget vållande som ej var ringa, skall efter vad som för varje fall prövas skäligt bestämmas, om och i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.
Ersättning åt den som tagit olovlig befattning med det ämne som orsakat skadan må ock jämkas efter vad som finnes skäligt.
12 &.
Skadeståndsanspråk i anledning av atomskada, som omfattas av ersätt- ningsbestämmelserna i denna lag eller lagen i annan konventionsstat, må ej göras gällande mot någon annan än anläggningsinnehavaren eller försäk- ringsgivare som meddelat försäkring mot hans ansvarighet. Vad nu sagts skall gälla, även om anläggningsinnehavarens eller försäkringsgivarens an- svarighet upphört till följd av bestämmelserna i 18 5 eller motsvarande be- stämmelser i annan konventionsstats lag.
Utan hinder av vad nu sagts skall beträffande ansvarighet under trans- port av atomsubstans eller eljest i följd av begagnande av fartyg eller annat transportmedel tillämpas vad i sådant hänseende följer av internationellt fördrag, som var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den 29 juli 1960, eller av bestämmelser grundade på sådant för- drag så ock enligt Konungens förordnande andra bestämmelser i konven- tionsstats lag vilka i huvudsak motsvara föreskrifterna i sådant fördrag.
Angående ersättning av statsmedel stadgas i 25—28 55.
Den som nödgats utgiva skadestånd på grund av fördrag eller bestäm- melser som avses i 12 å andra stycket eller på grund av lagstiftning i stat som ej biträtt konventionen äger kräva ersättningen åter av anläggnings- innehavare som svarar för skadan enligt denna lag.
Har någon som har sitt huvudkontor här i riket eller i annan konven- tionsstat eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utgiva ska- destånd i anledning av atomolycka som inträffat eller atomskada som upp— kommit i stat vilken ej biträtt konventionen, äger han, ändå att den skade- lidande till följd av bestämmelserna i 4 5 icke äger rätt till skadestånd enligt denna lag, kräva ersättningen åter av anläggningsinnehavare, som med bortseende från sagda bestämmelser skolat svara för skadan. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i stat som ej biträtt konventionen, skall dock den avsändande anläggningsinne- havarens ansvarighet ej gälla längre än till dess ämnet lossats från det transportmedel varmed det anlänt till sagda stat; och har skadan uppkom- mit under transport av atomsubstans från avsändare i sådan stat, skall den mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet icke inträda förrän ämnet lastats på det transportmedel varmed det avsändes från den främ— mande staten.
Återkravsrätt enligt vad i första och andra styckena sägs må icke göras gällande i den mån den som framställer kravet själv svarar för skadan jämlikt 17 5.
14 5.
Anläggningsinnehavares ansvarighet jämlikt 6, 7 och 13 55 för ska— dor i följd av en och samma atomolycka är begränsad till femtio miljoner kronor, därest icke Konungen, eller myndighet som Konungen bestämmer, med hänsyn till anläggningens storlek eller art eller omständigheterna i övrigt, fastställt lägre belopp, minst tjugufem miljoner kronor. Åvilar an- svarigheten innehavare av anläggning i annan konventionsstat, skall dock ansvarighetsbeloppet bestämmas enligt lagen i den staten.
Ansvarigheten i anledning av dödsfall eller personskada är för varje dö— dad eller skadad person begränsad till femhundratusen kronor.
De i första och andra styckena angivna beloppen innefatta icke ränta och ersättning för rättegångskostnader.
15 5.
Svara två eller flera anläggningsinnehavare för samma skada skall ska— deståndsskyldigheten åvila dem en för alla och alla för en med begräns- ning för envar av dem till belopp som gäller för honom enligt vad i 14 5 första stycket stadgas. Har skadan uppkommit under transport av atom-
substans, är dock den gemensamma ansvarigheten begränsad till det högsta belopp som gäller för någon av anläggningsinnehavarna.
Innehavarna emellan skall ansvarigheten fördelas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst och omständigheterna i övrigt.
16 5.
Om ansvarighetsbelopp som gäller enligt 14 5 första stycket eller 15 5 första stycket ej förslår till gottgörelse åt dem som äro berättigade till ersättning därur, skola deras ersättningar jämte dårå belöpande ränta nedsättas med samma kvotdel.
Kan efter inträffat skadefall befaras att nedsättning som avses i första stycket skall visa sig erforderlig, äger Konungen eller myndighet som Ko- nungen bestämmer förordna, att ersättning tills vidare skall utgå allenast med viss kvotdel av full ersättning.
17 &.
Belopp som innehavare av atomanläggning utgivit i ersättning enligt den- na lag eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag må han söka åter av fysisk person som uppsåtligen orsakat skadan eller av den som gentemot anläggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig att svara för den- samma.
Återkravsrätt tillkommer ock anläggningsinnehavaren gentemot den som utför sådan transport av atomsubstans för vilken anläggningsinnehavaren svarar enligt 7 5, om fraktföraren utan samtycke av anläggningsinnehava- ren fört in ämnet i konventionsstat där i överensstämmelse med konven- tionen anläggningsinnehavaren har att svara med högre ansvarighets- belopp än som gäller enligt 14 5 första stycket; återkravsrätten avser i detta fall vad anläggningsinnehavaren nödgats utgiva utöver belopp som avses i sagda stycke. Rätt till återkrav som nu sagts må dock icke göras gällande, om införandet av ämnet på den främmande statens område skett för att rädda liv eller egendom eller eljest framtvingats av omständigheter över vilka fraktföraren icke kunnat råda. '
I vidare mån än som följer av vad i första och andra styckena i denna paragraf sägs eller av vad i 15 & stadgas äger anläggningsinnehavare icke rätt att av annan återfå vad han utgivit enligt denna lag eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag.
18 5.
Vill någon med stöd av 6, 7 eller 13 & rikta ersättningsanspråk mot inne- havare av atomanläggning eller mot försäkringsgivare som meddelat försäk- ring mot hans ansvarighet, skall han vid äventyr av talans förlust anmäla sitt anspråk hos innehavaren inom två år från den dag han erhöll kunskap
om skadan och om den för skadan ansvarige eller med iakttagande av skälig aktsamhet hade bort erhålla sådan kunskap.
Talan å ersättning må icke väckas mot anläggningsinnehavaren eller för- säkringsgivaren senare än tio år från den atomolycka som gav upphov till skadan. Har skadan orsakats av atomsubstans som olovligen tillgri- pits, förlorats eller övergivits utan att hava åter tillvaratagits, må, oavsett när olyckan inträffat, skadeståndstalan mot anläggningsinnehavaren eller försäkringsgivaren icke väckas senare än tio år från tillgreppet, förlusten eller övergivandet. Konungen må, i samband med att förordnande enligt 29 & tredje stycket meddelas, såvitt det påkallas för att uppfylla konven- tionens bestämmelser, föreskriva att den som lidit skada skall vara bevarad vid sin rätt till ersättning, ändå att talan icke väckts vid domstol här i riket inom tid som nu sagts.
Angående ersättning av staten stadgas i 26 &.
Försäkring 19 5.
För att täcka ansvarighet för atomskada enligt denna lag eller motsva- rande bestämmelser i annan konventionsstats lag, såvitt gäller ansvarighets- belopp som angives i 14 5 första stycket första punkten, skall innehavare av här i riket belägen atomanläggning taga och vidmakthålla försäkring som Konungen eller av Konungen utsedd myndighet godkänner.
Försäkringen må tagas
a) antingen så, att försäkringsbeloppet täcker ansvarigheten för varje in- träffande atomolycka;
b) eller ock så, att försäkringen vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som försäkrings— givaren har att vidkännas på grund av försäkringen.
Ansvarighet för skada under transport enligt 7 % må täckas av särskild försäkring.
20 &.
Försäkringsbeloppet skall vara i fall som angives i 19 å andra stycket under a) minst det belopp som gäller såsom ansvarighetsbelopp för anlägg- ningsinnehavaren enligt 14 5 första stycket första punkten och i fall som angives i 19 å andra stycket under b) minst detta belopp ökat med en femtedel därav. Försäkringsbeloppet innefattar icke ränta och ersättning för rättegångskostnader.
Har försäkringen tecknats på sätt angives i 19 5 andra stycket under b), åligger det anläggningens innehavare att, så snart försäkringsfall inträffat som ensamt eller i förening med tidigare försäkringsfall kan antagas för- anleda nedskrivning av försäkringsbeloppet så att det kommer att under-
stiga det för anläggningsinnehavaren gällande ansvarighetsbeloppet, taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen upp till minst sistnämnda belopp ökat med en femtedel därav.
21 5.
Försäkringen skall dels för den som är berättigad till ersättning i anled- ning av skadan medföra rätt att utbekomma ersättningen direkt av försäk- ringsgivaren och dels, i den mån försäkringsgivaren icke gjort annat för- behåll, för anläggningens innehavare gälla mot den ansvarighet för skada som kan för honom uppkomma enligt denna lag eller motsvarande be- stämmelser i annan konventionsstats lag.
22 5.
Har försäkringsavtalet efter uppsägning eller eljest upphört, är försäk- ringsgivaren ändock gentemot den som lidit skada ansvarig för skadestånd på grund av atomolycka som inträffat innan två månader förflutit från det skriftlig anmälan om dagen för avtalets upphörande inkommit till myn- dighet som Konungen bestämmer. Gäller försäkringen skada som uppkom- mit under transport av atomsubstans må dock försäkringsgivarens ansva- righet gentemot den skadelidande icke bringas att upphöra så länge trans- porten pågår.
Om ny försäkring meddelats, skall beträffande därefter inträffad atom- olycka vad i första stycket stadgas icke äga tillämpning.
Försäkringsgivaren må ej i vidare mån än som följer av vad ovan i denna paragraf stadgas till befrielse från ansvarighet gentemot den som lidit skada åberopa omständighet som beror av annan än denne.
23 5. Vad i 21 och 22 55 stadgats skall, oaktat utländsk lag i övrigt är tillämplig å förhållandet mellan försäkringsgivaren och anläggningsinnehavaren eller anläggningen är belägen i utlandet, gälla så snart talan å ersättning enligt denna lag må upptagas här i riket.
24 5.
Försäkringsplikt varom stadgas i 19 & åvilar icke staten. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger att från för- säkringsplikten befria anläggningsinnehavare, som ställer betryggande sä- kerhet för sina förpliktelser enligt denna lag eller motsvarande bestämmel- ser i annan konventionsstats lag och tillika visar, att han på tillfredsstäl- lande sätt sörjt för reglering av uppkommande skador.
Vad i denna lag sägs om försäkring (försäkringsgivare) skall äga mot- svarande tillämpning i fråga om säkerhet (den som gentemot anläggnings— innehavare åtagit sig att ställa säkerhet) enligt andra stycket eller mot- svarande bestämmelser i annan konventionsstats lag.
Ersättning av staten 25 5.
Visar den som enligt denna lag eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag är berättigad till skadestånd av innehavare av atoman- läggning här i riket, att han icke kunnat utfå detta skadestånd av anlägg— ningsinnehavaren eller försäkringsgivaren, gäldas skadeståndet av staten.
Statens garanti enligt första stycket täcker dock icke i något fall ersätt- ning utöver det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningsinnehava- ren enligt 14 5 första stycket första punkten.
26 5.
Har atomolycka, för vars skadeverkningar innehavare av atomanlägg- ning här i riket är ansvarig, medfört atomskada här, vilken yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet till följd av bestämmel- serna i 18 5 andra stycket eller motsvarande bestämmelser i annan konven- tionsstats lag upphört men inom trettio år efter olyckan, skall ersättning utgivas av staten. För skada som yppats innan ansvarigheten sålunda upp— hört skall ersättning ock utgå av statsmedel, om den skadelidande underlåtit att inom föreskriven tid väcka talan eller eljest företaga preskriptions— avbrytande åtgärd samt haft skälig ursäkt för sin underlåtenhet.
Ersättningsskyldigheten skall bestämmas som om anläggningsinnehava- ren svarat för skadan. Har skadestånd som anläggningsinnehavaren haft att utgiva i anledning av olyckan nedsatts på grund av att ansvarighetsbelop- pet ej räckt till full ersättning, skall ersättningen av statsmedel jämkas i samma mån. Anspråk på ersättning skall vid äventyr av talans förlust inom tid som angives i 18 5 första stycket anmälas hos myndighet som Konungen bestämmer.
Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att ersätt- ning enligt denna paragraf skall utgå jämväl för skada som uppkommit utom riket.
27 5.
Om det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningsinnehavarens an— svarighet enligt denna lag eller motsvarande bestämmelser i annan konven- tionsstats lag icke förslår till gäldande av ersättning för här i riket upp- komna skador, skall gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som fastställas av Konungen och riksdagen. Gottgörelse som nu sagts skall jäm- väl lämnas i tillågg till ersättning som för här i riket uppkomna skador ut- gives enligt 26 5, om sådan ersättning nedsatts i enlighet med andra styc- ket andra punkten i sagda paragraf.
28 5. Belopp som utgivits enligt 25 5 äger staten söka åter av anläggningsinne- havaren, försäkringsgivaren och den mot vilken anläggningsinnehavaren har återkravsrätt jämlikt 17 5.
Vad staten utgivit enligt 26 och 27 55 må den söka åter allenast av fysisk person som uppsåtligen orsakat skadan.
Internationella förhållanden, laga domstol m. m.
29 5.
Talan med stöd av 6, 7 eller 13 5 mot innehavare av atomanläggning eller den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet må väckas här i riket, om anläggningen är belägen här, dock att talan icke må upptagas här om den atomolycka som givit upphov till skadan i sin helhet inträffat inom en an- nan konventionsstats område under transport av atomsubstans.
Ändå att anläggningen ej är belägen här i riket, må talan som avses i första stycket väckas här, om olyckan i sin helhet inträffat inom riket under transport av atomsubstans.
Konungen äger, om det för visst fall påkallas för att efterkomma konven- tionens bestämmelser, förordna om utvidgning eller inskränkning av den behörighet som jämlikt första och andra styckena tillkommer svensk dom— stol.
30 5. Talan i mål, som enligt 29 5 skall upptagas här i riket, väckes vid rätten i den ort, där atomolyckan inträffade. Skulle med tillämpning av bestämmelsen i första stycket två eller flera domstolar vara behöriga, må talan väckas vid en av dem. Finnes ej behörig domstol enligt vad där sägs, skall talan väckas vid Stockholms rådhusrätt.
31 5.
Har i mål om ersättning för skada genom atomolycka dom meddelats i annan konventionsstat och äro domstolarna i den staten enligt konventio- nen behöriga att upptaga tvist som domen gäller, må sagda dom, så snart den vunnit laga kraft och må verkställas i den stat där den meddelats, gå i verkställighet jämväl här i riket, utan att ny prövning sker av den sak som genom domen avgjorts.
Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skola fogas:
1. domen i huvudskrift eller av vederbörande myndighet bestyrkt av- skrift; samt
2. förklaring av vederbörande myndighet i den stat där domen medde— lats, att domen avser ersättning enligt konventionen samt att den vunnit laga kraft och må verkställas i sagda stat.
Nu nämnda handlingar skola vara försedda med bevis angående utfär— darens behörighet. Sådant bevis skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den främmande
staten. Är någon av de i ärendet åberopade handlingarna avfattad på annat främmande språk än det danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska språket, vars riktighet skall vara styrkt av diplo- matisk eller konsulär tjänsteman eller ock av svensk notarius publicus.
Ansökan om verkställighet må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att svara därpå.
Bifalles ansökningen, skall domen verkställas på samma sätt som svensk domstols laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, högsta domstolen annorledes förordnar.
Övriga bestämmelser
32 5.
När atomsubstans sändes från eller till anläggning här i riket under så— dana omständigheter, att anläggningsinnehavaren jämlikt 7 5 svarar för upp- kommande skador, skall anläggningens innehavare till fraktföraren överläm- na ett certifikat, som skall vara utställt av försäkringsgivaren eller den som ställt säkerhet enligt 24 5 eller å dennes vägnar och innehålla uppgift om vem som är anläggningsinnehavare och dennes adress, den atomsubstans och den transport som försäkringen eller säkerheten avser samt försäk- ringens eller säkerhetens belopp, art och varaktighet. Certifikatet skall vara försett med intyg av myndighet som Konungen bestämmer att den däri nämnde anläggningsinnehavaren är innehavare av atomanläggning i kon- ventionens mening. Gentemot den som utställt certifikatet, eller den å vil- kens vägnar det utställts, gäller certifikatet som fullt bevis för att de upp- gifter handlingen innehåller angående anläggningsinnehavaren och hans adress samt försäkringens eller säkerhetens belopp, art och varaktighet äro riktiga; motbevisning i sådant hänseende är ej tillåten.
33 5. Den som försummar försäkringsplikten enligt denna lag eller ej iaktta— ger sådana villkor om ställande av säkerhet som föreskrivits med stöd av 24 5 andra stycket dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Denna lag träder i kraft den Genom lagen upphäves lagen den 3 juni 1960 (nr 246) om ersättning för skada i följd av atom- reaktordrift m. m. (atomansvarighetslag)
så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot nya la— gens bestämmelser.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Inledning
I inledningen till utredningens första betänkande (SOU 1959: 34) — i fort- sättningen betecknat som del I _ har (s. 11 ff) i skilda avsnitt lämnats redogörelser för de grundläggande principerna för atomenergins utnyttjan— de, den radioaktiva strålningens medicinska verkningar, olycksfallsrisker i atomanläggningar, det svenska atomenergiprogrammet, inhemsk lagstift— ning angående kontroll m. m. inom atomenergins område, utredningens direktiv samt utländsk lagstiftning m. m.
I huvudsak må i dessa hänseenden hänvisas till framställningen i del I. I korthet skall emellertid i det följande beröras vad härutinnan förekommit av intresse efter den 1 oktober 1959.
Av de olyckor i atomanläggningar som enligt tillgängliga informationer inträffat under de senaste två åren bör nämnas två olyckor vilka båda ägt rum i Förenta Staterna.
Den 16 oktober 1959 inträffade en olycka vid den kemiska behandlings- anläggningen för använt reaktorbränsle vid försöksstationen i Idaho Falls i USA. En kedjereaktion inträffade genom att koncentrerad lösning av hög- anrikat uran genom felfunktion överfördes från en säker förvaringsanord- ning inom själva behandlingscellerna till en uppsamlingstank för avfall. Överföringen skedde genom en ledning vilken normalt användes för att trans- portera sådana lösningar som använts för rengöring av utrustningen. Upp- samlingstanken var försedd med så kraftigt strålskydd att någon strålning från själva reaktionen icke nådde personalen. Tjuguen personer uppehöll sig i byggnaden, som evakuerades, när strålningslarm utlöstes av den luft- burna radioaktiviteten. Av dessa erhöll sju nämnvärd yttre bestrålning, varvid den högsta mottagna helkroppsdosen var 8 rem, och två personer erhöll en bestrålning av huden av respektive 50 och 32 rem. Ingen medi- cinsk behandling erfordrades och efterföljande undersökningar har visat att någon nämnvärd intern dos icke erhölls genom inandning av den luft- burna aktiviteten. Några skador på utrustningen uppstod inte, men åter- vinningen av uranlösningarna kostade ca 300 000 kronor. Inga skadeverk- ningar i omgivningen har rapporterats.
På kvällen den 3 januari 1961 inträffade en olycka med reaktorn SL-l vid samma försöksstation. Samtliga närvarande av driftpersonalen, tre personer, dödades vid olyckan, som sannolikt startades genom en kedje-
reaktion. Reaktorn är en kokarreaktor för nominellt 3 MW termisk effekt och är avsedd som prototyp för reaktorer som skall användas vid avlägsna militära baser. Bränslet är anrikat uran kapslat i aluminium och modera- torn är lätt vatten. När olyckan inträffade var reaktorn ej i drift och hade varit avstängd under ca tio dygn. Personalen var sysselsatt med att ansluta kontrollstavsmekanismerna på toppen av reaktorn. Omständigheterna tyder på att en kedjereaktion kan ha startat vid denna operation, varvid en våld- sam ångutveckling uppstått i reaktortanken. Då öppningarna till denna del- vis var tillslutna, kan delar av kontrollelementen och andra komponenter i reaktorkärnan ha blåsts ut på grund av det stora trycket i reaktortanken. De dödade personerna synes ha befunnit sig på reaktortoppen, där strål- skyddet till stora delar hade avlägsnats i samband med de arbeten som på- gick. Två av de dödade torde ha avlidit omedelbart och den tredje efter ca två timmar. Dödsorsaken var i samtliga fallen mekaniska skador, vilka hade förorsakats av tryckverkningarna, men strålningsnivån invid reaktorn var efter olyckan så hög, att den under ungefär en timme skulle ha givit dödlig dos. Konsekvenserna av olyckan för omgivningen med hänsyn till luftburen aktivitet kan praktiskt taget sägas ha varit obefintliga, trots att reaktorbyggnaden ej var av gastät typ. Byggnaden var i stort sett oskadad efter olyckan. Undersökningen av olyckans verkningar har måst bedrivas i långsam takt på grund av de kvarstående höga strålningsnivåerna inom reaktorbyggnaden, varför det torde komma att dröja ytterligare någon tid innan en fullständig redogörelse för olyckan föreligger.
Beträffande det svenska atomenergiprogrammet må följande anföras. Huvudansvaret för utvecklingsarbetet på atomenergins område åvilar Aktiebolaget Atomenergi. Bolaget har sin verksamhet i huvudsak förlagd till Stockholm och Studsvik. Stockholmsanläggningarna omfattar bl.a. en bränsleelementfabrik på Liljeholmen, en anläggning för förvaring av atom— bränsle i Vällingby samt den i del I omnämnda experimentreaktorn R 1 vid Drottning Kristinas väg.
Utvecklingsprogrammet för anläggningarna i Studsvik har hittills i allt väsentligt fullföljts i enlighet med de planer för vilka redogjorts i del I (5. 19). Sålunda är experimentreaktorn R 0 och materialprovningsreaktorn R 2 numera i drift; R 0 togs i bruk redan hösten 1959 och R 2 blev kritisk i juni 1960. Vid forskningsstationen i Studsvik är även lågeffektreaktom R 2—0 i drift. En fortsatt utbyggnad planeras, omfattande bl. a. en snabb nolleffektsreaktor FR 0. I Ranstad i Skaraborgs län har slutligen Aktiebo— laget Atomenergi ett uranverk under uppförande.
Den av bolaget i samarbete med vattenfallsstyrelsen och Stockholms stads elverk projekterade kraftvärmereaktorn i Ågesta utanför Stockholm (tidi- gare benämnd R3/Adam) är under uppförande och beräknas kunna tagas i bruk 1963. Inom bolaget och vattenfallsstyrelsen pågår f. n. också projekte- ringsarbetet för den elkraftreaktor som avses bli förlagd till Marviken på
Vikbolandet (tidigare benämnd R4/Eva). Riktpunkten för detta arbete är, att reaktorn skall kunna bli kritisk under 1967. Koncessionsansökan för an— läggningen ingavs 1960 och är under behandling.
Koncession har numera beviljats för en av Atomkraftkonsortiet projek- terad elkraftreaktor av utländsk typ som skall förläggas till Simpevarp i Kalmar län. Reaktorn beräknas bli tagen i drift i mitten av 1960-talet, men något definitivt beslut om uppförande av anläggningen föreligger ännu inte.
Världsmarknadsutvecklingen med överskott och extremt låga priser på fossila bränslen under de senaste åren har medfört att flera länder omprö— vat och även i viss utsträckning skurit ned sina atomenergiprogram. För Sveriges del skedde en dylik nedskärning redan 1958, då ett värmereaktor— projekt i Västerås slopades. Som framgått av det föregående har också nu- mera realiserandet av R 4-projektet skjutits något framåt i tiden.
För innevarande budgetår utgör anslagen till Aktiebolaget Atomenergi 122 miljoner kronor och till vattenfallsstyrelsen 30 miljoner kronor. Då vissa anslagsreservationer föreligger, torde dock medelsförbrukningen bli icke oväsentligt större. Dessutom upptager ett särskilt anslag till interna- tionellt atomenergisamarbete 6 miljoner kronor under innevarande bud- getår, huvudsakligen avsett för europeiska samarbetsprojekt inom det re- organiserade OEEC, som numera verkar under namnet OECD (»Organisa- tion for Economic (lo-operation and Development»).1
Den inhemska kontrollagstiftningen på atomenergins område har sedan hösten 1959 _ då det förra betänkandet avgavs — utökats med dels lagen den 3 juni 1960 (nr 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlägg- ningar m.m., vilken trädde i kraft den 1 juli 1960, och dels lagen den 2 de— cember 1960 (nr 679) om rätt att undersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltigt material m.m. (uranlag), vilken trädde i kraft den 1 januari 1961.
Enligt lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar skall det ankomma på vederbörande länsstyrelse att i händelse radioaktiva ämnen utsprides från en atomanläggning i sådan mängd, att särskilda skyddsåt- gärder är påkallade, sörja för att erforderliga åtgärder vidtages, t. ex. ut- rymning av område som beröres av olyckan, utfärdande av förbud att be— träda eller nyttja visst område eller att nyttja naturprodukt eller att eljest bruka och förfoga över egendom, förstörande och undanskaffande av konta- minerade livsmedel etc. För att tillgodose behovet av arbetskraft för genom— förandet av de nödiga åtgärderna äger länsstyrelsen förordna att varje per- son mellan 18 och 65 år skall vara skyldig att lämna bistånd i arbetet. Den som uttagits till eller eljest deltagit i skyddsarbete äger under vissa villkor rätt till ersättning av statsmedel dels för havda kostnader och för utfört arbete och dels för skada som under arbetet tillskyndas honom. Av den er-
! OECD trädde i verksamhet den 1 juli 1961. Ifortsättningen användes i betänkandet den äldre beteckningen.
sättningskungörelse som med stöd av lagen utfärdats av Kungl. Maj:t den 30 juni 1961 (nr 457) framgår bl. a., att där ej annat följer av vad i förord- ningen stadgas ersättning för kroppsskada skall utgå med belopp, som skulle ha utgivits jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen, såframt skadan om- fattats av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, samt att i övrigt be— stämmelserna i nämnda lag rörande obligatorisk försäkring i tillämpliga de- lar skall lända till efterrättelse. Detta torde medföra, att förhållandet mel- lan skadeersättningsbestämmelserna i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar och atomansvarighetslagen såvitt gäller personskada blir att bedöma på samma sätt som förhållandet mellan yrkesskadeförsäkrings- lagen och atomansvarighetslagen (del I 5. 39 och prop. nr 140/1960 s. 47).
Uranlagen innehåller bestämmelser om tillståndstvång för rätt att till utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöka fyndighet av uranhaltigt material ävensom bestämmelser om koncession för rätt att bearbeta sådan fyndighet.
På det internationella planet har arbetet på att åstadkomma enhetliga ansvarighetsregler bedrivits parallellt inom OEEC och IAEA (»Internatio- nal Atomic Energy Agency») i Wien, det FN-organ för atomenergifrågor som instiftades 1956 och som f. n. räknar ett 80—tal medlemsländer, där- ibland samtliga de nordiska staterna. En inom IAEA verksam expertgrupp utarbetade under 1959 ett utkast till en konvention (»Draft international convention on minimum international standards regarding civil liability for nuclear damage»). Förslaget remitterades under 1960 till medlemsländer- nas regeringar för yttrande. Sedan utkastet _ som i sina huvuddrag över- ensstämde med OEEC—konventionen _ i november 1960 diskuterats vid ett möte mellan OEEC-ländernas experter, avgav den svenska regeringen yttrande över förslaget i december s. å. I maj 1961 sammanträdde en grupp regeringsexperter från femton medlemsländer, däribland Finland, i Wien för att på grundval av de avgivna yttrandena överarbeta utkastet och fram- lägga ett reviderat förslag. Det nya förslaget torde därefter ånyo komma att underställas medlemsländernas regeringar. Avsikten torde vara att se- dermera sammankalla en diplomatisk konferens för att om möjligt bringa frågan till en slutgiltig lösning genom antagandet av en världskonvention.
Såväl OEEC-konventionen som det inom IAEA utarbetade konventions- förslaget har avseende endast å landbaserade atomanläggningar och gör sålunda undantag för atomreaktorer i fartyg eller annat transportmedel. Frågan om skadeståndsansvar för olyckor som vållas i samband med nytt- jandet av atomdrivna fartyg har emellertid erhållit aktualitet genom att dyli- ka fartyg börjat tagas i bruk för såväl militära som kommersiella ändamål i Förenta Staterna och Sovjetunionen. De härmed sammanhängande pro- blemen har också uppmärksammats i internationella sammanhang. Efter visst förberedande expertarbete behandlades sålunda frågan vid en diplo- matisk sjörättskonferens som på gemensam inbjudan av belgiska regering-
en och IAEA ägde rum i april 1961 i Bryssel. Konferensen antog ett förslag till konvention rörande skadeståndsansvar för redare (»operators») av atomdrivna fartyg. Förslaget skall underställas de berörda regeringarna och ytterligare överarbetas av en särskilt tillsatt kommitté. En ny diplomatisk konferens har sammankallats för att om möjligt träffa ett slutligt avgörande.
Arbetet på olika nationella lagar rörande skadestånds- och försäkrings- frågor i samband med atomreaktordrift har fortskridit i takt med arbetet på tillskapande av internationella konventioner på detta område. Sålunda har i Förbundsrepubliken Tyskland och i Schweiz de i del I omnämnda lagförslagen numera lett till lagstiftning; den tyska lagen trädde i kraft den 28 december 1959 och den schweiziska lagen den 1 juli 1960. Lagförslag har numera också framlagts i Belgien, Italien och Österrike, och i flertalet övriga OEEC-länder pågår ett motsvarande lagstiftningsarbete, inriktat på att möjliggöra för dessa länder att ansluta sig till OEEC-konventionen. Detta gäller även England och Tyskland, där ett reformarbete inletts med sikte på att anpassa de nationella lagarna till OEEC-konventionens system och möjliggöra dessa staters anslutning till konventionen. Då på sätt framgår av det följande även det nu framlagda lagförslaget i sin helhet bygger på OEEC—konventionen och utarbetats med sikte på att Sverige skall tillträda konventionen, har vi inte funnit anledning att här lämna någon närmare redogörelse för de utländska lagarna eller lagförslagen.
Atomskadeutredningen har bedrivit sitt arbete i nära samråd med mot— svarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. En gemensam rikt- punkt för arbetet har varit att på ifrågavarande rättsområde åstadkomma en likformig nordisk lagstiftning som direkt bygger på OEEC-konventionens bestämmelser. Ehuru Finland icke är medlem av OEEC och det även av andra skäl kan vara ovisst om Finland kommer att ansluta sig till konven- tionen, har den finska utredningen dock arbetat utifrån det hypotetiska antagandet att en dylik anslutning skall komma till stånd, och det finska lagförslaget har utformats i enlighet härmed.
Allmänna överväganden
Vid tillkomsten av den provisoriska lagen förutsattes att denna — i sam- band med att arbetet på att inom OEEC åstadkomma en västeuropeisk atomansvarighetskonvention ledde till resultat _ skulle komma att avlösas av en mera definitiv lagstiftning. De skäl som i del I anförts för en spe- ciallagstiftning på förevarande område äger alltjämt sin fulla giltighet.
Vi har vid utarbetande av det nu föreliggande förslaget — i likhet med motsvarande utredningskommittéer i de nordiska grannländerna _ utgått från att Sverige skall ratificera OEEC-konventionen, som signerats av det stora flertalet av de till organisationen anslutna staterna. Att så skall ske har också allmänt antagits såväl under remissbehandlingen som vid depar— tements- och riksdagsbehandlingen av förslaget till provisorisk lag. Den avgörande synpunkten har härvid givetvis varit, att ett omfattande tek- niskt och ekonomiskt internationellt samarbete på atomenergiverksamhe- tens område utgör en ovillkorlig förutsättning för en gynnsam och snabb ut- veckling av denna verksamhet. Att tänkbara hinder för denna utveckling även i vårt land und-anröjes är uppenbarligen nödvändigt, om vi inte vill riskera att i en framtid ställas inför en kris i vår energiförsörjning. Härvid är det av stor betydelse, att ett på internationell solidaritet baserat enhet- ligt ersättningssystem etableras i berörda länder. Att det för Sveriges vid— kommande härvid främst är vårt samarbete med de västeuropeiska län- derna som kommer i blickpunkten säger sig självt. Det kan på goda grunder antagas, att konventionen inom en nära framtid träder i kraft och ratifi- ceras av flertalet berörda länder. Under sådana omständigheter synes det över huvud icke kunna ifrågakomma, att Sverige genom att införa från kon- ventionen avvikande ersättningsbestämmelser ställer sig utanför den in- ternationella gemenskapen.
Vi har därför funnit oss icke ha anledning att annat än i förbigående be— röra sådana i och för sig tänkbara alternativ som vid sidan av konventionens system må kunna erbjuda sig för en lösning av skadestånds- och försäk- ringsproblemen på förevarande område. Undantag måste härvid göras för frågor av i allmänhet begränsad principiell räckvidd, vilka konventionen uttryckligen eller underförstått lämnat åt vederbörande lands nationella lag- stiftning att lösa inom ramen för konventionens system; till frågor av denna art får vi anledning att återkomma i det följande.
Då förslaget till provisorisk lagstiftning utarbetades skedde detta under den förutsättningen, att lagen borde erhålla en sådan utformning att det framtida genomförandet av en på konventionen byggd, mera permanent lagstiftning icke försvårades. Den provisoriska lagen erhöll också i fråga om de grundläggande principerna en utformning som nära anslöt till det vid den aktuella tiden föreliggande konventionsutkastet. Arbetet inom OEEC var redan då långt framskridet, och de ändringar som sedermera vidtagits i konventionsutkastet och influtit i det slutliga konventionsförslaget är till övervägande delen av rent teknisk natur eller rör detaljspörsmål utan prin— cipiell räckvidd. Det nu föreliggande, på basis av konventionen utformade lagförslaget överensstämmer därför också till sina huvuddrag med den pro— visoriska lagen. I likhet med denna och i enlighet med konventionen bygger sålunda förslaget på fyra grundläggande principer: strikt ansvar för inne- havare av atomanläggning, s. k. kanalisation av ansvarigheten till anlägg- ningsinnehavaren, begränsning av dennes ansvarighet samt obligatorisk för- säkringsplikt eller skyldighet att säkerställa skadeståndsansvaret på an- nat sätt. Härjämte innehåller förslaget vissa regler om statsgaranti, i huvud- sak överensstämmande med motsvarande regler i den provisoriska lagen.
Såsom av det anförda framgår vilar det föreliggande förslaget på skade- ståndsrättslig grund. Det är givet, att man i och för sig som alternativ till denna lösning kunde tänka sig ett på rent försäkringsmässiga grunder byggt system. Under remissbehandlingen av förslaget till provisorisk lag har hov- rätten över Skåne och Blekinge i sitt yttrande ifrågasatt, om det över huvud är möjligt att nå en tillfredsställande ordning inom skadeståndsrättens ram ( prop. nr 140/1960 s. 19 ). Hovrätten har härvid pekat på de svårigheter som särskilt då det gäller de sena skadeverkningarna måste möta att styrka kausalsammanhanget mellan skadegrundande händelse och timad skada. Mot bakgrunden av dessa betänkligheter fann hovrätten det böra övervägas, om icke ett mer verksamt skydd för allmänheten kunde åstadkommas ge- nom en utbyggnad i ena eller andra formen av det sociala försäkrings- skyddet _ exempelvis genom en påbyggnad på sjukförsäkringen.
De av hovrätten anförda synpunkterna _ som dock torde äga tillämpning endast för personskador inom landet och således lämna utanför bedöm- ningen såväl sådana personskador i främmande land, för vilka svensk an- läggningsinnehavare är ansvarig, som ock alla egendomsskador _ är be- aktansvärda. Fråga är emellertid, om icke socialförsäkringen, inklusive den allmänna tilläggspensioneringen, redan erbjuder ett tillräckligt grund— skydd. I vart fall anser vi oss icke på sakens nuvarande stadium kunna överblicka, om någon utvidgning av socialförsäkringen bör ske med hän- syn till atomriskerna.
Vad beträffar huvudgrunderna i övrigt för förslaget må här hänvisas till vad som anförts i del I (5. 24 ff.). I fråga om den närmare utformningen av
ansvarighets- och försäkringsreglerna liksom bestämmelserna om statsga- ranti hänvisas till den speciella motiveringen.
I ett betydelsefullt hänseende, nämligen i fråga om ansvarighetsbelop- pets storlek, skiljer sig emellertid förslaget från den provisoriska lagen.
Då det gäller att i lagen fastställa anläggningsinnehavarens maximala ansvarighet, bryter sig intressena mot varandra. Under det att de skade- lidandes anspråk på fullgott skydd talar för ett så högt maximum som möj- ligt _ helst naturligtvis ett obegränsat ansvar _ föranleder hänsynen till anläggningsinnehavaren och atomindustrin i dess helhet ävensom de för- säkringsmässiga synpunkterna, att ansvaret hålles inom rimliga gränser. Och samtidigt som principen 0111 ansvarighetens begränsning nästan med nödvändighet måste föra till att staten av hänsyn till de skadelidande påta- ger sig ansvar för skador som ej täcks av anläggningsinnehavarens ansva- righet, kan ovedersägligen starka skäl anföras för att hålla statens finan- siella engagemang inom relativt snäva gränser. Omsorg om statsfinanserna kan därför föranleda, att anläggningsinnehavarens ansvarighet pressas uppåt. Det är som synes ett komplicerat spel av krafter som verkar i olika riktningar.
Av största betydelse för de svåra avvägningsproblem som man här ställs inför är försäkringsmarknadens kapacitet och atomindustrins förmåga att bära försäkringskostnaderna. Men man bör också beakta intresset av att till underlättande av vårt tekniska och kommersiella utbyte med andra länder tillförsäkra skadelidande i främmande stater ett skydd som är tillfreds- ställande från dessa länders synpunkt sett och mot bakgrunden av deras egen interna lagstiftning. I synnerhet för de nordiska ländernas del synes det utomordentligt betydelsefullt att de enskilda ländernas lagstiftning i nu förevarande hänseende får en i största möjliga utsträckning enhetlig utformning.
Det kan med hänsyn till vad nu anförts vara av intresse att till jämfö- relse nämna vilka ansvarssummor som gäller eller föreslagits i vissa euro- peiska länder vilka i likhet med Sverige redan har genomfört nationell lag- stiftning på området eller står i begrepp att införa sådan lagstiftning. En- ligt den engelska lagen är ansvarigheten begränsad till 5 miljoner pund (cirka 75 miljoner kronor).1 Enligt den tyska lagen bestäms försäkrings- beloppet och därmed även ansvarighetssumman av myndigheterna i det en- skilda fallet, och i den schweiziska lagen är summan fastställd till 40 miljo- ner sehweiziska francs, d. v. s. cirka 50 miljoner kronor. I Belgien föreslås i princip samma ordning som i Tyskland, och i ett framlagt österrikiskt lag- förslag har summan satts till belopp motsvarande cirka 25 miljoner-svenska
1 Detta belopp synes emellertid skola täcka all personskada som drabbar operator's anställda samt, vid transporter, skada även å transportmedlet.
kronor. Ett italienskt lagförslag slutligen fastställer ansvarsbeloppet till cirka 75 miljoner svenska kronor.
Under de samnordiska överläggningarna har från såväl dansk som norsk sida hävdats, att ansvarssumman borde sättas betydligt högre än konven- tionsförslagets minimum. Man har därvid främst hänvisat till å ena sidan de skadelidandes intresse av ett fullvärdigt skydd och å andra sidan in- tresset av att statens engagemang begränsas så mycket som möjligt. Det har därvid framhållits, att man i Danmark och Norge knappast kunde räkna med att staten skulle vara bered-d att ikläda sig det långtgående ansvar som utgjorde en förutsättning för att ansvarssumman sattes så lågt som i den svenska provisoriska lagen. De skäl som sålunda av de danska och norska kommittéerna anförts för ett högre ansvarighetsbelopp är beaktansvärda. Å andra sidan måste man iaktta varsamhet så att icke redan i begynnelsen den enormt kapitalkrävande atomindustrin pålägges så höga försäkrings- kostnader, att verksamhetens utveckling hämmas. Man kan inte heller und- gå att beakta, att den nordiska försäkringsmarknaden —— på vilken för detta ändamål i varje land bildats en atomförsäkringspool — har en begränsad kapacitet och att ett högt ansvarighetsbelopp innebär ett ökat beroende av den internationella försäkringsmarknaden. Det måste slutligen i detta sam- manhang beaktas, att kostnaderna för försäkring av själva anläggningen ge— nomgående kommer att uppgå till betydande belopp och utgöra en icke obe- tydlig post bland företagens driftskostnader.
Tyvärr saknas f. 11. ett tillförlitligt underlag för beräkning av premiekost- naderna för ansvarighetsförsäkringarna på ifrågavarande område. Till dess ett mera omfattande erfarenhetsmaterial kan läggas till grund för dylika beräkningar torde man emellertid ha att räkna med icke oväsentliga kost- nader. Det är dock uppenbart, att premierna icke stiger proportionellt med försäkringssumman. För den del av ansvarssumman som ligger över det i konventionsförslaget fastställda minimibeloppet av 25 miljoner kronor torde man därför med fog kunna räkna med en relativt mindre premiekostnad.
Det har för oss framstått som angeläget att uppnå samstämmighet be- träffande ansvarighetsbeloppet inom de fyra nordiska länderna. Varken i Danmark eller i Norge har man varit beredd att acceptera ett lägre an- svarsbelopp än vad som svarar mot 10 miljoner dollar eller 50 miljoner svenska kronor. Vi har med hänsyn härtill låtit betänkligheterna mot en höjning av den provisoriska lagens ansvarighetsbelopp vika och föreslår även för vår del att ansvarssumman sättes till 50 miljoner kronor. Skulle man emellertid under den fortsatta behandlingen av lagförslagen i Dan- mark och Norge frångå det belopp som kommittéerna enats om, bör frågan för svenskt vidkommande tagas under förnyat övervägande.
Det synes dock klart att ett ansvarsbelopp å 50 miljoner kronor med däremot svarande försäkring i vissa fall är onödigt högt tilltaget. Särskilt torde detta gälla tämligen generellt beträffande ansvarighet under transport.
Enighet har därför mellan de nordiska kommittéerna rått därom, att ge- nom beslut i administrativ ordning för viss anläggning eller för viss eller vissa transporter ansvarssumman skall kunna nedsättas till lägst det i kon- ventionen fastställda minimibeloppet 25 miljoner kronor. Till den närmare utformningen av förslagets regler om ansvarsbegränsning återkommer vi i den speciella motiveringen (s. 64 ff).
Förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag)
Vi har icke funnit några hinder möta mot att den nya lagen erhåller sam- ma benämning som den provisoriska lagen.
Ett spörsmål, som föranlett viss diskussion, bl. a. under de nordiska överläggningarna, har gällt användningen av sammansättningsledet »atom->> i lagens rubrik och i definitionerna. Från tekniska synpunkter har rests vis- sa invändningar mot detta språkbruk. Uttrycket atom förmedlar i sam- mansättningar med ord som »bränsle», »substans», »skada» etc. knappast på ett adekvat sätt föreställningen om det specifika i utvinnandet av energi genom kärnklyvningsprocessen. Därtill kommer, att sammansättningar, i vilka ordet atom ingår, även användes för att beteckna processer vid vilka icke endast kärnan medverkar (se om atomens uppbyggnad del I 5. 11). I prop. nr 140/1960 s. 28 har omnämnts, att tekniska nomenklaturcentralen arbetar på att skapa för svenska förhållanden lämpliga termer på föreva- rande område. Resultatet av detta arbete föreligger nu. Nomenklaturcentra- len föreslår termerna kärnreaktordrift, kärnbränsle, nukleär produkt, nukleär substans, nukleär anläggning, nukleär olycka, nukleär skada samt, i stället för radioisotop, radionuklid.
Uttrycket »nukleär» anknyter till engelskt och franskt språkbruk och för onekligen tanken till de i sammanhanget väsentliga speciella egenska- per hos atomens kärna vilka utnyttjas inom atomenergin. Den danska kom- mittén har också stannat för att begagna detta begrepp i den danska la- gen. Vi har emellertid inte funnit oss böra förorda en terminologi som in- nebär införande av ett för det svenska språket så främmande ord. Den när- maste motsvarigheten på svenska är tydligen uttrycket »kärn-», som vi dock av flera rent språkliga skäl funnit vara mindre lyckat. Vi erinrar om att uttrycket »atom» redan vunnit burskap på förevarande område och funnit användning i lag- Och författningstext, bl. a. i atomenergilagen och lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. in. Det har inte synts oss finnas tillräckliga skäl att nu bryta detta språkbruk, särskilt som även de finska och norska kommittéerna stannat för att använda be- grepp med sammansättningsledet »atom». I varje fall bör inte en övergång till annan terminologi ske isolerat på detta speciella område. Om en änd- ring av språkbruket finnes påkallad, synes frågan böra tagas upp i ett stör-
re sammanhang och med sikte på att uppnå enhetlighet i lagstiftningen i dess helhet.
Innan vi går in på de särskilda avsnitten och paragraferna i förslaget, vill vi här göra några mera allmänna anmärkningar. Såsom redan ovan (5. 23) anförts har vi ansett oss bundna av konventionsförslagets utform- ning. Det svenska förslaget framlägges med den förutsättningen, att kon- ventionen träder i kraft och biträdes av Sverige. Skulle denna förutsättning icke visa sig hålla, torde en del frågor förtjäna omprövning. Liksom kon- ventionen på många punkter är resultatet av kompromisser är det nu före- liggande lagförslaget — beträffande t. ex. systematik och i hänseenden där konventionen lämnat åt nationell lagstiftning att utfylla konventio- nens regler — delvis resultatet av kompromisser mellan de nordiska kommittéerna. Vi hade för vår egen del på vissa punkter, om vi stått obundna, valt andra lösningar. Det ligger i samarbetets natur, att sådana kompromisser måste göras. Man bör hålla detta i minnet, när förslaget granskas.
Inledande bestämmelser
Lagen har på grund av sin omfattning ansetts lämpligen böra förses med underrubriker. Under »Inledande bestämmelser» ges begreppsbestämningar och behandlas lagens tillämpningsomräde (1—5 55)- Under rubriken »Skadestånd» upptages ansvarighets-, regress- och preskriptionsregler (6— 18 55). Därefter följer ett avsnitt, betecknat »Försäkring», innehållande som namnet anger regler om försäkring (19—24 55). Efter en avdelning under rubriken »Ersättning av staten» (25—28 55) följer »Internationella förhållanden, laga domstol m. 111.» (29—31 åå). Lagen avslutas med »Övriga bestämmelser», innehållande bestämmelser om certifikat vid transporter och en straffbestämmelse (32—33 55).
1 5.
Konventionen art. 1.
Provisoriska lagen 1 &. Liksom i den provisoriska lagen innehåller den första paragrafen be- greppsbestämningar. Definitionerna ansluter nära till motsvarande defini- tioner i konventionen.
Med atombränsle avses i förslaget klyvbart material bestående av uran eller plutonium i form av metall, i legering eller i kemisk förening. Trots skillnaden i avfattningen åsyftas inte någon saklig förändring i förhållan— de till motsvarande definition i den provisoriska lagen. De redaktionella ändringarna är betingade av önskemålet att vinna anslutning till konven- tionstexten.
Enligt konventionen kan »Steering Committee» — det verkställande orga- net hos OEEC:s atomorganisation ENEA — bestämma att även annat klyv-
bart material skall anses som atombränsle. Detta har nödvändiggjort att i lagen anvisa en möjlighet för Kungl. Maj :t att i anledning av ett sådant beslut av Steering Committee bestämma, att begreppet atombränsle skall ha en vidare omfattning än lagtexten anger; se andra stycket första punkten i förevarande paragraf. Genom en sådan ordning ges möjlighet att utan lag— ändring anpassa lagens tillämplighetsområde till nya förhållanden som be- tingas av den tekniska utvecklingen.
Till atombränsle är liksom enligt den provisoriska lagen att hänföra även naturligt uran och s. k. utarmat uran. Förslaget saknar emellertid motsvarighet till den generella undantagsbestämmelsen i 2 5 a) i den pro- visoriska lagen. Tillämplighetsområdet har därigenom något utvidgats. Då naturligt och utarmat uran faller utanför begreppet atomsubstans (se ne- dan) till vilket reglerna om ansvar för olyckor som inträffar utanför atom- anläggning anknyter, blir skillnaden dock inte stor. Skada genom naturligt eller utarmat uran omfattas av lagen endast då ämnet befinner sig i en atom- anläggning men däremot inte t. ex. vid gruvbrytning eller då materialet är under transport till en atomanläggning.
Med radioaktiv produkt förstås enligt förslaget ett radioaktivt ämne, som bildats eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband med fram- ställning eller användning av atombränsle, därunder inbegripet radioaktivt avfall från atomanläggning men däremot icke atombränsle. Radioisotoper som befinner sig utanför atomanläggning och begagnas eller är avsedda för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskap- ligt ändamål är dock inte att hänföra till radioaktiv produkt (jfr nedan).
Definitionen är av väsentligen samma innehåll som i den provisoriska lagen. Tillägget »därunder inbegripet radioaktivt avfall från atomanlägg- ning» innebär icke någon ändring i sak; att avfall uttryckligen nämnts är betingat av konventionstexten. Det erinras om att utredningens förslag till provisorisk lag innehöll motsvarande bestämning (del I 3. 41); den ströks i propositionen utan att därmed avsågs någon saklig ändring.
Förslaget ersätter den provisoriska lagens uttryck »atomprodukt» med »radioaktiv produkt». Ändringen sammanhänger med konventionstextens utformning. Även i grannländernas förslag användes motsvarande termi- nologi.
I den provisoriska lagen har i en särskild paragraf — 2 g — angivits vissa undantag från lagens tillämplighetsområde. Bl. a. göres där i viss ut- sträckning undantag för radioisotoper som begagnas för industriellt, kom- mersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Mot- svarande undantag har i förslaget, i Överensstämmelse med konventionens systematik, upptagits redan i definitionen av radioaktiv produkt. Meto- den är icke lycklig; det måste betecknas som konstlat att göra frågan huru— vida ett visst ämne är att hänföra till radioaktiv produkt beroende av var ämnet vid ett givet tillfälle befinner sig. Övervägande skäl har dock an—
setts tala för att inte heller i denna del avvika från konventionens syste- matik.
I fråga om de allmänna överväganden som ligger till grund för undantaget beträffande radioisotoper må hänvisas till del I (5. 26 f. och 42). Det väsent- liga skälet har varit att radioisotoper av här avsett slag knappast ens i större ansamlingar anses kunna ge upphov till katastrofer; här inverkar också att deras radioaktivitet ofta avklingar tämligen snabbt. Vad medicinal- styrelsen i sitt remissyttrande över del I (se prop. nr 140/1960 s. 33 ) anfört därom att den gjorda gränsdragningen är av sådan vikt att den bör ytterli- gare utredas under det fortsatta arbetet på en definitiv lagstiftning har i viss mån kunnat. beaktas genom utformningen av andra stycket i föreva- rande paragraf. Kungl. Maj:t har därigenom erhållit befogenhet att, om så påkallas med hänsyn till farligheten, under lagens bestämmelser inbegripa nu uteslutna radioisotoper, exempelvis av visst slag eller förvarade tillsam- mans i viss större myckenhet. På detta sätt synes man kunna uppnå sam- ma resultat som den engelska lagen, vilken låter eljest undantagna radio- isotoper omfattas av de särskilda ansvarighetsreglerna, om de förvaras i »bulk quantities». Jfr konventionens inledning, slutorden, nedan 5. 159.
Konventionens motiv ger ej närmare ledning för bedömande av frågan om räckvidden av undantaget beträffande radioisotoper; spörsmålet torde få överlämnas åt rättstillämpningen. Det får härvid förutsättas, att de vittom- fattande uttrycken >>industriellt>> och »kommersiellt» ändamål inte ges en mera extensiv tolkning än som kan anses förenligt med grunderna för un- dantagsbestämmelsen. Det kan ifrågasättas, huruvida under uttrycket >>jordbrukstekniskt» även faller »skogstekniskt»; frågan torde böra besva— ras jakande.
Begreppet atomsubstans saknar motsvarighet i den provisoriska lagen och har huvudsakligen tillskapats för att — i anslutning till konventionen — lagtekniskt förenkla ansvarighetsreglerna beträffande olyckor som inträf- far under transport av atombränsle och radioaktiva produkter. Till atom- substans hänföres de ämnen som inbegripes under definitionerna av atom- bränsle och radioaktiv produkt med undantag av naturligt och utarmat uran. Såsom framgår av del I 5. 41 f. erbjuder naturligt och utarmat uran inte samma risker som andra här avsedda ämnen, och de uteslöts därför helt från tillämplighetsområdet för den provisoriska lagen. Konventionen och det föreliggande lagförslaget har gått en annan väg. Vid en jämförelse mellan definitionerna av atomsubstans och atomolycka ävensom de grund- läggande bestämmelserna om ansvarighet i 6 och 7 55 framgår, att skador som orsakas av naturligt eller utarmat uran omfattas av ansvarsreglerna, när ämnet vid olyckan befann sig i en atomanläggning, medan det naturliga eller utarmade uranet i övrigt icke faller under lagen. Anledningen till att —i motsats till vad som gäller enligt den provisoriska lagen — naturligt och utarmat uran förts in under ansvarighetsreglerna när ämnet finns i atom-
anläggningar är, att risk för viss kritikalitet under medverkan av dessa an- setts föreligga i sådana fall. Det bör observeras, att anläggningar för be- handling eller förvaring av enbart naturligt eller utarmat uran ej är att anse som atomanläggningar.
Det ligger i sakens natur att i likhet med vad som gäller enligt den pro- visoriska lagen [2 5 a)] bestrålat naturligt uran regelmässigt är att hänföra till radioaktiv produkt och icke är att anse såsom atombränsle. Bestrålat naturligt uran omfattas följaktligen icke av det här ifrågavarande undan- taget för naturligt uran. Såsom departementschefen anfört i prop. nr 140/1960 s. 30 vållar gränsdragningen mellan atombränsle och atomprodukt vissa svårigheter. I anledning av ett under remissbehandlingen ställt spörs- mål ville departementschefen dock uttala, att det knappast torde råda nå- gon tvekan om att en använd bränslestav är att betrakta som »atompro- dukt» med den terminologi som begagnades i den provisoriska lagen. An- rikat uran, d. v. s. uran i vilket t. ex. procenthalten av isotopen U 235 ökats eller plutonium tillförts, omfattas givetvis i alla situationer av ansvarig- hetsreglerna.
Lagens definition av atomanläggning ansluter nära till konventionen. Med hänsyn till att lagens bestämmelser kommer att kunna bli tillämpliga även å anläggningar utom riket göres i definitionen ej såsom i den proviso- riska lagen någon begränsning till anläggningar i riket.
Med atomreaktoranläggning avses endast anläggning i vilken uppehålles eller kan uppehållas ett kritiskt system (d. v. s. en kedjereaktion av klyv- ningsprocesser). Röntgenapparater, cyklotroner etc. omfattas alltså inte av reaktorbegreppet.
Som atomanläggning anses vidare fabrik för framställning eller behand- ling av atomsubstans; härigenom undantages alltså gruvor för utvinning av uran, porslinsfabriker i vilka användes urannitrat och andra industriella anläggningar där endast naturligt uran kommer till användning (jfr defini- tionen av atomsubstans). Fabriker för separation av isotoper i atombränsle och för bearbetning av bestrålat atombränsle har i anslutning till konven- tionstexten särskilt omnämnts, ehuru dylika anläggningar åtminstone till väsentlig del torde vara att anse som fabriker för behandling av atomsub- stans.
Vad beträffar förvaringsanläggningar innefattas i begreppet atomanlägg— ning varje anläggning för förvaring av atomsubstans; en anläggning för för- varing av uteslutande naturligt eller utarmat uran faller däremot utanför. Undantag göres också för förvaringsanläggning som är avsedd allenast för tillfällig uppläggning under transport av ämnet. Undantaget är betingat av att enligt konventionen de särskilda reglerna om ansvarighet under trans- port av atomsubstans skall gälla även då en olycka inträffar under sådan tillfällig uppläggning. En anläggning som avses att nyttjas för mera lång- varig uppläggning av atomsubstans — i anslutning till en transport eller
eljest — beröres emellertid inte av detta undantag utan är att anse som en atomanläggning, även om anläggningen också användes för tillfällig upp- läggning under transport.
Enligt konventionen [art. 1(a) (ii)] kan Steering Committee besluta, att även annan anläggning i vilken finnes atombränsle eller radioaktiv produkt skall anses som atomanläggning. I anledning därav har i paragrafens andra stycke intagits en bestämmelse enligt vilken Kungl. Maj:t skall äga att i an- slutning till ett dylikt beslut meddela förordnande i enlighet med beslutet.
Av konventionsmotiven framgår, att sådana anläggningar i vilka förva— ras blott små kvantiteter av t. ex. plutonium eller annat klyv-bart material, såsom exempelvis forskningslaboratorier, ej är att anse som atomanlägg— ningar i konventionens mening. Jfr 1 och 3 55 Kungl. kungörelsen den 1 juni 1956 (nr 308) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen. Det är att märka att enligt denna kungörelse atombränsle och ämne som är ägnat att omvandlas till atombränsle samt förening vari sådant ämne ingår må för vetenskapligt bruk innehas och bearbetas av vetenskaplig institution så- som universitet eller forskningsanstalt utan särskilt tillstånd. Dylika forskningsansläggningar är inte att anse som »fabriker» i förslagets me- ning, och i enlighet med vad nyss sagts blir de inte heller att betrakta som förvaringsanläggningar. Anläggningar av denna art faller således över hu- vud icke under förslagets definition av atomanläggning. — De gränsdrag- ningsproblem i övrigt som kan uppkomma i förevarande hänseende torde få lösas i rättstillämpningen; avgörande synes vara dels vilka kvantiteter det rör sig om och dels huruvida fråga verkligen är om en fristående anlägg- ning för förvaring av atomsubstans. Här må även erinras om den befogen- het som enligt andra stycket av förevarande paragraf skall tillkomma Kungl. Maj:t att från lagens tillämpningsområde undantaga anläggningar som en- dast erbjuder ringa risk (se s. 38).
Till skillnad från den provisoriska lagen men i enlighet med konven- tionen upptar förslaget en definition av begreppet anläggningsinnehavare.
Enligt konventionen skall med innehavare av atomanläggning (»opera- tor») förstås den som av vederbörlig myndighet erhållit tillstånd att inneha anläggningen eller betraktas som dess innehavare.
I anslutning härtill har förslagets definition anknutits till atomenergila- gens system för tillståndsprövning. Som anläggningsinnehavare skall alltså beträffande atomanläggning inom riket betraktas den som enligt atom- energilagen har eller skall hava tillstånd att innehava eller driva anlägg- ningen eller som eljest råder över densamma. Enligt atomenergilagen er- fordras tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t be- stämmer för den som vill uppföra, innehava eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning av atombränsle, torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till atombränsle eller förening vari sådant ämne ingår eller atombränsle som använts i atomreaktor. Vidare erfordras så-
dant tillstånd för att över huvud taga befattning med ämne som nu nämnts. Den som innehar och den som driver en anläggning enligt atomenergilagen är i praktiken alltid en och samma person. Däremot kan anläggningens ägare vara annan person. Ägaren blir alltså i dylikt fall inte att anse som anläggningsinnehavare enligt förslaget. Vissa anläggningar som enligt för- slaget är att anse som atomanläggningar är inte enligt atomenergilagen di- rekt underkastade tillståndstvång. Så kan t. ex. den som har tillstånd att driva en reaktor ha fått ett generellt tillstånd att inneha, bearbeta och taga befattning med atombränsle etc., och särskilt tillstånd meddelas då ej för rätten att uppföra och inneha en viss separat anläggning för förvaring av atomsubstans. En sådan anläggning är emellertid som nyss nämnts att anse som särskild atomanläggning enligt förslaget. Med hänsyn härtill har i definitionen gj orts tillägget »den som eljest råder över anläggningen».
Beträffande anläggningar utom riket hänvisas i definitionen i första hand till lagen i den stat där anläggningen ligger; frågan om vem som är anläggningsinnehavare skall alltså bedömas enligt nämnda lag. Man synes emellertid också böra beakta möjligheten av att en konventionsstat med- delar tillstånd till uppförande och drivande av en anläggning som icke ligger inom dess territorium och inte heller inom någon annan stats område; som exempel har nämnts att det kan bli aktuellt att förlägga reaktoranlägg- ningar till Antarktis. För dylika fall hänvisas i förslaget till lagen i det land där tillstånd att innehava eller driva anläggningen meddelats.
Även införande av begreppet atomolycka innebär en nyhet i förhållande till den provisoriska lagen. Då det emellertid i preskriptionshänseende och för bestämmande av om ett eller flera ansvarighetsbelopp står till förfo- gande är av väsentlig betydelse att kunna avgöra, huruvida en eller flera skadeorsakande händelser givit upphov till viss eller vissa skador, har det synts som en allvarlig brist att händelsebegreppet inte definierats i lagen (jfr del I s. 43 f. där frågan behandlats tämligen ingående i anslutning till konstruerade exempel ävensom prop. nr 140/1960 5. 29 där några remiss- uttalanden återges). En bestämning av händelsebegreppets innehåll är ock- så av betydelse för avgränsningen av lagens tillämplighetsområde.
Stora svårigheter uppstår emellertid, med hänsyn till de särskilda för- hållandena på atomenergiområdet, att utforma ett händelsebegrepp som i alla situationer medger ett entydigt svar i de nu angivna hänseendena. Det- ta sammanhänger bl. a. med att man här har att räkna med fortvarighets- tillstånd som kan medföra successiva strålskador och kontaminering (jfr del I s. 16) under lång tid. Speciellt svårt är det att åstadkomma en defini- tion som ger ledning för bestämmande av den tidpunkt som skall bilda utgångspunkt för preskriptionstiden.
Förslaget definierar, i direkt anslutning till konventionens definition av >>a nuclear incident», atomolycka såsom varje händelse eller serie av hän— delser med samma ursprung som framkallats eller vars skadeverkningar
helt eller delvis orsakats av radioaktiviteten hos atombränsle eller radio- aktiv produkt eller av radioaktiviteten i förening med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten. Såsom utred- ningen framhållit i del I (s. 43) löser inte denna formulering alla de angivna svårigheterna. Det har emellertid visat sig ogörligt att finna en fullt till- fredsställande och entydig lösning, och det torde därför nödvändigtvis få lämnas åt rättstillämpningen att träffa avgörandena i de enskilda fallen under hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter. Beträffande frågan huruvida i ett visst fall en eller flera händelser skall anses ha gi- vit upphov till uppkomna skador åsyftas icke att genom förslaget införa någon ändring i förhållande till den provisoriska lagen. Vad angår spörs- målet om utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden i olika tänk- bara situationer hänvisas till vad nedan anföres vid behandling av preskrip- tionsbestämmelserna i 18 5 (s. 74).
Beträffande ansvarighetsreglernas tillämplighetsområde innebär emel- lertid definitionen en utvidgning i förhållande till den provisoriska lagen. Skadeverkningar som orsakats av giftiga, explosiva eller andra farliga egen- skaper hos atombränsle eller radioaktiv produkt omfattas sålunda av den provisoriska lagens regler endast under förutsättning att den händelse som medfört skada givit upphov jämväl till skada genom radioaktiv strålning. Skadeverkningar som över huvud inte orsakats av de farliga egenskaperna hos atombränsle eller radioaktiv produkt omfattas aldrig av den proviso- riska lagens regler. Enligt förslaget däremot utgår ersättning, så snart de radioaktiva egenskaperna eller dessa egenskaper i förening med andra farliga egenskaper hos atombränsle eller radioaktiv produkt medverkat i den orsakskedja som lett fram till skadorna. Man bör därvid skilja mellan två huvudtyper av fall. I den ena av dessa huvudtyper har olyckan inletts genom en händelse som icke har något samband med de radioaktiva eller eljest farliga egenskaperna hos ämnet, t. ex. genom en brand orsakad av vårdslöshet med eld i en reaktoranläggning. Denna inledande händelse har utlöst radioaktiv strålning, och skador har uppstått genom denna strål— ning och eventuellt därjämte genom andra farliga egenskaper — explo- sionsverkan, giftverkan o. s. v. — hos atombränsle eller radioaktiv pro- dukt. Dessa skador ersättes enligt förslaget. Har däremot radioaktiviteten över huvud icke medverkat till uppkomsten av någon skada, utgår icke er- sättning. Den andra huvudtypen av fall avser de situationer då radioaktivi- teten medverkat till att åstadkomma själva olyckan. I sådant fall ersättes alla skador, oberoende av om de uppkommit genom radie aktiv strålning, genom explosion, genom förgiftning eller till äventyrs utan något direkt samband med farlig egenskap hos atombränsle eller radioaktiv produkt, t. ex. genom drunkning i samband med en av olyckan orsakad översvämning.
Sammanfattningsvis kan sägas, att ersättning enligt förslaget utgår så snart det föreligger någon skada, som orsakats av radioaktiv strålning el—
ler av sådan strålning i förening med annan farlig egenskap hos de här av— sedda ämnena, eller ock radioaktiviteten — eventuellt i förening med andra farliga egenskaper hos ämnet — på något stadium av orsakskedjan medver- kat till uppkomsten av olyckan.
Även om orsakssammanhanget är sådant att en skada omfattas av lagens reglering, uppkommer från en annan synpunkt spörsmålet vad som skall anses som ersättningsgill skada. Konventionen lämnar åt de enskilda sta- ternas nationella lagstiftning att avgöra i vilken mån ansvarsreglerna skall utsträckas att gälla annan skada än skada å person eller egendom. Utred- ningen har alltså haft att taga ställning till huruvida såsom i den proviso- riska lagen begreppet atomskada skall begränsas till att avse blott skada på person eller egendom eller om även direkt tillfogad s. k.. allmän förmö- genhetsskada bör omfattas av lagens reglering.
Enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler ersättes hos oss allmän för- mögenhetsskada — förutom i fall då skadan utgör följdskada i förhållande till en direkt tillfogad person- eller egendomsskada — blott i särskilda fall, t. ex. i vissa grannelagsrättsliga förhållanden. Det är tydligt, att på nu före- varande område fråga om ersättning enligt grannelagsrättsliga principer kan få aktualitet, exempelvis om i anledning av en atomolycka en intilliggande industri måste inför kontamineringsrisken för kortare eller längre tid in- ställa driften eller t. ex. en hotellrörelse lider förfång genom att kommuni- kationslederna till hotellfastigheten på grund av kontaminering ej kan befa- ras. Det är givet att det här kan komma att röra sig om avsevärda ersätt— ningsbelopp. Därest den enligt den provisoriska lagen gällande begräns- ningen av atomskadebegreppet till person- och sakskada försvinner, inne- bär detta att person- och egendomsskadorna kan nödgas konkurrera om ersättning ur ansvarssumman med betydande anspråk på ersättning för direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada. Å andra sidan medför den gäl- lande inskränkningen i skadebegreppets omfång, att eventuella anspråk på ersättning för allmän förmögenhetsskada blir underkastade allmänna ska- deståndsrättsliga regler. En anläggningsinnehavare kan därför bli belastad med ett till beloppet obegränsat objektivt ansvar i grannelagsförhållanden. Detta ansvar är ej täckt av den obligatoriska försäkringen och anlägg- ningsinnehavaren kan för vad han nödgats utgiva göra gällande regress- rätt enligt allmänna regler, exempelvis mot en culpös leverantör. Även en sådan ordning har alltså sina nackdelar.
Emellertid har rättspraxis hittills visat stor återhållsamhet när det gällt att medge ersättning för allmän förmögenhetsskada. Det finns ingen anled- ning att antaga att denna inställning kommer att överges. Med hänsyn här- till och till betydelsen av att alla skador "på förevarande område, som är er- sättningsgilla enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer, föres in un- der den obligatoriska ansvarighetsförsäkringen har vi stannat för att för- orda att lagen utsträckes till att omfatta skada till följd av atomolycka
utan någon i lagen angiven begränsning. Därigenom kommer den svenska texten att bringas i överensstämmelse med de danska och norska förslagen; för såväl Danmarks som Norges del ställer sig problemet annorlunda med hänsyn till där gällande allmänna skadeståndsrättsliga regler, och man kan i dessa länder knappast tänka sig att göra en sådan inskränkning av atomskadebegreppet som i den svenska provisoriska lagen. Även den finska utredningen har stannat för samma lösning.
Utredningen föreslår alltså att atomskada definieras som »skada i följd av atomolycka». Beträffande sådan olägenhet utan samband med person- eller egendomsskada som avses i 8 kap. 35 & vattenlagen se s. 103.
Skada å anläggningen och å egendom som anläggningsinnehavaren vid olyckan hade i sitt förvar eller under sin kontroll inom anläggningens om- råde och i förbindelse med dess bruk omfattas icke av lagens reglering, se vidare nedan under 10 &.
Konventionen lämnar åt den nationella lagstiftningen att avgöra om och i vad mån personer som är anställda hos anläggningsinnehavare och uppbär ersättning för atomskada enligt lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring eller liknande skall äga att därutöver komma i åtnjutande av ersättning enligt konventionens regler. Vi har inte funnit anledning att i denna del frångå den provisoriska lagens ståndpunkt att inbegripa även anläggningsinnehavarens anställda under lagen. I del I (s. 39) uttalades, att det visserligen kan vara tveksamt om ersättningsskyldighet på strikt grund bör åläggas en arbets- givare, som bekostar ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen, men att starka skäl, inte minst av psykologisk art, talar för att de anställda inte sättes i sämre position än utomstående skadelidande. Förslaget innebär allt- så att de anställda erhåller ersättning enligt lagens regler för vad som inte täcks av yrkesskadeförsäkringen. För vad som utgivits från yrkesskade- försäkringen har försäkringsgivaren regressrätt mot anläggningsinneha- varen, om denne vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet (del I s. 39 och 50).
Konventionen — vars huvudregel beträffande tillämplig lag är att dom- stolslandets lag, lex fori, skall tillämpas, se vidare nedan 5. 40 ff och 94 ff — upptar en särskild bestämmelse om att frågan om rätt för den som enligt visst lands socialförsäkringslagstiftning är berättigad till ersättning för atomskada att erhålla ersättning enligt konventionens regler alltid skall be- dömas enligt det landets lag [art. 6 (h)]. Vi har ansett denna princip så självklar och i överensstämmelse med allmänna internationell-privaträtts- liga regler, att det synts oss överflödigt att införa någon uttrycklig bestäm- melse härom i förslaget. Om alltså besättningsmän ombord på ett engelskt fartyg, som transporterar atombränsle från England till Sverige, skadas av strålning från atombränslet i svenskt farvatten, skall, när frågan om deras rätt till ersättning av den engelske anläggningsinnehavaren prövas vid svensk domstol (jfr 29 å andra stycket), domstolen lägga engelsk rätt till
grund vid prövning av frågan om de är berättigade till ersättning vid sidan av eller utöver vad som utges enligt engelsk socialförsäkringslagstiftning.
Beträffande vissa ytterligare begränsningar i fråga om tillämplighetsom- rådet, se 3 5 och 9 5 första stycket.
Lagen avser utomobligatorisk skadeståndsskyldighet. Fall kan tänkas, då innehavare av atomanläggning eller annan på kontraktsrättslig grund blir ansvarig för atomskada vid sidan av lagens bestämmelser. Jfr s. 59.
Regler om begränsning av lagens tillämpning i rummet upptas i 4—5 åå. Begreppen >>konventionen>> och »konventionsstat» föranleder inga kom— mentarer.
Beträffande andra stycket första punkten hänvisas till vad ovan anförts. I andra stycket andra punkten har upptagits en bestämmelse enligt vil- ken Kungl. Maj:t äger förordna att från lagens tillämpning skall helt eller delvis undantagas atomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt om den risk som är förbunden med anläggningen eller ämnet är ringa. Bestäm- melsen har sin grund i konventionens art. 1 (b) enligt vilken Steering Committee kan fatta beslut om undantag från konventionens tillämplighets- område för visst eller vissa slag av anläggningar respektive atombränslen och radioaktiva produkter, om det prövas lämpligt med hänsyn till att den risk som är förenad med verksamheten vid anläggningen eller med ämnet är ringa.
2 &. Provisoriska lagen 3 5. Jfr konventionens motiv par. 49 st. 5. Förevarande paragraf överensstämmer med motsvarande bestämmelse ! den provisoriska lagen (del I 5. 42 f)
3 &.
Konventionen art. 1 (a) (ii). Provisoriska lagen 2 5 c). Konventionen undantager redan i definitionen av »nuclear installation» atomreaktor i fartyg eller annat transportmedel. Vi har föredragit att upp- taga ett motsvarande undantag i en särskild paragraf.
Undantaget är betingat av de särskilda förhållanden som måste beaktas i fråga om skadeståndsansvar på transportområdet. På en diplomatisk kon- ferens i Bryssel i april 1961 har utarbetats ett förslag till ansvarighetskon- vention beträffande atomdrivna fartyg (jfr ovan 5. 21 f).
Konventionstexten talar utan någon särskild begränsning om atomreaktor som är »comprised in» transportmedlet. Fråga har uppkommit om undan- taget skall omfatta varje reaktor som över huvud finns på och är på något sätt sammanfogad med t. ex. ett fartyg eller om det endast har avseende å reaktorer för framdrivande av transportmedlet i fråga. Det torde vara långt ifrån opraktiskt att tänka sig att man inrättar en kraftreaktor ombord
på ett fartyg (eller en pråm el. dyl.) för att från fartyget leverera kraft till mottagare i land. Det synes ligga närmast till hands att i ansvarshänseende behandla dylika rörliga anläggningar på samma sätt som reaktorer för framdrivande av transportmedel. I konventionsmotiven (par. 11) talas vis- serligen endast om reaktorer som används för framdrivande (»propul— sion»), men detta torde endast utgöra ett exempel, valt med tanke på de mest praktiska fallen. Det må även nämnas, att enligt det förslag till än- svarighetskonvention för atomdrivna fartyg som utarbetats under Bryssel- konferenscn denna konvention avses skola bli tillämplig på varje fartyg som utrustats med en kraftanläggning i vilken en atomreaktor användes såsom kraftkälla.
I överensstämmelse med vad nu anförts har i förslaget undantaget utan någon särskild begränsning angivits avse »atomreaktor i fartyg eller an- nat transportmedel».
Frågan om ansvar för olyckor som inträffar under transport av atom— substans till eller från atomdrivna fartyg har med konventionens reglering inte blivit löst, vilket medför vissa svårigheter i olika hänseenden. Om inne- havaren av en landbaserad atomanläggning levererar bränsle till ett atom- drivet fartyg, upphör sålunda anläggningsinnehavarens ansvarighet inte förrän tio år förflutit efter det ämnena kom ur hans besittning [art. 8 (a); jfr 6 & tredje stycket i förslaget]. Detta är givetvis inte avsett att bli en slut— giltig lösning. Man har emellertid ansett, att regler för en fördelning av an- svarigheten mellan innehavarna av landbaserade anläggningar och redarna av atomdrivna fartyg lämpligen bör utarbetas i samband med att en ansva- righetskonvention för dylika fartyg kommer till stånd. — Den brist som for- mellt sett kan sägas vidlåda OEEC-konventionen på denna punkt kan dock knappast ge anledning till större bekymmer så länge det inte finns mer än ett fåtal atomdrivna handelsfartyg i drift. F. n. finns en rysk isbrytare, och ett amerikanskt handelsfartyg beräknas kunna tagas i bruk under 1962, men i övrigt torde det under de närmaste åren inte komma att finnas några andra atomdrivna fartyg än örlogsfartyg. Det förtjänar nämnas, att det här berörda problemet blivit beaktat i det inom IAEA utarbetade förslaget till världskonvention för landbaserade atomanläggningar. I detta utkast har sålunda vid regleringen av frågan om ansvarighetens inträde och upp- hörande »operatörer» av atomfartyg likställts med innehavare av land- baserade anläggningar.
4 5.
Konventionen art. 2. Provisoriska lagen 1 & (definitionen av atomanläggning), 4 5 andra och tredje styckena samt 15 5.
Under det att den provisoriska lagen gjorts tillämplig endast i fråga om olyckor som inträffar på svenskt territorium måste den nu föreslagna lagen med hänsyn till dess anknytning till konventionen erhålla ett betydligt ut-
vidgat tillämpningsområde. Till en början må framhållas, att enligt konven- tionens regler lagen i den ansvarige anläggningsinnehavarens hemland all— tid skall tillämpas i fråga om ansvarighetsbeloppets storlek och för bestäm- mande av huruvida ansvarigheten vid olyckor under transport även skall omfatta skada å transportmedlet; detta gäller således även om i övrigt an- nan konventionsstats lag skall tillämpas (se nedan 10 och 14 55, s. 52 f och 64). Men vidare kan enligt konventionen svensk lag också i övrigt vara att tillämpa i vissa fall då en olycka som omfattas av konventionens all- männa ansvarighetsregler inträffat utom riket. Enligt konventionen (jäm- för nedan 5. 91 ff) är sålunda svensk domstol behörig och svensk lag till- lämplig i fråga om anspråk på ersättning för atomskada, förutom i fall då olyckan i sin helhet inträffat här i riket, även i vissa fall då olyckan inträffat utom riket. Detta gäller i regel när enligt konventionens regler innehavare av atomanläggning här i riket svarar för olycka som under transport inträffat på internationellt vatten eller inom flera konventions- staters territorier eller om platsen för olyckan ej kunnat bestämmas. Det gäller vidare, när svensk anläggningsinnehavare är ansvarig för olycka som inträffat utom riket men ej under transport. Sådana fall blir helt säkert icke vanliga men kan dock tänkas uppkomma. Ett icke helt opraktiskt fall är att skada framkallats av en till havsbotten sjunken förvaringsbehållare (container) lång tid efter det transporten avslutats. I del I (s. 44) nämndes detta exempel i samband med frågan om begränsning av ansvarighetstiden.
Svensk lag blir således tillämplig dels när olyckan inträffat här i riket och i dylika fall oberoende av huruvida den ansvarige är innehavare av atomanläggning här i riket eller i annan konventionsstat och dels i vissa fall då olyckan inträffat utom riket och svensk anläggningsinnehavare är ansvarig. I detta sammanhang bör också uppmärksammas att domstol i icke-konventionsstat kan komma att med tillämpning av allmänna inter- nationell-privaträttsliga regler tillämpa svensk rätt.
Reglerna om lagens tillämpningsområde måste utformas under beaktande av dessa förhållanden. Naturligtvis skulle det ha varit en stor fördel, om tillämpningsområdet hade kunnat anges positivt, så att i lagen uppräkna- des de fall då den vore tillämplig dels när olyckan inträffat i Sverige och dels när olyckan ägt rum utanför landets gränser. Detta har emellertid visat sig vara ogörligt. Vi har i stället — i likhet med grannländernas kommittéer — måst utgå från att lagen (med de reservationer som framgår av 10 och 14 åå ) automatiskt blir tillämplig när det egna landets domstolar är behö— riga (se 29 5) och i konsekvens härmed ej är tillämplig när behörigheten enligt konventionen tillkommer domstolarna i annan konventionsstat. I förevarande paragraf har det därför endast gällt att draga upp den yttre ramen för lagens tillämplighet, d. v. s. reglera förhållandet till icke-konven- tionsstater. Vi återkommer vid 29 5 med en fullständigare översikt av den svenska lagens tillämplighet i rummet (se 5. 95 f).
Utgångspunkten i enlighet med vad nu anförts är, att lagen skall tilläm- pas när ansvarighetsfrågan kommer upp inför svensk domstol, även om olyckan inträffat eller skadan uppkommit utanför riket. Härvid inställer sig den nyss angivna frågan om och i vilken mån lagen skall äga tillämp- ning i fråga om olyckor som inträffar eller skador som uppkommer i icke-- konventionsstat. Det kan även ifrågakomma att i avseende å sådana olyc- kor och skador göra viss inskränkning i möjligheterna att enligt svensk lag väcka anspråk grundade å allmänna skadeståndsrättsliga regler.
Konventionen anger i nu förevarande hänseende som huvudregel, att atomolycka som inträffar och atomskada som uppkommer i stat som icke biträtt konventionen ej omfattas av konventionens bestämmelser. Regeln är emellertid dispositiv; konventionen lämnar möjlighet att i nationell lag- stiftning utvidga konventionens tillämpningsomräde (art. 2).
Konventionens huvudregel bör enligt vår mening i huvudsak gälla. Såvitt gäller olyckor som inträffar i icke-konventionsstat synes det ej finnas an- ledning att modifiera regeln. Detta innebär visserligen, att om till följd av en dylik olycka skada uppkommer här i riket eller eljest drabbar svenska med- borgare eller svenska intressen, anspråk på ersättning för dylika skador blir att bedöma enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, även om den för olyckan ansvarige skulle vara innehavare av anläggning här i riket. Emel- lertid synes en dylik situation i och för sig föga sannolik, och det synes i vart fall ej böra ifrågakomma, vare sig att generellt utsträcka lagens till- lämpningsområde även till olyckor i icke-konventionsstater, eller att genom lag fastslå en ordning som innebär att anspråk i anledning av en och samma olycka behandlas enligt olika regler beroende på var skadan uppkommit eller vem som lidit skadan. Det är för övrigt att märka, att förslaget lämnar möjlighet för Kungl. Maj:t att förordna, att vid lagens tillämpning stat som ej biträtt konventionen skall likställas med konventionsstat (se 5 5). Om t. ex. Finland av en eller annan anledning finner sig icke kunna tillträda konventionen men ändock genomför en på konventionens system byggd nationell atomansvarighetslagstiftning, synes det ligga nära till hands att ett dylikt förordnande meddelas.
Vad däremot beträffar atomskada som i följd av atomolycka här i riket uppkommit i icke-konventionsstat är läget i viss mån ett annat. Såsom framhållits i del I (s. 56) kan det ifrågasättas 0111 inte på detta område bör anses gälla ett folkrättsligt grannelagsansvar, så att för skada som uppkom- mer till följd av en här inträffad olycka, för vilken innehavare av anlägg- ning här i riket enligt svensk lag är ansvarig, ersättning städse skall utgå, oavsett var skadan uppkommit. I fråga om här i riket inträffad olycka, för vilken innehavare av anläggning i annan konventionsstat är ansvarig, gör sig däremot de folkrättsliga grannelagssynpunkterna inte gällande med samma styrka. Med hänsyn särskilt till att ansvarsbeloppet alltid skall be- stämmas enligt lagen i den ansvarige anläggningsinnehavarens hemland
synes det också rimligt, att samma lag tillämpas vid avgörandet av frågan huruvida ansvarigheten med frångående av konventionens huvudregel skall omfatta även skada som uppkommit i stat som ej biträtt konventionen.
I enlighet med det anförda har i paragrafens första stycke upptagits be- stämmelser av innebörd, att lagen icke gäller atomolycka i stat som ej bi- trätt konventionen och att lagen ej heller äger tillämpning å atomskada som eljest uppkommit i sådan stat, med mindre atomolyckan inträffat här i ri- ket och innehavare av här belägen anläggning enligt vad i lagen stadgas har att svara för skador i anledning av olyckan; för det fall att innehavare av anläggning i annan konventionsstat svarar för sådana skador ger lagen i nu förevarande hänseende en uttrycklig hänvisning till lagen i den staten.
Principen att ersättning enligt lagen skall utges av svensk anläggnings- innehavare för skada, som i följd av atomolycka här i riket uppkommer i icke-konventionsstat, bör dock ej obetingat gälla i alla situationer. Om så- lunda enligt rättsordningen i den ifrågavarande staten ersättning i anled- ning av en där inträffad atomolycka inte utgår för skador som uppkommit i Sverige, synes det skäligt att i svensk lag göres motsvarande inskränkning. Ett annat fall när ersättning inte bör utgå i Sverige för skada utomlands synes vara då Sverige tidigare erbjudit det land där skadan uppkommit traktat om atomansvarighet byggd på ömsesidighetsgrundsats men det främmande landet avböjt erbjudandet (del I s. 56). I överensstämmelse med allmänna ömsesidighetsgrundsatser och beroende på utformningen av den främmande statens rättsordning bör inskränkning som här avses kunna gälla även i avseende å anspråk som grundas på allmänna skadeståndsrätts- liga regler, t. ex. culparegeln.
Det är också tänkbart, att anspråk med stöd av culparegeln kan komma att riktas mot svensk anläggningsinnehavare eller annan här i riket i an— ledning av en atomolycka som inträffat i en icke-konventionsstat — t. ex. under transport av atomsubstans till eller från en svensk anläggning — och att ersättningsfrågan uppkommer till bedömande vid svensk domstol. Även med tanke på dylika fall bör möjlighet finnas att på grundval av reciproci— tetsprincip inskränka rätten att i Sverige erhålla ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler för skada som uppkommit i den främmande staten.
Dessa överväganden har föranlett stadgandet i paragrafens andra stycke. Vi har ansett att det — liksom enligt den provisoriska lagen — bör läggas i Kungl. Maj:ts hand att meddela sådant förordnande som avses i lag- rummet.
Förordnandet kan icke sträcka sig längre än att möjligheten att här i riket — enligt svensk eller utländsk lag — erhålla ersättning för atomskada som uppkommit i den främmande staten göres beroende av ömsesidighet. Om alltså Sverige slutit traktat med den främmande staten t. ex. beträf- fande ansvarighet i transportförhållanden, kan givetvis förordnande som
meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av detta stadgande ej leda till inskränk- ning i transportörens ansvarighet enligt traktaten. Detta bör beaktas vid meddelande av förordnandet. Det har dock icke ansetts erforderligt att sär- skilt erinra härom (jfr 15 Q andra stycket i den provisoriska lagen).
Förordnande som meddelats med stöd av denna paragraf kan givetvis inte erhålla retroaktiv verkan med avseende å redan timade olyckor. Detta har kommit till uttryck i lagtexten genom orden »atomskada som uppkommer» (i den främmande staten). Ett förordnande med stöd av stadgandet torde knappast aktualiseras på andra sätt än antingen genom att en olycka in— träffat i viss främmande stat med skador här i riket som följd och det visat sig att ersättning för dessa skador ej kunnat erhållas i den staten — Kungl. Maj:t kan då ha anledning att med avseende å eventuell ny olycka med- dela förordnande som här avses eller genom att Sverige erbjudit den främmande staten att sluta en på ömses-idighetsprincip byggd traktat an- gående atomansvarighet men detta erbjudande blivit avböjt.
Enligt art. 6 (d) i konventionen skall person som har sitt huvudkontor i konventionsstat och som nödgats utgiva ersättning i anledning av atom- olycka som inträffat eller atomskada som uppkommit i icke-konventions- stat äga regressrätt mot den anläggningsinnehavare som med bortseende från konventionens regler om territoriell begränsning skolat svara för ska- dan. Denna regressregel har i förslaget upptagits i 13 5 (se nedan s. 63). En hänvisning till sistnämnda paragraf — som alltså innefattar ett undan— tag från bestämmelserna i förevarande paragraf — har upptagits i sista stycket. 5 5. Konventionen art. 2, 6 (d) och (e). Konventionen är — bortsett från en speciell situation till vilken fram- ställningen återkommer — icke tillämplig å atomolycka som inträffat eller atomskada som uppkommit i stat vilken ej biträtt konventionen. Detta hindrar dock icke, att en konventionsstat äger för sitt vidkommande ut— sträcka reglerna att gälla även olyckor och skador som nu sagts.
Enligt 4 5 första stycket andra punkten har den frihet, som sålunda till— kommer konventionsstaterna, för Sveriges del begagnats till att för vissa fall utsträcka konventionens ordning att gälla skador i icke—konventionsstat, om olyckan inträffat i Sverige. Det är emellertid icke uteslutet, att behov kan föreligga att låta den svenska lagens bestämmelser gälla utöver vad som följer härav. Om något av våra grannländer icke skulle komma att an- sluta sig till konventionen men ändå införa lagbestämmelser, som i stort sett uppfyller konventionens krav, kan det för svenskt vidkommande vara angeläget att efter särskilt avtal med detta land kunna på ömsesidighets- grundval utsträcka den svenska lagens stadganden att avse även olyckor och skador i sagda land.
Nu förevarande paragraf är ägnad att möjliggöra en sådan ordning. Det är emellertid att märka, att lagens bestämmelser icke kan göras helt tillämpliga i en situatio-n som nu nämnts. Detta skall belysas med ett exempel i vilket vi utgår från att Finland icke biträtt konventionen men likväl infört lagstiftning på konventionens grund. Kungl. Maj:t vill nu, med tillämpning av 5 &, utsträcka den svenska lagens stadganden att gälla såsom om Finland vore konventionsstat.
Antag att radioaktivt avfall från en finsk anläggning med fartyg sändes till en svensk anläggning för att där undergå behandling. Under transpor- ten och innan ämnet ännu övertagits av den svenske anläggningsinnehava- ren inträffar en olycka på internationellt vatten, varvid skada vållas å ett norskt fartyg och dess besättning. Om Finland vid tillämpning av 7 och 29 55 i den svenska lagen skulle behandlas såsom konventionsstat, innebure detta att enligt svensk lag den finske anläggningsinnehavaren ensam skulle bära ansvaret för olyckan och endast finska domstolar äga jurisdiktion. I kon- ventionens mening är emellertid här fråga om en transport från en icke- konventionsstat till anläggning i konventionsstat, och för olyckor under dy- lika transporter stadgas i art 4 (c) mottagaransvar. I förhållande till Norge — och övriga konventionsstater — är Sverige därför förpliktat att i det anförda exemplet i enlighet med konventionens regler dels betrakta den svenske anläggningsinnehavaren såsom ansvarig för olyckan och dels medge att anspråk väckes mot denne här i riket.
Vid meddelande av förordnande som nu avses får därför uppmärksam- mas, att nödvändiga reservationer göres. I det anförda exemplet bör givet- vis — med stöd av den ömsesidighetsgrundsats på vilken avtalet mellan Sve- rige och vederbörande grannland vilar — den svenske anläggningsinneha- varen äga regressrätt mot den finske innehavaren.
Bestämmelsen i förevarande paragraf tillgodoser ytterligare ett ändamål. Enligt konventionen art. 6 (e) kan OEEC:s råd bestämma att regressre- geln i art. 6 (d) — överförd i förslaget till 13 å andra stycket — skall gälla även till förmån för transportörer som har sitt huvudkontor i viss icke- konventionsstat. Avsikten härmed har främst varit att möjliggöra att transportörer i Kanada och USA — vid tiden för konventionens tillkomst »associate members» av OEEC — jämställes med transportörer i konven- tionsstaterna. För att icke i onödan tynga lagtexten har vi ej omsatt art. 6 (e) i ett motsvarande stadgande i det svenska förslaget utan utgått från att Kungl. Maj :t med stöd av förevarande paragraf skall kunna meddela ett av OEEC-rådets beslut betingat förordnande. Det är emellertid att observera, att eftersom ett beslut av rådet enligt art. 6 (e) endast kan äga avseende å »carriers» med huvudkontor i viss icke-konventionsstat, under det att art. 6 (d) — och motsvarande stadgande i 13 å andra stycket i förslaget — har avseende å envar som har sitt huvudkontor i konventionsstat, ett förord- nande med stöd av förevarande paragraf inte kan utformas så att den ifrå-
gavarande främmande staten vid tillämpningen av 13 å andra stycket skall likställas med konventionsstat; en uttrycklig begränsning måste göras så att förordnandet endast kommer att medföra likställighet i fråga om trans- portörs regressrätt enligt 13 å andra stycket.
Skadestånd 6 5.
Konventionen art. 3, 5 (a). Provisoriska lagen 4 5 första och tredje styckena. Förevarande paragraf anger vem som enligt lagen skall vara ansvarig för skador i följd av en atomolycka, utom såvitt avser olyckor under transport av atomsubstans; härutinnan ges särskilda regler i 7 5 (se 6 5 andra styc— ket). Frågan om ansvarighetsgrunden behandlas i 9 5, som fastslår det strikta ansvarets princip (s. 51).
Huvudregeln är, att skadan skall ersättas av innehavaren av den anlägg- ning där atomolyckan inträffade. I konventionens motsvarande bestäm- melse (art. 3) talas om »a nuclear incident, involving nuclear fuel or radioactive products or waste». Förslagets mera kortfattade uttryckssätt innebär icke någon saklig skillnad i förhållande till konventionen; be- träffande den närmare innebörden av begreppen atomskada, atomolycka och atomanläggning hänvisas till vad vid 1 & anförts. Om det skadeor- sakande ämnet — atombränsle eller radioaktiv produkt — successivt befunnit sig i flera anläggningar, här de tidigare anläggningsinnehavarna ej något ansvar, utan detta drabbar exklusivt innehavaren av den anlägg— ning där ämnet fanns då olyckan skedde.
Såvitt gäller atomolycka i atomanläggning torde i praktiken svensk lag bli tillämplig endast i fråga om här i riket belägen anläggning. Men det är åtminstone teoretiskt tänkbart att den svenska lagen också skall tillämpas på en olycka i en utomlands belägen anläggning. Antag att en norsk och en svensk anläggning är belägna invid ett vattendrag som flyter genom båda länderna. Om det inträffar två olyckor, en i den norska och en i den svenska anläggningen, och vattnet i floden till följd av olyckorna blir kontaminerat, kan det uppkomma skador som inte kan hänföras till den ena eller den andra olyckan utan måste anses vara orsakade av båda olyckorna gemensamt. Det föreligger då en kompetenskonflikt mellan svenska och norska domstolar, vilken enligt konventionen skall lösas av en särskild konfliktdomstol (se s. 93). Om genom beslut av kon- fliktdomstolen skadeståndsmål i anledning av olyckorna förklaras höra under svensk jurisdiktion, skall den svenska domstolen i enlighet med lex-fori-principen tillämpa .svensk lag, som följaktligen blir tillämplig även med avseende å olyckan i den norska anläggningen. Första stycket har
med tanke på fall av denna art avfattats så, att det omfattar atomolycka i atomanläggning såväl här i riket som i annan konventionsstat.
Andra stycket innefattar en hänvisning till de särskilda reglerna i 7 5 om ansvarighet för olyckor som inträffar under transport av atomsubstans (om innebörden av detta begrepp se 5. 31 f).
En atomolycka kan även i vissa andra situationer än under transport av atomsubstans inträffa utanför en atomanläggning. Det kan sålunda tänkas, att under sjötransport av en behållare (container) innehållande t. ex. ut- brända bränsleelement fartyget förliser och behållaren sjunker eller att den inför en hotande fara lämpas över bord. Det är emellertid inte säkert att en dylik händelse omedelbart ger upphov till en atomolycka i lagens mening, men det kan tänkas att behållaren avsevärd tid senare frätes sönder av havsvattnet och att i anledning härav atomskada uppkommer. Atomolyckan har då inte inträffat under transport. Vidare kan det tänkas att atom- bränsle eller radioaktiv produkt olovligen bortförts från en atomanläggning och att ämnet utan att ha kommit i annan anläggningsinnehavares besitt- ning ger upphov till en atomolycka; i och för sig är det också tänkbart, att en anläggningsinnehavare kanske obehörigen gör sig av med radioaktivt avfall på annat sätt än genom att föra det till särskild godkänd anläggning för förvaring eller behandling av avfall och att ämnet sedermera ger upphov till skada.
För dylika fall ges ansvarighetsregler i 6 å tredje stycket. Enligt dessa regler skall ansvaret åvila innehavaren av den atomanläggning här i riket eller i annan konventionsstat från vilken ämnet kom. Om emellertid ämnet före olyckan övertagits av annan anläggningsinnehavare, skall ersättnings- skyldigheten åvila denne; med anläggningsinnehavare åsyftas här givet- vis endast innehavare av anläggning i konventionsstat. Därest äter det ska- deorsakande ämnet väl ursprungligen »kommit från» anläggning i konven- tionsstat men före olyckan någon tid varit omhändertaget i anläggning som är belägen inom en icke-konventionsstat, drabbar något ansvar icke den förstnämnde anläggningsinnehavaren; i dylikt fall kan över huvud icke en tillämpning av lagens ansvarighetsregler ifrågakomma.
Tredje stycket gäller — liksom 7 & — endast atomsubstans. I 7 & regleras blott ansvaret under sådana transporter av atomsubstans som sker till eller från atomanläggning i konventionsstat men däremot icke transporter mellan (anläggningar i) icke-konventionsstater. Sådana trans- porter skulle därför falla under 6 € tredje stycket, om icke däri gjorts en begränsning till fall då det skadeorsakande ämnet kom från anläggning i konventionsstat. Denna begränsning medför också att olyckor, som inträf- far här i riket under sådan transport av atomsubstans beträffande vilken varken avsändare eller mottagare är innehavare av anläggning i konven- tionsstat, över huvud icke omfattas av lagens ansvarighetsregler. Detta gäl- ler för övrigt icke blott transporter mellan icke konventionsstater utan
även fall då transporten går mellan konventionsstater men varken motta- gare eller avsändare är anläggningsinnehavare i lagens mening utan t. ex. transporten utföres för statens räkning för militära ändamål el. dyl.
Liksom i fråga om första stycket gäller även beträffande tredje stycket att stadgandet endast i undantagsfall kan bli tillämpligt, när anläggningsinne- havare i annan konventionsstat är ansvarig. Man kan emellertid tänka sig fall då den ovannämnda konfliktdomstolen hänvisat till svenskt forum — med verkan att svensk lag skall tillämpas — exempelvis om vid samtrans- port till sjöss av behållare från flera anläggningar fartyget sjunkit och se- dermera de sjunkna behållarna frätts sönder och gett upphov till atomskada (jfr s. 93).
7 5.
Konventionen art. 4. Provisoriska lagen 4 5 andra stycket. Paragrafen reglerar ansvarigheten vid transport av atomsubstans till eller från anläggning i konventionsstat. Om vid transport av atomsubstans var- ken avsändare eller mottagare är innehavare av dylik anläggning — så t. ex. vid transporter mellan anläggningar i icke-konventionsstater — omfattas olyckor under transporten över huvud icke av lagens reglering, utan all- männa skadeståndsrättsliga regler blir tillämpliga. En direkt erinran härom beträffande vissa transitfall har gjorts i det norska förslaget 5 16 nr 3, men vi har icke ansett någon dylik bestämmelse erforderlig i det svenska för- slaget; jämför i denna del vad ovan vid 6 5 anförts.
Konventionen bygger i nu förevarande hänseende på principen om av- sändaransvar. Då transport sker mellan anläggningar i konventionsstater, kan det måhända synas likgiltigt huruvida ansvarigheten åvilar avsända- ren eller mottagaren. Det är emellertid såsom framhållits i del I (5. 44) regelmässigt avsändaren ensam som äger möjlighet att övervaka och kontrollera ämnets emballering och sändningens lastning på transportmed- let och som följaktligen bättre än mottagaren kan genom säkerhetsföre- skrifter och andra föranstaltningar minska risken för olyckor under trans- porten. Dessa synpunkter kan dock inte motivera att ansvaret undantags— löst ålägges avsändaren ända till dess transporten är avslutad. Om den mot- tagande anläggningsinnehavaren redan dessförinnan övertagit det trans- porterade ämnet, t. ex. i samband med en omlastning till annat transport— medel, bör därefter ansvaret rimligen åvila mottagaren. Detta har i kon- ventionen kommit till uttryck därigenom att ansvaret förklaras skola över- gå på den mottagande anläggningsinnehavaren då ämnet blivit »taken in charge» av mottagaren. Vid konventionens utformning har man med avsikt valt detta uttryck som icke direkt motsvaras av något rättsinstitut i de be— rörda ländernas lagstiftningar. Att döma av uttalanden från vissa delega- tioner under konventionsförhandlingarna skulle godset vid fobköp anses
vara >>taken in charge» av mottagaren, när det bragts innanför fartygets sida. Enligt svenskt betraktelsesätt torde däremot »taken in charge» i all— mänhet böra anses taga sikte på besittningsövergången.1 För att icke hindra en friare tillämpning, om den undantagsvis skulle vara påkallad —— t. ex. på grund av uttryckligt avtal mellan avsändare och mottagare — har vi valt det neutrala uttrycket »övertaga». Av det i 32 & avsedda certifikatet bör i regel framgå, vem som är ansvarig i det enskilda fallet. Om emellertid vid internationell transport domstolarna i avsändar- och mottagarländerna skulle komma till stridiga resultat, torde frågan huruvida avsändaren eller mottagaren är ansvarig kunna hänskjutas till avgörande av den i konven- tionens art. 17 omnämnda domstolen.
Avsändaransvaret enligt första stycket gäller emellertid även då transport sker till innehavare av atomanläggning i icke-konventionsstat. l dylika fall måste avsändaren rimligen vara ansvarig under hela transporten, utan an- nan begränsning än som betingas av reglerna i 4 5 om lagens territoriella tillämpningsområde och oavsett om ämnet »övertagits» av mottagaren. Om avsändarens ansvarighet upphörde i och med att atomsubstansen övertoges av vederbörande mottagare, skulle detta nämligen innebära, att transporter i stor utsträckning skulle kunna äga rum från anläggningar i konventions- staterna utan att ansvar enligt konventionens regler skulle kunna utkrävas ens för olyckor som inträffar på konventionsstats territorium eller på in- ternationellt vatten.
Principen om avsändaransvar måste av skäl som nyss anförts modifieras för det fall att transporten sker till atomanläggning i konventionsstat men från avsändare i icke-konventionsstat. Det skulle uppenbarligen vara otill— fredsställande om inte olyckor under dylika transporter, som ju dock sker till förmån för atomenergiverksamheten i konventionsstat, omfattades av konventionens ansvarighetsregler. Problemet kan tydligen endast lösas ge- nom att för dessa situationer införa ett mottagaransvar. Det skulle emeller- tid inte vara rimligt att ålägga den mottagande anläggningsinnehavaren ett dylikt ansvar även i situationer då han över huvud saknar varje möjlighet att påverka sättet för transportens genomförande och för det transporte- rade ämnets emballering, inlastning etc. Med hänsyn härtill har den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna regeln om ansvar för mottagande anläggningsinnehavare i fall då transporten sker från stat som ej biträtt kon- ventionen begränsats till att avse transporter som sker med mottagarens samtycke. Jfr provisoriska lagen 4 å andra stycket in fine.
Bestämmelserna i första och andra styckena tar endast sikte på att reg- lera frågan vem som i ett givet fall är att anse som ansvarig för en olycka men utsäger inte något om ansvarighetens territoriella begränsning, och be—
1 Härmed överensstämmande Weitnauer, Haftung gegenuber Dritten auf dem Gebiet der Kernenergie, i tidskrifen Der Betrieb, Dusseldorf, 1961, s. 293 ff, vid not 16. Doktor Weitnauer var tysk delegat vid förhandlingarna om OEEC-konventionen.
stämmelserna måste därför ses mot bakgrunden av reglerna i 4 5 om lagens territoriella tillämpningsområde. Om sålunda t. ex. en olycka inträffar un- der transport av atomsubstans från svensk atomanläggning till mottagare i USA, är visserligen i princip den svenske anläggningsinnehavaren ansvarig enligt reglerna i 7 5 första stycket för skador i följd av olyckan, men om olyckan inträffat i USA är lagen på grund av bestämmelsen i 4 5 första styc- ket första punkten över huvud ej tillämplig, och det blir alltså ej heller aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 7 5. På motsvarande sätt förhåller det sig med skador som uppkommit i USA, om olyckan inträffat på interna- tionellt vatten, se 4 5 första stycket andra punkten. Har olyckan inträffat på internationellt vatten, omfattas däremot alla skador som uppkommit annorstädes än i icke—konventionsstat av lagens regler, och den svenske an- läggningsinnehavaren blir alltså ansvarig för skador som uppkommit på in- ternationellt vatten, t. ex. på fartyg, oavsett huruvida dessa är hemmahö- rande i konventionsstat eller i icke-konventionsstat.
Såsom tidigare anmärkts (s. 32) har i konventionens definition av atom— anläggning undantagits sådana anläggningar för förvaring av atomsubstans som uteslutande är avsedda för blott tillfällig uppläggning av atomsubstans under transport. Det har ansetts naturligt att ansvarigheten under sådan upp— läggning åvilar den som är ansvarig för olyckor under själva transporten. Ett stadgande härom har upptagits i konventionens art. 4 och har i förslaget sin motsvarighet i tredje stycket av förevarande paragraf.
Det bör slutligen erinras om att bestämmelserna i 7 & liksom 6 & tredje stycket har avseende endast å atomskada som orsakats av atomsubstans (jfr s. 31).
Att konventionen gör undantag från kanalisationsprincipen i fråga om den ansvarighet som enligt internationella fördrag må åvila fraktförare (se nedan vid 12 5) innebär icke, att vederbörande anläggningsinnehavare be— frias från sin ansvarighet jämlikt förevarande paragraf. Fraktföraren bär i stället ansvar vid sidan om anläggningsinnehavaren och äger därefter för vad han må ha utgivit regressrätt mot denne, se nedan vid 13 5. Enligt 8 5 kan däremot i vissa fall en fraktförare överta anläggningsinnehavarens ansvarighet med den verkan att anläggningsinnehavaren helt befrias från allt ansvar.
Här må slutligen hänvisas till vad å s. 64 f anföres beträffande art. 7 (e) och (f) i konventionen.
8 5.
Konventionen art. 4 (e). Det har under arbetet på konventionen bedömts vara av praktiskt värde att öppna vissa möjligheter till avsteg från kanalisationsprincipen genom att i fråga om transporter av atomsubstans låta transportören i stället för av- sändande eller mottagande anläggningsinnehavare vara ansvarig för skador
i följd av olyckor som inträffar under transporten. En bestämmelse härom har därför upptagits i art. 4 (c), som överlämnar åt konventionsstat att ge- nom nationell lagstiftning reglera denna fråga beträffande innehavare av anläggningar inom dess territorium.
En häremot svarande bestämmelse har i förslaget upptagits i förevarande paragraf. Enligt första stycket kan sålunda Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer på ansökan av en fraktförare förordna, att sö- kanden i stället för innehavare av här i riket belägen atomanläggning skall svara för skada som avses i 7 5, d. v. s. sådan skada till följd av atomolycka under transport av atomsubstans för vilken vederbörande anläggningsinne— havare enligt reglerna i 7 & eljest skulle ha att svara. En självklar förutsätt- ning för att förordnande skall kunna meddelas är att anläggningsinneha- varen lämnat sitt samtycke. Ett viktigt villkor är också att fraktföraren fullgjort den anläggningsinnehavaren enligt konventionen åvilande för- pliktelsen att teckna försäkring eller ställa annan säkerhet för sin ansvarig- het med avseende å olyckor under transporten.
Har sådant förordnande som avses i paragrafens första stycke medde- lats, skall därefter, såvitt gäller atomolycka som inträffar under sådan transport som förordnandet avser, vad i lagen stadgas om innehavare av atomanläggning avse fraktföraren i stället för den i förordnandet avsedde anläggningsinnehavaren. Förordnandet torde kunna avse antingen viss sär- skilt angiven transport eller ock avfattas mera generellt och gälla alla eller visst slag av transporter till eller från anläggningen under viss tid.
Det är intet som hindrar, att en fraktförare med avseende å en för två eller flera anläggningsinnehavare gemensam transport övertar samtliga be- rörda anläggningsinnehavares ansvarighet i avseende å olyckor under trans- porten, men han är då skyldig att teckna försäkring som täcker ansvarig- heten för envar av dem (jfr konventionsmotiven par. 29 andra stycket). Det är emellertid att märka, att om skada orsakas gemensamt av de olika atomsubstanspartierna genom en enda olycka, anläggningsinnehavarnas solidariska ansvarighet enligt bestämmelserna i 15 5 är begränsad till det högsta belopp som gäller för någon av dem, och denna regel gäller även i fall då de olika anläggningsinnehavarnas ansvarighet övertagits av en fraktfö- rare enligt bestämmelserna i förevarande paragraf.
Förordnande med stöd av detta stadgande kan endast meddelas med avse- ende å innehavare av här i riket belägen anläggning; det ansvar som enligt 7 5 kan åvila innehavare av anläggning i annan konventionsstat för olyckor under sådan transport som avses med förordnandet beröres ej av detta. Det är å andra sidan uppenbart, att ett med stöd av 8 & meddelat för— ordnande måste respekteras även av övriga konventionsstater; anläggnings- innehavaren befrias ju genom förordnandet från sin försäkringsplikt och bör givetvis över huvud ej kunna göras ansvarig för olyckor under trans- porten, oavsett var olyckan inträffat och vilken konventionsstat som en-
ligt konventionens regler erhåller jurisdiktion. På motsvarande sätt måste ett enligt annan konventionsstats lag meddelat förordnande, enligt vilket en fraktförare övertagit ansvarighet som åvilar innehavare av en i den sta- ten belägen anläggning, gälla även i fall då svensk lag är tillämplig i fråga om ersättningsanspråk på grund av olyckan. En erinran härom har inta- gits i andra stycket av 8 &.
Uttrycket >>fraktförare» torde, åtminstone under vissa förhållanden, kun- na inrymma även speditör. Det skulle därigenom vara möjligt att utan upp- delning av ansvarigheten på flera subjekt tillämpa förevarande paragraf även vid s. k. kombinerade transporter genom att överflytta ansvarigheten till en Speditör som gentemot anläggningsinnehavaren åtagit sig att ombe- sörja hela transporten under anlitande av flera olika transportföretag.
9 &.
Konventionen art. 3, 9 och 11. Provisoriska lagen 5 5, 2 5 (1). I första stycket första punkten av denna paragraf har upptagits stadgan- de om att anläggningsinnehavaren skall bära strikt ansvar. Härvid har — liksom i den provisoriska lagen — använts det i svenskt lagspråk gängse uttryckssättet »ändå att han ej är vållande till skadan». Någon saklig skill- nad i förhållande till förslagen i grannländerna föreligger icke.
Undantagsbestämmelsen i första stycket andra punkten har sin motsva- righet i 2 5 d) i den provisoriska lagen. Att bestämmelsen icke — vilket kan- ske hade varit naturligare — upptagits i anslutning till undantagsbestäm- melserna i 3 & beror på önskemål som framställts från grannländernas kommittéer.
Stadgandet i andra stycket motsvaras av 5 5 andra stycket i den proviso- riska lagen. Det är emellertid att observera, att till skillnad från vad som gäller enligt den provisoriska lagen — där frågan om verkan av den skade- lidandes medvållande skall bedömas enligt allmänna regler eller således 6 kap. 1 5 andra punkten strafflagen — denna fråga i förslaget gjorts till föremål för särskild reglering i 11 5 första stycket (se s. 55 ff). I fråga om efterlevandes rätt till skadestånd gäller även enligt förslaget att allmänna skadeståndsrättsliga regler — 6 kap. 4 5 strafflagen — skall gälla. Hän- visningen till allmänna skadeståndsrättsliga grunder avser även de rätts- regler som utbildats i rättspraxis, exempelvis i avseende å frågan i vilken utsträckning ersättning skall utgivas för direkt tillfogad allmän förmö- genhetsskada (jfr s. 36 f; konventionsmotiven par. 39).
, 10 å. Konventionen art. 3 (b), 7 (c) och (d). Enligt den provisoriska lagen omfattas skador på anläggningen med till- behör av ersättningsskyldigheten. I motiven (del I 5. 38 f) framhölls emel—
lertid, att det endast undantagsvis kunde inträffa, att annan än anlägg- ningsinnehavaren — som ju själv är den ersättningsskyldige — lider skada som här avses. Vi ansåg oss vidare kunna räkna med att för de anläggning- ar som komme att vara i bruk under den provisoriska lagens beräknade gil- tighetstid skulle gälla sakförsäkring enligt försäkringsavtal, i vilka försäk- ringsgivaren förbundit sig att icke utöva regressrätt mot den för skadan ansvarige.
I motsats till vad som sålunda gäller enligt den provisoriska lagen har enligt första stycket av förevarande paragraf i överensstämmelse med kon- ventionen uttryckligen fastslagits, att ersättning ej utgår för skada å an- läggningen eller å annan egendom som anläggningens innehavare när atom- olyckan inträffade hade i sitt förvar eller under sin kontroll inom anlägg— ningens område och i förbindelse med dess bruk.
Att avgöra huruvida egendomen skall anses ha varit i anläggningsinne- havarens förvar eller under hans kontroll torde i regel inte bereda några svårigheter, särskilt i betraktande av att i stadgandet därjämte uppställes krav på att egendomen skall finnas inom anläggningens område och inne- has i förbindelse med dess bruk. I sistnämnda hänseende torde få krävas ett direkt och ganska nära samband med verksamheten vid anläggningen. Det torde sålunda inte kunna ifrågakomma att med stöd av detta stadgande un- dantaga t. ex. de anställda tillhöriga fordon som parkerats inom anläggning- ens område. Bortsett från att dylika fordon i regel knappast befinner sig i anläggningsinnehavarens förvar eller under hans kontroll — vilket dock möjligen kan vara fallet om det gäller särskilt anvisat garage — saknas här erforderlig förbindelse med anläggningens bruk. De gränsdragningsproblem som i övrigt kan uppkomma får lösas i rättstillämpningen under hänsynsta- gande till de reella grunderna för undantagsbestämmelsen.
Stadgandet i paragrafens andra stycke saknar motsvarighet i den provi- soriska lagen, men är av väsentlig betydelse i en lag som skall äga tillämp- ning även i fråga om internationella transporter. Särskilt då det gäller sjö- och lufttransporter har man med hänsyn till de stora värden som fartyg och flygplan representerar att räkna med att vid en atomolycka under trans- port av atomsubstans skadorna på transportmedlet kan komma att uppgå till betydande belopp. Det skulle kunna leda till ödesdigra konsekvenser för övriga skadelidande om de nödgades konkurrera om ersättning ur ansva— righetsbeloppet med transportmedlets ägare. Skada som tillfogas transport- medlet är med hänsyn till de kontraktsmässiga relationerna mellan anlägg— ningsinnehavaren och transportören knappast att hänföra till tredjemans- skada i egentlig mening. Om transportmedlet är av större värde är det of- tast kaskoförsäkrat, och den ökning av premierna för kaskoförsäkringen som må föranledas av att denna försäkring även skall täcka atomskada å transportmedlet vid transport av atomsubstans lärer transportören ofta kunna kompensera genom högre fraktavgifter för dylfka transporter.
Konventionen lämnar emellertid en möjlighet öppen för konventionssta- terna att genom nationell lagstiftning bestämma att även skada av ifrågava- rande slag skall inbegripas under konventionens ansvarighetssystem. Med hänsyn till de stora skadebelopp det här kan bli fråga om har dock som villkor uppställts, att en dylik bestämmelse ej får leda till att det ansvarig- hetsbelopp som står till förfogande för övriga skador nedgår under det i konventionen fastställda minimibeloppet 5 miljoner dollar. Enär ansvarig— hetsbeloppet såsom tidigare anmärkts (se även s. 64) alltid skall bestäm- mas enligt lagen i den stat där den ansvarige anläggningsinnehavarens an- läggning är belägen, måste givetvis också frågan huruvida under ansvarig- heten skall inbegripas även skada på transportmedlet bedömas enligt sam- ma lag; en bestämmelse härom har intagits i konventionens artikel 7 (d).
Vi har dock i likhet med de övriga nordiska ländernas kommitterade icke funnit anledning att i förslaget göra avsteg från konventionens huvudregel i förevarande hänseende, och ett stadgande i enlighet härmed har upptagits i 10 å andra stycket första punkten. I andra punkten av detta stycke har vidare stadgats att om innehavare av anläggning i annan konventionsstat är ansvarig för skada under transport vad den statens lag i detta hänseende föreskriver skall gälla.
Att på detta sätt vissa skador blir helt undantagna från lagens tillämp- ningsområde har vissa ogynnsamma konsekvenser, som kan vara ägnade att försvåra det internationella handelsutbytet på atomenergins område. Undantagen medför, att allmänna skadeståndsregler blir tillämpliga ifråga om skador som drabbar anläggningen och därå förvarad, i paragrafen nämnd egendom, »on-site-property», respektive det transportmedel varå atomsubstansen föres. Det är följaktligen ingenting som hindrar att ägaren till anläggningen eller till »on-site-property» riktar anspråk å ersättning för atomskada på dylik egendom mot t. ex. leverantören av reaktoranlägg- ningen eller mot en underleverantör av delar till anläggningen under på- stående att olyckan orsakats av ett fabrikationsfel och att i avseende å detta fel vållande ligger leverantören eller hans anställda till last. På lik- nande sätt kan redaren av ett fartyg, som transporterat atomsubstans och som kolliderat med ett annat fartyg med atomskada som följd, väcka talan mot redaren av det andra fartyget och begära ersättning för atomskadan på det egna fartyget under förmenande att det andra fartyget helt eller del- vis bär skulden till sammanstötningen. Det är framför allt den förstnämnda situationen som inger bekymmer. En reaktoranläggning representerar mycket stora värden. Inträffar atomolycka, kan den medföra totalförstö- relse av anläggningen. Huvudleverantörerna kan visserligen såsom villkor för leverans kräva att i leveranskontrakten intages en klausul varigenom köparen friskriver leverantören från ansvar för skador på anläggningen och på »on-site-property». Samma möjlighet har inte underleverantörerna som ju ej ingår något avtal med anläggningsinnehavaren. Underleverantö—
rerna blir alltså beroende av att friskrivningsklausulen i huvudleverantö- rens kontrakt med anläggningsinnehavaren skyddar även dem. De måste i sina leveranskontrakt skaffa sig garantier för att en dylik friskrivningsklau— sul tas in i kontraktet med anläggningsinnehavaren.
Det kan tyckas att ett system med dylika friskrivningsklausuler bör kunna fungera tillfredsställande. Men helt utan luckor kan det uppenbar- ligen inte bli. En avtalsklausul kan sålunda ogiltigförkla-ras. Särskilt under- leverantörernas situation kan bli prekär, eftersom de ej själva kan öva inflytande på huvudleverantörens avtal med anläggningsinnehavaren. Hu— vudleverantörens skadeståndsansvar gentemot underleverantören utgör många gånger ett otillräckligt skydd. Av avgörande betydelse är att leveran— törerna inte skall behöva försäkra sig mot ansvar för atomskada. Enligt många rättssystem torde det emellertid vara tvivelaktigt huruvida en friskriv- ningsklausul kan åberopas gentemot anspråk som grundar sig på grov vårds- löshet (»gross negligence»). Den som uppsåtligen vållar skada kan med säkerhet inte åberopa en dylik bestämmelse. Visserligen torde man inte praktiskt behöva räkna med fabrikationsfel o. dyl. på grund av uppsåt eller grov vårdslöshet. Men svårigheterna ligger faktiskt på ett annat plan. Er- farenheten har nämligen visat, att presumtiva leverantörer av reaktorer
. och reaktordelar eller annan utrustning till atomanläggningar — icke minst de amerikanska leverantörerna — är ytterst angelägna om att få absoluta garantier för att de ej kan göras ansvariga för atomolyckar i vederbörande anläggning. Med hänsyn till de teoretiska möjligheter som enligt det före- gående trots allt finns för att ett dylikt ansvar kan göras gällande — an- tingen direkt av anläggningens ägare eller regressvis av försäkringsgivare som meddelat sakförsäkring för anläggningen — finns det därför vissa ris— ker för att leverantörerna kommer att finna garantierna otillfredsställande och att det internationella handelsutbytet därigenom försvåras. Från svensk synpunkt är det inte uteslutande en fråga om den svenska atomindustrins möjligheter att få leveranser utifrån. Problemet rör också de svenska ex- portföretag som siktar på att uppträda som leverantörer på den internatio- nella marknaden.
Problemet har i särskilt hög grad uppmärksammats under arbetet på en konvention för atomfartyg (jfr s. 21 f). Saken rör där inte bara leveran- törernas ansvar utan också och framför allt det ansvar som kan drabba redare av konventionella fartyg i anledning av en kollision med ett atom- fartyg. I dct föreliggande konventionsförslaget för atomdrivna fartyg har man valt utvägen att utsträcka kanalisationsprincipen även till atomskador som drabbar atomfartyget självt trots att dylika skador — liksom skador på »on-site-property» — aldrig omfattas av fartygsoperatörens ansvar en- ligt konventionen. Kanalisationen innebär alltså beträffande dessa skador i praktiken ett upphävande av allt skadeståndsansvar. Fartygets ägare hän-
visas helt att skydda sig genom kaskoförsäkring, och försäkringsgivaren i sin tur blir avskuren från varje regressmöjlighet.
Vi har emellertid ansett att på förevarande område de praktiska olägen- heterna av att bibehålla det allmänna skadeståndsansvaret beträffande ska— dor på anläggningen och »on—site—property» inte är så framträdande, att en sådan ordning ej kan försvaras. Även om vissa luckor kan uppstå i det skydd som kanalisationsprincipen avser att bereda andra än anläggningsinnehava- ren, bör frågan i de flesta fall kunna tillfredsställande lösas avtalsvägen ge- nom friskrivningsklausuler och klausuler i sakförsäkringsavtalen som avse- värt inskränker försäkringsgivarnas regressrätt.
11 å.
Konventionen art. 11. I denna paragraf meddelas bestämmelser om vilket inflytande den skade- lidandes medverkan skall ha på ersättningen. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser återfinns ej i den provisoriska lagen, som härutinnan i 5 5 andra stycket blott hänvisar till allmänna skadeståndsrättsliga grunder, d. v. s. 6 kap. 1 5 andra punkten strafflagen. Enligt konventionens art. 11 tillkommer det konventionsstaterna att genom nationell lagstiftning med- dela bestämmelser om »the nature, form and extent of the compensation, within the limits of this Convention». Av konventionens motiv, par. 52, framgår, att härmed åsyftas bl. a. att överlämna åt nationell lagstiftning att reglera frågan om verkan av skadelidandes medvållande.
Enligt stadgandet i första stycket av förevarande paragraf må skadestånd jämkas om den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande som ej var ringa. Det på förevarande område framträdande behovet av skydd för de skadelidande — särskilt beträffande personskador -—— har synts böra föranleda att blott ringa medvållande ej skall kunna medföra jämkning av skadeståndet. Inte minst då det gäller personer som i egenskap av an— ställda eller eljest är verksamma inom anläggningen och dess område skulle det mången gång kunna verka oskäligt om de genom någon blott obetyd- lig försummelse bleve betagna rätten att erhålla full ersättning för skada vartill försummelsen bidragit. Omfattande utredningar om vilken andel den skadelidande själv skall anses ha i olyckans uppkomst eller skadans omfatt— ning (t. ex. genom underlåtenhet att söka läkarvård) skulle också komma att tynga skaderegleringsförfarandet på ett icke önskvärt sätt och utan att kostnaderna härför kunde anses motiverade av preventiva eller liknande hänsyn. Det förtjänar även anmärkas, att samma princip som nu kommit till uttryck i förslaget låg till grund för bilskadeutredningens förslag till trafikförsäkringslag 3 5 (SOU 1957: 36 s. 82 ff). Det synes vara en natur- lig utveckling, att på områden där ett strikt eller på annat sätt skärpt ska-
deståndsansvar betingas av en verksamhets farliga natur de allmänna med— verkansreglerna uppmjukas på sätt som här föreslagits.
Avgörandet huruvida endast ringa medvållande förelegat får träffas i rättstillämpningen under hänsynstagande till alla föreliggande omständig- heter och i enlighet med hittills utbildad praxis. Vi förutsätter att för de skadelidande jämförelsevis liberala bedömningsnormer kommer att tilläm- pas särskilt i fråga om personskador. Även i fråga om jämkningsgraden, då mera kvalificerat medvållande föreligger, kan den praxis som utbildats på andra rättsområden där strikt eller annorledes skärpt ansvar gäller, såsom t. ex. i fråga om bilansvaret, tjäna till ledning. Avfattningen utesluter icke, att full ersättning utgår oaktat den skadelidande gjort sig skyldig till mer än ringa medvållande. Möjlighet finnes också att låta skadeståndet helt bortfalla. Detta torde dock böra ifrågakomma endast i fall av grovt vål- lande eller då i vart fall en mycket betydande oaktsamhet ligger den skade- lidande till last. Självfallet måste också beaktas, i vad mån vållande ligger anläggningsinnehavaren själv eller över huvud annan än den skadelidande till last.
Skäl till jämkning av skadestånd kan tänkas föreligga även i vissa situa— tioner då medvållande i egentlig mening till själva skadefallet icke kan läggas den skadelidande till last men denne genom sina åtgöranden på ett otillåtet eller eljest oförsvarligt sätt utsatt sig för de speciella skaderisker som är förbundna med en viss verksamhet. Dylika tankegångar uppbär stadgandet i 3 5 andra stycket trafikförsäkringslagen enligt vilket den som färdas med fordon med kännedom om att detta brukas olovligen ej erhåller ersättning ur fordonets trafikförsäkring för skada som därunder tillfogas honom (jfr 3 5 andra stycket i förslaget till trafikförsäkringslag, SOU 1957: 36 s. 10 och 83). På motsvarande sätt har det på förevarande område ansetts skäligt, att ersättning åt den som tagit olovlig befattning med det ämne — atombränsle eller radioaktiv produkt — vilket orsakat skadan bör kunna jämkas efter vad som prövas skäligt. Ett stadgande härom har där- för upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Bestämmelsens in- nebörd må illustreras med ett exempel. Antag att en av de anställda i en atomanläggning olovligen tillgriper en behållare med mycket farliga radio- aktiva produkter i direkt syfte att såsom led i en olovlig underrättelseverk- samhet överlämna ämnena till representanter för en främmande makt. An- tag vidare, att den anställde under handhavandet av det tillgripna iakttar all tillbörlig försiktighet men att detta oaktat och på grund av omständig- heter för vilka han icke kan lastas en olycka inträffar med påföljd att han själv lider skada. Enbart den omständigheten att han tagit olovlig befatt- ning med det skadeorsakande ämnet skulle inte enligt allmänna grundsat- ser kunna medföra att han ansågs medvållande till skadan. Men det har synts vara skäligt att i ett fall av denna art ersättningen likväl skall kunna jämkas, och så kan enligt förslaget ske med stöd av stadgandet i 11 å andra
stycket. — Vi har i detta sammanhang övervägt att uttryckligen under stadgandet även inrymma fall då någon olovligen ingripit i anläggningens drift, men en bestämmelse av sådant innehåll har ansetts onödig, enär ett dylikt ingripande i driften praktiskt taget undantagslöst torde innefatta medvållande, med följd att jämkning kan företagas med stöd av första stycket.
För tillämpning av andra stycket förutsättes att den skadelidande tagit befattning med ämnet; det behöver däremot icke föreligga något kausal— sammanhang mellan den olovliga befattningen och skadan. Att någon vid tiden för en olycka olovligen — t. ex. i strid mot direkt meddelat förbud _ uppehållit sig inom anläggningens område har däremot ej ansetts böra utgöra en självständig jämkningsgrund ; huruvida i ett dylikt fall medvål— lande skall anses ha förelupit får bedömas enligt allmänna rättsgrund- satser.
12 5.
Konventionen art. 6 (b). Provisoriska lagen 9 5 första stycket. Stadgandet i första stycket av denna paragraf ger uttryck åt den s. k. ka- nalisationsprincipen, som godtagits redan för den provisoriska lagens vid- kommande (motiveringen återfinnes i del I s. 31 ff).
Eftersom enligt konventionens regler om tillämplig lag den svenska atom- ansvarighetslagen kan vara att tillämpa även då innehavare av atomanlägg— ning i annan konventionsstat är ansvarig för atomskada, måste kanalisa- tionsprincipen i den svenska lagen gälla i förhållande till såväl innehavare av anläggning här i riket som anläggningsinnehavare i annan konventions- stat. Vidare måste kanalisationsprincipen gälla även för de fall då enligt konventionen talan mot innehavare av atomanläggning inom konventions- området om ersättning för atomskada skall prövas enligt lagen i annan konventionsstat, enär eljest i ett dylikt fall talan skulle kunna föras här i riket mot t. ex. en svensk leverantör under åberopande av allmänna skade- ståndsrättsliga regler. Regeln i första stycket att anspråk på ersättning för atomskada ej må göras gällande mot annan än ansvarig anläggningsinneha- vare (eller dennes försäkringsgivare; jfr i denna del vad som anföres vid 21 å; se ock 22 & tredje stycket) har därför utformats så att den är till- lämplig såväl då den ansvarige innehavarens anläggning är belägen här i riket som då anläggningen är belägen i annan konventionsstat och oavsett huruvida innehavarens ansvar är att bedöma enligt den svenska atomansva- righetslagen eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag.
Det exklusiva ansvaret för anläggningsinnehavaren avser enligt första stycket endast »atomskada som omfattas av ersättningsbestämmelserna i denna lag eller lagen i annan konventionsstat». Om det inte finns någon
enligt konventionens regler ansvarig anläggningsinnehavare — här i riket eller i annan konventionsstat _ t. ex. om olyckan inträffat under transport av atomsubstans mellan två icke-konventionsstater, gäller kanalisations— principen lika litet som andra bestämmelser i lagen. Det må vidare upp- märksammas, att skada vartill radioisotoper ger upphov utgör atomskada endast om radioisotoperna vid olyckstillfället befann sig i en atomanlägg- ning (se 5. 30). Anläggningsinn-ehavarens ansvar omfattar ej skada på sj älva anläggningen och på viss annan egendom inom anläggningens område (se härom ovan vid 10 å, s. 52). Beträffande dylika skador föreligger alltså ej hinder för den skadelidande — vare sig denne är innehavaren själv eller utomstående person _ att vända sig med ersättningsanspråk mot t. ex. en leverantör under åberopande av allmänna skadeståndsrättsliga regler. Det är dock sannolikt att leverantörerna kommer att gentemot anläggningsinne- havarna friskriva sig från dylikt ansvar, och det torde f. ö. kunna förut- sättas att ifrågavarande skador i regel kommer att täckas av sakförsäk— ring med avsevärt begränsad regressrätt för försäkringsgivaren (jfr s. 55). Vad nu sagts angående möjligheterna att utan hinder av kanalisationsprin- cipen rikta ersättningsanspråk mot annan än anläggningsinnehavaren gäl- ler i princip också beträffande skador som på grund av vissa andra bestäm- melser i konventionen faller utanför dennas tillämpningsområde. De be- stämmelser som här åsyftas är stadgandet i art. 3 (b) (ii), som beträffande transportolyckor gör undantag för skador på det transportmedel varå atom- substansen föres (jfr 10 5 andra stycket), reglerna i art. 2 rörande inskränk- ningar i det geografiska tillämpningsområdet (jfr 4 5) samt bestämmel- serna i art. 9 om undantag för olyckor som är en följd av krigshandlingar m. m. (jfr 9 5 första stycket). Samtliga sist nämnda bestämmelser i kon- ventionen är emellertid dispositiva. Genom nationell lag kan således ansva- righeten utsträckas att omfatta även skador som enligt dessa bestämmel- ser i princip ej omfattas av konventionen. Om så skett i annan konven- tionsstats lag och sådan lag enligt konventionen är tillämplig i fråga om skador i följd av en viss atomolycka, kommer kanalisationsprincipen att gälla även enligt svensk lag med den verkan, att anspråk på ersättning för dylika skador mot annan än anläggningsinnehavaren eller dennes försäk— ringsgivare icke kan väckas vid svensk domstol.
Såsom framhållits i del I (s. 33 f) har kanalisationsprincipen dikterats av ett behov att bereda bl.a. dem som levererar material till atomanlägg- ningar skydd mot risken att bli ansvariga för skador i anledning av fabri- kationsfel o. dyl. Detta behov framträder även beträffande de s.k. sena skadorna och är över huvud oberoende av huruvida anläggningsinnehava- rens ansvarighet alltjämt kan göras gällande eller ej. Att anspråket mot anläggningsinnehavaren preskriberats bör sålunda ej föranleda att den skadelidande i stället kan vända sig mot en leverantör eller annan som en- ligt allmänna regler skulle kunna göras ansvarig för skadan. Detta har an-
setts böra komma till uttryck i lagtexten, och ett stadgande härom har där- för upptagits i första stycket andra punkten av förevarande paragraf.
Konventionen och lagförslaget avser endast det utomobligatoriska skade- ståndsansvaret. Kanalisationen gäller därför icke gentemot den som på kontraktsrättslig grund må kunna göras ansvarig för atomskada. Det kan sålunda tänkas att vid sidan av anläggningsinnehavarens ansvarighet, utan hinder av kanalisationsprincipen, kan komma att bestå ett kontraktsrätts— ligt ansvar för annan än anläggningsinnehavaren. Frågan huruvida en på sådan grund ansvarig person skall äga rätt till regress mot den ansvarige an- läggningsinnehavaren synes närmast vara att bedöma utifrån allmänna grundsatser om regressrätt mellan solidariskt ansvariga gäldenärer. l prak- tiken torde emellertid spörsmålet sällan bli aktuellt, då man torde kunna utgå från att en skadelidande i första hand vänder sig med sitt anspråk mot anläggningsinnehavaren, vilkens ansvarighet ju är täckt av obligatorisk försäkring eller likvärdig säkerhet.
Av hänsyn till gällande internationella fördrag på transportområdet har det ansetts nödvändigt att göra vissa undantag från kanalisationsprincipen beträffande skadeståndsanspråk som med stöd av dylika fördrag riktas mot transportör. Dessa äldre konventioner och nationell lagstiftning i an- slutning till dem kan nämligen, såsom påpekats i del I 5. 34, inte utan stort besvär ändras; fråga är om det ens är önskvärt. En av denna utgångspunkt föranledd bestämmelse upptages i art. 6 (b) i konventionen. Enligt detta stadgande skall principen om ansvarets kanalisation till anläggningsinne- havaren icke inverka på tillämpningen av internationella konventioner på transportområdet, vilka trätt i kraft eller öppnats för undertecknande, ratifi- kation eller anslutning senast den 29 juli 1960. De viktigaste hithörande konventionerna är Brysselkonventionerna om fartygssammanstötning 1910, om konossement 1924 och om begränsning av redaransvaret 1924 och 1957, Romkonventionen om ersättning för markskador orsakade av flygtrafik 1952, luftbefordringskonventionen i Warszawa 1929 (jämte ändringar en— ligt 1955 års Haagprotokoll) samt 1952 års Bernkonventioner om järnvägs- befordran.
Det undantag från kanalisationsprincipen som i anslutning härtill in- förts i den provisoriska lagen (9 5 första stycket) har där ett vidsträcktare omfång än motsvarande undantag i det nu framlagda förslaget; enligt den provisoriska lagen gäller nämligen undantaget generellt vid atomolyckor under begagnande av transportmedel och icke blott med avseende å det ansvar för transportören som kan grundas å internationella fördrag. För att vinna anslutning till konventionen måste i den aktuella lagstiftningen undantagsregeln begränsas till att gälla transportörs ansvar i enlighet med internationella fördrag på transportväsendets område. I övrigt skall kanali- sationsprincipen upprätthållas även i avseende a skada som uppkommer till följd av olyckor under transportförhållanden. Det har emellertid under
konventionsförhandlingarna anförts skäl för att ge undantagsregeln en nå- got större räckvidd och göra avsteg från kanalisationsprincipen även i vissa fall då en transportörs skadeståndsansvar icke grundar sig direkt på de in- ternationella transportkonventionernas bestämmelser. Detta gäller dels i fall då en till en transportkonvention ansluten stat genom nationell lag- stiftning utsträckt konventionens bestämmelser att gälla även i förhållande till stat som ej biträtt konventionen och dels i vissa fall då en stat som ej biträtt transportkonventionen likväl genom nationell lagstiftning infört an- svarighetsregler som väsentligen bygger på och överensstämmer med kon- ventionens system. Genom en till atomansvarighetskonventionen fogad och av signatärmakterna godkänd reservation av fyra stater, däribland Sverige och Norge, har dessa fyra länder förbehållits rätt att, vid tillämpning av konventionens artikel 6 (b), med bestämmelser i internationellt fördrag på transportväsendets område likställa bestämmelser i nationell lag som i huvudsak motsvarar fördragets bestämmelser, s. k. »equivalent provisions».
För Sveriges vidkommande får reservationerna betydelse främst beträf- fande luftbefordringsansvaret. Den svenska luftbefordringslagen — jfr 9 kap. luftfartslagen — bygger på den av Sverige tillträdda 'Warszawa—kon- ventionen av år 1929 men har gjorts tillämplig även på lufttransport mellan Sverige och stat som ej biträtt VVarszawa—konventionen, oaktat Warszawa- konventionens regler ej gäller dylik transport. Vi har funnit det vara ange- läget att inte nödgas rubba det enhetliga systemet i luftbefordringslagen genom undantagsbestämmelser beträffande atomskada under vissa trans- porter som i övrigt faller under sagda lags ansvarighetsregler. Från saklig synpunkt finnes ej heller skäl att göra skillnad mellan de olika transpor- ter som faller under luftbefordringslagen. Genom nyssnämnda reservation kan önskemålen i detta hänseende tillgodoses. På luftbefordringsområdet är situationen densamma för t. ex. Norges vidkommande. Det kan enligt allmänna internationellprivaträttsliga regler ifrågakomma att vid svensk domstol tillämpa norsk rätt vid prövning av anspråk grundade på ett luft- befordringsavtal, samtidigt som den svenska atomansvarighetslagen enligt konventionen är att tillämpa i den mån anspråket har avseende å atom- skada. Fråga uppkommer då huruvida i norsk lag uppställda regler om un- dantag från kanalisationsprincipen för anspråk grundade på »equivalent provisions» bör respekteras av den svenska lagen. Frågan må illustreras med ett exempel. Antag att från Norge till Turkiet företages en transport med ett SAS-plan av dels atomsubstans och dels annat gods och att av beford- ringsavtalet beträffande sistnämnda gods följer att norsk rätt skall tilläm- pas vid prövning av tvister i anledning av avtalet. Warszawa-konventionens regler är i dylikt fall ej direkt gällande men skall enligt intern norsk rätt tillämpas på befordringsavtalet. Antag vidare att under transporten en atomolycka inträffar på svenskt territorium och att därvid den befordrade atomsubstansen förorsakar atomskada å det övriga godset. Antag slutligen
att i anledning härav talan väckes mot SAS vid svensk domstol (SAS har förpliktat sig att svara inför domstol i ettvart av de tre skandinaviska län- derna) under åberopande av den norska luftbefordringslagens ansvarighets- regler. På grund av kanalisationsbestämmelsen i den svenska atomansva— righetslagen skulle denna talan icke kunna upptagas, med mindre i lagen funnes ett uttryckligt undantag från kanalisationsprincipen även för an- språk som grundas på »equivalent provisions» i annan konventionsstats, d. v. s. i detta fall Norges, lagstiftning. Det synes rimligt att det i exemplet avsedda fallet bedömes lika oberoende av om talan mot transportören an— hängiggöres vid svensk eller vid norsk domstol. Inte heller synes det fin- nas anledning att bedöma detta fall annorlunda än om befordringsavtalet i stället hänvisat till svensk rätt och anspråket mot SAS grundats på an- svarsreglerna i den svenska luftbefordringslagen. I båda fallen innefattar ju hänvisningen i avtalet i realiteten en hänvisning till Warszawa-konven- tionens regler. Med hänsyn härtill har i den svenska atomansvarighetsla- gen synts böra öppnas möjlighet att utvidga undantaget till att avse anspråk som grundas på »equivalent provisions» icke blott i svensk lag utan också i annan konventionsstats lag. Lämpligen bör undantaget ej göras direkt i lagen utan bli beroende av en prövning i varje särskilt fall huruvida de ifrågavarande ansvarighetsreglerna _ i svensk eller utländsk lag _ verk- ligen är att anse som »equivalent provisions» i förhållande till den inter- nationella transportkonvention som är i fråga. Prövningen i sådant hänse- ende bör förbehållas Kungl. Maj:t.
Mot bakgrunden av dessa överväganden har 12 å andra stycket utfor- mats. Det bör framhållas att undantaget från kanalisationsprincipen liksom i den provisoriska lagen omfattar icke blott fall av atomskada under trans- port av atomsubstans utan även fall då atomskada eljest uppkommer i följd av begagnande av transportmedel. Undantagsregeln skall såsom nyss angivits i enlighet med vad konventionen stadgar _ endast äga tillämp- ning å sådana fördrag som var i kraft eller öppna för undertecknande, ra- tifikation eller anslutning vid den tidpunkt då atomansvarighetskonven- tionen öppnades för undertecknande eller den 29 juli 1960. Beträffande se- nare ingångna fördrag på transportväsendets område förutsättes, att en anpassning sker till atomansvarighetskonventionen. Ett första fall av detta slag har redan inträffat. Vid förhandlingar om revision av 1952 års Bern- konventioner om befordran å järnväg av resande och gods (CIV och CIM) har de deltagande regeringarna _ även regeringar i länder som inte till— hör OEEC _ erkänt kanalisationsprincipen och i enlighet härmed uteslutit järnvägsansvaret i t. o. m. större utsträckning än detta nödvändiggöres av art. 6 (b) i OEEC-konventionen.
Det av de internationella transportkonventionerna betingade undantaget från kanalisationsprincipen bör inte medföra någon rubbning i grundsat- sen att ansvaret slutligen skall drabba anläggningsinnehavaren. Konven-
tionen har också i art. 6 (c) upptagit en bestämmelse om rätt för vederbö— rande transportör att göra gällande regress mot den ansvarige anläggnings- innehavaren. En motsvarighet till denna bestämmelse har i lagförslaget upptagits i 13 å .
I tredje stycket göres en erinran om de bestämmelser angående ersättning av statsmedel som intagits i 25—28 55.
13 5.
Konventionen art. 6 (c) och (d). Provisoriska lagen 9 5 andra stycket. Bestämmelsen i första stycket ansluter nära till regeln i art. 6 (e) i kon- ventionen. Till skillnad från vad som är fallet i den provisoriska lagen har regressrätten här utformats såsom en självständig återkravsrätt och icke så- som en rätt till subrogation. Härigenom har stadgandet till sin utformning bringats i överensstämmelse med konventionstexten och med motsvarande bestämmelser i de danska och norska lagförslagen. I praktiken torde den förändring som sålunda gjorts i förhållande till den provisoriska lagen få ringa betydelse.
Det kan naturligtvis tänkas att en skadelidandes talan mot transportör handläggs av domstol i annan konventionsstat än den vars domstolar därefter har att upptaga transportörens regre-ssanspråk mot anläggningsinnehava- ren. Det måste då förutsättas, att den reservation som bl. a. Sverige gjort för »equivalent provisions» respekteras i övriga konventionsstater. Om sålunda SAS i enlighet med den svenska lagens regler om »equivalent provisions» av svensk domstol förpliktats att utge ersättning för en atomskada som i sam- band med luftbefordran uppkommit vid en i Tyskland inträffad atomolycka (jfr exemplet s. 60 f) måste innebörden av konventionen vara att flygbolaget kan göra regressrätt gällande vid tysk domstol enligt den tyska atomansva- righetslagen mot den anläggningsinnehavare som enligt konventionen har att svara för skadan. -
Regressrätt enligt första stycket kan göras gällande, när anläggningsin- nehavaren svarar för skadan enligt svensk lag. Även om anläggningsinne- havarens ansvarighet skulle på grund av reglerna i 4 och 5 55 sträcka sig längre än som följer av huvudregeln i art. 2 i konventionen angående ansva- righetens omfattning i rummet, skall alltså första stycket tillämpas.
I art. 6 (c) i konventionen stadgas ytterligare, att regressrätt även skall tillkomma den som på grund av lagstiftning i icke-konventionsstat nödgats utge ersättning för atomskada för vilken anläggningsinnehavare i konven- tionsstat kan göras ansvarig enligt konventionens regler. Anledningen här- till är bl. a. att det icke ansetts föreligga skäl att beträffande skada, för vil- ken anläggningsinnehavare hade kunnat förpliktas att utge ersättning därest den skadelidande riktat sitt anspråk direkt mot honom, låta anläggningsin-
nehavaren undgå ansvar endast på den grund att den skadelidande valt att väcka sin talan i en icke-konventionsstat, mot t. ex. en leverantör, under åberopande av den statens lag. Det svenska lagförslaget har utformats i en— lighet härmed.
Det har emellertid under konventionsarbetet synts påkallat att ge den som bedriver sin verksamhet i konventionsstat ett längre gående skydd mot ris- ken att slutligen drabbas av ersättningsansvar för atomskada som är en följd av atomenergiverksamhet i konventionsstat. I art. 6 (cl) i konventio- nen har därför intagits en bestämmelse, att om någon som har sitt huvud- kontor i konventionsstat eller någon som är anställd hos sådan person nöd- gats på grund av lagstiftning i icke-konventionsstat utge ersättning för atomskada för vilken anläggningsinnehavare i konventionsstat endast på grund av de territoriella begränsningsreglerna i konventionsstaternas na- tionella lagstiftning icke kan göras ansvarig, den skadeståndsskyldige lik- väl skall i viss utsträckning äga regressrätt mot den anläggningsinnehavare som, med bortseende från de territoriella begränsningsreglerna, skolat sva- ra för skadan. Denna regressregel gäller utan inskränkning i fråga om dels skada i följd av atomolycka som inträffar i atomanläggning i konven- tionsstat, dels skada i följd av atomolycka under transport av atomsub- stans mellan anläggningar i konventionsstater och dels skada i följd av atomolycka som i annat fall än under transport av atomsubstans inträffar utanför atomanläggning. Då det däremot gäller skada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans mellan konventionsstat och icke-konven- tionsstat göres den inskränkningen i regressrätten att den endast gäller be- träffande skada i följd av olycka som inträffar under det atomsubstansen ännu befinner sig på det transportmedel varmed ämnet föres till respektive från den främmande staten. Skälet till denna begränsning ligger i öppen dag; det bör icke ifrågakomma att beträffande transportolyckor göra en anläggningsinnehavare ansvarig enligt konventionens regler i vidare mån än han har möjlighet att öva inflytande på transportens utförande.
Den ifrågavarande regressregeln har i lagförslaget upptagits i 13 5 andra stycket. Det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att med ledning av allmänna regler, bl. a. på associationsrättens område, närmare bestämma innebörden av begreppet »huvudkontor». Att anläggningsinnehavaren sam— manlagt ej svarar för högre belopp än den ansvarssumma som gäller för honom enligt lagen i den stat där hans anläggning är belägen följer av hän- visningen i 14 5 första stycket till förevarande paragraf.
Enligt vissa regler i konventionen art. 6 (f) skall en anläggningsinneha- vare i begränsad omfattning själv äga regressrätt för vad han utgivit i en— lighet med konventionens bestämmelser; bl. a. föreligger regressrätt gent- emot den som uppsåtligen orsakat skadan. Dessa regler har i förslaget upp- tagits i 17 5. Det är självklart att den som bär regressansvar gentemot an- läggningsinnehavaren enligt dessa regler inte själv kan äga rätt till regress
gentemot denne. En erinran härom har upptagits i sista stycket av föreva- rande paragraf.
Vad slutligen beträffar frågan huruvida på förevarande område yrkes- skadeförsäkringsinrättningar och allmänna sjukkassor bör tillerkännas en längre gående regressrätt än som f. n. gäller enligt 51 å yrkesskadeför- säkringslagen och 107 & sjukförsäkringslagen har vi ansett detta spörsmål vara av sådan art att det inte bör lösas isolerat i detta sammanhang utan bör anstå till dess en mera allmän översyn av socialförsäkringslagstiftningens regressregler kommer till stånd. Departementschefen gjorde ett motsva-
rande uttalande vid tillkomsten av den provisoriska lagen (se prop. nr 140/1960 s. 50).
14 å.
Konventionen art. 7. Provisoriska lagen 6 &. Paragrafen innehåller regler om begränsning av anläggningsinnehava- rens ansvarighet.
Beträffande de allmänna överväganden som ligger till grund för utred- ningens förslag att bestämma ansvarighetsbeloppet till 50 miljoner kronor hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 25 ff).
Den omständigheten att i konventionen stadgas ett lägsta ansvarighets— belopp å 25 miljoner kronor per händelse har i förslaget utnyttjats till att ge Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t utser befogenhet att när skäl därtill finnes fastställa ansvarssumman till belopp mellan 25 och 50 miljoner kronor. Denna möjlighet blir framför allt av betydelse beträffande transporter men kan självfallet även utnyttjas för en anläggning i dess helhet, om med hänsyn till de risker som är förbundna med verksamheten en nedsättning av beloppet även beträffande olyckor i själva anläggningen finnes kunna ske. Det är givetvis ej något hinder att skilda ansvarighets— belopp gäller för en och samma anläggning beträffande olyckor i anlägg— ningen respektive transportolyckor.
Det har tidigare anmärkts att frågan om storleken av ansvarighetsbe- loppet är ett av de spörsmål i konventionen där avsteg gjorts från lex-fori- principen (s. 40). Ansvarssumman skall bestämmas enligt lagen i den stat där den ansvarige innehavarens anläggning är belägen. I den svenska lagen _ som kan bli tillämplig även då anläggningsinnehavare i annan konven- tionsstat svarar för skadan, t. ex. då en olycka inträffat här i riket under transport av atomsubstans till eller från en anläggning i annan konven— tionsstat — måste därför för dylika fall hänvisas till lagen i annan konven— tionsstat. En sådan hänvisning har i förslaget upptagits i 14 5 första styc- ket andra punkten.
Enligt vissa bestämmelser i konventionen [art. 7 (e) och (f)] kan emel-
lertid en konventionsstat för transport över sitt territorium (transit) upp- ställa som villkor att den ansvarige anläggningsinnehavaren skall svara med högre belopp än det maximibelopp som gäller för honom enligt lagen i hans hemland, dock ej med högre belopp än som är fastställt för inneha- vare av atomanläggningar i förstnämnda stat. En dylik regel i nationell lag- stiftning skall dock ej äga tillämpning i fall då vid sjötransport förelegat en i folkrätten grundad befogenhet för fartyget att söka nödhamn i staten eller att eljest passera över dess territorium eller i fall då vid lufttransport på motsvarande sätt förelegat en rätt för luftfartyget att flyga över eller att landa på den ifrågavarande statens territorium. Bestämmelsen har med- tagits i konventionen på tillskyndan av Frankrike, som också får antagas komma att införa ett härpå grundat stadgande i sin lagstiftning. Från svensk synpunkt har art. 7 (e) ansetts icke önskvärd, eftersom bestäm- melsen är till hinder för den internationella samfärdseln. På grund härav och då de nu avsedda stadgandena i konventionen, eller därpå grundade bestämmelser i konventionsstats lag, i praktiken icke torde vinna tillämp- ning vid domstolar utanför det land som infört dylika regler, har vi stan- nat för att icke omsätta art. 7 (e) och (f) i det svenska lagförslaget. Jfr emellertid 17 5 andra stycket samt s. 72 f.
Bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf har sin motsva- righet i 6 5 andra stycket i den provisoriska lagen. I motiven till den provisoriska lagen (del I s. 45 f) anfördes, att begränsningsregeln på- kallades av flera skäl: Ersättningsnivån har sålunda på sina håll,i utlandet pressats starkt uppåt. En begränsning av ersättningen per person till 200000 kronor synes ägnad att skingra de farhågor som försäkrings- givarna _ särskilt i detta sammanhang de utländska försäkringsgivarna _ nog hyser för en liknande utveckling i vårt land, och bör alltså kunna underlätta för den svenska atomindustrin att erhålla erforderliga försäk- ringar i utlandet. Ett maximibelopp per person möjliggör vidare en jäm- nare fördelning av tillgängliga medel i katastrofsituationer och underlättar över huvud skaderegleringen. _ Beloppet 200 000 kronor var hämtat från trafikförsäkringslagstiftningen. Erfarenheten ansågs ha visat, att detta be— lopp i praktiken varit otillräckligt endast i ett par fall.
Under remissbehandlingen av förslaget del I framförde styrelsen för Sve- riges advokatsamfund, utan något yrkande, sina principiella betänkligheter mot den föreslagna begränsningen; styrelsen fann den innebära ett klart avsteg från allmänna skadeståndsrättsliga regler. Departementschefen för- klarade emellertid att han i likhet med utredningen ansåg, att i föreva- rande Iagstiftning en begränsning av ersättningen för personskador till ett belopp av 200 000 kronor per person var lämplig ( prop. nr 140/1960 s. 40 ). Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande över propositionen (utl. nr 35/1960 s. 22), att utskottet icke ville motsätta sig den föreslagna begräns- ningen i den provisoriska lagstiftningen. Utskottet uttalade emellertid, att
utvecklingen på trafikförsäkringens område torde tala för att frågan om- prövades under arbetet på en definitiv lagstiftning.
Efter det att dessa uttalanden gjordes har läget förändrats. Genom lag den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 5 lagen om trafik- försäkring å motorfordon har nämligen förordnats, att de skadestånds— belopp som för varje händelse skall täckas av trafikförsäkringen skall ut- göra 25 miljoner kronor i anledning av personskada (tidigare 600 000 kro- nor) med begränsning till en miljon kronor för varje skadad eller dödad person (tidigare 200 000 kronor) samt en miljon kronor i anledning av skada på egendom (tidigare 50 000 kronor). De nya bestämmelserna, som trädde i kraft den 1 januari 1962, skall emellertid enligt den nya lagstift- ningen icke äga tillämpning å skada som är att anse som atomskada enligt atomansvarighetslagen ; i fråga om dylik skada skall äldre lag alltjämt äga tillämpning.
Bakgrunden till den nya lagstiftningen är följande. I en till chefen för justitiedepartementet den 24 november 1960 avgiven framställning föreslog försäkringsinspektionen att trafikförsäkringens maximisummor skulle höjas. Förslaget innebar, bl. a., att vid personskada ersättningen per person skulle höjas till en miljon kronor samt att katastrof- maximum skulle höjas till 25 miljoner kronor. Inspektionen framhöll, att initiativet till höjningen tagits av Trafikförsäkringsföreningen, som provi- soriskt fått tillstånd av inspektionen att, i avbidan på lagändring, redan från och med den 1 maj 1960 tillämpa en ordning som innebär att i den mån det nuvarande ansvarsbeloppet 200 000 kronor per person icke förslår till full ersättning överskjutande belopp skall täckas icke ur trafikförsäkringen men ur annan motorfordonsförsä'kring. Ansvaret avtäckes genom återförsäk- ring, och återförsäkringspremien bekostas på visst sätt av den vinst som trafikförsäkringsanstalterna äger uttaga ur trafikförsäkringen. Anordning- en medför följaktligen ingen premiehöjning för försäkringstagarna.
Inspektionen åberopade en genom Trafikförsäkringsföreningens försorg upprättad sammanställning, varav framgår att under åren 1957—1959 till trafikförsäkringsanstalterna och föreningen anmälda personskador, vid vilka ersättningen, om ingen begränsning förelegat, skulle ha överstigit 200 000 kronor, är 35 till antalet. Bland dessa förekommer något fall då ersättningsbeloppet beräknats uppgå till 500 000 kronor.
Inspektionens framställning översändes för yttrande till ett antal organi- sationer m. fl. Även atomskadeutredningen (Conradi och Kalderén; Brun— din ansågs såsom byråchef i försäkringsinspektionen jävig) fick yttra sig över framställningen. Samtliga remissinstanser tillstyrkte höjning av tra- fikförsäkringssummorna; vi ansåg emellertid att man beträffande ersätt- ningen per person borde nöja sig med en höjning av beloppet till 500 000 kronor. Samtidigt underströk vi, att höjningarna av ansvarssummorna inom trafikförsäkringen inte fick tagas till intäkt för liknande behandling av er-
sättningsbeloppen på atomansvarighetsamrådet, där alldeles speciella för- hållanden föreligger.
I proposition nr 130/1961 föreslog Kungl. Maj:t därefter höjningar av trafikförsäkringssummorna. Ersättningen per person föreslogs skola be- gränsas till en miljon kronor. Katastrofmaximum föreslogs höjt till 25 mil- joner kronor. Departementschefen anförde, att det övervägts att låta trafik- försäkringen svara utan begränsning men att det på längre sikt torde inne—. bära vissa fördelar ur återförsäkringssynpunkt att bibehålla en maximering av beloppen. Detta gällde oavsett huruvida möjlighet funnes att helt täcka behovet av återförsäkring inom landet eller ej. Beloppet en miljon kronor för varje skadad eller dödad person fann departementschefen vara väl av- vägt. Departementschefen anförde vidare beträffande atomskadorna:
Ett spörsmål som vi detta sammanhang påkallar uppmärksamhet gäller regle- ringen av atomskada, som uppkommer i följd av trafik med motorfordon. 1960 års provisorisk-a atomansvarighetslag undantar ej från sitt tillämp-ningsområde sådan skada, som alltså täckes såväl av trafikförsäkringen som av den i nämnda lag stadgade ansvarigheten. Atomskadeutredningen har emellertid uppgivit, att enligt det förslag till definitiv atomansvarighetslagstiftning i anslutning till föreliggande konvention i ämnet som utredningen inom kort framlägger, atom- skadorna kommer att uteslutas från bilansvarighetens tillämpningsområde, så att endast innehavare av atomanläggning i denna sin egenskap blir ansvarig för atomskador, när de uppstår i följd av trafik med motorfordon. Det är alltså avsett att trafikförsäkringen helt skall befrias från ansvarighet för atomskador, men under en övergångstid intill dess definitiv lagstiftning om atomansvarighet ge— nomförts kommer [trafikförsäkringens ansvar att kvarstå.
Beträffande läget under denna övergångstid bör uppmärksammas stadgandet i 9 5 andra stycket atomansvarighetslagen, enligt vilket den som nödgats utgiva skadestånd äger för vad han har utgivit inträda i den skadelidandes rätt enligt atomansvarighetslagen. Detta innebär, att trafikförsäkringsgivare, som nödgas utgiva ersättning för atomskada, har regressrätt mot den a-tomskadeansvarige. Regressrätten är dock begränsad till katastrofmaximum enligt 6 & atomansvarig- hetslagen, d. v. s. 25 miljoner kronor med begränsning till 200000 kronor för varje dödad eller skadad person. Om de av mig i det föregående tillstyrkta höj- ningarna av maximibeloppen för trafikförsäkringen genomföres, skulle alltså en trafikförsäkringsgivare _ om atomskada inträffar i följd av trafik med motorfor- don _ kunna bli ansvarig för mycket betydande belopp utan möjlighet till täck- ning hos atomanläggningens innehavare. Ehuru risken att en sådan situation skall inträffa i huvudsak är teoretisk, bör den dock beaktas. Man kan som nyss nämnts räkna med att trafikförsäkringen snart kommer att helt fritagas från ansvarighet för atomskaderisker, och det bör då icke ifrågakomma att nu under ett kort över- gångsskede öka dess ansvarighet i detta avseende. Jag vill därför föreslå, att höjningarna av maximibeloppen för trafikförsäkringens ansvarighet icke göres tillämpliga på atomskador utan att de nuvarande beloppen får gälla för sådana skador i avbidan på att atomansvarigheten helt skiljes från trafikförsäkringen.
I detta sammanhang vill jag även framhålla, att de maximibelopp som nu valts för trafikförsäkringens ansvarighet givetvis inte bör på något sätt vara bin- dande vid ställningstagandet till vilka belopp som bör fastställas i den blivande definitiva lagstiftningen om atomansvarighet.
Den sålunda genomförda lagändringen har givetvis föranlett att vi måst taga den provisoriska lagens begränsningsregel under omprövning. Den principiella utgångspunkten måste dock alltfort vara, att på förevarande område föreligger alldeles speciella skäl till en begränsning av personska- deersättningarna. Behovet av internationell återförsäkring, risken för ka— tastrofskador och svårigheterna för skaderegleringen med hänsyn till före- komsten av risken för sena skador m. ni. har icke någon direkt motsvarig— het på andra rättsområden. Trafikförsäkringslagstiftningen har hittills åberopats för att få ett visst stöd för att sätta ansvarsbeloppet till 200 000 kronor. Med hänsyn till den utredning som försäkringsinspektionen fram- lagt torde det vara omöjligt att stanna vid detta belopp. En ansvarssumma av en miljon kronor per person skulle å andra sidan medföra onödiga be- kymmer ur återförsäkringssynpunkt m. m. Vi anser oss böra föreslå, att beloppet för ersättning av skada å person i atomansvarighetslagen faststäl- les till 500 000 kronor per person. Andra stycket i förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed. Jfr s. 102 f.
Andra stycket saknar motsvarighet i de förslag som framlagts i Dan- mark, Finland och Norge. Det föreligger där knappast något behov av en lagbestämmelse av denna art, enär personskadeersättningarna redan enligt den allmänna skadeståndsrättens regler utgår med blygsammare belopp än i Sverige.
Bestämmelsen i paragrafens tredje stycke ansluter till en regel i art. 7 (g) i konventionen, enligt vilken av domstol utdömda räntor och rätte- gångskostnader ej skall inbegripas i ansvarssumman. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 6 & tredje stycket i den provisoriska lagen.
15 5.
Konventionen art. 5 (b). Då det gäller olyckor i atomanläggningar torde det i praktiken kom— ma att höra till de rena sällsyntheterna att mer än en anläggningsin- nehavare svarar för en och samma skada. Om emellertid en dylik si- tuation skulle inträffa, skall enligt första stycket första punkten i före- varande paragraf anläggningsinnehavarna gentemot den skadelidande svara solidariskt för skadan, envar dock högst med det för honom gällande ansva- righetsbeloppet. De skadelidande kan emellertid i dylikt fall utfå ersätt- ning med ett sammanlagt belopp motsvarande summan av de ansvariga in- nehavarnas ansvarsbelopp.1 Detta gäller i och för sig även när fråga är om en enda atomolycka i konventionens mening. I praktiken torde emellertid så gott som undantagslöst flera atomolyckor (en i varje anläggning) före- ligga, när 6 5 första stycket skall tillämpas på en skada för vilken flera an- läggningsinnehavare svarar.
1 Vi är medvetna om att det ej är helt egentligt att här _— som konventionen gör — tala om solidariskt ansvar. I själva verket är ansvarigheten solidarisk mellan samtliga ansvariga endast inom ramen för det lägsta ansvarighetsbelopp som gäller för någon av dem.
Det är däremot ett inte helt opraktiskt fall att under transport av atom- substans en enda atomolycka kan ge upphov till skada för vilken flera an- läggningsinnehavare har att svara enligt konventionens regler. En dylik situation kan uppkomma exempelvis om på ett och samma fartyg föres atomsubstans från flera olika atomanläggningar och fartyget förliser, kol- liderar med annat fartyg eller på annat sätt råkar ut för en olycka under transporten med resultat att de transporterade atomsubstanspartierna ge- mensamt bidrar till uppkomsten av atomskada. Man kan också tänka sig en liknande situation, om två atomsubstansförande fartyg kolliderar.
Även för dylika fall stadgas i förevarande paragraf i enlighet med kon- ventionens regler solidariskt ansvar för de berörda anläggningsinneha- varna. Kumulrisken är emellertid långt större i hithörande fall än i de nyss berörda. Den i första stycket första punkten upptagna regeln skulle vara särskilt betänklig i sådana fall som då sammanstötning sker mellan ett fartyg på vilket föres en liten kvantitet av ett relativt ofarligt ämne, omsorgsfullt förpackat, samt ett annat fartyg, ombord på vilket föres en stor kvantitet av ett mycket farligt ämne i bristfällig förpackning. Med den i första stycket angivna regeln skulle, om skadorna i ett dylikt fall bleve omfattande, hela ansvarsbeloppet för försändelsen ombord på det först- nämnda fartyget kunna tagas i anspråk, utan möjlighet till regressrätt mot den anläggningsinnehavare som vore ansvarig för försändelsen på det sistnämnda fartyget. Detta har man velat undvika genom att i konventionen beträffande transportsituationerna föreskriva, att ansvarsbeloppet för ska- , dorna i deras helhet skall utgöras av det högsta belopp som gäller för nå- gon av de berörda anläggningsinnehavarna. För varje anläggningsinneha- vare skall ansvarigheten vara begränsad till det maximala ansvarighetsbe- lopp som gäller för honom enligt 14 5 första stycket.
Konventionen upptager ej någon särskild regel angående den inbördes fördelningen av ansvaret mellan flera solidariskt ansvariga anläggningsin- nehavare. Av motiven (par. 20) framgår att detta spörsmål förutsättes bli löst genom nationell lagstiftning. I överensstämmelse med allmänna grund- satser i svensk rätt har i anslutning härtill i andra stycket av förevarande paragraf upptagits en regel av innehåll, att ansvarigheten skall fördelas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i ska- dans uppkomst och omständigheterna i övrigt. Denna princip har för den provisoriska lagens vidkommande antagits skola gälla utan uttrycklig be- stämmelse (del I 5. 45).
16 &. Konventionen art. 11. Provisoriska lagen 7 5. Om vid en olycka av katastrofal omfattning det ansvarighetsbelopp som står till förfogande inte förslår till full täckning av alla skadeståndsan-
språk, uppkommer fråga hur tillgängliga medel skall fördelas mellan de skadelidande. I del I (5. 46 ff) har vi diskuterat olika alternativ till en lös- ning av detta problem och därvid stannat för en reglering som innebär en proportionell nedsättning av anspråken. Vi har under det fortsatta arbetet uppmärksammat vissa uttalanden under remissbehandlingen av förslaget till provisorisk lagstiftning. Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkte sålunda på att förslaget medförde en fördröjning av skadeståndsregleringen för dem som hade helt klara anspråk på ersättning, och försäkringsinspek- tionen anförde att det måhända förtjänade att undersökas, om inte vissa fordringar, t. ex. ersättning för sjukvårds- och låkarkostnader, borde erhål- la prioritet (prop. nr 140/1960 5. 42). Vi har ytterligare övervägt dessa frå- gor men har därvid inte funnit skäl att frångå vår tidigare ståndpunkt. Det nu föreliggande förslaget upptager därför i 16 5 första stycket en regel motsvarande stadgandet i 7 5 första stycket i den provisoriska lagen. Att i förslaget särskilt omnämnts att jämväl på ersättningsbeloppen belöpande ränta skall nedsättas innebär blott ett förtydligande och icke någon saklig ändring i förhållande till den provisoriska lagen.
Andra stycket i 16 5 har sin motsvarighet i 7 5 andra stycket i den pro- visoriska lagen. I del I (3. 47 f) framhölls, att det vid så stora skador, att regeln i första stycket befaras behöva komma i tillämpning, lätt torde in- ställa sig en viss benägenhet hos de ersättningsskyldiga —— anläggningsinne- havaren och försäkringsgivaren —— att uppskjuta skaderegleringen, till dess skadornas omfattning någorlunda säkert kan överblickas. För att kom- ma tillrätta härmed kan man välja olika anordningar. En utväg kunde vara, att skadelidande som anmäler sig inom viss tid får prioritet till utdelning ur viss del av ansvarighetssumman. En komplikation är dock, att de sena skadorna därigenom lätt blir missgynnade. En annan utväg kunde vara att låta myndigheterna bestämma en provisorisk utdelningsdividend. Be- slutet bör ha bindande verkan för såväl anläggningsinnehavaren som de skadelidande, så att skedd utdelning därefter icke kan angripas, även om det vid en senare tidpunkt visar sig, att tillgängliga medel inte räcker för de senast anmälda skadorna.
I den provisoriska lagen valdes den sist beskrivna ordningen. Det må erinras att på hemställan av lagrådet (prop. nr 140/1960 5. 74 ff) under förarbetena till den provisoriska lagen vidtogs den ändringen i utredningens förslag, att befogenheten att fatta interimistiskt beslut om proportionell nedsättning av ersättningsbeloppen icke såsom utredningen föreslagit skul— le tillkomma domstol utan i stället anförtros åt Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer. I det nu föreliggande förslaget har vi ej funnit skäl att föreslå någon ändring på denna punkt i förhållande till den provisoriska lagen.
Vid tillämpningen av nedsättningsreglerna i denna paragraf måste stad- gandet i 14 å andra stycket iakttagas. I princip skall vid nedsättningen be-
träffande varje särskilt ersättningsanspråk tagas till utgångspunkt belop— pet av full ersättning, bestämd med iakttagande av bestämmelserna i 11 5 och i övrigt enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder (9 5 andra styc- ket). Om emellertid beloppet av full ersättning åt den som lidit person- skada i visst fall skulle överstiga det i 14 5 andra stycket fastställda belop- pet 500 000 kronor, får det anses ligga i sakens natur att ersättningen skall reduceras till nämnda belopp, innan den proportionella nedsättningen verk- ställes.
Vissa motsvarigheter till bestämmelserna i förevarande paragraf åter- finnes i 5 31 i det danska, i 14 och 16 55 i det finska och i 5 25 i det norska förslaget. Principiellt bygger dessa bestämmelser på samma tanke som de svenska reglerna, men i det danska förslaget har frågan på visst sätt sam- mankopplats med frågan om statens ansvar för den del av skadorna som ej täcks av ansvarighetsbeloppet, och den norska regeln har kompletterats med en bestämmelse som öppnar möjlighet att i administrativ ordning till- försäkra personskadeersättningarna viss prioritetsrätt. Även i det finska förslaget finns regler om viss prioritetsrätt för personskadeersättning. Med hänsyn bl. a. till att det svenska socialförsäkringssystemet ger ett på det hela taget betryggande grundskydd har vi inte ansett det påkallat att i den svenska lagen införa någon bestämmelse motsvarande de finska eller norska reglerna. Erinras må för övrigt att såvitt gäller skador som upp- kommer här i riket —— och det synes i praktiken huvudsakligen bli fråga om dylika skador i katastrofsituationerna enär olycka under transport knappast kan tänkas få en sådan omfattning som det här gäller — staten enligt 27 5 i förslaget skall inträda med ett supplerande ansvar. Det torde kunna förutsättas att beslut härom kommer att fattas på ett så tidigt sta- dium att olägenheterna av att även personskadeersättningarna underkastas nedsättning enligt reglerna i 16 5 kommer att avsevärt reduceras. Detta överensstämmer med vad departementschefen yttrat i prop. nr 140/1960 (se 8. 42 nederst).
17 å.
Konventionen art. 6 (f); jfr (g). Provisoriska lagen 9 & tredje stycket. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om anläggningsinneha- vares regressrätt.
I den provisoriska lagen har i 9 & tredje stycket upptagits en regressre- gel, enligt vilken den ansvarige anläggningsinnehavaren .kan göra regress- rätt gällande endast mot den som själv uppsåtligen orsakat skadan eller den som genom avtal förbundit sig att svara för skadan. Emellertid synes det där begagnade uttrycket »den som själv uppsåtligen orsakat skadan» lämna utrymme för en mera vidsträckt tillämpning än som förutsatts i konventionen. Enligt artikel 6 (f) (i) äger nämligen anläggningsinneha-
varen regressrätt endast mot »the individual acting or omitting to act with such intent» (intent to cause damage), d. v. s. endast mot fysisk per- son. Uttrycket »själv» i den provisoriska lagen torde däremot, såsom fram- går av motiven (del I 5. 50), medge tillämpning av en identifikationsgrund- sats i förhållandet mellan en juridisk person och dess högsta organ, t. ex. sålunda, att ett aktiebolag anses >>självt>> ha orsakat skadan uppsåtligen, om uppsåt ligger exempelvis bolagets styrelse eller verkställande direktör till last. Frågan kan få betydelse särskilt då det gäller anläggningsinneha- varens regressrätt gentemot en leverantör. För att vinna full överensstäm- melse med konventionens reglering på denna punkt har därför i förslaget orden »den som själv uppsåtligen orsakat skadan» utbytts mot orden »fy- sisk person som uppsåtligen orsakat skadan». Det är att märka att även den som uppsåtligen framkallat en skada är genom kanalisationsprinci- pen skyddad mot anspråk från en skadelidande tredje man och blott är an- svarig gentemot anläggningsinnehavaren.
Rätten för en anläggningsinnehavare att söka åter vad han utgivit i er- sättning för atomskada av den som gentemot honom uttryckligen åtagit sig att svara för skadan torde visserligen följa av allmänna rättsgrundsatser, men då en särskild bestämmelse härom upptagits i konventionen och då reglerna i 17 5 om anläggningsinnehavarens regressrätt bör vara uttöm- mande har vi ansett principen böra komma till uttryck i lagtexten. Givet är, att en anläggningsinnehavare skall för vad han själv må ha utgivit äga regressrätt gentemot den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet eller ställt annan säkerhet; dylika fall omfattas också av bestämmelsen i första stycket om regressrätt mot den som åtagit sig att svara för skadan.
: Såsom i det föregående anmärkts (s. 64 f) kan enligt konventionen art. 7 (e) i konventionsstats lagstiftning införas bestämmelser om högre an- svarsbelopp än som gäller enligt lagen i anläggningsinnehavarens hemland för skada i följd av olycka under transitering av atomsubstans över den förstnämnda statens territorium. Denna bestämmelse har kompletterats med en speciell regressregel i art. 6 (f) (iii). Det har nämligen ansetts att om den transport varunder olyckan ägde rum företagits över den ifråga- varande statens territorium utan samtycke av vederbörande anläggnings- innehavare denne icke bör slutligen svara för belopp som han nödgats utge utöver det ansvarighetsbelopp för vilket han enligt lagen i sitt hemland tecknat och varit skyldig att teckna försäkring. Eftersom anläggningsinne- havaren icke avsett att transporten skulle äga rum över territorium inom vilket han har att. svara med högre belopp, har han ju ej heller haft anled- ning att vidtaga särskilda åtgärder för att genom kompletterande försäk- ring skydda sig mot ett vidsträcktare ansvar. Av hänsyn till transportörerna har det dock ej ansetts möjligt att medge anläggningsinnehavaren en ovill- korlig regressrätt även i fall då införandet av det transporterade ämnet på den ifrågavarande statens område skett i en force-majeure-situation. Om
t. ex. ett atomsubstansförande fartyg förts in på den främmande statens ter- ritorium för att rädda liv eller egendom — jfr bl. a. 34 a och 34 b åå sjö- lagen — eller avvikelsen från den fastställda färdvägen eljest framtvingats av omständigheter varöver fraktföraren ej kunnat räda, har det icke an— setts skäligt att fraktföraren skall gentemot anläggningsinnehavaren slut- ligen bära det ökade ansvaret.
I enlighet med det anförda och i nära anslutning till konventionstexten har stadgandet i 17 å andra stycket i förslaget utformats. (Jfr 13 5 tredje stycket och vad som anförts s. 64 f.)
När två eller flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, är de i enlighet med bestämmelserna i 15 å solidariskt ansvariga gentemot (len skadelidande men skall sinsemellan dela ansvaret efter vad som prö- vas skäligt. Dessa regler måste tydligen kunna ge upphov till regressanspråk mellan flera anläggningsinnehavare inbördes. Konventionen upptager ej några forumregler eller regler om tillämplig lag i fråga om dylika anspråk, som följaktligen i enlighet med allmänna rättsgrundsatser i allmänhet tor- de komma att prövas i den regressansvariges hemland. En erinran om det ur fördelningsregeln i 15 & härflytande regressansvaret har upptagits i 17 5 sista stycket, vari i övrigt fastslås att anläggningsinnehavaren icke i vidare mån än som följer av lagens särskilda regressregler äger rätt att av annan återkräva vad han i enlighet med konventionens regler utgivit i ersättning för atomskada.
18 &.
Konventionen art. 8.
Provisoriska lagen 8 5. Denna paragraf innehåller preskriptionsbestämmelser. Konventionens huvudregel är, att anspråk på ersättning för atomskada preskriberas när tio år förflutit från det den skadeorsakande atomolyckan inträffade [art. 8 (a)]. Det är för preskriptionsavbrott icke tillfyllest att krav framställes utom rätta; den skadelidande måste för att bevara sin rätt till ersättning av anläggningsinnehavaren inom tioårsfristen väcka talan vid domstol mot denne eller i förekommande fall mot vederbörande för- säkringsgivare. Konventionen medger emellertid, att i nationell lagstiftning införes en längre preskriptionstid än tio år, under förutsättning att anlägg- ningsinnehavarens ansvarighet för anspråk som väckes senare än tio år efter olyckan täckes av statsmedel eller på liknande sätt [art. 8 (c)]. Innebörden härav är, att den i överensstämmelse med konventionens ,artikel 7 (b) fast- ställda ansvarssumman alltid skall stå till förfogande för täckning av de anspråk som framkommer inom tio år efter olyckan och ej får tas i anspråk för ersättning av sena skador. Vi har emellertid — i likhet med de övriga nordiska ländernas kommittéer och i överensstämmelse med vad som gäl- ler enligt den provisoriska lagen —— ansett den lämpligaste lösningen vara
att följa konventionens huvudregel, som i avseende a preskriptionstidens längd därjämte ansluter till de allmänna preskriptionsreglerna i svensk rätt. För lösningen av problemet rörande de sena skadorna etableras ett fristående system grundat på självständigt statsansvar.
Regeln om tioårspreskription har upptagits i 18 å andra stycket första punkten. Stadgandet överensstämmer som nämnts med motsvarande be- stämmelse i den provisoriska lagen 8 5 första stycket andra punkten.
Utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning är atomolyckan. Sär- skilt vid fortvarighetstillstånd, såsom läckage o. dyl., kan det emellertid vara svårt att fastställa tidpunkten för preskriptionstidens början. Konven- tionen och dess motiv lämnar ej något klart besked om när preskriptions— tiden i dylika fall skall anses börja löpa. De skadelidandes intressen skulle emellertid betänkligt eftersättas, om preskriptionstiden finge anses taga sin början innan fortvarighetstillståndet upphörde. Vi har därför ansett oss böra hålla fast vid vårt härmed överensstämmande uttalande i del I (5. 44), vilket lämnats utan erinran vid genomförandet av den provisoriska lagen.
Enligt förslaget (6 & tredje stycket) svarar en anläggningsinnehavare för skada som orsakas av atomsubstans från hans anläggning icke bara i trans- portfall utan även bl. a. i vissa situationer då ämnet kommit ur hans besitt- ning. Ett sådant ansvar föreligger t. ex. för skada till följd av att vid far— tygsförlisning en behållare innehållande atomsubstans sjunkit men först lång tid därefter frätes sönder av havsvattnet så att radioaktiva produkter läcker ut ur behållaren och kontaminerar vattnet. Vidare kan här nämnas fall då atomsubstans genom stöld frånhänts anläggningsinnehavaren och sedermera ger upphov till en olycka (jfr s. 46). Det har emellertid ansetts vara orimligt att i dylika fall preskriptionstiden skall börja löpa först då olyckan inträffar. Enär man åtminstone i vissa hithörande situationer måste räkna med att avsevärd tid förflyter från det anläggningsinnehavarens kon— troll över ämnet upphör till dess olyckan sker, skulle detta betyda att an- läggningsinnehavaren finge bära ett till tiden nästan obegränsat ansvar även efter det att han helt upphört att ha befattning med ämnet. Särskilt från försäkringssynpunkt är det inte tänkbart att acceptera en dylik ordning. I art. 8 (a) i konventionen har därför stadgats, att om det skadeorsakande ämnet vid tiden för olyckan hade stulits, gått förlorat eller övergivits och icke därefter åter tillvaratagits, den tioåriga preskriptionstiden skall börja löpa redan från tidpunkten för stölden, förlusten eller övergivandet. En motsvarighet till denna bestämmelse har i förslaget upptagits i 18 å andra stycket andra punkten. Hade ämnet vid tiden för olyckan åter tillvaratagits av anläggningsinnehavaren, räknas preskriptionstiden emellertid från tid- punkten för olyckan. Det är även att märka att om ämnet efter förlusten eller övergivandet tillvaratagits av annan anläggningsinnehavare, denne i stället blir ansvarig för en olycka som inträffar när han har ämnet i sin be-
sittning; preskriptionstiden räknas då självfallet från tidpunkten för olyc- kan (se 6 & sista stycket och s. 46).
I 18 å andra stycket sista punkten har intagits en bestämmelse som är betingad av de speciella jurisdiktiousreglerna i konventionen. Om flera anläggningsinnehavare är ansvariga för en och samma skada — t. ex. vid kollision mellan två atomsubstansförande fartyg — och olyckan icke i sin helhet inträffat inom en enda konventionsstats område, skulle med till— lämpning av huvudregeln — att talan skall väckas i den stat där den an- svarige anläggningsinnehavarens anläggning är belägen _— talan kunna väckas vid domstolar i olika stater. Då detta ansetts olämpligt har i konven- tionen stadgats att det i dylika fall skall tillkomma en särskild konfliktdom- stol (se därom s. 93) att på framställning av konventionsstat utse ett be- hörigt forum [art. 13 (d) (i) (2) och (ii)]. Emellertid har man att räkna med att viss tid kan komma att förflyta från det olyckan inträffat till dess konfliktdomstolen hinner meddela sitt beslut samt att, särskilt i sådana fall som avses i 18 å andra stycket andra punkten, preskriptionstiden kan kom- ma att utlöpa innan konfliktdomstolen meddelat beslutet. En särskild re— gel har därför ansetts böra upptagas i konventionen därom, att skadeli- dande som inom tio år från olyckan eller från tillgreppet o. s. v. anhängig— gjort talan vid någon av de enligt huvudregeln behöriga domstolarna skall vara bevarad vid sin talerätt, ändå att han ej inom samma tid anhängig- gjort talan vid det av konfliktdomstolen anvisade forum, såframt han där- efter iakttagit vad konfliktdomstolen må ha föreskrivit om skyldighet att inom viss i beslutet angiven tid väcka talan vid anvisat forum [art. 8 (b) (i)]. Likaså skall enligt konventionen [art. 8 (b) (ii)] den skadelidande vara bevarad vid sin rätt till talan, om han dels inom tioårstiden hos en konven— tionsstat begärt, att den skall hos konfliktdomstolen ansöka om utseende av forum, och dels därefter, inom tid som konfliktdomstolen må ha beslu- tat, väckt sin talan vid anvisat forum. Det ligger i sakens natur, att situatio- ner av detta slag kommer att bli sällsynta. Vi har därför icke ansett det vara nödvändigt att i denna del överföra konventionstexten -— som är ganska otymplig — till svensk lag. Vi har nöjt oss med ett stadgande som ger Kungl. Maj:t bemyndigande att utfärda av konventionens reglering föranledda be— stämmelser (jfr 29 % tredje stycket och s. 93).
Den tioåriga preskriptionstiden är absolut. En skadelidande som ej an- hängiggjort talan före preskriptionstidens utgång är alltså avskuren från rätten till ersättning av anläggningsinnehavaren, även om skadan skulle ha yppats så sent, att han praktiskt sett ej haft möjlighet att väcka sin ta- lan före fristens utgång. För dylika fall innehåller emellertid 26 å, som upptar bestämmelser om ersättning av statsmedel för s. k. sena skador, ett stadgande som öppnar möjligheter för den skadelidande att i stället få er- sättning av staten (se 5. 88 f).
Konventionen upptar i art. 8 ((fi) en _ dispositiv — regel om att den som
inom föreskriven tid anhängiggjort ersättningstalan skall äga att efter preskriptionstidens utgång utöka sitt anspråk att avse ytterligare ersätt- ning om skadan förvärrats och under förutsättning att domstolen ej av- kunnat en slutgiltig dom (»final judgment») över hans anspråk. Vi har an— sett att de allmänna reglerna i 13 kap. rättegångsbalken är tillfyllest i före- varande hänseende. Beträffande förbehåll i rättegång hänvisas till vad som anförts i del I s. 48 ff.
Enligt konventionen art. 8 (a) äger en konventionsstat i sin lagstiftning införa regler om en kortare preskriptionsfrist, dock minst två år, från det den skadelidande erhöll eller bort erhålla kunskap om skadan och den för skadan ansvarige. Det står därvid den lagstiftande staten fritt att bestäm— ma, huruvida denna preskription må avbrytas genom blott bevakning hos gäldenären eller om för avbrytande kräves talan vid domstol. I anslutning härtill har i förslaget, i första stycket av förevarande paragraf, upptagits en bestämmelse enligt vilken den skadelidande vid äventyr av talans förlust skall anmäla sitt anspråk hos anläggningsinnehavaren inom två år från det han erhöll eller bort erhålla sådan kunskap. Regeln har sin motsvarighet i 8 5 första stycket första punkten i den provisoriska lagen. Det kan anmär- kas att i ett år 1957 framlagt förslag till lag om fordringspreskription (SOU 1957:11) beträffande utomobligatoriska skadeståndsanspråk i allmänhet upptagits en regel om en preskriptionstid av tre år, räknat från det den skadelidande erhöll eller bort erhålla kunskap om skadan och den för ska- dan ansvarige. Vi har dock icke på detta stadium velat föregripa en even- tuell blivande preskriptionslagstiftning utan har valt den vanliga tiden för korttidspreskription i svensk rätt, som är två år (jfr bilansvarighetslagen, 1922 års luftfartsskadelag, lagen om elektriska anläggningar, arrende— och hyreslagstiftningen m. fl. lagar).
Beträffande den närmare innebörden av ifrågavarande preskriptions- regel må i övrigt hänvisas till del I 5. 49.
Av hänvisningen till 6, 7 och 13 55 framgår motsättningsvis, att bestäm— melserna i förevarande paragraf icke gäller beträffande regressanspråk jämlikt 15 å andra stycket eller statens regresstalan med stöd av 28 å.
Såsom anförts i förarbetena till den provisoriska lagen kommer beträf— fande särskilt de sena skadorna att uppkomma vissa besvärliga kausalitets- spörsmål, och i del I diskuterades därvid möjligheten att till underlättande av bevissvårigheterna anordna någon form av registreringsförfarande (s. 49). Vi har emellertid av praktiska skäl avstått från att framlägga något förslag i denna riktning. Frånsett att ett dylikt system tarvar en omfattan- de administrativ apparat måste beaktas att den svenska atomansvarighets- lagen kan bli tillämplig även i vissa fall då skadorna uppkommit utom ri- ket och kanske samtliga skadelidande är bosatta utomlands; det skulle i sådana fall uppenbarligen kunna verka oskäligt betungande att ålägga de ersättningssökande skyldighet att låta registrera sina anspråk inför svensk
myndighet. Icke heller i de övriga nordiska länderna har man ansett sig böra föreslå något registreringssystem. Uppkommande kausalitetsspörs- mål får därför lösas i det enskilda fallet med tillämpning av allmänna rätts- grundsatser.
Preskriptionsreglerna i förevarande paragraf bör sammanställas med reglerna i 26 5 om ersättning av statsmedel för sena skador. I 18 & tredje stycket har därför gjorts en hänvisning till 26 å (jfr 8 5 andra stycket i den provisoriska lagen).
Försäkring 19 &.
Konventionen art. 10 (a). Provisoriska lagen 10 5 första och andra styckena. Paragrafen innehåller regler om svensk anläggningsinnehavares försäk— ringsplikt.
En svensk anläggningsinnehavare kan enligt konventionens jurisdik- tionsregler och regler om tillämplig lag bli ansvarig för atomskada icke blott enligt svensk utan även enligt annan konventionsstats lag. Hans för- säkringsplikt måste följaktligen omfatta hans ansvarighet icke blott enligt den svenska atomansvarighetslagen utan även enligt motsvarande lagstift— ning i annan konventionsstat. Såsom av det föregående framgått skall an- svarssummans storlek bestämmas enligt lagen i den stat där anläggningen är belägen, och försäkringsplikten behöver följaktligen icke omfatta högre belopp. Från den nyssnämnda regeln om tillämplig lag ges emellertid det tidigare berörda undantaget (s. 64 f), att en konventionsstat i fråga om vissa olyckor under transitering av atomsubstans över den statens territo- rium må i sin lagstiftning föreskriva att utländsk anläggningsinnehavare skall svara med högre belopp än som gäller enligt lagen i hans hemland. Vi har dock icke funnit anledning att i svensk lag föreskriva försäkrings- plikt för svensk anläggningsinnehavare jämväl med avseende å det högre belopp varmed han undantagsvis kan komma att bli ansvarig under sådana omständigheter. Försäkringsplikten har följaktligen begränsats till att avse det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren enligt svensk lag, (1. v. s. 14 5 första stycket första punkten.
Försäkring skall enligt konventionen godkännas av »the competent public authority». I likhet med vad som gäller enligt den provisoriska la- gen har i förslaget föreskrivits, att försäkring som svensk anläggnings— innehavare har att teckna skall godkännas av Kungl. Maj:t eller av myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt Kungl. kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 247) med vissa förordnanden enligt atomansvarighetslagen må godkännande av försäkring enligt den provisoriska lagen meddelas av för- säkringsinspektionen, och vi förutsätter att motsvarande befogenhet även efter den definitiva lagens ikraftträdande skall tillkomma denna myndighet.
Liksom i den provisoriska lagen skall enligt förslaget föreligga en möj— lighet att teckna försäkringen så att den gäller för anläggningen och så- lunda icke är helt konform med anläggningsinnehavarens ansvarighet per händelse. Som tidigare anmärkts torde det över huvud ej vara möjligt att erhålla försäkring per händelse. Detta har förutsetts under konventions- arbetet; av konventionsmotiven par. 49 andra stycket framgår, att konven- tionen ej lägger hinder i vägen att teckna försäkring per anläggning. De särskilda problem som blir en följd av att ansvarighet och försäkring icke helt täcker varandra har i förslaget bemästrats på principiellt samma sätt som i den provisoriska lagen.
Under förarbetena till den provisoriska lagen ( prop. nr 140/1960 5. 53) uppkom frågan i vad mån försäkringsgivaren skulle kunna till befrielse från ansvarighet åberopa sådana till anläggningsinnehavaren hänförliga sär- skilda omständigheter som försummad premiehetalning, åsidosättande av säkerhetsföreskrifter, fareökning m. m. Härvid uttalade departementsche- fen, under hänvisning bl. a. till konventionsmotiven (se par. 49 tredje stycket), att Kungl. Maj:t eller den av Kungl. Maj:t utsedda godkännande myndigheten syntes med stöd av bestämmelserna i 10 å i den provisoriska lagen böra som villkor för godkännande av försäkringen tillse att i försäk- ringsvillkoren intagits på tillfredsställande sätt utformade föreskrifter av innebörd att försäkringsgivaren avstode från den rätt till ansvarighetsbe- frielse på nyss angivna och liknande grunder som kunde tillkomma ho— nom enligt försäkringsavtalslagen .
Som ovan antytts (s. 57) bygger förslaget på att den skadelidande äger att med sina ersättningsanspråk vända sig direkt mot försäkringsgivaren. Därigenom har också det nu nämnda spörsmålet i allt väsentligt vunnit sin lösning, utan att man behöver tillgripa den omväg som en speciell ut- formning av försäkringsvillkoren innebär. Sålunda har, jämte det att i 21 & upptagits en regel om att försäkringen skall för den skadelidande medföra rätt att utbekomma ersättningen direkt av försäkringsgivaren, i 22 & sista stycket föreskrivits att försäkringsgivaren ej i vidare mån än att försäk- ringen till följd av uppsägning upphört att gälla må till befrielse från an- svarighet gentemot den skadelidande åberopa omständighet som beror av annan än denne. Härvid bör ock, anmärkas, att enligt uttryckligt stadgande i 23 5 nu berörda bestämmelser skall gälla även i fall då utländsk lag i övrigt är tillämplig på försäkringsavtalet eller anläggningen är belägen i utlandet.
Hinder möter icke att försäkringen helt eller delvis tecknas hos försäk- ringsgivare i utlandet. Såsom framhållits i del I (5. 51) överlämnas det åt Kungl. Maj:t resp. av Kungl. Maj:t utsedd myndighet att avgöra, om an- läggningsinnehavaren skall vara tvungen att teckna försäkring hos svensk försäkringsgivare, med därav följande delcredere-ansvar för den utländska reassuransen, eller om direktförsäkring i utlandet skall godtagas. Lagen
uppställer icke något hinder mot att försäkringsskyddet bygges upp genom ett antal hos olika utländska försäkringsgivare direkt tecknade försäkringar utan solidarisk ansvarighet för försäkringsgivarna.
Liksom enligt den provisoriska lagen skall enligt förslaget staten vara be- friad från skyldigheten att teckna försäkring. Även annan anläggningsin- nehavare som ställer betryggande säkerhet för sina förpliktelser kan be- frias från försäkringsplikt. Bestämmelser härom har i förslaget upptag1ts i en särskild paragraf (24 å).
Förslaget öppnar liksom den provisoriska lagen möjlighet att teckna se- parat försäkring för ansvarighet under transport. Denna möjlighet blir här av särskild betydelse därför att enligt 14 5 i förslaget i administrativ ord- ning kan med avseende å viss eller vissa transporter föreskrivas ett lägre ansvarighetsbelopp än 50 miljoner kronor under det att samtidigt det högre beloppet bibehålles som ansvarssumma för atomolyckor i anläggningen. Bestämmelsen har upptagits i 19 5 tredje stycket; jfr 10 5 andra stycket b) andra punkten i den provisoriska lagen.
20 &.
Provisoriska lagen 10 & tredje stycket.
Konventionen upptar som nämnt icke någon uttrycklig bestämmelse som medger avvikelse från principen att anläggningsinnehavarens ansvarighet — d. v. s. ansvar med fastställt belopp per händelse — skall vara täckt av försäkring eller annan garanti. Det har å andra sidan förutsatts i motiven (par. 49) att försäkring skall kunna tecknas per anläggning, under förut— sättning att tillräckliga garantier uppställes för att det föreskrivna ansva- righetsbeloppet alltid står till förfogande för varje inträffande händelse. Detta resultat synes kunna uppnås genom den metod som kommit till an- vändning i den provisoriska lagen, d. v. s. försäkring per anläggning med ett något högre försäkringsbelopp än ansvarighetsbeloppet per händelse i kom- bination med statsgaranti (se del I 5. 30 f och 51 f). Då enligt förslaget an- svarighetsbeloppet kan variera mellan 25 och 50 miljoner kronor, har den mot 10 & tredje stycket i den provisoriska lagen svarande bestämmelsen i förslaget utformats något annorlunda än bestämmelsen i den provisoriska lagen; förslagets stadgande bygger på att viss relation skall upprätthållas mellan ansvarighets- och försäkringsbelopp. Vi har härvid funnit det för- hållande som i detta hänseende följer av den provisoriska lagen —— 20 pro- cent högre försäkringsbelopp — innebära en lämplig avvägning.
I första stycket av förevarande paragraf har sålunda föreskrivits att då försäkring tecknas enligt 19 5 andra stycket a) —— d. v. 5. per händelse — försäkringsbeloppet skall vara lägst det belopp som gäller som ansvarig— hetsbelopp enligt 14 5 första stycket första punkten — alltså ansvarighets- beloppet enligt svensk lag, jfr s. 64 — medan i fall då försäkringen tecknas
enligt 19 å andra stycket b) —- d. v. 5. per anläggning _ beloppet skall vara lägst nämnda ansvarighetsbelopp ökat med en femtedel därav.
Det uttryckliga stadgandet i 14 & tredje stycket att ansvarssumman ej omfattar ränta och rättegångskostnader, sammanställt med reglerna i 19 och 20 55 om försäkringspliktens omfattning och försäkringsbeloppets stor- lek, borde måhända icke ge utrymme för någon tvekan om att icke heller försäkringsbeloppet innefattar ersättning för dylika kostnader. Stadgan- det i 20 5 första stycket andra punkten kan därför synas överflödigt; det saknar också motsvarighet i den provisoriska lagen. Med tanke särskilt på de fall då försäkringen tecknats per anläggning och försäkringsbeloppet enligt 20 5 första stycket första punkten skall vara högre än ansvarssum- man har det dock i klarhetens intresse funnits böra komma till uttryck i lagtexten, att icke heller den del av försäkringssumman som överskjuter ansvarighetsbeloppet får tagas i anspråk för täckande av ränte— och rät- tegångskostnader. Enligt vad vi erfarit räknar man emellertid med att för— säkringsbolagen i atomansvarighetspoliserna skall åtaga sig att utöver försäkringsbeloppet svara för utdömda räntor och rättegångskostnader in- till ett belopp motsvarande tio procent av försäkringsbeloppet. I praktiken torde därför de skadelidandes anspråk på ersättning för dylika kostnader komma att vara Säkerställda i betryggande omfattning.
Beträffande 20 5 andra stycket —— som motsvarar 10 å sista stycket sista punkten i den provisoriska lagen — hänvisas till del I 5. 52 samt prop. nr 140/1960 5. 52 f.
Till reglerna om statens ansvar återkommer framställningen i det föl— jande, se s. 83 ff.
21 &.
Konventionen art. 6 (a). En viktig fråga som aktualiseras genom att ansvarsförsäkringen gjorts obligatorisk är, huruvida direkt talan mot den ansvarige anläggningsinne- havarens försäkringsgivare eller garant, s. k. »direct action» eller »action directe», skall tillåtas. Konventionen har överlämnat avgörandet av detta spörsmål åt konventionsstaternas nationella lagstiftning [art. 6 (a)]. Med »nationell lag» avses i detta sammanhang domstolslandets lag, lex fori [jfr art. 14 (b), konventionsmotiven par. 38 och nedan 5. 94]. Frågan om rätt till talan direkt mot försäkringsgivaren skall alltså avgöras enligt lagen i den stat där ersättningstalan enligt konventionens jurisdiktionsregler skall väckas. En bestämmelse om direkt talan kan därför vinna tillämpning även med avseende å försäkringar som tecknats i annat land eller som tecknats för ansvarighet åvilande anläggningsinnehavare i annat land än jurisdik— tionslandet.
Såsom utredningen anmärkt i motiven till den provisoriska lagen (del I 5. 53) har det huvudsakliga skälet till att någon bestämmelse om direkt
talan —— trots förebilden i trafikförsäkringslagen —— icke upptagits i den provisoriska lagen varit, att grannländernas kommittéer ställde sig tvek- samma på denna punkt och att man från svensk sida ej ansåg sig böra fö- regripa de kommande diskussionerna. Under de fortsatta samnordiska överläggningarna har — trots betänkligheter från försäkringsgivarnas sida _ i princip enighet i denna del uppnåtts mellan de svenska, finska och norska kommittéerna, och bestämmelser som bygger på principen om di- rekt talan — om ock med något olika utformning — har upptagits även i de finska och norska lagförslagen. Från dansk sida har man däremot icke an- nat än för ett speciellt fall ansett motsvarande regler önskvärda. Det av- görande sakliga skälet för att talan direkt mot försäkringsgivaren skall med- ges har varit, att man därmed bereder de skadelidande möjlighet att direkt erhålla en dom som kan exekveras mot försäkringsgivaren, även om denne har sitt hemvist i utlandet (jfr 31 5).
Som nyss nämnts skall frågan huruvida rätt till talan direkt mot för- säkringsgivaren föreligger avgöras av lex fori. För att säkerställa, att talan skall kunna föras direkt mot försäkringsgivaren även i fall när utländsk anläggningsinnehavare har att på grund av lagens jurisdiktionsbestäm- melser svara inför svensk domstol, har i 23 å införts en bestämmelse enligt vilken vad i 21 å sägs skall gälla även i dylika fall. Härom hänvisas till framställningen vid 23 5.
Vid utformningen av nu förevarande paragraf har 3 5 första stycket la- gen om trafikförsäkring använts som förebild. Av formuleringen framgår, att förhållandet mellan anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren ej beröres. Härutinnan står förslaget alltså i överensstämmelse med den pro— visoriska lagen (se prop. nr 140/1960 s. 50).
Regeln i 21 5 är i likhet med övriga i förslaget ingående bestämmelser om försäkringsgivares förpliktelser tillämplig icke blott å förhållandet mel- lan försäkringsgivaren och den skadelidande. Den gäller jämväl å försäk- ringsgivarens förhållande till envar annan som enligt lagen äger mot anlägg- ningsinnehavaren göra gällande anspråk på ersättning i anledning av atom— skada, t. ex. enligt 13 5.
22 å.
Konventionen art. 10 (b). Provisoriska lagen 12 5. I första och andra styckena av förevarande paragraf har införts bestäm- melser motsvarande stadgandena i 12 å i den provisoriska lagen. Avvikelsen i avfattningen av första stycket första punkten är betingad av att enligt förslaget talan skall kunna föras direkt mot försäkringsgivaren. Förhållan- det mellan försäkringsgivaren och anläggningsinnehavaren beröres ej av stadgandet. Härutinnan gäller försäkringsavtalet. I detta kan alltså — i överensstämmelse med vad som uttalats av departementschefen i prop. nr
140/1960 s. 50 och 55 f — med verkan även för det fall att olycka inträffar under den tid försäkringsavtalet enligt förevarande paragraf tvångsvis för- längts intagas villkor om rätt för försäkringsgivaren att utöva regressrätt mot anläggningsinnehavaren. I de fall då utländsk anläggningsinnehavare är ansvarig blir frågan, huruvida såsom i andra stycket sägs ny försäkring meddelats (eller säkerhet blivit ställd, jfr 24 & tredje stycket), att bedöma enligt lagen i den stat där anläggningen är belägen.
Bestämmelsen i 22 & tredje stycket kompletterar 21 5. De två stadgan— dena ger tillhopa uttryck åt förslagets ståndpunkt beträffande talan direkt mot försäkringsgivaren (jfr s. 78). Stadgandet har samma lydelse som mot- svarande bestämmelse i 19 5 trafikförsäkringslagen. Bestämmelsen gäller även gentemot den som enligt 24 5 andra stycket eller motsvarande bestäm- melser i annan konventionsstats lag åtagit sig att ställa annan säkerhet för anläggningsinnehavares ansvarighet (se vid 24 5 s. 83).
23 5.
Beträffande den närmare innebörden av detta stadgande må här hänvisas till vad som anförts vid 21 &. Bestämmelsen medför, att lagens regler om »di- rekt talan» blir tillämpliga i alla fall då svensk domstol är behörig (och således svensk lag skall gälla) vid prövning av anspråk på ersättning för atomskada, d. v. s. i praktiken i huvudsak då olyckan inträffat antingen i Sverige eller ock på internationellt vatten med svensk anläggningsinnehava- re såsom ansvarig. Stadgandet är en konsekvens av bestämmelserna i art. 6 (a) och 14 (b) ikonventionen.
24 å.
Provisoriska lagen 11 &. Konventionen medger att anläggningsinnehavares ansvarighet säkerstäl- les genom ekonomisk garanti av annan art än ansvarighetsförsäkring [ar- tikel 10 (a)]. Häremot svarande bestämmelser har i förslaget upptagits i förevarande paragraf. Stadgandena i första och andra styckena har sin mot- svarighet i 11 å i den provisoriska lagen. I del I (5. 53 f) har framhållits bl. a., att som säkerhet kan ifrågakomma bankgaranti eller deposition av värdehandlingar. Formuleringen — »ställer betryggande säkerhet» — torde omöjliggöra att enbart självrisk godkännes som säkerhet. Det är Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t utsedd myndighet som avgör om säkerheten skall godkännas. Som ytterligare villkor uppställes att anläggningsinneha- varen visar att han på tillfredsställande sätt sörjt för reglering av uppkom- mande skador. Det är av stor vikt ur praktisk synpunkt att skadereglering- en sker fackmannamässigt. En naturlig anordning är, att anläggningsin- nehavaren med ett försäkringsbolag eller atomförsäkringspoolen träffar överenskommelse om skaderegleringen. Skulle emellertid ett av statsin- tressen dominerat bolag finna det fördelaktigt att utnyttja exempelvis vat-
tenfallsstyrelsens skaderegleringsorganisation, kan också ett sådant ar- rangemang godtagas.
Då försäkringsplikten omfattar innehavares ansvar enligt såväl svensk lag som motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat (jfr s. 77), har möjligheten att utbyta försäkring mot annan säkerhet i förslaget givits samma omfattning. Säkerhet som här avses gäller även anläggningsinne- havarens regressansvar enligt 13 5.
Stadgandet i tredje stycket, som saknar motsvarighet i den provisoriska lagen, är påkallat av att förslaget upptar regler om direkt talan mot för- säkringsgivaren. Om sålunda ansvarigheten täckts av annan säkerhet än försäkring, skall den skadelidande likväl kunna vända sig direkt mot den som ställt säkerheten, när denne är en annan än anläggningsinnehavaren själv. Vidare måste i dylikt fall den skadelidande liksom vid försäkring vara fredad från sådana invändningar mot hans anspråk som hänför sig blott till rättsförhållandet mellan anläggningsinnehavaren och garanten (22 & tredje stycket). Även stadgandena i 22 5 första och andra styckena bör vinna motsvarande tillämpning, då försäkring utbytts mot annan så- kerhet (se ovan vid 21 och 22 åå).
Ersättning av staten
Bestämmelserna i 13 5 i den provisoriska lagen angående ersättning av statsmedel har i förslaget sin motsvarighet i 25—28 55; uppdelningen å fyra särskilda paragrafer är närmast betingad av att reglerna i förslaget med hänsyn till de nu aktualiserade internationella förhållandena måst gö- ras mer utförliga.
I huvudsak bygger förslaget i förevarande hänseende på samma princi— per som motsvarande bestämmelser i den provisoriska lagen. Liksom en— ligt den provisoriska lagen inträder alltså staten med ersättning i tre fall, nämligen 1) i form av subsidiär statsgaranti när någon del av det för an- läggningsinnehavaren gällande ansvarighetsbeloppet icke kan ställas till de skadelidandes förfogande, 2) beträffande de sena skadorna samt 3) i katastroffall, när anläggningsinnehavarens ansvarighetsbelopp ej förslår till full ersättning.
Vid utformningen av förslaget har vi ställts inför ett par spörsmål, som beträffande den provisoriska lagen var aktuella endast i mycket liten om- fattning, nämligen i vad mån statsansvarigheten skall avse skada som uppkommer utom riket då svensk anläggningsinnehavare är ansvarig samt skada här i riket då utländsk anläggningsinnehavare är ansvarig.
Vad först beträffar den subsidiära statsgarantin för ersättning inom ra- men för anläggningsinnehavarens ansvarighet bygger konventionen på den förutsättningen, att en stat som — i likhet med Schweiz, Storbritannien och Tyskland —— godkänner försäkring per anläggning kan göras folkrättsligt
ansvarig för att konventionens minimibelopp står till de skadelidandes för- fogande vid varje inträffande händelse (konventionsmotiven par. 49 st. 4). Med tanke på dylika situationer torde det alltså vara nödvändigt att staten utan inskränkning ikläder sig ett subsidiärt ansvar för den ersättningsskyl- dighet som enligt konventionens regler kan åvila innehavare av här i riket belägen anläggning. Men även i fall då anledningen till att innehavaren av en sådan anläggning eller hans försäkringsgivare ej fullgör sina förpliktel- ser gentemot de skadelidande är en helt annan, t. ex. insolvens eller avspärr— ning som omöjliggör för en utländsk försäkringsgivare att tillhandahålla försäkringsbeloppet, synes det rimligt att staten ikläder sig ansvaret. Det är ju beträffande de inhemska anläggningarna alltid svensk myndighet som_ prövat och godkänt vederbörandes försäkring eller säkerhet. Med beaktan- de av dessa förhållanden har vi ansett den subsidiära statsgarantin böra gälla utan territoriell inskränkning i alla fall då svensk anläggningsinne- havare är här i riket eller utom riket ansvarig för skadan, oavsett hos vem försäkringen tecknats.
De anförda synpunkterna bör å andra sidan leda till att svenska staten över huvud inte ikläder sig något garantiansvar för de förpliktelser som åvilar innehavare av anläggning i annan konventionsstat. Det bör ankomma på den stat där anläggningen är belägen och vars myndigheter har att pröva och godkänna försäkring eller säkerhet att genom statsgaranti eller på an- nat sätt sörja för att förpliktelserna fullgöres även i avseende å skada som uppkommit här i riket.
Då det härefter gäller att bestämma omfattningen av statens ansvar för sena skador är läget delvis ett annat. Att staten bör svara för dylika skador som uppkommit här i riket i alla de fall då svensk anläggningsinnehavare är ansvarig för olyckan är rimligt. Däremot synes det inte föreligga skäl att i lagen binda staten vid ett civilrättsligt ansvar för sena skador som uppkom- mer i annan konventionsstat ens då svensk anläggningsinnehavare är an— svarig. Ett dylikt ansvar bör nämligen enligt vår mening göras beroende av att ömsesidighet garanteras, och man torde inte ha anledning att på sam- ma sätt som då det gäller det subsidiära ansvaret utan vidare räkna med att övriga konventionsstater kommer att införa dylika bestämmelser i sin lagstiftning. Frågan om statens ansvar för sena skador då utländsk anlägg- ningsinnehavare är ansvarig för skada i Sverige ter sig åtskilligt mera komplicerad. De skadelidandes intresse av ett verksamt skydd talar givet- vis för att svenska staten i största möjliga omfattning påtager sig ansva- righet gentemot sina egna medborgare, oavsett om den för olyckan ansva- rige är svensk eller utländsk anläggningsinnehavare. Dessa synpunkter av närmast social natur gör sig emellertid lika starkt gällande oavsett om anläggningen är belägen i en konventionsstat eller i en icke-konventions- stat, och det kan självfallet inte ifrågakomma att inom ramen för nu före-
85 varande lagstiftning ålägga staten ansvarighet för sena skador även i fall då lagens skadeståndsregler över huvud ej är tillämpliga. Såsom framgår av det redan sagda har det synts oss vara en naturlig synpunkt, att konventions— staterna med tillämpning av ömsesidighetsgrundsats påtager sig ansva- righet för sena skador även i utlandet. En utveckling i denna riktning skulle emellertid kunna motverkas, om svenska staten enligt lagen vore utan vi- dare förpliktad att bära ansvaret för dylika skador i Sverige, även om den ansvarige innehavarens anläggning är belägen i utlandet.
Vi har därför begränsat statens ansvar för sena skador till fall då skadan har uppkommit i Sverige och tillika svensk anläggningsinnehavare svarar för olyckan. Möjlighet skall dock finnas för Kungl. Maj:t att under förut— sättning av ömsesidighet utsträcka ansvarigheten att gälla skada utom riket.
Vad slutligen angår katastrofskadorna har vi i enlighet med tankegångar åt vilka de svenska representanterna givit uttryck under konventionsför- handlingarna ansett, att det bör ankomma på den stat inom vars territo- rium skadorna uppkommit att tillse, att skadorna blir i möjligaste mån ersatta när försäkringsbeloppet inte räcker. Detta bör ske oberoende av om den anläggning vars innehavare primärt svarar för skadorna är belä- gen här eller i annan konventionsstat. Det är uppenbarligen från sociala synpunkter av stor vikt att det egna landets medborgare verkligen beredes skydd mot de katastrofrisker som åtminstone teoretiskt är förknippade med atomenergiverksamheten. Men det är enligt vår mening inte en realis- tisk tanke att söka bygga upp detta skydd på ömesidighetsgrundsats ge— nom överenskommelser mellan konventionsstaterna, särskilt inte då det gäller länder som i likhet med Sverige inte anser sig böra genom lagstift- ning binda statsmakterna vid ett på förband till sin omfattning och utform- ning fixerat civilrättsligt ansvar. Betänkligheterna mot att låta statens an- svar för katastrofskador omfatta även fall då utländsk anläggningsinne- havare är ansvarig för olyckan minskar för övrigt avsevärt när det står klart att en dylik bestämmelse knappast kommer att få praktisk betydelse. Sannolikheten för att under transport av atomsubstans inträffar en olycka av sådan omfattning att staten behöver inskrida är ytterst ringa. Det är alltså i praktiken blott för olyckor i atomanläggningar som frågan om det statliga katastrofansvaret kan bli aktuellt, och det är uppenbarligen endast i rena undantagsfall som en olycka i en utom riket belägen anläggning kommer att ge upphov till skador av större omfattning i Sverige — det kommer i vart fall endast att gälla anläggningar i våra nordiska grann— länder.
Den princip vi sålunda ansett böra följas i fråga om ansvaret för kata- strofskador har lett till att statens ansvar för sådana skador ansetts böra omfatta alla skador här i riket.
Provisoriska lagen 13 5 första stycket. Stadgandet i första stycket tar liksom motsvarande bestämmelse i den provisoriska lagen i första hand sikte på de typfall som angivits i del I (5. 55), nämligen a) att försäkringsgivaren är insolvent eller på grund av krig, avspärrning el. dyl. inte kan fullgöra sina förpliktelser, b) att säkerhet som ställts i stället för försäkring visar sig vara otillfredsställande och 0) att försäkringen är tecknad för anläggningen, inte per händelse, och två eller flera olyckor inträffar i tät följd, så att försäkringssumman inte för- slår. Första stycket är emellertid tillämpligt så snart anläggningsinneha- varen eller hans försäkringsgivare brustit i skyldigheten att täcka skade- ersättningarna intill ansvarighetsbeloppet, oavsett vad anledningen därtill varit. Statens garantiansvar enligt denna paragraf gäller till förmån icke blott för de skadelidande utan jämväl för envar som är berättigad att göra regressanspråk gällande enligt 13 5. De skäl som föranlett undantagen i 12 å andra stycket från kanalisationsprincipen motiverar enligt vår me- ning inte att ansvaret för atomskada i något fall slutligen drabbar trans- portör eller annan som enligt lagstiftning i icke-konventionsstat nödgats utge ersättning för skadan och är berättigad att återkräva vad han utgivit av den ansvarige anläggningsinnehavaren. Statens garantiansvar bör där- för inträda så snart det visat sig att anläggningsinnehavaren och hans för- säkringsgivare ej kunnat utge skadeståndet. Om alltså en skadelidande i och för sig kunnat på grund av reglerna i 12 å andra stycket vända sig mot en transportör med sitt ersättningsanspråk men i stället valt att rikta an- språket mot anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren men ej kun- nat utfå sin ersättning av någon av dem, hör han vara berättigad till er- sättning av staten, även om han inte gjort något försök att i stället erhålla ersättning av transportören. Och i konsekvens härmed bör den transpor- tör eller annan, som enligt konventionens regler är regressberättigad gent- emot anläggningsinnehavaren och som nödgats utge ersättning till den skadelidande, vara berättigad att få ersättning av statsmedel, om han vi- sar att regressansvaret ej kunnat utkrävas av anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare. Förhållandet har i lagtexten kommit till uttryck genom att staten förklaras vara ansvarig, när den skadelidande »icke kun- nat utfå (detta) skadestånd av anläggningsinnehavaren eller försäkrings- givaren». En jämförelse visar, att förslaget i denna del avviker från bestäm— melsen i den provisoriska lagen. Kravet att den ersättningssökande visar sig icke ha kunnat utfå ersättningen av försäkringsgivaren kan i vissa fall vara uppfyllt, oaktat vederbörande icke själv inlett någon aktion mot denne utan blott erhållit en mot anläggningsinnehavaren exigibel dom. Följande exempel må anföras. En svensk anläggningsinnehavare kan, såsom i det föregående framhållits, ha att svara för atomskada inför domstol i annan konventionsstat och enligt den statens lag. Om enligt den statens lagstift-
ning rätt att väcka talan direkt mot försäkringsgivaren icke föreligger, sak- nar den skadelidande möjlighet att över huvud vända sig mot denne. Svensk domstol saknar ju i ett dylikt fall behörighet att upptaga ersätt- ningsanspråk som grundar sig på konventionens regler. Den skadelidande bör då vara berättigad att erhålla ersättning av staten, om han visar att exekution av domen mot anläggningsinnehavaren ej lett till resultat och att han ej heller kunnat uppnå frivillig uppgörelse med försäkringsgivaren. Det är emellertid att märka att staten i sådant fall enligt bestämmelserna i 28 å i förslaget äger söka det utgivna beloppet åter av försäkringsgivaren. Och en dylik regresstalan kan väckas vid svensk eller i förekommande fall utländsk domstol enligt allmänna regler; statens regresstalan omfattas nämligen icke av konventionens jurisdiktionsregler och följaktligen ej hel- ler av de häremot svarande bestämmelserna i 29 å i förslaget (se vidare 5. 94).
Det må här anmärkas att enligt den mot nu förevarande bestämmelse svarande regeln i det danska förslaget (& 29) statens ansvar inträder så snart den skadelidande visat att han ej kunnat utfå ersättningen ur för- säkringsbeloppet. Det kräves således icke enligt det danska förslaget, att den skadelidande även gjort gällande anläggningsinnehavarens person- liga ansvar genom att söka exekution hos denne. Vi har emellertid ansett det principiellt riktiga vara att staten enligt lagen icke blir ansvarig, förrän det visar sig att icke heller anläggningsinnehavaren själv kunnat gälda er- sättningen. En annan sak är att staten med hänsyn till kraftförsörjningen eller eljest av hänsyn till allmänna intressen ofta nog inte kan låta det gå därhän, att exekution göres i anläggningsinnehavarens tillgångar.
Stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf är föranlett av de tidigare berörda reglerna i art. 7 (e) och (f) i konventionen (se s. 64 f), enligt vilka en konventionsstat kan med avseende å olyckor som under transitering av atomsubstans inträffar på den statens territorium före— skriva att utländsk anläggningsinnehavare skall svara med högre belopp än den ansvarssumma som gäller enligt lagen i anläggningsinnehavarens hemland. Med det motstånd som dessa regler i konventionen mött å svensk sida har det synts självklart att svenska staten inte skall iklädas något an- svar för de ersättningsbelopp som en svensk anläggningsinnehavare kan komma att på grund härav åläggas utöver det ansvarighetsbelopp som gäl- ler för honom enligt 14 5 första stycket. Det må för övrigt erinras, att an- läggningsinnehavaren i åtminstone vissa hithörande fall har regressrätt mot vederbörande transportör (jfr s. 72 f).
26 å. Provisoriska lagen 13 å andra stycket. Konventionen art. 15 (a). Denna paragraf reglerar statens ansvar för sena skador.
Ansvar för staten på grund av bestämmelserna i denna paragraf inträ— der enligt vad ovan anförts (s. 85) under förutsättning att skadan upp- kommit i Sverige och svensk anläggningsinnehavare är ansvarig i anled— ning av olyckan. Genom beslut av Kungl. Maj:t kan bestämmelserna ut- sträckas att gälla även beträffande skador i utlandet.
För att anspråk mot staten skall kunna göras gällande kräves enligt första stycket första punkten att skadan yppats först efter det att den för anläggningsinnehavaren (och dennes försäkringsgivare) föreskrivna pre- skriptionstiden utlöpt. Preskriptionstiden regleras enligt konventionen av lex fort, och eftersom statsansvar enligt förevarande paragraf understundom kan inträda även då lagen i annan konventionsstat är tillämplig i fråga om anläggningsinnehavarens ansvarighet, har i texten hänvisats till såväl den svenska lagens preskriptionsbestämmelser i 18 å andra stycket som till motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag. Statens ansvar har i likhet med vad som gäller enligt den provisoriska lagen begränsats till att avse skador som yppats inom trettio år efter olyckan. Vid remiss- behandlingen av betänkandet del I uttalade AB Atomenergi, att det vore onödigt att begränsa rätten att få gottgörelse av staten till viss tid. Departe— mentschefen ansåg dock, att försiktigheten bjöd att inte utsträcka statens ansvarighet under obestämd tid (prop. nr 140/1960 s. 59).
Den omständigheten att en skadelidande väckt talan mot anläggnings- innehavaren med anspråk på ersättning för en skada som yppats innan preskriptionstiden gått till ända utgör i och för sig inte hinder för honom att enligt denna paragraf erhålla ersättning av statsmedel för en skada som yppats först därefter, om det härvid nämligen verkligen är fråga om en helt ny skada. Det skulle, såsom framhållits i del I 5. 49, helt förrycka för— delningen av ersättningsbördan mellan anläggningsinnehavaren och för- säkringsgivaren, å ena sidan, samt staten, å den andra, om i dylikt fall ett i rättegången mot anläggningsinnehavaren gjort förbehåll skulle möjlig- göra ny talan mot anläggningsinnehavaren om ersättning för den nya ska- dan. Om däremot skadan efter domens meddelande och efter tioårstidens utgång förvärras — det är dock fortfarande fråga om samma skada — torde hinder inte möta att den skadelidande med åberopande av förbehåll i den förra rättegången väcker ny talan mot anläggningsinnehavaren; jfr NJA 1933 s. 43.
Beträffande stadgandet i första stycket andra punkten vill vi hänvisa till att hovrätten över Skåne och Blekinge mot utformningen av förslaget i del I —— som inte innehöll något stadgande svarande mot den nu förevarande regeln — i sitt remissyttrande anmärkte, att 'den skadelidande om skadan yppades kort tid, exempelvis några veckor, före tioårstidens utgång inte hade någon rätt till ersättning av staten och att hans rätt mot anlägg- ningsinnehavaren vore beroende av huruvida han hunne väcka talan före tioårstidens utgång. Departementschefen fann anmärkningenxi och för sig
beaktansvärd men ansåg att det knappast fanns anledning att befara rätts- förlust för den skadelidande, som alltid torde ha möjlighet att instämma sin talan inom tioårstiden och sedermera på den i stämningen angivna grun- den framställa nytt yrkande eller utvidga sin talan ( prop. nr 140/1960 s. 46 ). Lagrådet ansåg, att de av hovrätten befarade svårigheterna måste antagas uppkomma så sällan, att frågan kunde lämnas oreglerad i den provisoriska lagen, men enligt lagrådets åsikt borde i den definitiva lagstiftningen särskild reglering övervägas till förekommande av rättsförlust för den skadelidande. En möjlighet vore därvid, att staten påtog sig ersättningsskyldighet jämväl om skadan yppats inom tioårstiden men vederbörande av laga förfall hind- rats att väcka talan före periodens utgång. En annan utväg vore att både staten och anläggningsinnehavaren gjordes ersättningsskyldiga under viss period med regressrätt för den sistnämnde mot staten.
Vi har i anledning av vad sålunda förekommit ansett oss böra i det nu föreliggande förslaget söka nå en lösning av problemet rörande ersättning för skador som yppats så sent under tioårstiden att det icke rimligen kunnat begäras av den skadelidande, att han före preskriptionstidens utgång skolat väcka talan mot anläggningsinnehavaren. Man synes härvid kunna tänka sig huvudsakligen två möjligheter. Den ena möjligheten vore att låta anlägg- ningsinnehavaren svara för alla skador som yppats inom tioårstiden under förutsättning att den skadelidande framställde sitt anspråk inom den i 18 & första stycket föreskrivna två-årsfristen från vunnen kunskap om skadan och om den för skadan ansvarige. Detta skulle i praktiken innebära att an- läggningsinnehavaren gjordes ansvarig under en tid av intill tolv år, i un- dantagsfall ännu längre, efter det olyckan inträffat. Enligt konventionen får emellertid anläggningsinnehavarens ansvarighetstid icke utsträckas utöver tio år, utan att han erhåller täckning av statsmedel eller på annat sätt för skada som yppas efter tioårstidens utgång. Den här ifrågasatta ordningen måste därför, såsom ock lagrådet synes ha tänkt sig, kombineras med en regressrätt gentemot staten för belopp som anläggningsinnehavaren nöd- gats utgiva i anledning av ersättningsanspråk som framställts senare än tio år efter olyckan men avsett skador som yppats inom tioårsperioden. —— _ Den andra möjligheten vore att man bibehölle en absolut preskriptionstid av tio år i förhållande till anläggningsinnehavaren och läte staten direkt övertaga ansvaret för de här ifrågavarande skadorna.
Enligt båda dessa alternativ skulle staten slutligen komma att bära an- svaret för sådana skador som det här gäller. Den sistnämnda lösningen är emellertid den från praktiska synpunkter minst komplicerade. Vi har där- för ansett oss böra förorda en lösning enligt denna linje.
Stadgandet i första stycket andra punkten har utformats i enlighet här- med. En skadelidande blir alltså berättigad att erhålla ersättning av stats- medel, om skadan yppats inom preskriptionstiden men den skadelidande haft skälig ursäkt för sin underlåtenhet att före nämnda tids utgång väcka
talan mot anläggningsinnehavaren eller — i förekommande fall — dennes försäkringsgivare. Att i stadgande-t även nämnes annan preskriptionsav- brytande åtgärd än talans väckande är betingat av bestämmelsen i art. 8 (b) (ii) i konventionen (jfr s. 75).
Bestämmelserna i andra stycket har sin motsvarighet i 13 å andra styc- ket i den provisoriska lagen och har sakligt sett samma innebörd. Skilj- aktigheterna i redaktionellt hänseende är närmast betingade av att reg- lerna om grunderna för ersättning inte kan anknyta enbart till den svenska lagens ansvarighetsregler (d. v. 5. de mot bestämmelserna i 5 5, 6 5 andra och tredje styckena samt 7 5 i den provisoriska lagen svarande stadgan- dena i 9 5, 14 å andra och tredje styckena samt 16 å i förslaget) utan även måste ta hänsyn till de undantagsfall då anläggningsinnehavaren gjorts el- ler skolat göras ansvarig för olyckan jämlikt lagen i annan konventions- stat.
Angående bestämmelsen i sista stycket hänvisas till vad å s. 84 f anförts. Det synes inte möta något hinder att Kungl. Maj:t genom förordnande med stöd av detta stadgande jämväl meddelar föreskrifter angående ersättning för skada som uppkommit på internationellt vatten.
27 å.
Provisoriska lagen 13 å tredje stycket.
Konventionen art. 15 (a). Paragrafen avser statsansvar för katastrofskador. Jfr del I 5. 29 f och 55, prop. nr 140/160 s. 56 ff samt första lagutskottets utlåtande nr 35/1960 5. 21. Se ock ovan 5. 85. Förslagets bestämmelser har i förhållande till mot— svarande stadganden i den provisoriska lagen blott underkastats de jämk— ningar som betingas av att tillämplighetsområdet begränsats till skador här i riket (se 5. 85) samt av att det överskridna ansvarighetsbeloppet an- givits vara det som gäller enligt den svenska lagen eller motsvarande be— stämmelser i annan konventionsstats lag.
28 å.
Provisoriska lagen 13 & sista stycket. Enligt första stycket i förevarande paragraf har staten, när dess ansva— righet tagits i anspråk jämlikt 25 å, regressrätt mot anläggningsinnehava— ren, försäkringsgivaren och den mot vilken anläggningsinnehavaren har återkravsrätt enligt 17 &. Härvidlag torde endast frågan om regressrätt mot anläggningsinnehavaren kunna vålla tvekan. Enligt den provisoriska la— gen föreligger i praktiken regressansvar för anläggningsinnehavaren en— dast när han uppsåtligen orsakat skada. I det nu föreliggande förslaget har anläggningsinnehavaren gjorts generellt regressansvarig. Att anläggnings- innehavaren skall vara återbetalningsskyldig, om han försummat försäk- ringsplikten eller skyldigheten att ställa motsvarande garanti, kan knappast
möta gensaga. Beträffande regressansvaret i andra fall må anföras föl— jande. Enligt 25 5 må anspråk icke göras gällande mot staten utan att det visats att ersättning ej kunnat utfås av anläggningsinnehavaren. Denna för- utsättning torde icke kunna uppfyllas utan att en rättskraftig dom före- ligger mot anläggningsinnehavaren och försök gjorts att på exekutiv väg utfå betalning av denne. Senast vid den tidpunkt då exekutiva åtgärder in- ledes måste statsmakterna taga ställning till om staten skall inskrida för att hindra exekution (jfr s. 87). Härför lärer i regel krävas riksdagsbeslut, och i samband med riksdagens prövning av denna fråga bör också avgöras, om och i så fall i vad mån staten bör eftergiva sin regressrätt mot anlägg— ningsinnehavaren. Frågan om eventuell eftergift helt eller delvis av anlägg— ningsinnehavarens regressansvar torde med hänsyn till vad nu sagts i all- mänhet icke vålla någon omgång. Andra stycket föranleder ingen kommentar.
Internationella förhållanden, laga domstol m. m.
29 &.
Konventionen art. 13 (a) (b) (c) (d). Konventionens jurisdiktionsregler har utformats med sikte på att åstad- komma en reglering som medför att i fråga om varje olycka, för vars ska- deverkningar anläggningsinnehavare i konventionsstat är ansvarig, juris- diktion beträffande ersättningsanspråken endast skall tillkomma domsto— larna i en enda konventionsstat. Denna ordning har valts bl. a. därför att det med hänsyn till reglerna om ansvarsbegränsning ansetts skola leda till alltför besvärliga komplikationer och från de skadelidandes synpunkt otill- fredsställande resultat, om ersättningsanspråk i anledning av en och samma olycka kunde upptagas alternativt eller på en gång av domstolar i flera ' konventionsstater. Resultatet har dock kunnat uppnås endast genom de— taljerade och ganska invecklade jurisdiktionsregler, som åtminstone delvis avviker från vad som eljest gäller i internationell processrätt.
Huvudregeln är att skadestånds- och regressanspråk i anledning av atom- skada skall upptagas av domstolarna i den stat där den för skadan anvarige innehavarens anläggning är belägen [art. 13 (a)]. Då man på förevarande område har att räkna med ett vittomfattande internationellt samarbete och långa transporter, kan det emellertid uppenbarligen inträffa att en olycka sker och skador uppkommer på en plats som är mycket avlägsen från det land där den för olyckan ansvarige innehavarens anläggning är belägen. Det vore givetvis från flera synpunkter orimligt och praktiskt knappast ge- nomförbart att även'i dylika fall ge domstolarna i anläggningsinnehava- rens hemland jurisdiktion. Beträffande olyckor som inträffar under trans- port av atomsubstans har därför föreskrivits, att jurisdiktion skall till-
komma domstolarna i den konventionsstat inom vars territorium olyckan inträffat [art. 13 (b)]. För övriga betydligt mera sällsynta fall då en olycka inträffar utanför en atomanläggning har det däremot icke ansetts finnas anledning att göra avsteg från huvudregeln i art. 13 (a). En olycka under transport av atomsubstans kan emellertid också inträffa utanför konven- tionsstaternas territorier, bl. a. på internationellt vatten. Även om det i sådana fall kan vara förenat med praktiska olägenheter, bl. a. från utred- ningssynpunkt, att tillerkänna domstolarna i den ansvarige anläggnings- innehavarens hemland exklusiv jurisdiktion, har det icke ansetts möjligt att finna någon bättre lösning. Även i dessa fall skall alltså domsrätten till- komma domstolarna i anläggningsinnehavarens hemland [art. 13 (c)].
Särskilda problem uppkommer med hänsyn till att man har att räkna med skador under fortvarighetstillstånd, t. ex. läckage under transport av atomsubstans. Ett dylikt läckage kan bestå under längre eller kortare tid och ge upphov till skador på skilda platser utmed transportvägen. Man har i enlighet med konventionens definition av begreppet »nuclear incident» i sådana fall att göra med en enda olycka. Om olyckan inträffat inom flera konventionsstaters territorier skulle med tillämpning av ovan angivna reg— ler talan kunna väckas i flera konventionsstater. Detta har icke ansetts lämpligt. Vidare har uppmärksammats de fall då en atomolycka inträffat under transport av atomsubstans eller eljest utanför en atomanläggning men det inte varit möjligt att med bestämdhet avgöra var olyckan inträffat. Också för dessa fall har erfordrats en särskild regel. Det har därför före- skrivits, att i nu angivna två fall ersättningstalan skall väckas vid domstol i anläggningsinnehavarens hemland [art. 13 (c)]. Det må anmärkas, att om olyckan under transport inträffat såväl inom en konventionsstats område som på territorium hörande till icke-konventionsstat, art. 13 (b) torde vara att tillämpa. Till den del olyckan inträffat inom icke—konventionsstats om- råde omfattas den icke av konventionens regler, med mindre tillämpnings- området blivit utsträckt till sådant område genom bestämmelser i nationell lagstiftning. Frågan om tillämpningsområdets utsträckning skall enligt konventionen avgöras av lex fori [art. 2 jämförd med art. 14 (b)]. Det synes emellertid uppenbart, att denna fråga bör avgöras enligt lagen i den kon- ventionsstat inom vars område olyckan (delvis) inträffat. Detta resultat uppnås tydligen genom att i fall av förevarande art alltid tillämpa art. 13 (h), d. v. s. genom att tillägga domstolarna i sistnämnda stat jurisdik- tion. Varken den ansvarige anläggningsinnehavarens hemland eller övriga konventionsstater kan f. ö. tänkas ha något beaktansvärt intresse av att i hithörande fall tvisterna i stället hänvisas till domstolarna i den stat där anläggningen ligger. — Om olyckan däremot inträffat såväl inom konven- tionsstats område som på internationellt vatten, torde reglerna i art. 13 (d) _— se nedan — böra tillämpas.
Såsom redan anmärkts kan det, särskilt vid olyckor under transport av
93 atomsubstans, inträffa att anläggningsinnehavare i olika länder har att svara för skador i anledning av en och samma atomolycka. I de fall då jurisdik- tionsreglerna hänvisar till det land där den ansvarige innehavarens anlägg- ning är belägen uppkommer då tydligen kompetenskonflikter. Dessa har erhållit sin lösning genom bestämmelserna i art. 13 (d) i konventionen. Om olyckan inträffat under transport av atomsubstans, skall enligt dessa be- stämmelser domsrätten i första hand tillkomma den stat där transportmed- let år registrerat, under förutsättning att domstolarna i det landet äger jurisdiktion enligt bestämmelserna i art. 13 (c). Denna regel täcker dock uppenbarligen icke alla fall, och för sådana situationer — t. ex. olyckor på internationellt vatten vid kollision mellan flera atomsubstansförande far- tyg eller undcr gemensam transport medelst ett transportmedel som är hemmahörande i konventionsstat, vilken icke har jurisdiktionsrätt enligt art. 13 (c), eller i icke-konventionsstat — bestämmer konventionen i art. 13 (d) (i) (2) och 13 (d) (ii) att frågan skall avgöras av en särskild kon- fliktdomstol. Som sådan skall tjänstgöra den domstol 'som inrättades ge— nom konventionen den 20 december 1957 »on the establishment of a Se- curity Control in the Field of Nuclear Energy». Sagda domstol har att, på yrkande av någon utav de stater som med tillämpning av konventionens förut angivna jurisdiktionsregler skulle våga domsrätt, utvälja den bland dem som kan anses ha den närmaste anknytningen till fallet i fråga.
Konventionens jurisdiktionsregler har i förslaget sin motsvarighet i 29 5. Det har vid överförandet ansetts onödigt att tynga lagtexten med de detal— jerade reglerna i art. 13 (d), som torde komma att tillämpas mycket sällan. Vi har i den delen ansett det vara tillräckligt, att Kungl. Maj:t bemyndi— gas att, därest det i visst fall påkallas för att uppfylla konventionens be- stämmelser, utfärda erforderliga föreskrifter om utvidgning eller inskränk— ning av den behörighet som tillkommer svensk domstol enligt paragrafen i övrigt. Att en sådan lagteknik må anses tillåten kan knappast betvivlas; jämför lag 30/6 1952 om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.
I enlighet med vad nu sagts har i första stycket av 29 å stadgat—s, att talan med stöd av 6, 7 eller 13 5 mot innehavare av atomanläggning eller mot den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet må väckas här i riket, om anläggningen är belägen här [art. 13 (a)]. Undantag har emellertid stadgats för det fall, att svensk anläggningsinnehavare är ansvarig för skador till följd av en olycka som under transport av atomsubstans i sin helhet inträf- fat inom en annan konventionsstats territorium; i dylikt fall skall ju enligt art. 13 (b) i konventionen talan väckas i den stat där olyckan inträffat. Uppmärksamheten fästes på att det kräves att olyckan inträffat inom en annan konventionsstats område; är flera andra stater berörda, skall an- språk väckas i Sverige, om icke Kungl. Maj:t med tillämpning av tredje stycket förordnat annorlunda.
Bestämmelsen i art. 13 (b) har vidare föranlett, att i paragrafens andra stycke intagits föreskrift att, ändå att den ansvarige innehavarens anlägg- ning är belägen utomlands, talan må väckas här i riket, om olyckan under transport av atomsubstans i sin helhet inträffat här. Orden »i sin helhet» i slutet av första stycket och i andra stycket har använts för att markera, att nu avsedda bestämmelser icke är tillämpliga i fråga om olyckor som inträffat inom flera konventionsstaters territorier [jfr reservationen i art. 13 (b) i konventionen med hänsyn till art. 13 (c)]. Stadgandet i tredje stycket slutligen ger Kungl. Maj:t den ovan omnämnda befogenheten att för visst fall förordna om inskränkning eller utvidgning av den behörighet som enligt första och andra styckena tillkommer svensk domstol.
Av första styckets formulering framgår, att paragrafen icke är tillämplig vare sig beträffande talan mot staten jämlikt 25—27 åå eller beträffande anläggningsinnehavarens eller statens regressanspråk enligt 15, 17 och 28 55. Förslaget står härutinnan i överensstämmelse med konventionen.
Såsom ovan vid 4 & anmärkts har det av flera skäl visat sig icke vara lagtekniskt möjligt att utforma de inledande bestämmelserna rörande la- gens tillämpningsområde på sådant sätt att de ger ett positivt ochuttöm- mande besked om i vilka situationer den svenska lagen skall vinna till- lämpning. Sålunda har i 4 5 (i förbindelse med 13 å andra stycket) endast kunnat anges den yttre ramen för tillämpningsområdet, d. v. s. förhållan- det i rent geografiskt hänseende till icke-konventionsstater. Inom denna ram beror frågan om lagens tillämplighet i det särskilda fallet av ytterligare två faktorer. En förutsättning för lagens tillämpning är således, att de mate- riella rekvisiten i ansvarighetsreglerna i 6 och 7 55 är uppfyllda, d. v. s. att det föreligger en sådan anknytning mellan skadan och innehavare av atomanläggning i konventionsstat, att sådan anläggningsinnehavare över huvud kan göras ansvarig enligt konventionens regler. För det andra är, såsom torde ha framgått av det föregående, frågan om den svenska lagens tillämplighet direkt avhängig av konventionens jurisdiktionsregler, efter- som konventionen enligt uttryckligt stadgande i art. 14 (b) — med de två tidigare berörda undantag som har avseende å ansvarighetsbeloppet och frågan om ansvar för skada å transportmedel _— bygger på lex—fori-prin- cipen.
Det är följaktligen möjligt att erhålla en fullständig överblick över de situationer i vilka den svenska lagen skall vinna tillämpning endast genom en sammanställning av reglerna i 4, 6 och 7 55, 13 å andra stycket. samt 29 5. Här skall översiktligt redovisas det resultat vartill man kommer ge- nom en sådan sammanställning. Sammanställningen gör icke anspråk på fullständighet. Bl. 3. har hänsyn ej tagits till den möjlighet att utvidga el- ler inskränka svensk domsrätt (och därmed svensk lags tillämplighet) som föreligger enligt 29 å tredje stycket.
Översikt av den svenska atomansvarighetslagens tillämpningsområde Den föreslagna lagen äger tillämpning å atomolycka
1. i atomanläggning i" Sverige;
2. under transport av atomsubstans från atomanläggning i Sverige till vilken som helst.mottagare, om olyckan inträffat i Sverige eller på interna- tionellt vatten eller på plats som ej kunnat fastställas;
3. under transport av atomsubstans från atomanläggning i icke-kon- ventionsstat till atomanläggning i Sverige med mottagarens samtycke, om olyckan inträffat såsom under 2 anges;
4. under transport av atomsubstans från atomanläggning i annan kon— ventionsstat eller till sådan anläggning med innehavarens samtycke, om olyckan i sin helhet inträffat i Sverige (beträffande ansvarighetsbelop— pets storlek och ersättning för skada å transportmedlet se dock 5. 40 överst) ;
5. utanför atomanläggning men icke under transport, om olyckan orsa- kats av atomsubstans, som kom från atomanläggning i Sverige, och inträf— fat var som helst utom i icke-konventionsstat;
allt under förutsättning att skadan uppkommit i Sverige eller annan kon- ventionsstat eller på internationellt vatten (eller i det speciella fall som omnämnes i 4 5 första stycket andra punkten i icke-konventionsstat).
Beträffande de under 2 och 3 omnämnda transportfallen gäller dessutom den inskränkningen, att svensk lag icke skall äga tillämpning, om olyckan inträffat utanför svenskt territorium och det skadeorsakande ämnet vid olyckstillfället övertagits eller ännu omhänderhades av innehavare av atom— anläggning i annan konventionsstat.
Därjämte skall den svenska lagen äga tillämpning å
6. regressanspråk mot svensk eller utländsk anläggningsinnehavare för vad som utgivits i skadestånd i anledning av olycka som inträffat eller skada som uppkommit i icke-konventionsstat, under förutsättning dels att anspråket tillkommer någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan konventionsstat eller någon som är anställd hos sådan person, dels att jurisdiktionen med bortseende från reglerna om lagens begränsning i rummet skulle tillkomma svensk domstol.
Den svenska lagen äger däremot, med de redan behandlade undantagen (4 5 första stycket andra punkten och 13 å andra stycket), icke tillämpning beträffande atomolycka som inträffat eller atomskada som uppkommit i icke-konventionsstat. Även om olyckan inträffat på svenskt territorium, är lagen icke tillämplig å atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans från icke-konventionsstat till mottagare i icke-konventions— stat (transitfall) eller till mottagare i Sverige utan samtycke av denne, ej heller å atomolycka som orsakats av ämne vilket eljest —— utan att vara under transport — härrör från anläggning i icke-konventionsstat. En sådan situation kan tänkas uppkomma, om en behållare innehållande ra-
dioaktivt ämne från anläggning i icke-konventionSstat sjunkit på svenskt eller internationellt vatten och —— sedan alltså transporten upphört — or- sakat skada här. Den svenska lagen är ej heller tillämplig å atomolycka som orsakats i Sverige av atomsubstans under transport från avsändare i Sve- rige eller annan konventionsstat, om denne icke är anläggningsinnehavare i konventionens mening. Sådana fall kan möjligen tänkas föreligga, om av- sändaren är en statlig myndighet (krigsmateriel).
30 &.
Konventionen innehåller icke några forumregler. Frågan vilken eller vilka domstolar i jurisdiktionslandet som skall äga behörighet att upptaga anspråk å ersättning i anledning av atomskada skall sålunda avgöras enligt konventionsstaternas interna lagstiftning.
Vi har alltså ställts inför spörsmålet huruvida i lagen bör införas spe— ciella forumregler eller 0111 i denna del de allmänna forumreglerna i rätte- gångsbalken skall gälla. Med hänsyn till den provisoriska lagens begränsade giltighetstid och tillämpningsområde ansågs det vid tillkomsten av denna lag inte vara påkallat att överväga någon specialreglering. Då det nu gäller en mera definitiv lagstiftning som i stor utsträckning också kommer att tillämpas på internationella förhållanden, aktualiseras frågan emellertid på ett annat sätt.
En tillämpning av forumreglerna i rättegångsbalken skulle innebära, att talan kunde väckas icke blott vid rätten i den ort där den ansvarige an- läggningsinnehavaren har sitt hemvist (beträffande bolag den ort där sty— relsen har sitt säte) eller, beträffande utländsk anläggningsinnehavare, där honom tillhörig egendom finnes (RB 10:1 och 3) utan även vid rätten i den ort där olyckan inträffat (»där den skadegörande handlingen före- togs») eller skadan uppkommit (RB 10:8). I många fall skulle detta med- föra att flera olika domstolar ägde behörighet i fråga om anspråk på grund av en och samma olycka. Särskilt skulle detta gälla vid olyckor under trans— port, men även i fråga om olyckor i atomanläggningar har man givetvis att räkna med att anläggningsinnehavarens hemvist inte sammanfaller med den ort där anläggningen är belägen (och alltså olyckan inträffat) eller att skadeverkningarna erhåller så stor geografisk spridning att skada uppkom- mer inom flera närliggande domkretsar. Om man bara hade att räkna med smärre olyckshändelser med begränsade skadeverkningar och ett fåtal skadelidande, skulle ett system med alternativa domstolar möjligen kunna accepteras. Men man kan inte bortse från möjligheten att på förevarande område kan inträffa olyckor med vittgående verkningar och ett stort antal skadelidande. I dylika fall skulle olyckan, om de allmänna forumreglerna gällde, kunna ge upphov till flera samtidiga rättegångar vid skilda domsto— lar. Från anläggningsinnehavarens (och hans försäkringsgivares) synpunkt måste det emellertid framstå som angeläget att anspråk i anledning av en
och samma olycka i möjligaste mån koncentreras till en enda, domstol. Det har under konventionsarbetet gjorts gällande, att det skulle vara ound— gängligen nödvändigt att endast en domstol ägde behörighet att upptaga anspråk i anledning av samma olycka. Det skulle nämligen tillkomma domstolarna att, om skadeståndsanspråken överstege det tillgängliga an— svarighetsbeloppet, verkställa fördelningen mellan de skadelidande. Den provisoriska svenska lagen bygger på ett annat system. Tanken har där va- rit, att sedan i administrativ ordning jämlikt 7 5 andra stycket fastställts en provisorisk utdelningsdividend, domstolen skall på vanligt sätt utdöma fullt skadestånd — lämpligen under erinran om det i administrativ väg fattade beslutet —— varefter det vid behov tillkommer exekutionsmyndighet att tillse dels att det administrativa beslutet iakttages, dels på föranledande av anläggningsinnehavaren eller försäkringsgivaren att ansvarighetsbelop- pet icke överskrides. Intet i konventionen torde hindra, att denna ordning för svenskt vidkommande behålles även för framtiden. Konventionen kan alltså enligt vår mening icke åberopas till stöd för att skadeståndsanspråk i anledning av samma olycka måste hänföras till en domstol.
Det synes emellertid också från allmän synpunkt eftersträvansvärt att vinna största möjliga enhetlighet i bedömningen av de olika anspråken. Från processekonomiska synpunkter är det vidare uppenbarligen en för- del, om den skadereglering som skall ske på rättslig väg koncentreras till en enda domstol. Härvid måste särskilt beaktas att man på förevarande område får räkna med omfattande och tidskrävande rättegångar med ett flertal parter, stora skadeståndsanspråk och invecklade bevisfrågor rörande kausalitetsspörsmål, som kräver ingående teknisk eller medicinsk utred— ning.
Vi har av nu anförda skäl ansett det önskvärt, att särskilda forumregler införes i lagen och att de erhåller en sådan utformning att det överhuvud icke eller endast i undantagsfall skall finnas mer än ett behörigt forum för anspråk i anledning av en och samma olycka.
Detta önskemål kan måhända tillgodoses inom ramen för flera olika lös- ningar. Två synpunkter har emellertid synts oss böra vara vägledande: att i minsta möjliga mån avvika från de allmänna forumreglerna samt att und- vika alltför komplicerade regler som kan ge upphov till tolknings- och till- lämpningsproblem. Den förstnämnda synpunkten talar för att man i första hand väljer forum delicti, d. v. 's. i förevarande fall domstolen å den ort där olyckan inträffat. Rent praktiska utredningssynpunkter talar i samma rikt- ning. Förslaget upptar därför också som huvudregel en bestämmelse av denna innebörd (30 5 första stycket).
I vissa fall kan emellertid en tillämpning av huvudregeln ge upphov till kompetenskonflikter. Särskilt i transportfallen kan olyckor inträffa inom skilda domkretsar, t. ex. vid läckage eller andra fortvarighetstillstånd, och man måste också beakta möjligheten av att en och samma skada orsakats
av flera olyckor i olika anläggningar, exempelvis om ett vattendrag konta- minerats— av radioaktiva produkter härrörande från skilda anläggningar. Varje lösning, som innebär att det i dylika fall skall träffas ett val mellan de enligt huvudregeln behöriga domstolarna, måste antingen bli komplice- rad och ge upphov till tillämpnings— och tolkningssvårigheter eller också ges en så schematisk utformning att resultatet i många fall blir godtyckligt och otillfredsställande. Vi har därför övervägt den mera radikala utvägen att för dylika fall i lagen anvisa en bestämd domstol, t. ex. Stockholms rådhus- rätt, såsom exklusivt forum. En dylik ordning skulle emellertid medföra praktiska svårigheter och i vissa situationer direkta olägenheter. Det kan vara svårt att avgöra om en atomolycka inträffat inom en enda eller flera domkretsar. Är det t. ex. fråga om läckage under järnväg-stransport torde det inte vara möjligt att med bestämdhet ange var olyckan skett, förrän alla skadeverkningar kommit i dagen och man med hjälp av skadornas lokali- sering kan dra slutsatser om platsen för olyckan. Men det kan dröja lång tid innan alla skadeverkningar yppats, och vad som till en början fram- kommer ger kanske vid handen att olyckan är helt lokaliserad inom en dom- krets. I enlighet med huvudregeln väcker följaktligen en del skadelidande sin talan vid domstolen i den orten. Först sedan dessa rättegångar pågått avsevärd tid och kanske t. o. m. avslutats uppdagas det att läckaget upp- kommit tidigare än man först trodde och att skador uppkommit även på orter belägna inom andra domkretsar. Man står då inför den situationen att med avseende å en och samma olycka flera domstolar är behöriga en- ligt huvudregeln. Men även om det för dylika fall fö—reskrives att talan skall väckas vid Stockholms rådhusrätt, måste i det givna exemplet handlägg- ningen av de redan anhängiggjorda målen rimligen fortsätta vid den dom- stol »där talan väckts (jfr RB 10: 15). Däremot bör den förutsatta forum- regeln medföra, att alla mål som aktualiseras efter det att det uppdagats att olyckan inträffat å orter under skilda domstolar skall handläggas av Stockholms rådhusrätt. Resultatet blir m. a. o. inte bara att man får två behöriga domstolar i stället för en utan att ett system med flera kompe- tenta domstolar blir obligatoriskt; de skadelidande vilkas skador yppats efter det att de nya förhållandena blivit kända kan inte ens om de själva skulle önska det väcka sin talan vid den domstol där de tidigare målen handlagts. Likartade situationer uppkommer, om två eller flera olyckor inträffat i skilda anläggningar och olyckorna efter en tid visar sig ha givit upphov till någon gemensam skada, exempelvis i samband med förorening av ett och samma vattendrag.
Problemet kan i praktiken knappast lösas på annat sätt än genom att för fall av denna art öppna möjlighet för alla skadelidande att väcka sina an- språk vid den domstol som börjat handlägga tvister i anledning av olyckan eller olyckorna. Det kunde övervägas att låta den domstol, som börjat hand-
lägga skadeståndsmålen, utan hinder av vad som följer av huvudregeln bli ensam behörig att handlägga alla tvister i anledning av olyckan eller olyc- korna. Från vissa synpunkter kan en dylik ordning te sig tilltalande, men den har också nackdelar. Det är långt ifrån säkert, att den av flera behö— riga domstolar vid vilken de första målen anhängiggjorts också är det från utredningssynpunkt lämpligaste forum för alla efterföljande anspråk. Olycksförloppet är kanske i huvudsak koncentrerat till en angränsande domkrets, och i så fall bör domstolen i den domkretsen vara behörig att handlägga skadeståndsanspråken utan hinder av att någon eller några skadelidande kunnät väcka och också väckt sin talan vid annan domstol.
De anförda synpunkterna har lett oss till den slutsatsen, att principen om exklusivt forum inte kan eller bör upprätthållas till sina yttersta konse- kvenser. I de troligen sällsynta fall då huvudregeln _— att talan skall väckas vid rätten i den ort där olyckan inträffat _ leder till att flera domstolar blir behöriga synes man sålunda böra acceptera detta. Mycket talar för att några större olägenheter aldrig kommer att visa sig i praktiken. Vid olyc- kor av ringa omfattning är det knappast några nackdelar förenade med att ett mindre antal skadeståndsprocesser förs vid flera domstolar. Det finns i och för sig icke någon anledning att behandla en atomolycka av helt »ordi- när» storleksordning på annat sätt än andra olyckshändelser i industriell verksamhet. Därest det åter rör sig om en olycka av större omfattning, är det föga sannolikt att de skadelidande kommer att agera var för sig och helt oberoende av varandra. Intresset av att skaderegleringen sker snabbt och billigt är i en katastrofsituation så stort för alla parter, att det med all sannolikhet måste ske — och också kommer att ske — en samordning av skaderegleringen; eventuella rättegångar kan förutses komma att automa- tiskt koncentreras till en domstol.
Andra stycket första punkten i förevarande paragraf har utformats med beaktande av nu anförda synpunkter. Om med tillämpning av huvudregeln i första stycket flera domstolar skulle vara behöriga, må sålunda talan väc- kas vid en av de behöriga domstolarna. Regeln gäller såväl då en olycka inträffat på orter under skilda domstolar som då två eller flera olyckor, som inträffat inom olika domkretsar, givit upphov till någon gemensam skada. Det är att märka att, om i sistnämnda fall någon av olyckorna också givit upphov till skador som inte är på detta sätt gemensamma, huvudregeln blir tillämplig i fråga om dessa skador. Vi har övervägt att föreslå en spe- cialregel för detta fall men har inte velat komplicera lagtexten härmed.
Såsom framgår av det föregående kan svensk domstol bli behörig att handlägga mål om ersättning i anledning av atomskada även i vissa fall då olyckan inträffat utom riket. Detta gäller bl. a. beträffande olyckor som under transport av atomsubstans från (eller i vissa fall till) svensk anlägg- ning inträffar på internationellt vatten. För fall av denna art — då huvud-
regeln om forum delicti ju inte kan tillämpas — har det synts oss vara den naturligaste lösningen att hänvisa målen till Stockholms rådhusrätt. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i andra stycket andra punkten.
31 &.
Konventionen art. 13 (e). Föreskrifter om verkställbarhet i konventionsstaterna av domar som meddelats i enlighet med konventionen utgör en viktig del av konventionen. Sådana föreskrifter har upptagits i art. 13 (e). '.
Häremot svarande bestämmelser återfinnes i förslaget i förevarande pa- ragraf. Stadgandet i första stycket ansluter nära till konventionstexten. Det bör observeras, att »interim judgments (»jugements qui ne sont exe'cu- toires que provisoirement») ansetts enligt svensk juridisk terminologi mot- svara dom som ej vunnit laga kraft (jfr art. 55 par. 1 i vardera av 1952 års Bernkonventioner angående godsbefordran å järnväg och befordran å järn- våg av resande och resgods —— svensk text i bilagor till prop. nr 42/1955 — samt 4 5 lagen den 4 mars 1955 i anledning av Sveriges anslutning till dessa konventioner).
I paragrafens andra stycke har upptagits bestämmelser angående för- farandet då fråga uppkommer om verkställighet här i riket av dom som meddelats av domstol i annan konventionsstat. Bestämmelserna har utfor- mats i överensstämmelse med motsvarande stadganden i nyssnämnda lag i anledning av Sveriges anslutning till Bernkonventionerna (se 6—8 55 nämnda lag).
Övriga bestämmelser
32 5.
Konventionen art. 4 (d). För att underlätta de internationella transporterna av atomsubstans, sär- skilt då det gäller transiteringar genom flera olika stater, har i konven- tionen upptagits ett stadgande [art.4 (d)] om skyldighet för den ansvarige anläggningsinnehavaren, d. v. s. i regel avsändaren men vid transport från icke-konventionsstat mottagaren, att till fraktföraren överlämna ett sär— skilt certifikat, utställt av vederbörande försäkringsgivare eller den som ställt annan säkerhet för anläggningsinnehavarens ansvarighet eller å den- nes vägnar. Certifikatet skall innehålla uppgift om den ansvarige innehava- rens namn och adress, om försäkringens eller säkerhetens belopp, art och varaktighet samt om den atomsubstans och den transport som försäkringen eller säkerheten avser. Å certifikatet skall tecknas intyg av vederbörlig myndighet i den stat där den ansvarige innehavarens anläggning är belä- gen, att den i certifikatet omnämnde anläggningsinnehavaren är inneha- vare av atomanläggning i konventionens mening. Det stadgas ytterligare,
att certifikatet i fråga om riktigheten av de uppgifter certifikatet innehål- ler angående anläggningsinnehavaren och försäkringen eller säkerheten skall äga vitsord gentemot den som utställt certifikatet eller å vars väg- nar det blivit utställt, d. v. s. försäkringsgivaren eller den som ställt annan säkerhet, och att motbevisning i dessa hänseenden ej är tillåten.
Häremot svarande stadganden har upptagits i förevarande paragraf. Om anläggningsinnehavaren ställt säkerhet för sin egen ansvarighet (jfr 24 å andra stycket) torde det vara han som har att utställa certifikatet, och han är då givetvis också underkastad den speciella bevisregeln. Om fraktföra- ren (speditör) jämlikt 8 & trätt i anläggningsinnehavarens ställe, lärer det åvila honom själv att ombesörja, att certifikatet utställes.
33 å. Provisoriska lagen 14 &. Straffbestämmelsen i förevarande paragraf Överensstämmer i sakligt hän- seende helt med motsvarande bestämmelse i den provisoriska lagen.
Promulgationsbestämmelser; följdändringar i andra lagar
Beträffande promulgationsbestämmelserna torde allenast behöva påpekas att den provisoriska atomansvarighetslagen givetvis icke ska-ll upphävas, om den nya lagen icke träder i kraft förrän i samband med att giltighets- tiden för den äldre lagen utlöper.
Erinran om bestämmelserna i nya lagen — vilka i stor omfattning med- för att annan skadeståndslagstiftning över huvud icke blir tillämplig så- vitt gäller atomskada _ synes böra införas i följande lagar:
1) lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift;
2) sjölagen ;
3) lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elek- triska anläggningar;
4) lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av auto- mobiltrafik ;
5) vattenlagen; 6) lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart;
7) lagen den 5 mars 1937 om befordran med luftfartyg; samt 8) luftfartslagen den 6 juni 1957. Den nu avsedda erinringen torde kunna givas samma innehåll i de olika lagarna. Den synes lämpligen kunna formuleras sålunda: »Om atomskada är (ock) särskilt stadgat.» Denna bestämmelse föreslås få sin plats på följande ställen i de angivna lagarna:
1) järnvägsansvarighetslagen: 12 &, nytt andra stycke;
3) el-lagen: ny 18 å; *
4) bilansvarighetslagen: 12 å, nytt andra stycke; 5) vattenlagen: 8 kap. 35 &, nytt andra stycke; 6) luftansvarighetslagen: 1 5, nytt tredje stycke; 7) luftbefordringslagen: ny 30 a 5 ; samt 8) luftfartslagen: 9 kap. 2 5, nytt andra stycke. Placeringen förefaller att vara diskutabel endast såvitt gäller sjölagen. Det torde icke finnas någon bestämmelse i denna lag som har avseende å alla tänkbara skadeståndsrättsliga situationer. 8 5 har ansetts ligga när- mast till hands, även om bl. a. fall av redarens eget vållande icke omfattas av denna paragraf.
Måhända bör därjämte, för tydlighetens skull, i 11 kap. 17 5 första styc- ket p. 48 vattenlagen tilläggas orden: »dock ej om ersättningen avser atom- skada enligt atomansvarighetslagen ».
Härutöver skall följande anmärkas. Man bör hålla i minnet, att atomansvarighetslagen icke helt utesluter tillämpningen av de ovan angivna lagarna såvitt gäller atomskada. Dels inträder ansvarighet — vid sidan av atomansvarigheten och med regress- rätt mot atomanläggningens innehavare — på transportområdet, när detta följer av konventioner som är äldre än OEEC-konventionen (jfr s. 59ff). Dels kan det inträffa fall, då atomansvarighetslagen över huvud icke blir tillämplig även om skadan uppkommit i Sverige (jfr s. 95). Om t. ex. ett fartyg med last av atomsubstans på färd från icke-konventionsstat till an- nan icke-konventionsstat kommer in i svenskt territorialvatten och här kolliderar med annat fartyg eller förliser med atomolycka som följd, skall ersättning eventuellt utgå enligt sjölagen, men atomansvarighetslagen blir icke tillämplig.
Vad nu sagts kan måhända vålla vissa komplikationer i fråga om bilan— svarigheten. Det hade givetvis varit önskvärt, att atomskadorna hade kun- nat helt uteslutas från tillämpningsområdet för bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen” (jfr s. 67). I och för sig skulle detta kanske icke vara ogörligt. Men konsekvensen skulle då bli, att i vissa —— låt vara ganska teoretiska — undantagsfall en atomskada icke skulle bli ersatt vare sig enligt atomansvarighetslagen eller ur trafikförsäkringen. Som exempel kan nämnas ett fall som i viss mån utgör en parallell till den ovan angivna situationen av sjötransport. Från en icke-konventionsstat insmugg- las till Sverige en liten behållare innehållande en ytterligt farlig radioaktiv produkt. Denna transporteras per bil i Sverige, och vid en bilolycka upp— kommer atomskada. Från rent principiella synpunkter har det synts oss betänkligt att de skadelidande i ett fall av nu angiven art skall beträffande sina möjligheter att erhålla ersättning för skadan vara helt hänvisade till allmänna skadeståndsregler och vara betagna möjligheten att i likhet med
dem som lider annan skada till följd av en bilolycka draga fördel av bil- ansvarighetslagens strängare ansvarighetsregler och av det särskilda skydd som den obligatoriska trafikförsäkringen erbjuder. Vi har därför trots allt inte ansett oss böra föreslå, att atomskada generellt skall undantagas från tillämpningen av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagarna. I det an- givna exemplet blir alltså bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen att tillämpa, däremot icke atomansvarighetslagen . I fråga om maxime- ringen av trafikförsäkringens ersättningsbelopp i sådant fall skall dock gälla särskilda regler; se härom vad ovan s. 67 f anförts.
Stadgandet i 8 kap. 35 & vattenlagen hänvisar till 30 5 i samma kapitel. Sistnämnda lagrum talar om olägenhet av betydelse, icke om skada. Vi har emellertid svårt att föreställa oss någon betydande olägenhet av radioaktiv strålning som inte är att beteckna som skada. Detta gäller även i sådana fall då de skadliga verkningarna uppkommit såsom en kumulativ effekt av exempelvis utsläpp genom avloppsledningar av radioaktivt avfall från flera olika atomanläggningar, belägna utmed ett och samma vattendrag. Med förslagets definition av atomolycka kommer nämligen i ett dylikt fall själva utsläppet av avfall i envar av anläggningarna att betraktas som en atom— olycka i lagens mening, och de berörda anläggningsinnehava-rna blir soli- dariskt ansvariga för den skada som »olyckorna» gemensamt orsakat. Så- vitt gåller följder av atomolycka skulle det med hänsyn härtill inte finnas utrymme för tillämpning av 8 kap. 30 5 första punkten vattenlagen. Vad angår andra punkten i lagrummet utgår vi från att skada genom radioakti- vitet av det slag som ersättes enligt atomansvarighetslagen städse måste betraktas som en oförutsedd händelse. Sådan skada kan icke i någon form anses godtagbar såsom en ofrånkomlig eller »normal» företeelse, och det saknas följaktligen utrymme för en uppskattning av skadan på förhand. — Vi vill tillägga, att vi övervägt att införa- en erinran om atomansvarig— hetslagen jämväl i 8 kap. 36 5 vattenlagen men att vi funnit detta icke vara behövligt.
[stämts sårrgioii'd. 119 "m hitåt stiff—Mic 13 m;: :'h: mb.! "|||?! mot) b&zlå'tbifuwas lei," v:. den iat'gauhdmnvwnmmau 139. ung.. lala|l;_.i1|.:.;:u—. 'if!!!» alv!) 11», jr.-it; "(fru !! Ivituldi | || ;y'nhftue'lu'hlf” '|l |. ;.luh f|.=:;.'l|l|,| nal; = .” (adtlåagntznzbw llt—it;. N|.—mm. stunt. men; |||. .élawif'al M!» mu Er...-m..- alu; _'|t tj.-ti l .nmwulrgänilåmöhna|! tl'm -..g .zigtwnvanaéid |:». m.m..», A.J-;;; fru.], lis: Width; mbti—in?] rna 1'1',,*:-'.i'_'i.th-.Ii':glid éelliu ;ihi i')i|'j[il"f.'""' |7.'|.'.,r pizgåhrtm ...;h't Inmatad-Pie ;fi'i-z'rerntawti: citat hmméh .|.q||||'-;H|: Hr. tott lull”, lik? mahlmt i? qthadrgmmirme meget! lä?1il'iiå"f:'! .: |; n'uzuur __ _ & _ .ahuhm im :).—ner; i er n:o—ad ||| rv 'i: . -:.'|lir.' wii» elliåv intäkt |||-”nnan? & 20 . thi 1112. ”.",th EM?-'Nn'ai Ja" 3 'i.- .qc'ii ? ; fwt'nvi'g'nihf 3.9.1» iquihälh—t ;lv' ratad axlah'rj eat va lm' ut;; älv mn usb: . ||s.|||,r-.l nhun-s. |||/fr _ 'Brämfm rn. farhåga-i nbirniizdud: -:|_|u ?aa diktad-im |||: in. |» nitrat? .,,,,._, | mail.—..» |”, mwä uttåg re:-;(! shehia maa emir—amd lta -||-— nmi ..m» gui-rium nm infalla—*umfunmzt n'; må,- mekanism" campaign»; ..|_'|i||..1.' ut; th [bl - infra!) när, N|.”: Judeen—u.: |||. v.gdinlrdnjq; 5” || mo 110;.,'3'jifl?'il zl |.-,|1||||.r.-_| ,.BMhm'n: Mfl'J-(tliå us.—| tt; limma. :lngäl'fal .'h.:_'|7_5£!'.1_3.'_' lmrnznin' ;;;lif'r "jätte! mum. |||-| ;; n- ...en-iw "*lairrmoii |||; utom—m= ra undici". -_|-|,-_;|;f.—|-'-! _;t'u'f temat ”Jämn"! ih.- |,..'-|;.|='|?nw dim: vn mm; i Th rm: u; fvjqf-lrl." _.i'flllllf |:1|=|'i|>.4||:tm|n—5=. ,uinggiilnlf |.L, nr.:! ||| duo ,pnrimnu mag.—|A ? .-.|-.-.:» ”i"??? tm. m umuä mandarin;- runa alma: . ut; '|'3'l näthinna !x'vrv' || _om_: 253131 '|_.'(4.;|i|l [nm inl; "455212:m'mrmumie |-' 111.136? |—|!li;;_ Hit "H crt.-sj &_ ut. gnånqnmåhl —||'.|'l anonym
Menig; abbé, annan”/ikh ""W"-935? l:,- lim: militum. nm; =p!» mb v.; 1.- if du??? (mätta F 561 |E (lis-IC liftade (mi-i: ?. .net denim bh "yt-m;. ll.) || . rmm miller! ut
M den . arta-at. j'ii f.|.;|.rjr=f|: 1 in | ,,ilmozl. ||. rh! re; |||m|.- mm.,. :ihoa .:mn; (1561 _å'q imbaiir: |||: ädihttahqqu | a mfl -3|_|mv_|' u neg.—t- 'hbleui (|: ml.
finrummet; urti— hmm-uma _elfv'irrt |||: matrim?» || It.. ...a man ut: |'l
' » |||: .i n| | wind
- J
. all/cum!
Bilaga 1
Sammanställning av de nordiska förslagen
(De finska och norska förslagen återges med förbehåll för de ändringar som senare kan kömma att vidtagas i förslagen; kommittéerna i Finland och Norge har ännu icke avslutat sitt arbete. De danska och norska förslagen innehåller jämväl bestämmelser om koncession m. m., vilka här uteslutits.)
Sverige
Lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atoman- svarighetslag)
Inledande bestämmelser 1 5.
I denna lag förstås med atombränsle: »klyvbart material bestå- ende av uran eller plutonium i form av metall, i legering eller i kemisk tör— ening;
radioaktiv produkt: radioaktivt äm— ne, som bildats eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband med framställning eller användning av atom- bränsle, därunder inbegruipet radioak- tivt avfall från atom-anläggning men däremot icke atombränsle och ej heller radioisotoper som befinna sig utanför atomanläggning och begagnas eller äro avsedda för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller ve- tenskapligt ändamål;
atomsubstans: dels atombränsle med undantag av naturligt uran och av uran som i jämförelse med naturligt uran är utarmat på isotopen U 235, Adels radio- aktiv produkt;
atomanlåggning: atomreaktoranlägg- ning; fabrik för framställning eller be- handling av atomsubstans; fabrik för separation av isotoper i atombränsle; fabrik för bearbetning av bestrålat
Danmark
Lov om nukleare anlaeg (atomanlwg)
KAPITEL I
Definitioner m. 12.
51.
»I denne lov tior-stås ved: a) nukleart braendsel:
sp—alteligt stof bestående Iaf uran eller plutonium i metallisk .form, i legering eller kemisk forbindelse samt andet spalteligt stof, som efter statsministerens bestemmelse skal anses som nuklea-rt brandsel;
b) radioaktivt produkt:
radioaktivt stof — herunder affald
— som er dannet eller er blevet
radioaktivt ved bestråling i for- bindelse med fremstilling eller ud- nyttelse af (nukleart breendsel, med undtagelse »af 1) nukleart (braandsel,
2) radioisotoper, som er uden for et nukleart anleeg, og som an- vendes til eller er bestemt for i'nd'ustrielt, kommerc'ielt, jord- brugsteknisk, medicinsk eller vi— denskabeligt formål;
c) nuklear substans:
1) nukleart nbrmndsel med undta- gelse a-f naturligt uran og uran, som lindeholder mind—re af isoto- pen uran 235 end naturligt uran;
Finland
Atomansvarighetslag
Allmänna bestämmelser 1 5.
*I denna lag förstås med
a) atombrändle: klyvbar-t material bestående av uran eller plutonium i form av metall, i legering eller i ke- misk förening, så ock annat klyvbar-t material, såsom statsrådet förordnar;
b) radioaktiv produkt: radioaktivt ämne, som bildats eller blivit radioak— tivt genom bestrå—lning i samband med framställning eller användning av atom— bränsle, därunder inbegripet radioak- tivt avfall från atomanläggning men däremot icke atombränsle och ej heller radioisotoper som befinna sig utanför atomanläggning och begagnas eller äro avsedda att begagnas för industriellt, kommersiellt, gårdsbrukstekniskt, me- dicinskt eller vetenskapligt ändamål;
c) atomsubstans: dels atombränsle med undantag av naturligt uran och utarmat uran, och dels radioaktiv pro- dukt; .
d) atomanläggning: atomreaktoran- läggning, fabrik för framställning eller behandling av atomsubstans, fabrik för separation av isotoper i atom—bränsle, fabrik för bearbetning av bestrålat
a)
b)
0)
d)
Norge
Lov om atomenergivirksomhet
KAPITTEL I
Definisjoner m. m.
& 1 (definisjoner). I denne lov menes med: atombrensel: spaltbart stoff som består av uran eller plutonium i form av metall, le- gering eller kjemisk forbindelse samt annet spaltbart stoft" som de- partementet måtte bestemme; radioaktivt produkt: annet radioaktivt stoff (herunder avfall) som er dannet eller blitt radioaktivt ve-d bestråling i sam- band med framstilling eller bruk av a-tombrensel, men bortsett fra ra- dioisotoper som er utenfor atom- anlegg og nyttes eller er bestemt til ifndustrielt, kommersielt, jordbruks- messig, medisinsk eller vitska-plig formål; atomsubstans: radioaktivt produkt og atombrensel bortsett fra naturlig uran (uran med naturlig isotopblandin—g) og ut- magret uran (uran som inneholder mindre av isotopen uran 235 enn naturlig uran); atomanlegg: atomreaktoranleg-g,
atombränsle; anläggning för förvaring av atomsubstans, såvida anläggningen ej är avsedd allenast för tillfällig upp- läggning under transport av ämnet;
innehavare av atomanläggning: be- träffande anläggning inom riket den som enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 har eller skall hava tillstånd att inne-hava eller driva anläggningen eller som eljest råder över densamma, samt beträffande anläggning utom riket den som är att anse som anläggningens in- nehavare enligt lagen i det land där anläggningen är belägen eller, om an- läggningen ej är belägen inom någon stats område, lagen i det land där till- stånd att innehava eller driva anlägg- ningen meddelats;
atomolycka: en skadeorsakande hän- delse eller följd av händelser med sam- ma ursprung som framkallats eller vars skadeverkningar helt eller delvis orsa- kats av radioaktiviteten hos atombräns- le eller radioaktiv produkt eller av ra- dioaktiviteten i förening med giftiga, explosiva eller andra farliga egenska- per hos bränslet eller produkten;
atomskada: skada i följd av atom- olycka;
konventionen: den i Paris den 29 juli 1960 undertecknade konventionen angående skadeståndsansvar på atom- energien—s område;
konventionsstat: stat som biträtt kon- ventionen.
2) radioaktivt produkt;
d) nukleart anlaeg eller anlazg: reaktoranlazg; fabrik til fremstilling eller behand- ling af nuklear substans; fabrik .til adskillelse af isotoper i nukleart braendsel; fabrik til oparbejdning af bestrålet nukleart brandsel; anlaeg til opbevaring af nuklear substans, bortset fra mi—dlertidig op- bevaring under transport; samt efter statsministerens bestem- melse andet anlaeg, hvori der findes nukleart braen-dsel eller radioaktivt produkt;
e) indehaver af nukleart anlaeg: den, som af statsministeren er god- kendt som indehaver af nukleart an- iaeg her i riget, eller i imangel af sådan godkendelse den, der driver anlaegget, eller — for så vidt angår anlag i anden konventionsstat —— den, som er ansvarlig for anlaegget efter lov- givningen i den stat, hvor anlaagget ligger;
f) nuklear ulykke: en skadevoldende haendelse eller reekke Iaf haendelser med samme oprindelse, som er fremkaldt ved, eller hvis skadevirk-ninger helt eller delvis beror på radioaktive egen- skaber eller en forening »an radioak- tive og giftige, eksplosive eller andre farlige egenskaber ved nukleart brandsel eller radioaktivt produkt;
g) erstatningskonventionen: den i Paris den 29. juli 1960 under- tegnede konvention om ansvar over for trediemand på den nukleare energis område;
h) konventionsstat: st-at, der har tiltrådt erstatnings— konventionen.
atombränsle, anläggning för förvaring av atomsubstans med undantag av an- läggning avsedd för allenast tillfällig uppläggning under transport av sub— stansen samt, enligt statsrådets förord- nande, annan anläggning, i vilken fin- nes atombränsle eller radioaktiv pro- dukt;
e) innehavare av atomanläggning: be- träffande anläggning inom Finland den, som har eller bor-de hava stadgat tillstånd att innehava eller driva atom— anläggningen eller eljest råder över densamma, samt beträffande anläggning utom riket den, som är ansvarig för an- läggningen enligt lagen i det land där anläggningen är belägen;
f) atomolycka: en skadeorsakande händelse eller följd av händelser med samma ursprung, som framkallats eller vars skadeverkningar helt eller delvis orsakats av radioaktiviteten hos atom- bränsle eller radioaktiv produkt eller av radioaktiviteten i förening med gif— tiga, explosiva eller andra farliga egen- skaper hos bränslet eller produkten;
g) atomskada: skada i följd av atom- olycka;
h) konventionen: den i Paris den 29 juli 1960 undertecknade konventionen angående skadeståndsansvar på atom- energiens område; samt
i) konventionsstat: stat som biträtt konventionen.
e)
f)
g)
h)
Norge fabrikk for framstilling eller be- handling av atomsubstans, fa'brikk for separasjon av isotoper i atombrensel, fabrikk for bearbeiding av bestrålt atombrensel, innretning for annen forvaring av atomsubstans enn mellombels opp- bevari—ng under transport, og etter departementets naermere bestemmelse annen innretning der det fins atombrensel eller radioak— tivt produkt; innehaver av atomanlegg (opera- tar): den som har loyve til å drive anleg- get eller som departementet lhar ut- pekt som operator, eller _ i mangel av slik fastsetting _ den som rår over a'nlegget, eller — for så vidt angår anlegg i utlandet — den som er 'ansvarli-g for anlegget etter lov- givningen i det land der »anlegget . ligger; en atomulykke: en skadevoldende bending eller hen- dingsrekke med samme opphav som enten er framkalt av, eller hvis ska- devirkninger helt eller delvis skyl- des, radioaktive egenskaper eller en forening av radioaktive og giftige, eksplosive eller andre farlige egen- skaper ved atombrensel eller radio- aktivt produkt; erstatningkonvensjonen: den konvensjon om tredjemannan- svar på atomenergiens område som blev vedtatt i Paris 29 juli 1960; konvensjonstat: stat som er tilsluttet erstatning— konvensjonen.
Konungen äger förordna, att lagen skall »äga tillämpning å ämne eller an- läggning som icke omfattas av bestäm- melserna här ovan. Konungen äger ock förordna, att från lagens tillämpning skall helt eller delvis undantagas atom— anläggning, atombränsle eller radio-ak- tiv produkt, om den risk som är för- bunden med anläggningen eller ämnet är ringa.
2 %.
Konungen eller myndighet som Ko- nungen bestämmer äger förordna, att två eller flera atomanläggningar som äro belägna i varandras närhet skola & hänseende som avses i denna lag be- handlas som en anläggning.
3 5. Denna lag äger icke tillämpning å atomreaktor i fartyg eller annat trans- portmedel.
4 %.
Bestämmelserna i denna lag gälla icke atomolycka som inträffat i stat vil- ken ej biträtt konventionen. Lagen äger ej heller tillämpning å atomskada som eljest uppkommit i sådan stat, med mindre atomolyckan inträffat *här i ni- ket och innehavare av här belägen atom- anläggning enligt vad i lagen stadgas har att svara för skador i anledning av
Danmark [Jfr ovan a) och d)]
5 2.
Nukleart anlaeg eller braendsel samt radioaktivt produkt, som kun (fremby- der ringe fare, kan efter statsministe- rens bestemmelse helt eller delvis und- tages fra bestemmelserne i denne lov.
% 3.
Statsministeren kan bestemme, lat en virksomhed, der omfatter flere af de i & 1, litra xd, naevnte indretninger, skal anses som ét nukleart awnlaeg. Atom- energikommissionens forsogsanlaeg, Rise, anses som ét nukleart avnlaeg.
KAPITEL III Erstatning og forsikring.
Reglernes område.
& 10.
Bestemmelserne i dette kapitel om- fatter ikke reaktor, som benyt-tes i far- tej, luftfartgöj eller andet transportmid- del, jfr. dog & 9.
5 11.
Skade forvoldt ved en nuklear ulykke ind-truffet i en stat, der ikke har til- trådt erstatningskonventionen, kan ikke af skadeliden-de kraves erst—attet efter reglerne i dette kapitel. Det samme gaelder med hensyn til skade, som er opstået i en sådan sta-t, 'medmindre skaden er forvoldt ved en nuklear ulyk- ke, som er indtruffet her i riget, og
Finland [Jfr ovan a) och d)]
(3 5 2 mom.)
Statsrådet äger förordna, att från denna lags tillämpning skall helt eller delvis undantagas atomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt, om den risk för atomskada, som är för- bunden med anläggningen eller ämnet, är ringa.
2 5.
Statsrådet äger förordna, att två el- ler flera atomanläggningrar, som äro belägna 'i varandras närhet, skola vid tillämpningen av denna lag behandlas som en anläggning.
3 5.
Denna Jag äger [icke tillämpning å atomreaktor, som användes för fram— drivande av fartyg eller annat trans— portmedel.
4 5.
Bestämmelserna i denna lag gälla icke atomolycka, som inträffat 'i stat vilken ej biträtt konventionen. Lagen äger ej heller tillämpning å atomskada som uppkommit i sådan stat, med mindre atomolyckan inträffat 'i Fin— land och innehavare -av här belägen atomanläggning enligt vad i lagen stad- gas har att svara för densamma; sva-
Norge [Jfr ovan a) och d)]
5 2 (unntak). Departementet kan helt eller delvis unnta fra lovens regler visse slag atom- anlegg, atombrensel eller radio—aktive produkter som etter dets mening med- ferer liten fare.
5 3 (flere anlegg på samme område). Departementet kan bestemme at to eller flere atomanlegg som innehas av samme operatnr, helt eller delvis skal anses som ett anlegg i forhold til den— ne lov.
KAPITTEL IV.
Erstatning og forsikring ( atoman- svaret).
& 13 (skipsreaktorer m. m.). Reglene i dette kapittel omfattar ikke atomreaktor som nyttes i fartey eller annet transportmiddel.
5 14 (stedlig virkekrets).
1. Kapitlets regler gjelder ikke atom- uly»kke som skjer i en ikke-konvensjon— stat. De gjelder heller ikke skade som oppstår i en slik stat, med mindre ulyk- ken er skjedd her i riket og operatoren av et atomanlegg her er ansvarlvig for nlykken etter kapitlets regler ellers. Er operatören av et atomanlegg i en fremmed konvensjonstat ansv-arlig for
Sverige olyckan; svara-r innehavare av atom- anläggning i annan konventionsstat för sådana skador, skall vad den staten-s lag innehåller om ansvarighetens ut- sträckning i rummet gälla.
Konungen .äger beträffande viss främ- mande stat som ej biträtt konventionen förordna, att ersättning för atomskada som uppkommer i den staten icke skall utgå här i riket i vidare mån än ersätt— ning i nämnda stat skulle utgå för atom- skada som uppkommer här.
Att i vissa fall, utan hinder av vad ovan i denna paragraf föreskrives, den som utgivit ersättning i anledning av atomolycka som inträffat eller atom- skada som uppkommit i stat vilken ej biträtt konventionen äger av en atom— anläggnings innehavare kräva åter vad han utgivit, därom stadgas i 13 5 andra stycket.
5 5.
Konungen äger förordna, att stat som icke biträtt konventionen skall vid la- gens tillämpning likställas med konven— tionsstat.
Skadestånd 6 &
Atomskada som uppkommit genom atomolycka i atomanläggning här i ri- ket eller i annan konventionsstat skall ersättas av denna anläggnings inneha- vare. -
Beträffande ersättning för skada un-- der transport av atomsubstans gäller vad i 7 5 stadgas. ._ Har atomskada eljest orsakats av atomsubstans som vid olyckstillfället icke fanns i en atomanläggning men som kom från dylik anläggning här i riket eller i annan konventionsstat,
Danmark for hvilken indehuaveren af et anlaag her i riget er ansv-ärlig. Er in—dehave-ren af et anlag i en anden konventionsstat ansvarlig, gaelder de i denne sta-t fast- .satte regler om erstatning-spligtens ter- ritoriale ndstreekning.
Stk. 2. Såfremt en stat, der lik-ke har tiltrådt erstatningskonventionen, har retsregler, hvorefter der ikke eller i ringere omfang end efter dansk ret ydes erstatning for skade, som ved en nuklear ulykke opstår her i riget, kan det ved kongelig anordning bestemmcs, at tilsvarende regler skal gaelde med hensyn til erstatning for skade, som ved en nuklear ulykke opstår iden på— gaeldende stat.
% 12.
Det kan ved kongelig anordning be- stemmes, at en stat, som ikke har til- trådt erstatningskonventionen, ved an- vendelsen af reglerne i dette kapitel helt eller delvis skal ligestilles med kon- ventionsstater.
Anlaegsindehaverens ansvar. 5 13.
Indtraeder en nuklear ulykke i et anlaeg her i riget eller i anden konven- tionsstat, er anlaeggets indehaver plig- tig at erstatte den derved forvoldte ska—de.
Stk. 2. Skade forvoldt ved nuklear ulykke under transport af nuklear sub- stans erstattes efter reglerne i 55 14 og 15.
Stk. 3. Forvoldes en nuklear ulykke i evrigt af nuklear substans, som ikke på uly—kkestid-spunktet findes .i. et an- laeg, men som kommer fra et anlaeg her
Finland rar innehavare av atomanläggning i an— nan konventionsstat för sådan skada, skall vad den statens lag innehåller om ansvarighetens utsträckning i rummet gälla.
Medelst förordning kan beträffande stat, som ej biträtt konventionen, stad- gas, att ersättning för atomskada, som uppkommer i nämnda stat, icke skall utgå enligt finsk rätt i vidare mån än ersättning enligt nämnda stats rätt skall utgå för atomskada, som uppkommer i Finland.
I 13 ä 2 mom. stadgas om de fall, där den, som utgivit ersättning i anledning av ovan i 1 och 2 mom. avsedd atom- olycka eller atomskada, äger rätt att utan hinder av vad ovan i denna para- graf föreskrivits av en atomanläggnings innehavare kräva åter vad han utgivit.
5 %.
Under förutsättning av ömsesidighet må genom förordning stadgas, att stat, vilken ej biträtt konventionen, skall vid lagens tillämpning helt eller till vissa delar likställas med konventionsstat.
Skadestånd. 6 %.
Atomskada som uppkommit genom atomolycka i atomanläggning i Finland eller i annan konventionsstat skall er- sättas av denna anläggnings inneha- vare.
Beträffande ersättning för atomskada under transport av atomsubstans gäller vad i 7 & stadgas.
Har atomskada eljest orsakats av atomsubstans som vid olyckstillfället icke fanns i en atomanläggning men som kom från dylik anläggning i Fin- land eller i annan konventionsstat, skall
Norge ulykken, er lovgivningen i denne stat avgörande for spörsmålet om uts—trek- ningen av kapitlets regler til skade opp- stått i en ikke-konvensjonstat.
2. Kongen kan bestemme at det ikke ska-l ytes erstatning etter reglene i dette kapittel eller etter andre regler for skade som er oppstått i en ikke- konvensjonstat, med mindre det etter denne stats lovgivning eller etter over- enskomst aforeligger gjens-idighet.
3. Regresskrav kan i alle tilfelle gjö- res gjeldende mot vedkommende opera- tör i sam-svar med reglene i % 22.
€ 35 (.internasjon-ale forhold). Kongen kan bestemme at et land som ikke er tilsluttet erstatningkon- vensjonen, helt eller delvis skal like- stilles med konvensjonstat i forhold til reglene i dette kapittel.
& 15 (operatörens ansvar).
1. Operatören av et atomanlegg her i riket skal erstatte skade voldt ved atomulykke som skjer i hans anlegg.
2. Er skadevoldende atomsubstans på ulykke-tiden ikke i noe atomanlegg og heller ikke under transport (jfr. %% 16 og 17), men kommet fra et atomanlegg her eller i armen konvensjonstat, skal skaden erstattes av dette anleggs opera- tör. Har en annen operatör tatt atom- substansen i sin besittelse för ulykken skjer, skal dog denne operatör erstatte skaden.
Sverige skall skadan ersättas av denna anlägg- nings innehavare. Hade ämnet över- tagits av annan anläggningsinnehavare, skall dock ersättningsskyldigheten åvi- la denne.
7 5.
Under transport av atomsubstans från atomanläggning här i riket eller i annan konventionsstat svarar den av- sändande anläggningsinnehavaren för atomskada som uppkommit genom atomolycka utanför hans anläggning. Inträffade olyckan sedan atomsubstan- sen övertagits av annan innehavare av atomanläggning i konventionsstat, åvi- lar dock ansvarigheten den sistnämnde.
Var atomsubstansen under transport från stat som ej biträtt konventionen till atomanläggning här i riket eller i annan konventionsstat med samtycke av dess innehavare, svarar mottagaren för skada genom atomolycka under transporten.
Anläggningsinnehavarens ansvarig- het enligt denna paragraf avser även tillfällig uppläggning av atomsubstan- sen under transporten.
8 5.
På ansökan av fraktförare som utför transport varom förmäles i 7 & må Ko- nungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna, att sökanden i stället för innehavare av här i riket be- lägen atomanläggni—ng skall svara för skada som avses i sagda paragraf. Så- dant föror-dnande må ej meddelas med mindre anläggningens innehavare sam-
Danmark i riget eller i anden konventionsstat, skal skaden erstattes af dette anlaags indehaver. Er stoffet overgået i en an- den anlaegsindehavers besiddelse, på- hviler erstatningspligten dog denne.
Saerlige regler om transport. % 14.
Indtraedelr en nuklear ulykke under forsendelse af nuklear substans fra et anlaeg her i riget eller i anden konven— tionsstat, er indehaveren af anlaagget med den af 5 11 fölgende begraensning pligtig at erstatte den ved ulykken for— voldte skade. Indtraeder ulykken, efter at stoffet er overtaget af indehaveren af et andet anlaeg her i riget eller i anden konventionsstat, påhviler erstat- ningspligten dog denne anlaegsindeha- ver.
Stk. 2. Sendes stoffet fra en afsender i en stat, som ikke har tiltrådt erstat— ningskonventionen, til et wanlaeg her i riget eller i anden konventionsstat med billigelse af dette anlaegs indehaver, er denne med den af & 11 fölgende be- giaensning pligtig at erstatte skade for- voldt ved nuklear ulykke, der indtraeder under transporten.
Stk. 3. Anlaegsindehaverens ansvar ef- ter denne paragraf omfatter .foruden selve transporten af stoffet også mid- lertidig opbevaring af dette under transport.
5 15.
På b-egaering af den fragtförer, der udföreur en transport som naevnt i S 14, kan statsministeren tillade, at den på- gael-dende i stedet for indehaveren af et anlaeg her i riget skal vaere ansvar- lig for skade som fölge af nuklear ulyk- ke, der måtte indtraeffe under transpor- ten. Sådan tilladelse må kun medde- les, »såfremt anlazgsindehaveren har
Finland skadan ersättas av denna anläggnings innehavare. Hade ämnet övergått i an- nan anläggningsinnehavares besittning, skall dock ersättningsskyldigheten åvi— la »denne.
7 5.
Under transport av atomsubstans från atomanläggning i Finland eller i annan konventionsstat svarar den av- sändande anläggningsinnehavaren för atomskada, som uppkommit genom atomolycka utanför hans anläggning. Inträffade olyckan sedan atomsubstan- sen Övertagi-ts av annan innehavare av atomanläggning i Finland eller i an- nan konventionsstat, åvilar dock an- svarigheten den sistnämnde.
Var atomsubstansen under transport från stat som ej biträtt konventionen till innehavare av atomanläggning i Fin— land eller i annan konventionsstat med samtycke av denne, svarar mottagaren för skada, som orsakats av atomolycka under transporten.
Anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt denna paragraf omfattar utom själva transporten även tillfällig upp- läggning av atomsubstansen under transporten.
8 5.
På ansökan av fraktförare som utför i 7 & avsedd transport äger statsrådet förordna, att sökanden i stället för in- nehavare av i Finland belägen atoman- läggning skall svara för atomskada som avses i sagda paragraf, såvida atoman- läggningens innehavare samtyckt här- till samt fraktföraren visat, att han 'in- nehar i denna lag stadgad försäkring.
115. Norge
5 16 (ansvar i transportforhold).
1. Skjer en atomulykke under trans- port (medreknet mellombels oppbeva- ring under transport) av atomsubstans fra atomanlegg her eller i annen kon- vensjonstat, skal operatören av dette anlegg erstatte den voldte skade. Skjer ulykken etter at stoffet er overtatt av operatören av et annet atomanlegg her eller i annen konvensjonstat, har denne operatör erstatningsplikten.
2. Sendes atomsubstansen fra et land som ikke er tilsluttet erstatningkon- vensjonen, til et atomanlegg her eller i annen konvensjonstat med samtykke av dette anleggs operatör, skal denne vaere ansvarlig for atomulykke som in- treffer under transporten.
3. Er vedkommende atomsubstans på ulykkestiden under transport mellom land som ikke er tilsluttet erstatning- konvensjonen, og skjer ulykken på norsk område, gjelder alminnelige er- statningregler.
& 17 (lisensiert Ifraktförers ansvar).
Kongen kan etter söknad fra en fraktförer som utförer transport som om-handlet i 5 16, bestemme at sökeren skal veere ansvarlig istedenfor opera- tören av et atomanlegg her i riket for atomulykke som måtte skje under transporten. Slik bestemmelse kan ikke treffes uten operatörens samtykke og ikke uten at det foreligger garantier-
tyckt därtill samt sökanden visat, att försäkring tecknats enligt 19—23 55 eller säkerhet ställts enligt 24 5. Har förordnande meddelats, skall vad i den- na lag stadgas med avseende å anlägg- ningens innehavare i stället gälla frakt- föraren såvitt angår atomolycka under transporten.
Har motsvarande förordnande utfär- dats enligt lagen i annan konventions- stat med avseende å skada för vilken innehava-re av anläggning i den staten skolat svara, skall ock sådant förord- nande vid tillämpning av denna lag ha- va den verkan som i första stycket sägs.
9 %.
Ersättning enligt denna lag utgår än- då att anläggningens innehavare ej är vållande till skadan. Ansvarighet före- ligger dock ej efter bestämmelserna i denna lag för atomskada som är en följd av »krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inva— sion, inbördeskrig eller uppror.
I den mån icke nedan annorlunda stadgas skall ersättningen bestämmas med tillämpning av allmänna skade- ståndsrättsliga grunder.
10 5.
För skada å anläggningen eller å an- nan egendom som anläggningens inne- havare när atomolyckan inträffade hade i sitt förvar eller under sin kontroll inom anläggningens område och i för— bindelse med dess bruk utgår ej ersätt- ning enligt denna lag.
Ersättning i fall som avses i 7 & utgår ej för skada å det transportmedel, varå atomsubstansen fanns när atomolyckan inträffade. Svarar [innehavare av atom— anläggning i annan konventionsstat för
samtykket deri, og a-nsögeren har godt- gjort, at der er tegnet forsikring i over- ensstemmelse med 5 25 eller stillet sik- kerhed efter 5 28. Er tilladelse meddelt, skal bestemmelserne om anlaegsindeha- verens ansvar i stedet finde anvendel— se på den, der har overtaget transpor- ten. Dette gaelder også, såwfremt en än- laegsindehavers ansvar ifölge tilsvaren- de lovgivning i anden konventionsstat er overfört til nogen anden end inde- haveren.
Ansvarsgrundlaget. % 16.
Anlzegsindehaveren er erstatnings- pliktig efter bestemmelserne i dette ka- pitel, selv om skaden er haendelig.
Stk. 2. Ansvar efter disse bestemmel— ser intrazder dog ikke, såfremt den nuk- leare ulykke skyldes vaabnet konflikt, invasion, borgerkrig eller oprör.
Undtagne skader. % 17.
Er—statning i medför af dette kapitel ydes ikke for skade, der forvoldes på anlaegget eller på ting, der findes på anlaeggets område i indehaverens vare— taegt eller under hans kontrol & forbin- delse med anlaeggets brug.
Stk. 2. Sådan erstatning ydes heller ikke for skade, der i de i % 14 om—halnd- lede tilfaelde tilföjes det tr-a'nsportmid- del, hvori den nukleare substans fand- tes, da ulykken fandt sted. Påhviler an— svaret indehaveren af et anlaeg i an-
Efter det förordnande meddelats, äga denna lags stadganden om atomanlägg- ningsinnehavares ansvarighet tillämp- ning på fraktföraren, såvitt angår atom- olycka under transporten. Lag samma vare, då den ansvarighet, som åvilar innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat, enligt motsvarande lagstiftning i sagda stat överförts på någon annan än innehavaren.
9 %.
Ersättning enligt denna lag utgår oberoende av huruvida atomanlägg- ningens innehavare är vållande till ska- dan. I denna lag stadgad ansvarighet gäller dock icke atomskada, som un- der väpnad konflikt, invasion, inbör- deskrig eller uppror uppkommit genom krigshandling eller liknande handling.
I den mån icke nedan annorlunda stadgas, skall ersättningen bestämmas med tillämpning av allmänna skade- ståndsrättsliga grunder.
10 5.
För atomskada å atomanläggningen eller å annan egendom, som anläggning— ens innehavare, när atomolyckan in- träffade, hade i sitt förvar eller under sin kontroll inom anläggningens områ— de och i förbindelse med dess bruk ut— går ej ersättning enligt denna lag.
Ersättning 'i fall som avses i 7 5 ut- går ej för skada å det transportmedel, varå atomsubstansen fanns när atom- olyckan inträffade. Svarar innehavare av atomanläggning i annan konventions-
Norge klaering i samsvar med 5 30. Treffes slik bestemmelse, skal det som etter denne lov gjelder for operatören, iste- den gjelde for sökeren for så vidt an- går atomulykke under transporten. Det samme gjelder dersom tilsvarende be— stemmelse treffes etter lovern i en an— nen konvensjonstat med hensyn til ska- de som operatören av atomanlegg i den staten ellers skulle vzere ansvarlig for.
5 18 (objektivt ansvar).
1. Skaden skal erstattes av operatö— ren, selv om han er uten skyld i ska- den.
2. Skyldes atomulykken vaepnet kon- flikt, invasjon, borgerkrig eller opp— rör, er operatören ikke ansvarlig etter reglene i dette kapittel.
3. Ers-tatn-ing for ikke-ökonomisk ska- de skal bare gis for så vidt anleggets operatör er ansvarlig for skaden etter reglene i straffelovens ikrafttredelses- lov %& 19 eller 21.
5 19 (skade på anlegget selv med til- hör).
1. Reglene i dette kapittel gjelder ikke skade voldt anlegget selv eller ting som operatören av anlegget på ulykketi- den hadde i sin varetekt eller under sin kontroll på anleggområdet og .i forbin- delse med anleggets bruk.
2. Reglene gjelder heller ikke skade som under transport (jfr. & 16) voldes det transportmiddel der den skadevol- dende atomsubstans fans da atomulyk— ken skjedde. Er operatören av et atom— anlegg i en annen konvensjonstat an-
Sverige skada under transporten, skall dock gälla vad den statens lag i sådant hän— seende föreskriver.
11 5.
Har den som led skadan medverkat till denna genom eget vållande som ej var ringa, skall efter vad som för varje fall prövas skäligt bestämmas, om och i sådant fall till vilket belopp skade- stånd skall utgå.
Ersättning åt den som tagit olovlig befattning med det ämne som orsakat skadan må ock jämkas efter vad som_ finnes skäligt.
12 %.
Skadestånd-sanspråk i anledning av atomskada, som omfattas av ersättnings- bestämmelserna i denna lag eller lagen i annan konventionsstat, må ej göras gällande mot någon .annan än anlägg- ningsinnehavaren eller försäkringsgi- vare som meddelat försäkring mot hans ansvarighet. Vad nu sagts skall gälla, även om anläggningsinnehavarens eller försäkringsgivarens ansvarighet upp- hört till följd av bestämmelserna i 18 5 eller motsvarande bestämmelser i an- nan konventionsstats lag.
Utan hin-der av vad nu sagts skall beträffande ansvarighet under trans- port av atomsubstans eller eljest i följd av begagnande av fartyg eller annat transportmedel tillämpas vad i sådant hänseende följer av internationellt för— drag, som var i kraft eller öppet för un- dertecknande, ratifikation eller anslut— ning den 29 juli 1960, eller av bestäm- melser grundade på sådant fördrag så ock enligt Konungens förordnande and- ra bestämmelser i konventionsstats lag
den konventionsstat, gael-der dog herom bestemmelserne i denne stats lovgiv- ning.
Skadelidendes egen skyld. 5 18.
Har skadelidende forsaet—ligt eller uagtsomt medvirket til skaden, kan er- stat-ningen nedsaettes eller bortfalde, medmindre han kun har udvist ringe uagtsomhed.
Sik. 2. Erstatningen kan ligeledes ned- saettes eller bortfalde, såfremt den ska- delidende ulovligt har sat sig i besid- delse af eller ibefattet sig med det ska- devoldende stof.
Udelukkelse af krav mod andre end indehaveren.
& 19.
Såfremt indehaveren af et nukleart anlaeg er erstatningspligtig for skade i medför af det-te kapitel eller tilsvarende regler i anden konventionsstat, kan skadelidende ikke rejse erstatningskrav mod andre end indehaveren. Kan kra- vet efter indehaverens död eller virk- somhedens ophör ikke rettes mod inde— haveren eller hans bo, kan det göres gaeldende mod forsikreren eller den, der har stillet anden (sikkerhed. Dette krav beröres ikke af praeklusiv indkal- delse af indehaverens kreditorer.
Stk. 2. Bestemmelserne i stk. 1 af- skaerer ikke erstatningskwrav, som kan stöttes på international overenskomst om skade i transportforhold, såfremt overenskomsten var i kraft eller åben for undertegning, ratifikation eller til- traedelse den 29. juli 1960.
stat för skada under transporten, skall dock gälla vad 'den statens lag i sådant hänseende föreskriver.
11 5.
Har den, som led skadan, medverkat till denna genom eget vållande som ej var ringa, kan till honom utgående er— sättning nedsät-tas eller förvägras efter vad som för varje fall prövas skäligt.
Ersättning åt den, som tagit olovlig befattning med det atombränsle eller den radioaktiva produkt, som orsakat skadan, kan ock nedsättas eller för- vägras i mån av vad som prövas skä- ligt.
12 5.
Är innehavare av atomanläggning i Finland eller i annan konventionsstat ansvarig för atomskada jämlikt denna lag eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag, må an- språk på ersättning för skadan icke gö- ras gällande mot någon annan än atom- anläggningens innehavare eller försäk- ringsgivare, som meddelat försäkring mot hans ansvarighet, eller den, som mot sagda ansvarighet givit annan så- kerhet enligt lagen i annan konven— tionsstat.
Utan hinder av vad i 1 mom. stad- gats skall beträffande ansvarighet un- der transport av atomsubstans eller eljest i följd av begagnande av fartyg eller annat transportmedel tillämpas vad i sådant hänseende följer av interna-tio- nellt fördrag, som var ikraft eller öp- pet för undertecknande, ratifikation el- ler anslutning den 29 juli 1960, eller av bestämmelser grundade på sådant för- drag så ock, därest genom förordning så stadgas, av andr-a bestämmelser i
svarlig, gjelder dog i så måte lovgiv- ningen i den staten.
& 20 (skadelidtes medvirkning).
1. Har skadelidte forsettlig eller akt— löst medvirket til skaden, kan erstat- ningen settes ned eller falle bort, unn- tatt tilfelle hvor han bare har utvist liten aktlöyse.
2. Erstatningen kan også settes ned eller falle bort när skadelidte ulovlig har tilvendt seg eller befattet seg med det skadevoldende atombrensel eller ra- dioaktive produkt.
% 21 (utelukking av krav mot andre enn operatören).
1. Erstatningkrav for skade voldt ved atomulykke kan ikke reises mot noen annen enn vedkommende operatör el- ler dennes forsikringsgiver eller ga- rantist, såframt operatören er ansvarlig (og skal ha garanti) etter reglene i det- te kapittel eller tilsvarende regler i en annen konvensjonstat.
2. Bestemmelsen i nr. 1 avskjaerer ikke erstatningkrav i medhold av in- ternasjon-al overenskomst på saemferdse- lens område eller etter lovgivning som bygger på slik overenskomsts prinsip— per, forutsatt at overenskomsten var i kraft eller åpen for undertegning, ra- tifikasjon eller tiltreding den 29 juli 1960.
3. Om dekning av statsmidler gjelder bestemmelsene i 5 31.
vilka i huvudsak motsvara föreskrifter- na i sådant fördrag.
Angående ersättning av statsmedel stadgas i 25—28 55.
13 %.
Den som nödgats utgiva skadestånd på grund av fördrag eller bestämmelser som avses i 12 å andra stycket eller på grund av lagstiftning i stat som ej bi- trätt konventionen äger kräva ersätt- ningen åter av anläggningsinnehavare som svarar för ska-dan enligt denna lag.
Har någon som har sitt huvudkontor här i riket eller i annan konventionsstat eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utgiva skadestånd i an- ledning av atomolycka som inträffat el- ler atomskada som uppkommit i stat vilken ej biträtt konventionen, äger han, ändå att den skadelidande till följd av bestämmelserna i 4 % icke äger rätt till skadestånd enligt denna lag, kräva er— sättningen åter av anläggningsinneha- vare, som med bortseende från sagda bestämmelser skolat svara för skadan. Har ska-dan uppkommit under trans- port av atomsubstans till mottagare i stat som ej biträtt konventionen, skall dock den avsändande anläggningsinne- havarens ansvarighet ej gälla längre än till dess ämnet lossats från det trans- portmedel varmed det anlänt till sagda stat; och har skadan uppkom—mit un- der transport av atomsubstans från av- sändare i sådan stat, skall den motta- gande anläggningsinnehavarens ansva- righet icke inträda förrän ämnet lastats på det transportmedel varmed det av- sändes från den främmande staten.
Återkravsrätt enligt vad i första och andra styckena sägs må icke göras gäl- lande i den mån den som framställer kravet själv svarar för skadan jämlikt 17 5.
Regres mod indehaveren. & 20.
Enhver, som er pligtig at betale er- statning for skade forvoldt ved en nuk- lear ulykke i medför af % 19, stk. 2, eller i medför af lovgivningen i en stat, som ikke har tiltrådt erstatnings- konventionen, kan inden for den efter 5 21 gaeldende begraensning kraeve ska- deslösholdelse af anlaegsindehaver, som er ansvarlig for skaden efter bestem- melserne i dette kapitel.
Stk. 2. Er anlaegsindehaveren på grund af bestemmelserne i 5 11 ikke ansvarlig over for skadelidende efter reglerne i dette kapitel, har den, som er ifaldet erstatningsansvar i anledning af ulykken, og som har sit hovedfor- retningssted i en konventionsstat elle-r er i tjeneste hos en person, der opfyl- der denne betingelse, tilsvarende krav som i stk. 1 naevnt på at blive holdt skadeslös af anlaegsindehaveren. Ved transport af nuklear substans til mod- tager i en stat, der ikke har tiltrådt er- statningskonventionen, kan skadeslös— holdelse dog ikke kraeves, såfremt ulyk- ken er indtruffet, efter at materialet er udladet fra det transportmiddel, med hvilket det er ankommet til den naevnte stat; ved transport af nuklear substans fra afsender i en stat, der ikke har til- trådt konventionen, kan skadeslöshol- delse ikke kraeves, dersom ulykken er indtruffet, inden materialet er indladet i det transportmiddel, der skal udföre transporten fra den fremmede stat.
Stk. 3. Det i stk. 1 og 2 naevnte krav mod anlaegsi-ndehaveren *bortfalder i det omfang, hvori den, der fremsaetter kravet, selv er ansvarlig over for inde- haveren izmedför af 5 23.
Finland konventionsstats lag, vilka i huvudsak motsvara föreskrifterna i sådant för- drag.
13 5.
Den som utgivit skadestånd för atom— skada på grund av vad i 12 S 2 mom. är stadgat eller på grund av lagstiftning i stat, som ej biträtt konventionen, inträ- der i den rätt till ersättning, som må tillkomma den skadelidande enligt den- na lag.
Har någon, som har sin huvudsakliga verksamhetsort i Finland eller i annan konventionsstat, eller någon, som är anställd hos sådan person, nödgats ut- giva skadestånd för atomolycka som inträffat eller atomskada som uppkom- mit i stat vilken ej biträtt konventionen, äger han, ehuru den skadelidande till följd av bestämmelserna i 4 & icke äger rätt till skadestånd enligt denna lag, återkräva vad han utgivit av atoman- läggningsinnehavare, som med bortse- ende från sagda bestämmelser skolat svara för skadan. Har skadan uppkom- mit under transport av atomsubstans till mottagare i stat, som ej biträtt konven- tionen, skall den avsändande anlägg- ningsinnehavarens ansvarighet ej gäl- la längre än till dess ämnet lossats från det transportmedel, varmed det anlänt till sagda stat. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans från avsändare i sådan stat, skall den mot- tagande anläggningsinnehavarens an- svarighet icke inträda, förrän ämnet lastats på det transportmedel, varmed det avsändes därifrån.
I denna paragraf stadgad återkravs- rätt må icke göras gällande i den mån den som framställer kravet själv svarar för skadan jämlikt 17 5.
5 22 (regress mot operatör).
1. Den som er erstatningpliktig her i riket eller i utlandet i henhold til bestemmelser som nevnt i 5 21 nr. 2 eller i henhold til lovgivning i en ikke- konvensjonstat, kan kreve dekning (re- gress) hos vedkommende operatör el— ler garantist innen den ramme som gjelder om erstatning etter dette ka- pittel og med de unntak som er nevnt i denne paragrafs nr. 2 og 3.
2. Regress som nevnt kan ikke kre- ves for så vidt regressökeren ved avtale med operatören uttrykkelig har påtatt seg å dekke skaden eller for övrig er dekningspliktig overfor denne i hen- hold til 5 26.
3. Er atomulykken skjedd eller ska- den oppstått i en ikke-konvensjonstat, kan regress hos den operatör som bort- sett fra 5 14 ville vaart ansvarlig for skaden, bare kreves av noen som har sitt hovedforretningsted ther i riket el— ler i en annen konvensjonstat, eller av folk i dennes tjeneste. Ved transport som omhandlet i % 16 nr. 1 til en motta— ker i en ikke-konvensjonstat, skal den sendende operatörs ansvar dog ikke i noe höve gjelde atomulykke som 'in- treffer etter at atomsubstansen er blitt losset i bestemmelseslandet-s område fra det transportmiddel som har fört stoffet til dette land. Ved transport som omhandlet i 5 16 nr. 2 fra avsender i ikke-konvensjonstat skal den mottaken- de opera-törs ansvar ikke gjelde atom- ulykke som intreffer för stoffet er blitt lastet på det transportmiddel som skal före stoffet fra avsenderstatens område.
14 %.
Anläggningsinneh-avares ansvarighet jämlikt 6, 7 och 13 55 för skador 'i följd av en och samma atomolycka är begrän- sad till femtio miljoner kronor, därest icke Konungen, eller myndighet som Konungen bestämmer, med hänsyn till anläggningens storlek eller art el— ler omständigheterna i övrigt, fastställt lägre belopp, minst tjugufem miljoner kronor. Åvilar ansvarigheten innehava- re av anläggning i annan konventions— stat, skall dock ansvarighetsbeloppet bestämmas enligt lagen i den staten.
Ansvarigheten i anledning av dödsfall eller personskada är för varje dödad el— ler skadad person begränsad till fem- hundratusen kronor.
De i första och andra styckena an- givna beloppen innefatta icke ränta och ersättning för rättegångskostnader.
15 5.
Svara två eller flera anläggningsinne- havare för samma skada skall skade- ståndsskyldigheten åvila dem en för alla och alla för en med begränsning för envar av dem till belopp som gäller för honom enligt vad i 14 5 första stycket stadgas. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans, är dock den gemensamma ansvarigheten begränsad till det högsta belopp som gäller för nå- gon .av anläggningsinnehavarna.
Innehavarna emellan skall ansvarig- heten fördelas efter vad som finnes skä- ligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst och omstän- digheterna i övrigt.
Begränsning af indehaverens ansvar. 5 21.
Det samlede ansvar for skader, der er en fölge af en og samme nukleare ulykke er for indehavere af anlaeg her i riget begraenset til 70 millioner kro- ner. Statsminis—teren kan dog efter ind- stilling fra atomenergikommissionen og sundhedsstyrelsen i saerlige tilfaelde under hensyn til anlaeggets störrelse og art, omfanget af transport, som omfattes af ansvaret, og omstaendighederne i övrigt fastsaette et andet störstebelöb, dog ikke under 35 millioner kroner. For anlaeg i anden konventionsstat gael- der den i vedkommende stats lovgiv- ning fastsatte ansvarsbegränsning.
Stk. 2. Begraensningen i stk. 1 gaelder ikke procesrenter og sagsomkostninger.
% 22.
Er indehaverne af to eller flere an- laeg erstatningspligtige efter dette kapi— tel eller anden konventionsstats lov for samme skade, haefter indehaverne soli- darisk over for skadelidende, men hver enkelt indehaver kun inden for det störstebelöb, der efter & 21 gaelder for ham. Sker ulykken under transport af nuklear substans, kan indehaverne—s samlede haeftelse dog ikke overstige det störste ansvarsbelöb, som efter 5 21 gaelder for nogen af dem.
Stk. 2. Mellem indehaverne indbyr- des skal ansvaret fordeles under hensyn til hvert anlaegs andel i skaden og om- staendighede-rne i övrigt.
Finland 14 5.
Ersättningarna, som atomanlägg— ningsinnehavare Iskall erlägga till följd av en och samma atomolycka, äro be- gränsade till 3 miljarder mark. Är detta belopp icke tillfyllest att ersätta ska- dorna till deras fulla belopp, nedsät- tas ersättningarna för såväl person- som egendomsskador i samma propor- tion, om egendomsskadornas belopp uppgår till högst hälften av person- skadornas belopp. Eljcst nedsättas er— sättningarna inom båda skadegrupper- na var för sig i samma proportion, dock så, att ersättningar för person- skadorna icke nedsättas, om deras be- lopp är högst 2 miljarder mark, och att för deras ersättande alltid skall :an— vändas dett-a belopp, om de överstiga nämnda summa. Ersättningar för rät- tegångskostnader och räntor inberäk- n-as icke i nämnda maximibelopp.
Är atomanläggningsinnehavare i an- nan konventionsstat ansvarig för atom- skada, skall hans ansvarighet utan hin- der av vad i 1 mom. är stadgat bestäm- mas enligt lagen i sagda stat.
15 5.
Har enligt denna lag eller enligt la- gen i annan konventionsstat skadeli- dande i följd av samma atomskada rätt till ersättning från två eller flera atom- anläggningsinnehavare, svara dess-a härför en för alla och alla för en med begränsning för envar av dem till be- lopp som gäller för honom enligt vad i 14 % stadgas. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans, är dock den gemensamma ansvarigheten begränsad till det högsta belopp, som gäller för någon av anläggningsinneha- varna.
Atomanläggningsinnehavarna emellan skall ansvarigheten fördelas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till
Norge 5 23 (ansvarbegrensning).
1. Operatörens samlete ansvar for skader som fölge av en og samme atom- ulykke er i alminnelighet .begrenset til 70 millioner kroner, men Kongen kan i saerhyzive under omsyn til anleggets storrelse og art, omfanget av transport og tilhgziva ellers fastsette et annet stor- stebelgäp, dog ikke under 35 millioner kroner.
2. Ligger den ansvarlige operators atomanlegg i en annen konvensjonstat, gjelder denne stats lovgivning om an- svarbegrensningen, selv om norsk rett for (övrig får anvendelse.
3. Begrensningen 'i nr. 1 og 2 foran gjelder ikke renter og sakskostnader.
& 24 (skade voldt av flere anlegg).
1. Er to eller flere operatorer erstat— ningpliktige for samme skade, svarer de overfor skadelidte en for alle og alle for en, men 'hver isar bare innen den ansvarbegrensning som etter & 23 er fastsatt for ham. Er skaden voldt ved atomulykke under transport av atom— substans (jfr. 5 16), skal dog operate- renes ansvar til sammen ikke overstige den hpyeste ansvarbegrensning som etter % 23 gjelder for noen enkelt av dem.
2. Mellom operatorene insnby-rdes for- deles ansvaret under omsyn til hvert anleggs del i skaden og tilheva ellers.
16 5.
Om ansvarighetsbelopp som gäller en- ligt 14 5 första stycket eller 15 5 första stycket ej förslår till gottgörelse åt dem som äro berättigade till ersättning där- ur, skola deras ersättningar jämte därå belöpande ränta nedsättas med samma kvotdel.
Kan efter inträffat skadefall befaras att nedsättning som avses i första styc- ket skall visa sig erforderlig, äger Ko- nungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna, att ersättning tills vidare skall utgå allenast med viss kvot- del av full ersättning.
17 &.
Belopp som innehavare av atomanlägg- ning utgivit i ersättning enligt denna lag eller motsvarande betämmelser i annan konventionsstats lag må han söka åter
5 31.
Dersom det må forudses, at de ska- der, som er forårsaget af en nuklear ulykke, for hvilken indehaveren af et anlaeg her i riget baerer ansvaret, over- stiger det i % 21 inaevnte maksimum, skal indehaveren uopholdelig give medde- lelse til statsministeren. Denne kan be- stemme, at der i et tidsrum af indtil 6 måneder kun må udbet-ales en naarmere fastsat brekdel af de skyldige erstat- niwngs-belob. Det påhviler endvidere statsministeren om fornodent at foran- ledige, at der for folketinget fremseettes et lovforslag om, hvilke forholdsregler der bor traaffes for at sikre, at erstat- ningskravene så vidt muligt dzek-kes for- holdsmaessigt, og om og i bekraeftende fald med hvilke midler der af staten skal ydes tilskud til ikke daekket ska-de.
Stk. 2. Dersom erstatningspligten påhviler indehaveren af et anlag, som ikke er beliggende her i riget, finder reglerne i stk. 1 tilsvarende anvendelse, såfremt erstatningssag vkan anlaegges her i riget i medför af 5 33.
Anlaegsindehaverens regres. & 23.
Er en skade, for hvilken indehaveren af et nukleart anlaeg er erstatningsplig- tig i medfgzir af dette kapitel eller til- svarende regler i anden konventionsstat,
Finland varje anläggnings andel i skadans upp- komst och omständigheterna i övrigt.
16 5.
Kan efter inträffad atomolycka befa- ras, att det belopp, som enligt 14 ä 1 mom. och 15 5 1 mom. står till förfo- gande för att täcka skadorna icke för— slår till full ersättning åt alla skadeli- dande, skall atomanläggningsinnehava- ren eller i 12 & 1 mom. avsett försäk— ringsbolag eller den, som givit annan säkerhet, ofördröjligen underställa SO- cialministeriets avgörande huru stor andel i proportion till de 'fulla ersätt- ningarna, som tillsvidare skall utbeta- las.
Socialministeriet skall på grund av ansökan bestämma temporär kvotdel. Bestämmelsen kan ändras eller återkal— las då skäl därtill föreligger.
Om de sammanlagda beloppen av de vid ersättningsregleringen redan beak- tade atomskadorna överstiga maximi— beloppen enligt denna lag eller om över- skridande föranledes av att nya skador yppa sig förutom de, som redan reg- lerats, eller av att redan reglerad ska— das svårighetsgrad förvärras, äger per— son, vars rätt till ersättning grundar sig på sådan i Finland uppkommen skada, för vilken innehavare av här belägen atomanläggning är ansvarig, och så- framt han framställt sitt ersättningsan- språk inom fastställd tid, i ersättning erhålla belopp, som han hade fått, om han redan från början funnits bland ersättningssökandena.
17 %.
Belopp som innehavare av atoman— läggning utgivit i ersättning för atom- skada enligt denna lag eller lagen i an- na-n konventionsstat må han söka åter
1 25 Norge
5 25 (fordeling av krav som overstiger störstebelöpet) .
1. Dersom det begrenste ansvarbelöp etter % 23, jfr. & 24, ikke rekker til å gi alle skadelidte full dekning, nedset- tes erstatniingen til hver enkelt for- holdsmessig etter skadenes störrelse.
2. Departementet kan i såfall bestem- me at erstatning for skade på person innenfor et störstebelöp pr. person som departementet fastsetter, skal gis for- trinsvis dekning av ansvarbelöpet.
3. Nedsettingen av erstatninghelöpet for de enkelte krav i medhold av reg— lene i nr. 1 og 2 må godkjennes ved kjennelse av s-kifteretten.
4. Er det etter intruffet atomulykke grunn til å frykte for at de samlete skader vil overstige ansvarbelöpet, skal »den ansvarlige operatör og hans forsikringsgiver eller garantist snarest mulig sörge for at departementet får skriftlig melding om det sammen med naermere op-plysninger om skadenes om- fang. Departementet kan i slikt tilfelle bestemme at det intil videre skal utbe- tales til de skadelidte en så stor del av deres erstatningkrav som det etter an- meldte krav skjönnes å vaere dekning for.
5. Kongen kan gi naermere föreseg- ner til utfylling av reglene i denne pa- ragraf. Når Kongen ikke har bestemt annet, gjelder skifteloven tilsvarende så langt den passer for skifterettens av— gjör etter denne paragraf.
5 26 (regress fra operatör).
1. Operatör som er ansvarlig etter dette kapittel eller tilsvarende regler i en annen konvensjonstat, har ikke rett til å söke dekning (regress) hos andre
Sverige
av fysisk person som uppsåtligen orsa- kat skadan eller av den som gentemot anläggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig att svara för dens-amma.
Återkravsrätt tillkommer ock anlägg- ningsinnehavaren gentemot den som utför sådan transport av atomsubstans för vilken anläggningsinnehavaren sva- rar enligt 7 5, om fraktföraren utan samtycke av anläggningsinnehavaren fört in ämnet i konventionsstat där i överensstämmelse med konventionen anläggningsinnehavaren har att svara med högre ansvarighetsbelopp än som gäller enligt 14 % första stycke-t; åter- kravsrätten avser i detta fall vad an- läggningsinnehavaren nödgats utgiva utöver belopp som avses i sagda styc- ke. Rätt till återkrav som nu sagts må dock icke göras gällande, om införan— det av ämnet på den främmande sta- tens område skett för att rädda liv eller egendom eller eljest framtvingats av omständigheter över vilka fraktföraren icke kunnat råda.
I vidare mån än som följer av vad i första och andra styckena i denna pa- ragraf sägs eller av vad i 15 % stadgas äger anläggningsinnehavare icke rätt att av annan återfå vad han utgivit enligt denna lag eller motsvarande bestäm- melser i annan konventionsstats lag.
18 5.
Vill någon med stöd av 6, 7 eller 13 & rikta ersättningsanspråk mot innehava— re av atomanläggning eller mot för- säkringsgivare som meddelat försäk- ring mot hans ansvarighet, skall han vid äventyr av talans förlust anmäla sitt anspråk hos innehavaren inom två år från den dag han erhöll kunskap om skadan och om den för skadan an-
forvoldt med forsaet, har anlzegsinde- haveren krav på at blive holdt skades— lös af den eller de enkeltpersoner, der forsaetlig har hidfört skaden. Anlaegs- indehaveren har også krav på skades- lösholdelse, dersom sådan ret udtryk- kelig er indrömmet ham ved aftale.
Stk. 2. Har en fragtförer uden sam- tykke af den i medför af 5 14 ansvarlige anlaegsindehaver transporteret nuklear substans gennem konventionsstat, hvor anlaegsindehavere'n er undergivet en höjere ansvarsbegränsning end »naevnt i % 21, og er indehaveren som fölge heraf ifaldet erstatningsansvar ud over det ii & 21 naevnte maksimum, kan inde— haveren kraeve det overskydende be- löb erstattet alf fragtföreren. Dette gael- der dog ikke, såfremt transporten gen- nem den pågaeldende stat er sket for at redde liv eller ejendom eller er for- årsaget af forhold uden for fragtföre- rens kontrol.
Stk. 3. Bortset fra de i 5 22, stk. 2, og i denne paragrafs stk. 1 og 2 hjemlede krav har anlaagsindehaveren ikke ret til at få de erstatningsbelöb, han har udredet, daekket af trediemand.
Forazldelse. & 24.
Krav på erstatning eller skadeslös— holdelse hos indehaveren af et nukleart anlaeg for skade i medför af bestemmel- serne i dette kapitel foraeldes efter reg- lerne i lov nr. 274 af 22. december 1908.
Stk. 2. Er foraeldelse ikke indtrådt efter disse regler, bortfalder kravet dog 10 år efter den haendelse, som har for- voldt skaden, jfr. & 1, ]itra f, medmindre
Finland endast av fysisk person som själv upp- såtligen orsakat skadan eller av den som gentemot anläggningsinnehavaren ut- tryckligen åtagit sig att svara för den- samma.
Står innehavare av atomanläggning enligt 7 5 i ansvar för atomolycka, som inträffat under transport av atomsub- stans, äger han, såvida fraktföraren utan samtycke av anläggningsinnehava- ren fört in atomsubstansen i konven- tionsstat, där i överensstämmelse med konventionen anläggningsinnehavaren har att svara med högre ansvarighets- belopp än som gäller enligt 14 5 1 mom., rätt att av fraktföraren återfå den del av den utgivna ersättningen, med vilken ersättningen överstiger i nämnda paragraf stadgat ansvarighets- belopp. Rätt till återkrav må dock icke göras gällande, om införandet av atom— substansen i konven-tionsstaten skett för att rädda liv eller egendom eller eljest framtvingats av omständigheter, över vilka fraktföraren icke kunnat råda.
I vidare mån än som följer av vad i 1 och 2 mom. i denna paragraf sägs el- ler av vad i 15 & stadgas äger anlägg— ningsinnehavare icke rätt att av an- nan återfå vad han utgivit enligt den- na lag eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag.
18 %.
Skadeståndsanspråk enligt denna lag skall vid äventyr av talans förlust an— mälas hos anläggningsinnehavaren inom tre år från den dag, då den ersätt- ningsberättigade erhöll kunskap om ska- dan och om den för skadan ansvarige eller med iakttagande av skälig akt- samhet hade bo-rt erhålla sådan »kun- skap.
Norge for dette ansvar, med mindre vedkom- mende ved avtale uttrykkelig har på- tatt seg å dekke skaden eller er en med- ansvarlig operatör (jfr. & 24 nr. 2) eller en fysisk person som selv har voldt ska- den forsettlig.
2. Dersom operatören er blitt ansvar- lig utover begrensn'ingen i 5 23 for atomulykke under transport, fordi fraktföreren uten hans samtykke har fört vedkommende atomsubstans inn i en konvensjonstat der operatören i sam- svar med [konvensjonen er undergitt en höyere ansvarbegrensning enn nevnt, har operatören videre rett til å söke dekning for sitt overskytende ansvar hos vedkommende fraktförer, når ikke annet er avtalt. Operatören har likevel ikke uten avtale rett til slik dekning, såframt atomsubstansen ble fört inn i vedkommende fremmede land for å redde liv eller eiendom eller *innförse- len skyldtes forhold utenfor fraktföre- rens kontroll.
& 27 (bortfall av erstatningkrav senest etter 10 år).
1. Selv om et erstatningkrav mot en operatör ikke er foreldet tidligere etter alminnelige foreldelsesregler, faller det iallfall bort dersom det ikke er aner— kjent eller gjort gjeldende ved .rettslig skritt innen 10 år etter vedkommende atomulykke.
2. Skyldes atomulykken atomsub- stans som er ulovlig fjernet, tapt eller
Sverige svarige eller med iakttagande av skälig aktsamhet hade bort erhålla sådan kunskap.
Talan å ersättning må icke väckas mot anläggningsinnehavaren eller för— säkringsgivaren senare än tio år från den atomolycka som gav upphov till skadan. Har skadan orsakats av atom- substans som olovligen tillgripits, för- lorats eller övergivits utan att hava åter tillvaratagits, må, oavsett när olyc- kan inträffat, skadestånds-talan mot an- läggningsinnehavaren eller försäkrings- givaren icke väckas senare än tio år från tillgreppet, förlusten elle-r övergi- vandet. Konungen må, i samband med att förordnande enligt 29 & tredje styc— ket meddelas, såvitt 'det påkallas för att uppfylla konventionens bestämmelser, föreskriva att den som lidit skada skall vara bevarad vid sin rätt till ersättning, ändå att talan icke väckts vid domstol här i riket inom tid som nu sagts.
Angående ersättning av staten stad- gas i 26 &.
Försäkring 19 %.
För att täcka ansvarighet för atom- skada enligt denna lag eller motsva- rande bestämmelser i annan konven- tionsstats lag, såvitt gäller ansvarig- hetsbelopp som angives i 14 5 första stycket första punkten, skall innehava- re av här i riket belägen atomanlägg-
det forinden er anerkendt af indehave- ren, eller skadelidende har foretaget retsligt skridt til dets gennemförelse. Er skaden forårsaget af nuklear sub- stans, som er blevet ulovlig fjernet, ta-bt eller opgivet og ikke påiny bragt til stede på ulykkestidspunktet, skal 10 års fristen regnes fra tidspunktet for fjernelsen, tabet eller opgivelsen.
Stk. 3. I tilfaelde, hvor det bes—temmes af den i erstatningskonventionens ar— tikel 17 naevnte internationale domstol, om retssag skal anlaegges her i riget, jfr. % 33, stk. 3, iuntraeder foraeldelse ef- ter stk. 1 og 2 dog ikke, såfremt der, enten forud for den internationale dom- stols afgörelse rejses sag i en af de stater, mellem hvis domstole den internationale domstol kan vaelge, rettes henvendelse til den kom- petente myndighed i vedkom- mende stat om at foranledige en afgörelse fra den internationale domstol, forudsat at disse handlinger foretages, inden foraeldelse er indtrådt efter ved- kommende konventionsstats lovgivning. I disse tilfaelde skal sag anlaegges her i riget inde-n det tidspunkt, som den in- ternationale domstol måtte fastsaette. eller
Forsikring og sikkerhedsstillelse. % 25.
Iundehaveren af et nukleart anlaeg her i riget skal tegne og holde i kraft en forsikring, der skal godkendes af stats- ministeren, til daekning af krav på er— statning eller skadeslösholdelse, som indenfor *begraensningen efter 5 21 kan göres gaeldende mod indehaveren i
Ersättningstalan må icke väckas mot anläggningsinnehavare eller den, 'som givit försäkring eller annan säkerhet, senare än .tio år från den atomolycka, som gav upphov till skadan, eller, då skadan orsakats av atomsubstans, som tillgrip'its, förlorats eller övergivits utan att hava åter tillvara-tagits, senare än tio år räknat från tillgreppet, förlusten eller övergivandet.
Genom förordning må, såvitt det på- kallas för att uppfylla konventionens bestämmelser, stadgas, att den som li- dit skada skall bevara sin rätt till er- sättning, ändå att talan icke väckts vid finsk domstol inom tid som fastställts i denna paragraf.
Utan hinder av vad ovan i denna pa- ragraf stadga-s, äger ersättningstagare, vars skadas svårighetsgrad senare för- värras, rätt att utkräva ersättning i an- ledning härav av anläggningsinnehava- ren eller den, som givit försäkring eller annan säkerhet, inom i 1 mom. stadgad tid från det skadans svårighetsgrad för- värrades men senast inom tio år från olyckan eller från tillgreppet, förlusten eller övergivandet av atomsubstansen.
Försäkring. 19 5.
För att täcka ansvarighet för atom- skada enligt denna lag eller lagen i an- nan konventionsstat skall, såvitt gäller ansvarighetsbelopp, som angives i 14 5 1 mom., innehavare av i Finland belä- gen atomanläggning hava försäkring hos inhemskt försäkringsbolag, vars i
Norge oppgitt og ikke kommet til rette på ulykketiden, kan erstatningkrav for så vidt angår skader voldt ved slik ulykke ikke gjores gjeldende mot operatören senere enn 10 år etter tidspunktet for fjernelsen, tapet eller oppgivelsen. 3. Er det .ifolge erstatningkonvensjo- nen domsmyndighet for erstatningkra- vet i flere konvensjonstater (jfr. % 32), bevaares kravet også såframt a) det foretas rettslig skritt til inntale av kravet i en slik fremmed kon- vensjonstat innen de der gjeldende frister og for domsmyndigheten måtte vaere lagt utelukkende til et annet land ved avgjorelse av den in- ternasjonale domstol som er nevnt i erstatningkonvensjonens artikkel 17, eller
b) det settes fram rettidig begjaering til rette myndighet i en konvensjon- stat om å 'innlede skritt for å få den nevnte internasjonale domstol til å treffe avgjorelse om domsmyndig- het i samsvar med erstatningkon- vensjonen. Blir domsmyn-digheten lagt til Nor- ge ved avgjorelse som nevnt under bok— stav a eller b foran, faller virkningen av den rettidige påtale eller begjaering bort, dersom ikke kravet deretter blir gjort gjeldende her i riket innen den frist som den internasjon-ale domstol måtte fastsatte eller — om denne ikke fastsetter noen slik frist _— innen 1 år etter domstolens avgjdrelse.
& 28 (forsikring eller annen garanti).
1. Til dekning av ansvar for skade etter dette kapittel (jfr. % 23) skal ope- ratoren av ethvert atomanlegg her i riket tegne og holde i kraft slik for- sikring eller stille slik annen sikker- het som departementet finner å kunne godkjenne.
Sverige ning taga och vidmakthålla försäkring som Konungen eller av Konungen ut— sedd myndighet godkänner.
Fönsävkringen må tagas
a) antingen så, att försäkringsbelop- pet täcker ansvarigheten för varje itn- träffande atomolycka;
b) eller ock så, att försäkringen vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med avtalat försäkringsbelopp efter av- drag för ersättning som försäkrings- givaren har att vidkännas på grund av försäkringen.
Ansvarighet för skada under trans- port enligt 7 5 mål täckas av särskild försäkring.
20 5.
Försäkringsbeloppet skall vara i fall som angives i 19 å andra stycket under a) minst det belopp som gäller såsom ansvarighetsbelopp för anläggningsin- nehavaren enligt 14 5 första stycke-t första punkten och i fall som angives i 19 % andra stycket under b) minst detta belopp ökat med en femtedel där- av. Försäkriungsbeloppet innefattar icke ränta och ersättning för rättegångskost- nader.
Har försäkringen tecknats på sätt an- gives i 19 5 andra stycket under b), åligger det anläggningens innehavare att, så snart försäkringsfall inträffat
Danmark medför af dette kapitel eller anden kon- ventionsstats lov, som efter erstatnings- konventionen kommer til anvendelse. Der kan godkendes saerskilt forsikring til daekning af ansvar for nukleare ulyk— ker, som indtraeffer under transport.
5 5 lagen om försäkringsbolag stadga- de verksamhetskapital uppgår till minst 360 miljoner mark och vilket i enlighet med sin bolagsordning kan bedriva i denn-a lag avsedd försäkringsverksam- het.
Försäkringen må tagas
a) antingen så, att försäkringsbelop- pet täcker ansvarigheten [för varje atom- olycka, .som inträffar medan försäk- ringen är i kraft;
b) eller så, att den vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för er- sättning som försäkringsgivaren utgi- vit eller är pliktig att utgiva på grund av försäkringen.
Ansvarighet för skada under tranvs- port enligt 7 % kan inbegripas under den i 2 mom. avsedda försäkringen eller ock täckas av särskild försäkring.
20 &.
Försäkringsbeloppet skall vara, därest det icke av 21 S 2 mom. annat följer, ränta och ersättning för rätte- gångskostnader icke medräknade, i för- säkring som avses a' 19 5 2 mom. a- punkten minst 3 miljarder mark samt i försäkring som avses i b-punkten av samma moment minst 3,6 miljarder mark.
Har försäkringen tecknats på sätt som angives i 19 5 2 :mom. 'b-punkten, åligger det anläggningsinnehavare att så snart försäkringsfall inträffat, som ensamt eller i förening med tidigare försäkringsfall kan antagas föranleda
2. Kongen kan likevel for et naermere angitt tid—srom bestemme at departe- mentet kan godta forsikring eller annen sikkerhet som er begrenset til et sam- let störstehelöp og såleis ikke fullt ut dekker operatörens maksimumansvar for hver mulig atomulykke, forutsatt vat störstebelöpet er mindst 20 pct. over operatörens ansvarbegrensning for hver enkelt ulykke. Må det antas at slik for- sikring eller sikkerhet som fölge av inntruffet skade er minsket under ope- ratörens ansvarbegrensning pr. ulykke, skal departementet tilbakekalle god- kjenningen inrntil »forsikringen eller sikkerheten er brakt opp i det opprin- nelige störstebelöp.
3. Departementet kan godta sazrskilt forsikring eller annen sikkerhet til dek- ning av ansvar for atomulykker som inntreffer under transport til og fra vedkommende anlegg.
4. Operatören plikter i ti-de å inn- hente departementets beslutning om när forsikring eller sikkerhet skal tre i kraft. Departementet avgjör med bin- dende virkning for operatören hvor lenge han etter loven skal opprettholde forsikring eller sikkerhet.
som ensamt eller i förening med tidi— gare försäkringsfall kan antagas föran- leda nedskrivning av försäkringsbelop— pet så att det kommer att understiga det för anläggningsinnehavaren gällande ansvarighetsbeloppet, taga tilläggsför— säkring som åter bringar försäkringen upp till minst sistnämnda belopp ökat med en femtedel därav.
21 %.
Försäkringen skall dels för den som är berättigad till ersättning i anledning av skadan medföra rätt att utbekomma ersättningen direkt av försäkringsgiva— ren och dels, i den mån försäkringsgi- varen icke gjort annat förbehåll, för anläggningens innehavare gälla mot den ansvarighet för skada som kan för honom uppkomma enligt denna lag el— ler motsvarande bestämmelser 1 an- nan konventionsstats lag.
(Jfr å 19 stk 1.)
nedskrivning lav försäkringsbeloppet så att det kommer att understiga 3,5 miljar- der mark, taga tilläggsförsäkring, som åter bringar försäkringsbeloppet upp till minst 3,6 miljarder mark. Då sådant försäkringsfall inträffat, skall försäk- ringsgivaren ofördröjligen underrätta försäkringstagaren och socialministe- riet härom.
24 5.
Försäkringen skall för den som är berättigad till ersättning i anledning av atomskada medföra rätt att utbekom- ma ersättningen direkt av försäkrings- givaren.
Försäkringsgivare skall skriftligen inkallas att höras vid i 18 & avsedd rät— tegång mot atomanläggningsinnehava- re på sätt om delgivande av stämning är stadgat. Försä-kringsgiv-are har själv- ständig rätt till ändringssökande.
Vad ovan stadgats om försäkringsgi- vare tillämpas på motsvarande sätt på atoma'nläggningsinnehavare, då ersätt- ningstalan anhängiggjorts gentemot för- säkringsgivare.
Staten skall alltid inkallas att höras vid i 2 och 3 mom. avsedd rättegång. Den har självständig rätt till ändrings— sökande.
22 %. Ovan i 19 å avsett försäkringsbolag må icke vägra att bevilja hos detsam— ma sökt försäkring eller ikrafthålla den
133. Norge
5 30 (garantierklaering).
Forsikrings- eller silkkerhetsgiveren skal hos vedkommende myndighet leg- ge ned en garantierklaaring til fordel for mulige skadelidte og i slik form og av slikt innhold som departementet fastsetter. Enhver garantierklaering skal stadfeste bl. a. fölgende vilkår som gjelder for garantien inntil den måtte bli avlöst av ny godkjent garanti:
a) Skadelidte har ret-t til å holde seg direkte til garantien uansett for— holdet mellom garantist og den an- svarlige operatör.
b) Garantien gjelder uten tidsgrense og uansett om atomanlegget skifter eier eller operatör.
c) Garantien kan bare sis opp (eller erklaeres ugyldig eller bortfalt) etter minst 2 lmåneders skriftlig for-hands- varsel til vedkommende myndighet. Den gjelder fortsatt for så vidt an- går atomulykker som intreffer un- der transport fpåbegynt innen 2 må- neder etter at varslet kom fram.
d) For skade voldt ved atomulykke som intreffer mens garantien står ved makt, kan skadelidte holde seg til denne også etter at den er brakt til opphör.
Sverige
22 5.
Har försäkringsavtalet efter uppsäg- ning eller eljest upphört, är försäkrings- givaren ändock gentemot den som li- dit skada ansvarig för skadestånd på grund av atomolycka som inträffat in- nan två månader förflutit från det skriftlig anmälan om dagen för avta- lets upphörande inkommit till myndig- het som Konungen bestämmer. Gäller försäkringen skada som uppkommit un- der transport »av atomsubstans må dock försäkringsgivarens ansvarighet gen-t- emot den skadelidande icke bringas att upphöra så länge transporten pågår.
Om ny för-säkring meddelats, skall beträffande därefter inträffad atom- olycka vad i första stycket stadgas icke äga tillämpning.
Försäkringsgivaren må ej i vidare mån än som följer av vad ovan i denna paragraf stadgas till befrielse från an— svarighet gentemot den som lidit skada åberopa omständighet som beror av annan än denne.
23 %.
Vad i 21 och 22 %% stadgats skall, oaktat utländsk lag i övrigt är tillämp- lig å förhållandet mellan försäkrings- givaren ooh anläggning-sinneh-avaren eller anläggningen är belägen -i utlan- det, gälla så snart talan å ersättning en- ligt denn-a lag må upptagas här i riket.
5 26.
Ophörer en »aftale om forsikring som i 5 25 naevnt, uden at .ny forsikring er trådt i kraft, skal forsikreren vedblive at :haefte for skade, der skyldes nuklear ulykke, som indtraeffer inden 2 måne- der, efter at forsikreren skriftligt har underrettet statsministeren om aftalens ophör. Angår forsikringen ska—de for— voldt under transport, vedbliver for- sikrerens heeftelse dog, indtil transpor- ten er tilendebragt.
5 27.
Statsministeren fastsatter *neermere regler om de i 5 25 naevnte forsikringer.
Finland under förutsättning, att atomanlägg- n-ingsinnehavaren har stadgat tillstånd. Angående försäkringsbolags rätt att er— hålla återförsäkring från statens för- säkringsnämnd stadgas särskilt.
Indrages atomanläggningsinnehava— res tillstånd, äger försäkringsgivaren rätt att uppsäga försäkringen. Försäk- ringsgivaren är ändock gentemot den som lidit atomskada ansvarig för skade- stånd på grund av atomolycka, som in- träffat innan två månader förflutit från det skriftlig anmälan om dagen för avta- lets upphörande inkommit till socialmi- nisteriet. Gäller försäkringen skada som avses i 7 &, må dock försäkringsgiva— rens ansvarighet gentemot skadelidande icke bringas att upphöra så länge trans- porten pågår.
Försäkringsgivaren må ej i vidare mån än som följer av vad ovan i denna paragraf stadgas till befrielse från ansvarighet gentemot den som lidit :ska- da åberor omständighet som beror av annan är ine.
23 %.
Såvida försäkringstagaren och för- säkringsgivaren icke nå överenskom- melse om premien, skall socialministe- riet, ifall å premiegrunderna icke på
[Jfr 5 30 c).]
Sverige
24 %.
Försäkringsplikt varom 19 & åvilar icke staten.
Konungen eller myndighet som Ko- nungen bestämmer äger att från försäk- ringsplikten befria anläggningsinneha- vare, som ställer betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligt denna lag eller motsvarande bestämmelser i an- nan konventionsstats lag och tillika vi- sar, att han på tillfredsställande sätt sörjt för reglering av uppkommande skador.
Vad i denna lag sägs om försäkring (försäkringsgivare) skall äga motsva- rande tillämpning i fråga om säkerhet (den som gentemot anläggningsinne- havare åtagit sig att ställa säkerhet) enligt andra stycket eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag.
stadgas i
Ersättning av staten. 25 &.
Visar den som enligt denna lag eller motsvarande bestämmelser i anna-n konventionsstats lag är berättigad till skadestånd av innehavare av atoman- läggning här i riket, att han icke kunnat utfå detta skadestånd av anläggningsin- nehavare—n' eller försäkringsgivaren, gäldas skadeståndet av staten.
5 28.
Forsikringspligten galder ikke for anlag, for hvilke ansvaret påhviler sta- ten.
Stk. 2. Statsministeren kan fritage indehaveren af et anlag for forsikrings- pligt, mod at der stilles en efter minis- terens skön lige så betryggende sikker- hed.
Stk. 3. Stilles sikkerheden af en an- den end anlagsindehaveren, finder lo- vens regler om forsikring tilsvarende anvendelse.
Statens ansvar. 5 29.
Staten er overfor skadelidende plig— tig til indenfor den efter 5 21 galden- de granse at udrede erstatninger, for hvilke indehaveren af et nukleart an- lag her i riget er ansvarlig i medför af dette kapitel eller tilsvarende regler i anden konventionsstat, for så vidt er- statningerne ikke har ku-nnet afholdes
förhand införskaffats ministeriets stad- fästelse, avgöra saken. Premien eller dess grunder skola fastställas med be— aktande av försäkringstekniskt beräk- nad risk, förvaltnings- och återförsäk— ringskostnader samt huruvida försäk- ringstagaren förbundit sig att helt eller delvis svara för ersättningarna även- som vilken garanti .han gett för uppfyl- landet av sitt åtagande.
Närmare bestämmelser angående för- säkringen utfärdas genom förordning.
21 5. Försäkringsplikt åvilar icke staten. Om risk för stora atomskador bör
anses ringa eller om annat särskilt skäl föreligger, kan statsrådet eller social— ministeriet i enlighet med av stats- rådet givna direktiv godkänna försäk- ring vars belopp är lägre än som angi- ves i 20 5 1 mom. Såvitt ersättningar som erlägges från försäkringen på grund härav understiga i 14 5 1 mom. stadgade belopp, erlägges skillnaden ur statens medel. Ersättningsbelopp som erlägges från försäkringen och ur sta- tens medel fördelas på person- och egendomsskador på sätt som stadgas i sistnämnda paragraf.
Ersättning av staten. 25 å.
Jämte vad i 21 5 2 mom. stadgats, erlägges skadestånd, som enligt denna lag eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag skall utgå för atomskada, för vilken ansvarighe- ten åvilar innehavare av atomanlägg- ning i Finland, från statens medel i det fall att den skadelidande påvisar,
5 29 (fritak for staten). Plikt til å stille sikkerhet påhviler ikke staten. (Jfr & 28 nr 1.)
5 31 (dekning av statsmidler).
1. Staten innestår overfor skade— lidte for at det ansvar for atomulykker som operatörer av atomanlegg her i riket har etter dette kapittel eller til- svarende regler i en annen konvensjon- stat bl'ir oppfylt.
Sverige
Sta-tens gar—anti enligt första stycket täcker dock icke i något fall ersättning utöver det ansvarighetsbelopp som gäl- ler för anläggningsinnehavaren, enligt 14 % första stycket första punkten.
26 5.
Har atomolycka, för vars skadeverk— ningar innehavare av atomanläggning här i riket är ansvarig, medfört atom- skada här, vilken yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarig- het till följd av bestämmelserna i 18 å andra stycket eller motsvarande be- stämmelser i annan konventionsstats lag upphör-t men inom trettio år efter olyckan, skall ersättning utgivas av sta- ten. För skada som yppats innan an- svarigheten sålunda upphört skall er- sättning ock utgå av statsmedel, om den skadelidande underlåtit att inom föreskriven tid väcka talan eller eljest företaga preskriptionsavbrytande åt— gärd samt haft skälig ursäkt för sin un- derlåtenhet.
Ersättningsskyldigheten skall bestäm- mas som om anläggningsinnehavaren svarat för skadan. Har skadestånd som anläggningsinnehavaren haft att utgiva i anledning av olyckan nedsatts på grund av att ansvarighetsbeloppet ej räckt till full ersättning, skall ersätt- ningen av statsmedel jämkas i samma mån. Anspråk på ersättning skall vid äventyr av talans förlust inom tid som
af en af indehaveren opretholdt forsik- ring eller anden sikkerhed.
% 30.
Er et erstatningskrav for skade, der her i riget er forvoldt ved en nuklear ulykke, for hvilken indehaveren af et nukleart anlag her i riget er ansvarlig, bortfaldet i medför af 5 24, stk. 2, eller tilsvarende bestemmelse i anden kon- ventionsstats lov, udredes erstatningen af staten. Kravet mod staten kan kun göres galdende, såfremt det er und— skyldeligt, at retsligt skridt mod inde- haveren ikke er foretaget, inden hans ansvar er bortfaldet efter de navnte bestemmelser. Kravet foraldes efter reglerne i lo-v nr. 274 af 22. december 1908 og senest 30 år efte-r det i 5 24, stk. 2, angivne tidspunkt. Dersom andre skadelidendes krav ikke er blevet fuldt dakket på grund af den i 5 21 navnte ansvarsbegrans—ning, jfr. % 31, nedsat-tes erstatningen fra staten på tilsvarende måde.
Stk. 2. Erstatn'ing efter reglerne i stk. 1 ydes under forndsatning af gensidig- hed også for skade opstået i anden stat. Det kan endvidere ved kongelig an- ordning bestemmes, at erstatning skal ydes for skade opstået uden for folke— retsligt anerkendt statsområde.
att han icke kunnat utfå skadestånd av någon som är för skadan ansvarig eller att anläggningsinnehavaren icke är an- svarig för skadan eller del därav i ett i 16 5 3 mom. avsett fall till följd av stadgandet om maximibelopp i 14 5 1 mom.
Från statens medel ersättes ock i Finland uppkommen atomskada å per— son, vilken förorsakats av här inträf— fad atomolycka, om det klargjorts att en innehavare av atom-anläggning i Finland är ansvarig (för skadan, men däremot förblivit oklart, vilken av dem som är den ansvarige.
26 5.
Är innehavare av atomanläggning i Finland eller, i fall som stadgas i 25 ä 2 mom., staten ansvarig för atomolycka och har den skada denna förorsakat härstädes yppats eller dess svårighets- grad förvärrats först efter det anlägg- ningsinnehavarens ansvarighet enligt 18 5 2 mom. eller enligt motsvarande stadgande i annan konventionsstats lag upphört, eller så sent, att den ersätt- ningsberättigade icke kan anses ha haft nimlig tid för väckande av talan innan anläggningsinnehavarens ansvarighet upphörde, men innan 30 år förflutit från atomolyckan, ersättes skadan med statens medel.
Vad i 1 mom. är stadga-t kan medelst förordning utvidgas att på grundvalen av ömsesidighet gälla också sådana ska- dor, som uppkommit utanför finskt ter- ritorium.
(5 31 nr. 2.)
Erstatningkrav som er bortfalt på grunn av 10 års fristene i g 27 eller tilsvarende regler 'i en annen konven- sjonstat, skal dekkes av staten, når kra- vet gjelder personskade påfört her i riket ved atomulykke som en operatör av atomanlegg her eller i en annen konvensjonstat var ansvarlig for. For å bevares må kravet gjöres gjeldende ved rettslig skritt mot vedkommende departement för operatörens ansvar er foreldet etter alminnelige foreldel— sesregler og senest innen 30 (20) år etter atomulykken. Har operatörens an- svarbelöp for samme ulykke ikke ruk— ket til full dekning, skal erstatningen av statsmidler nedsettes i samme for— hold som ved fordelingen av operatö- rens ansvarbelöp. Kongen kan under forutsetning av gjensidighet bestemme at erstatning skal ytes, selv om skaden er påfört (voldt) i utlandet.
Sverige angives i 18 5 första stycket anmälas hos myndighet som Konungen bestäm- mer.
Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att ersätt- ning enligt denna paragraf skall utgå jämväl för skada som uppkommit utom riket.
(Jfr 26 å andra stycket.)
27 5.
Om det ansvarighetsbelopp som gäla ler för anläggningsinnehavarens ansva- righet enligt denna lag eller motsva- rande bestämmelser i annan konven- tionsstats lag icke förslår till gäldande av ersättning för här i riket upp-komna skador, skall gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som faststäl- las av Konungen och riksdagen. Gott- görelse som nu sagts skall jämväl läm- nas i tillägg till ersättning som för här i riket uppkomna skador utgives enligt 26 5, om sådan ersättning nedsatts i enlighet med andra stycket andra punk- ten i sagda paragraf.
(Jfr 5 30 stk. 1)
(Jfr & 31)
27 &.
Beträffande statens ansvarighet gäl— ler i tillämpliga delar, såvida ej av 25 och 26 55 annat följer, vad som stad- gats om atomanläggningsinnehavares ansvarighet. Har ersättningar, som an- läggningsinnehavaren haft att utgiva i anledning av en och samm-a atomolyc- ka, nedsatts på grund av att ansvarig- hetsbeloppet ej räckt till full ersättning, skall ersättningen ur statsmedel ned— sättas i samma mån. I fall som avses i 25 5 skall ersättning sökas hos social- ministeriet på sätt som stadgas 'i 18 ä 1 och 2 mom. samt, i fall som avses i 26 å, inom i 18 5 1 inom. stadgad tid.
(Jfr 25 5 1 inom.)
(Jfr % 31 nr. 2.)
(5 31 nr. 3.)
I den uts-trekning Stortinget bevilger midler til det, kan Kongen bestemme at staten helt eller delvis skal erstatte skader som ikke dekkes av ansvarbe— löpet etter % 23.
28 %.
Belopp som utgivits enligt 25 % äger staten söka åter av anläggningsinneha- varen, försäkri-ngsgivaren och den mot vilken anläggningsinnehavaren har återkravsrätt jämlikt 17 5.
Vad staten utgivit enligt 26 och 27 55 må den söka åter allenast av fysisk per- son som uppsåtligen orsakat skadan.
Internationella förhållanden, laga dom- stol m. m. 29 %.
Talan med stöd av 6, 7 eller 13 5 mot innehavare av atomanläggning eller den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet må väckas här i riket, om anläggningen är belägen här, dock att talan icke må upptagas här om den atomolycka som givit upphov till ska- dan i sin helhet inträffat inom en an- nan konventionsstats område under transport av atomsubstans.
Ändå att anläggningen ej är belägen här i riket, må talan som avses i första stycket väckas här, om olyckan i sin helhet inträffat inom riket under trans- port av atomsubstans.
Konungen äger, om det för viss—t fall påkallas för att efterkomma konventio- nens bestämmelser, förordna om ut- vidgning eller inskränkning av den be-
Danmark Statens regres. % 32.
Belöb, som staten har udredet i med- för af %% 29—31, kan, såfremt skaden er forvoldt med forsat, kraves erstattet af den eller de enkeltpersoner, som for— satlig har hidfört skaden.
Stk. 2. Belöb udredet i medför af 5 29 kan endvidere kravcs erstattet
1) af den, som i egenskawb af forsikrer eller garant eller i övrigt ved udtryk— kelig aftale har påtaget sig ansvar for skaden, jfr. % 23, stk. 1, 2. pu-nktum.
2) af a-nlagsindehaver, der i medför af 5 22, stk. 1, er medansvarlig for ska- den, i det omfang hvori ansvaret i med- för af 5 22, stk. 2, falder på ham,
3) af anlagsindehaveren selv, dersom udgiften skyldes, at han ikke har teg- net og opretholdt behörigt godkendt forsikring eller anden sikkerhed, eller at sikkerheden har vist sig usolid.
Danske domsloles kompetence. & 33.
Sag imod indehaveren af et nukleart anlag — eller i det i 5 19, stk. 1, 2. punktum, navnte tilfalde mod forsik- rer eller garant — om erstatning for skade eller om skadeslösholdelse i medför af dette kapitel kan anlagges her i riget, 1) såfremt kravet rettes mod indeha— veren af et anlag, der er beliggende her, eller 2) såfremt den nukleare ulykke er sket under transport og i sin helhed her i riget. Stk. 2. Reglen i stk. 1, nr. 1, finder dog ikke anvendelse, dersom ulykken er sket under transport og i sin helhed på en enkelt ande-n konventionsstats ter- ritorium.
Stk. 3. Såfremt kravet rettes både mod
28 %.
Ersättning, som utgivits enligt 21 5 2 mom. och 25 5 1 mom., äger staten söka åter endast av den atomanlägg- ningsinnehavare, som är ansvarig för skadan, eller av den som beviljat för- säkring eller annan säkerhet, såvida dessa iicke erlagt sitt ansvars-belopp, så ock av den, gentemot vilken anlägg- ningsinnehavaren äger återkravsrätt en- ligt 17 &. Ersättning som utgivits enligt 25 ä 2 mom. och 26 & äger staten söka åter endast av fysisk person, som upp- såtligen vållat skadan.
Internationella förhållanden m. m. 29 &. Finsk domstol äger rätt 'att till be— handling upptaga ärende rörande atom- anläggningsinnehavares eller försäk- ringsbolags ansvarighet i följd av atom- olycka enligt denna lag,
1) om atomanläggning vars ägare är ansvarig för skadan, är belägen i Fin- land förutsatt att skadehäindelsen icke i sin helhet inträffat inom en annan konventionsstats område under trans- port av atomsubstans;
2) då olyckan i sin helhet inträffat på finska statens område under trans— port av atomsubstans; eller
3) då ärendet berör statlig ersätt— ning eller dess återkrävande jämlikt stadgandena i 25, 26 och 28 55.
Om atomanläggningsinnehavare i Finland och i någon annan konven-
(& 31 nr. 4.)
For utlegg etter denne paragrafs nr. 1 kan staten hare kreve dekning (re- gress) hos noen som er regressansvar- lig overfor vedkommende operatör et- ter reglene 'i 5 26, eller hos operatören selv dersom denne har forsömt sin plikt til å tegne og holde i kraft forsikring eller å stille aznnen sikkerhet etter reg- lene i S 28. For övrig kan staten bare söke regress [hos enkeltperson som selv måtte ha voldt skaden forsettlig.
& 32 (norsk domsmynd-ighet).
1. Söksmål om en operatörs eller hans garantists ansvar for atomulykke etter dette kapittel hörer under norsk domstol:
a) når vedkommende atomanlegg lig- ger her i riket, såframt ikke ulykken er skjedd under transport og i sin helhet innen een enkelt fremmed konvensjonstats territorium, eller
b) når ulykken er skjedd under trans- port og i sin helhet innen norsk om- råde.
2. Er operatörer av atomanlegg her i riket og i en annen konvensjonstat etter reglene i dette kapittel ansvarlige for samme atomulykke (jfr. 5 24), kan dog söksmål om ansvaret ikke reises eller forfölges ved norsk domstol i medhold av nr. 1 bokstav a, dersom
hörighet som jämlikt första och andra styckena tillkommer svensk domstol.
30 %.
Talan i mål, som enligt 29 5 skall upp— tagas här iriket, väckes vid rätten i den ort, där atomolyckan inträffade.
Skulle med tillämpning av bestäm— melsen i första stycket två eller flera domstolar vara behöriga, må talan väckas vid en av dem. Finnes ej be- hörig domstol enligt vad där sägs, skall talan väckas vid Stockholms rådhus- rätt.
indehaveren af et anlaeg her i riget og indehaveren af et anlaeg i anden kon- ventionsstat, kan sag kun anlaegges her i riget i medför af stk. 1, nr. 1,
a) i tilfaelde af transport, dersom det transportmiddel, hvormed den nuk- leare substans på ulykkens tids- punkt befordredes, var indregistre- ret her i riget, eller hvis det af den i erstatningskonventionens artikel 17 naevnte internationale domstol bestemmes, at sag skal anlaegges her;
b) 'i andre tilfalde efter bestemmelse af den under a) naevnte domstol. Stk. 4. Er kravet alene rettet mod in- dehaveren af et anlazg her i riget, kan denne kraeve reglerne i stk. 3 bragt i anvendelse, såfremt han godtgör, at kra- vet også kan ret-tes mod anlaegsindeha— ver i anden konventionsstat.
Stk. 5. Begaering om forelaeggelse for den i konventionens art. 17 naevnte in- ternationale domstol af spörgsmålet om, i hvilken stat sag skal anlaegges, rettes til justitvsmiznisteren.
Vazrneting. & 34.
Sagen anla'egges uanset sagsgenstan- dens »störrel—se ved underret.
Stk. 2. Rejses kravet mod indehaveren af et nukleart anlag her i riget, skal sagen anleegges ved den ret, 'i hvis kreds anlaegget er beliggen—de. Rejses under sagen krav mod indehavere af flere anlaeg, der ikke er beliggende i samme kreds her i riget, eller rejses krav mod indehaver af anlag uden for riget, skal sagen anlaegges ved Köbenhavns byret.
tionsstat enligt lag given på grundva- len av kon-ventionen äro ansvariga för samma atomolycka, kan ärende röran— de ansvarigheten upptagas till behand- ling i Finland enligt 1 mom. 1 punkten,
1) såvida transportmedlet, med vilket atomsubstansen transporterades då atomolyckan inträffade, var registrerat i Finland; eller
2) såvida i 17 artikeln av konventio- nen nämnd internationell domstol så förordnar.
Justitieministeriet äger rätt att på eget eller socialministeriets initiativ el- ler på ansökan av innehavare eller för- säkringsbolag till den i 2 mom. 2 punk- ten avsedda internationella domstolen göra framställning om i vilken stat må- let skall handäggas.
(29 ä 4 mom.)
Laga domstol i mål enligt denna lag, som skall handläggas i Finland, är råd- stuvurätten i Helsingfors stad. Mål rö- rande ersättning enligt denna lag må ej avgöras enligt lagen om skiljemannaför- farande (46/28).
a) den skadevoldende atomsubstans på ulykketiden ble fört utelukkende med et transportmiddel som på den tid var registrert i et nasjonalitets- eller rettighetsregister i een enkelt annen konvensjonstat med doms- myndighet etter erstatningskonven- sjonen, eller
b) den internasjonale domstol som er nevnt i erstatningkonvensjonens ar- tikkel 17, bestemmer at Söksmål om ansvaret utelukkende skal höre un- der domstolene 'i en annen kon- vensjonstat.
3. Vedkommende departement kan av eget tiltak eller etter begjaeri'ng av en 'interessert forelegge for den nevnte internasjonale domstol spörsmålet om i hvilken stat Söksmål skal reises.
5 33 (lokalt verneting her i riket).
1. Söksmål som etter 5 32 hörer un- der norsk domsmyndighet, kan bare reises i den rettskrets her 'i riket der vedkommende atomanlegg ligger, når ikke annet er sagt i denne paragraf.
2. Er atomulykken skjedd under transport, kan söksmål bare reises iden rettskrets der ulykken skjedde.
3. Kan Söksmål om ansv—ar for sam- me atomulykke etter reglene foran rei- ses i mer enn een rettskrets, fastset- ter vedkommende departement hvor vernetinget skal vaere. Etter sökn-a—d kan departementet også fastsette vernetinget dersom det ikke kan bringes på det rene
31 5.
Har i mål om ersättning för skada ge- nom atomolycka dom meddelats i an— nan konventionsstat och äro domstolar- na i den staten enligt konventionen be- höriga att upptaga tvist som domen gäl- ler, må sagda dom, så snart den vun- nit laga kraft och må verkställa-s i den stat där den meddelats, gå i verkstäl— lighet jämväl här i riket, utan att ny prövning sker av den sak som genom domen avgjorts.
Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skola fogas:
1. domen i huvudskrift eller av ve- derbörande myndighet bestyrkt av- skrift; samt
2. förklaring av vederbörande myn- dighet i den stat där domen meddelats, att domen avser ersättning enligt kon- ventionen samt att den vunnit laga kraft och må verkställas i sagda stat.
Nu nämnda handlingar skola vara försedda med bevis angående utfär- darens behörighet. Sådant bevis skall vara utställt av svensk beskickning el- ler konsul eller av chefen för justitie- förvaltningen i den främmande staten. Är någon av de i ärendet åberopade handlingarna avfattad på annat främ- mande språk än det danska eller nors- ka, skall handlingen åtföljas av över- sätt-ning till svenska språket, vars rik- tighet skall vara styrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller ock av svensk notarius publicus. "
Ansökan om verkställighet må ej bi-
Fuldbyrdelse af udenlandske domme. % 35.
Do-mme om erstatning for skade, der er opstået ved en nuklear ulykke, kan indenfor den i å21na>vntebegraensning fuldbyrdes her i riget, såfremt de er afsagt af domstolene i en konventions- stat med hje-mmel vi erstatningskonven- tionens artikel 13 og kan fuldbyrdes i den stat, hvor afgörelsen er truft'et. Denne bestemmelse finder ikke anven- delse på domme, som kun har fore- löbig eksekutionskraft.
Stk. 2. Begaering om fuldbyrdelse af de 'i förste stykke naevn-te udenlandske domme fremsaettes til justitsministeren. Begazringen skal ledsages af en be- kraeftet udskrift af dommen og en er- klaering fra myndighederne i vedkom- mende stat om, at dommen hjemler krav på erstatning for skade i henhold til bestemmelserne i konventionen, samt af den kan fuldbyrdes i den stat, hvor den er afsagt. Justitsministeren kan k-raeve, at udskrifte-n og erklaeringen skal vaere ledsaget af en bekraeftet over- szettelse.
Stk. 3. Tilsvarende regler finder an- vendelse på forlig, der er indgået eller bekraeftet for de naevnte dom—stole.
30 %.
Lagakraftvunnen dom, som i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat, eller av dom- stol stadfäst förlikning, må utan att ny prövning sker av den sak som genom domen avgjorts bringas i verkställighet i Finland upp till det i 14 5 stadgade maximibeloppet så snart den kan verk— ställas i den stat där den meddelats, förutsatt att den meddelats av en dom— stol, som enligt konventionen är behö- rig -att behandla ärendet.
Verkställighet skall sökas hos Hel- singfors hovrätt och vid ansökningen skola fogas:
1. domen i huvudskrift eller av veder- börande myndighet bestyrkt avskrift;
2. förklaring av vederbörande myn— dighet i den stat där domen meddelats, att domen avser ersättning enligt kon- ventionen samt att den vunnit laga kraft och må verkställas i sagda stat; samt
3. officiell, till riktigheten bestyrkt finsk eller svensk översättning av ovan- nämnda handlingar.
Ovan i 1 och 2 punkten av 2 mom. näm-nda handlingar skola vara försedda med bevis angående utfärdarens behö- righet. Sådant bevis skall v-ara utställt av finsk beskickning eller konsul i den främmande staten.
Ansökan om verkställighet må ej bi— fallas utan att motparten haft tillfälle att svara därpå.
Bifalles ansökningen, skall domen verkställas på samma sätt som finsk
Norge i hvilken rettskrets Söksmål skal reises etter disse regler. 4. Reglene i denne paragraf gjelder tilsvarende for saker som skifteretten skal behandle etter % 25.
& 34 (anenkjennelse og fullbyrdelse av utlandske domme-r).
1. Dom mot en operatör eller hans ga- rantist i sak om ansvar for atomulyk- ke, skal ha bindende virkning og kun- ne fullbyrdes ther i riket innenfor ram- men av ansvar-begrensningen etter % 23, såframt dommen med hiemel i erstat- ningkonvensjonen er avsagt av dom- stol i en konvensjon-stat og kan fyll- byrdes der. Dette gjelder ikke dom som bare har forelöpig eksekusjons- kraft.
2. Begjaering om fullbyrdelse av ut- landsk dom som nevnt inngis til ved- kommende departement sammen med a) en bekreftet utskrift av dommen, b) en erklaering fra myndighetene i domstolslandet om at dommen gjel- der erstatning for atomskade etter erstatningkonvensjonens regler, at dommen kan fullbyrdes i domstols— landet og
e) en autorisert omsetting til. norsk av dokument som er avfattet på annet fremmed språk enn dansk eller svensk.
3. Reglene i denne paragraf gjelder tiltsvarende for rettsforlild som har doms virkning.
Sverige fallas utan att motparten haft tillfälle att svara därpå.
Bifalles ansökningen, skall domen verkställas på samma sätt som svensk domstols laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, högsta domstolen annorledes förordnar.
Övriga bestämmelser. 32 5.
När atomsubstans sändes från eller till anläggning här 'i riket under såda- na omständigheter, -att anläggningsinne- havaren jämlikt 7 ?, svarar för uppkom— mande skador, skall anläggningens in- nehavare till fraktföraren överlämna ett certifikat, som skall vara utställt av försäkringsgivaren eller den som ställt säkerhet enligt 24 & eller å dennes väg— nar och innehålla uppgift om vem som är anläggningsinnehavare och dennes adress, den atomsubstans och den trarns— port som försäkringen eller säkerheten avser samt försäkringens eller säkerhe- tens belopp, avrt och varaktighet. Certi- fikatet skall vara försett med intyg av myndighet som Konungen bestämmer att den däri nämnde anläggningsinne— havaren är innehavare av atomanlägg- ning i konventionens mening. Gent- emot den som utställt certifikatet, eller den å vilkens vägnar det utställts, gäl- ler certifikatet som fullt bevis för att de uppgifter handlingen innehåller angående anläggningsinnehavaren och hans adress samt försäkringens eller så- kerhetens belopp, :art och varaktighet äro riktiga; motbevisning i sådant hän- seende är ej tillåten.
Certifikater. 5 36.
När nuklear substans sendes fra eller til et anlag her i riget under sådanne omstandigheder, at anlagsindehaveren i medför af 5 14 vil vare ansvarlig for under forsendelsen forvoldte skader, skal han forsyne fragtföreren med et certifikat, som udstedes .af forsikreren eller den, som i medför af % 28 har stil- let anden sikkerhed til dakning af er- statningspligten, eller på disses vegne. Fragtföreren må ikke påbegynde trans- porten, forinden han har modtaget cer- tifikatet.
Stk. 2. Certifikatet skal indeholde navn og adresse på den ansvarlige an- lagsindehaver, oplysning om det stof og den transport, som sikkerheden om- fatter, samt om sikkerhedens belöb, art og varighed. Det skal endvidere vare forsynet med attestation fra den myn- dighed, som statsministeren bestemmer, om, at den i certifikatet navnte anlags- indehaver er indehaver af et nukleart anlag i erstatningskonventionens for— stand.
Stk. 3. Den, som udsteder certifika- tet, eller den, på hvis vegne det er ud- stedt, hafter for rigtigheden af certi- fikatets oplysninger om anlagsindeha- verens navn og adresse og sikkerhe- dens belöb, art og varighed.
domstols laga kraft ägande dom, därest högsta domstolen efter ändringssökan- de ej annorledes förordnar.
32 &.
När atomsubstans sändes från atom- anläggning i Finland till utlandet, skall anläggningens innehavare till fraktfö- raren överlämna ett certifikat, som skall vara utställt av försäkringsgivaren och innehålla uppgift om vem som är an- läggningens innehavare och dennes adress, den atomsubstans och den transport som försäkringen avser samt försäkringens belopp, art och varaktig- het. I certifikatet skall ingå anteckning av handels- och industriministeriet in- tyg-ande att den däri nämnda anlägg- ningsinnehavaren är innehavare av an- läggning i konventionens mening. Gent- emot den, som utställt certifikatet, gäl- ler det som fullt belägg för att de upp- gifter däri ingä angående anläggnings- innehavaren och hans adress samt för- säkringens belopp, art och varaktighet äro riktiga. Motbevis rörande nämnd-a uppgifter må ej framläggas.
149 Norge
5 12 (garantisertif-ikat for transport). 1. Når atomsubstans sendes til eller fra utlandet (derunder gjennomfart her i riket), skal den anlegginnehaver som er ansvarlig etter kapittel IV, gi frakt- föreren et sertifikat utstedt av eller på vegne av den forsikringsgiver eller an- nen garantist som har ytt sikkerhet til dekning for ansvaret. Fraktföreren må ikke begynne transporten her i riket för han har fått sertifikatet. Dette skal inneholde a) navn og adresse på den ansvarlige anlegginnehaver, og oplysning om de sto-ff og den transport sikkerhe- ten gjelder, samt om sikkerhetens belöp, ar—t og varighet, og b) en erklaring fra den myndighet de- partementet bestemmer (eller i til— felle fra vedkommende myndighet i utlandet) om at den nevnte person er anlegginnehaver i erstatningkon- vensjonens forstand.
2. Den som utsteder sertifikatet eller den på hvis vegne det er utstedt, sva- rer for at sertifikatet riktig angir den ansvarlige anlegginnehaver-s navn og adresse og sikkerhetens belöp, art og varighet.
Sverige
33 %.
Den som försummar försäkringsplik— ten enligt denna lag eller ej iakttager sådana villkor om ställande av säker- het som föreskrivits med stöd av 24 5 andra stycket dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Danmark KAPITEL IV.
F orholdet til andre love, strafe- og slutningsbestemmelser
% 37.
Personer, der er beskaftiget ved et nukleart anlag og er omfattet af en af vedkommende ansvarlige indehaver i henhold til bekendtgörelse nr. 142 af 8. maj 1959 af lov om forsikring mod fölger af ulykkestilfalde tegnet ulyk- kesforsikrin-g, har kun krav på erstat- ning efter denne lov i det omfang, hvo- ri deres tab ikke er dakket gennem forsikringen. Forsikringsselskabet kan uanset bestemmelsen i 5 4 i ulykkesfor- sikringsloven ikke afkraeve anlagsinde- haveren erstatningsydelser, som selska- bet har ud-beta-lt til såd-anne personer.
5 39.
Med böde, hafte eller faengsel i ind- til 2 år straffes den, som opförer eller driver et nukleart anlag uden at have opnået godkendelse i medför af 5 4, eller efter at godkendelse er tilba- gekaldt i med-för »af 5 6, eller som ikke overholder betingelse eller 'vilkår, som i henhold til 5 5 galder for godkendel- sen. På samme måde straffes den, som ved meddelelse af urigtige eller vild— ledende oplysninger eller ved fortielse
Finland-
(10 5 3 och 4 mom.)
Får den skadelidande i anledning av atomskada ersättning eller annan för— del i stöd av lag angående folkpensio- nering, yrkesskador, yurkessjukdomar eller annat socialt skydd, ersättes ho- nom enligt denna lag endast den del av skadan, för vilken han icke får ersätt- ning eller annan fördel i stöd av nämn- da andra lagar.
Den, som för atomskada erlagt ersätt- ning vpå grund av lag angående socialt skydd, har rätt att söka åter vad han utgivit av den atomanläggnings inne- havare, som svarar för skadan enligt denna lag. Återkravsrätten gäller dock icke pension eller annan fördel, som utgivits på grund av folkpensionslagen.
34 %.
Innehavare av atomanläggning i Fin- land, som försummar plikten att taga försäkring enligt denna lag, straffes med böter.
51'51 Norge
5 45 (endringer i andre lover).
1. Fra lovens ikraftt-redelse skal fol- gende bestemmelser i lov 12. desember 1958 om yrkesskadetrygd lyde:
& 42 nr. 3, nytt annet punktum. »Bestemmelsene i punkt 1 og 2 om begrensning av ansvaret gjelder ikke an- svar i medför av lov om atomenergi- virksomhet, regressansvar overfor Riks- trygdeverket og vedkommende trygde— kasse likevel unntatt.»
5 42 .nr. 5 annet ledd.
»Den erstatning som den skadde el- ler hans etterlatte kan kreve av andre etter reglene foran i denne paragraf, fastsettes etter lovgivn'ingens alminne- lige regler. Er skaden voldt av motor- kjgöretay under bruk i trygdepliktig virksomhet eller ved atomulykke inn- t-ruffet i (som fölge av) trygdepliktig virksomhet, faller erstatningkravet dog bort for et beldp svarende till Riks— trygdeverkets og vedkommende trygde— kasses utgifter og ansvar i medför av denne lov. Ellers går de erstatningbe- rettigtes krav over på Rikstrygdeverket . . . dekkes.»
Sverige
Denna lag träder i kraft den _ _ —
Genom lagen upphäves lagen den 3 juni 1960 (nr 246) om ersättning för skada i följd av atomreak- tordrift m. m. (atomansvarighetslag)
så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stnidande mot nya lagens bestämmelser.
Danmark af oplysninger opnår eller söger at opnå godkendelse eller lempelse af be- tingelse eller Vilkår for godkendelsen. Begås overtraadelserne uagtsomt, er straffen böde eller hafte.
Stk. 2. Med böde eller haefte straffes den, som ikke efterkommer krav, som stilles af tilsynsmyndighederne i med- för af 5 7, eller meddeler tilsynsmyn- dighederne urigtig oplysning, eller som i övrigt overtraeder denne lov eller i medför af loven meddelte forskrifter.
Stk. 3. Der kan påleegges anlaeggets indehaver bödeansvar, selv om over- traedelsen ikke kan tilregnes ham som fcrsaetlig eller u-agtsom. For overtraedel- ser, der begås af aktieselskaber, andels- selskaber eller lignende, kan der på- laagges selskabet som sådant bödean- svar. For bödeansvar i medför af be- stemmelserne i dette stykke fastsaettes ingen forvandlingsstraf.
& 41.
Loven traeder i kraft den — — »—
Stk. 2. Inde-havere af nukleare an- lag, som er i drift ved lovens ikraft- traeden, skal inden 3 måneder fra ikrafttraedelsesdagen indgive andragen- de itil statsministeren om anlaeggets god- kendelse.
Stk. 3. I tiden, indtil erstatningskon-
Särskilda stadganden. 31 5.
Angående utmätni-ng av förfallen rat av fortlöpande ersättning enligt denna lag vare gällande vad om utmätning av lön är stadgat. Själva rätten till fort- löpande ersättning må ej tagas i mät.
& 33.
Bör i mål, varom i denna lag är fråga, främmande stats lag tillämpas, äger rätten, varest lagens innehåll ej är för densamma bekant eller av part styrkes, därom söka upplysning i en- lighet med vad genom förordning stad- gas.
Sverige Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadga-nde som ersatts ge- nom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
ventionen i medför Iaf dennes artikel 19 traeder i kraft, finder reglerne i den- ne lov om ansvar for nukleare ulykker kun anvendelse på ulykker, der sker på dansk territorium.
Stk. 4. Forslag om revision a'f denne lov forelaegges folketinget i folketings- året 19
Bilaga 2
OEEC-konventionen
Konventionen, som signerades den 29 juli 1960 i Paris, är avfattad på engelska, franska, holländska, italienska, spanska och tyska språken. Här återges de enskelska och franska texterna jämte svensk översättning.
Convention sur la responsabilité civile dans le domaine de l'énergie nucléaire
Les Gouvernements de la République Fédérale d'Allemagne, de la République d'Autriche, du Royaume de Belgique, du Royaume de Danemark, de l'Es- pagne, de la République Franc-aise, du Royaume de Gréce, de la République Italienne, du Grand-Duché de Luxem- bourg, du Royaume de Norvége, du Royaume des Pays-Bas, de la Répu— blique Portugaise, du Royaume-Uni de Grande-Bretagne et d'Irlande du Nord, du Royaume de Suede, de la Con—fédéra- tion Suisse et de la République Turque;
Considérant que l'Agence Euro- péenne pour l'Energie Nucléaire, créée dans le cadre de l'Organisation Euro— péenne de Cooperation Economiq-ue (appelée ci-apres l'aOrganisation»), est chargée de promouvoir l'e'labora- tion et l'harmonisation des législations interessant l'énergie nucléai-re dans les pays participants, en ce qui concerne notamment le régime de la responsabi- lité civile et de l'assurance des risques atomiques;
Désireux d'assurer une réparation adéquate et équitable aux personnes victiimes de dommages causés par des accidents nucléaires, tout en prenant les mesures nécessaires pour éviter
Convention on third party liability in the field of nuclear energy
The Governments of the Federal Republic of Germany, the Republic of Austria, the Kingdom of Belgium, the Kingdom of Denmark, Spain, the French Republic, the Kingdom of Greece, the Italian Republic, the Grand Duchy of Luxembourg, the Kingdom of Norway, the Kingdom of the Nether- lands, the Portuguese Republic, the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, the Kingdom of Sweden, the Swiss Confederation and the Turkish Republic;
Considering that the European Nu- clear Energy Agency, established with- in the framework of the Organisation for European Economic Co-operation (»hereinafter referred to as the "Org-a- nisation”), is charged with encouraging the elaboration and harmonization of legislation relating to nuclear energy in participating countries, in particular with regard to third party liability and insurance against atomic risks;
Desirous of ensuring adequate and equitable compensation for persons who suffer damage caused hy nuclear incidents whilst tak—ing the necessary steps to ensure that the development of
Konvention angående skadeståndsansvar på atomenergiens område
Förbundsrepubliken Tysklands, Re— publiken Österrikes, Konungariket Bel- giens, Konungariket Danmarks, Spa- niens, Franska republikens, Konunga— riket Greklands, Italienska republikens, Storhertigdömet Luxemburgs, Konunga- riket Norges, Konungariket Nederlän- dernas, Portugisiska republikens, Det förenade konungariket Storbritannien och Norra Irlands, Konungariket Sve- riges, Schweiziska edsförbundets och Turkiska republikens regeringar,
vilka beakta, att det europeiska atom- energiorganet, som upprättats inom Or- ganisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (nedan kallad »organisatio- nen»), har till uppgift att främja utar- betande och samordning -av lagstiftning rörande atomenergi i medlemsländerna, särskilt beträffande skadeståndsansvar och försäkring mot atomrisker;
vilka önska tillförsäkra dem som till- fogas skada genom nukleära olyckor skälig och rättvis ersättning, samtidigt med att nödvändiga åtgärder vid- tagas för att icke utvecklingen av pro-
d'entraver le développement de la pro- duction et des utilisations de l'énergie nucléaire å des fins pacifiques;
Convaincus de la nécessité d'unifier les régles »fondamentales applicables dans les différents pays a la responsa— bilité découlant de ces dommages, tout en laissant å ces pays la possibilité de prendre, sur le plan national, les me- sures complémentaires qu'ils estime- raient nécessaires et éventuellement d'étendre les dispositions de la présente Convention aux dommages resultant d*autres accidents nucléaires que ceux qu”elle couvre;
Sont convenus de ce qui suit:
Article 1
a) Au sens de la présente Conven- tion:
i) aUn accident nucléaire» signifie tout fait ou succession de faits de méme origine ayant cause des dommages, des lors que ce fait ou ces faits ou certains des dommages causés proviennent ou résultent des propriétés radioactives, ou a la fois des propriétés radioactives et des propriétés toxiques, explosives ou autres propriétés dangereuses des combustibles nucléaires ou produits ou déchets radioactifs.
ii) alnstallation nucléaire» signifie les reacteurs å l'exception de ceux qui font partie d'un moyen de transport; les usines de prepara- tion ou de fabrication de substances nucléaires; les usines de separation des i-sotopes de combustibles nu- cléaires; les usines de traitement de combustibles nucléaires irra- diés; les installations de stockage
the production and u—ses of nuclear energy for peaceful purposes is not thereby hindered;
Convinced of the need for unifying the basic rules applying in the various countries to the liability incurred for such damage, whilst leaving these coun- tries free to take, on a national basis, any additional measures which they deem appropriate, including the appli- cation of the provisions of this Conven- tion to damage caused by nuclear incidents not covered therein;
Have agreed as follows:
Article 1
(a) For the purposes of this Conven- tion: (i) "A nuclear incident” means any occurrence or succession of occurrences havingthe'same origin which causes damage, provided that such occurrence or succession of occurrences, or any of the damage caused, arises out of or results from the radioactive properties, or a combination of radioactive properties with toxic, explosive, or other hazardous properties of nuclear fuel or radio— active products or waste or with any of them.
"Nuclear installation” means re- actors other than those comprised in any means of transport; fac- tories for the manufacture or processing of nuclear substances; factories for the separation of isotopes of nuclear fuel; factories for the reprocessing of irradiated nuclear fuel; facilities for the storage of nuclear substances
(ii)
duktion och användning av atomenergi för fredliga ändamål skall hindras;
vilka äro övertygade om nödvändig- heten att samordna de grundläggande bestämmelserna i de olika ländernas lagstiftningar avseende skyldigheten att ersätta nu avsedda skador, samtidigt som dessa länder lämnas frihet att på det nationella planet vidtaga de ytter- ligare anordningar som anses nödvän- diga och eventuellt utsträcka konven— tionens föreskrifter att gälla skador som härröra från andra nukleära olyc- kor än som täckas av konventionen;
hava överenskommit om följande:
Artikel 1 (a) I denna konvention förstås med
(i) »En nukleär olycka»: varje ska- deorsakande händelse eller serie av händelser med samma ur- sprung, om denna händelse eller serie av händelser eller någon där- av orsakad skada härrör från eller är ett resultat av de radioaktiva egenskaperna, eller en kombina- tion av radioaktiva egenskaper med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos nukleärt bränsle eller radioaktiva produk- ter eller avfallsämnen.
(ii) »Nukleär anläggning»: reaktorer med undantag av sådana som ingå i ett transportmedel; fabriker för tillverkning eller behandling av nukleära substanser; fabriker för separation av isotoper i nukleärt bränsle; fabriker för rening av bestrålat nukleärt bränsle; anlägg— ningar för förvaring av nukleära substanser med undantag av till-
iii)
iv)
V)
vi)
de substances nucléaires å l'exclu- sion du stockage de ces substances en cours de transport, ainsi que toute autre installation dans la- quelle des combustibles nucléaires ou des produits ou des déchets radioactifs sont détenus et qui se— rait designée par la Comité de Di- rection de l'Agence Européenne pour l'Energie Nucléaire (appelé ci-aprés le aComité de Direc- tion»).
aCombustibles nucléaires» Signifie .les matiéres fissilcs comprenant l'uranium sous forme de métal, d”alliage ou de composé chimique (y compris l'uranium naturel), le plutonium sous forme de métal, d'alliage ou de composé chimique et toute autre matiére fissile qui serait désignée par le Comité de Direction.
aProduits ou déchets radioactifs» signifie les matiéres radioactives produites ou rendues radioactives par exposition aux radiations ré- sultant des operations de produc- tion ou d'utilisation de combus- tibles nucléaires, å l'exclusion d'une part, des combustibles nu- cléaires et, d'autre part, des radio- isotopes qui, hors d'une installation nucléaire, sont utilisés ou destinés å étre utilisés å des fins indus- trielles, commerciales, agricoles, médicales ou scientifiques.
eSubstances nucléaires» signifie les combustibles nucléaires (å l'exclu— sion de l'uranium n-aturel et de Puranium »appauvri) et les produits ou déchets-radioactifs. '
((Exploitant» d'une installation nucléaire signifie la personne dé—
(iii)
(iV)
(V)
(vi)
other than storage incidental to the carriage of such substances; and such other installations in which there are nuclear fuel or radioactive products or waste as the Steering Committee of the European Nuclear Energy Agency (hereinafter referred to as the "Steering Committee”) shall from time to time determine.
"Nuclear fuel” means fissionable material in the form of uranium metal, alloy, or chemical compound (including natural uranium), plutonium metal, alloy, or chemical compound, and such other fissionable material as the Steering Committee shall from time to time determine.
"Radioactive products or waste” means any radioactive material produced in or made radioactive by exposure to the radiation incidental to the process of producing or utilizing nuclear fuel, but does not include (1) nu- clear fuel, or (2) radioisotopes outside a nuclear installation which are used or intended to be used for any industrial, commer— cial, agricultural, medical or scientific purpose. "Nuclear substances” means nu-
clear fuel (other than natural uranium and other than depleted uranium) and radioactive prod- ucts or waste.
"Operator” in relation to a nu- clear installation means the person
fällig förvaring under transport; ävensom andra anläggningar i vil- ka nukleärt bränsle eller radioak- tiva produkter eller avfallsämnen förvaras, under förutsättning att det europeiska atomenergiorganets styrelse (nedan kallad »styrel- sen») beslutar härom.
(iii) »Nukleärt bränsle»: klyvbart ma- terial innehållande uran i form av metall, legering eller kemisk förening (därunder inbegripet na- turligt uran), plutonium i form av metall, legering eller kemisk för— ening ävensom annat klyvbart ma- terial som styrelsen bestämmer.
(iv) »Radioaktiva produkter eller av— fallsämnen»: radioaktiva material som bildats eller gjorts radioakti- va genom bestrålning i sam-band med framställning eller använd- ning av nukleärt bränsle, med un- dantag av (1) nukleärt bränsle och (2) radioisotoper som utan— för nukleär anläggning användas eller äro avsedda att användas för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt el— ler vetenskapligt ändamål.
(v) »Nukleära substanser»: nukleärt bränsle (med undantag av natur- ligt eller utarmat uran) samt radioaktiva produkter och av- fallsämnen.
(vi) »Innehavare av nukleär anlägg- ning»: den person som av behö—
signée ou reconnue par l'autorité publique compétente comme l'ex- ploitant de cette installation nu- cléaire.
b) Le Comité de Direction pourra décider qu'une catégorie d'installations nucléaires, de combustibles nucléaires ou de substances nucléaires sera, en raison des risques réduits qu'elle com— porte, exclue du champ »d'application de la présente Convention.
Article 2
La présente Convention ne s'ap- plique ni aux accidents nucléaires sur- venus sur le territoire d'Etats non- contractants, ni aux dommages subis sur ces territoires, sauf si la legislation nationale en dispose autrement, sans prejudice toutefois des droits de re— cours prévus å l'Article 6 (d).
Article 3
L*exploitant d'une installation nu- cléaire est responsable conformément a la présente Convention: a) de tout dommage aux personnes; et b) de tout dommage aux biens, å liexclusion i) des biens qui sont détenus par lui, sous sa garde ou sous son con- tröle au site de l'installation et en rapport avec l'exploitation de celle-ci, et ii) dans le c—as prévu å PArticle 4, du moyen de transport sur lequel les substances nucléaires en cause use trouvent au moment de l'accident nucléaire,
s'il est établi que ce dommage (appelé ci-apres le adommage») est causé par un accident nucléaire mettant en jeu soit des combustibles nucléaires, pro- duits ou déchets radioactifs détenus
designated or recognised by the competent public authority as the operator of that installation.
(b) The Steering Committee may, if in its view the small extent of the risks involved so warrants, exclude any nuclear installation, nuclear fuel, or nuclear substances from the applica- tion of this Convention.
Article 2
This Convention does not apply to nuclear incidents occurring in the terri- tory of non-Contracting States or to damage suffered in such territory, unless national legislation otherwise provides and except in regard to rights of recourse referred to in Article 6 (d).
Article 3
The operator of a nuclear installa- tion shall be liable, in accordance with this Convention, for:
(a) damage to or loss of life of any person; and
(b) damage to or loss of any prop- erty other than (i) property held by the operator or in his custody or under his control in connection with, and at the site of, such installation, and in the cases within Article 4, the means of transport upon which the nuclear substances involved were at the time of the nuclear incident,
(ii)
upon proof that such damage or loss (hereinafter referred to as "damage”) was caused by a nuclear incident involving either nuclear fuel or radio- active products or waste in, or nu-
rig myndighet förklarats vara el- ler erkännes såsom anläggnings- innehavare.
(b) Styrelsen kan besluta, att visst eller vissa slag av nukleära anläggning- ar, bränslen eller substanser, som er- bjuda obetydliga risker, skola uteslutas från konventionens tillämpning.
Artikel 2
Denna konvention är icke tillämplig å nukleära olyckor som inträffa på icke- konventionsstaters område eller å ska- da som uppkommer på sådant område, med mindre nationell lag innehåller föreskrift därom eller fråga är om så- dan regressrätt som avses i artikel 6 ((1).
Artikel 3
Innehavare av nukleär anläggning skall jämlikt denna konvention svara för
(a) skada å person och
(b) skada å egendom, med undantag
av
(i) egendom som är i innehavarens besittning eller förvar eller under hans kontroll på anläggningens område och i förbindelse med dess bruk, samt (ii) i fall som avses i artikel 4, det transportmedel på vilket de nu- kleära substanserna befunno sig vid tidpunkten för den nukleära olyckan;
allt under förutsättning att sådan ska- da (nedan kallad »skada» eller »Ska— dan») visas hava orsakat-s av en nukleär olycka vid vilken antingen nukleärt bränsle eller radioaktiva produkter el-
dan-s cette installation, soit des sub— stances nucléaires provenant de cette installation, sous réserve des disposi- tions de l'Article 4.
Article 4
Dans le cas de transport de sub- stances nucléaires, y compris le stoc- kage en cours de transport, et sans pré- judice de l'Article 2:
a) L'exploitant d*une installation nucléaire est responsable de tout dom- mage, conformément a la présente Con- vention, s*il est établi qu'il est causé par un accident nucléaire survenu hors de cette installation et mettant en jeu des substances nucléaires transportées en provenance de cette installation, å con- dition que l'accident »survienne
i) avant que les substances nucléaires aient été prises en charge par un autre exploitant d'une installation nucléaire située sur le territoire d'une Partie Contractante; ou
ii) si le destinataire du transport est situé sur le territoire d*un Etat non-contractant, avant qu'elles aient été déchargées du moyen de transport par lequel elles sont par- venues sur le territoire de cet Etat.
b) L*exploitant visé .au paragraphe (a) (i) du présent Article est, des le moment de la prise en charge des sub- stances nucléaires, l'exploitant respon- sable conformément ä la présente Con— vention, de tout dommage causé par un accident nucléaire ultérieur mettant en jeu lesdites substances nucléaires.
clear substances coming from such installation, except as otherwise provided for in Article 4.
Article 4
In the case of carriage of nuclear substances, including storage incidental thereto, without prejudice to Article 2:
(a) The operator of a nuclear instal- lation shall be liable, in accordance with this Convention, for damage upon proof that it was caused by a nuclear incident outside that installation and involving nuclear substances in the course of carriage therefrom, only if the incident occurs
(i) before the nuclear substances involved have been taken in charge by another operator of a nuclear installation situated in the territory of a Contracting Party; or before the nuclear substances involved have been unloaded from the means of transport by which they have arrived in the territory of a non-Contracting State, if they are consigned to a person within the territory of that State. (ii)
(b) The operator referred to in paragraph (a) (i) of this Article shall, from his taking charge of the nuclear substances, be the operator liable in accordance with this Convention for damage caused by a nuclear incident occurring thereafter and involving the nuclear substances.
ler lavfallsämnen i den nukleära anlägg- ningen eller ock nukleära substanser som kommo från denna anläggning va- rit verksamma, med förbehåll för vad i artikel 4 stadgas.
Artikel 4 1 fall av transport av nukleära sub- stanser — tillfällig förvaring under transporten härunder inbegripen — gäl- ler, såvitt annat icke följer av vad i artikel 2 stadgats, följande:
(a) Innehavare av nukleär anläggning svarar jämlikt denna konvention för skada, som visas hava orsakats av en nukleär olycka vilken inträffat utanför anläggningen och vid vilken nukleära substanser under transport från anlägg— ningen varit verksamma, dock allenast under förutsättning att olyckan sker
(i) innan de nukleära substanserna övertagits av innehavare av annan nukleär anläggning belägen inom konventionsstats område; eller
(ii) i det fall att försändelsen är ställd till mottagare i icke-konventions— stat, innan de nukleära substan— serna lossats från det transport- medel, med vilket de ankommit till denna stats område.
(b) Anläggningsinnehavare, som av- ses i paragraf (a) (i) i denna artikel, är, sedan han tagit de nukleära substan— serna i sitt förvar, ansvarig jämlikt konventionen för skada orsaka-d av nukleär olycka vilken inträffat därefter och vid vilken ifrågavarande nukleära substanser varit verksamma.
e) Dans le cats ou des substances nu- cléaires son expédiées d'un lieu situé hors des territoires des Parties Contrac- -tantes å destination d'une installation nucléaire située sur ces territoires avec l'accord de l'exploitant de cette installa- tion, celui-ci est responsable, conformé- ment a la présente Convention, de tout dommage caulsé par un accident nu- cléaire survenu aprés que les sub- stances nucléaires en cause ont été chargées sur le moyen de transport par lequel elles sont expédiées du territoire de l'Etat non-contractant.
d) L'exploitant responsable confor- mément a la présente Convention doit remettre au transporteur un certificat délivré par ou pour le compte de l'as- sureur ou de toute autre personne ayant accordé une garantie financiére conformément a l'Article 10. Le certi- ficat doit énoncer le nom et l'adresse de cet exploitant ainsi que le montant, le type et la durée de la garantie. Les faits énoncés dans le certificat ne peuvent etre con-testés par la personne par laquelle ou pour le compte de la- quelle i] & été délivré. Le certificat doit également designer les substances n-u- cléaires et l'itinéraire couverts par la garantie et comporter une déclaration de l'autorité publique compétente que la personne visée est un exploitant au sens de la présente Convention.
e) La legislation [d'une Partie Con- tractante peut prévoir qu”a des condi- tions qu'elle determine, un transporteur peut étre substitué, en ce qui concerne la responsabilité prévue par la pré- sente Convention, a 1111 exploitant d'une installation nucléaire située sur le ter- ritoire de ladite Partie Contractante, par décision de l'autorité publique com- pétente, a la demande du transporteur et avec l'accord de l'exploitant, si les
(c) Where nuclear substances are sent from outside the territory of the Contracting Parties to a nuclear installa- tion situated in such territory, with the approval of the operator of that inst-alla- tion, he shall be liable, in accordance with this Convention, for damage caused by a nuclear incident occurring after the nuclear substances involved have been loaded on the means of transport by which they are to be carried from the territory of the non-Contracting State.
(d) The operator liable in accord- ance with this Convention shall provide the carrier with a certificate issued by or on behalf of the insurer or other financial guarantor furnishing the security required pursuant to Article 10. The certificate shall state the :name and address of that operator and the amount, type and duration of the security, and these statements may not be disputed by the rperson by whom or- on whose behalf the certificate was issued. The certificate shall also indi- cate the nuclear substances and the carriage in respect of which the security applies and shall include a statement by the competent public authority that the person named is an operator within the meaning of this Convention.
(e) A Contracting Party may provide by legislation that, under such terms as may be contained therein and upon fulfilment of the requirements of Article 10 (a), a carrier may, at his request and with the consent of an operator of a nuclear installation »situat- ed in its territory, by decision of the competent public authority, be liable in accordance with thi-s Convention in place of that operator. In such case for
(c) Om nukleära substanser sändas från ort belägen utanför konventions— staternas territorier till en nukleär an- läggning belägen inom dessa territorier med samtycke av den-na anläggnings in— nehavare, svarar denne, jämlikt denna konvention, för skada orsakad av nu- kleär olycka som inträffat efter det att de vid olyckan verksamma nukleära substanserna lastats på det transport- medel, med vilket de befordras från av- sändningslandet.
(d) Anläggningsinnehavare som är skadeståndsansvarig jämlikt denna konvention skall tillställa transportö- ren ett certifikat, utställt av försäk- ringsgivaren eller den som ställt annan ekonomisk garanti jämlikt artikel 10 eller å dennes vägnar. Certifikatet skall innehålla uppgift om anläggningsinne- havarens namn och adress samt säker- hetens belopp, art och varaktighet; des- sa uppgifter få icke motbevisas av den person som utställt certifikatet eller å vilkens vägnar det utställts, Certifika- tet skall jämväl angiva de nukleära sub- stanserna och den transport försäkring- en eller garantien avser samt innehålla förklaring av behörig myndighet, att den som angivits såsom anläggningsin- nehavare är innehavare av nukleär an- läggning i konventionens mening.
(e) I konventionsstats lag må före- skrivas att, på villkor som däri angivas och under förutsättning att stadgandet i artikel 10 (a) iakttages, en transportör kan, på egen begäran och med samtycke utav innehavare av nukleär anläggning belägen inom sagda stat, genom beslut av offentlig myndighet förklaras skola i stället för anläggningsinnehavaren svara för uppkommande skador jäm- likt förevarande konvention. I dylikt fall skall transportören vid tillämpning
conditions requises ä l'Article 10 (a) sont remplies. Dans ce cas, le transpor- teur est considéré, aux fins de la pré- sente Convention, pour les accidents nucléaires survenus en cours de trans- port de substances nucléaires, comme exploitant d'une installation nucléaire située sur le territoire de ladite Partie Contractante.
Article 5
a) Si les combustibles nucléaires, produits ou déchets radioactifs mis en jeu dans un accident nucléaire ont été détenus successivement dans plusieurs installations nucléaires et sont détenus dans une installation nucléaire au mo- ment ou le dommage est causé, aucun exploitant d'une installation dans la- quelle ils ont été détenus ante'rieure- ment n'est responsable du dommage. Si les combustibles nucléaires, produits ou déchets radioactifs mis en jeu dans un accident nucléaire ont été détenus dans plusieurs installations nucléaires et ne sont pas détenus dans une installa- tion nucléaire au moment ou le dom- mage est causé, aucune personne autre que l*exploitant de la derniére installa- tion nucléaire dans Iaquelle ils ont été détenus avant que le dommage ait été causé ou que l'exploitant qui les a pris en charge ultérieurement, n'est respon- sable du dommage.
b) Si le dommage implique la res- ponsabilité de plusieurs ex—ploitants con- formément a la présente Convention, leur responsabilité est solidaire et cu- mulative; toutefois, lorsquiune telle res- ponsabilité résulte du dommage causé par un accident nucléaire mettant en jeu des substances nucléaires en cours de transport, le montant total maximum de la responsabilité desdits exploitants est égal au montant le plus élevé fixé pour un des exploitants conformément
all the purposes of this Convention the carrier shall be considered, in respect of nuclear incidents occurring in the course of carriage of nuclear sub— stances, as an operator of a inuclear installation on the territory of the Contracting Party whose legislation so provides.
Article 5
(a) If the nuclear fuel or radioactive products or waste involved in a nu- clear incident have been in more than one nuclear installation and are in a nuclear installation at the time damage i:; caused, no operator of any nuclear installation in which they have pre- viously been shall be liable for the damage. If the nuclear fuel or radio- active products or waste involved in a nuclear incident have been in more than one nuclear installation and are not in a nuclear installation at the time damage is caused, no person other than the operator of the last nuclear installa- tion in which they were before the damage was caused or an operator who has subsequently taken them in charge shall be liable for the damage.
(b) If damage gives rise to liability of more than one operator in accord- ance with this Convention, the liability of those operators shall be joint and several: provided that where such liability arises as a result of damage caused by a nuclear incident involving nuclear substances in the course of carriage, the maximum total amount for which such operators shall be liable shall be the highest amount established with respect to any of them pursuant
av konventionen med avseende å olyc- kor som inträffa under transport av nukleära substanser anses som in'ne- havare av nukleär anläggning belägen inom ifrågavarande stats område.
Artikel 5
(a) Om nukleärt bränsle eller radio- aktiva produkter eller avfallsämnen, som varit verksamma vid en nukleär olycka, funnits i flera nukleära anlägg— ningar efter varandra och finnas i en nukleär anläggning vid den tidpunkt då skadan orsakas, är icke någon av de an- läggningsinnehavare som tidigare haft bränslet, produkterna eller avfallet i sitt förvar ansvarig för skadan. Om nu- kleärt bränsle eller radioaktiva pro- dukter eller avfallsämnen, som varit verksamma vid en nukleär olycka, fun- nits i mera än en nukleär anläggning men icke finnas i sådan anläggning vid den tidpunkt då skadan orsakas, är al- lenast innehavaren av den anläggning i vilken bränslet, produkterna eller av- fallsämnena före sagda tidpunkt senast funnos eller, om de efter att hava förts från denna anläggning tagits i förvar av annan anläggningsinnehavare, denne ansvarig för skadan.
(b) Om jämlikt denna konvention två eller flera anläggningsinnehavare svara för samma skada, är ansvarighe- ten solidarisk och kumulativ; dock att om ansvarigheten avser skada som or- sakats av nukleär olycka, vid vilken nukleära substanser under transport varit verksamma, maximibeloppet för anläggningsinnehavarnas sammanlagda ansvarighet skall utgöras av det högsta ansvarighetsbelopp som gäller för nå- gon av dem enligt artikel 7. Ansvarig-
å l'Article 7. En aucun cas, la respon- sabilité d'un exploitant résultant d'un accident nucléaire :ne peut dépasser le montant fixé, en ce qui le concerne, å l'Artiele 7.
Article 6
a) Le droit å reparation pour un dommage causé par un accident nu- cléaire ne peut étre exercé que contre un exploitant responsable de ce dom- mage conformément ä la présente Con- vention; il peut également étre exercé contre l'assureur ou contre toute autre personne ayant accordé une garantie financiére å l'exploitant conformément å l'Article 10, si un droit d'action directe contre l'assureur ou toute personne ayant accordé une garantie fina'nciére est prévu par le droit national.
b) Aucune autre personne n'est tenue de re'parer un dommage causé par un accident nucléaire; toutefois, cette dis— position ne peut affecter l'application des accords internationaux dans le do- maine des transports qui sont en vi- gueur ou ouverts a la signature, a la ratification ou å l'adhésion, a la date de la présente Convention.
c) Toute personne qui est responsable d'un dommage causé par un accident nucléaire efn vertu d'un accord inter- national visé au paragraphe (b) du pré- sent Article ou en vertu de la législa- tion d'un Etat non-contractant a un droit de recours contre l'exploitant res- ponsable de ce dommage conformément å la présente Convention dazns la limite fixée conformément å l'Article 7.
»d) Dans le cas d'un accident nu— cléaire survenu sur le territoire d'un Etat non-contractant ou d'un dommage
to Article 7 and provided that in no case shall any one operator be required, in respect of a nuclear incident, to pay more than the amount established with respect to him pursuant to Article 7.
Article 6
(a) The right to compensation for damage caused by a nuclear incident may be excrcised only against a-n oper- ator liable for the damage in accordance with this Convention, or, if a direct right of action against the insurer or other financial guarantor furnishing the security required [pursuant to Article 10 is given by national law, against the insurer or other financial guarantor.
(b) No other person shall be liable for damage caused by a nuclear incident, but this provision shall not affect the application of any interna— tional agreement in the »field of transport in force or open for signa—ture, ratification or accessio-n at the date of this Convention.
(c) Any person who is liable for damage caused by a nuclear incident under any international agreement re- ferred to in paragraph (b) of thi-s Article or under any legislation of a non-Contracting State shall have a right of recourse, within the limitation of the amount of liability established pursuant to Article 7, against the operator liable for that damage in accordance with this Convention.
(d) Where va nuclear incident occurs in :the territory of a non-Contracting State or damage is suffered in such
het för en innehavare i anledning av en och samma nukleära olycka må icke i något fall avse högre ansvarighetsbe- lopp än som gäller för honom enligt artikel 7.
Artikel 6
(a) Anspråk på skadestånd i anled- ning av nukleär olycka må icke göras gällande mot annan än anläggningsinne- havare som svarar för skadan enligt denna konvention eller, om talan di- rekt mot försäkringsgivare eller den som ställt säkerhet jämlikt artikel 10 är medgiven enligt nationell lag, mot denne.
(b) Ingen annan person svarar för skada orsakad av nukleär olycka; dock att vad sålunda föreskrivits icke skall utgöra hinder för tillämpningen av så- :lana internationella överenskommelser på transportområdet, vilka äro i kraft eller öppnade för undertecknande, ra- tifikation eller anslutning vid den tid— punkt då förevarande konvention un- dertecknas.
(c) Envar som svarar för en av nu- kleär olycka orsakad skada jämlikt så— dan internationell överenskommelse som avses i paragraf (b) i förevarande artikel eller jämlikt lagen i icke-kon- ventionsstat skall, inom ramen för det ansvarighetsbelopp som .föreskrives med stöd av artikel 7, äga regressrätt mot den anläggningsinnehavare, som är ansvarig för skadan i enlighet med förevarande konvention.
((1) Om nukleär olycka inträffar eller skada uppkommer inom icke—konven- tionsstats område, har envar som har
subi sur ce territoire, toute personne ayant son lieu principal d'exploitation sur le territoire d'une Partie Contrac— tante, ou ses préposés, ont un droit de recours contre l'exploitant qui, serait responsable en l'absence de l'Article 2, pour toute reparation å laquelle ils se— raient tenus par suite de cet accident ou de ce dommage, dans la limite fixée conformément å l'Article 7.
e) Le Conseil de l'Organisation peut décider que les transporteurs ayant leur lien principal d'exploitation sur le territoire d'un Etat non-contractant peuvent bénéficier des dispositions du paragraphe (d) du présent Article. En prenant cette decision, le Conseil doit tenir compte des dispositions générales relatives a la responsabilité civile dans le domaine de l'énergie nucléaire en vi- gueur dans cet Etat non-contractant ainsi que de la mesure dans laquelle les ressortissants d'une Partie Contractante, et les personnes ayant leur lieu princi- pal d'exploitation sur le territoire d'une Partie Contractante, peuvent bénéficier de ces dispositions.
f) L'exploitant n'a un droit de re- cours que
i) si le dommage résulte d'un acte
ou d'une omission procédant de l'intention de causer un dommage, contre la personne physique auteur de l'acte ou de l'omission intention- nelle;
ii) si et dans la mesure ou le recours est prévu expressément par con— trat;
iii) si et dans la mesure ou sa respon— sabilité se trouve engagée en vertu de l'Article 7 (e) par un accident nucléaire, au cours d'un transit ef—
territory, any person who has his prin— cipal place of business in the territory of a Contracting Party or who is the servant of such a person shall have a right of recourse for any sums which he is liable to pay in respect of such incident or damage, within the limita- tion of liability established pursuant to Article 7, against the operator, who, but for the provisions of Article 2, would have been liable.
(e) The Council of the Organisation may decide that carriers whose principal place of business is in the territory of a non-Contracting State should benefit from the provisions of paragraph (d) of this Article. In taking its decision, the Council shall give due consideration to the general provisions on third party liability in the field of nuclear energy in such non—Contracting State and the extent to which these provisions are available to the benefit of nationals of, and persons whose principal place of business is in the territory of, the Contracting Parties.
(f) The operator shall have a right of recourse only (i) if the damage caused by a nu- clear incident results from an act or omission done with intent to cause damage, against the individual acting or omitting to act with such intent;
(ii) if and to the extent that it is so provided expressly by contract;
if and to the extent that he is liable pursuant to Article 7 (e) for an amount over and above that established with respect
(iii)
sitt huvudkontor inom konventionsstats område eller som är anställd hos sådan person regressrätt mot den anläggnings- innehavare, som skulle svara för ska- dan därest icke föreskriften i artikel 2 funnes; regressrätten avser belopp som den regressberättigade är skyldig att betala i anledning av olyckan eller skadan och gäller inom ramen för den ansvarighet som fastställts i artikel 7.
(e) Organisationens råd äger beslu- ta, att transportörer som .hava sitt hu- vudkontor inom viss icke—konventions- stats område skola äga regressrätt en- ligt paragraf (d) i förevarande artikel. Vid frågans avgörande skall rådet taga hänsyn till den allmänna utformningen av skadeståndsreglerna på atomener- giens område i den ifrågavarande sta- ten ävensom till i vilken omfattning dessa regler gälla till förmån för med- borgare i konventionsstaterna och för personer som hava sitt huvudkontor i konventionsstat.
(f) Anläggningsinnehavare—n har re- gressrätt allenast (i) om skadan är följden av en hand— ling eller en underlåtenhet med uppsåt att åstadkomma skada; re- gressrätten må i dylikt fall utövas gentemot den fysiska person som handlat eller underlåtit att hand- la;
(ii) om och i sådant fall i den mån regressrätt uttryckligen föreskri- vits i avtal;
(iii) om och i sådant fall i den mån anläggningsinnehavaren, i anled- ning av en nukleär olycka som inträffat under transitering av
fectué sans son consentement, pour un montant excédant celui qui est fixé en ce qui le concerne, confor- mément å l'Article 7 (b), contre le transporteur ayant effectué le transit, sauf si ce transit a pour objet de sauver ou de tenter de sauver des vies ou des biens ou est provoqué par des circonstances in- dépendantes de la volonté du transporteur.
g) Pour autant que l'exploitant ait un droit de recours contre une per- sonne en vertu du paragraphe (f) du présent Article, ladite personne ne peut avoir vun droit de recours contre l'ex— ploitant en vertu des paragraphes (c) et. (d) du présent Article.
h) Si la reparation du dommage met en jeu un régime national d'assurance médicale, de sécurité sociale ou de ré- paration des accidents du travail et maladies professionnelles, les droits des bénéficiaires de ce régime et les re- cours éventuels pouvant étre exercés contre l'exploitant sont réglés par la loi de la Partie Contractante ayant établi cc régime.
Article 7 a) Le total des indem-nités payables pour un dommage causé par un acci- dent nucléaire ne peut dépasser le mon— tant maximum de la responsabilité, fixé conformément au présent Article.
to him pursuant to Article 7 (b), in respect of a nuclear incident occurring in the course of transit of nuclear substances carried out without his consent, against the carrier of the nuclear substances, except where such transit is for the purpose of saving or attempt- ing to save life or property or is caused by circumstances beyond the control of such carrier.
(g) If the operator has a right of recourse to any extent pursuant to paragraph (f) of this Article against any person, that person shall not, to that extent, have a right of recourse against the operator under paragraphs (c) and (d) of this Article.
(h) Where provisions of national health insurance, social security, work— men's compensation or occupational disease compensation systems include compensation for damage caused by a nuclear incident, rights of beneficiaries of such systems and rights of recourse by virtue of such systems shall be determined by the law of the Contract- ing Party having established such systems.
Article 7 (a) The aggregate of compensation required to [be paid in respect of damage caused by a nuclear incident shall not exceed the maximum liability established in accordance with this Article.
nukleära substanser utan hans samtycke blivit ansvarig jämlikt artikel 7 (e) med belopp, som överstiger det för honom jämlikt artikel 7 (b) fastställda ansvarig- hetsbeloppet; regressrätten må i detta fall utövas mot den trans- portör som utfört transporten men gäller icke om transiteringen skett för att rädda eller försöka rädda liv eller egendom eller för- anletts av omständigheter utanför transportörens kontroll.
(g) I den mån anläggningsinneha- varen har rätt till regress enligt para- graf (f) i förevarande artikel, äger den gentemot vilken regressrätt sålunda må utövas icke i sin tur återkravsrätt gent- emot anläggningsinnehavaren enligt paragraferna (c) och (d) iförevara-nde artikel.
(h) Om genom ett nationellt system av allmän sjukförsäkring, social säker- het eller ersättning för olycksfall i ar- bete eller yrkessjukdom ersättning be- redes även för skada i följd av nukleär olycka, skall enligt lagen i det land som inrättat sagda system avgöras dels i vilken omfattning de enligt detta system ersättningsberättigade skola äga rätt till skadestånd av anläggningsinne— havaren, dels ock huruvida och i så- dant fall i vad mån regressrätt må fö- religga gentemot anläggningsinnehava- ren i anledning av utbetalning av ersätt- ning enligt systemets regler.
Artikel 7
(a) Det sammanlagda ersättningsbe— loppet i anledning av en och samma nukleära olycka må icke överstiga det maximibelopp för ansvarigheten som fastställts i enlighet med bestämmelser- na i denna artikel.
b) Le montant maximum de la res- ponsabilité de l'exploitant pour les dom— mages causés par un accident nu- cléaire est fixé a 15 000 000 d'unités de compte de l'Accord Monétaire Euro- péen, telles qu'elles sont définies å la date de la présente Convention (appe- lées ci—aprés aunités de compte»). Toutefois, un autre :montant plus ou moins élevé peut étre fixé par la lé- gislation d'une Partie Contractante, compte tenu de la possiblité pour l'ex- ploitant d'obtenir l'assurance ou une autre garantie financiére requise å l'Ar- ticle 10, sans toutefois que le montant ainsi fixé puisse étre inférieur a 5 000 000 d'unités de compte. Les mon- tants prévus au lprésent paragraphe peuvent étre convertis en monnaie na- tionale en chiffres ronds.
c) L'exception résultant de l'alinéa (b) (ii) de l'Article 3 peut étre écar- tée .par la legislation d'une Partie Con- tractante, å condition qu'en aucun cas l'inclusion des dommages au moyen de transport n'ait pour effet de réduire la responsabilité de l'exploitant pour les autres dommages a wun montant infé- rieur in 5000 000 d'unités de compte.
d) Le montant fixé en vertu du pa- ragraphe (b) du présent Article pour la responsabilité des exploitants d'ins- tallations nucléaires situées sur le terri— toire d'une Partie Contractante ainsi que les dispositions de la legislation d'une Partie Contractante prise en vertu du paragraphe (c) du présent Article, s'appliquent å la responsabilité desdits exploitants quel que soit le lieu de l'accident nucléaire.
e) Une Partie Contractante peut sub- ordonner le transit de substances nu-
(b) The maximum liability of the operator in respect of damage caused by a nuclear incident shall be 15,000,000 European Monetary Agreement units of account as defined at the date of this Convention (hereinafter referred to as uunits of account"): provided that any Contracting Party, taking into account the possibilities for the operator of obtaining the insurance or other finan- cial security required pursuant to Article 10, may establish by legislation a greater or less amount, but in no event less than 5,000,000 units of account. The sums mentioned above may be converted into national currency in round figures.
(c) Any Contracting Party may by legislation provide that the exception in Article 3 (b) (ii) shall not apply: provided that, in no case, shall the inclusion of damage to the means of transport result in reducing the liability of the operator in respect of other damage to an amount less than 5,000,000 units of account.
((1) The amount of the liability of operators of nuclear installations in the territory of a Contracting Party established in accordance with para- graph (b) of this Article as well as the provisions of any legislation of a Con- tracting Party pursuant to paragraph (c) of this Article shall apply to the liability of such operators Wherever the nuclear incident occurs.
(e) A Contracting Party may subject the transit of nuclear substances
(b) Maximibeloppet för anläggnings— innehavarens ansvarighet i anledning av skador orsakade av en nukleär olycka är 15 miljoner sådana betal- ningsenheter som avses i det europeiska monetära avtalet —— med den bestäm- ning av enheten-s storlek som är gäl- lande vid tidpunkten för förevarande konventions undertecknande _— (ne- dan kallade »betalningsenvheter»). Kon— ventionsstat äger emellertid, under hän- synstagande till möjligheten för anlägg- ningsinnehavaren att erhålla försäk— ring eller annan ekonomisk garanti jämlikt artikel 10, i sin lagstiftning föreskriva ett högre eller lägre belopp, dock icke i något fall lägre än 5 mil- joner betalningsenheter. Nu angivna be- lopp må konverteras till nationell va- luta i runda tal.
(c) Konventionsstat må genom be- stämmelse i sin lag föreskriva, att det i artikel 3 (b) (ii) angivna undantaget icke skall gälla; dock (må i intet fall den omständigheten att skada å transport- medlet inbegripes under ansvarighe- ten leda till att anläggningsinnehava- rens skyldighet att utgiva ersättning för andra skador kommer 'att avse lägre belopp än 5 miljoner betalnings- enheter.
(d) Det ansvarighetsbelopp som jäm- likt paragraf (b) i förevarande artikel fastställts för innehavare av nukleära anläggningar belägna inom en konven— tionsstats område liksom de stadganden i en konventionsstats lag vilka medde- lats med stöd av paragraf (c) i före- varande artikel gälla med avseende å berörda anläggningsinnehavares ansva- righet oavsett var den nukleära olyc- kan inträffat.
(e) Konventionsstat må såsom vill- kor för rätten att transitera nukleära
cléaires å travers son territoire, å la condition que le montant maximum de la responsabilité de l'exploitant étranger en cause soit augmenté, si elle estime que ledit montant ene couv-re pas d'une maniére adéquate les risques d'un acci- dent nucléaire au cours de ce transit. Toutefois, le montant maximum ainsi augmenté ne peut excéder le montant maximum de la responsabilité des ex- ploitants d'installations nucléaires si- tuées sur le territoire de cette Partie Contractante.
f) Les dispositions »qu paragraphe (e) du present Article ne s'appliquent pas
i) au transport par mer lorsqu'il y a, en vertu du droit international, un droit de refuge dans les ports de ladite Partie Contractante, par suite d'un danger imminent, ou un droit de passage inoffensif å travers son ter—ritoire ;
i'i) au transport rpar air lorsqu'il y a, en vertu d'un accord ou du droit international, un droit de survol du territoire ou d'atterrissage sur le territoire de ladite Partie Con- tractante.
g) Les intéréts et dépens liquidés par le Tribunal saisi d'une action en rép'a- ration en vertu de la présente Conven- tion ne sont pas considérés comme des i'ndemnités au sens de la présente Con- vention et sont dus par l'exploitant en sus du montant des .réparations qui peuvent étre dues en ve-rtu du présent Article.
Article 8 a) Les actions en reparation, en vertu de la présente Convention, doivent étre intentées sous peine de déchéance, dans
through its territory to the condition that the maximum amount of liability of the foreign operator concerned be increased, if it considers that such amount does not adequately cover the risks of a nuclear incident in the course of the transit: provided that the maxi- mum amount thus increased shall not exceed the maximum amount of liabil- ity of operators of nuclear installations situated in its territory.
(f) The provisions of paragraph (e) of thi-s Article shall not apply
(i) to carriage by sea where, under international law, there is a right of entry in cases of urgent distress into the ports of such Contracting Party or a right of innocent pass-age through its territory; or
(ii) to carriage by air where, by
agreement or under international law, there is a right to fly over or land on the territory of such
Contracting Party.
(g) Any interest and costs awarded by a court in actions for compensation under this Convention shall not be considered to be compensation for the purposes of this Convention and shall be payable by the operator in addition to any sum *for which he is liable in ac- cordance with this Article.
Article 8 (a) The right of compensation under this Convention shall be extinguished if an action is not brought within ten
substanser genom eller över dess terri- torium föreskriva, att 'maximibelop-pet för den under transporten ansvarige utlåndske anläggningsinnehavarens ska- deståindsskyldighet höjes, om staten 'i fråga finner att detta belopp icke på skäligt sätt täcker de risker som äro förbundna med en nukleär olycka un- der transiteringen. Belopp till vilket ansvarssumman sålunda höjes må dock icke överskrida det ansvarighetsbelopp som gäller för innehavare av nukleära anläggningar inom sagda konventions- stat.
(f) Bestämmelserna i paragraf (e) i förevarande artikel äro icke tillämp- liga
(i) å sjötransport i fall då det enligt internationella rättsgrundsatser föreligger rätt att med anledning av hotande fara söka nödhamn i ifrågavarande stat eller rätt till oskadlig genomfart genom dess territorialvatten ;
(ii) vid lufttransport i fall då det jämlikt internationell överenskom- melse eller internationella rätts- grundsatser föreligger rätt att fly- ga över eller landa inom den ifrågavarande statens område.
(g) Sådan ränta och rättegångskost- nad, som utdömts av domstol 'i mål an- gående skadestånd som avses i denna konvention, betraktas icke som skade- stånd i konventionens mening utan skall utgivas av anläggningsinnehavaren ut- över skadeståndsbelopp som han har att erlägga jämlikt förevarande artikel.
Artikel 8
o
(a) Talan a ersättning enligt denna konvention skall, vid äventyr av tale- rättens förlust, väckas inom tio år från
le délai de dix ans å compter de l'acci- dent nucléaire. Dans le cas de dommage cause par un accident nucléaire met— tant en jeu des combustibles nucléaires, produits ou déchets radioactifs qui étaient au moment de l'accident volés, perdus ou abandonnés et n'avaient pas été récupérés, le délai de déchéance (le dix ans part du moment du vol, de la perte ou de l'abandon. Toutefois, la lé- gislation nationale peut fixer un délai de déchéance en de prescription de deux ans au moins, soit å compter du moment ou le lésé a en connaissance du dommage et de l'exploitant responsable, soit å compter du moment oil il a du rai- sonnablement en avoir connaissance, sans que le délai de dix ans puisse étre dépassé, si ce n'est conformément au paragraphe (e) du présent Article.
b) Dans les cas prévus å l'Article 13 (d) (i) (2) ou (ii), il n'y a pas d'échéance de l'action en reparation si, dans le délai prévu au paragraphe (a) du présent Article,
i) une action a été intentée, avant que le Tribunal visé å l'Article 17 n'ait pris une decision, devant l'un des tribunaux entre lesquels ledit Tri- bunal peut choisir; si le Tribunal désigne comme tribunal competent, un autre tribunal que celui devant lequel l'action a déjå été intentée, il peut fixer un délai dans lequel l'action doit étre intentée devant le tribunal competent ainsi dé- signé;
ii) une demande a été introduite au— prés d'une Partie Contractante en vue de la désignation du tribunal competent par le Tribunal confor-
years from the date of the nuclear incident. In the case of damage caused by a nuclear incident involving nuclear fuel or radioactive products or waste which, at the time of the incident have been stolen, lost, or abandoned and have not yet been recovered, the period for the extinction of the right shall be ten years from the date of the theft, loss, or abandonment. National legisla— tion may, however, establish a period of not less than two years for the extinc- tion of the right or as a period of limita- tion either from the date at which the person suffering damage has knowledge or from the date at which he ought reasonably to have known of both the damage and the operator liable: provid- ed that the period of te-n years shall not be exceeded except in accordance with paragraph (c) of this Article.
(b) Where the provisions of Article 13 (d) (i) (2) or (ii) are applicable, the right of compensation shall not, however, be extinguished if, within the time provided for in paragraph (a) of this Article,
(i) prior to the determination by the Tribunal referred to in Article 17, an action has been brought before any of the courts from which the Tribunal can choose; if the Tribunal determines that the competent court is a court other than that before which such action has already been brought, it may fix a date by which such action has to be brought before the competent court so deter- mined; or
(ii) a request has been made to a Contracting Party to initiate a determination by the Tribunal of the competent court pursuant to
den dag då den nukleära olyckan in— träffade. Orsakades skadan av nukleär olycka under medverkan av nukleärt bränsle eller radioaktiva produkter el- ler avfallsämnen som vid olyckstillfället voro stulna, förlorade eller övergivna och icke åter tillvaratagna, räknas tio- årsfristen från tidpunkten för stölden, förlusten eller övergivandet. I nationell lagstiftning må dock stadgas en kortare frist, inom vilken talan skall väckas el— ler skadeståndsfordringen anmälas. Denna frist må icke understiga två år, räknat antingen från den tidpunkt då den skadelidande fick kännedom om skadan och den för skadan ansvarige anläggningsinnehavaren eller från den tidpunkt då han skäligen bort hava så- dan kännedom; dock må tioårsfristen överskridas allenast under villkor som angives i paragraf (e) i förevarande ar- tikel.
(b) I fall som avses i artikel 13 (d) (i) (2) eller (ii) förloras icke talerätten om, inom den frist som angives i para- graf (a) i förevarande artikel,
(i) innan beslut meddelats av den in- ternationella domstol varom stad- gas i artikel 17, talan väckts vid en av de domstolar bland vilka den internationella domstolen äger välja; utser den internatio- nella domstolen såsom behörig domstol en annan domstol än den vid vilken talan redan väckts, må den internationella domstolen be- stämma en frist inom vilken talan skall väckas vid den domstol som ' sålunda angivits såsom behörig; eller
(ii) hemställan gjorts hos någon kon- ventionsstat att den skall hos den internationella domstolen begära att behörig domstol utses jämlikt
mément å l'Article 13 (d) (i) (2) 011 (ii), å condition qu'une action soit intentée aprés cette designation dans le délai qui serait fixé par ledit Tribunal.
c) La legislation nationale peut fixer un délai de déchéance supérieur å dix ans, si elle prévoit des mesures pour couvrir la responsabilité de l'exploitant å l'égard des actions en reparation in- troduites aprés l'expiration du délai de dix ans.
d) Sauf disposition contraire du droit national, une personne ayant subi un dommage causé par un accident nu- cléaire qui a intenté une action en ré— paration dans le délai prévu au pré- sent Article peut présenter une demande complémentaire en oas d'aggravation du dommage apres l'expir-ation de ce délai, tant qu'wun jugement définitif n'est pas intervenu.
Article 9
Sauf disposition contraire de la légis- lation nationale, l'exploitant n'est pas responsable des dommages causés par un accident nucléaire si cet accident est du åt des actes d'un conflit armé, d'une invasion, d'une guerre civile, d'une in- surrection ou å des cataclysmes natu- rels de caractere exceptionnel.
Article 10
a) Tout exploitant »devra étre tenn, pour faire face a la responsabilité pré— vue par la présente Convention, d'avoir et de maintenir, å concurrence du mon- tant fixé conformément a l'Article 7, une assurance ou une autre garantie fi- nanciere correspondant au type et aux conditions determines par l'autorité pu- blique compétente.
Article 13 (d) (i) (2) or (ii) and an action is brought subseque-nt to such determination within such time as may be fixed by the Tribunal.
(c) National legislation may estab- lish a period longer than ten years if measures have been taken to cover the liability of the operator in respect of any actions for compensation begun after the expiry of the period of ten years.
(d) Unless national law provides to the contrary, any person suffering damage caused by a nuclear incident who has brought an action for compen— sation within the period provided for in this Article may amend his claim in respect of any aggravation of the damage after the expiry of such period provided that final judgment has not been entered by the competent court.
Article 9
Except in so far as national legisla- tion may provide to the contrary, the operator shall not be liable for damage caused by a nuclear incident due to an act of armed conflict, invasion, civil war, insurrection, or a grave natural disaster of an exceptional character.
Article 10 (a) To cover the liability under this Convention, the operator shall be required to have and maintain insurance or other financial security of the amount established pursuant to Article 7 and of such type and terms as the competent public authority shall specify.
artikel 13 (d) (i) (2) eller (ii), samt sedan den internationella domstolen meddelat sitt beslut, ta- lan väckts inom tid som bestämts av sistnämnda domstol.
(c) I nationell lagstiftning .må stad- gas en längre frist för talans väckande än tio år, om åtgärder vidtagas för att täcka anläggningsinnehavarens ansva- righet i avseende å ersättningsanspråk Vilka göras gällande genom talan efter tioårstidens utgång.
(d) Försåvitt icke i nationell lag an- nat föreskrives har den som lidit skada till följd av nukleär olycka och som väckt talan inom tid som angives i före- varande artikel rätt att utvidga sin ta— lan, om skadan förvärrats efter utgång- en av denna tid och saken icke slutgil- tigt avgjorts.
Artikel 9
Med mindre annat stadgas i nationell lagstiftning, svarar anläggningsinneha- varen icke för skada som orsakats av nukleär olycka, vilken är en följd av krigshandling eller däremot svarande handling unde-r invasion, inbördeskrig eller uppror eller ock av naturkatastrof av exceptionell karaktär.
Artikel 10
(a) För att täcka skadeståndsansvar jämlikt denna konvention är anlägg— ningsinnehavaren skyldig att teckna och hålla vid makt försäkring eller an- nan ekonomisk garanti till det belopp som fastställts såsom ansvarighetsbelopp enligt artikel 7. Försäkringen eller ga— rantien skall till typ och villkor god- kännas av vederbörande myndighet.
b) L'assureur ou toute autre personne ayant accordé une garantie financiére ne peut suspendre l'assurance ou la ga- rantie financiére prévue au paragraphe (a) du présent Article, ou y mettre fin sans un préavis de deux mois au moins donné par écrit å l'autorité publique compétente, ou, dans la mesure ou ladite assurance ou autre garantie financiére concerne un transport de substances nucléaires, pendant la durée de ce transport.
c) Les sommes provenant de l'assu— rance, de la réassurance ou d'une autre garantie fin—anciere ne peuvent servir qu'å la reparation des dommages causés par un accident nucléaire.
Article 11
La nature, la forme et l'étendue de la reparation, ainsi que la répartition équitable des indemnités sont régies, dans les limites prévues par la pré- sente Convention, par le droit national.
Article 12
Les indemnités payables conformé- ment ä la présente Convention, les primes d'assurance et de réassurance ainsi que les sommes provenant de l'assurance, de la réassurance ou d'une autre garantie financiere en vertu de l'Article 10 et les intéréts et dépens vi- sés å l'Article 7 (g), sont librement tra-nsférables entre les zones monétaires des Parties Contractantes.
Article 1 3
a) Les tribunaux compétents en vertu de la legislation d'une Partie Contrac— tante sur le territoire de laquelle est située l'installation nucléaire dont l'ex- ploitant est responsable, sont seuls com— pétents pour statuer sur les actions in- troduites en vertu des Articles 3, 6 (a), 6 (c) et 6 (d).
(b) No insurer or other financial guarantor shall suspend or cancel the insurance or other financial security provided for in paragraph (a) of this Article without giving notice in writ- ing of at least two months to the competent public authority or in so far as such insurance or other financial security relates to the carriage of nu- clear substances, during the period of the carriage in question.
(c) The sums provided as insurance, reinsurance, or other financial security may be drawn upon only for compensa- tion for damage caused by a nuclear incident.
Article 1 1
The nature, form and extent of the compensation, within the limits of this Convention, as well as the equitable distribution thereof, shall be governed by national law.
Article 12
Compensation payable under this Convention, insurance and reinsurance premiums, sums provided as insurance, reinsurance, or other financial security required pursuant to Article 10, and interest and costs referred to in Article 7 (g), shall be freely transfer- able between the monetary areas of the Contracting Parties.
Article 13
(a) Jurisdiction over actions under Article 3, 6 (a), 6 (c) and 6 (d) shall lie only with the courts competent in accordance with the legislation of the Contracting Party in whose territory the nuclear installation of the operator liable is situated.
(b) Försäkringsgivaren eller den som ställt annan garanti må icke tillfälligt eller definitivt frånträda sin ansvarig- het enligt paragraf (a) utan att hava lämnat skriftligt meddelande härom till vederbörande myndighet minst två må— nader i förväg. Avser försäkringen eller garantien transport av nukleära sub- stanser må frånträdande som nu sagts icke ske så länge transporten pågår.
(c) Belopp härrörande ur försäkring, återförsäkring eller annan ekonomisk garanti må icke användas för annat än— damål än ersättning av skador orsakade av nukleär olycka.
Artikel 1 1
Frågor om skadeståndets art, form och omfattning liksom om rättvis för- delning av tillgängliga medel avgöras, inom de gränser som konventionen upp- drager, enligt nationell lag.
Artikel 1 2
Skadeståndsbelopp som erläggas en- ligt denna konvention, premier för för- säkring och återförsäkring, belopp som utgivas på grund av försäkring, åter- försäkring eller annan ekonomisk ga- ranti enligt artikel 10 samt ränta och kostnader vilka omnämnas i artikel 7 (g) skola få fritt överföras mellan kon- ventionsstaternas monetära områden.
Artikel 1 3
(a) Jurisdiktion beträffande anspråk enligt artikel 3, 6 (a), 6 (c) och 6 (d) tillkommer allenast de domstolar som äro behöriga jämlikt lagstiftningen i den konventionsstat, på vars territo- rium den ansvarige anläggningsinneha- varens anläggning är belägen.
b) Dans le cas d'un accident nu— cléaire survenu en cours de transport, les tribunaux compétents en vertu de la législation de la Partie Contractante sur le territoire de laquelle se trouvaient lors de l'accident les substances nu- cléaires mises en jeu, sont seuls compé- tents, sous reserve des dispositions du paragraphe (c) du présent Article.
c) Si un accident est survenu hors des territoires des Parties Contractantes en cours de trans-port ou si le lieu ou se trouvaient, lors de l'accident, les sub- stances nucléaires mises en jeu, ne peut etre vdéterminé, ou si les substances nucléaires mises en jeu se trouvaient, lors de l'accident, sur un territoire rele- vant de plus d'une Partie Contractante, les tribunaux compétents en vertu de la legislation de la Partie Contractante sur le territoire de laquelle est située l'ins- tallation nucléaire dont l'exploitant est responsable sont seuls compétents.
d) Si, en vertu des paragraphes (a) ou (e) du présent Article, les tribu- naux de plusieurs Parties Contractantes sont compétents, la competence est attribuée,
i) dans le cas d'un accident nu- cléaire survenant au cours d'un transport de substances nucléaires,
(1) aux tribunaux compétents, en vertu de la legislation locale, au lieu du territoire de la Par- tie contractante ou est imma— triculé le moyen de transport sur lequel les substances nu- cléaires en cause se trouvaient au moment de l'accident nu- cléaire å condition que ces tri- bunaux soient compétents en
(b) In the case of a nuclear inci— dent occurring in the course of carriage, jurisdiction shall, except as otherwise provided .in paragraph (c) of this Article, lie only with the courts competent in accordance with the legislation of the Contracting Party in whose territory the nuclear substances involved were at the time of the nuclear incident.
(c) If a nuclear incident occurs outside the territory of the Contract- ing Parties in the course of carriage, or if the place where the nuclear sub- stances involved were at the time of the nuclear incident cannot be determined, or if the nuclear substances involved were in territory under the jurisdiction of more than one Contracting Party at the time of the nuclear incident, jurisdiction shall lie only with the courts competent in accordance with the legislation of the Contracting Party in whose territory the nuclear installa- tion of the operator liable is situated.
(d) Where jurisdiction would lie with the courts of more than one Con- tracting Party by virtue of paragraphs (a) or (c) of this Article, jurisdiction shall lie,
(i) in the case of a nuclear incident occurring in the course of carriage of nuclear substances,
(1) with the courts competent in accordance with the legisla- tion of the Contracting Party at the place in its territory where the means of transport upon which the nuclear sub- stances involved were at the time of the nuclear incident is registered, provided that they are competent under
(i)) Har nukleär olycka inträffat un- der transport, skall, försåvitt icke annat följer av paragraf (c) i förevarande artikel, jurisdiktion tillkomma allenast de domstolar som äro behörig-a enligt lagstiftningen i det land, på vars ter- ritorium de vid olyckan verksamma nu— kleära substanserna befunno sig då olyc- kan inträffade.
(c) Om en nukleär olycka inträffat utanför konventionsstaternas territo- rier under transport, eller om platsen där de nukleära substanserna befunno sig vid tidpunkten för olyckan icke kan fastställas, eller om de verksamma nu— kleära substanserna vid tidpunkten för olyckan befunno sig på territorium un- der två eller flera konventionsstaters jurisdiktion, skall jurisdiktionen till- komma allenast de domstolar som äro behöriga enligt lagstiftningen i det land, på vars territorium den ansvarige an- läggningsinnehavarens anläggning är belägen. '
((1) Om domstolarna i två eller flera konventionsstater skulle hava jurisdik- tion jämlikt paragraf (a) eller (c) ifö- revarande artikel, skall jurisdiktionen tillkomma
(i) i fall då en nukleär olycka in- träffat under transport av nukle- ära substanser
(1) de domstolar som äro behö- riga jämlikt lagstiftningen på den plats inom konventions- stats territorium, där inre- gistrering skett av det trans— portmedel på vilket de verk— samma nukleära substanserna befunno sig vid tidpunkten för olyckan, under förutsätt- ning att dessa domstolar äro
vertu du paragraphe (c) du présent Article; on
(2) a défaut d'un tel tribunal, å celui qui est désigné a la de- mande d'une Partie Contrac- tante intéresse'e, par le Tribu- nal visé å l'Article 17, parmi les tribunaux compétents en vertu du paragraphe (c) du present Article, comme étant le plus directement lié å l'af- faire;
ii) dans tout autre cas, aux tribunaux compétents en vertu de la légis- lation de la Partie Contractante dé- signée par ledit Tribunal, a la de- mande d'une Partie Contractante intéresse'e, comme étant le plus di- rectement liés å l'affaire.
e) Lorsque les jugements prononcés contradictoirement ou par défaut par le tribunal compétent en vertu des dis— positions dwu present Article sont exé- cutoires d'apres les lois appliquées par ce tribunal, ils deviennent exécutoires sur le territoire de toute autre Partie Contractante des l'accomplissement des formalités prescrites par la Partie Con- tractante intéressée. Aucun nouvel exa- men du fond de l'affaire n'est admis. Cette disposition ne s'applique pas aux jugements qui ne sont exécutoires que provisoirement.
f) Si une action en reparation est in- tentée contre une Partie Contractante en tant qu'exploitant responsable en vertu de la présente Convention, ladite Partie Contractante ne peut invoquer son immunité de juridiction devant le tribunal compétent en vertu du pré- sent Article.
paragraph (c) of this Article; or (2) if there is no such court, with that one of the courts which are competent under paragraph (c) of this Article, determined, at the request of a Contracting Party concern- ed, by the Tribunal referred to in Article 17 as being the most closely related to the case in question; (ii) in any other case, with the courts competent in accordance with the legislation of the Contracting Party determined, at the request of a Contracting Party concerned, by the said Tribunal as being the most closely related to the case in question.
(e) Judgments entered by the com- petent court under this Article after trial, or by default, shall, when they have become enforceable under the law applied by that court, become enforce- able in the territory of any of the other Contracting Parties as soon as the for- malities required by the Contracting Party concerned have been complied with. The merits of the case shall not be the subject of further proceedings. The foregoing provisions shall not apply to interim judgments.
(f) If an action is brought against a Contracting Party as an operator liable under this Convention, such Con- tracting Party may not invoke any jurisdictional immunities before the court competent in accordance with this Article.
behöriga jämlikt paragraf (c) i denna artikel; eller
(2) — om någon sådan domstol icke finnes — den domstol som, på begäran av konven- tionsstat, utses av den i ar- tikel 17 omnämnda interna- tionella domstolen bland de enligt paragraf (c) i föreva- rande artikel behöriga dom— stolarna såsom varande den som har den närmaste an- knytningen till saken;
(ii) —i alla andra fall — de dom- stolar som äro behöriga jämlikt lagstiftningen i den konventions— stat vilken, på begäran av någon utav frågan berörd konventions- stat, utsetts av den internationella domstolen såsom varande den stat som har den närmaste an— knytningen till saken.
(e) Dom _ tredskodom härunder inbegripen _ som meddelats av dom- stol vilken är behörig enligt föreva- rande artikel må, när domen kan verk- ställas enligt den av domstolen till- lämpade lagen, verkställas jämväl i alla andra konventionsstater, så snart de formella förutsättningar som föreskri- vits i verkställighetslandet blivit upp- fyllda. Ny prövning av den sak som genom domen avgjorts må icke äga rum. Vad nu sagts gäller dock icke dom, som ej vunnit laga kraft.
(f) Om skadeståndstalan väckes mot konventionsstat i dess egenskap av an- läggningsinnehavare som bär skade— ståndsansvar enligt denna konvention, äger denna stat icke åberopa immunitet vid den domstol som är behörig enligt förevarande artikel.
a) La présente Convention doit étre appliquée sans aucune discrimination fondée sur la :nationalité, le domicile ou la residence.
b) Le adroit national» et la clégis- lation nationale» signifient le droit en la législation nationale du tribunal compétent en vertu de la présente Con- vention pour statuer sur les actions résultant d'un accident nucléaire; le droit ou la législation nationale est applicable pour toutes les questions de fond et de procedure qui ne sont pas réglées spécialement par la présente Convention.
c) Le droit et la legislation nationale doivent étre appliqués sans aucune discrimination fondée sur la nationa- lité, le domicile ou la résidence.
Article 15
a) Il appar—tient å chaque Partie Con- tractante de prendre les mesures qu'elle estime nécessaires en vue d'accroitre l'importance de la réparation p-révue par la présente Convention.
b) Pour la part des dommages dont la reparation proviendrait d'une in- tervention financiere mettant en jeu des fc-nds publics et qui excéderait le mon— tant minimum de 5 000 000 d'unités de compte prévu å l'Article 7, l'application de ces mesures, quelle que soit leur forme, pourrait étre soumise a des con- ditions particulieres dérogeant aux dis— positions de la présente Convention.
Article 16 Les dispositions prises par le Comité de Direction en vertu de l'Article 1 (a) (ii), 1 (a) (iii) et 1 (b), sont adoptées
(a) This Convention shall be applied without any discrimination based upon nationality, domicile, or resi- dence.
(b) "National law" and "national legislation” mean the national law or the national legislation of the court having jurisdiction under thi-s Conven- tion over claims arising out of a nuclear incident, and that law or legislation shall apply to all matters both substan- tive and procedural :not specifically governed by this Convention.
(c) That law and legislation shall be applied without any discrimination based upon nationality, domicile, or residence.
Article 15
(a) Any Contracting Party may take such measures as it deems necessary to provide for an increase in the amount of compensation specified in this Convention.
(b) In so far as compensation for damage involves public funds and is in excess of the 5,000,000 units of account referred to in Article 7, any such meas- ure in whatever form may be applied under condition—s which may derogate from the provisions of this Convention.
Article 16 Decision-s taken by the Steering Committee under Article 1 (a) (ii), 1 (a) (iii) and 1 (b) shall be adopted by
(a) Denna konvention skall tilläm- pas utan diskrimination i anseende till nationalitet, hemvist eller uppehållsort.
(b) Med »nationell lag» och »natio- nell lagstiftning» förstås nationell lag och nationell lagstiftning på den plats där domstol, vilken jämlikt denna kon- vention är behörig att döma över an— språk i anledning av nukleär olycka, har sitt säte; nämnda lag eller lag- stiftning är tillämplig beträffande alla frågor rörande både saken och förfa— randet, i den mån icke särskild bestäm- melse i viss-t hänseende meddelats i den- na konvention.
(c) Nationell lag och nationell lag- stiftning skola tillämpas utan diskrimi- nation ianseende till nationalitet, hem- vist eller uppehållsort.
Artikel 15
(a) Det tillkommer envar konven- tionsstat att vidtaga de åtgärder den ak— tar nödigt för att utbygga det ersätt— ningssystem som skapas genom denna konvention.
(b) I den mån allmänna medel taga-s i anspråk för ersättningar utöver det belopp av 5 miljoner betaln'ingsenheter som avses i artikel 7, må åtgärder i sådant hänseende, oberoende av vilken form de erhålla, genomföras under vill- kor som avvika från vad i denna kon— vention föreskrives.
Artikel 16
Beslut av styrelsen enligt artikel 1 (a) (ii), 1 (a) (iii) och 1 (b) må icke fattas utan att de medlemmar av sty-
par accord mutuel des membres rep-ré- sentant les Parties Contractantes.
Article 17
Tout différend entre deux ou plu- sieurs Parties Contractantes relatif å l'interprétation on a l'application de la présente Convention sera examine par lc Comité de Direction et å défaut de solution amiable soumis, a la demande d'une Partie Contractante intéressée, au Tribunal créé par la Convention en date du 20 décembre 1957 sur l'Etablisse— ment d'un Contröle de Sécurité dans le Domaine de l'Energie Nucléaire.
Article 18
a) Des réserves portant sur une ou plusieurs dispositions de la présente Convention peuvent étre formulées å tout moment avant la ratification ou l'adhésion a la présente Convention, ou avant la notification faite en vertu de l'Article 23 en ce qui concerne le ou les territoires vises par cette notification; ces reserves ne sont recevables que si leurs termes ont été expressément ac- ceptés par les Signataires.
b) Toutefois, l'acceptation d'un Signa- taire n'est pas requise, si celui-ci n'a pas lui-méme ratifié la Convention dans un délai de douze mois å partir de la date ou la notification de la réserve lui a été communiquée par le Secré— taire général de l'Organisation, confor- mément å l'Article 24.
c) Toute reserve acceptée confor— mément au présent Article peut étre retirée å tout moment par notification adressée au Sec—rétaire général de l'Or- ganisation.
mutual agreement of the members representing the Contracting Parties.
Article 17
Any dispute arising between two or more Contracting Parties concerning the interpretation or application of this Convention shall be examined by the Steering Committee and in the absence of friendly settlement shall, upon the request of a Contracting Party concern- ed, be submitted to the Tribunal estab- lished by the Convention of 20th Decem- ber, 1957, on the Establishment of a Security Control in the Field of Nuclear Energy.
Article 1 8
(a) Reservations to one or more of the provisions of this Convention may be made at any time prior to ratifica- tion of or accession to this Convention or prior to the time of notification under Article 23 in respect of any terri- tory or territories mentioned in the notification, and shall be admissible only if the terms of these reservations have been expressly accepted by the Signatories.
(b) Such acceptance shall not be required from a Signatory which has not itself ratified this Convention within a period of twelve months after the date of notification to 'it of such reservation by the Secretary-General of the Organisation in accordance with Article 24.
(c) Any reservation admitted in accordance with this Article may be withdrawn at any time by notification addressed to the Secretary—General of the Organisation.
relsen som representera de fördragsslu- tande staterna äro ense om beslutet.
Artikel 17
Tvister mellan två eller flera kon- ventionsstater rörande tolkningen el- ler tillämpningen av denna konvention skola behandlas av styrelsen och, om icke godvillig uppgörelse nås, på begä- ran av någon av de berörda konven— tionsstaterna hänskjutas till avgörande av den domstol som inrättats jämlikt konventionen den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskontroll på atomenergiens område.
Artikel 18
(a) Reservation avseende en eller flera av bestämmelserna i denna kon- vention må göra-s vid varje tidpunkt före ratifikationen av eller anslutning- en till konventionen eller såvitt gäller område eller områden som avses i-med- delande enligt artikel 23, innan sådant meddelande lämnats. Reservation blir dock icke giltig med mindre den god- känts av signatärmakterna.
(b) Godkännande som nu sagts krä- ves dock 'icke från signatärmakt, som ej själv har ratificerat konventionen inom ett år räknat från den dag då medde— lande om reservationen jämlikt artikel 24 lämnades till denna signatärmakt av organisationens generalsekreterare.
(c) Reservation som godkänts enligt förevarande artikel kan när som helst återtagas genom meddelande till orga- nisationens generalsekreterare.
a) La présente Convention sera ra- tifiée. Les instruments de ratification seront déposés auprés du Secrétaire général de l'Organisation.
b) La présente Convention entrera en vigueur dés que cinq au moins des Signataires auront déposé leurs instru- ments de ratification. Pour tout Signa- taire qui la ratifiera ultérieurement, la présente Convention entrera en vigueur des qu'il aura déposé son instrument de ratification.
Article 20
Les modifications a la présente Con- vention seront adoptées par accord mutuel de toutes les Parties Contrac- tantes. Elles entreront en vigueur lors— qu'elles auront été ratifiées ou confir- mées par les deux tiers des Parties Contractantes. Pour toutes Parties Con- tractantes qui les ratifieront ou confir- meront ultérieurement, les modifications entreront en vigueur a la date de cette ratification ou confirmation.
Article 21 a) Tout Gouvernement d'un pays membre ou associé de l'Organisation, non Signataire de la présente Conven— tion, pourra y adhérer par notification adressée au Secrétaire général de l'Or- ganisation.
b) Tout Gouvernement d'un autre pays non Signataire de la présente Con- vention pourra y adhérer par notifica- tion adressée au Secrétaire général de l'Organisation et avec l'accord un- anime des Parties Contractantes.L'adhé— sion prendra effet a la date de cet ac- cord.
(a) This Convention shall be rati- fied. Instruments of ratification shall be deposited with the Secretary-General of the Organisation.
(b) This Convention shall come into force upon the deposit of instruments of ratification by not' less than five of the Signatories. For each Signatory ratifying thereafter, this Convention shall come into force upon the deposit of its instrument of ratification.
Article 20
Amendments to this Convention shall be adopted by mutual agreement of all the Contracting Parties. They shall come into force when ratified or confirmed by two-thirds of the Contracting Parties. For each Contracting 'Party ratifying or confirming thereafter, they shall come into force at the date of such ratification or confirmation.
Article 21
(a) The Government of any Member or Associate country of the- Organisa- tion which is not a Signatory to this Convention may accede thereto by noti- fication addressed to the Scoretary- General of the Organisation.
(b) The Government of any other country which is not a Signatory to this Convention may accede thereto by notification addressed to the Secretary- General of the Organisation and with the unanimous assent of the Contract— ing Parties. such' accession shall take effect from the date of such assent.
(a) Konventionen skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten depone— ras hos organisationens generalsekrete- rare.
(b) Konventionen träder i kraft, när minst fem signatärmakters ra—tifikations- instrument deponerats. För signatär- makt som ratificerar vid senare tid- punkt träder konventionen i kraft, då dess ratifikationsinstrument depone- ras.
Artikel 20
För ändring i denna konvention kräves överenskommelse mellan samt— liga konventionssta-ter. Ändringen trä- der i kraft, när den ratificerats eller bekräftats av två tredjedelar av konven- tionsstaterna. För konventionsstat som ratificerar eller bekräftar ändringen vid senare tidpunkt, träder den i kraft den dag ratificeringen eller bekrä—ftandet sker.
Artikel 21
(a) Stat, som är medlem av organisa- tionen eller har ställning av associerad stat men icke är sign-atärmakt, kan an- sluta sig till konventionen genom med- delande till organisationens general- sekreterare.
(b) Annan stat, som icke är signa- tärmakt, kan ansluta sig till konventio- nen genom meddelande till organisatio- nens generalsekreterare och under för- utsättning att samtliga konventionssta— ter lämna sitt samtycke till anslutning— en. Anslutningen blir gällande den dag samtycke som nu nämnts lämnas.
a) La présente Convention est con- clue pour une durée de dix ans å comp- ter de la date de son entrée en vigueur. Toute Par-tie Contractante pourra mettre fin en ce qui la concerne å l'application de la rprésente Convention au terme de ce délai en donnant un préavis d'un an å cet effet au Secrétaire général de l'Organisation.
b) La présente Convention restera par la suite en vigueur pour une pé- riode de cinq ans, vis-å-vis des Parties Contractantes qui .n'auront pas mis fin å son application conformément au pa- ragraphe (a) du présent Article et ulté- rieurement, p-ar périodes successives de cinq ans, vis-å—vis des Parties Con- tractantes qui n'y auront pas mis fin au terme de l'une de ces périodes, en donnant un pre-avis d'un an å cet effet au Secrétaire general de l'Organisation.
c) Une conference sera convoquée par le Secrétaire général de l'Organisa- tion pour examiner la révision dela présente Convention, au terme de la période de cinq ans qui suivra la date de son entrée en vigueur ou, å tout autre moment, a la demande d'une Partie Contractante, dans un délai de six mois å compter de cette demande.
Article 23
a) La présente Convention s'applique aux territoires métropolitains des Par- ties Contractantes.
b) Tout Signataire ou Partie Con- tractante peut, au moment de la signa- ture ou de la ratification de la pré- sente Convention ou de son adhésion a la présente Convention, ou ultérieure- ment å tout moment, indiquer par noti—
(3) This Convention shall remain in effect for a period of tea years as from the date of its coming into force. Any Contracting Party may, by giving twelve months' notice to the Secretary- General of the Organisation, terminate the application of this Convention to itself at the end of the period of ten years.
(b) This Convention shall, after the period of ten years, remain in force for a period of five years for such Con— tracting Parties as have not terminated its application in accordance with paragraph (a) of this Article, and thereafter for successive periods of five years for such Contracting Parties as have not terminated its application at the end of one of such periods of five years by giving twelve months' notice to that effect to the Secretary-General of the Organisation.
(c) A conference shall be convened by the Secretary-General of the Orga- nisation in order to consider revisions to this Convention after a period of five years as from the date of its com- ing into force or, at any other time, at the request of a Contracting Party, within six months from the date of such request.
Article 23 (a) This Convention shall apply to the metropolitan territories of the Con- tracting Parties.
(b) Any Signatory or Contracting Party may, at the time of signature or ratification of or accession to this Con- vention or at any later time, notify the Secretary-General of the Organisation that this Convention shall apply to those
(a) Denna konvention gäller under en tidrymd av tio år räknat från den dag den träder i kraft. Envar konven- tionsstat kan för sitt vid-kommande bringa konventionen till upphörande vid nämnda tids utgång efter uppsäg- ning hos organisationens generalsekre- terare ett år i förväg.
(b) Efter tioårstidens utgång skall konventionen för de stater, som icke uppsagt konventionen enligt paragraf (a) i förevarande artikel, fortsätta att gälla under en period av fem år. Där— efter gäller konventionen under perio- der av fem år i taget för de konven- tionsstater som icke senast ett år före utgången av varje femårsperiod upp— sagt konventionen hos organisationens generalsekreterare.
(c) Sed-an konventionen varit i kraft under fem år, skall en konferens för att pröva förslag om ändringar i konven- tionen sammankallas av organisatio- nens generalsekreterare. Sådan konfe- rens skall likaledes av generalsekrete- raren sammankallas närhelst begäran därom framställes av konventionsstat; konferensen skall i sådant fall hållas inom sex månader från framställningen.
Artikel 23
(a) Denna konvention skall tilläm- pas på konventionsstaternas europeiska territorier.
(b) Signa-tärmakt eller konventions- stat må, vid tidpunkten för underteck- nandet eller ratifikationen av konven- tionen eller anslu-tningen till densam- ma, eller vid vilken som helst senare tidpunkt, genom meddelande till or-
fication adressée au Secrétaire général de l'Organisation que la présente Con- vention s'applique å ceux de ses terri- toires, y compris les territoires pour lesquels la Partie Contractante est res— ponsable dans les relations internatio- nales, auxquels elle n'est pas applicable en vertu du paragraphe (a) du présent Article et qui sont désignés dans la no— tification. Une telle notification peut, en ce qui concerne tout territoire qui y est désigné, étre retirée en donnant un préavis d'un an å cet effet au Secré- taire général de l'Organisation.
c) Les territoires d'une Partie Con— tractante, y compris ceux pour les- quels elle est responsable dans les rela- tions internationales, auxquels la pré- sente Convention ne s'applique pas, sont considérés aux fins de ladite Conven- tion comme territoires d'un Etat non- contractant.
Article 24
Le Secrétaire généra] de l'Organisa- tion donnera communication å tous les Signataires et Gouvernements ayant adhéré a la Convention de la réception des instruments de ratification, d'adhé- sion et de retrait, ainsi que des notifi- cations faites en vertu de l'Article 23 et des décisions prises par le Comité de Direction en vertu de l'Article 1 (a) (ii), 1 (a) (iii) et 1 (b). ll leur notifiera également la date de l'entrée en vigueur de la présente Convention, le texte des modifications adoptées et la date de l'entrée en vigueur desdites modifica- tions, ainsi que les réserves faites con- formément ä l'Article 18.
ANNEXE I
Les reserves suivantes ont été accep- tées å la date de la signature de la pré- sente Convention.
of its territories, including the territo- ries for whose international relations it is responsible, to which this Conven- tion is not applicable in accordance with paragraph (a) of this Article and which are mentioned in the notifi- cation. Any such notification may in respect of any territory or territories mentioned therein be withdrawn by giving twelve months' notice to that effect to the Secretary-General of the Organisation.
(c) Any territories of a Contracting Party, including the territories for whose international relations it is responsible, to which this Convention does not apply shall be regarded for the purposes of this Convention as being a territory of a non-Contracting State.
Article 24
The Secretary—General of the Orga- nisation shall give notice to all Signa- tories and acceding Governments of the receipt of any instrument of ratifica- tion, accession, withdrawal, notifica- tion under Article 23, and decisions of the Steering Committee under Article 1 (a) (ii), 1 (a) (iii) and 1 (b). He shall also notify them of the date on which this Convention comes into force, the text of any amendment thereto and of the date on which such amendment comes .into force, and any reservation made in accordance with Article 18.
ANNEX I
The following reservations were accepted at the time of signature of this Convention:
ganisationens generalsekreterare för- klara, att konventionen skall gälla för sagda stat tillhörigt i meddelandet an- givet område — därunder inbegripet territorium för vars internationella för- bindelser staten svarar _ på vilket konventionen icke är tillämplig jäm- ligt paragraf (a) i förevarande artikel.
Förklaring som nu nämnts kan, såvitt gäller ettvart område som angives däri, återtagas efter uppsägning ett år i för- väg hos organisationens generalsekre- terare.
(c) Sådana till konventionsstat hö— rande territorier — därunder inbegri— pet område för vars internationella för- bindelser staten svarar _ beträffande vilka denna konvention icke gäller, be- traktas vid tillämpningen av konventio— nen såsom territorier hörande till icke- konventionsstat.
Artikel 24
Organisationens generalsekreterare skall underrätta samtliga signatärmak- te-r och stater, som anslutit sig till kon— ventionen, om mottagandet av ratifi- kations- och anslutningsinstrument, återkallelse-r, meddelanden enligt arti— kcl 23 och beslut jämlikt artikel 1 (a) (ii), 1 (a) (iii) och 1 (b). Han skall vidare underrätta dem om vilken dag denna konvention trätt i kraft, lydelsen av varje i konventionen vidtagen änd- ring och vilken dag ändringen trätt i kraft samt om reservationer som gjorts i enlighet med artikel 18.
ANNEX I-
Följande reservationer hade god— känts vid tidpunkten för undertecknan- det av denna konvention:
Réserve du Gouvernement de la République Fédérale d'Allemagne, du Gouvernement de la République d'Autriche et du Gouvernement du Royaume de Grece
Réserve du droit de laisser subsister, par une disposition de la legislation na— tionale, la responsabilité d'une personne autre que l'exploitant, å condition que cette personne soit entiérement cou- verte, méme en oas d*action mal fondée, par une assurance ou une autre garantie financiére obtenue par l'exploitant.
2. Article 6 (b) et (c):
Réserve du Gouvernement de la Ré- publique d'Autric-he, du Gouverne- ment du Royaume de Grece, du Gouvernement du Royaume de Norvége et du Gouvernement du Royaume de Suéde
Réserve du droit de conwsidérer leurs lois nationales comportant des disposi- tions équivalentes ä celles des accords internationaux visés å l'Article 6 (b) comme des accords internationaux aux fins de l'Article 6 (b) et (c).
3. Article 7 :
Réserve du Gouvernement du Royaume-Uni de Grande—Bretagne et »d'Irlande du Nord
Réserve du droit d'appliquer, en ce qui concerne les exploitants des instal- lations nucléaires situées sur le terri- toire du Royaume-Uni autres que les Départements Gouvernementaux et
Reservation by the Government of the Federal Republic of Germany, the Government of the Republic of Austria and the Government of the Kingdom of Greece
Reservation of the right to provide, by national law, that persons other than the operator may continue to be liable in addition to the operator on condition that these persons are fully covered in respect of their liability, including defence against unjustified actions, by insurance or other financial security obtained by the operator.
2. Article 6 (b) and (c):
Reservation by the Government of the Republic of Austria, the Government of the Kingdom of Greece, the Government of the Kingdom of Norway and the Government of the Kingdom of Sweden
Reservation of the right to consider their national legislation which includes provisions equivalent to those included in the international agreements referred to 'in Article 6 (b) as beinginternational agreements within the meaning of Article 6 (b) and (c).
3. Article 7:
Reservation by the Government of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland
Reservation of the right, in respect of operators of nuclear installations sit- uated in the territory of the United Kingdom other than Government De— partments and the Atomic Energy Au-
Reservation av Förbundsrepubli- ken Tysklands, Republiken Öster- rikes och Konungariket Grek- lands regeringar
Reservation av rätten att genom fö- reskrift i nationell lagstiftning bibe- hålla skadeståndsansva-r för annan än anläggningsinnehavaren, under förut- sättning att detta skadeståndsansvar är fullständigt täckt, även i fall av obefo- gad rättegång, genom försäkring eller annan ekonomisk garanti, för vilken anläggningsinnehavaren skall sörja.
2. Artikel 6 (b) och (c):
Reservation av Republiken Öster- rikes, Konungariket Greklands, Konungariket Norges samt Ko— nungariket Sveriges regeringar
Reservation av rätten att med så— dana internationella överenskommel- ser, som åsyftas i artikel 6 (b) och (c), jämställa :nationell lagstiftning som in— nehåller bestämmelser vilka äro av hu- vudsakligen samma innehåll som före- skrifterna i dessa internationella över- enskommelser.
3. Artikel 7 :
Reservation av Det förenade ko- nungariket Storbritannien och Norra Irlands regering
Reservation av rätten att i vad avser andra innehavare av på Det förenade konungarikets territorium belägna nu- kleära anläggningar än regeringsdepar- tementen och atomanergimyndigheten
l'Atomic Energy Authority, les para- graphes (a), (b) et (c) de l'Article 7
1)
ii)
iii)
comme si les paragraphes (a) et (b) de l'Article 7 prévoyaient qu'un montant de 14 000 000 d'unités de compte doit étre disponible pour l'indemnisation des dommages dont un exploitant est responsable aux termes de la Convention et qui se- raient causes par des accidents nu— cléaires survenant au cours de la période pendant laquelle l'exploi- tant est tenu d'avoir et de mainte- nir une assurance ou autre garan— tie financiére pour son installa- tion conformément .au droit du Royaume-Uni;
comme si le paragraphe (e) de ]*Article 7 disposait qu'en ce qui concerne les dommages visés au paragraphe (i) .ci-dessus, un mon- tant de 5 000 000 d*unités de compte doit étre disponible pour l'indemni- sation des dommages autres que ceux causés au moyen de trans- port; et
comme si les paragraphes (a) et (b) de l'Article 7 prévoyaient que tout versement dépassant ledit montant de 14 000 000 d'unités de compte sera, san prejudice de l'ap- plication de l'Article 15 (b), subor- donné å l'vadoption par le Parle- ment de dispositions permettant d'allouer des fonds supplémen- taires.
Article 19:
Réserve du Gouvernement de la Ré- publique Fédérale d'Allemagne, du Gouvernement de la République d'Autriche, et du Gouvernement du Royaume de Gréce
thority, that Article 7 (a), (b) and (0) shall be applied
(i)
(ii)
(iii)
as if Article 7 (a) a-nd (b) pro- vided that, in respect of damage for which such an operator is liable under this Convention and which is caused by nuclear incidents occurring within the period for which the insurance or other financial security relating to his installation tis required by the law of the United Kingdom to be maintained, an amount of 14,000,000 units of account shall be available for all compensation;
as if the proviso to Article 7 (c) provided that in respect of such damage as is mentioned in para- graph (i) above 5,000,000 units of account shall be available for compension in respect o—f dam- age other than damage to the means of transport; and
as if Article 7 (a) and (b) provided that any payment in excess of the said amount of 14,000,000 units of account shall, without prejudice to the applica- tion of Article 15 (b), be con- ditional upon Parliamentary approval of the arrangements whereby further funds are to be provided.
Article 19:
Reservation by the Government of the Federal Republic of Germa— ny, the Government of the Repub- lic of Austria, and the Govern- ment of the Kingdom of Greece
tillämpa paragraferna (a), (b) och (c) i artikel 7,
(i)
(ii)
(iii)
som om paragraferna (a) och (b) i artikel 7 föreskreve att ett belopp av 14 miljoner betalnings- enheter skall stå till förfogande för ersättning av alla skador för vilka en sådan anläggningsinne- havare har att svara jämlikt kon- ventionen och som orsakas av nu— kleära olyckor under den period för vilken enligt Det förenade ko- nungarikets lag försäkring eller annan ekonomisk garanti skall hållas vid makt för anläggningen;
som om paragraf (e) i artikel 7 föreskreve, att såvitt gäller skada som avses under (i) ett belopp av 5 miljoner betalningsenheter skall stå till förfogande för att täcka annan skada än sådan som tillfo- gats transportmedel; och
som om artikel 7 (a) och (b) fö- reskreve, att varje betalning av ersättning utöver det angivna be- loppet av 14 miljoner betalnings- enheter skall, utan inskränkning i fråga om tillämpningen av ar- tikel 15 (b), vara beroende av att parlamentet fattar beslut som till- låter att ytterligare medel ställas till förfogande.
Artikel 19:
Reservation av Förbundsrepubli- ken Tysklands, Republiken öster- rikes och Konungariket Grek- lands regeringar
Réserve du droit de con-sidérer la ra- tification de la présente Convention comme entrainant l'obligation confor- mément au droit international de prendre dans l'ordre interne des dispo- sitions relatives å la responsiblité ci- vile d-ans le domaine de l'énergie nu- cléaire conformes aux dispositions de la présente Convention.
ANNEXE II
Cette Convention ne peut étre inter- prétée comme privant une Partie Con- tractante sur le territoire de laquelle des dommages auront été causés par un accident nucléaire survenu sur le terri- toire d'une autre Partie Contractante, des recours qui pourraient lui étre ouverts en application du droit interna- tional.
En foi de quoi les Plénipotentiaires sous-signes, dument habilités, ont appo- sé leurs signatures au bas de la présente Convention.
Fait in Paris, le 29 juillet 1960, en francais, en anglais, en allemand, en espagnol, en italien et en néerlandais, en un seul exemplaire qui restera dé- posé auprés du Secrétaire général de l'Organisation Européenne de Coopera- tion Economiqne qui en communiquera une copie certifiée conforme å tous les Signataires.
Reservation of the right to consider ratification of this Convention as consti- tuting an obligation under international law to enact national legislation on third party liability in the field of nu- clear energy i'n accordance with the provisions of this Convention.
ANNEX II
This Convention shall not be inter- preted as depriving a Contracting Party, on whose territory damage was caused by a nuclear incident occurring on the territory of another Contract— ing Party, of any recourse which might be available to it under international law.
In Witness whereof, the undersigned Plenipotentiaries, duly empowered, have signed this Convention.
Done in Paris, this twenty-ninth day of July Nineteen Hundred and Sixty, in the English, French, German, Spanish, Italian and Dutch languages in a single copy which shall remain deposited with the Secretary-General of the Organisation for European Economic Co-operation by whom certified copies will be communicated to all Signatories.
Reservation av rätten att betrakta ra- tifikation av denna konvention såsom medförande förpliktelse enligt interna- tionell rätt att i 'nationell lagstiftning införa bestämmelser om skadestånd-san- svar på atomenergiens område i över- ensstämmelse med vad som föreskrives i konventionen.
ANNEX II
Denna konvention skall icke givas den innebörden att en konventionsstat, på vars område skada orsakas av en nukleär olycka som inträffat på annan konventionsstats område, genom kon— ventionen berövas befogenheten att göra gällande anspråk som kunna grundas på internationell rätt.
Till bekräftelse härav hava under- tecknade befullmäktigade undertecknat denna konvention.
Som skedde i Paris, den 29 juli 1960, på engelska, franska, holländska, ita- lienska, spanska och tyska språken, i ett exemplar som skall förvaras hos Or- ganisationens för europeiskt ekono- miskt samarbete generalsekreterare, vilken skall tillställa signatärmakterna bestyrkta avskrifter därav.
STATENS OFFENTLI GA UTREDNINGAR 1962
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
J ustltiedepartementet Atomansvarighet n. [141
Utrikesdepartementet Aspekter på utvecklingsblståndet. [12]
Försvarsdepartementet Totalförsvarets personalfrågor. [a]
Socialdepartementet Skogstillgångarna i Jämtlands län. [1]
Kommunikationsdepartementet Statsbidrag till enskild väghållning. m. m. [6]
Finansdepartementet
Finansplan för budgetåret 1962I63 samt Preliminär nationalbudget för år 1962. [8 ] Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. [9] 1959 års långtidsutredning. 1. Svensk ekonomi 1960 —1965i [10] 2. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5. 11] Skärpta regler för rusdrycksinköp. [13]
Ecklesiastikdepartementet Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadlet [5]
Jordbruksdepartementet Yrkesutbildningen på trådgårdsområdet. [2]
Inrikesdepartementet
Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårds- personal. [4] Kommunal beredskap. [7]