SOU 1971:90

Befordran av passagerare och resgods till sjöss : förslag

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Sjölagskommittén har förut avgivit fyra del- betänkanden. Det första, angående redare- ansvarets begränsning, avlämnades 1961 (SOU 1961:33) och innefattade förslag till ändring av 10 kap. sjölagen, grundat på 1957 års internationella konvention om begräns- ning av redares ansvarighet. Det andra, an- gående bärgarlönens fördelning och sjöför- klaring m.m., avlämnades 1963 (SOU 1963:20) och innefattade förslag till vissa ändringar i sjölagens befälhavare-, bärgnings- och rättegångskapitel jämte sådana ändringar i dess ansvarsbestämmelser som påkallades av brottsbalkens ikraftträdande. Det tredje, angående fartygs befälhavare, gemensamt haveri och dispasch, ansvarsbestärnmelser m.m. avlämnades 1965 (SOU 1965:18) och innefattade dels förslag till revision av sjöla- gens befälhavare- och haverikapitel samt av dess ansvarsbestämmelser och regler om dispaschprocessen, dels förslag till ändring av sjölagsreglerna om dagböcker och besiktning m.m. jämte viss översyn av sammanstöt— ningskapitlet, dels förslag till svenskt ställ- ningstagande till tre 1952 tillkomna inter- nationella konventioner, nämligen om kvar- stad på fartyg samt om civil- och straffrätts- lig jurisdiktion i kollisionssaker, jämte därav betingat förslag till reglering av åtal för vissa nautiska brott utom riket.

Det fjärde delbetänkandet, angående regi- strering av fartyg, sjöpanträtt och fartygs- hypotek samt partrederi, avlämnades 1970 (SOU 1970274) och innefattar förslag till

nya regler om fartygs nationalitet. registre— ring av fartyg och fartyg under byggnad. fartygs tillbehör och skick. sjöpanträtt, inteckning i fartyg och fartyg under byggnad samt partrederi m. m..

Vidare har sjölagskommittén på särskilt uppdrag (jfr riksdagsberättelse 1969 5.35 f), genom skrivelse till Kungl. Maj :t 1969 (Sten- cil Ju 1969118). avgivit förslag till nya regler om laga domstol och forum i allmänna sjö- rättsmål, föranlett av den ändrade under- rättsorganisationen i riket.

Förslaget rörande de förut nämnda kon- ventionerna av år 1952 torde i departemen— tet anstå i väntan på att de övriga nordiska kommittéerna avger förslag beträffande de ämnen som behandlas i konventionerna. 1970 års förslag om fartygsregistrering m. m. bereds för närvarande i departementet. i övrigt har kommitténs förslag föranlett lag- stiftning som trätt i kraft. Sålunda fick sjöla- gens 10 kap. ny lydelse genom lag den 3 april 1964 (nr 85) som trädde i kraft den 1 juli samma år. Ändringar i bärgningskapitlet och följdändringar till brottsbalken genom— fördes genom lag den 27 november 1964 (nr 728) som trädde i kraft den 1 januari 1965. Genom lag den 24 februari 1967 (nr 48), som enligt förordnande den 25 maj 1967 (nr 288) trädde i kraft den 1 juli samma år, reviderades dels sjölagens bestämmelser om fartygs befälhavare, haveri, dagböcker, sjö- förklaring och besiktning samt dispaschpro- cessen. dels sjölagens ansvarsbestämmelser.

Därvid upptogs bestämmelserna om befäl- havare i 4 kap., bestämmelserna om dag- böcker, sjöförklaring och besiktning i 12 kap., ansvarsbestämmelserna i 13 kap., rätte- gångsbestämmelserna i 14 kap. och vissa and- ra bestämmelser i ett nytt 15 kap. under rubriken "Särskilda bestämmelser”. Genom lagar den 24 februari 1967 (nr 49f52) ge- nomfördes vissa följdändringar i andra för- fattningar.

Nya regler om laga domstol och forum i allmänna sjörättsmål infördesi 14 kap. sjöla- gen genom lag den 11 december 1970 (nr 919) som trädde i kraft den 1 januari 1971.

Efter att ha avgivit dessa förslag har kom- mittén " delvis på grund av underhandsupp- drag — fortsatt sitt arbete på revision av återstående delar av sjölagen, nämligen bestämmelserna i 5 kap. om befordran av gods och passagerare. Kungl. Maj:t har den 28 juni och 5 juli 1968 till kommitten. för beaktande vid fullgörandet av dess uppdrag, överlämnat svenska delegationsrapporter till utrikesdepartementet angående bl.a. 1961 års internationella konvention om befordran av passagerare till sjöss. 1967 års internatio- nella konvention om befordran av passagera- res rcsgods till sjöss samt 1968 års tilläggs— protokoll till 1924 års internationella kon— vention rörande konossement.

Efter samråd med de danska, finska och norska sjölagskommitteerna senast i Helsingfors 1970 och iOslo oktober 1971 — har kommitten nu slutfört arbetet på revi- sion av bestämmelserna om befordran av passagerare och resgods. Vid nordiska över— läggningar, delvis förda av berörda departe- ment och ministerier, har det ansetts lämp- ligt att delbetänkande avges i detta ämne.

Sjölagskommitten överlämnar härmed av motiv åtföljt förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1 ).

Den 9 juli 1970 enledigades experten advokaten Ragnar Hedén och förordnades till ledamot av kommittén dispaschören Kaj Pineus. som dittills varit expert. Till experter utsågs samtidigt professorn jur. dr Kurt Grönfors och kommitténs sekreterare, nume- ra hovrättsrådet Christer Rune.

Av kommitténs uppdrag återstår härefter översyn av bestämmelserna om befordran av gods till sjöss; arbetet har bedrivits jämsides med arbetet på det nu överlämnade förslaget och beräknas. i vad avser frågan om införli— vande med sjölagen av 1924 års konosse- mentskonvention (Haagreglerna) och tilläggs— protokollet därtill av 1968 (Visbyreglerna), vara slutfört omkring årsskiftet 1971. 1972.

Stockholm och Göteborg i november 197].

Erik Hagberg/1 Hjalmar Briåw Nils Grenander

P. E. Hedborg G. Lindencrona [(a/' Finans

Lorenz Z etter/nan

/R()lfl.iljeqvist

Kurt Grönfors Lennart Hagberg Christer Rune

Förkortningar

AfS Arkiv for Sjorett CMI Comite Maritime International CMI-årtal Tryckta berättelser från konferenser med CMI Dipl. Konf. Tryckta berättelser från den diplomatiska sjörättskonferensens sessioner i Bryssel —artal ND Nordiske Domme i Sjofartsanliggender NJA Nytt Juridiskt Arkiv avd. 1 NJA 11 Nytt Juridiskt Arkiv avd. 11 RB Rättegångsbalken SFS Svensk författningssamling

Sij Sjömanslagen (195225 30)

SjöL Sjölagen (1891 :35 s. 1) SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makter TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap

Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891235 5. 1)

Härigenom förordnas i fråga om sjölagen (1891 :35 s. 1), dels att rubriken före 169 & samt 169-482 åå] skall upphöra att gälla, dels att ett nytt sjätte kapitel skall införas med nedan angiven lydelse. dels att 220, 222 och 337 ååz skall ha nedan angivna lydelse, dels att två nya paragrafer skall införas, betecknade 347 och 348 äär”

(Nuvarande lydelse) FEMTE KAPlTLET Om befraktning

V Om passagerarebej'ordran

(Föreslagen lydelse) SJÄTTE KAPITLET Om befordran av passagerare och resgods Inledande bestämmelser 171 %

Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som, mot vederlag, yrkesmässigt eller eljest [ förvärvssvfte, genom avtal ätager sig befordran med fartyg av passagerare eller passagerare och rcsgods. Bortfraktaren kan vara redare, befmktare ( underbortfraktare) eller annan.

Med passagerare avses den som befordras eller skall befordras med fartyg enligt be— ]?)rdringsavtal.

Med rcsgods avses varje förenial, inbegri- pet fordon, som befordras i anslutning till avtal om passagerarbefordra/1 men ej enligt

' Senaste lydelse 19361276 2 Senaste lydelse av 220 och 222 åå 1967t48. av 337å 19701919

3 Jfr SOU 1970174

(Jfr71å)

certeparti eller konossement. Resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller eljest i sin värd under befordringen, inbegripet vad han har i eller på medfört fordon, utgör handresgods.

1725

Med undantag för 179 9" och för vad som föranledes av 197,55” skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efterrättelse sävitt ej annat är avtalat eller följer av sedvänja. Dock kunna bestämmelserna i 183 Q', 184 j" andra stycket, 185, 186 och 188 35159 ej asidosättas till passagerarens nackdel.

17353

Kapitlets bestämmelser hava icke tillämp- ning i den män befordringen är underkastad gällande internationellt fördrag om beford— ran pä järnväg.

1745

Utföres befordringen helt eller delvis av annan än bortfraktaren, hava bestämmelserna i 176, 177, 179—183, 185, 189—198, 200— 203, 34 7 och 348 M motsvarande tillärrrp- ning för den som utför befbrdringen. 1 för- hallande till passageraren skall ansvarig/teten för den som utför befordrirrgen och bort- fraktaren vara solidarisk och gemensamt be- gränsad enligt 194 s.

Kapitlets bestämmelser gälla i tillämpliga delar även i förhållandet mellan bortfrakta- ren och den som utför befordringar. [ övrigt gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om befruktning i 5 kap.

175å

Medföljer någon ett fartyg, vilken varken är ombordanställd eller passagerare, och till- skyndas han därvid förlust eller skada, hava bestämmelserna i detta kapitel om befrielse frän och begränsning av ansvarig/ret pä bort—

(Jfr 72 å och 171 % första stycket)

(Jfr 73 %)

1692?

Är i avtal om passagerarebefordran viss person angiven sasom passagerare age denne icke till annan överlåta sin rätt enligt avtalet.

Sedan resan anträtts, mä ej i något fall överlåtelse äga rum.

1705

Passagerare vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse allt vad med avseende ä ordning och skick ombord föreskrives.

Vad i 54 och 61 _s'js sjömanslagen är stadgat med avseende ä sjöman gälle ock för passagerare.

fraktarens sida motsvarande tillämpning i den mån ansvar kan göras gällande mot redaren.

Om befordringen

l76å

Bortfraktaren skall med tillbörlig omsorg sörja för att fartyget är sjövärdigt, behörigen bemannat, provianterat och utrustat säväl vid början av som vid varje tillfälle under resan samt att passagerarens och resgodsets säkra befordran tryggas i alla andra avseen- den. Bortfraktaren skall även eljest i tillbör- lig män tillgodose passagerarens bästa.

Utan stöd i avtal eller sedvänja fär rcsgods ej föras pä däck.

Bortfraktaren skall sörja för att passagera- ren och hans resgods med tillbörlig skynd- samhet befordras till bestämmelseorten. De- viation får endast göras för räddning av människoliv eller bärgning eller av annan skälig anledning.

1775

Gäller befordringsavtalet bestämt fartyg, får bortfraktaren icke fullgöra sitt åtagande med annat fartyg.

1785

Avser befordringsavtalet bestämd person såsom passagerare. fär denne icke till annan överlåta sin rätt enligt avtalet. Sedan resan påbörjats fär överlåtelse ej äga rum. även om avtalet ej avser bestämd person.

179å

Passageraren är skyldig att iakttaga före- skrifter om ordning och säkerhet under be— fordringen.

Bestämmelserna i 60 och 61 W sjömansla— gen (1952530) om tvångsmedel mot och förhör med bcsättningsmedlern i vissa fall hava motsvarande tillämpning för passagera- re.

174å

Vad i 9731 stadgas angående skada, som orsakas av gods, skall äga motsvarande tillämpning beträffande rcsgods.

175 f/fa

Resgods, som lämnats i bortfraktarens värd, vare han ej pliktig att utlämna, innan passageraren erlagt betalning för beford- ringen och för kost under resan.

Där betalningen icke gäldas, äge bortfrak— taren för passagerarens räkning upplägga godset under säker vård och låta genom

( Föreslagen lydelse) 1 80 &

Passageraren fär medföra resgods i skälig omfattning.

Känner passageraren till, att rcsgods är så beskaffat att dess befördran kan medföra järn eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods, skall han upplysa bortfraktaren därom före resans början. Detsamma gäller, om annat rcsgods än handresgods kräver särskild värd. Beskaffenheten av gods som här avses skall om möjligt utmärkas på god- set innan befordringen börjar.

1815

Bortfiaktaren äger vägra passageraren att medföra resgods, som kan vålla fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods.

Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren haft kännedom om dess be— skaffenhet, får han efter omständigheterna föra det iland eller oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan.

Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens känne- dom orn dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för fbr- tyg, liv eller gods att det ej är försvarligt att behalla det ombord.

18258

[lar rcsgods orsakat förlust eller skada för bortfraktaren, är passageraren ersättnings— skyldig, om han eller någon för vilken han svarar vållat förlusten eller skadan genom fel eller förszmzmelse.

183å

Bortfraktaren är icke skyldig att lämna ut annat resgods än handresgods förrän passage- raren betalt för befordringen och för kost eller annan tjänst under resan. Uteb/ir betal- ning, äger bortbaktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på annat betry, gande sätt sälja så

offentlig auktion eller, om det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja sä mycket av godset att, utom kostnader, ford- ringen täckes.

1765?

Varder fartygets avgång från den ort, där resan börjar, väsentligen fördröjd. äge passa- geraren häva avtalet.

Där fartyget före resans början går förlo— rat eller förklaras icke vara iståndsättligt, upphöre avtalet att gälla.

1775

Där under resan fartyget så uppehålles, att passageraren med hänsyn till omständighe— terna finnes icke kunna avvakta resans fort- sättande, eller fartyget går förlorat eller för- klaras icke vara iståndsättligt, vare bortfrak- taren pliktig att sörja för befordran av passa— geraren och hans resgods till bestämmelseor- ten med annan, lämplig lägenhet, sävitt det karl ske atari oskälig kostnad.

Varder fartyget uppehället eller resan av- bruten efter vad i första stycket sägs och sörjer ej bortfraktaren för befordringen till bestämrnelseorten med annan, lämplig lägen— het, äge passageraren häva avtalet.

1795

Måste, på grund av haveri eller annan omständighet som rör fartyget, passageraren uppehålla sig i land, skall bortfraktaren vid- kännas skälig kostnad för uppehållet.

180ä

Anträder passageraren icke resan eller av- bryter han den, äge bortfraktaren rätt till ersättning för skada, som därav korrnner, där

(Föreslagen lydelse)

mycket att hans krav jämte förvarings- och försäljrringskostnaderna täckas.

1845

Avser befordringsavtalet bestämt fartyg och detta före resans början går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt efter skada, är bortfraktaren icke skyldig att utföra be- fordringen.

Blir fartygets avgång från den ort där befordringar skall börja väsentligt fördröjd, äger passageraren häva avtalet.

1855

Om fartyget under resan uppehålles så att det icke skäligen kan fordras att passageraren avvaktar dess fortgäng eller fartyget går för- lorat eller förklaras icke vara iståndsättligt efter skada, skall bortfraktaren sörja för att passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten pa" annat lämpligt sätt och bära kostnaden därför. Underläter bort- fraktaren detta, äger passageraren häva avta- let.

Måste passageraren uppehålla sig iland på grund av haveri eller annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren pä lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden därför.

186å

Anträder passageraren icke resan eller av— bryter han den utan att det beror av att han avlidit eller insjuknat eller av annan skälig

(Nu varande lydelse)

ej passageraren dött, insjuknat eller fått an— nat laga förfall och meddelande därom givits utan oskäligt uppehåll. Vid ersättningens be- stämmande skall hänsyn tagas därtill, att bortfraktaren utan skälig anledning underlå- tit att medtaga annan passagerare.

181å

Vad i 1359” första stycket stadgas om ömsesidig hävningsrätt skall äga motsvarande tillämpning med avseende a passagerarebe- fordran.

1825

Är i fall som avses i 1779” andra stycket, 180 eller 181 5? en del av resan utförd, äge bortfraktaren uppbära avgift efter vad i 129 & är om avstandsfrakt stadgat. Har bort— fraktaren uppburit betalning utöver vad ho- nom sålunda tillkommer, skall överskottet äterbäras.

171 & (första och andra styckena)

Bortfraktaren skall frän inskeppningen till utskeppningen sörja för passagerarens säker- het och i sedvanlig omfattning tillgodose hans bästa.

Drabbas passageraren under denna tid av skada ä person, vare bortfraktaren därför ansvarig, där antagas mä, att skadan orsakats av omständighet, som kan såsom fel eller

anledning och bortfraktaren underrättats härom inom rintlig tid, skall passageraren utgiva avtalad befordringsavgrft. Om bort- fraktaren utan skälig anledning underlåtit att medföra annan passagerare eller att eljest begränsa sin skada, skall dock beloppet jäm- kas därefter.

187å

Finnes, sedan befordringsavtal träffats, att resan skulle vara förenad med fara för passa- geraren eller för fartyg eller gods till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt ökat, har vardera parten rätt att häva befordringsavtalet även om resan bör- jat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

1886,

Avbryter passageraren resan på grund av förhållande som icke kan lastas honom eller häves befordringsavtalet enligt i 85 5? eller, sedan resan börjat, enligt 1875, hava be- stämmelserna i 129 & om avståndsfrakt mot- svarande tillämpning i fråga om bortfrakta- rens rätt till del av befordringsavgiften.

Har bortfraktaren mottagit betalning ut— över vad som sålunda tillkommer honom, skall han återbära överskottet.

Om bortfraktarens ansvar för passagerare och resgods.

189å

Bortfraktaren är ansvarig för förlust till följd av att passageraren avlider eller drabbas av kroppsskada på grund av händelse under befordringen, om förlusten orsakas av fel eller försummelse av bortfraktaren eller nä- gon för vilken denne svarar.

försummelse tillräknas bortfraktaren eller någon för vilken ltan svarar. Skadestånd skall bestämmas enligt de i strafflagen stadgade grunder.

172å

Om rcsgods, som lämnas i bortfraktarens värd, gälle vad i 91—93 och 118—123 55 är stadgat om gods som där avses.

173å

Förkommer, minskas eller skadas rcsgods, som ej lämnats i bortfraktarens vård, vare bortfraktaren därför ansvarig, där antagas mä, att förlusten, minskningen eller skadan orsakats av omständighet, som kan såsom fel eller försummelse tillräknas bortfraktaren el- ler någon för vilken han svarar.

Stadgandena i 119—12] 55 skola äga mot— svarande tillämpning, och vare, ändå att för- behåll ej skett, bortfraktarens ansvarig/tet så begränsad som i 122 5 andra stycket sägs.

Ej vare bortfraktaren på grund av vad nu är stadgat pliktig att ersätta penningar, vär- depapper eller dyrbar/reter.

178å

Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär fartyget går förlorat eller förklaras icke vara iståndsätt- ligt, vare bortfraktarert därför ansvarig, där ej antagas mä, att varken han själv eller någort för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

190ä

Bortfraktaren är ansvarig för förlust av eller skada på resgods på grund av händelse under befordringen, om förlusten eller ska— dan orsakas av fel eller försummelse av ho— nom eller nägon för vilken han svarar. Med sådan förlust eller skada likställes förlust till följd av att rcsgods ej utlämnats till passage- raren inom rimlig tid efter ankomsten till bestämmelseorten av det fartyg varmed god- set har eller skulle hava befordrats.

Har förlust av eller skada på fordon orsa- kats av fel eller försummelse vartill befäl- havaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid navigeringen eller hand- havandet av fartyget under befordringert, är bortfraktaren fri från ansvarig/tet enligt förs- ta stycket.

Bortfraktaren är ej heller skyldig att er- sätta penningar, värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter, om han ej uttryckli- gen och skriftligen åtagit sig sådan ansvarig- het.

191 &

Bortfraktaren är ansvarig för förlust till följd av sådant dröjsmål med befordringen som orsakas av fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse, som avses i 190 55” andra stycket, är bortfrak- taren dock fri från ans varighet.

Om dröjsmål med utlämning av resgods gäller 190 5 första stycket.

1925;

Om vållande pä passagerarens sida medver- kat till förlust eller skada, som avses i 189—

(Nuvarande lydelse)

17] & (tredje stycket)

! inrikes fart mä ej förbehåll göras om annan inskränkning i bort fraktarens ansvarig- het än att ersättningen ej skall överstiga tjugutusen kronor för varje passagerare. Konungen äger, under förutsättning av ömse- sidighet, förordna att vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i avseende a fart mellan Sverige och främmande stat.

191 55, skall skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt.

193å

Den som kräver ersättning enligt 189-191 5.6 skall styrka, dels att förlusten eller skadan beror av händelse urtder befordringen, dels förlustens eller skadans omfattning. Utom i fall som avses i andra stycket skall han tillika visa, att dödsfall eller kroppsskada samt för- lust av eller skada på handresgods orsakats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon för vilken denne svarar.

Om dödsfall eller kroppsskada samt för- lust av eller skada på handresgods beror av händelse som inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand, skall bortfraktaren till sitt fredande från ansvarig/tet styrka att för- lusten eller skadarr ej orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Detsamma gäller alltid i fråga om förlust av eller skada på annat rcsgods och förlust på grund av dröjsmål som avses i 191 ,é'.

Pästar bortfraktaren, att förlust eller ska- da pä fordon beror av orsak för vilken han enligt 190 58” andra stycket icke svarar eller att passageraren genom eget vållande med- verkat till förlust eller skada, ankommer det på honom att styrka detta förhållande.

194å

Bort fraktarens ansvarig/tet för förlust eller skada som avses i 189—1 91 M skall ej, utan att uttrycklig och skriftlig överenskommelse träffats därom, för en och samma händelse överstiga ]. ( femhundratusen ) francs för varje passage-

rare för förlust pä grund av dödsfall eller

kroppsskada;

2. tiotusen francs för varje passagerare för förlust av eller skada på handresgods, som icke förvaras i eller pa medfört fordon;

(Jfr 172 & och 173 & andra stycket)

3. trettiotusen francs för förlust av eller ska- da på varje fordon jämte handresgods, som förvaras i eller på fordonet;

4. sextontusen francs för varje passagerare för förlust av eller skada på annat resgods; samt

5. befordringsavgiftens dubbla belopp för passagerares förlust på grund av dröjsmål som avses i 191 5. Begränsningen gäller icke ränta och kost- nader i saken. Med franc förstås den enhet som angives i 348 59.

1955

Bortfraktaren äger ej åberopa rätt till be- gränsning av ansvarigheten enligt 194 39, om det visas att han själv vållat förlusten eller skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sanno- likt skulle uppkomma.

1965

1 fall av kroppsskada eller dröjsmål med befordran av passagerare skall denne inom femton dagar efter ilandstigningen skriftligen underrätta bortfraktarert därom. Sker det ej, anses passageraren hava kommit iland oska— dad och i rätt tid såvitt annat icke styrkes.

] fall av uppenbar skada på resgods och vid dröjsmål med befordran av resgods skall passageraren skriftligen underrätta bortfrak- taren senast då godset föres iland eller utläm- nas. 1 andra fall skall sådan underrättelse givas inom femton dagar efter nämnda tid. Detta har motsvarande tillämpning vid för- lust av rcsgods, varvid fristen räknas från den tid då ilandföring eller utlämning skulle hava ägt rum. Lämnas ej sålunda föreskriven un- derrättelse, anses passageraren hava mottagit godset oskadat och i rätt tid såvitt annat icke styrkes.

Underrättelse enligt andra stycket fordras ej, om godsets tillstånd klarlagts vid gemen- sam besiktning då passageraren mottog det.

(Jfr 171 % tredje stycket ovan.)

(Föreslagen lydelse) 197 %

Förbehåll om befrielse från eller inskränk— ning av bortfraktarens ansvarighet enligt 189—191 395 eller om lättnad i hans bevis— börda år utan verkan, om förbehållet träffats före den händelse varom fråga är och hänför sig till 1. i fråga om passagerare, den tid då denne är

ombord, under ombord- eller ilandstigning eller under sjötransport mellan fartyg och land, förutsatt att den transporten omfat- tas av befordringsavgiften eller transport- medlet ställes till förfogande av bortfrak- taren;

2. i fråga om handresgods, den tid då godset är ombord eller föres ombord eller iland, antingen omedelbart eller genom sådan sjötransport som avses under 1, eller också då godset är i bortfraktarens förvar på kaj eller i eller på stations- eller annan anlägg- ning i hamn; eller

3. i fråga om annat rcsgods, tiden från det att godset överlämnats till bortfraktaren till dess det lämnats ut till passageraren. Bestämmelserna i första stycket gälla icke vid befordran av levande djur som rcsgods.

198å

Utan hinder av bestämmelserna i 1975? första stycket är bortfraktaren berättigad att genom uttrycklig och skriftlig överenskom- melse med passageraren för'behälla sig att denne själv skall stå risken för förlust och skada intill ett belopp av ettusenfemhundra francs i fråga om varje fordon och etthundra francs i fråga om passagerar-ens övriga res- gods. Avräkning härför sker från beloppet av liden förlust eller skada.

Bestämmelserna i 195 3? hava motsvarande tillämpning.

1995

Är det avtalat eller framgår det av omstän— digheterna att befordringen helt eller till bestämd del skall utföras av annan än bort—

(Föreslagen [ ydelse )

fraktaren, får bortfraktaren utan hinder av bestämmelserna i 197 3? förbehålla sig frihet från ansvarighet för sådan förlust, skada eller dröjsmål som orsakas av händelse under den del av befordringen som utföres av den andre.

200 &

Riktas krav på ersättning för förlust eller skada mot någon för vilken bortfraktaren svarar, äger denne göra gällande samma in- vändningar om befrielse från och begräns- ning av ansvarighet som bortfraktaren, om han visar att han ådragit sig ansvarigheten i sin tjänst. De ersättningsbelopp som bort- fraktaren och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 194 5.

Bestämmelserna i första stycket gälla icke till förmån för den som visas hava vållat förlust eller skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma.

201 &

Krav på ersättning för passagerares kroppsskada eller dröjsmål med passagerar- befordran får endast väckas av passageraren själv eller på hans vägnar.

Krav på ersättning för förlust till följd av passagerares dödsfall får väckas endast av den avlidnes rättsinnehavare eller någon som genom dödsfallet mistat försörjare och ert— dast under förutsättning att rättsinnehavaren eller den som sålunda lidit förlust enligt dornstolslandets lag eljest är berättigad att göra sådant ersättningskrav gällande.

Krav på ersättning för förlust eller skada som avses i 189—191 55 får endast göras gällande i överensstämmelse med bestämmel- serna i detta kapitel, även om kravet icke grundas på befordringsavtalet.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 202 %

Bestämmelser om hänskjutande till viss domstol eller till skiljemän av tvist angående ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare och resgods finnas i 14 kap.

Bestämmelser om preskription finnas i 15 kap.

Om tillämplig lag

203 &

Bestämmelserna i 189, 190, 192,202, 337 och 347 5939 eller också motsvarande bestämmelseri 197 års internationella kon- ventiort orn befordran av passagerare och rcsgods till sjöss eller främmande lagstiftning som gör konventionen tillämplig skola lända till efterrättelse här i riket, om befordringen utföres [,med fartyg registrerat här eller i annan

stat, som tillträtt nämnda konvention;

2. enligt befordringsavtal, som träffats här eller i annan sådan stat;

3. med avtalsenlig avgångs- eller bestärnrnel— seort här eller i annan sådan stat.

ÄTTONDE KAPlTLET Om skada genom fartygs sammanstötning

220 å'

Stöta fartyg samman så att skada uppstår på det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer och är sammanstötningen orsakad genom vållande på endera sidan. skall den sidan ersätta skada och förlust som uppkommer därav.

Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidor, skola dessa taga del i skadans ersättande efter förhållandet mellan de på ömse sidor begångna fclens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon viss fördelning, skall vardera sidan ersätta hälften

av skadan.

Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada på person svara dock båda sidor solidariskt, med rätt för den sida

Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada på person svara dock båda sidor solidariskt.

' Senaste lydelse 1967z48

(Nuvarande lydelse)

som utgivit mera än vad som belöper på den att uttaga det överskjutande hos den andra sidan under åtnjutande av den sjöpanträtt som tillkonuner ersättningen.

Har ena sidan utgivit mer än vad som belöper på den, får det överskjutande uttagas hos den andra. Mot sådant anspråk kan den senare göra gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av ans varighet som han kunnat åberopa mot den skadelidande enligt 5, 6 och 10 kap. denna lag eller däremot svarande bestämmelser i främmande lag.

Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall särskilt beaktas om tiden medgav överläggning eller icke.

222å1

Bestämmelserna i denna lag om samman- stötning mellan fartyg äga tillämpning även när till följd av fartygs manövrering eller på annat sätt skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller personer eller gods därpå, utan att fartygen stöta samman.

Bestämmelserna i denna lag om samman- stötning mellan fartyg äga tillämpning även när, till följd av fartygs manövrering eller på liknande sätt, skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller personer eller gods därpå, utan att fartygen stöta samman.

FJORTONDE KAPITLET Om laga domstol och rättegång i sjörättsmäl

337ä2

i fråga om behörigheten för de tingsrätter som anges i 336 & första stycket att upptaga tvistemål enligt denna lag äga bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet motsvarande tillämpning. Talan får även väckas vid den av tingsrätterna som är domstol för den ort där fartyget finnes. Har säkerhet för fordran ställts hos myndighet till befrielse från kvarstad eller annan handräckning. får talan väckas även vid den av tingsrätterna som är domstol för den ort där säkerheten ställts. Talan'angäende fordran som säkerheten avsett får väckas vid sistnämnda tingsrätt. även om säkerheten frigivits.

Tvist angående ansvarighet på gnmd av avtal om befordran av passagerare eller res- gods kan icke med laga verkan hänskjutas till viss domstol eller till skiljemän före den händelse varpå ansvarig/teten grundas. Utan

' Senaste lydelse 1967z48 2 Senaste lydelse 1970919

Om domstolen för den ort där svaranden enligt i första stycket angivna grunder kun— nat sökas icke är tingsrätt som anges i 336 % första stycket, väckes talan vid den av dessa tingsrätter som är närmast den orten.

hinder härav får dock avtalas, att talan efter kärandens val endast skall kunna väckas vid domstol [. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestäm— melseorten; eller

3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess doms- rätt.

Om domstolen för den ort där svaranden kunnat sökas enligt de i första eller andra stycket angivna grunderna icke är tingsrätt som anges i 336å första stycket, väckes talan vid den av dessa tingsrätter som är närmast den orten.

Äro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

FEMTONDE KAPITLET Särskilda bestämmelser

3475l

Nedanstående fordringar upphöra. vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller obegränsad. om talan ej väckes i laga ordning i fråga om 1. fordran på bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget slutförts; 2. fordran på andel i bärgarlön enligt 2295 1 mom. andra stycket, inom ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek; 3. fordran på ersättning för sammanstötning, inom två år från den dag skadan inträffade;

4. fordran på belopp som någon enligt 220 & tredje stycket erlagt utöver vad som rätte- ligen belöper på honom, inom ett år från det beloppet utgivits av honom;

4. fordran på belopp som någon erlagt utöver vad som rätteligen belöper på honom en- ligt 220 5. inom ett är från det beloppet utgivits av honom; . fordran pä ersättning på gnind av passage- rares dödsfall eller kroppsskada eller dröjs- mål med passagerarbefordran, inom tvä år från det ilandstigningen ägt rum eller skulle hava ägt rum samt, om dödsfallet inträffat efter ilandstigningen, inom två år efter dödsfallet men icke senare än tre är från ilandstigningen; U|

' Jfr SOU 1970174 (SjöL 284 35 senaste lydelse 1967248)

(Nuvarande lydelse)

5. fordran på ersättning på grund av att last eller resgods förkornrnit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum;

6. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 55), inom ett är från dispaschens dag.

(Föreslagen lydelse)

6. fordran på ersättning på grund av att last gått förlorad eller skadats eller att i konos- sement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från det avlämnan— de ägt eller bort äga rum;

7. fordran på ersättning på grund av att resgods gått förlorat eller skadats eller på grund av dröjsmål med befordran av res- gods, inom två år från det godset förts iland eller, om godset gått förlorat under resan, från det ilandföring skulle hava ägt rum;

8. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 55), inom ett år från dispaschens dag.

Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast med inlastat gods, upphör fordringen, om talan ej väckes i laga ordning, i fråga om fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till betalning. Äger borgenären för fordringen hålla sig även till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger rum, gäller sådan rätt under samma tid som för fordran i allmänhet.

Har fordran som avses i denna paragraf kommit under dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.

] fråga om förlängning av eller avbrott i preskriptionstid som angives i denna paragraf gäller vad domstolslandets lag föreskriver. Dock få de i första stycket 5 och 7 angivna fristerna i intet fall utsträckas över tre år från det ilandstigning eller ilandföring ägt rum eller skulle hava ägt rum.

34851

Med franc förstås i denna lag en enhet innehållande sextiofem och ett halvt milli- gram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt mynt skall vid beräk— ning av redares begränsade ansvarighet ske efter kursen den dag då säkerhet ställes eller, om säkerhet icke ställes. då betalning sker.

Med franc förstås i denna lag en enhet innehållande sextiofem och ett halvt milli- gram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt mynt av ansvarig/rets- belopp som avses i 6 kap. sker efter kursen den dag som domstolslandets lag föreskriver. Omräkning av ansvar'ighetsbelopp som avses i 10 kap. sker efter kursen den dag säkerhet

1 Jfr SOU 1970174

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ställes eller, om sådan icke ställes, kursen den dag betalning sker.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

1. Inledning

Sjölagskommitte'n har i sitt senaste delbe- tänkande —— angående registrering av fartyg, sjöpanträtt och fartygshypotek samt partre- deri m.m. (SOU 1970274') —- anmärkt, att av kommitténs arbetsuppgifter huvudsakligen återstår vissa spörsmål rörande befordran av gods samt frågan om befordran av passagera- re och resgods. l betänkandet erinras om att Kungl. Maj:t till kommittén, för beaktande vid fullgörandet av dess uppdrag, överlämnat. svenska delegationsrapporter till utrikesde- partementet angående 1961 års internatio- nella konvention om befordran av passagera- re till sjöss och 1967 års internationella konvention om befordran av passagerares resgods till sjöss.

[ de ursprungliga direktiven för kommit- ten (se SOU 1963:20 s. 21 ff) behandlas inte särskilt Spörsmålet angående passagerar— befordran. Däremot uttalas, att till privat— rättsliga frågor som bör uppmärksammas vid översynen av sjölagstiftningen hör frågan om bortfraktarens ansvar för gods. Härom heter det, att i SjöL och den särskilda konosse- mentslagen (19362277) finns sinsemellan oli— ka regelsystem rörande sädant ansvar och rörande rättsverkan av den i konossementet intagna godsbeskrivningen. Detta förhållande kan. sägs det. i vissa situationer vålla svårig- heter, vilka utredningen så långt det är möj- ligt bör söka undanröja. Direktiven pekar också på att frågan om bortfraktarens ansvar för person- och lastbilar som jämte förare och last transporteras med bilfärjor eller

andra fartyg inte heller är tillfredsställande löst i vår lagstiftning.

S_iölagskommittén har tidigare avsett att i ett och samma betänkande behandla allt som rör revision av reglerna om befordran av gods och passagerare, med andra ord 5 kap. SjöL och den fristående konossementslagen. De nuvarande bestämmelserna om passagerar— befordran ingår i 5 kap. SjöL och vad angår passagerares resgods hänvisas i viss mån till reglerna om vanligt fraktgods. Kommittén har emellertid _ i samråd med de danska. finska och norska sjölagskommittéerna ,, funnit att beaktansvärda fördelar vinns ge- nom att bestämmelserna om befordran av passagerare och rcsgods förs samman i ett särskilt kapitel, 6 kap., och där ges en fullt självständig utformning. För en sådan lös- ning talar bl.a. att lagrevisionen i dessa ämnen i avsevärd utsträckning bör bygga på särskilda internationellt bestämda regler. Trots att vissa spörsmål är gemensamma för godsbefordran och befordran av passagerare och resgods behöver sålunda föreliggande frågor angående godsbefordran inte behand— las samtidigt med passagerarbefordringen. Lagstiftningen om godsbefordran får för öv- rigt sin speciella karaktär av problemet att finna det lämpligaste sättat att införliva 1924 års konossementskonvention (Haagreglerna) och år 1968 internationellt antagna tillägg till och ändringar i konventionen (Visby- reglcrna) med den nationella rätten. Särskilt på norsk sida har dessutom försports önskan

om att en revision av lagstiftningen om passagerarbefordran kommer till stånd utan

onödigt dröjsmål. De nordiska sjölagskom-

mittéerna har därför enats om att lägga fram förslag till en sådan lagrevision utan att invänta slutbehandlingen av andra spörsmål inom sjöfrakträtten. Långtgäende enighet har uppnåtts i fråga om de av kommittéerna utarbetade lagtexterna. Parallella lagtexter bifogas (Bilaga 1).

Kommitténs motiv disponeras så, att de inleds med lagförslagets internationella bak- grund i form av 1961 och 1967 års konven- tioner och föreståendc revision därav samt en översikt av lagförslaget, varefter följer huvudavsnitten av det föreslagna 6 kap. SjöL, nämligen Inledande bestämmelser, Om befordringen, Om bortfraktarens ansvar för passagerare och rcsgods samt Om tillämplig lag, och slutligen härmed sammanhängande eller av andra skäl föreslagna jämkningar i övriga delar av SjöL.

De nordiska sjölagarna innehöll ursprung- ligen ytterst knapphändiga bestämmelser om passagerarbefordran. Genom 1936 års sjölag- stiftning skedde en mera fullständig reglering (169—182 åå). Kommittén återkommer i det följande till gällande lagbestämmelser i ämnet.

2. Lagförslagets internationella bakgrund

2.1 Allmänt

Befordran av passagerare och rcsgods till sjöss har länge lämnats utanför de internatio- nella överenskommelser som efter hand kommit till stånd rörande den internationel- la sjöfartens privaträttsliga förhållanden. Frä- ga om internationell reglering av passagerar- befordran uppmärksammades visserligen av CMI redan i början av århundradet. vid organisationens konferens i Venedig 1907, men något konventionsarbete kom ej i gång då. Omkring 1920 aktualiserades frågan igen men då var det problemet med eventuell obligatorisk ansvarighetsförsäkring för skada på passagerares person som stod i förgrun- den.

Arbetet på en fullständigare reglering ge- nom internationell överenskommelse inled- des i själva verket på allvar först under 1950-talet av CMI. Det slutfördes av denna organisation vid dess konferens i Madrid 1955 då ett konventionsutkast antogs. Detta överlämnades till belgiska regeringen för sed- vanlig behandling vid diplomatisk konferens. Utkastet behandlades vid den diplomatiska sjörättskonferensens tionde session i Bryssel 1957. Det utkast som antogs då skilde sig i viktiga avseenden frän CMlzs utkast och bordlades för att tas upp på nytt vid en senare konferens. En internationell konven— tion i ämnet ([)(ISSagCI'aI'Å'OHFallin/16”) an- togs så vid konferensens elfte session i Brys- sel den 28 april 1961.' Rapport av svenska

delegerade vid konferensen bifogas. delvis i transumerat skick (Bilaga 2). Passagerarkonventionen innehåller inga regler om passagerares rcsgods. ehuru detta urSprungligen var åsyftat; resgodsreglerna av- lägsnades ur utkastet till passagerarkonven— tionen vid 1957 års Brysselkonferens. Ett utkast till särskild konvention i det ämnet utarbetades emellertid också av CMI. be- handlades på dess konferenser i Aten 1962 och Stockholm 1963 samt antogs vid Stock- holmskonferensen. Utkastet behandlades vid den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte session i Bryssel 1967, där en konvention i ämnet (rcsgods/conventionen) antogs den 27 maj 1967.2 Rapport av svenska delegerade vid konferensen bifogas. delvis i transumerat skick (Bilaga 3). Konventionen avviker pa näg- ra väsentliga punkter frän passagerarkonven—

' Konventionen trädde i kraft 1965. Den har till— trätts av Frankrike, Förenade Arabrepuhliken. lran, Madagaskar, Marocko. Kongo (Dem. Republ.). Kuv ba, Peru och Schweiz.

Konventionen har kommenterats i SvJT 1961 s. 776 och i Svensk Sjöfartstidning 1961 nr 23. Ang. fransk lagstiftning se AfS 9 s. 521 ff.

2 Konventionen har ej trätt i kraft. Den har emel- lertid undertecknats av Argentina. Belgien. Dan- mark. l-"inland.Grekland. Indien. lran. Israel. Italien. Jugoslavien, Kanada. l-'ormosa-Kina. Kongo (Dem. Republ.). Korea, Libanon. Liberia. Monaco. Polen. Portugal. Selin ciz. Storbritannien. Sverige, Uruguay. USA. Vatikanstaten. Västtyskland och Österrike. Konventionen har kommenterats i SvJT 1968 s. 65 f. Jfr Dipl. Konf. 1967 (1e phase) s. 389 ff. 53 ff. 191 ff.

tionen och det förutskickades redan vid dess undertecknande att de båda konventionerna borde harmoniseras. bl. a. i belysning av vad som uppnåtts genom resgodskonventionen. Arbetet på en sadan harmonisering togs upp av CMI och ledde vid dess konferens i Tokyo 1969 till att ett utkast till ny internationell konvention om befordran av passagerare och resgods till sjöss antogs (Tokyoutkastet). Ut- kastet kan väntas bli behandlat vid blivande diplomatisk sjörättskonferens.

2.2 Passagerar/((mvcnrimzen

Passagerarkonventionen. vars franska och engelska texter bifogas i utdrag jämte svensk översättning (Bilaga 4), innehåller tvingande regler om bortfraktarens ansvarighet för pas— sagerar-ens person. Konventionen är tillämp- lig pä internationell passagerarbefordran (art. 1 f) som utförs med fartyg under konven- tionsstats flagg eller också äger rum till eller från hamn i konventionsstat (art. 2). Det förutsätts att befordringen sker enligt beford- ringsavtal (art. 1);certepartibefordran är un- dantagen. Den tvingande ansvarsperioden om— fattar befordringen från och med ombordstig- ningen till och med ilandstigningen. varvid sjö- transport från land till fartyg och tvärtom är inbegripen under förutsättning att den täcks av befordringsavgiften eller utförs med trans- portmedel som bortfraktaren tillhandahåller

(art.1). Bortfraktarens ansvar för fartygets sjö-

värdighet omfattar _ till skillnad frän vad som enligt konossementskonventionen gäller vid godsbefordran ej endast tiden före och vid resans början utan under hela beford- ringen (art. 3). Någon ansvarsfrihet såsom vid godsbefordran för nautiskt fel av bort- fraktarens folk eller brand. som ej vållats av bortfraktaren själv. tillåts inte. Ansvarighet förutsätter att passagerarskada vållats genom fel eller försummelse pä bortfraktarens sida (art. 4:1). Fel eller försummelse skall presu- meras. ifall skadan stär i samband med förlis- ning. sammanstötning. strandning. explosion eller brand (art. 412). För att i sadana fall undgä ansvarighet mäste bortfraktaren alltså

styrka sig vara fri från fel eller försummelse. [ övrigt har emellertid passageraren bevisbör- dan för sådant (art. 4z3).

Bortfraktarens ansvarighet med anledning av en passagerares död eller kroppsskada skall vara maximerad till 250 000 s. k. Poin- caréfrancsl. omräknade till avrundat belopp i nationellt mynt per betalningsdagen (art. 6). Konventionsstat kan föreskriva att bort- fraktare som är medborgare i den staten skall tillämpa högre ansvarighetsgränser per capi- ta. Parterna kan ocksa själva avtala om högre gräns för ansvarigheten, Förmänen av be- gränsning enligt konventionen griper ej in i det begränsningssystem som följer av inter- nationella fördrag orn redareansvarets s.k. globalbegränsning (art. 8) »— för var del 1957 års internationella konvention i detta ämne (jfr 10 kap. SjöL) och globalbegränsningen tillkommer alltså som ett yttersta tak under vilket bortfraktarens totala ansvarighet skall rymmas. Förmånen av ansvarsbegränsning enligt passagerarkonventionen skall bortfrak- taren mista om han själv vållat skadan upp- såtligen eller av vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden (art. 7). En liknande klausul finns f. ö. i 1957 års konvention; jfr art. 121 och 2545 1 mom. andra stycket SjöL.

Passageraren har reklamationSplikt (art. 11); särskilda korta preskriptionstider före- skrivs (art. 11:2—5). Konventionen innehal- ler en klausul. som i princip berättigar bort- fraktarens folk att åtnjuta samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren själv (art. 12).

Parterna skall inte genom avtal på förhand kunna inskränka bortfraktarens ansvarighet enligt konventionens regler eller lätta på hans bevisbörda (art. 9). Ej heller får de tillåtas att i förväg avtala om att tvist skall hänskjutas till viss domstol eller till skilje- dom (art. 9). Samtidigt saknas särskilda juris- diktions- eller forumregler. 1 den mån proro- gation ej äger rum efter skadebringande hän- delse kan bortfraktaren alltsa enligt passage-

3 Aug, detta begrepp se under 4.3.4; jfr försla- get 348 &.

rarkonvenlionens system fä svara var som helst där passageraren kan lagföra honom. På grund av en och samma sjöolycka kan han sålunda få svara vid olika domstolar.

2.3 Resgodskonveririonen

Resgodskonventionen, vars franska och engelska texter bifogas i utdragjämte svensk översättning (Bilaga 5), innehåller regler om bortfraktarens ansvarighet för passagerares handresgods och annat resgods vilka väsentli- gen följer passagerarkonventionens mönster. Tillämplighetsomrädet är dock inte detsam- ma. Resgodskonventionen gäller internatio- nell befordran med fartyg. som är registrerat i konventionsstat, eller enligt befordringsav- tal som träffats i sådan stat eller enligt vilket avgångsorten är belägen i sådan stat (art. 2). Att bestämmelseorten är belägen i konven- tionsstat gör således inte konventionen tillämplig. Befordringen förutsätts ske enligt avtal: certeparti— eller konossementsbeford- ran faller utom konventionen (art. 1). Res- godset kan befordras ,med annat fartyg än passageraren själv. Till resgods räknas bl. a. passagerares fordon men ej levande djur (art. 1). Dyrbarheter tas i beräkning endast i den mån bortfraktaren särskilt åtar sig ansvarig- het för dem (art. 423).

Sjövärdighetsansvaret är detsamma som i passagerarkonventionen men ansvarsfrihet skall föreligga för nautiskt fel av bortfrakta- rens folk. såvitt gäller befordran av fordon såsom rcsgods (art. 4z2). Avvikelsen beror på att fordonet likaväl kan befordras på konos- sement som enligt resgodsbiljett och att nau- tiskt fel i så fall enligt konossementskonven- tionen inte föranleder ansvarighet för bort- fraktaren. Passageraren har bevisbördan för såväl skadans omfattning som att den beror av händelse under befordringen (art. 4:4). Han far också bevisbördan för fel eller för- summelse på bortfraktarens sida när det gäller skada på handresgods. om skadan inte står i samband med förlisning. sammanstöt- ning. strandning. explosion eller brand (art. 4z5). Ansvarigheten skall vara maximerad till 10 000 Poinearéfrancs för passagerarens

handresgods. 30 000 francs för varje fordon med däri förvarat resgods och 16 000 francs för annat resgods (art. 6). Högre men ej lägre ansvarighetsgränser kan avtalas. Självrisk- klausuler skall tillåtas intill 1 500 francs för varje fordon och 100 francs för varje passa- gerare; självrisken skall ej påverka ansvarig- hetsgränsen. [ övrigt avviker resgodskonven- tionen från passagerarkonventionen väsentli- gen genom att parterna skall tillatas träffa avtal i förväg om att skadeståndstalan får väckas endast vid något av tre i konventio- nen angivna fora (art. 13). Det skall stå konventionsstat fritt att nationellt reglera biljettformulärs form och den omfattning vari konventionsvillkoren skall inflyta i bil- jetten (art. 16).

2.4 Tokvoutkaster

Som förut antytts innefattar 1969 års Tokyoutkast att passagerar— och resgodskon- ventionerna slås samman. varvid den senare konventionens lösning föredragits i fall av inbördes avvikelser.4 Utkastets franska och engelska texter bifogas i utdrag jämte svensk översättning (Bilaga 6). Utkastet föreskriver ett tillämpningsomräde som överensstämmer med resgodskonventionens (art. 2). Ansvarig- hetsgränsen för personskada förutsätts bli höjd till åtminstone 500 000 Poincaréfrancs (art. 7) men ytterligare höjning i nationell lag blir likväl tillätlig. Resgodskonventionens gränser lämnas utan jämkning (art. 8) och prorogationsproblemet löses så som resgods- konventionen föreskriver (art. 16). Det inne- bär att parterna i förväg skall kunna komma överens om att tvist efter kärandens val skall anhängiggöras vid svarandens hemorts- eller affärsforum. vid domstolen i den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten eller vid domstol i kärandens hemort förutsatt att svaranden där har driftställe för sin rörelse och är underkastad den statens jurisdiktion. Utkastet räknar med att den blivande kon- ventionen skall kunna tillträdas bara till den

4 Jfr ("MI Documentation 1969 Ill s. 68 ff och 1970 IV s. 2 fl'.

del den gäller passagerarbefordran eller till den del den reglerar resgodsbefordran (art. 20).

2.5 Kommitté/z

1961 och 1967 års konventioner har av kommittén remitterats till vissa organisatio- ner på sjöfartens område.5 Av dessa har endast Sjöi'arfsföreningen i Göteborg yttrat sig (oktober 1968) över konventionerna. För- eningen framhåller de båda konventionernas nära samband med varandra och uttalar, att de bör behandlas gemensamt. De inbördes avvikelserna är emellertid enligt föreningen sådana att en svensk ratificering ej förtjänar övervägas innan en revision kommit till stånd En omarbetning bör gå ut på en anpassning av passagerarkonventionen till resgodskonventionen. Ett reviderat fördrag bör enligt föreningen göras godtagbart för länder där svenska redare hämtar sina passa- gerare. Lagstiftning i dessa ämnen bör göras tillämplig både på internationell. internor- disk och nationell fart. menar föreningen. och skillnad bör ej heller göras efter nationa- litet. Föreningen förordar att lagstiftning sker i form av inarbetning i SjöL.

Både passagerarkonventionen och resgods- konventionen utgör enligt sjölagskommittens mening goda försök att åstadkomma på en gång ändamålsenliga och internationellt lik- formiga regler för befordran av passagerare och resgods till sjöss. De är ägnade att stärka passagerarens ställning samtidigt som de inte lägger orimlig börda på den sjöfart som berörs. Det är självfallet att de lösningar man kommit fram till på olika problem ej är höjda över diskussion; kommittén får anled— ning att återkomma till en del sådana i det följande. Men detta förhållande hindrar ej att man på svensk sida — med tanke på svensk sjöfarts omfattande passagerarbeford- ran bäde på främmande hav och i närliggan- de vatten och med hänsyn till den under senare ar starkt tilltagande strömmen resan- de sjövägen till och från vårt land har all anledning att välkomna en internationell reglering väsentligen efter de linjer som kon-

Frågorna om befordran av passagerare och rcsgods bör enligt sjölagskommitténs mening lösas gemensamt. Den samlade lösning som måste komma till stånd på det internationel- la planet kan antas komma att väsentligen bygga på Tokyoutkastet. Detta representerar enligt kommitténs mening en användbar grund för hannonisering av passagerar- och resgodskonventionerna, i synnerhet som vissa av resgodskonventionens lösningar enligt ut- kastet tillåtits slå igenom även i fråga om pas- sagerarbefordringen.

Det är särskilt angeläget att lämpliga ansva- righetsgränser väljs; utkastets höjning av be- loppet för personskada från 250 000 till 500 000 Poincare'francs utgör ett steg i rätt riktning, För svensk del finns det vidare anled- ning att slå vakt om rätten att på förhand be- gränsa antalet presumtiva skadeståndsfora så som utkastet gör i överensstämmelse med res— godskonventionen. Och passagerarkonventio- nens obligatoriska tillämpning. när bestäm- melseorten är belägen i konventionsstat. rym— mer sådana komplikationer av sjöfartspolitisk natur att resgodskonventionens av Tokyout- kastet efterbildade lösning även i den delen bör föredras för svensk del.

Sjölagskommittén har i samråd med de övriga nordiska sjölagskommittéerna funnit att den omständigheten att det internationel- la arbetet på en harmonisering av passagera- re- och resgodskonventionerna ännu ej lett till slutligt resultat inte bör hindra en nor- disk lagrevision rörande dessa ämnen. Hu- vuddragen av en blivande reglering kan förut- sättas i realiteten redan ligga klara sådana som Tokyoutkastet anger dem. De ändringar som kan bli gjorda däri. behöver inte vara

5 Remissförtcckningcn upptar bl. a. Sveriges rc- dareförening. Stockholms rederiförening. Rcderiför- eningen för mindre fartyg. Föreningen Sveriges in- rikessjöfart, Kanalflottans rederiförening. Skär- gårds- och mälarllottornas rcderiförening. Sveriges fartygsbcfälsförcning. Svenska maskinbefalsförbun- det. Svenska sjöfolksförbundet_ Svenska steward- föreningcn. Sveriges fiskares riksförbund. Sveriges stuvarcförhund. Sjöassuradörcrnas förening, Nii- ringslivets trafikdclcgation. Sveriges ångfartygs assu- rans förening. lförsäkringsjuridiska föreningen och Sjörättsförcningcn i Göteborg,

mera genomgripande än att de kan föras in i lagförslaget under departementsbehand- lingen. Kommittén har härvid gått ut från att Tokyoutkastet kommer att behandlas på diplomatisk sjörättskonferens inom en täm- ligen nära framtid. Kommitténs förslag byg- ger alltså -- i likhet med de övriga kommit- téernas lagförslag — på Tokyoutkastets be- stämmelseri stället för på reglerna i 1961 och 1967 års konventioner.

3. Översikt av lagförslaget

När det gäller metoden att med svensk rätt införliva en på Tokyoutkastet byggd internationell konvention om befordran av passagerare och resgods till sjöss har sjölags- kommitte'n. efter samråd med de övriga nor- diska kommittéerna. stannat för att inarbet- ning i ett särskilt kapitel av SjöL bör före- dras. Alternativet att ta upp bestämmelserna i ämnet i en fristående lag efter samma metod som konossementslagstiftningen eller genom en hänvisning till konventionstexten efter den metod som valts för den proviso- riska lagstiftningen på grundval av konven- tionen om fraktavtal vid internationell gods— befordran på väg' har bedömts som mindre lämpligt. inte minst med hänsyn till hävd- vunnen teknik inom den nordiska sjölagstift- ningen. Men vid inarbetningen har föredra- gits en redigering som. i viss män med avvi- kelse från traditionell teknik. går ut pa att föra in konventionstcxten 4 alltsa Tokyo- utkastets regler — utan andra väsentligajuste- ringar än sådana som följer av att den skall passas in bland behövliga nationella bestäm— melser. Det har medfört att konventionsreg- lerna så gott som helt kunnat samlas under ett och samma avsnitt i det nya passagerarka- pitlet.

Det nya 6 kap. SjöL som kommittén föreslär är rubricerat Om befordran av passa- gerare och rcsgods. Genom underrubriker delas kapitlet in i fyra avsnitt. nämligen Inledande bestämmelser. Om befordringen. Om bortfraktarens ansvar för passagerare

och rcsgods samt Om tillämplig lag. Därtill kommer vissa på Tokyoutkastet grundade regler om begränsning av skadeståndsfora i 14 kap. och preskriptionsregler i 15 kap.

Utöver regler om befordran av passagerare och resgods innehåller lagförslaget en ny regel i 8 kap. (220 &) för regressförhållandet mellan parter som är solidariskt ansvariga i anledning av sammanstötning mellan fartyg. ] den delen bottnar förslaget i ett uppdrag att söka en nordisk enhetlig lösning på detta problem som Kungl. Maj:t meddelade kom- mittén i samband med 1967 års sjölagsänd- ringar.2

|SFS |969112:Jfr NJA ll |969 s. 138 ff. ? Jfr prop. 19661145 s. 95 och NJA || 1967 s.71.

4. Allmän motivering till 6 kap. sjölagsförslaget

4.1 Inledande bestämmelser

4.1.1 Allmänt

Under rubriken Inledande bestämmelser sammanför kommittéförslaget liksom de öv- riga nordiska kommittéernas texter vissa reg- ler som delvis bygger på Tokyoutkastets olika definitioner. Här finns alltså definitio- ner av bortfraktaren. passageraren och res- godset. Här finns också en regel om undan- tag för sådan befordran som faller under internationellt fördrag om befordran påjärn- väg. vilken har sin grund i en särskild punkt bland Tokyoutkastets definitioner. Avsnittet tar vidare upp regler om vilka av kapitlets bestämmelser som är dispositiva och vilka som är tvingande. Därtill kommer en regle- ring för det fall att befordringen helt eller delvis utförs av annan än bortfraktaren och slutligen en speciell regel om bortfraktarens förhållande till fripassagerare m. fl. som kan göra gällande skadeståndsanspräk mot ho- nom.

Tokyoutkastet innehåller utöver nämnda definitioner även andra sådana, avsedda att precisera den blivande konventionens inne- börd eller räckvidd. Sålunda bestäms begrep- pen befordringsavtal och internationell be- fordran. Konventionen begränsas till interna- tionell befordran med s.k. seagoing vessels. Viss dröjsmålsskada likställs med fysisk res- godsskada och innebörden av uttrycket för- dragsslutande stat preciseras. Dessa regler har antingen ej föranlett särskilt förslag eller har

behandlats annorledes än som definitioner och fått annan placering än under rubriken Inledande bestämmelser. De skall dock till viss del beröras i detta sammanhang.

4.1.2 Bortfraktaren (l7lå första stycket; jfr 174 &)

Vad till en början angår begreppet bort- fraktare är det f.n. i SjöL gemensamt för gods- och passagerarbefordran. l SjöL an- vänds det utan särskild definition. i lagen (19362277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rö- rande konossement finns en uttrycklig. på konventionen grundad definition av bort- fraktaren sasom ”den redare eller befraktare, som slutit fi'aktavtal med en avlastare”.

Vid tillkomsten av de nordiska konosse- mentslagarna har man av motiven att döma utgått från att Haagreglernas definition av bortfraktare (transporteur) avser, utom reda- ren. även underbortfraktare.' Uttrycket bortfraktare i SjöL har tillkommit närmast för att få en enhetlig terminologi. när det gäller att utmärka den ena av avtalskontra- henterna vid ett fraktavtal:2 i de norska moti- ven uttalas därjämte, att den anledning finns till att genomföra beteckningen bortfraktare

1 Se NJA II 1936 s. 589 och norsk lnnstilling (1936) s. 84. Jfr Beckman, Handbok i sjörätt, 6 uppl. (1971) s. 294. 2 Se NJA 1936 ll s. 307 och norsk lnnstilling s. 33 f.;jfr TFR 1938 s. 493.

att SjöL:s bestämmelser skall tillämpas på honom. vare sig han är redare eller under- bortfraktare. eller måhända varken det ena eller det andra, enär han åtagit sig transport- förpliktelse utan att äga fartyg eller ha för— säkrat sig om fartyg till utförande av trans- porten vid den tid avtalet ingåtts.

Den yttre gränsen för den krets av perso- ner som kan lagligen uppträda som bortfrak— tare har varit föremål för ingående nordisk rättsvetenskaplig debatt. nämiast i anknyt- ning till spörsmål om rätt att utfärda konos— sement.3 Man torde numera vara tämligen ense om att bortfraktare i egenskap av kon- traherande transportör kan vara vem som helst som åtar sig godsbefordran till sjöss. Han behöver i och för sig inte förfoga över ett fartyg eller över skeppsrum när beford- ringsavtalet ingås. Frågan om ansvarighet för den som faktiskt utför befordringen är ett annat problem som i och för sig är skilt från problemet om bestämningen av bortfrakta- ren såsom avtalskontrahent.

Det nu sagda hänför sig till godsbeford- ringen. som får sin speciella färg av före- komsten av konossement. Haagreglerna är som bekant tillämpliga endast på det fraktav— tal som innefattas i konossement (eller lik- nande åtkomsthandling). Och (det tvingan- de) transportansvaret enligt Haagreglerna är främst tänkt som ett skydd för förvärvare av konossement.

När det gäller befordran av passagerare och hans resgods är syftet med de internatio- nellt ifrågasatta bestämmelserna att skydda passageraren såsom den ena parten i ett befordringsavtal. Syftet är alltså intejämför— ligt med det som bär upp konossementkon- ventionen. vilket dock ej hindrar att en anslutning till lösningar som valts för godsbe- fordringens del kan vara ändamålsenlig och önskvärd på vissa punkter.

Såväl 1961 och 1967 års konventioner som 1969 års Tokyoutkast innehåller defini— tioner på passagerarens medkontrahent. [ 1961 års konvention anges sålunda (art. 1 a), att "carrier” includes any of the following persons who enters into a contract of car— riage: the shipowner. the charterer or the

operator of the ship. Resgodskonventionen upptar samma definition och Tokyoutkastet bestämmer carrier (transporteur) sålunda (art. 1 punkt 1) att begreppet omfattar (includes/comprend)

”the shipowner. charterer or operator of the ship who has concluded a contract of carriage"

"le proprie'taire. llaffréteur ou l"exploitiint du navire qui a conclu un contrat de trans- port”

Uttrycket ”shipowner" anses i allmänhet svara mot både fartygsägare och redare me- dan "charterer" täcker hel- och delbefrakta- re. Med ”operator” torde förstås den som så att säga driver fartyget; det kan uppenbarli- gen vara en annan än ägaren. Uttrycken ”shipowner" och "operator” i förening sva- rar alltså ganska väl mot vårt redarebegrepp. om detta tas i sin mest vidsträckta bemärkel- se.

Vad som förstås med ”contract of car- riage" anges i art. 1 punkt 2. där det heter att sådant avtal betecknar (med vissa undan- tag) ett avtal slutet av en "carrier" eller för hans räkning för befordran av en passagerare och hans resgods.

De nordiska sjölagskommittéerna har fiin- nit att bortfraktarbegreppet i passagerar- kapitlet bör definieras i så nära anslutning som möjligt till den tolkning av konventions- regeln som förut antytts. Man bör alltså (jfr 171 5 första stycket) kunna tillämpa kapit- lets bestämmelser på var och en som genom avtal åtar sig befordran av passagerare eller av passagerare och resgods. Det bör inte krävas. att han redan vid avtalsslutet förfogar över fartyg eller utrymme i fartyg. Naturligt— vis omfattas även de fall då avtalet träffas genom mellanmans medverkan. [ den mån gränsfall uppträder får det efter allmänna

3 Se NJA ll 1936 s. 364 ff. Jfr bl. a. Grönfors. Allmän transporträtt s. 45 och Siicccssiva trans- porter s. 77 ff.. Grönfors och Hagberg. De nordiska spcditionsvillkorcn (Handelshögskolans i Göteborg Skriftseric 19633) s. 67 ff och Sclvig i TfR 1966 s. 383.

regler bedömas om avtalet slutits under med- verkan av mellanman eller om den uppträ— dande handlat som självständig part.

Konventionsförfattarna har ställt den av- talssliitande redaren i förgrunden men får anses ha över huvud begränsat sig till att reglera sådan befordran som både kontrahe- ras och utförs av en och samme redare. Emellertid bör den nationelle lagstiftaren enligt kommitténs mening inte undandra sig att ta klar ställning till vad som skall gälla, ifall befordringen utförs av annan än den kontraherande redaren. ] modern passagerar- befordran är det nämligen mycket vanligt att åtminstone en del av befordringen, t. ex. åter- resa i färjetrafik mellan nordiska länder, ut- förs av annan redare med vilken den kontrahe- rande redaren samseglar. Och den kontrahe— rande redaren kan av olika skäl bli tvungen att anlita främmande tonnage för att uppfylla sitt transportåtagande. Passageraren bör kunna hållit sig till sin medkontrahent. Men mången gång kan det vara mer ändamålsenligt att han vänder sig mot den som utfört transporten. Hans kontrahent är kanske en svåraiiträffbar utländsk redare eller visar sig vara insolvent. Medkontrahenten kan också tänkas ha med laga verkan friskrivit sig från ansvarighet för befordran som utförs av annan. Därtill kom- mer den rent praktiska synpunkten att behöv- lig skadeutredning kräver den verkställande redarens medverkan. En ändamålsenlig ord- ning för befordringsansvaret bör följaktligen vara att. när kontraherande och verkställande redare är skilda personer, båda bär beford- ringsansvar i förhållande till passageraren och att detta ansvar bärs solidariskt. Något hinder mot denna lösning torde inte möta vare sigi Tokyoutkastet eller i passagerar- och resgods- konventionerna. De nordiska kommittéerna har nått enighet om särskilda regler (1745 första stycket) av den angivna innebörden. Om och i så fall under vilka förutsättningar den kontraherande redaren bör ha rätt att för- behålla sig frihet från ansvarighet i den mån befordringen utförs av annan redare är ett pro- blem för sig: kommitten kommer åter till det- taiavsnitt4.3.6.

Vad beträffar förhållandet mellan kontra-

herande och verkställande redare syns kapit- lets bestämmelser jämte bestämmelserna i 5 kap. om befraktning böra gälla i tillämpliga delar. Även på den punkten har nordisk enighet uppnåtts.

4.1.3 Passageraren (171 5 andra stycket; jfr 175 &) Uttrycket passagerare används i SjöL utan särskild legaldefinition. Under förarbetena till gällande regler övervägdes om dessa bor— de begränsas till att gälla endast befordran mot vederlag men så skedde ej. I motiven framhålls, att erforderlig begränsning av be- stämmelsernas tillämpning ligger redan däri att enligt vad 1695 SjöL ger vid handen fråga skall vara om befordran av passagerare som äger rum på grund av ett därom, ut- tryckligen eller tyst, träffat befordringsavtal. Härav borde, ansågs det, följa att utanför pas- sagerarreglernas tillämpning praktiskt sett skulle falla sådan vederlagsfri befordran som icke kan sägas vara av kommersiell natur.4 Tokyoutkastet förutsätter (art. 1 punkt 4) att passageraren befordras enligt avtal; det formuleras sålunda att med passagerare för- stås

”only a person carried in a ship under a contract of carriage”

”uniquement une personne transportée sur un navire en vertu d”un contrat de transport”

Av kravet på befordringsavtal följer, att bl. a. besättning och fripassagerare5 skall falla utom konventionsreglerna. Att exempelvis gäster ombord på nöjesbåtar inte behandlas som passagerare i lagförslagets mening fram— går av 171 % första stycket;jfr avsnitt 4.1.4.

De nordiska sjölagskommittéerna har enats om att ta upp en på Tokyoutkastet grundad definition av passagerare (171 & andra stycket).

4 Jfr NJA II 1936 s. 549 och 552. 5 En internationell konvention om fripassagerare på fartyg (stowaways) av den 10 oktober 1957 har ratificerats av Sverige liksom av de övriga nordiska länderna. NJA 11 1961 s. 660.

Person som följer med ett fartyg utan att det sker enligt befordringsavtal kan under givna betingelser vara berättigad till ersätt- ning för skada som han ådragit sig under befordringen. I så fall hör han ej utan vidare vara bättre ställd än om han befordrats såsom passagerare; kommittén bortser här från ombordanställda som ju intar en särställ- ning. Redaren bör alltså även mot en sådan skadelidande kunna göra de invändningar om ansvarsfrihet och ansvarsbegränsning som han är berättigad att göra i förhållande till en ska- delidande passagerare. Härom har nordisk enighet uppnåtts. En regel av denna innebörd har upptagits i kommittéförslaget (175 5). Ett praktiskt fall då tillämpninglätt kan tänkas är att lots skadats ombord.

4.1.4 Begränsning till viss befordran (l7l % första stycket)

Som förut anmärkts begränsar Tokyout- kastet den blivande konventionens tillämp— lighet till internationell befordran med havs- gående fartvg (vanligen översatt såsom fartyg som används för fart i öppen sjö). Det sker, dels genom särskild bestämmelse i den arti- kel som reglerar konventionens tillämpning (art. 2) och definition av begreppet interna- tionell befordran, dels genom att fartyg defi— nieras som ”seagoing vessel” eller ”båtiinent de mer” (art. 13). Den blivande konventio— nen är alltså ej avsedd att tillämpas på passagerarbefordran inomskärs eller på flo- der, kanaler och andra inre vattenvägar, även om befordringen sker över nationsgräns. Ej heller gör den anspråk på att gälla inrikes befordran om denna _ såsom t. ex. vid befordran från Gotland till fastlandet del- vis äger rum till havs. Men det möter självfal- let intet hinder i konventionen att reglerna genom nationell lagstiftning görs tillämpliga på dessa slag av passagerarbefordran.

De nordiska sjölagskommittéerna har enats om att reglerna om passagerarbeford- ran inte skall begränsas till internationell befordran. Det kan nämligen uppenbarligen inte komma i fråga att behålla eller införa regler som ställer passagerare i inrikes fart

sämre än dem som reser under konventions- bundna regler. Och denna ståndpunkt mäste vidhållas, trots att det är tydligt att konven- tionens regler i vissa avseenden bl. a. be- gränsningsbeloppen sådana de kan väntas bli fastställda vid en diplomatisk konferens kan antas bli betungande i synnerhet beträf- fande inrikes passagerartrafik med små far- tyg. Spörsmålet om inskränkning av regler- nas tillämplighet genom att de binds till befordran med havsgående fartyg, t. ex. så— dana som enligt kommitténs betänkande om fartygsregistrering m.m. (SOU 1970274) har den storlek att de blir registreringspliktiga till skeppsregistret, blir sålunda särskilt accentuerat genom reglernas generella geo- grafiska tillämplighet. Den svenska kommit- tén har övervägt en sådan inskränkning efter fartygets storlek. Men på de övriga nordiska kommittéernas sida har man, var för sin del, ställt sig avvisande därtill. Dessutom skulle en sådan begränsning komma att ge upphov till nya problem såsom huruvida SjöL:s nuva- rande regler eller särskilt utarbetade regler skulle gälla passagerarbefordran med sådana fartyg. Några sådana speciella regler har kommittén inte funnit anledning att utarbe- ta, ej endast för den nordiska rättsenhetens skull utan också med hänsyn till att det sannolikt skulle gripa in i spörsmål som är under särskild utredning. t.ex. (av fritids- båtsutredningen) frågan om obligatorisk an- svarighetsförsäkring.

Kommitteförslaget gör alltså inte. lika litet som nuvarande regler. någon skillnad på olika former av passagerarbefordran efter fartygets storlek eller slag. Principiellt består därmed giltigheten av nuvarande ståndpunkt att behövlig begränsning av lagreglernas tillämpning får nås genom strikt tillämpning av kravet att ett verkligt befordringsavtal skall föreligga.

Att konimitte'förslaget inte skiljer på be- fordran efter fartygsslag betyder. att statsfar- tyg i princip jämställs med privatfartyg. I praktiken medför det att befordran av passa- gerare och resgods med statliga handelsfartyg blir underkastad reglerna i detta kapitel i den mån förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Det svarar väl mot Tokyoutkastet, som (art. 19) föreskriver att kommersiell befordran i statlig eller eljest allmän drift skall följa konventionens regler.

Passagerar- och resgodskonventionerna gör ej någon skillnad mellan onerösa och benefi- ka befordringsavtal. Detsamma gäller Tokyo- utkastet. Nägot villkor att vederlag skall utgå uppställs alltså inte.6 Emellertid ligger det nära till hands att uppfatta konventionsbe— stämmelserna så att vad med dem åsyftas är befordran som kan sägas vara av kommersiell natur. För detta talar såväl att för bestäm- inelsernas tillämpning förutsätts att ett be- fordringsavtal föreligger som att konven- tionsreglerna gäller internationell befordran med seagoing vessels. Sjölagskommittéerna har därför funnit den begränsningen av de föreslagna lagbestämmelsernas tillämplighet befogad. att för detta skall krävas att beford- ringen sker mot vederlag eller yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte. Utanför tillämplig- heten skulle alltså falla exempelvis fall då passagerare gratis medföljer ett fiskefartyg eller en nöjesbåt. En liknande begränsning uppställes i luftfartslagen (1957297) i fråga om tillämpningsområdet för bestämmelserna om befordran med luftfartyg; bestämmelser- na gäller nämligen enligt 9 kap. 1 % beford- ran som utföres mot vederlag eller av lufttra— fikföretag verkställs vederlagsfritt.

4.1.5 Resgodset (171 & tredje stycket)

Gällande regler om passagerares rcsgods innehåller ingen definition av vad som för- stas med sådant gods. Men SjöL skiljer på det rcsgods som lämnas i bortfraktarens vård och annat rcsgods; de båda resgodsslagen beteck- nas ofta. ehuru utan särskilt stöd ilagens terminologi. som inskrivet resgods resp. handresgods.

Tokyoutkastet avser med resgods (art. 1 punkterna 5—6) varje föremål fordon in- begripna men levande djur undantagna — som bortfraktaren transporterar enligt ett befordringsavtal. Därav utgör sådant gods handresgods som passageraren har i sitt för- var: på sig. i sin hytt. sitt fordon eller

annorstädes. Resgods i fordon skall dock ej behandlas som handresgods när det gäller ansvarsbegränsning utan därvidlag falla under den särskilda begränsningsregeln för fordon. Detta formuleras i utkastet sålunda

”5. ”luggage” means any article or vehicle with the exception oflive animals carried by the carrier under a contract ofcarriage;”

"5. 'bagage' signifie tous objets ou véhi- cules, å l'exception d”animaux vivants, trans- porte's par le transporteur en vertu d'un contrat de transport;"

”6. ”cabin luggage” means luggage which the passenger has with him, or in his cabin, or which is in his custody. Except for the application of Article 8. paragraph l, cabin luggage includes the luggage which the passenger has in or on his vehiclef”

"6. *bagage de cabine' signifie les bagages que le passager porte avec lui, ou qu'il a dans sa cabine ou sous sa garde. Sauf pour l'appli- eation de l"article 8, paragraphe 2. les baga- ges de cabine compreiinent les bagages que le passager a dans ou sur son véhiculez"

Tokyoutkastet innehåller en definition av befordringsavtal (art. 1 punkt 2) som inne- bär. att som sådant betraktas varje avtal av bortfraktaren. ingånget av honom personli- gen eller av någon på hans vägnar, för be- fordran av passagerare eller passagerare och resgods. Undantag görs emellertid för bl. a. certeparti eller avtal "under a bill oflading”.

De nordiska sjölagskommittéerna har enats om att ta upp en legaldefinition av handresgods och annat resgods i förslaget (171 % tredje stycket) och att definitionen skall nära ansluta till konventionsutkastets text. Undantaget för levande djur upptas emellertid ej i denna definition. Enligt kom- mittéernas uppfattning bör nämligen bestäm- melserna om resgods kunna i princip tilläm- pas på djur. Spörsmålet om konventionstro- heten på den punkten löses i stället så att i stället för undantag i resgodsdefinitionen

'5 Jfr bl. a. CMI 1955 s. 266 och 291. Ang. SjöLjfr ovan under 4.1.3.

görs undantag för levande djur i den regel i avsnittet om bortfraktarens ansvar för passa- gerare och resgods som förbjuder bortfrakta- ren att förbehålla sig frihet från eller in- skränkning i den ansvarighet konventions- reglerna ålägger honom. Det kommer alltså enligt kommittéförslaget att bli möjligt att vägra åta sig ansvar för levande djur; men i den mån så inte sker kommer kapitlets regler om resgods att tillämpas fullt ut.

I stället för den tämligen självklara defini- tion av befordringsavtalet som konventions- utkastet anger i sin huvudregel därom har de nordiska kommittéerna vidare enats om att göra särskilt undantag för certeparti och konossement. Detta undantag har sin prak- tiska funktion att fylla just i fråga om resgods och det knyts därför enligt kommit- téförslaget till definitionen därav.

4.1.6 Undantag förjärnvägsbefordran (1 73 &)

Befordran av passagerare och rcsgods kan utgöra järnvägstransport trots att den äger rum till sjöss, om den nämligen utförs med tågfärja. I så fall kan den vara underkastad bestämmelserna i 1961 års internationella konvention angående befordran på järnväg av resande och rcsgods7 eller annat sådant internationellt fördrag. Därför undantas järn- vägsbefordran uttryckligen från den blivande konventionens tillämpningsområde. Det sker genom att definitionen av befordringsavtal utesluter avtal om sådan befordran. Efter- som kommittéförslaget ej innehåller någon särskild definition av befordringsavtalet, tas detta undantag upp som en särskild regel bland de inledande bestämmelserna (173 å).

4.2 Om befordringen 4.2.1 Allmänt

Under rubriken ”Om befordringen” för kommittéförslaget samman de bestämmelser i passageraravsnittet av nuvarande 5 kap. SjöL som inte handlar om bortfraktarens ansvarighet för person-, sak— och dröjsmåls- skador. Därvid underkastas bestämmelserna viss modernisering. Som en följd av att passa-

gerarbestämmelserna enligt förslaget står i eget kapitel tas bestämmelser, som i det nuva- rande passageraravsnittet innefattar hänvis— ning till reglerna om godsbefordran, upp i självständig form. Till dessa bestämmelser fo- gar kommitte'förslaget, i enlighet med Tokyo- utkastet, särskilda regler om bortfraktarens ansvar för fartygets behöriga skick samt passa— gerarens och resgodsets säkerhet. Dessutom ges här uttryck för hans skyldighet att genom- föra befordringen till bestämmelseorten, det 5. k. fortskaffningsansvaret.

4.2.2 Fartygets behöriga skick m. m. ( 1765 första och andra styckena)

Grundläggande bestämmelser om fartygs be- höriga skick finns i 5 a % SjöL. De har närmast offentligrättslig karaktär och vänder sig till redaren och andra som i redarens ställe befattar sig med fartyget?! Vad som åligger redaren i hans egenskap av bortfrak- tare, dvs. hans rent frakträttsliga skyldighe- ter, regleras gemensamt för gods- och person- befordran i 725 SjöL. Där föreskrivs, att bortfraktaren skall hålla fartyget sjövärdigt (i teknisk mening), tillräckligt bemannat, provianterat och utrustat (resvärdigt) och i övrigt i behörigt skick, varunder således ryms t. ex. krav att fartyget skall vara lämpat och iordningställt för den befordran som avses (vid godsbefordran kallat Iastvärdigt). Med en från engelskt språkbruk hämtad förenk- ling sammanfattas dessa skyldigheter ofta under beteckningen sjövärdighet, ehuru den- na enligt svensk juridisk terminologi rätte- ligen endast täcker den tekniska sjövärdig- heten eller sjövärdigheten i inskränkt me— ning. Dessa skyldigheter omfattar i princip hela befordringen; vid godsbefordran, som är underkastad lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement, är de istort sett begränsade till tiden före och vid resans början.

Bortfraktaren svarar också i övrigt för

7 Jfr art. 1 5 1 och 2 & 1, SÖ 19633 samt SFS 19642870. ”fr 331 åSjöL.

1 l l .” |

passagerarens säkerhet under befordringen och för att dennes bästa dvs. hans behov av plats eller förläggning ombord, förplägnad och annat -- blir tillgodosett i sedvanlig omfattning. Det regleras genom 171 % SjöL. [ fråga om rcsgods som lämnas i bortfrakta- rens vard gäller bl. a., enligt 91 och 172 åå SjöL. att det inte får lastas på däck utan stöd i avtal eller sedvänja. Med däck torde då förstås varje däck, oavsett hur det betecknas, som är öppet för vind och sjö.

Tokyoutkastets regler om bortfraktarens skyldigheter med avseende på fartygets be— höriga skick ansluter -- som framgått av föregående avsnitt » väl till den principiella standpunkt SjöL har. Bortfraktaren skall så- ledes iaktta tillbörlig omsorg för att sätta fartyget i behörigt skick så att det är sjövär- digt. behörigen bemannat. provianterat och utrustat samt vidmakthålla detta skick under befordringen. Han skall vidare i alla andra avseenden. med samma omsorg, svara för säker befordran av passageraren och hans resgods. Hans ansvar är alltså inte strikt men i viss utsträckning skall culpa presumeras på bortfraktarens sida; kommittén återkommer till detta i avsnittet om bortfraktarens an- svarighet(4.3).

Kommittéförslaget (176 & första och andra styckena) innehaller bestämmelser som i sak helt stämmer överens med Tokyo- utkastet. Dessa kompletteras av bestämmel- ser om att bortfraktaren svarar för att passa- gerarens bästa tillgodoses och för att omhän- dertaget rcsgods ej utan vidare förs på däck, allt i väsentlig överensstämmelse med nuva- rande ordning. Nordisk enighet har nåtts i denna del.

4.2.3 Fortskaffningsplikt (1765 tredje stycket och 185 &)

SjöL innehaller f.n. ingen allmän regel om fortskaffningsplikt vid passagerarbefordran men sadan plikt förutsätts likväl i 177 &. där bortfraktaren åläggs svara för vidarebeford- ran av passageraren och hans resgods till bestämmelseorten med annan lämplig lägen- het. om fartyget uppehälls sa att passagera—

ren finnes inte kunna avvakta dess fortsatta, resa eller om fartyget gär förlorat eller kon- demneras. Plikten är uttryckligen begränsad till sådan vidarebefordran som kan ske utan oskälig kostnad. I fråga om dess närmare innehall torde utrymme finnas för analogisk tillämpning av reglerna i 985 SjöL, som gäller vid godsbefordran och som innebär att resa skall företas med tillbörlig skyndsamhet utan uppehåll eller avvikelse av annan anled— ning än för räddning av människoliv eller för bärgning eller annat ändamål som kan anses skäligt. Fortskaffningsplikten sanktioneras av uttrycklig bestämmelse i 177 5 om häv- ningsrätt. I den mån det följer av allmänna regler kan passageraren självfallet ha rätt till skadestånd.

Kommittén har funnit. att fortskaffnings— plikten bör komma till klart uttryck i lag- texten. Förslaget (176 & tredje stycket) inne- håller därför uttryckliga föreskrifter som ålägger bortfraktaren att sörja för passagera- rens och resgodsets befordran till bestämmel- seorten och för att befordringen utförs med tillbörlig skyndsamhet utan uppehåll för an— nat än räddning av liv eller bärgning eller av annan skälig anledning. Plikten preciseras för fall av uppehåll eller fartygets förlisning m. m. i anslutning till gällande rätt såsom en skyldighet för bortfraktaren att sörja för vidarebefordran till bestämmelseorten på annat lämpligt sätt och att svara för kostna- den för denna befordran (185 5). l kryss- ningsfart kunde fortskaffningsplikten antas innebära skyldighet till vidarebefordran till bestämmelseorten med fartyg längs utfäst eller planlagd resväg. Sa strängt bör den emellertid inte tillämpas utan vidare. Det får bedömas efter omständigheterna om det är nog att passageraren befordras direkt till den ort där kryssningen skolat sluta eller om dessutom skäligen kan ställas krav på viss resväg (och likvärdigt transportmedel).

Nordisk enighet har uppnåtts i sak.

4.2.4 Substitution (177 och 178 åå)

Enligt 73 & SjöL - som gäller även passage- rarbefordran _. fär bortfraktaren inte full-

göra befordringsavtalet med annat fartyg än det som kan ha bestämts i avtalet. Enligt 1695 SjöL får passageraren ej överlåta sin rätt enligt befordringsavtalet, sedan han an- trätt resan, och om avtalet utpekar honom som passagerare får han inte heller dessför— innan sätta annan i sitt ställe.

Vid övervägande av dessa frågor har kom- mittén funnit, att ett lagfäst förbud mot substitution av fartyg alltjämt är motiverat. Även om det ofta i modern passagerartrafik är den resande mer eller mindre likgiltigt vilket fartyg han färdas med. är omständig- heterna stundom sådana att fartyget som sådant träder i förgrunden för passagerarens intresse; det gäller inte minst i kryssnings- fart. Förutsättningen för detta är emellertid att befordringsavtalet gäller ett bestämt far- tyg. Det är fallet saväl om avtalet utpekar ett visst fartyg som om ett visst fartyg i överens- stämmelse med avtalet anmälts för att utföra befordringen. Nordisk enighet föreligger om att i det nya passagerarkapitlet bör tas tipp ett uttryckligt förbud av sådan innebörd.

Pa passagerarens sida tjänar substitutions- förbudet främst syftet att förebygga att ra- battering av biljettpriserna berövas sin me- ning genom substitution t. ex. vid utnyttjan— de av säsongbiljett. Behovet av ett lagfäst sådant substitutionsförbud kan ifrågasättas. De övriga nordiska kommittéerna har dock inte varit beredda att frångå gällande förbud. Därför bevarar kommittéförslaget substitu— tionsförbudet för passageraren i sak oföränd- rat. Bestämmelsen förblir dock såsom för närvarande dispositiv.

4.2.5 Ordning och säkerhet ombord (179 &)

Passageraren är enligt 170 & SjöL skyldig att rätta sig efter föreskrifter om ordning och skick ombord. Liksom sjöman far han i skälig omfattning föra med sig förnödenhe- ter för personligt bruk i den man de ej äventyrar fartygets eller lastens säkerhet eller vållar oordning ombord; handelsvaror får han medföra endast med tillstånd av befäl- havaren. Detta följer av hänvisning i 1705 SjöL till 54 % Sij. När det gäller befälhava-

rens möjlighet att med tvangsmedel upprätt- hålla ordning och säkerhet ombord 605 Sij ger honom en sådan rätt _ saknas motsvarande hänvisning. Om innehållet i och gränserna för den makt som befälhavaren likväl maste antas äga i detta avseende råder oklarhet.9 Däremot finns hänvisning till reg- lerna i 61 5 Sij om befälhavarens skyldig— het i vissa fall att hälla förhör med den som. medan fartyget var utom svensk hamn, be- gått brott varpå kan följa fängelse i ett är eller mer och hans befogenhet att halla vederbörande i fängsligt förvar ombord intill dess denne kan överlämnas till svensk konsul eller polismyndighet i Sverige.

Kommittén har vid övervägande av nuva- rande ordning i dessa delar funnit att hänvis- ningen till sjömans rätt att föra med sig förnödenheter kan utga och ersättas med vad kommittén föreslar beträffande resgods ( I 80 och 181 53). Gällande regler bör däremot kompletteras med hänvisning till 60 få Sij så att klarhet skall vinnas om vilka maktme- del som under alla förhallanden maste kunna brukas för att upprätthålla ordning och säkerhet ombord, vare sig denna hotas av sjömän eller passagerare. Kommittén vill i detta sammanhang peka pa att ställningen som passagerare i sen tid visat sig kunna missbrukas till att äventyra fartygs säkerhet i politiska och liknande syften; det gäller visserligen främst luftfartyg men tendensen kan tänkas komma att drabba även sjöfarten (jfr. förslaget 187 å). Bade 60 och 61 åå Sij har i ett nyligen framlagt betänkande föreslagits skola i huvudsak bibehallas inom ramen för en ny sjömanslag.l 0 Nordisk enig- het föreligger i dessa delar.

9 Jfr. luftfartslagen (19571297) 5 kap. 4 & (lydel- se enl. SI—"S l967:7l) samt NJA II 1957 s. 66 ff och NJA II 1967 s. 32 ff. Jfr. även 24:1 och 4 brottsbalken.

IOl betänkandet (SOU 197116) motsvaras 60 och 61 åå Sij av lagförslagets 46 och 47 åå. Förslaget 23 5 första stycket upptar bestämmelse om undersökning genom skeppsnämnd. Järnväl till den bestämmelsen förutsätts enl. betänkandet (s. 23) att SjöL skall hänvisa.

4.2.6 Resgodset (180—183 åå)

Sasom angivits under 4.2.5 har passageraren en rätt att föra med sig förnödenheter för personligt bruk som svarar mot den som en sjöman har enligt 54 å Sij.

[ fraga om rcsgods som lämnats i bortfrak— tarens vard har, till följd av hänvisning i 172 å SjöL, reglerna i bl. a. 92 och 93 åå om godsbefordran motsvarande tillämpning på befordran av resgods. Det betyder, att res- gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet om möjligt skall vara märkt som sådant, när det överlämnas till bortfraktaren, och att passageraren är skyl- dig att lämna de upplysningar som behövs för att förebygga skada. Det betyder vidare, att om resgodset eljest är av sådan beskaffen- het att dess befordran kan medföra äventyr för människor, fartyg eller last. passageraren skall lämna upplysning därom i den mån detär honom bekant; det äventyr som avses här är inte risken att godset vållar skada på fartyget utan att dess befordran utsätter fartyg, liv och egendom för risk av annat slag, t. ex. upp- bringning emedan godset utgör krigskontra- band. Fordrar resgodset särskild vård, skall det uppges. Pengar, värdepapper och dyrbar- heter skall deklareras som sådana.

Bortfraktaren är. enligt 119 å som på grund av hänvisningar i 172 och 173 åå gäller allt resgods. berättigad att utan ersätt- ningsskyldighet lossa. oskadliggöra eller för- störa farligt gods som lastats utan att han kände till dess beskaffenhet. Med gods vars befordran eljest kan vara äventyrlig kan han förfara på samma sätt. om passageraren trots kännedom om förhållandet underlåtit att informera honom därom.

Passageraren är enligt 174 å SjöLjämförd med 97 å ersättningsskyldig, ifall överlämnat rcsgods orsakat skada för bortfraktaren eller annan; utom i fråga om farligt gods förutsätts dock fel eller försummelse på passagerarens sida för att han skall bli ansvarig.

Bortfraktaren har enligt 175 å SjöL, vars bestämmelser är dispositiva. rätt att till säkerhet för betalning av befordringen och kost under densamma hålla kvar överlämnat

resgods och dessutom i viss ordning realisera sin retentionsrätt däri, om betalning uteblir.

Kommittén har till en början funnit det vara mer ändamålsenligt att i moderniserade regler om befordran av passagerare och res— gods genom särskild regel slå fast passagera- rens rätt att föra med sig rcsgods än att ställa denna rätt i relation till sjömans rätt att medföra förnödenheter ombord. Bestämmel— se föreslås därför att passageraren skall vara berättigad att föra med sig rcsgods i den omfattning som är skälig (l80å första stycket); hänsyn får därvid tas bl.a. till resans art och längd. passagerarens behov och tillgängliga utrymmen.

Distinktionen mellan farligt och eljest äventyrligt gods är i första hand avsedd för kommersiell lastbefordran och är enligt kom- mitténs menng knappast väl ägnad att ligga till grund för självständiga regler om beford- ran av rcsgods. Kommitte'förslaget utgår fran att det är tillräckligt att särskilt upp- märksamma sadant resgods vars befordran till följd av godsets beskaffenhet kan med- föra fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods. Känner passageraren till att han har sådant resgods med sig. förelås att han. även beträffande handresgods, skall vara skyldig att informera bortfraktaren innan befordringen av godset börjar (l80å andra stycket). En motsvarande upplysningsplikt skall enligt förslaget åligga honom rörande resgods som fordrar bortfraktarens särskilda vard; någon upplysning om den särskilda vard som handresgods kan kräva är naturligt- vis inte påkallad, eftersom det utmärkande för handresgods just är att det befinner sigi passagerarens värd. ej i bortfraktarens.

Dessa passagerarens rättigheter och skyl- digheter med avseende på resgodset har kom— mittén funnit naturligt att komplettera med uttrycklig regel om att bortfraktaren kan vägra passageraren att medföra sådant res- gods som kan välla fara eller väsentlig olägen- het för fartyg. liv eller gods. Skulle han inte bli informerad i tid om resgodsets beskaffen— het, far han enligt kommittéförslaget liksom enligt gällande rätt föra godset iland eller oskadliggöra eller förstöra det utan att bli

ersättningsskyldig för den skada som vållas därav. Det kan tänkas att resgods som förts ombord med bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet därefter visar sig vara så farligt eller välla sådan olägenhet att det inte skulle vara försvarligt att behålla det om- bord. En ren felbedömning av riskmomentet kan också ha förelupit. Även i sådana fall måste bortfraktaren ha rätt -- liksom han torde ha skyldighet — att föra godset iland eller oskadliggöra eller förstöra det (181 å). Kommittén föreslår en särskild regel om bortfraktarens rätt i detta hänseende.

Passageraren skall enligt kommittéförsla— get (182 å) alltjämt vara skadeståndsskyldig gentemot bortfraktaren. om resgodset vållar skada för denne. Regeln bör gälla också handresgods. Kommittén har emellertid inte funnit skäl att bevara samma strikta ansvarig- het för passageraren som den avlastaren har enligt 97å andra stycket SjöL. Ej heller föreslås skadeståndsregeln gälla till förmån för annan än bortfraktaren. Skadeståndsskyl- dighet gentemot annan bör enligt kommit- téns mening prövas enligt de regler som gäller skadestånd i utomobligatoriska förhål- landen.

Bortfraktarens retentionsrätt i resgods som lämnats i hans vård bevaras enligt försla- get och kompletteras så att den gäller till säkerhet för betalning av såväl befordrings- avgift som kost och annan tjänst under resan (183 å), t.ex. för telegram eller förtäring utom ramen för kosthållet]l Reglerna blir tvingande på det sättet att de ej får åsido- sättas till passagerarens nackdel (172 å). Bortfraktaren skall t. ex. inte kunna förbe- hälla sig en mer vittgående retentionsrätt i passagerarens resgods än lagen föreskriver.

Nordisk enighet föreligger i dessa delar.

4.2.7 Befordringsavtalets upphörande (184, 185 och 187 åå)

Enligt l76å andra stycket SjöL upphör befordringsavtalet titan vidare att gälla, ifall fartyget gär förlorat eller kondemneras före resans början. Passageraren 176 å första har enligt

stycket SjöL hävningsrått. om fartygets av- gång från embarkeringsorten fördröjs väsent- ligt. Samma rätt har han enligt 177 å andra stycket för den händelse bortfraktaren asido- sätter sin fortskaffningsplikt i samband med uppehåll eller avbrott i resan (jfr 177 å första stycket).

Enligt 181 å SjöL skall bortfraktaren och passageraren ha ömsesidig hävningsrätt mot- svarande den som gäller vid godsbefordran enligt 135 å första stycket. 1 det lagrummet föreskrivs ömsesidig hävningsrätt för fraktav- talets parter, om det efter avtalets ingående visar sig att fartyget eller lasten skulle. ge- nom uppbringning eller eljest. utsättas för skada till följd av krig. blockad. uppror, oroligheter eller sjöröveri eller att sadan fara ökat väsentligt. Detta gäller vare sig resan inletts eller ej.

Kommittén anser att gällande regler om befordringsavtalets upphörande i stort sett är ändamålsenliga. Avtalet bör dock ej utan vidare upphöra om fartyget före resans bör- jan går förlorat eller kondemneras. Det synes tillräckligt att den avtalade befordringsplik— ten upphör. Emellertid bör enligt kommit- téns uppfattning här förutsättas att avtalet gäller just det förlorade eller kondemnerade fartyget (jfr ovan under 4.2.4). Är sa ej fallet, bör bortfraktaren i stället sätta in ett annat fartyg; han har rätt till sådan substitu- tion enligt vad kommittén förslagit under 4.2.4. Passagerarens hävningsrätt för det fall att fartygets avgång fran embarkeringsorten blir väsentligt fördröjd eller fortskaffnings— plikten ej infrias bör enligt kommitténs mening slås fast genom tvingande regler så att de ej kan sättas at sidan genom förbehåll på bortfraktarens sida. Kommittéförslaget tar upp gällande bestämmelser med dessa jämkningar (184 och 185 åå).

Vad den ömsesidiga hävningsrätten angar underkastar kommittéförslaget (187 å) den en självständig reglering i väsentlig överens- stämmelse med l35å första stycket SjöL. Den jämkningen föreslas emellertid att an-

" Jfr. lagen (19701980) om retentionsrätt för fordran lios hotellgäst (prop. 1970zl42 s. 157).

knytningen till fara för sjöröveri skall utvid- gas till att omfatta även annat väpnat våld. Begreppet sjöröveri är inte definierat i svensk rätt, och så som det bestämts i internationellt sammanhang genom 1958 års internatio- nella konvention om det fria havet' 1 _ syns det ej utan vidare täcka allt sådant våld som rimligen bör beaktas, t. ex. våldshandling för att bemäktiga sig fartyg förövad av folk ombord på samma fartyg kanske i politiskt syfte och således inte för ”private ends". Det bör uppmärksammas, att hävningsrätt för passagerare, som antrått resan, ej utesluter att han ändock får betala del av befordrings— avgiften;jfr. under 4.2.9 nedan.

Nordisk enighet har uppnåtts om förslaget i denna del.

4.2.8 Passagerarens tillbakaträdande (186 &)

Om passageraren ej anträder den avtalade resan eller avbryter den sedan den inletts, har bortfraktaren enligt 1805 SjöL rätt till ersättning för den skada han lider till följd därav. Sådan rätt har han dock ej, om orsa- ken är att passageraren avlidit, insjuknat eller fått annat laga förfall och meddelande där- om givits utan oskäligt uppehåll. Om skade- stånd skall utgå, gäller enligt samma lagrum, att hänsyn skall tas till om bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att medföra annan passagerare i stället. Bestämmelserna är dispositiva.

Behovet av bestämmelser av detta slag i modern lagstiftning om passagerarbefordran kan ifrågasättas. Kommittén föreslår emeller- tid, i överensstämmelse med vad man enats om vid de nordiska kommittéöverläggningar— na, att reglerna bibehålls utan större ändring. För enkelhets skull föreslås bl.a. den jämk- ningen, att nuvarande skadeståndsskyldighet preciseras såsom en skyldighet att utge det avtalade vederlaget, befordringsavgiften, jämkad för det fall att bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att begränsa sin skada genom att ta med annan passagerare eller på annat sätt. För att bestämmelsen skall bli meningsfull bör den vara tvingande. Nordisk enighet har uppnåtts om att föreslå

Befordringsavgiften för det fall att passa— geraren avbrutit resan utan att det kan läggas honom till last skall behandlas under 4.2.9.

4.2.9 Befordringsavgift för ofullbordad resa (188 &)

Passageraren kan avbryta sin resa utan att detta kan läggas honom till last såsom till- bakaträdande. Han kan också avbryta den i samband med att han häver befordringsav- talet, antingen emedan bortfraktaren ej iakt- tar sin skyldighet att vidarebefordra honom med anledning av att fartyget uppehålls eller förlorats eller kondemnerats eller också emedan sådan fara inträtt eller ökat som grundar ömsesidig hävningsrätt för parterna. [ dessa fall gäller enligt 1829” SjöL, att bortfraktaren har rätt till del av befordrings- avgiften, bestämd enligt grunder som före- skrivs i fråga om avstandsfrakt vid godsbefor- dran; jfr. 129 & SjöL. Har bortfraktaren upp- burit förskottsbetalning _ och det torde vara det normala skall han återbära överskot- tet. Bestämmelserna är dispositiva.

Behovet av dessa regler i modern passage- rarlagstiftning kan ifrågasättas. Inom de nor- diska kommittéerna har emellertid den över- vägande meningen varit att reglerna bör behållas. Man har därvid enats om att bestämmelserna bör göras tvingande till

12 Jfr. art. 15 som i engelsk version har denna lydelse: Piracy consists of any of the following acts: (1)Any illegal act of violence. dctcntion or any act of deprcdation committed for pri- vate ends by the crew or the passengers ofa private ship or a private aircraft, and directed;

(a) On the high seas, against another ship or aircraft, or against persons or property on board such ship or aircraft; (b) Against aship, aircraft, pcrsonsor proper— ty in a place outside thejurisdiction ofany State;

(2)Any act of voluntary participation in the operation ot a ship or of an aircralt Wllll knowledge of facts making it a pirate ship or aircraft; (3) Any act of inciting or of intcntionally facilitating an act described in sub—para- graph 2 of this article.

passagerarens förmån. De tas upp i förslaget utan annan väsentlig ändring i sak.

4.3 Om barthktarens ansvar för passagera- re och rcsgods

4.3.1 Allmänt

Under rubriken ”Om bortfraktarens ansvar för passagerare och rcsgods" för kommitté- förslaget samman flertalet av de regler i Tokyoutkastet som, enligt vad de nordiska kommittéerna enats om, bör införlivas med SjöL. Dessutom tar förslaget här upp ytter- ligare bestämmelser som systematiskt sett hör hemma i detta avsnitt. Detta är inte disponerat så som Tokyoutkastet men de enskilda bestämmelsernas redigering ansluter sig nära till de konventionsregler som ligger till grund för dem.

I detta sammanhang vill kommittén erinra om att den 19 mars 1971 till lagrådet remit- terats förslag till skadeståndslag som innehål- ler bestämmelser av intresse för frågan om bortfraktarens och i förekommande fall hans folks -- skyldighet att utge skadestånd till passageraren. Med bestämmelserna bör jämföras 8 och 67 åå SjöL samt 50 % Sij. Lagförslaget innehaller bestämmelser om principalansvar, som går ut på att den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren väl- lar genom fel eller försummelse i tjänsten. Under vissa förutsättningar kan skadestand för arbetsgivaren jämkas (3 kap. 6 å). Vidare ges en regel om arbetstagares skadeståndsan- svar. Enligt denna är arbetstagare ansvarig för skada som han vallar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till vissa angivna omständigheter (4 kap. 1 5). Slutligen finns i lagförslaget bestämmelser om vad som skall inräknas i skadestånd till den som tillfogats personskada och den som har rätt till underhåll av dödad person (5 kap. 3 och 4.55). vilka ersätter allmänna regler härom i 6 kap. strafflagen.' 3

Av bestämmelserna i förslaget till skade- ståndslag far atskilliga ingen betydelse för de

skadeståndsanspråk som avses med kommit— téns förslag, eftersom dessa i allmänhet är helt konventionsbetingade. Så är exempelvis fal- let med bestämmelsen om jämkning av ska— destånd för principal (jfr. nedan vid 192 ©). Bestämmelsen om arbetstagares skadestånds- ansvar är däremot avsedd att tillämpas i stället för de regler om jämkning av skade- stånd för befälhavare och lots samt sjömän som nu finns i 67% SjöL och 50% Sij. Detta får betydelse även för regresstalan som kan föras av redare enligt 8 % andra stycket SjöL.

4.3.2 Ansvaret för person- och resgodsska- dor (189 och 190 åå;jfr. 193 5)

Enligt 1714173 && SjöL svarar bortfrakta- ren för sadana skador på passagerarens per- son och resgods som vållats genom fel eller försummelse pa bortfraktarens sida. 1 fråga om resgods som lämnats i hans vård kan emellertid bortfraktaren, på samma sätt som vid befordran av last (jfr. 1229”; andra stycket SjöL). förbehalla sig frihet från an- svarighet för skada som vallats genom fel eller försummelse av hans folk vid navige- ringen eller handhavandet av fartyget (s.k. nautiskt fel). Och i fråga om handresgods gäller sådan frihet fran ansvar utan särskilt förbehall. Pengar och värdepapper räknas över huvud taget inte som ersättningsgillt gods enligt dessa regler.

Det är passagerarens sak att - såsom enligt allmänna regler visa att personskada och skada på handresgods vallats genom fel eller försummelse på bortfraktarens sida. I fråga om skada på annat rcsgods än handresgods är däremot bortfraktarens ansvar ett presum- tionsansvar av samma slag som det han har för last. dvs. det åligger honom att till sitt fredande fran ansvarighet styrka att fel eller försummelse inte föreligger på hans sida.

Ersättning för personskada beräknas efter de grunder som anges i det alltjämt gällande 6 kap. strafflagen. Resgods är underkastat

'3 Jfr. SvJT 1971 s. 371 ff.

samma regler angående värderingen av upp— kommen skada som vanlig last. Med tillämp- ning av 120å SjöL betyder detta att man utgår från det värde godset skulle haft om det avlämnats i rätt tid, på rätt plats och i oskadat skick.

Det pa Tokyoutkastet grundade kommit- téförslaget innebär att bortfraktaren alltjämt skall svara för skada på person eller resgods som vållats genom fel eller försummelse pa hans sida. Ansvarsfrihet för nautiskt fel skall gälla i fråga om skada på passagerarens for- don.14 Det nautiska felet bryter även ige- nom bortfraktarens ansvar för fartygets be- höriga skick, dock ej enligt vad som framgår av anknytningen till befordringen ("during the carriage"/”durant le transport”) för tiden före resans början. Att det nautiska felet _ knappast höjt över diskussion ens vid vanlig godsbefordran — sålunda beretts ut- rymme bland internationellt antagna. moder- na regler om befordran av resgods har sin grund i att det står bortfraktaren fritt att befordra fordon enligt konossement och där- igenom undandra sig eventuellt strängare an- svar än som gäller vid godsbefordran och att det inte bör skapas olikheter i ansvarsvill- koren om godset befordras såsom vanlig last eller som resgods. [ tillämpningen får alltså beaktas doktrin och rättspraxis rörande nau- tiskt fel i samband med befordran av last enligt konossement.' 5

Ett annat undantag från det principiella resgodsansvaret föreskrivs konventionsenligt i fråga om pengar, värdepapper, konstföre- mål och andra dyrbarheter. Vare sig sådant medförs som handresgods eller befordras som annat resgods skall bortfraktaren kunna hållas ansvarig endast med stöd av uttryck— ligt och skriftligt åtagande. t. ex. i samband med att godset deponeras i hans förvar. Passageraren far alltså räkna med att han själv står risken för sådant gods och att han, om han exempelvis blir frånstulen pengar ombord. endast kan hålla sig till gärnings- mannen. Risken är emellertid försäkringsbar.

Som en följd av Tokyoutkastets definition av resgodsskada likställer kommittéförslaget därmed skada på grund av att resgods inte

lämnats ut till passageraren inom rimlig tid sedan det fartyg varmed godset befordrats eller skulle ha befordrats anlänt till bestäm— melseorten. Att resgodset alls inte förts med vid befordringen eller sänts med fel fartyg räknas alltså som vanlig resgodsskada, inte som dröjsmålsskada. Tokyoutkastet täcker f. ö. inte, lika litet som passagerar- och res- godskonventionerna, dröjsmålsskada i allmän- het; kommittén återkommer till detta i avsnitt 4.3.3 nedan.

Enligt kommittéförslaget förblir det i princip så att beträffande personskada och skada på handresgods passageraren skall styr- ka, ej endast att skadan beror av händelse under befordringen och har den omfattning han påstår utan i princip också att fel eller försummelse på bortfraktarens sida vållat skadan; bevisbördan förblir omvänd vid ska— da på annat resgods än handresgods. På en punkt medför förslaget dock ändring. Om personskada eller skada pa handresgods beror av händelse som inträffat vid eller i samband med förlisning. sammanstötning. strandning. explosion eller brand, skall det nämligen alig— ga bortfraktaren att exculpera sig. Denna änd- ring överensstämmer i själva verket ganska väl med grunderna för nuvarande ordning. Ty i samband med 1936 års sjölagsändringarpäpe- kades' 6 att undantag från passagerarens be— visbörda kunde försvaras just för fall av egent- liga sjöolyckor men att å andra sidan de of- fentliga sjöutredningar som då företas inte gjorde passagerarens bevisbörda alltför be- tungande.

För det fall att bortfraktaren vill åtnjuta ansvarsfrihet på grund av nautiskt fel skall det ankomma på honom att visa att fordons— skadan beror på sådant fel.

Till skillnad från nuvarande ordning före- skriver kommittéförslaget, lika litet som Tokyoutkastet, intet om grunderna för

14 Jfr. art. 511 Tokyoutkastet och 4:2 resgods- konventionen. Ang. fraga om skada på bilar under transport mcd vägfärju, se NJA 1961 s. 686;jfr. SvJT 1967 s. 594. '5 Jfr. 122 & andra stycket SjöL och 4 & 2 mom. första stycket konossementslacen. '6 Jfr. NJA 11 1936 s. 551 f.

skadevärdering. Allmänna grundsatser får alltså tillämpas. Det är ej åsyftat att det skall leda till väsentliga ändringar i förhållande till vad som nu gäller. De i 6 kap. strafflagen resp. föreliggande förslag till skadeståndslag upptagna grunderna i fråga om personskada torde utan vidare vara tillämpliga och i fråga om resgodsskada finns ett naturligt utrymme för tillämpning av grundsatserna rörande van- ligt gods; det gäller åtminstone skada på an- nat resgods än handresgods.

4.3.3 Ansvaret för dröjsmålsskada (191å; jfr. 193 %)

Enligt 1785 SjöL svarar bortfraktaren för skada som beror av dröjsmål på hans sida eller av fartygets kondemnation, under för— utsättning att han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försum- melse. Ansvaret är utformat som presum— tionsansvar. Det är helt dispositivt och sätts därför i stor utsträckning ur Spel genom ansvarsfriskrivning.

Som redan nämnts har varken Tokyo- utkastet eller passagerar— och resgodskonven- tionerna regler om dröjsmålsansvar. Endast dröjsmål med utlämning av resgods regleras och det sker genom att skada på grund av sådant dröjsmål behandlas som resgodsskada.

Frågan om dröjsmålsansvar har varit före- mål för ingående överläggningar mellan de nordiska kommittéerna. Ett dispositivt dröjs- malsansvar kan i och för sig betraktas som ett meningslöst inslag i det tvingande an- svarssystem som Tokyoutkastet innefattar. Passageraren saknar i verkligheten nästan all- tid möjlighet att påverka befordringsvillko- ren i sådana hänseenden och ett dispositivt ansvar skulle alltså i regel bli berövat reali- tetsinnehäll genom friskrivning. Ett tvingan— de ansvar skulle a andra sidan kunna med— föra betydande kommersiella nackdelar. om det inte förenades med väsentliga reservatio- ner. Utan sadana skulle det dessutom kunna fresta till försök att pressa restider även i strid med vad som bör krävas av hänsyn till säkerhe- ten till sjöss.

Den lösning som de nordiska kommittérna

till slut uppnått enighet om och som alltså utgör kommitténs förslag bär klar prägel av kompromiss. Den innebär. att bortfraktaren skall bära ett presumtionsansvar för dröjs- mål. att ansvaret skall vara tvingande men begränsat till befordringsavgiftens dubbla be- lopp samt att ansvarsfrihet skall gälla om dröjsmålet beror av nautiskt fel. Passageraren tillförsäkras alltså i princip ersättning för dröjsmålsskada men denna måste antas ofta bli relativt låg. Begränsningen till dubbla befordringsavgiften är ej okänd i transport- rätten. Motsvarighet finns enligt järnvägstra- fikstadgan (1966202).17 Undantaget för nautiskt fel, som i praktiken inte så sällan kan förmodas beröva passageraren även hans låga skadestånd, kan försvaras med att ansva- ret därigenom sätts in där det kan har verkan som sanktion mot dröjsmål, dvs. före- trädesvis i fråga om kommersiella fel som slarv vid bokning och liknande men knappast i fråga om nautiska fel. Undantaget har f. ö. bedömts som kommersiellt särskilt behövligt med hänsyn till behovet av försäkringsmässig täckning för risken.

Det har också övervägts om från dröjs- målsansvaret bör undantas befordran i kryss— ningsfart med hänsyn till sådan befordrans speciella natur. Emellertid måste självfallet be- fordringsändamålet beaktas vid bedömning av den grundläggande frågan om skada uppstått. Och det rena kryssningssyftet kan alltså i vissa fall tjäna som ett av sig självt verkande undantag för sådan fart. [ den man åter be- fordringssyftet har sådana inslag att det blir befogat att. liksom vid reguljär befordran från en hamn till en annan. räkna med att dröjsmål vallar skada. är det rimligt att ska- dan också blir ersättningsgill på samma sätt som annan sadan skada. Att dra en praktiskt tillämplig gräns mellan befordran i kryss- ningsfart och annan befordran torde f.ö. vara mycket vanskligt. Dröjsmalsansvaret blir följaktligen generellt enligt kommittéförsla- get. Dock måste undantag göras för dröjsmål med utlämning av resgods. eftersom skada på

17 Se 14, 25 och 26 åådfr. 57 o. följ. åå.

grund av sadant dröjsmål - så som utveck- lats i avsnitt 4.3.2 lagtekniskt skall be- handlas som resgodsskada.

4.3.4 Ansvarsbegränsning och självrisk (194, 195 och 198 åå)

Enligt 171 & tredje stycket SjöL kan bort- fraktaren. även i fart som är underkastad tvingande ansvarsreglering, begränsa sin an- svarighet för personskada till 20 000 kronor för varje passagerare. För handresgods gäller enligt 173å andra stycket SjöL — utan särskilt förbehåll en begränsning av ansva- ret till 1800 kronor för varje kolli. Vad annat resgods beträffar kan bortfraktaren enligt 172 & SjöL genom förbehåll begränsa sin ansvarighet till samma belopp för varje kolli. Härutöver kommer den s. k. globalbe- gränsningen enligt bestämmelserna i 10 kap. SjöL, som vilar på 1957 års internationella konvention om redaransvarets begränsning. Såväl Tokyoutkastet (art. 7-—9) som passa- gerar- och resgodskonventionerna begränsar bortfraktansvaret till bestämda belopp för olika skadefall, vilka belopp anges i s.k. Poincaréfranc. Denna enhet för ansvarsbe- gränsning är gängse i sjö— och lufträtt och förekommer sedan 1964 års sjölagsändringar i 10 kap. SjöL. En Poincaréfranc utgör (jfr. 254ä 2 mom. SjöL) en enhet innehållande sextiofem och ett halvt milligram guld av niohundra tusendelars finhet och motsvarar ungefär 35 öre i svenskt mynt.' Tokyoutkastet höjer det maximibelopp som passagerarkonventionen räknar med till 500000 Poincaréfrancs. De nordiska kom- mittérna har enats om att utgå från detta belopp för personskada men med reservation för den jämkning däri som kan företas i en slutlig konvention. Vid en lufträttslig diplo- matkonferens år 1971 har motsvarande be- gränsningsbelopp i 1929 års konvention rö- rande internationell luftbefordran (den s.k. Warszawakonventionen) höjts till 1 500000 Poincaréfrancs och man kan utgå från att lufträttens begränsningsbelopp kommer att fa viss betydelse vid en blivande diplomatisk sjörättskonferens. Först under departements-

behandlingen av kommitténs förslag torde slutlig ställning kunna tas i denna fråga.

Enligt kommittéförslaget skall bortfrak- taransvaret vara begränsat utan särskilt för- behåll. Högre (men ej lägre) gränser skall kunna avtalas och det skall endast kunna ske genom uttrycklig och skriftlig överenskom- melse. För en och samma händelse skall bortfraktaransvaret begränsas till 500000 francs (omkring 175 000 Skr) för varje passagerare för personskada. med nyss angi- ven reservation för ev. höjning av beloppet, till 10 000 francs (omkring 3 500 Skr) för skada på handresgods som inte förvaras i eller på medfört fordon, till 30 000 francs (omkring 10 500 Skr) för skada på ett for- don och handresgods som förvaras där, till 16 000 francs (omkring 5 600 Skr) för varje passagerare för skada på annat resgods samt i enlighet med vad som utvecklats under 4.3.3 -- till befordringsavgiftens dubbla be- lopp för en passagerares skada på grund av dröjsmål.

'5 Sveriges riksbank har i skrivelse den 25 mars 1971, liksom i tidigare lagstiftningsärende (jfr. NJA 11 1964 s. 298), meddelat att värdet av en Poincaré- franc motsvarar 0,14620 kr. i guld eller omräknat efter guldpris 0,34316 kr. På förfrågan om värdet i dagens läge på Poincaréfranc har riksbanken i skrivelse till kommitténs ordförande den 15 okto- ber 1971 framhållit att nämnda beräkning gjorts med utgångspunkt från USA:s pris på monetärt guld och från fastlagd paritetskurs på US-dollar kr. 5,17321 samt att riksbanken ansett sig kunna utga från att beräkning borde ske enligt prisnivån pä monetärt guld.

[ skrivelsen den 15 oktober 1971 uttalas vidare: Sedan den 23 augusti 1971 gäller emellertid i så måtto icke någon bindning till dollarn, att någon nedre gräns för dollarns värde i kronor tillsvidare icke finnes fastställd. Kronan har också sedan sistnämnda dag stigit i prisi förhållande till dollarn med ca 3%. Av det sagda följer att det i dag icke längre är möjligt att lämna en uppgift om franccns värde i kronor som har giltighet utöver den dag då den lämnas. Det kan emellertid förtjäna fram- hållas, att i avvaktan på återgång till fasta växelkur— ser, nägot formellt upphävande ej skett av kronans paritetskurs i förhållande till US-dollarn. lij heller ltar det amerikanska guldpriset ändrats, även om USA förklarat sig ej längre inlösa dollar mot guld. Visst formellt försvar kan därför möjligen andragas för att bclialla det tidigare angivna värdet på Poincaréfrancen (Kr. 0,34316). Men man måste ha klart för sig att detta värde för dagen är orealistiskt och kan så förbli.

l överensstämmelse med Tokyoutkastet (art. 11) föreskriver kommittéförslaget vida- re, att bortfraktaren inte skall ha förmånen av ansvarsbegränsning enligt dessa regler, om det visas att han själv vållat skadan uppsåtli- gen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle upp- komma. Motsvarighet finns i passagerar- och resgodskonventionerna liksom i 1924 års internationella. genom 1968 års tilläggspro- tokoll reviderade konvention rörande konossement (art. 4:5e). En liknande reser- vation finns ocksa i Warszawakonventionen (art. 25 ), reviderad genom 1955 års ändrings- protokoll (det s.k. Haagprotokollet).19

Kommittén vill erinra om att medan råt- ten till begränsning enligt de skilda beford- ringsreglerna således faller bort först vid kvalificerat vållande så går redaren miste om sin rätt till globalbegränsning redan vid eget fel eller försummelse av okvalificerad beskaf— fenhet.20 Denna brist på korreSpondens har accepterats av konventionsförfattarna med öppna ögon. Den påtalades nämligen för- gäves redan vid tillkomsten av passagerarkon- ventionen.21 Den har motsvarighet även i relationen mellan 1957 ars konvention och 1924 års internationella, genom 1968 ars tilläggsprotokoll reviderade konvention rö- rande konossement.

Begränsningsreglerna kompletteras bl.a. av regler om tillåtna självriskklausuler (198 å). Sådana klausuler. som måste vara uttryckliga och skriftliga, godtas bara i fråga om resgodsskador och intill vissa, konven- tionsbundna belopp. nämligen 1 500 francs för varje fordon och 100 francs för passage- rarens övriga resgods. Självriskbeloppet skall räknas av fran beloppet av liden skada och skall alltsa inte reducera begränsningsbelop- pet som sådant. Om skadans belopp översti- ger begränsningsbeloppet med självriskbelop- pet eller mer. skall alltså skadeståndet utgå med det fulla begränsningsbeloppet. Rätten att åberopa självriskklausul förlorar bortfrak- taren under samma förutsättning som han går förlustig sin begränsningsrätt; jfr. art. 1013.

För närvarande gäller ingen reklamationsplikt för passagerare vid personskada. Men enligt 172 och 173 %% SjöL har reklamationsregler- na i fråga om lastskada (121 &) motsvarande tillämpning vid resgodsskada. Passageraren är således skyldig att. utan oskäligt uppehåll efter det att han märkt eller bort märka skadan, meddela bortfraktaren att han vill kräva ersättning. Utebliven reklamation med- för att passageraren förlorar sin rätt att föra ersättningstalan. Reklamationsskyldigheten gäller ej i fråga om totalförlust. Tokyoutkastet innehåller. liksom passage- rar- och resgodskonventionerna, utförliga regler om reklamation vid person- och res- godsskador.22 Påföljden för utebliven rekla- mation är den att passageraren presumeras ha kommit iland oskadd och mottagit res- godset i oskadat skick. Presumtionen far emellertid motbevisas. Och enligt utkastets och konventionernas regler om bevisbör- dan23 är det -- som framgått i avsnitt 4.3.2 ändock passageraren som skall styrka att hans skada beror av händelse under beford- ringen. Tillämpad inom det nordiska ritts- systemet syns alltså en sådan reklamations- ordning bli utan verkligt innehåll. Det är svårt att säga vad dess egentliga syfte är. Måhända skall bevisbördan efter utebliven reklamation enligt formella regler i andra rättsordningar vila tyngre på passageraren än hans normala skyldighet att styrka sin skada och dess anknytning till befordringen. Det bör i så fall inte förbises, att nordisk konven- tionslagstiftning om passagerarbefordran väl kan förutsättas bli tillämpad av främmande domstolar med stöd av nationella lagmn- fliktnormer. De nordiska kommittéerna har

'9 Se luftfartslagen (19572297) 9 kap. 24 å;N_'IA ll 1960 s. 104 ff,jfr. NJA 11 1938 s. 343 f.

20 Jfr. art. 121 i 1957 ars internationella kmvun- tion om redareansvarets begränsning och 2515 1 mom. andra stycket SjöL. 2' Jfr. Dipl.Konf. 1961 s. 179 ff. 22 Art. 13 Tokyoutkastet, art. ll passagerarkon- ventiotien och art. 10 resgodskonventionen. 23 Art. 422 Tokyoutkastet, art. 423 passater'ar- konventionen och art. 424 b) rcsgodskonvcntimen.

enats om att konventionsenliga reklama- tionsregler bör tas med i lagförslagen.24

[ enlighet med Tokyoutkastets regler före- skriver kommittéförslaget femton dagars re- klamationsfrist frän debarkeringen såvitt gäl- ler personskada och motsvarande frist i fråga om sadan resgodsskada som varken är uppen- bar eller klarlagts vid gemensam besiktningi samband med utlämningen. Mot uppenbar resgodsskada skall reklameras senast då god— set förs iland (handresgods) eller lämnas ut (annat rcsgods). Mot förlust av rcsgods skall reklameras inom 15 dagar från det ilandfö- ring eller utlämning skulle ha ägt rum.

De nordiska kommittéerna har slutligen enats om förslng att passageraren också skall ha reklamationsplikt vid dröjsmålsskada. Mot dröjsmål med befordringen av honom själv skall han i enlighet härmed reklamera inom den frist som konventionsenligt gäller vid personskada och mot dröjsmål med be- fordringen av resgodset inom den frist som gäller i fråga om resgodsskada. Påföljden för utebliven reklamation mot dröjsmål föreslås, i konsekvens med reklamationsordningen i övrigt. bli den att passageraren presumeras ha kommit iland i rätt tid resp. mottagit resgodset i rätt tid, om han inte styrker motsatsen. Detta kan han naturligtvis åt— minstone hos oss göra genom att till fullgö— rande av normal bevisskyldighet styrka säväl sin skada som dess ursprung i befordringen. Dröjsmal med utlämning av rcsgods skall även i detta sammanhang konventionsenligt behandlas som resgodsskada; jfr. avsnitten 4.3.2 och 4.3.3 ovan.

4.3.6 Det indispositiva ansvaret (197 och 199 åå)

Enligt 171 & SjöL omfattar bortfraktarens ansvar för passageraren perioden från in- skeppning till utskeppning. Det är enligt samma lagrum indispositivt endast i inrikes fart. varmed jämställts fart mellan å ena sidan Sverige och å andra sidan Danmark, Finland eller Norge.25 Bortfraktaransvaret för rcsgods torde i fråga om handresgods gälla under samma period och. i fråga om

annat resgods, under den tid det är i bort- fraktarens vard; jfr 118 och 1714173 %% SjöL. Genom hänvisning till 122 % SjöL har ansvaret gjorts indispositivt för tiden från lastning till lossning, en period som för handresgods torde motsvaras av tiden från passagerarens inskeppning till hans utskepp- ning. Men om befordran av annat rcsgods än handresgods helt eller delvis skall utföras av annan eller om bortfraktaren har rätt att låta annan utföra befordringen av sådant gods, kan han enligt 123 och 172 åå SjöL förbe- halla sig ansvarsfrihet för den tid godset åri den andres hand. Liksom i fråga om passage- raren är ansvaret indispositivt endast i inrikes och internordisk fart.

1 den man befordran av passagerare och rcsgods i annan utrikes fart än som nyss nämnts är underkastad svensk lag, råder för närvarande avtalsfrihet.

Tokyoutkastet föreskriver, liksom passa- gerar- och resgodskonventionerna, att dess regler skall vara indispositiva. Det sker ge- nom att begreppet befordran definieras26 så att det omfattar viss period. olika för passa- gerare, handresgods och annat resgods, sam— tidigt som det föreskrivs att sådana förhands- avtal som syftar till att befria bortfraktaren från hans konventionsenliga ansvar, sänka ansvarsgränsen eller lägga om bortfraktarens bevisbörda skall vara ogiltiga.27

Som framgatt under 4.1 i det föregående föreslås ingen motsvarighet till Tokyoutkas- tets definition av begreppet befordran. De nordiska kommittéerna har enats om att i stäl- let precisera de indispositiva ansvarsperio- derna i anslutning till förbud mot förhandsav- tal som befriar bortfraktaren från konven- tionsenligt ansvar, inskränker detta eller lättar hans bevisbörda. Förbudet som i enlighet

24 Motsvarande rcklamationsregler finns ikonos- sementskonventioncn art. 3 :6. 25 Det har skett enligt Kungl. Maj:ts förordnande med stöd av 171 & tredje stycket SjöL. Jfr. SFS 1938z771 och 1939z885.

26 Art. 128. Jfr. art. 1 e) passagerarkonventionen resp. resgodskonventionen. 27 Art. 17. Jfr. art. 9 passagerarkonventionen och art. 10 resgodskonventionen.

med vad som anförts under 4.3.3 också gäller dröjsmålsansvaret innebär att sådana avtal är utan verkan.

De indispositiva ansvarsperioderna är en- ligt kommittéförslaget, i fråga om passagera- re den tid då han är ombord, under ombord- eller ilandstigning eller under sjötransport mellan fartyg och land, förutsatt att den transporten omfattas av befordringsavgiften eller transportmedlet ställs till förfogande av bortfraktaren, i fraga om handresgods den tid då godset är ombord eller förs ombord eller iland. antingen omedelbart eller genom sadan sjötransport som nyss nämnts, och då det är i bortfraktarens förvar på kaj eller i eller på stations— eller annan anläggning i hamn samt i fråga om annat resgads tiden från det godset överlämnats till bortfrakta- ren tills det lämnats ut till passageraren. Om dessa perioder ställs i relation till bestämmel- serna i avsnittet Om befordringen, särskilt bortfraktarens ansvar för fartygets behöriga skick rn. m., skall man finna att utrymmet för ett dispositivt ansvarjämte det indisposi- tiva praktiskt sett eliminerats.

Som förut påpekats tar kommittéförslaget ej upp motsvarighet till det konventionsen- liga undantaget för levande djur i resgods- definitionenzjfr. under 4.1.4. [ stället undan- tas levande djur — som enligt kommittéför- slagets tttgangspunkt i princip kan befordras som resgods _ från förbudet mot ansvarsfri- skrivning. Följden blir att bestämmelserna om befordran av resgods blir tillämpliga även på levande djur iden man bortfraktaren inte förbehåller sig ansvarsfrihet för sådana.

Om annan än bortfraktaren av någon an- ledning helt eller delvis utför befordringen, adrar han sig enligt kommittéförslaget i allt väsentligt samma ansvar för passageraren och hans resgods som bortfraktaren har; jfr. av- snitt 4.1.2. Den kontraherande och den verk- ställande redaren blir solidariskt ansvariga gentemot passageraren. Detta är utan tvivel en rationell ordning från passagerarens syn- punkt. Emellertid kan det vara rimligt att bortfraktaren får möjlighet att delvis träda ut ur bilden genom att förbehålla sig frihet fran ansvar för skada som inträffar under

Problemet är välkänt fran lastfarten och har sin största och praktiskt viktigaste ver- kan där. Det är i svensk praxis erkänt, att bortfraktaren utan hinder av konossements- konventionen kan frita sig från ansvaret för skada på godset under deltransport som utförs av annan.2 ”

Ehuru förhållandena vid godsbefordran enligt konossement i viktiga avseenden är helt andra än vid passagerarbefordran för- tjänar detta principiella problem att lösas på samma sätt i båda fallen. Lika litet som konos- sementskonventionen (eller passagerar- och resgodskonventionerna) bör Tokyoutkastet antas resa hinder mot att så sker; utkastet in- skränker sig nämligen till, såsom förut fram- hållits, att reglera befordran som både kontra- heras och verkställs av bortfraktaren själv. Bortfraktaren skulle f. ö. kunna nå samma re- sultat genom att uppträda som förmedlare av den befordran eller del därav som han inte skall verkställa.

De nordiska kommittéerna har enats om att bortfraktaren skall kunna förbehalla sig frihet fran ansvar för person-. sak- och dröjs- malsskada som inträffar under sadan beford- ran som bortfraktaren inte själv verkställer, under förutsättning att befordringsavtalet föreskriver eller det av omständigheterna framgår att befordringen helt eller till be- stämd del skall utföras av annan än bortfrak- taren. En ansvarsfriskrivning i denna situa- tion befriar ej bortfraktaren fran allt ansvar. Fortskaffningsplikten kan han exempelvis inte frita sig från på detta sätt. Han svarar för att han med omsorg väljer undertransportö— ren. Garanti för att denne ikläder eller eljest ådrar sig ett ansvar som helt ersätter bortfrak- tarens finns visserligen inte. Men i den mån den av kommittén föreslagna regeln om rätt till ansvarsfriskrivning blir tillämplig vilketi första hand beror av de internationellt privat- rättsliga kontliktnormer som läggs till grund för bedömningen finns det anledning räkna med att de regler om konventionsenligt bort-

28 NJA 1952 s. 12 och 1962 s. 159;jfr. 1235 SjöL.

fraktaransvar för verkställande transportören som redovisats i avsnitt 4.1.2 också skall tillämpas. 1 så fall kommer det alltså att finnas laglig täckning för ett komplett bortfraktaran- svar, låt vara fördelat på två redare.

4.3.7 Bortfraktarens folk (200 &)

Att sjörättens regler ger bortfraktaren skydd mot vissa ersättningsanspräk, t.ex. genom att bortfraktaren kan bli fri frän ansvar för anställdas nautiska fel i vissa fall, hindrar givetvis ej att den skadelidande riktar ansprå- ket mot den skadevällande personligen pa utomobligatorisk eller kvasikontraktsrättslig grund. Detta har i praktiken visat sig kunna leda till att bortfraktaren nödgas mer eller mindre frivilligt ytterst svara för ersättningen genom att kompensera skadevallaren för vad han fått ge ut. Därför har inom sjöfarten utvecklats särskilda avtalsklausuler i syfte att bereda bortfraktarens folk samma skydd som det han själv åtnjuter. Dessa klausuler är kända under beteckningen Himalayaklausu— 1er, en beteckning, som de fått efter ett" engelskt rättsfall29 vari en passagerare förde ersättningstalan mot en skadevallande styr— man. Himalayaklausulen har vunnit allmänt erkännande i sjörätten30 och har efterbildats i Tokyoutkastet såväl som i passagerar— och resgodskonventionerna.31 Den innebär allt— så, att bortfraktarens folk har rätt att, mot krav pa ersättning för sådan skada som avses i avsnittet om bortfraktarens ansvar för passagerare och resgods. göra samma invänd- ningar om ansvarsfrihet och ansvarsbegräns— ning som bortfraktaren: de belopp som sam— manlagt kan utkrävas av bortfraktaren och hans folk får ej överstiga den ansvarsgräns som gäller för honom. Förutsättningen för att regeln skall träda i tillämpning är att skadevallaren visas ha handlat under utöv- ning av sin tjänst hos bortfraktaren. Skulle skadan ha vallats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sanno- likt skulle bli följden, faller skyddet av den- na regel bort. Varken ansvarsfrihet eller an— svarsbegränsning enligt konventionen får då åtnjutas av skadevållaren. Till jämförelse kan

här erinras om att motsvarande regel för bortfraktaren »f behandlad under 4.3.4 ovan _ under samma förutsättning berövar denne rätten till ansvarsbegränsning men inte rätten att åberopa ansvarsfrihet enligt konventio— nen, t. ex. på grund av preskription. Skillna- den — som går igen i den genom 1968 års tilläggsprotokoll reviderade konossements- konventionen (jfr. art. 4 mom. 5:e och art. 4- bis 2,_4 mom.) — är påfallande. Den torde emellertid knappast böra tillmätas nämnvärd praktisk betydelse.

Kommittéförslaget tar upp regler som sva- rar mot vad som sålunda redovisats. De gör ej undantag för självständiga medhjälpare till bortfraktaren. [ den mån de därigenom går längre än konventionsreglerna _ vilket är något svärbedömt med hänsyn till tolk- ningen av uttrycken "servant or agent" iden engelska texten och ”préposé” iden franska _ torde de innefatta en fullt tillåten utvidg- ning av dessa regler.

4.3.8 Ersättningstalan (201 &)

Befrielse från och begränsning av ansvar på bortfraktarens sida gäller ej utan vidare utom det rättsförhållande som befordringsavtalet ger upphov till. 1 och för sig skulle alltså talan kunna föras under åberopande exem- pelvis av brottsligt förfarande, varvid de van- liga invändningarna om ansvarsfrihet och an— svarsbegränsning skulle sättas ur spel.32 Det- ta har ansetts kunna leda till missbruk främst under anglosaxisk rätt. Tokyoutkastet33 innehaller därför en numera i internationell tranSporträtt vanlig regel34 enligt vilken konventionens regler skall tillämpas oavsett på vilken grund ersättningstalan förs. De

29 /1954/ 2 Lloydk Rep. s. 267. 30 _lfr. bl. a. SvJT 1969 s. 22 och 36. 31 Jfr. art. 15 i Tokyoutkastet, art. 12 i passage— rarkonventionen och art. 11 i resgodskonventio— nen.

32 Jfr. NJA II 1936 s. 555 och SvJT 1969 s. 22. Jfr. även NJA 1951 s. 656.

33 Jfr. art. 12, art. 10 passagerarkonventionen och art. 9 resgodskonventionen. 34 Jfr. SvJT 1969 s. 22.

under 4.3.4 och 4.3.7 behandlade, likaledes konventionsbetingade reglerna om bortfall av konventionsförmäner i händelse av upp- såtligt eller grovt skadevallande sätter dock en bestämd gräns för verkan av förevarande grundsats.

Tokyoutkastet innehåller vidare35 vissa speciella regler om vem som kan föra ersätt- ningstalan på grund av personskada. Sådan legitimation förbehålls passageraren själv och _ för den händelse talan avser ersättning för hans död _ hans arvingar eller andra rätts- innehavare eller någon som ihonom mistat försörjare, förutsatt att vederbörande enligt lex fori har rätt att göra sadant ersättnings- anspräk gällande.

Kommittéförslaget tar, enligt vad de nor- diska kommittéerna enats om, upp föreskrif- ter på grundval av de konventionsregler som här redovisats. För enhetlighets skull föreslås föreskrifterna omfatta även fall av dröjsmåls- skada, som ej är konventionsreglerad.

4.4. Tillämplig lag ( 203 5 )

Bestämmelserna i SjöL om befordran av passagerare och resgods innehåller inga före- skrifter om när de skall tillämpas. Tokyoutkastet36 föreskriver, att konven- tionen skall tillämpas på varje internationell befordran som utförs med fartyg, registrerat i konventionsstat, eller enligt befordringsav- tal, träffat i sädan stat, eller ocksä fran avtalsenlig avgångsort i sådan stat. Passage- rarkonventionen är tillämplig när fartyget seglar under konventionsflagg eller den av- talsenliga avgångs- eller bestämmelseorten är belägen i konventionsstat. Anknytningen till bestämmelseorten efterbildades inte när res- godskonventionen antogs. bl. a. av hänsyn till tendenser i den amerikanska sjöfartspolitiken att för kontroll av sjöfarten på USA kräva in- syn i rättsförhällanden som stiftats i Europa och till farhågor för att sådana tendenser skul- le vinna rättsteknisk näring om bestämmelse— orten såsom anknytningsmoment godtogs i in— ternationella sjörättsliga fördrag. Resgods- konventionens föreskrifter om tillämplighe— ten fick i stället den innebörd som Tokyout-

Det har tidigare inte varit vanligt i nordisk sjörättslagstiftning att lagfästa normer för lagstiftningens tillämplighet. De genom 1964 års sjölagsändringar införda bestämmelserna om redareansvarets begränsning innehaller dock sådana, på 1957 ars internationella konvention i ämnet byggda regler.37 Och i kommitténs senaste delbetänkande om bl. a. sjöpanträtt finns en motsvarande bestäm— melse.38

De nordiska kommittéerna har enats om att till bestämmelserna om befordran av passagerare och resgods bör fogas uttryckliga föreskrifter om bestämmelsernas tillämplig- het, grundade pä Tokyoutkastets regler här- om. Sädana föreskrifter bör avfattas i anslut- ning till gängse internationellt privatriittsliga normer och sälunda ej uteslutande anvisa svenska bestämmelser som tillämpliga pa be— fordran av passagerare och resgods i de lägen Tokyoutkastet anger. Även annan konven- tionslagstiftning måste kunna komma i fräga. exempelvis lagen på utrikes avgängsort ifall denna är belägen inom det blivande konven- tionsomrädet. Den metod som valts för kom- mittéförslaget är alltsa att anvisa de svenska bestämmelserna och annan konventionslag- stiftning säsom alternativa statuter. Inom denna ram fär valet träffas med tillämpning av hävdvunna grundsatser i den internatio- nella privaträtten. Utöver de fall som skall föranleda konventionstillämpning enligt Tokyoutkastets regler bör det vara ändamåls— enligt att föreskriva sadan lags tillämplighet också för det fall att befordringen har avtals— enlig bestämmelseort i Sverige eller annan stat inom det blivande konventionsomradet. Det stämmer med passagerarkonventionens regler och möter i och för sig intet hinder i Tokyoutkastet. De sjöfartspolitiskt färgade farhagor som ligger bakom det sistnämnda utkastets begränsning i förhallande till passa- gerarkonventionen förtjänar inte beaktande i

35 Jfr. hänvisningarna i not 33. 36 Art. 2, jfr. art. 2 passagerar» och resgodskon— ventionerna. 37 Jfr. 262 & SjöL.

35 Jfr. SOU l970:74,sjölagsförslagct 259 &.

detta sammanhang; därom har rätt enighet under de nordiska kommittéöverläggningar- na.

Ehuru de svenska bestämmelserna natur- ligtvis utan vidare skulle gälla befordran i inrikes fart. har det ansetts att föreskrifter av detta slag inte lämpligen bör formas sä att de ens ger sken av att den inrikes farten skulle falla utom var tvingande lagstiftning. Tillämplighetsföreskrifterna föreslas alltså inte bli begränsade till internationell beford- ran sasom av naturliga skäl är fallet med Tokyoutkastets regler.

5. Specialmotivering till 6 kap. sjölagsförslaget

171å

[ denna paragraf definieras bortfraktaren (första stycket) passageraren (andra stycket) och resgodset (tredje stycket) så som utveck- lats i den allmänna motiveringen;jfr. 4.1.2 _ 4.1.5.

För tydlighets skull anger texten att bort- fraktaren kan vara en redare eller befraktare — i vilket fall denne har ställning av under- bortfraktare _ eller någon som ej behöver ha ställning av redare eller befraktare.

Bestämmelser om ansvarighet för den re- dare som faktiskt verkställer en befordran, dvs. när den utförs av annan än den kontra- herande redaren, finns i 174å och bestäm— melser om dem som följer med fartyget utan att vara passagerare eller ombordanställda i 175 %.

1725

Kommittéförslaget anger i denna paragraf vilka av kapitlets bestämmelser som är dispo- sitiva och vilka som är tvingande. De är dispo— sitivai den mån annan föreskrift inte ges. Sådan föreskrift föreslås självfallet för de konventionsbetingade bestämmelserna på det sätt Tokyoutkastet preciserar deras tvingande innebörd. Och den fmnsi 197 &, vartill förevarande paragraf alltså hänvisar. Undantag från avtalsfriheten mäste naturligt— vis ocksä gälla kapitlets regler om passagera- rens skyldighet att iaktta regler om ordning

och säkerhet ombord, om tvang för att hävda sådan ordning och säkerhet samt om straffprocessuella ingripanden mot passagera- ren (179 5). De bestämmelser i befordringsv avsnittet som i övrigt undantas från avtalsfri- heten, såtillvida att bestämmelserna ej kan åsidosättas till nackdel för passageraren, rör retentionsrätt i resgods (183 å). passagera- rens hävningsrätt vid fördröjd avgång (184 5 andra stycket), fortskaffningsplikten sådan den preciserats i 185 & och befordringsavgif— ten vid ofullbordad resa (186 och 188 åå). Härom hänvisas till den allmänna motive- ringen.

1735

Det i den allmänna motiveringen redovisade undantaget för befordran på järnväg i vissa fall (jfr 4.1.6) har fått sin platsi förevarande paragraf.

174å

Denna paragraf rör den som utför beford- ringen utan att ha kontraherat densamma och förhållandet mellan honom. passagera- ren och bortfraktaren.

Enligt första stycket är den verkställande redaren. sa som utvecklats i den allmänna motiveringen (jfr 4.1.2), solidariskt ansva- rig sasom bortfraktare jämte den kontrahe- rande redaren. Det sker genom hänvisning till de av kapitlets bestämmelser som skall

tillämpas på den verkställande redaren, näm- ligen flertalet av dem; undantag görs endast för sådana som väsentligen rör befordrings- avtalets parter.

Andra stycket reglerar förhållandet mellan kontraherande och verkställande redare ge- nom allmän hänvisning till kapitlets bestäm— melser och bestämmelserna om befraktning i 5 kap. SjöL.

l75å

I denna paragraf tas den bestämmelse upp _ behandlad under 4.1.3 i den allmänna motiveringen _ som ger redaren rätt till samma försvar mot skadestandsanspråk av person som medföljer fartyget utan att vara ombordanställd eller befordras som passage- rare. förutsatt givetvis att sådant anspråk alls kan göras gällande mot redaren.

176å

] första och andra styckena av förevarande paragraf regleras bortfraktarens skyldighet att sörja för fartygets behöriga skick och för passagerarens och resgodsets säkerhet under befordringen. Som utvecklats i den allmänna motiveringen (jfr under 4.2.2) hör också hit ansvaret för att passagerarens bästa tillgodo- ses och för att rcsgods ej utan stöd i avtal eller sedvänja förs på däck som är öppet för vind och sjö.

] tredje stycket finns den grundläggande regeln om bortfraktarens fortskaffningsplikt och om deviation: de har bada behandlats uttömmande i den allmänna motiveringen under 4.2.3.

177 och 178 &&

I dessa paragrafer tar kommittéförslaget upp de bestämmelser om substitution pa bort- fraktarens (1775) resp. passagerarens (1785) sida som utvecklats i den allmänna motiveringen under 4.2.4.

Kommittéförslaget tar här upp bestämmelser om passagerarens skyldighet att iaktta före- skrifter om ordning och säkerhet ombord (första stycket) samt om vissa tvångsmedel för bl. a. straffprocessuella ändamål (andra stycket), jfr i den allmänna motiveringen un— der4.2.5.

180_l83 %%

I dessa paragrafer för kommittéförslaget samman bestämmelser om resgodset. De har behandlats utförligt i den allmänna motive- ringen;jfr under 4.2.6.

1 180 5 första stycket slas fast, att passageraren far medföra rcsgods i skälig omfattning. l paragrafens andra stycke regle- ras passagerarens upplysningsplikt rörande resgodset och skyldighet att märka farligt gods.

Bortfraktarens rätt att vägra ta emot resgods som kan vålla fara eller väsentlig olägenhet ombord regleras i 1815? första stycket medan hans befogenheter om sadant rcsgods likväl förts ombord preciseras i andra och tredje stycken.: av samma paragraf. 1 182 5 föreskrivs skyldighet för passageraren att ersätta skada som hans rcsgods orsakar bortfraktaren.

] 183 59 regleras bortfraktarens retentions- rätt i resgods.

1845

I första stycket avdenna paragrafföreskrivs. att bortfraktaren ej är skyldig att utföra befordringen, om fartyget gar förlorat eller kondemneras före resans början. Huruvida han ändock kan bli skadestandsskyldig gent— emot passageraren är en fraga. som ej löses i förslaget. Andra stycket ger passageraren hävningsrätt för det fall att fartygets avgang från den ort där resan skall börja blir väsentligt fördröjd. Bestämmelserna har be- handlats under 4.2.7.

1 första stycket av förevarande paragraf preciseras bortfraktarens fortskaffningsplikt för den händelse uppehäll eller avbrott inträder i resan: jfr under 4.2.3. Dessutom föreskrivs viss hävningsrätt för passageraren om fortskaffningsplikten försummas jfr un— der 4.2.7.

Andra stycket innehaller en bestämmelse om bortfraktarens skyldighet att pa lämpligt sätt svara för passagerarens uppehälle och bära kostnaden därför. om passageraren maste uppehalla sig iland pa grund av haveri eller annan orsak som hänför sig till fartyget. Bestämmelsen svarar i sak mot 179 & SjöL. Lydelsen är nagot jämkad.

186—188 &&

I dessa paragrafer ges föreskrifter för fall av passagerarens tillbakaträdande. om parternas ömsesidiga hävningsrätt i vissa situationer och om befordringsavgiften vid ofullbordad resa. Jfr den allmänna motiveringen under 4.2.7—9.

189—191éå

Kommittéförslaget tar idessa paragrafer upp reglerna om bortfraktaransvaret för passage— rares dödsfall och för personskada (189 å). för resgodsskada (190 &) och för dröjsmals- skada (191 å); jfr i den allmänna motive- ringen under 4.3.2 och 4.3.3. Bestämmelser- na avser totalförlust av rcsgods lika väl som skada pa godset.

Det bör anmärkas angaende den regel som likställer utlämningsdröjsmal med resgods— skada att konventionsregeln i Tokyoutkastet (art. 117) gör uttryckligt undantag för sadant dröjsmäl med resgodsutlämning som beror av strejk eller lockout. Det är osäkert hur detta rätteligen skall förstås: som ett undantag vil- ket alltid befriar bortfraktaren från att såsom sakskada ersätta sådan dröjsmålsskada eller ett utslag av den i internationella sammanhang vanliga fallenheten för kasuistiska föreskrif- ter. 1 det senare fallet kan helt bortses från

konventionsregelns nämnda undantag. efter- som den då täcks av kravet på fel eller försum- melse på bortfraktarens sida för att skade- ståndsskyldighet alls skall komma i fraga. [ det förra fallet bör det även utan uttrycklig före- skrift vara möjligt att i tillämpningen beakta hur bestämmelsen tolkas internationellt. De nordiska kommittéerna har enats om att ej ta upp något uttryckligt undantag för strejk och lockout i detta sammanhang.

Beträffande ansvarsfriheten för s. k. nau— tiskt fel. som orsakat skada pa passagerarens fordon. vill kommittén fästa uppmärksam- heten vid en formell avvikelse mellan a ena sidan svensk och finlandssvensk text och a andra sidan dansk och norsk text. Ansvars- grunden gäller endast under befordringen (”during the carriage”). Detta har i dansk och norsk text föranlett särskild bestämmel- se. Pä svensk och finsk sida har man föredragit att endast återge konventionstexten pa den punkten.

mg

Bestämmelserna om ansvaret för förlust och skada kompletteras med en särskild bestäm— melse om jämkning av skadestand pa grund av passagerares medvällande. vilken fatt sin plats i denna paragraf. Denna grundar sig pa uttrycklig regel i Tokyoutkastet.l som till- låter sådan jämkning med tillämpning av domstolslandets lag. Bestämmelsen kan i och för sig tillämpas vare sig svensk eller främ- mande konventionslagstiftning gäller för rättsförhallandet i övrigt: jfr 203 &. behand- lad i den allmänna motiveringen under 4.4. Jämkningsregeln kan jämföras med 5 kap. 65 i den skadestandslag varom förslag remitterats till lagradet den 19 mars 1971. Samma lagförslag innehaller ocksa bestäm— melser om jämkning av principalansvaret i vissa fall; jfr 3 kap. ö &. Nagon annan jämkningsgrund än passagerarens medvallan- de erkänns emellertid ej av Tokyoutkastet. ej heller av passagerar- och resgodskonventio-

1 Art. 6. Jfr art. 5 i passagerar— och resgodskon- ventionerna.

nerna. Kommittén förutsätter därför, att det i förhällandet mellan bortfraktare och passa— gerare inte finns utrymme ens för analogisk tillämpning av den föreslagna regeln om jämkning av principalansvar. Det konven- tionsbetingade ansvarssystemet skulle eljest i det enskilda fallet kunna sättas ur spel helt eller delvis.2

Konventionssystemet inverkar ej på möj- ligheterna att med tillämpning av 67 å andra stycket SjöL eller SOå andra stycket Sij jamka skadestand som ombordanställda kan aläggas utge till passageraren. Ty den s.k. Himalayaklausulen (jfr under 4.3.7) syftar till att ge bortfraktarens folk samma för- svarsmöjligheter som bortfraktaren själv. inte till att begränsa de övriga möjligheter i den vägen som kan sta dem till buds enligt nationell rätt.3

193å

Denna paragraf innehaller bestämmelser om bevisbördan i olika fall. väsentligen byggda pa Tokyoutkastet. Föreskrifter om passage- rarens bevisbörda har samlats iförsta stycket medan bortfraktarens bevisbörda framgar främst av andra stycket. Utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen jfr under 4.3.2 och 4.3.3 bör nämnas, att före- skrifterna i tredje stycket konventionsenligt ålägger bortfraktaren att bevisa medvållande på passagerarens sida.4

194 och 195 N'

I dessa paragrafer regleras bortfraktarens rätt till ansvarsbegränsning (194 55) till bestämda högsta belopp i s. k. Poincaréfrancs allt efter skadans art ävensom hans förlust av begräns- ningsrätten i vissa fall (195 39).

Motiveringen härtill finns under 4.3.4 i det föregaende. Det bör tillfogas. att inom begränsningsbeloppen i de olika skadefallen ej skall rymmas ränta och rättegangskostna— der. [ paragrafen hänvisas till sjölagsförsla- gets 348 & som upptar bestämmelser om vad som förstås med franc och hur omräkning skall ske till svenskt mynt.

Här kan vidare beträffande den ansvars- gräns för förlust pa grund av dröjsmal som avsesi 1945 punkt 5 .. dubbla befordrings- avgiften anmärkas att om tilläggsavgift utgär för transporten av rcsgods denna självfallet skall medräknas i befordringsavgif- ten. De sammanlagda befordringsavgifterna bör utgöra ansvarsgränsen även om dröjs- målsskadan hänför sig enbart till passagera- rens person eller enbart till rcsgods. i vart fall om passageraren och resgodset transporteras med samma fartyg. Sker transporten med olika fartyg men utan tillägg för resgods. synes övervägande skäl tala för att den dubbla befordringsavgiften ocksa dä skall vara ansvarsgräns även om endast resgodset blir fördröjt.

196å

Paragrafen innehaller de i den allmänna motiveringen under 4.3.5 behandlade rekla- mationsreglerna. [första stycket regleras fall av kroppsskada och dröjsmal med person— befordran. i andra stycket resgodsskada och dröjsmal med resgodsbefordran samt i tredje stycket undantaget fran reklamationsplikt när gemensam besiktning ägt rum.

m_s

] denna paragraf finns föreskrifter med förbud för bortfraktaren att pa förhand förbehalla sig befrielse fran eller inskränk- ning i sin konventionsenliga ansvarighet: jfr under 4.3.6 i den allmänna motiveringen. Första stycket tar upp förbudet och bestäm- mer ansvarsperioderna medan andra stycket innehaller undantag för levande djur.

198å

Kommittéförslaget reglerar under första

2 .lfr lagradsrcmisscn s. 223 ff. 520 ff och 528. 3 Dessa lagrum föreslas fa ändrad lydelse enligt lagrådsremissen med förslag till skadestandslag. Se nämnda förslag 4 kap. 1 &. Jfr SvJT 1971 s. 375 f.

4 Jfr art. 6 Tokyoutkastet Och art. 5 i passagerar- och resgodskonventioncrna.

stycket av denna paragraf bortfraktarens rätt att förbehalla sig att passageraren star viss självrisk; jfr under 4.3.4 i den allmänna motiveringen. [ andra stycket hänvisas till 195 &. varav följer att bortfraktaren gar förlustig rätten att aberOpa självriskklausul. om han själv vällat skadan sä som anges i 195 &.

199å

Paragrafen innehaller de regler om rätt till ansvarsfriskrivning för befordran. som utförs av annan än bortfraktaren. vilka behandlats i den allmänna motiveringen under 4.3.6.

200 5

I denna paragraf tar kommittéförslaget upp den s.k. Himalayaklausulen. som berättigar bortfraktarens folk till samma försvarsmedel mot skadeståndskrav som bortfraktaren själv kan använda (första stycket), och den regel enligt vilken denna rätt faller bort i fall av kvalificerat skadevållande (andra stycket); jfr under 4.3.7 i det föregående.

201å

Här finns de i den allmänna motiveringen behandlade bestämmelserna om ersättnings- talan; jfr 4.3.8. Första och andra styckena reglerar saklegitimation och tredje stycket gör konventionsreglerna tillämpliga oavsett vilken grund som äberopas för ersättnings- talan.

202s

Sjölagsförslaget innehaller konventionsenligt vissa bestämmelser om prorogation och preskription. Dessa har av systematiska skäl placerats i 14 och 15 kap. SjöL. För att bevara parallellitet med de övriga nordiska texterna. som reglerar dessa fragor i föreva— rande paragraf. har här tagits upp hänvis- ningar till nämnda kapitel.

I denna paragraf regleras bestämmelsernas tillämplighet så som motiverats under 4.4i det föregående.

6. Motivering till ändring i 8 kap. SjöL

6.1 Allmänt

Reglerna i 1910 ars internationella konven- tion om fartygs sammanstötning togs upp i 8 kap. SjöL genom 1913 ars sjölagsändringar. SjöL har i dessa delar ej undergatt revision i sak. I samband med 1967 ars sjölagsänd- ringar — vilka innefattade en redaktionell omarbetning av kapitlets bestämmelser .- uppdrogs emellertid at kommittén att i samråd med de övriga nordiska kommittéer- na söka en enhetlig nordisk lösning av ett spörsmal om regressrätt mellan solidariskt ansvariga kollisionSparter.l Under det nor- diska samarbetet har dessutom väckts fraga om jämkning av den konventionsbetingade definitionen av s.k. oegentlig sammanstöt- ning.

6.2. Regressra'tten

Enligt art. 4 sammanstötningskonventionen (SÖ 1913112) skall fartyg som stöter sam- man svara var för sig för egendomsskada i förhallande till den skuld som föreligger pa resp. sida men solidariskt för personskada med inbördes regressrätt efter skuldförhäl- landet. Det överlämnas till nationell lag att bestämma vilken verkan pa regressrätten som kontraktuell eller legislativ begränsning av redares ansvar gentemot ombordvarande per- soner skall tillerkännas. Pa den punkten kunde nämligen en samlad lösning ej nas i själva konventionen.

De nordiska lagförslag som lades fram i

Danmark. Norge och Sverige på grundval av sammanstötningskonventionen upptog samt- liga en särskild bestämmelse i davarande 2225 SjöL enligt vilken förbehäll om an- svarsfrihet för personskada pä grund av sammanstötning i kontraktsförhällandet mellan bortfraktaren och passageraren — skulle vara utan verkan: i och för sig var sadana friskrivningar eljest tillatna.

Detta ansågs vara ett följdriktigt ställ— ningstagande. betingat av det solidariska ansvaret för sådana skador. Pa grund av en sådan bestämmelse skulle den skadelidande, utan hinder av att han ”fransagt sig rätten till ersättning hos den ene”.2 kunna fa ut hela ersättningen av den andre. ] fråga om regleringen av regressrätten hade valet när— mast stätt mellan att låta den som utgivit hela ersättningen bära denna ensam utan regressrätt mot den andre eller att medge sadan regress utan hänsyn till om den andre genom avtal förbehällit sig ansvarsfrihet. Att avskära regressrätten skulle innebära uppen- bar orättvisa medan det i stället skulle innebära inkonsekvens att medge sädan rätt. eftersom en friskrivningsklausul dä kunde aberopas mot den skadelidande men ej mot regressökanden. Man borde därför ta steget fullt ut och medge att saväl den skadelidan- des ersättningskrav som regressrätt kunde göras gällande utan hinder av friskrivnings—

! Jfr NJA || 1967 s. 71 (prop. 19662145 s. 95). 2 Jfr prop. 1912126 s. 24 (se även norsk Ot. prp. nr 9/1912 s. 23).

klausul; sadana klausuler borde alltsa inte vara giltiga för sammanstötningsfall. Lös- ningen ansags dessutom ha fördelen att utgöra ett steg i riktningen mot att begränsa de pa den tiden använda mycket längtgaende s. k. negligenceklausulerna.

] den svenska riksdagsbehandlingen ute- slöts den föreslagna ogiltighetsregeln. Det skedde med hänvisning till att den brittiska konventionslagstiftningen. som da antagits.3 bevarat avtalsfriheten pa omradet och där— med friskrivningsklausulernas giltighet och att de svenska redarna inte borde ställas sämre än de brittiska.4 Även om det ligger nära till hands att anta att svensk rätts ständpunkt här överensstämmer med den brittiska. är det likväl svart att utan stöd av uttrycklig lagregel konstruera en begränsning av regressrätten som svarar mot den brittis- ka. [ litteraturenS har därför antagits. att svensk rätt snarare bör tillskrivas innebörden att regressrätten är självständig och kan utövas utan hinder av friskrivningsklausuler. Detta har ocksa antagits vara dansk rätts ständpunkt. ty ej heller i den danska sjölagen togs upp nagon regel som förklarar friskriv- ningsklausulerna verkningslösa.

Ogiltighetsregeln uteslöts även i den nors- ka lagstiftningen med hänvisning till att sa skett i Danmark och Sverige. I stället valdes emellertid lösningen att beskära regressökan- dens rätt med hänsyn till den lagreglerade eller kontraktsbestämda befrielse frän eller begränsning av ansvarighet som regressgälde- nären kunde aberopa mot den skadelidande. [ 1939 ars finska sjölagstiftning valdes ater en tredje lösning. nämligen den att berättiga den ena kollisionsparten till samma ansvars- frihet eller ansvarsbegränsning gentemot tredje man som den andre har enligt lag eller laggillt förbehall.

De tre principiellt skilda lösningar som sälunda kan urskiljas i den nordiska rätten härvidlag uttömmer ocksa pa det hela taget de möjligheter att lösa regressfragan som star till buds. sedan man väl godtagit en ordning med rätt till ansvarsfrihet och ansvarsbe- gränsning vid passagerarbefordran. Ingen av dem är invändningsfri eller helt tillfredsstäl-

lande. Att underkasta den skadelidande passageraren samma inskränkning i skade— standsrätten gentemot tredje man som den vilken gäller i rättsförhallandet mellan passa- geraren och bortfraktaren. stämmer knap- past väl med grunderna för sammanstöt- ningskonventionens regler om solidariskt ansvar för personskada: en tvingande interna- tionell reglering av bortfraktaransvaret kan visserligen minska vikten av en sadan invänd» ning. Att förena full skadestandsrätt gent- emot tredje man med obeskuren regressrätt för denne är säkerligen konventionsenligt men kan i stället leda till den anmärknings- värda konsekvensen att bortfraktaren riske— rar att fa betala högre skadestand. om hans fartyg har ringa del i sammanstötningen än om det är ensamt vallande. Den tredje lösningen. som alltsa begränsar sig till en viss inskränkning av regressrätten. är även den förenlig med konventionen. eftersom just detta problem lämnats öppet. Men den kan medföra att den ena kollisionsparten nödgas bära en slutlig andel av skadestandet som star i klart missförhallande till hans del i sammanstötningen. Ocksa denna invändning kan emellertid sägas minska i vikt iden man bortfraktaransvaret underkastas tvingande reglering av den typ Tokyoutkastet innebär.

De nordiska kommittéerna har enats om att utesluta den lösning som innebär att den skadelidande passagerarens ersättnings— ansprak beskärs. Man anser inte att nagon av de aterstaende har klart rättspolitiskt före- träde men har stannat för att som samnor- disk lösning föresla att bortfraktaren berätti- gas att även mot sin kollisionspart aberopa sadan ansvarsfrihet eller ansvarsbegränsning som han kan göra gällande mot den skade- lidande passageraren med stöd av svensk eller däremot svarande utländsk lag eller lagligt förbehall. Den lag som är tillämplig pä befordringen av passageraren kommer alltsa

3 Jfr Maritime Conventions Act, 1911 sect. 2-— 3. 4 Jfr liörsta kammarens prot. 23 s. 88 ff och Andra kammarens prot. lll 28 s. 64 ff. 5 Jfr Schmidt. Föreläsningar i sjörätt, 1944. s. 147 ff.

Lund

enligt kommittéförslaget att sätta sin prägel ocksa pa regressanspraket.

Ehuru sarnmanstötningskonventionen fö- reskriver solidarisk ansvarighet för kollisions- parter endast i fraga om personskada. före- kommer det i främmande rättsordningar sasom i amerikansk rätt att solidariskt ansvar kan utkrävas ocksa vid lastskada. Eftersom regressansprak i sadana fall kan tänkas bli bedömda självständigt.6 bör det inte saknas stöd i svensk lag att även mot sadant ansprak göra gällande den rätt till befrielse fran eller begränsning av ansvaret som kunnat aberopas i fraga om huvudkra— vet. Kommittéförslaget innebär därför. att den nyss motiverade regeln rörande regress' krav i fall av personskada formas som en självständig regel utan anknytning till viss typ av skada.

Enligt förslaget införes den nya regeln i ett nytt fjärde stycke av 220 ,Q' SjöL; den avser saväl regressrätten som dess begräns- ning. Därmed asyftas alltsa bade sadana regler i svensk eller främmande lag som utan vidare inskränker bortfraktarens ansvarighet och sadana regler som tillater vissa förbehall. Främmande rätt far här godtas i den man den nagotsänär svarar mot svensk rätt: frän vara tvingande ansvarsregler väsentligt av- vikande regler om ansvarsfrihet eller ansvars— begränsning för hortfraktaren skall alltsa inte godtas som svarande mot svensk lag utan korrigeras med tillämpning av denna. [ regel kan hänsyn till ordre public tänkas motivera en sadan korrigering. Vidare ut— rnönstras ej endast den nuvarande regress— regeln i ZZOå tredje stycket SjöL utan även föreskriften där att regresskravet har samma sjöpanträtt som huvudkravet. Denna före— skrift blir nämligen överflödig bade enligt 3å förmansrättslagen (1970979). vilken träder i kraft den 1 januari 1972. och enligt 2565 sjölagsförslaget i kommitténs förega- ende delbetänkande SOU 1970:74 om bl. a. sjöpanträtt och fartygshypotek.

När i den föreslagna bestämmelsen hänvi— sas till föreskrifter om inskränkning av bort- fraktarens ansvarighet i bl. a. 5 kap. SjöL avses att härunder innefattas föreskrifter i 1936 års

konossementslag i den mån sådana enligt in- gressen till nämnda lag skall tillämpas istället för vad SjöL innehåller i motsvarande delar.

En följd av regleringen i det nya fjärde stycket av 2205 blir att hänvisningen till 220 & i 347 & första stycket4jämkas.

6.3 Oegentlig sam/)wasn't/ning

Enligt 222 & SjöL skall bestämmelserna om sammanstötning tillämpas även när till följd av fartygs manövrw'i/rg eller på annat sätt skada av ett fartyg orsakas pa ett annat fartyg eller personer eller gods därpä. utan att fartygen stöta samman. Bestämmelsen har sitt ursprung i art. 13 sammanstötnings- konventionen där motsvarande formulering är denna:

”. . .soit par exéeution ou omission d'une manoeuvre, soit par inobservance des regle- ments. . .”

”. ..either by the execution or non— execution of a manoeuvre or by the non— observance of the regulations. .

Bestämmelsen i SjöL har i jämförelse med formuleringen i konventionen en alltför vidsträckt innebörd i det att den i och för sig täcker även sadana händelser som att brand eller explosion pa ett fartyg skadar ett intilliggande fartyg. Vid bestämmelsens till- komst anmärktes också detta från lagrädets sida men förslaget vidhölls i propositionen under aberopande av att föga utsikt fanns att Danmark och Norge skulle ga med pa jämkning och att fragan var utan praktisk betydelse i sak.7

De nordiska kommittéerna har nu enats om att föresla sadan jämkning i bestämmel- sens lydelse att den bringas i bättre överens— stämmelse med konventionstexten. Kommit- tén föreslar. att avfattningen blir denna: ". . . till följd av fartygs manövrering eller pa liknande sätt. .

6.lfr ND 1963 s. 175. 7JerJA111913s.202.

7. Motivering till ändring i 14 kap. SjöL

7. l Pruroga tia/1

l samband med 1967 a'rs sjölagsändringar infördes i 14 kap. SjöL (336 o. följ. åå) rättegangsbestämmelser för sjörättsmal.l Några sakliga ändringar vidtogs ej da. bort- sett frän förfarandet i dispaschmalen. Sjö- rättsmal skulle alltjämt handläggas av radhus- rätt sasom första domstol, varjämte enligt särskild författning vissa häradsrätter hade behörighet att uppta sjörättsmäl.

Ar 1969 fattades beslut om en enhetlig underrättsorganisation. vilken trädde i kraft den 1 januari 1971. Härav föranledda änd- ringar i 14 kap. SjöL genomfördes. efter förslag av sjölagskommittén. enligt lag 1970919. Därvid inskränktes de för sjörätts- mal (bortsett fran dispasehmalen) behöriga domstolarna i första instans till sju i SjöL angivna tingsrätter.2

Med de avvikelser som framgar av SjöL är rättegangen i sjörättsmal underkastad samma regler som gäller för den allmänna processen. 1 sin ursprungliga lydelse innehöll SjöL en bestämmelse som gav parterna en viss prorö- gationsrätt; hade de överenskommit att tvist fick instämmas till viss annan rådhusrätt än den som enligt huvudregeln var behörig för malet. stod det käranden fritt att väcka talan vid denna domstol. Prorogationsbestämmel- sen i SjöL upphävdes vid införandet av nya rättegangsbalken. eftersom en hänvisning i SjöL till rättegangsbalkens forumregler an- sags medföra att prorogationsreglerna i 10:16 RB blev tillämpliga i förhallandet

mellan domstolar med behörighet att uppta sjt'n'ättsmal.3

Enligt nuvarande lydelse av 336 och 337 %% SjöL är i tvistemal rörande förhallan— de som avses i SjöL första domstol Luleå. Sundsvalls. Stockholms. Kalmar. Malmö. Göteborgs eller Karlstads tingsrätt och i fraga om behörigheten för nämnda tingsrät- ter att upptaga tvistemål gäller som huvudre- gel att bestämmelserna om laga domstol i tvisternal i allmänhet har motsvarande till— lämpning. Rör malet uteslutande annat fartyg än handelsfartyg eller fiskefartyg, får malet upptas även av tingsrätt som är be— hörig enligt RB.

[ litteraturen har med utgångspunkt i bestämmelsen i RB 10 kap. 17% första stycket 3 att den behörighet att såsom första instans uppta tvisternal som enligt föregaen- de bestämmelser i RB eller enligt proroga— tionsavtal tillkommer allmän domstol inte gäl— ler tvist. som enligt lag mä upptagas allenast av ”vissa särskilda tingsrätter” -— ifrågasatts om ej en uttrycklig bestämmelse angående tillät- ligheten av prorogation av sjörättsmål borde införas i SjöL.4 En sammanställning av be- stämmelserna i RB och SjöL med uttalanden vid tillkomsten av 1970 års ändringari 14 kap.

1 NJA 11 1967 s. 141 f. 2 Se prop. 1970 nr 185. 3 Se lirik Söderlund, Rättegångsbalken (1970). s. 244. 4 Jfr Söderlund a. a. s. 246.

SjöL synes dock klart visa att därvid ej åsyfta- des att åstadkomma någon principiell ändring i vad som tidigare gällt i fråga om i och för sig behöriga domstolars inbördes behörighet att ta upp sjörättsliga tvistemål.5 Något förtydli- gande i förevarande hänseende torde därför ej vara behövligt.

Beträffande sjörättsliga tvistemal finns alltsa prorogationsrätt, vilken # när malet icke rör uteslutande annat fartyg än handels- fartyg eller fiskefartyg är inskränkt till kretsen av de sju behöriga sjörättsdomstolar- na. Hinder möter ej att träffa prorogations- avtal för framtida tvist.

Enligt lagen om skiljemän (19292145) är det möjligt för parter att underkasta en tvist avgörande av skiljemän. istället för domstols bedömande. Detta gäller även framtida tvist.

Tokyoutkastet6 förbjuder förhandsavtal som begränsar kärandens val av forum på annat sätt än till tre alternativa fora. nämligen domstolen för den ort där svaran- den är varaktigt bosatt eller har sin huvud— sakliga rörelse eller för den avtalsenliga avgangs- eller bestämmelseorten eller ocksa domstol i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt. förutsatt att svaranden har driftställe för sin rörelse där och är underkastad den statens domsrätt. Skiljeavtal pa förhand förbjuds helt. Resgodskonventionen föreskriver mot- svarande ordning medan passagerarkonven- tionens förbud är generellt och ej förenat med möjlighet att pa förhand avtala ens om vissa alternativa fora efter kärandens val.

Tokyoutkastets liksom resgodskonven- tionens reglering av prorogationsspörsmälet innefattar — i motsats till passagerarkonven- tionen enligt kommitténs mening en godtagbar lösning. För enkelhets skull bör den inte begränsas till tvister som faller under konventionsbetingade regler utan gälla alla tvister pa grund av avtal om befordran av passagerare och resgods. De nordiska kom- mittéerna har enats härom.

Kommittén föreslar. att bestämmelser med förbud mot prorogation sa som Tokyo- utkastet föreskriver tas upp i ett nytt andra stycke av 3375 SjöL. Detta föranleder att

nuvarande andra stycket med redaktionell jämkning blir nytt tredje stycke i samma paragraf.

De nya bestämmelserna medger givetvis fri prorogation efter det att den händelse inträffat som ger upphov till tvist.

5 Prop. 19701185 s. 17 och 28 ff;jfr Stencil Ju 1969:18 s. 9 foch 19 f. 6 jfr art. 16 och 17.

8. Motivering till ändring i 15 kap. SjöL

8.1. Preskription

Enligt 284å SjöL preskriberas ersättning för skada pa passagerares person inom två är frän den dag skadan inträffade och ersätt- ning för resgodsskada inom två är frän den dag godset avlämnats eller bort avlämnas.

Tokyoutkastetl föreskriver särskilda pre- skriptionstider som ligger de nuvarande svenska reglerna tämligen nära. Ersättning på grund av passagerares kroppskada skall sale- des preskriberas tva ar fran ilandstigningen och ersättning pä grund av hans dödsfall tva är frun det ilandstigningen skulle ha ägt rum. Avled han efter ilandstigningen pa grund av skada som inträffat under resan. skall pre- skriptionstiden vara tva ar fran dödsfallet men högst tre ar fran ilandstigningen. Ersätt— ning pa grund av förlust av eller skada pa rcsgods skall preskriberas tva ar fran det godset förts iland eller skulle ha förts iland. Egentligen ger konventionstcxten ingen ut- gangspunkt för fristen i det fall att godset gatt förlorat utan att ocksa fartyget gatt förlorat. Men det far antas bero pa förbiseen— de.

Tokyoutkastet innehaller i detta samman— hang ocksa en särskild regel enligt vilken fraga om förlängning av eller avbrott i preskriptionstid skall prövas enligt domstols- landets lag med den reservationen att talan aldrig far väckas senare än tre är från det ilandstigning eller ilandföring ägt rum eller skulle ha ägt rum.

De nordiska kommittéerna har enats om

förslag pa grundval av Tokyoutkastets regler. Därvid har det ansetts ändainalsenligt att för enkelhets skull underkasta ersättnings- anspräk för dröjsmalsskada samma preskrip- tionsregler som ansprak enligt konventions- betingade regler. Även föreskriften att frågor om förlängning av och avbrott i preskrip- tionstid prövas enligt lex fori har ansetts böra vara generell.

Redan i föregaende delbetänkande. SOU 1970:74. föreslog kommittén att preskrip— tionsbestämmelserna i 284å SjöL skulle föras över till en ny 34759 i kapitlet med särskilda bestämmelser. De preskriptions— bestämmelser som här motiverats föreslas därför bli införda i den paragrafen. Därvid behandlas passagerares personskada i första stycket punkt 5. lastskadefall för sig under ny punkt 6 i sak överensstammande med nuvarande punkt 5 och resgodsskador för sig under ny punkt 7. Regeln om prövning av preskriptionsavbrott och preskriptionsför- längning enligt lex fori tas upp i ett nytt

fjärde stycke.

8.2 Poincaréfranc

Enligt ZSSä 2 mom. första stycket SjöL förstas med franc en enhet som innehaller 65.5 mg guld av 900/1 000 finhet. dvs. den i sjö- och lufträtten välkända s.k. Poincaré-

' Jfr art. 14.

francen. Bestämmelsen grundar sig på 1957 års internationella konvention om redare- ansvarets begränsning. Lagrummet upptar också en regel om omräkning till svenskt mynt. Tokyoutkastet räknar med begräns- ningsbelopp i Poincaréfranc.2 Omräkning till nationellt mynt skall ske per den dag domstolslandets lag föreskriver.

Kommittén föreslog redan i föregående delbetänkande, SOU 1970:74, att bestäm- melserna i 2555 2 inom. första st. SjöL skulle föras över till en ny 3485 i kapitlet med särskilda bestämmelser. En motsvarig- het till Tokyoutkastets omräkningsregel har därför införts i 348 &. Kommittén har format omräkningsregeln med utgångspunkt i det fall att omräkning skall ske till svenskt mynt. Det är dock klart att den kan komma att tillämpas i fall dä omräkning skall ske till annat nationellt mynt. 1 så fall får analogisk tillämpning företas.

2 Jfr art. 9. Ang. innebörden av Poincaréfranc se ovan under 4.3.4.

9. Sammanfattning

Kommittéförslaget syftar till att stärka pas- sagerarens rättsställning i förhållande till vad som gäller i dag. Underlaget utgörs av ett utkast till internationell konvention om befordran av passagerare och resgods till sjöss som CMI utarbetat. Detta bygger i sin tur på dels 1961 års internationella konven- tion om befordran av passagerare till sjöss, dels 1967 ars internationella konvention om befordran av passagerares resgods till sjöss. Den förra konventionen inbjuder på några punkter till sådan kritik att den enligt kommitténs mening inte bör tillträdas av Sverige. Och den senare. som i och för sig är godtagbar, bör inte tillträdas utan samband med en reglering av passagerarbefordringen. CMls utkast innefattar däremot en lösning som på det hela taget stämmer väl med svenska önskemål. Kommittéförslaget utgår från att utkastet skall med bl.a. nordiskt stöd kunna antas som konvention. Ändringar som därvid kan ske i utkastet far beaktas under departementsarbetet eller genom sena- re lagändring. Ty behovet av en pa detta omrade tvingande reglering bedömer kom- mittén vara sådant att lagstiftning ej bör uppskjutas i väntan på en slutligt antagen kon- vention.

Kommittéförslaget tar det i SjöL lediga 6 kap. i anspråk för bestämmelser om beford- ran av passagerare och resgods. Kapitlet indelas i fyra avsnitt. nämligen Inledande bestämmelser. Om befordringen. Om bort—

fraktarens ansvar för passagerare och resgods samt Om tillämplig lag.

Under Inledande bestämmelser ges vissa definitioner så som föreskrives i CMls utkast, det 5. k. Tokyoutkastet. Där definieras alltsa bortfraktaren. passageraren och resgodset - det senare omfattar bl. a. medförda fordon — och ges anvisning pa vilka bestämmelser i kapitlet som är tvingande och vilka som är dispositiva. Fran kapitlets tillämpning un— dantas sådan befordran som varken sker mot vederlag, yrkesmässigt eller eljest i förvärvs- syfte. Undantagen blir också befordran, som lyder under gällande internationellt fördrag om befordran på järnväg av resande och res- gods. För det fall att annan än den avtalsslu- tande redaren. bortfraktaren. utför beford- ringen utsträcks tlertalet av kapitlets bestäm- melser till att gälla även för den som utför befordringen. Denne och bortfraktaren före- slås bli solidariskt ansvariga i förhållande till passageraren. Redaren ges samma rättsliga för- svar mot skadeståndskrav av fripassagerare och andra som följer med ett fartyg utan be- fordringsavtal som han har mot verkliga passa- gerare.

Bejbrdringsavsrlitte! inleds med bestäm- melser om bortfraktarens ansvar för farty- gets behöriga skick eller dess sjövärdighet i vidsträckt bemärkelse: dessa alägger bort— fraktaren. till skillnad från vad fallet är vid godsbefordran. ett genomgaende sadant an- svar fran resans början till dess slut. I övrigt

upptar detta avsnitt i stort sett de regler om befordringen som är gällande rätt, men reglerna föreslas bli tvingande såtillvida att de ej får frängäs till passagerarens nackdel. Vad som hittills utgjort hänvisning till motsvarande bestämmelser bland reglerna om godsbefordran motsvaras i kommittéför- slaget av självständiga bestämmelser.

Ansvarsavsnittet bygger så gott som ge- nomgående på Tokyoutkastet och dess regler föreslas därför bli tvingande rätt. Ansvars- perioderna blir nagot olika för passageraren. hans handresgods och det resgods han lämnar i bortfraktarens vård. Men de omfat- tar i princip hela befordringen. minst från embarkering till debarkering. Bortfraktar- ansvaret omfattar dödsfall oeh personskador, förlust av eller skada på resgods samt dröjsmal med befordran av passagerare och resgods. Dyrbarheter såsom smycken, pen— ningar och liknande omfattas ej utan skrift- ligt atagande och för befordran av levande djur som resgods föreslås avtalsfrihet. För ansvarighet förutsätts fel eller försummelse pa bortfraktarens sida. I vissa fall presumeras detta föreligga. nämligen i fråga om passage- raren själv och hans handresgods när skadan står i samband med främst vissa sjöolyckor och i fråga om rcsgods som lämnats i bort- fraktarens vård utan avseende på sådant sam— band. Men i fråga om fordon skall bort- fraktaren vara fri från ansvarighet om skadan beror av fel eller försummelse från hans folks sida vid navigeringen eller handhavandet av fartyget. s. k. nautiskt fel; det beror på att bortfraktaren eljest lätt kan nå samma resul- tat genom att befordra fordonet enligt ko- nossement. Det nautiska felet föreslås grun- da ansvarsfrihet även för dröjsmålsskada.

Sasom Tokyoutkastet föreskriver upptas vissa begränsningar för bortfraktaransvaret. nämligen 500000 s.k. Poincaréfrancs för dödsfall och personskada. 10 000 francs för förlust av eller skada på handresgods utom sadant som förvaras i eller på fordon. 30 000 francs för varje fordon oeh handresgods där samt 16 000 francs för annat rcsgods. Vissa självriskbelopp kan fastställas för passagera- ren.

På grund av nuvarande internationella valutasituation är Poincaréfrancens värde svärbedömbart. Tidigare gällde att 1000 Poincaréfrancs motsvarande ca 350 svenska kronor. Detta kan tillsvidare alltjämt tjäna som utgångspunkt.

Till de förut angivna begränsningsbelop- pen kommer. i fråga om skada på grund av dröjsmål med befordringen. det dubbla be- loppet av befordringsavgiften.

Begränsningsbeloppen. som alltså kan ad— deras för olika skador som drabbar en och samma passagerare och hans rcsgods genom en och samma olycka, skall jämföras med nuvarande begränsning till 20 000 svenska kronor per person och 1800 kronor per kolli totalt vid olycksfall i inrikesfart och principiell avtalsfrihet i utrikesfart.

Skadestånd som bortfraktaren kan bli skyldig att utge skall kunna jämkas med hänsyn till medvållande på passagerarens sida. Ansvarsbegränsning skall inte gälla, om bortfraktaren själv vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle uppstå. Ej heller självriskklausul får åberopas i sådant fall.

Bortfraktarens försvarsmöjligheter ut- sträcks till hans eget folk enligt en s.k. Himalayaregel. Vissa bestämmelser ges också om saklegitimation med ledning av Tokyout- kastet.

Avsnittet Om tillämplig lag går väsentligen ut på att de svenska ”konventionsreglerna” eller motsvarande utländska sådana skall tillämpas i de fall Tokyoutkastet anger sig självt såsom giltigt, nämligen då befordringen utförs med fartyg, som är registrerat här eller i annan konventionsstat. enligt avtal som träffats här eller i annan konventionsstat eller med avtalsenlig avgångsort här eller i an— nan konventionsstat. Att bestämmelseorten blir anknytningsmoment går längre än Tokyo- utkastet föreskriver men har förebild i passa- gerarkonventionen. Om förslaget sättsi kraft innan Tokyoutkastet blir gällande konven- tion. får lagtexten jämkas eller erforderliga övergångsbestämmelser upptas.

Kommittéförslaget upptar slutligen vissa ändringar i 8, 14 och 15 kap. SjöL.

Nordiska parallelltexter

Svensk text SJÄTTE KAPITLET Om befordran av passagerare och resgods Inledande bestämmelser 171 5

Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som, mot vederlag, yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte, genom avtal ätager sig befordran med fartyg av passagerare eller passagerare och resgods. Bortfraktaren kan vara redare. befraktare (underbortfraktare) eller annan.

Med passagerare avses den som befordras eller skall befordras med fartyg enligt be- fordringsavtal.

Med resgods avses varje föremål, inbegri- pet fordon, som befordras i anslutning till avtal om passagerarbefordran men ej enligt certeparti eller konossement. Resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller eljest i sin vård under befordringen, inbegripet vad han har i eller på medfört fordon, utgör handresgods.

172ä

Med undantag för 179 & och för vad som föranledes av 197 & skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efterrättelse såvitt ej annat är avtalat eller följer av sedvänja. Dock

Finlandssvensk text FJÄ RDE KAPITLET Om befraktning V Om befordran av passagerare och rcsgods 169 & 1—3 mom.

Med bortfraktare förstås den som genom avtal, mot vederlag, yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte, åtager sig befordran med far- tyg av passagerare eller passagerare och res- gods. Bortfraktaren kan vara redare, befrak- tare (underbortfraktare) eller annan.

Med passagerare avses var och en som befordras eller skall befordras med fartyg enligt befordringsavtal.

Med rcsgods avses varje föremål, inbegri- pet fordon, som befordras i anslutning till avtal om passagerarbefordran, men ej enligt certeparti eller konossement. Resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller eljest i sin vård under befordringen, inbegripet vad han har i eller på medfört fordon, utgör handresgods.

170å 1 mom.

Med undantag för 172 5 2 och 3 mom. och för vad som följer av 184 5 1 och 2 mom. skall bestämmelserna i detta kapitel lända till efterrättelse såvitt ej annat är avta-

Dansk text 6 KAP.

Om befordring af passagerer og rejsegods

5171

Stk. ]. Ved ”bortfragter” forstas i dette kapitel den, som erhvervsmaessigt eller med vederlag slutter aftale om befordring med skib af passagerer eller af passagerer og rej- segods. Bortfragteren kan vaere reder, befrag- ter (underbortfragter) eller anden.

Stk. 2. Ved "passager" forstås den per- son, der ska] befordres eller bliver befordret med skib i henhold til en befordringsaftale.

Sik. 3. Ved ”rejsegods” forstås enhver genstand, herunder koretoj, som befordres i tilslutning til en aftale om passagerbeford- ring. Reglerne om rejsegods finder ikke an- vendelse, såfremt godset befordras i henhold til et certeparti eller konnossement. ”Hånd- bagage” omfatter rejsegods, som passageren har i sin varetaegt eller i sin kahyt, eller som han medforer i eller på sit koretoj.

5172.

Stk. ]. Med undtagelse af 5 179 og af, hvad der folger af 5 197, kommer bestem- melserne i dette kapitel kun til anvendelse, såfremt ikke andet er aftalt, eller folger af saedvane.

Norsk text KAP. 6 Befordring av passasjerer og reisegods. ]. Innledende bestemnzelser. 5 171. Definisjoner.

Med bortfrakter forstås i dette kapittel den som ved avtale, ervervsmessig eller mot vederlag, påtar seg befordring med skip av passasjerer eller av passasjerer og reisegods. Bortfrakteren kan vaere reder, befrakter (frembortfrakter) eller annen.

Med passasjer forstås den som skal beford- res eller blir befordret med skip i henhold til en befordringsavtale.

Med reisegods forstås gjenstand, herunder kjoretoy, som befordres i tilknytning til en avtale om passasjerbefordring. Reglene om reisegods får ikke anvendelse dersom det er utstedt certeparti eller konnossement for godset. Håndreisegods omfatter reisegods som passasjeren har i sin lugar eller har i sin varetekt eller har i eller på sitt kjoretoy.

5 172. Fravikelighet.

Med unntak av 5 179 og det som folger av 5 197, får bestemmelsene i dette kapittel bare anvendelse for så vidt ikke annet er

kunna bestämmelserna i 183 5, 184 5 andra stycket, 185, 186 och 188 55 ej åsidosättas till passagerarens nackdel.

1735

Kapitlets bestämmelser hava icke tillämp- ning i den mån befordringen är underkastad gällande internationellt fördrag om beford- ran på järnväg.

1745

Utföres befordringen helt eller delvis av

annan än bortfraktaren, hava bestämmelserna ,

i 176, 177,179—183, 185, 189—198, 200— 203. 347 och 348 55 motsvarande tillämp- ning för den som utför befordringen. [ förhållande till passageraren skall ansvarig- heten för den som utför befordringen och bortfraktaren vara solidarisk och gemensamt begränsad enligt 194 5.

Kapitlets bestämmelser gälla i tillämpliga delar även i förhållandet mellan bortfrak- taren och den som utför befordringen. I övrigt gälla i tillämpliga delar bestämmelser- na om befraktning i 5 kap.

175s

Medföljer någon ett fartyg, vilken varken är ombordanställd eller passagerare, och till- skyndas han därvid förlust eller skada, hava bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av ansvarighet på bort- fraktarens sida motsvarande tillämpning i den mån ansvar kan göras gällande mot re- daren.

Om befordringen 176 5

Bortfraktaren skall med tillbörlig omsorg sörja för att fartyget är sjövärdigt, behörigen bemannat, provianterat och utrustat såväl vid början av som vid varje tillfälle under

lat eller följer av sedvänja. Dock kan bestäm- melserna i 1745, 175 5 2,3 och4mom. samt 176 och 177 55 ej åsidosättas till passagera- rens nackdel.

169215

Kapitlets bestämmelser äger icke tillämp- ning i den mån befordringen är underkastad gällande internationellt fördrag om beford- ran på järnväg.

1705 2—3 mom.

Utföres befordringen helt eller delvis av annan än bortfraktaren äger bestämmelserna i 171 5, 172 5 2—4 mom., 173 5, 174 5, 175 5 3 och 4 mom.. 178488 55 samt 2295 motsvarande tillämpning även för den som utför befordringen. Ansvarigheten för ho- nom och bortfraktaren i förhållande till pas- sageraren skall vara solidarisk och gemen- samt begränsad enligt 182 5.

Kapitlets bestämmelser gäller i tillämpliga delar även i förhållandet mellan bortfrak- taren och den som utför befordringen. I övrigt gäller i tillämpliga delar bestämmelser- na om befraktning i 4 kap.

1695 4mom.

Medföljer någon fartyget, som varken är ombordanställd eller passagerare, och till- skyndas han därvid förlust eller skada, äger bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av ansvarighet på bort- fraktarens sida motsvarande tillämpning i den mån ansvar kan göras gällande mot reda- ren.

1715

Bortfraktaren skall med tillbörlig omsorg sörja för att fartyget är sjövärdigt, behörigen bemannat, provianterat och utrustat såväl vid början av som vid varje tillfälle under

Stk. 2. Dog kan bestemmelserne i 55 183, 184, stk. 2, 185, 186 og 188 ikke fraviges til skade for passageren.

5173.

Bestemmelserne i dette kapitel finder ikke anvendelse, såfremt befordringen er under- kestet international konvention om beford- ring afpersoner og rejsegods påjernbane.

5 174.

Stk. ]. Udfores en befordring helt eller delvis af en anden end bortfragteren, finder bestemmelserne i 55 176—177, 179—183, 185, 189—203 og 284 nr . . . tilsvarende anvendelse også for den, som udforer beford- ringen. Denne haefter solidarisk med bort- fragteren overfor passageren, og det samlede ansvar, som kan pälaegges dem, kan ikke overstige de i 5 194 fastsatta ansvarsgraenser.

Stk. 2. Reglerne i dette kapitel finder til- svarende anvendelse også i forholdet mellem bortfragteren og den, som udforer beford- ringen. I ovrigt finder reglerne i femte kapi- tel om befragtning tilsvarende anvendelse.

5175.

Dersom nogen, som folger med et skib uden at vaere passager eller hore til besaet- ningen, bliver draebt eller lider tab som naevnt i 55 189—191, finder bestemmelserne om indsigelser og ansvarsbegraensning i dette kapitel tilsvarende anvendelse til fordel for enhver, imod hvem erstatningsansvar göres gaeldende.

5 176.

Stk. ]. Bortfragteren skal med tilborlig omhu sorge for, at skibet såvel ved rejsens begyndelse som på ethvert tidspunkt under befordringen er i sodygtig stand, herunder at

avtalt eller folger av sedvane. Dog kan bestem- melsene i 55 183,184 annet ledd, 185, 186 og 188 ikke fravikes til skade for passasjeren.

5 173. Befordring med jernbane.

Reglene i dette kapittel gjelder ikke iden utstrekning befordringen er underkastet in- ternasjonal konvensjon om befordring med jernbane.

5 174. Befordring som utföres av en annen enn bortfrakteren.

Blir en befordring helt eller delvis utfört av en annen enn bortfrakteren, gjelder be- stemmelsene i 55 176—177, 179—183, 185, 189—198, 200—203 og 284 nr. 4—6 (jfr 55 285—286) tilsvarende også for den som utfo- rer befordringen. Overfor passasjeren hefter han solidarisk med bortfrakteren; det sam- lete ansvar som kan pålegges dem, skal ikke overstige de grenser som gjelder etter 5 194.

Reglene i dette kapittel gjelder tilsvarende også i forholdet mellom bortfrakteren og den som utforer befordringen. For övrig får bestemmelsene i kap. 5 om befraktning til- svarende anvendelse så langt de passer.

5 175 . Ansvar overfor andre som medfolger et skip.

Dersom noen som medfolger et skip uten å vaere passasjer eller hore til besetningen, blir drept eller lider tap som nevnt i 55 189—191, gjelder reglene om bortfrakterens innsigelser og ansvarsbegrensning tilsvarende til fordel for enhver mot hvem det blir gjort erstatningsansvar gjeldende.

I]. Bejbrdringen. 5 176. Bortfrakterens plikter.

Bortfrakteren skal med tilborlig omhu sor-- ge för at skipet så vel ved reisens begynnelse som til enhver tid underveis er i sjodyktig stand, herunder at det er tilstraekkelig utrus-

resan samt att passagerarens och resgodsets säkra befordran tryggas i alla andra avseen— den. Bortfraktaren skall även eljest i tillbör- lig män tillgodose passagerarens bästa.

Utan stöd i avtal eller sedvänja får resgods ej föras på däck.

Bortfraktaren skall sörja för att passagera- ren och hans resgods med tillbörlig skynd- samlret befordras till bestämmelseorten. De- viation får endast göras för räddning av människoliv eller bärgning eller av annan skälig anledning.

1775

Gäller befordringsavtalet bestämt fartyg, får bortfraktaren icke fullgöra sitt åtagande med annat fartyg.

1785

Avser befordringsavtalet bestämd person såsom passagerare, får denne icke till annan överlåta sin rätt enligt avtalet. Sedan resan påbörjats får överlåtelse ej äga rum, även om avtalet ej avser bestämd person.

1795

Passageraren är skyldig att iakttaga före- skrifter om ordning och säkerhet under be- fordringen.

Bestämmelserna i 60 och 61 55 sjömans- lagen (1952z530) om tvångsmedel mot och förhör med besättningsmedlem i vissa fall ha- va motsvarande tillämpning för passagerare.

1805

Passageraren får medföra resgods i skälig omfattning. Känner passageraren till. att rcsgods är så

resan samt att passagerarens och resgodsets säkra befordran tryggas i alla andra avseen- den. Bortfraktaren skall även eljest i tillbör- lig män tillgodose passagerarens bästa.

Utan stöd i avtal eller sedvänja får resgods ej föras på däck.

Bortfraktaren skall sörja för att passagera- ren och hans resgods med tillbörlig skynd- samhet befordras till bestämmelseorten. De- viation får endast göras för räddning av män- niskoliv eller bärgning eller av annan skälig an- ledning.

Gäller befordringsavtalet bestämt fartyg, får bortfraktaren icke fullgöra sitt åtagande med annat fartyg.

1725

Avser befordringsavtalet bestämd person såsom passagerare, får denne icke till annan överlåta sin rätt enligt avtalet. Sedan resan påbörjats får överlåtelse ej äga rum, även om avtalet ej avser bestämd person.

Passageraren är skyldig att iakttaga före- skrifter om ordning och säkerhet under be- fordringen.

Bestämmelserna i 61 och 62 55 sjömans- lagen om tvångsmedel mot och förhör med besättningsmedlem i vissa fall äger motsva- rande tillämpning för passagerare.

Passageraren får medföra resgods i skälig omfattning. Känner passageraren till, att res- gods är så beskaffat att dess befordran kan

det er tillstraekkeligt bemandet, provianteret og udrustet og i forsvarlig stand til modtagel- se og befordring af passagerer. Det påhviler bortfragteren at drage omsorg for den sikre befordring af passageren og hans rejsegods og i ovrigt varetage passagerens tarv pä forsvar- lig måde.

Stk. 2. Uden hjemmel i aftale eller saed- vane kan bortfragteren ikke laste rejsegods på daek.

Stk. 3. Rejsen skal udfores med tilborlig hurtighed. Deviation kan kun gores for at redde menneskeliv, for at bjaerge skib eller gods eller afanden rimelig grund.

5 177.

Gaelder aftalen om befordring et bestemt skib, kan bortfragteren ikke opfylde aftalen med et andet skib.

5178.

Er en bestemt person angivet i aftalen som passager. kan denne ikke overdrage sine rettigheder efter aftalen til en anden. Er rejsen begyndt, kan passageren ikke i noget tilfaelde overdrage sine rettigheder.

5179.

Stk. ]. Passageren er pligtig at overholde de forskrifter, der gives for orden og sikker- hed om bord.

Stk. 2. Bestemmelserne i somansloven om adgang til at benytte magtmidler mod besaet- ningen og om optagelse af forklaring finder tilsvarende anvendelse.

5 180.

Stk. ]. Passageren må medtage rejsegodsi rimeligt omfång. Stk. 2. Såfremt passageren er bekendt

tet, bemannet og proviantert. Han ska] også i alle andre henseender trygge befordringen av passasjerer og reisegods og for övrig vareta passasjerenes tarv på forsvarlig måte.

Uten hjemmel i avtale eller sedvane kan bortfrakteren ikke laste reisegods på dekk.

Reisen skal utfores med tilborlig hurtig- het. Deviasjon kan bare företas for å redde menneskeliv eller berge skip eller gods eller av annen rimelig grunn.

5 177. Oppfyllelse med annet skip enn avtalt.

Gjelder befordringsavtalen et bestemt skip kan bortfrakteren ikke oppfylle avtalen med et annet skip.

5 178. Overdragelse av passasjerens rettigheter.

Er en bestemt person nevnt som passasjer i avtalen, kan han ikke overdra sine rettighe- ter etter avtalen til en annen. Etter at reisen er påbegynt, kan passasjeren ikke i noe tilfelle overdra sine rettigheter.

5 179. Passasjerens plikter, m. m.

Passasjeren plikter å rette sig etter for— skrifter om orden og sikkerhet om bord.

Reglene i sjomannslovens 5561 og 62 om adgang til å bruke maktmidler mot mann- skapet og om opptak av forklaring gjelder tilsvarende i forhold til passasjerer.

5 180. Reisegods. Passasjerens opplysningsplikt.

Passasjeren kan ta med reisegods i rimelig omfång. Kjenner han til at reisegodset har slike

beskaffat att dess befordran kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods, skall han upplysa bortfraktaren därom före resans början. Detsamma gäller, om annat resgods än handresgods kräver särskild vård. Beskaffenheten av gods som här avses skall om möjligt utmärkas på god- set innan befordringen börjar.

1815

Bortfraktaren äger vägra passageraren att medföra rcsgods, som kan vålla fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods.

Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren haft kännedom om dess be- skaffenhet, får han efter omständigheterna föra det iland eller oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan.

Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens känne- dom om dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för far- tyg, liv eller gods att det ej är försvarligt att behålla det ombord.

1825

Har resgods orsakat förlust eller skada för bortfraktaren, är passageraren ersättnings- skyldig, om han eller någon för vilken han svarar vållar förlusten eller skadan genom fel eller försummelse.

1835

Bortfraktaren är icke skyldig att lämna ut annat resgods än handresgods förrän passage- raren betalt för befordringen och för kost eller annan tjänst under resan. Uteblir betal- ning, äger bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket att hans krav jämte förvarings- och försäljningskostnaderna täckas.

medföra fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods, skall han upplysa bort- fraktaren därom före resans början. Detsam- ma gäller, om annat resgods än handresgods kräver särskild vård. Beskaffenheten av gods, som här avses, skall om möjligt utmärkas på godset innan befordringen börjar.

1735 1—2 mom.

Bortfraktaren äger vägra passageraren att medföra resgods, som kan vålla fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods.

Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren haft kännedom om dess be- skaffenhet, får han efter omständigheterna föra det iland eller oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Det- samma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig medföra så- dan fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods att det ej är försvarligt att behålla det ombord.

173 5 3 mom.

Har rcsgods orsakat förlust eller skada för bortfraktaren, är passageraren ersättnings- skyldig, om han eller någon för vilken han svarar vållar förlusten eller skadan genom fel eller försummelse.

1745

Bortfraktaren är icke skyldig att lämna ut annat resgods än handresgods förrän passage- raren betalt för befordringen och för kost eller annan tjänst under resan. Uteblir betal- ning, äger bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket att hans krav jämte förvarings- och försäljningskostnaderna täckes.

med,'at rejsegods er af en sådan beskaffen- hed, at det kan medfore fare eller vaesentlig ulempe for skib, liv eller andet gods, skal han oplyse bortfragteren herom, for rejsen be- gynder. Det samme gaelder, såfremt andet rejsegods end håndbagage skal behandles med saerlig omhu. Beskaffenheden af det i dette stykke omtalte gods skal så vidt mu- ligt vaere angivet på godset, for rejsen begyn- der.

5181.

Stk. ]. Bortfragteren kan naegte passage- ren tilladelse til at medtage rejsegods om bord, som kan volde fare eller vaesentlig ulempe for skib, liv eller andet gods.

Stk. 2. Er sådant rejsegods indlastet, uden at bortfragteren har kendt dets beskaffen- hed, kan han efter omstaendighederne losse, uskadeliggore eller tilintetgore godset uden pligt til at erstatte skaden eller tabet. Det samme gaelder, selv om bortfragteren ved indlastningen kendte rejsegodsets beskaffen- hed, såfremt dette senere viser sig at medfore en sådan fare for skib, liv eller andet gods, at det ikke er försvarligt at beholde det om bord.

5 182.

Har rejsegods forärsaget skade eller tab for bortfragteren, er passageren pligtig at betale erstatning, såfremt han selv eller nogen, han svarer for, har forvoldt skaden eller tabet ved fejl eller forsommelse.

5 183.

Bortfragteren er ikke pligtig at udlevere andet rejsegods end håndbagage, for passage- ren har betalt for befordringen og for kost og udlaeg under rejsen. Bliver betalingen ikke erlagt, kan godset oplaegges under sikker förvaring for passagerens regning, og bort- fragteren kan ved offentlig auktion eller på anden betryggende måde saelge så meget, at hans krav og omkostninger bliver daekket.

egenskaper at det kan medfore fare eller vesentlig ulempe for mennesker, skip eller annet gods, skal han gi bortfrakteren opplys- ning om det för reisen begynner. Det samme gjelder dersom reisegods som ikke er hånd— reisegods, må handles med saerlig omhu. Gods som nevnt i dette ledd skal så vidt mulig vaere saerskilt merket for reisen begynner.

5 181. Farlig reisegods.

Bortfrakteren kan nekte passasjeren å ta med reisegods som kan medfore fare eller vesentlig ulempe for mennesker, skip eller annet gods.

Er slikt reisegods tatt om bord uten at bortfrakteren kjente dets egenskaper, kan han etter omstendighetene losse, uskadelig- gjore eller tilintetgjare det uten plikt til å erstatte det tap som derved voldes. Det samme gjelder selv om bortfrakteren kjente reisegodsets egenskaper, dersom det senere oppstår slik fare eller ulempe for mennesker, skip eller annet gods at det er uforsvarlig å beholde det om bord.

5 182. Skade voldt av reisegods.

Har reisegods voldt skade for bortfrakte- ren, er passasjeren ansvarlig dersom skaden skyldes feil eller forsommelse av passasjeren eller noen som han svarer for.

5 183. Bortfrakterens sikkerhet i reisegods.

Bortfrakteren plikter ikke å utlevere reise- gods som ikke er håndreisegods, for passasje- ren har betalt for befordringen og for kost og utlegg under reisen. Dersom passasjeren ikke betaler, kan godset legges opp under sikker forvaring for hans regning, og bort- frakteren kan ved offentlig auksjon eller på annen betryggende måte selge så meget at hans krav med omkostninger blir dekket.

Avser befordringsavtalet bestämt fartyg och detta före resans början går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt efter skada, är bortfraktaren icke skyldig att utföra be- fordringen.

Blir fartygets avgång från den ort där befordringen skall börja väsentligt fördröjd, äger passageraren häva avtalet.

1855

Om fartyget under resan uppehålles så att det icke skäligen kan fordras att passageraren avvaktar dess fortgång eller fartyget går för- lorat eller förklaras icke vara iständsättligt efter skada, skall bortfraktaren sörja för att passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på annat lämpligt sätt och bära kostnaden därför. Underlåter bort- fraktaren detta, äger passageraren häva avta- let.

Måste passageraren uppehålla sig iland på grund av haveri eller annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt sörja för hans upphälle och bära kostnaden därför.

1865

Anträder passageraren icke resan eller av- bryter han den utan att det beror av att han avlidit eller insjuknat eller av annan skälig anledning och bortfraktaren underrättats här- om inom rimlig tid, skall passageraren utgiva avtalad befordringsavgift. Om bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att medföra annan passagerare eller att eljest begränsa sin skada, skall dock beloppet jämkas därefter.

1875

Finnes, sedan befordringsavtal träffats, att resan skulle vara förenad med fara för passa-

Avser befordringsavtal bestämt fartyg och detta före resans början går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, är bortfrak— taren icke skyldig att utföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den ort, där befordringen skall börja, väsentligt fördröjd, äger passageraren häva avtalet.

Om fartyget under resan uppehålles så att det icke skäligen kan fordras att passageraren avvaktar dess fortgäng eller fartyget går för- lorat eller förklaras icke vara iståndsättligt skall bortfraktaren sörja för att passageraren och dennes rcsgods befordras till bestämmel- seorten på annat lämpligt sätt och bära kostnaden därför. Underlåter bortfraktaren detta, äger passageraren häva avtalet.

Måste passageraren uppehålla sig iland på grund av haveri eller annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära skälig kostnad därför.

1765

Anträder passageraren icke resan eller av- bryter han den utan att det beror av att han avlidit eller insjuknat eller av annan skälig anledning och bortfraktaren underrättats härom inom rimlig tid, skall passageraren utgiva avtalad befordringsavgift. Om bort- fraktaren utan skälig anledning underlåtit att medföra annan passagerare eller eljest be- gränsa sin skada, skall dock beloppet jämkas därefter.

176a5

Finnes, sedan befordringsavtal träffats, att resan skulle vara förenad med fara för passa-

Stk. ]. Såfremt aftalen gaelder et bestemt skib, og dette går tabt, eller bliver erklaeret for uistandsaetteligt, forinden rejsen er be- gyndt, bortfalder bortfragterens pligt til at udfore befordringen.

Stk. 2. Bliver skibcts afgang fra det sted, hvor rejsen begynder, vaesentlig forsinket, kan passageren haeve aftalen.

5 185.

Stk. ]. Indtraeffer under rejsen et sådant ophold, at det ikke med rimelighed kan forlanges, at passageren skal vente, eller går skibet tabt, eller bliver det erklaeret for uistandsaetteligt, efter at en del af rejsen er udfort, er bortfragteren pligtig at sorge for, at passageren og hans rejsegods bliver beford- ret videre til bestemmelsesstedet på passende måde og baere de dermed forbundne omkost- ninger. Undlader bortfragteren dette inden- for en rimelig tid, kan passegeren hteve aftalen.

Stk. 2. Må passageren i en mellemhavn opholde sig i land på grund af havari eller andet forhold vedrorende skibet, skal bort- fragteren sorge for passende logi og fortae- ring og baere de dermed forbundne omkost- ninger.

5 186.

Tiltraeder passageren ikke rejsen, eller af— bryder han den, har bortfragteren ret til det aftalte vederlag, medmindre passageren er död eller hindret ved sygdom eller anden gyldig grund, of bortfragteren underrettes herom uden ugrundet ophold. ] vederlaget fradrages dog de besparelser, bortfragteren har eller burde have opnået.

5 187.

Viser det sig, efter at befordringsaftalen er sluttet, at udforelsen af rejsen vil medfore

5 184. Hindringer på skipets side for avgang.

Dersom avtalen gjelder et bestemt skip og dette går tapt eller blir uistandsettelig for reisen er begynt, plikter bortfrakteren ikke å utfore befordringen.

Blir skipets avgang fra det sted hvor reisen begynner, vesentlig forsinket, kan passasje- ren heve avtalen.

5 185. Opphold under reisen.

Inntreffer under reisen et slikt Opphold at det ikke med rirnelighet kan förlänges at passasjeren skal vente, eller går skipet tapt eller blir det uistandsettelig etter at en del av reisen er utfort, plikter bortfrakteren ä sorge for at passasjeren og hans reisegods blir befordret til bestemmelsesstedet på hensikts- messig måte, og å baere de utgifter som dette medforer. Oppfyller ikke bortfrakteren sine plikter innen rimelig tid, kan passasjeren heve avtalen.

Må passasjeren i en mellomhavn oppholde seg i land på grunn av havari eller andre hindringer på skipets side, skal bortfrakteren sorge for passende underbringelse og baere de utgifter som dette medforer.

5 186. Tilbaketreden på passajcrens side.

Tiltrer passasjeren ikke reisen, eller av- bryter han den, har bortfrakteren rett til det avtalte vederlag, med mindre passasjeren er död eller hindret ved sykdom eller annen rimelig grunn og bortfrakteren underrettes uten ugrunnet opphold. Fradrag gjores dog for besparelser som bortfrakteren har eller burde ha oppnådd.

5 187. Krigsfare m.m.

Viser det seg etter at befordringsavtalen ble sluttet, at reisen vil medfore fare for

geraren eller för fartyg eller gods till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt ökat, har vardera parten rätt att häva befordringsavtalet även om resan bör- jat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

1885

Avbryter passageraren resan på grund av förhållande som icke kan lastas honom eller häves befordringsavtalet enligt 185 5 eller, sedan resan börjat, enligt 187 5, hava be- stämmelserna i 129 5 om avståndsfrakt mot- svarande tillämpning i fråga om bortfrakta- rens rätt till del av befordringsavgiften.

Har bortfraktaren mottagit betalning ut- över vad som sålunda tillkommer honom, skall han återbära överskottet.

Om bortfraktarens ansvar för passagerare och rcsgods

1895

Bortfraktaren är ansvarig för förlust till följd av att passageraren avlider eller drabbas av kroppsskada på grund av händelse under befordringen, om förlusten orsakas av fel eller försummelse av bortfraktaren eller nä- gon för vilken denne svarar.

1905

Bortfraktaren är ansvarig för förlust av eller skada på resgods på grund av händelse under befordringen, om förlusten eller ska- dan orsakas av fel eller försummelse av ho- nom eller någon för vilken han svarar. Med sådan förlust eller skada likställes förlust till

geraren eller för fartyg eller gods till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt ökat, har vardera parten rätt att häva befordringsavtalet även om resan bör- jat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

Den som vill häva avtalet skall meddela därom utan ogrundat dröjsmål. Gör han det ej, vare pliktig att ersätta den skada som där- av följer.

1775

Avbryter passageraren resan på grund av förhållande som icke kan lastas honom eller häves befordringsavtalet enligt 175 5 3 mom. eller, sedan resan börjat, enligt 176 a 5, har bestämmelserna i 129 5 om avståndsfrakt motsvarande tillämpning i fråga om bortfrak- tarens rätt till del av befordringsavgiften. Har bortfraktaren mottagit betalning utöver vad som sålunda tillkommer honom, skall han återbära överskottet.

1785

Bortfraktaren är ansvarig för skada eller förlust till följd av att passageraren avlider eller drabbas av kroppsskada på grund av händelse under befordringen, om skadan el- ler förlusten orsakas av fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon för vilken denne svarar.

1795

Bortfraktaren är ansvarig för förlust eller skada på resgods på grund av händelse under befordringen, om förlusten eller skadan orsa- kas av fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Med sådan förlust eller skada likställes förlust till följd

fare for passageren eller for skib eller gods som folge af krig, blokade, opror, borgerlige uroligheder, soroveri eller andet vaebnet over- fald, eller at faren herfor er blevet vaesentligt foroget, kan såvel bortfragteren som passa- geren haeve befordringsaftalen uden pligt til at betale erstatning, selv om rejsen er be- gyndt. Den, som vil haeve aftalen, skal give meddelelse herom uden ugrundet ophold. Undlader han dette, er han pligtig at erstatte den deraf folgende skade.

5 188.

Stk. ]. Afbryder passageren rejsen, uden at det skyldes de i 5 186 naevnte årsager, eller haeves befordringsaftalen i medför af 5 185, eller efter at rejsen er påbegyndt i medfor af 5 187, har bortfragteren ret til en forholdsmaessig del af det aftalte vederlag. Bestemmelserne i 5 129, stk. 2 og 3, om beregning af afstandsfragt finder tilsvarende anvendelse.

Stk. 2. Har bortfragteren oppebåret be- taling, udover hvad der herefter tilkommer ham, skal han betale det overskydende til- bage.

5189.

Bortfragteren er ansvarlig for tab opstået i forbindelse med befordringen som folge af, at en passager dor eller kommer til skade, dersom tabet skyldes fejl eller forsommelse udvist af bortfragteren selv eller nogen, som han svarer for.

5 190.

Stk. 1. Bortfragteren er ansvarlig for tab af eller skade på rejsegods i forbindelse med befordringen, såfremt tabet eller skaden er forvoldt ved fejl eller forsommelse af ham selv eller nogen, han svarer for. Tab af eller skade på rejsegods omfatter også tab, som

passasjeren eller for skip eller gods som folge av krig, blokade, oppror, borgerlige urolighe- ter eller sjoroveri eller annen vaepnet vold eller at en slik fare er blitt vesentlig öket, kan så vel bortfrakteren som passasjeren heve avtalen uten plikt til å betale erstatning, selv om reisen er begynt. Den som vil heve avtalen, skal gi meddelelse uten ugrunnet opphold. Gjor han ikke det, plikter han å erstatte den skade som derav folger.

5 188. Avstandsfrakt.

Avbryter passasjeren reisen på grunn av forhold som ikke kan lastes ham, eller heves befordringsavtalen i medhold av 5 185 eller, etter at reisen er begynt, i medhold av 5 187, har bortfrakteren rett til en forholdsmessig del av det avtalte vederlag, idet reglene i 5 129 annet og tredje ledd om beregning av avstandsfrakt gjelder tilsvarende.

Har bortfrakteren mottatt betaling ut over det som tilkommer ham etter denne para— graf, skal han betale det overskytende til- bake.

11]. Bortfrakterens ansvar för passasjerer og reisegods.

5 189. Ansvar for passasjerer.

Bortfrakteren er ansvarlig for tap som folge av at en passasjer dor eller kommer til skade på grunn av hendelse under beford- ringen, dersom tapet skyldes feil eller for- sommelse utvist av bortfrakteren selv eller noen som han svarer for.

5 190. Ansvar for reisegods.

Bortfrakteren er ansvarlig for tap som folge av at reisegods går tapt eller kommer til skade på grunn av hendelse under beford- ringen, dersom tapet skyldes feil eller for- sommelse utvist av bortfrakteren selv eller noen som han svarer for. Likestilt med slikt

följd av att resgods ej utlämnats till passage- raren inom rimlig tid efter ankomsten till bestämmelseorten av det fartyg varmed god- set har eller skulle hava befordrats.

Har förlust av eller skada på fordon orsa- kats av fel eller försummelse vartill befälha- varen, nägon av besättningen, lots eller an- nan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavan- det av fartyget under befordringen, är bort- fraktaren fri från ansvarighet enligt första stycket.

Bortfraktaren är ej heller skyldig att ersät- ta penningar, värdepapper, konstföremål el— ler andra dyrbarheter, om han ej uttryckli- gen och skriftligen ätagit sig sådan ansvarig- het.

1915

Bortfraktaren är ansvarig för förlust till följd av sådant dröjsmål med befordringen som orsakas av fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse som avses i 190 5 andra stycket, är bortfrak- taren dock fri från ansvarighet.

Om dröjsmål med utlämning av resgods gäller 190 5 första stycket.

1925

Om vållande på passagerarens sida medver- kat till förlust eller skada, som avses i 189— 191 55, skall skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt.

av att resgods ej utlämnats till passageraren inom rimlig tid efter ankomsten till bestäm- melseorten av det fartyg, varmed godset har eller skulle hava befordrats.

Har förlust av eller skada på fordon orsa- kats av fel eller försummelse vartill befälha- varen, någon av besättningen, lots eller an- nan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid navigeringen eller hand- havandet av fartyget under befordringen, är bortfraktaren fri från ansvarighet enligt 1 mom.

Bortfraktaren är ej heller skyldig att ersät- ta penningar, värdepapper, konstföremål el- ler andra dyrbarheter om han ej uttryckligen och skriftligen åtagit sig sådan ansvarighet.

1805

Bortfraktaren är ansvarig för förlust till följd av sådant dröjsmål med befordringen som orsakas av fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse som avses i 179 5 2 mom. är bortfraktaren dock fri från ansvarighet.

Om dröjsmål med utlämning av resgods gäller 179 5 1 mom.

180a5

Har passageraren genom eget vållande medverkat till förlust eller skada, som avses i 178—180 55, skall skadeståndetjåmkas eller helt bortfalla efter vad som finnes skäligt.

hidrorer fra, at rejsegodset ikke udleveres til passageren inden for en rimelig tid efter ankomsten af det skib, med hvilket rejsegod- set har eller skulle have vaeret befordret.

Stk. 2. Bortfragteren er dog ikke ansvarlig for tab af eller skade på passagerens koretoj, som skyldes fejl eller forsommelse i forbin- delse med navigeringen eller behandlingen af skibet begået af skibsforer, mandskab, lods eller af andre, der utforer arbejde i skibets tjencste. Denne ansvarsfritagelse kan ikke påberåbes, såfremt tabet er en folge af, at skibet ved rejsens begyndelse ikke var sodyg- tigt, og dette skyldes, at bortfragteren eller nogen, han svarer for, ikke har udvist tilbor- lig omhu for dette tidspunkt med hensyn til at sorge for, at skibet er sodygtigt.

Stk. 3. Medmindre andet er udtrykkeligt og skriftligt aftalt, er bortfragteren ikke an- svarlig for tab af eller skade på penge, vaerdi- papirer og andre vaerdigenstande, såsom guld, solv, ure, juveler, smykker of kunstgen- stande.

5191.

Stk. ]. Bortfragteren er ansvarlig for tab eller skade, der opstår som folge af forsinkel- se i forbindelse med befordringen, forvoldt ved fejl eller forsommelse af bortfragteren eller nogen. han svarer for. Bestemmelsen i 5 190, stk. 2, finder dog tilsvarende anvendel- se.

Stk. 2. Om forsinkelse i forbindelse med udlevering af rejsegods gaelder 5 190, stk. 1, 2. pkt.

5 192.

Har passageren ved egen fejl eller forsom- melse forårsaget eller medvirket til, at tab eller skade som naevnt i 55 189—191 indtraf, kan erstatningen nedsaettes eller helt bortfal- de.

tap er tap ved at godset ikke blir levert tilbake til passasjeren innen rimelig tid etter ankomsten av det skip som godset har vaert eller skulle ha vaert befordret med. Bortfragteren er dog ikke ansvarlig for tap av eller skade på kjoretoj som skyldes feil eller forsommelse i navigeringen eller be- handlingen av skipet utvist av dets forer, mannskap, 105 eller slepebåt eller andre som utforer arbeid i skipets tjeneste. Denne an- svarsfritakelse gjelder ikke dersom tapet er en folge av at skipet ved reisens begynnelse ikke var sjodyktig, og dette skyldes at bort- frakteren eller noen som han svarer for, ikke har utvist tillbörlig omhu for dette tidspunkt med hensyn til å sorge for sjodyktigheten.

For penger, verdipapirer og andre verdi- saker som gull, solv, ur, juveler, smykker og kunstgenstander er bortfrakteren ikke an- svarlig uten skriftlig og uttrykkelig avtale.

5 191. Forsinkelsesansvar.

Bortfrakteren er ansvarlig for tap som folge av forsinkelse med befordringen som skyldes feil eller forsommelse utvist av bort- frakteren selv eller noen som han svarer for. Han er dog ikke ansvarlig om forsinkelsen skyldes feil eller forsommelse som nevnt i 5 190 annet ledd; annet punktum der gjelder tilsvarende.

Om forsinkelse med utleveringen av reise- gods gjelder 5 190.

5 192. Skadelidtes medvirkning.

Har passasjeren ved egen skyld forårsaket eller medvirket til tap som nevnt i 55 189— 191 , kan bortfrakterens ansvar nedsettes etter alminnelige erstatningsregler.

Den som kräver ersättning enligt 1894191 55 skall styrka, dels att förlusten eller skadan beror av händelse under befordringen, dels förlustens eller skadans omfattning. Utomi fall som avses i andra stycket skall han tillika visa, att dödsfall eller kroppsskada samt för- lust av eller skada på handresgods orsakats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon för vilken denne svarar.

Om dödsfall eller kroppsskada samt för- lust av eller skada på handresgods beror av händelse som inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand, skall bortfraktaren till sitt fredande från ansvarighet styrka att för- lusten eller skadan ej orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Detsamma gäller alltid ifråga om förlust av eller skada på annat rcsgods och förlust på grund av dröjsmål som avses i 191 5.

Påstår bortfraktaren, att förlust eller ska- da på fordon beror av orsak för vilken han enligt 190 5 andra stycket icke svarar eller att passageraren genom eget vållande med- verkat till förlust eller skada, ankommer det på honom att styrka detta förhållande.

1945

Bortfraktarens ansvarighet för förlust och skada som avses i 189—191 55 skall ej, utan att uttrycklig och skriftlig överenskommelse träffats därom, för en och samma händelse överstiga 1. (femhundratusen) francs för varje passa-

gerare för förlust på grund av dödsfall eller kroppsskada; 2. tiotusen francs för varje passagerare för förlust av eller skada på handresgods, som

Den som kräver ersättning enligt 1784180 55 skall styrka, dels att förlusten eller ska- dan beror av händelse under befordringen, dels förlustens eller skadans omfattning. Utom ifall som avses i andra momentet skall han tillika visa, att dödsfall eller kroppsskada samt förlust av eller skada på handresgods orsakats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon för vilken denne svarar.

Om dödsfall eller kroppsskada samt för- lust av eller skada på handresgods beror av händelse som inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand, skall bortfraktaren till sitt fredande från ansvarighet styrka att för- lusten eller skadan ej orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Detsamma gäller alltid ifråga om förlust av eller skada på annat rcsgods och förlust på grund av dröjsmål som avses i 180 5.

Påstår bortfraktaren, att förlust eller ska- da på fordon beror av orsak för vilken han enligt 179 5 andra mom. icke svarar eller att passageraren genom eget vållande medverkat till förlust eller skada, ankommer det på honom att styrka detta förhållande.

1825

Bortfraktarens ansvarighet för förlust och skada som avses i 178—180 55 skall ej, utan att uttrycklig och skriftlig överenskommelse träffats därom, för en och samma händelse överstiga l. (femhundratusen) francs för varje passa-

gerare för förlust på grund av dödsfall eller kroppsskada; 2. tiotusen francs för varje passagerare för förlust av eller skada på handresgods, som

Stk. ]. Den, som kraever erstatning, har bevisbyrden for tabets eller skadens omfang og for, at haendelsen, som medforte tabet eller skaden, er indtrådt under transporten.

Stk. 2. Ved personskade har den, som kraever erstatning også bevisbyrden for, at skaden skyldes fejl eller forsommelse af bortfragteren selv eller nogen, han svarer for. Er skaden indtruffet ved eller i forbindelse med forlis, sammenstod, grundstodning, eks- plosion eller brand, har dog bortfragteren bevisbyrden for, at det ikke er udvist fejl eller forsommelse.

Stl:. 3. For tab af eller skade på håndba- gage gaelder bestemmelsen i stk. 2 tilsvaren- de. For tab af eller skade på andet rejsegods har bortfragteren bevisbyrden for, at der ikke er udvist fejl eller forsommelse.

Stk. 4 For tab som folge af forsinkelse, jfr. 5 191, har bortfragteren bevisbyrden for, at tabet ikke skyldes fejl eller forsommelse af ham selv eller nogen, han svarer for.

Stk. 5. Bortfragteren har bevisbyrden for de omstaendigheder, det påberåbes til stotte for ansvarsfritagelse efter bestemmelserne i 5 190, stk. 2, eller 5 191, 2. pkt. Det samme gaelder, såfremt bortfragteren påstår, at an- svaret skal nedsaettes eller bortfalde i med— for af bestemmelsen i 5 192.

5 194.

Stk. ]. Bortfragterens ansvar för tab eller skade som naevnt i 55 189—191 kan ikke for en og samme haendelse overstige

1) (500.000) francs pr. passager för person- skader som naevnt i 5 189,

2) 10.000 francs pr. passager for håndbaga- ge, som ikke medfores i eller på et med-

Den som krever erstatning har bevisbyr- den for tapets omfang og for at det er oppstått ved en hendelse under beford- ringen.

For så vidt gjelder tap som folge av at en passasjer er död eller kommet til skade, har den som krever erstatning også bevisbyrden for at tapet er voldt ved feil eller forsom- melse av bortfrakteren eller noen som denne svarer för. Er tapet inntruffet ved eller i forbindelse med forlis, sammenstot, stran- ding, eksplosjon eller brann, har dog bort- frakteren bevisbyrden for at feil eller for- sommelse ikke er utvist.

For tap som folge av at håndreisegods er gått tapt eller kommet till skade, gjelder reglene i annet ledd tilsvarende. Er annet reisegods gått tapt eller kommet til skade, har bortfrakteren alltid bevisbyrden for at feil eller försummelse ikke er utvist.

For så vidt gjelder tap som folge av forsin- kelse som går inn under 5 l9l,har bortfrak- teren bevisbyrden for at tapet ikke er voldt ved feil eller forsommelse av ham selv eller noen som han svarer for.

Bortfrakteren har bevisbyrden for omsten- digheter som påberopes til fritakelse for ansvar etter 5 190 annet ledd eller 5 191 annet punktum. Det samme gjelder om han påstår at ansvaret skal nedsettes etter 5 192.

5 194. Begrensning av bortfrakterens ansvar.

Bortfrakterens ansvar for tap som nevnt i 55 189—191 skal for hver enkelt hendelse ikke overstige:

l. (500.000 francs) pr. passasjer for tap som nevnt i5 189;

2. 10.000 francs pr. passasjer for tap av eller skade på håndreisegods som ikke befinner

3. trettiotusen francs för förlust av eller ska- da på varje fordon jämte handresgods, som förvaras i eller på fordonet;

4. sextontusen francs för varje passagerare för förlust av eller skada på annat res- gods; samt

5. befordringsavgiftens dubbla belopp för passagerares förlust på grund av dröjsmål som avsesi 191 5.

Begränsningen gäller icke ränta och kost- nader i saken. Med franc förstås den enhet som angivesi 348 5.

1955

Bortfraktaren äger ej åberopa rätt till be- gränsning av ansvarigheten enligt 194 5, om det visas att han själv vållat förlusten eller skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sanno- likt skulle uppkomma.

1965

1 fall av kroppsskada eller dröjsmål med befordran av passagerare skall denne inom femton dagar efter ilandstigningen skriftligen underrätta bortfraktaren därom. Sker det ej. anses passageraren hava kommit iland oska- dad och i rätt tid såvitt annat icke styrkes.

1 fall av uppenbar skada på resgods och vid dröjsmål med befordran av rcsgods skall passageraren skriftligen underrätta bortfrak- taren senast då godset föres i land eller utlämnas. 1 andra fall skall sådan underrättel- se givas inom femton dagar efter nämnda tid. Detta har motsvarande tillämpning vid för— lust av rcsgods, varvid fristen räknas från den tid då ilandföring eller utlämning skulle hava ägt rum. Lämnas ej sålunda föreskriven nn-

3. trettiotusen francs för förlust av eller skada på varje fordon jämte handresgods, som förvaras i eller på fordonet;

4. sextontusen francs för varje passagerare för förlust av eller skada på annat res- gods; samt

5. befordringsavgiftens dubbla belopp för passagerares förlust på grund av dröjsmål som avsesi 180 5.

Begränsningen gäller icke ränta och kost- nader i saken. Med franc förstås den enhet som angivcs i 14 5.

Bortfraktaren äger ej åberopa rätt till be- gränsning av ansvarigheten enligt denna para- graf, om det visas att han själv vållat förlus- ten eller skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma.

1835

1 fall av kroppsskada eller förlust till följd av dröjsmål med befordran av passagerare skall denne inom femton dagar efter iland- stigningen skriftligen underrätta bortfrakta— ren därom. Sker det ej, anses passageraren hava kommit iland oskadad och i rätt tid såvitt annat icke styrkes.

1 fall av uppenbar skada på resgods samt vid förlust till följd av dröjsmål med beford- ran av resgods skall passageraren skriftligen underrätta bortfraktaren senast då godset föres i land eller utlämnas. 1 andra fall skall sådan underrättelse givas inom femton dagar efter nämnda tid. Detta äger motsvarande tillämpning vid förlust av resgods. varvid fristen räknas från den tid då ilandföring eller utlämning skulle hava ägt rum. Lämnas

folgende koretoj,

3) 30.000 francs pr. koretoj for tab af eller skade på koretoj, herunder sådan håndba- gage, som medfores i eller på koretojet. 4) 16.000 francs pr. passager for tab af eller skade på andet rejsegods samt

5) to gange billetprisen for passagerers tab som folge af forsinkelse som nzevnt i % 191. Sr/r. 2. De i stk. 1 fastsatte ansvarsgraenser omfatter ikke renter of sagsomkostninger.

Stk. 3. Ved francs förstås den i 5 235, stk. 3. omhandlede montenhed. Omregning til dansk mont sker efter kursen på betalings- dagen.

Stk. 4. Ved skriftlig og udtrykkelig aftale mellem passageren og bortfragteren kan der fastszettes en hojere ansvarsgraense, end den i stk. 1 anförte.

5195.

De i 5 194 fastsatte ansvarsgrzenser kan ikke påberåpes af bortfragteren, såfremt det bevises, att bortfragteren selv har forvoldt skaden forsaetligt eller groft uagtsomt med förståelse af. at skade sandsynligvis ville blive forårsaget.

% 196.

Stk. I. Ved personskade eller skade som folge af forsinkelse skal passageren skriftligt underrette bortfragteren om skaden inden 15 dage efter dagen for udskibningen. Gor han ikke det, skal han i mangel af bevis for det modsatte anses for at vaere uskadt ved udskibningen samt udskibet i rette tid.

Stk. 2. Föreligger der åibenbar skade på rejsegods. skal passageren give bortfragteren skriftlig underrettning senest samtidig med udskibningen eller udleveringen. Det samme gmlder. når rejsegods er forsinket. Såfremt skaden ikke er åbenbar skade. eller rejsegod- set er bortkommet, skal sådan skriftlig un- derrettning gives bortfragteren inden 15 dage efter dagen for udskibningen eller udleve- ringen af reisegods eller fra det tidspunkt. da

seg i eller på hans kjoretey;

3. 30.000 francs pr. kjoretoy for tap av eller skade på kjoretoy og reisegods som fores eller på kjeretoyet;

4. 16.000 francs pr. passasjer for tap av eller skade på annet reisegods;

5. den dobbelte billettpris for tap som nevnt i & 191.

Renter og saksomkostninger kan tilkjen— nes i tillegg til begrensningsbelopene.

Med franc menes den enhet som er nevnt i & 326.

Ved skriftlig og uttrykkelig avtale mellom passasjeren og bortfrakteren kan det fastset- tes hoyere ansvarsgrenser enn bestemt i fors- te ledd.

& 195. Bortfall av begrensningsretten.

Ansvarsgrensene i henhold til & 194 gjel- der ikke hvis det bevises at bortfrakteren selv har voldt tapet forsettlig eller grovt uaktsomt med förståelse av at tap sannsynligvis ville bli voldt.

& 196. Reklamasjon.

Kommer passasjeren til skade eller lider han tap som folge av forsinkelse, skal han innen 15 dager etter ilandstigningen gi bort- frakteren skriftlig underretning. Ellers anses passasjeren å ha kommet i land uskadet og i riktig tid, hvis ikke motbevis föres.

ltilfelle av apenbar skade pa reisegods skal passasjeren gi bortfrakteren skriftlig under- retning senest ved ilandbringelsen eller ut- leveringen. Det samme gjelder när reisegods er forsinket. I tilfelle av skade som ikke er åpenbar, samt i tilfelle av tap av reisegods, må slik underretning gis innen 15 dager etter at ilandbringelsen eller utleveringen fant sted eller ville ha funnet sted.

derrättelse, anses passageraren hava mottagit godset oskadat och i rätt tid såvitt annat icke styrkes.

Underrättelse enligt andra stycket fordras ej, om godsets tillstånd klarlagts vid gemen- sam besiktning då passageraren mottog det.

197g

Förbehåll om befrielse från eller inskränk- ning av bortfraktarens ansvarighet enligt 189—191 åå eller om lättnad i hans bevis- börda är utan verkan, om förbehållet träffats före den händelse varom fråga är och hänför sig till

1. i fråga om passagerare, den tid då denne är ombord, under ombord- eller ilandstig- ning eller under sjötransport mellan far- tyg och land, förutsatt att den transpor- ten omfattas av befordringsavgiften eller transportmedlet ställes till förfogande av bortfraktaren;

2. i fråga om handresgods, den tid då godset är ombord eller föres ombord eller iland, antingen omedelbart eller genom sådan sjötransport som avses under 1, eller ock- så då godset år i bortfraktarens förvar på kaj eller i eller på stations- eller annan anläggning i hamn; eller

3. i fråga om annat resgods, tiden från det att godset överlämnats till bortfraktaren till dess det lämnats ut till passageraren. Bestämmelserna i första stycket gälla icke vid befordran av levande djur som resgods.

1985

Utan hinder av bestämmelserna i 197 5 första stycket är bortfraktaren berättigad att

ej sålunda föreskriven underrättelse, anses passageraren hava mottagit godset oskadat och i rätt tid, såvitt annat icke styrkes.

Underrättelse enligt 2 mom. fordras ej, om godsets tillstånd klarlagts vid gemensam besiktning då passageraren mottog det.

18423'

Förbehåll om befrielse från eller inskränk- ning av bortfraktarens ansvarighet enligt 178—180 %% eller om lättnad i hans bevis- börda är utan verkan, om förbehållet träffats före den händelse varom fråga är och hänför sig till

1. i fråga om passagerare den tid då denne är ombord, under ombord- eller ilandstig- ning eller under sjötransport mellan far- tyg och land, förutsatt att den transpor- ten omfattas av befordringsavgiften eller transportmedlet ställes till förfogande av bortfraktaren;

2. i fråga om handresgods, den tid då godset är ombord eller i land, antingen omedel- bart eller genom sådan sjötransport som avses under punkt 1, eller också då godset är i bortfraktarens förvar pa kaj eller i eller på stations- eller annan anläggning i hamn; eller

3. i fråga om annat resgods, tiden från det att godset överlämnats till bortfraktaren till dess det utlämnats till passageraren. Bestämmelserna i 1 mom. gäller icke vid befordran av levande djur som resgods.

Utan hinder av bestämmelserna i 184 & 1 mom. är bortfraktaren berättigad att genom

udleveringen skulle have fundet sted.

Stk. 3. Gives underrettning ikke inden de i stk. 2 naevnte frister, skal rejsegodset, i mangel af bevis for det modsatte, anses for at vaere udleveret i uskadt stand og i rette tid.

Stk. 4. Skriftlig underrettning kraeves dog ikke, såfremt rejsegodsets tilstand er blevet undersogt i faellesskab ved udleveringen.

& 197.

Stk. ]. Enhver forhåndsaftale, der har til formål at begraense det ansvar, som påhviler bortfragteren efter %% 1894—191, eller at flytte den bortfragteren påhvilende bevisbyr- de eller at fastsaette en lavere ansvarsgraense end bestemt i 5 194, er ugyldig, når skaden eller tabet er opstået ved en haendelse, der er indtruffet inden for folgende tidsrum: 1) For personskade: 1 det tidsrum, passa- geren er om bord samt under indskib- ningen og udskibningen eller under trans- port ad sovejen mellem skibet og land, såfremt denne transport er indbefatteti billetprisen, eller dersom det fartoj, der an- vendes. er stillet til rådighed afbortfragte- ren. 2) For tab af eller skade på håndbagage: Mens godset befinder sig om bord eller under indskibningen eller udskibningen eller under transport ad sovejen mellem skibet og land under de Vilkår, som er anfort under nr. 1), eller mens håndbaga- gen er i bortfragterens varetaegt på kaj eller i en anden havneinstallation. 3) For tab af eller skade på andet rejsegods: 1 tiden fra det overgives til bortfragteren, indtil det udleveres. Stk. 3. Bestemmelsen i stk. ] gaelder ikke for så vidt angår levende dyr, der befordres som rejsegods.

& 198.

Sik. [. Uanset bestemmelsen i % 197 er bortfragteren berettiget til ved skriftlig og

Blir underretning ikke gitt, anses godset utlevert i uskadet stand og i riktig tid, hvis ikke motbevis fores.

Skriftlig underretning er ikke nodvendig dersom godsets tilstand ble brakt på det rene ved felles besiktigelse da passasjeren fikk godset i.en.

% 197. Ansvarsreglenes ufravikelighet.

Enhver forhåndsavtale som tilsikter å frita bortfrakteren for ansvaret for tap som nevnt i åå 189—191 eller begrense hans bevisbyrde eller fastsette lavere ansvarsgrenser enn be- stemt i 5 194, er ugyldig for så vidt tapet er oppstått ved hendelse som er inntruffet i folgende tidsrom:

1. for tap vedrorende passasjer: mens pas— sasjeren er om bord eller under ombord- eller ilandstigning eller under sjötransport mellom skipet og land dersom denne trans- port er inkludert i billettprisen eller trans- portmiddelet er stilt til rådighet av bort- frakteren;

2. for tap vedrorende håndreisegods: mens godset er om bord eller blir brakt om bord eller i land eller blir transportert mellom skipet og land på Vilkår som nevnt under nr. 1 eller blir tatt hånd om av bortfrakteren på kai eller i eller på en stasjon eller et annet anlegg ihavn;

3. for tap vedrorende annet reisegods: fra godset blir overlevert til bortfrakteren, og inntil det blir tilbakelevert. Bestemmelsene i denne paragraf gjelder ikke for så vidt angår ansvaret for levende dyr som befordres som reisegods.

& 198. Fradrag som kan avtales.

Uten hinder av & 197 kan bortfrakteren treffe skriftlig og uttrykkelig avtale med

genom uttrycklig och skriftlig överenskom- melse med passageraren förbehålla sig att denne själv skall stå risken för förlust och skada intill ett belopp av ettusenfemhundra francs i fråga om varje fordon och etthundra francs i fråga om passagerarens övriga res- gods. Avräkning härför sker från beloppet av liden förlust eller skada.

Bestämmelserna i 195 & hava motsvarande tillämpning.

199%

Är det avtalat eller framgår det av omstän- digheterna att befordringen helt eller till bestämd del skall utföras av annan än bort- fraktaren, får bortfraktaren utan hinder av bestämmelserna i 197 % förbehålla sig frihet från ansvarighet för sådan förlust, skada eller dröjsmål som orsakas av händelse under den del av befordringen som utföres av den andre.

200 &

Riktas krav på ersättning för förlust eller skada mot någon för vilken bortfraktaren svarar, äger denne göra gällande samma in- vändningar om befrielse från och begräns- ning av ansvarighet som bortfraktaren, om han visar att han ådragit sig ansvarigheten i sin tjänst. De ersättningsbelopp som bort- fraktaren och den för vilken han svarar för- pliktas utgiva få ej sammanlagt överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 194 &.

Bestämmelserna i första stycket gälla icke till förmån för den som visas hava vållat för- lust eller skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma.

201å

Krav på ersättning för passagerares kroppsskada eller dröjsmål med passagerar-

uttrycklig och skriftlig överenskommelse med passageraren förbehålla sig att denne själv skall stå risken för förlust och skada intill ett belopp av ettusenfemhundra francs i fråga om varje fordon och etthundra francs i fråga om passagerarens övriga rcsgods. Av- räkning härför sker från beloppet av liden förlust eller skada.

Bestämmelserna i 182 5 4 mom. har motsva- rande tillämpning.

Är det avtalat eller förutsatt att beford- ringen helt eller till bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, kan bortfraktaren utan hinder av bestämmelserna i 1 mom. förbehålla sig befrielse från ansvarighet för sådan förlust, skada eller dröjsmål som orsa- kas av händelse under den del av beford- ringen som utföres av den andre.

185å

Riktas krav på ersättning för förlust eller skada mot någon för vilken bortfraktaren svarar, äger denne göra gällande samma in- vändningar om befrielse från och begräns- ning av ansvarighet som bortfraktaren, om han visar att han ådragit sig ansvarigheten i sin tjänst. De ersättningsbelopp som bort- fraktaren och den för vilken han svarar sam— manlagt förpliktas utgiva får ej överstiga den gräns för ansvarigheten, som föreskrives i 182 &.

Bestämmelserna i 1 mom. gäller icke till förmån för den som visas ha vållat förlust el- ler skada uppsåtligen eller av grov vårds- löshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma.

1865

Krav på ersättning för passagerares kroppsskada eller dröjsmål med passagerar-

udtrykkelig aftale med passageren at be- stemme, at det i det opstående tab foretages et fradrag på hojst:

a) 1.500 francs pr. koretoj i tilfaelde af skade på koretoj,

b) 100 francs pr. passager ved tab af eller skade på andet rejsegods.

Stk. 2. & 195 finder tilsvarende anvendel- se.

& 199.

Er der aftalt, eller fremgår det afomstaen- dighederne, at befordringen helt eller delvis skal udfores af en anden end bortfragteren, kan bortfragteren uanset bestemmelsen l & 197 forbeholde sig ansvarfrihed for tab, det indtrteffer under den del av befordringen, som udfores afden anden.

& 200.

Sik. ]. Bestemmelserneom bortfragterens indsigelser og ansvarsbegraensning gaelder til- svarende for dem, som bortfragteren svarer for, såfremt den pågaeldende godtgor, at han har handlet i udovelsen af sin tjeneste. Sum- men af de erstatningsbelob, som bortfragte- ren og hans folk kan tilpligtes at udrede. ma ikke overstige den for bortfragteren fastsatte ansvarsgrzense.

Stk. Z. Bestemmelsen i stk. ] kan ikke på- berabes af den. som selv har forvoldt skaden forsaetligt eller groft uagtsomt med förståelse af, at skade sandsynligvis ville blive forår- saget.

åZOl.

Stk. ]. Erstatningskrav i anledning af, at en passager har lidt skade på person eller

passasjeren om fradrag på inntil:

1. 1.500 francs pr. kjoretoy i tilfelle av skade på kjoretoy;

2. 100 francs pr. passasjer itilfelle av tap av eller skade på annet reisegods.

Belop som nevnt skal i tilfelle trekkes fra tapet eller skaden som er lidt. Paragraf 195 gjelder tilsvarende.

& 199. Gjennomgangsbefordring.

Er det avtalt eller klart förutsatt at be- fordringen helt eller for en bestemt del skal utföres av en annen fraktforer, kan bort- frakteren uten hinder av reglene i & 197 for- beholde seg ansvarsfrihet för tap oppstått ved hendelser inntruffet under den del av beford- ringen som utfores av den annen fraktforer.

& 200. Ansvarsbegrensning m.m. for bortfrakterens folk.

Reglene om bortfrakterens innsigelser og om grensene for hans ansvar gjelder tilsva- rende for de som bortfrakteren svarer for, forutsatt at ansvaret er oppstått i tjenesten. Det samlede ansvar som kan pålegges dem og bortfrakteren, skal ikke overstige den grense som gjelder for ham.

Reglene i denne paragraf kan ikke påbe- ropes av den som har voldt tapet forsettlig eller grovt uaktsomt med forståelse av at tap sannsynligvis ville bli voldt.

& 201. Hvem som kan kreve erstatning, rn. m.

Krav på erstatning for at en passasjer er kommet til skade eller blitt forsinket, kan

befordran får endast väckas av passageraren själv eller på hans vägnar.

Krav på ersättning för förlust till följd av passagerares dödsfall får väckas endast av den avlidnes rättsinnehavare eller någon som genom dödsfallet mistat försörjare och en- dast under förutsättning att rättsinnehavaren eller den som sålunda lidit förlust enligt domstolslandets lag eljest är berättigad att göra sådant ersättningskrav gällande.

Krav på ersättning för förlust eller skada som avses i 189—191 55 får endast göras gällande i överensstämmelse med bestämmel- serna i detta kapitel, även om kravet icke grundas på befordringsavtalet.

202 %

Bestämmelser om hänskjutande till viss domstol eller till skiljemän av tvist angående ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare och rcsgods finnas i 14 kap.

Bestämmelser om preskription finnas i 15 kap.

Om tillämplig lag 203 & Bestämmelserna i 189, 190, 192—202, 337 och 347 åå eller också motsvarande

befordran får endast väckas av passageraren själv eller på hans vägnar.

Krav på ersättning för förlust till följd av passagerares dödsfall får väckas endast av den avlidnes rättsinnehavare eller någon, som genom dödsfallet mistat försörjare, och en- dast under förutsättning att rättsinnehavaren eller den som sålunda lidit förlust enligt domstolslandets lag eljest är berättigad att göra sådant ersättningskrav gällande.

Krav på ersättning för förlust eller skada som avses i 178—180 åå får endast göras gällande i överensstämmelse med bestämmel- serna i detta kapitel, även om kravet icke grundas på befordringsavtalet.

187å

Tvist angående ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller res- gods kan icke med laga verkan hänskjutas till viss domstol eller till skiljemän före den händelse varpå ansvarigheten grundas. Utan hinder härav får dock avtalas, att talan efter kärandens val endast skall kunna väckas vid domstol

]) för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse;

2) för den avtalsenliga avgångs- eller bestäm- melseorten, eller

3) i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörel- se i den staten och är underkastad dess domsrätt.

188å

Bestämmelserna i 178, 179, 180 a—187, 262 och 229 55 eller också motsvarande

som folge af forsinkelse i forbindelse med befordringen, kan kun rejses af passageren selv eller af nogen på hans vegne.

Stk. 2. Erstatningskrav i anledning af en passagers dod kan kun rejses af dem, der indtreeder i hans rettigheder, eller personer der var afhaengige af ham, og kun for så vidt, de pågaeldende er berettiget til at fremszette et sådant krav efter de i domstolslandet gael- dende regler.

Stk. 3. Erstatningskrav för skade på pas- sagerer eller rejsegods i medför af åå 189— 191 mod bortfragteren eller nogen, han sva- rer for, kan, selv om kravet ikke grundes på fragtaftalen, kun rejses i overenstemmelse med bestemmelserne i dette kapitel.

å 202.

Stk. ]. Enhver forhåndsaftale, som har til formål at indskraenke sagsogerens ret til at vzelge vaerneting i retstvister vedrorende be- fordring af passagerer og rejsegods eller at henskyde sådanne retstvister til voldgift, er ugyldig.

Stk. 2. Der kan dog gyldigt traeffes aftale om, at krav om skadeserstatning, efter sag- sogerens valg, kun skal kunne indbringes for: a) domstolen på det sted, hvor sagsogte har

sit hjemsted eller hovedforretningssted,

b) domstolen på afgangsstedet eller på be- stemmelsesstedet i henhold til transport— aftalen eller

e) domstolen i den stat, hvor sagsogeren har sit hjemsted eller fast bopael, såfremt sagsogte har et forretningssted der og i ovrigt kan sagsoges i den pågaeldende Stat.

å 203.

Bestemmelserne i åå 189—190, 192—202 (samt 284 nr. ) eller modsvarende bestem-

bare fremsettes av passasjeren selv eller av noen på hans vegne.

Krav på erstatning for tap av liv kan bare fremsettes av passasjerens rettsetterfolgere eller forsorgede.og bare såfremt vedkommen- de etter domstolslandets rett kan fremsette slikt krav.

Krav mot bortfrakteren eller noen han svarer for, på erstatning etter åå 189—191 kan bare fremsettes i samsvar med reglene i dette kapittel, selv om kravet ikke grunnes på befordringsavtalen.

[ V. Fors/cjellige bestemmelser.

å 202. lnnskrenkninger i adgangen til forhåndsavtale om verneting og voldgift.

Enhver forhåndsavtale som tilsikter å inn- skrenke saksokerens rett til å velge verneting i tilfelle av rettstvist i anledning av be— fordringen eller å henskyte slik tvist til vold- gift, er ugyldig. Uten hinder av dette kan dog avtales at soksmål bare kan reises etter saksokerens valg ——- ved domstolen

]. på det sted hvor saksokte har sitt faste. bosted eller hovedsete for bedriften. el- ler

2. på avgangsstedet eller bestemmelsesstedet i henhold til befordringsavtalen, eller

3. i den stat hvor saksokeren har fast bosted, dersom saksokte har et forretningssted i nevnte stat og kan saksokes der.

å 203. Anvendelseom råde.

Reglene i åå 1894190, 192—202 og 284 nr 4 og 5 (jfr. åå 285—286) eller de til-

bestämmelser i 197 års internationella kon- vention om befordran av passagerare och rcsgods till sjöss eller främmande lagstiftning som gör konventionen tillämplig skola lända till efterrättelse här i riket, om beford- ringen utföres

1. med fartyg registrerat här eller i annan

stat, som tillträtt nämnda konvention;

2. enligt befordringsavtal, som träffats här eller i annan sådan stat;

3. med avtalsenlig avgångs- eller bestämmel- seort här eller i annan sådan stat.

ÄTTONDE KAPITLET

220 5 Stöta fartyg —— uppkommer därav. Har sammanstötningen — — — av skadan. Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada på person svara dock båda sidor solidariskt.

Har ena sidan utgivit mer än vad som

bestämmelser i främmande lagstiftning, som gör 197 års internationalla konvention om befordran av passagerare och rcsgods till sjöss tillämplig. skall lända till efterrättelse här i landet, om befordringen utföres

1) med fartyg registrerat i Finland eller i an- nan stat, som tillträtt nämnda konvention:

2) enligt befordringsavtal, som träffats här eller i annan sådan stat; 3) med avtalsenlig avgångs- eller bestäm- melseort här eller i annan sådan stat.

SJÄ TTE KAPITLET 199 å

Har vid sammanstötning skada skett å person, svare de skyldige en för båda och båda för en för ersättningen. Har ena sidan utgivit mer än vad som belöper sig på den. får det överskjutande uttagas hos den andra. Mot sådant anspråk kan den senare göra gällande samma rätt till befrielse från eller

melser i Bruxelles-konventionen af om befordring til sos af passagerer og rejsegods eller i fremmed lovgivning, som bygger på konventionens regler, kommer til anvendel- se. såfremt:

l) befordringen udfores med et skib, der er registreret her i landet eller i en anden kontraherende stat,

2) transportaftalen er indgået her i landet eller i en anden kontraherende stat, 3) afgangsstedet eller ankomststedet ifolge transportaftalen er her i landet eller i en anden kontraherende stat.

8 KAP. å 220. Stk. 4.

Har en af de skyldige herefter måttet udrede mere. end der påhviler ham. kan han holde sig til den anden for det oversky- dende. og han indtraeder i den sopanteret. der er tillagt erstatningsfordringen. Overfor dette krav kan den anden benytte sig af den ret til ansvarsfritagelse eller ansvarsbegraens-

svarende bestemmelser i den internasjonale konvensjon av 197 om befordring av pas- sasjerer og reisegods til sjos eller i fremmed lov som bygger på konvensjonens regler, skal fä anvendelse i folgende tilfelle:

]. når befordringen utföres med et skip som er registrert her i riket eller i en annen stat som står tilsluttet nevnte konvensjon;

2. när befordringsavtalen er inngått her i riket eller i en annen stat som nevnt;

3. när avgangsstedet eller ankomststedet ifolge befordringsavtalen er her i riket eller i en annen stat som nevnt.

å204. Ansvarsforsikring.

Kongen kan bestemme at det for skip som har passasjersertifikat og brukes til pas- sasjerbefordring i norsk kystfart eller i fart mellom utlandet og Norge, skal tegnes for- sikring eller stilles sikkerhet til dekning av det ansvar for tap av liv eller skade på person som bortfrakteren kan få etter å 189, jfr. å 194 forste ledd nr. 1, å 234 forste ledd og åå 235——236. Kongen kan gi naermere for- skrifter om hvilke skip dette skal gjelde for, og om forsikringen eller sikkerhetsstillelsen, herunder om virkningen av at de ikke holdes ikraft.

Kongen kan gjore reglene idenne paragraf gieldende for skip med norsk passasjersertifi- kat som brukes til passasjerbefordring i an- nen fart enn nevnt i forste punktum.

KAP. 8 å 220, tredje og fjerde ledd.

Hver enkelt av de skyldige er bare ansvar- 4 lig for den del av erstatningen som faller på ham. Når skade på person er voldt. kan dog den erstatningsberettigede inntale hele er- statningen hos hvilken som helst av de skyl- dige.

Har noen måttet betale mer enn den del av

belöper på den, får det överskjutande uttagas hos den andra. Mot sådant anspråk kan den senare göra gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av ansvarighet som han kunnat åberopa mot den skadelidande enligt 5, 6 och 10 kap. denna lag eller däremot sva- rande bestämmelser i främmande lag.

Vid bedömande ————— eller icke.

222 g

Bestämmelserna i denna lag om samman- stötning mellan fartyg äga tillämpning även när till följd av fartygs manövrering eller på liknande sätt skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller personer eller gods därpå, utan att fartygen stöta samman.

FJORTONDE KAPITLET 337 å

I fråga ————— säkerheten frigivits. Tvist angående ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller res- gods kan icke med laga verkan hänskjutas till viss domstol eller till skiljemän före den händelse varpå ansvarigheten grundas. Utan hinder härav får dock avtalas, att talan efter kärandens val endast skall kunna väckas vid domstol ]) för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse; 2) för den avtalsenliga avgångs- eller bestäm- melseorten, eller 3) i den stat där kärenden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörel- se i den staten och är underkastad dess domsrätt. Om domstolen —————— den orten. Äro flera— _ ' — rederiets hemvist.

begränsning av ansvarighet som han kunnat åberopa mot den skadelidande enligt denna lag eller däremot svarande bestämmelser i främmande lag.

202 å

Bestämmelserna i denna lag om samman- stötning mellan fartyg äger tillämpning även när, till följd av fartygs manövrering eller på liknande sätt, skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller personer eller gods därpå. utan att fartygen stöter samman.

Jfr. 187 å.

ning, som han ville kunne gore gaeldende overfor skadelidende i medför af lov eller gyldigt kontraktsforbehold.

å 222.

Hvad der i dette kapitel er bestemt om sammenstod mellem skibe, finder også an- vendelse i tilfaelde, i hvilke et skib ved sin sejlads eller på anden lignende måde forårsa- ger skade på et andet skib eller ombordvae- rende personer eller gods, uden at det har fundet sammenstod mellem skibene sted.

Jfr. å 202.

erstatningen som faller på ham, kan han kreve det overskytende tilbake av den annen skyl— dige. Mot slikt tilbakesokningskrav kan denne gjore gjeldende den rett til ansvarsfritakelse eller—begrensning som han i forhold till ska- delidte ville ha vzert berettiget til i kraft av den lov som får anvendelse i forholdet mellom ham og skadelidte, eller i kraft av gyldig kon- traktsmessig forbehold. Forbehold kan dog ikke gjores gjeldende iden utstrekning det fri- tar for eller begrenser ansvaret utover det som ville folge av åå 118, 120,189—195 og 198 eller tilsvarende regler i fremmed rett som i tilfelle får anvendelse i forholdet til skade-

l'dt . ' e 5 222.

Det som i denne lov er bestemt om sammenstot mellom skip, gjelder også når et skip ved sin manövrering eller på lignende måte volder skade på et annet skip eller ombordvaerende personer eller gods uten at sammenstot mellom skipene har funnet sted.

Jfr. å 202.

FEMTONDE KAPITLET 347 g

Nedanstående fordringar — » skadan

inträffade;

4. fordran pa belopp som någon erlagt ut- över vad som rätteligen belöper på honom enligt 220 &" inom ett är från det beloppet utgivits av honom:

5. fordran på ersättning på grund av passage- rares dödsfall eller kroppsskada eller dröjsmål med passagerarbefordran. inom två år från det ilandstigningen ägt rum eller skulle hava ägt rum samt, om döds- fallet inträffat efter ilandstigningen, inom två år efter dödsfallet men icke senare än tre år från ilandstigningen;

6. fordran på ————— ,, * äga rum:

7. fordran på ersättning på grund av att resgods gått förlorat eller skadats eller på grund av dröjsmål med befordran av resp gods, inom två år från det godset förts iland eller, om godset gått förlorat under resan. från det ilandföring skulle hava ägt

rum;

8. fordran på _ _ dispaschens dag. Svarar gäldenären — -— _ i allmänhet. Har fordran v —— fordringen väckt.

] fråga om förlängning av eller avbrott i preskriptionstid som angives i denna paragraf gäller vad domstolslandets lag föreskriver. Dock får de i första stycket 5 och 7 angivna fristerna i intet fall utsträckas över tre är fran det ilandstigning eller ilandföring ägt rum eller skulle hava ägt rum.

ÅTTONDE KAPITL ET 229 &

Vill borgenär — — — _ själv utgivits.

3) fordran på ersättning på grund av passage- rares dödsfall eller kroppsskada eller dröjsmål med passagerarbefordran inom två är från det ilandstigningen ägt rum eller skulle hava ägt rum samt, om döds- fallet inträffat efter ilandstigningen. inom två ar efterdödsfallet. men ej senare än tre år från ilandstigningen;

4) fordran på — — — bort utlämnas;

5) fordran på ersättning på grund av att resgods gått förlorat eller skadats eller på grund av dröjsmål med befordran av res- gods inom två är från det godset förts i land eller, om godset gått förlorat under resan. från det ilandföring eller utlämning skulle hava ägt rum:

6) för fordran — — — dispaschens datum,

I fråga om förlängning av eller avbrott i preskriptionstid som angives i denna paragraf gäller vad domstolslandets lag föreskriver. Dock får de i 1 mom. 3 och 5 angivna fristerna i intet fall utsträckas över tre är från det ilandstigning eller ilandföring ägt rum eller skulle ha ägt rum.

Svarargäldcnären ,_ _ ärstadgat.

Har fordran, som avses i denna paragraf. kommit under i, —— blivit anhängiggjord.

Norsk text. KAP. 12

?; 284. Foreldelsesfrister.

Foreldelsesfristen for folgende fordringer er:

3. for fordring på erstatning for skade ved sammenstot, to år fra den dag da skaden ble voldt;

4. for fordring på erstatning etter & 189, to år fra den dag da passasjeren gikk i land, eller dersom han er dod tidligere, fra den dag da han ville ha gått i land; har dödsfallet funnet sted etter ilandstig- ningen, er fristen to år fra dodsdagen, men ikke mer enn tre år fra ilandstig- ningen;

5. for fordring på erstatning etter % 190, to år fra den dag da reisegodset ble brakt i land, eller dersom det er gått tapt, fra den dag da det ville ha blitt brakt i land;

6. for fordring på erstatning etter & 191, to år fra den dag da passasjeren gikk i land eller reisegodset ble brakt i land;

For regresskrav i anledning av fordring som nevnt iforste ledd nr. 7 og 8 er foreldel- sesfristen ett år regnet fra den dag da ford- ringen ble betalt eller soksmål om den ble reist. Den samme frist gjelder for regresskrav i anledning av fordring som nevnt i forste ledd nr. 3, dog slik at ved regress i anledning av personskadekrav regnes fristen for regress- kravet bare fra den dag da erstatningskravet ble betalt.

% 285. Henvisning til alm. foreldelsesregler, m. m.

For ovrig kommer de alminnelige regler om foreldelse av fordringer (jfr. lov av 27. juli 1896) till anvendelse. Dog gjelder folgen- de:

Soksmål om fordring som nevnt i 5284 forste ledd nr. 4, 5 eller 6 kan ikke i noe tilfelle reises senere enn tre år etter at iland- stigningen eller ilandbringelsen fant sted eller ville ha funnet sted.

348 5

Med franc förstås i denna lag en enhet innehållande sextiofem och ett halvt milli- gram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt mynt av ansvarighets- belopp som avses i 6 kap. sker efter kursen den dag som domstolslandets lag föreskriver. Omräkning av ansvarighetsbelopp som avses i _ 10 kap. sker efter kursen den dag säkerhet ställes eller, om sådan icke ställes, kursen den dag betalning sker.

ELFTE KAPITLET 262 %

Hava parterna överenskommit, att tvist mellan dem skall upptagas och avgöras av viss annan rådstuvurätt än den, som enligt vad ovan i detta kapitel sagts är behörig. gäller vad därom i 187 & samt i allmän lag stadgas.

ANDRA KAPITLET 14 5 3 mom. Med franc förstås 4 — — då betalning sker. Omräkning av ansvarighetsbelopp som avses i 182 & sker dock efter kursen den dag betalning sker.

Norsk text. å286. Lowalg.

Spörsmål om foreldelse avgjores etter norsk rett i alle tilfelle hvor soksmål om fordring som nevnt i 5 284 reises her i riket.

Bilaga 2 Rapport från diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel den 17—29 april 1961

Undertecknade. lagbyrachefen Torwald Hes— ser och jur. kand. H. G. Mellander, vilka vid den diplomatiska sjörättskonferensen i Bryssel den 17—29 april 1961 särskilt haft att följa arbetet på den internationella konventionen om vissa gemensamma regler beträffande passagerarbefordran till sjöss. fa härmed efter fullgjort uppdrag avge följande rapport.

Allmänna uppgifter om konferensen ha lämnats i den svenska delegationens samman- fattande rapport.

Vid konferensen hänvisades förevarande ärende till en särskild kommitté under ordförandeskap av fransmannen J. P. Go- vare. l kommittén deltogo samtliga konfe- rensländer. De nordiska länderna voro repre- senterade. utom genom undertecknade. ge- nom byråchef Ejner Lysgaard och professor Carl Rasting (Danmark). v. häradshövdingen Fredrik Norrmén (Finland) och assuransdi- rektören Annar Poulsson (Norge). De nor- diska delegaterna upprätthöllo under hela konferensen ett synnerligen givande samar— bete.

Kommitténs förslag behandlades i plenar- sammanträden den 27 och 28 april 1961. Sistnämnda dag antogs konventionen med 36 röster för. inga mot och 9 nedlagda.

Följande länder röstade för konventio- nen: Förenade Arabrepubliken. Argentina, Australien. Belgien. Burma. Bulgarien. Cam- bodja. Canada. Chile. Danmark. Finland.

Israel. Italien. Japan. Jugoslavien. Kina. Liberia. Malajiska Förbundet. Marocko. Mo— naco, Norge. Polen. Portugal. Rumänien. Schweiz. Sovjetunionen. Spanien. Sverige. Tjeckoslovakien. Tunisien. Turkiet. Ukraina, Ungern. Vatikanstaten. Vitryssland och Ös- terrike.

Följande länder nedlade sina röster: Fi- lippinerna. Frankrike. Grekland. Iran. Irland. Nederländerna. Storbritannien. Förbunds- republiken Tyskland och U.S.A.

Till grund för förhandlingarna lag det förslag till konvention i ämnet som antagits vid 1957 års diplomatiska sjörättskonferens. Beträffande förarbetena till detta förslag hänvisas till direktören Fritjof Nordborgs rapporter från CMI-mötena i Brighton 1954 och Madrid 1955 samt från Brysselkonfe— rensen 1957.

Konventionens huvudprincfjmr

[ konventionen ha i stort sett bibehållits principerna i 1957 ars förslag. Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada i anledning av passagerares död eller denne asamkad kroppsskada. under förutsättning att döds- fallet eller kroppsskadan inträffat under resan och beror pa fel eller försummelse av bortfraktaren själv eller av hans anställda eller av honom anlitade personer. Fel eller försummelse presumeras da fraga är om skeppsbrott. sammanstötning. strandning. explosion eller brand. Ansvaret är maximerat

till 250 000 Poincaré-francs (omkring 85 000 kronor) för varje passagerare, därest icke dolus eller grov vårdslöshet a bortfrak- tarens sida visas föreligga. Konventionen modifierar icke 1957 års konvention rörande begränsning av redareansvaret, vilket innebär att det i denna stadgade maximala ansvarig- hetsbeloppet för personskada. 3 100 Poin- caré-francs eller ca 1 000 kronor per ton av fartygets dräktighet. icke kan överskridas utan fortfarande utgör den yttersta gränsen för redarens ansvarighet för personskador.

Konventionen avser icke ansvar för passa- gerares bagage. De nordiska delegationerna framställde inom kommittén förslag om att bestämmelser härom skulle intagas i konven- tionen. Förslaget fick stöd från flera håll. Kommitténs ordförande ansåg emellertid att bindande beslut att icke upptaga denna fråga fattats redan i Bryssel 1957 och förslaget förföll. Det framhölls att ett särskilt konven- tionsförslag rörande bagage torde komma att utarbetas inom CMl.

De särskilda artiklarna

Artikel 1

Artikeln. som i huvudsak motsvarar 1957 års förslag. innehaller vissa definitioner. Beträf- fande de olika punkterna må nämnas följan— de.

Punkt b). Den här upptagna definitionen pa fraktavtal har pa brittiskt förslag utvid- gats genom tillägget "made by or on behalf of a carrier”. Även fall då en agent eller resebyra handlat för rederiet omfattas alltså.

Punkt c). Definitionen pa passagerare är oförändrad. Av definitionen framgår att det skall föreligga ett avtal om passagerarbeford- ran mellan redaren och passageraren för att konventionen skall vara tillämplig. Därige— nom bortfalla t.ex. fripassagerare. besätt- ningsmän. reparatörer. tulltjänsteman. Det saknar betydelse om avtalet är benefikt eller oneröst.

Punkt (1). Vid förhandlingarna framgick att konventionen icke är avsedd att omfatta internationell trafik pa floder. kanaler och

Punkt f). Den här upptagna definitionen på internationell resa (international carriage) erhöll på brittiskt förslag sadan lydelse, att därmed förstås resa, beträffande vilken enligt fraktavtalet antingen avgångs- och destina— tionshamnarna befinna sig i samma stat och en mellanhamn i en annan stat eller avgångs- och destinationsharnnarna befinna sig i skil- da stater.

Artikel 2

Enligt artikeln, som är i sak oförändrad, skola konventionens bestämmelser äga till- lämpning på internationell resa som sker antingen ombord på fartyg under fördrags— slutande stats flagga eller. enligt fraktavtalet, från eller till plats a sadan stats område.

Artikel 3

Artikeln behandlar det s.k. sjövärdighets— kravet.

Efter lång diskussion i kommittén erhöll den en ny. från 1957 års förslag avvikande lydelse. Artikeln stadgar. att bortfraktaren. om han är fartygets ägare. skall ägna vederbörlig omsorg åt att försätta och bibehålla fartyget i sjövärdigt skick saväl vid resans början som under själva resan. Han skall även tillse (ensure) att hans anställda och ombud utöva vederbörlig omsorg i detta avseende. ] artikelns andra moment utsäges. att om bortfraktaren icke är fartygets ägare, bortfraktaren skall tillse att ägaren. respek- tive den som utrustar och driver fartyget samt dennes anställda och ombud iakttaga sadan omsorg beträffande fartygets sjövär- dighet. som i första momentet sägs.

Artikel 4

Artikeln. som i huvudsak är oförändrad. innehaller de centrala reglerna om bortfrak- tarens ansvar.

Huvudreglerna äro sotn förut nämnts att bortfraktaren svarar för passagerares dödsfall eller kroppsskada. såvida dödsfallet eller

kroppsskadan inträffat under resan och beror på fel eller försummelse hos bortfrak— taren, hans anställda eller ombud, och att fel eller försummelse i sådant avseende presu- meras. då fråga är om skeppsbrott, samman- stötning, strandning, explosion eller brand. I andra fall åligger bevisbördan beträffande fel eller försummelse den, som framställer ska- deståndskrav.

I detta sammanhang må påpekas, att den amerikanska delegationen synnerligen ener- giskt sökte driva igenom att även bevisbör- dan beträffande fartygets sjövärdighet skulle åvila redaren. om det gjordes gällande att skadan inträffat på grund av bristande sjövärdighet. Samtliga nordiska länder och flera andra röstade emot det amerikanska förslaget, vilket förkastades vid omröstningi plenum med 22 röster mot 11 och 11 nedlagda.

Artikel 5

Artikeln, som är i sak oförändrad, ger domstol möjlighet att jämka skadestånd vid medvållande från passagerarens sida.

Artikel 6

I artikeln har begränsningsbeloppet fast- ställts till 250 000 guldfrancs per passagerare med guldhalten angiven. Det utdömda belop— pet kan konverteras till nationell valuta i jämna siffror. Konvertering skall ske enligt guldvärdet av den nationella valutan å betalningsdagen.

I detta sammanhang må nämnas, att U.S.A. föreslog 400000 guldfrancs i kom- mitten samt att England och vid plenarsam- manträdet även U.S.A. motsatte sig per capita begränsningen.

Artikel 7

Enligt artikeln, som är oförändrad. bortfaller ansvarsbegränsningen vid dolöst förfarande ä bortfraktarens sida.

De nordiska länderna stödde en brittisk proposition som gick ut på att bringa

artikeln i överensstämmelse med artikel 1 punkt 1 i 1957 års begränsningskonvention (jfr svenska regeringens yttrande). Proposi- tionen avvisades emellertid med 23 röster mot 10 och 10 nedlagda.

Artikel 8

Artikeln, som är i sak oförändrad. stadgar att konventionen icke ändrar bortfraktarens rät- tigheter och skyldigheter jämlikt internatio- nella konventioner om begränsning av redar- ansvaret eller jämlikt nationell lagstiftning om dylik begränsning. Såsom förut nämnts. kommer alltså 1957 års begränsningskon— vention att fortfarande utgöra den yttersta gränsen för redarens ansvarighet för person- skador.

Artikel 9

Denna artikel, som i sak är oförändrad. innebär att konventionens stadganden röran- de ansvarighetsbeloppet och bortfraktarens ansvarighet samt denne åvilande bevisbörda äro tvingande. Vidare innebär artikeln att avtal om jurisdiktion eller arbitrage likaledes är utan verkan.

Den senare bestämmelsen syntes de nor- diska delegaterna betänklig. I de flesta länder äro de legala forumreglerna så utformade att passagerarna ha flera fora att välja mellan. Stundom kunna de gå till forum i det egna landet. Inträffar en stor katastrof till sjöss. kan det alltså hända att redaren måste försvara sig i processer vid en mängd olika domstolar i skilda länder. Det måste anses skäligt att redaren genom förbehåll i trans- portavtalet får koncentrera processerna till en domstol. Anmärkas mä att förbudet mot jurisdiktionsklausul i tidigare utkast var för- enat med speciella forumregler. som just åsyftade en koncentration av processerna. Dessa forumregler hade emellertid bortfallit i 1957 års förslag. varigenom det nämnda för- budet kommit att hänga i luften.

Av nu antydda skäl föreslogo de nordiska delegationerna att förbudet mot jurisdik- tionsklausul skulle utgå. Förslaget stöddes av

flera andra länder, särskilt av Nederländerna. men rönte kraftigt motstånd från U.S.A. och förkastades. dock med mycket knapp inar- ginal.

Artikel 10

Artikeln. som i huvudsak är oförändrad. innehaller vissa regler rörande talan om skadestand enligt konventionen. Reglerna, som icke synas innebära nagra begränsningar i förhållande till vad som följer av allmänna processuella bestämmelser i svensk rätt. torde närmast vara betingade av hänsyn till engelsk OCh amerikansk lag.

Artikel 1 l

Artikeln stadgar 2 års preskriptionstid från landstigningsdagen (vid dödsfall: den avsedda landstigningsdagen) för fordringar med an- ledning av passagerares dödsfall eller person- skada. alternativt 3 år från landstigningsda- gen. om dödsfall inträffat därefter. Enligt 1957 års förslag var preskriptionstiden ] är. alternativt 3 år i det senare fallet. Den förlängda preskriptionstiden antogs i kom- mitten med 19 röster mot 11 pa ett amerikanskt förslag. Omröstning skedde ej i plenum.

Vidare innehåller artikeln en regel om 15 dagars reklamationsfrist. sammanknuten med en bestämmelse om att passageraren skall anses ha gatt iland välbehallen. därest skriftlig reklamation ej skett inom den stadgade tiden.

Artikel 12

Artikeln, som i sak är oförändrad. innebär att bortfraktarens anställda och ombud i denna sin egenskap ha rätt att aberopa samma ansvarsbegränsning som bortfrakta- ren själv. Denna rätt är förverkad om det visas att skadan förorsakats av den anställdes eller ombudets handling eller underlatenhet begangen med avsikt att förorsaka skada eller med vetskap om att skada sannolikt skulle uppkomma.

Stadgandet avser att förhindra att passa- gerare. genom att föra talan mot anställd eller ombud i stället för mot redaren. erhåller skadestand utan begränsning (jfr det s.k. Himalaya-fallet. (1954) 2 Lloyd”s Rep. sid. 122 och 267).

Artikel 13

Denna artikel. som i sak är oförändrad. utsäger att konventionen skall tillämpas på kommersiell passagerarbefordran, som bedri- ves av stater eller offentliga myndigheter.

Artiklarna 14—22. som innehåller slutbe- stämmelser. äro nya.

Artikel 14

Artikeln klargör att konventionen icke skall inverka på någon internationell konvention eller nationell lag. som reglerar ansvarighet för atomskador.

Artikel 15

Enligt artikeln skall konventionen vara öp- pen för undertecknande av de vid konferen- sen representerade staterna.

Artiklarna 16. 17 och 18

Artiklarna behandla ratificering och ikraft- trädande.

De nordiska länderna hade redan vid kommittébehandlingen framställt förslag om att konventionen för att träda i kraft borde ratificeras av minst 10 nationer. av vilka 5 med ett tonnage om minst 1 miljon brutto- registerton var. jfr 1957 års begränsnings— konvention. Förslaget upptogs anyo i ple- num. där det framfördes av Norge och understöddes. förutom av de nordiska län- derna. bl. a. av Storbritannien och Tyskland, men rönte motstånd bl.a. av U.S.A. och Polen. Förslaget förkastades med 29 röster mot 10 och 2 nedlagda. Ett förslag om att minst 10 nationer borde ratificera konven- tionen framställdes härefter och förkastades med 20 röster mot 17 och 3 nedlagda.

Resultatet blev att den i kommittén antagna texten blev gällande. Enligt denna (artikel 17) träder konventionen i kraft mellan de två stater, som först ratificera densamma, 3 månader efter datum för deponerandet av det andra ratifikationsin- strumentet. samt härefter beträffande signa- tärstat. som ratificerat konventionen 3 ma- nader efter deponerandet. Motsvarande gäl- ler stater, vilka ansluta sig till konventionen. varvid tiden räknas från anslutningen.

Artikel 19

Varje konventionsstat äger rätt att uppsäga konventionen med verkan 1 är efter det den belgiska regeringen mottagit meddelande om uppsägningen.

Artikel 20

Denna artikel medger rätt för stat. vilken ännu ej erhållit suveränitet, att ansluta sig till konventionen, om anmälan härom göres av konventionsstat. som är ansvarig för sådan stats internationella relationer.

Artikel 21

Artikeln innehåller bestämmelser om den belgiska regeringens informationsskyldighet gentemot konventionsstaterna beträffande undertecknanden. ratifikationer etc.

Artikel 22

Denna artikel innehåller det viktiga stad- gandet att konventionsstat må, sedan 3 ar förflutit frän ikraftträdandet för sadan stats del. påyrka att en konferens sammankallas för att överväga ändringar i konventionen. [ plenum antogs pa ett brittiskt förslag ett tillägg till artikelns 2 moment. innebärande att minst en tredjedel av konventionsstaterna böra vara eniga om sammankallandet av en sådan konferens.

I konventionens tilläggsprotokoll upptagas tre reservationer. vilka kunna göras av konventionsstat vid undertecknande. ratifi- cering eller anslutning till konventionen. nämligen

1) att icke tillämpa konventionen i fraga om resor. som enligt vederbörande stats nationella lag icke anses sasom internatio- nella resor;

2) att icke tillämpa konventionen. när passagerare och bortfraktare äro medborgare i samma fördragsslutande stat;

3) att ge konventionen bindande kraft genom att antingen upphöja den till lag eller pa lämpligt sätt införliva dess bestämmelser med den nationella lagstiftningen.

Reservationsmöjligheten enligt punkt 1 avser bl.a. att tillgodose det intresse de nordiska länderna kunna ha av att icke lata konventionens regler gälla den internordiska trafiken. t. ex. färjetrafiken mellan Hälsing- borg och Helsingör. Storbritannien var ocksa intresserat av att ha denna reservationsmöj— lighet med tanke på trafiken mellan England och södra Irland.

Fragan om reservationerna väckte redan på kommittéstadiet en livlig diskussion. De nordiska länderna framställde här liksom senare i plenum ett förslag om att i protokollet skulle göras ett tillägg. innebä- rande att inga andra reservationer än de ovan nämnda skulle tillåtas. Förslaget stötte pa hart motstånd av bl. a. Storbritannien. Sov- jetunionen och U.S.A. För Storbritanniens del var man visserligen benägen att godkänna principen i det nordiska förslaget. men da Storbritannien fortsättningsvis fasthöll vid sin redan i Bryssel 1957 deklarerade stand- punkt. enligt vilken man icke kunde godkän- na ansvarsbegränsning på per capita basis och denna reservation icke godkänts i kommittén sasom en allmän reservation. kunde den brittiska delegationen icke avsta fran sin rätt att göra en specialreservation i detta hänse— ende. U.S.A. stödde även tanken pa en allmän reservation rörande rätt till avvikelser från per capita systemet. Efter upprepade

röstningsprocedurer i plenum förkastades det nordiska förslaget. Resultatet blev alltså att speciella reservationer äro tillatna.

Synpunkter på ratificeringen

Beträffande ratificeringen torde fran svensk sida försiktighet böra iakttagas och beslut om tidpunkten fattas av de nordiska länder- na gemensamt. dels med tanke pa framtida enhetlig nordisk sjölagstiftning även pä detta omrade och dels med hänsyn till att intet minimiantal ratificeringar med tonnageklau- sul föreskrivits. utan ratificering efter 3 manader binder ratificerande stater vid kon- ventionen. Dessutom bör observeras det beklagliga faktum att bl. a. varken Storbri- tannien. U.S.A.. Tyskland eller Nederländer- na röstat för konventionen.

Slutligen manar det ovannämnda förhal- landet. att det i princip star öppet för ratificerande stater att göra vilka reservatio- ner som helst. till försiktighet. Det är uppenbart. att konventionens värde för framtiden i hög grad kommer att bero pa vilka reservationer de olika staterna anse sig böra göra vid ratificeringen av konventionen.

Stockholm och Göteborg den 6 november 1961.

Torwald Hesser H. G. Mellander

Rapport från den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte session i Bryssel 1967

Under tiden den 16--—27 maj 1967 hölls den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte ses- sion i Bryssel med företrädare för ett sextiotal stater och för flera internationella organisationer —. Vid konferensen behandlades av Comite Maritime Interna- tional (CMl) utarbetade förslag till

konvention för fastställande av vissa ge- mensamma bestämmelser om befordran av passagerares resgods till sjöss (CMI Stock- holm 1963).

Konferensen leddes av den belgiska dele- gationens ordförande. senatorn och advoka- ten Albert Lilar. tillika ordförande iCMl. jämte elva vice ordförande. bland dem den svenska delegationens ordförande. ambassa— dören i Bryssel Tage Grönwall. Den svenska delegationen utgjordes vid sidan av ordföran- den av rättschefen i justitiedepartementet Olof Höglund. hovrättsassessorn Christer Rune. dispaschören Kaj Pineus. professorn Kurt Grönfors. advokaten Lennart Hagberg. direktören Rainer Hornborg. direktören Hans-Gösta Mellander och advokaten Claes Palme.

lngaende överläggningar med de danska. finska och norska delegationerna ägde rum före konferensen vid ett sammanträde i Oslo den 77779 mars 1967. Dessa överläggningar ledde till att samnordiska ändringsförslag kunde överlämnas till belgiska regeringen före konferensen; också ett par särnorska

ändringsförslag lades fram pa detta sätt. Ändringsförslagen överlämnades därjämte pa diplomatisk väg till atskilliga stater och genom förmedling av Svensk förening för internationell sjörätt personer utomlands som bedömdes böra fa del därav redan före konferensen. Även under konferensen ut— vecklades ett intensivt och framgångsrikt nordiskt samarbete med dagliga överlägg- ningar före konferensarbetets början. Det lyckades de nordiska delegationerna att tillsammans utöva ett väsentligt inflytande pä konferensarbetet och i slutförda delar kan konferensen sägas ha utfallit mycket till- fredsställande frän nordisk och svensk synpunkt.

Konferensens arbete bedrevs i allmänhet sa att en första behandling av konventions- förslagen skedde i allsidigt sammansatta utskott med tillhörande underutskott för redigering. De vid utskottsbehandlingen re— viderade förslagen behandlades därefter i plenum och en för hela konferensen gemen- sam redaktionskommitté granskade slutligen de antagna texterna. Slutbestämmelserna anförtroddes ett särskilt utskott. Fransk text tillkom regelmässigt som översättning av engelsk text — " —.

Pä Sveriges vägnar — — _ resgodskonventionen.

undertecknades

CMl:s förslag med materiella bestämmelser behandlades i utskott under ordförandeskap av den schweiziske advokaten Walter Muller Utskottsarbetet präglades av me- ningsskiljaktigheter pa ett stort antal punk- ter och blev utdraget. Längtgaende enighet naddes dock till slut om det som blev utskottets förslag och detta kunde antas av konferensen utan större ändringar.

Konventionen är avsedd att komplettera 1961 ars konvention om befordran av passagerare till sjöss som av flera skäl ej kommit att innehalla bestämmelser om bort— fraktarens ansvar för passagerares resgods. Dessutom har det ansetts föreligga ett särskilt behov av att de internationella färjerederiernas ansvar för passagerares for- don regleras. Konventionen anknyter således till passagerarkonventionen, vilket också åter- speglas i redigeringen. — — —.

Artikel 1

Denna artikel som antogs i plenum med så klara röstetal som 38 för. ingen mot och 6 nedlagda (däribland Japan) upptar defini- tioner.

Bortfraktaren. passageraren. fartyg. inter— nationell befordran och fördragsslutande stat definieras i nära anslutning till passagerare- konventionens definitioner (artikel 1). Det förutsätts att resgodsbefordringen äger rum i samband med avtal om passagerarebefordran men ej att godset befordras med samma fartyg som passageraren. Konventionen skil- jer pa handresgods och annat resgods. Den tvingande ansvarsperioden är » i överens- stämmelse med ett nordiskt förslag — utvid— gad för bada resgodsslagen jämfört med passagerarekonventionen och gär längst i fråga om annat resgods. i det att den omfattar hela tiden från mottagandet till utlämnandet. Det förtjänar papekas att vad som befordras enligt certeparti eller konosse— ment faller utanför konventionens tillämp- ning. Bortfraktarens ansvar täcker ocksä — likaledes i överensstämmelse med ett nor-

diskt förslag * dröjsmal med utlämning av rcsgods efter ankomsten av det fartyg som befordrat godset; undantaget för dröjsmål på grund av strejk och lockout är obehövligt Och närmast ägnat att förvilla i betraktande av att konventionen i sin helhet bygger på culpaprincipen (jfr artikel 4).

Artikel 2

Denna artikel gäller tillämpningsomradet och antogs i plenum med 40 röster för. ingen mot och sju nedlagda (däribland Japan). Den skall sammanställas med definitionen av ”internationell befordran" i artikel 1 g). Fragan om tillämpligheten vållade oväntat stora problem. Resultatet blev avvikande frän passagerarekonventionen. Medan denna enligt artikel 2 är tillämplig pa internationell befordran. när fartyget seglar under fördrags- slutande stats flagga eller den avtalsenliga avgängs- eller ankomstorten är belägen inom konventionsomrädet. förutsätter resgodskon- ventionen för sin tillämplighet. att fartyget är registrerat inom konventionsomrädet eller att befordringsavtalet träffats där eller att den avtalsenliga avgängsorten är belägen där. Jfr möjlighet till förbehall i artikel 16 (1).

Artikel 3

Denna artikel rör bortfraktarens ansvar för fartygets sjövärdighet och antogs med 35 röster för. en mot (Japan) och åtta nedlagda (däribland de nordiska).

Utskottsförslagets lösning av detta spörs- mal svarade mot vad som enligt Haag-regler- na gäller för befordran av last. dvs. ett ansvar för sjövärdighet vid resans början. Artikeln sådan den antogs i plenum överensstämmer däremot med passagerarkonventionen och föreskriver salunda ansvar för sjövärdigheten under hela befordringen. Det var pa kongo- lesiskt förslag som bestämmelsen salunda samordnades med passagerarekonventionen; förslaget antogs med 16 röster för (däribland U.S.A.. Italien och Österrike). 15 mot (däribland de nordiska länderna. Belgien. Frankrike. Japan. Storbritannien och Sovjet-

unionen) och 13 nedlagda. Lösningen kan, som röstsiffrorna antyder, diskuteras frän rättspolitisk utgängspunkt.

Artikel 4

Denna artikel med grundläggande regler om bortfraktarens ansvar antogs i plenum med 35 röster för. ingen mot och atta nedlagda (däribland Belgien. Frankrike och Japan).

Enligt huvudregeln har bortfraktaren cul- paansvar _ liksom i passagerarekonventionen (artikel 4) för förlust av eller skada på resgods dels för egna handlingar och dels för sina anställdas handlingar under deras tjänst- utövning. Till skillnad fran passagerarekon- ventionen gör resgodskonventionen undan- tag för s.k. nautiska fel efter förebildi Haag-reglerna men undantaget begränsas i överensstämmelse med ett nordiskt förslag till att avse bara fordon; sadana kan ju ocksä befordras pä konossement och den vägen föras in under Haag-reglerna. Denna fraga blev även under plenibehandlingen föremal för debatt och särskild omröstning bl. a. med anledning av att man pa belgisk och fransk sida yrkade pa generellt undantag för nautis— ka fel sä som CMl:s förslag innefattade. Men den slutliga utformningen av undantagsre- geln förestavades av en klar majoritet. Härutöver gäller undantag för värdesaker för vilka krävs särskilt och skriftligt ansvarsata- gande.

Bevisbördan för omfattningen av förlust eller skada och för att denna inträffat under befordringen ligger pa passageraren. Savitt gäller handresgods har denne ocksa bevisbör- dan för fel eller försummelse pa bortfrakta— rens sida. om inte förlusten eller skadan inträffat i samband med förlisning. samman— stötning. grundstötning. explosion eller brand: detta svarar mot vad som gäller enligt passagerarekonventionen. l fraga om annat resgods gäller omvänt att fel eller försummel- se pa bortfraktarens sida presumeras. Regle- ringen stämmer i stort sett med nordisk rätt (jfr 118. 172 och 173 && sjölagen) och med grundläggande principer för besittningsför- hallandenas inverkan pa bevisbördefördel- ningen.

Artikeln antogs i plenum med 41 röster för. ingen mot och en nedlagd. Den innebär liksom motsvarande bestämmelse i passage- rarekonventionen (artikel 5) att bortfrakta- ren med tillämpning av lex fori kan helt eller delvis befrias frän ansvarighet. om han styrker medverkan pa den skadelidandes sida. Detta stämmer väl med nordiska skade- standsrättsliga principer.

Artikel 6

Denna artikel antogs i plenum med 33 röster för. tre mot (Bulgarien. Japan och Sovjet- unionen) och atta nedlagda. Den reglerar främst de belopp till vilka bortfraktarens ansvarighet begränsas. nämligen om ej högre belopp avtalas uttryckligen och skrift- ligen

för handresgods (utom sadant som förva- ras i eller pä fordon) 10 000 Poincaréfrancs. dvs. omkring 3 500 kronor. per passagerare.

för varje fordon (inbegripet däri eller därpa förvarat rcsgods) 30 000 Poincaré- francs. dvs. omkring 10 500 kronor. ett belopp som fastställdes enligt nordiskt yr- kande.

för annat resgods 16 000 Poincaréfrancs. dvs. omkring 5 600 kronor.

Den totala ansvarsbegränsningen exempel- vis för en passagerare som medför ett fordon kan saledes bli nära 20 000 kronor.

Till undvikande av onödig tvist om baga- teller kan parterna genom uttrycklig och skriftlig överenskommelse bygga in självrisk- klausul i befordringsavtalet med högsta be- lopp av 1 500 Poincaréfrancs. dvs. omkring 525 kronor. per fordon och 100 Poincaré- francs. dvs. omkring 35 kronor. per passa— gerare. [ sa fall dras alltid sjiilvriskbeloppet av utan hänsyn till skadans omfattning. Men högsta beloppet för bortfraktarens ansvarig- het paverkas ej av självrisken. Var exempelvis värdet av en totalförstörd bil 31 500 francs eller mer. blir bortfraktarens ansvarighetsbe- lopp 30 000 francs.

Till skillnad fran vad som gäller enligt

passagerarekonventionen skall ej endast rät— tegängskostnader utan även ränta på skade- ständsbelopp falla utom förutnämnda be- gränsningsbelopp; detta bestämdes enligt nordisktyrkande.

Artikel 7

Denna artikel antogs i plenum med 42 röster för. ingen mot och en nedlagd. Den överens- stämmer med artikel 7 i passagerarekonven- tionen och berövar bortfraktaren förmanen av ansvarsbegränsning enligt artikel 6, om det visas att skadan orsakats av handling eller underlatenhet av denne med uppsät att skada eller av vardslöshet Och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden. Angaende skadeuppsat eller vårdslöshet hos bortfrak- tarens anställda se artikel 11 inom. 3.

Artikel 8

Denna artikel antogs i plenum med 37 röster för. en mot (U.S.A.) och fem nedlagda. Den överensstämmer med artikel 8 i passagerare- konventionen och innefattar förbehall för 1957 ars internationella konvention om redareansvarets begränsning. Resgodskon— ventionens bestämmelser vallar alltsa inte konflikt med nämnda konventions bestäm- melser om redares skyldigheter och rättighe— ter.

Artikel 9

Denna artikel som antogs i plenum med 40 röster för. ingen mot och tre nedlagda upptar en bestämmelse om skadeständstalan som närmast torde vara betingad av hänsyn till anglosaxisk rätt och sakna intresse atminstone fran nordisk legislativ synpunkt. Den motsvarar artikel 10 mom. 1 i passage- rarekonventionen.

Artikel 10

Artikeln antogs i plenum med 36 röster för. en mot (Japan) och sju nedlagda. Den behandlar reklamation och preskription. Här

kan framhällas. att följden av att reklama- tionstid försuttits av passageraren ej är att rätt till talan förlorats utan att passageraren presumeras ha mottagit godset i oskadat skick. Preskriptionstiden diskuterades ,,, lik- som flera andra spörsmäl i denna konvention — frän utgangspunkten vilken konvention som resgodsbestämmelserna borde anknytas till. passagerarekonventionen (personskador) eller Haag-reglerna (lastskador). Den förra anknytningen föredrogs i plenum av en klar majoritet. nämligen 20 röster (bl. a. de nordiska. Storbritannien och U.S.A.) mot 13 (däribland Italien. Japan och Nederländerna) och 11 nedlagda.

Artikel 1 1

Denna artikel antogs i plenum med 44 röster för. ingen mot och en nedlagd (Australien). Den innehaller en s. k. Himalaya—klausul som överensstämmer med passagerarekonventio- nens (artikel 12) och i princip även med Visby-reglernas (artikel 3). Det kan papekas att nagot undantag för ”independent con- tractors” som i Visby-reglerna ej övervägts. Problemet ligger ocksa i praktiken nagot annorlunda till i fråga om last: bl. a. följer ansvarsperioden den s.k. tackle-to—tackle- principen.

Artikel 12

Denna artikel antogs i plenum med samma röstetal som artikel 11. Pa samma sätt som artikel 9 i passagerarekonventionen frantar den principiellt parterna frihet att pa för- hand avtala om inskränkning av bortfrakta— rens konventionsenliga ansvarighet eller om- kastning av den bevisbörda konventionen alägger denne. Däremot innehaller artikeln inte motsvarighet till passagerarekonventio- nens förbud mot jurisdiktionsklausuler. Jfr vid följande artikel.

Artikel 13

Denna artikel rör spörsmålet om forum i skadeständsmäl. Det saknades inte förslag i plenum om att artikeln skulle utgå helt eller delvis eller utformas annorlunda. Men de flesta fann det angeläget att stå vid den kompromisslösning som efter mycken dis- kussion ., mest om den formella utform- ningen 4 natts i utskottet. Artikeln antogs slutligen med 31 röster för. tre mot (Bulga- rien. Polen och Sovjetunionen) och 14 nedlagda. Den medger att parterna träffar förhandsavtal om att skadeståndstalan skall fa väckas endast vid de fora som anges i artikeln men — ihuvudsaklig överensstäm- melse med ett nordiskt förslag _ ger käranden obetingad valfrihet mellan dem. Motsvarighet härtill saknas i passagerarekon- ventionen. som i stället förbjuder jurisdik- tionsklausuler i befordringsavtalet utan att alls reglera forumspörsmälet. en kombina- tion som man på nordisk sida ställt sig mycket kritisk mot. Den allmänna uppfatt- ningen under denna konferens visade sig klart vara för en koncentration av tänkbara skadestandsprocesser. Att begränsning till vissa fora gjorts betingad av att parterna särskilt överenskommit därom. beror på att man velat undvika konflikt med 1952 års internationella konvention om kvarstad på fartyg som används till fart i öppen sjö (se SOU 1965:18 s. 184 ff). vilken konvention tillträtts av bl.a. Storbritannien. Kvarstads- konventionen innehaller nämligen jurisdik- tionsregler. som medför behörighet för kvar- stadslandets domstolar i atskilliga fall men medger a andra sidan att parterna överens- kommer om annat forum än konventionen anvisar (artikel 7).

Självfallet görs ingen inskränkning i avtals- friheten efter inträffat skadefall.

Artiklarna 14 och 15

Dessa artiklar antogs i plenum med 46 resp. 47 röster för. ingen mot och tvä resp. en nedlagda. Den förra gör konventionen till- lämplig pa befordran med kommersiella

statsfartyg — en frän nordisk synpunkt över- flödig bestämmelse —— och den senare gör un- dantag för atomansvarighet. Artiklarna mot- svarar passagerarkonventionens artiklar 13 och 14.

Artikel 16

Denna artikel, som antogs i plenum med 34 röster för, ingen mot och 15 nedlagda reglerar rätten för stat att i samband med tillträde till konventionen göra förbehall. Konventionsstat kan bl. a. förbehålla sig rätt att reglera i vilken form och omfattning upplysning om resgodskonventionens villkor skall återges på biljetter som utfärdas i den staten för resa frän hamn som är belägen där. Detta var en från amerikansk synpunkt mycket angelägen fräga vars lösning starkt torde ha bidragit till att U.S.A. underteck- nade konventionen vid konferensen.

Motsvarighet saknas bl.a. till passagerare- konventionens möjlighet till förbehall att tillämpa andra regler än konventionens i fraga om befordran som ej är internationell (signaturprot).

Som helhet antogs resgodskonventionen med 39 röster för (däribland. utom de nordiska länderna. Argentina. Belgien. Frankrike. Grekland. Italien. Liberia. Polen. Schweiz. Storbritannien. U.S.A. och Väst- tyskland). ingen mot och tio nedlagda (däribland Australien. Nederländerna och Sovjetunionen).

l betraktande av det nära sambandet mellan resgodskonventionen och passagerare— konventionen har det sitt intresse att här notera att det under arbetet på resgodskon- ventionen förspordes missnöje med passa- gerarekonventionen: vissa lösningar i resgods- konventionen avviker ocksa som redan fram- gatt frän motsvarande lösningar i passagera- rekonventionen. Utskottsordföranden torde ha givit uttryck för flera sjöfartsnationers inställning när han i sin rapport till konferen- sen pekade pä möjligheten av en revision av passagerarekonventionen. I anslutning till slutomröstningen om resgodskonventionen betecknade den engelske chefsdelegaten i ett uppmärksammat inlägg denna som en "rea-

sonable compromise between the interests of passengers and the interests of carriers”. Han papekade. att ehuru den engelska delegatio- nen ville underteckna resgodskonventionen nagot engelskt tillträde till densamma knap- past kunde väntas innan även passagerare- konventionen kunde ratificeras av Stor— britannien. Och därför uttryckte han för- hoppningen att den sistnämnda snart skulle bli föremal för revision i belysning av vad som förekommit vid denna konferens.

Bryssel och Stockholm september 1967.

Tage Grönwall /Christer Rune

Passagerarkonventionen

Convention internationale pour l'unification de certaines régles en matiére de tranSport de passagers par mer

Les Hautes Parties Contractantes. Aya/it reconnu l'utilite' de fixer d”un com- mun accord certaines regles uniformes con- cernant le transport par mer de passagers.

Ont der-ide de conclure une Convention a cet effet. et. en consequence. sont convenues de ce qui suit:

Article ] .

Dans la pre'sente Convention les termes suivants sont employés dans le sens indique' ci-dessous:

a) "transporteur" comprend l'une quel- conquc des persormes suivantes. partie a un contrat de transport: le propriétaire du navi- re ou l'affréteur ou l'armateur:

b) "contrat de transport" signifie un contrat conclu par un transporteur ou pour son compte. pour le transport de passagers.a l'exception d”un contrat d"affretement:

c) "passager" signifie uniquement une personne transportée sur un navire en vettu d'un contrat de transport:

d) "navire" signifie uniquement un bati- ment de mer:

0) "tranSport" comprend la pe'riode pen- dant laquelle le passager est a bord du navire.

International Convention for the unification of certain rules relating to the carriage of passengers by sea

The High Contracting Parties, Having recognised the desirability of de- termining by agreement certain uniform rules relating to the carriage of passengers by sea.

Have resolved to conclude a Convention for this purpose. and to this have agreed as follows:

Article ].

ln this Convention, the following terms shall have the meanings hereby assigned to them:

a) ”carrier” includes any of the following persons who enters into a contract ofcarriage: the shipowner. the charterer or the operator of the ship;

b) "contract of carriage” means a con- tract made by or on behalf of a carrier to carry passengers. but does not include a charter party:

c) ”passenger” means only a person carried in a ship under a contract of carriage;

d) ”ship” means only seagoing ship;

e) ”carriage” covers the period while a passenger is on board the ship. and in the

Internationell konvention för fastställande av vissa gemensamma bestämmelser om befordran av passagerare till sjöss

De fördragsslutande parterna.

vilka funnit det önskvärt att genom avtal fastställa vissa enhetliga bestämmelser om befordran av passagerare till sjöss.

har beslutat att avsluta en konvention för detta ändarna] och därför överenskommit om följande:

Artikel ]

I denna konvention har följande uttryck nedan angivna innebörd:

a) ”bortfraktare” omfattar envar av föl- jande personer som träffar befordringsavtal: fartygets ägare eller redare, befraktare eller annan som driver fartyget i ägarens ställe;

b) ”befordringsavtal” betyder avtal träffat av eller på vägnar av en bortfraktare om befordran av passagerare men omfattar icke certeparti;

c) ”passagerare” betyder endast person som befordras med fartyg enligt ett beford- ringsavtal;

d) ”fartyg” betyder endast fartyg, som används till fart i öppen sjö;

e) ”befordran” omfattar den tid en passa- gerare är ombord på fartyget eller under in-

ainsi que les opérations d”embarquement et de débarquement de ce passager. mais ne comprend pas la période pendant laquelle le passager se trouve dans une gare maritime. ou sur un quai ou autre installation portuai- re. En outre, le transport comprend le trans- port par eau, de quai au navire ou vice- versa, si le prix de ce transport est cornpris dans celui du billet. ou si le bätiment utilisé pour ce transport accessoire a éte' mis a la disposition du passager par le transporteur;

f) "transport international” signifie tout transport dont. selon le contrat de transport. le lieu de départ et le lieu de destination sont situés soit dans un seul Etat, s'il y a un port d”escale intermédiaire dans un autre Etat. soit dans deux Etats différents;

g) "Etat Contractant" signifie un Etat dont la ratification ou l'adhésion a la Con— vention a pris effet et dont la dénonciation n'a pas pris effet.

Article 2.

Les dispositions de la présente Conven— tion s'appliquent a tous les transports inter- nationaux soit effectués par un navire bat- tant le pavilion d”un Etat Contractant. soit lorsque, d'apres le contrat de transport. le lieu de départ ou le lieu de destination se trouve dans un Etat Contraetant.

Article 3.

]. Lorsqu'un transporteur est proprie'taire du navire. il exercera une diligence raison- nable et répondra de ce que ses préposés. agissant dans l'exercice de leurs fonctions. exercent une diligence raisonnable pour mettre et conserver le navire en état de navigabilité et convenablement armé. équipé et approvisionné au debut du transport et a tout moment durant le transport. et pour assurer la sécurité des passagers ä tous autres égards.

2.Lorsque le transporteur n”est pas pro-

course of embarking or disembarking; but does not include any period while the passenger is in a marine station or on a quay or other port installation. ln addition "car- riage” includes transport by water from land to ship or vice-versa. if the cost is included in the fare. or if the vessel used for this auxiliary transport has been put at the disposal of the passenger by the carrier;

f) ”intemational carriage” means any carriage in which according to the contract of carriage the place of departure and the place of destination are situated either in a single State if there is an intermediate port of call in another State. or in two different States;

g) ”Contracting State” means a State whose ratification or adherence to this Con- vention has become effective and whose denunciation thereof has not become effec- tive.

Article 2.

This Convention shall apply to any inter- national carriage if either the ship llies the flag of a Contracting State or if. according to the contract of carriage. either the place of departure or the place of destination is in a Contracting State.

Artic/e 3.

1. Where a carrier is the owner of the carrying ship he shall exercise due diligence. and shall ensure that this servants and agents. acting within the scope of their employ- ment, exercise due diligence to make and keep the ship seaworthy and properly manned. equipped and supplied at the be- ginning of the carriage. and at all times during the carriage and in all other respects to secure the safety of the passengers.

2. Where a carrier is not the owner of the

eller utskeppning men icke den tid passagera- ren befrnner sig i en stationsanläggning eller på kaj eller annan hamninstallation. Dess- utom täcker ”befordran” sjötransport från land till fartyg eller tvärtom, ifall biljettpriset omfattar denna transport eller den därtill använda farkosten ställts till pas- sagerarens förfogande av bortfraktaren;

f) "internationell befordran” betyder varje befordran för vilken enligt befordrings- avtalet avgångsorten och bestämmelseorten är belägna antingen i en och samma stat, om däremellan skall anlöpas hamn i annan stat, eller i två skilda stater;

g) ”fördragsslutande stat” avser stat vars ratifikation av eller anslutning till konventio- nen har trätt i kraft och vars uppsägning därav ej har trätt i kraft.

Artikel 2.

Denna konvention skall tillämpas på varje internationell befordran, om antingen far- tyget för fördragsslutande stats flagg eller den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten är belägen i fördragsslutande stat.

Artikel 3.

1. När bortfraktaren är fartygets ägare. skall han med tillbörlig omsorg sörja för — och svara för att hans anställda och företrä- dare i sin tjänstutövning med tillbörlig omsorg sörjer för — att fartyget är och hålls i sjövärdigt skick, behörigen bemannat, pro- vianterat och utrustat vid befordringens bör- jan och vid varje tillfälle under denna samt att passagerarnas säkerhet tryggas i alla andra avseenden.

2. När bortfraktaren ej är fartygets ägare.

priétaire du navire, il répondra de ce que le propriétaire du navire ou l”ar1nateur. selon le cas. et leurs préposés, agissant dans l'exercice de leurs fonctions. exercent une diligence raisonnable aux fins énume'rées au paragra- phe (l ) du present article.

Article 4.

1. Le transporteur sera responsable du prejudice resultant du de'cés ou de lésions corporelles d”un passager. si le fait généra- teur du prejudice ainsi subi a lieu au cours du transport et est imputable a la faute ou négligence du transporteur. ou de ses prepo- sés agissant dans l”exercice de leurs fonc- tions.

2. La faute ou la ne'gligence du transporteur ou de ses pre'pose's sera pre'sume'e. sauf preuve contraire. si la mort ou les lésions corporelles ont été causées par un naufrage, abordage. échouement. explosion ou incendie ou sont en relation avec l”un de ces événements.

3. Sauf dans le cas prévu au paragraphe (2) du present article. la preuve de la faute ou de la ne'gligence du transporteur ou de ses pre'posés incombe au demandeur.

Article 5.

Si le transporteur établit que la faute ou la négligence du passager a causé sa mort ou ses lésions corporelles, ou y a contribuc'. le tribunal peut. conformément aux disposi— tions de sa propre loi. écarter ou atte'nucr la responsabilité de transporteur.

Article 6.

1. La responsabilité du transporteur. en cas de mott d'un passager ou de le'sions corporelles. est limitée. dans tous les cas. a un montant de 250.000 francs. unité consi— stant en 65.5 milligrammes d”or au titre de 900 milliémes de fin. La somme allouée peut étre convertie dans chaque inonnaie nationa—

carrying ship, he shall ensure that the ship- owner or operator, as the case may be. and their servants and agents acting within the scope of their employment exercise due diligence in the respects set out in paragraph (1) of this Article.

Article 4.

1. The carrier shall be liable for damage suffered as a result of the death of. or personal injury to a passenger if the incident which causes the damage so suffered occurs in the course of carriage and is due to the fault or neglect of the carrier or of his servants or agents acting within the scope of their employment.

2. The fault or neglect of the carrier. his servants and agents be presumed, unless the contrary is proved if the death or personal injury arises from or in connection with shipwreck, collision. stranding. explosion or fire.

3. Except as provided in paragraph (2) of this Article the burden of proving thc fault or neglect of the carrier his servants or agents shall be on the claimant.

Article 5

If the carrier proves that the death of. or personal injury to the passenger was caused or contributed to by the fault or neglect of the passenger, the Court may exonerate the carrier wholly or partly from his liability in accordance with the provisions of its own law.

A rlic/e 6.

1. The liability of the carrier for the death of or personal injury to a passenger shall in no case exceed 250.000 francs. each franc consisting of 65,5 milligrams of gold of millesirnal fineness 900. The sum awarded may be converted into national currencies in round figures. Conversion of this sum into

skall han svara för att ägaren eller, i förekom- mande fall, redaren eller annan som driver fartyget i ägarens ställe samt deras anställda och företrädare i sin tjänstutövning iakttar tillbörlig omsorg i de avseenden som anges i mom. (1) av denna artikel.

Artikel 4.

1. Bortfraktaren skall svara för skada som härrör av passagerares död eller kroppsskada, om den händelse som orsakar skadan inträf- far under befordringen och beror på fel eller försummelse av bortfraktaren eller av hans anställda eller företrädare under tjänstut- övning.

2. Fel eller försummelse hos bortfrak- taren. hans anställda och företrädare skall, i brist pa bevis om motsatsen. antagas förelig- ga. om dödsfallet eller kroppsskadan inträf- fat till följd av eller i samband med förlis— ning. sammanstötning. strandning, explosion eller brand.

3. Utom i fall som avses i mom. 2 av denna artikel skall bevisbördan för fel eller försummelse av bortfraktaren, hans anställda och företrädare ligga på käranden.

Artikel 5.

Om bortfraktaren visar att fel eller för- summelse av passageraren orsakat eller med— verkat till dödsfallet eller kroppsskadan. äger domstolen i överensstämmelse med dess na- tionella lag helt eller delvis befria honom från ansvarighet.

Artikel 6.

]. Bortfraktarens ansvarighet för passage- rares död eller kroppsskada skall i intet fall överstiga 250.000 francs, av vilka varje enhet bestar av 65.5 milligram guld av 900 tusen- delars finhet. Det fastställda beloppet får omräknas till nationellt myntslag i avrunda- de siffror. Omräkning av beloppet till natio-

le en chiffres ronds. La conversion de ces sommes en monnaies nationales autres que la monnaie-or, s”effectuera. en cas d”instance judiciaire, suivant la valeur-or de ces mon- naies a la date du paiement.

2. Dans le cas ou, d'apre's la loi du tribunal saisi, l”indemnité peut étre fixée sous forme de rente. le capital de la rente ne peut dépasser cette limite.

3. Toutefois, la législation nationale de chacune des Hautes Parties Contractantes pourra fixer, en ce qui concerne les trans- porteurs qui sont ses ressortissants, une limite de responsabilité per capita plus élevée.

4. De méme, par un contrat special avec le transporteur, le passager pourra fixer une limite de responsabilité per capita plus élevée.

5. Les frais de justice alloués et taxés par un tribunal dans les instances en dommages- inte'réts. ne seront pas inclus dans les lirnites de responsabilité prévues ci-dessus au present article.

6. Les limitations de responsabilité prévues par le présent article s”appliquent ä l'ensemble des actions nées d'un méme événement et intentées par un passager ou en son nom ou par ses ayants-droit ou les personnes å sa charge.

Article 7.

Le transporteur sera déchu du bénéfice de la limitation de responsabilité prévue par Particle 6, 5,11 est prouvé que le dommage résulte d'un acte ou d”une omission de trans- porteur faits, soit avec l”intention de pro— voquer un dommage. soit témérairement et avec conscience qu'un domrnage en resulte- rait probablement.

A rticle 8.

Les dispositions de la présente Convention ne modifient en rien les droits et obligations

national currencies other than gold shall be made according to the gold value of such currencies at the date of payment.

2. Where in accordance with the law of the Court seized of the case damages are awarded in the form of periodical income payments, the equivalent capital value of these payments shall not exceed the said limit.

3. Nevertheless the national legislation of any High Contracting Party may fix as far as the carriers who are subject of such State are concerned a higher per capita limit ofliability.

4. The carrier and the passenger may also agree by special contract to a higher per capita limit ofliability.

5. Any legal costs awarded and taxed by a Court in an action for damages shall not be included in the limits of liability prescribed in this Article.

6. The limits ofliability prescribed in this Article shall apply to the aggregate of the claims put forward by or on behalf on any one passenger, his personal representatives, heirs or dependants on any distinct occasion.

Article 7.

The carrier shall not be entitled to the benefit of the limitation ofliability provided for in Article 6, if it is proved that the damage resulted from an act or omission of the carrier done with intent to cause damage or recklessly and with knowledge that darn— age would probably result.

Article 8.

The provisions of this Convention shall not modify the rights or duties of the

nellt myntslag annat än guld skall verkställas med tillämpning av sagda myntslags guldvär- de på betalningsdagen.

2. Om skadestånd enligt domstolslandets lag utdöms i form av periodiska utbetalning- ar, skall dessa utbetalningars kapitalvärde ej överstiga nyssnämnda gräns;

3. Det oaktat får i varje fördragsslutande parts nationella lagstiftning för bortfraktare som är dess undersåtar föreskrivas högre ansvarighetsgräns per capita;

4. Likaså kan bortfraktaren och passage- raren genom särskild överenskommelse fast- ställa högre ansvarighetsgräns per capita;

5. Rättegångskostnader som godkänts och fastställts av domstol i rättegång om skadestånd skall icke falla inom de gränser för ansvarighet som föreskrivs i denna arti- kel.

6. De gränser för ansvarighet som före- skrivs i denna artikel skall tillämpas på sam- manlagda beloppet av de krav som på grund av en Och samma händelse framställs av eller på vägnar av en passagerare. hans företrädare eller rättsinnehavare eller av någon som stod under hans vård.

Artikel 7.

Bortfraktaren skall icke vara berättigad till begränsning av ansvarigheten enligt artikel 6, om det visas att skadan orsakats genom en handling eller underlåtenhet av honom med uppsåt att skada eller av vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden.

A rti/tel &

Bestämmelserna i denna konvention skall ej inverka på de rättigheter och skyldigheter

du transporteur. tels qu'ils résultent des dis- positions des conventions internationales sur la limitation de la responsabilité des proprié- taires de navires de mer ou de toute loi interne régissant cette limitation.

A rticle 9.

Toute stipulation contractuelle. conclue avant le fait générateur du dommage. ten- dant a exonérer le transporteur de sa respon- sabilité envers le passager ou ses ayants—droit ou ä e'tablir une limite inferieure a celle fixée dans la présente Convention. ou & renverser le fardeau de la preuve qui incornbe au transporteur. ou qui prévoirait que les litiges doivent étre soumis a l"arbitrage ou a un tribunal determine. est nulle et non avenue; mais la nullite' de ces stipulations ifentraine pas la nullité du contrat de transport. lequel demeure soumis aux dispositions de la pré- sente Convention.

Article 10.

]. Toute action en responsabilité. a quel- que titre que ce soit, ne peut étre exerce'e que dans les conditions et limites prévues par la présente Convention.

2. En cas de le'sions corporelles. subies par le passager. l'action en responsabilité ne peut étre intentée que par le passager lui-méme ou pour son compte.

3. En cas de mort du passager. l'action en paiement de dommages et intéréts ne peut étre intentée que par les ayants-droit de la personne décédée ou par les personnes är sa charge et settlement si ces ayants—droit ou ces personnes ont le droit d"intenter l'action suivant la loi du tribunal saisi.

Article [ 1 .

1. En cas de lésions eorporelles du pas- sager. celui-ci doit adresser des protestations écrites au transporteur au plus tard quinze jours aprés la date du débarquement. Faute de se conformer ä cette prescription. le

carrier, provided for in international Con- ventions relating to the limitation ofliability of owners of seagoing ships or in any national law relating to such limitation.

Article 9.

Any contractual provision concluded be- fore the occurrence which caused the dam- age. purporting to relieve the carrier of his liability towards the passenger or his person- al representatives, heirs or dependants or to prescribe a lower limit than that fixed in this Convention. as well as any such provision purporting to shift the burden of proof which rests on the carrier. or to require disputes to be submitted to any particular jurisdiction or to arbitration. shall be null and void, but the nullity of that provision shall not render void the contract which shall remain subject to the provisions of this Convention.

Article lf).

1. Any claim for damages. however founded, may only be made subject to the conditions and the limits set out in this Convention.

2. Any claim for damages for personal injury suffered by a passenger may only be made by or on behalf on the passenger.

3. In case of the death ofthe passenger a claim for damages may be made only by the personal representatives. heirs or dependants of the deceased, and only if such persons are permitted to bring an action in accordance with the law of the Court seized of the case.

Article 11.

]. ln case of personal injury suffered by a passenger, he shall give written notice of such injury to the carrier within fifteen days of the date of disembarkation. lf he fails to comply with this requirement. the passenger

för bortfraktaren som följer av interna— tionella fördrag om begränsning av ansvarig- het för ägare av fartyg. som används till fart i öppen sjö. eller av nationell lag angående sådan begränsning.

A rti/(cl 9.

Varje överenskommelse, som träffats före den händelse som orsakat skadan och som syftar till att befria bortfraktaren från hans ansvarighet gentemot passageraren, dennes företrädare eller rättsinnehavare eller att fö- reskriva lägre gräns än som fastställs idenna konvention, liksom varje sadan överenskom- melse. som avser att kasta om bortfraktarens bevisbörda eller att tvist skall hänskjutas till viss domstol eller till skiljedom. skall vara ogiltig; en sådan bestämmelses ogiltighet skall emellertid icke föranleda att avtalet blir ogiltigt utan detta skall förbli underkastat bestämmelserna i denna konvention.

Artikel 10.

1. Krav pa skadestand får, oavsett grun- den därför, endast resas rned iakttagande av de villkor och begränsningar som anges i denna konvention.

2. Krav pä skadestånd för passagerares kroppsskada fär endast resas av eller på vägnar av passageraren.

3. 1 fall av passagerarens död fär krav på skadestand resas endast av den avlidnes före- trädare eller rättsinnehavare eller av någon. som stod under hans vård och endast under förutsättning att dessa äger föra talan enligt domstolslandets lag.

Artikel 1 l .

l. 1 fall av kroppsskada skall passageraren skriftligen underrätta bortfraktaren inom femton dagar från dagen för utskeppningen. Underläter han att iakttaga detta. skall han. i brist pä bevis. antagas ha utskeppats oska-

passager sera présumé, sauf preuve contraire. avoir été débarqué sain et sauf.

2. Les actions en reparation du préjudice résultant de la mort d*un passager ou de lésions corporelles. se prescrivent par deux ans.

3. En cas de lésions corporelles. ce délai de prescription 'Court ä compter du jour du débarquement.

4. En cas de décés survenu en cours de transport. le délai de prescription court a partir de la date ä laquelle le passager aurait du étre débarqué.

5. En cas de lésions corporelles se pro- duisant au cours du transport et entrafnant le décés postérieurernent au débarquement. le délai court a partir de la date du décés. sans qu'il puisse dépasser trois ans ä compter du jour du débarquement.

6. La loi du tribunal saisi régira les causes de suspension et d'interruption des délais de prescription prévus au présent article: mais. en aucun cas. une instance régie par Ia présente Convention ne pourra étre introduit aprés i'expiration d'un de'lai de trois ansa compter du jour du débarquement.

A rticle 12.

l. Si une action est intentée contre le préposé du transporteur en raison de dom- rnages visés par la présente Convention. ce préposé. s'il prouve qu'il a agi dans l'exercice de ses fonctions. pourra se prévaloir des exonérations et des limites de responsabilité que peut invoquer le transporteur en vertu de la présente Convention.

2. Le montant total de la réparation qui. dans ce cas. peut etre obtenu du transpor- teur et de ses préposés. ne pourra dépasser les dites limites.

3. Toutefois. le préposé ne pourra se prévaloir des dispositions des paragraplies ( l ) et (2) du présent article. s"il est prouve que le dommage résulte d'un acte ou d'une omission de ce préposé fait. soit avec l'inten- tion de prov0quer un dommage. soit té-

shall be presumed, in the absence of proof to the contrary, to have disembarked safe and sound.

2. Actions for damages arising out of the death or personal injury of & passenger shall be time barred after a period of two years.

3. in case of personal injury, the limita- tion period shall be calculated from the date of the disembarkation of the passenger.

4. In the event of death occuring during carriage the limitation period shall be calcu- lated from the date on which the passenger should have disembarked.

5. in the event of personal injury which occurs in the course of carriage and results in death after disembarkation the limitation period shall be calculated from the date of death, provided that this period shall not exceed three years from the date of disem- barkation.

6. The law of the Court seized of the case shall govern rights of suspension and inter- ruption of the limitation periods in this Article; but in no case shall an action under this Convention be brought after the expira- tion of a period ofthree years from the date of disembarkation.

Article 12.

1. if an action is brought against & servant or agent of a carrier arising out of damages to which this Convention relates. such servant or agent, if he proves that he acted within the scope ofhis employment. shall be entitled to avail himself of the defences and limits of liability which the carrier himself is entitled to invoke under this Convention.

2. The aggregate of the amounts recover— able from the carrier, his servants and agents. in that case. shall not exceed the said limits.

3. Nevertheless. a servant or agent of the carrier shall not be entitled to avail himself of the provisions of paragraphs (1) and (2) of this Article if it is proved that the damage resulted from an act or omission of the servant or agent done with intent to cause

2. Talan om skadestånd på grund av pas- sagerares död eller kroppsskada skall preskri- beras efter en tid av två år.

3. 1 fall av kroppsskada skall preskrip- tionstiden räknas från dagen för passagera- rens utskeppning.

4. I händelse av dödsfall under beford- ringen skall preskriptionstiden räknas från den dag passageraren skulle ha utskeppats.

5. För den händelse kroppsskada som in- träffar under befordringen leder till döden efter utskeppningen skall preskriptionstiden räknas från dagen för dödsfallet men får ej överstiga tre år från dagen för utskeppning- en.

6. Domstolslandets lag skall bestämma villkoren för förlängning av och avbrott i preskriptionstid enligt denna artikel; dock skall i intet fall talan enligt denna konven- tion kunna väckas efter utgången av tre år från dagen för utskeppningen.

Artikel 12.

1. Väcks talan mot någon anställd hos eller företrädare för bortfraktaren på grund av skada som avses i denna konvention, äger han, om han visar sig ha handlat i tjänstutöv- ning, göra gällande samma befrielse från eller begränsning av ansvarighet som bort— fraktaren är berättigad att aberopa enligt denna konvention.

2. i sådant fall skall sammanlagda belop— pet av de skadestånd som kan erhållas av bortfraktaren. hans anställda och företrädare ej överstiga sagda gränser.

3. Det oaktat skall anställd hos eller före- trädare för bortfraktaren ej äga åberopa be- stämmelserna i mom. 1 och 2 av denna artikel, om det visas att skadan orsakats genom handling eller underlåtenhet av den anställde eller företrädaren med uppsåt att

mérairement et avec conscience qu”un dom- mage en re'sultcrait probablement.

Article 13.

La Convention s'applique aux transports a titre commercial effectués par l'Etat ou les autres personnes morales de droit public dans les conditions prévues a Particle |er_

Article 14.

La présente Convention ne porte pas at- teinte aux dispositions des conventions inter- nationales ou des lois nationales régissant la responsabilité pour dommages nuclc'aires.

Pm taco/e

Toute Haute Partie Contractante pourra, lors de la signature, de la ratification ou de l'adhésion a la présente Convention. formu- Ier les reserves suivantes:

1. de ne pas appliquer la Convention aux transports qui. d"aprés sa loi nationale. ne sont pas considérés comme transports inter- nationaux;

2. de ne pas appliquer Ia Convention, lorsque le passager et le transporteur sont tous deux ressortissants de cette Partie Con- tractante:

3. de donnor effet a cette Convention, soit en lui donnant force de loi. soit en incluant dans sa le'gislalion nationale les dis- positions de cette Convention sous forme approprie'e a cette legislation.

damage or recklessly and with knowledge that damage would probably result.

Article 13.

This Convention shall be applied to com- mercial carriage within the meaning of Arti— cle 1 undertaken by States or Public Author- ities.

Article 14.

This Convention shall not affect the provi- sions of any international Convention or national law which governs liability for nu- clear damage.

Protocol

Any High Contracting Party may at the time of signing. ratifying or acceding to this Convention make the following reservations:

]. not to give effect to the Convention in relation to carriage which according to its national law is not considered to be interna- tional carriage;

2. not to give effect to the Convention when the passenger and the carrier are both subjects of the said Contracting Party;

3. to give effect to this Convention either by giving it the force of law or by including the provisions of this Convention in its national legislation in a form appropriate to that legislation.

skada eller av vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden.

A rtikel I 3.

Denna konvention skall tillämpas på be- fordran som utförs av stat eller offentlig myndighet i kommersiellt syfte och som faller inom ramen för vad som anges i artikel 1.

A rtikel 14.

Denna konvention skall ej inverka på be- stämmelser i något internationellt fördrag eller nationell lag som reglerar ansvar för nukleär skada.

Protokoll

Fördragsslutande part äger vid underteck- nande eller ratifikation av eller anslutning till denna konvention göra följande förbehåll:

]. att icke tillämpa konventionen på så- dan befordran som enligt dess nationella lag ej anses som internationell befordran;

2. att icke tillämpa konventionen när bå- de passageraren och bortfraktaren är med- borgare iden staten;

3. att sätta konventionen i kraft som lag eller genom att i sin nationella lagstiftning upptaga konventionens bestämmelser i en efter samma lagstiftning lämpad form.

Resgodskonventionen

Convention internationale pour l'unification de certaines régles en matiére de transport de bagages de passagers par mer

Les Parties Contractantes. Ayant reconnu l"utilité de fixer d'un com- mun accord certaines régles en matiére de transport de bagages de passagers par mer.

Ont décide' de conclure une convention a cet effet. et, en consequence. sont convenues de ce qui suit:

Article ] .

Dans la présente Convention. les termes suivants sont employés dans le sens indiqué ci-dessous:

a) "transporteur" comprend le proprie- taire, I'affréteur ou l'exploitant du navire. qui. ayant conclu un contrat de transport de passager. s'est engage ä transporter ses baga- ges:

b) "passager" signifie uniquement une personne transportée sur un navire en vertue d"un contrat de transport:

c) "navire" signifie uniquement un bati- ment de mer;

d) (l) "bagages" signifient tous objets ou véhicules transportés par le transporteur en vertu d'un contrat de transport de passager. a l'exception:

l. d'objets ou véhicules transporte's sous l'cmpire d'un charte—partie ou d"un conaisse- ment:

lntemational Convention for the unification of certain rules relating to carriage of

passenger luggage by sea

The Contracting Parties. Having recognized the desirability of de- termining by agreement certain rules relating to carriage of passenger luggage by sea,

Have decided to conclude a convention for this purpose. and thereto agreed as fol- lows:

Article I .

In this Convention the following expres- sions have the meanings hereby assigned to them:

a) ”carrier” includes the shipowner, char- terer or operator who, having concluded a contract of carriage for a passenger. under- takes to carry his luggage;

b) "passenger” means only a person car- ried in a ship under a contract of carriage:

c) "ship” means only a seagoing ship;

d) (1) ”luggage” means any article or vehicle carried by the carrier in connection with a passenger's contract of carriage, ex- cluding:

1. articles or vehicles carried under a charter-party or bill of lading;

Internationell konvention för fastställande av vissa gemensamma bestämmelser om befordran av passagerares rcsgods till sjöss

De fördragsslutande parterna,

vilka funnit det önskvärt att genom avtal fastställa vissa bestämmelser om befordran av passagerares resgods till sjöss,

har beslutat att avsluta en konvention för detta ändamål och därför överenskommit om följande:

Artikel 1 .

i denna konvention har följande uttryck nedan angivna innebörd:

a) ”bortfraktare” omfattar den fartygs— ägare eller redare. befraktare eller annan som driver fartyget i ägarens ställe, vilken träffat avtal om befordran av passagerare och åtar sig att befordra dennes resgods;

b) ”passagerare” betyder endast person som befordras med fartyg enligt ett beford- ringsavtal;

c) "fartyg” betyder endast fartyg som används till fart i öppen sjö.

d) (1) "resgods" betyder varje föremål eller fordon som befordras av bortfraktaren i samband med avtal om passagerarbefordran med undantag av:

1. föremål och fordon som befordras en- ligt certepa rti eller konossement;

2. d"objets ou véhicules dont le transport est régi par la Convention Internationale sur le transport de passagers et de bagages par chemin de fer:

3. d'animaux vivants.

(2) "bagages de cabine" signifient les ba- gages que le passager porte avec lui, ou qu”il a dans sa cabine, ou sous sa garde. Sauf pour l”application de l'article Ö paragraphe ] "ba- gages de cabine" comprend les bagages que le passager a dans ou sur son ve'hicule;

e) ”transport" comprend les périodes sui- vantes:

(l) En ce qui concerne les bagages de cabine, la période pendant laquelle les ba- gages sont a bord du navire ou en cours d”embarquement et de débarquement. En outre, le "transport" comprend la période pendant laquelle les dits bagages sont sous la garde du transporteur ou de son préposé soit dans une gare maritime. soit sur un quai ou dans une autre installation portuaire, ainsi que durant la pe'riode od s'effectue le trans- port par eau, du quai au navire ou vice- versa. si le prix de ce transport est compris dans celui du billet ou si le bätiment utilisé pour ce transport accessoire a été mis a la disposition du passager par le transporteur.

(2) En ce qui concerne tous les autres bagages, la période comprise entre le mo- ment oii ils ont été remis au transporteur ou är son préposé a terre ou a bord et le moment ou les dits bagages ont été rendus par le transporteur ou son préposé:

f) "perte ou dommage aux bagages" com- prend le prejudice materiel provenant de ce que les bagages n'ont pas été rendus au passager en un délai raisonnable :) compter de l"arrivée du navire sur lequel les bagages ont été ou auraient du étre transportés. mais ne comprend pas les retards provenant de gréves ou de lock-out:

g) "transport international" signifie tout transport dont. selon le contrat de transport, le lieu de départ et lieu de destination sont situés soit dans un seul Etat. s'il y a un port (i”escale intermédiaire dans un autre Etat. soit dans deux Etats différents:

h) "litat contractant" signifie un Etat

2. articles or vehicles, if the carriage is governed by the International Convention concerning the carriage of passengers and luggage by rail;

3. live animals. (2) ”cabin luggage” means luggage which the passenger has with him, or in his cabin, or which is in his custody. Except for the application of Article 6 para. ], ”cabin luggage” includes the luggage which the pas- senger has in or on his vehicle;

e) ”carriage” covers the periods:

following

(l) with regard to cabin luggage, the pe- riod while the luggage is on board the ship or in the course of embarkation or disembarka- tion. ln addition, ”carriage” covers the pe— riod while such luggage is in the custody of the carrier or his agent either in a marine station or on a quay or in or on any other port installation, as well as the period during the transport by water from land to ship or vice-versa, if the cost is included in the fare, or if the vessel used for this auxiliary trans- port has been put at the disposal of the passenger by the carrier;

(2) with regard to all other luggage, the period from the time of delivery to the carrier or his agent on shore or on board until the time of re-delivery by the carrier or his agent;

f) ”loss of or damage to luggage” includes pecuniary loss resulting from the luggage not having been re-delivered to the passenger within a reasonable time after the arrival of the ship on which the luggage has been or should have been carried, but does not in- clude delays resulting from strikes or lock- outs;

g) ”international carriage” means any car- riage in which according to the contract of carriage the place of departure and the place of destination are situated either in a single State, if there is an intermediate port of call in another State, or in two different States;

h) ”contracting State" means a State

2. föremål och fordon, om befordringen är underkastad den internationella konven- tionen om befordran på järnväg av resande och resgods;

3. levande djur. (2) "handresgods” betyder resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller i sin vård. Med undantag för tillämp- ningen av artikel 6 mom. 1 omfattar ”hand- resgods” sådant resgods som passageraren har i eller på sitt fordon;

e) ”befordran” omfattar följande perio- der:

(1) i fråga om handresgods den tid res— godset är ombord på fartyget eller under in- eller utskeppning. Dessutom täcker ”be- fordran” såväl den tid när sådant resgods är i bortfraktarens eller hans företrädares vård, vare sig i stationsanläggning eller på kaj eller i eller på annan hamninstallation. som tiden för sjötransport från land till fartyg eller tvärtom, ifall biljettpriset omfattar denna transport eller den därtill använda farkosten ställts till passagerarens förfogande av bort- fraktaren;

('2) i fråga om annat resgods tiden från det resgodset avlänmats till bortfraktaren eller hans företrädare i land eller ombord tills det återlämnats av bortfraktaren eller hans företrädare;

f) "förlust av eller skada på resgods” om- fattar ekonomisk förlust som härrör av att resgodset icke återlämnats till passageraren inom rimlig tid efter ankomsten av det far- tyg med vilket resgodset har eller skulle ha befordrats men omfattar icke dröjsmål som beror av strejk eller lockout;

g) ”internationell befordran” betyder varje befordran för vilken enligt befordrings- avtalet avgångsorten och bestämmelseorten är belägna antingen i en och samma stat, om däremellan skall anlöpas hamn i annan stat, eller i två skilda stater;

h) ”fördragsslutande stat” avser stat vars

dont la ratification ou l'adhésion a la Con- vention a pris effet et dont la dénonciation n”a pas pris effet.

Article 2.

La présente Convention sera applicable a tout transport international lorsque

a) le navire est immatriculé dans un Etat contractant; ou

b) le contrat de transport a été conclu dans un Etat contractant; ou

c) le lieu de départ d”aprés le contrat de transport, se trouve dans un Etat contrac- tant.

Article 3.

(l) Lorsqu”un transporteur est proprie- taire du navire, il exercera une diligence raisonnable et répondra de ce que ses prépo- sés, agissant dans l”exercice de leur fonc- tions, exercent une diligence raisonnable, pour mettre le navire en e'tat de navigabilité et convenablement armé, équipé et approvi- sionné au début de transport et å tout moment durant le transport et pour assurer la Sécurité du transport des bagages ä tous autres égards.

(2) Lorsque le transporteur n'est pas pro— priétaire du navire, il répondra de ce que le propriétaire du navire ou Parmateur, selon le cas. et leurs préposés. agissant dans l'exercice de leur fonctions. exercent une diligence raisonnable aux fins énumérées au para- graphe (] ) du présent article.

A rticle 4.

(l) Le transporteur sera responsable des pertes ou dommages aux bagages si le fait générateur de la perte ou du dommage a lieu au cours du transport et est imputable a la faute ou négligence du transporteur. ou de ses préposés agissant dans l'exercice de leur fonctions.

(2) Nonobstant les dispositions de Partic- le 3 et du paragraphe (1) de cet article. le transporteur ne sera pas responsable. en ce

whose ratification .or accession to this Con- vention has become effective and whose denunciation thereof has not become effec- tive.

Article 2.

This Convention shall apply to any inter— national carriage if:

a) the ship is registered in a contracting State, or

b) the contract of carriage has been made in a contracting State, or

c) the place of departure according to the contract of carriage is in a contracting State.

Article 3.

(1) Where a carrier is the owner of the carrying ship, he shall exercise due diligence and shall ensure that his servants and agents acting within the scope of their employ- ment, exercise due diligence to make the ship seaworthy and properly manned, equip- ped and supplied at the beginning of the carriage and at any time during the carriage and in all other respects to secure the safe transportation of the luggage.

(2) Where a carrier is not the owner of the carrying ship, he shall ensure that the shipowner or operator, as the case may be. and their servants and agents acting within the scope of their employment, exercise due diligence in the respects set out in paragraph (1) of this Article.

Article 4.

(1) The carrier shall be liable for loss of or damage to luggage if the incident which causes the loss or damage occurs in the course of carriage and is due to the fault or neglect of the carrier or his servants or agents acting within the scope of their employment.

(2) Notwithstanding the provisions of Ar- ticle 3 and of paragraph (1) of this Article, the carrier shall not be liable for loss of or

ratifikation av eller anslutning till konven- tionen har trätt i kraft och vars uppsägning därav ej har trätt i kraft.

Artikel 2.

Denna konvention skall tillämpas på varje internationell befordran, om

a) fartyget är registrerat i fördragsslutan- de stat eller

b) befordringsavtalet har träffats i för- dragsslutande stat eller

c) den avtalsenliga avgångsorten är belä- gen i fördragsslutande stat.

Artikel 3.

(1) När bortfraktaren är fartygets ägare, skall han med tillbörlig omsorg sörja för — och svara för att hans anställda och företrä- dare i sin tjänstutövning med tillbörlig om- sorg sörjer för — att fartyget är i sjövärdigt skick, behörigen bemannat, provianterat och utrustat vid befordringens början och vid varje tillfälle under denna samt att resgodsets säkra befordran tryggas i alla andra avseen- den.

(2) När bortfraktaren ej är fartygets äga- re. skall han svara för att ägaren eller, i förekommande fall. redaren eller annan som driver fartyget i ägarens ställe samt deras anställda och företrädare isin tjänstutövning iakttar tillbörlig omsorg i de avseenden som angesimom. 1 av denna artikel.

Artikel 4.

(l) Bortfraktaren skall svara för förlust av eller skada på resgods, om den händelse som orsakar förlusten eller skadan inträffar under befordringen och beror på fel eller försum- melse av bortfraktaren eller av hans anställda eller företrädare under tjänstutövning.

(2) Trots bestämmelserna i artikel 3 och mom. 1 av denna artikel, skall bortfrakta— ren icke svara för förlust av eller skada på

qui concerne les véhicules. pour perte ou dommage resultant ou provenant des actes. négligences ou défaut du capitaine, marin. pilote ou préposés du transporteur dans la navigation ou dans Padministration du navire durant le transport.

(3) Sauf convention expresse et par e'crit. le transporteur ne sera pas responsable en cas de perte ou de dommages a des'espéces, titres et autres valeurs. telles que de I”or, de largenterie, des montres. de la joaillerie, bijoux, objets d”art.

(4) La preuve:

a) de l'étendue de la perte ou du dom- mage,

b) de ce que l'éve'nement qui a causé la perte ou le dommage est survenu au cours du transport * incombe au passager.

(5) a) Sous reserve du paragraphe (5)b). la faute ou la négligence du transporteur, de ses préposés ou agents, sera présumée, sauf preuve contraire, en ce qui concerne la perte ou le dommage aux bagages.

b) En ce qui concerne la perte ou le dommage aux bagages de cabine, la preuve de cette faute ou négligence incombe au passager, sauf si la perte ou le dommage a été cause par un naufrage, un abordage. un e'choument, une explosion ou un incendie ou en soit en relation avec llun de ces événe— merits.

Article 5.

Si le transporteur établit que le faute ou la négligence du passager a causé Ia perte ou le dommage, ou y a contribué, le tribunal peut. conformément aux dispositions de sa propre loi. écarter ou attenuer la responsabilité du transporteur.

Article 6.

(1) La responsabilité en cas de perte ou de dommage å des bagages de cabine est limite'e, dans tous les cas. å un montant de 10.000 Frs par passager.

(2) La responsabilité en oas de perte ou

damage to any vehicle, arising or resulting from any act, neglect, or default of the master, mariner, pilot or the servants of the carrier in the navigation or in the manage- ment of the ship during the carriage.

(3) Unless agreed expressly and in writing, the carrier shall not be liable for loss of or damage to monies, bonds and other valuables such as gold and silverware, watch- es,jewellery, ornaments or works of art.

(4) The burden of proving a) the extent ofthe loss or damage,

b) that the incident which caused the loss or damage occurred in the course of carriage shall lie with the passenger.

(5) a) lf luggage has been lost or dam- aged. the fault or neglect of the carrier, his servants or agents, shall, subject to paragraph (5) b), be presumed unless the contrary is proved.

b) lf cabin luggage is lost or damaged, the burden of proving such fault or neglect shall lie with the passenger except when the loss or damage arises from, or in connection with, shipwreck, collision, stranding, explo- sion or fire.

Article 5.

If the carrier proves that the loss or damage to the luggage was caused or contri- buted to by the fault or neglect of the passenger, the Court may exonerate the car- rier wholly or partly from his liability in accordance with the provisions of its own law.

Article 6. (1) The liability for the loss of or damage to cabin luggage shall in no case exceed 10.000 francs per passenger. (2) The liability for the loss ofor damage

fordon vilken orsakas eller härrör av hand- ling, fel eller försummelse av befälhavaren, någon av besättningen eller annan anställd eller lots vid navigeringen eller handhavandet av fartyget under befordringen.

(3) Utan uttrycklig och skriftlig överens- kommelse skall bortfraktaren icke svara för förlust av eller skada på penningar, värde- handlingar och andra värdesaker såsom guld och silver, klockor, juveler, smycken och konstföremål.

(4) Bevisbördan för

a) förlustens eller skadans omfattning,

b) att den händelse som orsakat förlusten eller skadan inträffat under befordringen skall ligga på passageraren.

(5) a) Om resgods förlorats eller skadats, skall med förbehåll för mom 5 b) — fel eller försummelse hos bortfraktaren, hans anställda eller företrädare antagas föreligga om motsatsen ej bevisas.

b) Om handresgods förlorats eller ska— dats. skall bevisbördan för fel eller försum- melse som nu sagts ligga på passageraren utom när förlusten eller skadan uppstått till följd av eller i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand.

Artikel 5.

Om bortfraktaren visar att fel eller för- summelse av passageraren orsakat eller med- verkat till förlust eller skada på resgods, äger domstolen i överensstämmelse med dess na- tionella lag helt eller delvis befria honom från ansvarighet.

Artikel 6. (l) Ansvarigheten för förlust av eller ska- da pä handresgods skall i intet fall överstiga 10.000 francs för passagerare.

(2) Ansvarigheten för förlust av eller ska-

de dommage aux véhicules y compris les bagages transportés å l'intérieur ou sur le véhicule, est limitée, dans tous les cas 51 30.000 Frs par véhicule.

(3) La responsabilité en cas de perte ou de dommage å tout objet autre que ceux énume'rés sous les littéras i) et 2) est limitée dans tous les cas är 16.000 Frs par passager.

(4) Chaque franc mentionne' dans cet ar- ticle est considéré comme se rapportant å une unité constitué par 65,5 milligrammes d'or au titre de 900 milliemes de fin. La date de conversion de la somme accordée en monnaie nationale sera détermine'e par la loi de la juridiction saisie du litige.

(5) Le transporteur et le passager pour- ront convenir de facon expresse et par écrit d'une limite de responsabilité plus élevée.

(6) Le transporteur et le passager pour- ront convenir de facon expresse et par écrit que la responsabilité du transporteur ne sera engagée que sous déduction d'une franchise qui ne dépassera pas 1.500 Frs en cas de dommage å une véhicule et 100 Frs par passager en cas de pertes et dommages aux autres bagages. Cette somme sera déduite du montant du dommage.

(7) Les intéréts et les frais de justice alloués et taxés par un tribunal dans les instances en dommages-intéréts, ne seront pas inclus dans les limites de responsabilité prévues ci-dessus au présent article. (8) Les limitations de responsabilité prévues par le présent article s”app|iquent å l'ensemble des actions nées d'un méme évé- nement et intentées par un passager soit en son nom soit par ses ayants droit ou les personnes är sa charge.

,A rticle 7.

Le transporteur sera déchu du bénéfice de la limitation de responsabilité prévue par l'article 6, s'il est prouvé que le dommage résulte d'un acte ou d'une omission du trans- porteur, fait soit avec llintention de provo- quer un dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un dommage en resulte- rait probablement.

to vehicles including all luggage carried in or on the vehicle shall in no case exceed 30.000 francs per vehicle.

(3) The liability for the loss of or damage to all other articles than those mentioned under (1) or (2) shall in no case exceed 16.000 francs per passenger.

(4) Each franc mentioned in this Article shall be deemed to refer to a unit consisting of 65,5 milligrams of gold of millesimal fineness 900. The date of conversion of the sum awarded into national currencies shall be governed by the law of the Court seized of the case.

(5) The carrier and the passenger may agree, expressly and in writing. to a higher limit ofliability.

(6) The carrier and the passenger may agree, expressly and in writing, that the liability of the carrier shall be subject to a deductible not exceeding 1.500 francs in the case of damage to a vehicle and not ex- ceeding 100 francs per passenger in the case of loss or damage to other luggage. such sum to be deducted from the loss or damage.

(7) Interest on damages and legal costs awarded and taxed by a Court in an action for damages shall not be included in the limits of liability prescribed in this Article.

(8) The limits of liability prescribed in this Article shall apply to the aggregate of the claims put forward by or on behalf of any one passenger. his personal representa— tive, heirs or dependants on any distinct occasion.

Article 7.

The carrier shall not be entitled to the benefit of the limitation ofliability provided for in Article 6, if it is proved that the damage resulted from an act or omission of the carrier done with intent to cause damage or recklessly and with knowledge that dam- age would probably result.

da på fordon, inbegripet allt resgods som fraktas i eller på fordonet, skall i intet fall överstiga 30.000 francs för fordon.

(3) Ansvarigheten för förlust av eller ska- da på annat gods än som anges i (1) och (2) skall i intet fall överstiga 16.000 francs för passagerare.

(4) Franc som anges i denna artikel skall anses hänföra sig till en enhet bestående av 65,5 milligram guld av 900 tusendelars fin- het. Datum för omräkning av fastställt be- lopp till nationellt mynt bestäms av dom- stolslandets lag.

(5) Bortfraktaren och passageraren kan genom uttrycklig och skriftlig överenskom- melse bestämma högre gräns för ansvarighet.

(6) Bortfraktaren och passageraren kan genom uttrycklig och skriftlig överenskom— melse bestämma, att bortfraktarens ansvarig- het skall gälla med avdrag om högst 1.500 francs i fall av fordonsskada och högst 100 francs för passagerare i fall av förlust av eller skada på annat resgods, varvid beloppet ifrå- ga skall avräknas från förlusten eller skadan.

(7) Ränta på skadestånd samt rättegångs- kostnader som godkänts och fastställts av domstol i rättegång om skadestånd skall icke falla inom de gränser för ansvarighet som föreskrivs i denna artikel.

(8) De gränser för ansvarighet som före- skrivs i denna artikel skall tillämpas på sam- manlagda beloppet av de krav som på grund av en och samma händelse framställs av eller på vägnar av en passagerare, hans företrädare eller rättsinnehavare eller av någon som stod under hans värd.

Artikel 7.

Bortfraktaren skall icke vara berättigad till begränsning av ansvarigheten enligt artikel 6, om det visas att skadan orsakats genom en handling eller underlåtenhet av honom med uppsåt att skada eller av vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden.

Les dispositions de la présente Convention ne modifient en rien les droits et obligations du transporteur, tels qu'ils résultent des dis- positions des conventions internationales sur la limitation de la responsabilité des proprié- taires de navires de mer ou de toute loi interne régissant cette limitation.

A rticle 9.

Toute action en responsabilité, å quelque titre que ce soit, ne peut étre exercée que dans les conditions et limites prévues par la présente Convention.

Article 10.

(1)a) En cas de dommage apparent a des bagages, le passager doit adresser des protes- tations écrites au transporteur ou är son agent:

i) en ce qui concerne les bagages de ca- bine, avant ou au moment de leur débarque— ment;

ii) en ce qui concerne tout autre bagage, avant ou au moment de la délivrance.

b) En cas de perte ou de dommage non apparent ces protestations doivent étre adressées dans les quinze jours du débarque- ment ou de la délivrance ou de la date 51 laquelle la délivrance aurait du avoir lieu.

c) Faute de se conformer aux prescrip- tions de cet article, le passager sera présumé, sauf preuve contraire, avoir recu ses bagages en bon état.

d) Les reserves écrites sont inutile si l'état des bagages a été contradictoirement con- staté au moment de leur réception.

(2) Les actions en reparation du préjudice résultant de la perte ou du dommage aux bagages se prescrivent aprés deux années a partir de la date du débarquement, et en cas de perte totale du navire å partir de la date 51 laquelle le débarquement aurait eu lieu.

(3) La loi du tribunal saisi régira les cau- ses de suspension et d'interruption des délais

The provisions of this Convention shall not modify the rights or duties of the carrier provided for in international conventions relating to the limitation of liability of owners of seagoing ships or in any national law relating to such limitation.

A rticle 9.

Any claim for damages, however founded, may only be made subject to the conditions and the limits set out in this Convention.

Article 10.

(1) a) in case of apparent damage to lug- gage the claimant shall give written notice to the carrier or his agent:

i) in the case of cabin luggage. before or at the time of disembarkation;

ii) in the case of all otherluggage, before or at the time of its delivery.

b) in the case of loss or ofdamage which is not apparent, such notice must be given within fifteen days from the date of disem- barkation or delivery or from the time when such delivery should have taken place.

c) lf the claimant fails to comply with the requirements of this Article, he shall be presumed, in the absence of proof to the contrary, to have received the luggage un- damaged.

d) The notice in writing need not be given if the state of the luggage has at the time of its receipt been the subject ofjoint survey or inspection.

(2) Actions for damages arising out of loss of or damage to luggage shall be time- barred after a period of two years from the date of disembarkation, or, if the ship has become a total loss, from the date when disembarkation should have taken place.

(3) The law of the Court seized of the case shall govern the grounds of suspension

Bestämmelserna i denna konvention skall ej inverka på de rättigheter och skyldigheter för bortfraktaren som följer av interna- tionella fördrag om begränsning av ansvarig- het för ägare av fartyg, som används till fart i öppen sjö, eller av nationell lag angående sådan begränsning.

A rtikel 9.

Krav på skadestånd får, oavsett grunden därför, endast resas med iakttagande av de villkor och begränsningar som anges i denna konvention.

Artikel 10.

(l) a) i fall av uppenbar skada på resgods skall fordringsägaren skriftligen underrätta bortfraktaren eller dennes företrädare:

i) i fråga om handresgods före eller vid tiden för utskeppningen;

ii) i fråga om allt annat resgods före eller vid tiden för utlämnandet.

b) 1 fall av förlust eller skada som ej är uppenbar skall sådan underrättelse ges inom femton dagar från dagen för utskeppningen eller utlämnandet eller från den tid utläm- nandet skulle ha ägt rum.

c) Underlåter fordringsägaren att iaktta reklamationsfristerna i denna artikel, skall han, i brist pa motbevis. antagas ha mottagit resgodset i oskadat skick.

d) Skriftlig underrättelse behöver ej läm— nas. om resgodsets tillstånd undersökts ge- mensamt vid mottagandet.

(2) Talan om skadestånd på grund av förlust av eller skada på resgods skall preskri- beras efter en tid av två år från dagen för utskeppningen eller, om fartyget gått förlo- rat, från den dag utskeppning skulle ha ägt rum.

(3) Domstolslandets lag skall bestämma villkoren för förlängning av och avbrott i

de prescription prévus au present article; mais, en aucun cas, une instance régie par la présente Convention ne pourra étre intro- duite aprés l”expiration d'un délai de trois ans å compter du jour du débarquement, et en cas de perte totale du navire å partir de la date 51 laquelle le débarquement aurait eu lieu.

Article 11.

(l) Si une action est intentée contre le préposé du transporteur en raison de dom- mages visés par la présente Convention. ce préposé, s'il prouve qu'il a agi dans l'exercice de ses fonctions, pourra se prévaloir des exonérations et des limites de responsabilité que peut invoquer le transporteur en vertu de la présente Convention.

(2) Le montant total dela reparation qui, dans ce cas, peut étre obtenu du transporteur et de ses préposés. ne pourra dépasser les dites limites.

(3) Toutefois. le préposé ne pourra se prévaloir des dispositions des paragraphes l) et 2) du présent article, s'il est prouve' que le dommage résulte d'une acte ou d'une omis- sion de ce préposé, fait, soit avec l'intention de causer un dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un dommage en résul- terait probablement.

A rticle 12.

A l'exception de ce qui cst prévu å l'article 6 (6), toute stipulation contractuelle, con- clue avant le fait générateur du dommage. tendant å exonérer le transporteur de sa responsabilité envers le passager ou å établir une limite inférieure ä celle fixée dans la présente Convention, ou a renverser le far- deau de la preuve qui incombe au trans- porteur est nulle et non avenue: mais la nullité de ces stipulation n”entraine pas la nullité du contrat de transport. lequel demeure soumis aux dispositions de la présente Con- vention.

and interruption oflimitation periods in this Article; but in no case shall an action under this Convention be brought after the expira- tion of a period of three years from the date of disembarkation, or, if the ship has be- come a total loss, from the date when disembarkation should have taken place.

Article I 1.

(l) lf an action is brought against aservant or agent of the carrier arising out of damage to which this Convention relates, such servant or agent, if he proves that he acted within the scope of his employment, shall be entitled to avail himself of the defences and limits of liability which the carrier himself is entitled to invoke under this Convention.

(2) In that case, the aggregate of the amounts recoverable from the carrier, his servants and agents shall not exceed the said limits.

(3) Nevertheless, a servant or agent of the carrier shall not be entitled to avail himself of the provisions of paragraph (1) and (2) of this Article if it is proved that the damage resulted from an act or omission of the servant or agent, done with intent to cause damage or recklessly and with knowledge that damage would probably result.

Article 12.

Except as provided for in Article 6 (6). any contractual provision concluded before the occurrence which caused the loss or damage purporting to relieve the carrier of his liability towards the passenger, or to prescribe a lower limit than that fixed in this Convention, as well as any such provision purporting to shift the burden of proof which rests on the carrier, shall be null and void, but the nullity of that provision shall not render void the contract which shall remain subject to the provisions of this Convention.

preskriptionstid enligt denna artikel; dock skall i intet fall talan enligt denna konven- tion kunna väckas efter utgången av tre år från dagen för utskeppningen eller, om farty- get gått förlorat, från den dag utskeppning skulle ha ägt rum.

Artikel 1 I .

(l) Väcks talan mot någon anställd hos eller företrädare för bortfraktaren på grund av skada som avses i denna konvention, äger han, om han visar sig ha handlat i tjänstutöv- ning, göra gällande samma befrielse från eller begränsning av ansvarighet som bortfrakta— ren är berättigad att åberopa enligt denna konvention.

(2) I sådant fall skall sammanlagda belop- pet av de skadestånd som kan erhållas av bortfraktaren, hans anställda och företrädare ej överstiga sagda gränser.

(3) Det oaktat skall anställd hos eller företrädare för bortfraktaren ej äga åberopa bestämmelserna 1 mom. 1 och 2 av denna artikel, om det visas att skadan orsakats genom handling eller underlåtenhet av den anställde eller företrädaren med uppsåt att skada eller av vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden.

Artikel 12.

Med undantag för vad som sägs i artikel 6 mom. 6 skall varje överenskommelse, som träffats före den händelse som orsakat för- lusten eller skadan och som syftar till att befria bortfraktaren från hans ansvarighet gentemot passageraren eller som föreskriver lägre gräns än som fastställts i denna konven- tion liksom varje sådan överenskommelse, som avser att kasta om bortfraktarens bevis- börda, vara ogiltig; en sådan bestämmelses ogiltighet skall emellertid icke föranleda att avtalet blir ogiltigt utan detta skall förbli underkastat bestämmelserna i denna konven— tion.

(l) Avant l”e'vénement qui a causé la per- te ou le dommage, les parties au contrat de transport peuvent librement convenir que la partie rcquérant aura le droit d'intenter une action en dommages, ;) son choix, unique» ment, soit devant:

a) le tribunal de la résidence habituelle ou du principal établissement du défcndeur;

b) le tribunal du point de départ ou du point de destination stipulé au contrat;

c) le tribunal de l'Etat du domicile ou de la residence habituelle du demandeur, si le de'fendeur a un siége de son activité dans cet Etat et est soumis å lajuridiction de celui—ci.

(2) Toute stipulation ayant pour effet de limiter le choix du passager au-delå de ce qui est permis au paragraphe (l)est nulle et non avenue: mais la nullité d'une telle stipulation n'entraine pas la nullité du contrat de trans- port. lequel demeure soumis aux dispositions de la présente Convention.

(3) Aprés l'événement qui a causé le dom- mage, les parties peuvent librement convenir de la juridiction ou du tribunal arbitral auquel le litige est soumis.

Article 14.

La Convention s'applique aux transports å titre commercial effectués par l'Etat ou les autres personnes morales de droit public dans les conditions prévues å l'article [.

Article ] 5 .

La présente Convention ne porte pas atteinte aux dispositions des conventions internationales ou des lois nationales re'gis— sant la responsabilité pour dommages nu- cle'aires.

(1) Prior to the occurrence of the inci- dent which causes the loss or damage. the parties to the contract of carriage may agree that the claimant shall have the right to maintain an action for damages, according to his preference, only before:

a) the Court of the permanent residence or principal place of business of the defend— ant, or

b) the Court of the place of departure or that of destination according to the contract of carriage, or

c) the Court of the State of the domicile or permanent place of residence of the claimant if the defendant has a place of business and is subject to jurisdiction in that State.

(2) Any contractual provision which re- stricts the claimant's choice of jurisdiction beyond that permitted under paragraph (1) shall be null and void, but the nullity of such provision shall not render void the contract which shall remain subject to the provisions of this Convention.

(3) After the occurrence of the incident which caused the loss or damage, the parties may agree that the claim for damages shall be submitted to any jurisdiction or to arbi- tration.

Article 14.

This Convention shall be applied to com- mercial carriage within the meaning of Ar— ticle 1 undertaken by States or Public Authorities.

Article 15.

This Convention shall not affect the pro— visions of any international convention or national law which governs liability för nu- clear damage.

(1) För den händelse som orsakat förlust eller skada äger befordringsavtalets parter överenskomma att talan om skadestånd, ef- ter kärandens val, får väckas endast vid:

a) domstolen i den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse;

b) domstolen i avgångsorten eller bestäm- melseorten enligt befordringsavtalet; eller

c) domstol i den stat där käranden har sitt hemvist eller är varaktigt bosatt, om svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dessjurisdiktion.

(2) Varje överenskommelse som in— skränker kärandes valrätt mer än mom. 1 skall vara ogiltig; en sådan bestämmelses ogiltighet skall emellertid icke föranleda att avtalet blir ogiltigt utan detta skall förbli underkastat bestämmelserna i denna konven- tion.

(3) Efter den händelse som orsakat för- lusten eller skadan äger parterna fritt över- enskomma om att hänskjuta tvist till viss domstol eller till skiljedom.

A rtikel 14.

Denna konvention skall tillämpas på be- fordran som utförs av stat eller offentlig myndighet i kommersiellt syfte och som faller inom ramen för vad som anges i artikel 1.

Artikel 15.

Denna konvention skall ej inverka på be- stämmelser i något internationellt fördrag eller nationell lag som reglerar ansvar för nukleär skada.

Toute Haute Partie Contractante pourra, lors de la signature, de la ratification ou de l'adhésion å la présente Convention, formu- ler les reserves suivantes:

(1) de ne pas formuler la Convention, lorsque le passager et le transporteur sont tous deux ressortissants de cette Partie Contractante:

(2) en donnant effet å cette Convention, elle pourra, en ce qui concerne les contracts de transport établis å l'intérieur de ses fron— tieres territoriales pour un voyage dont le port d'embarquement se trouve dans les dites limites territoriales, prévoir dans sa législation nationale la forme et les dimen- sions suivant toute notification donne'e au termes de cette Convention et devant figurer dans le contrat de iranspnrt_

Any High Contracting Party may at the time of signing, ratifying or acceding to this Convention make the following reservations:

(1) not to give effect to the Convention when the passenger and the carrier are both subjects of the said Contracting Party;

(2) that in giving effect to this Conven— tion, it may, with respect to contracts of carriage issued within its territorial bound- aries for a voyage of which the port of embarkation is in such territorial boundaries, provide in its national law for the form and size of any notice of the terms of this Convention to be inserted in a contract of carriage.

Fördragsslutande part äger vid underteck- nande eller ratifikation av eller anslutning till denna konvention göra följande förbehåll:

(1) att konventionen icke skall gälla när både passageraren och bortfraktaren är med- borgare i den staten;

('2) att parten, när den sätter konven- tionen i tillämpning, äger i sin nationella lag föreskriva i vilken form och omfattning upp- lysning om villkoren i denna konvention skall inflyta i befordringsavtal som träffas inom gränserna för dess territorium angåen- de resa vars avgångsort är belägen inom sagda gränser.

Projet de Convention internationale pour l'uniftcation de certaines régles en matiére de transport par'mer de passagers et de leurs bagages.

Article ]

Dans la présente Convention. dans la mesure ou elle s'applique, les termes suivants sont employés dans le sens indiqué ci-dessous:

]. "transporteur" comprend le proprié— taire, l'affréteur ou l'exploitant du navire qui a conclu un contrat de transport:

2. "contrat de transport” signifie un con- trat conclu par un transporteur ou pour son compte pour le transport d'un passager ct, le cas échéant, pour le transport de ses bagages. å l'exception:

a) d'un contrat d'affrétcment et d'un trans- port sous l'empire d'une cliarte-partic on d'un connaissement;

b)d'un contrat de transport re'gi par la Convention lnternationale sur le transport de passagers et de bagages par chemin de fer:

3. "navire" signifie uniquement un bati- ment de mer:

4. "passager" signifie uniquement une personne transporte'e sur un navire en vertu d'un contrat de transport:

International draft Convention for the unification of certain rules relating to the carriage by sea of passengers and their luggage.

A rticle ]

In this Convention the following expressions insofar as they apply, have the meaning here- by assigned to them:

]. ”carrier” includes the shipowner, charterer or operator of the ship who has concluded a contract of carriage;

2. "contract of carriage” means a con- tract made by or on behalf of a carrier, for the carriage of a passenger or for the carriage of a passenger and his luggage, as the case may be, with the exception of:

a)a charter party or a contract under a bill of lading;

b) 3 contract of carriage governed by the International Convention concerning the car— riage of passengers and luggage by rail;

3. "ship” means only a seagoing vessel;

4. "passenger" means only a person car- ried in a ship under a contract of carriage;

Utkast till internationell konvention för fastställande av vissa gemensamma regler i fråga om befordran till sjöss av passagerare

och deras resgods.

Artikel 1

[ denna konvention, såvitt den är tillämplig, har följande uttryck nedan angivna inne- börd:

]. "bortfraktare" omfattar den fartygs- ägare eller redare, befraktare eller annan, som driver fartyget i ägarens ställe, vilken träffat ett befordringsavtal;

2. "befordringsavtal” betyder ett avtal träffat av eller på vägnar av en bortfraktare för befordran av en passagerare och, i före- kommande fall, hans rcsgods med undantag av:

a)certeparti eller avtal enligt konosse— ment;

b) befordringsavtal som är underkastat den internationella konventionen om beford- ran pä järnväg av resande och rcsgods;

3. "fartyg" betyder endast fartyg, som används till fart i öppen sjö;

4. "passagerare" betyder endast person som befordras med fartyg enligt ett beford- ringsavtal;

5. "bagage” signifie tous objets ou véhi- cules, ä l'exception d'animaux vivants, trans- portés par le transporteur en vertu d'un con- trat de transport:

6. "bagages de cabine" signifie les baga- ges que le passager porte avec lui. ou qu'il a dans sa cabine ou sous sa garde. Sauf pour l'application de l'article 8, paragraphe 2, les bagages de cabine comprennent les bagages que le passager a dans ou sur son véhicule;

7. "perte des ou dommage aux bagages" comprend également le prejudice materiel provenant de ce que les bagages n'ont pas été rendus au passager dans un délai raisonnable å compter du moment de l'arrivée du navire sur lequel les bagages ont été ou auraient du étre transportés, mais ne comprend pas les retards provenant de gréves ou de lock-out".

8. "transport" comprend les périodes suivantes:

a)cn ce qui concerne le passager et ses bagages de cabine, la période pendant laquel- le le passager et ses bagages sont a bord du navire ou en cours d'embarquement et de débarquement, et la période pendant laquel— le le passager et ses bagages sont transportés par eau du quai au navire ou vice-versa, si le prix de ce transport est compris dans celui du billet ou si le båtiment utilisé pour ce transport accessoire a été mis a la disposition du passager par le transporteur. Le transport ne comprend pas Ia période pendant laquelle le passager se trouve dans une gare maritime, ou sur un quai ou autre installation portuaire, mais comprend cette période, en ce qui con- cerne les bagages de cabine, si lesdits bagages y sont sous la garde du transporteur ou de son préposé',

b) en ce qui concerne tous les autres baga— ges qui ne sont pas des bagages de cabine, la période comprise entre le moment ou ils ont été remis au transporteur ou är son préposé å terre ou å bord et le moment ou ils ont été rendus par le transporteur ou son préposé:

9. "transport international" signifie tout transport dont le lieu de départ et le lieu de destination sont, selon le contrat de trans- port, situés dans deux Etats différents ou

5. "luggage" means any article or vehicle with the exception of live animals carried by the carrier under a contract of carriage;

6. "cabin luggage" means luggage which the passenger has with him, or in his cabin, or which is in his custoday. Except for the application of Article 8. paragraph 1, cabin luggage includes the luggage which tha pas- senger has in or on his vehicle;

7. "loss of or damage to luggage” in- cludes pecuniary loss resulting from the lug- gage not having been re-delivered to the pas- senger within a reasonable time after the ar- rival of the ship on which the luggage has been or should have been carried. but does not include delays resulting from strikes or lock-outs;

8. "carriage" covers the following peri- ods:

a) with regard to the passenger and his cab- in luggage, the period during which the passen- ger and his luggage are on board the ship or in the course of embarkation or disembar- kation, and the period during which the pas- senger and his luggage are transported by water from land to the ship or vice-versa, if the cost of such transport is included in the fare or if the vessel used for this auxiliary transport has been put at the disposal of the passenger by the carrier. Carriage does not include the period during which the passen— ger is in a marine station or on a quay or in or on any other port installation but does include that period so far as cabin luggage is concerned if such luggage is in the custody of the carrier or his servant or his agent;

b) with regard to all other luggage which is not cabin luggage, the period from the time of delivery to the carrier or his servant or agent on shore or on board until the time of redelivery by the carrier or his servant or agent;

9. ”international carriage" means any carriage in which according to the contract of carriage the place of departure and the place of destination are situated in two dif-

5. "resgods” betyder varje föremål eller fordon, med undantag för levande djur, som befordras av bortfraktaren enligt ett beford- ringsavtal;

6. "handresgods" betyder resgods, som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller i sin vård. Med undantag för tillämp- ningen av artikel 8 mom. 1 omfattar hand- resgods sådant resgods som passageraren har i eller på sitt fordon;

7. "förlust av eller skada på resgods" om- fattar ekonomisk förlust, som härrör av att resgodset ej återlämnats till passageraren inom rimlig tid efter ankomsten av det far- tyg med vilket resgodset har eller skulle ha befordrats. men omfattar icke dröjsmål som beror av strejk eller lockout;

8. ”befordran" omfattar följande perio- der:

a) i fråga om passageraren och hans hand— resgods den tid passageraren och hans res- gods är ombord på fartyget eller under in- eller utskeppning och den tid passageraren och hans resgods är under sjötransport från land till fartyg eller tvärtom, om biljettpriset omfattar denna transport eller den därtill an- vända farkosten ställts till passagerarens för— fogande av bortfraktaren. Befordran omfat- tar icke den tid passageraren befinner sig i en stationsanläggning eller på kaj eller ieller på annan hamninstallation men omfattar dock denna tid såvitt gäller handresgods, om detta är i bortfraktarens, hans anställdas eller före- trädares värd där;

b)i fråga om allt annat resgods som ej ut- gör handresgods tiden från det resgodset av- lämnats till bortfraktaren, hans anställda eller företrädare iland eller ombord tills det återlämnats av bortfraktaren, hans anställda eller företrädare;

9."internationell befordran" betyder varje befordran för vilken enligt befordrings- avtalet avgangsorten och bestämmelseorten är belägna i tva skilda stater eller i en och

dans un seul Etat, s'il y a un port d'escale intermédiaire dans un autre Etat:

10. "Etat Contractant" signifie un Etat dont la ratification ou l'adhésion a la Conven- tion a pris effet et dont la dénonciation n'a pas pris effet.

A rticle .?

La présente Convention sera applicable ä tout transport international lorsque;

1.1e navire est immatriculé dans un Etat Contractant, ou

2.1e contrat de transport a été conclu dans un Etat Contractant, ou

3. d'apres le contrat de transport, le lieu de départ se trouve dans un Etat Contrac- tant.

Article 3

1. Lorsqu'un transporteur est propriétaire du navire, il exercera une diligence raison- nable et répondra de ce que ses préposés, agissant dans l'exercice de leurs fonctions, exercent une diligence raisonnable pour met- tre et conserver le navire en état de navigabi- lité et convenablement armé, équipé et ap- provisionné au début du transport et ] tout moment durant le transport, et pour assurer la Sécurité des passagers et de leurs bagagcså tous autres égards.

2. Lorsque le transporteur n'est pas pro- pric'tairc du navire, il répondra de ce que le propriétaire ou l'armatcur du navire, selon le cas, et leurs préposés, agissant dans l'exercice de leurs fonctions. exercent une diligence raisonnable aux fins énume'rées au para- graphe précédent de cet article.

Article 4

l . Lc transporteur sera responsable du pré— judice résultant du déces ou de lésions cor- porelles d'un passager et de la perte des ou du dommage aux bagages. si le fait généra— teur du prejudice subi a lieu au cours du transport et est imputable å la faute ou å la

ferent States, or in a single State if there is an intermediate port of call in another State;

10. ”contracting State” means a State whose ratification or accession to this Con- vention has become effective and whose de- nunciation thereof has not become effective.

Article 2

This Convention shall apply to any interna— tional carriage if:

I. the ship is registered in a contracting State, or

2. the contract of carriage has been made in a contracting State, or

3. the place of departure, according to the contract of carriage, is in a contracting State.

Article 3

1. Where a carrier is the owner of the car- rying ship, he shall exercise due diligence and shall ensure that his servants and agents, acting within the scope of their employ- ment. exercise due diligence to make the ship seaworthy and properly manned, e— quipped and supplied at the beginning of the carriage and at any time during the carriage and in all other respects to secure the safe transport of the passengers and their luggage.

2. Where a carrier is not the owner of the carrying ship, he shall ensure that the ship- owner or operator as the case may be and their servants and agents acting within the scope of their employment, exercise due dili- gence in the respects set out in this Article.

Article 4

1.The carrier shall be liable for the dam- age suffered as a result of the death of, or personal injury to a passenger and the loss of or damage to his luggage if the incident which caused the damage so suffered occurs in the course of the carriage and is due to

samma stat, om hamn i annan stat skall an- löpas under resan;

10. ”fördragsslutande stat" betyder stat vars ratifikation av eller anslutning till denna konvention har trätt i kraft och vars uppsäg- ning därav icke har trätt i kraft.

Artikel 2

Denna konvention skall tillämpas på varje in— ternationell befordran, om:

1. fartyget är registrerat i fördragsslutande stat eller

2. befordringsavtalet har träffats i för— dragsslutande stat eller

3. den avtalsenliga avgångsorten är belägen i fördragsslutande stat.

Artikel 3

1.När bortfraktaren är fartygets ägare, skall han med tillbörlig omsorg sörja för — Och svara för att hans anställda och företrä- dare i sin tjänstutövning sörjer för — att far- tyget är i sjövärdigt skick, behörigen beman- nat, provianterat och utrustat vid beford- ringens början och vid varje tillfälle under densamma samt att passagerarens och res- godsets säkra befordran tryggas i alla andra avseenden.

2. När bortfraktaren ej är fartygets ägare, skall han svara för att ägaren eller, i före- kommande fall. redaren eller annan som dri— ver fartyget i ägarens ställe samt deras an- ställda och företrädare i sin tjänstutövning iakttar tillbörlig omsorg i de avseenden som anges i denna artikel.

Artikel 4

l. Bortfraktaren skall svara för skada som härrör av passagerarens död eller kroppsska- da och förlust av eller skada på hans resgods, om den händelse som orsakar skadan inträf- far under befordringen och beror på fel eller försummelse av bortfraktaren eller av hans

négligence du transporteur ou de ses prépo- sés agissant dans l'exercice de leurs fonc- tions.

2. La preuve de ce que le fait générateur du prejudice est survenu au cours du trans- port ainsi que la preuve de l'étendue du pré— judice, incombe au passager.

3. La faute ou la négligence du transpor- teur ou de ses préposés visée au paragraphe (1) de cet article sera présumée, saufpreuve contraire, si la mort ou les lésions corporelles du passager ou la perte ou le dommage aux bagages de cabine ont été causes par un nau- frage, abordage, échouement, explosion ou incendie ou sont en relation avec l'un des événements. Pour tous autres bagages, la fau- te et la négligence du transporteur, de ses préposés et agents, sera, saut preuve de con- traire, présumée dans touts les cas de perte ou de dommage sans difference des événe- ments générateurs. .4- Dans tous les autres cas, la preuve dela faute ou négligence du transporteur ou de ses préposés incombe au passager.

Article 5

I. Nonobstant les dispositions des articles 3 et 4; le transporteur ne sera pas respons- able en ce qui concerne les véliicules trans- portés, pour la perte ou le dommage prove- nant ou résultant des actes, négligences ou défaut du capitaine, marin, pilote ou préposé du transporteur dans la navigation ou dans l'administration du navire durant le trans- port.

2.Sauf convention expresse et écrite, le transporteur ne sera pas responsable en oas de perte ou de dommage å des especes, titres et autres valeurs tels que de l'or, de l'argenterie, des montres, de la joaillerie, bijoux ou objets d'art.

Article 6

Si le transporteur établit que la faute ou la négligence du passager a causé sa mort ou ses

the fault or neglect of the carrier or of his servants or agents acting within the scope of their employment.

2. The burden of proving that the incident which caused the loss or damage occurred in the course of the carriage, and the extent of the loss or damage, shall lie with the passen- ger.

3. The fault or neglect of the carrier, his servants and agents, referred to in paragraph 1 of this Article, shall be presumed, unless the contrary is proved, if the death of or personal injury to the passenger or the loss of or damage to cabin luggage arises from or in connection with shipwreck,: collision, stranding, explosion or fire. ln respect of all other luggage, the fault or neglect of the car— rier, his servant and agents, shall be pre- sumed, unless there is proof to the contrary, in all cases of loss or damage, irrespective of the nature of the incident which caused the loss or damage.

4. ln all other cases the burden of proving the fault or neglect of the carrier or of his servants or agents shall lie with the passen- ger.

Article 5

l. Notwithstanding the provisions of Arti- cles 3 and 4, the carrier shall not be liable for loss or damage to any vehicle. arising or resulting from any act, neglect or default of the master, mariner, pilot or the servants of the carrier in the navigation or in the man- agement of the ship during the carriage.

2. Unless agreed expressly and in writing, the carrier shall not be liable for loss of or damage to monies, bonds and other valua- bles such as gold and silverware, watches. jewelry, ornaments or works of art.

Article 6

If the carrier proves that the death or per- sonal injury to the passenger or the loss of or

anställda eller företrädare under tjänstutöv- ning.

2. Bevisbördan för att den händelse som orsakat förlusten eller skadan inträffat under befordringen och för förlustens eller skadans omfattning skall ligga på passageraren.

3. Sådant fel eller sådan försummelse av bortfraktaren, hans anställda och företrädare som avses i mom. 1 av denna artikel skall antagas föreligga i brist på motbevis, om pas- sagerarens död eller kroppsskada eller förlust av eller skada på handresgods inträffat till följd av eller i samband med förlisning, sam- manstötning. strandning, explosion eller brand. I fråga om allt annat resgods skall fel eller försummelse av bortfraktaren, hans an— ställda och företrädare antagas föreligga i brist på motbevis vid varje fall av förlust eller skada, oberoende av vad slags händelse som orsakat förlusten eller skadan.

4. I alla andra fall skall bevisbördan för fel eller försummelse av bortfraktaren eller av hans anställda eller företrädare ligga på pas- sageraren.

A rtikel 5

1. Trots bestämmelserna i artiklarna 3 och 4 skall bortfraktaren icke svara för förlust av eller skada på fordon vilken orsakas eller här- rör av handling, fel eller försummelse av be— fälhavaren, någon av besättningen eller an- nan anställd eller lots vid navigeringen eller handhavandet av fartyget under beford- ringen.

2. Utan uttrycklig och skriftlig överens— kommelse skall bortfraktaren icke svara för förlust av eller skada på penningar, värde- handlingar och andra värdesaker såsom guld och silver, klockor, juveler, smycken och konstföremål.

Artikel 6

Om bortfraktaren visar att fel eller försum- melse av passageraren orsakat eller medver-

lésions corporelles ou la perte de ses bagages ou leur dommage, ou y a contribue', le tribu— nal peut, conformément aux dispositions de sa propre loi, écarter ou atténuer la responsa- bilité du transporteur.

Article 7

1. La responsabilité du transporteur, en cas de mort d'un passager ou de lésions cor- porelles, est limitée, dans tous les cas, a un montant de (500.000) francs. Dans le cas ou, d'aprés la loi du tribunal saisi, l'indemnité peut étre fixée sous forme de rente, le capi- tal de la rente ne peut dépasser cette limite.

2. Toutefois. la législation nationale de chacun des Etats contractants pourra fixer, en ce qui concerne les transporteurs qui sont ses ressortissants, une limite de responsabili- té per capita, plus élevée.

Article 8

1. La responsabilité du transporteur en cas de perte ou de dommage a des bagages de cabine cst limitée, dans tous les cas, a un montant de 10.000 francs par passager.

2. La responsabilité en cas de perte ou de dommage aux véhicules, y compris les baga- ges transportés ä l'interieur ou sur le véliicule est limitée, dans tous les cas, ä 30.000 francs par véhicule.

3. La responsabilité en oas de perte ou de dommage, å tout objet autre que ceux énu- me'rés aux paragraphes précédents est limi- tée, dans tous les cas, är 16.000 francs par passager.

4. Le transporteur et le passager pourront convenir de facon expresse et par écrit que la responsabilité du transporteur ne sera enga- gée que sous déduction d'une franchise qui ne dépassera pas 1 .500 francs en cas de dom- mage a un ve'hicule et 100 francs par passa— ger en cas de perte et de dommage aux aut- res bagages. Cette somme sera déduite du montant du dommage.

damage to the luggage was caused or contrib- uted to by the fault or neglect of the passen- ger, the Court may exonerate the carrier wholly or partly from his liability in ac- cordance with the provisions of its own law.

Article 7

1. The liability of the carrier for the death of or personal injury to a passenger shall in no case exceed (500.000) francs. Where in accordance with the law of the Court seized ofthe case, damages are awarded in the form of periodical income payments, the equiva— lent capital value of these payments shall not exceed the said limit.

2. Nevertheless, the national legislation of any contracting State may fix, as far as the carriers who are subjects of such State are concerned, a higher per capita limit of liabili- ty.

Article 8

1. The liability for the loss of or damage to cabin luggage shall in no case exceed 10.000 francs per passenger.

2. The liability for loss of or damage to vehicles including all luggage carried in or on the vehicle shall in no case exceed 30.000 francs per vehicle.

3. The liability for the loss of or damage to all other articles than those mentioned in the preceding paragraphs shall in no case ex- ceed 16.000 francs per passenger.

4. The carrier and the passenger may a- gree, expressly and in writing, that the liabil- ity of the carrier shall be subject to a de- ductible not exceeding 1.500 francs in the case of damage to a vehicle and not exceed- ing 100 francs per passenger in the case of loss or damage to other luggage, such sum to be deducted from the loss or damage.

kat till dennes död eller kroppsskada eller förlust av eller skada på resgods, äger dom- stolen i överensstämmelse med dess nationel- la lag helt eller delvis befria honom från an- svarighet.

Artikel 7

l. Bortfraktarens ansvarighet för passage- rares död eller kroppsskada skall i intet fall överstiga (500.000) francs. Om skadestånd enligt domstolslandets lag utdöms i form av periodiska utbetalningar, skall dessa utbetal- ningars kapitalvärde ej överstiga nyssnämnda gräns.

2. Det oaktat får varje föredragsslutande stats nationella lagstiftning, såvitt gäller bort- fraktare som är medborgare i den staten, föreskriva högre ansvarighetsgräns per capita.

Artikel 8

1. Ansvarigheten för förlust av eller skada på handresgods skall i intet fall överstiga 10.000 francs för passagerare.

2. Ansvarigheten för förlust av eller skada på fordon, inbegripet allt resgods som frak- tas i eller på fordonet, skall i intet fall över- stiga 30.000 francs för fordon.

3. Ansvarigheten för förlust av eller skada på annat resgods än som angivits i de före- gående momenten skall i intet fall överstiga 16.000 francs för passagerare.

4. Bortfraktaren och passageraren kan ge- nom uttrycklig och skriftlig överenskommel- se bestämma, att bortfraktarens ansvarighet skall gälla med avdrag om högst 1.500 francs i fall av fordonsskada och högst 100 francs för passagerare i fall av förlust av eller skada på annat resgods, varvid beloppet ifråga skall avräknas från förlusten eller skadan.

]. Le franc mentionné dans cette Conven- tion signifie une unité constituée par 65,5 milligrammes d'or au titre de 900 milliémes de fin.

2. La date de conversion de la somme ac- cordée en monnaie nationale sera déterminée par la loi de la juridiction saisie du litige.

A rticle 10

]. Le transporteur et le passager pourront convenir de facon expresse et par écrit d'une limite de responsabilité plus élevée que celle prévue aux articles 7 et 8.

2. Les intéréts et les frais de justice alloués et taxés par un tribunal dans les instances en dommages-intéréts, ne seront pas inclus dans les limites de responsabilité prévues aux articles 7 et 8.

3. Les limitations de responsabilité pré- vues aux articles 7 et 8 s'appliquent å l'en- semble des actions nées d'un méme événe- ment et intentées par un passager soit en son nom, soit par ses ayants droit ou les person- nes å sa charge.

Article ]]

Le transporteur sera déchu du bénéfice dela limitation de responsabilité prévue par les articles 7, 8 et 10 (paragraphe l), s'il est prouvé que le dommage résulte d'un acte ou d'une omission du transporteur, fait, soit avec l'intention de provoquer un dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un dommage en résulterait probablement.

Article 12

1.Toute action en responsabilité, å quel- que titre que ce soit, ne peut étre exercée que dans les conditions et limites prévues par la présente Convention.

2. En cas de lésions corporelles subies par le passager, l'action en responsabilité ne peut

1.The franc mentioned in this Conven— tion shall be deemed to refer to a unit con- sisting of 65 ,5 milligrams of gold of millesi- mal fineness 900.

2. The date of conversion of the sum a- warded into national currencies shall be gov- erned by the law of the Court seized of the case.

A rticle ] 0

1. The carrier and the passenger may a- gree, expressly and in writing, to higher lim- its of liability than those prescribed in Arti- cles 7 and 8.

2. Interest on damages and legal costs a- warded and taxed by a Court in an action for damages shall not be included in the lim- its of liability prescribed in Articles 7 and 8.

3. The limits of liability prescribed in Ar- ticles 7 and 8 shall apply to the aggregate of the claims put forward by or on behalf of any one passenger, his personal representa- tive, heirs or dependants on any distinct oc- casion.

Article ]]

The carrier shall not be entitled to the bene- fit of the limitation of liability provided for in Articles 7. 8 and 10 (1), if it is proved that the damage resulted from an act or omission of the carrier done with the intent to cause damage or recklessly and with knowledge that damage would probably re- sult.

A rticle 1 2

]. Any claim for damages, however found- ed, may only be made subject to the condi- tions and the limits set out in this Conven- tion.

2. Any claim for damages for personal injury suffered by a passenger may only be

A rtikel 9

l. Franc som avses i denna konvention skall anses hänföra sig till en enhet bestående av 65,5 milligram guld av 900 tusendelars finhet.

2. Datum för omräkning av fastställt be- lopp till nationellt mynt bestäms av dom- stolslandets lag.

Artikel 1 0

1. Bortfraktaren och passageraren kan ge- nom uttrycklig och skriftlig överenskommel- se bestämma högre gränser för ansvarighet än som föreskrivs i artiklarna 7 och 8.

2. Ränta på skadestånd samt rättegångs- kostnader som godkänts och fastställts av domstol i rättegång om skadestånd skall icke falla inom de gränser för ansvarighet som föreskrivs i artiklarna 7 och 8.

3. De gränser för ansvarighet som före- skrivs i artiklarna 7 och 8 skall tillämpas på sammanlagda beloppet av de krav som på grund av en och samma händelse framställts av eller på vägnar av en. passagerare, hans företrädare eller rättsinnehavare eller av nå- gon som stod under hans vård.

Artikel 1 ]

Bortfraktaren skall icke vara berättigad till begränsning av ansvarigheten enligt artiklar- na 7, 8 och 10 mom. 1, om det visas att skadan orsakats genom en handling eller un- derlatenhet av honom med uppsåt att skada eller av vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden.

Artikel 12

1. Krav på skadestånd får, oavsett grunden därför, endast resas med iakttagande av de villkor och begränsningar som anges i denna konvention.

2. Krav på skadestånd för passagerares kroppsskada får endast resas av eller på väg-

étre intentée que par le passager lui-méme ou pour son compte.

3. En cas de mort du passager, l”action en paiement de dommages et intéréts ne peut etre intentée que par les ayants droit de la personne décédée ou par les personnes å sa charge et seulement si ces ayants droit ou ces personnes ont le droit d”intenter l”action sui- vant la loi du tribunal saisi.

A rticle 13

]. Le passager droit adresser des protesta- tions écrites au transporteur ou a son agent:

a)en cas de lésions corporelles au plus tard quinze jours aprés la date du débarque- ment;

b) en cas de dommage apparent å des ba- gages

(1) en ce qui concerne les bagages de cabine, avant ou au moment de leur débarque- ment;

(ll) en ce qui concerne tout autre bagage, avant ou au moment de la délivrance.

c) en oas de perte ou de dommage non apparent, dans les quinze jours de débarque- ment ou de la délivrance ou de la date a laquelle la délivrance aurait du avoir lieu.

2. Faute de se conformer aux prescrip- tions de cet article le passager sera présumé, sauf preuve contraire, étre débarqué sain et sauf et avoir recu ses bagages en bon état.

3. Les protestations écrites sont inutiles si l'état des bagages a été contradictoirement constaté au moment de leur réception.

A rticle 14

l.Les actions en reparation du prejudice resultant de la mort d'un passager ou de lé- sions corporelles et de la perte des bagages ou du dommage subi par ceux-ci sont soumis a une prescription de deux ans.

2. Le délai de prescription court:

3. In the case of death of the passenger a claim for damages may be made only by the personal representatives, heirs or dependants of the deceased, and only if such persons are permitted to bring an action in accordance with the law of the Court seized of the case.

A rticle ] 3

1.The passenger shall give written notice to the carrier or his agent:

a) in the case of personal injury within fif- teen days from the date of disembarkation;

b) in the case of apparent damage to lug— gage:

(i) in the case of cabin luggage, before or at the time of disembarkation;

(ii) in the case of all other luggage, before or at the time ofits delivery;

c) in the case of loss of or damage to lug- gage which is not apparent within fifteen days from the date of disembarkation or de— livery or from the time when such delivery should have taken place.

2. If the claiment fails to comply with the requirements of this Article, he shall be pre- sumed, in the absence of proof to have disem- barked safe and sound and have received the luggage undainaged.

3. The notice in writing need not be given if the state of the luggage has at the time of its receipt been the subject ofjoint survey or inspection.

Article 14

]. Actions for damages arising out of the death of a passenger or out of personal inju- ry and loss of or damage to luggage shall be timebarred after a period of two years.

2. The limitation period shall be calcu- lated as follows:

3. i fall av passagerarens död får krav på skadestånd resas endast av hans företrädare eller rättsinnehavare eller av någon, som stod under hans vård, och endast under förutsätt- ning att dessa äger föra talan enligt domstols- landets lag.

Artikel 13

l. Passageraren skall skriftligen underrätta bortfraktaren eller hans företrädare:

a) i fall av kroppskada inom femton dagar fran dagen för utskeppningen;

b) i fall av uppenbar skada på resgods:

(i) i fråga om handresgods före eller vid tiden för utskeppningen;

(ii) i fråga om allt annat resgods före eller vid tiden för utlämningen;

c) i fall av förlust av eller skada på resgods vilken ej är uppenbar, inom femton dagar från dagen för utskeppning eller utlämning eller från den tid då denna skulle ha ägt rum.

2. Underlåter fordringsägaren att iakttaga reklamationsfristerna i denna artikel, skall han i brist på motbevis antagas ha utskeppats oskadad och ha mottagit resgodset i oskadat skick. 3.Skriftlig underrättelse behöver ej läm- nas, om resgodsets tillstånd undersökts ge- mensamt vid mottagandet.

Artikel 14

]. Talan om skadestånd på grund av passa- gerares dödsfall eller kroppsskada eller för— lust av eller skada på resgods skall preskribe- ras efter en tid av två år.

2. Preskriptionstiden skall räknas:

a) en cas de lésions corporelles å partir du jour du débarquement du passager;

b) en cas de décés survenu au cours du transport, å partir du jour auquel le passager aurait du étre débarqué, et en cas de lésions corporelles se produisant au cours du trans- port et entrainent la mort du passager aprés le débarquement, a partir du jour du déces; le délai ne pourra toutefois pas dépasser 3 ans å compter du jour du débarquement;

e) en cas de perte ou de dommage aux bagages å partir du jour du débarquement et en cas de perte totale du navire a partir du jour auquel le débarquement aurait du avoir lieu.

3. La loi du tribunal saisi re'git les causes de suspension et d”interruption des délais de prescription, mais en aucun cas, une instance régie par la présente Convention ne pourra étre introduite apre's l'expiration dlun de'lai de 3 ans å compter du jour de débarque— ment, et en cas de perte totale du navire å partir du jour auquel le débarquement aurait du avoir lieu.

Article 15

l. Si une action est intentée contre le pré— posé du transporteur en raison de domma- ges visés par la présente Convention, ce pré- posé, s'il prouve qu”il a agi dans l”exercice de ses fonctions, pourra se prévaloir des exoné- rations et des limites de responsabilité que peut invoquer le transporteur en vertu de la présente Convention.

2. Le montant total de la réparation qui, dans ce cas, peut étre obtenu du transpor- teur et de ses préposés, ne pourra dépasser les dites limites.

3. Toutefois, le préposé ne pourra se pré- valoir des dispositions des paragraphes ( l ) et (2) du présent article, s”il est prouve' que le dommage résulte d'un acte ou d'une omis- sion de ce préposé fait, soit avec l"intention de causer un dommage, soit témérairement et avec conscience qu”un dommage en résul— terait probablement.

a) in the case of personal injury, from the date of the disembarkation of the passenger;

b) in the event of death occurring during carriage, from the date when the passenger should have disembarked, and in the cvent of personal injury occurring during carriage and resulting in the death of the passenger after disembarkation, from the date of death, provided that this period shall not ex- ceed three years from the date of disembar- kation;

c) in the case of loss of or damage to lug- gage, from the date of disembarkation, or, if the ship has become a total loss, from the date when disembarkation should have taken place.

3. The law of the Court seized of the case shall govern the grounds of suspension and interruption of limitation periods, but in no case shall an action under this Convention be brought after the expiration of a period of three years from the date of disembarkation, or if the ship has become a total loss. from the date when the disembarkation should have taken place.

Article 15

l. If an action is brought against a servant or agent of the carrier arising out ofdamage to which this Convention relates, such servant or agent, if he proves that he acted within the scope of his employment, shall be entitled to avail himself of the defences and limits of liability which the carrier himself is entitled to invoke under this Convention.

2. In that case, the aggregate of the a- mounts recoverable from the carrier, his serv- ants and agents shall not exceed the said limits.

3. Nevertheless, a servant or agent of the carrier shall not be entitled to avail himself of the provisions of paragraphs (1) and (2) of this Article if it is proved that the damage resulted from an act or omission ofthe servant or agent. done with intent to cause damage or recklessly and with knowledge that damage would probably result.

a)i fall av kroppsskada, från dagen för passagerarens utskeppning;

b)i händelse av dödsfall under beford- ringen, fran den dag passageraren skulle ha utskeppats och, ifall kroppsskada under be- fordringen leder till passagerarens död efter utskeppningen, från dagen för dödsfallet men får ej överstiga tre år från utskeppnings- dagen;

c)i fall av förlust av eller skada på res- gods, från dagen för utskeppningen eller, om fartyget gått förlorat, från den dag utskepp- ning skulle ha ägt rum.

3. Domstolslandets lag skall bestämma villkoren för förlängning av och avbrott i preskriptionstid; dock skall i intet fall talan enligt denna konvention kunna väckas efter utgången av tre år från dagen för utskepp- ningen eller, om fartyget gått förlorat, från den dag utskeppning skulle ha ägt rum.

Artikel 15

1. Väcks talan mot någon anställd hos el- ler företrädare för bortfraktaren på grund av skada som avses i denna konvention, äger han, om han visar sig ha handlat i tjänstutöv- ning, göra gällande samma befrielse från eller bcgränsning av ansvarighet som bortfrakta- ren är berättigad att åberopa enligt denna konvention.

2. i sådant fall skall sammanlagda belop- pet av de skadestånd som kan erhållas av bortfraktaren, hans anställda och företrädare ej överstiga sagda gränser.

3. Det oaktat skall anställd hos eller före— trädare för bortfraktaren ej äga aberopa be- stämmelserna 1 mom. 1 och 2 av denna arti- kel, om det visas att skadan orsakats genom handling eller underlåtenhet av den anställde eller företrädaren med uppsåt att skada eller av vårdslöshet och med insikt att skada san- nolikt skulle bli följden.

1.Avant l'événement qui a causé la mort ou la lésion corporelle du passager ou la per- te des bagages ou le dommage subi par ceux- ci, les parties au contrat de transport peu- vent librement convenir que la partie requé- rante aura le droit d'intenter une action en dommages-intéréts, å son choix, devant:

a) le Tribunal de la résidence habituelle ou du principal établissement du défendeur;

b) ou le Tribuna.l du point de départ ou du point de destination stipule' au contrat;

c) ou le Tribunal de l'Etat du domicile ou de la residence habituelle du demandeur, si le défendeur a un siege de son activité dans cet. Etat et est soumis a la juridiction de celui-ci.

2. Aprés levenement qui a causé le dom— mage, les parties peuvent librement convenir de la jurisdiction ou du tribunal arbitral au- quel le litige sera soumis.

Article ] 7

Toute stipulation contractuelle, conclue avant l'événement qui a causé la mort ou une lésion corporelle du passager ou la perte de ses bagages ou un dommage subi par ceux-ci, tendant a' exone'rer le transporteur de sa re- sponsabilité envers le passager ou a e'tablir une limite infe'rieure å celle fixée par la pré- sente Convention, sauf celle prévue å l'alinéa (4) de l'article 8, ou å renverser le fardeau de la preuve qui incombe au transporteur, ou qui aurait pour effect de limiter le choix du demandeur au delå de ce qui est permis au paragraphe (1) de Particle 16, est nulle et non avenue; mais la nullite' de ces stipula- tions nlentraine pas la nullité du contrat de transport, qui demeure soumis aux disposi— tions de la présente Convention.

]. Prior to the occurrence of the incident which has caused the death or personal inju- ry of the passenger or the loss of or damage to the luggage, the parties to the contract of carriage may agree that the claimant shall have the right to maintain an action for dam- ages, according to his preference, only be- fore:

a) the Court of the permanent residence or principal place of business of the defend- ant, or

b) the Court of the place of departure or that of destination according to the contract of carriage, or

c) the Court of the State ofthe domicile or permanent place of residence of the claimant if the defendant has a place of business and is subject to jurisdiction in that State.

2. After the occurrence of the incident which has caused the damage, the parties may agree that the claim for damages shall be submitted to any jurisdiction or to arbitra- tion,

Article 1 7

Any contractual provision concluded before the occurrence of the incident which has caused the death or personal injury of the passenger or the loss of or damage to the luggage, purporting to relieve the carrier of his liability towards the passenger or to pre— scribe a lower limit than that fixed in this Convention, except as provided in Article 8, paragraph 4, as well as any such provision purporting to shift the burden of proof which rests on the carrier, or having the effect of restricting the choice ofthe claimant beyond the limit allowed in Article 16, paragraph l, shall be null and void. but the nullity of that provision shall not render void the contract which shall remain subject to the provisions of this Convention.

1. Före den händelse som orsakat passage- rarens död eller kroppsskada eller förlust av eller skada på resgodset äger befordringsavta- lets parter överenskomma att talan om ska— destand, efter kärandens val, får väckas en— dast vid:

a) domstolen i den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rö- relse; eller

b") domstolen i avgangsorten eller bestäm- melseorten enligt befordringsavtalet; eller

c) domstol i den stat där käranden har sitt hemvist eller är varaktigt bosatt, om svaran- den har driftsställe för sin rörelse i den sta- ten och är underkastad dess jurisdiktion.

2. Efter den händelse som orsakat skadan äger parterna fritt överenskomma om att hänskjuta tvist om skadestånd till viss dom- stol eller till skiljedom.

Artikel 1 7

Varje överenskommelse, som träffats före den händelse som orsakat passagerarens död eller kroppsskada eller förlust av eller skada på resgodset och som syftar till att befria bortfraktaren från hans ansvarighet gent- emot passageraren eller att bestämma lägre gräns än som fastställts i denna konvention, utom så som föreskrivs i artikel 8, mom. 4, liksom varje sådan överenskommelse som av- ser att kasta om bortfraktarens bevisbörda eller inskränka kärandens val mer än som medges i art. 16 mom. 1, skall vara ogiltig; en sådan överenskommelses ogiltighet skall dock inte föranleda att avtalet blir ogiltigt utan detta skall förbli underkastat bestäm- melserna i denna konvention.

i. Les dispositions de la présente Conven- tion ne modifient en rien les droits et obliga- tions du transporteur et de ses préposés, tels qu”ils résultent des dispositions des Conven- tions internationales sur la limitation de la responsabilité des propriétaires de navires de mer ou de toute loi interne régissant cette limitation.

2. La présente Convention ne porte pas atteinte aux dispositions des Conventions internationales o'u des lois nationales régis- sant la responsabilité pour dommages nu- cléaires.

Article ] 9

La présente Convention s”applique aux trans- ports ä titre commercial effectue's par l”Etat ou des autres personnes morales de droit public aux conditions prévues a l'article pre- mier.

A rticle 20

l. Lors de l'adhésion a la présente Con- vention, de sa signature ou de sa ratification, toute Partie Contractante pourra de'clarer:

a) soit qu”elle ifaccepte pas et n'applique— ra pas les dispositions de la présente Conven- tion qui régissent le contrat de transport de passagers et la responsabilité du transporteur envers les passagers,

b) soit qu”elle ifaccepte pas et n'applique- ra pas les dispositions de la présente Conven- tion qui régissent le contrat de transport de bagages et la responsibilité du transporteur pour les bagages des passagers.

2. La Partie Contractante qui a fait une declaration conformément å cet article n'est pas liée par les dispositions de la Convention qui ont été exclues par ladite declaration. et les autres Parties Contractantes ne seront pas liécs par les dispositions exclues envers toute Partie Contractante qui aura fait une telle declaration.

1. The provisions of this Convention shall not modify the rights or duties of the carrier and his servants or agents provided for in international Conventions relating to the limitation of liability of owners of seagoing ships or in any national law relating to such limitation.

2.This Convention shall not affect the provisions of any international Convention or national law which governs liability for nuclear damage.

Article 1 9

This Convention shall be applied to com- mercial carriage within the meaning of Arti- cle 1 undertaken by States or Public Author— ities.

Article 20

l. Any Contracting Party may, at the time of signing, ratifying or acceding to this Con- vention, make one of the following reserva- tions:

a) that it will accept and apply the provi- sions of this Convention to the carriage of passengers but not to the carriage of passen— gers” luggage, or

b) that it will accept and apply the provi- sions of this Convention to the carriage of passengers” luggage but not to the carriage of passengers.

2. The Contracting Party which has made a declaration in accordance with this Article shall not be bound by the provisions of the Convention which have been excluded by this declaration and the other Contracting Parties shall not be bound by the provisions which have been excluded with respect to any Contracting Party having made such a reservation.

[. Bestämmelserna i denna konvention skall ej inverka på bortfraktarens,hans anställ- das eller företrädares rättigheter och skyldig- heter enligt internationella fördrag angående begränsning av ansvarigheten för ägare av far- tyg, som används till fart i öppen sjö, eller enligt nationell lag angående sadan begräns- ning.

2. Denna konvention skall ej inverka på bestämmelser i något internationellt fördrag eller nationell lag som reglerar ansvar för nukleär skada.

Artikel 19

Denna konvention skall tillämpas på beford- ran som utförs av stat eller offentlig myndig- het i kommersiellt syfte och inom ramen för vad som anges i artikel 1.

Artikel 20

l. Fördragsslutande part äger vid under- tecknande eller ratifikation av eller anslut- ning till denna konvention göra ett av följan- de förbehall:

a) att den skall godtaga och tillämpa be- stämmelserna i denna konvention på beford- ran av passagerare men icke på befordran av passagerares resgods eller

b) att den skall godtaga och tillämpa be- stämmelserna i denna konvention på beford- ran av passagerares resgods men icke på be- fordran av passagerare.

2. Fördragsslutande part som avgivit för— klaring i enlighet med denna artikel skall icke vara bunden av de bestämmelser i kon- ventionen som uteslutits genom förklaringen och de övriga fördragsslutande parterna skall icke vara bundna av de uteslutna bestämmel- serna i förhållande till fördragsslutande part som gjort sadant förbehåll.

3. La Partie Contractante qui aura fait une declaration conformément å cet article pour- ra å tout moment la retirer par notification au Governement beige avec cet effet qulelle deviendra Partie Contractante pour les dispo- sitions de la Convention qu'elle avait ex- clues. Le retrait de la declaration prendra ef- fet trois mois aprés la date du dépöt de celui- cr.

Article 21

Lors de l'adhésion a la présente Conven- tion, de sa signature ou de sa ratification, toute Partie Contractante pourra formuler les reserves suivantes:

l.de ne pas appliquer les dispositions de la présente Convention, lorsque le passager et le transporteur sont tous deux ressortis- sants de cette Partie Contractante;

2. en donnant effet aux dispositions de la présente Convention en ce qui concerne les contrats de transport établis å l'intérieur de ses frontiers territoriales pour un voyage dont le port d'embarquement se trouve dans lesdites limites territoriales, elle pourra pré- voir dans sa législation nationale la forme et les dimensions des avis contenant les disposi- tions de la présente Convention et devant figurer dans le contrat de transport.

3. The Contracting Party having made a declaration in accordance with this Article may at any time withdraw this reservation by notification to the Belgian Government with the result that it shall also be aContract— ing Party to the provisions of the Conven- tion which had heretofore been excluded. The withdraw of the declaration shall take effect three months after the date when it has been deposited.

Article 21

Any Contracting Party may at the time of signing, ratifying or acceding to this Con— vention make the following reservations:

]. not to give effect to the provisions of this Convention when the passenger and the carrier are both subjects of the said Contract- ing Party;

2. that in giving effect to the provisions of this Convention it may with respect to con- tracts of carriage issued within its territorial boundaries, for a voyage of which the port of embarkation is in such territorial bound- aries, provide in its national laws for the form and size of any notice of the terms of this Convention to be inserted in & contract of carriage.

3. Fördragsslutande part som avgivit för- klaring i enlighet med denna artikel äger när som helst återtaga förbehållet genom under- rättelse till den belgiska regeringen med ver— kan att den skall även vara fördragsslutande part i fråga om de bestämmelser i konven- tionen som dessförinnan varit uteslutna. Atertagande av förklaring skall träda i kraft tre månader efter det att den deponerats.

Artikel 21

Fördragsslutande part äger vid underteck- nande eller ratifikation av eller anslutning till denna konvention göra följande förbehåll:

1. att icke tillämpa bestämmelserna i den- na konvention när både passageraren och bortfraktaren är medborgare i den staten;

2. att parten, när den sätter konventionen i tillämpning, äger i sin nationella lag före— skriva i vilken form och omfattning upplys- ning om villkoren i denna konvention skall inflyta i befordringsavtal, som träffats inom gränserna för dess territorium angående resa vars avgangsort är belägen inom sagda grän- ser.

ll'

en."-f- ,»,V'jfi,

till:-'En; g..-H — ' .i.- ".”"!!—

EL

1I1' l.",-

1, ' 't i 1

. F, I. II ' I ; ..

Nordisk udredningsserie (Nu) 1971

Kronologisk förteckning

(DMX! m_orhm N _.

. Forsknigg med relation till utbildning för åldersklasserna i'- 16—19

. Harmonisering av matematikundervisningen i årskurs 1 —6 i de nordiska länderna. . Konsument- och marknadsföringsfrågor. . Nordiska transponproblem. Nordiska ministerrådets arbetsformer. . Utredning angående information till u-länderna om den nordiska marknaden. . Studier kring gränsen iTornedalen. . Undervisningen i finska i Sverige. . Avräkning av häktningstid m.m.

Statens offentliga utredningar—"1971

Systematisk förteckning

Justitiedepartomantet

Post- och Inrikes Tidningar. [2]

Snattsri. PO]

Förslag ti l' aktiebdlag'slagmm; [15] Ny domstolsadministration. [41] Utsökningsrått-gtl. [45] , Unga Isgövertrsdarel. [49] Ny moratoriolag. _[56] Rätten till abort. [58] Högsta domstolens kansli. [59]! Maskineil teknik vid de allmänna valen. [72] Krlminalvårdi anstalt. [74] ' Offentligt biträde och kostnadsersätming i förvaltnings— ärenden. [76] ' Den mänskliga faktorn i vägtrafiken. [81] Skadestånd Ill. [83] Befordran av passagerare och resgods till sjöss. [90]

Socialdepartementet

Familiepensionsfrågor m.m. [19] Särskilda tandvårdsanordningar för vissa patientgrupper. [38] Lökar-tjänster. [68]

Försvarsdepartementet Utbildningen av vissa värnpliktiga istabstjänst. [57]

Kommunikationsdepartementet Ny sjömanslag. [6]

Ett nytt bilreglstor. [11] Utredningen angånde befordran avfarligt gods på väg mm. 1. Europeisk överenskommelse om- internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande I. [20] 2. Euro- peisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADH) Bilaga A. [21] 3. Europeisk överens- kommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga B. [22] 4. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. [23] Sjömansponsion. 30] Lastbil och Taxi. [ 4] Vintarsjötart. [63]

Fina'nsdeparteme'ntot

SOU 71. Handbok för det officiella utredningstrycket. [1] 1970 års långtidsutredning. 1. Svensk industri under 70- talet med utblick mot BO-taiet. Bilaga 2. [5] 2. Finansiella tillväxtaspekter 1960-1975. Bilaga 4. [7] 3. Arbetskrafts- resurserna 1965-1990. Bilaga 1. [8] 4. Miliövården i Sve— rige under 70—talet. Bilaga 8. [12] 5. Utvecklingstendenser inom offentlig sektor. Bilaga 6. [13] 6. Varuhandeln fram till 1975. Bila s 3. [14] 7. Regional utveckling och piano- ring. Bilaga . [16] 8. Export och import 971—1975. Bilaga 5. [40] 9. Plan och prognos. Bilaga 9. [70] Större företags offentliga redovisning. [9] Mått och vikt. [18] Bota!ningsbalansutredningen. 1. Den svenska betalnings- balansststistiken. [31] 2. Valutareservon och utrikeshandelns finansiella struktur. Bilaga. [32] Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. [46] Testutredningen. 1. Psykologiska urvsismotoder inom statsförvaltningen. [47] 2. Personurval med hjälp av psyko- logiska undersöknnigar. [48]

Mellanölsfrägan. [66] . '

Svenska folkets slkoholvanor.. [77] - ;r. * Jordbruksbeskatlningpn. **. 8] = .. __. ' ; . Byg'gnudsfndax förbastå r. [79]'i= _ .. _» ;. Förvaltning av fonden.—staten. [82] Offentlig upphandling; [3,83]!

Utbildningsdagar-tamarin; -' ' ' . Vuxenpoda ogiak forskning otalt utbildnin :i 24],

Kyrkan kosgcr. [29] . . g [ ,. Produktionsresurs'cr för—moon radio i ut tidningen. im] Utredningen rörande lärarnas arbetsför!) llande'n 1_.*Lår|r- nas arbete. En statistisk arbetstidsstudie: 53] _

bete. Bilaga'l.'Tekniska rapporter. [54]. . Lirqmns arbete. Bilaga 11. Tabeller. [se]. . ,. 1968 års utbildningsutrednlng 1. 'Uri'iiwrsitemfudie'r utan examen. 2. vs av utbildning:.ooh yrke., 61]

3. Högre utb Idning ochlsrbetsmsiknad. [6,2 ' Fonogrammsnimusiklivat. [73] . ' * Vuxna Utbildning Studiefinansiering. [80] Reformer inom studiemedelssystemet. [87] Praktisk prästutbildning. [89]

Jordbruksdepartemantet

Veterinirdistrlktsindalningen. m.m: [3] Bokskogens'bavarande. [71]

Haindelsdepartementet

Frl affirstid. [33] , Konsumentpolitik — riktlinjer och organisation. '[37] Näringspolitiksn — ny verksorganlsation. [69] Bilen och konsumenten. [86]

Inrikesdcpartementet

Sarvicekommittén. 1. Boendeservice 3. Kommunstudion. [25] 2. Boendssorvice 4. Projokmudion. [26] 3. Boondo- servics 5. Totalkostnadsstudien. [27] 4. .Boonduervioe 6. Strukturstudien. [28] ' Den fria rörligheten för rsoner Inom EEC. $35] Den svenska köpkraft: rdelnlngen 1967. [3 ] KSA-utrsdnin en. 1. Försäkrin och annat konuntttöd vid arbetslöshet. En] 2. Arbetskrs ens struktur och dimensio- ner. [43] 3. B agor till KSA-utredningens betänkande. [44] lnvandrsrutrodningan I. [51] Byggandets industrialisering. [52] _ Sansringsutredningen. 1. Sanering !. [64] 2. Sanering Il Bilagor. [65 Ränteomför dining och vinstutdelning. [67]

Civildepartementet

Kommunals val. [4] Räddningstjänst. [50] Hushållning med mark och vatten. [75] Kommunal kompetens. [84] Lokalisering av skogsindustri i södra Sverige. [85]

Industridopartementot Mslm - Jord - Vatten. [17]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarna: nummer | den kronologiska förteckningen. '( L Beckmans TryckerierAB1971 ISBN 91-38-000 25-3