SOU 1963:20

Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m.

N 4-0 (;(

8

a': i- :» : (io-(Q'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

Iustitiedepartementet

BÄRGARLÖNENS FÖRDELNING SJÖFÖRKLARING M. M.

BETÄNKANDE AVGIVET AV SJÖLAGSKOMMITTEN

Stockholm 1963

OFFENTLHMÅUTREDNINGAR1963

PID-IH NHQ

13.

14.

15. 16.

17. . Sveriges statsskick. Del 3. Utkommer senare. 19.

20.

Anm. Om särskild tryckort ei angives. iir tryckorten stockholm.

Kronologisk förteckning

. En teknisk institution inom Stockholms univer- sitet. Svenska Reproduktions AB. 114 3. E . Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 s. I. . Utrikestörvaltningens organisation och personal- behov. Idun. 90 i. U. Administrativ organisation inom utrikestörvalt- ningen. Idun. 95 5. U . Försvarskostnaderna budgetåren rasa/67. Idun. 130 B. Fö. . Indelninga— och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. Idun. 212 a. I. Utlänninga tillträde till offentlig tjänst. Svenska Reproduktions AB. 40 s. Ju. Preliminär nationalbudget för år 1963. Marcus. IV+97 s. Fi. . Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. Baggström. 509 5. E . Universitetsväsendets organisation. I—Iaeggsu'öm. 190 5. E . Uppehåilstinstånd m. m. för utländska stude- rande. ldun. 54 5. I. . Översättning av fördrag angående upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. Marcus. 283 s. H. Utbildning av lärare för Jordbruk och skogs- bruk samt iortblldning av lärare i yrkesämnen. Idun. 269 5. E. Undersökning av taxeringsutfallet. Idun. 155 s. F . Vägen genom gymnasiet. Idun. 315 s. E. Sveriges statsskick. Del 1. Lagtörsiag. Idun. 206 s. Ju. Sveriges statsskick. Del 2. Utkommer senare.

Sveriges statsskick. Del 4. Bilagor. Idun. 311 s. Ju. Bärgarlönens fördelning sjöiörklaring m. m. Idun. 111 s. Ju.

Justitiedepartementet

BÄRGARLÖNENS FÖRDELNING SJÖFÖRKLARING M.M.

BETÄNKANDE AVGIVET AV SJÖLAGSKOMMITTEN

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1963

1.

Förkortningar

CMI Comité Maritime International ND Nordiske Domme i Sjofartsanliggender NJA Nytt Juridiskt Arkiv avd. I NJA II Nytt Juridiskt Arkiv avd. II SFS Svensk Författningssamling SvJT Svensk Juristtidning

63 64 64 64 65 67 67 68

68

69

70 72

.75

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 januari 1958 för chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga jämte sekrete- rare för att verkställa översyn av sjölagstiftningen och därmed samman- hängande frågor tillkallade dåvarande departementschefen dels den 21 mars 1958 såsom sakkunniga justitierådet Erik Hagbergh, tillika ordförande, re- daktören Hj. Bååw, Sveriges fartygsbefälsförening, direktören, jur. dr N. Grenander, Sveriges redareförening, sjöfartsrådet G. Lindencrona, förbunds- ordföranden J. S. Tho-re, Svenska sjöfolksförbundet, och direktören C. E. Åhmansson, Sveriges ångfartygs assurans förening, dels den 22 april resp. den 1 oktober 1958 såsom experter dispaschören K. Pineus och advokaten Lennart Hagberg. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades assessorn i hovrätten för Västra Sverige S. Petterson och —— sedan Petterson ut— nämnts till tingsdomare — den 16 mars 1962 i dennes ställe assessorn i Svea hovrätt Chr. Rune. De sakkunniga antog benämningen sjölagskom- mittén.

Enligt de för sjölagskommittén gällande direktiven ankommer det på kommittén att verkställa en översyn av åtskilliga, närmare angivna delar av sjölagstiftningen. I den mån lagändring i något avseende finnes vara särskilt brådskande och angelägen föreligger ej hinder mot att utredningen, om det kan ske utan att utredninvgsarbetet förryckes, redovisar sitt förslag därtill innan uppdraget i dess helhet slutföres.

Den 30 juni 1961 avlämnade kommittén betänkande (SOU 1961: 33) rö- rande redareansvarets begränsning, innefattande förslag till ändring av de i 10 kap. sjölagen upptagna reglerna i detta ämne.

I direktiven för sjölagskommittén uttalas, att mot bakgrunden av vissa i direktiven anförda omständigheter en översyn av bestämmelserna om sjöförklaring och sjöförhör framstår såsom angelägen. Det nämnes att an-

ledning föreligger att underkasta reglerna om fördelning av bärgarlön en omprövning, varjämte några andra med bärgning sammanhängande spörs- mål enligt direktiven bör upptagas till övervägande. Vidare framhålles att bl. a. ansvarsbestämmelserna i flera avseenden är föråldrade och i behov av översyn.

Sjölaglskommittén har numera, i samråd med sjölagskommittéerna i Danmark, Finland och Norge, slutfört arbetet å en revision av reglerna rörande sjöförklaring och bärgarlönens fördelning. Därvid har även behand- lats stadgandet angående den skriftliga rapport över inträffad sjöolycka, som det enligt den svenska sjölagen åligger befälhavaren att upprätta, även- som vissa med bärgning sammanhängande spörsmål. Kommittén har fun- nit det angeläget att nu framlägga resultatet av sitt arbete i berörda hän- seenden. I samband därmed föreslås ändring i åtskilliga av sjölagens a_n- svarsbestämmelser, delvis för en anpassning av desamma till den allmänna strafflagstiftningen. Ytterligare ändringar i dessa bestämmelser torde fram- deles komma att bli föreslagna i samband med det fortsatta revisionsarbe- tet, särskilt beträffande föreskrifterna om fartygs befälhavare i 3 kap. sjö— lagen.

I enlighet med det anförda får sjölagskommittén härmed vördsamt över- lämna av motiv åtföljda förslag till lag om ändring i sjölagen och till vissa följdförfattningar. Av sjölagsförslaget beröres i huvudsak dels i 3 kap. vissa stadganden angående dagbok samt bestämmelserna angående rapport om sjöolycka (39 och 40 55), dels bestämmelserna i 9 kap. om bärgarlönens fördelning, dels 12 kap. (ansvarsbestämmelser) och dels 13 kap., 1 vilket upptagits nya föreskrifter om sjöförklaring.

Förslaget biträdes av samtliga ledamöter och experter. Stockholm den 7 februari 1963

Erik Hagbergh

Hjalmar Båäw Nils Grenander G. Lindencrona Johan S. Thore C. E. Ähmansson Kaj Pineus Lennart Hagberg

/Christer Rune

Förslag till

Lag om ändring i sjölagen den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 39, 40, 101, 150, 228—232, 284, 287, 288, 290— 295, 298—315, 321 och 322 55 sjölagen skola erhålla följande lydelse,1 att 316, 317, 319 och 320 55 sjölagen skola upphöra att gälla,2 samt att i 13 kap. sjölagen skola införas rubriker av lydelse som angivas i det följande.

39 5.

Den, vars rätt är därav beroende, äger att i erforderlig omfattning taga del av innehållet i dagbok. Vad nu sagts skall dock, såvitt angår samman- stötning med annat fartyg, gälla allenast i rättegång, i vilken talan föres på grund av sammanstötningen.

Dagbok skall av redaren förvaras minst tre år efter dess avslutning och, om med anledning av däri antecknad händelse talan väckts inom nämnda tid, till dess målet avgjorts genom lagakraftägande dom.

Vad ovan stadgas angående dagbok skall i tillämpliga delar gälla i fråga om kladd till dagbok.

40 5.

1 mom. Befälhavaren skall till sjöfartsstyrelsen ofördröjligen avgwiva skriftlig rapport, när

1. medlem av besättningen eller, i samband med fartygets drift, annan person har eller må antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. någon ombord avlidit och begravts i sjön;

3. ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning;

4. fartyget sammanstött med annat fartyg eller varit utsatt för grund- stötning;

5. fartyget övergivits i sjön;

6. i samband med fartygets drift upp—kommit eller må antagas hava upp-

1 Senaste lydelse av 40, 315 och 321 55 se SFS 1955:389, av 101 och 150 55 se 1936: 276, av 284 5 se 1928: 161, av 287 och 295 55 se 1952: 531, av 288, 310 och 31155 se 1922: 271, av 2925 se 1914:347, av 2945 se 1914: 348, av 3135 samt 314 5 1 och 3 mom. se 1946: 847 samt av 3145 2 mom. se 1958: 16. Upphört att gälla: 230—232 55 enl. SFS 1927: 78, 298—309 55 enl. 1922: 271 samt 322 5 enl. 1906 nr 19 s 4. 2 Senaste lydelse av 316 och 319 55 se SFS 1946: 847, av 317 5 se 1914:347 samt av 320 5 se 1955:389.

kommit skada av någon betydenhet å fartyget eller lasten eller å egendom utanför fartyget; eller

7. i lasten inträffat förskjutning av någon betydenhet. Befälhavaren skall vidare avgiva_rapport, när i anledning av händelse, som eljest inträffat eller må antagas hava inträffat i sam-band med farty- gets drift, sjöfartsstyrelsen så påfordrar eller sjöförklaring begärts efter vad i 302 5 sägs. _

Rapporten, som upprättas enligt av sjöfartsstyrelsen fastställt formulär, skall innehålla en under edlig förpliktelse avgiven utförlig redogörelse för händelsen och för de omständigheter, som kunna tjäna till ledning för be- dömandet av dess orsaker. Den skall upptaga fullständig avskrift av vad som angående händelsen må vara antecknat i fartygets dagböcker och klad- dar därtill.

2 mom. Angående sjöförklaring och befälhavarens åligganden därvid stadgas i 13 kap.

101 5. Från godsets — — — och bästa. Har gods under resa förkommit, minskats eller skadats, skall bortfrak- taren därom snarast underrätta lastägaren, såframt det kan anses påkallat av dennes intresse.

150 5. Fraktbidrag till — — — tidsbe-fraktaren ensam. Har fartyget utfört bärgning, skall ersättning för löner och kost varom förmäles i 229 5 1 mom. tillfalla befraktaren samt den andel i bärgarlönen, som tillkommer redaren, lika fördelas mellan bortfraktaren och befraktaren.

228 5. Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens fördelning, bestämmes denna av rätten med ledning av de i 225 5 angivna omständigheterna.

229 5.

1 mom. Har fartyg under resa bärgat något, skall av bärgarlönen först utgå ersättning för skada, som genom bärgningen må hava tillfogats far- tyget, lasten eller annan egendom ombord, ävensom för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt befälhavaren och besättningen, som upp- kommit i anledning av bärgningen, så ock gottgörelse som avses i andra stycket. Av återstoden av bärgarlönen skall redaren erhålla tre femte-delar. Resten skall tillfalla med en tredjedel befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga besättningen att fördelas i förhållande till den avlöning en- var åtnjuter; dock att befälhavarens andel städse skall uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade sjömannens andel. Lot-s på fartyget njute del

i bärgarlönen såsom vore han medlem av besättningen och, om han icke är anställd hos redaren, uppbure lön såsom främste'styrman. .

Har vid bärgningen sjöman gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för .synnerlig fara, må särskild gottgörelse tillerkännas honom.

2 mom. Avtal därom att av bärgarlön, som kan med fartyg förtjänas, ringare andel än i 1 mom. sägs skall tillfalla befälhavaren eller besättningen vare ogillt, där ej fråga är om fartyg, som driver bärgningsverksamhet och är särskilt utrustat härför, eller avtalet ingåtts i samband med påmönst- ringen och avser utförande av visst bärgningsföretag.

Utan hinder av vad förut stadgats må bärgarlön fördelas efter andra grun- der än i 1 mom. sägs, där det påkallas av särskilda förhållanden, såsom ändamålet med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller er- sättning åt dem som arbeta i fartygets tjänst.

230 5.

Har bärgning utförts av svenskt statsfartyg som brukas uteslutande för statsändamäl och icke för affärsdrift, skall i förekommande fall vad i 229 5 är stadgat äga motsvarande tillämpning; dock skall den del av här- garlönen, som icke tillfaller staten, fördelas mellan de ombordvarande efter regler som Konungen fastställer. Staten må utan ansvarighet gentemot de ombordvarande avstå från bärgarlön.

231 5. Sjöman, som framställer anspråk på särskild gottgörelse varom i 229 5 1 mom. stadgas, s.kall senast tre månader efter det att bärgningsföretaget slutförts härom göra anmälan hos redaren eller befälhavaren. Har anmälan skett, skall frågan om gottgörelse, där ej ,sakägarna åsäm- jas, prövas och avgöras av sjömansnämnden i Stockholms sjömanshus- distrikt. Nämndens beslut må ej överklagas.

232 5. Utan bärgarnas medgivande må icke, innan bärgarlönen guldits eller så- kerhet därför blivit ställd, bärgat fartyg lämna det ställe, dit det efter bärg- ningen förts, eller bärgat gods av ägaren tagas i besittning.

284 5.

Nedanstående fordringar upphöre, vare sig ansvarigheten för dem är be- gränsad eller obegränsad, om talan icke i laga ordning anhängiggöres:

1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget slutförts, samt för fordran å andel i bärgarlön enligt 229 5 1 mom. — inom ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgar— lönens och andelens storlek;

2. för fordran — — — dispaschens dag. Svarar i — — — lag stadgas. Har fordran, — — — talan bevakad. 287 5.

1 mom. Försummar befälhavare vad honom åligger med avseende å dag- boks förande eller uppvisande, dömes till böter, högst trehundra kronor.

2 mom. Har befälhavare, sig eller annan till nytta eller att därmed göra skada, fört falsk dagbok eller förstört, gjort obrukbar eller undanskaffat dagboken, dömes till dagsböter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Lämnar befälhavare eljest oriktig eller vilseledande uppgift i dagbok, dö- mes till dagsböter, där ej gärningen är belagd med svårare straff i brotts- balken.

3 mom. Maskinchef, styrman eller maskinist, som förbrutit sig som i 1 och 2 mom. avses, dömes enligt vad där sägs.

288 5.

För vägran att i fall, som avses i 6 5, till besiktningsmän överlämna far- tygs nationalitetshandling eller hemortsbevis dömes befälhavaren till dags- böter.

Försummar befälhavare att avgiva rapport efter vad i 40 5 stadgas, dömes till dagsböter. Lämnar han i sådan rapport oriktig eller vilseledande uppgift, dömes till dagsböter, där ej gärningen är belagd med svårare straff i brotts- balken.

Till dagsböter dömes ock befälhavare eller redare, som försummar att göra anmälan för upptagande av sjöförklaring enligt 305 5 eller som för— anleder att sjöförklaring uppskjutes, utan att förutsättningar därför äro för handen som i 304 5 sägs.

290 5.

Gör befälhavare sig skyldig till oredlighet mot redare, lastägare, försäk- ringsgivare eller annan, vars rätt och bästa det enligt denna lag åligger ho- nom att bevaka, dömes till dagsböter eller fängelse i högst två år, där ej gärningen är belagd med svårare straff i brottsbalken . För grov försum- melse av deras rätt och bästa dömes befälhavaren till dagsböter eller fängel- se i högst sex månader.

291 5. Avviker befälhavare ur tjänsten och övergiver det honom anförtrodda fartyget, dömes till dagsböter eller fängelse i högst två år. Lämnar befälhavare fartyget när det är i fara, utan att iakttaga vad i 43 5 stadgas eller vad eljest åligger honom såsom god sjöman, dömes till dags- böter eller fängelse i högst ett år.

1 mom. Har befälhavare, utan att nödtvång därtill föranlett, gått till sjöss med fartyg, som haft sådana brister till skrov, maskin eller utrustning el- ler som varit så illa bemannat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att han bort inse att resan var förbunden med uppen- bar livsfara för de ombordvarande, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma gäller i fråga om redare eller annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, där han med vetskap om sådana brister eller fel som nu nämnts underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra fartyget att gå till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de skyldigheter, som enligt 26 5 åligga honom, och är ej sådant fall för handen, som i 1 mom. avses, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare i fråga om redare eller annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, där han med vetskap om att fel eller brist före- legat i hänseende som avses i 5 a 5 underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, föranstalta om felets eller bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit att iakttaga något av vad enligt 32 5 åligger honom, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

293 5.

Är befälhavare genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten, på annat sätt än i 292 5 avses, vållande till sjöolycka, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år, där ej gärningen är belagd med svårare straff i brotts— balken.

294 5.

Har sammanstötning eller händelse, som i 223 a 5 sägs, timat och urakt- låter befälhavaren något av vad enligt 223 5 åligger honom att för sådant fall iakttaga, dömes till dagsböter eller fängelse i högst två år.

Uraktlåter befälhavare något av vad enligt 34 a 5 första stycket eller 34 b 5 åligger honom, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

295 5. Vägrar befälhavare utan lagligt hinder att i sådant fall, som avses i 34 5, ! å sitt fartyg medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämna- de effekter, dömes till dagsböter.

298 5.

Vad i detta kapitel stadgas angående brott av befälhavare gäller även brott av den, som är satt i befälhavarens ställe.

12 299 5; Brott som avses i 290 85 må ej åtalas av åklagare, med mindre målsägan— den angivit brottet till åtal.-Kan straff för brottet ådömas jämväl enligt brottsbalken , gäller om rätt till åtal vad där är stadgat.

300 5.

Straff enligt denna lag må ej ådömas, där gärningen skett av oaktsam- het som var ringa.

13 KAP.

Om sjöförklaring och om rättegång i sjörättsmål m.m.

Sjöförklaring 301 5.

Sjöförklaring skall för svenskt fartygs vidkommande äga rum, såframt

1. i samband med fartygets drift antingen befälhavaren eller medlem av besättningen eller ock, till följd av händelse till sjöss, annan person har eller må antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. någon ombord avlidit och begravts i sjön;

3. ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning;

4. fartyget sammanstött med annat fartyg eller varit utsatt för grundstöt- ning;

5. fartyget övergivits i sjön;

6. i samband med fartygets drift uppkommit eller må antagas hava upp- kommit skada av någon betydenhet å fartyget eller å egendom utanför far- tyget; eller

7. i lasten inträffat brand, explosion eller förskjutning av någon bety- denhet.

302 5.

Sjöförklaring skall vidare ske, när i anledning av händelse, som inträffat eller må antagas hava inträffat i samband med fartygets drift, sjöfartssty- relsen därom förordnar eller befälhavaren eller redaren så påkallar eller det begäres av lastägare för vinnande av upplysning rörande orsaken till uppkommen skada å godset, vilken är av någon betydenhet.

Förordnar sjöfartsstyrelsen eller begär lastägare att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren, som har att förfara enligt vad i 305 5 stadgas.

303 5.

1 mom. Sjöförklaring upptages inom riket av rådhusrätt. Angående dom— stol vid sjöförklaring gäller i allt, varom ej i denna lag är särskilt stadgat, vad i fråga om allmän underrätt är föreskrivet, där det är tillämpligt. Vid sjöförklaring skola, utom en lagfaren domare såsom ordförande, två i sjö- väsendet kunniga och erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Åt- minstone en av dem bör hava grundlig, och nyligen förvärvad erfarenhet från tjänst såsom fartygs- eller maskinbefäl å handelsfartyg.

Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning, som av sjöfartsstyrelsen årligen upprättas för varje fartygs— inspektionsdistrikt. Förteckningen skall upptaga minst tjugu personer. Finner rätten att i visst fall, med avseende å däruti förekommande omstän- digheter, biträde av person med särskild sakkunskap är erforderligt, äger rätten tillkalla dylik person, oaktat denne ej är upptagen å förteckningen, att såsom ytterligare ledamot inträda i rätten.

Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år; ej må den vara ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har tid, för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av ärende, i vars handläggning han förut deltagit. Ersättning till särskild ledamot gäldas av statsverket enligt be- stämmelser som meddelas av Konungen.

2 mom. I Danmark, Finland och Norge upptages sjöförklaring beträffan- de svenskt fartyg av myndighet, som är behörig enligt landets lagstiftning.

I övrigt upptages sjöförklaring utom riket av därtill behörig svensk kon- sul; där det lämpligen kan ske, böra vid sjöförklaringen biträda två av kon- suln tillkallade, i sjöväsendet kunniga personer, helst svenska, danska, fins- ka eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare. Å ort, där behörig svensk konsul ej finnes, må sjöförklaring hållas inför dansk, finsk eller norsk konsul, som enligt sitt hemlands lag är be- hörig att utföra dylik förrättning.

304 5.

Om hinder ej möter, skall sj öförklaring hållas i den hamn där händelsen inträffat eller, om händelsen ägt rum till sjöss, i den första hamn, till vilken fartyget eller befälhavaren därefter anländer. Med sjöförklaring må dock anstå till annan hamn, om därigenom, utan att syftet med sjöförklaringen åsidosättes, kan vinnas avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller andra väsentliga fördelar.

14 Sjö-fartsstyrelsen äger, om i visst fall särskilda skäl äro därtill, bestämma vilken domstol eller konsul, som skall upptaga sjöförklaringen.

305 5.

Det åligger befälhavaren eller red-aren att hos myndighet, som har att upptaga sjöförklaringen, snarast möjligt göra anmälan därom.

Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift å hela besättningen och å de personer, bland besättningen eller eljest, vilka antagas kunna lämna upp- lysning i saken, ävensom, såvitt ske kan, å sakägarna och deras ombud samt vara åtföljd av ett exemplar av sådan rapport som avses i 40 5.

Gäller anmälningen fall, som avses i 301 5 4, 6 eller 7, eller har sjöförkla- ring begärts av befälhavare eller lastägare enligt 302 5, och kan utrednings- syftet med hänsyn till händelsens beskaffenhet lämpligen tillgodoses utan att sjöförklaringen upptages vid förhandling, må rättens ordförande eller konsuln, såframt ej sjöfartsstyrelsen påkallar att upptagandet sker vid förhandling, ensam vidtaga de åtgärder och ombesörja den utredning, som med hänsyn till sjöfartssäkerheten eller eljest finnes erforderlig.

306 &.

Då sjöförklaring upptages vid förhandling, skall rätten eller konsuln höra fartygets befälhavare och de medlemmar av besättningen, vilka antagas kun- na lämna upplysning om händelsen. Till upplysning i saken må även and- ra personer höras.

Handlingar eller föremål, vilka kunna antagas tjäna till upplysning i sa- ken, böra granskas av rätten eller konsuln. Där så prövas erforderligt, må föreläggande vid vite meddelas att vid förrättningen förete sådana hand— lingar och föremål som nu sagts. Om det kan antagas, att utredningen därigenom främjas, skall rätten elle-r konsuln hålla syn å fartyget eller den plats där händelsen timat.

Händelsen och dess orsaker skola såvitt möjligt klarläggas vid sjöförkla- ringen. Utredning bör företagas beträffande samtliga förhållanden, som må hava medverkat till händelsen eller som eljest äro av betydelse från sjö- fartssäkerhetens synpunkt.

307 5.

1 mom. Det åligger rättens ordförande att, om ej fall som avses i 305 5 tredje stycket föreligger, så .snart ske kan efter mottagen anmälan utsätta sammanträde för upptagande av sjöförklaring. Sammanträde må utsättas att äga rum ombord å fartyget.

Ordföranden skall på ändamålsenligt sätt till sammanträdet kalla dem, som skola höras till upplysning i saken; personer, som tillhöra fartygets

besättning, må kallas genom att föreläggande meddelas befälhavaren att medhava dem till sammanträdet. Befälhavaren skall föreläggas att till sam- manträdet medföra fartygets dagböcker och kladdar därtill i huvudskrift, där de finnas i behåll, ävensom, efter ordförandens anvisningar, andra handlingar och föremål, som kunna tjäna till upplysning vid sjöförkla- ringen. Ordföranden skall vid-are, där så ske kan, genom särskilt meddelan- de underrätta sakägarna om tid och plats för sammanträdet ävensom var och när den om händelsen ingivna anmälan med därtill hörande handlingar finn-es tillgänglig. Sjöfartsstyrelsen skall städse erhålla underrättelse om tid och plats för sammanträdet.

Det åligger de särskilda ledamöterna att taga del av de handlingar, som bifogats anmälningen, samt att för rättens ordförande före sammanträdet skriftligen angiva de förhållanden, om vilka från sjöteknisk synpunkt med avseende å olyckans art upplysningar påkallas.

2 mom. Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga del-ar gälla jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul.

308 5.

Vid fö-rhandlingens början skola fartygets dagböcker och kladdar där- till i avseende å innehållet jämföras med varandra och med det vid anmäl— ningen fogade exemplaret av den i 40 5 avsedda rapporten.

309 5.

1 mom. Befälhavaren och övriga personer, som kallats till upplysning i saken, skola höras var för sig. Ej må någon av dem närvara under förhör med annan eller under den i 308 & omförmälda genomgången av hand— lingar, med mindre särskilda skäl föranleda därtill.

Förhör hålles av rätten. Med rättens tillstånd må förhör hållas av före- trådare för sjöfartsstyrelsen eller av sakägare. Sedan samtliga berättelser avgivits, böra de som hörts bekräfta sina berättelser med vittnesed, om ej laga hinder .däremot möter eller rätten eljest med avseende å sakens om— ständigheter finner edgång icke höra äga rum.

Skriftligt undersökningsmaterial framlägges och syn företages å sådan tidpunkt under förhandlingen, som prövas lämplig. Förhör må hållas i omedelbart samband med syn.

2 mom. Person, som icke tillhör besättningen, vare för sin inställelse be- rättigad till ersättning av allmänna medel efter vad om ersättning till vitt- ne är stadgat.

3 mom. Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om sj öförklaring inför konsul; dock äge konsul ej upptaga ed.

Sedan sjöförklaring avslutats, skall rätten eller konsuln ofördröjligen till sjöfartsstyrelsen insända protokoll över förrättningen samt fullständiga avskrifter av fartygets dagböcker och kladdar därtill »i de delar, som fram— lagts vid sjöförklaringen. ' '

Har å' utländsk ort vederbörlig myndighet eller annat utredningsorgan verkställt undersökning angående händelse som avses i 301 och 302 55, skall konsul, där så ske kan, tillställa sjöfartsstyrelsen avskrift av utred- ningshandlingarna.

311 5.

Finnes sjöförklaring vara i något avseende ofullständig, äger sjöfarts— styrelsen förordna, att den skall fullständigas. Styrelsen bestämmer vilken domstol eller konsul, som skall ombesörja den ytterligare utredningen.

Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301 5 finnes tillgänglig, äger sjöfartsstyrelsen förordna, att sjöförklaring ej skall äga rum.

312 5.

Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg, äger rättens ord- förande låta med sjöförklaringen anstå, såframt därigenom sjöförklaring kommer till stånd samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utred- ning beträffande det andra fartyget. Kan detta syfte ej vinnas, skall rätten, om så begäres av befälhavaren eller redaren för det fartyg beträffande vil- ket sjöförklaring först hålles och ej synnerliga skäl tala däremot, förord- na att sjöförklaringen skall helt eller delvis äga rum inom stängda dörrar och att därvid icke må närvara annan enskild sakägare än redaren och den, som meddelat försäkring för fartyget. Vad sålunda stadgats skall äga till- lämpning jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul.

Har sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket icke verk- ställes utredning motsvarande sjöförklaring, vare ej erforderligt att sjö- förklaring upptages, med mindre sjöfartsstyrelsen bestämmer annorlunda.

Rörande inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar i ärende, .som rör sjöförklaring i anledning av sammanstötning mellan far- tyg, är särskilt stadgat.

313 5.

I fråga om fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall rätten eller konsul upptaga sjöförklaring, såframt begäran därom göres av befälhavaren eller fartygets redare eller av behörig myndighet i fartygets hemland. Beträffande fartyg, som hör hemma i annat främmande land, skall jämväl hållas sjöförklaring på begäran som nyss sagts, om skäl därtill äro.

Har händelse som avses i 301 5 medfört stora förluster i liv eller egen— dom eller kan utredningen eljest väntas bliva synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet, äger Konungen förordna, att den med sjöförkla- ring avsedda utredningen skall verkställas av särskild undersökningskom- mission. Kommissionen skall bestå av personer, som företräda erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap.

315 5. Närmare föreskrifter om .tillämpningen av vad ovan i detta kapitel är stadgat meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av sjöfartsstyrelsen.

Rättegång i sjörättsmål m. m.

321 5. Rådhusrätt vare första domstol i mål, som skall bedömas efter denna lag. Att sådant mål i visst fall må upptagas av häradsrätt är särskilt stadgat.

322 5.

När vid rådhusrätt till handläggning förekommer mål angående klander av dispasch skola, utom tre eller fyra lagfarna ledamöter, tre i handel och sjöfart kunniga och erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Stads- fullmäktige i stad, vars rådhusrätt enligt 326 5 äger upptaga dylikt mål, sko- la före utgången av varje år utse dessa särskilda ledamöter att utöva be- fattningen under det följande året. För att i deras ställe tjänstgöra vid in— träffat förfall, skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jämväl för dem, äge rättens ordförande efter samråd med de lagfarna ledamöterna för varje särskilt fall tillkalla andra.

Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år; ej må den vara ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har tid, för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

De särskilda ledamöterna njute ersättning av allmänna medel enligt be- stämmelser som meddelas av Konungen. Om skyldighet för part att återgäl— da sådan ersättning äge vad i 18 kap. 13 5 rättegångsbalken är stadgat mot- svarande tillämpning.

Genom denna lag upphäves lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angåen- de skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm- melsen i stället tillämpas.

Förslag till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, att i lagen den 4 juni 1937 om behörighet för hä- radsrätt att upptaga sjörättsmål dels 1 5 skall erhålla följande ändrade lydelse, dels 2 5 andra stycket skall upphöra att gälla.

1 5.

Har, med —— — _ annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål avses i denna lag mål och ärenden som skola bedömas efter sjölagen eller sjömanslagen ävensom andra mål och ärenden beträf- fande vilka, enligt vad särskilt stadgats, de i någon av nämnda lagar givna regler om domstols behörighet eller ock bestämmelserna i denna lag skola gälla; dock att lagen icke äger tillämpning å mål angående klander av dis- pasch eller å ärende angående upptagande av sjöförklaring.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Förslag till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall såsom 35 5 införas föl— jande.

35 5.

I ärende inför domstol eller konsul angående sjöförklaring i anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg må vid anmälan för uppta- gande av sjöförklaringen fogad avskrift av rapport enligt 40 5 sjölagen även- som de övriga handlingar i ärendet, vilka röra händelsen, ej utan redarens samtycke utlämnas tidigare än tio år efter det sammanstötningen timat, med mindre motsvarande utredning beträffande det andra fartyget finnes tillgänglig för den som vill taga del därav; dock att, där sjöförklaringen upptages vid förhandling, vad nu sagts skall gälla endast såvitt förhand— lingen hållits inom stängda dörrar.

Till sjöfartsstyrelsen i anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inkommen rapport enligt 40 5 sjölagen jämte därtill hörande av- skrifter av fartygets dagböcker och dagbokskladdar ävensom de hand- lingar, som i sådant ärende upprättats inom styrelsen eller av domstol eller konsul jämlikt 310 5 första stycket sjölagen insänts till styrelsen, må ej heller utan redarens samtycke utlämnas tidigare än ovan sagts.

Bestämmelserna i första och andra styckena skola i tillämpliga delar län- da till efterrättelse där utredning angående sammanstötning mellan fartyg verkställes av undersökningskommission, som föl-ordnats med stöd av 314 5 sjölagen .

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

MOTIV

Inledning

I de för sjölagskommittén den 31 januari 1958 meddelade direktiven uttala- de dåvarande chefen för justitiedepartementet följande:

Den svenska sjörätten regleras främst av bestämmelserna i sjölagen. Denna lag utfärdades den 12 juni 1891 och den har därefter undergått flera, delvis betydelse- fulla ändringar. I likhet med motsvarande lagar i många andra länder utgör lagen en sammanfattning av stadganden som har omedelbar och väsentlig betydelse för sjöfarten, närmast handelssjöfarten. Stadgandena är till en del av privaträttslig och till en del av offentligrättslig natur; åtskilliga stadganden tillgodoser samti- digt både det allmännas och enskildas intressen. Lagen innehåller sålunda, för- delade på skilda kapitel, bestämmelser om fartyg och redande i fartyg, om befälhavare, befraktning, haveri och skada genom fartygs sammanstötning, om bärgning, om begränsning av redareansvaret samt om sjöpanträtt och preskrip- tion av fordran i vissa fall. Därjämte finns ansvarsbestämmelser och processuella bestämmelser.

Andra till sjörätten hörande frågor är behandlade i lagstiftning vid sidan om sjölagen . Här märkes bl. a. lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg och lagen den 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål. Be- stämmelserna om befälhavarens och besättningens tjänsteavtal och om skepp-s- tjänsten utbröts 1922 ur sjölagen och upptogs i en särskild lag. Numera gäller i detta hänseende sjömanslagen den 30 juni 1952 och sjöarbetsti-dslagen den 26 augusti 1948.

I fråga om sjörätten är, till följd av dess natur, i hög grad påkallat med en' internationell reglering; rättsförhållanden som ofta nog grundas och upplöses i skilda delar av världen bör såvitt möjligt behärskas av likartade normer. Det är därför naturligt att åtskilliga viktiga frågor inom sjörättens område upptagits vid internationella överläggningar, vilka resulterat i konventioner mellan olika stater. Sveriges anslutning till sådana konventioner har även föranlett ändringar i sjölagen och viss lagstiftning vid sidan av sjölagen. Internationella åtaganden ligger sålunda till grund för 1912 års lagstiftning om sammanstötning och bärg- ning, 1928 års lagstiftning om redwareansvar och om sjöpan-trätt och fartygshypo- tek samt 1936 års särskilda konossementslag. I detta sammanhang bör också nämnas att vid en diplomatisk sjörättskon-ferens år 1952 utarbetats konventioner innefattande vissa regler om dels civil domsrätt i tvister rörande .fartygsk-ollisio- ner, dels straffrättslig domsrätt i anledning av fartygskollisioner och dels kvar- stad å fartyg. En ny konvention rörande begränsning av redareansvar har an- tagits vid en diploma-tisk konferens år 1957. Av de nämnda .fyra konventionerna har Sverige underskrivit end-ast den sistnämnda konventionen.

Behovet och nyttan av likartade regler på sjörättens område har gjort sig sär- skilt starkt gällande för de nordiska staternas del. Den svenska sjölagen förbered-

des i samarbete med Danmark och Norge och kom att nära överensstämma med de sjöla-gar som utfärdades 1892 i Danmark och 1893 i Norge. Dessa lagar är med sen-are vidtagna ändringar alltjämt gällande. När lagstiftning påkallades i anledning av tillträde till de internationella konventionerna om sammanstötning och bärgning, inleddes på nytt gemensamt arbete, vilket hos oss förde till 1912 års lagändringar. Samarbetet, .till vilket jämväl Finland sedermera anslutit sig, har därefter fortsatt såväl beträffande spörsmål sammanhängande med den in- terna sjörätten som i fråga om deltagande i de internationella överenskommel- serna på området. Både 1922 års lagstiftning om sjömännens tjänsteförhållanden och 1928 års lagstiftning om redareansvar och sjöpanträtt har sålunda tillkommit i nordiskt samarbete. Så är fallet även med 1936 års kono-ssementslag och en med denna samtidig revision av sjölagens befrak—tningsregler. Den gällande finska sjö- lagen av år 1939 överensstämmer i stort med de övriga nordiska sjölagarna. Sjö- lagstiftningen i de nordiska staterna företer följaktligen, oaktat delvis viktiga för- ändringar och tillägg skett sedan dess tillkomst, stark inbördes likhet.

Under senare år har framträtt nya krav på revision av den nordiska sjölag- stiftningen. Särskilt från norsk sida har vid skilda tillfällen förslag framförts om att göra detta rättsområde till föremål för en översyn i nordiskt samarbete. De danska, finska, norska och svenska delegerade för nordiskt samarbete på lagstift— ningens område gav 1955 uttryck åt samma uppfattning. De delegerade var emel- lertid ense därom att behov icke föreligger av en omarbetning av sjölagstift— ningen i dess helhet utan att till utredning bör upptagas endast sådana frågor som på grund av utvecklingen på området eller eljest ter sig angelägna eller särskilt lämpade därför.

Därefter har 1956 i Norge tillsatts en kommitté med uppdrag att i nordiskt lag- samarbete utreda frågan om revision av vissa delar av den norska sjölagen. I direktiven för kommitténs arbete uttalas att anledning föreligger att verkställa en översyn av sjölagens bärgningsregler och regler om sjöförklaring. D'et fram— hålles emellertid att även andra delar av sjölagen synes vara i behov av om- arbetning, såsom exempelvis bestämmelserna om befälhavaren, om gemensamt hav-eri, om bortfraktarens ansvarighet och om redareansvarets utsträckning. En motsvarande kommitté har 1957 tillsatts i Danmark. _ Såsom en förberedelse till det planerade utredningsarbetet har svenska justi- tiedepartementet berett ett antal föreningar och sammanslutningar, som i olika avseenden är verksamma i sjöfartens och sjöfartsnäringens intressen, tillfälle att till departementet framföra sina synpunkter på omfattningen och inriktningen av utredningsarbetet. Av de inkomna svaren framgår att starka önskemål före- ligger om utredning av åtskilliga frågor på sjörättens område. Den ifrågasatta utredningen bör därför nu komma till stånd. Därmed blir det också möjligt att från svensk sida deltaga i det föreslagna nordiska samarbetet på området. Jag vill i det följande peka på några punkter, som synes vara förtjänta av särskilt övervägande.

I fartygsregistret skall upptagas svenska fartyg som är avsedda för handels- sjöfart eller resandes »fortskaffande ooh vilkas dräktighet uppgår till 20 register- ton eller mera. Även mindre fartyg kan registreras. Fartygsregistret utgör grund- valen för det sjörätt—sliga inteckningsinstitutet såtillvida att inteckning kan med- delas endast i registrerat fartyg. Det kan ifrågasättas om icke möjlighet bör öpp- nas .till registrering även beträffande flytdockor, pont—onkranar och liknande, ofta värdefulla objekt. Därmed skulle jämväl dessa kunna göras till föremål för inteckning. Ur kontrollsynpunkt synes registreringsplikt böra föreligga beträffan- de bogserbåtar oavsett deras dräktighet.

Ett med registreringen sammanhängande spörsmål är frågan i vilken utsträck- ning juridisk person bör kunna vara ägare till svenskt fartyg. Denna fråga bör övervägas och i anslutning därtill bör även uppmärksammas »den för sjörätten speciella bolagsform som benämnes partrederi.

Gemensamt haveri föreligger då skada avsiktligt tillfogas fartyg eller last för att därigenom rädda fartyget och lasten från en dem gemensamt hotande fara. I sådant fall skall den ekonomiska förlusten i anledning av skadan fördelas lik-a mellan fartyg, frakt och last, oavsett vilken egendom som faktiskt drabbats av skadan. Det anses nämligen rättvist att ingen av intressenterna skall mer än de andra förlora på att just hans egendom behövde upp-offras för att avvärja faran. Utredning och fördelning av gemensamt haveri sker, då så påkallas, genom ett i sjölagen reglerat förfarande, kallat dispasch. I lagen finns särskilda bestämmelser om fördelningen av förlusten. Dessa bestämmelser kommer emellertid sällan till tillämpning, enär praktiskt taget alla konossement och certepartier innehåller en klausul om att gemensamt haveri skall uppgöras enligt vissa internationella reg- ler, de 5. k. York-Avntwerpenreglern-a. I följd härav har sjölagens fördelningsreg- ler endast ringa praktisk betydelse. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas om icke detta förhållande bör föranleda en omarbetning av den svenska lagstift- ningen i ämnet.

Den som verkställer eller deltager i bärgning av förolyckat eller nö-dställt far- tyg eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, har rätt till bärgarlön, vilken i allmänhet skall fördelas mellan redaren, befälha- varen och besättningen enligt vissa regler. Det är naturligt att olika meningar lätt kan uppstå i frågan huruvida delningsreglerna skäligen tillgodoser berörda parter med hänsyn till deras olika insatser och risker vid bärgningsföretag. Se- dan reglernas tillkomst har också inom sjöfarten skett avsevärda tekniska för- ändringar, vilka gör att reglerna ter sig föråldrade. Missnöje med reglerna-s ut- formning har även yppats i skilda samman-hang. Anledning torde därför före- ligga att underkasta reglerna en omprövning.

Även vissa med bärgning sammanhängande spörsmål torde böra upptaga-s till övervägande. Sålunda bör övervägas om icke avtal rörande yrkesmässig bärg- ning bör i större utsträckning än vad som är fallet i gäll-ande lag regleras genom lagstiftning. Detsamma gäller frågan om äganderätten till vrak och huruvida företräde i detta avseende bör tillkomma någon av flera bärgare.

Bland övriga privaträttsliga frågor som bör uppmärksammas vid en översyn av sjölagstiftningen hör frågan om bortfraktares ansvar för gods. I sjölagen och i den särskilda konossementslagen finns sinsemellan olika regelsystem rörande sådant ansvar och rörande rättsverkan av den i kon—ossementet intagna godshe- skrivningen. Detta förhållande kan i vissa situationer vålla svårigheter, vilka utredningen så långt det är möjligt bör söka undanröja. Frågan om bortfrakta- rens ansvar för person- och lastbilar som jämte förare och last transporteras med bilfärjor eller andra fartyg är icke heller tillfre-dsställande löst i vår lagstiftning.

Flera bestämmelser i sjölagen avser att trygga tillgången på bevis rörande vad som förekommit under sjöfart. Om en allvarlig olycka eller skada inträffar, skall befälhavaren dels upprätta en skriftlig rapp-ort rörande händelsen och dels avgiva sjöförklaring inför rätta. Vid sjöförklaring, som inom riket i allmänhet avgives inför rådhusrätt i stapelstad, hör domstolen befälhavaren och andra per— soner som kan lämna upplysning i saken. Berättelserna skall bekräftas med vitt- nesed, Om olyckan är av större omfattning eller svårare art, skall domstolen samtidigt verkställa sjöförhör och därvid söka åstadkomma en fullständig utred— ning rörande orsakerna till olyckan. Sjöförklaring och följaktligen även sjöförhör

skall ske snarast möjligt efter olyckan. Vid förhandlingen skall i rätten sitta, förutom en lagfaren domare, två särskilda, i sjöväsendet erfarna och kunniga ledamöter. Liksom andra domstolsärenden handlägges sjöförklaring och sjöför- hör offentligt. De gällande reglerna i ämnet är föremål för utbrett missnöje inom sjöfartskretsar. Delvis anses olägenheterna sammanhänga med den omständig— heten att de båda instituten sammanförts till gemensam handläggning, vilken alltså kommer att omfatta dels en civilrättslig bevisupptagning till framtida sä- kerhet (sjöförklaring) och dels en förundersökning av brottmålskaraktär (sjö- förhör). Det har ifrågasatts att båda förfarandena skall slopas eller att i varje fall sjöförhöret skall utgå såsom särskilt institut; detta senare kunde då ersättas med förundersökning enligt vanliga straffprocessuella normer. Det har också gjorts gällande att handläggningen ibland blir otillfredsställande därför att dom- stolen icke alltid är tillräckligt förtrogen med nautiska och andra speciella sjö- fartsförhållanden. Vidare har anmärkts mot att, till skillnad från vad som gäller hos oss, motsvarande institut i åtskilliga andra stater icke är underkastade offent- lighetsprincipen. Härav kan följa att en svensk part kommer i ofördelaktigt läge gentemot en utländsk motpart; omständigheter som ur bevissynpunkt kan vara till fördel för svensk sida kan av motparten fördöljas under det att den svenska utredningen är offentlig. Det kan därför finnas anledning att begränsa offentlig- heten i förhållande till stater som icke uppfyller samma krav på offentlighet som det svenska förfarandet. Önskemålen härom måste dock vägas mot de intressen som i allmänhet tillgodoses genom offentlighetsprincipen. Mot bakgrunden av det anförda framstår en översyn av bestämmelserna om sjöförklaring och sjöförhör såsom angelägen.

Beträffande ansvarsbestämmelserna och de processuella bestämmelserna, däri inbegripet reglerna om dispaschförfarandet, gäller att dessa i flera avseenden är föråldrade och i behov av en översyn.

Vid utredningen bör icke endast de i det föregående redovisade spörsmålen utan jämväl andra frågor, som hör till sjölagstiftningen eller sammanhänger med denn-a, kunna tagas upp till övervägande. Sålunda bör uppmärksammas de lag- sti'ftningsproblem som uppkommer vid en svensk anslutning till de i det före- gående omnämnda konventionerna från år 1952 och år 1957. Bestämmande i öv- rigt för utredningens omfattning kan i viss mån komma att bli de överläggningar som planenligt bör upptagas med motsvarande sakkunniga i de övriga nordiska staterna. I den mån utredningen finner lagändring i något avseende vara sär- skilt brådsk-ande och angelägen, bör hinder icke föreligga mot att utredningen, om så kan ske utan att utredningsarbetet förryckes, redovisar sitt förslag därtill innan uppdraget i dess helhet slutföres.

Sjölagskommittén påbörjade sitt arbete våren 1958. Sedan även i Finland tillsatts en utredning för översyn av sjölagen , hölls i Oslo augusti 1958 en förberedande överläggning mellan representanter för de danska, finska, norska och svenska sjölagskommittéerna. Fortsatta överläggningar mellan sjölagskommittéerna har sedermera ägt rum i Köpenhamn augusti 1959, i Stockholm mars och augusti 1960 samt i Helsingfors augusti 1961.

Som ett första resultat av sitt arbete avlämnade den svenska sjölagskom- mittén den 30 juni 1961 betänkande (SOU 1961: 33) rörande redareansva- rets begränsning. Detta innefattar förslag till ändring av de i 10 kap. sjö- lagen upptagna bestämmelserna och åsyftar att möjliggöra vårt lands an- slutning till den i direktiven omnämnda år 1957 tillkomna internationella

konventionen rörande begränsning av redares ansvarighet. Motsvarande lag— förslag föreligger i de övriga nordiska länderna.

Bland andra frågor som sjölagskommittén upptagit till behandling — i samråd med de danska, finska och norska' kommittéerna — märkes spörs- målet om bärgarlönens för-delning samt reglerna om sjöförklaring och sjö- förhör. Dessa ämnen har varit föremål för slutliga överläggningar vid sjö- lagskonferensen i Helsingfors augusti 1961 och har sedermera ytterligare övervägts inom den svenska kommittén. Förslag till ändring av bestämmel- serna om fördelning av bärgarlön och till viss annan ändring av sjölagens regler rörande bärgning har avgivits av sjölagskommittéerna i de övriga nordiska länderna.1 Det danska förslaget innefattar en revision även av reg- lerna om sjöförklaring.

Det nu föreliggande betänkandet innehåller, förutom förslag till revision av reglerna om bärgarlön och sjöförklaring samt av föreskrifterna rörande den med sjöförklaringsinstitutet sammanhängande rapport, som befälha- varen enligt 40 & sjölagen har att avgiva rörande vissa händelser under fartygets resa, tillika förslag till vissa jämkningar av sjölagens ansvarsbe- stämmelser. I sistnämnda hänseende är förslaget delvis föranlett av den av riksdagen nyligen antagna brottsbalken .

1 Betaenkning Nr. 315/1962 (Danmark), Kommittébetänkande N:o 2—1962 (Finland) och Instilling II och III, februari 1961 (Norge).

Förslaget till lag om ändring i sjölagen

(Om fartygs befälhavare)

39 å.

Den i första stycket föreslagna inskränkningen i rätten att taga del av fartygets dagbok, nämligen såvitt angår sammanstötning med annat far- tyg, bör ses i belysning av kommitténs förslag i 312 5 rörande sekretess i vissa fall för sjöförklaring (jfr även nedan vid 40 5).

I andra stycket föreslås den ändringen i förhållande till den nuvarande regeln i 39 5 andra punkten, att den tid varunder dagboken skall av redaren förvaras, utsträckes till minst tre år.

Tredje stycket upptager en ny föreskrift därom att vad i förevarande pa- ragraf stadgas angående dagbok i tillämpliga delar skall gälla beträffande kladd till dagbok (jfr 36 5).

40 5.

Denna paragraf upptager i gällande lydelse föreskrifter om skyldighet för befälhavaren att i anledning av vissa uppräknade tilldragelser dels till sjö- fartsstyrelsen resp. utom riket till närmast varande svenske konsul oför- dröjligen avgiva skriftlig rapport om den inträffade händelsen, dels inför domstol resp. å utrikes ort inför närmare angiven myndighet avgiva sjö— förklaring angående händelsen. Ursprungligen innehöll paragrafen — lik- som alltjämt motsvarande paragrafer i de danska och norska sjölagarna — endast föreskrifter rörande sjöförklaring; sjöförklaring skulle avgivas när på lastnings- eller lossningsort eller under resa någon händelse inträf— fat, som vållat skada å fartyg eller last eller skäligen kunde antagas ha så- dan skada till följd, eller genom olyckshändelse någon ombord ljutit döden eller till följd av sammanstötning med annat fartyg å detta timat sådan skada eller olycka som nyss sagts.

Stadgandet angående skyldighet för befälhavaren att avgiva rapport rö- rande vissa tilldragelser infördes genom lagändring år 1914 (lag den 16 oktober 1914 nr 347) och saknar motsvarighet i de danska och norska sj ölagarna. Dylikt stadgande finns ej heller i den finska sjölagen .

Förevarande paragraf har efter sin tillkomst kompletterats jämväl i vad avser de i paragrafen uppräknade tilldragelserna, nämligen såtillvida att paragrafen numera omfattar —— förutom fallen av skada å fartyg eller last

— att någon av besättningen eller någon ombordvarande person genom olyckshändelse ljutit döden eller lidit svårare kroppsskada, att skada eller olycka föranletts av sammanstötning med annat fartyg eller annat före— mål, att någon av besättningen begått självmord samt att ombord yppats ett flertal fall av smittsam sjukdom eller något fall av skörbjugg, vberi-beri eller förgiftning.

Sjölagskommittén anser, att sjölagens regler angående sjöförklaring bör i åtskilliga avseenden omarbetas och att bestämmelserna i detta ämne i befälhavarekapitlet lämpligen bör överflyttas till och sammanföras med de övriga föreskrifter om sjöförklaring (och sjöförhör) som redan nu är upptagna i det kapitel av sjölagen som innehåller bestämmelser om rätte- gången i sjörättsmål. Härom hänvisas till vad nedan anföres vid 13 kap. samt stadgandet i 301 5 om obligatorisk sjöförklaring.

Vidkommande befälhavarens skyldighet att till sjöfartsstyrelsen avgiva skriftlig rapport rörande vissa tilldragelser har från skilda håll hävdats att stadgandet härom i 40 5 visat sig fylla en viktig funktion. Sjölagskom- mittén har också funnit skäl saknas att föreslå annat än smärre jämk— ningar av bestämmelserna. Det må anmärkas, att de danska och norska sjölagskommittéerna icke förordar något motsvarande stadgande, medan man i den finska sjölagskommittén förklarat sig finna bestämmelserna om rapport vara av värde och ämna föreslå sådana i den finska sjölagen.

De olika händelser, som enligt kommitténs förslag skall föranleda rap— port från befälhavarens sida, har i förevarande paragraf, första stycket —— i anslutning till bestämmelserna om sjöförklaring i 301 5 —— uppräknats under sju punkter. Uppräkningen innefattar ej väsentliga ändringar i jäm- förelse med gällande rätt. Vad först angår händelser, som medfört döden eller svår kroppsskada (punkt 1), har rapportskyldigheten i fråga om andra personer än hesättningsmedlemmar preciserats att avse händelser i samband med fartygets drift medan den beträffande besättningsmedlem— marna — främst av sociala skäl — föreslås gälla oavsett dylikt samband (jfr förslaget 301 5 punkt 1 beträffande befälhavare och medlem av besätt- ningen). Härjämte omnämnes särskilt att någon ombord avlidit och be- gravts i sjön (punkt 2).1 Rapportskyldighet i fall av smittsam sjukdom ombord synes sakna nämnvärd betydelse och har uteslutits, likaså inträf— fade fall av skjörbjugg och beri-beri. Däremot föreslås rapportskyldighet vid fall av allvarlig förgiftning (punkt 3). Uttryckligen omnämnes vidare de fall att fartyget (oavsett huruvida skada blivit följden) sammanstött med annat fartyg eller varit utsatt för grundstötning (punkt 4) eller att fartyget övergivits i sjön (punkt 5).

1 Angående befälhavarens skyldighet att underrätta myndighet om vissa olycksfall eller olycks- tillbud under skeppstjänst, se 60a 5 i Kungl. förordningen den 31 december 1914 (nr 491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg. Jfr betänkande den 27 februari 1962 rörande sä— kerheten å fartyg, lagförslaget 7 kap. 4 och 5 55 (s. 24 och 216) samt förslag till bestämmelser om tillsynsbok (s. 30 f. och 246 f.).

Enligt ordalagen i 40 5 synes för närvarande föreligga rapportskyldighet — liksom skyldighet att avge sjöförklaring »— så snart en inträffad hän- delse vållat skada å fartyg eller last, även om skadan varit helt obetydlig.1 Av skäl som anföres i motiveringen av sjöförklaringsreglerna har bestäm- melserna om sjöförklaring (301 och 302 55) för nu åsyftade skadefall fått en snävare avfattning. Och på samma sätt föreslår kommittén, att i före- varande paragraf (punkt 6) stadgas, att rapport skall avgivas när i sam- band med fartygets drift uppkommit eller må antagas ha uppkommit skada av någon betydenhet å fartyget eller lasten eller å egendom utanför fartyget. Kommittén förmenar, att denna ändring närmast innefattar ett godtagande av gällande praxis. Slutligen föreslås att rapport skall avgivas när i lasten inträffat förskjutning av någon betydenhet, detta oavsett huruvida skada uppstått (punkt 7).

Underlåtenhet att avgiva rapport medför straffansvar (288 5). Befälhavaren skall enligt förevarande paragraf andra stycket vidare av- giva rapport, när i anledning av händelse som eljest inträffat eller må an- tagas hava inträffat i samband med fartygets drift sjöfartsstyrelsen så på— fordrar eller sjöförklaring begärts efter vad i 302 5 sägs.

Angående innehållet av rapporten stadgas i förevarande paragraf tredje stycket, vilket motsvarar 40 5 andra stycket i gällande lydelse. Liksom för närvarande är fallet föreslås att rapport skall upprättas enligt särskilt for- mulär. Såsom en nyhet förordar kommittén, att den i rapporten upptagna redogörelsen för vad som inträffat skall vara avgiven under edlig förplik- telse. Detta blir av viss betydelse ur straffrättslig synpunkt (jfr förslaget 288 5 andra stycket samt brottsbalken 15: 10).

I fall av sammanstötning mellan fartyg föreligger — såsom i direktiven för kommittén och nedan under 13 kap. närmare utveckla-s _ visst behov av sekretesskydd för sjöförklaring. Motsvarande lärer gälla beträffande rapport enligt förevarande paragraf i anledning av kollisioner. Särskild föreskrift härutinnan föreslås i 1937 års sekretesslag.

Att kommittén i det nu föreliggande betänkandet behandlar befälhavarens rapportskyldighet enligt 40 5 beror självfallet på bestämmelsens samband med reglerna om sjöförklaring. Det kunde ifrågasättas, att i förevarande sammanhang borde upptagas jämväl besiktningsbestämmelserna i 41 och 42 55. Dessa bestämmelser torde emellertid kunna kvarstå oförändrade, till dess befälhavarekapitlet i dess helhet slutbehandlats. En genomgång av nämnda kapitel påbörjades vid de nordiska sjölagskommittéernas kon- ferens augusti 1961 och slutbehandlingen lärer icke kunna äga rum förrän tidigast under hösten 1963. —— Det må i detta sammanhang påpekas att i ett den 27 februari 1962 avgivet betänkande rörande säkerheten å fartyg

1 Jfr NJA 111891 5. 40.

föreslås ändringar av vissa paragrafer i sjölagens befälhavarekapitel, näm- ligen 26, 27, 35 och 37 55.

(Om befruktning)

101 5.

Med hänsyn till att den för närvarande föreliggande obligatoriska skyl- digheten att avge sjöförklaring i fall av lastskada enligt förslaget ersättes av en fakultativ sjöförklaring (härom hänvisas till 301 och 302 55), upp— står behov av en uttrycklig regel om att bortfraktaren skall underrätta lastägaren för den händelse det till befordran mottagna godset förkommit, minskats eller skadats under resan. Stadgande härom föreslås såsom ett nytt andra stycke i förevarande paragraf. Det gäller dock icke andra fall än dem, i vilka underrättelse är påkallad av lastägarens intresse. Inskränk- ningen sammanhänger med att lastägarens rätt att utverka sjöförklaring enligt förslaget (302 5) är betinga-d av att med sjöförklaringen åsyftas att vinna upplysning om orsaken till uppkommen skada å godset, vilken är av någon betydenhet.

150 5.

Andra stycket av denna paragraf innehåller för närvarande beträffande ti-dsbefraktning föreskrift därom att den andel i bärgarlön som enligt 228 5 andra stycket sjölagen tillkommer redaren skall, sedan befraktaren (tids- befraktaren) tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt och bränsle, lika för- delas mellan bortfraktaren (tidsbortfraktaren) och hefrak—taren (tidsbefrak— taren). Med regeln om hälftendelning av den behållna bärgarlönen har man enligt motiven1 velat anknyta till vad som vanligast torde åsyftas med motsvarande klausuler i tidscertepartier.

Eftersom tidsfrakt utgår under ett bärgningsföretag och tidsbortfrakta- ren alltså förutsättes erhålla täckning för sina utgifter för befälhavarens och besättningens avlöning och underhåll, ökas genom bärgningen tidsbe- fraktarens kostnader med åtminstone denna tids-frakt ävensom den av bärgningen nödvändiggj orda förbrukningen av maskinförnödenhe—ter. Därför skall dessa kostnadsposter, i själva verket gjorda för bärgningen, avräk— nas från redarens andel i bärgarlönen enligt 228 5 andra stycket sjölagen innan förenämnda hälftendelning sker.

De av sjölagskommittén i 229 5 1 mom. första stycket föreslagna nya reglerna om fördelning av bärgarlön, när fartyg bärgat något under resa, innebär bl. a. den ändringen att före fördelningen av bärgarlönen (mellan redaren, befälhavaren och besättning) ersättning skall utgå >>-för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt befälhavaren och besättningen,

1 Se NJA II 1936 s. 498 f.

som uppkommit i anledning av bärgningen». De ändrade bestämmelserna i bärgningskapitlet innehåller ingen föreskrift om vem de avsedda avdra- gen skall tillfalla. Det lärer vara uppenbart att, om bärgningen verkställts av ett tidsbefraktat fartyg, avdraget för bränsleutgifter skall till-falla den som betalar bränslet, d. v. 5. in dubio tidsbefraktaren (138 5 sjölagen ). Sär- skilt stadgande härom i nu förevarande lagrum synes överflödigt. På grund av det anförda bör orden »och bränsle» utgå ur paragrafen.

Vad däremot angår den andel av bruttobärgarlönen, som avser löner och kost till befälhavare och besättning och jämlikt 229 5 1 mom. första stycket i förslaget skall undantagas från fördelningen, skulle denna nor- malt tillfalla bortfraktaren (jfr 138 5 sjölagen). Med denna utgångspunkt saknades anledning att föreslå annan ändring av 150 5 än nyss nämnts. Så har emellertid skett i de förslag rörande bärgarlönens fördelning som av- lämnats av de fin-ska och norska sjölagskommittéerna. I det finska betän- kandet förordas sålunda, att bestämmelsen i 150 5 finska sjölagen därom att tidsbefraktaren skall tillgodoföras gottgörelse för tidsfrakt ersättes av en föreskrift av innehåll att ersättning för löner och kost skall tillfalla tidsbefraktaren. Den norska »lnnstilling II» intar samma ståndpunkt i förevarande hänseende som det finska betänkandet (s. 26). Det danska be— tänkandet innefattar förslag om motsvarande ändring. Detta förslag inne- håller dessutom uttrycklig föreskrift i 5 150 att tidsbefraktaren skall gott- göras utgifter för bränsle.

Sjölagskommittén har övervägt huruvida de materiella ändringarna av reglerna rörande bärgarlönens fördelning kan anses motivera en ändring av de hittillsvarande reglerna om fördelning utav bärgarlön mellan tidsbort- fraktaren och tidsbefraktaren förutom den jämkning som föranledes av de särskilda bestämmelserna om gottgörelse för bränsle samt löner och kost en- ligt 229 5 1 mom. Kommittén har närmast varit höjd för att bibehålla nu- varande regler i 150 5 angående tidsfrakten oförändrad. Dock har kommit- tén funnit följande synpunkter vara avgörande vid bedömning av frågan. Även om bestämmelsen i 150 5 andra stycket står i bef-raktningskapitlet är den materiellt sett en regel om bärgarlön och måste ses i samband med öv- riga bärgarlönsregler. Enligt nu gällande lydelse har tidsbefraktaren en an- del i bärgningens ekonomiska resultat när den lyckas _ han erhåller halva nettobärgarlönen. Misslyckas bärgningen får han intet. För det fall bärg- ningen lyckas bör han icke, utöver andel i bärgarlönen, därjämte erhålla tidsfrakten åter. Tidsfrakten blir så att säga den insats, som tidsbefraktaren måste göra för att få vara med att dela vinsten å bärgningen, men han måste också riskera samma insats om bärgningen skulle misslyckas. Med denna ståndpunkt är det naturligt att tidsbefraktaren hör erhålla gottgörelse för löner och kost i de fall bärgning lyckas. Detta skulle m. a. o. innebära, att tidsbortfraktaren skall erhålla hälften av redarandelen i bärgarlönen, me- dan tidsbefraktaren ur bruttobärgarlönen skall erhålla utläggen för bränsle

!

(jfr 138 5 sjölagen ) samt kostnaden för löner och kost till befälhavare och besättning ävensom den andra hälften av bärgarlönens redarandel. Bor-t- fraktaren bibehålles i nu angivet hänseende såvitt angår befraktningsavta- let vid samma nettoinkomst såväl före som under bärgningsföretaget (och behöver alltså icke återbära tidsfrakten).

Helt naturligt har sjölagskommittén fäst avgörande vikt vid att sjölagar— na i de nordiska länderna i sak bör vara lika i den nordiska rättsgemen- skapens intresse. Härtill kommer att tidsbefraktning av fartyg mellan de nordiska länderna är synnerligen vanlig och att olika regler skulle kunna leda till onödiga rättsliga och praktiska komplikationer.

Att tidsbefraktaren deltager i ett bärgningsföretags resultat medför icke, att det tidsbefraktade fartyget enbart av den grunden kommer »off hire». I fråga om fartyg befraktat på certepartiformuläret Baltime 1939 kan exempelvis redaren icke under motivering att bärgningsföretaget varat mer än 24 timmar och fartyget sålunda kommit »off hire» behålla hela bär- garlönen mot återbetalning av den tidshyra och de bränslekostnader som svarar mot bärgningstiden. Ej heller kan en tidsbefraktare, då ett bärgnings- företag misslyckats, med samma motivering begära att få den tidshyra åter som belöper på bärgningstiden. Särskilda lagregler härom har icke ansetts erforderliga.

(Om bärgning)

Enligt de i det föregående återgivna direktiven åligger det sjölagskom- mittén att behandla, förutom de problem som avser bärgarlönens fördel- ning, även vissa andra med bärgning sammanhängande spörsmål. Sålunda bör kommittén överväga om icke avtal rörande yrkesmässig bärgning bör i större utsträckning än vad som är fallet i gällande lag regleras genom lag- stiftning; det-samma gäller frågan om äganderätten till vrak och huruvida företräde i detta avseende bör tillkomma någon av flera bärgare.1

Sjölagskommittén har i fråga om yrkesmässig bärgning funnit, att denna i stor utsträckning grundar sig på avtal avfattade enligt internationellt ve- dertagna normer, vilka på tillfredsställande sätt synes tillgodose parternas intressen. Avtalsformulären för yrkesmässig bärgning är till sin utform- ning gemensamma inom Norden och står i överensstämmelse med vad som gäller internationellt. Skillnaden synes väsentligen bestå däri, att enligt det vanligaste utländska bärgningsavtalet, det 5. k. Lloyd's Form of Salvage Agreement, tvister hänvisas till avgörande genom skiljedom i London, me- dan i Norden använda bärgningsavtal hänvisar parterna att i händelse av tvist få saken avgjord inför viss angiven domstol. Någon olägenhet av be- stående fria förhållanden lärer icke hava försports. Lagregler om yrkes-

1 Jfr Thorbjornsen: No cure no pay og andre hovedemner i bjergningsretten (Oslo 1951), s. 210 ff.

mässig bärgning finnes ej heller hos de stora sjöfartsländerna. Kommittén har därför kommit till den uppfattningen, att särskilda lagregler om yrkes- mässig bärgning icke är av behovet påkallade.

Frågan om äganderätten till vrak har betydelse bl. a. för att avgöra vem som äger bemyndiga en bärgare att bärga ett förlist fartyg eller dess las-t samt vem som kan förpliktas avlägsna vrak som hindrar sjöfarten. Ingen av dessa frågor är av sjörättslig natur i egentlig mening. I det ena fallet rör man sig inom sakrättens område, som i nu förevarande fall delvis regleras genom lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd.1 I det andra fallet rör man sig inom ett område, där sjöfartsstyrelsen resp. i före— kommande fall vederbörande hamn— eller kanalmyndighet har att vidtaga de åtgärder, som påkallas från sjöfartssäkerhetens synpunkt. Sjölagskommit- tén har icke ansett frågan om äganderätten till vrak vara av beskaffenhet att höra bliva föremål för reglering i sjölagen. Att rätt föreligger att åbe— ropa ans-varsbegränsning för kostnader förenade med avlägsnande av vrak framgår av sjölagens nuvarande 254 5 punkt 5 och ett motsvarande stad— gande har föreslagits i sjölagskommitténs tidigare avgivna betänkande an— gående redareansvarets begränsning. I övrigt synes det böra ankomma på rättspraxis att lösa de problem, som må uppkomma i samband med frågor rörande äganderätten till vrak.

I enlighet med direktiven för sjölagskommittén har vidare övervägts huruvida i svensk sjölag bör införas regler om förste bärgares rätt. Kom- mittén har funnit det ytterst vanskligt att utforma regler i ämnet, vilka kan vara på en gång skäliga, praktiska och möjliga att genomföra. Enär de olä— genheter, som nuvarande ordning må hava medfört, knappast skulle bliva avhjälpta genom att regler om förste bärgares rätt upptoges i den svenska sjölagen, har sjölagskommittén icke ansett sig ha anledning framlägga för— slag till sådana regler.

Slutligen vill sjölagskommittén beträffande de nu berörda frågorna om yrkesmässig bärgning, äganderätten till vrak och förste bärgares rätt fram- hålla, att önskemål om införande av lagregler i dessa ämnen icke framförts till eller av de övriga nordisk-a sjölagskommittéerna.

Innan kommittén övergår till behandlingen av frågan om bärgarlönens fördelning skall beröras ett av den norska sjölagskommittén väckt förslag om Viss utvidgning av begreppet bärgning. Härom föreligger numera defini- tiva förslag från de övriga nordiska sjölagskommittéerna.

Föreskrifter med avseende å bärgning har funnits i svensk rätt alltsedan landskapslagarnas tid.2 Historiskt sett har bärgningsreglerna en nära an— knytning till de allmänna civilrättsliga reglerna om sjöfynd; ännu i 1864 års sjölag var bärgnings- och sjöfyndsbestämmelser sammanförda i ett ge-

1 Jfr lagen den 22 april 1938 om hittegods (NJA II 1938 s. 742 ff.). ” Jfr Ernberg: Om bärgning och bärgarelön enligt svensk sjörätt (Lund 1905) s. 13 ff.

mensamt kapitel.l I samband med tillkomsten av 1891 års sjölag skedde en uppdelning, så att ett kapitel —— det nionde _ med regler angående bärg- ning upptogs i sjölagen och vissa bestämmelser om sjöfynd innefattades i en särskild lag.2 '

Den grundläggande regeln om bärgares rätt till bärgarlön återfinnes i 224 ä' sjölagen. I denna paragraf första stycket första punkten stadgas så- lunda att var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombord- varande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock en- var, som vid bärgningen medverkar, äger undfå bärgarlön. Regeln överens— stämmer, såvitt i förevarande sammanhang är av intresse, med lagrum— mets ursprungliga lydelse i denna del (se NJA II 1891 s. 12). Motsvarande förhållande gäller även för de danska och norska sjölagarna; den finska sjölagen av år 1939 har i denna del samma avfattning som den svenska.

Under den nu pågående sjölagsrevisionen har den norska sjölagskommit- tén framlagt ett särbetänkande med förslag att bärgningsbegreppet i den norska sjölagen borde utvidgas såtillvida att orden »skip der er forulykket eller stedt i ngd» utbyttes mot »skip som er forulykket eller i fare». Rö- rande skälen härtill må hänvisas till det norska förslaget (Innstilling III, av februari 1961). Väsentligen betingas förslaget av att i norsk rättspraxis uppkommit en åtskillnad mellan begreppen bärgning och assistans. Såsom bärgning i egentlig mening har betecknats räddning av ett nödställt fartyg, därvid nödbegreppet uppenbarligen bedömts tämligen snävt såsom avseende en mera påtaglig eller omedelbart hotande faresituation, medan åtgärder för att i mindre överhängande situationer bringa fartyg i säkerhet kommit att betecknas som assistans.

Den från norsk sida sålunda föreslagna ändringen åsyftar att inom norsk rättstillämpning åstadkomma en närmare anknytning till 1910 års inter- nationella konvention angående assistans och bärgning samt till rättspraxis i de övriga nordiska länderna. Av norska domstolar tillämpad lagtolkning har icke vunnit insteg i Sverige. Bärgarlönens storlek har hos oss bedömts bl. a. med hänsyn till graden av den fara för vilket fartyget varit utsatt, men en principiell uppspaltning i bärgning å ena och assistans å andra sidan har ej förekommit.s Frågan uppmärksammades vid den år 1912 före— tagna översynen av sjölagens bärgningskapitel föranledd av Sveriges an- slutning till nämnda konvention. De delegerade, som erhållit uppdraget att utarbeta erforderliga lagändringar, yttrade på nu ifrågavarande punkt följande :4

I vissa lagstiftningar skiljer man mellan bärgning i inskränkt bemärkelse

1 »Om strandning och skeppsbrott, så ock om skeppsfynd och strandvrak.» —— Beträffande 1667 års sjölag må hänvisas till Ernberg a. a. s. 46 ff.

' Lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd (SFS 1891 nr 36, s. 1). Denna lag har sedermera ersatts av lagen den 2 april 1918.

3 Jfr Schmidt: Föreläsningar i sjörätt s. 150—153; Thorbjörnsen a. a. s. 120 ff. ' Wikander: 1928 års lagstiftning om redareansvar och sjöpanträtt, s. 30; NJA II 1913 s. 199.

(sauvet-age) och assistans. Konventionen rörande bärgning uttal-ar i anledning härav, att någon sådan åtskillnad ej skall gälla utan att ensartad-e regler skola råda för båda fallen. Det i vår lag upptagna begreppet bärgning torde väsentligen omfatta detsamma, som under båda dessa slag av hjälp innefattas, och därför har den nu begagnade beteckningen bärgning ansetts kunna i lagtexten bibehållas.

Det har visat sig, att begreppet bärgning i svensk rättstillämpning erhål— lit en liberal tolkning för att uppmuntra till insatser för att rädda fartyg och gods. Om räddning av människoliv finnes särskilda regler. Då de motiv, som föranlett den norska kommittén att föreslå lagändring i förevarande hänseende, ej synes vara för handen i Sverige, har sjölagskommittén, oaktat lagändring föreslagits även från dansk och finsk sida, icke ansett sig böra förorda motsvarande ändring av den svenska sjölagen .

228 5.

I 228 5 första stycke-t sjölagen upptages bestämmelser angående fördel- ning av bärgarlön mellan två eller flera bärgande fartyg eller andra bärgare (bärgningslag), vilka var för sig medverkat vid bärgningen. Rörande fördel- ningen inom ett bärgningslag innehåller paragrafens andra stycke särskilda regler för det fall att ett fartyg under resa bärgat något. Sjölagskommittén föreslår, att 228 5 första stycket sjölagen utbrytes till ett särskilt lagrum, med paragrafnummer 228 5, och att reglerna i 228 5 andra stycket sjölagen överföres till 229 5. '

229 5.

Uttryckliga lagbestämmelser därom att, i fall då bärgning utföres av far— tyg, del i bärgarlönen skall tillkomma jämväl befälhavare och besättning upptogs i 1864 års sjölag, från vilken bestämmelserna överfördes till den nu gällande sjölagen . Dessa regler har sedermera icke ändrats.

De i 1864 års sjölag införda reglerna om fördelningen av bärgarlön inne- har att fördelningen skulle avse bärgarlönens bruttobelopp, varemot enligt 1891 års sjölag, 228 5 andra stycket första punkten, först skall gottgöras den skada som genom bärgningen må ha tillfogats fartyg och last; fördel- ningen avser alltså en nettobärgarlön. Enligt 1864 års sjölag skulle av här- garlönen hälften tillfalla redaren, en fjärdedel befälhavaren och en fjärde- del besättningen. Denna fördelningsprincip, som tog sikte på segelfartyg, överfördes såvitt angår dylika fartyg till 1891 års sjölag, men beträffande ångfartyg upptogs i sistnämnda lag en avvikande bestämmelse av innehåll att fördelningen skall ske med två tredjedelar till redaren, en sjättedel till befälhavaren och en sjättedel till besättningen. Såsom skäl för denna regle- ring i fråga om ångfartygen anfördes1 att det med bärgning förknippade uppehållet i resan i regel är en vida större olägenhet för ångfartyget än för seglaren, att bärgningsarbet-et i allmänhet torde genom ökad kolåtgång

1 Jfr 1887 års betänkande med förslag till sjölag, motiven s. 168 (NJA II 1891 s. 125).

o.s.v. öka ångfartygets omkostnader i vida väsentligare grad än segelfar- tygets, samt att å andra sidan besättningens medverkan vid bärgningen i allmänhet torde vara av vida större betydelse å segelfartyget än å ångaren, vars maskinkraft vid bärgningen lämnar den avgörande hjälpen i synner- het i de fall, då bärgningen består i det nödställda fartygets bogserande till hamn. , Den besättningen tillkommande andelen skall enligt 1891 års sjölag, lik— som enligt 1864 års, fördelas i förhållande till envar besättningsmans av- löning.

Den rättspolitiska grunden för reglerna om bärgares rätt till bärgarlön och om bärgarlönens fördelning är önskemålet att uppmuntra till bärgning; det är ett viktigt samhällsintresse, att fartyg, liv och gods såvitt möjligt räddas ur nöd. För att detta syfte skall främjas, bör rättsreglerna på om- rådet leda till att bärgarlönen blir tillräckligt stor och till att den fördelas på ett rimligt och rättvist sätt. I förstnämnda hänseende har invändningar ej rikats mot gällande bestämmelser, men vad beträffar fördelningsreglerna har kritik försports. Denna kritik går ut på att möjlighet bör skapas att verkställa fördelningen på ett med hänsyn till omständigheterna i det kon- kreta bärgningsfallet rättvisare sätt.1 Vidare yrkar sjöfolksorganisationer, som företräder besättningen, att besättningens andel av bärgarlönen skall ökas.

En ordning, enligt vilken storleken av envar intressents andel i bärgarlön huvudsakligen bestämmes enligt generellt verkande lagregler, tillämpas förutom i Sverige även i övriga nordiska länder och i väsentlig mån jämväl i Tyskland.2 I bl. a. Frankrike, Belgien, Nederländerna och Storbritannien bestämmes fördelningen alltefter omständigheterna i varje särskilt bärg— ningsfall; bestämmanderätten i händelse av tvist utövas av domstol.3 Ett dylikt system har otvivelaktigt den fördelen, att rättvisesynpunkterna i det konkreta fallet kan bättre beaktas, men å andra sidan torde bristen på väg- ledning i lag vara ägnad att föranleda tvister angående fördelningen. Sjö- lagskommittén har funnit att legala fördelningsregler bör bibehållas i unge- fär samma utsträckning som hittills. I syfte att bättre tillgodose rättvise— synpunkterna i det konkreta fallet föreslår kommittén emellertid att sjö-

1 Jfr H. Klaestad: Om bergning av skib efter norsk og engelsk sjaret (Kristiania 1917) s. 136—138, och R. Knoph: Norsk Sjerett (Oslo 1931) s. 325—326. 2 De danska, finska och norska fördelningsreglerna överensstämmer i huvudsak med de svenska utom såtillvida att enligt den finska sjölagen (209 &) befälhavaren å ångfartyg erhåller !], och besättningen 2], (å segelfartyg 1/8 resp. 2/.,). De tyska fördelningsreglerna, vilka — frånsett vissa stadganden i Binnenschiffahrtsgesetz — återfinnes i Handelsgesetzbuch & 749, föreskriver att fördelningen av den bcsättningen tillkom- mande andelen skall verkställas av befälhavaren, som har att före resans slut för besättningen kungöra en fördelningsplan. Mot fördelningsplanen kan talan föras hos »Seemannsamt», vars beslut ej må överklagas. I övrigt överensstämmer de tyska fördelningsreglerna väsentligen med de svenska. 3 Merchant Shipping Act. 1894, sect. 556. Jfr dock sect. 555 enligt vilken fördelningen av bärgarlön, som ej överstiger tvåhundra pund, ombesörjes av »the receiver of Wreck», såframt bärgningen ägt rum i United Kingdom.

man, som gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara, må tillerkännas särskild gottgörelse ur bärgarlönen. I samma syfte föreslår kommittén också en utvidgning av rätten till avdrag från brutto- bärgarlönen. Avdrag skall sålunda få ske ej blott — såsom nu är fallet —— för ersättning avseende skada, som genom bärgningen tillfogats fartyg eller last, utan jämväl för vissa utgifter i anledning av bärgningen samt för gott- görelse för sådan särskild insats som nyss nämnt-s.

Rörande fördelningen av vad som återstår av bärgarlönen efter det att tillåtna avdrag gjorts — nettobärgarlönen _ må såvitt angår redarens an- del framhållas att de bärgande fartygen numera är betydligt större och dyr— barare än vid tiden för tillkomsten av 1891 års sjölag. Deras maskinstyrka har ökats och jämväl den tekniska utrustningen i övrigt förbättrats. Det kan visserligen sägas, att på grund härav bärgningen blir lättare att företaga samtidigt som bärgarlönen av olika anledningar blir större, men det här- gande rederiet riskerar å andra sidan också större värden; även de höga lastvärdena och det med nutidens intensifierade fartygsdrift ofta kännbara avbräcket i form av tidsförlust måste tagas i betraktande.

Vad beträffar befälhavarens andel av bärgarlönen är att beakta att befäl- havaren utövar den högsta myndigheten ombord. Det ankommer på honom att med iakttagande av redarens, lastägarnas, assuradörernas och de om— bordvarandes intressen besluta huruvida fartyget skall *inlåta sig på bärg— ning samt att leda bärgnin-gsarbetet. En felbedömning kan för honom med- föra allvarliga personliga och ekonomiska konsekvenser i form av kritik, försämrade befordringsmöjligheter, avsked och ersättningsskyldighet.

Vad sålunda anförts tyder på att varken fartygets eller befälhavarens roll vid bärgning minskat i betydelse jämfört med besättningens insats; snarare skulle med visst fog kunna hävdas att fartygets betydelse relativt sett har trilltagit.1 Trots detta torde vid den avvägning av de olika intressen som här gör sig gällande avgörande vikt böra tillmätas de förändringar i sam—hälls- uppfattncingen vil—ka beträffande fördelningen av den avkastning, som ett gemensamt u'tförut arbete lämnar, int-rätt under den tid som förflutit sedan de nu gällande fördelningsreglerna i sjölagens bärgningskapitel infördes. På grund härav har sjölagskommittén funnit att viss jäm'kn'ing av de legala bestämmelser, som reglerar fördelningen av nettobärgarlönen, bör företagas till förmån för besättningen. Jämkningen torde få ske på bekostnad såväl av fartygets som av befälhavarens andel. Vad angår effekten för fartygets vidkommande av denna jämkning torde emellertid beaktas att den föreslag— na rätten till avdrag för vissa utgifter kan komma att i det särskilda fallet verka i motsatt riktning.

Det av sjölagskommittén framlagda förslaget tager sikte på maskind-rivna

1 Beträffande engelsk praxis kan nämnas att fartyget vanligen synes erhålla a/I (jfr Kennedy: Civil Salvage, fjärde upplagan, London 1958, s. 235). Enahanda fördelning torde tillämpas i Belgien och Nederländerna. I USA lärer fartyget erhålla 2/3 eller s/,.

fartyg men avses skola gälla alla fartyg. Särskilda bestämmelser för segel- fartyg torde numera vara överflödiga.

1 mom. första stycket motsvarar 228 _8, andra stycket första punkten sjö- lagen.

En bärgning medför vanligtvis direkta och indirekta utgifter av olika slag för det bärgande fartygets redare. Även för dem som befinner sig om- bord pä det bärgande fartyget kan förluster uppstå. Enighet torde råda där- om att, såvitt angår intressenterna i bärgarlönen, de indirekta utgifterna —— exempelvis rederiets tidsförlnst och förlorade fraktförtjän'st _ ska-ll bestri- das med vederbörandes kvotdel av nettobärgarlönen. Rörande frågan, hur de direkta utgifter som åsamkaws bärgarlönsintressenterna skall täckas, har däremot olika meningar försports.

Enligt gällande bestämmelser får avdrag från brutt'obä'rgarlönen ske för att ersätta skada som genom bärgningen tillfogats det bärgande fartyget eller dess last. Däremot får avdrag ej göras för skada å annan egendom om- bord än lasten och ej heller för redarens Övriga direkta utgifter i anledning av bärgningen.

Sjölagskommittén anser, att även ersättning för skada å annan egendom ombord på det bärgande fartyget än lasten bör få avdragas från brutto- bärgarlönen och har i sitt förslag upptagit bestämmelse härom. Bestämmel- sen får betydelse exempelvis vid skador å fartygets förbrukningsartiklar eller å »ombordvarandes ägodelar.

F rägan om avdrag för direkta utgifter i anledning av bärgning uppmärk- sammades under förarbetena till 1891 års sjölag. I 1887 års betänkande med förslag till sjölag föreslogs sålunda att av bärgarlönen skulle före fördel- ningen gottgöras, förutom skada å fartyget eller lasten, jämväl de särskilda utgifter som redaren fått vidkännas för bärgningen. Vid lagförslagets granskning i Högsta domstolen anfördes emellertid att stadgandet om av- drag för utgifter syntes komma att på bekostnad av befälhavare och besätt— ning tillägga redaren den huvudsakliga vinsten av en genom de förras rådighet och ansträngningar utförd bärgning. Det hem-ställdes därför huru- vida ej nämndla för den svenska lagstiftningen dittills främmande stadgan-, de kunde 'utgå.1 Så skedde ock.

I princip torde anledning knappast föreligga att skilja mellan gottgörelse för skada å fartyg, last och annan egendom ombord, å ena, samt Övriga direk- ta utgifter, å andra sidan; båda dessa slag av utlägg borde vara avdragsgilla. Vid överläggning-ar mellan de nordiska sjölagskommittéerna har också — särskilt inom den norska kommittén — föreslagits att redaren borde erhålla rätt att från bruttobärgarlönen avdraga alla direkt-a utgifter som uppkom- mit i anledning av bärgningen. Inom de övriga nordiska kommittéerna har man emellertid, med hänsyn till de praktiska konsekvenser som en dylik

1 1887 års betänkande med förslag till sjölag, motiven s. 167 f; NJA II 1891 s. 125 (prop. 1891 nr 3 s. 56).

anordning skulle kunna i konkreta bärgningsfall medföra för befälhavarens och besättningens andelar, i allmänhet varit obenägen att godtaga en så långtgående avdragsrätt. Resultatet har blivit en kompromiss, enligt vilken avdragsrätten begränsas till utgifter för bränsle samt för löner och kost åt befälhavaren och besättningen. Dessa poster torde genomsnittligt represen- tera den större delen av de direkta utläggen och dessutom vara tämligen lätta att beräkna.

Med löner förstås i förevarande sammanhang jämväl ved-erlags- och över- tidsersättning ävensom sociala avgifter. Rätt till avdrag skall äga rum en- dast om bärgningen har medfört en ökning, jämfört med vad eljest skulle ha åtgått under resan, av de sammanlagda utgifterna för bränsle samt för löner och kost åt befälhavaren och besättningen.

Förslaget upptager — i 1 mom. andra stycket — en regel därom att sär— skild gottgörelse må tillerkännas sjöman som vid bärgningen gjort synner- ligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara. I praxis torde stundom förekomma att sjöman, som gjort särskilt förtjänstfull insats vid h-ärgningsarbetet, tillerkännes »gratifikation» av redarens andel i bärgar- lönen. Det har emellertid ansetts att dylik ersättning bör bestridas av samt- liga intressenter i nettobärgarlönen (re-dare, befälhavare och besättning). I nu förevarande lagrum stadgas förty att ifrågavarande gottgörelse skall utgå ur bruttobärgarlönen.

Enligt gällande regler i de nordiska sjölagarna skall —— sedan ersättning för skada å fartyg och last avdragits -— redaren erhålla % (66 2/3 procent) av nettobärgarlönen. De sven—ska, danska och norska sjölagarna bestämmer härefter befälhavarens andel av nettobärgarlönen till 1/5 (16 2/3 procent) och besättningens andel till likaså % (16 2/3 procent), medan den finska sjölagen tillerkänner befälhavaren 1/9 (111/9 procent) och besättningen % (22 2/9 procent). Sjölagskommittén anser att, med hänsyn särskilt till den ökade rätten till avdrag för utgifter, redarens andel kan minskas till % (= 9/15 eller 60 procent) samt att befälhavarens andel bör bestännnas till 2/15 (13 1/3 procent) och besättningen-s andel till 4/15 (26 % procent). Förslaget innebär sålunda — samtidigt som avdragsrätten för vissa kostnader ökats — att redarens kvotdel av nettobärgarlönen minskas med (66 2/3 _ 60 =.) 6 2/3 procent och befälhavarens med (16 % — 13 V:; =) 3 1/3 procent samt att besättningens "andel i motsvarande mån höjes med (26 2As,—16 % =) 10 procent. De danska, finska och norska sjölagskommittéerna framlägger motsvarande förslag. Den nordiska rättsenhet'en [på denna punkt har alltså kunnat bibehållas och utsträckas till att gälla jämväl den finska sjölagens regler om befälhavarens och besättningens andelar.

Den omständigheten, att enligt förslaget befälhavaren skall erhålla en andel som är mindre än besättningens, gör det nödvändigt att införa en supplerande regel för att förhindra att befälhavarandelen blir förhållande— vis alltför liten i de fall då besättningen är fåtalig. Denna regel har formu—

lerats så, att befälhavarens andel städse skall uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade sjömannens andel. Som en följd härav kan befäl- havarens andel i nettobärgarlönen stundom komma att överstiga ovan an- givna 1'31/3 procent. .

Sedan gammalt skiljer man mellan egentlig och icke-egentlig besättning (jfr _5 kap. sjömanslagen). Till den egentliga besättningen hänföres sådana ombordanställda vilka utför skeppstjänst, d. v. s. vilkas arbete är direkt eller indirekt nödvändigt för att fartyget som sådant skall fungera; hit hör främst fartygs- och maskinbefäl, telegrafister, däcksmanskap, maskinman- skap och en ekonomipersonal som betjänar dessa grupper. Med icke-egentlig besättning förstås sådana personer somär anställda — av redaren eller an- nan —— för att utföra annat arbete ombord, t. ex. restaurationspersonal för passagerare samt musiker och frisörer.

Enligt gällande ordning erhåller icke endast den egentliga besättningen del i bärgarlönen.1 I flertalet fall torde den .»oegentliga» besättningen ej alls eller endast i ringa omfattning deltaga i 'bärgningsarbetet. På vissa fartyg, främst passagerarfartygen, kan denna besättningsgrupp vara ganska talrik och föranleda till en icke obetydlig minskning av de egentliga besättnings- medlemmarnas lotter. Sjölagskommittén föreslår därför att andel i bärgar- lön jämlikt 229 5 1 mom. skall tillkomma endast den egentliga besätt- ningen. Har en person bland den »oegentliga» besättningen gjort en insats vid bärgningen, äger han emellertid framställa krav å självständig bärgar- lön enligt 224 5 första stycket sjölagen. Uteslutet är dock icke att i de _ förmodligen sällsynta —- fall, då sådan insats göres av »oegentlig» besätt- ningsman eller av passagerare, ersättning kom-mer att av den för bärgar- lön betalningsskyldige frivilligt utgivas till sådan person såsom för sjöman eller enligt annan grund som kan te sig skälig i det enskilda fallet.

Det förekommer, att viss personal dels ut-för arbete som är nödvändigt för att fartyget som sådant skall fungera och dels ut-för annat arbete ombord. Såsom exempel må nämnas en kock som betjänar hela besättningen eller både besättningen och passagerare. Dylik personal torde böra i förevarande sammanhang räknas till den egentliga besättningen, åtminstone om den del av arbetet som utgör skeppstjänst icke är helt obetydlig i jämförelse med- deras övriga sysslor.

I åtskilliga fall medverkar endast en del av den egentliga besättningen vid bärgningen medan andra har frivakt eller eljest är fria från tjänstgöring. Mellan dem som medverkar måste uppenbarligen en arbetsfördelning före- komma. Inom sjölagskommittén har övervägts en regel av innebörd att en— dast de som medverkat skulle ha rätt till andel i bärgarlönen och att deras andelar skulle bestämmas med hänsyn till de olika arbetsinsatserna. Här- emot har invänts att det beror på en tillfällighet vilka som är i tjänstgöring då bärgningen sker och att den egentliga besättningen i dess helhet är nöd-

1 1887 års betänkande med förslag till sjölag, motiven s. 168 (229 5).

vändig för fartygsdriften. Vild övervägande härav har sjölagskommittén- stannat för att i princip bibehålla det nu gällande systemet, enligt vilket-be- sättningsandelen fördelas i förhållande till den avlöning envar berättigad åtnjuter. Grundvalen för fördelningen blir alltså den vid mönstringen eller anställningen fastställda månadslönen jämte ev. examens- eller ål- derstillägg. Vederlags- och övertidsersättning eller andra dylika tillägg skall, i motsats till vad fallet är vid avdrag för utgifter enligt första punkten, icke tagas i betraktande.

Lots å det bärgande fartyget har för närvarande ej rätt till andel & bägar- lön, med mindre han skulle vara anställd hos redaren såsom s. k. långlots; i sådant fall torde han anses vara medlem av fartygets besättning. Krono- lots eller hamnlots äger däremot rätt att kräva självständig bärgarlön jäm- likt 224 5 sjölagen, om han vid bärgningen gjort en insats som går utöver fullgörandet av hans åligganden 'i egenskap av lots.l Lotsens verksamhet i bärgningsfall är emellertid lika nära knuten till fartyget som besättningens verksamhet och kan svårligen värderas åtskild från denna. Vanskliga bevis- spörsmål kan därför uppstå, om lots gör gällande ett självständigt bärgar- lönskrav. På grund härav föreslår sjölagskommittén i nu ifrågavarande lag- rum en bestämmelse av innebörd att lots på det bärgande fartyget skall vara berättiga-d till andel i bärgarlönen som 0111 han vore medlem av besättningen. Bestämmelsen är så utformad att den täcker både kronolots och hamnlots. Fördelningsgrund bli1 enligt förslaget för kronolots och hamnlots den lön, som främste styrmannen på fartyget uppbär. Finnes ombord två lotsar med var sin vakt, bör båda vara berättigade till andel' 1 bärgarlönen, oavsett vem av dem som hade vakt "då bärgningen skedde.

En krono—lots eller hamnlots torde böra ha rätt till andel i bärgarlön även om bärgningen verkställes utanför hans distrikt, förutsatt att han fon- farande medföljer fartyget i egenskap av lots såsom fallet kan vara exem- pelvis vid s. k. dist-ansl-otsning eller vid biträde enl-igt 26 & lot—sförordnfingen. Om lotsen, då lotsningen är slut, på grund av vädlerle—ksförhållanden eller av annan orsak ej kommit 'att lämna fartyget utan medföljer detta som passa- gerare, kan han icke kräva bärgarlönsandel såsom lots, men däremot kan han, om han gjort en insats vid bärgningen, kräva självständig bärgarlön enligt 224 5 första stycket. Det senare gäller även enskild person, som —— utan att tillhöra besättningen — tillfälligt anlitats för att biträda vid navi- geringen, exempelvis s. k. känd man.

1 mom. andra stycket saknar motsvarighet i gällande lag. Den föreslagna bestämmelsen innebär att särskild gottgörelse må till- erkännas sjöman som vid bärgningen gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara. Bestämmelsen avses skola få tillämpning endast i exceptionella fall.

1 Jfr beträffande kronolots, 29 och 38 55 lotsförordningen den 4 juni 1937. Dessa bestämmelser avser icke lots ombord på fartyg som under resa bärgar något.

Anspråk på särskild gottgörelse skall framställas inom viss kort tid (231 5 första stycket) och i händelse av tvist prövas av administrativ 'myn- dighet (231 5 andra stycket). Gottgörelsen skall avdragas från bärgarlönen, innan densamma fördelas mellan redaren, befälhavaren och besättningen (229 ä 1 mom. första stycket förs-ta punkten).

Vid överläggningar mellan de nordiska kommittéerna har diskuterats att införa en bestämmelse av innebörd att besättningsmedlem, som uppen- bart brustit i fullgörande av sina skyldigheter vid bärgningen, skulle kunna frånkännas andel i bärgarlönen eller få den honom eljest tillkommande andelen minskad. Inom den svenska kommittén har emellertid ansetts att bärgarlöns-fördelningen icke lämpligen bör anv-ändas & diskriminerande syf- te. De danska och finska förslagen ansluter sig härutinnan till det svenska, medan det norska förslaget valt en annan lösning och stadgar att sjölagens förde-lningsregler — såväl i vad avser fördelningen mellan besättningsmed- lemmarna inbördes som beträffande fördelningen mellan redare, befälhavare och besättning — kan frångås när helt speciella grunder talar för en annan fördelning (& 229 st. 2 punkt 4 i den norska sjölagskommitténs förslag).

I 2 mom. första stycket har bestämmelserna i 228 5 andra stycket andra punkten sjölagen något utvecklats och förtydligats.

Andra stycket upptar en ny föreskrift främst med avseende å det fall att ändamålet med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersätt- ning 1åt dem som arbeta i fartygets tjänst påkallar att bärgarlönen må för- delas efter andra grunder än i 1 mom. nämnts. Tillägget tager närmast sikte på bärgningar som företages av fiskefartyg. Medlemmarna av deras fartygs- besättningar erhåller som regel icke en bestämd penninglön utan åtnjuter en viss andel av nettointäkten å expeditionen. I dylika fall sker fördelningen av bärgarlön efter vissa sedvanemässigt utbildade normer och några lag-* bestämmelser om fördelningen torde varken vara erforderliga eller lämp- liga.

230 5.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt.

I 1910 års konvention rörande fastställande av vissa gemensama bestäm- melser i fråga om assistans och bärgning (art. 14) stadgas, att konventionen ej äger tillämpning i fråga om krigsfartyg eller sådana statens fartyg som är avsedda att användas uteslutande för offentligt ändamål. Konventionen överlåter sålunda åt de nationella lagarna att taga ställning till ifrågavaran- de spörsmål.l

Någon föreskrift angående icke kommersiella statsfartyg-s rätt till bärgar- lön har uicke upptagits i de nordiska sjölagarna och någon svensk rätts-

1 Vid CMI:s konferens i Rijeka september 1959 beslöts göra hemställan om att 1910 års bärgningskonvention måtte ändras på så sätt att offentligrättsliga statsfartyg blir skyldiga att erlägga bärgarlön. Frågan om deras rätt att erhålla bärgarlön skulle fortfarande ankomma på nationell lagstiftning.

praxis på området föreligger icke.1 Däremot har Norges Heyesterett genom dom den 20 november 1958 — i motsats till utgången i ett norskt rättsfall 1919 _ tillerkänt staten bärgarlön för norska marinfartygs medverkan vrid bärgning av fartyg.2 Under överläggningarna mellan de nordiska sjölags- kommittéerna har man utgått från att de offentligrättsliga statsfartygen äger rätt till bärgarlön. Reglerna om bärgarlönens fördelning bör i stort sett gälla även för sådana fartyg. Kommittén föreslår, att vad i förslagets 229 5 är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, då bärgning utförts av svenskt statsfartyg som brukas uteslutande för statsändamål och icke för affärs- drift ; dock att den del av bärgarlönen som icke tillfaller staten — d.v.s. % av nettobärgarlönen _ skall fördelas mellan de ombordvarande enligt reg— ler, som fastställes i administrativ ordning.

Om redaren för ett bärgande fartyg underlåter att fordra lön för bärg- ningen, då sådan lagligen kunnat utgå, torde befälhavaren och besättningen kunna kräva ersättning av redaren för deras uteblivna andelar. I anledning härav har i sista punkten av förevarande paragraf upptagits stadgande av innebörd att staten må utan ansvarighet gentemot de ombordvarande helt eller delvis avstå från bärgarlön.

Förslaget ger icke några särskilda regler beträffande frågan när av of- fentligråttsligt statsfartyg utförd hjälpaktion skall betraktas som bärgning. Här må emellertid erinras, att frågan i vissa fall kan erbjuda speciella pro- blem, betingade av olika lstat'sfartygs användningsområden. Detta gäller exempelvis isbrytare, tillhöriga staten eller av staten förhyrda för sådant ändamål, och statliga sjöräddningsfartyg. Dessa fartyg användes i verksam- het av sådan beskaffenhet, att det stundom kan vara vanskligt att bestämma en gräns mellan å ena sidan tjänst, som det åligger fartyget att — kostnads- fritt eller mot jämförelsevis ringa vederlag —— lämna sjöfarande, och å andra sidan bärgning. En sådan gränsdragning måste — om anspråk på bärgar- lön för insats av sådant fartyg undantagsvis reses —— enligt kommittén-s mening ske från den utgångspunkten, att vad som normalt faller inom ra- men för den verksamhet fartyget har att bedriva i dess egenskap av t. ex. isbrytare icke skall betraktas som bärgning.

231 g. Rörande denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt, må hänvisas till det under 229 5 1 mom. anförda.

232 5. I denna paragraf upptages utan ändring bestämmelsen i 229 5 sjölagen.

1 Utgången i ND 1930 s. 22 (NJA 1930 A 95) synes dock icke bygga på uppfattningen att sådan rätt ej skulle föreligga. Jfr Rudolf Beckman: Aktuella frågor om rätt till bärgarlön, i Tidskrift av Jur. för. i Finland 1950 s. 11 ff., samt finskt rättsfall ND 1950 s. 107. 2 ND 1958 s. 247, jfr 1919 s. 241.

(Om preskription av fodran i vissa fall)

284 s".

Befälhavarens och besättningens krav på andel i bärgarlön torde enligt gällande rätt preskriberas allenast enligt reglerna om tioårig preskription. Behov av kortare preskription-stid torde emellertid föreligga. Förslaget upp- tager under punkt 1 i förevarande paragraf stadgande om ettårig preskrip- tionstid för fordran å andel i bärgarlön enligt 229 5 1 mom.; tiden föreslås skol—a räknats från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek.

( Ansvarsbestämmelser )

De nuvarande bestämmelserna i »sjölavgenus tolfte kapitel (286 -o. följ. Q's") kvarstår i det väsentliga sedan sjölagens tillkomst. I Norge utbröts mot-sva- rande bestämmelser redan år 1902 ur sjölagen och infördes i stället ti all- männa strafftagen. De danska ansvarsbestämmelserna reviderades genom lagändring år 1952 men har bibehållits i sjölagen. Även den finska sjö- lagen av år 1939 upptar ansvarsbestämmelser. Viss överensstämmelse råder fortfarande mellan de nordiska lagreglerna i ämnet.

En genomgripande omarbetning av de föråldrade ansvarsbestämmelser- na i sjölagen är påkallad men en sådan kan icke verkställas förrän revisio— nen av andra partier i sjölagen— främst befälhavarekapitlet — slutförts. Vissa ändringar nödvändiggöres likväl av de i detta betänkande föreslagna ändringarna beträffande sjöförklaring -m. m. och andra ändringar erfordras för en anpassning av ansvarsreglerna till brottsbalken av den 21 december 1962 (SFS nr 700).

Sjölagskommittén har ansett det angeläget att av angivna orsaker för- anledda ändringar av ansvars-bestämmelserna hålls inom ramen för vad som nu kan anses nödvändigt. Framhållas må i detta sammanhang, tatt sjö- trafikförordningen av den 18 maj 1962 (SFS nr 150) innehåller stadgande om ansvar bl. a. för den som vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller förtöjning inom svenskt farvatten brister i den omsorg och varsamhet som åligger honom till förekommande av 'sjöolycka. Slutligen kan anmär- kas, att för bestämmelserna i sjölagens trettonde kapitel behöver tagas i anspråk de tre sista paragraferna, 310—312, i tolfte kapitlet.

Beträffande de ändringar, som utgör en följd av föreslagna ändringar angående sjöförklaring 111. m., må här anföras följande.

Rapport enligt 40 5 sjölagen skall enligt kommitténs förslag avgivas un- der edlig förpliktelse. Oriktig eller vilseledande uppgift i sådan rapport skulle därmed bliva att bestraffa jämlikt 13 kap. 10 å strafflagen såsom osann försäkran resp. jämlikt 15 kap. 10 å brottsbalken såsom osann för—

såkran eller vårdslös försäkran, allt förutsatt att åtgärden skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet samt inneburit fara i bevishänseende. Med hänsyn till rap-portens centrala betydelse icke endast för utredning angående sjö- olycka utan även för sjöfartsstyrelsens allmänna övervakning av sjöfarts- säkerheten är det enligt kommitténs mening påkallat att i sjölagen upptages en »straffbestämrinelse i detta hänseende med mera vidsträckt innebörd än nu sagts. Kommittén har därför i 288 5 andra stycket sjölagen föreslagit en bestämmelse av innehåll att för oriktig eller vilseledande uppgift i rap- port enligt 40 & sjölagen skall dömas till dagsböter, där ej gärningen är be- lagd med svårare straff i brottsbalken. Gärningen blir straffbar redan om den förövas av oaktsamhet, som icke är grov (jfr dock förslagets 300 5), och oavsett om åtgärden inneburit fara i bevishänseende.

Liknande betydelse som rapport enligt 40 % sjölagen måste i förevarande sammanhang tillmätas skepps- och mdskindagböcker. Oriktig eller vilse- ledande uppgift i dagbok kan —— i den mån åtgärden icke innefattar ur- kundsförfalskning och hör under 12 kap. strafflagen resp. 14 kap. brotts— balken _ bestraffas såsom osant intygande jämlikt 13 kap. 11 & strafflagen resp. 15 [kap. 11 5 brottsbalken. I 287 5 sjölagen stadgas dessutom straff för den, som »sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra» bl. a. fört falsk dagbok. Enligt de nu nämnda straffbestämmelserna krävs för straff- barhet, att gärningen förövats uppsåtligen; enligt sagda lagrum i straff- lagen och brottsbalken fordras dessutom att fara i bevishänseende före- legat. På väsentligen samma skäl som nyss anförts om behovet av en bestäm- melse i sjölagen om straff för oriktig eller vilseledande uppgift i rapport enligt 40 & sjölagen och i viss mån som en följd av förslagets innehåll därutinnan _ föreslår kommittén, att 287 5 sjölagen kompletteras med en bestämmelse att befälhavare resp. maskinchef, styrman eller maskinist, som annorledes än eljest i lagruummet avses lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i dagbok, skall dömas till dagsböter, där ej gärningen är belagd med svårare straff i brottsbalken. Gärningen blir straffbar även där den begås av oaktsamhet (jfr förslagets 300 5) och oavsett om den medfört fara i bevis- hänseende.

. I förslagets 304 5 har upptagits en regel att sjöförklaring skall upptagas i viss hamn, som närmare bestämts i förhållande till var den ifrågavarande händelsen inträffat. Paragrafen lämnar emellertid möjlighet öppen att låta med sjöförklaringen anstå till annan hamn, om därigenom, utan att syftet med sjöförklaringen åsidosät'tes, kan vinna-s avsevärd besparing i Ik'ost- nader för fartyget eller andra väsentliga fördelar. Såsom vid 304 5 anföres måste det i regel bli befälhavaren eller redaren som efter eget omdöme ut- nyttjar den sålunda erbjudna möjligheten till uppskov med sjöförklaring. Detta medför behov av verksamt korrektiv mot missbruk av uppsskzovsregeln. Ett sådant korrektiv föreligger i Sjöfarts-styrelsens generella befogenhet att förordna om sjöförklaring angående viss händelse (jfr förslaget-s 302 5).

Kommittén förmenar att detta icke kan anses tillfyllest utan föreslår dess— utom en bestämmelse 'om straff för befälhavare eller redare, som föranleder att sjöförklaring uppskjutes, utan att de i 304 & stadgade förutsättningarna härför år för handen. Bestämmelsen har upptagits i 288 & tredje stycket sjö— lagen och straffet föreslås bliva dagsböter. Gärningen blir straffbar även där den begåtts av (oaktsamhet.

I samband med nu berörda ändringsförslag föreslår kommittén (300 5 ) tillika införandet av en bestämmelse att straff jämlikt sjölagen ej skall ådömas för gärning förövad av oaktsamhet som var ringa (jfr 17 & sjötra- fikförordningen) .

De åndringsförslag, som är betingade av brottsbalken, innebär främst att straffarbete som brottspåföljd utmönstrats och att strafflatitudema jäm- kats. Vidare har den i 292 5 4 mom. sjölagen upptagna bestämmelsen om förhöjt straff vid 53. k. objektiva överskott avlägsnats. Sistnämnda lagrum innehåller även vissa bestämmelser om straff för medverkan, vilka sam— manfaller med de allmänn-a medverkansreglerna i strafflagen resp. brotts- balken. Man torde numera ha kommit fram till den ståndpunkten att de allmänna medverkansreglerna är generellt tillämplig-a även utanför straff- lagens (resp. brottsbalkens) område, utom möjligen vad mera bagatellar- tade förseelser angår.1 Det saknas därför anledning att bibehålla ifråga— varande, enbart till 292 5 sjölagen knutna stadgande om straff för sådan medverkan, som nu sagts. Däremot har kommittén bibehållit lag-rummets föreskrifter med avseende på vissa speciella former av medverkan.

1 Jfr lagrådets utlåtande över brottsbalksförslaget, prop. 1962 nr 10B s. 476 ff. Jfr samma prop. C s. 218.

13 KAP.

Om sjöförklaring och om rättegång i sjörättsmål m.m.

S jöjö'rklaring

Beträffande de för sjölagskommittén meddelade direktiven i vad rör hit- hörande ämne hänvisas till betänkandets inledning (s. 23 f.).

Instituten sjöförklaring och sjöförhör i gällande sjölag betingas därav att de för sjöfarten särpräglade förhållandena medför ett behov av att i tid säkra tillgången till utredning rörande skador och olyckor som inträffar i samband med sjöfart.

Ursprunget till sjöförklzaringsinstitutet kan spåras redan i det sjörätts- liga regelsystem, som unde-r benämningen Wisby sj örätt tillämpades i Nord- europa under medeltiden. Skeppare ägde då genom ed av sig själv och be- sättningsmän värja sig mot ersättningsslkyldighet för skada på fartygets last eller för skada, som vid sammanstötning vållats på annat fartyg och dess last. Av de andra stora medeltida sjörättssystemen i Europa, Röles d'Oleron och Consolata del Mare, hade åtminstone det förstnämnda en mot- svarighet härtill.

I 1667 års sjölag utvecklades institutet.1 Skeppare var enligt skeppslego- balken berättigad att, oaktat han icke erhållit full last likväl uppbära full frakt, om han genom s. *k. protest kunde visa att förhållandet var att till- skriva fel på betraktarens sida. Rörande kollisiomsskador gavs ri sjöskade- balken regler om värj-emålsed och skeppvsmålabalken öppnade möjlighet att föra bevisning till framtida säkerhet.

Protesten bibehölls i 1864 års sjölag (37 å ). Befälhavaren ålades sålunda skyldighet atti vissa fall av inträffad skada eller olycka till viss myndighet avgiva protest, åtföljd av en kort uppgift om olyckshändelsen. Tillika inför— des plikt för befälhavaren att avgiva sjöförklaring till domstol. Å utrikes ort skulle protest och sjöförklaring ske enligt vad som där var stadgat och brukligt. Sjöförklaring borde avfatt'as skriftligen och undertecknas av be- fälhavaren, som sedan hade att inför domstol med ed bekräfta dess riktig- het. Vid förrättningen skulle förhör med besättningen äga rum och besätt- ningsman med vittnesed bekräfta sin berättelse, där domstolen prövade sådan ed kunna anförtros hon-om. Utrikes ålåg det befälhavare att å edlig förpliktelse underteckna sjöförklaring och 'att erkänna densamma inför svensk konsul, om sådan fanns i orten. Vidare föreskrevs skyldighet att uppvisa sk—eppsdagbok vid sjöförklaring.

1 Ang. förarbetena till 1667 års lag, jfr SvJT 1960 s. 25 ff.

Ännu i 1864 års sjölag uppfattades protest och sjöförklaring, trots att instituten var obligatoriska, såsom ett civilprocessuellt bevismedel till be- l'älhavares och redares försvar. I regel bemödade sig domstolarna icke om att utreda olyckshändelserna utan inskränkte sig till ett passivt proto- kollerande. Ett år 1878 framlagt lagförslag att sjöförklaring i vissa fall av stor betydelse skulle utvidgas till undersökning rörande den timade olycks- händelsen ledde icke till lagstiftning.

Genom införandet av 1891 års sjölag — som grundades på ett av 1882 års sjölagskonunitté i samarbete med kommittéer i Danmark och Norge utarbetat, den 22 februari 1887 avgivet betänkande — avskaffades protes- ten. Antalet fall av beskaffenhet att föranleda skyldighet att avgiva sjöför— klaring utökades och bestämmelser infördes av innebörd, att sådan förrätt- ning skulle övergå i ett offentligrättsligt undersökningsförfarande då det gällde vissa betydande sjöolyckor. Befälhavare ålades under straffsanktion skyldighet att göra skriftlig anmälan till domstol om avgivande av sjöför— klaring. Förklaringen skulle avgivas muntligen vid förrättningen. Utrikes skulle sjöförklaring avgivas inför därstädes behörig myndighet eller svensk kons—ul. Skep-psdagboken skulle uppvisas för svensk konsul och intyg skulle av konsuln utfärdas om uppvisandet. Föreskrifter meddelas tillika om att förrättningsprotokoll m. m. skulle insändas till kommerskollegium för granskning.

Under förarbetena till 1891 års sjölag gjorde sig olika uppfattningar gäl- lande beträffande spörsmålet vilken myndighet som borde upptaga sjöför— klaring. I 1887 års betänkande framhölls det angelägna i att dessa ärenden tillförsäkrades en sakkunnig handläggning och kommittén förordade 'in- rättande av särskilda administrativa organ för ändamålet, sjönämndeu', vilka skulle tillsättas i de städer Konungen bestämd-e och bestå av en leda- mot av rådhusrätten, regelmässigt borgmästaren, samt två i sjöväsendet kunniga och erfarna män.l Vid granskningen i Högsta domstolen framför- des emellertid emot en sådan anordning kritik av innebörd bl. a., att det av kommittén (angivna syftet enklare och med vida större fördel kunde vuprp- nås genom att upptagand'et av sjöförklaring alltjämt anförtroddes åt råd— husrätt, förstärkt med sjösakkunnriga, samt att förslaget skulle föranleda en betydlig inskränkning av antalet platser i riket, å vilka sjöförklaring kunde avgivas. Kritiken ledde till att sjönämnderna utmönstrades ur lag- förslaget. Enligt 1891 vårs sjölag i dess ursprungliga lydelse förstärktes råd- husrätterna vid handläggning av sjöförklaring med två särskilda sjösak- kunniga, vilka dock icke fick ställning av ledamöter i rätten.

Den sålunda skedda utformningen av sjöförklaringsrinstitutet rönte efter hand kritik, som riktade-s bl. a. mot sakkunnigeinstitutet vid rådhusrätter- na och kommerskollegii granskning av förrättningsprotokollen. Med anled- ning av kritiken beviljade riksdagen år 1905 anslag till arvode åt en. särskild sjöteknisk konsulent vid kommerskollegium.

En år 1906 tillsatt kommitté, sjöfartssäkerhetskommittén, avgav den 16 december 1910 ett betänkande innefattande förslag till ändringar i sjö- lagens regler om sjöförklaring och undersökning med anledning av sjö- olycka. Kommittén framhöll, att sjöförklaringen, som i vissa fall skulle övergå i undersökning av den timade olyckan, till skillnad från vad fallet var i 'de flesta främmande lagstiftningar tjänade icke endast ett privaträtts- ligt intresse utan också ett offentligrättsligt. Erfarenheten visade, att under,- sökning av nämnda slag, som var ovillkorligt sammankopplad med sjöför- klaring, icke alltid kom till stånd. Gällande ordning lämnade nämligen visst utrymme för befälhavare att utan alltför stor ris-k för shraffpåföljd »undan- draga sig att avgiva sjöförklaring. I syfte att råda bot på detta föreslogs änd— ringar innebärande en omkastning av den traditionella uppfattningen av sjöförklarings betydelse. Sjöförklaring skulle i allmänhet reduceras till en av privata intressen påkallad åtgärd och som reg-el vara beroende av befäl— havarens bedömning av vad t—illvaratagandet av hans, redarens och övriga enskilda intressenters rätt krävde. Undersökning efter inträffad sjöolycka åter —— i förslaget benämnd sjöförhör —— skulle anknytas till en rapport1 som det vid äventyr av straffansvar ålades befälhavaren att till—ställa kom- merskollegium efter varje inträffad skada eller olycka, och det skulle regel- mässigt i första hand ankomma på kommerskollegium att sörja för att sjö- förhör kom till stånd. Liksom tidigare kommittéer föreslog sjöfartssäker- hetskommittén, att en särskild sjöåklagare knöts till kommerskollegium. Dessutom borde inom kommerskollegium statistik föras över vissa sjö- olyckor. Till förbättring av sakkunnigeinstitutet vid råduhusrättern'a före- slogs uvppställan-de av visst kvalifikationskrav, vissa regler för hur de sak- kunniga skulle utses och verka samt befogenhet för domstolarna att i sär— skilda fall tillkalla ytterligare en sak—kunnig.

I det till lagrådet remitterade förslaget återkom departementschefen & den allmänna motiveringen till frågan vil—ken myndighet som borde upptaga sjö- förklaring. Han yttrade därvid, att det med hänsyn till utredningsresultatet varit att föredraga om speciellt sakkunniga nämnder, i enlighet med vad fallet vari de flesta andra länder och på sätt 1882 års sjölagskommitté före- slagit även för vårt lands vidkommande, kunnat upprättas för ändamålet. De betänkligheter som väckts häremot vid sjölagens tillkomst och som, med hänsyn till de betydande kostnaderna och andra svårigheter för ett sådant undersökningsförfarandes lämpliga anordning efter våra långsträckta kus- ter, fortfarande ansågs gälla, föranledde emellertid departementschefen att i huvudsak upptaga kommitténs av kommerskollegium och i de flesta ytt- randen tillstyrkta förslag om en reformering av sjölagens bestämmehser utan någon men. kostsam och ingripande ändring i själva förfarandebs anordning.

Departementsehefen biträdde icke kommitténs förslag om ändring av sjö-

! Jfr ovan vid 40 5.

förklaringsinstitutets karaktär och i Kungl. Maj:ts proposition bibehölls det-ta såsom ett obligatorium. I övrigt lades betänkamdet i väsentliga delar till grund för propositionen1 och genom lag den 16 oktober 1914 fick regler- na om sjöförklaring oc-h sjöförhör i stort sett sin nuvarande utformning.

Medel till arvode åt en särskild sjöåklagare vid kommerskollegium he- viljades av 1915 års riksdag och en årlig statistisk bearbetning av det ma- terial befälhavarerapp-orter och förr-ättnjngsprotokoll innehåller har jämväl kommit till stånd.

, Genom lag den 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt att upptaga sjö- rättsmål erhöll-Kungl. Maj:t befogenhet att i samband med landsrättslägg- ning av stad förordna, att häradsrätten i orten skulle upptaga sjörättsmål —— ärenden om sjöförklaring ooh sjöförhör däri inbegripna _ för vilka sta- dens rådhusrätt varit rätt domstol. Sådana förordnanden har hittills med- delats .i femton fall.

Genom lagändringar den 20 december 1946, föranledda av den nya rätte- gångsbalken, erhöll de sjösakkunniga vid domstol ställning såsom leda- möter i rätten. Även de av konsul tillkallade sakkunniga erhöll ställning av bisittare.2

Sedan den 1 januari 1956 har sjöfartsstyrelsen i hithörande hänseenden trätt i kommerskollegii ställe.

Sådana sjöförklarings- ooh sjöförhörsinstituten är utformade i gällande sjölag tillgodoser sjöförklaringen i huvudsak enskilda intressen och kan i viss mån betecknas som en civilrättslig bevisupptagn-ing till framtida säker- het medan sj öförhöret — påkallat av ett offentligt intresse av att sjöolyckor och dess orsaker blir utredda —— företer likheter med förundersökning i brottmål. Klar åtskillnad mellan de båda instituten föreligger dock icke i det att föl—utsättningarna för befälhavares skyldighet att avgiva sjöförkla— ring delvis sammanfaller med de betingelser, under vilka det åligger utred- ningsmyndighet—en att i sammanhang med sjöförklaring tillika verkställa sjöförhör.

Vid övervägande av spörsmålet huruvida sjöförklaring och sjöförhör över huvud fyller en så beaktansvärd funktion att instituten bör bibehållas har kommittén till en början funnit sjöförhör vara av principiellt värde ur sjöfartssäkerhetssynp-wnkt. Sjö—förhöret lärer icke heller med fördel kunna ersättas av förundersökning enligt vanliga straffprocessuella regler, ty det måste beaktas, att syftet med förhöret icke är att vinna underlag för beslut huruvida åtal Iskall anställas exempelvis mot en försumlig befälhavare utan främst avser att åstadkomma utredning i sjöfartssäkerhetens intresse. Kommittén anser därför, att möjlighet till utredning motsvarande sjöförhör bör bibehållas inom sj ölagens ram.

1 NJA II 1915 särskilt s. 375 ff. och 403 ff. ” Se NJA 111946 s. 700 ff.

Värdet av sjöförklaringsinstitutet däremot kan rent principiellt ifråga- sättas. Motsvariglhet till detta saknas i flertalet utomnordiska länder och på de rättsområden, som gränsar till sjörätten, finns icke heller i de nor- diska länderna motsvarighet därtill. I de fall, där vid sidan av ett enskilt intresse även ett allmänt sådant påkallar utredning, kan det förstnämnda intresset tillvaratagas & samband med den undersökning av offentligrätt-slig natur, som kan bli aktuell i |det särskilda fall-et. Då åter utredning skulle tjäna uteslutande enskilt intresse, såsom när enbart lastskada inträffat, kan den skadelidandes rätt i allmänhet tillgodoses genom den möjlighet till be- siktning eller syn å gods och fartyg, som 41 och 42 55 sjölagen erbjuder. Med hänsyn till gällande regler om bortfraktares ansvar för transporterat gods1 torde sjöförklaring i dylika situationer ofta sakna självständig bety- delse. Trots att lastskada jämlikt 40 & sjölagen skall föranleda sjöförkla- ring, underlåtes ofta att sjöförklaring avgives då enbart sådan skada in- träffat. Över huvud taget förekommer sjöförklaring i praktiken som regel icke, med mindre den timade skadan eller olyckan är av betydenhet 'att mot- svara med sjöförklaringen förenade besvär och kostnader.2 Kommittén an— ser av dessa skäl, att sjöförklaringsinstitutet i dess nuvarande obligatoriska form icke bör bibehållas för de fall då uteslutande enskilt intresse är i fråga. En annan sak är, att nyssnämnda bestämmelser om, besiktning och syn å fartyg och gods torde varai behov av översyn, något som lämpligen bör ske vid förestående revision av sjölagens befälhavare-kapitel. Vidare bör skyl- dighet stadgas för bortfrakt—are att underrätta lastägare om inträffad last- skada (jfr ovan vid 101 5).

Eftersom det likväl icke kan förnekas att utredning av det slag som sjöförklaring bör innefatta kan vara erforderlig även vid lastskada, synes lastägare böra medges rätt att påkalla sådan utredning. Vid sidan av det obligatoriska undersökningsförfarande, som i det föregående antytts, bör för sagda ändamål finnas ett fakultativt sådant förfarande.

De båda utrednings—förfaranden kommittén sålunda anser vara behövliga är påkallade av intressen, som delvis sammanfaller, och förfarandena bör därför lämpligen sammanföras till ett enda wutredningsinstitut. Kommittén har i likhet med de övriga nordiska kommittéerna valt att benämna detta institut sjöförklaring. Härutöver bör efter mönster av luftfartslagen finnas möjlighet att tillsätta särskild undersökningskommission för sådana hän— delser, som krävt stora förluster i liv eller egendom eller eljest kan väntas medföra utredning av synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffen— het. Såsom en nyhet för sjölagen innehåller förslaget därför — i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som de övriga nordiska sjölagskommit- téerna utarbetat _ en bestämmelse om tillsättande i dylika fall av en sär—

1 Jfr 118 o. följ. 55 sjölagen samt 2 o. följ. 55 konossementslagen. = Under förarbetena till 1914 års sjölagsändringar uttalade vederbörande departementschef, att bestämmelserna i 40 5 sjölagen säkerligen torde böra tolkas på detta sätt. Jfr NJA II 1915 s. 376 f.

skild undersökningskommission, företrädande erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sak-kunskap.

Reglerna om de händelser, vilka skall föranleda dels rapport av befäl— havaren till sjöfartsstyrelsen och dels sjöförklaring, återfinnes för närva- rande i 40 5 av sjölagens befälhavarekapitel. Föreskrifterna om befälhava- rens rappo-rtskyldighet bör enligt kommittén kvarstå i befälhavarekapitlet. Däremot föreslår kommittén — i likhet med de danska och norska kom- mittéerna att samtliga bestämmelser rörande det nya sjöförklarings- institutet upptages i 13 kap. sjölagen, där red-an nu ges regler om förfarandet vid sjöförklaring och sjöförhör. Det må i sammanhanget erinras, att lagen om handläggning av domstolsärenden i princip är tillämplig på domstols befattning med sjöförklaringl samt att begreppet förhandling, sådant det användes i förslaget, icke till sin innebörd avviker från samma begrepp i rättegångsbalken.

Beträffande anordningen av det nya sjöförklaringsinstitutet före.-slår 'kom- mittén — utöver vad nyss sagts om fakulta-tiv sjöförklaring vid las-tskador —— vissa ändringar i förhållande till gällande sjölag. Kommit-tén föreslår bl. a., att ett förenklat förfarande skall kunna tillämpas för fall i vilka syftet med sjöförklaringen lämpligen kan tillgodoses utan att förhandling hålles, att, då sjöförklaringen gäller sammanstötning mellan fartyg och sjöförkla- ring icke samtidigt kan äga rum för båda fartygen, den först avhållna för- rättningen icke skall behöva vara offentlig samt att sjöförklaring skall kunna helt underlåtas dels om motsvarande utredning ändock finnes att tillgå och dels då fråga är om sammanstötning med utländskt fartyg, för vilket utred- ning motsvarande sjöförklaring icke verkställes.

Det föreslagna förenklade förfarandet innebär, att sjöförklaring icke upp- tages vid förhandling utan att erforderlig utredning ombesörjes av utred— nin—gsmyndighetens ordförande ensam. Denna anordning får ses mot bak- grunden av vad ovan sagts om att sjöförklaring för närvarande i praktiken icke plägar hållas då de med förrättningen förenade besvären och kostna- derna icke står i rimlig proportion till den timade skadans eller olyckans betydelse. Möjligheten att helt underlåta sjöförklaring har i gällande sjölag formellt endast den motsvarigheten, att sjöförhör av konsul ej är av nöden, om den utredning som därmed avses ändock åstadkommits genom behörig utländsk myndighet. Vad åter angår förslaget att sjöförklaring skall kunna underlåtas i vissa kollisionsfall är detta, i likhet med reglerna om förrätt- ning inom stängda dörrar, betingat av de härutinnan framställda önske— mål som redovisats i direktiven.

Kommittén Iharr till förnyat övervägande upptagit spörsmålet vilken myn- dighet som lämpligen bör anförtros upptagandet av sjöförklaring. Erfaren- heten visar nämligen, att trots vidtagna reformer handläggningen av sjö— förklaringar ofta icke sker med den effektivitet och sakkunskap som utred—

1 Jfr SOU 1944: 10 s. 107 under 11 & (NJA II 1947 s. 113).

ningssyftet kräver. Vad sjöförklaring utom riket angår kan de nuvarande utredningsorganen, konsulerna, näppeligen undvaras för ändamålet men den ändringen är dock därvidlag av behovet påkallad, att endast lönad kon- sul blir betrodd med behörighet för ändamålet. Beträffande sjöförklaring inom riket är problemet ett annat. För närvarande har, förutom rådhus— rätterna i stapelstäder, femton häradsrätter behörighet att upptaga sjöför- klaring och sjöförhör. Antalet utredningsmyndigheter är sålunda sto-rt. Inom sjöfartsstyrelsen förd statistik ger vid handen, att förrättningarna är mycket ojämnt fördelade på de olika domstolarna. Sålunda upptogs under perioden 1952—1901 årligen ett stort antal sjöförklaringar och sjöförhör vid några råd—husrätter medan vissa domstolar endast hade ett fåtal sådan—a förrättningar under hela denna period.1 En sådan ordning medför, att åt- skilliga domstolar _ trots sakkunnigeins-titutet — icke förvärvar på långt när nödig erfarenhet av utredningar av detta slag. Enighet råder vidare inom kommittén därom att domstol i och för sig icke är särdeles väl lämpad att handlägga sjöförklaring, främst emedan denna uppgift merendels måste lösas med en aktivitet från utredningsmyndighetens sida, som under nu- varande rättegångsordning i stort sett är domstolarna främmande. Med anledning härav har den överväg-ande meningen inom kommittén varit, att npptagandaet av sjöförktaring helst borde anförtros ät särskilt inrättade utredningsorgan, sjöförklaringsnämnder (jfr vad ovan sagts om sjönämn- der), vilkas sammansättning skulle garantera att erforderliga insikter på det maritima området företräddes. Tanken har då varit, att sådana nämn- der borde inrättas till ett jämförelsevis ringa antal, lämpligen en för ettvart av rikets sju fartygsinspekvtionsdistrikt, varvid förrättningarna icke desto mindre regelmässigt skulle hållas i hamn, där den händelse inträffat som föranlett sjöförklaring, resp. 1 den hamn fartyget efter sådan händelse först anl'öpt. Genom en sådan anordning skulle förrättning—arna tillförsäkras en så erfaren och sakkunnig handläggning att behövlig effektivisering åstad- kommes. Den kritik som under förarbetena till 1891 års sjölag riktades mot förslaget om »sjönämnder, nämligen att antalet platser där sjöförklaring kunde upptagas skulle bli för litet, har med hänsyn till landets numera väl- utvecklade kommunikationer förmenats ej längre med fog kunna åberopas mot en koncentration av utredningsorganen på sätt nu sagts. Sett mot haik- grunden av önskemål återgivna i direktiven för kommittén, skulle med sjöförklaringsnämnd som utredningsorgan också vinnas, att sjöförklaring icke utan vidare bleve offentlig. Bestämmelser i form av undantag från den för domstols-verksamheten gällande offentlighetsprincipen bleve alltså överflödiga. En sådan ordning skulle naturligtvis belastas av den svag— heten, att edgång icke såsom inför domstol kunde ske vid förrättningen. Sådan finge då i stället ordnas med utnyttjande av rättegångsbalkens reg-

1 Under perioden upptogs omkring 1 800 sjöförklaringar och sjöförhör av rådhusrätt samt omkring 140 av häradsrätt. Dessutom avgavs omkring 1 800 sjöförklaringar och sjöförhör inför konsulär myndighet och verkställdes 176 polisutredningar i sådana ärenden.

ler om bevisupptagning till framtida säkerhet, något som dock ej kunde ske utan omgång.

Vissa skäl talar emellertid för att upp—tagandet av sjöförklaringar inom riket alltjämt anförtros åt domstol. Till en början måste beaktas, att det ofrånkomliga kravet på hög beredskap hos utredningsmyndigheten icke kan tillgodoses utan tillgång till tekniska och personella resurser motsvarande dem domstol förfogar över. Eftersom sjöförklaringsnämnder näppeligen torde kunna inrättas inom ramen för någon med sådana resurser utrustad befintlig organisation, måste en reform av detta slag — oavsett att ordfö- randeskap i sjöförklaringsnämnd icke skulle utgöra heltidsuppdrag _ be- räknas komma att draga kostnader, vilka knappast skulle stå i rimlig pro- portion till nämndernas begränsade verksamhet och deras sysselsättning. För vidmakthållandet av den effektivitet i utredningsverksamheten, som avses bliva uppnådd genom revisionen av sjöförklaringsinstitutet, erford- ras vidare en fortlöpande utbildning inom verksamhetsområdet av den personalkategori, ur vilken utredningsmyndigheternas ordförande rekry- teras. Sådan utbildning torde utan svårighet kunna åstadkommas vid dom- stol, som har att upptaga sjöförklaringar, men skulle enda-st genom sär- skilda kostnadskrävande åtgärder kunna uppnås hos särskilt inrättade ut— redningsmyndigheter. Dessutom skulle sådana myndigheter i egenskap av administrativa nys-kapelser nödgas inleda sin verksamhet utan tillgång till det förtroende hos berörda grupper, som domstolarna äger — trots lkritiken för bristande effektivitet vid upptagande av sjöförklaringar. Rent all- mänt kan tillfoga-s, att det måste anses ligga i rättsvårdens intresse, att dom- stolarna icke betages den möjlighet att vinna förtrogenhet med sjöfarts- förhållanden, som upptagandet av sjöförklaringar utgör.

När kommittén efter de överväganden, för vilka ovan redogjorts, slut— ligen stannat för att —— i likhet med de finska och norska 5 j ölagskommittéer- na1 — icke förorda avskaffande av domstol såsom utredningsmyndighet inom riket, har emellertid enighet därom kunnat uppnås endast genom att vissa förändringar föreslås i den gällande ordningen bl. a. med avseende på effektiviteten av utredningen. Främst mä därvid framhållas dels för—ut be- rörda regler om handläggning inom stängda dörrar i vissa fall och dels en begränsning av antalet domstolar med behörighet att upptaga sjöförklaring i förening med samma regler om var förrättningen skall äga rum, som nyss nämnts i fråga om sjöförklaringsnämnd. En. sådan begränsning kan enligt kommitténs mening åtminstone tillsvidare lämpligen åstadkommas genom att behörigheten för häradsrätt -— med stöd av ovannämnda lag den 4 juni 1937 —— att upptaga sjöförklaring och sjöförhör upphäves. Därigenom skulle femton av de nu fungerande utredningsmyndigheterna upphöra. Endast rådhusrätt skall således enligt kommitténs förslag äga att handlägga åren-

1 Behandlingen av de danska processuella reglerna, som återfinnes i lov af 19. februar 1861 om Sa- og Handelsretten i Kebenhavn och lov af 12. april 1892 om soretter uden for Kabenhavn, har anförtrotts en särskild kommitté.

den om sjöförklaring. Eftersom annan rådhusrätt än sådan i hamnstad —- för närvarande ett trettiotal — i praktiken icke kan komma i fråga för ändamålet samt vidare det totala antalet rådhusrärtter i landet (39 st. fr. 0. in. 1963) är statt i minskning till följd av landsrättsläggning av städer och kan förväntas bli ytterligare inskränkt i samband med en förestående allmän omorganisation av underrätterna, synes förslaget medföra en godtagbar begränsning av antalet sjöutredningsmyndigheter. [ detta sammanhang bör understryka—s, att den åsyftade effektiviseringen av 'sjöutredningarna skulle äventyras om handläggningen av sjöförklaring inom domstol anförtroddes ann-anlledamot än den, som med hänsyn till ställning och erfarenhet är skickad att leda utredning av detta speciella slag. — Frågan om häradsrätts behörighet jämlikt sistnämnda lag att handlägga egentliga sjörättsmål äm- nar kommittén upptaga till omprövning under det fortsatta arbetet.

Konunittén har uppmärksammat, att det förekommer att domstolsleda- mot, som handlagt sjöförklaringsärende, likväl deltager i därmed samman- hängande mål vid domstolen. Ehuru gällande regler om domarjäv i 4 leap. 13 & rättegångsbalken måhända lämnar utrymme härför, är det enligt kom- mitténs mening — oavsett att domstolen i sjöförklaringsärende icke har att träffa något avgörande eller beslut i sak _ önskvärt, att (ett sådant förfa- ringssätt 'u—ndvikes där så är möjligt. Kommittén anser dock icke uttryck- liga bestämmelser i ämnet vara erforderliga.

301 5.

I förevarande paragraf uppräknas de händelser, som kommittén funnit böra föranleda obligatorisk sjöförklaring. Gällande regler i ämnet, rörande sjöförklaring resp. sjöförhör, återfinnes i 40 och 317 55 sjölagen. Uppräk— niingen bör jämföras med bestämmelserna i förslaget 40 å rörande vilka händelser som skall föranleda rapport av befälhavaren till sjöfartsstyrelsen. Den ansluter sig —— med vissa nyheter och ändringar — i stort sett till gäl- lande rätt och överensstämmer väsentligen med de av övriga nordiska sjö— lagskommittéer utarbetade förslagen, av vilka det danska dock bibehåller obligatorisk sjöförklaring även vid lastskad—or. Sjölagens nuvarande regler om sjöförklaring avser allenast befälhavare å svenska fartyg;1 motsvarande är förhållandet med förslagets 301 o. följ. 55. Vad angår sjöförklaring be— träffande främmande fartyg hänvisas till 313 5 nedan.

Av de föreslagna ändringarna är principiellt viktigast den tidigare berör- da, att fall av enbart lastskada icke medtagits i förevarande paragraf utan i stället omfattas av bestämmelserna om faloultativ sjöförklaring i 302 g .

I övrigt förtjänar framhållas följande. Skyldigheten att avgiva sjöförklaring är enligt 40 % sjölagen betingad av att den händelse, varom fråga är, inträffat »medan fartyg till sjöfart nytt- jas». Uttrycket har föranlett tvekan beträffande tolkningen bl. a. rörande

1 Jfr NJA II1894 s. 138.

fartyg, som ligger upplagda eller undergår långvariga h-averi- eller klass- ningsau'beten vid varv och dylikt. Kommittén har därför -— .i likhet med de övriga nordiska sjöl—aglskommittérna — valt att i stället använda uttrycket i samband med fartygets drift. Härmed åsyftas nyttjande av fartyg i verk- samhet, som är typisk för handelssjöfarten och för vilken verksamhet nor- malt fordras att fartyget är bemannat av befälhavare och besättning. Mel- lan denna verksamhet och den inträffade händelsen» bör ett orsakssamman— hang föreligga.

Under punkt 1 av uppräkningen i förevarande paragraf har upptagits i samband med fartygets drift inträffade händelser, som haft till följd att någon avlidit eller erhållit svår kroppsskada. I förhållande till gällande rätt, som föreskriver skyldighet att avgiva sjöförklaring när någon av besätt- ningen eller annan ombordvarande genom olyckshändelse ljutit döden eller lidit svårare kroppsskada, innebär det i förslaget förutsatta sam-ban- det med fartygets drift en viss, i betraktande av' institutets ändamål moti- verad begränsning av sjöförklaringsplikten. Förslaget innefattar emellertid även en utvidgning av sjöförklaringsplikten, dels genom att under bestäm- melsen faller jämväl olyckshändelser, som drabbar andra än fartygets egen personal och ombordvarande personer, och dels genom att sjöför- klaringsp—lrikt inträder redan då det må antagas, att människoliv gått för- lorat eller någon fått svår kroppsskada. Utvidgningen, som är påkallad främst av hänsyn till [Sjöfarts-säkerheten, skulle enligt kommitténs uppfatt- ning bli alltför omfattande, om den utsträcktes till att avse alla händelser av ifrågavarande slag, som inträffar medan fartyg ligger i hamn, särskilt olycksfall som drabbar stuveriarbetare eller annan personal i land under fartygs lastning och lossning. Olycksfall av sådant slag kan merendels i vanlig ordning utredas genom lokal polismyndighets försorg. Skulle så icke ske eller kräver händelsen eljest utredning i sjöförklarings form, äger sjö- fartsstyrelsen jämlikt förslagets 302 5 påkalla att sjöförklaring upptages angående händelsen. Hänsyn till sjöfartssäkerheten torde därför icke nöd- vänddiggöra att sjöförklaring blir obligatorisk för sådana olyckshändelser. Icke heller är en sådan omfattning av sjöförklaringsplikten, på sätt gäl- ler fartygets egen personal, motiverad av särskilda sociala eller av an- ställningsförhållande betingade skäl. Fast-mer talar viss-a skäl däremot. Så- som ook berörts i det danska betänkandet är förhållandena särskilt i U.S.A. sådana, att det skulle medföra icke oväsentliga nackdelar för vår sjöfart på detta land, om alla olyckshändelser medan fartyg ligger i hamn skulle föranleda obligatorisk sjöförklaring. Det kan nämligen förutsättas, att det i förevarande punkt uppställda rekvisitet »svår kroppsskada» skulle fram- för allt i U.S.A. få en annan och förmodligen långt vidare tolkning än i Sverige. Fartygsbefälhtavare skulle då i åtskilliga fall — om han över huvud blivit underrättad om händelsen _ ställas inför valet att antingen avlägga sjöförklaring beträffande olyckshändelse av jämförelsevis lindrig eller helt

obetydlig beskaffenhet eller också underlåta detta och därmed utsätta reda- ren för risk atti en kommande rättegång inför amerikansk domstol under- låtenheten bleve betraktad som en för fartyget besvärande omständighet. I de fall då sjöförklaring komrme till stånd skulle vidare det läget uppstå, att medan sakägaren finge vara representerad vid förrättningen utrednings— myndigheten icke kunde framtvinga vare sig dennes personliga inställelse för förhör eller inställelse för sådant ändamål av andra personer från land. Därigenom skulle utredningen kunna komma att brista i fullständighet på ett för fartyget otillfredsställande sätt. Sjöförklaring i anledning av sådana händelser, som här avses, har stundom för svenska fartygs vidkommande avlagts i amerikanska hamnar, eventuellt på grund av ovisshet rörande tolkningen av 40 g sjölagen.

Med hänsyn till det anförda har förevarande fall, såvitt gäller andra än fartygets befälhavare och besättning, begränsats till att avse händelse »till sjöss». En liknande begränsning, »uden for havn», föreslås av den danska kommittén medan någon motsvarighet därtill icke upptagits i de finska och norska kommittéernas lagutkast. Det må understrykas, att uttrycket händelse till sjöss icke valts för att därmed från tillämpning av föreva- rande punkt utesluta alla olyckshändelser i hamn. Från den utgångspunkt, som i detta sammanhang måste anläggas, får exempelvis ett fartyg, som lagt ut från kaj för att löpa ut ur hamn, anses vara till sjöss redan innan det lämnat hamnområdet; detsamma gäller en bogserbåt som utför bogse- ring inom hamnen.

Punkt 2 omfattar enligt förslaget, såsom en nyhet för sjölagen, det fall att någon ombord avlidit och begravts i sjön. I dylika fall kan icke, såsom då begravningen äger rum i land, vanlig utredning genom dödsattest av behörig läkare förutsättas komma till stånd. En sådan händelse kräver därför enligt kommitténs mening under alla förhållanden att sjöförklaring avgives.

Enligt gällande rätt föreligger skyldighet att avge sjöförklaring när om- bord uppstått ett flertal fall av smittsam sjukdom eller något fall av skör- bj-ugg, beri-beri eller förgiftning. Dessa föreskrifter har sås—om på det hela taget otidsenliga ersatts genom punkt 3, som avser det fall att ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning.

Saunmanstötning med annat fartyg och grundstötning, punkt 4, bör lik- som det fall att fartyget övergivits i sjön, punkt 5, i sjöfartssäkerhetens in- tresse alltid föranleda sjöförklaring. S. k. oegentlig sammanstötning, d.v.s. då fartyg vållar skada på annat fartyg eller personer eller gods ombord på detta utan att ombordlägg-ning äger rum (jfr 223 a & sjölag—en), hör icke under punkt 4. Sådan händelse falleri stället, allt efter arten av den skada som vållats, under punkterna 1 eller 6. Kommittén vill framhålla, att så- som grundstötning i förevarande hänseende icke bör betraktas sådana händelser, som i vissa sammanhang utgör en normal och ofarlig företeelse

i samband med fartygs drift. Som exempel härpå kan nämnas, att ankrat eller förtöjt fartyg till följd av förändring i vattenståndet kommer i berö- ring med botten eller att dy- eller sandbankar i flod eller hamninlopp, vilka fartyget icke kan passera helt fritt, behöver forceras och viss grund- känning således kan förutses komma att ske, allt förutsatt att fartyget icke skadas.

Under punkt 6 har upptagits fall av skador på fartyget eller egendom utanför fartyget, vilka inträffat i samband med fartygets drift. I punkt 7 nämns vidare brand, explosion eller förskjutning i lasten. En förutsättning för att undersökning av händelser av dessa slag kan anses påkallad av hän- syn till sjöfartssäkerheten torde som regel vara, att fråga är om fall av så- dan betydenhet att de besvär och kostnader, som är förenade med sjöför- klaring, framstår som motiverade. På detta sätt torde för övrigt redan gräl- lande bestämmelser tillämpas. Kommittén har därför i punkterna 6 och 7 föreslagit den begränsningen av skyldigheten att avgiva sjöförklaring, att fråga skall vara om skada eller händelse av någon betydenhet.

Att i punkt 7 brand och explosion i lasten särskilt omnämnes beror därpå att uppräkningen i denna paragraf icke, sås-om fallet är i 40 5, gene- rellt omfattar lastskada.1

302 5.

I denna paragraf, som saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, upp- tages bestämmelser om fakultativ sjöförklaring. Enligt kommitténs mening bör sjöfartsstyrelsen tilläggas generell rätt att påkalla sjöförklaring angå- ende händelser, som inträffat eller må antagas ha inträffat i samband med fartygs drift. Det kan nämligen inträffa, att sjöförklaring angående hän- delse som avses i 301 5 icke kommer till stånd och vidare kan det av hän- syn till sjöfartssäkerheten stundom vara påkallat, att också andra fall blir föremål för utredning. Sålunda. kan exempelvis en olyckshändelse till en början synas falla utom ramen för 301 5 men sedermera visa sig vara att hänföra dit.

Rätt att påkalla sjöförklaring angående händelse som här avses bör vi- dare medges fartygets befälhavare och redare ävensom lastägaren. Befäl- havarens ansvar för fartyg, besättning och last samt därav betingade in- tresse av att utredning i vissa fall kommer till stånd motiverar att han gives en särställning i detta hänseende. Motsvarande synpunkter gör sig gällande beträffande redaren. Vad lastägaren beträffar kan vissa fall av enbart lastskada grunda ett så starkt enskilt intresse av utredning i sjö- förklaringens form, att det skulle vara obilligt att betaga honom möjlig- heten att påfordra sådan utredning. Till förebyggande av missbruk av in- stitutet, t. ex. i chikanöst syfte, föreslås att lastägares rätt att påkalla sjö- förklaring skall vara beroende av att uppkommen skada å godset är av

1 Jfr 40 5 punkt 6.

någon betydenhet. Med lastägare är i förevarande sammanhang likställd den, som till följd av in-friat försäkringsåtagande eller eljest övertagit last— ägarens rätt.

I paragrafens andra stycke har upptagits en föreskrift att, där sjöfarts— styrelsen förordnar om sjöförklaring eller lastägare påkallar sådan utred- ning, befälhavaren eller redaren skall underrättas därom. Det är nämligen befälhavaren eller redaren, som jämlikt förslagets 305 5 första stycket har att hos domstol eller konsul göra anmälan rörande sj öförklarings avgivande.

303 5.

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstol och konsul som skall upptaga sjöfönklaring. Motsvarande regler meddelas i sjölagen 40 & tredje och fjärde styckena, 314 5 1 och 3 mom. samt 319 5 första stycket ävensom i 1937 års lag om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

1 mom. Som tidigare berörts har den betydelsefulla ändringen föreslagits, att den enligt 1937 års förenämnda lag åt häradsrätt inrymda behörigheten att upptaga sjöförklaring upphäves. Att såsom i 40 å sjölagen hänvisa upp- tagandet av sjöförklaring till rådhusrätt i stapel—stad torde icke vara erfor- derligt eller ens ändamålsenligt med hänsyn till pågående lamdsrättslägg- ning av städer samt förestående omorganisation av de allmänna underrät- terna. För övrigt torde, som förut nämnts, av naturliga skäl i praktiken endast rådhusrätt i hamnstad kunna komma i fråga. Kommittén har därför funmit den av förut anförda skäl eftersträvansvärda inskränkningen av an- talet domstolar med behörighet att upptaga sjöförklaring enklast kunna uppnås genom att sådan behörighet tilldelas rådhusrätt utan att därjämte föreskuives anknytning till vissa städer.

Erfarenheten visar, att de särskilda ledamöterna i rätten ej sällan brister i erforderlig förtrogenhet med moderna sjöfartsförhållanden. I betraktande av den på senare är allt snabbare tekniska utvecklingen inom sj öväsendet är det angeläget, att detta missförhållande avhjälpes. Kommittén anser på- kallat att åtminstone en av de två tjänstgörande särskilda ledamöterna skall ha grundlig och nyligen förvärvad erfarenhet från tjänst såsom far- tygs— eller maskin'befäl å handelsfartyg. Dessutom bör de sakkunniga av rätten utses, icke som enligt gällande sjölag för ett år utan för varje sär- skild förrättning. Det tor-de vidare vara ändamålsenligt, att den förteck- ning över sjösakkunniga personer, från vilken rätten utser de särskilda ledamöterna, årligen upprättas av sjöfartsstyrelsen för varje fartygsin- spektionsdistrikt. I övrigt har kommittén icke funnit ändring i sakkunnig- institutets utformning vara erforderlig.

2 mom. Enligt 40 5 fjärde stycket sjölagen avgives sjöförklaring å utri- kes ort inför därstädes behörig myndighet eller inför svens-k konsul. Sjö- förklaringsinstitutet, som är särpräglat för nordisk rätt, är i nordisk lag- stiftning utformat på likartat sätt för att tillgodose väsentligen samma in-

tressen. Utanför de nordiska länderna kan utredning motsvarande sjöför- klaring mångenstädes icke verkställas under medverkan av lokal myndig- het. I likhet med de övriga nordiska sjölagskommittéerna har kommittén funnit, att sjöförklaring även å utrikes ort bör upptagas i enlighet med nor- diskt bruk. Konsulerna, vars lämplighet att leda sådana utredningar visser- ligen generellt sett dragits i tvivelsmål, kunna då icke undvaras för ända- målet. Behörighet :att upptaga sjöförklaring bör emellertid endast anför- tros lönad konsul. Honorärkonsul kan nämligen ej alltid förutsättas vara mäktig svenska språket eller tillräckligt insatt i svenska rättsförhållanden. Kommittén föreslår på grund härav, att sjöförklaring i Danmark, Finland och Norge skall upptagas av där behörig myndighet samt i andra länder av därtill behörig svensk konsul, där sådan finnes, eller eljest av dansk, finsk eller norsk konsul. Annan utländsk myndighet än dansk, finsk eller norsk sådan skall alltså icke komma i fråga för upptagande av sjöförklaring enligt förslaget. Däremot kan, om tillfredsställande utredning angående händelse, som avses i 301 &, verkställts t. ex. av utländsk polismyndighet eller annat utredningsorgan, sjöfartsstyrelsen jämlikt förslagets 311 5 andra stycket förordna, att sjöförklaring angående händelsen icke skall äga rum.

Enligt 319 & sjölagen bör kon-sul, där så lämpligen kan ske, kalla två i sjöväsendet kunniga, helst svenska män, mot vilka ej förekommer domarjäv, att biträda vid sjöförhör. En motsvarande ordning är påkallad för det nya sjöförklzarings—instivtutet. Det ligger i sakens natur, att varken en undantags— lös föreskrift om biträde av sakkunniga eller stränga krav på kvalifikatio- ner hos dem låter sig fullständigt genomföras i praktiken. I förhållande till vad häruitinnan gäller föreslås därför icke annan ändring än att lhelst svenska, danska, finska eller norska medborgare hör av konsul anlitas som bisittare vid sjöförklaring. [ allt väsentligt överensstämmer detta moment med motsvarande, av de övriga nordiska sjölagskommittéerna utarbetade förslag.

304 5.

Som inledningsvis nämnts är sjöförklaringsinstitutet motiverat av ett be- hov att i tid säkra tillgången till utredning om sjöolyckor, vilket är be- tingat av förhållanden säregna för sjöfarten. I 40 5 sjölagen föreskrives, att sjöförklaring skall avgivas så snart ske kan men någon föreskrift om var så skall ske gives icke. Av naturliga skäl kommer främst den hamn i fråga, där händelsen inträffat eller den fartyget efter händelsen först an- löper, allt förutsatt att å orten finnes behörig myndighet. I första stycket av förevarande paragraf föreslås ett stadgande av innehåll att, om hinder ej möter, sjöförklaring skall avgivas i sådan hamn som nu nämnts. Regelns tillämpning är icke beroende av att behörig domstol eller konsul finnes å ifrågavarande ort. Detta medför att det regelmässigt kommer att åligga dom-

stolen eller konsuln att — om kansliorten icke är densamma som den ort där hamnen är belägen —— för hållande av sjöförklaring begiva sig till far- tygets uppehållsort. De praktiska problem, som därvid må upp-stå, torde med hänsyn till nutida välutvecklade kommunikationsmöjligheter och re- gelns utformning i övrigt ej bli svårbemvästrade. I sammanhanget må upp- märksammas, att förrättningen enligt förslagets 307 5 kan hållas ombord å fartyget samt att en regel om .syn å fartyget eller den plats där händelsen timat föreslås i 306 5. För de fall, i Vilka hinder möter mot att hålla sjöför- klaring i hamn som nu sagts — såsom exempelvis då händelsen upptäckts efter fartygets avgång ._ har uttrycklig föreskrift icke ansetts erforderlig. Av huvudregelns grunder torde nämligen följa, att sjöförklaring i dylika fall måste hållas i den hamn där fartyget befinner sig då hindret upphör eller, om hindret upphör medan fartyget är till sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren därefter anländer. På motsvarande sätt torde bestämmelsen regelmässigt böra tillämpas, då jämlikt 302 & sjöfarts- styrelsen förordnat om sjöförklaring eller lastägare begärt sådan utredning.1

Förenämnda regel i 40 5 sjölagen att sjöförklaring skall avgivas så snart ske kan har med hänsyn till föreslagna bestämmelser icke befunnits erfor- derlig. Anmälan om avgivande av sjöförklaring skall emellertid enligt för- slagets 305 & göras snarast möjligt.

Vad sålunda föreslås måste lämpligen ha karaktär av huvudregel. Vissa möjligheter till avsteg från densamma bör stå öppna, ty ett strikt iaktta- gande av regeln kan stundom framstå som onödigt strängt. Med det inten- siva utnyttjande av handelsflottans fartyg — särskilt tankfartyg med för- måga att lasta och lossa mycket snabbt _ som av ekonomiska skäl utmärker den moderna sjöfarten vore det sålunda lika orimligt att t. ex. för en hän- delse, som i och för sig icke hindrar fartygets fortsatta färd och vars utred— ning täl uppskov, kräva att fartyget ligger kvar i hamn som att begära att fartyget för sådan händ—ellses skull anlöper viss hamn. Det är därför erfor- derligt att till nämnda stadgande foga en bestämmelse av innehåll, att med sjöförklaring må anstå till annan hamn, om därigenom, utan att syftet med sjöförklaringen åsidosättes, tkan vinnas avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller andra väsentliga fördelar. Eftersom tillämpningen av en sådan regel av praktiska skäl näppeligen kan förbehållas utredningsmyn- digheten eller sjöfartsstyrelsen, måste det som regel tillkomma fartygets befälhavare eller redare att i förekommande fall på egen hand Iutnyttja den genom bestämmelsen erbjudna möjligheten till anstånd med förrättningen. —— Så långt överensstämmer paragrafen väsentligen med motsvarande för- slag av de övriga nordiska sjölagskommittéerna.

I paragrafens andra stycke har upptag—its en kompletterande regel om forum för sj öförklaring. Denna regel medför att om i visst fall särskilda skäl föreligger —— såsom t. ex. då fartyg förlist med man och allt — sjöfartsstyrel-

1 Jfr även bestämmelserna i paragrafens andra stycke.

sen äger bestämma, vilken domstol eller konsul som skall upptaga sjöför- klalringen.

305 å”.

I första och andra styckena av denna para-graf har givits bestämmelser om anmälan till (avgivandwe av sjöförklaring mot-svarande dem 40 & tredje stycket sjölagen innehåller. Utöver formella jämkningar i lagtextens avfatt- ning föreslås icke annan ändring av dessa bestämmelser än att anmälnings- skyldigheten ioke skall vara inskränkt till att gälla endast befälhavaren. Om denne avlider eller blir urståndsatt att föra fartyget eller överger tjäns- ten, skall enligt 44 & sjömanslagen den främste av styrmännen träda i hans ställe till dess befälhavare förordnats (jfr 30 & sjölagen). Det kan emeller- tid exempelvis vid förlisning inträffa, att ingen finn—es som sålunda klan trä- da i befälh-avarens ställe (jfr 320 & sjölagen). Därför är det lämpligt, att ansvaret för anmälningsskyldighetens fullgörande alternativt åvilar re- daren.

Såsom vid 302 & anförts gäller ifrågavarande anmälningsskyldighet bl. a. även de fall då lastägare givit tillkänna att han påkallar sjöförklaring. Pröv- ningen huruvida de i nämnda paragraf angivna förutsättningarna för last- ägarens rätt att påkalla sjöförklaring före-ligger — alltså att fråga är om lastskada av någon betydenhet — tillkonm1er utredningsanyndlivgheten. Be- fälhavarens resp. redarens »anmälningsskyld-ighe-t är således obetingad och den är straff'sanktionerad enligt förslaget 288 å. Utredningsmyndigheten åter bör endast i uppenbara fall kunna vägra lastägare "sjöförklaring. För domstols vidkommande kan sådan vägran ske med tillämpning av 3 5 andra stycket lagen om handläggning av domstolsärenden, enl—igt vilken bestäm- melse ansökan omedelbart skall avvisats, om det finnes uppenbart, att den ej kan av rätten upptagas.I Om sådant avvisningsbeslut kommer även i öv- rigt att gälla föreskrifterna i lagen om handläggning av domstols—ärenden. Beslutet kan således överklagas. Vad konsul beträffar har särskilda före- skrifter om prövning av l-astägares begäran om sjöförklaring förmenats icke vara påkallade.

I tredje stycket föreslås regler om sjöförklaring i förenklad form, vilket är en nyhet. [ fall som avses i 301 5 4, 6 och 7 ävensom då befälhavare eller lastägare jämlikt 302 & begärt sjöförklaring, skall sålunda rättens ordföran- de eller konsuln, såframt icke sjöfartsstyrelsen på.-kallar att sjöförklaringen upptages V'lld förhandling, äga ensam vidtaga de åtgärder och ombesörja den utredning, som med hänsyn till sjöfartssäkerheten eller eljest mä er- fordras. Den grundläggande förutsättningen för att sjöförklaring på detta sätt skall kunna företagas i förenklad form är, att ntredningssyftet med hänsyn till händelsens beskaffenhet lämpligen kan tillgodoses utan att för-

1 Vad som i sådant fall avvisas blir tydligen den lastägarens ansökan om sjöförklaring, som får anses innefattad i den därav föranledda anmälan till avgivande av sjöförklaring.

handling hålles. Visserligen är för flertalet av nu avsedda fall föreslaget, att de för att föranleda sjöförklaring måste gälla händelse eller skada av någon betydenhet, eller alltså vara av beskaffenhet att motivera de besvär och kostnader, som är förknippade med sjöförklaring, men det kan likväl vara önskvärt att sådana besvär och kostnader undvikes där så lämpligen kan ske utan åsidosättande av utredningssyftet. Som exempel på händelser, vil- ka ofta torde lämpa sig för en sålunda förenklad utredning, kan nämnas okomplicerade grundstötningar och kajkollisioner samt vissa i samband med lastning eller lossning vanligt förekommande fall av skada på fartyg, gods eller egendom.

Det ankommer på utredningsmyndighetens ordförande att pröva huru- vida sjöförklaring skall ske i förenklad form. En sådan prövning är icke slutligt bindande. Även där ordföranden fattat beslut om sjöförklaring i förenklad form, kan han sålunda på grund av senare inkomna uppgifter göra en ny bedömning och utsätta sammanträde för förhandling. Vidare äger sjöfartsstyrelsen påkalla förhandling eller, om förenklad sjöförklaring redan avslutats, enligt förslagets 311 & förordna om dess fullständigande och därvid påkalla att sjöförklaringen upptages vid förhandling. Möjlig- heten att verkställa sjöförklaring i förenklad for-m bör emellertid icke desto mindre utnyttjas med viss försiktighet.

Ehuru det icke befunnits lämpligt att föreskriva skyldighet för utrednings- myndighetens ordförande att före beslut i sådan fråga samråda med de sak- kunniga, förtjänar det påpekas, att sådant samråd —- liksom samråd med sjöfartsstyrelsen — efter ordförandens bedömande bör kunna äga rum un- der hand.

306 5.

Paragrafen *upptager vissa principiella regler angående syftet med den undersökning, som sjöförklaring skall innefatta, och rörande omfattningen av fullständig sjöförklaring. Förfarandet regleras närmare i 308 och 309 55.

I paragrafens första stycke anges kretsen av de personer, vilka skola eller må höras. Någon ändring i förhållande till gällande rätt (har därvid icke gjorts. Kommittén vill emellertid understryka vikten av att utredningsmyn— digheten efter usorgfällig prövning till förrättningen kallar alla dem, vilkas hörande må vara av betydelse för utredningen.

I 317 & sjölagen — som gäller sjöförhör — stadgas, att rätten, om full- ständig utredning ej kan vinnas genom förhör inför domstolen, må förordna om syn å fartyget och vad därtill hörer i erforderlig utsträckning samt även föranstalta om utredning genom polismyndighet. Vitesföreläggande må med- delas om företeende av handlingar och föremål, som kan tjäna till upplys- ning i saken. Andra stycket av förevarande paragraf upptager bestämmel- ser i detta ämne. Sålunda föreskrives, att rätten eller konsuln bör granska handlingar eller föremål, vilka kan antagas tjäna till upplysning i saken.

Såsom exempel på sådana handlingar kan nämnas telegramväxling, som icke »återgivits i dagbok. I syfte att göra syn å fartyget till ett vanligt sätt att upptaga utredning har kommittén funnit lämpligt att giva regeln därom den avfattningen, att syn skall äga rum om det kan antagas att utrednings- syftet därigenom främjas. Bestämmelsen har — främst med tanke på hän- delser ui hamn — utvidgats till att omfatta icke endast fartyget utan även den plats där händelsen timat. Särskild föreskrift därom att utrednings- myndigheten äger föranstalta om polisutredning har förmenats vara obe— hövlig. Denna befogenhet torde — liksom befogenheten att även i övrigt in- förskaffa erforderlig utredning genom exempelvis myndighets eller sak- kunnigs yttrande i viss fråga —— ändock föreligga.

Syftet med undersökningen har bestämts i paragrafens tredje stycke, i nära anslutning till vad i 317 5 sjölagen föreskrivas om sjöförhör. Bestäm— melsen har givits en mer koncentrerad utformning än vad fallet är i nämn- da lagrum.

307 5.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de åtgärder, som det an- kommer på rättens ordförande eller konsuln att vidt-aga i samband med utsättande av sammanträde för sjöförklaring. Gällande regler härom åter- finnes i 315 5 sjölagen. Den nyheten har upptagits i förslaget, att förrätt- ningen Amå utsättas att äga rum ombord å fartyget. Ett sådant förfarings— sätt måste nämligen i många fall bli till gagn för utredningens effektiva bedrivande och bör enligt kommitténs mening i möjligaste mån eftersträ- vas. I övrigt föreslås vissa jämkningar i förhållande till gällande rätt, varav här må nämnas avskaffande av kungörelseförfarandet samt utmönstring av föreskriften om underrättelse till de sakkunniga om inkommen anmälan till avgivande av sjöförklaring. Kungörelseförfarandet framstår numera som föråldrat och föga ändamålsenligt. Underrättelse till de sakkunniga torde —— bortsett från fall då sjöförklaring icke kommer att upptagas vid förhandling — för övrigt komma att ske även utan uttrycklig föreskrift därom.

308 5.

Enligt förevarande paragraf skall under sjöförklaring vid förhandlingens början fartygets dagböcker och kladdar därtill i avseende å innehållet jäm- föras inbördes ävensom med befälhavarens vid anmälningen fogade rapport enligt 40 5. Någon uttrycklig föreskrift härom finnes icke i gällande rätt, men exempelvis föreskriften i 315 5 sjölagen att dagbok skall företes i huvudskrift inför rätten förutsätter uppenbarligen att granskning som nu nämnts skall kunna äga rum. Så torde också vanligen ske för närvarande och stadgandet får därför närmast betraktas som ett lagfästande av en lämplig praxis.

Paragrafen innehåller regler om förfarandet vid sjöförklaring. Bestäm— melserna har avfattats under beaktande av principerna i den nya rätte- gångsordningen. Regeln om hur förhör skall hållas har utformats för att i förekommande fall möjliggöra ett kontradiktoriskt förfarande. I den mån förutsättningar därför finnes, bör nämligen ett sådant förfarande tillämpas; dock svarar utredningsmyndigheten alltid i sista hand för utredningens bedrivande. Där kontradiktoriskt förfarande icke kan komma till stånd _ och förutsättningar härför torde merendels knappast föreligga — blir det särskilt angeläget, att myndigheten icke brister i aktivitet. Kommittén vill understryka vikten av att de särskilda ledamöterna, ehuru det åligger dem att före sammanträdet för ordföranden skriftligen angiva de förhållanden om vilka från sjöteknisk synpunkt upplysning erfordras, alltid beredes till- fälle att även annorledes på lämpligt sätt aktivt medverka vid utredningen. Grunderna för rättegångsbalkens regler om vittnesförhör torde vara att tillämpa även utan uttrycklig hänvisning till dessa regler. I övrigt må under- strykas, att frågan huruvida edgång bör äga rum måste prövas med synner- lig omsorg.

Ifrågavar-ande regler gäller också sjöförklaring inför konsul, dock att konsul icke äger upptaga ed.

310 5. I denna paragraf har, i huvudsaklig överensstämmelse med 321 5 första stycket sjölagen, up—pptagits regler om domstols och konsuls skyldighet att expediera vissa handlingar.

311 g.

Enligt 321 5 andra stycket sjölagen äger sjöfartsstyrelsen, om sjöförhör finnes i något avseende ofullständigt, förordna om nytt förhörs anställande å ort, där sådant lämpligen kan äga rum. I 319 5 andra stycket sjölagen före- skrives, att om sjöförhör hållits av därtill behörig utländsk myndighet, sjö- förhör inför konsul ej är :av nöden, såvida genom det hållna förhöret åstad— kommits sådan utredning som avses med sjöförhör. I huvudsaklig överens— stämmelse med de förslag, som utarbetats av de övriga nordiska sjölags- kommittéerna, föreslås i förevarande paragraf bestämmelser i dessa hän— seenden.

Om sjöförklaring finnes vara i något avseende ofullständig, skall sålunda sjöfartsstyrelsen äga förordna om dess fullständigande och därvid bestäm- ma vilken domstol eller konsul, som skall ombesörja ytterligare utredning. En person, som exempelvis icke blivit hörd vid sjöförklari-nu , kan alltså höras med tillämpning av denna bestämmelse, liksom kompletterande för- hör kan äga rum med någon som redan hörts. Sjöfartsstyrelsen kan också —— som ovan vid 305 & påpekats —— med stöd av denna bestämmelse genom—

driva, att sjöförklaring som hållits i fören-klad form fullständigas genom att upptagas vid förhandling.

Den nyssnämnda, i gällande rätt föreliggande möjligheten att underlåta sjöförhör inför konsul har kommittén för fall, som avses i 301 &, funnit böra erbjudas, oavsett vilken myndighet som i det särskilda fallet skolat upptaga sjöförklaringen och principiellt också oberoende av hur utred- ningen i fråga tillkommit. Det väsentliga bör nämligen vara frågan, huru- vida den utredning som må vara tillgänglig är tillfredsställande med hän- syn till det med sjöförklaringen avsedda utredningssyftet. Är så fallet, t. ex. beträffande undersökning som verkställts av lokal polismyndighet angåen— de olycksfall eller dödsfall, måste med hänsyn till de besvär och kostnader, som är förknippade med sjöförklaring, sådan framstå som opåkallad. Det bör ankomma på sjöfartsstyrelsen att förordna, att sjöförklaring ej skall äga rum.

312 5.

Särskilda i kommitténs direktiv berörda problem är förknippade med utredning av fall av sammanstötning mellan fartyg. Sjöförklaring kan näm- ligen av praktiska skäl som regel icke hållas gemensamt eller samtidigt för de i sammanstötningen inblandade fartygen. Enligt gällande rätt är sjöför- klaring offentlig. Till följd härav kommer den sida, för vars fartyg sjöför- klaring för-st hålles, såtillvida i ett sämre läge än den andra sidan att vad som blivit uppenbarat vid den första sjöförklaringen kan kom-ma att Amen- ligt påverka tillförlitligheten av den senare förrättningen. Där svenskt far- tyg sammanstött med fartyg under annan, icke nordisk flagg, bör vidare uppmärksammas, att enligt det främmande fartygets nationella lag utred- ning ofta icke behöver verkställas eller icke sker offentligt. Den svenske vre- daren kommer då i det ogynnsamma läget, att han genom obligatorisk sjöförklaring tvingas öpp-et redovisa sin bevisning utan motsvarande möj- lighet att få taga del av det bevismaterial varöver den utländske redaren må förfoga. Förhållandet '»har länge varit föremål för kritisk uppmärksamhet. Sålunda gjordes framställning om lagändring härutinnan av sjöassuradö- rernas förening redan år 1937 och av redareföreningen år 1950 och 1956.l I den norska sjölagen infördes för övrigt genom lagändring Vår 1938 en regel av innebörd, att i händelse av sammanstötning med främmande fartyg eller där det finnes anledning antaga att förhållandet kan bli föremål för talan vid utländsk domstol, konsul med vederbörande departements godkännande äger tillåta att sjöförklaring upplskjutes eller ej avhålles.

Vid undanröjande av nu avsedda missförhållanden genom lagstiftning torde det icke — såsom antytts i direktiven — kunna undvikas, att före- skrifter meddelas, vilka delvis är ägnade att väcka vissa principiella be—

1 Jfr ovan (5. 24) under Inledningen återgivna uttalanden i direktiven i förevarande ämne.

tänkligheter. Den danska kommittén har föreslagit en s. k. antidiskri—mi- neringsu'egel av innebörd dels att sjöförklaring i anledning av fartygs sam- manstötning med annat fartyg såvitt möjligt skall hållas samtidigt som sjöförklaring avgives för det andra fartyget och att för detta ändamål upp- skov med förrättningen kan beviljas, dels ock att sjöförklaringsplikt ej skall föreligga då fartyg sammanstött med utländskt fartyg, för vilket enligt dess hemlands lag icke föreligger motsvarande plikt, med mindre handels— ministeriet i särskilt fall påbjuder att sjöförklaring skall avgivas. De finska och norska kommittéerna torde komma att föreslå dels bestämmelser av innebörd, som väsentligen motsvarar det danska förslaget, och dels före— skrifter avsedda att möjliggöra sekretess beträffande sjöförklaring, som hålles innan motsvarande utredning verkställes beträffande det andra far-

tyget.

Sjölagskommittén har övervägt att utforma de i förut angivna hänseende erforderliga särbestämmelserna för sammanstötningsfall så, att — där sjö- förklaring icke äger rum samtidigt för de i sammanstötningen inblandade fartygen _ den först avhållna förrättningen jämte handlingarna i saken skulle i erforderlig utsträckning kunna beläggas med sekretess. Ehuru en re- gel även med en så begränsad utformning sannolikt skulle kunna tillgodose i huvudsak samma behov som ovannämnda längre gående alternativ, har kommittén — med hänsyn till angelägenheten av att nordisk enhetlighet i största möjliga utsträckning upprätthålles i fråga om en så viktig rätts- regel som denna —— valt att lägga fram ett med de finska och norska kom- mittéernas utkast väsentligen överensstämmande förslag.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke gäller alla fall av samman- stötning mellan fartyg. I första hand skall rättens ordförande eller konsuln låta med förrättningen anstå, om därigenom sj öförklaring kommer till stånd samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning beträffande det andra fartyget. Det 'kan näppeligen väntas, att ett sådant syfte särdeles ofta skall kunna vinnas och möjlighet till avsteg från huvudregeln om förrätt— ningens offentlighet kan därför icke undvara-s. Där sålunda uppskov med förrättningen skulle vara utan avsedd verkan, skall förrättningen på be- gäran av befälhavaren eller redaren för det fartyg, för vilket sjöförklaring först avgives, helt eller delvis hållas inom stängda dörrar, såframt ej syn— nerliga skäl talar däremot. För att icke ändamålet med bestämmelsen skall bli förzfelat måste beslut om handläggning inom stängda dörrar tillika inne- fatta förordnande att annan enskild sakägare än fartygets redare och för- säkringsgivare ej må övervara handläggningen. Föreskrift härom har där- för upptagits. Dessutom måste av enahanda skäl möjligheten 'att utbekomma eller eljest taga del av dagböcker samt anmälnings- och förrättningshand- ling—ar m. m. inskränkas i motsvarande mån. Härom föreslås bestämmelser, förutom i 39 & sjölagen, i sekretesslagen.

Enligt andra stycket skall, om sammanstötning skett med utländskt far-

tyg, för vil-ket utredning motsvarande sjöförklaring icke verkställes, sjöför- klaring icke vara erforderlig för det svenska fartyget, med mindre sjöfarts- styrelsen bestämmer annorlunda. Utredning som åsyftas i detta samman— hang är sådan, som icke endast har väsentligen samma syfte och omfattning som sjöförklaring (jfr förslagets 306 5) utan även är i motsvarande mån offentlig. Avsikten med bestämmelsen är, att sjöförklaring för det svenska fartygets vidkommande i sådant fall skall komma till stånd endast då med hänsyn till sjöfartssäkerheten starka skäl talar för att så sker. Om sjöför- klaring prövas böra äga rum, kan förrättningen jämlikt bestämmelserna i första stycket helt elle-r delvis hållas inom stängda dörrar. Tredje stycket innehåller hänvisning till sekretesslagen.

313 5.

Enligt lag den 27 april 1906 gäller, att befälhavare å främmande fartyg äge-r anmäla sig vid svensk domstol för avgivande av sjöförklaring, i den ordning sjölagen stadgar, samt att även sjöförhör — där Konungen efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet så för- ordnar — skall verkställas inför svensk domstol med avseende å olycka som drabbat främmande fartyg.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser i detta ämne. I fråga om danskt, finskt eller norskt fartyg skall rätten eller konsul upptaga sjöför- klaring, där så begäre-s av fartygets befälhavare eller redare eller av behörig myndighet i fartygets hemland. Denna bestämmelse får ses i samband med förslaget 303 g 2 mom.

Sjöförklaring beträffande annat främmande fartyg skall vidare enligt förevarande paragraf upptaga-s av svensk domstol eller konsul på begäran som nyss sagts, såframt skäl därtill föreligger. Sådant skäl kan vara att ut- ländskt fartyg befraktas av svenska intressenter eller att eljest svenskt last— intresse är engagerat eller att fråga är om händelse, som är av betydelse för sjöfartssäkerheten eller som inträffat på svenskt vatten. Dessutom kan ett fartyg, om än formellt utländskt, i realiteten vara att anse som svenskt och på sådan grund höra i förevarande sammanhang behandlas såsom dylikt.

För sådan sjöförklaring, som avses i denna paragraf, gäller den i svensk lag föreskrivna ordningen; härom har uttrycklig föreskrift ansetts obehövlig.

314 g.

Stundom inträffar inom sjöfarten olyckor, som medför stora förluster i liv eller egendom eller eljest kräver utredning av synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet. För utredning av sådana händelser är sjö- förklaringsinstitutet icke väl lämpat. Kommittén har därför funnit påkallat att föreslå en bestämmelse att Kungl. Maj :t i dylika fall skall äga förordna särskild un-dersökningskommission, bestående av personer som företräder erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap. Bestämmelse härom

har införts i förevarande paragraf. Där undersökningskommission för—ord— nas, skall dess utredning träda i stället för sjöförklaring,1 som eljest skolat äga rum. Hinder bör icke möta att tillsätta sådan kom-mission, oaktat sjöför- klaring redan inletts eller slutförts. Eftersom paragrafen endast är avsedd för sådana exceptionella fall, för vilka sjöförklaringsinstitutet icke är läm— pat, bör icke givas generell föreskrift om tillämplighet av reglerna om sjö- förklaring på förfarandet inför kommissionen. Föreskrifter om hur kom- missionens verksamhet skall bedrivas gives lämpligen i samband med att den tillsättes. I den mån generella regler skulle komma att bli behövliga, kan sådana regler med tillämpning av förslagets nästföljande paragraf med- delas i form av tillämpningsföreskrifter.

315 5. De närmare föreskrifter, som må bli erforderliga angående tillämpningen av vad förut i detta kapitel föreslagits, torde böra meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av sjöfartsstyrelsen.

Rättegång i sjörättsmål m. m.

321—322 gg.

Dessa paragrafer motsvarar 313 5 och 314 5 2 och 3 mom. sjölagen. Bestämmelserna kommer framdeles att upptagas till behandling av kom- mittén och i förevarande sammanhang har endast smärre redaktionella jämkningar vidtagits.

Lagstiftningen-s ikraftträdande synes lämpligen böra fastställas av Kungl. Maj:t. Önskvärt är självfallet att motsvarande lagstiftning samtidigt träder i tillämpning i Danmark, Finland och Norge.

Av förslaget 313 5 följer, att lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa un- dersökning angående sjöolyc-ka, som drabbat främmande fartyg, bör upp— hävas.

1 Sådana händelser torde städse falla under uppräkningen i 301 5.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 4— juni 1937 om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Angående den inskränkning, som av sjölagskommittén föreslås i fråga om tillämpningen av 1937 års lag, hänvisas till vad som anföres i motiveringen av sjölagsförslagets bestämmelser rörande sjöförklaring (s. 51 ff och 58).

Förslaget till lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 om inskränk— ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

I motiven till 312 g i sjölagsförslaget erinras om de olägenheter, som är förknippade med den gällande ordningen att sjöförklaring är offentlig för- rättning, främst för fall som rör svenskt fartygs sammanstötning med ut- ländskt fartyg beträffande vilket ej föreligger skyldighet att medverka till en motsvarande offentlig utredning. Nämnda paragraf upptagcvr bl. a. en bestämmelse, som skall möjliggöra att sjöförklaring angående sammanstöt- ning mellan fartyg unlder vissa förutsättningar upptages vid förhandling inom stängda dörrar. Denna bestämmelse måste emellertid, för att det åsyf— tade sek'retes-skyddet skall bli helt tillgodosett, kompletteras med föreskrif- ter om inskränkningar i rätten att taga del av rapport enligt 40 & sjölagen och flertalet förrättningshandlingar. Vad fartygets dagböcker beträffar, som icke utgör allmänna handlingar, ges bestämmelser i sjölagsförslagets 39 å.

Föreskrifter med avseende på nu ifrågavarande allmänna handlingar har synts böra meddelas i 1937 års sekretesslag och har upptagits iden paragraf, 35 å, som upphört att gälla med utgången av år 1949. Placeringen i denna paragraf är visserligen icke helt tillfredsställande men torde —— med hänsyn till offentligh—etskommitténs pågående översyn av lagstiftningen om all- männa handlingar —- kunna godtagas såsom ett provisorium.

Med hänsyn till ändamålet med sekretesskyddet har kommit-tén utformat förslaget så, att de handlingar varom fråga är icke utan rredarens samtycke må utlämnas tidigare än tio år efter det sammanstötningen timat, med mindre motsvarande utredning beträffande det andra fartyget finnes till- gänglig för den som vill taga del därav. Begränsningen till tio år har valts med beaktande av reglerna om preskription av fordran. De föreslagna före— skrifterna omfattar alla handlingar, som angår sammanstötningen och in- givits till eller upprättats hos utredningsmyndigheten resp. i vederbörlig ordning insänts till eller upprättats hos sjöfartsstyrelsen. Främst kommer sålunda 'i betraktande rapport enligt 40 å sjölagen, till utredningsmyndig- heten ingiven avskrift av sådan rapport, avskrifter av fartygets dagböcker och dagbokskladdar, som bifogats rapporten eller avskriften därav eller av utredningsmyndigheten insänts till sjöfartsstyrelsen, och utredningsmyn- dighetens förrättningsprotokoll samt memorial eller yttrande av den sjö- tekniske konsulenten hos sjöfartsstyrelsen. Ofta torde också den handling, som upprättats av utredningsmyndighetens särskilda ledamöter jämlikt

307 & tredje stycket i sjölagsförslaget, komma att falla under förevarande paragrafs tilllämpning. I detta sammanhang må anmärkas, att med ut- trycket >>1notsvarande utredning beträffande det andra fartyget» åsyftas så- dan utredning, som innehållsmässigt svarar mot den handling, vars utläm- nande begäres.

En viktig inskränkning av de nu redovisade föreskrifternas tillämplighet måste följa av de nyssnämnda grundläggande reglerna i sjölagsförslagets 312 5. I den mån sjöförklaring angående sammanstötning mellan fartyg upptages vid förhandling, som ej med tillämpning av 312 & hålles inom stängda dörrar, förfaller nämligen sekretesskyddets ändamål och verkan och det bör då icke äga bestånd. I förevarande paragraf har därför upptagits en föreskrift av innebörd att, där sjöförklaring upptages vid förhandling, sekretessföreskrifterna endast skall gälla om och i den mån förhandlingen hållits inom stängda dörrar.

Slutligen har det förmenats vara erforderligt föreskriva, att sekretess- föreskirifterna i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse där utredning angående sammanstötning mellan fartyg verkställes av undersökningskom- miss-ion, som förordnats med stöd av 314 5 i sjölagsförslaget.

Sammanfattning

Betänkandet innehåller främst förslag om ändrade regler rörande bär— garlöns fördelning (9 kap. sjölagen) och om utredning av sjöolycka (upp- tagna i 13 kap. sjölagen). Förslagets innehåll har nödvändiggjort vissa smärre ändringar i sjölagens ansvarsbestämmelser (12 kap.) och dessa, numera tämligen föråldrade bestämmelser har dessutom — i avbidan på den fullständiga revision, som kommer att företagas i samband med kom- mitténs fortsatta arbete _ anpassats till den nyligen av riksdagen antagna brottsbalken.

Den som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods m. ni. har rätt till bärgarlön. Sedan den skada, som genom bärgning- en kan ha åsamkats det bärgande fartyget eller dess last, blivit gottgjord, skall återstoden av bärgarlönen —— nettobärgarlönen — efter vissa i sjö- lagen närmare angivna grunder fördelas mellan redaren, befälhavaren och besättningen. Enligt kommitténs förslag skall ur bruttobärgarlönen gäl- das även skada på annan egendom ombord på det bärgande fartyget än lasten ävensom direkta utgifter för fartygets drift under bärgningsföre- taget. Rörande fördelningen av den sålunda något minskade nettobärgar- lönen har en jämkning till förmån för besättningen vidtagits, en jämkning som således går ut över redarens och befälhavarens nuvarande andelar. Till sjöman, som gjort synnerligen förtjänstfull eller farofylld insats vid bärg- ningen, bör på begäran — ur bruttobärgarlönen — kunna utgå särskild ersättning. Lots ombord på det bärgande fartyget skall äga rätt till del i bärgarlönen som om han vore medlem av fartygets besättning.

I enlighet med givna direktiv har kommittén övervägt behovet av sär- skilda regler om yrkesmässig bärgning, äganderätten till vrak och förste bärgares rätt. I intet av dessa hänseenden har kommittén funnit lagstift- ningsåtgärd vara påkallad.

Enligt gällande rätt utredes sjöolyckor inför domstol eller, på utrikes ort, konsul genom sjöförklaring resp. sjöförhör. Sjöförklaring tillgodoser i huvudsak enskilda intressen och utgör i viss mån en civilrättslig bevis— upptagning till framtida säkerhet. Sjöförhör påkallas av ett allmänt in- tresse att sjöolyckor och deras orsaker blir utredda. Det företer likheter med förundersökning i brottmål och kommer regelmässigt till stånd ge- nom att sjöförklaring — där utredningsmyndigheten finner det påkallat

— övergår i sjöförhör. Kommitténs förslag innebär, att de båda instituten sammanslås till ett enda, benämnt sjöförklaring, en obligatorisk och en fakultativ sådan. I vissa särskilt angivna fall, för vilka i stort sett är gemensamt att utredning är påkallad främst av hänsyn till sjöfartssäker- heten, skall sålunda sjöförklaring vara obligatorisk. I övrigt skall eller må sjöförklaring upptagas om sjöfartsstyrelsen så förordnar eller det begäres av fartygets befälhavare eller redare eller av lastägaren.

Synnerligen komplicerade sjöutredningar skall enligt förslaget kunna anförtros särskilt utsedd undersökningskommission medan vissa enkla fall skall kunna utredas genom att sjöförklaring företages i förenklad form, d. v. 5. utan förhandling. Efter sjöfartsstyrelsens prövning bör sjö— förklaring kunna helt underlåtas, om tillfredsställande utredning angående viss sjöolycka ändock finnes tillgänglig, t. ex. polisundersökning eller un— dersökning av utländskt utredningsorgan.

De i direktiven för kommittén påtalade, med utredning av fall av sam— manstötning mellan fartyg sammanhängande olägenheter, som är betinga- de av att sjöförklaring och sjöförhör enligt gällande rätt är offentliga, före- slås bliva undanröjda genom föreskrifter av följande innebörd. Sjöförkla— ring skall om möjligt hållas samtidigt för de i sammanstötningen inblanda— de fartygen; i sådant syfte må förrättning uppskjutas. Om förrättningarna icke kan äga rum samtidigt, skall den först avgivna sjöförklaringen i er- forderlig utsträckning kunna beläggas med sekretess. Den i 39 å sjölagen stadgade skyldigheten att tillhandahålla fartygs dagböcker inskränkes på sätt som svarar mot dessa sekretessbestämmelser. Har sammanstötningen skett med främmande fartyg, för vilket icke verkställes utredning motsva- rande sjöförklaring, skall sjöförklaring icke vara obligatorisk för det svenska fartyget.

Antalet utredningsmyndigheter inom riket föreslås bliva inskränkt ge- nom att behörighet att upptaga sjöförklaring icke skall tillkomma härads— rätt utan endast rådhusrätt. Förslaget innebär tillika att kravet på kvali— fikationer hos domstolens särskilda ledamöter i sjöförklaringsärende skär- pes. Vad konsulerna beträffar föreslår kommittén att endast lönad konsul hör av Kungl. Maj:t ges behörighet att upptaga sjöförklaring. Där behörig konsul icke finnes, skall enligt förslaget sjöförklaring i stället kunna av- givas inför behörig dansk, finsk eller norsk konsul. I Danmark, Finland och Norge skall sjöförklaring avgivas inför myndighet, som enligt landets lagstiftning är behörig att upptaga sjöförklaring.

I fråga om främmande fartyg innebär förslaget att sjöförklaring, vad danska, finska och norska fartyg angår, skall upptagas av svensk utred- ningsmyndighet, om det begäres av fartygets befälhavare eller redare eller av behörig myndighet i fartygets hemland, samt att utredningsmyndigheten även beträffande andra främmande fartyg äger under vissa förutsättningar upptaga sjöförklaring på begäran som nu sagts.

Bestämmelserna i 40 5 sjölagen om rapport angående sjöolycka har re- viderats och anpassats till viss överensstämmelse med de föreslagna reg- lerna om sjöförklaring. Rapport skall enligt förslaget avgivas under edlig förpliktelse.

I ansvarsbestämmelserna har upptagits stadganden om straff dels för den, som lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i rapport enligt 40 & sjölagen eller i skepps- eller maskindagbok, dels ock för befälhavare eller redare, som föranleder att sjöförklaring uppskjutes utan att laga skäl är för handen. Tillika har upptagits en ny bestämmelse att straff jämlikt sjölagen icke skall ådömas för gärning förövad av oaktsamhet, som var ringa. Av brottsbalken betingade ändringsförslag innebär, att straffarbete utmönstrats som brottspåföljd, att strafflatituderna jämkats, att föreskrift om förhöjt straff vid s. k. objektiva överskott avlägsnats och att med- verkansreglerna justerats.

Beträffande bärgarlönens fördelning och sjöförklaring företer kommit- téns förslag långtgående överensstämmelse med de förslag, som framlagts eller utarbetats av de övriga nordiska sjölagskommittéerna.

BILAGA

Parallella lagtexter1

De svenska, danska, finska och norska sjölagskommitteérnas förslag till ändringar

i reglerna om bärgarlöns fördelning och sjöförklaring m.m.

1 De danska processuella reglerna återfinnes i lov af 19. februar 1861 om So- og Handelsret- ten i Kobenhavn och i lov af 12. april 1892 om soretter uden for Kobenhavn. I övrigt finns det danska förslaget i Betaenkning nr. 315/1962. De finlandssvenska och norska texterna är — såvitt gäller bärgarlöns fördelning — offentliggjorda genom Kommittébetänkande N:o 2—1962 resp. Innstilling II fra sjölovkomitéen. I övrigt har de finlandssvenska och norska texterna formen av preliminära utkast.

(svensk text) 39 5.

Den, vars rätt är därav beroende, äger att i erforderlig omfattning ta- ga del av innehållet i dagbok. Vad nu sagts skall dock, såvitt angår sam- manstötning med annat fartyg, gäl- la allenast i rättegång, i vilken ta- lan föres på grund av sammanstöt- ' ningen.

Dagbok skall av redaren förvaras minst tre år efter dess avslutning och, om med anledning av däri an- tecknad händelse talan väckts inom nämnda tid, till dess målet avgjorts genom lagakraftägande dom.

Vad ovan stadgas angående dag- bok skall i tillämpliga delar gälla i fråga om kladd till dagbok.

40 5.

1 mom. Befälhavaren skall till sjö— fartsstyrelsen ofördröjligen avgiva skriftlig rapport, när

]. medlem av besättningen eller, i samband med fartygets drift, an- nan person har eller må antagas ha- va avlidit eller erhållit svår kropps— skada;

2. någon ombord avlidit och be- gravts i sjön;

3. ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning;

(finlandssvensk text) 56 5.

Ej må någon förvägras att om dag— boks innehåll undfå sådan känne- dom, varav hans rätt är beroende. Vad nu sagts skall dock, då fråga är om sammanstötning med annat fartyg, gälla allenast i rättegång, där

"talan föres på grund av sammanstöt-

ningen.

Dagbok skall av redaren förvaras minst tre år efter dess avslutning och, när med anledning av däri an- tecknad händelse rättegång inom nämnda tid anhängiggjorts, till dess saken blivit genom laga kraft vunnen dom avgjord.

Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i 53 g 1 mom. avsedd kladd, där så- dan förts.

59 5.

I de fall, då sjöförklaring enligt 57 å skall avgivas, så ock då i sam- band med fartygets drift uppkom- mit eller må antagas hava uppkom- mit skada av någon betydenhet å las- ten, åligge det befälhavaren att utan dröjsmål om händelsen avgiva skrift- lig rapport till sj öfartsstyrelsen eller, om fartyget befinner sig i utlandet, till närmaste finske konsul.

I rapporten, som skall avfattas genom att ifylla blankett enligt av

(dansk text)

(norsk text) 5 300.

Kongen gir regler om föring av dagböker, manövreböker og lignende på norske skip, herunder om på hvilke skip og i hvilke farvann slike böker pliktes fört, og om kontroll av bökene.

Enhver som påviser en rettslig in— teresse i å bli kjent med innholdet av bökene og de kladdeböker som i tilfelle er fört, kan forlange å få se dem og ta avskrift. Medmindre Sjö- fartsdirektoratet påbyr det, gjelder dette dog ikke når skipet har stött sammen med fremmed skip, hvis det ikke blir gitt tilsvarende adgang til dette skips böker.

Enhver bok og kladdebok skal oppbevares minst 3 år etter datoen for siste innförsel og, hvis det er reist söksmål mot rederiet vedrören- de skipets reiser i det tidsrom boken eller kladdeboken gjelder, inntil sa— ken er endelig avgjort.

For skipsböker som er fört på fremmed skip, gjelder reglene i an- net ledd tilsvarende når skipet befin— ner seg i norsk havn.

(svensk text)

4. fartyget sammanstött med an- nat fartyg eller varit utsatt för grund- stötning;

5. fartyget övergivits i sjön;

6. i samband med fartygets drift uppkommit eller må antagas hava uppkommit skada av någon betyden- het å fartyget eller lasten eller få egendom utanför fartyget; eller

7. i lasten inträffat förskjutning av någon betydenhet.

Befälhavaren skall vidare avgiva rapport, när i anledning av händel- se, som eljest inträffat eller må an- tagas hava inträffat i samband med fartygets drift, sjöfartsstyrelsen så påfordrar eller sjöförklaring begärts efter vad i 302 5 sägs.

Rapporten, som upprättas enligt av sjöfartsstyrelsen fastställt formu- lär, skall innehålla en under edlig förpliktelse avgiven utförlig redogö— relse för händelsen och för de om- ständigheter, som kunna tjäna till ledning för bedömandet av dess or- saker. Den skall upptaga fullständig avskrift av vad som angående hän- delsen må vara antecknat i fartygets dagböcker och kladdar därtill.

2 mom. Angående sjöförklaring och befälhavarens åligganden därvid stadgas i 13 kap.

101 5. Från godsets —— — — och bästa. Har gods under resa förkommit, minskats eller skadats, skall bort— fraktaren därom snarast underrätta lastägaren, såframt det kan anses på- kallat av dennes intresse.

(finlandssvensk text)

handels- och industriministeriet fast- ställt formulär, skall lämnas en utförlig framställning av den timade händelsen och av vad som kan tjäna till ledning för bedömandet av orsa- kerna därtill ävensom fullständig av- skrift av vad som må vara i skepps- daghoken och maskindagboken an- gående händelsen antecknat.

Rapporten skall, då fråga är om sammanstötning mellan fartyg, hem- lighållas, till dess sjöförklaring i an- ledning av händelsen upptages till handläggning av rätten eller annan därtill behörig myndighet. Rapporten må även eljest, där allmänt eller enskilt intresse så kräver, hållas hemlig, till dess myndighet, som mot- tagit eller handlagt densamma, an- norlunda beslutar.1

1 Jfr det svenska förslaget till ändring i sek- retesslagen.

(dansk text)

79 (norsk text)

5 101 nytt annet ledd skal lyde: I tilfelle av beskadigelse eller tap av gods skal eieren underrettes snarest mulig, der dette ikke er for- bundet med saerlig ulempe. Er eieren ikke kjent, gis underretningen til avlasteren.

(svensk text) 150 5.

Fraktbidrag till —-— — _— tidsbe— fraktaren ensam.

Har fartyget utfört bärgning, skall ersättning för löner och kost varom förmäles i 2295 1 mom. tillfalla be- fraktaren samt den andel i bärgar- lönen, som tillkommer redaren, lika fördelas mellan bortfraktaren och befraktaren.

228 &. Tvista bärgare inbördes om här- garlönens fördelning, bestämmes

denna av rätten med ledning av de i 225å angivna omständigheterna.

229 5.

1 mom. Har fartyg under resa bär— gat något, skall av bärgarlönen först utgå ersättning för skada, som ge- nom bärgningen må hava tillfogats fartyget, lasten eller annan egendom ombord, ävensom för sådana utgif- ter för bränsle samt löner och kost åt befälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärg- ningen, så ock gottgörelse som av- ses i andra stycket. Av återstoden av bärgarlönen skall redaren erhålla tre femtedelar. Resten skall tillfalla med en tredjedel befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga besätt- ningen att fördelas i förhållande till den avlöning envar åtnjuter; dock att befälhavarens andel städse skall upp- gå till minst det dubbla av den högst avlönade sjömannens andel. Lots på fartyget njute del i bärgarlönen så- som vore han medlem av besättning- en och, om han icke är anställd hos

(finlandssvensk text) 150 52 mom.

Har fartyget utfört bärgning, skall ersättning för löner och kost, varom förmäles i 209 5 2 mom. första me— ningen, tillfalla befraktaren samt den andel i bärgarlönen, som tillkommer redaren, lika fördelas mellan bort- fraktaren och befraktaren.

209 5. Tvista bärgare inbördes om här- garlönens fördelning, bestämmes

denna av rätten med ledning av de i 2065 angivna omständigheterna.

Har fartyg under resa bärgat nå— got, skall av bärgarlönen först utgå ersättning för skada, som genom bärgningen till äventyrs tillfogats fartyget, lasten eller annan egendom ombord, ävensom för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt befälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgning- en, så ock gottgörelse, som avses i 3 mom. Av återstoden av bärgarlönen skall redaren erhålla tre femtedelar samt resten tillfalla med en tredje- del befälhavaren och med två tred- jedelar den egentliga besättningen att fördelas i förhållande till den av- löning envar åtnj uter. Befälhavarens andel skall dock städse uppgå till minst det dubbla av den högst avlö— nade sjömannens andel. Lots på far— tyget njute del i bärgarlönen såsom vore han medlem av besättningen och, om han icke är anställd hos re—

5 150, stk. 2, affattes således: Stk. 2. Har skibet foretaget bjaerg- ning, tilfalder den i 5 229, stk. 1, omhandlede godtgdrelse for udgifter til braendsel, hyre og kost til skibs- forer og mandskab befragteren. Bort— fragterens andel i den del af bjaer- gelannen, der skal fordeles mellem reder, skibsfgörer og mandskab, deles lige mellem bortfragteren og befrag- teren.

5 228.

Tvister bjaergere indbyrdes om bjaergelonnens fordeling, bestemmes denne af retten under hensyn til de i 5 225 angivne omstaendigheder.

% 229.

Har et skib på rejsen bjaerget no- get, bliver af bjaergelgönnen först at godtgöre den skade, som bjaergning— en måtte have medfört for skib, lad- ning eller anden ejendom om bord, samt udgifter til braendsel og til hyre og kost til skibsfgrer og mandskab, der er pålobet i anledning af bjaerg- ningen, samt sådan saerlig godtgo- relse som omhandlet i stk. 2. Af res— ten tilfalder tre femtedele rederiet, medens den resterende del af bjaer— gelönnen fordeles med en tredjedel til skibsfgzireren og to tredjedele til det egentlige mandskab. Mandskahets part fordeles i forhold til enhvers hyre. Skibsfglrerens andel skal dog altid mindst udgöre det dobbelte af den hojstlönnede somands andel. En lods om bord i det bjaergende skib deltager i fordelingen, selv om han ikke er ansat i rederiets tjeneste; der

5 150 annet ledd skal lyde:

Har skipet foretatt berging, skal godtgjörelsen for utlegg til hyre og kost i henhold til 5229 förste ledd tilfalle befrakteren. Bortfrakterens andel i nettobergelönnen deles likt mellom ham og befrakteren.

€ 228. Tvister bergere innbyrdes om ber- gelönnens fordelning, bestemmes

denne under hensyn til de i 5 225 an- gitte omstendigheter.

5 229.

Har et skip på reisen berget noe, blir av bergelönnen först å godt- gjöre den skade som ved bergingen måtte vaere påfört skip, ladning eller annen eiendom ombord, samt utlegg til brensel og til hyre og kost til skips- förer og mannskap som er pålöpt i anledning av bergingen.

Resten, nettobergelönnen, fordeles etter fölgende regler:

1. Tre femtedeler tilfaller rederiet. Resten fordeles med en tredjedel til skipsföreren og to tredjedeler til det egentlige skipsmannskap. Mannskapets part fordeles i for— hold til enhvers hyre. Skipsföre- rens andel skal dog alltid utgjö- re minst det dobbelte av den höyest avlönnede sjömanns an- del. Los ombord på det bergende fartöy deltar i fordelingen, selv om han ikke er ansatt i rederiets

redaren, uppbure lön såsom främste styrman.

Har vid bärgningen sjöman gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara, må särskild gottgörelse tillerkännas ho- nom.

2 mom. Avtal därom att av här- garlön, som kan med fartyg förtjä- nas, ringare andel än i 1 mom. sägs skall tillfalla befälhavaren eller be— sättningen vare ogillt, där ej fråga är om fartyg, som driver bärgnings- verksamhet och är särskilt utrustat härför, eller avtalet ingåtts i sam- band med påmönstringen och avser utförande av visst bärgningsföretag.

Utan hinder av vad förut stadgats må bärgarlön fördelas efter andra grunder än i 1 mom. sägs, där det påkallas av särskilda förhållanden, såsom ändamålet med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning åt dem som arbeta i fartygets tjänst.

daren, uppbure lön såsom främste styrman.

Har vid bärgningen sjöman gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara, må sär- skild gottgörelse tillerkännas honom. Sjöman, som framställer anspråk på sådan gottgörelse, skall snarast möj- ligt och senast inom tre månader efter det bärgningsföretaget slutförts därom göra anmälan hos redaren el— ler befälhavaren. Har anmälan skett, skall frågan om gottgörelse, där ej sakägarna åsämjas, prövas av dom- stol.

Avtal därom att av bärgarlön, som till äventyrs med fartyg förtjänas, ringare andel än ovan är sagt skall tillfalla befälhavaren eller besätt- ningen vare ogillt, där ej fråga är om fartyg, som driver härgningsverk- samhet och är särskilt utrustat här— för, eller avtalet ingåtts i samband med påmönstringen och avser utfö- rande av visst bärgningsföretag eller eljest särskilda skäl, såsom ändamå- let med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning åt dem, som arbeta i fartygets tjänst, påkalla fördelning efter andra grun- der än förut nämnts.

Har bärgning utförts av finskt statsfartyg, som brukas uteslutande för statsändamål och icke för affärs- drift, skall vad i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämp- ning; dock skall den del av bärgar- lönen, som icke tillfaller staten, för- delas mellan de ombordvarande efter regler, som fastställas genom förord- ning. Staten må utan ansvarighet gentemot de ombordvarande avstå från bärgarlön.

tillaegges ham i så fald en andel sva- rende til hajeste styrmands hyre.

Stk. 2. Har nogen under bjaerg- ningen gjort en saerlig fortjenstfuld indsats eller udsat sig for en ganske saerlig fare, kan der forlods ydes den pågaeldende saerskilt godtgörelse. Begrundet begaering herom må ind- sendes til rederen inden en måned efter at bjz—ergningen er afsluttet.

Stk. 3. Overenskomst, hvorefter skihsforer eller mandskab skulle nd- jes med mindre andel af bjaergelgön- nen end i stk. 1 foreskrevet, er uden gyldighed, medmindre de pågxlden- de er forhyret med et skib, som dri- ver bjaergningsvirksomhed, og ski- bet er saerlig udrustet hertil, eller overenskomsten er indgået i forbin- delse med forhyringen og gaelder ud- fyjrelsen af et bestemt bjaergnings- foretagende, eller när i Övrigt seerlige grunde såsom formålet med skibets anvendelse eller den måde, hvorpå de ombordvaerende er larmet, måtte tale for en anden fordeling end oven- for fastsat.

tjeneste, idet han i så fall gis en andel svarende til höyeste styr— manns hyre.

2. Er bergingen utfört av fiske- el- ler fangstfartöy som har vzert i bruk som sådant, fordeles fire femtendedeler likt mellom mann- skapets medlemmer, idet siste punktum i nr. 1 får tilsvarende anvendelse. Av den resterende del tilkommer notbasen ytterli- gere en mannskapspart, og skips— föreren to mannskapsparter, dog minst to femtendedeler av netto- bergelönnen. Resten tilfaller re- deriet. Reglene i dette nummer gjelder ikke fartöyer som brukes i pelagisk hvalfangst.

3. Er bergingen utfört av norsk stats- skip som anvendes til formål av offentligrettslig art, tilkommer staten tre femtedeler. Resten for- deles mellom de ombordvaerende etter regler fastsatt av Kongen. Staten kan uten ansvar overfor de ombordvaerende unnlate å fremsette krav på bergelönn.

4. Fordelingsreglene under nr. 1, 2 og 3 kan fravikes når helt spe- sielle grunner taler for en annen fordeling. Skipsförer eller medlem av mann— skapet kan ikke fraskrive seg sine rettigheter etter denne paragraf. med- mindre de er forhyrt på et skip som skal drive bergingsvirksomhet og er saerlig utrustet for dette, eller fra- skrivelsen er skjedd i forbindelse med forhyringen og gjelder et be- stemt bergingsforetagende. For de tilfelle som er nevnt under annet ledd nr. 2, kan avvikende bestemmel-

230 5.

Har bärgning utförts av svenskt statsfartyg som brukas uteslutande för statsändamål och icke för af- färsdrift, skall i förekommande fall vad i 2295 är stadgat äga motsva— rande tillämpning; dock skall den del av bärgarlönen, som icke tillfal- ler staten, fördelas mellan de om- bordvarande efter regler som Ko- nungen fastställer. Staten må utan ansvarighet gentemot de ombordva- rande avstå från bärgarlön.

231 &.

Sjöman, som framställer anspråk på särskild gottgörelse varom i 229 g 1 mom. stadgas, skall senast tre må- nader efter det att bärgningsföreta- get slutförts härom göra anmälan hos redaren eller befälhavaren.

Har anmälan skett, skall frågan om gottgörelse, där ej sakägarna åsämjas, prövas och avgöras av sjö- mansnämnden i Stockholms sjö- manshusdistrikt. Nämndens beslut må ej överklagas.

232 5.

Utan bärgarnas medgivande må icke, innan bärgarlönen guldits eller säkerhet därför blivit ställd, bärgat fartyg lämna det ställe, dit det efter bärgningen förts, eller bärgat gods av ägaren tagas i besittning.

Jfr 209 g 5 mom. ovan.

Jfr 209 5 3 mom. ovan.

5 230.

Er bjaergningen udfort af et dansk statsskib, der anvendes i statsojemed af ikke-forretningsmaessig art, fin- der reglerne i 5 229 tilsvarende an- vendelse. Dog kan der ved kongelig anordning fastsaettes saerlige regler om fordelingen af den del av bjaerge- lönnen, som ikke tilfalder staten.

& 231.

Så snart bjeergelonnen er fastsat ved aftale eller endelig dom, sender rederen enhver, der er berettiget til andel i bjaergelonnen, underretning om dennes störrelse tilligemed en plan for bjaergelgnnens fordeling ef- ter reglernei & 229, stk. 1.

Indsigelser mod fordelingen må fremsendes til rederen inden tre må- neder, efter at den i stk. 1 omhand- lede meddelelse er afsendt.

Jfr 5 229 stk. 2 ovan.

& 232.

Bjaergere har ret til at modsaette sig, at bjeerget skib forlader stedet, eller bjaerget skib bortföres, så laenge de ikke er fyldestgjorte for bjeergelonnen, eller sikkerhed er stillet for samme.

ser om fordelingen treffes ved tariff- avtale.

Jfr & 229 st. 2 pt. 3 ovan.

5 230.

Så snart bergelönnen er fastsatt ved avtale eller endelig dom, sender rederen til enhver som er berettiget til andel i bergelönnen, underretning om dennes störrelse med plan for fordeling etter & 229.

Krav etter 5 229 annet ledd nr. 4 eller annen innsigelse mot fordeling- en må vaere kommet fram til rede- ren innen tre måneder etter at un- derretningen er blitt sendt.

g 231.

Bergere har rett til å motsette seg at berget skip forlater stedet, eller berget gods bortföres, så lenge det ikke er gjort dem fyllest for berge- lönnen eller Sikkerhet er stilt for samme.

Söksmål til fastsettelse av berge- lönn eller dennes fordeling kan an- legges på det sted hvor bergingen er

284 g.

Nedanstående fordringar upphöre, vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller obegränsad, om ta- lan icke i laga ordning anhängig- göres:

1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget slutförts, samt för fordran å andel i bärgarlön enligt 2295 1 mom. — inom ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek;

2. för fordran — — —— dispaschens dag. Svarar i — _ — lag stadgas. Har fordran, _ — —— talan beva- kad. 301 g. Sjöförklaring skall för svenskt

fartygs vidkommande äga rum, så- framt 1. i samband med fartygets drift

229 5.

Vill borgenår bevara sin talan, skall denna för utfående av betalning anhångiggöras, evad gäldenärens an- svarighet är begränsad eller obegrän— sad:

1) för fordran å bärgarlön inom två år från det bärgningsföretaget slutförts, och för fordran å andel i bärgarlön enligt 2095 inom ett år från det vederbörande av redaren er- hållit underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek;

57 &. Befälhavaren å finskt fartyg skall avgiva sjö-förklaring: 1) när någon i samband med far- tygets drift avlidit eller åsamkats

5 301.

Soforklaring med det formål at so— ge oplyst de faktiske omstaendighe- der ved og årsagen til haendelsen skal afgives:

foretatt, eller hvorhen det bergede er innbrakt. Söksmål om fordeling i henhold til 5 229 må reises i den rettskrets hvor det bergende skip har sitt hjemsted, eller der hvor söks- mål om fastsettelse av bergelönnen eller om fordeling i henhold til 5 228 i tilfelle er reist.

Den som reiser sak om fordeling av bergelönn, må saksöke alle som hans krav er rettet mot, under ett. Er det reist slik sak, må andre saker om fordelingen reises ved det verne— ting hvor det förste söksmål ble reist. Retten skal forene'sakene til felles förhandling og avgjörelse i den ut- strekning gjeldende prosessregler gir adgang til det.

5 284. Nytt nr. 2 skal lyde:

2. for fordring på andel av berge- lönn i henhold til 5 229 annet ledd ett år fra den dag underret- ning ble sendt etter & 230. (Nå- vzerende nr. 2—5 blir nr. 3—6.)

5 301. Obligatorisk sjöförklaring Sjöforklaring skal for norske skips vedkommende holdes: 1. Når det i forbindelse med skipets drift er inntruffet eller antas å

antingen befälhavaren eller medlem av besättningen eller ock, till följd av händelse till sjöss, annan per- son har eller må antagas hava av- lidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. någon ombord avlidit och be— gravts i sjön;

3. ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning;

4. fartyget sammanstött med an- nat fartyg eller varit utsatt för grundstötning;

5. fartyget övergivits i sjön;

6. i samband med fartygets drift uppkommit eller må antagas hava uppkommit skada av någon betyden- het å fartyget eller å egendom utan- för fartyget; eller

7.i lasten inträffat brand, ex- plosion eller förskjutning av nå- gon betydenhet.

302 &.

Sjöförklaring skall vidare ske, när i anledning av händelse, som inträf- fat eller må antagas hava inträffat i samband med fartygets drift, sjö— fartsstyrelsen därom förordnar eller befälhavaren eller redaren så på- kallar eller det begäres av lastägare

svår kroppsskada eller till följd där- av må antagas hava avlidit eller åsamkats sådan kroppsskada;

2) när någon ombord avlidit och begravts i sj ön;

3) när ombord yppats eller må an- tagas hava yppats allvarlig förgift- ning;

4) när fartyget sammanstött med annat fartyg eller varit utsatt för grundstötning;

5) när fartyget övergivits i sjön; 6) när i samband med fartygets drift uppkommit eller må antagas hava uppkommit skada av någon be— tydenhet å fartyget eller å egendom utanför fartyget; eller

7) när i lasten inträffat brand, ex- plosion eller förskjutning av någon betydenhet.

Har eljest i samband med farty- gets drift inträffat eller må antagas hava inträffat händelse, som orsakat skada av någon betydenhet, skall, där utredning om skadan ej eljest står att erhålla, på yrkande av sjö- fartsstyrelsen, sjöfartsinspektör el— ler sakägare avgivas sjöförklaring.

Utan hinder av vad i denna para— graf stadgas, vare befälhavaren be- rättigad att, där han anser omstän- digheterna sådant påkalla, avgiva sjöförklaring.

Jfr 57 5 2 och 3 mom. ovan.

1. när der i forbindelse med skibets drift uden for havn er indtruffet eller må antages at vaere ind- truffet tab af menneskeliv eller voldt betydelig skade på person, når skibsforeren eller et medlem af mandskabet er afgået ved dyi- den om bord eller har lidt betyde— lig skade på person, eller när no— gen anden er afgået ved döden om bord og er blevet begravet i soen,

3. när der er indtruffet eller må antages at vaere indtruffet alvor- lig forgiftning om bord,

4. när skibet er stodt sammen med andet skib, jfr. herved g 223 3, eller har vaeret udsat for grund- stodning,

0. när skibet er blevet forladt i sa- en,

6. när der i forbindelse med skibets drift er voldt eller må antages at vaere voldt skade af nogen betydning på skib eller ladning eller på ejendom uden for skibet,

7. när der er indtruffet en betyde- lig forskydning af ladningen,

8. när et skib er forsvundet, eller hele besaetningen må antages at vaere omkommet. 10

5 302.

Er der i andre end de i 5 301 naevnte tilfaalde i forbindelse med skibets drift indtruffet eller må an- tages at vaere indtruffet skade på skib, person eller ladning, skal sys- forklaring afgives, såfremt det be—

vzere inntruffet tap av menneske- liv eller betydelig skade på per- son.

2. När noen er avgått ved döden om- bord og er blitt begravet i sjöen.1

3. När det er inntruffet eller antas å vaere inntruffet alvorlig for— giftning ombord.

4. Når skipet har stött sammen med et annet skip eller har vaert ut- satt for grunnstöting. Når skipet er blitt forlatt i sjöen.

6. När det i forbindelse med skipets drift er voldt eller antas å vaere voldt skade av noen betydning på skipet eller på eiendom utenfor skipet. !. När det er inntruffet brann eller eksplosjon av noen betydning i lasten eller betydelig forskyvning av lasten. Er et skip forsvunnet, eller er hele besetningen omkommet, skal sjöfor- klaring bare holdes etter begjaering i henhold til 5 302. Rederen skal i disse tilfelle straks varsle vedkom- mende skipsinspektör. o:

5 302. Fakultativ sjöforklaring.

Hvis det i andre tilfelle enn de som er nevnt i 5 301, er skjedd eller an-

1 Et mindretall foreslår at nr. 2 skal lyde: Når skipsföreren eller et medlem av mannska- pet er avgått ved döden ombord, eller när noen annen er avgått ved döden ombord og er blitt begravet i sjöen.

för vinnande av upplysning röran- de orsaken till uppkommen skada å godset, vilken är av någon betyden- het.

Förordnar sjöfartsstyrelsen eller begär lastägare att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren, som har att förfara enligt vad i 305 & stadgas.

303 5.

1 mom. Sjöförklaring upptages inom riket av rådhusrätt. Angående domstol vid sjöförklaring gäller i allt, varom ej i denna lag är särskilt stad— gat, vad i fråga om allmän underrätt är föreskrivet, där det är tillämp- ligt. Vid sjöförklaring skola, utom en lagfaren domare såsom ordfö- rande, två i sjöväsendet kunniga och erfarna personer hava säte och stäm- ma i rätten. Åtminstone en av dem bör hava grundlig och nyligen för- värvad erfarenhet från tjänst såsom fartygs- eller maskinbefäl å handels— fartyg.

Rätten utser för varje sjöförkla- ring de särskilda ledamöterna från en förteckning, som av sjöfartssty— relsen årligen upprättas för varje far- tygsinspektionsdistrikt. Förteckning- en skall upptaga minst tjugu perso— ner. Finner rätten att i visst fall, med avseende å däruti förekommande omständigheter, biträde av person med särskild sakkunskap är erfor- derligt, äger rätten tillkalla dylik person, oaktat denne ej är upptagen å förteckningen, att såsom ytterli- gare ledamot inträda i rätten.

Särskild ledamot skall vara svensk

(finlandssvensk text)

58 å.

Sjöförklaring avgives inför råd- stuvurätten å den ort, där händelsen inträffat eller dit fartyget eller be- fälhavaren först anländer. Finnes å dessa orter icke rådstuvurätt, skall sj öförklaringen avgivas inför rådstu— vurätten å närmast belägna ort. Sjö- förklaring må uppskjutas, om där- igenom, utan att syftet med sjöför— klaringen åsidosättes, kan vinnas av- sevärd besparing i kostnader för far- tyget eller andra väsentliga fördelar.

För sjöförklaringens avgivande åligge det befälhavaren att snarast möjligt, själv eller genom ombud, an- mäla sig hos rådstuvurätten eller dess ordförande. Sådan anmälan skall göras skriftligen och åtföljas av avskrift av den i 59 5 nämnda rap- porten ävensom uppgift å hela be- sättningen och de personer, vilka antagas kunna lämna upplysning i saken, samt såvitt möjligt å alla dem, vilka saken kan angå, eller deras om— bud.

I Danmark, Norge och Sverige av- gives sjöförklaring inför domstol eller annan myndighet, som är därtill behörig. I övrigt avgives sjöförkla- ring utom landet inför därtill behö-

gaeres af handelsministeriet eller af rederen eller skibsforeren.

5 303.

Söforklaring afgives her i riget for stedets dommer — i Kabenhavn for 50- og Handelsretten.

Stl:. 2. I Finland, Norge eller Sve- rige afgives söforklaring for den domstol eller anden myndighcd, som ifolge vedkommende lands lovgiv- ning er kompetent til at modtage so— forklaring.

Stk. 3. I andre havne uden for ri- get afgives saforklaring for en dansk udenrigsrepraesentation, såfremt den- ne af udenrigsministeriet er be- myndiget til at modtage sådanne for- klaringer. Findes ingen bemyndiget dansk udenrigsrepraesentation i den pågaeldende havn, kan sylforklaring afgives for stedlig finsk, norsk eller svensk udenrigsrepraesentation, så- fremt vedkommende repraesentation efter sit hjemlands lovgivning er kompetent til at modtage en sådan forklaring.

Stk. 4. Er der afgivet saforklaring for en udenrigsrepraesentation ved- rörende de i 5 301 naevnte forhold, påhviler det skibsfgöreren at melde sig til saretten i den förste danske havn, hvortil han ankommer med

tas å vaere skjedd en ulykke i for- bindelse med skipets drift, skal sjö- forklaring holdes dersom det begjae— res av Sjöfartsdirektoratet eller ved- kommende skipsinspektör eller av skipsföreren eller rederen, eller dersom det bestemmes av vedkom- mende konsul.

& 303. Kompetent myndighet.

Sjöforklaring her i riket holdes for vedkommende herreds- eller by- rett, som settes med sjökyndige domsmenn.

I Danmark, Finnland og Sverige holdes sj öforklaring for den rett eller annen myndighet som etter vedkom— mende lands lovgivning er kompe— tent til å utföre forretningen.

For övrig holdes sjöforklaring utenfor riket for konsulrett. Kon- sulretten består av vedkommende norske konsul og så vidt mulig to sjökyndige domsmenn, helst norske, danske, finske eller svenske skips- förere. Hvis det ikke er norsk kon- sul i den havn hvor sjöforklaringen skal holdes, kan sjöforklaring i ste- det holdes for dansk, finsk eller svensk konsul i denne havn när ved— kommende etter dansk, henholdsvis finsk eller svensk lovgivning er kom— petent til å utföre slik forretning.

medborgare och hava fyllt tjugufem år; ej må den vara ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har tid, för vilken sådan ledamot ut- setts, gått till ända, är han dock skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av ärende, i vars hand- läggning han förut deltagit. Ersätt- ning till särskild ledamot gäldas av statsverket enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

2 mom. I Danmark, Finland och Norge upptages sjöförklaring beträf- fande svenskt fartyg av myndighet, som är behörig enligt landets lag- stiftning.

I övrigt upptages sjöförklaring utom riket av därtill behörig svensk konsul; där det lämpligen kan ske, böra vid sjöförklaringen biträda två av konsuln tillkallade, i sjöväsendet kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medbor- gare, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare. Å ort, där behörig svensk konsul ej finnes, må sjöförklaring hållas inför dansk, finsk eller norsk konsul, som enligt sitt hemlands lag är behörig att ut— föra dylik förrättning.

(finlandssvensk text)

rig finsk konsul. Å ort, där behörig finsk konsul ej finnes, må dock sjö- förklaring avgivas inför dansk, norsk eller svensk konsul, som enligt sitt hemlands lag äger upptaga sjö- förklaring.

Har sjöförklaring avgivits å utri- kes ort, eller har undersökning angå— ende orsaken till olyckan verkställts av utländsk myndighet, skall befäl- havaren ombesörja, att av behörig myndighet besannad avskrift av det vid förrättningen tillkomna proto- kollet insändes till sjöfartsstyrelsen.

Angående handläggning av sjöför- klaring stadgas i 11 kap.

251 &.

Rådstuvurätt är första domstol i mål och ärenden, som skola bedömas efter denna lag.

Vid handläggning av mål och ärenden, som avses i 1mom., skola två i sjöväsendet kunniga och erfar- na ojäviga män vara tillstädes i rät- ten för att såsom sakkunniga den- samma biträda. Sakkunnigas närva- ro vare dock ej erforderlig, där rät- ten i anseende till sakens ringa be- tydelse eller beskaffenhet så beslu- tar.

Dessa sakkunniga förordnas av rätten före varje kalenderårs utgång att utöva befattningen under näst- följande kalenderår. För att i deras ställe tjänstgöra, då jäv eller förfall inträffar, böra två suppleanter av rätten tillika utses. Uppstår hinder jämväl för suppleant, tillkalle rätten för varje särskilt fall annan sakkun- nig. Ej må någon utan laga skäl väg-

(dansk text) skibet eller dets mandskab, for at hekraefte og om fornödent uddybe den afgivne söforklaring.

304 5.

Om hinder ej möter, skall sjöför- klaring hållas i den hamn där hän- delsen inträffat eller, om händelsen ägt rum till sjöss, i den första hamn, till Vilken fartyget eller befälhava- ren därefter anländer. Med sjöförkla- ring må dock anstå till annan hamn, om därigenom, utan att syftet med

ra att mottaga eller fullgöra nu nämnt uppdrag.

252 5.

Innan sakkunnig utövar sin befatt- ning, skall han avlägga efter denna lämpad tj änsteed.

Sakkunnig njute för varje mål skäligt arvode, som bestämmes av domstolen för varje särskilt samman- träde. I tvistemål erlägges arvodet förskottsvis av käranden, men stan— nar den tappande parten till last. I andra mål och för biträde vid behand- ling av sjöförklaring utgår arvodet av allmänna medel, på sätt därom är genom förordning stadgat.

253 &.

Sakkunnig åligger, då rätten det äskar eller han själv finner det nö- digt för sakens behöriga utredande, gå rätten till handa med nödiga upp- lysningar i nautiska och sjötekniska spörsmål. Sakkunnig är berättigad att i sådant avseende genom rättens ordförande eller, med dennes begi- vande, själv till sakägare, vittne eller till upplysning inkallad person fram- ställa frågor. Äskar rätten sakkun- nigs yttrande i viss fråga, bör sådant av honom till protokollet avgivas.

Jfr 58 5 ovan.

5 304.

Er den begivenhed, der giver an- ledning til afgivelse af soforklaring, indtruffet eller opdaget under ski— bets ophold i havn, skal sdforklaring afgives i denne havn. Er begivenhe- den indtruffet på seen, afgives såfor-

5 304.

Tid og sted for sjöforklaring.

Dersom hendelsen er oppdaget un- der skipets opphold i havn, skal sjö- forklaringen holdes i denne havn, og ellers i den förste havn skipet eller besetningen kommer til etter hendel— sen.

sjöförklaringen åsidosättes, kan vin- nas avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller andra väsentliga fördelar.

Sjöfartsstyrelsen äger, om i visst fall särskilda skäl äro därtill, be- stämma vilken domstol eller konsul, som skall upptaga sjöförklaringen.

305 g.

Det åligger befälhavaren eller re- daren att hos myndighet, som har att upptaga sjöförklaringen, snarast möjligt göra anmälan därom.

Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift å hela besättningen och å de personer, bland besättningen eller eljest, vilka antagas kunna läm- na upplysning i saken, ävensom, så- vitt ske kan, å sakägarna och deras ombud samt vara åtföljd av ett exemplar av sådan rapport som av- ses i 40 5.

Gäller anmälningen fall, som av- ses i 3015 4, 6 eller 7, eller har sjöförklaring begärts av befälhava- re eller lastägare enligt 302 5, och kan utredningssyftet med hänsyn

Jfr 58 å ovan.

(dansk text)

klaring i den farste havn, skibet eller besaetningen ankommer til efter haendelsen. Afgivelse af sdforklaring kan dog udsaettes, indtil skibet eller besaztningen ankommer til en anden havn, hvis der herved kan opnås en vaesentlig begraensning af skibets tidstab eller omkostninger eller and— re vzesentlige fordele under hensyn- tagen til begivenhedens art eller om- fang og omstaendighederne i övrigt.

Stk. 2. Er skibet forsvundet, eller er hele besaetningen omkommet, af- holdes svforklaring, jfr. 5 301, nr. 8, på skibets hjemsted, medmindre han- delsministeriet giver tilladelse til, at saforklaring afholdes et andet sted.

& 305.

I de tilfaelde, hvor der efter 5 301 er pligt til at afgive söforklaring, på- hviler det skibsfglreren —— eller i det i 5 301, nr. 8, naevnte tilfaelde rede— ren — snarest muligt at indgive an— meldelse til den i 5303 omhandlede myndighed om afholdelse af söforkla- ring.

Er haendelsen indtruffet eller op- daget under skibets ophold i havn, skal anmeldelse ske inden udlobet af anden hverdag, efter at haendel- sen indtraf eller opdagedes. Er be- givenheden indtruffet på seen, reg- nes fristen fra skibets eller de skib- brudnes ankomst til red eller havn.

Stk. 2. Ved anmeldelsen skal ind-

(norsk text)

I saerlige tilfelle kan sjöforklaring som skal holdes etter 5 301 eller som er begjaart etter & 302, utsettes til skipet kommer til en annen havn, hvis det derved kan oppnås vesentlig reduksjon av skipets tidstap eller omkostninger eller andre vesentlige fordeler, hensett til hendelsens art og omfang og omstendighetene for övrig. Når sjöforklaringen blir holdt, skal retten i tilfelle gjöre anmerk- ning i rettsboken om utsettelsen og om de forhold som har begrunnet den.

Er skipet forsvunnet, eller er hele besetningen omkommet, holdes sjö- forklaringen på skipets hjemsted medmindre Sjöfartsdirektoratet sam- tykker i at den holdes i en annen rettskrets.

& 305. Begjazring om sjöforklaring. Frist m. v.

Når sjöforklaring pliktes holdt, skal rederen eller skipsföreren sna- rest mulig etter at hendelsen ble opp- daget, fremsette begjaering om sjö- forklaring for retten. Er hendelsen oppdaget under skipets opphold i havn, må begjaeringen vaere frem- satt senest innen utlöpet av neste virkedag, og ellers senest innen ut- löpet av annen virkedag etter at ski- pet eller besetningen kom til havn.

En begjaering fremsatt av rede- ren eller skipsföreren skal vaere led- saget av:

1. Ordrett utskrift (eller fotokopi) av hva skipsbökene inneholder om det som er hendt, eller, hvis

till händelsens beskaffenhet lämpli- gen tillgodoses utan att sjöförklaring— en upptages vid förhandling, må rät- tens ordförande eller konsuln, så- framt ej sjöfartsstyrelsen påkallar att upptagandet sker vid förhandling, ensam vidtaga de åtgärder och om- besörja den utredning, som med hän— syn till sjöfartssäkerheten eller eljest finnes erforderlig.

306 5.

Då sjöförklaring upptages vid för- handling, skall rätten eller konsuln höra fartygets befälhavare och de medlemmar av besättningen, vilka antagas kunna lämna upplysning om händelsen. Till upplysning i saken må även andra personer höras.

Handlingar eller föremål, vilka kunna antagas tjäna till upplysning i saken, böra granskas av rätten eller konsuln. Där så prövas erforderligt, må föreläggande vid vite meddelas att vid förrättningen förete sådana handlingar och föremål som nu sagts. Om det kan antagas, att utredning- en därigenom främjas, skall rätten eller konsuln hålla syn å fartyget eller den plats där händelsen timat.

Händelsen och dess orsaker skola såvitt möjligt klarläggas vid sjöför- klaringen. Utredning bör företagas beträffande samtliga förhållanden, som må hava medverkat till händel-

(finlandssvensk text)

255 5.

Vid handläggning av sj öförklaring skall rätten söka åstadkomma full— ständig utredning angående händel- sen och dess orsaker. Vid förhand- lingens början skola fartygets dag— böcker och kladdar därtill i avseende å innehållet i nödiga delar jämföras med varandra och med det vid an— mälningen fogade exemplaret av den i 595 avsedda rapporten. Därefter skola först befälhavaren och sedan de till upplysning i saken inkallade per- sonerna, var för sig, avgiva en så- vitt möjligt sammanhängande berät- telse angående händelsen. Är någons berättelse ofullständig eller obe- stämd, bör rätten genom lämpliga frågor söka utröna, vad han i verk- ligheten erfarit om händelsen. Sedan samtliga berättelser avgivits, skall befälhavaren och närvarande sak- ägare lämnas tillfälle att över de- samma yttra sig. Därefter låte rät-

leveres en ordret udskrift af, hvad der om det forefaldne er tilfort skibs- dagbogen eller maskindagbogen, el— ler, hvis sådanne ikke er fart eller er gået tabt, en skriftlig fremstilling af begivenheden. Endvidere skal der fremlaegges en fortegnelse over ski- bets mandskab og andre personer, der antages at kunne give oplysning i sagen, samt om muligt en angivelse af de i sagen interesserede personer eller deres befuldmaegtigede.

Skibets dagboger med dertil haren- de kladder skal fremlaegges under soforklaringen.

skipsböker ikke er fört eller de er gått tapt, en skriftlig redegjö— relse for hendelsen.

2. Fullstendig fortegnelse over ski- pets mannskap.

3. Oppgave over de av skipets mann- skap og andre som antas å kunne gi opplysning om hendelsen.

4. Så vidt mulig oppgave over de i saken interesserte personer og de- res lokale representanter.

g 306. Formål m. v.

Ved sjöforklaring skal retten av- höre skipsföreren og de av skipets mannskap som den antar kan gi opp- lysning om vedkommende hendelse. Den kan også avliöre andre vitner hvis den finner det hensiktsmessig at deres forklaring blir innhentet i forbindelse med skipsförerens eller mannskapets. Den kan besikte ski- pet og det sted hvor hendelsen fant sted, og foreta annen granskning som hensiktsmessig kan skje i forbindel- se med vitneavhöringen.

Gjennom undersökelsen skal det sökes så vidt mulig fullstendige opp- lysninger om de faktiske omstendig- lieter ved og årsakene til hendelsen, saerlig om forhold som er av betyd- ning for bedömmelsen av skipets sj ö- dyktighet eller for vurderingen av reglene om sjödyktighet og Sikkerhet til Sjös, og om forhold som kan ten- kes å begrunne straffansvar eller an-

sen eller som eljest äro av betydelse från sjöfartssäkerhetens synpunkt.

307 g.

1 mom. Det åligger rättens ordfö— rande att, om ej fall som avses i 305 5 tredje stycket föreligger, så snart ske kan efter mottagen anmä- lan utsätta sammanträde för uppta- gande av sjöförklaring. Sammanträ- de må utsättas att äga rum ombord å fartyget.

Ordföranden skall på ändamålsen— ligt sätt till sammanträdet kalla dem, som skola höras till upplysning i sa— ken; personer, som tillhöra fartygets besättning, må kallas genom att fö— reläggande meddelas befälhavaren

ten, där ej laga hinder möter eller rätten eljest med avseende å före- kommande omständigheter finner edgång ej kunna äga rum, befälha— varen och de till upplysning i saken inkallade sina berättelser, efter det de blivit ur protokollet upplåsta, med ed bekräfta.

Rätten äge till förhöret inkalla jämväl andra av besättningen än dem befälhavaren anmält ävensom andra personer, vilka icke höra till besätt- ningen, så ock att vid behov förrätta syn å fartyget eller olycksstället samt rörande frågor, vilkas bedömande förutsätter särskild sakkunskap, in- fordra yttrande av sakkunniga. De personer, vilka sålunda inkallats el- ler anlitats, tillkomme ersättning av statsmedel efter rättens prövning.

Avgives sjöförklaring å annan än i 585 1 inom. avsedd ort, skall rät- ten i protokollet göra anteckning om orsaken därtill.

254 5.

När anmälan till sjöförklarings av— givande skett på sätt i 585 är stad- gat, utsätte rättens ordförande, så- vitt möjligt i enlighet med befälha- varens önskan, tiden för sammanträ- det till upptagande av sjöförklaring inför rätta och förständige befälha- varen att därvid förete skeppsdagbo- ken och maskindagboken, där sådana förts och de finnas i behåll, samt i avseende å hörande för rätten anmä- la de personer, vilka antagas bäst kunna lämna upplysning i saken. Om tiden för sammanträdet skall ordfö—

5 306.

I tilfaelde af sammensted, jfr. 5301, nr. 4, skal söforklaring så vidt muligt afholdes på samme tids- punkt, som söforklaring afgives for det andet skib. Handelsministeriet kan med henblik herpå tillade, at sö— forklaringen udsaettes.

Stk. 2. Pligten til at afgive sofor— klaring efter 5 301 bortfalder i til— fzelde af sammenstöd med uden- landsk skib, jfr. herved 5 223 a, for hvilket der ikke efter dets hjemlands lovgivning består tilsvarende pligt, medmindre handelsministeriet i det

net ansvar for rederen, skipsföreren, mannskapet eller andre.

Skipsinspektören har også adgang til å stille andre spörsmål som han finner nödvendig for å kontrollere om reglene om sjödyktighet og sik— kerhet til sjös er overholdt.

5 307. Berammelse og varsling.

Rettsmöte til sjöforklaring skal holdes snarest mulig etter at begjae- ring er mottatt. Rettsmötet skal for- trinnsvis holdes ombord på skipet. Retten varsler skipsföreren og så vidt mulig reder, ladningseiere, assu- randörer og andre interesserte samt vedkommende skipsinspektör og po- litimester om berammelsen. Sjöfor- klaringen kan holdes selv om noen som er eller skulle ha vaert varslet, ikke möter.

Retten sörger for at vitnene blir innkalt på den måte den finner mest

1'02 (svensk text)

att medhava dem till sammanträdet. Befälhavaren skall föreläggas att till Sammanträdet medföra fartygets dagböcker och kladdar därtill i hu- vudskrift, där de finnas i behåll, ävensom, efter ordförandens anvis— ningar, andra handlingar och före- mål, som kunna tjäna till upplysning vid sjöförklaringen. Ordföranden skall vidare, där så ske kan, genom särskilt meddelande underrätta sak- ägarna om tid och plats för samman- trädet ävensom var och när den om händelsen ingivna anmälan med där- till hörande handlingar finnes till- gänglig. Sjöfartsstyrelsen skall städ- se erhålla underrättelse om tid och plats för sammanträdet.

Det åligger de särskilda ledamö— terna att taga del av de handlingar, som bifogats anmälningen, samt att för rättens ordförande före samman- trädet skriftligen angiva de förhål— landen, om vilka från sjöteknisk synpunkt med avseende å olyckans art upplysningar påkallas.

2 mom. Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om sjöförklaring in- för konsul.

308 5.

Vid förhandlingens början skola fartygets dagböcker och kladdar där- till i avseende å innehållet jämföras med varandra och med det vid an- mälningen fogade exemplaret av den i 40 5 avsedda rapporten.

(finlandssvensk text)

randen kungöra å rättens anslagstav— la eller, såvitt det utan dröjsmål kan ske, genom särskilt meddelande un- derrätta de personer, vilka saken kan angå, eller deras ombud å orten ävensom vederbörande sjöfartsin— spektör eller, om denne icke kan an- träffas, sjöfartsstyrelsen, så ock all- männa åklagaren.

De sakkunniga skola ofördröjligen underrättas om inkommen anmälan till upptagande av sjöförklaring. Det åligger dem att taga del av de band- lingar, som fogats vid anmälningen, samt att för rättens ordförande före sammanträdet angiva de förhållan- den, om vilka från sjöteknisk syn- punkt med avseende å olyckans art upplysningar påkallas.

Jfr 255 5 ovan.

enkelte tilfaelde giver udtrykkeligt påbud om, at söforklaring skal afgi- ves. Handelsministeriet traeffer be- stemmelse om, hvilke fremmede lan— des skibe denne regel gaelder, og hvad der i sådanne tilfaelde vil vaere at iagttage.

Jfr 5 305 ovan.

L

hensiktsmessig. Vitner som hörer til skipets mannskap, kan alltid innkal- les gjennom skipsföreren.

I sammenstötstilfelle skal sjöfor— klaringen så vidt mulig holdes til samme tid som sjöforklaring for det annet skips vedkommende blir holdt. Sjöfartsdirektoratet kan i dette öye- med tilstå utsettelse.

Dersom sjöforklaringene ikke blir holdt samtidig, kan retten på begjae- ring av rederen av det skip som först holder sjöforklaring, ved kjennelse beslutte at sjöforklaringen skal hol- des for lukkede dörer og uten ad- gang for andre enn representanter for det offentlige og skipets rederi. För retten avsier kjennelse, skal den så vidt mulig ha gitt det annet skips reder anledning til uttalelse. Blir sjöforklaringen holdt for lukkede dö- rer, skal forhandlingene holdes hem- melig inntil det annet skip har holdt sjöforklaring. Inntil dette tidspunkt kan bare de som fikk v::ere til stede, gis adgang til å gjöre seg kjent med rettsboken, sakens dokumenter og skipsbökene.1

5 308. Fremleggelse av skipsböker.

Ved sjöforklaringen skal skipsbö- kene fremlegges for retten. Det sam- me gjelder de kladdeböker til skips- bökene som i tilfelle er fört. Skips- bökene sammenholdes så vel med kladdebökene som med den utskrift som er innlevert.

1 Jfr det svenska förslaget till ändring i sek— retesslagen.

(svensk text) 309 5.

1 mom. Befälhavaren och övriga personer, som kallats till upplysning i saken, skola höras var för sig. Ej må någon av dem närvara under för- hör med annan eller under den i 3085 omförmälda genomgången av handlingar, med mindre särskilda skäl föranleda därtill.

Förhör hålles av rätten. Med rät- tens tillstånd må förhör hållas av företrädare för sjöfartsstyrelsen eller av sakägare. Sedan samtliga berät- telser avgivits, böra de som hörts be- kräfta sina berättelser med vittnes- ed, om ej laga hinder däremot mö— ter eller rätten eljest med avseende å sakens omständigheter finner ed- gång icke böra äga rum.

Skriftligt undersökningsmaterial framlägges och syn företages å sådan tidpunkt under förhandlingen, som prövas lämplig. Förhör må hållas i omedelbart samband med syn.

2 mom. Person, som icke tillhör besättningen, vare för sin inställelse berättigad till ersättning av allmänna medel efter vad om ersättning till vittne är stadgat.

3 mom. Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gäl- la jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul; dock äge konsul ej upptaga ed.

310 &

Sedan sjöförklaring avslutats, skall rätten eller konsuln ofördröjli-

(finlandssvensk text) Jfr 255 5 ovan.

2585.

Vad i 255—257 55 stadgas om sjö- förklaring vid domstol skall i tillämp-

(dansk text)

(norsk text) 5 309. Vitneavhör m. 0.

Avhöringen av skipsföreren og de andre vitner finner sted etter reglene i tvistemålslovens kap. 15 for så vidt ikke annet er bestemt i det fölgende. Ingen må höre på en annens forkla- ring. Så vidt mulig må ingen som har avgitt forklaring, få adgang til samkvem med noen som skal avgi forklaring.

Hvis Skipsinspektören eller annen representant for påtalemyndigheten er til stede, skal avhöringen som re- gel foretas av denne. Ellers foretar rettens formann avhöringen, med- mindre han finner å kunne overlate den til rederen, ladningseierne, assu- randörene eller andre interesserte. Under enhver omstendighet gis disse adgang til etter avhöringen av hver enkelt å rette spörsmål til vedkom— mende. Også domsmennene har rett til å stille spörsmål.

Granskning finner sted etter reg- lene i tvistemålslovens kap. 17.

5 315. S jöforklaring eller lignende for utenlandsk myndighet. Når forklaring i anledning av hen-

_ delse som nevnt i 5301 er avgitt for

(svensk text)

gen till sjöfartsstyrelsen insända pro— tokoll över förrättningen samt full- ständiga avskrifter av fartygets dag— böcker och kladdar därtill i de delar, som framlagts vid sjöförklaringen.

Har å utländsk ort vederbörlig myndighet eller annat utredningsor- gan verkställt undersökning angå- ende händelse som avses i 301 och 302 55, skall konsul, där så ske kan, tillställa sjöfartsstyrelsen avskrift av utredningshandlingarna.

311 5.

Finnes sjöförklaring vara i något avseende ofullständig, äger sjöfarts— styrelsen förordna, att den skall full— ständigas. Styrelsen bestämmer vil- ken domstol eller konsul, som skall ombesörja den ytterligare utredning— en. .

Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301 5 finnes tillgänglig, äger sjöfartssty— relsen förordna, att sjöförklaring ej skall äga rum.

312 5.

Gäller sjöförklaring sammanstöt— ning med annat fartyg, äger rättens ordförande låta med sjöförklaringen anstå, såframt därigenom sjöförkla- ring kommer till stånd samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande ut- redning beträffande det andra far-

(finlandssvensk text)

liga delar gälla jämväl då sjöförkla- ring upptages av konsul, dock att edgång icke må äga rum inför denne.

Utdrag av det vid handläggning av sjöförklaringen tillkomna proto- kollet bör utan lösen tillställas ve— derbörande sjöfartsinspektör. Proto— kollsutdrag må dock icke utfärdas åt redaren eller befälhavaren, där så— dant icke begärts.

Jfr även 58 5 ovan.

256 g.

Härrör händelsen av sammanstöt- ning med utländskt fartyg, vare sj ö- förklaring ej erforderlig, där ej för det andra fartyget samtidigt avgives sjöförklaring, eller det andra farty- get enligt sin nationella lag ej är skyldigt att avgiva sådan förklaring.

(dansk text)

5 307.

Hvis der, efter at Sjöforklaring er afholdt, fremkommer nye oplysning- er, som må antages at vaere af vae- sentlig betydning, kan de i 5 302 naevnte myndigheder eller personer begaere ny spforklaring afholdt.

5 308.

Handelsministeriet kan meddele fritagelse for pligten til at afgive syl- forklaring i henhold til 5 301, så- fremt sagen findes tilstraekkelig op— lyst gennem anden tilgaengelig un— dersagelse, eller andre saerlige grun- de måtte tale derfor.

Jfr 5 306 ovan.

107 (norsk text)

utenlandsk myndighet, skal skipets förer eller reder straks varsle skips— inspektören. Rederen plikter etter pålegg fra Skipsinspektören så vidt mulig å skaffe utskrift av forkla- ringen.

5 310. Ny sjöforklaring.

Hvis det, etter at en sjöforklaring er holdt, fremkommer nye opplys- ninger som antas å vaere av vesent- lig betydning, kan ny sjöforklaring holdes på begjaering eller etter be- stemmelse av noen som nevnt i 5 302.

5 311. Fritagelse for s jöforklaring. Sjöfartsdirektoratet kan frita for plikten til å holde sjöforklaring et- ter 5 301 dersom det finner at sa- ken er tilstrekkelig opplyst gjen- nom undersökelser på annen måte.

5 312. Sammenstöt med fremmed skip.

Reglene i 5 307 tredje og fjerde ledd gjelder også ved sammenstöt med fremmed skip. I så fall likestilles med sjöforklaring tilsvarende annen undersökelse for det fremmede skips vedkommende.

Medmindre Sjöfartsdirektoratet

tyget. Kan detta syfte ej vinnas, skall rätten, om så begäres av befälha- varen eller redaren för det fartyg beträffande vilket sj öförklaring först hålles och ej synnerliga skäl tala däremot, förordna att sjöförklaring— en skall helt eller delvis äga rum inom stängda dörrar och att därvid icke må närvara annan enskild sak- ägare än redaren och den, som med- delat försäkring för fartyget. Vad sålunda stadgats skall äga tillämp- ning jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul.

Har sammanstötning skett med ut- ländskt fartyg, för vilket icke verk- ställes utredning motsvarande sjö- förklaring, vare ej erforderligt att sjöförklaring upptages, med mindre sjöfartsstyrelsen bestämmer annor- lunda.

Rörande inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar i ärende, som rör sjöförklaring i an- ledning av sammanstötning mellan fartyg, är särskilt stadgat.

313 5.

I fråga om fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall rätten eller konsul upptaga sjöför- klaring, såframt begäran därom gö- res av befälhavaren eller fartygets redare eller av behörig myndighet i fartygets hemland. Beträffande far- tyg, som hör hemma i annat främ- mande land, skall jämväl hållas sjö- förklaring på begäran som nyss sagts, om skäl därtill äro.

Gäller sjöförklaring sammanstöt- ning med annat fartyg, äger rättens ordförande låta med sjöförklaringen anstå, såframt därigenom sjöförkla- ring kommer till stånd samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande ut- redning beträffande det andra farty- get. Kan detta syfte ej vinnas, skall rätten, om så begäres av befälhavaren eller redaren för det fartyg, beträf— fande vilket sjöförklaring först hål- les och ej synnerliga skäl tala där- emot, förordna, att sjöförklaringen skall helt eller delvis äga rum inom stängda dörrar och att därvid icke må närvara andra än redaren och allmänna åklagaren samt vederbö- rande sjöfartsinspektör och tullmyn- dighet. Förhandlingarna skola hål- las hemliga, till dess för det andra fartyget avgivits sjöförklaring eller rätten återkallar förordnandet.

Vad i 2 mom. stadgas skall äga tillämpning jämväl i fråga om sjö- förklaring inför konsul.

257 5.

I fråga om fartyg hemmahörande i Danmark, Norge eller Sverige skall rätten eller konsul upptaga sjöför- klaring, såframt begäran därom gö- res av befälhavaren eller fartygets redare eller av behörig myndighet i fartygets hemland. Beträffande far- tyg, som hör hemma i annat främ— mande land, må jämväl hållas sjö— förklaring på begäran som här sagts, om skäl därtill äro.

(dansk text)

(norsk text) påbyr det, pliktes sjöforklaring ikke holdt når skipet har stött sammen med fremmed skip som etter sin na- sjonale rett ikke har tilsvarende plikt. Rederen skal i tilfelle straks underrette Skipsinspektören. Kongen kan treffe bestemmelse om hvilke fremmede lands skip dette gjelder, og utferdiger forskrifter om hva som i disse tilfelle skal iakttas.

5 313. Sjöforklaring for fremmede skip.

For så vidt angår skip hjemmehö— rende i Danmark, Finnland eller Sve- rige, skal retten holde sjöforklaring etter foranstående regler dersom det begjaeres av skipsföreren eller rede- ren eller av vedkommende fremmede lands myndigheter. Også for andre fremmede skips vedkommende kan retten holde sjöforklaring etter be- gjaering som nevnt.

Hvis norske interesser kan antas berört, skal sjöforklaring alltid hol— des når det begjwres av Sjöfartsdi- rektoratet eller Skipsinspektören.

( svensk text) 314 5.

Har händelse som avses i 301 5 medfört stora förluster i liv eller egendom eller kan utredningen eljest väntas bliva synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet, äger Konungen förordna, att den med sjöförklaring avsedda utredningen skall verkställas av särskild under- sökningskommission. Kommissionen skall bestå av personer, som företrä— da erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap.

315 5.

Närmare föreskrifter om tillämp— ningen av vad ovan i detta kapitel är stadgat meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigan- de, av sjöfartsstyrelsen.

(finlandssvensk text) 259 5.

Har händelse, som avses i 57 5, medfört stora förluster i liv eller egendom eller kan utredning eljest väntas bliva synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet, äger handels- och industriministeriet för- ordna särskild undersökningskom- mission för utredning av händelsen och dess Orsaker. Kommissionen skall bestå av personer, som företräda er- forderlig juridisk, nautisk och tek- nisk sakkunskap.

(dansk text) 5 309.

Er der hverken gennem soforkla— ringen eller andre i sagens anled- ning foretagne undersögelser tilveje- bragt fyldestggörende oplysninger om ulykkens årsag, og ulykkens karak- ter eller hensynet til betryggelsen af sikkerheden til ses begrunder det, kan handelsministeren i saerlige til- faelde, navnlig når yderligere under— sagelser mä antages at blive saerlig omfattende, og undersagelserne vil kraeve samvirken af s&rligt sagkyn- dige på flere områder, nedsaette en saerlig undersegelsekommission til behandling af sagen. Kommissionen skal bestå af en dommer som for- mand og et af handelsministeren i den enkelte sag naermere fastsat an— tal personer, der er i besiddelse af forntiden nautisk og teknisk sag- kundskab.

Stk. 2. Ved behandlingen af den til kommissionen henviste sag fin— der de for ekstraordinaere retter i straffesager gaeldende regler, jfr. retsplejelovens 5 21, tilsvarende an- vendelse. Kommissionen afggzir om dens mader skal va.-ere offentlige.

Stk. 3. När undersegelsen er af- sluttet fremkommer kommissionen med en redegerelse om de fremkom- ne oplysninger om årsagen til ulyk- ken samt eventuelt med forslag til foranstaltninger, der vil vaere egne- de til at forebygge ulykke og ulyk- kesrisiko af samme eller lignende art.

(norsk text) 5 314. Undersökelseskommisjon.

Har en hendelse som nevnt i 5 301 medfört store tap av liv eller eien- dom, eller kan undersökelsen ellers antas å bli saerlig omfattende eller av innviklet art, kan Kongen ned- sette en saerskilt undersökelseskom- misjon. Kommisjonens medlemmer skal representere tilstrekkelig juri— disk, nautisk og teknisk sakkyndig- het. Formannen skal fylle vilkårene for å vaere höyesterettsdommer. Kongen gir naermere regler om kom— misjonen. For övrig får reglene om sjöforklaring tilsvarende anvendelse så langt de passer.

"m B*"L-

1. Gresunds-fon'bindelsen. 1. del. 2. Fiske och flottning 1 gränsvattnen mellan Fin- land och Sverige.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963

Systematisk förteckning

(Siffrorn- inom klammer beteckna utredningarna: nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Utlännings tillträde till offentlig tjänst. ['i] Förtattningsutredningen: VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] Del 4. Bilagor. [19] Bärgarlönens fördelning sjöförklaring m. m. [20]

Utrikeodepuiementet

Ugikalttårvaltningens organisation och personalbe-

ov. 3

Administrativ organisation inom utrikesiörvalt- ningen. [i]

Fönvusdepmemontet Försvurskostnnderna budgetåren maa/n. [5]

Finansdeportemontet

Preliminär nationalbudget för år 1963. [B] Undersökning av taxeringsuttallet. [14]

Ecklesiastikdeplrtementei

En ttellrnisk institution inom Stockholms universi- te . 1] 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [13] 1960 års gymnasieutredning. 1. Vågen genom gym- nasiet. [15]

Hmdelsdepanementei

Översättning av fördrag angående uppl-tittandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhö- rande dokument. [12]

Inrikeldeplrtementot

Kommunaltörbundens lånerätt. [2] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. [6] Upågbånstmstånd m. m. för utländska studerande.