SOU 1962:49
Bevakning, avskrivning och eftergift av kronans fordringar : förslag
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 har chefen för finansdepartementet tillkallat regeringsrådet E. L. Eckerherg, numera f. d. kammarrättsrådet G. T. Wikström och byråchefen i riksrevisionsverket E. B. A. Ehnbom med uppdrag att verkställa utredning rörande redogöraran- svaret och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor. Åt Eckerberg har tillika uppdragits att såsom ordförande leda de sakkunni- gas arbete.
Departementschefen har den 5 juli 1960 uppdragit åt krigsrådet i försva- rets civilförvaltning C. E. Nilsson att såsom expert biträda de sakkunniga.
Till sekreterare åt utredningsmännen har förordnats t. f. kammarrätts- assessorn P. S. V. Widmark.
Utredningen har med skrivelse den 20 februari 1960 avgivit betänkande med förslag till förordning om förfarandet i anmärkningsmål m. m. (SOU 1960: 7). Därmed har utredningen avslutat sitt uppdrag i vad det avsett re- dogöraransvaret och anmärkningsprocessen. Uppdraget i övrigt avser enligt direktiven formerna för eftergift, avskrivning och bevakning av statens ford- ringar. Utredningen har fattat sitt uppdrag i denna del så att här avses så- dana statens fordringar, beträffande vilka beslutanderätten i sista hand lig- ger hos Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:t och riksdagen, men icke fordringar som hänföra sig till statliga inrättningar, vilka utgöra särskilda, från Kungl. Maj:t fristående rättssubjekt, t. ex. riksdagens verk. Utredningen har i sina författningsförslag för den förstnämnda gruppen använt beteckningen kro- nans fordringar (jfr t. ex. NJA I 1959 s. 385).
För att tagas i beaktande vid fullgörandet av uppdraget i sistnämnda del har till utredningen överlämnats dels riksdagens skrivelse den 16 juni 1945, nr 352, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse i vad avser indrivning av vissa kronans fordringar, dels underdåniga skrivel- ser den 16 augusti 1941 från länsstyrelsen i Malmöhus län angående anvi— sande av medel till täckande av bristande redovisning av reseförskott i visst fall jämte till ärendet hörande handlingar och underdåniga utlåtanden, den 19 oktober 1955 från domänstyrelsen angående vidgad rätt för styrelsen att avskriva vissa fordringar m. m. och den 28 augusti 1956 från lantbrukssty- relsen, såvitt angår förslag i fråga om eftergift av statens fordran i vissa fall, dels ock riksdagens skrivelse den 12 maj 1959, nr 235, i anledning av riks- dagens år 1958 församlade revisorers berättelse, såvitt skrivelsen avser re- dovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen.
Utredningen har efter överlämnandet av ovannämnda betänkande avgivit
utlåtanden över en inom finansdepartementets rättsavdelning i januari 1960 upprättad promemoria angående ändring av instansordningen i nöjesskatte- mål m. m., försvarets civilförvaltnings framställning den 31 maj 1960 angå- ende avskrivning m. 111. av statens fordringar samt av tillkallad utrednings— man avgivet betänkande med författningsförslag angående stämpel- och ex- peditionsavgifter (SOU 1961: 37).
Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får utredningen härmed vörd- samt överlämna betänkande med förslag till dels kungörelse om bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar, dels förordning om avskrivning av vissa kronans fordringar samt medgivande av ackord rörande sådan fordran (avskrivningsförordning), dels förordning om ändrad lydelse av 62 5 uppbördsförordningen och dels förordning om avskrivning av vissa skat- ter, m. m., ävensom förslag i fråga om eftergift av kronans fordringar m. in.
Stockholm den 9 november 1962.
Enar Eckerberg Thorsten Wikström Bertil Ehnbom
/ Sverker Widmark
Undertecknad, vilken såsom tillkallad expert deltagit i utredningen, anslu- ter sig till utredningens förslag och uttalanden.
Curt Nilsson
Förslag till Kungörelse om bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar
Härigenom förordnas som följer.
1 5.
Om bevakning och indrivning av kronans fordringar skall, där ej annat är stadgat, gälla vad i denna kungörelse sägs.
Kungörelsen äger icke tillämpning å skatter, böter och viten samt lån av statsmedel.
2 5.
Gäldas icke fordran i rätt tid, skall gäldenären omedelbart anmanas att fullgöra sin betalningsskyldighet.
Erlägges ändock icke betalning, skola lämpliga åtgärder vidtagas, varvid skall beaktas vad nedan sägs.
3 5.
Kungl. Maj:t direkt underordnad myndighet samt, i den utsträckning myndigheten förordnat, jämväl underlydande förvaltning må beträffande fordran uppkommen inom dess ämbetsområde medgiva skäligt — dock högst ett års —— betalningsanstånd, ansöka om betalningsföreläggande eller göra lagsökning, påkalla utmätning, konkurs eller annan verkställighet, bevaka fordringen i konkurs samt uppdraga åt allmän åklagare att i samband med talan om ansvar utföra kronans målsägandetalan. Har myndigheten icke er- hållit behörighet enligt 7 5 avskrivningsförordningen, må den för åtgärd som ovan sägs samt för fortsatt indrivning överlämna fordringsärende till bevakningsmyndighet samt skall, såvitt den ej eljest äger inför domstol föra kronans talan, till bevakningsmyndighet överlämna sådant ärende som hän- skjutits till eller anses böra föranleda rättegång i vilken kronans talan icke såsom målsägandetalan utföres av allmän åklagare.
Bevakningsmyndigheter äro kammarkollegiet för den civila statsförvalt- ningen och försvarets civilförvaltning för försvarsväsendet.
Bevakningsmyndighet ävensom annan myndighet med behörighet enligt 7 & avskrivningsförordningen äger beträffande av myndigheten omhänder- havda fordringar vidtaga varje laga åtgärd för utkrävande av kronans rätt samt medgiva längre betalningsanstånd än i första stycket sägs.
4 5. Ärende avseende ogulden fordran, som icke omhänderhaves av myndighet med behörighet enligt 7 & avskrivningsförordningen eller sådan myndighet
underordnad förvaltning, skall senast ett år efter förfallodagen för fortsatt handläggning överlämnas till bevakningsmyndighet.
Har betalningsanstånd medgivits skall dock ärendet, sedan ett år förflutit från den ursprungliga förfallodagen och därest det icke finnes grundad an- ledning antaga, att fordringen inom rimlig tid kommer att inflyta, utan oskä- ligt dröjsmål överlämnas till bevakningsmyndigheten.
5 5.
Då fordringsärende överlämnas till bevakningsmyndighet, skall samtidigt tillhandahållas de beträffande gäldenären och fordringen tillgängliga upp— lysningar som kunna vara av betydelse för ärendets fortsatta behandling. Myndighet som överlämnat ärendet har att på anmodan bistå bevaknings- myndigheten vid ärendets handläggning.
6 5.
Bevakningsmyndighet skall på begäran lämna annan myndighet råd och anvisningar rörande bevakning och indrivning av fordran och därmed sam— manhängande frågor, såsom om betalningsanstånd, ackord och tvistig ford— rans värde.
Bevakningsmyndigheterna och andra myndigheter med behörighet enligt 7 5 avskrivningsförordningen skola sinsemellan samarbeta för åstadkom- mande av effektivitet och besparingar i indrivningsarbetet.
7 &.
Behörighet enligt 7 5 avskrivningsförordningen tillkommer försvarets ci- vilförvaltning, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg— och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kam- markollegiet och domänstyrelsen.
Denna kungörelse träder i kraft den
Förslag till Förordning om avskrivning av vissa kronans fordringar samt medgivande av ackord rörande sådan fordran (avskrivningsförordning)
Härigenom förordnas som följer.
1 5.
Om avskrivning av kronans fordringar samt medgivande av ackord röran— de sådan fordran skall, där ej beträffande vissa fordringar därom är sär- skilt stadgat, gälla vad i denna förordning sägs.
Förordningen äger icke tillämpning å skatter, böter och viten samt lån av statsmedel.
2 &.
Avskrivning innebär att vidare åtgärd för fordringens bevakning och in— drivning icke behöver vidtagas med mindre anledning uppkommer till an- tagande att fordringen kan gäldas.
3 5.
Har gäldenär avlidit och finnes ej dödsbodelägare, som svarar för gälden, skall fordringen avskrivas till den del den icke kunnat gäldas ur den avlid— nes tillgångar eller med anlitande av ställd säkerhet. Fordran hos juridisk person, som trätt i likvidation, skall avskrivas till den del den icke kunnat gäldas vid likvidationen och betalningsskyldighet för annan ej föreligger.
Annan till betalning förfallen fordran må avskrivas, om fordringens kapi— talbelopp icke överstiger 1 000 kronor samt ingen eller ringa möjlighet anses föreligga att omedelbart eller framdeles utfå betalning eller indrivning av fordringen skulle vålla mer arbete och kostnad än skäligt är och icke är på— kallad av principiella skäl. Har myndighet att gentemot samme gäldenär bc- vaka flera till betalning förfallna fordringar, må dock dessa avskrivas en- dast om deras sammanlagda kapitalbelopp icke överstiger 1 000 kronor.
4 5.
Bjuder gäldenär eller löftesman ackord i konkurs eller enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs, må ackordsförslaget bifallas, därest det be- dömes vara fördelaktigt och vad å kronans fordran, ränta däri inräknad, bjudes i betalning med högst 1 000 kronor understiger fordringens kapital— belopp. Har myndighet att gentemot gäldenären eller löftesmannen bevaka flera fordringar, må dock förslaget bifallas endast om vad å fordringarna bjudes i betalning med högst 1 000 kronor understiger fordringarnas sam- manlagda kapitalbelopp.
Vad i första stycket sägs gäller även då gäldenär eller löftesman eljest bjuder ackord; dock att förslaget härom må bifallas endast på villkor att jämväl övriga därav berörda borgenärer godkänna detsamma.
5 5.
Har fordran avskrivits eller guldits enligt medgivet ackord, skall beslutet om avskrivningen eller medgivandet av ackordet jämte den till grund här— för liggande utredningen och övriga handlingar i ärendet biläggas den beslu- tande myndighetens räkenskaper.
6 &.
Behörig att avskriva fordran samt att medgiva ackord är varje under Kungl. Maj:t direkt lydande myndighet såvitt avser fordringar, uppkomna inom myndighetens ämbetsområde.
Myndighet med sådan behörighet äger förordna, att behörigheten skall helt eller delvis tillkomma jämväl myndigheten underlydande förvaltning.
7 5.
Konungen äger förordna, att därför särskilt lämpad myndighet må oavsett beloppets storlek men med tillämpning i övrigt av bestämmelserna i denna förordning verkställa avskrivning och medgiva ackord beträffande fordring- ar, som myndigheten har att bevaka och indriva.
85.
Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den , från och med vilken dag vad som på grund av författning eller eljest gäller beträffande särskilt ansvar för statlig uppbördsman (uppbördsmannaansvar) icke längre skall äga tillämpning.
Genom förordningen upphävas förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärknings-mål,
kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) med vissa bestämmelser an- gående handläggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitutions- och res— kontreringsmål,
vad som eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stadgat om av- skrivnings- och reskontreringsmål samt besvär i dylika mål, samt
kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie av- skrivning av vissa kronans utestående fordringar.
Beträffande sådana anmärkningar vid uppbördsmäns räkenskaper, vilka utställts till delgivning före förordningens ikraftträdande, skall vad dessför- innan varit gällande angående avskrivnings- och reskontreringsmål fortfa- rande tillämpas; dock må förvaltningsmyndighet som äger framställa sådan anmärkning, om det finnes skäligt, underlåta att utkräva ersättning av upp— bördsman på grund av anmärkning, som fastställts efter ikraftträdandet.
Förslag till Förordning om ändrad lydelse av 62 % uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 62 & uppbördsförordningen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Nuvarande lydelse: 62 &.
Finner länsstyrelsen efter anmälan av utmätningsman eller eljest sådana omständigheter föreligga, att skatt- skyldig eller arbetsgivare, som jäm- likt denna förordning är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs här i riket för utfående av skatt, skall länsstyrelsen förordna, att utmätningsmannen skall göra framställning därom; dock att, då skattehelopp, för vilket den skattskyl- dige eller arbetsgivaren häftar, under- stiger etthundra kronor, sådan fram— ställning ej må ske, med mindre i det föreliggandet fallet synnerliga skäl därtill äro.
Länsstyrelsen må, där så finnes med hänsyn till föreliggande omstän- digheter böra ske, uppdraga åt utmät- ningsman att själv avgöra huruvida framställning, som i föregående styc- ke sägs, bör göras.
Denna förordning träder i kraft den
Föreslagen lydelse:
62 &. Finner länsstyrelsen _— — — där- till äro. Länsstyrelsen må — — _— bör gö- ras.
Bjuder skattskyldig eller arbetsgi- vare som i första stycket sägs ackord, må länsstyrelsen, såvitt fråga är om skatt, bifalla ackordsförslaget, därest det bedömes vara fördelaktigt; dock att ackordsförslag, som icke framstäl- les i konkurs eller enligt lagen om ac— kordsförhandling utan konkurs, må bifallas endast på villkor att jämväl övriga därav berörda borgenärer god- känna detsamma.
Förslag till Förordning om avskrivning av vissa skatter, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 5.
Vad i 66 5 första stycket och 67 å andra stycket uppbördsförordningen stadgas om avskrivning av skatt skall gälla jämväl annan än i nämnda för- ordning avsedd skatt.
2 5.
I 62 å tredje stycket uppbördsförordningen angivna villkor för medgivan— de av ackord rörande skatt skola gälla även beträffande övriga fordringar å vilka nämnda förordnings avskrivningsbestämmelser äga tillämpning enligt vad ovan eller eljest särskilt stadgats.
3 &.
Behörig att avskriva skatt enligt 1 5 är vederbörande centrala beskatt- ningsmyndighet eller, där sådan icke finnes, vederbörande länsstyrelse.
Beslutanderätt i fråga som avses i 2 & tillkommer den myndighet som äger avskriva fordringen.
4 &.
Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den Genom förordningen upphäves 3 & kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 531) med vissa bestämmelser rörande upphörd av accis eller skatt, som skall inbe- talas till kontrollstyrelsen, m. m.
KAPITEL I
Utredningsdirektiven
Utredningens direktiv innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet över finansärenden den 30 juni 1955 av dåvarande chefen för finansdeparte- mentet, statsrådet Sköld. Departementschefen anförde bl. a. följande.
I sin berättelse till 1947 års riksdag framhöll statsrevisorerna ånyo angelägen- heten av att frågorna om redogöraransvaret och anmärkningsprocessen bringades till en lösning. I sammanhanget borde även andra med revisionsverksamheten sam- manhängande spörsmål upptagas till granskning. Statsutskottet (utl. nr 128) fann den omständigheten, att vissa särskilt aktuella organisationsfrågor blivit föremål för speciella utredningar, icke böra utgöra hinder för att frågan om en samord- ning av de olika revisionsorganens arbete snarast löstes. Spörsmålen om anmärk- ningsprocessen, redogöraransvaret samt formerna för avskrivning av statens ford- ringar borde i samband därmed upptagas till behandling. Riksdagen (rskr 1947: 329) gjorde hemställan hos Kungl. Maj:t i enlighet med utskottets utlåtande.
Såsom framgår av det föregående är frågan om formerna för eftergift och av- skrivning av statens fordringar ett spörsmål som i viss mån sammanhänger med redogöraransvaret och anmärkningsproeessen. Beträffande avskrivning av statens fordringar har bestämmelser bland annat meddelats i förordningen den 11 de— cember 1830 angående behandling av extra ordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål samt i kungörelsen den 29 september 1911 angående extra ordina— rie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar. Möjligheterna till avskriv- ningar utan riksdagens medgivande är enligt dessa författningar snävt begränsade. Vid sidan av de allmänna avskrivningsbestämmelserna har i instruktionerna för åtskilliga verk och i taxebestämmelser meddelats särskilda avskrivningsbemyndi- ganden i avseende på vissa slag av fordringar. Beträffande sådana åtgärder i fråga om statens fordringar som överlåtelse, efterskänkande eller anstånd har riksdagen lämnat vissa generella och tillfälliga bemyndiganden.
Utöver vad förut återgivits har frågan om nya bestämmelser beträffande avskriv- ning av statens fordringar varit föremål för riksdagsbehandling vid två tillfällen under senare år. I anledning av vad statsrevisorerna anfört i sin berättelse till 1937 års riksdag hemställde denna (rskr 1937: 311) om utredning rörande omarbetning av bestämmelserna angående avskrivning av statens fordringar. Riksdagen påpe- kade därvid att gällande bestämmelser på området var i flera hänseenden föråld— rade och att bristen på kompletterande föreskrifter haft till följd, att olika förfa- ringssätt tillämpats. Vidare framhölls att avsaknaden av bestämmelser om Kungl. Maj:ts rätt att göra avskrivningar medfört osäkerhet vid behandlingen av avskriv- ningsfrågor. Riksdagen fann detta förhållande i hög grad otillfredsställande. Riks— dagens år 1944 församlade revisorer uttalade önskvärdheten av att myndigheterna skulle beredas ökade möjligheter att avskriva fordringar, vilkas bevakning med- förde kostnader som icke stod i rimlig proportion till fordringsbeloppet. Under åbe— ropande av vad revisorerna sålunda anfört anhöll 1945 års riksdag (rskr 1945:
352), att Kungl. Maj :t ville i samband med den av 1937 års riksdag begärda utred- ningen överväga åtgårder i det av revisorerna angivna syftet.
I detta sammanhang må nämnas, att riksräkenskapsverket år 1942 till Kungl. Maj:t överlämnade en promemoria med förslag, närmast syftande till att rationa- lisera bevakningen av statsverkets fordringsanspråk samt förenkla avskrivnings- möjligheterna beträffande sådana kronans osäkra fordringar, som balanseras i myndigheternas huvudbokföring. Sagda promemoria har hittills icke föranlett nå- gon åtgärd.
Vidare må framhållas, att 1950 års budgeträttskommitté (SOU 1954: 40) berört frågan om statens fordringsanspråk samt i sitt förslag utgått från att frågan konsti- tutionellt regleras genom bestämmelser i regeringsformen .
Den av riksdagen begärda utredningen rörande redogöraransvaret och anmärk- ningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor bör nu komma till stånd. Vid utredningen bör hänsyn tagas till vad riksdagen, ämbetsverk och kommittéer uttalat i ämnet.
I anslutning till utredningen av frågorna om redogöraransvaret och anmärk- ningsprocessen bör en översyn ske av formerna för eftergift och avskrivning be- träffande statens fordringar. Handläggningen av dylika frågor synes för närva- rande vara alltför omständlig och kännetecknas av viss osäkerhet från myndighe- ternas sida, då bestämmelser på området antingen helt saknas eller är föråldrade. Även formerna för bevakningen av statsverkets fordringsanspråk bör inbegripas i utredningen.
Utredningen bör anförtros åt tre särskilt tillkallade sakkunniga. Till deras för- fogande bör i mån av behov ställas särskild expertis.
KAPITEL II
Historik
Avskrivning
För att tillräckligt belysa den historiska bakgrunden till nuvarande reg— ler om avskrivning av kronans fordringar torde det icke vara påkallat att gå längre tillbaka än till omständigheterna vid tillkomsten av den ännu gällan- de 1830 års KF angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål. Härvid må till en början erinras, att med ordinarie avskrivning av gammalt torde ha förståtts avskrivning av räntor av jord och övriga fastigheter samt kyrkotionden m. m., vilka ehuru de icke skolat utgå dock upptagits i räkenskaper. Med grundskatternas avskaffande har emel- lertid dylik ordinarie avskrivning förlorat sin betydelse. Såsom ordinarie av- skrivning har också betecknats avskrivning av försliten materiel och av- skrivning vid brist på grund av normalt svinn i statens förråd av proviant och fodervaror, vilken typ av avskrivning dock icke är av intresse i detta sammanhang. Vidare bortses i den följande översikten från bestämmelserna om avskrivning av skatt och andra specialbeståmmelser om avskrivning av fordringar. En översikt över dessa regler, såsom de f. n. äro utformade, åter- finnes i kap. IV och V.
I berättelsen över sin år 1827 verkställda granskning anförde riksdagens revisorer bl. a. följande.
Under granskningen av statsverkets samt de administrativa verkens förvaltning hava revisorerna funnit, att för olika tillfällen och under olika former avskriv- ningar blivit beviljade av kronans fordringsanspråk hos enskilda personer. I oviss- het om gränserna för verkställande maktens åtgärder i dylika frågor, där de öm- som blivit definitivt avgjorda, ömsom rikets ständers prövning underställda, och då revisorerna icke igenfunnit några stadganden, som bestämt och tydligt uttrycka, under vilka villkor statsverkets tillgångar må genom avskrivning ifrån detsam- ma skiljas; tro revisorerna sig uppfylla en plikt, då de antyda denna brist i före- skrifterna, vilken, om den även såsom sådan av rikets ständer erkännes, säkerligen bliver för framtiden avhjälpt, till befrämjande av den visshet om rättigheternas gräns, som nödvändigt måste föregå anspråket å kontrollernas verksamhet.
I två särskilda skrivelser den 7 dec. 1829 anhöllo rikets ständer, att Kungl. Maj :t täcktes till nästkommande ständers prövning och avgörande överläm- na förslag till allmän stadga om avskrivningar i statens räkenskaper. I an- ledning av dessa skrivelser utfärdade Kungl. Maj :t den 11 dec. 1830 en för ordning angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor oci
anmärkningsmål *(SFS nr 85), varjämte Kungl. Maj:t samma dag uppdrog åt krigskollegium, förvaltningen av sjöärendena och statskontoret att in- komma med förslag till bestämdare föreskrifter rörande grunderna och vill- koren för avskrivningar i statens räkenskaper och eftergift av kronans fast— ställda fordringar, en fråga, som Kungl. Maj:t fann utgöra föremål för sin och ständernas gemensamma prövning (jfr SFS år 1830 s. 1243). Nämnda förordning är ännu formellt i kraft. En redogörelse för dess innehåll lämnas
(!
a s. 68 f. Här må blott erinras om dess grundläggande bestämmelse, att extraordinarie avskrivning må beviljas endast då den förlust i penningar el— ler persedlar varom fråga är utredes vara tillkommen utan någons förvållan— de eller då tillgång till förlustens ersättning brister hos den eller dem, som därtill äro lagligen förpliktade.
I ett till krigskollegium och förvaltningen av sjöärendena i anledning av nämnda uppdrag överlämnat protokollsutdrag den 26 mars 1834 anförde statskontoret bl. a. följande.
För behandlingen av detta ärende syntes det Kungl. Statskontoret nödigt att först uppgiva anledningarna, av vilka i allmänhet frågor väckas om avskrivningar ur statens räkenskaper, vilka i alla andra fall än de då, jämlikt särskilda författ— ningar, visst belopp å varor eller persedlar får uppbördsman såsom avskrivning tillgodoberäknas, kunna sägas vara extra ordinära. Dessa anledningar voro mer- endels. Propriebalanser, eller redogörares skuld till kronan för uppbördsbrist, härledande sig antingen av tillgrepp eller ifrån försummat indrivande av kronans medel; så ock från förskingring av omhänderhavda kronan tillhöriga varor eller förråds- persedlar; Förluster i penningar eller effekter, genom händelser som varken kunna förutses eller förekommas, såsom sjö- och brandskador, prisförändringar, stöld, förskäm- ning av varor i Vissa fall samt under transporter m. 111. d.; eller ock härröra ifrån åsidosatt kontroll av den som sådan ålegat, eller annan tjänsteförseelse, så- som felaktig disposition av medel o. s. v.; Ådömda betalningar av varjehanda på köpslut, arrenden, löftesförbindelser eller andra avtal sig grundande kronans fordringar m. m.; Utestående kronoutskylder, för vilka avkortningar ej kunna äga rum; Förskotter, som under villkor av redovisning eller ersättning blivit beviljade, men i brist därav kunna ur räkenskaperna avföras; samt Lån, till vilkas gottgörande tillgång hos gäldenär eller dess löftesmän saknas, eller för vilkas eftergift andra anledningar förekommit. Grunderna eller villkoren, varunder sådana allmänna medel eller kronan tillhö- riga effekter och persedlar må genom avskrivning ur räkenskaperna ifrån dess till- gångar skiljas, ansåg Kungl. Statskontoret kunna hänföras till 3 klasser, nämligen
1. att förlusten bevisligen tillkommit utan någons förvållande;
2. att efter laga undersökning vederbörligen utrett blivit, att tillgång till kro- nans skadeslöshållande brister hos dem därtill blivit förpliktade;
3. att eftergift av ersättning eller betalning må, av andra skäl, äga rum.
Statskontoret och övriga omförmälda ämbetsverk åberopade i skrivelse den 15 april 1834 till Kungl. Maj :t ifrågavarande protokollsutdrag såsom gemen- samt yttrande. Det åt ämbetsverken lämnade uppdraget att inkomma med förslag till bestämdare föreskrifter rörande grunderna och villkoren för av-
skrivningar i statens räkenskaper och eftergift av kronans fastställda ford- ringar synes icke ha föranlett någon vidare åtgärd.
Efter granskning av marinförvaltningens räkenskaper för år 1895 an- märkte 1896 års riksdagsrevisorer (s. 117), att enligt vid marinförvaltning- ens koncepthuvudbok för år 1895 fogade förteckningar flottans station i Karlskrona vid sistnämnda års slut hade utestående fordringar till ett sam- manlagt belopp av 61 977 kronor 59 öre. Fordringarna hade uppkommit un- der åren 1849—1895. Revisorerna, som sade sig av tillgängliga handlingar icke ha vunnit kännedom om huruvida åtgärder vidtagits för fordringarnas indrivning, ville fästa uppmärksamheten å detta förhållande såväl med av- seende å det stora antalet dylika fordringar som på grund av att åtskilliga däruti ingående poster vore jämförelsevis betydande. Statsutskottet anförde vid 1897 års riksdag (utl. nr 37 5 6), efter att ha anmärkt att omförmälda fordringar utgjordes av icke mindre än 365 särskilda poster, att otvivelaktigt en ej obetydlig besparing i arbete vid bokföringen skulle kunna vinnas, där- est en del av dessa fordringar finge avskrivas, liksom det med visshet kunde antagas, att i många fall någon valuta för dessa fordringar icke kunde kom- ma statsverket till godo. Av marinförvaltningen hos Kungl. Maj:t gjord framställning om avskrivning av vissa stationens fordringar hade emellertid avböjts med anledning av gällande föreskrifter om sättet för sådan avskriv- ning i KF 11/12 1830. Då sålunda i berörda författning förefunnes hinder för vidtagande av lämpliga åtgärder i omförmälda syfte, föreslog utskottet riksdagen att hos Kungl. Maj :t göra framställning om att Kungl. Maj:t täck— tes taga i övervägande, huruvida icke sådan ändring i gällande bestämmel- ser angående avskrivning av kronans utestående fordringar kunde vidtagas, att vidsträcktare möjlighet till dylik avskrivning än dittills förefunnits måt- te beredas. Riksdagen biföll i skrivelse nr 97 utskottets hemställan.
Statskontoret och kammarrätten yttrade i gemensamt utlåtande den 18 sept. 1900 över riksdagens skrivelse inledningsvis, att enligt KF 11/12 1830 någon statsverkets fordran icke torde få ur vederbörande räkenskap avskri- vas, med mindre varje möjlighet till fordringens utbekommande befunnits vara utesluten och fullständig utredning sålunda förelåge därom att verklig förlust för statsverket uppstått. Ämbetsverkcn erinrade i fortsättningen om vissa specialbestämmelser, enligt vilka avskrivning av fordringar kunde med- givas på mindre stränga villkor än de i 1830 års KF angivna (militärt regle- mente av år 1880, KK år 1884 angående redovisning av böter m. m., vissa bestämmelser om avskrivning av telefonavgifter m. fl. författningar). I den aktuella frågan anförde 'ämbetsverken bl. a. följande.
Vad särskilt angår avskrivning av sådana fordringar, som närmast avsetts med riksdagens underdåniga skrivelse, funnos vid den tid skrivelsen avläts bestämmel— ser meddelade, förutom i KF den 11 dec. 1830, jämväl i 5 291 mom. 3 av flottans reglemente den 10 juli 1884. — Efter underdånigt förslag av en för granskning av flottans reglemente tillsatt kommission hava i fråga om avskrivning av fordringar vid flottans stationer väsentligen förändrade bestämmelser kommit till stånd ge— nom det den 8 dec. 1899 fastställda förnyade reglementet för flottan & 338. I mom. 3
av denna & stadgas, att, därest genom stöld, olyckshändelse eller annan dylik tillfällighet förlust av penningar, materialier eller persedlar inträffat och det efter behörigen verkställd undersökning befunnits, att förlusten tillkommit utan någons förvållande, eller om tillgång till ersättning av för kronan uppkommen förlust brus- tit hos den eller dem, som varit till utgivande av sådan ersättning lagligen förplik— tade, äger stationsbefälhavaren eller varvschefen, då fråga är om materialier eller persedlar, meddela beslut om avskrivning jämte hänvisning för den, som är miss— nöjd med beslutet, att däröver anföra besvär hos kammarrätten inom 30 dagar efter erhållen del av beslutet, men, då fråga är om penningar, beträffande avskrivning därav, avgiva förslag till marinförvaltningen jämte överlämnande av samtliga må- let rörande handlingar. Äger stationen av annan anledning än här förut sagts ford- ran, till vars gäldande saknas tillgång, och finnes ej utsikt, att tillgång framdeles skall yppa sig, eller är fordringen av annan orsak värdelös, då må, enligt mom. 4, densamma avskrivas, varom stationsbefälhavaren eller varvschefen, efter noggrann undersökning av hithörande omständigheter och jämte överlämnande av samtliga målet rörande handlingar, äger att till marinförvaltningen avgiva förslag. På sam— ma gång sålunda beträffande avskrivning av fordringar, varå mom. 3 av nämnda & har avseende, all hänvisning till KF den 11 dec. 1830 uteslutits, har såsom vill- kor för avskrivning av andra fordringar vid flottans stationer allenast uppställts, att enligt vederbörande myndighets bedömande utsikt saknas, att framdeles till— gång för fordringens gäldande skall yppa sig, eller att fordringen av annan orsak är värdelös. Genom de nya bestämmelserna synes i avseende å fordringar av nu omförmälda slag en så vidsträckt möjlighet till avskrivning vara beredd, att någon vidare åtgärd i sådant syfte icke lärer böra ifrågakomma. Huruvida inom andra områden av statsförvaltningen något mera kännbart behov av lättat tillfälle till fordringars avskrivning gjort sig gällande är icke för ämbetsverken känt; och äm- betsverken äro för sin del benägna hålla före, att det behov, som i sådant hänse— ende må förefinnas eller kunna uppstå, bäst och fullständigast avhjälpes genom att på sätt som skett i fråga om böter, uppbördsfordringar och telefonavgifter m. m., för vissa slag av fordringar meddela särskilt avpassade specialbestämmel— ser. Å andra sidan synes det ämbetsverken antagligt, att en sådan utvidgning av de i KF den 11 dec. 1830 innefattade allmänna reglerna för fordringars avskrivning, som riksdagen med sin framställning torde hava åsyftat, bör, hållen inom rimliga gränser, kunna bliva för det allmänna till fördel. Otvivelaktigt är, att under nuva- rande förhållanden en mängd fordringar måste år efter år bokföras utan att nå- gon som helst sannolikhet för deras gäldande förefinnes, och att ett betydande mått av arbete och omkostnader tages i anspråk för sådana fordringars bibehål- lande i gällande kraft och indrivning. Även om lättnader i avskrivningsvillkoren skulle leda därhän, att kronan ginge förlustig ett eller annat fordringsbelopp, som eljest kunnat komma att inflyta, torde —— särdeles om de förändrade bestämmel- serna begränsades till att gälla endast fordringar å relativt mindre betydande be— lopp —— förluster för kronan komma att väl uppvägas av den minskning i arbete och omkostnader för fordringarnas bibehållande vid gällande kraft och utsökning, som en del fordringars tidigare avskrivning komma att medföra. Advokatfiskalen i kammarrätten, vilken blivit i ärendet hörd, har i avgivet yttrande, till vilket jäm- väl kammarrättens revisionsavdelnings andra kontor anslutit sig, tillstyrkt att i an— ledning av riksdagens framställning sådan ändring i nu gällande bestämmelser för avskrivning av kronans fordringar måtte vidtagas, att sådana fordringar finge av- skrivas utom i de fall, då dylik åtgärd nu får äga rum, jämväl, då gäldenär eller annan, som för fordran på grund av borgen eller eljest är ansvarig, blivit tid efter annan och senast under det tionde året från det fordringen tillkom i mantalsskriv- ningsorten av kronobetjänt eftersökt ävensom hos kommunalnämnd och pastors- ämbete efterfrågad, utan att han anträffats eller kännedom om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas, samt då fordran varit utestående i tjugu år utan att kunna,
oaktat flera gånger upprepade utmätningsförsök, indrivas. Detta förslag anse sig ämbetsverken kunna i huvudsak biträda, dock under förbehåll att de sålunda ifrå- gasatta föreskrifterna icke komma att gälla fordran, vars kapitalbelopp överstiger 300 kronor, samt icke heller tillämpas, då särskilda förhållanden giva anledning antaga, att fordran kan komma att inflyta och att fördenskull fordringsrätten bör uppehållas. Med en sådan begränsning i förslaget synes å andra sidan den tid, fordran, som, oaktat upprepade utmätningsförsök, icke kunnat indrivas, bör hava varit utestående för att få avskrivas, kunna inskränkas till tio år.
I enlighet med ämbetsverkens förslag utfärdades KK 3/5 1901 (nr 28) an— gående viss ändring i KF 11/12 1830. Genom nämnda kungörelse stadgades, att avskrivning av kronans utestående fordringar finge förutom i de fall, då sådan avskrivning förut vore medgiven, äga rum jämväl då gäldenär eller annan, som för fordran på grund av borgen eller eljest vore ansvarig, blivit tid efter annan och senast under tionde året från det fordringen tillkom i mantalsskrivningsorten av kronobetjänt eftersökt samt i Stockholm hos ve- derbörande roteman men eljest hos pastorsämhetet och å landet jämväl hos kommunalnämnden efterfrågad, utan att han anträffats eller kännedom om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas, ävensom då fordran varit ute- stående i tio år utan att kunna, oaktat upprepade gånger verkställda utmät- ningsförsök, indrivas, dock att den sålunda medgivna vidsträcktare rätten till avskrivning ej finge gälla fordran, vars kapitalbelopp överstege 300 kronor, samt icke heller tillämpas, då vederbörande myndighet funne särskilda för- hållanden giva anledning antaga, att fordran kunde komma att inflyta, och för den skull ansåge fordringsrätten höra bevakas.
Sistnämnda kungörelse gällde till år 1911, då den upphävdes och ersattes av KK 29/9 samma år (nr 106) angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar. Upprinnelsen till utfärdandet av 1911 års KK var ett uttalande av riksdagens revisorer i deras år 1903 avgivna be- rättelse. Med avseende å postverkets räkenskaper för år 1902 hade reviso- rerna av den vid postverkets huvudbok för nämnda år fogade, av ombuds- mannen hos generalpoststyrelsen avgivna s. k. relation inhämtat, att bland postverkets från föregående år balanserade fordringar upptagits åtskilliga sådana som uppkommit för avsevärt lång tid tillbaka. Sålunda balanserades fortfarande fordringar, med avseende å vilka redan under 1878 ombudsman— nens åtgärd eller yttranden påkallats, och för åren 1878—1892 uppginge dessa fordringar till ett sammanlagt belopp av 60 364 kronor 48 öre och ut— gjorde 43 särskilda poster, varav 20 avsåge fordringar, vilkas belopp under- stege 300 kronor. Revisorerna ansågo bl. a., att möjlighet borde beredas till avskrivning av jämväl fordringar, uppgående till större belopp än 300 kro- nor, under i 1901 års kungörelse om extraordinarie avskrivning stadgade förutsättningar samt på i förordningen den 11 december 1830 angivet sätt ävensom att rätten till avskrivning av fordringar till äventyrs utan olägen- het kunde jämväl något utsträckas i andra avseenden. Beträffande denna re- visorernas uppfattning framhöll generalpoststyrelsen i infordrat utlåtande, hurusom under den tid KK 3/5 1901 varit i kraft styrelsen upprepade gånger
haft tillfälle erfara hur önskvärt det skulle varit, om möjligheten till av- skrivning av åtskilliga i posträkenskapen balanserade fordringar än mera ökats. Det vore nämligen otvivelaktigt, att under dåvarande förhållanden många fordringar till större belopp än 300 kronor måste år efter år bokfö— ras, utan att någon som helst sannolikhet för deras gäldande förefunnes, samt att ett icke ringa mått av arbete och kostnader fruktlöst toges i an- språk för sådana fordringars bibehållande vid gällande kraft och för försö- ken att indriva dem. Det vore i allmänhet förenat med avsevärda svårigheter att, i fråga om postverkets dylika fordringar, vilka i de flesta fall innestode hos personer, som brutit sin levnadsbana samt avvikit från sin förra omgiv- ning och uppehållsort, åstadkomma nöjaktig sådan utredning som jämlikt 1901 års KK erfordrades för avskrivningsåtgärd; och föga syntes vara att vinna av det ökade arbete och den omgång, som vållades därav att utslag i frågor rörande avskrivningar av nu ifrågavarande slag fortfarande skulle underställas kammarrättens prövning och godkännande.
Generalpoststyrelsens ombudsman avgav särskilt memorial i ärendet, vari bl. a. påpekades, att utsökningsärenden, särskilt i de fall då gäldenärens vis- telseort icke vore känd, ofta först efter avsevärd tidsutdräkt kunde bringas i det skick att avskrivning jämlikt KK 3/5 1901 kunde ifrågasättas. I såda- na fall måste nämligen ej sällan rörande en och samma fordran skriftväx— ling äga rum med flera olika myndigheter, från vilka svar inkomme först efter längre eller kortare dröjsmål, ofta beroende därpå att dessa måste i sin ordning i saken meddela sig med andra myndigheter. Vidare mötte ofta svå- righeter att utröna antingen sådan gäldenärs mantalsskrivningsort, särdeles då han befunnits hava flyttat från ort till annan, eller ock hos vilken rote- man eller vilket pastorsämbete gäldenären rätteligen borde efterfrågas osv.; vartill kom-me att de myndigheter, nämligen vederbörande kronobetj änt, ro- teman eller pastorsämbete och kommunalnämnd, från vilka intyg måste an- skaffas, ofta först efter för dem tidsödande arbete vore i stånd att avgiva så- dana intyg. Ombudsmannen ansåg önskligt, att de i omförmälda kungörelse stadgade villkoren för avskrivning för det fall att gäldenär ej kunde anträf— fas måtte kunna förenklas.
Riksdagen (skr nr 108) sade sig dela revisorernas uppfattning, att vid- sträcktare möjligheter till avskrivning av kronans utestående fordringar än dem som förefunnos på grund av KF 11/12 1830 och KK 3/5 1901 syntes böra beredas, samt anhöll att Kungl. Maj :t täcktes taga i övervägande, huru- vida åtgärder lämpligen borde vidtagas för möjliggörande av en vidsträck- tare avskrivning av postverkets äldre balanserade fordringar än som enligt då gällande författningar kunde äga rum.
I infordrat utlåtande i anledning av riksdagens framställning föreslog generalpoststyrelsen, att särskilda bestämmelser borde utfärdas rörande av- skrivning av postverkets äldre balanserade fordringar. De föreslagna bestäm— melserna skulle gälla penningfordran, vars kapitalbelopp ej överstege 1 000 kronor, och innebära, att om gäldenär eller borgensman eftersökts och efter- frågats i sin kyrkoskrivningsort, detta skulle tillerkännas samma verkan
som om eftersökande ägt rum i mantalsskrivningsorten, att om den betal— ningsskyldiges eftersökande och efterfrågande i mantals— eller kyrkoskriv- ningsorten icke kunnat ske, emedan kännedom om någondera orten icke kunnat erhållas, den omständigheten icke skulle i och för sig utgöra hinder för avskrivande av fordran, då förhållandena i övrigt gåve anledning antaga att fordringen icke kunde komma att inflyta, att, i stället för de då gällande bestämmelserna att den betalningsskyldige skulle tid efter annan och senast under tionde året från det fordringen tillkom eftersökas och efterfrågas samt att utmätningsförsök skulle upprepade gånger under minst tio år verk- ställas, föreskrift måtte meddelas rörande antalet gånger som eftersökning och efterfrågning eller utmätningsförsök skulle äga rum, samt att, om den betalningsskyldige gjort konkurs, vari utdelning av postverkets bevakade fordran antingen icke alls eller endast delvis kunnat erhållas, detta skulle i fråga om avskrivning anses vara av lika verkan som utmätningsförsök, var— vid betalning för fordran antingen icke alls eller endast delvis kunnat er- hållas.
Statskontoret och kammarrätten avgåvo år 1906 gemensamt infordrat ut— låtande över riksdagens berörda framställning. Ämbetsverken ansågo vid- lagandet av åtgärder i det av riksdagen angivna syftet vara av behovet påkal- lat. Bokförandet och balanserandet av kronans utestående fordringar vore förenat med icke oansenligt arbete och fordringarnas bevarande mot pre- skription därjämte med kostnader, som understundom kunde vara jämfö- relsevis icke obetydliga. Beträffande fordringar till mera avsevärda belopp syntes visserligen det oaktat avskrivning icke böra ifrågakomma, så länge någon möjlighet funnes att de kunde uttagas, och staten borde följaktligen underkasta sig det arbete och de utgifter som för ändamålet erfordrades. Men fordringar till lägre belopp borde balanseras endast i den mån därför behövligt arbete och kostnader stode i tillbörligt förhållande till utsikten att erhålla gottgörelse för fordringarna. Ämbetsverken tillstyrkte, att belopps- gränsen för avskrivning höjdes till 1 000 kronor, enär enligt vad generalpost- styrelsen upplyst de berörda fordringarna till allra största delen ledde sitt ursprung från mot postverket förövade brottsliga handlingar och gäldenä- l'el'na således ofta vore personer som underginge eller undergått bestraff- ning för brott. Vid sådant förhållande vore det uppenbart, att möjligheter att erhålla betalning för dessa fordringar skulle i de flesta fall vara synner— ligen ringa, och det borde därför ej möta betänklighet att, såsom general— poststyrelsen föreslagit, höja det belopp som finge avskrivas utan att varje rättslig möjlighet till fordringens utfående skulle visas vara utesluten. Äm- betsverken tillstyrkte i stort sett även vad styrelsen i övrigt föreslagit angå- ende villkoren för avskrivning av dess fordringar. Emellertid ansågo äm- betsverken, att samma skäl som talade för vidsträcktare rätt att avskriva postverkets fordringar syntes gälla även i fråga om andra kronans fordringar. Vad anginge det största belopp, för vilket avskrivning enligt nya bestäm- melser skulle kunna medgivas, rådde visserligen någon tvekan huruvida detta borde sättas så högt som ämbetsverken ansett sig böra tillstyrka i
fråga om postverkets fordringar. Emellertid syntes det mest ändamålsenligt att i regel bestämma samma gräns för alla slags fordringar. Vid bedömandet av denna fråga borde därjämte icke lämnas åsido, att kronans fordringsrätt i allt fall icke bleve genom avskrivningen eftergiven. Ämbetsverken föreslogo i första hand en ny författning om avskrivning med sådana bestämmelser, som sedermera inflöto i 1911 års avskrivningskungörelse, samt i andra hand vissa lättnader i villkoren för avskrivning av generalpoststyrelsens fordringar.
I underdånig framställning den 23 juli 1910 anhöll järnvägsstyrelsen om lättnader i villkoren för avskrivning av sina fordringar. Där fordringsbelop- pen utgjorde fraktavgifter ägde styrelsen enligt instruktionsbestämmelse utan inskränkning avskriva fordringar. Beträffande andra slags fordringar syntes det emellertid styrelsen uppenbart, att den rätt till avskrivning, som tillkomme styrelsen enligt 1830 års KF och 1901 års KK, vore alltför begrän- sad och ingalunda kunde anses överensstämma med den affärsmässighet som borde råda vid förvaltningen av statens järnvägar. För en lättnad i av— skrivningsvillkoren åberopades särskilt kostnaderna för preskriptionsavbrott samt det förhållandet, att några inskränkande bestämmelser icke stadgats för avskrivning av fordran enligt 1899 års reglemente för flottan. Styrelsen borde erhålla samma möjlighet till avskrivning av fordringar som lämnats vederbörande vid flottan. I andra hand hemställde styrelsen att Kungl. Maj :t måtte för statens järnvägars vidkommande förordna, att fordran, vars kapitalbelopp uppginge till men ej överstege 1 000 kronor, finge avskrivas enligt bestämmelserna i KK 3/5 1901, att fordran, vars kapitalbelopp icke överstege 300 kronor, finge avskrivas, sedan vid utmätningsförsök eller efter konkurs visat sig att fordringen icke kunnat indrivas eller då, oaktat an- ställda efterforskningar, gäldenären ej kunnat anträffas eller kännedom om hans vistelseort ej kunnat erhållas, för så vitt icke särskilda omständigheter föranledde till antagande att gäldenären framdeles skulle bliva i stånd att infria sin skuld, samt att fordran, vars kapitalbelopp ej överstege 100 kro- nor, finge avskrivas, då genom intyg av vederbörande kronobetjänt, pastor, roteman eller kommunalnämndsordförande ådagalades, att gäldenären sak- nade tillgång till skuldens gäldande, likaledes för såvitt icke särskilda om- ständigheter föranledde till antagande att gäldenären framdeles skulle bliva i stånd att infria sin skuld.
I utlåtande över järnvägsstyrelsens framställning uttalade kammarrätten, att frågan om ändrade bestämmelser rörande avskrivning lämpligast löstes genom en ny allmän författning i ämnet, och hänvisade till vad i sådant avseende anförts i ämbetsverkets ovan berörda utlåtande i anledning av riks- dagens skrivelse år 1904 beträffande avskrivning av postverkets fordringar. Därest dylik allmän författning icke komme att utfärdas, sade sig kammar- rätten tillstyrka att vissa lättnader, som närmare preciserades i utlåtandet, genomfördes i villkoren för avskrivning av järnvägsstyrelsens fordringar.
Statskontoret instämde i det av kammarrätten gjorda uttalandet. 1911 års KK utformades i enlighet med statskontorets och kammarrättens ovan återgivna förslag i ämbetsverkens utlåtande år 1906. En närmare redo- visning för kungörelsens innehåll återfinnes nedan (5. 69 f.).
Gällande bestämmelser om avskrivning av statens fordringar ha på senare tid vid ett par tillfällen kritiserats av riksdagens revisorer. Sålunda uttalade revisorerna i sin berättelse år 1937, efter att ha redogjort för avskrivnings— bestämmelserna, följande (under finansdepartementet, 5 39).
Såsom av det ovanstående framgår reglerades genom 1830 års förordning all- männa verks och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivning. Vad däremot angår Kungl. Maj:ts befogenhet att bevilja avskrivningar saknas bestämmelser i ämnet. Detta har vållat en viss osäkerhet vid Kungl. Maj:ts behandling av avskriv- ningsfrågor. Nämnda förhållande har vid flera tillfällen påtalats av vederbörande myndigheter. Sålunda har statskontoret i utlåtande den 18 juni 1927 i visst ären- de angående befrielse från skyldighet att inbetala vissa anmärkningsbelopp fram- hållit den brist på enhetlighet som gjort sig gällande i Kungl. Maj:ts beslut i dylika frågor. Vad beträffar bestämmelserna i 1830 års förordning synes det revisorerna uppenbart, att desamma äro föråldrade och i hög grad svårtolkade. Detta förhål- lande, ävensom bristen på kompletterande bestämmelser på hithörande områden, har givit anledning till ytterst olika förfaringssätt i avskrivningsärenden. I detta sammanhang vilja revisorerna erinra därom, att 1902 års löneregleringskommitté i sitt den 18 juni 1904 avgivna betänkande med förslag till reglering av löneför- hållandena vid kammarrätten uttalade, att det i 1830 års författning stadgade om- ständliga och tyngande förfaringssättet i verkligheten redan torde hava såsom otidsenligt till stor del kommit ur bruk och myndigheterna i stället anlita andra utvägar för att få förkomna effekter m. m. ur sina räkenskaper avförda. Det syntes därför löneregleringskommittén vara på tiden att även ur lagstiftningen avlägsna stadgandena i detta hänseende. Revisorerna hava även lagt märke till, att avskriv- ning verkställts utan att förutsättningarna därför enligt förordningen varit för han- den. Vidare har konstaterats, att sådan åtgärd vidtagits trots att varken denna för- ordning torde hava varit tillämplig eller särskilt medgivande till avskrivning läm- nats. Revisorerna kunna i detta sammanhang icke heller underlåta att fästa upp- märksamheten på att enhetliga bestämmelser saknas rörande bokföringen av pen- ningebalanser, som i förordningen avses. Denna omständighet har medfört, att vissa verk bokföra sådana balanser såsom fordringar, medan andra verk upptaga dylika belopp »inom linjen». Ytterligare andra verk bokföra överhuvud taget icke sådana belopp i sina huvudböcker. Enligt revisorernas mening stå de nu omhand- lade förhållandena icke i god överensstämmelse med ett välordnat redovisnings- väsende. Revisorerna vilja därför framhålla önskvärdheten av att en omarbetning av hithörande bestämmelser kommer till stånd, varvid jämväl torde böra övervä— gas i vad mån icke ett klarläggande bör ske i fråga om Kungl. Maj:ts rätt att bevilja avskrivningar.
Riksdagen uttalade i anledning av vad revisorerna sålunda anfört bl. a. (skr nr 311, 5zo), att bestämmelserna om extra ordinarie avskrivningar, vil- ka vore fastställda i 1830 års förordning i ämnet, i flera avseenden vore för- åldrade, varjämte bristen på kompletterande föreskrifter haft till följd, att olika förfaringssätt tillämpats. Vidkommande Kungl. Maj :ts rätt att göra av- skrivningar saknades, såsom revisorerna framhållit, bestämmelser i ämnet, vilket medfört osäkerhet vid behandlingen av avskrivningsfrågor. Även i fråga om bokföringen av avskrivna belopp hade växlande principer följts. Uppenbarligen vore dessa förhållanden i hög grad otillfredsställande. Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket hade också ansett en utredning böra komma till stånd angående de åtgärder, som måste vidtagas för att åstad— komma en bättre ordning på detta område. Riksdagen, som delade den så-
lunda uttalade uppfattningen om önskvärdheten av en utredning i nämnda hänseende, hade ansett sig böra hos Kungl. Maj :t göra framställning härom. Jämväl frågan om Kungl. Maj:ts rätt att göra avskrivningar syntes lämpli- gen i samband därmed bliva föremål för närmare utredning.
På anmodan av Kungl. Maj:t avgav riksräkenskapsverket den 8 aug. 1942 utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen sålunda anfört. Ehuru riksdagens skrivelse närmast avsåg frågan om bevakning av kronans ford— ringar, varom nedan lämnas närmare redogörelse (s. 29 f.), innefattade utlå- tandet — vari hänvisades till en inom verket upprättad promemoria —— även förslag beträffande nya regler för avskrivning och avkortning av statens fordringar. I denna del innehöll promemorian i huvudsak följande.
I fråga om innebörden av gällande bestämmelser framhölls att åtgärder av väsentligen olika karaktär oegentligt plågade innefattas under benäm— ningen avskrivning. Uppenbar förblandning ägde ej sällan rum mellan å ena sidan egentlig avskrivning och å andra sidan dels avkortning och dels efterskänkande av fordran, så att åtgärd av det förra slaget ansåges till sina verkningar liktydig med åtgärd av de två senare slagen. Egentlig avskriv- ning av fordran innebure endast att ett fordringsbelopp tills vidare avfördes ur vederbörande räkenskap av det skälet, att detsamma icke med sannolik- het kunde beräknas till någon del inflyta, medan fordran mot gäldenären i allmänhet alltjämt kvarstode. Allenast i fall, då betalningsskyldig fysisk per— son avlidit och hans arvsberättigade skyldemän gjort sig urarva eller betal— ningsskyldig juridisk person upphört att existera och fordringen vid verk- ställd likvidationsförrättning ej blivit täckt, torde avskrivningen tillika in- nebära ett konstaterande att fordringen upphört att finnas till. Förutom nämnda avskrivning, som följde av ett fristående avskrivningsbeslut, anså— ges egentlig avskrivning förekomma på grund av ett sekundärt beslut i sam- band med huvudsakligt beslut om efterskänkande av fordran. Vid statsmak- ternas beslut om att viss person befriades från honom åliggande betalnings— skyldighet för visst belopp förekomme nämligen i regel också ett beslut 0111 att fordran, där den funnes bokförd såsom en kronans tillgång, finge avskri- vas ur vederbörande statsmyndighets räkenskaper. Beträffande fordran tor- de egentlig avskrivning ej kunna anses föreligga i andra fall än ovan nämn- da. Vad anginge det med avskrivning förblandade efterskänkandet av ford- ran vore att märka, att ingen statens fordran kunde efterskänkas utan be- slut av statsmakterna. Riksdagens beslut vore egentligen erforderligt för efterskänkande av alla slags fordringar utom sådana som av Kungl. Maj:t jämlikt & 26 i regeringsformen kunde efterskänkas i nådeväg (böter, viten o. dyl.). Vidkommande den med avskrivning också förblandade avkortning— en av fordran så bestode skillnaden mellan avskrivning och avkortning där- uti, att avkortningen innebure icke, att ett debiterat belopp allenast tills vi- dare avfördes ur räkenskaperna under det att fordringsrätten mot gäldenä- ren kvarstode, utan att beloppet för alltid avfördes ur räkenskaperna och att fordran jämväl upphörde att existera, vadan några indrivningsåtgärder be— träffande ett avkortat belopp icke kunde komma i fråga.
I de riktlinjer för ett nytt system i fråga om avskrivning och avkortning som uppdrogos i promemorian framhölls, att olika beteckningssätt syntes böra användas för åtgärd, som innebure att ett belopp blott temporärt avför- des ur räkenskaperna utan att fordringsanspråket eftergåves, och för åtgärd, som innebure att beloppet definitivt avfördes till följd av att fordringsan- språket —— genom direkt efterskänkande eller eljest _ eftergåves eller an- norledes upphörde att finnas till. För det temporära avförandet med bibe- hållande av fordringsrätten föreslogs beteckningen avskrivning. För varje självständig åtgärd, som avsåge en fordrans definitiva avförande ur räken- skapen, föreslogs beteckningen avkortning. För fordrans avförande ur rä- kenskaperna som följdåtgärd i samband med efterskänkande eller ackord syntes särskild beteckning onödig, då den allmänna beteckningen »avföran- de ur räkenskaperna» inneslöte allt som erfordrades för att angiva åtgär- dens innebörd. I varje fall borde åtgärden icke betecknas såsom avskrivning eller avkortning. I promemorian föreslogs ett nytt förfarande som samman- fattningsvis skulle innebära, att fordran, så länge den ansåges säker, bok- fördes hos den myndighet dit den hörde, att fordran, som konstaterats vara värdelös, avkortades av myndigheten själv, varefter avkortningsåtgärdens befogenhet kontrollerades av vederbörande revisionsmyndighet, och att ford- ran, om den befunnes vara osäker, vilken omständighet ej behövde undersö- kas under iakttagande av några formföreskrifter utan kunde ske efter fri prövning, avskreves ur vederbörande myndighets räkenskaper och överför— des till ett centralt register över osäkra fordringar. Om det, sedan fordran överförts till det centrala registret, skulle visa sig att fordringen blivit värde- lös, borde den registerförande myndigheten äga samma befogenhet som de särskilda förvaltningsmyndigheterna att verkställa avkortning. Därjämte borde registermyndigheten äga verkställa avkortning jämväl på grund av an- tagande efter vissa sannolikhetsgrunder att fordran blivit värdelös. Beträf- fande Villkoren härför må hänvisas till nedan (5. 30 f.) återgivna, i prome— morian framlagda diskussionsförslag till reglemente angående avskrivning och avkortning av statens fordringar ävensom angående förande av centralt register över osäkra fordringar. Från central registerföring skulle, såsom framgår av förslaget, vissa fordringar undantagas. Statskontoret eller riks- råkenskapsverket syntes kunna komma i fråga som registermyndighet.
Över förslaget avgåvos yttranden av statskontoret och kammarrätten. Statskontoret fann det önskvärt med en begränsning i avseende på den gängse terminologin på området men i viss mån tveksamt, om detta icke skulle kunna ernås med en mindre rubbning i de bestående förhållandena. Med hänsyn till det stora antalet författningar, som berördes, borde de defi- nierande bestämmelserna så nära som möjligt ansluta sig till hittillsvaran- de praxis. Statskontoret ansåg för sin del, att avskrivning i första hand vore en bokföringsterm, som avsåge verkställighet i räkenskaperna av alla beslut rörande definitiv bortskrivning av fordringar eller värden. Med hänsyn här- till borde ett beslut, innebärande att fordran temporärt avfördes ur räken- skapen utan eftergivande av fordringsanspråket, icke benämnas avskrivning
utan exempelvis »överförande till framtida bevakning». Begreppet avskriv- ning hade emellertid utom som bokföringsterm använts som beteckning å beslut, innebärande avstående från fordringsanspråk. Ändring härvidlag be— hövde ej ske, utan begreppet avskrivning i denna bemärkelse borde avse verks och myndigheters beslut om bortskrivning eller eftergift av kronans fordran. Nya föreskrifter borde såsom föreslagits meddelas, vilka klart och otvetydigt angåve förutsättningarna för myndigheternas rätt att medge bort- skrivning eller eftergivande av kronans fordran. Man borde därvid bygga vidare på 1911 års KK, men tillämpningsområdet borde vidgas, så att den nya författningen omfattade samtliga typfall. Dessa fall vore dels sådana, då tillgång till förlustens ersättande bruste, dvs. varje rättslig möjlighet till fordrans utfående vore utesluten, dels fall, då fordran med hänsyn till gäl- denärens ålder och bristande anträffbarhet kommit utanför alla praktiska indrivningsmöjligheter, och dels fall, då bevakningskostnaderna icke stode i rimlig proportion till fordringsbeloppet. Slutligen borde medtagas även de i 1911 års KK angivna fallen. I fråga om värdelös fordran borde i anslutning till grunderna för 1830 års KF någon maximigräns icke fastställas. I övriga fall borde däremot, liksom i 1911 års KK, finnas en sådan gräns, men den kunde höj as från 1 000 till förslagsvis 5 000 kronor. Såsom föreslagits borde en Viss yttersta tidsgräns uppställas, förslagsvis 20 år, efter vilken tid ford- ran i varje fall borde kunna avskrivas, om gäldenären efter då verkställd utredning fortfarande saknade möjlighet till betalning helt eller delvis och förbättring i hans ställning skäligen icke kunde antagas komma att inträda. Förslaget om en central registermyndighet kunde statskontoret icke till- styrka.
Kammarrätten upplyste i sitt yttrande inledningsvis, att under de senaste 15 åren icke andra avskrivnings- och avkortningsmål kommit under kam- marrättens bedömande än sådana, i vilka det varit fråga om avkortning av utskylder eller avskrivning av brist å proviantartiklar, dvs. ärenden som icke behandlades i promemorian. Kammarrätten hade intet att erinra mot de i promemorian föreslagna definitionerna, vilka medförde en klar avgränsning mellan begreppen avskrivning och avkortning. Det förfarande, som angivits i förslaget till reglemente angående avskrivning m. m., föranledde endast vissa detaljanmärkningar från kammarrättens sida.
Riksdagsrevisorerna berörde ytterligare frågan om avskrivning av kro- nans fordringar i sin år 1945 avgivna berättelse, ehuru från en annan syn- punkt än tidigare. Revisorerna framhöllo bl. a. (s.. 118) att en del militära myndigheter, särskilt inom marinen, hos vederbörande utmätningsmän bru- kat anhålla om åtgärder för indrivning av fordringar hos personer, vilka, vanligen under värnplikts- eller beredskapstjänstgöring, ådragit sig ersätt- ningsskyldighet till kronan. Ofta hade fordringarna gällt mycket obetyd- liga belopp på en eller annan krona, medan däremot efterspaningarna av ve- derbörande gäldenär varit både tidsödande och dyrbar för det allmänna. Ef- ter att ha lämnat en redogörelse för ett ärende av dylik art, avseende indriv- ning hos en värnpliktig av fordran å 73 öre för krossat porslin, uttalade re- visorerna bl, a. följande.
I det fall, för vilket revisorerna ovan redogjort, har ett dyrbart och omständligt men trots allt resultatlöst efterspanings— och inkasseringsförfarande pågått under mera än två år i syfte att av en värnpliktig uttaga kronan tillkommande ersättning för krossat porslin till ett värde av 73 öre. Kostnaderna för de hittills vidtagna åt— gärderna i syfte att utfå beloppet äro visserligen svåra att mera exakt beräkna men torde utan Överdrift kunna antagas hava uppgått till minst 100 gånger ford- rans värde. Revisorerna hava varit i tillfälle att förvissa sig om att det ovan rela- terade fallet icke på något vis är unikt. Jämförliga förhållanden förekomma tvärt- om i stor skala. Revisorerna äro fullt medvetna om att de förhållanden, vilka här bragts på tal, icke få bedömas enbart ur affärsmässig synpunkt. Rättssäkerhetens tillgodoseende kan naturligtvis kräva, att fordrans storlek i princip icke skall vara avgörande för vilka åtgärder som vidtagas. Det relaterade fallet och liknande in- bjuda emellertid till vissa reflexioner. Det synes sålunda bland annat kunna ifråga- sättas, om icke i de författningar, vilka reglera frågan om avskrivning av statens fordringar, borde inrymmas något större möjlighet för vederbörande myndighet att laga efter lägenhet än vad fallet är för närvarande. Riksdagens revisorer hava tidigare framhållit, att gällande bestämmelser om avskrivning äro föråldrade och i behov av översyn, vilken uppfattning 1937 års riksdag givit sin anslutning till. Innevarande års revisorer hava under 5 1 angående utdömda ersättningar på grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m. påtalat, bland annat, att utdömda er- sättningar av sådant slag, ehuru uppgående till högst betydande belopp, ofta myc- ket snabbt bliva föremål för avskrivning, vilket kunnat gå för sig alldenstund in- drivningen av dem regleras av bötesindrivningsförordningen. Den sålunda bestå- ende ojämnheten i förfaringssättet hava revisorerna funnit värd att uppmärksam- mas.
Riksdagen uttalade bl. a. (skr nr 352, Szo), att det av revisorerna relatera- de fallet underströk behovet av en översyn av bestämmelserna rörande av- skrivning av kronans fordringar. Uppställda förutsättningar för avskrivning måste uppenbarligen, när fråga vore om fordringar av i förevarande sam- manhang angiven art och storlek, anses alltför rigorösa, och det framstode som betänkligt att bestämmelserna kunnat tagas till intäkt för indrivnings- åtgärder av det slag revisorerna påtalat. Det syntes därför befogat att över— väga en sådan ändring av gällande bestämmelser, att myndigheterna bered- des ökade möjligheter att avskriva fordringar vilkas bevakning och indriv- ning komme att medföra kostnader som icke stode i rimlig proportion till fordringsbeloppet. Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll riksda— gen, att Kungl. Maj :t ville i samband med ifrågasatt omarbetande av bestäm- melserna angående avskrivning av kronans fordringar taga under övervä- gande åtgärder i av revisorerna angivet syfte.
Bevakning och indrivning
I sin berättelse till 1937 års riksdag anförde riksdagsrevisorerna (s. 142) — sedan de bl. a. påpekat att efter den 1 jan. 1926, då kammarrättens doms- rätt i balans- och därmed jämställda mål upphörde, icke funnes några all- männa föreskrifter om vem som skulle ombesörja bevakning och indrivning av kronan i sådana mål tillerkända medel — vissa exempel på fall rörande betalning av förskingrade statsmedel. De anförda exemplen gåvo enligt revi-
sorernas mening vid handen, att indrivningen av kronan i balans- och där- med jämställda mål tilldömda belopp skett efter mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden. Revisorerna hade icke heller kunnat undgå att få den uppfattningen, att i stort sett indrivningen icke varit tillfredsstäl- lande ordnad. Särskilt märkliga hade revisorerna funnit omständigheterna i ett av dem angivet exempel, där vederbörande efter avtjänat straff ånyo fått inträda i statstjänst och under 25 år innehaft sådan anställning —— därav mer än 15 år som ordinarie tj änsteman — utan att den myndighet, som sko— lat bevaka kronans rätt, förskaffat sig kännedom om hans vistelseort för vidtagande av indrivningsåtgärder. Införande av kungörelser i Post- och in- rikes tidningar syntes allenast hava tjänat det ändamålet, att kronans rätt i formellt hänseende bevarats, men syntes ingalunda kunna utgöra ett för— svar för underlåtenheten att vidtaga undersökningar rörande vederbörandes vistelseort. Slutligen anförde revisorerna följande.
Enligt revisorernas mening är det angeläget, att åtgärder snarast möjligt vidta- gas för att råda bot på de här ovan påtalade missförhållandena. Även om det inga- lunda är lätt att komma tillrätta med denna fråga, då numera, såsom av det anför- da framgår, något centralt organ icke finnes, som har till uppgift att övervaka in- drivningen av kronan i balans- och därmed jämställda mål tilldömda ersättnings- belopp, måste det dock vara en oeftergivlig fordran att en bättre ordning i här be— rörda hänseenden åstadkommes. Såsom redan omnämnts upptogs spörsmålet om ett centralt övervakande av indrivningen utav kronans fordringar av här berörda slag redan år 1925 av vederbörande departementschef i samband med behand- lingen av frågan om upphävande av kammarrättens domsrätt i vissa mål, men nå- gon åtgärd har sedermera icke blivit vidtagen i detta ärende. Då revisorerna nu upptaga detta spörsmål, vilja de samtidigt framhålla, att enligt deras mening före- fintligheten av ett dylikt övervakande organ tvivelsutan måste vara ägnad att bi- draga till åstadkommande av ordning och reda på hithörande område. En dylik anordning i och för sig synes emellertid icke vara tillfyllest. Såsom de anförda exemplen utvisa torde nämligen enligt gällande bestämmelser med nuvarande exe- kutionsmedel, som här kunna komma till användning, en effektiv indrivning av de kronan tilldömda beloppen knappast vara möjlig. Medan i fråga om en med- borgare, som av en eller annan anledning icke fullgjort eller kunnat i rätt tid full— göra sin skattebetalning gentemot stat och kommun, möjlighet till införsel i avlö- ning föreligger, kan däremot, då det gäller medel, som tilldömts kronan —- inå- hånda på grund av en av vederbörande utmätningsman gjord förskingring av skatte- medel — införsel icke ske för återfående av det förskingrade och sedermera till återbetalning utdömda beloppet. Det vill därför förefalla revisorerna vara för- tjänt av att övervägas, huruvida icke vid indrivning av statsverkets fordringar även av nu berörda slag ett införselförfarande bör kunna tillämpas och nämnda fordringar i indrivningshänseende jämställas med skattemedel. Föreliggande spörs- mål torde emellertid tarva en ingående utredning, som utan dröjsmål bör komma till stånd. På grund härav hava revisorerna velat påkalla riksdagens särskilda upp- märksamhet i denna fråga.
Riksdagen uttalade i anledning av vad revisorerna i sin berättelse sålun- da anfört (skr nr 311, 7:o) bl. a., att riksdagen delade revisorernas uppfatt- ning, till vilken såväl statskontoret som riksräkenskapsverket anslutit sig, att åtgärder snarast borde vidtagas för ett avhjälpande av de påtalade miss-
förhållandena. Riksdagen hade därför ansett sig böra hos Kungl. Maj:t göra framställning om närmare utredning i ärendet. I samband med denna utred— ning syntes till övervägande böra upptagas den av revisorerna jämväl berör- da frågan, huruvida icke beträffande uttagandet av de fordringar, varom här vore fråga, införselinstitutet lämpligen kunde begagnas. Därest så bleve fal- let, skulle nämnda fordringar komma att i indrivningshänseende bliva jäm- ställda med skattemedel. Under åberopande av det anförda anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av ändrade be- stämmelser rörande indrivning av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål.
Kungl. Maj:t anbefallde den 24 nov. 1939 riksräkenskapsverket att avgiva utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen sålunda och eljest i skri— velsen anfört. Ämbetsverket överlämnade den 8 aug. 1942 till Kungl. Maj:t den här ovan (s. 24 f.) delvis återgivna, inom verket upprättade promemo- rian med utredning jämte diskussionsförslag beträffande nya regler för av- skrivning och avkortning av statens fordringar samt biträdande av ackord rörande sådan fordran ävensom angående förande av centralt register över osäkra fordringar. Vad angår bevakning och indrivning av kronans fordring— ar innehöll promemorian i huvudsak följande.
Utmätningsförfarande i syfte att motivera avskrivning borde i allmänhet icke förekomma, utan borde undersökning av gäldenärs betalningsförmåga ske med anlitande av andra utvägar, som med hänsyn till nutida betydande utveckling av kommunikationsväsendet måste anses mera praktiska och ändamålsenliga. Den huvudsakliga användningen av utmätningsförfaran- det borde således begränsas till sådana fall, där det funnes skäl att antaga att gäldenär, som ej godvilligt fullgjorde sin betalningsskyldighet, verkligen hade tillgångar som kunde tagas i anspråk för gäldandet av hans skuld. Be- träffande den av riksdagens revisorer väckta frågan, huruvida icke vid in- drivning av statsverkets fordringar avseende förskingrade och sedermera till återbetalning utdömda belopp ett införselförfarande borde kunna tilläm- pas och nämnda fordringar i indrivningshänseende jämställas med skatte- medel, uttalades, att en dylik utvidgning av införselinstitutet icke borde äga rum. Härför åberopades bl. a., att införselinstitutet principiellt icke vore av- sett för uttagande av fordringar, som hade karaktären av egentliga kapital— fordringar, utan allenast för uttagande av fordringar av mera löpande ka- raktär, hänförliga till viss kortare tidsperiod beräknad bakåt från den när- varande tiden. Till motverkande av att person, som efter det han genom för- skingring ådragit sig skuld till kronan och mist den anställning i vilken för- skingringsbrottet ägt rum, vid ny anställning i statens tjänst finge möjlighet att undandraga sig skulden föreslogs i promemorian bl. a. vissa kontrollåt— gärder vid anställandet samt skyldighet för vederbörande att vidkännas av- drag å sin lön, motsvarande skälig avbetalning å skulden.
Promemorian utmynnade i följande diskussionsförslag till författning.
30 Reglemente angående avskrivning och avkortning av statens fordringar ävensom angående fö- rande av centralt register över osäkra fordringar. Med avskrivning förstås i detta reglemente åtgärd, som utan att i och för sig in- verka på fordringsrättens bestånd avser fordrans avförande ur räkenskapen. Med avkortning betecknas åtgärd, varigenom fordran utan prövning av gälde- närens intresse av dess bortfallande eftergives och i följd därav upphör att vara bokförd eller registrerad. Med osäker fordran förstås fordran, som med sannolika skäl kan förväntas icke till hela sitt belopp inflyta.
För bevakandet av statens rätt med avseende å osäkra fordringar skall hos myn- dighet, som Konungen förordnar, föras ett centralt register över sådana fordringar.
Det åligger varje myndighet att, så snart skäl synas föreligga att såsom osäker anse fordran, som i myndighetens räkenskaper under mer än tre år varit bokförd, anmäla förhållandet till den centrala registerförande myndigheten (nedan kallad registermyndigheten), vilken har att efter prövning av de av myndigheten anförda skälen avgöra, huruvida fordringen fortfarande skall vara bokförd i myndighetens räkenskaper eller såsom osäker överföras till det centrala registret.
Har registermyndigheten beslutat, att fordran såsom osäker skall överföras till det centrala registret, skall densamma avskrivas ur den räkenskap, där den är uppförd. Det åligger den förvaltande myndigheten att i samband därmed till re- gistermyndigheten överlämna samtliga handlingar angående fordringen samt med— dela de upplysningar angående gäldenären som kunna vara av betydelse för fram- tida bevaknings- och indrivningsåtgärder. Vidare åligger den förvaltande myndig- heten att, innan avskrivning av fordran ur myndighetens räkenskaper äger rum, vidtaga erforderliga åtgärder för beredande av täckning för det belopp, som skall avskrivas.
Kan med visshet utrönas, att varje möjlighet till fordrans likvidering är uteslu- ten, såsom i fall, då betalningsskyldig fysisk person avlidit och hans arvsberättiga- de skyldemän gjort sig urarva eller betalningsskyldig juridisk person upphört att existera och fordringen vid verkställd likvidationsförrättning ej blivit täckt, må den förvaltande myndigheten utan iakttagande av ovan stadgade anmälningsskyl- dighet själv verkställa avkortning av fordringen, varvid det åligger myndigheten att vidtaga åtgärder för beredande av täckning för det belopp som avkortas. Över sålunda verkställda avkortningar skall för varje budgetår, då dylika förekommit, upprättas redogörelse att med samtliga dithörande handlingar biläggas myndighe- tens räkenskap.
Fordran, som blivit uppförd i det centrala registret, må icke i annat fall, än då densamma blivit i behörig ordning efterskänkt eller kronans rätt eljest behörigen eftergiven, annorledes än genom avkortning avföras ur detsamma.
Registermyndigheten må avkorta i registret upptagen fordran under enahanda förutsättning, som enligt vad ovan sagts gäller beträffande förvaltande myndig- hets befogenhet att avkorta bokförd fordran, samt därutöver verkställa avkortning dels i sådana fall, då gäldenären är person, om vars vistelseort under de sist för- flutna tjugo åren ej kan vinnas kännedom och vars ålder, därest han vore vid liv, skulle överstiga nittio är, dels ock i sådana fall då för fordrans bevakning erford- ras åtgärder, varom förmäles i 1 5 2 och 3 st. förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och kallelse å okända borgenärer, därest fordrans belopp är så obetydligt eller utsikterna till dess inflytande äro så ringa, att statens intresse av fortsatt bevakning icke kan anses stå i rimligt förhållande till bevakningskost- naderna. Har fordran funnits upptagen i registret under mer än trettio år, må den av registermyndigheten i varje fall kunna avkortas.
Det åligger, så länge fordran är i räkenskapen uppförd, vederbörande förvaltan- de myndighet samt, sedan överföring till det centrala registret ägt rum, register- myndigheten att under anlitande av exekutiva myndigheter eller eljest vidtaga alla erforderliga åtgärder för fordrans bevakning och indrivning.
Efter anmodan av förvaltande myndighet eller registermyndigheten åligger det taxeringsmyndighet, pastorsämbete eller annan folkbokföringsmyndighet att till vederbörande insända uppgifter rörande namngiven gäldenärs taxering, kyrkobok- föring eller mantalsskrivning. Sådan uppgiftsskyldighet vare ock gällande i fråga om person, som utan att själv vara gäldenär är på grund av borgen eller eljest an- svarig för kronans fordran.
Detta reglemente träder i kraft den och upphäves genom detsamma ej mindre hittills gällande delar av förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärk- ningsmål i vad gäller kronans fordringar samt kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående ford- ringar än även vad i övrigt finnes stadgat stridande mot detta reglemente.
Reglementet äger icke tillämpning å sådana statens fordringar, som avse skatter eller böter eller som tillkommit i låneverksamhet eller utarrenderingsverksamhet.
Från reglementets tillämpning i vad avser fordrans överförande till däri omförmäl- da centralt register undantagas, till dess annorlunda må varda förordnat, postver- kets, telegrafverkets, statens järnvägars och statens vattenfallsverks ävensom de militära förvaltningarnas osäkra fordringar, ankommande dock på vart och ett av dessa verk och förvaltningar att med avseende å sina osäkra fordringar i tillämp- liga delar iakttaga, vad som beträffande förvaltningen i övrigt gäller för den cen— trala registerförande myndigheten.
Det ankommer på Konungen att meddela de närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av detta reglemente.
Sedan nu förevarande utredning tillsattes ha riksdagsrevisorerna ytterli- gare berört frågan om indrivning av statens fordringar, nämligen i sin berät- telse till 1960 års riksdag. Denna fråga upptogs såsom en del av en större fråga, nämligen om tillvaratagandet av kronans intresse i vissa rättsärenden (& 31). Revisorerna anförde bl. a. följande.
Verksamhet för indrivning av kronans fordringar torde bedrivas av varje myn- dighet i vars verksamhet sådana fordringar uppkomma. Där särskild ombudsman finnes, synes det som regel ankomma på denne att ombesörja indrivningen. Sär- skild organisationsenhet för enbart sådan verksamhet torde emellertid finnas en- dast inom ett fåtal myndigheter, bland dem försvarets civilförvaltning som inom juridiska byrån har en särskild indrivningsdetalj för indrivning av fordringar för samtliga myndigheter inom krigsmakten. Bostadsstyrelsens och länsbostadsnämn- dernas samlade utestående fordringar närma sig ett belopp av 7 miljarder kronor. Antalet lagsökningar uppges vara betydande och leder icke sällan till begäran om exekutiv försäljning av vederbörande fastighet eller tomträtt. Medicinalstyrelsen uppger att indrivningsåtgärder där vidtagas genom styrelsens försorg av därtill av styrelsen utsedd befattningshavare. Statspolisens utestående fordringar avse ska— destånd med anledning av skadegörelse å statspolisen tillhörig egendom. De äro som regel domfästa. Med jämna mellanrum göras utmätningsförsök hos gäldenä— rerna. Inom lantbruksnämndernas verksamhet uppkomma olika slag av fordring- ar. Åtgärder för indrivning av sådana fordringar vidtagas av nämndernas befatt- ningshavare utom i mera komplicerade ärenden, som överlämnas till rättsbildat biträde utanför nämnden (vanligen nämndens juridiska rådgivare). Länsstyrelser-
na ha att ombesörja indrivning av bl. a. vissa utlämnade lån (värnpliktslån, fisk- redskapslån, stöd- och ackordslån, lån för anordnande av samlingslokaler m. m.). I samband med indrivningsverksamheten förekomma lagsökningar, utverkande av betalningsförcläggande, konkursansökningar och konkursbevakningar samt utfö- rande av talan i mål om tvistiga fordringar i konkurs m. m. De av revisorerna till- frågade myndigheterna ha i allmänhet icke lämnat några sifferuppgifter om antalet lagsökningar m. m. Bland dem som lämnat sådana uppgifter är telestyrelsen, vil- ken uppgivit att lagsökningsärendenas antal uppgick under år 1956 till 2 276, un- der år 1957 till 2 063 och under år 1958 till 2 267. Genom lagsökningsförfarande in— flöto under nämnda kalenderår respektive 221 000, 233 000 och 227000 kronor. Antalet konkursbevakningar utgjorde 349 år 1956, 263 år 1957 och 302 år 1958. Fordringarna avsågo till största delen oguldna telegram— och telefonavgifter men även utestående hyresfordringar m. m. Luftfartsstyrelsen har redovisat 77 betal- ningsförelägganden, 5 lagsökningar och 3 konkurser under budgetåren 1956/59. Uppsala universitet uppger att lagsökningar och betalningsförclägganden förekom- mit till ett antal av 13 år 1956, 33 år 1957 och 18 år 1958. I det föregående har re— dan berörts att flera myndigheter i sin rättsvårdande verksamhet ha att företräda kronan i rättegångar av olika slag och att i övrigt handlägga rättsärenden. Försva- rets civilförvaltning har emellertid också understrukit, att rådfrågningar från olika myndigheter i stor utsträckning göras under hand vid personliga besök och tele- fonsamtal. Här synes alltså förekomma en relativt stor konsulterande verksamhet. Så torde också vara fallet beträffande andra juridiska organisationsenheter, ehuru kretsen av dem som konsulterar i huvudsak torde vara begränsad till det egna verket.
Revisorerna uttalade vi föreliggande spörsmål, att till rutinen i inkassoverk- samhet hörde sådana enkla processuella förfaranden som lagsökning och an- sökning om betalningsföreläggande. De torde enligt revisorernas mening icke erbjuda några svårigheter, även om det kunde förekomma att sådant förfarande överginge till en invecklad rättegång. Skulle så ske kunde emel- lertid fallet överlämnas till kvalificerad processjurist. Inkassoverksamheten som sådan skulle emellertid sannolikt ge bästa resultat om den anförtroddes personal med långvarig och omfattande erfarenhet på området. Sådan erfa- renhet gåve nämligen kännedom om vilka vägar som kunde finnas att förmå försumliga betalare att fullgöra sin skyldighet och psykologisk blick för att i varje särskilt fall välja den väg som hade största utsikterna att ge resultat. På detta område vore det särskilt viktigt att slentrian icke vunne inträde. —— Med den omfattning och inriktning som den statliga verksamheten numera fått kunde det icke undvikas att kronan finge utestående fordringar. Om så- dana fordringar icke inflöte inom skälig tid och det kunde antagas att gälde- nären icke betalade utan att särskilda indrivningsåtgärder vidtoges, torde en rationell åtgärd vara att ärendet, såsom nu skedde inom krigsmakten, över— lämnades till ett särskilt organ som enbart sysslade med indrivningsverk- samhet. — Indrivningsorganet borde med hänsyn till att där handlagda ären- den understundom föranledde rättegångar vara knutet till en myndighet med uppgift att i rättegång utföra kronans talan. Vad revisorerna anfört vore en- dast att uppfatta som exempel på områden där det enligt revisorernas upp- fattning kunde vara skäl att överväga, om nuvarande organisation för till- varatagande av kronans rätt vore den effektivast möjliga. En mera djuplo-
dande undersökning torde visa att även i andra avseenden, av vilka några berörts i redogörelsen för nu rådande förhållanden, funnes utrymme för or- ganisatoriska förbättringar. Det kunde enligt revisorernas mening förväntas att en ändamålsenligare organisation skulle kunna medföra icke betydelse- lösa besparingar, samtidigt som kronans rätt i de särskilda fallen bättre till- varatoges och verksamheten i övrigt genom ökad effektivitet gåve bättre ekonomiskt ut'byte. Revisorerna ans-åge därför önskvärt att en utredning i här angivet syfte snarast komme till stånd.
Ett antal myndigheter yttrade sig över revisorernas uttalande. Försvarets civilförvaltning anförde sålunda bl. a., att uteslutande goda erfarenheter kun- nat göras av den koncentration för hela krigsmaktens del, som med avseende å bevakningen av kronans intresse skett till oivilförvaltningen av ärenden med utpräglad karaktär av rättsfrågor och särskilt sådana, där domstols- prövning aktualiserats. Därigenom hade för kronan ernätts bl. a. den förde- len, att personalen på ämbetsverkets juridiska byrå, dit dylika ärenden över- lämnades, vunnit förtrogenhet med handläggningen av rättsfrågor av mera komplicerad art och av skiftande beskaffenhet samt en betydande process- vana. —— De av statsrevisorerna antydda svårigheterna syntes böra lösas ge- nom att statliga myndigheter utan organisation för handläggning av rätts- ärenden bereddes klart angiven möjlighet att enligt lämpliga fördelnings— grunder utnyttja de organ för sådana ärenden, som tillskapats inom vissa ämbetsverk, samt genom att reglerna om olika statsmyndigheters befogen- het att träffa uppgörelse :i rättstvister gjordes enhetliga. I sistnämnda hänse- ende torde man, utan att kronans intressen bleve eftersatta, kunna överväga att genomföra förenklingar i handläggningen och utvidga myndigheternas befogenheter. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrade, att enligt ett av sakrevisio- nen framlagt förslag Kungl. Maj:ts och riksdagens befattning med skadereg- leringsärenden skulle upphöra och dessa ärenden i stället centraliseras till två myndigheter, nämligen dels försvarets civilförvaltning i vad avsåge för— svarsväsendet och dels väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i vad avsåge den civila statsförvaltningen (med undantag för de affärsdrivande verken). En sådan samordning av verksamheten skulle säkerligen medföra både bespa— ringar och väsentligt större effektivitet än nuvarande ordning. Ärendena skulle nämligen komma att handläggas med större säkerhet och snabbhet, eftersom de skulle handhas av ett fåtal förvaltningsjurister med möjlighet för dem att specialisera sig på vissa rättsområden och förvärva den för ut— förande av talan på tillfredsställande sätt i regel nödvändiga processvanan. Behovet att anlita advokater skulle därigenom minska. Enligt styrelsens upp- fattning borde emellertid de i sakrevisionens förslag framförda principerna föras vidare ytterligare ett steg, nämligen så, att inte enbart skadereglerings- ärenden utan i stort sett alla kronans rättstvister _ vare sig det gällde rätte- gångar, skaderegleringsverksamhet, indrivningsverksamhet eller andra ären- den rörande tillvaratagande av kronans rätt _ skulle handläggas centralt hos en eller två myndigheter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekade bl. a., att såsom ett accessorium särskilt till skadeståndsprocesserna och en-
3—620967
treprenadavtalen följde att genom årens lopp styrelsens juridiska byrå fått åtskilliga aktuella indrivningsärenden att bevaka. Detta arbete, som hade föga samband med byråns övriga verksamhet, bunde en icke så oväsentlig del av den juridiska arbetskraften på byrån. Enligt styrelsens mening syn- tes det lämpligt att statsverkets indrivningsärenden sammanfördes till hand- läggning hos en myndighet. Därvid skulle även kunna vinnas ökad möjlig— het att tillvarataga kronans möjligheter till kvittning av fordringar. Stats- kontoret slutligen ansåg redogörelsen för nuvarande förhållanden utvisa, att organisationen för tillvaratagande av statens rätt i stort sett fungerade till- fredsställande. Vissa brister förefunnes likväl, bl. a. svårigheterna för myn- digheter, som icke hade någon särskild organisation härför, att vid behov få juridisk rättshjälp. Statskontoret kunde dock för sin del knappast föreställa sig, att en ändring av organisationen kunde väntas medföra personalbespa- ringar. Icke heller torde några mer avsevärda möjligheter förefinnas att yt— terligare utnyttja i statens tjänst anställda processvana jurister. Däremot skulle härigenom sannolikt kunna tillgodoses behovet av rättshjälp hos så— dana myndigheter, som icke hade rättsjuridisk sakkunskap, samt avlastning ske av rättegångar från befattningshavare, vilka icke hade processvana och vilkas övriga tjänstegöromål icke tilläte att de helt kunde ägna sig däråt. Som revisorerna påvisat, funnes även ett allmänt behov hos myndigheterna att i för dem ovanliga rättsärenden konsultera juridiska specialister. Rent allmänt torde jämväl en effektivisering i olika hänseenden vara möjlig. Ett visst behov av att anlita advokater torde emellertid under alla förhållanden komma att kvarstå, såväl i vissa specialfall som för att tillgodose tillfälliga behov av personalförstärkning. Det väsentligaste vore emellertid icke, att kronans direkta utgifter för nu ifrågavarande juridiska verksamhet bleve lägre, utan att kronans rätt tillvaratoges på sådant sätt att ett tillfredsstäl- lande resultat ur ekonomiska och andra synpunkter ernåddes. Som revisorer- na framhållit, fordrades härför icke enbart en förändrad organisation av verksamheten, utan även andra åtgärder borde vidtagas. — Då samtliga ak- tuella indrivningsåtgårder vidtagits för indrivande av en lånefordran men densamma icke helt guldits, uppstode frågan om dess fortsatta framtida be- vakning. Spörsmålet härom syntes även i förevarande sammanhang böra göras till föremål för prövning. En viss centralisering av sådana ärenden syntes härvid böra övervägas. Statskontoret vore emellertid icke övertygat om att en koncentration till en myndighet dessförinnan vore ändamålsenlig. Särskilt indrivning av lånefordringar, såväl räntor som kapitalfordringar, torde i många fall kunna skötas smidigare och med bättre resultat, därest de handhades av de myndigheter som bedreve lånerörelserna i fråga, i varje fall om de vore organisatoriskt lämpligt utrustade för ändamålet. Statsutskottet uttalade (utl. nr 174), att det enligt dess mening inte kun- de uteslutas att vissa fördelar skulle stå att vinna genom åtgärder i den rikt— ning revisorerna förordat. Den väckta frågan öppnade emellertid vida per- spektiv och framstode därför som svårbedömbar. Såvitt utskottet kund—e fin- na torde en alltför långt driven samordning inte vara lämplig eller tillräck-
lig, i varje fall inte om detta skulle leda till inrättande av nya organ till öka- de kostnader. Att ett större mått av effektivitet skulle kunna uppnås på vissa områden, t. ex. inom skadereglerings- och indrivningsverksamheten, syntes emellertid inte osannolikt. Utskottet ville därför inte avvisa tanken på att en översyn komme till stånd i anslutning till vad revisorerna förordat. Ut— skottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers ifrågavarande utta- lande anfört.
Riksdagen (skr nr 368) beslöt i överensstämmelse med vad utskottet i ut- låtandet föreslagit.
Medgivande av ackord
I den ovan (5. 24 och 29) berörda, av riksräkenskapsverket avgivna pro- memorian anfördes bl. a., att biträdande å kronans vägnar av ackordsavtal eller ingående av avtal om annan därmed likställd eftergift åt gäldenär som befunne sig på obestånd skilde sig från efterskänkande därutinnan, att åt— gärden icke vidtoges av billighetsskäl till förmån för gäldenären utan hade till ändamål att till beloppet nedbringa en väntad förlust, där en underhands- uppgörelse skulle bliva förmånligare för staten än ett konkursförfarande. Åtgärden hade således mera likhet med avkortning, ehuru den icke, såsom gällde beträffande avkortning, fått sitt område begränsat med hänsyn till vissa i författningsväg fixerade förutsättningar. Ett ackordsavtal eller annan eftergift för samma ändamål medförde såsom direkt konsekvens, att det be— lopp med vilket kronans fordran blivit nedsatt definitivt avskreves ur veder- börande räkenskap. Möjligheten att å statens vägnar godtaga ackord borde utvidgas. Anledningen till att rätten att genom avslutande av ackordsavtal göra eftergifter å kronans fordringar ytterst ansetts vila hos riksdagen och bibehållits där, ehuru delegation i vissa fall ägt rum till Kungl. Maj:t, vore enligt promemorian den, att dylika eftergifter uppfattats såsom likställda med efterskänkanden. Saken borde emellertid ses ur den synpunkten att in- gående av ackordsavtal komme i fråga, då det verkliga värdet av fordringen sjunkit under det nominella, och att ackordsavtalets syfte vore att förhindra att det verkliga värdet ytterligare skulle sjunka. Bedömningen härvidlag vore icke att anse såsom en maktfråga, som borde tillkomma riksdagen, utan som en bedömningsfråga, vilken borde anförtros Kungl. Maj:t med rätt att överflytta befogenheten härutinnan på underordnat organ. Det förutsattes, att Kungl. Maj:t för att icke alltför mycket betungas av hithörande ärenden skulle i största möjliga utsträckning överflytta sin eventuella befogenhet å underordnad myndighet, förslagsvis å vart och ett av de affärsdrivande ver— ken i vad rörde i deras räkenskaper bokförda fordringar och å statskontoret i vad rörde kronans övriga fordringar. Eventuellt kunde rätten att å under- ordnad myndighet överflytta befogenheten att antaga ackordsförslag begrän- sas till att avse sådana fall, då beloppet av fordran eller det sammanlagda
beloppet av flera fordringar hos samme gäldenär understege 10 000 kronor.
Förslaget i denna del föranledde från statskontorets sida icke annan er— inran än att rätten att biträda ackord för andra verksamhetsområden än de affärsdrivande verkens borde ligga i Kungl. Maj:ts hand. Det bemyndigan- de, som skulle utverkas av riksdagen, borde avse jämväl fall då dödsbo av— trätts till förvaltning av boutredningsman. Kammarrätten å sin sida ansåg, att rätt att medgiva ackord i enlighet med vad i promemorian föreslagits borde anförtros Kungl. Maj :t med rätt att överflytta denna befogenhet å de affärsdrivande verken.
Utredningen vill i frågan om ackord ytterligare redovisa vissa synpunk- ter, vilka framkommit i samband med att riksdagen bemyn—digat Kungl. Maj:t att biträda ackord beträffande fordringar avseende lån av statsmedel. Ett sådant riksdagens bemyndigande föreligger beträffande de flesta lån från statens utlåningsfonder m. fl. fonder; bemyndigandet framgår bl. a. av KCirk 21/6 1940 (nr 677) och ersätter ett dylikt av år 1929 (rskr nr 97) med anledning av prop. 149/1929, se SFS 102/1929. Propositionen hade föranletts av en vid 1928 års riksdag väckt motion (11: 160) av herr Röing. Motionären erinrade om att under de senaste årens riksdagar frågan om statens fondverksamhet ägnats alltmera uppmärksamhet. Beträffande de under statskontorets förvaltning stående fonderna torde det kunna ifråga— sättas, huruvida icke de för fonderna utfärdade föreskrifterna vore föråld- rade och alltför snäva för att fonderna skulle kunna förvaltas på sätt som tillfredsställde tidens krav på affärsmässighet och snabb behandling. Sär- skilt torde detta vara förhållandet beträffande rätten att antaga ackord. Motionären anförde vidare bl. a.
Erfarenheten från det ekonomiska livet giver vid handen, att vid fall av obe- stånd hos en gäldenär ett strängt genomförande av konkursförfarandet kan leda till förlust för fordringsägaren vida överstigande den, han skulle nödgats vidkän- nas i händelse av en frivillig uppgörelse med gäldenären. Att en dylik uppgörelse understundom även för gäldenären kan vara synnerligen förmånlig är uppenbart. Vad angår ovan angivna av statskontoret förvaltade fonder, torde i händelse av konkurs mången gång icke blott onödigt stor förlust tillskyndas vederbörande fond utan även ett företags fortsatta existens omöjliggöras till skada för ekonomiska in- tressen av betydelse för vårt lands näringsliv. Betydelsen av möjligheten för en gäldenär att genom riksdagens medverkan erhålla ackord förringas i hög grad av den med ett sådant förfarande förenade tidsutdräkten. Numera torde fordran å en omedelbar och affärsmässig handläggning från statsverkets sida av frågor av hit- hörande slag få anses oeftergivlig.
Rätten att biträda uppgörelse om dylika frågor lärer för vinnande av ett för statsverket gynnsamt resultat böra överlämnas till det ämbetsverk, som handhar förvaltningen av fonderna. Detta synes så mycket mer nödvändigt, som under- handlingarna i dessa frågor ofta äro av synnerligen grannlaga och svår beskaf— fenhet och icke böra givas större offentlighet än som oundgängligen är nödvändigt.
Över motionen inhämtades yttranden från statskontoret, riksgäldsfullmäk- tige och riksbanksfullmäktige, vilka yttranden i stort sett stödde motionä- rens synpunkter. Statskontoret uttalade bl. a., efter att ha redovisat ford—
ringar i sin lånerörelse vilka ansåges osäkra, att ämbetsverket torde bliva nödsakat att avskriva dessa. Det kunde antagas, att gäldenären i ett stort antal fall ägt intresse av att träffa underhandsuppgörelse med långivaren. Därest dylik uppgörelse kunnat genomföras, skulle med all säkerhet stats— verkets förlust hava blivit avsevärt mindre. Möjligheterna till genomförande av ett ackord vore emellertid — med undantag för manufakturförlagsfon— den _— begränsade genom nödvändigheten att erhålla riksdagens medverkan till ackordet. På grund därav förelåge också under dåvarande förhållanden, enligt statskontorets förmenande, i de flesta fall hinder för en praktisk till- lämpning av ackordsinstitutet å statskontorets ifrågavarande lån, detta sär- skilt med hänsyn till den tidsutdräkt som en dylik medverkan alltid måste åstadkomma.
Motionen föranledde riksdagsskrivelse (nr 127) med begäran om utred- ning, varvid framhölls såsom synnerligen önskvärt att en i möjligaste mån affärsmässig reglering och avveckling av osäkra låneengagemang kunde åstadkommas. De för statskontoret gällande normerna borde därför bringas till närmare överensstämmelse med vad som gällde för allmänna affärslivet, vattenfallsverket och riksbanken. Emellertid borde det övervägas, om icke i fråga om större belopp ärenden av hithörande slag borde underställas Kungl. Maj:t, som antingen själv borde avgöra eller, då så påfordrades, hänskjuta frågan till riksdagens prövning. I anslutning till ett yttrande av riksgälds- fullmäktige ifrågasatte riksdagen vidare, om icke inom andra statens förvalt- ningsområden liknande reglerande bestämmelser erfordrades.
Med anledning av riksdagsskrivelsen avgav statskontoret efter verkställd utredning förslag den 27 nov. 1928, vilket i huvudsak ligger till grund för nyssnämnda proposition till 1929 års riksdag. Statskontoret uttalade dock betänkligheter mot de av riksdagen ifrågasatta begränsningarna i ämbets- verkets tilltänkta rätt att bevilja ackord. Underställningsförfarande beträf- fande »frågor av tvivelaktig art», vilket riksgäldsfullmäktige ifrågasatt, mot- satte sig statskontoret, enär erfarenheten visade att de flesta ärenden av hithörande slag icke kunde anses så objektivt självklara, att tvekan kunde anses utesluten. Om statskontoret efter noggrann prövning av omständig— heterna funne övervägande skäl tala för att antaga ett ackordsanbud, skulle det knappast befrämja det avsedda syftet, därest ämbetsverket för att vara på den säkra sidan skulle känna sig nödsakat att genom ett underställnings— förfarande giva ärendet en ur saklig synpunkt ofördelaktig offentlighet. Hela syftet med åtgärden kunde då äventyras. Enligt statskontorets förslag skulle befogenheten att antaga ackord gälla i huvudsak just de myndigheter och fonder, som angivas i 1929 års författning (SFS nr 102), men ämbetsverket ifrågasatte, om icke sådan befogenhet borde utverkas i fråga om annan låne- rörelse av liknande slag.
I 1929 års proposition uttalade departementschefen, att den största för- enklingen uppenbarligen skulle vinnas, om vederbörande myndighet tiller- kändes befogenhet att medgiva ackord. Med hänsyn till de betydelsefulla
fiskaliska intressen, som vore knutna till statens utlåningsrörelse, borde man likväl, innan fastare regler för förfarandet hunnit utbildas, stanna vid att i allmänhet lägga avgörandet hos Kungl. Maj:t. Hinder borde dock icke möta att beträffande vissa lånefonder eller i särskilda fall beslutanderätten överlämnades åt underordnad myndighet. Till en av statskontoret i ett den 17 dec. 1927 avgivet utlåtande rörande ackord med avseende å en domän— verkets fordran för virkesförsäljning ifrågasatt framställning till riksdagen om medgivande för affärsverken att eftergiva fordringsanspråk, härledande sig från affärsrörelsen, var departementschefen icke beredd att taga ställ- ning i det aktuella sammanhanget.
Riksdagens bemyndigande lämnades helt i enlighet med vad som föresla- gits i propositionen. 1933 års riksdag beslöt i anledning av väckta motioner (I: 153 och II:366) en utsträckning av detta bemyndigande till att avse medgivande av betalningsanstånd även i fall då dylikt anstånd ej påkallats av gäldenärs eller löftesmans obestånd, dock allenast där särskilt vägande skäl därtill föranledde (rskr nr 243). Åtgärden hade betingats av då rådan- de krisläge för näringslivet. Liknande rätt att medgiva betalningsanstånd har sedermera lämnats i ovannämnda 1940 års bemyndigande för Kungl. Maj:t, vilket återgivits i KCirk 21/6 1940 (nr 677).
År 1942 (prop. nr 241, rskr nr 388) bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att tills vidare efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall bi— träda ackord i fråga om kronans fordringar för försålda kronoegendomar. Dylikt bemyndigande hade av riksdagen sedan år 1934 lämnats budgetårs— vis (prop. 120/1934; JU utl. nr 23; rskr nr 66). Propositionen sistnämnda år om sådant bemyndigande föranleddes av en skrivelse från domänstyrel- sen vari framhölls, att fall torde komma att uppstå då avsikten med ackords— lån — varmed förstods lån av statsmedel till jordbrukare för underlättande av genomförande av ackord, se t. ex. SFS 135/1933 — bleve förfelad på grund av att kronan vore fordringsägare och kronans medgivande till god- tagande av ackord ej kunde erhållas inom sådan tid, att övriga borgenärer läte sig nöja med den väntetid för sina fordringars delvisa likvidering som kunde komma att uppstå därigenom att riksdagens medverkan erfordrades för kronans godtagande av ackordet. Med anledning härav ifrågasatte sty— relsen, om riksdagen ej ville uppdraga åt Kungl. Maj:t att i de fall, där om- ständigheterna funnes vara sådana att ackordet borde medgivas, godtaga detta.
Statskontoret anförde i remissyttrande bl. a., att ämbetsverket i likhet med domänstyrelsen ansåge prövning av ifrågavarande ärenden angående ackordsuppgörelse böra ske med hänsynstagande till de förhållanden som i varje särskilt fall kunde föreligga. Då det ofta vore angeläget att beslut i ärenden av berörda art meddelades utan tidsutdräkt, och då det följaktligen kunde vara förenat med betydande olägenhet att först behöva inhämta riks- dagens medgivande, ansåge sig statskontoret —— som icke heller kunde fin- na, att förevarande frågor vore av den allmänna vikt, att de på grund därav borde underställas riksdagen —— böra hemställa, att Kungl. Maj:t måtte hos
riksdagen begära bemyndigande att efter närmare prövning i varje särskilt fall för kronans del biträda ackordsuppgörelser i fråga om köpeskillingar för kronojord.
Jordbruksutskottet framhöll, att fall otvivelaktigt kunde uppstå, då kro- nans medgivande till godtagande av ackord, där fråga vore om ackordslån, borde få lämnas utan den tidsutdräkt som inhämtande av riksdagens med- givande skulle innebära, samt hemställde om bifall till propositionen, vilket förslag godtogs av riksdagen.
Slutligen må i förevarande sammanhang omnämnas vad riksdagsreviso— rerna i sin berättelse till 1960 års riksdag i samband med frågan om indriv- ning av statens fordringar (se s. 31) yttrat beträffande rätten att medgiva ackord. Revisorerna anförde därom följande.
Indrivnings— och verkställighetsåtgärder förekomma i större eller mindre om- fattning hos olika myndigheter. En bland de frågor som på detta område kunna vara av intresse är i vilken omfattning myndigheterna anse sig kunna godtaga er- bjudna ackord. Några myndigheter uppgiva sig avslå sådana erbjudanden, medan andra anfört att frågor om antagande eller avvisande av ackord underställas Kungl. Maj:ts prövning. Telestyrelsen uppger att framställningar om ackord prövas från fall till fall under iakttagande av möjligheterna att utfå televerkets fordran och efter bedömning av det för statsverket förmånligaste förfaringssättet. Järnvägssty- relsen uppger att om gäldenären är en juridisk person, som kan väntas bli upplöst efter ackordsförfarandets avslutning, ackord i allmänhet beviljas om det är uppen- bart att detta ställer sig fördelaktigast. Däremot iakttages stor försiktighet vid ackord åt fysiska personer, och ackord beviljas endast i sådana fall där detta med säkerhet kan väntas vara mest fördelaktigt för statens järnvägar. Vattenfallsstyrel- sen anför att styrelsen brukar godtaga bjudet ackord om det efter vanlig affärs- mässig bedömning visar sig fördelaktigt. Dä styrelsens fordringar som regel äro oprioriterade, har styrelsen genom godtagna ackord erhållit större utdelning på sina fordringar än som skulle vara fallet, därest konkursförfarandet tillgripits. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut hänvisar till att institutet torde sakna möjlighet att avskriva fordringar och därför också torde sakna rätt att bi- träda ackord varigenom fordran nedskrives. Institutet finner det dock önskvärt att möjlighet öppnas för det att avskriva smärre fordringar, vilka icke utan avse— värt administrativt arbete kunna indrivas. Jordbruksnämnden uppger att ackords- ärenden förekomma sällan. I undantagsfall ha ackord biträtts.
Som sin egen mening uttalade revisorerna, att det syntes vara betydelse- fullt om kronans möjligheter att godtaga ackord skulle vidgas, vilket i och för sig skulle kunna innebära en önskvärd rationalisering av indrivnings- verksamheten.
Statskontoret tillstyrkte i sitt remissvar en undersökning i syfte att till- skapa ökade möjligheter för myndigheterna att ingå förlikning, medverka till ackord eller eljest >>eftergiva>> kronans rätt. Därigenom torde mycken processuell rättsvård kunna inbesparas samt möjligheterna för en rationell indrivningsverksamhet rörande kronans fordringar komma att väsentligt öka. En viss försiktighet syntes emellertid böra iakttagas vid införandet av förliknings- och ackordsmöjligheter. Lämpligen torde ärenden om sådana spörsmål, åtminstone därest fråga vore om större belopp, böra centraliseras till en eller flera myndigheter.
40 Eftergift
Vad angår frånträdande av kronans fordringar genom eftergift utan sam- band med ackordsförfarande uttalades i riksräkenskapsverkets ovan (3. 24, 29 och 35) berörda promemoria, att motivet till dylikt efterskänkande ej vore ett kronans eget intresse såsom vid ackord utan ett gäldenärens intresse, som kronan av billighetsskäl eller rent undseende ansåge sig böra beakta. En efterskänkt fordran behövde icke hava blivit värdelös ehuru det kunde hända att så vore fallet. Dittills hade befogenheten att göra efterskänkandet), utom i fall då det gällt böter, enligt ganska tveksam praxis hänfört sig till rätten att förfoga över anslag, så att Kungl. Maj:t ansetts kunna efterskän- ka belopp som hänfört sig till sådana anslag för vilkas användning Kungl. Maj:t ägt på egen hand utfärda normer, under det att riksdagens medver- kan ansetts nödvändig då fråga varit om andra anslag och Kungl. Maj:t ej förfogat över medel för täckning. I promemorian ifrågasattes, om nämnda efter konstitutionella maktfördelningsprinciper utbildade praxis kunde an— ses i alla avseenden ändamålsenlig. Åtminstone när det gällde medel, som genom anmärkningsprocess fastställts till ersättande, syntes föga sakligt fog föreligga för att även efterskänkande av till siffran obetydliga belopp i fall, då enligt gängse praxis efterskänkande alltid ägt rum, skulle behöva dragas under riksdagens prövning av den orsaken att Kungl. Maj:t ej ägde dispo— nera över belopp för täckning, medan däremot betydande belopp även i fall, då de skäl som åberopades för efterskänkande vore tvivelaktiga, skulle kun- na efterskänkas av Kungl. Maj:t av den anledningen att intet formellt hin- der mötte för Kungl. Maj :t att disponera över medel som finge användas för täckning.
Statskontoret, som ansåg beteckningen avskrivning böra innebära avstå- ende från fordringsanspråk, uttalade beträffande eftergift av förevarande slag, att i de fall, då myndigheterna icke skulle äga att fatta beslut om av- skrivning, borde i princip riksdagens medverkan erfordras för eftergivande av kronans fordringsanspråk. Av praktiska skäl borde emellertid Kungl. Maj :t utverka riksdagens bemyndigande att medge efterskänkande i sådana i den nya författningen angivna fall, där fordringsbeloppet överstege 5 000 kronor. För lånefondernas del borde alltfort gälla de i KCirk 1940 (nr 677) meddelade särbestämmelserna. Bemyndigandet borde emellertid utsträckas till att avse jämväl fall, då låntagare eller löftesman eftersökts utan att han anträffats eller kännedom om vistelseorten kunnat erhållas. Kammarrätten tillstyrkte, att Kungl. Maj :t skulle få generell befogenhet att eftergiva sta- tens ersättningsanspråk i anmärkningsmål.
Beträffande eftergift av kronans fordringar utan samband med ackord vill utredningen i förevarande sammanhang något beröra bakgrunden till de Kungl. Maj:t av riksdagen lämnade bemyndigandena att utan riksdagens hörande meddela sådan eftergift. Dylika bemyndiganden föreligga bl. a. be- träffande vissa skadeståndsfordringar samt fordringar å återbetalning av för mycket utbetalda löner och pensioner.
Sedan 1945 har riksdagen för ett budgetår i sänder bemyndigat Kungl. Maj:t att besluta om avstående av vissa kronans skadeståndsanspråk, upp- komna inom försvarsväsendet. I den proposition på grund varav bemyndi- gande av nämnda slag första gången meddelades (prop. 87/1945) uttalade departementschefen bl. a., att antalet ärenden, som anginge befrielse från av judiciell domstol ålagd ersättningsskyldighet till kronan på grund av för- lust av eller skada å krigsmaktens egendom på grund av den förstärkta för- svarsberedskapen kraftigt ökat under de senare åren. Anledning syntes vara att antaga, att dylika ärenden komme att i stort antal föreligga även viss tid efter beredskapens upphörande. Då relativt klara riktlinjer dåmera före- låge för ärendenas bedömande och det vore önskvärt att förenkla handlägg— ningen av dessa ärenden, som oftast hade ringa betydelse och i flertalet fall icke gåve anledning till delade meningar, fann sig departementschefen böra förorda, att av riksdagen utverkades bemyndigande för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning medgiva befrielse från ersättningsskyldighet. Ett dylikt bemyndigande syntes ligga i linje med riksdagens vid skilda tillfällen under de senare åren fattade beslut om överlämnande till Kungl. Maj:ts prövning av ärenden av mindre allmän vikt. Så hade exempelvis skett i fråga om rätt att försälja kronojord, beviljande av Vissa pensioner och understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, bestridande av vissa livräntor samt bestri- dande av kostnaderna för vissa oriktigt utbetalade familjebidrag. Då emel— lertid den allmänna frågan om Kungl. Maj:ts rätt i hithörande hänseende vore föremål för övervägande inom finansdepartementet, syntes det lämp- ligt att viss försiktighet iakttoges. Med hänsyn därtill syntes bemyndigandet böra f. n. utverkas endast för tiden fram till utgången av budgetåret 1945/46. En begränsning av bemyndigandet till att gälla endast skadeståndsan- språk intill ett visst högsta belopp syntes även vara att förorda. Beträffande grunderna för prövningen av ifrågavarande ärenden ansågs i propositionen endast böra framhållas, att dittillsvarande av riksdagen godkänd praxis borde i möjligaste mån följas. I allmänhet borde sålunda krävas, att veder— börande — om icke särskilda skäl förelåge _ skulle efter sin förmåga och med hänsyn tagen till omständigheterna gälda någon del av den honom åvi- lande ersättningen.
Statsutskottet (utl. nr 64) föreslog att ifrågavarande eftergiftsrätt skulle avse skadeståndsanspråk, vars kapitalbelopp icke översteg 5 000 kronor, i stället för av Kungl. Maj :t föreslagna 10 000 kronor. Utskottet sade sig ur principiell synpunkt hysa betänkligheter mot ett bifall till Kungl. Maj:ts berörda förslag men ansåg å andra sidan, att under dåvarande förhållanden vissa lämplighetsskäl onekligen talade för att detsamma i viss utsträckning skulle tillmötesgås. Såsom förutsättning för bemyndigandet borde gälla, att i fråga om grunderna för prövningen av hithörande ärenden av riksdagen dittills godkänd praxis i möjligaste mån följdes. Vidare syntes böra före- skrivas, att Kungl. Maj:t skulle lämna nästkommande års riksdag en redo- görelse över av Kungl. Maj :t meddelade beslut om befrielse från ersättnings— skyldighet, varom i utlåtandet vore fråga.
Av riksdagen meddelat bemyndigande (skr nr 155) överensstämde med utskottets förslag.
I proposition 55/1952 föreslog Kungl. Maj :t riksdagen att bifalla bl. a. ett förslag om bemyndigande för Kungl. Maj :t att med anlitande av medel från postverkets understödskassa under vissa villkor meddela befrielse från åter- betalningsskyldighet vid brist i kassa inom postverket. Vederbörande de- partementschef yttrade i propositionen — sedan redogörelse lämnats för två fall av återbetalningsskyldighet på grund av kassabrist i vilka enligt depar— tementschefens mening borde meddelas befrielse —— att riksdagen tidigare vid flera tillfällen i anledning av propositioner behandlat frågor om befriel— se för posttjänstemän från att ersätta i postkassor uppkomna brister. Ehu- ru dylika ärenden vore fåtaliga, syntes dock deras art motivera det förenkla- de behandlingssätt som vunnes om de kunde avgöras av Kungl. Maj:t. De— partementschefen ansåge sig sålunda böra föreslå, att av riksdagen utver- kades bemyndigande för Kungl. Maj:t att avgöra frågor om befrielse från återbetalningsskyldighet, som vore likartade med dem för vilka redogjorts i det föregående.
Kungl. Maj:ts förslag föranledde ingen erinran från statsutskottet, som hemställde om bifall till förslaget (utl. nr 147, lzo). Riksdagen (skr nr 295) beslöt i överensstämmelse med vad utskottet föreslagit.
Bemyndigandet för Kungl. Maj:t att eftergiva skyldighet att återbetala felaktigt utbetalda löner och pensioner har sin upprinnelse i prop. 375 / 1946. I propositionen uttalades 'bl. a., att vid prövning av dylika eftergifts- ärenden, som inkommit till Kungl. Maj:t, hade praxis utvecklats efter två olika linjer. I den mån de felaktiga utanordningarna gjorts i strid mot för- fattningar eller andra föreskrifter, som tillkommit utan riksdagens medver— kan, och Kungl. Maj:t icke varit bunden av särskilda av riksdagen medde- lade direktiv angående dispositionen av de medel, från vilka utbetalningar— na skett, hade Kungl. Maj:t ansetts utan vidare äga befogenhet att befria från återhetalningsskyldigheten. Då fråga däremot varit om felaktiga utbe— talningar i strid mot författningar eller bestämmelser, som antagits av riks- dagen eller eljest tillkommit under riksdagens medverkan i en eller annan form, hade Kungl. Maj:t enligt tidigare gällande uppfattning icke ägt befria från återbetalningsskyldighet utan att samtidigt vederbörligt anslag beretts täckning för den därigenom uppkommande förlusten genom att Kungl. Maj :t anvisat medel från anslag till extra utgifter eller annat för Kungl. Maj:t disponibelt anslag. Det läge i sakens natur att efterskänkanden i en— lighet med de förut angivna riktlinjerna hade ett tämligen snävt utrymme i svensk förvaltning på grund av de detaljerade föreskrifter rörande anslags- dispositionen, som regelmässigt gåves av riksdagen vid medelsanvisningar. Den starka begränsningen av de belopp, som under anslag till extra utgifter ställdes till Kungl. Maj:ts mera fria disposition, och behovet av dessa anslag för en mångfald andra utgiftsändamål hölle vidare Kungl. Maj:ts möjlig- heter att befria från skyldigheten att återbetala för mycket uppburna löne— och pensionsbelopp inom en trång ram, så länge täckning hade måst bere-
das från dylikt anslag. Sedermera hade emellertid en omsvängning i praxis ägt rum, i det att Kungl. Maj:t även vid sådana felaktiga utbetalningar, som skett i strid mot av riksdagen fastställda eller eljest godkända grunder, lå- tit vid de gjorda utbetalningarna bero utan att bereda vederbörligt anslag täckning från till Kungl. Maj:ts förfogande stående medel. Ett dylikt för- farande hade närmast varit av det praktiska behovet påkallat. Departe— mentschefen framhöll, att det av praktiska skäl vore erforderligt att Kungl. Maj:t hade en viss befogenhet att efter prövning av omständigheterna i var- je särskilt fall utan riksdagens hörande fatta beslut om befrielse från sådan återbetalningsskyldighet. Om varje dylik fråga skulle underställas riksda- gens prövning, skulle det leda till en avsevärd ökning av antalet propositio- ner i småärenden och medföra en praktiskt sett onödig arbetsökning både för riksdagen och Kungl. Maj:ts kansli. Särskilt med hänsyn till dåmera gällande praxis, att efterskänkandet beslutades utan att täckning bereddes från anslag till extra utgifter eller andra till Kungl. Maj:ts disposition stå- ende medel, syntes det departementschefen vara önskvärt att en viss regle- ring av Kungl. Maj:ts befogenhet i förevarande avseende erhölles.
Propositionen utmynnade i förslag till vissa riktlinjer beträffande ifråga- varande eftergiftsrätt, vilka sedermera godtogos av riksdagen (skr nr 565) med den ändringen, att det kapitalbelopp, som Kungl. Maj :t skulle äga rätt att efterskänka i varje särskilt fall, bestämdes till högst 5 000 kronor i stål- let för i propositionen föreslaget belopp av 10 000 kronor. Riksdagen uttala- de bl. a., att det stora antalet ärenden angående befrielse från återbetalnings- skyldighet i anledning av för mycket utbetalta löner och pensioner på för- svarsdepartementets föredragning torde sammanhänga med beredskapsför— hållandena. Ehuru en nedgång i antalet ärenden därför kunde emotses, syn- les det likväl vara av praktiska skäl erforderligt, att Kungl. Maj:t hade en viss befogenhet att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall utan riksdagens hörande fatta beslut om befrielse från sådan återbetalnings- skyldighet.
Såsom framgår av de för utredningen utfärdade direktiven har 1950 års budgeträttskommitté i avgivet betänkande (SOU 1954: 40) berört frågan om eftergift av statens fordringsanspråk. Kommittén har föreslagit en ny 5 78 i regeringsformen av följande lydelse: »Statsverkets och riksgäldsverkets fordringsanspråk må icke utan riksdagens samtycke eftergivas». I motive- ringen till den föreslagna bestämmelsen har kommittén anfört:
Paragrafen ger uttryck åt en grundsats, som utan något stöd i grundlagarna kommit att anses såsom gällande. Riksdagens samtycke till eftergivande av stats- verkets eller riksgäldsverkets fordringsanspråk avses skola kunna givas såväl för enskilda fall som genom godkännande av allmänna grunder. Liksom hittills skall sålunda t. ex. Konungen kunna bemyndigas att i vissa fall träffa ackordsuppgörel- ser. (Jfr prop. 1940: 281 och skr 1940: 373 samt prop. 1942: 241 och skr 1942: 388.) Likaså synes ett sådant riksdagens godkännande av allmänna grunder kunna givas i den författning angående avskrivning av statens fordringar, som kan komma att antagas med anledning av den av 1937 års riksdag begärda utredningen av frågan (skr 1937: 311, p. 5).
KAPITEL III
Bevakning och indrivning
Gällande bestämmelser och praxis
Några enhetliga och allmänt gällande bestämmelser om bevakning och indrivning av kronans fordringar ha icke meddelats. Det torde dock ligga i sakens natur att varje myndighet har att åtminstone i viss utsträckning be— vaka och indriva sådana fordringar som uppkommit inom myndighetens ämbetsområde. Därest myndighet erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att förval- ta statliga lån, innebär uppdraget även viss skyldighet att bevaka och in- driva förfallna räntor och amorteringar å lånen. Närmare ehuru tämligen sparsamma bestämmelser om bevakning och indrivning återfinnas i en del instruktioner och arbetsordningar för statliga myndigheter samt i låneför— fattningar. Med stöd av sådana bestämmelser ha flera myndigheter utarbe- tat föreskrifter om det närmare förfarandet i berörda hänseenden; i andra fall har fast praxis utbildats.
Nedan skall omnämnas ett antal särskilda bestämmelser om bevakning och indrivning samt redogöras för hur det praktiska förfarandet härför ut— bildats i några fall. En fullständig översikt av gällande bestämmelser och praxis har icke avsetts och torde icke heller vara påkallad. Helt förbigås be— stämmelserna om bevakning och indrivning av direkta skatter samt böter och viten, enär förfarandet härutinnan synes vara tillfredsställande reglerat och därjämte i princip torde falla utanför utredningens uppdrag.
Inom försvarsväsendet handläggas frågor om bevakning och indrivning av försvarets civilförvaltning, som det instruktionsmässigt åligger att enligt vad därom stadgas handhava skaderegleringsverksamhet, indrivningsverk— samhet och rättsliga angelägenheter i övrigt inom krigsmakten. Med stöd av 22 å KK 19/11 1948 (nr 691) angående den militära rättsvården har civil- förvaltningen utfärdat föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål m. m., vilka gälla för försvarets regionala och lokala myn- digheter samt i tillämpliga delar vid centrala förvaltningsmyndigheter i så— väl fred som krig. I den mån ej annat följer av 21 å nämnda kungörelse avse föreskrifterna all materiel och annan egendom, som tillhör eller nytt- jas av krigsmakten, dock ej penningm-edel. Av anvisningarna framgår, att då militär befattningshavare eller domstol i ersättningsmål ålagt någon er— sättningsskyldighet, bevakas fordringen av befattningshavare som av veder- börande förbandschef fått i uppdrag att handlägga ifrågavarande bevak—
ningsårende. Sådan befattningshavare benämnes bevakare. Det åligger ho- nom även att bevaka skyldighet att ersätta kostnad för hämtande till tjänst- göring samt jämväl ersättningsskyldighet som av domstol ålagts i militärt brottmål. Om fordran av sistnämnda slag överstiger 500 kronor bevakas den dock av försvarets civilförvaltning; så är även fallet om civilförvaltningen fört talan i brottmålet. I ärenden, som bevakaren omhänderhar, skall denne så snart beslutet vunnit laga kraft utställa räkning å den betalningsskyldige, varå angives vad denne bör veta angående betalningssätt, avbetalning m. m. Vidare är föreskrivet bl. a., att tillfälle må beredas ersättningsskyldig att avbetalningsvis erlägga ålagt belopp. Vid innehållandet av avlöningsförmå- ner skall om möjligt överenskommelse träffas angående storleken av be- lopp, som må innehållas; det skall beaktas, att vederbörande ej genom inne- hållandet kommer att sakna medel för uppehälle och nödvändiga person- liga utgifter för sig och sin familj. Om betalning icke erlägges i vederbörlig ordning, skall bevakaren göra påminnelser. Därest ersättningsbelopp icke inbetal—ats inom sex månader, skall anmälan därom jämte till målet höran- de handlingar vid nästinstundande kvartalsskifte insändas till civilförvalt— ningen. Så länge ersättningsskyldig fullgör avbetalningar enligt överenskom- men plan, skall dock bevakandet handhavas vid vederbörande förband. Vi- dare kan civilförvaltningen uppdraga åt förbandet att handha bevakandet utöver vad som här sagts. Indrivningsåtgärder vidtagas icke av de centrala förvaltningsmyndigheterna, utan dessa överlämna i förekommande fall sina indrivningsärenden till försvarets civilförvaltning för fortsatt handläggning. Detta gäller såväl sådana fordringar som avses i nämnda »föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål m. m.» som andra för- svarsväsendets fordringar.
Om hur civilförvaltningen skall bedriva indrivningsverksamheten finnas inga bestämmelser utfärdade. En viss på erfarenhet grundad praxis har emel- lertid utbildats. Härom må nämnas, att om krav blir resultatlöst och ford- ringen icke anses böra eller kunna avskrivas, vidtagas regelmässigt åtgär- der för att erhålla exekutionstitel, därest sådan saknas och dylika åtgärder kunna anses ekonomiskt försvarliga, samt att om gäldenär erhåller anstånd med betalning han i samband med beviljandet av anståndet som regel av— kräves skuldförbindelse å fordringsbeloppet, därest fordringen icke är exi- gibel; detta sker för att underlätta eventuella i framtiden behövliga åtgär- der för erhållande av exekutionstitel.
Indrivningsverksamheten hos försvarets civilförvaltning är omfattande; varje år bokföras cirka 1 000 nya ärenden. Det må påpekas, att dessa ären— den äro i specifik mening indrivningsärenden, enär tidigare krav å betalning visat sig resultatlösa. Ärendena avse vitt skilda typer av fordringar; cirka 55 % av deras antal avser ersättning för förkomna persedlar, 8 % förpass- ningskostnader och 10 % för mycket erhållen lön; cirka 17 % avser betal- ning för varor, hyra eller arrende, medan återstående 10 % utgöres av ska— deståndsfordringar.
De större affärsdrivande verken omhänderha vart för sig bevakning och
indrivning av sina fordringar genom sin juridiska byrå eller ombudsman. Normalt börjar emellertid indrivningsarbetet hos vederbörande lokala or- gan, respektive andra centrala byråer än de juridiska. Indrivningsärenden hos postverket överlämnas sålunda till generalpoststyrelsens ombudsmanna- expedition först sedan krav på betalning icke fått önskad effekt. Direkt hot om rättsliga åtgärder anses böra framföras endast genom ombudsmanna- expeditionen. Enligt uppgift har 80 % av de fordringsärenden, cirka 1 000 st., som årligen inkomma till ombudsmannen uppkommit genom mot post— verket riktade brott. Endast ett fåtal av dessa är sådana, i vilka icke exeku— tionsurkund föreligger. Annorlunda förhåller det sig med televerkets ford- ringar, som till största delen utgöras av teleavgifter. Av cirka 2 900 ären- den, som år 1960 inkommo till telestyrelsens ombudsmannaexpedition, för- anledde 2 400 ansökan om betalningsföreläggande, 2 lagsökning och 27 stäm- ning. Sedan beslut om avskrivning fattats vidtagas i princip icke ytterligare åtgärder för att söka utfå fordringsbeloppet. I telestyrelsens instruktioner för stationerna finnas utförliga bestämmelser om hur verkets lokala organ skola förfara om debiterad avgift icke erlägges, såsom verkställande av yt— terligare krav inom vissa kortare tidsfrister, avstängning eller nedmonte- ring av telefonapparat m. m. samt i sista hand anmälan till telestyrelsen om utebliven betalning. Beträffande indrivning av utebliven betalning för ljud— och televisionsradiolicens må anmärkas, att innehav av radiomottagnings- apparat utan tillstånd är straffbelagt; ogulden lieensavgift utdömes samti- digt med böterna. Därest avgiften ändock icke betalas, anmäles ärendet för länsstyrelsen, på vilken det ankommer att vidtaga erforderlig åtgärd till fö- rekommande av apparatens nyttjande. Statens järnvägars fordringar av vad slag det vara må inkasseras i första hand från respektive tjänsteställen, var- vid dock ombudsmannen inom berört distrikt biträder med erforderliga rättsliga indrivningsåtgärder. De fordringar, som oaktat sådana åtgärder icke betalats, överlämnas till styrelsens rättsavdelning för fortsatt bevak- ning. Med lämpliga intervaller vidtar rättsavdelningen med biträde av ver— kets lokala ombudsmän nya indrivningsåtgärder, företrädesvis utmätnings— försök. Indrivningsförsöken upprepas tills förutsättningar uppstått för fordringens avskrivning, då den avföres ur verkets räkenskaper. År 1960 in- kommo till distriktens ombudsmän 1 828 indrivningsårenden, av vilka 348 föranledde betalningsförcläggande, 44 lagsökning och 400 stämning. Inom vattenfallsuerket sker bevakning och indrivning i princip centralt från sty- relsen, då lokal myndighets krav icke föranlett betalning. Några kraftverks- förvaltningar handha dock bevakning och indrivning i enklare sådana ären— den. Till vattenfallsstyrelsen inkommo år 1960 848 indrivningsårenden ; 412 föranledde betalningsförcläggande, 3 lagsökning och 2 stämning. I domän- verkets reglementssamling ha regler meddelats om förfarandet vid bevak— ning och indrivning av fordringar av i huvudsak följande innehåll. Fakturor utskrivas på respektive distriktskontor, varefter fakturor understigande 5 000 kronor i regel bevakas på kontoret och fakturor å högre belopp be- vakas å styrelsens kamrerarekontor. Samtliga anståndsärenden avgöras av
styrelsen. Om betalning ej erlägges och anstånd ej medgives, vidtagas nor- malt följande åtgärder. Cirka två veckor efter förfallodagen utsändes en på— minnelse. Om fakturen bevakats vid distriktskontor, sändes en månad efter förfallodagen en inkassoanmälan till styrelsen, varifrån ännu en påminnelse utsändes, innan ärendet efter ytterligare cirka två veckor överlämnas till förste domänfiskalen. Denne utsänder kravbrev till den betalningsskyldige med anmaning att vid äventyr av laga åtgärd inom fjorton dagar erlägga skuldbeloppet. Om betalning ej erhålles, vidtagas rättsliga åtgärder. Till domänfiskalen inkommo år 1960 808 indrivningsårenden, varav 331 föran— ledde betalningsföreläggande och 77 lagsökning. Fordringarna avsågo hu- vudsakligen köpelikvider och arrendeavgifter.
Även inom andra än de nämnda affärsdrivande verken ombesörjes vanli- gen indrivningen i första hand av verkets lokala organ, om sådana finnas. Inom fångvården handhaves bevakningen i första hand av kamrerarna vid centralanstalterna. Först då upprepade krav och påminnelser från veder- börande kamrerares sida visat sig resultatlösa eller rättslig åtgärd måste vidtagas — t. ex. då gäldenär försatts i konkurs —— övertages bevakningen av fångvårdsstyrelsen. Jämlikt & 165 arbetsordningen för vägförvaltningar— na äger vägförvaltning hos allmän underrätt utverka betalningsförcläggan- de på sätt därom i lagsökningslagen stadgats för utfående av klar och för— fallen fordran. Betalningsföreläggande begäres också vanligen av vederbö- rande vägförvaltning. Endast mera svårbedömda ärenden överlämnas redan på detta stadium till väg— och vattenbyggnadsstyrelsen. Styrelsen handlade år 1960 82 indrivningsårenden, varav 68 medförde betalningsförcläggande och 11 lagsökning. Ärendena avsågo skadestånd, fordringar i konkurs och rättegångskostnader.
Emellertid förekomma undantag från principen, att fordringar till att börja med bevakas av lokala organ. Inom lantmäteriverket utställas visser- ligen räkningar för förrättningar enligt lantmäteritaxan av lokala organ, men dessa överlämna omedelbart därefter ett exemplar av varje räkning till lantmäteristyrelsen, dit räkningslikviderna skola erläggas. Därest betalning ej erlagts trots minst två krav, varav ett utsänts mot mottagningsbevis, läm- nas ärendet, om det ej är fråga om mycket litet belopp, till vederbörande utmätningsman för utmätning. Förfarandet motsvaras av bestämmelsen i 33 & lantmäteritaxan (SFS 332/1960), att om sakägare icke erlägger betal- ning inom föreskriven tid, skall lantmäteristyrelsen på lämpligt sätt erinra honom om hans betalningsskyldighet samt, om sådan erinran ej leder till resultat, vidtaga erforderliga åtgärder för ersättningens uttagande. Ersätt- ning må utan hinder av att anmärkning mot räkningen framställts eller besvär mot förrättning anförts uttagas genom utmätning, därest den icke erlagts inom fyra veckor efter det sakägaren bevisligen erhållit meddelande om kravet.
Inom statsförvaltningen finnas ett antal smärre inrättningar, vilka mot avgift enligt taxor tillhandagå allmänheten med vissa tjänster. Även om be- talning härför ofta avkräves i förskott eller myndighetens utlåtande över
verkställda prov eller dylikt sändes till uppdragsgivaren mot postförskott, händer dock att fordringar som föranleda bevakning och indrivning upp- komma i sådan myndighets verksamhet. Ofta sakna dessa myndigheter möj- lighet att själva vidtaga rättsliga åtgärder mot gäldenären. Sålunda har skeppsprovningsanstatten uppgivit, att i det ytterst ringa antal fall, i vilka anstalten nödgats vidtaga åtgärder på grund av bristande betalning, har an— stalten uppdragit åt en inkassobyrå att inkassera fordringarna. Endast i ett par fall ha fordringarna icke kunnat indrivas. Likaledes är förfarandet hos statens maskinprovningar, att därest betalning icke inflyter i tid och efter påminnelse, överlämnas ärendet till inkassofirma.
Hittills har berörts endast bevakning av sådana statens fordringar som uppkomma till följd av myndigheternas egen verksamhet. Emellertid ålig— ger det ett antal verk att handha förvaltningen av statliga lån, vilket upp- drag givetvis även innefattar bevakning och indrivning. Sålunda åligger det generalpoststyrelsen att bevaka statens fordringar på grund av utlämnade studielån, flyktinglån och garantilån. Bevakningen sker centralt av styrel- sen. Inom arbetsmarknadsverket utlämnas ett antal socialt betingade lån, såsom lån till nyanlända utlänningar till bohag och kläder, reseförskott i samband med tillträdande av anställning, näringshjälpslån åt partiellt ar- betsföra m. fl. och lån i samband med fortbildnings- och omskolningsverk- samhet. För uppnående av så hög effektivitet som möjligt vid indrivningen av dessa lån bevakas de av länsarbetsnämnden i det län där låntagaren är bosatt. Vid låntagarens flyttning till annat län övertages bevakningen av länsarbetsnämnden i det senare länet. Indrivningen bygger på ett avbetal- ningsförfarande kombinerat med ett fullmaktssystem, innebärande medgi- vande från gäldenären att ett visst lönebelopp får innehållas av arbetsgi- varen till förmån för långivaren. På grund härav och de särskilda avskriv- ningsregler, som gälla för dylika län, är antalet rättsliga åtgärder för ut- fående av betalning ringa i förhållande till länens antal. Inom arbetsmark- nadsverket uppkomma fordringar på grund av affärsmässig verksamhet, såsom uthyrning av maskiner och annan materiel samt försäljning. Det ålig- ger kamerala sektionen inom styrelsens kameralbyrå att vaka över att för- säljnings-, hyres- och dylika andra medel inflyta i vederbörlig ordning. Me- .dicinalstyrelsen bevakar vissa lån till utländska läkare samt statens ford— ran mot tandläkare, som uppburit stipendier under förutsättning av senare tjänstgöring inom folktandvården. Har sådan tjänstgöring icke fullgjorts, skall medicinalstyrelsen besluta huruvida för mycket uppburet belopp skall återbetalas eller om befrielse, helt eller delvis, från återbetalningsskyldighet skall medgivas. Nämnda fordringar föranleda regelmässigt rättsliga åtgär- der vid utebliven betalning. Samma är förhållandet beträffande fordringar på grund av utförda undersökningar för fastställande av faderskap. Proto- koll över undersökningen sändes mot postförskott till den som påkallat un- dersökningen; om protokollet ej utlöses, avsändes med ungefär en månads mellanrum två kravbrev enligt formulär. Fortsatt utebliven betalning föran-
leder betalningsförcläggande och utmätningsförsök. Beträffande fordringar å ersättning för s. k. rhesus-undersökningar utfärdas räkning. Utebliven be- talning föranleder till att börja med påminnelse inom ett år från räkningens utfärdande och efter ytterligare tre till sex månader förnyad påminnelse, varefter ett halvår senare ännu en påminnelse göres. Rättsligt förfarande in— ledes emellertid icke, enär kostnaden härför alltför mycket skulle överstiga fordrat belopp. Ur räkenskaperna avförda fordringar uppgå till O,25—-—0,3 procent av totalt influtna belopp för dessa undersökningar. Beträffande and- ra än nu nämnda medicinalstyrelsens fordringar avgivas påminnelser kvar- talsvis av styrelsens kassör. Efter två till tre påminnelser överlämnas ären- det till annan tjänsteman för vidtagande av rättsliga åtgärder.
En omfattande verksamhet avseende bevakning och indrivning av ford— ringar utövas av bostadsstyrelsen och dess lokalmyndigheter länsbostads- nämnderna. Denna bostadsstyrelsens uppgift framgår redan av dess instruk- tion, enligt vilken styrelsen åligger att enligt gällande bestämmelser hand- ha den statliga låne- och bidragsverksamheten till främjande av bostadsför- sörjning. Länsbostadsnämnd skall instruktionsenligt en var i sitt län hand- ha nämnda verksamhet, i den mån detta ej ankommer på bostadsstyrelsen. Härvid åligger det länsbostadsnämnd bl. a. att såväl vid som utom domstol företräda Kungl.. Maj :t och kronan dels gentemot den, som är skyldig att erlägga betalning till nämnden, dels för den egendom, som nämnden förval- tar, dels ock i Övrigt i allt som angår nämndens verksamhet, under förut- sättning att bostadsstyrelsen ej förbehållit sig rätten därtill. De författ— ningar som reglera bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas långivning innehålla därjämte den bestämmelsen, att det ankommer på det långivande organet att på betryggande sätt förvara säkerheter, som lämnats för bevil- jade lån, samt att i övrigt vidtaga de åtgärder som äro erforderliga för sä- kerställande av statens fordran i anledning av utlämnade lån. Enligt särskil- da Kungl. Maj:ts beslut har bostadsstyrelsen bemyndigats att försälja exe- kutivt förvärvad fast egendom och tomträtt. I övrigt finnas icke författningar utfärdade, avseende bevakning av ifrågavarande kronans fordringar. En viss praxis beträffande bevaknings- och budgivningsteknik i samband med exe- kutiva auktioner har dock utbildats på grundval av den erfarenhet bostads- styrelsen under årens lopp förvärvat såsom pantvårdare, vilket föranlett styrelsen att giva länsbostadsnämnderna vissa skriftliga direktiv i ämnet.
Bostadsstyrelsens säkerhet för utlämnade lån utgöres till övervägande del av penninginteckningar. Undantagsvis förekommer annan säkerhet, företrä— desvis solidarisk proprieborgen. Indrivning av fordran, för vilken säkerheten utgöres av inteckning eller inteckning jämte borgen, sker i förekommande fall regelmässigt genom lagsökning. I borgensfallen tages därigenom hänsyn till att borgen som regel får anses tecknad under förutsättning av att inteck- ning har lämnats som primärsäkerhet. Borgensmännens ansvar aktualiseras först då lagsökningsförfarandet föranlett utlysande av exekutiv auktion. I god tid före auktionen meddelas borgensmännen hur styrelsen kommer att
4—620967
agera vid auktionen. Indrivning av fordran med utnyttjande av det person- liga betalningsansvar, som gäldenär i omslagsrevers och intecknat skulde- brev iklätt sig för statligt lån, förekommer endast undantagsvis.
När låntagare försatts i konkurs, bevakar bostadsstyrelsen alltid inteck- nad fordran i syfte att tillförsäkra sig dels ställningen av prioriterad borge- när och dels den formella rätten att vid kommande exekutiv auktion utnytt- ja den s. k. anslutningsrätten enligt 114 & utsökningslagen. Vid avgivande av hud vid exekutiv auktion under konkurs avpassar styrelsen budet med be- aktande av möjligheten till utdelning i konkursen till följd av gäldenärens personliga betalningsansvar. I den mån borgen förekommer som komple- ment till inteckning innebär förfarandet jämväl ett önskvärt tillgodoseen- de av borgensmännens intresse. I vissa mer komplicerade fall avgöres frå- gan om budgivning av bostadsstyrelsen.
Därest kronan efter exekutiv auktion icke kunnat undgå förlust, vilket inträffar förhållandevis sällan, och låntagaren är fysisk person, prövar bo- stadsstyrelsen från fall till fall möjligheten att utkräva dennes personliga betalningsskyldighet.
Förfallodagar för lånekostnader å de av bostadsstyrelsen utlämnade lånen äro som regel den 30 juni och 31 dec. Låntagaren erlägger betalning till kommunalt förmedlingsorgan som har att vidarebefordra inkomna belopp till styrelsen före vissa tidpunkter. Ett par veckor därefter tillställer styrel— sen förmedlingsorganen en förteckning över försumliga låntagare, vari med- delas att lagsökning kommer att tillgripas om förfallna belopp icke inbeta— las inom 10 dagar.
Under budgetåren 1959/60 och 1960/61 utgjorde antalet begärda lagsök- ningar på grund av nu ifrågavarande låneverksamhet sammanlagt cirka 700, varav cirka 400 fullföljdes; totala influtna ränte— och amorteringsbelopp uppgick nämnda budgetår till cirka 202 respektive 232 miljoner kronor. Av sistnämnda belopp utgjorde cirka 613 000 respektive 729 000 kronor resul— taten av indrivningsverksamhet i egentlig mening.
För jordbruksnäringen utlämnade lån bevakas huvudsakligen av lant- bruksnämnderna. Enligt 21 & instruktionen för lantbruksstyrelsen och lant- bruksnämnderna (SFS 634/1960) åligger det lantbruksnämnd bl. a. att fö- reträda Kungl. Maj:t och kronan gentemot den, som erhållit län eller bi- drag eller eljest är skyldig att erlägga betalning till nämnden, samt, i den mån förhållandena därtill föranleda, vidtaga åtgärder för indrivning av för- fallna belopp och i sådant syfte besluta om lagsökning, konkursansökning eller annan lämplig åtgärd, ävensom att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar tala och svara för den egendom, som nämnden förvaltar. Åtskilliga dylika lån äro garantilån, dvs. de utlämnas av enskilda kreditinrättningar mot stat— lig betalningsgaranti och förvaltas av dessa i huvudsak såsom deras övriga fordringar. Vissa bestämmelser om bevakning av dylika fordringar finnas i den s. k. garantikungörelsen (SFS 367/1948). Långivaren skall halvårs- vis till vederbörande lantbruksnämnd avlämna förteckning å oguldna rän- tor och amorteringar å garantilån, som förfallit till betalning mer än tre
månader före redovisningsdagen. Om låntagaren ej fullgör sin betalnings— skyldighet eller av annan anledning icke vidare bör få tillgodonjuta garanti- lånet, äger det lånegarantibeviljande organet (lantbruksnämnd eller lant- bruksstyrelsen) besluta om uppsägning av länet. På detta organs anmodan verkställer kreditinrättningen därpå uppsägningen och vidtar erforderliga åtgärder för länets indrivning. I den mån lånebeloppet ej kan återbetalas av den betalningsskyldige och ej heller kan uttagas ur för lånet ställd pant — i regel fastighetsinteckning _— äger kreditinrättningen påkalla inlösen av länet. Då lånet löses av nämnden övergår kreditinrättningens kvarstående fordran hos låntagaren på statsverket; denna fordran åligger det nämnden att bevaka. I anvisningar, som f. n. äro under utarbetande, lärer om dylik bevakning komma att föreskrivas, att om gäldenären trots anmaningar icke betalar skulden, får det bero på omständigheterna i varje särskilt fall vilka åtgärder som böra vidtagas. Nämnden kan sålunda, beroende på gäldenä— rens ekonomiska ställning och vilja att göra rätt för sig, antingen söka träf- fa uppgörelse med honom om betalning av beloppet, eventuellt genom delin- betalningar, eller lagsöka honom. Ger utredningen rörande gäldenärens eko- nomi vid handen, att han är oförmögen att inbetala någon som helst del av fordringen och att han saknar utmätningsbara tillgångar, torde med åtgär- der i ärendet få anstå tills vidare. Dock skall även i fortsättningen erforder- liga åtgärder för bevakning av fordringen vidtagas, såsom bevakning i kon— kurs m. m. Vad som sagts om gäldenär gäller även borgensman. Det Visar sig ofta påkallat att lantbruksnämnd vid exekutiv försäljning förvärvar fas— tighet för att skydda statens garantiätagande beträffande lån, för vilket in- teckning i fastigheten lämnats. Även beträffande dylikt förfarande har lant— bruksstyrelsen meddelat anvisningar.
En vanlig typ av fordringar som bevakas av lantbruksnämnderna utgöres av ersättningar enligt lantbruksnämndstaxan (SFS 317/1960). I 16 & denna taxa är föreskrivet, att om sakägare icke erlägger betalning inom föreskri- ven tid skall 1antbruksnämnden på lämpligt sätt erinra honom om hans be- talningsskyldighet samt, om sådan erinran ej leder till resultat, vidtaga er- forderliga åtgärder för ersättningens uttagande. Ersättningen må utan hin— der av framställd anmärkning utmätas, därest den icke erlagts inom en må- nad efter det sakägaren bevisligen erhållit meddelande om kravet. Enligt lantbruksstyrelsens anvisningar rörande tillämpningen av denna bestäm- melse bör första påminnelsen om betalning göras genom meddelande i van- ligt brev. Om sakägaren icke låter sig avhöra härefter eller efter en förnyad sådan påminnelse, bör meddelande om kravet översändas i rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. Erlägges ej betalning inom en månad efter det sakägaren utkvitterat försändelsen, hör nämnden vidtaga laga åt- gärder för beloppets uttagande. Utmätning bör som regel icke begäras för uttagande av ersättning, som icke överstiger 15 kronor. Beträffande förfa- randet vid lantbruksnämnds bevakning av fordringar, sådant det utformats inom ramen för givna bestämmelser och anvisningar, må nämnas följande. Fordringar på grund av debiteringar enligt lantbruksnämndstaxan bevakas
med jämna mellanrum, hos en del nämnder en gång i månaden. Fordringar för produkter som försäljas från lantbruksnämndernas jordfondsfastigheter bevakas vanligen i likartad ordning. Åtskilliga nämnder översända sådana räkningar enligt lantbruksnämndstaxan, vilka avse mindre belopp, tillsam- mans med upprättad plan mot postförskott. Genom dylikt förfarande synes antalet indrivningsårenden bliva mindre än om räkning översändes i van- ligt brev. Vissa nämnder ha funnit att muntliga krav ofta kunna ge resultat, där betalning ej erlagts efter flera kravbrev. Sedan fordringar med statliga garantiätaganden övertagits låter en del nämnder lagsöka gäldenären ome— delbart, medan andra icke lagsöka förrän ett eller annat år förflutit från övertagandet av fordringen. Under den fortsatta bevakningen av nu ifråga- varande fordringar, vilken vanligen verkställes med 1—3 års mellanrum, in- förskaffa nämnderna ofta medellöshetsintyg i stället för att begära utmät- ning. När gäldenären saknat utmätningsbara tillgångar men haft arbetsin— komster, ha nämnderna i en del fall kunnat överenskomma med gäldenären om delinbetalningar genom att arbetsgivaren innehåller lönebelopp.
En omfattande förvaltning av fordringar handhaves av statskontorets fondbyrå. Dess lånerörelse omfattade vid utgången av budgetåret 1959/60 tillgångar till ett belopp av i runt tal 1,35 miljarder kronor, varav cirka 805 miljoner hänförde sig till den statliga utlåningsverksamheten och återståen- de belopp avsåg medel, tillhörande statens pensionsfonder, diversemedels- titlar och donationsfonder. Den indrivningsverksamhet som ankommer på statskontoret genom dess fondbyrå avser således såväl utlåning från statliga lånefonder som långivning för placering av statskontoret anförtrodda me- del. Dylik placering sker i obligationer samt genom utlåning till kommuner och enskilda, i sistnämnda fall regelmässigt mot säkerhet av inteckning i fast egendom. Bevakning av fordringar sker fortlöpande genom granskning i proklamaförteckningar, Post- och inrikes tidningar m. m. I så gott som samtliga kravärenden erlägges full likvid. I de fall, där så ej sker, bevakas fordringen i regel för oöverskådlig tid till dess förutsättningar för avskriv- ning föreligga. Då största delen av den lånerörelse statskontoret driver har till ändamål att hjälpa företagare med svag ekonomi, undvikes såvitt möj- ligt lagsökning. Sådan vidtages i regel först när upprepade andra påtryck- ningar visat sig verkningslösa eller uppenbar risk för försämring av statens förmånsläge föreligger.
Vissa statliga lån bevakas av riksbanken. Dessa statslån utgöra till största delen sådana som avse att möjliggöra bostadsförbättring samt rationalise- ring och utvidgning av jordbruket. Med stöd av riksdagens i skrivelse 373/ 1940 lämnade bemyndigande (se härom vidare 5. 99 f.) har Kungl. Maj:t ge- nom beslut den 24 mars 1949 bemyndigat riksbanken att beträffande ifråga— varande lån, med vissa undantag, efter prövning av omständigheterna i var- je föreliggande fall, biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmans konkurs ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmans obestånd helt eller delvis eftergiva långivarens rätt, så ock, där särskilt vägande skäl därtill för- anleda, medgiva betalningsanstånd även i fall då dylikt anstånd ej påkallas
av gäldenärs eller löftesmans iråkade obestånd. Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att innan betalningsanstånd medgåves för längre tid än tre månader eller annan mera väsentlig eftergift av långivarens rätt skedde, borde ytt- rande inhämtas av vederbörande lantbruksnämnd eller, beträffande bostads- egnahemslån ävensom nybyggnads- och förbättringslån i fråga om annan fastighet än jordbruksfastighet, av vederbörande länsbostadsnämnd. Vid exekutiv auktion å fastighet, som belastats med här ifrågavarande lån, Skul— le det åligga vederbörande lantbruksnämnd eller, såvitt rörde bostadsegna- hemslån ävensom nybyggnads— och förbättringslån i fråga om annan fastig— het än jordbruksfastighet, vederbörande länsbostadsnämnd att handla i hu- vudsaklig överensstämmelse med av lantbruksstyrelsen och riksbanken i skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 okt. 1948 föreslagna riktlinjer. I skrivelsen hade angående dessa riktlinjer uttalats i huvudsak följande.
Då riksbanken förklarade sig beredd att övertaga handhavandet av ifrågava- rande lån, hade riksbanken utgått från att banken skulle kunna påräkna biträde av lantbruksnämnderna, respektive länsbostadsnämnderna, när det gällde frågor, där dessa nämnder ägde speciell sakkunskap. Härvid hade främst åsyftats att nämnderna skulle stå till förfogande vid bevakning av statens intresse vid exeku- tiva auktioner å belånade fastigheter samt vid förvaltningen av fastigheter, som måst för statens räkning inköpas å dylik auktion. Riksbanken förfogade nämligen icke i samma män som lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna över den erfarenhet, som erfordrades för värdering eller förvaltning av jordbruks- och bo- stadsfastigheter. Med hänsyn härtill syntes det visserligen böra ankomma på riks- banken att — efter hörande av lantbruksnämnden (länsbostadsnämnden) — begära utmätning av fast egendom, när detta befunnes nödvändigt för att bevaka statens fordran, samt att vid exekutiv auktion å egendomen, som begärts av annan långi- vare, anmäla sin fordran. Däremot borde det åligga lantbruksnämnden (länsbo- stadsnämnden) att värdera fastigheten samt att, om så erfordrades för bevakning av fordringen, inropa fastigheten till ett pris motsvarande det av nämnden upp- skattade värdet. Om lantbruksnämnden skulle anse lämpligt att fastigheten an- vändes för nämndens ändamål — och detta bleve säkerligen i regel fallet beträf- fande jordbruksfastigheter — syntes nämnden omedelbart böra övertaga fastig- heten, därvid riksbanken borde erhålla det pris, vartill fastigheten värderats av nämnden. Det belopp, som riksbanken därvid erhölle, borde givetvis användas till täckande av statens (riksbankens) fordran, i den mån köpeskillingen lämnade till- gång därtill. Skulle lantbruksnämnden i något fall anse, att den saknade intresse för fastigheten ur egen synpunkt, syntes jordfonden förskottsvis böra tillhanda- hålla medel för inköpet för riksbankens räkning. Nämnden borde därefter för riksbankens räkning förvalta fastigheten till dess lämpligt tillfälle erbjöde sig att sälja densamma. När försäljningen skedde — varvid samråd borde äga rum med riksbanken — borde nämnden redovisa till riksbanken inkomster och utgifter i anledning av inköpet och förvaltningen, varefter mellanhavandet reglerades. På enahanda sätt syntes böra förfaras i de fall, då fastighet övertoges av länsbostads— nämnd. Förvärvskostnaderna borde därvid förskotteras av tillgängliga medel.
Beträffande kontrollstyrelsens förfarande vid indrivning av skatter har under senare år en ändring i praxis skett i så måtto, att förfallna skatte- fordringar numera i regel omedelbart överlämnas till indrivningsmyndighet för åtgärd. Tidigare har kontrollstyrelsen före fordrans överlämnande till indrivning genom kravskrivelser, avbetalningsöverenskommelser o. dyl. i
stor utsträckning sökt förmå skattskyldig att erlägga förfallna skattebelopp. Därest skattefordran avskrivits med stöd av 3 g KK 19/6 1942 (nr 531), be- vakas dock fordringen från styrelsens sida i det avseendet, att preskription avbrytes. Från generaltullstyrelsen har utredningen inhämtat, att därest er- sättningsskyldig icke anträffats har bevakning mot preskription genom kun- görelseförfarande i allmänhet skett endast då fråga varit om större ersätt- ningsbelopp och det icke funnits anledning antaga, att beloppet ej skulle komma att gäldas. Bevakning genom kungörelseförfarande har i regel icke företagits mer än en gång beträffande ett och samma belopp.
Bland de kronans fordringar, frånsett skatter, som länsstyrelse bevakar och indriver, må nämn-as vissa statliga lån, såsom stödlån till jordbrukare, lån till vissa egnahemsägare, lån för anordnande av allmänna samlingsloka- ler och renlån. Enligt vad som inhämtats från länsstyrelsen i Stockholms län bevakas lånefordringar vanligen i första hand genom utsändande av inbetal- ningskort å till betalning förfallande belopp. Vid bristande betalning utsän- das påminnelser, och den betalningsskyldige anmanas att uppgiva anled- ningen till att betalning uteblivit. Beror försummelsen på bristande betal- ningsförmåga, upprättas stundom ny amorteringsplan. Om säkerhet finnes, överväges att taga denna i anspråk. Vid bristande betalning verkställes i all- mänhet ekonomisk utredning en gång årligen. Lagsökning tillgripes i den mån förfarandet bedömes leda till resultat; om ömmande omständigheter föreligga, kan detta dock medföra att lagsökning tills vidare underlåtes. Vis- sa specialbestämmelser finnas, enligt vilka länsstyrelse skall föranstalta om åtgärder för utfående av kronans fordringar. Jämlikt 4 & KK 26/5 1925 (nr 344) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen om ersätt- ning till polisman för skada å kläder åligger det vederbörande länsstyrelse att verkställa utslag, varigenom tilltalad ålagts att till statsverket eller polis— distrikt utgiva ersättning av nämnda slag, som tillerkänts polisman. Liknan— de gäller enligt KK 23/4 1948 (nr 196) beträffande statsverkets rätt att av skadevållare erhålla belopp, som statsverket utgivit till person vilken vållats skada vid biträde åt ordningsmakten. Vidare åligger det enligt länsarkitekts- taxan länsstyrelse att vidtaga åtgärder för uttagande av ersättning, som fast- ställts skola utgå enligt taxan.
Ovan har påpekats, att det måste anses åligga varje statlig myndighet att bevaka sådan kronans fordran som uppkommit inom myndighetens ämbets- område eller eljest omhänderhas av myndigheten. Med bevakning avses då bl. a. sådana åtgärder som framställande av krav, avbrytande av preskrip— tion oeh bevakning i »konkurs. Denna skyldighet att bevaka fordran är ett exempel på den allmänna skyldighet som, även utan uttryckligt stadgande, måste anses åligga statsmyndighet att inom sitt ämbetsområde bevaka kro— nans rätt. För vissa myndigheter finnas emellertid bestämmelser om sådan skyldighet. Till att börja med må erinras om det för justitiekanslern i in- struktionen för justitiekanslersämhetet stadgade åliggandet att under Kungl. Maj :t bevaka kronans rätt — en skyldighet som givetvis dock icke kan avse sådan bevakning i detalj som ovan beskrivits. ] instruktionen för kammar-
kollegiet återfinnes bestämmelse om skyldighet för kollegiet att bevaka det allmännas intressen vid förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen (jfr KK 23/ 12 1918 und-er 11 kap. vattenlagen) samt att bevaka rätten till viss fast egendom; att nu nämnda skyldighet i förekommande fall även avser fordringsbevakning synes uppenbart.
En omfattande skyldighet att bevaka kronans rätt i olika avseenden ålig- ger länsstyrelse. Sålunda föreskrives i 6 & länsstyrelseinstruktionen bl. a., att länsstyrelse åligger att, i den mån detta ej ankommer på annan myndig— het, förvalta av statsmedel utlämnade lån och förskott, vaka över att avgiv- na skuldförbindelser bibehållas i gällande kraft och att lämnade säkerheter äro betryggande, vidtaga vederbörliga åtgärder för utkrävande av kronans rätt samt tillse att sådan inom länet befintlig fast och lös egendom, som till- hör staten eller varöver staten eljest har vård och inseende, icke vanvårdas eller obehörigen disponeras. Erinras må även om bestämmelsen i 55 5 6 mom. arvsskatteförordningen, att det ankommer å länsstyrelse att vårda och be— vaka skuldförbindelse och säkerhet, som skattskyldig avlämnat när anstånd med erläggande av arvs- eller gåvoskatt beviljats. Vidare stadgas i 7 5 3 mom. länsstyrelseinstruktionen, att om under länsstyrelsens inseende ställd uppbördsman beträdes med tillgrepp, förskingring eller brist vid redovis- ning av allmänna medel eller annat, som under uppbördsmannaansvar bli- vit honom anförtrott, eller vid dödsfall sådant förhållande yppas, tillhör det länsstyrelsen att skyndsamt vidtaga nödiga åtgärder till bevarande av det allmännas rätt samt om förhållandet göra anmälan hos riksrevisionsverket.
Viss skyldighet att bevaka det allmännas rätt i ekonomiskt avseende ålig- ger landsfiskal. Enligt 21 å landsfiskalsinstruktionen skall landsfiskal bl. a. under länsstyrelsen som allmän förvaltningsmyndighet ägna uppmärksam- het åt att statsverket icke lider skada eller intrång i sin rätt. Uppkommer fara därför, skall han genast underrätta länsstyrelsen. Landsfiskal skall jämväl bevaka det allmännas rätt vid konkurser, då fråga är om allmänna medel vilka tillhöra landsfiskalens indrivning.
Enbart den omständigheten att myndighet skall i visst avseende bevaka kronans rätt innebär emellertid icke, att myndigheten äger föra talan inför domstol i mål som beröra denna rätt. Sålunda anses landsfiskal icke äga föra kronans talan i rättegång som uppkommit i konkurs vari landsfiskalen bevakat kronans fordringar (se nedan 5. 59). Denna begränsning i beva- kande myndighets rätt framgår även motsättningsvis därav, att det i åtskil- liga författningsbestämmelser, i vilka skyldighet ålagts myndighet att be- vaka kronans rätt, samtidigt stadgats att myndigheten äger rätt att föra ta- lan inför domstol till iakttagande av denna skyldighet (se t. ex. 3 5 lag 8/6 1928 om allmänna arvsfonden, 6 och 23 55 instruktionen för kammarkolle- giet samt 4 & instruktionen för fortifikationsförvaltningen).
De myndigheter som äga föra kronans talan i civilmål äro —— förutom ju- stitiekanslern samt överståthållarämbetet och länsstyrelserna —— såvitt ut- redningen kunnat utröna fångvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, for- tifikationsförvaltningen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, bo-
stadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luft- fartsstyrelsen, djurgårdsnämnden, kammarkollegiet, statskontorets fond- byrå, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, jordbruks- nämnden, sjöfartsstyrelsen och exportkreditnämnden. Erinras må, att då t. ex. universitet eller domkapitel för talan inför domstol, torde saken icke gälla någon kronans rätt. Behörighet-en att föra talan framgår i allmänhet av vederbörande myndighets instruktion. Som exempel på mer inskränkt behörighet må nämnas stadgandet i 4 5 instruktionen för fortifikationsför— valtningen, att det tillkommer förvaltningen att inom sitt ämbetsområde be- vaka kronans rätt samt tala och svara i mål och ärenden som röra krigsmak— tens fasta egendom. I vissa instruktioner har behörigheten att föra talan in- för domstol icke tillagts myndigheten som sådan utan viss myndighetens be- fattningshavare. Sålunda är i förevarande hänseende stadgat i instruktionen för försvarets civilförvaltning, att chefen för juridiska byrån åligger att själv eller genom av honom befullmäktigat ombud inför domstolar och and- ra myndigheter ävensom inför skiljemän bevaka kronans rätt samt an- hängiggöra och utföra kronans talan i de mål och ärenden, som överlämnas till honom av myndighet inom krigsmakten; byrådirektören och ombuds- mannen i statskontorets fondbyrå åligger bl. a. (KBr 16/6 1961) att — där icke statskontoret för särskilt fall annorlunda bestämmer —— vid domstolar och inför andra myndigheter samt skiljemän utföra kronans och under stats- kontorets vård stående fond—ers talan. Beträffande riksförsäkringsverket . framgår behörigheten icke av uttryckligt stadgande i verkets instruktion utan sammanhänger med vissa på verket enligt särskilda författningar ankom- mande uppgifter. Länsstyrelsernas behörighet att företräda kronan kommer bl. a. till synes i 7 5 2 mom. länsstyrelseinstruktionen, varom mera nedan.
Beträffande under högre myndighet lydande statsorgans behörighet att föra talan må erinras om att bl. a. de flesta styrelserna för de affärsdrivan— de verken äga på sina underlydande förv-altningsorgan överlåta de åliggan- den och befogenheter som enligt vederbörlig instruktion tillkomma verks— styrelsen. Självständig rätt att föra talan inför domstol har instruktionsle- des tillagts lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna.
Myndighet som icke själv äger behörighet av nämnda slag har att när frå- ga uppkommer om domstolsprocess hos vederbörande länsstyrelse begära förordnande av ombud som skall föra talan inför domstol. Enligt 7 5 2 mom. första stycket länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelsen nämligen att i mål, där kronans rätt skall bevakas av länsstyrelsen, därtill förordna om- bud med den befogenhet som i varje särskilt fall erfordras; det åligger även länsstyrelsen att tillse, att erforderliga åtgärder till fullföljd av kronans ta- lan behörigen vidtagas. Det framgår visserligen icke av bestämmelsens inne- håll eller, såvitt utredningen kunnat finna, av annan författningsbestäm- melse, att länsstyrelse äger bevaka kronans rätt inför domstol i alla de fall då annan myndighet icke är behörig därtill, men principen har aldrig ifrå- gasatts och torde från början icke ha haft annan grund än den länsstyrelse
rent allmänt åliggande skyldigheten att i egenskap av »lantregering» till- varataga kronans intressen. Denna länsstyrelsens ställning framträdde tidi- gare på ett klarare sätt än som numera är fallet. Utredningen vill erinra om bestämmelsen i 15 kap. 5 g gamla rättegångsbalken, att om kronan ägde del i någon tvist, skulle Konungens befallningshavande förordna den som hade att försvara kronans rätt vid underrätten. Motsvarande bestämmelse saknas i nu gällande rättegångsbalk. Länsstyrelsens allmänna ställföreträdarskap för kronan har dock kommit till uttryck i 33 kap. 19 å rättegångsbalken, en- ligt vilket lagrum delgivning med kronan skall ske genom att handlingen överlämnas till länsstyrelsen i det län, där domstolen är, eller ock, om kro- nans talan i målet skall bevakas av annan myndighet, till denna. Av kom— mentar till bestämmelsen framgår, att delgivning med kronan under alla om- ständigheter är behörigen fullgjord, om handlingen överlämnats till veder- börande länsstyrelse.
Enligt 7 5 2 mom. andra stycket länsstyrelseinstruktionen åligger det ock länsstyrelsen att i mål, där kronans rätt skall bevakas av annan myndighet, på anmodan av denna myndighet förordna ombud. Bestämmelsen torde emel- lertid icke vara relevant för frågan, vilken myndighet som äger för-a kronans talan i visst avseende. Enligt vad utredningen inhämtat synes den ytterst sällan tillämpas.
Även ovan återgivna bestämmelse i 7 5 2 mom. första stycket länsstyrelse- instruktionen har alltmer kommit ur bruk. Anledningen härtill är icke en- bart den omständigheten, att kronans fordringar vanligen bevakas av sådana myndigheter som själva äga föra talan inför rätta. Praxis har nämligen ut- vecklat sig i den riktningen, att även myndigheter som sakna dylik behörig- het utan att anlita länsstyrelse själva handlägga åtminstone sådana i indriv- ningsverksamhet förekommande ärenden som ansökan vid domstol om be— talningsföreläggande eller lagsökning. Förfarandet tillämpas enligt vad ut- redningen erfarit i icke ringa omfattning och har icke mött några erinringar från domstol-arna eller invändningar från motparter. Beträffande domstolar- nas uteblivna reaktiou torde förklaringen härtill bl. 3. vara bestämmelsen i 11 kap. 4 & rättegångsbalken att bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra talan som part eller ställföreträdare för part är be- hörig, ej erfordras, med mindre rätten finner bevis böra företes. Att myn- dighet som driver verksamhet i vilken vissa fordringar normalt uppkomma även borde äga att inför domstol yrka åläggande om betalning för fordring- arna ifråga kan givetvis förefalla ligga i sakens natur (jfr Svensk Juristtid- ning år 1960 s. 170). Något lagligt stöd för att så skulle vara fallet föreligger emellertid icke, såsom utredningen ovan närmare påpekat, ehuru även vissa andra statliga myndigheter än de ovan uppräknade synas utgå från att de äga föra talan inför domstol.
Enligt 2 5 instruktionen för justitiekanslersämbetet skall justitiekanslern i mål, som röra kronans rätt, där det ej ankommer på annan myndighet, föra eller låta föra Kungl. Maj:ts talan samt, på sätt därom är stadgat, besluta om fullföljande av talan i sådana mål. Därest underdomstol meddelat dom
1 rättegång, i vilken kronans talan förts av ombud som förordnats av läns- styrelse, tillkommer det justitiekanslern att avgöra frågan om fullföljd av kronans talan till högre instans (KK 16/5 1827 under RB 11: 5). Annan pro— cessbehörig myndighet än länsstyrelse prövar däremot själv fullföljdsfrågan.
I cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 27 april 1955 har justitiekans- lern närmare berört de ämbetets uppgifter som härflyta ur ovannämnda 1827 års KK. Inledningsvis framhölls i skrivelsen beträffande ämbetets be- fattning med kronomål och vissa bedömningsfrågor angående anställande av process följande.
Den justitiekanslersämbetet åvilande arbetsbördan är så omfattande, att svårig- heter möta för ämbetet att taga någon mera tidskrävande befattning med krono- målen och vad därmed äger samband. Att döma av länsstyrelsernas svar på äm- betets cirkulärskrivelse 1948 och den kännedom ämbetet därefter erhållit om de kronomål, varmed ämbetet enligt 1827 års kungörelse haft att taga befattning, tor- de något mera framträdande behov av medverkan från ämbetets sida vid länssty- relsernas bevakande av kronans talan i nu berörda kronomål och därmed sam- manhängande ärenden knappast vara för handen. Ämbetet anser sig därför icke böra, såsom från vissa håll ifrågasatts, hos länsstyrelserna hemställa att generellt få rapport om de kronomål, vari länsstyrelse har att bevaka kronans rätt. Däremot synes det kunna vara lämpligt, att länsstyrelse i tvister av större intresse eller vari någon mera svårbedömd rättsfråga uppkommit eller där eljest särskilda skäl tala härför — vare sig det ännu kommit till rättegång eller icke — i mån av behov meddelar sig med ämbetet för överläggning, vilken ställning kronan bör intaga till föreliggande spörsmål. Ämbetet vill alltså härigenom förklara sig berett att, i den utsträckning länsstyrelserna finna det påkallat och ämbetets arbetsbörda det med- giver, stå till förfogande för samråd i här åsyftade mål och ärenden.
Självfallet bör kronan, då fråga uppkommer om rättegång, vare sig kronan skulle vara kärande eller svarande, på samma sätt som en enskild omdömesgill person med omsorg och noggrannhet överväga, huruvida kronan bör inlåta sig på rättegång eller om möjlighet föreligger för uppgörelse av tvistiga rättsfrågor. I allmänhet torde det vara av stor betydelse, att särskilt noga prövas, om kronan i det föreliggande fallet är bäst betjänt med uppgörelse eller icke; härvid avser äm- betet dock icke ingående av förlikning, som innebär eftergift av någon ostridig rätt för kronan. I vissa fall kan det vara av intresse att inhämta riksräkenskapsverkets mening, huru bör förfaras; jfr 4 % instruktionen för verket (SFS 1949 nr 49'). Vid avgörandet av frågan, om en tvist bör gå till process, spela rättegångskostna- derna en stor, om än icke alltid — ens i ekonomiskt obetydliga mål — avgöran- de roll. Går en uppkommen tvist till rättegång, är det av synnerlig vikt, att kronan blir på bästa sätt representerad i rättegången. Särskilt om en rättegång gäller stör- re värden och icke kan anses vara av mera enkel beskaffenhet, torde förhållan- dena ofta göra det Önskvärt, att advokat såsom den för uppgiften vanligen bäst skickade anlitas. Gäller tvisten ett rättsområde, där det erfordras speciell sakkun- skap, som advokater i allmänhet icke besitta —— tvisten rör exempelvis löne- och pensionsförmåner eller rese- och traktamentsersättning åt statstjänstemän eller ock- så uppbördsfrågor — kan det vara fördelaktigare, att kronans talan utföres av en statstjänsteman med särskilda insikter på ifrågavarande område eller att en even- tuellt anlitad advokat biträdes av en sådan fackman. Eljest kan kronan — såsom även varit förhållandet —— tillskyndas icke obetydliga kostnader för att ersätta ad- vokat, vilken nödgats använda avsevärd tid för att sätta sig in i de speciella för- fattningar, som äro av betydelse i tvisten.
Vidare berördes i skrivelsen vissa frågor om behörighet att företräda kro— nan i högre instans. Sålunda påpekades att i 1827 års KK ickereglerades frå- gan om vem som hade att företräda kronan, då kronan vunnit och motpar- ten fullföljt talan. Härom uttalades att med hänsyn till 7 5 2 mom. dåva- rande länsstyrelseinstruktion (SFS 541/ 1953), enligt vilket författningsrum länsstyrelse ägde förordna ombud allenast vid underdomstol, det torde vara riktigast att justitiekanslersämhetet företrädde kronan som svarande eller förklarande i dithörande mål vid hovrätt och högsta domstolen. Detsamma finge anses gälla, då allmän åklagare på begäran av länsstyrelse jämlikt 22 kap. 2 & rättegångsbalken vid underrätt fört kronans talan om enskilt an- språk i anledning av brott. Ämbetet vore för sin del av den uppfattningen, att grunderna för 1827 års KK ledde till att länsstyrelsens behörighet att före- träda kronan överhuvudtaget vore begränsad till första instans. I fråga om innebörden av bestämmelsen, att landsfiskal skall bevaka det allmännas rätt i konkurs, då fråga är om allmänna medel vilka tillhöra landsfiskalens in- drivning, anslöt sig ämbetet till riksräkenskapsverkets uppfattning, att ut- mätningsmans behörighet därutinnan icke avsåge företrädande av kronan i rättegång, exempelvis rörande tvistig fordran i konkurs. Vad anginge den exekutiva processen vore utmätningsman behörig att hos överexekutor utan förordnande företräda kronan beträffande skatter och allmänna avgifter. Behörigheten syntes i dessa fall grundas å författningsbestämmelser, exem- pelvis i fråga om skatter 59 & uppbördsförordningen, jämförd med 19 5 första stycket landsfiskalsinstruktionen. Beträffande förfarandet sedan överexeku- tor meddelat utslag torde 1827 års KK icke vara direkt tillämplig, men jäm- likt grunderna för kungörelsen torde den likväl gälla. Prövningen av full- följdsfrågan, därest utslaget gått kronan emot, ankomme alltså å justitie- kanslersämbetet. Ämbetet hade också att företräda kronan i överrätterna, och detta vare sig kronan vore kärande eller svarande.
Beträffande den i justitiekanslerns skrivelse omnämnda skyldigheten för allmän åklagare att utföra kronans talan som målsägandetalan vill utred- ning—en endast påpeka, att bestämmelse saknas om myndighets behörighet att lämna uppdrag åt allmän åklagare att föra sådan målsägandetalan. I brist på dylik bestämmelse torde få anses gälla, att myndighet som själv äger föra talan vid domstol även må uppdraga åt allmän åklagare att utföra målsägand'et-alan, medan andra myndigheter torde vara hänvisade till att hos vederbörande länsstyrelse begära förordnande för åklagaren att som om- bud för kronan föra målsägandetalan. I praktiken har dock åklagare i många fall utfört målsägandetalan på direkt uppdrag av myndighet som icke ägt att själv utföra talan inför domstol.
Utredningens förslag
Allmän motivering Såvitt utredningen kunnat bedöma ombesörjes bevakning och indrivning av kronans fordringar på ett i huvudsak tillfredsställande sätt av de myn— digheter, som äro organiserade för sådan verksamhet; detta gäller särskilt de större affärsdrivande verken samt försvarets civilförvaltning och stats- kontorets fondbyrå. I den mån indrivningsåtgärder vidtagas som kunna an- ses mindre ändamålsenliga torde dessa oftast vara sådana rutinåtgärder som betingas av de nuvarande villkoren för avskrivning av fordringar.
Utmärkande för de nämnda verken är i förevarande hänseende, att på grund av fordringarnas stora antal särskild personal måst anställas för be- vakning och indrivning. Flertalet andra statliga myndigheter bedriver emel— lertid verksamhet, i vilken fordringar uppkomma endast i mindre omfatt— ning, och personalen hos dessa myndigheter saknar därför nämnvärd erfa— renhet av indrivningsarbete. Utredningen vill instämma i riksdagsreviso— rernas uttalande (se ovan 5. 32), att inkassoverksamheten sannolikt skulle ge bättre resultat om den anförtroddes personal med långvarig och omfat— tande erfarenhet på området; sådan erfarenhet gåve nämligen kännedom om vilka utvägar som kunde finnas att förmå försumliga betalare att fullgöra sin skyldighet samt psykologisk blick för att i varje särskilt fall välja den väg som hade största utsikterna att ge resultat.
Enligt utredningens mening, är härvidlag organisationen av indrivnings— verksamheten inom försvarsväsendet förebildlig, enär den i sista hand om- besörjes centralt av juridiska byrån hos försvarets civilförvaltning. Någon motsvarande organisation finnes emellertid icke inom den civila statsförvalt- ningen, i följd varav vissa smärre myndigheter se sig nödsakade att anlita inkassoföretag för indrivning av sina fordringar. Det synes därför önskvärt att sådana myndigheter, vilka icke ha personal som utbildats till experter på indrivning av fordringar, skola kunna överlämna sina indrivningsårenden till statlig myndighet som förfogar över dylik expertis. En sådan myndighet skulle även kunna lämna andra myndigheter råd och anvisningar i fall då dessa myndigheter själva anses böra indriva sina fordringar. Behovet av en sådan anordning synes bestyrkas därav, att t. ex. försvarets civilförvaltning i stor utsträckning får förfrågningar i rättsärenden från andra myndigheter, däribland även sådana som icke tillhöra försvarsväsendet. Klart är, att en- ligt det nu rådande systemet tjänstemän som normalt ha andra arbetsupp- gifter än handläggning av indrivningsårenden, när sådana likväl förekom- ma, tvingas öda tid på att inhämta kunskaper om indrivning m. m. för vilka de endast sällan ha användning i sin tjänsteutövning.
Indrivning :av fordran måste anses i första hand åligga den myndighet inom vars ämbetsområde fordringen uppkommit eller som eljest fått i upp- drag att förvalta fordringen. Avsaknaden av närmare bestämmelser om inne- börden av detta åliggande har emellertid vållat viss osäkerhet i indrivnings- verksamheten. Sålunda synes tvekan på sina håll råda huruvida och i vad
inåu myndighet är behörig att inför domstol yrka betalning för fordran. En— ligt utredningens mening bör frågan härom besvaras i författning och behö- righeten i fråga anpassas till indrivningsverksamheten. Vidare synes den nu— varande ordningen, enligt vilken länsstyrelse har att förordna rättegångs- ombud att företräda kronan när vederbörande myndighet ej äger att själv stämma till domstol, icke vara rationell. Den innebär en onödig omgång och medför tillika, att den myndighet som har fordran om hand i viss mån för- lorar kontrollen över indrivningsårendet. Länsstyrelsen torde emellertid i regel icke göra någon ytterligare insats i ärendet utan anser nog snarast detta vara för länsstyrelsens del avslutat sedan ombud förordnats i målet. Ärenden angående fordringars bevakande inför rätta synas knappast heller på ett naturligt sätt låta sig infogas i länsstyrelsernas övriga verksamhet.
Medan rätten att företräda kronan inför domstol är tillagd endast ett fåtal myndigheter, synes varje myndighet, om icke annat utsagts, äga medgiva be- talningsanstånd beträffande fordran som myndigheten indriver. I fråga om betalningsanstånd liksom eljest beträffande indrivningsförfarandets när- mare utformning, såsom om lämpliga tidrymder emellan framställande av krav, har emellertid praxis utbildat sig högst olika hos olika myndigheter. Enligt utredningens mening är denna skillnad, förutom att den ur gäldenä— rernas synpunkt kan te sig omotiverad och obillig, i stort sett omotiverad även ur synpunkten av ett effektivt indrivningsförfarande. Det synes före- ligga behov av och även möjlighet att tillskapa i dessa avseenden allmänt gällande regler.
Utredningen anser det vidare angeläget att de myndigheter som i större omfattning utöva indrivningsverksamhet tillgodogöra sig varandras sak- kunskap och erfarenheter; tjänsteåtgärder gentemot samme gäldenär borde kunna samordnas för inbesparing av tid och kostnader. Ehuru visst samar- bete i angiven riktnimg redan förekommer, synes detta icke ske i den ut— sträckning som vore önskvärd. Utredningen har funnit behov föreligga att genom en författningsbestämmelse söka åstadkomma ett intimare samarbete mellan vissa myndigheter i nämnda hänseende.
Specialmotivering
1 &.
Frånsett vissa bestämmelser rörande fordringar av särskilda slag, såsom böter och viten samt skatter, saknas i stort sett andra bestämmelser rörande bevakning och indrivning av kronans fordringar än dels det åt vissa myndig- heter instruktionsledes givna uppdraget och bemyndigandet att, var och en inom sitt ämbetsområde, bevaka kronans rätt, i vilket hänseende dock endast några av dessa myndigheter tillika bemyndigats att föra kronans talan inför rätta, dels 6 5 5. länsstyrels'einstruktionen, enligt vilken det åligger länssty- relse att, i den mån detta ej ankommer på annan myndighet, förvalta av statsmedel utlämnade lån och förskott, vaka över att avgivna skuldförbin- delser bibehållas i gällande kraft och att lämnade säkerheter äro betryg—
gande samt vidtaga vederbörliga åtgärder för utkrävande av kronans rätt, dels 7 5 2 mom. länsstyrelseinstruktionen, vari bl. a. stadgas att länsstyrel- sen har att förordna ombud i mål, där kronans rätt skall bevakas av länssty- relsen, dels ock 2 5 första stycket instruktionen för justitiekanslern, enligt vilket denne skall i mål som röra kronans rätt, där det ej ankommer på an- nan myndighet, föra eller låta föra Kungl. Maj :ts talan samt, på sätt därom är stadgat, besluta om fullföljande av talan i sådana mål. Uppenbarligen be- röra nämnda stadganden icke sådana frågor som regleras i författningsför- slaget, till följd varav desamma icke på grund av innehållet i paragrafens första stycke begränsa kungörelsens tillämpningsområde. Att kungörelsen skall gälla där ej annat är stadgat torde f. n. endast medföra, att vissa av dess bestämmelser icke skola tillämpas för vissa fordringar; som exempel härpå må nämnas de för domänstyrelsen gällande, av Kungl. Maj:t utfär- dade bestämmelserna om betalningsanstånd för virkeslikvid, vilka om kun- görelsen blir antagen komma att gälla på ifrågavarande område i stället för kungörelsens bestämmelser om sådant anstånd. Genom formuleringen av första stycket blir det möjligt att framdeles utan ändring av kungörelsen utesluta att densamma eller någon av dess bestämmelser tillämpas på vissa fordringar.
F. 11. finnas av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser, som utförligt reglera indrivningsförfarandet beträffande böter och viten samt skatter. Uppenbart torde vara, att indrivning av sådana fordringar på grund av deras karaktär bör gestaltas i viss mån annorlunda än indrivning av kronans fordringar i allmänhet och att särbestämmelser för indrivningsverksamhet av förstnämn- da slag därför äro berättigade; de gällande bestämmelserna om indrivning av dessa fordringar grunda ett särskilt förfarande, som betingas av ford- ringarnas art och omfattning samt det förhållandet att de äro omedelbart exigibla. Utredningen har därför ansett, att böter och viten samt skatter böra uttryckligen undantagas från kungörelsens tillämpningsområde. Det- samma bör enligt utredningens mening gälla lån av statsmedel, enär dessa fordringar redan f. n. handhavas av myndigheter som antingen inrättats för bl. a. fordringarnas bevakning och indrivning, såsom länsbostadsnämnderna och lantbruksnämnderna, eller som fått denna uppgift sig anförtrodd just därför att de ansett-s väl skickade att sköta densamma.
Med skatter förstås i detta sammanhang sådana intäkter som i riksstaten angivas vara bevillning. Vissa typer av fordringar skola enligt uppbördsför- ordningen m. fl. författningar indrivas i samma ordning som skatter; att författningsförslaget icke omfattar sistnämnda fordringstyper, bland vilka må nämnas folkpensionsavgift, arbetsgivaravgifter av olika slag samt ford- ran å arbetsgivare för innehållen, icke inlevererad källskatt, följer av inne- hållet i paragrafens första stycke. Däremot har kungörelsen avseende å så- dan fordran som kronan i egenskap av arbetsgivare kan äga hos arbetstagare jämlikt 76 & uppbördsförordningen, dvs. på grund av att kronan betalt skatt, för vilken kronan i egenskap av arbetsgivare underlåtit att verkställa skatte- avdrag.
Med viten förstås här givetvis endast offentligrättsliga sådana, ej t. ex. kontraktsviten. Någon tvekan om vad som förstås med böter eller län av statsmedel torde icke kunna uppstå.
Genom undantagsbestämmelsen i andra stycket kommer kungörelsen, i likhet med vad som i det följande föreslås i fråga om avskrivningsförord- ningen, att i huvudsak äga tillämpning å sådana kronans fordringar vilka härflyta från statens affärsverksamhet eller dess tillhandahållande i övrigt av olika slags tjänster eller vilka grunda sig å skadestånds- eller annan er- sättningsskyldighet.
2 5.
Om fordran icke gäldas i rätt tid, bör krav framställas snarast möjligt, enär erfarenheten torde utvisa att gäldenärens villighet att betala ofta bru- kar avtaga ju äldre fordringen blir. I vilken form anmaning att betala skall framställas får bero på omständigheterna. Utredningen vill emellertid erin- ra om att enligt vissa myndigheters erfarenheter muntligt framförd betal- ningsanmaning ofta brukar medföra god effekt.
Erlägges ändock icke betalning, kan anledningen härtill vara av skiftande slag. Bestrider den förmente gäldenären att någon fordran överhuvudtaget föreligger, och anser vederbörande myndighet skälen för bestridandet vara så starka att fordringsanspråket icke längre bör göras gällande, kan ju icke därefter någon fordran anses förefinnas, och den föreslagna kungörelsen kommer då att här sakna tillämpning. Frågan härom skall utredningen när- mare behandla under avsnitten om avskrivning och medgivande av ackord samt om eftergift. I de andra fall då fordran icke, trots framställt krav, gäl- das inom rimlig tid äro övriga bestämmelser i förslaget avsedda att bliva till- lämpliga, dock icke då fordran avskrives. Enligt utredningens förslag till av- skrivningsförordning skall nämligen avskrivning i regel medföra, att vidare åtgärd för fordringens bevakning och indrivning icke behöver vidtagas.
3 5.
Utredningens förslag reglerar den behörighet och de skyldigheter som an- ses skola tillkomma Kungl. Maj:t direkt underställda myndigheter ifråga om bevakning och indrivning av fordringar uppkomna inom vederbörande myn— dighets ämbetsområde. En fordran bör därvid anses uppkommen inom myn— dighetens ämbetsområde icke blott om den är en naturlig följd av myndig- hetens reguljära verksamhet utan även om den är av extraordinärt slag, t. ex. har sin grund i skadegörelse ä myndighetens kontorsinventarier eller stöld av dess kassamedel. Beträffande behörigheten göres dock viss åtskillnad mellan myndigheter, vilka erhållit behörighet enligt 7 5 i den föreslagna avskriv- ningsförordningen, samt andra direkt under Kungl. Maj:t lydande myndig- heter. De förra, vilka skola vara för detta ändamål särskilt lämpade, böra enligt utredningens mening få vidtaga alla nödiga åtgärder för utfående av fordran, såsom t. ex. att stämma till domstol och att medgiva betalningsan- stånd utan någon i författning angiven tidsbegränsning. Den behörighet och de skyldigheter, som enligt första stycket i nu förevarande paragraf skola
tillkomma varje Kungl. Maj:t direkt underordnad myndighet, synes myndig- heten i de fall då den själv har underlydande lokala organ böra efter eget bedömande kunna helt eller delvis delegera till något, några eller samtliga av dem. Därvid torde det dock i regel vara lämpligt att myndigheten alltefter omständigheterna meddelar närmare anvisningar rörande förfarandet. Anses gäldenärens underlåtenhet att betala bero allenast på mer eller mindre tillfällig oförmåga därtill, synes skäligt anstånd böra beviljas ho- nom, i samband varmed han dock i regel bör avgiva skriftlig förbindelse att under anståndstiden göra vissa, efter hans uppskattade förmåga avvägda av— betalningar å fordringsbeloppet. Ifråga om anståndstiden synes för de myn— digheter som sakna nämnvärd erfarenhet rörande ärenden av detta slag böra gälla, att den ej får överstiga ett år men att myndigheten, om den finner sagda tid vara för kort, må överlämna ärendets vidare handläggning till myndighet med större erfarenhet på området, s. k. bevakningsmyndighet. Vad angår myndighets behörighet att vidtaga rättsliga åtgärder torde re- dan f. n. gälla, att varje myndighet beträffande fordran som uppkommit inom dess ämbetsområde äger att i förekommande fall påkalla utmätning eller annan verkställighet samt bevaka fordringen i gäldenärens eller löftes— mans konkurs. Förslaget är avfattat i överensstämmelse härmed. Såsom ut— redningen ovan (s. 60 f.) påpekat, är frågan om myndighets behörighet att i övrigt vidtaga rättsliga åtgärder i viss mån oklar. Utredningen föreslår nu, att varje självständig myndighet skall äga ansöka om betalningsförcläggan- de eller göra lagsökning samt uppdraga ät allmän åklagare att i samband med talan om ansvar utföra kronans målsägandetalan. l sistnämnda hän- seenden torde förslaget motsvara vad som f. n. i viss omfattning är godtaget i praxis. Ansökan om betalningsförcläggande och lagsökning synas vara så- dana ärenden som tämligen normalt ingå i indrivningsverksamhet, och till följd av dessa ärendens enkla processuella utformning torde deras anhängig- görande vid domstol icke kräva juridisk sakkunskap. För de myndigheter som likväl på grund av bristande erfarenhet anse sig sakna nödig kompe— tens att själva handlägga sina indrivningsårenden öppnas emellertid enligt förslaget möjlighet att överlämna dem till s. k. bevakningsmyndighet. Ansökan om betalningsföreläggande eller lagsökning ävensom fordrans bevakning i konkurs kan, om fordringsanspråket bestrides, föranleda att förfarandet övergår i rättegång, ehuru så sker endast i tämligen sällsynta fall. Vidare kan myndighet själv hysa den uppfattningen, att ett fordrings— anspråk bör i annan ordning än nyss sagts prövas av domstol. Då endast myndighet med särskild kompetens synes böra äga föra kronans talan i verk- lig rättegång, föreslår utredningen att indrivningsårende, som hänskjutits till rättegång — t. ex. i samband med lagsökning — eller som vederbörande myndighet anser böra föranleda sådan rättegång, i vilken kronans talan icke såsom målsägandetalan utföres av allmän åklagare, skall överlämnas till be- vakningsmyndighet, därest förstnämnda myndighet icke själv enligt uttryck- ligt stadgande äger föra talan inför rätta. Det kan visserligen synas otillfreds— ställande, att myndighets behörighet att i visst ärende inför en och samma
domstol företräda kronan skulle komma att ändras under handläggningens gång. EhneHeer torde fan soni nu avses bhva ytknst säHsynta, och det skulle vara i ännu högre grad otillfredsställande om varje självständig myn- dighet skulle bliva behörig att uppträda för kronan i en måhända komplice- rad rättegång enbart av den anledningen, att saken från början handlagts som ett domstolsärende av enkel beskaffenhet.
De föreslagna bestämmelserna avse att klargöra myndighets behörighet i vissa fall då tvekan om behörigheten kan ha förefunnits. Någon fullstän- dig beskrivning av de rättigheter och skyldigheter som tillkomma myn- dighet i samband med bevakning och indrivning av fordran har givetvis där- med icke lämnats. Detta framgår rcdan därav att i paragrafen icke upptagas sådana åtgärder som avbrytande av preskription eller preklusion, vilket ju är en relativt normal bevakningsåtgärd, och icke heller den i förslaget till avskrivningsförordning reglerade rätten till avskrivning och medgivande av ackord. Att i författningstexten fullständigt angiva alla de åtgärder som kunna inbegripas i bevakning och indrivning är enligt utredningens mening icke påkallat.
De myndigheter, som föreslås vara skyldiga att från andra, på området mindre förfarna myndigheter mottaga uppdrag rörande bevakning och in- drivning av fordringar och vilka i denna sin egenskap skulle benämnas be— vakningsmyndigheter, äro kammarkollegiet för den civila statsförvaltningen och försvarets civaörvalhinig för försvarsväsendet. Beträffande försvarets civilförvaltning innebär förslaget i denna del icke någon saklig ändring, då det redan åligger denna myndighet att bevaka och indriva fordringar som uppkommit inom försvarsväsendet. Annorlunda förhåller det sig med för- slaget att kammarkollegiet skall vara bevakningsmyndighet för den civila statsförvaltningen. Härom vill utredningen anföra följande.
Behovet av en central myndighet, som kan omhänderha bevakning och in- drivning av fordringar uppkomna hos sådana civila myndigheter vilka icke själva äga erfarenhet av fordringsindrivning, torde vara obestridligt. Enligt utredningens mening skulle antingen statskontoret, nämligen dess fondbyrå, eller kammarkollegiet kunna i första hand komma ifråga för erhållande av nämnda uppgift. Emellertid är frågan om fondbyråns ställning och band- havandet av dess arbetsuppgifter föremål för utredning. Med hänsyn till ovissheten i fråga om fondbyräns framtida ställning torde statskontoret icke böra ifrågakomma som bevakningsmyndighet. Men även oavsett detta synes kammarkollegiet vara att föredraga som bevakningsmyndig- het. För en sådan anordning har utredningen funnit särskilt stöd däri, att det redan f. n. och av ålder åligger kollegiet att bevaka kronans rätt på olika områden, vilket medfört att kollegiet å sitt advokatfiskalskontor förfogar över jurister med sådan processvana som måste anses önskvärd för en fram— gångsrik indrivningsverksamhet. Utredningen har icke ansett påkallat att i förevarande sammanhang behandla frågan huruvida, därest kammarkolle- giet blir bevakningsmyndighet, utökning av dess personal blir erforderlig.
5—-620967
När en förfallen fordran under längre tid förblir ogulden och det visat sig svårt att utfå betalning, är det av vikt att indrivningen handhas av sakkun- nig myndighet. Sådana myndigheter äro de som avses i 7 5 den föreslagna avskrivningsförordningen. Dessa myndigheter kunna vidare förutsättas hål— la sin hand över sina underordnade förvaltningsorgan och vid behov ingripa i deras verksamhet, så att även av dem omhänderhavda fordringar kunna anses stå under sakkunnig vård. För övriga myndigheter däremot har ut- redningen ansett böra gälla, att av dem förvaltade fordringar skola senast ett år efter förfallodagen överlämnas till bevakningsmyndighet för vidtagan— de av de åtgärder som denna myndighet må finna påkallade. Har emellertid betalningsanstånd medgivits, måhända att gälla under hela året närmast ef- ter fordringens ursprungliga förfallodag, och kan det —— exempelvis på grund av gäldenärens under respittiden visade vilja och förmåga att genom avbe— talningar nedbringa fordringsbeloppet — med fog antagas att fordringen inom rimlig tid kommer att inflyta, synes det icke påkallat att fordrings- ärendet överlämnas till bevakningsmyndighet.
5 5.
Det bistånd vid handläggning av fordringsärenden, som bevakningsmyn- dighet enligt paragrafen äger påfordra av myndighet som överlämnat ären- det, förutsättes kunna vara av tämligen vittgående slag, såsom att efter- forska gäldenärens vistelseort, söka utröna hans betalningsförmåga, under- söka möjligheten att erhålla betalning genom kvittning eller mottaga amor- teringar från gäldenären. Att bevakningsmyndigheten på dylikt sätt lämnat uppdrag åt annan myndighet innebär givetvis icke, att ärendet återgått till sistnämnda myndighet för självständig handläggning av detsamma. Har ärende överlämnats till bevakningsmyndighet skall det nämligen ankomma på denna att ansvara för ärendets bedrivande till dess det slutbehandlats.
65.
De råd och anvisningar, som bevakningsmyndighet är skyldig lämna en- ligt första stycket, kunna antingen vara av generell natur och således avse bevakning och indrivning av samtliga fordringar som uppkomma inom viss myndighets ämbetsområde eller hänföra sig till särskilt ärende. Bevak- ningsmyndighet och de myndigheter som dit äga överlämna fordringsären- den böra samråda beträffande karaktären av de ärenden som skola handläg— gas centralt och de som, i den mån författningen medgiver, skola kvarbliva hos den myndighet inom vars ämbetsområde de uppkommit.
Besparingar i indrivningsarbetet kunna åstadkommas t. ex. genom att ford— ringsärende, som tillhör en myndighets ämbetsområde, för vidare handlägg- ning överföres till annan myndighet, som handhar indrivning av annan ford- ran mot samme gäldenär, eller genom att en tjänsteman vid ett och samma rättegångstillfälle för kronans talan i mål, som hänföra sig till olika myndig—
heters indrivningsverksamhet. Det samarbete, som avses i andra stycket, förutsättes kunna avspegla sig även på nämnda sätt och icke blott i form av överläggningar beträffande juridiska spörsmål och lämplig praxis i in- drivningsarbetet.
7 5.
Rätten att meddela förordnande enligt 7 5 avskrivningsförordningen har föreslagits skola tillkomma Kungl. Maj:t. I förslaget till förordningen, vars antagande förutsatts kräva riksdagens medverkan, har därför icke angivits vilka myndigheter som enligt utredningens mening böra tilläggas behörig- het enligt sistnämnda paragraf. Då tillämpningen av nu förevarande kungö- relse på grund av dess utformning kräver kännedom om vilka myndigheter som äga nu avsedd behörighet, har bestämmelse härutinnan ansetts böra återfinnas i kungörelsen. Spörsmålet vilka myndigheter, som böra erhålla förordnande att utöva den vidsträcktare rätten att avskriva fordringar och medgiva ackord och som till följd härav även skola äga bedriva fullt själv- ständig indrivningsverksamhet, är givetvis en bedömningsfråga. Vägledande för utredningens förslag härutinnan har varit, att onödig koncentration av inidrivningsärenden till en myndighet bör undvikas samt att rätten ifråga bör tillkomma myndighet som bedriver sådan verksamhet att ett större antal indrivningsårenden normalt uppkomma i densamma och som har för ända- målet lämplig juridisk sakkunskap. Till att erhålla behörighet enligt 7 5 avskrivningsförordningen har sålunda föreslagits ett antal styrelser för verk med mer omfattande affärsverksamhet, nämligen generalpoststyrelsen, tele— styrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfalls- styrelsen, luftfartsstyrelsen och domänstyrelsen, samt vidare de båda myn— digheter som enligt 3 5 andra stycket skola vara bevakningsmyndigheter för den civila statsförvaltningen respektive försvarsväsendet, nämligen kam— markollegiet och försvarets civilförvaltning.
KAPITEL IV
Avskrivning och medgivande av ackord
Gällande bestämmelser och praxis
Avskrivning
Gällande bestämmelser om avskrivning av statens fordringar ha tillkom- mit av olika anledningar och vid skilda tidpunkter, de äldsta för över hundra år sedan. Någon enhetlig uppfattning om avskrivningens innebörd torde icke ha förefunnits vid bestämmelsernas tillkomst. Ej heller kan man vid ett stu- dium av desamma skönja någon klar systematik. För vinnande av överskåd- lighet kunna de emellertid indelas i sådana som enligt ordalagen, om än icke i praktiken, avse alla slags fordringar, sådana som avse alla av vissa myndigheter förvaltade fordringar och sådana som avse allenast fordringar av visst slag. Översikten nedan är gjord enligt denna indelning.
Avskrivningsbestämmelser som i princip gälla alla slags statliga ford- ringar finnas i KF 11/12 1830 (nr 85) angående behandlingen av extraordi- narie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål samt KK 29/9 1911 (nr 106) angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar. Tillämpningsområdet för dessa författningar är enligt deras ordalag på intet sätt inskränkt. I praktiken torde de dock icke tillämpas beträffande ford- ringar, för vilka speciella avskrivningsregler finnas, t. ex. sådana skatter och avgifter som avses i uppbördsförordningen. Förstnämnda båda författningar innehålla icke heller någon bestämmelse som hänför avskrivningsrätten till särskilda myndigheter; formellt tillkommer alltså denna rätt varje statlig myndighet. I praktiken begränsas clock lokala myndigheters befogenheter härutinnan ofta av instruktioner o. dyl., varför den i författningarna stad— gade avskrivningsrätten vanligen icke utövas av underordnade lokala myn- digheter.
Tillkomsten av 1830 års KF torde få ses mot bakgrunden av att under de närmaste föregående årtiondena avskrivningar förekommit i en anmärk- ningsvärt stor omfattning. Förordningens bestämmelser äro också därför in— skränkande: Extraordinarie avskrivning må endast i de fall beviljas, då den förlust i penningar eller persedlar, varom fråga är, utredes vara tillkommen utan någons förvållande, eller då tillgång till förlustens ersättande brister hos den eller dem som därtill äro lagligen förpliktade. Ytterligare stadgas i 5 1, att innan extraordinarie avskrivning får ske, skola alltid i laga ordning undersökas alla omständigheter som äga gemenskap med frågan, på det att
upplysas må, om och i vad måtto förlusten må tillskrivas vederbörandes ur- aktlåtna tillsyn, uteblivna anmärkningar vid inkomna räkenskaper eller fel- aktiga dispositioner. Rätten att efter sålunda verkställd utredning avskriva fordringen ställde sig från början olika, om »förvaltningsverket» var ett kol- legium eller icke. Ett kollegium ägde att självt pröva och avgöra avskriv- ningsfrågor. Övriga förvaltningsmyndigheter ägde visserligen meddela be— slut i sådana frågor, men innan avskrivning fick ske i räkenskaperna skulle beslutet underställas kammarrättens prövning och godkännande. Genom KK 12/ 12 1924 (nr 530) har kravet på sådant underställande emellertid bort- fallit, varjämte stadgats att förvaltningsmyndigheternas avskrivningsbeslut skola jämte handlingarna i målen biläggas vederbörliga räkenskaper för att undergå granskning i »riksräkenskapsverket>>.
1830 års KF synes utformad med särskild hänsyn till statstjänstemän- nens ekonomiska ansvar för tjänsteåtgärder. Detta torde redan framgå av ovan återgivna bestämmelse i 5 1 om syftet med den utredning, som skall föregå prövningen av avskrivningsfrågan, och det bestyrkes ytterligare där- av, att enligt 5 2 avskrivning kan sökas eller anmälas samt av bestämmel— serna om talan mot beslut i avskrivningsfrågor. Enligt sistnämnda paragraf ävensom 5 5 fördes talan mot sådant av ett kollegium meddelat beslut direkt hos Kungl. Maj:t; bestämmelserna äro obsoleta och i stället gäller numera generellt den regeln, som tidigare gällde för annan förvaltningsmyndighet än kollegium (5 7), att talan föres hos kammarrätten (SFS 531 /1924). För- ordningens besvärsbestämmelser lära emellertid icke längre ha någon själv— ständig funktion. S. k. avskrivningsmål torde nämligen icke numera före- komma i vad angår avskrivning av statens fordringar, och beträffande av- skrivning av persedlar och materiel förekomma de endast sparsamt och då i huvudsak på det militära området.
Nu förevarande avskrivningsbestämmelser synas på grund av deras re- striktiva tillämpning ha praktisk betydelse endast då gäldenär avlidit utan att efterlämna tillgångar som täcka fordringen och dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs eller då fordran icke kun- nat uttagas vid likvidation av juridisk person. Formellt ger emellertid för- ordningen myndighet även rätt att avskriva bokförda tillgångar som för- störts genom naturkatastrofer, vådeld o. dyl. Med nutida betraktelsesätt torde det dock anses självklart att sålunda förkommen egendom kan av- skrivas.
I motsats till 1830 års KF, som närmast avsåg att begränsa möjligheterna till avskrivning, stadgas i 1911 års KK angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar en verklig rätt att under vissa vill- kor, som i huvudsak avse att utröna gäldenärens ekonomiska ställning, av— skriva kronans fordringar. Den i kungörelsen stadgade avskrivningsrätten gäller för fordran ej överstigande 1 000 kronor —— dock för fordran å skill- nadsarrende oavsett dess belopp — och skall enligt uttrycklig bestämmelse icke tillämpas då vederbörande myndighet finner särskilda förhållanden giva anledning antaga, att fordringen framdeles kan komma att gäldas (ä 4). g 1
innehåller reglerna om avskrivning för det fall att gäldenär icke anträffats eller kännedom icke kunnat erhållas om hans vistelseort här i riket. I så fall må fordringen avskrivas om gäldenären blivit åtminstone två gånger, och senaste gången minst fem år efter det åtgärd i ärendet först vidtagits, i man- talsskrivningsorten eller, därest upplysning om mantalsskrivningsorten icke kunnat vinnas oaktat anställda efterforskningar, i kyrkskrivningsortcn av kronobetjänt eftersökt samt i Stockholm hos »vederbörande roteman» men eljest hos pastorsämhetet och å landet jämväl hos kommunalnämnden efter— frågad. Vidare må fordran kunna avskrivas, om den betalningsskyldige icke kunnat eftersökas och efterfrågas i mantals- eller kyrkskrivningsorten av den anledningen, att kännedom om någondera orten icke kunnat vinnas trots anställda efterforskningar, samt förhållandena i övrigt giva anledning an- taga att fordringen icke kan komma att inflyta ( 5 2). Den praktiska bety- delsen av 55 1 och 2 torde icke vara stor; fordringar hos personer som salma känd vistelseort äro nämligen ganska sällsynta. Kungörelsens oftast tilläm— pade avskrivningsregel återfinnes i 5 3. Enligt denna må avskrivning av fordran ske, då fordringen icke kunnat indrivas oaktat två utmätningsför- sök blivit verkställda och minst fem år förflutit mellan varje. Med utmät- ningsförsök jämställes det fall, att den betalningsskyldige gjort konkurs, vari utdelning å kronans bevakade fordran icke alls eller endast delvis kun— nat erhållas. Sistnämnda bestämmelse är alltså den enda avskrivningsregel av egentlig praktisk betydelse, som står alla myndigheter till buds. Bestäm— melsens krav på formella åtgärder har kritiserats, varom mera nedan. [ praxis anse sig emellertid åtminstone vissa myndigheter kunna godtaga viss annan utredning än utmätningsförsök som bevis för att gäldenär saknar ut- mätningsbara tillgångar, t. ex. intyg från utmätningsman eller kommunal myndighet.
Det onekligen formella och omständliga förfarande som gäller för av- skrivning enligt 1911 års ovannämnda KK har föranlett vissa myndigheter, som ha ett större antal fordringar att bevaka, att hos Kungl. Maj:t hem- ställa om rätt att avskriva fordringar utan iakttagande av detta förfarande. I underdånig skrivelse den 24 febr. 1954 (se prop. 1: 7/1955 p. 56) hem- ställde arbetsmarknadsstyrelsen på föranledande av verkets överrevisorer om bemyndigande att avskriva vissa oreglerade fordringar. Styrelsen erin— rade om att den bemyndigats lämna hjälp för vissa ändamål i form av ut- rustning, förskott och lån, att fordringar uppkomme i anslutning till styrel- sens förrådsrörelse genom försäljning och uthyrning av materiel samt att Kungl. Maj:t uppdragit åt styrelsen att övertaga förvaltningen av vissa lån. Enligt avräkningsregistren uppgingo de utestående fordringarna vid ut- gången av budgetåret 1952/53 till cirka 1 180 000 kronor, fördelade på cir- ka 6 000 gäldenärer. Med riksdagens godkännande har Kungl. Maj:t för var— je budgetår därefter, senast i KBr 25/5 1962, bemyndigat arbetsmarknads- styrelsen att, utan hinder av gällande bestämmelser angående avskrivning av kronans fordringar, besluta om avskrivning av fordran, uppkommen inom arbetsmarknadsverket, till belopp ej överstigande 500 kronor, beträffande
vilken antingen omständigheterna ge vid handen att vederbörande icke kan betala sin skuld och enligt styrelsens bedömande ingen eller ringa möjlig- het föreligger att framdeles utfå betalning, eller ock åtgärder för fordringens bevakande och indrivande bedömas förenade med arbete och kostnader i sådan utsträckning att åtgärderna ej äro ekonomiskt lönande, allt såvitt dy- lika åtgärder ändock icke anses påkallade av andra än ekonomiska förhål- landen. Det åligger styrelsen att före Viss angiven tidpunkt till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för de avskrivningar som verkställts med stöd av bemyndigandet. Ett likalydande bemyndigande, ehuru gällande tills vidare, har lämnats försvarets civilförvaltning att i samråd med vederbörande cen- trala förvaltningsmyndigheter besluta om avskrivning av till ämbetsverkets advokatfiskal för bevakning och indrivning överlämnad fordran till belopp ej överstigande 500 kronor (prop. 225/1952, SU utl. nr 198, rskr nr 418); be- loppet har sedermera höjts till 1 000 kronor (prop. 16/1961, rskr nr 78). Försvarets civilförvaltning framhöll i underdånig skrivelse år 1951, att de åtgärder, som måste vidtagas för att förutsättningarna för avskrivning en- ligt då gällande bestämmelser skulle uppfyllas, vore tidsödande och kost- samma. De fordringar, som det här vore fråga om, vore till övervägande delen av sådan art, att utsikterna för kronan att få likvid måste bedömas vara små. Likväl bunde dessa ärenden i hög grad arbetskraft på indriv- ningsdetaljen till nackdel för ett energiskt indrivningsarbete beträffande de fordringar, som kunde anses ha ekonomiskt värde. Jämväl försva- rets fabriksstyrelse har tillagts i sak samma avskrivningsrätt som sist- nämnda båda myndigheter. Bestämmelsen härom återfinnes numera i fabriksstyrelsens instruktion men gavs ursprungligen i anledning av en styrelsens underdåniga skrivelse 1954 (prop. 44/1954 p. 2, SU utl. nr 71, rskr nr 174), vari bl. a. framhölls, att med hänsyn till att fabriksverket ut— gjorde ett från försvaret i övrigt fristående, affärsdrivande verk, torde den rätt som meddelats försvarets civilförvaltning icke avse fordringar som upp- kommit inom fabriksverket. Skälen för det åt försvarets civilförvaltning givna bemyndigandet att besluta om avskrivning av vissa fordringar före- låge jämväl i fråga om sådana fordringar som uppkomme inom fabriksver- kets område och som i mycket stor utsträckning utgjorde smärre kundford- ringar. En liknande avskrivningsrätt som de nämnda gäller också för luft- fartsstyrelsen enligt instruktionen för luftfartsverket.
Ett särskilt behov av mindre formbundna avskrivningsregler har visat sig föreligga beträffande fordringar som avse ersättning för utförda uppdrag eller tjänster. I ett flertal författningar finnas därför specialbestämmelser rörande avskrivning av icke erlagda avgifter. Enligt lantbruksnämndstaxan äger lantbruksstyrelsen eller, efter styrelsens bestämmande, lantbruksnämn- den medgiva avskrivning av fordran på ersättning, som skall utgå enligt taxan (16 & SFS 317/1960). Förutsättning för sådan avskrivning är an— tingen att vid försök till utmätning befunnits, att den betalningsskyldige saknar utmätningsbara tillgångar och utsikt icke finnes till ersättningsbe-
loppets utfående, eller att kostnaden för indrivning måste antagas komma att överstiga nämnda belopp. Liknande möjligheter till avskrivning som de sistnämnda föreligga beträffande avgifter enligt lantmäteritaxan (33 å SFS 332/1960). En ovanlig avskrivningsregel återfinnes i taxan å avgifter för justering av mätnings- och vägningsredskap (SFS 228/1958). Enligt 19 & sista stycket i denna taxa gäller beträffande på kasserat redskap belöpande avgifter, att dessa må avskrivas om redskapet icke utlösts inom ett år från räkningens datum; redskapet tillfaller då mynt- och justeringsverket.
För de flesta affärsverken finnas bestämmelser om rätt att avskriva ford— ringar å avgifter inom affärsrörelsen. Generalpoststyrelsen äger sålunda en— ligt sin instruktion medgiva avskrivning, avkortning eller restitution av postavgifter. Liknande bestämmelser beträffande avgifter gälla för telesty- relsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Däremot saknar domän- styrelsen rätt att avskriva i Vidare mån än som gäller för alla statliga myn- digheter.
Om innebörden av rätten att medgiva avskrivning och avkortning må nämnas, att med avskrivning torde här avses detsamma som avskrivning enligt 1911 års KK, dvs. avförande ur räkenskaper utan att fordringsrätten som sådan påverkas. När frågan om vidgad rätt för de affärsdrivande ver— ken att avskriva fordringar förts på tal, har nämligen oftast åberopats att de gällande generella avskrivningsbestämmelserna icke vore avpassade för affärsverksamhet (se t. ex. Betänkande etc. i fråga om förändrad organisa- tion av telegrafstyrelsen m. m. II s. 22 i bihang till riksdagens protokoll år 1907). Avkortning synes däremot i förevarande sammanhang ha en speciell innebörd; därmed torde nämligen menas nedsättning av taxe— eller kon- traktsenliga avgifter med den verkan, att fordran bortfaller till den del den avkortas. Uttrycket avkortning förekom tidigare icke i andra instruktioner än den för generalpoststyrelsen, som, då skälig anledning därtill förekom, ägde medgiva avkortning av den å svenska postverket belöpande andelen av ogulden avgift för internationell postförsändelse. Enligt vad utredningen under hand inhämtat avsåg bestämmelsen framför allt det fallet, att brev till utlandet icke försetts med stadgat porto. I sådant fall ägde alltså general— poststyrelsen avstå från att uttaga avgiften i fråga. Att avkortning har den angivna innebörden vinner stöd av att bestämmelsen härom synes ha ersatt den i ett par tidigare instruktioner för affärsverk lämnade rätten att under vissa omständigheter frångå fastställda taxor eller ingångna kontrakt (se 5 11 SFS 216/1928 och 11 & SFS 518/1939). Det framgår av bestämmelserna härom, att den ifrågavarande rätten betingades av affärsmässiga synpunk— ter; detsamma torde vara förhållandet med avkortning enligt de numera gällande instruktionerna. Det må nämnas att avkortning i annat samman- hang, nämligen i vad den avser skatt eller böter, numera har en annan inne- börd än förevarande avkortningsbegrepp. Avkortning av skatt är nämligen en åtgärd som innebär att ett enligt räkenskapen utestående belopp skall utgå därur, emedan betalningsskyldighet icke längre föreligger, exempelvis på grund av ett beslut om ändrad taxering. Avkortning au böter innebär
likaledes en bokföringsåtgärd, avseende belopp som vederbörande icke är skyldig att gälda, t. ex. böter som förvandlats.
Bland sådana avskrivningsbestämmelser som gälla för speciella typer av fordringar må nämnas uppbördsförordningens bestämmelser om avskriv- ning av skatt. Särskilda regler ha vidare utfärdats för avskrivning av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen (SFS 531/1942). En re- dogörelse för bestämmelserna om avskrivning av skatter lämnas på annat ställe i betänkandet (s. 91 f.). Reglerna för avskrivning av böter återfinnas i g" 14 bötesindrivningsförordningen. Avskrivning av böter som icke kunna förvandlas kan ske om den bötfällde saknar utmätningsbara tillgångar. I öv- rigt må avskrivning äga rum, då upplysning icke kunnat vinnas om den bötfälldes vistelseort, då bötfälld vistas i Danmark eller Norge och befunnits sakna tillgång till böternas gäldande samt det ej finnes anledning antaga att förvandling av böterna kan komma till stånd eller då bötfälld vistas å annan utrikes ort och bötesbeloppet icke kunnat utfås eller anmaning att gälda bö- terna icke kunnat delgivas honom. I fall då bötfälld vistas å annan utrikes ort än i Danmark eller Norge och bötesbeloppet icke uppgår till 200 kronor äro villkoren för böternas avskrivning enklare än eljest. Vederbörande länssty- relse är beslutande myndighet beträffande avskrivning av böter. Vad i för— ordningen sägs om böter skall i tillämpliga delar gälla jämväl viten, straff- skatt samt allmänna avgifter, som i sammanhang med böter ådömas.
Hittills har icke närmare behandlats frågan om avskrivnings rättslig-a inne- börd, dvs. Vilket inflytande avskrivningsåtgärden har på fordringsförhållan- det som sådant och på vederbörande tjänstemäns skyldighet att bevaka och indriva fordringen. Vid tillkomsten av 1830 års KF torde avskrivningen när- mast ha uppfattats som en bokföringsåtgärd, som borde företagas till följd av att ingen fanns som hade skyldighet att betala fordran eller ersätta för- lust. I förordningens 5 7 användes uttrycket >>avskrivning i räkenskaperna». När sedermera fråga uppkom om avskrivning även på grund av konstaterad insolvens hos gäldenär framhölls, att avskrivning icke inverkade på ford- ringsrätten som sådan (se s. 22). Beträffande ovan återgivna avskrivnings- regler är det uppenbart, att en tillämpning av dem icke har inverkan på fordringsrättens bestånd. Beslut om avskrivning enligt dessa regler medför i första hand en bokföringsåtgärd, i det att fordringen avföres ur huvudbok, fordringsförteckning eller dylikt. Den mest betydande konsekvensen av av- skrivningen är emellertid, att arbetet med indrivning och bevakning upphör; preskription av fordringen behöver icke avbrytas, om icke särskilda skäl fö- religga därtill. Givetvis har denna innebörd av avskrivning stor betydelse för vederbörande statstjänstemän-s ansvar för sina tjänsteåtgärder beträffan- de fordringen och för frågan huruvida klandervärd underlåtenhet att vidtaga dylika åtgärder föreligger.
Emellertid finnas bestämmelser enligt vilka avskrivning, som skett på grund av gäldenärs ekonomiska situation, tillika innebär eftergift av det avskrivna beloppet. Som exempel kan nämnas 16 's" KF 1940 (nr 824) angå- ende värnpliktslån: Finner länsstyrelsen, att med hänsyn till lånta—gares eko-
nomiska förhållanden avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån bör äga rum, skall frågan därom hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Beslu- tas avskrivning, skall lånet anses efterskänkt till motsvarande belopp. Lik- nande bestämmelser finnas angående lån från värnpliktslånefonden (SFS 494/1945), lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen (SFS 676/1946) och studielån med statlig kredit- garanti (SFS 469/1950). Beträffande statliga bosättningslån har avskrivning delvis innebörd av enbart bokföringsåtgärd. Enligt vederbörlig författning (15 å SFS 330/1953) äger riksbanken medgiva befrielse från återbetalnings- skyldighet med avseende å statens hela återstående fordran å sådant lån el- ler del därav, dels om låntagare avlider och lånets återbetalning därefter skulle bereda synnerlig svårighet för den andre låntagaren eller, där sådan icke finnes, för den avlidnes efterlevande, dels ock därest låntagarna eller endera av dem, eller om endast en låntagare finnes, denne efter det lånet be— viljats fått sin försörjningsplikt så utökad att därigenom uppkommit syn- nerlig svårighet att återbetala lånet. Har befrielse från återbetalningsskyldig- het medgivits, skall sålunda efterskänkt belopp avskrivas. I dylikt fall är avskrivningen snarast en följd av efterskänkandet. Emellertid avslutas pa— ragrafen med en avskrivningsbestämmelse av konventionell innebörd. Det stadgas där, att jämväl eljest då ingen eller ringa utsikt finnes, att lån kom- mer att återbetalas, må riksbanken meddela beslut om avskrivning. Liknan— de bestämmelser om avskrivning såsom dels en följd av eftergift dels en åt- gärd grundad på utsiktslösheten att utfå betalning gälla beträffande likale- des av riksbanken förvaltade stödlån åt jordbrukare (SFS 251/1958, m. fl.). Avskrivning torde i sistnämnda fall i och för sig icke innebära annat än ett beslut om avstående från vidare indrivningsåtgärder och en uppskattning av fordringens värde.
Ävenledes finnas fall, där med avskrivning av lån uppenbarligen menas eftergift av detsamma, ehuru detta icke uttryckligen sagts. Beträffande stats- lån till kollektiva tvätterier (SFS 334/1956) är bl. a. stadgat (7 5 2 mom. andra stycket), att om och i den mån stående lån är oguldet, då tjugo år för- flutit från dagen för länets beviljande, eller stående del av län är ogulden vid den tidpunkt, som fastställts för sista amorteringen av lånets amorte- ringsdel, samt beslut om skyldighet att återbetala den stående delen av länet icke meddelats dessförinnan, skall beloppet avskrivas. Enär enligt föregåen- de stycke i samma paragraf skyldighet att återbetala stående län eller ståen- de del av lån icke skall föreligga i annat fall än som avses i 9 5 — huvudsak- ligen vanvård eller oriktigt förfarande från låntagarens sida — synes det uppenbart, att med avskrivning här menas eftergift av lån.
Medgivande av ackord
Beträffande myndighets rätt att godtaga ackord, vilket spörsmål i fortsätt- ningen kommer att behandlas i samband med frågan om avskrivning, sak- nas generella regler. Enär godtagande av ackord har till följd att fordran
upphör till den del den icke gäldas vid ackordet, innebär dylikt godtagande avstående av fordringsrätt och innefattar således i viss bemärkelse eftergift av fordran. Medgivande av ackord kräver därför i princip riksdagens med- verkan. Kungl. Maj:t äger dock enligt vissa uttryckliga riksdagsbemyndigan- den biträda ackord beträffande fordringar avseende åtskilliga lån av stats- medel; de bemyndiganden som här avses innefatta emellertid även rätt att eljest vid gäldenärs eller löftesmans obestånd helt eller delvis eftergiva sta- tens rätt. En närmare redogörelse för bemyndigandena i fråga lämnas i ka- pitlet om eftergift (s. 99 f.). Riksdagen har vidare bemyndigat Kungl. Maj:t (rskr 388/1942) att tills vidare efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall biträda ackord i fråga om kronans fordringar för försåld krono- egendom. AV det nu sagda torde följa, att därest myndighet äger eftergiva fordran, måste detta anses även innefatta rätt att medgiva ackord beträffan- de fordringen, om icke annat framgår av villkoren för eftergift. Enär emel- lertid myndigheterna i ytterst begränsad omfattning äga dylik eftergiftsrätt, har nu angivna princip icke någon större betydelse i praktiken. Med stöd av densamma torde dock de affärsdrivande verken äga medgiva ackord beträf- fande avgifter, som de uppbära, i den mån verken äga medgiva avkortning av sådana avgifter (se 5. 72).
Utredningens förslag
Allmän motivering Ovan har framhållits (s. 73), att avskrivning enligt 1830 års KF om extra- ordinarie avskrivning etc. närmast betraktades som en bokföringsåtgärd; det förutsattes att som en följd av dylik åtgärd bevakning och indrivning av fordran icke skulle äga rum. Som skäl för nya avskrivningsregler åbe— ropades också till att börja med det onödiga besväret att år efter år bok- föra gamla fordringar. Senare framhölls som skäl för införandet av nya av- skrivningsbestämmelser även att tid och kostnad-er måste nedläggas på att bevaka och söka indriva fordringar som enligt vad man kunde antaga icke någonsin komme att inflyta. Med statens utvidgade verksamhet, särskilt på affärsområdet, har den senare synpunkten blivit den dominerande. Enligt utredningens mening är denna argumentering berättigad; sådan avskrivning av fordringar varom här är fråga bör betraktas som en rationaliseringsåtgärd till undvikande av onödiga förvaltningsåtgärder. Från denna synpunkt äro bestämmelserna i nämnda 1830 års KF i stort sett utan betydelse, enär av- skrivning enligt dessa bestämmelser anses förutsätta, att den bokförda till— gången bedömts sakna egentligt innehåll — förlusten utredes vara tillkom- men utan någons förvållande _ eller att det slutgiltigt, t. ex. först efter gäl- denärens död, konstaterats att tillgång till gäldande av fordringen saknas. Förordningen tillgodoser alltså icke det aktuella behovet av avskrivnings- bestämmelser. 1911 års KK angående extra ordinarie avskrivning av Vissa
kronans utestående fordringar får däremot anses utformad med hänsyn ta- gen till önskemålet om en rationell indrivningsverksamhet. Kungörelsens bestämmelser äro emellertid föråldrade. Kritiken brukar i första hand riktas mot att beloppsgränsen för fordran, som kan avskrivas enligt kungörelsens bestämmelser, alltjämt är densamma som vid dess tillkomst, nämligen 1 000 kronor (utom för fordran för skillnadsarrende; beträffande sådan gäller för- ordningen oavsett fordringens belopp). Berättigad kritik kan emellertid även framföras mot utformningen av villkoren för avskrivning enligt kun— görelsen. Enligt ett av dessa villkor må fordran avskrivas om gäldenären bli- vit eftersökt i mantalsskrivningsorten två gånger och senaste gången minst fem år efter det åtgärd i ärendet först vidtagits utan att han anträffats eller kännedom om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas. Regeln avser som synes ett speciellt fall, som nuförtiden icke torde vara vanligt. Större bety- delse har regeln, att avskrivning må ske, då fordran icke kunnat indrivas oaktat två utmätningsförsök blivit verkställda och minst fem år förflutit mellan varje; med utmätningsförsök jämställes konkurs. Denna bestäm— melse, som avser att innebära garanti för att gäldenärens insolvens konsta- terats, kan anses otillfredsställande ur två synpunkter. Den förorsakar stats- verket kostnader och besvär för utmätningsförsök även i sådana fall, i vilka gäldenärens insolvens är uppenbar; är fordringen dessutom ringa, framstår bestämmelsen ännu tydligare som onödigt stel. Å andra sidan innebär den att avskrivningsåtgärd som vidtagits efter rutinmässiga utmätningsförsök är oangriplig såsom förvaltningsåtgärd betraktad. Det kan då ligga nära till hands, att vederbörande underlåter att utröna andra möjligheter att utfå bc— talning. Bestämmelsen i 4 & kungörelsen, att denna ej skall tillämpas då ve- derbörande myndighet finner särskilda förhållanden giva anledning antaga att fordran kan komma att framdeles gäldas, torde icke innefatta krav på positivt handlande.
I praxis ha nu påtalade brister i kungörelsen medfört, att en del myndig— heter ansett sig kunna såväl överskrida den stipulerade beloppsgränsen för fordringar, å vilka kungörelsen är tillämplig, som godtaga annan bevisning om gäldenärens insolvens än två fruktlösa utmätningsförsök.
En brist i gällande, nu angivna författningar utgör vidare den omständig— heten, att innebörden av begreppet avskrivning icke preciserats i författ— ningstexten. Det synes råda tvekan huruvida avskrivning innebär rättsligt gällande eftergift av den berörda fordringen eller i vart fall huruvida åtgärd för indrivning av fordran skall eller må vidtagas sedan fordringen avskri— vits. För precisering av skillnaden mellan avskrivning av klara och förfall— na fordringar samt avskrivning av tvistiga fordringar eller av fordringsan- språk som slutligen utan rättegång bedömts vara icke rättsligen grundade, lämnar författningstexten intet stöd. I kungörelsen finnes ej heller någon bestämmelse om dess tillämpningsområde eller om myndighets kompetens att verkställa avskrivning. Ehuru det måste framstå såsom rationellt, att myndigheter med större erfarenhet av indrivningsårenden må kunna avskri— va fordringar å större belopp än vad som gäller för andra myndigheter, gö-
Utredningen har hos ett antal statliga myndigheter efterhört deras behov av ändrade avskrivningsbestämmelser. Därvid ha särskilt styrelserna för flertalet affärsdrivande v—erk — generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, vat— tenfallsstyrelsen och domänstyrelsen — samt väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen anmält behov av väsentligt vidgade befogenheter att avskriva fordringar. Sålunda har generalpoststyrelsen anfört, att i ett av styrelsen den 30 septem- ber 1955 till kommunikationsdepartementet avgivet förslag till ny instruk- tion för styrelsen med underlydande förvaltningsorgan fanns intagen en före— skrift om att »styrelsen äger avskriva fordran, som anses icke kunna genom laga åtgärder indrivas». Någon sådan föreskrift intogs dock icke i den nu gäl- lande instruktionen av den 30 juni 1960. Styrelsen vidhåller emellertid den uppfattning i avskrivningsfrågan, som kommit till uttryck i nämnda förslag. Vattenfallsstyrelsen har uttalat önskemål om en återgång till de avskriv— ningsbestämmelser som gällde enligt vattenfallsverkets tidigare instruktion (SFS 518/1939) och vilka i sak inneburo detsamma som generalpoststyrel- sen föreslagit. Domänstyrelsen har framhållit, att på grund av domänver— kets omfattande försäljningsverksamhet arbetet och kostnaderna för bevak- ning och indrivning av verkets fordringar icke komma att stå i rimligt för— hållande till influtna belopp, så länge styrelsens möjligheter till avskrivning äro begränsade till sådana fall som avses i 1830 års KF och 1911 års KK. Styrelsen hade i skrivelse den 19 oktober 1955 hemställt, att Kungl. Maj:t ville utverka riksdagens medgivande att ändra instruktionen för domänver— ket bl. a. i så måtto, att styrelsen ägde avskriva fordran som ansåges icke kunna genom laga åtgärder indrivas. Nämnda framställning har av Kungl. Maj:t överlämnats till utredningen för att av utredningen tagas under övervägande vid dess arbete. Arbetsmarknadsstyrelsen, som enligt sär- skilt bemyndigande äger avskriva fordran som icke överstiger 500 kro— nor, upplyser att erfarenheterna av nämnda bemyndigande varit goda. Det har därigenom varit möjligt att utan omständlig procedur kunna avskriva fordringar, vilka eljest krävt en omfattande administrativ handläggning utan att någon ökad effektivitet i fordringsbevakningen skulle ha erhållits. Även om det större antalet av styrelsens fordringar hänför sig till belopp ej över- stigande 500 kronor, är emellertid enligt styrelsens mening antalet övriga fordringar så stort att en förenkling av nuvarande avskrivningsbestämmel- ser behöver åstadkommas. Då det gäller fordringar i samband med styrel- sens bidrags— och långivande verksamhet, är arten av fordringarna densam- ma vare sig fordringsbeloppet understiger eller överstiger 500 kronor. Skill- naden i fordringsbeloppets storlek kan helt enkelt vara beroende på låntaga- rens försörjningsbörda, antal barn, allmänt ekonomiska utgångsläge eller dy- likt. Fall förekomma icke sällan, där på grund av gäldenärens höga ålder, arbetsoförmåga, försörjningsbörda eller annan anledning utsikterna att inom rimlig tid indriva fordran synas vara obetydliga eller obefintliga och där sty- relsen saknar befogenhet till avskrivning.
Av övriga myndigheter, som utredningen hört om behovet av ändrade av-
skrivningsregier, ha särskilt fångvårdsstyr-elsen, försvarets civilförvaltning, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, sjöfartsstyrelsen samt Alnarps lant— bruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut uttalat sig såväl för en utvidgning av befogenheterna att avskriva som för ett enklare avskrivningsförfarande. Lantbruksstyrelsen understryker dessutom önskvärdheten av att de enligt styrelsens mening svävande gränserna mellan »eftergift» och >>avskrivning>> preciseras samt framhåller, att en någorlunda bestämd regel om vilka åtgär- der myndigheterna skola vidtaga sedan avskrivning skett likaså är påkallad.
F. n. äga statliga myndigheter icke rätt att bifalla ackordsförslag i andra fall än då fordran är av den art att den kan eftergivas av vederbörande myn- dighet; undantaget torde ha sin huvudsakliga betydelse beträffande de af- färsdrivande verkens fordringar enligt taxor, vilka dessa myndigheter van- ligen äga eftergiva. I de flesta fall ankommer det på Kungl. Maj:t att med— giva ackord, såsom beträffande åtskilliga lån, eller fordrar ackordsförslags godkännande riksdagens medverkan. En sådan ordning medför i praktiken, att 5. k. underhandsackord, som anses vara den billigaste och mest arbetsbe- sparande ackordsformen, ofta icke kan genomföras, därest staten har ford- ran hos den ackordsbjudande gäldenären. Anledningen härtill är givetvis att alltför lång tid skulle förflyta mellan ackordsförslagets framställande och dess antagande, därest vederbörligt statligt tillstånd härför skulle avvaktas. Man väljer då hellre sedvanligt konkursförfarande. Ytterligare hindras ac- kords genomförande i förevarande fall därav, att en framställning till riks— dagen i saken skulle ge densamma en offentlighet, som man oftast vill und— vika (jfr statskontorets förslag 5. 37). Även då ackord bjudes i konkurs eller enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs är statlig myndig— het i de allra flesta fall förhindrad att bifalla ackordsförslaget.
Behovet av bestämmelser om rätt för statlig myndighet att medgiva ackord understrykes av de flesta i saken hörda myndigheter, särskilt sådana vilkas verksamhet är av affärsmässig art. Att dylikt behov uppkommit torde sam- manhänga med den statliga verksamhetens expansiva karaktär under de senaste decennierna, såsom utökad låne- och affärsverksamhet. Tidigare, när kronans fordringar huvudsakligen utgjordes av skatter, kunde de vid gälde- närens insolvens ofta uttagas på grund av deras förmånsrätt i konkurs. I samma mån som kronans fordringar fått civilrättslig karaktär har de stat— liga myndigheternas behov av att kunna medverka till ackordsuppgörelser ökat. Läget torde f. n. stundom vara det, att kronan åsamkas förlust genom att myndigheterna icke äga medgiva ackord (jfr riksdagsrevisoremas berät- telse till 1960 års riksdag s. 305 f.).
Utredningen anser, att införandet av rätt för statliga myndigheter att med- giva ackord överensstämmer med statens intressen. Vid bedömandet av den- na fråga bör beaktas att, ehuru genomfört ackord i motsats till konkursför- farande har till följd att fordran bortfaller till den del den icke skall gäldas enligt ackordsförslaget, borgenärernas antagande av ackord i regel dock ligger i deras eget intresse; ackord torde icke medgivas, därest konkursför-
farande kan antagas giva högre utdelning än ackordet. Den omständigheten, att vid konkurs icke gulden del av bevakad fordran kvarstår, bör icke hindra ackordsuppgörelse, då en efter konkurs kvarstående fordringsrätt i prakti— ken anses vara värdelös.
De gällande avskrivningsbestämmelserna återfinnas i ett antal skilda för- fattningar på högst olika områden. Bestämmelsernas innehåll är ofta avpas- sat för just den typ av fordringar som avses med författningen ifråga. På grund härav har utredningen ansett det varken möjligt eller önskvärt att till- skapa avskrivningsbestämmelser som skulle gälla för såväl nyss avsedda som alla övriga kronans fordringar. Det torde ligga i öppen dag att skälen för avskrivning äro andra i t. ex. affärsförhållanden än i offentligrättsliga förhållanden. Utredningen har därför ansett sig böra utarbeta avskrivnings- bestämmelser, som skola gälla endast för sådana fordringar beträffande vil- ka särskilda dylika bestämmelser f. 11. saknas. Författningens tillämpnings- område blir då detsamma som i praktiken gäll-er för de nuvarande generella författningarna om avskrivning. Klart torde vara att 1911 års KK icke har avseende å sådana fordringar, t. ex. vissa lån och skatter, för vilka särskilda bestämmelser om avskrivning utfärdats. Huruvida nu gällande specialbe- stämmelser om avskrivning skola bibehållas får bedömas från fall till fall. Kunna förslagets bestämmelser anses rationellare med hänsyn till fordring— arnas karaktär och dylikt, böra väl för dessa gällande specialbestämmelser upphävas. Å andra sidan kan det finnas fordringar av sådan art, att de icke böra omfattas av författningsförslaget. Utredningen avser här skatter, böter och viten samt lån av statsmedel, vilka fordringstyper undantagits från till— ]ämpningsområdet för de föreslagna generella avskrivningsreglern-a. Beträf- fande skatter föreslår utredningen nya särbestämmelser, varom mera nedan (s. 91 ff.).
Med hänsyn till bl. a. den skiftande betydelsen av begreppet avskrivning i olika författningar har utredningen ansett påkallat att i författningsför- slaget angiva avskrivningens innebörd. Avskrivning anges i förslaget inne- bära att vidare åtgärd för fordringens bevakning och indrivning icke behö- ver vidtagas med mindre anledning uppkommer till antagande att fordring- en kan gäldas. Detta torde även f. n. vara avskrivningens sakliga innebörd, om icke annan betydelse därav framgår av uttrycklig bestämmelse. Från nu avsedd avskrivning bör emellertid särskiljas det fallet, att fordrings- eller indrivningsårende »avskrives» eller avföres på den grund, att påstådd ford- ran preskriberats eller prekluderats eller att den eljest slutligen ansetts vara rättsligen obefintlig eller oklar; i dylika fall grundas beslutet på ett rättsligt bedömande. Såväl beslut av sistnämnda slag som avskrivning enligt utred- ningens förslag har regelmässigt till följd att den berörda fordringen avfö- res ur räkenskap eller annan handling där den må finnas uppförd, vilken åtgärd även brukar betecknas avskrivning. Utredningen har icke ansett det vara sin uppgift att reglera ordningen för fordrans avförande ur räkenskap
eller annan redovisningshandling såsom följdåtgärd till avskrivning; det tor- de ankomma på riksrevisionsverket att utfärda bestämmelser härom. Hithö- rande frågor belysas ytterligare ä 5. 82 och s. 105 f.
Enligt 1830 års KF, som utredningen föreslår skola upphävas, kan av- skrivning äga rum då tillgång till förlustens ersättande brister hos den eller dem som därtill äro lagligen förpliktade. Bestämmelsen har ansetts innebära, att gäldenärens eller gäldenärernas slutgiltiga betalningsoförmåga skall ha konstaterats innan avskrivning må äga rum. Att bevakning och indrivning i sådant fall icke heller skall vidtagas utan särskilda skäl, dvs. att avskriv- ning enligt förslaget skall åga rum, är visserligen närmast självklart. Stad- gande härom synes emellertid bl. a. för tydlighetens skull böra återfinnas i de nya avskrivningsbestämmelserna. Utredningen har ansett sig böra preci— sera de fall, då fordran sålunda skall avskrivas. Enligt utredningens författ— ningsförslag inträffar detta, då gäldenär avlidit utan att efterlämna dödsbo— delägare som lagligen svarar för gälden samt fordringen eller någon del av densamma icke kunnat helt gäldas ur den avlidnes tillgångar eller med an- litande av ställd säkerhet samt då fordran hos juridisk person, som trätt i likvidation, icke kunnat helt gäldas vid likvidationen och betalningsskyldig- het för annan ej föreligger. ] sådana fall är det visserligen tänkbart, att till- gångar sedermera framkomma, som kunna tagas i anspråk för fordringens täckande, men den ytterst ringa möjligheten härutinnan bör enligt utred- ningens mening icke hindra att fordringen avskrives.
Den mer generella avskrivningsregel, som utredningen ansett sig böra fö- reslå, har utformats med beaktande av erfarenheterna av den särskilda av- skrivningsrätt som tillagts försvarets civilförvaltning, försvarets fabrikssty- relse och arbetsmarknadsstyrelsen. I stället för uppfyllandet av villkor, som hänföra sig till misslyckade utmätningsförsök eller dylikt, har enligt försla- get rätten att avskriva enbart gjorts beroende av vederbörande myndighets eget, på objektiva fakta grundade bedömande. Avskrivning må sålunda ske, om ingen eller ringa möjlighet anses föreligga att omedelbart eller framde- les utfå betalning eller — vilket har särskild betydelse när gäldenärens vis— telseort är okänd — om indrivning av fordringen skulle vålla mer arbete och kostnad än skäligt år. För att förhindra en enbart rutinmässig hand- läggning har emellertid föreslagits, att avskrivning på nu anförda grunder förutsätter, att indrivning icke är påkallad av principiella skäl.
Behörighet att avskriva bör enligt utredningens mening, i likhet med vad f. n. torde vara praxis, tillkomma varje under Kungl. Maj:t direkt lydande myndighet såvitt avser fordringar, uppkomna inom myndighetens ämbets— område. Myndighet med sådan behörighet bör emellertid äga förordna, att behörigheten skall helt eller delvis tillkomma jämväl myndigheten underly— dande förvaltning. Sistnämnda regel har ansetts böra gälla särskilt med hän- syn till de större affärsdrivande verken.
Beloppsgränsen för avskrivningsrätt har utredningen satt att regelmässigt utgöra allenast 1 000 kronor med hänsyn till att rätten skall gälla för alla un— der Kungl. Maj :t direkt lydande myndigheter. Åtskilliga av dessa torde näm-
ligen sakna eller äga endast ringa erfar-enhet av värdering och indrivning av fordringar, i varje fall av större sådana, och därför böra de misstag, som de på grund härav kunna begå i fråga om avskrivning, begränsas till sina ska- deverkningar genom att deras avskrivningsrätt må omfatta endast smärre fordringar. För de myndigheter som handlägga ett större antal indrivnings- årenden, ofta avseende betydande belopp, synes däremot den föreslagna be- loppsgränsen icke böra gälla. Sådana myndigheter äro särskilt de större af— färsdrivande verken och försvarets civilförvaltning. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig böra föreslå rätt för Kungl. Maj:t att förordna, att därför särskilt lämpad myndighet må oavsett beloppets storlek men eljest med tillämpning av de föreslagna avskrivningsbestämmelserna verkställa av- skrivning av sådana fordringar vilka myndigheten har att bevaka och indri— va. Förslaget betingas i denna del även av vad utredningen föreslagit beträf- fande ordningen för bevakning och indrivning av fordringar (s. 59 f.). I det- ta sammanhang må härom endast erinras, att den föreslagna ordningen medför en centralisering, innebärande att myndighet med till beloppet be— gränsad avskrivningsrätt skall inom en relativt kort tidrymd efter ogulden fordrans förfallodag överlämna fordringsärendet till myndighet som med hänsyn till sin organisation och andra omständigheter anses särskilt lämpad för indrivningsverksamhet. Sådan myndighet bör enligt utredningens mening tilläggas rätt att utan hänsyn till beloppet under vissa villkor avskriva ej endast fordringar, som uppkommit inom myndighetens eget ämbetsområde, utan även fordringar, vilka myndigheten eljest har att bevaka och indriva.
Att upplupen ränta icke skall påverka avskrivningsmöjligheten betingas enligt utredningens mening främst av praktiska skäl, särskilt för undvi- kande av misstag vid det ofta vanskliga bedömandet huruvida eller från vilken dag eller efter vilken räntesats ränta skall beräknas. Det skulle knappast heller vara tillfredsställande, om rätten att avskriva en viss ford— ran gällde ena dagen men upphörde den nästföljande.
Granskning av avskrivningsbeslut skall utövas vid statlig revision. För att vederbörande revisionsorgan skall ha tillgång till handlingarna i avskriv- ningsärenden utöver vad som framgår av räkenskaper har utredningen före— slagit, att besked om avskrivning jämte den till grund härför liggande utred- ningen och övriga handlingar i ärendet skall biläggas vederbörande myndig- hets räkenskaper. Liknande bestämmelse gäller redan enligt KK 12/12 1924 (nr 530) beträffande sådana avskrivningsbeslut som beröra hos riksrevi— sionsverket granskade räkenskaper.
Bestämmelser om rätt att medgiva ackord måste utformas med beaktande av att fordran bortfaller till den del den icke skall gäldas enligt ackords— förslaget. Härav kan anses motiverat, att beloppsgränsen icke skall ha avse- ende å fordringens hela belopp utan å det kapitalbelopp som avstås genom att ackordsförslag godtages. Utredningen har ansett denna beloppsgräns böra sättas till 1 000 kronor och i enlighet därmed föreslagit, att ackordsför- slag må bifallas, därest det bedömes vara fördelaktigt och innebär avstående av kapitalbelopp ej överstigande 1 000 kronor. Beträffande inom affärslivet
tillämpat s. k. underhandsackord gäller att dylikt kan genomföras endast om det godtages av samtliga därav berörda borgenärer. Med anledning här- av torde sistnämnda slag av ackord böra av myndighet få medgivas cn- dast på villkor att jämväl övriga därav berörda borgenärer godkänna det- samma.
Utredningen har i övrigt beträffande ackord föreslagit motsvarande be- stämmelser som rörande avskrivning. Ackordsbestämmelserna skola sålun- da gälla där ej beträffande vissa fordringar därom är särskilt stadgat. För behörighet att medgiva ackord skola gälla motsvarande regler som beträf- fande behörighet att avskriva; Kungl. Maj:t skall äga förordna viss ut- sträckning av rätten att medgiva ackord i överensstämmelse med vad som föreslagits skola gälla angående rätt att avskriva fordran. Även beslut om medgivande av ackord och övriga handlingar i ackordsärende skola enligt förslaget bifogas de till vederbörande revisionsmyndighet överlämnade rä- kenskaperna.
Specialmotivering
1 5.
Huruvida i visst fall fordran skall anses föreligga får liksom hittills avgö- ras av vederbörande myndighet. Den föreslagna förordningen torde i första hand bli tillämplig å klara fordringar, varmed lärer förstås sådana fordringar som äro fastställda eller mellan parterna ostridiga eller vilka eljest, trots bestridande, uppenbarligen måste anses giltiga. Intet synes dock böra hind- ra att även en icke klar fordran må avskrivas, om de härför angivna förut- sättningarna äro för handen. Erinras må i detta sammanhang, att en be— stämd skillnad föreligger mellan att å ena sidan avskriva en fordran på grund av gäldenärens _ eller den förmente gäldenärens _ oförmåga att betala samt att å andra sidan avstå från att vidare göra ett framställt fordrings- anspråk gällande, enär det bestritts och utsikterna att få fordringen rätts- ligen fastställd bedömas vara ringa.
Förordningen har föreslagits skola gälla där ej beträffande vissa ford- ringar är särskilt stadgat om avskrivning eller medgivande av ackord. Där- med har avsetts att skapa en klar gräns för förordningens tillämpningsom- råde. Redan f. n. torde gälla, att 1830 års KF och 1911 års KK om avskriv— ning icke tillämpas å sådana fordringar för vilka särskilda avskrivningsbe— stämmelser utfärdats. Beträffande fordringar, som genom uppräkning sär- skilt undantagits från förordningens tillämpningsområde, må hänvisas till paragrafens andra stycke, varom mera nedan. Paragrafens första stycke in— nebär, att förordningens avskrivningsbestämmelser icke bli tillämpliga å t. ex. avgifter enligt lantbruksnämndstaxan och lantmäteritaxan, för vilka särskilda avskrivningsregler gälla, och ej heller å sådana avgifter 111. m., vilka utan att vara skatter avskrivas enligt i uppbördsförordningen medde- lade bestämmelser. Den avskrivningsrätt, som enligt särskilda kungl. brev tillkommer försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse och arbets—
marknadsstyrelsen, innebär bemyndigande att avskriva »utan hinder av gällande bestämmelser angående avskrivning av kronans fordringar». For— muleringen utesluter icke att andra avskrivningsbestämmelser tillämpas å de fordringar vilka omfattas av nämnda särskilda avskrivningsrätt. Då den- na emellertid icke är mer omfattande än avskrivningsrätten enligt författ— ningsförslaget, kommer den att sakna betydelse för avskrivning av sådana fordringar å vilka förordningens bestämmelser bli gällande.
Då bestämmelser om myndighets rätt att medgiva ackord beträffande så- dana fordringar å vilka förordningen har avseende helt saknas, ha dess be- stämmelser härutinnan ett vidsträckt tillämpningsområde. Det omfattar så- lunda även sådana fordringar, å vilka förslagets avskrivningsbestämmelser på grund av innehållet i paragrafens första stycke icke äro tillämpliga, så— som t. ex. ovannämnda avgifter. Utredningen föreslår emellertid i annat sammanhang (s. 94 ff.), att särskilda regler skola gälla för medgivande av ackord beträffande skatter samt att bestämmelserna härutinnan skola gäl— la för alla kronans fordringar å vilka uppbördsförordningens avskrivnings— regler ha avseende. På grund av detta förslag jämfört med innehållet i fö— revarande paragraf skulle ovannämnda fordringar, som utan att vara skatter dock avskrivas enligt uppbördsförordningens bestämmelser, helt falla utan- för avskrivningsförordningens tillämpningsområde.
Utredningens förslag, att avskrivningsförordningen icke skall tillämpas å skatter, böter och viten samt lån av statsmedel, är grundat å bl. a. samma skäl som anförts för att kungörelsen om bevakning och indrivning icke bör äga tillämpning å sistnämnda fordringstyper (se 5. 62). Beträffande böter torde det icke vara påkallat eller lämpligt att stadga bestämmelser om rätt att medgiva ackord. Det torde ej heller råda någon tvekan om att avskriv— ningsförordningen icke bör tillämpas å skatter.. Utredningen har i betän— kandet föreslagit särskilda regler om såväl avskrivning av sådana skatter, för vilka hittills icke gällt särskilda dylika regler, som medgivande av ackord rörande skattefordringar (s. 11 o. 12). Beträffande flera typer av kronans lånefordringar finnas f. n. avskrivningsregler, men icke för alla. Innebörden av avskrivningsbegreppet är emellertid oklar i låneförfattningarna. På grund härav, och då utformningen av villkoren för avskrivning av statslån är in- timt beroende av lånens mångskiftande ändamål, har utredningen ansett förordningens avskrivningsbestämmelser icke böra gälla för dylika ford- ringar. Beträffande medgivande av ackord rörande kronans lånefordringar gälla liknande synpunkter som de anförda angående avskrivning. Bestäm- melser om ackord finnas redan för en stor del av de statliga lånefordringar- na, nämligen i form av riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj:t att bi- träda ackord och eljest eftergiva statens rätt med avseende å vissa lån (SFS 677/1940 samt JU:s hemställan XXXVII i utl. 30/1959, rskr nr 284).
Utredningen vill i detta sammanhang något beröra ett speciellt spörsmål, nämligen frågan hur det skall förfaras med en sådan kronans fordran som kan anses konstaterad genom utgången av en process enligt det nya anmärk— ningsförfarandet. Beträffande dylika fordringar böra enligt utredningens
mening i princip icke gälla andra bestämmelser i fråga om bevakning och avskrivning än de som utredningen föreslagit beträffande kronans fordring- ar i allmänhet. Fordran enligt gillad anmärkning bör anses uppkommen inom den myndighets ämbetsområde mot vars räkenskaper anmärkningen riktats; myndigheten må därför avskriva fordringen eller medgiva ackord beträffan- de densamma enligt bestämmelserna i avskrivningsförordningen.
Framhållas må emellertid att av den omständigheten, att en anmärkning blivit gillad i anmärkningsprocess, icke nödvändigtvis följer att staten har en klar och ostridig fordran. Anser den myndighet, mot vars räkenskaper anmärkningen riktats, att så icke är fallet, torde myndigheten ha att för- fara på samma sätt som då fråga eljest är om icke ostridiga fordringar. Myndigheten bör t. ex. hellre avstå från rättsliga åtgärder för indrivande av en tvivelaktig fordran än riskera att ådraga kronan dryga egna och motpar— tens rättegångskostnader. Den bör även kunna förlikningsvis låta sig nöja med en del av det omstridda fordringsbeloppet. Dylika beslut av myndig- heten innebära givetvis inte sådana beslut om avskrivning av klara och ostridiga fordringar som äro det huvudsakliga föremålet för denna utred- ning. Erinras må i detta sammanhang om bestämmelsen i 10 & förord- ningen om förfarandet i anmärkningsmål, att därest anmärkning gillats ge- nom laga kraftvunnet beslut, skall myndighet eller annan, vars räkenskap anmärkningen avser, lämna revisionsmyndigheten redogörelse för de åtgär- der som vidtagits i anledning av beslutet. Bestämmelsen torde innebära, att revisionsmyndigheten icke blott skall övervaka att ifrågavarande fordringar indrivas utan även äger föreslå vilka åtgärder som härutinnan skola vid— tagas (jfr prop. 119/1961 s. 48). Bestämmelsen är av betydelse beträffan— de förhållandet mellan riksrevisionsverket och försvarets civilförvaltning samt de myndigheter vilkas räkenskaper granskas av nämnda revisionsmyn- digheter. Övriga revisionsmyndigheter utöva tillsyn över indrivning av an— märkningsbelopp redan i egenskap av chefsmyndigheter i förhållande till de myndigheter vilkas räkenskaper revisionen avser. Nyssberörda skyldighet för revisionsmyndighet, särskilt riksrevisionsverket, att ägna viss uppmärk- samhet åt hithörande frågor synes ingå i dess allmänna åligganden. I spe- ciella fall kan denna skyldighet accentueras, nämligen då omständigheterna tyda på att den anmärkta felaktigheten föranletts av vårdslöshet som kan läggas den granskade myndigheten till last.
2 5.
Avskrivning medför enligt paragrafen att vidare åtgärd för fordringens bevakning och indrivning icke behöver vidtagas med mindre anledning upp- kommer till antagande att fordringen kan gäldas. På vilket sätt man skall göra möjligt, att i förekommande fall avskrivna fordringar sedermera men före preskriptionstidens utgång skola kunna göras gällande, får bli beroen— de av vederbörande myndighets åtgöranden under hänsynstagande till an- talet avskrivna fordringar, myndighetens tillgång till arbetskraft m. m.
Önskvärt synes dock vara att något slags register föres över åtminstone större avskrivna fordringar, så att det ärende som berör sådan fordran kan återfinnas.
3 5.
Varje avskrivningsbeslut bör föregås av utredning, vars omfattning dock i viss mån bör bli beroende av fordringens storlek. I fall som avses i första punkten i denna paragraf bör särskild vikt läggas vid en kritisk granskning av de i bouppteckningen efter den avlidne lämnade uppgifterna angående tillgångar och skulder samt värdet å dessa. Huruvida dödsbodelägare är be- talningsskyldig för fordringen är en civilrättslig fråga, som avgöres enligt bestämmelserna i 21 kap. ärvdabalken. Avskrivning må som regel ske först sedan dödsboet avvecklats; om därefter ytterligare tillgång till fordringens betalning yppas, bör fordringen alltjämt göras gällande. För det fall att dödsbodelägare som är betalningsskyldig för fordringen icke fullgör denna skyldighet, blir eventuellt uppkommande fråga om avskrivning att bedöma enligt paragrafens andra stycke.
För att i fall som avses i andra stycket kunna avgöra, huruvida ingen eller ringa möjlighet föreligger att omedelbart eller framdeles utfå betal- ning, måste man givetvis äga noggrann kännedom om gäldenärens person- liga och ekonomiska förhållanden; utredning härom bör därför regelmässigt ske och skriftligen redovisas i ärendet. Därest gäldenären är oanträffbar el- ler kostnaderna för att nå honom med krav från början bedömas bli orim— ligt stora, synes dock avskrivning oftast kunna ske utan någon ingående så— dan utredning, Finnes emellertid anledning antaga att gäldenären är sol- vent, bör avskrivning icke ske, även om indrivningskostnaderna kunna be- räknas bli stora i förhållande till fordringen. Detta gäller särskilt om kost- naderna äro av sådan art att de skola ersättas av gäldenären.
Som framgår av paragrafens andra stycke är storleken av upplupen ränta utan betydelse för frågan, huruvida myndighet i fall som där avses är be- hörig att verkställa avskrivning av fordran, varmed givetvis förstås såväl kapital som ränta. Regeln betingas av praktiska hänsyn. På grund av be— slämmelsen i 4 & förslaget till kungörelse om bevakning och indrivning av kronans fordringar, enligt vilken till betalning förfallen fordran i regel skall överlämnas till bevakningsmyndighet inom ett år efter förfallodagen, torde räntan i fall som avses i nu förevarande fall emellertid komma att uppgå till endast obetydliga belopp.
Har en och samma myndighet å samme gäldenär flera sådana fordringar, å vilka förordningen är tillämplig, får myndighetens behörighet enligt pa— ragrafen bedömas med hänsyn till summan av de till betalning förfallna kapitalbeloppen.
4 &. Huruvida ett ackordsförslag skall anses fördelaktigt är beroende av ett. flertal omständigheter, såsom värdet och arten av gäldenärens tillgångar, den ställning kronans fordran intager i förmånsrättsordningen samt huru-
vida genom förslagets antagande kostnader kunna undvikas, vilka eljest skulle gäldas ur egendomsmassan och därigenom i negativ riktning påver- ka utdelningen i en konkurs. Har kronan bevakat såväl kapitalbelopp som ränta, skall vid paragrafens tillämpning jämväl utdelning å räntefordran enligt ackordsförslaget anses vara utdelning å kapitalbeloppet. Sistnämnda regel har givetvis sin betydelse för frågan, huruvida myndighet med hänsyn till 1 OOO-kronorsgränsen är behörig att medgiva ackord; regeln betingas av önskvärdheten av en klar gräns för den behörighet som här avses. Av skäl som anförts i specialmotiveringen till 3 & torde ränta å fordran, vilken be— vakas av andra myndigheter än sådana som äga behörighet enligt 7 8, en- dast sällan kunna uppgå till större belopp.
Därest en och samma myndighet har flera fordringar hos en gäldenär, gäller för myndighetens behörighet att medgiva ackord motsvarande regel som beträffande behörighet att verkställa avskrivning, dvs. hänsyn skall tagas till sammanlagda kapitalbeloppen och totala utdelningen å de av myndigheten bevakade fordringarna enligt ackordsförslaget. Överstiger där— vid förlusten å fordringarnas sammanlagda kapitalbelopp 1 000 kronor och äger myndigheten icke behörighet enligt 7 &, bör ackordsförslaget för be— dömning överlämnas till vederbörande myndighet med sådan behörighet.
5 g.
Syftet med bestämmelsen i denna paragraf är att vederbörande revisions- organ skall kunna vid sin granskning pröva rättsenligheten och lämplig— heten av beslut varom här är fråga. *Har fordran som beslutet gäller redo— visats i räkenskap, bör anteckning om beslutet göras i denna ; i motsatt fall bör beslutet framgå av bilaga till räkenskaperna.
6 5.
De här föreslagna bestämmelserna torde icke, utöver vad som i den all- männa motiveringen anförts, kräva någon annan kommentar än att enbart den omständigheten att myndighet omhänderhar fordran för indrivning icke medför att myndigheten äger verkställa avskrivning eller medgiva ackord be- träffande fordringen. Så bli t. ex. exekutiva myndigheter självfallet icke på grund av bestämmelsen behöriga att vidtaga sådana åtgärder beträffande fordringar som de i denna sin egenskap omhänderha.
7 5.
Det kan åligga en myndighet att bevaka och indriva fordringar antingen på grund av att dessa uppkommit inom myndighetens ämbetsområde eller emedan myndigheten erhållit särskilt uppdrag i sådant hänseende beträf- fande vissa slags fordringar. Sådant förordnande som i nu förevarande pa- ragraf avses omfattar båda nämnda typer av fordringar, dock endast i den mån fordringarna enligt 1 & falla inom förordningens tillämpningsområde.
Beträffande frågan vilka myndigheter som böra erhålla här avsett för- ordnande får utredningen hänvisa till 7 5 förslaget till bevakningskungö- relse (s. 8 och 67).
Genom förordningen föreslås bli upphävda:
1. KF den 11 dec. 1830 (nr 85) angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål. Gällande äro 55 1—7 samt 5 12. Övriga paragrafer i förordningen äro upphävda genom övergångsbestäm- melserna till KF 2/6 1961 (nr 313) om förfarandet i anmärkningsmål. De flesta av de gällande paragraferna i förordningen äro helt eller delvis obsoleta; detta gäller 5 2 (om kollegiers avskrivningsrätt), & 3 (om medde- lande till kammarrätten angående brottsligt förfarande i vissa fall), 5 5 (om besvär över avskrivningsbeslut i vissa fall) samt 5 7 (om underställning av avskrivningsbeslut). Jfr KK 12/12 1924, nr 530. 5 4, som ålägger skyldighet för myndighet att bifoga förteckning över av- skrivningar till huvudboken, är ersatt genom bestämmelse i sistnämnda kun— görelse ; 5 6, avseende skyldighet för kammarrätten att i visst fall göra an- mälan till justitiekanslern, har ersatts med modernare bestämmelse i riks- revisionsverkets instruktion; 5 12 innehåller endast övergångsbestämmelser. & 1, som innehåller bestämmelser om villkoren för extraordinarie avskriv- ning av »förlust i penningar eller persedlar», får anses delvis ersatt genom KK 8/6 1951 (nr 456) angående statsmyndigheternas redovisning av viss lös egendom samt angående avskrivning av nämnda egendom rn. m. ävensom KK 6/11 1959 (nr 491) angående avskrivning i vissa fall av brist i statens förråd av proviant och fodervaror. Förstnämnda kungörelse, som har avse- ende å staten tillhörig lös egendom, stadgar rätt för vederbörande myndig— het att avskriva försliten eller för sitt ändamål icke längre användbar egen- dom; kungörelsen äger även tillämpning då egendom gått förlorad eller för- kommit, i vilket fall myndigheten skall företaga av omständigheterna på- kallad utredning i syfte att utröna, huruvida någon är för förlusten ansva- rig. Härav framgår indirekt, att avskrivningsbeslutet icke avser den statens fordran som kan föreligga till följd av förlusten. Samma innebörd har av- skrivning enligt 1959 års ovannämnda kungörelse, i vilken uttryckligen stad- gats, att förordnande om avskrivning ej må innefatta efterskänkande av fordran mot någon för bristen ansvarig person. Som ovan (s. 75) närmare berörts torde avskrivning enligt 1830 års KF i varje fall ursprungligen tillika ha inneburit ett beslut att vidare åtgärd icke skulle vidtagas i anledning av den konstaterade bristen eller förlusten, dvs. det ansågs i och med avskrivningen konstaterat, att »förlusten tillkommit utan någons förvållande» eller att »tillgång till förlustens ersättande brast hos den eller dem, som därtill voro lagligen förpliktade». Rätt att meddela avskrivningsbeslut av dylik innebörd tillkom varje »kollegium» och »för— valtningsverk». På grund av den restriktiva tolkning av 1830 års bestäm- melser som tillämpats i praxis —— vilket torde sammanhänga med sträng— heten i uppbördsmannaansvaret och det nu avskaffade redogöraransvaret -— ha bestämmelserna fått sin huvudsakliga betydelse i sådana fall då egen- dom förkommit genom ren olyckshändelse, såsom vådeld och naturkata-
strof, eller då gäldenärs betalningsoförmåga konstaterats vid hans dödsfall. I andra fall då eventuell skadeståndsskyldighet för uppkommen förlust eller brist ansetts föreligga har frågan om >>avskrivning>> ofta hänskjutits till Kungl. Maj:ts prövning. Meddelat »avskrivningsbeslut» i sådana ärenden torde innebära, att kronan avstår från yrkande om skadestånd.
Utredningens författningsförslag saknar bestämmelser om såväl avskriv— ning på grund av timad olyckshändelse — beslut härom innefattar alltid något moment av skadeståndsprövning — som avskrivning i betydelsen av- stående från yrkande om skadestånd, vare sig detta sker på rättsliga grun- der eller har eftergiftskaraktär. Utredningen har nämligen, under beaktan— de av bestämmelserna i 1951 och 1959 års ovannämnda kungörelser, ansett ytterligare stadganden härom till ersättande av bestämmelserna i 1830 års KF vara överflödiga.
1830 års berörda KF har viss betydelse för begreppet avskrivningsmål. Bestämmelser om besvär i dylika mål, vilka föras hos kammarrätten, före- komma i åtskilliga instruktioner, bl. a. de affärsdrivande verkens. I stadgan för kammarrätten föreskrives, att kammarrätten äger till behandling och avgörande upptaga bl. a. besvär över förvaltningsmyndigheters beslut i mål angående avskrivning av allmänna medel eller persedlar. Förevarande be- svärsbestämmelser torde ha sitt ursprung i 5 7 nämnda förordning, enligt vilken paragraf utslag i avskrivningsfrågor skulle, innan avskrivning i rä— kenskaperna finge ske, underställas kamarrättens prövning och godkännan— de, >>jämte anvisning för den missnöjde, att inom trettio dagar efter erhållen del av beslutet, sig däröver i kammarrätten besvära». Part i dylikt mål är den tjänsteman som, till följd av att avskrivning vägrats, ålagts ersätta den uppkomna bristen eller förlusten. Frågan om avskrivning sammanhänger alltså med frågan om åläggande av ersättningsskyldighet; denna skyldighet torde numera motsvaras av det s. k. uppbördsmannaansvaret. Sådant ansvar utkräves i avskrivningsmål samt i reskontreringsmål, dvs. mål angående överskott och brister i försvarsväsendets persedelförråd. Nämnda admini- strativa besvärsmål handläggas av kammarrätten såsom sista instans (3 & SFS 528/1924).
Uppbördsmannaansvaret, som ansetts vara otillbörligt strängt (se härom SOU 1960: 7 s. 72), har sedan decennier tillbaka tillämpats endast inom försvarsväsendet. Men icke heller därstädes synes det numera utkrävas. Andra möjligheter stå till buds för utkrävande av skadestånd av uppbörds— man, nämligen förfarandet enligt KK 19/11 1948 (nr 691) angående den militära rättsvården eller yrkande om skadestånd direkt vid allmän domstol. Detta har inneburit en viss uppmjukning av uppbördsmäns ansvar för brist i förråd; ansvaret har, i den mån det prövats av allmän domstol, kommit att nära överensstämma med det ansvar som enligt 10 kap. 3 och 4 55, 11 kap. 1 5 samt 12 kap. 1 och 2 55 handelsbalken åvilar panthavare, låntagare och innehavare av anförtrott gods.
Enligt utredningens mening är denna ändring av förfarandet för utkrä— vande av uppbördsmannaansvar berättigad. Efter redogöraransvarets av- skaffande torde uppbördsmannaansvaret vara den enda typ av statstjänste-
mans ersättningsskyldighet som kan slutgiltigt åläggas i administrativ ord- ning. De skäl som verkat för redogöraransvarets avskaffande kunna även åberopas för avskaffande av uppbördsmannaansvaret såsom det kommit till uttryck i avskrivnings- och reskontreringsmål. Utredningen anser därför att detta ansvar, som enligt vad ovan sagts icke tillämpas i praktiken, hör av- skaffas även formellt. Denna utredningens uppfattning har kommit till sy- nes i förslaget till övergångsbestämmelser.
Fråga uppkommer då, huruvida efter uppbördsmannaansvarets avskaf— fande behov skulle föreligga av ett administrativt processuellt förfarande motsvarande avskrivnings- och reskontreringsmålen. Enligt utredningens mening är så icke fallet. För bibehållande av processen i anmärkningsmål efter redogöraransvarets avskaffande åberopades behovet av enhetlig för- fattningstolkning, vilken på ett snabbt och billigt sätt kunde åstadkommas i en förändrad anmärkningsprocess. Samma skäl kunna icke anföras för bi- behållande av avskrivnings- och reskontreringsmål efter uppbördsmanna- ansvarets avskaffande; frågan om nu avsedd avskrivning och reskontrering "lorde nämligen i allmänhet icke för sin lösning kräva tolkning av mer in- vecklade eller svåröverskådliga författningar. Det lärer f. n. icke heller före— ligga besvärsrätt över beslut om vägrad avskrivning vare sig enligt 1911 års KK om avskrivning av kronans fordringar, enligt 1951 års KK angående statsmyndigheternas avskrivning av viss lös egendom etc. eller enligt 1959 års KK angående avskrivning av brist i vissa statens förråd. Som ytterligare skäl för avskaffande av förevarande procedere beträffande avskrivning och reskontrering vill utredningen åberopa, att möjlighet föreligger att hand- lägga ärenden angående brist i förråd i den för anmärkningsmål stadgade ordningen; beträffande anmärkningar i samband med kontroll av militära förråd är detta f. ö. redan stadgat i vederbörliga författningar (se t. ex. 23 & instruktionen för armétygförvaltningen). Utredningen föreslår därför att avskrivnings— och reskontreringsmål såsom särskilda institut skola upphöra.
2. KK den 12 dec. 1924 (nr 530) med vissa bestämmelser angående hand- läggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitutions— och reskontrerings— mål samt besvär i dylika mål. Första punkten i kungörelsen innehåller bestämmelse om att underställ- ning till kammarrätten av de mål som anges i rubriken till kungörelsen icke vidare skall äga rum; genom övergångsbestämmelserna till kungörelsen har upphävts KK 23/12 1908 (nr 159) angående underställning och granskning i kammarrätten av förevarande mål så ock vad övrigt kan vara stadgat i strid med i kungörelsen meddelade bestämmelser, En föreskrift om under- ställning till kammarrätten av utslag i avskrivningsfrågor återfinnes i 5 7 KF 11/12 1830, som utredningen föreslår skola upphävas. F. ö. synes före- varande punkt i kungörelsen sakna betydelse. I andra punkten föreskrives, att förvaltningsmyndigheternas beslut i de mål som kungörelsen rör skola jämte handlingarna i målen biläggas veder— börliga räkenskaper för att undergå granskning i »riläsräkenskapsverket». Såsom förut nämnts föreslår utredningen att avskrivnings- och reskontre— ringsmål skola upphöra. Enligt 5 5 den föreslagna avskrivningsförordningen
skola beslut om avskrivning och medgivande av ackord jämte den till grund härför liggande utredningen m. rn. biläggas den beslutande myndighetens räkenskaper; sistnämnda bestämmelse ersätter alltså till en del förevarande kungörelse. I vad densamma berör avkortnings- och restitutionsmål, vilka mål endast kunna avse skatter, saknar den betydelse därigenom att beslut i dylika mål framgå av de räkenskaper som äro föremål för riksrevisions- verkets granskning.
3. Vad som eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stadgat om avskrivnings— och reskontreringsmål samt besvär i dylika mål. Bestämmelser om besvär i berörda mål återfinnas i instruktionerna för de affärsdrivande verken, i KK 12/12 1924 (nr 528) med föreskrifter angå— ende fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. samt i stadgan för kammarrätten. I några instruktioner samt i ovannämnda kun- görelser åren 1951 (nr 456) och 1959 (nr 491) finnas bestämmelser om rätt att avskriva materiel eller brist »utan hinder av gällande bestämmelser rö- rande behandling av extra ordinarie avskrivningsfrågor och anmärknings- mål». Denna hänvisning torde avse 1830 års berörda KF, vilket om förord— ningen upphäves synes böra föranleda författningsändringar.
4. KK den 29 sept. 1911 (nr 106) angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar. Övergångsbestämmelserna torde i denna del icke kräva någon kommen- tar.
Sista stycket i övergångsbestämmelserna reglerar förfarandet beträffande avskrivnings- och reskontreringsmål som icke avgjorts genom lagakraft— ägande beslut före förordningens ikraftträdande; beträffande dylika mål skall den nuvarande ordningen tillämpas, dock att vederbörande myndighet skall äga nedsätta uppbördsmans ersättningsskyldighet efter skälighetspröv- ning. Bestämmelsen, som har motsvarighet i en övergångsbestämmelse i förordningen om förfarandet i anmärkningsmål (SFS 313/ 1961), torde kom— ma att sakna betydelse i praktiken, enär avskrivnings— och reskontrerings— mål som ovan anförts redan f. n. icke längre förekomma.
Enligt 1 5 första stycket i den föreslagna avskrivningsförordningen skall densamma gälla i fråga om såväl avskrivning som medgivande av ackord, där ej beträffande vissa fordringar därom är särskilt stadgat. I vad mån förslagets antagande bör föranleda ändringar i gällande avskrivnings— eller ackordsbestämmelser eller påkallar utfärdande av särskilda sådana beträf- fande vissa fordringar blir alltså beroende av huru omfattande förordning- ens tillämpningsområde anses böra vara. Utredningen föreslår i det följande (5. 93 ff.) bestämmelser som medföra att avskrivningsförordningen ej hel- ler i fråga om ackord blir tillämplig beträffande sådan fordran som utan att vara skatt avskrives enligt uppbördsförordningens avskrivningsregler. Ett bedömande i övrigt av önskvärdheten av författningsändringar som ovan antytts kan emellertid äga rum först efter en det-aljgenomgång av gällande bestämmelser i ämnet och ett ställningstagande från berörda myndigheters sida.
KAPITEL V
Vissa frågor beträffande skatter m. m.
Avskrivning
Billigt 66 5 uppbördsförordningen må avskrivning av skatt icke äga rum förrän efter utgången av viss tidrymd, nämligen i fråga om preliminär skatt andra uppbördsåret efter det, under vilket skatten förfallit till betalning, samt i fråga om kvarstående eller tillkommande skatt det uppbördsår, un— der vilket skatten förfallit till betalning. Villkoren i övrigt för avskrivning hänföra sig till den skattskyldiges ekonomiska situation eller svårigheten att anträffa honom. I stort sett innebär paragrafen, att avskrivning må äga rum då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till skattens gäldan- de, då upplysning icke kunnat vinnas om skattskyldigs vistelseort samt då skattskyldig vistas å utrikes ort och skatten icke kunnat uttagas av honom därstädes eller icke uppgår till 200 kronor. Då arbetsgivare jämlikt 75 5 förordningen är ansvarig för arbetstagares skatt, må avskrivning icke äga rum förrän det befunnits att skatten av anledning som i 66 & sägs ej heller kan utfås av arbetsgivaren. Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att pröva frågan om avskrivning av skatt. Uttryckligen har stadgats, att om avskrivning av skatt ägt rum, så kvarstår likväl den skattskyldiges och, i förekommande fall, arbetsgivarens betalningsskyldighet (67 5). Enligt 42 & tillämpningsföreskrifterna till uppbördsförordningen skall avskriven skatt äter uppföras i räkenskaperna för indrivning och redovisning, om anled- ning uppkommer antaga, att skatten kan uttagas.
Uppbördsförordningens avskrivningsbestämmelser äga tillämpning å samt- liga de skatter och avgifter m. ni. som omnämnas i 1 & förordningen. På grund av föreskrifter i andra författningar gälla bestämmelserna även be- träffande bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter (5 % SFS 128/1908), automobilskatt (9 & SFS 513/1924), nöjesskatt (16 å SFS 824/1945; ä. gm SFS 251/1950), investeringsavgift (20 & SFS 554/1956), fondskatt (19 & SFS 614/1954), sjömansskatt (21 å SFS 301/1958), allmän varuskatt som fastställes av länsstyrelse (59 5 och 66 & SFS 507/1959), vis- sa avgifter som tidigare uppburits i samband med den allmänna uppbörden (2 & SFS 685/1953) samt arbetsgivaravgift enligt förordningen angående upphörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension. m. m. (30 & SFS 552/1959).
Särskilda bestämmelser ha utfärdats beträffande avskrivning av accis el—
ler skatt som skall inbetalas till kontrollstyrelsen (SFS 531/1942). Enligt dessa må kontrollstyrelsen avskriva fordran å sådan accis eller skatt även- som indrivningsavgift som påförts den betalningsskyldige, om denne vid utmätning för uttagande av fordringen befunnits sakna utmätningsbara till— gångar och utsikt ieke finnes till beloppets utfående; avskrivning må jämväl ske i fråga om belopp som finnes utestående hos betalningsskyldig, om vil- kens vistelseort upplysning icke kunnat vinnas eller vilken jämlikt med- delade upplysningar antagits uppehålla sig å viss ort men icke kunnat an- träffas där.
Särskilda avskrivningsbestämmelser saknas helt beträffande åtskilliga skatter, såsom kupongskatt, arvs- och gåvoskatt, stämpelmedel och särskild skatt å vissa lotterivinster, samt beträffande tull. Härtill kommer att då tullverket i motsats till kontrollstyrelsen icke äger särskild avskrivningsrätt, så saknas avskrivningsregler även för vissa indirekta skatter, såsom allmän och särskild varuskatt, omsättningsskatt å motorfordon, särskild skatt å bensin och motorsprit samt allmän energiskatt, i den mån de uppbäras av tullverket.
Även om i 1830 års KF och 1911 års KK om avskrivning undantag icke gjorts för skatter, torde dock dessa författningar sakna betydelse beträffan- de skattefordringar. Såvitt utredningen kunnat utröna har det nämligen i praktiken icke förekommit att sådan skattefordran, för vilken särskilda av— skrivningsregler saknas, avskrivits med stöd av nyssnämnda generella av— skrivningsförfattningar.
Utredningens förslag. Av ovan (5. 83) redovisade skäl ha bl. a. skatteford— ringar undantagits från den föreslagna avskrivningsförordningens tillämp- ningsområde. Utredningen har därvid icke berört frågan, huruvida behov föreligger av nya eller ändrade bestämmelser om avskrivning av sådana fordringar. Härom får utredningen nu anföra följande.
Nuvarande avskrivningsregler beträffande skatter — varmed här också förstås tullar —— kunna som framgått av det ovan sagda indelas i tre grup- per, nämligen dels de i uppbördsförordningen meddelade, dels de som gälla för kontrollstyrelsens skatteuppbörd och dels de generella, för alla statens fordringar gällande reglerna. Skillnaden i reglernas innehåll och tillämp— ningsområden har icke motiverats av skatternas olika karaktär eller den skiljaktiga utformningen av skatteuppbörden utan synes bero på tillfällig- heter. Utredningen har icke heller funnit något bärande skäl för ett bibehål— lande av olika avskrivningsbestämmelser för skilda slag av skatter.
Vad särskilt angår de nuvarande generella avskrivningsreglernas till- lämpning å skatter må framhållas att dessa regler, vilka numera anses otids- enliga, icke utformats med hänsyn tagen till de speciella omständigheter som böra beaktas vid avskrivning av skatter, såsom att de flesta skatter äro periodiskt återkommande fordringar mot en och samme gäldenär och att ett särskilt, kontinuerligt indrivningsförfarande finnes beträffande skatter. 1911 års KK om avskrivning synes från början icke ha varit avsedd att gälla
beträffande skatter men måste dock anses tillämplig å sådana skatteford- ringar för vilka andra avskrivningsregler icke meddelats. Att kungörelsen likväl icke lärer tillämpas i fråga om fordringar av nämnda slag torde sam- manhänga med att förfarandet vid upphörd av dessa skatter, t. ex. tull och kupongskatt, är sådant att indrivningsåtgärder endast sällan behöva vid- tagas. Trots detta torde avskrivningsbestämmelser icke böra saknas beträf- fande dessa skatter, därest den föreslagna avskrivningsförordningen blir antagen samt 1830 års KF och 1911 års KK om avskrivning i samband där- med upphävas.
Behovet av sådana avskrivningshestämmelser synes lämpligen kunna till- godoses genom att uppbördsförordningens stadganden om avskrivning bli gällande å hela skatteområdet. De nuvarande avskrivningsreglerna beträf— fande av kontrollstyrelsen uppburna skatter och acciser böra därvid upp- hävas. Som skäl härför kan främst åberopas, att flera skatter av samma slag uppbäras såväl av kontrollstyrelsen som av tullverket. Jämväl önsk— värdheten av enhetliga bestämmelser om avskrivning av skatter talar för upphävande av kontrollstyrelsens särskilda avskrivningsrätt.
Utredningen har funnit det lämpligaste sättet för genomförande av sitt sålunda angivna förslag vara, att en särskild författning utfärdas beträf— fande avskrivning av sådana skatter som icke avses i uppbördsförordningen. Författningsförslagets 1 5 har avfattats i överensstämmelse med det ovan sagda och torde icke behöva någon annan kommentar än att med skatt i förslaget avses detsamma som i förslaget till avskrivningsförordning, näm- ligen vad som i riksstaten angives vara bevillning.
Författningsförslaget avser även medgivande av ackord beträffande så- dana fordringar för vilka upphördsförordningens avskrivningsregler gälla; i denna del kommenteras förslaget i det följande. Jämväl beträffande behö- righeten att verkställa avskrivning må hänvisas till vad nedan anföres.
Medgivande av ackord
Medgivande av ackord beträffande skattefordran kräver f. 11. riksdagens medverkan.
Utredningen har hos överståthållarämbetet samt vissa länsstyrelser för— frågat sig angående behovet av bestämmelser om rätt att medgiva ackord beträffande skatter.
Överståthållarämbetet har som svar på denna förfrågan hänvisat till ett uttalande av Stockholms stads indrivningsverk, vari indrivningsverket gjort gällande att ett på lämpligt sätt använt konkursförfarande otvivelaktigt vore ett effektivt medel att utfå restförd skatt samt att redan konkursansökan vanligen ledde till betalning. Med hänsyn därtill ansåge indrivningsverket det vara i hög grad tveksamt huruvida behov förelåge av regler för godta- gande av ackordserbjudande vare sig i eller utan konkurs. Vissa fordringar som verket indriver hade uppkommit genom kriminaliserat förfarande, t. ex.
underlåtenhet att inleverera avdragen preliminär skatt eller att betala auto- mobilskatt, och i dessa fall skulle ett bifall till ackordserbjudande te sig stötande enligt allmän rättsuppfattning. Det vore även att befara, att möj- ligheten för gäldenär att erhålla ackord beträffande skatter etc. skulle i hög grad komplicera och försvåra indrivningsarbetet. Länsstyrelsen i Slock- holms län har funnit det tveksamt om behov förelåge av särskilda bestäm- melser om godtagande av ackordsförslag beträffande skatter och dylika fordringar, och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att den icke kunde finna att en sådan rätt skulle vara till fördel för statsverket.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har som eget yttrande i förevarande fråga åberopat ett utlåtande av en stadsfogde. Denne ansåg, att ackordsför- farande icke vore lämpligt beträffande sådana skattefordringar som äga förmånsrätt enligt 17 kap. 12 å handelsbalken . Däremot uttalades, att om bestämmelser funnes som möjliggjorde godkännande av förslag till ackord beträffande icke förmånsberättigade kronans fordringar skulle detta san- nolikt kunna bli ett led i skapandet av större smidighet i indrivningsför- farandet och möjliggöra avlägsnandet av åtskilliga osäkra fordringar från balanslängderna. Därtill komme den praktiska synpunkten, att förslag rö— rande ackord många gånger kunde tänkas övervägas och även vara värt ett godtagande men att förekomsten av en kronans oprioriterade fordran gjor— de att ackordsförslag ej kunde framläggas.
Av vad utredningen tidigare (s. 78) anfört framgår, att den nuvarande ordningen för medgivande av ackord beträffande kronans fordringar är ir— rationell och betungande för indrivningsförfarandet. Den negativa inställ— ning som några i saken hörda länsstyrelser intagit till tanken att införa ackordsbestämmelser beträffande skatter synes framför allt bottna i far- hågan, att aekordsmöjligheten skulle komma att missbrukas och att indriv— ningsförfarandet kunde försvåras genom att möjligheten ifråga bleve gälde— närerna bekant. Farhågan synes emellertid bero på ett missförstånd. De av Stockholms stads indrivningsverk anförda fallen, då konkursansökan visat sig vara ett effektivt medel att utfå restförd skatt, hänföra sig uppenbarli- gen icke till sådana situationer i vilka ackordsförfarande skulle bliva aktu- ellt därest bestämmelser härom funnes beträffande skattefordringar. Såda- na bestämmelser avse ju endast att möjliggöra en smidigare medverkan från kronans sida beträffande ackord i konkurs eller enligt lagen om ackordsför- handling utan konkurs eller vid 5. k. underhandsackord. I sistnämnda fall måste givetvis krävas medverkan från samtliga av ackordet berörda borge— närer, och så gott som undantagslöst kan ett ackordsförfarande komma i fråga endast då gäldenären verkligen är på obestånd. I sådana fall är väl kronan i samma läge som gäldenärens övriga borgenärer. Vanligen lärer indrivning av fordringar icke försvåras mera genom gäldenärens kännedom om möjligheten att erhålla ackord än genom hans kunskap om konkurs- förfarandet. Ur samhällelig synpunkt måste det väl även vara önskvärt att
ett billigt och tidsbesparande ackordsförfarande icke omöjliggöres enbart av den anledningen att kronan har skattefordringar å gäldenären.
Vad angår frågan huruvida skillnad bör göras mellan prioriterade och oprioriterade skattefordringar synes den kunna lösas genom en föreskrift om att ackordsförslag må bifallas endast därest det är förmånligt. Ett ac— kord, som frångår förmånsrättsordningen i konkurs, torde nämligen sällan bjudas. Om så likväl sker, är ackordsförslaget oftast att anse som oförmån- ligt och bör då icke bifallas.
Som skäl för utredningens åsikt i förevarande fråga må ytterligare fram- hållas, att de skatter som äro underkastade relativt kort och obrytbar pre— skriptionstid i de flesta fall torde vara värdelösa efter konkurs. Skillnaden i värde mellan en skattefordran som kvarstår efter konkurs och en fordran av sådant slag som upphört att gälla efter ackordsförfarande är således ofta tämligen illusorisk.
Utredningens förslag. En bestämmelse i enlighet med det ovan sagda om medgivande av ackord beträffande skatter som avses i uppbördsförordning- en har utredningen funnit lämpligen kunna införas genom tillägg av ett nytt stycke till 62 & nämnda förordning. Innehållet i bestämmelsen ansluter sig nära till motsvarande bestämmelse i avskrivningsförordningen; någon beloppsgräns har dock icke föreslagits beträffande länsstyrelses ifrågavaran- de rätt att medgiva ackord. Enligt utredningens mening må nämligen pröv— ningen av varje ackordsförslag beträffande sådana skatter som avses i upp- bördsförordningen utan olägenhet kunna anförtros länsstyrelserna. Beträf- fande de fall i vilka ett ackordsförslag kan anses vara fördelaktigt vill ut- redningen hänvisa till vad som i denna fråga anförts i motiven till förslaget till avskrivningsförordning.
Sedan ackord genomförts bortfaller fordran till den del den icke skolat gäldas enligt ackordsförslaget. Enär anledningen till att fordringen icke kun- nat uttagas till sitt fulla belopp ytterst är gäldenärens insolvens, synes den genom ackordet bortfallna fordringsdelen i bokföringsavseende böra be- handlas på samma sätt som fordran, vilken avskrivits enligt bestämmelser- na i 66 5 uppbördsförordningen, och icke som en avkortad fordran. Det kan erinras om att jämväl preskriberad skatt brukar anmälas till avskrivning. Att preskription inträtt torde nämligen regelmässigt sammanhänga med att en skattefordran icke kunnat uttagas till följd av sådan omständighet som enligt uppbördsförordningen må föranleda avskrivning. De närmare bokfö- ringsföreskrifter som kunna komma att erfordras till följd av utredningens förslag torde kunna utfärdas av riksrevisionsverket.
2 5 i utredningens förslag till förordning om avskrivning av vissa skatter innehåller, att i det av utredningen föreslagna tredje stycket i 62 å upp- bördsförordningen angivna villkor för medgivande av ackord rörande skatt skola gälla även beträffande övriga fordringar å vilka nämnda förordnings avskrivningsbestämmelser äga tillämpning. Bestämmelsen åsyftar dels skat-
ter som avses i 1 & författningsförslaget, dels skatter beträffande vilka upp- bördsförordningens stadganden om avskrivning äga tillämpning på grund av särskilda bestämmelser och dels vissa avgifter som icke äro skatter men som på grund av särskilda bestämmelser dock avskrivas enligt uppbörds— förordningens avskrivningsregler (s. 91). Förslaget har till följd, att även sistnämnda avgifter helt undantagas från den föreslagna avskrivningsför- ordningens tillämpningsområde.
Behörig myndighet m. m.
Enligt 67 5 första stycket uppbördsförordningen skall länsstyrelsen pröva frågan om bl. a. avskrivning av skatt och, där stadgade förutsättningar här- för föreligga, förordna om skattens avskrivning. Bestämmelsen avser givet- vis direkt endast de skatter m. m., som omnämnas i 1 5 förordningen. Läns- styrelsen är emellertid behörig att avskriva även samtliga ovan (5. 91) an— givna skatter och avgifter, för vilka förordningens avskrivningsregler gälla enligt särskilda bestämmelser, med undantag av sjömansskatt; behörighet att avskriva sjömansskatt tillkommer sjömansskattenämnden. Vidare äger kontrollstyrelsen avskriva accis och skatt, som skall inbetalas till styrelsen.
Utredningens förslag. Avskrivningsrätt skall enligt 3 5 författningsför— slaget tillkomma vederbörande centrala beskattningsmyndighet där sådan finnes. Med beskattningsmyndighet avses här, liksom i förordningen om för- farandet vid viss konsumtionsbeskattning, den myndighet som enligt vad i vederbörande skatteförfattning eller annorledes stadgas har att besluta om skattens fastställande. Avskrivning bör enligt utredningens mening endast kunna beslutas av central beskattningsmyndighet, således icke av t. ex. kon— trollstyrelsens och tullverkets lokala organ. Nu förevarande bestämmelse innebär exempelvis, att kupongskattenämnden äger avskriva kupongskatt, generalpoststyrelsen särskild skatt å vissa lotterivinster m. fl. stämpelskat- ter samt sjöfartsstyrelsen fartygsstämpel.
Beträffande sådana skatter, såsom t. ex. arvsskatt och gåvoskatt samt lag- farts- och inteckningsstämpel, vilka icke fastställas av central beskattnings— myndighet eller sådan myndighet underordnad förvaltning, föreslås veder- börande länsstyrelse skola äga avskrivningsrätt. Med vederbörande länssty- relse avses den länsstyrelse som fastställt skatten ifråga eller länsstyrelsen i det län där vederbörande beskattningsmyndighet, t. ex. underdomstol, är belägen. Utredningen har funnit det rationellt att åt länsstyrelserna anförtro rätten att avskriva sådana skatter som fastställas av vissa lokala beskatt- ningsmyndigheter, i synnerhet som indrivning av dessa skatter vid bristan- de betalning redan f. n. i viss utsträckning handhas av länsstyrelserna, t. ex. indrivning av arvsskatt. Utredningen vill erinra om att i betänkandet med författningsförslag rörande stämpel- och expeditionsavgifter (SOU 1961: 37) länsstyrelsen föreslås skola förordna om indrivning av alla stämpelavgifter,
vilka icke inbetalas genast efter tillsägelse (43 & förslag till förordning an- gående stämpelavgiften).
Behörighet att medgiva ackord beträffande fordran som avses i 2 5 har föreslagits skola anknytas till avskrivningsrätten. Att så sker synes vara ra- tionellt och torde icke kräva någon närmare motivering.
Beträffande den föreslagna övergångsbestämmelsen vill utredningen en-
dast erinra om vad ovan (s. 92) anförts angående önskvärdheten av enhetli— ga avskrivningsbestämmelser för hela skatteområdet.
7—620967
KAPITEL VI
Eftergift
Gällande bestämmelser och praxis
Gällande bestämmelser om eftergift ha icke kunnat utformas så generellt som vissa avskrivningsbestämmelser. Medan frågan om formerna och vill- koren för avskrivning av kronans fordringar faller under Kungl. Maj:ts av- görande, anses eftergift av sådan fordran, dvs. avstående från själva ford- ringsrätten, i princip kräva riksdagens godkännande. Bestämmelser om ef- tergift utgöras därför oftast av antingen riksdagens bemyndiganden för Kungl. Maj:t att själv meddela eftergift med eller utan rätt att delegera eftergiftsrätten till underordnad myndighet eller, särskilt vad avser lån, i författningar angivna förutsättningar för eftergift; enär skälen för dylik eftergiftsrätt oftast äro sociala eller näringspolitiska samt eftergiften enligt författningsbestämmelsen skall ske utan att särskilda skäl härför föreligga i det enskilda fallet, är nu avsedd eftergift i realiteten en form av statsbi— drag. Bestämmelser finnas även om rätt att eftergiva felaktigt utgivna löner samt bidrag av social karaktär. I vissa fall är det tveksamt, om eftergift av en bestående fordran avses eller om det endast gäller fastställande av ford— ringens storlek, t. ex. när fråga är om vissa taxor för utförda tjänster.
Ett till tiden icke begränsat bemyndigande för Kungl. Maj:t att eftergiva kronans rätt till återbetalning av löne- och pensionsbelopp, som felaktigt ut- betalts i strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser, föreligger enligt riksdagsskrivelse 565/1946. Bemyndigandet avser endast fordringar av nämnda slag, som icke överstiga 5 000 kronor, och förutsätter, att vid tillämpningen iakttagas de riktlinjer som angivits i den till grund för riksdagsskrivelsen liggande propositionen (375/1946). I denna hänvisas i fråga om de principer, som varit vägledande för Kungl. Maj:ts prövning av ifrågavarande ärenden, till en inom försvarsdepartementet upprättad promemoria, enligt vilken befrielse kunnat medgivas i fall sådana som föl- jande.
1) Genom den gjorda utbetalningen har statsverket tillgodogjort sig vissa tjäns- ter eller undsluppit vissa merkostnader (obehörigheten har kunnat anses vara av mera formell art).
2) Utbetalningen har eljest varit billig och skälig (formell brist att vederbörligt tillstånd icke inhämtats).
3) Utbetalningen har grundat sig på en i och för sig ursäktlig feltolkning av för- fattningsbestämmelserna.
4) Svårighet för redogöraren att indriva det för mycket utbetalta beloppet (då dödsfall mellankommit, pensionsavgång, mångfald svåranträffbara sakägare med ringa återbetalningsskyldighet för envar etc.).
5) ömmande skäl (beloppets storlek i förhållande till sakägarens ekonomiska möjligheter o. dyl.).
Principen om god tro, såväl hos redogöraren som hos sakägaren, har strängt upprätthållits.
I en del fall har det synts tvivelaktigt huruvida sakägaren varit juridiskt skyldig att återbetala (condictio indebiti). Till detta förhållande hava hittills de admini- strativa myndigheterna icke ansett sig höra taga hänsyn.
Med redogörare avses här den som förorsakat den felaktiga utbetalningen och med sakägare den som mottagit det felaktigt utbetalta beloppet. Den eftergift, varom här är tal, sammanhänger med Kungl. Maj:ts rätt att av »nåd» nedsätta redogörare i anmärkningsprocess ådömd skyldighet att er- sätta kronan av honom felaktigt utbetalt belopp. I denna fråga kan hänvi- sas till av utredningen tidigare avgivet betänkande om redogöraransvaret och anmärkningsprocessen (SOU 1960: 7)..
Departementschefen framhöll i propositionen bl. a. (s. 4), att såsom en allmän regel syntes böra fastslås att Kungl. Maj:t såvitt anginge utbetal- ningar som skett i strid mot bestämmelser, tillkomna under riksdagens med— verkan, finge utan riksdagens hörande besluta om befrielse från återbetal- ningsskyldighet endast i ärenden av mindre ekonomisk räckvidd, såvida icke samtidigt anvisades täckning från anslag till extra utgifter eller liknande anslag. Såvitt utredningen kunnat finna, gäller alltjämt denna av departe- mentschefen uttalade regel, till följd varav det alltså under sistnämnda för- utsättning föreligger en möjlighet för Kungl. Maj:t att utan riksdagens hö- rande eller bemyndigande eftergiva kronans fordringar.
Ett vidsträckt bemyndigande för Kungl. Maj:t beträffande flertalet lån av statsmedel har lämnats i riksdagens skrivelse 373/1940. Enligt detta bemyn- digande, som återfinnes i K Cirk 21/6 1940 (nr 677), äger Kungl. Maj:t, i den mån ej annat föranledes av för viss låneverksamhet meddelade särskil— da bestämmelser, biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmans konkurs samt även eljest vid gäldenärs eller löftesmans obestånd helt eller delvis eftergiva statens rätt så ock, där särskilt vägande skäl därtill föran- leda, medgiva betalningsanstånd även i fall då dylikt anstånd ej påkallas av gäldenärs eller löftesmans iråkade obestånd. Bemyndigandet omfattar såväl de flesta lån från statens utlåningsfonder som åtskilliga lån under fonden för låneunderstöd och vissa specificerade fonder; i detta avseende får hän- visas till cirkuläret. Kungl. Maj:t har även tillagts rätt att uppdraga åt myndighet, som förvaltar sådan fond för vilken bemyndigandet gäller, att besluta i de avseenden som eljest enligt bemyndigandet tillkomma Kungl. Maj:t, varom mera nedan.
Enligt riksdagsskrivelse 284/1959 äger Kungl.. Maj:t biträda ackord och eljest eftergiva statens rätt på grund av garantiätagande för lån avseende jordbrukets yttre och inre rationalisering samt för jordbruksegnahemslån och driftslån.
I proposition 55/ 1952 uttalade vederbörande departementschef, i anslut- ning till två ärenden angående vissa posttjänstemäns befrielse från betal- ningsskyldighet för brister i av dem omhänderhavda kassor, att riksdagen tidigare vid flera tillfällen i anledning av propositioner behandlat frågor om befrielse för posttjänstemän att ersätta i postkassor uppkomna brister. Ehu- ru här avsedda ärenden vore fåtaliga, syntes dock ärendenas art motivera det förenklade behandlingssätt som vunnes om dessa frågor kunde avgöras av Kungl. Maj:t. På hemställan av Kungl. Maj:t och statsutskottet beslöt riksdagen (skr. nr 295) bemyndiga Kungl. Maj:t att med anlitande av me- del från postverkets understödskassa helt eller delvis meddela befrielse från återbetalningsskyldighet vid brist i kassa inom postverket, då anledning funnes att antaga att bristen uppkommit genom felräkning och omständig- heterna i det särskilda fallet i övrigt vore sådana, att synnerliga skäl för befrielsen prövades föreligga.
Sedan ett antal år tillbaka har Kungl. Maj:t för ett budgetår i sänder be- myndigats eftergiva speciella fordringar, uppkomna inom försvarsväsendet. Bemyndigandet har formulerats som en rätt för Kungl. Maj:t att avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan på grund av för- lust av eller skada å krigsmakten tillhörig eller av krigsmakten med nytt— janderätt innehavd egendom, dels ock frågor om efterskänkande av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans eller av kro- nan med nyttjanderätt innehaft motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i äm- net gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.
Särskilda eftergiftshestämmelser finnas meddelade i ett flertal författ— ningar avseende statliga eller av staten garanterade län. Till att börja med må erinras om att för det fall Kungl. Maj :t medger avskrivning av lån, som med statlig kreditgaranti beviljats åt den som avlagt akademisk eller där- med jämförlig examen, av värnpliktslån eller av lån från värnpliktslånefon— den så skall lånet anses efterskänkt till belopp, för vilket avskrivning med- givits (se 5. 73 f.). I realiteten innebär alltså avskrivning i dylika fall ett ef- terskänkande. Beträffande räntefria lån för universitetsstudier (SFS 290/ 1939), vissa studielån till utlänningar (SFS 276/1957 och 436/1959) samt lån enligt allmänna studiehjälpsreglementet (SFS 326/1958) äger Kungl. Maj:t befria låntagares dödsbodelägare från skyldighet att återbetala låne- summan, där särskilt ömmande omständigheter äro för handen. Av annan karaktär är den Kungl. Maj:t tillkommande eftergiftsrätten beträffande vissa statliga lån, som lämnas av närings— eller socialpolitiska grunder. Någ- ra villkor för eftergift av dylika lån ha i allmänhet icke utsatts i författ- ningstext. Som exempel kunna nämnas lån av statsmedel för främjande av beredning, förvaring och avsättning av fisk (SFS 138/1934), statslån för anordnande av allmänna samlingslokaler m. rn. (SFS 367/1957) samt lån av statsmedel för inrättande av alkoholfria restauranger (SFS 145/1955), vilka lån till viss del kunna eftergivas av Kungl. Maj:t. Beträffande egna— hemslån (SFS 359/1957) har eftergiftsrätten fått den formen, att därest
Kungl. Maj:t icke meddelar bestämmelser om amortering av räntefri ståen- de del, skall densamma avskrivas; att dylik avskrivning innebär eftergift synes uppenbart. I detta sammanhang må erinras om vad som ovan (5. 74) anförts beträffande avskrivning av statslån till kollektiva tvätterier, vilken avskrivning också i realiteten avser eftergift. Från det hostadssociala om— rådet må nämnas avskrivning _ dvs. eftergift — av statsbidrag till anord- nande av pensionärshem m. m. (SFS 484/1958); dylik avskrivning är vill- korslös.
Beträffande eftergift av skatt må nämnas, att Kungl. Maj:t eller den myn- dighet Kungl. Maj:t förordnar äger, när synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av allmän varuskatt (7 & SFS 507/1959).
Riksbanken har av Kungl. Maj:t bemyndigats att beträffande ett flertal lånerörelser, som banken förvaltar, utöva den rätt till eftergift och medgi- vande av betalningsanstånd, som tillkommer Kungl. Maj :t på grund av riks- dagens ovannämnda bemyndigande (s. 99). Vidare äger riksbanken med- giva befrielse från återbetalningsskyldighet av statliga bosättningslån och stödlån till jordbrukare under vissa villkor, avseende låntagares ekonomiska situation (se 5. 74). Domänstyrelsen äger rätt att efterskänka viss del av inventarielån till kronotorpare under förutsättning att denne vid besiktning befunnits ha fullgjort sina skyldigheter för de gångna upplåtelseåren (27 & SFS 532/1943). Sociala synpunkter ha motiverat den eftergiftsrätt, som till- kommer utrikesdepartementets understödsnämnd beträffande belopp som av statsmedel lämnats svensk såsom ekonomiskt bistånd i utlandet (SFS 475/1953). Emellertid stadgas därjämte i den kungörelse som reglerar den- na eftergiftsrätt, att chefen för arvs- och ersättningsbyrån äger besluta om eftergift av dylik fordran, om han finner uppenbart att kostnaderna för in- drivning av fordringen icke skulle stå i rimligt förhållande till fordringens storlek. Bestämmelsen torde vara unik så till vida som indrivningssvårig- heter vanligen icke grunda eftergiftsrätt utan endast rätt att avskriva ford- ran. Ävenledes torde sociala synpunkter vara bakgrunden till riksförsäk- ringsverkets rätt att, därest ömmande skäl föreligga, i vissa fall medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av tilläggspensionsavgift (41 & SFS 552/1959) samt att helt eller delvis eftergiva skyldighet att återbetala folkpension som någon felaktigt uppburit (39 & SFS 431/1946; ä. gm SFS 258/1961). Liknande rätt äger socialstyrelsen vad angår skyldighet att åter- betala felaktigt uppburet allmänt barnbidrag (12 's" SFS 529/1947).
Vissa avgifter äger vederbörande förvaltningsmyndighet nedsätta eller be— fria från. Detta gäller t. ex. fyr— och båkavgift (10 & SFS 590/1958), ersätt- ning för uppdrag, som verkställts av meteorologiska och hydrologiska insti- tutet (SFS 191/1960), avgifter enligt lantbruksnämndstaxan (12 & SFS 317/1960) samt avgifter enligt lantmäteritaxan (26 å SFS 332/1960). I sist- nämnda fall synes dock beslut om nedsättning eller befrielse även kunna anses vara en tillämpning av bestämmelserna om avgifternas storlek. Lik- nande synpunkter synas böra anläggas på luftfartsstyrelsens rätt att med- giva nedsättning av eller befrielse från passagerar-, belysnings-, hangar- och
parkeringsavgifter enligt taxa, enär uttryckligen stadgats, att dylik nedsätt— ning eller avgiftsbefrielse ej må medgivas viss trafikant utan skall tillkom- ma envar trafikant, som uppfyller de för nedsättningens respektive avgifts- frihetens erhållande fastställda villkoren (Kungl. Maj:ts taxa 1/4 1958). En friare eftergiftsrätt innebär generalpoststyrelsens m. fl. affärsverks möjlig- het att medgiva avkortning och restitution av de avgifter, som dessa verk uppbära (se s. 72).
Ovan berörda bestämmelser härflyta i allmänhet ur riksdagens generella bemyndiganden att eftergiva kronans fordringar. Emellertid förekommer dessutom årligen ett antal riksdagsärenden, som avse eftergift av fordringar i individuella fall. Vanligen ha dylika ärenden sin uppkomst i Kungl. Maj:ts propositioner om eftergifter och »avskrivningar»; även >>avskrivning» torde här avse ett avstående från fordringsrätt. Utredningen har genomgått riks- dagsärenden av dylikt slag, som behandlats under åren 1950—1960, varvid följande inhämtats.
Under nämnda tidrymd har riksdagen fattat beslut i anledning av cirka 160 framställningar från Kungl. Maj:t om eftergift, helt eller delvis, av olika slags fordringar. Största antalet av dessa fordringar, nämligen 57 procent, har avsett skadestånd, medan affärsfordringar, frånsett skadestånd till följd av kontraktsbrott, ha utgjort 25 procent. Vidare må nämnas fordringar av— seende rättegångskostnader (5 procent) samt lån och statsbidrag (6 pro- cent). Ärenden rörande skattefordringar ha utgjort endast 2,5 procent och huvudsakligen avsett eftergift av nöjesskatt. Återstående 4,5 procent av ef- tergiftsärendena ha gällt mera ovanliga frågor, t. ex. eftergift av arvsmedel och skuldebrevsfordran av speciellt slag. Bland skadeståndsfordringarna ha cirka 35 stycken uppkommit inom krigsmakten, huvudsakligen till följd av olyckor i militär verksamhet. Skadeståndsfordringar, som hänföra sig till tjänstemans bristande kontroll över statsmedel eller underlåtenhet att iakt— taga villkor för försäljning av statlig egendom, ha föranlett 23 eftergifts- ärenden i riksdagen. En vanlig typ av ärenden av sistnämnda slag är efter- gift av jägmästares ersättningsskyldighet för det han förorsakat domänver- ket förluster genom att icke avkräva virkesköpare borgen för köpeskillingen. Ärenden om eftergift av skadestånd för vållande av eldskada å statens egen- dom i icke militära förhållanden ha utgjort 6 stycken. En ofta förekomman- de typ av skadestånd, som föranlett eftergift, avser skada som uppkommit till följd av att entreprenör icke fullföljt kontrakt, varvid staten för färdig- ställande av entreprenadarhetet åsamkats kostnader utöver kontraktssum— man. Sådana fordringar ha föranlett 10 eftergiftsärenden hos riksdagen. Utöver nu nämnda skadeståndsfordringar må nämnas 13 fall av fordringar på grund av grövre brott, såsom förskingring och förfalskning. Affärsford- ringsärenden ha i stort sett avsett antingen eftergift av köpelikvid för virke och skog samt andra domänverkets fordringar, såsom å arrenden och köpe— likvid för fast egendom (sammanlagt 42 ärenden), eller antagande av under- handsackord (4 ärenden); i sistnämnda fall ha riksdagens beslut inneburit bemyndigande för Kungl. Maj:t att godkänna avtalet om ackordet.
Beträffande skälen för eftergift må framhållas, att i de fall då gäldenären varit enskild person eller dödsbo ha så gott som genomgående ekonomiska eller sociala synpunkter haft betydelse för meddelande av eftergiften. Un- derstundom har dock eftergift här meddelats därför att rättspraxis ändrats efter fordringens tillkomst; så t. ex. har i ett par fall i underrättsdomar ålagd skyldighet att gälda ersättning till täckande av kostnader för släckan- de av skogsbrand eftergivits, enär enligt en högsta domstolens dom i annat mål av liknande slag sådan skyldighet ansetts icke utan stöd av lag kunna åläggas den som vållat branden. Andra än ekonomiska eller sociala skäl, vilka mera hänfört sig till fordringens uppkomstsätt eller vederbörandes grad av försumlighet, ha anförts för nedsättning av skadestånd. För efter- gift av militära skadestånd ha ofta åberopats de särskilda omständigheter som rådde vid den övning varunder skadan inträffade. Beteeknande är även försvarets eivilförvaltnings uttalande i ett eftergiftsärende (prop. 41/1955 p. 2), att viss hänsyn borde tagas till att botande av skada å materielen ofta föranledde så stor kostnad, att dess gäldande av enskild person tedde sig som en orimlig påföljd av ådagalagd försumlighet. Därmed torde vara ut— talat ett skäl, som många gånger medfört eftergift av skadestånd för för- störd statens egendom. Emellertid har ofta som grund för eftergift även åberopats vederbörandes välförhållande i tjänsten och stora arbetsbörda. För eftergift av skadestånd på grund av kontrakt har i ett par fall ansetts tala, att kontraktet icke kunnat fullföljas på grund av brist på arbetskraft eller vid eljest ändrade konjunkturer; någon gång har uttryckligen anförts, att till grund för kontraktet liggande anbud uppenbarligen icke varit realis- tiskt oeh därför ej bort ha godtagits. Då skadestånd som hänfört sig till grövre brott eftergivits har skälet härtill i allmänhet varit att skadevållaren avlidit och att dödsboets ekonomiska ställning varit svag; någon gång har emellertid skadevållarens psykiska tillstånd vid brottets begående motive— rat eftergift. Från skadevållares sida har ibland för eftergift åberopats att, därest den skadade egendomen varit försäkrad, vederbörande försäkrings- bolag med hänsyn till gällande bestämmelser icke kunnat föra regresstalan mot skadevållaren. Huruvida dylika resonemang medverkat till eftergift sy- nes emellertid tveksamt.
Beträffande rena affärsfordringar synas sociala synpunkter ha varit do- minerande vid eftergift av domänverkets fordringar å arrenden, virkesköp och dylikt. Det har här oftast rört sig om gamla fordringar, i flera fall från 1920-talet, varvid räntan ofta utgjort minst lika stort belopp som den ur— sprungliga fordringen. Någon gång har billighetsskäl varit framträdande, så— som uppenbar försämring av den arrenderade jorden. För bemyndigande att medgiva ackord synes den av Kungl. Maj :t i propositionerna härom uttalade åsikten, att ackordet vore ekonomiskt förmånligt, ha varit avgörande för riksdagens beslut. Eftergift av skyldighet att gälda kronan tilldömda rätte- gångskostnader har medgivits om gäldenären ansetts haft skäl att gå till process, dvs. om rättsläget varit ovisst före domens meddelande; givetvis har dock gäldenärens ekonomiska situation även varit sådan att eftergift
ansetts påkallad. Viss betydelse lärer också böra tillmätas den upplysning som försvarets civilförvaltning lämnat i eftergiftsärende av förevarande slag (prop. 26/1960 p. 3), nämligen att försäkringsbolag i allmänhet icke torde yrka ersättning för rättegångskostnader, om motparten åtnjutit fri rätte—
gång. Utredningens förslag
Den ovan lämnade översikten av gällande bestämmelser och praxis beträf- fande eftergift av statens fordringar ger vid handen, att beteckningen »avskrivning» ofta användes synonymt med »eftergift». Någon tvekan om vad som i det ena eller andra fallet avses torde dock vanligen icke råda. Så- lunda lärer det vara uppenbart att genom sådana riksdagens beslut, vari— genom fordran helt eller delvis >>avskrivits>>, fordringen i realiteten efter- skänkts till motsvarande belopp. I ärenden av samma slag har riksdagen nämligen stundom förordnat, att fordringen skall »eftergivas». Nedan avses med »avskrivning» detsamma som i utredningens förslag till avskrivnings- förordning och med »eftergift» ett rättsligt avstående från fordringsrätt.
En väsentlig skillnad föreligger mellan skälen för avskrivning och för eftergift. I huvudsak kan denna skillnad beskrivas så, att avskrivning sker i statens intresse av effektivitet i förvaltningen, nämligen då ingen eller ringa möjlighet föreligger att utfå betalning eller då indrivning av fordringen ifrå- ga skulle förorsaka mer arbete och kostnad än vad som kan anses skäligt, medan vid eftergift av fordran syftet i allmänhet torde vara att av humani- tära eller andra skäl befrämja gäldenärens sociala eller ekonomiska intres— sen. Det kan t. ex. i dylika fall vara ekonomiskt möjligt att få avbetalningar å fordringen under gäldenärens hela återstående levnad, men av humani- tära skäl anses gäldenären icke böra betungas med en alltför stor skilld- börda; härtill kan komma att beträffande skadeståndsfordran den .skuld som gäldenären har att betala icke står i rimlig proportion till den oaktsam— het eller försummelse som förorsakat skadan. Det förekommer dock sällan att en fordran helt eftergives, utan eftergiften meddelas vanligen i den formen, att om ett mindre belopp inbetalas före viss tidpunkt så skall åter— stående del av fordringen anses eftergiven. En annan typ av eftergift är så- dan som författningsenligt skall äga rum av t. ex. vissa statliga lån, då stad— gade förutsättningar därför äro för handen. Bestämmelserna härom äro of— tast grundade på närings— eller socialpolitiska skäl, och eftergiften står där- för såsom ekonomisk företeelse statsbidraget nära.
Utredningen har i annat sammanhang (s. 78) behandlat det slags eftergift som meddelas genom antagande av ackord, vare sig fråga är om s. k. under- handsackord, ackord i konkurs eller ackord enligt lagen om ackordsför- handling utan konkurs, samt har därvid föreslagit vissa bestämmelser om rätt att medgiva ackord. Ehuru antagande av ackord såtillvida innebär en eftergift, att fordringen upphör till den del den icke gäldas genom ackordet, medan en blott avskriven fordran alltjämt är rättsligen gällande, skall dock
medgivande av ackord och avskrivning ske efter i huvudsak samma, rent ekonomiska bedömningsgrunder. I båda fallen rör det sig nämligen enbart om överväganden beträffande fordringens faktiska värde. Utredningens syn- punkter nedan ha därför icke avseende å ackordsfallen, där ej så uttryck- ligen angives.
Om det är tveksamt huruvida en fordran föreligger som kan med fram- gång göras gällande, så uppstår frågan hur då skall förfaras. Något entydigt svar lärer icke kunna givas på den frågan, utan får den bedömas från fall till fall allt efter fordringens mer eller mindre klara beskaffenhet. Är tveksam- heten om fordringens bestånd tämligen ringa, bör fordringen i regel göras gällande med all erforderlig kraft, men ju mera tveksamheten ökar desto större anledning föreligger att framgå med försiktighet och gott omdöme, så att statsverket icke betungas med onödiga rättegångs- eller andra in- drivningskostnader. Bedömes t. ex. utsikten vara ungefär lika stor att vinna som att förlora en process rörande fordringen, synes en uppgörelse vara att förorda, om genom densamma statsverket tillerkännes cirka halva ford- ringsbeloppet. I avsevärt mera tveksamma fall, och i synnerhet då det tillika icke är fråga om särskilt stora belopp, synes fordringsanspråket icke mot den förmente gäldenärens bestridande höra i fortsättningen göras gällande. Ehuru i dylika fall viss likhet föreligger mellan en förlikning och en efter- gift av fordran till viss del samt mellan en underlåtenhet att genom proces- suella åtgärder fullfölja ett framställt krav och en avskrivning av fordran, är det dock tillika en väsentlig skillnad dem emellan. För att en fordran skall kunna i teknisk mening helt eller delvis avskrivas eller eftergivas lärer nämligen krävas, att den av borgenären anses vara åtminstone tämligen klar. Att i brist på fullgod bevisning rörande fordringens existens »föredraga en mager förlikning framför en fet process» eller helt avstå från att göra fordringen gällande innebär alltså icke att fordringen delvis eftergives eller att den avskrives, allt i den mening som utredningen inlägger i dessa båda begrepp. Några allmänna bestämmelser om hur med statens tvistiga ford- ringar skall förfaras äro icke meddelade, och därför får det f. n. ankomma på vederbörande myndigheter att under sedvanligt ämbetsansvar handlägga uppkommande frågor härom efter sakens beskaffenhet i varje särskilt fall. Därvid kan det säkerligen understundom inträffa att gällande bestämmelser om avskrivning och eftergift, i den mån sådana äro meddelade, kunna till- lämpas även då fråga är om fordringsanspråk, vilkas berättigande motpar- ten bestrider. Men där så icke är fallet, gäller vad nyss sagts. Härutinnan föreslår utredningen ingen ändring. Om det vore möjligt att för statens tvis- tiga fordringar författningsmässigt gradera en skala alltefter den större eller mindre utsikten att med framgång göra fordringarna rättsligen gällande, skulle man visserligen med ledning av en sådan skala kunna meddela före- skrifter om hur olika myndigheter hade att i särskilda fall förfara med de av dem förvaltade tvistiga fordringarna. Då det emellertid uppenbarligen icke är möjligt att upprätta en sådan skala av beskaffenhet att giva ens nå- gotsånär klar ledning för myndigheternas behandling av de särskilda ford-
ringsärendena, har utredningen som sagt nödgats avstå från att framlägga förslag i ämnet. Något större behov av bestämmelser härutinnan torde för övrigt knappast föreligga. Det alldeles övervägande antalet tvistiga ford- ringar är nämligen otvivelaktigt att hänföra till sådana myndigheters äm— betsområden vilka äga fullgod förmåga och erfarenhet att omdömesgillt av— göra hur med sådana fordringar lämpligen hör förfaras. Och annan myn- dighet har ju möjlighet att beträffande sådana spörsmål inhämta råd och anvisningar hos någon sakkunnig myndighet, en utväg som redan f. n. an- litas och som, därest utredningens förslag till kungörelse om bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar blir antaget, kommer att motsvaras av en rättighet att erhålla respektive skyldighet för vissa myndigheter att lämna svar på bl. a. spörsmål av förevarande slag.
Erinras må i detta sammanhang att fråga givetvis icke är om eftergift av fordran, då vid förhandling med skadevållare statlig myndighet på grund av lagregler om begränsning eller jämkning av ansvar för vållad skada kräver skadestånd till lägre belopp än skadans storlek. Om sådant begränsat ska— deståndsansvar föreskrives exempelvis i sjölagen och luftfartslagen. Jämk- ning av skadestånd kan vidare ske på grund av medvållande, och i en offent— lig utredning om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958: 43) har föreslagits en bestämmelse, enligt vilken skadeståndsansvar som någon ådra- git sig i tjänsten må jämkas med hänsyn till i bestämmelsen närmare an- givna omständigheter. Därest myndighet med stöd av betämmelser av nämn— da slag >>avstår» från att kräva ersättning för hela storleken av en skada, innebär ju detta endast att myndigheten till undvikande av process föregri— per domstols lagtillämpning. Att föreslå närmare regler om huru i dylika fall skall förfaras torde knappast vara erforderligt eller ens möjligt och lärer i vart fall icke omfattas av utredningens uppdrag.
Utredningen har icke heller funnit påkallat att föreslå någon ändring i de eftergiftshestämmelser som f. n. finnas meddelade beträffande fordringar av särskilt slag, t. ex. gällande vissa lån av statsmedel eller grundade å taxor eller andra avgifter. Dessa bestämmelser äro antingen uttryck för det ändamål, som man avsett att uppnå med en statlig åtgärd, eller eljest be- tingade av humanitära eller affärsmässiga skäl. Förefintliga bestämmelser av nämnda slag synas vara välgrundade och fylla praktiska behov.
Vad utredningen ansett sig böra särskilt överväga är därför i första hand frågan, huruvida behov föreligger av ändrade eller utvidgade bestämmelser av generell art om eftergift av statens fordringar. Besvaras denna fråga ja- kande, anmäla sig även frågorna, vilka fordringar som böra omfattas av be— stämmelserna samt vilken eller vilka myndigheter som skola äga tillämpa dem. Härom vill utredningen framhålla följande.
För eftergift av statens fordringar har, bortsett från den fr. o. m. den ] januari 1962 upphävda s. k. leuterationsrätten i anmärkningsmål, riks- dagens medverkan ansetts böra krävas, vare sig denna sker i form av be- myndigande för Kungl. Maj:t eller något Kungl. Maj:t underordnat organ att eftergiva fordringar till visst högsta belopp eller av visst slag eller fråga
är om eftergift i individuella fall. Åtskilliga typer av ärenden rörande efter- gift i individuella fall komma årligen under riksdagens prövning, nämligen eftergift av skadestånds- och affärsfordringar samt fordringar å rättegångs- kostnader. För eftergift av dylika fordringar har en viss praxis utbildats, vilken tillämpas redan vid Kungl. Maj:ts bedömande av ärendena. Detta torde vara skälet till ett statsutskottets avslagsyrkande å en motion år 1950 angående eftergift av skadestånd (SU utl. nr 80), varvid utskottet bl. a. ut- talade att enligt utskottets mening den föreliggande frågan vore av beskaf- fenhet att Kungl. Maj:t borde i första hand pröva densamma (jfr SU utl. 159/1957). Beträffande de vanligen förekommande skälen för eftergift av nu avsedda fordringar får utredningen hänvisa till vad som ovan (s. 103 f.) anförts.
Utredningen har funnit starka skäl tala för att vissa typer av eftergifts- ärenden skola få avgöras annorledes än i form av riksdagsbeslut. Härigenom skulle åstadkommas viss lättnad i såväl riksdagens som Kungl. Maj:ts ar- betsbörda, varjämte ärendena skulle kunna handläggas snabbare. Av sär- skild betydelse i sistnämnda hänseende vore, om frågor rörande ackord icke behövde underställas riksdagens prövning. Det lärer icke kunna göras gäl- lande, att eftergiftsärendena i allmänhet äro av sådan betydelse att de alltid böra underkastas riksdagens prövning; dylika ärenden torde tvärtom — ur statshushållningens synpunkt — vara av mindre vikt än åtskilliga ärenden beträffande disposition av statsmedel, i vilka Kungl. Maj:t eller annan myn- dighet äger besluta. I synnerhet gäller detta om det slags ärenden som ut- redningen i första hand här avser, nämligen rörande skadestånd, affärs-, arrende- och hyresfordringar samt fordringar å rättegångskostnader, vilka ärenden tillsammans utgjorde 87 % av riksdagens eftergiftsärenden åren 1950—1960. Ytterligare avser utredningen här eftergift av fordringar hos he- fattningshavare å felaktigt utbetalta löne— och pensionsbelopp. Härvidlag gäller f. n., att Kungl. Maj:t äger viss eftergiftsrätt, vilken dock är begrän- sad till ärenden rörande belopp om högst 5 000 kronor (rskr ööö/1946) samt torde avse fordran hos såväl betalningsmottagaren (sakägaren) som redogö- raren. Efter redogöraransvarets avskaffande synes eventuell fordran hos re- dogörare på grund av dennes felaktiga disposition vara att hänföra till ford- ran å skadestånd. En mer allmän rätt att utan riksdagens medverkan efter- giva statens fordringar av t. ex. sociala eller andra humanitära skäl torde däremot icke böra ifrågakomma med hänsyn till svårigheten att åstadkom- ma en jämn och rättvis tillämpning samt risken att obehöriga hänsyn skulle påverka avgörandet i enskilda fall.
En ändrad ordning för eftergift av statens fordringar bör enligt utred— ningens mening i första hand åstadkommas genom att Kungl. Maj:t erhåller riksdagens bemyndigande att avgöra ovan angivna ärenden rörande eftergift av fordringar uppkomna inom affärs—, arrende- eller hyresförhållanden, ska- deståndsfordringar, fordringar avseende rättegångskostnader samt ford- ringar avseende felaktigt utgivna löne- eller pensionsbelopp. Dessa ärenden torde icke kunna anses viktigare än sådana i vilka fråga är om eftergift av
statliga lån i de fall där enligt riksdagens bemyndigande eftergiftsrätten till- kommer Kungl. Maj:t. Vidare må erinras om att en viss praxis utbildats be- träffande riksdagens eftergiftsärenden. Någon motsättning mellan Kungl. Maj:t och riksdagen angående principerna härför föreligger icke, såvitt ut— redningen kunnat bedöma. I de eftergiftsärenden som riksdagen behandlat under åren 1950—1960 har Kungl. Maj:ts hemställan genomgående bifallits, och i ett par fall har riksdagen t. o. m. medgivit större eftergift än Kungl. Maj:t föreslagit. lnsyn i tillämpningen av ett bemyndigande att eftergiva nu ifrågavarande kategorier av fordringar kan beredas riksdagen genom att Kungl. Maj:t årligen informerar riksdagen om de eftergiftsbeslut som med- delats med stöd av bemyndigandet. Av praktiska skäl synes emellertid dy- lik redovisning ej böra avse eftergift av fordringar vilkas kapitalbelopp icke överstiga 5 000 kronor.
Andra kategorier eftergiftsärenden än sådana som enligt utredningens förslag här ovan skola kunna avgöras utan riksdagens medverkan hänföra sig till sådana fordringar som gälla lån, statsbidrag, skatter och kronan till- fallna arv. De ha sammanlagt utgjort 10 % av riksdagens eftergiftsärenden under åren 1950—1960. Övriga, tidigare icke omnämnda typer av ärenden ha utgjort endast 5 stycken under samma period. Beträffande samtliga des- sa slags ärenden har utredningen ansett den nuvarande ordningen för efter— gift böra bibehållas, särskilt på grund av ärendenas ringa antal. Härtill kommer att, då Kungl. Maj :t redan äger vidsträckt rätt att eftergiva låne- fordringar antingen enligt vederbörande låneförfattning eller på grund av riksdagens generella bemyndiganden, ytterligare bestämmelser härom icke synas erforderliga. Det torde ej heller böra komma i fråga att förläna Kungl. Maj:t generell rätt att eftergiva skatter. Övriga slag av eftergiftsärenden äro av heterogen natur, och ärendenas totala antal är ringa; utredningen har funnit dessa ärenden icke böra omfattas av bemyndigandet för Kungl. Maj:t redan av det skälet, att bemyndigandet i så fall knappast skulle kunna givas erforderlig precisering.
I detta sammanhang vill utredningen emellertid erinra om vad som på s. 62 anförts om arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt. När det gäl— ler hos staten anställda arbetstagare kan alltså kronan själv bliva betal- ningsskyldig för arbetstagarens skatt. Förutsättning härför är att den myn- dighet, hos vilken den skattskyldige är anställd, underlåtit att göra veder— börligt skatteavdrag vid löneutbetalningen. Eftersom en sådan försum- melse regelmässigt kan ledas tillbaka till någon tjänsteman som det åle- gat att ombesörja skatteavdraget, får kronan i sin tur ett regressanspråk mot denne tjänsteman för vad kronan nödgats utgiva i skatt. Detta anspråk torde närmast ha karaktären av skadeståndsanspråk med anknytning till den grupp av fordringar som här angivits avse felaktigt utgivna lönebelopp. I många fall lärer tjänstemannen kunna förebringa sådana skäl för sin un— derlåtenhet att verkställa skatteavdrag att det med kännedom om dessa kan framstå som obilligt att helt eller delvis utkräva det betalningsansvar som
på grund av försummelsen må lagligen åvila honom. Utredningen utgår därför från att det bemyndigande att eftergiva kronans fordringar som i det följande föreslås skall givas en sådan tolkning att detsamma avser även sådana kronans regressfordringar som här berörts.
Ytterligare har utredningen haft anledning taga ställning till frågan hu- ruvida Kungl. Maj:t, i likhet med vad som är fallet beträffande bemyndi- gandet för Kungl. Maj:t att biträda ackord och eljest eftergiva statens rätt med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m., bör äga uppdraga åt underordnad myndighet att besluta i sådana eftergiftsärenden som om- fattas av det föreslagna bemyndigandet. Enligt utredningens mening bör möjlighet härtill beredas, enär därigenom åtskilligt dubbelarbete skulle kun- na undvikas. Garantier mot missbruk av en dylik rätt kunna åstadkommas genom att dels eftergiftsrätten delegeras endast till myndigheter med till- räcklig kännedom om praxis i eftergiftsärenden, dels Kungl. Maj:t medde- lar närmare villkor för rättens utövande, dels rätten begränsas till att avse smärre fordringar och dels skyldighet ålägges ifrågavarande myndigheter att redovisa sina eftergiftsheslut för Kungl. Maj:t. Huruvida en delegerad ef— tergiftsrätt skall avse samtliga eller endast vissa typer av de fordringar som Kungl. Maj:t äger eftergiva bör prövas från fall till fall, främst med hänsyn till de fordringar som bruka uppkomma inom vederbörande myndighets äm- betsområde.
Beträffande frågan till vilka myndigheter eftergiftsrätt må delegeras vill utredningen förorda, att sådan rätt tillägges de myndigheter som enligt ut- redningens förslag till bevakningskungörelse skola få behörighet att oavsett beloppets storlek avskriva fordran och medgiva ackord, dvs. försvarets civil- förvaltning, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammar— kollegiet och domänstyrelsen. Enligt utredningens mening måste dessa myn- digheter anses väl skickade att även handlägga eftergiftsärenden, De flesta av de eftergiftsärenden som f. n. bliva föremål för riksdagens prövning hän- föra sig till fordringar, uppkomna hos de affärsdrivande verken eller inom försvarsväsendet.
Enligt utredningens mening bör vid meddelande av villkoren för myndig— hets eftergiftsrätt betonas, att eftergift av fordran skall medgivas endast i undantagsfall, varvid bör komma i betraktande gäldenärens ekonomiska och sociala situation, särskilt sådana ömmande omständigheter som kunna före— ligga när gäldenär avlidit och efterlämnat mindre bemedlade arvingar, ford- ringens art och sättet för dess uppkomst samt gäldenärens villighet att be- tala o. dyl.; vid skadeståndsfordringar må särskilt beaktas graden av visad oaktsamhet eller försumlighet i förhållande till skadeståndets storlek.
Kungl. Maj:ts rätt att delegera sin eftergiftsrätt enligt ovan föreslagna bemyndigande bör icke avse fordran, vars kapitalbelopp överstiger 5000 kronor; en redovisning för beslut om eftergift bör för varje budgetår av- lämnas till vederbörande statsdepartement.
Utredningen får alltså till fullgörande av sitt uppdrag i vad det avser for- merna för eftergift av kronans fordringar föreslå, att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens bemyndigande
dels att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, eftergiva kronans fordringar av följande slag, nämligen
1. fordringar, uppkomna inom affärs-, arrende- eller hyresförhållanden ;
2. skadeståndsfordringar;
3. fordringar, avseende rättegångskostnader; samt
4. fordringar, avseende felaktigt utgivna löne— eller pensionsbelopp; dels ock att, i den omfattning så prövas lämpligt, uppdraga åt underord— nad myndighet att besluta i fråga om eftergift av fordringar av nämnda slag, vilkas kapitalbelopp icke överstiga 5 000 kronor.
KAPITEL VII
Speciella frågor
Behörighet att försälja fast egendom i vissa fall
Gällande bestämmelser och praxis. Utredningen vill nedan beröra en fråga, som har samband med bevakning och indrivning av kronans fordringar, nämligen spörsmålet om rätten att försälja fast egendom, som statlig myn- dighet förvärvat för skyddande av en intecknad fordran eller eljest i sam- band med indrivning av fordran.
I proposition 143/1940 framhölls (s. 3), att det i 5 77 regeringsformen stadgade förbudet att utan riksdagens samtycke avhända kronan dess fasta egendom dåmera i princip omfattade all kronans fasta egendom och ej endast — såsom från början torde varit fallet — den fasta egendom vilken avsåge att bereda staten inkomst. Av en inom finansdepartementet verkställd utredning framginge emellertid, att en praxis uppkommit att i vissa fall verk- ställa försäljning av fast statlig egendom utan riksdagens samtycke. Det hade därvid varit fråga om fastigheter som utgjort en rent tillfällig och av riksdagen icke prövad placering av statsförmögenheten. Utan riksdagens samtycke hade sålunda verkställts försäljning av fast egendom, där såväl inköpet som försäljningen av egendomen utgjort ett led i realiserandet av en rätt, som tillkommit staten på grund av en lånesäkerhe't. Inom statskon- toret förelåge en tämligen stadgad praxis att, därest skälig köpeskilling kunde erhållas, utan särskilt bemyndigande försälja fastigheter, som äm- betsverket under sin låneförvaltande verksamhet inropat å exekutiv auk- tion för skyddande av statsverkets rätt.
Departementschefen uttalade i propositionen bl. a., att dittillsvarande praxis syntes vara av väsentligt värde, när det gällde att vid fondförvalt- ningen bevaka kronans intressen. Det vore därför önskvärt, att klarhet vunnes om att denna praxis finge äga fortsatt tillämpning, intill dess att en prövning av frågan i hela dess vidd kunde komma till stånd. Departe- mentschefen hemställde att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens ytt- rande rörande befogenheten för förvaltningsmyndighet att utan inhämtan- de av särskilt tillstånd försälja fastighet i sammanhang med att den av myndigheten inropats till skyddande av en kronans fordran i fastigheten. Riksdagen (skr. nr 277) uttalade i anledning av propositionen bl. a., att riksdagen ej hade velat motsätta sig det däri framförda förslaget att vid försäljning av fastigheter, som kronan nödgats inköpa för skyddandet av
sin fordringsrätt, tills vidare finge tillämpas den praxis som departements- chefen berört. Riksdagen förväntade emellertid, att det i utsikt ställda över- vägandet snarast ägde rum.
Övervägandet av frågan om enhetligare bestämmelser rörande avyttring av kronans fasta egendom redovisades i proposition nr 241 till 1942 års riksdag. Till grund härför hade lagts ett av statskontoret utarbetat förslag, att Kungl. Maj:t måtte inhämta bl. a. dels (inom. A) riksdagens förklaring, att 5 77 regeringsformen icke utgjorde hinder för statsmyndighet att _— i anslutning till gällande praxis _— utan särskilt bemyndigande försälja sådan fast egendom, vilken av kronan inropats å exekutiv auktion eller eljest för— värvats för realiserandet av en rätt som tillkommit kronan på grund av låne— eller annan säkerhet, dels ock (mom. B 1) riksdagens medgivande att för budgetåret 1942/43 utan riksdagens hörande i det enskilda fallet bl. a. besluta om försäljning av sådan fast egendom, vilken av kronan antingen — utan medgivande av riksdagen —— särskilt förvärvats som objekt för placering av fondmedel eller ock i samband med övertagande av sådana medel övergått i kronans ägo. Styrelserna för kommunikationsverken hade beträffande denna del av förslaget uttalat önskemål om att uttryckliga fö- reskrifter rörande avyttrandet av egendom, som inropats å exekutiv auk- tion för skyddande av en kronans fordran, måtte meddelas att gälla för hela statsförvaltningen. Beträffande den föreslagna formen för riksdagens förklaring rörande försäljning av fastigheter, som förvärvats till skyddan— de av en kronans fordran, framställde justitiekanslersämbetet följande erin- ringar.
Förslaget kan anses innebära att riksdagen skulle giva en för framtiden gällande förklaring av grundlagsstadgandet. Sådan förklaring av grundlagarna må emellertid enligt 5 83 regeringsformen stadgas endast på det sätt, som bör iakttagas vid änd- ringar i dem. Skall det förfarande, som omförmäles i berörda punkt, erhålla ut— trycklig sanktion, torde detta därför 'böra ske i annan form än den föreslagna, må- hända enklast genom ett bemyndigande, i den mån sådant kan lämnas utan grund- lagshinder. Det torde väl emellertid kunna anses tillfyllest, om niotiveringsvis riks- dagens anslutning till rådande praxis vinnes.
Departementschefen uttalade i förevarande fråga (s. 27), att den i mom. A av statskontorets förslag omnämnda praxis vid den statliga fondförvalt- ningen, att förvaltningsmyndigheten utan inhämtande av vare sig Kungl. Maj:ts eller riksdagens samtycke avyttrade fast egendom som förvärvats till skyddande av en statens fordran, borde genom uttrycklig delegation av Kungl. Maj:t tillkommande befogenhet bibehållas i sin nuvarande form. Den— na praxis syntes, såsom framhållits redan vid anmälan av propositionen nr 143 till 1940 års lagtima riksdag, vara av väsentligt värde när det gällde att vid fondförvaltningen tillvarataga kronans intressen. Uttryckliga före— skrifter torde i enlighet med vad styrelserna för kommunikationsverken framhållit böra meddelas i ämnet. De under mom. B 1) i förslaget om— nämnda försäljningarna av fastigheter, som utan riksdagens medgivande särskilt förvärvats i och för placering av fondmedel eller som övergått i
kronans ägo i samband med övertagande av dylik-a medel, borde däremot —— såsom statskontoret förutsatt — endast få verkställas efter Kungl. Maj:ts prövning. Särskilda föreskrifter därom syntes icke vara påkallade. Det kunde icke vara föremål för tvekan att administrativ myndighet hade att underställa Kungl. Maj:t dylika försäljningsfrågor.
Departementschefens ovan återgivna uppfattning föranledde icke någon erinran från riksdagen (JU utl. nr 55, rskr nr 388). Kungl. Maj:t utfär- dade den 30 juni 1942 ett cirkulär till förvaltningsmyndigheterna (SFS nr 612) med vissa föreskrifter om försäljning under budgetåret 1942/43 av kro— nan tillhörig fast egendom m. m. Cirkulärets bestämmelser, vilka i princip förnyats att gälla för varje följande budgetår, senast genom SFS 247/1962, beröra emellertid endast riksdagens varje år lämnade bemyndiganden för Kungl. Maj:t att försälja kronoegendom och frågor i samband därmed; några allmänna föreskrifter angående försäljning av fast egendom som för- värvats till skyddande av statens fordran synas däremot icke ha utfärdats. Erinras må, att Kungl. Maj:t i ovannämnda 1942 års cirkulär förklarat sig vilja sedermera, på framställning av central förvaltningsmyndighet, pröva i vilken utsträckning och på vilka villkor befogenhet att i andra fall själv- ständigt handha försäljning m. 111. av fast kronoegendom skulle åt myn- digheten upplåtas. Efter särskild framställning därom har Kungl. Maj:t den 15 febr. 1946 bemyndigat statens byggnadslånebyrå —— numera bostads— styrelsen — att försälja sådan fast egendom eller tomträtt, som av byrån inköpts å exekutiv auktion till skyddande av någon av byrån bevakad stats— verkets fordran.
Utredningen. Av ovanstående torde framgå, att statlig myndighets rätt att försälja fast egendom som förvärvats för skyddande av en statens ford- ran är tämligen oklar. Tidigare praxis, som återgivits i ovannämnda propo- sition till 1940 års riksdag och godkänts av riksdagen, synes i viss mån ha ändrats genom departementschefens uttalande i 1942 års proposition i ämnet, att denna praxis borde bibehållas i sin nuvarande form genom ut— trycklig delegation av Kungl. Maj:t tillkommande befogenhet; sådan dele— gation har såvitt utredningen erfarit endast lämnats i ett fall. Härtill kom- mer att departementschefens sistnämnda uttalande endast berör praxis vid den statliga fondförvaltningen, medan tidigare praxis — i vart fall såsom den återgivits i rskr 277/1940 — avsett all fast egendom, som kronan nöd- gats inköpa för skyddande av sin rätt. Icke heller statskontorets ovan- nämnda förslag (5. 112) torde lösa frågan i hela dess vidd, enär det har av— seende endast å realiserandet av sådan rätt som tillkommit kronan på grund av låne- eller annan säkerhet. Fall kunna givetvis inträffa, då fast egendom inropas för skyddande av annan fordringsrätt än sådan för vilken inteckning i fastigheten utgör säkerhet.
Utredningen har velat fästa uppmärksamheten på ovannämnda förhållan- den, enär den nuvarande osäkerheten beträffande myndigheternas behörig— het att försälja fast egendom synes försvåra ett effektivt tillvaratagande
av kronans rätt. I vissa fall medför osäkerheten olägenhet även för gälde- när, nämligen då fastighet, som inropats till en så låg köpeskilling att kro— nans fordran icke kunnat gäldas ur den, sedermera kan försäljas till högre köpeskilling. Oftast torde nämlxigen gäldenärens skuld i dylika fall efter- skänkas till belopp som motsvarar skillnaden mellan kronans försäljnings- och inköpspris.
Täckande av vissa medelsbrister
När kronan förorsakats förlust av penningmedel, exempelvis genom stöld, förskingring, brand eller annan dylik orsak, uppstår i vissa fall frågan om täckande av den brist som på grund av förlusten uppkommit, bokförings— mässigt sett. Den statliga bokföringen är i princip en kassabokföring. Om förlusten hänför sig till sådana inkomster som ännu icke redovisats, såsom fallet är exempelvis när skattemedel eller böter tillgripas av den som upp— burit dem, erfordras därför intet särskilt anvisande av täckningsmedel, utan kronans förlust kommer till uttryck endast i minskade intäkter. Om för- lusten avser anslagsmedel eller statsregleringsfondens tillgångar, erfordras däremot i princip en särskild medelsanvisning till ersättande av den upp- komna propriebalansen hos vederbörande myndighet. För detta ändamål bruka medel anvisas från vederbörande huvudtitels anslag till extra utgif- ter eller, om det gäller större belopp, från anslaget till oförutsedda utgifter. Detta gäller dock icke beträffande affärsverkens förluster av nämnda slag; dessa täckas av driftmedel. Vidare må erinras om att till täckande av för- luster å statens kapitalfonder årligen anvisas anslagsmedel, varförutom fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster här kan tagas i anspråk.
Ytterligare ett undantag finnes numera från regeln, att för täckande av medelsförluster disponeras anslag för extra utgifter eller anslaget till oför— utsedda utgifter. Fr. o. m. budgetåret 1960/61 kunna nämligen såsom pro— priebalanser redovisade medelsbrister inom försvarsväsendet täckas av me— del, anvisade å ett särskilt anslag under fjärde huvudtiteln (E 13). Depar— tementschefen framhöll i denna fråga bl. a. (prop. l/IV p. 187) att medel för täckning av såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räken— skaper redovisade medelsbrister som regel erfordrades årligen. Det syntes därför lämpligt att ett särskilt förslagsanslag uppfördes för ändamålet under avsnitt E. Diverse. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att pröva vilka medelsbrister som borde få täckas av medel från anslaget.
Riksdagen godtog vad som föreslagits i denna del av propositionen (SU utl. nr 4 p. 171, rskr nr 4).
Utredningens förslag. Anledningen till att utredningen ansett sig böra beröra förevarande fråga, som har visst samband med bevakning av kro— nans fordringar, är närmast den att det nuvarande förfarandet — förlustens täckande genom att medel anvisas å anslag för extra utgifter eller med
riksdagens medgivande utanordnas från trettonde huvudtiteln — enligt ut- redningens mening är onödigt omständligt och därför torde kunna rationali— seras. Det är ju i förevarande fall icke fråga om godkännande av en utgift utan endast om överföring av medel till redan beviljade anslag som obehö— rigt decimerats. Utredningen anser därför att en motsvarighet till det under fjärde huvudtiteln uppförda anslaget bör tillskapas även för den civila de- le-n av statsförvaltningen, dock icke för de affärsdrivande verken, vilkas me- delsbrister av förevarande slag normalt täckas av driftmedel. Med hänsyn till vad utredningen föreslagit om organisationen av bevakningsmyndighe- ter synes det utredningen lämpligt, att anslaget ifråga får disponeras av kammarkollegiet.
Redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 jan. 1960 har rskr 235/1959, såvitt den avser punkt 28 —— redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen _ i statsutskottets utlåtande (nr 87) i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av stats- verket m. m., överlämnats till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget. I utlåtandet, som godkänts av riksdagen, hade statsutskottet i förevarande spörsmål yttrat följande.
Såvitt framgår av den lämnade redogörelsen förekommer på sina håll inom stats- förvaltningen, att bagatellbelopp bli föremål för betalnings- och redovigningstrans- aktioner, vilkas praktiska nytta icke står i rimlig proportion till de därmed för- bundna kostnaderna och arbetsbestyren. Skäl kunna därför åberopas för att bestäm- melser utfärdas, vilka möjliggöra för statsmyndigheterna att i här avsedda fall till- gripa ett mera summariskt förfarande. Utskottet önskar dock understryka vikten av att bestämmelserna utformas på sådant sätt, att icke noggrannheten eftersättes på områden där den är oundgängligen nödvändig eller känslan av ansvar inför ar- betsuppgifterna avtrubbas. Det synes lämpligt att det ifrågavarande spörsmålet prö- vas av Kungl. Maj:t i anslutning till de förslag som utredningen angående redo— göraransvaret kan komma att framlägga. Utskottet hemställer, att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna vad utskottet anfört.
Beträffande de av revisorerna anförda exemplen på iakttagna transaktio— ner rörande hagatellbelopp må hänvisas till revisorernas berättelse (s. 218 ff). Revisorerna uttalade som en sammanfattning av vad de observerat, att inom försvaret betydande arbete nedlades på exempelvis
att rätta felkonteringar avseende ringa belopp, att erinra om smärre felaktigheter i medels- och materielräkenskaper utan att en anmärkningsprocess i egentlig mening förelåge samt
att utställa krav på obetydliga belopp försvarets myndigheter emellan. Revisorerna uttalade vidare sammanfattningsvis, att dylika åtgärder mer- endels måste framstå som helt onödiga. De bestämmelser som reglerade ifrågavarande förhållanden _— i den mån sådana över huvud förekomme _ vore till sitt innehåll i allmänhet mycket vaga. Många gånger torde ve-
derbörande tjänsteman anse sig böra utställa krav på bagatellbelopp, även om gällande regler syntes ge visst utrymme för att underlåta detta. Anled— ningen därtill torde främst vara risken för revisionsanmärkning. Vanligast torde emellertid vara, att några föreskrifter som möjliggjorde för vederbö- rande myndigheter att underlåta att vidtaga åtgärder beträffande bagatell- belopp icke funnes utfärdade. De sålunda gjorda iakttagelserna — särskilt i vad avsåge försvaret —— gåve revisorerna anledning framhålla, att den nu- varande ordningen i förevarande avseenden icke kunde anses tillfredsstäl— lande. Det tedde sig sålunda skäligen meningslöst att, såsom skedde i icke ringa utsträckning, olika myndigheter emellan utställa krav på endast nå- gon krona. Vidare kunde det icke ha någon praktisk betydelse, vare sig ur budgetredovisningssynpunkt eller i andra hänseenden, om det ena eller andra anslaget belastades med en utgift på en eller annan krona. I synner- het gällde detta då de aktuella anslagen hade karaktär av förslagsanslag. —— Revisorerna hade i annat sammanhang i berättelsen förordat, att förut— sättningarna för öreslös redovisning inom statsförvaltningen närmare skulle undersökas. Motivet till detta förslag vore den betydande arbetsbesparing en sådan redovisning skulle innebära. Av alldeles samma skäl ansåge revi- sorerna det kunna ifrågasättas, om icke bestämmelser borde utfärdas som möjliggjorde att i förekommande fall obetydliga fordringar kunde eftergivas statliga myndigheter emellan, rättelse av felkonteringar kunde underlåtas osv. Även om dylika regler eller direktiv uppenbarligen måste utformas på sådant sätt, att det i viss utsträckning överlåtes åt vederbörande tjänsteman att avgöra om viss åtgärd skulle vidtagas eller ej, borde det enligt reviso- rernas mening vara möjligt att åstadkomma en i olika avseenden mera till- fredsställande ordning än den nuvarande. Såsom tidigare framhållits hade de gjorda iakttagelserna främst avseende å försvaret. Det syntes revisorerna emellertid motiverat, att dylika regler gåves en generell räckvidd; därige- nom skulle kraven på ett så enkelt administrativt förfarande som möjligt och en samstämmig praxis inom olika delar av förvaltningen tillgodoses på ett långt bättre sätt än vad nu vore fallet. Behovet av dylika regler hade f. ö. vitsordats av ett flertal myndigheter som revisorerna hört i denna sak. —— De här berörda Spörsmålen sammanhängde i viss män med frågor som avsåge det 5. k. redogöraransvaret. Därutinnan finge erinras om att med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 särskilda sakkunniga tillkallats med uppgift att verkställa utredning rörande redogöraransvaret och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor. Såvitt revisorerna kunnat finna hade i de sakkunnigas direktiv icke direkt berörts frågor av här behandlad karaktär. Då dessa emellertid såsom nämnts uppen— barligen ägde visst samband med redogöraransvaret, ansåge revisorerna det lämpligt att vad här diskuterats upptoges till närmare prövning i an— slutning till de förslag som enligt tillgängliga uppgifter nämnda utredning kunde väntas framlägga inom en nära framtid.
Ett antal myndigheter hade uttalat sig i ärendet. Försvarets civilförvaltning framhöll sålunda bl. a., att civilförvaltningen med vederbörligt författnings—
stöd beträffande rätt att låta vid revision framställd anmärkning förfalla under en följd av år i viss utsträckning avstått från att framställa anmärk- ning, där sådan tidigare gjordes.; som en allmän regel hade gällt, att an- märkning avseende lägre belopp än 50 kronor icke framställdes såvida fråga ej vore om ett rent principavgörande. Vid den granskning av verifikationer från lokalmyndigheters kassaavdelningar, som utfördes i anslutning till att verifikationerna blevo föremål för hålkortsmässig bearbetning och bok- föring, hade utbildat sig den praxis, att vid siffergranskning upptäckta mindre fel, vanligen belopp under 10 kronor, rättades utan att särskilt med- delande härom tillställdes den lokala myndigheten i fråga. Meddelande om rättelse skedde enligt enkla formulär. I fråga om titelsättningen lämnades vanligen ej heller meddelande, då titlar inom samma anslag använts. Vid granskningen uppmärksammat avstämningsfel, dvs. att anslagsbelastningen ej motsvarades av kontant eller över postgiro utbetalade belopp, rättades även om felet avsåge endast bagatellbelopp. Om ej rättelse kunde ske ge- nom underhandsförfrågan hos vederbörande kassaavdelning, bokades diffe- rensen å en särskild titel för avstämningsfel, och kassaavdelningen finge i följ ande månads räkenskaper vidtaga därav betingade omföringar. —— Civil- förvaltningen delade revisorernas uppfattning, att det i flertalet fall tedde sig meningslöst att olika myndigheter emellan utställa krav på endast nå- gon krona. Undantag måste emellertid göras för det fall, att det rörde sig om en begränsad anslagspost och ett överskridande av densamma i annat fall skulle bli följden. Erhölle försvarets centrala förvaltningsmyndigheter bemyndigande att avstå från visst belopp, kunde civilförvaltningen, i sam- råd med övriga centrala myndigheter, i för lokalmyndigheter gällande före- skrifter om kassaväsendet föreskriva, att räkning o. dyl. ej behövde utstäl- las å visst mindre belopp.
Statskontoret sade sig dela revisorernas uppfattning, att överföringar av bagatellartade belopp mellan olika konton eller myndigheter icke borde före- komma. Ämbetsverket anslöte sig därför till förslaget om utfärdande av särskilda, för hela statsförvaltningen generellt gällande bestämmelser om eftergifter i fråga om krav på betydelselösa fordringar olika myndigheter emellan samt rättelser av bagatellartade felkonteringar. Lämnat medgivande syntes emellertid endast böra gälla medel tillhörande en och samma budget eller fond. Med hänsyn till kapitalredovisningens utformning borde sålunda även smärre inkomster och utgifter berörande kapitalbudgeten regleras mot investeringsstaterna och eventuella felföringar rättas oavsett beloppens stor- lek. Likaså borde de av staten förvaltade fonderna redovisas exakt, vilket medförde, att även obetydliga belopp stundom måste regleras mellan stats- medlen och fonderna eller mellan olika fonder. Även lantbruksstyrelsen ställ— de sig positiv till revisorernas förslag om utfärdande av generella regler och direktiv i förevarande fråga.
Riksräkenskapsverket däremot framhöll, att bokföringsåtgärder även i fråga om helt obetydliga belopp torde vara en ofrånkomlig förutsättning för en korrekt medelsredovisning. Detta gällde icke bara statliga myndigheter
utan även enskilda. Lönsamhetssynpunkter på detta område torde sålunda kunna anläggas endast i mycket begränsad omfattning. Lika litet torde det i detta sammanhang kunna underförstås, att de olika statliga myndighe- terna vore filialer av ett och samma företag. Givetvis läte det sig göra att i den statliga bokföringen påvisa fall som, lösryckta ur sitt sammanhang, tedde sig mindre rationella. Av de anförda exemplen torde icke böra dra- gas alltför långt gående slutsatser. Ämbetsverket befarade, att en allmän avskrivningsrätt beträffande småbelopp skulle medföra risker i tillämp- ningen, och ansåge den dessutom överflödig vid en förnuftig tillämpning av gällande regler. En sådan avskrivningsrätt skulle i tillämpningen kunna utsträckas till att avse bokföringsdifferenser i allmänhet å småbelopp och därigenom medföra allvarliga riskmoment, enär bakom en bokföringsdif- ferens å ett ytterst obetydligt öresbelopp kunde dölja sig ett saldo mellan betydande felbokföringar vilka i övrigt utjämnat varandra.
Även utredningen hördes i ärendet och uttalade därvid bl. a., att anled— ningen till de av revisorerna påtalade förhållandena knappast torde vara risken för revisionsanmärkningar, enär anmärkningar icke framställdes rörande smärre belopp. Enligt utredningens mening hade den av revisorerna berörda frågan icke direkt samband med rätten att avskriva statens ford- ringar. Såsom reglerna därom utformats kunde avskrivning ske under vissa villkor; det förutsattes dock att åtminstone krav framställts på beloppets utfående, innan avskrivning finge äga rum. Med den omfattning som sta- tens verksamhet hade vore det förklarligt, att inom densamma även utför- des arbete som i vissa fall, t. ex. beträffande indrivning och bokföring av bagatellbelopp, kunde te sig onödigt och meningslöst. Dylikt arbete måste emellertid ses såsom en del av ett system, vilket för att fungera väl förut- satte noggrannhet och ansvarskänsla; noggrannhet i det lilla och noggrann- het i det stora betingade i viss mån varandra. Huruvida det arbete beträf- fande bagatellbelopp, som revisorerna påtalat, verkligen utgjorde någon avsevärd del av det totala arbetet inom statsförvaltningen torde vara svårt att bedöma. Svaret på denna fråga skulle emellertid väsentligt bidraga till upplysning om hur stor besparing som skulle vinnas genom sådana regler, vilkas införande revisorerna ifrågasatte, och därmed vore det också lättare att taga ställning till revisorernas uttalande. Enligt utredningens mening skulle väl sådana regler kunna medföra viss arbetsbesparing, men å andra sidan torde samtidigt uppstå risk för att noggrannheten vid betalning av smärre belopp statsmyndigheter emellan och vid bokföring av dylika belopp minskades, något som dock icke vore önskvärt. Utredningen ville snarast hålla före att, därest regler om rätt att underlåta betalning statsmyndighe- ter emellan och rättelse av fel i bokföring ansåges böra införas med hänsyn till den arbetsbesparing som därigenom skulle uppnås, reglerna i vart fall borde givas tillämpning endast inom sådana områden av statsförvaltningen där verkligt behov av en summarisk behandling av småärenden kunde an- ses föreligga.
Med anledning av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 15 jan. 1960 har utredningen ytterligare övervägt de frågor som innefattas i riksdagens revi- sorers förevarande anmärkning. Att denna överlämnats till utredningen tor- de sammanhänga med att den ansetts ha samband med utredningens upp- drag beträffande redogöraransvaret, möjligen också med att uppdraget be- träffande bevakning, avskrivning och eftergift skulle inrymma frågor av sådant slag som anmärkningen avser. Som utredningen tidigare hävdat tor- de emellertid de av revisorerna påtalade förhållandena icke äga samband med det numera avskaffade redogöraransvaret. Då utredningens uppdrag beträffande bevakning, avskrivning och eftergift torde avse kronans ford— ringar gentemot utomstående och icke fordringar statliga myndigheter emel- lan, lärer icke heller utredningens sistnämnda uppdrag äga samband med de frågor som revisorernas anmärkning avser. Den till utredningen över- lämnade riksdagsskrivelsen är därför icke heller besvarad med utredning- cns förslag till lagstiftning m. m. De i skrivelsen berörda frågorna måste alltså behandlas särskilt.
De exempel, som revisorerna anfört beträffande sådana åtgärder å vilka betydande arbete av tveksamt värde nedlägges, ha sammanfattats i ovan (5. 115) återgivna tre att-satser. Av dessa synas de två första avse olika delar av samma förfarande, nämligen granskningen inom försvaret av me- dels- och materielräkenskaper och därav föranledda åtgärder. Av vad för— svarets civilförvaltning anfört synes framgå att granskningen avser dels sedvanlig räkenskapsrevision, som handhaves av civilförvaltningen, dels så— dan granskning som utföres i anslutning till att från lokalmyndigheternas kassaavdelningar insända verifikationer bliva föremål för hålkortsmässig bearbetning och bokföring dels ock viss sakrevision som handhaves av and- ra centrala förvaltningsmyndigheter. Den sedvanliga revisionen av regionala och lokala organs räkenskaper handhaves inom civilförvaltningen av revi— sionsbyrån.
Granskningen i anslutning till den hålkortsmässiga bearbetningen och bokföringen utföres av en särskild granskningsdetalj inom civilförvaltning- ens kameralbyrå. För denna granskning har enligt ämbetsverkets yttrande utbildats en viss praxis, för vilken redogöres i yttrandet. Utredningen har för sin de] icke funnit anledning till erinran mot vad där anföres men för— utsätter att den praxis som sålunda utbildat sig skall vidare utvecklas och smidigt anpassas till de ändrade former som utvecklingen av den datamäs- siga behandlingen kan föra med sig. Utredningen förutsätter därvid att det kan komma att visa sig ändamålsenligt att något höja de värdegränser som civilförvaltningen angivit. Det torde emellertid få överlämnas till ämbets- verket att under vederbörligt hänsynstagande till erforderlig säkerhet full- följa rationaliseringen på här ifrågavarande område.
Beträffande titelsättningen inom försvaret må nämnas, att densamma av— ser att lämna statistiskt material, som kommer till användning bl. a. vid budgetarbetet. I samma mån som felaktig titelsättning icke rättas blir givet- vis det statistiska materialet missvisande; huruvida sådan rättelse bör un-
derlåtas beror alltså på vilken grad av exakthet man vill uppnå genom titelsättningen och hur mycket arbete som kan sparas genom underlåtet rättande. Utredningen har emellertid inhämtat, att rättelse av titelsättning kräver förhållandevis ringa tid, enär den ingår i rutinen vid genomgången av verifikationsmaterialet.
I princip är det givetvis riktigt att ett uppmärksammat avstämningsfel skall rättas, även om den skillnad som vid avstämningen erhålles avser ett bagatellbelopp. De här avsedda avstämningsfelen torde emellertid knappast vara av den arten att de kunna dölja sådana saldon som riksräkenskapsver- ket i sitt ovan återgivna yttrande befarat. Enligt vad utredningen inhämtat under hand lära avstämningsfel, varom nu är fråga, uppkomma i samband med den före datamaskinbehandlingen företagna uppdelningen på olika tit- lar av fakturabelopp, som betalas över postgiro. Kontantbetalning lärer nu- mera praktiskt taget icke förekomma. Om vid den angivna uppdelningen summan av delarna icke skulle stämma med slutsumman av fakturan be- tyder detta att summan av den bokförda anslagsbelastningen på de olika titlarna ej kommer att stämma med summan av det över postgiro utbetala— de beloppet. Att sistnämnda belopp är riktigt kontrolleras emellertid på an- nat sätt, varför ett vid jämförelse med anslagsbelastningen eventuellt kon— staterat avstämningsfel regelmässigt måste ha uppkommit vid den förut nämnda uppdelningen av fakturabeloppet på olika titlar. I den mån denna uppdelning avser att tjäna enbart statistiskt intresse kan det icke vara nöd— vändigt att till varje pris eftersträva sådan exakthet i uppdelningen som däremot måste uppnås, då fråga är om avstämning ur rent räkenskapsmäs- sig synpunkt. Även om fråga skulle vara om överskridande av begränsade anslagsposter synes såvitt gäller bagatellbelopp intresset att hålla sig inom anslagets ram få vägas mot intresset att i möjligaste mån begränsa arbetet och kostnaderna för att finna mindre fel som här berörts. Om ett sådant övervägande leder till beslut att ytterligare arbete för felets rättande icke skall utföras, måste åtgärd vidtagas för att rent bokföringsmässigt åstad- komma utjämning av den konstaterade differensen. I sådant hänseende sy- nes den av civilförvaltningen beskrivna anordningen att bokföra differen- sen å en särskild titel för avstämningsfel vara ändamålsenlig.
Mot bakgrunden av vad ovan anförts synes det erforderligt att taga ställ- ning till inom vilka gränser en underlåtenhet att efterforska avstämningsfel som här berörts skall vara tillåten. I detta avseende vill utredningen erinra om vad civilförvaltningen anfört därom, att bokföringen på särskilt avstäm- ningskonto förekommit endast om rättelse ej kunnat ske efter underhands— förfrågan hos vederbörande kassaavdelning. Utredningen finner det även naturligt att överföring till särskilt avstämningskonto icke får ske förrän närmast till hands liggande möjligheter att rätta felet undersökts. Vad som bör undvikas är mera arbets- och tidskrävande undersökningar, såsom ny genomgång av hela det för titeluppdelningen föreliggande grundmaterialet. Överföring till avstämningskonto synes icke heller böra ske om differensen överstiger vad som med fog kan kallas bagatellbelopp. I sådant hänseende vill utredningen föreslå att beloppsgränsen tills vidare i avvaktan på erfa-
renhet av systemets verkningar sättes så lågt som till 10 kronor. Överstiger differensen detta belopp skulle alltså överföring till avstämningskonto icke få ske.
Den revision som handhaves av andra centrala förvaltningsmyndigheter inom försvarsväsendet kan, bortsett från uppdagande av obehöriga eller olämpliga utgifter, föranleda omföring av utgiftspost från ett anslag till ett annat. I den mån det andra anslaget handhaves av annan myndighet torde resultatet bli att krav framställes mot denna myndighet. Rörande här be- rörda företeelser lärer vad ovan anförts om fel som upptäcks vid den förut nämnda verifikationsgranskningen i anslutning till deras datamässiga be— handling vara i princip tillämpligt. Ett konstaterat fel synes således böra föranleda åtgärd i huvudsaklig överensstämmelse med den praxis som ut- bildat sig vid civilförvaltningens verifikationsgranskning före datamässig behandling. I den mån felaktigheten skulle beröra annan myndighets verk- samhetsområde på sådant sätt, att rättelse skulle förutsätta krav mot så- dan myndighet, synes åtgärden böra underlåtas om kravet icke avser större belopp än 10 kronor.
Fråga om att framställa krav myndigheter emellan kan även eljest aktu- aliseras i olika sammanhang. En myndighet kan t. ex. ha utfört arbete åt eller tillhandahållit nyttighet åt annan myndighet. Till följd av trafik med en myndighet tillhörigt motorfordon kan skada ha uppkommit på annan myndighets egendom eller på person anställd hos annan myndighet, som härigenom orsakats utgifter för läkarvård, sjuklön m. m. Reglering av så- dana ekonomiska mellanhavanden myndigheter emellan föranleder kostna- der, som icke äro helt obetydliga. Det skulle därför kunna betecknas som ett statsintresse att dylika kostnader för reglering av myndigheternas ekono- miska mellanhavanden skures bort eller i varje fall nedbringades till ett minimum. Understundom ha åtgärder med sådan verkan vidtagits. I sådant hänseende må följande kunna anföras som exempel. Någon fullständig ut- redning på detta område har icke i detta sammanhang ansetts påkallad.
I flygvapnets intendenturtjänstinstruktion lämnas i mom. 470 bestämmel- ser om förbrukning av drivmedel. Däri föreskrives bl. a.: »Dessutom till- godoses behovet av fordonsdrivmedel för gästande förband. Drivmedel till förband ur annan försvarsgren regleras av fljch enligt bilaga 4: 10.» Sist— nämnda bilaga har rubriken »Ersättning för intendenturförnödenheter m m åt förband ur annan försvarsgren» och inleder därefter med följande text: »Förband ur annan försvarsgren erhåller i fred förnödenheter m m vid flj (och vice versa) på nedanstående villkor. Vid beredskapstillstånd och i krig debiteras icke ersättning.» Drivmedel utlämnas enligt bilagan »Mot ersättning enligt fastställd taxa.» Från samma bilaga kan inhämtas att upp- värmning, belysning, vatten och renhållning vid förläggning i av flygvapnet disponerade fastigheter, vidare bränsle samt belysnings- och rengörings- medel in natura ävensom varmbad i flygvapnets badinrättning tillhandahål- las utan ersättning. För telefon m. rn. erlägges ersättning såvitt angår in— terurhana samtal och telegram samt ev. nya abonnemang.
Vad beträffar reglering statliga myndigheter emellan av skador till följd av trafik med kronans fordon förefaller det som om det för kronan som en- het skulle vara mest ekonomiskt att helt slopa sådan. Utredningen vill i det- ta sammanhang erinra om en mellan flertalet bilförsäkringsbolag träffad kollisionsöverenskommelse i syfte att undvika tvister bolagen emellan. En- ligt denna överenskommelse tillämpas ett mera summariskt schablonmäs- sigt regleringsförfarande, då fråga är om kollision mellan två eller flera fordon för vilka tecknats vagnsskade-, brand- eller stöldförsäkring i de av- talsslutande bolagen och utgiven skadeersättning för ett fordon icke översti- ger 2 000 kronor. Om det bl. a. av hänsyn till de affärsdrivande verken icke skulle anses möjligt att helt slopa skadereglering statliga myndigheter emel- lan synes ett förfarande liknande det i kollisionsöverenskommelscn angivna kunna övervägas. I detta sammanhang kan även beröras ett speciellt fall av skadereglering som förekommit mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och flygförvaltningen. Under en flyguppvisning över Gärdet i Stockholm föll en läskstång från ett av planen och skadade en åskådare på marken. Denna åskådare var anställd hos Vägförvaltningen i Stockholms län. Väg- och vat- tenbyggnadsstyrelsen fordrade ersättning av flygförvaltningen för sjuk- vårdskostnader samt för den lön, som utgavs till den skadade under sjuk- domstiden. Flygförvaltningen ansågs enligt lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart ansvarig för skadan. Flygförvalt- ningen inhämtade emellertid yttrande i ärendet från riksräkenskapsverket, som i anledning härav i skrivelse den 6 aug. 1952 till flygförvaltningen meddelade, att ämbetsverket delade den av civilförvaltningen i ärendet utta- lade uppfattningen, att enär det icke syntes överensstämma med inom stats- förvaltningen tillämpade budgetprinciper, att en statlig myndighet till en annan sådan myndighet utgåve ersättning av omhandlat slag, borde ifråga- varande lönekostnader slutligen stanna å vägförvaltningens avlöningsanslag. Ämbetsverken accepterade riksräkenskapsverkets uppfattning, varför någon ytterligare ersättning i sagda ärende icke utbetalats och krav härpå icke heller framställts.
Här återgivna ärende torde emellertid få betraktas som ett särfall. Som regel torde ämbetsverken, om utfärdade bestämmelser icke föranleda annat, icke vara benägna att avstå från fordringsanspråk och torde väl icke heller äga rätt därtill. Myndigheterna äro givetvis angelägna om att så långt möj— ligt få disponera sina anslag, och rätteligen skall ju ett anslag användas för det ändamål, som det är avsett för. Dessa skäl kunna dock icke ha någon större tyngd då fråga är om småbelopp. Det av riksdagsrevisorerna upptagna problemet om krav på obetydliga fordringar försvarets myndigheter emel- lan utgör sålunda en del av ett betydligt större problem. Revisorerna ha ansett, att ehuru de av dem gjorda iakttagelserna främst hade avseende å försvaret, borde ifrågasatta regler, som möjliggjorde att i förekommande fall obetydliga fordringar kunde eftergivas statliga myndigheter emellan, givas generell räckvidd. Detsamma ansågo revisorerna vara motiverat be-
träffande regler som medgåve att rättelse av felkonteringar skulle kunna underlåtas osv.
Utredningen vill för sin del vidhålla sin i sitt remissvar över revisorernas anmärkning framförda åsikt, att regler av ifrågasatt slag böra givas tillämp- ning endast inom sådana områden av statsförvaltningen där verkligt behov av en summarisk behandling av småärenden kan anses föreligga. Utred- ningen har funnit visst stöd för denna sin mening i statskontorets ovan (s. 117) återgivna remissvar i ärendet; det torde därav framgå, att generella regler som skulle avse nu förevarande fråga redan på grund av riksstatens utformning måste bli tämligen invecklade.
På grund av det sist anförda har utredningen ansett sig böra föreslå, att utfärdade regler i förevarande fråga tills vidare böra gälla endast inom försvaret.
Utredningens förslag. Till fullgörande av det uppdrag utredningen erhål- lit genom att rskr 235/1959 överlämnats till utredningen för att i viss del tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget får ut— redningen föreslå, att Kungl. Maj :t måtte föreskriva,
dels att rättelse av felaktighet, uppdagad i samband med granskning av medels- och materielräkenskaper eller bokföring inom försvaret, må under- låtas i den mån felaktigheten avser belopp icke överstigande 10 kronor och differensen icke kan befaras utgöra ett saldo mellan felbokföringar som i övrigt utjämna varandra,
dels att indrivning av fordran å högst samma belopp försvarets myndig- heter emellan likaledes må underlåtas,
dels ock att det skall åligga försvarets civilförvaltning, i förekommande fall i samråd med övriga centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret, att utfärda närmare bestämmelser om tillämpningen av ovannämnda före- skrifter.
KAPITEL VIII
Sammanfattning av utredningens förslag
Beträffande bevakning och indrivning har utredningen funnit bristfällig— heter föreligga bl. a. därutinnan, att viss oklarhet råder angående myndig- hets behörighet att vidtaga sådana processuella åtgärder som tämligen nor- malt förekomma vid fordringsindrivning. Skyldighet att bevaka och indriva fordran är vidare uttryckligen stadgad endast beträffande vissa statliga verksamhetsområden. Därjämte föreligger inom den civila statsförvaltning- en icke möjlighet och skyldighet att vid behov överlämna fordringsärenden till myndighet med särskild erfarenhet av bevakning och indrivning; sådan möjlighet och skyldighet förefinnes däremot inom försvarsväsendet.
För att råda bot på dessa brister och även i övrigt rationalisera indriv- ningen av kronans fordringar har utredningen utarbetat förslag till kun- görelse om bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar. För- slaget stadgar skyldighet för varje myndighet att aktivt verka för att kro- nan erhåller betalning för sina fordringar. Därvid må enligt förslaget varje myndighet, som lyder direkt under Kungl. Maj:t, medgiva betalningsan- stånd, ansöka om betalningsföreläggande eller göra lagsökning ävensom påkalla utmätning m. m. Däremot må annan myndighet än sådan, som på grund av särskilt stadgande — t. ex. i sin instruktion — bemyndigats där- till, icke föra kronans talan inför domstol. Där sådant bemyndigande icke meddelats skall fordringsärende som föranleder rättegång överlämnas till s. k. bevakningsmyndighet. Som bevakningsmyndigheter ha föreslagits kam- markollegiet för den civila statsförvaltningen och försvarets civilförvaltning för försvarsväsendet. Regler ha vidare föreslagits för att förhindra, att indrivningsårenden bliva liggande utan åtgärd; ärende avseende ogulden fordran skall i princip överlämnas till bevakningsmyndighet senast ett år efter förfallodagen. Vissa myndigheter (i huvudsak de affärsdrivande ver- ken), vilka enligt ett annat av utredningens förslag — varom mera nedan -— må oavsett beloppets storlek verkställa avskrivning av och medgiva ackord beträffande fordringar, skola dock alltid själva bevaka och indriva sina fordringar. Ett stadgande om samarbete mellan bevakningsmyndigheterna och andra myndigheter med sistnämnda behörighet har föreslagits i avsikt att åstadkomma besparingar och effektivitet i indrivningsarbetet.
F. n. finnas i åtskilliga författningar bestämmelser om bevakning och in- drivning, vilka utformats med hänsyn till såväl arten av de fordringar vilka författningarna avse som förvaltningens organisation. Då utredningen
icke funnit skäl att föreslå ändringar i dessa bestämmelser, har utredning- ens förevarande författningsförslag avsetts skola gälla, där ej beträffande vissa fordringar annat är stadgat om bevakning och indrivning. Från för- fattningsförslagets tillämpningsområde ha uttryckligen undantagits skat- ter, böter och viten samt lån av statsmedel.
Beträffande utredningens förslag till förordning om avskrivning av vissa kronans fordringar samt medgivande av ackord rörande sådan fordran (avskrivningsförordning) är författningens tillämpningsområde begränsat på liknande sätt och av samma skäl som nyss anförts. Vad angår detta förslag må vidare nämnas, att innebörden av att fordran avskrives angi- vits vara den, att vidare åtgärd för fordringens bevakning och indrivning icke behöver vidtagas med mindre anledning uppkommer till antagande att fordringen kan gäldas. Bestämmelsen avser att råda bot på den oklarhet om verkan av avskrivning som f. n. synes föreligga. Genom bestämmelsen göres klart, att avskrivning är en från kronans sida vidtagen åtgärd, betingad allenast av önskemålet att åstadkomma effektivitet i förvaltningen och utan inverkan på fordringsrätten som sådan. Nuvarande regler om villkoren för avskrivning, vilka huvudsakligen äro formella, ha föreslagits skola ersät- tas av bestämmelser som inbegripa ett visst mått av bedömande från fall till fall. Fordran skall sålunda kunna avskrivas, om dess kapitalbelopp icke överstiger 1000 kronor samt ingen eller ringa möjlighet anses före- ligga att omedelbart eller framdeles utfå betalning eller indrivning av ford- ringen skulle vålla mer arbete och kostnad än skäligt är och icke är på— kallad av principiella skäl. Nu stadgade villkor skola dock icke gälla för avskrivning av fordran mot dödsbo, om dödsbodelägare icke ansvarar för fordringen, och icke heller för avskrivning av fordran hos juridisk person som trätt i likvidation. I dessa båda fall bör avskrivning kunna ske enbart med stöd av konstaterande att fordringen icke kan betalas ur tillgängliga medel.
I förslaget till avskrivningsförordning har upptagits bestämmelse om myndighets rätt att medgiva ackord rörande kronans fo-rdringar. Ackords- förslag beträffande en kronans fordran må sålunda bifallas om det bedö- mes vara fördelaktigt samt, då fråga är om s. k. underhandsackord, även övriga av förslaget berörda borgenärer godkänna detsamma. Också här fin- nes cn beloppsgräns å 1 000 kronor, vilken emellertid avser den del av ford- ringens kapitalbelopp, varom kronan enligt ackordet går miste, och icke hela kapitalbeloppet.
Behörighet att avskriva fordran samt att medgiva ackord enligt ovan berörda regler tillkommer enligt förslaget varje under Kungl. Maj:t direkt lydande myndighet såvitt avser fordringar, uppkomna inom myndighetens ämbetsområde. För sådan myndighets behörighet gäller ovan angivna be- loppsgränser ä 1 000 kronor. Utredningen har emellertid ansett rationellt, att vissa myndigheter må kunna avskriva fordran och medgiva ackord oav- sett beloppets storlek men med tillämpning i övrigt av bestämmelserna i av- skrivningsförordningen. Rätt att meddela myndighet sådan behörighet skall
enligt förslaget tillkomma Kungl. Maj:t. Som framgår av 7 & förslaget till kungörelse om bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar har utredningen för sin del ansett, att försvarets civilförvaltning, generalpost- styrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet och domänstyrelsen böra få denna behörighet.
Utredningen har ansett behov föreligga av möjlighet att avskriva även sådana skatter för vilka avskrivningsregler f. n. saknas. På grund härav, och då skatter helt undantagits från avskrivningsförordningens tillämp- ningsområde, har utredningen utarbetat förslag till en särskild förordning om avskrivning av vissa skatter, i samband varmed förslag även utarbetats till bestämmelser om medgivande av ackord. Förslagen innebära, att vad i 66 5 första stycket och 67 å andra stycket uppbördsförordningen stadgas om avskrivning av skatt skall gälla jämväl annan än i nämnda förordning avsedd skatt samt att stadgande om rätt att godtaga ackord rörande skatt skall införas i 62 & uppbördsförordningen. Det sistnämnda stadgandets innehåll motsvarar vad som i avskrivningsförordningen föreslagits om ackord, dock att någon beloppsgräns icke skall gälla beträffande medgi- vande av ackord rörande skatt. De föreslagna villkoren i uppbördsförord- ningen för medgivande av ackord skola enligt förslaget till förordning om avskrivning av vissa skatter gälla även beträffande övriga fordringar å vilka uppbördsförordningens avskrivningsbestämmelser äga tillämpning.
I fråga om eftergift av kronans fordringar har utredningen funnit att det nuvarande förfarandet, innebärande att riksdagens medverkan i princip kräves för eftergift av fordran i varje särskilt fall, bör kunna förenklas i tids- och arbetsbesparande syfte med avseende å vissa fordringstyper. Där— för har utredningen föreslagit, att Kungl. Maj :t måtte utverka riksdagens bemyndigande dels att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, eftergiva kronans fordringar av följande slag, nämligen fordringar upp— komna inom affärs-, arrende- eller hyresförhållanden, skadeståndsford- ringar, fordringar avseende rättegångskostnader samt fordringar avseende felaktigt utgivna löne- eller pensionsbelopp, dels ock att, i den omfattning så prövas lämpligt, uppdraga åt underordnad myndighet att besluta i fråga om eftergift av fordringar av nämnda slag, vilkas kapitalbelopp icke över- stiga 5 000 kronor.
I kapitlet »Speciella frågor» har utredningen berört bl. a. två spörsmål vilka enligt utredningens mening ha visst samband med de frågor som ut— redningsuppdraget omfattar. Först behandlas här frågan om behörighet att försälja fast egendom, som förvärvats i samband med bevakning eller in- drivning av någon kronans fordran; utredningen har i denna fråga endast pekat på den föreliggande men i stort sett outnyttjade möjligheten för Kungl. Maj:t att lämna myndighet rätt till försäljning av sådan fast egen- dom varom här är fråga. Vidare beröres i kapitlet frågan om täckande av medelsbrister i samband med förlust av anslagsmedel; utredningen har före- slagit att ett särskilt anslag för dylikt ändamål ställes till kammarkollegiets
förfogande. Slutligen har utredningen särskilt behandlat rskr 235/1959 i vad den avser redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen, vilken fråga överlämnats till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Utredningen föreslår till lösande av detta spörsmål, att Kungl. Maj:t måtte föreskriva dels att rättelse av felaktighet, uppdagad i samband med granskning av medels- och materiel- räkenskaper eller bokföring inom försvaret, må underlåtas i den mån fel- aktigheten avser belopp icke överstigande 10 kronor och differensen icke kan befaras utgöra ett saldo mellan felbokföringar som i övrigt utjämna var- andra, dels att indrivning av fordran å högst samma belopp försvarets myn- digheter emellan likaledes mä underlåtas, dels ock att det skall åligga för- svarets civilförvaltning, i förekommande fall i samråd med övriga centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret, att utfärda närmare bestämmelser om tillämpningen av ovannämnda föreskrifter.
KUNGL nm..
g.,
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1962
. Helset eneste for sofarende. . Nor-dls t samarbete inom radio och television. . Vattenkranen i Torne och Kalix alvar. . Nordisk hagmarked.
se?—ww—
Sommartid. Nordisk arbetsmarknad tör tandläkare. Beretning om insamling al materiale til foi-hands- orlentering af eksperter, der fra de nordiske lande s sendes til udvikllng Iandeme.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningsmiss nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Atomsnsvarlghet'll. [14] Utlandssvenskars deltagande failmiinna val. [19 Nedre justitierevisionens arbetsomanisation. 20 Ex ropriation för sanering av historiskt eller,, kuitur- historiskt vårdefull bebyggelse. [24] Radions juridiska ansvar. [27]
Un'ikesdepartementet Aspekter på utvecklingsbiståndet. [12]
Försvarsdepartementet
Totalförsvarets personalfrågor. [3] Försvarets tandvård. [ 3] Aritåååstidsregiering för militär personal och civilmiiitär.
Socialdepartementet
Skogstillgångama i Jämtlands län. [1] Arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning. [17] Ny semesterlag. [44]
Kommunikationsdepartementel
Statsbidrag till enskild väghållning, m.m. [6] Avgiftsbelagda trafikanläggningar. [26] Säkerhetsinspektion sv motorfordon och släpvagnar. [29] Svensk trafikpolitik III. [35]
Byggngcågsltyreisens arbetsuppgifter och personalorganisa— tion.
Vägväsendets distriktsorganisation. [46]
Finnnsdepartementet
Finansplan för budgetåret 1962] 63 samt Preliminär nationaibud et för år 1962. [8] Städernas särs Ida rättigheter och skyldigheter i förhål- lande llll staten. [tll 1959 års iångtldsutr ng. 1. Svensk ekonomi 1960—1965. [10] 2. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5. [11] Skärpta regler för msdrycksinköp. [13]
Automatisk databehandling inom folkbokförings- och upp- bördsvåsendet. Del 11. [18] Reviderad nationalbudget för år 1962. [25] Stadshypoteks— och bostadskreditinstitutionema. [31] Automatisk databehandling. [32
Mål cell:1 1[pede] i stabiliseringspo tiken — Remissyttran-
en.
Avdrag för representationskostnader, m. m. [42] Beskattning av traktamenten m. m. [4 ] Bevalåiåpg, avskrivning och eftergift av kronans fordring- ar.
Ecklesiastikdepartemontet
Vidgmd vuxenutbildning på gymmsiestadiet. [5] Konespondensundervisningen inom skolväsendet. [16] Skolväsendets centrala ledning. [28
g i tota örsvaret. [34]
Försvmmedicinsk forsknin Socionomutbildningen. [43]
J ordbruksdepartementet
Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [2] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. [33] Naturen och samhället. [36] J ordbrukstekniska institutet och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. [45]
Handelsdepartementct
Den allmänna nåringslagstiftningen. [15] Beredskapslagrlng av olja 1963—1969. [40]
Inrikesdepartemsntet
Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårds- persona . [4] _ Kommunalråttskommittén. 2. Kommunal beredskap. [7] 3. Kommunalt stöd åt studerande från utvecklingslån— dema. (21)
Samhällsfari ; asocialitet. [22] Utbildning av sjukvårdsadminlstratorer. [38] Rasrlskerna i Götaälvdalen. [48]
Civilclepartementet Ortsprlsindex. [89]
S'IOCKNOLI lill. KUNGL. UOKIRYCIEIIET !. A. IOIITEDI . SöNEl