SOU 1962:28
Skolväsendets centrala ledning
N +” Gc
oå (—
— CUL"
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
-9 '.': q Ecklesiastikdepartementet ” [GV " 8
SKOLVÄSENDETS CENTRALA LEDNING
BETÄNKANDE AVGIVET AV 1955 ÅRS SAKKUNNIGA FÖR YRKESUTBILDNINGENS CENTRALA LEDNING
OCH VISS LÄRARUTBILDNING
% »| % _7' '. i ?
Stockholm 1962
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962
Kronologisk förteckning
1. Skogstillgångama i Jämtlands lln. Idun. 100 |. + 1 utvikskarta. s. :. Yrkesutbildningen på trldgårdsomrldet. Statens Reproduktionsanstalt. 71 s. J'o.
:. Totalfggsvarets personalfrågor. Beckman. 305 s. .
!. Arbetsuppgifter och utbildning för vin sjuk- vårdspersonal. Beckman. 165 s. 1. &. Vidgad vuxenutbildning på gymnuleatadlot. Kihlström. 116 !. E.
0. Sztatslåicdrag till enskild vlghållning. m. m. Idun. 9 s. .
7. Kommunal beredskap. Idun. 100 :. I. &. Finansplan för budgetåret 1982!!! samt Prelimi-
när nattionalbudget för år 1902. Marcus. xxm+
61 s. F .
Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Kihlström. 259 s. Fi.
10. Svensk ekonomi 1960—1985. Idun. 220 |. Fi.
11. Ståenslålekonomi 1960—1965. Bilagor 1—6. Idun. 29 s. .
12. Aspekter på utvecklingsbiståndet. Idun. 260 |. U. 18. ålfärpta regler för rusdrycksinköp. Idun. 125 s. 14. Atomansvarighet II. Idun. 205 s. Ju. 15. Den allmänna näringslagstiftningen. Idun. 212 5. H. 16. Korrespondensundervisnlngen inom skolväsen- det. Tryckeribolaget Värmlands Folkblad, Karl- stad. 141 5. E. 17. Arbetstidsförkortningens omfattning och utlägg- ning. Idun. 141 s. S. 18. Automatisk databehandling inom folkbokföring!- och uppbördsväsendet. Del II. Idun. 87 s. Fi. 19. Utlandssvenskars deltagande i allmänna val. Idun. 50 s. Ju. 20. Nedre justitierevisionens arbetsorganisation. Idun. 84 s. Ju. 21. Kommunalt stöd åt studerande från utvecklings- länderna. Kihlström. 35 s. 1. 22. Samhällsfarllg asocialltet. Idun. 232 s. 1. 23. Försvarets tandvård. Idun. 100 s. Fö. 24. Exproprlatlon för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Marcus. 45 s. Ju. 25. Reviderad nationalbudget för år 1962. Marcus. IV + 52 s. Fi. 26. Avgiftsbelagda trafikanläggningar. Idun. 70 s. X. 27. Radions juridiska ansvar. Idun. 131 8. Ja. 28. Skolvösendets centrala ledning. Idun. 408 5. E.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962z28
Ecklesiastikdepartementet
SKOLVÄSENDETS CENTRALA LEDNING
BETÄNKANDE AVGIVET AV 1955 ARS SAKKUNNIGA FÖR YRKESUTBILDNINGENS CENTRALA LEDNING
OCH VISS LÄRARUTBILDNING
IDUNS TRYCIEBIAITIEBOLAG ESSELTE Al STOCKHOLM 1962
”Fi:/& '.ii off ......r".
...;*_ .., _... ».. ... . '..” . J . ..
w undgå . .r -. " ' . , .. J_ ' =. ' nummularia-31.31.lie..
;Taq %&
'. . ”. .H., '. . .. B"” ; .' .. . r.?
..,— . V”!" ' ' ”I ”|: _Yk tå. . "L i"; * H.] * IW! **"; 1""" .
""-ÖJHIWIEI. i...... .fi-'em
!.QF'F'FT ff.—1133; "' 5135. :TJZ' 'I! .'åV|Ö*!I-l Fil:?”AI'WYÄ'FI'iH
;)"/7. man ...15 man!» av: ;;rrir-nmai'rwr :i m ( 303
. . . ”Ii: . _ annulleras.»...ai acw uno."
J '. SL _ _, ' , .. _.'! '. i, ' l ' ' | i. .l" . . _ . . ... .J... . . , __ * . & 'r' '_1|r*_ .. Ai" 'J .. . . J T— ' *. _... I. . .v/ .! » .. .
' anfallen-am __ '. så"? kännde.
staplas"? satser
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet
Den 30 september 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastik- departementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa en förut- sättningslös utredning av frågan om den centrala ledningen av hela yrkes- utbildningen och därmed sammanhängande spörsmål.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den 18 oktober samma år såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare kommunaldirektören Emil E. Näsström, undervisningsrådet Börje Beskow, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren Carl E. Eskilsson, yrkesskoldirektören Einar E. Forssell, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren J. Harald Johnsson, dåvarande överdirektö— ren för överstyrelsen för yrkesutbildning O. Ryno Lundquist samt dåva- rande ledamoten av riksdagens andra kammare, byrådirektören Margit S. C. Vinge samt uppdrog åt Näsström att såsom ordförande leda utrednings- arbetet. På därom gjord ansökan entledigades Lundquist den 2 mars 1959 från uppdraget att vara sakkunnig. I hans ställe tillkallade departements- chefen samma dag överdirektören för överstyrelsen för yrkesutbildning Birger Öhman att vara sakkunnig.
Den 8 december 1955 uppdrogs åt filosofie licentiaten Karl N. A. Linde- gren att tjänstgöra .som sekreterare åt de sakkunniga.
Två av departementschefen särskilt tillkallade experter har biträtt de sak- kunniga vid utredningsarhetet rörande yrkesutbildningens centrala ledning, nämligen från den 18 december 1959 byråchefen Sven Askeberg och från den 11 januari 1960 undervisni-ngsrådet Carl-Erik Sjöstedt.
De sakkunniga har antagit namnet 1955 års sakkunniga för yrkesutbild- ningens centrala ledning och viss lärarutbildning.
Från överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen, social- styrelsen, pensionsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, Skogssty- relsen, domånstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, medicinalstyrelsen samt styrel- serna för statens institut för folkhälsan och för statens brandskola har de sakkunniga infordrat uppgifter dels rörande den yrkesutbildning, över vilken respektive verk och styrelser utövar tillsyn, och dels rörande deras hand- läggning av tillsynsärendena. På begäran av de sakkunniga har försvars-, social-, kommunikations-, finans-, ecklesiastik-, jordbruks-, handels- och inrikesdepartementen granskat av de sakkunniga sammanställda förteck- ningar över yrkesutbildning, som sorterar under respektive departement.
Skolöverstyrelsen och Överstyrelsen för yrkesutbildning har efter fram- ställning från de sakkunniga avlämnat skriftliga förslag till decentralisering av beslutanderätten till lägre beslutsinstanser rörande ett flertal ärende- grupper, som nu avgöres av Kungl. Maj :t eller av respektive verk. Skolöver- styrelsen har vidare, också efter hemställan av de sakkunniga, lämnat upp- gifter om i vilken utsträckning det inom överstyrelsen—s olika arbetsenheter förekommer ärendegrupper, som har påtaglig släktskap med motsvarande ärendegrupper inom överstyrelsen för yrkesutbildning.
För diskussion av frågor,'som berör de sakkunnigas utredningsuppdrag ifråga om yrkesutbildningens centrala ledning, har de sakkunniga haft överläggningar med företrädare för ett stort antal myndigheter, statliga ut- redningar och organisationer, nämligen socialstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, Skogsstyrelsen, do- mänstyrelsen, sjöfartsstyrelsen och medicinalstyrelsen, 1955 års lantbruks- undervisningskommitté, 1957 års skolberedning, arbetsmarknadsutred- ningen, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska so- cialvårdsförbundet, svensk sjuksköterskeförening, Sveriges kommunal- tjänstemannaförbund, svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges lant- bruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk, svenska lantarbetarförbun- det, ostkustfiskarnas centralförbund, västkustfiskarnas centralförbund, Skånes fiskareförbund, svenska fiskarenas studieförbund, Sveriges skogs- ägareföreningars riksförbund, föreningen skogsarbeten, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, sjöbefälsskolornas lärarförening, Sveriges re- dareförening, svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges fartygsbefälsför- ening och svenska sjöfolksförbundet.
Genom en enkät har samtliga länsskolnämnder beretts tillfälle att avge detaljerade förslag angående överflyttning av beslutanderätten i vissa ären- degrupper från överordnade myndigheter till länsskolnämnder, skolstyrel- ser och skolledare.
De sakkunniga har från ett flertal föreningar och sammanslutningar mot- tagit skriftliga framställningar i frågor, som sammanhänger med utred- ningsuppdraget.
De sakkunnigas förslag rörande utformningen av den centrala ledningen
nar förarbetats inom en arbetsgrupp bestående av ledamoten Beskow, sekre- teraren Lindegren samt experterna Askeberg och Sjöstedt. Denna arbets- grupp har haft överläggningar med företrädare för vissa länsskolnämnder, landsting, skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap angående frågor, som berör regional ledning av yrkesutbildning samt möjligheten att till re- gionala skolmyndigheter decentralisera beslutanderätten i vissa ärendegrup- per, som nu avgöres av centrala ämbetsverk. Vissa ledamöter av arbetsgrup- pen har haft överläggningar i frågor angående de sakkunnigas utrednings- uppdrag med företrädare för Skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesut- bildning, skogsstyrelsen, sjöbefälsutredningen och 1954 års brandlags- revision.
Med färdigställandet av förevarande betänkande har de sakkunniga slut- fört sitt huvuduppdrag angående utredning av yrkesutbildningens centrala ledning. Av skäl, som anges i kap. 1, har de sakkunniga ansett sig kunna och böra utvidga detta utredningsuppdrag på så sätt, att vi utifrån de på yrkesutbildningens område föreliggande problemställningarna till prövning upptagit frågan om den centrala ledningen av skol- och utbildningsväsendet i dess helhet.
Utöver vad som angivits i betänkandet rörande utbildning av lärare i yr- kesämnen för industri och hantverk samt handel (SOU 1959: 8) har de sakkunniga avgivit remissutlåtanden över skrivelse från 1955 års lantbruks- undervisningskommitté angående statsbidrag till byggnadsarbeten vid lant- bruksundervisningsanstalterna, 1958 års förskollärarutrednings betänkande angående förskollärarutbildningens organisation (SOU 1960: 33), 1955 års lantbruksundervisningskommittés betänkande angående lantbrukets yrkes- skolor (SOU 1961: 13), 1957 års skolberednings betänkanden angående grundskolan (SOU 1961: 30) och angående läroplaner för grundskola och fackskolor (SOU 1961: 31) samt nämnda berednings förslag angående skol- stadga. Vidare har de sakkunniga till riksdagens statsutskott avgivit begärt utlåtande över motionen nr 463 i andra kammaren vid 1960 års riksdag.
De sakkunniga avser att framlägga ytterligare ett betänkande, innehål- lande förslag till grundläggande utbildning för lärare i jordbruks— och skogsbruksämnen. I detta betänkande avser de sakkunniga att även ta upp till behandling bl. a. frågor angående fortbildning och vidareutbildning av lärare i yrkesämnen.
De sakkunniga får härmed vördsamt överlämna detta betänkande angåen- de skolväsendets centrala ledning och vissa därmed sammanhängande frågor.
Stockholm den 16 maj 1962
Emil Näsström Börje Beskow Carl Eskilsson Einar Forssell Harald Johnsson Margit Vinge Birger Öhman
/ Karl Lindegren
'a' Åren nn.- ,,,-Fil m !
_ Åsa michan;
* . ,. lli—3; . . | I " ' gl ” » .u n., i'hl ." . _ . . f. *l' J . ."!" ._H ,, IH... » ha. _” .. 1,th . ,: '
.,n—d & ' , ' 51!._.guinhol
':
Sammanfattning
Huvudmannaskapet för yrkesutbild- ningen är mera differentierat än mot- svarande funktion för det allmänbil— dande skolväsendet. Den obligatoriska skolan är kommunal och det högre allmänbildande skolväsendet statligt eller kommunalt. Även vissa enskil- da utbildningsanstalter förekommer på detta område. De yrkesutbildan- de skolorna är till övervägande del kommunala eller landstingskommunala, medan de statsägda skolorna på detta område är relativt fåtaliga. Däremot är förekomsten av enskilda utbildnings— anstalter vida större inom yrkesutbild- ningsväsendet än inom det allmänna skolväsendet. Karakteristiskt för yr-
kesutbildningen är vidare den utbild— ning, som sker direkt vid arbetsplat- ser, med eller utan kompletterande un— dervisning i skolmässiga former.
Den lokala ledningen av de yrkesut- bildande skolorna uppvisar också en vida mindre enhetlig bild än motsva- rande ledning av de allmänbildande skolorna. De kommunägda yrkesskolor- na, däri inbegripet handelsgymna- sierna, de kommunala tekniska sko- lorna och flertalet sjömansskolor, ly- der under skolstyrelsen i vederböran- de kommun eller i förekommande fall den särskilda yrkesskolstyrelsen i kom- munen. Alla övriga yrkesutbildande skolor ledes av särskilt för ändamålet
tillsatta styrelser, vilkas sammansätt- ning och funktioner i flertalet fall reg— leras av bestämmelser i stadgor, regle- menten eller andra författningar, som gäller för vederbörande yrkesutbild- ningsområde. I några fall finns inga av offentlig myndighet utfärdade be- stämmelser i detta hänseende.
Medan de allmänbildande skolorna regionalt ledes av länsskolnämnderna, är endast de kommunala och landstings— kommunala yrkesskolorna för industri, hantverk, handel och husligt arbete jämte handelsgymnasierna och de tek- niska läroverken underställd—a nämn- derna. Deras arbetsuppgifter och befo- genheter ifråga om dessa yrkesskolor
är dock, som ovan framhållits, icke identiskt lika för de kommunala och för de landstingskommunala skolorna. Övriga yrkesutbildande skolor — även sådana som äges av landsting är icke underställda de statliga regionala or- ganen för skolväsendet, länsskolnämn- derna. Vissa skolor har karaktär av centralskolor för ett län och man kan fördenskull med en viss rätt säga, att styrelserna för dessa skolor utövar re— gional ledning. Som exempel må näm- nas skogsbruksskolorna, vilka sorterar under skogsvårdsstyrelserna. Dessa sty- relser är för övrigt regionala organ för skogsvård och tillsyn över skogsvårds- lagstiftningen.
KAPITEL 5
Den nuvarande centrala ledningen av yrkesutbildningen
Den centrala ledningen av yrkesutbild- ningen i vårt land har organiserats efter två olika principer. Enligt den ena ut- övas den centrala ledningen av yrkesut- bildningen inom ett visst yrkesutbild- ningsområde av det centrala ämbets- verk, som handlägger övriga frågor rö- rande den näring eller den yrkesgren, för vilken utbildningen är avsedd. En- ligt den andra principen har yrkesut- bildningsfrågor brutits loss från veder— börande fackämbetsverk och ställts un— der ledning av ämbetsverk, vars huvud- sakliga uppgift är att utöva central led- ning av undervisning och utbildning.
Den förstnämnda principen är den äldsta. I den mån skolor eller kurser för yrkesutbildning inom skilda områden växte fram förlades den centrala led- ningen av deras utbildning till vederbö- rande fackämbetsverk. Sålunda ställdes yrkesutbildningen för industri och hant- verk samt handel under ledning av kom- merskollegium, yrkesutbildningen för jordbruket under lantbruks—styrelsen och yrkesutbildningen för sjukvården under medicinalstyrelsen o.s.v.
Den sistnämnda principen började tillämpas först under innevarande år- hundrade. År 1918 utökades den dåva- rande folkskolöverstyrelsen med en sär-
skild yrkesskolavdelning och samtidigt ändrades namnet på ämbetsverkct till skolöverstyrelsen. Under skolöverstyrel- sens ledning ställdes då lärlings- och yrkesskolorna inom industri-hantverk, handel och husligt arbete. År 1943 fat- tade riksdagen beslut om utbrytning av yrkesskolavdelningen ur skolöverstyrel- sen och dess ombildning till ett friståen- de ämbetsverk, överstyrelsen för yrkes- utbildning. Detta ämbetsverk blev cen- tralmyndighet för all kommunal och en- skild statsunderstödd yrkesutbildning för industri-hantverk, handel och hus- ligt arbete, inklusive tekniska läroverk och handelsgymnasier. Under ledning av ämbetsverket ställdes även vissa sär- skilda yrkesutbildningsanstalter inom de nämnda yrkesområdena. Yrkesutbild— ningen inom övriga områden kvarstod under ledning av vederbörande fackäm- betsverk. Denna principiella fördelning av den centrala ledningen av yrkesut— bildningen är alltjämt gällande.
Genom tillämpningen av de båda nämnda fördelningsprinciperna har den centrala ledningen av yrkesutbildningen kommit att bli synnerligen splittrad. Den är uppdelad på ett flertal olika cen- trala ämbetsverk, lydande under skilda departement.
Ämbetsverk, som utövar central ledning av yrkesutbildning
Överstyrelsen för yrkesutbildning Enligt den för överstyrelsen gällande in- struktionen (SFS 946/1943 med senare
ändringar) är ämbetsverkct den cen- trala statsmyndigheten på yrkesunder- visningens och yrkesutbildningens om-
råden och utövar i enlighet med instruk- tionen och övriga gällande föreskrifter högsta överinseendet över yrkesunder- visningen i riket ävensom den yrkesut- bildning, som med bidrag av statsmedel bedrives inom näringslivet. Överstyrel— sen har att i övrigt genom initiativ, råd och vägledning verka för främjande av yrkesutbildning samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå åtgärder, som kan finnas erforderliga för att denna utbild- ning skall fyll—a sin uppgift. I allmänna skolstadgan (SFS 387/1958) heter det, att närmast under Kungl. Maj:t utövas högsta överinseendet över kommunala handelsgymnasier, kommunala yrkes— skolor och andra yrkesutbildlande sko- lor av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning står följande yrkes- utbildningsanstalter:
högre tekniska läroverk: tekniska gymnasier och tekniska fackskolor, handelsgymnasier, konstfackskolan, centrala verkstadsskolor, kommunala och enskilda statsunder- stödda yrkesskolor avseende industri, hantverk, handel och husligt arbete, sjömansskolor, särskilda anstalter för yrkesundervis- ning: bergsskolan i Filipstad, textil- institutet i Borås, Lennings textiltek- niska institut i Norrköping och gra- fiska institutet, anstalter för utbildning av lärare vid yrkesundervisning samt övriga anstalter för yrkesundervis- ning, som enligt beslut av Kungl. Maj:t står under överstyrelsens över- inseende. Dessutom skall överstyrelsen inspek- tera yrkesutbildningen vid vissa special- skolor, som står under överinseende av andra ämbetsverk, nämligen vanförean- stalternas yrkesskolor, ungdomsvårds— skolor samt ungdomsfängelser och ut—
bildning av elever vid vissa barnavårds- anstalter.
Överslyrelsens arbetsuppgifter och befogenheter
Överstyrelsen för yrkesutbildning har enligt sin instruktion att hos Kungl. Maj:t göra erforderliga framställningar om anslag och efter närmare bestäm- mande av Kungl. Maj:t antingen själv fördela eller avge förslag till fördelning av beviljade anslag. Den skall öva till- syn över och ledning av det vid läroan- stalterna bedrivna undervisnings- och uppfostringsarbetet och främja ungdo- mens sedliga, intellektuella och fysiska fostran, främja åstadkommandet av för yrkesundervisningen behövlig litteratur och undervisningsmateriel samt i övrigt befordra skolornas ändamålsenliga ut- veckling.
I instruktionen anges de speciella uppgifter överstyrelsen har att utföra och de befogenheter den har att utöva ifråga om olika typer av utbildningsan- stalter, som står under dess överinseen- de. Gcmensamt för alla är, att översty- relsen skall utöva inspektion samt fast- ställa undervisningsplaner och regle- menten, i den mån dessa senare före- kommer, samt pröva och avgöra besvär över underlydande organs beslut, som anförts hos överstyrelsen. Vissa uppgif— ter och befogenheter är vidare gemen- samma ifråga om två eller flera skolty- per. Sålunda skall överstyrelsen enligt instruktionen beträffande centrala verk- stadsskolor och kommunala yrkesskolor genom personlig förbindelse med skol— styrelser, myndigheter och organisatio- ner söka förvärva förtrogenhet med önskningar och behov ifråga om skolor- na. I analogi med denna bestämmelse föreskrives ifråga om den yrkesutbild- ning, som bedrives inom näringslivet, att överstyrelsen skall genom överlägg- ningar med arbetsgivare- och arbetsta-
gareorganisationer, andra näringslivets organisationer samt enskilda företag medverka till en utveckling under ända- målsenliga former av näringslivets egna åtgärder för yrkesutbildning.
Beträffande överstyrelsens befattning med lärarutbildning hänvisas till kap. 3. I övrigt anges här nedan de väsentligas- te av de ärenden av pedagogisk, orga- nisatorisk och administrativ natur, som överstyrelsen har att handlägga.
Ifråga om yrkesutbildningen i Stock- holms stad har verket att fullgöra de uppgifter, som åvilar länsskolnämnd.
Pedagogiska ärenden. Ifråga om högre tekniska läroverk, konstfackskolan och handelsgymnasierna skall överstyrelsen taga kännedom om insända arbetsord- ningar och redogörelser för vid under- visningen begagnadc läroböcker och andra undervisningsmedel samt genom- gångna lärokurser och därvid tillse, att undervisningen är ändamålsenligt ord- nad. Överstyrelsen skall vidare övervaka avgångsprövningarna vid de högre tek- niska läroverken. Den skall godkänna undervisningsmateriel vid de centrala verkstadsskolorna och sjömansskolorna samt såväl vid kommunala som enskilda statsunderstödda yrkesskolor. Vid den yrkesutbildning, som ordnas direkt inom näringslivet, skall överstyrelsen till- handagå med upplysningar och råd, för- slag till undervisningsplaner m.m. Ifrå- ga om undervisningen i praktiska läro- ämnen vid skolor under skolöverstyrel- sens överinseende åligger det översty- relsen att biträda dessa skolor, om de inte själva förfogar över sakkunnig per- sonal, med att granska förslag till un- dervisningsplaner och undervisnings- materiel samt examensuppgifter. Över- styrelsen skall lämna sakuppgifter och råd samt likaså förrätta inspektion av undervisningen i dessa ämnen.
Överstyrelsen skall vidare godkänna undervisningsplaner och undervisnings-
materiel vid vanföreanstalternas yrkes- skolor samt ifråga om den utbildning av elever vid barnavårdsanstalter, som med socialstyrelsens tillstånd bedrives av an— nan än kommunal eller enskild statsun- derstödd anstalt för yrkesundervisning. Det åligger överstyrelsen att förrätta in- spektion av yrkesutbildningen vid ung- domsvårdsskolor samt att på begäran av fångvårdsstyrelsen inspektera den un- dervisning, avseende industriellt arbete, hantverk eller husligt arbete, som före- kommer vid fångvårdens anstalter för ungdomligt klientel (ungdomsfängelser- na). Den är också skyldig att på begä- ran lämna fångvårdsstyrelsen råd och upplysningar rörande denna utbildning.
Organisatoriska ärenden, inklusive personalärenden. I instruktionen före- skrives ifråga om handelsgymnasierna att överstyrelsen skall verka för att läroanstalterna erhåller en för deras uppgift lämplig organisation och utrust- ning ifråga om lärarkrafter, undervis- ningslokaler och materiel. Befogenheter av motsvarande art rörande de centrala verkstadsskolorna och de kommunala yrkesskolorna får anses ligga innefatta- de i den tidigare citerade föreskriften att överstyrelsen genom personlig för- bindelse med deras huvudmän och and- ra intresserade skall förvärva sig känne- dom om skolornas önskemål och behov.
överstyrelsen skall förordna och ent- lediga rektor vid kommunala och enskil- da statsunderstödda yrkesskolor samt avdelningsföreståndare vid sjömans— skola, där sådan skall finnas. Ifråga om de högre tekniska läroverken, konst- fackskolan och handelsgymnasierna skall överstyrelsen avge förord vid för- ordnande av rektor samt vid förord- nande av föreståndare och huvudlära- re vid det till konstfackskolan knut- na teckningslärarinstitutet. Övriga ordi- narie och extra ordinarie lärare vid konstfackskolan tillsättes av överstyrel-
sen. Denna skall vidare avge förord vid utnämning av lärare vid de högre tek- niska läroverken samt vid tillsättning av tjänst som lektor vid handelsgymna- slum.
Överstyrelsen skall meddela behörig- het eller godkännande för anställning som lärare vid central verkstadsskola samt meddela behörighet för anställning som lärare vid kommunal yrkesskola samt vid sjömansskola och godkänna lä- rare vid enskild statsunderstödd yrkes- utbildningsanstalt.
I enlighet med för varje skoltyp gäl- lande författningsbestämmelser skall överstyrelsen besluta om tjänstledighet och förordnande av vikarie för rektor samt ifråga om de högre tekniska läro- verken och konstfackskolan även andra lärare. Vid de nämnda utbildningsan- stalterna åligger det överstyrelsen vida— re att besluta angående lönegradsplace- ring av lärare och annan personal, ut- färda tjänstgöringsbetyg åt rektor, hand- lägga ärenden rörande lärares avsked samt tillsätta, entlediga och meddela av— sked åt övrig ordinarie och extra or- dinarie personal samt handlägga ären- den rörande fel och försummelse i tjänsten.
Ifråga om kommunala yrkesskolor åligger det överstyrelsen att handlägga ärenden rörande rektors förhållande i tjänsten, beträffande centrala verkstads- skolor skall överstyrelsen pröva frågor om lärares skiljande från befattningen och elevs skiljande från skolan. För sistnämnda skolor skall överstyrelsen besluta huruvida reglerad lärartjänst skall återbesättas eller uppehållas med tillfällig innehavare.
Överstyrelsen skall godkänna lokaler, inredning och undervisningsmaterial för centrala verkstadsskolor samt kom- munala och enskilda statsunderstödda yrkesskolor. Rörande de kommunala yr- keskolorna föreskrives dessutom i in-
struktionen att överstyrelsen skall verka för upprättande av nya skolor och, då så befinnes nödvändigt, för omorganisation av redan befintliga skolor. Det ankom- mer på överstyrelsen att avge utlåtande över ansökan om erkännande av central verkstadsskola samt om medgivande till av huvudmannen planerad ändring av antalet eller arten av yrkesavdelningar eller antalet parallellavdelningar.
Överstyrelsen har sig förelagt att ge- nom fortlöpande planering förbereda ut- vidgningar av redan befintliga skolor och inrättande av tillfälliga fristående utbildningskurser för att, när så erford- ras, tillfälligt öka möjligheterna till yr- kesutbildning. Då arbetsmarknadsläget påkallar detta, åligger det överstyrelsen att hos Kungl. Maj:t göra framställningar om anvisande av medel för att verk- ställa på sådant sätt förberedda åtgär- der.
Med stöd av dessa författningsbestäm- melser organiseras s.k. beredskaps— och omskolningskurser.
Överstyrelsen har att tillhandagå före— tag eller enskilda näringsidkare, som anordnar yrkesutbildning inom närings- livet, med bl.a. förslag till organisations— planer för sådan utbildning.
Administrativa ärenden. Som redan tidigare framhållits har överstyrelsen att hos Kungl. Maj:t göra erforderliga framställningar om anslag och efter när- mare bestämmande av Kungl. Maj:t an- tingen själv fördela eller avge förslag till fördelning av beviljade anslag. Detta gäller såväl anslag till yrkesskolväsen— det som anslag till statsunderstödd yr- kesutbildning inom näringslivet.
Överstyrelsen skall fastställa de an- visningar och formulär, som erfordras för handläggningen av ärenden rörande statsbidrag till den yrkesutbildning, som står under överinseende av ämbetsver- ket, enligt kungörelsen om statsbidrag till yrkesskolväsendet (SFS 480/1957).
Ansökan om statsbidrag inges till över- styrelsen men ställes till den myndighet, som i varje särskilt fall beslutar om bi- drag. Överstyrelsen beslutar själv om statsbidrag till kostnader för stadigva- rande undervisningsmateriel och till de årliga kostnaderna för undervisningen vid centrala verkstadsskolor, kommu- nala yrkesskolor och vissa enskilda dy- lika, nämligen de s.k. A-skolorna, till vilka enligt nu tillämpad praxis räknas sådana skolor, som äges av en organisa- tion eller ideell stiftelse. Överstyrelsen beslutar vidare om statsbidrag till hant- verksmästare för lärlingsutbildning samt . till byggnadsföretag, som anordnar lär- ! lingsutbildning inom muraryrket. Den utövar tillsyn över lärlingsutbildningen Å hos hantverksmästare med biträde av Ä s.k. lärlingsombud, som tillsättes av äm- . betsverket efter förslag av yrkesorga- -” nisationerna. Utbildningen av lärlingar * inom muraryrket står under kontroll av överstyrelsen genom särskilda av denna tillsatta yrkesombud. Ifråga om bered- f- skaps- och omskolningskurserna medde- ; lar överstyrelsen tillstånd till anordnan- de av kommunal arbetslöshetskurs och arbetslöshetskurs vid central verkstads- " skola. Central arbetslöshetskurs anord- f. nas av överstyrelsen i egen regi samt be- kostas helt av statsmedel. I alla övriga statsbidragsärenden rörande den yrkes- undervisning, som står under överinse— ende av överstyrelsen, fattar Kungl. , Maj :i beslut, sedan överstyrelsen avgett yttrande över ansökningarna. ! Vid ansökningar om statsbidrag till * ny- eller ombyggnad av skollokaler för central verkstadsskola eller kommunal ." yrkesskola skall överstyrelsen granska av vederbörande huvudman gjord utred- ning om lokalbehovet, pröva detta och underrätta huvudmannen om de lokaler, som överstyrelsen anser erforderliga. Den äger utfärda närmare föreskrifter _ om förhandsgranskning av skissritning-
ar till byggnader. Vid avsyning av bygg- nadsföretag, till vilket statsbidrag bevil- jats, skall en representant för överstyrel- sen vara närvarande.
överstyrelsen äger att för handlägg— ning av ärenden av allmän pedagogisk art samt rörande skolhygien och fysisk fostran erhålla nödigt biträde av skol- överstyrelsen. I samarbete med skol- överstyrelsen, kommerskollegium, lant- bruksstyrelsen, domänstyrelsen och and- ra myndigheter, som handlägger utbild- ningsfrågor, samt med socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen skall över- styrelsen förskaffa sig överblick över samtliga grenar av yrkesutbildningen och därmed sammanhängande frågor, främst med syfte att därigenom möjlig- göra en ändamålsenlig avvägning av åt- gärderna i utbildningsfrågor inom över— styrelsens verksamhetsområde i förhål— lande till motsvarande åtgärder på and- ra områden. I den mån överstyrelsen med hänsyn härtill finner åtgärder er- forderliga på något område utanför överstyrelsens verksamhet, ankommer det på överstyrelsen att verka för att lämpliga åtgärder blir vidtagna.
Överstyrelsens organisation
Överstyrelsen för yrkesutbildning är en representantförsamling och sammansatt av: som ordförande och chef en över— direktör samt som ledamöter byråche- ferna i överstyrelsen, en av Kungl. Maj:t för tre år i sänder utsedd repre— sentant för vardera skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen samt sju av Kungl. Maj:t likaledes för tre åri sän- der förordnade representanter för nä- ringsliv och arbetsmarknad. Av dessa sistnämnda förordnas en efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen, en efter förslag av Sveriges hantverks- och industriorganisation, en efter förslag av handelskamrarnas nämnd, en efter för— slag av Tjänstemännens centralorganisa-
tion, två efter förslag av Landsorganisa- tionen i Sverige, samt en, vilken bör vara kvinna med erfarenhet från hus- ligt arbete, efter förslag av representa- tiva kvinnoorganisationer.
Överstyrelsen är organiserad på fem byråer, vilka betecknas som respektive första, andra, tredje, fjärde och femte byrån, och en fristående sektion. Dess- utom har genom beslut av överstyrelsen själv genom ändring av dess arbetsord- ning inrättats dels överdirektörens av- delning, dels fyra sektioner. Dessa sek- tioner är sektionen för arbetsmarknads- ärenden och statistik samt sektionen för centralupphandling, vilka båda for- mellt lyder under första byrån, vidare sektionen för verkstadsskolor, vilken formellt lyder under andra byrån, samt sektionen för utbildning inom vissa vårdyrken, vilken formellt lyder under fjärde byrån.
Första byrån, som är överstyrelsens arbetsenhet för handläggning av admi- nistrativa ärenden, har i huvudsak föl— jande arbetsuppgifter.
Personalärenden, organisation m.m. Ärenden rörande överstyrelsens instruk- tion och arbetsföreskrifter samt rörande ämbetsverkets personal, vidare årligen återkommande anslagsäskandcn rörande ämbetsverkct, ärenden av administrativ och rättslig natur. I fråga om ärenden, som berör överstyrelsen underlydande läroanstalter må nämnas reglementen, tillsättning av vaktmästartjänster, löne- klassuppflyttningar vid högre tekniska läroverk, konstfackskolan och handels- gymnasicr, pensions- och avskedsären- den, disciplinärenden, besvärsärenden i vad rör lärare (med undantag av tjänstetillsättningar), elever och andra. Föranlde av matrikel över ämbetsver- kets personal.
Kontakt med skolöverstyrelsen. Ären- den rörande samordning av överstyrel—
sens för yrkesutbildning och andra bc- rörda verks åtgärder i fråga om yrkes- vägledning och förberedande yrkesut- bildning i försöksskolan och folkskolan samt den egentliga yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut. För- frågningar rörande startande av yrkes- skolor.
Planerings- och byggnadsärenden. Ärenden rörande lokalbehovsprövning, förhandsgranskning av ritningar och statsbidrag till skolbyggnader för yrkes- skolväsendet ävensom granskning av ritningar och statsbidrag för yrkesskol- byggnader till arbetslöshetskurser, vil- ka byggnader uppföras som statskom— munala beredskapsarbeten.
Statsbidragsärendcn m.m. Ärenden rö- rande statsbidrag till centrala verkstads- skolor samt kommunala och enskilda yr- kesskolor; lönefrågor och tjänstledighe- ter vid centrala verkstadsskolor. Betygs- formulär. Rckvision av riksdagstryck och svensk författningssamling.
Statlig studiehjälp m.m. Ärenden rö- rande stipendier åt elever vid yrkessko- lorna; reglementen för yrkesskolor.
Under första byrån lyder vidare vissa för ämbetsverket gemen-samma arbets- detaljer, nämligen kassakontorct, re- gistratorskontoret, sakregistret, behörig— hetsregistret, meritövcrsikterna, skriv- centralen, televäxeln och expeditions- vakttjänsten.
Sektionen för arbetsmarknadsärcnden och statistik handlägger remisser och förfrågningar från myndigheter, orga- nisationer och enskilda samt ärenden, som mera allmänt berör ämbetsverkets arbetsområde. Upprätthåller kontakt med yrkeslivet och organisationerna på arbetsmarknaden. Verkställer utred- ningsarbeten, som erfordras i samband med utbyggnad av yrkesundervisningen. Handlägger ärenden rörande statsunder- stöd till lärlingsutbildning, bidrag till kostnader för granskning av utförda ge-
sällprov, fördelning av resestipendier för yrkesutbildning ävensom resestipen- dier till lärare vid yrkesundervisning— en. Upprättar verkets statistik över yr- kesundervisningen. Behandlar ärenden rörande elevclearing vid centrala verk- stadsskolor m.m.
Sektionen för centralupphandling har följande arbetsuppgifter: Upphand- ling av undervisningsmateriel (maski- ner, verktyg m.m.) för centrala verk- stadsskolor, kommunala och enskilda yrkesskolor, omskolningskurser samt i viss omfattning även upphandling för skoldistriktens räkning av maskinell ut- rustning och verktyg främst för försöks- skolans och folkskolans behov för ut- rustning av skolverkstäder. Sektionen ombesörjer även upphandling för ver- kets räkning. Vidare bistås de olika skol- myndigheterna med råd och anvis— ningar i fråga om inköp av undervis- ningsmateriel.
Andra byrån, som är fackbyrå för yr- kesutbildningen inom industri och hant— verk, har följande huvudsakliga arbets- uppgifter:
Högre tekniska läroverk samt Konst— fackskolan. Organisations— och anslags- frågor. Undervisningsplaner. Frågor om specialisering inom olika facklinjer. Förslag till av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter i styrelserna. Frågor rörande tillsättning av rektorer, lektorer, ad- junkter samt övriga lärare. Besvär här— över. Lönegradsplacering av lärare samt antagning och uppflyttning i reglerad befordringsgång. Tjänstledighet för rek- torer och lärare samt fastställande av deras undervisningsskyldighet. Utseen- de av examensombud och övervakning av ingenjörsexamen. Anordnande av olika fortbildningskurser (bl.a. faststäl- lande av kursplaner, förordnande av lä— rare och antagning av kursdeltagare). Medgivande av fyllnadsprövning efter
examen. Dispens från gällande bestäm- melser om intagning av elever.
Särskilda påbyggnadskurser vid hög- re tekniska läroverk. Organisations- och anslagsfrågor. Förordnande av lärare. Fastställande av kursplaner.
Teknisk privatislexamen. Registrering av tentamensböcker och förande av ma- trikel över avlagda examina. Utseende av examensombud. Tillgodoräkning av vitsord, erhållna i annan prövning. Dis— pens från giltighetstid för betyg.
Bergsskolan i Filipstad samt textilin- stituten i Borås och Norrköping. Orga— nisations- och anslagsfrågor. Faststäl- lande av undervisningsplaner (textil- instituten). Godkännande av lärare (bergsskolan).
Tekniska skolor och förberedande kurser för inträde i tekniskt läroverk. Organisationsfrågor. Förordnande av rektorer. Fastställande av undervis— ningsplaner. Godkännande av undervis- ningsmateriel. Behörighet för lärare.
OEEC-kurser för skandinaviska lärare vid tekniska läroverk och tekniska sko- lor. Organisations- och anslagsfrågor, uttagande av kursdeltagare, tim- och kursplaner.
Laborantskolor. Fastställande av un- dervisningsplaner. Godkännande av un- dervisningsmateriel. Behörighet för lä- rare. Tillsättning av lärare (Stockholms kommunala yrkesskolor).
Centrala verkstadsskolor. Förordnan- de av rektorer. Dispens från gällande in- tagningsbestämmelser. Tillstånd att åter- besätta lärartjänster. Upplåtande av 10- kaler och undervisningsmateriel för an- nat än avsett ändamål, godkännande av studieresor. Godkännande av lokaler. Fastställande av undervisningsplaner. Godkännande av undervisningsmateriel. Behörighet för lärare.
Kommunala yrkesskolor, enskilda yr- kesskolor och sjömansskolor. Tillsätt- ning av lärare vid de kommunala yrkes-
skolorna i Stockholm. Dispens från in- tagningsbestämmelser. Tillstånd att åter- besätta lärartjänster. Godkännande av studieresor. Godkännande av lokaler. Fastställande av undervisningsplaner. Godkännande av undervisningsmateriel. Behörighet för lärare. Förordnande av examensombud (i kurser för el-installa- törer).
Kurser för el-instatlatörer. Statsbi- drag. Fastställande av undervisningspla- ner. Förordnande av examensombud.
Tredje byrån är fackbyrå för handels- undervisningen.
Beträffande handelsundervisningen inom de kommunala och enskilda yrkes- skolorna handlägger byrån ärenden rö- rande undervisningsplaner och under- visningsmateriel, lärarbehörigheter, dis— pens från gällande bestämmelser om in- tagning av elever vid kommunala yr- kesskolor och från bestämmelser om lägsta antal elever i kurser vid kommu- nala och enskilda yrkesskolor, medgi- vande att upplåta undervisningsmateriel till skolor inom det allmänna skolväsen— det, godkännande av undervisningsloka- ler, godkännande av studieresor. Dess— utom handlägges på denna byrå ärenden rörande förordnande och entledigande av rektorer vid flertalet av de kommu- nala yrkesskolorna liksom besvär här- över samt beviljande av tjänstledigheter och förordnande av vikarier för dessa. Ärenden rörande förordnande och ent- ledigande av inspektörer vid enskilda yrkesskolor tillhör också byråns arbets- område.
Bland ärenden rörande handelsgym- nasierna må nämnas organisations- och anslagsfrågor, undervisningsplaner, för- slag till förordnande och entledigande av rektorer samt besvär häröver, fast- ställande av rektorernas undervisnings- skyld'ighet, tjänstledighet och förord- nande av vikarier för rektorer, förslag
till tillsättning av lektorstjänster, löne- gradsplaeering av lärare samt antagning i reglerad befordringsgång, löneklass- placering av timlärare, behörighetsför- klaringar, godkännande av lärare vid de icke statsunderstödda handelsgym- nasierna, bestämmelser angående ter- minsavgifter, godkännande av undervis— ningslokaler för de icke statsunderstöd- da handelsgymnasierna samt beträffan- de handelsgymnasieexamen utskrift och distribution av de skriftliga proven, för- ordnande av sakkunnig-a för dels upp- görande av förslag till samt granskning av förslagen till de skriftliga proven, dels uppgörande av normer för rättning och bedömning av proven, dels ock efter- gnanskning av proven.
Bland ärenden rörande handelsgym— nasieexamen för lärjungar från enskild undervisning (privatister), som band- lägges av byrån, må nämnas ärenden rörande antagning av abiturienter och dessas fördelning på examensorter samt förordnande av sakkunniga för rättning och bedömning av dessa prov, utskrift och distribution av proven, eftergransk- ning, förordnande av ledamöter i exa- mensnämnderna samt uppgörande av ekonomiska redogörelser för genomfö- randet av examen.
Fjärde byrån är fackbyrå för utbild- ningen för husligt arbete och vårdyrken. Ifråga om hushållsgöromål, barnavård, sömnad, hemslöjd och vårdyrken hand- lägges inom byrån ärenden huvudsak- ligen rörande undervisningsplaner, un- dervisningsmateriel, lärarbehörigheter, undervisningslokaler, dispens från gäl- lande bestämmelser om elevintagning, förordnande av rektorer vid sådana kommunala yrkesskolor, som meddelar undervisning enbart inom det husliga arbetets område samt besvär häröver. Godkännande av studieresor. Remisser rörande byråns verksamhetsområden.
Vidare biträdes första byrån med för— slag till och granskning av ritningar till skolbyggnader och elevhem, andra by- rån i vissa ärenden rörande centrala verkstadsskolor, restaurantskolor och sjömansskolor. För femte byrån utföres vid anordnande av fortbildningskurser för lärare följande arbetsuppgifter: bi— träde med uttagande av deltagare i kur- serna, utarbetande av kursplaner samt ledning av kurserna.
Femte byrån har om hand lärarutbild- ning och yrkespedagogisk reformverk- samhet.
Ifråga om lärarutbildningen hand-läg- ger byrån ärenden rörande överstyrel- sens utbildning av dels lärare vid högre tekniska läroverk, tekniska skolor m.fl. läroanstalter och dels blivande yrkes- och handelslärare. Vidare be- handlas ärenden rörande fackmässiga och pedagogiska fortbildningskurser för samtliga lärarkategorier vid skolor un- der överstyrelsens inseende. DeSSa är- enden innefattar bl.a. upprättande av kursprogram, uttagning av kursdelta- gare, förordnande av föreläsare och handledare, utplacering av assistentlä- rare, tillsyn och —— i vissa fall — direkt ledning av kurserna samt utarbetande av underlag för utanordning av resebidrag och traktamente till kursdeltagarna och av ersättning till medverkande vid kur- serna. Inom denna avdelning behandlas även ansökningar om understöd av stats- medel till yrkeslärare, som önskar del- taga i utbildningskurs, anordnad av an- nan än överstyrelsen, eller bedriva yr- kesstudier i industri- eller hantverks- företag. En särskild kurstyp utgöres av de instruktionskurser, som anordnas för blivande lärare vid omskolningskur- ser.
Till den yrkespedagogiska reform- verksamheten hänföres ärenden rörande inventering och granskning av läroböc-
ker, granskning av manuskript till så- dana samt bearbetningar, översättningar och utgivande av läroböcker och kom- pendier för yrkesundervisningen. Vi- dare handlägges frågor angående filmer och bildband, vilka frågor omfattar så— väl inventering, granskning ovh bedöm- ning som inköp, bearbetning och fram- ställning av filmer och bildband. Till den yrkespedagogiska reformverksam- heten hör vidare skötseln av överstyrel- sens yrkespedagogiska bibliotek och dess bibliotekstjänst.
Inom den yrkespedagogiska reform- verksamheten planeras och genomföres också vissa utredningar och undersök— ningar av värde för yrkesundervis- ningen.
Fristående sektionen. Enligt översty- relsens instruktion handlägger denna sektion ärenden rörande kommunala ar- betslöshetskurser, arbetslöshetskurser vid central verkstadsskola och centrala arbetslöshetskurser, yrkesutbildnings— kurser, betingade av arbetsmarknadslä- get, samt annan särskild av överstyrel- sen anordnad kursverksamhet i den mån dessa ärenden ej skola handläggas å nå- gon av överstyrelsens byråer.
Den fristående sektionens arbetsupp— gifter är i huvudsak följande:
Administrativa ärenden. Ärenden rö- rande utarbetande av anvisningar avse- ende olika kursers organisation och ad- ministration, rörande kursföreståndare och i förekommande fall kursstyrelse och kursnämnd samt rörande lärare (an— ställning och entledigande, semester, er- sättning vid sjukdom, tjänstgöringsbe- tyg, löner och arvoden), fördelning av sökande till kurserna på olika kurser och handläggning av övriga ärenden rörande kursdeltagare, utarbetande av statistik och rapporter angående kurs- verksamheten, granskning av kostnads— beräkningar och, efter samråd med tek-
niska avdelningen, avgivande av förslag om storleken av statsbidrag på olika pos- ter; ansvar för statsbidragsskrivelser, underlag för utanordningar till kurserna etc.
Tekniska ärenden. Ärenden rörande utarbetande av förslag till undervis- ningsplaner i samråd med vederböran- de fackbyrå, rörande kursernas maski- ner och övrig stadigvarande undervis- ningsmateriel, i vissa fall även inventa- rier och annan utrustning, för bedöm- ning av föreslagen lokals lämplighet, innebärande bl.a. granskning av rit- ningar och förslag till ändringar m.m., anskaffande av facklitteratur och läro- böcker samt i vissa fall ritningar och modeller för övningsarbeten och pro- duktion, granskning av kursernas mån- atliga och slutredovisningar ur teknisk synpunkt, ombesörjning av den centrala bokföringen beträffande av kurserna disponerad undervisningsmateriel, handhavande av det vid överstyrelsen befintliga centrallagret för verktyg och annan undervisningsmateriel, ombesörj- ning av expedition från centrallagret, handhavande av den centrala försälj- ningen av produkter från centrala ar- betslöshetskurser, handläggning av frå- gor rörande disposition av vid kurserna befintliga materiel.
Överstyrelsens personal. Antalet be- fattningshavare vid överstyrelsen föryr- kesutbildning utgjorde 152 i augusti 1961. Deras lönegradsplacering och för- delning framgår av tab. på s. 75.
Utöver ovan angivna befattningshava- re tjänstgör vid överstyrelsen även viss tillfälligt anställd personal.
Skolöverstyrelsen Skolöverstyrelsen är enligt sin instruk- tion (SFS 661/1952) den centrala stats- myndigheten inom det allmänna skol- och folkbildningsväsendet. I den mån
yrkesutbildning förekommer inom det allmänna skolväsendet står denna så- ledes under överinseende av ämbetsver— ket. Sådan yrkesutbildning är huvudsak- ligen av förberedande natur. Den före- kommer inom folkskolan i form av yr- keskunskap i anslutning till olika nä- ringsgrenar, inom yrkesbestämda fort- sättningsskolor, inom försöksskolans högstadium — speciellt inom dess års- kurs 9y _— inom praktiska (kommunala) realskolor och inbyggda praktiska linjer i statliga realskolor samt inom kommu- nala flickskolor (s. k. reallinje B). Även inom folkhögskolan förekommer i viss begränsad omfattning yrkesutbildning eller förberedelse för dylik.
Under tillsyn av skolöverstyrelsen står vidare olika skolformer för, förutom all- mänbildande undervisning, även yrkes- utbildning av barn och ungdomar, som i psykiskt eller fysiskt hänseende är handicapade och därigenom skiljer sig från det normala elevklientelet. Sådana skolor är särskolor, blindskolor, döv- skolor samt statens skol- och yrkeshem för psykiskt efterblivna. Skol- och yr- keshemmen vid epileptikeranstalterna står :i pedagogiskt hän—seende under till— syn av skolöverstyrelsen.
Till yrkesutbildning under skolöver- styrelsens tillsyn kan också räknas viss fortbildning av lärare för den förbere- dande yrkesutbildningen inom det all— männa skolväsendet. Lärarutbildnings- kurserna för läroverksingenjörer samt utbildningen av yrkeslärare och han- delslärare, vilka ju kan tjänstgöra även inom årskurs 9y, står under gemensam ledning av skolöverstyrelsen och över- styrelsen för yrkesutbildning. Under ledning av skolöverstyrelsen står utbild- ningen av lärare inom det husliga om- rådet samt utbildningen av slöjdlärare, de merkantila vidareutbildningskurser- na för folkskollärare, utbildningen av särskollärare m.fl. kategorier.
Lönegrad ............... Bpå 21 7
Antal befattningshavare . . 1 1 1 Summa 3 Första byrån
Lönegrad ............... Bl 24 23 21 19/15 17 15 12 9 7 5/1
Antal befattningshavare . . 1 1 4 1 3 1 1 3 6 13 23 Summa 57 Sektionen för arbetsmarknadsärenden och statistik
Lönegrad ............... 24 21 19/15 9 7 5/1
Antal befattningshavare . . 1 1 1 1 1 6 Summa 11 Sektionen för centralupphandling
Lönegrad ............... 24 21 19 17 15 12 9 7 5/1
Antal befattningshavare . . 1 1 1 2 1 3 1 1 4 Summa 15 Andra byrån
Lönegrad ............... Bl 26 24 23 21 19 7
Antal befattningshavare . . 1 1 1 1 1 1 Summa 7 Sektionen för verkstadsskolor m.m.
Lönegrad ............... 26 23 21 19 13 13/9 7 5/1
Antal befattningshavare .. 1 2 2 5 1 1 1 1 Summa 14 Tredje byrån
Lönegrad ............... Bl 23 21 17 12 7 5/1
Antal befattningshavare . . 1 1 1 1 1 1 1 Summa 7 Fjärde byrån
Lönegrad ............... Bl 23 21 17 7 5/1
Antal befattningshavare . . 1 1 2 2 1 2 Summa 9 Sektionen för utbildning inom vissa vårdyrken
Lönegrad ............... 23 17 7
Antal befattningshavare .. 1 1 1 Summa 3 Femte byrån
Lönegrad ............... Bl 24 23 21 19/15 17 13 7 5/1
Antal befattningshavare . . 1 2 1 3 1 1 1 1 2 Summa 13 Fristående sektionen
Lönegrad ............... 26 21 19 17 10 7 5/1
Antal befattningshavare . . 1 2 2 1 1 2 4 Summa 13
Skolöverstyrelsens arbetsuppgifter och befogenheter
Det allmänna skolväsendet. Enligt in- struktionen åligger det skolöverstyrelsen att tillse, att skolor och övriga anstalter är ändamålsenligt ordnade samt främja verksamheten genom råd och anvis— ningar,
då så påkallas, utarbeta normalregle- menten och normalundervisningsplaner eller anvisningar för undervisningen samt handlägga ärenden om organisa- tionsplaner, reglementen och undervis- ningsplaner,
anställa och övervaka föreskrivna exa— mina,
taga föreskriven befattning med frå- gor om läroböcker och undervisnings- materiel, skolradio och skolfilm samt i övrigt verka för att för undervisningen behövlig litteratur och lämplig under— visningsmateriel finns att tillgå,
sammanhålla, stödja och leda inspek- törers och konsulenters verksamhet samt i mån av behov och tillgängliga medel samman—kalla idem ävensom skolledare och andra därav berörda befattningsha— vare till överläggningar,
leda försök med nya organisations- och arbetsformer, som anordnas enligt beslut av Kungl. Maj:t, samt igångsätta, föreslå eller eljest främja erforderlig försöksverksamhet i övrigt,
främja ungdomens fostran,
övervaka och leda skolhygieniskt ar— bete och skolhälsovård,
ha tillsyn över skolmältidsverksam- heten,
taga föreskriven befattning med frå- gor om behovet av lärare, behörighet för läraranställning, tillsättande och förord- nande av befattningshavare samt dessas anställnings- och tjänstgöringsförhållan- den,
genom samarbete med kommunala myndigheter och besök av överstyrel—
sens befattningshavare i kommunerna göra sig förtrogen med förhållandena i dessa och med deras behov av läro- anstalter samt därvid söka ernå bästa möjliga organisation av skolväsendet samt
ifråga om byggnader och därtill hö- rande anordningar samt lokaler och in- redning lämna myndigheter och skol- styrelser upplysningar, råd och anvis- ningar samt i övrigt taga föreskriven befattning med hithörande frågor.
Skolöverstyrelsen skall för varje bud- getår avge framställning till Kungl. Maj:t om anslag till det under styrelsen ly- dande skolväsendet samt handlägga statsbidragsfrågor i enlighet med givna föreskrifter.
Ifråga om det allmänna skolväsendet i Stockholms stad har skolöverstyrelsen att fullgöra de uppgifter, som åvilar länsskolnämnd.
Vissa speciella uppgifter. Skolöversty- relsen skall fastställa läroplaner för foIk-, fortsättnings- och försöksskolan, såvida Kungl. Maj :t icke har utfärdat dy- lik plan. Skolöverstyrelsen äger därvid utfärda förebild till läroplan, vilken må lokalt tillämpas utan särskild faststäl- lelse av överstyrelsen; detta är numera det reguljära förfaringssättet. I annat fall skall förslag till läroplan utarbetas av vederbörande skolstyrelse, som över- sänder förslaget till länsskolnämnden, vilken med eget yttrande översänder detsamma till skolöverstyrelsen för fastställelse; sådant förslag kan begrän- sas till viss avvikelse från den av skol- överstyrelsen utfärdade förebilden. I så- dana ärenden skall därav berörda lärare beredas tillfälle att uttala sig. Ämbets- verket äger medge jämkning i läroplan, som fastställts av Kungl. Maj:t.
Skolöverstyrelsen äger utfärda till- lämpningsföreskrifter till folkskolestad- gans bestämmelser om elevernas uppfö—
rande, som avser de nämnda tre skolfor- merna.
Ifråga om försöksskolan bestämmer skolöverstyrelsen för varje år efter be— myndigande av Kungl. Maj:t det sam— manlagda antalet lärartjänster på hög- stadiet och fördelar tjänsterna mellan kommunerna. Beträffande adjunkts— och ämneslärartjänster har skolöverstyrel- sen rätt att besluta om andra ämnes- kombinationer än de, som enligt läro— verksstadgan skall ingå i desamma. Har skolöverstyrelsen på detta sätt bestämt ämneskombinationen äger den också föreskriva behörighetsvillkor för tjäns- ten. I vissa fall utfärdar ämbetsverket också behörighetsförklaring för anställ- ning som extra lärare samt bestämmel- ser rörande undervisningsskydighet och fyllnadstjänstgöring för lärarna. Skol- överstyrelsen utfärdar vidare bestäm— melser om meritvärdet av slutbetyg från försöksskolan.
I den mån Kungl. Maj:t icke beslutar om allmänt läroverks organisation skall denna fastställas av skolöverstyrelsen. Ifråga om praktiska linjer inom realsko- lan skall styrelsen dock alltid under— ställa organisationsärendena Kungl. Maj:ts prövning. Skolöverstyrelsen be- stämmer för varje läroverk, i vilka äm— nen förhör skall hållas i praktisk real- examen samt fastställer formulär för examensbetyg.
Beträffande den yrkesutbildning, som kan förekomma inom folkhögskolan, må framhållas att folkhögskolestadgan medger att en folkhögskola får lägga särskild vikt vid undervisningen i så- dana ämnen som hushållsgöromål, väv- ning, sömnad och slöjd. Efter medgi- vande av skolöverstyrelsen kan detta få ske även ifråga om annat ämne eller viss grupp av ämnen.
Specialskolorna. För varje landstings- område eller gemensamt för två eller flera landstingsområden skall upprättas
plan för ordnande av särskoleundervis- ningen i området. I sådan plan uppta- gen utbildningsanstalt får icke drivas utan tillstånd av skolöverstyrelsen. Änd- ring av antalet avdelningar eller plat— ser vid anstalten skall godkännas av överstyrelsen. Denna medger inrättande av heltidstjänst som lärare samt upp- rättar förslag till besättande av ledig ordinarie sådan tjänst. Skolans ledning har sedan att välja en bland de på för- slaget upptagna. Beträffande icke ordi- narie lärare insänder skolstyrelsen de sökandes merithandlingar till särskol- inspektören för yttrande. Skolstyrelsen har sedan att utse den bäst meriterade.
Ifråga om statens skol- och yrkeshem för psykiskt efterblivna tillsätter skol— överstyrelsen föreståndare samt före- slår hos Kungl. Maj:t ledamöter av de lokala styrelserna för varje hem. Den handlägger behörighetsfrågor för lärare och utfärdar efter hörande av medici- nalstyrelsen instruktion för läkare vid anstalterna.
Skolöverstyrelsen fastställer undervis- ningsplan för hantverksskolorna vid blindskolorna, handlägger frågor angå- ende utbildning av lärare för blindun- dervisningen samt gör h0s Kungl. Maj:t framställning om behovet av lärarkraf— ter. Den föreslår vidare ledamöter av styrelsen för Tomteboda blindinstitut.
För den yrkesutbildning, som försig- går vid dövskolornas fortsättningsskolor fastställer skolöverstyrelsen undervis- ningsplan och bestämmer om läroböc- ker. Den tillsätter rektor, ordinarie och extra ordinarie lärare samt bestämmer i vilken omfattning icke-ordinarie lärare skall tjänstgöra vid skolorna. Vidare fö- reslår överstyrelsen ledamöter av 'sty- relserna för skolorna.
Samarbete med andra centrala äm- betsverk. Skolöverstyrelsen bör enligt föreskrift i instruktionen samråda med
överstyrelsen för yrkesutbildning iären- den, som berör båda ämbetsverkens förvaltningsområden, och även i övrigt, när anledning därtill föreligger. Motsva- rande gäller ifråga om andra centrala ämbetsverk, som har tillsyn över läro- anstalter.
Organisationen för tillsynsuppgifterna
På grund av skolöverstyrelsens orga- nisationsform blir handläggningen av ärenden rörande yrkesutbildningen för- delad på olika avdelningar och rotlar. Pedagogiska ärenden handlägges av två rotlar på undervisningsavdelningen, or- ganisatoriska ärenden på organisations- avdelningen och administrativa ären- den på den administrativa avdelningen. Ärenden rörande försöksskolan hand- lägges dock, i den mån de är av pedago- gisk natur, inom försöksavdelningen. Folkhögskoleärenden behandlas inom den fristående folkbildningsroteln och ärenden rörande lärarseminarierna på det husliga området av sektionen för hemkunskap och hushållsgöromål samt skolmåltidsverksamhet. Denna sektion organiserar också kurser för utbildning av personal för skolmåltidsverksamhe- ten. Yrkesutbildningen vid specialsko- lorna för sjuka och handicapade barn och ungdomar ledes av den fristående skolsociala roteln. Frågor rörande skol- hygien och skolhälsovård slutligen handlägges inom den fristående skol- hygienroteln, vilken också biträder överstyrelsen för yrkesutbildning med dylika frågor inom yrkesskolväsendet.
Handläggningen av frågor rörande den yrkesutbildning, som står under central ledning av skolöverstyrelsen, in- går som en integrerande del av ämbets- verkets arbete med tillsynsuppgifterna rörande det allmänna skolväsendet i dess helhet och rörande specialskolor- na. Inom skolöverstyrelsen är endast en arbetsenhet helt sysselsatt med ären-
den rörande yrkesutbildning och där- med nära förknippade frågor, nämligen försöksavdelningens tredje rotel, som enligt överstyrelsens arbetsordning handlägger ärenden rörande försöks- verksamhet med förberedande yrkesut- bildning på enhetsskolans högstadium och i näringslivet samt annan försöks- verksamhet på enhetsskolans högsta- dium — avseende företrädesvis yrkes- ämnen och övningsämnen. Roteln leder även försöksverksamhet med yrkesväg— ledning.
Lantbruksstyrelsen
Enligt den för ämbetsverket gällande instruktionen (SFS 553/1956 och 249/ 1958) åligger det lantbruksstyrelsen att med uppmärksamhet följa lantbrukets och dess binäringars tillstånd och ut- veckling. I instruktionen anges icke, att lantbruksstyrelsen är tillsynsmyndighet för yrkesutbildningsanstalterna på jord- brukets område, ej heller är detta fast- slaget i någon annan författning. Rätts- grunden för lantbruksstyrelscns tillsyns- befogenheter rörande denna utbildning utgöres av bestämmelser i de stadgor, reglementen eller kungliga brev, som reglerar verksamheten vid olika yrkes- utbildningsanstalter för jordbruket och dess binäringar.
Under överinseende av lantbrukssty- relsen står Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, lantbruksskolor, lantmannaskolor, lanthushållsskolor, jordbrukets yrkesskolor, mejeriskolor, trädgårdsskolor och fruktodlingsskolan samt därjämte all statsunderstödd kurs- verksamhet för yrkesutbildning på jord- brukets område, såväl permanenta kur- ser som mera tillfälliga dylika, under- visnings- och upplysningsverksamheten på biodlingens och kaninavelns områ- den, ungdomsverksamheten inom jord- bruket samt jordbrukets upplysnings-
sit '—
IX».
_eevu-
nämnd. Vidare åligger det lantbruks- styrelsen att inspektera undervisningen i lantbruk vid de ungdomsvårdsskolor, som är försedda med egna jordbruk, samt även, om begäran därom framstäl- les av fångvårdsstyrelsen, av motsvaran- de undervisning vid fångvårdens ung- domsanstalter.
Lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter och befogenheter
De fasta Iantbruksundervisningsanstal- terna. För lantbruks-, lantmanna-, lant- hushålls-, trädgårds,- fruktodlings- och mejeriskolorna samt för jordbrukets yr- kesskolor skall lantbruksstyrelsen grans- ka och fastställa undervisningsplaner, uppgöra förslag till återbesättande av rektors- och ämneslärartjänster, grans- ka ansökningar om statsbidrag till av- löningar, bevilja ansökningar om stats- bidrag till driftkostnader, avgöra frågor om lönegrads- och löneklassplaceringar, om vikariatsersättningar, om statlig stu- diehjälp till elever, handlägga frågor om lämplig förläggningsplats och god- känna ritningar till skolbyggnader, granska ansökningar om statsbidrag till byggnadsarbeten samt avsyna och god- känna sådana arbeten samt inspektera skolornas verksamhet.
Ifråga om Alnarps lantbruksinstitut tillkommer det lantbruksstyrelsen att fastställa undervisningsplaner, granska staten för institutet med tillhörande egendom, mejeri och trädgårdar samt bevilja stipendier åt elever vid institu- tet.
Rörande utbildningen av mejeriper- sonal har lantbruksstyrelsen vidare att avgöra frågor om auktorisation av elev- mejerier och behörighet att tjänstgöra som lärare vid auktoriserat elcvmejeri.
Kursverksamheten. Ifråga om de s.k. särskilda utbildningskurserna, vilka är avsedda för utbildning av personal med
specialuppgifter inom jordbruket, upp- rättar lantbruksstyrelsen, sedan ansla- get till dessa kurser fastställts genom regleringsbrev, en plan för disposition av anslaget. Planen innehåller uppgift om antalet planerade kurser av olika slag samt det beräknade anslagsbehovet till varje kurs. Ifråga om sådana sär- skilda utbildningskurser, vilka organise- ras direkt av lantbruksstyrelsen, utarbe- tar denna program för kurserna, träffar överenskommelse med lärare och före— läsare, annonserar kurserna i fack- och dagspress eller genom skrivelser till be- rörda institutioner samt antar deltagare i kurserna. Lantbruksstyrelsen skall dessutom inspektera kurserna och efter deras slut i förekommande fall utfärda intyg åt deltagare över genomgången kurs. Statsbidrag till kurserna utbetalas genom styrelsens försorg på grundval av insända kursredogörelser och verifi- kationer. Rörande kurserna för utbild- ning av kontrollassistenter, ladugårds- skötare, svinskötare och mjölkbedömare åligger det lantbruksstyrelsen att upp- rätta skriftligt avtal mellan kursanord- naren och styrelsen. För varje kurs skall lantbruksstyrelsen bestämma kurstid ef- ter förslag av kursföreståndaren, grans- ka och fastställa undervisningsplan för kursen, i förekommande fall efter sär- skild prövning bevilja statsbidrag till kurs, vars elevantal underskrider fast- ställt minimiantal, granska redogörelse för kursen och utanordna statsbidrag till denna, fastställa betygsformulär och inspektera undervisningen. Beträffande övriga särskilda utbildningskurser, som kan förekomma, granskar och faststäl- ler lantbruksstyrelsen undervisnings- planer, inspekterar undervisningen, granskar redogörelser för kurserna samt utbetalar statsbidrag på grundval av de ekonomiska redogörelser för kurserna, som insändes av kursföreståndarna.
Ifråga om fortbildningskurser antar
lantbruksstyrelsen efter insända anmäl- ningar elever till dessa kurser.
Ifråga om hushållningssällskapens kursverksamhet liksom för de kurser av likartad karaktär, som anordnas av fasta lantbruksundervisningsanstalter, skall lantbruksstyrelsen godkänna undervis- ningsplaner för muntliga kurser om minst 6 dagars längd för särskilt antag- na elever, bevilja preliminärt statsbi- drag till kurser och studieresor, detalj- granska insända redogörelser för dessa samt därefter utanordna resterande statsbidragssummor, beräkna anslagsbe- hovet för nästkommande budgetår, ut- färda cirkulärskrivelser till hushåll- ningssällskapcn angående tillämpningen av författningsbestämmelserna rörande kursverksamheten, upprätta statistik över denna m.m. Lantbruksstyrelsen är också skyldig att inspektera denna kurs- verksamhet samt hemkonsulenternas öv- riga verksamhet.
Arbetsuppgifter i övrigt. Lantbruks- styrelsen har att till Kungl. Maj:t för varje budgetår göra erforderliga fram- ställningar om anslag till statsbidrag för yrkesundervisningen inom jordbruket och dess binäringar samt efter närmare föreskrifter av Kungl. Maj:t antingen själv besluta om statsbidrag eller avge förslag därtill.
Lantbruksstyrelsen äger enligt före- skrift i stadgan för lantbruksundervis- ningsanstalterna förordna, att rektor el- ler ämneslärare vid lantbruks-, lantman- na- och lanthushållsskolor, vilkas arbets- kraft ej helt tas i anspråk för skolans verksamhet, skall fullgöra s.k. fyllnads- tjänstgöring vid annan statsunderstödd lantbruksundervisningsanstalt eller hos hushållningssällskap, lantbruksnämnd, skogsvårds—styrelse eller landsting.
Samråd äger rum mellan lantbruks- styrelsen och överstyrelsen för yrkesut- bildning i ärenden, som rör undervis- ningsplaner och lärarkompetens vid de
kurser angående lantbruk, lanthushåll och trädgårdsskötsel, som anordnas vid kommunala yrkesskolor. Organisatoris- ka och pedagogiska frågor rörande upp- läggningen av jordbruks- och skogs- bruksundervisningen i försöksskolans klass 9y har varit föremål för överlägg- ningar mellan lantbruksstyrelsen, skogs- styrelsen och skolöverstyrelsen. Skogs- styrelsen och skolöverstyrelsen har överenskommit om gemensamma rikt- linjer för uppbyggnad av den skog- liga yrkesutbildningen med särskild hänsyn till försöksskolans årskurs 9y.
Beträffande uppläggningen av skogs- undervisningen i lantbruks- och lant- mannaskolor samråder lantbruksstyrel- sen med Skogsstyrelsen.
Lantbruksstyrelsens organisation för tillsynsuppgifterna
Ärenden rörande yrkesutbildningen inom jordbruket handlägges av en sär- skild byrå inom lantbruksstyrelsen, un- dervisningsbyrån, vilken sorterar under styrelsens lantbruksavdelning. Byråns verksamhet ägnas helt åt undervisnings- ärendena och av dess samlade arbets- volym tas ungefär två tredjedelar i an- språk för handläggning av ärenden rö- rande de fasta lantbruksundervisnings- anstalterna och en tredjedel för hand- läggning av ärenden rörande kursverk- samheten. Vissa ärenden av kamera] na- tur rörande yrkesutbildningen handläg- ges av styrelsens kameralbyrå. Undervisningsbyråns personal utgö- res av följande: en byråchef i lönegrad Bo 1, en förste byråinspektör i Ao 23, en förste byråsekreterare i Ag 21, en byråagronom i reglerad befordringsgång och en kanslist i lönegrad A 13, en kon- torist i Ae 9, ett kanslibiträde i Ae 7 och tre kontorsbiträden i Ae eller Ag 5. Förste byråsekreteraren har till uppgift dels att inspektera lanthushållsskolornas verksamhet och dels att övervaka hem-
ningssällskapen.
Skogsstyrelsen
Enligt kungl. kungörelsen nr 427/1954 utövar Skogsstyrelsen central ledning av skoglig yrkesutbildning. I denna kungö- relse stadgas nämligen att skogsvårds- styrelser och skogssällskapet samt i vis- sa fall även andra må i den ordning som stadgas i kungörelsen med statsbidrag anordna kurser för meddelande av un- dervisning i skogsbruk. Kursverksamhe- ten skall stå under tillsyn av skogssty- relsen, som i sin egenskap av tillsyns- myndighet har att verka för att kurser kommer till stånd samt att meddela an- visningar för verksamhetens bedrivan— de. I mån av behov skall samverkan äga rum med företag och organisationer på skogsbrukets område vid anordnande av skogsbrukskurser.
Ett flertal olika typer av skogsbruks- kurser anordnas för närvarande. I de flesta län är dessa kurser förlagda till särskilda s.k. skogsbruksskolor, som in- rättats av skogsvårdsstyrelserna.
Skogsstyrelsens arbetsuppgifter och befogenheter
Ifråga om pedagogiska och organisato- riska frågor lämnar Skogsstyrelsen vid underhandskontakter med skogsvårds- styrelserna råd och upplysningar om kurstyper, undervisningens utformning, undervisningslokaler och undervisnings- materiel m.m. Därjämte förmedlar Skogsstyrelsen forskningsrön och prak- tiska erfarenheter av intresse för skogs- vårdsstyrelsernas utbildningsverksam- het. Centrala uppköp av undervisnings- materiel förekommer i vissa fall och vi- dare har Skogsstyrelsen i viss omfatt— ning låtit tillverka utrustning för den skogliga yrkesutbildningen, som icke funnits tillgänglig på annat sätt, och
ställt denna till skogsvårdsstyrelsernas förfogande.
Enligt den ovannämnda kungörelsen skall, innan skogsbrukskurs anordnas, undervisningsplan för kursen fastställas av Skogsstyrelsen. I detta hänseende har Skogsstyrelsen förfarit så, att den i sam- råd med skogliga myndigheter och orga- nisationer låter utarbeta normalplaner, som sedan utan formell fastställelse i varje särskilt fall tillämpas vid kurser- na. För kurser, som icke anordnas efter normalplaner, granskar och fastställer Skogsstyrelsen lokalt upprättade kurs- program. Skogsstyrelsens tjänstemän in- spekterar kursverksamheten och skogs- bruksskolorna.
Lärare och instruktörer vid skogs- brukskurserna utbildas såsom framgår av redogörelsen i kap. 3 vid särskilda av Skogsstyrelsen anordnade kurser. Formella villkor beträffande undervis- ningspersonalens behörighet har hit- tills inte uppställts. Skogsstyrelsen söker ge vederbörande en för hans komman- de uppgifter lämpligt avvägd reell be- hörighet.
Ifråga om administrativa uppgifter äskar Skogsstyrelsen för varje budgetår hos Kungl. Maj:t anslag till den skogliga yrkesutbildningen och fördelar för än- damålet disponibla statsbidrag mellan skogsvårdsstyrelserna med ledning av styrelsernas ansökningar om bidrag till kurser och skolor samt om arvoden till lärare. Bidrag beviljas även andra kurs- anordnare, såsom bolag, landsting och organisationer. Ifråga om skogsbruks— skolorna ankommer det på Skogsstyrel- sen att på grundval av ritningar och andra uppgifter granska kostnadsberäk- ningar för byggnader och fördela för detta ändamål tillgängliga anslagsmedel.
Skogsstyrelsen bedriver samarbete i yrkesutbildningsfrågor med centrala organ under olika former. Årligen an- ordnas överläggningar, s.k. delegations-
möten, med representanter för ett stort antal myndigheter och organisationer. Vid dessa möten lämnas redogörelser för verksamheten under det gångna budget- året samt för planerna för det komman- de, varjämte diskuteras aktuella frågor av principiell art eller eljest av större betydelse. Ibland kombineras överlägg— ningarna med studieresor för att bereda deltagarna tillfälle att följa verksamhe- ten direkt i det praktiska livet. Skogs- styrelsen håller därjämte fortlöpande kontakt med flera ämbetsverk, såsom domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, ar— betsmarknadsstyrelsen, samt med forsk- ningsorgan och skogliga organisationer.
Skogsstyrelsens organisation för tillsynsuppgifterna
Enligt instruktionen för Skogsstyrelsen (SFS 148/1949) skall ärenden angående skoglig utbildning och undervisning handläggas inom styrelsens första skogs- byrå. För ändamålet har inom denna byrå organiserats en särskild undervis- ningssektion, som arbetar relativt själv- ständigt. Sektionschefen föredrar de flesta ärendena direkt för verkschefen.
Sektionen har följande personal: en byrådirektör och sektionschef i Ae 24, en förste byråsekreterare i Ae 21, två by- råsekreterare i Ae 19 och två assistenter i Ae 17 samt ett kanslibiträde i Ae 7. Till sektionen är knutna dels en konsu— lent i Ag 23, en assistent i Ae 17 och ett kontorsbiträde i Ae 5 för Skogsstyrelsens lärarutbildningskurser vid Vallmotorps skogsbruksskola och dels en förestån- dare i Ag 23 och en yrkeslärare i Ag 15 vid Skogsstyrelsens kompletterings- kurs (för inträde i skogsskola) i Araby.
Domänstyrelsen Arbetsuppgifter och befogenheter
I instruktionen för domänstyrelsen (SFS 48/1935 med senare ändringar) anges, att ämbetsverket skall ordna och över-
vaka undervisningen vid statens skogs- skolor. Under tillsyn av domänstyrelsen står förutom statens skogsskolor två av de statliga kompletteringskurserna för inträde i skogsskola. Vidare skall äm- betsverkct inspektera den enda icke- statliga skogsskola, som finns i landet (Örebro läns skogsskola i Gammalkrop- pa) samt en till nämnda skola knuten kompletteringskurs för inträde i skogs- skola, som ger samma utbildning som de statliga kurserna.
Domänstyrelsen anställer lärare vid de statliga skogsskolorna och de förbe— redande skogskurserna samt fastställer tjänstgöringsområdena (skolreviren) för Skogsskolornas personal. Den fastställer vidare undervisningsordning och kurs- planer för skolorna och fördelar de in- trädessökande till prov vid de olika sko- lorna. Antagning av elever beslutas av skolornas lärarråd, i tveksamma fall i samråd med domänstyrelsen. Skolorna står under omedelbar tillsyn av lokala styrelser, vilka har att till domänstyrel- sen årligen avge utgiftsförslag för res- pektive skolor. Förslaget fastställes av domänstyrelsen. Ämbetsverket bekostar undervisningen vid de statliga skogs- skolorna med egna medel men domän- verkets fond erhåller gottgörelse av me- del ur den statliga driftbudgeten för de omkostnader för denna undervisning ämbetsverket i enlighet med gällande bestämmelser betalar ut.
I alla frågor av större räckvidd eller av principiell betydelse, som angår skogsskolorna, samråder domänstyrel- sen regelbundet med Skogsstyrelsen.
Organisation för tillsynsnppgifterna
Ärenden rörande såväl skogsskolorna och de förberedande skogskurserna som den interna utbildning av egen personal domänverket bedriver handlägges inom personalbyrån. Närmast under chefen för byrån ledes detta arbete av en ut-
bildningsledare. För handläggningen av ärendena rörande skogsskolorna och de av domänstyrelsen anordnade komplet- teringskurserna för inträde vid skogs— skola är en biträdande jägmästare i förs- ta hand ansvarig. Han använder ungefär hälften av sin arbetstid för dessa ären- den.
Fiskeristyrelsen Arbetsuppgifter och befogenheter
Fiskeristyrelsen skall enligt sin instruk- tion (SFS 309/1958) med uppmärksam- het följa fiskets utbildnings- och under- visningsverksamhet. Under tillsyn av ämbetsverkct står utbildningen av fis- keritjänstemän samt undervisningskur- serna för fiskare.
Dct åligger fiskeristyrelsen att årligen hos Kungl. Maj:t äska anslag till utbild- ningen av fiskeritjänstemän och till statsbidrag till kurserna för fiskare samt handlägga ärenden rörande tilldelning av statsbidrag till den sistnämnda verk- samheten liksom till studieresor för fis- kare. Styrelsen fastställer vidare kurs- planer och antar elever till kursverk— samhet i den mån sådan antagning före- kommer, granskar studiebrev och verk— samhetsberättelser över kursverksam- het, fastställer betygsskala för kurserna för utbildning av fiskeritjänstemän och avgör vissa disciplinfrågor vid dessa kurser.
Organisationen av den centrala ledningen Ärenden rörande yrkesutbildning av fis— kare beredes inom fiskeristyrelsens byrå för saltvattensfisket och ärenden röran- de utbildning av fiskeritjänstemän inom byrån för sötvattensfisket. Styrelsens ar- bete med tillsynsuppgifterna är av rela- tivt ringa omfattning. Undervisnings- och utbildningsårendena handlägges av respektive byråchefer inom ramen för
deras rutingöromål å byrån. Inom byrån för saltvattensfisket lär dessa ärenden ta i anspråk ungefär 15 procent av byrå- chefens arbetstid för rutinärenden och inom byrån för sötvattensfisket anges motsvarande procent till 20. Inga andra befattningshavare i högre tjänsteställ- ning är sysselsatta med utbildnings- ärcndena. Skrivbyråpersonal tas i an— språk för sådana ärenden med omkring 15 procent av den årliga arbetstiden för ett kontorsbiträde.
Sjöfartsstyrelsen Arbetsuppgifter och befogenheter
Sjöfartsstyrelsen är enligt sin instruk- tion (SFS 673/1955) överstyrelse för sjö- befälsskolorna. Ämbetsverkets befogen- heter i dctta avseende regleras genom bestämmelser i stadgan för sjöbefälssko- lorna.
Av dessa bestämmelser framgår, att sjöfartsstyrelsen inom ramen för före- skrifterna i stadgan och anslagna medel är beslutande myndighet rörande sjöbe- fälsutbildning. Det åligger sjöfartsstyrel- sen att varje år till Kungl. Maj:t avge förslag angående anslag till sjöbefäls- skolornas verksamhet. Inom ramen för fastställda medel bestämmer styrelsen antalet klasser vid varje skola och be- slutar enligt fastställd stat om använd- ning av de för skolornas verksamhet tillgängliga medlen. Ämbetsverket skall vidare kontrollera skolornas ekonomis- ka förvaltning och årligen inventera så- dana stipendie- och premiefonder, som förvaltas av skolornas direktioner.
Sjöfartsstyrelsen skall enligt stadgan för sjöbefälsskolorna fastställa tim- och kursplaner vid skolorna, pröva och fast- ställa läroböcker, tillse att undervis- ningen är ändamålsenligt ordnad, be- sluta om anskaffande av undervisnings— materiel, vidta åtgärder ifråga om anställande och övervakande av pröv-
ningar och examina, handlägga frågor rörande utbildning av lärare, avge för- ord vid förordnande av rektor samt avge förslag vid utnämning av lektor eller adjunkt, på de villkor och inom de gränser, som är föreskrivna, besluta an- gående tjänstledighet samt förordna vi- karie och annan icke ordinarie lärare, besluta om lärares och vaktmästares pla- cering i löneklass, handlägga ärenden rörande kvarstående i tjänst efter upp- nådd pensionsålder samt om avsked el- ler entledigande, besluta om intagning av elever i sådana fall, då dispens från gällande inträdesvillkor kommer ifråga, handlägga frågor rörande undervis- ningslokaler, handlägga ärenden röran- de fel och försummelse i tjänsten, ut— färda tjänstgöringsbetyg åt rektor samt varje år avge berättelse över sjöbefäls- skolornas verksamhet. Vidare skall sjö- fartsstyrelsen varje år inspektera sko- lorna.
Något regelbundet samarbete mellan sjöfartsstyrelsen och andra centrala äm- betsverk, som utövar ledning av yrkes- utbildning, förekommer inte.
Sjöfartsstyrelsens organisation för den centrala ledningen
Ärenden rörande sjöbefälsutbildningen handlägges inom sjöfartsstyrelsens juri- diskt-sociala byrå av en särskild skolav- delning(sektion). Avdelningen är inte enbart sysselsatt med sådana ärenden utan handlägger också ärenden rörande tillämpningen av förordningen angåen- de befäl å svenska handelsfartyg. På av- delningen tjänstgör följande befattnings- havare:
en nautisk överinspektör i lönegrad Ao 26, en maskinteknisk överinspektör i Ae 26, en byrådirektör i Ao 24, en ama- nuens i reglerad befordringsgång, ett kanslibiträde i Ao 7 och ett kontorsbi- träde i Ae 5. Av dessa befattningshavare är endast byrådirektören heltidssyssel-
satt med utbildningsårenden, han bere— der de organisatoriska och administra- tiva ärendena ifråga om sjöbefälsskolor— na. Den nautiske överinspektören hand- lägger dels pedagogiska ärenden röran- de sjöbefälsskolornas nautiska linje och dels nautiska befälstörordningsärenden. Den m-askintekn'iske överinspektören utför motsvarande arbetsuppgifter ifrå- ga om skolornas maskintekniska linje och maskintekniska bcfälsförordnings- ärenden. Utbildningsärendena tar i mc- deltal i anspråk ungefär två tredjedelar av överinspektörernas arbetstid. Ama- nuensen ägnar sin arbetstid helt åt be- fälsförordningsärenden.
Sjöbefälsskoleavdelningen intar en re- lativt självständig ställning inom äm- betsverket och flertalet ärenden avgöres av överinspektörerna. Endast viktigare ärenden och ärenden av principiell na- tur avgöres av verkschefen efter före- dragning av vederbörande överinspek- tör och i närvaro av chefen för juri— diskt-sociala byrån.
Socialstyrelsen
Socialstyrelsen är enligt sin instruktion (SFS 416/1957) centralmyndighet en- dast för den yrkesutbildning, som bedri- ves vid ungdomsvårdsskolorna. På grund av stadganden i andra författningar ut- övar styrelsen också i större eller mindre omfattning tillsyn över annan yrkesut- bildning på socialvårdens område. Un- der tillsyn av densamma står sociala barnavårdsseminariet och förskolesemi- nariernal, utbildning av åldersdoms- hemsföreståndare samt prov- och kom- pletteringskurserna för hemvårdarinnor. Dessutom har socialstyrelsen vissa be- fogenheter rörande barnsköterskeutbild- ningen, vilken i övrigt står under led-
1 Tillsynen över förskoleseminariema före- slagen överflyttad till skolöverstyrelsen i pro— positionen nr 46 vid 1962 års riksdag (Jfr kap. 6).
ning av överstyrelsen för yrkesutbild- ning.
Socialstyrelsens arbetsuppgifter och befogenheter
Yrkesutbildningen vid ungdomsvårds- skolorna. Det åligger chefen för skol- byrån inom socialstyrelsen, vilken till- lika är statens inspektör för skolor, till- hörande barna- och ungdomsvården, att under överinseende av socialstyrelsen öva tillsyn över den vid dessa skolor be- drivna undervisningsverksamheten, att med uppmärksamhet följa arbetet där— städes samt att med upplysningar och råd främja detta. Vidare skall inspek- tören ägna särskild uppmärksamhet åt den vid skolorna bedrivna praktiska och teoretiska utbildningen samt elevernas fostran till arbetsduglighet och yrkes- skicklighet.
Mcd det undantaget att de lokala sty- relserna för skolorna fast—ställer under- visningsplan och arbetsschema utövas beslutanderätten i pedagogiska ärenden av socialstyrelsen eller under denna av skolbyråchefen.
Ifråga om organisatoriska ärenden fastställer socialstyrelsen efter samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning behörighetsvillkor för yrkeslärare. In- rättande av nya skolor och nya tjänster föreslås av socialstyrelsen i samband med anslagsäskanden. Anställande och entledigande av yrkeslärare beslutas av socialstyrelsen. Innan ledigförklarad be- fattning tillsättes, infordrar socialsty- relsen yttrande från överstyrelsen för yrkesutbildning beträffande de sökan— des behörighet såsom yrkeslärare. In- tagning av elever i ungdomsvårdsskola beslutas av skolbyråchefen och skolans styrelse gemensamt. Skolstyrelsen av- gör elevernas placering i yrkesgren.
Ifråga om administrativa ärenden gör socialstyrelsen petitaframställningar rö- rande skolorganisationens anslagsbehov,
avgör vissa löncfrågor och kontrollerar skolstyrelsernas anslagsförbrukning.
Informationer och råd angående yr- kesutbildningen lämnas vid personal- kurser samt i samband med skolbyrå- chefens årliga inspektionsbesök vid sko- lorna.
Barnsköterskeutbildni—ngen. Enligt stadgan om barnavårdsanstalter må bar- navårdsanstalt icke utan socialstyrel— sens medgivande bedriva utbildning av elever. Socialstyrelsen har med stöd av detta stadgande beslutat om det antal elever, som får mottagas för praktisk barnsköterskeutbildning vid varje bar.- navårdsanstalt, och meddelar föreskrif- ter om elevernas utnyttjande som ar- betskraft vid anstalterna. Normalplaner för barnsköterskekurserna har utarbe- tats i samråd mellan socialstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning.
Sociala barnavårdsseminariet. Som villkor för att seminariet, vilket utbildar barnhemsföreståndare, skall erhålla statsbidrag, har Kungl. Maj:t föreskrivit, att detsamma skall stå under tillsyn av socialstyrelsen. I egenskap av tillsyns- myndighet äger socialstyrelsen fastställa kursplan samt besluta om kurstidens längd och omfattningen av de olika un- dervisningsämnena. Socialstyrelsen ut- ser vidare en representant i seminariets styrelse. Några formella råd och anvis- ningar lämnar tillsynsmyndigheten icke seminariets ledning men underhands— kontakt förekommer mellan seminariet och socialstyrelsen, varvid frågor rö- rande seminariets verksamhet diskutee ras. Direktionen för Allmänna barn- huset, vilket är huvudman för semina— riet, inger årligen framställning till Kungl. Maj:t om statsbidrag till semina- riet och över denna framställning avger socialstyrelsen yttrande.
Förskoleseminarierna. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för förskolesemi- narierna på författningsmässigt samma
grunder som ifråga om sociala barna— vårdsseminariet. Som villkor för stats- bidrag har nämligen föreskrivits, att för- skoleseminarierna skall stå under till- syn av socialstyrelsen.
Socialstyrelsen har befogenhet att be- sluta om åtgärder av skilda slag, som föranledes av statsbidragsbestämmelser- na, t.ex. antagande av elever, meddelan— de av dispens från de i bestämmelserna givna föreskrifterna rörande inträdes— ålder för eleverna, förpraktik m.m. samt fastställande av kursplaner och timpla— ner. Föreskrifter om läroböcker ges där— emot icke. Vidare har verket både be- fogenhet och skyldighet att inspektera förskoleseminarierna. Det åligger också socialstyrelsen att i sina årliga petita- framställningar anwge förskolesemina- riernas behov av statsmedel samt att kontrollera seminariestyrelrsernas me- delsanvändning.
Utöver de i statsbidragsbestämmelser- na givna befogenheterna upprätthåller socialstyrelsen på mera inofficiella vä- gar nära kontakt med förskolesemina- rierna. Socialstyrelsen ger således myc- ket omfattande och dctaljerade skriftliga råd och anvisningar rörande arbetet vid förskoleseminarierna. Även om dessa råd och anvisningar icke formellt är bindande för seminarierna torde dessa i regel följa de givna anvisningarna.
Några formella kompetenskrav för lärarbefattningar vid förskolesemina— rierna har inte fastslagits. Beslut om in- rättande eller återbesättande av lärar- tjänster fattas av seminariernas styrel- ser, som lämnar meddelande härom till socialstyrelsen för kännedom.
Seminariestyrelserna upprättar för- slag till antagning av elever men för- slagen skall fastställas av socialstyrel- sen, som i enlighet med vad ovan sagts beslutar om intagning. Avgångsbetyg (diplom) efter avslutad utbildning ut- delas av styrelserna men i de fall, då
en styrelse icke ansett sig kunna god- känna examen, skall frågan underställas socialstyrelsens prövning.
Det åligger vidare styrelsen för ett seminarium att varje år inlämna ansö- kan om statsbidrag till socialstyrelsen, som beslutar om tilldelning av bidrag. Styrelsen skall lämna socialstyrelsen re- dovisning för användningen av det un- der budgetåret crhållna statsbidraget.
Utbildningen av ålderdomshemsföre- ståndare. Socialstyrelsen utövar viss tillsyn över utbildningen av ålderdoms— hemsföreståndare, för vilken Svenska socialvårdsförbundet är huvudman.Till- synen består däri, att ämbetsverkct granskar kursplanerna för undervis- ningen, överläggcr med socialvårdsför- bundets kursdelegerade samt avger ytt- randen till Kungl. Maj :t över petitafram- ställningar från socialvårdsförbundet samt över löne- och statsbidragsfrågor rörande nämnda utbildning. Intagning av elever till denna sker också under medverkan av en representant för so- cialstyrelsens socialvårdsbyrå.
Prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor. Jämlikt kungl. brev den 31 december 1943 anordnar social- styrelsen i egen rcgi de s.k. prov- och kompletteringskurscrna för hemvårda- rinnor. Kurserna förläggs till olika lant- hushållsskolor, husmodersskolor, folk- högskolor m.fl. skolor efter överenskom— melse mellan socialstyrelsen och styrel- sen för respektive skola. Socialstyrelsen beslutar efter samråd med lantbrukssty- relsen och överstyrelsen för yrkesut- bildning om kursplaner, timplaner och läroböcker. Socialstyrelsen anställer lä- rare vid kurserna och beslutar om intag- ning av elever till dessa samt fastställer formulär för avgångsbetyg. Socialstyrel- sen äskar hos Kungl. Maj :t årligen an- slag till kursverksamheten samt avger framställningar i statsbidragsfrågor och i frågor, som rör arvoden till lärarna.
Ifråga om den allmänna uppläggningen av kurserna utövar socialstyrelsen en omfattande rådgivningsverksamhet spe- ciellt rörande pedagogiska spörsmål. Socialstyrelsen samråder med lant— bruksstyrelsen och överstyrelsen för yr— kesutbildning inte endast i frågor röran- de prov- och kompletteringskurserna utan även i pedagogiska frågor rörande den längre hemvårdarinneutbildning, som bedrives vid lanthushållsskolor, husmodersskolor och hemsysterskolor.
Socialstyrelsens organisation för tillsynsuppgifterna
Ärenden rörande yrkesutbildning hand- lägges inom tre av socialstyrelsens by- råer. Barnavårdsbyrån har om hand ärenden rörande sociala barnavårds- seminariet, förskoleseminarierna och barnsköterskeutbildningen, skolbyrån ärenden rörande yrkesutbildningen inom ungdomsvårdsskolorna och social— vårdsbyrån ärendena rörande ålder- domshemsföreståndareutbildningen samt prov- och kompletteringskurserna. Barnavårdsbyrdns huvudsakliga upp- gift är att handlägga ärenden rörande barnavårdsanstalterna och fosterbarns- vården. Yrkesutbildningsärendena tar endast en ringa del av byråns arbete i anspråk och ingen befattningshavare är heltidssysselsatt med sådana ärenden. Beträffande sociala barnavårdssemina- riet fattas beslut rörande kursplaner en gång årligen. Byråchefen föredrar ären- den för verkschefen, som fattar beslut. Flera av byråns tjänstemän upprätt- håller inofficiella kontakter med semi- nariet och dess ledning. Ärendena rö- rande förskoleseminarierna beredes av en byråsekreterare som ägnar ungefär hälften av sin arbetstid åt dessa. Före- dragning inför verkschefen eller i ple- num med socialstyrelsen skötes av byrå- chefen. De fåtaliga ärendena rörande barnsköterskeutbildningen beredes av
tjänstemännen på byråns barnhemsav- delning. De tar endast en obetydlig del av deras arbetstid i anspråk. Ärendenla föredras inför verkschefen av chefen för byrån.
Skolbyrån. Ansvaret för handlägg- ningen av yrkesutbildningsärendena inom ungdomsvärdsskoleorganisationen vilar på chefen för skolbyrån, som före— drar ärenden för avgörande antingen av verkschefen eller i plenum med social- styrelsen. De pedagogiska ärendena be- redes inom byråns socialpedagogiska avdelning, vilken förestås :av en förste byrå-sekreterare i lönegrad Ao 23. De or- ganisatoriska och administrativa ären.— dena beredes inom byråns administra- tiva avdelning av en förste byråsekrete- rare i Ao 23. De båda nämnda tjänste- männen ägnar endast en relativt ringa del av sin arbetstid åt dessa ärenden.
Socialvårdsbyrån. Ärenden rörande prov- och kompletteringskurserna samt rörande hemvårdarinneutbildningen i övrigt handlägges inom socialvårdsby- råns hemhjälpsavdelning. Chef för av- delningen är en hemhjälpskonsulent i lönegrad Ao 23. På avdelningen finns dessutom anställd en byråsekreterare i Ae 19. Yrkesutbildningsärendena utgör endast en del av deras arbetsuppgifter. Handläggningen av dessa ärenden ingår som en integrerande del av avdelningens arbete med tillsynen av hela den sociala hemhjälpsverksamheten. Chefen för av- delningen föredrar ärendena direkt för verkschefen eller vid plenum med äm- betsverket.
För handläggningen av ärendena rö- rande ålderdomshemsföreståndareut— bildningen ansvarar chefen för social- vårdsbyrån. Ärendena är mycket fåta- liga.
Medieinalstyrelsen Enligt 5 5 i instruktionen för medicinal- styrelsen (SFS 40/1959) tillkommer det
detta ämbetsverk att utöva tillsyn över utbildningen av sjuksköterskor och barnmorskor samt annan personal på sjukvårdens och hälsovårdens område i den mån tillsynen icke tillkommer an- nan myndighet.
Ifråga om sjuksköterskeutbildningen har medicinalstyrelsen tillsyn över hela utbildningsverksamheten, alltså den all- männa utbildningen vid statens eller av staten godkända sjuksköterskeskolor, specialutbildningen av vissa sköterske- grupper, den'högre sjuksköterskeutbild- ningen samt fortbildnings- och special- kurser av skilda slag. Ett undantag utgör i viss mån utbildningen vid statens distriktssköterskeskola, som är förlagd till statens institut för folkhälsan och står under tillsyn av styrelsen för sist- nämnda institut. Tillsynen sker emeller- tid i samråd med medicinalstyrelsen. Även barnmorskeutbildningen står helt under ledning av medicinalstyrelsen.
Utbildningen av mentalsjukvårdsper- sonal står i sin helhet under medicinal- styrelsens ledning, men ifråga om tand- sköterske- och tandteknikerutbildningen har styrelsen överinseende endast över skolorna i Göteborg samt Eastmaninsti- tutets tandsköterskeskola i Stockholm. Övriga skolor, i Stockholm, Malmö och Umeå, är anknutna till tandläkarhög- skolorna i respektive städer och står under samma ledning som dessa. Medi- cinalstyrelsen är emellertid tillsynsmyn- dighet för den praktikanttjänstgöring, som ingår i tandsköterske- och tand- teknikerskolorna, även när det gäller de sistnämnda skolorna.
Medicinalstyrelsens arbetsuppgifter och befogenheter ifråga om sjuksköterske- och barnmorskeutbildningen
Medicinalstyrelsen beslutar om godkän- nande av sjuksköterskeskola och utövar tillsyn över samtliga skolor, bl. a. genom
inspektion av dessa, samt fungerar som styrelse för barnmorskeläroanstalten i Stockholm. Barnmorskeläroanstalten i Göteborg har egen styrelse, i vilken ve- derbörande byråinspektör i medicinal- styrelsen ingår som ledamot. I sam- manträden med styrelserna för de stat- liga sjuksköterskeskolorna, för central- skolan för utbildning av barnsjukskö— terskor och för statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor äger veder- börande byråinspektör i medicinalsty- relsen rätt att deltaga. Medicinalstyrel- sens beslutanderätt är ifråga om yrkes- utbildningen relativt begränsad. Pedagogiska ärenden. Medicinalsty- relsen utfärdar råd och anvisningar an- gående utbildningens anordnande vid sjuksköterskeskolorna samt utarbetar normalkursplaner. Kursplaner för de statliga utbildningsanstalterna fastställes av vederbörande skolstyrelse efter sam- råd med medicinalstyrelsen. Kurspla— nerna vid övriga sjuksköterskeskolor granskas av medicinalstyrelsen i sam— band med att denna godkänner skolan. Medicinalstyrelsen fastställer kursplan för undervisningen vid barnmorskeläro- anstalterna samt även för fortbildnings- och repetitionskurserna för barnmor- skor. Medicinalstyrelsen anordnar vida- re diskussions- och upplysningsmöten angående sjuksköterskeutbildningen för att hålla kontakt med de olika utbild- ningsanstalternas ledning. Organisatoriska ärenden. Rektor vid sjuksköterskeskola tillsättes av vederbö- rande skolstyrelse efter medicinalstyrel- sens hörande. överlärare vid barnmors- keläroanstalt tillsättes av Kungl.Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen. Bi- trädande överlärare respektive barn— morskelärare tillsättes av medicinalsty- relsen. Då medicinalstyrelsen fungerar som styrelse för barnmorskeläroaustal- ten i Stockholm tillsätter den jämväl föreståndare och instruktionsbarnmors-
ka samt antar efter förslag av överlära— ren övrig personal. Vid barnmorskeläro- anstalten i Göteborg utövas de här sist nämnda funktionerna av styrelsen för densamma.
Medicinalstyrelsen meddelar, som för- ut sagts, beslut om statligt godkännande av sjuksköterskeskola. Efter prövning ger medicinalstyrelsen förnyat godkän- nande, vilket i regel sker vart femte år. Vid beslut om godkännande äger medi- cinalstyrelsen bestämma det antal ele— ver, som för varje år må intagas i sko- lan. Medicinalstyrelsen har också befo- genhet att, när skäl därtill föreligger, återkalla godkännandet. Den fastställer vidare normalreglemente för varje sjuk- sköterskeskola, som erhåller godkän- nande.
Hos medicinalstyrelsen kan klagan föras över skolstyrelses beslut att skilja elev från undervisningen. Beslut om antagande av barnmorskeelev kan i vad det avser vägrad intagning vid läroan- stalten i Stockholm överklagas hos me- dicinalstyrelsen, som även äger rätt att meddela dispens från gällande inträdes- fordringar vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm. Elev vid nämnda läroan- stalt kan under vissa förutsättningar av medicinalstyrelsen skiljas från under- visningenr
Legitimation som sjuksköterska och barnmorska meddelas av medicinalsty- relsen, som även har rätt att, när skäl därtill föreligger, återkalla legitimatio— nen. '
Medicinalstyrelsen fastställer formu- lär för avgångsbetyg från samtliga ut- bildningsanstalter för sjuksköterskor och barnmorskor med undantag för sta- tens distriktssköterskeskola. Vidare för styrelsen matrikel och liggare för sjuk- sköterskeskolorna och centralskolan för barnsjuksköterskor.
Administrativa" ärenden. Medicinal- styrelsen gör petitaframställningar till
Kungl. Maj:t angående erforderliga me- del för verksamheten dels vid central- skolan för specialutbildning av barn- sjuksköterskor och dels vid barnmorske- läroanstalten i Stockholm. Beträffande övriga statliga utbildningsanstalter på ifrågavarande område göres petitafram- ställningar direkt av styrelserna för ve- derbörande anstalter. De icke-statliga sjuksköterskeskolorna erhåller inga bi- drag av statsmedel.
Medicinalstyrelsen granskar och be- arbetar statistiskt årsberättelser samt övriga rapporter från samtliga sjukskö- terskeskolor. Årsberättelser från övriga utbildningsanstalter inges till medicinal- styrelsen.
Medicinalstyrelsens arbetsuppgifter och befogenheter ifråga om utbildningen av mentalsjakvårdspersonal
Pedagogiska ärenden. Medicinalstyrel- sen fastställer kursplaner för undervis- ningen samt meddelar råd i frågor rö- rande läroböcker. Den anordnar vidare konferenser för instruktionssköterskor och ledande personal inom mentalsjuk- vården.
Organisatoriska ärenden. Medicinal- styrelsen föreslår inrättande av instruk- tionsskötersketjänster och har hitintills till- och återbesatt dylika tjänster. Vi- dare undersöker styrelsen behovet av och föreslår inrättande av nya utbild- ningsanstalter. Intagning av elever till grundutbildningen sker lokalt men me- dicinalstyrelsen tillser, att tillgängliga utbildningsplatser blir utnyttjade. Medi- cinalstyrelsen fastställer formulär till bl.a. betyg av olika slag samt granskar årsbcrättelser och fortlöpande rappor- ter.
Administrativa ärenden. Medicinal- styrelsen inger till Kungl. Maj:t erfor- derliga anslagsäskanden för utbildning av mentalsjukvårdspersonal samt hand-
lägger frågor rörande elevernas ekono- miska förmåner.
Medicinalstyrelsens arbetsuppgifter och befogenheter ifråga om tandtekniker- och tandsköterskeutbildningen
Pedagogiska ärenden. Medicinalstyrel- sen utarbetar och fastställer föreskrifter angående undervisningens ordnande på auktoriserade arbetsplatser samt medde- lar vid behov närmare föreskrifter här- för.
Organisatoriska ärenden. Medicinal- styrelsens godkännande skall inhämtas vid val av föreståndare för tandtekni- ker- respektive tandsköterskeskolan i Göteborg samt tandsköterskeskolan vid Eastmaninstitutet, vilken står under omedelbar ledning av Stockholms stads folktandvårdsstyrelse. Medicinalstyrel- sen förordnar två censorer, vilka skall närvara vid det slutförhör, som anstäl- les med deltagarna efter genomgången kurs i varje ämne vid tandteknikersko- lan i Göteborg. Formulär till bevis över avlagd examen vid tandtekniker- respek- tive tandsköterskeskola fastställes av medicinalstyrelsen. Styrelsen utfärdar behörighetsbevis för tandtekniker och tandsköterska, som genomgått föreskri- ven utbildning.
Inspektion av utbildningen av sjukvårdspersonal Medicinalstyrelsen utövar inspektion av samtliga utbildningsanstalter för sjuk- sköterskor och barnmorskor liksom av utbildningen av mentalsjukvårdsperso- nal. Styrelsen utövar själv eller genom vederbörande tandvårdsinspektörer el- ler andra särskilt förordnade tandläkare erforderlig kontroll över för tandtekni- ker— eller tandsköterskeutbildniingen auktoriserade arbetsplatser.
Samarbete med andra myndigheter I frågor rörande inträdesfordringarna
till sjuksköterskeskolorna samråder me- dicinalstyrelsen vid behov under hand med skolöverstyrelsen.
Med överstyrelsen för yrkesutbildning förekommer samråd angående utbild- ningen av arbetsterapeuter, laboranter och sjukvårdsbiträden. Vidare förekom- mer samråd med nämnda överstyrelse rörande utbildningen av institutions- barnsköterskor. Ifråga om utbildningen av institutionsbarnsköterskor torde ock- så samråd äga rum med socialstyrelsen.
Det kan tilläggas att medicinalstyrel- sen enligt sin instruktion (par. 6 och 8) skall meddela legitimation av sjukgym- naster och föra matriklar över dessa.
Medicinalstyrelsens organisation för tillsynsuppgifterna
Ärenden rörande utbildningen av sjuk- vårdspersonal är inte inom medicinal- styrelsen förlagda till en byrå utan för- delas på fyra byråer, nämligen sjukhus- byrån, mentalsjukvårdsbyrån, medici- nalbyrån och tandvårdsbyrån. Inom sjukhusbyrån handläggs ärendena rö- rande sjuksköterskeutbildningen. En särskild sjuksköterskeavdelning har or- ganiserats inom byrån. Ärenden röran— de utbildningen av mentalsjukvårdsper- sonal handlägges inom mentalsjukvårds- byrån och ärenden rörande tandtekni- ker- och tandsköterskeutbildningen inom tandvårdsbyrån. På medicinal- byrån handlägges ärenden rörande barnmorskeutbildningen.
Inom de olika byråerna är följande befattningshavare sysselsatta med åren- den rörande yrkesutbildning på sjuk- vårdens område:
S jukhusbyrån lönegrad 1 förste byråinspektör Ao 23 1 byråinspektör Ao 19 1 biträdande byråinspektör Ae 17 1 amanuens i reglerad befordringsgång
Mentalsjukvårdsbyrån
1 byråinspektör Ae 21 Medicinalbyrån 1 byråsekreterare Ae 19 1 bitr. byråinspektör Ae 19 Tanduårdsbyrån
1 byrådirektör Ao 24
Av dessa befattningshavare är endast byråinspektören på mentalsjukvårdsby- rån heltidssysselsatt med utbildnings- ärenden. Befattningshavarna på sjuk- sköterskcavdelningen handlägger även andra ärenden rörande sjuksköterske- väsendet. Det beräknas att förste byrå- inspektören använder ungefär två tred- jedelar och byråinspektören ungefär en tredjedel av sin arbetstid åt utbildnings- ärenden. Även befattningshavarna på medicinalbyrån ägnar sig endast delvis åt sådana ärenden. Byrådirektören på tandvårdsbyrån arbetar i huvudsak med andra uppgifter, han torde ägna endast ringa del av sin arbetstid åt utbildning- en av tandvårdspersonal.
Den biträdande byråinspektören på sjuksköterskeavdelningen biträder vid handläggningen av sjuksköterskcären- den men ägnar i huvudsak sitt arbete åt utbildningen av laboratoriesköter- skor.
Övriga ämbetsverk
Utöver tidigare angivna centrala äm- betsverk utövar nägra verk i mindre om-
fattning central ledning av yrkesutbild- ning, som icke är av för verket intern karaktär. Arbetsmarknadsstyrelsen orga- niserar i egen regi kurser för utbildning av hemsamariter och av arbetsledarper- sonal inom väg- och vattenbyggnadsfac- ket. I sin egenskap av centralorgan för arbetsmarknadsärenden upprätthåller verket ett nära samarbete med de cen- trala ämbetsverk, som utövar tillsyn av yrkesutbildning, framför allt med skol- överstyrelsen och överstyrelsen för yr- kesutbildning. Dessa tre verk har sins- emellan organiserat en samarbetsdelega- tion. Arbetsmarknadsstyrelsen är vidare centralmyndighet för yrkesväglednings— verksamheten och arbetsvårdsverksam- heten.
Universitetskanslersämbetet får anses utöva central ledning av de tandtekni- ker- och tandsköterskeskolor, som är an- knutna till rikets tandläkarhögskolor. Fångvärdsstyrelsen kan också med viss rätt räknas till här ifrågavarande kate- gori av ämbetsverk, eftersom vid ung- domsfängelseanstalterna utbildning meddelas för ett flertal yrken.
Vidare må påpekas, att vissa yrkesut- bildningsanstaltcr icke har ställts under ledning av något centralt ämbetsverk utan att vederbörande anstaltsstyrelse ensam utövar ledningen. Detta är fal- let med skogsmästarskolan, statens hant— verksinstitut, statens brandskola och statens polisskola.
Sammanfattning
Det framgår av den ovan lämnade redo- görelsen, att flera olika ämbetsverk ut- övar central ledning av yrkesutbildning. Då dessa ämbetsverk lyder under olika departement blir den centrala ledningen även på det departementala planet syn- nerligen splittrad. Överstyrelsen för yr- kesutbildning och skolöverstyrelsen
samt universitetskanslersämbetet lyder under ecklesiastikdepartementet, lant- bruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, domän- styrelsen och fiskeristyrelsen under jordbruksdepartementet, sjöfartsstyrel- sen under handelsdepartementet, medi- cinalstyrelsen under inrikesdepartemen- tet, socialstyrelsen och arbetsmarknads-
styrelsen under socialdepartementet samt rfångvårdsstyrelsen under justitie— departementet. Sex departement har så- ledes att i högre eller lägre grad ägna sig åt handläggning av ärenden rörande yr- kesutbildning. Tar man hänsyn även till den interna utbildning, som förekommer inom centrala ämbetsverk, blir ännu flera departement berörda av sådana ärenden.
Även sedd ur andra synvinklar än för- delningen av tillsynsbefogenheterna mellan olika ämbetsverk och departe— ment framträder bilden av den centrala ledningen som synnerligen splittrad. Ledningen av yrkesutbildning av sam- ma eller likartat slag eller för en och samma näringsgren kan vara delad mel- lan olika verk. Ifråga om yrkesutbild- ningen för skogsbruk t.ex. har icke mindre än fyra ämbetsverk tillsynsbe- fogenheter, nämligen skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen och domänstyrelsen. Ärenden rörande yr- kesutbildning för husligt arbete hand- lägges inom skolöverstyrelsen, översty- relsen för yrkesutbildning och lant- bruksstyrelsen, samt, om man räknar prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor till detta område, även av socialstyrelsen. Utbildningen av per- sonal för socialvårdande uppgifter ledes delvis av socialstyrelsen och delvis av andra ämbetsverk. Den förberedande yrkesutbildningen av skolpliktig ung- dom under nionde skolåret ledes av skolöverstyrelsen, då den är förlagd till försöksskola eller bedrives i växelut- bildning mellan försöksskola och ar- betsplats i näringslivet, medan motsva- rande utbildning, förlagd till yrkesut- bildningsanstalt, samt den fortsatta yr- kesutbildningen ledes av överstyrelsen
för yrkesutbildning eller olika fackäm- betsverk.
Begreppet »central ledning» är inte heller entydigt. De författningsbestäm- melser, som reglerar respektive ämbets- verks befogenheter, är högst varierande och ibland hållna i mycket allmänna ordalag. I vissa fall anges i instruktio- nen för ett ämbetsverk, att detta är cen- tralmyndighet för en eller flera grenar av yrkesutbildning, i andra fall får man söka rättsgrunden för verkets tillsynsbe- fogenheter i föreskrifter i de stadgor, reglementen eller kungliga brev, enligt vilka yrkesutbildningen ifråga regleras.
Vissa ämbetsverk har ganska vittgå- ende befogenheter ifråga om både peda- gogiska, organisatoriska, administrativa och andra ärenden, medan andra verk endast äger att ge råd och anvisningar och på det hela taget endast utövar en hjälpande och stödjande funktion. För ett ämbetsverk, som utövar ledning av flera olika slag av yrkesutbildning, t.ex. socialstyrelsen, kan befogenheterna skif- ta rätt avsevärt de olika slagen av yr- kesutbildning emellan.
Var inom ett centralt ämbetsverk be- slutanderätten i yrkesutbildningsären- den ligger, beror givetvis på verkets all- männa struktur och för densamma gäl- lande instruktion och arbetsordning samt på ärendenas art. I verk, som är organiserade som kollegier, avgöres vik- tigare ärenden och ärenden av princi- piell natur i plenum med ledamöterna av verkets styrelse. I andra centrala verk avgöres sådana ärenden av verkschefen ensam. Övriga ärenden avgöres allt efter deras vart och föreskrifterna om ansvars- och arbetsfördelningen inom verket av verkschefen, vederbörande byråchef el- ler annan befattningshavare.
KAPITEL 6
Tidigare behandling av frågor rörande central ledning av yrkesutbildning
Frågor rörande central ledning av oli- ka slag av yrkesutbildning har inte förrän under de senaste årtiondena in- tagit en mera framträdande plats i den offentliga debatten. Det är också fullt förklarligt, eftersom yrkesundervis- ningen i vårt land tidigare var föga utvecklad. Under de sista årtiondena av förra århundradet framställdes dock vid skilda tillfällen förslag i riksdagen, att den högsta ledningen av det lägre tekniska undervisningsväsendet skulle
förläggas antingen till någon byrå .i något departement eller till direktio— nen för det teknologiska institutet, fö— regångaren till tekniska högskolan. Se- dan statsunderstöd började utgå till sko— lor för högre teknisk undervisning, från och med 1850, och till skolor för hög— re handelsundervisning, från och med 1894, hade kommerskollegium fungerat som tillsynsmyndighet för denna yrkes- utbildning, fastän med ganska begrän- sade befogenheter.
Förslag år 1918 om inrättande av en yrkesöverstyrelse
År 1918 fattade riksdagen efter förslag av Kungl. Maj:t beslut om inrättande av s.k. praktiska ungdomSSkolor, lär- lings- och yrkesskolor, yrkesbestämda fortsättningsskolor m. fl. I Kungl. Maj:ts proposition rörande denna fråga (nr 96/1918) föreslogs, att för den cen- trala ledningen av lärlings- och yrkes— skolorna inom industri, hantverk, han— del och husligt arbete skulle inrättas en särskild yrkesöverstyrelse. Försla- get om en sådan överstyrelse motive- rades främst därmed, att yrkesunder- visningen borde ställas under en cen- tral ledning, inom vilken de olika verk- samhetsområden, som de till yrkesun- dervisningen hörande utbildningsan— stalterna representerade, kunde bli fö— reträdda på ett fackmässigt och fullt sakkunnigt sätt, så långt detta var möj- ligt. Förslaget om inrättande av en yr- kesöverstyrelse avslogs emellertid av
riksdagen med den huvudsakliga mo- tiveringen att i en central ledning för yrkesundervisningen borde alla de sto- ra, för alla »ungdomsskolor gemensam- ma undervisnings- och uppfostrings- synpunkterna beaktas och tillvaratagas på ett sätt, som skulle bli till gagn för undervisningsväsendet i dess helhet. Riksdagens beslut innebar, att pro- blemet om den centrala ledningen av yrkesutbildningen för industri, hant- verk, handel och husligt arbete löstes på så sätt, att folkskolöverstyrelsen ut- ökades med en nyinrättad yrkesskol- avdelning. I samband därmed ändra— des namnet folkskolöverstyrelsen till skolöverstyrelsen. Genom beslut vid 1919 års riksdag sammanslogs översty- relsen med läroverksöverstyrelsen. Namnet skolöverstyrelsen bibehölls för de sammanslagna överstyrelserna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning inrättas
Under 1930—talet ställdes frågan om or- ganisationen av den centrala ledning- en av yrkesutbildningen åter under de- batt. Från olika håll framfördes krav på förstärkning av den centrala led- ningen av yrkesutbildningen med sär- skild sakkunskap om arbetsmarknadens förhållanden. Två sakkunnigkommittéer — sakkunniga rörande skolöverstyrel- sens organisation och verkstadsskole- utredningen — framlade under detta årtionde förslag rörande organisatio- nen av den centrala ledningen av yr- kesutbildningen.
De sakkunniga rörande skolöversty- relsens organisation, vilka avlämnade sitt betänkande år 1938 (SOU 1938: 14), föreslog en väsentlig förstärkning av arbetskrafterna på skolöverstyrelsens samtliga tre avdelningar. De framhöll särskilt beträffande yrkesskolavdelning— en, att dess ledamöter måste stå i en personlig och intim kontakt med repre- sentanter för de yrkesgrupper inom nä- ringslivet, vilkas intressen de av avdel- ningen ledda undervisningsanstalterna avsåg att befrämja. De sakkunniga ville inte förneka, att vissa skäl talade för att yrkesskolavdelningen borde omor- ganiseras till ett självständigt ämbets- verk. Det vore möjligt, framhöll de, att yrkesutbildningens anpassning efter ar- betsmarknadens krav bättre skulle kun— na bedömas av en fristående central ledning, men frågan vore, om inte dessa synpunkter kunde lika bra till- godoses inom den rådande organisatio- nen för skolväsendets centrala ledning. Man borde inte förbise det inre sam- band, som rådde mellan skolöversty— relsens samtliga avdelningar. De olika skolformerna och de olika utbildnings- linjerna utgjorde inte avgränsade om- råden utan grep in i varandra, fram- höll de sakkunniga. Tillräckligt bär- kraftiga skäl för att bryta ut yrkesskol-
avdelningen och organisera densamma som ett fristående ämbetsverk kunde de sakkunniga således inte finna. Skul- le man genomföra en sådan åtgärd mötte man problem av större räckvidd, framhöll de sakkunniga vidare. Det kunde nämligen tänkas, att icke obe- rättigade krav då skulle resas om att under en yrkesöverstyrelse lägga även andra grenar av yrkesutbildningen, exempelvis skolor för utbildning av yr- kesmän inom jordbruket och skogsbru- ket samt sjöfarten. De sakkunniga an- såg sig visserligen inte kunna ta ställ- ning till sådana tänkbara krav men ställde sig dock tveksamma till en ut- veckling av antydd art, eftersom en överstyrelse med på detta sätt vidgade arbetsuppgifter skulle komma att er- hålla ett alltför omfattande och hetero— gent arbetsfält.
I syfte att få till stånd en planmässig samverkan mellan skolöverstyrelsen och näringslivet föreslog de sakkunni— ga in-rättande av en till detta ämbets- verk knuten rådgivande yrkesskol- nämnd. Nämndens uppgift skulle vara att hos förvärvslivets män stimulera intresset för yrkesundervisningens pro- blem och inge dem en känsla av med— ansvarighet i lösningen av dessa samt i samband därmed tillföra yrkesskol- avdelningen praktiska erfarenheter och uppslag. Nämnden skulle handlägga frågor rörande utbildningslinjer för yr- kesundervisningen, större och viktigare organisationsfrågor, frågor om yrkesut- bildningens anpassning efter arbets- marknadens behov, allmänna och prin- cipiella frågor rörande lärarkompetens och undervisningsplaner m.m. Nämn- den skulle arbeta på tre sektioner, en för industri-hantverk, en för handel och en för husligt arbete. Ledamöter och suppleanter skulle utses av Kungl. Maj:t efter förslag från vissa angivna
organisationer. Nämnden skulle sam— manträda minst en gång varje år men skolöverstyrelsen skulle kunna kalla en sektion till extra sammanträde för be- handling av särskilt viktiga och bråds- kande ärenden.
Förslag om centralorgan för yrkesutbildningens ledning
Verkstads—skoleutredningen, tillsatt för att utreda vissa frågor rörande verk- stadsskolorna för arbetslös ungdom, an- mälde i skrivelse till Kungl. Maj:t år 1938 att den icke ansåg förslaget från de sakkunniga rörande skolöverstyrel- sens organisation ifråga om den centra- la ledningen av yrkesutbildningen god- tagbart och hemställde om åtgärder för att åstadkomma en skyndsam förnyad utredning av denna fråga. Kungl. Maj:t biföll denna hemställan och uppdrog åt verkstadsskoleutredningen att verkstäl- la denna utredning. I ett betänkande, avlämnat i slutet av år 1938 (SOU 1938: 54), föreslog utredningen, att yr- kesskolavdelningen inom skolöversty- relsen skulle brytas loss från detta äm- betsverk och organiseras som ett fri- stående verk i nära kontakt med nä- ringsliv och arbetsmarknad.
I sitt betänkande gav verkstadsskole— utredningen uttryck åt den uppfatt- ningen att skolöverstyrelsen syntes sak- na den kontakt med näringsliv och ar- betsmarknad, som måste anses vara en ovillkorlig förutsättning för att yrkes— utbildningens centrala ledning på ett tillfredsställande sätt skulle kunna fylla sina uppgifter. Utredningen satte också i fråga, om skolöverstyrelsens organi- sation vore eller överhuvudtaget kunde bli sådan, att den skulle göra en dylik kontakt möjlig. Kravet på en nära kon- takt mellan å ena sidan den centrala ledningen och å den andra sidan nä- ringsliv och arbetsmarknad skulle en- ligt utredningens mening komma att
framföras med särskild styrka, då det blev fråga om att utbygga yrkesutbild- ningen och skapa ett system av yrkes- utbildningsanstalter, som omspände he- la landet. Ett sådant system vore inte möjligt att skapa utan att man hade en överblick över landets totala behov av yrkesutbildad arbetskraft inom var- je särskilt fack, av den yrkesutbildning, som kommit till stånd genom företa- gens egen försorg och av det behov av yrkesutbildning, som därutöver gjorde sig gällande. För att kunna göra en ungefärlig uppskattning av dessa be- hov var en ständigt fortlöpande kon- takt mellan den centrala ledningen samt näringslivet och arbetsmarknaden nöd- vändig. Den var så mycket nödvändi- gare som förändringarna inom närings- livet krävde en ständigt förnyad om- prövning av behovet och inriktningen av yrkesutbildningen.
Verkstadsskoleutredningen ville inte förneka, att den av de sakkunniga fö- reslagna yrkesskolnämnden skulle med- föra en förstärkning av skolöverstyrel- sen men det inflytande näringslivet och arbetsmarknaden skulle kunna ut- öva genom denna nämnd blev dock allt- för ringa. Verksamheten Vid en dylik nämnd skulle inte komma att få större praktisk betydelse än en årlig allmän konferens för behandling av frågor rö- rande yrkesundervisning, till vilken del— tagarna samlades för att mer eller mind- re allmänt diskutera vissa spörsmål.
Den omorganisation av den centra- la ledningen av yrkesutbildningen, som verkstadsskoleutredningen fann nöd— vändig, kunde enligt dess mening ske enligt två alternativ: antingen skulle de olika grenarna av yrkesutbildningen förläggas direkt under myndigheter, som handlägger ärenden rörande ve- derbörande näringar, eller också skulle samtliga eller vissa grenar av yrkesut- bildningen hänföras till ett för ända-
målet särskilt upprättat ämbetsverk, i vilket yrkenas och arbetsmarknadens representanter skulle äga ett väsentligt inflytande. Vid valet mellan dessa al- ternativ borde beträffande varje gren av yrkesutbildningen prövas, huruvida organisatoriska eller andra särskilda skäl påkallade, att ledningen av denna gren lades under en fristående styrelse för yrkesutbildningen. Om sådana skäl inte kunde anges, borde den centrala ledningen anförtros åt vederbörande fackämbetsverk.
Sammanfattningsvis uttalade utred- ningen, att då de oavvisliga kraven på en organiserad effektiv samverkan mellan den centrala ledningen av yr- kesundervisningen samt näringsliv och arbetsmarknad inte syntes kunna till- godoses inom ramen för skolöversty- relsen, borde ett fristående centralor- gan för yrkesundervisningen skapas. I enlighet härmed framlade utredningen förslag till organisation av ett sådant centralorgan, förslagsvis kallat översty- relsen för yrkesutbildning. Detta äm- betsverk skulle överta ledningen av yr- kesutbildningen för industri, hantverk, handel och husligt arbete. Beträffande övriga grenar av yrkesutbildning ansåg utredningen att tillräckliga skäl av or- ganisatorisk eller annan art saknades för att förlägga tillsynen till det nya ämbetsverkct. Det vore emellertid möj- ligt, att utvecklingen och de erfaren- heter, som vunnes av det nya verkets arbete så småningom kunde komma att leda till en överflyttning till detta av ytterligare grenar av yrkesutbildning- en. Vissa skäl talade för att ledningen av navigationsskolorna överflyttades från kommerskollegium till den före- slagna nya överstyrelsen, ansåg utred- ningen. En stor del .av undervisningen i dessa skolor vore nämligen av sam- ma art som den, vilken meddelades i vissa tekniska läroverk. I pedagogiskt
avseende förelåg i stor utsträckning samma problem vid navigationsskolor- na som vid de tekniska läroverken. Med hänsyn till det intima sambandet mel- lan navigationsskoleärendena och åren- dena rörande behörighet för sjöbefäl ansåg sig utredningen dock icke böra förorda en överflyttning av den cen— trala ledningen.
Verkstadsskoleutredningen föreslog ifråga om det nya ämbetsverkets or- ganisation att dess styrelse skulle be— stå av överdirektören och chefen för verket, generaldirektören och chefen för skolöverstyrelsen, chefen för ar- betsmarknadskommissionen samt sex representanter för näringsliv och ar— betsmarknad, utsedda av Kungl. Maj:t efter förslag .av vissa angivna organi- sationer. Överstyrelsens kansli skulle organiseras på tre byråer, första byrån för administrativa ärenden, andra by- rån för teknisk utbildning och tredje byrån för handelsundervisning och nu- dervisning i husligt arbete.
De myndigheter och organisationer, som avgav remissyttranden över verk- stadsskoleutredningens förslag om in- rättande av en överstyrelse för yrkes- utbildning, tillstyrkte med ett eller an- nat undantag oförbehållsamt detta för- slag.
Proposition till 1943 års riksdag
Vid 1943 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 232) angående inrättande av en särskild överstyrelse för yrkesutbildning. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet redovisade statsrå- det och chefen för ecklesiastikdeparte- mentet utförligt skälen för och emot de två alternativa principlösningar av frå- gan om yrkesutbildningens centrala led- ning, som var tänkbara, nämligen dels ett bibehållande av yrkesskolavdelning- en inom skolöverstyrelsen och dels dess
utbrytande ur denna och ombildning till ett fristående ämbetsverk.
Vid bedömningen av frågan om or- ganisation av den centrala ledningen måste man utgå från två huvudsynpunk- ter, framhöll departementschefen. Den ena huvudsynpunkten är den, att un— dervisningsvåsendet utgör en helhet, som omspänner alla skolor. Det finns således ett klart samband mellan skol- väsendets olika sidor. De olika skol- formerna bör ses som delar av denna helhet och lösningen av deras många- handa problem sökas i en riktning, som inte bara gagnar en viss skolform utan även främjar vårt bildningsliv i dess helhet. Endast om denna synpunkt till- räckligt beaktas är det möjligt att främ- ja en önskvärd övergång från de in— tellektuella banorna till de praktiska yrkena. Den andra huvudsynpunkten är den, att det råder ett intimt sam- band mellan yrkesskolväsendet och nä- ringslivet. I likhet med det allmänna skolväsendet har även yrkesutbildning- en till uppgift att utveckla ungdomens anlag, varvid fostran i fördjupad me- ning framstår som det yttersta målet. Därutöver måste emellertid yrkesutbild- ningen vara direkt inriktad på att till- godose och anpassa sig efter närings— livets skiftande behov av yrkesutbil- dad arbetskraft. Skall den yrkesorien- terade undervisningen kunna fylla sina uppgifter måste en organiserad kon- takt finnas mellan yrkesutbildningens centrala ledning samt näringsliv och arbetsmarknad. Endast under denna förutsättning kan en lämplig kvantita— tiv och kvalitativ avvägning mellan oli- ka behov uppnås.
Det mötte enligt departementschefens mening stora praktiska svårigheter att finna en sådan lösning av yrkesskol- väsendets organisationsproblem, som på ett tillbörligt sätt beaktade båda dessa huvudsynpunkter. För egen del hade
han gärna velat medverka till en om- organisation och förstärkning av den centrala ledningen av yrkesutbildning- en inom ramen för skolöverstyrelsens organisation, därför att han ansåg en av skolorganisationens viktigaste upp- gifter vara att utveckla och fördjupa sambandet mellan den allmänna sko- lan och yrkesundervisningen i syfte att därigenom underlätta ungdomens över- gång från teoretiska studier till prak- tisk utbildning. Å andra sidan syntes det honom emellertid uppenbart, att behovet av ett nära samarbete mellan den centrala ledningen samt närings- livet och arbetsmarknaden svårligen kunde tillgodoses, om inte denna cen- trala ledning fick en självständigare ställning än yrkesskolavdelningen inom skolöverstyrelsen. En verkligt ända- målsenlig och effektiv skötsel av yr— kesutbildningsfrågorna syntes endast kunna vinnas, om dessa handhades av ett organ med direkt anknytning till näringslivet och arbetsmarknaden. .Departementschefen förordade för- denskull inrättande av en särskild över- styrelse för yrkesutbildningen men han menade, att verkstadsskoleutredningen inte tillräckligt hade beaktat vikten av ett fast organiserat samarbete mellan de allmänbildande skolorna och yrkes- utbildningsanstalterna. Samhörighe-ten mellan dessa båda grenar av skolväsen- det måste beaktas, även om en sär- skild yrkesöverstyrelse inrättas. Å ena sidan kommer denna nya överstyrelse att på det pedagogiska fältet och på ett flertal andra områden ha behov av den sakkunskap, som är företrädd inom skolöverstyrelsen. Å andra sidan måste tillses att skolöverstyrelsens behov av särskild expertis för den yrkesbetona- de undervisningen inom de allmänbil- dande skolorna tillgodoses. Ett organi- serat intimt samarbete mellan de båda överstyrelserna måste sålunda ordnas.
Målet för detta borde vara, att skol- överstyrelsen i tekniska undervisnings- frågor skall kunna hänvända sig till det nyinrättade ämbetsverkct på samma sätt, som om det alltjämt vore en av- delning inom skolöverstyrelsen, och omvänt borde överstyrelsen för yrkesut- bildning kunna påräkna motsvarande bistånd i allmänpedagogiska och andra spörsmål från skolöverstyrelsen.
Under riksdagsbehandlingen av pro- positionen framfördes inga väsentliga motiv för inrättandet av en yrkesöver- styrelse utöver de redan här förut re- dovisade. Propositionen tillstyrktes be- träffande huvudfrågan av statsutskot- tet och bifölls av kamrarna. Enighet rådde om att ett fristående ämbetsverk för den centrala ledningen av yrkes- utbildningen borde inrättas. Däremot framträdde delade meningar rörande sammansättningen av den nya översty- relsen och organisationen av dess kansli.
I propositionen föreslogs, att ämbets- verkets styrelse skulle utgöras av verks- chefen, chefen för skolöverstyrelsen och chefen för arbetsmarknadskommis- sionen som självskrivna ledamöter samt därjämte sex av Kungl. Maj:t efter för- slag av vissa organisationer utsedda re- presentanter för näringsliv och arbets- marknad. Därjämte föreslogs, att byrå- cheferna i verket skulle ingå som leda- möter av dettas styrelse samt att Kungl. Maj:t skulle få fria händer att utse så- väl ordförande som vice ordförande i styrelsen bland dess ledamöter. I en motion, (11:385) framburen av en av verkstadsskoleutred-ningens ledamöter, yrkades bifall till utredningens förslag rörande styrelsens sammansättning. Statsutskottet föreslog i sitt betänkande
en kompromiss mellan propositionen och motionen. Utskottet förordade, att ämbetsverkets chef skulle bli ordföran- de i styrelsen men att Kungl. Maj:t skul- le äga att utse vice ordförande. För- slaget om att cheferna för skolöversty- relsen och arbetsmarknadskommissio- nen skulle ingå som självskrivna leda— möter avvisades och i stället föreslog utskottet att Kungl. Maj:t skulle erhål— la befogenhet att utse en representant för vartdera av dessa båda verk till ledamöter av styrelsen. Liksom depar- tementschefen ansåg utskottet att byrå- cheferna skulle ingå som ledamöter av styrelsen. Ifråga om representationen för näringslivet och arbetsmarknadens organisationer anslöt sig utskottet till propositionens förslag om sex ledamö- ter men föreslog en viss omfördelning, så att arbetstagarsidan blev bättre re- presenterad. Utskottsförslaget bifölls av riksdagen efter en debatt, varunder sär— skilt förslaget om byråchefernas leda- motskap av ämbetsverkets styrelse ut- sattes för kritik. Beträffande översty- relsens kansliorganisation godkände statsmakterna den av verkstadsskoleut- redningen föreslagna uppdelningen på tre byråer men personaluppsättningen blev något minskad i jämförelse med utredningens förslag.
Antalet byråer i överstyrelsen har senare ökats till fem. År 1947 inrätta- des en byrå för ledningen av yrkesut- bildning för husligt arbete och år 1949 en byrå för ledningen av utbildningen av lärare för yrkesundervisningen. Vi- dare må nämnas, att år 1944 organise- rades en fristående sektion inom över- styrelsen för handläggning av ärenden rörande beredskaps— och omskolnings- kurser.
Frågan om gemensam central ledning för hela yrkesutbildningen aktualiseras
I centrum för diskussionen om den centrala ledningen av yrkesutbildning— en stod under 1930-talet det från olika håll framförda kravet på en förstärk- ning av denna ledning med särskild sakkunskap om näringslivets och ar— betsmarknadens förhållanden. Detta krav tillmötesgicks genom inrättandet av överstyrelsen för yrkesutbildning. Under 1940- och 50—talen fick debatten en något annorlunda inriktning. Mot— sättningarna mellan den åsiktsriktning, som anser, att yrkesutbildningen skall stå under ledning av en särskild till— synsmyndighet, och den åsiktsriktning, som menar, att skolväsendet i dess hel- het skall ledas av en gemensam tillsyns— myndighet, vilka motsättningar fram- trädde under förberedelsearbetet för överstyrelsens inrättande, har åter ak— tualiserats. Propåer har framförts om en sammanslagning av överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrel- sen. Karakteristiskt för diskussionen om den centrala ledningen av yrkesut- bildningen har också varit, att krav framförts på en starkare koncentration av denna. Den ledning av yrkesutbild- ning på skilda områden, som nu ut- övas av fackämbetsverk, borde överfö- ras till överstyrelsen för yrkesutbild- ning eller till den med detta ämbets- verk sammanslagna skolöverstyrelsen. Från fackämbetsverkens sida har man i stort sett ställt sig avvisande till dessa förslag med den motiveringen, att den av dem ledda utbildningen har ett så intimt samband med vederbörande nä— ring, att utbildningsfrågorna inte kan lösgöras från andra ärenden rörande näringen, som vederbörande ämbetsverk har att handlägga. Samma uppfattning har framförts från företrädare för de näringar eller yrkesområden, vilkas yr- kesutbildning nu centralt ledes av fack- ämbetsverk.
Förord för gemensam central ledning I remissyttranden år 1948 över betän- kandet från de sakkunniga för yrkes- utbildning inom jordbruk och skogs- hantering tog 1946 års skolkommission upp frågan om den centrala ledningen av yrkesundervisningsväsendet i dess helhet.
En fråga av stor räckvidd, som de sakkunniga inte tagit upp till behand- ling, men som knappast kunde förbi- gås, var den om en enhetlig central led- ning av yrkesutbildningen inom de oli— ka verksamhetsgrenarna, framhöll skol— kommissionen. Jordbruksundervisning- en föreslogs av de sakkunniga liksom dittills sortera under lantbruksstyrel— sen och skogsundervisningen under Skogsstyrelsen. Yrkesundervisning i jordbruk skulle enligt de sakkunnigas förslag kunna meddelas även vid kom— munala yrkesundervisningsanstalter och de sakkunniga var inte heller främ- mande för den tanken, att yrkesunder— visning i skogsbruk skulle kunna med— delas vid sådana utbildningsanstalter. Minst fyra centrala ämbetsverk skulle alltså, om de sakkunnigas förslag bifölls, komma att fungera som tillsynsmyn- digheter för yrkesutbildningen inom jordbruk och skogsbruk, nämligen lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, över- styrelsen för yrkesutbildning och skol- överstyrelsen.
Det syntes kommissionen böra tas under övervägande, om tiden nu inte vore inne att ur en vidare synvinkel ta upp frågan om den centrala ledning- en av yrkesutbildningen i dess helhet på här ifrågavarande utbildningssta- dium. Kommissionen erinrade om, att riksdagen år 1943 genom beslutet om inrättande av en överstyrelse för yr- kesutbildning skapat de organisatoris- ka förutsättningarna för en koncentra— tion av denna ledning, ehuru det av
olika skäl inte befanns lämpligt att omedelbart realisera den grundtanke, som i överstyrelsens instruktion ut- tryckts så, att överstyrelsen är den cen- trala statsmyndigheten på yrkesutbild- ningens område.
Frågan om den centrala ledningen vid 1950 års skolreform
1946 års skolkommission ansåg det inte vara sin uppgift att framlägga något organisationsförslag rörande skolväsen- dets centrala ledning men framförde i sitt betänkande vissa allmänna syn- punkter på skolöverstyrelsens ställning i framtidens skola. Ett av skolreformens viktigaste mål var att göra skolväsendet progressivt och dynamiskt. Då fram- stegen på det pedagogiska området i första rummet åstadkommits av skolans fältarbetare, ansåg skolkommissionen, att den främsta garantien för ett effek- tivt framstegsarbete på det pedagogiska området vore vidsträckt frihet för den lokala skolledningen och för lärarna att efter egna idéer och erfarenheter utforma skolans liv. Skolväsendets cen- trala instans får härigenom en ny ställ- ning: vid sidan av de administrativa och kontrollerande uppgifterna får de experimentella och nyskapande stor betydelse. Den centrala instansen har sin givna och betydelsefulla roll i framstegsarbetet.
Skolkommissionen fann det klart, att den föreslagna förberedande yrkesut- bildningen inom enhetsskolans ram borde liksom enhetsskolan i övrigt ly- da under skolöverstyrelsen. Då denna emellertid inte ägde tillgång till erfor- derlig sakkunskap i fråga om yrkesut- bildning samt näringslivets och arbets- marknadens förhållanden, ifrågasatte kommissionen att inom skolöverstyrel— sen skapa ett organ för fortlöpande samarbete beträffande dessa frågor mellan överstyrelsen å ena sidan samt
överstyrelsen för yrkesutbildning, lant- bruksstyrelsen, domänstyrelsen, nä- ringslivets .riksorganisationer m. fl. å andra sidan. Det borde även övervägas, huruvida vederbörande fackmyndighet borde tillerkännas inspektionsrätt be- träffande sådan förberedande yrkesut- bildning, som berörde dess verksam- hetsområde.
Chefen för ecklesiastikdepartementet anslöt sig i allt väsentligt till skolkom- missionens uppfattning och förklarade, att den undervisning, som meddelas i klass 9 y, bör även i den mån den är av yrkesutbildningskaraktär, liksom en- hetsskolan i övrigt lyda under skolöver- styrelsen.
Motion om sammanslagning av skolöverstyrel- sen och överstyrelsen för yrkesutbildning I anslutning till propositionen nr 133 till 1950 års riksdag med förslag till vissa riktlinjer för enhetsskolans orga- nisation, väcktes en motion (1:425), vari begärdes utredning angående en sammanslagning av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning till en enhetlig central Skolmyndighet, under vars ledning den yrkesundervis- ning, som lydde under lantbruksstyrel- sen, kommerskollegium och domänsty— relsen kunde överföras. Motionären an- såg, att den intima lokala samverkan och samordning, som blev nödvändig mellan å ena sidan enhetsskolan och å den andra sidan yrkesutbildningsväsen- det, borde utsträckas till att gälla även den centrala ledningen. För undervis- ningen i praktiska ämnen inom enhets— skolan måste man använda yrkessko- lans lärare och för undervisningen i allmänbildande ämnen inom yrkessko- lan enhetsskolans lärare. Dessa lärare får då för en del av sin tjänstgöring lyda under en central Skolmyndighet,
' skolöverstyrelsen, och för en annan del
av sin tjänstgöring under annan skol-
myndighet, överstyrelsen för yrkesut- bildning, lantbruksstyrelsen eller annat verk. För att kunna använda lärarnas arbetskraft på bästa sätt och för att kunna utnyttja lokaler och utrustning borde den centrala ledningen utövas enhetligt av ett och samma verk. Ett annat skäl härför vore den jämställd- het, som bör råda mellan de teoretiska och praktiska utbildningsvägarna.
Motionen avstyrktes av det särskilda utskott, som behandlade propositionen, med hänvisning till att överstyrelsen för yrkesutbildning så sent som 1943 bröts ut ur skolöverstyrelsen och att skälen för och emot en sådan utbryt- ning då noga övervägdes.
Begäran om allmän översyn av yrkesutbild- ningens centrala ledning
Vid 1952 års riksdag väcktes likalydan- de motioner (Iz202 och H:243), vari begärdes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle hemställa om en allmän översyn av yrkesutbildningens centrala ledning och att därvid skulle undersökas, i vad mån en samordning kunde ske. Motionärerna framhöll, att yrkesun— dervisningen alltmera kommit i blick— punkten. En fråga, som då trängde sig fram, var huruvida den centrala led- ningen av denna undervisning är ord- nad på det mest ändamålsenliga sätt. Det syntes uppenbart, att så inte var fallet i alla avseenden. En överslags- granskning, som dock inte gjorde an- språk på att vara fullständig, visade, att omkring —15 centrala ämbetsverk hade att svara för egentlig yrkesutbild- ning. Visserligen var denna utbildning i något fall av så speciell art, att den inte lämpligen kunde anordnas av an- nat verk än det, som även har att nyt- tiggöra den utbildade arbetskraften, men i åtskilliga fall var den —— ehuru förlagd till olika verk —— av närbesläk— tad, t. o. m. ensartad karaktär. Dessa
ämbetsverk sorterade under fem olika departement. Om framtidens yrkesut- bildning skall bli vad man tror och hoppas, syntes det motionärerna ange- läget, att de lämpligaste formerna för dess centrala ledning med det snaraste utreddes. Denna fråga om samordning borde beaktas vid den översyn av över- styrelsens för yrkesutbildning organi- sation, som enligt uttalande av chefen för ecklesiastikdepartementet i stats- verkspropositionen till 1952 års riksdag skulle företagas.
Motionerna tillstyrktes av statsut- skottet. Detta förklarade, att det fun- nit den i utsikt ställda översynen av överstyrelsens organisation inte blott böra ta sikte på detta ämbetsverks än- damålsenliga organisation utan vidgas till att omfatta samtliga de problem, som stod i samband med yrkesutbild- ningens centrala ledning. Det vore en— ligt utskottets mening angeläget, att i möjligaste mån få en samordning till stånd av de frågor, som berörde yrkes- utbildningen. Dess förslag bifölls av kamrarna utan debatt.
Uttalande av 1952 års yrkesutbildningssakknn- niga angående den centrala ledningen
1952 års yrkesutbildningssakkunniga, som hade till uppgift att företa en all- män översyn av yrkesutbildningen, dis- kuterade i sitt betänkande rörande yr- kesutbildningen (SOU 1954: 11) ganska ingående frågorna om lokal, regional och central ledning av denna. Några förslag i dessa organisationsfrågor framlade de sakkunniga dock icke, ef- tersom detta inte ingick i deras utred- ningsuppdrag.
De sakkunniga underströk mycket starkt i sitt betänkande behovet av sam- arbete och samordning på skilda plan i fråga om yrkesutbildningens ledning, planläggning och genomförande samt vikten av att arbetsmark-nadsexpertis
fanns tillgänglig i de myndigheter, som är engagerade i den av samhället be- drivna eller understödda yrkesutbild- ningen. Enhetsskolans yrkeslinje ställ- de frågan om yrkesutbildningens led- ning i ett annat läge än hittills. Den nuvarande gränsdragningen mellan all- mänbildande skola och yrkesutbildning syntes böra ersättas av en långt gående samordning mellan den praktiska un- dervisningen inom enhetsskolan och ar- betet i olika slag av yrkesutbildande skolor.
Beträffande den lokala ledningen un- derströk de sakkunniga bland annat vikten av tillfredsställande yrkesutbild— nings- och arbetsmarknadsexpertis in- om och vid sidan av skolstyrelsen. I fråga om den regionala ledningen fram— höll de sakkunniga, att om en mellan- instans för det allmänna skolväsendet inrättades borde vissa frågor rörande yrkesutbildningen även uppdragas åt denna. Det föreföll de sakkunniga lämp— ligast att tillsvidare endast uppdra vis- sa mera allmänna principfrågor beträf- fande yrkesundervisningen åt mellan- instansen. Dess arbetsuppgifter i fråga om yrkesutbildningen borde i varje fall för det närvarande begränsas till plane- ring av utbyggnaden i framför allt hel- tidskurserna och därmed sammanhäng- ande frågor beträffande lokaler, utnytt- jandet av tillgängliga lärarkrafter samt skolsociala anordningar. Allteftersom yrkesskolväsendet bygges ut och man får erfarenheter av hur mellaninstan- sen arbetar, kunde fördelningen av ärenden mellan lokal, regional och cen- tral ledning omprövas. De sakkunniga förutsatte att man vid den bebådade översynen av överstyrelsens för yrkes- utbildning organisation tog hänsyn till den lämpliga fördelningen av arbets- uppgifterna mellan de tre instanserna.
Beträffande den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar
framhöll de sakkunniga, att den prin- cip, som kom till uttryck då överstyrel- sen för yrkesutbildning inrättades och som innebar att frågor rörande yrkes— utbildningen för olika områden bröts ut från fackämbetsverken och lades un- der ett särskilt utbildningsverk, borde ges en mera vidsträckt tillämpning.
De sakkunniga påpekade, att splitt- ringen i den centrala ledningen av yr- kesutbildningen gav upphov till många olägenheter och att en starkare centra- lisering av denna ledning således var befogad. Så många olika slag av yrkes— utbildning som möjligt borde enligt de sakkunnigas mening samlas inom ett centralt ämbetsverk. I den mån detta inte kunde ske, borde frågor, som rör yrkesutbildning, i större utsträckning än nu åtminstone kunna läggas under ett och samma departement, så att man i varje fall i toppen uppnådde en en- hetlig behandling. De sakkunniga före- slog, att en utredning skulle göras an- gående möjligheterna att under översty- relsen för yrkesutbildning lägga lant- bruksstyrelsens undervisningsbyrå samt tillsynen över den skogliga utbildning- en, sjöbefälsutbildningen, fiskeriutbild- ningen och all huslig utbildning, som inte sorterade under yrkesöverstyrel- sen eller ingick i de allmänbildande skolornas undervisning.
Övriga slag av yrkesutbildning ne- danför högskolestadiet, som låg utan— för överstyrelsen för yrkesutbildning, såsom sjuksköterske— och barnmorske- utbildningen, tandtekniker- och tand- sköterskeskolorna, kuranstalternas samt ungdomsvårdsskolornas yrkesutbild— ning, kurser för hälsovårdsinspektörer, brandperson-al m. fl. hörde så nära sam- man med respektive tillsynsmyndighets eller anordnares ordinarie verksamhet, att de syntes böra kvarstå under de oli— ka verk eller myndigheter, som hade hand om dem.
Om flera grenar av yrkesutbildning- en lägges under överstyrelsen för yr- kesutbildning kommer detta att kräva, att överstyrelsen kompletteras med sak- kunskap på ytterligare yrkesområden, jordbruk, skogsbruk, sjöfart o. s. v. framhöll de sakkunniga. Vid en omor- ganisation blir det inte tillräckligt med mera tillfälliga kontakter utan exper- ter på nytillkommande områden mås- te fast knytas till överstyrelsen. Dels måste nya byråer inrättas, dels måste också bland ledamöterna finnas repre— sentanter för de fackliga myndigheter, som har om hand ärenden rörande jord- bruk, skogsbruk, sjöfart o. s. v. De sak- kunniga förutsatte således, att tillsyns- myndigheten för yrkesutbildningen även vid en omorganisation skulle vara sammansatt av representanter för nä- ringsliv, arbetsmarknadsorgan och skolväsende.
Beträffande handläggningen av yr- kesutbildningsfrågorna inom ecklesia- stikdepartementet erinrade de sakkun- niga om att dessa frågor var uppdelade på de två kansliråd, som handlägger frågor, den ene rörande folkundervis— ningen och den andre rörande lärover- ken.'För att uppnå en önskvärd sam- ordning i toppen av ledningen av yr- kesutbildningen borde ärenden, som rör denna utbildning, i allmänhet hand- läggas av en särskild ämbetsman med kansliråds ställning. Utom sådana yr- kesutbildningsfrågor, som nu sorterar under ecklesiastikdepartementet, borde enligt de sakkunnigas mening även frå— gor rörande jordbruks- och skogsut- bildning m. m. föras över till detta de- partement och tas om hand av den ifrå- gasatte ämbetsmannen.
-I fråga om enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen framhöll (le sakkunniga, att enhetsskolans ge- nomförande innebär, att en hel del frå- gor måste lösas genom ingående sam-
arbete mellan tillsynsmyndigheterna för de allmänna skolorna och yrkes- skolorna.
Om yrkesutbildningen även i fort- sättningen kommer att lyda under en särskild myndighet, kunde arbetet i frå- ga om klass 9 y såsom för närvarande var fallet helt och hållet handläggas inom skolöverstyrelsen, varifrån man under hand tog kontakt med övriga be- rörda verk och myndigheter, men de sakkunniga höll för troligt, att när klass 9 y skall genomföras i större utsträck- ning kommer det att visa sig nödvän- digt med ett organiserat samarbete mel— lan skolöverstyrelsen och tillsynsmyn- digheten (ev. myndigheterna) för yrkes- utbildningen. De sakkunniga skissera- de sedan ett par samarbetsformer på tjänstemannaplanet men framhöll att man kunde överväga om inte de båda myndigheternas högsta ledning borde samordnas på ett annat sätt än nu.
De sakkunniga berörde till sist frå- gan om återinförande av överstyrelsen för yrkesutbildning i skolöverstyrelsen som en avdelning av denna och fram— höll, att de båda verken har helt olika organisation och sammansättning. Skol- överstyrelsen är ett kollegialt verk och arbetar på avdelningar med en uppdel- ning av ärendena efter deras art (peda- gogiska, organisatoriska, administra- tiva o. s. v.) medan yrkesöverstyrelsen är en representantstyrelse och arbetar med en uppdelning på byråer alltefter näringsgren. Olägenheterna av en sam- mansmältning nu skulle knappast vara mindre än de olägenheter, som ledde till att yrkesöverstyrelsen på sin tid blev ett fristående verk, ansåg de sakkun- niga. Trots att båda verken sysslar med undervisning och utbildning i skolmäs- siga former, har de dock helt olika både förutsättningar och målsättningar för sitt arbete.
Remissyttranden över de sakkunnigas uttalan- den rörande den centrala ledningen
Flertalet av de remissinstanser, som berörde 1952 års yrkesutbildningssak- kunnigas uttalanden om den centrala ledningen av yrkesutbildningen, ansåg att tillsynen över yrkesutbildningens olika grenar borde sammanföras under ett ämbetsverk. Vissa instanser föror- dade att överstyrelsen för yrkesutbild- ning erhöll den centrala ledningen av flertalet yrkesutbildningsområden, me- dan andra ansåg, att en sammanslagning av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning vore att föredra. Den senare meningsriktningen befann sig emellertid i minoritet. Det må ock- så nämnas, att några remissinstanser principiellt förordade, att fackämbets- verken liksom hittills borde leda yr- kesutbildningen inom sina respektive områden.
Svenska landstingsförbundet fram- höll, att skäl talade för att den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar sammanfördes under ett ämbets- verk och Svenska yrkesskolföreningen ansåg, att större enhetlighet borde åstad— kommas beträffande den centrala led- ningen. Arbetsmarknadens yrkesråd förklarade, att ledningen i största möj- liga omfattning borde centraliseras till överstyrelsen för yrkesutbildning och underställas ett och samma departe- ment. Stockholms handelskammare un- derströk, att en centralisering av led- ningen av yrkesutbildningen vore en förutsättning för att den av de sakkun- niga föreslagna utbyggda kontakten med näringslivet skulle bli effektiv. Han- delskammaren påtalade också, att sam- ma slag av utbildning, t. ex. handelsut- bildning inom realskolan och inom yr- kesskolorna, står under ledning av oli- ka myndigheter. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttalade sig också i princip för att man borde
söka sammanföra de olika yrkesutbild— ningsfrågorna under ett gemensamt äm- betsverk. Organisationen underströk vidare, att samtliga myndigheter, som kommer att handlägga ärenden röran— de yrkesutbildning, måste hålla intim kontakt med yrkenas huvudorganisa- tioner, såväl de rent branschmässiga
som de stora samordnande intresse- organisationerna. Folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde ansåg, att en framgångsrik lokal och regional plane- ring torde förutsätta ett centralt organ gemensamt för alla eller flertalet gre- nar av yrkesutbildningen. Riksförbundet Landsbygdens Folk ville ej ta direkt ställning till frågan om den centrala ledningen men ansåg, att en samordning av vissa delar av den under lantbruksstyrelsen respektive yr- kesöverstyrelsen hörande utbildningen skulle kunna ur både ekonomiska och andra synpunkter bli ändamålsenlig. Den splittring, som nu råder beträffan- de ledningen av yrkesutbildningen, sy- nes lätt kunna leda till icke önskvärda olikheter i bedömningen av de skilda utbildningsområdenas behov av teknisk utrustning och av lärarkrafter. En cen- tralisering av ledningen medför behov av organiserat samarbete mellan cen— tralmyndigheten och fackämbetsver- ken. Domänstyrelsen framhöll, att det ur organisatoriska synpunkter vore en stor fördel, om yrkesutbildningen så långt som möjligt samordnades. Handelskammaren i Göteborg ifråga- satte om icke en fullständig samordning under en gemensam skolöverstyrelse vore det bästa sättet att lösa frågan om den centrala ledningen. Denna gemen- samma överstyrelse borde ha om hand ledningen av såväl det allmänna skol- väsendet som yrkesskolväsendet. Folk- skolinspeklören i Gävleborgs södra in- spektionsområde framhöll, att det med
hänsyn till utvecklingen inom skolans område framstår som önskvärt att de olika slagen av yrkesutbildning samlas inom ett ämbetsverk — det kan vara yrkesöverstyrelsen eller skolöverstyrel- sen eller dessa båda sammanslagna till ett verk. Till detta ämbetsverk borde också föras utbildningen för jordbru- ket, skogsbruket, fisket och sjöfarten. Lantbruksslyrelsen hade den bestäm- da uppfattningen att ledningen av yr- kesutbildningen inom jordbruket och skogsbruket borde ligga kvar under fackämbetsverken, detta för att under- visningen alltid skulle kunna hållas å linje med den senaste utvecklingen. Sty- relsen påpekade vidare, att hushåll- ningssällskapen bedriver en omfattan- de yrkesundervisning som komplement till undervisningen vid lantbrukets yr- kesskolor. Sällskapens kursverksamhet
hänger nära samman med deras övriga verksamhet varför det skulle bli till men för denna, om kursverksamheten lades under annan myndighet än lantbruks- styrelsen. Styrelsen förordade ett sam- arbete mellan olika centralmyndigheter, som leder yrkesutbildningen, för att be— främja en enhetlig ledning av denna ut- bildning. Hushållningssällskapens för- bund, Svenska Lantmannaskolornas lii-b rarförening och Svenska lanthushålls- lärarinnors förening intog samtliga sam- ma principiella ståndpunkt som lant- bruksstyrelsen. Den förstnämnda orga- nisationen underströk särskilt det in- tima sambandet mellan hushållnings- sällskapens kursverksamhet och ratio- naliseringen inom jordbruket, varför den administrativa ledningen måste ut- övas av samma ämbetsverk.
Reformförslag rörande av fackämbetsverk utövad central ledning
Den centrala ledningen av yrkesutbildningen inom jordbruket och skogsbruket Omorganisationen av den lägre lant- bruksundervisningen år 1939. Yrkesut- bildningen inom jordbruket har, sedan den antagit mera fasta former, stått under överinseende av lantbruksstyrel- sen. Vid 1939 års riksdag fattades be— slut om en omorganisation av den lägre lantbruksundervisningen, varvid fast- ställdes att lantbruksstyrelsen alltjämt skulle vara tillsynsmyndighet. Någon egentlig diskussion om eventuell över— föring av tillsynsmyndigheten till an- nat ämbetsverk synes inte ha förekom- mit. Förvaltningsutskottet i Söderman- lands läns landsting föreslog dock i sitt remissyttrande över det betänkande, som låg till grund för propositionen till 1939 års riksdag, att den centrala led- ningen av lantbruksundervisningen bor- de överföras till skolöverstyrelsen. Alla övriga remissinstanser synes däremot
ha ansett det självklart, att fackämbets- verket borde ha ledningen. Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet för- klarade i propositionen, att någon änd- ring av bestämmelserna om överinseen- det inte borde företagas.
Den kommitté, som hade utarbetat förslaget till omläggning av den lägre lantbruksundervisningen, föreslog en ganska långt gående samordning av lantbruksundervisningsanstalternas och hushållningssällskapens verksamhet. Så- lunda ansåg kommittén, att äganderät— ten till skolorna successivt borde över- gå till hushållningssällskapen i den mån de inte redan vore ägare. Vidare före- slog kommittén, att lärarna vid lant- manna- och lanthushållsskolorna under den tid undervisning vid skolorna icke förekom skulle tjänstgöra i Sällskapens verksamhet. Det förstnämnda förslaget avvisades av statsmakterna, bland annat med hänsyn till Sällskapens osäkra eko-
nomi. Beträffande frågan om lärarnas tjänstgöring inom sällskapen ansåg jord- bruksutskottet, att stora fördelar skulle vinnas, om lärarna i möjligaste mån kunde användas i såväl skolornas som Sällskapens tjänst. En sådan samord- ning borde ske, även om samarbete i övrigt inte kom till stånd. Riksdagen anslöt sig emellertid inte helt till ut- skottets ståndpunktstagande i detta fall utan förordade endast ett frivilligt sam- arbete mellan skolorna och sällskapen i den mån detta kunde ske utan förfång för skolornas ordinarie verksamhet.
De jordbrukspolitiska reformerna 1947, 1948 och 1949. I propositionen nr 75 till 1947 års riksdag med förslag till riktlinjer för den framtida jord- brukspolitiken berörde chefen för jord- bruksdepartementet även frågan om lantbruksstyrelsens organisation fram— deles och föreslog, att den skulle upp- delas på två huvudavdelningar samt an- gav att på den andra huvudavdelningen eventuellt borde finnas en undervis- ningsbyrå.
Vid samma års riksdag beslöts en om- organisation av hushållningssällskapen och i propositionen angående denna fråga framhöll departementschefen, att hushållningssällskapens undervisnings- och upplysningsverksamhet liksom hit- tills borde främst syfta till att på ett ändamålsenligt och kraftigt sätt bereda jordbrukets utövare möjligheter att ut— veckla sina yrkeskunskaper. Någon för- ändring av hushållningssällskapens och lantmannaskolornas inbördes förhållan- den avsågs icke komma till stånd ge- nom beslutet om Sällskapens omorgani- sation.
I propositionen nr 149 till 1948 års riksdag angående organisationen av ra- tionaliseringsverksamheten på jordbru- kets område togs definitiv ställning till frågan om lantbruksstyrelsens organi- sation och departementschefen föreslog
nu att en undervisningsbyrå alltjämt skulle ingå bland styrelsens arbetsen- heter. Han underströk emellertid att han genom framläggandet av detta or- ganisationsförslag inte avsåg att ta ställ- ning till frågan vilket organ, som i fort— sättningen borde ha om hand den cen- trala ledningen av lantbruksundervis- ningen. Denna fråga borde tas upp till övervägande, sedan den då pågående ut- redningen rörande yrkesutbildningen inom jordbruket och skogsbruket av- slutats.
Denna utredning verkställdes av »Sakkunniga för yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering», vilka av- lämnade sitt betänkande den 12 novem— ber 1948 (SOU 1948:14). Följande år föranledde förslaget proposition till riksdagen. I denna proposition (nr 124: 1949) erinrade dåvarande departe- mentschefen om sin företrädares utta- lande i propositionen nr 149 till 1948 års riksdag och anslöt sig till dennes åsikt att frågan om den centrala led- ningen av yrkesutbildningen inom jord— bruket borde upptagas till övervägande, sedan den nämnda utredningen nu slut- förts. Först år 1955 togs emellertid frå— gan upp av den dåvarande departe- mentschefen, som den 30 juni nämnda år erhöll Kungl. Maj:ts bemyndigande att låta verkställa utredning om yrkes- utbildningen inom jordbruket. Enligt direktiven skulle denna utredning ock- så behandla frågan 'om den centrala ledningen av yrkesutbildningen inom jordbruket i samråd med den blivande utredningen angående hela yrkesutbild- ningens centrala ledning.
De sakkunniga för yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering be- rörde inte i sitt betänkande den cen- trala ledningen av jordbrukets yrkesut- bildning men föreslog att Skogsstyrel- sen skulle bli tillsynsmyndighet för den lägre skogliga yrkesundervisningen.
Frågan om den lokala ledningen och planeringen av yrkesutbildningen på dessa områden hade de sakkunniga in- gående penetrerat.
De sakkunniga ansåg, att det behöv- des en regional samordning av åtgär- derna för yrkesutbildning på skilda områden för att erforderliga initiativ skulle komma att tas och för att verk- samheten skulle nå de stora grupper av befolkningen, som hittills inte alls eller endast obetydligt berörts därav. Inom varje landstingsområde borde förden- skull tillsättas en yrkesundervisnings- nämnd. Hushållningssällskapet och skogsvårdsstyrelsen skulle utse var sin ledamot av nämnden, medan landsting- et skulle utse de Övriga. Någon repre- sentationsrätt för organisationer eller institutioner, som företrädde yrkesut- bildning inom andra områden, föreslogs inte. I fråga om den skogliga yrkesut- bildningen föreslog de sakkunniga, att till varje skogsvårdsstyrelse skulle kny- tas ett råd i undervisningsfrågor, i vil- ket representanter skulle ingå för (10- mänverket, det enskilda storskogsbru- ket, bondeskogsbruket och skogsarbe- tarna. Rådets huvudsakliga uppgift skul— le vara att biträda vid planeringen av den skogliga yrkesundervisningen. Samordning med annan yrkesutbildning förutsattes skulle komma till stånd ge- nom yrkesundervisningsnämnden.
I remissyttrandena underströks beho- vet av en regional samordning och flera remissinstanser anslöt sig till tanken på inrättandet av en yrkesundervis- ningsnämnd. Andra remissinstanser av- styrkte dock bestämt förslaget om den- na nämnd, bl. a. flera landsting och 1946 års skolkommission. Dessa instan— ser ansåg, att någon redan existerande nämnd eller styrelse borde sköta de uppgifter, som skulle ankomma på den föreslagna nämnden.
Beträffande ledningen av den skog-
liga yrkesundervisningen gick mening- arna starkt isär bland remissinstanser- na. De sakkunnigas förslag utgick från att skogsvårdsstyrelserna skulle bli hu— vudmän för denna utbildning med Skogsstyrelsen _ som ovan sagts — som tillsynsmyndighet. Domänstyrelsen av— visade detta förslag, därför att skogs- vårdsstyrelserna hade andra och vik- tigare uppgifter och inte borde åta sig ansvaret för den skogliga yrkesutbild- ningen. Den centrala ledningen av den— na utbildning borde enligt domänstyrel- sens åsikt läggas hos en för ändamålet särskilt upprättad riksnämnd, i vilken de ovannämnda intressegrupperna ock- så borde bli representerade. Skogssty- relsen avstyrkte inrättandet av under- visningsråd i länen men tillstyrkte i övrigt de sakkunnigas förslag. Flertalet skogsvårdsstyrelser intog samma stånd- punkt. Svenska lantarbetsgivareför- eningen ifrågasatte om inte landstingen borde göras till tillsynsmyndighet i stål- let för Skogsstyrelsen, medan Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgi- vareförening som tillsynsmyndighet för- ordade överstyrelsen för yrkesutbild- ning. Arbetsmarknadsstyrelsen påvisa- de, att genom de sakkunnigas förslag skulle utbildningen inom det skogliga området komma att uppdelas på tre oli- ka myndigheter och institutioner, näm- ligen skogshögskolan för jägmästare, domänstyrelsen för skogvaktare och skogsmästare samt Skogsstyrelsen för förmän och arbetare. Denna uppdel- ning vore inte rationell, en samordning och gemensam planering av de olika utbildningsvägarna borde komma till stånd.
Svenska skogs- och flottningsarbetar- förbundet och 1946 års skolkommission framförde tanken på ett centralt organ som tillsynsmyndighet för all yrkes- utbildning i landet.
Departementsehefen anslöt sig till de
sakkunnigas mening att en regional samordning av yrkesutbildningsverk— samheten vore erforderlig men poäng— terade att yrkesutbildningen inom jord- bruket och skogsbruket endast utgjor- de en del av den yrkesundervisning, som bedrevs av landstingen. Frågan om in- rättande av särskilda yrkesundervis- ningsnämnder inom dessa hade alltså en räckvidd utöver de båda områden, som berördes i de sakkunnigas betän- kande. Med hänsyn härtill kunde de- partementschefen inte acceptera för- slaget om obligatoriskt inrättande av sådana nämnder. Det borde i stället an- komma på varje landsting att självt be- stämma i vilken form landstinget skul- le söka få till stånd en samordning och en enhetlig ledning av yrkesundervis- ningen inom dess verksamhetsområde. Detsamma borde gälla även i fråga om hushållningssällskapen.
Ifråga om den skogliga yrkesutbild- ningen förelåg emellertid särskilda för- hållanden. Denna undervisning befann sig ännu på ett mycket outvecklat sta- dium och fördenskull behövdes ett or- gan, som på detta område hade till spe- ciell uppgift att planera undervisnings— verksamheten och skapa kontakt mel— lan arbetsgivare-, skogsägare- och arbe- tareorganisationer samt skolstyrelser. Med hänsyn till att arbetet med förbätt- ring av yrkesutbildningen inom skogs- bruket tillsvidare måste få karaktär av försöksverksamhet kunde enligt depar- tementschefens mening definitiv ställ- ning nu ej tas till frågan om organisa- tionen av denna verksamhet. Han an- slöt sig fördenskull till de sakkunnigas förslag att verksamheten skulle omhän- derhas av skogsvårdsstyrelserna med det av de sakkunniga föreslagna rådet som kontaktorgan med skogsägare av olika kategorier och arbetare. Den cen- trala ledningen borde uppdras åt skogs- styrelsen. Om denna lösning skulle bi-
behållas även på längre sikt eller ej fick bli beroende på de erfarenheter, som kunde vinnas under det fortsatta arbetet. Vad departementschefen före- slagit godkändes av riksdagen.
Förslag från arbetsmarknadsstyrelsen rörande ledningen av den skogliga yr- kesutbildningen. I september 1952 av- lämnade arbetsmarknadsstyrelsen en promemoria angående yrkesutbildning av skogsarbetare. I promemorian fram- lades också förslag till en omorganisa- tion av den skogliga yrkesutbildningen, som i fråga om ledningen av denna ut— bildning byggde på ungefär samma tan- kegångar, som framförts i domänsty- relsens ovannämnda remissyttrande över betänkandet från de sakkunniga angående yrkesutbildning inom jord- bruk och skogshantering.
Som ledande princip för organisatio- nen av denna utbildning uppställde ar- betsmarknadsstyrelsen att samhället bör svara för förberedande utbildning, nybörjarutbildning och omskolning, me— dan företagen bör svara för specialut- bildning för interna behov. I den mån företagens insatser uteblir bör samhäl- let inträda med kompletterande utbild- ningsverksamhet.
Arbetsmarknadsstyrelsen utgick från att den centrala ledningen för yrkesut- bildningen vinom landet och möjlighe- terna att samordna yrkesutbildningen i alla dess former skulle bli föremål för särskild utredning. Med hänsyn härtill lade styrelsen fram ett förslag till or- ganisation och ledning av skogsarbetar- utbildningen, som borde fungera fram till dess att avgörande träffats om den centrala ledningen av yrkesutbild- ningen.
Enligt detta förslag skulle skogsar- betarutbildningen ställas under central ledning av ett organ, som förslagsvis kallades Skogsbrukets centrala yrkes- utbildningsnämnd. Denna nämnd skul-
le vara ett fristående organ under jord- bruksdepartementet och bestå av åtta ledamöter, representerande bondesko- gar, bolagsskogar, allmänna skogar, skogsarbetarna, det allmänna yrkesskol— väsendet, skolmyndigheterna, skogssty- relsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Nämnden skulle utrustas med ett kansli under en förste konsulent som chef och till kansliet skulle knytas yrkeslärare och administrativ personal.
Inom varje län skulle för den regio- nala ledningen inrättas en Skogsbrukets yrkesutbildningsnämnd med en sam- mansättning som motsvarade det cen- trala organets. Kanslimässigt skulle des- sa nämnder anknytas till skogsvårds- styrelserna.
I remissyttrandena över promemo- rian tillstyrktes förslagen i denna av ett flertal remissinstanser, medan and- ra helt avstyrkte detsamma eller före— slog väsentliga förändringar. Skogssty— relsen avstyrkte i sitt yttrande försla- get i väsentliga delar och hemställde i stället om ökat anslag till kursverksam- heten på skogens område enligt vissa i yttrandet avgivna riktlinjer.
Frågan underställdes riksdagen ge- nom propositionen nr 101 till 1953 års riksdag, vari Kungl. Maj:t begärde ökat anslag till kursverksamheten. I propo- sitionen framhöll chefen för jordbruks- departementet, att arbetsmarknadssty- relsens förslag förutsatte en mycket be- tydande anslagsökning. Med hänsyn till att invändningar av principiell natur från några håll riktats mot förslaget syntes det vara angeläget att spörsmå- let om utbildningens framtida utform- ning gjordes till föremål för ytterligare överväganden, innan slutlig ställning togs.
I sitt utlåtande över propositionen underströk jordbruksutskottet starkt att en förbättring och utvidgning av yrkes- utbildningen på skogsbrukets område
var nödvändig. Utskottet anslöt sig till departementschefens mening att ytter- ligare överväganden var nödvändiga, innan slutlig ställning kunde tas till ut— bildningens framtida utformning.
Förslag från skogsstyrelsen. Den 8 maj 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogs- styrelsen att med beaktande av vad jordbruksutskottet anfört verkställa en närmare översyn av de förslag, som styrelsen framlagt i sitt remissyttrande över arbetsmarknadsstyrelsens förslag, och den 23 oktober samma år överläm- nade styrelsen förslag till ordnande av den lägre skogliga yrkesutbildning- en. I fråga om ledningen av denna ut- bildning innebar det nya förslaget att den dittillsvarande organisationen i princip borde bibehållas. Skälen härför sammanfattade styrelsen på ungefär följande sätt: All skoglig yrkesutbild- ning för skogsarbetare och skogsägare bör i största möjliga utsträckning hål- las samman. Skogsvårdsstyrelserna sva- rar redan för den övervägande delen av den egentliga yrkesutbildningen för dessa kategorier och har tillgång till utbildad och pedagogiskt erfaren per- sonal för undervisning i både Skogstek- niska och skogsvårdande ämnen samt disponerar i de flesta fall över ända- målsenligt inredda lokaler för under- visning. Skogsvårdsstyrelserna har allt- mer vid sidan av sin ursprungliga skogsvårdande uppgift kommit att an- litas som allmänna skogliga organ in- om sina verksamhetsområden. Det fal- ler sig därför naturligt, att de får i upp- drag att svara för den skogliga yrkes- utbildningen. Under alla förhållanden blir det billigare att utnyttja en redan befintlig organisation än att skapa en helt ny sådan.
Skogsstyrelsen erkände emellertid, att det rådde stora meningsskiljaktigheter i fråga om organisationen av den lägre skogliga yrkesutbildningen, medan det
däremot i princip förelåg stor enighet om utbildningens mål och de lämpliga utbildningsformerna.
Samtliga remissinstanser tillstyrkte en intensifiering av den skogliga yrkes— utbildningen, men däremot gick mening— arna starkt i sär beträffande organisa- tionen av denna utbildning. Flera re- missinstanser framförde helt nya för- slag, bl. a. rörande den centrala led- ningen. I andra fall åter betonades, att en verksamhet i enlighet med de av Skogsstyrelsen uppdragna riktlinjerna måste betraktas som ett provisorium i avvaktan på dels en i åtskilliga yttran- den föreslagen översyn av skogsarbe- tareutbildningen och dels den förut- satta utredningen rörande hela yrkes- utbildningsverksamhetens centrala led- ning.
Beträffande frågan om organisationen av den skogliga yrkesutbildningen är det påfallande, att många remissinstan- ser ville betrakta Skogsstyrelsens för- slag som provisoriskt till dess att den bebådade översynen av den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen verkställts. Ett undantag utgjorde det stora flertalet skogsvårdsstyrelser som var beredda att tillstyrka Skogsstyrel- sens förslag. Tre skogsvårdsstyrelser, i östergötlands, Kopparbergs och Gävle- borgs län, anslöt sig dock till proviso- rielinjen. Den förstnämnda framhöll, att en intensifierad verksamhet borde äga rum inom den dåvarande organisa- tionen i avvaktan på ett avgörande be- träffande den väntade omorganisatio- nen av den centrala ledningen för all yrkesutbildning. Efter denna övergångs- tid borde den grundläggande utbild- ningen i fortsättningsskolan, enhets- skolans klass 9 y, ungdomskurser och allmänna skogsbrukskurser skiljas från den fortsatta yrkesutbildningen. Den senare borde handhas av den högsta myndigheten för yrkesutbildning.
Skogsstyrelsens förslag underställdes riksdagen genom propositionen nr 141 till 1954 års riksdag. Chefen för jord— bruksdepartementet förklarade i pro- positionen att de erfarenheter, som vun- nits av den i skogsvårdsstyrelsernas regi bedrivna yrkesundervisningen, inte talade för att den lokala ledningen borde överflyttas till andra organ.
Departementschefen godkände vidare Skogsstyrelsens förslag att den centrala ledningen alltjämt skulle ligga kvar hos styrelsen. I detta hänseende borde emel- lertid beaktas, att en översyn pågick av hela yrkesutbildningens centrala orga— nisation, varför man inte kunde bortse från den möjligheten att denna fråga kunde bli föremål för ny prövning i annat sammanhang.
Omorganisation av skogsvårdsstyrel- serna år 1960. Vid 1960 års riksdag be- slöts efter förslag av Kungl. Maj:t i pro- positionen nr 106 vissa ändringar av skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet. Ändringarna innebär bl. a., att undervisningsråden vid dessa sty— relser avskaffas och att i stället vid de större och medelstora skogsvårdssty- relserna skall organiseras en särskild undervisningssektion. Chefen för jord— bruksdepartementet framhöll i propo- sitionen, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet berördes av den pågående utredningen rörande yrkesutbildning- ens centrala ledning men att han vid utformningen av förslagen rörande sty- relsernas organisation eftersträvat, att organisationsändringarna inte. skulle hindra ett genomförande av de resul- tat, vartill den nämnda utredningen kunde leda.
Den centrala ledningen av sjöbefälsskolorna Sjöbefälsskolorna, som tidigare kalla— des navigationsskolor, ställdes vid sin tillkomst under överinseende av kom- merskollegium. Den 1 januari 1956
överfördes skolorna under ledning av den då nyinrättade sjöfartsstyrelsen, som övertog vissa uppgifter rörande sjöfarten från kommerskollegium. Sjö- befälssakkunniga föreslog -i sitt år 1947 avlämnade betänkande (SOU 1947: 33), att den maskintekniska utbildningen vid navigationsskolorna skulle förläggas till särskilda sjömaskinskolor, anslutna till de tekniska läroverken i vissa stä— der, ett förslag, som emellertid inte ledde till resultat. Hade förslaget för- verkligats, torde detta ha medfört att den ifrågavarande utbildningen hade kommit att lyda under samma tillsyns- myndighet som de tekniska lärover- ken, d. v. s. överstyrelsen för yrkesut- bildning. I skrivelser till Kungl. Maj:t den 21 januari och 20 mars 1956 hem- ställde Svenska Maskinbefälsförbundet, att frågan om skiljande av maskinbe- fälsutbildningen från den nautiska far- tygsbefälsutbildningen måtte bli före- mål för snar utredning. Förbundet an— slöt sig till grundprinciperna i sjöbe- fälssakkunnigas förslag. Den är 1956 tillsatta sjöbefälsutredningen upptog icke i sitt år 1958 avlämnade betänkan- de (SOU 1958: 33) frågan om den cen- trala ledningen av sjöbefälsskolorna under hänvisning till att 1955 års sak— kunniga för yrkesutbildningens centra- la ledning hade att pröva även denna fråga.
Den centrala ledningen av yrkesutbildningen för fisket
Yrkesutbildning på fiskets område har stått under central ledning av lant- bruksstyrelsens fiskeribyrå och, sedan fiskeristyrelsen 1949 inrättades, under denna. Varken vid 1950 års riksdag, då beslut fattades om organiserande av rörliga yrkeskurser för fiskare, eller vid 1951 års riksdag, då beslut fattades om utvidgning och omläggning av ut-
bildningen av fiskeritjänstemän, ifråga- sattes någon ändring av tillsynsmyn- dighet.
I sitt remissyttrande över 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas betänkan- de förde fiskeristyrelsen fram tanken på samordning av utbildningen av fis- kare och sjömän men berörde inte frå- gan om vilken myndighet, som skulle utöva den centrala ledningen av en så- dan samordnad utbildning.
Den centrala ledningen av yrkesutbildningen inom sjukvårdens område
Utbildningen av sjukvårdsbiträden inordnas i yrkesskolväsendet. Svenska Landstingsförbundet, Svenska Stadsför- bundet och Svenska Kommunalarbetar- förbundet beslöt år 1953 att gemensamt tillsätta en kommitté för att företa en utredning angående ordnande av grund- utbildning för sjukvårdsbiträden. För- slag härom framlades år 1956 och en- ligt detta skulle grundutbildningen in- ordnas i det under överstyrelsen för yrkesutbildning sorterande yrkesskol- väsendet. Undervisningen borde orga- niseras så, att statsbidrag kunde utgå till densamma enligt de för yrkesskol- väsendet gällande reglerna. Detta skul- le bland annat innebära, att lärarna er- höll behörighet för undervisningen, meddelad av överstyrelsen för yrkes- utbildning, att undervisningen medde- lade-s efter av överstyrelsen fastställd plan samt att skolans lokaler skulle god- kännas av överstyrelsen. Den praktiska delen av utbildningen, meddelad vid sjukvårdsanstalt, skulle medicinalstyrel- sen erhålla behörighet att övervaka. Utbildning av sjukvårdsbiträden, upplagd huvudsakligen i enlighet med de av utredningen uppdragna riktlin— jerna, har organiserats av ett flertal landsting. Utbildningen bedrives an—
tingen vid centrala eller lokala yrkes- skolor och står under central ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning. Den kommitté, som framlade förslaget om grundutbildning av sjukvårdsbiträ- den, har senare framlagt förslag också om .utbildning av undersköterskor. Även denna utbildning föreslogs bli inordn-ad i yrkesskolväsendet på sam— ma sätt som utbildningen av sjukvårds- biträden.
Förslag om sjuksköterskeskolornas in- ordnande i yrkesskolväsendet. Förslag om ändring av tillsynsmyndigheten för sjuksköterskeutbildningen framlades vid 1958 års riksdag. Då väcktes likalydan- de motioner, 1:34 och II: 37, vari hem- ställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning rörande sjuksköterskeskolornas inordnande i det reguljära yrkeskolväsendet, så att sko- lorna kunde erhålla statsbidrag enligt för centrala yrkesskolor gällande be- stämmelser.
Motionärerna framhöll, att genom den nya yrkesskolstadgan hade huvudsak- ligen landstingen ställts som huvudmän för de centrala yrkesskolorna, vilka riktar sig till ett betydligt större rekry- teringsområde än de kommunala yrkes- skolorna. Undervisningen avser främst yrken och yrkesområden, som kräver ett större befolkningsunderlag. Lands- tingen har visat ett betydande intresse för utbildning av sjukvårdspersonal, framhöll motionärerna vidare och på— pekade, att 15 av landets sjuksköterske- skolor ägdes av landsting och 2 av stä- der utanför landsting. Vid de lands— tingsägda skolorna svarade huvudmän- nen för samtliga kostnader. Statsbidrag i likhet med vad som gäller för det öv- riga yrkesskolväsendet kunde icke er- hållas till dessa skolor. Några skäl för att sjuksköterskeskolorna skulle be— handlas sämre än andra yrkesskolor tor- de knappast kunna anföras. Utbildning—
en är både teoretisk och praktisk lik- som vid andra yrkesskolor och under— visningsplanerna skall godkännas av en särskild tillsynsmyndighet, medicinal- styrelsen. Med hänsyn till att eleverna rekryterades från större upptagnings- områden talade starka skäl enligt mo- tionärernas mening för, att sjukskö- terskeskolorna borde jämföras med de centrala yrkesskolorna. Enligt motio- närernas uppfattning borde statsbidrag till sjuksköterskeskolorna följaktligen kunna utgå efter samma grunder, som gäller för yrkesskolväsendet i övrigt. För att dessa skolor skulle kunna in- ordnas under'för yrkesskolväsendet gäl- lande bidragsgrunder borde skolorna ställas under överinseende av över- styrelsen för yrkesutbildning. Från landstingens sida torde det inte fin- nas några invändningar m—ot att sjuk- sköterskeskolorna inordnas i det regul- jära yrkesskolväsendet. Detta uteslöt inte, att medicinalstyrelsen blir tillsyns- myndighet beträffande vissa delar av utbildningen vid skolorna.
Hälso- och sjukvården utgör ett av de mest expansiva områdena i det moder- na samhället, framhöll motionärerna till slut. Allt talar för att hälso- och sjukvården i framtiden kommer att stäl- la ytterligt starkt ökade anspråk på ar- betskraft. Det föreföll då riktigt, att staten beträffande yrkesutbildningen av denna arbetskraft påtog sig samma an- svar och skyldighet som för yrkesut— bildningen i övrigt.
Statsutskottet framhöll i sitt yttrande över motionerna, att skäl talade för att det spörsmål, som berörts i desamma, gjordes till föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning, vilken en— ligt utskottets mening lämpligen borde utföras av 1955 års sakkunniga för yr— kesutbildningens centrala ledning. Riks- dagens kamrar biföll utan debatt ut- skottets förslag.
Den centrala ledningen av yrkesutbildning på socialvårdens område
Tillsynen över förskoleseminarierna. Förskoleseminarierna står, som fram- går av kap. 5, för närvarande under central tillsyn av socialstyrelsen. Vid olika tillfällen och i skilda sammanhang har diskuterats, om det icke vore lämp- ligt att överföra den centrala tillsynen till skolöverstyrelsen. 1941 års befolk- ningsutredning ansåg, att förskole— seminarierna borde ställas under led- ning av det sistnämnda ämbetsverkct och föreslog utredning om vilken myn- dighet, som lämpligen borde ha tillsy- nen över den s. k. halvöppna barnavår- den. 1946 års kommitté för den halv—
öppna barnavården framlade i sitt be- tänkande år 1951 två alternativa för- slag. Enligt det ena skulle socialstyrel- sen alltjämt vara tillsynsmyndighet för förskoleseminarierna och enligt det andra skulle både seminarierna och den halvöppna barnavården överföras un- der skolöverstyrelsens ledning. Enligt det sistnämnda alternativet skulle inom skolöverstyrelsen inrättas en särskild förskolerotel. 1958 års förskollärarut- redning har i sitt betänkande ( SOU 1960:33 ) föreslagit, att förskolesemi- narierna skall förstatligas och att skol- överstyrelsen skall bli tillsynsmyndig— het för desamma. Proposition i ären- det har förelagts 1962 års riksdag.
Utredning av den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen beslutas
I propositionen nr 139 till 1954 års riksdag med anledning av 1952 års yr- kesutbildningssakkunnigas förslag tog chefen för eeklesiastikdepartementet upp frågorna om yrkesutbildningens ledning. I fråga om den lokala och den regionala ledningen hänvisade han till pågående utredningar men i fråga om den centrala ledningen var tiden nu en— ligt hans mening inne att företa en förut- sättningslös utredning. Han framhöll, att man ännu hade alltför begränsad er- farenhet av de organisatoriska och ad- ministrativa problem, som skolreformen och den närmare anknytningen mellan allmänbildande skola och yrkesskola kommer att medföra, för att några mera definitiva åtgärder ännu skulle kunna vidtagas. Departementschefen under- strök fördenskull att han inte på någon punkt tagit slutlig ställning till frågan om yrkesutbildningens centrala ledning eller samarbetet mellan de berörda äm- betsverken.
Vid den kommande utredningen av frågan om den centrala ledningen bor-
de undersökas fördelar och nackdelar med en koncentration till ett ämbets— verk av den centrala ledningen av alla yrkesutbildningens olika grenar. Be— fanns fördelarna härav överväga borde den lämpligaste organisationen av det- ta ämbetsverk och dess nödvändiga per- sonalbehov utredas. Befanns den cen— trala ledningen alltfort böra vara upp- delad på flera ämbetsverk, borde under- sökas, hur denna uppdelning lämpligast bör ske. Även vid detta alternativ bor- de en vis koncentration kunna vara lämplig. Vilketdera alternativet, som än befanns ha de största fördelarna, blev det dock en viktig fråga för utredning- en att beakta, hur samarbetet mellan å ena sidan tillsynsmyndigheten eller tillsynsmyndigheterna för yrkesutbild- ningen och å den andra de berörda fack- ämbetsverken och skolöverstyrelsen skall ordnas. Skulle en särskild sakkun- nigutredning igångsättas rörande vis— sa yrkesutbildningsproblem på jord- brukets område, förutsatte departe- mentschefen, att ett erforderligt sam—
arbete och samråd skulle ske mellan de båda utredningarna på de områden, som kunde vara gemensamma.
Departementschefens här ovan cite— rade uttalande bildar kärnpunkten i direktiven för 1955 års sakkunniga. Den antydda utredningen om yrkesutbild- ningsproblem inom jordbruket tillsat- tes på sommaren 1955.
Av de motioner, som väcktes med an- ledning av propositionen nr 139 syss- lade endast en — de likalydande mo- tionerna II: 304 och I: 316 _ med pro- blem rörande central ledning av yrkes- utbildning. Motionärerna hemställde, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära utredning rörande 9 y-undervis- nin—gens framtida utformning och cenn
trala ledning i vad avser jordbruk och skogsbruk.
Statsutskottet underströk behovet av ökad samordning i den regionala och centrala planeringen och ledningen av yrkesutbildningens olika grenar och tillstyrkte en utredning angående den centrala ledningen från de utgångs— punkter, som departementschefen angi- vit. Med anledning av de ovannämnda motionerna framhöll utskottet vidare, att det enligt dess mening var av utom- ordentlig vikt, att en utredning också igångsattes rörande utformningen och den behövliga utbyggnaden av yrkes- utbildningen inom jordbruks-, skogs— bruks— och fiskerinäringarna. Utskot- tets förslag bifölls av riksdagen.
AVDELNING 11 DE SAKKUNNIGAS FÖRSLAG
KAPITEL 7
Avgränsning av utredningsuppdraget
Enligt för utredningsarbetet utfärdade direktiv har de sakkunniga haft i upp- drag att verkställa en förutsättningslös utredning av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen. Begreppet yrkesutbildning är emeller- tid varken enhetligt eller entydigt. Med viss rätt kan man säga, att all utbildning utöver den allmänbildning, som medde- las i t.ex. folkskolor, försöksskolor och allmänna läroverk, i större eller mindre utsträckning är yrkesutbildning. En så vidsträckt tolkning av begreppet yrkes- utbildning har givetvis inte kunnat till- lämpas i de sakkunnigas utredningsar- bete. Det har varit nödvändigt att un— dersöka vad som bör förstås med yrkes- utbildning i direktivens mening för att därigenom avgränsa utredningsupp- draget. _
De sakkunniga har funnit det föga fruktbärande att söka definiera begrep- pet yrkesutbildning i förevarande sam- manhang. Man tvingas nämligen därvid att använda uttryck, som inte är klarare till sin innebörd än det begrepp man skall definiera. Enligt vår mening är det mera ändamålsenligt att från praktiska ut- gångspunkter söka närmare ange inne- börden i begreppet yrkesutbildning och därmed också avgränsa utredningsupp- draget. En lämplig utgångspunkt utgör därvid förarbetena för inrättandet av överstyrelsen för yrkesutbildning samt den vidareutveckling, som efter äm- betsverkets tillkomst ägt rum ifråga om dess verksamhetsområde och tillsynsbe- fogenheter.
Det av 1918 års riksdag fattade beslu- tet om inrättande av praktiska ungdoms- skolor grundades på en proposition (nr 96), i vilken dåvarande chefen för eck- lesiastikdepartementet även framförde förslag om en särskild överstyrelse för den centrala ledningen av lärlings- och yrkesskolorna inom industri-hantverk, handel och husligt arbete, vilket förslag dock avvisades av riksdagen. Enligt de— partementschefens uppfattning skulle denna centrala ledning även omfatta sådana läroanstalter, som avsåg ett hög- re stadium av yrkesutbildning, nämligen de tekniska fackskolorna och de tek- niska gymnasierna samt handelsgymna- sierna. Varken i detta sammanhang eller i samband med nämnda riksdags beslut om inrättandet av en yrkesskolavdel— ning inom skolöverstyrelsen gjordes nå- gon närmare bestämning av innebörden i begreppet yrkesutbildning.
I den proposition (nr 232), som låg till grund för 1943 års riksdags beslut att inrätta en överstyrelse för yrkesut- bildning, uttalade chefen för ecklesia- stikdepartementet, att överinseendet över yrkesutbildningsåtgärderna på nä— ringslivets samtliga eller i varjefall flesta områden borde förläggas till den före- slagna nya överstyrelsen, vilken förut- sattes få nära kontakt med näringsliv och arbetsmarknad. Förutom yrkesut- bildningsåtgärderna för hantverk, indu- stri, handel och husligt arbete skulle då under denna överstyrelse läggas även utbildningen för exempelvis jordbruk, skogsbruk och sjöfart. Av praktiska skäl
ansåg sig departementschefen emellertid böra föreslå, att tills vidare endast yrkes- utbildningen inom hantverk, industri, handel och husligt arbete ställdes under den nya överstyrelsens tillsyn. När man vunnit tillräckliga erfarenheter av det nya ämbetsverkets verksamhet, borde frågan om att även förlägga yrkesutbild- ning inom andra områden under dess ledning tas upp till övervägande. Med 1943 års beslut om inrättandet av över- styrelsen för yrkesutbildning fastslogs alltså även principen, att en framtida koncentration till detta ämbetsverk av tillsynen över större delen av yrkesut- bildningen borde äga rum.
Inte heller i samband med det nämn- da beslutet år 1943 om det nya ämbets- verkets inrättande gjordes någon preci- sering av termen yrkesutbildning. I en- lighet med gängse språkbruk avsåg man därmed i första hand utbildning för ma- nuellt arbete inom skilda yrken. Under det nya ämbetsverkets tillsyn ställdes emellertid även vissa yrkesutbildande anstalter av gymnasial karaktär, t.ex. tekniska läroverk, handelsgymnasier, bergsskolan och textilinstituten. Man an- slöt sig därmed till den uppfattning, som redan år 1918 kommit till uttryck i departementschefens förslag till inrät- tandet av en överstyrelse, nämligen att yrkesutbildning av gymnasial karaktär så nära hörde samman med övrig yrkes- utbildning, att ledningen såväl av det högre som det lägre stadiet borde till- komma samma centrala ämbetsverk.
Från den nya överstyrelsens tillsyns- befogenheter undantogs _ förutom ut- bildningen vid universitet och högsko- lor — den interna utbildning, som inom statliga verk organiseras för personal, vilken är anställd i verket eller efter av- slutad utbildning avses erhålla anställ- ning inom detsamma. Vidare undantogs den privat bedrivna yrkesutbildning, som icke ekonomiskt understöddes av
vare sig stat, landsting eller kommun. Överstyrelsen för yrkesutbildning blev inte heller tillsynsmyndighet för den yrkesutbildning av i psykiskt eller fy- siskt hänseende sjuka eller handicapade, som bedrives vid specialskolor, såsom blindskolor, dövskolor, vanföreanstal- ter, ungdomsvårdsskolor m.fl., men er- höll inspektionsrätt beträffande vissa av dessa skolor.
Under tillsyn av överstyrelsen för yr- kesutbildning ställdes sålunda i stort sett den för praktisk yrkesutövning av- sedda utbildningen nedom högskole- stadiet, vilken står öppen för ett normal- klientel med erforderliga kunskaper och vilken ekonomiskt stödes av det all- männa. Vid inrättandet av den nya över- styrelsen begränsades dess verksamhets- område till industri, hantverk, handel och husligt arbete, d.v.s. samma yrkes- områden, vilkas utbildning stått under central ledning av ämbetsverkets före- gångare, yrkesskolavdelningen inom skolöverstyrelsen. Det må framhållas, att inte all utbildning för husligt arbete ställdes under överstyrelsens tillsyn; så- lunda kvarstod t.ex. lanthushållsskolor— na under lantbruksstyrelsens ledning.
Överstyrelsens för yrkesutbildning verksamhetsområde har sedermera vid- gats. Så har exempelvis under översty- relsens tillsyn stållts sjömansskolorna, utbildningen av laboratriser, utbildning- en av mätningstekniker för lantmäteriet, utbildningen av arbetsterapeuter, sjuk- vårdsbiträden, undersköterskor, utbild- ning av biträden på ålderdomshem samt kompletteringskurser för ålderdoms- hemsföreståndare. Vidare har det ny- ligen startade institutet för utbildning av journalister ställts under ledning av överstyrelsen. Det må också nämnas, att överstyrelsen handhar och utövar till— syn över en omfattande utbildning och omskolning av partiellt arbetsföra och friställd arbetskraft. En ytterligare ut-
vidgning till ett helt nytt arbetsområde utgör den av överstyrelsen bedrivna lä- rarutbildningen, som bl.a. avser att täc- ka behovet av pedagogiskt utbildade lä- rare för industrins och hantverkets samt handelns områden. Det må emellertid i detta sammanhang tillfogas, att den största ökningen av överstyrelsens ar- betsuppgifter ägt rum inom de områ- den, som redan vid ämbetsverkets in- rättande ställdes under dess ledning. Den stora kvantitativa ökningen av elev- antalet, särskilt accentuerat från 1950- talets mitt, motsvaras av en ökning i mångfalden av tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter. Samtidigt har dessa uppgifter genom den särskilt på det tek- niska området fortgående snabba ut- vecklingen och genom tillkomsten av en rad nya utbildningslinjer blivit alltmera komplicerade.
Med hänsyn till den innebörd termen yrkesutbildning erhållit dels i gängse språkbruk och dels vid tillämpningen av författningsföreskrifter på utbild- ningsväsendets område har de sakkun- niga funnit, att termen i direktivens me- ning i stort sett bör ges samma innehåll som vid inrättandet av överstyrelsen för yrkesutbildning. Med den yrkesutbild— ning, om vars centrala ledning de sak- kunniga har att framlägga förslag, för- stås således i huvudsak den nedom uni- versitets- och högskolcstadiet för prak- tisk yrkesutövning avsedda utbildning, som med ekonomiskt stöd från det all- männa står öppen för personer, vilka uppfyller för varje särskild form av ut- bildning eventuellt uppställda villkor beträffande ålder, hälsotillstånd, för- kunskaper o.dyl. Utöver denna allmänt angivna innebörd av begreppet yrkes- utbildning anser emellertid de sakkun- niga vissa förtydligande kommentarer erforderliga i förevarande sammanhang.
Den universitets- och högskolemässiga utbildningen har i det allmänna språk-
bruket en annan innebörd än termen yrkesutbildning, varför det synes själv- klart, att den skall undantagas från ut- redningsarbetet. Till undvikande av var- je missförstånd må emellertid framhål- las att viss yrkesutbildning på högskole- stadiet för närvarande äger rum under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbild- nihg. Hit hör t.ex. de särskilda påbygg- nadskurserna och vidareutbildningen för ingenjörer samt vissa företagseko- nomiska kurser och ämneskurser inom handelns område. Liksom hittills bör en- ligt de sakkunnigas mening denna och liknande utbildningsverksamhet även för framtiden stå under tillsyn av det centrala ämbetsverket för yrkesutbild- ning.
Utanför utredningsuppdraget faller den interna utbildning inom statliga verk, som är avsedd uteslutande för ve- derbörande verks eget personalbehov. Det är i dessa fall fråga om en yrkesut- bildning, som är tillgänglig endast för vederbörande verks redan anställda per- sonal eller för personer, som efter av- slutad utbildning avses erhålla anställ- ning i detsamma. Enligt de sakkunnigas mening vore det föga ändamålsenligt att överlämna ledningen av sådan utbild- ning till ett speciellt undervisningsverk. Däremot kan det övervägas att under tillsyn av ett dylikt verk ställa sådan yrkesutbildning, som visserligen organi— seras i ett statligt ämbetsverks regi men som utöver tillgodoseendet av verkets eget rekryteringsbehov även medger, att de utbildade söker sig ut på den all- männa arbetsmarknaden.
Genom ovan angivna avgränsning av termen yrkesutbildning berör utred- ningsuppdraget icke sådan yrkesutbild- ning, som utan ekonomiskt stöd av det allmänna bedrives av privatpersoner, enskilda företag, stiftelser, organisatio- ner m.fl. Det förefaller icke befogat att ställa dylik yrkesutbildning under sam-
ma tillsyn som den med allmänna me- del understödda. Ur elevernas synpunkt är det emellertid motiverat, att den cen— trala tillsynsmyndigheten erhåller befo- genhet att kontrollera, att utbildningen är kvalitativt godtagbar.
Från utredningsuppdraget undantages även sådan yrkesutbildning, som före- kommer vid ungdomsvårdsskolor, döv- skolor, blindskolor, vanföreanstalternas yrkesskolor, särskolor och skolhem för psykiskt efterblivna m.fl. specialskolor. Yrkesutbildningen vid dessa skolor och anstalter måste ordnas med hänsyn till de dit hänvisade elevernas speciella sta- tus. Den bör följaktligen stå under led- ning av ämbetsverk med särskild sak- kunskap inom vederbörande område. Ett samarbete mellan dessa verk och det centrala verket för yrkesutbildning är emellertid lämpligt och önskvärt. Lik- som överstyrelsen för yrkesutbildning för närvarande äger befogenhet att in- spektera yrkesutbildningen vid vissa av de nyssnämnda skolorna samt har att handlägga frågor rörande undervis— ningsmateriel vid åtminstone en av des- sa skoltyper, bör även den framtida cen- trala ledningen av yrkesutbildningen ut- öva dylik verksamhet samt också i öv— rigt i erforderlig utsträckning bistå de verk, under vilkas ledning de berörda formerna av yrkesutbildning bedrives.
Utöver dessa förtydligande kommen- tarer anser de sakkunniga sig även böra rikta uppmärksamheten mot vissa för en mera specialbetonad yrkesutbildning inrättade skolor, vilka för närvarande icke sorterar under något centralt åm- betsverk utan ledes av styrelsen för re- spektive skola. Vederbörande styrelse är direkt underställd Kungl. Maj:t. Till denna grupp av skolor hör t.ex. statens polisskola och statens brandskola. I princip bör frågan om central ledning även för skolor av denna art falla inom ramen för utredningsuppdraget. De sak-
kunniga kommer i det följande att i var- je särskilt fall taga ställning till frågan, om vederbörande skola tillsammans med andra likartade former av yrkesutbild- ning bör ställas under ett centralt äm- betsverks ledning eller om utbildningen kan anses vara av så speciell beskaffen- het, att vederbörande skola via sin egen styrelse alltjämt bör direkt underställas Kungl. Maj:t.
De sakkunniga har ovan angivit vad som enligt deras mening i förevarande utredning bör innefattas i begreppet yr- kesutbildning. I ett uttalande i proposi- tionen nr 139 till 1955 års riksdag, vil- ket uttalande ingår som ett led i direk- tiven för de sakkunnigas arbete, fram- höll dåvarande chefen för ecklesiastik- departementet, att enligt hans mening tiden nu vore inne för en förutsättnings- lös utredning av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen. Det är alltså i direktiven klart utsagt, att de sakkunnigas utredningsarbete skall avse ledningen av yrkesutbildning- en för näringslivets och arbetsmarkna- dens alla områden inom de gränser, som dras upp genom bestämningen av inne- börden i begreppet yrkesutbildning en- ligt direktivens mening. De sakkunniga har att överväga om den princip, som låg bakom tillkomsten av överstyrelsen för yrkesutbildning, nämligen att yrkes- utbildningsfrågor från olika ämbetsverk sammanföres under ett gemensamt verk för yrkesutbildning, nu skall ges en vi- dare tillämpning än vad den hittills fått.
Avgränsningen av begreppet yrkesut- bildning har i den föregående framställ- ningen skett med hänsyn till den hittills- varande utvecklingen fram till nuläget. Genomgripande förändringar i närings— liv och på arbetsmarknad kan emellertid komma att inträffa. Tillsynsmyndighe- ten för yrkesutbildning måste uppenbar- ligen med största vaksamhet oavlåtligt följa förändringarna samt anpassa ut-
bildningen efter de krav, som nya lägen skapar. Det är dock inte endast inom ämbetsverkets arbetsområde en dylik följsamhet är nödvändig. Även grän- serna för verkets arbetsfält måste på motsvarande sätt vara flexibla; de sak— kunniga förutsätter sålunda, att om och när så visar sig ändamålsenligt nya ar- betsområden ställes under tillsyn av det centrala verket för yrkesutbildning.
Som ett särskilt problemkomplex i ut- redningssammanhanget framstår frågan om den pedagogiska utbildningen av lä- rare för yrkesundervisningen. Av direk- tiven kan ej utläsas, om även den cen- trala ledningen av lärarutbildningen skall ingå i utredningsuppdraget. För närvarande är ledningen av denna verk- samhet liksom den centrala ledningen av yrkesutbildningen fördelad mellan olika ämbetsverk, nämligen skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och skilda fackämbetsverk. Frågan kompli- ceras ytterligare därigenom att ett fler- tal olika lärarkategorier är verksamma inom yrkesundervisningen och att lä- rare tillhörande samma kategori kan tjänstgöra såväl inom det allmänna skol- väsendet som vid yrkesutbildande sko- lor.
Beträffande tillsynen över den peda- gogiska utbildningen av lärare i yrkes— ämnen för industri och hantverk samt handel har emellertid situationen klar- nat under utredningsarbetets gång. En- ligt uttalande av chefen för ecklesiastik- departementet i propositionen nr 90 till 1960 års riksdag, vilket uttalande god- kändes av riksdagen, skall nämligen ledningen av nämnda utbildning gemen- samt utövas av överstyrelsen för yrkes- utbildning och skolöverstyrelsen — med en lämplig praktisk arbetsfördelning dem emellan — tills frågan om yrkesut-
bildningens centrala ledning fått sin lös- ning. Formuleringen ger vid handen, att frågan om ledningen av den pedagogis- ka utbildningen av nämnda lärare bör ingå i utredningsuppdraget. De sakkun- niga drar av uttalandet även den slutsat- sen, att jämväl frågan om ledningen av annan lärarutbildning, som kan ifråga- komma och som i första hand är avsedd för yrkesutbildningens behov, på mot- svarande sätt bör ingå i de sakkunnigas uppgift.
Den pedagogiska utbildningen av yr- keslärare inom industrins och hantver- kets område samt av lärare för handels- undervisningen ledes av överstyrelsen för yrkesutbildning i samråd med skol— överstyrelsen, medan t.ex. lantbrukssty- relsen och skogsstyrelsen leder motsva- rande utbildningsverksamhet för sina respektive tillsynsområden. I huvudsak tillämpas således den principen, att lä- rarnas pedagogiska utbildning ledes av det ämbetsverk, inom vars verksamhets- område de blivande lärarna beräknas komma att undervisa. Detta utgör ytter- ligare ett skäl för, att frågan om den centrala ledningen av de ovan åsyftade lärarnas pedagogiska utbildning bör in- gå i utredningsuppdraget.
Ifråga om den centrala ledningen av lärarseminarierna på det husliga områ— det har 1960 års riksdag i enlighet med förslagen i Kungl. Maj:ts proposition nr 95 beslutat, att denna skall utövas av skolöverstyrelsen, dock i intimt samar- bete med överstyrelsen för yrkesutbild- ning och i vissa hänseenden även med lantbruksstyrelsen och andra centrala ämbetsverk. Då statsmakterna således nyligen tagit ställning till frågan om den centrala ledningen av dessa seminarier, anser sig de sakkunniga icke böra ta upp denna fråga till behandling.
KAPITEL 8
Allmänna synpunkter på uppgifterna för yrkesutbildningens centrala ledning
I nledandc synpunkter
Yrkesutbildningen i vårt land har växt upp på helt frivillig grund. Utbildning för olika slag av yrkesarbete erhölls i äldre tider genom praktiskt arbete inom näringslivet: jordbrukarsöner lärde yr- ket hemma på gården under faderns ledning och blivande hantverkare lärde sina respektive yrken som gesäller hos hantverksmästarna. Skolmässig yrkesut— bildning av större omfattning förekom icke förrän under förra århundradet, då skolor för jordbrukarungdom och sko- lor för teknisk undervisning och han- delsundervisning, för skogsbruk och sjö- fart m. m. började inrättas. De ursprung- liga initiativen till inrättande av sådana skolor togs merendels av enskilda per- soner eller organisationer och skolorna bekostades av enskilda medel. Så små- ningom började samhället ge ekonomiskt stöd åt de framväxande skolorna för yrkesutbildning, bidrag lämnades av så- väl staten som av landsting och kommu— ner och i vissa fall inträdde de senare som huvudmän för sådana skolor. Först in på 1900-talet började staten och kom- munerna, däri inbegripet landstingen, mera aktivt engagera sig för yrkesutbild- ning på skilda områden. 1918 års yr- kesskolreform betecknar en milstolpe i utvecklingen. Riksdagen fattade då be— slut om inrättande av skolor för praktisk utbildning, yrkesbestämda fortsättnings- skolor samt lärlings- och yrkesskolor. Dessa skolor blev kommunala men er-
höll ekonomiskt stöd av staten. Vida- re fattades beslut om inrättande av stat- liga tekniska gymnasier. De tidigare utgående statsbidragen till vissa skolor, särskilt de lägre lantbruksundervis- ningsanstalterna, höjdes.
1918 års beslut kan sägas utgöra ett genombrott för tanken, att samhället bör både erkänna och bära sitt ansvar för att de stora skaror av ungdom, som tänker ägna sig åt förvärvsarbete inom de praktiska yrkena, erhåller en för det- ta ändamål väl lämpad utbildning, lika- väl som samhället sedan gammalt på- tagit sig ansvaret för utbildningen för de teoretiska banorna. Även om sam- hället från den nämnda tidpunkten kraf- tigare manifesterade sitt intresse för yrkesutbildningen, hade denna dock svårt att hävda sig vid sidan av de in- tellektuella studiebanorna. Den måhän- da främsta orsaken härtill var av psy- kologisk natur. Den gamla föreställ- ningen levde envist kvar, att manuella yrken skulle läras enbart genom prak- tiskt arbete ute på arbetsplatserna och inte i någon skola. Med en sådan inställ- ning från den allmänna opinionens sida konserverades undervärderingen i so- cialt avseende av de praktiska utbild- ningsvägarna, jämfört med de teoretis- ka. Möjligen kan man också spåra en växelverkan mellan dessa båda föreställ- ningar: den sociala nedvärderingen av de praktiska yrkena och uppfattningen
att man borde lära sig dessa enbart ge- nom praktik torde ömsesidigt ha be- tingat varandra.
Det kan också i detta sammanhang vara värt att erinra om, att 1918 års be- slmt byggde på den huvudprincipen, att den praktiska utbildningen skulle äga rum i näringslivet, medan yrkesskolan skulle svara för en viss, huvudsakligen teoretisk, kompletterande undervisning. Redan år 1921 fick dock denna princip mjukas upp, så att möjlighet skapades för praktisk utbildning även inom yr- kesskolan. Den nämnda år utfärdade yrkesskolstadgan blev för lång tid fram- åt normgivande för yrkesskolväsendets utveckling.
Yrkesutbildningens undanskymda ställning i förhållande till den teoretiska utbildningen var dock ingalunda be- tingad enbart av psykologiska skäl, även praktiskt-ekonomiska medverkade här- till. Kommunernas ekonomiska bärkraft var icke tillräckligt stark för att tillåta en kraftigare utbyggnad av de yrkesut- bildande skolorna. och statsbidragen var för snävt avvägda för att påverka ut- vecklingen i önskvärd riktning. Vad det privata näringslivet beträffar var möj- ligheterna att överhuvudtaget erhålla statsbidrag för yrkesutbildning i egen regi praktiskt taget obefintliga.
Genom den ytterst snabba och i vissa hänseenden revolutionerande tekniska och ekonomiska utveckling, som ägt rum under de senaste årtiondena, har intresset för yrkesutbildning och bedöm- ningen av dess värde både för den en- skilda individen och för näringsliv och samhällsekonomi undergått en väsentlig förändring. Mer och mer har den upp— fattningen trängt igenom att den, som vill ägna sig åt i huvudsak manuella yr- ken, måste erhålla en pedagogiskt rik- tigt upplagd utbildning för detta yrkes- arbete. Det räcker inte längre med att på traditionellt sätt inarbeta de nödvän-
diga kunskaperna och färdigheterna un- der anställning som elev eller lärling i yrket. Bland ungdomen har intresset för att skaffa sig yrkesutbildning vuxit starkt och såväl statsmakterna, lands— tingen och kommunerna som närings- livets organisationer och enskilda före- tag har alla insett, att yrkesutbildningen måste effektiviseras och ges en vida starkare ställning än den tidigare haft.
Genom principbeslutet vid 1950 års riksdag om inrättande av en nioårig en- hetsskola slogs fast, att den obligato- riska skolan skall meddela förberedande yrkesutbildning och att yrkesskolan skall vara en av de frivilliga påbygg- nadslinjerna efter genomgången obli— gatorisk skola, i princip jämställd med gymnasielinjerna. Bakom beslutet låg alltså den tanken, att yrkesutbildningen skulle bli ett led i den framväxande ung— domsskolan, en av de många utbild- ningsvägar, som bygger på enhetssko- lan. Genom beslutet vid 1955 års riksdag om utbyggnad av yrkesutbildningen togs ett stort steg fram mot förverkligandet av denna tanke. Yrkesskolornas arbets- förhållanden och ekonomiska villkor reglerades så, att dessa skolor skulle i princip bli jämställda med de allmän— bildande skolorna. Statsbidragen till de årliga kostnaderna höjdes väsentligt och genom ett nytt riksdagsbeslut ett par år senare ställdes statsbidrag till förfo- gande även för byggande av skollokaler för de kommunala skolorna. Vidare fast- ställdes 1955 riktlinjer för yrkesskolvä— sendets utbyggnad under den närmaste femtonårsperioden. Det skulle alltjämt i första hand ankomma på de lokala kommunala organen att ta initiativ så- väl ifråga om skolornas kapacitet som ifråga om utformningen av deras under- visning, men ett nära samarbete måste dock upprätthållas mellan de kommu— nala organen och näringslivet. För att stimulera detta senare till ökade insat-
ser öppnades möjligheter att erhålla statsbidrag av betydande omfattning även till den utbildning, som näringsli- vet självt eller i samarbete med kommu- nerna organiserar.
Om man vill karakterisera 1918 års riksdagsbeslut om praktiska ungdoms- skolor som ett genombrott för tanken om samhällets ansvar för yrkesutbild- ningen, kan man beteckna 1950 års principbeslut om enhetsskolan samt 1955 och 1957 års beslut om utbyggnad
av yrkesskolväsendet och om ökade statsbidrag till detta som en definitiv bekräftelse på att samhället iklätt sig detta ansvar. Visserligen avsåg de båda sistnämnda riksdagsbesluten endast en del av yrkesutbildningen, nämligen ut- bildningen inom industri, hantverk, handel och husligt arbete, men 1950 års beslut hade en allmän syftning. Sam- hället stöder ju också ekonomiskt yr- kesutbildning även inom många andra områden än de här förut uppräknade.
Den centrala ledningens väsentligaste uppgifter
Utgångspunkten för en diskussion om uppgifterna för den framtida centrala ledningen av yrkesutbildningen måste bli samhällets ansvar för att yrkesut- bildningen verkligen blir ett med andra utbildningslinjer jämställt led i den framväxande ungdomsskolan. Samhället måste se till, att —— i den takt personella och ekonomiska. resurser tillåter detta — möjligheter till utbildning för skilda yrken öppnas för de ungdomar, som efter slutad obligatorisk skola eller un- der de sista obligatoriska skolåren väl— jer s. k. praktiska yrken. Yrkesskolväsendet i vårt land är i huvudsak kommunalt. Kommuner och landsting är huvudmän för flertalet yr- kesutbildningsanstalter. Ett stort antal dylika skolor har emellertid andra hu- vudmän: staten, halvstatliga organisa- tioner, såsom skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap, samt stiftelser, or— ganisationer, företag och privatperso— ner. De kommunala skolorna erhåller ekonomiskt stöd av staten och detsamma är fallet med många enskilda skolor. Sedan grundskolereformen blivit ge- nomförd över hela landet, kommer under skolplikstiden att ges tillfälle till viss förberedande yrkesutbildning åt alla, som vill ägna sig åt de praktiska
yrkena. För många blir denna förbere- dande yrkesutbildning den enda skol- mässiga utbildning för deras framtida yrkesverksamhet, de kommer att er- hålla. En del av de ungdomar, som slu- tar den obligatoriska skolan, kommer icke att söka inträde vid yrkesskolor för fortsatt utbildning. Såväl fortsatt ut- bildning på den förberedande utbild- ningens grund som kompletterande ut- bildning för yrkesverksamma, vilka i ungdomen inte erhållit någon skolmäs- sig utbildning, måste i viss omfattning ske inom näringslivet. Helst bör denna utbildning kompletteras genom deltids- kurser vid yrkesskolor, speciellt i yrkes- teoretiska ämnen. Ett nära samarbete mellan yrkesskolväsendet och näringsli- vet blir i framtiden än mera betydelse— fullt än vad det är nu. Detta gäller gi— vetvis inte endast ifråga om deltids- kurserna utan också i allra högsta grad ifråga om heltidskurserna. De 5. k. in- byggda skolorna, vid vilka ett företag har hand om den rent praktiska ut- bildningen och den kommunala yrkes- skolan svarar för den teoretiska, är en utbildningsform, som kan utvecklas ytterligare. Även växelundervisningen, vid vilken eleverna periodvis utbildas i skola och periodvis i näringslivet, torde
kunna hävda sin plats i den framtida yrkesutbildningen.
Om yrkesskolväsendet kommer att be- hålla sin nuvarande i huvudsak kommu- nala karaktär, blir det i första hand kommunerna och landstingen, vilka får bära ansvaret för att samhället ställer de yrkesutbildningsresurser till förfo— gande, som de senare årens skolrefor- mer förutsätter. Den förberedande yr- kesutbildningen inom den allmänna sko- lans ram är obligatorisk. Härvid ålig- ger det kommunerna att antingen en- samma eller i samarbete med andra kommuner, landsting eller andra huvud- män för yrkesutbildningsanstalter orga- nisera utbildningen. Den fortsatta yr- kesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut är frivillig och det torde inte vara realistiskt att förutsätta någon ändring i detta hänseende. Förslag om lärlingslagstiftning enligt i princip sam- ma modell som t. ex. lärlingslagstift- ningen i Danmark har framförts vid skilda tillfällen men alltid avvisats. Lär- lingsutbildningen såväl inom hantver- ket som inom industrien har ordnats genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. I vissa andra länder, t. ex. i Västtyskland, har yrkesskolplikt stad- gats för alla elever, som icke går till teo- retiska utbildningslinjer, men då är att märka, att utbildningen har övervägan— de yrkesteoretisk karaktär. Med den huvudinriktning på praktiskt arbete som våra svenska yrkesskolor har, torde det bli alltför dyrbart att bygga yrkesskolor i den omfattning som skulle erfordras, om allmän yrkesskolplikt infördes.
Man kan givetvis diskutera vem el- ler vilka, som lämpligen bör vara hu- vudmän för den frivilliga yrkesutbild- ningen. Sätter man. upp enhetlighet härvidlag som ett eftersträvansvärt mål, ligger det nära till hands att tänka sig samma anordning som ifråga om folk- skolan-grundskolan, d. v. 5. att kommu-
nerna blir huvudmän och att staten svarar för samma utgifter, som den nu gör för denna skola. Yrkesutbildningen är emellertid och måste även för fram- tiden bli synnerligen mångskiftande och differentierad; ett enhetligt huvudman— naskap kan för den skull snarare bli till hinder än till gagn för denna utbild— ning. Det förefaller då vara vida bättre att för framtiden knyta an till den ut- veckling, som redan ägt rum på detta område. Det innebär med andra ord, att huvudmannaskapet alltjämt bör vara fördelat mellan staten, landsting, kom- muner, stiftelser, organisationer och en- skilda företag. Yrkesutbildningsväsen- det bör få växa på frivillig grund, lik- som det hittills har gjort, och initiativ till nya utbildningsvägar eller nya ut- bildningsanstalter tas av dem, som ur skilda synpunkter är bäst lämpade att utöva huvudmannaskap. Därmed är icke sagt, att icke ändringar av huvudmanna- skap för redan befintliga yrkesskolor kan bli motiverade. Då landsting och kommuner redan i ojämförligt större omfattning än någon annan grupp av huvudmän är engagerade i yrkesutbild- ningen, torde det vara sannolikt, att detta förhållande blir bestående för framtiden. För näringslivets utveckling spelar yrkesutbildningen en väsentlig roll, varför det ligger i näringslivets eget intresse att känna ansvar för och ekonomiskt stödja densamma, men i princip måste dock denna utbildning vara en samhällets angelägenhet. I och för sig är detta en självklar sak, men det är också en konsekvens av de tidi- gare refererade beslut av statsmakterna, varigenom slagits fast, att yrkesskolan skall vara en av de frivilliga påbygg- nadslinjerna efter genomgången obli- gatorisk skola. Endast samhället förfo— gar över de ekonomiska och organisa- toriska resurser som krävs för att denna målsättning skall kunna förverkligas.
Det ingår icke i de sakkunnigas upp- drag att föreslå några ändringar i den fördelning av kostnaderna för yrkesut— bildningen mellan staten och vederbö- rande huvudmän, som nu tillämpas. De sakkunnigas uppgift är att utreda, hur den centrala statliga ledningen av yr- kesutbildningen bör utformas, vilka be- fogenheter den bör äga, vilka arbetsupp- gifter den bör ha att utföra och vilken eller vilka organisationsformer, som är de lämpligaste härför. Vid en under- sökning av dessa problemställningar måste man givetvis också ta ställning till, hur dessa befogenheter och arbets- uppgifter lämpligen bör fördelas mellan å ena sidan centrala statliga ämbetsverk och å andra sidan de regionala stat- liga myndigheterna, länsskolnämnderna, samt skolstyrelserna i kommunerna och andra styrelser för statsunderstödda yr- kesskolor.
1 kap. 10 diskuterar de sakkunniga mera ingående, vilken innebörd som bör ges åt 1950 års riksdags principuttalan— de om jämställdhet mellan yrkesutbild- ningen och gymnasieutbildningen och hur denna jämställdhet skall kunna. för— verkligas.
Ledning av yrkesutbildningens planering
De sakkunniga har förut framhållit, att utgångspunkten för en diskussion om den framtida centrala ledningen av yr- kesutbildningen måste bli samhällets ansvar för att yrkesutbildningen verkli— gen blir ett med andra utbildningslinjer jämställt led i den framväxande ung- domsskolan. Det vill med andra ord säga, att den centrala ledningens främs- ta och viktigaste funktion måste vara att se till, dels att ungdomarnas legi- tima krav på goda utbildningsmöjlig- heter för de yrken de vill välja tillgodo- ses och dels att dessa utbildningsmöjlig—
heter anpassas efter närings- och yrkes- livets behov av väl utbildad arbetskraft. »Yrkesutbildningen är till för de ungas skull, det är dem denna undervisning skall tjäna genom att väcka och odla de- ras anlag och skaffa dem kunskaper och färdigheter, så att de nå högsta möj- liga grad av utveckling och vinna me- del för att skaffa sig utkomst i livet» (propositionen nr 96/1918 angående in- rättande av praktiska ungdomsskolor). Den centrala ledningen måste, i sam- spel med såväl regionala som lokala organ, erhålla sådana organisationsfor— mer och arbeta på ett sådant sätt, att detta syfte kan uppnås. Det räcker emel- lertid inte bara med att ge ungdomarna goda möjligheter till yrkesutbildning; de kunskaper och de färdigheter, som de genom denna utbildning förvärvar, måste anpassas efter näringslivets och arbetsmarknadens krav, så att de kan få ekonomiskt utbyte av desamma, t. ex. ge- nom anställning inom företag eller ge- nom egen verksamhet som företagare. Med våra dagars snabba utveckling kommer kraven på yrkeskunskaper inom ett och samma fack att skifta av- sevärt från tid till annan, arbetet blir alltmera specialiserat på de flesta om- råden och detta i förening med struk- turförändringar inom näringslivet tving- ar fram nya yrken eller yrkesspecialite- ter. Utvecklingen kommer med all san- nolikhet också att medföra, att vissa yrkesgrupper försvinner, varför frågan om omskolning kan väntas få en långt större betydelse i den framtida yrkes- utbildningen. I detta sammanhang må även erinras om att yrkesutbildning av friställd arbetskraft i växande omfatt- ning kan beräknas känneteckna perio- der av konjunkturavmattning.
Den moderna yrkesutbildningen mås- te tydligen karakteriseras av stor rör- lighet och smidig anpassning efter för- ändringar inom näringsliv och arbets-
marknad. Sker inte detta kan risk upp- stå för att utbildningen vid olika slag av yrkesutbildande anstalter kan bli förlegad och inaktuell. Uppenbarligen kommer anförda omständigheter att ställa tillsynsmyndigheten inför makt- påliggande uppgifter, som kräver kraft- fulla initiativ; särskilt yrkesutbildning- en av friställd arbetskraft kommer där- jämte i vissa fall att kräva snabba åt- gärder och förutsätta en framsynt pla- neringsverksamhet för eventuella kris- situationer.
Det är endast staten som genom sina organ kan skaffa sig överblick över hela arbetsmarknadsområdet och bedö- ma dels de krav på yrkeskunnighet och dels det behov av arbetskraft som vid varje givet tillfälle uppställes inom skil- da näringsgrenar eller arbetsområden. Härav följer den konklusionen, att pla- neringen av yrkesutbildningsväsendet i dess helhet är en uppgift för den centra- la statliga ledningen av detsamma. Den centrala ledningen har att se till, att skolor, kurser, utbildning inom närings- livet självt o. s. v. kommer till stånd i erforderlig omfattning och att un- dervisningen ges ett sådant innehåll, att de utbildade i såväl privatekonomiskt som samhällsekonomiskt hänseende kan nyttiggöra sina förvärvade kunskaper och färdigheter. Den centrala ledningen kan själv ta initiativ i dessa hänseenden eller samordna de initiativ, som tas av huvudmännen för yrkesutbildningsan- stalter eller inom näringslivet av före- tag och branschorganisationer. Överhu- vudtaget kräver planeringsarbetet ett ständigt fortlöpande samarbete mellan den centrala ledningen, arbetsmark— nadsstyrelsen, de berörda regionala stat- liga organen, landsting, kommuner, nä— ringslivs- och arbetsmarknadsorganisa— tioner samt enskilda företag. Den cen- trala ledningen bör ange riktlinjerna för planeringsarbetet, dra upp en ram för
yrkesutbildningen och övervaka att in- nehållet i denna ram fylles av huvud- männen för yrkesutbildningsanst-alter- na. I första hand blir det, som redan tidi— gare framhållits, kommuner och lands- ting, som bör sörja för att yrkesutbild- ningen erhåller erforderliga resurser. Ansvaret får dock delas med andra hu- vudmän för yrkesutbildning. Utbyggna- den av yrkesskolväsendet fordrar de— taljplanering såväl regionalt inom lä- nen som lokalt inom kommunerna. Med nu gällande organisationsformer för ledningen av skolväsendet åligger det länsskolnämnderna att leda planeringen inom sina respektive län. För att nämn- derna skall kunna fylla denna uppgift på ett tillfredsställande sätt synes det önskvärt, att under deras inseende stäl- les även sådana statsunderstödda yrkes- utbildande skolor, som för närvaran- de icke lyder under dem. Det bör ske en gemensam planering för hela regio- ner av den yrkesundervisning, som skall meddelas under skolpliktstiden och den, som skall bygga vidare på den där lag- da grunden. En sådan planering kan lämpligen ske för ett helt län, med läns— skolnämnden som samordnande och sammanhållande organ.
Ledning av den pedagogiska verksamheten
Förutom ledningen av planeringsarbe- tet för yrkesutbildningen i dess helhet för hela landet åligger det den centrala ledningen att utföra arbetsuppgifter av såväl pedagogisk som organisatorisk och administrativ art. Ser man först till det pedagogiska fältet bör det vara en vä- sentlig uppgift för den centrala ledning- en att bestämma innehållet i den under- visning och utbildning, som skall med- delas i olika skolor och kurser samt ange riktlinjer för hur denna bör läg- gas upp för att ge bästa möjliga resul-
tat. Kursplaner och timplaner bör fast- ställas av det eller de centrala verk, som leder yrkesutbildning. Utarbetandet av dessa planer måste givetvis ske i nära kontakt med näringsliv och arbetsmark— nad, så att utbildningen fortlöpande an- passas efter de krav, som den tekniska och ekonomiska utvecklingen ställer inom skilda yrken. Undervisningspla- nerna torde böra få formen av normal- planer, från vilka avvikelser bör med- ges för att möjliggöra en smidig anknyt- ning till lokala förhållanden och öns- kemål.
En viktig uppgift för den centrala led- ningen blir att se till, att lärare i till- räckligt antal och med tillfredsställan- de både yrkespraktisk och pedagogisk utbildning står till yrkesutbildningens förfogande. Detta behöver inte nödvän- digtvis medföra, att det eller de ämbets- verk, som centralt leder denna utbild— ning, också skall vara tillsynsmyndig- het för all här ifrågakommande lärar- utbildning. Även andra verk kan tän— kas leda sådan utbildning, men i så fall måste givetvis samarbete med yrkesut- bildningsverken äga rum. Det torde dock bli ofrånkomligt, att huvudparten av lärarutbildningen för yrkesundervis- ningen står under tillsyn av den cen- trala ledningen för denna undervisning. Beträffande flera yrkesområden har var- ken inom den förberedande eller inom den egentliga yrkesutbildningen, som de sakkunniga påpekat i sitt tidigare avgiv- na betänkande om utbildningen av lära- re i yrkesämnen, ännu utformats någon tillfredsställande utbildningsgång och utbildningsmetodik. På detta fält åter— står mycket att göra ifråga om ordnan- de i rätt följd av olika utbildningsmo— ment, utexperimenterande och tillämp- ning av lämplig metodik, utarbetande av läroböcker och framställning av an— nan undervisningsmateriel m. 111. Ett omfattande pedagogiskt försöks- och re-
formarbete på yrkesutbildningens om- råde måste med nödvändighet komma till stånd. För att denna verksamhet skall kunna ge åsyftad effekt bör led- ningen av densamma ligga hos det äm- betsverk, under vars tillsyn kommer att stå åtminstone huvuddelen av yrkesut- bildningen inom landet. Detta ämbets- verk bör fungera som initiativtagare och allmänt pådrivande kraft ifråga om den pedagogiska reformverksamheten.
Vid sidan av de administrativa och kontrollerande uppgifter, som det all- tid åligger en tillsynsmyndighet att ut— föra, bör ett sådant ämbetsverk som ovan sagts ägna mycket arbete åt den experimentella och nyskapande peda- gogiken. Detta får emellertid inte leda till, att ämbetsverket ges makt att på- tvinga yrkesutbildningsanstalterna nya undervisningsmetoder och ny undervis— ningsmateriel helt efter eget gottfinnan— de. Det torde förhålla sig så, att även inom yrkesutbildningen framsteg på det pedagogiska området i första hand åstadkommes av skolans fältarbetare, lärarna. Därför bör yrkesskolornas lä- rare medges en relativ vidsträckt fri- het att själva utforma skolornas pedago- giska verksamhet. Lärare, som därvid gjort en särskilt förtjänstfull, självstän- dig pedagogisk insats, bör som regionalt eller centralt anställda konsulenter be— redas tillfälle att delge en större krets av kollegor sina erfarenheter och upp- slag. De lokala styrelserna har att vaka över, att verksamheten fortgår i enlighet med för densamma gällande föreskrif- ter. Det centrala verket skall genom inspektioner, konsulentbesök eller på annat sätt lämna hjälp och stöd, ge nya impulser samt uppmuntra de krafter, som vill skapa något nytt och bättre i yrkesundervisningen, men självfallet också se till, att uppenbart olämpliga metoder — vare sig gamla eller nya — utmönstras.
-' I överensstämmelse härmed bör det åligga den centrala ledningen att se till,'att undervisningen är ändamålsen- ligt anordnad. Den bör i detta syfte äga rätt att godkänna läroböcker och under- visningsmateriel samt granska arbets- ordningar och redogörelser för vid un— dervisningen begagnad materiel samt genomgångna läroböcker. För den yr- kesutbildning, som ordnas direkt inom näringslivet utan kompletterande unde-r- visning vid fasta yrkesskolor, bör den centrala ledningen lämna vederbörande råd och upplysningar om hur den lämp- ligast bör läggas upp, utarbeta förslag till undervisningsplaner m. m. Över- vakning av avgångsprövningar och där- med sammanhängande ärenden vid yr- kesutbildningsanstalter torde även vara en uppgift för den centrala ledningen.
Om praktiskt taget all yrkesutbildning skulle komma att samlas under ledning av ett enda ämbetsverk är det i hög grad angeläget, att ett samarbete kommer till stånd mellan detta verk och de olika fackämbetsverken. Detta gäller ifråga om alla områden av verkets arbete, främst planeringen av yrkesutbildning- en, men också ifråga om verksamheten på det pedagogiska fältet. Det är ett gi- vet intresse för vederbörande fackäm- betsverk att kunna utöva inflytande på uppläggningen av den yrkesutbildning, som är avsedd för dess fackområde. Äm- betsverket har skyldighet att följa ut- vecklingen på detta område samt vidtaga eller föreslå åtgärder för att främja den eller de näringsgrenar, som tillhör fack- området. Denna skyldighet får ämbets- verket svårt att fullgöra på ett tillfreds- ställande sätt, om det berövas möjlighet att påverka den yrkesutbildning, som är avsedd för näringsgrenarna ifråga. Den sakkunskap ämbetsverkct förfogar över torde också kunna ge beaktansvärda råd och uppslag, när det gäller att utarbeta lämplig utbildningsgång och lämpliga
pedagogiska metoder för den ifrågava— rande yrkesutbildningen.
Yrkesutbildningens inre organisation
De sakkunniga har i det föregående framhållit, att ledningen av yrkesutbild- ningens planering måste vara en av den centrala ledningens viktigaste funktio- ner. Planeringens syfte är givetvis att skapa en så ändamålsenlig yttre orga- nisation som möjligt för yrkesutbild- ningen, att se till att skolor och kurser eller praktisk utbildning direkt inom näringslivet organiseras för olika yrkes- områden i erforderlig omfattning över hela landet. När de sakkunniga nu över- går till den centrala ledningens arbets- uppgifter på det organisatoriska områ— det avser de yrkesutbildningens inre or— ganisation, de fasta yrkesutbildnings- anstalternas och andra utbildnings- formers allmänna anordning, deras ut- rustning med lärarkrafter, lokaler och undervisningsmateriel. Den skiljelinje de sakkunniga drar mellan yttre och inre organisation får naturligtvis inte hårdragas. Lokalfrågorna måste i hög grad beaktas även vid planeringen i stort av yrkesutbildningen och detsam- ma är också förhållandet med lärarfrå- gorna. '
Det måste vara en väsentlig uppgift för den centrala ledningen att övervaka, att den inre organisationen blir så ända- målsenlig som de till buds stående re- surserna medger, att dugliga lärare och instruktörer kan erhållas och att lämp- liga lokaler och fullgod undervisnings- materiel anskaffas. För att kunna ge- nomföra dessa uppgifter måste den cen- trala ledningen upprätthålla personlig kontakt med läroanstalternas huvudmän samt andra intresserade myndigheter, organisationer och enskilda företag för att därigenom förvärva ingående känne-
dom om samt medverka till precisering av skolornas önskemål och behov.
Yrkesutbildningen är redan och mås- te sannolikt för framtiden i än högre grad än nu bli mångskiftande och rikt facetterad. Det är fördenskull omöjligt att stöpa den i lika enhetliga former som det allmänna skolväsendet. Undervis- ningsplaner och pedagogiska metoder skiftar väsentligt de olika yrkena emel- lan och måste också tid efter annan revideras inom ett och samma yrke på grund av den snabba utveckling, som karakteriserar vårt moderna samhälle. Den centrala ledningen, som bör äga överblick över yrkesutbildningen i dess helhet, har att se till, att denna utbild- ning följer med i utvecklingen. Det är emellertid ytterst på lärarna och sko- lornas lokala ledning det beror, om det- ta skall ske. Liksom dessa lokala krafter på det pedagogiska fältet bör äga rela- tivt stor frihet att utforma yrkessko- lans inre liv, så bör de också ifråga om den inre organisationen tillerkännas ett rimligt mått av självbestämmanderätt under hänsynstagande till vad som ur samhällets och näringslivets synpunkt befinnes önskvärt. Organisationen bil- dar ju den ram, inom vilken det peda— gogiska arbetet skall utföras.
För centrala och lokala yrkesskolor inom industri, hantverk, handel och husligt arbete, som står under överinse- ende av överstyrelsen för yrkesutbild- ning, skall enligt gällande yrkesskol- stadga finnas reglementen, ett för varje skola, vilka reglementen skall fastställas av överstyrelsen. Även för många yrkes- utbildningsanstalter på andra områden än de här nämnida skall enligt gällande författningsbestämmelser finnas regle— menten, som fastställes av vederbörande tillsynsmyndighet. Reglementena inne- håller allmänna bestämmelser om ve- derbörande skolas organisation och verksamhet. De undervisningsplaner,
som skall tillämpas vid skolan, bruka-r i regel ingå som bilagor till reglementet.
Då yrkesutbildningsanstalterna icke bör snöras in i stela, schematiskt upp- dragna former, kan det givetvis disku- teras, om det är lämpligt att hålla fast . vid systemet med reglementen för var- je skola och eventuellt föreskriva, att systemet skall tillämpas även för sko- lor, för vilka nu icke utfärdas några reglementen. Bestämmelser om skolor- nas verksamhet och administration ges ju i de stadgor eller kungörelser röran- de olika slag av yrkesutbildning, som på administrativ väg beslutas och ut- färdas av Kungl. Maj:t. Dessa författ- ningar måste emellertid med nödvändig- het bli rätt allmänt hållna och därför synes det vara till fördel att bestämmel- serna i dessa kompletteras med spe- cialbestämmelser i reglementen för var- je särskild skola. Det är självklart, att reglementena måste grundas på före- skrifterna i för vederbörande utbild- ningsområden gällande skolförfattning- ar och de tillämpningsföreskrifter, som tillsynsmyndigheten utfärdar. Tillsyns- myndigheten har att kontrollera, att så blir fallet. Av detta följer logiskt, att den centrala ledningen måste granska och fastställa reglementena. Det förefaller lämpligt, att den centrala ledningen ut- arbetar normalreglementen för olika slag av yrkesskolor, vilka sedan kan tilläm- pas av varje särskild skola utan ny for— mell fastställelse i de enskilda fallen eller efter fastställelse av länsskolnämn- den, då mindre avvikelser befinnes er- forderliga. Sådana normalreglementen bör utformas i nära samråd med före- trädare för de olika yrkesutbildnings- områdena, så att skolornas lokala led- ning tillerkännes självbestämmanderätt i alla sådana frågor, som inte gäller planering på längre sikt och där en- hetlig handläggning och tillämpning inte är oundgängligen erforderlig. Dispens
från bestämmelser i reglemente må kun— na meddelas av den centrala ledningen eller eventuellt av länsskolnämnd.
Ifråga om lärarkårerna vid yrkessko— lorna synes de viktigaste ärendegrupper den centrala ledningen för närvarande har att handlägga vara behörighetsfrå- gor, frågor om inrättande av lärartjäns- ter samt om tillsättning och entledigan- de av rektor och för vissa skolformer övriga lärare.
Behörighet till lärartjänst vid yrkes- skola kan vinnas antingen därigenom att vederbörande gått igenom sådan ut- bildning, som enligt gällande bestäm- melser ger generell behörighet till visst eller vissa slag av tjänster, eller också på så sätt, att han av vederbörande till- synsmyndighet förklarats behörig. Någ- ra ändringar härvidlag synes inte vara erforderliga för framtiden. Den centrala ledningen bör givetvis noga följa de krav på yrkeskunnighet och pedagogisk för- måga hos lärarna, som den fortskridan- de utvecklingen medför, samt vaka över att behörighetsvillkoren och den för förvärvande av behörighet erforderliga utbildningen motsvarar de fordringar, som måste ställas på lärarna.
Tillsynsmyndigheten bör även genom anordnande av fortbildningskurser, ge- nom sin inspektions- och konsulentverk— samhet eller på annat sätt ge lärarna in- formationer om nya uppslag, rön och er- farenheter på yrkesutbildningens om— råde, som framkommit såväl inom lan- det som utomlands.
Varken inrättande eller tillsättande av lärartjänster sker på något enhet- ligt sätt inom yrkesskolväsendet, taget i dess vidare bemärkelse; denna brist på enhetlighet är helt naturlig, eftersom de yrkesutbildande skolorna har olika huvudmän och deras utbildning spän- ner över sinsemellan vida och olikarta- de fält. Vid statliga skolor, t. ex. de tekniska läroverken och sjöbefälssko-
lorna, inrättas ordinarie och extra—or- dinarie lärartjänster i högre lönegrader av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens beslut. Övriga tjänster inrättas av till- synsmyndigheten. Vid icke-statliga sko- lor av central typ, där lärarna åtnjuter lön som motsvarar lönen i bestämda lö- negrader eller löneklasser enligt statens allmänna avlöningsreglemente, inrättas ordinarie lärartjänster av huvudman- nen efter medgivande av tillsynsmyn- digheten, vilket alltså innebär att den sistnämnda äger den faktiska beslutan- derätten; icke-ordinarie tjänster inrät- tas av huvudmannen. Vid övriga icke- statliga skolor inrättas samtliga lärar- tjänster av huvudmannen, eller närma- re bestämt av huvudmannens anslags- beviljande organ. För kommunala sko- lor är det alltså stads- eller kommunal- fullmäktige, som fattar beslut om inrät- tande av tjänsterna.
Inom yrkesskolväsendet i ordets trängre betydelse, d. v. 5. den del av detta, som lyder under överstyrelsen för yrkesutbildning, tillsätter detta äm- betsverk rektorer vid yrkesskolorna. Vid de tekniska läroverken och han- delsgymnasierna tillkommer denna be- fogenhet Kungl. Maj:t, efter av över- styrelsen avgivet förslag. Kungl. Maj:t tillsätter vidare rektorstjänst vid sjö— befälsskolorna och vid konstfacksko- lan. I fråga om yrkesskolor på andra områden tillsätter skolornas styrelse i regel rektorstjänsterna, ibland efter hö- rande av vederbörande tillsynsmyndig— het, såsom t. ex. vid sjuksköterskesko- lorna, eller sedan denna myndighet upp- satt tre sökande på förslag, bland vilka styrelsen har att välja, såsom fallet är med lantmanna- och lanthushållsskolor. Vid vissa utbildningsanstalter tillsättes rektorstjänster och även andra lärar- tjänster helt oberoende av tillsynsmyn- digheten.
Ordinarie lärartjänster vid kommu-
nernas yrkesskolor tillsättes numera av länsskolnämnderna, medan icke-ordi- narie lärare förordnas av skolstyrelsen i kommunen. Vid övriga yrkesutbildan- de skolor tillsättes samtliga lärartjäns- ter i regel av skolornas lokala sty-relser. I vissa fall tillsättes de ordinarie tjäns- terna av Kungl. Maj:t — så sker beträf- fande de tekniska läroverken, handels- gymnasierna och sjöbefälsskolorna — eller av tillsynsmyndigheten.
Handläggning av ärenden rörande in- rättande och tillsättande av lärartjäns- ter ingår visserligen i större eller mind- re omfattning i dcn centrala ledning- ens arbetsuppgifter, men huvudgrunder- na för inrättande, respektive tillsättan- de fastställes dock i regel av statsmak- terna. De sakkunniga anser sig förden- skull icke böra lägga fram några förslag rörande den centrala ledningens befo- genheter i dessa avseenden. Därest hu— vudparten av yrkesutbildningen kom- mer att ställas under gemensam central ledning måste som en konsekvens här- av följa en översyn av de stadgar, äm- betsverksinstruktioner och andra för- fattningar, som nu reglerar verksamhe— ten på olika yrkesutbildningsområden.
Beträffande delegering av beslutande- rätt till lägre beslutsinstanser jämför även kap. 13 och 14.
Oberoende av hur lärartillsättningar— na inom yrkesskolväsendet kommer att ske, är det ett väsentligt intresse för skol- väsendet i dess helhet, att de tillgängliga lärarkrafterna användes på bästa sätt. Då den egentliga yrkesutbildningen i framtiden i huvudsak kommer att bygga på den förberedande yrkesutbildning- en inom den obligatoriska skolan och denna sistnämnda utbildning i viss om än begränsad utsträckning kommer att äga rum inom ramen för yrkesskolan, kan samma lärare med fördel undervisa såväl inom den allmänna skolan som inom yrkesskolan. Den centrala ledning-
med motsvarande ledning för det all- männa skolväsendet ange riktlinjer för lärarnas tjänstgöring inom olika skol- former. en för yrkesutbildningen bör i samråd
Skolbyggnndsfrågor
För skolans inre organisation spelar skolbyggnaderna och undervisningslo- kalerna en väsentlig roll. Det avgöran- de för yrkesundervisningens liksom all annan undervisnings funktionsduglighet är givetvis tillgången på goda lärare och instruktörer, men utan ändamålsenliga lokaler och undervisningsmateriel blir lärarna handicapade i sitt arbete, de må vara aldrig så dugliga. Byggnadsären- dena och andra lokalfrågor rörande yrkesskolorna måste sättas in i sitt sammanhang med planeringen av un- dervisningsväsendet i dess helhet. Den förberedande yrkesutbildning grund- skolan skall ge kan ju i viss omfattning förläggas till yrkesskolorna och den egentliga yrkesutbildningen vid yrkes- utbildningsanstalter av skilda slag kom- mer i framtiden att till större delen bygga på den grund, som lägges genom den förberedande utbildningen. På många orter kan det fördenskull bli ak- tuellt _ och är det för övrigt redan nu —— att inrymma såväl klasser och av- delningar inom den allmänna skolan som avdelningar inom yrkesskolan i samma byggnadskomplex. Lärosalar för övervägande teoretisk undervisning kan komma att begagnas av elever från såväl den obligatoriska skolan som yrkessko- lan. Gymnastiksalar, bespisningslokaler m. ni. kan användas för båda skolfor- mernas räkning. Det är också tänkbart, att det ur såväl skolorganisatoriska som praktiskt ekonomiska synpunkter kan bli lämpligt att förlägga skolor för olika yrkesområden till samma plats i gemen- samma byggnadskomplex. De byggnads—
och lokalproblem, som uppstår härige- nom, måste noga penetreras vid den re- ginonala planeringen av skolväsendet i länet och den lokala planeringen i kom- munerna, så att de kan lösas på ett sätt, som tillgodoser såväl undervisningens intresse som det allmänna intresset av att kostnaderna för undervisningsväsen- det hålles inom ekonomiskt försvarba- ra gränser.
Statsbidrag till anskaffande av lokaler för de yrkesutbildande skolorna genom nybyggnad, ombyggnad eller inköp av redan befintlig byggnad lämnas dels till landstingskommunala och kommunala yrkesskolor och dels till lägre lantbruks— undervisningsanstalter. Dessutom kan statsmedel för ändamålet erhållas till skogsbruksskolor, ehuru något särskilt anslag för byggnadsbidrag åt dessa inte finns. Vidare utgår givetvis statsbidrag till byggnader för den förberedande yr- kesutbildningen inom den obligatoriska skolans ram. I detta senare fall är det ofta fråga om byggnader, som är ge- mensamma för den förberedande yrkes- utbildningen och den allmänna teore- tiska undervisningen. Ärenden rörande byggnader för yrkesutbildningsväsendet handlägges således för närvarande en- dast inom de centrala ämbetsverk, som utövar tillsyn över de nämnda utbild- ningsgrenarna. I enstaka fall kan även annat ämbetsverk, som utövar tillsyn över något slag av yrkesutbildning, få handlägga byggnadsärenden, men därom finns för närvarande inga författnings- bestämmelser.
Den procedur för handläggning av byggnadsärendena, som utvecklats inom de berörda ämbetsverken, överensstäm- mer i sina huvuddrag men skiljer sig i detaljer. Den kan ifråga om samtliga ämbetsverk betecknas som invecklad och tidsödande. Genomförandet av ett byggnadsprojekt tar fördenskull i regel lång tid i anspråk och åsamkar dess-
utom huvudmännen och de lokala skol- ledningarna åtskilligt merarbete och extra kostnader.
Proceduren för ärendenas gång ifråga om byggnader för yrkesutbildningsvä- sendet ter sig i sina huvuddrag på föl- jande sätt: Sedan fråga väckts om upp- förande av en skolbyggnad, verkställer huvudmannen utredning om det behov av lokaler, som skall tillgodoses genom detta byggnadsarbete. Utredningen före- tas i allmänhet enligt anvisningar, som utfärdats av tillsynsmyndigheten. An- visningarna kan vara generellt utfor- made i skrivelser från tillsynsmyndig- heten eller också meddelas i varje sär— skilt fall. Är nybyggnaden endast av- sedd att ersätta otidsenliga och otjän- liga lokaler, behöver utredningen inte bli särskilt omfattande. Är det där- emot fråga om att inrätta en helt ny skola eller att utvidga en redan befint- lig med nya avdelningar eller nya (kur— ser, erfordras en mera ingående utred- ning, vid vilken hänsyn måste tagas så- väl till den beräknade elevtillström- ningen som till det arbetsmarknadsmäs- siga behovet av den nya utbildningen. Till hjälp för utredningarna rörande lo- kalbehovet har tillsynsmyndigheterna i regel utgivit promemorior angående utrymmesbehov för undervisningen vid de skilda typer av skolor, som lyder under respektive verk. De planeringsar- beten rörande yrkesskolväsendets orga- nisation och utbyggnad, som praktiskt taget alla landsting utfört för sina re- spektive områden, kan också vara till stor nytta för sådana utredningar.
Efter det att utredningen om lokal- behovet färdigställts, översändes den— samma till tillsynsmyndigheten, som har att pröva lokalbehovet och lämna hu- vudmannen uppgift om ”de lokaler, som förklarats erforderliga. Är nybyggna- den avsedd för den förberedande yrkes— utbildningen, skall länsskolnämnden av-
ge yttrande över lokalbehovet, innan tillsynsmyndigheten, d. v. s. i detta fall skolöverstyrelsen, meddelar beslut. Av- ser nybyggnaden lokaler för kommunal yrkesskola, inhämtar också tillsynsmyn— digheten, i detta fall överstyrelsen för yrkesutbildning, yttrande från länsskol- nämnden. Överstyrelsen låter även i regel arbetsmarknadsstyrelsen yttra sig över lokalbehovet och vidare inhämtas yttrande från arbetsgivar- och arbets- tagarorganisationer, om detta anses önskvärt. Lantbruksstyrelsen, som har att pröva lokalbehovet för lantbrukets skolor, torde däremot i regel icke in- hämta yttrande från andra myndigheter eller från organisationer, frånsett bygg- nadsstyrelsen, som ofta genom egna re- presentanter deltar i överläggningarna rörande utformningen av byggnadspro- jekt på ifrågavarande område.
Nästa etapp i handläggningen av ett nybyggnadsärende blir utarbetande av skissritningar samt förhandsgranskning av dessa från tillsynsmyndighetens si- da. Varje tillsynsmyndighet äger utfär- da närmare föreskrifter rörande för— handsgranskning, varför dessa före- skrifter icke är enhetligt utformade utan varierar från verk till verk. Skolöver- styrelsen har i föreskrifterna angivit vil- ka lokala instanser, som bör yttra sig över ritningsförslaget: byggnadsnämnd, lokal civilförsvarsmyndighet, skolläka- re, länsarkitekt m. fl. Vidare skall den regionala skolmyndigheten, länsskol- nämnden, avge yttrande. Överstyrelsen för yrkesutbildning brukar i beslutet rörande lokalbehovsprövningen inrym- ma en passus om att den arkitekt, som erhåller i uppdrag att göra upp rit- ningar, bör överlägga med vederbörande fackbyråer inom överstyrelsen för att erhålla erforderliga anvisningar för sitt arbete. Först sedan detta skett, kan skissritningarna utarbetas och insändas .till överstyrelsen för förhandsgransk-
ning. I fråga om byggnader för lantbru- kets skolor drar tillsynsmyndigheten inte upp några skarpa gränser mellan lokalbehovsprövning och granskning av skissritningar. Hela byggnadsprojektet utformas successivt under överläggning- ar mellan huvudmännen och de lokala skolledningarna å ena sidan och lant- bruksstyrelsens undervisningsbyrå å den andra.
Sedan skissritningarna granskats och godkänts, kan arbetet med huvudrit- ningarna ta sin början. När dessa i sin tur färdigställts, inger huvudmannen till tillsynsmyndigheten ansökan om statsbidrag till byggnadsarbetet. Ansö— kan skall åtföljas av vissa bilagor, främst huvudritningar med situationsplan. Till- synsmyndigheten överlämnar sedan an- sökan jämte eget yttrande däröver till Kungl. Maj:t, som fattar beslut om till— delning av statsbidrag. Den sista etap- pen av proceduren omfattar avsyning och godkännande av byggnadsföretaget samt utbetalning av statsbidraget eller resterande del av detta, därest förskotts- bidrag utgått.
Det framgår av denna summariska översikt över gången i handläggningen av byggnadsärendena, att huvudmännen eller de lokala skolstyrelserna under varje etapp av handläggningen har att göra framställningar till vederbörande tillsynsmyndighet och att andra cen- trala verk samt regionala eller lokala myndigheter och i vissa fall även orga- nisationer avger yttranden över dessa framställningar. Beslutanderätten är koncentrerad till de centrala tillsyns- myndigheterna och Kungl. Maj:t. De förstnämnda fattar beslut rörande be- hovet av lokaler samt godkänner skiss— ritningar. Kungl. Maj:t beslutar om till- delning av statsbidrag. Det förtjänar på- pekas, att samråd äger rum mellan skol- överstyrelsen och överstyrelsen för yr— kesutbildning rörande sådana byggnads-
företag, som skall tillgodose lokalbehov för såväl försöksskola som yrkesskola.
Den centrala ledningen bär ansvaret för att yrkesskolorganisationen i dess helhet blir funrktionsduglig. I detta an- svar måste ingå plikt att se till, .att 10- kalerna för yrkesundervisningen utfor- mas på ett sådant sätt, att de av den centrala ledningen fastställda under- visningsplanerna kan tillämpas i prak- tiken. Ledningen av byggnadsverksam- heten för yrkesutbildningsanstalternas behov måste fördenskull utövas av det eller de centrala ämbetsverk, som skall ha tillsyn över yrkesutbildningsväsen- det. Det blir alltså den centrala led- ningen, som i sista hand har att fast- ställa, vilken omfattning varje byggnads- företag bör erhålla och hur ritningarna till ny- eller ombyggnader skall utfor- mas.
Även om de sakkunniga hävdar den mening, att ledningen av byggnadsverk- samheten bör ligga hos den centrala led- ningen, utesluter detta givetvis inte, att en förenkling av proceduren för bygg- nadsärendenas handläggning företas. Ur skilda synpunkter ter sig tvärtom en så- dan förenkling som synnerligen önsk- värd. Det synes vara en onödig omgång, att den centrala ledningen i skilda etap- per skall fatta beslut i byggnadsärende- na, sedan i varje etapp yttranden in- hämtats från såväl centrala och regio- nala samt i vissa fall lokala myndighe- ter som från organisationer. Denna ord- ning tvingar huvudmän och lokala skol- styrelser till upprepade kontakter med den centrala ledningen med därav föl- jande kostnader och tidsförlust. Dessa kostnader och tidsförluster skulle mins- ka, om handläggningen av byggnads- ärendena i någon etapp överfördes från den centrala ledningen till den regio- nala skolmyndigheten, länsskolnämn- den.
Olika utvägar att förenkla proceduren
för byggnadsärendenas handläggning kan övervägas, men vad som främst bör komma ifråga är att överlämna pröv- ningen av lokalbehovet till länsskol- nämnden. Denna befogenhet bör avse icke endast byggnadsföretag för det allmänna skolväsendets behov utan även för yrkesskolväsendets. Blir länsskol- nämnden regional tillsynsmyndighet även för yrkesskolväsendet i dess hel- het, kan prövningen av lokalbehovet be- träffande t. ex. lokala yrkesskolor i en framtid förutsättas verkställd av nämn- den. Vid prövningen måste beaktas hela skolväsendets aktuella och framtida be- hov av lokaler inom det område, som kommer att beröras av byggnadsföreta- get, en uppgift, som nämnden med sin kännedom om de lokala förhållandena torde vara bättre skickad att utföra än den centrala ledningen.
Under förutsättning att lokalbehovs- prövningen i framtiden till viss del de- centraliseras från de centrala skoläm- betsverken till de regionala organen, kan den inledande etappen av ett byggnads- ärendes handläggning komma att utfor- mas på ungefär följande sätt. Sedan frå- ga väckts om utförande av ett byggnads- företag verkställer huvudmannen för skolan ifråga utredning om det behov av lokaler, som skall tillgodoses genom byggnadsföretaget. Utredningen utföres i enlighet med generella anvisningar, som utfärdats av tillsynsmyndigheten, vilket givetvis inte får hindra, att kom- pletterande förfrågningar får göras hos denna. Huvudmannen samråder genom sina verkställande organ med länsskol- nämnden, vilken har att bevaka, att det planerade skolbygget kommer att väl passa in i de regionala planerna för skolväsendet inom länet samt i skolor- ganisationen för kommunen, när det gäller kommunala skolor. Sedan utred- ningen färdigställts, överlämnas den- samma till länsskolnämnden, som prö-
var lokalbehovet och lämnar huvud- mannen besked om de lokaler, som den funnit nödvändiga. Till ledning för länsskolnämndens prövning bör veder- börande centrala tillsynsmyndighet dels lämna utförliga uppgifter och anvis- ningar om det lokal- och utrymmesbe- hov, som normalt sett förefinnes inom skilda typer av skolor, dels hålla nära kontakt med länsskolnämnderna, så att lokalbehovsprövningen inom samtliga nämnder kan komma att verkställas ef- ter någorlunda enhetliga normer. Sam- manfattningsvis vill de sakkunniga framhålla, att det inte synes oss lämp- ligt, att länsskolnämnderna medges ge- nerell befogenhet att besluta om lokal- behovsprövningen; den centrala till- synsmyndigheten bör ha möjlighet att genom utfärdande av föreskrifter när- mare reglera nämndernas befogenhet i ifrågavarande avseende.
Enligt vår mening är det icke lämp- ligt att medge länsskolnämndcn befogen- het att granska skissritningar till skol- byggnader, eftersom man :kan utgå ifrån, att nämnden icke kommer att ha till- gång till byggnadsteknisk expertis för en sådan uppgift. Det skulle bli alltför kostnadskrävande att till varje länsskol- nämnd knyta arkitekter med speciali- sering på skolbyggen. Man kan inte hel- ler förutsätta, att det inom länsarkitekt- organisationen kommer att finnas dy- lika specialister, som skulle .kunna för- ordnas att biträda länsskolnämnderna med granskningarna. En ekonomiskt och byggnadstekniskt rationell handläggning av skolbyggnadsärendena kräver, att ex- pertis av avsedd art koncentreras till de myndigheter, som har att utöva den centrala tillsynen. Ifråga om de senare etapperna av proceduren för handlägg- ning av byggnadsärenden, anvisningar för skissritningar, förhandsgranskning av dylika, yttranden över dessa, slut- giltig granskning av huvudritningar och
yttranden till Kungl. Maj:t över stats- bidragsansökningar till byggnadsföre- tagen eller eventuellt beviljande av statsbidrag, bör arbetsuppgifterna så- ledes utföras av den centrala ledningen.
Under 1960-talet kommer den nya grundskolan att successivt genomföras över hela landet. Man kan förutsätta, att nybyggnadsverksamheten för skolväsen- dets lokalbehov under denna period kommer att bli mycket omfattande och att volymen av byggnadsärenden såle- des blir stor. Med hänsyn härtill fin- ner vi det icke lämpligt att under denna nydaningsperiod skall vidtagas några mera genomgripande ändringar av den nu tillämpade proceduren för byggnads- ärendenas handläggning. En omläggning av densamma nu skulle kunna försena beredning och beslut i dessa ärenden, eftersom det blir fråga om en ny ären- degrupp, av vars handläggning länsskol- nämnderna tidigare icke haft någon er- farenhet. Den av oss förordade över- flyttningen av lokalbehovsprövningen till länsskolnämnderna bör ske först se- dan grundskolan i stort sett blivit ge- nomförd över hela landet. Överflyttning- en förutsätter vidare, dels att länsskol- nämnden blir regional tillsynsmyndig- het för sådan yrkesutbildning, som nu lyder under skilda fackämbetsverk, och dels personalförstärkning hos länsskol- nämnderna.
Anskalfning av undervisningsmateriel
Enligt nu gällande bestämmelser skall för flertalet slag av yrkesutbildningsan- stalter vederbörande centrala tillsyns- myndighet godkänna undervisningsma- teriel. De sakkunniga har redan tidi- gare i detta kapitel i samband .med dis- kussionen av den centrala ledningens uppgifter på det pedagogiska fältet fram- hållit, att en av dessa uppgifter just bör
vara att godkänna undervisningsmate- riel. Vidare bör det åligga den centrala ledningen att verka för att lämpliga lä- roböcker, filmer, bildband, m. m. utar- betas eller framställes. Den centrala led- ningen får alltså inte begränsa sin verk- samhet i här förevarande avseende till kontroll av den undervisningsmateriel, som användes vid utbildningen, utan också fungera som ett serviceorgan för anskaffande av dylik materiel. Av de centrala ämbetsverk, som nu utövar cen- tral ledning av yrkesutbildning, har överstyrelsen för yrkesutbildning och Skogsstyrelsen särskilt utvecklat sin ser- viceverksamhet. Inom det förstnämnda verket finns en särskild sektion för central upphandling av undervisnings- materiel för centrala verkstadsskolor, kommunala och enskilda yrkesskolor sam-t i viss omfattning även upphand- ling av materiel för den obligatoris- ka skolans behov. Skogsstyrelsen har organiserat central upphandling av un- dervisningsmateriel för skogsbrukssko— lornas behov och verket har även i viss utsträckning låtit tillverka maskinell utrustning för den skogliga yrkesutbild- ningen, som icke funnits tillgänglig på annat sätt.
En för huvuddelen av yrkesutbild- ningen i vårt land gemensam central ledning bör noga följa utvecklingen ifrå- ga om utarbetande, framställning och distribution av undervisningsmateriel för yrkesskolorna, det må nu gälla läro- böcker, audivisuella hjälpmedel, eller maskiner och verktyg, samt taga de initiativ, som erfordras för en god för- sörjning med dylik materiel. En central upphandling av materiel bör ingå som ett led i verksamheten inom det verk, som får den centrala ledningen om hand. Denna servicetjänst bör dock inte få utveckla sig i så stor omfattning, att den centrala tillsynsmyndigheten faktiskt blir något av ett affärsdrivande
verk. Anskaffning av undervisningsma- teriel kan för närvarande ske på olika sätt. Sektionen för centralupphandling inom överstyrelsen för yrkesutbildning förmedlar inköp av materiel till skolor- nas huvudmän, medan landstingens in- köpscentral och det av svenska lands- kommunernas förbund ägda kommun- aktiebolaget på rent affärsmässig grund inköper materiel och återförsäljer den- samma till huvudmännen. Något kon- kurrensförhållande mellan de olika in- köpsorganisationerna bör icke råda, de bör tvärtom i samarbete med varandra söka åstadkomma den för huvudmän- nen bästa och billigaste försörjningen med undervisningsmateriel. Väsentligt är, att tillsynsmyndigheten förfogar över sakkunnig personal, som kan stå hu- vudmännen till tjänst med råd och an- visningar vid inköp.
När det gäller utarbetande och tryck- ning av läroböcker, inspelning av fil- mer o. d. för yrkesundervisningens be- hov torde man sannolikt inte kunna räkna med att enskilda företag på dessa områden skall engagera sig i erforderlig utsträckning på grund av den relativt begränsade efterfrågan, som sådan ma- teriel för mindre frekventa utbildnings- linjer kommer att få. I den mån behovet inte kan fyllas på annat sätt, hör till- synsmyndigheten i egen regi låta fram- ställa materiel av nu antydd art. Gäller det däremot tyngre och mera komplice- rad maskinell utrustning för yrkessko- lorna, torde det få anses uteslutet att tillsynsmyndigheten själv låter tillverka dylik. Men det bör vara en uppgift för denna att genom överenskommelse med företag, som tillverkar dylik utrustning, söka säkerställa skolornas behov därav på för dem förmånliga villkor.
Staubidragsfrågor m. m. På det rent administrativa området blir den centrala ledningens väsentligaste
uppgift att hos Kungl. Maj:t göra fram- ställningar om erforderliga anslag av statsmedel till utbildningen samt att ef- ter närmare föreskrifter av Kungl. Maj:t i vissa fall själv fördela eller avge för- slag till fördelning av beviljade anslag. Framställningarna om anslag måste gi- vetvis avse såväl anslag till de fasta yrkesutbildningsanstalterna som anslag till den yrkesutbildning utanför dessa, som erhåller eller anses böra erhålla un- derstöd av statsmedel. För att anslags- framställningarna skall bli väl under- byggda med starka och bärkraftiga argu— ment, måste den centrala ledningen skaffa sig ingående och noggrann kän- nedom dels om kostnadsutvecklingen inom de olika yrkesutbildningsområ- dena, dels om det behov av nya utbild- ningsanstalter och utbildningslinjer el- ler eventuellt omorganiserade dylika, som kan anses påkallat av förändringar inom näringsliv och arbetsmarknad.
De statliga yrkesutbildningsanstalter- nas drift bekostas helt av statsmedel, medan för vissa skolformer de kommu- ner, i vilka skolorna är belägna, ställer lokaler till förfogande för dessa och finansierar lokalkostnaderna. Medel till de statliga yrkesskolornas verksamhet anslås direkt på statsbudgeten och an- slagen disponeras i regel av styrelsen för vederbörande skola i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Den centrala ledningens uppgift beträffande anslagen till de statliga skolorna blir i första hand dels att kontrollera att skol- styrelserna följer givna föreskrifter om anslagens disposition, dels att utfärda sådana närmare föreskrifter rörande de- ras användning, som Kungl. Maj:t even- tuellt överlåter åt den centrala ledning- en att verkställa.
Till alla övriga yrkesutbildande sko- lor, som icke har staten till huvudman och som utgör det överväldigande fler- talet, utgår statsbidrag till skilda än-
damål ur anslag, som uppföres under vederbörande huvudtitlar i statsbudge- ten. Beslut om tilldelning av statsbidrag till de olika skolorna fattas antingen av Kungl. Maj:t eller av vederbörande till- synsmyndighet. I det förstnämnda fal- let avger tillsynsmyndigheten antingen förslag till fördelning av statsbidragen eller yttrande över statsbidragsansök- ningarna. Tilldelningen av statsbidrag till de olika yrkesskolformerna regleras av högst varierande bestämmelser, men rent generellt kan man säga, att Kungl. Maj:t beslutar om statsbidrag till bygg- nadsföretag och beträffande vissa skol- former även till lärarlöner, medan till- synsmyndigheterna beslutar om stats- bidrag till skolornas eller kursernas år liga driftskostnader. '
Därest huvudparten av yrkesutbild- ningen ställes under gemensam ledning av ett centralt ämbetsverk, bör enligt de sakkunnigas mening en översyn även av statsbidragshestämmelserna företagas, så att de för närvarande så vitt skilda reglerna för statsbidragsgivningen kom- mer att stå i bättre samklang med var- andra. De sakkunniga har tidigare un- derstrukit, att yrkesskolan — ordet ta- get i dess vidaste bemärkelse —— bör få utvecklas i fria former för att kunna anpassa sig efter närings- och yrkes- livets skiftande krav. Denna synpunkt måste givetvis äga relevans även ifråga om statsbidragsgivningen. Den får inte av den centrala ledningen begagnas som ett medel för att byråkratiskt dirigera skolans inre verksamhet, dess syfte måste vara att stimulera huvudmännen att göra de insatser, som behövs för att de unga skall få en god och ändamåls- enlig utbildning för sitt kommande yr- kesarbete.
Beslutanderätten i statsbidragsären- dena torde framdeles böra vara delad mellan Kungl. Maj:t, den centrala till- synsmyndigheten och länsskolnämnder-
na. Det står ju utom all diskussion, att Kungl. Maj:t äger utfärda allmänna fö- reskrifter om anslagsmedlens disposi- tion, eftersom det är statsmakterna, som ställer medel till förfogande. När fråga är att besluta i de konkreta fal- len, torde befattningshavare i den centrala tillsynsmyndigheten och läns- skolnämnderna genom sin nära kon- takt med skolor och kursverksamhet ha ett bättre utgångsläge för bedöm— ningen av medelsbehovet i varje en- skilt fall. Särskilt länsskolnämndernas befattningshavare måste förutsättas äga en ingående kännedom om undervis- nings- och utbildningsverksamheten inom sitt område. Enligt de sakkun- nigas mening bör det vara lämpligt, att länsskolnämnderna i st-or utsträckning erhåller beslutanderätt i statsbidrags- ärenden, som avser de årliga driftkost- naderna för yrkesutbildningen. Endast i begränsad omfattning bör den centra- la tillsynsmyndigheten besluta i dylika frågor. I sådana fall, då det blir fråga om principiella bedömningar, bör ärendet avgöras av Kungl. Maj:t. När t. ex. en enskild yrkesskola, som tidiga- re icke erhållit statsbidrag, ansöker härom, bör Kungl. Maj:t pröva ärendet och fatta beslut. Har dylik skola till- delats bidrag, bör förnyade årliga be- slut om bidrag under viSSa villkor kun- na fattas av den centrala ledningen (jfr förteckningen i kap. 14, punkt 89).
Vad angår frågan om statsbidrag till skolbyggnadsföretag kan det diskuteras, huruvida beslutanderätten alltjämt bör ligga i Kungl. Maj:ts hand, eller om be- slut i dessa ärenden bör fattas av cen- tral tillsynsmyndighet. Skäl kan anföras för såväl den ena som den andra stånd- punkten. Det stora behovet av kapi- tal för investeringar i den offentliga verksamheten tvingar statsmakterna till sträng hushållning med anslagna medel.
Det torde vidare vara realistiskt att räkna med att byggnadsverksamheten för offentliga ändamål, däri inbegripet byggnader för undervisningsväsendet, alltjämt kommer att regleras i en eller annan form, åtminstone inom den fram- tid vi nu kan överblicka. För att ett byggnadsföretag skall få igångsättas kommer att krävas tillstånd av offentlig myndighet. Sammanställer man båda dessa omständigheter kan det synas vara lämpligt, att Kungl. Maj:t själv av- gör statsbidragsärendena.
Å andra sidan kan relativt starka ar- gument anföras för den uppfattningen, att den centrala tillsynsmyndigheten bör fatta beslut i ärendena rörande statsbidrag till skolbyggnadsföretag. Statsmakterna fastställer genom årliga beslut ramarna för investeringsbidragen till skolbyggnader för det kommande budgetåret. Tillerkännes den centrala tillsynsmyndigheten beslutanderätt kan den inte gå utöver denna ram. Genom regleringsbreven kan Kungl. Maj:t ge närmare föreskrifter om hur de anslagna medlen får disponeras. Ärenden röran- de statsbidrag till byggnader för det allmänna skolväsendet och det kommu- nala yrkesutbildningsväsendet beredes i detalj inom respektive skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, varför i de flesta fall Kungl. Maj:ts be- slut i dessa ärenden blir en formsak. Det må också påpekas, att länsskol- nämnderna verkställer angelägenhets- gradering beträffande behovet av skol- byggnader. På grundval av det inkom- na materialet överlägger skolöverstyrel- sen med ecklesiastikdepartementet, in- nan den officiellt framlägger förslag i statsbidragsärendena. Denna s. k. riks- gradering företages i regel fyra gånger årligen och utgör grundvalen för den turordning, i vilken statsbidrag till skol- byggnadsföretagen beviljas. En mot- svarande gradering av behovet inom
yrkesskolväsendet i dess helhet kan gi- vetvis komma till stånd, om länsskol- nämnden blir tillsynsmyndighet för huvudparten av yrkesutbildningen inom vederbörande län.
Med hänvisning till de sist relaterade omständigheterna förordar de sakkun— niga, att beslut i ärenden rörande stats- bidrag till skolbyggnadsföretag skall fat- tas av central tillsynsmyndighet.
Administrativa uppgifter i övrigt
Utöver de uppgifter, som här ovan an- givits, måste det självfallet åligga den centrala ledningen att handha de admi- nistrativa och allmänt kontrollerande arbetsuppgifter, som normalt påfordras av en central tillsynsmyndighet. Bland viktigare sådana må nämnas utfärdan- de efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av tillämpningsföreskrifter till olika skol- författningar, utfärdande av tjänstgö- ringshetyg för rektorer, fastställande av betygsblan-ketter och andra erforderliga formulär av skilda slag samt avgivande av utlåtanden och verkställande av ut- redningar, som begärs i vederbörlig ord- ning. En särskilt viktig grupp av juri- diskt-administrativa ärenden är besvärs- ärendena. Den centrala ledningen har att fungera som beslutande instans ifrå- ga om överklaganden av beslut, som fat- tats av länsskolnämnderna eller av sty- relser för statsunderstödda yrkesskolor, som icke står under tillsyn av dessa.
En fråga av intresse i detta samman- hang är, om kontroll skall utövas över
sådan yrkesutbildning, som icke åtnju- ter understöd från stat eller kommun. Tidigare har i icke ringa omfattning förekommit privat bedriven yrkesutbild- ning, som icke motsvarat de krav, man rimligen bör ställa på densamma. I vissa fall har det varit fråga om en utbildning, vars enda syfte varit att ge ägaren av utbildningsanstalten största möjliga in- täkter. Eleverna har måst erlägga höga avgifter; men den utbildning de erhål- lit har varit undermålig och har föga förbättrat deras möjligheter att erhålla anställning inom det yrke, för vilket utbildningen skulle kvalificera. Frågan om kontroll över den icke stats- eller kommunalunderstödda yrkesutbildning- en har uppmärksammats av statsmakter- na; bl. a. har på riksdagens begäran en statlig utredning företagits. Kungl. Maj:t har överlämnat handlingarna i ärendet till överstyrelsen för yrkesutbildning och uppdragit åt överstyrelsen att följa frågans utveckling och föreslå de kon— trollåtgärder den finner lämpliga.
Sedan den statsunderstödda yrkesut- bildningen numera blivit alltmer om- fattande och samtidigt i kvalitativt hän- seende förbättrad, har problemet ifråga förlorat åtskilligt av sin aktualitet; men tyvärr förekommer ännu i enstaka fall privata yrkesutbildningsanstalter, vars undervisning är undermålig. Det är för- denskull önskvärt, att någon form av kontroll kan utövas över den yrkesut- bildning, som icke åtnjuter ekonomiskt stöd av det allmänna. Kontrollens syfte bör vara att se till dels att utbildningen är godtagbar i kvalitativt hänseende, dels att elevavgifterna är skäliga.
Yrkesskolans fostrande uppgift
Yrkesutbildningen har en ekonomiskt inriktad målsättning. Yrkesutbildande skolor och kurser skall ge eleverna un-
derlag för deras framtida utkomstmöj- ligheter och förmåga att hävda sig på en arbetsmarknad, som är underkastad
ständiga förändringar. Den materiellt- ekonomiska inriktningen av yrkesutbild- ningen får emellertid inte göras så starkt framträdande, att man glömmer bort, att även denna utbildning måste innehål— la moment av fostrande och karaktärs- danande art. Utvecklingen inom det mo- derna samhället ger vid handen, att man inte längre kan dra en skarp gräns mel- lan å ena sidan allmänt medborgerlig undervisning och fostran och å andra sidan av rena nyttighetshänsyn präglad yrkesutbildning. Även yrkesundervis- ningen måste syfta till att hjälpa elever- na till allsidig utveckling,bidraga till de- ras personliga mognande och göra dem bättre skickade att fylla de krav, som möter dem ute i livet. Liksom i den obli- gatoriska skolan måste även i alla dess överbyggnader de personlighetsdanande momenten tillmätas stor vikt. Det måste vara en väsentlig uppgift även för yrkes- utbildningen att främja elevernas intel- lektuella och emotionella utveckling samt väcka och vidmakthålla intresse för estetiska värden. Tlill yrkesutbild- ningens uppgifter hör också estetisk och social fostran samt vården om elevernas mentala och kroppsliga hälsa. De goda vanor och attityder, som den obligato- riska skolan sökt grundlägga hos elever- na under en viktig utvecklingsperiod av deras liv, bör vidareutvecklas och be- fästas under yrkesutbildningen. Denna verksamhet bör avse att söka skapa själv- tillit och målmedvetenhet hos eleven, vänja honom vid att taga hänsyn och samarbeta med andra människor samt inpränta hos honom att han alltid måste samvetsgrant utföra givna uppgifter ef- ter bästa förmåga.
Yrkesutbildningen i dess mångskiftan- de former erbjuder rika möjligheter till dylika personlighetsdanande insatser.
Vid utbildningen till ett stort antal yr- ken framträder dessa möjligheter sär- skilt klart, liksom betydelsen av vissa karaktärsdrag för utövningen av en del yrken är i hög grad påfallande. Det kan gälla krav på noggrannhet och ärlighet i arbetet, på målmedvetenhet, förutseen- de och ordning, nödvändigheten av sam- arbete med andra andra människor, ett hänsynsfullt uppträdande m.m. Det är således självklart, att de fostrande mo- menten måste utgöra en väsentlig del av själva utbildningen.
De fackmässiga studierna måste kom— bineras med en fortsatt medborgar- och personlighetsfostran, som omfattar även allmänt orienterande samhällsundervis- ning samt orienterande undervisning om det ifrågavarande näringslivs- och ar- betsmarknadsområdet, dess betydelse för samhället, dess ekonomiska, teknis- ka och sociala organisation, dess an- knytning till andra näringslivs- och ar- betsmarknadsområden. o.s.v. Även en ytterligare orientering om kulturlivets olika aspekter är önskvärd.
Den centrala ledningen har givetvis betydelsefulla uppgifter att utföra även i fråga om den fostrande verksamhet, som måste äga rum inom yrkesutbild- ningsväsendet. I nu gällande instruktion för överstyrelsen för yrkesutbildning he- ter det, att tim-betsverket skall främja ungdomens sedliga, intellektuella och fysiska fostran. Dessa ord äger själv- fallet giltighet även för den framtida centrala ledningen av yrkesutbild- ningen. Planerings- och byggnadsfrågor, administrativa ärenden, organisations- frågor m. ni. får 'inte undanskymma den centrala ledningens betydelsefulla upp- gift att se till, att de fostrande momen- ten får sin tillbörliga plats i yrkesutbild- ningen.
KAPITEL 9
Koncentration av yrkesutbildningens centrala ledning
Den nuvarande splittringen
Den centrala ledningen av yrkesutbild- ningen i vårt land har, som framgår av redogörelsen i kap. 5, organiserats efter två skilda principer. Enligt den ena principen utövas den centrala tillsynen av yrkesutbildningen inom ett visst yr- kesutbildningsområde av det centrala ämbetsverk, som handlägger övriga frå- gor rörande de näringar eller yrkesom- råden, för vilka utbildningen är avsedd. Vederbörande fackämbetsverk har allt- så även fått sig anförtrodd uppgiften att centralt leda yrkesutbildningen för den näring eller det yrkesområde, över vilken den utövar tillsyn. Enligt den andra principen har yrkesutbildnings- frågor brutits loss från fackämbetsver- ken och lagts under ledning av ämbets- verk, vars huvudsakliga uppgift är att centralt leda utbildning och skolväsen- de. De båda principerna har dock inte i den praktiska tillämpningen kunnat hållas helt åtskilda. Det förekommer, att tillsynen över utbildningen för ett visst yrkesutbildningsområde är delad mellan överstyrelsen för yrkesutbildning och vederbörande fackämbetsverk, fastän i sådana fall ett samarbete mellan de be- rörda verken förekommer. Ett exempel utgör utbildningen av personal för sjuk- och hälsovården, där medicinalstyrelsen leder utbildningen av flertalet yrkes- kategorier, men utbildningen av några kategorier ledes av överstyrelsen för yr- kesutbildning. Principen om vederbö- rande fackämbetsverks ledning av yrkes-
utbildningen inom sitt område har ej heller konsekvent genomförts i prakti- ken. Det må t.ex. erinras om att led- ningen av yrkesutbildningen för skogs- bruket är delad mellan Skogsstyrelsen och domänstyrelsen. Vidare må noteras, att några yrkesutbildningsanstalter icke står under ledning av något centralt ämbetsverk utan att deras styrelser ly- der direkt under Kungl. Maj:t.
Det faktum att två olika principer följts vid utformningen av den centrala tillsynen över yrkesutbildningen i vårt land får sin förklaring, om man ställer in framväxandet av yrkesutbildningen i ett historiskt perspektiv. Fram till ungefär mitten av förra århundradet förekom yrkesutbildning i skolmässiga former i mycket liten omfattning. Från och med nämnda tidpunkt började, som påpekats i kapitel 8, skolor för teknisk undervisning samt yrkesskolor för jord- bruk m.fl. näringsgrenar att upprättas. Då staten beslutade att ge ekonomiskt stöd åt dessa skolor, var det givet, att den också borde kontrollera, hur dessa medel användes. Det föll sig då natur- ligt att uppdra kontrollen åt de fack- ämbetsverk, som hade tillsyn över andra statliga åtgärder för främjande av ve- derbörande näring. De tekniska skolor- na och skolorna för handelsundervis- ning samt navigationsskolorna ställdes under tillsyn av kommerskollegium, sko- lorna för jordbrukarungdom under lant- bruksstyrelsen och skogsskolorna under
domänstyrelsen. Även för tillsynen av senare upprättade typer av yrkesskolor har samma metod använts. Sjukskö- terskeskolorna ställdes under tillsyn av medicinalstyrelsen ——- dessa skolor er- håller dock inte statsbidrag — skolor för utbildning av personal för social- vård under socialstyrelsen och de s.k. skogsbruksskolorna under Skogsstyrel- sen o.s.v.
Fackämbetsverkens tillsynsbefogen- heter har så småningom utvidgats, så att de inte endast omfattar kontroll av me- delsanvändningen utan också planlägg- ning och organisation av yrkesutbild- ningen inom de områden verken har att övervaka, upprättande och fastställelse av undervisningsplaner, godkännande av undervisningsmateriel, fördelning av statsbidrag eller yttrande till Kungl. Maj:t över statsbidragsansökningar m.m. Som påpekats i redogörelsen för den centrala ledningen i kap. 5 förekommer dock stora variationer de olika ämbets- verken emellan ifråga om tillsynsbefo- genheternas omfattning.
År 1918 introducerades den andra hu- vudprincipen för den centrala ledning- ens organisation, nämligen att yrkesut- bildning centralt ledes av ett undervis- ningsverk. Vid nämnda års riksdag fatta- des beslut om inrättande av lärlings- och yrkesskolor för industri, hantverk, han- del och husligt arbete och den dåva- rande chefen för ecklesiastikdeparte- mentet föreslog, att den centrala led- ningen av dessa skolor skulle uppdras åt ett särskilt för ändamålet upprättat ämbetsverk, en överstyrelse för yrkesut- bildning. Departementschefen ansåg, att arbetsuppgifterna för den centrala led- ningen av dessa skolor vore i huvud- sak av samma art, oavsett för vilket yrke skolorna skulle utbilda ungdomar. Det vore fördenskull i hög grad olämpligt enligt hans mening, om den centrala ledningen mer eller mindre starkt splitt-
rades, så att vederbörande lokala skol- styrelser, när det gällde skolor för ett yrkesområde hade att vända sig till ett ämbetsverk och när det gällde ett annat område till ett annat. Han uttalade ock- så den bestämda uppfattningen, att de arbetsuppgifter, som skulle tillfalla det föreslagna nya ämbetsverket, vore av den omfattning och den art, att de inte lämpligen kunde anförtros åt någon byrå inom ett departement eller åt ett ämbetsverk, som vid sidan härav hade att handlägga en mångfald stora och vik- tiga ärenden av annan art. Förslaget om inrättande av en överstyrelse för yrkes- utbildning avslogs visserligen då, men i stället inrättades en särskild yrkesskol- avdelning inom den dåvarande folkskol- överstyrelsen, åt vilken avdelning upp- drogs att leda de nya lärlings- och yrkes- skolorna. Ett kvarts sekel senare för- verkligades den reform, som föreslagits år 1918, nämligen inrättandet av en särskild överstyrelse för yrkesutbild- ning. Denna reform innebar dock inte, vilket flera gånger påpekats i det före- gående, att huvudparten av yrkesutbild- ningen överfördes under det nya äm- betsverkets ledning. De båda principer- na för den centrala ledningens organisa- tion tillämpas alltjämt sida vid sida. Vi- dare må erinras om, att den yrkesutbild- ning av förberedande art, som under de senaste årtiondena vuxit fram inom den obligatoriska skolan och inom realsko- lan, ställts under skolöverstyrelsens led- ning.
Den centrala ledningen av yrkesut- bildningen är således uppdelad mellan olika ämbetsverk, vilka lyder under skil- da statsdepartement. Vill man ge begrep- pet yrkesutbildning en mycket vid- sträckt tolkning, kan man säga, att ett 25-tal centrala ämbetsverk utövar tillsyn över dylik utbildning och att ärenden rörande densamma handlägges inom flertalet departement. I så fall hänför
man till yrkesutbildning även all intern utbildning beh 'provtjänstgöring för personal inom statliga verk, yrkesutbild- ning inom fångvårdens och ungdoms— vårdens anstalter, yrkesutbildning och arbetsträning för handicapade personer m.m. För det utredningsuppdrag de sakkunniga har att utföra är det emel- lertid, som framhållits i kap. 7, praktiskt omöjligt att ge begreppet yrkesutbild- ning en så vidsträckt tolkning. Även med den avgränsning av utredningsupp- draget, som angivits i nämnda kapitel, framträder bilden av yrkesutbildningens centrala ledning som mycket splittrad. Ärenden rörande yrkesutbildning i den- na avgränsade betydelse handlägges inom fem departement, nämligen social-, ecklesiastik-, jordbruks-, handels- och inrikesdepartementen. Det antal ämbets- verk, som närmast under dessa departe- ment utövar tillsyn över yrkesutbild— ning, utgör elva. Dessa verk är social- styrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen under socialdepartementet, universitets— kanslersämbetet, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning under ecklesiastikdepartementet, lantbrukssty- relsen, domänstyrelsen, Skogsstyrelsen och fiskeristyrelsen under jordbruks- departementet, sjöfartsstyrelsen under handelsdepartementet samt medicinal- styrelsen under inrikesdepartementet. Även kommerskollegium handlägger i enstaka fall ärenden, som har beröring med yrkesutbildning, men detta är inte av någon större praktisk betydelse för de sakkunnigas utredningsuppdrag. Här- till kommer några styrelser för särskilda yrkesundervisningsanstalter, vilka inte är underställda något centralt ämbets- verk utan lyder direkt under Kungl. Maj:t. Det är styrelserna för respektive statens brandskola, statens polisskola och skogsmästarskolan.
Av vad här ovan sagts framgår såle- des, inte bara att olika slag av yrkesut-
bildning lyder under skilda ämbetsverk utan också, att samma eller likartade slag av yrkesutbildning sorterar under olika verk. Utöver de exempel på det senare förhållandet, som tidigare i detta kapitel lämnats, förtjänar påpekas, att skolor och kurser för huslig utbildning ledes av icke mindre än fyra ämbets— verk, nämligen skolöverstyrelsen, över- styrelsen för yrkesutbildning, lantbruks- styrelsen och socialstyrelsen.
Så länge yrkesutbildningen var av relativt ringa omfång framträdde inga mera markanta olägenheter av splitt- ringen i den centrala ledningen. Fack- ämbetsverkens tillsyn var ur vissa syn- punkter också till fördel, den garante- rade en nära kontakt mellan yrkesut- bildningen för en näring och näringens verksamhet i övrigt. Yrkesutbildningen hölls å jour med utvecklingen inom nä— ringen. Den främsta svagheten i fack- ämbetsverkens tillsynsverksamhet, näm- ligen dessa verks otillräckliga tillgång på pedagogiskt kunnig personal, gjorde sig icke så starkt gällande, så länge ut- vecklingen inte gav upphov till mycket snabba förändringar av betingelserna för yrkesutövning inom olika grenar av näringslivet med därav följande högre krav på yrkesskicklighet.
Under senare år har förhållandena i dessa avseenden helt förändrats. Den oerhört snabba takten i samhällsutveck- lingen _ speciellt sedd ur teknisk syn- vinkel — har i hög grad skärpt kraven på yrkesskicklighet inom snart sagt alla områden av arbetslivet. De ständigt fort- gående strukturomvandlingarna inom näringslivet har vidare framkallat ett tidigare praktiskt taget okänt behov av omskolning av arbetskraft för nya yr- ken. Kraven på planering och organisa- tion av yrkesutbildningen, så att den i såväl kvantitativt som kvalitativt hän- seende kommer att motsvara den mo- derna tidens fordringar, växer snart
sagt dag för dag. Att dessa krav kan upp- fyllas är en uppgift, som i särskilt hög grad vilar på den centrala ledningen av yrkesutbildningen. Det säger sig då självt, att den nuvarande splittringen inom denna ledning och bristen på koor- dination mellan yrkesutbildningsåtgär- derna på skilda områden lägger hinder i vägen för en rationell organisation av yrkesutbildningsväsendet.
önskemål om en starkare koncentra— tion av yrkesutbildningens högsta led- ning har framförts vid olika tillfällen och från skilda håll. Det har skett bl.a. i statliga sakkunnigebetänkanden röran- de olika slag av yrkesundervisning och i remissyttranden över dessa samt i mo— tioner i riksdagen. De viktigaste av des- sa önskemål har redovisats i kap. 6. I direktiven för de sakkunnigas utred- ningsarbete har i anslutning till dessa önskemål frågan om en koncentration av den högsta ledningen givits en cen- tral plats. De sakkunniga har fått i upp-
drag att undersöka fördelar och nack- delar med en koncentration till ett äm- betsverk av den centrala ledningen. Skulle de sakkunniga finna, att denna ledning alltjämt bör vara uppdelad på olika verk, så skall de undersöka hur denna uppdelning lämpligast bör ske, men även om detta alternativ skulle ac- cepteras av de sakkunniga, så bör »en viss koncentration kunna vara lämplig» heter det i direktiven. Vidare anges i di— rektiven, att oavsett vilket av de båda alternativen de sakkunniga kommer att stanna för, blir det en viktig fråga för utredningen att beakta, hur samarbetet mellan å ena sidan tillsynsmyndigheten eller tillsynsmyndigheterna för yrkesut- bildningen och å andra sidan de berör- da fackämbetsverken och skolöversty- relsen skall ordnas. Det är således i di- rektiven klart utsagt, att koncentration av den centrala ledningen i någon form bör eftersträvas.
Skälen för och emot en koncentration av den centrala ledningen
Ett väsentligt led i de sakkunnigas ut- redningsarbete blir således att under- söka, hur problemen att åstadkomma en koncentration av den centrala ledningen av yrkesutbildningen och en koordina- tion av yrkesutbildningsåtgärderna på skilda områden skall lösas. Innan de sakkunniga kan ta ställning till dessa problem, är det nödvändigt att söka klarlägga vilka bärande skäl, som kan anföras för en koncentration av den centrala ledningen och vilka invänd— ningar, som kan göras häremot. På utfal- let av denna undersökning kommer det sedan att bero, vilka vägar som bör föl- jas för att åstadkomma en koncentra- tion. Olika sätt att lösa koncentrations- problemen är tänkbara. Man kan ställa såväl det allmänna skolväsendet som
yrkesskolväsendet i dess helhet under ledning av ett ämbetsverk, man kan be- hålla det förstnämnda under skolöver- styrelsens ledning men lägga yrkesut— bildningen i dess helhet under ett sär- skilt verk, alltså en utvidgning av verk- samhetsområdet för den nuvarande överstyrelsen för yrkesutbildning, och man kan också som en variant av den senare utvägen överföra vissa yrkesut- bildningsområden under ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning men låta andra områden ligga kvar under ledning av fackämbetsverk, eventuellt med koncentration till ett dylikt verk av utbildning inom samma område, som nu ledes av flera verk.
I kap. 8 har de sakkunniga angivit, vilka uppgifter den centrala ledningen i
princip enligt deras mening bör ha att utföra. Det blir då logiskt, att vid den kartläggning av motiven för en koncen- tration av denna ledning, som de sak— kunniga här skall företa, ställa dessa motiv i relation till de angivna principi— ella uppgifterna. Det vill med andra ord säga, att man bör undersöka, om dessa uppgifter bäst löses, om ett äm- betsverk får hand om ledningen av hu- vudparten av yrkesutbildningen eller om en bättre lösning vinnes genom att låta viss utbildning ledas av fackäm- betsverk men eftersträva koncentration till ett färre antal dylika verk. När de sakkunniga här talar om ett ämbetsverk bortser de tillsvidare från den frågan, om detta ämbetsverk enbart skall leda yrkesutbildning eller om ett för hela skolväsendets ledning gemensamt cen- tralt verk skall inrättas.
Ifråga om planeringen av yrkesutbildningen
De sakkunniga har i kap. 8 framhållit, att planeringen av yrkesutbildningsvä- sendet i dess helhet bör vara en uppgift för den centrala ledningen. Planeringen måste visserligen i detalj utformas, dels lokalt inom kommunerna och dels re- gionalt inom länen (landstingskommu- nerna) eller andra lämpliga regioner, i samarbete mellan de berörda lokala och regionala organen, men den cen- trala ledningen måste ange riktlinjerna i stort för planeringsarbetet och dra upp en ram för yrkesutbildningen, vars inne- håll sedan får fyllas av huvudmännen fö-r skolor och kurser samt genom nä- ringslivet—s egna utbildningsåtgärder. Enligt riksdagens beslut är 1955 om utbyggnad av yrkesutbildningen för in- dustri, hantverk, handel och husligt ar- bete förutsattes, att initiativ till utbygg- nad skulle tas lokalt av huvudmännen för yrkesskolorna. Detta bör givetvis inte hindra, att den centrala ledningen
såväl på de ifrågavarande yrkesutbild- ningsområdena som på andra dylika områden själv tar initiativ till utbygg- nad. Den centrala ledningen ställes så- ledes ifråga om planeringsverksamhcten inför den dubbla uppgiften att dels ange riktlinjerna i stort för denna och dels samordna de initiativ, som tas av hu- vudmännen, så att yrkesutbildningen får en organisation, som utvecklas i en- lighet med de uppdragna riktlinjerna. Detta är en svårbcmästrad uppgift, inte bara därför, att yrkesutbildningens organisation och innehåll ständigt mås- te anpassas eftcr den tekniska utveck- lingen och förändringarna i näringsli— vets struktur utan också därför, att yr- kesutbildningen är frivillig samt har många olika huvudmän: statliga organ, landsting och kommuner samt organisa- tioner och enskilda företag inom skilda branscher.
Det är två huvudfaktorer, som främst måste komma att påverka yrkesutbild- ningens planering, nämligen närings- och yrkeslivets behov av arbetskraft samt elevernas önskemål ifråga om ut- bildning. När det gäller att inrätta nya skolor, avdelningar och kurser, måste betydelsen av dessa båda faktorer vägas mot varandra. Så långt detta är möjligt bör de ungdomar, som söker sig till de yrkesutbildande skolorna, erhålla ut- bildning för det yrke de vill välja, men det skulle å andra sidan vara en otjänst mot ungdomarna och ur samhällets syn- punkt ett ekonomiskt slöseri att utbilda ungdomar för yrken, inom vilka de efter slutad utbildning inte kan erhålla arbete. Ifråga om omskolning av äldre arbetskraft för nya yrken gäller i hu- vudsak vad som här sagts om utbild- ningen av de ungdomar, som söker in— träde vid skolorna. Även omskolningen måste anpassas efter möjligheterna att placera de omskolade i arbetslivet efter genomgångna kurser. Fortbildning eller
vidareutbildning inom det egna yrket av icke friställd arbetskraft ligger däremot till på ett annat sätt. I dessa fall kan önskemålen tillgodoses utan att särskild hänsyn behöver tas till de arbetsmark- nadsmässiga förhållandena. Givet är, att omskolningen likaväl som andra former av yrkesutbildning bör ledas av ämbets- verk, som förfogar över pedagogisk sak- kunskap, och icke av arbetsmarknads- myndigheter.
För att planeringsverksamheten skall kunna ge avsett resultat, krävs vissa be- stämda förutsättningar. Den centrala ledningen måste äga överblick över all den utbildning, som finns organiserad för olika näringar och yrken, samt göra sig förtrogen med ungdomens önskemål ifråga om yrkesutbildning och med de något äldres önskemål ifråga om vidare- utbildning och fortbildning, så att den något så när tillförlitligt kan uppskatta frekvensen av inträdesansökningar till olika skolor och kurser. Då den förbe- redande yrkesutbildningen inom den obligatoriska skolan framdeles kommer att ligga till grund för större delen av den fortsatta frivilliga yrkesutbildning- en, måste den centrala ledningen kunna utöva inflytande på uppläggningen av den förberedande utbildningen, så att önskvärd samordning skapas mellan denna och den efterföljande egentliga yrkesutbildningen. Vidare måste den centrala ledningen förskaffa sig över- blick över läget på arbetsmarknaden, inte endast i dess helhet för hela landet utan också i olika delar av detta. Den bör äga möjlighet att bedöma den sanno- lika utvecklingen av efterfrågan på ar— betskraft till olika näringar och yrken inom varje län och helst även inom skilda delar av samma län. Detta förut- sätter ett nära samarbete mellan den centrala ledningen och arbetsmarknads- myndigheterna.
Planeringsarbetet kan inte bli effek-
tivt med mindre än att den centrala led- ningen upprätthåller en nära kontakt med de organ, som skall ombesörja pla- neringen på det kommunala planet och på länisplanet. Dessa organ behöver stöd och hjälp för att kunna genomföra sina uppgifter i detta hänseende. Planering- en kräver nämligen ett omfattande och grundligt detaljarbete för att yrkesut- bildningens organisation skall bli ända- målsenlig. Alla mera betydelsefulla fak- torer, som påverkar yrkesutbildningens utformning inom det geografiska om- råde eller den bransch planeringen av- ser, måste analyseras och sammanstäl- las. Sådana faktorer är befolkningssitua- tionen i området, omflyttningen mellan olika landsdelar och mellan olika orter, näringslivets struktur och sannolika förändringar i denna, frågor om lämp- ligaste förläggningsplats för nya skolor med hänsyn tagen till näringslivet i or- ten, till elevernas bostadsorter, möjlig- heterna till inackorderingar av eleverna eller till dagliga elevtransporter, möj- ligheterna att utnyttja redan befintliga lokaler eller behov av nybyggnader, samverkan mellan kommuner eller mel- lan kommuner och företag, landsting- ens, kommunernas eller andra huvud- mäns villighet att inrätta nya skolor el- ler att ekonomiskt stödja skolor och kur- ser, som de själva icke äger o.s.v.
Det torde av vad som ovan sagts fram- gå, att planeringen av yrkesutbildningen fordrar ett mycket nära samarbete mel- lan de parter, som på ett eller annat sätt berörs av planeringsarbetet. Yrkesut- bildningen bygger på frivilliga åtagan- den från huvudmännens sida och ingen torde vilja ifrågasätta något annat sy- stem, men detta får inte hindra, att sta- ten genom sina för ändamålet avsedda organ ser till, att yrkesutbildningsvä- sendet bygges ut allsidigt och ändamåls- enligt. Detta förutsätter i sin tur, att pla- neringen centralt för hela landet och re-
gionalt i varje län eller andra lämpligare sammansatta regioner ledes av statliga verk. Denna ledning kan avse yrkesut- bildningsväsendet i dess helhet eller den kan avse utbildningen särskilt för varje mera betydande näring eller yrkes- grupp.
Skälen för att staten bör utöva dessa befogenheter kan anges på följande sätt. Eftersom statsmakterna uttalat, att yr- kesskolan skall vara en av de frivilliga påbyggnadslinjerna efter genomgången obligatorisk skola, i princip jämställd med gymnasielinjerna, måste staten ock- så i sista hand bära ansvaret för att den- na målsättning förverkligas. Statsmak- ternas nämnda principuttalande bör tol- kas så, att staten velat ge alla ungdomar som så önskar, rätt att erhålla yrkesut- bildning. Av praktiska skäl kan visser- ligen inte denna rätt bli absolut och oin- skränkt, den måste bringas i kongruens med närings- och yrkeslivets efterfrågan på arbetskraft, men i princip står den fast. Om rätten till yrkesutbildning inte skall stanna på papperet för många ung- domar är det ofrånkomligt, att staten samordnar de initiativ till yrkesutbild- ningsväsendets utbyggnad, som tas av de olika huvudmännen. Man torde också kunna hävda, att om dessa initiativ inte räcker till, här det vara statens plikt att själv ordna utbildning. Staten ger vidare betydande ekonomiska bidrag till yrkes- undervisningen, såväl till byggnader med deras inredning och utrustning som till driftkostnader. För flera yrkesområ- den saknas ännu utbildning helt eller delvis. I den mån utbildning för dessa ordnas eller utökas, kommer givetvis krav på statsbidrag till sådan utbildning att resas. Sannolikheten talar alltså för ökad statlig bidragsgivning till yrkesut- bildningen i framtiden. Det ligger i sa- kens natur att staten bör kontrollera hur bidragen användes, men för att de statliga medel, som anslås till yrkesut-
bildningen, skall komma till största möj- liga nytta är det också önskvärt, att sta- ten genom organ, som har överblick över hela yrkesutbildningsväsendet, får leda dess planering för kommande upp- gifter. Det bör emellertid till detta an- märkas, att allt planeringsarbete är vanskligt, eftersom man aldrig kan för- utse allt, som kan komma att hända i framtiden. Prognoser över utvecklingen av arbetskraftsbehovet inom skilda yr- ken är nödvändiga men planläggningen av yrkesutbildningen kan inte bygga uteslutande på de siffror, som progno- serna ger, eftersom alla prognoser är mer eller mindre osäkra. Utarbetandet av prognoser över arbetskraftsbehovet är en uppgift för arbetsmarknadsorga- nen, sedan får det ankomma på den cen- trala ledningen av yrkesutbildningen att på grundval av prognossiffrorna samt andra kända, i sammanhanget relevanta fakta, söka bedöma hur utbildningen för skilda yrken eller yrkesområden bör dimensioneras. Risk för felbedömningar föreligger alltid, men för att i görligaste mån eliminera dessa risker, torde det vara fördelaktigt, om planeringsorganen i första hand ser till att grundutbildning för ett större yrkesområde ordnas, på vilken sedan mera specialiserad yrkes- utbildning kan byggas upp i mån av behov.
De sakkunniga har här ovan framhål- lit, att den centrala ledningen av yrkes- utbildningsväsendets planering kan hänföra sig antingen till yrkesskolväsen- det i dess helhet eller till utbildningen särskilt för varje mera betydande näring eller yrkesgrupp. Det ligger i öppen dag, att den nuvarande uppdelningen av till- synsbefogenheterna ifråga om yrkesut- bildningen på flera olika ämbetsverk, ly- dande under skilda departement, för- svårar en samordning av de initiativ i planeringshänseende, som tas på olika håll. Vad de sakkunniga i detta sam-
manhang har att undersöka, det blir alltså om yrkesutbildningen, tagen som en helhet, bäst gagnas av om planering- en på det centrala planet ledes av ett enda ämbetsverk eller om varje fack- ämbetsverk bör leda densamma på sitt område, eller eventuellt om ett fack- ämbetsverk bör utöva ledning inom två eller flera varandra närliggande yrkes- utbildningsområden.
Någon författningsmässigt närmare reglerad samverkan mellan de ämbets- verk, som leder olika slag av yrkesut— bildning förekommer inte, varken ifråga om planeringen av yrkesutbildningen eller ifråga om handläggningen av peda— gogiska, organisatoriska och administra- tiva ärenden. De författningsbestämmel- ser, som finns utfärdade, ålägger i all- mänt hållna ordalag de berörda verken att samråda i frågor rörande yrkesut- bildning. I instruktionen för överstyrel- sen för yrkesutbildning föreskrives, att överstyrelsen i samarbete med skolöver- styrelsen, kommerskollegium, lantbruks- styrelsen, domänstyrelsen och andra myndigheter, som handlägger utbild- ningsfrågor, samt med socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen skall skaf- fa sig överblick över samtliga grenar av yrkesutbildningen och därmed samman-' hängande frågor, främst med syfte att därigenom möjliggöra en ändamålsenlig avvägning av åtgärderna inom översty- relsens verksamhetsområde i förhållan- de till motsvarande åtgärder på andra områden. I den mån överstyrelsen med hänsyn härtill finner åtgärder erforder- liga på något område utanför översty- relsens verksamhetsområde, ankommer det på överstyrelsen att verka för att lämpliga dylika blir vidtagna.
I skolöverstyrelsens instruktion stad- gas, att skolöverstyrelsen bör samråda med överstyrelsen för yrkesutbildning i ärenden, som berör de båda verkens för- valtningsområden, ävensom eljest när
anledning därtill föreligger. Motsvaran- de gäller ifråga om andra centrala verk, vilka har tillsyn över läroanstalter. Vi- dare finns i olika författningar bestäm- melser, som möjliggör för ett centralt ämbetsverk att bli representerat vid överläggningar och beredningar av ärenden inom ett annat verk. Det är allt- så fråga om samråd i yrkesutbildnings- ärenden — sådant torde också förekom- ma i betydande omfattning — icke om fast organiserad samverkan. Varje till- synsmyndighet behåller sin makt och myndighet över sitt eget tillsynsområde. Dessutom är att märka, att samråd i det aktuella fallet är beroende av initiativ från ettdera verket.
Man kan således konstatera, att intet centralt ämbetsverk har överblick över yrkesutbildningen i dem helhet. Visser- ligen skall det ämbetsverk, som leder den större delen av denna, d.v.s. över- styrelsen för yrkesutbildning, enligt den ovan citerade föreskriften i dess in- struktion skaffa sig dylik överblick, men av olika skäl torde ämbetsverkct för när- varande inte kunna fylla denna uppgift. Avsaknaden av fast organiserad sam- verkan mellan de ämbetsverk, som leder yrkesutbildning, samt överstyrelsens bristande personalresurser torde vara de väsentligaste hämmande faktorerna härvidlag. Även om överstyrelsen skulle kunna skaffa sig överblick över samtliga grenar av yrkesutbildningen, så äger den inte befogenhet att besluta om de åtgärder, den anser erforderliga på andra tillsynsområden än verkets eget, endast möjlighet att söka påverka andra tillsynsmyndigheter.En planläggning av yrkesundervisningen för framtiden, som tar hänsyn till uppkommande behov av nya skolor och kurser på samtliga yr- kesområden och som skulle tillåta en ändamålsenlig samordning av tillgäng- liga resurser ifråga om lärarkrafter, lo- kaler och undervisningsmateriel, är med
nuvarande organisation av den centrala ledningen icke möjlig att åstadkomma.
Bör då en enhetlig planering av yrkes- utbildningen, ledd av ett och samma äm- betsverk, eftersträvas, eller skulle det vara fördelaktigare att låta fackämbets— verken leda planeringen, vart och ett inom den gren av yrkesutbildningen det för närvarande har tillsyn över. Skäl kan anföras för både den ena och den andra utvägen, men då det gäller att väga skälen för och emot endera av dem, måste problemet främst ses ur synvin- keln av vad som bäst gagnar yrkesut- bildningen — yrkesutbildningsanstal- ternas verksamhet, elevernas undervis- ning, utbildning och fostran —— samt nä- rings- och yrkeslivets intresse av att er- hålla välutbildad arbetskraft.
Det låter sig sägas, att en enhetligt ledd planering av yrkesutbildningsvä- sendet inte är direkt nödvändig, därför att utbildningen på varje särskilt yrkes- område har sina givna mål. Varje fack- ämbetsverk, som leder yrkesutbildning, har grundlig kännedom om den näring eller det yrkesområde, som det utgör centralmyndighet för. Ämbetsverket kan förmodas äga goda möjligheter att be- döma, vilken utbildningskapacitet läro- anstalter under dess tillsyn bör äga för att kunna tillfredsställa efterfrågan på elevplatser. Det äger också sakkunskap för att kunna avgöra, vilket innehåll ut- bildningen på olika stadier bör ha för att motsvara de anspråk på yrkeskun- nighet näringen eller yrket ifråga stäl- ler. Ser man planeringen och upplägg- ningen av yrkesutbildningen enbart ur dessa synpunkter måste man dra den slutsatsen, att vederbörande fackämbets- verk liksom hittills bör ansvara för den- samma. Detta hindrar givetvis inte, att i de fall, då yrkesutbildning för en näring för närvarande är underställd flera oli- ka ämbetsverk, ett av dessa helt får överta ansvaret för planeringen liksom
givetvis även för andra tillsynsuppgif— ter. Som ett exempel härpå må anföras, att Skogsstyrelsen skulle kunna tänkas bli ensam tillsynsmyndighet för all skoglig yrkesutbildning. -
Andra aspekter bör emellertid också läggas på planeringsarbetet. När yrkes- utbildningen inom ett givet geografiskt område, en kommun, ett län eller delar av ett län, skall utformas, är den första och väsentliga fråga planerarna måste ställa sig hur de på bästa sätt skall kun- na ordna utbildningen så, att de ungdo- mar, som finns inom området, kan få en god utbildning för de yrken de vill ägna sig åt och efter avslutad grundutbild- ning ekonomiskt nyttiggöra sina förvär- vade kunskaper och färdigheter. De, som har att utföra detaljplaneringen inom sitt område, känner helt säkert till hur näringslivet i trakten är beskaffat och vilka utkomstmöjligheter nytillträ- dande arbetskraft kan räkna med, men det är långt ifrån säkert, att de äger för- utsättningar att bedöma vilka sannolika förändringar, som på något längre sikt kan inträda beträffande dessa förhållan- den. Ej heller är det beträffande den 10- kala planeringen i kommunerna säkert, att skolstyrelsen i en kommun, då den planerar yrkesutbildningen inom kom- munen, äger eller förskaffar sig känne- dom om de motsvarande åtgärder, som planeras i angränsande kommuner och som kanske skulle motivera att kommu- nerna gemensamt inrättade en yrkessko- la eller åtminstone vissa yrkeskurser. Uppgiften att få en dylik samordning till stånd bör vila på den regionala skol- myndigheten, länsskolnämnden. De sak- kunniga har redan i kapitel 8 i princip uttalat, att länsskolnämnden bör bli det samordnande organet i länet även för yrkesutbildningen. Till frågan om för- delningen av arbetsuppgifter och befo- genheter mellan den centrala ledningen av denna utbildning och länsskolnämn-
derna återkommer de sakkunniga i kap. 13 och 14.
Omflyttningar av befolkningen, ar- betsbesparande rationaliseringar inom näringslivet och strukturförändringar av detta kan väsentligt påverka den framtida lokala efterfrågan av arbets- kraft. Om t.ex. denna efterfrågan för ett visst yrke kommer att minska i trakten, är det tänkbart, att den på andra orter kan komma att öka. I den mån sådana förändringar är förutsebara, bör orga- nisationen av yrkesutbildningen anpas- sas härefter. Riktpunkten för planering- en bör vara, att yrkesutbildningen för ett givet yrke inom skilda delar av lan- det dimensioneras så, att den samlade utbildningskapaciteten inom hela landet ungefär kan tillgodose behovet av utbil- dad personal för yrket ifråga för riket i dess helhet. För att denna målsättning skall kunna förverkligas måste plane- ringen på det lokala och på det regio- nala planet samordnas, så att de skilda delplanerna kan sammanfogas till en helhet. Det är den centrala ledningens uppgift att övervaka, att så kan ske. Gi- vetvis kan inte den centrala ledningen, hur den än må vara organiserad, med någon högre grad av exakthet förutse, hur förändringarna i behovet av yrkes— utbildat folk inom olika näringar och yrken kommer att utveckla sig, men om ett enda ämbetsverk får ägna sig åt des- sa problem och bära ansvaret för plane- ringen, så bör denna kunna ge bättre re- sultat än om fackämbetsverkcn, vart och ettinom sitt gebit, får leda planerings- arbetet.
Ett annat väsentligt skäl, som talar för att den centralt ledda planeringen av yrkesutbildningsväsendet bör omhän- derhas av ett enda ämbetsverk, är be- hovet av att lärare, lokaler och under- visningsmateriel för yrkesundervisning- en kan utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Ur huvudmännens liksom ur sta-
tens synpunkt motiveras detta behov med önskvärdheten av att hålla kostna- derna för yrkesutbildningen nere så långt som möjligt utan att effektiviteten nedsättes, men ur elevernas synpunkt skulle ett tillgodoseende av detta behov också vara till gagn för deras utbildning. Trots specialiseringen i våra dagars samhälle kan en yrkesutövare behöva tillägna sig inte endast sådana kunska- per och färdigheter, som konstituerar yrkesskicklighet inom det egna yrket utan också viss kunnighet i yrkesarbete på näraliggande yrkesområden. En jord- brukare t.ex., som också är skogsägare, behöver självfallet även erhålla viss skoglig yrkesutbildning. Han bör vara hemmastadd i skogsvård och i skogsbru- kets ekonomi och helst också i skogs- brukets mera tekniskt betonade arbets- moment, huggning, aptering, virkes- transporter m.m. En person, som valt något socialt vårdyrke, t.ex. åldrings- vård, behöver vissa kunskaper i sjuk- och hälsovård och en sjuksköterska bör helst även äga kännedom om den sociala vårdens betingelser. Det faller sig för- denskull naturligt, att anstalter för ut- bildning för ett visst yrke också tas i anspråk för utbildning inom ett närbe- släktat yrke. Lantmannaskolor kan an- vändas för skoglig yrkesutbildning och verkstadsskolor kan också tas i anspråk för nämnda utbildning, när det gäller vissa tekniska yrkesämnen. Praktisk ut- bildning för sjukvård och socialvård kan förläggas till samma sjukhus eller vårdanstalt. I viss utsträckning sker ju sådan samordning av utbildningen re- dan nu, men den bör utvidgas och orga- niseras mera genomtänkt och systema- tiskt än vad fallet är för närvarande. Det förekommer, att utbildning för helt skilda yrkesområden redan för närva- rande förlägges till samma skolbyggna- der, men det är tänkbart, att det i fram- tiden kan komma att visa sig fördelak-
tigt att i större utsträckning genomföra en sådan samordning, särskilt på lands- bygden. Vidare är det givet, att inom en kommun den obligatoriska skolan med dess förberedande yrkesutbildning och yrkesskolan kan komma att använda samma byggnader för Sin undervisning och att samma lärare kan komma att tjänstgöra inom båda skolformerna.
I första hand ankommer det på de 10- kala och regionala planeringsorganen att uppmärksamma de frågor, som här senast berörts, men en centralt ledd samordning skulle sannolikt möjliggöra, att landets samlade resurser kunde dis- poneras bättre.
Ifråga om den pedagogiska verksamheten
Skälen för en koncentration av den cen- trala ledningen för yrkesutbildningen hänför sig inte enbart till planeringen av denna utbildning. De framträder även ifråga om handläggningen av pe- dagogiska, organisatoriska och admini- strativa ärenden i övrigt.
Ifråga om det pedagogiska arbetsfältet har de sakkunniga i kap. 8 angivit, att den centrala ledningen bör utföra föl- jande huvuduppgifter: 1. att bestämma innehållet i den undervisning och ut- bildning, som skall meddelas vid olika skolor och kurser samt ange riktlinjer för hur utbildningen skall läggas upp, så att den ger bästa möjliga resultat, 2. att se till, att lärare i tillräckligt antal och med tillfredsställande både yrkesprak- tisk och pedagogisk utbildning står till yrkesutbildningens förfogande samt slutligen 3. att utforma en tillfredsstäl- lande utbildningsgång och utbildnings- metodik inom de olika yrkesutbildnings- områdena. Det problem, som skall dis- kuteras i detta avsnitt, blir således det- ta: gagnas yrkesutbildningen bäst, om dessa uppgifter får utföras av ett enda centralt undervisningsverk, eller gagnas
den bäst, om fackämbetsverken var och en på sitt område får ta hand om dem?
Till en början förtjänar rent allmänt erinras om, att medan de pedagogiska frågorna sedan länge intagit en central plats inom det allmänna skolväsendet, de först På senare tid börjat på allvar uppmärksammas inom yrkesutbild- ningsväsendet. Det är fördenskull fullt förklarligt, att yrkesutbildningen i pe- dagogiskt avseende inte har kommit upp på samma nivå som den allmänna sko- lan, trots goda insatser av lärare och tillsynsmyndigheter. Tiden har helt en— kelt varit för knapp för detta. Det be- hövs, som påpekats 1 kap. 8, ett omfat- tande forsknings- och försöksarbete för att yrkesskolan i detta avseende skall hinna ifatt den allmänna skolan.
De personella resurser för ledningen av den pedagogiska verksamheten, som tillsynsmyndigheterna för yrkesutbild- ningen förfogar över, har varit och är alltjämt otillräckliga. Inom överstyrel- sen för yrkesutbildning har sedan 1949 funnits en särskild byrå för lärarutbild— ning och pedagogisk reformverksamhet. På grund av den i förhållande till ar- betsvolymen knappa personaltillgången har byrån tvingats att koncentrera sitt arbete på lärarutbildningen och endast i mindre omfattning kunnat organisera den för yrkesutbildningens utveckling så viktiga pedagogiska reformverksam- heten. Inom de fackämbetsverk, som le— der yrkesutbildning finns, som framgår av redogörelsen i kap. 5, inga arbetsen— heter, som helt är sysselsatta med hund- läggning av pedagogiska frågor. I vissa verk finns inte heller överhuvudtaget någon arbetsenhet, som helt ägnar sig åt utbildningsfrågor, Dessa är uppdelade på olika byråer, som även har ärenden av annan art att bereda. Inom fackäm- betsverken ombesörjes de pedagogiska ärendena således av befattningshavare, som i övrigt får ägna sin arbetstid, inom
vissa verk uteslutande åt andra utbild- ningsfrågor, inom andra även åt frågor, som icke har med utbildningen att göra. Åtminstone i organisatoriskt hänseende är fackämbetsverken sålunda sämre rus— tade än överstyrelsen för yrkesutbild- ning för att kunna utöva en tillfredsstäl- lande ledning av det pedagogiska arbe- tet inom de skolor, som sorterar under desamma.
De tjänstemän inom ett fackämbets- verk, som i första hand har att utöva tillsynen över den yrkesutbildning som lyder under verket, är väl förtrogna med ' de krav på yrkeskunnighet, som uppstäl- les inom facket ifråga; de kan således vakar över att utbildningen ger de fack- kunskaper, som erfordras för att elever- na skall bli goda yrkesmän och yrkes- kvinnor inom sitt gebit. Genom sin egen utbildning och den erfarenhet de har förvärvat under sin tjänstgöring på skil- da poster, kan dessa tjänstemän bedöma, vilka ämnen som bör ingå i de undervis- ningsplaner, som skall tillämpas vid ut- bildningen, och vilket innehåll och vil— ken omfattning kurserna i dessa ämnen bör få. Däremot är det icke säkert, att de tjänstemän, som skall handlägga de pe- dagogiska ärendena, själva erhållit nå- gon pedagogisk utbildning. Det är emel- lertid vanskligt att fälla några mera ge- nerella omdömen om den pedagogiska kunnigheten eller erfarenheten hos des- sa befattningshavare. Ofta har de själva varit verksamma som lärare vid yrkes- skolor, över vilka deras verk skall utöva tillsyn. Inom vissa fack är det sörjt för en relativt god pedagogisk utbildning av blivande lärare i yrkesämnen inom fac- ket, inom andra är det mindre väl sörjt.
Av vad som här ovan sagts kan man dra den slutsatsen, att fackämbetsverken på grund av sin kännedom om de yrkes- områden, över vilka de utövar tillsyn, kan förmodas vara bättre skickade än ett centralt yrkesutbildningsverk att
fullgöra den första av de huvuduppgif- ter på det pedagogiska fältet, som angi- vits i kap. 8, nämligen att bestämma in- nehållet i utbildningen vid de skolor och kurser, som nu lyder under dem, samt ange riktlinjer för hur denna ut- bildning skall läggas upp för att ge bäs- ta möjliga resultat. Viss tveksamhet kan dock råda ifråga om det senare ledet av denna uppgift. I riktlinjerna bör ju ingå anvisningar om hur utbildningen peda- gogiskt skall läggas upp och härvidlag har fackämbetsverken sämre möjlighe- ter att lösa uppgiften än ett med pedago- gisk expertis i erforderlig omfattning utrustat centralt yrkesutbildningsverk. En betydande svaghet i fackämbetsver- kens nuvarande tillsynsverksamhet är ju dels den bristande tillgången på peda- gogiskt utbildad personal och dels den ojämna pedagogiska skolningen hos den personal som finns anställd. Denna svaghet skulle visserligen kunna på längre sikt undanröjas genom en för- bättrad lärarutbildning på ifrågavaran- de yrkesutbildningsområden, men ett centralt yrkesutbildningsverk med hu- vudvikten av sin verksamhet lagd på det pedagogiska fältet skulle givetvis äga bättre förutsättningar att ge pedago- giska anvisningar om utbildningens uppläggning.
Den andra huvuduppgiften: att tillse, att lärare i tillräckligt antal och med till- fredsställande yrkespraktisk och peda- gogisk utbildning står till förfogande för skolorna kräver inte i och för sig peda- gogisk sakkunskap hos tillsynsmyndig- heten. Den kan betraktas som ett organi- satoriskt-administrativt problem, förut- satt att fackämbetsverket inte självt le— der lärarutbildningen för sitt område. Verket får då hos de myndigheter, som organiserar och leder denna utbildning bevaka, dels att den blir tillräcklig för de underlydande skolornas behov, och dels, att den ur kvalitativa synpunkter
blir godtagbar. Det kan emellertid knap- past anses tillfredsställande, att lärarut- bildningen ledes av andra myndigheter än de, som centralt leder den yrkesut- bildning, i vars tjänst lärarna skall ar- beta. Detta förekommer visserligen för närvarande i viss omfattning, men i stort sett gäller dock, att tillsynsmyn- digheten för en viss yrkesutbildning även leder lärarutbildningen för denna. När lärarutbildningen ställts under led- ning av annan myndighet, har starka skäl av organisatorisk eller administra- tiv art kunnat anföras för en sådan an- ordning. Ett exempel härpå utgör teck- ningslärarutbildningen. De flesta teck- ningslärare tjänstgör inom det allmänna skolväsendet, men deras utbildning le- des dock av överstyrelsen för yrkesut- bildningen. Anledningen härtill är den, att teckningslärarinstitutet organisato— riskt utgör en underavdelning av konst- fackskolan, som står under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning. Det skulle administrativt sett vara en oform- lighet, om en avdelning av konstfack- skolan ställdes under ledning av ett an- nat verk än det, som hade tillsynen över skolan i övrigt. Ett annat exempel kan hämtas från lärarutbildningen på det husliga området. Hushållslärare t.ex. tjänstgör såväl vid allmänna skolor som vid yrkesskolor under ledning av såväl överstyrelsen för yrkesutbildning som av fackämbetsverk. Av administrativa skäl är det självfallet, att ledningen av deras utbildning endast bör anfört-ros åt ett verk.
Om tillsynsmyndigheten verkligen skall bli kapabel att utöva en effektiv pedagogisk ledning av den yrkesutbild— ning, som är underställd densamma, tor- de det vara önskvärt att den får leda den pedagogiska utbildningen av åtminstone de för respektive skolor viktigaste lä- rarkategorierna. I annat fall torde till- synsmyndigheten icke heller kunna full—
göra den tredje huvuduppgift, som en- ligt de sakkunnigas uttalande i kap. 8 bör tillkomma den centrala ledningen, nämligen att åstadkomma en tillfreds- ställande utbildningsgång och utbild- ningsmetodik inom varje särskilt yrkes- utbildningsområde. Det sistnämnda för- utsätter forskning och försök under led- ning av lärarkrafter, som icke endast er— hållit en synnerligen grundlig fackut- bildning och förvärvat stor praktisk er- farenhet inom yrket, utan också en ge- digen pedagogisk skolning.
Problemen kring ledningen av lärar- utbildningen och ledningen av arbetet på att skapa en tillfredsställande utbild- ningsgång och utbildningsmetodik bör således intimt samman. Dessa båda upp- gifter för den centrala ledningen bör samlas hos samma verk. Förutsatt att ett fackämbetsverk utrustas med pedago— gisk expertis i tillräcklig omfattning skulle verket givetvis med framgång kunna utföra de båda nämnda arbets- uppgifterna. Det skulle ur en synpunkt vara till fördel, om vederbörande fack- ämbetsverk utförde desamma. Man kan nämligen utgå ifrån, att denna expertis äger en grundlig kännedom om yrkes- området i dess helhet och om de spc- ciella problem, som utbildningen för området ifråga har att brottas med. Ge— nom sin placering som tjänstemän i fackämbetsverket får dessa experter också möjlighet att dagligen stå i kon- takt med handläggningen av andra frå- gor än undervisningsfrågorna rörande den näring eller det yrke, för vilket ver- ket är målsman. Det sistnämnda är det icke minst viktiga, ty om utbildnings- metodiken inte skall bli något av ett självändamål, måste den ytterst noga anpassas efter yrkesarbetets art och för- utsättningar och de förändringar härav, som framkallas genom tillämpningen av nya vetenskapliga och tekniska rön och erfarenheter. En till ett fackämbetsverk
knuten pedagogisk expertis bör genom sin möjlighet till allsidiga kontakter med företrädare för facket äga goda för- utsättningar att lösa dessa anpassnings- problem.
Från andra och lika väsentliga ut- gångspunkter synes det emellertid vara en fördel, att den pedagogiska lärarut- bildningen och det pedagogiska reform- arbetet inom yrkesundervisningen an- förtros åt ett särskilt centralt yrkesut- bildningsverk. Ett fackämbetsverk har att rent allmänt främja den näring eller det yrkesområde, varöver det på statens vägnar utövar tillsyn. Det ligger därför i sakens natur, att verkets arbete aldrig kan bli specialinriktat på utbildnings- frågorna. Handläggningen av dessa frå— gor ingår som ett led i ämbetsverkets samlade aktivitet, men utbildningsåren- dena kan aldrig bli den dominerande ärendegruppen. Ett centralt yrkesut- bildningsverk får däremot en helt annan karaktär. Det blir inte tillsynsorgan för någon viss näring eller något visst yrke, dess uppgift blir att bära ansvar för att närings- och yrkeslivet i dess helhet får den utbildade arbetskraft det behöver. Ett sådant ämbetsverk måste konstrue- ras så, att det uteslutande kan ägna sig åt med utbildningen förknippade frågor. Eftersom pedagogiken i allmänhet och undervisningsmetodiken i synnerhet bil- dar ryggraden i all utbildningsverksam- het, är det ofrånkomligt, att de pedago- giska och metodiska frågorna kommer att inta en framskjuten plats i ett sådant ämbetsverks arbete. De måste göra det också av det förut antydda skälet, att yrkesutbildningen i pedagogiskt avseen— de ännu inte har kommit i nivå med undervisningen i den allmänna skolan. Här må emellertid inskjutas, att man inte i detta avseende bör dra alltför långt gående paralleller mellan yrkes- skolväsendet och det allmänna skolvä- sendet. Inom det sistnämnda är de pe-
dagogiska ärendena relativt enhetliga. När det gäller att utarbeta undervis- ningsplaner i teoretiska läroämnen, mo— dersmålet och matematik t.ex., måste dessa planer anpassas efter elevernas olika ålder och utvecklingsgrad på de skilda stadierna men grunddragen ipla- nerna blir dock lika över hela fältet. Helt annorlunda är förhållandet med un- dervisningsplanerna inom yrkesskolvä- sendet. Såväl innehållet i dessa som me- toderna för att bibringa eleverna de kunskaper och färdigheter de bör erhål- la måste växla starkt från yrke till yrke.
Beträffande lärarutbildningen må vi- dare framhållas följande. Vissa av de yrkesområden, vilkas lärarbehov skall tillgodoses, är av ringa omfattning och behovet av nyrekrytering följaktligen relativt litet. Genom koncentration av den för yrkesutbildningen behövliga lä- rarutbildningen till ett ämbetsverk kan vissa erfarenheter beträffande utbild- ningen av lärare i yrkesämnen för mera frekventa yrkesområden lättare komma utbildning av berörda lärare för mindre frekventa områden tillgodo. Självfallet kan också för lärarutbildningen erfor- derliga resurser bättre utnyttjas, detta såväl vad avser för den pedagogiska ut- bildningen erforderliga lärare som loka— ler och undervisningsmateriel. Därmed förbättras även möjligheterna att kunna förse den för yrkesutbildningen behöv- liga lärarutbildningen med permanenta läroanstalter och till dessa fast knutna lärare. Sistnämnda omständighet leder också till att man erhåller yrkespedago— giska specialister för skilda områden, vilket måste bedömas som synnerligen värdefullt i den pedagogiska försöks- och reformverksamheten.
Det är för all undervisning väsentligt, att pedagogiskt riktiga metoder använ- des vid densamma; inte minst gäller detta om yrkesundervisningen. Kvali- teten av ett yrkesarbete höjes i betydan-
de grad, om yrkesutövaren har lärt sig och grundligt tränat in de för arbetets utförande bäst anpassade metoderna. Vad som i den pedagogiska vetenskapen brukar kallas speciell metodik spelar således inom yrkesundervisningen en nära nog avgörande roll för dennas rik- tiga uppläggning. Därmed är inte sagt, att pedagogikens grundelement på något sätt får försummas. Yrkesutbildningen i dess helhet bör som redan antytts i pe- dagogiskt avseende lyftas upp på ett hög- re plan. Trots den stora betydelse den speciella metodiken har för utbildning- en för varje särskilt yrke, måste man ställa sig tvivlande till möjligheten av att uppnå detta mål, om fackämbetsver- ken liksom nu skall behålla ledningen av den pedagogiska verksamheten. Dels är det föga sannolikt, att varje ämbets- verk kommcr att erhålla tillräckliga re- surser för denna ledning och dels torde med all sannolikhet bättre och säkrare resultat uppnås, ifall de pedagogiska frå- gorna behandlas på ett enhetligt sätt inom ett verk, som är direkt inriktat på att handlägga dem. Utbildning, vidare- utbildning och fortbildning av lärare, pedagogisk rådgivning för och inspek— tion av det löpande undervisningsarbe— tet vid skolorna samt försök med nya utbildningsmetoder är så krävande upp- gifter, att de bör skötas av befattnings- havare, som helt kan ägna sin tid och sin arbetskraft åt desamma. Må så vara, att de nämnda uppgifterna måste anpas— sas efter de förhållanden, som föreligger på varje särskilt yrkesutbildningsområ- de, men en viss samordning över hela yrkesutbildningsfältet är dock i hög grad önskvärd. Skall varje verk, som har tillsynsbefogenheter enligt nuvarande ordning, även framdeles ägna sig åt dessa uppgifter, är det risk för att yrkes- utbildningen inte kommer att göra de framsteg ifråga om utbildningsmetodi- ken, som måste bedömas som nödvän-
diga, för att den inte skall sacka efter i utvecklingen. Det förtjänar emellertid än en gång att med skärpa understrykas, att de pedagogiska experter, som inom ett centralt yrkesutbildningsverk skall handlägga de pedagogiska ärendena, måste göra sig väl förtrogna med arten av och förutsättningarna för yrkesarbe- te inom skilda fack. I annat fall kommer de inte att kunna behärska de så utom- ordentligt viktiga metodfrågorna inom yrkesundervisningen.
I detta sammanhang må även hänvisas till betydelsen av att yrkesutbildningen äger god tillgång till pedagogiska hjälp- medel av olika slag, såsom läroböcker, bildband, film m.m. Aktningsvärda in— satser inom dessa områden har redan gjorts av vissa tillsynsmyndigheter. Det torde emellertid inte råda någon tvekan om att en för yrkesutbildningen gemen- sam tillsynsmyndighet skulle ha möjlig- heter att göra större insatser på detta område genom de experter, som i ett dylikt ämbetsverk kunde avdelas för be- rörda arbetsuppgifter.
Den redovisning av skäl och motskäl, som här gjorts, leder till den slutsatsen, att det kan väntas bli till övervägande fördel för yrkesutbildningen, om den pedagogiska ledningen utövas av ett enda ämbetsverk, som har karaktär av undervisningsverk.
Ifråga om organisationen och administrationen av yrkesutbildningen
Olägenheterna av den nuvarande splitt- ringen i den centrala ledningen av yr- kesutbildningen har onekligen mest upp- märksammats, när det gällt handlägg- ningen av de organisatoriska och admi- nistrativa ärendena. När yrkanden framförts, såväl inom som utanför riks- dagen, om större koncentration av den centrala ledningen har förslagsställarna motiverat dessa med hänvisning till de
svårigheter, som möter huvudmännen och de lokala skolmyndigheterna vid behandlingen av de organisatoriska och kanske framförallt de administrativa frågorna. Det faktum att tillsynsbefogen- heterna är uppdelade på olika ämbets- verk åsamkar de lokala skolorganen mera arbete, mera tidsspillan och större kostnader än om ett enda verk hade ut- övat tillsynen över yrkesutbildningen. Om det sistnämnda hade varit fallet, skulle de lokala skolorganen endast be- hövt stå i kontakt med detta enda cen- trala verk, medan de nu måste upprätt- hålla kontakt med ett flertal.
Tillmäter man de ovannämnda svårig- heterna för de lokala skolledningarna utslagsgivande betydelse vid övervägan- dena angående problemen om en kon- centration av den centrala ledningen, behöver man inte tveka inför frågeställ- ningen: ett eller flera verk som tillsyns— myndigheter. Då är det givet, att yrkes- utbildningen centralt bör ledas av ett enda ämbetsverk, inte endast den egent- liga yrkesutbildningen utan också den förberedande yrkesutbildningen inom den obligatoriska skolan. Samordningen mellan dessa båda slag av utbildning skulle givetvis i hög grad underlättas, om samma ämbetsverk hade ansvaret för dem och arbetet inom de kommu- nala skolförvaltningarna skulle förenk- las i motsvarande grad. De sakkunniga vill på intet sätt söka förringa betydel- sen av de administrativa besvärligheter, som de lokala skolledningarna måste un- derkasta sig på grund av den nuvarande splittringen i den centrala ledningen. De måste dock bestämt hävda, att hur angeläget det än i och för sig är, att dessa besvärligheter kan undanröjas, får en reform av den centrala ledningen, siktande till större koncentration av denna, inte genomföras enbart för detta syftes skull. En sådan reform blir berät- tigad, endast om man med bärkraftiga
och övertygande argument kan påvisa, att den kommer att skapa bättre beting- elser för hela yrkesutbildningen och göra det möjligt att i det långa loppet hålla denna på en kvalitativt hög och fullt tidsenlig nivå.
De sakkunniga har i ett tidigare av- snitt av detta kapitel uppehållit sig vid plancringsverksamheten ifråga om yr- kesutbildningen och i samband därmed den yttre organisationen av denna. De organisatoriska ärenden, som avses i förevarande sammanhang, gäller alltså ärenden rörande yrkesskolornas och andra utbildningsformers allmänna an- ordning, inrättande och tillsättande av lärartjänster och tjänster för annan per- sonal vid skolorna, ärenden rörande lo- kaler med deras inredning och utrust— ning o.s.v. Det är emellertid självklart, som också påpekats i föregående kapi- tel, att frågorna rörande den inre orga- nisationen även måste uppmärksammas vid planeringen.
I kap. 8 har de sakkunniga angivit den centrala ledningens väsentligaste uppgift ifråga om den inre organisatio- nen vana att se till, att denna blir så ändamålsenlig som de till buds stående resurserna medger, att dugliga lärare och instruktörer kan erhållas och att lämpliga lokaler och fullgod undervis- ningsmateriel anskaffas. Löses då denna uppgift bäst, om den centrala ledningen av huvudparten av yrkesutbildningen anförtros åt ett enda ämbetsverk med tyngdpunkten i sin verksamhet lagd på pedagogiken eller nås de bästa resulta- ten, om fackämbetsverken få svara för uppgiften ifråga? Vid en penetrering av den angivna frågeställningen är först att märka, att de sakkunniga definierat den centrala ledningens uppgift i förevaran- de sammanhang som en allmän skyldig- het att övervaka, att yrkesutbildningens organisation blir ändamålsenlig. Detta behöver inte innebära, att det skulle an-
komma på den centrala ledningen att själv fatta avgörande i organisationsfrå— gorna. I vissa fall kan beslutanderätten förläggas till den centrala ledningen, i andra fall till länsskolnämnd, till kom- munala organ eller till styrelser för de yrkesutbildande skolorna. Vidare är vissa ärenden av sådan beskaffenhet, att beslutanderätten bör ligga i Kungl. Maj:ts hand. De sakkunniga upptar frå- gor av denna art till behandling i kap. 13 och 14.
En omständighet, som vidare måste beaktas vid penetreringen av den nämn- da frågeställningen, är den, att det råder ett nära samband mellan de pedagogiska och organisatoriska frågorna. Organisa- tionen utgör ju, som understrukits i kap. 8, den ram, inom vilken undervisningen skall försiggå. Undervisningens kvalitet blir i hög grad beroende av den enskil- de lärarens förmåga att på ett pedago— giskt lämpligt sätt meddela eleverna de kunskaper och färdigheter de bör erhål- la. Inte bara rekryteringen och utbild- ningen av lärare utan även inrättandet och tillsättandet av lärartjänster samt behörighet för innehav av sådana är för- denskull angelägenheter av vikt att be- vaka för det verk, som skall leda den pedagogiska verksamheten. Det förefal- ler fördenskull riktigt att dra den slut- satsen, att de pedagogiska och organisa- toriska ärenden rörande yrkesutbild- ningen, som skall handläggas centralt, bör skötas av samma centrala ämbets— verk. Ytterligare ett argument, som står- ker denna slutsats, må anföras. De sak- kunniga har tidigare uttalat sig för, att för varje yrkesutbildande skola skall fin- nas ett reglemente i likhet med vad som nu gäller beträffande yrkesskolor, som står under ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning. Reglementet skulle fastställas av den centrala ledningen och bl.a. innehålla bestämmelser om skolans allmänna anordning, om lokaler och un—
dervisningsmateriel, instruktioner för rektor och övriga lärare, alltså bestäm- melser, som rör såväl organisationen som undervisningen vid skolan.
Bland organisationsärendena intar lo- kalfrågorna en betydelsefull plats. Sär— skilt gäller detta de frågor, som uppstår i samband med planering och genomfö- rande av nybygge för skolorna. Hand- läggningen av de sistnämnda ärendena på det centrala planet kräver ett sam- spel mellan expertis på skilda områden. Eftersom byggnaderna skall stå i under- visningens tjänst, måste pedagogisk ex- pertis granska byggnadsplanerna. Den har att se till, att planlösningarna för byggnaden samt utformningen och dis- positionen av lärosalar, maskinhallar, förråd m.fl. utrymmen jämte deras in- redning företages så, att undervisningen kan ske under goda betingelser. Exper- tis ifråga om arkitektur och byggnads— teknik måste övervaka, inte bara att byggnaden blir ändamålsenlig för un- dervisningen utan helst även att den blir arkitektoniskt tilltalande och väl smälter in i terrängen. Expertis på häl- sovård och fysisk fostran har att bevaka, att byggnaden blir acceptabel ur hälso- vårdssynpunkt samt att eventuella loka- ler för skolhälsovård, gymnastik m.m. blir utformade på ett för ändamålet lämpligt sätt. Även annan expertis kan tänkas bli inkopplad i granskningsarbe— tet, t.ex. inrednings- eller möbelarkitck- ter, sakkunniga ifråga om arbetarskydd m.m.
Är byggnaden avsedd att användas uteslutande för utbildning för ett visst givet yrke, t.ex. jordbrukarens eller sjuk- sköterskans, skulle det lagarbete mellan experter på skilda områden för gransk- ning av byggnadsplanerna, som här ta- lats om, med fördel kunna organiseras i vederbörande fackämbetsverks regi, med anlitande av expertis utanför ver- ket i den mån detta visar sig nödvän-
digt. För framtiden torde man emeller- tid, som antytts i det föregående, böra räkna med en viss fortsatt integration i yrkesutbildningen, som leder till att samma byggnad eller byggnadskomplex kan komma att användas för utbildning för skilda näringsgrenar eller yrkesom- råden. Från denna utgångspunkt måste det te sig vida fördelaktigare att organi- sera lagarbctet inom ramen för ett cen- tralt utbildningsverk, som leder åtmins- tone alla mera betydelsefulla grenar av yrkesutbildning. Inom ett sådant verk kommer att finnas tillgänglig både peda- gogisk och fackkunnig expertis inom de skilda yrkesområden, vars utbildning byggnaden skall betjäna. Ett samarbete rörande byggnadsfrågorna borde bli lät- tare att organisera inom ett och samma verk än mellan olika verk. Här bör på- pekas, att om den förberedande yrkesut- bildningen och den egentliga yrkesut- bildningen kommer att lyda under skil- da verk, ett samarbete dem emellan är särskilt nödvändigt just ifråga om bygg- nadsärendena.
De sakkunniga har i det föregående framhållit, att övervägande skäl synes tala för, att den pedagogiska ledningen av yrkesutbildningen anförtros åt ett för denna utbildning gemensamt undervis— ningsverk. I detta avsnitt av kapitlet har de sakkunniga påvisat, att det råder ett nära samband mellan de pedagogiska och de organisatoriska ärendena. Detta leder fram till ståndpunkten, att det skulle bli till fördel för yrkesutbildning— en, om även de organisatoriska ärende- na finge omhänderhas av ett ämbetsverk av nämnda typ.
Bland de viktigaste grupperna av rent administrativa ärenden, som enligt de sakkunnigas i föregående kapitel fram- lagda uppfattning bör avgöras av den centrala ledningen, må här nämnas ut- arbetande och framläggande för Kungl. Maj:t av anslagsäskanden rörande yr—
kesutbildningen, fördelning av statsbi- drag till olika skolor och olika ändamål enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t eller yttrande till Kungl. Maj:t över bi- dragsansökningar, utfärdande av till- lämpningsföreskrifter till skolförfatt- ningar enligt Kungl. Maj :ts bemyndigan— de, beviljande av tillstånd för huvudman att ändra art och antal av avdelningar inom en yrkesskola, avgivande av utlå- tanden och verkställande av utredning— ar som begärs i vederbörlig ordning, avgörande av besvär över underordnade organs beslut m.m.
Många av dessa ärenden skiljer sig inte till arten från ärenden av motsva- rande slag, som handlägges inom andra grenar av den offentliga förvaltningen. Deras behandling fordrar inte vare sig pedagogisk sakkunskap eller yrkeskun— skap inom något visst fack. Andra ären- den återigen kräver både dylik fackkun- skap och pedagogisk kunnighet eller i varje fall medverkan av sådan expertis för sin handläggning. Behovet av dylik expertis kan ju bli tillgodosett såväl inom ett fackämbetsverk som inom ett undervisningsverk.
De administrativa ärendenas karaktär är nämligen sådan, att de likaväl skulle kunna handläggas av ett fackämbetsverk som av ett skolämbetsverk. Från ett par skilda synpunkter skulle det te sig som en fördel, om fackämbetsverket hade om hand den centrala administrativa ledningen av yrkesutbildningen för sitt fack och att denna således i förvalt- ningshänseende hölls samman med den centrala ledningen av fackets angelägen— heter i övrigt. Detta är för det första motiverat i de fall, då ämbetsverkct har att pröva behörighet att utföra vissa tjänster eller inneha befattningar, för vilka fordras utbildning vid skolor, som nu lyder under verket. Ett exempel här- på utgör sjöfartsstyrelsens handläggning av ärenden rörande tillämpning av be—
fälsförordningen för handelsflottan. En- dast sådana personer, som i vederbörlig ordning förklarats behöriga av verket, får utöva befäl ombord på handelsfartyg eller vissa mindre fartyg i civil trafik. Befälet utbildas antingen vid sjöbefäls- skolor eller genom andra utbildnings- former, som står under sjöfartsstyrel- sens tillsyn. En samordning av ovan an- given art kan för det andra framstå som motiverad i sådana fall, då befattnings- havare inom fackämbetsverket under- ställda lokala förvaltningar regelbundet under vissa perioder tjänstgör som lä- rare eller instruktörer vid yrkesutbild— ning, som är underställd verket, eller är sysselsatta med allmän eller enskild råd- givning åt yrkesutövare. Exempel härpå utgör skogsvårdsstyrelsebefattningsha- vares tjänstgöring som lärare eller in- struktörer vid skogsbruksskolorna samt den s.k. fyllnadstjänstgöring vid lant- bruksnämnder, hushållningssällskap m.fl. institutioner, som kan åläggas lä- rare vid de lägre lantbruksundervis- ningsanstalterna.
De argument till förmån för fackäm- betsverkens ledning av yrkesutbildning- en i administrativt hänseende, som här anförts, kan dock inte tillerkännas av- görande betydelse. Sjöfartsstyrelsen t.ex. skulle mycket väl kunna pröva be- hörigheten att föra befäl på handels— fartyg, även om utbildningen av blivan- de befäl äger rum vid skolor, som inte lyder under verket, förutsatt att detta kan utöva tillräckligt inflytande på upp— läggning och innehåll av denna utbild- ning, så att den kommer att ge resultat, som motsvarar de i befälsförordningen uppställda kraven. Motsvarande gäller ifråga om andra fackämbetsverk, som har att pröva behörighet för befattning- ar. Det faktum att befattningshavare vid lokala förvaltningar under fackäm- betsverk nu tjänstgör som lärare vid yr- kesutbildning under verkets tillsyn kan
inte utgöra något oöverstigligt hinder för att den centrala administrationen av denna yrkesutbildning överflyttas till ett undervisningsverk. Vad beträffar ex- emplet med skogsvårdsstyrelsernas be- fattningshavare må framhållas, att ut- vecklingen går i den riktningen, att lä- rarpersonalen vid skogsbruksskolorna blir heltidsanställd för undervisnings- uppgifter.
Kärnpunkten i problemet om vilken typ av ämbetsverk, som bör utöva den centrala administrativa ledningen, är emellertid den, att administrationen av yrkesutbildningen inte kan betraktas som något från skolornas organisation och verksamhet fristående. Administra— tionens uppgift är ju att se till, att ut- bildningen kan fungera i enlighet med vad gällande lagar och förordningar föreskriver och att verkställa de beslut, som fattas i vederbörlig ordning. Den direkta administrationen av skolorna är en angelägenhet för skolstyrelserna och rektorerna eller motsvarande befatt— ningshavare; den centrala ledningen har att besluta om sådana administrativa ärenden, som berör den statsunderstöd- da yrkesutbildningen i dess helhet, t.ex. anslagsframställningar, eller eljest är av sådan natur, att de anses böra avgöras centralt enligt enhetliga normer. Den administrativa apparatens funktion är sådan, att den inte kan ledas av något annat ämbetsverk än det, som också har att leda planering och organisation av samt undervisning inom yrkesutbild- ningsanstalterna. Det är ju all denna verksamhet, som skall administreras. De sakkunniga har tidigare funnit, att över- vägande skäl talar för att planeringen och organisationen samt den pedago- giska verksamheten inom yrkesutbild- ningen ledes av ett för denna utbildning gemensamt undervisningsverk. Därav följer självklart, att även den admini- strativa ledningen bör utövas av samma
verk. Genom inrättandet av ett för yr- kesutbildningen gemensamt centralt un- dervisningsverk elimineras också i hög
grad de svårigheter av administrativ art, som nu möter de lokala skolledningarna i deras arbete.
Sammanfattning
I detta kapitel har redovisats de väsent- liga skäl, som talar för att en koncentra— tion av den centrala ledningen av yrkes- utbildningen bör genomföras. Denna redovisning innesluter också en under- sökning av de fördelar och de nackde- lar, som en koncentration till ett äm- betsverk av den centrala ledningen med- för. En kort sammanfattning av dessa fördelar och nackdelar må här göras.
Vad först gäller planeringen av yr- kesutbildningen medför en koncentra- tion av den centrala ledningen till ett ämbetsverk, att den kan genomföras ef- ter enhetliga riktlinjer över hela landet. De planer, som upprättas lokalt och regionalt, kan sammanfogas till en hel- het. Det bör härigenom bli möjligt att dimensionera utbildningen för ett givet yrke inom skilda delar av landet så, att den samlade utbildningskapaciteten ungefär kan tillgodose behovet av ut- bildad personal för yrket ifråga över hela landet. En annan fördel är, att tillgängliga resurser ifråga om lärar- krafter, lokaler och undervisningsma- teriel i vissa fall kan disponeras på ett bättre sätt än vad som för närvarande är fallet. En nackdel är, att ett ämbets- verk av ifrågavarande typ inte äger samma grundliga kännedom om en nä- ring eller ett yrkesområde, som det fackämbetsverk vilket utgör tillsyns- myndighet för näringen eller yrkesom- rådet ifråga. Ett centralt verk för yrkes- utbildningen kan följaktligen inte med samma sakkunskap som ett fackämbets— verk bedöma, vilket innehåll utbildning- en på olika stadier bör få för att mot- svara de krav på yrkeskunnighet, som
måste ställas, och hur utbildningen med hänsyn härtill bör planläggas. Dessa nackdelar kan dock elimineras, dels där- igenom att det inom det centrala verket anställes fackkunnig personal och dels därigenom att verket upptar samarbete i organiserade former med fackämbets- verket och/eller organisationer, som företräder vederbörande näring eller yr- kesområde.
Ifråga om den pedagogiska verksam- heten vid skolor och kurser är det en fördel, att ett centralt yrkesutbildnings- verk kommer att kunna förfoga över experter med god pedagogisk skolning och erfarenhet av utbildningsverksam- het. Detta skapar förutsättningar för att yrkesutbildningen i pedagogiskt hänse- ende kan väsentligt förbättras. Det bör bli möjligt att få till stånd pedagogisk utbildning och fortbildning av lärare för samtliga mera betydande yrkesutbild- ningsområden —— sådan saknas för när- varande helt eller delvis för vissa om- råden — förbättrad rådgivningsverk- samhet åt lärarkrafterna på fältet såväl ifråga om den allmänna undervisnings- metodiken som ifråga om utbildnings- gången och den speciella utbildningsme- todiken för skilda yrken sam-t effek- tivare pedagogisk reformverksamhet. bl.a. genom forskning och försöksunder- visning. Ett centralt yrkesutbildnings- verk blir vidare i sin verksamhet helt inriktat på utbildningsfrågorna och kan således ägna dessa större uppmärksam- het än ett fackämbetsverk, vars huvud— sakliga arbetsuppgifter ligger på andra områden.
Nackdelarna av att koncentrera de
pedagogiska ärendena till ett verk sy- nes vara jämförelsevis obetydliga. I ana- logi med vad som redan sagts ifråga om planeringsverskamheten kan man möj- ligen säga, att det innebär en nackdel för yrkesutbildningen att ett enda cen- tralt ämbetsverk skall fastställa inne- hållet i undervisningsplanerna för en rad olika yrken. Fackämbetsverken äger större facklig sakkunskap för den- na uppgift. Å andra sidan äger dessa verk inte samma sakkunskap av peda- gogisk art; ett centralt undervisnings- verk är bättre skickat att ge anvisningar om hur undervisningsplanerna skall ge- nomföras i det dagliga undervisningsar- betet, vilket ju ur den här relevanta syn- punkten är väsentligare.
Eventuella nackdelar bör kunna eli- mineras genom ett samarbete i liknande former, som ovan angivits ifråga om pla- neringsverksamheten.
Fördelarna av att koncentrera hand— läggningen av ärenden rörande skolor- nas organisation till ett centralt yrkes- utbildningsverk har nära samband med de fördelar, som vinnes av att koncen- ' trera de pedagogiska ärendena till ett sådant verk. Om detta får om hand led- ningen av den pedagogiska lärarutbild- ningen samt yrkesundervisningens ut- formning i pedagogiskt avseende, vin- nes ifråga om den inre organisationen den fördelen, att skolornas behov av dugliga lärare kan bättre tillgodoses. Anskaffandet av undervisningsmateriel genom central upphandling, som nu be— drives dels av överstyrelsen för yrkes- utbildning och dels av fackämbetsverk, t.ex. Skogsstyrelsen, bör kunna effekti- viseras och bidra till att ytterligare ned- bringa kostnaderna för huvudmännen genom centralisering till ett enda verk. Större rättvisa för lärarpersonalen ifrå- ga om anställnings- och befordringsför- hållanden bör kunna skapas, om ett enda verk får handlägga frågor om behörig-
het och värdera de enskilda lärarnas meriter. överhuvudtaget skulle organisa- tionen av utbildningsanstalter för olika yrken bättre kunna anpassas efter un- dervisningsarbetets krav.
I administrativt hänseende vinnes den stora fördelen, att de lokala skolledning- arna och förvaltningsorganen för huvud- männen för skolorna kan förenkla sitt arbete, när det gäller skolornas admi- nistration. Det måste också anses som en betydande fördel, att framställning- arna till Kungl. Maj:t om anslag till yr— kesutbildningen samt handläggningen av statsbidragsärendena på det centrala planet får ombesörjas av ett enda verk, specialinriktat på utbildningsfrågorna. Härigenom vinnes, att utbildningen för skilda yrken kan bli föremål för lik- värdig behandling, när det gäller att fördela statens ekonomiska stöd åt yr— kesutbildningen. Det bör vara det cen- trala verkets plikt att opartiskt väga önskemål och behov inom skilda yrkes- utbildningsområden mot varandra, så att intet område otillbörligt vare sig gynnas eller tillbakasättes.
Nackdelar av de organisatoriska och administrativa ärendenas centralisering till ett undervisningsverk inträder i så- dana fall, då ett fackämbetsverk har att pröva behörighet att inneha vissa befattningar, för vilka fordras utbild- ning vid skolor, som nu är underställda verket, samt då befattningshavare inom fackämbetsverkens lokalförvaltningar regelbundet under vissa perioder tjänst- gör som lärare vid skolor, över vilka verket har tillsyn. Som ovan påpekats måste dock dessa nackdelar bedömas som relativt ringa.
Till sist må framhållas en synpunkt av psykologisk innebörd. Om yrkesut- bildningen i dess helhet får en gemen— sam central ledning som i offentliga sammanhang kan föra dess talan, kan det förväntas, att detta skall bidra till
att yrkesutbildningen i allmänhetens då finnas bättre förutsättningar att un- ögon kommer att betraktas som likvär- danröja den undervärdering av de prak- dig med de teoretiska utbildningsvägar- tiska yrkena, som tyvärr ännu dröjer sig na i det allmänna skolväsendet. Det bör kvar på många håll.
KAPITEL 10
Verksamhetsområdet för yrkesutbildningens centrala ledning
Jämställdhet mellan praktiska och teoretiska utbildningsvägar
När det gäller att bestämma verksam- hetsområdet för yrkesutbildningens cen- trala ledning, måste givetvis utgångs- punkten för de sakkunnigas övervägan- den bli uttalandena i direktiven på den- na punkt. Därjämte måste hänsyn tagas till de målsättningar för yrkesutbild- ningen, som statsmakterna vid skilda tillfällen fastslagit under de senare årens reformarbete på skolans och undervis- ningens område. Särskilt betydelsefullt härvidlag är principbeslutet vid 1950 års riksdag om inrättande av en nioårig enhetsskola, vari fastslogs att yrkessko— lan skall vara en av de frivilliga påbygg- nadslinjerna efter genomgången obliga- torisk skola, i princip jämställd med gymnasielinjerna. Ytterligare en om- ständighet förtjänar beaktande i sam- manhanget, nämligen var gränsen bör dras mellan yrkesutbildning i ordets verkliga mening samt information och rådgivning åt redan verksamma yrkes- utövare.
I direktiven är, som framhållits i kap. 7, klart utsagt, att utredningen av frågan om den centrala ledningen skall vara förutsättningslös samt avse hela yrkes- utbildningen. I nämnda kapitel har de sakkunniga närmare preciserat vad som bör förstås med yrkesutbildning i direk— tivens mening. Enligt vår uppfattning bör därmed avses den nedanför uni— versitetS— och högskolestadiet för prak- tisk yrkesutövning avsedda utbildning, som med ekonomiskt stöd från det all- männa står öppen för personer, vilka
uppfyller för varje särskild form av ut- bildning eventuellt uppställda villkor beträffande ålder, hälsotillstånd, för- kunskaper o.d. Från denna allmänna re- gel göres vissa undantag, som redovisats i det nämnda kapitlet. De sakkunniga har därmed dragit upp gränserna för sitt utredningsuppdrag men icke grän- serna för den centrala ledningens verk- samhetsområde. I förevarande samman— hang har vi att pröva, hur den senare gränsdragningen i detalj skall företas. Utredningsuppdraget avser ovedersäg- ligen yrkesutbildningen i dess helhet, men redan genom gränsdragningen för detta i kap. 7 har vissa grenar av denna utbildning sorterats ut. Dessa grenar kan således inte föreslås bli ställda un- der ledning av det ämbetsverk, som centralt skall leda yrkesutbildningen, men väl kan detta erhålla vissa be- gränsade tillsynsuppgifter rörande des— sa i samarbete med de myndigheter, un- der vars ledning de står. Återstår frå- gan, om detta ämbetsverk bör bli central tillsynsmyndighet för all yrkesutbild- ning i övrigt eller om ytterligare be- gränsningar av dess verksamhetsområde bör företagas.
Denna frågeställning måste ställas i relation till de uppgifter den centrala ledningen bör fullgöra. De sakkunniga har i kap. 8 framhållit, att samhället i enlighet med det ovannämnda princip- beslutet vid 1950 års riksdag måste bära ansvar för att yrkesutbildningen verk- ligen blir ett med andra utbildningslin-
jer jämställt led i den framväxande ung- domsskolan. För att denna målsättning skall kunna förverkligas, måste sam- hället se till att möjligheter till utbild- ning för skilda yrken ställes till förfo- gande för de ungdomar, som efter slu- tad obligatorisk skola väljer s.k. prak- tiska yrken. Likaså bör möjligheter till fortbildning eller vidareutbildning ska- pas. Det ankommer på statsmakterna samt huvudmännen för yrkesutbildning- en att ställa de erforderliga ekonomiska resurserna till förfogande, men den cen- trala ledningen har att se till, att yrkes- utbildningen organiseras på ett sådant sätt, att den nämnda målsättningen kan uppnås. Den centrala ledningen måste samordna den planläggning av yrkesut- bildningen, som sker lokalt och regio- nalt och den måste se till, att både yr- kesutbildningsanstalterna och direkt inom närings- eller arbetslivet bedriven utbildning får den utrustning med loka- ler, lärare och undervisningsmateriel, som erfordras för att utbildningen skall kunna hållas på en kvalitativt hög nivå och anpassas efter de krav, utveckling- en ställer.
Skall utbildningen för de praktiska yrkena bli jämställd med gymnasielin- jerna och de övriga teoretiska påbygg- nadslinjer på grundskolan som planeras, synes det vara ofrånkomligt, att den centralt ledes på samma enhetliga sätt som det allmänna skolväsendet. Den analys av fördelar och nackdelar med en koncentration av den centrala lcd- ningen för yrkesutbildningsväsendet, som företagits 1 kap. 9, ger visserligen vid handen, att fackämbetsverken i vissa avseenden är bättre skickade än ett cen— tralt pedagogiskt verk att leda yrkesut- bildning för sina respektive fack, men den visar också, att den nuvarande splittringen i den centrala ledningen är behäftad med allvarliga olägenheter. Denna splittring omöjliggör en planlägg-
ning av yrkesundervisningen för fram- tiden, som tar hänsyn till uppkomman- de behov av nya skolor och kurser på samtliga yrkesutbildningsområden och som skulle tillåta en ändamålsenlig sam- ordning av alla de resurser, som står eller kan" ställas till yrkesutbildningens förfogande. Om yrkesutbidningen lik- som hittills skall planläggas och ledas av flera olika ämbetsverk, är det inte säkert, att möjligheterna till yrkesut- bildning blir så jämnt fördelade och så riktigt dimensionerade efter den för- utsebara efterfrågan på arbetskraft inom olika yrkesområden som önskligt vore. Det finns i så fall ingen garanti för, var- ken att ungdomens önskemål ifråga om yrkesutbildning eller näringslivets och yrkeslivets behov av utbildad arbets- kraft blir tillgodosedda på ett tillfreds- ställande sätt.
Den fastslagna målsättningen, att yr- kesutbildningen skall bli jämställd med gymnasielinjerna och övriga teoretiska påbyggnadslinjer på den obligatoriska skolan, är av rent principiell natur. Var- ken i utredningsarbetet på skolans om- råde eller i den offentliga Skoldebatten har frågan om hur denna målsättning praktiskt skall kunna förverkligas pene- trerats i nämnvärd omfattning. Det sy- nes fördenskull vara nödvändigt att närmare söka precisera vilken inne- börd, som bör ges åt den nämnda mål- sättningen, och ange riktlinjer för hur den skall kunna transformeras från princip till verklighet.
Kravet på jämställdhet mellan den praktiska och den teoretiska utbildning- en har i huvudsak motiverats dels med socialt-psykologiska och dels med skol- organisatoriska skäl. I viss utsträckning är dessa motiv sammanvävda med var- andra. Även om många undantag givet- vis finns, kan man dock rent allmänt hävda, att de yrken, för vilka de teore— tiska utbildningslinjerna förbereder, i
föräldrarnas och elevernas ögon har ett bättre anseende än de praktiska yrkena. De förstnämnda yrkena betraktas som i socialt hänseende högre stående än de sistnämnda och detta betraktelsesätt på- verkar automatiskt inställningen till ut- bildningsvägarna. Det anses förmer att gå igenom ett gymnasium och avlägga studentexamen än att exempelvis gå ige- nom en central verkstadsskola, trots att studentexamen inte kvalificerar till yrkesarbete omedelbart utan i regel krä- ver fortsatt utbildning, varför denna ut- bildningsväg således blir både längre och dyrbarare än en kurs vid verkstads- skolan. Detta ger vid handen, att ned- värderingen av de praktiska yrkena i so- cialt avseende inte har sin grund i ra- tionella avväganden med hänsyn till fa- miljens ekonomi, elevernas begåvnings- typ o.s.v. Det torde inte heller behöva närmare förklaras, att yrkesvalet ofta bestäms av mera irrationella faktorer: föräldrarnas ställning i samhället, deras umgängesliv, nedärvda föreställningar om olika yrkens placering på den so- ciala rangskalan, föräldrarnas önskan att barnen skall arbeta sig upp till mera framskjutna positioner i samhället än vad föräldrarna själva uppnått o.s.v. Föräldrarnas och elevernas inställning och ambitioner ger upphov till en stark tillströmning till de teoretiska utbild- ningsvägarna. Efterfrågan på elevplat- ser i gymnasierna och andra teoretiska skolformer, som bygger på grundskolan, blir onormalt stor, medan strömmen till yrkesskolor och utbildning direkt inom näringslivet blir relativt sett mindre, alltså ur skolorganisatorisk sypunkt en allvarlig nackdel. Nackdelen blir desto större som många av de elever, som vin- ner inträde i gymnasierna, inte äger till- räckliga intellektuella förutsättningar för att med framgång fullfölja sina stu- dier. Visserligen har antalet elever i de yrkesutbildande skolorna på senare år
ökat starkt, till och med så starkt att ett stort antal inträdessökande till vissa skoltyper inte kunnat beredas plats; men detta betyder inte, att pressen på gymnasierna minskat. Det har sin för- klaring däri, att den ungdom, som inte under några förhållanden skulle ha valt teoretiska utbildningsvägar, numera i vida högre grad än tidigare är angelägen om att skaffa sig grundlig utbildning för sitt kommande praktiska yrkesarbete.
Efter vad som här sagts torde syftet med den eftersträvade jämställdheten mellan praktisk och teoretisk utbildning framträda klarare. Dess syfte måste vara att söka undanröja nedvärderingen av de Praktiska yrkena i socialt avseende och låta dessa framträda som likvärdiga med de »teoretiska» yrkena i männi- skornas föreställningsvärld. Härigenom bör det bli möjligt att skapa bättre ba- lans mellan de teoretiska och de yrkes- inriktade utbildningsvägarna efter .av- slutad grundskola. Om en sådan balans kommer till stånd, blir de skolorganisa- toriska problemen lättare att lösa; vida- re .bör som en följdverkan härav inträda bättre möjligheter att anpassa utbild- ningen för såväl »teoretiska» som »prak- tiska» yrken efter närings- och yrkes- livets behov av kvalificerad arbetskraft. Det säger sig självt, att inrotade tänke- sätt och värderingsnormer inte kan för- ändras enbart genom skolorganisato- riska reformer eller införande av bättre och effektivare pedagogiska metoder i utbildningen.
En socialt betingad uppvärdering av de praktiska yrkena, vilken framstår som både önskvärd och nödvändig, kan endast åstadkommas genom en långva- rig omställningsprocess, som engagerar människornas tankar och känslor. Mån- ga faktorer i det moderna samhället torde emellertid samverka för att på- skynda en sådan omställningsprocess. En faktor av särskilt stor vikt är ma-
skinernas ständigt ökade betydelse för produktion och samfärdsel. Maskinerna utför i väx-ande omfattning det tyngsta manuella arbetet. Samtidigt blir de tek- niskt alltmer avancerade. Deras skötsel kräver inte bara gott manuellt handlag utan även goda teoretiska kunskaper. Dessa kunskaper kan endast erhållas ge- nom en yrkesutbildning, som intellek- tuellt kan bli lika krävande som studier- na inom många skolformer med övervä- gande teoretisk utbildning. Det fak- tum att personer utan studentexamen el- ler likvärdig teoretisk utbildning kan göra en framgångsrik karriär inom poli- tik, förvaltning, affärsliv m.m. bidrar också till att minska de teoretiska yr- kenas dragningskraft och till att upp- värdera de praktiska utbildningsvägar- na. Den fostran till social gemenskap, som grundskolan satt som ett av sina mål, torde också i framtiden i ökad om- fattning komma att verka i samma rikt- ning. Även om man inte bör överskatta den inverkan på de sociala värderingar- na av olika yrken, som reformer av organisatorisk och pedagogisk art inom skolväsendet kan få, torde man dock kunna utgå ifrån att en bättre planering och organisation samt bättre undervis- ningsmetoder inom yrkesutbildningen kan komma att bidra till att höja de praktiska yrkenas anseende i föräldrars, målsmäns och elevers ögon.
Innan de sakkunniga övergår till att närmare söka ange, vilken innebörd jämställdheten mellan praktisk och teo- retisk utbildning bör få och hur denna jämställdhet bör genomföras, förtjänar det påpekas, att denna fråga inte äger samma aktualitet för alla former av yr- kesutbildning. Yrkesutbildningen är, som ofta understrukits i det föregående, mångfacetterad och rikt differentierad. Vissa typer av yrkesutbildande skolor torde vara ungefär lika attraktiva som skolformer med teoretisk utbildning och
värderas i socialt hänseende i stort sett lika högt som dessa. Detta är fallet med fackgymnasierna, de tekniska gymna- sierna och handelsgymnasierna. I den mån nya typer av faekgymnasier kom- mer till stånd, torde förhållandet be- träffande dessa bli ungefär detsamma i det här relevanta avseendet. Även så- dana skolor som konstfackskolan, bergs- skolan och textilinstituten torde kunna hänföras till samma kategori. Problemet att skapa jämställdhet mellan yrkesut- bildningen och de teoretiskt inriktade skolformerna ovanför den obligatoriska skolan berör i främsta rummet de sko- lor, som utbildar för i huvudsak manu- ellt arbete, liksom även den utbildning, som äger rum inom näringslivet, vare sig den är helt förlagd till arbetsplatser- na eller sker i växelverkan mellan dessa och yrkesskola. Jämför det ovan cite- rade principbeslutet vid 1950 års riks- dag, vari det hette, att yrkesskolan skul- le i princip jämställas med såväl de all- männa gymnasierna som specialgymna- sierna. I överensstämmelse härmed an- vänder de sakkunniga i den efterföljan- de framställningen termen yrkesskolan för att beteckna den yrkesutbildning, vars jämställdhet med gymnasielinjerna skall eftersträvas. Yrkesskolan blir alltså här den samlande beteckningen för yr- kesutbildning inom skilda yrken, som försiggår parallellt med gymnasiet på samma åldersstadium, antingen denna utbildning helt meddelas i skolmässiga former, i växelverkan mellan arbetsplat- ser och skolor eller helt på de förut- nämnda.
Yrkesskolans jämställdhet med gym- nasiet är intet självändamål. Den är mo- tiverad därav, att de ungdomar, som vill välja yrken med praktiskt manuellt arbete, bör ha rätt till en kvalitativt lika god utbildning som de ungdomar, vilka efter slutad obligatorisk skola väl- jer att fortsätta sina studier vid ett
gymnasium. Jämställdheten är motive- rad också ur samhällsekonomisk syn- punkt. Utan en god yrkesutbildning åt praktiskt taget alla yrkeskategorier, som arbetar i produktionens tjänst, torde det inte vara möjligt att hålla vårt närings- liv på den höga standard, som den mo- derna utvecklingen kräver. Om vi inte förmår skapa en yrkesutbildning, som motsvarar tidens fordringar ifråga om både kvalitet och kvantitet, är det fara värt, att vårt näringsliv kommer att för- lora i effektivitet och att vårt land kom- mer att sacka efter i konkurrensen med andra länder med jämförbara kulturella, ekonomiska och sociala förutsättningar. Den uppbyggnad av stora gemensamma marknader i Europa, som nu pågår, in- nebär, att konkurrensen skärps för vårt näringsliv inom de flesta branscher. Ra- serandet av tullar och andra handels- hinder för varubytet inom en stormark- nad och de friare kapitalrörelserna mel- lan olika länder kommer att medföra stora påfrestningar på näringslivet. Skall detta med framgång kunna ta upp den hårdnande tävlan med utländsk konkurrens, det gäller såväl exportindu- strierna som de näringsgrenar, vilka i huvudsak producerar för den egna hem- mamarknaden, blir det tvingat att un- dan för undan höja sin produktivitet. Höjd produktivitet kan inte åstadkom- mas enbart genom kapitalinvesteringar i syfte att rationalisera driften, det ford- ras också, att den mänskliga arbetskraf- ten kan utföra ett effektivt arbete, vil- ket i sin tur kräver god utbildning. För- bättrad yrkesutbildning torde under vis- sa förutsättningar i högre grad bidraga till att höja produktiviteten än kapital- investeringar i rationaliseringssyfte. Vad som här sagts om yrkesutbild- ningens betydelse för produktionen kan också med ett analogt betraktelsesätt anföras ifråga om denna utbildnings be- tydelse för sådan yrkesverksamhet, som
icke enligt vedertagen terminologi anses stå i produktionens tjänst. Utbildning av personal för exempelvis sjukvård, hälsovård och olika slag av social om- vårdnad måste också stå på en hög nivå. Indirekt har även utbildning av denna art stor betydelse för samhällsekono- mien. Ett gott hälsotillstånd, goda bo- stadsförhållanden och en god arbets- miljö verkar ju i hög grad befrämjande på såväl produktion som produktivitet. Utbildningen av personal för nämnda arbetsuppgifter kan således sägas ha lika stor betydelse för det ekonomiska fram- åtskridandet som utbildningen av per- sonal, som direkt arbetar inom närings- livet.
Det grundläggande villkoret för att yrkesskola och gymnasium skall bli jäm- ställda är, att de elever, som genomgått den obligatoriska skolan, får lika stora möjligheter att välja yrkesutbildning som gymnasieutbildning. Det vill med andra ord säga, att utbildning för sär- skilda yrken eller vidsträcktare yrkes- områden skall stå elever från den obli- gatoriska skolan till buds i samma om- fattning som fortsatta studier vid gym- nasium. Båda utbildningsvägarna är fri— villiga och kommer helt säkert också att förbli så även i framtiden. Det all- männa kan fördenskull givetvis inte ga- rantera, att en elevplats inom någon- dera skolformen alltid skall finnas till hands för en inträdessökande, men skol- väsendet bör planeras och organiseras så, att en elev, som söker till yrkessko- lan, skall ha lika stor chans att bli anta- gen där som en elev, vilken söker till gymnasiet, har att finna en ledig plats där. Rätt till utbildning måste i princip tillkomma alla, men för att denna rätt inte skall bli mer eller mindre illusorisk måste möjligheterna till utbildning an- passas efter elevernas önskemål och de- ras förmåga att tillgodogöra sig utbild- ningen. Detta gäller som allmän regel.
Sedan är det en annan sak, att detta aldrig kan helt och fullt tillmötesgås. All yrkesutbildning, såväl yrkesutbild- ningen i vedertagen mening som den yrkesutbildning, vilken följer efter fort- satta studier av teoretisk karaktär, måste i större eller mindre utsträckning också anpassas efter närings- och yrkeslivets behov av arbetskraft.
Här ovan har talats om rätt till lika god kvalitativ utbildning för de ungdomar, som vill välja praktiska yrken, som för dem, vilka föredrar att gå till gymnasie- studier. I denna formulering ligger inne- slutet ett andra väsentligt villkor för att yrkesskolan skall bli jämställd med gym- nasiet. Den utbildning, som yrkesskolan ger på sitt område, måste ifråga om kvaliteten fullt ut kunna mäta sig med den utbildning, som gymnasiet ger på sitt område. För att denna målsättning skall kunna förverkligas, är det ofrån- komligt att ställa lika höga krav på ut- bildning av lärare, på utarbetande av pe- dagogiska arbetsmetoder, på byggande av lokaler och på anskaffning av under- visningsmateriel för yrkesskolan som för gymnasiet. Det är givet, att kraven blir helt annorlunda för yrkesskolan än för gymnasiet, eftersom dessa båda skolformer meddelar olika slag av ut- bildning, men den gemensamma näm- naren för båda blir kravet på kvalitet.
Ifråga om lärarutbildningen är det av vikt att särskilt understryka behovet av god pedagogisk utbildning. De lärare, som tjänstgör inom yrkesskolan, har i regel en fullt tillfredsställande fackut- bildning, medan däremot endast ett be- gränsat antal erhållit pedagogisk utbild- ning för sin lärargärning. Skall jäm- ställdhet med gymnasiet kunna upp- nås, måste man som riktpunkt sätta upp krav på pedagogisk utbildning för dessa lärare av samma kvalitet som blivande gymnasielärare kan erhålla vid lärar- högskola. På grundval av de sakkun-
nigas betänkande rörande utbildningen av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel har riksdagen år 1960 efter förslag av Kungl. Maj:t fattat beslut om en modernisering och ut— vidgning av yrkeslärarutbildningen. Härmed har ett stort steg tagits i rikt- ning mot jämställdhet mellan yrkesskola och gymnasium ifråga om lärarutbild- ningen. För fullföljande av denna strä- van är det väsentligt, att det av riksda- gen i princip beslutade yrkeslärarinsti- tutet, om vars inrättande de sakkunniga framlade förslag i det nämnda betän- kandet, får en sådan organisation och inriktning av sin verksamhet, att det för yrkesskolan inom en icke alltför avläg- sen framtid kan bli en motsvarighet till lärarhögskolorna för det allmänna skol- väsendet. Den beslutade reformen av yrkeslärarutbildningen berör endast ut- bildningen för industri och hantverk samt handel. Den bör följas av reformer av den pedagogiska lärarutbildningen, syftande till förbättring och modernise- ring, även för andra, mera allmänt frek- venterade yrkesutbildningsområden. De sakkunniga kommer i sitt andra betän- kande rörande yrkeslärarutbildningen att lägga fram vissa förslag i detta hän- seende.
Frågor om anskaffande av lokaler med deras utrustning och av undervis- ningsmateriel för yrkesskolan måste gi- vetvis noga uppmärksammas, om man vill åstadkomma jämställdhet mellan denna och gymnasielinjerna. I dessa av— seenden torde man emellertid som ge- nerellt omdöme kunna säga, att yrkes- skolan inte står tillbaka för gymnasiet, om man lägger kvalitativa synpunkter på saken. Ifråga om både lokaler och utrustning torde i synnerhet de centrala yrkesskolorna men även många lokala yrkesskolor vara välförsedda. I en del fall torde lokalerna och utrustningen vara ännu bättre än de, som gymnasier-
na förfogar över. Genom den centrala upphandling som förekommer kan yr- kesskolorna erhålla för undervisnings- ändamål väl lämpade maskiner och ap- parater av god kvalitet. Detsamma tor- de även kunna sägas om de audiovisu- ella hjälpmedel, som är värdefulla för yrkesundervisningen. Möjligen kan det brista i kvantitativt hänseende ifråga om anskaffningen av sådan undervis- ningsmateriel. Det framställes inte till- räckligt med filmer, bildband o.d. för skolornas behov. Vidare råder en på- taglig brist på lämpliga läroböcker för yrkesutbildningen. I många yrkesämnen saknas läroböcker helt och de som finns håller inte alltid måttet ifråga om riktig pedagogisk utformning. Författandet och utgivningen av läroböcker måste uppmärksammas i syfte att få fram böc- ker av högre kvalitet och i större mängd.
De sakkunniga har tidigare i detta betänkande framhållit, att vissa delar av yrkesskolväsendet i undervisnings- metodiskt avseende ännu inte har nått en fullt tillfredsställande nivå. Här finns alltså ett avsnitt, och ett mycket vik- tigt sådant, av yrkesskolans verksamhet, på vilket ett omfattande arbete måste läggas ned, för att jämställdhet skall kunna uppnås mellan praktisk och teo- retisk undervisning på åldersstadiet när- mast över den obligatoriska skolans. Vart det pedagogiska nydaningsarbetet inom yrkesskolan bör syfta och vilka metoder, som bör användas för detta arbete, har behandlats i såväl kap. 8 som kap. 9, varför det synes vara över- flödigt att här åter ta upp dessa frågor till diskussion.
Ett annat villkor för att jämställdhet mellan yrkesskola och gymnasium skall kunna skapas är att båda skolformerna får arbeta under likvärdiga ekonomiska villkor. För närvarande tillämpas högst olika grunder för finansieringen av yr- kesskolans respektive gymnasiets verk-
samhet. Ifråga om gymnasiet ansvarar staten i huvudsak för kostnaderna för såväl löner som omkostnader. Lokaler jämte fasta inventarier för gymnasierna skall anskaffas och bekostas av vederbö- rande kommun. Skolstyrelsen i kommu- nen ansvarar för gymnasiets ekonomiska förvaltning. Finansieringen av yrkessko- lan åligger vederbörande huvudman, men staten lämnar ,i större eller mind-re omfattning bidrag till såväl löner och driftkostnader som till byggnader och deras fasta inredning. Betydande skill- nader föreligger emellertid ifråga om villkoren för "statsbidrag och storleken av dessa mellan olika typer av yrkesut- bildande skolor. En utjämning .av dessa skillnader samt likvärdiga åtaganden från statens sida ifråga om finansiering- en av yrkesskolans respektive gymna- siets verksamhet förefaller de sakkunni- ga vara motiverad. Det ingår icke i de sakkunnigas uppdrag att framlägga någ- ra förslag i dessa hänseenden, men vi vill understryka vad statsutskottet vid 1960 års riksdag anfört i sitt utlåtande nr 192, nämligen att frågorna om bl.a. yrkesutbildningens avvägning i förhål- lande till andra utbildningsvägar samt kostnadsfördelningen för yrkesutbild- ningen mellan staten, landstingen, kom- munerna och näringslivet blir föremål för utredning.
De sakkunniga har i den föregående framställningen använt begreppet yrkes- skolan främst ifråga om den yrkesutbild- ning, som försiggår på ett ålderssta- dium, som är parallellt med gymnasiet eller dess första årskurser. Häri ligger en inskränkning av det område begrep- pet avser att täcka, men denna inskränk- ning har varit nödvändig för att göra resonemanget om jämställdhet mellan yrkesskolan och gymnasiet lättare fatt- bart och överskådligt. Yrkesutbildning försiggår redan för närvarande och kom- mer helt säkert i framtiden i ännu hög-
re grad att försiggå på ett ålderssta- dium, som ligger över gymnasiets. Om man så vill, kan man för denna utbild- ning använda termen vuxenutbildning, även om den inte kan anses vara fullt adekvat. Denna form av yrkesutbildning omfattar fortbildning inom det egna yrket, vidareutbildning för mera krä- vande arbetsuppgifter inom detta eller inom angränsande yrken samt omskol- ning för ett helt nytt yrke, eventuellt med fortsatt vidare- eller fortbildning på den grundval, som lagts genom om- skolningen. Det är möjligt och kanske också önskvärt, att yrkesutbildningen framdeles kommer att organiseras så, att yrkesskolan på med gymnasiet parallellt åldersstadium kommer att i viss ut- sträckning ge mera allmänt lagd grund- utbildning för ett större yrkesområde och att på denna grundutbildning se- dan kommer att läggas linjer för specia- liserad utbildning för bestämda, avgrän- sade yrken. Denna specialiserade ut- bildning kan i så fall också inrangeras under begreppet vuxenutbildning. Re- sonemanget om jämställdhet mellan yr- kesskola och gymnasium blir inte direkt tillämpligt på denna specialutbildning, men en parallell kan dock dras mellan denna och gymnasierna för vuxna. Kra- vet på att yrkesutbildningen kvalitativt fullt ut skall kunna mäta sig med de teoretiska utbildningsvägarna gäller gi- vetvis även för vuxenutbildningen. Här- av följer att alla former av vuxenutbild- ning, även omskolning, måste stå under tillsyn av skolmyndigheter och icke av myndigheter, som saknar pedagogisk sakkunskap. Då behovet av omskolning med all sannolikhet kommer att bli vida större i framtiden än hittills, bör denna utbildningsverksamhet så långt ske kan inordnas i det reguljära yrkesutbild- ningsväsendet. De speciella omskol- ningskurser, som kan bli nödvändiga, bör ställas under ledning av det cen-
trala verket för yrkesutbildning och icke vare sig centralt, regionalt eller lokalt ledas av arbetsmarknadsmyndig- heter.
För att yrkesutbildningen skall kunna hävda sig i tävlan med de teoretiska ut- bildningslinjerna måste en fast utbild- ningsgång komma till stånd inom alla viktigare typer av yrkesutbildande sko- lor samt genomgång av en viss skola ge en bestämt definierad och helst i skolförfattningarna fastslagen kompe- tens. Den inom vissa yrkesutbildnings- områden alltför rikliga floran av kurser samt ovisshet om vilket värde för fort- satta studier genomgång av en skola eller kurs äger, torde helt säkert bidra till att nedsätta yrkesskolans konkur- renskraft gent emot de teoretiska på- byggnadslinjerna på den obligatoriska skolan. Det är naturligt, att begåvade och ambitiösa ungdomar gärna vill avancera till mera krävande och bättre betalda poster inom yrkeslivet och för- denskull bör yrkesskolans utbildning läggas upp så, att den ger grundval för fortsatta studier vid fackskolor och fack- gymuasier eller med dem jämförbara ut- bildningsanstalter. Eftersom det för många ungdomar kan bli aktuellt att slå om från den utbildningsväg de ur- sprungligen valt till en annan, bör ock- så möjlighet skapas såväl för övergång från yrkesskola till allmänt gymnasium som från det sistnämnda till yrkesskola. De ungdomar, som kommer underfund med att de valt fel utbildningsväg, bör kunna få möjlighet att välja om, så att deras speciella begåvning och intressen kommer till sin rätt. För många ungdo- mar gäller, att de ännu inte vid avslutad obligatorisk skolgång har fullt klart för sig, vilket slag av yrkesutövning de är bäst lämpade för. Även andra omstän- digheter, hälsoskäl, familjeförhållanden m.m. kan motivera omläggning till an- nan utbildningsväg än den först valda.
Med samlingstermen yrkesskola har de sakkunniga förstått skolor och kur- ser, som ger yrkesutbildning i detta ords egentliga mening. Yrkesskolan ger allt- så en utbildning från grunden, bortsett från förberedande yrkesutbildning inom den obligatoriska skolan, för antingen ett större yrkesområde eller ett visst, särskilt yrke, samt ävenledes fortsatt ut- bildning i form av fortbildning, vidare- utbildning eller omskolning för annat yrke. Inom det mångförgrenade yrkesut- bildningsväsende vi äger i vårt land förekommer även kurser, exkursioner och demonstrationer m.m., som icke är avsedda att meddela någon egentlig yr- kesutbildning utan har karaktär av in- formation och rådgivning åt redan verk- samma yrkesutövare, oavsett om dessa erhållit någon grundläggande utbildning för sitt yrke eller inte. I vissa fall kan sådan verksamhet komma fortbildning- en för ett yrke nära, men i motsats till fortbildningen inom det reguljära yr- kesutbildningsväsendet förutsätter icke deltagande i sådan kurs eller annan un— dervisningsverksamhet att vederböran- de tidigare genomgått vare sig grundut- bildning eller specialutbildning för sitt yrke. Ofta är sådana kurser och exkur- sioner öppna för vem som helst som vill deltaga. Särskilda kvalifikationer för deltagande fordras sålunda icke. De sakkunniga anser, att utbildningsverk- samhet av nu angiven art icke kan räk- nas till yrkesutbildning — i varje fall
inte i den men-ing detta begrepp givits i förvarande utredning _ och att den således icke bör ställas under tillsyn av det centrala verket för yrkesutbildning. Detta gäller även om statsbidrag skulle utgå till verksamheten ifråga. I den mån statsmakterna anser, att kontroll från statens sida bör utövas över sådan ut- bildningsverksamhet, bör den utföras av de fackämbetsverk, vilkas verksam- het närmast berörs. Eventuella statsbi- drag bör i konsekvens härmed beviljas av vederbörande fackämbetsverk.
Inom det frivilliga folkbildningsarbe- tet förekommer studie- och utbildnings- verksamhet, som i vissa fall kan ligga yrkesutbildningen nära. Enligt de sak- kunnigas mening bör ej heller dessa for- mer av yrkesutbildning ställas under tillsyn av det centrala verket för yrkes- utbildning. Det är här inte fråga om någon fast utbildningsgång utan om stu- dier för att antingen komplettera en redan förvärvad utbildning eller för att möjliggöra för redan yrkesverksamma att förkovra sitt teoretiska kunnande inom yrket eller yrkesområdet. Vidare utgår statsbidrag i annan ordning till det frivilliga folkbildningsarbetet. I detta inräknar de sakkunniga även verk- samheten vid folkhögskolorna, inom vil- ken kurser förekommer, som har bety- delse för yrkesutbildningen, särskilt som förberedelse för inträde vid yrkes- utbildningsanstalter av skilda slag.
Precisering av området för det centrala utbildningsverkets verksamhet
De sakkunniga har i föregående avsnitt påvisat, att det centrala yrkesutbild- ningsverkets huvuduppgift, under vil- ken uppgifter av olika slag kan inordnas, är att se till, att yrkesskolan blir jäm- ställd med gymnasiet, eller, uttryckt på annat sätt, att balans kan skapas mellan
allmänbildande teoretisk undervisning samt praktisk yrkesutbildning ovanför den obligatoriska skolan. Denna efter- strävade jämställdhet måste givetvis gäl- la all yrkesutbildning, sådan den i det föregående sammanfattats under sam- lingstermen yrkesskolan, och icke be-
gränsas till vissa sektorer av yrkesut- bildningen. Därav följer logiskt, att yr- kesutbildningsverket bör centralt leda all egentlig yrkesutbildning, grundut- bildning, specialiserad utbildning, fort- bildning, vidareutbildning och omskol- ning, som icke är av högskolemässig na- tur. Generellt sett bctyder detta, att gränserna för ämbetsverkets verksam- hetsområde kommer att sammanfalla med gränserna för de sakkunnigas ut- redningsuppdrag, sådana de preciserats i kap. 7 om avgränsning av utrednings- uppdraget. Från denna generella regel bör emellertid vissa undantag göras. Av praktiska skäl förefaller det lämpligt att från verkets centrala tillsyn undanta viss utpräglat spccialbetonad yrkesut- bildning, för vars ledning fordras till- gång till särskild expertis, som .blir svår att tillgodose inom ramen för äm- betsverkets personalresurser, eller som avser utbildning för utövande av vissa funktioner i samhällets tjänst, vilken ut- bildning normalt inte bör jämställas med yrkesutbildning i vedertagen betydelse. Även av rent administrativa skäl kan det bli lämpligt att undanta viss utbild- ning från verkets tillsyn.
De sakkunniga kommer i det följan- de att ange vilka utbildningsanstalter eller annan utbildningsverksamhet inom skilda yrkesutbildningsområden, som enligt deras mening bör ställas under central ledning av yrkesutbildningsver- ket, och vilken utbildningsverksamhet, som bör undantagas från dess ledning. I samband därmed kommer de sakkun- niga att lämna specialmotiveringar för sina ställningstaganden i den mån så- dana motiveringar bedömes vara nöd- vändiga. Någon allmän motivering för att yrkesutbildning, som nu sorterar un- der olika fackämbetsverk, skall över— föras under ledning av yrkesutbild- ningsverket, synes däremot icke vara nödvändig i detta sammanhang. Sådan
motivering har redan lämnats i det inle- dande avsnittet av detta kapitel, byggd på den argumentering, som framförts såväl i kap. 8 som i kap. 9. Beträffande den utbildning, som nu ledes av över- styrelsen för yrkesutbildning, må där- utöver följande anföras.
De sakkunniga har i kap. 9 förordat inrättande av ett för yrkesutbildning av skilda slag gemensamt centralt under- visningsverk. Därav följer icke nödvän- digtvis, att all den yrkesutbildning, som för närvarande står under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning, också skall ledas av det nya verket; men å andra sidan får detta enligt de sakkun- nigas intentioner en så central ställning för ledningen av yrkesutbildningen, att det i princip bör övertaga ansvaret för hela det fält, på vilket denna översty- relse nu arbetar.
Ett särskilt problem erbjuder frågan om ledningen av lärarutbildningen för yrkesskolan. I avvaktan på att frågan om den centrala ledningen av yrkesut- bildning i dess helhet kan bringas till en lösning, leder överstyrelsen för yr- kesutbildning och skolöverstyrelsen för närvarande gemensamt utbildningen av lärare för yrkesutbildningen inom indu- stri, hantverk och handél.
Skolöverstyrelsen leder i samarbete med överstyrelsen för yrkesutbildning samt berörda fackämbetsverk utbild— ningen av lärare på det husliga området, vilka lärare kan tjänstgöra såväl i yrkes- skolan som i de allmänbildande skolor- na. Utbildningen av lärare för yrkesun- dervisning inom andra områden ledes, i den mån sådan lärarutbildning före- kommer, av vederbörande fackämbets- verk.
De sakkunniga har 1 kap. 9 uttalat som sin mening, att tillsynsmyndigheten för yrkesutbildningen bör leda den pedago- giska utbildningen av åtminstone de för respektive skolor viktigaste lärarkate-
gorierna. Detta motiverades därmed, att tillsynsmyndigheten i annat fall inte skulle bli kapabel att utöva en effektiv pedagogisk ledning av den yrkesutbild- ning, som är underställd densamma. De sakkunniga vill i detta sammanhang yt— terligare understryka denna synpunkt och tillägga, att jämväl strävandena att skapa jämställdhet mellan yrkesskolan och det allmänna gymnasiet motiverar, att yrkesutbildningsverket får leda ut- bildningen av alla viktigare lärarkate- gorier, som avses komma att tjänstgöra inom yrkesskolan. I överensstämmelse härmed föreslår de sakkunniga, att verk- samhetsområdet för ämbetsverkct ifråga skall innefatta även den utbildning av lärare för yrkesskolan, som nu ledes av överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen gemensamt samt av fackämbetsverken. Beträffande utbild- ningen av lärare på det husliga området kan skäl anföras för den ståndpunkten, att även denna utbildning hör ledas av yrkesutbildningsverket. Starkast är skä- len ifråga om de lärarkategorier, vars utbildning i främsta rummet är avsedd att tillgodose yrkesundervisningens be- hov, nämligen yrkeslärare i klädsöm- nad, hushållslärare med lanthushålls- inriktning samt textillärare med väv- inriktning. Delvis gäller det också ut— bildningen av barnavårdslärare. Av or- ganisatoriska och administrativa skäl blir det emellertid inte gärna möjligt att låta yrkesutbildningsverket leda ut— bildningen av dessa sistnämnda katego- rier och skolöverstyrelsen utbildningen av övriga lärarkategorier på det husliga området, eftersom utbildning av olika kategorier äger rum vid samma semina— rium. Lärarutbildningen för det husliga arbetet måste i sin helhet ledas av ett och samma centrala verk. Då statsmak- terna så sent som vid 1960 års riksdag fattat beslut om att den ifrågavarande lärarutbildningen skall ledas av skol-
överstyrelsen har de sakkunniga, som framgår av kap. 7, ansett sig höra av- föra frågan om ledningen av denna lä- rarutbildning från sitt utredningsupp- drag.
Avgränsningen av yrkesutbildnings— verkets verksamhetsområde har givetvis måst företagas med hänsyn till den yr- kesutbildning, inklusive lärarutbildning- en för denna, som nu existerar. Efter- som näringsliv och arbetsmarknad är underkastade ständiga förändringar är det självklart, att utbildning framdeles kan komma att organiseras för nya yr- kesområden eller särskilda yrken. Om sådan utbildning kan anses falla inom ramen för den i det föregående använda termen yrkesskolan, bör den givetvis också centralt ledas av yrkesutbildnings- verket. Gränserna för ämbetsverkets ar- betsfält bör sålunda, som de sakkunniga redan tidigare framhållit i kap. 7, vara flexibla och kunna ändras efter upp- kommande behov.
Yrkesutbildning för industri och hantverk De sakkunniga har här ovan föreslagit, att hela verksamhetsområdet för över- styrelsen för yrkesutbildning skall in- ordnas under yrkesutbildningsverket. I överensstämmelse med detta allmänna ståndpunktstagande föreslår de sak- kunniga, att all statsunderstödd yrkesut- bildning för industri och hantverk, hel- tidskurser såväl som deltidskurser, skall ställas under central ledning av yrkesut— bildningsverket, såväl den utbildning som bedrives i helt skolmässiga former som den utbildning, som sker direkt inom näringslivet, eventuellt i växel- verkan mellan detta och yrkesutbild— ningsanstalt.
Yrkesutbildningsverket blir således central tillsynsmyndighet för tekniska gymnasier, fortbildnings- och påbygg— nadskurser vid dessa, tekniska facksko- lor, tekniska skolor, konstfackskolan,
grafiska institutet, bergsskolan i Filip- stad, textilinstitutet i Borås, Lennings textilinstitut i Norrköping, centrala verkstadsskolor, lokala verkstadsskolor och inbyggda verkstadsskolor samt så- dana företagsskolor inom industrien, som åtnjuter statsbidrag. Under verkets tillsyn ställes vidare beredskaps- och omskolningskurserna för arbetslösa, d.v.s. kommunala arbetslöshetskurser, vid central verkstadsskola, centrala ar- betslöshetskurser samt s.k. särskilda yr- kesutbildningskurser. Den yrkesutbild— ning, som sker direkt inom näringslivet, ställes också under verkets ledning, för- utsatt att den erhåller ekonomiskt stöd av det allmänna. De viktigaste utbild- ningsformerna härvidlag är lärlingsut— bildningen inom hantverket och inom byggnadsindustrien. Likaså skall yrkes- utbildningsverket utöva tillsyn över alla andra statsunderstödda enskilda yrkes- utbildningsanstalter, som inte är direkt nämnda här ovan, antingen de har ka- raktär av riksskolor, centrala skolor el- ler lokala skolor.
Genom den bestämning av verksam- hetsområdet för ämbetsverket, som de sakkunniga företagit, kommer huvud- praten av lärarutbildningen för yrkesut- bildningsväsendets behov att falla inom ramen för detta. På här ifrågavarande område innebär detta att under verkets ledning ställes samtliga anstalter för pedagogisk utbildning av yrkeslärare och ämneslärare i tekniska ämnen för industriens och hantverkets behov samt de särskilda utbildnings- och fortbild- ningskurser för lärare, som anordnas. I de sistnämnda inbegripes kurser för utbildning av lärare för arbetslöshets- kurserna.
Yrkesutbildning för handel och kontors- verksamhet Liksom ifråga om yrkesutbildningen för industri och hantverk föreslår de sak-
kunniga, att all den yrkesutbildning för handel och kontorsverksamhet, som nu sorterar under överstyrelsen för yrkes— utbildning, skall överföras under led- ning av det nya verket. Detta innebär, att verket blir den centrala myndighe- ten för handelsgymnasier, kommunala handelsskolor samt enskilda handels- skolor, institut och reklamskolor, vil- kas verksamhet finansieras med hjälp av statsbidrag. Tillsynen över handels- gymnasierna omfattar givetvis även de fackkurser för personer med student- examen, som anordnas vid vissa av des- sa gymnasier, samt avläggandet av han- delsgymnasieexamen av privatister. Vi- dare kommer verket att utöva tillsyn över alla statsunderstödda deltidskurser på ifrågavarande område. I den mån inbyggda handelsskolor förekommer ställes även dessa under central tillsyn av yrkesutbildningsverket. Den pedago— giska utbildningen av lärare för handels- undervisningen ställes i sin helhet un— der dess ledning.
Yrkesutbildning för husligt arbete
Egentlig yrkesutbildning för arbete på det husliga området ledes för närvaran- de dels av överstyrelsen för yrkesut- bildning och dels av lantbruksstyrelsen. Dessutom anordnar socialstyrelsen kor- tare kurser för utbildning av hemvårda- rinnor, s.k. prov- och kompletterings- kurser. De sakkunniga föreslår, att all den statsunderstödda yrkesutbildning för husligt arbete, som står under till- syn av de tre nämnda ämbetsverken, skall centralt ledas av yrkesutbildnings- verket. Detta kommer alltså att bli till- synsmyndighet för centrala och lokala yrkesskolor för husliga yrken — utbild- ning av internatföreståndarinnor, hem- föreståndarinnor, kockar och kokerskor för storhushåll, restaurangpersonal, Skolmåltidspersonal, personal för sjuk-
hushåll m.fl. — kommunala husmoders- skolor, statsunderstödda enskilda hus- modersskolor och andra enskilda skolor för husliga yrken, lanthushållsskolor, hemsyster- (hemvårdarinne-)skolor, prov- och kompletteringskurser för ut- bildning av hemvårdarinnor samt kor- tare kurser i husligt arbete vid kommu- nala yrkesskolor, såsom grundkurser, ämneskurser och fortsättningskurser i hushållsgöromål, sömnad, vävning, knyppling, barnavård och familjefrå— gor m.m.
Många av dessa kortare kurser ger inte yrkesutbildning i verklig mening utan kan hänföras till de kurstyper av informativ och rådgivande karaktär, som enligt de sakkunnigas tidigare ställ- ningstagande inte bör falla inom ramen för yrkesutbildningsverkets tillsyns- myndighet. Anledningen till att de sak- kunniga ändå föreslår att verket skall utöva tillsyn över samtliga dessa kurser är den, att de förlägges till kommunala yrkesskolor, vilkas verksamhet i övrigt centralt skall ledas av ämbetsverket. Det skulle bli administrativt oformligt att undanta en viss del av de kommunala yrkesskolornas verksamhet från yrkes- utbildningsverkets tillsyn. De sakkun- niga vill emellertid framhålla, att dess tillsynsbefogenheter ifråga om de kur- ser, som inte är att anse som verkliga yrkesutbildningskurser, inte behöver vara identiskt lika med befogenheterna ifråga om de kommunala yrkesskolornas heltidskurser. Gäller det korta" kurser, där föreläsningar, demonstrationer o.d. upptar större delen av tiden, förefaller det t.ex. inte påkallat, att tillsynsmyn- digheten skall godkänna kursplaner och föreläsare. Det bör enligt de sakkunni- gas mening ankomma på Kungl. Maj:t att genom direktiv till yrkesutbildnings- verket bestämma hur långt dess tillsyns- befogenheter bör sträcka sig ifråga om kurser av nämnd art.
Inom den av hushållningssällskapen bedrivna kursverksamheten anordnas kurser i husligt arbete av ungefär sam- ma natur som de, vilka organiseras i de kommunala yrkesskolornas regi. Som framgår av det följande avsnittet i detta kapitel om yrkesutbildningen för jord- bruket föreslår de sakkunniga, att hus- hållningssällskapens kursverksamhet icke skall ställas under ledning av yrkes- utbildningsverket. Sällskapens kurser i husligt arbete blir således icke aktuella i här förevarande sammanhang. Även inom landstingens ambulerande kurs- verksamhet förekommer kurser i husligt arbete. Är dessa kurser inordnade i av ett landsting upprättad central yrkes- skola, faller de under yrkesutbildnings- verkets tillsynsområde. Är det däremot fråga om helt fristående kurser, till vilka statsbidrag icke utgår, faller de utanför detsamma.
Enligt de sakkunnigas förslag kommer den utbildning av skolmåltidspersonal, som äger rum inom det reguljära yrkes- skolväsendet —— för närvarande endast vid Stockholms stads yrkesskolor _ också att stå under tillsyn av yrkes— utbildningsverket. Den mest omfattande utbildningen av skolmåltidspersonal förekommer emellertid inom den av skolöverstyrelsen i egen regi anordnade kursverksamheten för utbildning av dy- lik personal. Då denna kursverksamhet onekligen har karaktär av yrkesutbild— ning, låt vara att den kräver endast mycket kort tid, skulle det i och för sig vara berättigat att ställa den under led- ning av yrkesutbildningsverket. Efter- som ett annat centralt ämbetsverk står som huvudman för densamma och förfo- gar över sakkunnig personal» för dess ledning har de sakkunniga emellertid ansett, att någon ändring av vare sig organisationen eller tillsynen av denna kursverksamhet icke bör företagas. Ett annat skäl härför är, att huvudparten
av de elever, som, erhåller måltider i skolan, tillhör det allmänna skolväsen- det, för vilket skolöverstyrelsen är till- synsmyndighet.
De sakkunnigas förslag att prov- och kompletteringskurserna för utbildning av hemvårdarinnor skall ledas av yrkes- utbildningsverket torde höra i korthet motiveras. Liksom kurserna för utbild- ning av skolmåltidspersonal organiseras de nämnda kurserna direkt av ett cen- tralt ämbetsverk, socialstyrelsen. I kon- sekvens med ställningstagandet till led- ningen av de förstnämnda kurserna bor- de socialstyrelsen alltjämt leda prov- och kompletteringskurserna för hem- vårdarinnor. Dessa kurser utgör emel- lertid en annan utbildningsväg för er- hållande av kompetens till hemvårda— rinnetjänster än den längre och grund- ligare utbildningsvägen och det förefal- ler de sakkunniga lämpligt, att hem- vårdarinneutbildningen i dess helhet står under tillsyn av samma verk. Denna uppgift kan icke rimligtvis överlämnas åt socialstyrelsen, eftersom den längre utbildningen försiggår vid husmoders— skolor, lanthushållsskolor och särskilda hemsysterskolor.
En yrkeskategori på det husliga ar— betsfältet, vars utbildning enligt de sak— kunnigas förslag icke kommer att ledas av yrkesutbildningsverket, är ekonomi- föreståndarna. Skälen till att utbildning- en av ekonomiföreståndare undantagits från verkets tillsynsbefogenheter är av organisatorisk och administrativ art. Denna utbildning äger rum vid två lä- rarseminarier på husliga området samt vid en enskild yrkesutbildningsanstalt, Västkustens ungdomsskolor i Ljungs— kile. Eftersom ekonomiföreståndareut— bildningen utgör en integrerande del av de två seminariernas verksamhet, kan man inte lämpligen bryta loss ledning- en av denna speciella utbildning från skolöverstyrelsens tillsyn av seminarier-
nas verksamhet och överlåta densamma till ett annat verk. Ekonomiföreståndare- utbildningen bör givetvis ledas efter enhetliga principer och fördenskull bör i konsekvensens namn även utbildning- en vid Västkustens ungdomsskolor le- das av skolöverstyrelsen.
Vad slutligen beträffar ledningen av lärarutbildningen för yrkesundervis- ningen på det husliga området har de sakkunniga tidigare uttalat, att den bör liksom för närvarande utövas av skol- överstyrelsen.
Yrkesutbildning för sjöfarten
Utbildning av personal för sjöfartens behov ledes för närvarande dels av sjö- fartsstyrelsen och dels av överstyrelsen för yrkesutbildning. Det förstnämnda verket utgör tillsynsmyndighet för sjö- befälsskolorna och navigationslärarkur- serna; under det sistnämnda lyder sjö- mansskolorna, vilka utgör avdelningar av de kommunala yrkesskolorna i de städer, där sjömansutbildning är an- ordnad. De sakkunniga föreslår, att så- väl sjöbefälsskolorna som sjömanssko- lorna jämte lärarutbildningen på områ— det skall ställas under central ledning av yrkesutbildningsverket. Den av vissa re- derier ombord på skolfartyg anordnade utbildningen av manskap och befäl åt- njuter icke statsbidrag och kan således icke ställas under verkets ledning. Ele- ver, som på detta sätt erhållit utbildning för styrmans- eller maskinteknikerexa- men, kan emellertid avlägga sådana exa- mina vid sjöbefälsskolorna som privatis- ter. Det bör givetvis ingå i yrkesutbild— ningsverkets arbetsuppgifter att öva till- syn över dessa privatistexamina liksom också att biträda rederierna vid utar— betande av undervisningsplaner för ut- bildningen ombord. Sjöfartsstyrelsens befogenhet att utfärda behörighetsbevis för utövande av befäl ombord på han—
delsfartyg åt personer, som genomgått härför föreskriven utbildning, bör icke rubbas genom överflyttningen av till- synen över sjöbefälsskolorna från sjö— fartsstyrelsen till yrkesutbildningsver- ket. Det är självfallet, att sjöfartsstyrel- sen i egenskap av tillsynsmyndighet för sjöfarten och sjöfartsnäringarna bör ut- öva denna befogenhet. I anslutning här- till finner de sakkunniga det lämpligt, att sjöfartsstyrelsen utövar tillsyn över sådana kortare kurser, som avser att ge teoretisk kunskap för erhållande av be- vis som förare eller maskinskötare på mindre fartyg, och vilka med bidrag av allmänna medel anordnas utanför sjö- befälsskolorna. Däremot bör den lägre nautiska och maskintelmiska befälsut- bildning, som anordnas vid sjöbefäls- skolorna, givetvis ledas av yrkesutbild— ningsverket.
Utöver de skäl av allmän art, som ta- lar för att sjöbefälsskolorna liksom an- nan yrkesutbildning bör centralt ledas av yrkesutbildningsverket, vill de sak- kunniga som särskild motivering här- för framhålla, att en gemensam ledning av yrkesutbildningen för sjöfarten skul- le väsentligt underlätta en samordning av utbildningen vid sjömansskolorna med utbildningen vid sjöbefälsskolorna. Sjömansskolornas uppgift är visserligen att utbilda manskap och icke befäl, men de sakkunniga finner det önskvärt, att den, som vill utbilda sig till befäl, först har genomgått sjömansskola. Vid de överläggningar, som de sakkunniga haft med företrädare för sjöfartsintressena, har också samma mening framförts från deras sida. Det har till och med satts ifråga, att genomgång av sjömansskola borde vara ett obligatoriskt krav för vinnande av inträde i sjöbefälsskola.
Ett annat motiv är, att utbildningen på den maskintekniska linjen vid sjö- befälsskolorna uppvisar betydande lik— heter med utbildningen på de tekniska
läroverkens maskintekniska linjer. Då tekniska läroverk finns i samtliga de städer, dit sjöbefälsskolor är förlagda, skulle en gemensam central ledning av båda dessa skoltyper kunna möjliggöra ett samordnat utnyttjande av deras re- surser ifråga om lärare, lokaler och un- dervisningsmateriel.
Yrkesutbildning för fisket
Yrkesutbildningen för fisket omfattar dels utbildning av fiskeritjänstemän och dels kursverksamhet för fiskare. Den förstnämnda utbildningen organiseras av fiskeristyrelsen i egen regi och för den sistnämnda är verket tillsynsmyn- dighet. Några fasta utbildningsanstalter finns inte på ifrågavarande yrkesutbild- ningsområde; all undervisning äger rum vid kurser, som ifråga om fiskare— utbildningen är ambulerande. Endast fiskeritjänstemannautbildningen kan sä- gas vara yrkesutbildning i vedertagen bemärkelse. Vid kurserna för fiskare meddelas undervisning i ett flertal äm- nen, som är av betydelse för utövande av fiskeriyrket, men de är inte upplagda så, att de ger en systematiskt utformad grundläggande utbildning för fiskeriyr- ket. De ger emellertid en värdefull kom- pletterande teoretisk utbildning för re- dan yrkesverksamma fiskare. Fiskeri- tjänstemannautbildningen utgör ett gränsfall mot den interna verksutbild- ning, som enligt avgränsningen av de sakkunnigas utredningsuppdrag i kap. 7 icke skall beröras av detta. De från denna utbildning utexaminerade elever- na erhåller anställningar dels som tjän— stemän inom den statliga fiskeriadmini- strationen och dels som länsfiskeritjäns- temän hos hushållningssällskapen.
Med hänsyn till den karaktär yrkes— utbildningen på fiskets område faktiskt äger, har de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå, att den ställes under led-
ning av yrkesutbildningsverket. Vi vill emellertid understryka vikten av att en mera grundlig yrkesutbildning för fis- kare kommer till stånd. Fiskets särart gör det visserligen svårt att ordna ut- bildning i skolmässiga former, men å andra sidan ställer utvecklingen ökade krav på yrkesskicklighet hos fiskets ut- övare. Båtmaterielen blir större och dyr- barare och fångstmetoderna mera svår- bcmästrade, för att bara nämna ett par väsentliga faktorer som påverkar ut- vecklingen. Det synes därför i längden bli ofrånkomligt att en eller flera fasta yrkesskolor för fiskare organiseras. Om och när sådana utbildningsanstalter kommer till stånd, bör de givetvis stäl- las under central ledning av yrkesut- bildningsverket.
Yrkesutbildning för jordbruket
De sakkunniga föreslår att under led- ning av yrkesutbildningsverket skall ställas Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, lantbruksskolor, lant- mannaskolor, jordbrukets yrkesskolor, mejeriskolor, trädgårdsskolor och de särskilda kurserna för utbildning av personal med specialuppgifter inom jordbruket: ladugårdsskötare, svinskö- tare, fårskötare, kontrollassistenter, mjölkbedömare, köttklassificerare m.fl. samt därjämte de pedagogiska kurserna för instruktörer hos hushållningssäll— skap och lantbruksnämnder. Dessutom föreslår de sakkunniga, att kurser för pedagogisk utbildning av lärare för de lägre lantbruksundervisningsanstalter- na skall ställas under yrkesutbildnings- verkets ledning.
Den utbildningsverksamhet i övrigt, som nu sorterar under lantbruksstyrel- sen, bör enligt de sakkunnigas mening även framdeles ledas av denna. Detta gäller hushållningssällskapens kurs- verksamhet jämte den rådgivning åt en-
skilda jordbrukare, som utövas av säll- skapens befattningshavare, de kurser, som anordnas och den rådgivning som lämnas av lantbruksnämnderna, de in- struktions- och fortbildningskurser, som anordnas av lantbruksstyrelsen i sam- arbete med olika organisationer, samt sådana av privata organisationer anord- nade kurser och övrig utbildningsverk- samhet inom jordbrukets binäringar el- ler dess område, över vilka lantbruks- styrelsens undervisningsbyrå utövar viss tillsyn.
I enlighet med sin allmänna inställ- ning till frågan om den centrala led— ningen av yrkesutbildningen anser de sakkunniga att yrkesutbildningen för jordbruket och dess binäringar liksom annan yrkesutbildning bör underställas det föreslagna nya yrkesutbildningsver- ket. Vi är emellertid medvetna om att ett överförande av tillsynen över denna utbildning från lantbruksstyrelsen till yrkesutbildningsverket erbjuder vissa besvärliga problem. Yrkesutbildningen för jordbruket, försöksverksamheten och upplysningsverksamheten på jordbru- kets område hänger nära samman med varandra. Även lantbruksnämndernas verksamhet för yttre och inre rationali- sering inom jordbruket samt hushåll- ningssällskapens verksamhet ifråga om jordbrukets driftsrationalisering har nära samband härmed. Lantbruksunder- visningsanstalterna, lantbruksnämnder- na och hushållningssällskapen samarbe- tar också med varandra på ett ganska intimt sätt. Lärare, konsulenter och in- struktörer arbetar på varandras fält. Lä- rare vid de fasta skolorna kan åläggas fyllnadstjänstgöring vid lantbruksnämn- der och hushållningssällskap och med- verkar dessutom frivilligt vid de kurser, som anordnas av dessa organ, särskilt vid hushållningssällskapens kurser. Dessutom må påpekas, att lantmanna- skolor i viss omfattning anordnar kurser
av samma slag som hushållningssällska- pen. Omvänt förekommer, att konsulen— ter och instruktörer hos nämnder och sällskap mer eller mindre regelbundet medverkar som lärare eller föreläsare såväl vid de fasta undervisningsanstal- ternas ordinarie kurser som vid särskil- da kurser för utbildning av personal med specialuppgifter inom jordbruket. Konsulenterna har i regel innehaft an- ställningar som lärare vid de fasta sko— lorna, innan de övergått till konsulent- verksamhet.
En skarp gränslinje mellan yrkesut- bildningen och upplysningsverksamhe- ten är svår att dra. Yrkesutbildning i ordets egentliga betydelse ges givetvis vid de fasta lantbruksundervisningsan- stalterna samt även vid de särskilda kur- serna för utbildning av ladugårdsskö- tare, mjölkbedömare m.fl. yrkesgrupper. De fasta skolorna medverkar emellertid också i upplysningsverksamheten i så måtto, att erfarenheter och rön, som vin- nes genom jordbruksforskningen, med- delas eleverna vid dessa skolor under utbildningens gång. Upplysningsverk- samheten för jordbrukare genom kurser och enskild rådgivning omhänderhas i främsta rummet av hushållningssällska- pen, men även lantbruksnämnderna är engagerade i denna verksamhet. För framtiden har man att räkna med vidgat samarbete mellan lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen för denna uppgift, varvid de förstnämnda kommer att koncentrera sin kursverksamhet kring rationaliseringsproblemen inom jordbruket. Statsbidrag till såväl nämn- dernas som Sällskapens kurser lämnas numera från samma anslag under jord- bruksdepartementets huvudtitel. Upp- lysningsverksamheten innefattar aktivi- tet av varierande slag. Inom ramen för denna anordnas kurser, som med viss rätt kan sägas ge yrkesutbildning; i var- je fall syftar de till att höja yrkesskick-
ligheten hos jordbrukarna. De informa— tioner och den rådgivning till enskilda jordbrukare, som hushållningssällska- pens konsulenter och instruktörer ger, syftar givetvis till uppnående av samma mål. Hushållningssällskapen har ju haft och har alltjämt till uppgift att söka höja jordbrukets effektivitet och ett verksamt medel härför är förbättrad yr- kesskicklighet hos jordbrukarna. Upp- lysningsverksamheten inom jordbruket ger emellertid inte en systematiskt ut- formad grundläggande utbildning för jordbrukarens yrke utan kompletteran- de kunskaper åt redan yrkesverksamma personer på detta område, däri inbegri- pet informationer om nya rön och forsk- ningsresultat.
Den distinktion mellan yrkesutbild- ning och upplysningsverksamhet, som sålunda kan göras, har legat till grund för de sakkunnigas ställningstagande rö- rande den centrala ledningen. Deras för- slag innebär, att yrkesutbildningen i egentlig mening, d.v.s. grundläggande utbildning och påbyggnadsutbildning vid de fasta skolorna, samt de särskilda kurserna för utbildning av viss jord- brukspersonal, ställes under ledning av yrkesutbildningsverket, medan all den utbildning och den övriga verksamhet, som kan sammanfattas under rubriken upplysningsverksamhet på jordbrukets område, alltjämt skall stå under tillsyn av lantbruksstyrelsen. Endast den först- nämnda huvudkategorien av utbildning kan inordnas under samlingsbegreppet yrkesskolan, som de sakkunniga använt i inledningen till detta kapitel, och det är just yrkesskolan, som bör ledas av yrkesutbildningsverket. Verksamheten inom den sistnämnda huvudkategorien har så nära samband med jordbruksad- ministrationens uppgifter i övrigt, att den bör ledas av fackämbetsverket, lant- bruksstyrelsen. Det nära samarbetet mel-
'lan de organ, som har hand om yrkes-
utbildning och de, som har hand om upplysningsverksamhet, hör av naturli- ga skäl fortsätta även framdeles. Detta kommer att ge upphov till samordnings- problem av i huvudsak administrativ art, som ingalunda bör vara omöjliga att bemästra. Ett exempel på ett sådant samordningsproblem är, att vissa kurs- typer inom upplysningsverksamheten anordnas såväl av hushållningssällskap som av lantmannaskolor. De sakkunniga återkommer i kap. 12 till frågan om hur samarbetet mellan yrkesutbildningsver- ket och vedcrbörande fackämbetsverk lämpligen bör utformas.
Ytterligare några kommentarer till de sakkunnigas ställningstagande rörande den centrala ledningen av jordbrukets yrkesutbildning må göras. De sakkunni- ga har föreslagit, att yrkesutbildnings- verket skall vara tillsynsmyndighet även för Alnarps lantbruksinstitut. Detta kan synas vara i viss mån inkonsekvent, ef- tersom utbildningen därstädes delvis är av högskolemässig natur och dylik ut- bildning skulle enligt avgränsningen av utredningsuppdraget i kap. 7 undantas från detta. De sakkunnigas förord för att yrkesutbildningsverket skall leda in- stitutet är betingat av administrativa skäl. De lägre kurserna vid institutets tre olika utbildningsavdelningar, för jordbruk, för mejerihantering och för trädgårdsskötsel, ger utbildning för ma- nuellt yrkesarbete och har således icke högskolemässig karaktär. Det skulle vara administrativt olämpligt att låta dessa lägre kurser ledas av yrkesutbildnings- verket och dc högre kurserna av annan myndighet. Dessutom är inte heller de högre kurserna jämförbara med utbild- ningen vid lantbrukshögskolan i Ultuna.
Under tillsyn av lantbruksstyrelsen står för närvarande även lanthushålls- skolorna. De sakkunniga har i avsnittet om yrkesutbildningen för husligt arbete föreslagit, att dessa skolor skall ställas
under tillsyn av yrkesutbildningsverket. Enligt förslagen i samma avsnitt skall de kurser i husligt arbete, som anordnas av hushållningssällskapen, alltjämt stå under central ledning av lantbrukssty- relsen. De nämnda förslagen överens- stämmer alltså principiellt med de sak- kunnigas ställningstagande rörande den centrala ledningen av jordbrukets yr- kesutbildning i detta avsnitt. Egentlig yrkesutbildning ledes av yrkesutbild- ningsverket och upplysnings- och råd- givningsverksamhet av fackämbetsver- ket, lantbruksstyrelsen.
De sakkunnigas förslag att yrkesut- bildningsverket centralt skall leda även mejeriskolorna och trädgårdsskolorna torde knappast behöva särskilt motive- ras. Samtliga skolor ger yrkesutbildning i verklig mening, mejeriskolorna för en livsmedelsindustri i jordbrukets tjänst och trädgårdsskolorna för en näring, som sedan gammalt räknas som en bi- näring till jordbruket, nämligen träd- gårds- och fruktodlingen. Det väsentliga i sammanhanget är, att såväl mejeri— som trädgårdsskolorna är yrkesskolor och således bör ledas av yrkesutbild- ningsverket. Ett särskilt motiv därut- över är, att en mejeriskola och en träd- gårdsskola ingår som lägre kurser vid Alnarps lantbruksinstitut, vilket enligt de sakkunnigas förslag här ovan skall stå under tillsyn av yrkesutbildnings- verket. För inträde vid trädgårdsskola fordras en fyraårig utbildning som lär- ling inom trädgårdsodlingen. Givetvis bör ämbetsverket utöva tillsyn även över denna lärlingsutbildning.
1955 års lantbruksundervisningskom- mitté har i sitt betänkande (SOU 1961: 13) bl.a. föreslagit, att de nuvarande lantbruks-, lan-tmanna- och jordbruks- skolorna skall ombildas till en enhetlig skoltyp, benämnd lantbruksskola och att de särskilda utbildningskurserna för personal med specialuppgifter inom
jordbruket skall inordnas i lantbruks- skolornas ordinarie utbildningsverk- samhet. Efter förslag av Kungl. Maj:t i propositionen nr 103, byggd på kommit- téns betänkande, torde 1962 års riks- dag komma att fatta beslut i enlighet härmed. Detta beslut påverkar icke huvudlinjerna i de sakkunnigas ovan framlagda förslag rörande den centrala ledningen av jordbrukets yrkesutbild- ning.
Yrkesutbildning för skogsbruket Yrkesutbildningen för skogsbrukets be- hov är, som framgår av redogörelsen i kap. 2, uppdelad i två olika huvudgrup- per med olika inriktning. Den ena hu- vudgruppen, till vilken hör skogsmäs- tarskolan och skogsskolorna samt kom— pletteringskurserna för inträde vid skogsskola, utbildar lägre tjänstemän och arbetsledare för storskogsbruket och skogsvårdsstyrelserna. Skogsmästar- skolans utbildning är också lämpad för egna företagare inom skogsnäringarna. Den andra huvudgruppen utgöres av skogsbruksskolorna och med deras ut— bildning'likartad kursverksamhet. Inom denna huvudgrupp ges utbildning för enskilda skogsägare, skogsarbetare och förmän samt teknisk personal för skogs- bruket. Utbildning för den sistnämnda yrkesgruppen äger också rum vid verk- stadsskolor. Samtliga här nämnda sko— lor och kurser ger yrkesutbildning i ve- dertagen bemärkelse. Dessutom före- kommer även på detta yrkesutbildnings- område utbildningsverksamhet av sam— ma karaktär som den, vilken ifråga om jordbruket betecknats som upplysnings- verksamhet, Skogsbolag, skogsägareor- ganisationer och skogsvårdsstyrelser m. fl. anordnar skogsdagar, exkursio- ner, demonstrationer och korta kurser för information och rådgivning åt y'r- kesfolk på skogens område. Befattning-s- havare inom skogsvårdsstyrelserna läm-
nar också enskild rådgivning åt skogs- ägare.
I överensstämmelse med den princip, som varit vägledande för vårt ställnings- tagande till den centrala ledningen för jordbrukets yrkesutbildning, anser vi, att de utbildningsformer på det skogliga området, som ger yrkesutbildning i ve— dertagen mening, bör ledas av yrkesut- bildningsverket, medan övriga utbild- ningsformer, som är att betrakta som upplysning och rådgivning eller som en— dast ger kompletterande kunskaper åt yrkesutövare, bör ledas av ett fackäm— betsverk, i detta fall Skogsstyrelsen. De sakkunniga föreslår således, att yrkesut- bildningsverket skall vara central till- synsmyndighet för skogsskolor och kompletteringskurser för inträde idessa, skogsbruksskolor, företagsskolor samt sådan av annan huvudman än skogs— vårdsstyrelse anordnad kursverksam- het, som ger en utbildning likvärdig med den, som meddelas vid skogsbruks- skolorna. Yrkesutbildningsverkets till- synsbefogenheter gäller givetvis endast ifråga om sådana kurser, inklusive före- tagsskolor, till vilka statsbidrag utgår. Vidare föreslår de sakkunniga, att den pedagogiska utbildning av lärare och instruktörer, som nu anordnas av skogs- styrelsen, skall överföras under ledning av yrkesutbildningsverket.
Skogsmästarskolan står icke, som framhållits i kap. 5, under tillsyn av något centralt ämbetsverk utan ledes av en särskild styrelse, direkt underställd Kungl. Maj:t. När skolan på sin tid star- tades, avsågs därmed att pröva behovet av en mellanform mellan utbildningen vid skogsskolorna och vid skogshögsko— lan. Då utbildningen vid skolan således fick karaktär av försöksverksamhet, an- sågs det önskvärt, att den borde fritt få söka finna sin lämpliga form utan att bindas av direktiv från en central myn- dighet. De båda tillsynsmyndigheterna
för skoglig yrkesutbildning, domänsty- relsen och skogsstyrelsen, erhöll dock var sin representant i styrelsen, som för övrigt innefattade företrädare för vissa huvudorganisationer, verksamma på skogsbrukets och jordbrukets områden. Intentionerna från skolans start har väl uppfyllts genom denna anordning för skolans ledning. Utbildningsresultatet har varit gott och de från skolan utexa- minerade skogsmästarna har hävdat sig väl på arbetsmarknaden och tillfört skogsnäringarna en värdefull arbets- kraft, både för förvaltnings- och utbild- ningsuppgifter. Med hänsyn dels till de goda erfarenheterna av den tillämpade formen för ledning av skolan och dels till att denna är ensam i sitt slag, har de sakkunniga ansett, att den icke bör stäl- las under tillsyn av yrkesutbildnings- verket utan liksom hittills ledas av en särskild styrelse, fristående från centra- la ämbetsverk. Emellertid har Kungl. Maj:t i propositionen nr 115 till 1962 års riksdag föreslagit, att Skogsstyrelsen skall bli tillsynsmyndighet för skogs- mästarskolan. Med hänsyn till detta ställningstagande anser sig de sakkun— niga böra föreslå, att även denna skola ställes under yrkesutbildningsverkets ledning.
Skogsskolorna ledes lokalt av särskil- da styrelser och centralt av domänsty- relsen vilken även ä-r huvudman för de- samma. Vid de överläggningar de sak- kunniga haft med företrädare för do- mänstyrelsen, har dessa framhållit som sin mening, att skogsskolorna bör ledas av ett yrkesutbildningsverk och icke av domänstyrelsen, som i sin egenskap av ett affärsdrivande verk har sin huvud- sakliga verksamhet inriktad på andra områden än utbildningen. I den ovan- nämnda propositionen nr 115 har Kungl. Maj:t föreslagit, att skogsstyrelsen tills- vidare skall bli central myndighet för yrkesutbildningen på skogsbrukets om-
råde och att i konsekvens härmed hu- vudmannaskapet för skogsskolorna och under domänstyrelsen lydande kom- pletteringskurser för inträde vid skogs- skola skall överflyttas till skogsstyrel— scn. Vidare föreslås, att anordningen med skolrevir vid skogsskolorna skall upphöra och att behovet av övningssko- gar för skolornas utbildning skall till— godoses genom överenskommelser med domänverket, bolag eller enskilda skogs- ägare. De sakkunniga förutsätter, att Skogsskolornas behov av övningsskogar kan tillgodoses på detta sätt, om dessa skolor i enlighet med vårt förslag stäl- les under central ledning av yrkesut- bildningsverket. Ett dylikt överflyttan— de behöver icke medföra någon ändring av huvudmannaskapet för skolorna. Central tillsynsmyndighet för skogs- bruksskolorna är för närvarande skogs— styrelsen. Lokala styrelser för skolorna tillsättes icke, utan skogsvårdsstyrelser- na i respektive län, som är huvudmän för skolorna, fungerar också som sty- relse. Liksom ifråga om jordbrukets yr- kesutbildning kommer ett överförande av den centrala ledningen av skogs- bruksskolorna från fackämbetsverket till yrkesutbildningsverket att ge upp- hov till en del samarbetsproblem av ad- ministrativ och organisatorisk art. Skogsbruksskolorna har hittills icke ägt någon fast lärarstab, utan undervisning- en har handhafts av befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna, som sålunda delat sitt arbete mellan undervisning och fältarbete i skogsvården. Detta sam- manhänger därmed att skogsbrukssko- lorna icke haft någon fast systematisk utbildningsgång utan i huvudsak verkat som centralpunkter för en rad olika yr- keskurser i skogsbruk. Skogsbrukssko- lornas utbildning utvecklas emellertid alltmer i riktning mot skolmässiga for- mer och därmed följer också, att lärar- personalen i ökad utsträckning kommer
att fast knytas till skolorna. Sålunda har med stöd av beslut vid 1960 års riksdag inrättats tjänster som föreståndare för större skogsbruksskolor och vidare har inrättats vissa länsskogvaktartjänster, vilkas innehavare helt skall ägna sig åt yrkesutbildningen. Ju längre denna ut- veckling fortskrider, dess mer minskas betydelsen av det i annat fall svårlösta problem, som uppstår därigenom att be- fattningshavare vid skogsvårdsstyrelse i sin egenskap av lärare vid skogsbruks- skola kommer att lyda under yrkesut- bildningsverket, medan de i sin egen- skap av tjänstemän vid skogsvårdssty- relse kommer att lyda under skogssty- relsen, förutsatt att det förstnämnda ver- ket blir tillsynsmyndighet för skogs- bruksskolorna. Befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna torde väl under alla förhållanden komma att tjänstgöra som timlärare eller speciallärare vid skogsbruksskolorna, men denna tjänst— göring torde knappast komma att ge upphov till mera svårlösta administra- tiva samordningsproblem. Det torde också vara lämpligt, att möjlighet öpp— nas för befattningshavare vid skogs- vårdsstyrelse att med sin tjänst vid den- na förena fast lärartjänst vid skogs- bruksskola. Föreningen av tjänster bör få ske endast efter medgivande av yr- kesutbildningsverket, sedan yttrande från Skogsstyrelsen inhämtats i ärendet.
Skoglig yrkesutbildning förekommeri större eller mindre utsträckning vid lantmannaskolorna men ingår där som en integrerande del av skolornas under- visning. Då de sakkunniga tidigare före- slagit, att lantmannaskolorna skall stäl- las under tillsyn av yrkesutbildningsver— ket, följer automatiskt, att det blir till— synsmyndighet även för deras skogsun- dervisning. Detsamma gäller också om den utbildning för arbete i skogsbruket, som ges vid vissa verkstadsskolor. Fram- deles torde såväl lantmannaskolor som
verkstadsskolor i ökad omfattning kom- ma att medverka i den skogliga yrkesut- bildningen. Det är sannolikt, att lär— lingskurser för grundläggande skoglig yrkesutbildning samt påbyggnadskurser för utbildning av skogsägare i viss ut- sträckning kommer att förläggas till lantmannaskolor och att utbildningen av teknisk personal för skogsbruket, mo- torfordonsförare in. fl. i ökad omfatt- ning förlägges till verkstadsskolor. Om skogsbruksskolorna inordnas un- der med annan yrkesutbildning gemen- sam central ledning, behöver detta inte i och för sig föranleda någon ändring av det nuvarande huvudmannaskapet för dessa skolor. Liksom hittills kan skogs- vårdsstyrelserna vara huvudmän för dessa. Det må emellertid framhållas, att skäl talar för att även landsting och kommuner tillerkännes möjlighet att in- rätta och driva skogsbruksskolor eller skogliga yrkesutbildningslinjer vid sina yrkesskolor. Inom många kommuner i de skogrikare trakterna av vårt land ut- gör skogsbruket den fullständigt domi- nerande näringsgrenen. Det är förden- skull naturligt, att såväl kommunalmän som enskilda skogsägare i sådana kom- muner är intresserade av att låta kom— munen i egen regi ordna skoglig yrkes- utbildning för sin ungdom, en möjlighet, som för närvarande realiter sett saknas på grund av splittringen i yrkesutbild- ningens centrala ledning. Emellertid är det endast ett fåtal kommuner i vårt land, som har möjlighet att från sitt eget geografiska område rekrytera ett till- räckligt antal elever till en skogsbruks- skola. Med hänsyn dels härtill och dels till att flera olika skoltyper i framtiden helt säkert kommer att engageras i yr- kesutbildningen på det skogliga områ- det, talar de praktiska synpunkterna för att skogsbruksskolorna bör vara skolor av de centrala yrkesskolornas typ, som rekryterar sina elever antingen från ett
gen—="" ,...—.__; _—
helt län eller från delar av ett län, om- fattande flera kommuner. I enlighet här- med borde huvudmannaskapet för en skogsbruksskola vara förbehållet ett re— gionalt organ, skogsvårdsstyrelse eller landsting. Med hänsyn till vad som här tidigare sagts om intresset i skogskom- munerna för att ordna skoglig yrkesut- bildning anser de sakkunniga det önsk- värt, att även kommun, antingen ensam eller i samarbete med andra kommuner, tillerkännes rätt att inrätta såväl en mera fullständig skogsbruksskola som yrkeskurser, t.ex.lärlingskurs för grund- utbildning inom det skogliga yrkesom- rådet. För en tillfredsställande rekryte- ring av skogsarbetarkåren skulle ett så— dant medgivande vara till uppenbar för- del. Saknas utbildningsmöjligheter för skogsbruket inom den egna kommunen är det risk för att ungdomarna väljer andra yrken, för vilka utbildning finns ordnad i hemkommunens eller någon angränsande kommuns yrkesskolor. Tillerkännes kommun befogenhet att vara huvudman för skogsbruksskola,bör i konsekvens därmed samma rätt med- givas även landsting. Likaväl som en- skilda företag inom skogsnäringarna kan upprätta företagsskolor bör organi— sationer, verksamma på det skogliga om- rådet, kunna upprätta skogsbruksskolor, om de så önskar, och tilldelas statsbi- drag för desamma. De sakkunniga har här ovan uttalat sig för, att befattnings- havare vid skogsvårdsstyrelse med sin tjänst må kunna förena fast tjänst som lärare vid skogsbruksskola. Detta bör givetvis gälla även ifråga om sådan skogsbruksskola, som kan få annan hu— vudman än skogsvårdsstyrelse. Därvid bör det vara lämpligt, att yrkesutbild- ningsverket i samråd med skogsstyrel- sen utfärdar bestämmelser för hur tjänstgöringsskyldigheten skall utfor- mas och hur fördelningen av lönekost- naderna mellan huvudmännen skall ske.
Yrkesutbildning för sjukvård Utbildning av personal för sjukvårdens behov spänner över ett vidsträckt fält. Vid olika skolor och utbildningsanstal- ter utbildas ett flertal personalkatego- rier för arbetsuppgifter inom sjukvår- den och hälsovården, nämligen sjukskö- terskor, sjukvårdsbiträden och under- sköterskor, mentalsjukvårdspersonal, sjukgymnaster, arbetsterapeuter samt tandtekniker och tandsköterskor. Dit kan också räknas personal för sjukhus- laboratorierna. På sjuksköterskeutbild- ningen som grundval bygger specialut- bildning eller högre utbildning för bli— vande barnsjuksköterskor, barnmorskor, avdelningssköterskor, distriktssköter- skor, husmödrar vid sjukvårdsanstalter samt lärarinnor (instruktionssköter— skor) för sjuksköterskeskolorna och mentalsjukvårdsutbildningen. Den cen- trala ledningen av denna yrkesutbild- ning är delad mellan flera ämbetsverk. Huvudparten av densamma ledes av me- dicinalstyrelsen, men utbildningen för några kategorier ledes av överstyrelsen för yrkesutbildning, varjämte universi- tetskanslevrsämbetet och statens institut för folkhälsan utövar tillsynsbefogenhe- ter i vissa fall.
I enlighet med den allmänna motive- ring, som lämnats i inledningen till det- ta kapitel, bör även yrkesutbildningen på sjukvårdens område centralt ledas av yrkesutbildningsverket. De sakkunniga förbiser emellertid inte, att dess inord- nande under detta verks tillsynsområdc medför åtskilliga praktiska svårigheter. Utbildningen av sjukvårdspersonal in- rymmer såväl teoretiska som praktiska moment. Den praktiska utbildningen är förlagd till sjukvårdsanstalter och det ligger i sakens natur, att fackämbetsver- ket, medicinalstyrelsen, måste vara cen- tral myndighet för dessa anstalter. Den praktiska utbildningen måste inpassas i vederbörande sjukvårdsanstalts dagli-
ga arbetsrutin. Riktlinjerna för hur den- na del av utbildningen bör anordnas kan således inte fastställas av yrkesutbild- ningsverket ensamt, det måste ske i nära samarbete med medicinalstyrelsen. Ut- formningen i detalj av den praktiska utbildningen kräver givetvis också med- verkan av vederbörande sjukvårdsan- stalters lokala ledning. Överhuvudtaget måste utarbetandet av undervisnings- planer för yrkesutbildningen på detta område ske i samarbete mellan yrkesut- bildningsverket och medicinalstyrelsen, inte bara för den praktiska utan även för den teoretiska delen av utbildning- en. Detta är så mycket mera nödvändigt som den teoretiska utbildningen, sär- skilt vad sjuksköterskeuthildningen be- träffar, delvis sker jämsides med den praktiska. Teoretiska lektioner och de- monstrationer under praktiktiden an— knyter i rcgel till konkreta behandlings- fall och vårdfall på sjukhusen, d.v.s. till inneliggande patienter. Såväl utbild- ningens innehåll som dess organisation måste fastställas under medverkan av medicinsk sakkunskap.
Vore det så, att den teoretiska utbild- ningen av sjukvårdspersonal kunde hål- las strikt åtskild från den praktiska ut- bildningen, skulle de problem bli lättare att lösa, som uppstår vid en överflytt- ning av tillsynsbefogenheterna från fackämbetsverket till yrkesutbildnings- verket. Sjuksköterskeskolornas verksam— het t.ex. kunde då i princip organiseras på samma sätt som inbyggda skolor på det industriella området. Den teoretiska utbildningen kunde meddelas vid yrkes- skola under tillsyn av yrkesutbildnings- verket, medan ”företaget”, d.v.s. i detta fall vederbörande sjukvårdsanstalt, an- svarade för att eleverna erhöll den er- forderliga praktiska utbildningen. Det skulle alltså bli fråga om en växelutbild- ning, där eleverna under vissa perioder finge läsa allmänteoretiska och yrkes-
teoretiska ämnen vid yrkesskola och un- der andra perioder finge utföra prak- tiskt arbete vid sjukvårdsanstalten. Då som ovan sagts den teoretiska delen av utbildningen vid sjuksköterskeskolorna till stor del löper jämsides med den praktiska, är en växelutbildning av ovannämnd typ inte möjlig att genom- föra för sjuksköterskeutbildningens del. Utbildningen av mentalsjukvårdsperso- nal är i huvudsak upplagd på samma sätt som sjuksköterskeutbildningen i detta avseende, d.v.s. teoretisk utbild- ning sker jämsides med praktisk. Inte heller beträffande denna utbildning är det således möjligt att organisera en växelutbildning på samma sätt som inom vissa andra yrkesutbildningsområ- den. Den under ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning stående utbildning- en av sjukvårdsbiträden är däremot or- ganiserad på ett sådant sätt, att den teo- retiska delen kunnat hållas åtskild från den praktiska. Eleverna i denna utbild— ning får först genomgå en teorikurs vid kommunal eller central yrkesskola och därefter följer praktisk utbildning vid sjukvårdsanstalt, som i sin tur efterföl- jes av en kort teoretisk repetitionskurs vid yrkesskolan. Även ifråga om utbild- ningen av tandtekniker och tandsköter- skor samt av arbetsterapeuter är skol- utbildning och praktiktjänstgöring åt- skilda.
Ifråga om samtliga de yrkesutbild- ningsområden, vilka de sakkunniga fö- reslår överförda under tillsyn av yrkes- utbildningsverket från fackämbetsverk, är ett samarbete mellan detta och veder- börande fackämbetsverk nödvändigt.Ut- bildningen av sjukvårdspersonal intar emellertid en särställning på grund av de förhållanden, som de sakkunniga här ovan redogjort för. Ledningen av denna utbildning kräver ett intimare samarbe- te mellan yrkesutbildningsverket och fackämbetsverket än vad ledningen av
övriga här avsedda slag av yrkesutbild- ning nödvändiggör. Samarbetet måste bli så omfattande, att det är befogat att säga, att yrkesutbildningsverket och me- dicinalstyrelsen kommer att utöva den centrala ledningen gemensamt. Så är re- dan nu fallet beträffande den sjukvårds- personalutbildning, för vilken översty- relsen för yrkesutbildning är central- myndighet. Lcdningen av denna utövas gemensamt av överstyrelsen och medici- nalstyrelsen. Man kan då fråga, varför de sakkunniga överhuvudtaget föreslår att utbildningen av sjukvårdspersonal skall centralt ledas av yrkesutbildnings- verket; skulle inte denna utbildning bäst främjas av att liksom hittills stå under tillsyn av det sakkunniga medicinska ämbetsverkct? Svaret på denna fråga är redan givet i de allmänna synpunkter de sakkunniga lagt på verksamhetsområ- det för yrkesutbildningsverket. Detta bör enligt de sakkunnigas mening hos sig samla den centrala ledningen av all den utbildningsverksamhet, som sam- manfattats under begreppet yrkessko- lan. Utbildningen av sjukvårdspersonal är ingen intern utbildning av det slag, som definierats 1 kap. 7; den står öppen för alla, som uppfyller de inträdesvill- kor, som uppställts för varje särskild utbildningslinje. Inga skäl av principiell art kan anföras för den uppfattningen, att man bör göra ett undantag för sjuk— vårdspersonalutbildningen ifråga om den centrala ledningen. För att en ända- målsenlig planering av yrkesutbildning- en i dess helhet skall komma till stånd, är det önskvärt, att även utbildningen av denna personal står under central tillsyn av det ämbetsverk, som bär an- svaret för yrkesskolan. Detsamma gäller också särskilt ifråga om strävandena att ur pedagogiska synpunkter förbättra yr- kesutbildningen. Som ett ytterligare sär- skilt motiv kan anföras, att utbildningen av sjukvårdspersonal bör få möjlighet
att arbeta under med annan yrkesutbild— ning likvärdiga ekonomiska villkor. Detta mål bör bli lättare att uppnå, om den nämnda utbildningen inordnas un- der med annan yrkesutbildning gemen- sam central ledning än om den fortfa- rande skulle ledas separat av fackäm- betsverket.
I överensstämmelse med de speciella synpunkter som de sakkunniga i det föregående lagt på utbildningen av sjuk- vårdspersonal föreslår vi, att under led- ning av yrkesutbildningsverket lägges— förutom den utbildning, som nu ledes av överstyrelsen för yrkesutbildning, d.v.s. utbildning av sjukvårdsbiträden, under- sköterskor, arbetsterapeuter och perso- nal för sjukhuslaboratorier —— sjukskö- terskeskolorna, centralskolan för spe— cialutbildning av barnsjuksköterskor, statens distriktssköterskeskola, barn- morskeläroanstalterna, statens institut för högre sjuksköterskeutbildni—ng samt utbildningen av personal för mental- sjukvården, däri inbegripet de centrala högre kurserna i sinnessjukvård för sjuksköterskor eller sjuksköterskeelever.
Däremot anser sig de sakkunniga icke böra föreslå någon ändring av tillsyns— myndighet för sjukgymnastinstituten samt tandsköterske- och tandtekniker- skolorna. Då även dessa skolor är yrkes- skolor, skulle det i och för sig vara na- turligt, att de liksom andra utbildnings- anstalter på här ifrågavarande område ställdes under ledning av yrkesöversty- relsen. De sakkunnigas ståndpunktsta- gande är föranlett av administrativa skäl. Sjukgymnastinstituten, i Stock- holm och i Lund, är organisatoriskt an- knutna till de medicinska fakulteterna vid respektive städers universitet och till utbildningssjukhusen därstädes, Ka- rolinska sjukhuset, respektive centralla- sarettet i Lund. Närmast över lärarkolle— gierna vid sjukgymnastinstituten utövas ledningen av dessa institut av lärarkol-
legierna vid de medicinska fakulteterna samt i rena sjukvårdsfrågor av direktio- nerna för utbildningssjukhusen. Efter- som universitetskanslersämbetet är till— synsmyndighet för universiteten, kan detta sägas utöva den centrala ledningen även av sjukgymnastinstituten. Tand— sköterske- och tandteknikerskolorna är organisatoriskt anknutna till tandlä— karhögskolorna i Stockholm, Malmö och Umeå, dock ej skolorna i Göteborg, där tandläkarhögskola saknas. Lokalt ledes tandsköterske- och tandteknikerskolor- na av lärarkollegierna vidtandläkarhög- skolorna, respektive sjukhusdirektionen i Göteborgs och Bohus läns landstingoch centralt — som ovan framhållits — av universitetskanslersämbetet utom ifråga om Göteborgsskolorna och Eastmanin- stitutets skola, där denna befogenhet till- kommer medicinalstyrelsen. Denna ut- arbetar och fastställer dock för samtliga skolor föreskrifter angående den prak- tiska utbildningens ordnande på av sty- relsen auktoriserade arbetsplatser. Sjuk- gymnastinstitutens samt tandsköterske— och tandteknikerskolornas organisato- riska sammankoppling med universitet och tandläkarhögskolor gör det admini- strativt oformligt att ställa dem under ledning av yrkesutbildningsverket. Tandsköterskeskolorna och tandtekni- kerskolorna i Göteborg liksom Eastman— institutets skola är visserligen friståen— de, men eftersom samtliga skolor givet- vis bör ledas efter enhetliga principer, kan det inte vara påkallat att för närva- rande överflytta tillsynen över de nämn- da skolorna till yrkesutbildningsverket.
Förslaget att statens distriktssköters- keskola skall ställas under ledning av yrkesutbildningsverket fordrar en spe- ciell kommentar. Distriktssköterskesko- lan är för närvarande förlagd till Sta- tens institut för folkhälsan, vars styrelse utövar ledning av densamma. Det skulle således av administrativa skäl vara befo-
gat, att låta skolan kvarstå under tillsyn av folkhälsoinstitutets styrelse. Emeller- tid har såväl folkhälsoinstitutsutred- ningen som medicinalstyrelsen föresla- git, att distriktssköterskcutbildningen skall inordnas under Statens institut för högre sjuksköterskeutbildning, vilket styrelsen för folkhälsoinstitutet inte haft någonting att erinra emot. Kungl. Maj:t har inte ansett sig böra taga ställning till det nämnda förslaget, förrän lokal- frågan för Statens institut för högre sjuksköterskeutbildning definitivt lösts. Man torde kunna utgå från, att distrikts- sköterskeutbildningen kommer att in— ordnas under institutets verksamhet,när så har skett. De sakkunniga anser för- denskull, att intill dess ett dylikt inord— nande skett, styrelsen för statens insti— tut för folkhälsan skall utöva tillsyn över distriktssköterskeskolan.
Ett särskilt problem erbjuder ledning- en av de kurser för utbildning för spe- cialuppgifter inom sjukvården, som ge- nom medieinalstyrelsens försorg ordnas vid olika sjukhus, institutioner och ut- bildningsanstalter, bl.a. sjuksköterske- skolor. Dit hör exempelvis kurser i rönt- genarbete, i apoteksgöromål och i nar- kosgivning. Även de centraliserade hög- re kurserna i sinnessjukvård kan räknas hit. Elever vid dessa kurser är utbilda- de sjuksköterskor, som önskar skaffa sig kompletterande utbildning för att sköta vissa Specialtjänster inom sjukvårdsar- betet. Det är alltså fråga om påbygg- nadsutbildning på redan erhållen grund- läggande allmänutbildning för sjukskö- terskeyrket. Principiellt kan dessa kur- ser jämställas med utbildningen vid barnmorskeläroanstalterna, vid central- skolan för specialutbildning för barn- sjuksköterskor och vid statens distrikts- sköterskeskolor. Samtliga dessa tre ut- bildningsformer ger också specialutbild- ning som påbyggnad på den grundläg- gande allmänutbildningen för sjukskö-
' Aug-own.: _ 4- u » » -
terskor. Då de sakkunniga föreslagit, att dessa tre sistnämnda utbildningslinjer skall ställas under ledning av yrkesöver- styrelsen, skulle det te sig konsekvent att förfara på samma sätt ifråga om de förutnämnda specialutbildningskurser- na. Av olika skäl har de sakkunniga emellertid avstått härifrån. I motsats till specialutbildningen av barnsjuksköter- skor, distriktssköterskor och barnmors- kor, som försiggår vid fasta utbildnings- anstalter, är den övriga specialutbild- ningen av mera flexibel natur. De sak- kunniga har ansett det lämpligt, att me- dicinalstyrelsen får möjlighet att själv ansvara för dessa Specialkurser och an- passa kursverksamheten efter det behov av specialutbildad personal, som utveck- lingen både inom den slutna och den öppna sjukvården kommer att kräva. För de centraliserade högre kurserna i mentalsjukvå-rd har de sakkunniga emel— lertid, som redan framgått av den före- gående framställningen, gjort ett undan- tag. De föreslås bli ställda under ledning av yrkesutbildningsverket. Anledningen härtill är det samband, som finns mel- lan dessa kurser och den särskilda ut- bildningen av mentalsjukvårdspersonal. Kompetens för högre befattningar inom mentalsjukvården kan vinnas dels av sjuksköterskor, som genomgått de nämn— da kurserna, och dels av personal vid mentalsjukhusen, som genomgått den högre utbildningen för mentalsjukvård. Denna högre utbildning är i sin tur nu- mera förlagd till sjuksköterskeskolor. Den samordning av utbildningen för kroppssjukvård och mentalsjukvård, som numera i viss utsträckning genom- förts, gör det önskvärt att samma verk får leda båda utbildningsformerna. Beträffande kursverksamhet i övrigt för sjukvårdspersonal förefaller det lämpligt att dra en gräns mellan medici- nalstyrelsens och yrkesutbildningsver- kets befogenheter på så sätt, att det
förstnämnda verket får bära ansvaret för kurser av mera informativ karaktär, medan det sistnämnda får utöva tillsy- nen över kurser, som äger karaktär av fortbildning, dock utan att regeln behö- ver tillämpas alltför strikt. Modifiering av densamma bör kunna ske efter över- enskommelse mellan de båda verken, så att arbetsfördelningen dem emellan i här nämnda avseende kan ordnas på ett praktiskt sätt.
Enligt nu gällande bestämmelser ut- färdar medicinalstyrelsen legitimation för sjuksköterskor, barnmorskor och sjukgymnaster samt för matriklar över dessa yrkesgrupper. I sin egenskap av tillsynsmyndighet för sjukvården bör medicinalstyrelsen även i fortsättningen utöva dessa befogenheter.
Yrkesutbildning för socialvård
Såsom framhållits i översikten över yr- kesutbildningen i kap. 2 finns det inga klara gränslinjer mellan sjuk- och hälso- vården och vården på det sociala områ- det. Inte heller kan det sistnämnda yr- kesområdet klart avgränsas från de hus- liga yrkena, eftersom huslig utbildning ofta är grundläggande för utbildningen för de sociala vårdyrkena. Med yrken av detta sistnämnda slag avses i förevaran- de sammanhang barnsköterskor, barn- hemsföreståndare, ålderdomsförestån- dare och biträden på ålderdomshem samt hemsamariter. Till de sociala vård- yrkena skulle också med viss rätt kunna räknas hemvårdarinnorna. Deras utbild- ning har emellertid i detta kapitel sam- manförts med utbildningen för de hus- liga yrkena, varför de sakkunniga redan i avsnittet om den husliga utbildningen tagit ställning till den centrala ledning- en av hemvårdarinneutbildningen. Den av sociala skäl betingade, särpräglade yrkesutbildning, som bedrives inom fångvårdsanstalter, ungdomsvårdssko-
lor, särskolor, blind- och dövskolor, van- föreanstalter m.fl. institutioner, faller enligt avgränsningen av utredningsupp- draget i kap. 7 utanför ramen för de sakkunnigas utredningsuppdrag.
Den centrala tillsynen över utbild— ningen av personal för de sociala vård- yrkena är uppdelad på tre ämbetsverk, nämligen socialstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmark- nadsstyrelsen. Socialstyrelsen har om hand ledningen av utbildningen av barnhemsföreståndare, ålderdomshems- föreståndare och biträden för ålder- domshem. Dylik biträdesutbildning är författningsmässigt också möjlig att an— ordna vid yrkcsskolor under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning. Detta verk leder utbildningen av barnsköter- skor i viss samverkan med socialstyrel- sen, och arhetsmarknadsstyrclsen slut- ligen organiserar i egen regi kurserna för utbildning av hemsamariter.
Utbildningen för de sociala vårdyrke- na är liksom utbildningen av personal för Sjukvården uppdelad i teoretiska och praktiska moment. Den praktiska utbild- ningen är förlagd till vårdanstalter, som står under tillsyn av fackämbetsverket på det sociala vårdområdet, socialsty- relsen, och ifråga om utbildningen av ålderdomshemsföreståndare även till sjukhus. Ett överförande av den centra- la ledningen av yrkesutbildningen på socialvårdsområdet till yrkesöverstyrel- sen erbjuder således problem av liknan- de natur som de, vilka uppstår för yr- kesutbildningen på sjukvårdsområdet. I båda fallen måste fackämbetsverket vara centralmyndighet för de anstalter dit den praktiska utbildningen är förlagd och utbildningens innehåll och organi- sation måste fastställas i samarbete mel— lan yrkesutbildningsverket och den sak- kunskap fackämbetsverken förfogar över. På motsvarande sätt som ifråga om sjukvårdsutbildningen kommer yrkesut-
bildningsverket och socialstyrelsen att tillsammans utöva den centrala ledning- en av utbildningen av socialvårdsperso— nal. Samma allmänna och speciella skäl, som talar för att sjukvårdsutbildningen trots denna dualism bör ledas av yrkes- utbildningsverket, kan också anföras för den uppfattningen, att detta verk bör leda även socialvårdsutbildningen. De sakkunniga föreslår således med hänvis- ning härtill, att under central ledning av yrkesutbildningsverket ställes barn— sköterskeskolorna, sociala barnavårds- seminariet (för utbildning av barnhems- föreståndare), Svenska socialvårdsför- bundets kurser för utbildning av ålder- domshemsföreståndare, samt utbildning- en av biträden för ålderdomshem, obe- roende av var sådan utbildning nu äger rum eller framdeles kan komma att äga rum, givetvis under förutsättning att den åtnjuter statsunderstöd. Vidare föreslå-r de sakkunniga, att yrkesutbild- ningsverket skall i egen regi organisera kurser-na för utbildning av hemsamari- ter.
Några kommentarer må göras. Barn- sköterskeskolorna står som ovan fram- hållits för närvarande under ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning och eftersom de sakkunniga föreslagit, att all av detta verk ledd yrkesutbildning skall överföras till yrkesutbildningsver- ket, behöver någon särskild motivering för deras överförande under ledning av detta verk inte här förebringas. Att barnsköterskeskolorna hänförts till ut- bildningen för de sociala vårdyrkena får sin förklaring därigenom, att huvud— parten av de utexaminerade barnskö- terskorna erhåller anställning vid barn- hem av skilda slag samt vid daghem och lekskolor, vilka samtliga institutioner har att fullgöra vårduppgifter av social natur. Förslaget att yrkesutbildningsver- ket i stället för arbetsmarknadsstyrelsen skall organisera kurserna för utbildning
. ..,—.mxaa—xB-m— -———
av hemsamariter är motiverat därav, att hemsamariternas arbetsuppgifter i hem— men delvis sammanfaller med hemvår- darinnornas, vilkas utbildning enligt de sakkunnigas förslag i ett tidigare avsnitt skall ledas av yrkesutbildningsvcrkct. Eftersom båda yrkeskategorierna skall vara kunniga såväl i ett hems allmänna skötsel som i enklare sjukvård, bör de— ras utbildning ledas av samma verk. Dessutom förtjänar än en gång under- strykas, att arbetsmarknadsstyrelsen principiellt icke bör leda yrkesutbild- ning, för vilken uppgift den saknar er- forderlig pedagogisk sakkunskap.
Beträffande ledningen av mera tillfäl- lig kursverksamhet på det här ifrågava- rande yrkesutbildningsområdet torde samma kompetensfördelning vara att re- kommendera som i näst föregående av— snitt förordats ifråga om fördelningen mellan yrkesutbildningsverket och me- dicinalstyrelsen. Yrkesutbildningsver- ket bör alltså leda kurser, som har ka— raktär av fortbildning, medan kurser av informativ art överlämnas åt socialsty- relsen.
Synpunkter på utbildningen av vårdpersonal
Det ingår icke i de sakkunnigas utred- ningsuppdrag att föreslå nya utbild- ningsvägar eller ändringar ifråga om innehåll och organisation av redan exi- sterande utbildning. Sådana frågor sam- manhänger emellertid intimt med den centrala ledningens arbetsuppgifter, var- för det icke kan anses omotiverat, att de sakkunniga i sitt här föreliggande be- tänkande även framlägger synpunkter på enligt deras mening önskvärda för- ändringar av innehåll och organisation av yrkesutbildning inom skilda områ- den. Särskilt ifråga om utbildningen av personal för sjukvården och socialvår— den finner de sakkunniga det angeläget att reformer övervägas, som skulle till-
låta en bättre samordning av de olika utbildningsformer, som förekommer inom dessa båda stora vårdområden. För närvarande förekommer praktiskt taget ingen samordning alls av denna utbildning. Varje yrkeskategori, som ar- betar inom sjukvården eller socialvår- den, har sin egen utbildningsgång. Det- ta gäller även ifråga om utbildningen av skilda personalgrupper, som i sitt yr- kesarbete har ungefär likartade uppgif- ter att utföra. Man har fördenskull an- ledning att diskutera, huruvida utbild- ningen av vårdpersonal är rationellt or- ganiserad. Det är givet, att en fullstän- dig samordning av utbildningen inte är möjlig att genomföra, därför att det er- fordras olika kvalifikationer för olika yrkesgrupper, som är verksamma på de båda vårdområdena. Utbildningen mås— te specialiseras för de olika personal- kategorierna, men enligt de sakkunnigas mening synes specialiseringen kunna begränsas till ett senare stadium av ut- bildningen. För allt arbete, som har med vård av människor att göra, det må vara kroppssjukvård, mentalsjukvård, vård av barn och åldringar samt på olika sätt sjuka eller handicapade människor, krävs vissa grundläggande teoretiska och praktiska kunskaper. För närvaran— de meddelas sådana grundläggande kun- skaper under det första stadiet av ut- bildningen för varje särskild yrkeskate- gori. De blivande sjuksköterskorna er- håller den grundläggande utbildningen vid sjuksköterskeskolorna, blivande mentalsjukvårdspersonal vid utbild- ningssjukhusen på detta område, blivan- de ålderdomshemsföreståndare vid Svenska socialvårdsförbundets kurser o.s.v. Denna brist på samordning av den grundläggande utbildningen måste gi- vetvis medföra, att samhällets utbild- ningsresurser inte kan rationellt utnytt- jas och att såväl stat, kommun, landsting och andra huvudmän för olika utbild-
ningsanstalter som eleverna själva åsam- kas onödiga kostnader. En annan olä— genhet av den bristande samordningen är, att en person, som utbildat sig för ett visst vårdyrke, inte kan övergå till ett annat, för vilket fordras högre teore- tiska och praktiska kvalifikationer, utan att genomgå utbildning för detta nya yrke från botten. Dessa vattentäta skott mellan olika utbildningsformer hindrar exempelvis ett sjukvårdsbiträde från att bli sjuksköterska med mindre än att hon genomgår hela utbildningen vid en sjuk- sköterskeskola. Hon kan inte för sjuk- sköterskeutbildningen få tillgodoräkna sig den teoretiska och praktiska utbild- ning, hon genomgått för att bli sjuk- vårdsbiträde, eller den praktiska tjänst- göring hon fullgjort som biträde.
Det föreligger således enligt de sak- kunnigas mening starka skäl för att or- ganisera gemensam grundläggande ut- bildning för olika kategorier av vård- personal. Dessa skäl blir desto starkare som gränserna mellan kroppssjukvård, mentalsjukvård, åldringsvård och vård av sjuka eller handicapade människor alltmer utplånas. Sjuksköterskeutbild- ning och sjukvårdsbiträdesutbildning blir användbar för arbete inom samtliga dessa vårdformer. Även barnavården kräver i viss utsträckning god utbild- ning i sjukvård. Vidare bör en samord- ning av vårdutbildningen ske på så sätt, att en person, som genomgått utbildning för ett visst vårdyrke, kan få möjlighet att på den grundval denna utbildning lagt, fortsätta sin utbildning för ett an- nat, för vilket ställes högre fordringar ifråga om såväl teoretiska kunskaper som praktiska färdigheter. Hur den ge- mensamma grundutbildningen bör ut- formas och hur en sådan samordning av här avsedd art bör genomföras anser sig de sakkunniga icke böra närmare diskutera, eftersom flera olika lösningar av dessa problem är tänkbara. Frågorna
bör utredas genom Kungl. Maj:ts försorg och de sakkunniga hemställer att så måt- te ske.
Även flera andra problem inom vård- utbildningen förtjänar att uppmärksam- mas. Utbildning finns organiserad för alla nu förekommande grenar inom sjukvårds- och hälsovårdsarhetet, men för vissa viktiga yrkesgrupper, t.ex. sjuksköterskorna, är den kvantitativt otillräcklig. Vidare torde arbetsfördel- ningen mellan de olika yrkesgrupperna inte alltid vara den ur effektivitetssyn- punkt bästa.
I motsats till förhållandet inorn sjuk- och hälsovården finns inte inom social- vården utbildning ordnad för alla gre- nar av socialt vårdarbete. För barnavår- den och åldringsvårdcn utbildas ett fler- tal olika personalkatcgorier, men sär- skilt för den sistnämnda är utbildningen kvantitativt av alltför ringa omfattning. Däremot har utbildning av lägre vård- och vaktpersonal för fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor och alkoholistan— stalter antingen helt saknats eller också utformats på ett sätt, som ifråga om kva- litet inte hållit måttet. Liknande förhål- landen har rått ifråga om vårdpersonal för särskolor, skol- och arbetshem för psykiskt outvecklade m.fl. dylika anstal- ter. Även om de myndigheter, som ut- övar tillsyn över dessa utbildningsan- stalter och institutioner, numera börjat uppmärksamma vårdpersonalens utbild- ningsbehov och vidtagit åtgärder för att ordna utbildning, återstår mycket att göra, innan dessa utbildningsproblem funnit en tillfredsställande lösning. Det synes inte heller vara ändamålsenligt att varje myndighet organiserar utbildning från grunden för sitt speciella område. Den gemensamma grundutbildning, som de sakkunniga här ovan förordat, synes med fördel kunna organiseras så och ges ett sådant innehåll, att den blir använd— bar även för den personalutbildning,
som det här är fråga om. På den grund- val, som lagts genom den gemensamma grundutbildningen, bör varje myndighet sedan kunna ordna den specialutbild- ning, som behövs för dess verksamhets- områdc. Endast denna efterföljande ut- bildning blir då av intern karaktär, me- dan grundutbildningen ges inom yrkes- skolans ram. Enligt de sakkunnigas me- ning bör en översyn företagas av hela utbildningen av socialvårdspersonal. Därvid bör undersökas, om utbildning saknas för viktigare grenar av social- vårdsarbetet, i vilket fall dylik utbild- ning bör komma till stånd, om nu be- fintlig utbildning bör kvalitativt förbätt- ras och kvantitativt utökas och om möj- lighet finns att samordna utbildningen för olika socialvårdande arbetsuppgif- ter, eventuellt även om samordning bör äga rum med utbildningen av vissa yr- keskategorier inom sjukvården. De sak- kunniga- hemställer, att Kungl. Maj :t måtte låta utföra en översyn av antydd art.
Statens brandskola och statens polisskola
Såsom framgår av redogörelsen för den nuvarande centrala ledningen i kap. 5 står de båda i rubriken nämnda skolor- na icke undcr ledning av något centralt ämbetsverk utan ledes av särskilda sty- relser, som är direkt underställda Kungl. Maj:t. Båda skolorna utbildar för sär- präglade yrken och det torde bli svårt att inom ramen för ett centralt ämbets— verks personalorganisation kunna till- godose behovet av speciell expertis för ledningen av deras utbildning. Vidare må framhållas, att utbildningen inom statens polisskola är intern för polisvä- sendet och således jämförbar med den interna utbildning inom statliga verk, som enligt avgränsningen av utrednings- uppdraget i kap. 7 icke skall beröras av detta.
De sakkunniga har fördenskull varit mycket tveksamma, om båda dessa sko- lor eller eventuellt endast endera av dem bör ställas under central ledning av yrkesutbildningsverket. Vid sina över- väganden har de sakkunniga funnit, att utbildningen vid statens brandskola, som omfattar utbildning av befäl av oli— ka grader för brandkårer samt skor- stensfejarpersonal, gesäller och mästare, i vissa avseenden har likhet med utbild- ningen vid yrkesskolor för industri och hantverk. Allmänna ämnen och yrkes- teoretiska ämnen, som läses vid dessa senare skolor, förekommer även vid sta- tens brandskola. Andra yrkesteoretiska ämnen är däremot specifika för brand- skolan och den praktiska utbildningen, som är förlagd till yrkesbrandkår, är gi- vetvis helt annorlunda än den praktiska utbildningen för industri- och hant- verksyrken. Skorstensfcjaryrket kan möjligen jämföras med hantverksyrke- na. De sakkunniga anser sig fördenskull kunna förorda, att statens brandskola ställes under tillsyn av yrkesutbildnings- verket, men den omedelbara ledningen av skolan bör utövas av en styrelse, sam- mansatt enligt samma grunder, som nu gäller. För utövandet av tillsynsbefogen- heterna torde det bli nödvändigt för yr- kesutbildningsverket att anlita biträde av expertis inom brandväsendet.
Däremot anser sig de sakkunniga icke kunna förorda, att statens polisskola överföres under ledning av yrkesutbild- ningsverket. Ett skäl för detta stånd- punktstagande är, att polismannautbild- ningen kan jämföras med den interna utbildningen inom statliga verk. Ett an- nat skäl är, att polismannayrket är så särpräglat, att utbildningen för detsam- ma inte lämpligen bör inordnas i det reguljära yrkesutbildningsväsendet. Po- lismannens yrkesarbete består ju bl.a. i att upprätthålla allmän ordning och så- kerhet. Även om vissa av de ämnen, som
läses i polisskolan också förekommer i yrkesskolor, så är de för polisutbild- ningen väsentliga polisiära och juridis- ka ämnena av så speciell natur, att un- dervisningen i desamma inte bör ledas och kontrolleras av ett pedagogiskt yr- kesutbildningsverk. Dessa uppgifter bör handhas av speciell sakkunskap på om- rådet och därför finner de sakkunniga det lämpligt, att statens polisskola allt- jämt ledes av en särskild styrelse och icke underställes något centralt ämbets— verk.
Frågan om tillsynsmyndighet för sta— tens polisskola har i någon mån kom- plicerats därigenom, att 1961 års riks- dag beslutat att på försök inrätta förbe- redande polismannautbildning för ung- domar vid tre kommunala yrkesskolor. Polisverksamhetsutredningen hade i sitt år 1960 avlämnade betänkande föresla- git, att treårig utbildning, ledande fram till fullständig konstapelsutbildning, skulle anordnas vid kommunala yrkes- skolor. Avsikten härmed var att få till stånd en bättre rekrytering till polisyr- ket genom att bereda ungdomar, som var intresserade för detta, möjlighet att påbörja utbildning redan omedelbart eller så gott som omedelbart efter avslu-
tad obligatorisk skola. Enligt utredning- ens förslag skulle utbildningen vara tre- årig. Under de båda första åren skulle läsas allmänna och tekniska ämnen och under det tredje året skulle den egent- liga konstapclsutbildningen äga rum. Denna kunde försiggå antingen vid yr- kesskolan med anlitande av speciallä- rare i polisiära ämncn eller också inom konstapelsklassen vid avdelning av po- lisskolan. Endast yrkesskolor i städer, dit sådana avdelningar är förlagda, skul- le enligt utredningens förslag anordna polismannautbildning. Efter förslag av Kungl. Maj :t beslöt riksdagen emellertid att polisutbildningen vid yrkesskola en- dast skall omfatta de båda första åren och att konstapelsutbildningen således helt skall förläggas till polisskolan. Här- igenom blir utbildningen vid yrkesskola helt fristående från polisskolan, elever- na inordnas inte som aspiranter i polis- organisationen, och utbildningen ifråga blir således helt öppen och inte intern för polisväsendet. Eftersom denna ut- bildning är förlagd till yrkesskola är det självfallet, att yrkesutbildningsver- ket bör bli tillsynsmyndighet för den- samma.
KAPITEL 11
Fristående yrkesutbildningsverk eller gemensamt
skolämbetsverk
Nya aspekter på frågan om den centrala ledningen
De sakkunnigas utredningsuppdrag av- ser den centrala ledningen av yrkesut— bildningen. Den centrala tillsynen över det allmänna skolväsendet beröres så- lunda icke direkt av uppdraget. Det är emellertid uppenbart, att ledningen av yrkesskolväsendet icke kan utformas utan hänsynstagande till hur ledningen för det allmänna skol- och folkbild- ningsväsendet är organiserad och till de funktioner denna ledning utövar. I di- rektiven för utredningsuppdraget un- derstrykes också, att det blir en viktig fråga för utredningen att beakta, hur samarbetet mellan å ena sidan tillsyns- myndigheten eller tillsynsmyndigheter- na för yrkesutbildningen och å andra sidan de berörda fackämbetsverken och skolöverstyrelsen skall ordnas. De sak- kunniga är således ålagda, inte bara att söka finna lämpliga former för samar- bete mellan yrkesutbildningens centra- la ledning och de fackämbetsverk, som hittills utövar tillsyn över yrkesutbild- ning, utan också mellan den nämnda centrala ledningen och skolöverstyrel- sen, som ju är tillsynsmyndighet såväl för det obligatoriska skolväsendet som för det allmänbildande högre skolväsen- det jämte folkbildningsverksamhcten. Frågan om samarbetet mellan de centra- la ledningarna för respektive yrkesskol- väsendet och det allmänna skolväsendet måste således intaga en framskjuten
plats i de sakkunnigas utredningsarbete.
Sedan de sakkunniga på hösten 1955 tillkallades har denna samarbetsfråga erhållit ökad aktualitet. Andra aspekter kan också läggas på frågan än vad som då var möjligt. Sedan dess har en skol— styrelsereform genomförts, som bland annat innebär, att såväl de allmänbil- dande skolorna i en kommun som de av kommunen ägda yrkesskolorna ställts under lokal ledning av kommunens skol- styrelse, såvida inte Kungl. Maj:t i varje särskilt fall medgivit, att särskild styrel- se får tillsättas för skola av icke-obliga- torisk karaktär. Vidare har i samtliga län — Stockholms stad undantagen _ tillsatts länsskolnämnder, som utgör re— gionala skolmyndigheter i länen för både det allmänna skolväsendet och de kommunala yrkesskolorna. Såväl på det lokala som på det regionala planet har således, sedan de sakkunniga tilldelades sitt utredningsuppdrag, företagits en samordning av ledningen av yrkesut- bildningen och det allmänna skolväsen- det. Någon fullständig samordning har dock icke skett, i synnerhet icke ifråga om den regionala ledningen. De lands- tingskommunala yrkesskolorna för in- dustri, hantverk, handel och husligt ar- bete, yrkesutbildningsanstalterna för jordbruk, skogsbruk, befäl inom han- delsflottan, sjukvård och socialvård lik— som alla enskilda yrkesskolor och före-
tagsskolor jämte direkt inom näringsli- vet bedriven statsunderstödd yrkesut- bildning står icke under ledning av vare sig vederbörande kommuners skolsty- relser eller länsskolnämnderna. For- mellt skall visserligen de landstingskom- munala yrkesskolorna stå under tillsyn av länsskolnämnderna, men i praktiken har nämnderna icke kunnat utöva någon tillsynsmyndighet,bland annat på grund av bristande personalresurser. Ej heller har nämnderna i olikhet med vad som är fallet ifråga om de kommunala yrkes- skolorna erhållit befogenhet att tillsätta ordinarie lärartjänster vid dessa skolor.
Samarbetet mellan de ämbetsverk, som centralt leder yrkesutbildningsvä- sendet, respektive det allmänna skolvä- sendet, kan givetvis bli mer eller mindre intimt. För närvarande förekommer icke, som framhållits i kap. 9, någon fast organiserad permanent samverkan mel- lan å ena sidan skolöverstyrelsen och å andra sidan överstyrelsen för yrkesut- bildning samt de fackämbetsverk, som utövar central tillsyn över något slag av yrkesutbildning. Författningsmässigt är de endast i allmänt hållna ordalag ålagda att samråda med varandra. Om dylikt samråd skall förekomma _ vilket det i stor utsträckning gör —— måste ett- dera verket ta initiativ härtill. Bristen på fasta samarbetsformer torde vara mest kännbar ifråga om relationerna mellan skolöverstyrelsen och överstyrel- sen för yrkesutbildning. Det nära sam- band, som råder mellan den förberedan- de yrkesutbildningen inom försökssko- lans årskurs 9 och de kommunala yrkes- skolorna, gör ett samarbete mellan de båda verken nödvändigt. Ett samarbete mellan verken kan med fog anses påkal- lat också ifråga om planeringen av gym- nasieorganisationen. Vidare framstår från rent allmänna utgångspunkter ett samarbete mellan de båda skolämbets- verken som en naturlig sak. De ställs
i sitt arbete inför många problem av ge- mensamt intresse för både yrkesutbild- ningsväsendet och det allmänna skolvä- sendet.
Samarbete förekommer givetvis i form av överläggningar, telefonkontak- ter och dylikt mellan tjänstemännen inom de båda verken. Inte heller saknas helt och hållet organiserade samarbets— former de båda verken emellan. Skol- överstyrelsen är representerad i över- styrelsen för yrkesutbildning genom en ledamot och vidare har inrättats en förste byråsekreteraretjänst i det sist- nämnda vcrket, vars innehavare skall verka som kontaktman mellan detta och skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen har upprättat en samarbetsnämnd för handläggning av frågor, som berör yrkesutbildning. Fastare former för samarbete mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning ifråga om skolplane- rings- och byggnadsfrågor samt lärarut- bildning har också växt fram. Vidare må påpekas, att skolöverläkaren och gymnastikkonsulenterna inom skolöver- styrelsen handlägger ärenden rörande skolhälsovård, respektive gymnastik även inom överstyrelsens för yrkesut- bildning tillsynsområde samt att sektio- nen för centralupphandling inom över- styrelsen för yrkesutbildning även i viss utsträckning betjänar det allmänna skol- väsendet. De hittills skapade organisa- toriska formerna för samarbete mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning medger dock ingalunda samråd och samverkan i tillräcklig om- fattning och av tillräcklig intensitet.
Den förberedande yrkesutbildning, som hittills ägt rum inom försöksskolan, har också fordrat samarbete i viss ut- sträckning mellan skolöverstyrelsen och de fackämbetsverk, som har hand om ledning av yrkesutbildning, därför att
skolöverstyrelsen icke förfogat över sak- kunskap i tillräcklig omfattning rörande yrkesutbildning samt näringslivets och arbetsmarknadens förhållanden. För— verkligas de sakkunnigas intentioner i kap. 9, d.v.s. att den av fackämbetsver- ken ledda utbildningen skall inordnas under med den övriga yrkesutbildning- en gemensam central ledning, bortfaller till större delen anledningarna till sam- arbete mellan skolöverstyrelsen och des- sa fackämbetsverk. Däremot ökas kra- ven på samarbete mellan den centrala ledningen av yrkesutbildningsväsendet och motsvarande ledning av det allmän- na skolväsendet. Kraven på samarbete kan tänkas bli så starka, att man kan sätta ifråga, om icke den bästa lösningen av detta samarbetsproblem vore att sam- manföra den centrala ledningen av så- väl yrkesutbildningsväsendet som det allmänna skol- och folkbildningsväsen- det i ett och samma ämbetsverk.
En sådan lösning är radikal och kan— ske så pass radikal, att man vid första konfrontationen med tanken därpå kan vara benägen att utan vidare avvisa den- samma. Yrkesutbildningen för industri, hantverk, handel och husligt arbete stod tidigare under tillsyn av skolöverstyrel- sen, inom vilken hade organiserats en särskild yrkesskolavdelning för hand- läggningen av ärendena rörande denna utbildning. Såsom framgår av redogö- relsen i kap. 6 utsattes denna samman- koppling av den centrala ledningen för yrkesutbildningen och det allmänna skolväsendet inom samma ämbetsverk för hård kritik under 1930-talet, skol- överstyrelsen ansågs inte äga eller kun- na uppnå så intima kontakter med nä- ringsliv och arbetsmarknad, att den på ett tillfredsställande sätt skulle kunna sköta sina tillsynsuppgifter ifråga om vrkesutbildningen.Kritiken ledde ju till, att yrkesskolavdelningen i början på 1940-talet bröts ut ur skolöverstyrelsen
och omorganiserades till ett fristående verk för yrkesutbildning.
Under de snart tjugo år överstyrelsen för yrkesutbildning varit i verksamhet har vårt skol- och utbildningsväsende undergått stora förändringar; det gäller både det allmänna skolväsendet och yr- kesutbildningsväsendet. I takt med för- bättringen av den materiella levnads- standarden och med den fortskridande nedbrytningen av de ekonomiska och sociala barriärer, som skilt olika folk- grupper åt, har behovet av kunskaper och utbildning gjort sig allt starkare gäl- lande. Krav har rests på förbättrad och efter det moderna samhällets villkor av- passad allmän folkbildning och på vid- gade och kvalitativt förbättrade möjlig- heter till utbildning för skilda yrken eller yrkesområden. Strömmen av bild- nings- och utbildningssökande elever till våra skolor och utbildningsanstalter har undan för undan ökat. Den obliga- toriska Skolplikten har i många kommu- ner ökats med ett eller i vissa fall två år, tillströmningen av elever till de all- männa läroverken, främst realskolan men även gymnasiet, har ökat kraftigt, och yrkesutbildningen har expanderat i mycket snabb takt. Elevantalet har "så— lunda stigit starkt i våra skolor och ut- bildningsanstalter under båda dessa de- cennier; för yrkesutbildningens del är stegringen särskilt accentuerad sedan mitten av 1950-talet. Den stora kvantita- tiva ökningen av antalet elever motsva- ras av en ökning i mångfalden av de centrala tillsynsmyndigheternas arbe- te. Samtidigt har dessa arbetsuppgifter blivit alltmera komplicerade. Detta gäl- ler kanske i högre grad för yrkesutbild— ningens centrala ledning än för det all- männa skolväsendets; den snabba tek- niska och ekonomiska utvecklingen har fordrat inrättandet av en rad nya utbild- ningslinjer och omläggning av innehål- let i utbildningen på äldre linjer.
Sammanställer man dessa ändrade förutsättningar för de centrala tillsyns- myndigheternas verksamhet med de ge- nomförda reformerna av skolväsendets regionala och lokala ledning, torde det klart framgå, att utgångspunkten för en diskussion av de problem, som hän- för sig till den centrala ledningen av just yrkesutbildningen, är en helt annan än på 1930-talet. Dessa problem sam- manhänger nära med problemen röran- de ledningen av det allmänna skol- och folkbildningsväsendet.
De sakkunniga har fördenskull icke ansett sig kunna skjuta undan tanken på ett sammanförande av den centrala led-
ningen för yrkesutbildningen med led- ningen av det allmänna skolväsendet i ett och samma ämbetsverk. De har i sitt utredningsarbete noga undersökt, vilka bärande skäl som kan anföras till för- män för såväl inrättandet av ett särskilt, fristående yrkesutbildningsverk,hos vil— ket tillsynen över yrkesutbildningens alla viktigare grenar är samlad, som för ett sammanförande av den centrala led- ningen av yrkesutbildningsväsendet i dess helhet och av det allmänna skol- och folkbildningsväsendet i ett gemen- samt skolämbetsverk. I det följande kommer de sakkunniga att redovisa ut- fallet av denna undersökning.
Två huvudsynpunkter
I propositionen till 1943 års riksdag an- gående inrättandet av en överstyrelse för yrkesutbildning diskuterade dåva- rande chefen för ecklesiastikdeparte- mentet, som framgår av redogörelsen i kap. 6, utförligt principfrågorna röran- de yrkesutbildningens centrala ledning. Han ansåg, att man vid bedömningen av dessa frågor måste utgå från två huvud- synpunkter. Den första huvudsynpunk- ten var den, att undervisningsväsendet utgör en organisk enhet som omspänner alla skolformer. Det fanns således ett klart samband mellan skolväsendets oli- ka sidor. De olika skolformerna borde ses som delar av denna enhet och lös- ningen av dess mångahanda problem sökas i en riktning, som inte bara gag- nade en viss skolform utan även främ- jade vårt bildningsliv i dess helhet. Den andra huvudsynpunkten var den, att det bestod ett intimt samband mellan yrkes— skolväsendet och näringslivet. Liksom det allmänna skolväsendet skall även yrkesutbildningen ha till uppgift att fostra ungdomen men därutöver måste den vara direkt inriktad på att tillgodo-
se och anpassa sig efter näringslivets skiftande behov av yrkesutbildad ar- betskraft. För att yrkesutbildningen skall kunna fylla sin uppgift, måste en organiserad nära kontakt finnas mellan dess centrala ledning samt näringsliv och arbetsmarknad. Endast under den- na förutsättning kunde en lämplig kvan- titativ och kvalitativ avvägning mellan olika behov uppnås.
Dessa båda huvudsynpunkter kan med lika stort berättigande läggas på den centrala ledningens organisationspro- blem i dag som år 1943. De berör kärn— punkterna i dessa problem. Det torde inte heller vara för mycket sagt, att de båda synpunkterna gör sig gällande med större skärpa nu än för tjugo år sedan. Kunde man då hävda, att undervisnings- väsendet borde betraktas som en orga- nisk helhet, så kan man med desto stör- re rätt göra det i dag. Folkskolan var visserligen redan då bottenskola, men den var helt skild från realskolan, lik- som naturligtvis även från gymnasiet, och yrkesutbildning förekom inom den obligatoriska folkskolans ram endast i
form av kortare yrkesbetonade fortsätt- ningsskolekurser. Införandet av den nya grundskolan betyder, att den gamla folk- skolan och den gamla realskolan suc- cessivt kommer att smälta samman till en enhet. Denna enhetsskola har sin egen målsättning, men den kommer ock— så att utgöra grundvalen för all fortsatt utbildning, såväl för teoretiska studier i gymnasiet och med detta parallella mera teoretiskt betonade utbildningslin- jer som för praktisk yrkesutbildning di- rekt för närings- och yrkeslivets behov. Den kommer också att ge förberedande yrkesutbildning, fastän av mindre dif- ferentierad natur än som i regel varit fallet under den hittillsvarande försöks- verksamheten med enhetsskola, förut- satt att 1957 års skolberednings förslag bifalles av statsmakterna. Enheten i mångfalden av utbildningsformer inom vårt undervisningsväsende kommer att inom några år framträda med mycket klarare och skarpare konturer än vad den gör i dag, och vida mer än vad den gjorde för tjugo år sedan.
Även den andra huvudsynpunkten vä- ger tyngre nu, än när överstyrelsen för yrkesutbildning inrättades. Redan då bestod ett intimt samband mellan yrkes— utbildningen och näringslivet, men sam- spelet dem emellan är vida mer utveck- lat nu. Härtill har flera orsaker samver- kat. En orsak, fastän av mera sekundär natur, är den, att näringslivet genom sin representation i ledningen för översty-
relsen för yrkesutbildning kunnat utöva ett avgörande inflytande på de grenar av yrkesutbildningen, vilka står under tillsyn av detta ämbetsverk. Den pri— mära orsaken är den, att den tekniska och ekonomiska utvecklingen undan för undan krävt ett allt högre mått av yrkes- skicklighet hos både företagare och de flesta grupper av anställda inom nä- ringslivet. Yrkesutbildningen har blivit en faktor av allra största betydelse för höjande av produktiviteten inom nä- ringslivet. Näringslivet har vidare blivit rikare utvecklat och mera differentierat samt undergått betydande strukturför- ändringar på grund dels av ändrade produktionsmetoder och dels av änd- ringar i såväl samhällsekonomiska som privatckonomiska förhållanden. Allt detta har drivit fram en yrkesutbild- ning, som till omfattning och utform- ning vida överträffar förväntningarna från den tid, då överstyrelsen för yrkes- utbildning inrättades. De fordringar, som måste ställas på yrkesutbildningen i dag, är alltså mycket större än de, som kunde ställas för ett par årtionden se- dan. Det är inte möjligt för ett ämbets- verk, som centralt skall leda yrkesut- bildningen, att fullgöra sina uppgifter utan en kontinuerlig och nära kontakt med närings- och yrkeslivet.
Ett samarbete mellan den centrala led- ningen samt företrädare för näringsli- vets och arbetsmarknadens organisatio- ner är en ofrånkomlig sak.
Utgångspunkten för undersökningen av skälen för och emot ett eller två undervisningsverk
Vid en inventering av de skäl, som talar för att yrkesutbildningen centralt bör ledas av ett särskilt fristående verk, respektive av ett gemensamt skolämbets- verk torde det utan vidare vara klart, att
man bör utgå från målsättningen för yr- kesutbildningen och de speciella förhål- landen, under vilka den arbetar, jämför- da med målsättningen för de allmänbil- dande skolformerna och de förhållan-
den, under vilka de arbetar. Det främsta kriteriet på den organisation av yrkes- utbildningens centrala ledning, som skall skapas, måste vara dess förmåga att främja denna utbildning. När man söker bedöma, på vilken av de båda här ovan angivna huvudsynpunkterna angå- ende yrkesutbildningens centrala led- ning tyngdpunkten bör läggas, måste man således ställa in bedömningen efter detta kriterium. Självfallet gäller mot- svarande kriterium för det allmänna skolväsendets centrala ledning. De ad- ministrativa svårigheter, som för närva- rande kan uppstå för samarbetet mellan skolöverstyrelsen och de verk, som le- der yrkesutbildning, är i sammanhanget mindre väsentliga. De kan inte åberopas som ett avgörande skäl för att den cen- trala ledningen för yrkesutbildningsvä- sendet och det allmänna skolväsendet skall sammanföras i samma verk, för så vitt man inte kan påvisa, att dessa svå- righeter också lägger hinder i vägen för en ändamålsenlig utveckling av yrkes- utbildningsväsendet. Yrkesutbildningsväsendet har sin sär- skilda målsättning för sin verksamhet. Skolor och kurser för yrkesutbildning skall, som termen anger, ge utbildning för yrkesarbete av i huvudsak praktisk karaktär, vilket givetvis inte utesluter, att de också ger ett visst mått av allmän- bildning. För de allmänbildande skolor- nas verksamhet är målsättningen en an- nan. Dessa skolor skall ge sina elever en större eller mindre fond av kunskaper och färdigheter i allmänna ämnen, me- dan egentlig yrkesutbildning för dessa elever i regel kommer först, sedan de avslutat sina studier i respektive allmän- bildande skolformer. Denna skillnad i målsättning mellan yrkesskolor och all- mänbildande skolor är en faktor, till vil- ken hänsyn måste tagas, då man söker bedöma, vilken organisationsform för yrkesutbildningens centrala ledning
som bör föredras: ett särskilt yrkesut- bildningsverk eller ett gemensamt skol- ämbetsverk.
Dctta bedömningsproblem komplice- ras emellertid därigenom, att man inte kan dra en skarp gränslinje mellan yr- kesutbildningsväsendet och det allmän- na skolväsendet. Inom det sistnämnda, som ju nu står under tillsyn av skolöver- styrelsen, förekommer yrkesutbildning i större eller mindre omfattning inom oli- ka skolformer. I försöksskolan ges för- beredande yrkesutbildning inom års- kurs 9, inom folkskolan undervisas i yr- keskunskap i anslutning till vissa be- stämda näringsgrenar och vidare torde ännu yrkesbestämda fortsättningsskole- kurser förekomma. På realskolestadiet ges yrkesutbildning i praktiska realsko- lor och på praktiska linjer inom den all- männa realskolan. Även inom olika slag av specialskolor för handicapade m.fl. förekommer viss yrkesutbildning. Å an- dra sidan läses inom praktiskt taget alla slag av yrkesutbildande skolor flera el— ler färre teoretiska läroämnen. Det be- slut om grundskolans definitiva genom— förande, som är att vänta vid 1962 års riksdag, kommer troligen icke att göra gränslinjen mellan yrkesutbildningsvä- sendet och det allmänna skolväsendet skarpare. Då grundskolan skall ersätta både folkskolan och realskolan kommer givetvis sådana former av yrkesutbild- ning som yrkesbestämda fortsättnings- skolekurser, yrkeskunskap i anslutning till vissa näringsgrenar samt praktiska realskolor och praktiska realskolelinjer att försvinna, men den förberedande yrkesutbildningen inom årskurs 9 kom- mer att fortsätta, ehuru den sannolikt får en från förhållandena inom den hittillsvarande försöksskolan något av— vikande uppläggning och inriktning. Det är också troligt, att ett visst antal yrkesbestämda elever inom grundskolan får fullgöra Skolplikten under det nion-
de året inom yrkesskola. Ett par av de med gymnasiet parallella fackskolelin- jer, som 1957 års skolberedning före- slagit i sitt huvudbetänkande, kommer att ge en utbildning, som kan karakte- riseras som yrkesutbildning. I varje fall kommer de nya fackskolorna att i orga- nisatoriskt och administrativt hänseen— de göra skiljelinjerna mellan yrkesut— bildningsväsendet och det allmänna skolväsendet ännu mindre klara än förut. Om blandgymnasier med både facklinjer och allmänbildande linjer kommer till stånd i större omfattning, blir effekten härav densamma.
Fullt klara gränser kan således inte dras upp mellan yrkesutbildningsväsen- det och det allmänna skolväsendet. Det- ta försvårar givetvis inventeringen av de skäl, som kan anföras till förmån för det ena eller det andra av de båda alter- nativ till lösning av den centrala led- ningens organisationsproblem, som här är aktuella, nämligen ett fristående yr- kesutbildningsverk eller ett gemensamt skolämbetsverk. För att inventeringen skall kunna ge avsett resultat är det nöd- vändigt att ställa upp bestämda förut- sättningar för densamma. Ifråga om båda alternativen är det ofrånkomligt, att man gör klart för sig, vilka yrkesut- bildningsområden den centrala ledning- en skall utöva tillsyn över. Ett sådant klarläggandc har emellertid redan skett i och med att de sakkunniga i kapitel 10 föreslagit, att det verk, som skall utöva den centrala ledningen av yrkesutbild- ningen, skall få om hand ledningen av yrkesutbildningen för industri, hant- verk, handel, husligt arbete, sjöfart,
jordbruk, skogsbruk, sjuk- och hälso- vård, socialvård och för brandväsen- det. När det gäller inventering av de skäl, som talar för inrättande av ett fri- stående yrkesutbildningsverk, krävs vis- sa andra förutsättningar för invente- ringsarbetet. Man måste fråga sig, om ett sådant verk skall förutsättas leda förbe- redande såväl som egentlig yrkesutbild- ning på alla stadier, yrkesutbildning inom det obligatoriska skolväsendet så- väl som frivillig yrkesutbildning, an— tingen denna senare bygger på förbere- dande yrkesutbildning inom grundsko- lan eller inte — eller om verkets tillsyn skall förutsättas bli begränsad till frivil- lig, egentlig yrkesutbildning, som direkt kvalificerar för yrkesarbete. Dessa frå- geställningar blir däremot inte aktuella när det gäller inventering av skälen för ett gemensamt skolämbetsverk, eftersom ett sådant verk skall leda såväl yrkesut- bildningsväsendet som det allmänna skolväsendet. De sakkunnigas svar på dessa frågor är redan givna genom de redovisade ställningstagandena i kap. 10. Den precisering av tillsynsområdet för yrkesutbildningens centrala ledning, som där företagits, innebär att ett even- tuellt fristående yrkesutbildningsverk bör få till uppgift att leda den frivilliga egentliga yrkesutbildningen. Vid en eventuell uppdelning av tillsynen över skolväsendet på skilda ämbetsverk hör av organisatoriska och administrativa skäl den förberedande yrkesutbildning- en inom den obligatoriska skol-an ledas av det ämbetsverk, som har det allmän- na skolväsendet om hand, d.v.s. skol— överstyrelsen.
Skäl som talar för ett särskilt yrkesutbildningsverk
Skäl av allmän art
Det väsentligaste skälet av rent allmän natur för inrättandet av ett särskilt yr- kesutbildningsverk med ett i förhållan-
de tilt den nuvarande överstyrelsen för yrkesutbildningen vidgat tillsynsområde ligger i yrkesutbildningens karaktär och målsättningen för densamma. Yrkesut-
bildningen har i motsats till utbildning- en inom det allmänna skolväsendet en klart ekonomisk målsättning. Den skall ge möjligheter eller förbättrade möjlig- heter för eleverna att göra en produktiv insats i samhällslivet. Yrkesutbildningen måste alltså läggas upp så, att eleverna kan tillägna sig den yrkesskicklighet, som fordras för att den nämnda målsätt- ningen skall kunna uppnås. Vidare bör yrkesutbildningen i kvantitativt hänse- ende anpassas efter det vid olika tid- punkter skiftande behovet av yrkesut- bildad arbetskraft inom skilda bran- scher och speciella yrken. Det verk, som centralt skall leda yrkesutbildningen, får bära ansvaret för att dessa dubbla målsättningar skall kunna förverkligas. Detta kan emellertid inte ske med mind- re än att den centrala ledningen upp- rätthåller ett nära samarbete med före- trädare för representativa organisatio— ner inom näringsliv och arbetsmarknad liksom även med fackämbetsverken. En— dast härigenom kan den centrala led- ningen erhålla tillräckliga informatio- ner för att bedöma, dels vilka kunska- pcr och färdigheter yrkesutbildningen skall ge och dels hur den bör dimensio- neras för att motsvara efterfrågan på ar- betskraft. I båda dessa avseenden ford- rar våra dagars snabba utveckling på skilda områden av samhällslivet en stän- digt fortgående anpassning efter väx- lande situationer. De krav yrkesarbete med en viss yrkesbeteckning ställer på sina utövare i dag kan i morgon vara föråldrade. De gamla undervisningspla- nerna måste ersättas av nya med helt eller delvis förändrat innehåll. Gamla yrken försvinner och nya kommer till, för vilka utbildning bör ordnas. Gene- rella eller mera lokalt betingade föränd- ringar av näringslivets struktur ger upp— hov till stora variationer ifråga om efter- frågan på arbetskraft. Den centrala led- ningen har att se till, att yrkesutbild-
ningen vid varje givet tillfälle motsvarar de krav, som måste ställas på densamma. Med hänsyn till de ständiga föränd- ringar, som yrkesutbildningen sålunda är underkastad, kan den erforderliga kontakten med näringsliv, arbetsmark- nad och fackämbetsverk inte vara lös— lig och begränsad till sporadiska över- läggningar. Det fordras ett fortlöpande, kontinuerligt och nära samarbete.
Om ett sådant samarbete begränsas till att avse information och rådgivning från näringslivs- och arbetSmarknads- organisationernas samt fackämbetsver- kens sida jämte ett ömsesidigt utbyte av synpunkter mellan dessa och den cen— trala ledningen, kan det äga rum obe- roende av om ett särskilt yrkesutbild- ningsverk inrättas eller om tillsynen över utbildningsväsendet i dess helhet sammanföres inom ett enda verk. Frå- gan om ett eller två verk blir utan be- tydelse i sammanhanget. Avser man där- emot att ge samarbetet en sådan karak- tär, att representanter för näringsliv, arbetsmarknad och fackämbetsverk skall insättas som ledamöter av det centrala ämbetsverkets styrelse, såsom nu är fallet inom överstyrelsen för yr- kesutbildning, aktualiseras den nämnda frågeställningen.
Ett bibehållande av anordningen med näringslivsrepresentanter som ledamö- ter av verkets styrelse är motiverat med hänsyn till näringslivets ekonomiska an- svar för yrkesutbildning. En betydande del av yrkesutbildningen äger rum di— rekt inom näringslivet. Flera större före- tag har inrättat egna företagsskolor, där eleverna erhåller såväl teoretisk som praktisk utbildning. Inom många andra företag är utbildningen delad mellan företaget och vederbörande kommun på så sätt, att kommunens yrkesskolor med- delar den teoretiska utbildningen, me- dan företaget svarar för den praktiska (inbyggda skolor). I andra fall åter-
igen ger företagarna praktisk utbildning direkt på arbetsplatserna, ofta reglerad genom lärlingsavtal. Ifråga om samtliga dessa utbildningsformer får näringsli- vet i större eller mindre omfattning bära kostnader för utbildningen. Man måste räkna med att näringslivet även framdeles kommer att svara för en stor del av yrkesutbildningen. Den kan inte helt förläggas till yrkesskolormed sta- ten, halvstatliga organ, landsting och kommuner som huvudmän. Även om näringslivet för den inom detsamma be- drivna utbildningen kommer att erhålla ekonomiska bidrag från stat och kom- mun är det givet, att näringslivet självt måste bära en proportionsvis stor andel av kostnaderna för densamma. Det kan också, som förut i kap. 8 påpekats, an- ses ligga i näringslivets eget intresse att medverka i yrkesutbildningens fi- nansiering. Men då kan näringslivet också ställa krav på att få utöva med- bestämmanderätt vid de avgöranden den centrala ledningen träffar i viktiga principfrågor och andra ärenden av väsentlig art.
Skall företrädare för organisationer och ämbetsverk, som har att bevaka yr- kesutbildningens intressen, ingå som ledamöter av ett enhetligt skolämbets— verks ledning, torde det också bli nöd- vändigt att i densamma sätta in med- borgarrepresentanter, med eller utan an- knytning till några organisationer, som får till uppgift att särskilt ägna sig åt det allmänna skol- och folkbildningsvä- sendets viktigaste frågor. Näringslivets företrädare har ett obestridligt intresse av att kunna påverka uppläggningen och utformningen av yrkesutbildningen, men inga vägande skäl kan anföras för den uppfattningen, att de framför and- ra medborgarrepresentanter skall tiller- kännas beslutanderätt i frågor, som be- rör enbart de allmänbildande skolfor- merna. Håller man fast vid den stånd-
punkten, att näringsliv och arbetsmark- nad skall ges en mera allsidig repre- sentation i ett enhetligt skolämbetsverks ledning torde för balansens skull krä- vas en relativt fyllig representation även för lekmannaintressen, som hänför sig till det allmänna skolväsendet.
Förutom de yrkesutbildningsområ- den, som nu är representerade i över- styrelsen för yrkesutbildning, måste re- presentation i ett gemensamt skoläm- betsverks ledning medges även för jord- brukets, skogsbrukets, sjöfartens, sjuk- vårdens och socialvårdens yrkesutbild- ning, vilka samtliga enligt de sakkunni- gas förslag i kap. 10 skall sammanföras under gemensam ledning med den yr- kesutbildning, som nu sorterar under överstyrelsen för yrkesutbildning. Skall det allmänna skol- och folkbildningsvä- sendet företrädas av ett ungefär lika stort antal representanter i verksled- ningen som yrkesutbildningsväsendet blir antalet ledamöter av verksledningen mycket stort, mångdubbelt större än i något hittillsvarande svenskt centralt ämbetsverk. Än mera månghövdad blir verksledningen, om även cheferna för verkets byråer eller rotlar skall ingå som ledamöter av verksledningen, vilket ur vissa synpunkter kan vara befogat.
Det kan inte på allvar övervägas att skapa en verksledning av sådana dimen- sioner, vare sig med eller utan ledamot- skap av cheferna för verkets arbetsen- heter. Verksledningen skulle inte bli funktionsduglig. Anser man direkt re- presentation i verksledningen för olika näringslivs- och arbetsmarknadsorga- nisationer vara en ofrånkomlig förut- sättning för den centrala ledningens möjligheter att fullgöra sina arbetsupp- gifter och för näringslivets villighet att ikläda sig ekonomiskt ansvar för yrkes- utbildning, måste man överge tanken på att sammanföra den centrala ledningen för yrkesutbildningen med motsvarande
ledning för det allmänna skolväsendet i ett enda skolämbetsverk. Den logiska följden av en sådan inställning blir, att yrkesutbildningen måste ställas un- der ledning av ett särskilt verk. Det bör dock understrykas att det även i detta fall blir svårt att skapa en funktionsdug- lig verksledning. Eftersom samtliga stör- re yrkesutbildningsområden bör vara företrädda i verkets styrelse, kommer denna att bestå av ett relativt stort an- tal ledamöter. Styrelsens verksamhet löper risk att bli tungrodd, såvida man inte föredrar att dela upp densamma på självständigt arbetande sektioner. En så- dan åtgärd är emellertid olämplig ur den synpunkten, att de enskilda sty- relseledamöterna då inte skulle kunna skaffa sig den överblick över hela verk- samhetsfältet, som skulle göra deras le- damotskap meningsfyllt.
De sakkunniga har här ovan framhål- lit, att yrkesutbildningen på grund av den snabba utvecklingen på skilda om- råden av samhällslivet blir underkastad stora förändringar. Yrkesutbildningen måste ständigt hållas å jour med denna utveckling, särskilt den tekniska och ekonomiska. Utbildning för nya yrken eller yrkesspecialiteter måste kunna or- ganiseras utan större tidsutdräkt; för- ändringar i arbetsmarknadsläget ford- rar snabbt vidtagna åtgärder för om- skolning, och nya rön och erfarenheter, vunna genom försök och forskning eller genom direkta iakttagelser av olika ar- betsmoment på arbetsplatserna, kan kräva omläggning av undervisnings- och utbildningsmetoder. Yrkesundervisning- en måste således vara vida mer flexibel och känslig för förändringar i samhälls- livet än undervisningen inom det all- männa skolväsendet. Det verk, som cen- tralt skall leda yrkesutbildning måste er- hålla en så smidig organisation att det, utan att tid går förlorad i onödan, kan taga på detsamma ankommande initia-
tiv för yrkesutbildningens anpassning efter ändrade förhållanden. Med hän- syn till att väl utbildad arbetskraft ut- gör en faktor av allra största betydelse för produktiviteten inom näringslivet, kan en trög och utdragen anpassning till de nya förhållandena åsamka närings- livet liksom även de enskilda yrkesarbe- tande människorna stora ekonomiska förluster..
Det kan ju inte råda någon tvekan om att även det allmänna skolväsendet mås— te anpassas efter samhällsutvecklingen, men detta kan ske och sker också i ett vida långsammare tempo. Blir tempot alltför långsamt får detta inte heller samma omedelbara ekonomiska åter- verkningar som ifråga om yrkesutbild- ningsväsendet. Samorganiseras den cen- trala ledningen av yrkesutbildningsvä- sendet med motsvarande ledning av det allmänna skolväsendet i ett och samma ämbetsverk, kan det uppstå en viss risk för att det mera långsamma tempot i det allmänna skolväsendets arbete av— speglas i verkets organisation och sätt att arbeta, vilket skulle kunna bli till förfång för yrkesutbildningens utveck- ling. Man kan fördenskull som ett argu- ment för inrättande av ett särskilt yrkes- utbildningsverk anföra just detta krav på förmåga hos yrkesutbildningens cen- trala ledning att snabbt taga erforder- liga initiativ för yrkesutbildningens an- passning efter ändrade förhållanden.
Skolämbetsverken har betydelsefulla arbetsuppgifter att utföra ifråga om pla— nering, kontroll och central administra- tion av den utbildningsverksamhet, som är underställd desamma. Deras arbete kan emellertid inte begränsas till att enbart avse detta, de måste också vara initiativtagare och impulsgivare ifråga om den pedagogiska verksamheten och de måste ge underlydande skolor erfor- derlig service ifråga om skolbyggen, ut— rustning av skollokaler, anskaffning av
undervisningsmateriel, hjälp och råd ifråga om organisation och administra- tion m.m. Det är för såväl det allmänna skolväsendet som yrkesutbildningsvä- sendet väsentligt, att den centrala led— ningen utövar dylik rådgivnings- och scrviceverksamhet; men yrkesutbild- ningens natur är sådan, att den kräver mera omfattande insatser från den cen— trala ledningens sida än vad det allmän- na skolväsendet gör. Yrkesskolorna skall ge utbildning för hundratals yrken och yrkesspecialiteter. Det finns således ett stort antal undervisningsplaner, som all- tid måste hållas å jour med utveckling- en. Den centrala ledningens tjänstemän måste noga följa med denna samt stå i kontinuerlig kontakt såväl med närings- livet som med yrkesskolornas lärare och ledning för att kunna hålla undervis- ningsplaner och undervisningsmetodik up to date. Anskaffningen av undervis- ningsmateriel är en fråga av större di- mensioner inom yrkesskolväsendet än inom det allmänna skolväsendet. Inom det förstnämnda behövs vidare i långt större utsträckning maskiner, verktyg och transportmedel m.m., en omständig- het som kräver betydande arbetsinsat- ser från den centrala ledningens sida. Yrkesutbildningens behov av god ser- vice från den centrala ledningens sida kan anföras som ett argument för in- rättandet av ett fristående yrkesutbild- ningsverk, därför att ett sådant verk erhåller en organisation, som blir di- rekt anpassad efter yrkesutbildningens särskilda karaktär.
Skäl som hänför sig till planering och organisation
De sakkunniga har i kap. 9 framhållit, att övervägande skäl synes tala för att planeringen av yrkesutbildningen cen- tralt bör omhänderhas av ett enda äm- betsverk. Det kan enligt vår mening inte
anses vara tillfredsställande — såsom nu sker — att utbildningen för skilda yrken planeras av olika ämbetsverk utan tillräcklig kontakt med varandra. För att de samlade yrkesutbildningsresurserna skall kunna användas på ett sådant sätt, att rimlig avvägning blir möjlig mellan elevernas önskemål om utbildning samt närings- och yrkeslivets behov av ar- betskraft är det önskvärt, att planering- en av utbildning för skilda yrken eller yrkesområden hålles samman inom ett och samma verk. Vad som i förevarande sammanhang blir aktuellt, det är att un- dersöka, vilka argument som kan anfö- ras till stöd för den uppfattningen, att detta verk bör organiseras enbart för central ledning av yrkesutbildningen.
Vid en sådan undersökning måste man ta hänsyn till ett flertal olika fak- torer, dels till att yrkesutbildningen i motsats till grundskolan men i likhet med andra påbyggnadslinjer på denna är frivillig, dels till grundskolans ställ- ning som basorganisation för all efter- följande utbildning, dels till det mer eller mindre starka sambandet mellan grundskolan och olika typer av yrkesut- bildande skolor och dels till den eko- nomiska innebörden av målsättningen för yrkesutbildningen.
Grundskolan är obligatorisk och måste alltså planeras och organiseras så, att alla skolpliktiga barn och ungdomar kan få åtnjuta den i lag fastställda undervis- ningen. Det verk, som centralt leder grundskolan, behöver inte upprätta någ- ra sannolikhetskalkyler på kort sikt över elevtillströmningen, den bestäms av för- ändringar i nativitet och barnadödlig- het, förändringar, som först på längre sikt får märkbara konsekvenser för pla- neringen och skolorganisationen. Pla- neringen av de frivilliga delarna av skol- och utbildningsväsendet —- det all- männa gymnasiet och med detta paral- lella vidareutbildningslinjer efter slutad
grundskola samt den egentliga yrkesut- bildningen — erbjuder vida svårare av- vägningsproblem. Det eller de verk, som centralt skall leda den frivilliga utbild- ningen, måstc såväl på kortare som på längre sikt bedöma, hur frekvensen av inträdessökande till olika utbildningsan- stalter kommer att utveckla sig för att på grundval härav bilda sig en uppfatt- ning om behovet av olika skoltyper och skolenheter i skilda delar av landet och vilken kapacitet de bör äga. Elevtill- strömningen bestäms av sådana fakto- rer som elevernas önskemål om utbild- ning, deras intellektuella och fysiska förutsättningar att kunna tillgodogöra sig utbildningen samt näringslivets och yrkeslivets efterfrågan på arbets- kraft, faktorer, som inte är lätta att bringa till samstämmighet med varand- ra. Även ifråga om målsättningen för och innehållet i undervisningen på skil- da frivilliga utbildningslinjer krävs noggranna överväganden från den cen- trala ledningens sida. Inom yrkekutbild- ningsväsendet måste utbildningen an- passas efter närings- och yrkeslivets krav på yrkesskicklighet inom skilda branscher och speciella yrken och inom gymnasiet är det nödvändigt att utforma undervisningen med hänsynstagande till universitetens och högskolornas krav på förkunskaper hos sina studerande.
Rent teoretiskt skulle den frivilliga utbildningen kunna planeras oberoende av planeringen för grundskolan, men i praktiken är detta inte möjligt. Av många skäl, inte minst ekonomiska, är det nödvändigt att de samlade utbild- ningsresurser samhället förfogar över kommer till bästa möjliga användning. Vid såväl de centrala skolmyndigheter- nas planering i stort för hela riket som vid den lokala planeringen i detalj är det ofrånkomligt, att hänsyn måste tagas till de olika skol- och utbildningsformer- na och möjligheten att effektivt sam-
ordna användning av lärare, lokaler och undervisningsmateriel m.m. Ifråga om yrkesutbildningen bör det påpekas, att möjligheterna till dylik samordning mel- lan de allmänna skolformerna och skilda typer av yrkesskolor är mer eller mind- re starkt utpräglade. De största möjlig— heterna till samarbete torde utan tvekan föreligga mellan grundskolan och de kommunala yrkesskolorna, därför att båda dessa skolformer i viss omfattning kan komma att begagna sig av samma lärare och samma lokaler. Planeringen för den ena skolformen kan inte genom- föras utan att samtidigt hänsyn tages till planeringen för den andra. Även mellan de allmänna gymnasierna och fackgymnasierna, vilka senare ju bör räknas som yrkesutbildningsanstalter, föreligger ett nära samband ur plane- ringssynpunkt. Sambandet gäller främst fördelningen av eleverna mellan dessa båda gymnasietyper.
Samma intima organisatoriska sam- band föreligger inte mellan grundsko- lan å ena sidan och å andra sidan cen- trala yrkesskolor, för vilka landsting, hushållningssällskap och skogsvårds- styrelser m.fl. är huvudmän, d.v.s. cen- trala verkstadsskolor, lantmannaskolor, lanthushållsskolor, skogsbruksskolor, sjuksköterskeskolor m.fl. Grundskolan skall visserligen, eftersom den är obliga- torisk, genomgås av dem, som senare sö- ker inträde vid de nämnda skolorna, men i övrigt torde de få föga gemen- samt, frånsett att klart yrkesinriktade skolpliktiga elever i årskurs 9 i vissa fall kan få fullgöra sista skolpliktsårct vid kurser, förlagda till sådana skolor. Det är knappast tänkbart, att grundsko- lan kan få dela lokaler och lärare med sådana centrala yrkesskolor, utom möj- ligen i rena undantagsfall. Någon tving- ande nödvändighet att samordna pla- neringen för grundskolan med plane- ringen för dessa centrala skolor kan
fördenskull inte föreligga. Däremot är det som ovan påpekats synnerligen önskvärt, att planeringen för den prak- tiska utbildningen för skilda yrken sam— ordnas. Denna arbetsuppgift blir så om- fattande och så betydelsefull för lan- dets ekonomiska och sociala utveckling, att man kan hävda, att den helst bör skötas av ett verk, som är helt inriktat på handläggningen av alla de ärenden, som hör samman med yrkesutbildning- en. Samordnas planeringen av skolvä- sendet i dess helhet inom ett och sam- ma verk, kan det finnas risk för att yr- kesutbildningens speciella förhållanden inte beaktas i tillräcklig grad. Med spe- ciella förhållanden avses här icke en- dast yrkesutbildningsanstalternas orga- nisation och arbetsformer utan även den klart ekonomiskt betingade målsättning- en för all yrkesutbildning. Denna mål- sättning gäller i lika hög grad för ut- bildningen vid kommunernas yrkessko- lor som vid andra yrkesutbildande sko- lor. Även om det i organisatoriskt och administrativt hänseende finns ett nära samband mellan grundskolan och den kommunala yrkesskolan, som motiverar en gemensam planläggning för bägge skoltyperna, måste dock planeringen ifråga om den senare alltid utformas med hänsyn till elevernas möjligheter att efter genomgångna kurser ekono- miskt kunna nyttiggöra sina förvärvade kunskaper och färdigheter.
Problemen rörande den allmänna pla- neringen av skol- och utbildningsväsen- det samt utformningen av dess yttre or- ganisation hänger givetvis nära samman med problemen rörande skol- och ut- bildningsformernas inre organisation, d.v.s. indelningen i klasser och avdel— ningar, inrättande och tillsättande av lärartjänster, lokalernas inredning och utrustning m.m. Ställer man in frågorna om skolans inre organisation under syn- vinkeln av de skilda målsättningarna för
de allmänbildande och de yrkesutbil- dande skolformerna, synes vissa skäl tala för att dessa båda huvudformer av skolväsendet ledes av var sitt ämbets— verk. Inträdesfordringarna i de frivil- liga skolformerna samt indelningen i av- delningar, klasser och grupper inom varje särskild skolform, allmänbildande såväl som yrkesutbildande, måste givet- vis bli avhängig av dessa skilda målsätt- ningar. Eftersom inriktningen mot prak- tiskt yrkesarbcte är karakteristiskt för våra svenska yrkesskolors utbildning kan undervisningen i flertalet av dessa skolor inte anordnas på samma sätt som inom skolor, som i huvudsak ger teore- tisk undervisning. Man kan med en viss generalisering säga, att det ifråga om den inre organisationen råder större överensstämmelse olika slag av yrkesut- bildande skolor emellan än mellan des- sa skolor å ena sidan och de allmän- utbildande å den andra. Detta kan åbe- ropas som ett skäl för att yrkesutbild- ningen bör ledas av ett särskilt ämbets- verk.
Skiil som hänför sig till pedagogisk verksam- het och lärarutbildning I stor utsträckning ställes de centrala ledningarna av det allmänna skolväsen- det och yrkesutbildningsväsendet inför pedagogiska problem av likartad eller åtminstone jämförbar karaktär. De frå- gor, som hänför sig till den allmänna undervisningsmetodiken t.ex., torde inte konstituera några djupgående skillnader mellan teoretisk undervisning och yr- kesutbildning. Denna metodik torde i sina huvuddrag kunna utformas på unge- fär liknande sätt såväl vad det gäller all- männa teoretiska ämnen som yrkesteore- tiska ämnen. I båda fallen ställes lä- rarna inför likartade problem, då de skall söka finna de lämpligaste meto- derna för att bibringa eleverna de kun- skaper och färdigheter, som kursplanen
fordrar. Däremot föreligger skillnad mellan de teoretiska skolformerna och den praktiska yrkesutbildningen, såväl den förberedande i grundskolan som den egentliga, när man kommer över på den speciella undervisningsmetodi- kens område. Inom de förstnämnda kan den speciella metodikens uppgift sägas vara att fördjupa och finslipa den all- männa metodiken för inhämtande av ett kunskapsstoff eller för inövande av vis- sa färdigheter. Inom yrkesutbildningen kan den speciella metodiken sägas ha till uppgift att utforma de rätta meto- derna för inlärning av den för varje yrke speciella arbetstekniken. Denna speciella metodik måste uppmärksam- mas även vid sådana yrkesskolor, som inte utbildar för ett visst yrke utan ger en mera grundläggande utbildning, an- vändbar för ett större yrkesutbildnings- område. Dessa moment i undervisning— en är något för yrkesutbildningen sär- präglat, vartill direkt motsvarighet inte finns inom de allmänbildande skolornas verksamhet, frånsett den förberedande yrkesutbildningen inom grundskolan. Med hänvisning till dessa skillnader i undervisningsmetodiskt hänseende mel- lan de teoretiska skolformerna och de yrkesutbildande kan man göra sig till tolk för den uppfattningen, att det skulle bli till fördel för yrkespedagogikens ut- veckling, om yrkesutbildningen leddes av ett särskilt verk, vars pedagogiska experter är direkt inriktade mot och väl förtrogna med arten av och förut- sättningarna för yrkesarbete inom skil- da fack. Blir dessa experter inplacerade som befattningshavare inom ett verk, som odelat ägnar sig åt yrkesutbildning- en, kan man hålla för troligt, [att de får större möjligheter att dels följa och dels genom egna initiativ påverka den peda- gogiska utvecklingen inom yrkesunder- visningen.
En fråga, som i detta sammanhang
förtjänar att uppmärksammas, är den om upprättande av s.k. yrkesanalyser, d.v.s. klarläggande av vilka krav, som bör ställas på en god yrkesutövare. I de av de centrala tillsynsmyndigheterna _ ofta efter förslag av vederbörande skol- styrelse —— fastställda undervisningspla— nerna för olika yrkesskolor bestämmes de praktiska färdigheter, eleverna skall förvärva och de till kursen hörande kun- skapsmomenten. Vid utarbetandet av undervisningsplanerna torde man i all- mänhet gå tillväga på så sätt, att skolans ledning tillsammans med yrkesutövare inom det yrke eller den bransch utbild- ningen avser och kanske också med ex- pertis från den centrala ledningen dis- kuterar igenom vad kursen hör inne- hålla. Det förslag, som framgår som re- sultat av dessa överläggningar, överläm- nas till den centrala ledningen, som re- mitterar detsamma till olika organisatio— ner eller enskilda experter, innan det definitivt fastställes. För vissa yrken el- ler skolformer utarbetar den-centrala ledningen normalplaner, som utan for- mell fastställelse i de enskilda fallen följes av skolorna. Någon verkligt djup- gående analys av de fordringar yrkes- arbetet ställer på sina utövare kommer inte till stånd på så sätt. Men en sådan djupgående och systematiskt genomförd yrkesanalys är inom många områden nödvändig, om yrkesutbildningen skall motsvara moderna krav på kvalitet. Ge- nom studier på arbetsplatser och genom intervjuer med företagsledning, arbe- tare, arbetsledare och tjänstemän måste man söka klarlägga de krav ifråga om allmänt kunskapsmått, tekniska kunska- per oeh färdigheter, fysisk arbetsinsats, förmåga till självständigt tänkande o.s.v., som yrket ställer på sin utövare. En yr— kesanalys kan ge vid handen, att det är praktiskt taget omöjligt eller i varje fall inte ekonomiskt försvarbart att ge yr- kesutövare en allroundutbildning för
alla de färdigheter, som rymmes under vederbörande yrkesbeteckning. I sådana fall får yrkesskolan nöja sig med att ge en kort utbildning i mera allmänna grundläggande färdigheter, varefter spe- cialutbildning för en bestämt avgränsad yrkesuppgift får ske inom näringslivet. Det är då väsentligt, att yrkesanalysen klarlägger vad alla eller åtminstone de flesta behöver av grundläggande utbild- ning före specialutbildningen. Sedan yr- ket eller yrkesområdet kartlagts och må- let för yrkesskolans utbildning precise- rats, återstår att utforma sådana utbild- ningsövningar, som effektivt bidrager till att på bästa sätt och på kortast möj- liga tid nå det uppställda utbildnings- målet. Man kan säga, att det närmast bör ankomma på branschorganisationerna inom näringslivet att klargöra, vad de anställda inom branschen bör kunna; men eftersom den centrala ledningen av yrkesutbildningen bör utöva en effektiv pedagogisk ledning, måste den samord- na och sammanhålla verksamheten med utförande av yrkesanalyser. Yrkesanaly- ser av den art, som här avses, utföres i vårt land, bl.a. av många större före- tag, men denna verksamhet bör utvidgas och systematiseras. Det kan måhända hävdas, att denna verksamhet skulle kunna bedrivas mera effektivt av ett fri- stående yrkesutbildningsverk.
En annan faktor, som ur den pedago— giska verksamhetens synvinkel talar till förmån för ett särskilt yrkesutbildnings- verk, är yrkesutbildningens mångsidiga och rikt facetterade natur. På de teore- tiska utbildningslinjerna är antalet före- kommande läro- och övningsämnen rela- tivt litet och följaktligen blir också det antal undervisningsplaner den centrala ledningen för det allmänna skolväsendet har att arbeta med ganska begränsat. Inom yrkesutbildningsväsendet är för- hållandena annorlunda härvidlag. Yr- kesskolorna utbildar för ett stort antal
yrken. Inom yrkesutbildningen, tagen i dess helhet, förekommer jämte under- visning i praktiskt yrkesarbete en mång- fald av yrkesämnen; därjämte förekom- mer också allmänteoretiska och yrkes- teoretiska ämnen. Det antal undervis- ningsplaner, som måste finnas inom yr- kesskolväsendet, är följaktligen mycket stort. Härtill kommer att undervisnings- planerna inom detta ständigt måste hål- las å jour med utvecklingen. Fullstän- diga omarbetningar eller mera begrän— sade ändringar av dessa planer kan med relativt korta mellanrum bli aktuella. Inrättandet av helt nya utbildningslinjer fordrar, att nya undervisningsplaner med kort varsel skall kunna utarbetas och detta måste ske i nära samarbete med sakkunskap inom närings- och yr— kesliv. Den lugnare rytm, som på den allmänna skolans område kan och må- hända även bör eftersträvas i fråga om översyn av kursplaner o.d., skulle i ett gemensamt pedagogiskt verk kunna ver- ka hämmande på den fortlöpande oav- låtliga verksamhet, som kursplanearbe- tet inom yrkesutbildningen kräver.
Det har här ovan framhållits, att de centrala ledningarna för det allmänna skolväsendet och för yrkesutbildnings- väsendet i stor utsträckning ställes inför pedagogiska problem av likartad natur. Detta gäller givetvis inte endast ifråga om undervisningen i skolorna utan ock- så ifråga om den pedagogiska utbild- ningen av lärare. Undervisningen i psy- kologi, pedagogik och allmän undervis- ningsmetodik har samma syftemål i all lärarutbildning. Det allmänbildnings- stoff de blivande lärarna tillägnat sig under sin föregående fackutbildning och den intellektuella träning de genom- gått under denna varierar emellertid för olika kategorier, varför undervisningen i de nämnda tre centrala ämnena måste anpassas efter de särskilda förutsätt- ningar varje kategori i dessa avseenden
äger. Detta utgör dock intet motiv ur ' lärarutbildningens synpunkt för en upp- delning av den centrala ledningen av det allmänna skolväsendet och yrkesut- bildningsväsendet på olika ämbetsverk. Argumenteringen för en sådan lösning får föras efter samma linjer som ifråga om ledningen av den pedagogiska verk- samheten vid skolorna. Skillnaderna mellan de allmänbildande och de yrkes- utbildande skolornas verksamhet i vad avser den speciella undervisningsmeto- diken samt yrkesutbildningens mångfa- cetterade natur kan anföras som motiv även för att lärarutbildningen för yrkes- skolorna bör ledas av ett sär-skilt yrkes- utbildningsverk.
Även yrkeslärarutbildningen _— be- greppet yrkeslärare dä taget i vidsträckt bemärkelse —— måste utformas i nära kontakt med sakkunskapen inom nä-
ringsliv och arbetsmarknad. Endast ge- nom överläggningar med denna expertis blir det möjligt för den centrala led- ningen att bedöma, vilka krav både på fackkunskap och pedagogiska kvalifika- tioner, som bör ställas på lärare av olika kategorier. För att en tillfredsställande rekrytering till yrkeslärarbanan skall kunna erhållas är också samarbete med det praktiska yrkeslivets företrädare nödvändigt, därför att rekryteringen till stor del måste ske från näringslivets stab av yrkeskunnigt folk. Hyser man den uppfattningen, att det erforderliga samarbetet av främst psykologiska skäl blir lättare att åstadkomma, om yrkes- utbildningen ledes av ett eget verk, så blir detta liktydigt med ett argument för inrättande av ett fristående yrkesut- bildningsverk.
Skäl som talar för ett gemensamt skolämbetsverk
Skäl av allmän art
Man kan rent principiellt, som tidigare framhållits, betrakta hela skolväsendet som en sammanhängande helhet. De olika skolformerna bör då ses som de- lar av denna. Sedan grundskolerefor- men definitivt beslutats av statsmakter- na, kommer det att finnas ännu starkare fog för ett sådant betraktelsesätt än tidi- gare. Den obligatoriska skolan kommer successivt att bilda grundval för prak- tiskt taget all egentlig yrkesutbildning, liksom givetvis även för all fortsatt teo- retisk utbildning. Detta samband mellan den obligatoriska grundskolan och yr- kesutbildningen utgör ett tungt vägande skäl för att hela skolväsendets centrala ledning bör uppdragas åt ett enda äm— betsverk. Planering och ledning av yr- kesutbildningen måste förutsätta känne- dom om grundskolan och vid handlägg- ning av ärenden rörande det allmänna skolväsendet måste i många fall hänsyn
tagas till yrkesskolväsendet. Den för— beredande yrkesutbildningen inom den obligatoriska skolans ram måste läggas upp så, att den kommer att utgöra en god grund för fortsatt egentlig yrkesut- bildning inom yrkesskolor eller direkt på arbetsplatser eller i växelverkan dem emellan. Den centrala ledningen för yr- kesutbildningen har då ett givet intresse att bevaka, att den förberedande utbild- ning, som den obligatoriska skolan ger, verkligen kommer att fylla denna funk- tion. Omvänt måste den centrala led- ningen för grundskolan äga kännedom om yrkesutbildningens organisation och arbetssätt, så att den kan se till, att den förberedande utbildningen väl förbere- der för den efterföljande utbildningen.
Ett annat argument av samma karak- tär som det föregående för inrättande av ett gemensamt skolämbetsverk är, att flera efter grundskolan följande utbild— ningsformer av såväl teoretisk som yr-
kesutbildande art är så sammanvävda med varandra, att ärendena rörande dessa lämpligast bör behandlas enligt enhetliga normer av ett och samma äm— betsverk. Undervisningen vid de all- männa gymnasierna och fackgymnasier- na har obestridligen mycket gemensamt, samma ämnen läses i viss utsträckning vid båda typerna av gymnasier. Inrät- tandet av blandformer mellan allmänna gymnasier och fackgymnasier har än mera accentuerat sambandet mellan de båda gymnasietyperna.
Likartade förhållanden kommer att råda ifråga om de med gymnasiestadiet parallella fackskolelinjer, som föresla- gits av 1957 års skolberedning. De tek- niska och mcrkantila fackskolelinjerna avses komma att ge en specialiserad och direkt yrkesförberedande utbildning och kan således jämföras med fackgymna- sierna. De humanistiska och de social- ekonomiska linjerna skulle däremot komma att ge en högre grad av allmän- bildning och blir mindre specialiserade än de förstnämnda, varför de kan jäm- föras med de allmänna gymnasierna. Skulle skilda ämbetsverk komma att ut- öva central ledning av respektive yrkes- utbildningsväsendet och det allmänna skolväsendet förefaller det motiverat, att de båda förstnämnda fackskolelinjer- na ställes under ledning av det verk, som kommer att utöva tillsyn över hu- vudparten av yrkesutbildningen, medan de båda sistnämnda linjerna ställes un- der ledning av skolöverstyrelsen. Denna enkla och till synes självklara regel kan dock bli svår att tillämpa i praktiken. Förlägges de olika fackskolelinjerna till från varandra och från andra skolor helt skilda skolenheter, uppstår inga svårigheter ifråga om den centrala ad- ministrationen. Inte heller blir detta fal— let, om exempelvis en teknisk fackskola samorganiseras med ett tekniskt gymna- sium eller en humanistisk fackskola med
ett allmänt gymnasium. Samorganiseras en teknisk eller merkantil fackskola där- emot med ett högstadium inom grund- skolan, inträder svårigheter av admini- strativ art, eftersom fackskolan skulle komma att tillhöra yrkesutbildningsver- kets tillsynsområde, medan högstadiet faller inom skolöverstyrelsens tillsyns- område. Än större blir olägenheterna, om inom samma skolenhet anordnas fackskolelinjer av såväl allmänbildan- de som yrkesutbildande art, alltså en skoltyp av principiellt samma karaktär som blandgymnasierna. Det förefaller antagligt, att dylika blandfackskolor kan komma att inrättas av många kommu- ner. Med hänsyn till önskvärdheten av att lärarkrafter och skollokaler utnyttjas på ett rationellt sätt är det också troligt, att samorganisation mellan fackskolor och andra skolformer kommer att ske på många håll. Såväl ifråga om gymna- siet som ifråga om de föreslagna nya fackskolorna är det sannolikt, att all- mänbildande och yrkesutbildande skol- former framdeles kommer att bli ännu intimare förbundna med varandra än vad som för närvarande är fallet.
På det lokala och delvis även på det regionala planet har en samordning av skolväsendets ledning under senare år genomförts. Den centrala ledningen in- tar en annan ställning än den lokala och den regionala och följaktligen blir dess väsentligaste arbetsuppgifter av annor- lunda karaktär än de båda övrigas. Den centrala ledningen skall utforma riktlin- jerna i stort för skolväsendets yttre och inre organisation, utföra det administra- tiva arbete, som måste ske centralt för hela landet, samt — vilket är mycket betydelsefullt — utöva pedagogisk led- ning och ge underlydande skolor och ut- bildningsanstalter impulser, hjälp och råd i pedagogiska frågor. De lokala och regionala ledningarna har att ansvara för detaljutformningen av skolväsendets
organisation och dess direkta admini- stration samt se till att undervisningen sker i enlighet med den centrala till- synsmyndighetens intentioner. Med hän- syn till dessa skillnader blir inte kon- sekvensen av de lokala och regionala ledningarnas samordning nödvändigtvis också en samordning av den centrala ledningen. Emellertid påverkar samord- ningen på de lägre planen i hög grad frågeställningen om den centrala led- ningen. Det är naturligt, att man ställer den frågan, varför ledningen av yrkes- skolväsendet och det allmänna skolvä- sendet skall vara uppspaltad på olika ämbetsverk, när inom kommuner och län gemensamma skolledningar införts. Särskilt för kommunala skolstyrelser, lokala skolledningar och länsskolnämn- der ter sig en sådan fråga berättigad. Deras administrativa arbete skulle un- derlättas, om de hade att samarbeta med ett enda verk, som centralt ledde all ut- bildning. Därför blir den lokala och regionala samordningen av skolväsen- dets ledning ett argument även för ge- mensam central ledning.
Flera andra skäl av mera allmän na- tur kan också anföras för inrättandet av ett gemensamt skolämbetsverk. Ett så- dant verk skulle komma att äga över- blick över hela det samlade skol- och utbildningsväsendet, varför ifråga om anslagsframställningarna till riksdagen en bättre och säkrare avvägning mellan olika skolformers anslagsbehov skulle erhållas än om framställningarna ingavs av två verk. I den mån det centrala ver- ket självt beslutar om medelstilldelning ur beviljade anslag skulle vidare fördel- ningen kunna ske efter likvärdiga grun- der, så att en icke önskvärd olikformig- het mellan olika skolors och utbild- ningsanstalters allmänna standard och utrustning kunde undvikas. Ur ekono- misk synpunkt skulle det således kunna sägas vara till fördel, att de skilda skol-
formerna, allmänbildande såväl som yr- kesutbildande, centralt står under till- syn av samma ämbetsverk.
Den skolsociala verksamheten i form av skolhälsovård, skolpsykologisk verk- samhet, skolmåltidsverksamhet m.m. skulle med fördel kunna ledas av ett enda verk, eftersom problemen på dessa områden i huvudsak är likartade inom såväl det allmänna skolväsendet som yr- kesutbildningsväsendet. Redan nu hand- lägges, som tidigare påpekats, ärenden rörande skolhälsovården inom skolöver- styrelsens och överstyrelsens för yrkes- utbildning tillsynsområden inom skol- överläkarens rotel i skolöverstyrelsen. Likaså handlägges ärendena rörande skolgymnastiken inom båda dessa områ- den inom skolöverstyrelsens gymnastik- sektion. Organisatoriskt utgör det givet— vis en nackdel, att dessa båda arbetsen- heter är knutna till det ena verket.
Med hänsyn till den nya skolans mål- sättning och arbetsformer måste den skolsociala verksamheten i dess flesta grenar ägnas större uppmärksamhet och utbyggas väsentligt. Omsorgen om ele- vernas fysiska och psykiska hälsa krä- ver intensifierad fysisk fostran, hälso- vård och kurativ rådgivning samt en aktivitet på skolpsykologiens område av större mått än som nu förekommer. Det är både önskvärt och nödvändigt, att all denna verksamhet ledes efter enhetliga principer såväl inom det allmänna skol- väsendet som inom yrkesutbildningsvä- sendet. Detta har också understrukits av 1957 års skolberedning i dess huvudbe- tänkande, vari beredningen föreslår ett flertal åtgärder i detta syfte.
Skäl som hänför sig till planering och organisa- tion av skolväsendet
I föregående avsnitt av detta kapitel, vari skälen för inrättandet av ett fristå- ende yrkesutbildningsverk redovisades, angavs en rad faktorer, till vilka hänsyn
bör tagas vid en undersökning av de skäl, som ur den allmänna skolplane- ringens synpunkt talar för inrättande av ett särskilt yrkesutbildningsverk respek- tive ett gemensamt skolämbetsverk. Till dessa faktorer, den egentliga yrkesut- bildningens frivilliga karaktär, samban- det mellan grundskolan och olika typer av yrkesutbildande skolor samt den eko- nomiska innebörden av målsättningen för yrkesutbildningen, måste givetvis hänsyn tagas även här.
Det har redan tidigare framhållits, att ett tungt vägande skäl för inrättande av ett gemensamt skolämbetsverk är det, att grundskolan kommer att utgöra den basorganisation, på vilken all fortsatt utbildning kommer att vila. Detta argu- ment äger givetvis full relevans även när man som här är fallet diskuterar planering och organisation av skol- och utbildningsväsendet som en separat frå- ga. Samorganisation mellan grundsko- lans högstadium och frivilliga skolfor- mer kommer troligen att äga rum i icke ringa omfattning och detta är en om- ständighet, som avgjort talar till förmån för sammanförandet av den centrala led- ningen till ett ämbetsverk. I kommuner som infört försöksskola, förekommer re- dan nu en samorganisation mellan det yrkesinriktade högstadiet, årskurs 9 y, och kommunens yrkesskolor. Sedan grundskolans införande beslutats av statsmakterna, kommer en sådan sam- ordning säkerligen att bestå i många kommuner och kan även komma till stånd i ytterligare en del kommuner. Den förberedande yrkesutbildningen inom den nionde årskursen kommer därvid att få begagna samma undervis- ningslokaler inom samma byggnadskom- plex och åtminstone delvis samma för utbildningen nödvändiga maskiner och redskap samt annan undervisningsma- teriel som yrkesskolan. Samma lärare kan få tjänstgöra omväxlande i den obli-
gatoriska och i den frivilliga skolan. Skolhälsovård, skolpsykologisk verk- samhet och utspisning av elever blir ge- mensamma för båda skolformerna. Full- följes 1957 års skolberednings intentio- ner är det också tänkbart att vissa kom- muner i begränsad omfattning kan få tillstånd att direkt inordna hela avdel- ningar av nionde årskursen i grundsko- lan i sina yrkesskolor. Samordning mel- lan ett högstadium samt en eller flera av de föreslagna nya fackskolelinjerna torde också, som framhållits i föregåen- de avsnitt, icke heller bli ovanlig i fram- tiden, därest statsmakterna godkänner förslaget om inrättande av fackskolelin- jer.
Med all sannolikhet kommer praktisk yrkesorientering att bli obligatorisk i grundskolan. Även om yrkesorientering- en inte kan inordnas under kategorien yrkesutbildning synes det ändock vara värdefullt, att det ämbetsverk, som cen- tralt utövar tillsyn över den praktiska yrkesorienteringen, är detsamma som centralt leder den frivilliga egentliga yr- kesutbildningen. De erfarenheter, som såväl yrkesvalslärarna som eleverna gör under den praktiska yrkesorienteringen, bör därigenom bättre komma till sin rätt vid elevernas vägledning inför den ef- terföljande yrkesutbildningen och deras differentiering på olika utbildningsvä- gar.
En annan viktig omständighet som ta- lar för att planeringen av skolväsendet bör omhänderhas av ett enhetligt skol- ämbetsverk, är det nära samband som just i avseende på planeringen råder mellan de allmänna gymnasierna och fackgymnasierna. De sakkunniga har re- dan i föregående avsnitt påpekat, att samma ämnen i viss omfattning före- kommer på schemat för båda huvudty- perna av gymnasiet, och detta utgör ett argument för att den pedagogiska plane— ringsverksamheten ifråga om gymna-
siets olika typer och linjer bör utföras av samma ämbetsverk. Behovet av en gemensam planering av gymnasieväsen- det framträder emellertid ännu starkare, om man ser till den organisatoriska si- dan av planeringen. Vid det utrednings- arbete rörande gymnasiets kvantitativa problem, som utförts inom skolöversty- relsen i samarbete med överstyrelsen för yrkesutbildning, har framkommit, att elevernas val av utbildningsform på gymnasiestadiet i hög grad bestämmes av tillgången på olika slag av gymnasier och att rekryteringen till fackgymna- sierna är påfallande regionalt för att inte säga lokalt betingad. Då planering- en för det allmänna gymnasiet hittills utförts av skolöverstyrelsen och plane- ringen för fackgymnasierna av översty- relsen för yrkesutbildning med endast mera sporadiskt samarbete mellan de båda ämbetsverken, har fördelningen av skolenheter mellan de båda gymnasiety- perna icke blivit den lämpligaste med hänsyn till elevernas önskemål och in- tressen. Om en elev kommit att välja ett allmänt gymnasium eller ett fackgymna- sium för sina studier har icke alltid be- rott på hans intresse eller lämplighet för utbildning vid den ena eller den andra typen av gymnasium utan på vilka gym- nasietyper, som funnits på hemorten. Om planeringen för samtliga gymnasie- typer bedrevs inom samma ämbetsverk, skulle sannolikt en lämpligare fördel- ning av eleverna mellan de olika typer- na kunna åstadkommas. Det planerade och delvis redan påbörjade upprättan- det av blandgymnasier understryker yt- terligare behovet av en gemensam gym- nasieplanering.
Ifråga om den hittillsvarande plane- ringen av praktiska realskolor och in- byggda praktiska linjer i den allmänna realskolan har splittringen inom skolvä- sendets centrala ledning medfört vissa mindre gynnsamma konsekvenser. Det
allmänna skolväsendets företrädare har önskat få praktiska realskolor till stånd på vissa orter, men från yrkesutbild— ningens företrädare har hävdats, att det vore bättre att inrätta yrkesskolor. Då realskolan successivt skall smälta sam— man med grundskolan, kan något kon- kurrensförhållande i det antydda sam- manhanget inte uppstå i framtiden, där- emot är det tänkbart, att det kan uppstå konkurrens om de föreslagna nya fack- skolelinjerna, ifall den centrala ledning- en delas upp mellan ett ämbetsverk för det allmänna skolväsendet och ett för yrkesutbildningsväsendet. Det förtjänar också påpekas, att det resonemang rö- rande önskvärdheten av en gemensam gymnasieplanering, som förts i det före- gående, i lika hög grad gäller planering- en av de föreslagna nya fackskolorna. De sakkunniga har tidigare framhål— lit, att det ifråga om skolans inre orga- nisation råder större överensstämmelse mellan olika slag av yrkesutbildande skolor än mellan dessa skolor å ena si- dan och de allmänbildande å andra si- dan och att detta kan anföras som ett argument för att yrkesutbildningen bör ledas av ett fristående verk. Saken kom- pliceras emellertid därigenom att man inte, som flera gånger tidigare framhål- lits, kan dra någon skarp gränslinje mel- lan den allmänbildande skolan och yr- kesutbildningen. Då lärare ur samma ka- tegori kommer att tjänstgöra i såväl grundskola som yrkesskola samt kompe- tenskraven för lärartjänstgöring i all- mänt gymnasium och fackgymnasium sammanfaller i vissa ämnen —— vilket de också sannolikt kommer att göra i fråga om yrkesinriktad och teoretiskt inrik- tad fackskola — kan man i många fall inte fixera behörighetskraven till att avse undervisning i enbart allmänbil- dande skola eller enbart yrkesutbildan- de skola. Inte heller kan man vid inrät- tande och tillsättande av lärartjänster ta
hänsyn enbart till en viss skoltyps be- hov. Tjänstgöring i olika skolor för sam- ma lärare kommer som tidigare sagts inte att bli ovanligt i framtiden — lika litet som det är det för närvarande. Des- sa omständigheter kan åberopas som ar- gument för en samordning av den cen- trala ledningen i ett enda verk. Behörig- hetsfrågor för lärare, som kan komma att tjänstgöra såväl inom grundskolans yrkesförberedande högstadium som i yr- kesskolor, respektive i såväl allmänna gymnasier som fackgymnasier och i så- väl direkt yrkesförberedande som mera teoretiskt inriktade fackskolor skulle då kunna handläggas efter enhetliga nor- mer. Härigenom skulle det bli möjligt att undvika sådana inadvertenser som nu ibland uppstår, nämligen att olika bedömningar av kraven på behörighet — när dessa inte är stadgemässigt bund- na —— leder till att en och samma lärare kan vara behörig till tjänst vid yrkes- skolor men inte vid försöksskolans hög- stadium. En fråga av intresse i detta sammanhang är den om värdering av meriterna hos sökande till lärartjänster. Skolöverstyrelsen har sedan rätt länge tillbaka utfärdat detaljerade meritvärde- ringsanvisningar, medan överstyrelsen för yrkesutbildning först för kort tid se- dan utfärdat dylika anvisningar, beroen- de därpå att en rättvisande värdering av meriterna hos sökande till yrkeslä— rartjänster är praktiskt mycket svår att åstadkomma. Från såväl lärarnas som tillsättningsmyndigheternas sida har önskemål om en objektiv värdering av de sökandes meriter framförts, eftersom en sådan skulle underlätta tillsättningen och förhindra godtycklig bedömning av de sökandes förtjänst och skicklighet. Det skulle förmodligen bli lättare att lösa vissa meritvärderingsproblem, om utbildningsväsendets båda huvudområ- den leddes av samma verk.
För arbetet inom skolstyrelser och
länsskolnämnder skulle det vara av vär- de, om tillsättningen av tjänster inom skolor under tillsyn av skolöverstyrel- sen kunde samordnas med tillsättningen av tjänster vid skolor, som lyder under överstyrelsen för yrkesutbildning, vilket lättast kunde ske, om ett gemensamt skolämbetsverk handlade sådana ären- den. Särskilt betydelsefull skulle sam- ordningen vara i de fall, då gemensam- ma sökande till tjänster förekommer, t.ex. vid högre allmänna läroverk och fackgymnasier. Även för de sökande själva skulle samordningen vara värde- full, därför att den garanterade en en- hetlig bedömning av deras meriter. Tjänst som skolinspektör, skoldirektör och förste rektor tillsättes efter bered- ning såväl inom skolöverstyrelsen som överstyrelsen för yrkesutbildning. Den- na dualism torde visserligen inte ha gi- vit upphov till större olägenheter, men den kan dock knappast anses rationell. Beredningen av dessa tillsättningsären- den blir därigenom mera omständlig och tidsödande.
Ifråga om ett mycket betydelsefullt avsnitt av skolväsendets planeringsorga- nisation talar sakskälen deciderat för inrättande av ett gemensamt skoläm- betsverk. De sakkunniga avser bygg- nadsfrågorna. Prövning av lokalbehov, granskning av skissritningar till skol- byggnader samt yttrande över statsbi— dragsansökningar åligger det den cen- trala ledningen att verkställa. Eftersom den centrala ledningen av vårt utbild- ningsväsende är uppdelad på ett flertal ämbetsverk, kan någon enhetlig hand- läggning av dessa ärenden givetvis icke förekomma för närvarande. Varje äm- betsverk svarar för sitt särskilda till- synsområde: skolöverstyrelsen för det allmänna skolväsendet, överstyrelsen för yrkesutbildning för den del av yr- kesutbildningsväsendet, som lyder un- der verket, och varje fackämbetsverk för
den yrkesutbildning, som sorterar un- der verket. Mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning har träffats överenskommelse om ett mera systematiskt samarbete rörande såväl lo- kalbehovsprövning och granskning av skissritningar som ärenden rörande statsbidrag till byggnadsföretag, varige- nom en ändamålsenligare handläggning kunnat åstadkommas av sådana bygg— nadsärenden, som berör såväl det all- männa skolväsendet som under översty- relsen för yrkesutbildning sorterande yrkesutbildningsanstalter. Något samar- bete mellan å ena sidan det sistnämnda verket samt de fackämbetsverk, som le— der yrkesutbildning, förekommer såvitt de sakkunniga vet inte alls.
En handläggning av byggnadsärende- na enligt enhetliga normer är särskilt betydelsefull i sådana fall, då lokaler inom samma byggnadskomplex skall an- vändas för undervisning i såväl grund- skolan som i kommunens yrkesskolor. Behovet av gemensamma lokaler ökar i takt med att grundskolan genomföres och kommunernas yrkesskolväsende ut— bygges. Kommer fackskolor i enlighet med 1957 års skolberednings förslag att inrättas, är det högst sannolikt, att dessa fackskolor kommer att få dela lokaler, i vissa fall med grundskolan, i andra fall med ett allmänt gymnasium eller ett fackgymnasium. Det är inte heller otänk- bart, att yrkesutbildningsanstalter av re- gional eller central typ kan få komma att gemensamt använda undervisnings- lokaler; man kan t.ex. peka på lämplig- heten av att eleverna vid en sjöbefäls- skolas maskintekniska linje får använ- da ett tekniskt läroverks laboratorielo- kaler. Vid lantmannaskolorna förekom- mer numera maskinteknisk utbildning; det är därför möjligt, att en lantmanna- skola framdeles kan komma att kombi- neras med en verkstadsskola. Den skog- liga yrkesutbildningen torde framdeles
i än högre grad än nu komma att förde- las mellan lantmannaskolor, skogsbruks- skolor och verkstadsskolor, vilket kan få återverkningar på utformningen av byggnaderna för respektive skoltyper.
Redan med hänsyn till nu rådande förhållanden och än mera med tanke på de framtidsperspektiv, som här rullats upp, kan det inte anses rationellt att varje ämbetsverk sköter skolbyggnads- planeringen och handlägger byggnads- ärendena på sitt eget område utan till- räckliga kontakter och samarbete med andra. Särskilt nödvändigt är samarbe- tet beträffande för folkskolan/grundsko- lan och kommunala yrkesskolor gemen- samma byggnader. Två centrala myn- digheter granskar och prövar nu samma förslag från var sina utgångspunkter. Vissa lokaler skall tillgodose samma el- ler ungefär likartade utbildningsbehov men utformas ofta på olika sätt, beroen- de på inom vilket verk ärendets hand- läggning sker. Genom samarbetet mel- lan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning kan de båda myn- digheternas olika synpunkter och intres- sen i många fall sammanjämkas, men samarbetet ger dock ingen garanti för att lösningen av ett byggnadsproblem blir den mest ändamålsenliga. Bristen på gemensamma och samordnade anvis- ningar för planeringsarbetet på det 10- kala planet torde måhända vara den största stötestenen för samarbetet på det centrala planet. De tjänstemän, som har att svara för det senare, tvingas ge- nom denna brist att ta ställning till får- diga, mer eller mindre tillfredsställande utredningar. Även om en viss decentra- lisering av byggnadsärendena till läns- skolnämnder eller lokala skolstyrelser skulle komma att företagas, måste dock den centrala ledningen ansvara för hu- vudlinjerna i skolbyggnadsplaneringen. Denna uppgift löses bäst av ett enhet- ligt skolämbetsverk.
Skäl som hänför sig till pedagogisk verksam- het och lärarutbildning 1957 års skolberedning har i sitt huvud- betänkande sagt, att grundskolan måste ha till uppgift att på lämpligt sätt förbe— reda samtliga elever för deras komman- de verksamhet i arbetslivet. I denna sats ligger inneslutet ett väsentligt motiv för en gemensam ledning av den pedago- giska verksamheten inom vårt utbild- ningsväsende. Med denna målsättning för grundskolans arbete blir ett samspel ofrånkomligt mellan å ena sidan grund- skolan och å den andra sidan alla andra på densamma byggande utbildningsfor- mer, nämligen ifråga om den pedago- giska planläggningen och planernas ge- nomförande i undervisningen. För de elever inom grundskolan, vilkas studier kommer att bli övervägande teoretiskt inriktade, ligger inträdet i arbetslivet långt fram i tiden, varför samspelet mel- lan grundskolan och efterföljande ut— bildningslinjer för deras del i huvudsak kommer att ske inom ramen för det all- männa skolväsendet. Detta förhållande kan således inte åberopas som ett motiv för att yrkesutbildningen skall ledas av samma centrala verk som det allmänna skolväsendet. Ifråga om undervisningen för de elever däremot, som siktar mot en mer eller mindre praktiskt betonad yrkesutbildning i direkt anslutning till grundskolan, kommer det nämnda sam- spelet att ske mellan grundskolan och de för praktiskt arbete utbildande yrkes- skolorna. Här föreligger alltså ett motiv för att de teoretiska och de praktiska utbildningslinjerna inom det samlade skolväsendet bör ledas av samma centra- la ämbetsverk.
De elever i grundskolan, som är inrik- tade mot praktisk yrkesutbildning, kom- mer att i dess nionde årskurs få genom- gå förberedande yrkesutbildning. Om skolberedningens förslag bifalles av statsmakterna, innebär detta vissa vä-
sentliga förändringar av denna utbild- nings organisation och innehåll, jämfört med den hittillsvarande försöksverk- samheten. Den förberedande yrkesut- bildningen blir icke så specialiserad som inom försöksskolan utan inriktas på att meddela en grundutbildning inom ett fåtal breda yrkesområden, inom vil— ka det av eleven valda yrket kan inord- nas. De sakkunniga anser, att en sådan uppläggning av den förberedande yrkes- utbildningen inom grundskolan i prin- cip är riktig och kan likaså instämma i följande uttalande av skolberedningen rörande de allmänna riktlinjerna för densamma: ”En god förberedande yr- kesutbildning förutsätter en ändamåls- enlig utbildningsplan och denna måste vara uppgjord i nära anslutning till fastställda mål och riktlinjer för skolan i dess helhet och för vissa angivna yr- kesområden. Det är av vikt att varje fas i utbildningen väl ansluter till helheten och att den bygger på en tillfredSStällan— de grund i fråga om elevernas allmänna bildningsgrad.De nödvändiga kunskaps- och färdighetsmomenten, de yrkesteore- tiska inslagen och yrkespraktiken bör komma i en ur inlärningssynpunkt lämplig följd och omfattning. Den förs- ta fasen i utbildningen bör utformas så, att den kan utgöra en efter elevernas yrkesmognad anpassad grund för vi- dareutbildning i bransch eller yrke ef- ter den obligatoriska skolans slut.” Vad skolberedningen understryker i den sis— ta meningen av detta citat är av stor vikt för diskussionen om ett eller två äm- betsverk för ledningen av skolväsendet. Den förberedande yrkesutbildningen inom grundskolan och den efterföljande frivilliga egentliga yrkesutbildningen måste utformas så, att de väl passar in i varandra. Den förstnämnda skall utgöra grunden, den sistnämnda överbyggna- den. Hur yrkesskolans undervisning skall anpassas till den förberedande yr-
kesutbildningen inom grundskolan, kan det givetvis råda olika meningar om. Skolbcredningen har för sin del angivit ett par tänkbara utvägar utan att vilja göra anspråk på att presentera en lös— ning av detta problem. Den ena utvägen skulle vara den, att yrkesskolan gene- rellt sett förändrade Sin utbildning un- der första året i riktning mot den grund- utbildning för större yrkesområden, som skolberedningen föreslagit för grundskolans del. Det skulle då bli lät- tare att i yrkesskolan tillgodoräkna grundskolans motsvarande utbildning. En annan utväg, som föreföll beredning— en bättre, vorc om yrkesskolan kunde basera hela sin utbildning inom alla de yrkesområden, där detta är möjligt och med hänsyn till den fortsatta utbild— ningen lämpligt, på det mått av prak- tiska insikter och färdigheter, som grundskolan ger på de yrkesförberedan- de linjerna. Det ingår givetvis inte i de sakkunnigas uppdrag att framlägga för- slag till lösningar av detta problem om anknytning mellan grundskolans förbe- redande yrkesutbildning och yrkessko- lan men de vill starkt understryka vik- ten av att problemet får en god lösning.
Anknytningsfrågan blir i hög grad en uppgift att lösa för expertis inom skol- väsendets centrala ledning och inom nä- rings- och yrkeslivet. Vid utarbetande av kursplaner och anvisningar för till- lämpning av dessa, såväl för grundsko- lan som för yrkesskolan, måste anknyt- ningsfrågan noga uppmärksammas. Det torde utan vidare vara klart, att detta kursplanearbete skulle vinna på att ut- föras inom ett enhetligt verk, som cen- tralt leder båda huvuddelarna av ut- bildningsväsendet.
De sakkunniga vill härutöver tillägga, att ett samspel också mellan teoretiska läroämnen och yrkesämnen måste efter- strävas vid kursplaneringsarbetet. Detta gäller för alla stadier av yrkesutbildning
och för alla berörda skolformer. Den förmedlande länken bildar här yrkes- teorien; läraren skall i denna undervis- ning bygga vidare på den kunskaps- grund, som lagts i de teoretiska läroäm- nena, framförallt de matematisk-natur- vetenskapliga, och sträva efter att för— djupa elevernas förståelse för de aktuel- la arbetssammanhangen. Ett sådant kursplancmässigt samspel måste komma till stånd såväl vad det gäller grundsko- lan som yrkesskolan. Yrkestcorien i den senare bygger åtminstone delvis på vad som inhämtats vid läsningen av teore- tiska ämnen i den förra. Om de teoretis— ka läroämnena får ökat insteg i yrkes- skolan får också samspelet i kursplane— ringen mellan ämnesgrupperna inom denna ökad betydelse.
De viktiga pedagogiska problemkom- plex, som de sakkunniga här endast kun- na vidröra i sina huvuddrag, griper i sina förgreningar och konsekvenser långt in i både den allmänbildande sko- lans och yrkesskolans dagliga arbete. Det låter därför säga sig, att de mest effektivt kan bearbetas inom ett enhet- ligt utbildningsverk.
Ledningen av lärarutbildningen är för närvarande mycket splittrad, vilket ger upphov till vissa olägenheter. Utbild- ningen av ämneslärare och klasslärare för de allmänna skolorna leds av skol- överstyrelsen, medan övningslärarnas utbildning står under tillsyn dels av detta verk och dels av överstyrelsen för yrkesutbildning. Men flera kategorier övningslärare, hushållslärare, textillä- rare och barnavårdslärare, kan tjänst- göra såväl vid allmänna skolor som yr- kesskolor. I fråga om teckningslärarna föreligger, som förut påpekats, det sär- egna förhållandet, att lärarutbildnings- anstalten sorterar under överstyrelsen för yrkesutbildning, medan de utbildade lärarna huvudsakligen kommer att tjänstgöra inom det allmänna skolväsen-
det. Anordningen är betingad av teck— ningslärarinstitutets anknytning till konstfackskolan. Utbildningen av äm- neslärare och yrkeslärare inom yrkes- skolor för industri, hantverk och handel ledes för närvarande gemensamt av skol- överstyrelsen och överstyrelsen för yr- kesutbildning, medan utbildningen av motsvarande lärarkategorier för övriga yrkesområden, i den mån lärarutbild- ning förekommer, ledes av vederböran- de fackämbetsverk. Med hänsyn såväl till de allmänna pedagogiska frågornas likartade karaktär som till det förhål- landet att vissa lärarkategorier kan tjänstgöra såväl inom allmänbildande skolor som yrkesutbildande skolor kan man hävda, att det skulle vara till fördel att lärarutbildningen leddes av ett ge- mensamt skolämbetsverk. Det samband mellan olika skol- och utbildningsfor- mer i vårt samlade utbildningsväsen, som kommer att bli än starkare utpräg- lat genom grundskolereformen, pekar givetvis i samma riktning. Genom an- knytningen mellan den förberedande yrkesutbildningen inom grundskolan och den frivilliga egentliga yrkesutbild—
De sakkunnigas
De sakkunniga har i det föregående re- dovisat de väsentligaste av de skäl, som talar för inrättandet av ett fristående yrkesutbildningsverk, respektive ett ge- mensamt skolämbetsverk. I det följande kommer de sakkunniga att företa en sammanfattande jämförelse mellan des- sa skäl och en vägning av den betydelse, som bör tillmätas dem. I anslutning här- till tas upp till diskussion frågan, om ett organiserat samarbete mellan ett i förhållande till den nuvarande översty- relsen för yrkesutbildning utvidgat yr— kesutbildningsverk och skolöverstyrel- sen kan bli ett acceptabelt alternativ till inrättande av ett för den centrala led-
ningen kommer lärare i teoretiska äm— nen i grundskolan att få tjänstgöra även inom yrkesskolan, liksom lärare i yrkes- ämnen kommer att få tjänstgöra inom grundskolan. Så sker ju redan nu i skol— distrikt, som infört försöksskola, men i framtiden blir detta regel över hela lan- det. Vidare må påpekas det nära sam- band som i här ifrågavarande avseende finns mellan de allmänna gymnasierna och fackgymnasierna. Lärare med kom- petens att undervisa i exempelvis främ— mande språk och matematiskt-naturve- tenskapliga ämnen kan söka och erhålla lärartjänster av olika slag inom såväl ett allmänt gymnasium som ett fackgymna- sium. I fråga om de av skolberedningen föreslagna fackskolorna kommer med all säkerhet analoga förhållanden att råda. Kommer ett gemensamt skoläm- betsverk till stånd erbjuder sig större möjligheter att inom ramen för detta företa en lämplig avvägning av olika skolformers intressen i fråga om utbild- ningen av lärarpersonal än vad som nu är möjligt, då flera olika verk är syssel- satta med dessa problem.
ställningstaganden
ningen av såväl det allmänna skol- och folkbildningsväsendet som yrkesutbild- ningsväsendet gemensamt skolämbets- verk. Därefter följer de sakkunnigas de- finitiva ståndpunktstagande till frågan om ett eller två skolämbetsverk.
Sammanfattande jämförelse mellan argumen- ten för ett särskilt yrkesutbildningsverk, re- spektive ett gemensamt skolämbetsverk
Allmänna skäl
De sakkunniga konstaterar, att det verk, som skall utöva central tillsyn över yr- kesutbildningen, inte kan fullgöra sina arbetsuppgifter utan ett nära och konti-
nuerligt bedrivet samarbete med före- trädare för närings- och yrkeslivet samt arbetsmarknadens organ. Den samver- kan, som ända sedan verkets tillkomst upprätthållits mellan överstyrelsen för yrkesutbildning samt organisationer inom näringsliv och arbetsmarknad, har visat sig ytterst värdefull för yrkesut— bildningens utveckling i såväl kvantita— tivt som kvalitativt hänseende. De sak- kunniga finner det fördenskull angelä- get understryka, att det centrala verk, som framdeles skall ansvara för tillsy- nen över yrkesutbildning, erhåller en sådan organisation och sådana arbets- former, att samverkan av nämnd art kan fortsätta och att näringslivs- och arbetsmarknadsorganisationernas fak- tiska inflytande på yrkesutbildningens utformning inte minskas. Det sistnämn- da är särskilt viktigt ur den synpunkten, att näringslivet i relativt stor utsträck- ning självt svarar för kostnader för yr- kesutbildning. Vad här sagts gäller gi— vetvis även ifråga om de näringsgrenar, vilkas yrkesutbildning nu lyder under skilda fackämbetsverk men som enligt de sakkunnigas förslag i kap. 10 skall överföras under gemensam central led- ning med den yrkesutbildning, som sor— terar under överstyrelsen för yrkesut- bildning.
Samarbetet kan komma till stånd på många sätt. Det kan ges fasta organisa- toriska former och det kan äga rum helt informellt. Det kan också sättas in på olika stadier av ett ärendes eller en frå- gas handläggning, på ett förberedande stadium eller vid det slutliga stånd- punktstagandet inom verket. De formel- la befogenheterna för de näringslivs- och arbetsmarknadsrepresentanter, som deltar i samarbetet, kan också vara av växlande natur. De kan insättas som le- damöter av verkets styrelse och således utöva beslutanderätt; de kan också till- delas funktionen av rådgivare åt verkets
ledning och tjänstemän. Inom översty— relsen för yrkesutbildning är represen- tanter för näringslivs- och arbetsmark- nadsorganisationer ledamöter av verks— ledningen, men utöver denna samarbets- form förekommer självfallet kontakter och samråd mellan verkets tjänstemän samt expertis på de nämnda områdena vid ärendenas beredning.
De sakkunniga tillmäter inte former- na för samarbetet utslagsgivande bety- delse. Huvudsaken är att detta blir för- troendefullt och fruktbärande, att det resulterar i att yrkesutbildningen vid varje given tidpunkt så långt detta är möjligt motsvarar de krav närings- och yrkeslivet måste ställa på densamma. Detta syfte synes kunna uppnås, obero- ende av om direkt representation i verksledningen för bransch- och arbets- marknadsorganisationerna kommer till stånd eller inte. Inrättas rådgivande or- gan, i vilka de nämnda organisationerna är företrädda och vilka organ har att avge yttrande i viktiga ärenden, så torde organisationernas reella inflytande med all sannolikhet bli lika stort, som om de vore direkt företrädda i verksled- ningen. Ett utlåtande från ett rådgivan- de organ kommer helt säkert att väga lika tungt som organisationsrepresen- tanternas röster vid votering inom verksledningen. Självfallet kan eventu- ella rådgivande organs roll inte begrän- sas till att avge yttrande över frågor, som verket underställer dessa organ. Lika väsentligt är att de själva äger och begagnar sig av egen initiativrätt. De sakkunniga vill vidare framhålla vikten av att samarbetet mellan det centrala verket samt näringsliv och arbetsmark- nad inledes på ett tidigt stadium av ärendenas handläggning, så att de sist— nämnda kan följa och påverka den fort- satta beredningen. Då de sakkunniga finner, att direkt representation för nä— rings— och yrkeslivet i det centrala ver-
kets ledning inte utgör en nödvändig förutsättning för det erforderliga sam- arbetet mellan detta och verket, förelig- ger ur denna synpunkt intet hinder för inrättande av ett gemensamt skolämbets- verk. Det har ju tidigare framhållits, att det knappast blir möjligt att konstruera en funktionsduglig ledning för ett så- dant verk, om i ledningen en allsidig representation skall beredas såväl för närings- och yrkeslivet jämte arbets- marknaden som för lekmannaintressen, som hänför sig till det allmänna skol- och folkbildningsväsendets verksamhet.
Kraven på att det verk, som centralt skall leda yrkesutbildning, äger förmåga att handla snabbt och lämna en god service åt underlydande utbildningsan- stalter och andra utbildningsformer, så att yrkesutbildningen smidigt kan an- passas efter växlande situationer, kan inte eftergivas. De sakkunniga bedömer detta problem så, att det visserligen blir ett enklare organisationsproblem att uppfylla dessa krav för ett verk, som är organiserat enbart för tillsyn av yrkes- utbildningen, men att det dock blir möj- ligt att fullt ut tillgodose dem även inom ett enhetligt skolämbetsverk. Förutsätt- ningen härför är, att yrkesutbildnings- ärendena, så långt detta överhuvudtaget är möjligt, hålles samman inom det en- hetliga verket och att en chefstjänste- man i överdirektörs ställning närmast under verkschefen ansvarar för denna sammanhållning. Vad särskilt angår frå- gan om service åt underlydande anstal- ter vill de sakkunniga påpeka, att om länsskolnämnden blir regional tillsyns- myndighet för all den yrkesutbildning, som enligt förslagen i kap. 10 skulle lyda under den centrala ledningen, bör nämnden få sådana resurser, att den kan överta en del av de serviceuppgifter, som nu utföres av den centrala ledning- en, t.ex. rådgivning på det pedagogiska arbetsfältet. I detta sammanhang förtjä-
nar det vidare påpekas, att den centralt bedrivna upphandlingen av undervis- ningsmateriel av skilda slag för huvud- männens räkning med fördel kan göras gemensam för det allmänna skolväsen- det och yrkesskolväsendet. Redan nu betjänar den centrala upphandlingssek- tionen inom överstyrelsen för yrkesut- bildning i viss utsträckning de allmän- na skolorna. Efter grundskolereformens genomförande blir motiven för en cen— tral anskaffning ännu starkare. Som de sakkunniga tidigare framhållit fordrar yrkesutbildningsanstalternas försörj- ning med undervisningsmateriel, maski- ner och apparater av skilda slag, mera omfattande och komplicerade arbetsin- satser från den centrala ledningens sida än anskaffningen av materiel till de all- männa skolorna, men detta hindrar gi- vetvis inte, att materielanskaffning till hela skolväsendet kan ombesörjas av samma centrala upphandlingsorgan. Flera argument av allmän art, som tidigare anförts till förmån för inrättan- de av ett gemensamt skolämbetsverk, väger enligt vår mening mycket tungt. Det starkaste argumentet är det, att den obligatoriska skolan kommer att bilda den bas på vilken all fortsatt utbildning kommer att vila. Grundskolans under- visning har visserligen sin egen målsätt- ning, att ge en allmänt medborgerlig bildning åt sina elever, men den måste också utformas så, att de elever, som efter slutad grundskola vill fortsätta sin utbildning — vid allmänt gymnasium, vid med sådan parallell teoretisk skol- form, vid fackgymnasium eller vid an- nan yrkesutbildande skolform — får ett gott utgångsläge för sina fortsatta stu- dier. För att så skall kunna ske fordras ovillkorligen att grundskolans centrala ledning och motsvarande ledning för de skolformer, som bygger på grundsko- lan, har ingående kännedom om var- andras arbete och kan samordna detta.
En sådan samordning är också önsk- värd ifråga om den centrala tillsynen över dessa senare skolformer. Flera av dessa skolformer har så mycket gemen- samt och är så nära sammanvävda med varandra, att ärendena rörande dessa, som förut påpekats, lämpligast bör be- handlas enligt enhetliga normer. Det gäller inte bara teoretiska skolformer eller yrkesskolor inbördes utan också mellan motsvarande skolformer inom vardera gruppen, exempelvis allmänna gymnasier och fackgymnasier. Förhål— landet blir likadant ifråga om de av 1957 års skolberedning föreslagna fack- skolorna.
Då man på 1930-talet diskuterade ut— brytningen av yrkesskolavdelningen ur skolöverstyrelsen och dess omvandling till ett fristående yrkesutbildningsverk, framfördes, såsom tidigare i flera sam- manhang påpekats, som argument här- emot, att man kunde betrakta skolväsen- det som en sammanhängande helhet och att följaktligen både det allmänna skol— väsendet och yrkesskolorna borde cen- tralt stå under tillsyn av samma ämbets- verk. Vid den nämnda tidpunkten vägde detta argument inte alltför tungt, därför att skolväsendets enhetlighet inte var särskilt starkt utpräglad. Det förtjänar särskilt framhållas, att yrkesskolorna då var helt fristående från den obligatoris- ka skolan; denna senare meddelande ingen förberedande yrkesutbildning. övergång till realskola kunde också ske, utan att eleverna fullgjort hela sin skol- plikt inom folkskolan. Numera äger ar- gumentet en sådan genomslagskraft, att man faktiskt kan tillmäta det en avgö- rande betydelse för frågeställningen ett eller två skolämbetsverk. För framtiden kommer skolväsendet att bilda en sam— manhängande helhet, där de olika de- larna är ömsesidigt beroende av var- andra. För att skolväsendet i dess helhet skall kunna fungera på ett ändamålsen-
ligt sätt, måste det vara till fördel, att de skilda skolformer, som tillsammans bildar helheten, står under samma led- ning på det centrala ämbetsverksplanet. Man skulle visserligen kunna hävda den uppfattningen, att ett i organiserade for- mer bedrivet nära samarbete mellan två skolämbetsverk, ett för den allmänna skolan och ett för yrkesskolan, skulle medföra samma resultat, men med hän- visning till de överväganden rörande denna fråga, som göres längre fram i detta kapitel, anser de sakkunniga, att ett sådant samarbete icke är ett godtag- bart alternativ till sammanförandet av den centrala ledningen inom ett enda verk.
Samordningen av skolans ledning på de lokala och regionala planen genom kommunens skolstyrelse respektive läns- skolnämnden utgör också ett viktigt ar— gument för samordningen av den cen- trala ledningen, men detta argument måste dock anses väga mindre tungt än de förut anförda, därför att de arbets- uppgifter, som oomtvistat måste utföras av de centrala ämbetsverken, liksom dessas befogenheter, i vissa avseenden skiljer sig från de arbetsuppgifter och befogenheter, som åligger de kommu- nala skolstyrelserna och länsskolnämn- derna. Dessutom har en fullständig sam- ordning ingalunda genomförts på de lägre planen och kan säkerligen inte heller restlöst genomföras. Det stora flertalet yrkesskolor av regional typ t.ex. torde inte gärna kunna ställas un- der lokal ledning av skolstyrelserna i de kommuner, där de är belägna. För 10— kala skolledningar och för länsskol- nämnderna skulle emellertid en samord- ning av den centrala ledningen innebära påtagliga fördelar ur den synpunkten, att deras administrativa arbete, som också förut framhållits, skulle kunna utföras lättare och smidigare och med mindre besvär och tidsförlust än om de
måste stå i kontakt med två skilda cen- trala verk.
I föregående kapitel har de sakkun- niga starkt understrukit vikten av att jämställdhet kan skapas mellan de prak- tiska och de teoretiska utbildningsvä- garna. De insatser den centrala ledning- en för skolväsendet kan göra för att söka leda utvecklingen i denna riktning torde med lika gott resultat kunna utföras så- väl av ett som av två skolämbetsverk, men rent psykologiskt är det säkert av mycket stor betydelse, att skolväsendet ledes av ett enda verk. Därigenom mar- keras, att skolväsendet är en helhet, inom vilka alla delar är likvärdiga med varandra.
Skäl som hänför sig till planering och organisation
De samlade kostnaderna för skolväsen- det är höga och tar i anspråk en bety— dande del av nationalinkomsten. Med all sannolikhet kommer utgifterna för un- dervisning och utbildning framdeles att kräva en successivt ökad andel av den- na. Det måste då vara ett mycket viktigt samhällsintresse att bevaka, att de me- del, som anslås till utbildningsväsendet, kommer till en så effektiv och ändamåls- enlig användning, som överhuvudtaget är möjligt. Det torde numera knappast råda några delade meningar om att var- je enskild individ bör äga rätt till en ut- bildning, som svarar mot hans förutsätt- ningar. Skolväsendet måste då planeras och utformas på ett sådant sätt, att de utbildningssökande kan få denna rättig- het tillgodosedd.
Den allmänna skolplaneringen bör så- ledes tjäna båda dessa syftemål, en ef- fektiv och ändamålsenlig användning av anslagna medel och ett tillgodoseende av de utbildningssökandes rätt till ut- bildning. Sett mot bakgrunden härav är det uppenbart, att den centrala pla- neringen på ett eller annat sätt måste
samordnas. Skall den verkställas av skil- da ämbetsverk, får man inga sägra ga- rantier för att det nödvändiga samarbe— tet mellan dessa verkligen blir så effek- tivt, att de båda syftemålen kan tillgodo- ses på ett tillfredsställande sätt. Då yr- kesutbildningen är helt frivillig låter det —— som tidigare antytts — teoretiskt säga sig, att planeringen av (lenna kan ske oberoende av planeringen för grund- skolan och även oberoende av plane— ringen för övriga påbyggnadsformer på grundskolan av icke direkt yrkesutbil- dande art. I praktiken är det emellertid inte rationellt att sköta planeringen på detta sätt. Kravet på en god hushållning . med de pengar, som ställts till skolvä- sendets disposition, kan inte tillgodoses med mindre än att skilda skolformer samarbetar ifråga om utnyttjande av lä- rare, lokaler och undervisningsmateriel i alla de fall, då ett sådant samarbete är möjligt utan att undervisningen på nå- gon utbildningslinje blir lidande härige- nom. Grundsatsen om allas rätt till ut— bildning blir givetvis svår att materiali— sera i verkligheten; den får betraktas som ett framtidsmål, mot vilket utveck- lingen på skolans område bör styras. Rätten till utbildning kan ju inte avse grundskolan — där är den fastslagen genom grundskolans obligatoriska ka- raktär _ utan den fortsatta utbildning- en. Planeringen för de många påbygg- nadslinjer, som strålar ut från grund- skolan, måste samordnas, så att utbild- ningsväsendet bildar en helhet, vilken genom de skilda utbildningsvägarna er- bjuder rikt differentierade möjligheter för vidare studier.
Vad som här sagts om planeringen av skolväsendet bekräftar ytterligare vad de sakkunniga redan tidigare framhål- lit, nämligen att sambandet mellan olika skolformer, vilket kommer att bli än mera accentuerat i framtiden än för närvarande, utgör det starkaste argu-
mentet för en gemensam central ledning inom ett enda ämbetsverk. De skilda målsättningarna för den allmänna sko- lan respektive yrkesskolan skulle givet- vis kunna anföras som ett skäl för att den centrala planeringen för båda dessa huvudtyper av vårt skolväsende bör uppdragas åt olika ämbetsverk, men det- ta skäl måste dock bedömas som mindre bärkraftigt än de skäl, som talar för en enhetlig skolplanering, bedriven inom ett för hela skolväsendets ledning inrät— tat ämbetsverk. De sakkunniga vill som särskilt starka motiv för en av ett och samma ämbetsverk bedriven gemensam central skolplanering peka på det nära sambandet mellan grundskolan och kommunernas yrkesskolor, på samorga- nisationen mellan grundskolans högsta- dium och de nya fackskolorna samt på förhållandet mellan de allmänna gym- nasierna och fackgymnasierna. En ge- mensam planläggning är i dessa fall ofrånkomlig, och skulle den centrala tillsynen komma att uppdelas mellan två ämbetsverk, krävs i varje fall ett nära samarbete dem emellan. Det fak- tum, att de regionalt verksamma yrkes- skolorna inte kan samorganiseras med grundskolan och att planeringen av de förstnämnda således kan skötas obero- ende av planeringen för grundskolan, kan inte utgöra något argument av stör- re tyngd mot att planeringen handhas av ett gemensamt skolämbetsverk. Detta argument får desto mindre betydelse som de nya fackskolorna avses komma att förbereda för inträde vid vissa av dessa regionala yrkesutbildningsanstal- ter. Det måste då vara av ett visst värde, att planeringen för bådadera ombesörjes av samma ämbetsverk. Dettta gäller inte bara ifråga om planeringens organisato— riska sida utan också och framförallt ifråga om den pedagogiska planläggning- en. Utbildningen vid de mera teoretiskt inriktade fackskolorna måste ges ett så-
dant innehåll, att den kommer att utgöra en god grund för den egentliga yrkesut- bildningen vid regionala yrkesutbild- ningsanstalter, respektive yrkesskolor av rikskaraktär.
Ifråga om gymnasiet är en enhetlig planering, ledd av samma ämbetsverk, påkallad. Inte så mycket därför att vissa ämnen är gemensamma för såväl de all- männa gymnasierna som för fackgym- nasierna och att lärare med samma kom- petens till följd därav kan tjänstgöra inom båda huvudtyperna utan därför att fördelningen av elever mellan dessa bör ske med hänsynstagande såväl till ele- vernas begåvningstyp som till samhäl— lets behov av arbetskraft med gymnasial utbildning. Som de sakkunniga tidigare framhållit, är fördelningen för närva- rande icke den lämpligaste från dessa synpunkter. Närings- och yrkeslivet har obestridligen ett större behov av arbets- kraft med fackgymnasial yrkesutbild- ning än vad de nu befintliga fackgymna- sierna kan tillgodose. En omfördelning av elevtillströmningen till gymnasiet är önskvärd, så att fackgymnasierna får en större del av denna och det allmänna gymnasiet en relativt mindre. Det är också önskvärt, att det alternativ till un- dervisning vid allmänt gymnasium, som de föreslagna humanistiska och social- ekonomiska fackskolorna kommer att erbjuda, utnyttjas av den bildningssö- kande ungdomen. Även detta utgör ett skäl för gemensam skolplanering från ett enda ämbetsverks sida. Ett annat skäl är tillkomsten av blandformer mel- lan det allmänna gymnasiet och fack- gymnasiet. Det allmänna gymnasiet är en teoretisk skolform, som förutsätter fortsatt utbildning för yrkesarbete för de elever, som avlagt studentexamen, medan fackgymnasieutbildningen direkt kvalificerar för yrkesverksamhet. Sett från denna synvinkel kan en gemensam planering för skolväsendet te sig mindre
motiverad, men om de båda gymnasie- typerna blandas inom samma skolenhet — genom att exempelvis en teknisk yr- kesutbildande linje lägges in i ett all- mänt realgymnasium _— framstår den gemensamma planeringen som befogad. Dessutom är att märka att fackgymna- sieutbildningen även utgör en förbere- delse för fortsatt högre yrkesutbildning.
Med särskild utblick mot skolväsen- dets planerings- och organisationspro- blem finns det anledning att här ånyo understryka de stora fördelar, som skul- le vinnas därigenom att byggnadsfrågor— na behandlades av ett enda skolämbets- verk, Investeringarna i skolbyggnader och deras inredning utgör en mycket betydande post på skolans utgiftskonto. En gemensam byggnadsplanering skulle väsentligt befrämja en rationell använd- ning av de medel, som anslås för det nämnda ändamålet. I sådana fall, då en skolbyggnad skall användas för under- visning i olika skolformer, bör en ge- mensam planering också verka befräm- jande på effektiviteten i undervisning- en. Det blir då möjligt att genom sam- ordnade anvisringar från den centrala skolmyndighetens sida redan från bör- jan lägga upp planeringsarbetet på det lokala planet så, att de skilda skolfor— mernas behov av lokaler och fasta in- ventarier kan tillgodoses. Eftersom vissa lokaler i dessa fall skall tillgodose sam- ma eller tämligen likartade utbildnings- behov, är det av särskild vikt, att detta förhållande uppmärksammas vid plane- ringen för ett skolbygge. I detta avseen- de har ett gemensamt skolämbetsverk bättre förutsättningar att åstadkomma goda resultat än vad två skilda ämbets- verk har, även om de, som naturligt är, samarbetar.
Ifråga om de olika skolformernas all- männa anordning, d.v.s. vad som i detta betänkande kallats skolväsendets inre organisation, talar inte sakskälen deci-
derat för inrättande av vare Sig ett fri- stående yrkesutbildningsverk eller ett gemensamt skolämbetsverk. Med hänvis- ning till målsättningen för yrkesutbild— ningen kan man hävda, att sådana ären- den som fastställande av inträdesford- ringar till yrkesutbildande skolor, ele- vernas indelning i avdelningar och grupper, meritvärdering och behörig- het för lärare, inrättande och tillsättan- de av lärartjänster, utnämning av rekto- rer eller föreståndare m.m. helt bör handläggas av ett verk, som uteslutande blir sysselsatt med yrkesutbildningsfrå- gor. Häremot kan emellertid ställas an- dra argument, som talar för" att frågor av nämnd art bör handläggas inom ett gemensamt skolämbetsverk. Inträdes- fordringarna till många yrkesutbildande skolor måste fastställas med hänsyn till den förberedande yrkesutbildning, som de inträdessökande genomgått inom grundskolans högstadium, lärare med samma eller i huvudsak likartad utbild- ning kan bli behöriga att tjänstgöra så— väl vid en allmänbildande skola som vid en yrkesutbildande, en rationell utform- ning av den lokala skolorganisationen inom en kommun kan kräva, att en inne- havare av en lärartjänst, knuten till en viss skolform,skall tjänstgöra även inom en annan skolform o.s.v. Frågor om in- trädesfordringar, behörighet för lärare samt inrättande och tillsättande av lä- rartjänster blir fördenskull i stor ut- sträckning angelägenheter som berör så- väl det allmänna skolväsendet som yr- kesutbildningsväsendet. Inrättas två oli- ka centrala ämbetsverk är det ofrånkom- ligt att de måste samarbeta ifråga om handläggningen av sådana ärenden i den mån de berör båda huvudformerna av skolväsendet. Konflikter mellan de- ras respektive intressen kan alltid upp— stå, men de synes lättare kunna biläggas vid överläggningar inom samma verk än vid överläggningar mellan två verk.
Inom ramen för ett gemensamt skoläm- betsverk torde det också bli lättare att åstadkomma en objektiv värdering och bedömning av meriterna hos sökande till lärartjänster eller andra befattning- ar inom skolväsendet. Slutsatsen blir, att även de skäl, som talar för att skolans inre organisatoriska frågor bör hand- läggas av ett gemensamt centralt verk, äger en relativt betydande vikt.
Skäl som hänför sig till pedagogisk verksamhel och lärarutbildning
De sakkunniga har framhållit, att de problem av pedagogisk och allmän un- dervisningsmetodisk natur, som möter lärarna inom det allmänna skolväsendet respektive yrkesutbildningsväsendet, är av i huvudsak samma eller åtminstone jämförbar natur. Detta förhållande ut- gör ett ganska starkt motiv för samman- förandet av den centrala ledningen i ett verk, när man betraktar problemet om den centrala ledningens organisation ur den pedagogiska verksamhetens synvin- kel. Den speciella undervisningsmetodi- ken inom yrkesutbildningen har visser- ligen en annan karaktär än motsvaran- de metodik inom de allmänbildande sko- lorna, men denna skillnad kan knappast vara av någon större betydelse för frå- gan om ett eller två ämbetsverk. Även om det måste vara en väsentlig uppgift för det centrala verket att utöva en effektiv ledning av det pedagogiska arbetet och följa den pedagogiska utvecklingen, så torde det dock vara lärarna ute på sko- lans arbetsfält, som främst svarar för förverkligandet av framstegen på detta område. I den mån den centrala led- ningen måste taga initiativ och förmed- la impulscr i de undervisningsmetodis- ka frågorna, torde arbetet med lika gott resultat kunna utföras av ett som av två ämbetsverk. - Mångfalden av undervisningsplaner inom yrkesutbildningen och nödvändig-
heten av att ständigt hålla dessa planer å jour med utvecklingen utgör ett rela- tivt tungt vägande argument för ett sär- skilt yrkesutbildningsverk, dels därför att kurplanearbetet på yrkesskolväsen- dets område måste utför-as i en väsentligt snabbare takt än motsvarande arbete på det allmänna skolväsendets område och dels därför att det måste ske i nära sam- verkan med expertis inom närings- och yrkeslivet. Argumentet förlorar emeller- tid åtskilligt i tyngd, om ett gemensamt skolämbetsverk organiseras på ett så- dant sätt, att yrkesutbildningsärendena kan hållas samman under gemensam ledning inom verket och att deras hand- läggning äger rum i nära kontakt med ovannämnd expertis. Det kan i varje fall inte åberopas som ett avgörande hinder mot ett sammanförande av den centrala tillsynen i samma verk. Under samma förutsättning som här ovan angivits kan även den viktiga uppgiften att leda den yrkesanalytiska verksamheten utan nämnvärda svårigheter utföras av ett gemensamt verk.
Det i förevarande sammanhang star- kaste argumentet för ett enda skoläm- betsverk är den nya grundskolans upp- gift att på ett lämpligt sätt förbereda samtliga elever för deras kommande verksamhet inom arbetslivet. Skall det- ta syfte kunna förverkligas, är det ound- gängligen nödvändigt, att den pedago- giska planläggningen för grundskolans undervisning, speciellt dess högsta- diums, samordnas med den pedagogiska planläggningen för de skolformer, som utgör påbyggnader på grundskolan. Det gäller för det allmänna gymnasiet och för fackgymnasierna, för andra teoretis- ka skoltyper och för de yrkesutbildan- de skolorna. Vad som är särskilt aktuellt för diskussionen om ett eller två skoläm- betsverk, är frågan om anknytningen mellan den förberedande yrkesutbild- ning, som grundskolan skall meddela,
och yrkesutbildningen i egentlig me- ning. Lösningen av alla de problem, som äger relevans ifråga om denna anknyt- ning, fordrar ovillkorligen ett intimt samspel mellan den centrala ledningen för grundskolan och den centrala led- ningen för yrkesutbildningsväsendet. Det blir i främsta rummet expertisen inom de centrala verken som i samar- bete med expertisen inom näringslivs- och arbetsmarknadsorganisationer mås- te gripa sig an med problemen ifråga. Det torde knappast behöva särskilt mo- tiveras, att ett gemensamt skolämbets- verk erbjuder bättre organisatoriska be- tingelser för detta expertarbete än två skilda verk. Med hänsyn till att yrkes— utbildningen ständigt måste anpassas efter arbetslivets fordringar på yrkes- skicklighet kan anknytningsproblemen inte lösas en gång för alla, de kommer att påkalla oavlåtlig uppmärksamhet. Den förberedande yrkesutbildningen inom grundskolan kan inte förbli obe- rörd av mera väsentliga omläggningar i den efterföljande reguljära yrkesutbild- ningen. Den måste också anpassas efter sådana förändringar.
De övriga skäl av pedagogisk art, som anförts till förmån för inrättande av ett enhetligt skolämbetsverk, väger enligt de sakkunnigas mening tyngre än de skäl, som talar för ett fristående yrkes- utbildningsverk. Strävandena att åstad- komma en pedagogiskt riktig utbild- ningsgång inom yrkesundervisningen är lika betydelsefulla för den förberedande yrkesutbildningen inom grundskolan som för den egentliga yrkesutbildning- en, den må äga rum i skolmässiga for- mer eller inte. Samspelet mellan teore- tiska läroämnen och yrkesämnen är lika väsentligt för grundskolan som för yr- kesskolorna.
De bedömningar av den pedagogiska verksamhetens betydelse för frågeställ- ningen ett eller två ämbetsverk, som här
ovan gjorts, kan i stort sett tillämpas även ifråga om lärarutbildningen. De argument, som kan anföras till stöd för den uppfattningen, att den pedagogiska verksamheten inom yrkesutbildningsan- stalterna bör ledas av ett särskilt verk, kan med lika stort berättigande anföras även för den ståndpunkten, att lärarut- bildningen för yrkesundervisningen bör stå under ledning av ett sådant verk. Av särskild betydelse för lärarutbildningen är de argument, som hänför sig till skill- naderna i undervisningsmetodik och till samarbetet mellan den centrala ledning- en samt närings— och yrkeslivet. Vid lä- rarutbildningen för yrkesskolorna mås- te den speciella undervisningsmetodi- ken ges stort utrymme och samarbetet med näringslivets företrädare motiveras såväl av dessas kännedom om de kvali- fikationer, som en lärare bör äga, som av det faktum, att yrkeslärarna till stor del rekryteras från näringslivet. De sak- kunniga har emellertid påvisat, att det erforderliga samarbetet med närings- och yrkesliv kan komma till stånd, även om yrkesutbildningen inordnas under med det allmänna skolväsendet gemen- sam central ledning. Vad beträffar det moment i yrkeslärarutbildningen, som den speciella undervisningsmetodiken utgör, kan detta komma till sin rätt, även om all lärarutbildning ställs under ledning av samma verk.
Skälen för att all lärarutbildning bör ledas av samma skolämbetsverk måste bedömas som starka. Undervisningen i de för lärarutbildningen centrala äm- nena psykologi, pedagogik och allmän undervisningsmetodik har samma syfte- mål för alla lärarkategorier, även om undervisningen måste anpassas efter lä- raraspiranternas skiftande förkunska- per. Då lärare ur samma kategorier i framtiden i större omfattning än vad som för närvarande är fallet kommer att få tjänstgöra i såväl allmänna skolor
som yrkesskolor, är det nödvändigt att få till stånd en lämplig avvägning av olika skolformers intressen ifråga om utbildningen av lärarpersonal. En så— dan avvägning blir svårare att åstad- komma, om utbildningen av lärarperso- nal för yrkesundervisningsanstalterna skall ombesörjas av ett särskilt ämbets- verk.
Samarbete mellan två verk som alternativ till ett gemensamt skolämbetsverk
Den föregående framställningen har med all tydlighet visat på behovet av en samordning av den centrala ledningen av skolväsendets olika former. Innan de sakkunniga i nästa avsnitt av detta kapi- tel tar definitiv ställning till frågan om ett eller två skolämbetsverk finns det skäl att diskutera, huruvida samord- ningen kan åstadkommas genom ett fast organiserat samarbete mellan en utvid- gad överstyrelse för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen, d.v.s. om ett sådant samarbete kan bli ett acceptabelt alter- nativ till inrättandet av ett gemensamt skolämbetsverk.
Det har förut i olika sammanhang i detta betänkande framhållits, att samar- bete mellan de verk, som centralt leder utbildning av något slag, i stor utsträck- ning är beroende av initiativ från något verks sida och att samarbetet till följd därav kan sägas vara tämligen spora- diskt. Samarbete i fast organiserade for- mer förekommer visserligen, men så- dana samarbetsformer är sparsamt före- trädda.
Man kan således konstatera, att sam- arbetet skolämbetsverken emellan inte är tillräckligt vare sig omfattande eller djupgående. I kap. 9 har de sakkunniga bland annat med hänsyn härtill uttalat sig för, att den centrala ledningen av yr- kesutbildningen bör sammanföras i ett enda verk. Den i förevarande samman-
hang aktuella frågeställningen blir den- na: motiverar bristen på tillräckligt samarbete en slutsats analog med den, som dragits i kap. 9, d.v.s. att hela skol- väsendet bör ledas av ett enda verk, el- ler kan samarbetet, när det bara gäller två verk, utvidgas, så att detta inte be- höver bli nödvändigt. Det är givetvis mycket lättare att få till stånd ett intimt och fruktbärande samarbete mellan två ämbetsverk än mellan ett flertal dylika. Det torde knappast möta några oöver- stigliga hinder att åstadkomma ett orga- niserat samarbete mellan skolöverstyrel- sen och en utvidgad överstyrelse för yr- kesutbildning vid sidan av de informel- la kontakter, som alltid förekommer äm- betsverken emellan. Samarbete kan t.ex. etableras på så sätt, att vartdera ämbets- verkct får en eller flera representanter i det andra verkets styrelse och att sär- skilda samarbetsdelegationer eller kon- taktmän tillsättes.
Vad representanterna i respektive äm- betsverks styrelser beträffar utgör de gi- vetvis i och för sig viktiga förbindelse- länkar mellan verken, men bådadera får så mångskiftande och komplicerade ar- betsuppgifter, att dessa representanter kan förutsättas äga mera ingående kän- nedom om endast en del av dessa arbets- uppgifter. Följaktligen blir det mycket vanskligt för vederbörande att i alla vid ett plenum med det andra verket före- kommande ärenden föra det egna ver- kets talan och framlägga dess synpunk- ter på de aktuella problemställningarna. När ett ärende kommer upp för avgö- rande i plenum har det ju i regel varit föremål för förberedande handläggning, om vars resultat vederbörande represen- tant icke alltid äger kännedom. Det or- ganiserade samarbetet måste därför även avse beredningen av alla de ären- den, som berör båda verkens tillsyns- områden. Det blir nödvändigt att utfär- da föreskrifter om skyldighet för båda
verken att samråda redan vid bered- ningen av samtliga dessa ärenden. Under nu rådande förhållanden på skolväsendets område kan ett organise- rat samarbete i de former, som här an- tytts, måhända visa sig tillräckligt för att motväga nackdelarna av den centra- la ledningens splittring, men i framti- den blir förhållandena annorlunda. När grundskolan slutgiltigt genomförts över hela landet och således bildar basorga- nisation för alla frivilliga överbyggna- der, kommer ärendena rörande många teoretiska och praktiska skolformer att bli så sammanvävda med varandra, att de i praktiken inte kan särskiljas. Vi har då nått ett stadium, då samarbetet inte kan begränsas till samråd vid be- redningen av ärenden av gemensamt in- tresse och deltagande av representanter för det ena verkets ledning i plenum med det andra verket. Även om bered- ningen av ärendena samorganiseras, måste ju dock varje verk självt fatta er- forderliga beslut. När ärenden rörande en yrkesskolform inte kan klart avgrän- sas från ärenden rörande en teoretisk skolform, blir en sådan beslutsordning knappast längre möjlig att tillämpa. I sådana fall måste samarbetet mellan de båda verken drivas så långt, att de inte endast gemensamt bereder ärendena utan också gemensamt fattar de beslut, som föranledes av beredningen. Kon- sekvensen härav blir, att de båda verken måste inrätta ett eller flera permanenta samarbetsorgan, som inte bara ansvarar för beredningen av ärendena utan också fattar rättsligt bindande beslut i båda verkens namn. Ett samarbetsorgan av denna typ skulle utgöra en för svensk statsförvaltning hittills okänd konstruk- tion. En sådan nyskapelse skulle givet- vis i och för sig kunna accepteras, men det väsentliga är enligt de sakkunnigas mening, att den effekt man därigenom uppnår blir i princip densamma, som
uppnås vid en sammanslagning av de båda verken. De sakkunniga anser där- för att med hänsyn till det framtida skolväsendets karaktär samarbetet inte kan ges en sådan utformning, att det kan uppväga nackdelarna av en uppdel- ning av den centrala ledningen på två från varandra fristående skolämbets- verk. Samarbete mellan två skolämbets- verk blir inte ett godtagbart alternativ till ett gemensamt skolämbetsverk.
Gemensam central ledning för hela skolväsen- det förordas
Vårt skol- och utbildningsväsende befin- ner sig i en period av stark yttre expan- sion och inre omdaning. Yrkesutbild- ningen har under de senaste åren vuxit ut i mycket stor omfattning, och alla tecken tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta. Samtidigt skärpes också kraven på yrkesutbildningens kvalitet; speciellt måste dess pedagogis- ka problem uppmärksammas. Detta stäl- ler redan stora krav på den centrala led- ningens förmåga att planera, organisera och vidareutveckla yrkesutbildningen, så att den kommer att motsvara tidens fordringar. Kraven kommer undan för undan att skärpas. Samtidigt står vi på det allmänna skolväsendets område in- för den stora och genomgripande re- form, som grundskolans successiva ge- nomförande över hela landet innebär. Inom skolväsendets båda huvudområ- den väntar således viktiga och i många fall svårbemästrade arbetsuppgifter på aktiva insatser från de ämbetsverk, som centralt skall leda utbildning. Arbets- uppgifterna kan utföras och undervis- ningsproblemen lösas, antingen man väljer att inrätta ett gemensamt enhetligt skolämbetsverk eller att dela upp den centrala ledningen mellan två från var- andra fristående ämbetsverk. Den för de sakkunnigas ställningstagande rele-
vanta frågan är emellertid: genom vil- ken organisationsmodell erhåller man de bästa förutsättningarna för det bästa utförandet av arbetsuppgifterna och de bästa lösningarna av undervisningspro- blemen, eller uttryckt på annat sätt: vil- ken organisationsform kan bäst befräm- ja en gynnsam utveckling för hela vårt skolväsende.
Den analys av problemställningarna, som de sakkunniga företagit, ger tydligt och klart vid handen, vilken avgörande vikt som måste fästas vid det faktum, att grundskolan efter sitt definitiva ge- nomförande kommer att bilda funda- mentet för all efterföljande utbildning av såväl allmänt teoretisk som yrkesut- bildande art. Grundskolan får till upp— gift att förbereda alla sina elever för de- ras kommande verksamhet i arbetslivet. För att denna målsättning skall kunna förverkligas är det ofrånkomligt att det sker en samordning av det arbete, som utföres på det centrala skolämbetsverks— planet. Med hänsyn till den klart ekono— miska målsättning yrkesutbildningen äger i motsats till utbildningen inom det allmänna skolväsendet kan många, i och för sig tungt vägande, argument anföras till stöd för den uppfattningen att yrkes- utbildningen bäst främjas, om den får ledas av ett särskilt ämbetsverk. Den nödvändiga samordningen med den cen- trala ledningen för det allmänna skol- väsendet får i så fall åstadkommas ge- nom ett fast organisatoriskt samarbete med det verk, som har tillsynen över detta. De sakkunniga har emellertid på- visat, att ett sådant samarbete måste fö- ras så långt att det i realiteten får nära nog samma effekt som ett sammanföran- de av ledningen för skolväsendets båda huvudformer i ett och samma ämbets- verk. Kravet på en samordning ifråga om den centrala ledningens verksamhet
leder då logiskt till den slutsatsen, att skolväsendet i dess helhet bör ställas under tillsyn av ett enda ämbetsverk.
De sakkunniga är övertygade om att inrättandet av ett gemensamt skoläm- betsverk utgör den lösning på den cen- trala ledningens organisationsproblem, som skapar de bästa förutsättningarna för en gynnsam och ändamålsenlig ut- veckling av hela vårt skolväsende, de allmänna skolorna såväl som yrkesut- bildningsanstalterna. Visserligen ligger det i sakens natur att vilket val man än träffar, ett eller två verk, så har det att uppvisa både fördelar och nackdelar, men de sakkunniga stöder sin övertygel- se på de resultat, som framkommit vid den sammanfattande jämförelsen mellan de skäl, som kan anföras till förmån för inrättande, dels av ett fristående yrkes- utbildningsverk och dels av ett enhetligt skolämbetsverk. Värderingen av de oli- ka argumentens vikt och betydelse visar otvetydigt, vilka betydande fördelar för hela vårt utbildningsväsende som skulle vinnas genom en gemensam central led- ning. Dessa fördelar ligger framförallt däri, att en sådan reform skulle under- lätta den förestående omgestaltningen av skolväsendet, utvecklandet av ett organiskt samband mellan grundskolan och dess överbyggnader samt strävan- dena att skapa jämvikt mellan olika utbildningsvägar. Den skulle innebära ett klart erkännande från statsmakter- nas sida, att alla de skilda formerna av vår svenska skola är likvärdiga med varandra, att de praktiska utbildnings— vägarna är av lika stort värde för sam- hället som de teoretiska.
De sakkunniga förordar således, att yrkesskolväsendet samt det allmänna skol- och folkbildningsväsendet ställes under gemensam central ledning av ett enda ämbetsverk.
KAPITEL 12
Förslag om inrättande av ett gemensamt skolämbetsverk
Åmbetsverkets karaktär
De sakkunniga har i föregående kapitel förordat, att ett gemensamt skolämbets- verk inrättas, hos Vilket ledningen av hela vårt skol- och utbildningsväsende nedanför högskolestadiet skall samlas. Detta nya ämbetsverk har att utföra de arbetsuppgifter och utöva de befogenhe- ter, som nu tillkommer skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning —— från eventuell delegering av beslutande- rätt till länsskol-nämnder eller lokala skolledningar bortses i detta samman- hang. Det får vidare övertaga fackäm- betsverkens tillsyn över yrkesutbild— ning, i den mån nämnda yrkesutbildning enligt de sakkunnigas förslag i kap. 10 skall överföras under med annan yrkes- utbildning gemensam central ledning. Vcrksamhetsområdet för det nya ge- mensamma skolämbetsverket blir såle- des mycket omfattande och samtidigt mycket heterogent. Detta ställer stora krav på verkets ledning och personal. Det nya skolämbetsverket måste erhålla en organisatorisk struktur, som medger en effektiv och ändamålsenlig handlägg- ning av ärenden rörande såväl de mera teoretiskt som de övervägande yrkes- inriktade skol— och utbildningsformer- na. Vid utformningen av såväl verksled- ningens organisation som verkets per- sonalorganisation måste man eftersträva, att verket blir funktionsdugligt med hän— syn till båda verksamhetsområdena.Här- vid bör man dock, så långt detta över- huvudtaget är möjligt, söka anknyta till
nu gällande organisationsformer för skolväsendets centrala ledning för att bevara sådana former, som visat sig vär- defulla.
Ledningen för den nuvarande skol- överstyrelsen och den nuvarande över- styrelsen för yrkesutbildning är kon— struerade på olika sätt. Detsamma är fal- let med beslutsordningen. Skolöversty- relsen är en ämbetsmannastyrelse, sam- mansatt .av verkschefen och cheferna för verkets rotlar (byråer) samt två lek- mannarepresentanter, som dock endast deltar i plenum med verksledningen i vissa frågor av mera allmänt intresse. Plenum med verksledningen, i vilket samtliga ledamöter av denna deltar, fö- rekommer mera sällan. Regeln är att jämte verkschefen ett begränsat antal rotelchefer deltar och att sammansätt- ningen av plenum växlar efter ärendenas art. Överstyrelsen för yrkesutbildning är en representantförsamling, samman- satt av verkschefen och cheferna för verkets byråer samt företrädare för oli- ka näringslivs— och arbetsmarknadsor- ganisationer. I densamma ingår även re- presentanter för respektive skolöversty- relsen och arbetsmarknadsstyrelsen. I plenum med överstyrelsen äger samtliga ledamöter deltaga. Dessa två helt olika principer för verksledninge-ns samman- sättning och ordningen för fattande av dess beslut kan inte bringas att samman- smälta. Det nya ämbetsverkets ledning måste nykonstrueras, oberoende av vad
som gäller för de båda nuvarande skol- ämbetsverken.
Kansliorganisationen inom respektive skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning är likaledes utformad enligt olika principer. Inom det först— nämnda verket handlägges ärendena ef- ter sin art — pedagogiska, organisatoris- ka, administrativa och planeringsären- den _ i skilda avdelningar. Inom varje avdelning finns underlydande rotlar, där ärendena i regel är fördelade efter skolform. Dessutom finns tre fristående rotlar, som icke är inordnade i någon avdelning. Inom överstyrelsen för yrkes- utbildning handlägges pedagogiska och organisatoriska ärenden rörande varje större yrkesutbildningsområde inom en fackbyrå, medan administrativa ärenden och ärenden rörande lärarutbildning handlägges inom var sin byrå, vilkas verksamhet alltså omspänner verkets hela tillsynsområde. Uppdelning på av- delningar förekommer inte inom detta verk. Inom de fackämbetsverk, som ut- övar tillsyn över yrkesutbildning, hand- lägges yrkesuthildningsärendena an- tingen inom arbetsenheter av samma typ som fackbyråerna inom överstyrel- sen för yrkesutbildning eller inom ar- betsenheter, som även handlägger andra ärenden än sådana, som hänför sig till yrkesutbildningen.
De olika principer, som tillämpats för utformningen av kansliorga-nisationen inom skolöverstyrelsen och överstyrel- sen för yrkesutbildning respektive de fackämbetsverk vilka centralt leder yr- kesutbildning, gör det nödvändigt att nykonstruera det gemensamma skoläm- betsverkets kansliorganisation med hän- syn till de uppgifter verket får att utföra. Likaså måste beslutsordningen inom det nya verket _— det gäller såväl de beslut verksstyrelsen skall fatta som de beslut, vilka skall fattas av verkets tjänstemän på olika nivåer — anpassas efter verkets
dubbla funktion som tillsynsmyndighet för både det allmänna undervisnings- väsendet och yrkesutbildningsväsendct.
Ämbetsverkets namn
Det ligger i öppen dag, att det är ytterst svårt att finna ett lämpligt namn på det föreslagna nya skolämbetsverket. Nam- net bör så adekvat som möjligt ange ar— ten och omfattningen av verkets arbets- fält och uppgifter, det bör vara kort och lätt att uttala samt helst även vara språk- ligt-estetiskt tilltalande. Att finna ett namn som uppfyller samtliga dessa ford- ringar, torde inte ligga inom möjlighe- tens gränser. Uppfylles en av dessa ford- ringar tvingas man att i större eller mindre utsträckning göra avkall på nå- gon av de övriga. Vårt språk saknar ett kort och fullt adekvat uttryck, som i sig kan sammanfatta skolämbetsverkets karaktär och funktioner. Skall nam- net ge full täckning häråt, måste det med nödvändighet sammansättas av flera ord. Ett ur den nämnda synpunkten fullt adekvat och korrekt namn är t. ex. Kungl. Överstyrelsen för det allmänna skol— och folkbildningsväsendet samt yr- kesutbildningsväsendet. Det torde inte behöva närmare motiveras, att ett sådant namn måste förkastas; det är långt, otympligt och svårt att uttala. Ett kort namn är ur alla synpunkter att föredra.
Kravet på en fullt adekvat beteckning för verkets karaktär och funktion måste sålunda överges; kravet på att namnet skall vara kort och lätt att uttala får be- dömas som väsentligare och bör i första hand tillgodoses. Namnet bör helst bestå av ett ord, som inte har för många sta- velser. Vidare bör man undvika anhop- ning av flera konsonanter, som gör nam— net svåruttalat. Om man bortser från ordet »Kungl.», vilket förekommer i flertalet centrala ämbetsverks namn, be- står i de flesta fall dessa namn av två
led. Det första ledet betecknar i regel verkets förvaltningsområde, t. ex. fång- vårds-, arbetarskydds-, eivilförsvars-, lantmäteri- och fiskeri-. Det andra ledet _- styrelsen, verket, kollegiet, kontoret m. fl. _ skulle närmast antyda verkets organisationsform; numera saknar emel— lertid dessa olika beteckningar betydel- se, när det gäller att avgöra vederböran- de verks allmänna beskaffenhet. »Sty- relsen, »verket», »kollegiet» etc. kan inte med utgångspunkt från benämningarna skiljas från varandra i fråga om vare sig yttre självständighet eller inre orga- nisation.
De sakkunniga finner det lämpligt, att namnet på det nya skolämbetsverket ut- göres av ett ord, sammansatt av två led, av vilka det första så nära som möjligt anger verkets arbetsfält eller förvalt- ningsområde. Verket avses komma att utöva tillsyn över undervisning och utbildning nedanför högskole- stadiet. Varken »undervisning» eller »utbildning» blir då fullt användbara ord för första ledet av namnet, dels där- för att dessa båda begrepp inte är iden— tiska och dels därför att verket inte kom- mer att ha tillsyn över all undervisning respektive utbildning. Det enda alterna- tiv, som synes vara acceptabelt som förs- ta led i ämbetsverkets namn är någon form av substantivet »skola». Lejonpar- ten av verksamheten inom det föreslag- na verkets tillsynsområde bedrives — och torde inom en överskådlig framtid komma att bedrivas — vid skolor av skilda slag. Termen »skola» har också vunnit hävd såväl inom det allmänna skol- och folkbildningsväsendet (folk- skola, forts—ättningsskola, realskola, flick- skola, folkhögskola m.fl.) som inom yr- kesutbildningsväsendet (yrkesskola, verkstadsskola, handelsskola, lantman- naskola, skogsskola m. fl.). I vanligt språkbruk inkluderar termen »skola» även läroverk, gymnasium, seminarium
in. fl. läroanstalter. Förutom det frivilli- ga folkbild—ningsarbetet faller endast en verksamhet av mera väsentlig betydelse inom det förslagna tillsynsområdet utan- för begreppet »skola», nämligen den inom näringslivet bedrivna lärlingsut- bildningen; men detta kan inte gärna åberopas som något vägande skäl mot användningen av ordet »skola» i äm- betsverkets namn. Ordstammen skol- fyl- ler vidare synnerligen väl kravet på korthet och låter sig väl infogas i ord— sammansättningar. De sakkunniga an- ser fördenskull, att denna ordstam bör ingå som ett led i ämbetsverkets namn. Vilket ord man väljer för slutledet av ämbetsverkets namn torde, som ovan framhållits, sakna reell betydelse. Man får söka finna ett ord, som väl passar samman med ordstammen skol- och som är så beskaffat, att förväxling med an- nan Skolmyndighet av lokal eller regio- nal karaktär undvikes. Av det sistnämn— de skälet måste sådana namn som skol- styrelsen oeb skolkollegiet utmönstras, ehuru de i övrigt skulle vara acceptabla. Däremot är namn som skolöverstyrelsen och skolverket användbara. Då skoläm- betsverket blir ett centralt ämbetsverk, d. v. s. dess förvaltningsområde kommer att omfatta hela riket, kan namn med förstavelsen »riks» framför »skol» myc- ket väl accepteras. Lämpliga namn av denna typ förefaller riksskolstyrelsen och rikssikolverket vara. Skolöverstyrelsen är ett namn, som ganska väl uppfyller de fordringar de sakkunniga ställt på det nya skolämbets- verkets namn. Det är emellertid av flera skäl — främst psykologiska — olämp— ligt att överflytta namnet på ett nu exi- sterande skolämbetsverk på det nya ver- ket, som ju enligt de sakkunnigas för- slag avses bli helt nykonstruerat. Ett nytt ämbetsverk bör rimligtvis erhålla ett nytt namn. De sakkunniga anser, att följande tre
namn är acceptabla, nämligen riksskol- styrelsen, riksskolverket och skolverket. Vi finner, att skolverket — officiellt Kungl. skolverket — bäst motsvarar de krav vi velat ställa på det av oss före—
slagna nya skolämbetsverkets namn. Namnet är kort, lätt att uttala och skriva samt anger de väsentligaste karakteristi- ka hos verket. Vi kommer i det följande att använda detta namn i betänkandet.
Skolverkets ämbetsfattning
De sakkunniga föreslår, att skolverket blir den centrala statliga myndigheten för såväl det allmänna skol- och folk- bildningsväsendet som yrkesutbildnings- väsendet. I enlighet med för verket fast- ställd instruktion och i övrigt gällande föreskrifter skall det utöva högsta in- seendet häröver och handlägga dithö- rande ärenden. Under inseende av skol- verket kommer enligt de sakkunnigas förslag att stå alla de skolor och övriga anstalter, som nu lyder under skolöver- styrelsen och överstyrelsen för yrkesut- bildning. Vidare ställes under ämbets- verkets tillsyn de skolor och övriga an- stalter för undervisning och utbildning, som nu lyder under lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, sjöfarts- styrelsen, medicinalstyrelsen och social- styrelsen samt styrelsen för state-ns skogsmästarskola och sty-relsen för sta- tens brandskola, i den mån berörda sko- lor och anstalter enligt de sakkunnigas förslag i kap. 10 skall överföras under gemensam central ledning med övrig yrkesutbildning.
Skolverket blir i enlighet härmed central tillsynsmyndighet för:
statliga och kommunala skolor, till- hörande det allmänna undervisningsvä- sendet,
specialgymnasiet för lantbruks-, meje- ri- och skogsstuderande,
enskilda skolor, i vilka meddelas un- dervisning åt skolpliktiga barn eller vil— ka enligt beslut av Kungl. Maj:t ställes under skolverkets inseende,
tekniska läroverk (tekniska gymnasier och tekniska fackskolor),
handelsgymnasier, konstfackskolan,
centrala verkstadsskolor, kommunala och landstingskommunala yrkesskolor för industri, hantverk, han- del och husligt arbete,
statsunderstödda enskilda yrkessko- lor,
särskilda anstalter för yrkesundervis- ning (bergsskolan i Filipstad, textilinsti- tutet i Borås, Lennings textilinstitut i Norrköping samt grafiska institutet),
Alnarps lantbruks-, mejeri-, och träd- gårdsinstitut, lantbruksskolor, lantman- naskolor, lanthushållsskolor, jordbru- kets yrkesskolor, särskilda kurser för ut- bildning av personal med specialupp- gifter på jordbrukets område samt lant— hushållsskolor,
stat-ens skogsmästarskola, skogsskolor jämte kompletteringskurser för inträde vid skogsskola samt statsunderstödda skogsbrukskurser, antingen de är för- lagda till skogsbruksskolor eller är fri- stående,
sjöbefälsskolor och sjömansskolor, sjuksköterskeskolor, barnmorskeläro- anstalter, centralskolan för specialut- bildning av barnsjuksköterskor, statens distriktssköterskeskola, statens institut för högre sjuksköterskeutbildning, cen— trala högre kurser i mentalsjukvård för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever samt utbildningen av mentalsjukvårds- personal,
hemsysterskolor, barnsköterskeskolor, förskoleseminarier, sociala barnavårds- seminariet, Svenska socialvårdsförbun- dets kurser för utbildning av ålderdoms- hemsföreståndare, prov- och komplet- teringskurser för hemvårdarinnor samt hcmsamaritkurser,
statens brandskola, statsunderstödd yrkesutbildning inom näringslivet,
omskolningskurser,
viss korrespondensundervisning, övriga anstalter för yrkesundervis- ning, som enligt beslut av Kungl. Maj :t ställes under skolverkets inseende,
det allmänna folkbildningsväsendet, innefattande folkhögskolor, folkbiblio- tek, folkbildningsorganisationer, föreläs— ningsverksamhet, folkbildningskurser, studiecirklar, nykterhetsundervisning och nykterhetsupplysning, ungdomsut- bildning, »instruktionsverksamhet bland ungdom, fritidsverksamhet bland ung- dom, anordningar för idrott och allmän fysisk utbildning samt andra anord- ningar för folkundervisning och folk- uppfostran,
anstalter och kurser för utbildning och fortbildning av lärare och andra be- fattningshavare inom skolverkets äm- betsområde, i den mån verksamheten icke enligt särskild föreskrift ankom- mer på annan myndighet. Om skolver- kets befattning med lärarhögskolorna bör gälla vad därom blir särskilt före- skrivet.
Under skolverkets inseende föreslås vidare komma att stå:
'blind— och dövskolor samt vårdanstal—
ten för blinda med komplicerat lyte, sär- skolor och anstalter för psykiskt efter- blivna i den omfattning därom blir sär- skilt stadgat,
i vad avser undervisning i allmän- bildande ämnen: försvarets läroverk,
i vad avser undervisning i allmän- bildande ämnen och yrkesutbildning: epileptikeranstalter, vanföreanstalter och ungdomsvårdsskolor,
i vad avser undervisning och fostran: anstalter för psykopatiska och nervösa barn,
elevhem knutna »till skolor vid det ob- ligatoriska skolväsendet, Eugeniahem- met och vanföreanstalterna, elevhem vid sådana internatskolor, till vilka utgår statsbidrag, samt sådana elevhem för elever vid andra allmänbildande läro— anstalter och yrkesutbildningsanstalter under verkets inseende, vilka åtnjuter driftsbidrag av statsmedel.
Gränserna för skolverkets tillsynsom- råde måste givetvis vara flexibla. Det ligger i sakens natur, att nya typer av statliga, statsunderstödda kommunala eller enskilda skolor, allmänbildande så- väl som yrkesutbildande, som kan kom- ma att inrättas i framtiden, skall ställas under tillsyn av skolverket; likaså nu be— fintliga eller framdeles inrättade kom- munala eller enskilda skolor, som till- delas statsunderstöd eller eljest genom beslut av Kungl. Maj:t ställes under ver- kets överinseende.
Förslag till instruktion för ämbetsver- ket är bifogat som bilaga till detta be- tänkande.
Skolverkets ledning
Principer för organisationen av de centrala ämbetsverkens ledning Självständigt arbetande centrala äm- betsverk är en för Sverige unik företeel-
se. I andra länder —— med visst undan- tag för Finland, vars centrala statsför- valtning är uppbyggd efter i huvudsak samma grunder som den svenska — mot-
svaras våra centrala ämbetsverk av by- råer eller avdelningar inom regerings- departementen. Våra första centrala äm- betsverk inrättades på 1600-talet, efter antagandet av 1634 års regeringsform. Vid denna tidpunkt fanns ännu ingen klar skillnad mellan förvaltning och rättsskipning. De nyinrättade ämbetsver- ken organiserades på liknande sätt som de något tidigare inrättade hovrättern—a. De blev kollegialt arbetande verk, inom vilka besluten fattades efter omröstning mellan ledamöterna. Den ämbetsman, som enligt nutida uppfattning om för- valtningsverksamhet skulle kallas verks— chef, var endast ordförande, en primus inter pares. Den tidens ämbetsverk för- enade vidare hos sig uppgifter, som nu åligger såväl departementen som de cen- trala ämbetsverken. Samma förhållan- de blev i stort sett rådande under när- mast följande århundrade. Under 1800- talets första hälft ändrades emellertid förhållandena radikalt. 1809 års rege- ringsform byggdes upp på principen om maktfördelning mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Förvaltningen och rättsskip- ningen blev klarare åtskilda. 1841 års departementalreform, varigenom de 5. k. statsexpeditionerna avskaffades och er- sattes av statsdepartement, medförde ingen begränsning av de centrala äm- betsverkens befogenhet att på eget an- svar handlägga och avgöra ärenden, vart och ett på sitt speciella område av stats- förvaltningen.
De då befintliga ämbetsverken fort- satte att arbeta under samma kollegiala former som tidigare. Denna form an- sågs värdefull, därför att samråd och samarbete mellan flera ämbetsmän med- gav en mera allsidig och säkrare bedöm- ning av ärendena än ett avgörande träf- fat av en enda person. Särskilt rättssä— kerhetssynpunkter var utslagsgivande för detta betraktelsesätt. Även om en bo-
skillnad mellan förvaltningen och rätts— skipningen kommit till stånd, så hade dock de centrala ämbetsverken i vissa fall alltjämt att avgöra ärenden, som be- rörde enskilda medborgares eller korpo- rationers i lag eller författning fastställ- da rättigheter. Avigsidan av den kolle— giala arbetsformen var långsamheten och omständligheten vidhandläggningen av ärendena samt den bristande förmå- gan hos kollegierna att ta egna initiativ. Så länge den statliga verksamheten var dels av ringa omfattning och dels icke krävde snabb handläggning av ärende- na gav dessa förhållanden icke upphov till nämnvärt allvarliga olägenheter. Un- der loppet av 1800-talet gick emellertid i utvecklingen i en annan riktning. Den statliga verksamheten expanderade allt kraftigare och kraven på den centrala förvaltningens initiativkraft och band- lingsduglighet ökade. Många nya ämbets— verk inrättades under det nämnda år- hundradet och de flesta av dem organise- rades enligt andra principer än de gamla kollegierna. Beslutanderätten lades helt i händerna på verkschefen, varigenom man hoppades, att verken skulle komma att arbeta snabbare och smidigare samt utveckla större initiativkraft. I några fall blev de under 1800-talen inrättade ämbetsverken blandformer mellan de äldre kollegiala och de nyare verken, i vilka verkschefen ensam fattade beslu- ten. Även i dessa verk var beslutande- rätten förbehållen verkschefen, men denne hade före fattandet av beslut att rådgöra med cheferna för verkets by- råer.
Fram till innevarande århundrades början hade alltså sammansättningen av ämbetsverkens ledning och ordningen för fattande av dess beslut utformats enligt två principer: kollegiala överläggningar och beslut samt ensambeslutanderätt för verkschefen jämte den modifiering av den senare principen, för vilken, redo-
gjorts här ovan. Det bör påpekas, att de perso-ner i verksledningen, som del- tog i överläggningarna och besluten inom de kollegiala verken, var tjänste- män, befattningshavare i verket, icke lekmän, som förordnats till ledamöter av kollegiet. Alltjämt är dessa båda principer för ämbetsverksledningarnas sammansättning och beslutsordning i kraft. I vissa ämbetsverk utgöres led- ningen av verkschefen och ledamöterna av verksstyrelsen, vilka senare är byrå- chefer eller med dem likställda chefs- tjänstemän inom verket. Även andra be- fattningshavare kan i vissa verk ingå som ledamöter. Besluten fattas efter om- röstning bland ledamöterna. I andra verk har verkschefen ensam rätt att fat- ta beslut, dock i regel efter föregående samråd med chefstjänstemän eller andra befattningshavare, vilka har skyldighet att i så fall anmäla eventuellt avvikande mening till protokollet.
Under 1900-talet har tillkommit ett stort antal nya ämbetsverk, antingen helt nyinrättade eller skapade genom sammanslagning av äldre ämbetsverk. I fråga om verksledning och besluts- ordning har för vissa av dessa nya äm- betsverk tillämpats en variant av det gamla kollegiala arbetssättet, som är bättre anpassad till de förhållanden, un- der vilka den centrala statsförvaltningen numera måste arbeta. De ärenden led- ningen för dessa verk har att besluta om avgöres efter överläggningar och — i fall så erfordras '— omröstning bland ledamöterna, alltså en kollegial arbets- form; men ledamöterna utgöres icke en- dast, eller i vissa fall inte alls, av chefs- tjänstemännen utan av särskilt för detta uppdrag av Kungl. Maj:t förordnade per- soner. I exempelvis överstyrelsen för yr- kesutbildning utgöres verksledni—ngen av verkschefen, verkets vbyråchefer samt ett antal av Kungl. Maj:t förordnade per- soner. I en del verk, exempelvis arbets—
marknadsstyrelsen, utgöres ledningen av verkschefen, 'souschefen och ett an- tal likaledes av Kungl. Maj:t förordnade lekmän. I andra verk ingår en byrå- chef som ledamot »av verkstyrelsen en- dast »i de fall, då han föredrager ett ärende. Så är t. ex. fallet i lantbrukssty- relsen. Olika former för verksledningens samansättning tillämpas sålunda i dessa ämbetsverk. Ibland utgöres ledningen av såväl verkschefen och chefstjänste- männen inom verket som av särskilt för- ordnade lekmän, i andra fall av enbart verkschefen och särskilt förordnade, utanför verket stående personer. I regel fungerar verkschefen som ordförande i plenum med verksledningen, men un- dantag från denna regel finns också. Övergången från den kollegiala ar- betsformen inom den centrala statsför— valtningen till enrådighetsformen under förra århundradet motiverades huvud- sakligen av önskemål om en smidigare, effektivare och snabbare handläggning av ärendena samt större initiativförmåga hos verksledningen. En viss förbättring i dessa avseenden inträdde visserligen, men det är tvivelaktigt, om man gene- rellt kan säga, att det nya systemet gav bättre resultat än det gamla. Dessutom var det behäftat med vissa nackdelar. Det gav inte tillräcklig garanti för en grundlig och ingående belysning av ärendena från olika sidor, vilket särskilt ur rättssäkerhetssynpunkt tedde sig mindre fördelaktigt. En annan nackdel, som vidlådde även den gamla kollegiala arbetsformen, var den, att verksledning- en icke alltid hade tillräckliga insikter i och erfarenheter av praktiska samhälle- liga angelägenheter och deras skötsel. Då den statliga verksamheten blev allt- mer omfattande och utsträcktes till nya områden, som tidigare legat utanför de statliga myndigheternas inflytelsesfär, blev denna svaghet alltmer uppenbar. Krav restes på representation i verksled-
ningarna av företrädare för olika sekto- rer inom samhällslivet; verksledningar- na skulle därigenom tillföras sakkun- skap om de praktiska angelägenheterna inom de områden, som respektive verk hade att utöva tillsyn över. Dessa krav ledde till skapande av den nya kollegia— la verksform, som numera vunnit allt större insteg i den centrala statliga för- valtningen. Alldeles oomstridd har den nya formen emellertid inte blivit. Det har hävdats, att lekmannarepresevntan- terna i ett verks styrelse måste få svårt att frigöra sig från de intressen, som de har att företräda & sin yrkesverksamhet; det har också sagts, att verkschefernas initiativ- och handlingskraft kan komma att hämmas, om de löper risk att bli ned- röstade inom styrelsen vid avgörandet av viktiga frågor. I många fall står vid en frågas avgörande olika intressen mot varandra och fördenskull är de nämnda invändningarna principiellt befogade. I praktiken synes dock inga allvar-liga olägenheter ha uppstått. Vid överlägg- ningar och beslut inom ledningen för de verk, som är organiserade enligt den nya kollegiala formen, synes objektivite- ten icke ha blivit lidande. Delvis kan dett-a bero därpå, att man vid samma-n- sättningen av ledningen för nya verk sökt åstadkomma balans mellan olika intressegrupper.
Det kan tilläggas att lekmannainfly- tandet inom den centrala statsförvalt— ningen kan göra sig gällande även på an- nat sätt än genom ledamotskap av verks- styrelsen för utomstående personer. Till flera ämbetsverk är knutna rådgivande organ av olika typer och med skiftande verksamhetsuppgifter.
Synpunkter på strukturen av skolverkets ledning
De två nuvarande ämbetsverk, som när- mast berörs ,av de sakkunnigas utred-
ningsarbete, är skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. De sakkunniga har tidigare i detta kapitel framhållit, att ledningen för skolverket måste konstrueras oberoende av vad som nu gäller i fråga om dessa båda verk, men att man dock, så långt detta är möj— ligt, bör söka anknyta härtill. De sak- kunniga finner det nämligen värdefullt att till det nya skolämbetsverket överföra och tillämpa sådana organisationsformer, som med gott resultat prövats inom de båda verken och som kan bedömas bli ändamålsenliga även inom det nya ver- kct. Såväl skolöverstyrelsen som över— styrelsen för yrkesutbildning arbetar i kollegiala former, men skillnaden dem emellan är, som tidigare påpekats, att skolöverstyrelsen är en ämbetsmanna- styrelse meda—n överstyrelsen för yrkes— utbildning huvudsakligen är en repre— sentantstyrelsc.
Enl-igt de sakkunnigas mening bör ledningen för det nya skolämbetsverket konstrueras så, att den får arbeta enligt ett kollegialt system, (1. v. 5. att ledamö- terna av verksstyrelsen gemensamt över- lägger om de ärenden, som skall avgöras av denna, och fattar beslut efter omröst- ning, om så erfordras. Det kan icke vara lämpligt att konstruera ledningen så, att verkschefen får ensamrätt att beslu- ta. Skolverket blir ju tillsynsmyndighet för huvudparten av vårt lands undervis- ningsväsende och följaktligen får dess ledning ta ställning till en mångfald vik- tiga ärenden, som fordrar en noggrann och allsidig prövning. Ansvaret för be- slut i dessa ärenden 'bör icke läggas på en enda ämbetsman utan bäras samfällt av en styrelse, inom vilken ärendena kan skärskådas från olika synvinklar och där skilda meningar kan komma till uttryck.
Det har i föregående avsnitt av detta kapitel påvisats, att det finns två olika typer av kollegialt arbetande verk inom
den centrala statliga förvaltningen: dels en typ där verksledningen består enbart av ämbetsmän, verkschefen och chefs- tjänstemännen inom verket, dels en typ där verksledningen i större eller mindre omfattning består av särskilt av Kungl. Maj:t för detta uppdrag förordnade per- soner, som icke tillhör verkets tjänste- mannastab. De sakkunnig-a anser, att ledningen för skolverket bör utformas så, att den kommer att falla inom ramen för den sistnämnda typen. Undervis- ning, utbildning och fostran av ungdo- men är angelägenheter av utomordentlig vikt och betydelse för hela vårt folk. Det måste fördenskull vara ett allmänt med- borgerligt intresse att i ledningen för skolverket ges utrymme inte endast åt de synpunkter, som de aktiva skolmän- nen lägger på frågor rörande undervis- ningsväsendet, utan också åt de syn- punkter föräldrar och målsmän, ideella organisationer, näringslivs- och arbets- markn-adsorga-nisationer, forskare på de pedagogiska, psykologiska och sociolo- gisk-a vetenskapsfälten. m. fl. kan ha att framföra. Slutsatsen blir, att i ledningen för skolverket bör ingå ett större eller mindre antal lekmän, som kan framträ- da som förespråkare för dessa sistnämn- da intressen. En sammansättning av verksledningen enligt dessa grunder er- bjuder emellertid svårbemästrade av- vägningsproblem. Det gäller bl. a. att av- väga antalet ledamöter i verksstyrelsen så, att denna utan att bli för stor kan bli representativ för verkets arbetsområde. Man måste vidare ta ställning till frågan i vilken utsträckning verkets egna äm— betsmän (verkschefen och chefstjänste- männen) skall tillförsäkras inflytande i styrelsen. Man kan givetvis tänka sig, att i styrelsen ingår, förutom verkschefen, enbart lekmannarepre'sentanter, alltså att styrelsen blir en ren representant- styrelse. De sa-kkuniga anser sig emel- lertid med hänvisning .till vad här ovan
sagts böra avvisa en sådan ensidig sam- mansättning av verksledningen. I den- samma bör ingå även ett begränsat antal av verkets chefstjänstemän. De sakkun- niga kommer i det följande att diskutera vissa frågeställningar rörande de kompo— nenter, av vilka verksledningen kan sammavnsättas, samt olika alternativa sammansättningar av ämbetsverkets sty- relse. De åsyftade komponenterna är tre, nämligen verkschefen, verkets övriga chefstjänstemän och av Kungl. Maj:t sär- skilt förordnade ledamöter av styrelsen, lekmannarepresentanter.
Vad verkschefen angår synes han un- der alla omständigheter böra» vara själv— skriven ledamot av skolverkets styrelse. Däremot kan man givetvis överväga, vil- ken ställning han skall erhålla i denna styrelse. Han kan ingå i denna som re- presentant för ämbetsverkets kansli. Där- utöver kan man tänka sig, att han jämväl bekläder posten som styrelsens ordfö- rande. Båda dessa lösningar har tillgri- pits i svensk stat-lig förvaltning. Beträf- fande de centrala ämbetsverken torde det emellertid i regel förhålla sig så, att verkschefen — oavsett verksledningens konstruktion i övrigt _ är ordförande i styrelsen. I förevarande fall är en dy- lik lösning utan tvekan att förorda. An- ordningen är ägnad att främja den nöd- vändiga samordningen mellan å ena si- dan av styrelsen fattade beslut och an- givna riktlinjer och å andra sidan kans- liets verksamhet.
Beträffande verkets övriga chefstjän- stemän må först följande framhållas. Det enhetliga skolämbetsverket måste i jäm- förelse med förhållandena inom de nu— varande skolämbetsverken erhålla viss förstärkningi fråga om chefstjänstemän. Det är sålunda inte tillfyllest med en överdirektör. Behovet av en överdirek- tör har gjort sig påtagligt gällande inom skolöverstyrelsen. En sådan var också föreslagen i betänkandet om skolöversty-
relsens organisation (SOU 1951 : 29) och framställning härom har gjorts även se- nare. De sakkunniga föreslår, att skol— ämbetsverket erhåller två överdirek— törer. Såsom närmare utvecklas i ett se- nare sammanhang har de sakkunniga funnit det lämpligt, att den ene av över- direktörerna ägnar sig åt det allmänna skol- och folkbildningsväsendet, medan den andre ägnar sig åt yrkesutbildnings- väsendet. Det torde inte närmare behöva motiveras, att båda överdirektörerna bör ingå som ledamöter i skolämbetsverkets styrelse.
Det nya ämbetsverkets övriga chefs- tjänstemän kommer att utgöras av che- ferna för dess arbetsenheter (undervis- ningsråd och byråchefer samt skolöver- läkaren). Såsom framgår i annat sam— manhang kommer med nödvändighet denna grupp att omfatta ett relativt be- tydande anta-1 tjänstemän. Såväl i skol- överstyrelsen som i överstyrelsen för yrkesutbildning ingår berörda chefs— tjänstemän som ledamöter i respektive verks styrelse. Med hänsyn till den ge— nomgripande förändring av undervis- ningsväsendets centrala ledning, som de sakkunniga föreslår, torde en närmare analys av dessa chefstjänstemäns even- tuella ledamotskap av skolämbetsverkets styrelse vara erforderlig.
Vid inrättandet av överstyrelsen för yrkesutbildning blev byråchefernas ställning i förhållande till styrelsen föremål för diskussion. Verkstads- skoleutredningen hade i sitt betänkande ( SOU 1938:54 ) som sin mening uttalat, att byråcheferna icke skulle vara leda- möter av styrelsen. Flera remissinstan- ser hävdade emellertid en rakt motsatt uppfattning. Som representant för den sistnämnda åsiktsriktningen kan näm- nas skolöverstyrelsen, vilken i sitt re- missyttrande anförde en rad argument för byråchefernas ledamotskap. Så fram- hölls bl. a. att byråcheferna utan leda-
motskap skulle erhålla en mindre auk- toritativ ställning än vad som kunde an— ses önskvärt gentemot styrelser och nämnder samt befattningshavare inom yrkesutbildningsväsendet, vilkas verk- samhet närmast hyråcheferna fick ta befattning med på tjänsterum och vid in- spektioner. Det syntes skolöverstyrelsen skäligt, att inte endast sakkunskap från näringslivet och arbetsmarknaden utan även från yrkesundervisningens område genom byråcheferna blev företrädd i överstyrelsen för yrkesutbildning. Riks- dagen följde också det i propositionen framförda förslaget om ledamotskap för byråcheferna i överstyrelsen.
Några omedelbara slutsatser synes emellertid i förevarande sammanhang inte kunna dragas av de anförda argu- menten och besluten i samband med in- rättandet av överstyrelsen för yrkesut- bildning. De över nära två decennier sig sträckande erfarenheterna tyder emellertid på, att invändningarna mot byråchefernas ledamotskap i huvudsak var obefogade. Man torde helt allmänt kunna hävda, att byråchefernas leda- motskap av överstyrelsen för yrkesut- bildning varit till gagn för dess verk- samhet och gett ökad tyngd åt dessabe— fattn'ingshavarcs insatser i olika sam- manhang.
Flera vägande argument för under- visningsrådens och byråchefernas leda- motskap i skolämbetsverkets styrelse kan uppenbarligen anföras. Deras leda- motskap är ägnat att motverka en even- tuell ensidighet i styrelsens sammansätt— ning. Styrelsens representativitet och sakkunskap beträffande undervisnings- och utbildningsfrågor skulle uppenbar- ligen också ökats högst väsentligt. Det må även framhålla-s, att undervisnings- råden och byråcheferna i sin dagliga gärning inom respektive områden har att upprätthålla nära kontakt med ett stort antal företrädare för skol- och
utbildningsväsendet samt med repre- sentanter för näringsliv och arbets- marknad. Därvid gjorda erfarenheter och förvärvade insikter skulle givetvis i många fall kunna bli till god vägled— ning vid styrelsens överläggningar och därmed även påverka dess beslut. För verkschefen måste det även vara en styr- ka, att berörda chefstjänstemän deltagit i styrelsens beslut och därmed är med- ansvariga för desamma. Det bör också tillfogas, att ett tillräckligt starkt tjäns- temannainslag i ett ämbetsverks ledning ansetts utgöra en borgen för opartisk- het, enhetlighet och konsekvens i hand- läggningen av olika ärenden.
Flera skäl kan emellertid anföras mot undervisningsrådens och byråchefer- nas ledamotskap av skolämbetsverkets styrelse. Så kan man t.ex. hävda, att lekmannarepresentanterna bör tillför- säkras ökat inflytande även inom den centrala skolmyndigheten; chefstjäns- temännen finns att tillgå inom verkets kansli och deras sakkunskap kan där- igenom i erforderlig utsträckning göra sig gällande. Måhända skulle man ock- så kunna hävda, .att chefstjänstemännens ledamotskap kunde leda till en alltför byråkratisk handläggning av ärendena inom skolämbetsverkets styrelse.
Såsom tidig-are nämnts ingår för när- varande samtliga undervisningsråd och byråchefer som ledamöter av respektive skolämbetsverks styrelse. Bibehåller man denna anordning i det föreslagna enhet- liga verket medför detta, att dess ledning kommer att bli oformligt stor. För att en så månghövdad styrelse överhuvud- taget skall kunna fungera, blir det ofrån— komligt, antingen att dela upp densamma i sektioner, som var och en får själv- ständigt besluta 'i avgränsade ärende- grupper, eller också att låta styrelsens sammansättning växla efter ärendenas art. I det senare fallet är underförstått, att endast ett relativt litet antal leda-
möter skall deltaga i avgörandet av ett särskilt ärende eller av en grupp når- besläktade ärenden. En dylik organisa- tion av verksledningen är behäftad med så allvarliga olägenheter, att den icke kan accepteras. Antingen man väljer att uppdela styrelsen på självständigt arbetande sektioner eller att låta sam- mansättningen av styrelsen växla efter ärendenas art, kan styrelseledamöterna inte få den allmänna överblick Över vare sig yrkesutbildningsfrågor eller frågor rörande det allmänna skolväsen— det, som skulle göra deras ledamotskap av verksledningen meningfyllt. Verks- ledningen bör nämligen enligt de sak- kunnigas mening arbeta som en enhet, inom vilken varje enskild ledamot äger möjlighet att skaffa sig en samlad över- blick över skol— och utbildningsväsen- det i dess helhet, över de stora dragen i dess organisation och "funktioner och över de väsentliga problem, som är aktuella för detsamma. Härav följer att antalet ledamöter av styrelsen måste hållas inom rätt snäva gränser. De sak- kunniga anser sig således nödsakade att överge tanken på att låta samtliga chefstjänstemän inträda som ledamöter av verksledningen. '
Även om de sakkunniga avvisar tan- ken på ett samtliga undervisningsråd och byråchefer omfattande ledamot- skap av verket-s styrelse framstår det dock som önskvärt, att de ifrågavarande chefstjänstemännen blir representera- de i denna. På vad sätt detta lämpligen bör ske kommer de sakkunniga att närmare diskutera längre fram i detta kapitel. .
Vad särskilt angår skolöverläkaren kan självfallet en rad argument anföras för att han bör ingå i skolverkets led— n'ing. Han representerar 'i ämbetsverket den främsta sakkunskapen på skolhy- gienens område. Utvidgningen av skol- verkets tillsynsområde till att omfatta
även den yrkesutbildning, som nu ledes av olika fackämbetsverk, vidgar ytter- ligare skolöverläkarens arbetsfält. Vid sin behandling av vissa frågor kom- mer verkets styrelse att behöva till— gång till skolhygienisk expertis. Mot- svarande expertis kommer emellertid att behövas även på andra områden, t. ex. beträffande planerings- och bygg- nadsfrågor, skoladministrativa och skol- organisatoriska frågor. De sakkunniga kan således inte finna, att skolöver- läkaren i sin egenskap av expert inom ett speciellt område därför bör erhålla ledamotskap i styrelsen.
Enligt de sakkunnigas mening bör de av Kungl. Maj:t särskilt förordnade Ie- damöterna, lekmannarepresentanterna, utgöra majoriteten 'i skolverkets styrelse. Sedan länge har i vårt land den all- männa skolan och folkbildningen varit föremål för livligt intresse i vida kret- sar. Inte minst under de senaste de- cennierna har av skilda anledningar skolfrågorna tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Dessa frågor har i hög— re grad än flertalet övriga samhällsfrå- gor alltmer blivit en hela folkets ange- lägenhet, ett förhållande som också bl. a. återspeglas i sammansättningen av såväl lokala som regionala org-an på skolans område. Inom yrkesskolväsendet har lekmannarepresentationen sedan länge utövat ett betydande inflytande även på det centrala planet. Så har t. ex. de av Kungl. Maj:t särskilt förordnade leda- möterna utgjort majoriteten i översty- relsen för yrkesutbildning alltifrån dess inrättande.
De av Kungl. Maj:t utsedda ledamö- terna i nämnda överstyrelse utgöres dels av representanter för olika or- ganisationer och intressesammanslut- ningar inom näringsliv och arbetsmark— nad, dels av en representant från vart- dera av de två närmast berörda ämbets- verken, arbetsmarknadsstyrelsen och
skolöverstyrelsen. Det av de sakkunni— ga föreslagna skolverket skulle bli till- synsmyndighet dels för det allmänna undervisningsväsendet, dels för lejon- parten av yrkesutbildningsväsendet. Till- lämpade man för detta vittomfattande tillsynsområde de nyss antydda princi- perna med direkt representation i sty- relsen dels för olika organisationer och intressesammanslutningar, dels för vart och ett av de sex närmast berörda äm- betsverken _ arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, so- cialstyrelsen, medicinalstyrelsen och sjöfartsstyrelsen — skulle enbart de av Kungl. Maj:t sär-skilt förordade styrelse— ledamöterna komma att utgöra ett bety- dande antal.
Uppenbarligen skulle verksledningen tillföras ytterligare erfarenhet och kun- nighet, om antalet ledamöter utökades. Den skulle emellertid förmodligen sam- tidigt förlora i effektivitet och smidig- het, förutsatt att man inte tillgriper utvägen att i viss utsträckning låta den arbeta sektionsvis. Av tidigare anförda skäl kan en dylik åtgärd 'inte anses ac- ceptabel. Det skulle vidare bli svårt, att överhuvud taget mera regelbundet samla hela styrelsen, därest denna blev alltför månghövdad. Dessa svårigheter hänför sig i främsta rummet till de uti- från kommande, av Kungl. Maj :t för- ordnade ledamöterna; verkets chefs— tjänstemän måste självfallet lättare kun- na anpassa tjänsteresor och andra lik- nande åligganden med hänsyn till sty— relsens sammanträden.
Det är visserligen utom—ordentligt be- tydelsefullt, att styrelsen blir i möjli- gaste mån representativ; tagen som hel- het bör den 'i vad avser skol- och ut- bildningsfrågor fylla synnerligen högt ställda krav på insikter och erfaren— heter. En lekmannarepresentation en— ligt de ovan antydda principerna le- der emellertid som redan framhållits i
kap. 11, till orealistiska och icke accep- tabla lösningar av problemet om sty- relsens sammansättning. Man tvingas överge des-sa tankegångar och därmed öppnas möjligheter att högst väsentligt nedbringaq antalet lekmannarepresen- tanter i skolämbetsverkets styrelse. Där- av följer också att styrelsen i sin helhet kan göras betydligt fåtaligare än vad den proponerade sammanslagningen av tillsynsmyndigheterna kunde tänkas ge anledning till.
Frågan blir nu, om den omständig- heten att skolverket föreslås bli till- synsmyndighet såväl för det allmänna undervisningsväsendet som för yrkes- skolväsendet bör återspeglas i styrelsens sammansättning, d. v. s. om de av Kungl. Maj:t särskilt förordnade ledamöterna skall utses såsom representanter för ett- dera av verkets båda huvudsakliga ar— betsområden. Beaktansvärda argument kan anföras för en av tvenne intresse- grupper sammansatt lekmannarepresen- tation i skolämbetsverkets ledning. Den ena skulle därvid i främsta rummet fö- reträda det allmänna skol- och folkbild- ningsväsendets intressen, den andra före- trädesvis näringslivets och arbetsmark- nadens intressen. Någon skarp gränslin- je mellan de båda grupperna kan emel— lertid knappast förekomma.
Redan den olikhet i målsättningen, som föreligger beträffande undervis- ningen inom tillsynsmyndighetens verk- samhetsområde synes tala för att yrkes— utbildningen blir särskilt företrädd i styrelsen. Den snabba utvecklingen inom näringsliv och arbetsmarknad kräver skärpt vaksamhet av tillsynsmyndighe- ten över yrkesutbildningen. Det gäller att i takt med de snabbt skeende för— ändringarna ge yrkesuthildningen en inriktning och ett innehåll, som svarar mot de vid varje tillfälle aktuella kra— ven. Denna fortlöpande anpassnings- process innebär inrättandet av nya
samt revidering eller slopande av be- fintliga utbildningslinjer. Utbildning och omskolning av skilda yrkesutövare kom- mer i framtiden 'att ingå som ett viktigt led i planeringen av det svenska sam— hälls- och näringslivet. Detta talar för att vissa ledamöter i skolämbetsverkets ledning företrädesvis skall uppmärk- samma näringslivets och arbetsmark— nadens. intressen. Även psykologiska skäl skulle kunna anföras för en dylik anordning. Näringsliv och arbets- marknad är för närvarande starkt re— presenterade i den centrala ledningen för den yrkesutbildning det här gäller. Ett slopande av denna representation kan förväntas möta kraftig opposition från företrädare för näringsliv och ar- betsmarknad, en opposition som sanno— likt skulle mildras därest en motsva- righet till nyssnämnda representation förutsattes ingå i skolämbetsverkets sty— relse.
Ur andra synpunkter kan det emel- lertid förefalla lämpligare, att lekman— na-representanterna utgör en odiffe- rentierad grupp, som företräder äm- betsverkets hela område. Redan själva anordningen med ett enhetligt skol— ämbetsverk talar i den riktningen. Någon skarp gräns mellan verkets båda huvudsakliga arbetsområden existerar inte och genom de planerade omgestalt- ningarna på skolans område kommer denna gräns förmodligen att bli än me- ra flytande. Då man vidare inte längre torde kunna hävda, att varje större nä- ringslivs- och arbetsmarknadstsekition skall erhålla direkt representation i verksledningen, min-skar tydligen kra— vet på speciella yrkesutbildningsrep- resentanter i styrelsen. Samordningen inom skolans område såväl på det lokala som det regionala planet synes också i viss utsträckning tala för en odiffe— rentierad lekmannarepresentation i skolämbetsverkets ledning.
Starka skäl kan sålunda anföras för en lösning såväl i den ena som i den andra riktningen. De sakkunniga har emellertid vid sina överväganden stan- nat inför det senare alternativet. Sty- relsens arbete torde bäst främjas av en dylik anordning. Utgöres lekmannarep- resen-tanterna av en odifferentierad grupp, bör därigenom större enhetlig- het i dessa ledamöters bedömning av förekommande frågor kunna ernås. Samtidigt underlättas deras möjligheter att erhålla överblick över konsekvenser- na för hela tillsynsområdet av olika beslut.
I samband med diskussionen angåen- de de av Kungl. Maj:t särskilt förordna- de ledamöterna i styrelsen aktualiseras även frågan, huruvida de fackämbets- verk som nu leder yrkesutbildning, skall erhålla direkt representation i skol- verkets ledning. Ett nära samarbete mellan skolverket och dessa ämbets- verk är uppenbarligen nödvändigt. Stark restriktivitet måste emellertid iakttagas, om antalet ledamöter i skol- verkets styrelse skall hållas inom de gränser, som de sakkunniga .anser mest lämpliga. Redan denna omständighet gör det enligt de sakkunnigas bedöman— de nödvändigt att slopa representatio- nen från de nämnda ämbetsverken. Man kunde tänka sig en begränsad represen- tation, t.ex. genom adjungerade leda- möter. De sakkunniga anser sig emeller- tid inte böra i första hand förorda en dylik lösning. I ett senare sammanhang kommer de sakkunniga att framlägga sin uppfattning om hur ett vidgat sam- arbete bör åstadkommas med såväl de nämnda fackämbetsverken som med vissa organisationer och intressesam- manslutningar, nämligen genom inrät- tandet av en till skolverket knuten råd- givande nämnd.
Med hänsyn till bl.a. prognos- och planeringsverksamhetens betydelse för
såväl yrkesutbildningsväsendet som för det allmänna undervisningsväsendet bör emellertid någon av de särskilt förordnade ledamöter i skolverkets styrelse äga god förtrogenhet med ar- betsmarknadsfrågor.
Sammanfattningsvis vill de sakkun- niga fastslå följande riktlinjer för sam- mansättningen av skolverkets ledning:
Antalet ledamöter av ämbetsverkets styrelse bör i möjligaste mån begränsas. Styrelsen får icke uppdelas på sektioner och ej heller får sammansättningen av densamma växla. Samtliga ledamöter äger deltaga i alla plenarsammanträden.
Styrelsen bör sammansättas av verks- chefen, de båda överdirektörerna, ett begränsat antal av verkets övriga chefs- tjänstemän samt ett likaledes begränsat antal särskilt förordnade ledamöter, lekmannarepresentanter.
De sistnämnda ledamöterna bör bilda majoritet inom överstyrelsen. De bör representera ämbetsverkets hela verk- samhetsområde och icke särskilt an- tingen det allmänna skolväsendet eller y-rkesutbildningsväsendet. En ledamot bör äga säskild förtrogenhet med ar- betsmarknadsfrågor.
Det erforderliga samarbetet med be- rörda fackämbetsverk samt med orga— nisationer (inom skiljda områden av samhällslivet, som har särskilda in— tressen att bevaka ifråga om undervis— ning och utbildning, bör komma till stånd utan att dessa ämbetsverk och organisationer erhåller direkt repre- sentation i ämbetsverkets ledning.
Sammansättningen av skolverkets styrelse
De sakkunniga har beträffande sam- mansättningen av skolverkets styrelse tidigare framhållit, att i densamma bör ingå dels verkschefen, som tillika bör vara styrelsens ordförande, dels skol-
verkets båda överdirektörer. I det när- mast följande skall diskuteras, vilka le— damöter som enligt de sakkunnigas me- ning ytterligare bör ingå i styrelsen. Därvid behandlas först den ytterligare representationen från ämbetsverkets kansli och därefter lekmannarepresen- tationen.
Med utgångspunkt från att antalet styrelseledamöter _i möjligaste mån bör begränsas, måste självfallet stor restrik- tivitet iakttagas beträffande det ytter- ligare antal chefstjänstemän, som skall ingå i styrelsen. Av denna anledning måste t. ex. alternativet att samtliga avdelningschefer skulle ingå i styrelsen falla. En utväg vore att chefen för den rotel (byrå), vilken närmast beröres av ett vid plenum med styrelsen före— kommande ärende, ingick som ledamot av denna, när ärendet avgjordes. Denna lösning skulle visserligen innebära en begränsning av antalet kanslirepresen- tanter i styrelsen till sammanlagt fyra chefstjänstemän, men alternativet är inte i alla avseenden tillfredsställande. Sålunda skulle t. ex. vid ifrågavarande ärendes behandling vederbörande ro- telchef inträda som ledamot, medan däremot närmast berörda avdelnings— chef icke ägde att delta i beslutet, så- vida han inte i egenskap av rotelchef ingick i styrelsen. Den närmast till hands liggande utvägen att komma till- rätta med detta problem vore förmod- ligen, att även vederbörande avdel- ningschefer ingick i styrelsen enligt samma principer som för rotelchefer— nas ledamotskap. Därmed erhöll kans— liet fem representanter i verksledning- en. Beträffande två av dem vore det dock fråga om ett ambulerande leda- motskap. Man kan emellertid förmoda, att såväl styrelsens lekmannarepresen— tanter som regionala och lokala nämn- der och styrelser samt organisationer och intressesammanslutningar helst ser,
att verksledningens sammansättning skiftar så litet som möjligt. Redan nämn- da tvenne ambulerande ledamotskap skulle ge styrelsen en anstrykning av instabilitet.
Ytterligare en olägenhet med de sist berörda alternativen må framhållas. I många fall kommer i styrelsen förekom— mande frågor att angå två eller flera rotlar och även mer än en avdelning. Det kan tydligen därvid understun- dom uppstå tveksamhet beträffande vilka ambulerande ledamöter, som vid respektive ärendes behandling skall in- gå i styrelsen.
De sakkunniga har diskuterat ytter- ligare en rad olika alternativ till kans- lirepresentation i styrelsen. överlägg- ningarna har givit till resultat, att de sakkunniga ansett sig böra framlägga följande förslag. Utöver verkschefen och de två överdirektörerna bör kans- liet representeras genom ytterligare två chefstjänstemän, i likhet med lekman- narepresentanterna förordnade på viss tid. Kansliet skulle sålunda erhålla fem representanter i styrelsen. Beträf— fande de två nämnda chefstjänstemän- nen är det enligt de sakkunnigas upp- fattning lämpligt, a-tt den ene företrä- desvis representerar den del av verk- kets område, som har anknytning till det allmänna skol- och folkbildnings— väsendet, medan den andre på motsva- rande sätt företrädesvis representerar yrkesskolväsendet.
Den av de sakkunniga föreslagna kanslirepresentationen innebär, att skol- verkets tre högsta chefstjänstemän, som kan förmodas äga den bästa överblicken över verkets hela arbetsområde, ingår i styrelsen. Allsidigheten i styrelsens dis- kussioner och dess bedömning av olika frågor gynnas vidare genom ledamot- skap av ytterligare två chefstjänste- män, som förutsättes äga särskilt god kännedom om och insikt 'i de förhållan-
den, som berör respektive huvudområ— de av verkets arbetsfält.
Beträffande alla övriga chefstjänste— män, som icke blir ledamöter av skol— verkets styrelse, må anföras följande. Såsom tidigare framhållits anser de sak- kunniga, att antalet ledamöter i styrel— sen i möjligaste mån bör nedbringas. Med hänsyn till denna målsättning har det inte varit möjligt att bereda mer än ett mycket begränsat antal av ämbets- verkets chefstjänstemän plats i det av de sakkunniga framlagda förslaget till sty- relse. Av det föregående torde emellertid med full evidens ha framgått, att även övriga chefstjänstemäns ledamotskap ur flera synpunkter skulle innebära stora fördelar. Enligt de sakkunnigas uppfatt- ning skulle dessa fördelar väsentligen kunna uppnås, om vid styrelsens be- handling av olika frågor cheferna för de avdelningar respektive rotlar, som de behandlade ärendena närmast angår, ägde rätt och skyldighet att i förekom- mande fall till protokollet anteckna från styrelsens beslut avvikande mening. Även ur dessa tjänstemäns egen syn— punkt skulle sannolikt en dylik lösning te sig tillfredsställande och frånvaron av ledamotskap bli mindre märkbar. De sakkunniga föreslå därför, att de av skolverkets chefstjänstemän, som icke ingår i verkets styrelse, enligt ovan an- givna ordning skall äga rätt och skyl- dighet att i förekommande fall anmäla avvikande mening.
Frågan om antalet lekmannarepresen— tanter i skolverkets styrelse bör bedö- mas bl. a. i relation till det antal kansli- representanter, som ingår i styrelsen. Ovan har hävdats att lekmannarepre- sentanterna bör utgöra styrelsens majo- ritet. De sakkunniga har nämligen fun- nit det mindre lämpligt att ge verks— ledningen en sådan sammansättning, att skolverkets chefstjänstemän skulle kom- ma i maajoritetsställning. Ett av kansli-
representanterna enhälligt omfattat för- slag skall följaktligen kunna bli ämbets- verkets beslut endast under förutsätt- ning att jämväl ett erforderligt antal av de övriga ledamöterna ansluter sig till förslaget ifråga. Det kan emellertid knappast anses lyckligt, att lekmannare- presentanterna genom sitt antal får möj- lighet att utöva ett alltför dominerande inflytande i styrelsen. Det gäller att ge styrelsen en sådan sammansättning, att inte heller en dylik situation upp- står. För undvikande av varje missför- stånd må framhållas att det enligt de sak— kunnigas mening vore felaktigt att be- teckna kanslirepresentanterna och lek- mannarepresentanterna som varandra motstående grupper. De båda katego- rierna kan emellertid vid behandlingen av vissa frågor tänkas gruppera sig med hänsyn till ovan angivna ursprungsbe- teckning, varför en viss balans mellan antalet ledamöter av vardera kategorin synes böra eftersträvas.
Med hänvisning till ovan anförda syn- punkter föreslår de sakkunniga, att an- talet lekmannarepresentanter i skolver- kets styrelse fastställes till sex. Verks- ledningen skulle således utgöras av elva personer, nämligen fem kanslirepresen- tanter och sex lekmannarepresentanter.
I enlighet med den förda diskussionen föreslår de sakkunniga, att skolverkets styrelse erhåller följande sammansätt- ning, nämligen
skolverkets ordförande,
skolverkets båda överdirektörer, två till skolverkets kansli knutna chefstjänstemän och sex lekmannare- presentran-ter, varav en bör äga särskild förtrogenhet med arbetsmarknadsfrågor.
Skolverkets styrelse bör enligt de sak- kunnigas uppfattning ha möjlighet att delegera handläggningen av vissa ären- den til'l för ändamålet särskilt utsedda ledamöter.
chef, tillika styrelsens
Beträffande såväl skolverkets chef som dess båda överdirektörer förutsätter de sakkunnigas förslag, att tjänsterna är förenade med ordförandeskap respekti- ve ledamotskap i verksledningen, varför några särskilda förordnanden med an- ledning av deras engagemang i styrelsen inte behöver ifrågakomma. De två till skolämbetsverkets kansli knutna che-fs- tjänstemännen, som föreslås ingå i sty— relsen, hör av Kungl. Maj:t förordnas till ledamöter i styrelsen på viss tid. Såväl för dessa båda chefstjänstemän som för lekmannarepresentanterna före— slås, att förordnandet skall gälla för en tid av fyra år.
De sex lekmann-arepresentanterna bör enligt de sakkunnigas uppfattning för- ordnas direkt av Kungl. Maj:t, alltså utan någon föregående förslagsprocedur. Motsvarande ledamöter av t. ex. över- styrelsen för yrkesutbildning förord- nas av Kungl. Maj :t efter förslag av vissa organisationer och sammanslutningar. Den av de sakkunniga föreslagna förord- nandeproceduren innebär således en av- vikelse: från ett dylikt tillvägagångssätt. Den motiveras främst av följ-ande skäl.
De sex ifrågavarande lekmannarepre- sentanterna har att företräda ett så vitt- omfattande tillsynsområde, att det vore synnerligen vanskligt att ange de orga- nisationer och intressesammanslutning- ar, som i första hand borde ifrågakom- ma som förslagsställare. Krav på för- slagsrätt till representanter i verksled— ningen skulle kunna förväntas från många håll. Det skulle uppenbarligen inte vara möjligt att tillmötesgå alla des- sa önskemål. Rätten att föreslå ledamot i styrelsen borde i första hand tillkom- ma representativa organisationer, som har visat intresse för och gjort aktiva insatser för undervisning och utbild- ning inom det allmänna undervisnings- och yrkesutbildningsväsendet. Man kun-
de givetvis öka möjligheterna för olika organisationer att medverka i förslags- ställandet genom att var och en av de sex lekmannarepresentanterna föreslogs av en grupp organisationer och intres- sesammanslutningar. Genom ett dylikt breddat underlag för försl-agsställandet skulle man även vinna att vederbörande ledamot inte framstod som representant för en speciell och mera begränsad frak- tion; han kunde förmodas komma att bedöma skol- och utbildningsfrågorna ur vidare perspektiv. Även med ett på angivet sätt utökat antal förslagsställare till lekmannarepresentanter i verksled— ningen skulle emellertid med all sanno- likhet en rad olika organisationer och sammanslutningar anse sig ställda åt si- dan. Anordningen att för var och en av de sex ledamöterna låta en grupp för- slagsställare nominera vederbörande skulle också bli en omständlig proce- dur, som i vissa fall måhända kunde ge upphov till konflikter mellan de organi- sationer, som gemensamt skulle nomine- ra en kandidat till ledamotskap av verksstyrelsen. De sakkunniga har så- lunda inte ansett sig kunna förorda en dylik förslagsordning.
För var och en av styrelsens ledamö- ter bör finnas en ersättare. Ifråga om verkschefen och de båda överdirektö- rerna behöver emellertid icke särskilda suppleanter utses. Vid förfall för nämn- da chefstjänstemän ingår nämligen den på respektive tjänst tillförordnade be- fa-ttningshavaren i styrelsen, eftersom ordförandeskap respektive ledamotskap är förenade med berörda tjänster. Så- väl för de båda övriga kanslirepresen- tanterna som för samtliga lekmannare- presentanter bör däremot utses person- liga suppleanter. De sakkunniga förut— sätter, att dessa suppleanter utses på samma sätt som de ordinarie styrelse- ledamöterna.
Ändamålsenliga organisationsformer inom de nuvarande skolämbetsverken
De principer, som tillämpats för utform- ningen av den nuvarande kansliorgani- sationen inom skolöverstyrelsen och inom överstyrelsen för yrkesutbildning, skulle kunna betecknas som avdelnings- principen respektive faekbyråprinci- pen. Karakteristiskt för avdelningsprin- cipen är, att skolöverstyrelsensindelning i avdelningar skett på så sätt, att ären— den av samma eller närbesläktad art kommer att handläggas inom varje sär- skild avdelning. Däremot har fördel- ningen av ärendena mellan de byråer (rotlar) som sammanförts i en avdel- ning, i huvudsak skett efter skolform. Vidare är det karakteristiskt för den nämnda principen, att byråerna inte är direkt underställda verkschefen utan chefen för vederbörande avdelning. Här- igenom kan en avlastning av verksche- fens arbetsbörda ske genom delegering av beslutanderätt till avdelningschefer- na i många ärenden, som normalt eljest borde avgöras av verkschefen. Karak- teristiskt för överstyrelsens för yrkesut- bildning enligt fackbyråprincipen upp- byggda kansliorganisation är, att peda- gogiska och organisatoriska ärenden rö- rande varje större yrkesutbildningsom- råde sammanförts för handläggning inom en och samma byrå och vidare att byråerna inte sammanförts i avdelning- ar, samtliga byråer och självständigt arbetande sektioner är sålunda direkt underställda verkschefen. Fackhyråprin— cipen har dock icke renodla-ts; om så hade varit fallet borde samtliga ären- den rörande ett visst yrkesutbildnings- område ha handlagts inom vederböran- de byrå. Så sker emellertid inte; admi- nistrativa ärenden och lärarutbildn'ings- ärenden handlägges inom överstyrelsen av var sin särskilda byrå, vilkas verk-
samhet sålunda spänner över verkets hela arbetsfält. Detta avsteg från fack- hyråprinc'ipen ger en viss anknytning till den inom skolöverstyrelsen tilläm- pade avdelningsprincipen, den admi- nistrativa byrån inom överstyrelsen för yrkesutbildning handlägger ärenden av samma art som den administrativa av- delningen inom skolöverstyrelsen. Å andra sidan förekommer inom skolöver- styrelsen arbetsenheter, som har karak- tär av fackbyråer; det är särskilt fallet med de från överstyrelsens avdelningar fristående rotlarna för respektive skol- sociala frågor, skolhygieniska frågor och folkbildningsfrågor. I den mån det inom fackämbetsverken förekommer ar- betsenheter, som i huvudsak är syssel- satta enbart med utbildningsårenden, är dessa enheter av renodlad fackbyråtyp. De handlägger sålunda inte endast pe- dagogiska och organisatoriska ären- den som fackbyråerna inom översty- relsen för yrkesutbildning utan alla fö- rekommande utbildningsårenden, med undantag för vissa administrativa ären- den.
Skolöverstyrelsen har tidigare varit organiserad på ett annat sätt. Även då var verkets kansli uppdelat på avdel- ningar men fördelningsgrunden var en annan. Ärendena var inte fördelade ef- ter sin art utan efter skolkategori. Ären- den rörande den obligatoriska skolan handlades i en folkskolavdelning, ären- den rörande det högre skolväsendet i en läroverksavdelning och ärenden rö- rande yrkesutbildning i en yrkesskol- avdelning. Sedan den sistnämnda år 1943 omvandlats till ett särskilt yrkes- utbildningsverk, bestod skolöverstyrel- sen endast av de två förstnämnda avdel- ningarna. År 1944 bröts handläggningen av de administrativa ärendena ut från dessa avdelningar och överfördes till
en nyinrättad administrativ avdelning, ett första steg mot den organisations- form, som nu tillämpas för verket. År 1952 företogs en fullständig omorgani- sation av skolöverstyrelsen, varigenom principen om uppdelning i avdelningar enligt skolkategori ersattes av princi- pen om uppdelning 1 avdelningar enligt ärendenas art: de pedagogiska ärendena sammanfördes för handläggning inom en undervisningsavdelning och de orga- nisatoriska ärendena inom en organisa- tionsavdeln'ing. De administrativa ären— dena hade som ovan nämnts redan förut sammanförts i en särskild admi- nistrativ avdelning. Sedermera har yt- terligare ett par avdelningar inrättats. Handläggningen av ärenden rörande allmän skolplanering och byggnads— verksamhet för det allmänna skolvä- sendets behov har sammanförts .i en pl-anerings— och byggnadsavdel- ning och vidare inrättades för led- ningen av försöksverksamheten med nioårig enhetsskola och viss försöks- verksamhet inom det högre skolväsen- det en särskild försöksavdelning. Denna har varit av en principiellt annan na- tur än skolöverstyrelsens övriga avdel- ningar. Inom densamma har handlagts flertalet ärenden rörande försöksskolan, varför den har kunnat jämföras med en avdelning inom verkets äldre organisa- tion. Sedan definitivt beslut fat—tats om införande av obligatorisk grundskola över hela landet, torde avdelningen i sin nuvarande form komma att upplösas.
Anledningen till att den äldre organi- sationstypen övergavs var främst den, att med skolväsendets fortskridande ut- veckling folkskolavdelningens ärenden inte längre kunde klart avgränsas från läroverksavdelningens. I folkskolan hade t. ex. inbyggt-s linjer, som förde fram till realexamen, och även på annat sätt blev gränsen mellan folkskolan och lä— roverken allt mindre skarp. De admi—
nistrativa och de organisatoriska ären- dena växte också efter hand i allt stör— re omfattning, varför skolöverstyrelsens ledamöter inte kunde ägna undervis— ningsfrågorna tillräcklig uppmärksam- het. Uppdelningen av ämbetsverkets kansli på avdelningar efter skolkatego- ri framstod således inte längre som än- damålsenlig; det ansågs önskvärt att få till stånd en rationellare organisation, som medgav, dels att ärenden av samma karaktär handlades enligt för hela det allmänna skolväsendet enhetliga normer och dels att ämbetsverket på ett till- fredsställande sätt kunde sköta den vä- sentliga arbetsuppgiften att leda den pe- dagogiska utvecklingen.
Ifråga om uppdelningen av varje sär- skild avdelning i rotlar användes vid reformen av skolöverstyrelsens organi- sation en annan indelningsgrunil än för kansliets uppdelning på avdelningar, nämligen en fördelning efter skolform. Pedagogiska äreden rörande företrädes— vis folkskolan skulle handläggas inom en rotel, dylika ärenden rörande allmän- na läroverk i en 0. s. v. Man tillämpade således, som redan inledningsvis antytts, olika fördelningsgrunder vid uppdel- ning av kansliet på avdelningar och vid uppdelning av avdelningarna på rot- lar. Härigenom har skolöverstyrelsens organisation, som i sina grunddrag inte undergått någon förändring sedan den nämnda reformen genomfördes, kommit att framstå som komplicerad. Ärenden rörande samma skolform blir fördelade på flera avdelningar, de sammanhålles inte inom samma arbetsenhet som fallet är inom fackbyråerna i överstyrelsen för yrkesutbildning och inom vissa fack- ämbetsverk, såsom lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen. Denna fördelning av ärendena på skilda arbetsenheter enligt två olika grunder kan som nyss nämnts te sig komplicerad, men i praktiken sy- nes skolöverstyrelsens organisation ha
fungerat tillfredsställande. Det värdeful— la i verkets organisationsstruktur synes ligga däri, att ärenden av samma slag sammanhållit—s inom en avdelning och att avdelningen kunnat ägna sig uteslu- tande åt handläggningen av dessa. Det har härigenom blivit möjligt att bereda ärendena grundligare och mera ingå- ende än om avdelningens befattningsha- vare också skulle ha handlagt ärenden av annan natur. Förhållandet mellan undervisningsärendena och organisa- tionsären-dena må anföras som ett exem- pel för att belysa värdet av fördelning— en av ärendena på avdelningar enligt ärendenas art. Flertalet organisations- ärenden är av sådan natur, att de måste beredas och avgöras utan större tids- utdräkt. Undervisningsärendena där- emot kräver i regel inte samma snabba behandling. Är handläggningen av båda dessa huvudgrupper av ärenden sam- manförd i en arbetsenhet, måste således de organisatoriska ärendena erhålla fö- reträde vid beredningen. De pedagogis- ka frågorna kan läggas åt sidan, tills arbetsbelastningen på organisationssi- dan lättar. Växer organisationsärendena i både omfattning och svårighetsgrad, kan undervisningsärendena komma att eftersättas.
Att indelningen av en avdelning i rot- lar skett efter skolform, synes ha sti- mulerat arbetet inom avdelningen. De skilda rotlarna har inom avdelningens ram kunnat samarbeta på ett fruktbä- rande sätt. Experter på t. ex. det högre skolväsendets undervisnlingsfrågor har kunnat stå i nära kontakt med experter- na på det obligatoriska skolväsendets motsvarande frågor. Erfarenheterna av skolöverstyrelsens verksamhet efter om— organisationen synes sålunda ge vid handen, vatt ämbetsverkets organisation är ändamålsenlig.
Detta omdöme måste emellertid stäl— las i relation till de uppgifter verket har
att utföra. Skolöverstyrelsens tillsyn om- fattar i huvudsak undervisning och ut— bildning i skolmässiga former. Flerta- let skolformer, underställda överstyrel- sen, ger allmänbildning. Yrkesutbild- ning har förekommit endast i mera be- gränsad omfattning vid skolformer un- der dess tillsyn. Man är fördenskull be- rättigad att dra den konklusionen, att skolöverstyrelsens organisationsform visserligen synes vara ändamålsenlig för ett ämbetsverk, som har att utöva central tillsyn över allmänbildande sko- lor, men att det är omöjligt att med nå- gon högre grad av säkerhet bedöma, hu- ruvida den också är ändamålsenlig för ett verk, som centralt skall leda yrkes- utbildning, allrahelst sådan yrkesutbild- ning, som äger rum i form av kurser av icke skolmässig karaktär; organisations- formen ifråga har nämligen icke använts för verksamhet med central ledning av yrkesutbildning i egentlig mening.
Den kansliorganisation överstyrelsen för yrkesutbildning erhöll vid ämbets- verkets start har förblivit oförändrad i sin principiella uppbyggnad. Två nya byråer har inrättats, nämligen en fack- byrå för utbildning i husligt arbete samt en lärarutbildningsbyrå, vilken i likhet med den vid ämbetsverkets tillblivelse inrättade administrativa byrån är en arbetsenhet, vars verksamhet berör ver- kets hela tillsynsområde. De nya själv- ständigt arbetande sektioner, som inrät- tats inom överstyrelsen, har karaktär av fackbyråer med undantag för sektionen för centralupphandling, som är en ar- betsenhet med specialuppgifter.
När överstyrelsen för yrkesutbildning på sin tid inrättades, var dess kansli- organisation helt säkert lämplig för de uppgifter, som lades på det nya verket. Med den omfattning yrkesutbildningen då hade uppstod inga olägenheter av att sammanföra undervisningsärendena med de organisatoriska ärendena i sam-
ma arbetsenhet. Ur flera synpunkter var detta tvärtom till avgjord fördel. Från- sett de mera teoretiskt inriktade fack- gymnasierna bedrevs yrkesutbildning- en i stor utsträckning i icke skolmässiga former. Det kunde under sådana för- hållanden knappast ha varit rationellt att skilja ut frågorna rörande utbildning- ens organisation från frågorna rörande (less innehåll och målsättning och låta båda dessa ärendegrupper handläggas av skilda arbetsenheter. Dessutom var det för samarbetet med näringslivet för- delaktigt, att en och samma arbetsenhet beredde samtliga ärenden rörande ett större yrkesutbildningsområde, frånsett de rent administrativa. Varje berörd nä- ringsgren fick därigenom en fast kon- taktpunkt i verket.
Under de två decennier, som förflutit sedan överstyrelsen inrättades, har yr— kesutbildningen dels vuxit starkt i kvan- titativ omfattning och dels på vissa om— råden undergått en utveckling i riktning mot mera skolmässiga former. Översty- relsens tillsynsuppgifter har i överens- stämmelse härmed ökat i kvantitet och mångfald samt även i åtminstone vissa avseenden blivit mera komplicerade att handlägga. överstyrelsens organisation framstår därför numera inte som fullt ut lika ändamålsenlig som vid ämbets- verkets start. Detta beror inte därpå, att pedagogiska och organisatoriska ärenden alltjämt handlägges inom sam- ma arbetsenhet, fackbyrån, utan därpå, att ökningen av ärendenas antal nöd- vändiggjort inrättande av flera nya ar- betsenheter, vilka samtliga enl-igt ver- kets organisationsstruktur är direkt un— derställda verkschefen. Denne har för- denskull inte kunnat avlasta något av sin successivt växande arbetsbörda på avdelningschefer. Han måste ensam an- svara för samordningen av de olika ar- betsenheterna—s verksamhet och ensam sörja för att verket blir en effektivt
fungerande helhet. Ju flera arbetsenhe- ter, som måste inrättas, desto svårare blir denna uppgift.
Liksom för det allmänna skolväsen- dets centrala ledning gäller för yrkes- utbildningens motsvarande ledning, att de organisatoriska ärendena vanligen i tidsliänseende måste ges företräde framför de pedagogiska vid handlägg- ningen. Risken för att undervisnings- ärendena inom yrkesutbildningen skulle komma att eftersättas genom tillämp- ningen av fackbyråprincipen 'i övers-ty- relsens för yrkesutbildning organisation synes dock ha varit tämligen ringa. Sär- skilt ifråga om sådan yrkesutbildning, som inte bedrives i skolmässiga former, har huvudmän och lokala kursledningar större frihet att själva besluta om orga- nisatoriska förhållanden för utbildning- en än vad som är fallet inom det allmän- na skolväsendet. Den centrala ledning- ens belastning med handläggning av organisatoriska ärenden blir därför inte så stor som skolöverstyrelsen-s. Dess— utom måste ifråga om omskolningskur- ser, kurser av mera tillfällig art och in- rättande av nya utbildningslinjer under- visnings- och organisationsärendena av- göras ungefär samtidigt. Fastställande av kursplaner och av behörighet för lärarkrafter t. ex. hör intimt samman i sådana fall. De fördelar som en hand- läggning av yrkesutbildningsärendena enligt fackbyråprincipen erbjöd vid den tidpunkt, då överstyrelsen för yrkes— utbildning inrättades, finns alltjämt i stort sett kvar men synes dock vara mindre framträdande ifråga om hand- läggningen av ärenden rörande de mera teoretiskt inriktade yrkesutbildningsan: stalterna, fackgymnasierna och med dem jämförbara skolor.
Synpunkter på skolverkets organisationsstruktur Liksom verksledningen måste även
kansliorganisationen inom det av de sakkunniga föreslagna nya skolämbets- verket nykonstrueras med hänsyn till de arbetsuppgifter verket får att utföra. Därvid bör man, som de sakkunniga un- derstrukit i inledningen till detta kapi- tel, söka bevara sådana organisations- och arbetsformer inom de nuvarande skolämbetsverken, som erfarenhetsmäs— sigt visat sig vara ändamålsenliga. Det väsentligaste är emellertid, att kansli- organisationen som helhet blir så be- skaffad, att den kan. fungera smidigt utan byråkratisk tungroddhet och att verket kan ta initiativ för att främja hela vårt utbildningsväsendes utveck— ling. Endast i den mån nu tillämpade organisationsformer inom skolämbets- verken tjänar dessa syftemål, är det be- rättigat att överföra dem till det nya verket.
Skolverket skall utöva tillsyn över hela vårt utbildningsväsende, det all— männa skol- och folkbildningsväsendet likaväl som yrkesutbildningsväsendet. Det måste då med nödvändighet bli ett relativt stort ämbetsverk. Av denna an— ledning är det uteslutet att dess kansli kan indelas i arbetsenheter, som samt- liga blir direkt underställda verksche- fen. Denne skulle med en sådan organi— sationsstruktur erhålla en så tung ar- betsbörda, att han icke skulle kunna utöva en effektiv ledning av verkets ar- bete. De sakkunniga har ju också i av- snittet om ämbetsverkets ledning före— slagit, att verkschefen skall biträdas av två överdirektörer, av vilka den ene främst skulle ägna sig åt det allmänna skolväsendet och den andra åt yrkesut— 'bildningsväsendet. Med hänsyn till det— ta förslag skulle man kunna tänka sig, att kansliet delades upp i två stora av— delningar, en för handläggning av åren— den rörande det allmänna utbildningsvä- sendet och en för handläggning av åren- den rörande yrkesutbildningsväsendet.
Konstrueras kansliorganisationen på detta sätt, får man emellertid inte något homogent ämbetsverk utan två från var- andra tämligenfristående enheter inom verket. Därmed skulle meningen med att sammanföra den centrala ledningen av hela vårt skol- och utbildningsväsen- de i ett enda verk gå förlorad. Indel- ningen av verkets kansli i arbetsenhe- ter måste ske efter andra grunder.
De grunder för kansliorganisationens uppbyggnad, som närmast kan komma ifråga, är dels den för skolöverstyrelsens nuvarande organisation tillämpade av- delningsprincipen och dels den för konstruktionen av kansliet inom över-- styrelsen för yrkesutbildning använda fackbyråprincipen. Dessa två principer representerar emellertid helt olika me- toder för kansliets indelning i arbets- enheter. Avser man att bygga upp skol— verkets kansliorganisation efter enhet- liga grunder, utesluter den ena meto— den den andra. Oförenligheten består inte däri, att det i det förra fallet är fråga om avdelningar med underlydan- de byråer (rotlar) och i det andra fal— let enbart byråer eller självständigt ar- betande sektioner, som inte är samman- förda i avdelningar, utan i de helt olika grunderna för ärendenas fördelning på arbetsenheter. Hyser man däremot den uppfattningen, att konstruktionen av det gemensamma skolämbetsverkets kansli inte nödvändigtvis behöver ske efter ge- nomgående enhetliga grunder, blir det möjligt att kombinera de båda nämnda principerna.
De sakkunniga ansluter sig till den sistnämnda uppfattningen. Även om skolverket blir den gemensamma cen— tralmyndigheten för såväl det allmänna skolväsendet som yrkesutbildningsvä- sendet följer inte därav, att handlägg- ningen av ärenden rörande dessa båda huvudformer av utbildningsväsendet be- höver föras samman i så hög grad, att
alla pedagogiska frågor kommer att be- handlas för sig i en avdelning, alla or- ganisatoriska för sig i en annan avdel- ning o. s. v. De sakkunniga har ju tvärtom tidigare starkt understrukit, att man vid konstruktionen av skolverkets kansli bör söka bevara sådana organi- sationsformer inom de nuvarande skol- ämbetsverken, som erfarenhetsmässigt visat sig ändamålsenliga.
De sakkunniga har ansett sig kunna konstatera, att skolöverstyrelsens orga- nisation är ändamålsenlig för ett äm- betsverk, som har att utöva central till— syn över allmänbildande skolor och att den inom överstyrelsen för yrkesutbild- ning tillämpade fackbyråprincipen är ändamålsenlig för organisationen av ett verk, som leder yrkesutbildning. Fack- byråprincipens förtjänster framträder särskilt starkt ifråga om ledningen av sådan yrkesutbildning, som bedrives i icke-skolmässiga former. Vidare har fackbyråsystemet varit värdefullt ur den synpunkten, att det i hög grad under- lättat samarbetet mellan den centrala ledningen för yrkesutbildningen och nå- ringslivet.
Ur vissa synpunkter skulle det kunna sägas vara till fördel, om skolverkets kansli organiserades enligt skolöversty- relsens modell. Härför talar särskilt, som de sakkunniga i flera sammanhang tidigare framhållit, att vårt undervis- ningsväsende för framtiden i högre grad än för närvarande blir en sammanhäng- ande helhet, inom vilken de skilda skol- och kursformerna blir mer eller mindre beroende av varandra. Det gäller inte bara 'de allmänbildande skolorna sins emellan utan också dessa skolor och de yrkesutbildande skolorna i relation till varandra. I den mån skiljelinjerna dem emellan blir allt mindre skarpa, kan det synas vara en rationell åtgärd att låta ärenden av samma eller närbesläktad natur handläggas inom samma avdel-
ning. Häremot kan emellertid invända-s, att de pedagogiska ärendena och åren- dena rörande utbildningens organisa- tion inom flertalet former av yrkesut- bildning är så nära sammanhängande med varandra, att de helst bör handläg— gas inom för båda ärendegrupperna ge- mensamma arbetsenheter. Delas de upp på olika arbetsenheter, kan en sådan uppdelning i vissa fall få ogynnsamma följder för yrkesutbildningen. Inte minst gäller detta ifråga om kurser för om- skolning och vidareutbildning. Omskol— ningskurser t. ex. måste organiseras med minsta möjliga tidsutdräkt. Det kan då inte vara rationellt att låta ärenden rö- rande kursplaner för dessa handläggas av en arbetsenhet och ärenden rörande anskaffning av lärare och behörighets- förklaringar för dessa av en annan.
Dessa överväganden leder oss fram till den uppfattningen, att skolverkets kansli bör organiseras så, att avdel- ningsprineipen genomgående tillämpas ifråga om handläggningen av ärenden rörande det allmänna skolväsendet men endast i viss utsträckning ifråga om handläggningen av ärenden rörande yr- kesutbildningsväsendet, där pedago- giska och organisatoriska ärenden allt- jämt bör handläggas enligt fackbyrå- principen. Härigenom kan de båda or- ganisationsformer, som var och en på sitt håll — inom skolöverstyrelsen res- spektive överstyrelsen för yrkesutbild— ning —— visat sig värdefulla, bevaras inom det nya skolverket. Vid uppbygg- naden av skolverkets kansliorganisation kombineras alltså avdelningsprineipen och fackbyråprincipen.
Denna lösning av problemet om skol- verkets kansliorganisation behöver pre- ciseras närmare. De sakkunniga har ti- digare avvisat tanken att dela upp skol- verket i två stora huvudavdelningar, en för det allmänna undervisningsväsendet och en för yrkesutbildningsväsendet,
därför att meningen med ett sammanfö— rande av den centrala ledningen i ett gemensamt ämbetsverk därmed skulle gå förlorad. Den organisation av skol- verkets kansli, som de sakkunniga för- ordar, innebär inte heller en sådan upp- delning. Skolverkets ställning som ge- mensam centralmyndighet för det all— männa undervisningsväsendet och yr- kesutbildningsväsendet måste återspeg- las i verkets kansliorganisation. Det be- höver emellertid inte ske på så sätt, att kansliet konstrueras, antingen helt efter skolöverstyrelsens nuvarande organisa- tionsform eller helt efter överstyrelsens för yrkesutbildning motsvarande form. Vissa ärenden rörande det allmänna un- dervisningsväsendet kan handläggas inom en särskild sektor, organiserad en- ligt den nu inom skolöverstyrelsen till- lämpade avdelningsprineipen och vissa ärenden rörande yrkesutbildningen kan handläggas inom en annan sektor, orga- niserad enligt den inom överstyrelsen för yrkesutbildning tillämpade fackby- råprincipen. Återstående ärenden röran— de såväl det allmänna undervisningsvä- sendet som yrkesuthildningsväsendet kan handläggas inom en tredje sektor, som blir gemensam för båda huvudfor- merna av vårt skol- och utbildningsvä- sende.
De sakkunniga avser med sitt förslag just en sådan uppdelning av skolverkets kansli. Kansliet kommer enligt detta för- slag att delas, upp i tre sektorer: en för handläggning av för hela skol- och ut— bildningsväsendet gemensamma ären- den, en för handläggning av frågor rö- rande det allmänna undervisningsväsen- det, och en för handläggning av frågor rörande yrkesutbildningsväsendet. Den sektor, som handlägger ärenden rörande det allmänna undervisningsväsendet, de- las i avdelningar enligt samma princip, som nu gäller för skolöverstyrelsens or- ganisation, d. v. 5. att ärenden av sam—
ma art sammanföres för handläggning inom samma avdelning. Varje sådan av- delning indelas i sin tur i rotlar, mellan vilka ärendena fördelas efter skolform. Den sektor, som det här är fråga om, blir alltså organiserad på samma sätt som skolöverstyrelsen. Den sektor som handlägger ärenden rörande yrkesut- bildning, indelas enligt fackbyråprin- cipen i rotlar för olika yrkesutbildnings— områden och blir organiserad på lik- nande sätt som överstyrelsen för yrkes- utbildning. Den återstående sektorn skall handlägga ärenden, som är ge- mensamma för såväl det allmänna skol- väsendet som yrkesutbildningsväsendet, och kan således inte organiseras enligt fackbyråprincipen. Även denna sektor får indelas i avdelningar enligt ärende- nas art. Varje sådan avdelning indelas sedan *i rotlar, varvid även här fördel- ning efter skolform bör ske i den mån detta är möjligt med hänsyn till arbets— uppgifternas karaktär och betydelse.
Ett problem blir att bedöma, vilka ar- betsuppgifter som lämpligast bör anför- tros åt den gemensamma sektorn, eller uttryckt på annat sätt, i hur hög grad frågor rörande det allmänna skolväsen- det skall sammanföras med frågor röran. de yrkesutbildningsväsendet för gemen- sam handläggning. Genom att överföra större eller mindre grupper av kansli— personalen till den gemensamma sek- torn, erhåller man en rad alternativa organisationsformer, inom vilka ett dy- likt sammanförande av ärendena för ge- mensam handläggning blir mer eller mindre omfattande. Det skulle uppen- barligen inte vara av någon praktisk nytta att redogöra för olika teoretiskt tänkbara alternativ; de sakkunniga be- gränsar sig till att ange det alternativ, som enligt deras mening är det mest lämpliga och ändamålsenliga.
Utan tvekan bör alla frågor rörande den allmänna skolplaneringen hand-
läggas inom den gemensamma sektorn. Ifråga om skolplaneringen gör sig be- hovet av samordning mellan vårt skol- och utbildningsväsendes båda huvudde- lar mycket starkt gällande. De sakkun- niga har i föregående kapitel framhål- lit, att detta behov av en samordnad central planering för det allmänna skol- väsendet och yrkesutbildningsväsendet utgör ett tungt vägande argument för inrättande av ett gemensamt skolämbets- verk. Det torde då inte behöva närmare motiveras, att planeringsärendena bör handläggas av den föreslagna gemensam- ma sektorn inom skolverkets kansli. Inom denna sektor bör organiseras en avdelning för den allmänna planering— en på skolans område. Även byggnads- frågorna är av stort gemensamt intresse för de allmänna skolorna och de yrkes- utbildande skolorna och bör hänföras till den gemensamma sektorn. Vad som kan diskuteras är om byggnadsfrågorna bör handläggas inom en särskild av- delning, eller om de bör sammanföras med planeringsärendena i en gemensam planerings- och byggnadsavdelning i lik- het med vad som skett inom skolöver- styrelsen. Skäl kan anföras för såväl den ena som den andra ståndpunkten. Grundskolans successiva genomförande och expansionen av den undervisning och utbildning, som bygger på grund- skolan, leder helt säkert till att voly- men av byggnadsärenden inom skolver— ket kommer att bli mycket stor. Detta kan motivera inrättandet av en särskild byggnadsavdelning. Å andra sidan är byggnadsfrågorna så nära förbundna med den allmänna planeringen för un- dervisningsväsendet, att det förefaller lämpligt, att de behandlas i samman— hang med denna. De sakkunniga föror- dar därför att planerings- och bygg- nadsärendena samanföras i en avdel- ning.
En annan stor ärendegrupp, som bör
hänföras till den gemensamma sektorn, är de administrativa frågorna. Det före- faller de sakkunniga vara en rationell anordning att låta ärendena rörande den centrala administrationen beredas ge— mensamt. Handläggningen av dessa ärenden kräver ingen speciell sakkun- skap ifråga om pedagogik, lärarutbild- ning och undervisningsorganisation, de områden där skild handläggning av ärendena är starkast motiverad. Ett vä- sentligt argument för att de administra— tiva frågorna skall handläggas inom den gemensamma sektorn är, att i desamma ingår utarbetandet av petitaframställ- ningar till riksdagen, fördelning av statsbidrag 'till olika skolor och utbild- ningsanstalter eller yttrande till Kungl. Maj:t över statsbidragsansökningar. Des- sa ärenden bör behandlas på ett enhet- ligt sätt, så att en rimlig avvägning mel- lan olika skol- och utbildningsformers önskemål och behov blir möjlig. De sak- kunniga förordar således, att en admi- nistrativ avdelning linträttas inom den gemensamma sektorn av skolverkets kansli.
Till den gemensamma sektorn bör vi- dare föras sådana arbetsenheter, som redan nu är sysselsatta med ärenden, vilka berör såväl det allmänna skolvä— sendet som yrkesutbildningsväsendet. Dylika arbetsenheter är den fristående Skolhygienroteln och sektionen för fy- sisk fostran inom skolöverstyrelsen samt sektionen för centralupphandling inom överstyrelsen för yrkesutbildning. Vi- dare förefaller det lämpligt att under nämnda sektor lägga även den skolso- ciala roteln inom skolöverstyrelsen. Den skolsociala verksamheten torde för framtiden komma att bli mera omfattan- de än för närvarande och eftersom pro- blemen på detta område är i huvudsak likartade för utbildningsväsendets båda huvudgrenar, är det befogat, att denna verksamhet ledes av en arbetsenhet
inom den gemensamma sektorn. Likaså bör inom denna finnas dels en sektion med uppgift att utföra större utredning— ar inom verkets tillsynsområde och dels en kanslisektion för handläggning av frågor rörande verkets lokaler och per- sonal samt därmed sammanhängande ärenden.
Utanför de ovan angivna gränserna för den gemensamma sektorns verksam- hetsområde faller de tre stora och vä- sentliga ärendegrupperna undervis- ningsfrågor, lärarutbildningsfrågor och organisationsfrågor. Ifråga om samtliga dessa grupper föreligger så pass väsent- liga skillnader av såväl principiell som praktisk art mellan det allmänna under- visningsväsendet och yrkesutbildnings- väsendet, att det är motiverat att för de- ras handläggning inrätta särskilda sek— torer för respektive områden, alltså en sektor för det allmänna skol- och folk- bildningsväsendet och en för yrkesut- bildningsväsendet. I enlighet med vad de sakkunniga redan tidigare framhål— lit bör den förstnämnda indelas i av- delningar enligt ärendenas art. Inom skolöverstyrelsen har hittills icke fun- nits någon lärarutbildningsavdelning, medan det däremot inom överstyrelsen inrättats en lärarutbildningsbyrå. Med hänsyn till att lärarutbildningen kom- mer att kräva betydande arbetsinsatser från skolverkets sida, förefaller det mo- tiverat att för handläggning av åren- dena rörande lärarutbildningen för det allmänna skolväsendet inrätta en sär- skild lärarutbildningsavdelning inom sektorn för det allmänna skol- och folk- bildningsväsendet. Denna nya avdel- ning bör lämpligen även handlägga ären- den rörande pedagogisk försöksverk- samhet och pedagogiskt utvecklingsar- bete och leda dylik verksamhet på den allmänna skolans område.1 Undervis-
1 I propositionen nr 54 till 1962 års riksdag föreslår Kungl. Maj:t, att. skolöverstyrelsens
nings- och organisationsavdelningarna inom skolöverstyrelsen överföres till skolverkets sektor för det allmänna skol— väsendet. Denna sektor kommer alltså att bestå av tre avdelningar, nämligen en undervisningsavdelning, en lärarut- bildnings- och försöksavdelning och en organisationsavdelning. Varje avdel- ning indelas sedan i rotlar.
Analogt med förhållandena inom sek— torn för det allmänna skolväsendet bör också inom sektorn för yrkesskolväsen- det handläggas ärenden rörande under- visning, lärarutbildning och organisa- tion. Sektorn organiseras emellertid en- ligt fackbyråprincipen, så att undervis- nings- och organisationsfrågor rörande varje större yrkesutbildningsområde handlägges inom samma arbetsenhet. För att terminologien inom skolverket skall bli enhetlig, bör även dessa enhe- ter betecknas rotlar. Lärarutbildningen för yrkesskolväsendet jämte pedagogisk reformverksamhet inom detta ledes av en särskild rotel, vilken kommer att ut- göras av den till skolverket överflytta- de nuvarande femte byrån inom över- styrelsen för yrkesutbildning. Fackbyrå- erna inom överstyrelsen, andra byrån för industri- och hantverksutbildning, tredje byrån för handelsutbildnzing och fjärde byrån för huslig utbildning, över- flyttas jämte den fristående sektionen för omskolning till skolverkets yrkesut- bildningssektor. Omskolningssektionen bör på grund av sina mycket omfattan- de arbetsuppgifter ombildas till rotel. Vidare förefaller det lämpligt att byrån för industri- och hantverksutbildning av samma skäl vid överflyttningen delas upp på två rotlar, av vilka den ena får handlägga ärenden rörande yrkesskolor
nuvarande försöksavdelning med dess tre rot- lar avvecklas, att tre nya rotlar inrättas samt att dessa tillsammans med den nuvarande un- dervisningsavdelningen nyindelas i två avdel- ningar, nämligen en undervisningsavdelning samt en lärarutbildnings- och försöksavdelning.
och den andra ärenden rörande tek- niska läroverk och teknisk—a skolor. Det må påpekas, att byråchefstjänsten inom överstyrelsens för yrkesutbildning andra byrå sedan en tid tillbaka varit dubblerad. Inom yrkesutbildningssek- torn inrättas vidare tre nya rotlar för ledning av yrkesutbildning, som nu är underställd olika fackämbetsverk, näm- ligen en rotel för jordbruksutbildning och en rotel för skogsbruksutbildning samt en rotel för utbildning i vårdyr- ken. De förstnämnda rotlarna övertar huvuddelen av de arbetsuppgifter, som nu utföres av lantbruksstyrelsens under- visningsbyrå respektive skogsstyrel- sens undervisningssektion och domän- styrelsens utbildningsavdelning ifråga om utbildningen vid skogsskolorna. Den sistnämnda roteln övertar de arbets— uppgifter rörande utbildning för vård- yrken, som nu åligger medicinalstyrel- sen och socialstyrelsen samt sektionen för vårdyrken inom överstyrelsen för yrkesutbildning. Ärenden rörande sjö- befälsutbildningen och utbildningen vid statens brandskola överföres för hand- läggning inom roteln för tekniska läro- verk och tekniska skolor. Sektionen för arbetsmarknadsärenden och statistik inom överstyrelsen för yrkesutbildning, som har ytterst heterogena arbetsuppgif— ter, föreslås bli upplöst. Delvis kommer dess arbetsuppgifter att övertas av den föreslagna utredningssektionen inom den gemensamma sektorn. Överstyrel- sens sektion för centralupphandling slutligen bildar stommen i motsvarande sektion inom den gemensamma sektorn. Den får emellertid vidgade arbetsupp- gifter i förhållande till den förstnämn- da. Den kommer att få tillgodose hela yrkesutbildningsväsendets behov och kan beräknas i ökad omfattning få om- besörja upphandling av materiel för det allmänna skolväsendet.
Såsom framgår av ovanstående fram-
ställning kommer sektorn för yrkesut- bildningsväsendet 'att utgöras av nio rotlar. Enligt de sakkunnigas uppfatt- ning är det emellertid inte ändamålsen- ligt att ställa samtliga dessa arbetsen- heter direkt under överdirektören för yrkesutbildningsfrågorna. Med hänsyn till övriga arbetsuppgifter, som kommer att åvila nämnde chefstjänsteman, skul- le hans arbetsbörda därigenom bli allt- för betungande. De sakkunniga föreslår därför att endast omskolningsrorteln samt rotlarna för jordbruksutbildningen och skogsbr'uksutbildningen såsom fri- stående rotlar ställes direkt under be- rörde överdirektör, medan övriga sex rotlar sammanföres till en särskild yr- kesutbildningsavdelning.
De sakkunniga har funnit det lämp- ligt, att skolverkets kansli organiseras på ett sådant sätt, att båda de nuva- rande pedagogiska ämbetsverkens orga- nisation bibehålles i den utsträckning detta är möjligt. Det skulle enligt vår mening vara oklokt att i onödan bryta sönder organisationsformer, som visat sig vara ändamålsenliga. En organisa- tion enligt avdelningsprincipen har vi- sat sig lämplig för handläggning av ärenden angående det allmänna skol- och folkbildningsväsendet och en orga- nisation enligt fackbyråprincipen har visat sig lämplig för handläggning av yrkesutbildningsfrågor. Det blir då mo- tiverat att i stort sett bibehålla båda des- sa indelningsgrunder inom var sin del av det gemensamma skolverket. För handläggning av ärenden, som i hög grad berör båda huvuddelarna av utbild- ningsväsendet, inrättas den gemensam- ma sektorn av skolverkets kansli, dit arbetsenheter föres från såväl skolöver- styrelsen som från överstyrelsen för yr— kesutbildning. De organisatoriska pro- blem, som blir förknippade med sam- mansl-agningen av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning och
överförandet till det sålunda bildade nya skolverket av personal, som nu handlägger mtbildningsärenden inom skilda fackämbetsverk, blir härigenom också lättare att lösa.
Genom indelningen av skolverkets kansli i de nämnda tre sektorerna ska- pas också enligt vår mening goda för- utsättningar för de tre högsta chefs- tjänstemännens ledning av verkets ar- bete. Verkschefen skall givetvis utöva högsta ledningen av verket i dess hel- het och ägna sin uppmärksamhet i lika hög grad åt arbetet inom samtliga tre sektorer, även om ledningen av den ge- mensamma sektorns arbete i främsta rummet kommer att vila på honom. Han kommer därigenom att framträda som målsman för hela vårt samlade skol- och utbildningsväsende med uppgift att bl. a. medverka till att de skilda skolformernas intressen blir väl avväg- da mot varandra. De båda överdirektö- rerna skall enligt de sakkunnigas inten- tioner bära ansvaret för handläggning- en av ärenden rörande respektive det allmänna skol- och folkbildningsväsen- det samt yrkesutbildningsväsendet. Ge- nom den form för kansliets organisation, som de sakkunniga förordar, kommer var och en av de båda överdirektörerna att bli chef för var sin sektor, inom vilken de underställda arbetsenheternas verksamhet inriktas på ettdera av de båda nämnda huvudområdena av vårt utbildningsväsende. De båda överdirek— törernas. ställning som målsmän för respektive områden kommer därigenom att framträda klart. Om skolverkets kansli organiserades enligt skolöversty- relsens avdelningsprincip, skulle inga arbetsenheter bli direkt underställda överdirektörerna; dessa skulle hålla samman ärendena rörande respektive huvudområden, men ärendena blev för sin handläggning fördelade på olika av- delningar och rotlar. Det skulle under
sådana förhållanden bli svårare för överdirektörerna att vinna överblick över sina verksamhetsområden och full— göra sina förpliktelser på ett tillfreds- ställande sätt. Det är emellertid givet, att de båda överdirektörerna närmast under verkschefen måste bära ansvaret för handläggningen inom den gemen- samma sektorn av de ärenden, som be- rör deras respektive huvudområden av skolväsendet. De sakkunniga förutsätter också, att båda överdirektörernza deltar i handläggningen av särskilt viktiga ärenden, som berör enbart det ena hu- vudområdet.
För att avlasta verkschefen-s och de båda överdirektörernas arbetsbörda sy- nes det lämpligt att i likhet med förhål- landet inom skolöverstyrelsen förordna en rotelchef inom varje avdelning att tillika vara chef för avdelningen.
Inom skolverket kommer troligen att föreligga en större mångfald av ären- den än inom något annat centralt äm- betsverk. Det kommer att ställas myc- ket stora krav på samarbete mellan ver— kets arbetsenheter. Sakkunskap och er- farenhet, som finns representerad inom en enhet, måste kunna ställas till en an- nan enhets förfogande då så erfordras för beredning av ärendena. Det är själv- klart, att en befattningshavare, expert på vissa frågor, som är placerad inom en viss arbetsenhet, vid behov bör tjänstgöra även 'inom en annan enhet, men därutöver bör möjlighet också före- ligga att tillfälligt, för beredning av ett för hela undervisningsväsendet viktigt ärende eller ett komplex av ärenden, över gränserna för arbetsenheterna ska- pa ett warbetsteam av för uppgiften lämp- liga tjänstemän inom verket.
Vårt skolväsen kan aldrig stöpas i en slutgiltig form. Lika litet kan orga- nisationen av det ämbetsverk, som centralt skall leda detsamma,-erhålla en definitiv utformning. Organisationen
måste anpassas efter de uppgifter ver- ket skall utföra, uppgifter som ändras med skolväsendets utveckling. Det sä- ger sig fördenskull självt, att det knap- past är möjligt att redan vid tillkomsten ge skolverket en organisation, som även på något längre sikt visar sig tillfreds- ställande. Detta kan ske först sedan man erhållit kännedom om 'de speciella inre verksorganisatoriska problem som upp- står, när den centrala ledningen av vårt skolväsendes båda huvuddelar skall sammanföras i det gemensamma verket: hur samarbetet mellan arbetsenheterna inom verket lämpligast bör organiseras, hur stor arbetsbelastningen blir på de olika arbetsenheterna, hur kontakterna med skilda myndigheter och organisa- tioner bäst skall etableras, för att nu endast nämna några exempel.
Med ledning av vunna erfarenheter av skolverkets arbete bör förändringar och förbättringar av dess organisation vid— tagas, när så visar sig erforderligt. Se- dan verksorganisationen vunnit stadga blir eventuellt mera genomgripande re- former av densamma 'i framtiden avhän- giga av undervisningsväsendets utveck- ling.
Dc sakkunnigas förslag i sammanfattning Skolverkets kansli indelas i tre sektorer: en för det allmänna skol- och folkbild- ningsväsendet samt yrkesutbildningsvä- sendet gemensam sektor, en sektor för det allmänna skol- och folkbildnings- väsendct samt en sektor för yrkesutbild— ningsväsendet.
Den gemensamma sektorn indelas i en planerings- och byggnadsavdelning, en administrativ avdelning, samt friståen- de rotlar och sektioner. De båda avdel- ningarna indelas i sin tur i rotlar. De fristående rotlarna är skolsociala ro- teln och skolhygienroteln. De friståen— de sektionerna är sektionen för fysisk
fostran, utredningssektionen och kans— lisektionen. Sektionen för centralupp- handling inordnas i den administrativa avdelningen. Den gemensamma sektorn underställes verkschefen direkt men de båda överdirektörerna ansvarar närmast under denne för handläggning av åren- den, som berör deras respektive arbets— områden. Cheferna för första roteln inom var och en av de båda avdelning- arna förordnas att vara chef för avdel- ningen.
Sektorn för det allmänna skol- och folkbildningsväsendet indelas i tre av- delningar, nämligen undervisningsav- delnwingen, lärarutbildnings- och försöks- avdelningen och organisationsavdel— ningen, varjämte den fristående folk— bildningsroteln föres till denna sektor. Varje avdelning indelas i rotlar. Till vissa rotlar knytes sektioner eller andra arbetsenheter med speciella arbetsupp- gifter. Sektorn underställes överdirek- tören för det allmänna skol- och folk— bildningsväsendet. Chefen för första roteln inom varje avdelning förordnas att vara chef för avdelningen.
Sektorn för yrkesutbildningsväsendet indelas i en yrkesutbildningsavdelning samt fristående rotlar. Yrkesutbildnings- avdelningen indelas i sex rotlar, nämli- gen rotlarna för yrkesskolor inom in— dustri och hantverk, för tekniska läro- verk och tekniska skolor, för handels- utbildning, för utbildning 'i husligt ar- bete, för utbildning i vårdyrken och för lärarutbildning. De båda nyinrättade rotlarna för respektive jordbruks- och skogsbruksutbildning föreslås bli fri— stående. Vidare föreslås, att den nuva- rande fristående sektionen inom över- styrelsen för yrkesutbildning ombildas till rotel med namnet omskolningsrotel. Den blir likaledes fristående från yr- kesutbildningsavdelningen. Sektorn un— derställes överdirektören för yrkesut- bildning. En av rotelcheferna inom yr-
kesutbildningsavdelningen förordnas att vara chef för yrkesutbildningsavdel- ningen.
Förslag till indelning av avdelning- arna i rotlar med anknutna sektioner och andra arbetsenheter, till fördelning av arbetsuppgifterna mellan avdelning- ar, rotlar och sektioner samt till perso— nalstat för skolverket framlägges i kap. 15 angående skolverkets personalorgani- sation.
Då de sakkunnigas utredningsuppdrag
är begränsat till att avse yrkesutbild- ningens centrala ledning har vi icke ansett oss böra föreslå några mera vä- sentliga förändringar av organisations- former och arbetsuppgifter inom de de- lar av skolverket, där ärenden rörande det allmänna skol- och folkbildningsvä- sendet skall handläggas. I den mån så- dana förändringar föreslås, är de beting— ade av förslagen rörande yrkesutbild- ningens centrala ledning.
Beslutsordningen inom skolverket
Nu gällande regler inom skolämbetsverken I & 20 av skolöverstyrelsens instruktion föreskrives, att beslut i de till översty- relsens handläggning hörande ärendena fattas, allt efter deras beskaffenhet, antingen av generaldirektören och vederbörande ledamöter gemensam-t (pleniärenden)
eller av generaldirektören (general- direktörsärenden)
eller av vederbörande avdelningschef och ledamöter gemensamt (avdelnings- ärenden)
eller av vederbörande avdelnings- chef (avdelningschefsärenden)
eller av vederbörande rotelchef (ro- tclchefsärenden)
eller av vederbörande byrådirektör (byrådirektörsärenden)
eller ock av annan befattningshavare i överstyrelsen (kansliärenden).
I 5 26 av instruktionen för översty- relsen för yrkesutbildning föreskrives, att beslut i de till överstyrelsens hand— läggning hörande ärendena fattas:
a) i fall, som sägs i 5 27, av över- styrelsen i plenum (pleniärenden),
b) i vissa fall, som anges i arbets- ordningen för verket, av vederbörande byråchef (byråchefsärenden) eller an- nan befattningshavare på byrån (kan— sliärenden), samt
c) i övriga fall av överdirektören (chefsärenden).
Ifråga om sättet för fattande av be- slut inom de båda skolämbetsverken förekommer, som framgår av ovanståen— de bestämmelser, två huvudtyper av ärenden, nämligen ärenden, som avgöres genom kollegiala beslut, och ärenden, som avgöres av en enda befattningsha— vare, verkschefen, chef för arbetsenhet eller annan tjänsteman. Kollegiala be- slut förekommer inom skolöverstyrelsen dels vid plenum med verkets ledning och dels vid plenum med rotelcheferna inom varje avdelning. Inom överstyrel- sen för yrkesutbildning förekommer kol- legiala beslut endast vid plenum med verksledningen. Beslut av den senare typen, som skulle kunna kallas enrådig— hetsbeslut, förekommer på olika nivåer inom båda verken. Delegering av he- slutanderätt från högre till lägre be- slutsinstans kan företas inom båda ver- ken.
Synpunkter på beslutsordningen inom skolverket
De sakkunniga har tidigare i detta ka— pitel erinrat om, att våra centrala äm- betsverk med avseende på verksled- ningens sammansättning och befogen-
heter kan indelas 'i två typer, kollegiala verk och enrådighctsverk. Den kollegiala formens främsta förtjänster har ansetts ligga däri, att samråd mellan flera olika personer medger en mera allsidig och säker bedömning av ärendena än ett av- görande, träffat av en enda person. En- rådighetsformens fördelar har ansetts bestå däri, att verket skulle kunna ar- beta snabbare och smidigare och ut- veckla större initiativkraft än ett kol- legialt arbetande. De sakkunniga har föreslagit, att ledningen för skolverket skall erhålla kollegial form, vilket in- nebär, att ledamöterna :av verksstyrel- sen gemensamt överlägger om de ären- den styrelsen skall handlägga och flat- tar beslut efter omröstning. För dessa ärenden använder de sakkunniga i det följande beteckningen pleniärenden. Vad diskussionen här gäller är alltså dels ordningen för fattande av beslut på olika nivåer inom verket, dels för- delningen av beslutanderätten mellan verkschefen, överdirektörerna, chefer- na för verkets arbetsenheter och övriga befattningshavare inom verket. Denna diskussion måste även avse frågan, om kollegiala beslut skall förekomma inom en eller flera av de beslutsinstanser, som är sammansatta enbart av tjänstemän inom verket, om vederbörande befatt- ningshavare ensam skall fatta erforder- liga beslut eller om båda beslutsformer- na bör förekomma. Även en del följd- problem inställer sig. Om kollegiala be— slut skall förekomma, hur bör kollegier- na i de skilda fallen vara sammansatta? Bör delegering från högre till lägre be- slutsinstans medges? Bör beslutsord- ningen i alla dess enskildheter fastslås i instruktionen för skolverket eller kan vissa detaljer överlämnas till faststäl- lelse inom verkets arbetsordning?
Ser man den svenska statsförvaltning- en i historiskt perspektiv, är det lätt att spåra en latent motsättning mellan
å ena sidan kravet på en allsidig och objektiv handläggning av ärendena i rättssäkerhetens intresse och å andra sidan kravet på initiativkraft och snabb- het i handläggningen. Det är denna mot- sättning, som ligger bakom ämbetsver- kens uppdelning i kollegialt och enrå- digt arbetande verk. Under vissa perio- der har det förstnämnda kravet givits företrädesrätt vid ämbetsverkens orga- nisation och under andra perioder det sistnämnda kravet. Motsättningen mel- lan dessa krav får dock inte överdri- vas. Inom moderna ämbetsverk, de må vara av kollegial form eller enrådig- hetsform, har de på det hela taget kun— nat förenas. När det gäller att fixera beslutanderätten inom ett ämbetsverk av en för hela samhället så vital bety- delse som skolverket, ligger det emel- lertid makt uppå att företa en noggrann avvägning, så att man inte i onödan gör avkall på någotdera kravet. Rättssäker- heten får inte eftersättas, men kravet därpå får inte drivas så hårt, att for- merna för handläggningen av ärende- na blir tillkrånglade och invecklade, till skada för initiativförmågan och smi- digheten i verkets arbete. Verket måste kunna arbeta på samma gång effektivt och smidigt och med garanti för rätts— säkerhet.
De sakkunniga har tidigare framhål- lit, watt skolverket troligen kommer att få behandla en större mångfald av ären- den än något annat centralt ämbetsverk. Detta gör det oundgängligen nödvändigt att i beslutshänseende dela upp ären- dena i olika grupper för avgörande på olika plan: verkschefs-, överdirektörs-, av—delningschefs-, rotelchefs- och byrå- direktörsplanet samt, ifråga om ären- den av enklare beskaffenhet eller där en fast praxis utbildats, tjänstemanna- planet. En sådan uppdelning överens- stämmer för övrigt med den praxis, som tillämpas såväl inom skolöverstyrelsen
som inom överstyrelsen för yrkesutbild- ning. För samtliga ärenden, som icke avgöres i plenum med verksledningen, använder de sakkunniga beteckningen l:ansliärenden.
Det torde knappast behöva närmare motiveras, att det inte kan komma ifråga att tillämpa den kollegiala formen på alla beslut i kansliärenden. En sådan ordning skulle komma att göra besluts- processen inom verket så omständlig och tidsödande, att en effektiv central ledning av undervisningsväsendet blir fullständigt omöjlig. Det stora flerta- let ärenden är också i högre eller lägre grad rutinbetonade, varför en kollegial handläggning i dessa fall saknar nämn- värd betydelse ur rättssäkerhetssyn- punkt. Det återstår alltså att välja mel- lan de båda senare av de ovan angivna alternativen: antingen att samtliga be- slut blir av enrådighetstyp eller att så- väl kollegiala beslut som enrådighets- beslut skall förekomma. Av den förut lämnade summariska redogörelsen för beslutsordningen inom de nuvarande skolämbetsverken framgår, att beslut av båda typerna förekommer inom skol- överstyrelsen, medan inom överstyrel- sen för yrkesutbildning endast förekom- mer enrådighetsbeslut, frånsett beslu— ten i pleniärenden.
Vid en diskussion om de båda nämnda alternativen kan man med fördel lägga samma betraktelsesätt på problemet som ifråga om förhållandet mellan kollegiala verk och enrådighetsverk. Till förmån för uppfattningen att beslutanderätten i samtliga kan'sliärenden bör läggas i en enda befattningshavares händer talar kravet på en snabb, smidig och obyrå— kratisk handläggning av ärendena. Sys- temet med enrådighehsbeslut över hela linjen skulle vidare bli gynnsamt för verkschefens strävanden att få ämbets- verket att arbeta som en effektivt funge- rande helhet. I sin egenskap av verkets
högste tjänsteman skulle han erhålla stor frihet att efter sina egna intentioner fördela arbetet och beslutanderätten mellan verkets befattningshavare på skilda plan. Det är givet, att en sådan anordning skulle stämma väl överens med önskemålen om att kansliet skall utveckla initiativkraft och handla snabbt, när så behövs. Till förmån för uppfattningen att vissa ärenden bör av- göras kollegialt talar kraven på en allsi- dig och objektiv prövning av ärendena. De ärenden, som skulle kunna bli före— mål för kollegiala beslut, torde i regel vara av sådan beskaffenhet, att rättighe- ter och skyldigheter för enskilda män- niskor eller i vissa fall även juridiska personer kan komma att beröras. Det är då ett starkt allmänintresse, att sådana ärenden handlägges och prövas med högsta möjliga grad av noggrannhet, all— sidighet och objektivitet. Den kollegiala beslutsformen lämnar otvetydigt bättre garantier härför än enrådighetsformen. Det är tänkbart och kanske även troligt, att samma personer kommer att del- taga i handläggningen, antingen beslu- ten fattas kollegialt eller av en enda be- fattningshavare; men den väsentliga skillnaden är, att i det förra fallet samt- liga i beslutet deltagande får bära per- sonligt juridiskt ansvar för detta, me- dan ildet senare fallet dylikt ansvar icke kan utkrävas av dem, som endast deltar i handläggningen men ej i beslutet. Möj- ligheten att överklaga besluten kan inte anses utgöra en tillräcklig rättssäker- hetsgaranti, eftersom korrigering av eventuellt felaktiga eller rättsstridiga beslut då först kan ske i efterhand. Bc- slntsprocessen inom verket bör vara så utformad, att dylika korrigeringar så långt möjligt blir obehövliga.
De båda uppfattningar, som här skis- serats, äger var för sig berättigande och bör båda komma till sin rätt vid utform- ningen -av beslutsordningen för skolver-
kets kansliärenden. De sakkunniga an- ser sig alltså böra förorda, att vissa kansliärenden avgöres genom kollegiala beslut och övriga ärenden genom be- slut av en enda befattningshavare. Pro- blemet blir, hur gränsdragningen dem emellan skall företagas.
De sakkunniga har föreslagit, att ver- kets styrelse skall besluta endast i prin- cipiellt mycket betydelsefulla eller el- jest särskilt viktiga frågor. Det antal ärenden, som kommer att föredragas i plenum med verksstyrelsen, blir alltså mycket ringa. Utanför verksstyrelsens befogenhetsområde kommer att falla ett icke obetydligt antal betydelsefulla ärenden av såväl principiell som prak- tisk natur, vilka nu avgöres inom verks- ledningarna för skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning re— spektive ifrågakommande fackämbets- verk. De sakkunniga vill inte hävda den meningen, att samtliga de ärendegrup- per, som nu avgöres av verksledningar- na för de berörda ämbetsverken och som icke skall avgöras av styrelsen för skolverket, nödvändigtvis behöver bli föremål för kollegiala beslut inom det- ta verk; men det är önskvärt, att de viktigaste av dessa ärendegrupper avgö- res kollegialt. Det kan inte anses riktigt, att beslut i sådana ärenden skall fattas enrådigt av verkschefen eller av någon av överdirektörerna, de ämbetsmän, som givetvis främst skulle komma ifrå- ga, om enrådighetsprincipen skulle till- lämpas i dessa fall. De skäl, som vi tidi- gare andragit för att styrelsen för skol- verket bör äga en kollegial arbetsform, gäller .i tillämpliga delar även här. Med stöd av det resonemang som här ovan förts, vill de sakkunniga förorda, att sådana principiellt och praktiskt vik- tiga ärenden, som inte skall avgöras vid plenum med verksstyrelsen, blir föremål för kollegiala beslut inom verket. Dy- lika ärenden, som berör verkets till-
synsområde i dess helhet, bör avgöras av ett kollegium med verkschefen som ordförande, medan ärenden, som berör enbart det allmänna undervisningsvä- sendet respektive yrkesutbildningsvä- sendet, bör avgöras av kollegier med vederbörande överdirektör som ordfö- rande. Enligt de sakkunnigas mening är det också lämpligt, att ärenden av angi- ven art, som berör enbart en viss avdel- ning, avgöres av ett kollegium med av— delningschefen som ordförande.
Samtliga övriga kansliärenden hör av- göras enligt enrådighetsprincipen: av verkschefen, vederbörande överdirek- tör, avdelningschef, rotelchef (byrå— chef), byrådirektör eller annan tjänste— man.
I verkets instruktion bör klart anges, vilka ärenden som skall handläggas som pleniärenden, d. v. s. avgöras av styrel- sen, och vilka som skall handläggas som kansliärenden, d. v. s. avgöras av tjänstemännen inom verket. Det räcker emellertid inte bara med att fastslå den- na gränsdragning. I instruktionen bör också fastställas fasta normer dels för gränsdragningen mellan de båda huvud- typerna av kansliärenden, kollegiala ärenden och enrådighetsärenden, och dels för uppdelningen av de kollegiala ärendena i olika grupper för avgörande på respektive verkschefs-, överdirek— törs— och avdelningschefsplanet. Vidare bör i instruktionen fastslås vilka befatt- ningshavare, som på de olika planen skall deltaga i handläggning och be— slut. Inskrivningen av dessa fasta nor- mer för ärenden-as uppdelning i verkets instruktion är motiverad av två skäl. Det första skälet hänför sig till rättssäker- heten. Finns fasta normer fastslagna, ger detta större garantier för en likartad bedömning av en och samma ärende— grupp och man kan säkrare avgöra, vil- ka beflattn'ingshavare, som bär ansva- ret för varje särskilt beslut. Det andra
skälet sammanhänger med effektiviteten i verket-s arbete: fastställda normer för uppdelningen utgör en smidigare anord- ning än att företa densamma från fall till fall. Det senare skulle medföra en onödig belastning på chefstjänstemän- nen, eftersom de i så fall måste ägna åt- skillig tid åt uppgiften att fördela ären- dena mellan olika beslutsinstanser.
I verkets instruktion bör vidare två andra synnerligen viktiga bestämmelser rörande beslutsordningen intagas, näm- ligen fastställande av normer dels för uppdelningen av de viktigaste ärendena mellan å ena sidan verkschefen och överdirektörerna och å andra sidan mel- lan överdirektörerna inbördes, dels för delegering av beslutanderätten till läg- re instans. De båda överdirektörerna för respektive det allmänna undervisnings— väsendet och yrkesutbildningsväsendet måste enligt de sakkunnigas mening in- taga en så självständig ställning som möjligt. Ett av villkoren för att de sak- kunniga ansett s—ig kunna föreslå ett ge- mensamt skolämbetsverk har just va- rit, att yrkesutbildningsärendena inom ett sådant verk sammanhålles så långt detta är möjligt och att ansvaret för des— sa ärenden närmast under verkschefen bäres av en tjänsteman 'i överdirektörs ställning. Det är av vikt, att överdirek- törernas relativa självständighet bring- as till uttryck i bestämmelserna om ver- kets beslutsordning.
Ifråga om delegeringen av beslutande- rätt till lägre instanser gör sig synpunk- ter av annan art gällande. Skälet till att dylik delegeringsrätt bör förefinnas är det, att chefstjänstemännen på högsta nivå inte bör belasta-s med deltagande i handläggningen av sådana ärenden, rö- rande vilka deras medverkan inte kan anses påkallad. Normerna för hur dele- geringsrätten får handhas bör fastläg- gas i instruktionen; däremot kan före- skrifter om hur den i detalj skall utövas
lämpligen intagas i verkets arbetsord- ning.
Instruktionen för ämbetsverket fast- ställes av Kungl. Maj:t, varför bestäm- melserna i denna äger en mera bindan— de karaktär än föreskrifterna i arbets- ordningen, vilken verksledningen själv fastställer. Instruktionen bör inte bli alltför detaljerad; sådana bestämmelser, som utan olägenhet av något slag kan ingå i arbetsordningen, bör inte belasta instruktionen. De ärenden, i vilka be- slut skall fattas enligt enrådighetsprin- cipen, blir inte av så betydelsefull art, att reglerna för deras avgörande bör in- tagas i instruktionen; det kan med för- del överlämnas åt verksledningen att själv utforma dessa regler i arbetsord- ningen. Eftersom dessa senare kan änd- ras lättare än instruktionen, erhåller verksledningen härigenom större frihet att anpassa de nämnda reglerna efter skiftande förhållanden inom verket.
De sakkunniga vill till sist samman- fattningsvis framhålla, att om de här framförda synpunkterna på beslutsord- ningen inom skolverket tillgodoses, bör det enligt vår mening bli möjligt att förena kraven på objektivitet och rätts— säkerhet med kraven på en snabb, smi- dig och obyråkratisk handläggning av ärendena. De förstnämnda kraven har sin starkaste motivering ifråga om de ärenden, som enligt förslagen här ovan skall avgöras kollegialt. I regel är des— sa ärenden inte av brådskande natur, varför en eventuellt mera omständlig handläggning av desamma inte kan ver- ka nedsättande på verkets effektivitet. De sistnämnda kraven har sin starkaste motivering ifråga om deärenden, som skulle komma att avgöras enligt enrå- dighetsprincipen. Dessa ärenden, som kommer att utgöra den överväldigande majoriteten av verkets samtliga ärenden, torde i regel böra beredas och avgöras utan större tidsutdräkt, om inte effekti—
viteten hos verket skall nedsättas. När enligt de sakkunnigas intentioner verks- ledningen får reglera formerna för handläggningen av dessa ärenden i ar— betsordningen, ges verkschefen i detta hänseende fria händer att leda kansliets arbete på det sätt han finner mest ända- målsenligt.
Förslag till utformning av beslutsordningen
De ärenden, som handlägges inom skol- ämbetsverket, indelas med hänsyn till beslutanderätten i pleniärenden, som avgöres i plenum med verkets styrelse, och kansliärenden, som avgöres inom verkets kansli. Kansliärendena indelas i kollegiala ärenden, som avgöres sam- fällt av de i beslutet deltagande befatt— ningshavarna, chefsärenden, som avgö- res av verkschefen eller vederbörande överdirektör, samt tjänstemannaären- den, som avgöres av andra tjänstemän inom verket. För de båda sistnämnda slagen av ärenden har i den föregående framställningen använts beteckningen enrådighetsärenden. Pleniärenden är
ärenden, som gäller de allmänna prin- ciperna för undervisningsväsendets or- ganisation och verksamhet,
principiellt viktiga ärenden av allmän natur om organisationen av och arbetet vid anstalter under verkets inseende,
principiellt viktiga ärenden om ver- kets organisation och instruktion,
särskilt viktiga ärenden om utfärdan- de, ändring eller upphävande av för- fattningar,
anslagsäskanden, avsedda att föreläg- gas riksdagen,
ärenden om åtgärder mot ledamot el- ler bcfattningshavare i rotelchefs eller högre tjänsteställning på grund av äm— betsbrott,
andra ärenden av särskild vikt eller intresse för verkets verksamhet, samt
ärenden, vilka generaldirektören el- jest hänskjuter till avgörande i plenum.
Vid avgörande av pleniärende är sty- relsen beslutsmässig, då verkschefen och minst sex ledamöter, därav minst fyra av de särskilda ledamöterna, är närva- rande.
Kollegiala ärenden är
ärenden om tillsättande av tjänster inom verket av högst byrådirektörs grad,
ärenden om åtgärder mot befattnings- havare i lägre tjänsteställning än rotel- chef på grund av fel eller försummelse i tjänsten eller på grund av deras van- del,
sådana ärenden av allmän natur om organisationen »av och arbetet vid an- stalter under ämbetsverkets inseende, vilka icke handläggas såsom pleniären- den,
sådana viktigare ärenden om utfär- dande, ändring eller upphävande av författningar, vilka icke handlägges så- som pleniärenden,
ärenden om tillsättande av eller för— ordnande av chefstjänster och lärar- tjänster inom skolväsendet,
sådana andra ärenden av större vikt eller intresse för verkets verksamhet, vilka icke handlägges såsom pleniären- den, och vilka enligt arbetsordningen eller särskilt beslut av verkschefen skall handläggas i denna ordning.
I avgörande av kollegialt ärende skall, utöver ordföranden och föredraganden, deltaga minst två rotelchefer, vilkas ämbetsområden beröres av ärendet.
Med verkschefen som ordförande handlägges dels ärenden om tillsättande av tjänster inom verket av högst byrå- direktörs grad och om åtgärder mot be- fattningshavare i lägre tjänsteställning än rotelchef och dels, enl-igt närmare bestämmelser i arbetsordningen, sådana andra ärenden, som skall handläggas kollegialt och som berör såväl det all-
männa undervisningsväsendet som yr- kesutbildningsväsendet.
I ärendena rörande tillsättande av tjänster inom verket och åtgärder mot befattningshavare inom detta bör del- taga båda överdirektörerna och samtli- ga avdelningschefer och chefer för fri— stående rotlar. I övriga här ovan an- givna ärenden, som berör en eller flera avdelningar allmänt, bör deltaga båda överdirektörerna och vederbörande av- delnings eller avdelningars samtliga ro- telchefer. I dylikt ärende av betydande vikt bör jämte båda överdirektörerna deltaga samtliga rotelchefer inom ver- ket.
Med vederbörande överdirektör som ordförande handlägges enligt närmare bestämmelser i arbetsordningen sådana ärenden, som skall handläggas kolle- gialt och som berör enbart det allmän— na undervisningsväsendet respektive en— bart yrkesutbildningsväsendet.
I ärenden, som berör en eller flera av- delningar allmänt, bör deltaga vederbö- rande avdelnings eller avdelningars samtliga rotelchefer, vilkas ämbetsbe- fattning berör det allmänna undervis— ningsväsendet respektive yrkesutbild- ningsväsendet. I dylikt ärende av bety- dande vikt bör deltaga samtliga rotel- chefer, vilkas ämbetsområden berör det allmänna undervisningsväsendet respek- tive yrkesutbildningsväsendet.
Med vederbörande ,avdelningschef som ordförande handlägges sådana ärenden, som skall handläggas kolle- gialt och som inte handlägges med verkschefen eller en av överdirektörer- na som ordförande.
I ärende av större vikt bör avdel- ningens samtliga rotelchefer deltaga. I ärende, som berör även annan avdelning eller fristående rotel skall rotelchef från vederbörande avdelning respektive chef för vederbörande fristående rotel del- taga.
Chefsärenden är sådana ärenden om verkets organi- sation och instruktion, vilka icke hand- lägges som pleniärenden,
ärenden om verkets arbetsordning och interna tjänsteföreskrifter,
ärenden om anställande av personal inom verket,
ärenden om anställande och över- vakande av examina och avgångspröv- ningar,
ärenden om undervisningslokaler samt undervisnings- och inredningsma- teriel, om dessa ärenden är av allmän natur, _
frågor i övrigt av allmännare intresse eller vilka enligt arbetsordningen eller särskilt beslut av verkschefen skall handläggas i denna ordning.
Verkschefen eller, om han icke del- tager i handläggningen, vederbörande överdirektör äger bestämma, att chefs- ärende mä handläggas såsom kollegialt ärende.
I chefsärende skall förutom föredra- ganden deltaga minst en och i regel två rotelchefer, vilkas ämbetsområden be- röres av ärendet. I ärende av mindre vikt deltager dock end-ast föredragan- den.
Verkschefen eller, om han icke del- tager i handläggningen, vederbörande överdirektör bestämmer, vilka dct ålig- ger att deltaga.
Inför verkschefen föredrages dels ärenden om verkets organisation och in- struktion, vilka icke handlägges som pleniärenden, ärenden om verkets ar- betsordning och interna tjänsteföre- skrifter samt ärenden om anställande av personal inom verket, del-s enligt närmare föreskrifter i arbetsordningen sådana andra chcfsärenden, 'som berör såväl det allmänna undervisningsväsen- det som yrkesutbi-ldningsväsendet.
I ärenden rörande verkets organisa- tion, instruktion, arbetsordning och in-
terna tjänsteföreskrifter bör båda över- direktörerna och samtliga avdelnings- chefer jämte chefer för fristående rotlar deltaga i överläggningarna.
Inför vederbörande överdirektör fö- redrages enligt närmare bestämmelser i arbetsordningen sådana chefsärenden, som berör enbart det allmänna under- visningsväsendet respektive enbart yr- kesutbildningsväsendet.
I ärenden av större vikt bör veder- börande avdelningschef och rotelchef deltaga i överläggningarna.
Tjänstemannaärenden. Dessa ärenden avgöres av avdelningschef, rotelchef, by-
rådirektör eller, i fråga om ärenden av enklare beskaffenhet eller där fast praxis utbildats, av annan befattnings— havare, på det sätt som anges i arbets- ordningen eller som verkschefen bestäm- mer.
Vid handläggningen av ärende, som avgöres av avdelningschef, skall deltaga annan befattningshavare, till vilkens äm- betsområde ärendet hör.
I förslaget till instruktion för skol- verket har de sakkunniga lagt fram i detalj utarbetade förslag till utform- ning av beslutsordningen. (Bil. 1).
Rådgivande nämnd för skolverket
Inledande synpunkter Till vissa ämbetsverk är knutna särskil- da rådgivande organ, som ger möjlighet till samråd med sakkunniga utanför verket. Skolverkets omfattande och mångskiftande arbetsuppgifter gör det i hög grad motiverat att undersöka, hu- ruvida icke verksledningen borde kom- pletteras med ett dylikt rådgivande organ.
Det må först erinras om att till skol- överstyrelsens nuvarande försöksavdel- ning är knuten en lekmannanämnd, som under försöksperioden fyllt funk- tionen som förmedlare av ömsesidig information mellan den centrala skol- ledningen och allmänheten. Vidare finns sedan år 1957 i de matematisk- naturvetenskapliga ämnena samarbets— organ mellan skolöverstyrelsen, den hög- re utbildningen och forskningen samt den tekniska eller tillämpade forsk- ningen och verksamheten. Dessa samar- betsorgan sammanträder i regel en gång varje år. Till skolöverstyrelsen har vi- dare knutits en rådgivande nämnd för fontbildningsfrågor; 'i densamma ingår representanter för olika lärarkategorier.
De nämnda organen har av allt att döma viktiga uppgifter att fylla. Vad lekmann-anämnden beträffar anser dock 1957 års skolberedning, att dess funk- tion i samband med försöksavdelningens avveckling eller omändring bör fullgö- ras i andra former (SOU 1961:30, s. 773). Det är emellertid tydligt, att de ovan angivna rådgivande organens verk- samhet är relativt starkt begränsad; vart och ett av dem spänner endast över en mindre del av skolöverstyrel- sens arbetsområde.
De överväganden, som de sakkunniga i detta sammanhang anser erforderliga, gäller emellertid ett rådgivande organ av långt större räckvidd och betydelse. De sakkunniga har i det föregående fram- lagt förslag till en verksledning, som en- dast omfattar elva personer. Denna styrelse kan — bl. a. på grund av att an- talet ledamöter begränsats så kraftigt — förmodas bli i stånd att arbeta smi— digt och effektivt. Uppenbarligen är den emellertid beroende av bistånd från sakkunskap och experthjälp vid lösan- dct av sina uppgifter. I första hand kommer behovet av dylik expertis att
tillgodoses genom skolverkets kansli. De till ämbetsverket knutna tjänstemän- nen representerar en omfattande sak- kunskap beträffande skol- och utbild— ningsfrågor. I många fall kan emeller- tid samråd med sakkunskap utom ver- ket vara nödvändig. Det vore därför enligt de sakkunnigas mening ända- målsenligt att inrätta ett permanent råd— givande organ, som i dylika situationer kan tillföra verket ytterligare erfaren- heter från områden av betydelse för dess arbete.
De sakkunniga finner stöd för denna uppfattning hos 1957 års skolberedning. Beredningen anser nämligen, att det borde övervägas, om inte till skolöver- styrelsen »kunde knytas jämväl en råd- givande nämnd med ledamöter tillsatta förslagsvis på treårsförordnande. Le- damöterna skulle utses bland aktivt verk- samma forskare, främst inom pedago- gik, psykologi och sociologi, men även företrädare för övrig samhällsveten- skaplig forskning kunde komma i fråga. Vidare bör i en sådan rådgivande nämnd självfallet ingå framstående ak- tiva skolmån med stort intresse för och god överblick över utvecklingsarbete på skolans område» (SOU 196130, 5. 774). Till sin sammansättning erinrar den av beredningen föreslagna nämn- den om det år 1944 inrättade statens psykologisk-pedagogiska institut, nu- mera i vad avser forsknings- och för- söksverksamhet införlivat med den pedagogisk-psykologiska institutionen vid lärarhögskolan i Stockholm. An- knytningen till ett skolämbetsverk ut- gör emellertid en väsentlig olikhet mel- lan nämnden och det nämnda institutet.
Den av skolberedningen framförda tanken på en till skolöverstyrelsen knu- ten rådgivande nämnd vinner självfal- let ökad tyngd, om den tillämpas på det av de sakkunniga föreslagna skolverket. Dess långt mer omfattande tillsynsom-
råde medför emellertid, att utformning- en av det rådgivande organet bör bli en annan. De sakkunniga skall i det närmast följande diskutera uppgifterna för och sammansättningen av en till skolverket knuten rådgivande nämnd.
Vissa problemställningar är givetvis gemensamma för det allmänna skol- och folkbildningsväsendet och yrkes- skolväsendet. Beträffande dylika fråge- komplex torde en rådgivande nämnd kunna representera hela tillsynsområdet. Viss-a andra problemställningar berör däremot endust en del av ämbetsverkets tillsynsområde. Sålunda råder mellan yr- kesskolväsendets skilda sektorer i vissa avseenden så olikartade förhållanden, att en rådgivande nämnds arbetsupp- gifter i många fall måste anpassas till de speciella problemställningar, som re- spektive utbildningssektor inrymmer. De sakkunniga återkommer i den fortsatta framställningen till dessa omständighe- ter.
Den rådgivande nämndens arbetsupp- gifter skulle bli alltför mångskiftande och omfattande, om den skulle fungera som en odelad grupp. Ovan antydda förhållanden ger 'i viss mån en anvis- ning om hur nämnden lämpligen kan organiseras. Enligt de sakkunnigas me- ning bör den uppdelas i sektioner, som i viss utsträckning motsvarar de olika sektorerna av skolämbetsverkets till- synsområde.
För fullgörandet av sina upgirfter torde nämnden huvudsakligen bli hän— visad att arbeta sektionsvis. Ett dylikt arbetssätt tillgodoser önskemålet att ned- bringa antalet i överläggningarna delta- gande ledamöter. Det blir därigenom även lättare att genom en lämplig av- gränsning av respektive sektions arbets- uppgifter skapa effektivt arbetande grupper. I sektionssammanträdena före- kommande frågor bör nämligen, så långt vissa andra överväganden medger, vara
relevanta för samtliga i sammanträdet deltagande ledamöter. Den rådgivande nämndens uppdelning i sektioner bör följaktligen ske med iakttagande av att representanter för varandra närstående undervisnings- och utbildningssektorer hänföres till samma sektion.
Som ledamöter i den rådgivande nämnden bör ingå dels representanter för psykologisk, pedagogisk och socio— logisk forsknings- och försöksverksam- het, dels representanter för de av skol- ämbetsverkets verksamhet närmast be- rördaa ämbetsverken, varvid även ar— betsmarknadsstyrelsen bör vara repre- senterad, dels representanter för skilda organisationer och sammanslutningar. Utöver nämndens ledamöter förutsättes deltagande av skolämbetsverkets chefs— tjänstemän såväl i sammanträdena in pleno som i sektionssammanträdena. De chefstjänstemän, som därvid bör när- vara, är dels den ene eller båda över- direktörerna, dels chefen för den avdel- ning och den rotel, som närmast berö- res av vid respektive sammanträde be- handlad fråga. Givetvis bör även verks- chefen äga rätt att deltaga i sammanträ- dena, om han så finner lämpligt.
Hinder synes icke böra resas mot att en lekmannarepresentant i verksled- ningen också ingår som ledamot av den rådgivande nämnden. Det starkare sam- band mellan styrelsen och nämnden, som därigenom kommer till stånd, kan givetvis vara till fördel för ämbets- verkets arbete. Hel-t invändningsfri är emellertid inte en dylik (anordning. Ve- derbörande ledamot kan vid verksled- ningens sammanträden måhända i allt- för hög grad komma att framstå som ta- lesman för den sektion som han tillhör.
Förordnande av ledamöter i den rådgivande nämnden
Enligt de sakkunnigas mening är det betydelsefullt, att den rådgivande nämn-
den erhåller en representativ ställning. Vi föreslår därför att samtliga ledamöter i nämnden förordnas av Kungl. Maj:t, förslagsvis för en tid av fyra år. Leda- mot, som representerar ett ämbetsverk, bör förordnas efter förslag av respekti- ve verk. I samtliga fall då ledamot repre- senterar en eller flera organisationer och sammanslutningar, bör förordnan- det ske efter av vederbörande framlagt förslag. Övriga ledamöter torde böra förordnas på samma sätt som ledamöter- na i skolämbetsverkets styrelse, d. v. s. direkt av Kungl. Maj:t utan föregående förslagsordning. Därest ämbetsverk, or- ganisation eller sammanslutning har representant i två eller flera sektioner skall för fullgörandet av sektionsarbe- tet särskild ledamot kunna förordnas för var och en av berörda sektioner. Några kommentarer till den föreslagna proceduren för förordnande av ledamö- ter av den rådgivande nämnden må gö- ras.
Det planerade enhetliga skolämbets- verkets tillsynsområde blir mycket om- fattande och mångskiftande. Krav på representation i det rådgivande organet kan således förväntas från många håll. Det är uppenbarligen inte möjligt att tillmötesgå alla dessa anspråk. Rätten att föreslå ledamöter i den rådgivande nämnden synes i första hand höra till- komma representativa organisationer, som har visat intresse för och gjort ak- tiva insatser för undervisning och ut- bildning iinom skolämbetsverkets ar- betsområde. De sakkunniga förutsätter, att ledamöterna undviker att betrakta sig endast som representanter för vissa mer eller mindre begränsade områden. Enligt vår uppfattning är det önskvärt, att ledamöternas arbete kommer att karakteriseras av en strävan mot hel- hetssyn och därmed mot en ändamåls- enlig avvägning av samhällets insatser på skilda områden av undervisning och
utbildning. I samma mån som det rådgi- vande organets ledamöter anlägger en dylik helhetssyn på skolfrågorna, mins- kas olägenheterna av den relativt be- gränsade representation, som man un- der alla förhållanden måste räkna med, därest antalet ledamöter skall hållas inom rimliga gränser.
I viss utsträckning kan det vara lämpligt, att en grupp organisationer, som företräder intressen av närbesläk- tad art, gemensamt föreslår en ledamot av nämnden. Vederbörande ledamot kommer då icke att framstå som repre— sentant för en speciell, skarpt avgränsad fraktion utan kan beräknas bedöma un— dervisnings- och utbildningsfrågorna ur ett vidare perspektiv. En dylik anord- ning är sålunda ägnad att främja den i det föregående berörda helhetssynen på skolfrågorna. Samtidigt breddas ock- så underlaget för förslagsställandet. Vissa organisationer har emellertid att företräda så mångskiftande och olik- artade intressen, att självständig re- presentation i den rådgivande nämnden i dessa fall kan anses fullt befogad.
De sakkunniga har även övervägt, om vederbörande huvudorganisation skall tilldelas rätten att föreslå ledamot i nämnden. Denna rätt skulle i stället kunna tilldela-s det eller de till huvud- organisationen anslutna förbund, som närmast beröres av ifrågavarande un- dervisnings- och utbildningsfrågor. De sakkunniga har stannat för det förra alternativet men förutsätter, att huvud- organisationen avger sitt förslag till ledamot efter samråd med berörda anslutna förbund.
Sammansättningen av den rådgivande nämnden För skolfrågor av mera allmän natur och berörande hela eller större delen av verkets tillsynsområde samt för frå- gor, som har särskild anknytning till det
allmänna skol- och folkbildningsväsen- det, bör enligt de sakkunnigas mening (finnas en särskild sektion, fortsätt- ningvis betecknad sektion 1.
Denna sektion kommer visserligen att erhålla ett synnerligen omfattande arbetsområde, men det synes oss vara ändamålsenligt att till en sektion sam- manföra överläggningarna angående vis- sa för hela skolverkets tillsynsområde betydelsefulla och likartade frågor.
Sektion 1 skall på ett tidigt stadium kunna ge råd angående större aktuella undersöknings- och *forskningsprojekt samt kontinuerligt tillföra verket kän- nedom om och överblick över i landet pågående forskning och utvecklingsarbe- te på skilda områden av betydelse för skolans verksamhet. Därutöver kan leda— möterna av denna sektion förväntas väcka förslag om igångsättande av psy- kologiska, pedagogiska och sociologiska undersökningar och försök av betydelse för den under skolverkets tillsyn ståen- de undervisnings- och utbildningsverk- samheten, ägnade att främja en fortlö- pande reformverksamhet på skolans om- råde. Många av de åsyftade frågeställ- ningarna hänför sig såväl till det all- männa skol- och folkbildningsväsendet som till yrkesutbildningsväsendet. Det gäller vissa frågor i samband med un— dervisningsväsendets organisation och utbyggnad, angelägenheter rörande fy- sisk och psykisk fostran, skolsociala åtgärder och liknande. Även beträffan- de undervisningens bedrivande finns många gemensamma problemställning- ar; det gäller främst vissa allmänna undervisningsmetodi-ska frågor. Vidare kan som ytterligare exempel nämnas frågor angående olika hjälpmedel i un- dervisningen samt åtgärder och metoder för deras rationella användning och utnyttjande. Även vissa gemensamma spörsmål beträffande lärares utbildning, fortbildning och vidareutbildning bör i
erforderliga fall kunna hänskjutas till denna sektion. Beträffande frågor an- gående folkbildningsväsendet förutsät- tes sektion 1 bedriva ett nära samarbete med statens folkbildningsnämnd.
Men hänvisning till ovan anförda syn- punkter föreslår de sakkunniga, att i sektion 1 (för allmänna frågor samt för det allmänna skol- och folkbildnings- väsendet) skall ingå följande av Kungl. Maj:t förordnade sju ledamöter, näm- ligen
tre företrädare för pedagogisk och psykologisk samt sociologisk och öv- rig samhällsvetenskaplig forskning,
två lärare eller skolledare i aktiv tjänst samt
två representanter för målsmännen.
De sakkunniga har ovan framhållit, att förhållandena är så olikartade inom vissa delar av skolverkets tillsynsom- råde, att den rådgivande nämndens or- ganisation måste utformas under beak- tande av dessa speciella omständigheter. Detta gäller närmast de sektorer av skolverkets tillsynsområde, som omfat- tar yrkesutbildningsväsendet.
Ifråga om det allmänna skol- och folkbildningsväsendet bortfaller så gott som helt kravet på snabb anpassning till utvecklingen inom näringsliv och arbetsmarknad. Erforderliga föränd- ringar med avseende på skolorganisa- tionen, undervisningsplaner o. dyl. kan ske i ett lugnare tempo. Det allmänna skol- och folkbildningsväsendet känne- tecknas också av större enhetlighet. Därigenom kan här kravet på experter och specialister beträffande olika skol— former, stadier och ämnen -i hög grad tillgodoses genom ämbetsverkets egna tjänstemän.
Helt annorlunda ter sig förhållande- na beträffande yrkesutbildningsväsen- det. Det måste i möjligaste mån utbyggas efter näringslivets och arbetsmarkna-
dens mångskiftande behov, och det mås- te — såsom framhållits i tidigare sam- manhang —— stundom beträffande olika yrkes- och arbetsområden mycket snabbt kunna anpassas efter inträdda föränd- ringar, orsakade av tekniska landvin- ningar, ändrade ekonomiska förutsätt- ningar m. m. För att det planerade skol- ämbetsverket på ett effektivt och fullt tillfredställande sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter på yrkesutbild- ningens område, måste det följaktligen bedriva ett fortlöpande nära samarbete, dels med vissa fackämbetsverk och dels med näringslivets och arbetsmarkna- dens representanter. För närvarande sker detta samarbete bl. a. i den formen, att näringsliv och arbetsmarknad har direkta representanter i vederbörande ämbetsverks styrelser. Genom den av de sakkunniga föreslagna sammansätt— ningen av skolverkets styrelse bort- faller denna samarbetsform. Det är där- för av särskild betydelse att nya former skapas, som ger representanter för be- rörda fackämbetsverk samt för närings- liv och arbetsmarknad tillfälle att ge- nom sina insatser främja yrkesutbild- ningen inom respektive områden. En- ligt de sakkunnigas uppfattning bör dessa insatser i stor utsträckning kunna ske inom ramen för den rådgivande nämndens verksamhet.
Nämndens sektioner inom yrkes- utbildn-ingsväsendets område bör en- ligt de sakkunnigas mening erhålla ar- betsuppgifter, som i väsentliga hänseen- den avviker från de för sektion 1 angiv— na. Var och en av dessa sektioner synes böra avge yttnanden och förslag i till dess prövning hänskjutna ärenden, som berör yrkesutbildningen inom respek- tive näringslivs- och arbetsmarknads- sektor samt framföra synpunkter och förslag beträffande utbildningslinjer, yrkesutbildningens anpassning efter fö- religgande behov av arbetskraft, allmän-
na och principiella frågor angående undervisningsplaner m. m.
Den rådgivande nämndens sektions- indelning i vad avser yrkesutbildnings- väsendets område innesluter en rad svårbemästrade avvägningsproblem. Ur vissa synpunkter skulle det tydligen vara fördelaktigt, att var och en av de mera omfattande näringslivs— och ar- betsmarknadsområdena motsvarades av en sektion inom nämnden. Man skulle då kunna tänkas inrätta en sektion för industri, en för hantverk, en för handel 0.5. V. Arbetet inom dessa sektioner skulle kunna bedrivas mycket effektivt; de olika frågorna skulle bli behandlade av inom respektive område särskilt sak- kunniga personer. En uppdelning efter denna princip skulle emellertid resultera i ett relativt stort antal sek— tioner, var och en specialiserad och i övervägande grad inriktad på ett enda näringslivs- och arbetsmarknadsområde. För skolverkets arbete i stort skulle förmodligen en så långt gående upp- spaltning vara mindre lycklig. Den skul— le rent av i en del fall kunna leda till splittring av ämbetsverkets samlade ar- betsinsats. För verkets kansli skulle dessutom en rad olika sektionssamman- träden menligt kunna påverka fullgö- randet av övriga arbetsuppgifter.
För den rådgivande nämndens stadig- varande och i instruktionen angivna ar- betssätt torde sålunda den i det närmast föregående diskuterade uppdelningen i sektioner inom yrkesutbildningsväsen- dets område icke böra förordas. Däre— mot kan uppenbarligen arbetsgrupper av sådan sammansättning som de ovan diskuterade sektionerna understundom visa sig vara de lämpligaste vid förbere— dandet och behandlingen av vissa ären- den. Vederbörande grupp erhåller då närmast karaktären av arbetsutskott inom vederbörande sektion. Även i and- ra sammanhang torde arbetsgrupper av
den antydda sammansättningen vara ändamålsenliga, nämligen i en del fall då verkets kansli önskar överlägga med representanter för näringsliv och arbetsmarknad.
Av den föregående framställningen kan utläsas, att den rådgivande nämn- dens uppdelning på sektioner inom yr- kesutbildningsväsendets område enligt vår mening inte bör drivas alltför långt. Även under arbetet i sektioner bör leda- möterna eftersträva en behandling av förekommande frågor, som jämväl inne- fattar ett beaktande av ämbetsverkets hela verksamhetsområde. En viss hetero- genitet i sektionernas sammansättning är uppenbarligen ägnad att motverka en snäv och ensidig behandling av före- kommande frågor.
Såsom tidigare framhållits synes sek- tinnsindelningen på yrkesutbildnings- väsendets område böra företas under noggrant beaktande av ledamöternas in- riktning. Flertalet av dem torde näm- ligen sannolikt komma att i första hand betrakta sig som talesmän för en be- stämd sektor av näringslivets och arbets- marknadens områden. Någon skarpt fixerad gränsdragning mellan olika sek- tioners verksamhetsområden är självfal- let inte möjlig eller önskvärd att åstad- komma; därtill griper de skilda närings- grenarna och verksamhetsområdena allt- för nära in i varandra. Hur sektionsin- delningen än företas, måste man sålun- da räkna med att likartade eller gemen- samma frågeställningar kan återfinnas inom olika sektioner. Fastän sektions- sammanträde i regel endast bör omfatta en sektion, kan det därför förmodligen visa sig ändamålsenligt, att två eller fle- ra sektioner understundom i gemensam- ma sammanträden överlägger angående vissa ärenden.
Sektionerna inom yrkesutbildnings- väsendet föreslås bli fyra. Sektionsin- del-ningen och respektive sektions av
Kungl. Maj:t särskilt förordnade leda- möter bör enligt de sakkunnigas upp— fattning bli följande.
Sektion 2 (för industri och hantverk) Följande sju av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter föreslås ingå i sektionen, nämligen 1 representant för arbetsmarknadssty-
relsen 1 representant för Landsorganisationen 1 representant för Svenska arbetsgivare— föreningen representant för Tjänstemännens cen- tralorganisation och Sveriges akade- mikers centralorganisation representant för kommunförbunden (Svenska landstingsförbundet, Svens- ka stadsförbundet, Svenska land—skom- munernas förbund) representant för Sveriges hantverks- och industriorganisation och 1 representant för Sveriges industriför-
bund Sektion 3 (för handel och sjöfart) Följande sju av Kungl. Maj:t förordna- de ledamöter föreslås ingå i sektionen, nämligen 1 representant för arbetsmarknadssty- relsen 1 representant för sjöfartsstyrelsen 1 representant för Landsorganisationen 1 representant för Svenska arbetsgivare- föreningen, Handelns arbetsgivareor- ganisation och Sveriges redareför- ening 1 representant för Tjänstemännens cen- tralorganisation och Sveriges akade- mikers centralorganisation 1 representant för kommunförbunden 1 representant för Handelskamrarnas nämnd, Kooperativa förbundet, Sve- riges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund Sektion 4 (för huslig utbildning och vårdyrken) y—k H _! Följande sju av Kungl. Maj:t förordnade
ledamöter föreslås ingå i sektionen, nämligen 1 representant för arbetsmarknadssty- relsen 1 representant för medicinalstyrelsen 1 representant för socialstyrelsen 1 representant för Landsorganisationen 1 representant för Tjänstemännens cen— tralorganisation och Sveriges akade- mikers centralorganisation representant för kommunförbunden representant för representativa kvin- noorganisationer (Fredrika-Bremer- Förbundet, Föreningen socialarbetare inom industri och affärsvärld, Koope- rativa kvinnogillesförbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund) Sektion 5 (för jordbruk och skogs- bruk) Följande sju av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter föreslås ingå i sektionen, nämligen 1 representant för arbetsmarknadssty- relsen 1 representant för lantbruksstyrelsen 1 representant för Skogsstyrelsen 1 representant för Landsorganisationen 1 representant för kommunförbunden 1 representant för Sveriges lantbruks- förbund och Riksförbundet Landsbyg- dens folk 1 representant för Föreningen skogsar- beten och Sveriges skogsägareför— eningars riksförbund Den ovan föreslagna sektionsindel- ningen har utformats i anslutning till den undervisnings- och utbildningsverk- samhet, .som för närvarande bedrivs inom det planerade skolverkets av de sakkunniga föreslagna tillsynsområde. Denna verksamhet kan emellertid up- penbarligen i en framtid komma att un- dergå mer eller mindre genomgripande förändringar varjämte nya områden kan komma att ställas under ämbetsverkets centrala ledning. Därvid inträffade änd-
ps.—s
Sekt. 1
Sekt. 2 Sekt. 3 | Sekt. 4 | Sekt. 5
Företrädare för pedagogisk och psyko- logisk samt sociologisk och övrig samhällsvetenskaplig forskning . . . .
Aktiva skolmän ................... Representanter för målsmännen ..... Arbetsmarknadsstyrelscn ............ Medicinalstyrelsen ............ . ..... Socialstyrelsen ..................... Lantbruksstyrelsen ................. Skogsstyrelsen ..................... Sjöfartsstyrelsen ................... Landsorganisationen ................
Svenska arbetsgivareföreningen, Han- delns arbetsgivareorganisation och Sveriges redareförening ........... Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers centralor- ganisation . . . . ...................
Kommunförbunden ................
Sveriges hantverks- och industriorga- nisation .........................
Sveriges industriförbund ............
Handelskamrarnas nämnd, Koopera- tiva förbundet, Sveriges grossistför- bund och Sveriges köpmannaförbund
Representativa kvinnoorganisationer. .
Sveriges lantbruksförbund och Riks— förbundet Landsbygdens folk ......
Föreningen skogsarbeten och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. .
11 1
Summa
7 7 7 '7
1 Svenska arbetsgivareföreningen föresl är ensam ledamot i sekt. 2.
ringar i fråga om tillsynsområdets om- fattning och heskaffenhet kan självfallet bli av sådan storleksordning, att en om- prövning av sektionernas sammansätt- ning och speciella uppgifter kan visa sig behövlig och önskvärd. Även sek- tionernas antal kan i ett sådant läge visa sig mindre väl motsvara den nya situa- tionen. De sakkunniga förutsätter följ- aktligen, att gränsdragningen för de oli—
ka sektionernas verksamhet, deras sani- mansättning och antal i förekommande fall anpassas efter de nya förhållanden som uppkommit.
Samarbete i andra former mellan skolverket samt närings- och yrkeslivet
Samarbetet med representanter för nä- ringsliv och arbetsmarknad måste utgö-
ra ett viktigt led .i skolverkets verksam- het. Det kan uppenbarligen därvid icke vara tillfyllest med de kontakter, som inom verksledningen och den rådgivan- de nämnden erhålles mellan kansliets representanter och lekmannarepresen— tanterna. De av verkets tjänstemän, som arbetar med yrkesutbildningsfrågor, måste fortlöpande hålla sig informerade om förhållandena inom näringsliv och arbetsmarknad samt själva på olika sätt lämna informationer om yrkesutbild- ningen. Därutöver krävs emellertid en nära samverkan mellan berörda parter beträffande frågor, som sammanhänger med yrkesutbildningens fortlöpande re- formering och utbyggnad.
Det ovan angivna samarbetet kräver bl. a. överläggningar i olika former mel- lan berörda tjänstemän samt represen— tanter för statliga och kommunala or- gan, företrädare för näringsliv och ar- betsmarknad m.fl. Oavsett om dessa kon- takter får en mer officiell karaktär el- ler erhåller formen av personliga samtal o. dyl., kommer de med all sannolikhet _— liksom hittills varit fallet linom berör- da verksamhetsområden — att bli av stor betydelse för skolverkets arbete.
Ett i fastare former bedrivet samar- bete kan uppenbarligen åstadkommas, om för de olika yrkes- och arbetsområ— dena utses särskilda representanter med uppgift att svara för denna samverkan med den centrala myndigheten. Att för skolverkets kansli organisera dylika yr- kesnämnder torde emellertid leda till
en oformligt stor organisationsapparat; understundom kan som en följd därav stelhet och ineffektivitet befaras komma att känneteckna samarbetet. Hittills torde denna samverkan för de berörda äm— betsverkens del ha bedrivits under mera obundna former; kontakt har vid varje särskilt tillfälle tagits med den eller de organisationer, med den eller de en- skilda personer, som ansetts på det mest effektiva sättet kunna medverka till upp— gifternas lösande. Utan tvivel kan ett dylikt arbetssätt karakteriseras som smi- digt och ändamålsenligt. Det ställer emellertid förhållandevis höga krav på initiatlivkraft och förmåga att samarbe- ta; det kräver även av vederbörande tjänsteman god kännedom bl.a. om oli- ka organisationer och intressesamman— slutningar på näringslivets och arbets- marknadens områden. Brister det i ett eller annat avseende härutinn-an, kan naturligtvis det avsedda resultatet av samarbetet bli mindre tillfredsställande. Med hänsyn till olikheter i fråga om berörda organisationers och förbunds storlek, verksamhetsformer m.m. och med beaktande av att yrkesutbildningen inom olika yrkes- och arbetsområden är synnerligen varierande, torde det vara lämpligast, att man bedriver samarbetet efter skilda linjer. Det bör ankomma på ämbetsverkets tjänstemän. att upp- märksamma denna fråga och i förekom- mande fall föreslå ändringar i rådande samarbetsformer.
KAPITEL 13
Kompetensfördelningen mellan centrala, regionala och lokala organ på skolväsendets område
De sakkunniga berör i detta kapitel in- ledningsvis frågan om den departemen- tala ledningen av skol- och utbildnings- väsendet samt lägger fram förslag om utvidgning av länsskolnämndernas till- synsområde.
I fortsättningen tar de sakkunniga i detta kapitel till principiell diskussion upp frågan om kompetensfördelningen
mellan de centrala, regionala och lokala organen på skolväsendets område och i nästa kapitel redovisas möjligheter till decentralisering av beslutanderätten i en rad skolärenden, dels från Kungl. Maj:t till skolverket och dels från detta centrala skolämbetsverk till länsskol- nämnder, skolstyrelser och skolledare.
Den departementala ledningen
En väsentlig punkt i de direktiv, som meddelats för de sakkunnigas utred- ningsuppdrag, är åläggandet att finna utvägar för att råda bot på den nuvaran- de splittringen inom den centrala led- ningen av yrkesutbildningen. Som fram- går .av tidigare lämnade redogörelser är denna ledning uppdelad på ett flertal centrala ämbetverk, (som lyder under skilda departement. De sakkunniga har föreslagit, att frivillig med allmänna medel bekostad eller understödd yrkes- utbildning med undantag för intern ut- bildning inom statliga verk och viss spccialbetonad utbildning skall inord- nas under gemensam central ledning. De sakkunniga har emellertid inte stan- nat vid detta, vi har också föreslagit att skol- och utbildningsväsendet nedanför högskolestadiet i dess helhet, alltså så- väl det allmänna skol- och folkbild- ningsväsendet som yrkesutbildningsvä- sendet, skall ställas under gemensam central ledning av ett och samma äm- betsverk, skolverket. Om dessa förslag
genomföres, häves sålunda den nuvaran- de splittringen inom yrkesutbildningsvä- sendets centrala ledning, såväl vad det gäller den departementala ledningen som den centrala ämbetsverkrstillsynen. -— I fråga om den centrala ledningen av det allmänna skolväsendet förekommer inte någon splittring: ledningen utövas av skolöverstyrelsen, som lyder under ecklesiastikdepartementet.
Det återstår för de sakkunniga att ta ställning till, under vilket departement skolverket bör lyda. Detta ställnings- tagande blir emellertid av rent formell natur. Det är utan vidare klart, att skol- verket bör sortera under det departe- ment, som redan har om hand huvud- parten av undervisnings- och utbild- ningsfrågorna i vårt land, nämligen eck- lesiastikdepartementet. Någon motive- ring för detta ställningstagande synes överflödig. De sakkunniga föreslår såle- des, att skolverket skall lyda under ecklesiastikdepartementet.
De sakkunniga har redan tidigare i olika sammanhang, särskilt i kap. 8, framhållit, att länsskolnämnderna inom sina respektive län bör bli tillsynsmyn- digheter även för yrkesutbildning, som nu lyder under fackämbetsverk. I nämn- da kapitel har vi understrukit vikten av att det kommer till stånd en gemen- sam planering för hela regioner av den förberedande yrkesutbildningen inom den obligatoriska skolan och den efter- följande frivilliga yrkesutbildningen. Länsskolnämnden bör bli samordnande och sammanhållande organ för denna planering. Vi har vidare i det nämnda kapitlet förutsatt att lokalbehovspröv- ningen vid skolbyggnadsföretag i viss utsträckning skall kunna överflyttas till länsskolnämnderna, då grundskolan bli— vit i stort sett genomförd över hela landet. Detta förutsätter, att länsskol- nämnden får om hand den regionala ledningen av såväl det allmänna skol- väsendet som yrkesskolväsendet. I kap. 11 har vi framhållit, att länsskolnämn- derna med fördel skulle kunna utföra vissa uppgifter i fråga om ledningen av den pedagogiska verksamheten inom skolväsendets båda huvuddelar.
De sakkunnigas förslag, att den cen- trala tillsynen över såväl det allmänna skolväsendet som yrkesutbildningsvä- sendet skall sammanföras i ett gemen- samt ämbetsverk, accentuerar ytterliga- re de synpunkter vi tidigare framfört. En koncentration av den centrala led- ningen till ett enda verk måste givetvis komma att få återverkningar på såväl de regionala som de lokala skolorga- nens verksamhet. Den enhetlighet vi föreslagit i fråga om den centrala till- synen bör uppenbarligen så långt detta är möjligt erhålla en motsvarighet på det regionala planet. Mellaninstansen har väsentliga uppgifter att utföra, särskilt
i fråga om den allmänna skolplane- ringen och byggnadsplaneringen samt pedagogisk rådgivning och fortbildning av lärare. Dessa arbetsuppgifter bör avse all den undervisning och utbild- ning, som faller inom skolverkets äm- betsområde.
De sakkunniga föreslår således, att länsskolnämnderna skall bli regionala tillsynsmyndigheter även för den yrkes- utbildning, som för närvarande lyder under skilda fackämbetsverk men som enligt våra förslag skall underställas skolverkets ledning. Dels på grund här- av och dels på grund av att vi i kap. 14 uttalar oss för decentralisering till läns- skolnämnderna från den centrala led— ningen av beslutanderätten i ett flertal ärenden, är förstärkning av länsskol— nämndernas personella resurser fram- deles nödvändig.
Frågan om personalförstärkningar De sakkunniga anser sig icke kunna eller böra lägga fram konkreta förslag angående personalförstärkningar hos länsskolnämnderna. Det saknas för när- varande fast underlag för bedömning av, i vilken utsträckning nya tjänster blir erforderliga och vilken karaktär dessa nya tjänster bör erhålla. Vi vill dock framföra vissa synpunkter på detta problem. Flera olika faktorer påverkar frågan om nämndernas personalbehov, dels de nya uppgifter, som kommer att läggas på nämnderna för genomförande av grundskolereformen, för planlägg- ning av den föreslagna nya fackskole- organisationen och för planeringen av en utbyggd specialundervisning, dels -—— om de sakkunnigas förslag därom bi— falles —— utvidgningen av nämndernas tillsynsområde i fråga om yrkesutbild- ningen och dels omfattningen av en eventuell decentralisering av beslutan-
derätten i undervisnings- och utbild- ningsärenden från den centrala led- ningen till nämnderna.
Redan från början synes kansliper- sonal'en inom flertalet länsskolnämnder ha blivit underdimensionerad. Detta har medfört den nackdelen, att inspek- törerna i ökad omfattning måst utföra administrativt arbete på kanslierna till förfång för den egentliga inspektions- verksamheten. Ganska tidigt efter nämn- dernas inrättande restes fördenskull krav på förstärkning av kansliperso- nalen och dessa krav har år från år framförts med ökad skärpa. Med hänsyn till de nya uppgifter, som grundskol-e- reformen kommer att lägga på länsskol- nämnderna, har i propositionen nr 54 till 1962 års riksdag föreslagits inrättan- de -av en kanslisttjänst i lönegraden Ae 15 vid samliga nämnder med undan- tag för nämnderna i Gotlands och Ble- kinge län. Det är emellertid osannolikt, att denna förstärkning av kansliperso- nalen blir tillräcklig även i det läge, som uppstår, om de sakkunnigas förslag om utvidgning av länsskolnämndernas tillsynsområde bifalles och om våra :in- tentioner rörande decentralisering av beslutanderätt till nämnderna 'i princip godkännes. Det torde, åtminstone i vissa län, bli ofrånkomligt att inrätta admi- nistrativa tjänster för personal med hög- re kvalifikationer, amanuens- eller byrå- sekreteraretjänster.
I fråga om den pedagogiska perso— nalen kan man konstatera, att länsskol- nämnderna med några få undantag icke. har inspektörer, som äger sakkunskap på yrkesutbildningens område. Någon effektiv inspektion av de yrkesskolor, som redan lyder under länsskolnämn- derna, har fördenskull i flertalet län icke varit möjlig att genomföra. Detta har för yrkesskolornas ledning och lä- rare känts som en besvärande brist, de har icke kunnat erhålla den vägledning
och hjälp, särskilt i fråga om pedago- giska problem, som de önskat. Redan med hänsyn till de förhållanden, som nu råder, är en förstärkning av läns- skolnämndernas inspektion av yrkesut- bildningen sålunda nödvändig. Än mera befogad blir denna, om varje länsskol- nämnd i enlighet med de sakkunnigas förslag blir regional tillsynsmyndighet för huvudparten av den yrkesutbild- ning, som bedrives inom länet.
Det synes önskvärt, att länsskolnämn- derna i större och folkrikare län erhål- ler en särskild inspektör för yrkesut- bildningen. Beträffande övriga län kan man tänka sig den anordningen, att två eller flera nämnder tilldelas en gemen- sam inspektörstjänst för detta ändamål. I de minsta länen kan det måhända visa sig tillräckligt med en deltidsanställd expert. Innehavaren av en för yrkesut- bildningen avsedd skolinspektörstjänst kan givetvis endast äga sakkunskap inom en viss sektor av denna. Samtliga arbetsuppgifter kan därför icke åvila honom ensam, hans uppgift blir att samordna och sammanhålla inspektio- nen av yrkesutbildningen och själv ut- föra de inspektioner, för vilka han be- sitter kompetens. Inspektion av skolor och kurser m. fl. göromål inom öv- riga sektorer av yrkesutbildningen får utföras av för denna uppgift lämpliga och kompetenta personer. I stor ut- sträckning bör man för ändamålet kun- na anlita tillfälligt anställda experter. Det skulle bli alltför kostnadskrävande och överhuvudtaget föga rationellt att inrätta fasta inspektörstjänster för all behövlig inspektion av yrkesutbild- ningen. Det är då av synnerlig vikt, att länsskolnämnderna erhåller erforderliga anslag för avlöning av experter, såväl för inspektion av yrkesutbildning som för andra uppgifter, som åligger eller kan komma att åläggas länsskolnämn- derna.
Bland uppgifter, som synes väl lämpa- de för länsskolnämnderna, vill de sak- kunniga särskilt framhålla fortbild- ningen av lärare, såväl för det allmänna undervisningsväsendet som för yrkes— utbildningsväsendet. Det är också tänk- bart, som de sakkunniga påpekar i slu- tet av detta kapitel, att länsskolnämn- derna framdeles kan komma att bli engagerade i omskolningsverksamheten i ökad omfattning. Går utvecklingen be- träffande lärarnas fortbildning och om- skolningsverksamheten i angiven rikt- ning inträder behov av nya personal- kategorier hos länsskolnämnderna. Det
blir då nödvändigt att till nämnderna knyta konsulenter för utförande av de nya arbetsuppgifterna. De konsulenter, som närmast får svara för fortbild— ningen av lärare för yrkesundervis- ningen, kan givetvis med fördel även anlitas för inspektionen av denna. Enligt de sakkunnigas mening är det önskvärt, att länsskolnämnderna utbyg- ges till funktion-sdugliga skolmyndig- heter på det regionala planet. Deras inspektions- och rådgivningsverksam— het bör bedrivas betydligt intensivare än vad som hittills på grund av alltför ringa personaltillgång varit möjligt.
Principiella problemställningar beträffande kompetensfördelningen inom den offentliga förvaltningen
Begreppsbestämningnr Språkbruket beträffande några av de i det följande använda termerna är vack— lande, varför det är nödvändigt att pre- cisera den innebörd termerna erhållit i den följande framställningen.
Genom kompetensfördelningen av- gränsas inom förvaltningen olika in- stansers befogenhet i vad avser beslu- tanderätten. Överflyttas denna rätt från en central myndighet till regionala eller lokala organ, talar man om decentrali- sering. Ofta åsyftar man i dylika sam- manhang kommunala förvaltningsorgan; decentralisering i dessa fall innebär sålunda en överflyttning av beslutande- rätten från centrala och regionala stat- liga myndigheter till lokala kommunala organ. Inom vissa områden av statsför- valtningen finns dock såväl centrala myndigheter som regionala och/eller lokala organ, varför decentralisering i dessa fall kan komma att uteslutande beröra den statliga förvaltningssektorn. — Begreppet decentralisering har emel- lertid en än vidare innebörd. Det be- höver sålunda inte uteslutande vara
fråga om att beslutanderätten överflyt- tas från centrala till regionala och loka- la myndigheter; decentralisering kan även förekomma från Kungl. Maj:t till centrala myndigheter eller andra organ. Begreppet decentralisering användes ibland i en annan betydelse än den ovan angivna, t. ex. för att beteckna en ut— flyttning av centrala myndigheter från huvudstaden till andra orter i riket. För den efterföljande framställningen sak— nar emellertid en dylik innebörd in- tresse. Utflyttning av centrala verk från Stockholm utgör givetvis ingen decen- tralisering inom statsförvaltningen. För att beteckna överflyttning av be- slutanderätten inom en myndighet från högre till lägre befattningshavare, t. ex. från verkschef till byråchef eller från byråchef till sektionschef, användes stundom uttrycket inre decentralisering; vanligare torde dock vara att man i dylika fall talar om delegering av be- slutanderätten. Begreppet delegering användes emellertid i vissa sammanhang även för att beteckna överflyttning av beslutanderätten från centrala myndig-
heter till regionala eller lokala organ och är följaktligen därvid liktydigt med decentralisering.
Av det föregående torde kunna utlä- sas, att en framställning om kompetens- fördelningen bl. a. på grund av dubbel- tydighet i terminologin lätt kan bli oklar och ge anledning till missförstånd. För att undanröja dylika risker för miss- uppfattning har i det följande, där an- ledning så ansetts påkallad, använts omskrivningar och förtydligande ut- tryck.
Kortfattad tillbakablick
Frågan om decentralisering ino-m för- valtningen har under en lång följd av år och i olika sammanhang varit föremål för diskussion; idecentraliseringsfrågor har vid flera tillfällen behandlats i in- terpellationer och motioner i riksdagen. Likaså har en rad utredningar varit sysselsatta med dylika spörsmål, bl. a. i samband med utarbetandet av förslag till organisationsplaner för nya centra- la ämbetsverk eller ombildning av re- dan befintliga centrala organ. År 1947 tillsatte Kungl. Maj:t en särskild decen- traliseringsutredning, innefattande re- presentanter för såväl central admi- nistrativ som politisk och kommunal sakkunskap. Den arbetade under ett par års tid med översyn av olika sidor av statsförvaltningen. Utredningen avgav inte något samlat betänkande men där- emot en inledande princippromemoria, vidare ett trettiotal mindre promemo— rior och slutligen en samlad redogörelse för sin verksamhet. Som en följd av decentraliseringsutredn-iugens arbete och därav föranledda åtgärder över- flyttades »t. ex. från Kungl. Maj:t till underlydande myndigheter ett betydan- de antal ämnesgrupper, motsvarande omkring 10000 ärenden per år eller omkring 1/4 av det tidigare antalet kon-
seljären-den (enligt ett av statsministern den 28 februari 1951 i andra kammaren
avgivet interpellationssvar angående rationaliseringen inom statsförvalt- ningen) .
En omfattande decentralisering har under de senaste 10—15 åren ägt rum inom vitt skilda förvaltningsgrenar. Som exempel må nämnas decentraliseringen inom vissa affärsdrivande verks arbets- områden samt överflyttandet av ett an- tal ämnesgrupper från länsstyrelserna till andra länsorgan. I vissa fall har de- centraliseringen möjliggjorts eller un- derlättats genom tillkomsten av nya re- gionala eller lokala organ. Så är t. ex. förhållandet inom skolans område, varom mera i det följande.
Förhållandet mellan regeringen, de centrala ämbetsverken, de regionala organen och de lokala organen Utvecklingen inom den offentliga för- valtningens olika områden har undan för undan med nödvändighet ökat de krav, som ställs på de statliga myndig- heterna. Överblicken över de olika för- valtningsområdena försvåras genom verksamhetens förändringar såväl ur kvantitativ som kvalitativ synpunkt. Den statliga verksamheten utvidgas till nya fält och finner nya former, nya förvalt- ningsorgan tillkommer och komplicerar understundom förvaltningsapparaten, därigenom att deras arbetsuppgifter mer eller mindre berör även andra myndigheters verksamhet.
Relationerna mellan de centrala myn- digheterna samt de regionala och lokala organen bestämmes av ett flertal olika faktorer: centralt utfärdade föreskrif- ter, ålägganden i särskilda fall, besvärs- förfarandet, inspektion och annan till- syn från de centrala myndigheternas sida, deras rådgivande verksamhet m. m. Förvaltningen måste uppenbar- ligen vara så organiserad, att [det klart
och otvetydigt kan fastställas, vem som bär ansvaret för olika åtgärder eller för bristande initiativ.
Den principiella självständighet äm- betsverken äger utgör en synnerligen betydelsefull faktor vid fastställandet av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t och de fristående förvalt- ningsorganen. Därest Kungl. Maj:t över- lämnar beslutanderätten till vederböran- de ämbetsverk, måste detta överläm- nande givetvis omfatta samtliga ärenden av en viss grupp. Bortsett från det in— gripande, som besvärsrätten ger tillfälle till, saknar regeringen därefter möjlig- het att i särskilda fall inverka på be- slutet. Ett generellt återtagande av be- slutanderätten beträffande en hel ären- degrupp kan visserligen förekomma. Det stöter emellertid på allvarliga betänk- ligheter, främst emedan det mången gång skulle uppfattas som direkt föröd— mjukande för vederbörande verk.
De ovan antydda, ibland synnerligen komplicerade relationerna vållar i vissa fall friktioner mellan de centrala myn- digheterna och de regionala och lokala organen, friktioner som under ogynn— samma omständigheter kan leda till mot- sättningar inom förvaltningen. Centralt utfärdade föreskrifter, ämbetsverkens kontrollåtgärder o. s. v. uppfattas stund- om såsom uttryck för en hämmande byråkrati.
Vissa omständigheter har ibland med- verkat till att det centrala inflytandet fått större spelrum. Så har t. ex. för- valtningsapparatens utbyggnad inte all- tid hållit jämna steg med genomförda reformer, varför en central handlägg- ning framtvingats. I andra fall har man från de centrala myndigheternas sida ansett, att de regionala och lokala orga- nen inte varit skickade att handlägga de nya ärendena; för att så snabbt som möjligt få reformerna genomförda har i dylika fall uppgifterna anförtrotts åt
centrala organ. Stundom har man vid startandet av en ny verksamhet ansett en central handläggning vara nödvän- dig, till dess vissa erfarenheter vunnits, varpå man kunnat bygga normerna för ärendenas behandling. Den sålunda in- ledda centrala handläggningen ten-derar emellertid ofta att bli av mera perma- nent karaktär, än man från början tänkt sig. Det torde nämligen vara en relativt vanlig företeelse, att försök att ändra arbetsorganisationen inom en myndig- het möter motstånd. I många fall bottnar detta i en sakligt grundad uppfattning om vad som kan vara lämpligast; i and- ra fall åter kan motståndet bero på omständigheter av annan art, t. ex. att cheferna för vissa avdelningar ser på frågorna alltför mycket ur den egna avdelningens synpunkt, att personalen blivit så invand vid en viss ordning, att den endast med svårighet kan tänka sig en annan ordning eller att enskilda tjänstemän ogärna ser en överflyttning av sina ärenden till andra instanser, emedan de befarar en nedvärdering eller en indragning av den egna tjänsten.
Omständigheter som motiverar en central handläggning av ärenden Såsom framhållits bl. a. av decentrali- seringsutredningen är vissa frågor av sådan art, att någon överflyttning av beslutanderätten från Kungl. Maj:t till fristående centrala verk eller underställ- da organ inte kan ifrågakomma. Så är fallet med alla viktigare ärenden av så- väl principiell som praktisk art, vilkas avgörande måste föregås av politiska bedömningar. Andra ärenden och ären- degrupper skulle i och för sig kunna överflyttas från Kungl. Maj:t till de centrala verken men de kan äga sådan betydelse och räckvidd, att beslutande- rätten helst bör ligga kvar i Kungl. Maj:ts hand. För en relativt stor grupp av ärenden gäller emellertid, att beslu-
tanderätten kan tänkas förlagd antingen till centrala myndigheter eller till dem underställda organ. Det är givetvis den— na grupp av ärenden, som framför allt uppmärksammas i samband med planc— rade decentraliseringsåtgärder.
Utfallet av verkställda utredningar be- träffande kompetensfördelning kommer -—— såsom framgått av det ovan anförda — självfallet att bero av respektive ären- degruppers karaktär; men även vissa andra omständigheter måste tas i be- traktande, när det gäller att ta ställning till en eventuell överflyttning av beslu- tanderätten. I det närmast följande skall diskuteras vissa skäl, som kan anföras för en central handläggning av olika ärenden.
Som avgörande skäl för en central handläggning av vissa ärenden eller ärendegrupper har ofta åberopats vik- ten av enhetlighet i statsförvaltningen. Meningarna har emellertid ibland varit delade beträffande hur långt principen om enhetlighet skall drivas. Intressant är ett yttrande av överståthållarämbetet, vari bl. a. framhålles att »enhetligheten kan visa sig bliva till skada och icke till nytta. Blicken får ej skymmas för be- hovet att kunna i de särskilda fallen *laga efter lägligheten'. Med ett närman- de av den beslutande myndigheten till sakintressena och deras egen miljö ökas möjligheten för ett efter förhållandena i det särskilda fallet bättre anpassart och därför också i sak riktigare avgörande. Förmånen därav är så stor, att den är värd risken, att enhetligheten någon gång blir lidande. Centralisering och fjärmande avstånd mellan sökanden och den beslutande myndigheten medför fara för schablonisering och äventyrar erforderligt beaktande av skiftningarna i 'det särskilda fallets omständigheter» (remissyttr. till andra kammarens tredje tillf. utsk. vid 1947 års riksdag, utlåt. (nr 11). Den ökade makt, som de centrala
myndigheterna utrustas med när det gäller olika ärendens handläggning, ska- par visserligen ökad uniformitet, men denna vinnes stundom på bekostnad av intresset och arbetsglädjen hos regionala och lokala befattningshavare och för- troendemän.
Även om synpunkter av nyss anförd art förtjänar allt beaktande, får de själv- fallet inte undanskymma det förhållan— det, att en centralt ledande och dirige- rande förvaltningsapparat behövs. I ett centralt verk har man mycket större möjligheter att få överblick över en aktuell fråga och .se dess betydelse för hela landet. Den överblicken går lätt förlorad vid en decentralisering.
Uniformitet inom förvaltningen söker man i regel skapa genom utfärdande av författningar av allmängiltig innebörd. Såsom framhållits av flera utredningar kan emellertid enhetlighet inte åstad- kommas enbart genom utfärdande av författningsbe-stämmelser, eftersom des- sa inte till alla delar kan beräknas bli tillämpade. De underordnade organen kanske ibland saknar den nära känne- dom om förarbetena till bestämmelser- na, som utgör en nödvändig förutsätt— ning för att kunna tillämpa dem på avsett sätt. Det torde även vara realis- tiskt att räkna med att bristfällig eller obefintlig kontroll från den centrala myndighetens sida leder till såväl med- vetna som omedvetna avvikelser från utfärdade bestämmelser. Innebär av- vikelserna att lokala intressen tillgodo- ses i otillbörligt hög grad, 'kan ett de- centraliserat handläggande uppenbarli- gen i vissa fall få för det allmänna otill— fredsställande resultat. Centralförvalt- ningen har härvidlag den fördelen, att den inte så lätt faller till föga för obe- rättigade lokala eller personliga hänsyn.
Kompetensfördelningen inom förvalt- ningen måste även utformas med beak- tande av vederbörande myndighets eller
organs tillgång till erforderlig expertis. Utan tvekan finns expertis tillgänglig inom vissa regionala och lokala myndig- heter för flertalet ärenden, som veder- börande myndighet har att handlägga. Inom förvaltningsområden, där det be- dömts vara mest ändamålsenligt med små distrikt, blir emellertid en del ären- den så fåtaliga, att vederbörande för- valtningsorgan saknar möjlighet att för- värva önskvärd förtrogenhet med hand- läggningen av berörda ärenden. Det stöter givetvis i regel på oöverstigliga hinder att till dessa organ knyta special- utbildade befattningshavare för hand- läggning av speciella ärenden. I allmän- het har de centrala verken långt större resurser i fråga om exp-ertis, varjämte" handläggningen kan rationaliseras ge- nom ärendenas fördelning på specialis- terna inom vederbörande myndighet. Den fond av erfarenheter, som på detta sätt finns tillgänglig inom den centrala förvaltningen, verkar uppenbarligen be- främjande såväl på enhetligheten som på effektiviteten vid ärendenas behandling. Ingenting synes emellertid hindra att man i vissa fall utnyttjar 'den centrala myndigheten som »serviceorgan», med bibehållande av beslutanderätten hos regional-a eller lokala organ. Centraliserad beslutanderätt kan i vissa fall vara betingad av kravet på rättssäkerhet. Den enhetliga handlägg- ningen, tillgången till erforderlig sak- kunskap, distansen till de enskilda fallen och därmed ett gynnsammare utgångs- läge för en objektivt saklig behandling av ärendena, utbildandet av fasta nor- mer och liknande omständigheter utgör självfallet viktiga förutsättningar för en ur rättssäkerhetssynpunkt oantastlig handläggning av olika frågor. Från skil- da håll har emellertid ifrågasatts, om en ökad centralisering alltid främjar rätts- säkerheten. Så hävdar t. ex. decentrali- seringsutredningen, att »ökad decentra-
lisering skulle innebära ökad rättssäker- het därigenom att en sökande, som fått avslag hos ett lokalt organ, har större möjligheter än förut att i besvär hos överordnad myndighet argumentera i saken och förebringa ytterligare utred- ning rörande relevanta omständigheter» (i redogörelse den 29 nov. 1947; en lik- nande uppfattning kommer till synes i överståthållarämbetets tidigare om- nämnda yttrande till andra kammarens tredje tillf. utsk. vid 1947 års riksdag). Argumenteringen förefaller emellertid inte helt övertygande, eftersom det up- penbarligen ges andra möjligheter att tillgodose kravet på rättssäkerhet, t. ex. genom att bereda den sökande tillfälle att inkomma med påminnelser i anled- ning av en lägre myndighets yttrande över hans ansökan. Decentraliseringsut- redningen anmäler också själv någon tveksamhet inför den framförda uppfatt- ningen. Den medger nämligen, att om ärenden i stor utsträckning kan förvän- tas besvärsvägen bringas under över- ordnad myndighets prövning, kan an- ledning föreligga att icke genomföra decentralisering. Enligt samma källa visar emellertid »ofta besvärsmålens procentuella omfattning nedgående ten- dens, sedan den lokala myndigheten vunnit erfarenheter inom området och den överordnade meddelat prejudice- rande beslut i besvärsärenden.»
Till argumenten för en centraliserad handläggning hör även kravet på eko- nomisk kontroll. En dylik kontroll är så betydelsefull, att decentralisering av beslutanderätten i ärenden av någon större ekonomisk betydelse till lokala myndigheter med svag kameral organi- sation knappast kan komma i fråga, även om en sådan decentralisering med hänsyn tilll ärendets art skulle vara mo- tiverad. Om decentraliseringen skall kunna få det avsedda värdet, kan den därför inte vara förenad med åläggande
för vederbörande myndighet att utföra kameral granskning.
Det har ovan framhållits, att de cen- trala myndigheterna i regel har långt större tillgång till expertis än regionala och lokala organ, vilket bl. a. medför, att den centrala handläggningen av ärendena i stor utsträckning ombesörjes av specialister och därför kan försiggå relativt snabbt. Som en följd härav är det ibland möjligt att begränsa personal- behovet, när handläggning av ärenden sker centralt. Särskilt gäller detta i fråga om mindre frekventa ärenden. Decen- traliseras dylika ärenden, kräver deras handläggning nämligen i vissa fall oproportionerligt stora arbetsinsatser; vederbörande befattningshavare har kanske inte under en längre tid hand- lagt något liknande ärende; han är kan- hända därför osäker inte endast om vil- ka författningar som skall tillämpas utan även om deras närmare innehåll och tolkning; han saknar måhända också kännedom om eventuellt förekommande prejudicerande fall o. dyl. Dessa om- ständigheter kan uppenbarligen med- föra, att den decentraliserade handlägg- ningen under ogynnsamma förhållan- den kommer att kräva en långt större sammanlagd arbetsinsats än vad en central behandling av motsvarande ärenden erfordrat.
I en del fall kan man räkna med att det centrala verket har resurser i form av arbetsbesparande hjälpmedel, maski- nell utrustning inom det kontorstek- niska området o. dyl., som regionala och lokala organ av kostnadsskäl icke kan erhålla tillgång till. Även härigenom kan vissa begränsningar i personalbe- hovet möjliggöras.
Decentraliseringens fördelar
I det föregående har framhållits, att centralisering av beslutanderätten i
många fall är olämplig och föga önsk- värd. I det närmast följande skall mera utförligt beröras vissa synpunkter, som motiverar en decentralisering inom för- valtningen.
Det torde inte kunna förnekas, att det innebär en fara för statsförvaltningens effektivitet att till högre eller högsta instans koncentrera alltför många lö- pande ärenden, vare sig de omedelbart upptas till avgörande eller fullföljes dit efter anförda besvär. Skall t. ex. en de- partementschef sätta sig in i en stor mängd löpande ärenden får han ont om tid för sina väsentliga politiska uppgif- ter. Om han såsom sig bör främst ägnar sig åt dessa senare —— lagstiftning, all- mänt reformarbete, övervakande av de- partementet underställda grenar av statsförvaltningen m. m. -——kan han inte hinna med att grundligt sätta sig in i de löpande förvaltningsärenvdena. Det sy- nes därför vara angeläget, att Kungl. Maj:t icke i onödan belastas med avgö- randen av löpande ärenden. Det må dessutom framhållas, att Kungl. Maj:t vid behandlingen av vissa ärenden följer så fasta normer, att dessa ären- den utan olägenhet skulle kunna hand— läggas i lägre instans. —— De anförda synpunkterna beträffande handläggning av löpande ärenden ihögsta instans äger i tillämpliga delar giltighet även i fråga om handläggningen av löpande ärenden i de centrala verken.
I regel torde decentraliseringen med- föra s-törre enkelhet i handläggningen av ärendena. överflyttas beslutanderät- ten till underordnad myndighet kan i regel dubbelarbete undvikas; därjämte minskas i allmänhet behovet av skrift- växling mellan de olika förvaltnings- organen. Även det ofta mycket omfattan- de remissförfarandet kan därigenom be- gränsas. Ett dylikt förfarande förekom- mer nämligen inte endast i samband med verkligt betydelsefulla ärenden,
exempelvis reformförslag och kommitté— betänkanden, utan även i mindre frågor. För en del ämbetsverk utgör t. ex. re- misserna från kanslihuset en allvarlig arbetsbelastning. Det skulle utan tvivel mången gång vara mera ändamålsenligt att låta ämbetsverken själva avgöra ärendena.
Belysande är i detta fall ett exempel, som anföres av skolöverstyrelsesak— kunniga i betänkandet om skolöversty- relsens omorganisation (SOU 1951: 29). Utredningen undersökte de olika arbets- momenten vid behandlingen av ett god- tyckligt valt ärende (ombildning av adjunktstjänst vid läroverk till ämnes— lärartjänst) dels under förutsättning att ärendet efter förslag av skolöverstyrel- sen avgjordes av Kungl. Maj:t, dels un— der förutsättning att ärendet i stället avgjordes av skolöverstyrelsen. Antalet arbetsmoment beräknades i förra fallet till 42 och i senare fallet till 17. Enligt det förra alternativet tillkom därjämte arbetet inom ecklesiastikdepartementet. Utredningen konstaterade i anslutning till det anförda exemplet, att en dylik decentralisering innebure en betydande arbetslättnad för skolöverstyrelsen »inte blott genom inbesparat registrerings- och liknande arbete utan även reellt i form av ett i hög gnad förenklat juste— ringsarbete för de i beslutet deltagande ledamöterna, utan att säkerheten i av— görandet äventyras». Därjämte framhöll utredningen, att besluten kunde medde- las snabbare, vilket uppenbarligen kan vara av betydelse för där-av beroende lokala myndigheter och enskilda per- soner (s. 82).
I detta sammanhang må även upp- märksammas följande omständigheter. Vid centraliserad handläggning måste i regel det centrala organets beslut grun- das på yttranden av underordnade or- gan. Men att i en skrivelse motivera sin ståndpunkt på ett sådant sätt, att
det centrala organet däri kan finna till- räckliga uppgifter för sitt avgörande, tar för det underordnade organet ofta längre tid än att fatta beslut och — i de fall detta behövs — ange skälen här- till.
Den centrala förvaltningen måste i högre grad än den lokala grunda sina beslut på vad som anförts i skriftliga framställningar. Den förra behöver i större omfattning än den senare insam— la olika uppgifter för att kunna hand- lägga ärendena. Lokalförvaltningen har här ett avgjort företräde i sin direkta kännedom om förhållandena. Därtill kommer fördelen av att det lokalt ligger naturligt till att söka personlig kontakt med den, vars ärende man skall avgöra. Helt allmänt torde man kunna hävda, att avståndet mellan den beslutande myndigheten och den sökande bör göras så kort söm omständigheterna medger. Kompetensfördelningen inom förvalt- ningen torde i berörda avseende lämna en del övrigt att önska. Det måste emel- lertid vara av betydelse, att befogen- heten att träffa avgöranden inte lägges i högre instans än vad som med hänsyn till ärendets art och betydelse är nöd- vändigt. Självfallet kan därigenom ock- så i många fall en snabbare handlägg- ning av ärenden-a komma till stånd.
Snabbheten och smidigheten i ären— denas handläggning beror emellertid även på andra omständigheter. I före— liggande sammanhang är förvaltnings— organisationens storlek av särskilt in- tresse. Tjänstevägens mer eller mindre invecklade karaktär beror nämligen till inte ringa del på storleksordningen hos ifrågavarande förvaltning. I en mindre förvaltningsorganisa—tion erbjuder tjäns— tevägen i regel inga större problem. Så snart förvaltningsorganisationen växer i storlek, uppstår däremot lätt svårig- heter. Kommunikationen mellan tjänste— män som handlägger ärenden av samma
eller liknande typ blir inte längre så enkel; befattningshavarna har måhända endast mera sporadisk kontakt med varandra, och det nära samarbetet även— tyras; risker uppstår att någon betydel- sefull instans skall bli bortglömd, därest fasta normer för respektive ärendes handläggning saknas. Anförda omstän- digheter utgör uppenbarligen argument för en decentralisering. Redan före- komsten av en tjänsteväg innebär, att besluten fördröjs, medan de kan kom- ma relativt snabbt, om avgörandet ligger hos de underordnade organen, som dess— utom själva oftast är mindre och därför kan arbeta smidigare.
Även psykologiska skäl kan anföras för en decentraliserad handläggning inom förvaltningen. En starkt centrali- serad behandling av ärendena medför nämligen, att de regionala och lokala or- ganens verksamhet i alltför stor ut- sträckning begränsas till avgivande av yttranden samt verkställighet med stnikt tillämpning av principbeslut, som fattats av överordnad myndighet. Den ensidig- liet i arbetet, som därigenom uppkom- mer, kan lätt medföra, att de under— ordnade organens befattningshavare får mindre intresse för sitt arbete. Detta återverkar ogynnsamt på deras initia- tivförmåga samt ökar riskerna för att tjänstemännen utvecklas till paragraf- ryttare och bokstavstolkare. Det torde inte heller kunna bestridas, att mångfal— den av centralt meddelade bestämmelser uppammar osjälvständighet. Vederböran- de befattningshavare känner sig i behov av direktiv för alla upptänkliga fall. Om därför föreskrifter saknas i en speciell situation, vänder han sig till överordnad instans i stället för att själv söka lösa frågan på ett praktiskt sätt och i huvud- bestämmelsernas anda.
Det må vidare framhållas, att i de fall decentraliseringen inom den offentliga förvaltningen utsträckes till kommunala
organ, blir det möjligt att bättre utnytt- ja de inom det kommunala livet verk- samma medborgarnas arbetsinsatser. Detta bidrar till att stärka medborgar- nas intresse för allmänna angelägenhe- ter, till gagn inte minst för den kommu- nala självstyrelsen, som sedan gammalt utgör en av hörnpelarna i den svenska förvaltningen.
Jämförande synpunkter Av den föregående framställningen tor- de kunna utläsas, att frågan om centrali— sering eller decentralisering inom för- valtningen är synnerligen komplicerad. Den låter sig inte entydigt besvaras; lika litet är det möjligt att uppställa några allmängiltiga, fasta regler för centrali- sering eller decentralisering inom för- valtningen. Kompetensfördelningen mås- te prövas och bestämmas med beaktan- de av de speciella omständigheter, som kan föreligga. Det gäller att för varje särskild ärendegrupp söka avgöra, vil- ken myndighet som med hänsyn till för— valtningen i dess helhet och omständig- heterna i det speciella fallet kan antas administrera ärenden-a på det mest ändamålsenliga sättet. Den svenska för- valtningsorganisationen med dess fri- stående ämbetsverk och med dess inom väsentliga sektorer förhållandevis väl rustade regionala och lokala organ er- bjuder goda förutsättningar för en rela- tivt långt gående decentralisering av beslutanderätten.
Uppenbarligen måste rationaliserings— synpunkter komma att spela en väsent- lig roll i föreliggande sammanhang. Den snabbhet, med vilken statsförvalt- ningens utbyggnad skett, har försvårat en planmässig uppläggning av dess or- ganisation och arbetssätt. Härtill kom- mer att nya erfarenheter och landvin- ningar ständigt görs beträffande arbets- besparande metoder. Inte minst förtjä- nar därvid »att beaktas den starkt växan—
de betydelse utnyttjandet av maskinell utrustning kan beräknas få. Man torde därför utan överdrift kunna hävda, att det inom statsförvaltningen finns högst betydande möjligheter att rationalisera såväl organisationen som själva förvalt- ningsförfarandet. En effektiv rationali- sering på dessa områden torde kunna möjliggöra väsentliga besparingar i frå- ga om personal och kostnader. Decen- traliseringsförfarandet torde 'i vissa fall kunna medföra en effektivare förvalt- ning, inte minst därför att en utvidgning av kompetensområdet för regionala och lokala organ är ägnad att främja initia— tivkraft och självständigt handlande hos inom dessa organ verksamma personer. Även om frågan beträffande centrali- sering eller decentralisering vinom för- valtningen inte kan besvaras entydigt och sålunda ett argument i vissa fall talar för en lösning i ena riktningen, i andra fall för en lösning i motsatt rikt- ning, kan dock helt allmänt hävdas, att en decentraliserad handläggning erbju- der stora fördelar. Med hänsyn till ären- desfördclningen inom förvaltningen torde den av decentraliseringsutred- ningen angivna grundtanken alltjämt äga giltighet, nämligen att decentralise- ring bör ske, inte blott om påtagliga fördelar därigenom ernås i det särskilda fallet utan även om det endast kan sä- gas, att handläggningen av underordna- de organ är lika ändamålsenlig som central handläggning. Metoder för åstadkommande av decentralisering Den enklaste metoden för genomförande av decentralisering torde utan tvekan vara, att det centrala verket ges befogen- Iiet att självt besluta om överflyttning av egna uppgifter till underställda organ utan att tillstånd av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall behöver inhämtas. Decen- traliseringsutredningen ansåg, att en dylik form av decentralisering borde
tillämpas med största försiktighet, ett ståndpunktstagande, som säkerligen är starkt motiverat. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t som högsta förvaltnings- instans att avgöra om ett centralt äm- betsverk skall få rätt att helt eller delvis överflytta sin beslutanderätt i en viss ärendegrupp till underordnad myndig- het eller kommunalt organ.
En annan form av decentralisering innebär, att regionala och lokala organ tillerkännes beslutanderätt inom ramen för av den centrala myndigheten utfär- dade direktiv och instruktioner. Beträf- fande vissa ärenden och ärendegrupper kan den centrala myndigheten inskrän- ka sig till att meddela råd och anvis- ningar eller ange vissa mer eller mindre preciserade riktlinjer. Utfallet av de- centralisering enligt denna metod beror självfallet i hög grad på de regionala och lokala organens inställning. Är den- na positiv, kan direktiven och anvis- ningarna u—tan omfattande inspektioner och andra kontrollåtgärder möjliggöra decentralisering, utan att en önskvärd enhetlighet därför behöver äventyras. Det må tillfogas, att denna form av de- centralisering tillämpats i relativt stor omfattning; inte minst inom skolans om— råde har man kommit förhållandevis långt på denna väg.
Gäller det att med förvaltningstek- niska medel åstadkomma en decentrali- serad handläggning, torde den begrän- sade beslutanderätten erbjuda den mest betydelsefulla utvägen. Den innebär i korthet att tvenne samrådande myndig— heter har befogenhet att träffa avgöran- den i frågor, varom samstämmighet rå- der dem emellan; skulle däremot de båda myndigheterna ha skiljaktiga me- ningar, går frågan vidare till högre myn- _ dighet. Likartad är metoden att den un— derordnade myndigheten ges befogenhet att bifalla men inte avslå framställ- ningar i ett eller annat avseende; i andra
fall kan den underordnade myndigheten erhålla befogenhet att beträffande vissa ärenden eller ärendegrupper avslå men inte bifalla framställningar. Ärenden, som enligt denna beslutsordning inte kan avgöras av vederbörande underord- nade myndighet, hänskjutes för avgöran- de till högre myndighet.
För att framställningen om decentra— liseringsmetoderna skall bli något full- ständigare, är det nödvändigt att beröra remissförfarandet. Detta utgör ett rela- tivt ofta återkommande led i olika ären- dens beredning. Vid behandlingen av ett ärende [kan det bli nödvändigt att infordra kompletterande uppgifter från skilda håll; samråd med andra avdel— ningar inom det egna verket och med andra myndigheter kan visa sig behöv- ligt. Denna del av ett ärendes beredning kan i många fall försiggå under sedvan- liga samarbetsformer, t. ex. telefonsam- tal, sammanträden samt tjänsteresor, som ger verkets representanter möjlig—
heter att erhålla närmare kännedom om respektive ärende. I andra fall inför- skaffas de önskade uppgifterna genom formliga remisser. Såvida »det inte är fråga om s. k. interna remisser kan ver- ket uppenbarligen därigenom erhålla cn mer eller mindre betydande avlast- ning av sit-t eget arbete. Har beträffande vissa ärenden eller ärendegrupper ska- pats en fast remissordning, kan det understundom rent av höra till undan- tagen, att verket i sitt ställningstagande frångår remissinstansernas yttranden. Remissförfarandet kan sålunda tydligen innebära en mer eller mindre stark decentralisering nav arbetsuppgifterna i samband med ett ärendes handläggning, medan någon överflyttning av beslu- tanderätten däremot icke kommer till stånd. Enligt den inledningsvis företag- na begreppsbestämningen innefattas re- missförfarandet således inte i begreppet decentralisering.
Decentraliseringsproblemet inom skolväsendets område
Uppenbarligen äger de idet föregående anförda principiella synpunkterna i allt väsentligt giltighet även beträffande för- valtningen inom skolväsendets område. Skall en säkrare bedömning av möjlig- heterna att decentralisera förvaltningen inom nämnda område kunna företas, är det emellertid nödvändigt att särskilt beakta för skolväsendet speciella om- ständigheter och förhållanden. I det följande skall dessa omständigheter och förhållanden belysas och diskuteras, se— dan fönst en kortfattad översikt läm- nats över redan genomförd decentrali— sering.
Tidigare genomförd decentralisering Skolväsendets fortlöpande reformering och utbyggnad har tid efter annan ak- tualiserat omprövning av kompetensför-
delningen mellan skolmyndigheterna. Som en följd av skolväsendets utveck- ling har det blivit önskvärt eller nöd- vändigt att vid skilda tidpunkter vidtaga ändringar av förvaltningsapparaten på detta område, så att denna skulle bli bättre anpassad efter de nya uppgifter, som lagts på skol-myndigheterna. Dessa omprövningar av kompetensfördel- ningen har lett till mer eller mindre genomgripande överflyttningar av be- slutanderätten i skolärenden från högre till lägre myndigheter. Vidare mä erin— ras om att nya skolmyndigheter också inrättats.
Det kan 'inte gärna bli fråga om att här lämna någon mera ingående historik över decentraliseringsproblemets ut- veckling beträffande skolförvaltningen, endast vissa mera betydelsefulla data
skall anges. Först må påpekas, att decen- tralisering i icke obetydlig omfattning ägt rum från Kungl. Maj:t till centrala skolämbetsverk eller regionala skolor- gan. Särskilt gäller detta inrättande och tillsättande av vissa tjänster inom skol- väsendet, vissa frågor rörande timplaner och undervisningsplaner för olika skol- former samt vissa frågor rörande lärar- kompetens. Inom ecklesiastikdeparte- mentet handlades tidigare i mycket större utsträckning än vad som för när- varande är fallet ärenden, som med fördel kunde ha överlämnats till under- ordnade myndigheter. Som ett exempel härpå må anföras frågan om statsbidrag till anordnande av Skolskjutsar. Beslu- tanderätten härvidlag överflyttades år 1935 till skolöverstyrelsen och år 1949 från denna till folkskolinspektörerna.
Ifråga om ärenden, som berör det allmänna skolväsendet, har en ganska omfattande decentralisering ägt rum från skolöverstyrelsen till regionala och lokala organ. Den .allmänna skolan har sedan lång tid tillbaka på det regionala planet haft en mellaninstans i domkapit- len och folkskoleinspektionen. Det har sålunda funnits organisatoriska resur— ser för handläggning av ärenden, som överflyttats från den centrala skolmyn- digheten. Sådan överflyttning har tidi- gare successivt genomförts i mindre omfattning, men på senare år har detta skett i större utsträckning. I samband med skolöverstyrelsens omorganisation år 1952 genomfördes decentralisering i ett flertal ärendegrupper från skolöver- styrelsen till lägre beslutsinstanser.
Den mest omfattande decentralise- ringen på det allmänna undervisnings- väsendets område kom emellertid till stånd år 1958 genom inrättandet av ge- mensamma skol-styrelser i kommunerna för det allmänna undervisningsväsendet och yrkesutbildningsväsendet samt av nya regionala mellaninstanser för skol-
väsendet, länsskolnämnderna. I direkti- ven för skols-tyrelseutredningen, på vars förslag dessa reformer genomfördes, framhölls bl. a. att decentralisering av ärendenas handläggning i största möjli- ga utsträckning borde äga rum, så att ärendena icke skulle komma att hand- läggas .av flera myndigheter än som vore oundgängligen nödvändigt. Önskvärd stadga och enhetlighet i lägre instansers handläggning av ärendena ansågsi stor utsträckning kunna säkras genom cen— tralt utfärdade anvisningar. Skolstyrel— seutredningen uttalade i sitt betänkande, att det vore av största vikt att rätten att fatta beslut i så stor omfattning som möjligt flyttades över till de lokala och regionala organen, vilkas intresse och initiativförmåga bedömdes bli avhängig av den rörelsefrihet de tillerkändes.
Såväl länsskolnämnderna som de ge- mensamma skolstyrelserna erhöll redan från början i enlighet med de ovan refererade synpunkterna betydelsefulla arbetsuppgifter och befogenheter. Vissa uppgifter var helt nya, andra hade över- förts från det centrala ämbetsverket, skolöverstyrelsen. Överstyrelsen befria- des från den direkta handläggningen av en del mindre väsentliga ärendegrupper och erhöll därigenom ökade möjligheter att ägna sig åt sina huvuduppgifter i fråga om den centrala ledningen av det allmänna undervisningsväsendet. Skol- övenstyrelsen kunde bemästra de växan- de pedagogiska, organisatoriska och ad— ministrativa uppgifterna utan någon starkare ökning av sin personal.
Det kan förtjäna erinras om att ut- vecklingen inom skolförvaltningen på senare år inte har karakteriserats en- bart av decentralisering. Även en ut- veckling i motsatt riktning har ägt rum, dock icke inom den statliga delen av förvaltningsapparaten utan från den kommunala sektorn till den statliga. Det mest markanta exemplet på detta är, att
tillsättande av ordinarie lärartjänster inom den obligatoriska skolan och inom kommunernas yrkesskolor samt »adjunktstjänster inom de högre kom-' munala skolorna överförts från kommu- nala organ till de statliga länsskolnämn- derna.
Omprövning av kompetensfördelningen inom skolförvaltningen Allmänna synpunkter De sakkunniga har tidigare i detta ka- pitel framhållit, att det inte är möjligt att uppställa några allmängiltiga fasta regler för hur handläggningen av åren- dena inom den offentliga förvaltningen skall fördelas mellan de centrala äm- betsverken och underordnade myndig- heter. Kompetenxsfördelningen dem emellan måste prövas och bestämmas med beaktande av de särskilda omstän- digheter, som kan föreligga. Detta gäller givetvis i lika hög grad för handlägg- ningen av ärendena rörande skol- och utbildningsväsendet som i fråga om ärenden inom andra förvaltningsområ- den. De sakkunniga har också pekat på, att skolväsendets fortlöpande reforme- ring och utbyggnad tid efter annan gjort det nödvändigt att ompröva kompetens- fördelningen mellan olika skolmyndig- heter.
Just denna sistnämnda omständighet motiverar, att kompetensfördelningen mellan centrala, regionala och lokala skolmyndigheter tas upp till ompröv- ning på nytt. Vårt skol- och utbild- ningsväsende undergår för närvarande en genomgripande omdaningsprocess: grundskolan skall under bl. a. samman- smältning av den nuvarande folkskolan och den nuvarande realskolan genom— föras över hela landet, yrkesutbild- ningen utbygges i snabb takt och nya utbildningsformer, som samtliga skall bygga på grundskolan, kommer att växa fram. I detta betänkande framlägger de
sakkunniga förslag till en reform av skolväsendets centrala ledning, som en- ligt vår mening kommer att göra denna ledning organisatoriskt bättre anpassad till de uppgifter den får att utföra i framtiden. Den föreslagna koncentra— tionen till ett skolämbetsverk av den centrala tillsynen måste uppenbarligen komma att påverka även de regionala och lokala skolorganens verksamhet. Även om man skulle föredra detta, är det knappast möjligt att låta kompetens- fördelningen mellan myndigheter på olika plan förbli oförändrad.
Den enhetlighet beträffande skolvä- sendets centrala ledning, som de sak- kunniga föreslår, får som konsekvens, att man måste eftersträva enhetlighet även i fråga om den regionala och loka- la ledningen, så långt detta är praktiskt möjligt och försvarbart. Behovet av en- hetlighet i berörda avseende framträder starkast i fråga om den regionala led- ningen. De områden av yrkesutbild- ningen, som enligt de sakkunnigas för- slag kommer att tillhöra skolverkets till- synsområde och som länsskolnämnder- na hittills icke haft att ta befattning med, bör _ (som de sakkunniga ju ock- så tidigare föreslagit —— ställas under regional ledning av dessa. I fråga om den lokala ledningen är enhetligheten redan förverkligad i betydande omfatt- ning. Såväl den obligatoriska skolan som inom en kommun befintligt allmänt gymnasium och av kommunen ägda yrkesskolor har gemensam skolstyrelse. Av praktiska skäl synes det icke vara lämpligt att utsträcka enhetligheten så långt, att centrala yrkesskolor av olika slag ställes under ledning av skolstyrel- serna i de kommuner, vari de är beläg- na. Däremot kan man räkna med att kommunernas skolstyrelser i vissa fall kommer att få sin verksamhet utvidgad till nya yrkesutbildningsområden. Ut- vidgningen av länsskolnämndernas till-
synsområde utgör emellertid ytterligare ett skäl för en omprövning av kompe- tensfördelningen.
Decentralisering av yrkesutbildnings- ärenden har ägt rum i förhållandevis li- ten omfattning. Detta beror väsentligen på två faktorer. För det första inrätta- des länsskolnämnderna främst med tan- ke på det allmänna undervisningsväsen- det. Den överflyttning av ärenden till den nya mellaninstansen som företagits har fördenskull till övervägande del gällt ärenden rörande den allmänna sko- lan. För det andra hade yrkesutbild- ningen fram till mitten av 1950-talet en relativt liten omfattning, varför behovet av decentralisering till lägre beslutsin- stanser inte gjorde sig särskilt starkt gällande. Den snabba utbyggnad, som från nämnda tidpunkt ägt rum inom be— tydande avsnitt av yrkesutbildningsvä- sendet, har ändrat förhållandet härvid— lag; numera framträder en överflyttning av ärenden från de verk, som centralt leder yrkesutbildning, framförallt över- styrelsen för yrkesutbildning, som starkt motiverad. Det må dock erinras om att vissa av de fackämbetsverk, som för närvarande leder yrkesutbildning, har relativt begränsade befogenheter ifråga om denna utbildning, varför det synes önskvärt, att skolverket beträffan- de de berörda utbildningsformerna till— erkännes ökade tillsynsbefogenheter. Denna synpunkt bör tillgodoses vid den allmänna översyn av författningsbestäm— melserna på yrkesutbildningens område, som de sakkunniga i kap. 8 uttalat sig för.
Om länsskolnämnderna i enlighet med de sakkunnigas förslag blir tillsynsmyn- digheter även för huvudparten av yrkes- utbildningen inom respektive län, fram- står det som starkt befogat att decentra- lisera beslutanderätten i ett betydande antal ärenden rörande yrkesutbildning- en till länsskolnämnderna.
De sakkunniga har tidigare citerat en passus ur direktiven för skolstyrelseut- redningens arbete, vari det framhölls, att ärendena icke borde handläggas av fle- ra myndigheter än som vore oundgäng- ligen nödvändigt. Denna synpunkt har en för alla decentralisu'ingsåtgärder all— mängiltig innebörd och bör självfallet gälla även för den decentralisering inom skolförvaltningens område, som de sak- kunniga anser böra företagas i anslut— ning till den av oss föreslagna reformen av skolväsendets centra-la ledning. Den citerade passusen i skolstyrelseutred- ningens direktiv kan emellertid bli före— mål för olika tolkningar; det kan alltid diskuteras, vilken eller vilka myndighe— ter som »oundgängligen» bör handläg— ga ett ärende. Detta föranleder oss att understryka, att de skäl, som talar för en koncentration til-l den centrala led- ningen av ärendenas handläggning och vilka antytts i avsnittet om de princi- piella problemställningarna ifråga om decentralisering, måste beaktas, när man diskuterar en ökad decentralisering inom skolförvaltningen. Det är givet, att decentraliseringen inte får sträckas ut så långt, att det centrala skolämbets- verkets uppgift att leda och dirigera vårt skol- och utbildningsväsende för- svåras. Det är vidare önskvärt, inte minst i rättssäkerhetens intresse, att skolärendena liksom ärenden inom andra förvaltningsområden handlägges efter någorlunda enhetliga normer. Man måste därför med hänsyn till detta iakt- ta en viss försiktighet ifråga om överflyt- tande av beslutanderätt till lägre besluts- instanser. Alltför stor olikformighet i ärendena-s handläggning bör undvikas, men å andra sidan får inte heller kravet på handläggning enligt enhetliga normer drivas för långt. Den erforderliga gra— den av enhetlighet i ärendenas handlägg- ning inom de lägre instanserna torde kunna åstadkommas genom centralt ut-
färdade direktiv, inom ramen för vilka de regionala och lokala organen får handla.
En decentralisering till lägre besluts- instanser, som i och för sig skulle kunna vara önskvärd, kan i många fall inte komma till stånd av kostnadsskäl eller andra praktiska omständigheter. Det är ju -t. ex. uteslutet att till varje länsskol— nämnd knyta en expert på en särskild grupp av ärenden, om dessa ärenden är så fåtaliga, att de mycket väl kan hand- läggas av en eller ett par experter i det centrala skolverket. I sådana fall, då anskaffning och utnyttjande av maski- nell utrustning för 'kontorsarbetet inom det centrala verket ställer sig ekono- miskt fördelaktigare än att förse de re- gionala och lokala organen med dylik utrustning, bör givetvis icke heller de- centraliserad behandling av ärendena förekomma.
Ett annat förhållande, som påverkar frågan om decentralisering, förtjänar också att påpekas. Mera genomgripande reformer inom skolväsendet medför praktiskt taget alltid nya arbetsuppgif- ter för skolmyndigheterna. Den nu pågå- ende omdaningen och utbyggnaden av undervisningsväsendet kommer helt visst inte att utgöra ett undantag från denna regel. Många av dessa nya uppgif- ter kan vara av sådan natur, att det i initialskedet blir motiverat att låta dem beredas och avgöras av det centrala skolämbetsverket. När erfarenheter av deras handläggning vunnits och en fas- tare praxis för denna utvecklats kan det visa sig lämpligt att överflytta både be- redningen och besluten ifråga om vissa av dessa nya ärendegrupper till lägre beslutsinstanser.
Motiv för nya decentraliseringsåtgärder
Enligt de sakkunnigas förslag skall det nya skolverket bildas genom sam- manslagning av de båda nuvarande skol-
ämbetsverken, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, var- jämte till verket överflyttas personal, som är sysselsatt med undervisnings- och utbildningsfrågor inom ett flertal fackämbetsverk.
Skolverket blir alltså, som i olika sam— manhang understrukits, ett mycket stort ämbetsverk. Undervisningsväsendets starka expansion torde vidare med all sannolikhet medföra, att de ärenden skolverket får att handlägga kommer att öka i antal och bli mera mångskiftande. Vissa ärendegrupper torde också bli ganska svårbedömda, varför verket san— nolikt måste lägga ned stor omsorg på deras beredning. Allt detta leder till att arbetsvolymen inom skolverket kommer att undan för undan öka, arbetsuppgif- terna kan med all säkerhet inte be- mästras utan nya personalförstärkning— ar, för så vitt inte en avlastning av ver- kets arbetsbörda kan företagas. Redan från starten blir skolverket så pass stort, att man kan hysa vissa farhågor för dess möjligheter att effektivt fyll-a sina upp- gifter. Tillåtes verkets personalorganisa- tion växa ytterligare i storlek, måste svårigheterna för verksledningen bli mycket stora att vinna överblick över verkets arbete och samordna de olika arbetsenheternas verksamhet. Skolver- kets väsent-liga uppgifter, att leda plane— ringen och utvecklingen av undervis— nings- och utbildningsväsendet, att taga nya initiativ och att bistå underlydan— de myndigheter, skolor och utbildnings- anstalter med råd och hjälp i frågor av skilda slag kan lätt komma att efter- sättas, om handläggningen av de löpan— de ärendena kräver oproportionerligt stora insatser av tid och arbetskraft.
Mot bakgrunden av vad som här sagts framstår motiven för en begränsning av skol-verkets storlek som synnerligen star- ka. Dess personalorganisation bör inte tillåtas svälla ut mera än vad som ound—
gängligen erfordras, för att verket skall kunna fylla sin-a centralt ledande upp- gifter. En avlastning av verkets arbets- börda måste ske, så att nya personalför- stärkningar inte blir nödvändiga. Av- lastningen bör ske därigenom att bered- ning och beslut i ett flertal ärendegrup- per decentraliseras till underordnade or- gan, länsskolnämnder, skolstyrelser och skolledare.
Statsfinansiella skäl kan anföras för en decentralisering; det är önskvärt att utgifterna för löner, arvoden och om- kostnader inom skolverket hålles inom rimliga gränser; men de väsentligaste skälen ligger dock på ett annat plan. I anslutning till vad som ovan sagts vill de sakkunniga poängtera, att ett väsent— ligt skäl för en dylik decentralisering ligger däri, att det måste beredas förut- sättningar för att skolverket skall kunna fungera på ett effektivt sätt. Sådana för- utsättningar kommer helt eller delvis att saknas, om verket blir så stort, att dess arbete blir svåröverskådligt såväl för verksledningen som för myndigheter, organisationer och enskilda, som måste upprätthålla kontakt med verket. Av er- farenhet vet man, att stora förvaltnings- enheter lätt blir tungrodda i sin skötsel och inte arbetar så effektivt som mindre enheter. Givetvis utsättes även skolver- ket för samma risk, även om det inte blir exceptionellt stort, jämfört med vis- sa andra statliga verk och privata för- valtningar inom industri och affärs— värld. Kommer skolverket att arbeta tungt och byråkratiskt, kan man säker- ligen inte undgå vissa menliga åter- verkningar härav på skol- och utbild- ningsväsendet. Detta måste fortlöpande anpassas efter den allmänna samhällsut— veeklingen; i alldeles särskilt hög grad gäller detta ifråga om yrkesutbildning- en. Det åligger i första hand skolverket att ta de initiativ, som erfordras för att en dylik anpassning skall kunna genom-
föras, men detta fordrar förmåga till överblick och handlingskraft, egenska- per, som inte utvecklas 'i en av hårt ru- tinarbete och byråkratiska former präg- lad miljö. Undervisning och utbildning är så viktiga ting, att den personal, som skall utöva den centrala tillsynen på det- ta område, måste erhålla tillräckligt med tid att ägna sig åt de planläggande och ledande uppgifterna; den bör inte be— tungas med sådant arbete, som lättare och på samma gång bättre kan utföras av de regionala och lokala skolorganen.
Genom decentralisering till underord- nade organ skapas också förutsättning- ar för en snabbare och smidigare hand- läggning av de kvarvarande ärendena inom skolverket, därför att arbetsvoly— men inom verket minskar. Ansatser till byråkratisk formalism och slentrian blir lättare att komma till rät-ta med. Med ledning av tidigare vunna erfarenheter av decentralisering kan man utgå ifrån att ökade befogenheter för de underord- nade organen att själva fatta beslut kom- mer att medföra betydande förenkling- ar av den samlade skolförvaltningens verksamhet. Genom överflyttning av be- slutanderätten minskas behovet av skriftväxling mellan de olika förvalt- ningsorganen. Onödigt dubbelarbete kan därigenom undvikas. Som tidigare fram- hållits torde det i regel vara mera tids— öd-ande och arbetskrävande för ett un- derordnat organ att avge skriftligt ytt- rande till en överordnad myndighet än att självt fatta beslut i ärendet ifråga. Det i ett tidigare avsnitt refererade exemplet från skolöverstyrelsesakkun- nigas utredning visar på ett slående sätt, vilka vinster i förenklingshänseende som kan vinnas genom decentralisering av beslutanderätten. I många fall kan också som förut påpekats ett ärende av- göras och expedieras snabbare, om be— slutet får fattas av ett regionalt eller 10- kalt organ.
Ett annat viktigt skäl för ökad de- centralisering inom skolförvaltningen är önskvärdheten av att myndigheter och andra organ på de regionala och lokala planen tillerkännes större inflytande på skolfrågornas behandling. De sakkun— niga har redan i avsnittet om princi- piella problemställningar rörande de- centraliseringen uppehållit sig vid den- na fråga och framhållit, att en starkt centraliserad behandling av ärendena uppammar osjälvständighet hos under- ordnade myndigheter. Detta är en före— teelse, som man inregistrerar med olust, varhelst inom den offentliga förvalt- ningen den än uppträder. Alldeles sär- skilt betänkligt är emellertid, om den skulle vinna ökat insteg inom skolför- vatningen. Undervisning och utbild- ning är, som de sakkunniga flera gång- er tidigare understrukit, angelägenhe- ter som berör hela vårt folk. Länsskol- nämnder och skolstyrelser av skilda slag står genom sitt inslag av företrä- dare för lekmannaintressena i god kon- takt med den allmänna opinionen i skol- frågor inom sina respektive verksam- hetsområden. Deras kunskaper, erfaren- heter och omdöme bör tas i anspråk i ökad omfattning för behandlingen av undervisnings- och utbildningsårenden. Därmed vill de sakkunniga på intet sätt nedvärdera de insatser, som göres av tjänstemännen inom dessa organ. På motsvarande sätt bör deras speciella sak- kunskap och de erfarenheter de gjort under sin tjänsteutövning komma till sin rätt vid beredningen av skolärendena. Överhuvudtaget bör varken ledamöter el- ler tjänstemän i de underordnade orga- nen alltför hårt bindas av centralt ut- färdade direktiv. Det är för skolväsen- dets sunda utveckling av vital betydelse, att deras intresse och initiativkraft får spelrum, så att de kan handla självstän—
digt.
Koncentrationen av tillsynen över skol- väsendet till ett enda ämbetsverk möj- liggör för detta verk att erhålla en sam- lad överblick över många för undervis- ning och utbildning gemensamma frå- gor, en överblick, som tidigare kunnat erhållas endast på det departementala planet. Som en konsekvens härav synes det vara lämpligt att i en del fall över- flytta beslutanderätten från Kungl. Maj :t till skolverket. En dylik åtgärd be- höver knappast innebära en ökning av verkets arbetsbörda, snarare verkar — såsom tidigare framhållits — motsatsen sannolik.
I kap. 8 har de sakkunniga från prin- cipiella utgångspunkter framlagt sin uppfattning om, vilka uppgifter den centrala ledningen av yrkesutbildning- en bör handha. Det resonemang de sak- kunniga där utvecklat äger givetvis i tillämpliga delar giltighet även för skol- verkets ledning av det allmänna under- visningsväsendet. Någon decentralise— ring till underordnade organ av de upp- gifter, som angivits i nämnda kapitel, bör således icke förekomma. Det är där- vid fråga om arbetsuppgifter och befo- genheter, som nödvändigtvis måste till- komma den myndighet, som har att ut- öva den centrala tillsynen, försåvitt den inte skall förlora greppet om skolväsen— dets ledning. Ifråga om alla andra ären- den, som icke utgör integrerande delar av de centralt ledande uppgifterna, kan en decentralisering av beslutanderätten övervägas.
Vilka ärendegrupper som lämpligen bör decentraliseras och hur beslutande- rätten skall fördelas mellan de lägre be- slutsinstanserna kan inte avgöras med tillämpning av fas-ta enhetliga regler, gil- tiga för skolverkets hela tillsynsområde. Hänsyn måste tagas till en mängd olika förhållanden: till arten och omfattning-
en av undervisningen och utbildningen inom skilda skolformer och på skilda utbildningslinjer, till huvudmannaska- pet för respektive skolor och kursverk- samhet — om det är fråga om statliga, kommunala eller enskilda skolor —— till de olika skolmyndigheternas tillgång till personal för handläggningen av ärende- na och till deras resurser ifråga om ma- skinella hjälpmedel för kontorsarhetet, till decentraliseringsåtgärdernas åter- verkningar ifråga om personalbehov och kostnader för olika skolorgan, till be- svärsinstitutets utformning m. m. Huru- vida överflyttning av beslutanderätt bör ske eller icke ske måste således avgöras i varje särskilt fall under beaktande av de omständigheter, som påverkar det- samma.
För att närmare undersöka frågan om möjligheten att decentralisera beslutan- derätten i vis-sa ärenden eller ärende- grupper, som berör det föreslagna skol- verkets arbetsområde, har de sakkun- niga haft en rad överläggningar med representanter för de nuvarande skol- ämbetsverken, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Båda verken har också beretts tillfälle att avge skriftliga förslag till decentralise- ringsåtgärder, som i första hand be- dömts lämpliga och önskvärda att ge- nomföra. Vidare har överläggningar an— gående överflyttning av beslutanderätt förts med representanter för myndighe- ter och organisationer, som är verksam- ma inom länen, nämligen vissa lands- ting, länsskolnämnder, skogsvårdssty- relser och hushållningssällskap. Samt- liga länsskolnämnder har därjämte ge- nom besvarandet av en enkät, omfattan- de ett hundratal frågor, beretts tillfälle att avge detaljerade förslag angående överflyttning av beslutanderätten i vis- sa ärendegrupper från överordnade myndigheter till lämsskolnämnder, skol- styrelser eller skolledare. Vidare har för
undervisningsväsendet viktigare stad- gor, kungl. kungörelser och kungl. brev genomgåtts med avseende på i desam— ma förekommande bestämmelser angå— ende kompetensfördelningen.
På grundval av det sålunda införskaf- fade materialet har de sakkunniga sam- manställt en förteckning över ärenden och ärendegrupper, som enligt vår me- ning är lämpliga för decentralisering till lägre beslutsinstanser. Denna förteck- ning framlägges i kap. 14. Ärendena är där icke ordnade efter deras inbördes vikt och betydelse utan i stort sett ef— ter deras handläggning enligt nu gällan- de arbetsordningar inom skolämbetsver— ken. Riktpunkten för utarbetande av denna förteckning har varit den, att ärendena bör avgöras av den beslutsin— stans, som med hänsyn till alla på deras handläggning inverkande omständighe- ter är mest lämpad härför. Vikten av att ärenden-a prövas och avgöres efter nå— got så när enhetliga bedömningsgrunder har därvid särskilt beaktats.
De sakkunniga har med avsikt an- vänt termen »förteckning» i kap. 14. Vi vill därmed markera, [att uppräkningen av ärenden i nämnda kapitel inte får fattas som förslag, avsedda att omedel- bart genomföras. Vi avser närmast, att Kungl. Maj:t, sedan skolverket organise- rats och trätt i verksamhet, skall ge an— tingen detta eller en för ändamålet sär- skilt tillsatt beredning i uppdrag att granska den av oss framlagda förteck- ningen över tänkbara decentraliserings- åtgärder samt framlägga egna detaljera- de förslag. Det får därefter ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om överfö- ring av beslutanderätt i den utsträck- ning och på det sätt Kungl. Maj:t finner lämplig och önskvärt.
Förteckningen i kap. 14 upptar en- dast ärenden, som berör dels det all- männa undervisningsväsendet och dels de delar av yrkesutbildningsväsendet,
som för närvarande står under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning. Ifråga om de delar av yrkesutbildnings- väsendet, som för närvarande sorterar under skilda fackämbetsverk och som enligt våra förslag skall överföras un- der ledning av skolverket, har vi där- emot icke angivit nägra decentralise— ringsåtgärder. När det gäller skolor och utbildningslinjer, som vunnit fasta for— mer, t. ex. den lägre lantbruksundervis— ningen, skulle det ha varit möjligt att ange tänkbara åtgärder för decentralise— ring av beslutanderätten, men å andra sidan har vi i kap. 8 framhållit, att en översyn bör göras av alla de ämbets- vcrksinstruktioner, stadgor och kungl. kungörelser, som reglerar yrkesutbild— ningen, efter det att denna sammanförts under gemensam central ledning. Med hänsyn härtill anser vi, att eventuella decentraliseringsåtgärder ifråga om den nu av fackämbetsverken ledda yrkesut- bildningen bör anstå, till dess att denna översyn gjorts. Vid denna översyn kan det också, som de sakkunniga tidigare i detta kapitel antytt, bli fråga om att tilldela skolverket ökade befogenheter ifråga om vissa delar av den nu under fackämbetsverken sorterande utbild- ningen, alltså en ökad koncentration till den centrala ledningen av beslutande- rätten i stället för en decentralisering till lägre beslutsinstanser. Vi förutsät— ter emellertid, att Kungl. Maj:t, efter för- slag av skolverket eller på annat sätt företagen beredning av frågan, framde- les beslutar om lämpliga decentralise- ringsåtgärder även ifråga om den här avsedda utbildningen. Decentralisering- en bör givetvis bli någorlunda enhetlig för skolverkets hela tillsynsområde. Kompetensfördelningen mellan olika myndigheter och organ på skolans om- råde bör ägnas fortlöpande uppmärk- samhet. I den mån skolverket med led- ning av vunna erfarenheter av ärende-
nas handläggning finner det önskvärt att ytterligare decentraliseringsåtgärder vidtages, bör det vara skolverkets skyl— dighet att hos Kungl. Maj:t hemställa härom eller självt vidtaga sådana åtgär- der, därest verket äger befogenhet här- till.
Speciella decentraliseringsproblem Ärenden angående lärarutbinningcn för yrkesutbildningen
Handläggningen av ärenden angående utbildningen och fortbildningen av lä— rare för yrkesundervisningen är till re- lativt liten del decentraliserad; detta gäller såväl den av överstyrelsen för yrkesutbildning bedrivna utbildnings- och fortbildningsverksamheten som den av fackämbetsverken anordna- de utbildningen och fortbildningen av lärare — i de fall en dylik över huvud taget förekommer. För att belysa situa- tionen må nämnas, att den år 1949 in- rättade femte byrån inom nämnda äm- betsverk har att planlägga och genomfö— ra av överstyrelsen anordnade utbild- nings» och fortbildningskurser för lära- re vid högre tekniska läroverk m. fl. läroanstalter, lärare och blivande lära— re vid skolor för industri och hantverk, handel, husligt arbete och vårdyrken samt lärare för omskolningsverksamhe- ten. Byråns arbete omfattar en rad olika uppgifter; dess personal har att verk- ställa undersökningar angående efter- frågan, respektive tillgång på lärare inom berörda områden och att med beaktande av därvid vunna resultat beräkna utbildningsbehovet och där- för erforderliga medel, offentliggöra kurserna, uttaga kursdeltagare, meddela antagna respektive icke antagna sökan- de, uppgöra kursprogram, anskaffa kurs- lokaler, engagera föreläsare och hand- ledare, utöva tillsyn och —— beträffande vissa av kurserna — direkt leda dem, i
viss utsträckning medverka som förelä- sare och handledare, utarbeta underlag för utanordningar av arvoden till med- verkande, ersättning till kursdeltagarna och övriga kurskostnader, utfärda betyg respektive intyg, organisera förekom- mande assistenttjänstgöring m. m. Verk- samhetens kraftigt ökade omfattning har framtvingat viss decentralisering av be- rörda arbetsuppgifter; denna har även underlättats genom inrättandet av ett antal lektors- och adjunktstjänster för lärarutbildningen samt genom dess fas- tare anknytning till vissa läroanstalter, varigenom respektive rektorer kunnat knytas till verksamheten som kursle- dare. En nödvändig förutsättning för denna utveckling i decentraliserande riktning har varit den relativt kraftiga ökningen av erforderliga anslag. En längre gående decentralisering i hand— läggningen av berörda ärenden bör emellertid komma till stånd. En sådan blir möjlig att genomföra, när de sak- kunnigas tidigare överlämnade förslag om inrättandet av ett lärarinstit-ut och fasta lärarutbildningsanstalter på vis- sa orter förverkligats.
Inom vissa sektorer av yrkesutbild- ningen är emellertid utbildningsbehovet så begränsat — och kan beräknas även framdeles bli så begränsat — att några mera permanenta anordningar för lä- rarutbildningen knappast kan ifråga- komma; utbildningskurser får anordnas, när behovet så påkallar. Liknande är si- tuationen ifråga om behovet av fort- bildningskurser för lärare inom vissa yrkesområden. För denna utbildnings,- och fortbildningsverksamhet torde det vara mest ändamålsenligt, att hithöran- de ärenden i relativt stor utsträckning handlägges av tillsynsmyndigheten.
I ett kommande betänkande har de sakkunniga för avsikt att mera ingående behandla vissa av de ovan berörda frå- gorna om decentralisering av skolver-
kets befattning med utbildningen och fortbildningen av lärare inom yrkesun- dervisningen.
Ärenden angående omskolningsverk- samheten
Omskolningsverksamheten intar en sär- ställning i jämförelse med övrig under- visnings- och utbildningsverksamhet, som enligt de sakkunnigas förslag skall tillhöra det planerade skolverkets till- synsområde. Kravet på snabba åtgär- der, utbildning undcr speciella förhål- landen och med en delvis annan mål- sättning m. fl. omständigheter måste särskilt beaktas, när frågan om skolver- kets handläggning av ärenden angående omskolningsverksamheten skall diskute— ras.
Det må först erinras om den av de sak- kunniga föreslagna organisationen av skolverkets kansli, enligt vilken roteln för omskolningsverksamheten blir en fristående arbetsenhet; denna anord- ning kan beräknas bli ändamålsenlig, då den synes ägnad att medverka till ett snabbt och effektivt handläggande av ärenden rörande omskolningen.
överstyrelsens för yrkesutbildning ti- digare handläggning av berörda ären- den var till sin karaktär av liknande art som dess ovan angivna befattning med utbildningen och fortbildningen av lä- rare, d. v. 5. att verksamheten i hög grad leddes genom ämbetsverkets direk— ta åtgärder. Med omskolningsverksam- hetens starkt ökade omfattning blev det nödvändigt att genomföra vissa föränd- ringar i nämnda hänseende. Dessa är i korthet följande.
På förslag av överstyrelsen och ar- betsmarknadsstyrelsen beslöt Kungl. Maj :t den 14 oktober 1960 bl. a., att de båda ämbetsverken skulle inrätta ett samarbetsorgan för frågor rörande yr- kesutbildningskurser för partiellt arbets- föra och andra arbetslösa. Detta sam-
arbetsorgan tillsattes i november månad 1960. Det har antagit namnet Samarbets— delegationen för omskolningskurser m. m. I detsamma ingår företrädare för de två nämnda ämbetsverken samt re- presentanter för Landsorganisationen, Svenska arbetsgivarföreningen och Tjänstemännens centralorganisation. Delegationen skall vara ett rådgivande organ åt arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning med uppgift att ge råd beträffande omskol- ningsverksamhetens planläggning, kuns- verksamhetens inriktning ifråga om yr— kesområden och geografisk fördelning inom landet samt beträffande kursernas längd och innehåll; delegationen skall självständigt ta alla de initiativ till främjande av omskolningsverksamheten, vartill den finner anledning, yttra sig i alla de frågor, som de båda ämbetsver- ken hänskjuter till den, samt med in- tresse följa yrkesutbildningen inom nä- ringslivet och framför allt vuxenutbild- ningen.
Genom ovannämnda beslut den 14 ok- tober 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t överstyrelsen för yrkesutbildning att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen uppdraga åt länsarbetsnämnderna att fullgöra uppgifter, som enligt kungörel- sen den 29 juni 1945 angående yrkesut- bildningskurser för arbetslösa ankom- mer på det förstnämnda verket. I följd härav utsände de båda ämbetsverken till samtliga länsarbetsnämnder ett cir- kulär av den 2 december 1961 angående omskolningsverksamheten. Däri redogö- res inledningsvis för tillkomsten och sammansättningen av den nyssnämnda samarbetsdelegatironen. Cirkuläret inne- håller vidare av arbetsmarknadsstyrel- sen utfärdade bestämmelser och anvis- ningar till länsarbetsnämnderna angåen- de planeringen av yrkesutbildningsverk- samheten för arbetslösa. I det följande ger överstyrelsen för yrkesutbildning i
samråd med arbetsmarknadsstyrelsen länsarbetsnämnderna i uppdrag att till- sätta en kursstyrelse för de centrala ar- betslöshetskurserna i respektive län.
Enligt i cirkuläret meddelade bestäm- melser skall dylik kursstyrelse bestå av tre personer, varav en skall vara sådan sakkunnig i yrkesutbildningsfrågor, som arbetsmarknadsstyrelsen efter förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning förordnat att biträda nämnderna vid handläggning av frågor rörande yrkesut— bildning för arbetslösa (instruktion för länsarbetsnämnderna, % 4 mom. 3 och 5 15). Av övriga två ledamöter skall den ene vana länsarbetsdirektören och den andre ledamot i länsarbetsnämnden.
Till kursstyrelsen har delegerats en rad arbetsuppgifter, som tidigare åvilat överstyrelsen för yrkesutbildning, näm- ligen att
besluta om tidpunkten för igångsätt- ning och nedläggning av kurser i enlig- het med av arbetsmarknadsstyrelsen godkänt utbildningsprogram och över- styrelsens anvisningar beträffande kur— sernas anordnande,
i enlighet med av överstyrelsen an- givna riktlinjer anskaffa, förhyra och iordningställa lokaler för centrala ar- betslöshetskurser,
vaka över att kursernas lokaler, in- ventarier och utrustning väl vårdas,
till överstyrelsen avge förslag till för- ordnande av deltidsanställd kursföre- ståndare,
inom av överstyrelsen fastställd kost- nadsram anställa den s'krivbiträdes-, vakt- och administrativa personal i öv- rigt vid kurserna, som befinnes vara er— forderlig,
anställa vikarier vid tillfälligt förfall eller kortare ledighet (högst fyra vec— kor) för kursföreståndare och lärare och att omedelbart underrätta översty- relsen härom,
svara för alla ärenden beträffande lä-
rare med undantag av anställning, ent- ledigande och tjänstgöringsbetyg samt timlärarförordnan—den, vilka ärenden handlägges av överstyrelsen,
besluta om elevs intagning i och av- skiljande från kurs,
utöva tillsyn över den allmänna ord- ningen vid kurserna och handlägga dis- ciplinfrågor i vad avser eleverna,
i den omfattning överstyrelsen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen i särskild ordning meddelar ansvara för den ekonomiska förvaltningen av kurs- verksamheten,
till överstyrelsen omedelbart anmäla förhållanden 'i samband med kursverk- samheten, som bör komma till dess kän- nedom, samt
fullgöra de arbetsuppgifter i övrigt, som av övers—tyrelsen 'i samråd med ar- betsmarknadsstyrelsen anförtros den.
Vidare skall länsarbetsnämnd för var- je yrke eller grupp av närliggande yr- ken, som finns representerade inom lä- nets kursverksamhet, tillsätta en kurs- nämnd bestående av en representant för kursstyrelsen sam-t en representant för arbetsgivare och en representant för arbetstagare inom branschen. Kurs— nämnden är ett rådgivande organ, som bl. a. skall ägna uppmärksamhet åt ut- bildningens yrkestekniska utformande samt vid behov medverka vid uttagning och avskiljande av elever.
Till ovan berörda cirkulär har som bilagor fogats dels instruktion för kurs-
föreståndare, dels instruktion för kurs- styrelse.
De ovan relaterade åtgärderna kom- mer uppenbarligen att innebära en re- lativt omfattande decentralisering av tillsynsmyndighetens handläggning be- träffande ärenden rörande omskol- ningsverksamheten. Då de ovan an- givna bestämmelserna endast haft gil- tighet en kortare tid, är det för närva— rande inte möjligt att närmare bedöma deras verkningar. Det torde därför knappast finnas anledning för de sak- kunniga att ifrågasätta ytterligare de- centralisering inom detta område. Skol- verkets styrelse bör emellertid med uppmärksamhet följa omskolningsverk- samheten och med ledning av gjorda iakttagelser och vunna erfarenheter samt med beaktande av eventuellt förändrade krav på omskolningsverksamhetens be— drivande vidta eller föreslå förändring- ar beträffande ämbetsverkets befatt- ning med denna verksamhet. Det är up— penbarligen väsentligt, att god bered- skapsplanering åstadkommes för möj- liggörande av snabba och effektiva åt— gärder vid eventuell konjunkturavmatt- ning. Därest länsskolnämnderna i en- lighet med de sakkunnigas förslag erhål- ler vidgade arbetsuppgifter beträffande yrkesutbildningen i övrigt, är det tänk- bart, att dessa nämnder kan erhålla ökat inflytande även beträffande om- skolningsverksamheten.
KAPITEL 14
Förteckning över ärendegrupper, som kan ifrågakomma för
decentralisering till lägre beslutsinstanser
Inledning
I enlighet med de synpunkter, som framförts i kap. 13, framlägger de sak— kunniga i detta kapitel en förteckning över ärendegrupper, rörande vilka en överflyttning av beslutanderätten från Kungl. Maj:t till skolverket respektive från Kungl. Maj:t eller skolverket till länsskolnämnder, skolstyrelser eller skolledare synes oss kunnaifrågakomma. Förteckningen är uppdelad i två huvud- avdelningar, av vilka den första avser ärenden rörande det allmänna undervis- ningsväsendet och den andra ärenden rörande yrkesutbildningsväsendet. Ka- pitlet har fått formen av en tabell, om— fattande fem kolumner. I den första ko- lumnen anges ärendegruppens art, i den andra kolumnen de författningsbestäm- melser, som reglerar ärendenas hand- läggning, i den tredje kolumnen nuva- rande beslutsinstans och i den fjärde kolumnen föreslagen beslutsinstans. Den
femte kolumnen slutligen innehåller an- märkningar eller kommentarer. I denna kolumn förekommer under ett flertal punkter ordet »Anvisningar». Med detta uttryck avser de sakkunniga, att de- centralisering av vissa ärendetyper inom en grupp kan ske, medan skolver- ket för andra typer inom samma grupp bibehåller beslutanderätten. Det skulle således ankomma på skolverket att i dessa fall inom ramen för av Kungl. Maj:t utfärdade författningsbestämmel- ser självt bestämma, i vilka ärendetyper det vill förbehålla sig beslutanderätten och i vilka det vill överflytta denna till lägre instanser.
De författningar, kungl. kungörelser och kungl. brev, till vilka hänvisas, an— ges här nedan. Samtidigt anges de för- kortningar av namnen på författningar, som använts. Övriga använda förkort- ningar anges därefter.
Skolstyrelselag (SFS nr 614/1956 med sen. ändr.)
Ass Allmänna skolstadgan (SFS nr 387/1958 med sen. ändr.) Fs Folkskolstadgan (SFS nr 399/1958 med sen. ändr.) Ls Läroverksstadgan (SFS nr 335/1958 med sen. ändr.) Ks Stadgan för högre kommunala skolor (SFS nr 342/1958 med sen. ändr.) Ps Stadgan för de statsunderstödda privatläroverken (SFS nr 92/1960 med sen. ändr.) Ös Övningslärarstadgan (SFS nr 507/1960 med sen. ändr.) Fss Stadgan för folkskoleseminarier (SFS nr 427/1958 med sen. ändr.) Fhs Folkhögskolstadgan (SFS nr 478/1958 med sen. ändr.) Sl 1957 års skolberednings förslag till skollag Gss 1957 års skolberednings förslag till skolstadga Saar Statens allmänna avlöningsreglemente (SFS nr 436/ 1948 med sen. ändr.) Art Avlöningsreglementet för folkskolan (SFS nr 437/1948 med sen. ändr.) Arö Avlöningsreglementet för övningslärare (SFS nr 386/1950 med sen. ändr.) TB Tilläggsbestämmelser SPR Statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SFS nr 287/1958 med sen. ändr.)
Stfg Khtl
Skf Khl
Ksy Kacv
th
Shjr
Yrkesskolstadgan (SFS nr 503/1955 med sen. ändr.) Normalreglementen för yrkesskolor Stadga för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier (SFS nr 365/1919 med sen. ändr.) K. k. med vissa bestämmelser angående högre tekniska läroverk (SFS nr 426/1956 med sen. ändr.) Kbr 15/9 1960 med bestämmelser angående ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk för elever från enskild undervisning Provisorisk stadga för konstfackskolan (Kbr 29/6 1945 med sen. ändr.) Kbr 22/3 1946 angående bestämmelser rörande tillsättande av huvudlärarbefattning vid konstfackskolan Kk om statsbidrag till yrkesskolor (SFS nr 480/1957 med sen. ändr.) K. k. med avlöningsbestämmelser för rektorer och lärare vid centrala verkstadsskolor (SFS nr 419/1958 med sen. ändr.) K. k. med vissa bestämmelser angående handelsgymnasier (SFS nr 362/1961) K. k. angående statsbidrag till handelsgymnasier (SFS nr 430/1961) K. br. 24/2 1950 angående handelsgymnasieexamen för lärjungar från enskild undervisning K. br. 28/7 1960 (med sen. ändr.) med bestämmelser angående utbildning av lärare för yrkesutbildningen m. m. K. br. 15/9 1960 med bestämmelser angående lärarutbildningskurser för ingenjörer K. br. 3/3 1961 med bestämmelser rörande lektors— och adjunktstjänster i psykologi och pedagogik vid utbildning av lärare för yrkesundervisningen Allmänt studiehjälpsreglemente (SFS nr 326/1958 med sen. ändr.) K. k. angående timarvoden till vissa lärare vid civila och militära skolor (timlärarkun- görelsen; SFS nr 495/1950 med sen. ändr.) K. k. angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa (SFS nr 445/1945 med sen. ändr.) K. k. angående resestipendier för yrkesutbildningen (SFS nr 392/1944 med sen. ändr.) K. k. om resestipendier åt lärare vid yrkesundervisningsanstalter (SFS nr 595/1958) K. br. 28/5 1959, punkt 24, och 3/6 1960, punkt 23, angående anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare K. br. 22/6 1945 (med sen. ändr.) angående statsbidrag till gesällprovsgranskning
Övriga använda förkortningar:
Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen överstyrelsen för yrkesutbildning skolverket
länsskolnämnden eller -nämnderna skolstyrelsen eller, för läroanstalt med särskild styrelse, denna styrelse rektor svensk förtattningssamling
kungl. kungörelse
kungl. brev kungl. cirkulär
Illlllllllllllllllllll
munalt gymnasium och folk- skoleseminarium
Nuva- Föresla- Författn.- rande gen be- .. . Ärende best. besluts- slutsin— Anmarkmn gar instans stans 1 2 3 4 5 1. Medgivande för skolinspektör Instr. Ln, SÖ Ln I vissa fall (regionala att företaga tjänsteresa utan- 16 & konferenser) är medgi- för länet vande redan delegerat. 2. Elevers befrielse från skol- Fs 18 5 KM Ln St kan medge befriel- plikt i de fall där St ej kan Sl11 & se, om elev uppnått medge sådan viss ålder. 3. Modifikation av läroplan för Gss 7 & KÖY Ln Anvisningar elev som medgivits fullgöra SÖ skolplikt l yrkesskola 4. Modifikation av läroplan av- Fs 66 & SÖ St Anvisningar med al- seende såväl allmän undervis- Gss 100 & temativa planer eller ning som specialundervisning modeller 5. Fördelning av det 5. k. gräns- Prop 1 :8 SÖ Ln' * i Norrbottens län ortsanslaget utom den del 1955, s. 505 som avser folkbildningen 6. Fördelning av finnbygdsti- Kbr SÖ Ln D:o pendier för blivande lärare 18.6.49 7. Rekommendationsskrivelser Praxis SÖ (R För skolinsp., skoldir. för lärare vid besök i svenska (St och rektorer vid b. och utländska skolor utom (Ln allm. lärov. o. semina- för resestipendiater rier kan praxis lämp- ligen bibehållas 8. Frågor rör. elevers medver- Lag 1926: SÖ St Anvisningar kan vid insamlingar, försälj— 72 ningar, tävlingar, lotterier o. d. i skolor 9. Undantag från bestämmelser— Fs 72 å SÖ St Vid högre skolor be- na om tidpunkt för termins Gss 111 & stämmer St början och slut vid den obli— gatoriska skolan 10. Anordnande av särskild grupp Fs 114 5 SÖ Ln i yrkesämnen Gss 133 5 11. Uppdelning i grupper vid spe- Fs 110 5 KM Ln Anvisningar cialundervisning i vissa fall Gss 141, resp. och anordnande av viss sär- 142 s 5 SÖ skild specialundervisning 12. Tillsättning av lektorstjänst Ass 5:2 5 KM SV vid allmänt läroverk, kom- Fss 119 & munalt gymnasium och folk- skoleseminarium 13. Förordnande av skoldirektör Ass 4:1 5 KM SV och biträdande skoldirektör Gss 63 5 14. Återförande på stat av skol— Ass 4:14 & KM SV Ärende av detta slag direktörs och biträdande skol- Gss 70 5 har intresse endast om direktörs ordinarie lärartjänst åtgärden följ es av överflyttning till an- nan tjänst, då frågan skall underställas KM 15. Anmälan om förordnandets Ass 4:7 & KM SV utlöpande för skoldirektör Gss 65 5 och biträdande skoldirektör 16. Förordnande av rektor vid Ass 4:1 & KM SV högre allmänt läroverk, kom- Fss 115 &
1 2 3 4 5 17. Återförande på stat av rektors Ass 4:14 5 KM SV Se114 ordinarie lärartjänst Gss 300 & Fss 118 5 18. Anmälan om förordnandets Ass 4:7 & KM SV utlöpande för rektor vid all- mänt gymnasium 19. Semester och tjänstledighet Instr. SÖ Ln för skolinspektör under högst Ln 34 5 7 dagar samt förordnande av vikarie 20. Tj änstledighet för skolinspek- Instr. KM SV tör överstigande 45 dagar Ln 34 5 21. Rätt för skolstyrelse att vara Skolstyr. KM SV styrelse även för annan skola lag 5 & än i skolstyrelselagcn 5 5 sägs Sl 35 5 22. Förfarande med lärartjänst Ass 5:14 5 SÖ St Anvisningar som utanfresultat ledigförkla- Gss 309 & rats två gånger 23. Rätt för kommun att ha flera Fs 127 ä KM SV eller färre rektorstjänster vid Gss 191 5 det obligatoriska skolväsen- det än poängtalet anger 24. Rätt för kommun med mind- Fs 144'5 F SÖ Ln re än 20 klasser i den obliga— Gss 209 & toriska skolan att få förordna studierektor 25. Nedsättning av undervis- Fs 153 & Ln St Stadgan anger inter- ningsskyldigheten för till- Gss 217 & vall för nedsättningen synslärare beroende på klasser- nas antal 26. Behörighet för folk- och små- Fs 160 ; KM SV SÖ har motsvarande skollärare (de 5. k. karensvill- Gss 235 5 befogenhet för ämnes- koren) ' lärare och övningslä- rare 27. Rätt för småskollärare att Fs 155 & KM SV undervisa i annan specialklass Gss_240_å än hjälpklass 4 eller 3—4 28. Fullgörande av hela undervis- Fs 194 5 KM SV ningsskyldigheten genom sär- Gss 241 5 skild specialundervisning 29. Rätt att i undervisningsskyl- Gss 242 & KM Ln digheten inräkna slöjd ihj älp- resp. SÖ klass och annan specialklass 30. Rätt att i undervisningsskyl- Fs 201 5 SÖ Ln digheten inräkna undervis- Gss 294 & ning i yrkesämnen 31. Nedsättning av undervis- Fs 196 & SÖ Ln ningsskyldigheten i vissa fall Gss 244 5 32. Statsbidrag för nedsättning Statsbidr. SÖ Ln av undervisningsskyldigheten Kk 5 ,8, enl. punkt 31 33. Behörighet att undervisa i Kbr SÖ " *Nomadskoleinspek— lapska 9.3. 56 tören 34. Undervisning i svenska åt ut- Kbr SÖ Ln ländska barn 27.2. 59 35. Inplacering och uppflyttning Kc 8.5. 53 SÖ St Anvisningar i reglerad.befordringsgång Kbr 30.6. 59 36. Behörighet till lektors- och Ls 180 & KM SV SÖ hör redan sådan adjunktstjänst utan pedago- Gss_253 & befogenhet om sökan-
gisk utbildning den har 8 läsårs tjänstgöring
tjänstgöring för ämneslärare
Nuva- Föresla- Författn.- ' rande gen be- .. . Ärende best. o besluts- slutsin- Anmarknmgar instans stans 1 2 3 4 5 37. Behörighet till lektorstjänst Ls 1785 KM SV utan föreskriven teoretisk ut— bildning 38. Behörighet till folkskollärar- Fs 175 5 KM SV SÖ har sådan befogen- tjänst i 19 lönegraden Gss 255 5 het utom 1 Visst av- seende (folkskollärar- examen) 39. Ombildning av statlig ämnes— Reglerings- SÖ St Anvisningar lärarinnetjänst till adjunkts- brev 1961/62 tjänst och omvänt 40. Ledigförklarande av lärar- Fss 120 & SÖ R tjänster vid folkskolsemina- rier 41. Ämneskombination för lek- Ls 1755 SÖ Ln Anvisningar torstjänst vid högre allmänt läroverk och kommunalt gymnasium utom vid läro- verk med praktisk lärarkurs 42. Ämneskombination för ad- Ls 175 & SÖ Ln Dzo junktstj änst vid läroverk med gymnasium utom vid läro- verk med praktisk lärarkurs 43. Ämneskombination för utby- Ass 621 5 SÖ R Dto testjänst och bristtjänst 44. Delning i vissa ämnen av Kk 19571327 SÖ St klass i realskola 45. Inrättande av ordinarie öv- Ös 25 & SÖ Ln Bör dock icke verk- ningslärartjänst Gss 267 & ställas, innan grund- skolan genomförts 46. Ämnen i muntlig prövning i Ls 74 5 SÖ R Anvisningar realexamen och praktisk real- examen 47. Rätt att avlägga undervis- Kk 1905z26 KM SV ningsprov inom kortare tid än enligt bestämmelserna 48. Mcdtagande av ämnet spans- Ls 175 5 KM SV ka i lektorstjänst 49. Inrättande av bildningslinje Ls4 & KM SV på gymnasiet 50. Fastställande av benämning Ls 4 5 KM SV på statlig läroanstalt 51. Beviljande av tjänstledighet Fss 145 & SÖ R Rektor har redan den- för lärare vid folkskolesemi— na befogenhet i vissa narium fall 52. Beviljande av tjänstledighet Ass 8:25 SÖ St för rektor vid skola med gym- nasium och förordnande av vikarie, för tid mer än en må- nad och högst sex månader 53. Förordnande av vikarie för Ls 1745 SÖ St biträdande rektor för tid mer än 7 dagar och högst sex må- nader 54. Medgivande av fyllnads- Saknas KM SV
1 2 3 4 5 vid olika slag av statliga läro— anstalter
55. Medgivande för rektor vid Saknas KM St statlig och högre kommunal läroanstalt att åtaga sig un- dervisning vid egen skola ut— över undervisningsskyldighe- ten 56. Dzo vid det obligatoriska Fs 143 & Ln St skolväsendet Gss 208 5 57 . Medgivande för lärare i läro- Saar 7 5 B SÖ Ln Anvisningar ämnen vid statlig läroanstalt att åtaga sig mer än 12 tim- mars undervisning utöver un- dcrvisningsskyldigheten 58. Medgivande av avvikelse från Ls 120 5 SÖ Ln bestämmelserna om delning av klass vid höstterminens början 59. Beviljande av semester för Blindsk. SÖ St rektor vid blind— och dövsko- st. 92 & la och förordnande av vikarie Dövsk. st.
995
60. Beviljande av statsbidrag till Kk 1957z318 KM SV byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet
61. Prövning av lokalbehovet för Fs 209 5 SÖ Ln Bör dock icke verk- dct obligatoriska skolväsen- Gss 19 5 ställas innan grund- det skolan genomförts 62. Medgivande att upprätthålla F5 3 & KM Ln Numera en formsak folkskola med mer än sju ob- ligatoriska klasser 63. Prövning av fråga om uppen- Saar 28 & SÖ St bart olycksfall i tjänsten Arf 18 5
Arö 11 5 .
64. Frågor om ferielön för lärare Saar 28 & SÖ St Anvisningar
Arf 21 & Ln Arö 13 a 5
65. Ersättning till rcktorsvikarie Kbr SÖ St vid skolor under Saar 30.12 52 Kbr 30.6. 54 66. Ersättning till rektorsvikarie Kk 1951: SÖ St Anvisningar vid folkhögskola 615, 16 5 67. Lön i vissa fall till övningslä- Arö 3 & KM SV Motsvarande beträf- rare vid förordnande att fande klasslärare och uppehålla annan tjänst ämneslärare är redan
delegerat (jfr dock punkt 68)
68. Lön till lärare i läroämnen i Saknas KM SV Det enda återstående försöksskola vid uppehållan- i fråga om ämneslära- de av tjänst vid skolor under res lön vid tjänstgö- Saar ring i annan skola,
som inte är delegerat eller reglerat
69. Bestämmande av avlönings- Kk 1961:252 SÖ Ln Beslut innebär endast och arvodesgrupp för vissa tillämpning av fast— skolledartjänster ställda tabeller 70. Dzo ändring under löpande Kk 1961:252 KM SV Fast praxis är utbil- förordnandeperiod dad 71. Tillgodoräknandeilöneklass- Saar 245 KM SV Nämnda skolor har
Nuva— Föresla- Författn.- rande gen be- .. . Ärende best. besluts- slutsin- Anmärkningar instans stans 1 2 3 4 5
hänseende av tjänstgöring Arf 16 5 numera fått en fastare vid statsunderstödd svensk Arö 8 5 ställning skola i utlandet
72. Timarvode för andra pen- Kk1959z333 KM SV Praxisärutbildad sionsavgångna tjänstemän än lärare 73. Medgivande i vissa fall för Kk 1955:331 KM SV pensionsavgångcn lärare att uppbära oavkortat timarvode 74. Jämkning av havandeskaps- Saar 28 5 KM SV avdrag, då tilläggspenning ej Kk 1954:805 utgår * Arf 18 5
Arö 10 5
75. Medgivande att uppbära oav- Saar 28 5 KM SV kortad lön vid ledighet för Arf 18 5 studier m. m. Arö 11 5 76. Medgivande i vissa fall att Saar 285 SÖ Ln Anvisningar uppbära lön med B-avdrag Arf185 vid ledighet för studier m. m. Arö 11 5 77. Beviljande av avsked och Ass 8:10 5 KM Ln kvarstående i tjänst för Gss 343 5 adjunkt, utnämnd av KM före 1.7. 58 78. D:o beträffande" lektor, ut- Ass 8:105 KM SV nämnd före den tidpunkt, fr. o. m. vilken förslag enl. p. 12 genomföres 79. Beviljande av entledigande Ass 8:55 KM SV för skoldirektör och biträdan- Gss 75 5 de skoldirektör, om förslaget p. 13 genomföres 80. Dzo för rektor vid högre all- Ass 8:5 5 KM SV mänt läroverk, kommunalt gymnasium och folkskolesemi- narium, om förslaget 11. 16 genomföres ' 81. Löneklassplacering och tjäns- Saar 21 5” SÖ R Motsvarande ärenden tetidsbefordran vid statligt o. vederb. vid det allmänna skol- scminarium, stadg. väsendet i övrigt är statsunderst. privatläroverk, Aro 6 5 gidan delegerade till blind- och dövskola, sänka-% d'o SÖ St la för psykiskt efterblivna, ' folkhögskola Kk 1951: SÖ St
616, 3 5
82. Flyttningscrsättning vid Kk 1953z355 SÖ R D:o statligt seminarium, 4 statsunderst. privatläroverk, blind- och dövskola, särsko- Dzo SÖ St la för psykiskt efterblivna
83. Ersättning enligt allmänna resereglementet vid statligt seminarium, blind- och döv- Kk 1952z735 SÖ R Dzo skola , . Dzo SÖ St 84. Reseersättning till övningslä- TB Arö 4 5 SÖ R D:o rare vid fyllnadstjänstgöring resp. St
1 2 3 4 5 vid samma läroanstalter som under punkt 81 85. Tjänstbarhetsutredning för TB SPR 3 5 SÖ R D:o pension vid samma läroan- resp. St stalter som under punkt 81 86. Lön under avstängning från Saar 28 5 SÖ R Dzo tjänstgöring vid samma läro- Arö 12 5 resp. St anstalter som under punkt 81 Kk 1951: 615, 13 5 Ärenden angående yrkesutbildningsväsendet Ärenden angående yrkesskolor m. m. 87. Medgivande om statsbidrag Kbr 10.5. 57 KÖY Ln Anvisningar till kurs med mindre än 8 0. 3.6. 61 elever 88. Statsbidrag till byggnads- Ksy 7—23 kostn. 0. 30—31 55 Viss decentralisering ' till Ln' kan ev. senare a) lokalbehovsprövning KÖY SV övervägas h) anvisningar förupprättan- KÖY SV Anvisningar de av skissritningar och granskning av dylika c) beslut om statsbidrag till KM SV byggnader ' 89. Statsbidrag tillårliga kostna- Ksy 32—43 Det må erinras om der för undervisningen 55 den granskning av a) central verkstadsskola och KÖY Ln statsbidragsrekvisi- sjömansskola tionerna som åvilar b) andra centrala yrkesskolor KMÖoch Ln länsstyrelserna K Y c) lokala yrkesskolor KÖY Ln d) enskilda yrkesskolor: A: skolor KÖY SV KM förutsättes även i B: skolor KM KM fortsättningen bc- stämma, till vilken grupp skola skall hän- föras 90. Löncgruppsplaccring för rck- Kacv 2 5 KM Ln tor vid central verkstadsskola 1 o. 3 mom. 91. Löneklass för rektor vid cen- Kacv 2 5 KÖY Ln Anvisningar tral verkstadsskola 2 mom. 92. Undervisningsskyldigheten Kacv 2 5 KÖY Ln Anvisningar för rektor vid central verk- 4 mom. stadsskola 93. Ersättning i vissa fall till vi- Kacv 2 5 KM och St Anvisningar karie för rektor vid central 5 mom. KÖY verkstadsskola . 94. Avlöning till fast anställd Kacv 2 a 5 KÖY St Anvisningar ämneslärare vid central verk- 2 mom. stadsskola 95. Fastställande av full tjänst- Kacv 3 5 KÖY St och Anvisningar göring för fast anställd yrkes- 1 mom. Ln lärare vid central verkstads- skola 96. Löneklassplacering för fast Kacv 35 KÖY St Anvisningar anställd yrkeslärare vid cen- 2—3 mom. tral verkstadsskola 97. Lön till rektor och fast an- Kacv 7 5 ställd yrkeslärare vid central
Nuva- Föresla- Författn.- rande gen be- .. . Ärende best. besluts- slutsin- Anmärkningar instans stans 1 2 3 4 5 verkstadsskola under tjänst- ledighet för a) iakttagelser, studier eller 5 a mom. KM och SV Gäller oavkortad lön arbete av betydelse för un- KÖY dervisningsväsendet b) studier eller arbete, som 5 b mom. KÖY Ln Gäller lön med B—av- prövas vara av betydelse drag högst 180 dagar för befattningshavarens kompetens c) sjukdom på grund av 6 b :1 mom. KÖY St kroppsskada, som ådragits under tjänsteutövning och som bedömes vara orsakad av ett uppenbart olycks- fall d) uppdrag inom sådan per- 9 mom. KÖY St Gäller lön med B-av- sonalsammanslutning, drag högst 15 dagar som avser att tillvarata per år befattningshavarnas in— tressen eller främja deras yrkesutbildning e) enskild angelägenhet 10 mom. KÖY St Dzo 98. Lön under tjänstgöringshin- Kacv 8 5 KÖY St der 4 p. 99. Studiehjälp till elever vid yr- Shjr 44—52 KÖY St och Gäller stipendier kesskolor 55 B 100. Godkännande av fristående Yss 55 KÖY Ln föreläsningar i samband med yrkesundervisning 101. Förkortning av undervis- Yss 13 5 KÖY Ln Anvisningar ningstimme vid yrkesskola 102. Godkännande av studieresor Yss 16 5 KÖY St » 103. Godkännande av lokaler med Yss 19 5 KÖY Ln och Ln i vad avser verk- fast inredning och utrustning St stadslokaler, St i vad avser övriga lokaler 104. Dispens för inträde i yrkes- Yss 20 5 KÖY och St skola St 105. Behörighet för lärare Yss 25 5 KÖY SV Huvudparten av be- hörighetsfrågorna be- räknas lösta genom generella bestämmel- ser 106. Ledighet och vikariat för rek- Ass 8: KM, SV, Ln Beroende på längden tor vid kommunal yrkesskola 2—3 55 KÖY St och arten Ln, St 107. Godkännande av stadigva- Ksy 26 5 KÖY SV SV förutsättes utar- rande undervisningsmateriel beta normalförteck- ningar, varigenom avlastning av ärende- nas antal kan ske 108. Medgivande att använda sta- Ksy 26 5 KÖY Ln digvarande undervisningsma- teriel för annat ändamål 109. Medgivande för lärare i läro- Saar 7B 5 KÖY Ln Anvisningar ämnen vid statlig läroanstalt att åtaga sig mer än 12 tim-
1 2 3 4 5 mars undervisning utöver un- dcrvisningsskyldigheten Ärenden angående högre tekniska läroverk 110. De högre tekniska lärover- Kht155 kens storlek a) antal klasser KM SV b) linjedelning KM SV 111. Avsked för rektorer och lek- Stig 63 5 KM SV torer vid högre tekniska läro- verk 112. Tidpunkten för termins bör- Khtl 9 5 KÖY St jan och slut 1 mom. 113. Ledighet för pedagogiska da- Khtl 9 5 KÖY St gar 2 mom. 114. Dispens från att realexamens— Khtl 16 5 KM och R betyg får vara högst två år 2 mom. KÖY gammalt 115. Avkortning av praktiktid för Khtl KÖY R Anvisningar inträde 16 5 1 b mom. 17 5 1 b mom. 116. Avkortning av praktik för Khtl 275 KÖY R » flyttning till avgångsklassen 3 mom. 117. Undantag från bestämmelsen Khtl 30 5 KÖY R | om högsta antal elever per 1 mom. klass 118. Medgivande att uppdela klass Khtl 30 5 KÖY St » i mindre avdelningar 1 mom. 119. Medgivande till fyllnadspröv- Khtl 56 5 KÖY R ning 120. Undervisningsskyldighet för Stig 53 5 KÖY Ln Anvisningar rektor Kbr 19.12. 52 121. Ledighet för rektor Stig 58 5 KM och SV och Allt efter arten och KÖY St längden. Anvisningar. 122. Ledighet för lärare Stig 58 5 KM St Anvisningar KÖY St 123. Förordnande av ordinarie Praxis KM Ln adjunkter 124. Förordnande av e. 0. och Stig 59 5 KÖY St .lir Ass 6:1 5 extra lärare 1—2 p. 125. Förordnande av timlärare Stig 59 5 KÖY St 3 p. 126. Undervisningsskyldighet för Stig 54 5 KÖY R lärare 127. Löneplacering av timlärare Timlär.- KÖY St Anvisningar kungör. 128. Tillsättning av skolläkare och Stig 78 5 KÖY St skolsköterska 129. Ledighet för skolläkare och Stig 785 KÖY St skolsköterska och St 130. Omfattning av skolsköterskas Stig 78 5 KÖY SV Gäller endast avvikel- tjänstgöring 3 mom. ser från stadgans de- taljerade bestämmel- scr 131. Tillsättning och avskedande Stig 98 a 5 KÖY St
av vaktmästare 5 mom. och 79 a 5
Nuva- Föresla- Föriattn.- rande gen be- .. _ . Ärende best. besluts- slutsin- Anmärkningar instans stans 1 2 3 4 5 132. Ledighet för vaktmästare Stig 79 a 5 KÖY St och St 133. Löneklassplaceringar för lä— Stig 61 och KÖY St rare och vaktmästare vid hög- 79 a 55 re tekniska läroverk 134. Disciplinära befogenheter Stig 79 a 5 KÖY St mot vaktmästare och St 135. Förordnande som rektor Stig 89 5 KM SV 136. Anmälan om iörordnandets Stig 89 5 KM SV utlöpande för rektor 2 p. 137. Återiörande på stat av rek- Stig 905 KM SV tors ordinarie lärartjänst 138. Ämneskombination för lek- Stig 91 5 KÖY Ln Anvisningar torstjänst 3 mom. 139. Förfarande med lärartjänst Stig 94 5 KÖY St » som utan resultat ledigförkla- 2 p. rats två gånger 140. Tillsättning av lektorstjänst Stig 95 5 KM SV 141. Antagning och uppflyttning i Kc 8.5. 53 KÖY St Anvisningar reglerad befordringsgång med sen. ändn Ärenden angående konstfackskolan 142. Läsårets början och slut Ski 10 5 KÖY R 143. Fastställande av förvisnings- Ski 31 5 KM St dom 144. Dispens från fastställd tid att Ski 42 5 KM St Med besvärsrätt hos avlägga prov för erhållande ' SV av avgångsbetyg 145. Medgivande till efterprövning Ski 43 5 KÖY R *Beträiiande prov i och SÖ* provärskurs 146. Ledighet för rektor Ski 55 5 KM och SV ' KÖY 147. Ledighet för lärare Ski 55 5 KM, SV och Beroende på arten och KÖY St längden och St 148. Ledighet för kassör, vaktmäs- Ski 69—70 KÖY, St R tare m. fl. 55 och R 149. Disciplinära befogenheter Ski 70 5 KÖY St mot vaktmästare m. fl. och St 150. Förordnande av skolläkare Ski 71 5 KÖY St och skolsköterska 151. Ledighet för skolläkare och Ski 71 5 KÖY St skolsköterska och St 152. Förordnande som rektor Ski 81 5 KM SV 153. Tillsättning av kanslipersonal Ski 92 5 KÖY B 154. Uppskov med tillsättande av Khl 1 p. KM och SV huvudlärarbefattning KÖY 155. Tillsättning av huvudlärarbe— Khl 9 p. KÖY SV fattning KM Ärenden angående handelsgymnasier 156. Fastställande av (undervis- th 12—13 KM och SV ningsplaner) läroplaner 55 KÖY 157. Delning av klassavdelning i th 25 5 KÖY St Anvisningar vissa fall och Ln
Nuva- Föresla- Föriattn.- rande gen be- .. . Ärende best. besluts- slutsin- Anmärkningar instans stans 1 2 3 4 5 158. Rektors arbetsområde th 28 5 KM SV 159. Inplacering av rektorstjänsti th 29 5 KM Ln Anvisningar avlöningsgrupp 160. Rektors undervisningsskyl- th 33 5 KM, Ln Anvisningar dighet KÖY och Ln 161. Ämneskombination för lek- th 35 5 KÖY Ln Anvisningar tors- och adjunktstjänster 162. Förordnande som rektor Ass 4:1 5 KM SV 2 mom. 163. Fortsatt rektorsiörordnande Ass 4:7 5 KM ' SV 164. Beviljande av tjänstledighet Ass 8:2 5 KÖY St för rektor och förordnande av 1 mom. vikarie, för tid mer än en må— nad och högst sex månader 165. Tillsättning av lektorstjänst Ass kap. KM SV 5:2 5 166. Tjänstledighet för studier Ass kap. KM och SV och med bibehållen lön 8:2 5 vederb. vederb. 2 mom. och myndigh. myndigh. 8 5 2 mom. 167. Arvode till timlärare Timlär.- KÖY St Anvisningar kungör. 168. Beviljande av avsked och Ass 8:10 5 KM SV kvarstående i tjänst för lek- tor, utnämnd före den tid- punkt, fr.o.m. vilken p. 165 genomföres 169. Dzo för rektor om p. 162 ge- Ass 8:5 5 KM SV nomföres Ärenden angående lärarutbildningen 170. Tillsättning av lektorstjäns- Kbr 3.3. 61 KM SV ter i psykologi och pedagogik 171. Tillsättning av adjunkts- » KÖY* SV "Eiter samråd med tjänster i psykologi och peda- SÖ gogik
KAPITEL 15
Skolverkets personalorganisation
Inledande kommentarer
Uppgiften att utarbeta förslag till per- sonalorganisation för skolverket har av skilda anledningar varit svår att utföra. Ett flertal faktorer, vilkas verkningar delvis upphäver varan-dra, påverkar per- sonalbehovet. Genom sammanförandet av de båda nuvarande skolämbetsver- ken, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, i det föreslagna nya gemensamma verket borde det teoretiskt sett ha varit möjligt att åstadkomma en viss personalminskning i förhållande till den nuvarande sammanlagda perso- naltillgången inom de båda verken. En dylik personalminskning är emellertid utesluten. De båda nuvarande skoläm- betsverken har en personalorganisation, som är långt ifrån tillräcklig i förhållan- de till de arbetsuppgifter som åvilar dcm. Särskilt gäller detta överstyrelsen för yrkesutbildning. Härtill kommer att grundskolereformen och utbildningens fortsatta expansion kommer att lägga nya arbetsuppgifter på den centrala led- ningen.
Ledningen av den yrkesutbildning, som för närvarande lyder under olika fackämbetsverk och som enligt de sak- kunnigas förslag skall underställ-as skol- verket, erbjuder speciella problem i fråga om personalorganisationen. En- dast personalen inom lantbruksstyrel- sens undervisningsbyrå och skogsstyrel- sens undervisningssektion är jämte en eller annan befattningshavare i annat fackämbetsverk heltidssysselsatt med
undervisningsirågor. Vissa tjänstemän, knutna till Skogsstyrelsens undervis- ningssektion, utför också arbete, som inte ingår i verkets tillsynsuppgifter. Övrig personal inom fackämbetsverken, som handlägger utbildningsårenden, är sysselsatt också med arbetsuppgifter av annan art. Det är fördenskull vanskligt att bedöma behovet (inom skolverket av personal för handläggning av ärenden, som berör fackämbetsverkens nuvaran- de ledning av yrkesutbildning.
En mera omfattande decentralisering av handläggningen av undervisnings- ärenden från skolverket till länsskol- nämnder, skol-styrelser och skolledare påverkar givetvis även skolverkets per- sonalbehov. I kap. 13 har de sakkunniga uttalat sig för decentralisering av hc- slutanderätten i ett antal ärendegrup- per, sammanställda 1 kap. 14, men vi har förutsatt att decentraliseringen skall komma till stånd, först sedan skolverket organiserats och trätt i funktion. En eventuell decentralisering av den om- fattning de sakkunniga tänkt sig påver- kar således icke skolverkets personal- behov vid verkets start utan får åter— verkningar pä detta först på något läng- re sikt. Det är nödvändigt, att verket redan från början erhåller en personal- stab, som är tillräcklig för de arbets— uppgifter verket får att utföra. Genom- föres en decentralisering i enlighet med de sakkunnigas intentioner blir det se- dan möjligt att begränsa en på grund
av skolväsendets expansion eljest ofrån— komlig personalökning inom det centra- la skolämbetsverket. Till övriga här tidigare angivna faktorer har däremot hänsyn tag-its vid utformningen av per— sonalorganisationen för skolverket.
I enlighet med de sakkunnigas förslag rörande verksledningen har förutom tjänsten som generaldirektör och chef för verket upptagits två överdirektörs- tjänster. Vid beräkningen av personal- behovet har de sakkunniga utgått från att samtliga ordinarie och extra ordina- rie tjänster inom skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning skall överföras till skolverket. Detsamma gäl— ler i fråga om samtliga dylika tjänster inom lantbruksstyrelsens undervisnings- byrå och skogsstyrelsens undervisnings- sektion, vilkas innehavare är sysselsatta med centrala tillsynsuppgifter. På grundval av de förslag om personalför- stärkningar inom respektive verk, som skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning framlagt i sina petita till 1962 års riksdag, har de sakkunniga föreslagit ytterligare ett antal tjänster inom skolverket, varigenom enligt vår mening bättre balans kan skapas mellan personaltillgång och arbetsbörda inom det nya verket än vad som varit fallet inom de båda nuvarande skolämbets- verken. I fråga om personalbehovet för handläggning av yrkesutbildningsären- den, som hittills ombesörjts av fack- ämbetsverken, har de sakkunniga på grund av de omständigheter, som här ovan angivits, varit nödsakade att företa helt nya beräkningar. Härvid har hän- syn tagits dels till utplaceringen av des- sa ärenden på olika arbetsenheter inom skolverket och dels till den sannolika ökningen av omfattningen och svårig- hetsgraden hos dessa ärenden. Vidare har också beaktats förslagen i proposi— tionerna nr 103 och 115 till 1962 års riksdag angående personalorganisatio-
nen inom respektive lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå och skogsstyrelsens undervisningssektion, vilken senare i propositionen nr 115 föreslagits bli om— vandlad till en fristående yrkesutbild- ningsavdelning. Frånsett tjänsterna inom lantbruksstyrelsens undervisnings- byrå och skogsstyrelsens undervisnings- sektion har de sakkunniga med något enstaka undantag icke förutsatt, att tjänster inom fackämbetsverken skall överföras till skolverket. Innehavarna av vissa av de nya tjänster vi föreslår erhåller emellertid arbetsuppgifter, som nära ansluter till uppgifter, som nu åligger befattningshavare med ungefär motsvarande ställning inom fackämbets- verken.
De sakkunnigas förslag till personal- stat för skolverket upptar sammanlagt 509 tjänster, arvodestjänster icke inräk- nade. Det sammanlagda antalet tjänster inom skolöverstyrelsen och överstyrel- sen för yrkesutbildning utgör för när- varande 409. I sina petita till 1962 års riksdag har de båda verken begärt en ökning av antalet tjänster med samman- lagt 81. I fråga om fackämbetsverkens tjänster för handläggning av undervis- ningsärenden är det meningslöst att lämna en motsvarande redovisning för nu befintliga och i riksdagspetita begär- da nya tjänster, därför att innehavarna av många av dessa tjänster, som förut påpekats, även är sysselsatta med ar- betsuppgifter, som faller utanför till- synsuppgifterna i fråga om yrkesutbild- ningen. Det är också vanskligt att söka ange, hur många av de föreslagna 509 tjänsterna i skolverket, som tillsammans kommer att ersätta fackämbetsverkens nuvarande personalorganisation för till- syn av yrkesutbildning under deras led— ning, eftersom handläggningen av dessa tillsynsärenden blir utspridd på olika arbetsenheter. Man torde emellertid approximativt kunna ange antalet dylika
tjänster till mellan 35 och 40. Antalet tjänster för utförande av de uppgifter, som nu åvilar skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, skulle således ligga mellan gränserna 469 och 474. Detta innebär realiter sett en viss nedprutning av det antal nya tjänster, som de båda ämbetsverken begärt i sina petita till 1962 års riksdag.
De sakkunniga har ingående under- sökt möjligheterna att ytterligare mins- ka antalet befattningshavare. Därvid har vi särskilt uppmärksammat de möjlig- heter, som eventuellt skulle föreligga att nedbringa antalet rotlar. Endast i ett par fall skulle detta enligt vår mening kunna komma ifråga. Det skulle kun- na övervägas att sammanföra yrkesut- bildningsärenden för jordbruk och för skogsbruk i en rotel och att minska an- talet rotlar inom den administrativa av- delningen från fyra till tre. Ett slo- pande av den särskilda roteln för yr- kesutbildningen inom skogsbruket skul- le emellertid i jämförelse med det för- slag till förstärkning av den centrala ledningen för denna utbildning, som föreslagits i propositionen nr 115 till 1962 års riksdag, innebära en klar för- sämring. En eventuell minskning av an- talet rotlar inom den administrativa av- delningen förutsätter en genomgripan- de omfördelning av förekommande ärendegrupper mellan skolöverstyrel- sens nuvarande tre administrativa rot- lar, något som vi funnit ligga utanför
vårt utredningsuppdrag att ta ställning till.
De sakkunniga har icke ansett sig böra lägga fram förslag om inplacering av skolverkets befattningshavare i lönegra- der men för att kunna beräkna de årliga kostnaderna för verket har det givetvis varit ofrånkomligt att göra en uppskatt- ning av de samlade lönekostnaderna. Detta fordrar i sin tur bestämda löne— gradsplaceringar som grundval för be- räkningarna. De sakkunniga har i regel räknat med under år 1961 gällande löne— gradsplaceringar för motsvarande tjäns- ter inom skolämbetsverken men med hänsyn till önskvärdheten av kongruens i lönehänseende mellan befattningshava- re. med i huvudsak likartade arbetsupp- gifter och likartad kompetens har i några fall ändringar i dessa lönegrads- placeringar företagits. Lönegraderna har genomgående betecknats med A respek- tive B, oberoende av om tjänsterna bör vara ordinarie eller extra-ordinarie, om de tillsättes genom fullmakt eller konsti- tutorial. Verkschefstjänstens, de båda överdirektörstjän-sternas samt skolöver- läkare- och biträdande skolöverläkare- tjänsternas karaktär av förordnande- tjänster, tillsatta för viss tid, har emel- lertid markerats genom beteckningen Bp. Vidare har avdelningschefstjänster- na markerats genom beteckningen Br. För befattningshavare i reglerad beford- ringsgång har använts lönegradsbeteck- ningen Af—Ae.
Verksledningen
1 generaldirektör Bp 6 Utredningssektionen (d) 1 pressombudsman A 24 1 byrådirektör A 26 1 kontorist A 9 1 förste byråsekreterare A 23
1 aktuarie A 23 1 överdirektör och souschef Bp 5 1 amanLiens-byråsekreterare 1 kontorist A 9 (Af 15—Ae 19)
1 kontorist A 9 1 överdirektör Bp 5 2 kanslibiträden A 7 1 kontorist A 9 2 kontorsbiträden (Af l—Ae 5)
Den gemensamma sektorn
Plauerings- och byggnadsavdelningen (P) Avdelningen handlägger planerings- och byggnadsfrågor avseende det allmänna skolväsendet och yrkesutbildningsvä- sendet samt statsbidragsfrågor i anslut— ning härtill. Avdelningeu består av 3 rotlar (P I—P 3). Till densamma är knutet ett arkitektkontor.
P 1 (avdelningschefens rotel) Allmänna frågor avseende planering och byggnader. Planeringsfrågor, avseende det på grundskolan byg- gande undervisningsväsendet.
Pcrsonulorganisation
1 avdelningschef Br 3 1 byrådirektör A 26 3 förste byråsekreterare A 23 1 förste byråsekreterare A 21 1 amanuens-byråsekreterare
(Af 15—Ae 19) 1 assistent A 15 1 kontorist A 9 ] kanslibiträde A 7 2 kontorsbiträden (Af 1——Ae 5)
P 2 Planeringsfrågor avseende grund— skolan. Frågor om Skolskjutsar.
Personalorganisation
1 undervisningsråd B 1 2 byrådirektörer A 26 1 förste byråsekreterare A 21 1 amannens-byråsekreterare
(A 15—19) 2 kanslister A 13 1 kanslibiträde A 7 1 kontorsbiträde (Af 1——Ae 5)
P 3 Skolbyggnadsfrågor. Statsbidrag till byggnader.
Personalorganisation '
Bl A24
1 undervisningsråd 1 byrådirektör
A23 A21
1 förste byråsekreterare 1 förste byråsekreterare 2 amanuenser-byråsekreterare (Af 113—Ae 19) 1 kanslibiträde A 7 1 kontorsbiträde (Af 1—Ae 5)
Arkitektkontoret 1 arkitekt Bp 1 1 arkitekt A 26 1 arkitekt A 23
Administrativa avdelningen (A) Avdelningen handlägger ärenden av rättslig och av ekonomisk karaktär, dock ej avseende skolbyggnader. Avdelningen består av 4 rotlar (A l—A 4). Till den- samma är knutna sektionen för central— upphandling, revisionskon-toret och vera kets kommissionärer.
A 1 (avdelningschefens rotel) Rättsliga frågor. Kassor, donationer och fonder. Till roteln är knutna verkets kommissionärer.
Personalorganisation 1 avdelningschef Br 3 1 förste byråsekreterare A 23 1 kanslibiträde A 7
1 kontorsbiträde (Af 1—Ae 5)
Registratorsexpeditionen (A) 1 kansliskrivare A 10 2 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
A 2 Löne- och statsbidragsfrågor, avse- ende klasslärare och ämneslärare.
Sjukvårdsersättningar. Förhand- lingsfrågor.
Personalorganisation 1 byråchef B 1 1 byrådirektör A 24 2 förste byråsekreterare A 23 3 förste byråsekreterare A 21
3 amanuenser-byråsekreterare (Af 15—Ae 19) 1 kanslibiträdc A 7
2 kontorsbiträden (Af 1—Ac 5)
A 3 Löne- och statsbidragsfrågor avseen- de övningslärare, Avsked och pen- sion. Traktamenten, resekostnader och flyttningsersättningar. Till ro- teln är knutet revisionskontoret.
Personalorganisation 1 byråchef B 1 1 byrådirektör A 24 3 förste byråsekreterare A 23 2 förste byråsekreterare A 21 2 amanuenser-byråsekreterare (Af 15—Ae 19) 1 kanslist A 13 1 kansliskrivare A 10 1 kanslibiträdc A 7 2 kontorsbiträden (Af l—Ae 5) Bevisionskontoret 1 förste revisor A 23 1 revisor A 19 1 kansliskrivare A 10 1 kanslibiträdc A 7
1 kontorsbiträde (Af 1——Ae 5)
A I; Löne- och statsbidragsfrågor avse- ende yrkcsutbildningsväsendet samt yrkeslärare i grundskolan. Till ro- teln är knuten sektionen för central- upphandling.
Personalorganisation
1 byråchef B 1 1 byrådirektör A 24 1 förste byråsekreterare A 23 1 förste byråsekreterare A 21 1 assistent A 15 2 assistenter A 12 1 kontorist A 9 1 kanslibiträde A 7 2 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
1 byrådirektör A 24 1 intendent A 21 1 assistent A 19 3 assistenter A 17 1 assistent A 15 3 assistenter A 12 1 kontorist A 9 1 kanslibiträdc A 7 4 kontorsbiträden (Af l—Ae 5)
Skolsociala roteln (Sr) Blind- och dövskolor, Särskolor för psykiskt efterblivna. Skolhem. Skolso- cial verksamhet.
Personalorganisalion
1 undervisningsråd B 1 1 byrådirektör A 26 1 särskolinspektör A 26 1 biträdande särskolinspektör A 23 1 förste byråsekreterare A 23 2 förste byråsekreterare A 21 3 amanuenser-byråsekreterare (Af 15—Ae 19) 1 kanslist A 13 2 kanslibiträden A 7 4 kontorsbiträden (Af l—Ae 5)
Skolhygienroteln (S) Skolhygieniska frågor. Psykisk barna- och ungdomsvård. Mentalhygieniska frågor. Personalfrågor avseende skollä- kare och Skolsköterskor.
Pcrsonalorganisation
1 skolöverläkare Bp 3 1 biträdande skolöverläkare Bp 1 1 förste byråsekreterare A 21 1 assistent A 14 1 kanslibiträdc A 7 1 kontorsbiträde (Af l—Ae 5)
Sektionen för fysisk fostran (b) Ärenden avseende gymnastik, lek och idrott, simundervisning, friluftsverk-
samhet, trafikundervisning, brand- skydd, olycksfallsvärd och civilförsvar.
Pcrsonalorganisalion
1 byrådirektör A 26 1 konsulent A 21 1 förste byråsekreterare A 21 1 kansliskrivare A 10 1 kanslibiträdc A 7 2 kontorsbiträden (Af1——Ae 5)
Kanalisektionen (k) Frågor avsende verkets lokaler och per- sonal. Till sektionen är knutna kassa- kontoret, biblioteket, tryckeriexpeditio- nen, skrivbyrån, informationstjänsten, telecentralen, materialförvaltaren och vakttjänsten.
Personalorganisulion
1 byrådirektör A 26 2 förste byråsekreterare A 23 1 förste byråsekreterare A 21 1 kontorist A 9 2 kanslibiträden A 7 4 kontorsbiträden (Af l—Ae 5) liassakontoret
1 kamrerare A 17 1 kassör A 12 2 kontorister A 9 1 kanslibiträdc A 7 5 kontorsbiträden (Af 1--—-Ae 5)
1 bibliotekarie A 17 1 biblioteksbiträde A 7 Tryckericxpeditionen
1 tryckeriföreständare A 11 1 biträdande tryckeriföre-
ståndare A 9 1 trycke-ribiträde A 7 Skrivbyrån
2 kontorister A 9 10 kanslibiträden A 7 16 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5) Informationstjänsten
1 förste kansliskrivare A 12 Telecentralen
2' kanslibiträden A 7
5 kontorsbiträden (Af l—Ae 5) Materialförvaltaren
1 materialförvaltare A 12 1 förrå-dsman A 7
* Övergångsvis (därefter en).
Vakttjänsten
2 förste expeditionsvakter A 9 2 kanslibiträden A 7 9* expeditionsvakter A 7 1 expeditionsvakt A 5
" Ev. kan en indragas, om lokalfrågan lö- ses på tillfredsställande sätt.
Sektorn för det allmänna undervisningsväsendet
Undervisningsavdelningen (U) Avdelningen handlägger undervisnings— frågor det allmänna undervis- ningsväsendet utom sådana 'som avser blind- och dövskolor, särskolor och folkbildningsväsendet eller hänföres till lärarutbildnings- och [försöksavdelning- en. Den består av 5 rotlar (U 1—U 5). Ärenden av administrativ karaktär hän- föres till en särskild sektion under en
inom
byrådirektör. Till avdelningen är knuten en sektion för hemkunskap och skolmål- tidsverksamhet, experter för läroäm- nen, övningsämnen, Specialämnen och specialskolor samt assist-enter för under- visning i moderna språk.
U 1 (avdelningschefens rotel) Pedagogiska frågor av allmän na- tur inom det allmänna undervis—
ningsväsendet. Pedagogisk inspek- tion och pedagogisk rådgivnings- verksamhet dock ej avseende L, Sr, F, Y, J och Sk. Konferenser med rektorer och lärare, dock ej såda— na som anordnas av annan arbets- enhet. Till roteln är knutna den administrativa byrådirektörssektio- nen samt experter för läroämnen och språkassistenter.
Personalorgunisation
1 avdelningschef Br 3 1 byrådirektör A 26 9 ämneskonsulenter (arvode) 6 språkassistenter (arvode) 1 förste byråsekreterare A 23 2 förste byråsekreterare A 21 1 amanuens-byråsekreterare
(Af 15-—Ae 19) 1 kontorist A 9 2 kanslibiträden A 7 3 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
Begistratorsexpeditionen (U)
1 förste kansliskrivare A .12 1 kontorsbiträde (Af 1—Ae 5)
U 2 Undervisningsfrågor avseende grundskolan, folkskolan och fort- sättningsskolan, i folkskolan inbygg— da högstadielinjer, skolor vid sjuk- vårdsanstalter och barnhem, no- madskolor samt enskilda skolor, där undervisning meddelas för skolpliktiga barn. Undervisnings- frågor avseende övningsämnen. Till roteln är knutna sektionen för hem- kunskap och skolmåltidsverksam- het samt experter för övningsäm- nen, utom gymnastik.
Personalorganisation 1 undervisningsråd B 1 2 konsulenter (specialunder-
visning) A 23 1 konsulent (teckning) A 23
slöjd) A 23 1 konsulent (textilslöjd) A 23 1 musikkonsulent (arvode) 1 förste byråsekreterare A 21 1 kanslibiträdc A 7 1 kontorsbiträde (Af l—Ae 5) Sektionen för hemkunskap och skolmål- tidsvcrksamhet 1 byrådirektör A 26 konsulenter A 21 förste byråsekreterare A 21 kontorist A 9 kanslibiträdc A 7 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
U3
[x:—Hum
Undervisningsfrågor — dock ej be- träffande övningsämncn —*— avseen- de statliga, kommunala och enskil- da allmänna gynmasier, på allmän- bildning inriktade fackskolor, real- skolor och flickskolor, försvarets läroverk, specialgymnasiet för lant- bruks-, mejeri- och skogsstuderan- de.
Personalorganisalion
U 4
1 undervisningsråd B 1 1 förste byråsekreterare A 21 1 kanslibiträdc A 7 1 kontorsbiträde (Af 1-—Ae 5)
Pedagogiska hjälpmedel för under- visning inom det allmänna under- visningsväsendet. Hjälpmedelscen- tralerna. Till roteln är knutna ver- kets förlagsverksamhet och konsu- lenter för pedagogiska hjälpmedel inom det allmänna undervisnings- väsendet.
Pcrsonalorganisation
1 undervisningsråd B 1 4 konsulenter (arvode) 1 förste byråsekreterare A 21 1 kanslibiträdc A 7 2 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
L' 5 Examina. Elevers intagning och flyttning.
Pcrsonalorganisation 1 undervisningsråd B 1 1 förste byråsekreterare A 23 1 amanuens-byråsekreterare
(Af 15—Ae 19) 1 förste kansliskrivare A 12 1 kontorist A 9 2 kanslibiträden A 7 2 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
Lärarutbildnings- och försöksavdelningen (L) Avdelningen handlägger frågor inom det allmänna undervisningsväsendet om pe- dagogiskt utvecklingsarbete genom un- dersöknings- och försöksverksamhet, lärarutbildningsfrågor samt den skol- psykologiska verksamheten. Avdelning— en bcstår av 4 rotlar (L l—L 4). Ären- den av administrativ karaktär hänföres till en särskild sektion under en byrå- direktör. Till avdelningen är knutna skolpsykologer, experter för yrkesväg- ledning, för'frågor om kurser och fort- bildning inom det allmänna undervis— ningsväsendet.
L 1 (avdelningschefens rotel) Frågor om pedagogiskt utvecklings- arbete inom det allmänna undervis- ningsväsendet. Till roteln är knut- na den administrativa byrådirek- törssektionen samt experter för det
pedagogiska utvecklingsarbetet inom det allmänna undervisnings- väsendet.
Personalorganisation 1 avdelningschef Br 3 1 byrådirektör A 26 2 konsulenter (arvode) 1 förste byråsekreterare A 21 1 kansliskrivare A 10 1 kontorist A 9 2 kanslibiträden A 7 3
kontorsbiträden (Af l—Ae 5)
Begistratorsexpeditionen (L) 1 kansliskrivare A 16 1 kontorsbiträde (Af l—Ae 5)
L 2 Skolpsykologisk verksamhet, yrkes- vägledningsfrågor. Till roteln är knutna skolpsykologer och experter för yrkesvägledning.
Pcrsonalorganisation
1 undervisningsråd B 1 2 skolpsykologer A 26 1 biträdande skolpsykolog A 21 3 konsulenter (arvode) 1 förste byråsekreterare A 21 1 kanslibiträdc A 7 2 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
L 3 Frågor om utbildning och fortbild— ning av klasslärare. Utbildningsfrå- gor rörande folkskoleseminarierna och förskoleseminarierna samt på verket ankommande uppgifter rö- rande lärarhögskolorna.
Personalorganisation
1 undervisningsråd B 1 1 förste byråsekreterare A 21 1 amanuens-byråsekreterare
(Af 15—Ae 19) 1 kontorist A 9 1 kanslibiträdc A 7 1 kontorsbiträde (Af l—Ae 5)
L /; Frågor om utbildning och fortbild- ning av lärare i teoretiska läroäm- nen och övningslärare samt vidare- utbildning av klasslärare. Utbild- ningsfrågor rörande lärarkursan- stalterna, teckningslärarinstitutet, seminarierna för huslig utbildning och slöjdlärarseminariet.
Pcrsonalorganisation
1 undervisningsråd B 1 1 konsulent (för fortbildning, arvode) 2 förste byråsekreterare A 21
1 kansliskrivare A 10 1 kanslibiträdc A 7 2 kontorsbiträden (Af 1——Ae 5)
Organisationsavdelningen (0) Avdelningen handlägger organisations- och personalfrågor huvudsakligen inom det allmänna undervisningsväsendet. Den består av 4 rotlar (01—04).
Till avdelningen är knutet meritkon- toret.
() 1 (avdelningschefens rotel) Tillsättning av tjänster och behö— righetsfrågor, huvudsakligen inom det allmänna undervisningsväsen- det.
Personalorganisation
1 avdelningschef Br 3 1 byrådirektör A 26 1 byrådirektör A 24 1 förste byråsekreterare A 23 1 förste byråsekreterare A 21 2 amanuenser-byråsekreterare (Af 15—Ae 19) 2 kontorister A 9 3 kanslibiträden A 7 4 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
chistratorsexpeditionen (O) 1 registrator A 13 2 kontorsbiträden (Af l—Ae 5)
Sakregistret (OUL) 1 förste kansliskrivare A 12 1 kontorsbiträde (Af l—Ae 5)
Meritkontoret 1 förste kanslist A 19 1 kontorist A 9 8 kanslibiträden A 7 3 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
O 2 Skolväsendets lokala och regionala ledning. Personal- och organisa- tionsfrågor avseende grundskolans
låg— och mellanst-adium samt folk- skolan.
Personalorganisation
1 undervisningsråd B 1 1 förste byråsekr-eterare A 23 1 amannens-byråsekreterare
(Af 15—Ae 19) 1 kontorist A 9 1 kanslibiträdc A 7
1 kontorsbiträde (Af 1—-—Ae 5)
O 3 Organisations- och personalfrågor
' avseende grundskolans högstadium, kommunala realskolor och flick- skolor, privatläroverk, tecknings- lärarinstitutet, seminarierna för huslig utbildning och slöjdlärar- seminariet. Övningslärarorganisa- tionen.
Persoualorganisulion
1 undervisningsråd B 1 1 förste byråsekreterare A 23 1 förste byråsekreterare A 21 2 kontorister A 9 1 kanslibiträdc A 7 2 kontorsbiträden (Af 1 Ae 5)
O 4 Organisations- och personalfrågor avseende allmänna gymnasier, stat- liga realskolor, på allmänbildning inriktade fackskolor samt folkskole- seminarier och förskoleseminarier.
Personalorganisation
1 undervisningsråd
B 1 1 förste byråsekreterare A 23 1 förste byråsekreterare A 21 2 kontorister A 9 1 kanslibiträdc A 7 1 kontorsbiträde (Af 1-—Ac 5)
Folkbildningsroteln (F) Folkhögskolor. Fackbiblioteken. Folk- bildningsarbetet. Till roteln är knuten en sektion för folkbiblioteken.
1 undervisningsråd B 1 1 byrådirektör A 24 3 konsulenter A 23 1 konsulent A 21 1 förste byråsekreterare A 21 1 kanslist A 13 2 kanslibiträden A 7 3 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
Sektorn för yrkesutbildningsväsendet
Yrkesutbildningsavdelningen (Y) Avdelningen handlägger undervisnings- och organisationsfrågor inom yrkesut- bildningsväsendet, avseende hantverk, industri, handel, sjöfart, husligt arbete, sjuk- och hälsovård samt soci—alvård, lärarutbildning jämte vissa pedagogis- ka frågor, avseende hela yrkesutbild- ningsväsendet. Den består av 6 rotlar (Y 1—Y 6). Till avdelningen är knutna experter inom avdelningens ämnesom- råden.
Personalorganisation Registratorsexpeditionen (Y) 1 förste kansliskrivare A 12 3 kontorsbiträden (Af l—Ae 5)
Meritvärdering 2 kontorister A 9 Y 1 Undervisnings- och organisations- frågor avseende centrala, kommu- nala och enskilda yrkesskolor inom industri och hantverk, yrkesutbild- ning för industri och hantverk inom näringslivet samt sjömansskolor. Till roteln är knutna experter för undervisning inom industri och hantverk.
Personalorganisation 1 undervisningsråd* B 1 1 byrådirektör A 24
1 byrådirektör A 26 2 bibliotekskonsulenter A 23 1 bibliotekskonsulent A 21 1 förste byråsekreterare A 21 1 kanslist A 13 2 kontorister A 9 1 kanslibiträde A 7 2 kontorsbiträden (Af l—Ae 5)
1 konsulent A 23 2 förste byråingenjörer A 23 2 förste byråingenjörer A 21 2 förste byråsekreterare A 21 2 byråingenjörer A 19 1 amanuens-byråsekreterare
(A 15—19) 1 assistent A 13 1 kanslist A 13 1 kontorist A 9 1 kanslibiträde A 7
2 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
Y 2 Undervisnings- och organisations- frågor avseende högre tekniska lä- roverk, konstfackskolan, bergssko- lan i Filipstad, textilinstituten i Bo- rås och Norrköping, tekniska sko- lor, tekniska fackskolor samt sjö- befälsskolor. Till roteln är knutna experter för teknisk utbildning och sjöfartsundervisning.
Personalorganisation
1 undervisningsråd* B 1 1 byrådirektör (teknisk under-
visning) A 26 1 byrådirektör (sjöfarts-
undervisning) A 26 1 förste byråsekreterare A 23 1 förste byråingenjör (sjö-
fartsundervisning) A 23 2'förste byråsekreterare A 21
" En av undervisningsrådstjänsterna på rot— larna Y1——Y6 utbytes mot avdelningschefs- tjänst i Br 3. .
1 byråingenjör A 19 1 kanslibiträdc A 7 2 kanslibiträden A 7 2 kontorsbiträden (Af 1——Ae 5) 2 kontorsbiträden (Af l—Ae 5) Y 5 Undervisnings- och organisations-
frågor avseende barnavård, sjuk- och hälsovård, samt socialvård. Till roteln är knutna experter för un- dervisning inom barnavård, sjuk- och hälsovård samt socialvård.
Y 3 Undervisnings— och organisations- frågor avseende handelsgymnasier, merkantila fackskolor samt kommu- nala och enskilda yrkesskolor inom området för handel och kontor.
Till roteln är knutna experter för
handelsundervisning. Personalorgamsation 1 undervisningsråd* B 1 Personalorganisafion 1 konsulent (sjuksköterske- tb' ' 2 1 undervisningsrå*d* B 1 11 lldnmg) . A 3 1 b åd' kt" A 26 1 konsulent (Sjukvårds- 1 ky; året 01" A 23 biträdesutbildning m. In.) A 23 ? 5" en 1 konsulent (utbildning för 2 forste byråsekreterare A 21 socialvård) A 23 : assistent ; 12 1 konsulent (mentalsjuk- 1 Twist ,,d ». 7" vårdsutbildning) A 21 ans l l ra ._e * 1 konsulent (utbildning för 1 kontorsbitrade (Af l—Ae 5) barnavård) A 91 1 förste byråsekreterare A 21 Y 4 Undervisnings- och organisations- 1 konsulent (sjuksköterske- frågor avseende kommunala och en- utbildning) A 19 skilda yrkesskolor för husligt ar- 1 amanuens-byråsekreterare bete och hemslöjd samt lanthus— (Af 15—Ae 19) hållsskolor, hemvårdarinneutbild- 1 assistent (utbildning av ning och hemsamarituthildning. laboratoriepersonal m.m.) A 17 Till roteln är knutna experter för 2 kansl-ibiträden A 7 undervisning inom husligt arbete, 2 kontorsbiträden (Af 1-——Ae 5) hemslöjd och lanthushåll. Y 6 Frågor om utbildning och fortbild- Personalorganisation ning av lärare i yrkesämnen, dock ej sådana som handlägges inom L 4;
1 undervisn»ingsråd* B 1 pedagogiskt utvecklingsarbete och 1 konsulent (hushålls— pedagogiska hjälpmedel inom yr- goromal) A 23 kesutbildningsväsendet. Till roteln 1 konsulent (lanthushålls- är knutna experter för vissa utbild- skolor) A 23 ningskurser. 1 konsulent (sömnad) A 23 1 konsulent (hemvårda- Personalorganisation rinneuthildning) A 21 1 undervisninfrsråd* B 1 1 forste byråsekreterare A 21 3 byrådirektöfer (kurser för 2 assistenter A 17 (
hantverk och industri, han- * En av undervisningsrådstjänsterna på rot- del) A 94
larna Yl—YG utb t ot a deln'n sch f - _] tjänst i 131- 3, y es m V 1 g e 5 2 konsulenter (arvode)
m. m.) A 23 1 förste byråingenjör A 23 2 förste byråsekreterare A 21 1 amanuens-byråsekreterare
(Af 15—Ae 19) 1 assistent A 19 1 assistent A 17 1 assistent A 13 2 kanslibiträden A 7 3 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
Roteln för jordbruksutbildning (J) Undervisnings- och organisationsfrågor avseende jordbruk med binäringar. Till roteln är knutna experter för jordbruks- utbildning.
Personalorganisation
1 undervisningsråd B 1 1 byrådirektör A 24 1 byråagronom A 21 1 assistent A 17 1 kanslist A 13 1 kontorist A 9 1 kanslibiträdc A 7 2 kontorsbiträden (Af 1—Ae 5)
Roteln för skogsbruksutbildning (Sk)
Undervisnings- och organisations- frågor avseende skogsbruk. Till ro-
teln är knutna experter på skoglig utbildning. Personalorganisation 1 undervisningsråd B 1 1 byrådirektör A 26 1 förste byråsekreterare A 23 1 konsulent A 23 2 förste byråsekreterare A 21 3 assistenter A 17 1 kanslibiträdc A 7 2 kontorsbiträden (Af l—Ae 5) Omskolningsroteln (Or) Omskolningskurser. Arbetslöshetskur- ser. Arbetsmarknadsfrågor.
Personalorganisation
1 undervisningsråd eller
byråchef B 1 1 byrådirektör A 24 1 förste byråingenjör A 23 1 förste byråsekreterare A 21 2 förste byråwingenjörer A 21 1 byråingenjör A 19 1 byråassistent A 19 1 amanuens-byråsekreterare
(Af 15—Ae 19) 1 assistent A 17 1 materialförvaltare A 12 3 kanslibiträden A 7 4 kontorsbiträden (Af l—Ae 5)
ÖDI
Organisationsplan för skolverket
r—1 __| := |_— L...!
Teckenförklaring:
kring bokstavsgrupp onqer chefs— befattning, som ej är förenad med annan befattning inom verket
kring bokstav anger avdelningschefs— L__| befattning, förenad med undervis- ninqsröds- eller bqröchefsbefattning
O kring siffra, bokstav eller bokstavs— grupp anger undervisningsråd eller
byråchef
D kring liten bokstav anger sektion
69=qeneroldirek+ör
00 = överdirektör
U =undervisningsavdelninqen
L =|örorutbildninqs— och försöksavdelningen 0 =organisationsnvdelninqen
P =p|anerings— och h_gqqnodsavdelninqen A =udministrativa avdelningen
Y =grkesuthildningsovdelninqen Sr=skolsociala roteln
5 =skolhgqienroteln
F =fo|kbildningsroteln
] =roteln för jordbruksutbildning Sk=rate|n för skogsbruksutbildning
|__-I L—J
Or=omsknlning5roteln
a =udministrutiv sektion
b =sektionen för quisk fostran c =sektionen för hemkunskap och skol— måltidsverksumbet
= utredningssektionen
=meritkontoret
=orkitektkontoret
= revisionskontoret
=sektionen för centralupphandling
=bibli0tekssektionen
=pressombud5monnen
=konsllsektionen
"U ut”—D.CW-u—uq:
KAPITEL 16
Kostnadsberäkningar
De sakkunniga framlägger i detta ka- pitel beräkningar över de årliga kostna- derna för skolverket, d. v. s. lönekost- nader och omkostnader. Frågan om till- godoseende av behovet av lokaler för skolverket har vi ej ansett oss kunna taga ställning till. Följaktligen har vi icke heller företagit några beräkningar över kapitalkostnaderna för anskaffan- de av lokaler jämte deras inredning och utrustning. I proposition till 1962 års riksdag har äskats anslag för uppföran- de av en ämbetsbyggnad i anslutning till den av staten ägda fastigheten vid Hantverkargatan i Stockholm, i vilken huvudparten av skolöverstyrelsens loka- ler för närvarande är inrymda. Vi för- utsätter, att de lokalutrymmen, som er- hålles genom denna tillbyggnad, blir så omfattande, att skolverket i dess hel- het kan inrymmas i denna fastighet. Vid beräkningen av lönekostnaderna har de sakkunniga, som redan påpekats i kap. 15, utgått från de lönegradsplace- ringar för respektive befattningshavare, som gällde under år 1961. För de nya tjänster, som föreslås i det nämnda ka- pitlet och till vilka några direkta mot- svarigheter för närvarande inte finns i de berörda ämbetsverken, har löne- gradsplaceringen avvägts så, att tjänste- innehavarna skulle komma att erhålla samma lön som andra befattningshavare med ungefär motsvarande kompetens och arbetsuppgifter. Ifråga om beräk- ningen av lönekostnaderna för de tjänster, som är upptagna på löneplan A, har i regel räknats med de lönehe-
lopp, som under år 1961 utgått i näst högsta löneklassen i vederbörande lö- negrad. För tjänsterna på löneplan B har likaså räknats med de lönehelopp, som utgått under det nämnda året. Hän- syn har således icke tagits varken till de lönegradsförändringar, som blir en följd av den på våren 1962 träffade upp- görelsen mellan staten och vederbö- rande personalorganisationer om de statsanställdas löner, eller till de gene- rella lönetillägg för år 1962, varom över- enskommelse då träffades.
Skolverket kommer givetvis att ha be- hov av dels arvodesavlönad personal för konsulentverksamhet m. m., vilkas löne- ersättningar bestämmes av Kungl. Maj:t, och dels av tillfälligt anställda experter och annan personal. Det är omöjligt att närmare precisera, hur pass omfattande behovet av ovannämnd personal kom- mer att bli. De sakkunniga har varit nöd- sakade att i dessa fall begränsa sina be— räkningar till uppskattningar av de san- nolika lönekostnaderna. Uppskattning- arna har gjorts med viss ledning av de anslagsäskanden för nämnda ändamål, som avgivits av respektive skolöversty- relsen och överstyrelsen för yrkesut- bildning för budgetåret 1962/63. I för— slaget till personalorganisation för skol- verket i kap. 15 har upptagits samman— lagt 28 arvodestjänster för konsulenter. Förutsätter man, att arvodet för var och en av dessa tjänster skall utgå enligt lö- negraden A23 blir den samlade årliga lönesumman, beräknad efter den i löne- klassen; A 25 utgående lönen för år 1961,
cirka 900 000 kr. De sakkunniga har i de efterföljande sammanställningarna av skolverkets årliga lönekostnader avrun- dat denna summa till 1 000 000 kr. För arvoden till experter och tillfälligt an- ställd personal har beräknats 3 000 000 kr.
Även ifråga om beräkningarna av de årliga omkostnaderna för skolverket saknas tillräckligt fasta utgångspunkter för att beräkningarna skall kunna bli något annat än ungefärliga uppskatt- ningar. Expensernas storlek blir i viss mån beroende av hur lokalfrågorna för verket ordnas. De sakkunniga har till ledning för sina beräkningar tagit de pe— titaframställningar rörande respektive verks omkostnader, som skolöverstyrel- sen och över-styrelsen för yrkesutbild- ning ingivit för budgetåret 1962/63. Ett par utgiftsposter, för reseersättningar och för övriga expenser, har uppräknats utöver vad de nämnda petitaframställ- ningarna skulle ha givit anledning till, därför att anslagen för dessa ändamål vis-at sig otillräckliga för de nuvarande skolämbetsverken. Även anslaget till publikationstryck har uppräknats, efter- som skolverket säkerligen måste bedri- va en omfattande informationsverksam- het bland annat med anledning av grundskolereformen. Man får räkna ökade tryckningskostnader.
Beräknade årliga lönekostnader
Löner till befattningshavare
1 befattningshavare i B 6. . . . 56 256 kr. 2 » »B5.... 105168 » 7 » »B3.... 330624 » 26 » »Bl.... 1113840 » 20 » » A 26. .. 736 080 » 14 » »A24... 464 688 »
52 » »A23. . . 1638 624 kr. 58 » »A21... 1648128 » 10 » »A19. . . 256 320 » 23 » » A15/A19 531 852 » 15 » »A 17... 346 860 | 3 » » A 15 . . . 62 568 » 1 » » A 14 . . . 19 812 » 11 » »A13. . . 206 976 » 14 » »A12... 250152 » 1 » » A 11 . . . 16 956 » '7 » »A10... 112912 » 34 » »A9.... 520608 » 88 » »A7.... 1213344 » 121 » » A 1/A 5 1 289 376 » Sammanlagt i runt tal 11 000 000 kr.
Övriga lönekostnader
Arvoden och särskilda ersätt—
ningar, bestämda av Kungl. Maj:t ...................... 1 000 000 kr. Arvoden till experter och tillfälligt
anställd personal ........... 3 000 000 » Kompensation för folkpensions-
avgifter .................... 150000 »
Summa 4 150 000 kr.
De sammanlagda årliga lönekostna- derna för skolverket beräknas sålunda till (11 000 000 + 4 150 000 kr.) 15 150 000 kr.
Beräknade årliga omkostnader för skol- verket
Sjukvård .................... 30 000 kr. Reseersättningar .............. 625 000 » Tj änstgöringstraktamenten åt vi-
karierande undervisningsråd. . 40 000 » Bränsle, lyse, vatten .......... 80 000 » Övriga expenser .............. 1 800 000 » Publikationstryck ............. 275 000 »
Summa 2 850 000 kr.
Beräknade årliga kostnader för skol— verket
Löner och arvoden m. m. ..... 15 150 000 kr. Omkostnader ................. 2 850 000 » Summa 18 000 000 kr.
Jämförelse mellan de årliga kostnaderna för skolverket och för de båda nuvarande skolämbetsverken
Lönekostnader. Skolöverstyrelsen. har i sina petita för budgetåret 1962/63 begärt anslag till lönekostnader med samman- lagt 7 356 000 kr. I propositionen nr 54 föreslår Kungl. Maj:t sammanlagt 6955 000 kr. för detta ändamål. över- styrelsen för yrkesutbildning har i sina petita begärt 6598 000 kr. och i stats- verkspro-positionen till 1962 års riks- dag har Kungl. Maj :t föreslagit 4 931 000 kr.
De båda skolämbetsverken har såle- des begärt sammanlagt 13 954 000 kr. i anslag för täckande av lönekostnader och Kungl. Maj:t har föreslagit samman- lagt 11 886 000 kr. Enligt de sakkunni- gas förslag skulle skolverkets årliga lö- nekostnader komma att uppgå till 15 150 000 kr.
Omkostnader. Skolöverstyrelsen har i sina petita för nämnda budgetår begärt anslag på tillhopa 1 253 000 kr. för om- kostnader, medan Kungl. Maj :t i propo— sitionen nr 54 föreslagit 1 047000 kr. Överstyrelsen för yrkesutbildning har i sina petita begärt 835 000 kr. Kungl. Maj:t har föreslagit 519 000 kr.
De båda skolämbetsverken har såle- des begärt sammanlagt 2 088 000 kr. för täckande av omkostnader, medan Kungl. Maj :t föreslagit sammanlagt 1 566 000 kr. Enligt de sakkunnigas förslag skulle skolverkets årliga omkostnadsanslag belöpa sig på 2 850 000 kr.
Den ovan gjorda jämförelsen ger inte en rättvisande bild av förhållandet mel- lan kostnaderna för skolverket och de nuvarande kostnaderna för den centra- la ledningen av skolväsendet, därför att fackämbetsverkens kostnader för den centrala ledning av yrkesutbildning de utövar icke medtagits. Exakta beräk- ningar över dessa sistnämnda kostnader är omöjliga att utföra. Såsom tidigare påpekats är nämligen personal med till- synsuppgifter inom fackämbetsverken även sysselsatta med andra arbetsupp- gifter. I kap. 15 har approximativt be— räknats, .att cirka 35 a 40 befattnings- havare inom skolverket skulle komma att ersätta fackämbetsverkens nuvaran- de per—sonalorganisati—on för tillsyn av yrkesutbildning. Lönekostnaderna för dessa befattningshavare jämte erforder— liga omkostnader torde kunna uppskat- tas till omkring 1 miljon kr. Kostna- derna för de delar av skolverket, som motsvarar de båda nuvarande skoläm- betsverken, skulle alltså »belöpa sig till 18 miljoner — 1 miljon eller ungefär 17 miljoner kr. I sina riksdag-spetita för budgetåret 1962/63 har dessa båda verk äskat anslag till löner och om- kostnader med sammanlagt något över 16 miljoner kr. (13 954 000 kr. + + 2 088 000 kr : 16 042 000 kr.). Skol- verkets motsvarande kostnad-er skulle alltså med knappt 1 miljon kr. överstiga dessa anslagsäskanden.
KAPITEL 17
Tidpunkten för skolverkets start. Hemställan
De sakkunniga har övervägt, huruvida skolverket i dess helhet bör träda 'i funk- tion vid en given tidpunkt eller om ver- kets uppbyggnad bör ske i olika etapper. Enligt vår mening är det förstnämnda alternativet att föredraga. Man vinner knappast, såvitt vi kan finna, några för- delar med en uppbyggnad av skolver- ket i etapper. Tvärtom synes det komma att ge stadga och fasthet åt skolväsen— dets centrala ledning, om det för det all- männa undervisningsväsendet och yr- kesutbildningsväsendet gemensamma skolämbetsverket redan från sin start får utöva tillsynsbefogenheter över alla de berörda skol- och utbildningsformer- na. Särskilt med tanke på den föreståen- de grundskolereformen är det av vikt att så kan ske. Anknytningen mellan grundskolan och dess många påbyg - nadslinjer bör därigenom kunna under- lättas.
lnLnan skolverket kan påbörja sin verksamhet, måste givetvis ett flertal organisatoriska problem lösas. Man tor- de dock knappast kunna bedöma dessa problem som särskilt svårlösta. Prin- cipiellt mycket betydelsefull men orga- nisatoriskt ingalunda svårlöst blir ny- konstruktionen av skolverkets ledning samt inrättandet av skolverkets rådgi- vande nämnd.
Ifråga om kansliorganisationen inne- bär de sakkunnigas förslag, att de nu- varande arbetsenheterna inom skolöver- styrelsen och överstyrelsen för yrkesut- bildning i stor utsträckning bevaras. En del ändringar av organisationen och
omflyttning av arbetsuppgifterna skall visserligen företagas, men detta torde kunna äga rum utan att särskilt intrika- ta problem uppstår. En av de mera omfattande förändringarna består däri, att planerings- och byggnadsärendena inom överstyrelsen för yrkesutbildning överföres till den gemensamma sektorns planerings- och byggnadsavdelning. Uppdelningen av den nuvarande andra byrån inom över-styrelsen för yrkesut- bildning på två rotlar innebär i reali- teten ingen ändring, eftersom nämnda byrå redan faktiskt är delad i två ar- betsenheter. Omändringen av den sist- nämnda överstyrelsens fristående sek- tion till en rotel är av formell art; den- na sektion har ända sedan sin tillkomst fungerat som en byrå.
Organiserandet av de tre nya rotlarna, för respektive jordbruksutbildning, skogsbruksutbildning och utbildning för vårdyrken, torde inte heller stöta på större svårigheter. De båda förstnämnda rotlarna skall i stort sett motsvara res- pektive lantbruksstyrelsens undervis- ningsbyrå och skogsstyrelsens undervis- ningssektion. Dessa båda arbetsenheter får brytas loss från de nämnda äm- betsverken och överföras till skolver- ket. Organisatoriskt något besvärligare blir skapandet av roteln för utbildning i vårdyrken. Till denna skall överflytta-s arbetsuppgifter, som nu utföres inom tre olika verk, nämligen medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Endast inom det sist- nämnda verket finns för närvarande en
arbetsenhet, som är helt sysselsatt med dylika arbetsuppgifter, nämligen sek- tionen för vårdyrken. Dess personal av- ses bli överförd till skolverket. Från de båda övriga ämbetsverken. är det tänk- bart, att några befattningshavare, som nu handlägger utbildn'ingsärenden, kan bli överflyttade till skolverket.
En del organisationsproblem, Som sammanhänger med inrättandet av skol- verket, kommer att upp-stå för de fack- ämbetsverk, vilkas nuvarande centrala ledning av något slag av yrkesutbild- ning enligt våra förslag skall överföras till skolverket. I viss utsträckning skall dessa ämbetsverk alltjämt leda utbild- ning för yrkesutövning, nämligen kurs- verksamhet av rådgivande karaktär. För tillsynen av sådan verksamhet måste skapas organisatoriska resurser inom respektive verk. Inom lantbruksstyrel- sen och skogsstyrelsen har tillsynen över denna verksamhet i huvudsak åvi- lat respektive undervisningsbyrån och undervisningssektionen inom dessa verk. För medicinalstyrelsen och so- cialstyrelsen tillkommer speciella pro— blem, därför att praktiskt taget alla be- fattningshavare inom dessa verk, som handlagt utbildningsårenden, även varit sysselsatta med andra uppgifter. En viss
omorganisation av de berörda arbetsen- heterna inom de båda verken blir nöd- vändig. Även för sjöfartsstyrelsen inträ— der problem av liknande art som för medicinal- och socialstyrelserna. De be- fattningshavare inom sjöfartsstyrelsen, som handlägger uthildningsärenden, har även andra uppgifter att ombesörja.
Under förutsättning att proposition på grundval av de sakkunnigas betän- kande framlägges för 1963 års riksdag bör skolverket kunna träda i funktion vid ingången av budgetåret 1964/65, d. v. 5. den 1 juli 1964. Det kommer då att förflyta en tid av något mera än ett år mellan riksdagsbeslutet och skolver- kets start. Denna tid synes oss vara till- räcklig för de nödvändiga förberedelser- na för verkets organiserande och för de organisationsförändringar, som måste vidtagas inom fackämbetsverken.
Med hänvisning .till vad som i betän- kandet anförts hemställer de sakkun- niga,
att det från och med den 1 juli 1964 mätte inrättas ett för den centrala led- ningen av det allmänna undervisnings- väsendet och yrkesutbildningsväsendet gemensamt ämbetsverk.
KAPITEL 18
Sammanfattning
Efter att i kap. 1 ha redogjort för ut- redningsuppdraget lämnar de sakkun- niga i första avdelningen av detta be- tänkande en översiktlig redogörelse för den statliga och statsunderstödda yrkes-
utbildning, som förekommer i vårt land, samt över tillsynen av densamma. And- ra avdelningen av betänkandet inne- håller de sakkunnigas förslag.
Nuvarande förhållanden
1 kap. 2 redogöres i stora drag för den yrkesutbildning, som för närvarande är anordnad för skilda näringar och yrken: industri, hantverk, handel, sjöfart, hus- ligt arbete, fiske, jordbruk, skogsbruk, sjuk- och hälsovård, socialvård, brand- väsende och polisväsende m. m.
För den utbildning av lärare för olika slag av yrkesundervisning, som hittills organiserats, lämnas redogörelse 1 kap. 3.
Kap. 4 innehåller uppgifter dels om huvudmannaskapet för olika slag av yr- kesutbildande skolor och kurser och dels om den lokala och den regionala ledningen av yrkesutbildningsväsendet.
I kap. 5 lämnas relativt utförliga upp-
gifter om hur den centrala ledningen av yrkesutbildningsväsendet för närvaran- de är organiserad och om de väsentli- gaste av de tillsynsuppgifter som de äm- betsverk har att utföra, vilka utövar till- syn över yrkesutbildning.
Kap. 6 lämnar en historisk översikt över tidigare behandling av frågor, som berört den centrala ledningen av yrkes- utbildningen. Härvid har tillkomsten av överstyrelsen för yrkesutbildning be- handlats särskilt utförligt.
Det må påpekas, att i redogörelserna för nuvarande förhållanden hän-syn icke har kunnat tagas till förändringar, som inträffat efter utgången av år 1961.
Avgränsning av de sakkunnigas utredningsuppdrag
I första kapitlet av andra avdelningen, kap. 7, har de sakkunniga företagit en avgränsning av sitt utredningsuppdrag. Detta har varit nödvändigt att göra, där- föratt begreppet yrkesutbildning varken är enhetligt eller entydigt. Man måste göra klart för sig, vad som bör förstås med yrkesutbildning i direktivens me- ning för att därigenom avgränsa utred- ningsuppdraget. I överensstämmelse
med den innebörd begreppet yrkesut- bildning erhållit i det allmänna språk- bruket har de sakkunniga preciserat den yrkesutbildning, om vars centrala led- ning de har att lägga fram förslag, på följande sätt: den nedanför universitets- och högskolestadiet för praktisk yrkes- utövning avsedda utbildning, som med ekonomiskt stöd från det allmänna står öppen för personer, vilka uppfyller för
varje särskild form .av utbildning even- tuellt uppställda villkor beträffande ålder, hälsotillstånd, förkunskaper o. d.
Utanför utredningsuppdraget faller genom denna avgränsning dels den uni- versitets- och högskolemässiga utbild- ningen, dels den interna utbildning inom statliga verk, som är avsedd ute- slutande för verkens egen personal, och dels den yrkesutbildning, som utan eko- nomiskt stöd av det allmänna bedrives av privatpersoner, enskilda företag, stif- telser och organisationer m. fl. Vidare har de sakkunniga från utredningsupp- draget undantagit den yrkesutbildning, som förekommer vid sådana specialsko- lor som ungdomsvårdsskolor, dövskolor,
blindskolor, vanföreanstalternas yrkes- skolor, särskolor och skolhem för psy- kiskt efterblivna, eftersom yrkesutbild- ningen vid dessa skolor och anstalter med hänsyn till elevernas speciella sta- tus bör ledas av ämbetsverk med sär- skild sakkunska-p härom. Däremot har de sakkunniga ansett, att ledningen av utbildningen för lärare för yrkesunder- visningen bör falla inom ramen för utredningsuppdraget. Dock har de sak- kunniga icke tagit upp till behandling frågan om den centrala ledningen av lärarseminarierna på det husliga områ— det, eftersom denna fråga så sent som år 1960 blivit föremål för riksdagsbeslut.
Uppgifter för yrkesutbildningens centrala ledning
Från allmänt principiella utgångspunk- ter anger de sakkunniga i kap. 8 vilka väsentliga uppgifter, som det enligt de- ras mening bör åligga den centrala led- ningen för yrkesutbildningen att ut- föra. Inledningsvis framhåller de sak- kunniga, »att 1918 års beslut om inrät- tande av praktiska ungdomsskolor kan sägas utgöra ett genombrott för den tanken, att samhället bör bära ansvar för att de stora skaror av ungdom, som tänker ägna sig åt förvärvsarbete inom de praktiska yrkena, erhåller en för detta ändamål väl lämpad utbildning likaväl som samhället sedan gammalt åtagit sig ansvaret för utbildningen för de teoretiska banorna. 1950 års princip- beslut om införande av enhetsskola jäm- te 1955 och 1957 års beslut om utbygg— nad av yrkesskolväsendet samt om ök-a— de statsbidrag till detta kan betecknas som en definitiv bekräftelse på att sam- hället iklätt sigsådant ansvar. Rik'tpunk- ten för en diskussion om uppgifterna för den centrala ledningen måste såle- des bli samhällets ansvar för att yrkes- utbildningen verkligen blir ett med and-
ra utbildningslinjer jämställt led i den framväxande ungdomsskolan.
I fråga om planeringen av yrkesut- bildningen bör den centrala ledningen ange riktlinjerna för planeringsarbetet, dra upp en ram för yrkesutbildningen och övervaka att innehållet i denna fyl- les .av huvudmännen för yrkesutbild— ningsanstalterna. Den centrala led- ningen har att se till, att skolor, kurser, utbildning inom näringslivet självt o.s.v. kommer till stånd i erforderlig omfattning och att utbildningen ges ett sådant innehåll, att de utbildade kan nyttiggöra sina förvärvade kunskaper och färdigheter isåväl privatekonomiskt som samhällsekonomiskt avseende. Den centrala ledningen kan själv ta initiativ i dessa hänseenden eller samordna de initiativ, som 'tas av huvudmännen för yrkesutbildningsanstalter eller inom nä— ringslivet av företag och branschorgani— sationer.
Beträffande ledningen av den pedago- giska verksamheten vid yrkesutbild- ningsanstalterna bör det vara en väsent- lig uppgift för den centrala ledningen
att bestämma innehållet i den undervis— ning och utbildning, som skall meddelas i olika skolor och kurser samt ange rikt- linjer för hur denna bör läggas upp. Kursplaner och timplaner bör fastställas av den cen-trala ledningen, men de bör utarbetas i nära samverkan med nä- ringsliv och arbetsmarknad. En annan viktig uppgift för den centrala led- ningen är att se till, att lärare itillräck- ligt antal och med tillfredsställande yrkespraktik och pedagogisk utbildning står till yrkesutbildningens förfogande. Ett omfattande pedagogiskt försöks— och reformarbete på yrkesutbildningens område är nödvändigt. Den centrala led- ningen bör fungera som initiativtagare och allmänt pådrivande kraft i fråga om den pedagogiska reformverksam- heten.
Överhuvudtaget har den centrala led- ningen att se till, att yrkesutbildningen följer med i den snabba utveckling som kännetecknar vänt moderna sam- hälle. Det verk, som centralt skall öva tillsyn över yrkesutbildningen, måste övervaka att de fasta yrkesutbildnings- anstalternas och andra utbildningsfor- mers allmänna anordning, deras utrust- ning med lärarkrafter, lokaler och un- dervisningsmateriel blir så ändamåls- enlig som möjligt. De sakkunniga anser sig icke böra lägga fram några förslag rörande den centrala ledningens befo- genheter i fråga om inrättande och till- sättande av lärartjänster,1 eftersom hu- vudgrunderna för inrättande respektive tillsättande av lärartjänstern—a faststäl- les av statsmakterna. Därest huvudpar— ten av yrkesutbildningen kommer att ställas under gemensam central ledning måste som konsekvens härav företas en översyn av de stadgor, ämbetsverks- instruk-tioner och andra författningar, som nu reglerar verksamheten på olika
1 Jfr dock kap. 13 och 14 ifråga om de- centraliseringsproblemet.
yrkesutbildningsområden. I avvaktan på en sådan översyn bör tillsvidare de nu gällande reglerna för inrättande och till- sättande av lärartjänster inom yrkesut- bildningsväsendet i huvudsak tillämpas.
I fråga om handläggningen av skol- byggnadsfrågor föreslår de sakkunniga, att lokalbehovsprövningen skall över- flyttas till länsskolnämnderna, sedan grundskolan i stort sett blivit genom— förd över hela lande—t. Härigenom skulle en viss förenkling kunna ske av den för närvarande synnerligen invecklade pro- ceduren för handläggningen av skol- byggnadsäre-ndena. Det verk, som cen- tralt skall leda yrkesutbildning, bör noga följa utvecklingen i fråga om ut- arbetande, framställning och distribu- tion av undervisningsmateriel samt taga de initiativ, som erfordras för en god försörjning härmed. En central upp- handling av dylik materiel bör ingå som ett led i ämbetsverkets arbete. Denna serviceverksamhet 'bör dock icke få så stor omfattning, att verket faktiskt blir något av ett affärsdrivande verk. Det bör i stället söka samarbete med institu- tioner, som utför likartat arbete.
De sakkunniga föreslår, att statsbidrag till skolbyggnader inom ramen för till förfogande stående medel skall beviljas av den centrala tillsynsmyndigheten i stället för som nu av Kungl. Maj:t. Vi- dare förutsätter de, att länsskolnämn- derna i stor utsträckning skall kunna fatta beslut i statsbidragsärenden, som avser bidrag till de årliga kostnaderna för yrkesutbildningen. Endast i vissa fall bör avgörandet ligga hos Kungl. Maj:t eller den centrala tillsynsmyndig- heten.
De sakkunniga inskärper, att yrkes— skolan lika litet som den allmänbildan- de skolan kan vara en institution enbart för meddelande av kunskaper och in— övande :av färdigheter, den måste också
utföra en fostrande gärning. Det blir den centrala ledningens plikt att se till,
att de fostrande momenten får en till— börlig plats i utbildningen.
Koncentration av yrkesutbildningens centrala ledning
I kap. 9 behandlas en av kärnpunkterna i utredningsdirektiven, nämligen frågan om hur man skall kunna åstadkomma en koncentration av den centrala led- ningen av yrkesutbildningen. Som fram- går av redogörelsen i kap. 5 är denna ledning för närvarande synnerligen splittrad, den är uppdelad mellan ett flertal centrala ämbetsverk, som lyder under skilda departement. I förevarande kapitel diskuterar de sakkunniga in- gående de skäl i fråga om planering, pedagogisk verksamhet, organisation och administration, som kan anföras till förmån för en koncentration av den centrala ledningen till ett enda ämbets— verk. I denna diskussion innefattas ock- så en redovisning av de fördelar och nackdelar för yrkesutbildningen, som en dylik koncentration ger upphov till.
En koncentration av den centnala led- ningen till ett ämbetsverk medför att planeringen av yrkesutbildningen kan genomföras efter enhetliga riktlinjer över hela landet. Lokalt och regionalt upprättade planer kan sammanfogas till en helhet. Det bör härigenom bli möj- ligt att dimensionera utbildningen för ett givet yrke inom [skilda delar av lan- det så, att den samlade utbildningskapa- citeten ungefär kan tillgodose behovet av utbildad personal för yrket i fråga över hela landet. Tillgängliga resurser i fråga om lärarkrafter, lokaler och un- dervisningsmateriel kan disponeras på ett bättre sätt än vad som för närva- rande är fallet. Ett ämbetsverk av ifråga- varande typ kan inte äga samma grund— liga kännedom om en näring eller ett yrkesområde, som det fackämbetsverk
vilket utgör tillsynsmyndighet för nä- ringen eller yrkesområdet i fråga. Ett centralt verk för yrkesutbildningen kan följaktligen inte med samma sakkunskap som ett fackämbetsverk bedöma, vilket innehåll utbildningen på olika stadier bör få för att motsvara erforderliga krav på yrkeskunnighet, och hur ut- bildningen med hänsyn härtill bör plan- läggas. Dessa nackdelar kan dock eli- mineras; dels därigenom att det inom det centrala verket anställes fackkunnig personal och dels därigenom att verket upptar samarbete i organiserade former med fackämbetsverket och/eller orga— nisationer, som företräder vederböran— de näring eller yrkesområde.
Ett centralt yrkesutbi-ldningsverk har den fördelen framför de fackämbets— verk, som .nu leder yrkesutbildning, att det kommer att förfoga över experter med god pedagogisk skolning och erfa- renhet av utbildningsverksamhet. Här- igenom skapas förutsättningar för att yrkesutbildningen i pedagogiskt hän- seende skall kunna väsentligt förbättras. Det bör bli möjligt att få till stånd peda- gogisk utbildning och fortbildning av lärare för samtliga mera betydande yr- kesutbildningsområden, förbättrad råd- givningsverksamhet åt lärarkrafterna på fältet såväl i fråga om den allmänna pedagogiken som i fråga om utbild- ningsgången och den speciella utbild- ningsmetodiken för skilda yrken samt pedagogiskt reformarbete genom forsk- ning och försöksverksamhet. Ett cen- tralt yrkesutbildningsverk blir vida- re i sin verksamhet främst inriktat på utbildningsfrågorna och kan således
ägna dessa större uppmärksamhet än ett fackämbetsverk, vars huvudsakliga ar— betsuppgifter ligger på andra områden. Fackämbetsverken äger visserligen större facklig sakkunskap för att kunna bestämma innehållet i undervisnings— planerna för den yrkesutbildning, över vilken de utövar tillsyn, men å andra sidan äger dessa verk inte samma sak- kunskap av pedagogisk art som ett cen- tralt undervisningsverk när det gäller att ge anvisningar om hur undervis- ningsplanerna skall genomföras i det dagliga undervisningsarbetet. Eventuella nackdelar av pedagogisk art bör kunna elimineras genom ett samarbete i lik- nande former, som ovan angivits i fråga om planeringsverksamheten. Fördelarna av att koncentrera hand- läggningen av ärenden rörande skolor- nas organisation till ett centralt yrkes- utbildningsverk har nära samband med de fördelar, som vinnes av att koncen- trera de pedagogiska ärendena till ett sådant verk. Om detta får om hand led- ningen av den pedagogiska lärarutbild- ningen samt yrkesundervisningens ut- formning i pedagogiskt avseende vinnes i fråga om den inre organisationen den fördelen, att skolornas behov av dugliga lärare kan bättre tillgodoses. Anskaffan- det av undervisningsmateriel genom central upphandling bör kunna effekti- viseras och bidra till att ytterligare ned- bringa kostnaderna för huvudmännen genom centralisering till ett enda verk. Större rättvisa för lärarpersonalen i frå- ga om anställnings- och befordringsför- hållanden bör kunna skapas, om ett
enda verk får handlägga frågor om be- hörighet och värdera de enskilda lä- rarnas meriter.
I administrativt hänseende vinnes den fördelen, att de lokala skolledningarna och huvudmännens förvaltningsorgan för skolorna kan förenkla sitt arbe- te, när det gäller skolornas administra- tion. Det måste också anses som en betydande fördel, att framställningarna till Kungl. Maj:t om anslag till yrkes- utbildningen samt handläggningen av statsbidragsärendena på det centrala planet får ombesörjas av ett enda verk, specialinriktat på utbildningsfrågorna. Utbildningen för skilda yrken kan här- igenom bli föremål för likvärdig be- handling, när det gäller att fördela sta- tens ekonomiska stöd åt yrkesutbild- ningen. Det bör vara det centrala ver- kets plikt att opartiskt väga önskemål och behov inom skilda yrkesutbild- ningsområden mot varandra, så att intet område otillbörligt vare sig gynnas eller tillbakasättes.
Nackdelar av de organisatoriska och administrativa ärendenas centralisering till ett undervisningsverk inträder i så- dana fall, då ett fackämbetsverk har att pröva behörighet att inneha vissa be- fattningar, för vilka fordras utbildning vid skolor, som nu är underställda ver- ket, samt då befattningshavare inom fackämbetsverkens lokalförvaltningar regelbundet under vissa perioder tjänst- gör som lärare vid skolor, över vilka verket har tillsyn. Dessa nackdelar mås- te dock bedömas som relativt ringa.
Jämställdhet mellan praktiska och teoretiska utbildningsvägar
I det inledande avsnittet av kap. 10 dis- kuterar de sakkunniga hur den i 1950 års riksdagsbeslut om enhetsskolan fast- slagna principen om jämställdhet mel— lan de praktiska och teoretiska utbild-
ningsvägarna skall kunna förverkligas. I det nämnda beslutet hette det, att yr- kesskolan skulle i princip jämställas med gymnasierna. I överensstämmelse härmed använder de sakkunniga i fort—
sättningen termen yrkesskolan som den samlande beteckningen för den yrkes- utbildning, som skall jämställas med gymnasierna. Med denna term avses så- lunda den yrkesutbildning för skilda yrken, som försiggår parallellt med gym- nasiet på samma åldersstadium.
Det grundläggande villkoret för att yrkesskola och gymnasium skall bli jämställda är, att de elever, som genom- gått den obligatoriska skolan, får lika stora möjligheter att välja yrkesutbild- ning som gymnasieutbildning. Utbild- ning för särskilda yrken eller vidsträck— tare yrkesområden måste stå elever från den obligatoriska skolan till buds i rela- tivt sett samma omfattning som fort— satta studier vid gymnasium. Ett annat väsentligt villkor är, att den utbildning, som yrkesskolan ger, i fråga om kvali- teten skall kunna fullt ut mäta sig med den utbildning gymnasiet ger. Även vissa andra villkor måste uppfyllas, för att den eftersträvade jämställdheten skall kunna uppnås. De lärarkategorier, som arbetar inom yrkesutbildningen, måste erhålla en god pedagogisk utbild- ning, yrkesskolan och gymnasiet måste
få arbeta under likvärdiga ekonomiska villkor och en fast utbildningsgång måste komma till stånd inom alla vik- tigare typer av yrkesutbildande skolor. Genomgång av en viss skola måste ge en bestämt definierad och helst i skolför- fattningarna fastslagen kompetens. Jämställdheten mellan praktiska och teoretiska utbildningsvägar måste avse inte endast den yrkesutbildning, som meddelas åt elever på samma ålderssta— dium som gymnasiets, utan även yrkes- utbildningen för vuxna, antingen det är fråga om omskolning för ett nytt yrke eller fortbildning respektive vidareut- bildning inom det egna yrket. Konse- kvensen av kravet på jämställdhet blir, att även vuxenutbildningen måste ledas av ett pedagogiskt verk och icke av arbetsmarknadsmyndigheter. I begrep- pet yrkesskolan inräknar de sakkunniga inte kurser som har karaktär av infor- mation och rådgivning åt redan verk- samma yrkesutövare och inte heller inom det frivilliga folkbildningsarbetet förekommande kurser, som kan ligga yrkesutbildningen nära.
Verksamhetsområdet för yrkesutbildningens centrala ledning
Huvuddelen av kap. 10 ägnas åt en pre- cisering av verksamhetsområdet för yr- kesutbildningens centrala ledning. Av det tidigare förda resonemanget om jämställdhet mellan de praktiska och teo- retiska utbildningsvägarna följer lo- giskt, att den centrala ledningen måste utöva tillsyn över all egentlig yrkesut- bildning, grundutbildning, specialise- rad utbildning, fortbildning, vidareut- bildning och omskolning, som icke är av högskolemässig natur, samt därjämte lärarutbildning för yrkesundervisning- en. Av praktiska skäl göres undantag från denna allmänna regel ifråga om
viss mera spccialbetonad yrkesutbild- ning.
De sakkunniga anger i fortsättningen, vilka utbildningsanstalter eller annan yrkesutbildningsverksamhet som enligt deras mening bör ställas under ledning av ett centralt yrkesutbildningsverk och vilken utbildningsverksamhet, som bör undantagas härifrån.
De sakkunniga föreslår, att all den yr- kesutbildning, som för närvarande centralt ledes av överstyrelsen för yr- kesutbildning, skall ställas under led- ning av det centrala verk, om vars in— rättande de sakkunniga längre fram i
betänkandet framlägger förslag. I enlig- het härmed -skall :all den statsunder- stödda utbildningen för industri, hant— verk och handel ställas under ledning av detta verk. Detsamma gäller beträf- fande den utbildning för husligt arbete, som nu ledes av överstyrelsen för yrkes- utbildning. Likaså föreslås att lärar- utbildningen för skolor och kurser för industri, hantverk och handel ställes under det nya verkets ledning.
Beträffande yrkesutbildningen för sjö- fart står redan sjömansskolorna under ledning av överstyrelsen för yrkesut- bildning och skulle således automatiskt komma under tillsyn av det nya ver- ket. De sakkunniga föreslår, att sjöbe- fälsskolorna, över vilka sjöfartsstyrel- sen nu utövar tillsyn, skall jämte lärar- utbildningen för desamma överflyttas under det nya verkets ledning. '
Yrkesutbildningen för fisket skall en- ligt de sakkunnigas förslag icke stäl- las under ledning av yrkesutbildnings- verket. Skälet härför är, att utbildningen av fiskeritjänstemän kan anses vara en intern verksutbildning och att de kur- ser för fiskare, som anordnas av i hu- vudsak hushållningssällskapen, icke kan betraktas som yrkesutbildning i egent- lig mening utan som ett slags informa- tions- och rådgivningsverksamhet åt re- dan verksamma yrkesutövare. Om och när yrkesskolor 'för fiskare i ordets egentliga mening kommer till stånd, bör de givetvis ställas under ledning av det centrala yrkesutb'ildningsverket.
Ifråga om yrkesutbildningen för jord- bruket, som nu står under centralledning av lantbruksstyrelsen, föreslår de sak- kunniga, att de fasta yrkesutbildnings- anstalterna jämte de särskilda utbild- ningskurserna för personal i jordbrukets tjänst skall överföra—s under ledning av det nya verket, medan den kursverksam- het, som bedrives av hushållningssäll-
skap och lantbruksnämnder m. fl. kurs- anordnare, alltjämt skall stå under till- syn av lantbruksstyrelsen. Under yrkes- utbildningsverkets ledning skulle alltså komma att ställas Alnarps lantbruksin- stitut, lantbruksskolor, lantmannasko- lor, jordbrukets yrkesskolor, lanthus— hållsskolor, i kap. 10 hänförda till ut- bildning för husligt arbete, mejerisko- lor, trädgårdsskolor och fruktodlings- uskolan. Som i kap. 10 angivits, har till 1962 års riksdag framlagts proposition angående en genomgripande reform av jordbrukets yrkesutbildning, denna om- ständighet har dock icke givit de sak- kunniga anledning att ändra sina ställ- ningstaganden.
De sakkunnigas förslag rörande skogs- brukets yrkesutbildning följer samma huvudlinje som ifråga om jordbrukets yrkesutbildning. De fasta utbildnings- anstalterna, som för närvarande står under tillsyn av dels domänstyrelsen och dels skogsstyrelsen samt i ett fall av en särskild styrelse, föreslås bli över- förda under ledning av yrkesutbild- ningsverket, medan kursverksamhet av rådgivande natur skall stå kvar under tillsyn av skogsstyrelsen. Under yrkes- utbildningsverkets ledning kommer att stå: skogsmästarskolan, skogsskolorna, kompletteringskurser för inträde i skogsskola samt skogsbruksskolorna. Enligt förslag i proposition till 1962 års riksdag skulle samtliga dessa skolfor- mer tillsvidare i avvaktan på de sakkun- nigas förslag ställas under ledning av skogsstyrelsen.
Utbildningen av vissa personalgrup- per på sjukvårdens område, nämligen -sjukvårdsbiträden, undersköterskor, la- boratoriepersonal, röntgentekniker, ar- betsterapeuter, äger rum vid skolor och kurser under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning. Denna utbildning skulle enligt de sakkunnigas tidigare återgivna förslag rörande nämnda över—
styrelse automatiskt komma att överfö- ras till det nya ämbetsverket. Vidare föreslår de sakkunniga att under dess ledning ställes sjuksköterskeskolorna, barnmorskeläroanstalterna, centralsko- lan för specialutbildning av barnsjuk- sköterskor, statens distriktssköterske- skola, statens institut för högre sjuk- sköterskeutbildning samt utbildningen av personal för mental—sjukvården, vilka utbildningsformer för närvarande står under tillsyn av medicinalstyrelsen. Sjukgymnastinstituten samt tandskö- terske- och tandteknikerskolorna före- slås däremot icke bli överförda under yrkesutbildningsverkets ledning, därför att de nämnda utbildningsanstalterna är organisatoriskt nära sammankopplade med respektive medicinska fakulteter och tandläkarhögskolor. Beträffande kursverksamheten på ifrågavarande om- råde föreslår de sakkunniga, att medici- nalstyrelsen får bära ansvaret för kur- ser av mera informativ karaktär, medan yrkesutbildningsverket får öva tillsyn över kurser, som äger karaktär av fort- bildning.
Ifråga om utbildningen av personal för vårduppgifter på det sociala områ- det föreslår de sakkunniga, att under ledning av yrkesutbildningsverket stäl- les barnsköterskeskolorna — som nu le- des av överstyrelsen för yrkesutbildning
_— sociala barnavårdsseminariet, svens- ka socialvårdsförbundets kurser för ut- bildning av ålderdomshemsförestånda- re samt utbildningen av biträden för ålderdomshem jämte utbildningen av hemsamariter. Ledningen av kursverk- samheten på ifrågavarande område fö— reslås delad mellan socialstyrelsen och det nya ämbetsverket på liknande sätt som beträffande kursverksamheten på sjukvårdens område. Det förstnämnda verket får ansvara för kurser av i hu- vudsak informativ karaktär och det sistnämnda för kurser, som har karaktär av fortbildning. Vidare hemställer de sakkunniga, att en översyn skall göras av hela utbildningen av personal för vårduppgifter på det sociala området, så att bättre samordning av utbildning- en av olika personalgrupper kan åstad- kommas.
Slutligen föreslår de sakkunniga, att statens brandskola, som för närvarande via en särskild styrelse lyder direkt under Kungl. Maj:t skall ställas under ledning av det tilltänkta ämbetsverket. Däremot anser de sakkunniga, att sta- tens polisskola, som likaledes står un- der tillsyn .av en särskild styrelse, på grund av poli-smannautbildningens spe- ciella karaktär icke bör ställas under ledning av yrkesutbildningsverket.
Fristående yrkesutbildningsverk eller gemensamt skolämbetsverk
I kap. 11 diskuterar de sakkunniga in- gående, om den centrala ledningen av yrkesutbildningen bör anförtros åt ett speciellt för detta ändamål inrättat äm- betsverk eller om denna ledning bör sammanföras med den centrala ledning- en av det allmänna undervisningsväsen- det i ett gemensamt skolämbetsverk. De sakkunnigas utredningsuppdrag avser endast yrkesutbildningens ledning på
22——201170
det centrala ämbetsverksplanet, men se- dan direktiven för de sakkunnigas arbe- te utarbetades år 1955 har tillkommit en rad faktorer, som gör det befogat att undersöka, om icke skol- och utbild- ningsväsendet i dess helhet bör ställas under ledning av ett och samma verk. Sedan de sakkunniga tillkallades har ge- nomförts en skolstyrelsereform, som bland annat innebär, att såväl de all-
mänbildande skolorna i en kommun som de av kommunen ägda yrkesskolor- na ställts under lokal ledning av kom- munens skolstyrelse. Vidare har i samt- liga län -—— Stockholms stad undantagen _— tillsatts länsskolnämnder, som utgör regionala skolmyndigheter för både det allmänna skolväsendet och de kommu— nala yrkesskolorna. Den väsentligaste faktor, som motiverar en utvidgning av utredningsuppdraget på angivet sätt, är emellertid grundskolereformen. Sedan grundskolan definitivt genomförts över hela landet, kommer den att utgöra grundvalen för praktiskt taget all efter- följande utbildning av såväl teoretisk som yrkesinriktad art.
De sakkunniga har ingående under- sökt vilka bärande skäl, som kan an- föras till förmån för vart och ett av de båda angivna alternativen, ett särskilt yrkesutbildningsverk eller ett gemen- samt skolämbetsverk. Det väsentligaste skälet av rent allmän natur för inrättan- de av ett särskilt yrkesutbildningsverk ligger i yrkesutbildningens rent ekono— miska målsättning. Yrkesutbildningen skall i motsats till utbildningen inom det allmänna skolväsendet ge möjlighe- ter för eleverna att på samma gång göra dels en produktiv insats i samhällslivet, dels försörja sig själva och sina famil- jer. Vidare bör denna utbildning i kvan- titativt hänseende läggas upp så, att det vid olika tidpunkter skiftande behovet av yrkesutbildad arbetskraft inom skil— da branscher och speciella yrken kan tillgodoses. Ansvaret för att denna dubb- la målsättning kan uppnås måste ligga hos det verk, som centralt skall leda ut- bildningen. Detta kan endast ske där- igenom att verket upprätthåller ett nära samarbete med företrädare för närings— liv och arbetsmarknad och med fack- ämbetsverken. Anser man att represen- tanter för dessa områden skall ingå som ledamöter av verkets styrelse utgör det-
ta ett argument för inrättande av ett särskilt yrkesutbildningsverk. Det är synnerligen önskvärt, att planeringen av den praktiska utbildningen för olika yrken samordnas. Denna arbetsuppgift blir så omfattande och så betydelsefull för landets ekonomiska och sociala ut- veckling, att den helst bör skötas av ett särskilt ämbetsverk.
Den centrala ledningens befattnings- havare måste stå i nära kontakt såväl med näringslivet som med yrkesskolor- nas lärare och ledning för att kunna hålla undervisningsplaner och undervis- ningsmetodik up to date, medverka till rekrytering av lärare, anskaffning av undervisningsmateriel m. m. Yrkesut— bildningens behov av god service från den centrala ledningens sida kan anfö- ras som ett starkt argument för inrät- tande av ett särskilt yrkesutbildnings- verk. Yrkesutbildningens mångfacette- rade natur och de skillnader, som före- ligger mellan allmänbildande och yr— kesutbildande skolor ifråga om bland annat skolornas inre organisation och den speciella undervisningsmetodiken är också faktorer, som talar till förmån för ett särskilt yrkesutbildningsverk.
Det väsentligaste av de skäl av allmän natur, som talar för inrättande av ett gemensamt skolämbetsverk, är att grundskolan framdeles kommer att ut— göra grundvalen för all efterföljande ut- bildning. Vårt lands skolväsen kommer därigenom :att bilda en sammanhängan- de helhet, de olika skolformerna bör ses som delar av denna helhet. Ett annat argument för inrättande av ett sådant verk, vilket argument härledes härur, är att flera efter grundskolan följande utbildningsformer av såväl teoretisk som praktisk natur blir så sammanväv- da med varandra, att ärendena rörande dessa lämpligast bör behandlas enligt enhetliga normer inom ett och samma ämbetsverk. Detta gäller särskilt ifråga
om de allmänna gymnasierna och fack- gymnasierna samt ifråga om de av 1957 års skolberedning föreslagna fackskolor- na. Ett annat skäl av allmän natur är den samordning av 'den lokala ledning- en inom kommunerna av allmänbildan— de skolor och yrkesskolor som ägt rum och inrättandet av länsskolnämnderna, vilka fungerar som regionala tillsyns- myndigheter för såväl allmänbildande skolor som vissa yrkesskolor. Vidare kan man peka på, att den skolsociala verksamheten i stort sett kommer att arbeta på ungefär samma sätt inom det allmänna undervisningsväsendet som inom yrkesutbildningsväsendet.
Ser man till skolväsendets planering och organisation framträder också många skäl för inrättande av ett gemen- samt skolämbetsverk. Undervisningslo- kaler och undervisningsmateriel kom- mer att användas gemensamt av olika skolor och likaså kommer lärare ur samma kategorier att få tjänstgöra om- växlande i skilda skolformer. En annan betydelsefull omständighet, som talar för inrättande av ett gemensamt skol- ämbetsverk är, att planeringen av de allmänna gymnasierna och fackgymna— sierna bör samordnas i syfte .att få till stånd en lämpligare fördelning av ele— verna mellan gymnasiets båda huvud- typer. Samma argument kan användas ifråga om planeringen av de föreslagna nya fackskolorna. För arbetet inom skolstyrelser och länsskolnämnder skulle det vara värdefullt, om tillsätt— ningen av lärartjänster inom det all- männa undervisningsväsendet och inom yrkesskolväsendet kunde samordnas, vilket lättast sker, om ett gemensamt skolämbetsverk handlägger tillsättnings- ärendena. Ett mycket starkt argu- ment för skapandet av ett dylikt verk utgör önskvärdheten av att skolväsen— dets byggnadsfrågor kommer att hand- läggas enligt enhetliga normer.
Grundskolan kommer att få till upp— gift att förbereda samtliga sina elever för deras kommande verksamhet i ar- betslivet. I denna målsättning ligger inneslutet ett väsentligt motiv för en ge- mensam ledning av den pedagogiska verksamheten inom vårt utbildningsvä- sende. Ett samspel blir ofrånkomligt mellan å ena sidan grundskolan och å andra sidan alla de utbildningsformer, som bygger på denna, ifråga om den pe- diagogiska planläggningen och planer- nas genomförande i det dagliga un- dervisningsarbetet. Detta samspel främ- jas bäst, om gemensam central ledning av hela skol- och utbildningsväsendet inrättas. Ett annat argument härför är den nuvarande starka splittringen av ledningen för länarutbildningen. Med hänsyn till att de allmänna pedagogiska frågorna är tämligen likartade inom så— väl det allmänna undervisningsväsen- det som yrkesutbildningsväsendet och till det förhållandet, att vissa lärarka- tegorier kan tjänstgöra inom såväl all- mänbildande som yrkesutbildande sko— lor skulle det vara till fördel att lärar- utbildningen leddes av ett gemensamt skolämbetsverk. Inom ramen för detta skulle det bli möjligt att företa en lämp- ligare avvägning av olika skolformers intressen ifråga om utbildningen av lä- rarpersonal än vad som nu är möjligt.
Sedan de sakkunniga vägt skälen för ett fristående yrkesutbildningsverk mot skälen för ett gemensamt skolämbets- verk har de kommit .till den uppfatt- ningen, att inrättandet av ett gemen— samt skolämbetsverk utgör den lösning på problemet om den centrala led- ningens organisation, som skapar de bästa förutsättningarna för en gynnsam och ändamålsenlig utveckling av hela vårt skol— och utbildningsväsende. En sådan reform skulle underlätta den före— stående omgestaltningen av skolväsen-
det, utvecklandet av ett organiskt sam— band mellan grundskolan och dess över-
byggnader samt strävandena att skapa jämvikt mellan olika utbildningsvägar.
Förslag om inrättande av ett gemensamt skolämbetsverk
1 kap. 12 framlägger de sakkunniga för- slag till organisation av ett gemensamt skolämbetsverk, hos vilket samlas den centrala ledningen av såväl det allmän- na undervisningsväsendet som yrkesut- bildningsväsendet. Detta nya ämbets- verk har att utföra de arbetsuppgifter och utöva de befogenheter, som nu till- kommer skolöverstyrelsen och översty— relsen för yrkesutbildning, samt får vi- dare övertaga fackämbetsverkens tillsyn över yrkesutbildning i den mån nämnda yrkesutbildning i enlighet med de sak- kunnigas förslag i kap. 10 skall över- föras under med annan yrkesutbildning gemensam ledning. De sakkunniga före— slå—r, att det nya ämbetsverket skall kal— las skolverket, officiellt Kungl. Skolver- ket.
De sakkunniga föreslår, att skolverket skall ledas av en styrelse med chefen för verket som ordförande. Ledningen konstrueras alltså så, att den får arbeta enligt ett kollegialt system, d.v.s. att ledamöterna av verksstyrelsen gemen- samt överlägger om ärendena och fattar beslut efter omröstning, om så skulle erfordras. Styrelsen bör enligt de sak- kunnigas mening sammansättas av för— utom verkschefen representanter för verkets chefstjänstemän och företrädare för lekmannaintressena. De sistnämnda bör vara i majoritet. De sakkunniga har diskuterat, huruvida lekmannarepresen- tanterna hör vara en odifferentierad grupp eller om de bör delas i två grup— per, varvid den ena i främsta rummet skulle företräda det allmänna skol- och folkbildningsväsendets intressen och den andra näringslivets och arbetsmark-
nadens intressen i fråga om yrkesutbild— ning. De sakkunniga förorda-r det först- nämnda alternativet. I enlighet med dessa överväganden föreslår de sak- kunniga, att skolverkets styrelse skall utgöras av verkschefen, de båda över- direktörerna i verket, två till verkets kansli knutna chefstjänstemän samt sex lekmannarepresentanter, sammanlagt elva personer. Verkschefen och över- direktörerna blir självskrivna, de övriga förordnas .av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år 1 sänder utan förslagsrätt för några organisationer. För de sistnämn— da förordnar Kungl. Maj:t suppleanter, likaledes för fyra år.
Ghefskapet över skolverket skall ut- övas av en generaldirektör, som också i enlighet med vad som ovan sagts blir ordförande i verksstyrelsen.
Generaldirektören biträdes av två överdirektörer, av vilka den ene främst skall ägna sig åt det allmänna skol- och folkbildningsväsendet och den andre _åt yrkesutbildningsväsendet. Den ene över- direktören förordnas att vara souschef.
Beträffande riktlinjerna för utform- ningen av kansliets organisation inom skolverket har de sakkunniga funnit det önskvärt att bevara sådana organisa- tionsformer inom de nuvarande skol- ämbetsverken, som erfarenhetsmässigt visat sig vara värdefulla och ändamåls- enliga. De sakkunniga har icke velat bryta sönder dessa former. Skolöversty- relsen är organiserad enligt ett system, för vilket de sakkunniga använt be- teckningen avdelningsprincipen. Den innebär att verket är uppdelat i 'avdel-
ningar, mell-an vilka ärendena fördelats enligt sin art, administrativa ärenden handlägges i en avdelning, planerings- och byggnadsärenden i en, undervis- ningsärenden i en och organisations- ärenden i en. Varje avdelning har i sin tur uppdelats i rotlar, mellan vilka ären- dena i regel fördelats efter skolform. överstyrelsen för yrkesutbildning är or- ganiserad efter ett system, som i be- tänkandet kallas fackbyråprincipen. Den innebär, att undervisningsärenden och organisatoriska ärenden för varje större yrkesutbildningsområde samman- förts för handläggning inom samma byrå. För administrativa ärenden och lärarutbildningsärenden har dock in- rättats särskilda byråer, vilkas arbete spänner över verkets hela arbetsfält. Båda dessa principer kommer att till- lämpas för uppbyggnaden av skolver- ket-s kansli enligt de sakkunnigas för- slag. Detta innebär, att avdelningsprin- eipen genomgående tillämpas i fråga om handläggningen av ärenden rörande det allmänna skolväsendet men endast i viss utsträckning i fråga om handlägg— ningen av ärenden rörande yrkesutbild— ningsväsendet, där pedagogiska och or- ganisatoriska ärenden alltjämt skall handläggas enligt fackbyråprincipen.
Skolverkets kansli indelas i tre sek- torer: en för det allmänna skol- och folkbildningsväsendet samt yrkesutbild- ningsväsendet gemensam sektor, en sek- tor för det allmänna skol- och folkbild- ningsväsendet samt en sektor för yr- kesutbildningsväsendet.
Den gemensamma sektorn indelas ien planerings- och byggnadsavdelning, en administrativ avdelning, samt fristående rotlar och sektioner. De båda avdel- ningarna indelas i sin tur i rotlar. De fristående rotlarna är skolsociala roteln och Skolhygienroteln. De fristående sek— tion-erna är sektionen för fysisk fostran, utredningssektionen och kanslisektio-
nen. Sektionen för centralupphandling inordnas i den adminstrativa avdel— ningen. Den gemensamma sektorn un- derställes verkschefen direkt men de båda överdirektörerna ansvarar när- mast under denne för handläggning av ärenden, som berör deras respektive arbetsområden. Cheferna för första ro- teln inom var och en av de båda avdel- ningarna förordnas att vara chef för avdelningen.
Sektorn för det allmänna skol- och folkbildningsväsendet indelas i tre av- delningar, nämligen undervisningsav- delningen, lärarutbildnings— och för- söksavdelningen samt organisationsav- delningen, varjämte den fristående folk- bildningsroteln föres till denna sek- tor. Varje avdelning indelas i rotlar. Till vissa rotlar knytes sektioner eller andra arbetsenheter med speciella arbetsupp- gifter. Sektorn under-ställes överdirektö- ren för det allmänna skol- och folkbild- ningsväsendet. Chefen för första roteln inom varje avdelning förordnas att vara chef för avdelningen.
Sektorn för yrkesutbildningsväsendet indelas i en yrkesutbildningsavdelning samt fristående rotlar. Yrkesutbild— ningsavdelningen indelas i sex rotlar, nämligen rotlarna för yrkesskolor inom industri och hantverk, för tekniska läro- verk och tekniska skolor, för handels- utbildning, för utbildning i husligt ar- bete, för utbildning i vårdyrken och för lärarutbildning. De båda nyinrättade rotlarna för respektive jordbruks- och skogsbruksutbildning föreslås Ibli fri- stående. Vidare föreslås, avt-t den nuva— rande fristående sektionen i-nom över- styrelsen för yrkesutbildning ombildas till rotel med namnet omskolningsrotel. Den blir likaledes fristående från yrkes- utbildningsavdelningen. Sektorn under- ställes överdirektören för yrkesutbild- ning. En av rotelcheferna inom yrkes— utbildningsavdelningen förordnas att
vara chef för yrkesutbildningsavdel- ningen.
Då de sakkunnigas utredningsuppdrag är begränsat till att avse yrkesutbild- ningens centrala ledning har 'de icke an- sett sig böra föreslå några mera väsent- liga förändringar av organisationsfor- mer och arbetsuppgifter inom de delar av skolverket, där ärenden rörande det allmänna skol- och folkbildningsväsen- det skall handläggas. I den mån sådana förändringar föreslå-s, är de betingade av förslagen rörande yrkesutbildningens centrala ledning.
Beträffande ordningen för fattande av beslut inom skolverket skiljer de sak— kunniga i sitt förslag mellan pleniären- den, som avgöres i plenum med verkets styrelse, och kansliärenden, som avgöres inom verkets kansli.
Till avgörande i plenum med verks— styrelsen kan endast hänföras princi- piellt viktiga eller eljest särskilt bety- delsefulla ärenden, eljest skulle styrel- sens arbetsbelastning bli alltför stor. Pleniärenden blir enligt de sakkunniga-s förslag följande:
ärenden, som gäller de allmänna prin- ciperna för undervisningsväsendets or- ganisation och verksamhet,
principiellt viktiga ärenden av all- män natur om organisationen av och arbetet vid anstalter under verkets in- seende,
principiellt viktiga ärenden om ver- kets organisation och instruktion,
särskilt viktiga ärenden om utfärdan- de, ändring eller upphävande av för- fattningar,
anslagsäskanden, avsedda att föreläg- gas riksdagen,
ärenden om åtgärder mot ledamot eller befattningshavare i rotelchefs eller högre tjänsteställning på grund av äm- betsbrott,
andra ärenden av särskild vikt eller intresse för verkets verksamhet
samt ärenden, vilka generaldirektö— ren eljest hänskjuter till avgörande i ple— num.
De sakkunniga förslår, att kansliären- dena på grund av sin mångfald i be- slutshänseende delas upp för avgöran- de på olika plan: verkschefs-, överdi- rektörs- och tjänstemannaplanet.
De sakkunniga diskuterar huruvida beslutanderätten i samtliga kansliären- den bör läggas i en enda befattnings— havares hand, eller om vissa särskilt viktiga ärenden bör avgöras kollegialt av ett flertal befattningsavare. Till för- mån för den förstnämnda uppfattningen talar knavet på en snabb, smidig och obyråkratisk handläggning av ärende- na, till förmån för det sistnämnda kra— vet på en allsidig och objektiv prövning av ärendena i rättssäkerhetens intresse. De sakkunnigas förslag innebär, att det stora flertalet ärenden skall avgöras av en enda befattningshavare, medan alla principiellt betydelsefulla eller eljest viktiga ärenden, som inte avgöras i ple- num med verksledningen, skall avgöras genom kollegiala beslut, i vilka flera befattningshavare deltar. I överensstäm- melse härmed indelar de sakkunniga kansliärendena i kollegiala ärenden, som avgöres samfällt av de 'i beslutet deltagande, chefsärenden, som avgöres av verkschefen eller vederbörande över- direktör, och tjänstemannaärenden, som avgöres av annan befattningshavare. ] förslag till instruktion för skolverk-et, vilket fogats som bilaga till betänkandet, framlägges detaljerade förslag till ut- formningen av beslutsordningen. I inn- struktionen uppställes normer, dels för uppdelningen av de viktigaste ärendena mellan å ena sidan verkschefen och överdirektörerna och å andra sidan mel- lan överdirektörerna inbördes och dels för fördelning av beslutanderätten på tjänstemannaplanet.
För samarbete mellan å ena sidan
skolverket och å andra sidan företräda- re för lärare och skolledare, målsmän, psykologisk, pedagogisk, sociologisk och övrig samhäl-lsvetenskaplig forskning, fackämbetsverk samt näringslivs- och arbetsmarknadsorganisationer föreslår de sakkunniga inrättandet av en rådgi— vande nämnd åt skolverket. Nämnden skall arbeta på fem sektioner med sju ledamöter i varje. Inn-an viktiga ären- den avgöres av skolverket skall yttrande inhämtas från nämnden eller från den eller de sektioner, som närmast beröres av vederbörande ärende. Nämnden skall givetvis också själv taga de initiativ, som den bedömer nödvändiga för att samarbetet skall bli effektivt och frukt- bärande.
Den första sektionen skall behandla för skolverkets hela tillsynsområde be- tydelsefulla frågor samt frågor rörande det allmänna skolväsendet. De fyra öv- riga sektionerna skall behandla frågor rörande yrkesutbildning: andra sektio- nen frågor rörande industri och hant— verk, tredje sektionen frågor rörande handel och sjöfart, fjärde sektionen frå- gor rörande huslig utbildning och vård- yrken och den femte sektionen frågor rörande jordbruk och skogsbruk. Den första sektionen består av tre företrä— dare för olika slag av samhällsveten- skaplig forskning, två lärare eller skol- ledare iaktiv tjänst samt två företrädare för målsmannaintressena. Samtliga leda- möter förordnas av Kungl. Maj:t utan förslagsrätt för några organisationer. I de övriga sektionerna ingår represen- tanter för det eller de fackämbets-
verk samt de organisationer, som har intressen att bevaka på sektionens ar- betsområde. Dessutom skall i var och en .av dessa sektioner ingå en före-trä- dare för arbetsmarknadsstyrelsen. Även ledamöterna av dessa sektioner skall förordnas av Kungl. Maj :t men efter för- slag av vederbörande ämbetsverk och organisationer. I vissa fall får två eller flera organisationer gemensamt föreslå en representant i sektionen. De sak- kunniga förutsätter, att gränsdragningen för de olika sektionernas verksamhet, deras sammansättning och antal omprö- vas, när nya förhållanden i fråga om utbildningen eller skolverkets tillsyns- område gör detta påkallat.
Förslaget om inrättande av en rådgi- vande nämnd är i främsta rummet moti- verat därav, att varken fackämbetsver— ken eller näringslivs-l och arbetsmark- nadsorganisationern-a kommer att bli direkt representerade i skolverkets sty- relse. Fördenskull är nya fast reglerade samarbetsformer nödvändiga. Dessutom är det önskvärt, att ett samarbete i fasta former kan upprätthållas även med företrädare för sådan aktivitet inom samhällslivet, som har särskild betydel- se för det allmänna skol- och folkbild- ningsväsendets verksamhet. Utöver det samarbete, .som kommer att bedrivas inom den rådgivande nämnden, är det givetvis nödvändigt med samarbete i mera inofficiella former mellan sko—l- verkets befattningshavare samt repre- sentanter för statliga och kommunala organ och företrädare för näringslivs- och iarbetsm-arknadsorganisationer m. fl.
Kompetensfördelningen mellan ”centrala, regionala och lokala organ på skol- väsendets område
I det första avsnittet av kap. 13 föreslå—r de sakkunniga att skolverket skall sor—
tera under ecklesiastikdepartementet— en i och för sig självklar sak _ samt
att länsskolnämnderna skall bli regio- nala tillsynsmyndigheter för all den yrkesutbildning, som enligt de sakkun- nigas förslag skall sortera under skol— verket. Genom ett förverkligande av dessa förslag häves den nu rådande splittringen i såväl den centrala som den regionala ledningen av yrkesutbild- ningen. De sakkunniga framlägger vi— dare vis-sa synpunkter på länsskolnämn- dernas personalbehov.
I fortsättningen av kap. 13 behandlas sedan det omfattande decentralise— ringsproblemet. Inledningsvis diskute- ras en rad principiella problemställ- ningar beträffande kompetensfördel— ningen inom den offentliga förvalt- ningen. Efter en kortfattad historisk återblick analyseras förhållandet mellan regeringen, de centrala ämbetsverken samt regionala och lokala myndigheter eller organ, varefter de sakkunniga re- dogör dels för omständigheter, som mo- tiverar en central handläggning av åren- den, och dels eför de skäl, som talar för en decentralisering till lägre besluts- instanser. Sedan följer en redogörelse för metoder, som kan användas för att åstadkomma en decentralisering.
I sista avsnittet av kap. 13 framlägger de sakkunniga vissa synpunkter och förslag, syftande till en decentraliserad handläggning .av ärenden inom skol- väsendets verksamhetsområde. De sak- kunnig-a påpekar, att skolväsendets fort- gående reformering och utbyggnad tid efter annan gjort det nödvändigt att ompröva kompetensfördelningen mellan olika skolmyndigheter. Eftersom vårt skol- och utbildningsväsende för när— varande undergår en genomgripande omdaningsprocess, är det befogat att nu ånyo företa en dylik omprövning. De sakkunniga påpekar, att statsfinansiella skäl kan anföras som motiv för en de- centralisering av handläggning och be- slut i skolärenden, men de väsentligaste
skälen ligger dock på ett annat plan. Ett viktigt skäl är, att det måste beredas förutsättningar för att skolverket skall kunna fungera på ett effektivt sätt. Skolverket blir ett stort ämbetsverk och genom mångfalden av de ärenden det får att handlägga kommer arbetsvoly- men undan för undan att öka. Verket kan säkerligen inte bemästra sina ar- betsuppgifter utan successivt nya perso- nalförstärkningar, såvitt inte en avlast- ning av arbetsbördan kan åstadkommas. Avlastningen bör ske därigenom att be- redning och beslut i ett flertal ärende- grupper decentraliseras till underord- nade organ, länsskolnämnder, skolsty- relseroch skolledare. Ett annat viktigt skäl för ökad decentralisering inom skolförvaltningen är önskvärdheten av att myndigheter och andra organ på de regionala och ”lokala planen tillerkännes större inflytande på skolfrågornas be- handling.
Vilka ärendegrupper som lämpligen hör decentraliseras och hur beslutande- rätten skall fördelas mellan de lägre beslutsinstanserna kan inte avgöras med tillämpning av fasta enhetliga regler, giltiga för skolverkets hela tillsynsom- råde. Hänsyn måste tagas till en mängd olika förhållanden: till arten och om- fattningen av undervisningen och ut- bildningen inom skilda skolformer och på skilda utbildningslinjer, till huvud- mannaskapet för respektive skolor och kursverksamhet — om det är fråga om statliga, kommunala eller enskilda sko- lor —— till de olika skolmyndigheternas tillgång till personal för handläggningen av ärendena och till deras resurser i fråga om maskinella hjälpmedel för kontorsarhetet, till decentraliseringsåt— gärdernas återverkningar i fråga om personalbehov och kostnader för olika skolorgan, till besvärsinstitutets utform- ning m. m. Huruvida överflyttning av beslutanderätt bör ske eller icke ske
måste således avgöras i varje särskilt fall under beaktande av de omständig- heter, som påverkar detsamma.
På grundval av ett på olika vägar in— förskaffat material har de sakkunniga sammanställt en förteckning över ären- den och ärendegrupper, som enligt de- ras mening är lämpliga för decentrali- sering till lägre beslutsinstanser. Denna förteckning framlägges i kap. 14. Ären- dena är icke ordnade efter deras inbör- des vikt och betydelse utan i stort sett efter deras handläggning enligt nu gäl- lande arrbetsordningar inom skoläm- betsverken. Riktpunkten för utarbetan- de av denna förteckning har varit den, att ärendena bör avgöras av den besluts- instans, som med hänsyn till alla på deras handläggning inverkande omstän- digheter är mest lämpad härför. Vikten av att ärendena prövas och avgöres efter
något så när enhetliga bedömningsgrun- der har därvid särskilt beaktats.
De sakkunniga har med avsikt använt termen »förteckning» i kap. 14. De vill därmed markera, att uppräkningen av ärenden i nämnda kapitel inte får fattas som förslag, avsedda att omedelbart ge- nomföras. De avser närmast, att Kungl. Maj:t sedan skolverket organiserats och trätt i verksamhet, skall ge antingen detta eller för ändamålet särskild till— satt beredning i uppdrag att granska den framlagda förteckningen över tänk- bara decentraliseringsåtgärder samt framlägga egna detaljerade förslag. Det får därefter ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om överföring av beslutande- rätt i den utsträckning och på det sätt Kungl. Maj:t finner lämpligt och önsk- värt.
Skolverkets personalorganisation
I kap. 15 framlägger de sakkunniga för- slag till personalorganisation för skol— verket. I detta inbegripes förslag till in— delning »av avdelningarna i rotlar med anknutna sektioner och andra arbets— enheter och till fördelning av arbets- uppgifterna mellan avdelningar, rotlar och sektioner. Förslaget till personalor- ganisation för skolverket upptar sam- manlagt 509 tjänster. Det sammanlagda antalet tjänster inom skolöverstyrelsen och överstyrelsen utgjorde vid ingången av år 1962 409. I sina petita till 1962 åII'S riksdag har de båda verken begärt en ökning av antalet tjänster med samman- lagt 81. I fråga om fackämbetsverkens tjänster för handläggning av undervis- ningsärenden är en motsvarande redo- visning .av nu befintliga och i riksdags- petita begärda nya tjänster meningslös, därför att [innehav.arna av många av dessa tjänster även är sysselsatta med
andra arbetsuppgifter. Av de föreslagna 509 tjänsterna inom skolverket torde cirka 35 å 40 komma att ersätta fack- ämbetsverkens nuvarande personalorga— nisation för tillsynsuppgifter rörande yrkesutbildning under deras ledning. Antalet tjänster, som motsvarar skol- överstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning personalorganisation, skulle således [ligga mellan gränserna 469 och 474. Detta innebär att de sak- kunnigas förslag realiter innebär en nedprutning av det antal nya tjänster, som de båda verken begärt i sina se- naste riksdagspetita.
De sakkunniga har icke ansett sig böra lägga fram förslag om inplacering av skolverkets befattningshavare i lönegra- der. Lönegradsplaceringar anges visser- ligen i förslaget till personalorganisa- tion, men de har endast haft till syfte att utgöra grundval för beräkningar av
de årliga lönekostnaderna för skolver— ket. De sakkunniga h-ar i regel räknat med under år 1961 gällande lönegrads- placeringar för motsvarande tjänster inom de nuvarande ämbetsverken, men
i några fall har ändringar vidtagits med hänsyn till önskvärdheten av kon- gruens i lönehänseende mellan befatt- ningshavare med i huvudsak likartade arbetsuppgifter och likartad kompetens.
Kostnadsberäkningar
Kap. 16 innehåller beräkningar över de årliga kostnaderna för skolverket, d. v. s. lönekostnader och omkostnader. De sak- kunniga har icke ansett sig böra ta ställning till frågan om anskaffa-nde av lokaler för skolverket och har följakt- ligen inte gjort några beräkningar över kapitalkostnaderna härför. De sakkun- niga förutsätter emellertid, at-t lokaler åt skolverket kan beredas i den ämbets- byggnad, som skall uppföras vid Hant— verkargatan i Stockholm i anslutning till den fastighet, inom vilken huvud- parten av skolöverstyrelsens arbetsen- heter är inrymda.
Vid beräkningen av lönekostnaderna —har de sakkunniga utgått från de löne- gradsplaceringar, som gällde under år 1961. I fråga om beräkningen av löne— kostnaderna för de tjänster, som är upp-
förda på lönepl-an A, har i regel räknats med de lönehelopp, som under år 1961 utgått i näst högsta löneklassen i veder- börande lönegrad. För tjänsterna på löneplan B har också räknats med de lönehelopp, som utgått under det nämn- da året. Vid beräkningen av lönekost— naderna för arvodestjänster, för tillfäl- ligt anställda experter och annan per— sonal samt för omkostnaderna har de båda nuvarande skolämbetsverkens pe- tita till 1962 års riksdag i viss mån tjänat till ledning.
De sakkunniga beräknar enligt ovan angivna grunder skolverkets årliga löne- kostnader till i runt tal 15150000 kr. och omkostnaderna till 2 850 000 kr. De sammanlagda årliga kostnaderna blir således 15 150 000 + 2 850 000 eller 18 000 000 kr.
Tidpunkten för skolverkets start
I kap. 17 framhåller de sakkunniga, att därest proposition på grundval av de sakkunnigas betänkande framlägges för 1963 års riksdag bör skolverket kunna träda i funktion vid ingången av hud- getåret 1964/1965, (1. v. s. den 1 juli 1964. Det kommer då att förflyta en tid av
något mera än ett år mellan riksdagsbe- slutet och skolverkets start. Denna tid synes vara tillräcklig för de nödvändiga förberedelserna för verkets organiseran- de och för deorganisationsförändriwngar, som måste vidtagas inom fackämbets- verken.
Reservation
av ledamoten Harald Johnsson
Beträffande de förslag som framlägges om att överföra den centrala ledningen av lantbruks- och skogsundervisningen från lant'bruks- respektive skogsstyrel- sen till skolverket har jag en gentemot flertalet av .de sakkunniga avvikande mening.
De sakkunniga har i kap. 10 klarlagt vilka svårigheter som föreligger att skil- ja den undervisning och upplysning, som bednives av hushållningssällskap och lantbruksnämnder, från den under- visningsverksamhet som utövas av de fasta lantbruksundervisningsanstalter- na. Dels anordnas i betydande utsträck- ning kurser av samma slag av sällskap och nämnder å ena sidan och skolor- na å den andra, dels förekommer ett ömsesidigt utbyte av personal och ett gemensamt utnyttjande av lokalresurser m. m. Ett likartat förhållande råder ifråga om den kursverksamhet i fort- bildnings- och upplysningssyfte, som bedrives av skogsvårdsstyrelserna och dessas relationer till den fasta under- visningen vid skogsbruksskolorna.
Inom yrkesutbildningen kan i dag spåras tendenser som innebär att det allmänna i första hand tar hand om den grundläggande yrkesundervisning- en, medan den specialiserade vidare- utbildningen för uppgifter inom före- taget i ökad omfattning tas om hand av företagen själva. Härigenom 'kom- mer den sistnämnda delen av utbild- ningen att bedrivas i direkt kontakt med yrkesområdet, något som tillför- säkrar den en rätt inriktning och ga-
ranterar ständigt aktuella informatio- ner.
Inom lantbruksutbildm'ngen, i den mån den vänder sig till företagare och anställda inom jordbruket, måste all utbildning, även den specialiserade vi- dareutbildningen och fortbildningen, bli det allmännas sak. De små företags— enheterna medger ingen intern före- tagsutbildning. Det allmänna har genom lantbruksnämnder, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser engagerat sig i en rationaliserings- och produktivi- tetsbefrämjande verksamhet på jordbru- kets område. Denna mynnar i stor ut— sträckning ut i en specialiserad vida- reutbildning och [framförallt fortbild- ning av redan yrkesverksamma i form av undervisning och rådgivning. Enligt min mening bör också den undervis- ning som bedrives vid de fasta lant- bruks- och skogsbruksskolorna betrak- tas som ett första led i denna produk- tivitetsbefrämjande verksamhet.
En fast anknytning av skolornas verk- samhet till den, som bedrives av ratio- naliseringsorganen, synes mig därför va- ra starkt motiverad. En gemensam pla— nering av de båda slagen av aktiviteter är nödvändig för att tillgängliga resur- ser skall kunna utnyttjas på ett effek- tivt sätt, något som ur det allmännas synpunkt måste betraktas som synner- ligen angeläget. Den nuvarande organi- sationen, enligt vilken samma ämbets- verk har den centrala ledningen av ra- tionaliseringsorganen och skolorna med- ger direktiv från den centrala tillsyns—
myndigheten, som underlättar en ge- mensam planering. Ett överförande av den centrala ledningen för skolorna till ett centralt skolverk på det sätt de sak— kunnigas majoritet förordar, måste på längre sikt sära den grundläggande ut- bildningen och dela av vidareutbildning och fortbildning från rationaliserings- organens verksamhet, vilken senare ju dock i sin tur i stor utsträckning ut— gör grunden för skolornas undervisning.
Lantbruksstyrelsens undervisningsby- rå handlägger nu inom styrelsen de frågor, som rör verksamheten vid lant— brukets yrkesskolor, och utövar samti- digt tillsynen över den kursverksamhet som är knuten till hushållningssällskap och lantbruksnämnder. Vidare har nu- dervisningsbyrån ansvaret för de fort- bildningskurser, som av lantbrukssty- relsen anordnas för personal, verksam vid sällskap och nämnder eller knuten till skolorna. Fortbi'ldningskurserna av- ser såväl pedagogik som olika aktuella fackområden.
De sakkunniga har inte ifrågasatt ett fullständigt överförande av all kurs- verksamhet, utan menat att den under- visning i form av kortare och längre kurser, som omhänderhas av hushåll- ningssällskap och lantbruksnämnder även i fortsättningen skulle ledas av lantbruksstyrelsen och att på samma sätt forthildningsverksamheten i skogs— vårdsstyrelsernas regi skulle ledas av skogsstyrelsen. Även jag anser att den- na del av undervisningen inte kan fö- ras över till ett skolverk, utan att den måste ledas av samma centrala ämbets- verk, som svarar för direktiv-givningen med avseende på de regionala organens övriga verksamhet.
Om ledningen av lantbruksskolor skulle överföras till skolverket måste därför ändå vid lantbruksstyrelsen kom- ma att finnas personal för pedagogiska uppgifter, dels med tanke på kursverk-
samheten vid sällskap och nämnder och dels vför fortbildningen av den perso- nal, som tillhör dessa organ. Eftersom en betydande del av de nuvarande ar- betsuppgifterna flyttas över minskar gi- vetvis antalet personer med pedago- giska arbetsuppgifter till endast ett få- tal, som dessutom kommer att arbeta isolerade från övrig lantbruksundervis— ning, något som inte är ägnat att be- främja en utveckling av undervisnings— metoder m. in.
För den personal, som å andra si- dan överföres från lantbruksstyrelsen till skolverket för 'att handlägga pro- blem rörande yrkesundervisning inom jordbruk, uppstår problem av liknan- de karaktär.
Handläggningen inom undervisnings- byrån i lantbruksstyrelsen av ärenden, som rör undervisningen vid lantbrukets skolor, underlättas -i hög grad av den tillgång till expertis på olika områden, som finnes knuten till styrelsens olika fackbyråer. Med hänsyn till att aktua- litetskravet, av skäl som jag tidigare redogjort för, inom lantbruksundervis- ningen måste anses vara alldeles sär- skilt starkt, har dessa möjligheter för byråns personal att snabbt få överlägga om fackproblem med kolleger inom sty- relsen inneburit stora fördelar, och ut- gjort en garanti för att undervisningen vid skolorna verksamt bidragit till en snabb rationalisering av jordbruket. Om den med lantbrukets skolor sysselsat- ta personalen överföres till ett centralt skolverk, brytes för deras del denna omedelbara och värdefulla kontakt.
I stort sett liknande synpunkter kan anföras beträffande skogsstyrelsens un- dervisningssektion och .dess förhållan- de gentemot skogsstyrelsen och skogs- vårdsstyrelserna.
Sammanfattningsvis finner jag sålun- da att betydande nackdelar är förknip- pade med att den centrala ledningen,
för lantbruksundervisnin-gen respektive skogsundervisningen överföres från lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen till skolverket och vill förorda att den nuvarande organisationsformen bi- behålles. En samlad pedagogisk ledning av hela den undervisningsverksamhet som bedrives på jordbrukets och skogs- brukets område under respektive fack- ämbetsverk är nödvändig
för att yrkesutbildningen på bästa sätt skall kunna ge aktuella fackkunskaper
för att den undervisnings- och upplys- ningsverksamhet som bedrives av de statliga rationaliseringsorganen på jord— brukets och skogsbrukets område skall få kvalificerad pedagogisk ledning samt
för att samtliga de resurser, som det allmänna ställer till förfogande för un— dervisning på jordbrukets och skogs- brukets område, skall bli effektivt sam- ordnade och utnyttjade.
De sakkunniga framhåller vikten av en för hela yrkesutbildningsområdet ge- mensam planering av erforderliga re- surser. Med hänsyn till det önskvärda i en sådan gemensam planering anser jag att frågor som rör nybyggnad och ombyggnad av lantbruks- och skogs- bruksskolor, bör behandlas av länsskol- nämnden. Länsskolnämnden bör äga möjligheter att påverka kursplanering-
en och kan verka för önskvärd samord- ning på länsplanet med övrig yrkesun- dervisning. Lantbruksundervisningens begränsade omfattning medför, att den lantbrukspedagogiska ledningen måste anses vara en uppgift för det centrala ämbetsverket, oavsett vilket detta än blir.
Med hänsyn till att lantbruksunder- visningen nästan helt och skogsunder- visningen till mycket betydande del vänder sig till landets jordbrukare och därmed erbjuder utbildningsmöjlighe- ter för en och samma grupp av yrkes- utövare framstår det för mig som en brist att dessa båda former av under- visning inte ä-r närmare samordnade. En samordning av den centrala led- ningen dem emellan är dock beroen— de av en samordning även på det re- gionala planet mellan lantbruksnämn- der, hushållningssällskap och skogs— vårdsstyrelser. Dessa frågor är för när- varande föremål för utredning av 1960 års jordbrukskommitté. Jag finner i det- ta sammanhang endast anledning un— derstryka vikten av att de båda äm- betsverken ålägges att mer än hittills verka för en samförläggning av skolor, en gemensam planering av aktuella kur- ser samt ett så långt möjligt gemensamt utnyttjande av tillgängliga resurser.
Särskilt yttrande
av ledamoten Margit Vinge
Jag delar övriga sakkunnigas uppfatt— ning att detta betänkande bl. a. bör in- nehålla ett förslag till personalorgani— sation för skolverket. Detta förslag tor- de i föreliggande skick kunna läggas till grund för »beslut om inrättandet av ett gemensamt skolverk och om prin— ciperna för dess organisation liksom för vissa kostnadsberäkni-nga-r. En 'i de- talj gående organisationsutredning bör inte göras på detta stadium utan först sedan statsmakterna beslutat att detta skolverk skall komma till stånd. Jag vill emellertid betona nödvändigheten av att tiden mellan princip-beslutets fattande och skolverkets start utnyttjas för en sådan organisationsutredning, i varje fall i de avseenden som har direkt be- tydelse för samspelet mellan .de från skilda håll sammanför-da enheterna och för detta stora ämbetsverks möjlighe— ter att arbeta effektivt. Resultaten av en sådan utredning torde också kunna ut- visa, om det blir möjligt att genomföra hela omorganisationen från en och sam- ma tidpunkt eller om det blir nödvän- digt att genomföra den i etapper. Även med ett sådant betraktelsesätt måste man dock räkna med att vissa ytterli- gare organisatoriska förändringar kan komma att aktualiseras, sedan verket varit i funktion någon tid.
Antingen i anslutning till den här ovan förordade organisationsutredning- en eller i annat sammanhang bör också vissa frågor belysas, som torde få an- ses falla utanför vårt utredningsupp- drag, men som inte därför bör försum-
mas. Dit hör exempelvis sambandet mel- lan pressombudsmannens verksamhet, informationstjänsten och redigeringen av den eller de tidskrifter som skall er- sätta de nuvarande Aktuellt från skol— överstyrelsen och På försök. Såväl in- formxationsspridningen utåt som ver- kets interna upplysningstjänst måste ägnas ökad uppmärksamhet, eftersom dessa verksamhetsgrenar givetvis får en betydligt större omfattning i skolver- ket än i den nuvarande skolöversty- relsen. Det förefaller -f. ö. obestridligt att redigeringsprinciperna för Aktuellt under alla förhållanden måste omprö- vas, något som förutsätter att en redak- tion inrättas med erforderliga resurser. Även frågan om bibliotekets ställning i det nya verket måste omprövas. Gräns- dragningen mellan verksamheten vid skolöverstyrelsens bibliotek och vid vis- sa specialbibliotek har tidigare varit föremål för överväganden och åtgär- der. Nu tillkommer litteratur och lit— teraturtjänst på områden, som har an- knytning till de många olika slagen av yrkesutbildning. I synnerhet innan det av oss i annat sammanhang föreslagna lärarutbildningsinstitutet med dess bib- liotek kommer till stånd, blir det lit- teraturområde, för vilket skolverkets bibliotek skall svara, av betydande om- fattning, något som ställer stora krav på personal, lokaler och anslag för bok- anskaffning, inbindning m. m. Frågor- na om biblioteksverksamhetens omfatt- ning liksom om arkivorganisationen på- verkar i hög grad lokalplaneringen för
skolverket. Dessa utredningar bör där- för igångsättas så snart som möjligt un- der medverkan såväl av berörda verk som av annan expertis.
Det fortsatta utredningsarbetet bör också beröra tjänstestrukturen. De sak- kunniga har inte ansett sig böra lägga fram förslag om lönegradsplaceringar utan har vid kostnadsberäkningarna i flertalet fall utgått från nuvarande lö- negrader. Jag anser i och för sig den ståndpunkten riktig men vill göra någ- ra randanmärkningar. Biträ-despersona— len är för närvarande i påfallande stor utsträckning place-rad i kontorsbiträ- desgrad. Med hänsyn till svårigheterna att rekrytera duglig personal för såda- na befattningar föreligger risk för att den akademiskt utbildade personalen kan bli nödsakad att i viss utsträckning ta hand om sådana arbetsuppgifter, som brukar kunna anförtros befattningsha- vare i högre biträdesgrader, men som sällan kan läggas på mindre kvalifice- rad personal. En omprövning av tjänste- ställningen för vissa biträden förefal- ler därför vara en klok rationaliserings- åtgärd. Vidare bör det framhållas, att då vi vid våra kostnadsberäkningar ut-
gått från de nuvarande lönegraderna, så har detta lett till vissa inadverten- ser. Då sålunda exempelvis endast vis- sa konsulenttjänster inom Y4 och Y5 betecknats A23 medan för andra an- givits en lägre lönegradsbeteckning, kan detta lätt missförstås. Det bör uttryck- ligen framhållas .att detta, vilket ju ock- så framgår av de sakkunnigas skriv- ning, inte får betraktas som ett förslag om olika lönegrad. Vi har inte tagit ställning till sådana problem. Slutligen bör det också understrykas, att det fak- tum att vi av lätt insedda skäl inskränkt oss till att föreslå organisationsföränd- ringar för sådana delar av skolverket som berörs av våra förslag rörande yr- kesutbildningens centrala ledning, har fått som en av sina konsekvenser, att den nuvarande folkbildningsroteln upp- tagits enligt sin nuvarande organisation. För undvikande av missförstånd bör det framhållas, att detta inte innebär nå— got ställningstagande i fråga om de vid flera tillfällen framförda, starkt moti- verade förslagen att förvandla denna rotel till avdelning och vissa av dess enheter, bland annat bibliotekssektio- nen, till rotlar.
BILAGA 1
Förslag till Kungl. Maj: ts instruktion för Kungl. skolverket
Inledande bestämmelse
15. Allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3) skall tillämpas på skolver- ket. Ämbetsbefattning
2 5
1 mom. Skolverket är den centrala statsmyndigheten dels inom det allmän- na undervisningsväsendet (det allmän- na skolväsendet och folkbildningsväsen- det), dels inom yrkesutbildningsväsen— det och utövar i enlighet med denna in- struktion och i övrigt gällande föreskrif- ter högsta inseendet däröver samt hand- lägger dithörande ärenden, i den mån detta icke ankommer på annan statlig myndighet.
2 mom. Om verkets uppgifter såsom regional skolmyndighet i Stockholm är särskilt stadgat.
3 5
Under verkets inseende stå inom det allmänna undervisningsväsendet
a) statliga och kommunala skolor till- hörande det allmänna undervisningsvä- sendet,
specialgymnasiet för lantbruks-, meje- ri- och skogsstuderande,
-i vad avser undervisning och fostran: anstalter för psykopatiska och nervösa barn,
.i vad avser undervisning i allmänbil- dande ämnen: försvarets läroverk,
b) enskilda skolor eller kurser, i vilka
meddelas allmänbildande undervisning åt skolpliktiga barn eller vilka enligt särskilt beslut av Kungl. Maj:t stå under verkets inseende,
c) det allmänna folkbildningsväsen- det, innefattande folkhögskolor, folk- bibliotek, folkbildningsorganisavtioner, föreläsningsverksamhet, folkbildnings- kurser, studiecirklar, nykterhetsunder- visning och nykterhetsupplysning, ung- domsledarutbildning, instruktörsverk- samhet inom ungdomsorganisationer, fritidsverksamhet bland ungdom, anord- ningar för idrott och allmän fysisk ut- bildning samt andra anordningar för folkundervisning och folkuppfostran.
4 5
1 mom. Under verkets inseende stå inom yrkesutbildningsväsendet statlig och statsunderstödd samt viss annan yr- kesutbildning för
a) industri och hantverk,
b) handel,
c) sjöfart,
d) husligt arbete,
e) sjuk- och hälsovård, dock icke vid sjukgymnastinstituten, tandsköterske- och tandteknikerskolorna, kurser för ut- bildning för vissa specialuppgifter inom sjukvården samt kursverksamhet av råd- givande karaktär,
f) socialvård, dock icke kursverk- samhet av rådgivande karaktär,
g) jordbruk, dock icke kursverksam- het av rådgivande karaktärx
h) skogsbruk, dock icke kursverk- samhet av rådgivande karaktär.
2 mom. Om yrkesutbildningsanstalter och kurser, som stå under verkets in- seende, är särskilt stadgat.
5 5
1 mom. Under verkets inseende stå därjämte
a) anstalter och kurser för utbildning och fortbildning av lärare och andra be- fattningshavare inom det allmänna un- dervisningsväsendet och yrkesutbild- ningsväsendet,
b) blind- och dövskolor, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte och skolhem för skolpliktiga döva med även annat lyte,
c) särskolor och anstalter för psy- kiskt efterblivna, i den omfattning där- om är särskilt stadgat,
d) i vad avser undervisning i allmän- bildande ämnen och yrkesutbildning: eptileptikeranstalter, vanföreanstalter, och ungdomsvårdsskolor,
e) elevhem för elever vid det obliga- toriska skolväsendet, vid Eugeniahem- met och vanföreanstalterna, elevhem vid sådana internatskolor, till vilka ut- går statsbidrag, samt sådana elevhem för elever vid andra allmänbildande lä- roanstalter och yrkesutbildningsanstal- ter under verkets inseende, vilka åt- njuta driftsbidrag av allmänna medel.
2 mom. Om verkets befattning med lä- rarhögskola är särskilt stadgat.
6 5 Med avseende på det statliga och stats- understödda allmänna undervisningsvä— sendet och yrkesutbildningsväsendet åligger det verket att a) följa befolknings- och samhällsut- vecklingen och vidtaga eller föreslå de åtgärder, som erfordras för undervis— ningsväsendets anpassning till utveck- lingen, b) tillse, att skolor och övriga anstal- ter äro ändamålsenligt ordnade, samt
främja verksamheten genom råd och an— visningar,
c) då så påkallas utarbeta normalreg- lementen och förebilder till läroplaner eller anvisningar för undervisningen samt enligt vad därom är stadgat hand- lägga ärenden om organisationsplaner, reglementen och läroplaner,
d) anställa och övervaka föreskrivna examina och avgångsprövningar,
e) taga föreskriven befattning med frågor om läroböcker och undervis- ningsmateriel, skolbibliotek, skolradio, skoltelevision och skolfilm jämte andra audivisuella hjälpmedel samt i övrigt verka för attför undervisningen behövlig litteratur, lämplig undervisningsmateriel och andra ändamålsenliga pedagogiska hjälpmedel finnas att tillgå,
f) stödja länsskolnämnderna i deras verksamhet genom råd och anvisningar samt i mån av behov och tillgängliga medel sammankalla företrädare för dem till överläggningar,
g) göra sig förtroget med behovet av utbildning för olika grenar av närings- livet och samhällslivet i övrigt, bl. a. ge— nom samverkan i utbildningsfrågor med av dessa frågor berörda organisationer,
h) genom samarbete med kommunala myndigheter och besök av verkets be- fattningshavare i kommunerna göra sig förtroget med förhållandena i dessa och med deras behov av läroanstalter,
i) i mån av behov och tillgängliga me- del sammankalla skolledare och före- trädare för kommunala myndigheter samt företrädare för skol- och utbild- ningsformer, som ej äro underställda kommunal myndighet, till överlägg- ningar,
j) genom samordning av i punkterna f), g), h) och i) ovan berörda åtgärder söka ernå bästa möjliga lokala och re- gionala organisation av skolväsendet,
k) leda och övervaka försök med nya organisations- och arbetsformer, som
anordnas jämlikt beslut av Kungl. Maj:t, samt igångsätta, föreslå eller eljest främ- ja erforderlig försöks- och undersök- ningsverksamhet i övrigt,
1) främja ungdomens fostran,
m) leda och övervaka skolhygieniskt arbete, skolhälsovård, skolpsykologiskt arbete, skolkurativ verksamhet och yr- kesvägledningsarbete,
n) hava tillsyn över skolmåltidsverk- samheten,
o) taga föreskriven befattning med frågor om behovet av skolledare, lärare och andra befattningshavare, dessas be- hörighet, tillsättande och förordnande samt anställnings- och tjänstgöringsför- hållanden, samt
p) i fråga om byggnader och därtill hörande anordningar samt lokalernas inredning och utrustning lämna myn- digheter och skolstyrelser upplysningar, råd och anvisningar samt i övrigt taga föreskriven befattning med hithörande frågor.
7 5
1 mom. Med avseende på enskilda sko- lor och kurser, i vilka meddelas allmän- bildande undervisning åt skolpliktiga barn, äger verket genom inspektion till- se, att undervisningen är ändamålsen- lig samt att skolornas lokaler, inredning och utrustning äro tillfredsställande, Verket har i avseende på dessa skolor att i övrigt fullgöra de uppgifter, som enligt gällande bestämmelser åvila det- samma.
2 mom. Beträffande andra enskilda skolor och kurser, som stå under verkets inseende inom det allmänna skolväsen- det och yrkesutbildningsväsendet, åvila verket i tillämpliga delar de uppgifter, som angivits i 6 5.
85. I fråga om yrkesutbildning inom nä- ringslivet skall verket särskilt
a) handlägga ärenden angående yr- kesutbildning inom de näringsgrenar, för vilka finnas under verkets inseende ställda yrkesutbilduingsanstalter,
b) genom överläggningar med arbets- givar- och arbetstagarorganisationer, andra näringslivets organisationer samt enskilda företag medverka till en utveck- ling under ändamålsenliga former av näringslivets egna åtgärder för yrkes- utbildning, varvid verket har att tillhan- dagå med upplysningar och råd, förslag till organisations- och läroplaner m. m., samt
c) hos Kungl. Maj:t göra framställ- ning angående ansl-ag och avgiva för- slag till fördelning av eller själv fördela beviljade anslag.
9 5
För att, när så erfordras, tillfälligt öka möjligheterna till yrkesutbildning inom de i 8 & avsedda näringsgrenarna åligger det verket att
a) genom fortlöpande planering för- bereda provisoriska utvidgningar av befintliga skolor och inrättande av till- fälliga fristående utbildningskurser,
b) då läget på arbetsmarknaden det påkallar eller då det eljest är av väsent- lig betydelse att omedelbara åtgärder vidtagas för att snabbt öka tillgången på yrkesutbildad arbetskraft, hos Kungl. Maj:t göra framställning om anvisande av medel för verkställighet av sålunda förberedda åtgärder ävensom de åtgär- der i övrigt, som verket finner anledning föreslå i ovannämnda syfte, samt
c) efter beslut av Kungl. Maj:t an- ordna sådan provisorisk utbildnings- verksamhet.
Med avseende på nämnda utbildnings- verksamhets planering och anordnande har verket att samråda med arbetsmark- nadsstyrelsen samt, beträffande dylik utbildningsverksamhet inom yrkesområ- de där ledningen av yrkesutbildningen
eljest tillkommer annan myndighet, jämväl med denna myndighet.
10 %
Verket skall i vad rör den vid fång- vårdens anstalter för ungdomligt klien- tel meddelade yrkesutbildningen på be- gäran lämna fångvårdsstyrelsen råd och upplysningar samt förrätta inspektion.
115
Med avseende på det allmänna folk- bildningsväscndet åligger det verket att
a) beträffande folkhögskolorna utöva omedelbar inspektion och i tillämpliga delar fullgöra de uppgifter, som angivits i 6 5 eller eljest föreskrivas,
b) beträffande folkbiblioteksväsendet utöva den tillsyn och fullgöra de uppgif- ter, som enligt gällande författningar åvila verket, ävensom lämna myndighe- ter och biblioteksstyrelser upplysningar, råd och anvisningar i biblioteksfrågor samt planlägga och leda utbildning och fortbildning av personal vid bibliotek under verkets inseende, samt
c) beträffande folkbildningsväsendet i övrigt taga den befattning, som särskilt föreskrives, samt under samarbete med myndigheter, organisationer och enskil- da befordra verksamheten inom de oli- ka grenarna av folk-bildningsarbetet och samverkan dem emellan.
12 5 Med avseende på utbildning och fort- bildning av lärare åligger det verket att a) följa arbetet vid lärarutbildnings- anstalterna och därvid särskilt söka be— fordra, att den pedagogisk-psykologiska forskningens och erfarenhetens rön på ett ändamålsenligt sätt komma lärar- utbildningen till godo, b) utöva omedelbar inspektion över lärarutbildningsanstalter under verkets inseende ävensom handlägga ärenden,
som angå dessa anstalter och arbetet vid dem,
c) anordna erforderlig utbildning av sådana lärare i yrkesämnen, för vilka särskilda utbildningsanstalter saknas,
(1) verka för anordnande av utbild- ning av lärare inom verkets ämbetsom- råde, i den mån sådan utbildning saknas eller är kvantitativt eller kvalitativt otillräcklig, samt
e) sörja för anordnande av kurser av såväl teoretiskt som praktiskt innehåll för fortbildning av lärare.
Vad ovan sagts om utbildning och fortbildning av lärare skall i tillämpli- ga delar gälla beträffande utbildning och fortbildning av andra befattnings- havare inom verkets ämbetsområde.
13 %
Verket åligger att
a) av trycket utgiva periodiska och andra publikationer till underlättande av verksamheten inom verkets ämbets- område, samt
b) bedriva erforderlig upplysnings- verksamhet i övrigt inom ämbetsområ- det.
145
Statsmedel, som ställts till verkets för- fogande, övriga inflytande medel samt under dess förvaltning ställda enskilda donationer skall verket handhava och redovisa enligt av Kungl. Maj :t fastställ- da stater eller eljest meddelade före- skrifter.
15 5
Verket åligger att
a) handlägga även de ärenden, som, utan att vara'i denna instruktion nämn- da, enligt gällande författningar åvila verket, samt
b) avgiva de utlåtanden och verkstäl- la de utredningar, som i vederbörlig
ordning äskas eller av förhållandena el- jest påkallas.
16 %
Samråd skall äga rum med annat centralt ämbetsverk i ärenden, som be- röra båda ämbetsverkens förvaltnings- områden, ävensom eljest när anledning därtill föreligger.
17 &
Verket äger för länsskolnämnder och skolstyrelser samt för anstalter och be- fattningshavare under dess inseende ut- färda de anvisningar och föreskrifter, som utöver i ann-an ordning meddelade bestämmelser må finnas nödiga.
Organisation
18 ä
1 mom. Skolverkets styrelse utgöres av en generaldirektör och chef, två överdirektörer, varav en tillika sous- chef, två av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år förordnade rotelchefer inom ver- kets kansli samt sex av Kungl. Maj:t för samma tid förordnade särskilda leda- möter.
För var och en av nyssnämnda rotel- chefer och särskilda ledamöter förord- nas av Kungl. Maj:t för samma tid en suppleant.
De båda nämnda rotelcheferna skola äga omfattande erfarenhet, den ene av det allmänna undervisningsväsendet, den andre av yrkesutbildningsväsendet.
En av de särskilda ledamöterna jäm- te suppleant skall äga särskild förtrogen- het med arbetsmarknadsfrågor.
2 mom. Va—rdera överdirektörens äm- betsbefattning skall i främsta rummet gälla ett av undervisningsväsendets båda huvudområden, den enes det allmänna undervisningsväsendet, den andres yr- kesutbildningsväsendet.
1 mom. Verkets kansli är organiserat på följande avdelningar:
undervisningsavdelningen, lärarutbildnings- och försöksavdel- ningen, organisationsavdelningen, planerings- och byggnadsavdelningen, administrativa avdelningen, yrkesutbildningsavdelningen, samt följande fristående rotlar: folkbildningsroteln, skolsociala roteln, Skolhygienroteln, roteln för jordbruksutbildning, roteln för skogsbruksutbildning, omskolningsroteln. I avdelning ingå rotlar. Avdelnings- chef förestår — förutom sin avdelning -— rotel inom denna.
Skolhygienroteln förestås av skolöver- läkaren, rotlarna inom administrativa avdelningen av byråchefer, omskol- ningsroteln av byråchef eller undervis- ningsråd och övriga rotlar av undervis- ningsråd.
Rotlarnas fördelning på avdelningar- na bestämmes i arbetsordningen.
I arbetsordningen må vidtagas de änd- ringar i ovan i detta moment nämnda organisation, som finnas ändamålsen- liga och kunna genomföras utan ökning av antalet avdelningar och rotlar.
2 mom. Till planerings- och byggnads- avdelningen hör ett arkitektkontor, som förestås av en arkitekt.
3 mom. Hos verket äro anställda in- spektörer och konsulenter i den omfatt- ning fastställd personalförteckning eller i övrigt meddelade bestämmelser an- giva. Vad om konsulent föreskrives i denna instruktion skall i tillämpliga de- lar gälla även beträffande byrådirektör, var verksamhetsområde huvudsakligen omfattar ärenden avseende folk- och skolbibliotek eller gymnastik eller hem- kunskap.
4 mom. Hos verket äro anställda be- fattningshavare i övrigt enligt gällande personalförteckning samt annan perso- nal i mån av behov och tillgång på me— del.
5 mom. Verket äger anlita särskilda sakkunniga eller experter.
6 mom. Verket äger om så erfordras beordra tjänsteman vid länsskolnämnd att tjänstgöra inom verket.
205
I arbetsordningen bestämmes arbets- uppgifternas fördelning på avdelningar, rotlar och andra arbetsenheter inom verket.
Då tvekan råder om var eller hur ett ärende bör hand-läggas eller särskilda omständigheter påkalla avvikelse från meddelade föreskrifter rörande ärende— nas fördelning, handlägges ärendet i den ordning generaldirektören eller, där denne så beslutar, överdirektör, chef för avdelning eller fristående rotel be- stämmer.
Rådgivande organ
21 5
1 mom. Till skolverket är knuten en rådgivande nämnd, uppdelad på fem sektioner:
sektion I för allmänna undervisnings- och utbildningsfrågor samt för frågor angående det allmänna undervisnings- väsendet,
sektion 2 för frågor angående yrkes- utbildning för industri och hantverk,
sektion 3 för frågor angående yrkes- utbildning för handel och sjöfart,
sektion 4 för frågor angående yrkes- utbildning för husligt arbete, sjuk- och hälsovård samt socialvård,
sektion 5 för frågor angående yrkes- utbildning för jordbruk och skogsbruk.
2 mom. Varje sektion består av sju av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år för- ordnade ledamöter.
Ledamot kan samtidigt tillhöra mer än en sektion.
En av ledamöterna av nämnden för- ordnas av Kungl. Maj:t att vara nämn- dens ordförande. Sektion utser inom sig sektionsordförande.
Vid sammanträde med nämnden eller sektion av denna äger generaldirektö— ren, överdirektörerna samt de av före- kommande ärende närmast berörda av— delnings- och rotelcheferna närvara vid och deltaga i överläggningarna.
3 mom. Ledamöterna av sektion 1 ut- göras av
tre företrädare för pedagogisk och psykologisk samt sociologisk och öv—
rig samhällsvetenskaplig forskning,
två lärare eller skolledare i aktiv tjänst, samt två företrädare för målsmannaintres-
sena.
Ledamöterna av övriga sektioner för- ordnas efter förslag av nedan angivna organisationer.
Beträffande ledamöterna av sektion 2 föreslås en av arbetsmarknadsstyrelsen, en av landsorganisationen, en av svenska arbetsgivareföreningen, en gemensamt av tjänstemännens centralorganisation och Sveriges aka- demikcrs centralorganisation, en gemensamt av kommunförbunden (svenska landstingsförbundet, svens- ka stadsförbundet och svenska lands- kommunernas förbund), en av Sveriges hantverks- och in- dustriorganisation, samt" en av Sveriges industriförhund. Beträffande ledamöterna av sektion 3 föreslås en av arbetsmarknadsstyrelsen, en av sjöfartsstyrelsen, en av landsorganisationen, en gemensamt av svenska arbetsgiva- reföreningen, handelns arbetsgivare-
organisation och Sveriges redareför- ening, en gemensamt av tjänstemännens cen- tralorganisation och Sveriges akade- mikers centralorganisation, en gemensamt av kommunförbunden, samt en gemensamt av handelskamrarnas nämnd, kooperativa förbundet, Sve- riges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund. Beträffande ledamöterna av sektion 4 föreslås en av arbetsma-rkn-adsstyrelsen, en av medicinalstyrelsen, en av socialstyrelsen, en av landsorganisationen, en gemensamt av ltjänstemännens cen- tralorganisation och Sveriges akade- mikers centralorganisation, en gemensamt av kommunförbunden, samt en gemensamt av representativa kvin- noorganisationer (Fredrika—Bremer Förbundet, föreningen socialarbetare inom industri och affärsvärld, koope- rativa kvinnogillesförbundet, Sveri- ges husmodersföreningars riksför- bund och yrkeskvinnors samarbetsför- bund). Beträffande ledamöterna av sektion 5 föreslås en av arbetsmarknadsstyrelsen, en av lantbruksstyrelsen, en av skogsstyrelsen, en av landsorganisationen, en gemensamt av kommunförbunden, en gemensamt av Sveriges lantbruks- förbund och riksförbundet landsbyg- dens folk, samt en gemensamt av föreningen skogsar- beten och Sveriges skogsägareföre- ningars riksförbund.
225
1 mom. Frågor, väsentliga för hela undervisningsväsendet, behandlas av
nämnden i dess helhet, övriga frågor av den eller de närmast berörda sek- tionerna.
2 mom. Sektion 1 skall särskilt kontinuerligt informera skolverket om i landet pågående forsknings- och ut- vecklingsarbete på områden av betydel- se för skolans verksamhet,
väcka förslag om igångsättande av pe- dagogiska, psykologiska och sociologis- ka undersökningar och försök av bety- delse för den under skolverkets tillsyn stående undervisnings och utbildnings- verksamheten,
ge råd angående plan-ering och ge- nomförande av mera omfattande för- söksverksamhet,
till skolverket avge yttrande över all- männa undervisnings— och utbildnings- frågor samt frågor, som särskilt beröra det allmänna undervisningsväsendet, samt
i övrigt följa och främja skolverkets verksamhet, särskilt i vad avser det all- männa- undervisningsväsendet.
I frågor angående folkbildningsväsen- det har sektionen att samarbeta med sta- tens folkbildningsnämnd.
3 mom. Övriga sektioner skola sär- skilt, inom respektive näringslivs- och arbetsmarknadsområden,
medverka till yrkesutbildningens fort- löpande anpassning till näringslivets och arbetsmarknadens behov,
ge råd i allmänna och principiella frågor angående undervisningsplaner, behörighetskrav för lärare samt läro- böcker och övriga hjälpmedel,
framlägga förslag rörande utbildnings— linjer,
medverka till en utveckling under än- damålsenliga former av yrkesutbildning inom näringslivet,
ge råd beträffande omskolningsverk- samhetens planläggning och inriktning,
till skolverket avge yttrande över un- dervisnings- och utb'ildningsfrågor rö-
rande respektive näringslivs- och ar- betsmarknadsområden, samt
i övrigt följa och främja skolverkets verksamhet, särskilt i vad avser respek- tive näringslivs- och arbetsmarknads- områden.
Befattningshavarnas åligganden
235
Överdirektören och souschefen skall vid förhinder för generaldirektören ut- öva dennes åligganden samt även eljest, efter generaldirektörens bestämmande, inträda i dennes ställe vid handlägg- ningen av visst ärende eller viss grupp av ärenden.
24%
Överdirektör åligger att närmast un- der generaldirektören öva tillsyn över det område av undervisningsväsendet, som hör till hans ämbetsbefattning, och samordna verkets verksamhet inom det- samma.
25 5
1 mom. Avdelningschef åligger att un- der generaldire-ktören hava tillsyn över avdelningen och leda arbetet inom den- na.
2 mom. Rotelchef åligger att
a) med uppmärksamhet följa frågor tillhörande hans verksamhetsområde samt i dem taga initiativ och framlägga förslag,
b) i enlighet med denna instruktion, arbetsordningen och eljest meddelade föreskrifter svara för att ärenden till- hörande rotelns område vederbörligen handläggas,
c) hava tillsyn över göromålen inom roteln och vaka över att ärendena utan onödig tidsutdräkt behandlas, samt
(1) hava närmaste tillsyn över att ro- telns personal fullgör sina skyldighe- ter.
3 mom. Utöver vad i 2 mom. sägs ålig- ger det skolöverläkaren att i enlighet med i arbetsordningen meddelade före- skrifter leda och övervaka den skolhy- gieniska verksamheten vid anstalter un- der verkets inseende.
[! mom. Chefen för folkbildningsroteln är ordförande i statens folkbildnings- nämnd.
5 mom. Generaldirektören äger för- ordna annan verkets tjänsteman eller särskild sakkunnig att i rotelchefs ställe handlägga vissa ärenden eller viss grupp av ärenden. Där generaldirektören ej annorlunda beslutar, har den förordna- de med avseende på dessa ärenden sam- ma åliggande och ansvar som rotel— chef.
Befattningshavare eller särskild sak- kunnig må även eljest, där generaldirek- tören så beslutar, inträda i rotelchefs ställning vid handläggningen av visst ärende eller vissa ärenden.
Ärendenas handläggning
265
1 mom. Skolämbetsverkets plenum ut- göres av generaldirektören såsom ord- förande och övriga ledamöter.
2 mom. Pleniärenden äro
a) ärenden, som gälla de allmänna principerna för undervisningsväsendets organisation och verksamhet,
b) principiellt viktiga ärenden av all— män natur om organisationen av och arbetet vid anstalter under verkets in- seende,
c) principiellt viktiga ärenden om verkets organisation och instruktion,
d) särskilt viktiga ärenden om utfär- dande, ändring eller upphävande av för- fattningar,
e) anslagsäskanden, avsedda att före- läggas riksdagen,
f) ärenden om åtgärder mot ledamot eller befattningshavare li rotelchefs eller
högre tjänsteställning på grund av äm- betsbrott,
g) andra ärenden av särskild vikt el- ler intresse för verkets verksamhet, samt
h) ärenden, vilka generaldirektören eljest hänskjuter till avgörande i ple- num.
3 mom. Är ledamot förhindrad närva- ra vid plenum, till vilket han erhållit kallelse, åligger det honom att snarast underrätta verket härom.
27%
1 mom. Vid avgörande av pleniärende är styrelsen beslutsmässig, då general- direktören och ytterligare minst sex le- damöter, därav minst fyra av de särskil- da ledamöterna, deltaga. Såsom styrel- sens beslut gäller i annat fall än som avses i 26 5 2 mom. f) den mening, var- om de flesta förena sig, eller vid lika röstetal den som biträdes av ordföran- den.
2 mom. Vid handläggning av ärende, som avses i 26 5 2 mom. f), skall avdel- ningschefen på administrativa avdel- ningen inträda som ledamot.
3 mom. Därest ärende av beskaffen- het att höra avgöras i plenum är så brådskande, att ledamöterna icke hinna tillkallas, skall ärendet, då så kan ske, avgöras genom meddelanden mellan ge- neraldirektören och ytterligare minst fyra ledamöter, därav minst två av de särskilda ledamöterna. Kan ärendet icke lämpligen avgöras på detta sätt, må ge— neraldirektören besluta med deltagande av överdirektör samt rotelchef eller sär- skilt förordnad föredragande, till vil- kas ämbetsbefattning ärendet hör. Be- slut, som fattats i den ordning i detta moment angives, skall anmälas vid när- mast därpå följande plenum.
4 mom. I pleniärende skall, därest så befinnes påkallat med hänsyn till åren- dets natur och vikt, yttrande inhämtas
från den rådgivande nämnden eller från sektion av denna.
5 mom. Vid föredragning av ärende i plenum må närvara annan befattnings- havare i verket än den som är ledamot eller eljest föredragande i visst ärende, ävensom särskilt tillkallad sakkunnig eller efter träffad överenskommelse re- presentant för annan myndighet.
28å
1 mom. Ärenden, som icke äro pleni- ärenden, avgöras inom verkets kansli (kansliärenden).
2 mom. Beslut i kansliärenden fattas, allt efter deras beskaffenhet,
&) antingen gemensamt av de i be- slutet deltagande (kollegiala ärenden),
b) eller av generaldirektören eller av vederbörande överdirektör (chefsären- den),
C) eller av annan befattningshavare inom ämbetsverket (tjänstemannaären- den).
3 mom. Efter generaldirektörens he- stämmande må vid föredragning av kan- sliärende närvara särskilt tillkallad sak- kunnig eller efter träffad överenskom- melse representant för annan myndig- het.
4 mom. I kollegialt ärende eller chefs- ärende skall, därest så befinnes påkallat med hänsyn till ärendets natur och vikt, yttrande inhämtas från den rådgivande nämnden eller från sektionen av denna.
29 5
1 mom. Kollegiala ärenden äro
a) ärenden om tillsättande av tjänster inom verket av högst byrådirektörs grad,
ärenden om åtgärder mot andra be- fattningshavare än som avses i 26 5 2 mom. f) på grund av fel eller försum- melse i tjänsten eller på grund av deras vandel,
b) sådana åren-den av allmän natur
om organisationen av och arbetet vid anstalter under verkets inseende, vilka icke handläggas såsom pleniärenden,
sådana viktigare ärenden om utfär- dande, ändring och upphävande av för- fattningar, vilka icke handlägges såsom pleniärenden,
ärenden om tillsättande av eller för- ordnande av chefstjänster och lärartjän- ster inom skolväsendet,
sådana andra ärenden av större vikt eller intresse för verkets verksamhet, vilka icke handläggas såsom pleniären- den och vilka enligt arbetsordningen eller särskilt beslut av generaldirektö- ren skola handläggas i denna ordning.
2 mom. Kollegialt ärende avgöres ge- nom omröstning bland dem som del- taga i ärendet. Såsom verkets beslut gäl- ler iannat fall än som avses i 1 mom. a) andra stycket den mening, varom fler- talet förenar sig, eller vid lika röstetal den mening, som ordföranden biträder.
3 mom. I kollegialt ärende skall, ut- över ordföranden och föredraganden, deltaga minst två rotelchefer, vilkas äm- betsområden beröras av ärendet.
4 mom. Ordföranden bestämmer, med iakttagande av vad i denna instruktion i övrigt angives, vilka det åligger att deltaga.
305
1 mom. Med generaldirektören som ordförande handläggas dels ärenden, som avses i 29 & 1 mom. a), dels enligt närmare bestämmelser i arbetsord- ningen ärenden, som avses i 29 5 1 mom. b) och som beröra såväl det allmänna undervisningsväsendet som yrkesutbild- ningsväsendet.
2 mom. I ärenden, som avses i 29 5 1 mom. a) böra deltaga båda överdirek- törerna och samtliga avdelningschefer och chefer för fristående rotlar.
I övriga ärenden., som avses i denna paragraf och som beröra avdelning eller
avdelningar allmänt, böra deltaga båda överdirektörerna och vederbörande av- delnings eller avdelningars samtliga ro- telchefer. I dylikt ärende av betydande vikt böra deltaga båda överdirektörerna och samtliga rotelchefer inom verket.
315
1 mom. Med vederbörande överdirek- tör som ordförande hand-läggas enligt närmare bestämmelser i arbetsord- ningen ärenden, som avses i 29 ä 1 mom. b) och som beröra enbart det allmänna undervisningsväsendet respektive en- bart yrkesutbildningsväsendet. General- direktören äger dock föreskriva, att så- dant ärende skall handläggas i den ord- ning, som angives i 30 ä.
2 mom. I ärenden, som avses i denna paragraf och som beröra avdelning el— ler avdelningar allmän-t, böra deltaga vederbörande avdelnings eller avdel- ningars samtliga rotelchefer, vilkas äm- betsbefattning berör det allmänna un- dervisningsväsendet respektive yrkes- utbildningsväsendet. l dylikt ärende av betydande vikt böra deltaga samtliga rotelchefer, vilkas ämbetsområden be- röra det allmänna undervisningsväsen- det respektive yrkesutbildningsväsen- det.
3 mom. Om i avgörandet av ärende, som avses i denna paragraf, deltagande rotelchef så yrkar, skall ärendet hän- skjutas till generaldirektören för att av- göras i den ordning, som angives i 30 5.
32 5
1 mom. Med vederbörande avdelnings- chef som ordförande handläggas ären- den, som avses i 29 5 1 mom. b) och som icke handläggas i den ordning, som an- gives 'i 30 eller 31 55.
2 mom. I ärende, som avses i denna paragraf och som är av större vikt, böra avdelningens samtliga rotelchefer del- taga.
I ärende, som berör även annan av- delning eller friståede rotel, skall rotel- chef från denna deltaga i ärendet.
3 mom. Om i avgör—andet av ärende, som avses i denna paragraf, deltagande rotelchef så yrkar, skall, därest ärendet berör såväl det allmänna undervisnings- väsendet som yrkesutbildningsväsendet, ärendet hänskjutas till generaldirektö- ren för att avgöras i den ordning, som angives i 30 å, och eljest till vederböran- de överdirektör för att avgöras i den ordning, som angives i 31 5.
335
1 mom. Chefsärenden äro
a) sådana ärenden om verkets organi- sation och instruktion, vilka icke hand- läggas som pleniärenden,
ärenden om verkets arbetsordning och interna tjänsteföreskrifter,
ärenden om anställande av personal inom verket,
b) ärenden om anställande och över- vakande av examina och avgångspröv- ningar,
ärenden om undervisningslokaler, in- ventarier och undervisningsmateriel, om dessa ärenden äro av allmän natur,
frågor i övrigt av allmännare intresse eller vilka enligt arbetsordningen eller särskilt beslut av generaldirektören sko- la handläggas denna ordning.
Generaldirektören eller, om han icke deltager i handläggningen, vederböran- de överdirektör äger bestämma, att chefsärende må handläggas såsom kol- legialt ärende.
2 mom. I chefsärende skall förutom föredraganden deltaga minst en och i regel två rotelchefer, vilkas ämbetsom- råden beröras av ärendet. I äre-nde av mindre vikt deltager dock endast före- draganden. - .
3 mom. Generaldirektören eller, om han icke deltager i handläggningen, ve-
derbörande överdirektör bestämmer, vilka det åligger att deltaga.
34 ä
1 mom. Inför generaldirektören före- drages dels ärenden, som avses i 33 5 1 mom. a), dels enligt närmare bestäm- melser i arbetsordningen ärenden, "som avses i 33 ä 1 mom. b) och som beröra såväl det allmänna undervisningsväsen- det som yrkesutbildningsväsendet.
2 mom. I ärenden, som avses li 33 5 1 mom. a) första och andra styckena böra deltaga båda överdirektörerna och samtliga avdelningschefer och chefer för fristående rotlar. I övriga ärenden, som avses i denna paragraf och som äro av större vikt, böra deltaga minst en av överdirektörerna samt vederbörande av— delningschef och rotelchef.
355
1 mom. Inför vederbörande överdirek- tör föredragas enligt närmare bestäm— melser i arbetsordningen ärenden, som avses i 33 5 1 mom. b) och som beröra enbart det allmänna undervisningsvä- sendet respektive enbart yrkesutbild- ningsväsendet. Generaldirektören äger dock föreskriva, att sådant ärende skall föredragas i den ordning, som angives i 34 5.
2 mom. I ärenden, som avses i denna paragraf och som äro av större vikt, böra deltaga vederbörande avdelnings- chef och rotelchef.
365
1 mom. Tjänstemannaärenden avgöras av avdelningschef, rotelchef, byrådirek- tör eller, i fråga om ärenden av enklare beskaffenhet eller där fast praxis utbil— dats, av annan befattningshavare, på sätt i arbetsordningen eller av general- direktören bestämmes.
2 mom. Vid handläggningen av åren- de som avgöres av avdelningschef, skall
deltaga annan befattningshavare, till vil- kens ämbetsområde ärendet hör.
3 mom. Generaldirektören må före- skriva, att vid handläggning av tjänste- mannaärenden, som icke avgöras av avdelningschef eller rotelchef, för be- fattningshavare i tillämpliga delar och i lämplig utsträckning skall gälla vad i 25 % 2 mom. och 38 & sägs om rotel- chef.
37 5
1 mom. Befattningshavare, som del- tagit i handläggning av ärende och vars mening avviker från verkets beslut i ärendet, åligger det att låta till protokol- let anteckna sin skiljaktiga mening.
2 mom. Den som i enlighet med 27 ä 5 mom. eller 28 5 3 mom. _närvarit vid föredragning av ärende och vars me- ning avviker från verkets beslut i ären- det, äger yttra sig och låta till protokol- let anteckna sin mening.
38%
Generaldirektören, överdirektör, ro- telchef eller, enligt generaldlirektörens bestämmande, annan befattningshavare må infordra förklaring, upplysning el? ler yttrande, som erfordras för ärendes avgörande.
395
Under inspektions- eller annan tjän- steresa, som generaldirektören. företa- ger, liksom också eljest, då något ären- de är så brådskande, att vederbörande föredragande icke kan tillkallas, må ge— neraldirektören, utan att hava inhämtat dennes yttrande, meddela nödiga före- skrifter om verkstäl-lighetsåtgärder som icke tåla uppskov. Dock skola sådana föreskrifter, i händelse de röra allmän- naförhållanden inom verkets förvalt- ning eller föranleda utgift eller ändring i stadgad ordning, skriftligen utfärdas.
40 5 Av Kungl. Maj:t förordnad särskild ledamot av verkets styrelse må efter verkets bestämmande företaga tjänste- resa för att inhämta kännedom om för- hållanden inom verkets verksamhets- område.
415
Efter verkets bestämmande må av verket tillkallad sakkunnig företaga in— spektions- och andra tjänsteresor inom riket.
42 5
Då så finnes erforderligt, må verket anmoda befattningshavare vid länsskol- nämnd eller skolstyrelse eller i övrigt inom det statliga eller statsunderstödda allmänna undervisnings- eller yrkesut- bildningsväsendet att infinna sig i ver- ket för meddelande av upplysningar el- ler för överläggning.
435
Uppkomma hinder för såväl general— direktören som souschefen, skola gene- raldirektörens åligganden fullgöras av den andre överdirektören eller vid hin— der jämväl för denne av den i befatt- ningen äldste, i verket närvarande av- delningschefen.
445
I generaldlirektörens frånvaro må ej i viktigare ärende fattas beslut, som utan olägenhet kan anstå till hans återkomst, eller i övrigt utan hans medgivande vid— tagas åtgärd, som ändrar av verket giv- na föreskrifter eller följda grunder.
Vad .nu sagts skall ock vid inträffan- de ledighet på generaldirektörsämbetet lända till efterrättelse, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.
45 & Över handla-gda ärenden föres an-
teckning på sätt .i arbetsordningen be- stämmes.
Inspektion och rådgivande verksamhet
46%
1 mom. Inspektion avser att giva ver- ket kännedom om tillstånd och behov vid skolor och övriga anstalter under dess inseende. Inspektionsförrättaren skall tillse, att gällande författningar i avseende på arbetets allmänna anordning efterlevas. Han bör även genom råd och upplysningar stödja och främja verk- samheten.
2 mom. Verkets inspekterande och rådgivande verksamhet må :icke avse att åstadkomma en likformighet, som ej be- tingas av sakliga hänsyn eller som kan bliva hinderlig för arbetets anpassning efter skilda förhållanden.
3 mom. Inspektion verkställes, där an- nat icke särskilt föreskrives, dels av ge- neraldirektören, överdirektörerna och rotelcheferna, dels av inspektörer inom verket, dels, efter generaldirektörens uppdrag, av annan verkets befattnings- havare eller av sakkunnig utom verket.
Om för inspektion, kräves erfarenhet, som företrädes inom annan myndighet, äger verket hos myndigheten påkalla (less biträde vid inspektion.
47 5
1 mom. Vid inspektion eller eljest vid besök i anstalt under verkets inseende äger generaldirektören, överdirektör, och rotelchef tillträde till anstalten i dess helhet och till alla dess handlingar samt rätt att av anstaltens styrelse och befattningshavare erhålla alla de upp- lysningar, som kunna främja syftet med inspektionen eller besöket. Vad nu sagts skall även gälla beträffande inspektion, som verkställes .av annan inspektions- förrättare.
2 mom. Inspektionsförrättaren äger
att i anledning av vid inspektionen gjor- da iakttagelser dels göra muntliga eller skriftliga erinringar till anstaltens sty- relse och befattningshavare, dels ock tillställa anstaltens styrelse, rektor el- ler föreståndare skriftlig promemoria. Fråga av större vikt skall underställas verkets prövning. När inspektionsför- rättaren så prövar lämpligt, må han låta sammankalla medlemmarna av anstal- tens styrelse ävensom anstaltens befatt- ningshavare eller vissa av dem för att överlägga med dem eller meddela dem de anvisningar och råd, till vilka han finner sig befogad, och äger han där- vid såsom ordförande leda förhand- lingarna.
3 mom. Inspektionsplan fastställes på sätt i arbetsordningen föreskrives.
4 mom. Vid inspektion av anstalt, som står under verkets inseende och även är underkastad inspektion av annan myndighet skall iakttagas följande. Därest besök vid sådan anstalt ger in— spektionsförrättaren anledning till åt- gärd beträffande någon sida av anstal- tens verksamhet, som även faller under denna myndighets inspektion, skall meddelande om dylik åtgärd — därest icke vinspektionsförrättaren finner ären- det påkalla omedelbart ingripande — efter samråd med nämnda myndighet tillställas vederbörande styrelse eller befattningshavare. I varje fall skall myndigheten snarast möjligt erhålla meddelande om den av inspektionsför- rättaren beslutade eller vidtagna åt- gärden. Finner inspektionsförrättaren förhållande, som icke kan bliva föremål för åtgärd från hans sida, vara uppen- bart otillfredsställande, skall han, därest rättelse ej omedelbart vidtages, anmäla saken till ifrågavarande myndighet.
5 mom. Anstalt, som icke är ställd un- der verkets inseende, må —— där icke an- nat överenskommits mellan berörda myndigheter — besökas av befattningsF
havare hos verket för fullgörandet av dess ämbetsåtgärd först efter anmälan hos chefen för den centrala myndighet, under vilken anstalten lyder. Den be- sökande äger icke ingripa i anstaltens verksamhet. Finner den besökande up— penbart, att förhållandet vid anstalten icke är tillfredsställande, skall den be- sökande anmäla saken till berörda cen— trala myndighet. Därest verket i anled— ning av besöket finner överläggning med nämnda centrala myndighet önskvärd, skall sådan överläggning äga rum vid gemensamt sammanträde.
6 mom. Över inspektion och därav föranledda åtgärder skall till verket av- givas redogörelse inom tid och på sätt verket bestämmer.
485
verket anställda konsulenter skola beträffande anstalter under ver- kets inseende genom besök eller eljest inhämta kännedom om verksamheten därstädes samt genom råd och upplys- ningar stödja och främja arbetet inom sina respektive områden.
I fråga om dylika besök gäller i öv- rigt vad därom i arbetsordningen må föreskrivas.
Inom
Kompetensfordringar
495
1 mom. För behörighet till byrådi— rektörs- eller förste byråsekreterartjänst fordras, antingen att hava avlagt examen inför juridisk fakultet eller statsveten- skaplig-filosofisk examen eller att äga omfattande och väl vitsordad utbild- ning för verkets verksamhetsområde.
2 mom. För behörighet till byråingen— jörstjänst fordras att hava avlagt exa- men vid teknisk högskola eller ock att hava avlagt examen vid tekniskt läro- verk och därefter förvärvat ingående erfarenhet av industriell verksamhet.
3 mom. Inspektörer och konsulenter skola äga genom praktisk verksamhet förvärvad erfarenhet och genom teo- retisk utbildning vunna insikter i fråga om de områden av det allmänna skol- väsendet, folkbildningsväsendet eller yr- kesutbildningsväsendet, inom vilka de- ras arbetsuppgifter falla.
Tjänstetillsättning m. m.
505
1 mom. Generaldirektören förordnas av Kungl. Maj:t för högst sex år.
Överdirektörerna och andra befatt- ningshavare i verket i lönegrad med be- teckningen Bp samt innehavare av tjänst med lönegradsbeteckningen ABp för- ordnas, efter anmälan av generaldirek— tören, av Kungl. Maj:t för högst sex år.
2 mom. Souschefen, avdelningschef, byråchef och undervisningsråd förord- nas eller tillsättas av Kungl. Maj:t efter anmälan av generaldirektören. Anses or- dinarie sådan tjänst icke böra omedel— bart besättas med ordinarie innehavare, meddelar Kun—gl. Maj:t förordnande på tjänsten för viss tid.
3 mom. Inspektörer och konsulenter hos verket, vilka i denna egenskap icke tillhöra viss lönegrad, förordnas av ver- ket för högst sex år. Ämneskonsulent, som innehaft förordnande sex år, bör i regel icke erhålla ytterligare förordnan- de.
4 mom. Ordinarie och extra ordinarie tjänster i lönegraderna 24—26 å löne- plan A hos verket, med undantag av ti- digare -i denna paragraf nämnda, tillsät- tas av Kungl. Maj:t efter förslag av ver- ket.
övriga tjänster tillsättas och annan personal antages av verket.
5 mom. Ordinarie tjänst med löne- gradsbeteckningen Ao tillsättes, om den har lägst lönegradsnumret 19, genom fullmakt och eljest genom konstitutorial.
Befattningshavare i verket må icke utan tillstånd i varje särskilt fall åtaga sig uppdrag av kommun eller enskild i ärende, som är eller kan bliva föremål för handläggning av verket. Tillstånd meddelas av Kungl. Maj:t såvitt avser tjänster, som tillsättas av Kungl. Maj:t, och eljest av verket.
Denna instruktion träder i kraft den 1 juli 1964, då instruktionen för skol- överstyrelsen den 3 oktober 1952 (nr 661) och instruktionen för överstyrelsen för yrkesutbildning den 31 december 1943 (nr 963) upphöra att gälla.
BILAGA 2
Ett fristående yrkesutbildningsverk
Av de sakkunniga utarbetade olika organisationsalternativ
Inledande synpunkter Enligt direktiven har det varit de sak- kunnigas uppgift att verkställa en förut- sättningslös utredning av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbild- ningen. Denna i och för sig svåröver— skådliga uppgift har under utrednings- arbetets gång ytterligare komplicerats. De sakkunniga vill endast erinra om följande omständigheter.
Yrkesutbildningen har under senare år ökat synnerligen kraftigt i omfatt- ning; ökningen av elevantalet har mot- svarats av en ökning i tillsynsmyndig- heternas arbetsuppgifter, samtidigt som dessa uppgifter genom »den fortgående utvecklingen och tillkomsten av nya ut- bildningslinjer blivit mera mångskif- tande. På det skoladministrativa omr.- det har viktiga förändringar inträffat, varvid i främsta rummet må nämnas tillkomsten av de nya mellaninstanser- na, länsskolnämnderna, och de gemen- samma lokala skolstyrelserna. Vidare har riksdagsbeslut fattats, som i väsent— liga avseenden kan beräknas komma att omgestalta den framtida skolan. I första hand åsyftas här de beslut, som grundar sig på av 1957 års skolberedning fram- lagda förslag.
Riktpunkten för de sakkunnigas arbe— te har varit att söka utforma ett förslag till central ledning av yrkesutbild— ningen, som kan antagas bäst främja dit hörande undervisning, utbildning och fostran; även i ett utredningssamman—
hang som det föreliggande måste näm— ligen enligt vår mening individens och samhällets behov av och krav på en effektiv och god yrkesutbildning utgöra ledmotivet. Den centrala ledningen skall följaktligen ordnas och organiseras så, att den på lämpligaste sätt dels kan öva inseende över yrkesutbildningen i dess olika former, dels genom initiativ, råd och vägledning kan verka för yrkesut- bildningens fortlöpande utveckling och förbättring. Varje åtgärd beträffande den centrala ledningens sammansätt— ning, organisation och verksamhetsom- råde, som verkar i motsatt riktning, bör undvikas.
Utformningen av yrkesutbildningens centrala ledning får sålunda inte på nå- got avgörande sätt bestämmas av såda— na omständigheter som respektive hu- vudmäns arbete i samband med statsbi- dragsfrågor, förfarandet vid tillsättning av viss personal m. m. Frågan om yr— kesutbildningens centrala ledning har stundom alltför mycket skärskådats ur dylika synpunkter, och därvid har ett sammanförande av för närvarande un— der olika tillsynsmyndigheter sorteran- de utbildningsanstalter under en Över- styrelse för yrkesutbildning i första hand motiverats med andragande av de administrativa fördelar, som man kun- de beräknas vinna med en sådan orga- nisation. Vad speciellt yrkesutbild- ningen angår måste emellertid noga till- ses, att den administrativa apparaten
inte erhåller en utformning, som verkar hindrande på utbildningens förändring, reformering och utbyggnad i takt med bl. a. den tekniska och ekonomiska ut- vecklingen. Den centrala ledningen för yrkesutbildningen i dess olika former måste sålunda fylla höga krav på smi- dighet i organisation och arbetsformer samt kunna arbeta med stor frihet från byråkratism vid handläggande av olika ärenden.
Med utgångspunkt från bl. a. den ovan redovisade uppfattningen har de sak- kunniga cnats om det i föreliggande be- tänkande utformade förslaget till en gemensam central tillsynsmyndighet för det allmänna skol- och folkbildnings— väsendet samt yrkesutbildningsväsen- det. En dylik gemensam tillsynsmyndig- het är — såsom närmare utvecklas i kap. 11 — enligt de sakkunnigas mening bäst ägnad att på längre sikt planmässigt samordna och utöva central ledning av denna undervisnings- och utbildnings- verksamhet.
En dylik lösning har emellertid själv- fallet inte framstått såsom den enda som borde bli föremål för de sakkun- nigas utredningsarbete. Förslaget om en gemensam tillsynsmyndighet för det allmänna skol- och folkbildningsväsen- det samt yrkesutbildningsväsendet har utformats parallellt med att även andra alternativa lösningar ingående analyse— rats. Det skulle föra alltför långt att mera utförligt redogöra för resultatet av dessa analyser. Då det skulle ge en miss- visande bildav utredningsarbetet, därest dessa alternativ helt utelämnades i det framlagda betänkandet, har det synts oss mest lämpligt att i en särskild bilaga lämna en kortfattad redogörelse beträf- fande denna del av vårt arbete.
Olika huvudalternativ När utredningsarbetet beträffande yr- kesutbildningens nuvarande förhållan-
den i stort sett var avslutat, beslöt de sakkunniga, att olika alternativ för or— ganisationen av yrkesutbildningens centrala ledning preliminärt skulle ut- arbeta-s. Den fortsatta utredningen ledde fram till fyra olika huvudalternativ, nämligen
huvudalternativ I: den nuvarande or- ganisationen av den centrala ledningen förblir »i sina huvuddrag oförändrad, d.v.s. att skolöverstyrelsen och över- styrelsen för yrkesutbildning alltjämt förblir självständiga ämbetsverk, att sistnämnda överstyrelse liksom hittills utövar tillsyn över yrkesutbildningen inom industri, hantverk, llande] och husligt arbete och att övrig yrkesutbild— n-ing kvarstår under ledning av respek- tive fackämbetsverk;
huvudalternativ II: skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning förblir självständiga ämbetsverk, var- jämte ledningen av yrkesutbildningen inom jordbruk, skogsbruk, sjöfart, sjuk- och hälsovård samt socialvård överflyt- tas från respektive fackämbetsverk till överstyrelsen för yrkesutbildning;
huvudalternativ III: skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning sammanslås till ett ämbetsverk; vidare överflyttas yrkesutbildningen för jord- bruk, skogsbruk m. fl. områden i likhet med huvudalternativ 11 från fackäm- betsverken till det nybildade pedago— giska ämbetsverket;
huvudalternativ IV: skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning sammanslås till ett ämbetsverk, medan respektive fackämbetsverk behåller led- ningen av yrkesutbildningen inom jord- bruk, skogsbruk, sjöfart, sjuk- och häl— sovård samt socialvård.
Ett accepterande av huvudalternativ I skulle —— såsom ovan antytts — inne— bära, att den centrala ledningen av yrkesutbildningen i princip skulle förbli oförändrad. Av framställningen 1 kap. 5
kan emellertid utläsas, att den centrala ledningen av yrkesutbildningen i vårt land för närvarande är synnerligen splittrad. Den utövas av flera olika äm— betsverk, som lyder under olika departe- ment. Men den centrala ledningen är splittrad även i så måtto, att yrkesutbild- ning av :samma eller likartat slag eller för en och samma näringsgren kan sor- tera under olika tillsynsmyndigheter. Mångfalden av olika tillsynsmyndigheter måste enligt de sakkunnigas upp-fatt- ning anses utgöra en allvarlig olägenhet för yrkesutbildningen; huvudalternativ I har följaktligen kunnat avföras från den fortsatta diskussionen.
Av liknande skäl ansåg sig de sak— kunniga även kunna eliminera huvud— alternativ IV. En sammanslagning av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildningen skulle ju endast i be- gränsad omfattning råda bot för den
nuvarande splittringen i yrkesutbild— ningens centrala ledning.
Det fortsatta utredningsarbetet kon- centrerades sålunda till huvudalternati- ven II och III. Båda dessa alternativ ger möjlighet till en rad olika lösningar be- träffande verksstyrelsens storlek och sammansättning, ämbetsverkets kansli- organisation, samverkan och samråd med olika statliga och kommunala myn- digheter och organ samt med represen- tanter för forskning, näringsliv och arbetsmarknad m. fl., beslutsordningen inom verkets kansli, verkets kompetens- område m. m. Det av 'de sakkunniga i föreliggande betänkande framlagda för- slaget till yrkesutbildningens centrala ledning tillhör huvudalternativet III. Fortsättningsvis skall i denna bilaga lämnas en kortfattad redovisning av de sakkunnigas utredningsarbete i anslut- ning till huvudalternativet II.
En fristående yrkesutbildningsverk
Yrkesutbildningsverkets ömhetsbefattning och karaktär Det diskuterade fristående yrkesutbild- ningsverket skulle dels utöva de befo— genheter, som för närvarande tillkom— mer överstyrelsen för yrkesutbildning, dels överta fackämbetsverkens tillsyn över yrkesutbildning i enlighet med den avgränsning som gjorts 1 kap. 10. Även om de sakkunniga i sitt slutliga ställ— ningstagande uttalat sig för detta alter- nativ, hade någon utökning av tillsyns- området utöver vad som föreslås till- höra skolverkets ämbetsbefattning så— lunda inte förordats.
Samtliga av de sakkunniga diskutera— de lösningar i anslutning till huvudalter- nativ II har med hänsyn till yrkesut— bildningsverkets karaktär i princip anslutit sig till den organisationsform, som representeras av t. ex. överstyrel- sen för yrkesutbildning. Verkets styrelse
skulle således utgöras av en represen— tant-församling. Denna organisations- form har nämligen visat sig värdefull för yrkesutbildningens utveckling.
Yrkesutbildningsverkets styrelse
Beträffande samtliga diskuterade för— slag till verksledning —— detta gäller i fråga om lösningar såväl enligt huvud- alternativ II som huvudalternativ III — har de sakkunniga räknat med att verks- chefen i egenskap .av ordförande skulle ingå i styrelsen. Som ovan antytts skulle därjämte i yrkesutbildningsverkets sty— relse ingå ett antal representanter för näringsliv och arbetsmarknad. En sty- relse med en dylik [sammansättning be- dömdes emellertid av de sakkunniga som ensidig; den ansågs böra komplette- ras med ytterligare representation från ämbetsverkets chefstjänstemän. Där- jämte diskuterades i vilken utsträck-
ning de närmast berörda ämbetsverken borde erhålla direkt representation i verkets ledning. Uppenbarligen :innebar detta en rad svårbemästrade avvägnings- problem. Det gällde bl. a. att avväga antalet ledamöter —i verksledningen så, att denna _ utan att bli oformligt stor — skulle bli representativ för de till— lämpade yrkes- och arbetsområdena. Vi- dare borde om möjligt en lämplig av- vägning äga rum mellan antalet kansli— representanter (verkschefen och Övriga chefstjänstemän) och antalet utifrån kommande ledamöter i verksledningen.
Det kunde synas vara en nära till hands liggande lösning att konstruera yrkesutbildningsverkets ledning genom att utöka den nuvarande överstyrelsen för yrkesutbildning. Tillämpades fort- sättningsvis samma principer, som varit vägledande vid detta verks konstruk- tion, skulle följaktligen i styrelsen ut- över verkschefen och yrkesutbildnings- verkets samtliga övriga chefstjänstemän samt de nio av Kungl. Maj:t särskilt ut- sedda ledamöterna i den nuvarande överstyrelsen för yrkesutbildning ingå dels en likvärdig representa—tion för de nytillkomna yrkes— och arbetsområdena och dels representanter för de närmast berörda fem fackämbetsverken (lant— bruksstyrelsen, skogsstyrelsen, social- styrelsen, medicinalstyrelsen och sjö- fartsstyrelsen). Antalet ledamöter i en enligt dessa principer konstruerad sty- relse skulle uppgå till 35 a 40 personer. Ett ämbetsverk med ett så betydande antal ledamöter skulle bli något »i svensk statsförvaltning unikt. Trots det om- fattande antalet ledamöter skulle styrel— sen ändå inte komma att utgöra en full- ständig representation för näringsliv och arbetsmarknad i vårt land. Man kunde förvänta, att yrkanden skulle re- sas om direkt representation för ytter- ligare en del yrkesgrenar och partsin- tressen. Det torde vara nära nog över-
flödigt att framhålla, att de sakkunniga ställde sig helt främmande till tanken på en styrelse »av ovan antydda omfatt- ning.
Enligt de sakkunnigas mening måste det framstå som önskvärt att i möjli— gaste mån begränsa antalet ledamöter i verksledningen. En större styrelse kom- me nämligen med all sannolikhet att arbeta osmidig—are, ej bli så funktions- duglig som en mindre. Det skulle uppen- barligen vara förenat med vissa svårig— heter att överhuvud taget mera regel- bundet samla hela styrelsen, därest denna bleve alltför månghövdad. Dess-a svårigheter hänför sig emellertid i främsta rummet till de utifrån komman— de, av Kungl. Maj:t särskilt förordnade ledamöterna; verkets chefstjänstemän måste självfallet i regel kunna anpassa tjänsteresor och andra liknande åliggan- den med hänsyn till styrelsens samman- träden.
Gentemot de ovan anförda synpunk- terna kunde emellertid framhållas önsk- värdheten av att styrelsen i vad avsåg det tillämnade tillsynsområdet borde fylla högt ställda krav på insikter och erfarenheter beträffande yrkesutbild- ningsfrågor samt näringslivs- och ar- betsmarknadsförhållanden.
Med hänsyn till att byråchefernas sak- kunskap under alla omständigheter fun- nes att tillgå inom verkets kansli, ansåg de sakkunniga, att minskningen av an— talet styrelseledamöter bl. a. borde kun— na åstadkommas genom en begränsning i chefstjänstemännens ledamotskap. Denna begränsning ansågs kunna ske på olika sätt: endast vissa av byråcheferna kunde erhålla ledamotskap eller också kunde byråchef erhålla säte och stämma i styrelsen beträffande ärenden beröran- de respektive byrås verksamhetsområ— de; en kombination av dessa båda utvä- gar kunde tillgripas, d.v.s. att ett be- gränsat antal byråchefer på viss tid
förordnades till ledamöter i styrelsen, medan övriga byråchefer inträdde som ledamöter endast i de fall att ärendet handlades inom vederbörande byrå. Därest verkets kansli organiserades en— ligt fackbyråprincipen, kunde i styrel- sen jämte verkschefen ingå dennes ställ- företrädare samt en eller ett par på viss tid förordnade byråchefer, medan övri— ga byråchefer erhölle ett på ovan angi- vet sätt begränsat ledamotskap. Organ-i— serades i stället kansliet enligt avdel— ningsprineipen på två avdelningar, kunde kanslirepresentationen utgöras av verkschefen och de två avdelnings- cheferna, medan cheferna för verkets rotlar (byråer) erhölle begränsat led—a— motskap.
Beträffande de utifrån kommande le— damöterna har de sakkunniga diskute- rat, hur man lämpligen skulle kunna nedbringa antalet ledamöter i yrkesut— bildningsverkets styrelse dels genom att begränsa de olika ämbetsverkens repre— sentation, dels genom att begränsa an- talet representanter för näringsliv och arbetsmarknad.
Vad först angår ämbetsverken så intar enligt de sakkunnigas mening arbets— marknadsstyrelsen (AMS) och skolöver- styrelsen (Sö) — som ju båda är repre- senterade i den nuvarande överstyrelsen för yrkesutbildning — i viss mån en särställning, eftersom ett mycket intimt samarbete mellan yrkesutbildningsver- ket och nämnd-a ämbetsverk skulle bli nödvändigt. Däremot vore det måhända lättare att tänka sig att slopa represen— tationen för fackämbetsverken. Även med dessa ämbetsverk bleve visserligen ett nära samarbete nödvändigt, men detta kunde ordnas genom respektive verks kanslier. Beträffande vissa för be- rörda fackämbetsverk särskilt betydelse- fulla ärenden kunde man tänka sig re— presentation genom adjungerade leda— möter.
I fråga om näringslivets och arbets- marknadens representanter kompliceras utseendet av ledamöter i samma mån som antalet nedbringas. Även med en till antalet ledamöter relativt begränsad verksledning borde enligt de sakkunni- gas uppfattning de i detta sammanhang viktigaste organisationerna — lands— organisationen (LO), svenska arbetsgi- vareföreningen (SAF) och tjänstemän- nens centralorganisation (TCO) ha särskilda företrädare i styrelsen. För övriga i sammanhanget aktuella organi- sationer kunde däremot samma utväg tillgripas som ifråga om utseendet av den kvinnliga representanten i översty- relsen för yrkesutbildning, nämligen att två eller flera organisationer gemensamt föresloge en ledamot.
De sakkunniga diskuterade i detta sammanhang även förslagsproceduren vid förordnandet av ledamöter i den nuvarande överstyrelsen för yrkesut7 bildning och ifrågasatte, om den numera till alla delar kunde anses vara den mest tjänliga. Tillvägagångssättet be— stämmes i hög grad av hänsynstagande till partsintressen; det är avvägningen mellan arbetsgivare- och arbetstagare- part som dominerar bilden. Man erinras osökt om det förhållandet; att nämnda överstyrelses instruktion är från år 1943, alltså året innan LO och SAF enades om att bilda ett gemensamt sam- arbetsorgan för yrkesutbildningsfrågor. Yrkesutbildningen torde numera inte vara en angelägenhet, som motiverar någon skarpare gränsdragning mellan arbetsmarknadens båda parter. Enligt de sakkunnigas men—ing borde rätten att _föreslå ledamot i yrkesutbildningsver—
kets styrelse tillkomma organisationer, utvalda efter andra principer än de för partsrepresentationen kännetecknande. Förslagsrätten borde främst tillkomma representativa organisationer, som Visat intresse för och gjort aktiva insatser för
yrkesutbildningen inom respektive nä- ringslivs- och arbetsmarknadsområde. Den föregående framställningen ger bl. a. vid handen, att ett stort antal olika alternativ till yrkesutbildningsverkets styrelse kunnat bli föremål för de sak- kunnigas diskussion. Det har emellertid
inte varit möjligt och inte heller erfor- derligt att mera ingående analysera mer än ett relativt begränsat antal förslag till styrelse för yrkesutbildningsverket. Ne- danstående tablå anger summariskt någ- ra av de förslag, som de sakkunniga i detta sammanhang diskuterat.
. . Övrig representation (av Kungl. Maj:t Summa Alternativ Kanslirepresentation särskilt förordnande ledamöter) personer A. Verkschef 1 representant för LO 5 1 byråchef (verkschefens 1 » » SAF ställföreträdare) 1 » » TCO B. Verkschef 1 representant för AMS 9 2 avdelningschefer 1 » » SÖ 1 byråchef 3 representanter» näringsliv och arbets- marknad C. Verkschef 1 representant för AMS 11 2 avdelningschefer 1 » » SÖ 2 byråchefer 4 representanter» näringsliv och ar- betsmarknad D. Verkschef 16 representanter för ämbetsverk samt 19 2 byråchefer för näringsliv och arbetsmarknad E. Verkschef 1 representant för AMS 23 10 byråchefer 1 » » SÖ 10 representanter för näringsliv och ar- betsmarknad För att ytterligare belysa den förda 1 » » SAF diskussionen i fråga om yrkesutbild- 1 » » TCO
ningsverkets styrelse skall anföras några mera detaljerade uppgifter beträffande en av de ovan angivna varianterna, näm- ligen den lösning som i tablån beteck- nats som alternativ D. Styrelsen kunde enligt detta alternativ erhålla följande sammansättning:
verkschefen, tillika ordförande i styrel- sen 2 chefstjänstemän (med en kansliorga- nisation enligt fackbyråprincipen verkschefens ställföreträdare och en byråchef, med en kansliorganisation enligt avdelningsprineipen de två av- delningscheferna) 1 representant för AMS
1 » » SÖ
1 » » LO
1 representant gemensamt för svenska landstingsförbundet, svenska stads- förbundet och svenska landskommu- nernas förbund 1 representant gemensamt för Sveriges hantverks- och industriorganisation och Sveriges industriförhund 1 represent-ant gemensamt för handels- kamrarnas nämnd, kooperativa för- bundet, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund 1 representant gemensamt för Fredrika- Bremer-Förbundet, föreningen social- arbetare inom industri och affärs- värld, kooperativa kvinnogillesför- 'bundet, Sveriges thusmodersför- eningars riksförbund och yrkeskvin— nors samarbetsförbund 1 representant gemensamt för Sveriges
lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk 1 representant gemensamt för för- eningen skogsarbeten och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund 1 representant för lantbruksstyrelsen
1 » » skogsstyrelsen
1 » » medicinalstyrelsen
1 » » socialstyrelsen
1 » föreslagen 'av sjöfarts-
styrelsen efter samråd med LO (sjö- folksförbundet), Sveriges redareför- ening och TCO (svenska maskinbe- fälsförbundet och Sveriges fartygs- befälsförening)
I anslutning till det ovan redovisade alternativet må anföras följande syn- punkter.
Enligt det angivna exemplet skulle styrelsen utgöras av 19 personer, alltså tre mer än den nuvarande överstyrelsen för yrkesutbildning. En styrelse omfat— tande bortåt ett tjugotal ledamöter måste anses vara relativt stor. Den finge emel- lertid därigenom enligt de sakkunnigas mening en förhållandevis reperesentativ sammansättning. Anpassades dess ar- betsformer efter den föreliggande situa- tionen, skulle den trots sin relativa stor- lek sannolikt kunna fungera smidigt och effektivt. De sakkunniga återkom- mer i ett senare avsnitt till denna an- gelägenhet.
I det anförda exemplet utgöres styrel— sen av verkschefen och ytterligare två av verkets chefstjänstemän samt sexton utifrån kommande ledamöter. Verkets chefstjänstemän skulle sålunda komma i en mycket klar minoritetsställning. Det må nämnas, att de sakkunniga vid sina överläggningar -i detta sammanhang diskuterade olika utvägar .att något för- stärka kanslirepresentationen, t. ex. ge- nom att chefen för den byrå, som har att handlägga vederbörande fråga, an-
tingen skulle inträda som ledamot i styrelsen eller äga rätt och skyldighet att till protokollet anteckna eventuellt avvikande mening.
Såsom framhållits i ett tidigare avsnitt intar såväl arbetsmarknadsstyrelsen som skolöverstyrelsen en särställning bland de närmast berörda ämbetsverken, var- för deras direkta representation i verks- ledningen ansågs självklar, därest sty- relsen skulle uppgå till boråt ett tjugotal personer. Såväl ur saklig som ur psyko- logisk synpunkt ansågs det vidare bety- delsefullt, att fackämbetsverken enligt detta alternativ erhöll representantskap i styrelsen.
Landsorganisationen, svenska arbets- givareföreningen och tjänstemännens centralorganisation, som samtliga har direkt representation i den nuvarande överstyrelsen för yrkesutbildning, är huvudorganisationer inom näringsliv och arbetsmarknad och ansågs av den anledningen var och en böra vara re- presenterad genom en särskild ledamot. Beträffande näringslivs- och arbets- marknadsområ-dena eftersträvades en i möjligaste mån likformig representation från organisationer och sammanslut- ningar, som i andra sammanhang före- träder mer eller mindre skilda intres- sen.
De sakkunniga fann det angeläget att i förhållandevis stor omfattning grupper av organisationer skulle ha möjlighet att medverka vid överläggningarna an- gående förslag till representanter i yr- kesutbildningsverkets ledning. Därige- nom skulle underlaget för respektive representanter breddas, samtidigt som näringsliv och arbetsmarknad därmed också kunde beräknas få möjligheter att göra sina intressen gällande på ett mera mångsidigt och nyanserat sätt. Det framstod givetvis som önskvärt, att leda- möterna inte betraktade sig endast som representanter för vissa mer eller mind-
re begränsade områden; en strävan mot helhetssyn och därmed mot en ända- målsenlig avvägning av samhällets in- satser på skilda områden av yrkesut- bildningen syntes fastmer böra karak- terisera ledamöternas ställningstagande. I samma mån som ledamöterna anlade en dylik helhetssyn på utbildningsfrå— gorna, minskade olägenheterna av den relativt begränsade representation för näringsliv och arbetsmarknad, som man under alla förhållanden måste räkna med, om styrelsen inte skulle bli alltför stor och därmed mindre funktionsdug- lig.
De områden inom näringsliv och ar- betsmarknad, som närmast skulle berö- ras av yrkesutbildningsverkets verk- samhet, är ur såväl yrkesutbildnings- som näringslivssynpunkt av växlande storleksordning. Det kunde då från vissa bedömningsgrunder synas rimligt, att de mera betydelsefulla områdena finge en i motsvarande grad starkare repre- sentation i verksledningen. I någon ut_- sträckning har också ett dylikt betrak- telsesätt kommit till uttryck i den ovan angivna verksorganisationen. Något konsekvent genomförande av en dylik princip har emellertid inte eftersträvats, dels emedan den därför erforderliga avvägningen är snart sagt omöjlig att genomföra i förevarande sammanhang, dels emedan de fortgående föränd- ringarna såväl inom näringslivet och ar- betsmarknaden som inom yrkesutbild- ningen snart skulle göra resultatet av en sådan avvägning inaktuellt. Relativt sett torde en viss överrepresentation i den angivna verksledningen föreligga beträffande de mindre områdena. En sådan överrepresentation ansåg de sak- kunniga önskvärd. Därigenom skulle man nämligen i viss mån kunna motver- ka tendensen, att de större områdenas intressen i alltför hög grad finge domi- nera överläggningarna vinom verksled—
ningen och de i anslutning därtill fatta— de besluten.
Enligt de sakkunnigas mening borde verkets styrelse ha möjlighet att delege— ra handläggningen av vissa ärenden till för ändamålet särskilt utsedda ledamö- ter; likaså borde styrelsen ha möjlighet att beträffande fö-r yrkesutbildningen särskilt betydelsefulla ärenden vid be— hov tillkalla en eller flera experter.
Verksledningens olika arbetsformer Verksledningens arbetsformer måste bl. a. anpassas med hänsyn till styrel- sens storlek och sammansättning saint till arten och omfattningen av de sty— relsen åvilande uppgifterna. Man torde helt allmän—t kunna hävda, att organisa- tionen av en styrelses sammanträdes- och arbetsformer erbjuder allt större svårigheter ju större antalet sty-relsele- damöter är. De sakkunniga finner det ändamålsenligt att begränsa sin fram— ställning på denna punkt till en sam- manfattande redogörelse för sina d-is- kussioner i anslutning till det ovan an— givna alternativet D.
Antalet ledamöter enligt det nyss- nämnda alternativet till verksledning är relativt stort. Främst med hänsyn till detta förhållande syntes det de sak- kunniga lämpligt, att styrelsen hade möjligheter att delegera handläggningen av vissa ärenden till för ändamålet sär- skilt utsedda ledamöter. För att en dy- lik styrelses arbete skulle kunna fort— löpa effektivt och smidigt ansågs emel- lertid även andra åtgärder vara erfor- derliga.
En åtgärd syntes därvid vara att in- skränka styrelsens verksamhet vid sam- manträdena till att omfatta endast ären- den av synnerlig vikt och av sådan art, att tidpunkten för deras behandling kunde förutses relativt långt i förväg. -— Som exempel på dylika ärenden må nämnas de för varje budgetår avgivna
förslagen rörande anslagsbehov beträf- fande verksamheten samt principiella frågor angående riktlinjerna för utbild- ningens fortgående utbyggnad och an- passning till näringslivets och arbets- marknadens behov. Genom en långt driven begränsning i styrelsens uppgif- ter minskar självfallet antalet vid var- je plenarsammanträde förekommande ärenden. Dessa sammanträden blir följ- aktligen mindre tidskrävande och be- höver inte förekomma så ofta. Uppen- barligen gäller här generaliseringen, att ju mera begränsade styrelsens arbets- uppgifter blir, dess mindre framträder olägenheterna av det stora antalet leda- möter. — Vid de sakkunnigas överlägg— ningar beträffande hithörande frågor fästes speciellt avseende vid den del av styrelsen, som skulle utgöras av de ut- ifrån kommande, av Kungl. Maj:t sär- skilt förordnade ledamöterna. Dessa kunde förmodas vara personer, upptag- na dels av eget förvärvsarbete, dels därutöver av vissa uppdrag och åtagan- den. De borde därför inte betungas med överläggningar och beslut angående mindre viktiga ärenden, som de av nyss- nämnda skäl endast mera flyktigt hun- nit eller ansett sig ha anledning att ta del av.
De sakkunniga v-ill emellertid även framhålla, att en verksstyrelse som en- dast sammanträdde ett fåtal gånger var- je är knappast skulle utgöra någon egent- lig verksledning; flertalet ledamöter skulle måhända stå mer eller mindre främmande för vid sammanträdena förekommande frågeställningar och där— med sakna förutsättningar .att fatta de bästa principiella besluten. De skulle förmodligen känna sig hänvisade att i alltför stor utsträckning lita till den av verkets befattningshavare biträdda me- ningen.
Ännu en omständighet må omnämnas i detta sammanhang. Yrkesutbildnings-
verkets arbetsområde skulle enligt de angivna förutsättningarna bli mycket omfattande. Ämbetsverket skulle näm- ligen bli tillsynsmyndighet för lejon- parten av all yrkesutbildning inom lan- det. En rad olika ärenden och fråge- ställningar skulle därmed tarva upp— märksamhet från verksledningens sida. Långt ifrån alla dessa frågor kunde emellertid beräknas vara så vittomfat- tande, att de skulle beröra för samtliga styrelseledamöter betydelsefulla om— ständigheter. En del ärenden kan näm— ligen för ett visst område vara av sådan vikt, att de bör behandlas inom verks- ledningen, men de har måhända ringa anknytning till övriga näringslivs- och arbetsmarknadsområden. 'Det vore där- för ändamålsenligare, om verksled- ningens sammanträdesformer kunde ut- formas jämväl med tanke på att i möj- ligaste mån endast för var och en av ledamöterna relevanta ärenden eller ärendegrupper behandlades vid de sam- manträden, till vilka vederbörande kal- lades.
De ovan anförda omständigheterna syntes enligt vår mening tala för att en styrelse av ungefär den enligt alternativ D antagna storleken och sammansätt- ningen borde erhålla två stadigvarande sammanträdesformer, nämligen dels all- mänt plenum (plenarsammanträde), till vilket hela styrelsen kallades, dels sek- tionsplenum, till vilket vid varje tillfälle endast en viss sektion (eller vissa sek- tioner) av styrelsen kallades.
Allmänt plenum borde av förut an- förda skäl förekomma mindre ofta. Må— hända kunde det visa sig tillfyllest med fyra ä fem sammanträden årligen; säk- rare besked på den punkten ansågs kun- na erhållas endast på erfarenhetsmässig väg. Insikten om att dessa sammanträ- den skulle återkomma relativt sällan bleve med all sannolikhet en anledning för ledamöterna att i största möjliga
utsträckning delta i desamma. En dylik strävan kunde underlättas därigenom att det i regel vore möjligt att i mycket god tid fixera plenidagarna.
I ett senare avsnitt skall de sakkunni- ga diskutera, vilka ärenden och ärende- grupper, som kunde tänkas bli behand- lade i allmänt plenum. I detta samman- hang må endast beträffande målsätt- ningen för plenarsammanträdena och därvid förekommande frågor anföras följande.
Vid de tillfällen då hela styrelsen be— räknades vara samlad, borde uppenbar- ligen tas upp till behandling bl. a. vik- tigare ärenden av allmän och principiell natur. Dylika ärenden kunde antas ha sådan räckvidd, att de lämpligen borde behandlas i allmänt plenum, där en all— sidig belysning av problemställningarna bleve möjlig. Vid plenarsammanträdenva skulle ledamöterna även i koncentrerad form orienteras om viktigare beslut och åtgärder samt väsentliga inträffade för- ändringar, som i ett eller annat avseen- de närmare berörde yrkesutbildningen.
Tanken att till en del förlägga verks- ledningens arbete till sektionsplenum motiverades -— utöver önskemålet att nedbringa antalet i överläggningarna deltagande ledamöter — framför allt av strävan, att man genom lämplig av- gränsning av till respektive sektionsple- num hänskjutna ärenden skulle kunna skapa effektivt arbetande grupper inom verksledningen. I sektionsplenum före- kommande ärenden -bor.de, så långt vissa andra överväganden medgåve, vara rele- vanta för samtliga i sammanträdet del- tagande ledamöter. Verksledningens uppdelning på sektioner borde följakt— ligen ske bl. a. med iakttagande av att representanter för varandra närstående eller ur yrkesutbildningssynpunkt eljest likartade näringslivs- och arbetsmark- nadsområden ai möjligaste mån hänför- des till samma sektioner.
Beträffande uppdelningen i sektioner, gränsdragningen mellan sektionernas verksamhetsområden och ledamöternas grupperng på de olika sektionerna an— lade de sakkunniga i väsentliga stycken synpunkter liknande dem, som åter- finnes i framställningen om skolverkets rådgivande nämnd (kap. 12; särskilt avsnittet »Sammansättningen av den rådgivande nämnden»). För en verks- ledning enligt det ovan angivna alter- nativet D ansågs sektionernas antal lämpligen kunna bestämmas till fyra, nämligen en sektion för industri och hantverk, en sektion för handel och sjö- fart, en sektion för huslig utbildning och vårdyrken samt en sektion för jord- bruk och skogsbruk. Antalet ledamöter i de olika sektionerna varierade enligt ett av de utarbetade förslagen mellan lägst sju och högst nio. Därjämte förutsattes emellertid, att de närmast berörda chefstjänstemännen skulle delta i sek- tionsplenum.
Någon skarpt fixerad gränsdragning mellan olika sektioners arbetsområden ansågs inte lämpligt att företa; man måste räkna med att likartade eller gemensamma problemställningar skulle återfinnas inom olika sektioner. Fastän sektionsplenum i regel endast borde om- fatta en sektion, kunde det därför tyd- ligen vara ändamålsenligt, att två eller flera sektioner ibland i gemensamma sektionsplena överlade och beslutade angående vissa ärenden.
Även för de i .sektionsarbetet mest engagerade ledamöterna beräknades ar— betsuppgifterna inte behöva bli alltför betungande. Till sektionsplenum skulle nämligen endast hänskjutas ärenden av större vikt för respektive näringslivs- oeh .arbetsmarknadsområde. Det före— föll de sakkunniga alltför vanskligt att söka närmare ange t-idsintervallerna mellan sektionsplena för ett område. Det bedömdes dock som troligt, att ungefär
ett plenum varannan månad för var och en [av de fyra sektionerna skulle visa sig till fyllest.
Ovan har framhållits att yrkesutbild- ningsverkets styrelse borde äga möjlig- het att vid allmänt plenum delegera handläggningen av vissa ärenden till för ändamålet särskilt utsedda ledamöter. En dylik möjlighet borde förefinnas även i samband med sektionsplenum. Delegeringen ansågs i detta fall få sär- skild bctydelse framför allt beträffande sådana ärenden, som berörde två eller flera sektioner. Den skulle därvid tyd- ligen kunna innebära en smidig form att snabbt och effektivt komma till rätta med gemensamma frågeställningar.
Till verksledningens handläggning hörande ärenden Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle antalet av yrkesutbildningsver— kets styrelse behandlade ärenden i möj— ligaste mån begränsas. På styrelsen bor- de ställas kravet, att den fattade beslut i viktigare angelägenheter och fastställde riktlinjerna för yrkesutbildningens be— drivande. Avgränsningen av verksled- ningens befattning med ärendenas hand- läggning skulle ske bl. a. med beaktande av styrelsens möjligheter att kunna träffa ett sakligt grundat avgörande i respektive ärende.
För att något mera ingående kunna belysa de sakkunnigas diskussion be- träffande styrelsens arbetsuppgifter kan det vara lämpligt att anknyta till det ovan angivna alternativet D. Enligt i anslutning till detsamma angivna sam— manträdesformer restes ett dubbelt krav i fråga om fastställandet av verksled— ningens befattning med olika ärenden och ärendegrupper. Det gällde dels att ange, vilka ärenden som borde hänskju- tas till verksledningens behandling, dels att från varandra avgränsa pleniärenden och sektionspleniärenden.
Pleniärenden borde vara följande, nämligen
viktigare allmänna ärenden beträffan- de yrkesutbildningens planering, orga- nisation och fortgående utbyggnad samt anpassning efter näringslivets och ar- betsmarknadens behov,
viktigare frågor rörande organisatio- nen av och instruktionen för yrkesut- bildningsverket,
viktigare frågor om utfärdande, änd— ring eller upphävande av författningar,
anslagsäskanden, avsedda att före- läggas riksdagen,
frågor angående åtal mot eller disci— plinär bestraffning av tjänstemän samt
andra ärenden av större vikt eller intresse för yrkesutbildningsverkets verksamhet.
I den mån de inte ansågs vara av den natur att de tillhörde pleniärenden bor- de sektionspleniärenden enligt de sak- kunnigas mening omfatta följande grup— per, nämligen
viktigare ärenden beträffande yrkes- utbildningens planering, organisation och fortgående utbyggnad samt anpass— ning efter näringslivets och arbetsmark- nadens behov inom vederbörande sek— tions arbetsområde,
viktigare frågor om utfärdande, änd- ring eller upphävande av författningar rörande de delar av yrkesutbildnings- verkets tillsynsområde, som särskilt berörde respektive sektion samt
andra ärenden av större vikt eller in- tresse för yrkesutbildningsverkets verk— samhet inom respektive sektions arbets— område.
Vissa ärenden kunde beräknas bli be— handlade endast förberedelsevis i sek— tionsplenum. Som typ för dylika ären— den må nämnas anslagsäskanden, av- sedda att föreläggas riksdagen. Liksom för flertalet övriga ämbetsverk skulle självfallet även för yrkesutbildningsver— ket denna årligen återkommande fram-
ställning vara en utomordentligt bety- delsefull angelägenhet. I sig kunde och borde dessa äskanden rymma styrelsens uppfattning inte endast om det aktuella utbildningsbehovet och därför erforder- liga resurser utan även om planeringen, organisationen och utbyggnaden av yr- kesutbildningen på längre sikt. Denna för ämbetsverkets arbete centrala ären- degrupp skulle tydligen tarva en nog- grann penetration. Man finge därför förutsätta, att varje sektion först för— beredelsevis behandlade respektive an— slagsposter var för sig och att därefter anslagsäskandena bleve föremål för en samlad behandling i plenum, varvid olika önskemål och behov ställdes mot varandra och verksledningens slutliga avvägning ägde rum. En dylik behand- lingsgång kunde lämpligen ifrågakom— ma även i vissa andra sammanhang, t. ex. beträffande för yrkesutbildnings- verkets hela verksamhet särskilt bety— delsefulla remisser. Flertalet till sek- tionsplenum hänskjutna ärenden kunde emellertid i regel förväntas bli avgjorda vid nämnda sammanträden.
I en del fall kunde givetvis komma att uppstå viss tveksamhet, huruvida ett ärende borde hänskjutas till den ena eller den andra av de båda instanserna. Det skulle t. ex. kunna gälla ett fråge- komplex, som visserligen i och för sig till övervägande delen berörde en sek- tions verksamhetsområde, men där ären- det i fråga bedömdes som synnerligen betydelsefullt för nämnda område. Un- der dylika omständigheter borde det inte endast hänskjutas till sektionsple- num utan jämväl — och för slutligt av- görande —— till plenum.
Under förutsättning att verksled- ningens arbete till en del ägde rum sektionsvis, skulle det tydligen inte vara förenat med samma svårigheter som i en samlad styrelse att i sektionsplenum ta upp till behandling ärenden av något
mindre angelägenhetsgrad och betydel- se. Ett dylikt djupare grepp i ärende- mängden kunde emellertid uppenbarli- gen lätt leda till en viss ytlighet i handläggningen och en mindre in- trängande behandling även av viktigare ärenden. Det vore därför ur yrkesut- bildningens synpunkt sannolikt mera ändamålsenligt och givande, om verks- ledningens handläggning såväl i plenum som i sektionsplenum koncentrerades till ett relativt litet antal ärenden av väsentlig betydelse, medan återstående ärenden överlämnades till kansliets handläggning.
Yrkesutbildningsverkets kansliorganisation De sakkunniga har även diskuterat frå- gan om ett yrkesutbildningsverks kansli- organisation. Ett flertal olika problem- ställningar blev därvid aktuella, näm- ligen hur verkets personal skulle sam- manföras i arbetsenheter, efter vilka grunder arbetet skulle fördelas mell-an dessa enheter, om samtliga arbetsen- heter skulle vara direkt underställda verkschefen eller organiseras i avdel- ningar, vilkas chefer inför verkschefen skulle ansvara för respektive avdel— nings verksamhet, hur nödvändigt sam- arbete mellan arbetsenheterna skulle åstadkommas o. .s. v. Kansliorganisationen ansågs kunna utformas antingen enligt fackbyråprin- cipen eller enligt avdelningsprineipen. Dessa båda huvudprinciper skulle vid den praktiska utformningen kunna va- rieras på olika sätt, och vidare skulle de kunna kombineras, så att man inrät— tade såväl fackbyråer som avdelningar med underställda arbetsenheter. En or- ganisation enligt renodlade fackbyrå- principer fann de sakkunniga ur prak- tiska synpunkter föga lämplig. Den skulle innebära, att en fackbyrå för ett visst yrkesutbildningsområde, t. ex. ut- bildningen för handel och kontorsverk-
samhet, skulle handlägga samtliga ären- den rörande detta område: planering, byggnadsfrågor, undervisning, lärarut— bildning, organisation och administra- tion. Vissa av dessa ärenden är emeller— tid av sådan natur, att de med fördel kan handläggas enligt för hela verkets arbetsfält enhetliga riktlinjer, dock un- der medverkan av respektive fackbyrå. Även en organisation enligt en renodlad avdelningsprincip fann emellertid de sakkunniga otillfredsställande. Den skulle nämligen bl. a. innebära, att pe- dagogiska och organisatoriska frågor genomgående komme att handläggas inom olika arbetsenheter; det önskvär- da intima sambandet vid behandlingen av dessa ärenden skulle därmed gå för- lorat.
De sakkunniga fann övervägande skäl tala för en kansliorganisation enligt en modifierad fackbyråprincip. Utöver fackbyråerna för olika näringslivs— och arbetsmarknadsområden skulle finnas två byråer, nämligen administrativa by- rån och lärarutbildningsbyrån, som om- spände yrkesutbildningsverkets hela verksamlietsfält. Därjämte skulle enligt de sakkunnigas uppfattning en särskild byrå handlägga med omskolningsverk- samheten förknippade ärenden.
Genom den ovan skisserade kansli- organisationen kunde det intima sam- bandet mellan de pedagogiska och orga- nisatoriska ärendena i största möjliga utsträckning bevaras, varjämte ämbets- verkets specialister inom olika områden bäst skulle kunna utnyttjas. Vidare an- sågs en dylik kansliorganisation särskilt ägnad att vidmakthålla och stärka den erforderliga kontakten med näringsli- vets och arbetsmarknadens olika orga- nisationer och med enskilda företag. Ett nära samarbete mellan yrkesutbild- ningsverket och representanter för nä- ringsliv och arbetsmarknad bedömdes som en nödvändig förutsättning för att
ämbetsverket skulle kunna fylla sin funktion som det centrala ledande orga- net för yrkesutbildning. Målsmännen för yrkesutbildningen har varit vana vid att diskutera sina problem med tjänstemän inom en arbetsenhet, som haft överblick över ett helt arbetsområ- de, nämligen fackbyråerna inom över- styrelsen för yrkesutbildning, undervis- ningsbyrån inom lantbruksstyrelsen o.s.v. Vid de sakkunnigas överlägg- ningar med representanter för fackäm— betsverk och organisationer har också från flera håll framförts önskemål om fackbyråer för vederbörandes intresse— område.
Enligt fackbyråprincipen skulle varje mera betydande yrkesutbildningsområ- de erhålla sin egen byrå, en regel som dock bleve svår att tillämpa. Inom åt- minstone ett av områdena, nämligen in- dustri och hantverk, har yrkesutbild- ningen fått en sådan omfattning, att tvenne byråer för fullgörande av hit— hörande arbetsuppgifter torde vara er— forderliga. Inom andra områden åter är yrkesutbildningen av så liten omfatt- ning, att särskilda byråer för vart och ett av dem knappast kan ifrågakomma, så t. ex. beträffande sjöfart eller social- vård, För ett av utbildningsområdena —— skogsbruk _ är visserligen den nuva- rande yrkesutbildningen så begränsad till sin omfattning, att någon tveksam- het kan råda om det motiverade i att för detta område inrätta en särskild byrå. Berörda yrkesutbildning kan emellertid beräknas komma att succes- sivt öka i omfattning (jfr Kungl. Maj:ts prop. nr 115 till 1962 års riksdag), var- för det med hänsyn härtill är befogat, att en särskild byrå för skogsbruks— utbildning kommer till stånd. *
De sakkunnigas ovan antydda övervä- ganden ledde bl. a. fram till utform- ningen av en kansliorganisation som ut- över en administrativ byrå, en byrå för
lärarutbildning och en byrå för omskol- ningsverksamhet skulle omfatta sju fackbyråer, nämligen en för yrkesskolor inom industri och hantverk, en för tek- niska läroverk och tekniska skolor samt sjöbefälsskolor, en för handelsutbild- ning, en för huslig utbildning, en för utbildning i vårdyrken, en för jord- bruksutbildning och en för skogsbruks- utbildning.
En kansliorganisation enligt den an- givna omfattningen skulle kunna med- föra en alltför stor arbetsbelastning för verkschefen. De sakkunniga ansåg där- för vissa åtgärder nödvändiga för att eliminera denna risk. Sålunda förutsat- tes att verkschefen skulle erhålla en ställföreträdare, varigenom viss avlast- ning av hans arbetsbörda kunde åstad- kommas; vidare borde i kansliorganisa- tionen ingående sektioner knytas till respektive byråer, så att antalet under verkschefen direkt ställda arbetsenheter inte ytterligare utökades. Därjämte an- såg de sakkunniga, att beslutanderätten i större utsträckning än som för när- varande är fallet inom t. ex. överstyrel— sen för yrkesutbildning skulle kunna överflyttas från verkschefen till byrå- cheferna.
Beträffande de sakkunnigas övervä- ganden angående en kansliorganisation enligt avdelningsprineipen må nämnas, att enligt ett av de diskuterade alterna- tiven skulle ärenden rörande undervis- ning och lärarutbildning sammanföras i en undervisningsavd-elning omfattande fem rotlar, medan organisatoriska, ad- ministrativa och planeringsärenden skulle sammanföras i en organisations— avdelning omfattande fyra rotlar. Kan- sliorganisationen kunde därvid tänkas bli t. ex. följande.
Undervisningsavdelningen: en rotel för pedagogiska frågor av allmän natur, lärarutbildning och pedagogisk reform- verksamhet, en rotel för undervisnings-
ärenden rörande utbildningen för indu- stri och hantverk, en rotel för undervis- ningsärenden rörande utbildningen för handel och sjöfart, en rotel för undervis- ningsärenden rörande huslig utbildning och utbildning i vårdyrken samt en ro- tel för undervisningsärenden rörande utbildningen för jordbruk och skogs— bruk.
Organisationsavdelningen: en rotel för organisatoriska ärenden rörande ut- bildningen för industri och hantverk, en rotel för organisatoriska ärenden rö— rande utbildningen för handel, sjöfart, husliga yrken, vårdyrken, jordbruk och skogsbruk, en rotel för omskolnings- verksamheten och en rotel för admi- nistrativa och rättsliga ärenden. I föreliggande bilaga har de sakkunniga velat redovisa vissa delar av utrednings- arbetet, som antingen inte alls behand— lats eller berörts endast synnerligen summariskt i den föregående framställ- ningen. Ehuru det i bilagan redovisade utredningsarbetet inte inrymmer något som helst alternativt förslag till inrät— tandet av ett gemensamt skolämbets- verk, har det dock synts oss angeläget att om än mycket kortfattat beröra även denna del av vårt arbete. I annat fall skulle läsaren av föreliggande betänkan- de kunna bibringas den felaktiga före— ställningen, att frågan om ett fristående yrkesutbildningsverk mer eller mindre skjutits åt sidan under utredningsarbe- tet. Så är emellertid ingalunda fallet. Av den ovan lämnade redovisningen tor— de fastmer ha kunnat utläsas, att de sak- kunnigas utredningsarbete beträffande ett fristående yrkesutbildningsverk om- fattat en rad olika alternativ, av vilka vissa blivit föremål för en ingående analys.
Vi har emellertid ansett det obehöv- ligt att avge en mera uttömmande redo- görelse för denna del av vårt arbete. I den föreliggande bilagan har sålunda
inte eftersträvats att ge någon allsidig och nyanserad framställning av de sak- kunnigas undersökningar beträffande konstruktionen av ett fristående yrkes- utbildningsverk. Redovisningen kan
snar-ast betecknas som en exemplifie- ring, varvid berörts sådana synpunkter och alternativ, som ansetts vara särskilt belysande för denna del av utrednings- arbetet.
BILAGA 3
Ett helt integrerat skolämbetsverk
Inledande synpunkter
Om man enligt de sakkunnigas i inled- ningen till kap. 12 uttryckta intentioner avser att skapa ett skolämbetsverk, som skall utföra de arbetsuppgifter och ut— öva de befogenheter, vilka nu tillkom— mer skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, och som vidare skall övertaga vissa fackämbetsverks tillsyn över yrkesutbildning, måste man närmare överväga formerna för och graden av samorganisation av de ar- betsenheter, som förutsätts överförda till
det nya ämbetsverket från de nuvaran- de ämbetsverken. En huvudfråga blir därvid hur långt man skall gå, när det gäller sammansmältningen av varandra mer eller mindre motsvarande arbets— enheter inom de bägge nuvarande skol— ämbetsverken, vilka avses helt uppgå i det nya ämbetsverket. Vi har i det hän- seendet under utredningsarbetets gång övervägt en rad olika alternativ som vi funnit lämpligt att redovisa i en sär— skild bil-aga.
Möjligheterna till olika långtgående integration av de bägge nuvarande skolämbetsverken
Utgår man ifrån graden av samman- smältning mellan den del av skolverkets kansli, som arbetar med frågor angåen— de det allmänna skol- och utbildnings- väsendet, och den del av skolverkets kansli, som arbetar med frågor angåen- de yrkesutbildningsväsendet, kan man tydligen tänka sig en rad olika alter— nativa organisationsformer. Den minsta graden av sammansmältning innebär uppenbarligen, att skolverket under en generaldirektörs ledning organiseras på en SÖ- och en Köy-del. Genom att över- föra mindre eller större grupper av kanslipersonalen till en gemensam de], erhåller man en rad alternativa orga- nisationsformer, inom vilka samman- smältningcn av SÖ- och Köy-delarna gradvis blir allt större.
Sehematiskt kan den antydda alterna- tivraden åskådliggöras enligt fig 5. 383.
Alternativ 1. Enligt den återgivna schematiska teckningen kommer alter— nativ 1 att innebära en kansliorganisa- tion utan någon egentlig sammansmält- ning av SÖ- och Köy-delarna. Nämnda delar förenas genom den gemensamma styrelsen med tillhörande rådgivande nämnd, en gemensam generaldirektör och — får man förutsätta — gemen- samma lokaler. Detta alternativ är tyd- ligen relativt enkelt att förverkliga, eftersom de båda huvuddelarna redan i stort sett finns färdigorganiserade. Jäm- fört med nuläget innebär följaktligen detta alternativ den minsta organisato- riska förändringen.
Alternativ 2. Enligt detta och de bägge närmast följande alternativen förut— sättes, att skolverkets kansli utöver SÖ- och Köy-delarna även omfattar en ge— mensam del. Omedelbart inställer sig då
ait
”i
/ /
WW,—w
..;I. ___.._........”W&W?JJZÄQX///////////////////////
/ /
%
(]5
%& fram-p
åxwäåmå 50" del
(//////// Kou— -del ff Gemensam dei
änn
"fw-yu wwwA-fwwI—w gegga-» & ..-'=.;'»v,» £.!”
: iM//////////////////////////////////////////////
/ /
/X /X ::rmaan//////////////////////////////////
/ /
X X
/ /
X X
WWWÄWWWNMMM/I
X /
o,. ava, o.s.v. symboliserar olika organisationsformer
frågan, vilka rotlar (byråer), sektioner eller andra arbetsgrupper, som i första hand kan anses böra ingå i den gemen- samma delen. Det må därvid erinras om att såväl Skolhygienroteln (S) som sektionen för fysisk fostran (b) redan i nuläget har att handlägga frågor, som hänför sig till båda de pedagogiska ver— kens verksamhet. Ur den synpunkten kan det anses naturligt, att de i första hand bör ingå i den gemensamma delen. Dit kan enligt detta alternativ lämpligen även föras kanslisektionen (k) och ut- redningssektionen (d).
Alternativ 3. Redan med beaktande av de nuvarande förhållandena har det bedömts som föga rationellt, att vart och ett av de båda pedagogiska ämbetsver— ken skö-ter skolplaneringen och hand— lägger byggnadsärendena på sitt eget område; än mera otillfredsställande ter
sig en dylik anordning, om hänsyn tas till de planerade framtida förändringar— na på skolans område. Det måste därför framstå som ändamålsenligt, att hithö— rande frågor handlägges i den gemen- samma delen av skolverkets kansli. Ut- över skolhygienlroteln, sektionen för fysisk fostran, kanslisektionen och ut- redningssektionen förutsättes följaktli- gen enligt alternativ 3, -att till den ge- mensamma delen även överföres plane- rings- och wbyggnadsavdelningen (P). Alternativ ll. Skolväsendets lokala och regionala ledning har under senare år i väsentliga avseenden förändrats, en om- ständighet som talar för inrättandet av ett skolverk. För kommunala skolstyrel- ser, lokala skolledningar och länsskol— nämnder kommer en dylik förändring bl. .a. att innebära en lättnad i admi- nistrativt hänseende. Uppenbarligen
kan man hävda, att de åsyftade regiona- la och lokala förändringarna av skol- väsendets ledning motiverar ett närma- re sammanförande av skolverkets ad- ministrativa arbetsenheter. För fram- tiden torde man sannolikt även kunna räkna med en allt större enhetlighet inom hela skolväsendet beträffande be- stämmelser om statsbidrag, löneförmå- ner o. dyl. Anförda omständigheter ta— lar för att utöver i föregående alterna- tiv angivna arbetsenheter även de admi- nistrativa rotlarna inom SÖ-delen och Köy—delens motsvarande byrå (första byrån) överföres till skolverkets gemen- samma del. Det må i detta sammanhang framhållas, att denna överflyttning även förutsättes innefatta Köy-delens sektion för centralupphandling. Samtidigt kan även Sözs skolsociala rotel lämpligen överföras till den gemensamma delen.
Alternativ 5. Om man fäster större avseende vid samhörigheten mellan un- dervisningsfrågor inom det allmänna undervisningsväsendet och yrkesutbild— ningsväsendet samt mellan organisa- tionsfrågor inom dessa bägge delar av skolväsendet än vid samhörighe- ten mellan undervisningsfrågor och organisatoriska frågor inom yrkesskol- väsendet, kan även återstående delar av SÖ och Köy överföras till »den gemen- samma delen av det nya skolämbets- verket, och samtidigt de arbetsenheter som överföres från fackämbetsverken eller inrätta-s för att övertaga arb-ets- och tillsynsuppgifter från dem. Från Sö överföres i sådant fall även undervis- ningsavdelningen, organisationsavdel- ningen, lärarutbildnings- och försöks- avdelningen samt folkbildningsroteln till den helt gemensamma organisatio- nen. Från Köy överföres på motsvaran- de sätt de återstående byråerna för in- dustri och hantverk, handel, husligt ar- bete, lärarutbildning samt omskolnings- sektionen och sektionen för utbildning
inom vissa vårdyrken. Med sistnämnda sektion samordnas handläggningen av de yrkesutbildningsfrågor för vårdyr- ken, som överföres från arbetsmarknads- styrelsen, medicinalstyrelsen och social- styrelsen. Till den helt gemensamma or- ganisationen överföres slutligen även lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå och skogsstyrelsens sektion (avdelning) för undervisningsfrågor.
Undervisningsfrågor rörande såväl det allmänna undervisningsväsendet som yrkesutbil-dningsväsendet hänföres sålunda [till en avdelning, organisations- frågor och lårarutbildningsfrågor på motsvarande sätt till var sin avdelning. Även inom de särskilda rotlarna sam- manföres ärenden av likartat slag. Un- dervisningstirågor rörande såväl allmän- na gymnasier som fackgymnasier sam- manföres sålunda till en enda rotel inom undervisningsavdelningen, organisa- tionsfrågor rörande nämnda läroanstal— ter till en rotel inom organisationsav- delningen.
Vid detta alternativ försvinner den separata »Sö-delen» och »Köy-delen» helt. Man får ett alltigenom enhetligt skolämbetsverk men kan inte bevara en lika intim samordning av undervis- ningsfrågorna och organisationsfrågor- na inom varje yrkesutbildningsområde som nu.
Prövningen av alternativen 1—5. Vid prövningen av dessa alternativ har de sakkunniga funnit övervägande skäl tala för alternativ 4 och beslutat framlägga detta som sitt förslag (Jämför särskilt kapitlen 12 och 15). Av de återstående alternativen torde alternativ 5 ha de-t största allmänna intresset. Då även detta alternativ varit föremål för ingående analys, har vi funnit det lämpligt att i det följande återge vissa väsentliga data rörande detta förslag, sådant det utfor- mats under vårt utredningsarbete.
Ett helt integrerat skolämbetsverk
Ämbetsbefattning
Skolverkets ämbetsbefattning blir vid detta alternativ helt densamma som en- ligt de sakkunnigas förslag. (Jämför kap. 12).
Verksledning Även sammansättningen av skolverkets styrelse blir vid detta alternativ exakt densamma som enligt de sakkunnigas förslag. Generaldirektörens och de båda överdi-rektörernas arbetssituation vid ledningen av kansliets arbete blir där- emot förändrad. För generaldirektö- rens del inskränker sig förändringen närmast därtill, att hans lika stora an- svar för arbetet inom alla delar av ver- ket blir ännu starkare markerad. Över- direktörerna får större beröring med varandras arbetsområden, men samti- digt måste deras arbetsinsatser fördelas på ett långt större antal arbetsenheter. Den till verksledningen knutna utred- ningssektionen förutsätts vid detta alter- nativ bli densamma som enligt de sak- kunnigas förslag.
Rådgivande nämnd .
Den rådgivande nämndens arbetsupp- gifter och sammansättning blir vid detta alternativ helt desamma som en- ligt de sakkunnigas förslag i kap. 12. Arbetet inom nämndens skilda sektioner torde dock vid detta alternativ få ökad vikt och betydelse, då det intresseom- råde, som varje sektion har att bevaka, ej är strikt sammanhållet inom verkets kansliorganisation. Medan handlägg- ningen av frågor som kan aktualiseras inom sektion 2, enligt de'sakkunnigas förslag torde komma att koncentreras till rotlarna Y 1 och Y 2, torde den en- ligt detta alternativ i huvudsak komma att fördelas på U 3, U 4, O 4 och O 5.
Kansliorganisation Kansliorganisationen vid detta alterna- tiv avviker i väsentliga hänseenden från de sakkunnigas förslag. Några sektorer förekommer inte. Antalet avdelningar och rotlar blir något färre. Avdelningar- nas antal blir 5 i stället för 6 och rot— larnas 31 i stället för 32. Vad personal- organisationen beträffar medför detta alternativ inga andra förändringar i för- hållande till de sakkunnigas förslag, än att antalet avdelningschefer minskas med en (en avdelningschef ersätts med rotelchef och en.rotel försvinner, var- igenom. antalet rotelchefer _ byråche- fer och undervisningsråd i Bl samt skolöve-rläkaren — blir oförändrat, 31—5 : 32—6 : 26) .och att personalen i övrigt omfördelaslpå avdelningar och rotlar. . » i
De arbetsenheter, som finns specifi- cerade i kapitel 15, kan vid detta alter- nativ tänkas sammanförda på följande sätt. Rotelchefernas och viss annan per- sonals placering—torde framgår av det för varje rotel angivna arbetsområdet medan personalens omfördelning i_ öv- rigt .'ej specificerats.
Undervisningsavdelningen ( U)
Avdelningen handlägger undervisnings- frågor utom sådana som avser blind- och dövskolor, särskolor och folkbild- ningsväsendet eller hänföres till lärar- utbildnings-., och försöksavdelningen. Den består av 8 rotlar (U l—U 8). Ären- den av administrativ karaktär hänföres till en särskild sektion under en byrå- direktör. Till avdelningen är knuten en sektion för fysisk fostran och en sektion för skolmåltidsverksamhet och hemvår- darinneutbildning, vidare experter för läroämnen, övningsämnen, yrkesämnen
och specialskolor samt assistenter för undervisning i moderna språk. U 1
(avdelningschefens rotel)
Pedagogiska frågor av allmän natur. Pe— dagogisk inspektion och pedagogisk råd- givningsverksamhet, dock ej avseende L, Sr och F. Konferenser med rektorer och lärare, dock ej sådana som anord- nas av annan arbetsenhet. Till roteln är knutna den administrativa byrådirek— törssektionen samt experter för läro— ämnen och språkassistenter.
U 2
Undervisningsfrågor avseende grund- skolan, folkskolan och fortsättningssko- lan, i folkskolan inbyggda högstadie— linjer, skolor vid sjukvårdsanstalter och barnhem, nomadskolor samt enskilda skolor, där undervisning meddelas för skolpliktiga barn. Undervisningsfrågor avseende övningsämnen, dock ej hem— kunskap, hushållsgöromål och textil— slöjd. Till roteln är knutna sektionen för fysisk fostran samt experter för öv- ningsämnen utom hemkunskap, hus— hållsgöromål och textilslöjd.
U 3
Undervisningsfrågor _ dock ej beträf- fande övningsämnen _ avseende stat- liga, kommunala och enskilda allmänna gymnasier, realskolor och flickskolor, försvarets läroverk, specialgymnasiet för lantbruks-, .mejeri- och skogsstude- rande, humanistiska och socialekono— miska fackskolor, samt yrkesutbild— ningsanstalter på gymnasialstadiet inom teknik, handel och sjöfart. Till roteln är knutna experter för teknisk undervis- ning, handelsundervisning och sjöfarts— undervisning.
U 4 Undervisningsfrågor avseende tekniska och merkantila fackskolor, yrkesutbild- ningsväsendet i övrigt — utom på gym-
nasialstadiet —— inom hantverk och in— dustri, handel och sjöfart. Organisa- tionsfrågor avseende särskilt anordnad kursverksamhet inom dessa områden. Till roteln är knutna experter för hant- verk och industri samt för handel.
U 5 Undervisningsfrågor avseende husliga ämnen _— även beträffande lanthushåll _ sömnad, textilslöjd och hemslöjd. Or- ganisationsfrågor avseende särskilt an— ordnad kursverksamhet inomvdessa om- råden. Till roteln är knutna sektionen för skolmåltidsverksamhet och hem- vårdarinneutbildning samt experter för textilslöjd och för sömnad.
U 6
Undervisningsfrågor avseende barna- vård, sjuk— och hälsovård samt social— vård. Orga-nisationsfrågor avseende sär— skilt anordnad kursverksamhet inom dessa områden. Till roteln är knutna experter för barnavård, sjuk- och hälso- vård samt socialvård.
U 7
Undervisningsfrågor avseende jordbruk med binäringar (utom lanthushåll). Till roteln är knutna experter för jordbruks— utbildning.
U 8 Undervisningsfrågor avseende skogs- bruk. Organisationsfrågor avseende sär- skilt anordnad kursverksamhet inom detta område. Till roteln är knutna ex- perter på skoglig utbildning.
Lärarutbildnings- och försöksavdel- ningen (L) Avdelningen handlägger frågor om pe- dagogiskt utvecklingsarbete genom un- dersöknings- och försöksverksamhet, lä— rarutbildningsfrågor, frågor om hjälp- medel i undervisningen samt den skolpsykologiska verksamheten. Avdel—
ningen består av '6 rotlar (L 1—L6). Ärenden av administrativ karaktär hän- föres till en särskild sektion under en byrådirektör. Till avdelningen är knut- na skolpsykologer, experter för det pedagogiska utvecklingsarbetet, för yr- kesvägledning, för frågor om kurser och fortbildning samt för pedagogiska hjälp- medel.
L 1
(avdelningschefens rotel) Frågor om pedagogiskt utvecklingsarbe- te. Till roteln är knutna den administra- tiva byrådirektörssektionen samt exper- ter för det pedagogiska utvecklings- arbetet.
L 2
Skolpsykologisk verksamhet, yrkesväg- ledningsfrågor. Till roteln är knutna skolpsykologer och experter för yrkes- vägledning.
L 3 Pedagogiska hjälpmedel för undervis- ning. Hjälpmedelscenbralerna. Till ro- teln är knutna verkets förlagsverksam- het och experter för pedagogiska hjälp— medel.
L 4 Frågor om utbildning och fortbildning av klasslärare. Utbildningsfrågor röran- de folkskoleseminarierna och på verket ankommande uppgifter rörande lärar- högskolorna. Förskoleseminarierna.
L 5 Frågor om utbildning och fortbildning av lär-are i teoretiska läroämnen och öv- ningslärare samt vidareutbildning av klasslärare. Utbildningsfrågor rörande lärarkursanstalterna, teckningslärarin- stitutet, seminarierna för huslig utbild- ning och slöjdlärarseminariet.
L 6 Frågor om utbildning och fortbildning av lärare i yrkesämnen, dock ej sådana
som handlägges inom L 5. Till roteln är knutna experter för vissa utbildnings— kurser.
Organisationsavdelningen (O) Avdelningen handlägger organisations-, och personalfrågor. Den består av 6 rot- lar (0 1—0 6). Till avdelningen är knu- ten meritkontoret.
O 1
(avdelningschefens rotel) Tillsättning av tjänster. Behörighetsfrå—
gor. ' . Till roteln är knuten den administraf
tiva byrådirektörssektionen.
O 2 Skolväsendets lokala och regionala led-' ning. Personal- och organisationsfrågor avseende grundskolans låg- och mellani stadium samt folkskolan.
O 3 Organisations- och personalfrågor av,-. seende grundskolans högstadium, hu- manistiska och socialekonomiska fack- skolor, realskolor och flickskolor, pri— vatskolor, teckningslärarinstitutet, semi— narierna för husligt arbete och slöjd- lärarseminariet. Öivningslärarorganisa- tionen.
OI; Organisations- och personalfrågor av- seende allmänna gymnasier, fackgym- nasier, särskilda yrkesutbildningsanstal- ter, sjöbefälsskolor och folkskolesemina- rier.
05 Organisations- och personalfrågor av- seende tekniska och merkantila fack— skolor, yrkeSutbildningsväsendet i öv- rigt utom på gymnasialstadiet, dock ej organisationsfrågor avseende särskilt anordnad kursverksamhet.
O 6 Examina och avgångsprövningar. Ele- vers intagnin—g och flyttning.
Planerings- och byggnadsavdelningen (P) Avdelningen handlägger planerings- och byggn-adsfrågor avseende det all- männa skolväsendet och yrkesutbild— ningsväsendet samt statsbidragsfrågor i anslutning härtill. Avdelningen består av 3 rotlar (P l—P 3). Till densamma är knutet ett arkitektkontor.
P 1
(avdelningschefens rotel)
Allmänna frågor avseende planering och byggnader. Planeringsfrågor avseende det på grundskolan byggande undervis- ningsväsendet.
P 2 Planeringsfrågor avsende grundskolan. Frågor om Skolskjutsar.
P3
Skolbyggnadsfrågor, byggnader.
Statsbidrag till
Administrativa avdelningen (A)
Avdelningen handlägger ärenden av rättslig och av ekonomisk karaktär, dock ej avseende skolbyggnader. Avdelningen består av 4 rotlar (A 1—A 4). Till den- samma är knutna sektionen för central- upphandling, revisionskontoret samt verkets kommissionärer.
A 1
(avdelningschefens rotel) Rättsliga frågor. Kassor, donationer och fonder. Till roteln är knutna verkets kommissionärer.
A 2 Löne- och statsbidragsfrågor avseende klasslärare och ämneslärare. Sjukvårds- ersättningar. Förhandlingsfrågor.
A 3 Löne- och statsbidragsnrågor avseende övningslärare, Avsked och pension. Traktamenten, resekostnader och flytt-
ningsersättningar. Till roteln är knutet revisionskontoret.
A 4
Löne- och statsbidragsfrågor avseende yrkesutbildningsväsendet samt yrkeslä- rare i grundskolan. Till roteln är knuten sektionen för centralupphandling.
Skolsociala roteln (Sr)
Blind- och dövskolor. Särskolor för psykiskt efterblivna. Skolhem. Skolso- cial verksamhet.
Skolhygienroteln (S) Skolhygieniska frågor. Psykisk barna- och ungdomsvård. Mental-hygieniska frågor. Personalfrågor avseende skollä- rare och -sköterskor.
Folkbildningsroteln (F) Folkhögskolor. Folkbiblioteken. Folk- bildnixngsarbetet. Till roteln är knuten en sektion för folkbiblioteken.
Omskolningsroteln (Or) Omskolningskurser. Arhetslöshetskur- ser. Arbetsmarknadsfrågor.
Kansliseklionen (k)
Frågor avseende verkets lokaler och personal. Till sektionen är knutna kassa- kontoret, biblioteket, tryckeriexpeditio- nen, skrivbyrån, upplysningstjänsten, telecentralen, materialförvaltaren och vakttjänsten.
I organisationsplanen s. 390 är beteck- ningarna desamma som i kap. 15.
Beslutsordning Beslutsordningen blir vid detta alter- nativ i formellt hänseende —— besluts-
instanser, sättet för besluts fattande och bestämmelserna härom —— helt densam- ma som enligt de sakkunnigas förslag. Beslutsordningens praktiska tillämpning kommer dock givetvis att påverkas av
avdelningarnas och rotlarnas skiljaktiga sammansättning enligt det båda alter— nativen.
Instruktion
Instruktionen kan vid detta alternativ få i allt väsentligt samma utformning som enligt de sakkunnigas förslag. 195 måste dock med hänsyn till den skilj- aktiga konstruktionen av verkets avdel— ningar få en annan utformning. Den skulle enligt detta alternativ få följande lydelse:
19 5.
1 mom. Verkets kansli är organiserat på följande avdelningar: ' undervisningsavdelningen, lärarutbildnings- och ningen, organisationsavdelningen, planerings- och byggnadsavdelningen,
försöksavdel-
administrativa avdelningen samt följande fristående rotlar: skol-sociala roteln, Skolhygienroteln, folkbildningsroteln, omskolningsroteln.
I avdelning ingå rotlar. Avdelnings- chef wförestår — förutom sin avdelning _— en rotel inom denna.
Skolhygienroteln förestås av skol- överläkaren, rotlarna inom administra- tiva avdelningen av byråchefer, omskol- ningsroteln av byråchef eller undervis- ningsråd och övriga rotlar av under- visningsråd.
Rotlarnas fördelning på avdelningar- na bestämmes i arbetsordningen.
I arbetsordningen må vidtagas de änd— ringar i ovan i detta moment nämnda" organisation, som finnas ändamålsen- liga och kunna genomföras utan ökning av antalet avdelningar och rotlar.
Organisationsplun för ett helt integrerat skolverk
GD
P—E
_|
|__-] I""l _| : L—-l
.:
%. T
......maaeeaeäåjilaa
.. & :]
ät”a£
H
BILAGA 4
Central ledning av yrkesutbildning i vissa främmande länder
En av de sakkunnigas förberedande åt- gärder i utredningsarbetet var att skaf— fa sig en överblick över yrkesutbild- ningen i Sverige, huvudmannaskapet för densamma samt dess lokala, regio— nala och centrala ledning. En annan förberedande åtgärd var att söka erhål- la cn samlad bild av hur yrkesutbild- ningen och dess centrala ledning är ordnad utomlands. Genom utrikesde— partementets försorg införskaffades där- för uppgifter om dessa förhållanden från ett antal främmande stater. Ett re— lativt omfattande material insändes från vissa länder, nämligen Danmark, Fin- land, Norge, Västtyskland, Schweiz, England och USA. I föreliggande bila- ga skall lämnas en sammanfattande redogörelse för förhållandena i dessa länder vid tidpunkten för materialets överlämnande. Såsom framgår av det
följande har emellertid nämnda mate- rial i en del fall kompletterats, så att redogörelsen även omfattar vissa nyli- gen genomförda förändringar. Innehål— let i bilagan är väsentligen begränsat till att gälla yrkesutbildningens centra- la ledning; det har emellertid i flera fall visat sig behövligt för sammanhanget att bredda framställningen.
Yrkesutbildningen i vårt land skiljer sig till sin uppläggning, sitt innehåll m. m. i vissa fall högst betydligt från nyssnämnda länders. Därtill kommer att svensk statsförvaltning med sina fri- stående centrala ämbetsverk på ett mar— kant sätt avviker från flertalet av dessa staters förvaltning. Uppenbarligen mås- te vid en jämförelse mellan organets-atio— nen av yrkesutbildningens centrala led- ning i Sverige och utomlands dessa om- ständigheter noga beaktas.
Danmark
Samarbetet mellan myndigheterna och näringslivet. Ifråga om den praktiska utbildning, som lärlingar genomgår hos företagare, är tillsynsbefogenheterna uppdelade mellan ekonomi— och arbets- ministeriet samt särskilda av närings- livet utsedda organ. Dessa senare utövar egna befogenheter, men därjämte tjänst- gör de som rådgivare åt ministeriet. Enligt 1937 års lärlingslag utövade även socialministeriet vissa tillsynsbefogen- heter, men dessa överflyttades genom 1956 års lärlingslag till ekonomi- och
arbetsministeriet. Undervisningen vid yrkesskolorna står under tillsyn av di- rektorat, som lyder under handelsmi- nisteriet.
De ovannämnda av näringslivet till- satta organen är av två slag, nämligen dels för varje fack (eller eventuellt bransch) tillsatta fackutskott för tillsyn av lärlingsutbildningen, dels ett för hela landet gemensamt lärlingsråd, i vilket även ingår representanter för myndig- heterna.
Varje fackutskott skall bestå av minst
fyra ledamöter, varav hälften represen- terar arbetsgivare- och hälften arbetsta- gareorganisationer. Arbets- och han- delsministrarna avgör i samråd, vilka områden som enligt lärlingslagen skall anses som fack (branscher). Om det inom ett fack finns flera arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer, skall ar- betsministern efter överläggningar med lärlingsrådet bestämma, vilka organisa- tioner som skall välja ledamöter av ve- derbörande utskott. Efter hemställan från lärlingsrådet kan arbetsministern föreskriva, att flera fack gemensamt skall välja ett utskott. Utskotten kan också lsammansluta sig till större utskott, omfattande flera fack.
Lärlingsrådet är sammansatt av tret- ton ledamöter, varav sex ledamöter skall representera arbetsgivarna och sex ar- betstagarna; ordföranden utses av re- geringen. Ifråga om ärenden rörande yr- kesutbildningen inom industri och hant- verk äger dessutom direktören för den tekniska undervisningen rätt att närva- ra, och ifråga om ärenden rörande han- delsundervisningen tillkommer samma rätt direktören för handelsundervisning- en. Lärlingsrådets arbetsformer faststäl— les gemensamt av arbets- och handels- ministrarna. De för en tid av sex år ut- sedda ledamöterna erhåller statligt ar- vode för sitt uppdrag. .
Fackutskottens och lärlingsrådets be- fogenheter. Fackutskotten har ställning som rådgivande organ åt arbetsministe- riet, handelsministeriet, arbetsdirekto— ratet och lärlingsrådet ifråga om alla ärenden rörande lärlingsutbildningen. Fackutskotten skall lämna förslag till lärlingsrådet om de närmare reglerna för utformningen av utbildningen inom vederbörande fack eller delar av ett fack. Lärlingsrådet fattar därefter be- slut om dessa regler och ansvarar för att arbetsförmedlingskontoren får kän- nedom om desamma. Dessa kontor har
nämligen att tillse, att lärlingskontrak- ten upprättas i enlighet med gällande bestämmelser.
Fackutskotten skall vart och ett inom sitt område verka för att bästa möjliga lärlingsutbildning kommer till stånd. De har fördenskull erhållit befogenhet att inspektera företag(mästare), som sysselsätter eller ämnar sysselsätta per- soner, vilkas utbildning regleras av lär— lingslagen. Företag, som av fackutskott förklarats bedriva en icke tillfredsstäl- lande lärlingsutbildning, kan få nya lär- lingskontrakt godkända, endast om ut- skottet vid förnyad inspektion funnit sig kunna acceptera företaget som lämp- ligt utbildningsställe. Motsvarande be- stämmelser gäller, om ett utskott fin- ner, att ett företag endast är i stånd att ge en tillfredsställande utbildning för ett begränsat antal lärlingar eller om utbildningen inom företaget måste kom- pletteras med praktisk utbildning inom annat företag eller vid av handelsmi- nisteriet godkänd yrkesskola. Utskottens beslut kan överklagas hos lärlingsrådet, som fattar slutgiltigt beslut i ärendet. Utskottens ledamöter är underkastade tystnadsplikt i enlighet med strafflagens bestämmelser.
Lärlingsrådet är rådgivande organ åt arbets- och handelsministerierna i ären- den, som förelägges rådet från ministe- riernas sida. Rådet :skall verka för att syftet med lärlingslagen främjas och kan efter eget initiativ diskutera frå- gor, som faller inom lärlingslagenvs till— lämpningsområde, samt framföra sina synpunkter till regeringen. Rådet är också berättigat att till arbets- och han- de'l-sministerierna framföra önskemål och förslag rörande lärlingslagstift- ningen.
Ifråga om lärlingsrådets ytterligare befogenheter må följande framhållas. Tvist om det föreligger arbete inom ett tack, som kräver upprättande av lär-
lingskontrakt, avgöres av rådet efter förut inhämtad förklaring från veder- börande utskott. Frågan om en person efter avslutad yrkesutbildning skall an- ses ha erhållit fullgod utbildning, avgö- res av vederbörande arbetsförmedlings- kontor, i tveksamma fall efter överlägg- ningar med fackutskott. Arbetsförmed- lingskontorets beslut kan överklagas hos lärlingsrådet, som har att definitivt av- göra frågan. Vederbörande fackutskott skall bestämma minimi- respektive maximitid för lärlingsutbildningen inom facket. Uppnås inte enighet inom ut- skottet, kan ärendet dras inför lärlings— rådet, som fattar slutgiltigt beslut. Ut- bildningstiden får enligt en generell be- stämmelse i lärlingslagen icke överskri- da fyra år, men arbetsministern kan medge, att lärotiden utsträckes ytterli— gare högst ett år. Först måste emellertid yttranden inhämta—s från vederbörande fackutskott samt från lärlingsrådet, och vidare skall samråd ske med handels— ministern.
I lärlingskontrakten ingår bestämmel- ser om de ekonomiska villkor, under vilka lärlingarna skall arbeta. Inom fack, där lönen regleras genom kollek- tivavtal, skall lärlingen ha lägst avtals- enlig lön. Ifråga om andra fack skall vederbörande .arbetsgivare- och arbetsta- gareorganisationer tillsätta en löne- nämnd för att behandla ersättningsfrå- gan. Tvister om tillsättandet av en dy- lik nämnd dras inför lärlingsrådet, som avgör frågan.
Rådet har för övrigt att avgöra en del ärenden rörande tillämpningen av lär- lingslagen, såsom frågor angående upp- hävande av lärlingskontrakt, förläng- ning av "kontrakt på grund av lärlings sjukdom o. s. v.
Tillsynen över yrkesskolorna. Det till lärlingsutbildningen knutna yrkesskol- väsendet har att meddela kompletteran— de skolmässig utbildning för lärlingar-
na. Det har vidare till uppgift att ombe- sörja vidareutbildning av dem som av— slutat sin lärlingsutbildning. De erkän- da yrkesskolorna, d. v. s. skolor med statsbidrag, lyder under ministeriet för handel, industri och sjöfart. Den direk- ta tillsynen över wskolorna utövas av direktörer, som tillsättes av nämnda ministerium; direktörerna är två, näm- ligen en för den tekniska undervisning- en inom industri och hantverk och en för handelsundervisningen. Som när— maste medhjälpare har direktören en inspektör, varjämte konsulenter finns utsedda för olika utbildningsområden. Samtliga dessa tjänstemän utnämnes av handelsministeriet.
För tillsynen finns vidare två rådgi- vande organ, nämligen skolrådet för den tekniska undervisningen och skolrådet för handelsundervisningen. Som ordfö- rande i råden fungerar de ovannämn— da direktörerna. I övrigt utgöres råden av femton respektive tio ledamöter, varav handelsministeriet i vardera rå— det utser en ledamot, medan de övriga väljes av olika organisationer på ar- betsmarknaden samt lärarorganisat-ioner inom yrkesskolväsendet respektive han- del-sskolväsendet. Råden kallas till sam- manträde, när handelsministern eller respektive direktör så anser erforder- ligt, dock minst två gånger årligen. Medlemmar i rådet kan också begära, att rådet skall sammanträda. Arvoden och traktamenten för ledamöterna be- strides av statsmedel.
Direktören skall efter samråd med in- spektören, konsulenterna och skolrådet utarbeta förslag till undervisningsplaner och bestämmelser rörande examina inom de olika undervisningsområdena samt regler för fördelningen av stats- bidrag mellan dessa. Förslagen fram- lägges för handelsministern, som har att fatta beslut. Tjänstemännen vid direk-
toratet fungerar vidare som censorer vid examina.
Skolrådet skall yttra sig över vissa frågor, t. ex. väsentliga ändringar i nu- dervisningsplanerna, undervisningens fördelning mellan olika typer av sko— lor, storleken av det årliga statsbidraget till yrkesskolväsendet och reglerna för medlens fördelning samt skolornas ad- ministrativa skötsel. Har direktören och skolrådet olika meningar i en fråga, av- göres ärendet av handelsministern.
Sammanfattningsvis kan konstateras att yrkesutbildningens centrala ledning i Danmark är uppdelad mellan statliga myndigheter och av arbetsmarknadens organisationer utsedda organ; dessa or- gan har en halvofficiell ställning. Ka- rakteristiskt är vidare att den praktiska yrkesutbildningen (lärlingsutbildning- en) hos företagare står under tillsyn av andra myndigheter och organ än de som utövar tillsyn över yrkesskolorna; ett visst samarbete förekommer dock.
Som högsta tillsynsmyndighet för själva lärlingsutbildningen fungerar så- väl arbetsministeriet som handelsmi- nisteriet, medan däremot sistnämnda ministerium ensamt utövar den centra- la ledningen av yrkesskolväsendet. Di- rekt tillsyn över lärlingsutbildningen ut- övas endast i begränsad omfattning av ministerierna, mellan vilka kompeten- sen är fördelad så, att varje ministerium
ensamt avgör vissa frågor, medan vik- tigare frågor avgöres i samråd dem emellan. Ministeriernas viktigaste upp- gifter ifråga om lärlingsutbildningen är att bestämma fackutskottens och lär- lingsrådets funktioner, icke att själva ut- öva tillsynen; med viss förenkling kan man således säga, att ministerierna an- ger ramen för tillsynen men att inne- hållet i denna fylles av fackorganen: fackutskotten och lärlingsrådet.
Ifråga om den centrala ledningen av yrkesskolorna är förhållandet annorlun- de. Den centrala ledningen utövas här- vidlag icke av "fackorgan utan av stat- liga myndigheter. Handelsministeriet är högsta tillsynsmyndighet, men den di- rekta tillsynen utövas av de två direk- torat, som lyder under ministeriet och de facto är avdelningar av detta, nämli- gen direktoratet för den tekniska un- dervisningen och direktoratet för han- delsundervisningen. Fackliga organ finns även på detta område, skolråden, men de har huvudsakligen endast rådgi- vande befogenheter.
Den lokala ledningen av yrkesskolor- na utövas av styrelserna för dessa sko— lor. Dessa styrelser är inte kommunala organ, styrelsen för varje skola tillsät- tes av skolans ägare. Någon regional ledning av yrkesskolväsendet förekom- mer inte.
Finland
Liksom i övriga nordiska länder är även i Finland yrkesutbildningens centrala ledning uppdelad på flera departement eller ministerier. De tekniska skolorna och instituten, handelsutb-ildningsan- stalterna, sjöfartsskolorna och yrkes- skolorna för hantverk, industri och hus- liga yrken lyder under handels- och in- dustriministeriet, medan läroanstalterna för skogsbruk, jordbruk och huslig eko- nomi på landsbygden lyder under lant- bruksministeriet. Polisutbildningen och
utbildningen av sjukvårdspersonal ly- der under inrikesministeriet, medan specialskolor av social natur, t. ex. för invalidernas skolning, lyder under so- cialministeriet. Dessutom har i likhet med förhållandena i Sverige vederbö- rande departement hand om utbildning- en av personal för statliga verk, såsom järnväg, post, telegraf och tull.
Endast handels- och industriministe- riet utövar självt genom sin avdelning för yrkesutbildning den direkta tillsy-
nen. Nämnda avdelning biträdes av ett permanent rådgivande organ för yrkes- utbildningen, yrkesutbildningsrådet. I detta ingår representanter för arbets- marknad och näringsliv. Beträffande övrig yrkesutbildning utövas tillsynen liksom i Sverige av centrala ämbetsverk, som lyder under vederbörande departe— ment: yrkesundervisningsanstalterna för jordbruket samt för lanthushållen står under lantbruksstyrelsens ledning, yr- kesskolorna för skogsbruket under forst— styrelsens ledning och sjukvårdsutbild- ningen under medicin-alstyrelsens led- ning. Vidare må framhållas att yrkes- valsfrågor handlägges av en byrå inom ministeriet för kommunikationer och allmänna arbeten.
Handels- och industriministeriets av- delning för yrkesutbildning. Enligt in- struktionen skall rubricerade avdelning leda och planera utvecklingen av den yrkesutbildning, som lyder under mi- nisteriet, leda yrkeslärover'kens verk— samhet samt handha till ministe- riets verksamhetsområde hörande öv- riga ärenden, som gäller lärlingsutbild- ning, yrkesexamin-a och yrkesvägled- ning.
Avdelningen står under ledning av en överdirektör, som bl. a. har till uppgift att följa utvecklingen inom sitt arbets- område, upprätthålla kontakt med nä- ringsliv och arbetsmarknad samt taga nödvändiga initiativ till lagstiftningsåt- gärder och andra reformer inom verk- samhetsområdet. Ministeriets chef har genom speciellt beslut överlämnat åt överdirektören att på eget ansvar avgö- ra vissa frågor rörande yrkesutbild- ning och yrkesvägledning. Beslutande- rätten i dessa frågor berör huvudsakli— gen ärenden av mera rutinmässig ka- raktär; i andra frågor fattas de avgö— rande besluten av ministern.
Avdelningen omfattar för närvarande en administrativ byrå, en byrå för tek-
nisk undervisning, en byrå för yrkes- undervisning och en byrå för handels- och sjöfart-sundervisning. Chef för den förstnämnda byrån är en regeringssekre- terare och för var och en av de tre sist— nämnda ett undervisningsråd. Förutom de inspektörer och byråsekreterare, som är knutna till de olika byråerna, finns det tjänstemän, vilka inte direkt till- hör någon särskild byrå; des-sa tjänste- män handlägger ärenden angående lä- rarutbildning, elevintagning i skolorna, information, granskning och publice- ring av läroböcker samt andra för av- delningen gemensamma ärenden.
De ledande tjänstemännen inom av- delningen samlas ofta till inofficiella överläggningar rörande handläggningen av olika ärenden, budgetbehandling o. s. v., men varje enskilt avgörande fat- tas av avdelningschefen eller ministern, och deras beslut kontrasigneras av ve- derbörande tjänsteman, byråchef eller inspektör. Avdelningen arbetar således inte som ett kollegium, vilket vanligen är fallet med de centrala ämbetsverken i Finland.
Yrkesutbildningsrådet utgör rådgivan- de organ åt handels- och industrimi- nisteriets avdelning för yrkesutbildning. Det består av tre sektioner, nämligen en för industri och hantverksundervisning, en för handelsundervisning och en för sjöfartsundervisning. Sektionerna arbe- tar självständigt var och en på sitt om— råde, men för handläggning av gemen- samma ärenden samt för upprättande och fastställande av arbetsordning för rådet och dess sektioner sammanträder rådet till plenum.
Varje sektion består av ordförande och minst fyra ledamöter; en eller flera ledamöter bör representera arbetsgivar- na och ett lika antal arbetstagarna, var- jämte en ledamot skall representera un- der handels- och industriministeriet ly- dande läroanstalter. överdirektören för
yrkesutbildningsavdelningen är själv— skriven ledamot av samtliga sektioner. Rådets ledamöter samt sektionernas ordförande och vice ordförande förord- nas av handels- och industriministeriet för tre år i sänder. Förordnandet av representanter för arbetsgivare och ar- betstagare sker efter förslag av vederbö- rande fackliga centralorganisationer. Varje sektion har sin egen sekreterare, som utses bland tjänstemännen vid yr- kesutbildningsavdelningen. Yrkesutbild- ningsrådets ledamöter och sekreterare erhåller arvoden och resekostnadsersätt— ningar av statsmedel.
Sektion inom rådet har till uppgift att
inom respektive område följa yrkesut- bildningens utveckling i landet och ta- ga kännedom om de reformer, som utomlands vidtagits på detta område,
kontrollera yrkesutbildningens behov samt yrkesundervisningens tillräcklig- het och ändamålsenlighet inom sitt yr- kesområde,
uppmärksamma rådgivningen ifråga om yrkesval,
planlägga åtgärder för yrkesutbild- ningens effektivisering inom respektive område med beaktande av såväl den te— oretiska och praktiska undervisningen som praktiken samt
göra framställningar och avge utlå- tanden i frågor angående yrkesutbild- ningen inom respektive område.
Yrkesvägledningsrådet inrättades år 1956 och har till uppgift att biträda kommunikationsministeriet beträffande ärenden rörande yrkesvägledning och yrkesval. Rådet, som består av ordfö- rande och sexton ledamöter, tillsättes av regeringen för tre år i sänder. Ordföran- den skall representera det allmänna skolväsendet, medan ledamöterna skall företräda dels myndigheter, som hand- lägger undervisningsfrågor och arbets- marknadsfrågor, dels organisationer
inom näringsliv och arbetsmarknad samt fackorganisationer för lärare. Samordningsorgan för skolväsendet. Sedan år 1943 biträdes Finlands rege- ring av en rådgivande kommission för skolfrågor. Dess ordförande är kansli- chefen vid undervisningsministeriet, och som medlemmar ingår generaldirek- tören i skolstyrelsen, överdirektören vid avdelningen för yrkesutbildning inom handels- och industriministeriet, chefen för avdelningen för lantbruksundervis- ningen vid lantbruksstyrelsen och che- fen för avdelningen för statförslaget och bokslutet vid finansminuisteriet. Denna kommission handlägger såsom rådgivan- de instans frågor rörande grundandet av nya skolor samt olika skolfrågor av principiell natur, som skall föredragas inför regeringen. Kommissionen har även sökt att i viss mån koordinera ut— vecklingen inom olika skolformer. Nå- got organ som sysslar med samord— ningsfrågor speciellt på yrkesutbild- ningens område finns inte. Sammanfattningsvis kan konstateras att den centrala ledningen av skolväsen— det i Finland uppvisar åtskilliga likhe- ter med motsvarande förhållanden i Sverige. Liksom i vårt land finns i Fin- land centrala ämbetsverk, och samtliga skolformer där med undantag för yrkes— skolorna för industri, hantverk och han- del står under tillsyn av centrala äm— betsverk. Den nämnda utbildningen för industri, hantverk och handel däremot ledes av en avdelning inom handels- och industriministeriet. Finland till- lämpar således ett blandsystem, enligt vilket såväl ministerier som centrala äm- betsverk kan vara tillsynsmyndigheter. Systemet med ett ministerium som till- synsmyndighet synes enligt vunna erfa- renheter erbjuda såväl fördelar som nackdelar. Som en fördel anges, att ef- tersom yrkesutbildningsavdelningens tjänstemän är föredragande inför re-
geringen, har en tidsödande skriftväx- ling mellan ministeriet och tillsynsmyn- digheten kunnat undvikas. En annan fördel har varit, att ministeriets övriga avdelningar har mycket nära kontakt med näringslivet, särskilt i vad avser industri, hantverk, handel och sjöfart. Som en väsentlig nackdel med systemet anges, att kontakten mellan yrkesutbild- ningsavdelningen och det allmänna skol- väsendet är mycket svag.
Långsiktiga planer har uppgjorts be- träffande yrkesutbildningens utveck— ling; dessa planer har även omfattat en ombildning av yrkesutbildningsavdel- ningen vid handels- och industriminis- teriet till ett fristående centralt ämbets- verk, yrkesutbildningsstyrelsen. Frågan om ett eventuellt förenhetligande av skolförvaltningen i Finland är för när- varande föremål för en statlig utred- ning.
Norge
Den centrala ledningen av yrkesutbild- ningen i Norge utövas direkt av depar- tementen; någon motsvarighet till de svenska ämbetsverken finns inte.
Yrkesutbildningens centrala ledning har även 'i Norge kännetecknats av stor splittring. Under tiden efter andra världskriget har förts en livlig debatt om rationalisering och förenkling så- väl av ledningen för yrkesutbildningen som av hela skoladministrationen. Rege- ringen tillsatte år 1947 en särskild sam- ordningsnämnd för skolväsendet, och denna nämnd har under årens lopp avgett ett flertal förslag.
År 1949 avlämnade samordningsnämn- den ett förslag om att ett flertal skol- och utbildningsfrågor under olika fack- departements tillsyn skulle överföras till kyrko— och undervisningsdeparte- mentet. Nämnden gav i detta förslag uttryck åt den principiella ståndpunk- ten, att angivna departement borde bli det samlande och ledande organet för hela det norska skol- och utbildnings- väsendet. Av praktiska och delvis psyko- logiska skäl ansåg sig nämnden dock inte kunna förorda, att .alla skolformer un- der fackdepartementens ledning på en gång skulle överföras till undervisnings— departementet; det borde ske i etapper. Snarast möjligt borde emellertid till sistnämnda departement överföra-s
handelsskolorna, handelsgymnasierna, skolor för sjömansutbildning, husmo- dersskolorna och statens skolkökslära- rinneseminarium, hotellfackskolorna, hemyrkesskolorna, statens småbrukslä- rarseminarium samt y-rkesskolorna för fiskare. Dessutom rekommenderade nämnden, att handelshögskolan, lant- brukshögskolan och veterinärhögskolan skulle ställas under kyrko- och under- visningsdepartementets ledning. Ifråga om jordbrukets och skogsbrukets yrkes- utbildningsanstalter ansåg nämnden, att starka skäl talade för att även dessa lades under nämnda departement; den förordade dock, att man först borde avvakta resultatet av den övriga sam- ordningen. Tydligen berodde detta ställ- ningstagande främst därpå att nämnden genom en enkät kunnat konstatera starkt motstånd mot att jordbruks- och skogs- bruksskolorna skulle läggas under an- nat departement än vederbörande fack- departement. Man hänvisade i enkät- svaren bl. a. till att jordbrukets yrkes— skolor på grund av de geografiska för- hållandena arbetade efter mycket olika principer i skilda delar av landet, och man befarade, att skolornas intressen inte skulle tillvaratagas på ett effektivt sätt, om berörda fackdepartement från- händes den centrala ledningen. Det må emellertid framhållas, att skolornas lä-
rare gav uttryck för en motsatt uppfatt- ning. Sålunda förklarade ordföranden i lantbrukslärarnas fackorganisation, att enligt lärarnas mening skulle skolornas ren-t undervisningsmässiga intressen bätt- re komma att tillgodoses av undervis- ningsdepartementet än av lantbruksde- partementet.
Det ovan angivna förslaget från sam- ordningsnämnden resulterade bl. a. i att ledningen av handelsskolorna och handelsgymnasierna överfördes från handelsdepartementet till undervisnings- departementet. Beträffande t. ex. hus- modersskolorna och skolkökslärarinne- seminariet ledde förslaget inte till nå- got resultat. I den allmänna debatten uttrycktes emellertid missnöje över att dessa skolor skulle kvarstå under lant- bruksdepartementets tillsyn. Detta an- sågs förhindra en rationalisering och samordning av hushållsundervisningen i de allmänna skolorna och yrkesskolor- na. En särskild kommitté, som tillsattes för att utreda undervisningen i hushålls- göromål, avlämnade detaljerade förslag till nyordning av denna undervisnings ledning.
Senare framlagda förslag har resul- terat i reformer av administrationen av hela det norska skolväsendet, såväl vad gäller den lokala och den regionala som den centrala ledningen.
Den lokala och den regionala led- ningen. Ifråga om yrkesskolorna hade tidigare varje skola sin egen styrelse, liksom varje kommun eller grupp av kommuner kunde tillsätta en kommunal eller samkommunal yrkesskolnämnd. I varje fylke skulle vidare finnas en yr- kesskolnämnd. Genom lagen av den 10 april 1959 om folkskolan har viktiga förändringar ägt rum i berörda avse- enden. Sålunda skall i varje kommun finnas en av kommunalstyrelsen utsedd skolstyrelse bestående av lägst 7 och högst 35 ledamöter (5 29). Denna sty-
relse skall i samarbete med andra kom- munala styrelser och organ verka för att barn och ungdom får en så god teoretisk och praktisk undervisning och utbildning som möjligt. Skolstyrelsens verksamhet skall omfatta såväl den ob- ligatoriska skolan som därpå byggande skolformer med kommunen som huvud- man. Alla kommunala skolor har så- lunda förts 'in under skolstyrelsen. Där- med vill man bl. a. vinna bättre plan- mässighet och samordning i varje kom- muns åtgärder på skolväsendets om- råde.
Lagen föreskriver vidare (5 32), att landet skall vara indelat i distrikt med av stortinget fastställda gränser; inom varje distrikt skall en skoldirektör ut- öva kontroll och verka för skol- och utbildningsväsendets främjande.
I varje fylke skall finnas en fylkes— skolstyrelse bestående av minst fem av fylkestinget för fyra år valda ledamö- ter (5 33). Fylkesskolstyrelsen skall på motsvarande sätt som skolstyrelsen och skoldirek—tören arbeta för skolväsendets utbyggnad inom fylkeskommunen. Sär- skilt skall den lägga vikt vid planerings- och samordningsfrågor och noga tillse, att skolorna följer med i utvecklingen. Bestämmelserna i lagen innebär bl. a., att skolväsendet i fylkeskommunen lik- som i kommunen erhållit en gemensam styrelse, som skall verka på alla skolans och utbildningens områden. Från att tidigare ha varit ett närmast kontrol- lerande organ för en begränsad del av skolväsendet har fylkesskolstyrelsen så- lunda blivit ett initiativtagande organ för planläggning och samordning av fylkets samlade skolväsende.
Både skolstyrelse och fylkesskol- styrelse kan utse särskilda utskott, som kan ges större eller mindre befogen- heter ifråga om administrationen av de enskilda skolorna eller för en grupp be- släktade skolor.
Den centrala ledningen. Nyordningen på det lokala och regionala planet har sin motsvarighet även på det centrala planet. Främst på grund av skolväsen- dets hastiga tillväxt har en omorganisa- tion av kyrko- och undervi-sningsde— partementet visat sig erforderlig. I sep- tember 1960 framlades ett förslag till en ny organisationsplan för departe- mentet, vilket efter remissbehandling och viss överarbetning antogs av rege- ringen.
Det huvudsakliga syftemålet med den genomförda omorganisationen var att göra departementet bättre skickat att handlägga frågor angående det fackligt- pedagogiska utvecklingsarbetet. Tidigare hade detta arbete huvudsakligen utförts av utanför departementet verksamma råd eller av fackkonsulenter. Omorga- nisationen innebär bl. a., att rådens sekretariat inordnas i departementets verksamhet. Därigenom beräknar man att såväl vid handläggningen av löpande ärenden som ifråga om utvecklingsar- betet kunna effektivisera verksamheten, bl. a. på grund av att korrespondensen mellan råden och departementet bort- faller. Det bör emellertid framhållas, att de tidigare inrättade råden kommer att bibehållas som oavhängiga rådgiv— ande och initiativtagande organ.
Kyrko- och undervisningsdepartemen- tet hade tidigare tre avdelningar, näm- ligen kyrkoavdelningen, kulturavdel- ningen och skolavdelningen. Den nya organisationen innebär bl. a., att skolav- delningen uppdelas i två avdelningar: avdelningen för det allmänna undervis— ningsväsendet och avdelningen för yr- kesutbildningsväsendet. Vidare har in- rättats en ny administrwations- och eko- nomiavdelning gemensam för hela de- partementet. Antalet avdelningar uppgår således till sammanlagt fem. Avdelning- arna är uppdelade på kontor (byråer).
Avdelningen för det allmänna under-
visningsväsendet har fyra kontor, därav ett för gymnasierna, under vilket även handelsgymnasierna sorterar, och ett för lärarutbildning; sistnämnda kontor handlägger frågor rörande all lärarut- bildning med undantag för den som ges vid universitet Och lärarhögskola.
Även avdelningen för yrkesutbild- ningsväsendet har fyra kontor. Kon— toren och deras verksamhetsområden är följande: 1. Kontoret för yrkesutbildning inom hantverk och industri; kontoret skall också vara sekretariat för yrkesutbild— ningsrådet (Yrkesopplzeringsrådet). 2. Kontoret för tekniska skolor hand- lägger frågor angående tekniska skolor, tekniska fackskolor, elementärtekniska och vissa andra fackskolor. 3. Kontoret för yrkesutbildning inom handel och kontorsarhete handlägger frågor angående den elementära han- delsundervisningen samt lärlingsutbild— ningen för hantverk, industri, handel och kontorsarhete. Hit föres även lär- lingsrådet. 4. Kontoret för husligt arbete handläg- ger frågor angående husmodersskolor, kvinnliga industriskolor m. fl. skolor.
Såsom fnamgått av det föregående år till departementet knutna särskilda råd. Administrationzsavdelningen och avdel- ningen för det allmänna skolväsende-t har vardera tre och avdelningen för yrkesutbildningsväsendet fyra råd. Av råden må i detta sammanhang endast nämnas lärarutbildningsrådet, gymna- sierådet (som har en sektion för de all- männa gymnasierna och en sektion för handelsgymnasierna), yrkesutbildnings- rådet, lärlingsrådet, fackutbildnings- rådet för handel och kontorsarhete samt rådet för hemkunskap och husligt ar- bete.
Det skulle föra för långt att behandla vart och ett av de nämnda rådens sam- man-sättning, arbetsuppgifter m.m. Helt
allmänt kan konstateras, att de råd som tidigare funnits men som på grund av den genomförda omorganisationen er- hållit nya bestämmelser beträffande sin verksamhet m. m., i väsentliga stycken erhållit instruktioner liknande de tidi-
gare. Ordförande och ledamöter i respek— tive råd utses för viss tid — i regel fyra år _ av Kungl. Maj :vt. Ledamöterna utgöres i olika sammansättningar av skol- ledare och lärare vid berörda skolor, representanter för näringsliv och ar- betsmarknad, lekmannarepresentanter m. fl. Antalet ledamöter växlar; så har lärarutbildningsrådet ordförande och nio ledamöter, rådet för hemkunskap och husligt arbete ordförande och åtta ledamöter, fackutbildningsrådeat för han— del och kontorsarbete ordförande och sex ledamöter o. s. v.
Rådens uppgift är att med råd och initiativ bistå departementet i dess verk- samhet inom respektive undervisnings- och utbildningsområde. De skall hålla sig åt jour med utbildningsbehovet på vederbörande område samt bl. a. med— verka 'till att undervisningsplaner och undervisningsmateriel förnyas och för— bättras. Viktigare ärenden och ärenden av principiell natur behandlas av re— spektive råd i dess helhet, medan övriga ärenden eventuellt behandlas av ett ar- betsutskott inom ifrågavarande råd. Rå- dens verksamhet bekostas av statsmedel.
Ifråga om övriga förändringar i den centrala ledningen må endast tillfogas några ord om de fackliga konsulent- tjänsterna. Tidigare hade en del av de fackliga konsulenterna egna kontor och egen utgiftsstat; de intog således en re-
lativt fri ställning i förhållande till de- partementet. Genom omorganisationen har emellertid fackkonsulenterna knu— tits direkt till departementet och place- rats på de arbetsenheter inom detsam- ma, där vederbörande konsulents fack— område är starkast representerat. Av- sikten är dock, att konsulenterna skall bistå samtliga skolformer med sin sak- kunskap. Sålunda skall t. ex. yrkesut- bildningsrådets konsulenter för verk- stadsskolorna biträda även ifråga om ärenden angående yrkesskolor för blin- da och döva.
Sammanfattningsvis må framhållas att utvecklingen i Norge i vad angår skolväsendets lokala och regionala led- ning uppvisar stora likheter med de förändringar, som år 1958 inträffade i Sverige genom tillkomsten av gemen- samma skolstyrelser och inrättandet av länsskolnämnder.
Den centrala ledningen av yrkesut- bildningen utövas direkt av departe- menten, varvid särskilt må nämnas kyrko- och undervisningsdepartementet. Detta har omo—rgamiserats för att bättre kunna utföra det fackligt pedagogiska arbetet. Bland de genomförda föränd- ringarna märkes uppdelningen av skol- avdelningen i två avdelningar, en för det allmänna undervisningsväsendet och en för yrkesutbildningsväsendet, sam-t inrättandet av en ny adminis—trations- och ekonomiavdelning gemensam för hela departementet. Vidare har de sak- kunniga råden och fackkonsulenterna inordnat—s i departementets organisation.
Omorgani—sationen är i vissa delar så nyligen beslutad, att den inte ännu helt kunnat genomföras.
Västtyskland
I den västtyska förbundsrepubliken ålig— ger det varje delstat att sörja för yrkes- utbildningen. Förbundsstaten utövar så- ledes ingen verksamhet på detta område.
Varje delstat har laglig möjlighet att ordna yrkesutbildningen som den finner lämpligt, men delstaterna eftersträvar en samordning, så att gemensamma
riktlinjer skall komma att tillämpas i samtliga stater. Undervisningsministe- rierna i de olika delstaterna har sam- manträtt 'till gemensamma konferenser, där dessa samordningsproblem grund- ligt diskuterats. Resultatet av dessa strä- vanden har blivit, att yrkesutbildningen i stort sett organiserats enligt likartade normer i samtliga delstater. Den föl- jande redogörelsen avser främst för- hållandena i Nordrhein—Westfalen, som är förbundsrepublikens största och folk- rikaste delstat samt dessutom den i eko- nomiskt avseende mest betydelsefulla. Förhållandena i denna stat kan anses representativa för hela förbundsrepu- bliken.
Skolplikten, i Nordrhein-Westfalen omfattar åttaårig undervisning i folk- skola, vdook att under den sista hälften av ått-aårsperio-den övergång kan ske till mellanskolor eller högre skolor en- ligt särskilda bestämmelser. Sedan den allmänna skolplikten upphört, inträder omedelbart plikt för ungdomarna att ge- nomgå yrkesskola. Yrkesskolplikten har en varaktighet av tre år med undantag för utbildningen inom jordbruket, där den är begränsad till :två år. För lär- lingar kvarstår yrkesskolplikten under hela lärotiden under förutsättning att yrkesskolor inom vederbörande fack finns tillgängliga för lärlingarna. Även vid byte av yrke föreligger yrkesskol- plikt inom det nya yrket upp till 18 års ålder. För vissa kategorier ungdomar eller under vissa förhållanden kan yr- kesskolplikten avkortas.
Av yrkesskolor, där yrkesskolplikten i allmänhet fullgöres, finns i Nordrhein- Westfalen elva olika typer: handelssko— lor, yrkesskolor för hantverk, industri, byggnadsverksamhet, livsmedels— och beklädnadsbranscherna, samfärdsel, me- kanik, elektroteknik o. s. v. samt yrkes- skolor för kvinnliga lärlingar och för arbeterskor samt hushållsskolor. Yrkes-
skolplikten kan också fullgöras vid yrkesfackskolor.
För ungdom-ar, som genomgått lag- stadgad lärlingsutbildning eller annan jämförbar praktisk utbildning och den teoretiska utbildningen vid yrkesskolor eller yrkesfackskolor samt därefter un- der några år arbetat i yrket och där- jämte skaffat sig ett teoretiskt kunskaps- mått motsvarande ungefär realexamen, finns möjlighet att vinna inträde vid fackskolor och högre fackskolor. Dessa undervisningsanstalter utgör det högsta stadiet av det yrkesutbildande skolväsen- det. Inom Nordrhein-Westfalen finns ett flertal olika slag av sådana högre skolor, t. ex. högre handelsskola, högre skola för hushållsundervisning, utbildnings- anstalt för socialpedagogiska kvinno- yrken, högre facks-kola för fotografer, ingenjörsskola för byggnadsindustri och för maskinindustri samt akademi för utbildning av försäkringstjänstemän. Till dessa skolor räknas även lärarut- bildningsanstalter, såsom yrkeslärarse- minarium, yrkespedagogisk anstalt, pe- dagogisk akademi m. fl.
Den centrala ledningen av yrkesut- bildningen utgör med hänsyn till del— staternas ansvar för den ovan angivna utbildningen helt en på varje delstat an— kommande angelägenhet. Inom delstater- na utövas tillsynen av undervisningsmi- nisterierna. Enligt lagen om skolplikt av år 1949 är undervisningsministern i Nordrhein-Westfalen bemyndigad att ut- färda alla erforderliga rätts— och för- valtningsföreskrifter för genomförandet och tillämpningen av nämnda lag. Ut- färdandet av sådana tillämpningsföre- skrifter skall dock föregås av samråd med de olika näringsgrenarnas fackmi- nisterier. Undervisningsministeru kan medge undantag från genomförandet av yrkesskolplikten ifråga om bestämda yrken, därest särskilda skäl föreligger.
Skyldighet att inrätta yrkesskolor och
att övervaka, att den obligatoriska yr- kesutbildningen genomföres, åligger myndigheterna i varje distrikt (Bezirk). översatt till svenska förhållanden skulle detta närmast innebära, att länsstyrel- serna hade skyldighet att inrätta yrkes- skolor och utöva allmän tillsyn över dem inom respektive län. Myndigheterna i varje distrikt har synnerligen omfat- tande befogenheter. De torde i stor ut- sträckning motsvara dem som i andra länder utövas av centrala tillsynsmyn- digheter. Undervisningsministeriets be- fogenheter är snarast av rådgivande och kontrollerande art och syftar närmast till att ernå en viss likformighet i del—
statens olika distrikt. Ministeriets verk- samhet i detta hänseende inom del- staten blir således en parallell till den strävan efter likformighet mellan de olika delstaterna, som kommit till ut- tryck genom anordnandet av gemen- samma konferenser för undervisnings- ministerierna.
Lärlingsväsendet, d. v. 5. den rent praktiska utbildningen hos hantverks- mästare och företagare, övervakas av hantverksföreningarna. Dessa har rätt att sända representanter till mästare el— ler företag som utbildar lärlingar för att skaffa sig informationer om hur ut- bildningen bedrives.
Schweiz
I den federativa staten Schweiz har var och en av de 22 delstaterna, kantonerna, sin egen författning och lagstiftning. Kantonerna åtnjuter stor självständig- het inom ramen för förbundsförfatt- ningen. När det gäller nationella in- tressen eller t. ex. främjandet av hela landets näringsliv och ekonomiska ut- veckling, utfärdar förhundsstaten s. k. förbundslagar. Tillämpningen av en dy- lik lag överlåtes åt kantonernas organ; de federala myndigheterna övervakar en- dast, att lagens syfte tillgodoses. Yrkes- utbildningen i Schweiz regleras av en dylik förbundslag.
Schweiz har en hela landet omfat- tande organisation för yrkesrådgivning. Den regleras av nyssnämnda förbunds- lag, men organisationen utformas av kantonerna med statsbidrag från för- bundsstaten.
För yrkesutbildningen tillämpas ett lärlingssystem, som är rättsligt reglerat. Lärlingslagen gäller för ungdomar, som fyllt 16 år och avslutat sin allmänna skolplikt och som arbetar inom ett yrke, vilket faller inom lagens tillämpnings- område. Omfattar utbildningen kortare
tid än ett år, föreligger inte något lär- lingsförhållande i lagens mening. Kon- traktsmässigt regleras på motsvarande sätt som i andra länder med lärlings- lagstiftning rättigheter och skyldig- heter för båda parter. Förbundsminis- teriet för [industri, handel och arbete låter i samråd med kantonerna utarbeta förteckningar över de yrken och yrkes- grenar, i vilka enligt lagen lärlingsut- bildning kan förekomma.
Den praktiska lärlingsutbildningen hos företagare kompletteras med teore- tisk utbildning i yrkesskola, som alla lärlingar obligatoriskt måste genomgå under lärlingstiden. Det finns även för- beredande yrkeskarser, som meddelar elementära grundläggande kunskaper för vidareutbildning inom ett visst yr- ke. Dessa kurser kan genomgås både av ungdomar, som redan anställts som lär- lingar, och av sådana som ännu inte på- börjat dylik utbildning. Det åligger kan- tonerna att inrätta yrkesskolor och se till, att möjligheter finns för alla lär- lingar att erhålla sådan undervisning, som yrkesskolorna enligt lagen skall ge. Yrkesskolorna äges ibland av kantoner-
na själva, ibland av städer eller yrkes- sammanslutningar. Förbundsstaten läm- nar på givna villkor ekonomiska bidrag till yrkesutbildningen.
För högre yrkesutbildning finns olika undervisningsanstalter inrättade, såsom handelsskolor, skolor för utbildning av personal inom kommunikationsväsendet, skolor för konsthantverk, hushållssko- lor, byggnadsfackskolor, tekniska skolor m. fl. Även de ordinarie yrkesskolorna anordnar kurser för vidare utbildning utöver lärlingsstadiet.
På grund av den schweiziska statens federativa karaktär utövas central led- ning av yrkesutbildning av såväl för- bundsstatsmyndigheter som av kan'tona- la myndigheter. Förbundsstaten regle- rar genom sin lagstiftning yrkesutbild- ningen och lämn-ar därjämte ekonomiska bidrag till densamma. Från förbunds— statens sida utövas den centrala tillsy- nen av ministeriet för industri, handel och arbete; därjämte äger emellertid nä- ringsministeriet vissa befogenheter rö- rande denna tillsyn.
Förbundsstatsmyndigheternas centra- la tillsyn avser i första rummet den all- männa tillämpningen av förbunvdslagar- na och de tillämpningsföreskrifter, som utfärdas i omedelbar anslutning till des- sa. Den kan också avse kontroll över sådana yrkesutbildningsanstalter eller andra anordningar för yrkesutbildning- en, till vilka förbundsstaten lämnar eko- nomiska bidrag, d. v. s. kontroll över förbundsstatsbidragens användning. I dessa senare fall är ministeriet för han— del, industri och arbete berättigat att tillsätta experter, som skall utföra detta kontrollarbete. Den allmänna tillsynen över förbundsbidragen faller dock inom kantonernas kompetensområde, varför dubbel tillsyn kan förekomma härvidlag.
Ministeriet för handel, industri och arbete utövar inte endast kontroll av yrkesutbildningen utan arbetar aktivt
på att främja och samordna olika åtgär- der för yrkesutbildning samt äger där- vid relativt långtgående befogenheter. Ministeriet beslutar sålunda om fördel- ningen av de medel förbundsstaten an- slår som bidrag till yrkesutbildningen i enlighet med fastställda bestämmelser angående dessa bidrags användning. Vi- dare utfärdar ministeriet reglementen angående lärlingsutbildningen och angå— ende minimifordringarna för de prov, som avlägges vid lärlingstidens slut, fastställer normalundervisningsplaner för de olika skolorna för obligatorisk yrkesundervisning, anordnar instruk- tionskurser för de fackliga experter, som leder lärlingarnas slutprov, och vidare— utbildningskurser för lärare vid yrkes— skolorna samt utövar tillsyn över de mästarprov, vilkas avläggande det upp— dragits åt yrkesorganisationer att ordna.
Näringsministeriet i förbundsstaten utfärdar för varje grundyrke & lagens mening ett reglemente, vari utbildnings— tiden för lärlingar i yrket samt utbild- ningsprogrammet för varje särskilt lär- lingsår fastställes. Dessutom anges i reg- lementet det antal lärlingar, som sam— tidigt får utbildas inom ett företag, som är berättigat att mottaga sådana. Prak- tiskt taget all lärlingsutbildning är nu- mera reglerad enligt sådana reglemen- ten. Dessa reglementen utarbetas i sam- råd mellan förbun'dsstaten, kantonerna samt vederbörande arbetsgivare- och ar- betstagareorganisationer. Så långt som möjligt har man eftersträvat att utarbeta reglementena efter enhetliga riktlinjer.
Förbundsstatsbidrag kan utgå till of- fentliga och allmännyttiga utbildnings- anstalter för de yrken, som faller under förbundslagen, för utbildning och fort- bildning av lärare, för anordnande av lärlings-, mästar- och andra Yrkesprov, för vissa andra ändamål som står i sam- band med yrkesutbildning, t. ex. rese— kostnader och traktamenten för deltaga-
re i fackkurser och omskolningskurser, till stipendier åt lärlingar i yrken med rekryteringssvårigheter, till utgivande av facktidskrifter ägda av yrkesorgani- sationer, till ny- och ombyggnadsarbe- ten för yrkesutbildningsanstalter samt för yrkesrådgivning. Statsbidrag utgår även till utbildning i husligt arbete, ehuru sådan utbildning inte faller un- der lagen om yrkesutbildning. Det må nämnas, att förbundsstatens tillsyn över utbildningen för husligt arbete utövas gemensamt av ministeriet för handel, industri och arbete samt näringsminis- teriet.
Den centrala ledningen inom kanto- nen utövas vanligen av dess ministerium för undervisningsfrågor eller av något fackministerium, men kantonregeringen kan också överlämna tillsynsuppgifterna åt särskilt utsedda lärlingskommissio- ner; dessa måste sammansättas enligt samma principer, som följes vid till- sättandet av liknande kommissioner inom förbundsstat-ten. Kommissionerna måste innefatta företrädare för arbets- givarc- och arbetstagareorganisationer, för yrkesrådgivning och för yrkesskol- väsendet.
De kantonala tillsynsmyndigheterna skall tillse, att yrkesutbildningen mot- svarar fordringarna enligt förbundsla- gen. Både företag, som har lärlingar an- ställda, och yrkesskolor inspekteras kon— tinuerligt av experter, som tillhör den
Slutproven för lärlingsutbildningen anordnas av de kantonala tillsynsmyn- digheterna, men förbundsregeringen kan överlämna denna uppgift för hela förbundsstaten åt en yrkesorganisation. Kantonernas yttrande skall dock först inhämtas, innan ett sådant beslut fattas. Vederbörande tillsynsmyndigheter, så- väl i förbundssutaten som i kantonen, har rätt att utse en representant i de kommissioner av fackmän, som tillsät- tes för att leda slutproven. Även en kan- ton äger rätt att uppdraga åt en yr- kesorganisation att ordna slutprov. Mäs- tarprov och andra högre yrkesprov äger yrkesorganisationern-a rätt att anordna under vissa i lagen angivna villkor; här- för fordras såle-des inte särskilt tillstånd såsom ifråga om slutproven för lärlings- utbildningen. De högre proven står un— der tillsyn av förbundsstatsministeriet för handel, industri och arbete.
De kantonala tillsynsmyndigheternas beslut är slutgiltiga och kan således inte överklagas hos förbundsstatsmyndighe- ter. Ett undantag från denna regel finns dock: om det uppstår tveksamhet, huru- vida utbildningen inom en yrkesgren bör falla under yrkesxutbildningslagen, skall vederbörande kantonala tillsyns- myndighet fatta beslut i saken; ett så- dant beslut kan överklagas hos för- bundsstatsregeringen.
England
Det engelska undervisningsväsendet är uppdelat på tre stadier. Det första sta— diet, primary education, omfattar under- visning av barn upp till 11 års ålder (i Skottland 12 år) och saknar intresse i förevarande sammanhang. Det andra stadiet, secondary education, omfattar åldrarna 11—15 år, i vissa fall ända upp till 19 år. Bortsett från skolor med teore-
tisk inriktning finns det för dessa ål— dersgrupper dels secondary modern schools, som ger allmänbildning med viss praktisk inriktning men icke förbe- reder för inträde till universitet eller högskolor, dels secondary technical schools, som ger yrkesutbildning av i huvudsak förberedande art för verksam- het zinom industri, handel och jordbruk.
Det tredje stadiet, further education, in- nefattar vidareutbildning efter avsluta- de studier inom någon av de till det andra stadiet hörande skoltyperna, teo- retiskt såväl som praktiskt inriktade. Inom det tredje stadiet faller sålunda bl. a. den egentliga yrkesutbildningen.
Inom ramen för further education rymmes en mångfald skolor och kurser för såväl xallmän undervisning som yr- kesutbildning. Det finns heltids- och deltidsundervisning för både ungdomar och vuxna. Såväl allmän undervisning som yrkesutbildning för skilda yrken meddelas vid colleges, vid aftonskolor och vid särskilda kurser.
Den egentliga yrkesutbildningen är avsedd för ungdom över 16 år, men i en del fall krävs högre ålder. De olika kurs— typerna kan med en viss generalisering indelas i följande huvudtyper:
ta) kurser med dagundervisning vid olika colleges, närmast motsvarande svenska fackkurser på gymnasiestadiet; kurserna är i regel 2-åriga,
b) dylika kurser förlagda till kvälls- tid eller till en heldag per vecka,
0) deltidskurser en dag i veckan, när- mast avsedda för utbildning av kvali- ficerade yrkesarbetare; sådana kurser kan även förläggas till kvällstid eller halva dagar,
(1) ämneskurser med kvällsundervis— ning.
Efter att under tre år ha deltagit i del— tidsundervisning i en further education- kurs vid ett tekniskt college får eleven undergå examensprov, och efter ytter- ligare två års studier har han möjlighet att avlägga ingenjörsexamen.
Deltidskurserna för utbildning till kvalificerade yrkesarbetare avser såväl yrkesteori som yrkesarbete och står öppna endast för personer, som arbetar inom vederbörande yrke.
Det må även framhållas, att någon motsvarighet till de svenska lärlings-
kurserna på elementärstadiet inte finns inom det engelska skolväsendet. Dylik utbildning meddelas vid evening insti- tutes eller inom folkbildningsverksam- heten.
Den centrala ledningen av yrkesut- bildningen i England har inte erhållit någon författningsmässig reglering. Över huvud taget spelar lagar och för- fattningar, reglementen och förordning- ar, av myndigheterna fastställda under- visningsplaner o. s. v. en mycket liten roll 'i England. Det engelska skolväsen- det är mycket okonventionellt och in— formellt; de personliga insatserna utgör den väsentliga faktorn, icke minst i yr- kesskolorna.
Central ledning förekommer, även om den inte är reglerad fl författningar, men den väsentliga kontrollen utgöres av slutexamen efter genomgången skola el- ler kurs. Det finns emellertid intet tvång för en elev .att genomgå examen. Den högsta ledningen av hela det engelska undervisningsväsendet utövas av un- dervisningsmxinisteriet, The Ministry of Education. Universiteten står dock utanför departementets kontroll. Depar- tementet handlägger ärenden rörande primary, secondary och further educa- tion., fritidsverksamhet (youth service), utbildning av lärare för alla skolformer, byggnader för nya skolor och institutio— ner, hälsovården vid skolorna, under- visningen av i fysiskt och psykiskt hän- seende handicapade barn, skolmåltids- verksamheten, stipendier åt elever o. s.v. Det står i frågor om utbildning och upp- fostran i kontakt med vederbörande myndigheter i länder, som tillhör det engelska samväldet, liksom det uppehål- ler förbindelser med andra länder och med Unesco på det kulturella området.
Ärenden rörande yrkesutbildning i egentlig mening sorterar organisatoriskt under chefen för The Further Educa- tion Branch inom undervisningsminis-
teriet, d. v. s. den avdelning som har om hand vidareutbildningen efter avslutad allmän skolgång. Det närmaste ansvaret för yrkesutbildningsärendena hand- läggning vilar på en biträdande avdel- ningschef inom The Further Education Branch. Denne har också ansvaret för ärenden rörande youth service.
Undervisningsministeniet utöver sina funktioner i mycket nära samarbete med den lokala myndighet, som har att svara för skolväsendet inom respektive om- råde, nämligen The County Council och The County Borough Council. Dessa myndigheter kan på visst sätt anses motsvara våra landsting och stadsfull- mäktige, men de har icke samma själv- ständiga ställning som våra svenska kommunala församlingar utan är mer att betrakta sem lokala organ för den statliga förvaltningen. Dessa lokala myn- digheter bär ansvaret för att skolor och kurser för olika slag av undervisning och utbildning finns -i tillräcklig om- fattning.
Kontakten mellan den centrala led- ningen och de lokala myndigheterna upprätthålles av en särskild statlig in- spektörsorganisation, Her Majesty's Inspectorate of Schools, som är uppde— lad på regionala avdelningar över hela England och Wales. Den omedelbara till- synen över skolväsendet utövas genom
U.
Yrkesutbildningen i USA utgör inte nå- gon fristående gren av det allmänna skolväsendet utan ingår som en integre- rande del av detta. Den allmänna sko- lan nedanför universitets- och högsko— lestadiet omfattar i regel 12 år; skol- organisationen är dock inte enhetlig, eftersom varje delstat själv beslutar om sitt skolväsende och kommunerna van- ligen lämnas relativt stor handlingsfri- het av delstatsmyndigheterna. I stort sett tillämpas emellertid endera av föl-
denna organisation, som har att inspek- tera skolorna samt lämna råd och anvis- ningar åt skolledning och lärare.
Någon regional ledning av yrkesut- bildningen finns inte, men däremot fö- rekommer regionala rådgivande organ, s. k. regional advisory councils, sam- manlagt elva stycken. Vart och ett av dessa organ är sammansatt av represen- tanter för tre å fyra grevskap. Råden har endast rådgivande befogenheter och kan således inte fatta bindande beslut i några ärenden. Ett tidigare förslag att införa regionala instanser med beslu- tanderätt har icke förverkligats, emedan de lokala myndigheterna föredrog di- rekta kontakter med undervisningsmi- nisteriet.
Den lokala ledningen av yrkesutbild- ningen utövas, som framgått av det fö— regående, av de lokala myndigheterna, county councils och county borough councils. Vid en sådan myndighet finns en tjänsteman, som är närmast an- svarig för skolfrågor, nämligen The Chief Education Officer. Inom vissa av dessa myndigheter finns assistenter åt chefstjänstemännen för handläggning av ärenden rör-ande respektive primary, secondary och further education. Yrkes- utbildningsärendena handlägges i dessa fall i första hand av assistenten för sist- nämnda stadium.
S. A.
jande tre organisationsformer, nämligen
a) 8-årig grundskola och 4-årigt hög- stadium,
b) 6-årig grundskola, 3-årig mellan- skola och 3-årigt högstadium,
c) ö—årig grundskola och ö-årigt hög- stadium.
Yrkesskolorna är inpassade i denna organisation på så sätt, att de antingen är sidoordnade till högstadiet eller ock- så bygger på olika utbildningsstadier inom den allmänna skolan. De förra
formerna leder fram till en viss exa- men, och yrkesutbildningsanstalter av denna typ kan betecknas som yrkesgym— nasier (vocational high schools). De amerikanska yrkesgymnasierna erbju- der emellertid en vida mer differentie- rad yrkesutbildning än vad motsvaran- de gymnasier 'i Sverige gör; utbildning kan äga rum för ett mycket stort antal yrkesgrupper: sjuksköterskor, restau- rangpersonal, tandtekniker, bilmekani- ker, snickare, skräddare m. fl. Teori- ämnen läses dock i vida mindre om- fattning än vid motsvarande svenska gymnasier. Sådana yrkesgymnasier, som avser att ge en allmän teknisk utbild- ning, kallas i allmänhet för technical high schools. De senare formerna, d. v. s. utbildningsanstalter som bygger på olika stadier inom den allmänna sko- lan, motsvarar yrkesskolorna i egentlig mening i Sverige samt de heldagskurser vid svenska yrkesskolor, som bygger på en allmänbildning över folkskolan.
Av övriga förekommande yrkesutbild- ningsanstalter må här endast nämnas technical institutes, som i regel är 2-åri- ga, samt de 5. k. vocational schools, vil— ka är examensfria och närmast motsva— rar svenska verkstadsskolor eller han- delsskolor.
Utöver den ovan berörda utbildning- en, som omfattar dagundervisning, finns det såväl vid examensskolor som vid övriga skolor oftast även deltidskur- ser, i regel kvällskurser. Dessa kurser kan avse att ge samma utbildning som dagskolan, t. ex. high school-examen; de kan också ge kompletterande utbild- ning för lärlingar i yrkesarbete samt fortbildning i allmänna ämnen eller yr— kesämnen för personer över 16 år.
Lärlingsutbildningen är reglerad ge- nom federativa laghestämmelser. Däri anges de allmänna riktlinjerna för ut- bildningens ordnande; lärlingsförhål— landenas utformning i detalj regleras
genom avtal mellan arbetsgivareorgani- sationerna och fackförbunden. Lärlings- tiden omfattar från tre till fem år och utbildningen skall uppgå till minst 4 000 timmar. I lärlingsutbildningen ingår deltidskurser vid yrkesskolor omfattan- de minst 144 timmar per år. Dessa un— dervisningstimmar inräknas i den. ordi- narie arbetstiden. Minst en tredjedel av de medel, som förbundsstaten anslår till yrkesundervisning, skall användas för finansiering av sådana deltidskurser. Förbundsstaten understöder ekono- miskt all yrkesundervisning, som ordnas av delstater eller kommuner, men en- dast ifråga om nyssnämnda deltidskur- ser för lärlingar är yrkesutbildningen bunden av federala föreskrifter. Beträf- fande all annan yrkesundervisning har delstaterna fria händer .att organisera densamma, trots förbundsstatens bidrag.
Förbundsstatshidrag lämnas inte en- dast till yrkesutbildningen utan även till yrkesrådgivning. Denna är mycket om- fattande och rikt utvecklad inom det amerikanska skolväsendet. De större yrkesskolorna har i regel särskilda yr- kesrådgivare, vilka också kan tjänstgö- ra som kuratorer. Det är även relativt vanligt, att de större skolorna är försed- da med verkstäder, där eleverna kan pröva på verksamhet inom olika yrken. Psykotekniska prov kommer till an- vändning, särskilt för elever med svårig- heter att finna ett dem passande yrke.
Den högsta centrala ledningen av yr- kesutbildningen i USA utövas av under- visnings- och hälsovårdsdepartementet i förbundsregeringen. Det närmaste an- svaret för att förbundslagarna rörande denna utbildning blir tillämpade av del- staterna bäres av chefen för The Office of Education, en av departementets hu— vudavdelningar. Denne har i sin tur de— legerat betydelsefulla uppgifter åt en underavdelning inom departementet, The Division of Vocational Education.
Vissa tillsynsuppgifter utövas av un- dervisningsdepartementet ensamt. Hit hör bl. a. övervakning av att bestämmel- serna zi för'bundslagarna rörande yrkes- utbildningen omsättes i praktisk hand- ling av delstaterna och/eller de lokala myndigheterna samt åtgärder ägnade att främja yrkesutbildningen i hela för- bundsstaten. Andra tillsynsuppgifter ut- föres i samarbete mellan departementet och delstaternas myndigheter, t. ex. un- dersökningar angående yrkesutbildning- ens utveckling samt behovet av dylik ut- bildning såväl ur de enskilda individer- nas som ur näringslivets och arbets- marknadens synpunkter.
De ekonomiska bidragen till yrkesut- bildningen från förbundsstaten utbeta- las till finansministerierna eller deras motsvarighet i de olika delstaterna. För- bundsbidragen användes i första hand till lärarlöner och lärarutbildning. För- utsättningen för att dylikt bidrag över huvud taget skall kunna utgå är, att del- staten utarbetar en plan för yrkesut- bildningen inom sitt område. Denna plan underställes för godkännande The Office of Education, som har att pröva, om planen motsvarar syftet och ändamå- let enligt förhundslagen om yrkesunder- visningen.
Den centrala ledningen inom varje delstat utövas av en kollegialt arbetande myndighet, i flertalet delstater kallad The State Board for Vocational Educa- tion. Den består av minst tre ledamöter med chefen för statens skolväsen som verkställande ledamot och har befogen- het att samarbeta med det federala un- dervisnings- och hälsodepartementet. Det närmaste ansvaret för de organisa- toriska och administrativa åtgärderna bäres av en direktör för yrkesskolväsen— det inom staten, The State Director of Vocational Education.
Den plan, som varje delstat måste upp- rätta och underställa förbundsstatsmyn-
digheten för godkännande, skall ange, hur yrkesutbildningen är avsedd att ordnas inom staten och hur utbildning- en av yrkeslärare och konsulenter be- räknas komma att ske. I planen skall även anges behörighetsvillkoren för lä- rare, yrkesrådgivare och konsulenter samt för befattningshavare, som skall medverka vid tillsynen över yrkesut- bildningen. Någon samordning av be- hörighetsvillkoren, har inte skett, var- för kraven varierar från stat till stat.
Tillsynsmyndigheten biträdes av råd- givande kommittéer. Sådana finnes för vart och ett av de i förbundsbestämmel- serna angivna yrkesområdena, nämligen industri, hantverk, handel, distributions- väsende, jordbruk och husligt arbete. Kommittéerna är sammansatta av före- trädare för såväl arbetsgivare som ar— betstagare. Deras uppgifter växlar, men vanligen omfattar de frågor angående tim- och kursplaner, undervisningsmeto- der, utbildningstidens längd, lärarnas kvalifikationer m. m.
Den lokala ledningen av yrkesutbild- ningen utövas av kommunernas skolsty- relser, som vanligen har en särskild av- delning för yrkesskolväsendet, The Local Vocational Departement. Därest en dylik avdelning saknas, fungerar var- je särskild yrkesskola eller yrkeskurs som en enhet under sin egen ledning. Även på det lokala planet förekommer rådgivande kommittéer.
Sammanfattningsvis må framhållas att skolväsendet i USA i allmänhet är en angelägenhet för delstaterna, men att den egentliga yrkesutbildningen där— vid utgör ett undantag. Den regleras i viss utsträckning av lagar, som antagits av förbundsstaten, medan delstaterna ansvarar :för tillämpningen .av dessa la- gar; ledningen av yrkesutbildningen ut- övas i samarbete mellan förbundsstaten och delstaterna.
1. Helsetjeneste for safarende.
2. Nordiskt samarbete inom radio och television. a. Vattenkraften ! Torne och Kalix älvar.
4. Nordisk bogmerked.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962
Systematisk förteckning
(stin-orna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska iörteckningen)
Justitiedepartementet Atomsnsvarlghet II. [14] Utlandssvenskars deltagande i allmänna val. [19] Nedre Justitierevisionens arbetsorganisation. [20] Exproprlstlon för sanering av historiskt eller kul- turhistoriskt värdefull bebyggelse. [u] Radions juridiska ansvar. [27]
Utrikeldepsrtementet Aspekter på utvecklingsbistlndet. [12]
Försvar-departementet
Totalförsvarets personalfrågor. [S] Försvarets tandvård. [za]
Socialdepartementet
Skogstlllgångarna i Jämtlands län. [1] Aliiloetstidsiörkortningens omfattning och utläggning. 7]
Kommunikationsdepartementet
statsbidrag till enskild vsghållning. m. m. m Avgittsbelsgds trailkanläggningsr. [26]
Flnansdepartementet
Finansplan för budgetåret 1982I63 samt Preliminär nationslbudget för år 1962. [B] städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. [9] 1959 års långtidsutredning. 1. Svensk ekonomi 1960 -—1965. [10] 2. Svensk ekonomi 1960—1065. Bilagor 1—5. [11] Skärpta regler för rusdrycksinköp. [18] Automatisk databehandling inom ioikboktöringa- och uppbördsväsendet. Del II. [18] Reviderad nationalbudget för år 1962. [25]
Ecklesiastikdepartementet Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. [5] Kclilrsiiespondensundervisningen inom skolväsendet Skolväsendets centrala ledning. [28]
Jordbruksdepartementet Yrkesutbildningen på trödgArdsområdet. [:]
Handelsdepartementet Den allmänna näringslagstiitningen. [15]
lnrikesdepsrtementet
Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårds- personal. [! Kommunalrättskommittén. 2. Kommunal beredskap. [7] 3. Kommunalt stöd åt studerande nån utveck- lingsländerna. [21] Samhällstarng ssocialitet. [22]