SOU 1963:28

Utsökningsrätt : förslag

Sammanfattning

Lagberednin—gens förslag har i första hand föranletts av statsmakternas beslut om polisreformen och vad därmed äger samband. Beslutet innebär bl. a., att exekutionsväsendet skall helt förstatligas den 1 januari 1965. Den nya organisation som skall genomföras har också aktualiserat fråga om vissa reformer inom lagstiftningen rörande lagsökning och betalningsföreläggan- de. Nyorganisationen nödvändiggör vidare åtskilliga ändringar i utsöknings- lagen.

I en första avdelning av betänkandet framläggs förslag till ny lagstiftning angående lagsökning och betalningsföreläggande. Den väsentligaste nyheten är, att målen om betalningsföreläggande överflyttas från allmän domstol till utmätningsman. Lagsökningsmålen skall bli kvar hos allmän under- rätt. Med hänsyn till att lagsökningsmålen. och målen om betalningsföreläg- gande sålunda i fortsättningen kommer att handläggas av skilda myndighe- ter föreslår beredningen, att den nuvarande lagsökningslagen ersätts av sär- skilda lagar om lagsökning och om betalningsföreläggande. I den senare la- gen har inarbetats lagen den 10 juli 1947 om betalningsföreläggande för vis— sa fordringar på arbetslön, m. m.

Förslaget till ny lagsökningslag överensstämmer i huvudsak med nuva- rande bestämmelser om lagsökning. Vissa moderniseringar har emellertid skett, och möjlighet har öppnats för fullföljd till högsta domstolen jämlikt 54 kap. 10 5 1 rättegångsbalken (s. k. prejudikatdispens), när ansökan om lagsökning avvisats (23 5).

Förslaget till lag om betalningsföreläggande innehåller väsentliga nyhe- ter utöver att målen överflyttas till utmätningsman. Tillämpningsområdet vidgas sålunda till att, med begränsade undantag, omfatta jämväl fordring- ar som grundas på skriftligt fordringsbevis. Betalningsföreläggande skall vidare i allmänhet få användas beträffande skadestånd som grundar sig på ett mellan parterna ingånget avtal om erläggande av ersättning och dennas belopp (1 5). Ansökan om betalningsföreläggande må även» innefatta be- gäran om utmätning (19 5). Reglerna om själva förfarandet skall i det vä- sentliga vara oförändrade, frånsett överflyttningen till utmätningsman. Även i lagen om betalningsföreläggande föreslår beredningen, att viss fullföljds- rätt till högsta domstolen införs (14 5).

Bestämmelserna om fri rättegång i mål vid allmän underrätt skall få mot- svarande tillämpning i mål om betalningsföreläggande hos utmätningsman (17 5).

En senare avdelning i betänkandet innehåller förslag till de ändringar i utsökningslagen som, utan avbidan på en mera genomgripande omarbet- ning av lagen, omedelbart erfordras på grund av exekutionsväsendets för- statligande. Härvid har även företagits de jämkningar i lagen som föranleds av magistraternas avskaffande.

Beredningen, som utgått från att överexekutorsinstitutionen under en över— gångstid behålles, föreslår att Konungens befallningshavande blir överexe- kutorer för såväl stad som landet i den mån ej särskilda undantag görs (1 5). Konungens befallningshavande erhåller enligt förslaget därjämte rätt att för särskilda fall förordna därför lämpade personer att vara överexeku- tor. Härvid åsyftas särskilt försäljning av fast egendom och fartyg samt vissa andra specialobjekt. Under överexekutor skall de nya kronofogdarna vara utmätningsmän (2 5). Utmätningsmannen har enligt förslaget fått en delegationsrätt som avses bli begränsad av bestämmelser som meddelas av Konungen (4 5).

Vidare föreslås vissa jämkningar i reglerna om kungörande av exekutiv auktion och förfarandet i övrigt vid sådan försäljning. Bl. a. skall gällande föreskrifter om auktions kungörande i kyrka upphävas.

Betänkandet innehåller även förslag om erforderliga följdändringar i an- n-an lagstiftning.

Lagförslagen skall träda i kraft den 1 januari 1965, vilken dag enligt vad förut nämnts polisreformen och förstatligandet av exekutionsväsendet i stå- derna skall vara genomförda.

Särskilda yttranden

Hovrättsrådet Ulveson:

Liksom lagberedningens pluralitet anser jag det vara förenat med betydande praktiska fördelar att målen om betalningsföreläggande överflyttas från allmän domstol till de nya utmätningsmännen, kronofogdarna, och att tillämpningsområ- det för institutet betalningsföreläggande i anslutning därtill vidgas på sätt som föreslås. I några frågor, som väsentligen rör 14 och 16 55 i förslaget till lag om be— talningsföreläggande, har jag emellertid en från pluraliteten avvikande mening. Gemensamt för dessa frågor är att de —— direkt eller indirekt -— gäller rättsverk- ningarna av den exekutionstitel vari förfarandet i mål om betalningsföreläggande regelmässigt utmynnar.

1. Inledningsvis må anges några allmänna utgångspunkter, som är av betydelse för min inställning. Betalningsföreläggande upptages både i gällande lag och i förslaget som ett för- farande »för utfående av penningfordran». När själva termen »betalningsföreläg— gande» infördes i lagstiftningen, åberopades som motiv att förfarandet är av judi- ciell natur och att den äldre beteckningen »handräckning» icke borde brukas i andra fall än sådana av exekutiv karaktär.1 Från förarbetena till gällande lag må vidare anföras processlagberedningens uttalande att som allmän regel torde få anses gälla, att beträffande lagsöknings- och »handräckningsmål» allmänna be- stämmelser om rättegången i tvistemål skulle tillämpas, såvitt ej i lagen eller el- jest särskilda bestämmelser meddelats eller tillämpning var utesluten på grund av sakens natur.2 Uttrycket »betalningsföreläggande» är kanske ej så lyckat. Det leder tanken till sådant föreläggande som avses i 22 5 Ll (jfr 6 5 i förslaget) och som närmast har karaktären av en kommunikationsresolution.3 En formell brist kan sägas vara, att lagen saknar beteckning för den exekutionstitel som tillkommer genom förfarandet (jfr den finska lagens »betalningsorder», som innebär att gäldenären uttryck- ligen åläggs att betala). Enligt min mening har detta dock knappast någon prak— tisk betydelse. Exekutionstiteln skall enligt 25 5 L] ha tre beståndsdelar: 1) ansökningen, 2) föreläggandet, 3) bevis att ansökningen lämnats obestridd etc. Beviset skall enligt uttrycklig föreskrift innehålla att utmätning får omedelbart äga rum. I 51 5 3 mom. UL sägs att borgenären äger få utmätning »på grund av ansökning, varå beviset är tecknat, jämte räkning, som i målet åberopats». Här har alltså icke fästs något avseende vid själva föreläggandet. _— I förslaget har dessa bestämmelser omrledige- rats (jfr 8 och 15 55). Därmed har emellertid icke avsetts någon ändring av prin- cipiell innebörd. Uppenbarligen skall slutbeviset alltjämt ha formen av en på— teckning på eller ett omslag om ansökan eller avskrift därav. Ansökning om betalningsföreläggande skall —- både enligt 19 5 L] och enligt 2 5 i förslaget — innehålla uppgift om det belopp borgenären yrkar utfå jämte even- tuell ränta samt grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst. Detta är samma uppgifter som enligt 12: 3 äldre RB erfordrades för att vinna tredskodom i

1 Se NJA II 1947 s. 117 f. Ett institut, kallat betalningsföreläggande och i väsentliga delar motsvarande handräckning enligt 1907 års lag, var föremål för diskussion redan under förarbetena till UL; se Nya lagberedningens förslag till UL (1876) s. 211 f. 2NJA II 1947 s. 146. 3Jfr NJA 1916 s. 390 .

kravmål! Rent praktiskt är det också samma uppgifter som måste föreligga i stäm- ningsansökan för att tredskodom mot gäldenär nu skall kunna meddelas vid första inställelse (jfr 42z2 och 44:8 RB).5 över huvud kan man, enligt min mening, på förfarandet i mål om betalningsföreläggande i flera avseenden anlägga ungefär samma synpunkter som på institutet tredskodom."

I den mån uppgifterna om grunden för borgenärens fordran icke innefattar laga skäl för betalningsanspråket, innebär detta förhållande redan enligt gällande rätt (21 & Ll) ett sådant hinder för upptagande av ansökan som bör föranleda att ansökningen avvisas! Här förekommer alltså en form av prövning. Den är emel- lertid formell —— inriktad på ansökningens innehåll och ej på frågan om anspråket som sådant är materiellt befogat eller ej. I förslaget (5 5) har ramen för pröv- ningen icke oväsentligt vidgats. Likheten med tredskoförfarandet har därigenom stärkts. Om hinder för upptagande av ansökningen upptäcks först på ett sent sta- dium av handläggningen, t. ex. då slutbevis skall meddelas, torde målet ändock böra avvisas.

Upptages ansökningen, skall föreläggande meddelas (22 & L], 6 % i förslaget). Om bestridande ej anmäls på sätt och inom tid som förelagts, meddelas exekutions— titel av förut angivet slag (8 % i förslaget). Till sitt innehåll är denna exekutions- titel säregen. Trots att den i verkställighetshänseende, såvitt angår utmätning här i riket, är att jämställa med en fullgörelsedom å betalningsskyldighet innehåller den efter orden ej något åläggande av sådan skyldighet (utom ev. beträffande statsver— kets kostnad i anledning av fri rättegång). Enligt min mening bör emellertid ej någon avgörande vikt fästas vid detta. Om man i exekutionstiteln utsäger att ut- mätning för en viss fordran får ske hos gäldenären, kan det i realiteten knappast innebära annat än att gäldenären är skyldig att betala fordringen —— att alltså en fastställelse indirekt ägt rum.

2. Rättsmedlet mot den sålunda meddelade exekutionstiteln är återvinning (34 och 35 55 L], 14 å i förslaget). I gällande lag har bestämmelserna om återvinningstalan, bortsett från regeln om återvinningsfristens beräkning, helt sammankopplats med RBS stadganden om åter— vinning i tvistemål (se 44: 9 och 10 RB). Rättens bevis att utmätning må äga rum skall vid tillämpning av dessa stadganden anses som tredskodom; och om målet på grund av återvinningsansökan skall upptagas till fortsatt handläggning, skall ta- lan anses väckt då ansökningen om betalningsföreläggande gjordes. På samma sätt som när det gäller tredskodom, varigenom betalningsskyldighet ålagts gäldenären, är det alltså själva målet, d. v. s. borgenärens betalningsanspråk, som tages upp till fortsatt handläggning, i den mån återvinning blivit sökt!a Därvid är partsställ- ningen formellt oförändrad, d. v. s. borgenären kärande och gäldenären svarande." Liksom pluraliteten finner jag det uppenbart, att gäldenären i återvinningsmålet kan yrka ogillande av borgenärens betalningsanspråk.” Från mina utgångspunkter är det emellertid också tydligt, att borgenärens talan avser just detta anspråk och att borgenären, om anspråket styrks, får en fullgörelsedom mot gäldenären.

4 Se NJA II 1914 s. 500 ff, särsk. s. 510. 5Tredskodom är en dom, meddelad på formella — ej materiella __ grunder; se Olive— crona, Rätt och dom 5. 179 ff. 6Så Olivecrona, a. a. s. 183. 7Jfr NJA 1949 s. 687 (hovrätten) o. SvJT 1961 rf s. 80.

;Se Lassen i Norstedts juridiska handbok, 5 uppl. (1956-) s. 1018; jfr NJA II 1947 s. 15 t'.

95e 44:10 RB och Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken s. 642. 10 Däremot kan gäldenären icke utan stämning föra någon form av negativ fast- ställelsetalan; se 13:2—4 samt 14: 3 RB. Något intresse av att" föra en sådan talan har han i regel icke, eftersom en dom varigenom ett vanligt krav ogillas har samma rätts— liga betydelse som om det i rättegången förts fastställelsetalan rörande fordringen (se Ekelöf, Rättegång Ill 5. 106).

De nu berörda spörsmålen synes mig icke komma i något ändrat läge genom beredningens förslag. Att särskilt klargöra att borgenärens ansökan om betalnings- föreläggande skall i återvinningsmålet (eller i hänskjutet mål) anses som talan om att betalningsskyldighet åläggs gäldenären anser jag därför icke erforderligt (se 22 å andra stycket i förslaget).

Vad som däremot även enligt min mening behöver klargöras är, hur återvin- ningsfristen skall beräknas. Enligt 35 % Ll skall återvinning sökas inom en månad från det utmätning ägde rum eller utan föregången utmätning betalning skedde med förbehåll om rätt för gäldenären att söka återvinning. Tvekan har främst upp- kommit om tolkningen av uttrycket »utmätning ägde rum». Räcker det att utmät— ningsförrättning ägt rum, även om den icke lett till att egendom tagits i mät? Eller fordras det, för att återvinningsfristen skall börja löpa, att egendom faktiskt blivit utmätt? Från underrätternas praxis finns exempel på båda de antydda tolkning- arna. Däremot föreligger såvitt jag vet icke något exempel på att den tolkningen aktualiserats att gäldenären, när verkställd utmätning givit partiell men ej full be— talning för borgenärens fordran, skulle ha rätt att efter förnyad utmätning för återstoden räkna sig till godo en ny återvinningsfrist. En sådan tolkning skulle innebära, att exekutionstiteln som sådan ej skulle kunna vinna laga kraft förrän fordringen blivit till fullo betald, genom utmätning eller eljest. Jag kan icke under- låta att framhålla att jag icke tror att gällande rätt har denna innebörd." I övrigt torde jag, liksom pluraliteten, få begränsa argumenteringen till att avse synpunkter sem direkt gäller lagförslagets utformning.

Enligt min mening är det av flera skäl önskvärt att exekutionstitweln — slutbe- viset, om gäldenären får en lämpligt avpassad möjlighet att söka återvinning under en rättsmedelsfrist av vanligt slag men underlåter att begagna sig därav, vinner laga kraft och får rättskraftsverkan. De skäl jag vill åberopa är i första hand de- samma som man överhuvud brukar anföra till stöd för rättskraftsinstitutet, alltså borgenärens intresse av att få trygghet mot att i framtiden när som helst bli utsatt för återvinningstalan eller annan rättegång angående fordringen, betydelsen från processekonomiSk synpunkt etc." Tredskodomar och lagsökningsutslag vinner rättskraft. Om det ej blir på samma sätt med slutbevisen i mål om betalningsföre- läggande, kommer det att innebära en brist i användbarheten av detta institut och ett motiv för borgenärerna att i stället gå lagsöknings- eller tredskodomsvägen. Detta skulle vara betänkligt, icke minst för gäldenärerna, som i så fall komme att drabbas av högre rättegångskostnader. Förslaget att betalningsföreläggande skall få sökas även när betalningsanspråket grundas på skriftligt fordringsbevis gör det enligt min mening snarast angelägnare att slutbevisen skall få rättskraft. I sådana fall måste risken för att exekutionstiteln skall innebära ett materiellt oriktigt av- görande bli särskilt ringa. Redan nu kan man utgå från att det stora flertalet slut- bevis, likaväl som det stora flertalet tredskodomar, är materiellt riktiga. Återvin- ning är sällsynt. Genom att förslaget vidgar ramen för prövningen av borgenärens ansökan och av frågan, huruvida kravet är rättsligen grundat, vinns också ökad säkerhet. Den omständigheten att prövningen och förfarandet i övrigt enligt för- slaget skall förläggas till de nya kronofogdarna rubbar icke min uppfattning på denna punkt.

Tidigare har framhållits, att gällande bestämmelser om återvinningsfristens be- räkning är oklara. Enligt min mening är det också en väsentlig brist, att de icke lämnar någon garanti för att gäldenären blir upplyst om sin möjlighet att söka återvmning och om påföljden av att han försummar det. Under förutsättning att bristerna i dessa hänseenden botas bör det icke möta några betänkligheter att låta slutbevis få samma rättskraftsverkan som tredskodom. Jag finner det överhuvud

11 Jfr Agge, Civildomens rättskraft s. 94 f och Olivecrona a. a. s. 241. 12Jfr Gärde m. fl. a. a. s. 191 f, Ekelöf &. a. s. 72 ff.

naturligt att även i fråga om återvinningsfristen anknyta till tredskodomsreglerna. Enligt 8 5 i förslaget skall slutbevis innehålla erinran om gäldenärens rätt att söka återvinning. Jag förutsätter, att denna erinran utformas som en fullföljdshänvis— ning (jfr 1717 RB samt den finska lagen om betalningsorder, 9 €).

Huvudregeln om återvinningsfristen skulle då bli, att ansökan om återvinning skall göras inom en månad från den dag, då slutbeviset delgavs gäldenären. Det finns icke anledning antaga, att det kommer att bli vanligt att borgenären låter delge gäldenären slutbeviset. Lika litet som i fråga om tredskodom skall det vara någOn förutsättning för verkställighet att delgivning skett.la Men den borgenär som så önskar har möjlighet att genom delgivning ställa gäldenären inför valet, om han vill låta slutbeviset vinna laga kraft. Särskilt kan det vara av betydelse, när gäldenären väntas undandraga sig betalning och utmätning. UM bör vara skyldig att på borgenärens begäran delge gäldenären beviset (jfr 33z4 RB). Saken kan t. ex. arrangeras så, att delgivningen sker i anslutning till ett utmätningsförsök, om detta ej leder till att något tages i mät.

Med den huvudregel som nyss nämnts blir det onödigt att ha en särregel för det fallet att gäldenären betalar under protest. Sker så, bör borgenären, om han vill ha ett avgörande till stånd, låta delge gäldenären slutbeviset.

Däremot bör enligt min mening finnas en kompletterande regel avseende det praktiskt betydelsefulla fallet att egendom tagits i mät på grund av slutbeviset. Över utmätningen skall enligt 84 % UL i dess i prop. nr 52/1963 föreslagna lydelse utfärdas ett särskilt bevis, som skall tillställas gäldenären (ang. delgivningsmeto- den, jfr Utsökningsrätt I 5. 152 samt nämnda prop. s. 110 f). Bestämmelser om innehållet i sådant utmätningsbevis är avsedda att meddelas i administrativ ord- ning. Förutsatt att utmätningsbeviset innehåller erinran om gäldenärens möjlighet att söka återvinning bör enligt min mening delgivning av detta bevis kunna anses lika med delgivning av själva slutbeviset" (jfr pluralitetens huvudregel). Återvin— ningsfrist skall i fråga om ett och samma slutbevis aldrig löpa mer än en gång. Liksom enligt pluralitetens förslag skall gäldenären givetvis kunna söka återvin- ning redan innan delgivning skett.

Någon särskild bestämmelse om påföljden av att gäldenären icke söker åter- vinning inom stadgad frist erfordras icke enligt mitt förslag. Den i 23 å andra stycket i förslaget intagna hänvisningen till RBs bestämmelser om återvinning om- fattar även andra punkten i 44 kap. 9 5 första stycket RB. Därav framgår att do- men, (1. v. s. slutbeviset, skall stå fast, om återvinning ej söks.

De regler jag föreslår synes mig vara förenade med påtagliga praktiska för- delar. Det torde ej vara vanligt att, sedan utmätning en gång ägt rum, nytt ut- mätningsförsök på grund av samma exekutionstitel görs förrän efter loppet av ganska lång tid — om det ens någonsin blir av. I och för sig är det naturligt att den som blir utsatt för utmätning reagerar snabbt, för att få fri dispositionsrätt

13 Jfr Hassler s. 362 not 45. 14 Det kan ifrågasättas, huruvida icke en motsvarande regel borde införas betr. tred- skodomar och lagsökningsutslag. Om man tvekar att införa en sådan nyhet som den ovan förordade huvudregeln inne- bär och önskar en lösning i närmare anslutning till gällande rätt', kan en bestämmelse av följande innehåll förtjäna att. övervägas: >>— — _— Ansökan om återvinning skall göras skriftligen inom en månad från det utmätning ägt rum och gäldenären erhållit del av sådant bevis däröver som avses i 84 & utsökningslagen. Har vid utmätningsförsök hos gäldenären ej något kunnat tagas i mät eller har utan föregången utmätning betalning skett med förbehåll om rätt för gälde- nären att söka återvinning, äger borgenären låta delgiva gäldenären beviset att utmät- ning mä äga rum; och skall i sådant fall tiden för sökande av återvinning vara en månad från den dag, då nämnda bevis delgavs.» .. Även denna bestämmelse innebär, att endast en återvinningsfrist löper och att borge- naren får möjlighet att — då det verkligen erfordras — genom delgivning ställa gälde- naren inför valet, om han vill låta slutbeviset vinna laga kraft.

till det utmätta och för att hindra försäljning. Om gäldenären har möjlighet att vänta med återvinningstalan till dess en andra eller tredje etc. utmätning sker, kan under tiden bevismaterial ha försvunnit. När han till slut gör ansökan om återvinning, måste hans passivitet vid tidigare utmätning i hög grad tala mot honom. Från kostnadssynpunkt är det till fördel även för gäldenären, att åter, vinningsprocessen, om den skall föras, kommer på ett tidigt stadium. Reglerna om återvinningstalan blir enkla; några svårigheter för parterna att bestämma sin talan uppkommer icke.

I detta sammanhang må slutligen framhållas, att den lösning jag förordar synes vara att föredraga även från internationellträttslig synpunkt. Det normala är otvi- velaktigt, att exekutionstitlar meddelade i ett land icke erkänns eller verkställs i annat land, om de ej är lagakraftvunna. Det torde därför medföra bättre utsikter att få slutbevisen erkända som exekutionstitlar utomlands, om man konstruerar bestämmelserna så att slutbevisen som sådana kan vinna laga kraft.

3. Även gäldenären bör kunna känna sig trygg mot att —— sedan han fått en exe- kutionstitel mot sig — ännu en gång bli utsatt för processuellt förfarande med avseende på samma krav. Att borgenär, som har en exekutionstitel i mål om be- talningsföreläggande, skulle vilja väcka ny talan genom stämning eller lagsökning och yrka betalning för samma fordran synes ej heller vara något särskilt prak- tiskt fall. Enligt gällande rätt torde en sådan talan regelmässigt böra avvisas eller ogillas.15 Detta anses icke vara att beteckna som en rättskraftsverkan. Vad som lig- ger till grund är kanske närmast de civilrättsliga reglernas innehåll och mening. »Dessa regler avse uppenbarligen icke, att samma prestation skall utdömas mer än en gång på grund av samma fakta.»16 Man kan rentav göra gällande, att en bor- genär, som i onödan inleder rättegång för att få ytterligare en exekutionstitel, därmed gör sig skyldig till rättegångsmissbruk (9:1 RB; jfr 18z3). Emellertid kan fall inträffa, då borgenären har ett mycket starkt intresse av att få sin fordran domfäst på nytt. Särskilt brukar man hänvisa till det fallet, att gäldenären för- pliktats att betala mot att borgenären överlämnar vissa handlingar och villkoret sedan visar sig omöjligt att uppfylla. I praxis har då ny dom givits utan Villkoret i fråga.17 Möjligen kan den omständigheten att borgenären behöver en exekutions- titel, som är verkställbar utanför landets gränser, anses vara av sådan betydelse att han bör få väcka talan efter stämning, trots att han redan har en exekutions— titel i mål om betalningsföreläggande.13 Säkert är detta dock icke. Borgenären har ju i regel möjlighet att väcka talan i verkställighetslandet.

Enligt min mening bör de frågor som kan uppkomma i förevarande hänseen- den liksom hittills behandlas efter allmänna processuella principer. Jag kan där- för icke ansluta mig till det av pluraliteten i 16 & föreslagna stadgandet.

De ändringar i förslaget till lag om betalningsföreläggande som jag sålunda vill förorda" är följande:

15 Se Ekelöf, Rättegång III s. 78 f, Olivecrona, Domen i tvistemål s. 217 f samt Rätt och dom 5. 291. 16 Olivecrona, Domen i tvistemål s. 217 f. 17 NJA 1898 s. 429, 1935 s. 465. Se Ekelöf &. a. s. 79 not 27 och Olivecrona, Domen i tvistemål s. 221 not 13. 18 En situation, då borgenären enligt gällande rätt ovedersägligen behöver en ny exe- kutionstitel, föreligger i det fall att exekutionstiteln i mål om betalningsföreläggande förkommi-t. 191 konsekvens därmed anser jag vidare, dels att det ej finns anledning att i 15 & KL utbyta orden »beslutet ej vunnit laga kraft» mot orden »ändring i beslutet sökts eller må sökas», dels att andra punkten i den föreslagna nya lydelsen av 23 5 Up bör utgå. Vad beträffar 23 5 skogsvårdslagen synes mig denna bestämmelse även med mitt för— slag kunna tills vidare kvarstå oförändrad, med den modifikation som följer av första punkten i 23 5 Up i dess nya lydelse.

8 5. (I sista stycket hänvisas till 15 å i stället för 14 €.)?"

14 &. Bevis att utmätning må äga rum skall, om borgenären begär det, delgivas gälde- nären genom utmätningsmannens försorg.

15 %.

Klagan må — _— — (= 14 5 första stycket) _ — _ till rättegång.

Har bevis meddelats att utmätning må äga rum, äger gäldenären söka återvin- ning hos domstol som i 23 % sägs. Ansökan om återvinning skall göras skriftligen inom en månad från den dag, då beviset delgavs gäldenären. Lika med delgiv- ning av bevis sOm nu sagts skall anses delgivning av sådant bevis över verkställd utmätning som avses i 84 5 utsökningslagen.

Den som _ _— —— (= 14 5 tredje stycket) — — — denna lag. 16 5.

Bevis att — — — (= 15 å) — — — äga. rum.

(Den av pluraliteten föreslagna 16 % utgår.) 22 5. (Andra stycket utgår.) 23 5. (I första stycket hänvisas till 15 å i stället för 14 €.)

20 Det må här anmärkas, att jag väl kan anse det tilltalande att omarbeta 8 och 9 55 i förslaget till lag om betalningsföreläggande så, att slutbevis föreskrives skola inne- hålla ett direkt åläggande för gäldenären att betala, men att jag icke finner en sådan omarbetning i och för sig nödvändig.

Professor Welamson:

Lagberedningens förslag till lag om betalningsföreläggande innebär bl. a. att 5. k. slutbevis i mål om betalningsföreläggande får en mera begränsad rättslig betydelse än en tredskodom. Härvidlag har jag, enligt vad som utvecklas i det följande, icke kunnat ansluta mig till beredningens förslag.l

Meningsskiljaktigheten hänför sig i första hand till frågorna om utgångspunkt för återvinningsfrist och innebörden av försittande av frist som börjat löpa. En- ligt gällande lag är —— utom i fall av betalning med förbehåll om rätt till återvin- ning, som i förevarande hänseenden icke synes erbjuda någon fristående proble— matik och i det följande lämnas åsido —— återvinningsfristen knuten till att »ut— mätning ägde rum». Jag är ense med beredningen om att denna bestämmelse icke är lycklig i så måtto att man saknar garanti för att gäldenären får kännedom om den händelse, från vilken fristen börjar löpa. För fall av (helt eller delvis) lyckad utmätning är det en klar förbättring att enligt förslaget fristen skall börja löpa först från delgivning av bevis som avses i 84 & UL. Huruvida enligt gällande rätt återvinningsfristen börjar löpa även vid misslyckat utmätningsförsök är, så— som beredningen framhåller, oklart.2 Att misslyckat utmätningsförsök de lege ferenda icke utan vidare bör bilda utgångspunkt för återvinningsfrist följer redan av det anförda i och med att gäldenären icke alltid får kännedom om sådant för- sök. Det synes däremot icke tillfredsställande att borgenären ej alltid skall ha möjlighet att få fristen att börja löpa. Fristen bör därför enligt min mening kunna sättas i gång även genom att borgenären i fall, där han finner detta med sitt in- tresse förenligt, låter ombesörja delgivning av slutbeviset. Jag förutsätter därvid att det und-er alla förhållanden skall sörjas för att gäldenären underrättas om vad han har att iakttaga för att vinna rättelse.

Då utmätningsförrättning delvis misslyckats i så måtto att endast egendom svarande mot en del av fordringen blivit utmätt (i det följande benämnt fall av partiell utmätning) skall enligt beredningens förslag återvinningsfrist börja löpa endast i vad avser den utmätta egendomen. Ehuru det vid återvinning icke är fråga om en klagan över utmätning utan om ett rättsmedel, som riktar sig mot exekutionstiteln, skall sålunda enligt förslaget försittande av fristen ha betydelse beträffande endast den mot utmätningen svarande delen av fordringen. Det skall vara gäldenären betaget att återfå det utmätta eller dess värde men stå honom fritt att föra talan om resterande belopp. Förnyad partiell utmätning får samma betydelse beträffande värdet av därvid utmätt egendom. Teoretiskt kan det så— lunda tänkas bli fråga om ett obegränsat antal återvinningsfrister avseende skilda delar av den med slutbeviset avsedda fordringen. I överensstämmelse med min uppfattning att återvinningsfrist bör kunna bringas att löpa från delgivning av slutbeviset i fall, där ingen utmätning skett —— i vilket fall fristens försittande

_ !Min ståndpunkt överensstämmer i allt väsentligt med den av hovrättsrådet Ulveson intagna. Att jag det oaktat talar om »mitt förslag» betingas endast av framställnings- tekniska skäl.

2Jfr däremot 5926 RB, där frist för besvär över strafföreläggande anknutits till ?åtgard for verkställighet» hos den misstänkte, vilket åtminstone efter orden synes klart inbegripa misslyckat utmätningsförsök. (För frågan, huruvida också orden i 35 5 L] »utmätning agde rum» skall anses — i likhet med vad som otvivelaktigt är fallet med orden »verkstalld utmätning» i 2 & KL —— inbegripa även misslyckat utmätningsförsök, anser jag förarbetena till skogsvårdslagstiftningen icke erbjuda något större mått av vagledmng.)

givetvis måste innebära preklusion beträffande fordringens hela belopp _— anser jag att även vid delgivning av bevis om partiell utmätning återvinningsfrist av- seende slutbeviset i dess helhet bör börja löpa.

Om utmätning skett beträffande exekutionstitelns hela belopp skall återvin- ningsfristens försittande också enligt beredningens förslag innebära en preklusion beträffande hela beloppet i så måtto att det är gäldenären betaget att framdeles föra talan om återfående av det utmätta eller dess värde. Såvitt jag förstår måste detta vara avsett att gälla även gäldenärens konkursbo, som sålunda icke torde äga rätt att på annan grund än 31 % KL föra talan om återfående av det utmätta eller dess värde. Däremot torde enligt beredningens förslag lagakraftvunnet slut- bevis icke vara att anse som utan vidare avgörande för borgenärens utdelnings- rätt i konkurs, då han efter återvinning enligt 31 % KL av belopp som influtit genom utmätningen nödgas bevaka sin fordran i konkursen. Jag kan för min del icke se något bärande skäl för denna skillnad gentemot andra lagakraftvunna av— göranden. För konkurrerande borgenärer innebär det ingen ökad otrygghet att de nödgas acceptera ett lagakraftvunnet slutbevis, då de icke kan med utsikt till framgång ifrågasätta riktigheten av ett lagakraftvunnet domstolsavgörande i form av tredskodom, lagsökningsutslag efter lagsökning som icke bestritts av gäldenä- ren eller vanlig dom grundad på gäldenärens medgivande.3

För fall, då återvinningstalan föres mot slutbevis, intager beredningen stånd- punkten, att domen principiellt alltid skall ha samma rättsliga betydelse som en dom i vanlig rättegång rörande hela den med slutbeviset avsedda fordringen. Denna lösnzng, som i och för sig överensstämmer med mitt förslag, möter _— frånsett en för både beredningens och mitt förslag gemensam komplikation på det internatio- nella området, till vilken jag återkommer — inga betänkligheter från en utgångs- punkt, enligt vilken återvinningsfrist beträffande slutbevis alltid skall avse slut"- beviset i dess helhet. Med beredningens utgångspunkt, att vid partiell utmätning- återrinningsfrist skall börja löpa endast i vad avser det utmätta, kan emellertid gäldenären stundom försättas i ett dilemma. Låt oss antaga, att gäldenären be-' dömer sina utsikter att värja sig mot borgenärens anspråk såsom större, om han får vänta med en återvinningstalan. Han står då efter partiell utmätning inför valet att låta återvinningsfristen gå ut och därmed — frånsett en alltid ytterligt? osäker chans att utnyttja extraordinärt rättsmedel —— slutgiltigt avhända sig det utmättas värde, eller att, genom återvinningstalan inom den löpande fristen, sätta hela fordringens belopp på spel vid en tidpunkt som han själv anser'olycklig. Regelsystemets utformning härvidlag enligt beredningens förslag synes mig-ägnad att någon gång kunna föranleda en gäldenär att avstå från en sakligt befogad klagm beträffande det utmättas värde. Den förefaller därmed stå i mindre god överensstämmelse med en synpunkt bakom det principiella förbudet mot att parts användande av rättsmedel skall kunna medföra en förändring till det sämre i" jämfirelse med det angripna avgörandet (förbudet mot reformatio in pejus). ,

Min väsentligaste invändning mot beredningens förslag är att jag, såsom redan antytts, finner det otillfredsställande att en borgenär icke skall ha möjlighet att torarstalta om en åtgärd, varigenom igångsättes en återvinningsfrist, vars försit— tande innebär att betalningsskyldighet beträffande slutbevisets hela belopp blir rattsrraftigt fastställd. Om endast utloppet av en återvinningsfrist, räknad från lyckad utmätning för hela beloppet, tillägges denna betydelse, kan invändningar mot fordringen resas efter kanske mycket lång tid, under vilken borgenärens möj- ligheter att styrka sin fordran kan ha aVSevärt försämrats. En dylik utformning

3Beredningens förslag synes också innebära, att rätten till återvinning mot ett re— dan agakraftvunnet slutbev1s återupplivas, såvitt själva utmätningen eller dess ekono- mlSkt effekt pa en eller annan grund (24 5 KL, 31 5 KL eller en framgångsrik besvärsL Lalfan äver utmätningen) omintetgöres. Icke heller en dylik ståndpunkt kan jag finna e egt . '

av lagen kan tänkas föranleda en borgenär att i stället för betalningsföreläggande använda stämningsansökan, varvid han i händelse av tredskodom får möjlighet att genom delgivning av domen få gäldenärens betalningsskyldighet i och med återvinningsfristens utlopp rättskraftigt fastställd. Detta är ingen önskvärd kon— sekvens, eftersom förfarandet genom stämningsansökan drar större kostnader, som vid framgång för borgenären rättsligen i sista hand drabbar gäldenären. Måhända in'vändes häremot, att borgenärer, vilkas fordringar icke bestrides, ej synes hysa större intresse av att få betalningsskyldigheten slutgiltigt fastställd, eftersom möjligheten att delgiva tredskodom sällan lär utnyttjas. Hur härmed förhåller sig kan jag inte bedöma. Invändningen har emellertid under alla förhållanden ingen bärkraft såsom skäl mot den av mig föreslagna ordningen. I fall, där borgenären icke utnyttjar en möjlighet att genom delgivning få en återvinningsfrist att börja löpa, gör ju möjlighetens existens gäldenären ingen skada. Den väsentliga frågan är, om en borgenär som så önskar bör ha möjlighet att annorledes än genom an- hängiggörande av vanlig rättegång få frågan om betalningsskyldighet enligt slut- bevis definitivt avgjord. Denna fråga besvarar jag för min del tveklöst jakande». Jag vill redan här förutskicka, att den verkan som enligt min uppfattning hör till- komma ett lagakraftvunnet slutbevis bör tydligt framgå av bevisets avfattning.

Beredningen har själv i betänk-andet upptagit en diskussion om alternativet att jämställa slutbevis med tredskodom. I det följande skall till granskning upp— tagas de huvudsakliga skäl beredningen därvid anfört för sitt avståndstagande från nämnda alternativ. . Ett av dessa skäl är, att beredningen finner det »tveksamt, om gäldenärens un— derlåtenhet att i ett så summariskt förfarande som betalningsföreläggande be— strida ansökan därom inom förelagd tid och senare underlåtenhet att ansöka om återvinning efter delgivning av beslut om betalningsskyldighet bör tillhopa till- läggas den verkan att fordringen blivit i sin helhet rättskraftigt fastställd». Härtill må nu först framhållas, att med avseende på gar-antierna för fordringens existens skillnaden mellan en tredskodom i anledning av gäldenärens utevaro och ett slut— bevis i anledning av gäldenärens underlåtenhet att bestrida fordringen redan en- ligt gällande rätt är högst subtil. Oaktat rätten vid meddelande av tredskodom tillagts en viss materiell kontroll, lärer det i praktiken i det allra närmaste ute- slutande bli gäldenärens passivitet som blir den avgörande faktorn. Med den något utvidgade kontroll som enligt förslaget skall ske i fråga om upptagande av ansökan om betalningsföreläggande synes skillnaden mellan tredskodom och slut- bevis härvidlag icke blott realiter utan även på det formella planet bli nästan ingen.4

Det förtjänar vidare understrykas, att beredningen ju i själva verket accepterat vittgående rättsföljder i orubblighetshänseende av gäldenärens passivitet. Därest slutbevis lett till utmätning, är ju enligt beredningens förslag den rättsliga bety- delsen av åt—ervinningsfristens försittande att gäldenären definitivt är betagen den rättsliga möjligheten att återfå egendomen eller dess värde. Den procedur, som föregår slutbeviset, blir emellertid icke mindre summarisk och garantierna för anspråkets riktighet blir icke större därför att vid utmätningsförsök seder- mera tillgång till fordringens gäldande påträffas. Tanken måste därför vara, att enbart delgivning av ett beslut, varigenom — såsom vid beredningens diskussion i detta sammanhang förutsättes och såsom är fallet enligt mitt förslag —— betal- ningsskyldighet uttryckligen fastställes, icke kan betraktas såsom en tillräckligt allvarlig tankeställare för gäldenären, som rimligen bör föranleda honom att reagera om han har någon invändning. Beredningen uttalar ockSå, att det synes

4Till_'föl_jd härav__ kan man enligt min åsikt också ifrågasätta det berättigade i att från betalningsforelaggande undantaga skadeståndsfordringar som icke manifesterats i en skriftlig förbindelse, då det icke möter något hinder att meddela tredskodom be— träffande sådana fordringar.

mera realistiskt att förutsätta, att gäldenären skall reagera mot att hans egendom tillgripits.5 Denna synpunkt synes dock bl. a. i samma mån göra sig gällande be- träffande tredskodom på betalningsskyldighet, där emellertid lagstiftaren ansett återvinningsfrist beträffande domen i dess helhet böra löpa från delgivning av domen.6 För egen del finner jag det i båda fallen vara ett högst rimligt krav, att en gäldenär som har någon invändning mot ett av offentlig myndighet meddelat beslut om betalningsskyldighet skall taga initiativ till rättelse inom viss tid från delgivning av beslutet. (Jag förutsätter därvid, såsom redan antytts, att beslutets innebörd klart framgår av dess avfattning, och vidare att gäldenären vederbör- ligen underrättas om även vad han har att iakttaga för att bevaka sin rätt.) Gäl- denärens rättssäkerhetsintresse kan genom en sådan ordning enligt min mening på intet sätt anses obehörigen eftersatt. Att — såsom beredningen anför — möj- ligheten att använda betalningsföreläggande beträffande fordringar som grundar sig på skriftligt fordringsbevis skulle utgöra ett särskilt skäl till återhållsamhet härvidlag kan jag icke inse. Tvärtom är ju förhållandet här det, att borgenären, i stället kunnat använda lagsökning och, om han gjort det utan att möta någon in— vändning, betalningsskyldighet blivit rättskraftigt fastställd med utloppet av en från delgivning räknad återvinningsfrist. Här blir sålunda gäldenären icke sämre ställd om motsvarande regel tillämpas beträffande betalningsföreläggande. Jag kan icke heller se någon nämnvärd nackdel av att ett lagakraftvunnet slutbevis i konkurs tillägges samma betydelse som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande i form av tredskodom, lagsökningsutslag efter ansökan som icke bestritts av gälde- nären eller vanlig dom grundad på gäldenärens medgivande.

Lagberedningen anför vidare att man, därest slutbevis tillägges samma bety-' delse som tredskodom, kan »fråga, om det överhuvud är motiverat att använda skilda förfaranden med betalningsföreläggande och tredskodom». »Snarare kunde man överväga», fortsätter beredningen, »att de båda instituten skulle samman- föras till ett enda, som fick formen av ett förenklat förfarande i skuldfordrings- mål vid domstol med möjlighet att meddela tredskodom även efter skriftlig för- beredelse.» Såvitt jag förstå-r, avser beredningen med de återgivna uttalandena icke att göra gällande, att skillnaden mellan dess eget och mitt förslag skulle ha någon betydelse för frågan om existensberättigandet av ett enkelt förfarande i skuldfordringsmål, vid vilket borgenären för att vinna framgång icke behöver obetingat inställa sig vid en muntlig förhandling. Det är under alla förhållanden uppenbart, att tillgången till en dylik procedur är av utomordentlig betydelse icke blottför borgenären utan även för gäldenären genom att kostnaderna — som då borgenären vinner framgång rättsligen drabbar gäldenären — blir icke ovä- sentligt lägre i ett förfarande av betalningsföreläggandeprocedurens typ än i det

5Inom beredningens rådgivande nämnd lär såsom ett skäl för den av beredningen in— tagna ståndpunkten ha anförts, att en stor del av svenska folket har svårt att förstå innehållet i exempelvis ett föreläggande att bestrida ansökan om betalningsföreläggande vid påföljd att utmätning må äga rum. Även om detta må vara riktigt _ vilket i och för sig må lämnas därhän — kan emellertid enligt min mening en lagstiftning icke bygga på att det icke kan begäras vare sig att folk i allmänhet skall själva förstå inne— hållet i generella eller individuella påbud eller att en person vid behov skaffar sig hjälp härvidlag. Lagstiftaren utgår ju också generellt från att envar är skyldig att känna innehållet i gällande lag och ålägger medborgaren — ej sällan t. o. m. vid äventyr av straffansvar — en mångfald uppgifter vilkas rätta fullgörande ingalunda är enklare än att förstå innehållet i ett föreläggande att bestrida ansökan om betalningsföreläggande eller i ett slutbevis i mål om betalningsföreläggande.

51 ett hänseende blir borgenären sämre ställd i fråga om tredskodom än i fråga om slutbevis enligt beredningens förslag, nämligen i så måtto att endast delgivning av do— men'och icke delgivning av bevis över företagen utmätning synes kunna bringa åter— v1nn1ngsfristen beträffande tredskodom att börja löpa. Ehuru detta torde falla utanför lagberedningens aktuella uppgifter, synes det befogat att ändra reglerna om tredskodom så, att återvmnmgsfrist kan börja löpa även från delgivning av bevis om utmätning.

nuvarande tredskoförfarandet. Just med hänsyn härtill finner jag det angeläget, att den skriftliga proceduren icke skall i jämförelse med tredskoförfarandet lida av svagheten, att borgenären icke är tillförsäkrad möjlighet att uppnå ett slutgil- tigt fastställande av gäldenärens betalningsskyldighet. Att den skriftliga procedu- ren icke i något hänseende göres för borgenären mindre attraktiv än det nuva- rande tredskoförfarandet innebär med hänsyn till rättegångskostnaderna en för- del för båda parter. Att det förvisso finnes anledning överväga att inarbeta be- talningsföreläggandeproceduren i BBs regelsystem är en sak för sig. I motsats mot vad som synes vara beredningens åsikt finner jag det för denna lagtekniska fråga skäligen ovidkommande, huruvida man är beredd att med avseende på rättsföljderna fullständigt jämställa slutbevis med tredskodom eller icke. Möjlig- heten att inarbeta betalningsföreläggandeproceduren i RB skulle däremot givetvis förutsätta, att proceduren bibehölles vid domstolarna.

Det sist sagda leder över till en annan av lagberedningen anförd synpunkt, nämligen att det med beredningens förslag att överflytta mål om betalningsföre- läggande till utmätningsman är bäst förenligt, att slutbevis icke jämställes med tredskodom. Beredningen har, sägs det, ansett det vara av en viss principiell be- tydelse att ett sådant rent exekutivt organ som utmätningsman ej tillerkännes be- fogenhet att, frånsett kostnader i förfarandet, ålägga betalningsskyldighet i saken. Onekligen ligger det någonting tilltalande i att kunna konstatera, att fastställelse till betalning sker av dömande myndigheter och exekverande av betalningsskyl- dighet sker genom exekutiv myndighets försorg. Med absolut renlärighet i fråga om boskillnaden mellan judiciella och exekutiva organ kan man dock, synes det mig, ifrågasätta också huruvida det bör ankomma på exekutiv myndighet att själv tillskapa rättstiteln för sin exekutiva verksamhet.7 För min del hyser jag emeller- tid ingen betänklighet mot att man låter en viss uppgift, som till sin natur må anses judiciell, handhavas av ett exekutivt organ, förutsatt att man vinner några praktiska fördelar därmed Och att den exekutiva myndigheten har tillräckliga kvalifikationer för uppgiften. Att utmätningsman enligt beredningens förslag är väl kvalificerad att utföra den prövning som ifrågakommer vid betalningsföre— läggande anser jag otvivelaktigt. Jag ser icke heller eljest något avgörande skäl mot förslaget att överflytta betalningsföreläggande till utmätningsman, förutsatt att denna överflyttning — i överensstämmelse med min ovan anförda uppfattning t—dapses icke behöva påverka regleringen av frågan om slutbevisets rättsliga be— y e se.

Skulle däremot —— i strid mot min åsikt härvidlag _— ståndpnnkten att slutbevis bör till sina rättsföljder jämställas med tredskodom anses icke godtagbar enbart eller väsentligen därför att proceduren förutsättes förlagd till utmätningsman, an- ser jag det böra tagas under omprövning, huruvida en överflyttning verkligen bör ske. Bakgrunden härtill är den, att jag finner fördelarna med denna överflyttning vara i och för sig ganska små och på sin höjd endast obetydligt överväga en olä- genhet av annat slag, som sammanhänger med överflyttningen.

7Då beredningen uttalar att det är en naturlig uppgift för utmätningsman att kan- statera, att förutsättningar för utmätning finns, även när någon dom ej föreligger, kan jag instämma häri såvitt gäller konstaterandet att en exekutionstitel av annat slag än dom föreligger. Betalningsföreläggandeproceduren avser emellertid just att leda fram till en exekutionstitel. Med beredningens uttalande må f. ö. sammanställas följande passus hos Ekelöf, Rättegång I 5. 11, om gränsdragningen mellan judiciella och exeku— tiva myndigheter: >>De senare ha hand om själva genomförandet av sanktionen och av— göra en del därmed sammanhängande frågor. De förra pröva däremot om laga skäl foreligga för ett sådant exekutivt förfarande.» (Kurs. här.) Jfr f. ö. följande uttalande av departementschefen i NJA II 1937 s. 469 beträffande överflyttning av »den summa- riska gäldsprocessen, d. v. s. av lagsökning och handräckning för fordran»: »Denna del av. överexekutorsverksamheten är med hänsyn till sin utpräglat judiciella karaktär sär- skilt ägnad att handhavas av domstolsmyndighet.» (Kurs. här.)

Det skulle föra för långt att här närmare utveckla min uppfattning, att den minskning av dubbelarbete, som kan vinnas genom en överflyttning, icke är sär- deles betydande. I största korthet må här endast anmärkas följande. En mycket stor del av antalet meddelade slutbevis _ att döma av uppgifter som inhämtats från Stockholm sannolikt omkring hälften _— leder aldrig till utmätning. Det kan ingalunda tagas för givet att i alla fall, som slutligen går till utmätning, borge— nären skulle anse det med sitt intresse förenligt att göra ansökan om betalnings- föreläggande och utmätning samtidigt, eftersom han kan vilja avvakta effekten av ett slutbevis och f. ö. tänka sig för innan han riskerar ytterligare kostnader på ett utmätningsförsök. Då så är fallet, blir det ändock fråga om dubbla ansökningar. Sammanförande av betalningsföreläggande och utmätning hos en och samma myndighet utesluter i och för sig icke ett dubbelarbete med granskning, nämligen såvitt _— vilket åtminstone i större distrikt förefaller långt ifrån osannolikt _— be- talningsföreläggande och utmätning komme att handhavas av skilda personer, låt vara anknutna till samma kronofogdekontor. Om i betalningsföreläggandeproce— duren identifieringen av gäldenären göres så noggrann som vederbör _ det är ju icke oviktigt att delgivning av föreläggandet sker med rätt person — synes man vid utmätning kunna draga fördel av det härpå nedlagda arbetet, även om detta utförts av annan myndighet. Att utmätningsförfarandet åtminstone i sin slutliga gestaltning enligt en omarbetad utsökningslagstiftning skulle medge att man nor- malt förrättar utmätning utan annan föregående delgivning än sådan som skett före exekutionstitelns tillkomst anser jag för min del icke godtagbart. Att det blir minst två delgivningar, även om betalningsföreläggande omhänderhas av utmät- ningsman, är med denna uppfattning oundvikligt.

Den olägenhet av en överflyttning av mål om betalningsföreläggande till utmät- ningsman, som i det föregående antytts, hänför sig till frågan om möjlighet att framdeles uppnå verkställighet utomlands av slutbevis.

Härtill må först uppmärksammas, att slutbevis i dagens läge icke verkställes utomlands. Sådant bevis inbegripes icke i de konventioner om erkännande av ci- vildomar, som vårt land slutit med andra stater, nämligen övriga nordiska länder och Schweiz. En konsekvens härav är, att enligt såväl beredningens som mitt för- slag en av gäldenären förd återvinningstalan mot slutbevis kan resultera i en re- formatio in pejus i så måtto, att gäldenärens användande av rättsmedel mot en enbart inom landet giltig exekutionstitel kan föranleda, att han mot sig får ett även på vissa håll utomlands verkställbart avgörande! Redan med hänsyn till önskemålet att eliminera denna konsekvens synes det eftersträvansvärt att vår lagstiftning om betalningsföreläggande gives en utformning, som i möjligaste mån tillgodoser intresset, att slutbevis i mål om betalningsföreläggande framdeles kan vinna internationellt erkännande. Även om man bör akta sig för att överskatta den praktiska betydelsen av att slutbevis godtages såsom exekutionstitel utom- lands, synes det också framför allt mindre lyckligt att en borgenär, som vill uppnå verkställighet utom riket, skall vara nödsakad att anlita den mera kostnadskrä— vande proceduren genom stämningsansökan. Beredningens uttalande, att för fall, där borgenären i följd av felbedömning ej räknat med behov av verkställighet utomlands och valt betalningsföreläggandevägen men sedan finner sig ha anled- ning väcka talan vid domstol för att få en internationellt gångbar exekutionstitel, felbedömningen kan inverka på rättegångskostnaderna, synes också innefatta ett medgivande, att härvidlag allt icke är fullständigt väl beställt. Åtminstone om fel- bedömningen är ursäktlig, kan det ju icke bli fråga om någon annan inverkan på rättegångskostnaderna än att — där borgenären vinner framgång —— i sista hand gäldenären får vidkännas kostnader för borgenärens utverkande av två exeku- tionstitlar.

BEn fullgörelsedom i anledning av återvinningstalan torde nämligen i princip er- kännas enligt nämnda konventioner.

Om man sålunda utgår från att internationellt godtagande av slutbevis såsom exekutionstitel är eftersträvansvärt, synes beträffande möjligheterna att främja detta önskemål följande vara att beakta.

Inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt har av ett sär- skilt utskott utarbetats ett förslag till multilateral konvention angående erkän- nande och verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål, avsett att föreläggas 1964 års Haagkonferens.9 Bland de avgöranden, som enligt detta för- slag ifrågakommer till verkställighet, inhegripes lagakraftvunnet slutbevis, om det meddelats av domstol, men icke om det meddelats av exekutiv myndighet.10 Dä- rest förslaget antages av Haagkonferensen och konventionen biträdes av Sverige, skulle vi sålunda få här erkänna och verkställa vissa utländska motsvarigheter till våra slutbevis men icke få våra egna beaktade i andra konventionsstater. Ehuru detta förhållande knappast torde utgöra någon avgörande invändning mot över- flyttningen —— helst som haagförslagets öde ännu står i vida fältet _ synes det icke böra helt förbises.

Medan man i en multilateral konvention är nödsakad att göra vissa schablon- mässiga bedömningar _— till vilka den formella gränsdragningen mellan judiciella och andra myndigheter hör — synes det i och för sig väl tänkbart, att vårt land vid bilaterala konventionsförhandlingar skulle kunna vinna gehör för synpunk- ten, att rättssäkerhetsgarantierna i betalningsföreläggandeproceduren icke på- verkas av att proceduren förlagts till exekutiv myndighet. Jag är ense med be- redningen om att en överflyttning knappast skulle öka svårigheterna att inom övriga nordiska länder uppnå verkställbarhet av våra slutbevis. Jag delar däremot icke beredningens uppfattning, att man bör kunna räkna med framtida överens- kommelser, enligt vilka verkställighet över gränserna må ske även av slutbevis (och utländska motsvarigheter härtill) som icke vunnit laga kraft. I förhållandet till kontinentala stater bedömer jag möjligheten härtill såsom försvinnande liten. Icke heller inom Norden tror jag emellertid, att man åtminstone inom överskåd- lig tid kan tänkas beredd att acceptera en ordning, enligt vilken ett slutbevis eller motsvarande exekutionstitel enligt utländsk lag verkställes i annat land än det där det meddelats, såvida det icke vunnit laga kraft.11

9Förslaget, som för utskottets del slutgiltigt; antagits vid sammanträde i februari- mars 1963, har såvitt känt ännu icke utsänts till medlemsstaterna. I utskottet, som sam- mansatts av representanter från 14 länder, har jag emellertid ingått såsom svensk dele- gat. Vad här uttalas om förslaget grundar sig på dels den av utskottet antagna texten, dels ock vad vid förhandlingarna förekommit.

10 Enligt förslaget erkännas i princip »toute décision émanant d'une autorité judiciaire» och »passée en force de chose jugée dans l'Etat d'origine». Under förhandlingarna kon— staterades enighet om »l'inclusion dans la convention des décisions rendues dans la procedure d'injonction (Mahn- und Zahlverfahren) du droit allemand.» (Utskottets disp kussionsprotokoll nr 19 s. 1.) 11 Här må visserligen uppmärksammas, att enligt ordalydelsen i den nordiska domskon— ventionen utslag i lagsökningsmål ifrågakommer till verkställighet även om återvinnings— möjlighet står öppen. Härom uttalas i förarbetena följande: »Det rättsmedel, som under namn av återvinning står en part öppet gentemot dylikt utslag, har visat sig vara av ytterst ringa praktisk betydelse och därför av den svenska lagstiftaren ansetts kunna helt lämnas ur räkningen när det gäller utslagets exigibilitet inom landet. Någon anled- ning att i fråga om verkställighet i utlandet intaga annan ståndpunkt har ej funnits vara för handen.» (NJA II 1933 s. 13.) Att märka är dock, att vid tillkomsten av den nordiska domskonventionen — och f. ö. ända till år 1948 — gäldenären hade besvärsrätt mot lag— sokmngsutslag och återvinningsfristen räknades från det utslaget vann laga kraft eller trån avgörande över besvärstalan. Under sådana förhållanden är det knappast onaturligt, att man ansåg sig kunna bortse från återvinningsfristen. Oaktat enligt 51 5 UL också slut- bevis m-å verkställas såsom lagakraftvunnen dom, även om återvinningsmöjlighet står öp- pen, är dessutom naturligen även nu risken för ändring när återvinning sökes typiskt sett storre i fråga om slutbevis än i fråga om lagsökningsutslag — vilket enligt samma lagrum också beaktats i så måtto att i fråga om slutbevis redan anhängiggörandet av återvinningstalan i och för sig föranleder att slutbeviset ej längre är i verkställighets—

Enligt vad beredningen framhåller, föreligger från finsk sida en framställning om internordisk verkställbarhet av betalningsorder. Visserligen har den finska lagen om betalningsorder lika litet som Ll någon bestämmelse om delgivning av meddelat bevis, varifrån återvinningsfrist är att räkna. Detta utesluter emellertid icke möjligheten, att enligt finsk lag betalningsorder må kunna vinna laga kraft även i den mån den ännu icke verkställts. Innebörden av finsk lag härutinnan undandrager sig f. n. mitt bedömande. Detsamma gäller den finska framställ- ningen om internordisk verkställbarhet av betalningsorder. Om denna skulle avse icke lagakraftvunnen betalningsorder — vilket är en logisk nödvändighet om den finska lagen antages överensstämma med beredningens förslag, eftersom slutbe- vis enligt detta icke kan vinna laga kraft annat än i den mån det redan verkställts — är det emellertid långt ifrån givet att den kommer att accepteras. För egen del är jag betänksam inför en ordning, enligt vilken ett icke lagakraftvunnet slutbevis eller motsvarande utländska exekutionstitel skulle kunna verkställas i annat land än där det meddelats, med konsekvens bl. a. att återvinningstalan måste upptagas endera i annat land än det där beviset meddelats eller i annat land än det, där verkställighet redan må ha ägt rum. Jag är icke heller benägen att förorda verk- ställbarhet här av sådana danska och norska exekutionstitlar, vilka beredningen själv ansett av rättssäkerhetsskäl icke böra erhålla motsvarighet i vår interna lag- stiftning. Däremot kan jag icke se, att ett härmed överensstämmande ställningsta- gande av den svenske lagstiftaren skulle behöva förhindra Danmark och Norge att acceptera verkställbarhet av ett i Sverige meddelat lagakraftvunnet slutbevis.

Mot bakgrunden av det anförda synes det mig högst sannolikt, att särskilt från- varon enligt beredningens förslag av möjlighet för borgenären att få ett slutbevis att vinna laga kraft, i den mån det icke verkställts, kommer att framdeles föran- leda komplikationer på det internationella planet. Beredningen framhåller själv såsom tänkbart, att vissa jämkningar i den svenska lagstiftningen kan påkallas av en konvention men anser saken i så fall få övervägas, när den blir aktuell. För egen del bedömer jag däremot situationen så, att frågan om internationellt erkän- nande av slutbevis och motsvarande exekutionstitlar måste komma att ställas på sin spets inom en så kort tidrymd, att det är angeläget att nu undvika en reg- lering, som därvidlag ställer oss i ett dåligt utgångsläge. Önskemålet att undvika en reglering som är ägnad att skapa svårigheter i den internationella samfärdseln synes mig desto mera heaktansvärt som dess tillgodoseende helt sammanfaller ;ned vad som enligt det anförda får anses på det interna planet fullständigt be- 'ogat.

I argumenteringen för sin ståndpunkt har beredningen erinrat om att när t. ex. enligt llOI'Sk rätt omedelbar exekution får äga rum på grund av skuldebrev, denna möjlighet ej är prejudicerande för frågan om fordringens bestånd. Helst som be- redningen själv med all rätt framhållit, att enbart ett skuldebrev, även om det är försett med klausul om medgivande av omedelbar exekution, icke är ur rättssä- kerhetssynpunkt tillräckligt tillfredsställande för att accepteras såsom exeku- tionsgrundval hos oss, synes emellertid denna jämförelse sakna intresse i samman- hanget. Intresse har däremot en jämförelse med regler, som utgör direkta motsva- righeter till vårt betalningsföreläggandeinstitut. Att frågan, i vad mån betalnings- order enligt finsk lag kan vinna laga kraft även i den mån den ej verkställts, f. n. undandrar sig mitt bedömande, har tidigare anmärkts. I andra länder med mot- svarande lagstiftning, som jag haft tillfälle att undersöka inom den korta tid som stått mig till buds för ändamålet, är emellertid borgenären tillförsäkrad möjlighet att på denna väg oberoende av exekution uppnå en rättskraftig fastställelse av gäl-

hänseende _jämställt med lagakraftvunnen dom. — Beträffande tredskodom synes situa- tionen 1 VISS män likartad med den beträffande lagsökningsutslag. (Se NJA II 1933 s. 11 ff.) Angående den svensk-schweiziska domskonventionen se NJA II 1937 s. 11.

denärens betalningsskyldighet. Såvitt jag kunnat utröna är detta sålunda förhål- landet beträffande Mahnverfahren enligt tysk och österrikisk rätt och beträffande injonction de payer enligt fransk rätt.12

Med avseende på de önskemål om ändringar i den av beredningen föreslagna lagtexten, som föranledes av min ovan redovisade inställning, kan jag i allt vä- sentligt ansluta mig till det av ledamoten Ulveson avgivna särskilda yttrandet. Så- som förut antytts, anser jag det emellertid härjämte önskvärt, att betalningsföre— läggandeproceduren i fall, där fordringen icke bestritts, skall utmynna i ett be- slut, av vars avfattning framgår att gäldenären ålägges betalningsskyldighet för fordringen.13

12 Se beträffande tysk rätt t. ex. Stein-Jonas, Zivilprozessordnung, Bok 7 under I (före & 688 ZPO) och Rosenberg, Lehrbuch des deutschen Zivilprozessrechts, 9. Aufl. 1961 s. 795 samt beträffande österrikisk rätt t. ex. Pollak, Zivilprozessrecht II, 1931, s. 761. Angående fransk rätt se Loi du 4 juillet 1957 relative au recouvrement de certaines créances, särskilt art. 17. 13 Man skulle, förefaller det, kunna med fördel hit anknyta termen betalningsföreläg- gande. Därmed skulle man f. ö. vinna en rent terminologisk förbättring. Märkligt nog har i gällande lag (liksom i beredningens förslag) själva termen betalningsföreläggande icke givits en otvetydig anknytning till något bestämt faktum. Termen förekommer nu — frånsett förbindelserna ansökan om och mål om betalningsföreläggande _ endast i la- gens rubrik och underrubrik samt i 18 5, där det uttalas, att borgenären äger utverka betalningsföreläggande enligt vad nedan sägs. I nämnda föreskrift får väl ordet antagas närmast åsyfta föreläggande enligt 22 5. Att beteckna det i 22 & avsedda föreläggandet för gäldenären att, om han vill bestrida ansökningen, göra detta inom viss tid vid på— följd att utmätning må ske, såsom ett betalningsföreläggande synes mig emellertid icke adekvat. Medan man på det hela taget synes kunna undvara en särskild term för an- sökningens kommunicerande med gäldenären, synes man dessutom ha behov av en enklare benämning på den exekutionstitel, i vilken betalningsföreläggandeproceduren vid uteblivet bestridande utmynnar, än »av domstol enligt lagsökningslagen meddelat bevis att utmätning för fordringen må äga rum» resp. enligt beredningens förslag »av utmätningsman enligt lagen om betalningsföreläggande meddelat bevis att utmätning för fordringen mä äga rum» (jfr 15 5 KL). I det juridiska vardagsspråket har visser- ligen präglats termen slutbevis, men denna term låter sig oftast icke användas utan till- lägget »i mål om betalningsföreläggande». För min del uppfattar jag termen betalnings— föreläggande såsom språkligt närmast synonym till »åläggande av betalningsskyldighet» eller »förpliktande till betalning» och anser den därför väl ägnad att beteckna exeku- tionstiteln enligt mitt förslag. _ Formuleringen av exekutionstiteln torde i sin tur återverka på andra föreskrifter, enkannerligen om ansökningens delgivning med gälde- nären. Jag har emellertid icke ansett det erforderligt att här utforma förslag till så- dana rent tekniska ändringar.

Bilaga 1

År 1961? slutligt handlagda mål ang. betalningsföreläggande

Domstolar Stockholms

Stockholms län Norra Roslags Mellersta Roslags Stockholms läns v. Södra Roslags Solna Sollentuna 0. F. Södertörns Svartlösa Södertälje

Uppsala län Uppsala läns 5. Uppsala läns n. Uppsala Enköpings

Södermanlands län Nyköpings Oppunda 0. V. Livgedingets Nyköpings Eskilstuna

Östergötlands län Kinda o. Ydre Folkungabygdens Aska, Dals 0. B. Bråbygdens 0. F. Hammarkinds m. fl. Linköpings Linköpings Norrköpings Motala

Jönköpings län Tveta, Vista o. Mo Norra 0. Södra Vedbo Njudungs Östbo o. Västbo Jönköpings

IT

12 487

332 396 632 1 296 691 1 063 1 136 797 446

405 610 930 286

779 911 705 228 791

240 612 539

299 473 940 1 617 399

1 036 627 662 1 091 1 047

Domstolar

Kronobergs län Östra Värends Mellersta Värends Västra Värends Sunnerbo Växjö

Kalmar län Tjusts Sevede o. Tunaläns Aspelands o. Handb. N. Möre o. Stranda Södra Möre

Ölands Kalmar Oskarshamns

Gotlands län Gotlands Visby

Blekinge län Östra o. Medelsta Bräkne 0. K. Listers 0. S. Karlskrona

Kristianstads län Ingelstads 0. J. Gärds o. Albo Villands

Östra Göinge Västra Göinge Norra Åsbo Södra Åsbo 0. B. Kristianstads

Malmöhus län Oxie o. Skytts Torna 0. Bara Vemmenhögs m. fl. Färs Frosta o. Eslövs

669 234 491 608 314

794 510 396 458 436 276 509 344

565 308

702 389 411 554

439 392 326 386 748 403 583 452

333 521 587 247 544

Rönnebergs m. fl. Luggude Malmö Lunds Landskrona Hälsingborgs Trelleborgs

Hallands län Hallands södra Hallands mell. Hallands norra Halmstads Varbergs

Göteborgs o. Bohus län Askims 0. M. Hisings m. fl. Orusts m. fl. Norrvikens Sunnervikens Göteborgs Uddevalla

Älvsborgs län Marks

Kinds o. Redvägs Borås Vättle, Ale 0. K. Flundre, Väne 0. B. Nordals, Sundals 0. V. Tössbo o. Vedbo Vänersborgs Alingsås Borås

Skaraborgs län Vadsbo Skövde

Vartofta o. Frökinds Skarabygdens

Åse, Viste m. fl. Kinnefjärdings m. fl.

Värmlands län Östersysslets Mellansysslets Södersysslets Nordmarks Jösse

Fryksdals Älvdals o. Nyeds

393 618 3 189 347 366 1 172 251

569 463 338 591 233

473 481 402 185 459 5 096 604

290 606 651 595 794 412 470 259 284 1 206

1 164 943 659 456 336 367

588 877 326 136 540 461 512

Karlstads Kristinehamns

Örebro län Östernärkes Västernärkes Karlskoga Lindes 0. Nora Örebro

Västmanlands län Västmanlands mell. Västmanlands västra Västmanlands östra Västerås

Kopparbergs län Falu Hedemora Västerbergslags Nås o. Malungs Nedansiljans Ovansiljans Falu

Gävleborgs län Gästriklands östra Gästriklands västra Bollnäs Sydöstra Hälsingl. Norra Hälsingl. Västra Hälsingl. Gävle Söderhamns

Västernorrlands län Medelpads Västra Medelpads östra Ångermanlands södra Ångermanlands mell. Ångermanlands västra Ångermanlands norra Härnösands Sundsvalls

Jämtlands län Jämtlands östra Jämtlands norra Jämtlands västra Härjedalens Östersunds

843 352

358 955 634 914 1 242

649 1 087 537 1 136

968 808 532 335 387 740 343

676 496 825 443 883 776 1 112 300

852 1 016 587 639 592 1 303 366 638

752 710 635 589 560

Domstolar

Västerbottens län Umeå Västerbottens södra Västerbottens västra Västerbottens mell. Västerbottens norra Umeå Skellefteå

753 617 1 669 269 892 566 432

Domstolar

Norrbottens län Piteå Luleå Kalix Torneå Gällivare Luleå

dza 1 196 » 1 313 » 958 » 680 » 1 535 rr 828

Bilaga .?

Beräknat antal befattningshavare som är under hela året sysselsatta såsom beslutande eller föredragande i utsökningsmål hos nedan

angivna överexekutorer

Hos överståthållarämbetet 4* » länsstyrelsen i Stockholms län 2,5 » » » Uppsala län 0,5 » » » Södermanlands län 0,3 » » » Östergötlands län 0,3 » » » Jönköpings län 0,7 » » » Kronobergs län 0,2 » » » Kalmar län 1,3 » » » Gotlands län 0,3 » » » Blekinge län 0,2 » » » Kristianstads län 0,9 » » » Malmöhus län 0,8 » » » Hallands län 0,3 » » » Göteborgs och Bohus län 1 » » » Älvsborgs län 0,9 » » » Skaraborgs län 0,7 » » » Värmlands län 0,4 » » » Örebro län 0,4 » » » Västmanlands län 0,3 » » » Kopparbergs län 0,6 » » » Gävleborgs län 0,5 » » » Västernorrlands län 1,2 » » » Jämtlands län 0,4 » » » Västerbottens län 1,1 » » » Norrbottens län 1 » överexekutori Göteborg 1,5 » » » Malmö 0,8 » » » Norrköping 0,2

* Häri ej inräknad underståthällarens eller hans ställföreträdares insats såsom beslutande.

Anm. Uppställningen bygger på sammanställning av svaren på en av lagbered— ningen Våren 1961 utsänd rundfråga. Svaren var grundade på en ungefärlig upp— skattning av den arbetsinsats som krävdes för överexekutorsgöromålen.

Förkortningar

Domstolar och andra myndigheter

N bc ll ll Il Il Il

arbetsdomstolen högsta domstolen Konungens befallningshavande utmätningsman överexekutor

Lagar, andra författningar och lagförslag

FB

: || || || || || || || |

U tsökningsrätt I =

föräldrabalken

giftermålsbalkenkonkurslagen lagsökningslagen rättegångsbalken strafflagen utsökningslagen

förordningen om nya utsökningslagens införande och vad i av- seende därå iakttagas skall Utsökningsrätt I, partiella reformer, förslag av lagberedningen (SOU 1961: 53)

Litteratur: tidskrifter 0. 1.

H

FJFT JO LIU NJA NJA II prop. Rskr RÅ SFS SOU SvJT TSA

|| || || [I II II II II II ll ll

Litteratur i övrigt

H assler Olivecrona Rodhe Trygger II

Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland justitieombudsmannens ämbetsberättelse första lagutskottets utlåtande Nytt juridiskt arkiv. Avd. I Nytt juridiskt arkiv. Avd. II

proposition

riksdagens skrivelse Regeringsrättens årsbok Svensk författningssamling statens offentliga utredningar Svensk juristtidning (rf = rättsfallssamlingen) Tidskrift för Sveriges advokatsamfund

Hassler, Utsökningsrätt. 2 uppl. Lund 1960. Olivecrona, Utsökning. 3 uppl. Lund 1962. Rodhe, Obligationsrätt. Lund 1956. Trygger, Kommentar till utsökningslagen. 2 uppl. (till 90 5). Uppsala 1916.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963

1. Öresundsforblndelsen. 1. del. 2. gult"? och flottning! gränsvattnen mellan Finland och v ge.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den imot-ologiska förteckningen)

Justitiedepartemenm Utlännings tillträde till offentlig tiånst. [7] Förtattningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del. 1. lagförslag. [16] De12. Motiv. [171Dei 4. Bilagor. [191 Bärgarlönens fördelning, sjotorkianng m. m. [20] Förslag 331] lag om vissa gemensamheteanläggniupr m. m. Tralikmil. [127] Utsökningsrätt. II. [28]

Utrikeedeplrtemenw Utrikesförva] tningens organisation och personalbehov. 3 Administrativ organisation inom utrikestörvaltningen. 4

Fönvuedepartementet Försvarskostnadema budgetåren 1963/67. [5]

Finamdepartementet Preliminar nationalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsuttallet. [14

Eckleeiutikdepnrtementet En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Uni— versitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [13] 1960 års gymnasieutredning. 1. Vågen genom gymnasiet. 215] 2. Kraven på gymnasiet. [22 958 års utredning kyrka—stat I. Reilgionens betydelse som mnbällsiaktor. [26]

Handeledepartementet Översättning av fördrag angående upprättandet av Euro- peiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande doku-

ment. [12] Papper och annan skrivmateriel. [25]

Innk' departementet Kommunalförbundens länsrätt. [2] Indelnings— och samarbetstrågor i Göteborgs- och Malmö- områdena. [6 Up lstills d 111. m. för utländska studerande. [ut 184 us och öppen vård. [21] entalsjukhusens personalorganisation. Del-I. Intervju- oeh frekvensundersökningar m. m. [24]

KUNGL. BOKTRYGKERIET P. A. NOBBTEDT & SÖNBI 1963