Prop. 1963:52

('med förslag till lag om ändring i utsökningslagen, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

1

Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i utsökningslagen, m. m.; given Stockholms slott den 8 februari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen; 2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva;

3) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken; 4) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp;

5) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta; samt

6) förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av ett delbetänkande från lagberedningen föreslås i proposi­ tionen ett flertal partiella reformer inom utsökningsrätten, i avbidan på den mera genomgripande omarbetning av utsökningslagstiftningen som ingår i beredningens uppdrag.

Huvudparten av förslagen rör utmätningsinstitutet. Sålunda föreslås, att utmätning i likhet med vad som gäller i fråga om införsel skall kunna ske på grundval av skriftligt avtal om underhållsbidrag. Utmätningsmannen i gäldenärens hemvist föreslås få generell kompetens att verkställa utmätning i gäldenärens egendom, oavsett om denna finnes inom utmätningsmannens distrikt eller icke, med rätt för borgenären att om han det hellre vill vända sig till utmätningsmannen i den ort, där egendomen finnes. I propositionen förordas vidare mera tidsenliga former för gäldenärens underrättande om förestående utmätning och verkställd utmätning. Propositionen innehåller

l B ihan fi till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Kr 52

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

även förslag om befogenhet för utmätningsman att vidtaga interimistiska

åtgärder för att säkerställa eventuell utmätning. Därjämte föreslås utmät­

ningsman få befogenhet att inom viss kortare tid själv rätta utmätning som

blivit felaktig. Vidare förordas en viss uppmjukning av de tidsfrister, som

nu gäller för vidtagande av olika utmätningsåtgärder.

Vad angår vräkningsinstitutet innehåller propositionen förslag om vid­

gade möjligheter att medge anstånd med vräkning.

I införsellagen förordas ändrade regler om preskription av rätten till in­

försel för äldre underhållsbidrag. Vidare föreslås rätt att även efter under­

hållsskyldighetens upphörande få införsel för oguldna underhållsbidrag. Pro­

positionen upptager även förslag om rätt till införsel i sjukpenning och an­

nan dylik dagersättning för uttagande av underhållsbidrag.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

3

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas,

att 2,

52, 53, 55, 56, 59, 60, 69, 77, 79, 84, 86, 88 b,

88 c, 183, 185, 193, 201, 202, 203, 210, 216 och 218 §§ utsökningslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt angives i det följande,

att

162, 163, 165 och

207 §§ samma lag skola upphöra att gälla

samt att

i nämnda lag skola införas

sex nya paragrafer, betecknade 12, 54 a, 56 a, 60 a, 208 a och 218 a §§, av föl­ jande lydelse.

(Föreslagen lydelse)2

2

§•

— varderas befattning.

— förrätta utmätning.

Om befogenhet för utmätningsman att i mål, som upptagits av honom, påkalla eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet förordnar Konungen.

12

§.

Närmare föreskrifter angående för­ farandet i utsökningsmål meddelas av Konungen.

När underrättelse eller annan handling skall tillställas någon ge­ nom överexekutors eller utmätnings­ mans försorg och särskild ordning därför ej är föreskriven i lag, må det, om Konungen så bestämmer, ske ge­ nom delgivning på sätt i rättegångs­ balken är stadgat.

52 §.

Har i tvistemål någon fällts till bo- Har i tvistemål någon fällts till bö­ ter eller vite, må ej beslutet verkstäl- ter eller vite, må ej beslutet verkstäl­ las förrän det vunnit laga kraft; i las förrän det vunnit laga kraft; i frå- fråga om hovrätts icke lagakraftvun- ga om hovrätts icke lagakraftvunna na beslut skall dock vad i 39 och 40 beslut skall dock vad i 39 och 40 §§

1 Senaste lydelse av 53 § se SFS 1901 nr 38, s. 39, av 59 § se 1920: 418, av 210 § se 1921: 301, av 183 och 185 §§ se 1924:131, av 79 § se 1924: 388, av 2 § se 1932: 264, av 86 § se 1937: 452, av 52, 55, 69, 201—203, 216 och 218 §§ se 1946: 814 samt av 60 och 193 §§ se 1951:111. 88 b § införd genom SFS 1937:129; 88 c § införd genom 1945:284. ! Mindre språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.

(Nuvarande lydelse)

Utmätningsman är -—--------------Utmätningsman har------------—

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

§§ är stadgat om hovrätts dom i till­ lämpliga delar lända till efterrättelse. Vad nu sagts gälle ock beträffande ut­ slag i utsökningsmål, varigenom nå­ gon fällts till böter eller vite

eller ut­

mätningsman dömts att utgiva skade­ stånd.

Beslut om-----------------------------------Huru beslut------- ------------------------

(Nuvarande lydelse)

är stadgat om hovrätts dom i tillämp­ liga delar lända till efterrättelse. Vad nu sagts gäller även beträffande ut­ slag i utsökningsmål, varigenom nå­ gon fällts till böter eller vite.

(Föreslagen lydelse)

av besvär,

och 7 kap.

53 §.

Annat i ^utsökningsmål meddelat Annat

av överexekutor

meddelat

beslut än i 51 och

§§ sägs gånge i beslut i utsökningsmål än i 51 och 52

verkställighet, ändå att beslutet över- §§ sägs skall, även om det överklagas, klaSas- gå i verkställighet,

såvitt ej annor­

lunda förordnats eller är särskilt stadgat.

54

a §.

På grund av skriftligt avtal, som bevittnats av två personer, må utmät­ ning äga rum för bidrag, som någon enligt avtalet skolat utgiva till fullgö­ rande av underhållsskyldighet jämlikt giftermåls- eller föräldrabalken eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd såsom ersättning för barns vård jäm­ likt barnavårdslagen. Beträffande un­ derhållsbidrag till make skall dock vad nu sagts ej äga tillämpning, med mindre makarna under den lid bidra­ get avser levde och alltjämt leva åt­ skilda på grund av söndring eller ef­ ter hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom. för­ fallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes, må utmät­ ning på grund av avtalet ej ske, om gäldenären påstår att bidraget guldits och invändningen ej kan med hänsyn till omständigheterna i övrigt lämnas utan avseende. Vid tillämpning av vad nu sagts skall bidrag, varom sägs i

7

kap. 10 § föräldrabalken , icke anses förfallet till betalning innan det bli­ vit genom avtalet till beloppet be­ stämt.

Är talan om avtalet anhängig vid domstol, äger denna förordna, att ut­ mätning på grund av avtalet tills vi­ dare ej må äga rum.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Den som vill erhålla utmätning skall ingiva avtalet i huvudskrift till utmätningsmannen.

55 §.

För fordran------- —

Vill någon erhålla utmätning

enligt

§■

vad nu sagts,

skall skriftlig ansökan

Vill någon erhålla utmätning

en-

jämte protokollet vid auktionen eller

ligt 55 §,

skall skriftlig ansökan jäm- utdrag därav avlämnas till utmät­

te protokollet vid auktionen eller ut- ningsmannen. drag därav till utmätningsmannen avlämnas. 56 §.

Utmätning sökes, där gäldenär en har sitt hemvist. Som hemvist anses den ort där gäldenären är bosatt samt, i fråga om dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, i fråga om bolag eller annan som avses i 10 kap. 1 § tredje stycket rättegångs­ balken, den ort som enligt nämnda lagrum gäller som hemvist.

Utmätning av egendom, som finnes på annan ort än gäldenärens hemvist, må också sökas, där egendomen är. Utmätning av fordran i penningar må jämväl sökas, där den förpliktade är, även om fordringen skall anses fin­ nas på annan ort.

Ändå att utmätningsman, hos vil­ ken utmätning är sökt, ej är behörig enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs, må han i brådskande fall, med överläm­ nande av målet till behörig utmät­ ningsman, föranstalta om åtgärd som stadgas i 60 a §.

Om befogenhet för utmätningsman att, när fråga är om utmätning av fast egendom på annan ort, eller i andra särskilda fall överlämna mål om utmätning till annan behörig ut­ mätningsman förordnar Konungen.

56 a §.

Om utmätningsmannen i gäldenä­ rens hemvist tager fast egendom på annan ort i mät, skall målet därefter överlämnas till utmätningsmannen i den orten för att i fortsättningen, i vad på utmätningsman ankommer, handläggas av denne.

Tages viss lös egendom i mät av

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

59

Nu är gäldenär ej tillstädes, då ut­

mätningsman sig infinner för att

verkställa utmätning för fordran, som

i 54 § avses; har underrättelse därom,

att utmätning för fordringen är sökt,

blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, el­

ler är anledning att gäldenären håller

sig undan eller rest bort, förty att han

väntar utmätning; då gånge förrätt­

ningen för sig utan hinder av gälde-

närens frånvaro; dock skall i ty fall

hans make eller husfolk eller annan,

som har egendomen i vård eller be­

sittning, tillsägas att vid förrättning­

en närvara. Finnas ej de, varde när­

boende granne, som anträffas, till­

sagd.

Kan ej utmätningen genast företa­

gas, då utmätningsmannen för sådant

ändamål sig inställt, och är fara att

godset under tiden stickes ur vägen;

låte utmätningsmannen, där borge­

nären nödig kostnad förskjuter, vård

hållas över godset, till dess utmätning

kan ske.

60

Underrättelse, varom i 59 § sägs,

skall, för att anses giltig, meddelas

gäldenären genom utmätningsman.

Har underrättelsen, av utmätnings­

mannen skriftligen utfärdad, bevisli­

gen kommit gäldenären annorledes

tillhanda eller ock, om han, i sitt hem­

vist sökt, ej kunnat där anträffas, bli­

vit sist dagen före utmätningen med­

delad hans make eller husfolk eller,

om de ej anträffas, i slutet kuvert av­

lämnad i hans hemvist eller fäst å

hans husdörr; vare det ock gillt.

mer än en utmätningsman, skola må­

len i fortsättningen handläggas ge­

mensamt av den som de i samråd be­

sluta eller utmätningsmannen i gäl-

denärens hemvist bestämmer.

Innan utmätningsman enligt 1 eller

2 mom. skiljer sig från målet, skall

han vidtaga i 72 och 85 §§ föreskriv­

na åtgärder. Anmälan enligt 85 § 1

mom. sker till överexekutor där egen­

domen är.

§.

Innan utmätning verkställes, skall

underrättelse om målet sändas till

gäldenären med posten eller lämnas

på annat lämpligt sätt. Underrättel­

sen bär lämnas så tidigt, att gäldenä­

ren kan beräknas få nödigt rådrum

att bevaka sin rätt.

År fara att egendom undanstickes

eller för störes eller är saken eljest

brådskande, erfordras ej, att gälde­

nären underrättas. Underrättelse er­

fordras ej heller, om gäldenären sak­

nar känt hemvist och det ej är veter-

ligt, var han uppehåller sig eller om­

bud för honom finnes.

(Föreslagen lydelse)

§•

När utmätning skall äga rum för

fordran som avses i 54 eller 54 a §, ut­

gör gäldenärens frånvaro ej hinder

för förrättningen, med mindre det

finnes erforderligt att gäldenären får

tillfälle att yttra sig.

År gäldenären ej tillstädes vid för­

rättningen men anträffas hans make.

någon av hans husfolk eller annan,

som har egendomen i sin vård eller

besittning, skall denne tillsägas att

närvara.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Skall utmätning ske å gäldenåren tillhörig egendom, som finnes å annan ort, än där han har sitt hemvist, och ej blivit av gäldenären till utmätning uppgiven, bär underrättelse, varom nu är sagt, jämte uppgift å förrättningsstället meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmät­ ningen bevaka; njute dock ej för så­ dant ändamål längre rådrum ån åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känt ombud i or­ ten, dår utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej av nöden.

60 a §.

Kan utmätning av lös egendom ej genast verkställas, må utmätnings­ mannen, om det finnes erforderligt, säkerställa utmätningen genom att taga vård om egendomen eller med­ dela sådant förbud, som stadgas i 7i § eller 75 § 2 mom. för där avsedda fall. Gäldenären må därefter ej till men för borgenären förfoga över egendomen. Utmätningsmannen skall, om gäldenären ej är närvarande, skyndsamt underrätta honom om åtgärden.

Åtgärden må ej upprätthållas läng­ re än som oundgängligen erfordras. Har utmätning ej följt inom två vec­ kor, skall åtgärden hävas.

Kostnaden för åtgärden skall för­ skjutas av borgenären, om utmät­ ningsmannen begär det.

69 §.

Påstår annan sig vara ägare till lös Påstår annan sig vara ägare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes, egendom, som finnes i gäldenär bo, men kan ej genast visa sin rätt, vare men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendo- hans anspråk ej hinder för egendo­ mens utmätande; bjuder han vid ut- mens utmätande; bjuder han vid ut­ mätningen sannolika skäl för ansprå- mätningen sannolika skal for sitt pa­ ket, hänvise utmätningsmannen ho- stående, skall utmätningsmannen nom att

sin talan efter stämning ut-

hänvisa honom att

inom en månad

föra, och må det utmätta godset ej väcka talan mot borgenären och galsäljas förrän tvisten om äganderät- denären vid den domstol, till vilken ten blivit av domstol prövad; väckc utmätningsmannens tjänstgonngsomdock han, som godset från utmätning råde hör, vid äventyr att han forlo-

Kanyl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

freda vill, inom en månad talan mot borgenären och gäldenären vid dom­ stol i orten, där godset finnes, eller have sin talan mot borgenären förlo­ rat.

Kommer någon efter utmätning­ en med anspråk, som nu är sagt,

va­

re det ej

hinder

för försäljningen, där

ej

överexekutor annorlunda förord­ nar.

Varder den, som anspråket

väckt, av överexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge honom att inom en månad däref­ ter väcka talan vid äventyr, som för­ ut är nämnt.

Vill borgenär själv väc­

ka talan, stånde det honom fritt.

(Nuvarande lydelse)

Vad sålunda —

rar sin talan mot borgenären; och må egendomen ej säljas förrän tvis­ ten blivit prövad eller tiden för ta­ lans väckande utgått.

Kommer någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagt,

och

sker ej rättelse enligt 77 §, skall an­ språket icke utgöra

hinder för

för­

säljning, med mindre

överexekutor

förordnar annorlunda.

Hänvisar över­

exekutor den, som framställt ansprå­ ket, att väcka talan vid domstol en­ ligt vad i 1 mom. stadgas, skall vad där sägs om verkan av sådant beslut

(Föreslagen lydelse)

äga motsvarande tillämpning,

Vill borgenär själv väcka talan, står det honom fritt,

freda egendom.

77 S. Då utmätning av lös egendom så verkställd är, som i 73 § samt 74, 75 eller 76 § sägs, njute borgenär för­ månsrätt i det utmätta, efter ty i 17 kap. 8 § handelsbalken stadgas.

Då utmätning av lös egendom är verkställd så som i 73 § samt 74, 75 eller 76 § sägs, njuter borgenären förmånsrätt i det utmätta efter vad som stadgas i 17 kap. 8 § handels­ balken,

såvitt ej utmätningen enligt

vad nedan sägs eller eljest går åter eller undanröjes.

Finner utmätningsmannen på grund av anspråk som i 69 § sägs el­ ler eljest, att egendomen eller del där­ av ej bort utmätas, äger han föran­ stalta om rättelse, sedan borgenären, där så kan ske, beretts tillfälle att yttra sig; dock må sådan rättelse ej vidtagas senare än två veckor från det förrättningen ägde rum.

Om åtgärd enligt 2 mom. skall ut­ mätningsmannen genast underrätta dem, vilkas rätt är i fråga, så ock överexekutor, därest klagan förts över utmätningen.

79 §.

Utmätes fast------------------------ och värderade. Finnes å -—-------------------- annan station. Vad nu------- -----------------hos överexekutor. Är egendomen intecknad gemen- Är egendomen intecknad gemen­ samt med annan egendom och finnes samt med annan egendom och fin- för någon av egendomarna icke

upp-

nes för någon av egendomarna icke

skattning till allmän bevillning,

skall

särskilt taxeringsvärde,

skall värde­

värdering ske jämväl av den eller de ring ske jämväl av den eller de and-

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

andra egendomarna; skolande om förrättningen ägarna underrättas på sätt i

60

§ stadgas.

84

Vid all utmätning skall, om gälde­ när eller borgenär det äskar, proto­ koll över förrättningen genast eller, där det ej kan ske, nästa dag hållas honom tillhanda; vare ock utmät­ ningsmannen pliktig, om protokollet ej på stället lämnas till gäldenären, att genast tillställa honom eller, då han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen tillsagd, skrift­ lig uppgift på skuldbeloppet till så kapital, som ränta och lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och dagen, då den blivit verkställd.

86

Har borgenär, som sökt utmätning, lämnat gäldenär anstånd med betal­ ningen, må ej målet därigenom. uppe­ hållas utöver sex månader från den dag, då utmätningsmannen mottagit de i

54

eller 56 § omförmälda hand­

lingar. Fortfar anståndet vid utgång­ en av nämnda tid, vare ansökningen förfallen och gånge verkställd utmät­ ning åter.

Har, då

genom domstols eller lag-

sökningsdomares utslag

intecknad

fordran fastställts till betalning ur fast egendom, borgenären icke sist två månader efter det utslaget

vun­

nit

laga kraft,

antingen med förete­

ende av bevis därom samt av den handling i huvudskrift, på grund var­ av betalning blivit sökt,

begärt för­

säljning av egendomen eller ock äs­ kat tvångsförvaltning, förfalle den verkan utslaget enligt 77 a § med­ fört.

Lag samma vare, där borgenä­

ren begärt sådan verkställighet, som nu sagts, men därefter lämnat gälde­ nären anstånd, som fortfar när sex månader förflutit från det verkstäl­ ligheten begärdes.

lf llihang till riksdagens protokoll 196.‘1.

ra egendomarna. Om förrättningen skola ägarna underrättas på sätt i

59

§ stadgas.

§•

Över verkställd utmätning skall ut­ mätningsmannen, om gäldenären är närvarande, genast överlämna bevis.

Är ej gäldenären tillstädes, skall beviset senast nästa söckendag sän­ das till honom med posten eller läm­ nas på annat lämpligt sätt. Var nå­ gon som i 60 § 2 mom. sägs tillstädes vid förrättningen, skall tillika ett ex­ emplar genast lämnas denne, med an­ modan att underrätta gäldenären där­ om.

Protokoll över utmätning eller för­ sök därtill skall, om gäldenär eller borgenär begär det, hållas honom till handa utan dröjsmål.

Har borgenären, när intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, icke sist två månader efter det beslutet vann laga kraft be­ gärt försäljning eller tvångsförvalt­ ning av egendomen, förfaller den ver­ kan som beslutet enligt 77 a § med­ fört.

Borgenär, som begär försäljning, är pliktig att förete lagakraftbevis samt i huvudskrift den handling på grund varav betalning blivit sökt. Ef­ terkommer han ej föreläggande här­ om, avskrives framställningen.

1 samt. Nr 52

10

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

88 b §.

Har fordran----------- ------------- till sammanträdet.

Har fordran eller rättighet tagits i

mät och var, då utmätningen skedde,

fråga om fordringens eller rättighe­

tens bestånd beroende på särskild

prövning eller avgjord genom beslut

som ej vunnit laga kraft, må det ut-

mätta ej utan gäldenärens samtycke

säljas förr än tvisten blivit slutligen

avgjord eller ock borgenären ställt

pant eller borgen för den skada som

kan tillskyndas gäldenären genom

försäljningen.

Förekommer eljest på

grund av förhållande, som kan an­

tagas vara av tillfällig natur, anled­

ning därtill att utmätt fordran eller

rättighet skall säljas till uppenbart

underpris, anmäle utmätningsmannen

det för överexekutor, som äger för-

ordna om uppskov med försäljningen

på viss tid, överexekutor obetaget att,

om anledning därtill uppkommer,

återkalla beslutet. Det åligger utmät­

ningsmannen att, sedan tid för upp­

skov som nu är sagt gått till ända,

ånyo företaga målet.

88 I

Har fordran eller rättighet tagits i

mät och var, då utmätningen skedde,

fråga om fordringens eller rättighe­

tens bestånd beroende på särskild

prövning eller avgjord genom beslut

som ej vunnit laga kraft, må det ut­

mätta ej utan gäldenärens samtycke

säljas förrän tvisten blivit slutligen

avgjord eller borgenären ställt pant

eller borgen för den skada som kan

tillskyndas gäldenären genom för­

säljningen.

I mål om utmätning skall utmät­

ningsmannen skyndsamt vidtaga vad

på honom ankommer för att utmät­

ningen skall verkställas. Såvitt möj­

ligt skall utmätnings för rättning hål­

las inom fyra veckor från det utmät­

ningsmannen mottog de i 54,

54

a el­

ler 55 § nämnda handlingarna. Läm­

nar borgenären anstånd med utmät­

ningen och fortfar anståndet utöver

sex månader från nämnda tidpunkt,

är ansökningen förfallen.

Sedan utmätning skett, åligger det

utmätningsmannen eller, om målet är

anhängigt hos överexekutor, denne att

utan onödigt uppehåll vidtaga erfor­

derliga åtgärder för att försäljning

skall komma till stånd. Om ej hinder

möter eller uppskov meddelas enligt

vad nedan stadgas, skall försäljning

ske inom två månader från utmät­

ningen; dock skall beträffande fast

egendom, fartyg som sägs i 94 §, luft-

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ar 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Finnes,

då utmätning skett,

att gäl-

denären till följd av

sjukdom eller ar­

betslöshet eller på grund av annan

särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårig- heter, som kunna antagas vara av till­ fällig natur, äge överexekutor, så­ framt icke borgenärens rätt till betal­ ning äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes, förordna om uppskov med försäljning av egendo­ men på viss tid,

ej över sex månader

från det utmätningsmannen mottog de i

54

eller 56 § omförmälda hand­

lingar. Överexekutor

må föreskriva

villkor för uppskovet och, om anled­ ning därtill uppkommer, återkalla förordnandet.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad ford­ ran fastställts till betalning ur fast egendom, skall tid, som ovan sägs, räknas från det försäljning av egen­ domen begärdes.

Det åligger utmätningsman att, om skäl till uppskov föreligger i ett av honom handlagt mål, göra anmälan därom hos överexekutor. Sedan tid för uppskov gått till ända, skall ut­ mätningsman eller överexekutor, hos vilken målet är anhängigt, ånyo före­ taga målet.

fartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg i stället gälla en tid av fyra månader från utmätningen eller, när intecknad fordran fastställts till be­ talning ur fast egendom, från det för­ säljning av egendomen begärdes.

Kan av särskild anledning antagas att utmätt egendom kommer att säl­ jas till underpris eller

finnes, att gäl-

idenären av särskild orsak huvudsak­ ligen utan egen skuld råkat i betal- ningssvårigheter som kunna antagas vara av tillfällig natur,

eller äro el­

jest synnerliga skäl till uppskov,

äger

utmätningsmannen eller

överexeku­

tor,

hos vilken målet är anhängigt,

medgiva uppskov med försäljningen på viss tid, såframt icke borgenä­ rens rätt till betalning äventyras el­ ler hans rätt eljest otillbörligt åsido­ sättes.

Uppskov som nu sagts må ej

utsträckas utöver sex månader från den tidpunkt som angivits i 2 mom.

Medgivandet må förenas med särskil­ da villkor och, om anledning förekom­ mer därtill, återkallas.

Överexekutor äger, därest förelig­ gande omständigheter påkalla det, förordna om ytterligare uppskov med försäljningen.

Det åligger utmät­

ningsman att, om skäl till

sådant

uppskov förekommer i ett av honom handlagt mål, göra anmälan därom hos överexekutor.

Lämnar borgenären anstånd med försäljningen och fortfar anståndet utöver sex månader från den tidpunkt som angivits i 2 mom., skall utmät­ ningen gå åter eller, när fordran fast­ ställts till betalning ur fast egendom, den verkan varom i 77 a § sägs förfal­ la.

Sedan tid för

anstånd eller

uppskov

gått till ända, skall utmätningsman eller överexekutor, hos vilken målet är anhängigt, självmant företaga det­ ta.

162 §.

Är ej utmätning förrättad och, där lös egendom av annat slag, än i 163 och 165 §§ sägs, tagits i mät, försälj-

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

ning därav verkställd inom två må­

nader, sedan landsfiskal emottagit

de handlingar, som i

54

och 56 §§

nämnas, och inom en månad, sedan

stadsfogde sådana handlingar emot­

tagit; svare utmätningsmannen själv

för det belopp, varför utmätning bort

ske, i den mån han ej förmår visa, att

skada av dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker utmätningsmannen, att

borgenär lämnat gäldenär anstånd

med betalningen eller att för utmät­

ning eller försäljning mött hinder,

som utmätningsmannen ej kunnat fö­

rekomma, vare han från all ansvarig­

het fri. Möter sådant hinder, bär det,

vid äventyr att det eljest ej må till

ursäkt räknas, genast antecknas i den

dagbok, som skall av utmätningsman­

nen hållas.

Har för bestämt fall utmätnings­

man sist andra söckendagen efter

emottagandet av de i

54

och 56 §§

omförmälda handlingarna i sitt stäl­

le, enligt vad särskilt finnes stadgat,

satt annan till utmätningsman samt

därom omedelbart gjort anteckning i

dagboken, skall den ansvarighet, som

enligt vad ovan sagts åligger utmät­

ningsmannen, i stället gälla den till

utmätningsman satte; dock skall hin­

der, som avses i andra stycket, för

att lända denne till ursäkt genast

skriftligen anmälas hos utmätnings­

mannen.

163 §.

År fartyg, i annat fall än i 165 §

sägs, eller gods i fartyg eller i luftfar­

tyg utmätt, eller skall utmätt fordran

eller rättighet säljas, och varder ej

det utmätta sålt å landet inom tre

månader och i stad inom två måna­

der efter det utmätningsmannen

emottagit de i

54

och 56 §§ nämnda

handlingar; vare om ansvarigheten

lag som i 162 § sägs.

165 §.

Har utmätning skett av fast egen­

dom eller luftfartyg eller intecknade

reservdelar till sådant fartyg, eller, å

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

13

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

landet, av fartyg, som i 94 § sägs, skall utmätningsmannen så skynd­ samt vidtaga alla de åtgärder, vilka på honom ankomma, att försäljning­ en av det utmätta ej må genom hans vållande fördröjas, i fråga om fast egendom, å landet över fyra måna­ der och i stad över tre månader, samt beträffande annan egendom, som nyss är sagd, över tre månader från mottagandet av de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar.

183 §.

Då kvarstad lägges å lös egendom, Då kvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som då skall med den så förfaras som då dy­ dylik egendom utmätes; dock vare, lik egendom ntmätes; om kvarstaden där kvarstaden ej sker till säkerhet ej sker till säkerhet för fordran, er- för fordran, värdering icke av nöden, fordras dock ej värdering.

Vad i 56

och 60 a §§ är föreskrivet i fråga om utmätning skall äga motsvaran­ de tillämpning med avseende å verk­ ställighet av kvarstad.

Ej må-------------------------------------- - — mät tagas. Har kvarstad------------------------- egendom stadgas.

Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

185

Lös egendom--------------------------------

Vad i 183 § är stadgat om försälj­ ning av lös egendom, å vilken lagts kvarstad, skall äga motsvarande till- lämpning i fråga om lös egendom, som ställts under skingringsförbud.

193

Förordnande, varom-------------------- -Utmätningsmannen äge, där för­ hållandena därtill föranleda, medgiva

skäligt

anstånd med vräkningen,

dock högst sex dagar utöver den i 1 mom. stadgade tid.

§•

----- — är sagt.

Vad

i 56 §1,2 och 4 mom. är fö­

reskrivet om utmätning skall äga motsvarande tillämpning med avse­ ende å verkställighet av skingrings­ förbud.

Bestämmelsen i 183 § om för­

säljning av lös egendom, å vilken lagts kvarstad, skall gälla även i frå­ ga om lös egendom, som ställts un­ der skingringsförbud.

§• av nöden.

Utmätningsmannen äger, om för­ hållandena föranleda därtill, medgiva

särskilt

anstånd med vräkningen

un­

der högst en vecka. Äro synnerliga skäl, må anståndet utsträckas att gäl­ la högst fyra veckor, om skälig gottgörelse erlägges för hela den tid an­ stånd sålunda medgives utöver den i 1 mom. angivna tiden och i övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans rätt ej vållas.

rum.

Vad här —

14

Kanyl. Maj:Is proposition nr 52 år 1063

201

För klagan över utmätning äge

gäldenär tid av femton dagar från det

utmätningen fullbordats eller blivit i

fall, varom i 75 § sägs, bos gäldenä-

ren verkställd. Är borgenär missnöjd

med förrättningen, ingive sin klago­

skrift inom samma Hd från det han

erhöll del av protokollet över utmät­

ningen.

(Nuvarande lydelse)

202

Vill någon klaga över utmätnings­

mans åtgärd vid auktion å fast egen­

dom,

göre det sist å femtonde dagen

därefter;

dock att klagan över borge-

närsförteckningen, där ej fråga är om

bestämmande av lägsta budet eller

andra villkor för försäljningen, skall

föras i den ordning 203 § stadgar.

203

Är någon missnöjd med utmät­

ningsmans förslag till fördelning av

köpeskilling för utmätningsvis såld

egendom eller av medel, som i 143 §

2 mom. avses eller som influtit under

tvångsförvaltning, ingive sin klago­

skrift till överexekutor

sist å tjugon­

de dagen

från det förslaget avgavs.

207 §.

Yrkar borgenär hos överexekutor,

att utmätningsman skall, efter ty i

162 och 163 §§ stadgas, själv svara

för vad utmätas bort, eller söker nå­

gon eljest hos överexekutor skade­

stånd av utmätningsman, förty att

han i utsökningsmål orätt förfarit;

äge överexekutor, där han finner sö­

kandens rätt uppenbar, honom där­

till förhjälpa. I annat fall varde sö­

kanden hänvisad att sin talan efter

stämning vid domstol utföra.

§•

Val gäldenär eller borgenär klaga

över utmätning, skall han inkomma

till överexekutor med klagoskrift

inom tre veckor från den dag, då han

erhöll del av protokoll eller bevis om

utmätningen.

Vidtages rättelse jämlikt 77 § 2

mom., äger borgenären föra talan

däremot inom tre veckor från den

dag, då han erhöll del av protokoll

eller underrättelse om åtgärden.

§•

Vill någon klaga över utmätnings­

mans åtgärd vid auktion å fast egen­

dom,

skall han inkomma till över­

exekutor med klagoskrift inom tre

veckor från auktionsdagen;

dock att

klagan över borgenärsförteckningen,

där ej fråga är om bestämmande av

lägsta budet eller andra villkor för

försäljningen, skall föras i den ord­

ning 203 § stadgar.

§•

År någon missnöjd med utmät­

ningsmans förslag till fördelning av

köpeskilling för utmätningsvis såld

egendom eller av medel, som avses

i 143 § 2 mom. eller som influtit un­

der tvångsförvaltning, skall han in­

komma till överexekutor med klago­

skrift

inom tre veckor från den dag,

förslaget avgavs.

(Föreslagen lydelse)

208 a §.

Klagan i fråga om utmätningsmans

behörighet må ej föranleda upphä­

15

Kungl. Maj.ts proposilion nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vande av redan vidtagen åtgärd, om den som åtgärden rör skäligen kun­ nat tillvarataga sin rätt hos utmät­ ningsmannen eller hos överexekutor samt åtgärden i övrigt finnes hava varit ändamålsenlig och höra till ut­ mätningsmans åligganden.

Överexekutor äger, när åtgärd av obehörig utmätningsman undanröjes, bestämma vilken utmätningsman som skall företaga målet till ny be­ handling. Finnes åtgärden böra bestå, oaktat målet bort upptagas av annan utmätningsman, må överexekutor, om skäl åro därtill, överflytta målets fort­ satta handläggning till denne.

210

§.

Ei må — --------------— annorledes förordnar.

Utslag, varigenom överexekutor fö­ reskriver ändring med avseende å ut­ mätningsmans åtgärd, skall omedel­ bart lända till efterrättelse, om ej an­ norlunda förordnas. 1 mål om utmät­ ning skall dock redan verkställd åt­ gärd ej gå åter innan utslaget vunnit laga kraft, med mindre överexekutor förordnat därom.

216 §.

Vin någon klaga däröver, att han Vill någon klaga däröver, att han av överexekutor blivit fälld till an- av överexekutor blivit fälld till an­ svar enligt 11 §

eller till skadestånd

svar enligt 11 §, och ar utslaget ej

enliqt 207 §,

och är utslaget ej för för honom muntligen avkunnat, ålig-

honom muntligen avkunnat, åligge ger honom att inom tre veckor från honom att inom tre veckor från den den dag, utslaget genom overexeku- da<* utslaget genom överexekutors tors försorg delgavs honom, inkom- försorg honom delgavs, till överexe- ma till överexekutor med besvarsin- kutor inkomma med besvärsinlaga. laga-

Sedan besvär-------

218 §.

----------- 195 § 1 mom. sägs.

Vad i 53 och 210 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet av hovrätts utslag el­ ler beslut.

218 a §.

Vad i 208 a § stadgas med avseen­ de å klagan i fråga om utmätnings­ mans behörighet skall äga motsva­ rande tillämpning beträffande klagan över att mål upptagits av överexeku­ tor.

16

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 196 4.

Med avseende å lagens ikraftträ­

dande skall i övrigt gälla följande:

1. 52, 207 och 216 §§ i den äldre

lagen skola alltjämt tillämpas i fall,

då yrkande om skadestånd fram­

ställts hos överexekutor före nya la­

gens ikraftträdande.

2. 1 fall, då hänvisning att väcka

talan vid domstol givits enligt 69 §

äldre lydelsen, må den talan, om ti­

den ej gått till ända före nya lagens

ikraftträdande, därefter väckas an­

tingen vid domstol, som var behörig

enligt äldre lag, eller vid domstol,

som stadgas i nya lagen.

3. Bestämmelserna i 88 c § skola

icke äga tillämpning i fråga om ut­

tagande av böter, viten eller annan

med brott förenad påföljd, som inne­

fattar betalningsskyldighet, och ej

heller vid indrivning av vad som i

mål eller ärende vid domstol eller el­

jest i samband med rättegång utgått

av allmänna medel och enligt domsto­

lens beslut skall återgäldas.

4. 1 fråga om tid för klagan, när

före nya lagens ikraftträdande ut-

mätningsförrättning hållits eller ut­

mätningsman förrättat auktion eller

avgivit för delningsför slag, skall äldre

lydelsen av 201—203 §§ tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

17

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s.

1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens

vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i tredje punkten i 3 § förordningen den 20 no­ vember 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,1 orden »domstolen i den ort, där godset finnes» skola er­ sättas med orden »den domstol, till vilken utmätningsmannens tjänstgö- ringsområde hör».

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. I fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle före lagens ikraftträdande, må talan, om tiden för dess väckande ej gått till ända före ikraftträdandet, därefter väckas antingen vid domstol, som var behörig enligt äldre lag, eller vid domstol, som stadgas i nya lagen.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 470.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att punkt 6 i 10 kap. 17 § första stycket rättegångs­

balken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6. tvist, som angår utmätt lös egen- 6. tvist, som angår utmätt lös egen­

dom eller giltigheten av lösöreköpsav- dom eller giltigheten av lösöreköpsav-

handling och

enligt lag skall upptagas

handling och

för vilken behörig dom­

av rätten i den ort, där egendomen stol är särskilt stadgad;

eller

finnes;

eller

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

19

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915

(nr 219) om avbetalningsköp

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10

§.

Säljaren äge hos

utmätningsman­

nen i den ort, där godset finnes,

söka

handräckning för godsets återtagan­ de, under förutsättning att om avbe- talningsköpet upprättats en av köpa­ ren underskriven handling, som

1) innehåller förbehåll 2) upptager det —--------------------betalning; samt 3) angiver vad------- —---------------till betalning. Ansökan om ----------- ------------ bestyrkt avskrift. Kostnaden för------- :---------------- av sökanden.

Säljaren äge hos

utmätningsman

söka handräckning för godsets åter­ tagande, under förutsättning att om avbetalningsköpet upprättats en av köparen underskriven handling, som

----- -—----------återtaga godset;

Vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är föreskrivet i fråga om utmätning skall äga motsvarande tillämpning med avseende å handräckning enligt denna lag.

Vad i

56,

59, 60 och

60 a

§§ utsök­

ningslagen är föreskrivet i fråga om utmätning skall äga motsvaran­ de tillämpning med avseende å hand­ räckning enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 196i.

1 Senaste lydelse se SFS 1953:152.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1903

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i

avlöning, pension eller livränta

Härigenom förordnas, att 1, 6, 8, It och 19—21 §§ lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)2

1 §•

Är någon enligt

rättens eller doma-

Är någon enligt

lagakraftvunnen

rens beslut

eller skriftligt, av två per-

dom eller beslut, som må verkställas

soner bevittnat avtal pliktig att

till lika med sådan dom,

eller

enligt

fullgörande av lagstadgad underhålls-

skriftligt, av två personer bevittnat

skyldighet

utgiva underhållsbidrag avtal pliktig att utgiva underhålls-

till barn, adoptivbarn, föräldrar,

bidrag

enligt giftermåls- eller för­

adoptivföräldrar eller den, med vil- äldrabalken

och underlåter han att

ken han är eller varit gift eller utom

betala förfallet belopp, äger den

un-

äktenskap avlat barn,

och underlå-

derhållsberättigade

erhålla införsel i

ter han att betala förfallet belopp, äge den

underhållsskyldiges

avlöning för

den

till underhåll berättigade

erhålla tjänst eller annan arbetsanställning

införsel i den

underhållsskyldige till-

till gäldande av såväl förfallet belopp

kommande

avlöning för tjänst eller som bidraget i övrigt, i den mån det

annan arbetsanställning till gäldan- förfaller till betalning.

de av så väl förfallet belopp som bi-

År talan om avtal, som avses i förs-

draget i övrigt, i den mån det förfal-

ta stycket, anhängig vid domstol,

ler till betalning.

äger denna förordna, att införsel på

grund av avtalet tills vidare ej må äga

rum.

6

§•

Införsel må ej

beviljas

till gäldan- Införsel må ej

äga rum

till gäldan­

de av bidragsbelopp, som förfallit till de av bidragsbelopp, som förfallit till

betalning,

när fråga är om bidrag

betalning tidigare än två år

före bör­

som foder till barn utom äktenskap jan av den kalendermånad, under vil-

lmr att erlägga till barnets moder,

ti-

ken verkställigheten skall ske. Vid

digare äii två år

samt eljest tidigare tillämpning av vad nu sagts skall bi-

än ett år, innan beslutet meddelas, drag, varom sägs i

7

kap. 10 § för-

Ej heller må bestämmelse givas,

en-

äldrabalken, icke anses förfallet till

ligt vilken avlöning skulle komma att

betalning innan det blivit till belop-

innehållas för annat bidragsbelopp

pet bestämt.

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1950: 179, av 8 § se 1925: 71, av 11 § se 1944: 304, av 20 5 se 1924-

370 och av 21 § se 1956: 97.

* Mindre språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år W63

21

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

än sådant, som är förfallet, då inne­ hållandet skall äga rum, eller som näst därefter förfaller.

I beslut om införsel må ej givas bestämmelse,

enligt vilken avlöning

skulle komma att innehållas för an­ nat bidragsbelopp än sådant som är förfallet då innehållandet skall äga rum eller som förfaller näst däref­ ter.

8

§■

Yppas, efter------- ------------ — sådan jämkning. Hava förfallna---------------- — ■— utmätningsmannen upphävt.

Sedan underhållskgldigheten upp­ hört, skall, där ej fråga är om under­ hållsbidrag, som foder till barn utom äktenskap har att erlägga till bar­ nets moder, beslut om införsel ej vi­ dare äga tillämpning, ändå att den underhållsskgldige häftar för oguldet underhållsbidrag.

11

Det åligge arbetsgivaren att, å tid som utmätningsmannen bestämmer, en gång i månaden

insätta

innehål­

let belopp

å tjänstepostgirokonto,

som denne anvisar,

eller, om något

belopp ej innehållits, med angivande av orsaken göra anmälan härom till utmätningsmannen; dock äge denne, om särskilda skäl därtill föranleda, bestämma längre tidsmellanrum än nu sagts.

§•

Det åligger arbetsgivaren att, å tid som utmätningsmannen bestämmer, en gång i månaden

tillställa utmät­

ningsmannen

innehållet belopp eller,

om något belopp ej innehållits, med angivande av orsaken göra anmälan härom till utmätningsmannen; dock äger denne, om särskilda skäl föran­ leda därtill, bestämma längre tids­ mellanrum än nu sagts.

Innehållet

belopp skall insättas på tjänstepost­ girokonto som utmätningsmannen anvisar, om ej Konungen medgivit att medlen i stället må redovisas på an­ nat sätt.

Utmätningsmannen äge — ---------------------som innehållits. Har den — —------ ---- — till utmätningsmannen. Utmätningsmannen skall------ - •—------------å införseln. Till utmätningsmannen------------------- - — är förfallet.

19

Vad i denna lag är stadgat om in­ försel i avlöning skall äga motsva­ rande tillämpning i fråga om inför­ sel i underhållsskyldig tillkommande pension eller livränta, ändock att så­ dan pension eller livränta

enligt lag

eller Konungens förordnande

är un­

dantagen från utmätning för gäld.

§•

Vad i denna lag är stadgat om in­ försel i avlöning skall äga motsva­ rande tillämpning i fråga om inför­ sel i underhållsskyldig tillkommande pension eller livränta, ändock att så­ dan pension eller livränta är undan­ tagen från utmätning för gäld.

Med underhållsskyldig tillkomman­ de förmån, som avses i första stycket, skall jämställas sjukpenning eller an-

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

20

Är enskild försörjningsskyldig en­

ligt myndighets beslut pliktig att till

fattigvårdsstyrelse

utgiva bidrag till

den försörjningsberättigades under­

håll för tid efter beslutets meddelan­

de, skall beträffande sådant bidrag

vad i denna lag är stadgat om inför­

sel

i avlöning, pension eller livränta

för underhållsbidrag, som utgår till

den underhållsberättigade, äga mot­

svarande tillämpning.

Lag samma vare beträffande sådant

bidrag till barns vård, som någon en­

ligt myndighets beslut eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av ersätt­

ningsskyldighet jämlikt

lagen om

samhällets barnavård

utgiva till

bar­

navårdsnämnd

för tid efter beslutets

meddelande eller avtalets träffande.

Häftar någon----------------

1) Vad i----------------------

2) Sedan tre-----------------

3) Beviljas införsel-------

Har gäldenär —-------

4) Vad i----------------------

5) Det åligge----------------

6) Arbetsgivaren vare —

7) Ifråga--------------------

8) Finnes beträffande -—

(Föreslagen lydelse)

nan dagersättning, som utgår på

grund av sjukdom eller olycksfall el­

ler av annan sådan anledning. Beträf­

fande ärenden om införsel i dylik er­

sättning må dock Konungen stadga de

avvikelser från lagens bestämmelser

om förfarandet som föranledas av

ärendenas beskaffenhet.

§•

Är enskild försörj ningsskyldig en­

ligt myndighets beslut pliktig att till

socialnämnd

utgiva bidrag till den

försörjningsberättigades underhåll för

tid efter beslutets meddelande, skall

beträffande sådant bidrag vad i den­

na lag är stadgat om införsel för un­

derhållsbidrag, som utgår till den un­

derhållsberättigade, äga motsvarande

tillämpning.

Lag samma vare beträffande sådant

bidrag till barns vård, som någon en­

ligt myndighets beslut eller skriftligt,

av två" personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av ersätt­

ningsskyldighet jämlikt

barnavårds­

lagen

utgiva till

barnavårdsnämnd

för

tid efter beslutets meddelande eller

avtalets träffande.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 196 A.

Beslut om införsel, som är gällan­

de vid lagens ikraftträdande, må jäm-

21

§.

------- och undantag:

— avgiva yttrande.

— -— äga tillämpning.

----------------bidragets betalning.

• ------------ efter skatteavdraget.

— äga tillämpning.

------- hos denne.

------------------ - hava innehållits.

— meddelade bestämmelser.

-------------------- sådant biträde.

9) Införsel må ej beviljas i sjuk­

penning eller annan dagersättning,

som utgår på grund av sjukdom eller

olycksfall eller av annan sådan an­

ledning.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

väl därefter tillämpas i enlighet med

äldre lag, intill dess part påkallar till-

lämpning av 6 § i dess nya lydelse el­

ler eljest beslut om jämkning eller

nytt beslut meddelas. Upphör i sådant

fall underhållsskyldigheten och kan

till följd därav enligt 8 § i dess äldre

lydelse införsel ej vidare äga rum, må

beslutet tillämpas enligt vad i 6 § i

dess nya lydelse sägs, även om beslu­

tet har annat innehåll.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen den

5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 60 § 3 nu

19531 skall erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

60

3 mom. Vad i utsökningslagen

stad­

gas om skyldighet för borgenär att i

vissa fall förskjuta kostnad

äger ej

tillämpning vid utmätning för skatt.

Utmätning må även i gäldenärens

frånvaro genast förrättas utan att så­

dan underrättelse, varom i 59 och 60

§§ utsökningslagen sägs, blivit honom

meddelad. Skall utmätning ske av gäl-

denären tillhörig fast egendom, som

finnes å annan ort än där han har sitt

hemvist, skall dock underrättelse

jämte uppgift om förrättningsstället

med rekommenderat tjänstebrev se­

nast fjorton dagar före förrättningen

avsändas till gäldenären under adress,

som angivits i restlängden eller eljest

kan av utmätningsmannen utrönas.

' Senaste lydelse se SFS 1954: 340.

om. uppbördsförordningen den 5 juni

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

3 mom. Bestämmelserna i 88 c § ut­

sökningslagen skola icke äga tillämp­

ning vid utmätning för skatt, ej hel­

ler vad

i

nämnda lag

stadgas om skyl­

dighet för borgenär att i vissa fall för­

skjuta kostnad.

Denna förordning träder i kraft den

1 januari 1964.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Återkommer brevet såsom obeställ-

bart, skall utmätningsmannen därom

underrätta överexekutor vid insän­

dandet av protokoll över utmätning­

en; och åligger det i sådant fall över­

exekutor att, innan vidare åtgärder

för egendomens försäljning vidtagas,

anställa de ytterligare efterforskning­

ar rörande gäldenärens vistelseort,

som med hänsyn till av utmätnings­

mannen redan vidtagna åtgärder och

övriga omständigheter må anses er­

forderliga, samt, om vistelseorten där­

vid utrönes, på sätt överexekutor fin­

ner lämpligt lämna gäldenären under­

rättelse om utmätningen. Har egendo­

men veterligen övergått till ny ägare,

skola åtgärder varom i detta stycke

sägs i stället vidtagas för hans under­

rattande. Kan hans adress ej utrönas,

bär dock underrättelse lämnas förre

ägaren.

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1963

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

indholm

, K

ung

, S

koglund

,

E denman , J ohansson , af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagberedningens betänkande

den 6 oktober 1961 — »Utsökningsrätt I» (SOU 1961: 53) — med förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om

avbetalningsköp; samt

3) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlö­

ning, pension eller livränta.

Föredraganden anför följande.

Genom beslut den 30 september 1960 har Kungl. Maj:t bestämt, att lag­

beredningen skulle upptaga frågan om reformering av utsökningslagen och

därmed sammanhängande lagstiftning. Samtidigt utsågs till ordförande i

beredningen justitierådet A. G. Walin och till ledamöter hovrättsråden

C. U. V. Lundvik och H. N. I. Ulveson.

Beredningen är enligt sina direktiv oförhindrad att, i den mån under ar­

betets gång anledning därtill yppas, framlägga förslag till partiella refor­

mer i avvaktan på översynen av lagstiftningen i dess helhet. I enlighet här­

med har beredningen med förtur upptagit ett antal frågor om utmätning,

handräckning och införsel in. in. och därvid begagnat sig av det material

som samlats av den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 sep­

tember 1957 tillsatta utredningen för förberedande översyn av ulsöknings-

lagen in. in. Resultatet av arbetet föreligger i form av nyssnämnda betän­

kande med förslag till vissa partiella reformer som det funnits angeläget alt

snarast genomföra.1

Beträffande utmätningsinstitutet föreslås, att sådant avtal om underhålls­

bidrag som f. n. medför rätt till införsel skall under vissa villkor kunna an­

vändas även för utmätning (54 a § utsökningslagen).

1 Lagberedningen har vid utarbetandet av förslagen samrått med professorn L. T.

Welamsson, vilken beredningen enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 februari 1961

tillkallat att såsom sakkunnig biträda beredningen i dess arbete. Vidare har beredningen

överlagt med förste stadsfogden friherre J. O. Beck-Friis, förste assessorn G. G. Boéthius,

stadsfogden N. O. Frykholm, landsfiskalen A. Gustafson och advokaten H. E. S. Rum-

stedt, vilka tidigare deltagit som experter vid den förberedande utredningen.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1!)63

Härjämte föreslås en del ändringar beträffande utmätningsmans kom­

petens och själva förfarandet. Utmätningsman skall äga påkalla biträde av

annan utmätningsman eller, om det är mera ändamålsenligt, själv bege sig

utom sitt tjänsteområde och vidtaga erforderlig åtgärd (2 §).

Utmätning skall alltid kunna sökas hos utmätningsmannen, där gäldenä-

ren har sitt hemvist, och denne får taga egendom i mät även utom sitt

distrikt. Utmätning av viss egendom får enligt förslaget också sökas där

egendomen finns, varjämte utmätning av gäldenärs fordran i pengar må

sökas där sekundogäldenären är. Utmätningsman skall i viss utsträckning

få överlämna mål till annan behörig utmätningsman, om det är ändamåls­

enligt (56 §). Regler föreslås slutligen om samverkan utmätningsmän emel­

lan m. m.

Mera tidsenliga former föreslås för gäldenärens underrättande före ut­

mätning (59 §). Vidare föreslås bestämmelser som avser att trygga gälde­

närens intresse av att få kännedom om utmätning som skett i hans från­

varo (84 §). För det fall att utmätning icke genast kan verkställas, har ut­

mätningsman tillagts vidgad befogenhet att vidtaga interimistiska åtgärder

för att trygga verkställigheten (60 a §). För att undgå onödig omgång, när

det visar sig att utmätning kommit att omfatta tredje mans egendom eller

eljest varit felaktig, skall utmätningsman också kunna inom viss kortare

tid rätta verkställd utmätning (77 §). Ändrade tidsfrister för utmätning

och försäljning föreslås (88 c §). Utmätningsförrättning skall såvitt möj­

ligt hållas i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor och för­

säljning i regel ske inom tre månader från utmätningen, med möjlighet till

uppskov. I samband härmed föreslås, att det speciella skadeståndsansvar

som gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, slopas.

Utmätt lös egendom skall få säljas på auktionskammare i närbelägen stad

eller eljest utom utmätningsmannens distrikt.

Lagberedningen föreslår också vidgade möjligheter för utmätningsman

att giva anstånd med vräkning (193 §). Om synnerliga skäl är därtill, skall

anstånd kunna medgivas intill fyra veckor utöver den obligatoriska varsel­

fristen om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka får dock medgivas alle­

nast om skälig gottgörelse för anståndstiden erläggs till hyresvärden och i

övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans rätt icke vållas.

Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor har även behandlats. Därvid

föreslås bl. a., att överexekutor vid meddelande av beslut skall kunna för­

ordna, att detta icke får verkställas förrän det vunnit laga kraft (53 och

210 §§, jfr 218 §). En särskild regel föreslås för det fallet att överexekutor

undanröjer utmätning eller föreskriver ändring däri. Sådant beslut skall

icke lända till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft, om ej överexekutor

förordnar annorlunda (210 §). Fullföljdstiderna i 10 kap. har jämkats

(201—203 §§). Vidare föreslås, att högre instans, även om den finner att ut­

mätningsman varit obehörig, skall kunna låta vidtagen åtgärd bestå, därest

vederbörande haft tillfälle att tillvarataga sin rätt och åtgärden i övrigt var

ändamålsenlig (208 a och 218 a §§).

27

Beträffande avbetalningsköp föreslår beredningen bl. a. ändringar röran­

de frågan var handräckning skall sökas vilka korresponderar mot de före­

slagna kompetensreglerna för utmätning (10 § AvbL).

I införsellagen föreslås beträffande de införselberättigade underhållsav-

talen vissa delvis formella jämkningar som ansluter till den föreslagna

54 a § utsökningslagen (1 §). Vidare föreslås ändrade regler i fråga om möj­

ligheten att uttaga äldre bidragsbelopp genom införsel. Bidrag, som för­

fallit till betalning mer än två år före den kalendermånad då verkställighe­

ten skall ske, må sålunda icke uttagas genom införsel (6 §). När underhålls­

skyldigheten upphör, får f. n. med visst undantag införsel ej vidare äga

rum, även om äldre bidrag utestår oguldna. Beredningen föreslår, att inföi-

sel skall få fortgå under ett år för uttagande av resterande belopp. Om den

underhållsberättigade avlidit eller underhållsskyldigheten mot frånskild ma­

ke upphört till följd av att denne gift om sig, skall dock fortsatt införsel

vara utesluten (8 §). En viss jämkning föreslås i reglerna om arbetsgivares

redovisningsskyldighet (11 §). Slutligen föreslås, att införsel skall kunna

erhållas även i sjukpenning och vad därmed kan jämställas (19 §).

Över betänkandet har efter remiss avgivits yttranden av åtskilliga myn­

digheter och sammanslutningar. En sammanställning av innehållet i ytt­

randena har upprättats inom justitiedepartementet.

I yttrandena har lagberedningens förslag i allmänhet tillstyrkts eller för­

slagets huvudgrunder lämnats utan erinran. Pa vissa punkter har emeller­

tid invändningar framställts.

Det synes lämpligt, att lagrådet nu höres över förslaget. Remissyttrandena

och den däröver gjorda sammanställningen bör överlämnas till lagrådet för

att vara tillgängliga vid dess granskning av förslaget.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över lagbered­

ningens förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t

Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 maj

1962.

Närvarande:

justitierådet

R egner ,

regeringsrådet

J arnerup ,

justitieråden

af

T

rolle

,

B

omgren

.

Enligt lagrådet den 5 februari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 12 januari 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets ut­

låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över lagberedningens i betänkande den 6 oktober 1961 (SOU 1961:

53) framlagda förslag till

lag om ändring i utsökningslagen, lag om ändrad

lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp

och

lag om änd­

ring i lagen den 1A juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta,

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av ledamoten av lagberedningen, hovrättsrådet I. Ulveson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen.

Lagrådet:

2

§•

Vad beredningen föreslagit rörande utmätningsförfarandet lärer icke inne­

bära, att någon förändring avses i fråga om vilka åtgärder som skola före­

tagas för att utmätning skall bliva fullbordad eller i fråga om den ordning

som härvid bör iakttagas. Till själva utmätningen skall alltjämt höra att

vidtaga de åtgärder som omförmälas i 73—76 §§ UL och av vilka enligt

77 § borgenärens förmånsrätt är beroende. Endast beträffande fall som avses

i 75 § 2 mom. angives i motiven, att utmätningsbevis skall kunna utfärdas

redan när fordringen eller rättigheten förklarats utmätt.

Med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 2 § kan utmätningsman, hos

vilken ärendet är anhängigt, påkalla biträde av annan utmätningsman. Så­

som exempel härpå nämnes i motiven (s. 66) beträffande utmätning av

lösören bl. a. uppdrag att vidtaga åtgärd som avses i 74 §. I anslutning

härtill framhåller beredningen, att själva utmätningen ej bör förklaras verk­

ställd, förrän denna åtgärd inrapporterats av den biträdande utmätnings­

mannen fjfr uttalandet s. 70 att, när utmätningsman påkallar biträde av

annan utmätningsman för omhändertagande av fartyg som väntas ankomma

29

från utrikes ort, han får låta anstå med själva utmätningsförklaringen, till

dess fartyget omhändertagits av denne). Det är således icke meningen att

den utmätningsman, hos vilken ärendet är anhängigt, skall efter rapport om

egendomens omhändertagande anteckna i protokollet, att utmätningen bli­

vit verkställd genom den inrapporterade åtgärden med angivande av tiden

för åtgärdens vidtagande.

Vid bedömandet av möjligheten för den utmätningsman, som handlägger

ärendet, att anlita annan utmätningsman för sådan åtgärd som den i an­

förda exempel angivna måste uppenbarligen 77 § UL beaktas. Enligt detta

lagrum betraktas utmätning av lös egendom såsom fullbordad, då med god­

set förfarits på där angivet sätt, och konstitueras därigenom förmånsrätt

för borgenären (NJA II 1877 art. 3 s. 54 ff). Med hänsyn härtill torde an­

litande av biträde för åtgärd enligt 74 § förutsätta, att de båda utmätnings-

männens handlande kan samordnas på ungefär samma sätt som när utmät­

ningsman begagnar hjälp av underordnad för att utföra med utmätnings-

förrättning sammanhängande praktiska bestyr. Endast om den beordrade

åtgärden — omhändertagandet av egendomen eller därmed jämförlig åt­

gärd —- och verkställighetsförklaringen efter ingången rapport kunna ske i

nära samband med varandra, lärer utrymme finnas för att låta annan ut­

mätningsman ombesörja åtgärden. Att förklara utmätning verkställd på

grundval av ett omhändertagande, varom rapport ingått exempelvis först da­

gen efter denna åtgärd, skulle komma i strid med vad 77 § giver vid handen

i fråga om tidpunkten för utmätningens fullbordande och förmånsrättens

uppkomst. Det är tydligt, att svårigheter att vid förrättningar på olika orter

hålla snabb och nära kontakt ofta kunna hindra, att utmätningsmannen an­

litar biträde av annan utmätningsman för egendomens omhändertagande

eller därmed jämförlig åtgärd. I sådana fall kan emellertid i stället ifråga-

komma att påkalla biträde för säkerställande av utmätningen enligt 60 a §

i förslaget eller att överlämna ärendet till annan utmätningsman för att av

honom självständigt handläggas (jfr 9 a § i utkastet till kungörelse om

ändring i dagbokskungörelsen).

12

§.

Enligt ett vid förslaget fogat utkast till kungörelse om ändring i dagboks­

kungörelsen avses, att beträffande underrättelse till gäldenären om sökt

utmätning, delgivning av utmätningsbevis in. in. bestämmelserna i 33 kap.

8—10 §§ RB skola äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelsen i förevarande paragraf om rätt för Kungl. Maj:t att utfärda

närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål synes emellertid

näppeligen kunna utgöra stöd för att stadga skyldighet jämlikt 33 kap. 10 §

andra stycket RB för den, till vilken handling överlämnats, att svara för att

handlingen så snart kan ske kommer den sökte till handa. Åsidosättande

av sådan skyldighet kan medföra skadeståndsansvar (jfr Gärde in. fl., Nya

RB s. 452). Tillämpligheten i utsökningsmål av de ifrågavarande paragra­

ferna bör därför begränsas med hänsyn härtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1063

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

53 §.

Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande må framhållas, att

denna paragraf jämväl i den föreslagna ändrade lydelsen kommer att, till

följd av hänvisningen i 16 § lagsökningslagen till vad i UL är stadgat för

motsvarande fall, vara tillämplig på domstols förordnande om vräkning i

lagsökningsmål.

54 a §.

Enligt den föreslagna lagtexten skall utmätning på grund av skriftligt av­

tal få äga rum för underhållsbidrag till make endast om makarna leva åt­

skilda på grund av söndring eller efter hemskillnad. I motiven (s. 45) angi-

ves emellertid såsom villkor icke blott att makarna leva åtskilda när utmät­

ning äger rum utan även att de levat åtskilda under den tid på vilken under­

hållet belöper. Lagrådet anser, att även kravet på särlevnad under nämr.da

tid bör komma till uttryck i lagtexten.

56 och 56 a §§.

De skäl vilka föranlett beredningen att såsom huvudregel beträffande ut­

mätningsmans behörighet föreslå, att utmätning sökes i gäldenärens faktiska

hemvist, d. v. s. dennes boningsort, tala närmast för att dödsbo skall sökas

icke där den döde var mantalsskriven utan där han vid sitt frånfälle var

bosatt. Utmätning hos bolag och andra i 10 kap. 1 § tredje stycket RB an­

givna juridiska personer, som sakna bosättning i egentlig mening, bör så­

som föreslagits sökas i den ort, som enligt nämnda lagrum gäller som hem­

vist. Behov av en häremot svarande bestämmelse för utmätning hos kronan

synes icke föreligga.

I betraktande av att med hemvist i rättegångsmål i regel enligt 10 kap. 1 §

andra stycket RB förstås mantalsskrivningsorten synes det mindre lämp­

ligt, att samma uttryck, låt vara att dess särskilda innebörd angives, i ut-

sökningsmål begagnas för att beteckna den faktiska bosättningen. I all syn­

nerhet vore olämpligt, om så skedde i en ny utsökningslag.

Lagrådet, som tillika anser önskvärt att uttrycket juridiska personer så­

vitt möjligt icke användes i lagspråket, hemställer att 1 mom. ändras i en­

lighet med det anförda. Momentet synes kunna få innehålla, i skilda punk­

ter, att utmätning sökes, där gäldenären är bosatt, att ansökan om ut­

mätning hos dödsbo göres, där den döde senast var bosatt, samt att om

man vill erhålla utmätning hos bolag eller annan som avses i 10 kap. 1 §

tredje stycket RB ansökan därom göres å ort, som enligt nämnda lagrum

gäller som hemvist.

Beaktas vad nu sagts påkallas därav vissa jämkningar med avseende å

uttrycket hemvist i 56 § 2 mom. samt 56 a § 1 och 2 mom., varemot det ej

synes vara nödvändigt att ändra 59 § 2 mom. eller 193 § 1 mom. Jämk­

ningarna torde kunna ske så

att i 56 § 2 mom. uteslutas orden »än gäldenärens hemvist», jfr 4 mom

i samma paragraf;

31

att 56 a § 1 inom. får denna avfattning: Om utmätningsman tager i mät

fast egendom inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, skall må­

let därefter överlämnas till denne för att i fortsättningen handläggas av

honom, i vad på utmätningsman ankommer;

samt att i 56 a § 2 mom. slutorden få lyda:------------- som därtill utses

av dem i samråd eller av utmätningsmannen i den ort som i 56 § 1 mom.

sägs.

59 §.

Vad som anförts i några remissyttranden föranleder tvekan huruvida de

av beredningen föreslagna bestämmelserna om underrättelse till gäldenären

äro praktiskt lämpliga även då utmätning avser skatter. Denna fråga torde

böra ytterligare övervägas. Lagrådet vill framhålla att såvitt angår hänsyn

till gäldenärens intressen skäl icke synas förefinnas att ha olika regler vid

utmätning för skatt och för annan fordran.

60 §.

I anslutning till denna paragraf må jerinras om att, enligt rådande upp­

fattning, i vissa fall administrativ myndighets beslut om betalningsskyldig­

het kan utan stöd av uttryckligt stadgande godtagas såsom exekutionstitel

och verkställas med analogisk tillämpning av bestämmelser i UL om verk­

ställighet av domstols dom på betalning. Detta gäller t. ex. länsstyrelses ut­

slag enligt 39 och 40 §§ lagen om socialhjälp samt enligt 73 § barnavårdsla­

gen (jfr Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 71 f, Olivecrona, Utsökning, 2

uppl. s. 32 och Wahlberg m. fl., Socialhjälpslagen s. 103). Det av bered­

ningen i 60 § 1 mom. upptagna stadgandet om utmätning i gäldenärens från­

varo — vilket genom hänvisningen till 54 § inbegriper fordran enligt dom

—- bör uppenbarligen i den mån så varit fallet med motsvarande bestämmel­

ser i nuvarande 59 § och 60 § 3 mom. kunna analogiskt tillämpas vid verk­

ställighet av administrativ myndighets beslut.

69 och 77 §§.

Såsom en följd av att bestämmelser om rättelse införas i 77 § har bered­

ningen föreslagit, att föreskrifterna i 69 § angående det fall, att tredje man

framställer anspråk på egendom först efter utmätningsförrättningen, flyttas

till 77 § som ett fjärde moment. Emellertid ha nämnda föreskrifter så nära

samband med innehållet i övrigt i 69 § att de — åtminstone vid ifrågava­

rande partiella reform — böra få kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för

det fall att rättelse sker kan införas i 69 § 1 mom. som en andra punkt. Be­

aktas icke vad nu förordats, synes erforderligt att jämväl i 77 § intaga en

bestämmelse om rätt för borgenären att själv väcka talan. I

I

88

c §.

Vad angår tiden inom vilken försäljning skall ske ha i remissyttranden

anförts vägande skäl för att beträffande fast egendom medge längre rådrum

än tre månader. Å andra sidan synes tiden i vad gäller lös egendom vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

32

längre än i allmänhet bör tillåtas; såvitt gäller fartyg samt luftfartyg och

reservdelar därtill hör dock gälla samma tid som rörande fast egendom.

Lagrådet förordar, att tiden bestämmes så att försäljning, om ej hinder mö­

ter eller uppskov meddelas, skall ske beträffande lös egendom i allmänhet

inom två månader från utmätningen samt beträffande fast egendom och

fartyg, varom i 94 § sägs, samt luftfartyg och intecknade reservdelar till

sådant fartyg inom fyra månader från utmätningen eller, när intecknad

fordran fastställts till betalning ur fast egendom, från det försäljning av

egendomen begärdes.

208 a §.

Av motiven framgår, att bedömandet huruvida den som åtgärden rör

»haft tillfälle att» tillvarataga sin rätt skall innefatta en prövning i vad

mån han skäligen haft erforderliga möjligheter härtill. För att detta skall

bliva tydligare förordas, att de citerade orden utbytas mot »bort kunna»

(jfr 77 § 2 mom.).

218 a §.

Paragrafen torde, enligt vad motiven närmast giva vid handen, böra

begränsas till att avse klagan i fråga om överexekutors behörighet i mål,

som där omedelbart upptages.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

övergångsbestämmelserna.

Med förslaget till ändring i UL sammanhängande ändringar i andra för­

fattningar har beredningen såvitt angår 3 § lösöreköpsförordningen och

10 kap. 17 § RB icke, såsom är vanligt i sådant fall, upptagit i särskilda la­

gar om ändrad lydelse av dessa paragrafer utan i övergångsbestämmelserna,

punkterna 5 och 6, till den föreslagna lagen om ändring i UL. Det använda

förfaringssättet skulle — särskilt om det mera allmänt lände till efterföljd —

kunna medföra vissa praktiska olägenheter. Med denna metod angivna änd­

ringar i andra författningar komma icke till synes i de kronologiska re­

gistren till Svensk författningssamling, och risk föreligger att de icke till­

räckligt tydligt redovisas i sakregistret. Det kan därför befaras att dylika

ändringar, när de såsom i förevarande fall ej äro någon självklar följd av

den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt, icke alltid komma att vederbör­

ligen uppmärksammas.

Lagrådet vill på grund av det anförda förorda, att de i punkterna 5 och 6

angivna bestämmelserna upptagas i särskilda lagar om ändrad lydelse av

3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § RB. Det möter icke hinder att

däi vid i huvudsak bibehålla den förenklade avfattning som beredningen

begagnat i nämnda punkter; motsvarighet till stadgandet i andra meningen

av punkten 5 bör dock upptagas såsom övergångsbestämmelse till lagen

om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen, därvid bestämmelsen bör

preciseras att gälla i fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle före la­

gens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

33

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen om införsel i avlöning, pension eller

livränta.

8

§•

Justitieråden Regner, af Trolle

och

Bomgren:

Enligt 8 § tredje stycket i nuvarande lydelsen må efter underhållsskyldig­

hetens upphörande beslut om införsel ej vidare äga tillämpning, ändå att

den underhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag; bidrag som fa­

der till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets moder med an­

ledning av nedkomsten må dock alltjämt uttagas med den tidsbegränsning

som följer av 6 §. Beredningen har föreslagit, att det sålunda stadgade för­

budet mot införsel skall upphävas utom vad gäller de fall att underhålls-

berättigad avlider eller underhållsskyldighet mot frånskild make upphör vid

omgifte; införsel skall med dessa undantag få äga rum under viss begrän­

sad tid.

1 anledning av vad i motiven anförts beträffande fall då underhållsskyldig­

het mot barn upphör till följd av att vårdnaden övergår till adoptänt eller

till den förpliktade vill lagrådet framhålla att, om vårdnaden till barn över­

flyttas och förfallna bidrag kvarstå obetalda, den förutvarande vårdnads-

havaren icke utan vidare äger göra gällande krav å det obetalda beloppet mot

den underhållsskyldige samt att han icke kan erhålla införsel enbart på grund

av dom eller avtal, varigenom bidrag utdömts eller utfästs till barnet. Även

om en dylik vårdnadshavares regressfordran på underhållsbidrag — bl. a.

i fråga om möjligheten till kvittning mot genfordran — icke i allo har sam­

ma karaktär som fordran på underhållsbidrag, torde det likväl med hänsyn

till rättsförhållandets art få anses tillåtet att införsel beviljas, om regress­

kravet fastställts genom dom eller barnets fordran på oguldna bidrag över­

låtits av barnet eller av behörig ställföreträdare på den vårdnadshavare som,

då oguldet bidrag förföll till betalning, var berättigad att uppbära detsamma.

1 enlighet härmed torde det även få antagas att, om införsel beviljats redan

innan vårdnaden övergick, införseln till gäldande av oguldna bidrag kan

fortgå, därest någon invändning icke framställes. önskvärt är att frågan

uppmärksammas vid den förestående omarbetningen av införsellagen.

Vad nu anförts förringar icke i väsentlig mån de skäl som beredningen

anfört och som även enligt lagrådets mening tala för en reform i föreslagen

riktning. Emellertid anser lagrådet tillräcklig anledning icke föreligga att

begränsa reformen genom undantag för vissa fall. Omständigheter av det

slag beredningen åberopat för upphävande av det nuvarande förbudet kunna

förefinnas även i undantagna fall, och jämväl i dessa torde vara påkal­

lat alt motverka att den underhållsskyldige undandrager sig betalning

2

Bihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 62

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

under tiden närmast före underhållsskyldighetens upphörande. Det må er­

inras om att det gällande förbudet tillkom såsom resultat av överväganden,

som hänförde sig till tidsgränsen i 6 §, och huvudsakligen har till syfte att

förebygga, att efter underhållstidens slut bidrag uttagas för tid som ligger

avsevärt långt tillbaka (NJA II 1917 s. 535—536, jfr 1924 s. 756). Vidare

bör beaktas, att de betänkligheter mot införselinstitutet som hystes vid dess

införande numera, sedan även skatter må uttagas genom införsel, måste

anses ha försvagats och att med hänsyn härtill det icke kan anses stötande

att tillåta införsel under någon kortare tid för förfallna bidrag. Lagrådet

förordar därför, att reformen vidgas att omfatta alla ifrågavarande under­

hållsbidrag. För att undgå den olägenhet vid tillämpningen som det skulle

innebära att ha olika tider i 6 och 8 §§ förordar lagrådet vidare, att tids­

bestämmelsen i 6 § får gälla även införsel sedan underhållsskyldigheten

upphört, så att jämväl här möjlighet till införsel står öppen intill två år

efter det bidrag förfallit till betalning.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att tredje stycket i 8 g

utgår.

Regeringsrådet Jarnerup:

I beredningens motiv förekomma beträffande de fall då underhållsskyl­

dighet mot barn upphör till följd av att vårdnaden övergår till adoptant eller

till den förpliktade uttalanden av innebörd, att den som icke längre har

vårdnaden om barnet skulle vara berättigad att erhålla införsel för oguldna

bidrag, vilka skulle ha betalats till honom, och uppbära genom sålunda er­

hållen eller tidigare meddelad införsel inflytande restbelopp. I anledning

härav anmärkes följande. Enligt 1 § införsellagen äger den till underhåll be­

rättigade erhålla införsel för underhållsbidrag. Om en tidigare vårdnadsha­

vare fått vidkännas kostnad för underhåll, som skulle ha gäldats av den

underhållsskyldige, kan hans krav på ersättning av denne näppeligen an­

ses såsom sådan den underhållsberättigade tillkommande fordran "på un­

derhållsbidrag, som avses i nyssnämnda paragraf. Att kravet fastställts ge­

nom dom eller att barnets fordran på oguldna bidrag överlåtits på den ti­

digare vårdnadshavaren torde icke kunna föranleda annan bedömning. Nå­

gon analogisk tillämpning av paragrafen på det ifrågavarande fallet synes

— med hänsyn till att införselinstitutets ändamål begränsats till att, såvitt

nu är i fråga, trygga utbekommande av underhåll — icke vara tillåten. Det

bör framhållas, att en utvidgning av införselrätten till att gälla fattigvårds-

styrelses (socialnämnds) och barnavårdsnämnds fordran på bidrag från för-

sörjningsskyldig till nämndens kostnader för försörjningsberättigads un­

derhåll ansetts erfordra uttryckliga bestämmelser (20 § införsellagen). En

tidigare vårdnadshavare synes därför icke äga erhålla införsel till gäldande

av sitt ifrågavarande krav. Hinder föreligger givetvis icke, att en till för­

mån för barnet beviljad införsel fortgår, även efter det vårdnaden övergått.

Införselmedlen böra därvid för barnets räkning utbetalas till den nye vård­

nadshavaren. Denne kan medge att medel tillgodoföras den tidigare vård-

35

nadshavaren till gäldande av hans krav. Därest sådant medgivande icke läm­

nas, kan möjlighet finnas för den senare att vid domstol föra talan mot

barnets nye ställföreträdare om medlens utfående.

Oavsett vad nu sagts i fråga om underhållsbidrag till barn vid växling av

vårdnadshavare, är även enligt min mening en reform i föreslagen riktning

önskvärd, och jag biträder härutinnan vad lagrådets övriga ledamöter an­

fört.

Lagrådet:

19 §.

Enligt förslaget skall införsel kunna erhållas i sjukpenning och annan

dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av an­

nan sådan anledning. Beredningen har uttalat, att dylik dagersättning stode

mycket nära vanlig livränta och att beredningen därför ansett sig kunna

underlåta att upptaga sjukpenning och annan dagersättning såsom en själv­

ständig inkomstgrupp vid sidan av pension eller livränta. Förevarande

paragraf har därför föreslagits skola ändras sålunda att till densamma fogas

en bestämmelse att till livränta skall hänföras även ifrågavarande dager­

sättningar. Vidare har beredningen yttrat, att den utginge från att sådan

dagersättning skulle kunna inbegripas jämväl under 1935 års lag om in­

försel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguldna utländska

utskylder eller allmänna avgifter utan att någon särskild lagändring er­

fordrades.

I fråga om den föreslagna utvidgningen av tillämpningen av införsel an­

ser lagrådet — som härvid beaktat den av riksdagen nu antagna lagen om

allmän försäkring och de ändringar denna medför — skäl icke föreligga till

erinran mot förslaget. Beträffande bestämmelsernas avfattning synes det —

då sjukpenning och annan dagersättning varom här är fråga i princip äro

korttidsersättningar och därför av annan natur än livränta — olämpligt att

till livränta hänföra omförmälda ersättningar. Vid förevarande partiella

reform torde kunna godtagas att genomföra ändringen så, att den andra

punkten får innehålla att detsamma skall gälla beträffande införsel i sjuk­

penning eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller

olycksfall eller av annan sådan anledning. I följd härav böra i 20 § första

stycket orden »i avlöning, pension eller livränta» utgå. Därjämte bör till

lagens rubrik fogas »m.m.»

Vidare bör 1935 års lag ändras sålunda, att första punkten kommer att

avse även berörda dagersättningar samt att i andra punkten efter »livränta»

införes »m. m.» I rubriken till lagen bör likaledes inskjutas »m. m.»

Införsel i sjukpenning och annan dagersättning, som här avses, skall

enligt förslaget kunna erhållas även för utskylder, allmänna avgifter, böter

och viten. Med anledning av vad som anförts i några yttranden synes böra

övervägas, huruvida icke större återhållsamhet bör iakttagas i fråga om in­

försel för dylika medel än som enligt uttalande i motiven bör föreskrivas

beträffande införsel för underhållsbidrag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Övergångsbestämmelserna.

Beaktas vad lagrådet förordat i fråga om 8 §, erfordras ändring av andra

stycket av övergångsbestämmelserna. Jämväl i övrigt torde jämkning därav

vara påkallad för att göra bestämmelserna mindre svårlästa. Enligt bered­

ningens motiv skall, om införsel pågår vid lagens ikraftträdande och under­

hållsskyldigheten därefter upphör, det tidigare införselbeslutet fortfarande

få tillämpas i den mån det är förenligt med de nya reglerna om fort­

satt införsel sedan underhållsskyldigheten upphört. Syftet med andra punk­

ten är att detta skall gälla även om beslutet skulle angiva eller kunna anses

innebära att införsel skall upphöra tidigare.

Andra stycket torde kunna erhålla följande avfattning: Beslut om införsel,

som är gällande vid lagens ikraftträdande, må jämväl därefter tillämpas

i enlighet med äldre lag, intill dess jämkat eller nytt beslut meddelas eller

den underhållsskyldige påkallar tillämpning av 6 § i dess nya lydelse. Upp­

hör i sådant fall underhållsskyldigheten och kan till följd därav enligt 8 §

i dess äldre lydelse införsel ej vidare äga rum, må beslutet tillämpas enligt

vad i 6 § i dess nya lydelse sägs, även om beslutets innehåll föranleder

annat.

De remitterade förslagen upptaga icke bestämmelser om dag för lagarnas

ikraftträdande. Lagrådet har vid granskningen utgått från att förslagen

föreläggas årets riksdag. Därest ikraftträdandet framskjutes med hänsyn till

behovet av nya föreskrifter angående kostnad i utsökningsmål, föranleder

detta, såvitt nu kan bedömas, icke ändring i lagarna eller tillägg till dessa,

önskvärt är att i god tid före ikraftträdandet anvisningar tillhandahållas

utmätningsmännen rörande lagarnas innebörd och den avsedda tillämp­

ningen av de nya reglerna.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1963

37

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 21 maj 1962

avgivna utlåtande över lagberedningens den 12 januari 1962 till lagrådet re­

mitterade förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om av­

betalningsköp; och

3) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlö­

ning, pension eller livränta.

Föredraganden anför därvid.

När frågan om inhämtande av lagrådets utlåtande över lagberedningens be­

tänkande »Utsökningsrätt I» (SOU 1961: 53) den 12 januari 1962 anmäldes

i statsrådet, lämnade jag en kortfattad översikt över tillkomsten och den

huvudsakliga innebörden av beredningens förslag. Jag nämnde också, att

yttranden över betänkandet avgivits av åtskilliga myndigheter och samman­

slutningar samt att dessa yttranden och en däröver inom justitiedeparte­

mentet gjord sammanställning borde överlämnas till lagrådet för att vara

tillgängliga vid dess granskning. Det synes mig lämpligt att nu inlednings­

vis redogöra för ärendets remissbehandling.

Över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,

riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Öre­

bro, Västernorrlands och Norrbottens län, överexekutorerna i Göteborg och

Norrköping samt uppbördsutredningen.

överståthållarämbetet har bifogat yttrande av exekutionsdirektören i

Stockholm. Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län

yttranden från överexekutor i Malmö och stadsfogdarna därstädes ävensom

från landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt samt landsfiskaler­

na i Höganäs, Mörarps och Svedala distrikt, länsstyrelsen i Örebro län ytt­

randen från landsfiskalen-utmätningsmannen i Karlskoga distrikt, lands­

fiskalen i Lekebergs distrikt och styrelsen för länsavdelningen av förening­

en Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden från

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

landsfiskalerna-utmätningsmännen i Sköns och Sollefteå distrikt, landsfi­

skalerna i Kramfors, Torps och Ramsele distrikt, stadsfogdarna i Härnösand

och Sundsvall ävensom Västernorrlands länsavdelning av föreningen Sve­

riges landsfiskaler samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från

landsfiskalerna-utmätningsmännen i Bodens, Gällivare, Kiruna och Piteå

distrikt och stadsfogden i Luleå. Överexekutorerna i Göteborg och Norrkö­

ping har var för sig bifogat yttranden av förste och andre stadsfogdarna i

staden.

Riksförsäkringsverket har avgivit infordrat utlåtande i vad angår frågan

om införsel i sjukpenning. Ämbetsverket har därvid samrått med Svenska

sjukkasseförbundet och Socialförsäkringsbolagens förening.

Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet har även beretts uppbörds-

organisationskommittén, Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges

landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens riks­

förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgäs­

ternas riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Stockholms stads

rättshjälpsanstalt, Göteborgs stads rättshjälpsanstalt, Fredrika-Bremer-För-

bundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund. Yttranden har inkommit från samtliga utom uppbördsorga-

nisationskommittén.

Yttranden har jämväl inkommit från Föreningen Sveriges rättshjälpsju-

rister och Svenska företagares riksförbund. Dessutom har besvärssakkun-

niga ingivit en av betänkandet föranledd promemoria angående förfarandet

i utsökningsmål.

Sedan ärendet med anledning av lagrådets utlåtande varit föremål för yt­

terligare överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag nu att få

upptaga det till behandling.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande utsökningsrätt. Den främsta källan till utsökningsrätten är allt­

jämt 1877 års utsökningslag (UL), som trädde i kraft den 1 januari 1879

och då ersatte utsökningsbalken i 1734 års lag. UL har under sin giltighets­

tid ändrats i åtskilliga avseenden. Mest genomgripande var de ändringar

som skedde genom 1912 års lagstiftning om exekution i fast egendom. När

landsfiskal vid 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen blev utmät­

ningsman på landet, vidtogs åtskilliga ändringar av praktisk-organisatorisk

art. År 1919 ändrades reglerna om vad som skall undantagas från utmätning,

de s. k. beneficiumreglerna, vilka även senare jämkats. En reform av prin­

cipiell räckvidd skedde genom 1937 års lagsökningslag, som flyttade lagsök-

ningsprocessen från utsökningsmyndighet till judiciell myndighet. Samma

39

år tillkom den s. k. lex Marsjö med vissa nya bestämmelser om utmätning

och realisation av fordran och annan rättighet. Vidare bär UL år 1946 änd­

rats i åtskilliga delar med anledning av nya rättegångsbalken. Under årens

lopp har UL också i övrigt ändrats på olika punkter — ofta i samband med

lagstiftningsarbeten på andra rättsområden.

Vid sidan av utsökningslagen har tillkommit annan exekutionsrättslig lag­

stiftning, framför allt 1917 års lag om införsel i avlöning, pension eller liv­

ränta (InfL). Till InfL ansluter sig den samtidigt tillkomna lagen om förbud

för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket. Praktiskt betydelsefulla

är vidare de exekutionsrättsliga bestämmelserna i 1915 års lag om avbetal­

ningsköp (AvbL).

UL, AvbL och InfL kompletteras av de s. k. dagbokskungörelserna (DbKU

och DbKInf), båda från år 1917. I administrativ ordning har också medde­

lats särskilda kungörelser om domsverkställare och om exekutionsbiträden.

Av praktisk vikt särskilt för utmätningsmännens förrättningar enligt UL

och AvbL är vidare 1878 års förordning angående ersättning till förrätt-

ningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. in.

(ErsF 1878).

På grundval av konventioner med främmande stater har tillkommit flera

lagar om verkställighet av utländska domar m. in. De viktigaste är 1931 års

lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Fin­

land, Island eller Norge (Nord IndrL) samt 1932 års lag om erkännande och

verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Nor­

ge (Nord VerkstL). 1931 års lag har nyligen ersatts av lagen den 21 sep­

tember 1962 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Dan­

mark, Finland, Island och Norge.

Bland lagar som kompletterar UL förtjänar slutligen nämnas 1921 års

lag om utmätningsed, som reglerar frågan om utmätningsgäldenärs skyldig­

het att under edsplikt uppgiva sina tillgångar, samt 1955 års lag med sär­

skilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

UL äger icke direkt tillämpning på utmätning för utskylder, allmänna

avgifter, expeditionslösen, hantlangning vid laga skifte eller »annat dylikt»

(14 § Up). Genom särskilda stadganden i 1953 års uppbördsförordning

(UppbF) och tillämpningskungörelsen till denna förordning (TK UppbF)

har emellertid bestämmelserna om utmätning i UL med vissa modifikatio­

ner gjorts tillämpliga även i dessa fall. — I fråga om verkställighet av be­

slut, varigenom någon i brottmål dömts till böter eller vite m. m., gäller

med visst förbehåll ULs utmätningsbestämmelser enligt särskild föreskrift

i 22 § Up. En undantagsföreskrift som vidgar gäldenärens beneficium med­

delas i 4 § andra stycket av 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff.

Bestämmelserna om verkställighet av anspråk som tillkommer det all­

männa på offentligrätlslig grund har mycket stor betydelse. Restlängder

eller indrivningskort för skatter, respektive saköreslängder eller indriv-

ningskort för böter är i själva verket de exekutionstitlar som tillämpas

mest.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

40

Kungl. Maj:ls proposition nr

52

dr 1963

Reformkrav och reformförslag. En huvudfråga rörande exekutionsväsen­

det som länge varit föremål för reformplaner gäller utsökningsmyndiglie-

ternas organisation. Sålunda förordade processkommissionen i sitt år 1926

avgivna principbetänkande, att allmän underrätt vid processreformens ge­

nomförande borde övertaga funktionen som högre exekutiv myndighet.

Förslaget kom ej att genomföras, bl. a. därför att det ansågs äga nära

samband med frågan om rådhusrätternas förstatligande. Spörsmålet om

överflyttning av överexekutorsgöromålen till allmän underrätt har emeller­

tid på senare tid åter aktualiserats av stadsdomstolsutredningen i dess

slutbetänkande »Underrätterna» (SOU 1961:6). Enligt utredningens för­

slag skulle allmän underrätt bli exekutionssäte och övertaga flertalet över-

exekutorsgöromål såväl i stad som på landet. Vissa utsökningsmål skulle

dock ankomma på länsstyrelse i stället för på rätten. Viktiga frågor rörande

de exekutiva myndigheternas organisation behandlas också i det av 1957 års

polisutredning avlämnade principbetänkandet »Huvudmannaskapet för po­

lisväsendet m. m.» (SOU 1961:34). På grundval av detta betänkande har

Kungl. Maj :t i propositionen 1962:148 föreslagit, att polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet skall helt förstatligas den 1 januari 1965 och i samband

därmed genomgripande omorganiseras. Förslaget om förstatligande vid sag­

da tidpunkt har numera godtagits av riksdagen. Vidare har inom inrikesde­

partementet tillkallats en särskild beredning med uppgift att biträda vid

det ytterligare arbetet med denna vittsyftande reform. Vad angår exeku­

tionsväsendets organisation skall beredningens arbete bedrivas i nära kon­

takt med lagberedningen.

Krav på en mera allmän översyn av utsökningsrätten började framföras

under 1940-talet. Vid 7,945

års riksdag

väcktes motioner i ämnet med hem­

ställan att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om revision

av UL och i samband därmed stående lagstiftning. Första lagutskottet fram­

höll i avgivet utlåtande bl. a., att UL icke svarade mot nutida krav samt att

bristerna kunde avhjälpas endast genom eu fullständig omarbetning. Enligt

vad utskottet vidare anförde skulle det reformarbete utskottet förordade bli

av stor omfattning och säkerligen taga åtskillig tid i anspråk. Utskottet

fann det därför önskvärt, att utredningsarbetet icke skulle komma att hind­

ra partiella reformer, vilkas genomförande var så trängande att de ej borde

anstå ända till det stora reformarbetets slut. Riksdagen biföll i enlighet med

utskottets hemställan motionärernas yrkande (LJU 39, Rskr 365).

Under 1940-talet framställdes vidare krav om ändring av utsöknings-

lagstiftningen på en speciell punkt, nämligen så att införsel skulle kunna

beviljas för skadestånd i brottmål. I motioner vid 7944

års riksdag

hemställ­

des sålunda om utredning och förslag till sådana ändringar av InfL, att in­

försel kunde erhållas jämväl för skadestånd som utdömts på grund av

misshandelsbroti. Första lagutskottet fann förslaget värt beaktande men

hemställde likväl, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksda­

gens åtgärd, enär frågan borde lösas i ett större sammanhang. — Frågan om

utvidgning av införselinstitutet till att avse skadeståndsfordringar på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

41

av brott har därefter varit föremål för behandling i olika former vid riks­

dagarna 1952, 1954, 1957, 1958, 1959, 1960 och 1961. Den bär också berörts

av strafflagberedningen i dess slutbetänkande med förslag till »Skyddslag»

(SOU 1956: 55). På senare tid har röster även höjts för att införselinsti­

tutet borde ställas till förfogande för indrivning av fordringar i allmänhet.

Under 1950-talet har i åtskilliga sammanhang betonats angelägenheten

av att det genom 1945 års riksdagsskrivelse begärda lagstiftningsarbetet

snarast kom till stånd. Bland annat har

riksdagen år 1957

ånyo framhållit,

att den blivande utredningen borde få möjlighet att framlägga förslag, av­

sedda att i avbidan på en helt ny utsökningslagstiftning tills vidare kom­

plettera UL (L1U 9, Rskr 127).

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 september 1957 till­

sattes en särskild utredning för förberedande översyn av UL och därmed

sammanhängande lagstiftning. I direktiven för utredningen angavs, att det

förberedelsearbete som skulle utföras borde taga sikte på att kartlägga

problemen och planlägga en reform av hela utsökningsrätten; i den mån

det emellertid under arbetets gång visade sig, att vissa spörsmål var av

sådan beskaffenhet att de trängde till omedelbar lösning, borde förslag till

erforderliga lagändringar utarbetas och framläggas.

Till utredningen överlämnades, för att tagas i beaktande vid dess arbete,

ett stort antal under årens lopp inkomna framställningar och förslag om

ändringar på utsökningslagstiftningens område jämte material som sam­

lats i anslutning därtill.

Genom rundfrågor till ett avsevärt antal myndigheter m. fl. insamlade

den förberedande utredningen själv material om de brister som givit sig

till känna på utsökningsrättens område och vad som enligt de olika instan­

sernas mening borde åtgöras för att komma till rätta med förhållandena.

Utredningen verkställde också specialundersökningar beträffande flera pro­

blem, bl. a. undersökningar av statistisk natur. På utredningens förslag ge­

nomfördes ett par smärre reformer; därjämte utarbetades inom utredning­

en preliminära utkast till vissa andra reformer.

Den förberedande utredningen upphörde med utgången av oktober 1960.

Dess material överlämnades därvid till lagberedningen.

Lagberedningens förslag. Beredningen understryker i sitt betänkande, att

frågan om revision av utsökningsrätten rör såväl materiellträttsliga och pro-

cessuella som organisatoriska problem samt att beredningen nu ej är be­

redd att taga slutlig ståndpunkt i den organisatoriska frågan. Sin prelimi­

nära inställning i denna fråga har beredningen närmare utvecklat i remiss­

utlåtanden över stadsdomstolsutredningens och polisutredningens betänkan­

de n.

Bland de önskemål som i övrigt framställts om ändringar inom utsök­

ningsrätten finns enligt beredningen flera som vart för sig rör mera begrän­

sade praktiska spörsmål, särskilt beträffande utmätning och införsel, och

som i viss utsträckning kan upptagas till behandling utan samband med

2t

Iiihang till riksdagen!! protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

42

Kungl. Ma j:ls proposition nr 52 år 1963

en mer eller mindre djupgående organisatorisk omdaning och utan avvak­

tan på fullständig genomgång av ämnet. Visserligen kan det — anför be­

redningen — alltid befaras, att partiella ändringar på området kan behöva

framdeles modifieras. Enligt beredningens mening kan dock denna in­

vändning ej tillmätas avgörande vikt, när det gäller aktuella missförhållan­

den som i dagliga livet gör sig gällande. Beredningen har ansett, att med

förtur bör upptagas dels ett antal spörsmål om utmätning och handräckning,

dels hela införselinstitutet och har planlagt sitt arbete därefter. Under det

fortsatta arbetet får visa sig, huruvida även andra spörsmål ägnar sig för

att upptagas med förtur.

Beredningen framhåller, att de partiella reformerna bör begränsas till

sådana frågor som är särskilt aktuella och som kan behandlas utan större

risk för att därå nedlagt arbete skall vara bortkastat vid den allmänna över­

synen av utsökningsrätten. Uppgiften bör enligt beredningens mening ock­

så avgränsas så, att den snabbt kan genomföras och de ändrade bestäm­

melserna hinner vara till nytta någon tid innan ett större förslag kan vän­

tas bli genomfört. Hur ett urval lämpligen bör äga rum, kan självfallet

vara föremål för delade meningar. Beredningen finner det också tydligt,

att ämnet för eu partiell reform som ej genomförs efter systematiska grun­

der blir ganska heterogent. Detta har beredningen dock ej ansett i och för

sig böra avskräcka, om det ej medför praktiska svårigheter i tillämpningen.

Beredningen har beslutat att först framlägga förslag rörande vissa frågor

som huvudsakligen rör utmätningsinstitutet samt att samtidigt upptaga ett

par begränsade spörsmål beträffande införsel.

I fråga om införsel har även andra viktiga önskemål framställts, och

enligt beredningens mening är införselinstitutet överhuvud ej så väl info­

gat i rättssystemet. Av särskild betydelse beträffande införsel är — fram­

håller beredningen — huruvida institutet i en eller annan form skall kom­

ma till användning även för indrivning av andra fordringar än som nu

omfattas av införsellagen. Detta är tydligen en ömtålig och svårlöst fråga.

Även andra alternativ än utvidgning av det nuvarande införselinstitutet be­

höver närmare prövas. Beredningen har trott det vara lämpligt att i ett

senare delbetänkande framlägga förslag om införselinstitutet i dess helhet.

Bland de spörsmål rörande utmätningsinstitutet som beredningen valt

att nu behandla står till en början frågan om rätt att erhålla utmätning

på grund av avtal om underhållsbidrag m. in. (54 a § i

förslaget till lag om ändring i UL). Beredningens förslag i denna del inne­

bär i stort sett en parallell till vad som redan gäller om införsel. Enligt den

föreslagna huvudregeln skall, på grund av skriftligt avtal som bevittnats

av två personer, utmätning få äga rum för bidrag, som någon enligt avta­

let skolat utgiva till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt giftermåls-

eller föräldrabalken.

Beredningen har också upptagit ett antal viktiga spörsmål beträffande

utmätningsmans lokala kompetens (2, 56, 56 a, 69, 183 och

185 §§ i nyssnämnda förslag). Utmätning skall enligt förslaget alltid få

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

43

sökas hos utmätningsmannen där gäldenären har sitt hemvist. I fråga om

egendom som finns på annan ort skall emellertid utmätning också få sö­

kas där egendomen är, och utmätning av fordran i pengar skall därjämte få

sökas där den förpliktade, sekundogäldenären, är. Utmätningsman som en­

ligt någon av dessa behörighetsregler upptagit mål om utmätning till be­

handling skall, för det fall att åtgärd erfordras inom annan utmätnings­

mans område, ha flera olika möjligheter att åstadkomma en lämplig lös­

ning. Dels skall han själv kunna vidtaga åtgärden, genom att bege sig in på

den andre utmätningsmannens område. Dels skall han äga påkalla biträde

med åtgärden av den andre utmätningsmannen. Slutligen skall han också

få överlämna hela målet till den andre, om det är ändamålsenligt. Förslaget

innebär bland annat större frihet att välja lämplig plats för exekutiv auk­

tion å lös egendom, varigenom man hoppas att ett bättre ekonomiskt resul­

tat av verkställigheten skall kunna vinnas.

En fråga som enligt beredningens mening bör särskilt övervägas är, huru­

vida bestämmelserna om överlämnande av mål lämpligen kan göras till­

lämpliga i fråga om utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande

beträffande böter, skatter o. 1., och huruvida man i så fall bör ändra gäl­

lande föreskrifter om handräckning i sådana ärenden. Till denna fråga an­

ser sig beredningen icke böra taga ställning. Beredningen framhåller emel­

lertid, att anledning torde finnas att överse de författningar som närmare

reglerar skatte- och bötesindrivningen för att i den mån så prövas lämp­

ligt bringa dem till överensstämmelse med den ordning som föreslås för de

enskilda målen.

Vidare har beredningen upptagit frågor angående gäldenär ens un­

derrättande i mål om utmätning (59, 60, 79 och 84 §§ i försla­

get till lag om ändring i UL). Mera tidsenliga former föreslås för gäldenä-

rens underrättande före utmätning, och förslaget innehåller även bestäm­

melser som avser att trygga gäldenärens intresse av att få kännedom om

utmätning som skett i hans frånvaro. Detalj föreskrifter i dessa hänseenden

skall enligt förslaget meddelas i administrativ väg. Beredningen menar, att

de av beredningen föreslagna underrättelsebestämmelserna skall användas

även vid utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande beträffan­

de skatter, böter o. 1.

Vidgad befogenhet att tillgripa interimistiska åtgärder skall

enligt förslaget tilläggas utmätningsman för det fall att utmätning eller

kvarstad icke genast kan verkställas (60 a och 183 §§). Sådan åtgärd skall

emellertid ej få upprätthållas längre än som oundgängligen erfordras och

högst två veckor.

En annan ökning av utmätningsmans befogenheter innefattas i förslaget

att utmätningsman själv skall äga föranstalta om rättelse av utmät­

ning, när det visar sig att den kommit att omfatta tredje mans egendom

eller egendom som eljest ej hort utmätas (77 (O. Rättelse skall dock ej få

vidtagas senare än två veckor från det förrättningen ägde rum.

ULs regler angående tidsfrister och utmätningsmans an­

44

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

svar i mål o in utmätning föreslås ändrade i viktiga hänseenden

(52, 86, 88 b, 88 c, 162, 163, 165, 207 och 216 §§). Huvudprinciperna skall

vara, att utmätningsman skyndsamt skall vidtaga vad på honom ankommer

för att utmätningen skall verkställas och att han, sedan utmätning väl skett,

skall utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder för att försäljning

skall komma till stånd. Utmätningsförrättning skall såvitt möjligt hållas

i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor och försäljning i re­

gel ske inom tre månader från utmätningen, med möjlighet till uppskov.

Tidsfristerna för försäljning av utmätt egendom skall äga tillämpning även

beträffande överexekutor och särskilt förordnad auktionsförrättare, t. ex.

vid exekutiv försäljning av fast egendom. Det speciella skadeståndsansvar

som nu gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, föreslås

slopat. Enligt förslaget skall vidare borgenärens befogenhet att lämna an­

stånd vidgas så, att en särskild sexmånadersfrist införes för anstånd med

själva utmätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stadgas

för anstånd med realisationsförfarandet.

Beredningens förslag innefattar också vidgade möjligheter för utmät­

ningsman att lämna anstånd med vräkning (193 §). Om synner­

liga skäl är därtill, skall anstånd kunna medges intill fyra veckor utöver

den obligatoriska varselfristen om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka

tår dock lämnas endast om skälig gottgörelse för hela anståndstiden erläggs

till hyresvärden och i övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans

rätt icke vållas.

I ett särskilt avsnitt av beredningens förslag behandlas vissa verk­

ställighets- och full följdsfrågor (53, 201—203, 208 a, 210,

218 och 218 a §§). Vid meddelande av beslut i utsökningsmål skall över­

exekutor och hovrätt kunna förordna, att beslutet icke får verkställas förrän

det vunnit laga kraft. En särskild regel föreslås emellertid för det fallet att

överexekutor eller hovrätt undanröjer utmätning eller eljest föreskriver

ändring däri. I sådant fall skall redan verkställd åtgärd ej gå åter innan

ändringsbeslutet vunnit laga kraft, om ej annorlunda förordnats. — Klago-

tiderna i mål om utmätning föreslås jämkade så att de bättre skall tillgo­

dose rättssäkerhetens krav. Den viktigaste ändringen innebär, att klago-

tiden vad angår själva utmätningen för både borgenär och gäldenär ut­

sträcks från 15 dagar till tre veckor och skall räknas från delfåendet av

protokoll eller bevis om utmätningen. — Vidare föreslås att högre instans,

även om den finner att utmätningsman saknat lokal kompetens, skall kun­

na låta vidtagen åtgärd bestå, om vederbörande haft tillfälle att tillvarataga

sin rätt och åtgärden i övrigt var ändamålsenlig.

I fråga om handräckning enligt lagen o in avbetal­

ningsköp har beredningen funnit lämpligt föreslå några ändringar, som

direkt ansluter sig till vissa av reformerna rörande utmälningsinstitutel

(se förslaget till ändrad lydelse av 10 § AvbL). Ändringarna avser frågorna

om utmätningsmans lokala kompetens, om underrättande av gäldenären-

köparen före handräckningen och om befogenhet för utmätningsmannen att

vidtaga interimistiska åtgärder.

45

De förslag till ändringar i införsellagen soin beredningen

ansett sig böra framlägga i detta sammanhang ansluter sig endast på en

punkt direkt till ändringsförslagen rörande UL. Det gäller 1 § InfL — dess

innehåll har i redaktionellt och delvis även i sakligt hänseende jämkats till

överensstämmelse med den föreslagna 54 a § UL. Vidare föreslås ändrade

regler i fråga om möjligheten att uttaga äldre bidragsbelopp genom inför­

sel. Enligt förslaget skall införsel ej få äga rum till gäldande av bidrags­

belopp, som förfallit till betalning tidigare än två år före början av den

kalendermånad, under vilken verkställigheten skall ske (6 §). Sedan un­

derhållsskyldigheten upphört, får nu i regel införsel ej äga rum, även om

äldre bidrag utestår oguldna; undanlag härifrån gäller endast i fråga om

underhållsbidrag som fader till barn utom äktenskap har alt erlägga till

barnets moder. Beredningen föreslår i stället som huvudregel, att införsel

utan hinder av underhållsskyldighetens upphörande skall få fortgå intill

ett år därefter. Om den underhållsberättigade avlidit eller underhållsskyl­

digheten mot frånskild make upphört till följd av att denne gift om sig,

skall dock fortsatt införsel vara utesluten (8 §). En mindre jämkning före­

slås i reglerna om arbetsgivares redovisningsskyldighet. Det skall enligt

förslaget öppnas möjlighet till redovisning även i annan ordning än genom

insättning på tjänstepostgirokonto som utmätningsmannen anvisar (11 §).

Slutligen föreslås, att införsel skall kunna erhållas också i sjukpenning och

annan dagersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller

av annan sådan anledning (19 §).

Vid ett möte med delegerade från Danmark, Finland och Norge har be­

redningens förslag genomgåtts i huvudsakliga delar. Man enades därvid

om att det icke med hänsyn till det nordiska lagsamarbetet

på utsökningsrättens område kan anses möta något hinder att omedelbart

genomföra de av beredningen planerade partiella reformerna.

1 anslutning till de föreslagna lagändringarna har beredningen också

upprättat utkast till administrativa föreskrifter. Vidare har

beredningen förordat, att frågan om införande av en schablonmässigt be­

räknad exekutionsavgift görs till föremål för särskild utredning.

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag har i flertalet yttranden häl­

sats med tillfredsställelse. Behovet av omedelbara lagstiftningsåtgärder på

utsökningsrättens område har allmänt vitsordats, och beredningens urval

av ämnen för en partiell reform har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Emellertid har från några håll framförts önskemål om ytter­

ligare lagändringar, främst i utsökningslagen.

Även de sakliga lösningar som beredningen föreslår har i allmänhet till­

styrkts eller till sina huvudgrunder lämnats utan erinran. De invändningar

som framställts gäller alltså i regel detaljfrågor.

Bland dem som lämnat förslaget helt utan erinran må nämnas

styrelser­

na för Svenska stadsförbundet

och

Svenska landskommunernas förbund,

Kungl. Maj:ts proposition nr ö2 år 1963

46

Riksförbundet Landsbygdens folk, styrelsen för Göteborgs stads rättshjälps-

anstalt

och

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister.

Styrelsen för Svenska

landskommunernas förbund betecknar förslaget som ägnat att avhjälpa fö­

refintliga brister och att effektivisera utsökningsväsendet; och Riksförbun­

det Landsbygdens folk biträder förslaget till alla delar. Styrelsen för Göte­

borgs stads rättshjälpsanstalt anför som sin mening, att de av beredningen

töreslagna lagändringarna innebär en angelägen och önskvärd reformering

av utmätningsinstitutet och övriga i betänkandet berörda verkställighets-

former.

Allmänt positiva omdömen om förslaget uttalas också av åtskilliga andra

remissinstanser. Enligt

styrelsen för Sveriges advokatsamfund

är de före­

slagna ändringarna väl ägnade att genomföra eu önskvärd förenkling och

effektivisering.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

ansluter sig

till tanken att upptaga särskilt trängande spörsmål till särbehandling och

instämmer i beredningens uttalanden rörande de allmänna riktlinjerna för

sådana partiella reformer. Likaså ger

flera enskilda landsfiskaler

uttryck

åt sin uppskattning av förslaget. Även

Svenska exekutionsmännens riks­

förbund

finner reformerna välbetänkta.

Länsstyrelsen i Örebro län

anser,

att förslaget kommer att undanröja vissa praktiska olägenheter med den

nuvarande lagstiftningen samt medverka till ett effektivare och tidsenligare

utsökningsförfarande, och tillstyrker därför i princip att förslaget läggs till

grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

framhåller särskilt,

att utsökningsförfarandet utan tvekan kommer att vinna i smidighet genom

förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

påpekar, att flera av de föreslagna nya be­

stämmelserna, exempelvis de som rör gäldenärens underrättande och olika

slag av anstånd, lämnar utmätningsinännen ett relativt vidsträckt utrym­

me för fritt bedömande av de åtgärder som i det enskilda fallet bör vidta­

gas. Länsstyrelsen fortsätter.

Detta förhållande kan tänkas stundom ge upphov till viss tvekan om vilka

åtgärder, som är erforderliga, och därjämte föranleda en viss oenhetlighet

i tillämpningen. Bestämmelserna om utmätningsmans lokala kompetens

kan vidare i vissa fall förorsaka kompetenskonflikter av skilda slag. Detal­

jerade regler i hithörande avseenden torde emellertid knappast kunna upp­

ställas och synes ej heller vara nödvändiga eller ens önskvärda om den av

lagberedningen eftersträvade effektiviseringen av indrivningsarbetet skall

kunna uppnås. Nämnda verkningar av förslaget bör därför icke få hindra

genomförande av de föreslagna reformerna, vilka enligt länsstyrelsens me­

ning synes medföra såväl praktiska fördelar som en effektivisering av det

exekutiva förfarandet. De föreslagna administrativa tillämpningsföreskrif­

terna torde lämna utmätningsinännen god vägledning för deras handlande

i olika situationer.

Kungl. Mai:ts proposition nr 52 år 1963

Överexekutor i Göteborg

åberopar som eget utlåtande yttranden från förs­

te och andre stadsfogdarna i staden.

Förste stadsfogden i Göteborg

finner

de föreslagna lagändringarna i princip sådana att de torde kunna mottagas

med synnerlig tillfredsställelse av såväl utsökningsmyndigheter som parter.

47

Han framhåller som en generell iakttagelse, att reformerna kännetecknas

av att borgenärerna skall få ökat bistånd av utmätningsmannen, att utmät­

ningsmannen skall taga större hänsyn till gäldenärernas intressen i det en­

skilda fallet samt att utmätningsmannen i stor utsträckning far traffa av­

göranden efter skön. Detta jämte vissa föreskrifter av kontorstekmsk natur

kommer att öka utmätningsmannens arbetsbörda. Han anser därför, att

lians e°en tjänsteorganisation icke kan bibehållas efter förslagets genom­

förande utan att en personalökning blir erforderlig. När det gäller en sa

viktig samhällsuppgift som utsökningsväsendet bör emellertid de ekono­

miska synpunkterna enligt hans mening icke tillåtas öva mera betydande

inflvtande. —

Andre stadsfogden i Göteborg

uttalar, att de föreslagna refor­

merna synes ägnade att effektivisera och underlätta arbetet såvitt gäller

hans ämbetsområde.

Synpunkter liknande dem förste stadsfogden i Göteborg anfor kommer

också till uttryck i några andra remissyttranden.

Landsfiskalen-iitmätmngs-

mannen i Kiruna distrikt

framhåller sålunda som en fördel att utmätnings­

mannen får större utrymme för egna bedömanden men understryker sam­

tidigt, att utmätningsmannens arbete därigenom blir mera tidskrävande.

Stadsfogden i Sundsvall

finner, att reformerna i huvudsak syftar till att

bereda borgenärerna ökad service och att ge gäldenärerna ökad rättssäker­

het. Enligt hans mening torde de också i stort sett komma att tjäna dessa

svften Han anser sig emellertid kunna konstatera, att de exekutiva orga­

nen kommer att få väsentligt ökat arbete och att de nuvarande personal­

resurserna blir otillräckliga. — Förslagets konsekvenser för utmätnmgs-

männens arbetsförhållanden behandlas särskilt ingående av

forste stads­

fogden i Malmö.

Denne framhåller i flera sammanhang, att de föreslagna

ändringarna kommer att innebära en avsevärd arbetsökning. Enligt hans

mening kommer denna ökning, i varje fall för Malmös vidkommande, att

medföra behov av personalförstärkning särskilt beträffande fältpersonalen

och med all sannolikhet även beträffande kanslipersonalen.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

anser sig böra tillstyrka förslaget men

framhåller att detta icke innebär att föreningen reservationslöst accepte­

rar betänkandet. Det heter i föreningens yttrande vidare.

Åtskilliga av de föreslagna bestämmelserna innefattar sådana avvikelser

från vad nu gäller att det är svårt att på förhand göra något uttalande, hur

bestämmelserna kommer att verka i det praktiska arbetet. Sålunda mne-

bär först och främst kompetensreglerna en synnerligen omfattande utvidg­

ning av de enskilda parternas möjligheter att påkalla exekution men dar­

med kanske även svårigheter med avseende på utmätningsmannens arbets­

förhållanden och möjligheter att med önskad snabbhet genomfora exeku­

tionen. önskvärdheten av att bereda de enskilda rättsägarna de här av­

sedda lättnaderna framstår emellertid såsom synnerligen stark och för­

eningen anser därför, att de föreslagna reglerna bör provas. Därest det

såväl i nu ifrågavarande hänseende som beträffande Övriga av beredningen

föreslagna reformer, beträffande vilka man icke på förhand kan förutse de

praktiska verkningarna, framdeles skulle visa sig att en tillämpning av reg­

lerna medför såväl svårigheter som andra mindre önskvärda konsekven­

ser, bör man kunna taga upp bestämmelserna i fråga till ny granskning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år W63

48

Föreningen anser det alltså önskvärt, alt de nu framlagda partiella re-

tormtörslagen icke betraktas som helt detinitiva, utan att man framdeles

bör kunna komplettera eller justera dem med hänsyn till de praktiska er­

farenheterna. Att man på så sätt under något eller några år skulle ha möj­

ligheter att pröva sig fram beträffande vissa nya bestämmelser skulle en­

ligt föreningens mening vara synnerligen värdefullt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Fn mera kritisk syn på lagberedningens förslag har

överståthållaräm-

betet.

Flertalet avsnitt i förslaget har visserligen icke givit ämbetet anled-

mng till erinringar. Med hänsyn främst till erfarenheterna från tillväga­

gångssättet vid skatteexekutionen avstyrker ämbetet emellertid förslaget i

fråga om utmätningsmans lokala kompetens och förordar i denna del en

reform av mindre räckvidd. Ämbetet avstyrker också, att de i 59 § UL fö­

reslagna underrättelsebestämmelserna görs tillämpliga beträffande utmät­

ning för skatter. Överhuvud vänder sig ämbetet mot att förslagets konse­

kvenser för skatteindrivningen icke närmare berörts i betänkandet. Enligt

ämbetets mening är en undersökning härav under alla omständigheter nöd­

vändig, innan ställning tages till ändringarnas genomförande. Ämbetet fort­

sätter.

Lagberedningens förslag måste ses i belysning av vad därvid framkom-

mer; nödiga garantier för en smidig anpassning till förhållandena vid skat-

teindrivningen saknas eljest. Av vikt är även att man tillvaratager de möi-

igheter till förbättrad samordning av skatteärenden med enskilda mål som

kan tinnas. Det kan ej heller bortses från att man vid ändringar i utsök-

ningslagen bör taga hänsyn till den framtida organisationen av indriv-

mngsvasendet. Resultatet av den snart avslutade utredningen angående stä­

dernas särskilda rättigheter och skyldigheter torde därför böra avvaktas.

Frågan i vad mån de föreslagna kompetensreglerna bör göras tillämpliga

■vid utmätning för skatter, böter o. 1. har ägnats ganska stor uppmärksam­

het i flera andra remissyttranden, och tanken att den föreslagna regle­

ringen av underrättelseförfarandet skulle gälla även vid sådana utmät­

ningar liar stött på motstånd från åtskilliga håll. Härom hänvisas till den

t oljande framställningen. Redan i förevarande sammanhang må emellertid

anmärkas, att

exekutionsdirektören i Stockholm

— som är kritiskt inställd

till flera detaljer i förslaget — anser att det kan vara lämpligt att låta anstå

med lagfastande av de föreslagna kompetensreglerna till dess hela landets

exekutionsväsen är förstatligat.

En annan fråga som också givit anledning till delade meningar är den om

behovet av bestämmelser om frist för utmätningsförrättnings hållande och

den lämpliga längden av dylik frist.

önskemålen om ytterligare lagändringar — utöver dem beredningen fö­

reslagit — kommer att huvudsakligen redovisas i anslutning till sådana i

det följande behandlade frågor, med vilka de har samband. Några av dem

saknar emellertid anknytning till spörsmål som beredningen nu upptagit

och ma därför här i korthet omnämnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

49

Exekutionsdirektören i Stockholm

ifrågasätter, huruvida bestämmelserna

om utmätningsordningen i 62—64 §§ UL bör bibehållas. Enligt hans me­

ning kan det vara tillfyllest med bestämmelser om att utmätningsmannen

avgör vilken egendom som skall utmätas, under beaktande av vissa angivna

intressen och önskemål. Vidare kritiserar exekutionsdirektören det förfa­

rande som nu tillämpas vid utmätning — särskilt besöken i hemmen och

granskningen av där befintlig egendom — samt framhåller, att det vore i

högsta grad önskvärt med en fullständig förteckning över gäldenärens till­

gångar och skulder. En sådan skulle uppgöras av gäldenären själv på sär­

skilt utarbetad och tillhandahållen blankett. Enligt exekutionsdirektörens

mening skulle med ledning av förteckningen ofta kunna verkställas s. k.

kontorsmässig utmätning å förrättningsmannens kontor.

Ett par remissinstanser har särskilt intresserat sig för beneficiumregler-

na.

Förste stadsfogden i Norrköping

föreslår, att i 65 § UL intages en sär­

skild benificiumregel av innebörd att från utmätning även skall undan­

tagas fordran å överskjutande preliminär skatt intill ett belopp av 1 200

kronor. Undantaget skulle dock ej gälla vid utmätning för fordran som av­

ses i införsellagen eller fordran å vad någon förpliktats utge på grund

av brott.

Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiska­

ler

framhåller mera allmänt, att beneficiumreglerna är föråldrade, att vär­

degränserna bör väsentligt höjas och att en översyn av reglerna överhu­

vud är erforderlig redan i samband med de partiella reformerna.

Beredningens förslag att frågan om införande av en schablonmässigt be­

räknad exekutionsavgift görs till föremål för särskild utredning tillstyrkes

i flera yttranden.

Stgrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

anser, att

det bland annat med hänsyn till reglerna om samverkan utmätningsmän

emellan är nödvändigt med övergång till en sådan avgift och att utredningen

härom bör verkställas med största skyndsamhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus

län

framhåller också angelägenheten av att denna fråga snarast får sin

lösning.

Förste stadsfogden i Malmö

menar, att förslaget om underrättel­

sebestämmelser icke är praktiskt genomförbart utan alt en enhetlig exe­

kutionsavgift införes och att detsamma gäller i fråga om ändringarna i hand-

räckningsförfarandet enligt AvbL. Särskilt utförligt behandlas frågan av

landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt.

Även denne finner en

ändring i fråga om exekulionsavgifterna ofrånkomlig för att de nu före­

slagna bestämmelserna överhuvud skall kunna tillämpas.

Departementschefen. Under de cirka 85 år som förflutit sedan ULs tillkomst

bär de sociala och ekonomiska förhållandena i vårt samhälle radikalt för­

ändrats. Även om flera reformer under denna tid genomförts på olika om­

råden av utsökningsrätten, har likväl utsökningslagstiftningens huvudgrun­

der i mångt och mycket lämnats orubbade. Det är därför naturligt, att den­

na lagstiftning med tiden blivit i åtskilliga hänseenden föråldrad. En full­

ständig översyn av utsökningslagen och därmed sammanhängande lagstift­

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

ning har med hänsyn härtill igångsatts. Uppdraget att verkställa en sådan

översyn har anförtrotts lagberedningen.

När lagberedningen genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 september 1960

erhöll detta uppdrag, framhöll jag, att det är många frågor av svårlöst och

komplicerad natur som ingår i detta lagstiftningskomplex och att det med

hänsyn till lagstiftningens otidsenlighet kan finnas behov av att vissa frå­

gor bringas till en snar lösning. Jag förordade därför, att lagberedningen

skulle vara oförhindrad att framlägga förslag till partiella reformer i avvak­

tan på översynen av lagstiftningen i dess helhet.

Ett betänkande med förslag till sådana reformer föreligger nu. Huvud­

parten av förslagen avser utmätningsinstilutet. Sålunda föreslås, att utmät­

ning under liknande förutsättningar som gäller för införsel skall kunna

erhållas på grundval av underhållsavtal. Vidare har frågan om utmätnings­

mans lokala kompetens upptagits till närmare behandling. I denna del före­

slås bl. a. att utmätningsmannen i gäldenärens hemvist skall vara behörig

att verkställa utmätning av egendom oavsett om egendomen finnes inom

hans distrikt eller icke, med rätt för borgenären att om han det hellre vill

vända sig till utmätningsmannen i den ort där egendomen finnes. I anslut­

ning härtill förordas, att utmätningsman skall kunna erhålla befogenhet att

själv eller med biträde av annan utmätningsman vidtaga exekutiv åtgärd

utanför det egna tjänstgöringsområdet samt att i vissa fall överlämna mål

om utmätning till annan behörig utmätningsman. I betänkandet förordas

också mera tidsenliga former för gäldenärens underrättande före och efter

utmätning. Betänkandet innehåller även förslag om vidgade möjligheter för

utmätningsman att vidtaga interimistiska åtgärder till säkerställande av

utmätning. I betänkandet föreslås också den nyheten, att utmätningsman

skall inom viss kortare tid kunna själv rätta utmätning, som blivit felak­

tig. Den nuvarande regleringen av de tider, inom vilka olika utmätningsåt-

gärder skall vidtagas, föreslås uppmjukad, så att större utrymme beredes

utmätningsmännen att förfara efter vad som påkallas av omständigheterna

i det enskilda fallet. Även andra frågor på utmätningsinstitutets område har

upptagits till behandling. Hit hör exempelvis frågan om mera enhetliga kla-

gotider än de som för närvarande gäller. Jämväl på andra områden än ut­

mätningsinstitutets föreslås nu reformer. Sålunda förordas en utvidgning av

möjligheterna att medge anstånd med vräkning. I fråga om handräckning

för återtagande av avbetalningsgods ansluter sig dessa nära till vissa av de

reformer, som föreslagits för utmätningsmålens vidkommande. På införsel-

institutets område är däremot väsentligen fråga om mera fristående reform­

åtgärder. Vissa av dem tager sikte på att förbättra den underhållsberättiga-

des möjligheter att verkligen få ut det underhåll, som tillkommer honom.

För detta ändamål föreslås t. ex. en avsevärd utvidgning av rätten att utan

hinder av underhållsskyldighetens upphörande få fortsatt införsel för ute­

stående underhållsbidrag. Slutligen föreslås att möjlighet införes att erhålla

införsel i sjukpenning och vissa andra dagsersättningar.

Att behov av snara reformer föreligger på de områden av exekutionsrät-

51

ten, som upptagits till behandling i det framlagda förslaget, bär knappast

ifrågasatts från något håll. Ej heller eljest har urvalet av ämnen för en par­

tiell reform mött någon nämnvärd kritik från remissorganens sida. Även en­

ligt mitt bedömande förefaller urvalet lämpligt såväl med hänsyn till re­

formbehov som ur de övriga synpunkter, som är av betydelse när det gäller

att bestämma föremålet för en partiell reform. Sant är, att förslagen rör

tämligen olikartade ämnen och därför, såsom lagberedningen själv fram­

hållit, kan synas något heterogena. Förslagen uppbäres emellertid i stor ut­

sträckning av gemensamma syften. Ett sådant syfte är att öka utsöknings-

väsendets smidighet och effektivitet. Ett annat för olika förslag återkom­

mande motiv är önskemålet att stärka rättssäkerheten. Strävan att bereda

större utrymme för sociala hänsynstaganden framträder också i skilda för­

slag. De sakliga lösningar, som beredningen föreslagit i de olika behand­

lade frågorna, har i allmänhet rönt ett gynnsamt mottagande från remiss­

organens sida, även om en del kritik på vissa vanligen begränsade punkter

förekommit. Icke heller lagrådets anmärkningar avser annat än enskildheter

i förslagen. För egen del hyser jag också den uppfattningen, att förslagen

är väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. I anslutning till vad som

anförts i remissvaret från Föreningen Sveriges stadsfogdar vill jag fram­

hålla, att hinder icke bör möta att framdeles vidtaga jämkningar och juste­

ringar av den nu föreslagna lagstiftningen, om detta påkallas av erfaren­

heterna vid den praktiska tillämpningen. På utsökningsrättens område, där

uppkommande frågor ofta måste lösas efter praktiska överväganden, är det

av värde, att regleringen av sådana frågor får prövas någon tid i praktiken,

innan den samlade översynen av lagstiftningen slutföres.

Under remissbehandlingen har från vissa håll hävdats, att den föreslagna

lagstiftningen kommer att medföra ökad arbetsbörda för utmätningsmän-

nen. Det är sannolikt att somliga bestämmelser i den föreslagna lagstift­

ningen kommer att förorsaka utmätningsmännen mera arbete än motsva­

rande regler i gällande rätt, om man skall nå syftet att i utsökningsförfa-

randet vinna bättre resultat och större säkerhet än för närvarande. Andra

bestämmelser i förslagen torde åter öppna möjligheter till arbetsekonomiska

rationaliseringar. Med hänsyn härtill och till den förestående omorganisa­

tionen av exekutionsväsendet är det vanskligt att nu uttala sig om det fram­

tida personalbehovet. Frågan om reformens inverkan på personalbehovet

torde få följas med uppmärksamhet under den närmaste tiden efter ikraft­

trädandet.

Eu fråga som tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen är

spörsmålet i vad mån den föreslagna lagstiftningen bör vara tillämplig vid

indrivning av böter, skatter, allmänna avgifter och dylikt. Om den före­

slagna lagstiftningen genomföres, lärer det enligt min mening vara påkallat

att göra eu översyn av den administrativa regleringen av förfarandet vid

indrivning av böter, skatter och liknande avgifter. Därvid torde fä närmare

övervägas i vad mån avvikande bestämmelser kan erfordras med hänsyn

till indrivningsförfarandets särart.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Den uppmärksamhet, som under remissbehandlingen ägnats frågan om

införande av en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift ger mig slut­

ligen anledning anmärka, att Kungl. Maj:t den 1 december 1901 på förslag

av chefen för inrikesdepartementet förordnat sakkunnig att verkställa utred­

ning av denna fråga. Utredningsarbetet pågår.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de olika förslagen.

FÖRSLAGET TILL LAG OM ÄNDRING I

UTSÖKNINGSLAGEN

1. Utmätning på grund av avtal om underhållsbidrag

Gällande rätt. Till grund för utmätning ligger mestadels en offentlig exe­

kutionstitel — en urkund som tillkommit genom domstols eller annan

myndighets avgörande eller i allt fall under dess medverkan. UL nämner,

utom skiljedom, endast ett slag av enskild utmätningstitel, nämligen auk-

tionsprotokoll. Enskilda förbindelser eller avtal godtages icke enligt svensk

rätt som grund för utmätning utan att betalningsskyldigheten blivit fast­

ställd.

Beträffande exekution i form av införsel är förhållandet ett annat. In­

försel kan erhållas såväl på grund av dom eller annat rättens beslut som på

grund av avtal, om detta uppfyller vissa i lagen angivna villkor. Härom

stadgas i 1 § InfL, alt införsel må beviljas om någon är enligt skriftligt,

av två personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande av lagstadgad un­

derhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar,

adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom äk­

tenskap avlat barn, och han underlåter att betala förfallet belopp. Införsel

sökes hos utmätningsmannen och kan erhållas i den underhållsskyldige till­

kommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning samt i pension

eller livränta, som utgår till den underhållspliktige. I 20 § InfL stadgas vi­

dare, att om enskild försörjningsskyldig enligt myndighets beslut är pliktig

att till vederbörande kommun utgiva bidrag till den försörjningsberättigades

underhåll för tid efter beslutets meddelande, beträffande sådant bidrag skall

gälla vad i InfL är stadgat om införsel för underhållsbidrag. Enligt andra

stycket i samma lagrum skall det sagda gälla även beträffande sådant bidrag

till barns vård som någon enligt myndighets beslut eller skriftligt av två

personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldig­

het jämlikt barnavårdslagen utgiva till barnavårdsnämnd för tid efter be­

slutets meddelande eller avtalets träffande.

Lagberedningen framhåller, alt den omständigheten att avtal om under­

hållsbidrag ej kan åberopas som exekutionstitel för utmätning visat sig med­

föra avsevärda olägenheter. Mot underhållspliktig, som är egen företagare

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år J963

53

eller eljest icke anställd och som icke åtnjuter pension eller livränta, kan

sålunda införsel icke användas utan endast utmätning. Utmätning är också

den enda exekutionsform som står öppen sedan preskription inträtt beträf­

fande möjligheten att uttaga underhållet genom införsel. Vidare kan inför­

sel icke användas för att uttaga fordran ur överskjutande preliminär skatt,

en tillgång som fått förhållandevis stor betydelse för indrivningsverksam-

heten.

Beredningen finner det otillfredsställande, att samma handling som ger

rätt till införsel ej vid behov skall kunna av den underhållsberättigade an­

vändas för erhållande av utmätning. För närvarande söker man reda sig

genom lagsökning, eventuellt kombinerad med kvarstad, men detta är en

obekväm omgång. Ett smidigare system beträffande underhåll anser bered­

ningen behövligt. I våra nordiska grannländer kan också utmätning i viss

utsträckning erhållas på grund av skriftlig förbindelse.

Enligt beredningens mening kan några större betänkligheter icke anses

förenade med att låta de avtal som enligt InfL ger rätt till införsel gälla även

som exekutionstitlar för utmätning. Beredningen understryker, att man i re­

gel icke har anledning tro, att avtalen är otillförlitliga som urkunder. Visser­

ligen ryggas ett eller annat avtal om underhåll till barn utom äktenskap på

grund av nytillkomna omständigheter, främst nya blodundersökningar, men

detta gäller även när faderskap fastställts genom dom och är sålunda icke

något specifikt för de fall då faderskap fastställts och underhållsbidrag be­

stämts på frivillighetens väg. Och vad angår andra fall då underhållsbidrag

fastställts genom avtal, t. ex. i samband med skilsmässa, är ej heller känt

att avtalen visat sig för lösligt tillkomna, även om jämkning på grund av

uppenbar obillighet förekommer någon gång. Enligt beredningens mening

saknas också anledning befara, att sådana avtal som avses i 20 § andra styc­

ket InfL ej skulle vara betryggande.

Jämfört med införsel kan utmätning — fortsätter beredningen — inne­

bära den särskilda olägenheten för gäldenären, att förfarandet vållar för­

lust när försäljningen ger dåligt resultat, och han får dessutom bära exeku-

tionskostnad. Risken för att utmätning på grund av ifrågavarande avtal

skulle komma till stånd obehörigen får dock anses mycket liten. Det nuva­

rande systemet har för övrigt sina nackdelar även för gäldenären. För att

kunna få utmätning måste nämligen den underhållsberättigade för närva­

rande först skaffa sig dom eller utslag, och kostnaden härför drabbar ytterst

gäldenären, om den kan uttagas av honom.

Med hänsyn till det anförda tvekar beredningen ej att förorda, att utmät­

ning skall få vinnas direkt på grund av sådana avtal som avses i 1 § och

20 § andra stycket InfL.

Vad angår utformningen av huvudregeln i ämnet, vilken upptagits i 54 a §

1 mom. första punkten i förslaget till lag om ändring i UL, anser bered­

ningen, att avtalen bör beskrivas på ett kortare och samtidigt tydligare sätt

än vad som är fallet i InfL. Beredningen påpekar, att 1 § InfL icke näm­

ner styvbarn, som däremot uttryckligen upptagits i 1931 års lag om in­

54

Knngl. Maj. ts proposition nr

.32

år 1963

drivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Is­

land eller Norge, och att ingendera lagen uttryckligen nämner underhåll till

kvinnan, när barnet i utomäktenskapligt förhållande födes dött eller havan­

deskapet avbrutits. Det synes beredningen lämpligt att vid införande av be­

stämmelser i UL om rätt att vinna utmätning på grund av underhållsavtal

använda en lydelse som ej lämnar utrymme för tvekan på dessa punkter.

Beredningen föreslår därför, att såsom exekutionstitel anges avtal, som avser

utgivande av bidrag till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt gifter­

måls- eller föräldrabalken. Dessa balkar upptager samtliga nu gällande be­

stämmelser om underhållsskyldighet på familjerättslig grund. Avtalet skall

enligt förslaget vara skriftligt och bevittnat av två personer på sätt krävs

i InfL. Att bidrag, för vilket utmätning skall äga rum, förutsattes vara för­

fallet och oguldet finner beredningen självfallet och har ej ansetts behöva

utmärkas i lagtexten på annat sätt än som följer av det där använda ut­

trycket »skolat utgiva». Beredningen anmärker, att förslaget ej omfattar av­

tal om underhåll till dödsbodelägare enligt 18 kap. 5 § ÄB.

Förslaget ger i 54 a § 1 mom. första punkten UL också möjlighet att er­

hålla utmätning på grund av avtal som avses i 20 § andra stycket InfL.

Förutsättningarna är enligt förslaget även här, att det upprättats skriftligt

avtal, som bevittnats av två personer. Utmätning skall kunna erhållas för

bidrag, som någon enligt dylikt avtal skolat erlägga till barnavårdsnämnd

såsom ersättning för barns vård jämlikt barnavårdslagen. Beloppet förut-

sättes vara förfallet och oguldet. Något krav har icke uppställts, att bi­

dragen skall avse tid efter avtalets ingående.

Enligt lagberedningen har erfarenheten visat, att makar emellanåt till­

skapar skenfordringar och tillgriper exekutiva åtgärder i syfte att förekom­

ma att mannens tillgångar utmäts för utomståendes fordringar. Att helt före­

bygga sådana otillbörliga åtgärder låter sig enligt beredningens mening icke

göra. Ett sätt att komma till rätta med vederbörande är att söka honom i

konkurs. I viss utsträckning kan också ingripande ske på straffrättslig

väg. Beredningen har emellertid med hänsyn till farhågan för sådant sam­

spel som här nämnts ansett det påkallat att meddela en undantagsbestäm­

melse beträffande avtal mellan makar. Denna bestämmelse har upptagits i

54 a § 1 mom. andra punkten i förslaget till lag om ändring i UL. Exe­

kution i form av utmätning skall enligt denna bestämmelse ej kunna er­

hållas för oguldet underhåll till make, med mindre makarna lever åf-

skilda på grund av söndring eller efter hemskillnad. Beredningen under­

stryker, att härvid får krävas såväl att makarna levde åtskilda under den

tid, på vilken underhåll belöper, som att de alltjämt lever åtskilda, när

utmätning skall äga rum. Med underhåll till make åsyftas, i fall som av­

ses i 5 kap. 2—6 §§ GB, allt som hör till familjens (även barnens) under­

håll.

Beredningen föreslår även ett annat undantag från huvudregeln i 54 a §

1 mom. första punkten. I 2 mom. av nämnda paragraf förordar beredningen

nämligen ett stadgande av innebörd, att om bidrag, som avses i 1 mom.,

55

förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes, utmätning

på grund av avtalet ej må ske, om gäldenären påstår att bidraget guldits

och invändningen ej kan med hänsyn till omständigheterna i övrigt läm­

nas utan avseende. Som motiv för detta stadgande framhåller beredningen

att det, när underhåll utgår eller skall utgå under längre tid, givetvis kan

inträffa, att parternas anteckningar om erlagda belopp är bristfälliga eller

förkommit. Gällande lagstiftning innehåller ej något till skydd mot att

exekution fortgår även i sådana fall utan förutsätter, att den betalnings-

skyldige skyddar sig genom att bevara kvitton på vad som erlagts. Såväl

vid införsel som vid utmätning för betalningsskyldighet som fastställts ge­

nom dom fortgår sålunda verkställigheten, om det ej styrks att betalning

erlagts. I fråga om införsel innebär dock reglerna om preskription av rät­

ten att vinna sådan exekution en viss begränsning. Beredningen har tvekat

att utan någon reservation medgiva utmätning på grund av skriftligt av­

tal för längre tid tillbaka.

I fråga om bidrag varom sägs i 7 kap. 10 § FB, d. v. s. ersättning för

förlossningskostnader åt moder till barn utom äktenskap m. in., erfordras

enligt beredningens mening eu särregel. Sådant bidrag avser i regel tiden

sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten och anses i praxis för­

falla till betalning vid utgången av denna tid eller möjligen redan tidigare.

Innan bidraget fastställts kan det emellertid icke bli fråga om utmätning,

och fastställandet drar ofta ut på tiden i flera år. När utmätning begäres,

kan treårstiden redan ha utlöpt, och det kan då bli svårt för modern att ut­

få bidraget, om gäldenären utan fog påstår att han betalat. Vid tillämp­

ningen av stadgandet i 2 mom. skall därför enligt beredningens förslag

bidrag som nu nämnts icke anses ha förfallit till betalning förrän det blivit

genom avtalet bestämt. Ett liknande problem uppkommer vid en ändring

som beredningen föreslår i 6 § InfL.

Beredningen finner det kunna övervägas, huruvida icke en motsvarande

begränsning kunde vara praktiskt motiverad även när utmätning begärs på

grund av dom, som innefattar skyldighet att utgiva underhåll. Denna fråga

är emellertid av mera vittutseende innebörd och sammanhänger med spörs­

målet, om exekutionstitel över huvud skall även efter en längre tid kunna

utan någon form av kontrollerande prövning användas för omedelbar exe­

kution. Beredningen har ej ansett sig kunna upptaga detta större spörsmål

i nu förevarande sammanhang.

I 54 a § 3 mom. i förslaget till lag om ändring i UL förordar lagbered­

ningen en bestämmelse om att domstol, där talan om avtalet är anhängig,

skall äga förordna, att utmätning på grund av avtalet tills vidare ej må äga

rum. Som grund för denna bestämmelse anför beredningen, att det kan va­

ra stötande, om utmätning och försäljning av utmätt gods utan vidare får

fortgå, när underhållsavtal är föremål för klandertalan vid domstol. Liksom

rätten, då äktenskaps- eller faderskapsmål anhängiggjorts, prövar, huruvida

underhåll skall utgå omedelbart, bör domstolen, när avtal klandras, efter i

huvudsak motsvarande grunder pröva, huruvida de anmärkningar som fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

ställts mot avtalet är så allvarliga, att exekution ej bör få fortgå. I viss ut­

sträckning torde domstolen ha möjlighet att göra ett sådant ingripande med

stöd av bestämmelser som redan finns i giftermålsbalken, föräldrabalken

och rättegångsbalken. Det har emellertid synts beredningen önskvärt att

undanröja tvivelsmål på denna punkt och säkerställa, att inhibition må

kunna äga rum så snart det är påkallat.

Beredningen erinrar i detta sammanhang om att förordnande enligt 3

mom. kan, jämlikt rättegångsbalken, meddelas utan huvudförhandling och

ges omedelbar verkan samt att det när som helst kan återkallas.

Slutligen föreslår beredningen, att den som vill erhålla utmätning skall

ingiva avtalet i huvudskrift till utmätningsmannen (54 a § 4 mom. i försla­

get till lag om ändring i UL).

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag har i förevarande del fått myc­

ket gynnsamt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser har reserva-

tionslöst anslutit sig till beredningens tankegångar, och ingen har motsatt

sig förslagets genomförande.

Bland dem som uttalat sig allmänt uppskattande om förslaget kan sär­

skilt nämnas

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, styrelsen för

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska social-

vårdsförbundet, styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt, Fredrika-

Bremer-Förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

och

Yrkes­

kvinnors samarbetsförbund. Socialstyrelsen

förklarar sålunda bland annat,

att de föreslagna bestämmelserna utgör ett nödvändigt komplement till in­

försellagens bestämmelser och att styrelsen varmt tillstyrker dem.

Advokat­

samfundets styrelse

betecknar för sin del förslaget som en naturlig konse­

kvens av det förhållandet att avtalen i fråga utgör exekutionstitel för den

mera ingripande verkställighetsåtgärd, som införsel i lön innebär.

Styrelsen

för Stockholms stads rättshjälpsanstalt

framhåller, att avtalets bristande

värde som exekutionstitel många gånger medför att förhandlingar rörande

underhållsbidrag, när den bidragsskyldige ej har införselbar inkomst, brytes

på ett tidigt stadium till följd av fördelen ur verkställighetssynpunkt med en

dom. Enligt styrelsens mening är det därför anledning antaga, att en lag­

ändring enligt beredningens förslag skulle minska antalet rättegångar i dy­

lika mål. Från flera håll understrykes betydelsen av att utan omgång kunna

få utmätning i överskjutande preliminär skatt.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

uttalar sig också närmare om de praktis­

ka konsekvenser, som den föreslagna bestämmelsen kan väntas få, och an­

för därvid:

De fördelar som en dylik lagbestämmelse kommer att medföra torde vara

så övervägande, att man helt kan bortse från eventuella nackdelar, i form av

exempelvis förlust för gäldenären genom dåligt försäljningsresultat vid exe­

kutiv auktion å det utmätta. Risk för dylika förluster föreligger ju vid all

annan exekutiv försäljning av utmätt gods. Dessutom torde riskerna för dy­

lika förluster bli avsevärt mindre, därest beredningens förslag angående

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

57

försäljning av utmätt egendom genomföres. Med hänsyn till att utmätnings­

mannen redan nu har att företaga en viss prövning av avtalen i samband

med att han beviljar införsel, synes den prövning han har att göra i samband

med utmätning på grund av ett avtal icke innebära några egentliga nyheter.

Enligt vad föreningen har sig bekant torde den prövning av exekutionsur-

kunden som utmätningsmannen hittills verkställt icke heller ha medfört an­

märkningar från parternas sida.

Beredningens förslag att tillåta utmätning på grund av avtal för bidrag

som är upp till tre år gamla synes icke kunna medföra några olägenheter,

enär möjlighet för närvarande förefinns att erhålla domstols dom på under­

hållsbidrag som är förfallna till betalning för flera år sedan.

Exekutionsdirektören i Stockholm

befarar däremot, att vissa svårigheter

skall uppkomma för utmätningsmännen. Han anser, att den i 54 a § 1 mom.

föreslagna undantagsföreskriften beträffande underhållsbidrag till make väl

i och för sig är befogad men att den otvivelaktigt kan medföra synnerligen

tidsödande och ömtåliga utredningar, även om förefintligheten av bestäm­

melsen i någon mån kan vara ägnad att förhindra uppkomsten av sådana

fall. Beträffande den i 54 a § 2 mom. intagna föreskriften rörande under­

hållsbidrag, som förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjor­

des, anför exekutionsdirektören bland annat, att bedömningen huruvida in­

vändning med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan lämnas utan avse­

ende måste vara synnerligen vansklig att göra, när borgenären och gäldenä-

ren har mot varandra stridande uppfattningar i betalningsfrågan. Svårighe­

terna skulle enligt hans mening kanske bli mindre, om det utöver gäldenä-

rens påstående om betalning såsom andra förutsättning angavs, att ingen

omständighet framkommit som med säkerhet tyder på att bidraget icke gni­

dits.

Också

styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt

behandlar undan­

tagsföreskriften i 54 a § 1 mom. och bestämmelserna i 2 mom. av samma

paragraf. Då det i förstnämnda stadgande upptagna villkoret om söndring

som orsak till särlevnaden tillkommit för att hindra skenavtal mellan ma­

kar, måste enligt styrelsens mening däri ligga ett krav på att söndringen

skall styrkas på något sätt och att enbart makarnas uppgift härom i eller

vid sidan av avtalet icke kan vara tillräcklig för att avtalet skall kunna an­

vändas som exekutionstitel. Betänkandet innehåller icke några anvisningar

om de krav som skall ställas på denna bevisning. Till undvikande av osä­

kerhet och till förekommande av skiftande praxis på olika orter anser styrel­

sen det önskvärt med vägledande anvisningar i detta hänseende under det

fortsatta lagstiftningsarbetet. Styrelsen fortsätter:

Lagberedningen har i betänkandet uttalat, att kravet på särlevnad efter

dom å hemskillnad eller till följd av söndring innebär såväl att makarna

levat åtskilda under den tid, på vilken underhållsbidraget belöper, som att

de lever åtskilda, när utmätning skall äga rum. Detta så att säga dubbla

krav, gentemot vilket det icke finnes något att invända, framgår emellertid

icke med full tydlighet av den föreslagna ordalydelsen av § 54 a, varför ett

förtydligande i lagtexten vore önskvärt.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år W63

Styrelsen framhåller vidare, att erfarenheten av arbetet på rättshjälps-

anstalten visar, att parterna när det gäller underhållsbidrag i inånga fall

för bristfälliga anteckningar om eller slarvar med kvitton å gjorda inbetal­

ningar. Med hänsyn härtill finner styrelsen den av beredningen i 2 mom.

gjorda inskränkningen av rätten till utmätning motiverad och tiden väl av­

vägd.

Förste stadsfogden i Göteborg

menar visserligen, att den enhetligare reg­

lering som förslaget innebär kommer att vara lätlfattligare för de rättssö-

kande och framstå som förnuftig, vilket underlättar arbetet för utsöknings-

myndigheterna. Emellertid framhåller han i anslutning därtill önskvärd­

heten av alt de preskriptionsregler som finnes på olika håll i förslaget och

i gällande rätt göres mera enhetliga.

Beträffande utformningen av laxtexten ifrågasätter slutligen

Föreningen

Sveriges stadsfogdar,

om icke första punkten i 2 mom. av 54 a § borde änd­

ras så att i fråga om tidsbestämningen »tre år innan ansökan gjordes»

överensstämmelse erhålles med bestämmelserna i 88 c § 1 mom., där tiden

räknas från det utmätningsmannen mottog ansökningshandlingarna.

Lagrådet förordar, att — i 54 a § 1 mom. andra punkten — även kravet

på särlevnad under den tid på vilken underhållet belöper kommer till ut­

tryck i lagtexten.

Departementschefen. Familjerättsliga underhållsbidrag fastställes nume­

ra i stor utsträckning genom avtal. Har avtalet upprättats skriftligen och

bevittnats av två personer, kan den underhållsberättigade på grund av av­

talet erhålla införsel i den underhållsskyldiges lön eller därmed i införsel­

hänseende jämställd inkomst. Såvitt känt är, har användningen av under-

hållsavtalet såsom exekutionstitel för införsel givit goda erfarenheter.

Införsel är emellertid icke alltid tillfyllest för att den underhållsberätti­

gade skall utfå vad honom tillkommer. Mot underhållsskyldig, som är egen

företagare eller eljest icke har inkomst av arbetsanställning och som ej hel­

ler åtnjuter pension eller livränta, är införselinstitutet obrukbart. I den

mån underhållsberättigad icke införselvägen kan uttaga sitt underhållsbi­

drag, kan det bli erforderligt att tillgripa utmätning. För närvarande kan

emellertid utmätning för underhållsbidrag icke ske på grundval av ett där­

om träffat avtal. Sådan åtgärd förutsätter, att den underhållsskyldige först

blivit av domstol eller annat behörigt organ förpliktad att utge underhålls­

bidraget. Såsom lagberedningen framhållit, är denna ordning behäftad med

påtagliga olägenheter. En föregående prövning av den underhållspliktiges

betalningsskyldighet enligt ett av honom slutet avtal kräver omgång och

kostnader och kan i brådskande lägen menligt inverka på den underhålls-

berättigades möjligheter att uttaga sitt underhållsbidrag. Med hänsyn bl. a.

till de erfarenheter, som på införselinstitutets område vunnits av under-

hållsavtalets användning såsom exekutionstitel, lärer man kunna utgå ifrån

att en dylik prövning i de allra flesta fall icke är ur säkerhetssynpunkt be-

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 ur 1963

59

hövlig. Tiden får därför anses mogen att väsentligen efter förebild av in­

förselreglerna öppna möjlighet att vinna utmätning på grund av underhålls-

avtal. Det mottagande, som lagberedningens förslag härom fått från remiss­

organens sida, tyder också på att allmän enighet råder om lämpligheten av

en sådan reform.

I likhet med vad som gäller på införselinstitutets område bör för rätt till

utmätning på grund av underhållsavtal i formellt hänseende krävas, att av­

talet upprättats skriftligen och bevittnats av två personer. Vad angår under­

hållsbidragets karaktär föreligger för närvarande rätt till införsel för bi­

drag, som någon till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet är

pliktig att utge till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den,

med vilken han är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn. Med

hänsyn till den tvekan, som råder rörande möjligheten att bevilja införsel

för underhållsbidrag till styvbarn och för vissa andra familjerättsliga un­

derhållsbidrag av mera speciell typ, föreslår jag i det följande sådan formu­

lering av införselreglerna, att därav tydligt framgår, att införselinstitutet

skall stå öppet för uttagande av alla slags underhållsbidrag enligt gifter-

målsbalken och föräldrabalken. För vinnande av önskvärd korrespondens

med införselinstitutet bör följaktligen rätt till utmätning på grund av un­

derhållsavtal föreligga, om avtalet avser bidrag till fullgörande av under­

hållsskyldighet enligt giftermålsbalken och föräldrabalken. Införsel kan vi­

dare jämlikt 20 g andra stycket införsellagen beviljas för sådant bidrag till

barns vård, som någon enligt i vederbörlig form upprättat avtal är pliktig

att till fullgörande av ersättningsskyldighet jämlikt lagen om samhällets

barnavård utge till barnavårdsnämnd för tid efter avtalets ingående. Avtal

om sådant bidrag bör jämväl grunda rätt till utmätning. Att på utmätnings-

institutets område begränsa dylikt avtals exigibilitet till bidrag, som avser

tiden efter avtalets tillkomst, synes icke påkallat. På grund av vad sålunda

anförts förordar jag i överensstämmelse med lagberedningens förslag den

regeln, att utmätning på grund av skriftligt, av två personer bevittnat av­

tal skall få ske för bidrag, som någon enligt avtalet skolat utgiva till full­

görande av underhållsskyldighet jämlikt giftermålsbalken eller föräldrabal­

ken eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd såsom ersättning för barns

vård jämlikt barnavårdslagen (54 a § 1 mom. förslaget till lag om ändring

i UL). Av regelns formulering torde med tillräcklig tydlighet framgå, att

bidraget skall vara förfallet och oguldet för att utmätning skall få ske.

Den sålunda uppställda regeln kan emellertid icke gärna vara utan un­

dantag. Såsom lagberedningen påpekat, förekommer det emellanåt, att ma­

kar tillskapar skenfordringar och vidtager exekutiva åtgärder för att skyd­

da någondera makens egendom mot utmätning för utomståendes fordringar.

Det kan ligga nära till hands att begagna sig av underhållsavtal som form

för sådana illojala förfaranden. För att så långt möjligt förebygga risken

för skenmanövrer har lagberedningen föreslagit, att utmätning på grund

av underhållsavtal icke skall få ske för underhållsbidrag till make, med

mindre makarna lever åtskilda på grund av söndring eller efter hemskill-

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

nåd (54 a § 1 mom. andra punkten förslaget till lag om ändring i UL).

Därmed har lagberedningen avsett att som villkor för utmätning kräva

icke blott att makarna lever åtskilda när utmätning äger rum utan även

att de levat åtskilda under den tid, på vilken underhållsbidraget belöper. I

likhet med åtskilliga remissorgan anser jag en undantagsregel av den sak­

liga innebörd lagberedningen åsyftat vara av behovet påkallad. Såsom lag­

rådet och ett remissorgan förordat, bör emellertid regeln så formuleras,

att kravet på särlevnad under den tid, som underhållsbidraget avser, kom­

mer till klarare uttryck. I allmänhet torde utmätningsmannen av förelig­

gande yttre omständigheter kunna konstatera, huruvida makarna vid ut-

mätningstillfället lever åtskilda eller icke. Vilka krav som bör ställas på ut­

redningen om särlevnad under den tid bidraget avser, får bedömas från fall

till fall. Har hemskillnadsdom meddelats före den tid, varpå bidraget be­

löper, lärer utmätningsmannen vanligtvis kunna utgå ifrån att makarna

under nämnda tid levat åtskilda. I andra fall kan det bliva erforderligt att

exempelvis genom intyg av den typ, som förekommer i mål om äktenskaps­

skillnad efter hemskillnad, förebringa särskild utredning om särlevnaden.

— Då makar lever åtskilda efter vunnen hemskillnad, kräves enligt den

föreslagna undantagsbestämmelsen icke, att make, som vill erhålla utmät­

ning på grund av underhållsavtalet, förebringar någon utredning om sönd­

ring i äktenskapet. Sådan utredning erfordras däremot vid faktisk särlev­

nad. Vilken utredning som behöves härutinnan får bero på omständighe­

terna. Har makarna sedan längre tid tillbaka bott i skilda lägenheter på

samma ort, torde utmätningsmannen exempelvis normalt kunna sätta till­

tro till makes uppgift, att särlevnaden beror på söndring. I andra fall kan

make genom intyg av trovärdiga personer, bevis om medling eller med­

lingsförsök enligt giftermålsbalken eller annan utredning behöva göra san­

nolikt, att orsaken till särlevnaden är söndring i äktenskapet.

Familjerättsliga underhållsbidrag utgår vanligtvis under lång tid och

förfaller regelmässigt till betalning månadsvis. 1 långvariga skuldförhål­

landen med tätt återkommande betalningstillfällen inträffar det lätt, att

parts anteckningar om erlagda belopp blir ofullständiga eller att kvitto å

belopp, som betalats för lång tid sedan, icke längre kan tillrättaskaffas.

Det möter därför vissa betänkligheter att utan restriktioner medge rätt till

utmätning på grund av underhållsavtal för bidrag, som förfallit till be­

talning för lång lid sedan. På införselinstitutets område verkar reglerna

om preskription av rätt till införsel som ett skydd för den underhållsskyl-

dige mot exekution för äldre bidrag. Även på utmätningsinstitutets område

föreligger ett visst behov av skydd i detta hänseende. Lagberedningen har

med hänsyn härtill föreslagit, att utmätning på grund av underhållsavtal

icke skall få ske för bidrag, som förfallit till betalning mer än tre år före

utmätningsansökan, om gäldenären påstår att bidraget guldits och invänd­

ningen med hänsyn till omständigheterna i övrigt icke kan lämnas utan av­

seende (54 a § 2 mom. förslaget till lag om ändring i UL). Tanken kan

sägas vara, att gäldenären i sådant fall bör, innan utmätning får ske,

61

ha beretts tillfälle att i rättegång, där möjligheterna till bevisning är avse­

värt större än i utmätningsförfarandet, styrka sin betalningsinvändning. I

likhet med det stora flertalet remissorgan kan jag godtaga detta förslag,

som även av lagrådet lämnats utan erinran. Frågan om införande av ett

liknande gäldenärsskydd beträffande domfästa underhållsbidrag torde där­

emot, såsom lagberedningen förordat, få anstå, till dess det principiella

spörsmålet om en begränsning av domars exigibilitet blivit närmare un­

dersökt. Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande rörande

vanskligheterna att bedöma sanningsenligheten av framställd betalningsin­

vändning vill jag framhålla, att om tvekan råder, huruvida ett mer än

tre år gammalt underhållsbidrag guldits eller icke, utmätning enligt den

föreslagna regeln ej får ske. Vid tillämpningen av den föreslagna regeln

bör, på sätt lagberedningen förordat, det i 7 kap. 10 § föräldrabalken av­

sedda bidraget till utomäktenskapligt barns moder icke anses förfallet till

betalning förrän det genom avtalet blivit till beloppet bestämt (jfr 6 §

InfL). En uttrycklig bestämmelse härom föreslås i 54 a § 2 mom. UL.

I viss analogi med vad som gäller enligt 49 och 51 §§ UL bör det, såsom

lagberedningen föreslagit, i rättegång rörande klander av underhållsavtal

tiUkomma domstolen att förordna, att utmätning på grund av avtalet tills

vidare ej må äga rum. En regel härom upptages i 54 a § 3 mom. i förslaget

till lag om ändring i UL. Sådant beslut torde icke böra meddelas, om ej

stor sannolikhet talar för att klandertalan kommer att bifallas.

Slutligen föreslår jag i överensstämmelse med lagberedningens förslag,

att den som begär utmätning på grund av underhållsavtal skall inge avtalet

i original till utmätningsmannen (54 a § 4 mom. i förslaget till lag om

ändring i UL).

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

2. Utmätningsmans lokala kompetens

Gällande rätt. Utmätningsman är, enligt 2 § UL, på landet landsfiskal,

var inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad stadsfogde. Genom detta stad­

gande utsäges indirekt grundsatsen, att fördelningen av arbetsuppgifter

mellan olika utmätningsmän i första hand bestämmes av de tjänstgörings-

områden som anvisats dem. I UL finns däremot icke några föreskrifter som

reglerar hos vilken utmätningsman utmätning eller annan åtgärd skall

sökas. Ej heller InfL innehåller några regler om utmätningsmans lokala

kompetens. En hävdvunnen princip, vilken kommit till uttryck såväl i vissa

speciallagar som i rättspraxis och den juridiska litteraturen, är emellertid

att utmätningsmans behörighet i lokalt hänseende begränsas till tjänstgö-

ringsområdet och att frågan, var utmätning eller annan åtgärd skall sö­

kas, bestämmes av platsen där verkställigheten skall ske, d. v. s. där objek­

tet för åtgärden finns. Bland annat anses med stöd av ett äldre rättsfall

(NJA 1907 s. 193) att utmätningsman, som har sitt kontor utom tjänstgö-

ringsområdet, icke är behörig att på kontoret utmäta där befintlig egendom.

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Att avgöra var eu tillgång finns möter i allmänhet icke någon svårighet.

I fråga om fast egendom, lösa saker eller reda pengar kan något tvivel

knappast råda; ej heller beträffande fordran eller rättighet som grundas

på löpande förbindelse eller annat presentationspapper, t. ex. obligationer

och aktier. Vad som däremot kan vålla tvekan är fordringar och rättigheter

av annat slag än nyss sagts, t. ex. fordran enligt vanligt enkelt skuldebrev,

fordran på grund av försäkringsavtal, rätt till andel i dödsbo, i handels­

bolag eller förening. Sådana tillgångar har ansetts vara i utsökningsrättsligt

hänseende lokaliserade till den ort där den berättigade — d. v. s. utmät-

ningsgäldenären — har sitt hemvist. Om den berättigade ej har hemvist här

i riket, anses de befintliga i den förpliktades — sekundogäldenärens —

hemvistort. Det har dock ifrågasatts, om icke fordran, som ej grundar sig

på presentationspapper, regelmässigt bör anses befintlig hos sekundogälde-

nären. Fordran å pengar, som innestår i bank, hos försäkringsbolag eller i

annan dylik inrättning och som genast eller nästan genast kan lyftas, bru­

kar i utmätningsmännens praxis betraktas som kontanter och anses då be­

fintlig hos banken eller inrättningen. Tvekan har dock yppats om hur långt

man kan gå härvidlag — om t. ex. fordran får jämställas med kontanter

även om den kan lyftas först efter någon tid.

UL upptager icke några föreskrifter om samverkan mellan utmätnings-

inän. Utmätningsman, som är behörig att företaga viss utsökningsåtgärd,

äger emellertid enligt 9 § DbKU att för delgivning av underrättelse, anma-

ning eller förbud anlita utmätningsmannen i den ort där delgivningen skall

ske. 1 detta sammanhang förtjänar också anmärkas, att gällande författ­

ningar om indrivning av böter, restförd skatt in. m. innehåller bestämmel­

ser om handräckning utmätningsmän emellan (se § 9 BötesindrF samt 32

—34 §§ TK UppbF). Bestämmelserna är av stor praktisk betydelse just vid

utmätning.

Utmätningsman skall ex officio pröva sin behörighet. Om utsökningsåt­

gärd vidtagits av obehörig utmätningsman, blir den emellertid icke utan

vidare en nullitet. Föres ej klagan över åtgärden, står den fast. överklagas

åtgärden i laga ordning på grund av utmätningsmannens bristande behö­

righet, anses den skola undanröjas av den högre myndigheten, även om den

i övrigt är riktig. Det har gjorts gällande, att det vid överklagande av annat

skäl åligger den högre myndigheten att ex officio beakta den lägre myndig­

hetens behörighet.

Lagberedningen. Tillämpningen av de oskrivna regler som anses gälla

om utmätningsmans lokala kompetens har enligt beredningens mening varit

förenad med avsevärda praktiska olägenheter.

Ett ofta framfört önskemål är — anför beredningen — att när utmät­

ningsman har sitt kontor utom distriktet, han skall få behörighet att på

kontoret verkställa utmätning och andra förrättningar beträffande där be­

fintlig egendom, t. ex. försäljning av utmätt gods och återtagande av av-

betalningsgods. Det har också förordats, att behörigheten därvid utsträckes

63

jämväl till utmätning eller återtagande av bil som parkerats utanför kon­

toret och hållande av auktion i kontorets närhet.

Av vikt för tillämpningen finner beredningen vidare vara frågan om kom­

petensen vid utmätning av fordran. Önskemål om reglering av denna

fråga har framställts från åtskilliga håll, bl. a. av Föreningen Sveriges stads­

fogdar. Enligt vad föreningen framhållit är det mången gång svårt att av­

göra, huruvida en fordran föreligger eller om det i stället är fråga om ett

kontant tillgodohavande, vilket skall utmätas där tillgodohavandet finns.

I många fall kan utmätningsmannen icke erhålla några uppgifter av gälde-

nären angående fordringen. Det skulle då enligt föreningens mening vara

lämpligare, alt utmätningen gjordes i den ort där sekundogäldenären finns

eller där den finns som har att utgiva betalning, så att utmätningen hade

anknytning till en person som kan lämna upplysningar angående fordring­

ens innehåll. Vad föreningen uttalat gäller även annan rättighet som riktar

sig mot person än fordran.

Beredningen framhåller, att anmärkning även mera allmänt framställts

mot den nuvarande principen för utmätningsmans lokala kompetens med

begäran om en mera praktisk reglering som vållar den rättssökande mindre

omgång och lättare leder till resultat. Bestämmelser om samverkan mellan

utmätningsmän och om befogenhet för utmätningsman att påkalla eller

själv vidtaga åtgärder inom annan utmätningsmans tjänslgöringsområde

har efterlysts i flera sammanhang. Särskilt har man uttalat sig för att möj­

lighet skulle öppnas att realisera utmätt lös egendom inom annan utmät­

ningsmans distrikt, t. ex. i en närbelägen större stad, där det finns auktions-

karamare.

Mot nuvarande regler kan enligt beredningens mening vidare nr gälde-

närens synpunkt erinras, att de lätt kan leda till att grundläggande bestäm­

melser för utmälningsförfarandet åsidosätts, särskilt reglerna om benefi-

cium och utmätningsordning.

Vad först angår frågan om utmätningsmans tjänstgöring s-

område har beredningen som 3 mom. i 2 § UL upptagit en bestämmelse

som avser att bereda möjlighet att tillgodose vissa praktiska krav. Bestäm­

melsen innehåller, att Kungl. Maj :t äger förordna om befogenhet för ut­

mätningsman att i mål, som upptagits av honom, påkalla eller själv vidtaga

åtgärd utom tjänstgöringsområdet. Eftersom Kungl. Maj :t är den myndig­

het som bestämmer utmätningsmännens distrikt, har beredningen ansett det

följdriktigt, att Kungl. Maj :t också får i administrativ ordning föreskriva

i vad mån den ene utmätningsmannen med överskridande av sitt distrikts

gränser må handla inom annan utmätningsmans område.

Enligt vad beredningen framhåller syftar bestämmelsen ej på önskemålet

all utmätningsman skall få verkställa utmätning av egendom som finns i

lians tjänstelokal, även om denna är belägen utanför lians distrikt. Detta

önskemål anser beredningen nämligen kunna tillgodoses utan stöd av något

särskilt bemyndigande för Kungl. Maj :t. Hinder skulle sålunda enligt be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

64

redningens mening icke möta för Kungl. Maj:t att i administrativ ord­

ning bestämma, att utmätningsmans tjänstelokal såvitt angår hans tjänste­

åligganden skall anses tillhöra hans distrikt. Att ett sådan klargörande be­

hövs finner beredningen uppenbart.

Beträffande tillämpningen av det föreslagna bemyndigandet utgår bered­

ningen till en början från sitt i det följande närmare behandlade förslag

att utmätning städse skall få sökas hos utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist, oavsett om gäldenären har egendom där eller icke. Beredningen

framhåller, att det vid förrättning som i enlighet härmed företages i hem­

vistorten kan komma att upplysas, att gäldenären har egendom som finns

utanför utmätningsmannens distrikt. Han har exempelvis en bil som för till­

fället finns på sommarställe. Eller utmätning har sökts hos en affärsidkare,

som är bosatt utanför en större stad men har sin affärslokal och utmät­

ningsbar egendom innanför stadens gräns. Enligt beredningens mening bör

utmätningsmannen i hemvistorten i sådana fall kunna påkalla biträde för

att omhändertaga egendomen eller, om det är mera praktiskt, själv be­

giva sig utanför sitt distrikt för sådant ändamål. Vidare bör utmätnings­

mannen själv kunna handla, om han har sitt kontor utanför tjänstgörings-

området och det i ett hos honom anhängigt mål uppkommer fråga om ut­

mätning av en bil som gäldenären kört till platsen och parkerat utanför

kontoret.

Motsvarande befogenheter anser beredningen böra tillkomma utmätnings­

mannen även när hans behörighet grundas på annan omständighet än den

att gäldenären har sitt hemvist inom distriktet (jfr 56 § 2 mom. i försla­

get). Som exempel nämnes det fallet, att mål om utmätning upptagits av

utmätningsmannen i ort, där gäldenären tillhörig egendom finns men han

ej har sitt hemvist, och egendomen efter det målet upptagits föres från or­

ten. Ett annat praktiskt fall anges vara, att utmätningsman behöver tillgång

till fordringsbevis eller annan handling som är av betydelse för utmätning­

ens genomförande och som finns utom hans distrikt. Beredningen framhål­

ler emellertid, att åtgärd som här avses kan innefatta annat än omhänder­

tagande av egendom, t. ex. värdering och delgivning.

Enligt beredningens mening bör man utan risk för missbruk kunna läm­

na utmätningsmännen ganska vida befogenheter. Med stöd av det i 2 § 3

mom. föreslagna bemyndigandet anser beredningen det alltså kunna helt

allmänt föreskrivas, att om utmätningsman finner att åtgärd — såsom om­

händertagande av viss egendom, värdering eller delgivning — erfordras

inom annan utmätningsmans distrikt, han äger påkalla biträde av denne.

Om det med beaktande jämväl av kostnaderna finnes mera ändamålsen­

ligt, bör han äga att själv vidtaga erforderliga åtgärder utom distriktet.

Beredningen riktar vidare uppmärksamheten på den konsekvensen av

nuvarande behörighetsregler, att utmätningsmannen anses förhindrad att

själv sälja eller genom annan låta sälja utmätt gods på auktion som för­

rättas utanför hans eget distrikt. Enligt beredningens mening kan det vara

uppenbart, att egendomen ej har någon marknad inom distriktet eller att

i allt fall väsentligt bättre utbyte av försäljningen kan vinnas, om egendo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1063

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

65

men försäljes vid auktion på annan ort, t. ex. av auktionskammare i närbe­

lägen stad. Även i detta hänseende anser beredningen utmätningsman böra

få vidgad kompetens. Han bör sålunda, när det finnes ändamålsenligt, äga

att själv förrätta auktion utanför sitt distrikt, och han bör också kunna

hos utmätningsman i annat distrikt påkalla biträde för försäljningen. Även

i dessa hänseenden bör enligt beredningens mening föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

Beredningen anser, att om utmätningsmannen får befogenhet att i enlig­

het med Kungl. Maj :ts föreskrifter med avseende å utmätning och vad som

därmed äger samband påkalla eller själv vidtaga åtgärder utanför sitt

tjänstgöringsområde, motsvarande befogenhet bör tillkomma honom även i

andra mål som han har att upptaga. Detta gäller såväl åtgärder inom ULs

ram — t. ex. verkställighet av kvarstad eller skingringsförbud — som åt­

gärder i enlighet med andra författningar som hänvisar till UL eller anses

bygga på dess grund. Beredningen finner betänkligheter icke möta mot att

jämväl för dessa fall låta Kungl. Maj :t meddela bestämmelser i ämnet.

Även sådana föreskrifter bör alltså enligt beredningens mening kunna ut­

färdas med stöd av det i 2 § 3 mom. inskrivna bemyndigandet.

Förslag till grundläggande regler om utmätningsmans

behörighet i mål om utmätning har beredningen upptagit i

56 § UL.

Beredningen framhåller, att det för den som måste anlita utmätnings­

man för att komma till sin rätt ligger nära till hands att vända sig till ut­

mätningsmannen i den ort där gäldenären är bosatt. Endast den borgenär

som kan anvisa tillgång på annan ort har anledning att vända sig till ut­

mätningsmannen i den orten. Enligt beredningens mening är det också med

hänsyn till utmätningsärendets handläggning naturligt att vända sig till

utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Förrättningen bör äga rum på en

plats där man kan påräkna att träffa gäldenären. Utmätningsmannen på

den platsen är bäst ägnad att verkställa utredning om gäldenärens benefi-

cium. Samme utmätningsman har också regelmässigt lättast att pröva ut-

mätningsordningen.

Från nu angivna utgångspunkter har beredningen övervägt, att utmät­

ningsmannen i gäldenärens hemvist skulle förklaras ensam behörig att

upptaga ansökan om utmätning hos denne. En sådan regel om exklusiv

behörighet för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist måste emellertid —

framhåller beredningen — under alla omständigheter kompletteras med möj­

lighet att vända sig till utmätningsman där egendom finns, såväl när gälde-

nären är bosatt utomlands som när upplysning ej kan vinnas om var gäl­

denären är bosatt. Men även eljest ligger det uppenbarligen nära till hands

för borgenär, som vet var utmätningsbar egendom finns, alt vända sig till

utmätningsmannen just i den orten. Beredningen har därför funnit, att

man i allt fall tills vidare ej bör gå längre än till att medge kompetens för

såväl utmätningsmannen i gäldenärens hemvist som utmätningsmannen

8 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

66

Kungl. Maj.ts proposition nr

J

2 år 1963

där egendom finns. Gäldenärens hemvist är generellt kompetensgrundande

faktum (se 56 § 1 mom. i förslaget). Utmätningsmannen i den orten är

alltså enligt förslaget behörig att verkställa utmätning såväl i gods som

finns i bostadsorten som i egendom, vilken finns utanför utmätningsman­

nens distrikt. Platsen, där viss egendom finns, är enligt förslaget alterna­

tivt kompetensgrundande faktum som må åberopas allenast beträffande

den egendomen (56 § 2 mom. första punkten). Kompetensen för utmät­

ningsmannen på sistnämnda ort är sålunda begränsad. En särskild alter­

nativ kompetensregel föreslår beredningen beträffande utmätning av ford­

ran i pengar (56 § 2 mom. andra punkten). I det fallet tillerkännes be­

gränsad kompetens åt den utmätningsman, där den förpliktade — sekundo-

gäldenären — är.

Beredningen understryker, att gäldenärens hemvist som kompetensgrun­

dande faktum har flera fördelar. Borgenären behöver ej själv undersöka

var egendom finns eller söka avgöra var den skall anses lokaliserad. Om

det gäller att utmäta fordran, är han t. ex. icke beroende av om denna

grundas på presentationspapper eller ej, något varom han kanske ej har

möjlighet att på förhand skaffa sig kännedom. Vidare är hemvistet i all­

mänhet av varaktig natur. Bilar, båtar och andra lösa saker kan däremot

snabbt flyttas, varför egendomen kan ha försvunnit från platsen, när ut­

mätning sökes.

Med avseende på borgenärens förhållanden framhåller beredningen även

en annan omständighet, nämligen att borgenären enligt 54 § UL skall vid

ansökan om utmätning i huvudskrift ingiva fordringsbevis, när sådant

finns. Detta leder till svårigheter, om utmätning' behöver ske på flera håll.

Får ansökan alltid göras i gäldenärens hemvist, är kravet uppfyllt genom

fordringsbevisets ingivande till utmätningsmannen därstädes, och denne

kan därefter rikta sina åtgärder åt olika håll.

Av förslaget följer — anför beredningen vidare — att utmätningsman ej

kan avsluta hos honom anhängigt utmätningsmål endast därför att utmät­

ningsbar egendom ej påträffats inom hans tjänstgöringsområde, när hans

kompetens är grundad på att gäldenären har sitt hemvist där. Han bör,

om anledning är till antagande att utmätningsbar egendom finns på annat

håll, vara verksam för att undersöka den möjligheten. Enligt beredningens

mening är det tydligt, att anspråken ej kan drivas för långt. Om ej gälde­

nären själv lämnar upplysningar i saken, bör efterforskning ej anses på­

kallad annat än om borgenären lämnat användbara uppgifter eller utmät­

ningsmannen själv sitter inne med kunskaper om var egendom finns utan­

för hans distrikt.

I detta sammanhang påpekar beredningen också, att förslaget bör förstås

så, att utmätningsman alltid är kompetent, om gäldenären har sitt hemvist

eller egendomen finns i orten vid den tidpunkt när ansökan om utmät­

ning göres. Härmed bör jämställas, att gäldenären, efter det ansökan gjorts,

bosatt sig i orten eller egendom förts dit medan ansökningen ännu är an-

hängig. Konsekvensen kräver enligt lagberedningens mening, att kompe­

tensen består även om gäldenären, sedan kompetens uppkommit, flyttar —-

67

eller avlider -— eller egendomen åter föres från orten. En annan sak är, att

det kan vara praktiskt att målet då vidarebefordras till annan utmätnings­

man.

Beredningen har särskilt övervägt frågan, huruvida med hänsyn till egen­

domens art några särskilda undantag bör göras från bestämmelsen att ut­

mätning får sökas i gäldenärens hemvist. Efter en utförlig diskussion rö­

rande bestämmelsens verkningar med avseende på olika slag av tillgångar

besvarar beredningen denna fråga nekande. Härom torde få hänvisas till be­

tänkandet s. 59—60.

En annan fråga som beredningen tagit ställning till är, om särskilda reg­

ler erfordras för det fall att gäldenären driver rörelse på annan ort än den

där han har hemvist (jfr 10 kap. 5 § RB). Även denna fråga besvaras ne­

kande (betänkandet s. 60—61).

Enligt beredningens förslag under 1 mom. av 56 § skall som fysisk per­

sons hemvist anses den ort där han är bosatt. Uttrycket hemvist föie-

kommer nu i 60 och 193 §§ UL och anses där ha betydelsen faktiskt hem­

vist, d. v. s. boningsorten och ej mantalsskrivningsorten. Beredningen har

övervägt, om ej beträffande fysiska personer mantalsskrivningsorten borde

få grunda utmätningsmans kompetens, men har ansett, att åtminstone tills

vidare det faktiska hemvistet — »den regelmässiga stadiga vistelsen» —

bör liksom hittills vara avgörande.

Beredningen framhåller, att om en person har både sommarbostad och

vinterbostad, den senare bör vara avgörande. Enligt beredningens mening

kan regeln i övrigt möjligen ibland vålla någon tvekan i tillämpningen i fall

då gäldenären brukar vistas på flera håll och någon viss bostad ej i och

för sig överväger. Är han kyrkoskriven på något av dessa ställen, bör hans

bostad anses vara på den orten. I sista hand får utmätningsmannen på var­

je särskilt ställe anses kompetent. Beredningen håller före, att dessa teo­

retiska olägenheter torde sakna nämnvärd praktisk betydelse och att man

kan bortse från dem.

Juridisk persons hemvist skall enligt förslaget anses vara den ort som

enligt 10 kap. rättegångsbalken betingar domstols behörighet i tvistemål i

allmänhet. Beredningen framhåller, att den allmänna forumregeln i 10 kap.

1 § RB redan enligt gällande rätt torde tillämpas analogiskt, när det gäl­

ler att i utsökningsmål bestämma var en juridisk person skall anses ha sitt

hemvist. För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan så­

dan inrättning gäller enligt tredje stycket i nämnda lagrum, att som hem­

vist anses den ort där styrelsen har sitt säte eller, om säte för styrelsen ej

är bestämt eller styrelse ej finns, där förvaltningen föres. Vidare meddelas

bestämmelse om kommun och annan menighet. I fråga om dödsbo stadgas i

fjärde stycket av samma paragraf, att boet sökes vid den rätt där den döde

skolat svara. Enligt lagberedningens mening torde detta i förevarande sam­

manhang få anses innebära att dödsboet anses ha sitt hemvist där. Bered­

ningen erinrar vidare om att bestämmelse om forum i mål mot kronan

lämnas i 10 kap. 2 § RB.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I 56 § 2 mom. andra punkten föreslår beredningen en särskild alternativ

kompetensregel beträffande utmätning av fordran i pengar.

Utmätning skall i det fallet få sökas där den förpliktade är, även om ford­

ringen skall anses finnas på annan ort.

1 motiveringen till detta förslag framhåller beredningen inledningsvis,

att den tveksamma frågan, var en viss fordran skall anses befintlig, i och

för sig får minskad betydelse både till följd av den föreslagna huvudregeln

om generell kompetens för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist och

till följd av förslaget om befogenhet för utmätningsman att vidtaga interi­

mistiska åtgärder men att det praktiska behovet av klargörande bestäm­

melser det oaktat kvarstår med en viss styrka.

Beredningen har övervägt att föreslå samma regler om var fordran skall

eller må anses befintlig som upptages i 10 kap. RB. Detta kap. innehåller

i 3 § andra stycket stadgande, att fordran, som grundas på löpande skulde­

brev eller annan handling vars företeende utgör villkor för rätt att kräva

betalning, anses finnas där handlingen är. Annan fordran anses finnas, där

gäldenären (d. v. s. tillämpat på utmätning sekundogäldenären) har sitt

hemvist. Är pant ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten

är.

Emellertid finner beredningen det ej lämpligt att utsträcka denna regle­

ring, som nu är direkt tillämplig allenast i de fall som avses i nämnda pa­

ragraf, till utmätning, överhuvud inställer sig enligt beredningens mening

betänkligheter mot att radikalt bryta med vad som i utsökningsmål allmänt

ansetts gälla om lokaliseringen av fordringar, vilka ej grundas på presen-

tationspapper.

Beredningen framhåller, att den nu föreslagna lösningen — utan att be­

stämma var en fordran skall anses finnas — ger ett praktiskt tillfredsstäl­

lande svar för de fall som föranlett tvekan i tillämpningen samt att stad­

gandet även medför den fördelen, att det i utmätningsärendet blir lättare

att inhämta upplysningar om fordringen från sekundogäldenären. Vidare

påpekas, att stadgandet endast avser att ge ett nytt alternativ och sålunda

ej utesluter att utmätning sker genom utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist eller genom utmätningsmannen på annan ort, där fordringen må

anses lokaliserad.

Ehuru några svårigheter ur lokaliseringssynpunkt ej i allmänhet bör vara

förknippade med fordringar som grundas på presentationspapper, har be­

redningen utformat stadgandet så att det blir tillämpligt även på fordringar

av detta slag. Beredningen erinrar om att det kan inträffa, att handlingen

är förkommen och att dödningsförfarande pågår eller är aktuellt. Vidare

kan hända, att gäldenären undanhåller värdehandlingen, t. ex. en bank­

bok. Man vet ej då, var fordringen skall anses lokaliserad. I andra fall

är det ovisst, om fordringen är grundad på presentationspapper eller ej,

t. ex. om en köpeskillingsfordran utbytts mot en inteckningsrevers. En an­

sökan om att utmätning i dylika fall förrättas hos den förpliktade bör ej

avvisas därför att fordringen måhända rätteligen skall anses lokaliserad

69

på annan ort. Beredningen understryker, att den föreslagna regleringen av

kompetensfrågan givetvis icke undanröjer de svårigheter som i övrigt kan

finnas att utmäta fordran som grundas på presentationspapper, när detta

ej kan tillrättaskaffas. Utmätningen anses ju ej bli fullbordad utan att vär­

dehandlingen omhändertagits. Beredningen har ej ansett sig kunna i före­

varande sammanhang upptaga detta mera komplicerade spörsmål.

Skäl kan enligt beredningens mening anföras för att utsträcka bestäm­

melsen till att gälla fordringar och rättigheter i allmänhet. När beredningen

stannat för att begränsa regeln till att avse endast fordringar i pengar, har

skälen därtill varit dels att det är beträffande fordringar av detta slag som

behovet av en sådan bestämmelse gjort sig praktiskt kännbart, dels att

konsekvenserna i fråga om andra fordringar och rättigheter är svåröver­

skådliga. Enligt beredningens mening är det emellertid tänkbart, att man

vid den allmänna reformen av utsökningsrätten kan finna det lämpligt att

låta den ifrågavarande alternativa kompetensregeln gälla fordringar och

rättigheter av alla slag.

Beredningen är medveten om att mot den föreslagna bestämmelsen kan

anföras, att konkurrerande kompetens för olika utmätningsmän kan med­

föra vissa kompetenskonflikter. Emellertid har beredningen ej trott sig be­

höva i detta hänseende befara några praktiska olägenheter av bestämmel­

sen som för de viktigare fallen ansluter sig till rådande praxis. Beredning­

en erinrar i detta sammanhang om att det för att utmätning av fordran

som grundas på presentationspapper skall fullbordas kräves, att handlingen

omhändertages, och att vid utmätning av fordran som icke är grundad på

presentationspapper förbud skall delgivas sekundogäldenären att utge be­

talning till annan.

Med den lösning som föreslås av kompetensfrågan vid utmätning av

fordringar i pengar har beredningen ansett sig nu ej behöva gå närmare

in på de spörsmål som kan uppkomma, när det gäller att bestämma var

olika slags tillgångar skall anses lokaliserade. Det överlämnas sålunda en­

ligt förslaget alltjämt åt rättstillämpningen att pröva, var exempelvis en

enkel fordran, en nyttjanderätt eller en patenträtt skall anses finnas.

Beredningen framhåller, att dess förslag till kompetensregler kräver

samverkan mellan utmätningsmännen. Enligt beredning­

ens mening bör en reglering av viktigare samarbetsfrågor meddelas i ad­

ministrativ ordning, och beredningen har vid sitt betänkande fogat utkast

till bestämmelser i ämnet (se betänkandet s. 150—151, 9 § och 9 b §).

I anslutning till redogörelsen för dessa bestämmelser understryker bered­

ningen, att införandet av möjligheten för utmätningsman att själv vidtaga

åtgärd utanför sitt distrikt för att på det sättet genomföra utmätning icke i

och för sig bör vålla större svårigheter. Beredningen anser det i administra­

tiv ordning böra föreskrivas, att åtgärden skall vidtagas på sådant sätt

att den ej hindrar den andre utmätningsmannens verksamhet. I övrigt synes

man kunna överlämna åt utmätningsmännen att själva sörja för den sam­

verkan som kan vara behövlig. Enligt beredningens mening kan det vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

lämpligt att exempelvis mellan utmätningsmännen i en större stad och i

dennas förorter sluta närmare överenskommelse, hur man bäst skall gå till

väga.

Större uppmärksamhet förtjänar — anför beredningen — de fall då ut­

mätningsman påkallar biträde av utmätningsmannen i annat distrikt för

att där få åtgärder vidtagna för utmätnings genomförande. De i 73—76 och

79 §§ UL meddelade bestämmelserna om sättet för utmätningsåtgärds vidta­

gande i olika fall torde utgå från att behörig utmätningsman själv har

att infinna sig på viss plats, förrättningsstället, och där vidtaga erfor­

derliga åtgärder. Tydligt är att bestämmelsernas tillämpning måste anpas­

sas efter den nya situation som inträder, när utmätningsåtgärd skall kom­

ma till stånd genom samverkan av två utmätningsmän, av vilka den ene

handlägger själva målet och bestämmer vad som skall göras under det att

den andre endast har alt på begäran biträda med handgripliga åtgärder.

Den utmätningsman som handlägger målet — i regel utmätningsmannen

där gäldenären har sitt hemvist — är den som svarar för utmätningen.

Han måste — framhåller beredningen — förvissa sig om att förutsättning­

arna för utmätning är för handen och genom besök hos gäldenären eller

på annat sätt inhämta om och var det finns utmätningsbar egendom. En­

dast om det då visar sig att biträde erfordras av utmätningsmannen på an­

nan ort har han enligt beredningens mening anledning att sätta sig i för­

bindelse med denne. Det kan t. ex. hända, alt utmätningsgäldenären själv

till utmätning anvisar närmare specificerad egendom på den andra or­

ten. Vanligare torde emellertid vara, att borgenären tillhandagår med upp­

gifter härom, under det att gäldenären förhåller sig passiv.

Beredningen går härefter närmare in på frågan om själva tillvägagångs­

sättet. Innan den utmätningsman som handlägger målet tager ställning till

frågan om utmätning skall ske och vad den skall omfatta kan han från

den andra utmätningsmannen behöva införskaffa uppgifter till ledning vid

identifiering och värdering av egendomen. Utmätning av lösöre och av

fordran som grundas på presentationspapper förutsätter för närvarande

och skall alltjämt förutsätta, att objektet är tillgängligt för utmätningsman­

nen. Om objektet finns på annan ort, kan uppdragas åt utmätningsmannen

därstädes att vidtaga åtgärd som avses i 74 g, eventuellt omhändertaga

egendomen med stöd av 60 a § i förslaget. Vid verkställigheten bör vittne

närvara. Själva utmätningen bör enligt beredningens mening ej förklaras

verkställd förrän åtgärd som nyss nämnts inrapporterats. Först därefter

kan bevis om utmätningen enligt bestämmelserna i 84 g UL tillställas gäl­

denären. Beredningen påpekar, att talan mot utmätningen skall fullföljas

hos överexekutor, under vilken den utmätningsman som handlägger själva

målet lyder, och att det är den utmätningsmannen som äger föranstalta

om eventuell rättelse enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 77 §.

Vad angår förhållandet utmätningsmännen emellan anser beredningen

det följa av sakens natur, att utmätningsmans skyldighet att lämna sådant

biträde som begäres av utmätningsman på annat håll måste bedömas med

71

hänsyn tagen även till hans egna arbetsförhållanden. I fråga om utmätning

i lön kan det t. ex. möta samma praktiska svårigheter för honom att vid

bestämd tidpunkt infinna sig där lönen utbetalas som erfarenhetsmässigt

föreligger i hans egna utmätningsmål. De överenskommelser utmätnings-

män emellan som i det föregående rekommenderats bör enligt beredningens

mening lämpligen omfatta även problem av sådant slag.

Beredningen övergår härefter till frågan om överlämnande av

mål innan egendom utmätts. I detta hänseende upptager be­

redningens förslag i 56 § 4 inom. ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att

meddela föreskrifter om befogenhet för utmätningsman att, när fråga är

om utmätning av fast egendom på annan ort, eller i andra särskilda fall

överlämna målet till annan behörig utmätningsman.

I sin motivering framhåller beredningen, att man får räkna med att ge­

nomförande av utmätning av egendom på annan ort ibland kan bli alltför

tyngande, om målet skall handläggas av utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist. Det torde därför icke böra i lagen fastställas som en ovillkorlig

tjänsteplikt för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist att handlägga

målet. Flera alternativ för handläggningen bör stå till buds, såväl när det

gäller lös egendom som beträffande fast egendom. Utmätningsmannen bör

alltså ha viss befogenhet att överlämna frågan om utmätning till annan

behörig utmätningsman. Enligt beredningens mening bör det ankomma på

Kungl. Maj :t att i administrativ ordning reglera, hur utmätningsmannen

lämpligen bör förfara. Spörsmålet huruvida utmätningsmannen, när fråga

uppkommit om utmätning av egendom inom annan utmätningsmans distrikt,

bör själv handlägga målet eller i stället överlämna det till den andre, inrym­

mer visserligen praktiska överväganden som ej i detalj kan författnings-

mässigt regleras. Även om de administrativa bestämmelserna därför med

nödvändighet måste lämna visst utrymme för utmätningsmannens eget be­

dömande, kan det dock i det väsentliga klargöras vad man förväntar av ho­

nom. Man har — fortsätter beredningen -— i övrigt anledning tro, att utmät-

ningsmännen själva skall vara angelägna att genomföra förrättningarna

på lämpligt sätt. Skulle någon utmätningsman till äventyrs i för stor om­

fattning begagna sig av befogenhet att överlämna mål till annan, blir följden

härav ej, att läget för borgenären blir sämre än enligt nuvarande ordning.

Snarare blir denne även då, om ej utmätningsmannen gör sig skyldig till

dröjsmål, bättre ställd än nu, eftersom det skall ankomma på utmätnings­

mannen att själv vidarebefordra ansökningen. Han bör därvid även bifoga

erforderliga uppgifter om verkställd utredning beträffande gäldenärens per­

sonliga och ekonomiska förhållanden. Beredningen utgår vidare från att ut­

mätningsman i gäldenärens hemvist städse och särskilt i brådskande fall

skall söka handla så att borgenären ej lider förlust. Den befogenhet att vid­

taga interimistiska åtgärder som beredningen under 60 a § föreslår bör ock­

så i sin mån möjliggöra för utmätningsman att förekomma förlust för bor­

genären.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

72

Beredningen liar i ett vid betänkandet fogat författningsutkast närmare

angivit, kur de administrativa bestämmelserna om överlämnande av mål en­

ligt beredningens mening bör kunna utformas (se betänkandet s. 150—151,

9 a §).

Som tidigare nämnts har beredningen ansett det böra i särskild ordning

övervägas, huruvida bestämmelserna om överlämnande lämpligen kan göras

tillämpliga i fråga om utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfa-

rande beträffande böter, skatter o. 1.

Beredningen har också till behandling upptagit frågan om måls över­

lämnande efter verkställd utmätning. Om utmätnings­

mannen i gäldenärens hemvist blir generellt kompetent att upptaga mål om

utmätning, följer därav, att han kan komma att taga i mät fast egendom

utanför sitt tjänstgöringsområde. Ehuru det icke är uteslutet, att samme

utmätningsman skulle kunna handlägga målet även i fortsättningen, har

beredningen ansett det vara att föredraga, att utmätningsmannen städse

överlämnar målets fortsatta handläggning till utmätningsmannen där egen­

domen ligger. En bestämmelse härom föreslås i 56 a § 1 mom. UL. Innan

han skiljer sig från målet, bör det åligga honom att vidtaga sådana expe-

ditionella åtgärder, som avses i 85 § UL, d. v. s. underrättelse till inskriv­

ningsdomaren och anmälan till överexekutor. Sådan anmälan bör enligt be­

redningens mening riktas till överexekutor där egendomen ligger. Bestäm­

melser härom föreslås i 56 a § 3 mom. UL. Enligt beredningens mening är

det självfallet, att den utmätningsman, som tagit fast egendom i mät, även

bör omhändertaga de handlingar rörande fastigheten som finns tillgäng­

liga hos gäldenären. I övrigt skall det åligga utmätningsmannen i den ort,

där fastigheten ligger, att vidtaga de åtgärder som ankommer på utmät­

ningsman, främst enligt 79 § som bland annat handlar om beskrivning och

värdering av fastigheten. Beredningen förutsätter, att den utmätningsman

som tagit fastigheten i mät kommer att vid överlämnande av målet lämna

redogörelse för de åtgärder som redan vidtagits, t. ex. genom utdrag av dag­

boken. Utmätningsman, där fastigheten ligger, skall sedermera enligt 99 §

redovisa målet till överexekutor, som ju enligt UL har att handlägga frågan

om fastighetens försäljning. Beredningen framhåller, att det föreslagna för­

farandet leder till att målet, utan särskild föreskrift, kommer att lämnas

till behörig överexekutor, även om den utmätningsman som tog fastigheten

i mät hade sitt tjänstgöringsområde utanför den behörige överexekutorns

kompetensområde.

Med de i 56 § 1 och 2 mom. föreslagna kompetensreglerna kan det —

påpekar beredningen — inträffa, att viss lös egendom tages i mät såväl av

utmätningsmannen i gäldenärens hemvist som av utmätningsmannen i an­

nan ort. Det kan också tänkas, att två utmätningsmän grundar sin kompe­

tens på de olika punkterna i 56 § 2 mom. UL. När något sådant undantags­

vis händer, bör målen enligt beredningens mening på lämpligt sätt sam­

manföras. Det måste bestämmas, vilken utmätningsman som skall taga

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

73

hand om eventuell försäljning av den utmätta egendomen. Beredningen ut­

går från att det mest praktiska — t. ex. i fråga om maskiner och andra in­

ventarier — är att försäljning ombesörjes av utmätningsmannen där egen­

domen finns. Enligt beredningens mening bör emellertid utmätningsman­

nen samråda om vad som är lämpligast. Är de oense, bör utmätningsman­

nen i gäldenärens hemvist få bestämma, vilken utmätningsman som skall

handlägga målen. Bestämmelse härom föreslås upptagen i 56 a § 2 mom.

UL. Utmätningsmannen i gäldenärens hemvist kan förmodas vara den som

har den bästa överblicken över andra omständigheter som kan vara av be­

tydelse i saken, däribland gäldenärens personliga förhållanden. Gäldenä­

rens hemvist skall ju också enligt beredningens förslag vara generellt kom­

petensgrundande faktum för utmätning, och detta betraktelsesätt återver­

kar i sin mån även här. Tänkbart är — anför beredningen vidare — att ut­

mätningsmannen i gäldenärens hemvist får träffa avgörandet även i fall da

han själv icke tagit egendomen i mät. Detta anser beredningen ej böra möta

några betänkligheter. Om gäldenären över huvud ej har hemvist här i riket,

torde utmätningsmän som ej enas lämpligen böra hänvända sig till över-

exekutor.

Innan utmätningsman skiljer sig från mål med stöd av den föreslagna

bestämmelsen i 56 a § 2 mom., bör det enligt beredningens åsikt åligga ho­

nom att vidtaga sådana expeditionella åtgärder, som avses i 72 och 85 §§

(56 a § 3 mom. i förslaget). Även här anser beredningen böra gälla, att

anmälan enligt 85 § 1 mom. UL skall riktas till den överexekutor där egen­

domen finns.

Beredningen bär ansett sig böra särskilt framhålla, att de föieslagna kom­

petensreglerna icke är avsedda att lösa några internationellträtts-

1 i g a spörsmål. Huruvida utmätningsman i Sverige överhuvud kan

taga viss egendom i mät, får sålunda bedömas enligt andra överväganden.

Tveksamma spörsmål kan uppkomma, särskilt när det gäller utmätning av

fordran eller rättighet. I sistnämnda hänseende påpekar beredningen, att

regeln i 56 § 2 mom., enligt vilken utmätning av fordran i pengar får sökas

där den förpliktade är, icke kan sägas innebära någon principiell nyhet.

Den ställer det endast utom all tvekan, att lokalt kompetent utmätnings­

man finns att tillgå i Sverige, när den mot vilken fordringen riktas finns

här (jfr NJA 1938 s. 322). I fråga om fordran som grundas å löpande

skuldebrev eller annat presentationspapper kan kompetensregeln svårligen

få någon självständig betydelse, eftersom utmätningens genomförande tor­

de förutsätta att handlingen är tillgänglig.

Enligt beredningens mening kan däremot regeln om generell behörighet

för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist ge större möjligheter att ge­

nomföra utmätning i vissa fall som har internationell anknytning. Om ut­

mätning sökts i gäldenärens hemvist och det vid målets handläggning

framkommer, att viss gäldenären tillhörig egendom som för närvarande

finns utomlands, t. ex. ett fartyg eller en bil, snart är att vänta till Sverige,

i}f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

74

kan utmätningsmannen ingripa och förordna om åtgärd enligt 60 a §, som

kan genomföras så snart fartyget eller bilen kommer hit oavsett var detta

äger rum. Vidare kan han, då han är beredd att taga egendomen i mät, på­

kalla biträde för utmätningens omedelbara genomförande så snart fartyget

eller bilen anländer. Han får emellertid låta anslå med själva utmätnings-

förklaringen till dess egendomen på dylikt sätt omhändertagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I förevarande sammanhang behandlar beredningen också vissa andra

kompetensfrågor. Sålunda föreslår beredningen, att de nya kompe­

tensreglerna för utmätning också bör gälla vid verkställighet av kvarstad

och skingringsförbud. Bestämmelser härom har upptagits i 183 och 185 §§

UL. Den som söker sådan verkställighet bör alltså kunna vända sig anting­

en till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist eller till utmätningsman,

som ar kompetent enligt 56 § 2 mom. i förslaget. Såsom senare skall beröras,

toreslår beredningen även ändring av kompetensreglerna vid handräckning

enligt AvbL. Beträffande införsel anmärker beredningen, att dess förslag till

ändring av UL icke torde inverka på frågan om utmätningsmans kompetens

i ärenden om införsel. Enligt motiven till InfL bör i sådana ärenden den ut­

mätningsman anses behörig inom vars tjänstgöringsområde den huvudsak­

liga verkställigheten, d. v. s. avlöningsbeloppens innehållande, skall äga

rum (jfr 4 § andra stycket och 9 § andra stycket InfL).

Beredningen understryker att dess förslag ej ens inom ULs eget område

innebär någon fullständig reglering av frågan om utmätningsmans lokala

kompetens. Av flera skäl har beredningen funnit sig böra tills vidare be­

gränsa de grundläggande kompetensreglerna i UL till att gälla utmätning

kvarstad och skingringsförbud. Det är endast beträffande dessa institut som

UL i övrigt meddelar närmare föreskrifter, och det är på detta område som

ett praktiskt behov av reformer särskilt givit sig till känna. Som framgår

a\ vad tidigare anförts är det emellertid beredningens mening, att med stöd

av 2 § 3 mom. utfärdade administrativa bestämmelser om befogenhet för

utmätningsman att påkalla eller själv vidtaga åtgärder utom tjänstgörings-

omradet skall gälla också i fråga om Övriga institut inom ULs ram. Enligt

beredningens mening bör regeln om generell kompetens för utmätningsman­

nen i gäldenärens hemvist kunna få analogisk tillämpning t. ex. när det

galler att verkställa dom om utgivande av visst gods. Att utmätningsmannen

J den ort dar åtgärden skall vidtagas alltjämt förblir lokalt kompetent är

självfallet.

I detta sammanhang påpekar beredningen vidare, att dess förslag ej be­

handlar overexekutors kompetens. UL innehåller ej närmare bestämmelser

arom bortsett från vad som i 98 § 3 mom. stadgas om fast egendom inom

särskilda overexekutorers områden. När fråga är om klagan över utmätning

ferf4.det, sig regelmässigt självt, vilken överexekutor som är behörig Be­

träffande åter mål som anhängiggörs direkt hos överexekutor lär finnas

ett visst utrymme för att handla efter omständigheterna. Man torde sålunda

- fortsätter beredningen - redan nu i fråga om kvarstad och skingrings-

75

förbud vända sig antingen till överexekutor, där gäldenären har sitt hem­

vist, eller till överexekutor, där egendom finns. Det är här på sin plats att

jämföra med RB, enligt vilken domstol är behörig att förordna om kvar­

stad eller skingringsförbud även om egendomen ej finns inom rättens dom-

värj o. Om likväl nämnda praxis för överexekutors del ej skulle anses sä­

kert grundad enligt nu gällande rätt, torde det i allt fall vara uppenbart,

att den av beredningen föreslagna kompetensregleringen för utmätning kan

åberopas som stöd för att analogivis bedöma överexekutors kompetens att

bevilja kvarstad och skingringsförbud på samma sätt. I övrigt har bered­

ningen ej ansett praktiskt behov föreligga att nu närmare överväga en reg­

lering av överexekutors lokala kompetens.

I 69 § UL regleras det fallet att tredje man påstår sig vara ägare till lös

egendom, som finns i gäldenärens bo, men ej förmår visa sin rätt. Hans

anspråk hindrar då icke att egendomen utmätes. Om han bjuder sannolika

skäl för sitt påstående, skall utmätningsmannen hänvisa honom att instäm­

ma sin talan till domstol. I avbidan på domstolens avgörande får det utmätta

ej säljas. Hänvisning att stämma kan också ges av överexekutor, om tredje

man vänder sig dit med sitt påstående. Behörig domstol för prövning av

sådan talan är rätten i den ort där godset finns.

Frågan om behörig domstol i mål om bättre rätt till

utmätt lös egendom röner inverkan av beredningens regler om ut­

mätningsmans lokala kompetens. Enligt dessa regler kan utmätningsman

komma att handlägga mål, i vilket den egendom som utmätes finns på ort

utom hans tjänstgöringsområde och kanske också får bli kvar där fram

till försäljningen. Beredningen anser det naturligt, att därest i en sådan si­

tuation tvist uppkommer om bättre rätt till egendomen, tvisten får prövas av

den domstol till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör och

icke av den domstol där egendomen råkat påträffas. En regel att tvist om

bättre rätt till utmätt lös egendom skall prövas av förstnämnda domstol

är enligt beredningens mening förenad med fördelar även i andra hänseen­

den. Tvekan om domstolens behörighet behöver sålunda icke uppkomma i

fall då egendomen flyttats efter utmätningen. Ej heller behöver frågan, var

utmätt fordran eller rättighet skall anses vara lokaliserad, vålla några pro­

blem. Beredningen föreslår därför i första hand den ändringen i 69 § UL, att

talan som där avses skall väckas vid den domstol, till vilken utmätnings­

mannens tjänstgöringsområde hör. Beredningen påpekar, att det i något

enstaka fall förekommer att utmätningsmans tjänstgöringsområde faller

inom mer än en domkrets. Det ligger i sakens natur, att talan i sådant fall

skall väckas vid domstolen för den del av tjänstgöringsområdet, till vilken

målet är att anse som lokaliserat med hänsyn till den omständighet som

betingat utmätningsmannens kompetens. I regel grundas kompetensen på

att gäldenären har sitt hemvist inom tjänstgöringsområdet, och behörig

domstol blir då rätten i hemvistorten. För att den som vill väcka talan icke

skall behöva tveka vid valet av domstol bör det — framhåller beredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

—• ankomma på utmätningsmannen att angiva var talan skall väckas. Det

bör vidare åligga utmätningsmannen att vid meddelande av hänvisning an­

giva mot vilka talan skall väckas liksom tiden inom vilken det skall ske

och äventyret om något av detta försummas.

Remissyttrandena. I det stora flertalet remissyttranden har lagberedning­

ens förslag i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland dem som

i princip godtagit förslagen har emellertid några framställt anmärkningar

mot vissa detaljer. En fråga som ägnats ganska stor uppmärksamhet är, som

tidigare nämnts, i vad mån de föreslagna kompetensreglerna bör göras till­

lämpliga även vid utmätning för skatter, böter och dylikt.

Riksrevisionsverket

framhåller, att de föreslagna reglerna medför möjlig­

het till ett snabbare förfarande i enskilda fall och undanröjer tveksamhet

från de rättssökandes sida. Enligt ämbetsverkets mening ställer systemet

emellertid ej blott stora krav på den enskilde utmätningsmannens bedöm-

ningsförmåga utan förutsätter också, om de tänkta fördelarna skall vinnas,

en smidig samarbetsförmåga inom hela den i viss mån som en enda enhet

arbetande indrivningsorganisationen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

betecknar förslaget som värdefullt. Enligt

länsstyrelsens uppfattning torde man icke behöva befara komplikationer ge­

nom den möjlighet att i vissa fall välja utmätningsman som beredningen fö­

reslagit. En förutsättning härför är emellertid givetvis, att förutsatt samver­

kan mellan utmätningsmännen verkligen kommer till stånd.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

anser sig, med hänsyn till de nyheter som

de föreslagna bestämmelserna innebär, icke böra göra något mera ingående

uttalande angående den verkan som dessa regler kan komma att få på det

praktiska genomförandet av exekutionen. Enligt föreningens mening står

det dock klart, att reglerna i åtskilliga fall, såsom exempelvis då det gäller

möjligheten för utmätningsmannen att verkställa utmätning av egendom

som finns på annan ort än där han har sitt säte, är ägnade att medföra en

snabbare och säkrare exekution. Föreningen fortsätter.

Å andra sidan måste viss tveksamhet sägas föreligga beträffande bestäm­

melserna om samverkan mellan utmätningsmännen och överlämnande av

mål innan egendom utmätts, ävensom över huvud taget reglerna angående

samarbete mellan utmätningsmännen. Det torde finnas anledning antaga,

att genom vidaresändande av utmätningsmål till utmätningsmän i andra or­

ter vissa svårigheter kan uppstå. De farhågor som man här skulle kunna an-

draga synes emellertid föreningen icke vara av sådan karaktär, att man där­

för bör ställa sig negativ till de föreslagna reglerna med alla de fördelar de

erbjuder allmänheten.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

instämmer i stort sett i

vad beredningen anfört.

Förste stadsfogden i Malmö

anser, att de föreslagna ändringarna är ägna­

de att helt omgestalta det nuvarande förfarandet och att de säkerligen kom­

mer att medföra en avsevärd ökning av utmätningsmannens expeditionella

77

arbete. Trots detta synes honom förslaget vara sådant att det bör genomfö­

ras och prövas i praktiken.

Landsfiskalen-utmätningsmannen i Sköns distrikt

finner det däremot tro­

ligt, att några större ändringar i nuvarande praxis icke kommer att vidtagas,

i all synnerhet som förslaget förefaller ge utrymme härför vid ett friktions­

fritt samarbete utmätningsmannen emellan.

Förste stadsfogden i Göteborg

menar, att lagberedningen löst de hithö­

rande svårreglerade problemen på ett elegant sätt genom att i huvudsak an­

knyta verkställigheten till utmätningsgäldenärens hemvist, med befogenhet

för utmätningsmannen att överlämna mål, införskaffa utredning, påkalla

biträde för åtgärd på annan ort m. fl. möjligheter till samverkan mellan ut-

mätningsmän. Han hyser dock vissa betänkligheter om hur denna samverkan

skall komma att fungera i praktiken. Vidare framhåller han, att hemvistbe­

stämningen torde komma att vålla vissa praktiska problem även om de flesta

kan lösas genom interimistiska ingripanden, och anför i anslutning härtill

bland annat.

När det gäller t. ex. kringresande arbetstagare eller »lösker man», torde

det vara lämpligt, att den utmätningsman, som anträffar gäldenären, också

är behörig. Motiven ger också visst stöd härför men förutsätter en utred­

ning, som kan bli rätt omständlig, om stadigvarande hemvist och kyrko-

skrivning. Enligt den alternativa behörighetsregeln må utmätning av egen­

dom, som finns på annan ort än gäldenärens hemvist, sökas där egendom är.

Borgenär, som icke kan anvisa eller göra sannolikt, att gäldenär har utmät­

ningsbar egendom på den ort, där gäldenären tillfälligt vistas, kan ha intres­

se av att en undersökning där sker omedelbart. Ehuru lagförslaget eller mo­

tiven icke uttalar sig härom, synes dock avsikten vara, att utmätningsman­

nen i den orten är skyldig upptaga en sådan ansökan och behörig icke blott

att utmäta gods utan även att konstatera, att gäldenären där saknar utmät­

ningsbara tillgångar.

Detta spörsmål har också berörts av

andre stadsfogden i Malmö

och

Svens­

ka exekutionsmännens riksförbund.

Enligt deras uppfattning täcker de före­

slagna reglerna icke det vid skatte- och bötesindrivning mycket vanliga

forum: där gäldenären tillfälligt vistas. De yttrar samstämmigt.

I de fall då den tillfälliga vistelsen på en ort beror på att personen i fråga

är intagen på sjukhus, fångvårdsanstalt eller dylikt förorsakar ärendenas

översändande till vistelseorten ett arbete, som icke på något sätt står i rim­

lig proportion till vad man någon enstaka gång kan lyckas uttaga. Om —

såsom lagberedningen föreslår — reglerna för handräckning enligt bötes-

och skatteindrivningsförfattningarna görs till föremål för översyn, bör be­

rörda spörsmål då upptagas till behandling.

Ett annat spörsmål som

förste stadsfogden i Göteborg

närmare behandlar

är frågan när egendom skall anses utmätt i det fallet att utmätningsmannen

för utmätningens genomförande påkallat biträde av utmätningsmannen i

annat distrikt. Efter att ha hänvisat till vissa uttalanden av lagberedningen

anför han.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

I vilket skede skall då egendom anses utmätt: när utmätningsmannen be­

slutar att utmätning skall ske, när de i 74 § angivna åtgärderna vidtagits

eller när »själva utmätningsförklaringen» avgivits? Ett lagstadgande här­

om torde vara nödvändigt för bestämmande av förmånsrätt mellan flera ut­

mätningar i samma egendom, återgång av utmätning i konkurs (§ 31 KL)

m. m. Det förefaller vidare egendomligt, om den biträdande utmätningsman­

nen skall kunna omhändertaga gods med tillkännagivande, att det sker för

att utmätningsman å annan ort sedermera skall avgiva utmätningsförkla-

ring. För närvarande torde utsökningslagen förutsätta, att egendom först

förklaras utmätt, upptecknas och värderas samt därefter säkerställes, d. v. s.

omhändertages, utmärkes etc.------- - —■ Skall nu säkerställande kunna ske

för utmätningens omedelbara genomförande utan åberopande av 60 a §, men

före utmätningsförklaringen, torde även därom givas en uttrycklig regel i

lagtexten.

Vad härefter angår frågan i vad mån de föreslagna kompetensreglerna

bör göras tillämpliga vid utmätning vilken ingår som led i indrivnings-

lörfarande beträffande böter, skatter o. 1. uttalar till en början

andre stads­

fogden i Malmö,

att utmätningsman vid verkställighet i skatte- och böies-

mål bör få samma befogenhet som i enskilt mål att utom sitt tjänsteom­

råde själv vidtaga erforderlig åtgärd och att påkalla biträde hos annan ut­

mätningsman.

överexekutor i Malmö

finner detta vara värt beaktande.

Riksrevisionsverket

anser, att vissa fördelar givetvis vore att vinna genom

att de möjligheter till snabbare ingripande som det nya systemet medför

görs tillämpliga även på indrivning av skatter och allmänna avgifter som

ofta avser betydande belopp och ställer stora krav på effektiva åtgärder.

Emellertid framhåller ämbetsverket, att det i uppbördsförfattningarna före­

skrivna liandräckningsförfarandet visat sig fungera i stort sett väl. Enligt

ämbetsverkets mening bör ett dylikt mera formbundet förfarande i huvud­

sak bibehållas i fråga om skatte- och bötesindrivningen. En fast arbetsru­

tin av sådant slag torde nämligen vara ofrånkomlig med hänsyn till ären­

denas stora antal och av redovisningsskäl. Detta utesluter icke att i särskil­

da fall de vidare kompetensreglerna enligt förslaget även skulle kunna

tillämpas. Såsom handhavare av skatteindrivningen intager utmätnings-

männen en annan ställning än när det gäller deras befattning med enskilda

mål. Ämbetsverket erinrar om att i andra sammanhang från utmätnings-

mäns sida framkommit önskemål om en särskild författning, som regle­

rar förfarandet vid indrivning av skatter och allmänna avgifter. Under alla

förhållanden anser ämbetsverket det böra särskilt utredas, i vilken utsträck­

ning en lagstiftning av den nu föreslagna innebörden lämpligen bör slå ige­

nom i fråga om skatteindrivningen.

Även

uppbördsutredningen

finner de nuvarande kompetensreglerna än­

damålsenliga såvitt angår skatteområdet. Utredningen har sig icke bekant,

att önskemål framförts om ändring av reglerna för skatteindrivning i före­

varande hänseenden, och utredningen kan ej heller på grundval av det nu

föreliggande materialet tillstyrka att sådan ändring sker. Enligt utredning­

ens mening måste vid ställningstagandet till kompetensreglerna för enskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

79

mål beaktas, att dessa regler behöver samordnas med motsvarande regler

i fråga om indrivning av skatt o. 1. Med hänsyn härtill hyser utredningen

viss tvekan om lämpligheten av den i betänkandet förordade regleringen

av utmätningsmans lokala kompetens. Till vissa av dessa regler ställer sig

utredningen dock positiv. Utredningen anför härom.

I och för sig kan det i vissa fall vara av betydelse att ett utmätningsärende

oavsett var egendomen är belägen kan handläggas och dirigeras av en och

samme utmätningsman. Som regel torde det dock vara mest praktiskt att

ärendet handlägges av utmätningsmannen på den ort där egendomen finns.

Om den utmätningsbara egendomen är belägen i närheten av utmätnings­

mannens tjänsteområde bör han dock i brådskande fall ha möjlighet att på

sätt lagberedningen föreslagit bege sig utanför sitt eget tjänsteområde för

att själv verkställa utmätningen.

Även om nuvarande kompetensregler helt eller delvis skulle bibehållas,

synes' ansökan om utmätning, i enlighet med lagberedningens förslag, all­

tid böra få inges till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. I förekom­

mande fall får denne utmätningsman därvid vidarebefordra ansökningen

till behörig utmätningsman.

Mera avvisande till lagberedningens förslag ställer sig några remissinstan­

ser.

Exekutionsdirektören i Stockholm

framställer visserligen icke i och för sig

några anmärkningar mot de föreslagna reglernas innehåll, men gör gäl­

lande, att det kan vara lämpligt att låta anstå med lagfästande av reglerna

— vilkas ekonomiska konsekvenser icke kan överblickas — till dess hela

landets exekutionsväsen är förstatligat. Han befarar nämligen, att ett lag­

fästande av förslagen kan medföra förskjutning av arbetsuppgifterna och

därmed av kostnaderna mellan vissa utmätningsmannadistrikt. Vidare hän­

visar han till de av stadsdomstolsutredningen och 1957 års polisutredning

framlagda förslagen rörande exekutionsväsendet. Han framhåller därvid,

att värdet av den föreslagna tilläggsbestämmelsen i 2 § UL skulle i viss

mån förringas, om utmätningsmannadistrikten får den omfattning som po­

lisutredningen förordar. Slutligen framhåller han, att det vid utformningen

av kompetensreglerna är önskvärt, att överensstämmelse mellan bestämmel­

serna för enskilda mål och bestämmelserna för skatter uppnås så långt detta

är möjligt.

Öoerståthållarämbetet

finner sig som nämnts icke kunna biträda lagbe­

redningens förslag i kompetensfrågan. Enligt ämbetets mening har an­

märkningarna mot det nuvarande systemet fått för stora proportioner. Bris­

ten på kompetensbestämmelser i UL torde icke vara av så allvarlig art som

beredningen vill göra gällande, och ämbetet kan icke finna behovet styrkt

av så genomgripande reformer som beredningen föreslagit. Som ett argument

mot förslaget åberopar ämbetet också, att reglerna blivit invecklade och de­

taljerade, samt fortsätter.

Det kan befaras, alt de föreslagna kompetensreglerna kommer att i prak­

tiken medföra stora olägenheter och snarare vara ägnade att tillskapa än

att förhindra kompetenskonflikter. Med ett system som det föreslagna torde

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

det vidare vara svårt att tillämpa den i 58 § UL givna regeln om samtidig

utmätning vid konkurrens mellan olika borgenärer. Det skulle även kunna

inträffa, att besvär över utmätning av en och samma egendom finge anföras

hos skilda överexekutorer.

Överståthållarämbetet anmärker vidare på att viktiga bestämmelser, bland

annat regeln om utmätningsmans rätt att vidtaga åtgärder utom sitt tjäns­

teområde, skulle komma att meddelas i administrativ ordning. — Enligt äm­

betets mening fungerar det nuvarande systemet i stort sett tillfredsställan­

de, även om viss omgång kan uppkomma på grund av det bristande sam­

arbetet mellan utmätningsmännen, när det gäller enskilda mål. Ämbetet

uppehåller sig vid det tillvägagångssätt som nu tillämpas vid skatteexekutio-

nen och gör gällande, att de erfarenheter som därvid vunnits bör läggas till

grund för det reformarbete som närmast tar sikte på de enskilda målen.

Skulle det därvid framstå som lämpligt med ett längre drivet samarbete

mellan olika utmätningsmän än vad nu förekommer i fråga om skatteexe-

kutionen, bör å andra sidan de bestämmelser som kan komma att utfärdas

därom göras tillämpliga även beträffande skatteexekutionen. Ämbetets slut­

satser blir följande.

Kompetensfrågan torde lättast och bäst lösas genom att möjlighet gives

att söka utmätning i gäldenärens hemort, men att — därest utmätningsbar

egendom ej skulle finnas i hemorten — skyldighet stadgas för utmätnings­

mannen där att överlämna ärendet till utmätningsmannen där godset fin­

nes. Härigenom skulle till huvudsaklig del elimineras den nuvarande olä­

genheten vid utmätning i så kallade enskilda mål, som ligger däri att an­

sökningen regelmässigt avvisas, om utmätningsbar egendom ej finnes å den

ort ansökningen göres. Det förefaller överståthållarämbetet naturligt, att

möjlighet bör finnas för borgenär att ansöka om utmätning i gäldenärens

hemort. Oavsett var ansökningen gjorts, måste man emellertid hålla fast

vid att utmätningsmannens behörighet konstitueras av att utmätningsbar

egendom finnes inom hans tjänstgöringsområde. Undantag från denna regel

bör medgivas endast i vissa i UL angivna fall, där ett undantag framstår

som särskilt motiverat, exempelvis om utmätningsmannen har sitt kontor

utom distriktet och egendomen finnes där.

Överståthållarämbetet framhåller slutligen, att om reformen begränsas

på sätt ämbetet förordar, återverkningarna på skatteindrivningen blir ringa.

En lösning av huvudsakligen samma innebörd som överståthållarämbe­

tet angivit förordar också

stadsfiskalen i Luleå

och

landsfiskalen i Mörarps

distrikt.

Stadsfiskalen i Luleå tillstyrker emellertid den i 56 § 2 mom.

andra punkten upptagna regeln om utmätning av fordran i penningar.

Lagrådet har under 2 § i förslaget till lag om ändring i UL berört möjlig­

heterna för utmätningsman, som handlägger utmätningsärende, att anlita

annan utmätningsman för åtgärd, som avses i 74 § UL. Därvid har lagrå­

det på skäl, som närmare redovisas i dess protokoll, kommit till den upp­

fattningen, att utrymme för att låta annan utmätningsman ombesörja dylik

åtgärd endast torde finnas, om åtgärden och verkställighetsförklaringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

81

efter därom ingången rapport kan ske i nära samband med varandra. Att

förklara utmätning verkställd på grundval av ett omhändertagande, var­

om rapport ingått exempelvis först dagen efter denna åtgärd, skulle enligt

lagrådet komma i strid med vad 77 § UL ger vid handen i fråga om tid­

punkten för utmätningens fullbordande och förmånsrättens uppkomst.

Under 56 och 56 a §§ i nyssnämnda förslag förordar lagrådet, som anser

det mindre lämpligt att i utsökningsmål begagna uttrycket hemvist som

beteckning på den faktiska boningsorten, att huvudregeln om utmätnings­

mans behörighet formuleras så, att utmätning sökes där gäldenären är bo­

satt. Enligt lagrådets mening bör vidare utmätning hos dödsbo sökas där

den döde senast var bosatt och icke där han var mantalsskriven. Lagrådet

anser tillika önskvärt att uttrycket juridiska personer såvitt möjligt und-

vikes i lagspråket. För den händelse dessa synpunkter beaktas, föreslår lag­

rådet vissa följdändringar i 56 § 2 mom. samt 56 a § 1 och 2 mom. i för­

slaget till lag om ändring i UL.

Departementschefen. Enligt nuvarande ordning kan utmätning i princip

endast verkställas av utmätningsmannen i det distrikt, där gäldenären till­

hörig egendom finnes. En sådan ordning förefaller onödigt stel. Olägenhe­

terna härav kommer framför allt till synes därigenom att borgenär, som

på exekutiv väg vill komma till sin rätt, emellanåt kan få underkasta sig

åtskillig omgång. Det kan sålunda bli nödvändigt för honom att i tur och

ordning söka utmätning på flera håll. Saknar gäldenären utmätningsbar

egendom i det första distriktet eller förslår egendomen där icke till gäldan­

de av exekutionsfordringen, måste borgenären för att få sin fordran täckt

vända sig till utmätningsmannen i nästa distrikt. I ogynnsamma fall kan

denna procedur få upprepas många gånger. I syfte att öka exekutionsvä­

sendets effektivitet har lagberedningen i 56 § 1 mom. UL föreslagit, att ut­

mätningsmannen i gäldenärens hemvist, varmed avses den faktiska bosätt­

ningsorten, skall vara behörig att verkställa utmätning, oavsett var gälde­

närens egendom finnes. Denna grundläggande behörighetsregel komplette­

ras i förslaget med vissa alternativa kompetensregler. Utmätning av sådan

egendom, som finnes på annan ort än i gäldenärens hemvist, skall sålunda

jämväl få verkställas av utmätningsmannen på den plats, där egendomen

finnes (56 § 2 mom. UL). Utmätning av gäldenärens penningfordran mot

tredje man skall enligt förslaget också få verkställas av utmätningsman­

nen i det distrikt, där tredje man är, även om fordringen skulle anses loka­

liserad till annan ort (56 § 2 mom. UL). Vad lagberedningen sålunda före­

slagit har i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran av remissorga­

nen. Ej heller från lagrådets sida har tanken att göra utmätningsmannen

i gäldenärens bosättningsort generellt behörig att verkställa utmätning av

gäldenärens egendom oberoende av dess lokalisering eller de föreslagna al­

ternativa kompetensreglerna föranlett någon anmärkning. För egen del hy­

ser jag den uppfattningen, att den av lagberedningen föreslagna ordningen,

82

framför allt den förordade regeln om generell kompetens för viss utmät­

ningsman, är ägnad att höja exekutionsväsendets funktionsduglighet samt

att den jämväl i övrigt innebär en i sak tillfredsställande lösning av frågan

om utmätningsmans lokala behörighet. Jag vill alltså förorda, att denna

ordning genomföres.

Huvudregeln om generell kompetens för viss utmätningsman har i 56 §

1 mom. i lagberedningens förslag uttryckts så, att utmätning sökes, där

gäldenärens hemvist är, samt att den ort, där gäldenären är bosatt, skall

anses som hans hemvist. Lagrådet har — i betraktande av att med hemvist

i rättegångsmål i regel enligt 10 kap. 1 § andra stycket RB förstås mantals­

skrivningsorten — funnit det mindre lämpligt, att samma uttryck, låt vara

att dess särskilda innebörd anges, i utmätningsmål begagnas för att be­

teckna den faktiska bosättningen. I all synnerhet är det enligt lagrådets

mening olämpligt, om så sker i en ny utsökningslag. När det gäller att taga

ställning till detta terminologiska spörsmål, är till en början att beakta, att

användningen av uttrycket hemvist såsom beteckning på den faktiska bo­

sättningen icke innebär någon för RB främmande terminologi. Uttrycket

brukas nämligen i denna betydelse i 10 kap. 1 § första stycket RB, låt vara

att de fall som omfattas av lagrummet icke är särskilt frekventa. Risken

för att bruket av termen hemvist i UL skall, under inflytande av andra fo­

rumregler i RB, ge upphov till missförstånd förefaller helt ringa, om ter­

mens innebörd, såsom lagberedningen förordat, uttryckligen anges i UL.

Med hänsyn härtill och till att UL redan nu begagnar ordet hemvist såsom

beteckning på den faktiska bosättningsorten har jag ej ansett tillräcklig

anledning föreligga att frångå den av lagberedningen föreslagna termino­

login. — Enligt lagberedningens förslag i 56 § 1 mom. UL skall vidare så­

som hemvist för juridisk person anses den ort som enligt 10 kap. RB be­

tingar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet. För dödsbos vidkom­

mande innebär detta, att generell kompetens normalt skall tillkomma ut­

mätningsmannen i den ort, där den döde var mantalsskriven. I likhet med

lagrådet anser jag det lämpligare att generell kompetens tillägges utmät­

ningsmannen i den ort, där den döde senast var bosatt. I övrigt torde re­

geln till undvikande av uttrycket juridisk person kunna formuleras så, att

i fråga om bolag eller annan, som avses i 10 kap. 1 § tredje stycket RB, skall

som hemvist anses den ort, som enligt nämnda lagrum gäller som hemvist.

Vid utmätning hos bolag, förening eller annat liknande rättssubjekt blir

härigenom utmätningsmannen på den ort, där styrelsen har sitt säte, i re­

gel generellt kompetent verkställighetsorgan. I likhet med lagrådet anser

jag behov icke föreligga av någon bestämmelse rörande kompetensen vid

utmätning hos kronan.

Lagberedningen har vidare i 2 § 3 mom. UL föreslagit, att det skall till­

komma Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda bestämmelser om

befogenhet för utmätningsman att i mål, som upptagits av honom, påkalla

eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet. I anslutning härtill

har lagberedningen för de enskilda målens del framlagt förslag till admi­

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

83

nistrativa bestämmelser i detta ämne (bet. s. 151). Att en sådan befogen­

het i viss utsträckning bör tillkomma utmätningsman för att utsöknings-

väsendet skall fungera snabbt, smidigt och effektivt, står enligt min me­

ning utom tvivel. Särskilt om viss utmätningsman, såsom förut förordats,

erhåller generell kompetens att utmäta gäldenärens egendom oberoende av

dess lokalisering, lärer man svårligen kunna undvika att förläna åtminstone

denne en viss befogenhet att agera utanför sitt tjänstgöringsområde anting­

en själv eller med biträde av annan utmätningsman. Men även utanför den

generella kompetensregelns tillämplighetsområde, kan en dylik befogenhet

mången gång befrämja en ändamålsenlig handläggning av ett verkställig-

hetsärende. Då utmätning sker i den ort, där egendomen finnes, kan det —

för att endast taga ett exempel — vara i hög grad lämpligt, att utmätnings­

mannen där har möjlighet att själv eller med biträde av annan utmätnings­

man sälja det utmätta godset på annan ort, där ett fördelaktigare försälj-

ningsresultat står att uppnå. Ett sådant tillvägagångssätt tillgodoser bäst

såväl borgenärens som gäldenärens berättigade intressen, över huvud synes

en dylik befogenhet vara ett naturligt led i strävan att så långt det lämpli­

gen kan ske låta hela exekutionsväsendet fungera som en organisk enhet.

Bestämmelser, varigenom utmätningsman förlänas befogenhet att påkalla

eller själv vidtaga åtgärd utanför sitt eget distrikt, torde, såsom lagbered­

ningen föreslagit, kunna meddelas i administrativ ordning, i vart fall så-

länge den pågående revisionen av utsökningsrätten ännu befinner sig på

begynnelsestadiet. Jag vill alltså förorda lagberedningens förslag om ett be­

myndigande för Kungl. Maj :t att utfärda dylika bestämmelser.

Som ytterligare exempel på åtgärder, som det framför allt kan ifrågakom-

raa att låta utmätningsman, själv eller med biträde av annan utmätnings­

man, vidtaga utanför sitt tjänstgöringsområde, kan nämnas delgivning av

handlingar, värdering av egendom, omhändertagande av gods enligt 74 §

UL eller annan där angiven säkringsåtgärd samt interimistiskt omhänder­

tagande av egendom enligt 60 a § i förslaget. Om utmätningsman erhål­

ler befogenhet att påkalla biträde av utmätningsman i annat distrikt jäm­

väl för att där omhändertaga egendom enligt 74 § UL eller vidtaga an­

nan i nämnda lagrum angiven säkringsåtgärd, uppkommer den av lagrå­

det berörda frågan vilket utrymme som finnes för ianspråktagande av den­

na befogenhet. Stadgandet i 74 § UL kräver enligt min mening, att ett

nära tidssamband upprätthålles mellan utmätningsförklaring, å ena, samt

godsets omhändertagande eller därmed jämförlig säkringsåtgärd, å andra

sidan. Härav följer, att utrymme för att begära biträde med godsets omhän­

dertagande enligt 74 § UL eller vidtagande av annan där angiven säkrings­

åtgärd endast finnes, om den beordrade åtgärden och utmätningsförklaring-

en kan ske i nära anslutning till varandra. När tillräckligt snabb kontakt

icke kan etableras mellan utmätningsmannen där ärendet är anhängigt och

utmätningsmannen där säkringsåtgärden skulle vidtagas, kan, såsom lag­

rådet påpekat, i stället andra förfaringssätt ifrågakomma, t. ex. påkallande

av biträde med åtgärd enligt 60 a § i förslaget eller överlämnande av ären­

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

det i dess helhet till utmätningsmannen där godset finnes för att av honom

självständigt handläggas.

Även om utmätningsman erhåller befogenhet att påkalla eller själv vid­

taga exekutiv åtgärd utom tjänstgöringsområdet, kan det, som nyss antytts,

likväl emellanåt inträffa, att ärende, som rätteligen anhängiggjorts hos

viss utmätningsman, lämpligen bör i sin helhet handläggas av annan behö­

rig utmätningsman. Behov föreligger därför av en befogenhet för utmät­

ningsman att redan innan utmätningsåtgärd vidtages överlämna målet till

annan kompetent utmätningsman. Då i utmätningsärende, som är anhängigt

hos utmätningsmannen i gäldenärens hemvist, fråga uppkommer om utmät­

ning av fast egendom på annan ort, kan det t. ex. förhålla sig så, att saken

icke utan omgång eller annan avsevärd olägenhet kan handläggas av utmät­

ningsmannen i gäldenärens hemvist och därför med fördel kan övertagas av

utmätningsmannen där fastigheten ligger. Situationen kan vara likartad

t. ex vid utmätning av tomträtt, vattenfallsrätt, byggnad på ofri grund eller

en stor och svårvärderad maskinpark. Jämväl i andra fall kan det vara

mest ändamålsenligt att utmätningsman överlämnar ett av honom upptaget

verkställighetsärende till annan behörig utmätningsman och därigenom skil­

jer sig från saken. Med hänsyn till stadgandet i 58 § UL kan exempelvis ett

sådant förfaringssätt te sig närliggande, då mål om utmätning för olika

borgenärers fordringar mot samma gäldenär samtidigt är anhängiga hos

skilda utmätningsmän. Hit hör även det förut berörda utmätningsfallet, då

tillräckligt snabb kommunikation utmätningsmännen emellan icke går att

upprätthålla. I anledning av vissa farhågor, som uttalats under remissbe­

handlingen, vill jag som min åsikt tillkännage, att jag har svårt att tro, att

en befogenhet att överlämna mål till annan behörig utmätningsman skulle

komma att missbrukas av våra exekutiva myndigheter. I likhet med lagbe­

redningen anser jag att bestämmelser, som reglerar ifrågavarande befogen­

het, bör kunna utfärdas i administrativ ordning. Jag förordar alltså lagbe­

redningens av lagrådet och flertalet remissorgan godtagna förslag att Kungl.

Maj :t skall äga förordna om befogenhet för utmätningsman att när fråga

är om utmätning av fast egendom på annan ort än gäldenärens hemvist eller

i andra särskilda fall överlämna mål om utmätning till annan behörig utmät­

ningsman. Stadgandet härom kan, såsom lagberedningen förordat, lämp­

ligen införas i 56 § 4 mom. UL.

Nyssnämnda stadgande avser måls överlämnande innan utmätning skett.

Ibland kan emellertid mål behöva överlämnas till annan behörig utmät­

ningsman efter det utmätning kommit till stånd. Om utmätningsmannen i

gäldenärens hemvist med stöd av sin generella kompetens utmätt fast egen­

dom utom det egna distriktet, torde målet, såsom lagberedningen i 56 a §

1 mom. UL förordat, därefter böra överlämnas till utmätningsmannen där

fastigheten ligger för att i fortsättningen handläggas av honom i vad på

utmätningsman ankommer. Sådana åtgärder som beskrivning och värde­

ring av fastigheten kommer därmed att åvila denne. När han fullgjort vad

på honom ankommer, har han att enligt 99 § UL redovisa målet till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

85

överexekutor, under vilken han lyder. Frågan om försäljning av utmätt

fast egendom handlägges nämligen enligt UL av överexekutor. Även när

viss lös egendom utmätts av mer än en utmätningsman, bör, på sätt lagbe­

redningen i 56 a § 2 mom. UL föreslagit, överlämnande ske, så att målen i

fortsättningen kommer att handläggas endast av en av utmätningsmännen.

Om dessa icke kan enas om vem av dem som skall handlägga målen, bör

bestämmanderätten i enlighet med lagberedningens förslag tillkomma ut­

mätningsmannen i gäldenärens hemvist. Även de bestämmelser, som lag­

beredningen i 56 a § 3 mom. UL föreslagit rörande förfarandet vid måls över­

lämnande efter verkställd utmätning synes vara ändamålsenliga.

En särskild fråga är i vad mån reglerna om utmätningsmans lokala kom­

petens och hans befogenhet att själv eller med biträde av annan utmät­

ningsman agera utanför sitt tjänstgöringsområde och att överlämna mål till

annan behörig utmätningsman bör vinna tillämpning vid utmätning, som

ingår såsom led i indrivningsförfarande rörande skatter, böter och dylikt.

Beträffande indrivning av skatt, som upptagits i restlängd, gäller för när­

varande, att restlängden överlämnas till utmätningsmannen i det distrikt,

där skatten påförts (skatteortens utmätningsman). Oftast sammanfaller

detta med det distrikt, där den skattskyldige har sitt hemvist. Med nuva­

rande ordning är skatteortens utmätningsman — vare sig den skattskyl­

dige har sitt hemvist i hans distrikt eller icke —- endast behörig att verk­

ställa utmätning, om gäldenären har för utmätning tillgänglig egendom

inom distriktet. Finnes tillgång till skattens gäldande inom distriktet, skall

å andra sidan indrivning av skatten normalt ske där. Eljest inkopplas an­

nan utmätningsman på indrivningen av skatten. Framgår av utredningen i

ärendet, att den skattskyldige vistas inom annat utmätningsmansdistrikt

eller kan av annan anledning antagas, att skatten kan indrivas inom annat

utmätningsmansdistrikt, skall skatteortens utmätningsman begära handräck­

ning för skattens uttagande hos utmätningsmannen i detta distrikt. Det re­

gelmässiga är, att handräckning begäres hos utmätningsmannen i den ort,

där den skattskyldige vid tiden för indrivningen vistas. Då vistelseort och

hemvist av naturliga skäl i regel sammanfaller, blir indrivningsärendet även

på denna väg ofta anhängigt hos utmätningsmannen i gäldenärens hemvist.

Anmärkas bör, att utmätningsmannen i gäldenärens vistelseort — oavsett

om denna sammanfaller med hemvistet eller ej — icke på den grund, att

gäldenären uppehåller sig i hans distrikt, är behörig att verkställa utmät­

ning av gäldenärens egendom. Sådan behörighet tillkommer honom i gäl­

lande rätt allenast om gäldenären har utmätningsbar egendom inom distrik­

tet och behörigheten är då begränsad till denna egendom. Även om skatte­

ortens utmätningsman, då han ej själv kan uttaga skatten, vanligen vän­

der sig till vistelseortens utmätningsman, förekommer del dock någon gång,

att handräckning i stället begäres hos utmätningsman i annat distrikt, om

man kan antaga att gäldenären tillhörig egendom finnes där. Om den skatt­

skyldige icke kan anträffas på handräckningsorten och skatten ej kan där

uttagas, vidtager eu ny fas i indrivningsförfarandet. Utmätningsmannen i

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år J963

handräckningsorten skall nämligen i så fall vidarebefordra handräcknings-

ärendet till utmätningsmannen i annat distrikt, där gäldenären må kunna

anträffas eller skatten av annan anledning bör indrivas. I den mån indriv-

ningsärendet icke i ett tidigare skede varit anhängigt hos utmätningsman­

nen i gäldenärens hemvist, kan det alltså i denna omgång komma att hand­

läggas av honom. Gången vid indrivningen av böter påminner i mångt och

mycket om förfarandet vid skatteindrivning (se K.F. den 14 december 1917

angående indrivning och redovisning av böter). Av det sagda torde framgå,

att ärende om indrivning av skatt eller böter i stor utsträckning — anting­

en direkt eller efter handräckningsförfarande — hamnar hos utmätnings­

mannen i den ort, där gäldenären är bosatt. Att så sker är önskvärt, bl. a.

därför att gäldenären vanligen har större delen av sin egendom där, även

om gäldenären i en del fall även kan ha egendom på annan ort. Med hän­

syn härtill innebär det enligt min mening en rationalisering, om utmät­

ningsmannen i gäldenärens hemvist — såsom lagberedningen föreslagit —

jämväl i ärende om uttagande av skatt, böter och dylikt blir generellt be­

hörig att verkställa utmätning i all gäldenärens egendom, oavsett var denna

är lokaliserad. Härigenom kan det omständligare handräckningsförfarandet

i viss utsträckning undvikas eller begränsas. Även de alternativa behörig­

hetsreglerna i 56 § 2 mom. UL bör enligt min mening vara tillämpliga på

utmätning för skatt, böter och dylikt. Allmänt sett är det önskvärt, att reg­

lerna om utmätning för skatt, böter och dylikt så långt möjligt överens­

stämmer med de utmätningsregler, som gäller i alla andra fall. Jag är allt­

så icke benägen att föreslå sådan begränsning i 60 § uppbördsförordningen

eller 22 § ITP, varigenom de grundläggande reglerna i 56 § 1 och 2 mom.

i förslaget om ändring i UL skulle helt eller delvis komma att sakna till­

lämplighet vid utmätning för skatt, böter och dylikt.

Bemyndigandet i 2 § 3 mom. UL, med stöd varav utmätningsman i ad­

ministrativ väg kan tilläggas befogenhet att påkalla eller själv vidtaga exe­

kutiv åtgärd utanför sitt distrikt, bör, såsom lagberedningen föreslagit, även

omfatta ärenden om indrivning av skatt, böter och dylikt, särskilt som en

befogenhet för utmätningsman att så förfara hör nära samman med den

generella kompetens, som jämväl på bötes- och skatteindrivningens område

bör tillkomma utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Något förslag till

administrativa bestämmelser om dylik befogenhet föreligger för närvaran­

de icke för bötes- och skatteindrivningsmålens del. Frågan om sådana be­

stämmelser på nyssnämnda område torde, såsom lagberedningen ock synes

ha förutsatt (jfr bet. s. 125), få närmare övervägas i samband med den

översyn av de administrativa författningarna rörande bötes- och skattein-

drivningen, som lärer bli erforderlig, därest förslagets grundläggande reg­

ler om utmätningsmans lokala kompetens göres tillämpliga även på utmät­

ning för skatt, böter och dylikt.

Ej heller i frågan, om eller i vad mån utmätningsman på bötes- och skat­

teindrivningens område bör äga befogenhet att innan utmätning skett över­

lämna mål om utmätning till annan utmätningsman och därmed slutgiltigt

87

skilja sig från saken, föreligger för närvarande något utarbetat förslag.

Detta spörsmål bör, under beaktande bl. a. av de redovisningstekniska hän­

syn som kan tala emot en dylik befogenhet på förevarande område, likale­

des upptagas till behandling vid den översyn, jag nyss nämnt. Det torde ic­

ke vara förenat med någon olägenhet, att såsom lagberedningen föreslagit

låta själva bemyndigandet att förordna om dylik befogenhet avse jämväl

mål om utmätning för skatt, böter och dylikt, även om det för ögonblicket

ter sig ovisst, om bemyndigandet behöver tagas i anspråk för sådana måls

vidkommande.

Bestämmelserna i 56 a § i förslaget till lag om ändring av UL torde kun­

na tillämpas även vid utmätning för skatt, böter och dylikt.

Lagberedningen har föreslagit, att bestämmelsen om generell kompetens

för utmätningsman i gäldenärens hemvist, de alternativa behörighetsregler­

na samt bemyndigandet att förordna om rätt för utmätningsman att över­

lämna mål om utmätning till annan behörig utmätningsman skall äga mot­

svarande tillämpning med avseende å kvarstad och skingringsförbud (183

och 185 §§ förslaget till lag om ändring i UL). Jämväl i denna del kan jag

biträda lagberedningens förslag, som härutinnan godtagits eller lämnats

utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan. Anmärkas må, att det

föreslagna bemyndigandet att förordna om befogenhet för utmätningsman

att påkalla eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet redan en­

ligt sitt eget innehåll omfattar såväl utmätningsmål som andra mål, vilka

upptagits av utmätningsman. Till frågan, i vad mån 56 § i förslaget till lag

om ändring av UL bör äga motsvarande tillämpning vid handräckning en­

ligt AvbL, återkommer jag i det följande.

Mot den av lagberedningen förordade ändringen av forumregeln i 69 §

UL har jag intet att erinra. Även förslaget om förtydligande av sådan hän­

visning, som avses i nämnda lagrum, kan jag godtaga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

3. Gäldenärens underrättande i mål om utmätning

Gällande rätt. UL ger i 59 och 60 §§ regler om gäldenärens underrättande

innan utmätning äger rum samt meddelar i 84 § vissa bestämmelser om pro­

tokoll och s. k. utmätningsbevis som avser att gäldenären efter verkställd

ulmätningsförrättning skall få besked om vad som förekommit.

I ett fall följer av ULs bestämmelser, att gäldenären måste vara till­

städes för att utmätning skall få äga rum. Det är när utmätning enligt 55 §

sökts på grund av auktionsprotokoll. Utmätning får då ske endast om gälde­

nären vid utmätningstillfället utan jäv erkänner skulden. Någon föregående

underrättelse är ej nödvändig.

Utmätning får alltid företagas om gäldenären anträffas, alldeles oavsett

om han på förhand underrättats eller ej. I praxis brukar man emellertid i

regel ej använda denna möjlighet till omedelbar utmätning. Om utmätnings­

mannen infinner sig utan föregående underrättelse, framstår hans tillväga­

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

gångssätt ofta som onödigt bryskt. Vidare riskerar han att gå förgäves. Hu­

vudregeln i 59 § är nämligen, att om gäldenären ej anträffas, utmätning får

äga rum endast under förutsättning att gäldenären i viss ordning underrät­

tats på förhand. De närmare bestämmelserna om underrättelsens meddelan­

de lämnas i 60 §.

Från huvudregeln att gäldenären skall vara underrättad upptager UL —

utom det fallet att gäldenären är tillstädes vid utmätningen — ytterligare två

undantag. Enligt 59 § 1 mom. är underrättelse ej av nöden, när det är anled­

ning antaga att gäldenären håller sig undan därför att han väntar utmät­

ning. Och enligt 60 § 3 mom. gäller motsvarande, om gäldenären ej har sta­

digt hemvist i riket och ej heller känt ombud i orten, där utmätning skall

ske.

Om utmätningsförrättning hålles utan att gäldenären är tillstädes, skall

utmätningsmannen enligt 59 § 1 mom. tillsäga hans make eller husfolk eller

annan, som har egendomen i sin vård eller besittning, att närvara vid för­

rättningen. I sista hand får han rikta sådan anmodan till närboende granne

som anträffas.

I 59 § stadgas, att underrättelsen skall innehålla meddelande om att ut­

mätning för fordringen blivit sökt. Det anses, att därvid fordringens belopp,

utmätningstiteln samt borgenärens namn skall upptagas. Däremot behöver

underrättelsen icke innehålla uppgift om tid för förrättningen. Och platsen

för förrättningen behöver anges endast för det fallet att utmätningen skall

äga rum på annan ort än den, där gäldenären har sitt hemvist, och avse egen­

dom som gäldenären ej uppgivit till utmätning (se 60 § 2 mom.). I praktiken

intages ofta i underrättelsen en anmodan till gäldenären att betala ford­

ringen inom viss kortare tid, vid äventyr att utmätning eljest kommer att

verkställas. Detta är emellertid ej föreskrivet.

De närmare bestämmelserna om underrättelsens meddelande lämnas som

förut nämnts i 60 §. Huvudregeln är, att underrättelsen för att anses giltig

skall meddelas gäldenären genom utmätningsmannen. För det fall att denne

själv lämnar gäldenären personlig underrättelse uppställes ej något form­

krav; underrättelsen kan då även meddelas muntligen. Eljest skall underrät­

telsen vara skriftligen utfärdad av utmätningsmannen. Varje bevislig delgiv­

ning av sådan underrättelse med gäldenären personligen godtages.

Hur delgivningen skall gå till, är icke närmare reglerat. De allmänna reg­

lerna i 33 kap. 25 § RB om att intyg av stämningsman eller offentlig befatt­

ningshavare av visst slag skall gälla som fullt bevis är givetvis tillämpliga.

Däremot kan underrättelsen icke meddelas genom postdelgivning enligt 1947

års kungörelse om delgivning i mål och ärenden vid domstol.

En fördel med att anlita stämningsman följer av de i 60 § 1 mom. med­

delade bestämmelserna om surrogatdelgivning. Har gäldenären blivit sökt

i sitt hemvist men ej kunnat anträffas där, får skriftlig underrättelse läm­

nas hans make eller husfolk eller, om ej heller de anträffas, avlämnas i slu­

tet kuvert i hans hemvist eller, som sista utväg, fästas på hans husdörr.

Stämningsmannadelgivning genom besök i gäldenärens hemvist kan alltså

regelmässigt genomföras utan uppskov.

89

UL innehåller ej några särskilda bestämmelser om sättet för delgivning

med juridisk person. I denna del torde emellertid reglerna i 33 kap. RB, sär­

skilt de i 17—19 §§, följas i tillämpliga delar.

För det vanliga fallet att underrättelsen genom utmätningsmannen eller

eljest bevisligen delgives gäldenären (eller ombud för honom) personligen

är ej stadgat, att någon viss tid regelmässigt skall förflyta mellan delgivning-

en och förrättningen. Utmätningen kan alltså äga rum samma dag utan att

gäldenären är tillstädes, men denna möjlighet torde sällan utnyttjas. Om

underrättelsen åter meddelas genom surrogatdelgivning, får utmätning äga

rum tidigast dagen efter delgivningen. Och om utmätning skall ske av egen­

dom, som finns på annan ort än där gäldenären bär sitt hemvist och som han

ej själv anvisat till utmätning, bör underrättelsen oavsett delgivningsmeto-

den meddelas så tidigt att gäldenären kan bevaka sin rätt vid utmätningen.

Längre rådrum än åtta dagar skall dock ej lämnas honom (60 § 2 mom.).

Reglerna om underrättelse före utmätning anses icke analogt tillämpliga

beträffande andra utsökningsformer. Det hänvisas emellertid i 79 § 4 mom.

UL för ett speciellt fall till 60 §. I 193 § 1 mom. meddelas särskilda före­

skrifter om underrättelse före verkställighet av vräkningsbeslut. Dessa sena­

re föreskrifter ansluter sig i sak helt till 60 § 1 mom. utom beträffande tids­

fristen. Vidare är att märka, att reglerna i 59 och 60 §§ till följd av hänvis­

ningar i speciallagstiftning skall tillämpas vid vissa särskilda utsöknings­

former. Sådana hänvisningar finns i 10 § AvbL samt i 15 § 1924 års lag om

viss panträtt i spannmål och 15 § 1942 års lag om viss panträtt i spånadslin

och hampa.

Reglerna i 59 och 60 §§ gäller icke heller vid alla utmätningar. Enligt 60 §

3 mom. andra stycket UppbF får nämligen utmätning för skatt även i gälde-

närens frånvaro genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i 59

och 60 §§ UL sägs, meddelats honom. Och detsamma gäller enligt 38 § TK

UppbF vid utmätning för allmänna avgifter och liknande. Skall utmätning

i dessa fall ske av gäldenären tillhörig fast egendom som finns på annan ort

än där han har sitt hemvist, måste emellertid underrättelse jämte uppgift

om förrättningsstället senast 14 dagar före förrättningen avsändas till gäl­

denären med rekommenderat tjänstebrev. Återkommer brevet som obeställ-

bart, skall utmätningsmannen underrätta överexekutor härom vid insändan­

det av protokoll över utmätningen, och överexekutor skall sedan anställa ef­

terforskningar innan egendomen försäljes (se 60 § 3 mom. UppbF). — Före­

skrifter om undantag från ULs underrättelseregler vid utmätning för skat­

ter och allmänna avgifter har funnits sedan ULs tillkomst. På senare tid har

i uppbördsförfattningarna införts bestämmelser om anmaningar, som i viss

mån ersätter underrättelserna i enskilda mål. Enligt 31 § 2 mom. TK UppbF

skall skattskyldig, då indrivning av skatt skall ske, genom tjänstebrev eller

annorledes anmanas alt fullgöra sin betalningsskyldighet. I anmaning bru­

kar intagas, att utmätning kan komma att ske, om skatten icke betalas. Vad

som skiljer anmaning från underrättelse enligt ULs bestämmelser blir då

främst, att något krav på delgivning icke uppställs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I fråga om verkställighet av beslut, varigenom någon i brottmål dömts till

böter eller vite, gäller ULs utmätningsbestämmelser enligt särskild föreskrift

i 22 § UP. Någon föreskrift om undantag från underrättelsereglerna har icke

meddelats. I praxis torde man dock ofta förfara på samma sätt vid bötesut-

mätning som vid utmätning för skatt, d. v. s. tillämpa anmaningssystemet.

I 84 § UL meddelas bestämmelser om protokoll över utmätningsförrätt-

ning och om s. k. utinätningsbevis.

Lagen utgår från att protokoll skall föras över varje utmätningsförrätt-

ning. 84 § innehåller först den regeln, att utmätningsprotokoll, om gäldenär

eller borgenär begär det, skall hållas honom till handa genast eller, när det

ej kan ske, nästa dag. Någon skyldighet för part att lösa protokollet förelig­

ger ej (§ 12 i 1883 års lösenförordning). Om part vill ha protokollsut­

skrift, får han betala lösen och stämpel i vanlig ordning. I regel begär part

därför ej utskrift i annat fall än då han överväger att klaga.

När protokollet ej på stället lämnas till gäldenären, skall skriftligt utmät-

ningsbevis enligt 84 § genast tillställas honom eller, om han ej är närvarande,

annan som enligt 59 § varit tillsagd om förrättningen. Sådant bevis skall läm­

nas utan begäran och är fritt från avgift. I beviset skall upptagas skuldbe­

loppet till kapital och ränta samt lagsökningskostnad, d. v. s. rättegångs- och

därmed jämförlig kostnad ävensom kostnaden för utmätningen. Vidare skall

angivas grunden för utmätningen, d. v. s. exekutionstiteln, samt dagen då

förrättningen ägde rum. Därjämte specificeras ofta den utmätta egendomen

med åsatt värde. Det är också vanligt, att ulmätningsbeviset avslutas med

fullföljdshänvisning. Intetdera av sistnämnda två led är emellertid före­

skrivet.

Om gäldenären är närvarande vid förrättningen, får han genom utmät-

ningsbeviset tillfredsställande besked om vad som förekommit. Sker förrätt­

ningen utan att han är närvarande, skall beviset som redan antytts överläm­

nas till hans make, husfolk eller annan som enligt bestämmelserna i 59 §

tillsagts att närvara. Uppenbarligen har man räknat med att denne skall vi­

darebefordra beviset eller dess innehåll till gäldenären. Någon garanti för att

så sker finns emellertid ej. Och om förrättningen äger rum utan att någon

tillsägelse kunnat ske, förfaller frågan om bevisets överlämnande. I prakti­

ken lämnas då beviset i regel kvar på förrättningsplatsen, till den verkan

det kan ha. Om förrättningen äger rum på utmätningsmannens kontor utan

att någon annan än utmätningsmannen och vittnet är närvarande, är emel­

lertid detta meningslöst. För ett speciellt fall har i administrativ ordning

meddelats bestämmelser om översändande av utinätningsbevis. När fordran

på överskjutande preliminär skatt tages i mät, skall sålunda utmätningsbe-

viset, om utmätningen ej verkställts hos den skattskyldige, ofördröjligen

översändas till denne i tjänstebrev, och beviset skall då också innehålla full­

följdshänvisning (kungörelsen den 15 september 1960, nr 539, med särskil­

da föreskrifter om utmätning av fordran å överskjutande preliminär skatt).

91

Bestämmelserna i 84 § UL äger tillämpning även vid utmätning för skat­

ter, böter och liknande. Däremot torde där givna regler om utmätningsbevis

icke utan vidare vara analogi tillämpliga vid andra utsökningsformer, t. ex.

handräckning för återtagande av avbetalningsgods.

Lagberedningen. Bestämmelserna om gäldenärens underrättande har

framhåller beredningen — i huvudsak varit oförändrade sedan ULs till­

komst. Det är därför enligt beredningens mening ej ägnat att förvåna att de

nu är föråldrade. Förr kunde man i större utsträckning räkna med att vid

ett besök under dagen träffa en gäldenär i bostaden eller på hans ägor eller

alt där åtminstone komma i förbindelse med någon medlem av hans hushåll.

Beträffande större delen av befolkningen är detta ej längre förhållandet.

Om en utmätningsman under dagen söker gäldenären i hans hem, träffas

ofta ingen där. Ändrade regler om sättet för gäldenärens underrättande an­

ser beredningen därför påkallade.

Beredningens förslag till ändrad lydelse av 59 § 1 mom. innehåller i detta

hänseende som huvudregel, att underrättelse skall lämnas innan utmätning

verkställes och att det bör ske så tidigt att gäldenären kan beräknas få nö­

digt rådrum att bevaka sin rätt. I 59 § 2 mom. stadgas undantag härifrån, om

fara är att egendom undanstickes eller förstöres eller saken eljest är bråds­

kande, liksom då gäldenären saknar känt hemvist och det ej är veterligt var

han uppehåller sig eller ombud för honom finns.

I sin motivering till dessa stadganden framhåller beredningen, att under­

rättelseförfarandet bör utformas så, att gäldenären såvitt möjligt får till­

fälle att bevaka sina intressen antingen före eller vid själva utmätningsför-

rättningen. Någon bestämd tid som måste förflyta mellan underrättelse och

utmätning torde icke kunna anges i lagen. Det rådrum som gäldenären kan

få för att bevaka sin rätt måste ofta bli kort. Utmätningsmannen måste emel­

lertid — fortsätter beredningen — väga borgenärens intresse av att komma

till sin rätt mot gäldenärens intresse av att bli varskodd. Han måste därvid

taga hänsyn till målets beskaffenhet och vad som är känt om gäldenären.

Exekutionstitelns eller fordringens art kan enligt beredningens mening

ibland motivera, alt gäldenären får ett icke alltför obetydligt rådrum. Det

kan t. ex. vara fråga om en fordran på underhållsbidrag som förfallit till

betalning under loppet av åtskilliga år. Ibland bör också utmätningsmannen,

med den kännedom han har om gäldenären, kunna ge ett något längre råd­

rum för att gäldenären skall få tillfälle att betala frivilligt, om borgenären

ej därigenom löper någon risk. Är åter gäldenären känd för att vilja undan­

draga sig sina skyldigheter, måste utmätningsmannen handla snabbt. I fall,

då en underrättelse kan antagas leda till att gäldenären sticker undan eller

förstör egendom, bör någon underrättelse överhuvud ej lämnas. Beredning­

en framhåller, att utmätning även i andra fall kan vara så brådskande, att

underrättelse ej bör meddelas före förrättningen. Det kan l. ex. vara fråga

om alt snabbi omhändertaga en bil eller annat fordon som man har anled­

ning befara snart komma all föras från orten eller om att utmäta ett kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

92

tant tillgodohavande som gäldenären väntas lyfta inom den närmaste tiden.

Gäldenären kan stå i begrepp att ge sig ut på en längre resa o. s. v.

Enligt gällande rätt är som förut nämnts underrättelse ej av nöden, om

gäldenären icke har stadigt hemvist i riket och ej heller har känt ombud i

den ort där utmätning skall ske. Denna begränsning anser beredningen ej

vara påkallad eller lämplig. Det är bl. a. otillfredsställande, att gäldenär, som

har hemvist i något av våra nordiska grannländer eller uppehåller sig på

känd adress där, icke skall underrättas. Enligt beredningens mening bör gäl­

denären i princip underrättas oavsett var han bor. Med nutida kommuni­

kationer finns ej något praktiskt behov av att undantaga de fall då gäldenä­

ren möjligen någon gång vistas i mera avlägset land. En annan sak är —

framhåller beredningen — att gäldenären ej alltid kan påräkna att få un­

derrättelse i så god tid att han hinner låta sig representeras vid utmätnings-

förrättning. Utmätningsmannen bör emellertid såvitt möjligt taga hänsyn till

särskilda svårigheter för gäldenären, om det kan ske utan att utmätningen

äventyras.

Beredningen behandlar också närmare frågan om för hands under-

rättelsens innehåll. Enligt beredningens mening bör underrättel­

sen innehålla uppgift om borgenären, utmätningstiteln, fordringen till ka­

pital och ränta samt utdömd rättegångskostnad och beräknad exekutions-

kostnad. När fråga är om successivt förfallande underhållsbidrag och dy­

likt, bör anges, på vilken tid fordringen belöper. Vidare bör gäldenären an-

manas att betala fordringen till utmätningsmannen eller att sätta sig i för­

bindelse med denne samt underrättas, när och hur det lämpligen kan ske.

Ett annat önskemål är — fortsätter beredningen — att tid och plats för ut-

mätningsförrättningen anges i underrättelsen. Att konsekvent genomföra

en sådan ordning stöter emellertid på stora praktiska svårigheter, kanske

särskilt för landsfiskaler som samtidigt är polischefer och åklagare. Utmät-

ningsmännen får räkna med att planerade utmätningsförrättningar ofta in-

ställes eller uppskjutes därför att gäldenären betalar eller borgenären med­

ger anstånd med förrättningen. Det är därför mycket svårt att fixera ar­

betsprogrammet så noga att bestämda tider hålles. Ä andra sidan får beak­

tas, att utmätningsmannen, därest han icke på förhand underrättat gälde­

nären om tid och plats för förrättningen, utsätter sig för risken att utmät­

ningen icke genast kan genomföras när han infinner säg för sådant ända­

mål. Om utmätningsmannen icke i själva underrättelsen kan sätta ut tid

och plats för förrättningen, bör han om möjligt senare per telefon eller på

annat sätt söka meddela gäldenären när utmätning förestår. Särskilt ange­

läget är detta, om våld skulle behöva användas för den händelse gäldenä­

ren eller annan som kan lämna utmätningsmannen erforderligt tillträde ic­

ke är tillstädes. Att våld så långt möjligt bör undvikas finner beredningen

uppenbart. Vissa råd och anvisningar om vad som i dessa och liknande hän­

seenden bör iakttagas kan meddelas i administrativ ordning. Icke minst

viktigt anser beredningen det vara, att goda blanketter till underrättelser

in. m. utarbetas och tillhandahålles.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52

dr

1963

93

Vad härefter angår sättet att överbringa för han dsunde r-

rättelsen anser beredningen det otillfredsställande att upprätthålla två

skilda system så som nu sker. Även vid utmätning för skatter och dylikt

har gäldenären intresse av att kunna bevaka sin rätt. Därmed är enligt be­

redningens mening ej sagt, att det system som nu tillämpas vid skattein­

drivning alltid är oförmånligare för gäldenären än det i UL stadgade del-

givningssystemet. Beredningen anser, att man bör kunna använda en ge­

mensam ordning för båda de tillämpningsområden som här nämnts och att

man därvid bör i viss utsträckning kunna närma sig vad som nu gäller inom

uppbördsväsendet.

Enligt beredningens förslag i 1 mom. av 59 § skall underrättelsen till

gäldenären sändas med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Närmare

bestämmelser om hur utmätningsmannen bör förfara anser beredningen

lämpligen kunna utfärdas av Kungl. Maj :t. Som normal metod anser bered­

ningen böra godtagas att underrättelsen sändes till gäldenären i tjänstebrev

med begäran att han tecknar erkännande av mottagandet på bilagd blan­

kett och skickar det till utmätningsmannen. Erkännandet bär få avlämnas

till postbefordran avgiftsfritt. Underrättelsen bör också kunna överlämnas

genom bud eller på annat dylikt sätt. Den för närvarande på åtskilliga håll

använda metoden att sända underrättelsen i rekommenderat brev med mot­

tagningsbevis bör enligt beredningens mening fortfarande få tillämpas, när

den finnes ändamålsenlig.

Om gäldenären icke insänder erkännande av mottagen underrättelse eller

ej utlöser rekommenderad försändelse, anser beredningen det få bero på

omständigheterna i det särskilda fallet, om ytterligare åtgärd skall vidtagas.

En stor del av utmätningsansökningarna riktar sig mot personer som är

väl kända för utmätningmannen från tidigare mål. Ofta saknar dessa gälde-

närer utmätningsbar egendom eller har eljest uppenbarligen icke nämn­

värt intresse av att få del av underrättelsen. För att icke förfarandet skall

bli alltför betungande bör utmätningsmannen — anför beredningen vidare —

ej vara skyldig att vidtaga ytterligare åtgärd för gäldenärens underrättande

i sådana fall. I andra fall kan utmätningsmannen lämpligen söka kontakt

per telefon med gäldenären och fråga denne, huruvida han mottagit under­

rättelsen. Svarar gäldenären jakande, gör utmätningsmannen anteckning här­

om i dagboken. Ytterligare bevis om mottagandet kan icke anses erforder­

ligt. Erfar däremot utmätningsmannen vid telefonsamtalet att underrät­

telsen icke nått gäldenären, kan han begagna tillfället att framföra munt­

lig underrättelse till denne.

Om utmätningsmannen icke når kontakt med gäldenären på nu angivet

sätt och målets beskaffenhet påkallar att gäldenären får kännedom om att

utmätning begärts, bör utmätningsmannen enligt beredningens mening för­

söka alt enligt RBs regler delgiva gäldenären underrättelsen. Eu situation

då det får anses vara av särskild vikt att gäldenären får del av underrät­

telsen är, när utmätning begärts på grund av dom som ej vunnit laga

kraft. Ett annat fall är, att utmätning begärts på grund av avtal om under-

94

liållsbidrag enligt 54 a § i förslaget. Beredningen nämner vidare sådana fall

som alt anledning finns till antagande att gäldenären vill anvisa viss egen­

dom till utmätning eller att utmätningen kan komma att omfatta för gälde­

nären betydelsefull egendom, såsom fastighet där han bor, bostadsrätt

o. s. v. Enligt beredningens mening bör alltså utmätningsmannen i dessa

och liknande fall, om bevis icke erhållits om att gäldenären mottagit un­

derrättelsen och det icke ändå är känt att han fått del därav, söka själv

eller genom stämningsman delgiva underrättelsen med gäldenären. Vid be­

hov bör surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 eller 9 § RB få användas.

Beredningen framhåller, att det ibland kan vara praktiskt att utmät­

ningsmannen omedelbart använder sig av delgivning i stället för att först

sända underrättelsen med posten eller på liknande sätt. Ett sådant förfaran­

de bör därför enligt beredningens mening vara tillåtet.

Vidare understryker beredningen, att underrättelsen givetvis såvitt möj­

ligt bör vara skriftlig. Att ovillkorligen kräva detta finner beredningen dock

icke lämpligt. Om gäldenären underrättas muntligen, bör underrättelse, när

tiden medger det, efterföljas av skriftlig bekräftelse i tjänstebrev. Att un­

derrättelse först lämnas muntligen kan enligt beredningens mening inne­

bära en värdefull kontakt för det fortsatta förfarandet.

Som förut nämnts anser beredningen, att gäldenären i princip bör under­

rättas även om han vistas utom riket. Beredningen menar, att underrättel­

sen jämväl i dessa fall lämpligen kan sändas i brev med begäran om erkän­

nande av mottagandet. Utmätningsmannen bör iakttaga, att handlingen av­

fattas på ett språk som gäldenären kan antagas förstå. Han bör vid behov

få anlita hjälp av utrikesdepartementet med översättning. Beredningen ut­

går från att besväret härmed icke kommer att få någon större omfattning.

För att icke förfarandet skall bli för betungande och tidsödande bör ytter­

ligare åtgärd i regel icke krävas, om mottagningsbevis icke inkommer. Un­

dantagsvis bör delgivning kunna äga rum genom utrikesdepartementets för­

sorg, när det kan anses vara av särskild vikt att gäldenären får tillfälle att

bevaka sin rätt. Har gäldenären känt ombud i riket, bör underrättelsen i

stället meddelas denne enligt vanliga regler.

Utkast till administrativa bestämmelser i enlighet med vad nu sagts har

fogats vid betänkandet (se s. 151—153, 9 c § 1, 2 och 6 mom.).

Beredningen påpekar, att ändringen i 59 § UL påkallar en följdändring i

79 § 4 mom. UL.

Som framgår av det anförda bör de nya underrättelsebestämmelserna

enligt beredningens mening kunna tillämpas i utmätningsmål av alla slag,

alltså även vid utmätning för skatter, allmänna avgifter och dylikt. Till följd

härav föreslår beredningen, att även 60 § UppbF ändras. Något författnings-

förslag i detta hänseende har beredningen emellertid ej utarbetat.

Beredningen framhåller, att utmätning i regel måste kunna försiggå utan

hinder av gäldenärens frånvaro. I annat fall skulle förfarandet

bli alldeles för tungt. Rättssäkerheten bör enligt beredningens mening i stäl­

let så långt möjligt tillgodoses genom gäldenärens underrättande om skedd

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

95

utmätning. Men dessutom bör utmätningsmannen vid behov kunna upp­ skjuta förrättningen. Ett specialfall är — fortsätter beredningen — att ut­ mätning enligt 55 § söks på grund av protokoll över offentlig auktion. Här förutsätts för utmätning, att gäldenären utan jäv vid utmätningstillfället erkänner skulden. Utmätning kan därför ej ske i gäldenärens frånvaro.

I 60 § 1 mom. föreslår beredningen den regeln, att gäldenärens frånvaro, frånsett de fall som avses i 55 §, ej utgör hinder för utmätningsförrättning, med mindre det finnes erforderligt att gäldenären får tillfälle att yttra sig. Beredningen framhåller, att prövningen av frågan om sådant hinder före­ ligger bör göras med hänsyn till fordringens och exekutionstitelns art samt beskaffenheten av de tillgångar som kommer i fråga för utmätning men att naturligtvis även andra omständigheter får beaktas, icke minst den känne­ dom om gäldenärens förhållanden som utmätningsmannen kan ha förvär­ vat i tidigare mål eller på annat sätt.

När gäldenären icke själv eller genom ställföreträdare är tillstädes vid utmätningsförrättning, bör utmätningsmannen enligt beredningens mening söka anlita andra upplysningskällor. Det är i den situationen önskvärt, att någon som kan antagas vilja bevaka gäldenärens intressen får tillfälle att övervara förrättningen. I nära anslutning till gällande bestämmelser i 59 § 1 mom. föreslår beredningen därför i 60 § 2 mom. den regeln, att om gälde­ nären ej är tillstädes men utmätningsmannen vid förrättningen anträffar hans make, någon av hans husfolk eller annan som har egendomen i sin vård eller besittning, denne skall tillsägas att närvara. I gällande lag stadgas dessutom, att närboende granne som anträffas skall tillsägas för det fall att någon sådan person som nyss nämnts ej finns. Denna bestämmelse har beredningen ansett olämplig bl. a. av diskretionshänsyn, och den saknar därför motsvarighet i förslaget.

Det från gällande lag övertagna uttrycket husfolk torde i praxis tolkas ganska vidsträckt. Bl. a. synes det tillämpas på biträde som är anställt hos bolag eller annan juridisk person och anträffas på dess kontor (jfr 33 kap. 9 § RB). Någon ändring i denna praxis har beredningen ej avsett.

Beredningen övergår härefter till frågan om gäldenärens under­ lättande efter det att utmätning skett.

De nuvarande bestämmelserna härom i 84 § UL anser beredningen vara uppenbart bristfälliga. Om man lättar på formföreskrifterna om underrät­ telse innan utmätningsförrättning äger rum, är det enligt beredningens me­ ning av särskild betydelse, att reglerna i 84 § omarbetas i syfte att bättre tillgodose rättssäkerhetssynpunkten. Man måste eftersträva ökade garantier för att bevis om utmätningen når gäldenären, när denne har något intresse av saken. Det bör bli en ovillkorlig regel att utmätningsbevis utfärdas, när utmätning skett.

Beredningen framhåller särskilt, att utmätningsbevisets inne­ håll bör göras något mera omfattande än nu. Utöver uppgifter om borge­ nären, utmätningstiteln, fordringsbeloppet jämte kostnader (även exeku- tionskostnaden) samt dagen, då utmätningen verkställdes, bör uppgifter

96

meddelas om den utmätta egendomen. Uppgifterna bör vara sådana att gäl­

denären verkligen får besked om vad som är utmätt. Däremot torde ej böra

krävas, att utmätningsbeviset upptager de värden som åsatts det utmätta.

Redan nu torde utmätningsbevisen vanligen avslutas med besked om vad

den som vill söka ändring i utmätningen bär att iakttaga (jfr 204 § 2 inom.).

Denna praxis bör enligt beredningens mening göras till regel. Däremot tor­

de det icke vara nödvändigt att i fullföljdshänvisningen erinras om befo­

genheten för utmätningsmannen att själv inom viss kortare tid rätta ut­

mätningen. Liksom när det gäller underrättelserna före utmätning anser

beredningen det lämpligt, att beträffande utmätningsbevisen närmare an­

visningar meddelas i administrativ ordning (se författningsutkast i betän­

kandet s. 152, 9 c § 3 inom.). Att belasta lagen med bestämmelser om bevi­

sens innehåll finner beredningen alltså ej erforderligt.

Spörsmålet om sättet för utmätningsbevisets överbring­

ande skall enligt förslaget lösas olika för olika fall. Om gäldenären är

tillstädes, personligen eller genom ombud, skall beviset genast överlämnas

till honom. Föreskrift av denna innebörd upptages i 84 § 1 mom. Att gälde­

nären till äventyrs vägrar att mottaga handlingen kan ej tillmätas någon

betydelse (jfr 33 kap. 6 § RB). Beviset får lämnas på bordet eller på annan

plats hos gäldenären.

Frågan hur överbringandet skall ske, när gäldenären icke är tillstädes

sammanhänger med hur klagotiden skall beräknas. Beredningen föreslår,

att tiden räknas från den dag då gäldenären erhöll del av utmätningsbevi­

set (eller protokollet, se 201 §). Vid valet av metod för överbringandet bör

hänsyn därför tagas till önskemålet att få bevis om dagen då gäldenären

mottog handlingen. Å andra sidan får förfarandet ej bli alltför betungande.

En lämplig ordning anser beredningen vara, att utmätningsbeviset sändes till

gäldenären i rekommenderat tjänstebrev med begäran om mottagningsbe­

vis. För att brevet verkligen skall nå gäldenären bör utmätningsmannen på

försändelsen ange, att den får utkvitteras endast av adressaten personli­

gen. Inkommer icke mottagningsbevis, måste det fortsatta förfarandet en­

ligt beredningens mening få bero av omständigheterna. Har utmätningen

omfattat fastighet, tomträtt, vattenfallsrätt, byggnad på ofri grund, bostads­

rätt eller annan egendom av mera betydande värde för gäldenären, bör del

åligga utmätningsmannen att söka delgiva beviset med gäldenären efter

samma regler som föreslagits för underrättelse. Hur stora ansträngningar

som skall nedläggas på att nå gäldenären får bero av sakens vikt och för­

hållandena i övrigt. Under alla omständigheter skall — fortsätter bered­

ningen — åtminstone

ett

allvarligt delgivningsförsök göras. I andra fall

åter, när utmätningen icke kan anses ha någon mera allvarlig verkan för

gäldenären, synes varken intresset att gäldenären får säker kännedom om

vad som förevarit eller önskemålet att få en utgångspunkt för klagotiden

motivera att utmätningsmannen vidtager ytterligare åtgärd, om mottag­

ningsbevis ej inkommer. — Utmätningsmannen bör enligt beredningens

mening vidare ha möjlighet att omedelbart föranstalta om delgivning i

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

97

stället för att först pröva metoden med rekommenderat brev. Till gäldenär

som vistas utom riket bör beviset i regel sändas i vanligt — alltså icke re­

kommenderat — brev med begäran att han lämnar erkännande av motta­

gandet. Delgivning genom utrikesdepartementet bör också kunna förekom­

ma men bör reserveras för särskilt viktiga fall.

Beredningen finner det vara ett starkt önskemål, att gäldenären får del

av beviset så snart som möjligt efter utmätningen. Regelmässigt bör utmät­

ningsmannen kunna expediera beviset redan samma dag utmätningen ägt

rum eller senast nästa söckendag.

Förslaget innebär, att utmätningsbevis skall sändas till gäldenären även

om vid förrättningen närvarit någon som enligt 60 § 2 mom. tillsagts därom

av utmätningsmannen. Beredningen finner det emellertid naturligt, att ett

särskilt exemplar av beviset lämnas till den som på detta sätt bevakat gäl-

denärens intressen och att denne anmodas att underrätta gäldenären där­

om. En sådan åtgärd bör enligt beredningens mening bidraga till att gälde­

nären så snart som möjligt får kännedom om utmätningen.

Beredningen understryker, att man kan utgå från att med det föreslagna

underrättelsesystemet endast sällan kommer att inträffa att gäldenären ej

får kännedom om verkställd utmätning. I allt fall är risken härför mycket

ringa, om han — såsom normal aktsamhet kräver — utlöser rekommende­

rade brev. För den som ej fått del av utmätningsbeviset innebär beredning­

ens förslag den förbättringen i förhållande till gällande rätt, att han icke

blir bunden av bestämd klagotid. Detta bör enligt beredningens mening

icke vålla några betänkligheter med hänsyn till borgenären. Oavsett gälde-

närens klagomöjlighet fortsätter ju förfarandet i vanlig ordning fram till

försäljning och redovisning, om ej inhibition sker.

Huvudparten av de nu föreslagna reglerna anser beredningen lämpligen

böra intagas i administrativ författning (se författningsutkast i betänkandet

s. 152—153, 9 c § 4 och 6 mom.). I lagtexten har under 84 § 2 mom. endast

upptagits, att utmätningsbevis skall, om gäldenären ej är tillstädes, senast

nästa söckendag sändas till honom med posten eller lämnas på annat lämp­

ligt sätt. Vidare stadgas, att om någon som avses i 60 § var tillstädes, ett

exemplar av beviset tillika skall genast överlämnas till honom med anmo­

dan alt underrätta gäldenären därom.

Beredningen understryker, att den nuvarande bestämmelsen att proto­

koll genast skall tillhandahållas har endast ringa betydelse. Protokoll ut­

färdas endast på begäran, och det torde höra till sällsyntheterna, att proto­

kollsutskrift begäres och mot föreskriven avgift expedieras redan på förrätt-

ningsstället. Bestämmelsen skall därför enligt förslaget ersättas med en

föreskrift att protokoll över utmätning eller försök därtill skall, om gäldenär

eller borgenär begär det, tillhandahållas utan dröjsmål (84 § 3 mom.).

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag till reglering av underrät­

telseförfarandet

före

utmätning har i och för sig godtagits av det alldeles

4 Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 52

98

övervägande antalet remissinstanser. Tanken att denna reglering skulle

gälla även vid utmätningar för skatter och dylikt har emellertid som förut

nämnts stött på motstånd från åtskilliga håll. Däremot har förslaget i fråga

om gäldenärens underrättande

efter

det utmätning skett allmänt accepte­

rats också vad dessa utmätningar angår; och de i 60 § i förslaget upptagna

reglerna om betydelsen av gäldenärens frånvaro har lämnats så gott som

helt utan erinran.

Bland dem som lämnat hela avsnittet om gäldenärens underrättande vä­

sentligen utan erinran kan nämnas

länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro

och

Norrbottens län, överexekutor i Norrköping, uppbördsutrcdningen, styrel­

sen för Sveriges advokatsamfund

och

styrelsen för Föreningen Sveriges

landsfiskaler.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner, att genom förslaget

motstridiga intressen tillgodosetts så långt det är möjligt och alt skäl att

bibehålla särbestämmelsen i 60 § UppbF icke synes föreligga. Uppbördsut-

redningen konstaterar, att de föreslagna reglerna i förhållande till UppbF

innebär en skärpning men att de utan olägenhet synes kunna göras tillämp­

liga även i fråga om utmätning för skatt. Landsfiskalsföreningens styrelse

anser, att underrättelserna lämpligen bör kunna delgivas gäldenären på

sätt lagberedningen föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Förslaget att göra den nya regleringen av underrättelseförfarandet till­

lämplig även vid utmätningar för skatter och dylikt avstyrkes av

överståt-

hållarämbetet, länsstyrelsen i Västernorrlands län, andre stadsfogden i Gö­

teborg, överexekutor

och

andre stadsfogden i Malmö, Föreningen Sveriges

stadsfogdar

och

Svenska exekutionsmännens riksförbund

ävensom av

ytter­

ligare några enskilda utmätningsmän.

Också

riksrevisionsverket

synes ha

en övervägande negativ inställning i denna del.

överståthållarämbetet

finner de för skatter gällande bestämmelserna väl

avvägda med hänsyn såväl till de skattskyldigas som till myndigheternas

intressen, och några rättsförluster till följd av desamma har ej försports.

Om det förbättrade underrättelseförfarandet beträffande verkställd utmät­

ning genomföres, kommer rättssäkerheten att öka, varför farhågor i denna

riktning torde vara obefogade. Att belasta utmätningsmannen med ökade

underrättelseplikter vid skatteindrivningen anser ämbetet föga rationellt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

anser för sin del, att tillräckliga skäl

för en övergång till ett enhetligt underrättelsesystem ej anförts. Härutinnan

ansluter sig länsstyrelsen till synpunkter som framförts av

stadsfogden i

Sundsvall.

Denne framhåller bland annat, att det nuvarande förfaringssättet

vid utmätning för skatter bör bibehållas och tillämpas även vid utmätning

för böter.

Andre stadsfogden i Göteborg

menar, att redan mängden av ärenden om

utmätning för skatt skulle göra ett underrättelseförfarande i den ordning

beredningen föreslår betungande, och anför vidare.

99

Att utsända alla dessa underrättelser i två exemplar med begäran om er­

kännande av mottagandet å ena exemplaret kan icke anses vara en rationell

ordning. I allmänhet har den skattskyldige avkrävts beloppet i fråga både

per brev och vid personligt besök, innan utmätning tillgripes. Han har kan­

ske flera gånger hotats med utmätning men ändå underlåtit att betala. Ut­

mätningen torde därför i regel vara väntad, när den äntligen kommer, och

en enkel underrättelse i vanligt brev, den form som nu praktiseras, torde

därför kunna anses tillfyllest. Jag föreslår därför att undantagsbestämmel­

sen i 60 § UppbF bibehålies och vill i detta sammanhang föreslå att en

liknande undantagsregel införes också beträffande utmätning för böter och

viten.

I det hela överensstämmande synpunkter anförs av

andre stadsfogden i

Malmö.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

anser också, att det vid skatte- och bö-

tesindrivning är tillräckligt att gäldenären i tjänstebrev erhållit underrät­

telse om den ifrågavarande skulden. Föreningen yttrar bland annat.

Enligt vad föreningen har sig bekant torde det icke ha inträffat några

»olyckshändelser» till följd av att gäldenären icke erhållit en särskild under­

rättelse om själva utmätningen. I nära nog samtliga fall har också, innan

utmätning för skatt vidtagits, skatteindrivaren vid flera tillfällen varit i

förbindelse med gäldenären och utmätningen kommer sålunda ingalunda

överraskande för denne. Det förekommer också endast i undantagsfall att

låssmed användes vid utmätning för skatt. I dylika fall är det uteslutande

fråga om gäldenärer som tredskas, d. v. s. icke lämnar tillträde till sin bo­

stad.

I stort sett samma inställning redovisar

Svenska exekutionsmännens riks­

förbund

i sitt yttrande.

Riksrevisionsverket

anser synpunkten att en utmätning för skatter bör

kringgärdas med samma skydd för den enskilde som varje annan utmät­

ning vara i och för sig naturlig men framhåller att mot denna synpunkt

står i fråga om skatterna ett allmänt intresse av särskild snabbhet. Äm­

betsverket fortsätter.

Man torde ej heller kunna bortse från kravet på att förfarandet icke får

bli för omständligt. Beträffande särskilt utmätning i överskjutande skatt,

ett område där kraven på formellt underrättelseförfarande kommer i ett

påtagligt motsatsförhållande till nödvändigheten av snabba åtgärder, vill

riksrevisionsverket erinra om att nuvarande otillfredsställande förhållan­

den föranlett ämbetsverket att i underdånigt yttrande den 27 juli 1961

ifrågasätta om icke överskjutande skatt borde helt undantagas från utmät­

ning.

Förslaget om för hands underrättelsens innehåll har för­

anlett endast få erinringar.

Förste stadsfogden i Göteborg

vänder sig mot tanken att i underrättelsen

skall upptagas anmaning att betala till utmätningsmannen. Han anser det

långt viktigare, att den innehåller en anmaning att betala till borgenären

eller att söka kontakt med denne, och åberopar som skäl härför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Det är oftast fråga om avbetalningar och begäran om anstånd med ut­

mätningar. I kontakten med utmätningsmannen kan denne blott meddela

gäldenären, att han i dessa frågor har att vända sig till borgenären. Nästan

alla gäldenärer som erlägger avbetalning får anstånd. Det är onödig omgång

att gäldenären gör en avbetalning till utmätningsmannen —------- .

Liknande synpunkter anföres av

förste stadsfogden i Malmö,

som uttalar

farhågor för att utmätningsmannen skulle kunna bli förvandlad till en in-

kassomyndighet.

Förste stadsfogden i Göteborg

meddelar vidare, att de underrättelser som

nu användes i Göteborg innehåller upplysning om att förrättningen kan

företagas med anlitande av låssmed, om ingen öppnar. Han finner det

rimligt, att gäldenären får vetskap härom, och anser att det ofta är detta

som förmår gäldenären att kontakta utmätningsmannen eller borgenären

före utmätningen. Blanketter innehållande sådan upplysning bör därför

tillhandahållas.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

liksom

flera skilda ut-

mätningsmän

understryker starkt svårigheten att redan i förhandsunder-

rättelsen angiva tid och plats för utmätningen.

Stadsfogden i Sundsvall

an­

ser, att det bör helt överlämnas till utmätningsmannens bedömande, huru­

vida uppgift skall lämnas om var och när utmätning skall äga rum. Han

framhåller därvid, att det i ett stort antal fall torde vara olämpligt att sådan

uppgift lämnas, med hänsyn till frestelsen för gäldenären att tillfälligt un­

danskaffa värdefullare egendom.

Också själva förslaget om sättet att överbringa förh ands­

meddelanden i enskilda mål har i allmänhet lämnats utan invänd­

ning. Några remissinstanser — särskilt

Föreningen Sveriges stadsfogdar,

exekutionsdirektören i Stockholm

och

förste stadsfogden i Göteborg

— har

emellertid ägnat betänkandet i denna del en utförlig granskning och fram­

ställt vissa erinringar.

Stadsfogdeföreningen

anmärker, att ett förfarande, som går ut på att

översända skriftlig underrättelse med begäran om erkännande av motta­

gandet, nu tillämpas bland annat i Stockholm men att det där visat sig

vara mindre effektivt i det att endast cirka 20 procent av gäldenärerna in­

sänt sådant erkännande. Föreningen fortsätter.

Eljest torde i de flesta utmätningsdistrikten delgivning av underrättelse

ske uteslutande genom exekutionsbiträde eller annan tjänsteman hos ut­

mätningsman. Ett sådant tillvägagångssätt är också synnerligen fördel­

aktigt ur olika synpunkter. Först och främst har utmätningsmannen, ge­

nom att stämningsmannen uppsöker gäldenären, möjlighet att erhålla nog­

granna uppgifter om gäldenärens bostad. Det kan exempelvis vara fråga

om en större fastighet med flera uppgångar, i vilka ett vanligt namn —

exempelvis Andersson -— kan förekomma i ett flertal olika våningsplan. I

det fall, då ansökan icke innehåller noggranna uppgifter om var gäldenären

bor, erhåller utmätningsmannen kännedom därom genom exekutionsbiträ-

dets delgivningsrapport. Härigenom undvikes att förrättningen försinkas

101

eller rent av förhindras på grund av att utmätningsmannen eller substitutet

icke genast har upplysning om var gäldenären bor då de inställer sig för

verkställighet. Speciellt i de fall då låssmed medföljer förrättningsmannen

__vilket vanligtvis sker i Stockholm — är det av vikt att förrättningsman­

nen omedelbart kan gå direkt på gäldenärens bostad eller lokal. En icke

mindre viktig sak är att delgivningsmannen, vilken ofta sedermera är vitt­

ne åt förrättningsmannen, har möjlighet att i förväg göra upp om en lämp­

lig tidpunkt för förrättningen ävensom meddela gäldenären vad denne bär

alt iakttaga med anledning av utmätningsansökan, exempelvis beträffande

gäldenärens möjligheter att betala skulden, att kontakta borgenären för

att erhålla anstånd eller avbetalning etc. — — — Alla dessa iakttagelser

som stämningsmannen sålunda kan göra har ett mycket stort värde för för­

rättningsmannen, för att denne på ett snabbt och effektivt sätt skall kun­

na genomföra förrättningen.

Föreningen förklarar sig med det anförda vilja framhålla, att delgiv­

ning genom stämningsman är det praktiskt sett mest lämpliga underrät­

telseförfarandet och alt detta bör få komma till användning i samma ut­

sträckning som nu är fallet. Att som huvudregel ange att personlig del­

givning ej bör förekomma innan andra underrättelseformer företagits an­

ser föreningen mindre lämpligt. Författningstextens ordalydelse synes emel­

lertid ej lägga hinder i vägen för det förfarande som föreningen sålunda

förordar.

Förste stadsfogden i Göteborg

argumenterar för omedelbar stämnings-

mannadelgivning under åberopande av huvudsakligen samma skäl som

stadsfogdeföreningen och anser liksom föreningen, att författningstexten

medger att denna metod användes generellt. Emellertid gör han också gäl­

lande, att särskilda skäl för ett formellt delgivningsförfarande med hänsyn

till målens beskaffenhet skulle föreligga i fall som icke berörts av lagbe­

redningen. Han nämner därvid främst fall då utmätning sökes på grund av

bevis i mål om betalningsföreläggande, lagsökningsutslag och tredskodomar

__ de till antalet helt dominerande exekutionsurkunderna — samt anför

vidare.

Enligt min erfarenhet är det vid verkställighet av dessa ganska vanligt

att gäldenären icke vet om, att han blivit förpliktad betala — något som

alltid gäldenären i 39 §-situationen vet. Många gånger har han icke förstått

eller brytt sig om att få något sammanhang i det rutindelade, finstilta pap­

peret om betalningsföreläggande. Andra gånger har han tagit kontakt med

inkassobyrån eller skickat in kapitalbeloppet till borgenären och därmed

trott frågan vara utagerad. Han kan också ha ingivit ett bestridande för

sent eller så utformat, att det t. ex. i lagsökningsmål saknat relevans. Det

synes därför angeläget att även i utsökningsmål, som grundar sig på an­

givna exekutionstitlar och i vilka gäldenären har möjlighet alt avvärja

utmätning genom ansökan om återvinning och inhibition, utmätnings­

mannen skall vara förvissad om, att gäldenären erhållit del av underrät­

telsen, innan ett ingripande sker.

Sammanfattningsvis anför förste stadsfogden i Göteborg, all han finner

det vanskligt att lätta på formföreskrifterna i den utsträckning som be­

redningen föreslagit samt alt han befarar, att en fakultativ prövning huru­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 52

dr

1963

vida delgivning skall äga rum kommer att bli betungande i de större

distrikten och göra det svårt att organisera arbetet så att handläggningen

icke försinkas.

En helt annan inställning har

exekutionsdirektören i Stockholm.

Han

finner det önskvärt, att formföreskrifterna ytterligare förenklas. Detta an­

ser han vara möjligt med hänsyn till den omständigheten att skada av mera

allvarlig beskaffenhet kan tillfogas gäldenären som regel först i och med

försäljning av den utmätta egendomen. Han fortsätter.

Dessförinnan skulle det förekomma endast undantagsvis, t. ex. då gälde-

närens namn i en dom är så ofullständigt, att personförväxling kan riskeras

och att därför erforderliga undersökningar måste göras till förebyggande

av att annan person än gäldenären erhåller underrättelse, eventuellt också

får sin egendom utmätt. Före utmätningen torde det i regel räcka med

underrättelse i vanligt tjänstebrev i enlighet med vad som i allmänhet

gäller för skatter och efter utmätningen, om gäldenären icke varit närva­

rande vid förrättningen, genom bevis översänt i rekommenderat brev med

mottagningsbevis. Då åtskilliga icke löser ut sådana försändelser, bör re-

turnerad sådan ånyo sändas ut men då i vanligt tjänstebrev. Härmed erhål -

les vissa garantier för att gäldenären erhåller kännedom om utmätningen.

Uppkommer fråga om försäljning bör mycken energi utvecklas för att gäl­

denären skall bli delgiven underrättelse härom. Jämförelsevis god tid skul­

le även kunna anslås för detta arbete på grund av de föreslagna tidsfrister­

na (88 c §) och på grund av att antalet försäljningsärenden jämfört med

antalet utmätningar är ringa. Sålunda skulle det vara angeläget att t. ex.

underrätta personer bosatta under känd adress i utlandet om en föreståen­

de försäljning. Gäldenär, som först i samband med underrättelse om för­

säljning erhållit kännedom om verkställd utmätning, hade då tillfälle att

överklaga utmätningen.

Förste stadsfogden i Norrköping

anser det för sin del mycket viktigt att

underrätta gäldenären om den blivande auktionen och föreslår att i 89 § UL

skall intagas en föreskrift av innebörd att både gäldenär och borgenär skall

i god tid underrättas om tid och plats för auktionen och om vilken egen­

dom som skall säljas. Även

överexekutor i Norrköping

uttalar viss sympati

för en sådan bestämmelse.

De i 60 § lagförslaget upptagna reglerna om betydelsen av g ä 1 d e-

närens frånvaro vid utmätningsförrättning har föranlett erinran

endast från

förste stadsfogden i Norrköping.

Denne hävdar, att gäldenärens

närvaro ej erfordras när gäldenärens make är tillstädes. Han efterlyser

vidare konkreta anvisningar om hur utmätningsmannen skall ställa sig,

när gäldenären är frånvarande.

Förslaget i fråga om gäldenärens underrättande efter

det utmätning skett har som redan antytts fått mycket gott motta­

gande. Från flera håll har understrukits, att det är av stor betydelse för att

bereda gäldenären ökad rättssäkerhet. Ingen har ifrågasatt, att på denna

punkt särregler skulle gälla vid utmätning för skatter och dylikt. Antalet

erinringar mot förslaget är över huvud få.

103

över

ståthållarämbetet

anser det angeläget, att i utmätningsbevis intages

erinran om befogenheten för utmätningsman att själv inom viss kortare hd

rätta utmätningen. Enligt ämbetets mening skulle de exekutiva myndig­

heterna därigenom kunna besparas åtskilligt besvär.

Ett par landsfiskaler

menar, att det kan bli besvärligt att förteckna den

utmätta egendomen i utmätningsbeviset.

Stadsfogden i Sundsvall

och

landsfiskalen i Svedala distrikt

gör gällande,

att det är överflödigt att sända utmätningsbevis till gäldenären i det fallet

att ett exemplar vid förrättningen överlämnas till någon av hans husfolk,

och

förste stadsfogden i Norrköping

hävdar, att gäldenärens make aven i

detta fall bör få ersätta gäldenären.

Lagrådet anför under 59 §, att det torde böra ytterligare övervägas, huru­

vida de föreslagna bestämmelserna om underrättelse till gäldenären är prak­

tiskt lämpliga även då utmätning avser skatter. Emellertid framhåller lag­

rådet, att såvitt angår hänsyn till gäldenärens intressen skal icke synes fo-

refinnas att ha olika regler vid utmätning för skatt och för annan fordran.

I anslutning till 60 § påpekar lagrådet, att det i 1 mom. i denna paragraf

upptagna stadgandet om utmätning i gäldenärens frånvaro uppenbarligen

bör kunna analogiskt tillämpas vid verkställighet av administrativ myndig­

hets beslut, i den mån så varit fallet med motsvarande bestämmelser i nu­

varande 59 § och 60 § 3 mom.

Departementschefen. Vad först angår frågan om gäldenärs underrättande

rörande förestående utmätning bör underrättelseförfarandet — liksom ut-

mätningsförfarandet i övrigt — vara så uppbyggt, att skälig hänsyn tages

såväl till rättssäkerhetens krav som till önskvärdheten av att verkställighe­

ten kan fortgå snabbt, smidigt och effektivt. I båda dessa hänseenden är det

nuvarande förfarandet behäftat med brister. Såsom framgår av redogörel­

sen för gällande rätt, präglas det nuvarande förfarandet av en viss formell

omgång, som i viss utsträckning kommer förfarandet att framstå såsom

onödigt tungt och stelt. Det är tänkbart, att denna svaghet hos gällande un­

derrättelseregler framträdde mindre under äldre samhällsförhållanden, då

utmätningsmannen i allmänhet kunde påräkna att träffa gäldenären i hans

hemvist vid sitt första besök där och underrättelseförfarandet därför må­

hända icke behövde komma till användning i så stor utsträckning för att

få utmätning genomförd. Med hänsyn bl. a. till befolkningens rörlighet i

dagens samhälle har det något tungrodda underrättelsesystemet numera

kommit att ingå som ett normalt led i handläggningen av enskilda utmät-

ningsmål. Icke heller ur rättssäkerhetssynpunkt är det nuvarande under­

rättelseförfarandet tillfredsställande. En väsentlig olägenhet är sålunda, att

underrättelseförfarandet icke i tillräcklig grad är ägnat att leda till någon

personlig kontakt mellan utmätningsman och gäldenär. Underrättelsen, som

endast behöver innehålla uppgift om att utmätning är sökt, lämnas ofta i

gäldenärens bostad, medan han på grund av sitt arbete eller av annan or­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

104

sak är borta, och även den sedermera följande utmätningen försiggår ej säl­

lan i gäldenärens frånvaro ofta beroende på att tid och plats för förrätt-

ningen icke varit för honom kända. I likhet med lagberedningen anser jag

därför, att en modernisering av underrättelseförfarandet nu är påkallad.

I 59 § i förslaget till lag om ändring i UL har lagberedningen förordat

den huvudregeln, alt innan utmätning verkställes, underrättelse om målet

skall sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt.

Regeln innebär framför allt, att underrättelseförfarandet frigöres från de

fixerade former, i vilka det nu är byggt, och att möjlighet skapas att be­

gagna sig av den underrättelsemetod, som med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna befinnes mest ändamålsenlig. Bestämmelsen har, åtmins­

tone i vad den angår enskilda utmätningsmål, allmänt godtagits av remiss­

organen och jämväl lämnats utan erinran av lagrådet. Även för egen del

anser jag den föreslagna huvudregeln tillfredsställande och vill alltså för­

orda dess genomförande. Till frågan om dess tillämplighet på utmätning

för skatter eller andra offentligrättsliga fordringar återkommer jag i det

följande.

Spörsmålet vad eu förhandsunderrättelse lämpligen bör innehålla påkal­

lar uppmärksamhet i detta sammanhang. Det torde knappast råda någon

meningsskiljaktighet om att underrättelsen bör innehålla uppgift om bor­

genären, ulmätningstiteln och fordringsbeloppets storlek till kapital och

ränta samt utdömd rättegångskostnad och beräknad exekutionsavgift. Det

kan också förefalla naturligt, alt gäldenären, såsom på sina håll redan sker,

erinras om vad han kan göra för att avvärja utmätningen. En anmaning till

gäldenären att inom viss kortare tid erlägga betalning för skulden antingen

till borgenären eller till utmätningsmannen kan därför fylla en uppgift i

underrättelsesystemet. Enligt vad erfarenheten visar, är vidare en personlig

kontakt mellan utmätningsman och gäldenär mången gång värdefull. Med

hänsyn härtill kan också ifrågakomma att i underrättelsen rikta en uppma­

ning till gäldenären att sätta sig i förbindelse med utmätningsmannen med

uppgift tillika när och hur det lämpligen kan ske. Av betydelse är också

att gäldenären får kännedom om när och var utmätning i händelse av ute­

bliven betalning kan beräknas äga rum. Det är därför önskvärt att uppgift

harom såvitt möjligt lämnas i underrättelsen. Emellanåt kan dock hinder

härför möta. För en utmätningsman är nämligen arbetsuppgifterna och

tjänstgöringsförhållandena i övrigt ej sällan sådana, att stora svårigheter

möter för honom att fixera ett arbetsprogram någon längre tid i förväg. Om

bestämd tid och plats för utmätningen icke kunnat anges i den ursprungli­

ga underrättelsen, framstar det som ett önskemål att gäldenären såvitt möj­

ligt senare underrättas därom per telefon eller i annan form. Det förefaller

särskilt angeläget, att uppgift om tid och plats för utmätningen lämnas i de

fall, då fråga kan uppkomma att utan medverkan från gäldenären eller hans

husfolk bereda sig tillträde till hans bostad, kontor eller annan av honom

disponerad lokal. Även andra uppgifter än de nu berörda kan tänkas böra

inflyta i underrättelsen. Om det rent praktiska ämne, som frågan om un-

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

105

derättelsens innehåll utgör torde, med stöd av bemyndigandet i 12 § i för­

slaget till lag om ändring i UL, särskilda bestämmelser till vägledning för

rättstillämpningen böra utfärdas i administrativ ordning. Förslag till så­

dana bestämmelser har för de enskilda målens del utarbetats av lagbered­

ningen (bet. s. 151 f). Ett närmare ställningstagande till detta förslag tor­

de få ske, då frågan om en administrativ reglering blir aktuell.

Ett praktiskt spörsmål är också, på vilket sätt underrättelsen bör över­

bringas till gäldenären. Den föreslagna huvudregeln i 59 § UL öppnar här­

vid möjlighet att använda vilket kommunikationssätt som helst, som med

hänsyn till omständigheterna kan anses för ändamålet tillfyllest, alltifrån

formlig delgivning med gäldenären av skriftlig underrättelse till muntlig un­

derrättelse exempelvis vid telefonsamtal. Såsom antydes i stadgandet, lärer

dock företrädesvis böra ifrågakomma att sända underrättelsen med posten.

När det gäller att bestämma vilket postbefordringssätt som normalt bör

komma till användning är bl. a. att beakta, att den utsträckning, vari utmät­

ningsmannen erhåller bevis om att underrättelsen nått gäldenären, kan

komma att inverka på omfattningen av hans fortsatta arbete med underrät­

telsebestyren. Med hänsyn härtill förefaller två postbefordringssätt mera

lämpade än andra att användas som normalmetod, nämligen försändelse i

rekommenderat tjänstebrev med mottagningsbevis och försändelse i vanligt

tjänstebrev med begäran att adressaten undertecknar och återställer ett bi­

fogat erkännande av mottagandet. På många håll förhåller det sig sannolikt

så, att antalet gäldenärer, som underlåter att utlösa en värdepostförsändel-

se, kommer att bli betydligt färre än antalet gäldenärer, som underlåter att

återställa ett inottagningserkännande. Där så är fallet, ter sig försändelse i

rekommenderat brev med mottagningsbevis av allt att döma som den mest

arbetsekonomiska normalmetoden. På andra håll åter kan det tänkas vara

förenat med sådan olägenhet för en adressat att under expeditionstid instäl­

la sig på visst postkontor för att utlösa en postförsändelse, att utlösnings-

frekvensen blir tämligen låg. I sådana fall kan det andra försändelsesättet

vara att föredraga som normalmetod. Med hänsyn till svårigheterna att ge­

nerellt ange ett visst försändelsesätt som den bästa normalmetoden får man

överlämna åt utmätningsmannen att med ledning av den praktiska erfaren­

heten inom hans verksamhetsområde avgöra vilket av de båda befordrings-

sätten som normalt bör komma till användning inom hans distrikt. Om den

rekommenderade försändelsen icke utlöses eller begäran om mottagnings-

erkännandc ej efterkommes, torde det få bero på omständigheterna, om yt­

terligare underrättelseåtgärd skall vidtagas. 1 en stor del av dessa full är det

antagligen fråga om gäldenärer, som utmätningsmannen veterligt saknar ut­

mätningsbara tillgångar eller eljest uppenbarligen saknar nämnvärt intres­

se av att få del av underrättelsen. Ligger saken så till, kan det synas över­

flödigt alt vidtaga ytterligare mått och steg för gäldenärens underrättande.

För de kvarstående fallens del kan man — när underrättelse sänls i vanligt

tjänstebrev — överväga den ordningen, att utmätningsmannen söker kon­

takt med gäldenären per lelefon för att efterhöra, huruvida han mottagit

4| Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

106

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

underrättelsen. Svarar gäldenären jakande, skulle utmätningsmannen i dag­

boken kunna anteckna, att underrättelsen nått gäldenären. Vid nekande

svar skulle utmätningsmannen kunna begagna tillfället att muntligen under­

rätta gäldenären. Även när underrättelsen sänts i rekommenderat brev med

mottagningsbevis men försändelsen återkommit outlöst, kan det vara lämp­

ligt att utmätningsmannen söker telefonkontakt med gäldenären för att

muntligen underrätta honom. Misslyckas försöken att nå telefonkontakt

med gäldenären, bör utmätning likväl i allmänhet få äga rum utan ytterli­

gare åtgärder till gäldenärens underrättande. I vissa mera speciella fall, där

det med hänsyn till exekutionstitelns art eller målets beskaffenhet i övrigt

är särskilt angeläget att gäldenären får del av underrättelsen, kan det dock

tänkas erforderligt att göra ytterligare ansträngningar för att bringa under­

rättelsen till gäldenärens kännedom. Exempel på sådana fall är att utmät­

ning sökts på grund av icke lagakraftvunnen dom eller sådant avtal, som

avses i 54 a § i förslaget till lag om ändring i UL, eller att fast egendom, bo­

stadsrätt eller annan för gäldenären särskilt värdefull egendom kan ifråga-

komrna för utmätning. I dessa och liknande fall kan som en sista utväg ifrå-

gakomma att genom formlig delgivning söka nå gäldenären med underrät­

telsen. Vid behov skulle härvid surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 ooch 9 §§

rättegångsbalken kunna få användas. Hinder skulle givetvis icke möta att

i exempelvis dessa specialfall tillgripa formlig delgivning redan från bör­

jan, om så finnes vara mera ändamålsenligt. Det är önskvärt att till ledning

för rättstillämpningen utfärda närmare bestämmelser om tillvägagångssät­

tet vid gäldenärens underrättande. Detta kan lämpligen ske i administrativ

ordning. De bestämmelser, som här erfordras, torde kunna utfärdas med

stöd av det bemyndigande, som jag föreslår i 12 § UL och som jag i det föl­

jande skall närmare beröra. Ett förslag till administrativa bestämmelser om

sättet att underrätta gäldenären om sökt utmätning har utarbetats av lag­

beredningen, såvitt de enskilda målen angår (bet. s. 152 f). Ett närmare

ställningstagande till detta förslag torde få anstå, till dess frågan om en ad­

ministrativ reglering i ämnet blir aktuell.

Om underrättelsen skall kunna fylla sin uppgift, bör den uppenbarligen

lämnas gäldenären så tidigt, att han kan beräknas få nödigt rådrum att be­

vaka sin rätt. Den regel, som lagberedningen i 59 § 1 mom. föreslagit härom

och om vilken allmän enighet synes råda, kan jag alltså förorda. Vad som

är att anse som nödigt rådrum, torde, såsom lagberedningen framhållit, få

avgöras genom en avvägning mellan gäldenärens intresse att bli varskodd och

borgenärens intresse att komma till sin rätt. Exekutionstitelns art, målets

beskaffenhet, gäldenärens vistelseort och vad som är känt om gäldenärens

person utgör exempel på omständigheter, som kan inverka på denna avväg­

ning. Det ligger i utmätningsförfarandets natur, att tiden ofta måste bliva

kort.

En regel om att gäldenären skall underrättas om förestående utmätning

kan icke gärna vara undantagslös. Hänsyn till utsökningsväsendets effek­

tivitet kräver emellanåt, att utmätning får ske utan att gäldenären i för­

väg underrättats. I gällande rätt får utmätning utan förhandsunderrättelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

107

äga rum — förutom då gäldenären är tillstädes vid förrättningen -— då an­

ledning är att antaga, att gäldenären håller sig undan, därför att han väntar

utmätning, samt då gäldenären saknar stadigt hemvist i riket och ej heller

har känt ombud i den ort, där utmätning skall ske. Lagberedningen har

föreslagit undantag från underrättelseskyldigheten, dels då fara förelig­

ger, att egendomen undanstickes eller förstöres, eller saken eljest är bråds­

kande, dels ock då gäldenären saknar känt hemvist och det ej är bekant,,

var han eller ombud för honom finnes (59 § 2 mom. förslaget till lag om

ändring i UL). I förhållande till gällande rätt innebär förslaget i huvudsak

den förändringen, att underrättelsekravet å ena sidan slopas icke i vissa

utan i alla brådskande situationer och å andra sidan upprätthålles oavsett

var gäldenären befinner sig, om blott hans hemvist eller uppehållsort är

känd. Att döma av vad som förekommit under remissbehandlingen och

lagrådsgranskningen synes i stort sett enighet råda om lämpligheten av

vad lagberedningen härutinnan förordat och jag hyser även själv den upp­

fattningen, att förslaget i denna del bör genomföras.

Vad angår verkan av gäldenärens frånvaro måste i effektivitetens intresse

principen vara, att utmätning försiggår utan hinder av att gäldenären icke

är tillstädes. Detta gäller vare sig fallet omfattas av skyldigheten att lämna

förhandsunderrättelse eller icke. Som motvikt till denna princip bör man,

såsom lagberedningen framhållit, i stället så långt möjligt sörja för att

gäldenären blir underrättad om skedd utmätning. Dessutom lärer man utan

större olägenhet kunna i någon mån modifiera principen. Klart är näm­

ligen, att fall emellanåt kan förekomma, där starka skäl talar för att i

gäldenärens frånvaro icke genast genomföra förrättningen, och uppskov

bör då kunna medgivas. Den ordning som sålunda bör gälla har enligt

min mening på ett godtagbart sätt kommit till uttryck i det av lagbered­

ningen i 60 § 1 mom. UL föreslagna stadgandet, att när utmätning skall

äga rum för fordran, som avses i 54 § UL (d. v. s. fordran på grund av

dom eller utslag å betalningsskyldighet) eller 54 a § i förslaget till lag om

ändring i UL (d. v. s. fordran på grund av skriftligt, bevittnat underhålls-

avtal), gäldenärens frånvaro ej utgör hinder för förrättningen, med mindre

det finnes erforderligt att gäldenären får tillfälle att yttra sig. Stadgandet

har ej heller rönt något motstånd vare sig under remissbehandlingen eller

vid lagrådsgranskningen. Tydligt är, att utrymmet för uppskov måste bli

mycket begränsat i sådana fall, där underrättelsen om tid och plats för för­

rättningen, enligt vad utmätningsmannen har sig bekant, kommit gälde­

nären tillhanda. Uppskovsmöjligheten torde här i huvudsak kunna inskrän­

kas till situationer, där anledning förekommer till antagande, att gäldenä­

ren på grund av sjukdom eller annat laga förfall varit förhindrad att in­

ställa sig. Är det åter ovisst, huruvida förhandsunderrättelse, där sådan

skall lämnas, kommit gäldenären tillhanda, synes de undantagsfall, då upp­

skov kan böra meddelas, främst kunna avgränsas med hänsyn till ford­

ringens och utmätningstitelns art samt beskaffenheten av den egendom,

som kommer i fråga för utmätning. Att utmätning sökts på grund av icke

lagakraftvunnen dom eller skriftligt underhållsavtal eller för fordran, som

108

successivt förfallit till betalning under längre tid, eller att fast egendom,

bostadsrätt eller annan för gäldenären särskilt värdefull egendom ifråga-

kommer till utmätning, är exempel på omständigheter, som här kan tala

för uppskov. Vad slutligen angår det fall, att det förekommer positiv an­

ledning förmoda, att förhandsunderrättelsen, där sådan skall lämnas, icke

kommit gäldenären tillhanda, lärer en mera generös tillämpning av upp-

skovsregeln ej sällan te sig befogad.

Såsom lagrådet påpekat, bör det föreslagna stadgandet om utmätning i

gäldenärens frånvaro kunna — i den mån så varit fallet med motsvarande

bestämmelser i gällande rätt — analogiskt tillämpas vid verkställighet av

administrativ myndighets beslut.

För att utmätning skall få ske för fordran på grund av auktionsprotokoll

bör i likhet med vad nu gäller krävas, att gäldenären är tillstädes och utan

jäv erkänner skulden.

Då utmätning skall ske i gäldenärens frånvaro, bör liksom för närva­

rande gäldenärens make, någon av hans husfolk eller annan, som har

egendomen i sin vård eller besittning, anmodas att närvara, om de anträf­

fas vid förrättningen (60 § 2 mom. i förslaget till lag om ändring i UL).

Såsom lagberedningen funnit, är det däremot olämpligt att tillsäga gälde­

närens granne att närvara. Någon motsvarighet till den nuvarande regeln

härom, vill jag därför icke föreslå.

I det föregående har jag närmast med tanke på de enskilda utmätnings-

målen behandlat frågan om gäldenärens underrättande om förestående ut­

mätning och om verkan av gäldenärens utevaro. Ett särskilt spörsmål är,

huruvida de regler, som föreslagits härom i 59 och 60 §§ UL, bör göras till­

lämpliga jämväl vid utmätning för fordran på skatt eller annan offentlig­

rättslig fordran. Vad först angår skatteutmätningarna föreligger på detta

område — med visst undantag, varom mera i det följande — icke nu någon

skyldighet att underrätta gäldenären om förestående utmätning. I 60 § 3

mom. uppbördsförordningen stadgas nämligen, med nyss antydda undantag,

att utmätning får även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att så­

dan underrättelse, som avses i nuvarande 59 och 60 §§ UL, meddelats ho­

nom. Regeln bör ses mot bakgrunden av att skattegäldenären i allmänhet på

annat sätt får kännedom om att indrivning av skatten pågår. Vid indrivning

av restförd skatt åligger det nämligen indrivningsmyndigheten att genom

tjänstebrev eller annorledes anmana gäldenären att fullgöra sin betalnings­

skyldighet (31 § 2 mom. TK UppbF). I praktiken brukar detta ofta ske på

det sättet, att gäldenären uppmanas att betala den resterande skatten inom

viss tid, vid äventyr att utmätning eljest kommer att ske. I denna form sy­

nes anmaningen i och för sig kunna hänföras till vad som i 59 § i förslaget

till lag om ändring i UL benämnes underrättelse om målet, ehuru det i all­

mänhet är lämpligt att dylik underrättelse ges ett något fylligare innehåll.

Det finns därför icke anledning att i uppbördsförordningen längre bibehål­

la ett stadgande, som efterger det eljest gällande kravet på förhandsunder-

rättelse. — Det undantagsfall, då skyldighet föreligger att underrätta gäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

109

denären om förestående skatteutmätning, avser den situationen, att utmät­

ning skall ske av fast egendom, som finnes på annan ort än gäldenarens

hemort. Enligt 60 § 3 mom. UppbF skall då underrättelse med uppgift om

förrättningsstället i rekommenderat tjänstebrev senast 14 dagar före förrätt­

ningen avsändas till gäldenären under adress, som angivits i restlängden

eller eljest kan av utmätningsmannen utrönas. Något behov att efter ett ge­

nomförande av de föreslagna reglerna i 59 § UL bibehålla detta särstadgan-

de synes knappast föreligga. Stadgandena i nämnda lagrum syftar ju till en

ordning, där hänsyn skall tagas till utmätningsmålets beskaffenhet, när

det gäller att bestämma tid och form för förhandsunderrättelse. Utmätning

av fast egendom tillhör uppenbarligen de fall, då önskemålet att verkligen

nå gäldenären med förhandsunderrättelse i så god tid, att han kan bevaka

sin rätt, framträder med särskild styrka. Vad i 60 § 3 mom. UppbF stadgas

om verkan av gäldenärens utevaro lärer icke lägga hinder i vägen för att

uppskjuta en skatteutmätning, när ett uppskov framstår såsom av omstän­

digheterna påkallat. Med denna innebörd ansluter sig stadgandet i denna

del så nära till den grundsats, varpå 60 § UL i dess föreslagna lydelse byg­

ger, att det icke heller i fråga om verkan av gäldenärens utevaro finnes an­

ledning att bibehålla en särreglering i UppbF. Jag vill alltså efter samråd

med chefen för finansdepartementet förorda, att de föreslagna reglerna i 59

och 60 §§ UL om förhandsunderrättelse och om verkan av gäldenärens från­

varo skall äga tillämpning jämväl vid skatteutmätning i stället för de sär­

regler, som i nämnda ämnen meddelas i UppbF. Förslag till ändring av 60

§ 3 mom. UppbF framlägges i det följande.

Därmed är emellertid icke utan vidare sagt, att de administrativa bestäm­

melser, som avses skola komplettera stadgandet i 59 § UL, också kan utfor­

mas så, att ett i allo gemensamt underrättelsesystem skapas för utmätning

i enskilt mål och utmätning för skattefordran. Särskilt ur gäldenärens syn­

punkt ter sig ett sådant system som ett befogat önskemål. Huruvida det med

beaktande jämväl av andra intressen låter sig göra att till fullo realisera det­

ta önskemål, torde få upptagas till slutgiltig prövning i anslutning till den

genomgång av vissa administrativa författningar på skatteindrivningens om­

råde, som ett genomförande av föreliggande förslag till lag om ändring i UL

synes aktualisera.

De föreslagna reglerna i 59 och 60 §§ UL bör liksom nuvarande bestäm­

melser i dessa lagrum vara tillämpliga vid utmätning för böter. Med han­

syn till stadgandet i 22 § UP erfordras icke i detta sammanhang någon

särskild bestämmelse härom. Huruvida utmätning för böter kraver någon

särbehandling vid den administrativa regleringen av underrättelseförfaran­

det, torde få bedömas i samband med den omprövning av bötesindrivnings-

förordningens bestämmelser, som torde böra ske, om föreliggande förslag

till ändring av UL genomföres.

Såsom beredningen funnit, föranleder ändringen i 59 § UL en följdänd­

ring i 79 § 4 mom. UL.

...................

59 § UL i dess föreslagna lydelse torde kunna komma tdl användning jam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

no

val i andra fall, då underrättelse, anmaning eller förbud skall meddelas i

mål som avses i UL eller sådan speciallagstiftning, som hänvisar till ULs

underrättelseregler (se 15 § i 1942 års lag om viss panträtt i spånadslin och

hampa samt 10 § AvbL). Även i denna del torde närmare bestämmelser till

ledning för rättstillämpningen få utfärdas i administrativ ordning.

Vad härefter angår gäldenärens underrättande om verkställd utmätning-

gäller för närvarande enligt 84 § UL, att om gäldenär eller borgenär det be­

gär, protokoll över utmätningen skall tillhandahållas honom genast eller,

där det ej kan ske, nästa dag. Om protokollet icke genast lämnas till gälde­

nären, åligger det enligt samma lagrum utmätningsmannen att genast till­

ställa honom ett bevis om utmätningen. Är gäldenären icke närvarande skall

beviset i stället tillställas hans make, husfolk eller annan, som enligt 59 §

tillsagts att övervara förrättningen. Av dessa bestämmelser framgår motsätt-

mngsvis, att något bevis om utmätningen icke expedieras i de fall, då ut­

mätningen försiggått utan att vare sig gäldenären eller hans make, husfolk

eller annan, som har egendomen i sin vård eller besittning, varit tillstädes.

Nar utmätningsbevis skall överlämnas till någon, som av utmätningsman­

nen tillsagts att närvara i gäldenärens ställe, föreligger heller icke alltid till­

räcklig säkerhet för att gäldenären verkligen får del av utmätningsbeviset.

Gäldenären har givetvis regelmässigt stort intresse av att snabbt och säkert

få kännedom om den verkställda förrättningen och dess resultat. Särskilt

om man — såsom förut föreslagits — uppmjukar formföreskrifterna för gäl­

denärens underrättande om förestående utmätning, är det angeläget att söka

bättre än för närvarande tillgodose detta intresse. Lagberedningen har i så­

dant syfte föreslagit, att skyldighet att genom utmätningsbevis underrätta

gäldenären om skedd utmätning skall föreligga oberoende av om gäldenären

är tillstädes vid förrättningen eller icke. Är han närvarande, skall beviset

enligt förslaget liksom i gällande rätt genast överlämnas till honom. I an­

nat fall skall jämlikt förslaget utmätningsbevis senast nästa söckendag sän­

das till gäldenären med posten eller lämnas honom på annat lämpligt sätt.

Den som av utmätningsman tillsagts att i gäldenärens frånvaro övervara

förx-ättningen föreslås dessutom skola erhålla ett exemplar av utmätnings­

beviset med anmodan att underrätta gäldenären därom. Förslaget, som all­

mänt godtagits av remissorganen och lämnats utan erinran av lagrådet, inne­

bär en önskvärd förstärkning av rättsskyddet på förevarande område. Jag-

vill därför förorda, att förslaget genomföres. Likaledes kan jag biträda lag­

beredningens förslag därom att protokoll över utmätning eller utmätnings-

försök skall, om gäldenär eller borgenär det begär, tillhandahållas honom

utan dröjsmål. Reglerna om expediering av utmätningsbevis och tillhanda­

hållande av protokoll torde böra gälla även vid utmätning för skattefordran

eller annan offentligrättslig fordran.

Närmare bestämmelser om vad utmätningsbevis skall innehålla och hur

det skall överbringas till gäldenären torde med stöd av den föreslagna 12 §

UL kunna meddelas i administrativ ordning. Förslag till dylika bestämmel­

ser har framlagts av lagberedningen (bet. s. 152). Utan att nu i detalj taga

ståndpunkt till detta förslag vill jag framhålla, att det förefaller angeläget

Kungi. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

in

att i utmätningsbevis intaga — förutom sådana uppgifter som borgenärens

namn, exekutionstitelns art och fordringens storlek — uppgift om vad som

blivit utmätt och vad gäldenären har att iakttaga, om han vill klaga hos

överexekutor. Vad angår sättet att överbringa beviset till gäldenär, som ej

är tillstädes vid förrättningen, vill det synas som om mycket talade för att

normalt sända beviset i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Detta

utesluter emellertid icke, att formlig delgivning kan få tillgripas i vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

4. Interimistiska åtgärder

Gällande rätt. I anslutning till regeln i 59 § 1 mom. UL, att gäldenären

för att utmätning skall få ske — skall vara antingen på förhand under­

rättad eller också vid förrättningen närvarande, meddelas i 2 mom. av sam­

ma paragraf en bestämmelse om rätt för utmätningsman att föranstalta om

interimistiska åtgärder för att säkerställa utmätning, som icke omedelbart

kan genomföras. Enligt denna bestämmelse äger utmätningsmannen, därest

utmätningen icke genast kan företagas och fara föreligger för att godset

under tiden stickes ur vägen, låta hålla vård över godset, till dess utmät­

ning kan ske. Bestämmelsens innebörd är icke alldeles klar. Tvekan har

sålunda yppats huruvida vårdhållningsinstitutet är begränsat till fall, där

det enbart är gäldenärens frånvaro som hindrar utmätningen, eller har ett

vidsträcktare tillämpningsområde. Lagen förutsätter, att vårdhållning kan

draga särskilda kostnader. Som villkor för vårdhållning har nämligen

i 59 § 2 mom. uppställts, att borgenären förskjuter nödig kostnad.

Lagberedningen framhåller, att genomförandet av utmätning kan möta

hinder av olika slag. Utmätningsmannen har t. ex. att ex officio pröva,

om hinder mot utmätning av viss egendom föreligger med hänsyn till reg­

lerna om utmätningsordning och om gäldenärens beneficium. Beträffande

sådana invändningar från gäldenärens sida som påstående att betalning

erlagts eller att han har kvittningsgill motfordran är gäldenären i regel

bevisskyldig. Gäldenären kan givetvis icke alltid vara beredd att genast

styrka sådan invändning, och enligt beredningens mening kan det vara

rimligt att han får visst rådrum för sådant ändamål. Ibland är det tvek­

samt — framhåller beredningen vidare — om gäldenären är rätt ägare till

egendom som påträffas eller anvisas av borgenären för utmätning. Gälde­

nären påstår t. ex., att uppgiven fordran hos tredje man är överlåten. När­

mare upplysningar kan då böra inhämtas innan utmätning lämpligen böi

äga rum. Även andra anledningar till uppskov kan förekomma. Så kan

det, om utmätning ifrågasättes av egendom på annan ort än där gäldenären

är bosatt, erfordras att utmätningsmannen i gäldenärens hemort höres om

dennes personliga och ekonomiska förhållanden. Besked härom kan givet­

vis mera sällan lämnas på stående fot.

Enligt beredningens mening bör man visserligen eftersträva, att utmät­

ningsmannen ej skall behöva göra mer än ett enda besök hos gäldenären för

112

att genomföra sökt utmätning. Om berättigad tvekan föreligger, bör utmät­

ning emellertid ej utan vidare äga rum. Tydligt är, att utmätningsmannen

1 sadana fall utan att åsidosätta borgenärens intresse lättare kan medge

“PPsk°v> om det «nnes möjlighet att vidtaga någon interimistisk åtgärd.

UL finnes som förut nämnts ej annat stadgande om sådan åtgärd än 59 §

2 inom., enligt vilket utmätningsmannen kan taga vård om lös egendom,

nar fara föreligger att den stickes ur vägen. Beredningen föreslår, att i

låga om lös egendom även andra interimistiska åtgärder skall stå till buds.

Förslaget ansluter på denna punkt till de bestämmelser som i 74 § och 75 §

2 mom. meddelas om utmätnings genomförande. Enligt 1 mom. av 60 a §

1 försla8et ska11 sålunda som interimistiska åtgärder kunna ifrågakomma

saväl fysiska åtgärder beträffande lös egendom som meddelandet av rätts­

liga förbud. Alla sådana åtgärder som kan betecknas såsom vård om egen­

domen kan användas i det förra hänseendet. Sålunda kan — framhåller

beredningen t. ex. en bil, en bankbok eller ett skuldebrev omhändertagas

I fråga om lösa saker som ej lämpligen kan föras från platsen bör vården

taga sig uttryck i att utmätningsmannen lämnar erforderliga föreskrifter

om egendomens förvaring och förser den med tjänstemärken. Vad angår

forbud av den typ som avses i 74 § och 75 § 2 mom. påpekar beredningen,

att lagrummen förutsätter att utmätning redan skett och att förbuden så­

lunda skall skydda den, till vilken på grund av utmätningen gäldenärens

ratt kan komma att övergå. I de fall som avses i 60 a g i förslaget har någon

utmätning ännu ej skett. En motsvarande tillämpning av förbud i de fall

som avses i 60 a § förutsätter därför enligt beredningens mening eu något

andrad avfattning av förbudet, vilket ju skall skydda utmätningssökanden

pa ett tidigare stadium än 74 § och 75 § 2 inom., liksom den till vilken rät­

tigheten efter den åsyftade utmätningen kan komma att övergå.

I 1 mom. angives såsom en konsekvens av vidtagen interimistisk åtgärd,

att darav följer förbud för gäldenären att till men för utmätningssökanden

forfoga over egendomen. Beredningen framhåller, att överträdelse av för­

budet är straffbelagd enligt 10 kap. 12 § SL. Om åtgärden måste självfallet

besked lämnas gäldenären.

Beredningen påpekar, att beneficiumreglerna bör iakttagas även när del

gäller interimistisk åtgärd som är avsedd att säkerställa senare utmätning.

Om åtgärden just påkallas av att utredning i detta hänseende måste inför­

skaffas från utmätningsmannen i gäldenärens hemvist, ligger det emellertid

enligt beredningens mening i sakens natur, att tillämpningen av nämnda

regler i viss grad får suspenderas till dess utredningen inkommit.

Det är icke beredningens avsikt, att interimistisk åtgärd skall få bestå

under längre tid. Förfarandet bör så snart som möjligt avslutas med ut­

mätning av egendomen, om denna åtgärd finnes lagligen grundad. Som

huvudregel beträffande tiden för åtgärdens bestånd föreslår beredningen i

2 mom. av 60 a §, att åtgärden ej skall få upprätthållas längre än som

oundgängligen erfordras. Om utmätning ej följt inom två veckor, skall åt­

gärden enligt förslaget hävas. Tydligt är — framhåller beredningen — att

om tredje man framträder och visar sig vara behörig innehavare av ford-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Kungi. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

113

rån eller rättighet som omfattats av meddelat förbud, utmätningsmannen skall omedelbart häva förbudet.

Såsom 3 mom. i 60 a § upptager förslaget stadgande, att kostnaden för åt­ gärden skall förskjutas av borgenären, om utmätningsmannen begär det. Beredningen anser, att interimistisk åtgärd kan vara särskilt påkallad, när ansökan inkommer till utmätningsman som ej är behörig och saken är brådskande. En bestämmelse om detta fall har upptagits i 56 § 3 mom. Be­ träffande åtgärder som står till buds hänvisar bestämmelsen endast till 60 a §. Sedan åtgärd vidtagits, skall målet omedelbart överlämnas till behörig utmätningsman. Det ankommer därefter på denne att handlägga frågan om åtgärdens hävande eller bestånd. Särskild föreskrift härom har beredningen icke ansett erforderlig.

Beredningen understryker, att stadgandet i 56 § 3 mom. givetvis kan till- lämpas även när utmätningsmannen ej är beredd att avvisa målet men är oviss, huruvida han enligt reglerna om den lokala kompetensen är behörig eller ej.

Enligt beredningens mening föreligger det stundom behov att säkerställa även kvarstad genom interimistisk åtgärd. Beredningen föreslår därför, att reglerna i 60 a § skall äga motsvarande tillämpning med avseende å verk­ ställighet av kvarstad (183 § UL).

Remissyttrandena. Endast ett mindre antal remissinstanser har närmare berört förslaget i förevarande del. Det stora flertalet har lämnat det helt utan erinran.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

framhåller, att vad lagbe­

redningen härvidlag föreslår torde väsentligt öka utsökningsförfarandets smidighet och slagkraft. Enligt styrelsens mening har bestämmelserna fått sådan utformning att varken gäldenärens eller tredje mans intressen åsido- sättes i nämnvärd grad.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

har sig bekant, att vissa utmätningsmän

givit vårdhållningsinstitutet i 59 § 2 mom. UL en vidgad tillämpning i det att man — särskilt då det varit ovisst, huruvida en tillgång skulle utmätas som kontanta penningar eller som fordran — »hållit vård» över tillgången, innebärande bl. a. att sekundogäldenären erhållit ett utgivningsförbud. Man har således använt vårdhållningsinstitutet som en säkerhetsåtgärd i fall, då gäldenären icke varit underrättad. Föreningens styrelse och flertalet av föreningens medlemmar har emellertid ansett det felaktigt att förfara på detta sätt. Med hänsyn till att förfarandet i åtskilliga fall visat sig vara ef­ fektivt för att säkerställa en gäldenärs tillgång så att den sedermera kunnat utmätas, har föreningen ej något att erinra mot att föreliggande förslag ge­ nomföres.

Förste stadsfogden i Göteborg

anser, att det vore en praktisk förenkling,

om den interimistiska åtgärden förföll efter utgången av två veckor utan att behöva hävas genom särskilt beslut. Han anför.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Redan vid »vårdtagningen» skulle då i underrättelsen till gäldenären eller

förbudet till tredje man kunna intagas t. ex. »Vårdtagningen förfaller den

29 september 1963 om icke dessförinnan utmätning sker eller annorlunda

förordnas». I de flesta fall kommer säkert »vårdtagningar» liksom utmät­

ningar att resultera i uppgörelser med borgenärerna, som återkallar eller

meddelar anstånd. Vid en återkallelse går gjord utmätning åter, men något

beslut härom meddelas icke annat än efter ansökan.

Förste stadsfogden i Norrköping

menar, att två veckor är för kort tid, om

gäldenären vistas på annan ort och underrättelse om sökt utmätning skall

delgivas honom efter den interimistiska åtgärden. Han föreslår därför, alt ti­

den förlängs till fyra veckor.

Lagrådet har lämnat förslaget i förevarande delar utan erinran.

Departementschefen. Ehuru frågan, huruvida utmätning skall komma till

stånd eller icke, i så stor utsträckning som möjligt bör avgöras redan vid

första förrättningstillfället, är det likväl icke alltid lämpligt att så förfara.

Frågor, som kan vara vanskliga att avgöra på stående fot, uppkommer ej

sällan i utmätningsmål. Det kan t. ex. vara tveksamt, om viss egendom till­

hör gäldenären eller eljest är tillgänglig för utmätning eller om gäldenären

betalt skulden eller har kvittningsgill motfordran. Då saken i ett eller an­

nat hänseende är tveksam och anledning förekommer, att större klarhet kan

vinnas genom ett uppskov, bör sådant kunna komma till stånd. Emellertid

kan ett uppskov ha sina risker för borgenären, framför allt såtillvida att

egendom under mellantiden kan göras oåtkomlig för utmätning. Om man

bortser från stadgandet i 59 § 2 mom. UL, vilket allenast torde ha begränsad

x’äckvidd, ställer utsökningslagen för närvarande icke några medel till för­

fogande för att i hithörande situationer säkerställa en eventuell framtida ut­

mätning. Detta är enligt min mening en brist. Lika med lagberedningen an­

ser jag därför, att om utmätning av lös egendom icke genast kan företagas,

det bör tillkomma utmätningsmannen att då så erfordras vidtaga interimis­

tiska åtgärder till säkerställande av utmätningen. Härigenom kan förhas­

tade utmätningsbeslut förebyggas utan att borgenärens rätt i alltför hög

grad eftersättes. Såsom lagberedningen funnit, bör de interimistiska åtgär­

derna så nära som möjligt korrespondera med de åtgärder, varigenom be­

slutad utmätning tryggas. Utmätningsmannen bör alltså i avbidan på be­

slut i utmätningsfrågan kunna taga vård om lös egendom eller meddela för­

bud motsvarande de i 74 § och 75 § 2 mom. UL angivna. Interimistisk åtgärd

bör i överensstämmelse med lagberedningens förslag få till konsekvens, att

gäldenären blir vid ansvar, som anges i 10 kap. 12 § strafflagen, förbjuden

att förfoga över egendomen till men för borgenären. Med hänsyn bl. a. här­

till bör gäldenären skyndsamt underrättas om åtgärden.

Det ligger i sakens natur att interimistisk åtgärd icke bör få äga bestånd

längre än som oundgängligen erfordras. Jag delar lagberedningens uppfatt­

ning, att åtgärden icke bör bestå längre än två veckor. Har utmätning icke

följt inom denna tid, skall alltså åtgärden hävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

115

Liksom lagberedningen anser jag det böra åligga borgenären att förskjuta eventuell kostnad för interimistisk åtgärd, därest utmätningsmannen det begär.

Regler i enlighet med vad nu sagts föreslås upptagna i 60 a § UL. Befogenhet att föranstalta om interimistisk åtgärd bör emellanåt tillkom­ ma även annan utmätningsman än den, som är behörig att pröva utmät- ningsmålet. Har detta anhängiggjorts hos utmätningsman, som saknar lo­ kal kompetens att pröva utmätningsfrågan, bör denne i brådskande fall lik­ väl äga att, med överlämnande av målet till behörig utmätningsman, föran­ stalta om interimistisk åtgärd. Det stadgande härom, som lagberedningen föreslagit i 56 § 3 mom. UL, kan jag alltså godtaga. Sedan målet överläm­ nats till behörig utmätningsman, ankommer det uppenbarligen på denne att handlägga frågan om åtgärdens bestånd.

Såsom lagberedningen förordat, bör reglerna i 60 a § UL äga motsvaran­ de tillämpning i kvarstadsmål. Jag föreslår därför en bestämmelse härom i 183 § UL.

5. Rättelse av utmätning

Gällande rätt. Den som vill påkalla rättelse av verkställd utmätning är i regel hänvisad att klaga hos överexekutor. Innan utmätt egendom sålts, kan utmätningsmannen emellertid med sökandens medgivande låta förfa­ randet återgå eller ändra redan verkställd åtgärd till gäldenärens fördel. Enligt uppgift förekommer det, att en utmätningsman som inser att fel begåtts utverkar sökandens tillstånd att rätta felet.

Vid utmätning för skatter, allmänna avgifter och böter synes det icke vara ovanligt, att utmätningsmannen själv rättar sina åtgärder till gälde­ närens fördel. Han torde då handla i den uppfattningen att han som in- drivningsmyndighet är representant för staten-borgenären.

Enligt 8 § InfL äger utmätningsman jämka de i ett införselbeslut med­ delade bestämmelserna, om anledning därtill yppas. I regel ges jämknings- beslutet på hemställan av part, men utmätningsmannen kan ex officio be­ sluta om jämkning, t. o. m. utan att höra parterna. Jämkningsinstitutet är främst avsett att användas vid ändrade faktiska förhållanden, men något hinder för utmätningsmannen att jämka ett införselbeslut därför att det vid sin tillkomst grundats på felaktiga uppgifter om förhållandena anses icke föreligga.

Domstol har enligt 17 kap. 15 § (jfr 30 kap. 13 §) RB en strängt begrän­ sad befogenhet att själv rätta dom eller beslut. Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräk­ ning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall den meddela beslut om rättelse, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig. Eu analogisk tillämpning av denna bestämmelse torde ofta vara be­ fogad beträffande utsökningsmyndigheterna och deras avgöranden.

I de vanliga förvaltningsmyndigheternas verksamhet finnes i viss ut­ sträckning möjlighet till självrättelse. Även inom förvaltningen anses dock gälla, att ett beslut, som skapat en rättighet eller liknande anspråk för en­ skild person, i regel icke kan rättas utan dennes medgivande, ehuru åt­ skilliga undantag härifrån förekommer.

Lagberedningen finner det ur flera synpunkter otillfredsställande, att ut­ mätningsmannen ej skall kunna rätta misstag utan borgenärens medver­ kan. För att utmätningsförfarandet ej skall bli för omständligt bör utmät­ ningsmannen kunna handla medan han är på platsen, men det är enligt beredningens mening för alla parter till fördel om, i händelse av misstag, rättelse kan ske utan större omgång. Beredningen framhåller, att möjlighet alt vidtaga interimistisk åtgärd visserligen öppnas genom 60 a § i förslaget men att sådan åtgärd lätt medför dubbelarbete och ej ger samma skydd som utmätning. Om gäldenären t. ex. uppger att egendom är köpt på av­ betalning med äganderättsförbehåll men ej kan förebringa någon bevis­ ning därom, är det mest praktiskt att — om ej annat finns att taga egendomen genast utmätes. Därefter kan utmätningsmannen taga förbin­ delse med uppgiven avbetalningssäljare och uppmana honom att styrka sin rätt. Om denne inkommer med vederbörligt kontrakt inom en kortare frist, bör utmätningsmannen kunna låta utmätningen gå åter. När tredje man­ nen, såsom nu är fallet, måste klaga hos överexekutor för att komma till sin uppenbara rätt, medför detta onödigt besvär både för honom själv och för utsökningsmyndigheterna.

Beredningen erinrar om att utmätning i stor omfattning verkställes av domsverkställare och, när det gäller uttagande av skatter, böter eller liknan­ de, även av exekutionsbiträden. Enligt beredningens mening bör utmätnings­ mannen kunna rätta misstag som hans medhjälpare begått. Däremot bör domsverkställare eller exekutionsbiträde ej själv få vidtaga rättelse. Denna kompetensbegränsning finner beredningen kunna intagas i de administrati­ va författningarna om domsverkställare och exekutionsbiträden.

Beredningen anser, att sådan befogenhet att rätta verkställd utmätning som här avses åtminstone tills vidare ej bör gälla annat än när lös egen­ dom utmätts. I fråga om fast egendom är det mera sällan som direkta miss­ tag kan begås, och beträffande möjligheterna för tredje man att tillvara­ taga och styrka sin rätt är särskilda bestämmelser meddelade i 82 § UL.

Beredningen framhåller, att huvudfallet, då ändring aktualiseras, är att tredje man framställt anspråk som avses i 69 § UL, d. v. s. om bättre rätt till godset. Det kan emellertid även tänkas andra fall, då det efteråt be- finnes att utmätning ej bort äga rum. Man får sålunda räkna med att ut­ mätning ibland sker av egendom som på grund av villkor eller särskild be­ stämmelse ej kan överlåtas och alltså ej heller bort utmätas. Vidare kan tänkas, att utmätning någon gång kan äga rum i strid mot beneficium- reglerna eller utmätningsordningen.

Beredningen föreslår i 77 § 2 mom. UL en regel om generell befogenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

117

för utmätningsman att föranstalta om rättelse, därest han på grund a\ anspråk som i 69 § UL sägs eller eljest finner att egendomen ej bort ut­ mätas. Lydelsen syftar närmast på det fallet att utmätningsmannen finner att utmätning över huvud ej bort ske, men beredningen avser, att den skall innefatta jämväl det fallet att utmätning ej bort ske villkorslöst utan att tredje man bort erhålla hänvisning att stämma till domstol om bättre rätt till egendomen. Detta har ej ansetts behöva särskilt utmärkas. Talan skall i sådant fall liksom eljest väckas inom en månad från det hänvisningen gavs.

Beträffande förfarandet bör enligt beredningens mening gälla, att borge­ nären, där så kan ske, beredes tillfälle att yttra sig. Beredningen påpekar, att borgenären visserligen i allmänhet ej har kännedom om vad som för­ siggått vid utmätningsförrättningen och att det fördenskull kunde ifråga­ sättas, huruvida anledning finns att höra honom. Det bör emellertid före­ byggas, att utmätningsmannen utan tillräckliga skäl ryggar en redan verk­ ställd åtgärd. Borgenärens hörande utgör en kontroll i detta hänseende. I sådana fall då borgenären icke är anträffbar anser beredningen dock hin­ der ej böra möta att vidtaga rättelse.

Beredningen framhåller, att det ej bör få förekomma att utmätnings­ mannen vidtager rättelse efter någon längre tid. Enligt förslaget begränsas tiden till två veckor från det förrättningen ägde rum. Bestämmelsen bör jämföras med vad beredningen föreslår under 201 § UL. Tiden för klagan til! överexekutor föreslås där utsträckt till tre veckor från det gäldenär eller borgenär erhöll del av utmätningsbevis eller protokoll. Om rättelse ej vinnes hos utmätningsmannen, står sålunda minst en vecka öppen för klagan till överexekutor. För tredje man är tiden för klagan till överexe­ kutor obegränsad.

Om rättelse vidtages, bör det enligt beredningens mening åligga utmät­ ningsmannen att genast underrätta dem, vilkas rätt är i fråga. En bestäm­ melse härom föreslås i 77 § 3 mom. UL. Det är främst borgenären och tredje man som här åsyftas, men även gäldenären bör erhålla meddelande om vad som inträffat. Beredningen har icke ansett erforderligt att föreslå någon särskild föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen att till den som begärt rättelse lämna något meddelande om att någon sådan ej skett. En­ ligt beredningens mening ligger det emellertid i sakens natur, att utmät­ ningsmannen bör besvara allvarligt menade framställningar.

Beredningen påpekar, att det kan inträffa att framställning göres hos utmätningsmannen om rättelse samtidigt som klagan föres hos överexe­ kutor. Om utmätningsmannen känner till sistnämnda klagan, skall lian enligt förslaget underrätta överexekutor om vidtagen rättelse. Någon sär­ skild efterforskningsplikt bar ej stadgats. I allmänhet gar klagomål hos överexekutor på remiss till utmätningsmannen, och risken för förbiseende är även av andra skäl ringa. Beredningen åberopar i detta sammanhang, att UL ej innehåller några bestämmelser om underrättelse till överexekutor när utmätning av andra anledningar går åter och att detta ej veterligen föran­ lett praktiska olägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år WG3

Som en följdändring med anledning av de nya bestämmelserna i 77 § 2

och 3 mom. UL föreslår beredningen, att de nu i 69 § meddelade föreskrif­

terna om det fall att tredje man först efter utmätningen framställer påstå­

ende om bättre rätt till lös egendom flyttas till 77 § UL och där placeras i

4 mom. Detta mom. i förslaget innehåller föreskrift, att om anspråk som i

69 § UL sägs framställes efter utmätningen, detta förhållande — om ej

rättelse sker enligt 2 mom. — icke skall utgöra hinder mot försäljning, med

mindre överexekutor förordnar annorlunda. Vidare stadgas, att om sanno­

lika skäl för anspråket förebringas hos överexekutor, denne skall hänvisa

klaganden att väcka talan vid domstol enligt vad i 69 § UL stadgas. Reg­

lerna i nämnda paragraf om behörig domstol, om tid för talans väckande

— en månad från det hänvisningen gavs — om skyldighet att instämma

såväl borgenär som gäldenär samt om äventyret, därest vad nu sagts för­

summas, blir alltså tillämpliga. Överexekutor har att i hänvisningen erinra

klaganden om vad han har att iakttaga. En uttrycklig föreskrift har uppta­

gits om tillämpning av vad 69 § UL stadgar rörande verkan av hänvis-

ningsbeslut. Egendomen får alltså icke säljas förrän tvisten prövats eller

tiden för talans väckande utgått.

Slutligen påpekar lagberedningen, att de nya bestämmelserna i 77 § UL ej

avses skola inverka på den befogenhet som må tillkomma utmätningsman

att, med analogisk tillämpning av 17 kap. 15 § RB, rätta skrivfel och dylikt.

Remissyttrandena. Förslaget om befogenhet för utmätningsman att själv

föranstalta om rättelse av verkställd utmätning har mottagits med allmän

uppskattning. Mot ett par detaljer har dock kritik framförts från några

håll, och en remissmyndighet ställer sig i princip tveksam till lämpligheten

av det föreslagna institutet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

understryker, att det givetvis kommer att

vara till fördel för både borgenär och överexekutor om besvärsförfarandet

kan undvikas i fall då etter utmätning framkommer omständighet som

uppenbarligen bör medföra ändring av utmätningen.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler

anser, att beredningens

förslag innebär en väsentlig ökning av utmätningsförfarandets smidighet

och att det fyller ett länge känt behov.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

lämnar förslaget utan erinran men fram­

håller — vad beträffar utmätning för skatter, böter o. 1. — att de föreslagna

bestämmelserna icke torde innebära ändring i utmätningsmannens möjlig­

heter att som representant för staten-borgenären ändra eller återkalla verk­

ställd utmätning.

Svenska exekutionsmännens riksförbund

finner förslaget välbetänkt. Då

emellertid domsverkställare och exekutionsbiträde, som på utmätningsmans

uppdrag förrättar utmätning, torde vara att jämställa med utmätningsman,

ifrågasätter förbundet om icke domsverkställare och exekutionsbiträde bör

tillerkännas befogenhet att rätta verkställd utmätning i de fall då det inom

kort tid, t. ex. innan utmätningsprotokoll överlämnats till utmätningsman­

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

119

nen, styrkes att det utmätta icke tillhör gäldenären. Ett sådant förfarings­ sätt skulle enligt förbundets mening eliminera en del onödigt arbete sär­ skilt inom sådana distrikt där utmätningsmannen och förrättningsmannen är stationerade på olika orter.

Länsstyrelsen i Västernorrlancls län

understryker vikten av att alla fram­

ställningar om rättelse skyndsamt besvaras och framhåller därvid, att det eljest kan inträffa att vederbörande i väntan på rättelse försitter tiden för klagan hos överexekutor. I samma riktning uttalar sig också

Svenska före­

tagares riksförbund.

Några enskilda utmätningsmän anser, att den föreslagna tidsfristen av två veckor är för kort.

Stadsfogden i Sundsvall

föreslår sålunda, att den

skall utsträckas till tre veckor.

Förste stadsfogden i Norrköping

menar, att

det avgörande hör vara att begäran om rättelse inkommer till utmätnings­ mannen inom två veckor från det förrättningen ägde rum samt att man skulle kunna överväga att helt borttaga tidsfristen för det fall att rättelse begäres av tredje man.

Andre stadsfogden i Malmö

gör däremot gällande,

att tvåveckorsfristen för gäldenär bör räknas på samma sätt som klagotiden enligt 201 § i förslaget eller sålunda från den dag, då gäldenären fick del av protokoll eller utmätningsbevis.

Även

Svenska företagares riksförbund

anser tiden för snävt tilltagen. En­

ligt förbundets mening bör den utsträckas till tre veckor för att avbetal- ningssäljare skall få tillfälle att göra sin rätt gällande.

Några remissinstanser har kritiserat föreskriften att borgenären, där så kan ske, skall före rättelsen beredas tillfälle att yttra sig. De anser i huvud­ sak, att bestämmelsen såsom onödig och opraktisk bör slopas. Till denna grupp bör

överexekutor

och

förste stadsfogden i Malmö, stadsfogden i Lu­

leå

och

Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Den remissmyndighet som ställer sig tveksam till lämpligheten av insti­ tutet rättelse av utmätning är

överexekutor i Norrköping.

Han framhåller

till en början, att det här icke är fråga om rättelse av en av förbiseende tillkommen mindre oriktighet utan om en materiell ändring ända därhän att ett meddelat beslut helt upphäves, alltså om ett nytt rättsmedel. Infö­ randet av detta rättsmedel skulle otvivelakigt vara förenat med vissa för­ delar. Emellertid bar han bland annat följande att invända:

Omgången skulle knappast bli mindre än med klagan till överexekutor. I många fall skulle utmätningsmannen ej medhinna att, om rättelse är på­ kallad, meddela beslut därom inom två veckor. Rättsmedlets införande skul­ le i realiteten innebära, att mellan utmätningsmannens prövning vid för­ rättningen och överexekutors prövning inskjutes eu omprövning av utmät­ ningsmannen själv. Det kan då befaras, att utmätningsmannens första pröv­ ning kommer att uppfattas som endast preliminär och verkligen också får karaktären av ett preliminärt avgörande. En sådan syn skymtar i lagbered­ ningens eget skrivsätt, då det------------säges vara mest praktiskt, att egen­ domen genast utmätes, och tillägges, att utmätningsmannen därefter kan taga förbindelse med uppgiven avbetalningssäljare och uppmana honom att styrka sin rätt. Det förefaller, som om det i en dylik situation är mest na­ turligt, att utmätningsmannen, om han nu skall ta initiativ för införskaf-

120

lande av utredning, gör detta, innan han avslutar förrättningen, och i av-

bidan härpå med användande av den föreslagna möjligheten till interimis­

tisk åtgärd tager vård om egendomen.

Vidare ifrågasätter överexekutor, om ej gäldenären behöver en förläng­

ning av klagotiden för det fall att han begärt rättelse men fått avslag. Han

anser också, att en särskild föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen

att lämna underrättelse om avslag på framställning om rättelse är lika be­

hövlig som föreskriften om underrättelser rörande vidtagen åtgärd.

Lagrådet anser, att föreskrifterna om det fall att tredje man framställer

ansprak pa egendom först efter utmätningen har så nära samband med

innehållet i övrigt i 69 §, att de åtminstone vid ifrågavarande partiella re­

form bör få kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för det fall att rättelse sker

kan enligt lagrådets mening införas i 69 § 1 mom. såsom en andra punkt.

Departementschefen. I 69 g UL stadgas, att om tredje man påstår sig vara

ägare till lös egendom, som finnes i gäldenärens bo, men icke genast kan

visa sin rätt, hans anspråk icke utgör hinder för att utmäta egendomen.

Även bortsett från denna situation förhåller det sig så, att utmätningsman­

nen till undvikande av ett alltför tungrott förfarande ofta har att taga ställ­

ning till utmätningsfrågan, medan han befinner sig på förrättningsplatsen,

och förty grunda sitt avgörande på den utredning, som då finnes till hands.

Med en dylik av effektivitetshänsyn förestavad ordning kan det svårligen

undvikas, att egendom emellanåt tages i mät, ehuru den enligt vad senare

tillkommen utredning visar eller eljest i efterhand kan konstateras rätte­

ligen icke bort utmätas. Så mycket mera angeläget ter det sig, att möjlighet

finnes att snabbt och utan onödiga formaliteter få rättelse till stånd, där

misstag förelupit. För närvarande är den som vill påkalla rättelse, vare sig

fråga är om gäldenären själv eller en tredje man, vars egendom kommit

att tagas i mät för annans gäld, hänvisad att klaga hos överexekutor, i vart

fall om icke borgenärens tillstånd att rätta felet kan anses föreligga. Lag­

beredningen har, såvitt angår utmätt lös egendom, föreslagit, att befogen­

het införes för utmätningsman att även utan borgenärs samtycke själv för­

anstalta om rättelse, när han på grund av äganderättsanspråk från tredje

mans sida eller eljest finner, att egendomen eller del därav icke bort ut­

mätas. Vad lagberedningen sålunda föreslagit har i många remissyttranden

hälsats med tillfredsställelse och ansetts fylla ett länge känt behov. Även

lagrådet har lämnat det föreslagna självrättelseinstitutet utan erinran. Tyd­

ligt är också, att man med den föreslagna anordningen öppnar en enklare,

snabbare och bekvämare väg att nå rättelse än vad besvärsinstitutet erbju­

der. Jag kan därför tillstyrka, att utmätningsman erhåller den föreslagna

befogenheten. Det kan förtjäna framhållas, att självrättelseinstitutet givet­

vis icke är avsett för andra fall än då det står utom tvivel, att utmätningen

blivit felaktig.

Självrättelse bör icke få ske någon längre tid efter förrättningen. Lag­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition, nr 52 år 1963

121

beredningen har föreslagit, att tiden begränsas till två veckor. Denna tid anser jag lämpligt avvägd. I ett följande avsnitt kommer jag att föreslå att tiden för klagan till överexekutor utsträckes till tre veckor från det gälde­ när eller borgenär erhöll del av utmätningsbevis eller protokoll. Om rät­ telse ej vinnes hos utmätningsman, kommer följaktligen minst en vecka att stå till förfogande för klagan till överexekutor.

Såsom lagberedningen förordat, bör borgenären om möjligt få tillfälle att yttra sig, innan rättelse sker. Därmed vinnes större säkerhet för att verk­ ställd utmätning icke av utmätningsman rubbas utan att förutsättningar härför verkligen föreligger. Om vidtagen rättelse bör utmätningsmannen genast underrätta dem, som beröres av saken. Har talan mot utmätnings- beslutet fullföljts till överexekutor, bör jämväl denne underrättas om vid­ tagen rättelse. Det ligger i sakens natur, att utmätningsmannen, om rät­ telse trots därom gjord framställning icke sker, skyndsamt bör härom un­ derrätta den som påkallat rättelse.

Reglerna om självrättelse kan, såsom lagberedningen förordat, lämpligen upptagas som 2 och 3 mom. i 77 § UL. I anslutning härtill bör bestämmel­ sen om förmånsrätt i 77 § UL undergå en viss jämkning med tanke på det fall, att utmätningen genom självrättelse eller eljest går åter eller undan- röjes.

Lagberedningen har föreslagit, att de nu i 69 § UL upptagna reglerna om det fall att tredje man efter utmätningen framställer anspråk på ägande­ rätt till utmätt gods flyttas till 77 § UL. Såsom lagrådet funnit, torde emel­ lertid dessa regler med hänsyn till sitt nära samband med 69 § i övrigt böra kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för det fall att rättelse sker kan, såsom lagrådet anmärkt, lämpligen införas i 69 § UL.

6. Tidsfrister i mål om utmätning m. m.

Gällande rätt. Lagbestämmelser om tid, inom vilken utsökningsåtgärd skall företagas, finns endast i fråga om utmätningsförfarandet. De är i re­ gel förenade med stadganden om särskilt ansvar för utmätningsman, som överskrider sådan frist.

Den grundläggande bestämmelsen meddelas i 162 § UL. Enligt denna skall utmätning och, om lös egendom av vanligt slag tages i mät, även för­ säljningen därav vara verkställd inom två månader sedan landsfiskal och inom en månad sedan stadsfogde mottagit fullständiga handlingar i målet. Utmätes fartyg, gods i fartyg eller gods i luftfartyg eller skall utmätt ford­ ran eller rättighet säljas, skall enligt 163 § försäljningen med visst un­ dantag ha skett på landet inom tre månader och i stad inom två månader, allt räknat från nyss angiven tidpunkt. Avser utmätningen fast egendom, luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant fartyg eller, på landet, fartyg som sägs i 94 §, gäller däremot ej några direkta regler angående den tid inom vilken realisation skall äga rum. Utmätningsmannen, som i dessa fall

icke är auktionsförrättare, skall enligt 165 § vidtaga alla på honom an­ kommande åtgärder så skyndsamt att försäljningen av det utmätta ej ge­ nom hans förvållande fördröjes utöver närmare angivna tidsfrister, i fråga om fast egendom på landet fyra månader och eljest tre månader. I dessa fall gäller ej heller någon särskild ansvarighetsregel för utmätningsman­ nen. Gör han sig skyldig till försummelse, kan han bli ersättningsskyldig endast enligt allmänna skadeståndsregler.

De särskilda ansvarighetsreglerna är alltså begränsade till de i 162 och 163 §§ behandlade fallen. Påföljden av att utmätning och försäljning icke ägt rum inom föreskriven tid är, att utmätningsmannen själv far svara för det belopp för vilket utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa att skada icke uppkommit genom dröjsmålet. En omstridd fråga är, huruvida en utmätningsman i fall då han iakttagit den föreskrivna fristen ändock kan dömas till straff eller skadestånd för obehörigt dröjsmål. Å ena sidan har gjorts gällande, att utmätningsman kan utan risk för sådan påföljd inom fristen bestämma tiden för förrättningen. Å andra sidan har fram­ hållits, att det trots att uttrycklig föreskrift ej meddelats ligger i sakens natur att utsökningsärenden skall handläggas så skyndsamt som omstän­ digheterna medger och deras art kräver, samt att ett obehörigt dröjsmål därför enligt allmänna regler kan ådraga utmätningsmannen såväl straff för tjänstefel som skadeståndsskyldighet, även om han hållit sig inom före­ skriven frist. Den som för talan om skadestånd har då naturligtvis att styrka både att sådana omständigheter förelegat som innebär försumlighet i tjänsteutövningen och att skada uppkommit.

Att märka är, att de i 162 och 163 §§ stadgade tidsfristerna icke är abso­ luta. Om utmätningsmannen kan styrka att borgenären lämnat gäldenären anstånd med betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder som utmätningsmannen ej kunnat förekomma, blir han fri från ansvar. För att han skall kunna åberopa hinder som ursäkt måste han emellertid genast ha antecknat det i sin dagbok. Anstånd och hinder med­ för, att de lagstadgade fristerna förlänges.

Bestämmelserna i 162 och 163 §§ anses ej äga tillämpning vid utmätning för skatter, böter och liknande. Utmätningsmannen kan i dessa fall efter egen prövning låta anstå med både utmätning och utmätt egendoms försälj­ ning utan risk att utsättas för det speciella skadeståndsansvaret.

I § 86 UL meddelas bestämmelser om tidsfrister, som riktar sig mot borgenären och begränsar dennes rätt att medge anstånd. Har borgenär som sökt utmätning lämnat gäldenären anstånd med betalningen, får må­ let ej därigenom uppehållas utöver sex månader från den dag, då utmät­ ningsmannen mottog fullständiga handlingar. Fortfar anståndet vid ut­ gången av denna tidsfrist, är ansökningen förfallen, och verkställd utmät­ ning går åter. Dessa bestämmelser avser, liksom 162 och 163 §§, både själva utmätningen och den efterföljande realisationen. Har utmätning på grund av anstånd, som borgenären medgivit, ej alls kommit till stånd inom sex-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

123

månadersfristen, är ansökningen förfallen. Om utmätning väl skett men realisationen genom anståndet fördröjts utöver fristen, återgår utmätning­ en. Ett anstånd som meddelas efter de sex månaderna anses innebära, att ansökningen återtages. I samtliga fall är borgenären oförhindrad att ome­ delbart göra en ny ansökan.

86 § 2 mom. innehåller bestämmelser, som främst tjänar syftet att hind­ ra att förmånsrätt för ränta å intecknad fordran skall kunna äga rum un­ der alltför lång tid. Bestämmelserna avser det fallet att intecknad fordran genom domstols avgörande, vanligtvis utslag i lagsökningsmål, fastställts till betalning ur fast egendom. Ett sådant avgörande har enligt 77 a § sam­ ma verkan som om egendomen blivit utmätt. I 86 § 2 mom. stadgas nu, att denna verkan förfaller om borgenären icke sist två månader efter det avgörandet vunnit laga kraft antingen begärt försäljning av egendomen eller ansökt om tvångsförvaltning. Och samma påföljd inträder, om bor­ genären begärt sådan verkställighet men därefter lämnat gäldenären an­ stånd som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten be­ gärdes.

Bestämmelserna i 86 § tillämpas ej vid utmätning för skatter och torde ej heller gälla vid utmätning för böter och liknande.

Beträffande hinder som medför uppskov med realisation må anmärkas följande.

Vid försäljning av utmätt fordran eller rättighet är risken för realisations­ förlust stor, särskilt när tillgången är tvistig. I syfte att såvitt möjligt hindra dylika förluster genomfördes år 1937 den s. k. lex Marsjö, vilken på flera punkter ändrade ULs bestämmelser. Enligt den då tillkomna 88 b § skall man icke omedelbart sälja utmätt penningfordran utan i första hand söka anlita metoden att indriva fordringen hos sekundogäldenären. Ibland måste emellertid försäljning tillgripas. Därvid kan det bli fråga om uppskov en­ ligt bestämmelserna i 2 mom. samma paragraf. Om fordran eller rättighet var tvistig när utmätningen skedde — d. v. s. frågan om dess bestånd var då be­ roende på särskild prövning eller avgjord genom beslut som ej vunnit laga kraft — får det utmätta överhuvud ej säljas utan gäldenärens samtycke förrän tvisten blivit slutligen avgjord eller borgenären ställt säkerhet för den skada som kan tillfogas gäldenären genom försäljningen. Enligt denna re­ gel är alltså uppskov i vissa situationer obligatoriskt. Lagen ger emellertid också en fakultativ uppskovsregel. Om det i andra fall på grund av förhål­ lande som kan antagas vara av tillfällig natur är anledning förmoda att ut­ mätt fordran eller rättighet skall säljas till uppenbart underpris, äger över- exekutor förordna om uppskov med försäljningen på viss tid (någon maxi­ mitid anges ej). Behov av uppskov enligt denna regel kan föreligga t. ex. när tvist om utmätt fordran väckts först efter utmätningen, när fordringen förfaller först efter någon tid och när arvslott utmätts och boutredningen ännu ej är klar.

Enligt 88 c § kan uppskov med försäljning av utmätt egendom också be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

124

viljas av sociala skäl. Om gäldenären till följd av sjukdom eller arbetslös­

het eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i

betalningssvårigheter som kan antagas vara av tillfällig natur, äger över-

exekutor förordna om uppskov med försäljningen på viss tid, högst sex

månader från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i må­

let. Förutsättning är emellertid, att icke borgenärens rätt till betalning även­

tyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes. Det ligger i överexekutors

hand att föreskriva villkor för uppskovet. —- En uppskovsregel, utformad

efter förebild av 88 c §, finns i 12 § AvbL. Det har där anförtrotts utmät­

ningsmannen att besluta i frågan.

Slutligen bör nämnas, att även andra hinder för försäljning än de här be­

rörda kan föreligga samt att de kan vara av både rättslig och faktisk natur.

Lagberedningen. Efter att ha erinrat om att krav på ändringar i 162, 163

och 165 §§ UL framförts från flera håll uttalar beredningen för sin del den

övertygelsen, att nuvarande regler om tidsfrister och om särskilt ansvar för

utmätningsman, som överskrider sådan frist, medför ogynnsamma verk­

ningar i flera hänseenden. Den stränga bundenheten vid fixa frister anser

beredningen ägnad att alltför mycket inrikta utmätningsmännen på snabbt

fullgörande av vissa formella prestanda och att motverka ett mera metodiskt

och ändamålsenligt tillvägagångssätt. Det händer ofta — fortsätter bered­

ningen — att någon direkt kontakt mellan utmätningsman och gäldenär icke

kommer till stånd. Som förklaring härtill anföres, att utmätningsmannen för

att iakttaga stadgad frist måste, efter det underrättelse om målet rutinmäs­

sigt meddelats i gäldenärens hemvist, snarast möjligt inställa sig där för för­

rättning och, om då ingen utmätningsbar egendom anträffas, avsluta målet.

Mera planmässiga försök att komma i förbindelse med gäldenären medhin-

nes icke, ej heller grundligare efterforskningar rörande hans tillgångar. Det­

ta strider naturligtvis mot borgenärens intresse. Men även gäldenärens in­

tressen kan komma i fara. Prövningen av utmätningsordningen och benefi-

cium kan sålunda komma att behandlas alltför summariskt. Vidare hindras

utmätningsmannen ibland av bestämmelserna om tidsfrister att förlägga

realisationen av utmätt gods till lämplig tidpunkt. Den förlust som därige­

nom kan uppkomma drabbar ej bara borgenären, när denne ej får fullt, utan

även gäldenären.

Beredningen finner därför en omläggning av det nuvarande systemet med

tidsfrister påkallad. Icke minst vill beredningen lämna utmätningsmännen

friare händer att välja tidpunkten för realisation av utmätt egendom. Där­

emot anser beredningen icke lämpligt, att alla tidsfrister för utmätnings­

männen slopas.

I samband med en omläggning av tidsfristerna bör enligt beredningens me­

ning bestämmelserna om utmätningsmans ersättningsskyldighet utgå såsom

otidsenliga. Under senare år torde det — anför beredningen — endast i säll­

synta undantagsfall ha inträffat, att borgenär med åberopande av dessa reg­

ler framställt skadeståndskrav mot utmätningsman. Bestämmelserna har

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

125

naturligtvis det oaktat haft sin betydelse. Det kan dock ej anses tillräckligt motiverat att på detta område ha en särregel om skadeståndsansvar som sak­ nar motsvarighet för andra tjänstemän. Ansvaret för tjänstefel bör vara till­ fyllest i förening med den skadeståndsskyldighet som enligt allmänna regler följer av försummelse.

Beredningens förslag i förevarande del berör 52, 86, 88 b, 88 c, 162, 163, 165, 207 och 216 §§ UL. Nya bestämmelser om tidsfrister har i förslaget upptagits under 88 c §. Den viktigaste nyheten är, att frågan om tiden för själva utmätningen och frågan om tiden för realisationen av det utmätta regleras var för sig.

Beträffande tiden för själva utmätningsåtgärden före­ slås i första punkten av 88 c § 1 mom. en allmän föreskrift om att utmät­ ningsmannen i mål om utmätning skall skyndsamt vidtaga vad på honom ankommer för att utmätningen skall verkställas (jfr 12 § första stycket InfL). Som motiv härför anför beredningen följande.

I fråga om utmätningen är betydelsen av skyndsamhet uppenbar. Det gäl­ ler att förekomma att gäldenärens tillgångar försvinner. Borgenären bör också, med tanke på konkurrerande borgenärer, få den förmånsrätt som ut­ mätningen medför.

När en utmätningsansökan inkommer, har utmätningsmannen att ex of- ficio undersöka, om de formella förutsättningarna är för handen. Denna prövning skall bl. a. avse, om utmätningsmannen har lokal kompetens, om laga utmätningstitel eller annan rättsgrund för utmätning visats och om handlingarna är fullständiga. Föreligger någon brist i de formella förutsätt­ ningarna, bör borgenären genast underrättas. I annat fall kan värdefull tid gå förlorad. Gäller bristen utmätningsmannens lokala kompetens, kan det vara lämpligt att målet överlämnas direkt till behörig utmätningsman, se­ dan eventuellt interimistisk åtgärd vidtagits (jfr 56 § 3 mom. i förslaget).

Som andra punkt i 88 c § 1 mom. föreslår beredningen den regeln att ut- mätningsförrättning såvitt möjligt skall hållas i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor från det utmätningsmannen mottog de i 54, 54 a eller 55 § nämnda handlingarna. Beredningen framhåller, att åtgärderna för gäldenärens underrättande kan kräva längre eller kortare tid, allt efter om­ ständigheterna. Enligt beredningens mening kan det svårligen föreskrivas en absolut frist, inom vilken utmätningsförrättning skall företagas. Där­ emot finner beredningen det lämpligt, att lagen anger en frist, inom vil­ ken utmätningsförrättning regelmässigt bör medhinnas. Som framgår av för­ slaget anser beredningen fristen böra räknas från den dag, då utmätnings­ mannen mottog fullständiga handlingar i målet, och med hänsyn till de olik­ artade förhållandena bestämmas längre för landet än för stad. Landsfiska­ lerna är i regel ej blott utmätningsmän utan också polischefer och åklagare och har därför svårare att disponera tid för utmätningsförrättningar som kräver resor. Vissa landsfiskaler har också mycket vidsträckta distrikt. Be­ redningen understryker, att av en jämförelse med första punkten i förcva-

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

rande mom. torde framgå, att fristen icke bör utnyttjas när målet är bråds­

kande. Å andra sidan är fristen ej ovillkorlig med hänsyn till att det kan

möta något särskilt hinder att iakttaga den. Härmed åsyftar beredningen ej,

att utmätningsmannen utan vidare skall få åberopa att hans tid ej räckt till;

vid behov får han taga initiativ till att ersättare anskaffas. Utmätningsman,

som överskrider fristen, måste städse vara beredd att redovisa skälet härtill.

Anteckning om skälet bör ske i dagboken.

Beredningen framhåller vidare att, sedan utmätningsmannen inställt sig

till förrättning, uppskov med dess företagande ej får äga rum utan fullgo­

da skäl. Ett fall, när förrättning måste uppskjutas, har beredningen be­

handlat i anslutning till 60 §, nämligen då gäldenären är frånvarande och

det prövas erforderligt, att han får tillfälle att yttra sig. I anslutning till

60 a § har beredningen givit exempel på vissa andra situationer, då hinder

att genast företaga utmätning, får anses föreligga. Huvudregeln skall emel­

lertid — anför beredningen — fortfarande vara, att ej mer än ett förrätt-

ningstillfälle skall förekomma och att frågan om utmätning därvid skall

slutbehandlas. Uppskjutes målet, bör anledningen härtill angivas i proto­

kollet över förrättningen. Och även i uppskovsfallen gäller den allmänna

regeln om skyndsamhet. Målet bör alltså återupptagas till behandling så

snart förhållandena medgiver det.

Enligt beredningens mening bör borgenärens befogenhet att

lämna anstånd vidgas så, att en särskild sexmånadersfrist införes

för själva utmätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stad­

gas för realisationsförfarandet. I det förra hänseendet föreslås bestämmel­

ser i tredje punkten av 1 mom. i 88 c §, i det senare hänseendet i 5 mom.

Enligt vad i 1 mom. sägs skall ansökningen vara förfallen, om borgenären

lämnar anstånd med utmätningen och anståndet fortfar utöver sex måna­

der från det utmätningsmannen mottog handlingarna i målet.

Vad härefter angår tiden för realisationen innehåller försla­

get bestämmelser därom i 88 c § 2—5 mom.

Beredningen framhåller inledningsvis, att som verkställighetsmyndighet

under realisationsförfarandet fungerar icke blott utmätningsmannen utan

också i vissa fall överexekutor. På överexekutor ankommer sålunda att

hålla exekutiv auktion för försäljning av fast egendom och vissa andra spe­

cialobjekt. överexekutor kan emellertid i vissa fall i sitt ställe förordna

särskild auktionsförrättare. Även utmätningsmannen har vissa möjligheter

att sätta annan i sitt ställe. I städerna uppdrages i betydande omfattning

åt auktionsverk eller auktoriserad mäklare att hålla auktion för försälj­

ning av utmätt lös egendom (jfr 10 § DbKU). För närvarande är det en om­

tvistad fråga, huruvida de i 165 § meddelade reglerna om tidsfrister vid

försäljning av specialobjekt är tillämpliga även beträffande överexekutor

och särskilt förordnad auktionsförättare. Beredningen har funnit det önsk­

värt, att denna ovisshet undanröjes, och har genomgående utformat förslå-

127

get på sådant sätt att bestämmelserna skall få tillämpning oavsett på vem det ankommer att ombesörja realisationen.

Enligt första punkten i 88 c § 2 mom. i förslaget skall det åligga utmät­ ningsmannen och, om målet är anhängigt hos överexekutor, denne att utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder för att försäljning skall komma till stånd.

Beredningen påpekar, att utmätningsmannen även då det gäller att pla­ nera förfarandet efter utmätningen har att i det konkreta fallet göra en avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen. Undantagsvis är situationen sådan, att den som ombesörjer realisationen måste handla med särskild skyndsamhet. I 90 § 2 mom. stadgas sålunda om egendom, som är av sådan beskaffenhet att den ej tål förvaring utan att förstöras eller vä­ sentligen försämras. I andra fall är det lämpligt att avvakta gynnsam tid för realisationen. Erfarenheten säger t. ex. att det i regel är olämpligt att an­ ordna exekutiv auktion på lös egendom i anslutning till någon av de stora helgerna. Vidare är efterfrågan på vissa slag av egendom säsongbetonad. Det kan då vara befogat att vänta med realisationen till dess den lämpliga tiden kommer. För att nedbringa kostnaden och även eljest nå bättre resul­ tat kan det också vara skäl att sammanföra lös egendom från flera utmät­ ningar till en auktion o. s. v.

Beredningen understryker, att det vid bestämmandet av lämplig frist för realisationen måste uppmärksammas att realisationsförfarandet är olika för olika slag av egendom och fordrar olika lång tid. Realisationen av en fastighet kräver t. ex. normalt väsentligt längre tid än försäljning av van­ lig lös egendom. För att undvika detaljerade regler föreslår beredningen likväl en gemensam tidsfrist. I andra punkten av 88 c § 2 mom. stadgas så­ lunda som huvudregel, att försäljning skall ske inom tre månader från det utmätningsförrättningen ägde rum (i fall som avses i 75 § 2 mom. UL skall tiden enligt förslaget räknas från det fordringen förklarades utmätt) eller, när intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, försäljning av egendomen begärdes, såframt ej hinder möter eller uppskov meddelas enligt någon av reglerna i paragrafens fortsättning. Beredningen förutsät­ ter, att så lång frist som tre månader normalt ej skall utnyttjas i fråga om vanligt lösöre eller annan egendom som lätt kan realiseras.

Förslaget innebär, att om legalt eller faktiskt hinder möter mot försälj­ ning, utmätningsmannen vid behov får taga längre tid på sig. Anteckning om hinder bör göras i dagboken (jfr 2 § 7 DbKU). Föreligger ej hinder mot realisation eller medgivande om anstånd från borgenärens sida, får realisationsfristen enligt förslaget ej överskridas utan att särskilt beslut om uppskov meddelats enligt 3 eller 4 mom. i 88 c §. Beslut bör motiveras.

Till 88 c § 3 mom. har beredningen sammanfört regler, som i gällande lag har sin motsvarighet dels i näst sista punkten av 88 b § 2 mom., dels i 88 c § t mom. De ganska snävt begränsade möjligheter till u p p s k o v som före­ ligger enligt dessa regler anser beredningen böra vidgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 52

dr

1963

Beredningen framhåller, att en övergående risk för försäljning till under­

pris kan föreligga även beträffande andra tillgångar än fordringar och rät­

tigheter. Säsongbetonade fluktuationer bör exempelvis beaktas. Ofta torde

borgenären vara benägen att medverka till anstånd i sådana fall, men det

bör enligt beredningens mening likväl finnas möjlighet att, om skälen är

tillräckligt starka, även mot hans bestridande skjuta på realisationen ut­

över den normala fristen, om borgenärens rätt ej otillbörligen åsidosattes.

Något krav på att det befarade underpriset skall kunna betecknas som

uppenbart finner beredningen ej befogat. — Möjligheten att besluta om

uppskov med hänsyn till gäldenärens ekonomiska situation är nu bl. a.

beroende av om han själv har skulden därtill. Detta kan — framhåller be­

redningen — leda till att uppskov måste vägras även när gäldenären skulle

kunna reda upp situationen. Beredningen förordar därför, att utsöknings-

myndighet får jämväl en allmän befogenhet att medge uppskov då synner­

liga skäl föreligger.

En prövning av det slag som här anges bör enligt beredningens mening

kunna anförtros även åt utmätningsman, om uppskovsmöjligheten på

lämpligt sätt begränsas till tiden. Beredningen anser det opraktiskt, om ut­

mätningsmannen i alla fall då anledning till uppskov utöver den normala

fristen föreligger skulle behöva hänskjuta frågan till överexekutor. Till

jämförelse nämner beredningen att utmätningsman i 12 § AvbL betrotls

med befogenhet att meddela uppskov av sociala skäl. Tidsgränsen finner be­

redningen böra bestämmas till sex månader från den i 2 mom. angivna tid­

punkten, d. v. s. från det utmätningsförrättningen ägde rum respektive

ansökan gjordes om försäljning av fastighet som dömts i mät. Med hänsyn

till borgenären uppställes den föreskriften, att uppskov ej får leda till att

borgenärens rätt till betalning äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt

åsidosättes. Betydelsen för honom av att utan onödigt dröjsmål få betalt får

sålunda icke lämnas obeaktad. I övrigt får ej förbises, att anstånd kan med­

föra att ränta löper och uppgår till avsevärda belopp.

Slutligen framhåller beredningen, att uppskov bör kunna förenas med

särskilda villkor och, om anledning därtill förekommer, återkallas.

Den nu föreslagna sexmånadersfristen kan — fortsätter beredningen __

ibland vara otillräcklig. Behov av längre uppskov kan särskilt tän­

kas uppkomma, när fråga är om realisation av fordran eller rättighet, t. ex.

då arvslott utmätts och boutredningen ännu ej är avslutad. Gällande lag

ger för fall av denna art möjlighet till uppskov utan någon maximigräns

(88 b § 2 mom.). Även vid realisation av fastighet eller annat specialobjekt

kan det ibland vara behövligt att ha längre tid till förfogande. Beredningen

föreslår därför i 4 mom. av 88 c §, att överexekutor skall äga förordna om

ytterligare uppskov med försäljningen, därest föreliggande omständigheter

påkallar det. I anslutning härtill föreskrives, att utmätningsman har att göra

anmälan till överexekutor om skäl till sådant uppskov föreligger i något

av honom handlagt mål. Utmätningsman skall däremot ej själv kunna ge

129

uppskov enligt 4 mom. Uppskov bör avse viss tid. Beredningen understry­

ker, att redan för tillämpning av uppskovsregeln i 3 mom. förutsättes syn­

nerliga skäl och särskilt beaktande av borgenärens rätt. Om ytterligare

uppskov skall få förekomma, måste tydligen föreligga omständigheter av

alldeles speciellt slag.

Förut har framhållits, att utmätningsmannen, om hinder möter mot för­

säljning, vid behov får taga längre tid på sig än som eljest gäller. Hindret

kan ibland vara mycket långvarigt, t. ex. om utmätning skett på grund av

dom som ej vunnit laga kraft. Utmätningsmannen har då — påpekar bered­

ningen — att föranstalta om försäljning så snart det lämpligen låter sig

göra. Om hindret varat mer än sex månader efter utmätningen, kan form­

ligt beslut om uppskov enligt 3 mom. icke meddelas av honom men, om

behov därav föreligger, kan sådant beslut enligt 4 mom. meddelas av över-

exekutor.

Som förut antytts upptager beredningens förslag vidare i 5 mom. av 88 c §

föreskrifter om borgenärens befogenhet att lämna anstånd med för­

säljning av utmätt egendom. Enligt förslaget går utmätning åter, om

sådant anstånd fortfar utöver sex månader från det utmätningen skedde.

Har intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, förfaller

fastställelsebeslutets utmätningsverkan, om anståndet fortfar utöver nämn­

da tid från det försäljning av egendomen begärdes. Begränsningarna moti­

veras främst av att den förmånsrätt som utmätningen resp. fastställelse-

beslutet medför icke lämpligen bör få bestå under alltför lång tid. Särskilt

då det gäller förmånsrätt för ränta å intecknad fordran skulle det — fram­

håller beredningen — vara förenat med olägenheter, om borgenären hade

obegränsad möjlighet att medgiva anstånd.

Slutligen föreskrivs i 6 mom. av 88 c §, att sedan tid för anstånd eller upp­

skov gått till ända, utmätningsman eller överexekutor, hos vilken målet är

anhängigt, skall självmant företaga detta. Bestämmelser av i huvudsak

samma innehåll finns nu i 88 b § 2 mom. och 88 c § 3 mom. Beredningen

understryker, att de i 1 respektive 2 mom. meddelade allmänna reglerna

om skyndsamhet gäller när målet på nytt tages upp till behandling. Av de

omständigheter som föranlett anstånd eller uppskov eller av uppskovsbe-

slutets eget innehåll kan emellertid följa, att större skyndsamhet än eljest

är påkallad. Under alla förhållanden bör utmätning respektive försäljning

ske inom angiven frist, räknad från målets återupptagande.

Beredningen påpekar, att den föreslagna 88 c § påkallar följdändringar i

86 § och 88 b § 2 mom. I anslutning till följdändringen i 86 § föreslår bered­

ningen en jämkning beträffande där stadgade formaliteter vid ansökan om

försäljning av fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

130

En fråga som beredningen särskilt uppmärksammat är, i vad mån de

nya bestämmelserna i 88 c § bär få tillämpning vid indrivning av

skatter, allmänna avgifter, böter och liknande eller

med andra ord vid utmätning, vilken ingår som led i ett offentligrättsligt

reglerat indrivningsförfarande.

Vad angår bestämmelserna i 1 mom. följer enligt beredningens mening

delvis av särskilda regler för förfarandet, att utmätningsmannen icke kan

eller lämpligen bör vara bunden av så snäva frister för hållande av utmät-

ningsförrättning som de i 88 c § stadgade. Det ligger också i sakens natur

— anför beredningen — att stort utrymme bör finnas för utmätningsman

att förfara efter omständigheterna vid den indrivningsverksamhet som här

är i fråga. Det rör sig icke här om ansökningar, som skall handläggas i ULs

ordning, utan om ett fortlöpande indrivningsförfarande, under vilket ut­

mätningsmannen har att vidtaga olika åtgärder, inriktade på att förmå gäl-

denären att betala. I regel uppkommer fråga om utmätning först när andra

åtgärder misslyckats. Sedan utmätning väl skett, ändras läget i viss mån.

Samma skäl som motiverar att utmätning i enskilt mål icke bör få bestå

under alltför lång tid finner beredningen också tala för att utmätnings­

mannen efter en utmätning, vilken ingått som led i indrivningsförfarande!

beträffande en offentligrättslig fordran, icke skall ha obegränsad möjlig­

het att låta anstå med realisationen. Mot att göra bestämmelserna i 88 c §

2—5 mom. tillämpliga i förevarande fall anser beredningen emellertid kun­

na åberopas praktiska och sociala skäl. Som förut nämnts tillämpas de nu

stadgade begränsningarna i anståndsmöjligheterna icke i indrivningsför-

farandet. Om man gjorde indrivningsmyndigheterna bundna av det nya frist­

systemet, skulle detta — fortsätter beredningen —- med all sannolikhet

medföra hårdare indrivningstakt och bli till allvarligt men för ett stort

antal gäldenärer. Erfarenheterna från det nuvarande indrivningsförfaran-

det synes i det stora hela vara goda. Antalet utmätningar är ganska stort,

men utmätningarna leder endast i mycket begränsad utsträckning till för­

säljning av det utmätta. Gäldenärerna förmås ofta att betala frivilligt, om

de blott får tillräcklig tid på sig. Med hänsyn till vad sålunda anförts för­

ordar beredningen, att bestämmelserna i 88 c § undantages från tillämp­

ning i de fall som här avses (se beträffande böter och dylikt punkt 3 i över­

gångsbestämmelserna till lagförslaget om ändring i UL). På skatteindriv-

ningens område bör stadgande härom meddelas i 60 § 3 mom. UppbF.

Remissyttrandena. De grundläggande tankarna alt det nuvarande syste­

met med tidsfrister bör reformeras och de särskilda bestämmelserna om

utmätningsmans ansvar slopas har vunnit allmän anslutning i remissytt­

randena. Särskilt i fråga om behovet av bestämmelser om frist för utmät-

ningsförrättnings hållande och den lämpliga längden av dylik frist har

emellertid delade meningar gjort sig gällande. Även förslaget att försäljning

normalt skall äga rum inom tre månader har kritiserats från några håll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

131

Bland dem som lämnat hela det ifrågavarande avsnittet väsentligen utan erinran är

riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Malmöhus

och

Norrbottens

lön, förste stadsfogden i Göteborg, överexekutor i Norrköping, uppbördsutredningen, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, Svenska exekutionsmännens riksförbund

och

styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt.

överexekutor i Norrköping anser lika med lagberedningen, att det är lämp­ ligt att lagen anger viss frist inom vilken utmätningsförrättning regelmäs­ sigt bör medhinnas. Han finner också, att det med hänsyn till de olikarta­ de förhållandena icke torde kunna undvikas, att fristen bestämmes längre för landet än för stad. Riksrevisionsverket framhåller särskilt, att förslaget om slopande av utmätningsmännens strikta ansvar står i god överensstäm­ melse med avskaffandet av redogöraransvaret och dettas ersättande med vanligt tjänsteansvar och skadeståndsskyldighet.

Flera remissinstanser — särskilt talesmän för stadsfogdekåren — gör gällande, att något behov av bestämmelser om frist för utmätnings- f örrättnings hållande icke föreligger samt att, om sådan frist skall stadgas, den i vart fall bör vara lika för land och stad.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

erinrar inledningsvis om att föreningen

tidigare i olika sammanhang krävt ändring av bestämmelserna i 162, 163 och 165 §§ UL samt att några verkställighetsfrister icke gäller för det fall att en utmätning överklagas, överexekutor och överordnade instanser kan teoretiskt sett dröja avsevärd tid med att avgöra besvären. Föreningen häv­ dar bestämt, att det borde räcka med en bestämmelse av innehåll att ären­ dena skall handläggas med tillbörlig skyndsamhet. Den bestämmelse här­ om som finns i 12 § InfL har veterligen icke föranlett någon erinran. Ej heller har föreningen sig bekant, att frånvaron av verkställighetsfrister i AvbL medfört några olägenheter. Föreningen fortsätter.

Den oro, som man på visst håll synes hysa för att borttaga tidsfristerna, borde mycket väl kunna tillfredsställas genom hänvisning till bestämmel­ serna att det åligger överexekutor att minst en gång om året granska dag­ böckerna. Det bör vidare uppmärksammas, att det ligger i borgenärernas intresse att få exekutionen genomförd så snabbt som möjligt för att kunna erhålla betalning för sin fordran och att borgenärerna ofta har advokater eller andra ombud, vilka ingalunda är overksamma utan önskar omedel­ bar exekution och även i övrigt påskyndar slutförandet av ärendet.

I andra hand hävdar föreningen som redan antytts, att i vart fall enhet­ liga bestämmelser bör gälla för stad och land. Föreningen menar, att fris­ terna väl huvudsakligen tillkommit i borgenärernas intresse och att man då icke kan finna det annat än ologiskt att en borgenärs möjligheter att få snabb exekution skall vara beroende av om hans gäldenär bor i staden eller omedelbart utanför densamma, t. ex. i Stockholm eller Solna. Vidare anför föreningen bland annat.

De speciella förhållanden som är rådande i våra större städer — med bl. a. befolkningens rörlighet — gör att det mången gång är svårt att anträffa gäldenärerna utan ett besvärligt och tidsödande spaningsarbete. Den lag­

Knngl. \Iaj:ts proposition nr 52 år 1963

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

stadgade semestern, som nu är tre veckor men som kanske om något år ut­

sträckts till fyra veckor, medför också svårigheter att anträffa gäldenärer-

na. Vidare har stadsfogdarna, åtminstone i de större städerna, under de

senaste åren fått en ökad arbetsbörda. Sålunda har bl. a. utvecklingen av

skatteindrivningen gått i den riktningen, att arbetet blivit mer och mer

komplicerat. Vidlyftiga och tidsödande utredningar rörande arbetsgivar­

ansvar in. m. hör numera till ordningen för dagen. Likaså har antalet be­

svärliga utmätningar med invecklade och svåra juridiska spörsmål avse­

värt ökat. Det hårda skattetrycket har nämligen fört med sig, att skattskyl­

diga i allt större utsträckning vidtager allehanda transaktioner i syfte att

göra sina tillgångar oåtkomliga för exekutiva åtgärder. I ärendena upp­

kommer sålunda ofta svårbedömda rättsfrågor som är tids- och arhets-

krävande.

Slutligen anser föreningen, att den omständigheten att de flesta lands­

fiskalerna även är polischefer och åklagare icke kan vara giltigt skäl för att

tidsfristerna skulle vara längre för dem än för stadsfogdarna. Något för­

slag om en lämplig gemensam frist framlägger föreningen icke.

Liknande synpunkter framförs av

förste stadsfogden i Malmö, stadsfog­

den i Luleå

och

landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt.

Den

senare åberopar som skäl mot att bibehålla skillnaden mellan land och stad

särskilt den inledda tudelningen mellan polis- och utsökningsväsendet.

Förste stadsfogden i Malmö understryker kraftigt, att två veckor enligt

hans mening är för kort tid i stad och att de föreslagna tidsfristerna över­

huvud icke är ägnade att främja ett effektivare förfarande.

Även

länsstyrelsen i Örebro län

ifrågasätter, huruvida det kan vara er­

forderligt med någon särskild föreskrift om den tid, inom vilken utmät-

ningsförrätlning skall ske.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, överexekutor i Malmö, förste och

andre stadsfogdarna i Norrköping

samt

stadsfogdarna i Sundsvall

och

Här­

nösand

ifrågasätter icke behovet av en föreskrift om verkställighetsfrist

men gör gällande, att fristen bör vara lika för land och stad samt bestäm­

mas till fyra veckor (stadsfogden i Härnösand: åtminstone tre veckor;

andre stadsfogden i Norrköping: fyra — möjligen tre — veckor). Flera av

dem åberopar därvid också som skäl, att två veckor är för kort tid i stad.

Andre stadsfogden i Norrköping anför följande särskilda motivering.

Ur borgenärernas synpunkt lär det väl vara lika angeläget att erhålla

samma skyndsamhet på landet som i stad och ur gäldenärernas synpunkt

vill väl dessa i stad och på landet ha samma möjligheter till rådrum för

att anskaffa medel till betalning innan verkställighet sker. I flera städer

ingår dessutom stora landsbygdsliknande områden, vilka kan tänkas bli

ännu större i samband med en väntad ny kommunindelning. Även med

tanke på de förslag, som 1957 års polisutredning framfört i fråga om ut­

formningen av utmätningsmännens tjänstgöringsområden, synes anledning

finnas att nu fastställa samma verkställighetstider för stad och land. Ef­

tersom åtgärder alltid------- — skall ske skyndsamt, bör en begränsning i

tiden för utmätningsförrättningarnas verkställande inom hela riket kunna

ske till fyra (möjligen tre) veckor från det utmätningsmannen mottagit

samtliga handlingar. En sådan bestämmelse torde ge en betryggande ga­

ranti för att utmätning kommer till stånd inom lämplig tid.

133

Från landsfiskalshåll är inställningen till förslaget om verkställighets- frister mera positiv.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

finner

det möjligt att en tidsfrist för utmätningsförrättning om i stad två och på landet fyra veckor i vissa fall kan vara tillräcklig, men styrelsen ifrågasät­ ter om icke tiden bör utsträckas till tre respektive fem veckor, särskilt som det anses angeläget att tidsunderrättelse om förrättning lämnas gäldenären och detta ofta måste ske separat. Enligt föreningens mening är det bland annat ur kostnadssynpunkt önskvärt att verkställighetstiden icke blir allt­ för kort, då om kort tid står till buds svårigheter att samordna resor kan uppstå och resekostnaderna i all synnerhet i de mycket stora distrikten stiger högst betydligt.

Några enskilda landsfiskaler

gör mera bestämt gäl­

lande, att tidsfristen fyra veckor är för knappt tilltagen.

Landsfiskalen-

utmät ning smannen i Gällivare distrikt

anser, att fristen i fråga kan vara

tillräcklig i normaldistrikten men att den i hans distrikt — med befolk­ ningen spridd över 160 kvadratmil — och i liknande distrikt i norra delen av riket skulle komma att bereda vissa svårigheter.

Västernorrlands läns­

avdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler

finner i och för sig intet att

erinra mot de föreslagna fristerna men anser att dessa bör räknas från den dag då delgivning av förhandsunderrättelse skett.

Mot förslaget att slopa de särskilda bestämmelserna om ut­ mätningsmans erättningsskyldighet har icke framkom­ mit någon erinran.

Förslaget om vidgning av borgenärens befogenhet att läm- n a anstånd så, att en särskild sexmånadersfrist införes för själva ut- mätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stadgas för reali- sationsförfarandet, har ej heller föranlett någon erinran.

Västernorrlands

länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler

anser det emellertid

önskvärt, att dessa regler kompletteras med en bestämmelse att anstånd med utmätning ej får meddelas mer än en gång och anstånd med realisation ej mer än två gånger, detta för att hindra att utmätningsmannen utnyttjas som en billig men effektiv inkasserare.

De i 88 c § 2—5 mom. föreslagna reglerna om tiden för realisa­ tion av utmätt egendom har som nämnts väckt kritik från några håll.

Länsstyrelsen i Örebro län

ifrågasätter till en början, huruvida det över­

huvud kan vara erforderligt med någon särskild föreskrift om den tid inom vilken försäljning skall ske. Anses emellertid föreskrift därom böra medde­ las, vill länsstyrelsen framhålla, att den i förslaget angivna tremånadersfris- ten är för knappt tilltagen vad gäller försäljning av fast egendom och att nå­ gon fastighetsförsäljning inom denna tid i regel icke torde kunna ske. Läns­ styrelsen föreslår därför, att fristen för försäljning av fast egendom i så fall bestäms till sex månader från det försäljning begärdes. Till stöd för sin uppfattning om tremånadersfristens otillräcklighet åberopar länsstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

flera omständigheter. Sålunda uppger länsstyrelsen, att det brukar dröja

en till två månader, ibland även längre tid, innan länsstyrelsen från inskriv­

ningsdomaren erhåller beställda gravations- och äganderättsbevis. Med

hänsyn till den arbetsbörda som åligger landsfiskalerna anser länsstyrel­

sen sig vidare icke kunna föreskriva kortare tid än tre veckor för verkstäl­

landet av beskrivning och värdering av fastigheten. Och först sedan grava­

tions- och äganderättsbevisen samt protokollen över beskrivning och vär­

dering inkommit och granskats, anser sig länsstyrelsen kunna bestämma

tiden för den exekutiva auktionen. Kungörelsen om auktionen brukar läns­

styrelsen intaga i länskungörelserna cirka sex veckor före auktionsdagen,

detta för att kungörelsen med säkerhet skall liinna anslås i kyrkorna inom

den i 101 § UL angivna tiden av fyra veckor före nämnda dag. Länsstyrel­

sen framhåller också, att det på grund av personalbrist skulle föreligga

stora svårigheter att under semestermånaderna handlägga försäljnings-

ärenden med den snabbhet som skulle erfordras om lagberedningens för­

slag genomföres samt att representanter för kreditinrättningar brukar hem­

ställa, att länsstyrelsen icke skall utsätta någon auktion under juli och

augusti.

Överståthållarämbetet

anser det med tanke på stadgandet i 101 § UL böra

övervägas, huruvida icke tidsfristen i fråga om fast egendom bör utsträc­

kas till fyra månader; och

länsstyrelsen i Västernorrlands län

finner för

sin del en sådan förlängning erforderlig.

Förste stadsfogden i Göteborg

riktar i stället uppmärksamheten på tre-

månadersfristens innebörd i fråga om realisation av lös egendom. Han ci­

terar lagberedningens uttalande att så lång frist som tre månader normalt

icke skall utnyttjas för försäljning av vanligt lösöre och gör gällande att

— »såsom 88 c § 2 mom. utformats och med erfarenhet av de starka påtryck­

ningar och vädjanden som utmätningsmännen utsätts för» — det dock

torde komma att efter en tid visa sig att fristen i regel blir utnyttjad.

Lagberedningens skäl mot att göra de föreslagna bestämmelserna i 88 c §

tillämpliga vid utmätning, vilken ingår som led i ett offentligrättsligt reg­

lerat indrivningsförfarande anser

Föreningen Sveriges stadsfogdar

och

andre stadsfogden i Malmö

vara bärande. Någon erinran mot förslaget i

denna del har icke försports.

Lagrådet förordar i fråga om 88 c § 2 mom. i lagberedningens förslag,

att tiden bestämmes så att försäljning, om ej hinder möter eller uppskov

meddelas, skall ske beträffande lös egendom i allmänhet inom två månader

från utmätningen samt beträffande fast egendom och fartyg, varom i 94 §

sägs, samt luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg inom fyra

månader från utmätningen eller, när intecknad fordran fastställts till betal­

ning ur fast egendom, från det försäljning av egendomen begärdes.

Departementschefen. Det ligger i sakens natur, att utmätningsmål bör

handläggas med skyndsamhet. Av särskild vikt är, att själva utmätningen,

135

när förutsättningar för denna exekutionsform föreligger, kommer till stånd så fort som möjligt. Även om behovet av snabbhet i förfarandet i allmän­ het icke framträder med samma styrka, när det gäller att försälja utmätt gods, gör sig dock behovet i viss mån gällande även på detta stadium av förfarandet. Kravet på snabbhet i förfarandet får emellertid icke drivas så långt, att hänsyn icke i önskvärd utsträckning kan tagas till vad rättssäker­ heten kräver och förfarandets syfte att uppnå ett materiellt tillfredsställan­ de verkställighetsresultat fordrar. För att främja en skyndsam handlägg­ ning innehåller vår nuvarande utsökningslag ett system av regler med rela­ tivt korta och fixa frister för verkställande av utmätning och försäljning av utmätt egendom och med jämförelsevis strängt ansvar för utmätningsman, som överskrider dylik frist. Enligt vad erfarenheten visar, kan denna ord­ ning emellanåt leda till alltför forcerade handläggningsformer, som icke i tillbörlig mån beaktar rättssäkerhetens och ändamålsenlighetens krav. Lik­ som lagberedningen anser jag det därför av behovet påkallat att reformera den tidsmässiga regleringen av utmätningsmålens handläggning och vad därmed sammanhänger. Såsom lagberedningen funnit, synes det härvid lämpligt att skilja mellan olika till utmätningsförfarandet hörande åtgärder.

Vad först angår tiden för verkställande av utmätning bör, såsom lagbered­ ningen förordat, i utsökningslagen stadgas skyldighet för utmätningsman att "skyndsamt vidtaga vad på honom ankommer för att utmätningen skall verkställas (88 c § 1 mom.). För att klargöra vad därmed i allmänhet bör förstås och för att vinna en någorlunda enhetlig tillämpning synes det er­ forderligt att i lagen ange en viss tid, inom vilken utmätning normalt bör vara verkställd. Hur lång denna frist lämpligen bör vara, kan naturligtvis vara föremål för delade meningar. Lagberedningen har förordat en tid av två veckor i stad och fyra veckor pa landet, räknad från det utmätningsman­ nen mottog fullständiga handlingar i målet. Den föreslagna skillnaden mel­ lan land och stad har framför allt motiverats med att landsfiskal i regel är icke blott utmätningsman utan även åklagare och polischef och därför har svårare att disponera tid för utmätning, som kräver resor. Den organisato­ riska olikhet, som sålunda förefinnes mellan exekutionsväsendet i stad och på landet, kan emellertid väntas inom en nära framtid upphöra i samband med det förestående förstatligandet av exekutionsväsendet. Särskilt med hänsyn härtill vill jag för min del föreslå en för land och stad gemensam frist, inom vilken utmätning i normala fall senast bör vara verkställd. Den­ na frist kan lämpligen sättas till fyra veckor från det utmätningsmannen mottog erforderliga handlingar i saken (88c § 1 inom.). Fristen fritager givetvis icke utmätningsmannen från hans allmänna skyldighet att skynd­ samt handlägga förekommande utmätningsmål. Härav följer, att fristen ingalunda alltid kan till fullo utnyttjas. Är situationen på grund av risken för egendomens undanstickande eller av annan anledning särskilt brådskan­ de, har utmätningsmannen att skrida till utmätning tämligen omgående. Även om ett omedelbart ingripande icke är påkallat, kan det likväl förhålla sig så, att det icke finnes godtagbart skäl alt vänta med utmätningen till slu­

tet av fristen. Omvänt kan fall tänkas, där fristen icke är tillräcklig. Såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år li)C>3

136

i det föregående antytts, kan fristen därför icke vara absolut. Då det undan­

tagsvis blivit erforderligt att uppskjuta påbörjad utmätningsförrättning, kan

det t. ex. bli omöjligt att medhinna utmätning inom den för mera normala

fall avsedda fristen. Detsamma kan inträffa, då borgenären lämnat anstånd

med utmätningen och anståndet utlöper efter eller kort före fristens utgång.

I sådana och andra fall, där hinder möter att iakttaga fristen, måste denna

alltså få överskridas.

Vad angår tiden för realisation av utmätt egendom, bör det, såsom lagbe­

redningen förordat, åligga utmätningsmannen eller, om målet är anhängigt

hos övei exekutor, denne att utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åt­

gärder för att försäljning skall komma till stånd (88 c § 2 mom.). Även för

försäljning av utmätt gods synes det lämpligt att stipulera en viss tid, inom

vilken åtgärden normalt skall ske. Lagberedningen har föreslagit, att utmätt

egendom i allmänhet skall försäljas inom tre månader från det utmätningen

ägde rum eller, när intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egen­

dom, försäljning av egendomen begärdes. Såsom lagrådet framhållit, synes

denna frist, i vad den gäller lös egendom utan specialobjekts karaktär, vara

längre än normalt bör tillåtas. Till jämförelse kan nämnas, att den nuva­

rande för utmätning och försäljning av dylik egendom gemensamma fristen

är satt till en månad i stad och två månader på landet. Å andra sidan före­

faller den föreslagna realisationsfristen, på sätt påpekats av bl. a. länssty­

relsen i Örebro län och lagrådet, vara väl kort, såvitt den avser fast egendom

och lös egendom av specialobjekts natur. I likhet med lagrådet vill jag där­

för förorda, att tiden, inom vilken försäljning regelmässigt skall ha skett,

bestämmes för lös egendom i allmänhet till två månader från utmätningen

och för fast egendom till fyra månader från utmätningen eller, då intecknad

fordran fastställts till betalning ur fast egendom, från det försäljning av

egendomen begärdes. Jämväl för lös egendom av specialobjekts natur synes

en tid av fyra månader från utmätningen vara lämplig. Till dylik egendom

bör liksom i gällande rätt hänföras fartyg, varom i 94 § UL sägs, luftfartyg

och intecknade reservdelar till luftfartyg.

Realisationsfristen anger den tid, inom vilken försäljning i normala fall

senast skall ha ägt rum. Vid vilken tidpunkt inom fristen försäljning lämp­

ligen bör ske, beror på omständigheterna i varje särskilt fall. När det ut­

mätta godset icke tål förvaring eller eljest särskild skyndsamhet undan­

tagsvis är av nöden, måste godset försäljas redan i början av fristen. I andra

fall kan det vara befogat att förlägga realisationen till fristens senare del,

t. ex. om kostnaden för försäljningen därigenom kan nedbringas eller eljest

ett bättre försäljningsresultat uppnås.

Såsom tidigare antytts måste realisationsfristen i vissa särfall få över­

skridas. Detta gäller till en början, om faktiskt eller rättsligt hinder för för­

säljning inom fristen skulle möta. Exempel på rättsligt hinder erbjuder det

principiella förbudet i 88 b § UL att sälja utmätt fordran eller rättighet,

som är föremål för tvist. Även i fall, där det i och för sig skulle vara möj­

ligt att försälja egendomen inom fristen, kan emellanåt starka lämplighets-

Kun tji. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

137

skäl tala för att likväl skjuta på försäljningen. Lagberedningen har med hänsyn härtill föreslagit, att uppskov med försäljningen skall kunna med­ delas, dels när man av särskild anledning kan antaga, att utmätt egendom kommer att säljas till underpris, dels när gäldenären av särskild orsak hu­ vudsakligen utan egen skuld råkat i tillfälliga betalningssvårigheter, dels ock när eljest synnerliga skäl talar för uppskov, allt under förutsättning att borgenärens rätt till betalning icke äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes (88 c § 3 mom.). Detta förslag, som i allmänhet godtagits av re­ missorganen och lämnats utan erinran av lagrådet, kan jag biträda. I för­ hållande till gällande rätt innebär förslaget, att uppskovsmöjligheterna vid­ gas. I motsats till vad nu gäller blir det sålunda enligt förslaget möjligt att av hänsyn till risken för ogynnsamt försäljningsresultat medge uppskov, även om den utmätta egendomen utgöres av annat än fordran eller rättighet och även om det befarade underpriset icke är av den storleksordning, att det kan betecknas såsom uppenbart. Den föreslagna allmänna befogenheten att medge uppskov, när synnerliga skäl talar härför, saknar likaledes motsva­ righet i gällande rätt.

Såsom lagberedningen funnit, bör det tillkomma utmätningsmannen eller, då målet är anhängigt hos överexekutor, denne att på nyss angivna grunder meddela beslut om uppskov (88 c § 3 mom.). Jag kan också biträda försla­ get att sådant uppskov icke skall få utsträckas utöver sex månader från den dag, som gäller såsom utgångspunkt för den normala försäljningsfristen. Då behov av ytterligare uppskov föreligger, bör det, såsom lagberedningen förordat, ankomma på överexekutor att meddela beslut härom, i förekom­ mande fall efter därom gjord anmälan från utmätningsmannen (88 c § 4 mom.). Behov av ytterligare uppskov kan framför allt tänkas uppkomma, när fråga är om försäljning av utmätt fordran eller rättighet, t. ex. då arvs­ lott utmätts under pågående boutredning. Jämväl vid realisation av fast egendom eller lös egendom av specialobjekts karaktär kan någon gång be­ hov av ytterligare uppskov föreligga.

Vad härefter angår utmätningsborgenärens befogenhet alt medge anstånd med betalningen och därigenom uppehålla utmätningsärendet är denna be­ fogenhet enligt 86 § UL för närvarande begränsad till alt avse sex månader från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i målet. Fort­ far anståndet längre, är utmätningsansökan förfallen. Har utmätning verk­ ställts, går den åter. För det fall att intecknad fordran fastställts till betal­ ning ur fast egendom, gäller en längsta anståndstid av sex månader från det försäljning eller tvångsförvaltning begärdes, vilket skall ske inom två månader från det beslutet om betalningsfastställelse vann laga kraft. Lag­ beredningen har föreslagit en utvidgning av borgenärens befogenhet att med­ ge anstånd. Enligt 88 c § 1 och 5 mom. i beredningens förslag skall borge­ nären sålunda kunna lämna anstånd dels med själva utmätningen i sex må­ nader från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i saken, dels ock med försäljningen av den utmätta egendomen i likaledes sex måna­ der från utmätningen eller, då intecknad fordran fastställts till betalning ur

")•(■ Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr62

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

fast egendom, från det ansökan om försäljning gjordes. Förslaget har all­

mänt godtagits av remissorganen och lämnats utan anmärkning av lagrådet.

Även för egen del anser jag förslaget lämpligt och vill alltså förorda dess ge­

nomförande.

De nuvarande i 162 och 163 §§ UL stadgade fristerna för verkställande av-

utmätning och försäljning av utmätt gods anses icke tillämpliga vid utmät­

ning för skatter, böter och liknande offentligrättsliga fordringar. Detsamma

gäller reglerna om begränsning av borgenärs befogenhet att medge anstånd.

På skäl, som lagberedningen anfört, synes icke heller de nu föreslagna fris­

terna för verkställande av utmätning och för realisation av utmätt egen­

dom eller de nya bestämmelserna om borgenärs rätt att medge anstånd med

utmätning eller försäljning böra äga tillämpning vid utmätning för skatter,

böter eller liknande offentligrättsliga fordringar. Jag föreslår särskilda be­

stämmelser härom dels i tredje punkten i övergångsbestämmelserna till för­

slaget om ändring i UL, dels ock i 60 § 3 mom. uppbördsförordningen.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt är utmätningsman, som

överskrider stadgad frist för utmätning och försäljning av utmätt gods, un­

derkastad ett speciellt ansvar. Han drabbas nämligen i princip av skyldighet

att betala det belopp, för vilket utmätning bort ske, i den mån han icke för­

mår styrka, att dröjsmålet icke förorsakat någon skada. I likhet med lag­

beredningen anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att för utmätningsmän

upprätthålla andra ansvarighetsregler än som gäller för tjänstemän i all­

mänhet. Även på utmätningsmännens verksamhetsområde bör det vara till­

fyllest, att ansvar och skadeståndsskyldighet kan inträda för fel eller för­

summelse i tjänsten. Jag föreslår därför, att de i 162, 163 och 207 §§ UL

upptagna reglerna om särskilt ansvar för utmätningsmän och om ordningen

för dess utkrävande upphäves. Som följd härav bör 52 och 216 §§ undergå

vissa jämkningar.

Såsom beredningen påpekat, föranleder den föreslagna 88 c § följdänd­

ringar i 86 § och 88 b § 2 mom. Mot den förordade jämkningen av de i 86 g

föreskrivna formaliteterna vid ansökan om försäljning av fast egendom har

jag intet att erinra.

7. Bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter

Lagberedningen. Såsom förut framgått, har lagberedningen utgått ifrån

att närmare föreskrifter om underrättelser i utmätningsmål och delgivning

skall utfärdas i administrativ ordning. Lagberedningen påpekar, att till-

lämpningsföreskrifter också erfordras för att reglera samverkan mellan ut­

mätningsmän. I 12 § i förslaget till lag om ändring i UL förordar lagbered­

ningen ett nytt stadgande, enligt vilket Kungl. Maj :t bemyndigas att ut­

färda närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål. Lagbe­

redningen framhåller, att bemyndigandet fått generell avfattning för att

möta även andra behov än de nyss antydda. Enligt vad beredningen under­

stryker, innebär stadgandet icke någon befogenhet att i den administrativa

Kungl. Mnj.ts proposition nr 52 år 1963

139

regleringen avvika från lagens bestämmelser i processuellt eller materiellt hänseende.

Ett av lagberedningen utarbetat utkast till vissa tillämpningsföreskrifter har i form av förslag till ändring av eller tillägg till kungörelsen om lands­ fiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid ut- sökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas bilagts betän­ kandet (se bet. s. 150 ff). I detta utkast förutsättes Kungl. Maj:t med­ dela bestämmelser bl. a. därom att reglerna i 33 kap. 8—10 §§ rättegångs­ balken om s. k. surrogatdelgivning skall äga motsvarande tillämpning vid delgivning av underrättelse om förestående utmätning, bevis om verkställd utmätning och vissa andra underrättelser m. m. i utsökningsmål. Lagbered­ ningen fäster uppmärksamheten på att dess utkast till administrativa till- lämpningsföreskrifter icke är fullständigt utan behöver kompletteras i olika avseenden (bet. s. 112).

Remissyttranden. Lagberedningens förslag har i denna del berörts endast av ett mindre antal remissinstanser. I den mån så skett har det tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Förste stadsfogden i Göteborg

anför dock följan­

de.

Utsökningslagen saknar i alltför stor utsträckning processuella och ma­ teriella bestämmelser, varför bemyndigandet för Konungen är vittomfat­ tande. Enligt direktiven (s. 36 m) borde de väsentliga delarna av lagstift­ ningen sammanföras i en balk. I förslaget utflyttas nu en för rättssäker­ heten så väsentlig regel som vilka åtgärder skall vidtagas för gäldenärens underrättande, innan exekutiva ingripanden får ske, från utsökningslagen till dagbokskungörelsen. — ■—■ -— Även om det torde vara en fördel att i administrativ ordning utfärda föreskrifter, vars praktiska konsekvenser är mycket svåra att överblicka, synes en slutgiltig reglering av processuellt eller civilrättsligt grundläggande frågor dock böra inflyta i lagtext.

Lagrådet har under 12 § i förslaget till lag om ändring i UL anmärkt, att det där upptagna bemyndigandet näppeligen synes kunna utgöra stöd för att —- såsom skett i lagberedningens författningsutkast — stadga skyldig­ het jämlikt 33 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken för den, till vilken handling överlämnats, att svara för att handlingen så snart ske kan kom­ mer den för delgivning sökte tillhanda.

Departementschefen. Det föreliggande förslaget till lag om ändring i UL innehåller åtskilliga grundläggande regler om förfarandet i utsökningsmål. En del av dem behöver emellertid kompletteras med närmare tillämpnings­ föreskrifter för att tillgodose det praktiska rättslivets behov. De föreslagna kompetensreglerna kräver t. ex. på vissa punkter en kompletterande regle­ ring om samverkan mellan olika utmätningsmän. Likaledes behöver de i UL föreslagna stadgandena om gäldenär underrättande fullständigas med mera konkreta bestämmelser om hur man i praktiken vanligtvis bör gå till väga vid gäldenärens underrättande. Även eljest kan rörande förfarandet i utsökningsmål behov föreligga av bestämmelser till komplettering av ULs

140

regler. Åtminstone på reformarbetets nuvarande stadium, där det i någon

mån gäller att i praktiken pröva sig fram till lämpliga handläggningsfor-

mer, synes utfyllande bestämmelser rörande olika enskildheter i förfaran­

det kunna utfärdas i administrativ ordning. Jag tillstyrker därför det av

lagberedningen i 12 § UL föreslagna stadgandet om bemyndigande för

Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter rörande förfarandet i ut­

sökningsmål. Sedan praktiska erfarenheter vunnits av de partiella refor­

mer, om vilka i detta sammanhang är fråga, torde under det fortsatta re­

formarbetet få närmare övervägas, om förfarandet i utsökningsmål bör i

-större utsträckning än nu föreslagits regleras i själva UL.

Såsom antytts i avsnittet om gäldenärs underrättande, kan det ifråga-

komma att göra rättegångsbalkens regler om surrogatdelgivning tillämp­

liga i utsökningsmål. Vad lagrådet anfört under 12 § i förslaget till lag om

ändring i UL ger emellertid anledning till tvekan, huruvida det där upp­

tagna bemyndigandet kan åberopas som grund för att i allo bringa surro­

gatdelgivningsreglerna i tillämpning på underrättelseförfarandet i utsök­

ningsmål. För att undanröja denna tvekan vill jag föreslå ett tillägg till

12 § UL av innebörd, att då underrättelse eller annan handling skall till­

ställas någon genom överexekutors eller utmätningsmans försorg och sär­

skild ordning härför ej är föreskriven i lag, delgivning må ske enligt rätte­

gångsbalkens regler, om Kungl. Maj :t så bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

8. Anstånd med vräkning

Gällande rätt. Enligt 193 § i dess gällande lydelse får vräkning icke verk­

ställas, om ej den som skall vräkas sist fyra dagar före vräkningen erhållit

underrättelse genom utmätningsmannen om att verkställighet sökts. Un­

derrättelse erfordras dock icke, om den som skall vräkas saknar stadigt

hemvist i riket och ej heller har känt ombud i orten. Om förhållandena för­

anleder därtill, äger utmätningsmannen medge skäligt anstånd med vräk­

ningen, dock högst sex dagar utöver nyss angivna tid.

Dessa bestämmelser är tillämpliga såväl när överexekutor med stöd av

192 § förordnat om vräkning som eljest när vräkning enligt UL skall äga

rum från fast egendom eller ur hus, alltså även vid verkställighet av bl. a.

domstols dom å vräkning. Vräkning innebär vanligen, att någon med hus­

folk och bohag avhyses från en bostadslägenhet. Förrättningen kan dock

även avse att tvångsvis skilja någon från besittningen av en kontors- eller

verkstadslokal, ett magasin eller en upplagsplats, en jordbruksfastighet el­

ler annat dylikt.

Lagberedningen framhåller, att frågan om en förlängning av anståndstiden

under senare år aktualiserats i olika sammanhang och då särskilt vad an­

går vräkning från bostadslägenheter. Med den bostadsbrist som alltjämt

råder, framför allt i de större städerna, medför praktiskt taget varje sådan

vräkning svårigheter. Vräkningen kommer visserligen icke helt oväntat för

141

hyresgästen eller den som eljest skall vräkas, eftersom förrättningen före­

gåtts av domstols eller överexekutors avgörande. Det förekommer vidare

ofta, alt hyresvärden lämnar anstånd utöver den i lag bestämda tiden, i

varje fall om vräkningen skulle medföra alltför svåra konsekvenser för hy­

resgästen. Ytterligare är enligt beredningens mening att beakta, att social-

vårdsmyndighet eller lokal bostadsförmedling mestadels nedlägger stor mö­

da på att anskaffa ny bostad åt vederbörande. Bostadsbristen gör det dock

mycket svårt, ibland omöjligt, för den som skall vräkas att ens med hjälp

av socialvård eller bostadsförmedling finna en någorlunda godtagbar bostad

inom den tid som står till buds. Icke heller har man alltid kunnat lita till

att hyresvärden skall avstå från att framtvinga sin rätt, även om det skulle

få svåra konsekvenser för den vräkte och hans familj. I sista stund brukar

visserligen i kritiska fall en tillfällig inlogering kunna ordnas, men därvid

måste familjen ofta splittras. Det är enligt beredningens mening av huma­

nitära skäl angeläget, att lagstiftningen på denna punkt ger vidgade an-

ståndsmöjligheter. Även om lagändringen främst framtvingas av bostads­

bristen, anser beredningen, att den ej bör göras tidsbegränsad. Jämväl el­

jest är det önskvärt, att större rådrum står till buds än nu.

Frågan hur långt man härvid kan gå anser beredningen innefatta en öm­

tålig avvägning mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen. Men även

en tredje parts intressen kan beröras. Anståndstiden kan därför enligt be­

redningens mening icke göras alltför lång. Beredningen föreslår, att 193 §

UL får upptaga — utöver fyradagarsfristen — två anståndstider, en korta­

re och en längre. Den kortare föreslås till en vecka, vilket innebär en dags

förlängning jämfört med den nuvarande tiden sex dagar. Den längre an­

ståndstiden finner beredningen kunna bestämmas till sammanlagt fyra vec­

kor. För att hyresgästen skall kunna sitta kvar utöver fyradagarsfristen

och ytterligare en vecka bör enligt beredningens mening i hyresvärdens in­

tresse rimligen fordras, att skälig gottgörelse erlägges för anståndstiden,

d. v. s. för hela tiden efter fyradagarsfristens utgång och alltså även för

den första veckan.

För de fall då hyresgästen icke är i stånd att själv erlägga gottgörelsen

kan det enligt beredningens mening antagas att socialvårdsmyndighet mång­

en gång skall vara beredd att förskjuta beloppet. Är läget så tillspetsat att

socialvården måste inskrida för att icke familjen skall stå ulan tak över

huvudet, kan det ofta vara billigare att familjen bor kvar och socialvården

betalar ersättningen för anståndstiden än att provisorisk bostad ordnas på

annat håll. I allt fall kan det förra alternativet vara fullt försvarligt ur

kommunens synpunkt.

Anstånd under längre lid än en vecka utöver fyradagarsfristen skall en­

ligt förslaget få medges endast om synnerliga skäl talar därför. Vidare skall

fordras, att kvarsittandet icke leder till otillbörligt intrång i hyresvärdens

eller annans — t. ex. en tillträdande hyresgästs — rätt. Beredningen under­

stryker, ali det icke får bli regel att utsträcka anståndstiden till fyra vec­

kor, så snart föreskriven gottgörelse betalas. Utmätningsmannen måste

taga kontakt med hyresvärden och eventuell tillträdande hyresgäst och

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

142

därefter bedöma skälen för och emot. Han bör därvid även beakta, huru­

vida hyresgästen länge varit medveten om att han skulle nödgas flytta

eller om vräkningen kommer mer eller mindre överraskande för honom.

Självfallet bör i förekommande fall icke hela nämnda tid av fyra veckor

utnyttjas, om detta icke är oundgängligt. Utmätningsmannen bör från fall

till fall pröva, hur långt anstånd som är rimligt.

Beredningen hävdar, att behovet av att kunna lämna längre anstånd ej

är inskränkt till bostadslägenheter utan gör sig gällande även i andra fall.

Som exempel härpå nämner beredningen s. k. kombinerade lägenheter (så­

som butiks- och bostadslägenheter), rena affärslägenheter och jordbruks­

arrenden.

När förrättningen skall omfatta annat eller mera än vräkning från en

bostad, kräver enligt beredningens mening motpartens intresse synnerligt

beaktande. Beredningen framhåller, att uppskov understundom kan med­

föra betydande förlust för den som påkallar vräkning eller annan som

skall tillträda. Finns grundad anledning att befara en kännbar förlust, kan

anstånd icke komma i fråga. En viss sammanjämkning av motsatta in­

tressen kan emellertid — fortsätter beredningen — ibland tänkas genom­

förbar så att förluster undviks. När det gäller att vräka arrendator från

jordbruksfastighet, bör exempelvis anståndet med avflyttning begränsas

till vissa utrymmen. I fråga om bostadslägenheter kan det i allmänhet

knappast komma i fråga att på motsvarande sätt verkställa vräkningen i

två etapper. Någon uppdelning i överensstämmelse med 3 kap. 4 § andra

stycket nyttjanderättslagen anser beredningen sålunda knappast vara att

räkna med. Ej heller torde någon uppdelning i allmänhet vara att räkna

med beträffande kombinerade affärs- och bostadslägenheter.

Beredningen har övervägt, om det icke bör tillåtas att den som önskar

åtnjuta den längre anståndstiden ställer säkerhet för gottgörelsen till mot­

parten i stället för att omedelbart betala beloppet, men har ej ansett sig

böra framlägga något förslag härom. Beredningen har nämligen ansett, att

vissa komplikationer skulle följa av en sådan ordning och att den som sökt

vräkning skulle kunna åsamkas svårigheter att utfå gottgörelsen ur säker­

heten. Om den som skall vräkas har säkerhet att erbjuda, bör det enligt

beredningen också i regel vara möjligt för honom att få ett förskott från

socialvården eller från annat håll.

Av det av beredningen föreslagna stadgandet i 193 § UL framgår, att an­

stånd kan medges för en vecka, utan att någon gottgörelse erlägges. Hinder

möter icke mot att ett sådant, till en vecka begränsat anstånd förlänges

till högst fyra veckor, om vederbörande erlägger gottgörelse för hela an­

ståndstiden innan vräkning kommit till stånd. Har en del av den längre

anståndstiden tagits i anspråk, kan ytterligare anstånd mot ny betalning

också komma i fråga inom den angivna maximitiden. Successiva beslut om

anstånd vållar dock lätt ökade svårigheter för fastighetsägaren och bör

därför enligt beredningens mening tillämpas med försiktighet.

Bedömningen av vilken gottgörelse som måste lämnas för att anstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

143

skall kunna medges ankommer enligt förslaget på utmätningsmannen.

Gottgörelsen skall först och främst omfatta normal ersättning för lägen­

hetens eller fastighetens nyttjande under anståndstiden. I regel torde det

— anför beredningen — komma att röra sig om en tidigare uthyrd lägen­

het, och ersättningen kan då bestämmas med ledning av den hyra som

tidigare utgått. Medges arrendator kvarsitta på en jordbruksfastighet, kan

enligt sakens natur den tidigare arrendeavgiften icke på samma sätt tjäna

som utgångspunkt vid fastställandet av ersättningen, utan denna får be­

stämmas efter ren skälighetsbedömning. En sådan prövning får också

göras, när medgivandet att kvarsitta avser endast en del av en tidigare

uthyrd lägenhet. — Enligt beredningens mening bör gottgörelsen vidare

omfatta ersättning för särskild förlust som uppkommer för sökanden till

följd av att vräkningen uppskjutes. Som exempel nämner beredningen det

fallet, att hyresvärden nödgas ersätta tillträdande hyresgäst för hotell­

vistelse under tid, då denne förhindras disponera över lägenheten. Ett an­

nat exempel är, att anstånd utverkats så sent att kostnader, som blir

onyttiga, redan uppkommit i vräkningsärendet. Beredningen understryker,

att ersättning givetvis ej kan fastställas för annan förlust än sådan som

kan till beloppet någorlunda beräknas. Om annan förlust av någon be­

tydenhet kan befaras, bör anstånd ej medges. Sökanden äger — påpekar

beredningen -— vid domstol väcka talan mot motparten i vräkningsärendet

och yrka ersättning för förlust som utmätningsmannen ej tagit i beräk­

ning.' Även i övrigt äger han påkalla domstols prövning, om den gottgörel-

se som utmätningsmannen föreskrivit är tillfyllest.

Beredningen framhåller, att meningen är att gottgörelsen genast skall

komma sökanden till godo. Den skall alltsa icke deponeras hos utmät­

ningsmannen eller annan myndighet. Utmätningsmannen bör äga mot­

taga beloppet för vidare befordran till sökanden. Självfallet står det dock

den som skall vräkas fritt att erlägga beloppet direkt till sökanden och

sedan med företeende av kvitto hos utmätningsmannen styrka, att gottgö­

relsen guldits.

Remissyttrandena. Behovet av ökade anståndsmöjligheter har allmänt vits­

ordats, och det stora flertalet remissinstanser har också godtagit den lös­

ning beredningen förordar. Från några håll har emellertid framförts

önskemål om tillägg till, begränsningar av eller andra modifikationer i

förslaget.

Socialstyrelsen

tillstyrker förslaget under framhållande av att det står

i samklang med den förstärkning av hyresgästens ställning som den senare

tidens hyreslagstiftning givit uttryck åt.

Svenska socialvurdsförbundet

framhåller, att ärenden röiande vräkning

av hyresgäster tid efter annan vållar de sociala myndigheterna svårigheter.

Ofta blir det dessa myndigheter som får bistå hyresgäst med anskaffande

av ny bostad. Då den av beredningen föreslagna förlängningen av an-

ståndstiden ger ett mera skäligt rådrum, tillstyrker förbundet förslaget

i denna del, trots de olägenheter som kan uppstå för hyresvärden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

144

Styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt

finner förslaget inne­

fatta möjlighet till en lämplig avvägning mellan hyresvärdens och hyres­

gastens kolliderande intressen. I rättshjälpsanstaltens verksamhet har det

många gånger visat sig, att hustrun av den försumlige familjeförsörjaren

hållits okunnig om hyresrättens förverkande och de inledda vräknings-

åtgärderna. Den nuvarande korta anståndstiden har då tett sig särskilt

hård.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund

anser, att någon erinran mot de

föreslagna socialt motiverade ändringarna i 193 § UL icke kan framställas,

med hänsyn till föreskriften att anståndet endast får medges då synnerliga

skal föreligger och med villkor att vräkningssökanden erhåller skälig gott-

görelse.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

har i huvudsak ingen er­

inran mot förslaget. Enligt styrelsens mening kräver dock bestämmelsen

om gottgörelse förtydligande i någon form.

Landsfiskalen-utmätningsman-

nen i Bodens distrikt

förklarar sig vara särskilt tillfredsställd över den fö­

reslagna ändringen av anståndstiden vid vräkning. Som i det följande när­

mare skall utvecklas har emellertid

några enskilda utmätningsmän

kritiska

synpunkter att framföra mot förslaget.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

anför, att förhållandena på bostadsmark­

naden numera är sådana, att det är uppenbart att den skyndsamhet varmed

vräkning skall ske i de allra flesta fall blir till stort men för hyresgästen

och kan framstå som onödigt hård för denne. Utmätningsmännen torde

också var och en på sitt håll, genom att kontakta sociala myndigheter och

kommunala bostadsförmedlingar på alla sätt söka medverka till att perso­

ner som skall vräkas får annan bostad. Icke alltid har emellertid detta lyc­

kats med hänsyn till den korta tid som stått till buds. Den ytterligare frist

som i särskilda fall kan komma att tillämpas är därför enligt föreningens

mening mycket väl motiverad. Föreningen framhåller vidare, att man icke

torde behöva hysa alltför stora farhågor för att den utsträckta anstånds­

tiden skall leda till otillbörligt intrång i hyresvärdens eller tredje mans rätt.

I denna del yttrar föreningen.

Alltsedan hyresregleringslagens tillkomst år 1942 torde hyresvärdarna i

landet mer och mer ha kommit till insikt om svårigheterna "att snabbt bli­

va av med för dem icke önskvärda hyresgäster; främst genom de hvresreg-

lerande myndigheternas rätt att förklara vanliga uppsägningar ogiltiga. Er­

farenheterna har även givit vid handen, att hyresgästen oftast icke fäster

nagon större vikt vid rättens eller överexekutors beslut om att han skall

avhysas. En hyresvärd torde endast i sällsynta undantagsfall kunna förmå

en hyresgäst att avflytta enbart under hänvisning till avhysningsbeslutet.

Först då hyresgästen erhåller underrättelsen från utmätningsmannen om

att avhysning skall äga rum, blir han medveten om att han måste lämna sin

lagenhet och vidtager åtgärder härför. Det sagda torde ha medfört, att hy­

resvärdarna nu för tiden endast sällan träffar avtal om ny uthyrning av lä­

genhet, beträffande vilken beslut föreligger att hyresgästen skall avhysas,

innan hyresgästen frivilligt avflyttar eller avhysning skett och lägenheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

145

sålunda verkligen blivit friställd. Med andra ord bör det icke så ofta uppstå olägenheter för en hyresvärd, därest den avhysningsålagde hyresgästen får kvarstanna ytterligare fyra veckor i lägenheten.

Av de organisationer som företräder parterna på hyresmarknaden stäl­ ler sig

Hyresgästernas riksförbund

positivt till förslaget. Förbundet under­

stryker starkt behovet av mindre rigorösa vräkningsbestäinmelser och fram­ håller därvid, att otillfredsställande provisoriska lösningar, splittrade fa­ miljer, skilsmässor, förvärrade sjukdomstillstånd, svårigheter att fullgöra arbetsprestationer och uppehålla anställningar, besvärligheter med magasi­ nerade möbler m. m. ofta blivit följden av att hyresgästen icke fått tillräck­ ligt rådrum för att själv eller med de sociala myndigheternas hjälp godtag­ bart ordna sin bostadsfråga. Vidare påpekar förbundet, att möjligheten att bevilja något längre anstånd med verkställigheten självfallet får sin största betydelse under lägen med påtaglig bostadsbrist men att i en sådan hvres- marknadssituation samtidigt möter mindre betänkligheter med hänsyn till fastighetsägarintresset att medge längre anstånd än eljest, eftersom svårig­ het icke föreligger att omgående erhålla ny hyresgäst och hyresvärden kan vänta med att binda sig genom nytt hyresavtal till dess han med säkerhet vet när lägenheten blir disponibel. Förbundet har icke något att erinra mot de föreslagna fristerna. Beträffande regeln om krav på skälig gottgörelse anför förbundet.

När det gäller den ersättning hyresgäst skulle ha att erlägga för att kom­ ma i åtnjutande av längre anstånd än de fyra obligatoriska dagarna, före­ faller det rimligt att densamma utmätes med hänsyn till den hyra som gällt under tiden närmast före avhysningen. Däremot synes det mer tveksamt om man bör räkna även med särskilda förluster som kan uppstå för hyresvär­ den till följd av avtal med ny hyresgäst. Det finns risk för att den av vräk­ ning hotade hyresgästen därigenom kan ställas inför krav på kostnader som icke varit ofrånkomliga. Det förtjänar dessutom att påpekas att hyres­ värd genom bestämmelse i hyreskontraktet kan gardera sig mot att få vid­ kännas annat än nedsättning i hyran, för den tid lägenheten icke kan dispo­ neras av den tillträdande hyresgästen.

Sammanfattningsvis förklarar förbundet emellertid, att det tillstyrker för­ slaget till bestämmelser om anstånd med vräkning.

Sveriges fastighetsägareförbund

har ej något att erinra mot att den kor­

tare anståndstiden förlängs till en vecka men föreslår, att den längre an- ståndstiden bestämmes till högst två veckor och blir tillämplig endast på bostadslägenheter. Som motivering härför åberopar förbundet till en början, att ett avhysningsärende redan nu tar avsevärd tid i anspråk och är förenat med åtskilliga kostnader för hyresvärden. Förbundet redogör för gången av ett vräkningsärende som grundas på bristande hyresbetalning och gör gäl­ lande, att hyresgästen redan innan anstånd enligt utsökningslagen beviljas regelmässigt erhållit ett faktiskt anstånd som i praktiken uppgår till minst sex veckor. Förbundet fortsätter.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Att härutöver medgiva anstånd under så lång tid som fyra veckor kan en­

ligt förbundets mening icke vara nödvändigt. De skäl som lagberedningen

anfört för den längre anståndstiden synes icke heller övertygande. Nuvaran­

de stadgande har enligt beredningen på grund av bostadsbristen visat sig

medföra svårigheter vid avhysning från bostadslägenheter. Fastän lagänd­

ringen således föranletts av bostadsbristen, har beredningen ansett, att den

ej bör göras tidsbegränsad, enär det »jämväl eljest» skulle vara önskvärt

att större rådrum stode till buds. Under vilka omständigheter det i en ba­

lanserad bostadsmarknad skulle vara påkallat med ytterligare anstånd, har

dock icke angivits. Bekymret för hyresgästen eller socialvårdsmyndigheten

med att uppleta ersättningsbostad bortfaller ju under normala förhållan­

den. Om en längre anståndstid överhuvud taget skall införas, anser för­

bundet att den bör bestämmas till högst två veckor med samma begräns­

ningar i övrigt som lagberedningen föreslagit d. v. s. med gottgörelse och

under förutsättning att icke otillbörligt intrång i sökandens eller annans

rätt vållas samt med det tillägget att ersättning även lämnas för vräknings-

kostnaden.

I fråga om begränsningen till bostadslägenheter anför förbundet, att de

sociala skäl som kan motivera ett längre anstånd icke föreligger för kom­

mersiella lokaler. Enligt förbundets mening skulle det för övrigt i prakti­

ken sällan förekomma, att en rörelseidkare försummar såväl hyrans för-

fallodag som den i nyttjanderättslagen stadgade tolvdagarsfristen men där­

efter är i stånd att erlägga gottgörelse för en längre anståndstid.

Även

Svenska företagares riksförbund

anser, att den längre anståndsli-

den — om den överhuvud skall införas — bör begränsas till högst två vec­

kor.

Det må anmärkas, att bland dem som lämnat förslaget i förevarande del

helt utan erinran är

styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

landskommunernas förbund

samt

Riksförbundet Landsbygdens folk.

Stadsfogden i Luleå

menar, att de föreslagna bestämmelserna i de flesta

fall torde vara tillfyllest för att bidraga till lösningen av uppkomna nöd-

fallssituationer men att det i praktiken fortfarande kan uppstå fall som är

svåra att komma till rätta med och där utmätningsmannen kan anses ha

bärande humanitära skäl för att uppskjuta verkställigheten. Han påpekar

emellertid, att det står part öppet att underkasta frågan om sådant hinder

förnyad prövning av överexekutor.

Landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt

anser, att det sna­

rast är den i 193 § 1 mom. stadgade varselfristen om fyra dagar som bör

förlängas. Han förordar, att detta rådrum görs så långt att det kan fylla

en uppgift, förslagsvis tio dagar, och att i stället särskilt anstånd slopas.

Styrelsen för Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges lands­

fiskaler

finner också fyradagarsfristen för kort och föreslår, att anstånds-

möjligheterna bestämmes till endast två perioder, nämligen en första frist

på en vecka jämte möjlighet till förlängning med högst fyra veckor i den

mån så prövas oundgängligen nödvändigt. Det vore enligt styrelsens mening

ytterst tacknämligt, om utmätningsmännen på detta sätt finge friare hän­

der att handla som omständigheterna kräver från fall till fall. Något ovill­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

147

korligt samband mellan förlängd anståndstid och hyresgottgörelse anser

styrelsen däremot icke böra finnas; även i detta avseende bör utmätnings­

mannen ha fria händer att laga efter lägligheten.

Länsstyrelsen i Västernorrlnnds län

föreslår, att i 193 § UL vidtages en­

dast den ändring att den särskilda anståndstiden förlängs från sex till fjor­

ton dagar. Enligt länsstyrelsens mening bör frågan i övrigt lösas inom nytt-

janderättslagstiftningens ram. Som motiv härför åberopas.

Förslaget innebär att på utmätningsmännen lägges uppgifter, som lämp­

ligen borde ankomma på domstolar och hyresnämnder. Det är svåra och

ömtåliga frågor att väga nyttjanderättshavarens, ägarens och tredje mans

intressen mot varandra samt att bestämma ersättningen till ägaren med

hänsyn icke blott till nyttjanderättsobjektets värde utan även till de särskil­

da förluster, som kan uppkomma för ägaren till följd av att vräkningen upp-

skjutes. Härtill kommer att det måste anses tvivelaktigt om förslaget för nytt-

janderättshavarna innebär en tillfredsställande lösning. Är bostadsbristen

svår, torde de tre veckornas anstånd i många fall ej komma att vara till­

fyllest. Anståndet skulle antagligen ofta nog behöva förlängas flera må­

nader.

Även

förste stadsfogden i Norrköping

anser, att utmätningsmännen bör

få ökade möjligheter att lämna rådrum.

Förste stadsfogden i Göteborg

anför som sin mening, att den första an-

ståndsfristen bör utsträckas från sex dagar till två veckor om man verk­

ligen vill förlänga fristen för hyresgästen. Han befarar, att en kortare för­

längning, med eller utan ersättning för anståndstiden, ej skulle innebära

någon större ändring. Enligt hans mening kommer hyresvärdarna att söka

erhålla största möjliga gottgörelse. Därigenom kan omöjliggöras att an­

stånd lämnas utöver den första fristen. Vidare framhåller han, att den

prövning av målet som beredningen förutsätter i fråga om synnerliga skäl

och gottgörelsens storlek tarvar tid. Utmätningsmannen bör ha befogenhet

att till sammanträde kalla parterna och övriga berörda, t. ex. inflyttande

hyresgäst samt företrädare för social- och barnavården och bostadsförmed­

lingen. Man kan enligt stadsfogdens mening ifrågasätta lämpligheten av

att överhuvud införa den andra, villkorade fristen. Han har emellertid icke

velat göra detta, enär samhället för närvarande icke är utrustat med s. k.

genomgångsfastigheter i erforderlig utsträckning.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund

anser, att den kortare anståndsfristen

bör förlängas till tio dagar — detta med hänsyn till att den längre anstånds­

fristen enligt beredningens förslag bör tillämpas i hög grad restriktivt.

Lagrådet har lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Departementschefen. Enligt 193 § UL får vräkning i princip icke verk­

ställas, med mindre den som skall vräkas senast fyra dagar före vräk­

ningen av utmätningsmannen underrättats om att verkställighet sökts. Där­

utöver kan emellertid visst anstånd med avhysningen ifrågakomina. Jäm­

likt nyssnämnda lagrum äger nämligen utmätningsmannen, om förhållan­

dena föranleder därtill, bevilja anstånd med vräkningen högst sex dagar ut­

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

över varselfristen. Anståndsregeln är tillämplig såväl vid avhysning från

bostadslägenhet som vid vräkning från annat nyttjanderättsobjekt.

Frågan om anståndstidens längd har på senare tid tilldragit sig upp­

märksamhet i olika sammanhang. Den nuvarande anståndstiden har, sär­

skilt under bostadsbrist, ansetts för knappt tillmätt för att möjliggöra för

den vräkningshotade och de socialvårdsmyndigheter, som har att bistå ho­

nom, att lösa hans bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. I den offent­

liga debatten berördes frågan om anståndstidens längd bl. a. i en interpella­

tion vid 1959 års riksdag. 1 svaret på denna interpellation framhöll jag bl. a.,

att vräkningen i det enskilda fallet kan framstå som en mycket ingripande,

ibland onödigt hård åtgärd och att det i vårt samhälle icke kan tolereras,

att en person, efter det han blivit vräkt, lämnas vind för våg utan tak över

huvudet. Samtidigt underströk jag, att det i praxis förekommer ett livligt

samarbete mellan utmätningsmännen och de socialvårdande myndigheterna

för att hindra skadliga konsekvenser av vräkning. Jag hänvisade även till

att utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen övervägde

möjligheten att som en delreform — med syfte att underlätta frivilliga upp­

görelser och andra åtgärder för att avvärja vräkningarnas skadeverkningar

— vidga utmätningsmans befogenheter att lämna anstånd med vräkning.

Sedan lagberedningen trätt i den förberedande utredningens ställe, har

dessa överväganden resulterat i det föreliggande förslaget om vidgad möj­

lighet att medge anstånd med vräkning. Lagberedningen har till en början

förordat sådan ändring av den nuvarande anståndsregeln, att uppskov med

avhysning skall kunna ske i en vecka i stället för sex dagar. Denna änd­

ring, mot vilken intet finnes att erinra, är emellertid endast en detalj i lag­

beredningens förslag. Vad som har något att betyda, är i stället den nya

av lagberedningen föreslagna regeln om utsträckt anstånd. Om synnerliga

skäl föreligger, skall utmätningsmannen enligt denna i 193 § 2 mom. UL

upptagna regel kunna bevilja anstånd med vräkning i högst fyra veckor,

såframt skälig gottgörelse erlägges för hela anståndstiden och i övrigt otill­

börligt intrång i sökandens eller annans rätt ej vållas.

Frågan om anstånd med vräkning innefattar svåra och ömtåliga avväg-

ningsproblem. Hänsyn är att taga icke blott till den vräkningshotades be­

hov av rådrum för att kunna själv eller med medverkan av vederbörande

socialvårdande organ reda upp situationen på ett ur humanitär eller social

synpunkt godtagbart sätt utan även till behovet av skydd mot de ekono­

miska risker och andra olägenheter, som ett anstånd med avflyttningen

kan medföra för vräkningssökanden. Även tredje mans intresse kan,

stundom på mycket ingripande sätt, beröras av ett vräkningsanstånd och

tarvar därför beaktande. För exempelvis en nytillträdande hyresgäst, som

i förlitande på ett hyresavtal med vräkningssökanden lämnat sin tidigare

lägenhet, kan det, såsom lätt inses, innebära kännbara olägenheter av eko­

nomisk och personlig natur att icke på avtalad tid få tillträde till den för­

hyrda lägenheten. Enligt min mening synes lagberedningens förslag till

lösning av frågan om vidgade anståndsmöjligheter innefatta en så god

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

149

avvägning mellan motstående intressen, som sakens komplicerade beskaf­

fenhet medger. Förslaget har också godtagits av det stora flertalet remiss­

organ och jämväl lämnats utan erinran av lagrådet. Även för egen del kan

jag ansluta mig till förslaget. Vissa synpunkter, som framkommit under

remissbehandlingen, ger mig emellertid anledning att på vissa punkter

något utveckla min syn på förslaget.

Huruvida synnerliga skäl till utsträckt anstånd föreligger, är att bedöma

med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Av betydelse är

bl. a. sådana faktorer som den vräkningshotades familjeförhållanden, den

tid som denne haft till sitt förfogande för att lösa sin lägenhetsfråga och de

svårigheter, som på grund av marknadsläget eller eljest möter för honom

att uppbringa annan godtagbar lägenhet. Ehuru en mångfald omständig­

heter sålunda kan inverka på bedömningen, ligger det dock i sakens natur,

att marknadsläget måste utöva ett dominerande inflytande på anstånds-

regelns tillämpning. I marknadssituationer med knapphet på lägenheter

föreligger naturligen mycket ofta synnerliga skäl till utsträckt anstånd.

Omvänt blir i balanserade marknadslägen de fall, då sådana skäl föreligger,

mera tunnsådda. Man kan dock icke, såsom ifrågasatts i något remiss-

svar, helt bortse från dessa fall. Även i normala marknadssituationer åtgår

vanligtvis någon tid, innan en spekulant anträffar den lediga lägenhet,

som passar honom och hans förhållanden (jämför de sedvanliga uppsäg­

ningstidernas längd). Har den vräkningshotade uppsagts med ovanligt kort

varsel, kan därför även i balanserade marknadslägen synnerliga skäl tänkas

tala för utsträckt anstånd. I marknadssituationer, där lägenhetsspekulan-

ter i allmänhet har möjlighet att utan större svårighet förvärva en pas­

sande lägenhet, är det heller icke alltid säkert, att sådan möjlighet står till

buds för den som skall vräkas. Omständigheter av personlig eller ekonomisk

art kan göra, att det ställer sig betydligt svårare för honom och hans familj

än för lägenhetsspekulanter i gemen att snabbt anskaffa en för hans för­

hållanden lämpad lägenhet. Jämväl i sådana fall, där fråga emellanåt är

om personer med ovanligt barnrik familj, bör utrymme finnas för förlängt

anstånd. Synnerliga skäl för dylikt anstånd kan, såsom lagberedningen

framhållit, föreligga, även då fråga är om annat än bostadsupplåtelse. Med

de anordningar till skydd för sökandens och tredje mans intressen, som

förslaget innehåller, bör det icke väcka betänkligheter, om regeln om ut­

sträckt anstånd i likhet med bestämmelsen om kortare anstånd blir till­

lämplig även utanför bostadsupplåtelsernas område.

Utsträckt anstånd skall trots förhandenvaron av synnerliga skäl enligt

förslaget icke beviljas, om otillbörligt intrång därigenom vållas i sökan­

dens eller annans rätt. Härav torde bl. a. tölja, att sådant anstånd icke

bör meddelas, om sökanden eller tredje man, t. ex. nytillträdande hyres­

gäst, genom anståndet skulle komma i ungefär lika brydsam situation som

den vräkningshotade vid vägrat anstånd. Ej heller bör dylikt anstånd

meddelas, om sökanden eller tredje man därigenom kan antagas lida bc-

aktansvärd förlust, som i vart fall i vräkningsärendet svårligen låter

sig till beloppet närmare uppskattas. Detta kan särskilt tänkas inträffa, när fråga är om vräkning från annat eller mera än bostadslägenhet.

Den gottgörelse, vars erläggande enligt förslaget skall utgöra villkor för förlängt anstånd, omfattar till en början skälig ersättning för själva nytt­ jandet. I de flesta fall lärer svårighet att bestämma denna ersättning icke uppkomna, eftersom förut utgående vederlag vanligen kan tjäna till led- ning för bedömandet. Vidare skall gottgörelsen omfatta beräknelig ersätt­ ning för särskild förlust, som föranledes av anståndet, t. ex. hotellkostnad, som vräkningssökanden har att betala för tillträdande hyresgästs inkvar­ tering under anståndstiden, eller sådana kostnader för handräckning vid vräkningsförrättning som kan uppkomma, om begäran om anstånd fram- ställes på sent stadium, och som blir onyttiga, om anstånd beviljas. Under re­ missbehandlingen har från något håll gjorts gällande, att kravet på gott­ görelse för särskild förlust kan komma att ställa den vräkningshotade inför anspråk på ersättning för kostnader, som icke varit ofrånkomliga. Av vanliga kausalitetsregler lärer emellertid följa, att ersättning icke skall utgå för åtgärd, som bort kunna undvikas, och, även om åtgärden i och för sig varit påkallad, ej heller med högre belopp än som skäligen erfordrats för ändamålet. Man lärer kunna utgå ifrån att de socialvårdande myndig­ heterna, i den mån behov därav föreligger, förskjuter vad som erfordras till gottgörelse åt vräkningssökanden.

I en till mig inkommen skrift har Svenska lantarbetareförbundet bl. a. till behandling upptagit frågan om införande av skyldighet för domstol och överexekutor att vid meddelande av dom eller utslag å vräkning un­ derrätta vederbörande socialvårdande myndighet härom, så att denna får tillfälle att inskrida med hjälpåtgärder på ett tidigt stadium. Enligt förbundet har det, då fråga varit om avhysning av lantarbetare från den­ nes tjänstebostad, i flera fall inträffat, att socialvårdsmyndigheten icke föranstaltat om hjälpåtgärder förrän efter det vräkning skett. Tvekan kan emellertid råda om lämpligheten av att stadga dylik skyldighet. En stor del av vräkningsutslagen befordras nämligen aldrig till verkställig­ het. I dessa fall är följaktligen någon åtgärd från de socialvårdande myn- ligheternas sida icke påkallad. Att vid målens avgörande skilja dessa fall från fall, där ett hjälpbehov kan komma att aktualiseras, låter sig knap­ past göra. Detta kan däremot ske på verkställighetsstadiet. Såsom förut framgått, tager utmätningsmännen redan nu vanligtvis kontakt med ve­ derbörande socialvårdsmyndighet, då den som hotas av vräkning kan an­ tagas vara i behov av socialt bistånd. Att så bör ske, synes utan vidare vara tydligt, i all synnerhet om den föreslagna regeln om förlängt anstånd genomföres, eftersom ett av dess viktigaste syften just är att bereda de socialvårdande myndigheterna ökat rådrum för hjälpåtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

151

9. Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor

A. Ändring av 53, 210 och 218 §§ UL

Gällande rätt. 53 § UL upptager ett stadgande av innebörd, att annat be­

slut i utsökningsmål än sådant som avses i 51 och 52 §§ UL skall gå i

verkställighet, ändå att beslutet överklagas. De beslut i utsökningsmål, som

omnämnes i sistnämnda båda lagrum, är i huvudsak utslag, varigenom

överexekutor ålagt någon betalningsskyldighet eller varigenom någon i

utsökningsmål fällts till böter eller vite, samt beslut angående fördelning

av köpeskilling för utmätt gods. Den allmänna regeln i 53 § UL om ome­

delbar verkställighet av beslut i utsökningsmål har både i praxis och i

den juridiska litteraturen ansetts leda till, att överordnad myndighets be­

slut i dylikt mål genast skall lända till efterrättelse, jämväl då det inne­

bär ett undanröjande av exekutiv åtgärd, som underordnad myndighet

vidtagit.

Lagberedningen framhåller, att den ståndpunkt som sålunda vunnit an­

slutning vållar avsevärda olägenheter, när klagan föres över utmätning.

Om överexekutor upphäver skedd utmätning, lämnas enligt nämnda upp­

fattning egendomen till utmätningsgäldenärens fria rådighet. Härav föl­

jer, att om talan av borgenären föres till hovrätt och denna med ändring

av överexekutors beslut fastställer utmätningen, hovrättens beslut kan

bli meningslöst, emedan egendomen under tiden kan vara konsumerad.

Om penningar tagits i mät är det över huvud knappast möjligt att åter­

ställa utmätningen, eftersom identiteten ej kan fastställas. Vidare skulle i

andra fall för utmätningens genomförande krävas, att egendomen efter

hovrättens beslut ånyo försågs med utmätningstecken eller omhändertogs.

Hur man skall förfara i detta hänseende, är oklart.

Att en sådan ordning måste anses otillfredsställande är enligt beredning­

ens mening uppenbart. Så länge fråga är om utmätningens vara eller icke

vara, bör icke föremålet för prövningen utan vidare kunna försvinna.

Det har också visat sig, att uppfattningen om innebörden av gällande rätt

på den nu behandlade punkten leder till komplicerade spörsmål, när ut-

mätningsgäldenären på ett mellanstadium förfogat över den utmätta egen­

domen — exempelvis sålt utmätt fast egendom — efter det att överexe­

kutor upphävt utmätningen men innan hovrätten åter fastställt densamma.

Under hänvisning till uttalanden i ULs förarbeten gör beredningen

gällande, att innebörden av 53 § måhända blivit missuppfattad. Oavsett

detta anser beredningen emellertid, att man nu i princip bör acceptera stånd­

punkten att beslut i utsökningsmål regelmässigt skall lända till omedelbar

efterrättelse, även om det innebär ändring av underordnad myndighets

heslut. Från denna princip bör emellertid enligt beredningens mening av­

steg göras beträffande utmätning. Vidare anser beredningen det böra stå

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

överexekutor fritt att i sitt beslut förordna, att det icke skall gå i verk­

ställighet förrän det vunnit laga kraft. Anledning meddela sådant förord­

nande kan föreligga, när beslutet reglerar en tveksam fråga och omedelbar

verkställighet eller omedelbar ändring av lägre instans åtgärd skulle få

vittgående följder, som svårligen kan repareras om högre instans skulle

komma till annat resultat vid sin prövning. Beredningen har i förslaget

reglerat frågan från dessa utgångspunkter och därvid fördelat bestämmel­

serna i ämnet på 53 § samt 210 och 218 §§.

I 53 § bör enligt beredningens mening allenast föreskrivas, att annat

av överexekutor meddelat beslut i utsökningsmål än i 51 och 52 §§ sägs

skall, även om det överklagas, gå i verkställighet, såvitt ej annorlunda

förordnats eller är särskilt stadgat. Att denna princip kommer att gälla

även hovrätts motsvarande utslag eller beslut bekräftas genom förslaget till

ändring av 218 §.

Beredningen anmärker, att ändringen i 53 § torde komma att återverka

på tolkningen av 51 § 4 mom. på så sätt, att hovrätts utslag i utsöknings­

mål, varigenom betalningsskyldighet ålagts någon, lärer komma att gå i

verkställighet lika med icke lagakraftvunnen hovrättsdom och ej, såsom

nu anses vara fallet, verkställas genast som om det vore lagakraftägande

(se betänkandet s. 119).

I 210 § UL stadgas för närvarande, att klagan över utmätning ej må

hindra förrättningens fullbordan eller egendomens försäljning eller stäl­

lande under tvångsförvaltning, och att ej heller klagan över annan av

utmätningsman vidtagen åtgärd må verka uppehåll däri, med mindre över­

exekutor annorledes förordnar. Beredningen föreslår, att till lagrummet

fogas ett andra mom., vilket direkt tager sikte på det fallet att överexeku­

tor föreskriver ändring med avseende å utmätningsmans åtgärd. Som hu­

vudregel anser beredningen böra gälla, att överexekutors beslut skall ome­

delbart lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Så långt över­

ensstämmer det nya momentet med 53 § UL i den av beredningen före­

slagna lydelsen. I fråga om utmätning föreslås en särskild bestämmelse,

enligt vilken redan verkställd åtgärd ej skall gå åter innan överexekutors

beslut vunnit laga kraft, med mindre överexekutor förordnat därom. Be­

redningen utgår från att överexekutor skall begagna sig av sistnämnda be­

fogenhet allenast i klara fall eller då eljest skälen för upphävande av re­

dan vidtagen åtgärd har sådan betydande styrka att hänsyn till borgenä­

rens eventuella möjlighet att vinna ändring i högre instans måste vika.

Vad enligt dessa bestämmelser skall gälla beträffande överexekutors utslag

skall enligt det av beredningen föreslagna 2 mom. i 218 § äga motsvarande

tillämpning i fråga om verkställighet av hovrätts utslag eller beslut i ut­

sökningsmål.

Remissyttrandena. Beredningens förslag i denna del har berörts endast

av ett mindre antal remissinstanser och har därvid i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

153

Länsstyrelsen i Norrbottens län

finner ändringen i 53 § önskvärd men

förutsätter, att den föreslagna formuleringen icke rubbar det förhållandet

att lagrummet är tillämpligt även på lagsökningsutslag om vräkning.

Förste stadsfogden i Göteborg

gör gällande, att den i 210 och 218 §§ in­

skrivna särregeln om återgång av verkställd åtgärd i mål om utmätning

bör utsträckas att gälla även i mål om kvarstad. Han erinrar därvid om

rättsfallet NJA 1959 s. 161 och fortsätter.

I de flesta utsökningsmål i anledning av kvarstadsbeslut sker verkstäl­

ligheten såsom vid utmätning, d. v. s. utmätningsmannen bestämmer, vil­

ken egendom som skall beläggas med kvarstad. Även i de fall, då föremå­

let för en säkerhetsåtgärd, kvarstad eller skingringsförbud, angivits i exe­

kutionstiteln, torde det finnas anledning att införa en motsvarande regel.

Lagrådet har i sak lämnat förslaget i denna del utan erinran men påpekat,

att 53 § UL även i dess föreslagna lydelse kommer att, till följd av hänvis­

ningen i 16 § lagsökningslagen, vara tillämplig på domstols förordnande om

vräkning i lagsökningsmål.

Departementschefen, överexekutors och hovrätts beslut i utsökningsmål

länder som allmän regel till omedelbar efterrättelse. Såsom lagberedningen

förordat, bör det emellertid tillkomma överexekutor och hovrätt att då så

anses påkallat av föreliggande omständigheter i beslutet förordna, att det

icke skall gå i verkställighet förrän det vunnit laga kraft.

När överexekutors eller hovrätts beslut innefattar upphävande av vidta­

gen utmätningsåtgärd, kan den allmänna regeln lätt leda till mindre till­

fredsställande resultat. Om exempelvis överexekutor i omedelbart exigibelt

beslut upphäver en av utmätningsman verkställd utmätning, ställes den ut­

mätta egendomen genast till gäldenärens fria disposition. Skulle hovrätten

med ändring av överexekutors beslut fastställa utmätningen, kan hovrät­

tens beslut bli utan värde, om gäldenären under mellantiden förfogat över

egendomen. Så länge frågan om utmätnings bestånd är eller kan bli före­

mål för prövning, bör tydligen gäldenären i allmänhet icke ges tillfälle att

disponera över egendomen. I enlighet härmed bör, såsom lagberedningen

funnit, överexekutors och hovrätts beslut om upphävande av vidtagen ut­

mätningsåtgärd i princip icke lända till efterrättelse förrän det vunnit laga

kraft. Med tanke närmast på klara fall bör det dock tillkomma överexeku­

tor och hovrätt att i beslutet förordna om omedelbar exigibilitet.

Jag ansluter mig alltså i denna del helt till lagberedningens förslag, som

i sak lämnats utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan. Erforder­

liga bestämmelser i ämnet har upptagits i 53, 210 och 218 §§ UL. Såsom lag­

rådet påpekat, kommer 53 § i dess föreslagna lydelse att bli tillämplig även

på domstols vräkningsutslag i lagsökningsmål. Detta innebär, att domsto­

len får möjlighet att i utslaget förordna, att det ej skall verkställas förrän

det vunnit laga kraft. Meddelas ej sådant förordnande, kan utslaget liksom

för närvarande verkställas omedelbart.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

B. Ändring av 201—203 §§ UL

Gällande rätt. Beträffande klagan över utmätning gäller nu enligt 201 §

UL, att gäldenär äger inkomma med klagoskrift inom femton dagar från

det utmätningen fullbordats eller blivit i fall varom i 75 § UL sägs verk­

ställd hos gäldenären. Är borgenär missnöjd med förrättningen, äger han

klaga inom samma tid från det han erhöll del av protokollet över utmät­

ningen. Beträffande klagan av annan än gäldenär eller borgenär finns ej

någon bestämmelse. Sådan klagan anses ej inskränkt till viss tid.

I 202 § UL stadgas som huvudregel, att den som vill klaga över utmät­

ningsmans åtgärd vid auktion å fast egendom skall göra det sist på fem­

tonde dagen därefter.

Enligt 203 § UL skall den som är missnöjd med utmätningsmans förslag

till fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld egendom eller av vis­

sa andra medel ingiva sin klagoskrift till överexekutor sist å tjugonde da­

gen därefter.

Lagberedningen förordar vissa jämkningar av fuliföljdsreglerna i 201 §

UL. Beredningen anser sålunda att klagotiden lämpligen för både gäldenär

och borgenär bör räknas från den dag, då han erhöll del av protokoll eller

bevis om utmätningen och alltså senast fick säker kännedom om vad som

förevarit. Under 84 § UL har beredningen föreslagit, att utmätningsbevis

genast skall överlämnas till gäldenären, om han är närvarande vid utmät­

ningen, och att beviset i annat fall skall expedieras till honom senast nästa

söckendag. Om gäldenären är närvarande vid utmätningen, blir utgångs­

punkten för klagotiden alltså densamma som nu. För andra fall innebär

förslaget, att gäldenären i regel får räkna klagotiden från senare tidpunkt

än för närvarande. Endast i det fallet att utmätning av fordran eller rättig­

het, som avses i 75 § 2 mom. UL, skett annorstädes än hos gäldenären, kan

förslaget medföra att klagotiden börjar löpa tidigare än vad som i rätts­

praxis nu antages. Det kan någon gång inträffa, att gäldenären icke får del

av utmätningsbeviset eller att det i allt fall icke kan styrkas om och när så

skett. Förslaget medför, att gäldenären i en sådan situation har en till ti­

den obegränsad möjlighet att klaga, så länge han icke löst protokoll över ut­

mätningen. Någon nämnvärd praktisk olägenhet anser beredningen dock

icke behöva befaras härav, eftersom verkställigheten fortgår utan hinder av

att fullföljdstiden icke gått till ända. För borgenären, som förutsättes ej få

del av utmätningsbevis, innebär förslaget icke någon ändring av vad som

nu gäller. Klagan av tredje man beröres icke av förslaget. Klagotiden blir

alltså här även framdeles obegränsad.

Beredningen erinrar om att påföljden av att gäldenär eller borgenär för­

sitter klagotiden enligt 204 § UL är, att klagan icke upptages till prövning

i den mån den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd. Nå­

gon skyldighet att göra särskilda efterforskningar om när gäldenär eller

borgenär mottog utmätningsbevis eller protokoll kan enligt beredningens

mening icke anses åvila överexekutor. Endast om det framgår av inkomna

handlingar eller eljest styrkes, att klagotiden försuttits, bör klagan lämnas

utan prövning.

Beredningen anser det ligga i sakens natur, att klagan skall ske hos den

överexekutor, under vilken utmätningsmannen lyder, även om någon verk-

ställiglietsåtgärd skett inom annan överexekutors område. Har i sådant fall

två utmätningsmän samverkat, hör målet till överexekutor för den utmät­

ningsman som handlägger målet.

Ivlagotidens längd enligt 201 § har beredningen ansett böra bestämmas

så, att tiden för rättelse av utmätning enligt 77 § 2 mom. hunnit gå till ända

före klagotidens utgång. Beredningen föreslår, att klagotiden sättes till tre

veckor.

För det fall att rättelse vidtages jämlikt 77 § 2 mom. skall borgenären

enligt förslaget äga föra talan däremot inom tre veckor från den dag, då

han erhöll del av protokoll eller underrättelse om åtgärden. Gäldenär, som

är missnöjd över att rättelse ej vidtagits eller att den ej gått tillräckligt

långt, har möjlighet att utföra sin talan i saken genom klagan över själva

utmätningen inom den klagotid som räknas från delfåendet av utmätnings-

beviset. Beredningen har ej avsett att överexekutor skall äga att med till-

lämpning av 77 § 2 mom. — självmant eller efter klagan — vidtaga rättelse

av utmätningsmans åtgärd, men naturligen kan överexekutor efter klagan

som nyss nämnts ändra utmätningsbeslutet i vanlig ordning.

I 202 och 203 §§ angivna klagotider, respektive femton och tjugu dagar,

föreslår beredningen ändrade till tre veckor.

Remissyttrandena. Beredningens förslag har i förevarande del berörts en­

dast av ett mindre antal remissinstanser och därvid i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Från några håll har dock påpekanden och förslag

om modifikationer framförts.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

har intet att erinra mot att klagotiderna i

201—203 §§ utökas till tre veckor. Däremot är länsstyrelsen av annan me­

ning än lagberedningen vad gäller utgångspunkten för den i 201 § 1 mom.

stadgade tiden för klagan över utmätning. Länsstyrelsen anför.

Utmätning verkställes i stor utsträckning i gäldenärens frånvaro. I dessa

fall skulle enligt förslaget besvär kunna anföras praktiskt taget utan tids­

begränsning. Olägenheterna av en sådan ordning torde icke elimineras ge­

nom att verkställigheten fortgår utan hinder av att fullföljdstiden icke gått

till ända. Frågan om återgång av verkställd utmätning skulle ju ändå hål­

las svävande. Länsstyrelsen föreslår att nu gällande bestämmelser i detta

hänseende bibehålies.

Landsfiskalen-ulmätningsmannen i Kiruna distrikt

anser att klagotiden,

i fall då gäldenären personligen erhållit del av förhandsunderrättelse om

utmätningen, bör löpa från dagen för förrättningen även om gäldenären då

ej är tillstädes.

Förste stadsfogden i Norrköping

menar, att regeln i 201 § 1 mom. om kla-

golidens utgångspunkt bör utformas så, att gäldenärens make jämställes

med gäldenären själv. Vidare gör han gällande, att särskild klagotid bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

155

156

stadgas i fråga om utmätningsmans beslut att icke vidtaga rättelse jämlikt

77 § 2 mom. i förslaget.

Som förut nämnts anser

överexekutor i Norrköping

det böra övervägas,

om icke tiden för klagan över utmätning, i fall då begäran om rättelse av­

slagits, bör räknas från den dag då gäldenären erhöll del av avslagsbeslutet.

Svenska företagares riksförbund,

vilket som nämnts föreslår förlängning

av tiden för rättelse till tre veckor, gör i konsekvens därmed gällande, att

klagotiden bör utsträckas till fyra veckor.

Lagrådet lämnar förslaget i förevarande delar utan erinran.

Departementschefen. Lagberedningens förslag till ändring av 201—203 §§

UL, vilket lämnats utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan, kan

jag biträda. Jag vill särskilt framhålla, att den i 201 § UL föreslagna ut­

gångspunkten för klagotiden medför ökad rättssäkerhet för utmätnings-

gäldenären samt att det förordade förenhetligandet av klagotiderna inne­

bär en påtaglig fördel för det praktiska rättslivet.

C. Verkan av klagan i fråga om utmätningsmans behörighet

Lagberedningen. Som förut framgått, har lagberedningen föreslagit nya

regler om utmätningsmans lokala kompetens. Även om dessa regler genom­

föres, kan det enligt beredningen ibland råda tvekan, huruvida utmätnings­

man är behörig eller ej. Det kan exempelvis möta svårighet att avgöra, var ut-

mätningsgäldenären skall anses bosatt, och det kan alltjämt i åtskilliga

fall vara tvivelaktigt, var en tillgång skall anses lokaliserad. Enligt bered­

ningens mening bör man emellertid icke driva kravet på att lokal kompe­

tens i det särskilda fallet skall föreligga alltför långt. Kompetensfördelning­

en är i främsta rummet endast en fråga om lämplig arbetsfördelning. Fram­

för allt anser beredningen det icke tillräckligt grundat, att överinstans ex

officio ingår i prövning av underordnat organs behörighet, när någon an­

märkning ur praktisk synpunkt ej är befogad. Att undanröja vidtagen åt­

gärd föranleder extra kostnader, omgång och tidsutdräkt och kan leda till

definitiv rättsförlust för utmätningsborgenären. I litteraturen har likväl

den meningen uttalats, att överordnad myndighet är pliktig att ingå på en

dylik officialprövning. Det har också någon gång förekommit, att åtgärd

ex officio undanröjts på grund av utmätningsmans bristande kompetens i

lokalt hänseende. Beredningen finner det därför vara av behovet påkallat,

att en bestämmelse meddelas häremot.

Saken ligger enligt beredningens mening något annorlunda till, när frå­

gan om utmätningsmans lokala kompetens av part dragés under överexe-

lcutors prövning. Enligt beredningens åsikt bör man emellertid även i såda­

na fall motverka, att en vidtagen åtgärd undanröjes av formella skäl.

Beredningen har i 208 a § 1 mom. UL upptagit en bestämmelse, som när­

mast riktar sig mot det fallet, att klagan föres om utmätningsmans behö­

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

157

righet, men avser att återverka även på den officialprövning av behörighe­

ten som kan komma i fråga. Med stadgandet avser beredningen, att klagan

beträffande utmätningsmans behörighet ej skall föranleda upphävande av

redan vidtagen åtgärd, om ej rättssäkerhetsskäl talar därför eller praktis­

ka olägenheter vållats eller också utmätningsmannen överskridit sin sakli­

ga kompetens, d. v. s. vidtagit åtgärd av något slag som han överhuvud ej

är berättigad att vidtaga. I förstnämnda hänseende föreslår beredningen, att

undanröjande skall få äga rum, om utmätningsmannen ej haft lokal kom­

petens och den som åtgärden rör ej haft tillfälle att tillvarataga sin rätt

vare sig hos utmätningsmannen eller hos överexekutor. Den som klagar kan

ju vanligen åtminstone i samband med fullföljden utveckla sin talan, men

överexekutor bör beakta, om detta undantagsvis skulle vara så betungande

att han ej skäligen må låta sig nöja därmed. Har han ej i klagoskriften ut­

vecklat sin talan i sak, bör han givetvis få tillfälle därtill, om överexeku­

tor ej anser skäl föreligga att undanröja åtgärden i fråga. Ur praktisk syn­

punkt bör exerexekutor enligt beredningens mening tillse, att utmätnings­

mannen ej överskridit sin lokala kompetens på sådant sätt att olägenheter

uppkommer vid fortsatt förfarande eller med hänsyn till möjligen samti­

digt pågående åtgärder på annat håll.

För undvikande av olägenheter vid det fortsatta förfarandet bör överexe­

kutor emellertid ej vara hänvisad enbart till att upphäva redan vidtagen

åtgärd. Olägenheterna kan undvikas även på annat sätt, t. ex. genom att

målet i fortsättningen får handläggas av behörig utmätningsman. För så­

dant ändamål bör överexekutor enligt beredningens mening ha möjlighet

att, utan undanröjande av redan vidtagen åtgärd, för fortsatt handläggning

hänvisa målet till den utmätningsman som finnes behörig. Möjlighet att

hänvisa målet till behörig utmätningsman bör även finnas, om vidtagen åt­

gärd undanröjes. Bestämmelser i nyss angivna hänseenden har upptagits i

208 a § 2 mom. UL.

I sitt förslag har lagberedningen vidare som 218 a § upptagit stadgande,

att vad i 208 a § stadgas med avseende å klagan i fråga om utmätningsmans

behörighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande klagan över att

mål upptagits av överexekutor. Att hovrätt har att tillämpa 208 a § även

för det fallet att överexekutor haft att pröva utmätningsmans behörighet,

är enligt beredningens mening självklart. Hovrätten handlar därvid som

överexekutor; den har emellertid att beakta jämväl huruvida vederbörande

sakägare varit i tillfälle att bevaka sin rätt i hovrätten.

Remissyttrandena. Beredningens förslag har icke föranlett några invänd­

ningar.

Riksrevisionsverket

framhåller särskilt, att det synes vara av värde att

en i övrigt giltig exekutiv förrättning icke, som nu kan vara fallet, undan­

röjes på grund av ett formellt fel i fråga om den lokala kompetensen.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Lagrådet förordar en jämkning av lagtexten i 208 a § UL så, att orden

»haft tillfälle att» utbytes mot »bort kunna». Enligt lagrådets mening bör

vidare 218 a § UL begränsas till att avse klagan i fråga om överexekutors

behörighet i mål, som där omedelbart upptages.

Departementschefen. Det är givetvis önskvärt att så långt möjligt före­

bygga, att vidtagen exekutiv åtgärd undanröjes på rent formella skäl. Brist

i utmätningsmans lokala kompetens hör till de felaktigheter, som långtifrån

alltid förorsakar några nämnvärda reella olägenheter. I den mån kompe­

tensbristen icke ur vare sig rättssäkerhets- eller lämplighetssynpunkt eller

eljest i sakligt hänseende haft något att betyda, bör den till undvikande av

onödiga kostnader, omgång och eventuell rättsförlust icke få leda till rubb­

ning av den exekutiva åtgärden. I överensstämmelse med denna grundsyn

står den av lagberedningen i 208 a § 1 mom. UL föreslagna regeln, att kla­

gan i fråga om utmätningsmans behörighet ej må föranleda upphävande av

redan vidtagen åtgärd, om den som saken rör haft tillfälle att tillvarataga

sin rätt hos utmätningsmannen eller hos överexekutor samt åtgärden i öv­

rigt finnes ha varit ändamålsenlig och höra till utmätningsmans åliggan­

den. Jag kan därför i huvudsak tillstyrka denna regel. Uttrycket »haft till­

fälle att» synes dock i anslutning till den av lagrådet framförda synpunkten

böra utbytas mot orden »skäligen kunnat».

Då utmätningsman med överskridande av sin lokala kompetens vidtagit

viss exekutiv åtgärd, bör möjlighet finnas för överexekutor, som har att prö­

va saken, att hänvisa målet till behörig utmätningsman. Har kompetens­

bristen ännu icke utövat någon menlig inverkan men kan olägenheter be­

faras uppkomma vid sakens fortsatta behandling, kan det sålunda vara ra­

tionellt, att överexekutor låter åtgärden bestå men överflyttar målets fort­

satta handläggning till behörig utmätningsman. Även då den exekutiva åt­

gärden undanröjes, kan man undvika omgång och tidsutdräkt, om överexe­

kutor bestämmer vilken utmätningsman som skall företaga målet till ny be­

handling. Jag förordar därför de regler om befogenhet för överexekutor att

hänvisa mål till behörig utmätningsman, som lagberedningen föreslagit i

208 a § 2 mom. UL och som lämnats utan erinran av lagrådet och remiss­

organen.

Det ligger i sakens natur, att hovrätt har att tillämpa de föreslagna reg­

lerna i 208 a § UL, då klagan beträffande utmätningsmans lokala kompe­

tens fullföljts dit. Även vid klagan beträffande överexekutors lokala kom­

petens bör dessa regler komma till motsvarande användning. En bestäm­

melse härom föreslås i 218 a § UL. Då det i mål, som anhängiggjorts hos

utmätningsman, i allmänhet ger sig självt, vilken överexekutor som har

lokal behörighet att upptaga klagan över utmätningsmannens åtgärder, tor­

de bestämmelsen i huvudsak komma att få praktisk betydelse för mål, som

överexekutor har att upptaga i första instans. Bestämmelsen bör dock om­

fatta jämväl andra fall av klagan beträffande överexekutors lokala behörig­

het, även om dessa av antydda skäl måste bli sällsynta.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

159

10. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Lagberedningen har icke föreslagit någon viss tid för lagändringarnas

ikraftträdande.

Vad angår övergångsfrågorna påpekar lagberedningen, att det i åtskilliga

fall ger sig utan särskilt stadgande vad som bör gälla i övergångshänseende

(se härom närmare bet. s. 123 ff). I andra fall påkallas enligt beredningens

mening särskilda övergångsbestämmelser. Härom anför lagberedningen i

huvudsak följande.

Äldre lydelse av 52 och 216 §§ och den enligt förslaget upphävda 207 §

bör alltjämt tillämpas, när yrkande om skadestånd framställts hos överexe-

kutor före nya lagens ikraftträdande. Stadgande härom har upptagits i

punkt 1 i lagberedningens förslag till övergångsbestämmelser.

Lagberedningen påpekar, att de nya reglerna i 69 § UL om hänvisning

för tredje man att stämma till domstol och om behörig domstol utan vidare

blir tillämpliga, så snart hänvisning ges efter nya lagens ikraftträdande.

Om hänvisning givits före nya lagens ikraftträdande kan det inträffa att

tiden för talans väckande utgår först efter ikraftträdandet. Enligt bered­

ningens mening bör talan då, även efter ikraftträdandet, få väckas vid den

domstol som var behörig enligt äldre lag. Vederbörande bör emellertid lämp­

ligen även ha möjlighet att vända sig till den domstol som avses i nya la­

gen. Talan bör sålunda icke få avvisas, om någotdera alternativet väljes.

Punkt 2 i förslaget till övergångsbestämmelser har utformats i enlighet

härmed.

i ^

Beredningen föreslår i 3 punkten av övergångsbestämmelserna, att reg­

lerna i 88 c § UL icke bör vara tillämpliga vid indrivning av böter, viten,

annan med brott förenad påföljd, som innefattar betalningsskyldighet, eller

domstolskostnad, som utgått av allmänna medel och enligt domstolens be­

slut skall återgäldas. Skälen härför och för motsvarande ordning vid indriv­

ning av skatt har berörts i avsnittet om tidsfrister i utsökningsmål.

I fråga om fullföljdstiderna i 201—203 §§ UL anser beredningen, att äld­

re lag bör tillämpas, när klagan riktar sig mot förrättning eller auktion,

som ägt rum före nya lagens ikraftträdande, eller mot fördelningsförslag,

som framlagts före nämnda tidpunkt. Vid klagan över utmätning bör det

avgörande alltså vara, när förrättningen hölls, och icke när utmätningen

eventuellt fullbordades. Klaganden får i enlighet härmed rätta sig efter den

fullföljdshänvisning som givits vid förrättningen. Regeln bör enligt bered­

ningens mening gälla även för borgenären, oavsett när han fått del av pro­

tokollet. Punkt 4 i övergångsbestämmelserna har utformats i överensstäm­

melse härmed.

Slutligen har beredningen ansett, alt förslaget till ny forumregel i 69 §

UL påkallar följdändringar i 3 § i 1845 års lösöreköpsförordning och 10

kap. 17 § rättegångsbalken. Dessa följdändringar har beredningen upptagit

i punkterna 5 och 6 i sitt förslag till övergångsbestämmelser.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Remissyttranden. Det fåtal remissinstanser som särskilt berört övergångs­

frågorna har lämnat beredningens förslag härutinnan utan erinran.

Lagrådet har vid granskningen utgått ifrån att förslaget skulle föreläggas

1962 års riksdag men påpekar, att om ikraftträdandet framskjutes med

hänsyn till behovet av föreskrifter om kostnad i utsökningsmål, detta icke,

såvitt vid tiden för granskningen kan bedömas, föranleder ändring i lagar­

na eller tillägg till dessa. Enligt lagrådets mening är det önskvärt, att an­

visningar i god tid före ikraftträdandet tillhandahålles utmätningsmännen

rörande lagarnas innebörd och den avsedda tillämpningen av de nya reg­

lerna.

Vad angår övergångsbestämmelserna har lagrådet lämnat beredningens

förslag under punkterna 1—4 utan erinran men förordat, att de i punkterna

5 och 6 angivna bestämmelserna upptages i särskilda lagar om ändrad ly­

delse av 3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § rättegångsbalken.

Departementschefen. Som jag omnämnt i det inledande avsnittet med all­

männa synpunkter, pågår för närvarande en utredning av frågan om infö­

rande av en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift i stället för de spe­

cificerade exekutionsavgifter, som nu utgår enligt 1878 års förordning an­

gående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till

stämningsmän m. m. Klart är, att tillämpningen av vissa av de nya reglerna i

UL skulle underlättas, om en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift vore

genomförd vid dessa reglers ikraftträdande. Under utredningens gång har det

emellertid visat sig, att frågan om en modernisering av bestämmelserna om

exekutionsavgifter hänger nära samman med spörsmål, som måste lö­

sas i anslutning till exekutionsväsendets förstatligande, och därför icke

lämpligen kan utbrytas till särbehandling nu. Att göra de nya utsök-

ningsreglernas ikraftträdande beroende av tidpunkten för förstatligandet

skulle emellertid innebära ett uppskov, som med hänsyn till önskvärdhe­

ten att vinna praktiska erfarenheter för det fortsatta reformarbetet på

utsökningsrättens område och jämväl ur andra synpunkter måste beteck­

nas som föga välkommet. Jag är därför icke benägen att låta med ikraft­

trädandet anstå utan förordar, att de nya reglerna träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964. Om det således icke lämpligen låter sig göra att nu vidtaga

en i och för sig önskvärd förenkling av reglerna om exekutionsavgift, bör

man i stället söka på annat sätt förenkla utmätningsmännens dagliga be­

styr. En åtgärd, som skulle underlätta utmätningsmännens dagliga arbete, är

att införa tjänstebrevsrätt för dem jämväl i enskilda mål. Frågan härom

torde få upptagas till övervägande inom kort.

De i punkterna 1—4 i lagberedningens förslag till övergångsbestämmel­

ser upptagna reglerna, vilka lämnats utan erinran av lagrådet och remiss­

organen, kan jag godtaga.

Lika med lagrådet anser jag, att de i punkterna 5 och 6 i beredningens för-

161

slag angivna bestämmelserna bör upptagas i särskilda lagar om ändrad ly­

delse av 3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § rättegångsbalken. För­

slag till sådana lagar framlägges i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

ÖVRIGA LAGFÖRSLAG

1. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen

Gällande rätt. Lösöreköp, d. v. s. köp av lösören, som köparen låter säljaren

behålla i sin besittning, skall enligt 1 § lösöreköpsförordningen upprättas i

viss form och bekantgöras i särskild ordning, om köparen vill komma i åt­

njutande av skydd mot säljarens borgenärer. Även om köpeavhandlingen

upprättats och behandlats i föreskriven ordning, blir den sålda egendomen

dock icke fredad från att utmätas, om utmätningen inträffar inom viss kor­

tare tid, som anges i 3 § lösöreköpsförordningen. Framställes jäv mot en

sålunda upprättad och behandlad avhandling vid utmätningstillfälle, som

inträffar efter utgången av nämnda tid skall utmätningssökanden, om han

vill fullfölja jävet, väcka talan mot säljare och köpare inom viss tid därefter

vid äventyr av talans förlust. Sådan talan skall enligt 3 § lösöreköpsförord­

ningen väckas vid domstolen i den ort, där godset finnes.

Lagberedningen har i enlighet med de synpunkter, som ligger till grund

för förslaget till ändring av forumregeln i 69 g UL (se s. 75 i prop.), för­

ordat, att talan enligt 3 § lösöreköpsförordningen skall väckas vid den dom­

stol, till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör. Stadgandet

härom har lagberedningen upptagit i första meningen av punkt 5 i över­

gångsbestämmelserna till lagen om ändring i UL. I andra meningen av

nämnda punkt har lagberedningen tillika förordat, att samma övergångs­

bestämmelse som föreslagits beträffande ändringen av forumregeln i 69 §

UL, också skall gälla ändringen i 3 § löseöreköpsförordningen.

Remissyttranden. Förslaget har i denna del icke föranlett någon erinran

från remissorganens sida.

Lagrådet förordar, såsom förut nämnts, att bestämmelserna i bl. a. punkt

5 i beredningens förslag till övergångsbestämmelser till lagen om ändring i

UL upptages i särskild lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordning­

en. Enligt lagrådets mening möter härvid icke hinder att i huvudsak bibe­

hålla den förenklade avfattning som beredningen begagnat. Andra meningen

av punkt 5 bör dock — påpekar lagrådet — upptagas såsom övergångsbestäm­

melse till lagen om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen, därvid

bestämmelsen bör preciseras att gälla i fall då jäv framställts vid utmät­

ningstillfälle före lagens ikrafllrädande.

(i Dihang till riksdagens protokoll 1!)G3. 1 samt. Nr 52

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Departementschefen. Jag kan i sak godtaga de bestämmelser, som lag­

beredningen föreslagit i punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om

ändring i UL. Som jag förut framhållit, bör bestämmelserna på sätt lagrådet

förordat upptagas i särskild lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförord-

ningen. De synpunkter, som lagrådet härvid framfört, bör enligt min mening

beaktas.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1964.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken

Gällande rätt. Som allmän princip i tvistemål gäller, att den domstol, vid

vilken talan i första instans anhängiggöres, kan ingå i prövning av sin behö­

righet endast om fråga därom väckes av svaranden. Från denna princip före­

kommer åtskilliga undantag. I 10 kap. 17 § första stycket RB uppräknas i

särskilda punkter flera fall då domstol har att ex officio pröva sin behö­

righet. I 6 punkten i detta lagrum nämnes härvid »tvist som angår utmätt

lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och enligt lag skall

upptagas av rätten i den ort där egendomen finnes».

Lagberedningen. Som följd av de ändringar, som förordats i 69 § UL och

3 § lösöreköpsförordningen, föreslår lagberedningen, att 6 punkten i 10 kap.

17 § första stycket RB ändras, så att den kommer att avse tvist, som angår

utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och för vilken

behörig domstol är särskilt stadgad. Bestämmelsen härom har i lagbered­

ningens förslag upptagits i punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen om

ändring i UL.

Remissyttranden. Lagberedningens förslag har i denna del icke givit an­

ledning till erinran från remissorganens sida.

Lagrådet har hemställt, att regeln i 6 punkten i övergångsbestämmelserna

till lagen om ändring i UL upptages i särskild lag om ändrad lydelse av

10 kap. 17 § RB. Enligt lagrådets mening möter härvid icke hinder att bibe­

hålla den förenklade avfattning som beredningen använt.

Departementschefen. Som följd av de föreslagna ändringarna i 69 § UL

och 3 § lösöreköpsförordningen bör regeln i 10 kap. 17 § första stycket 6

punkten ändras så, att den kommer att avse tvist, som angår utmätt lös

egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och för vilken behörig

domstol är särskilt stadgad. Som jag i annat sammanhang framhållit, bör

ändringen i enlighet med lagrådets hemställan ske i form av en särskild

lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § RB.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

163

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915

(nr 219) om avbetalningsköp

Gällande rätt. Enligt 10 § första stycket AvbL söks handräckning för åter­

tagande av avbetalningsgods hos utmätningsmannen i den ort där godset

finns. Som framgår av det föregående (s. 61 f) överensstämmer denna regel

med vad som nu anses gälla enligt UL.

I 10 § fjärde stycket stadgas, att reglerna i 59 och 60 §§ UL skall äga

motsvarande tillämpning med avseende å handräckning. För innehållet i

dessa regler har närmare redogjorts vid behandlingen av frågorna om gälde-

närens underrättande i mål om utmätning och om interimistiska åtgärder

för säkerställande av utmätning. Här må endast erinras, att det enligt gäl­

lande lag, för att förrättning skall få hållas, i regel erfordras att gäldenären-

köparen är antingen underrättad på förhand eller också närvarande.

De i AvbL meddelade reglerna om handräckning är icke uttömmande. I

16 § upptages därför en erinran om att ULs föreskrifter i tillämpliga delar

skall lända till efterrättelse i fråga om handräckningsförrättning. Hänvis­

ningen anses närmast gälla ULs allmänna föreskrifter, särskilt de i 1 och 10

kap. upptagna.

Lagberedningen behandlar först frågan om utmätningsmans lo­

kala kompetens och erinrar därvid, att beredningen under 56 § UL

föreslagit, att utmätningsmannen i gäldenärens hemvist skall få generell lo­

kal kompetens. Han skall enligt förslaget vara behörig att verkställa utmät­

ning såväl av gods som finns i hemvistorten som av egendomen utanför

hans distrikt. Platsen, där godset finns, skall emellertid vara alternativt

kompetensgrundande faktum. Beredningen har funnit, att samma principer

med fördel bör kunna tillämpas beträffande handräckning enligt AvbL. Säl­

jaren får vända sig till utmätningsmannen i köparens hemvist utan att vara

beroende av var avbetalningsgodset råkar finnas, och det blir även i övrigt

lättare att genomföra handräckningsåtgärder beträffande bilar, båtar och an­

nat avbetalningsgods som lätt kan flyttas. Även för den lojale köparen kan

det — framhåller beredningen — ibland vara till fördel att ansökan får

göras hos utmätningsmannen i hans hemvist. Beredningen föreslår därför

att bestämmelsen om utmätningsmans kompetens i 10 § första stycket AvbL

får utgå och ersättas av en hänvisning till 56 § UL. Denna hänvisning kan

ske i 10 § fjärde stycket AvbL.

Genom sistnämnda hänvisning blir också att tillämpa bestämmelsen i 56 §

3 mom. UL om befogenhet för utmätningsman att i brådskande fall vidtaga

interimistisk åtgärd även om han saknar lokal kompetens. Beredningen me­

nar, att det knappast kan göras gällande, att bestämmelsens tillämpning

i fråga om handräckning ter sig särskilt praktisk men att någon anledning

att utesluta den från tillämpning icke föreligger. Den kan dock i fråga om

handräckning någon gång tänkas få betydelse i det fallet att utmätnings­

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

mannen är oviss om sin lokala kompetens men ej beredd att omedelbart av­

visa målet. Stadgandet i 56 § 4 mom. UL om överlämnande av mål till annan

utmätningsman kan enligt beredningens mening väntas få större betydelse.

1 detta sammanhang framhåller beredningen, att möjligheten att med stöd

av 2 § 3 mom. UL utvidga utmätningsmans lokala kompetens är avsedd att

få tillämpning även i handräckningsmålen. Utmätningsmannen skall så­

lunda få bege sig utom sitt tjänstgöringsområde för att hämta exempelvis

en bil eller också, om det är lämpligare, begära biträde av annan utmät­

ningsman för ändamålet. Den allmänna skyldigheten för utmätningsmännen

att trämja handläggningen genom inbördes samarbete skall gälla även mål

av detta slag.

Beredningen övergår härefter till frågan om köparens underrät­

tande. I förslaget bibehålies hänvisningen till 59 och 60 §§ UL. Dess sakliga

innebörd blir emellertid en annan genom att nya regler om gäldenär un­

derrättande m. m. införes i dessa paragrafer. Beredningen anser, att de reg­

ler som föreslagits om gäldenärs underrättande före utmätning bör kunna

tillämpas även vid handräckning enligt AvbL.

Beredningen understryker emellertid, att målets beskaffenhet givetvis

måste beaktas vid tillämpningen. Om vid ett första delgivningsförsök ge­

nom tjänstebrev mottagningsbevis ej inkommer, torde det ofta finnas an­

ledning för utmätningsmannen att söka själv eller genom annan delgiva

köparen underrättelsen.

Beredningen har ej ansett bestämmelserna i 84 § UL om gäldenärens un­

derrättande efter utmätningen böra tillämpas i handräckningsmål. Möjlig­

heten att klaga är här icke begränsad till viss tid. Enligt beredningens me­

ning bör utmätningsmannen dock även vid handräckning lämna gäldenä-

ren-köparen skriftligt besked om vad som förevarit, vilket bl. a. kan vara av

betydelse för köparens rätt att inom viss tid återlösa godset (jfr 6 § AvbL).

Beskedet bör kunna sändas genom vanligt tjänstebrev utan begäran om mot­

tagningsbevis.

Genom den i 10 § AvbL intagna hänvisningen till nuvarande 59 § UL är

det i 2 mom. av nämnda lagrum omnämnda vårdhållningsinstitutet tillämp­

ligt i handräckningsmål. I beredningens förslag till ändring i UL har vård­

hållningsinstitutet sin motsvarighet i den nya 60 a § UL. Enligt denna fö­

religger väsentligt vidgade möjligheter att företaga interimistiska

åtgärder. Även handräckningsåtgärder kan vara brådskande och möta

hinder som föranleder uppskov. Beredningen föreslår därför, att de nya

reglerna i 60 a § UL om interimistiska åtgärder skall äga motsvarande

tillämpning i handräckningsmål.

Däremot har beredningen ej funnit skäl att i anslutning till de i avsnittet

om tidsfrister behandlade frågorna föreslå någon ändring i AvbL. Enligt

beredningens mening är det emellertid att vänta, att de i 88 c § 1 mom. fö­

reslagna fristerna kommer att anses vägledande för vad som regelmässigt

kan fordras av en utmätningsman också när det gäller handräckning för

återtagande av avbetalningsgods.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

165

Slutligen anmärker beredningen, att av 16 § AvbL följer, att den nya

208 a § UL och ändringen i 210 § UL har tillämpning även på handräck-

ningsmål samt att de i AvbL föreslagna ändringarna icke torde påkalla

några övergångsbestämmelser.

Remissyttrandena. Spörsmålen om handräckning enligt AvbL har i all­

mänhet icke föranlett några särskilda uttalanden av remissinstanserna. 1

den mån sådana uttalanden förekommer innebär de som regel endast, att

lagberedningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran. På några punk­

ter har emellertid anmärkningar framförts.

Vad först angår frågan om utmätningsmans lokala kompe­

tens anser

stadsfogden i Sundsvall,

att den nuvarande bestämmelsen i

10 § första stycket AvbL är lämplig, eftersom den kan sägas ålägga säljaren

att själv i någon mån efterforska var godset finns. Han avstyrker därför

att bestämmelsen ändras.

Landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt

ifrågasätter, om sö­

kande i handräckningsmål under alla förhållanden kommer att godtaga

att utmätningsmannen i köparens hemvist överlämnar målet till utmät­

ningsmannen i den ort där godset finns. Godset kan utgöras t. ex. av en bil

som står för reparation i annan landsända eller av ett fiskredskap som

förvaras i en otillgänglig sportstuga. I sådana fall bör sökanden bland an­

nat få tillfälle att bedöma, om han vill ikläda sig de ytterligare kostnader

som kan uppkomma.

I fråga om köparens underrättande efter handräck­

ning såtgärden gör

Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sve­

riges landsfiskaler

gällande, att det om gäldenären är personligen tillstädes

Aid förrättningen bör vara helt tillfyllest att han av utmätningsmannen får

muntlig information om beslutet och om sin rätt att lösa godset åter. Någon

skyldighet för utmätningsmannen att i den situationen lämna någon form av

skriftligt besked bör alltså ej föreligga.

Förste stadsfogden i Göteborg

vänder sig mot lagberedningens uttalande

att det är anledning vänta, att de i 88 c § 1 mom. UL föreslagna fristerna

kommer att anses vägledande för vad som regelmässigt kan fordras av en

utmätningsman också när det gäller handräckning för återtagande av avbe-

talningsgods. Han anför.

För köparen är återtagandet att jämställa med vad försäljningen är för

gäldenären. Det har i praktiken visat sig, att då förrättningar på grund av

arbetsanhopningar utsatts att äga rum först flera veckor eller en månad efter

underrättelsens delgivning med köparen, uppgörelse i handräckningsmålen

träffats i större utsträckning än eljest. Många gånger torde köpare, som

kommit ekonomiskt på efterkälken, icke förrän underrättelsen från utmät­

ningsmannen kommer, verkligen på allvar söka klara upp sitt mellanha-

vande med borgenären. Eftersom köparna huvudsakligen utgörs av lönta­

gare, är deras möjlighet till uppgörelse beroende av antalet avlöningstillfäl-

len före verkställigheten. Beredningens uttalande skulle innebära, att den

nu i analogi med vad gäller försäljning i utmätningsmål tillämpade tids­

fristen en månad skulle minskas till två veckor. Härav torde icke säljarna

vara betjänta och alls icke köparna hjälpta.

166

Kungl. Maj:Is proposition nr 52 år 1963

Även

styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

berör detta spörs­

mål. Styrelsen finner det angeläget, att gäldenären får tillräcklig tidsfrist

för anskaffande av medel att betala sin skuld och undvika återtagning. En­

ligt styrelsens mening bör genom lagändring föreskrivas, att återtagnings-

förrättning såvitt möjligt bör hållas i stad inom en och på landet inom två

månader från det ärendet inkommit till utmätningsmannen.

Lagrådet lämnar beredningens förslag i förevarande delar utan erinran.

Departementschefen. Ansökan om handräckning för återtagande av avbe-

talningsgods skall nu — i överensstämmelse med vad för närvarande gäller

i fråga om utmätning — göras hos utmätningsmannen i den ort, där godset

finnes. I det föregående har jag beträffande mål om utmätning förordat nya

regler om utmätningsmans lokala kompetens, vilka upptagits i 56 § UL. Så­

som lagberedningen funnit, lämpar sig dessa regler även för mål om hand­

räckning för återtagande av avbetalningsgods och jag vill därför föreslå, att

de erhåller motsvarande tillämpning i dylika mål. I huvudsak innebär detta,

att ansökan om handräckning för återtagande av avbetalningsgods kan gö­

ras hos utmätningsmannen i köparens hemvist, oavsett om godset finnes

där eller icke, med möjlighet för säljaren att om han det hellre vill vända

sig till utmätningsmannen i den ort, där godset finnes. I överensstämmelse

med vad som föreslagits i 56 § 4 mom. UL beträffande mål om utmätning

bör det vidare, såsom lagberedningen förordat, tillkomma Kungl. Maj :t att

meddela bestämmelser om befogenhet för utmätningsman att överlämna mål

om handräckning enligt AvbL till annan behörig utmätningsman. I anled­

ning av vad landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt anfört i sitt

remissvar vill jag framhålla, att överlämnande ej bör få ske, om detta ur

kostnadssynpunkt eller eljest länder sökanden till förfång (jfr lagbered­

ningens utkast till administrativa bestämmelser härom, bet. s. 150 f) samt

att det för bedömande härav stundom kan vara påkallat att höra sökanden,

innan beslut om överlämnande meddelas.

Lika med lagberedningen anser jag, att de nya reglerna i 59 och 60 §§ UL

lämpligen bör komma till motsvarande användning i mål om handräckning

enligt AvbL. Detta innebär,

att

innan handräckning sker underrättelse om

målet skall sändas till köparen med posten eller lämnas på annat lämpligt

sätt,

att

underrättelsen bör lämnas så tidigt, att köparen får nödigt rådrum

att bevaka sin rätt,

att

underrättelse icke behöves, då det föreligger fara för

att godset undanstickes eller förstöres eller saken i annat fall är brådskan­

de, och i allmänhet icke heller då köparens hemvist och uppehållsort är

okända,

att

köparens utevaro icke hindrar förrättningen, med mindre det

finnes erforderligt att han får tillfälle att yttra sig

samt att

köparens make,

husfolk eller annan, som har godset i sin vård eller besittning, skall, om så­

dan person anträffas, tillsägas att närvara, när förrättningen äger rum i

köparens frånvaro.

Det i nuvarande 59 § 2 mom. UL reglerade vårdhållningsinstitutet är eu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

167

ligt hänvisning i 10 § AvbL även tillämpligt i handräckningsmål. De i 60 a §

i förslaget till lag om ändring i UL upptagna reglerna om interimistiska åt­

gärder till säkerställande av eventuell utmätning, vilka utgör den närmaste

motsvarigheten till det nuvarande vårdhållningsinstitutet, bör likaledes er­

hålla tillämpning i mål om handräckning enligt AvbL.

Hänvisning till de lagrum i UL, som enligt vad nu sagts bör äga mot­

svarande tillämpning i handräckningsmål, kan lämpligen intagas i 10 § fjär­

de stycket AvbL.

Lagberedningen har förutsatt, att den av beredningen föreslagna normal­

fristen för hållande av utmätning, två veckor i stad och fyra veckor på lan­

det, skulle komma att bli vägledande för vad som i allmänhet kan fordras

av en utmätningsman när det gäller handräckning enligt AvbL. Häremot har

kritik riktats från några remissorgans sida. Med den ändring av lagbered­

ningens förslag till normalfrist för hållande av utmätning, som jag i ett ti­

digare avsnitt förordat, bör denna frist bli mera ägnad att tjäna som ett låt

vara ungefärligt mått på den tid, inom vilken förrättning för handräckning

enligt AvbL i regel bör hållas. I anslutning härtill vill jag erinra om regeln i

12 § AvbL, enligt vilken anstånd med handräckningsåtgärd kan på där an­

givna sociala skäl beviljas i tre månader och undantagsvis längre tid.

Den föreslagna ändringen av 10 § AvbL torde böra träda i kraft den 1

januari 1964.

4. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om

införsel i avlöning, pension eller livränta

1 §•

Gällande rätt. Enligt 1 § gäller nu som förutsättning för att införsel skall

kunna erhållas för fordran på underhållsbidrag bl. a., att fråga skall vara

om bidrag, som någon till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet är

pliktig utge till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med

vilken den förpliktade är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn.

Underhållsskyldigheten skall vidare vara fastställd genom rättens eller do­

marens beslut eller genom skriftligt, av två personer bevittnat avtal.

Lagberedningen erinrar om att beredningen under 54 a § UL upptagit för­

slag till bestämmelser, som innebär att utmätning skall kunna erhållas på

grund av skriftligt, av två personer bevittnat avtal om underhållsbidrag el­

ler om skyldighet att till barnavårdsnämnd utge ersättning för barns vård

jämlikt barnavårdslagen. Vid beskrivningen av de avtal som åsyftas har be­

redningen där valt en annan lydelse än den som nu finns i 1 § InfL. Bered­

ningen har sålunda i stället för att uppräkna de underhållsberättigade hän­

visat till giftermåls- och föräldrabalkens bestämmelser om underhållsskyl­

dighet. Härigenom har beskrivningen blivit kortare och tydligare än den i

1 § InfL. Det behöver sålunda ej föreligga någon tvekan om att stadgandet

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

inbegriper jämväl avtal om underhåll till styvbarn och till kvinna, med vil­

ken den underhållspliktige avlat barn utom äktenskap, även om barnet fötts

dött eller havandeskapet avbrutits. Genomföres vad beredningen föreslagit i

UL, bör 1 § InfL enligt beredningens mening ändras så att dess lydelse över­

ensstämmer med nya 54 a § UL. Någon saklig ändring innebär detta ej, från­

sett möjligen de punkter som nu enligt vad nyss sagts är oklara.

Enligt beredningens mening bör också det av beredningen som 3 mom. i

54 a § UL upptagna stadgandet om att domstol skall kunna inhibera verk­

ställighet av avtal lämpligen erhålla en motsvarighet i InfL. Visserligen

möter icke här den risken att exekutionen, såsom ofta sker vid utmätning,

leder till förlust för gäldenären genom att försäljning av utmätt gods ger

dåligt resultat. Ej heller drar införsel med sig några exekutionskostnader för

parterna, men det kan ändå i särskilda fall vara stötande, om införseln skul­

le fortgå sedan talan väckts om avtalet. Beredningen understryker emeller­

tid att den föreslagna möjligheten till inhibition bör utnyttjas med varsam­

het, så att man icke utan vägande skäl berövar en underhållsberättigad hans

underhåll.

Förutom de ändringar som nu angivits föreslår beredningen vissa redak­

tionella jämkningar. För att vinna närmare överensstämmelse med RBs ter­

minologi föreslår beredningen sålunda, att uttrycket »rättens eller domarens

beslut» ersättes med »lagakraftvunnen dom eller beslut, som må verkställas

lika med sådan dom». Att dom måste ha vunnit laga kraft för att införsel

skall få äga rum på grund därav antages redan nu i praxis. Med »beslut»

åsyftas främst interimistiska beslut. I den mån förordnanden enligt 17 kap.

14 § 1 st. RB förekommer i mål om underhåll faller de också in härunder,

liksom tredskodomar och lagsökningsutslag. De redaktionella jämkningar

som i övrigt vidtagits i 1 § InfL anser beredningen icke kräva någon motive­

ring.

Remissyttranden. Förslaget har i denna del lämnats helt utan erinran.

Socialstyrelsen

framhåller, att genom den föreslagna lydelsen på ett lyck­

ligt sätt undanröjs en viss oklarhet i den gällande formuleringen. En fråga

som dock alltjämt kan vara föremål för tvekan är enligt styrelsens mening,

huruvida s. k. intermistiska eller provisoriska avtal är exigibla. Styrelsen

syftar på den form av avtal, där en presumtiv fader till barn utom äktenskap

förbinder sig att utgiva underhållsbidrag i avvaktan på blodundersökning —

utan att erkänna faderskapet. Då avtal av detta slag synes vara relativt van­

liga, anser styrelsen önskvärt, att även osäkerheten på den punkten undan­

röjs.

Lagrådet lämnar också förslaget i denna del utan erinran.

Departementschefen. Införsellagen innehåller i 1 § en bestämning av de

typer av underhållsbidrag, för vilka införsel kan erhållas. Införsel kan enligt

detta lagrum ifrågakomma för underhållsbidrag, som någon till fullgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

169

av lagstadgad underhållsskyldighet är pliktig att utge till barn, adoptivbarn,

föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller

utom äktenskap avlat barn. Lagberedningen har föreslagit en annan beskriv­

ning av de slag av underhållsbidrag, för vilka införsel skall kunna ifråga-

komma. Enligt dess förslag skall införsel kunna beviljas för underhålls­

bidrag enligt giftermåls- eller föräldrabalken. Denna bestämning, som över­

ensstämmer med den i 54 a § i förslaget till lag om ändring i UL använda,

är enligt min mening att föredraga framför den nuvarande. Därmed elimi­

neras den tvekan, som råder rörande möjligheten att bevilja införsel för

underhållsbidrag till styvbarn och för vissa andra familjerättsliga under­

hållsbidrag av mera speciell typ.

Den av socialstyrelsen berörda frågan om exigibiliteten av provisoriska av­

tal om underhåll till barn utom äktenskap synes mig vara förtjänt att när­

mare undersökas under det fortsatta reformarbetet på utsökningsväsendets

område.

Det i 54 a § 3 mom. ÖL föreslagna stadgandet om befogenhet för dom­

stol, där talan om underhållsavtal är anhängig, att förordna, att utmätning

på grund av avtalet tills vidare ej må äga rum, bör, såsom lagberedningen

förordat, erhålla motsvarighet på införselinstitutets område. Här liksom på

utmätningsinstitutets område är tydligt, att förordnande om inhibition icke

bör meddelas, med mindre stor sannolikhet föreligger för att talan rörande

underhållsavtalet kommer att bifallas.

De ändringar lagberedningen i övrigt föreslagit i 1 § införsellagen är av

redaktionell natur. Även dessa ändringar kan jag godtaga.

6

§•

Gällande rätt. Enligt 6 § i dess gällande lydelse får införsel ej beviljas till

gäldande av bidragsbelopp som förfallit till betalning tidigare än ett år innan

beslutet meddelas. När fråga är om bidrag som fader till barn utom äkten­

skap har att erlägga till barnets moder, har tiden genom en år 1950 genom­

förd lagändring utsträckts till två år.

Lagberedningen kritiserar till en början den gällande huvudregeln. Verk­

ningarna av denna beror — påpekar beredningen — helt av hur länge ett

visst införselbeslut får bestå. Om någon jämkning av meddelat införsel­

beslut icke äger rum, kan resterande bidragsbelopp från tiden ett år före

införselbeslutet och därefter uttagas så länge underhållsskyldigheten och

anställningen består. Det är härvid att beakta, att man i praxis hävdat, att

belopp som under viss tid uttages genom införsel skall i första hand gälla

som betalning av underhållsbidrag för samma tid. Restantierna kommer där­

för att endast långsamt försvinna. Den gällande regleringen är även otill­

fredsställande på det sättet att en underhållsskyldig genom att byta anställ­

ning kan påverka underhållsberättigads möjlighet att genom införsel uttaga

resterande bidrag. Bytet kräver nämligen, att nytt införselbeslut meddelas,

och därav följer även, att ny beräkning av tiden bakåt skall äga rum.

7

Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 62

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Samtidigt som å ena sidan regeln i 6 § ibland möjliggör att även mycket

gamla restantier uttages är — fortsätter beredningen — å andra sidan den

underhållsberättigades rätt att utfå äldre restantier mycket prekär. Om

införselbeslutet av en eller annan anledning jämkas eller den underhålls-

skyldige framtvingar nytt beslut genom att byta anställning, blir följden, att

oguldna bidrag som utestått mer än ett år faller bort. Har då av den under-

hållsskyldiges lön under sista året dragits så mycket som motsvarar det

årets underhåll, är enligt nämnda ståndpunkt i praxis all möjlighet att genom

införsel utfå bidrag för förfluten tid borta. Däremot kvarstår möjligheten att

kräva resterande belopp vid domstol och att därefter erhålla utmätning eller,

om dom redan föreligger, att omedelbart erhålla utmätning. Beredningen

har, som förut nämnts, i fråga om denna alternativa möjlighet till exeku­

tion föreslagit, att utmätning skulle kunna erhållas redan på grund av skrift­

ligt avtal. Uppenbart är emellertid, att införsel ofta är den enda exekutions-

form som kan ge något resultat.

Det beror enligt vad som framgår av det anförda mer eller mindre av en

slump, om de äldre bidragen kan uttagas genom införsel. Särskilt egendom­

lig finner beredningen den konsekvensen av det nuvarande systemet, att en

underhållsberättigad kan gå förlustig rätten att medelst införsel uttaga äldre

restantier genom beslut om jämkning till hans förmån. En underhållsberät­

tigad nödgas därför mången gång avstå från att påkalla jämkning, trots

att den underhållsskyldiges inkomster skulle lämna utrymme för en snab­

bare inkassering av restantierna.

Enligt beredningens mening är det angeläget, att en ändring sker på denna

punkt. Principen att äldre bidragsbelopp ej skall utan begränsning få ut­

tagas genom införsel anser beredningen uppbäras av vägande skäl. För dess

upprätthållande bör man emellertid icke lita till den mer eller mindre ovissa

möjligheten av mellankommande jämkningsbeslut. Om preskriptionstiden

räknas tillbaka från tiden för innehållandet och ej från den tid då beslutet

om införsel meddelades åvägabringas enligt beredningens mening bättre möj­

ligheter att komma fram till en rimlig lösning. De äldre restantierna kommer

att efter hand skäras bort från införsel. Någon godtycklig verkan inträder

ej heller av att införselbeslutet jämkas eller att i anledning av anställnings-

byte nytt beslut meddelas. Man vinner en följdriktig ordning och undgår de

olägenheter som enligt vad förut framhållits är förenade med det nuvaran­

de systemet. Mot regeln kan enligt beredningens uppfattning möjligen an­

föras, att den vållar utmätningsmannen ökat besvär. Beredningen tror dock

ej att detta behöver bli så stort, om principen modifieras något och bokfö­

ringen blir ändamålsenlig. I det förra hänseendet synes man kunna räkna

preskriptionstiden bakåt från början av den kalendermånad, under vilken

innehållandet sker. Den ojämnhet som härigenom uppkommer inskränker

sig till högst beloppet för en månad och blir självfallet i regel betydligt

mindre. För att kunna hålla kontroll över att icke för mycket uttages enligt

det angivna systemet torde utmätningsman — fortsätter beredningen — böra

föra sin dagbok på sådant sätt att därav omedelbart framgår vilken månads

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

171

restantier som betalas med innehållet belopp. Med de nya blanketter som

tillhandahållas för dagböcker enligt lösbladssystem bör det icke vara svårt

att genomföra en sådan redovisning. Härtill kommer, att det redan enligt nu

gällande ordning är mycket önskvärt att dagböckerna förs på detta sätt.

Man undgår därigenom de svårigheter som ofta yppar sig, när införselbe­

slutet skall jämkas och det gäller att fastställa den införselbara fordringen.

Om man inskränker sig till att ändra metoden för preskriptionstidens be­

räkning på angivet sätt, kan det alltemellanåt leda till att den underhålls-

berättigade går förlustig nu föreliggande möjlighet att genom införsel uttaga

underhåll som resterar för förfluten tid. Enligt beredningens mening är det

skäligt, att man för att mildra denna verkan utsträcker den nuvarande ge­

nerella preskriptionstiden av ett år till två år. Denna tid anser beredningen

vara tillfyllest och ej alltför betungande.

Den sålunda förordade huvudregeln kan enligt beredningens mening icke

utan modifikation tillämpas i fråga om bidrag som fader till barn utom äk­

tenskap enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken har att erlägga till barnets moder.

I så fall skulle moderns möjlighet att genom införsel utfå bidraget kunna

preskriberas alltför snabbt. Erfarenheten har visat, att modern ofta icke har

möjlighet att utverka införsel inom två år och sex veckor från förlossningen

därför att det dröjer innan faderskapsmål är avgjort eller frivilligt avtal in­

gås. Enligt beredningens åsikt kan lämpligen stadgas, att bidraget till mo­

dern vid tillämpningen av bestämmelsen icke skall anses förfallet till betal­

ning innan det blivit till beloppet bestämt, d. v. s. innan lagakraftvunnen

dom eller annan införselurkund föreligger. Om modern begär införsel något

så när snart efter det hon fått en exekutionstitel, bör huvudregeln om en två­

årig preskriptionstid för införsel i övrigt vara tillfyllest.

Remissyttrandena.

Socialstyrelsen

anför, att den föreslagna preskriptions­

tiden av två år måhända kan synas något lång med hänsyn till införselinsti­

tutets syfte att garantera framför allt det

löpande

underhållet. Emellertid an­

ser styrelsen, att denna synpunkt bör vika för kravet på underhållsskyldig­

hetens fullgörande. Den förbättrade möjligheten för moder till barn utom

äktenskap att erhålla införsel finner styrelsen särskilt väl påkallad.

Svenska socialvårdsförbundet

understryker, att den gällande ordningen

ofta på ett oskäligt sätt gynnar den underhållsskyldige, som genom byte av

anställning lätt kan få oguldna underhållsbidrag att falla bort. En utsträck­

ning av preskriptionstiden framstår därför som angelägen från den under-

hållsberättigades synpunkt, och förbundet tillstyrker förslaget.

Fredrika-Bremer-Förbundet

finner förslaget innebära en avsevärd förbätt­

ring, och

Yrkeskvinnors samarbetsförbund

betecknar den föreslagna änd­

ringen som synnerligen angelägen.

Bland det stora antal remissinstanser som lämnar betänkandet i denna del

utan erinran befinner sig också

Föreningen Sveriges stadsfogdar

och

styrel­

sen för Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Några enskilda stadsfogdar har

emellertid anmärkningar att framställa.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Exekutionsdirektören i Stockholm

finner visserligen i sak intet att erinra

mot förslaget. Han påpekar emellertid, att ändringarna medför vissa kom­

plikationer i bokföringsarbetet, och anför härom närmare.

Med nu gällande bestämmelser kan den ingående skulden lätt uträknas

liksom de ändringar av densamma, som inträder genom därefter förfallande

bidragsbelopp och verkställda inbetalningar. Genom den föreslagna bestäm­

melsen är den ingående skulden icke ett under införselbeslutets (jämknings-

beslutets) hela fortbestånd fastställt belopp utan densamma ändras från må­

nad till månad på grund därav att den tidpunkt, från vilken preskriptions­

tiden skall räknas, framflyttas. Lämpligen torde för kontroll den underhålls-

skyldiges skuldbelopp i regel böra framräknas endast en gång om året, kan­

ske per den 31 december, såvida icke t. ex. utmätningsförfarande, underhålls­

skyldighetens upphörande etc. nödvändiggör fastställande av skulden vid

annan tidpunkt.

Förste stadsfogden i Norrköping

gör gällande, att förfarandet blir om­

ständligt och tidsödande i jämförelse med nuvarande system och att det där­

för sannolikt drar med sig ökade personalkostnader. Liknande synpunkter

framförs också av

stadsfogden i Sundsvall.

Enligt dennes mening bör, om

den nya regeln skall genomföras, i införsellagen föreskrivas, att ansökan om

införsel som avser uttagande även av äldre underhållsbidrag skall åtföljas

av specificerad uppgift rörande bidragens förfallotider och de oguldna be­

loppen.

Förste stadsfogden i Malmö

anser det otvivelaktigt att beredningens för­

slag skulle innebära en rationellare ordning men avstyrker ändock dess ge­

nomförande, med hänsyn till det väsentliga merarbete för utmätningsmän-

nen som det enligt hans mening skulle medföra. Hans avstyrkande gäller

emellertid icke regeln att bidrag enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken icke skall

anses förfallet till betalning innan det blivit till beloppet bestämt. -— Till

stöd för sin uppfattning om arbetsökningen åberopar han utförliga exempel.

Han utgår därvid bland annat från att utmätningsmannen enligt det före­

slagna systemet skall föra sin dagbok på sådant sätt att därav omedelbart

framgår vilken månads restantier som betalas med innehållet belopp. Vidare

anför han:

Dagboken kommer att bli mycket omfattande i det att för varje mål mås­

te uppställas särskilda uppgifter för de oguldna månadsbeloppen. Detta kan

medföra att efterhand ett flertal blad upplägges för varje mål. Visserligen

behöver vid jämkningsbeslut och nya beslut något nytt skuldbelopp ej fram­

räknas, men denna lättnad uppväger icke tillnärmelsevis merarbetet med

bokföringen. Detta merarbete blir måhända i de mindre utmätningsmanna-

distrikten, där de löpande införselmålen uppgår till ett mindre antal, må­

hända något hundratal, icke så stort. I de större städerna däremot, där de

löpande målen uppgår till flera tusen (i Malmö finnes f. n. cirka 2 000 lö­

pande införsehnål) måste merarbetet bli högst väsentligt.-------- — Med hän­

syn till att införselmålen är stadda i ständig ökning, aktualiseras i de större

städerna frågan om att införa maskinbokföring av införselbelopp å dag­

boken, vilken då måste vara upplagd enligt kortsystem. Den föreslagna ord­

ningen omöjliggör helt en sådan bokföringsmetod och utgör därför ett ab­

solut hinder mot en övergång till rationellare kontorsrutiner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

173

Han ifrågasätter slutligen, om icke hela införseldagboken måste omläggas

vid en övergång till de nya reglerna.

överexekutor i Malmö

instämmer i vad förste stadsfogden sålunda anfört

och anser, att frågan om avhjälpande av den nuvarande ordningens olägen­

heter snarast bör upptagas till förnyat övervägande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

anser lämpligt, att endast bidrags­

belopp som ej är äldre än ett år blir införselbara. Så ansträngd som gäl-

denärens ställning ofta nog är kan ett ytterligare betungande av honom be­

faras äventyra det löpande underhållet till den berättigade. Enligt länssty­

relsens mening kan utvidgningen i tiden också få den verkan att vederbö­

rande dröjer att söka införsel, varigenom de oguldna bidragen hopas på gäl-

denären.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Departementschefen. Enligt 6 § införsellagen kan införsel med visst undan­

tag icke beviljas för bidrag, som förfallit till betalning tidigare än ett år

innan införselbeslutet meddelades. Preskriptionstiden räknas alltså tillbaka

med utgångspunkt från dagen för införselbeslutet. Denna utgångspunkt är

emellertid föga rationell. Om ett införselbeslut äger bestånd under tillräck­

ligt lång tid, kan sålunda restantier, vare sig de uppkommit under året när­

mast före införselbeslutet eller under beslutets giltighetstid, uttagas genom

införsel, även om de vid tiden för verkställigheten skulle vara många år

gamla. Preskriptionsregeln förfelar i sådana fall sitt syfte att från införsel

utestänga fordran på bidrag som genom sin ålder i viss mån förlorat karak­

tären av underhållsfordran och mera blivit att likställa med fordringsan-

språk i allmänhet, samt att förebygga, att den underhållspliktige blir så

betungad, att hans arbetslust och vilja att göra rätt för sig menligt påver­

kas. Den nuvarande metoden att beräkna preskriptionstiden medför vidare

slumpartade resultat. Om exempelvis jämkning sker av ett tidigare inför­

selbeslut eller nytt införselbeslut måste meddelas därför att den unde-rhålls-

skyldige bytt anställning, kan den underhållsberättigade gå miste om den

rätt till införsel för äldre bidrag, som skulle ha tillkommit honom, om det

tidigare införselbeslutet fått äga fortsatt giltighet. Såsom lagberedningen

funnit, är det lämpligare att räkna preskriptionstiden tillbaka från början

av den kalendermånad, varunder verkställigheten, d. v. s. innehållandet,

skall ske. Det förslag härom, som lagberedningen framlagt, har också god­

tagits av flertalet remissorgan och lämnats utan erinran av lagrådet. Även

om förslagets genomförande, såsom några remissorgan hävdat, i bokförings-

hänseende kan vålla utmätningsmännen ett visst merarbete, kan detta för­

hållande enligt min mening icke tillmätas sådan betydelse, att man av hän­

syn därtill bör avstå från de obestridliga fördelar, som är förenade med den

föreslagna reformen. Jag vill alltså tillstyrka, alt förslaget genomföres.

Om man begränsar sig till denna ändring av preskriptionstiden, skulle

resultatet ibland kunna bli, att den underhållsberättigade skulle komma i

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

sämre läge än för närvarande med avseende å möjligheten att genom inför­

sel uttaga underhåll, som resterar för förfluten tid. För att i viss utsträck­

ning neutralisera denna effekt har lagberedningen föreslagit, att preskrip­

tionstiden förlänges till två år. Detta förslag, som i flertalet remissvar icke

mött någon gensaga och som lämnats utan anmärkning av lagrådet, synes

mig innefatta en godtagbar avvägning mellan den underhållsberättigades

och den underhållsskyldiges intressen. På skäl, som lagberedningen ut­

vecklat, erfordras emellertid för bidrag, som fader till barn utom äktenskap

har att utge till barnets moder, en specialregel, enligt vilken sådant bidrag

vid tillämpningen av bestämmelsen om införselpreskription icke skall anses

till betalning förfallet innan det blivit till beloppet bestämt.

8

§.

Gällande rätt. Enligt 8 § tredje stycket skall beslut om införsel ej vidare

äga tillämpning, sedan underhållsskyldigheten upphört, ändå att den un-

derhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag. Bestämmelsen gäller

dock icke underhållsbidrag som fader till barn utom äktenskap har att

erlägga till barnets moder. Sådant bidrag får alltså uttagas även sedan

underhållsskyldigheten upphört.

Lagberedningen. Även om införsel i första hand har till uppgift att trygga

ett aktuellt behov, måste man enligt beredningens mening ifrågasätta lämp­

ligheten av att möjligheten till införsel regelmässigt går förlorad när un­

derhållsskyldigheten upphör. Beredningen framhåller härom bland annat

följande.

När hustru i hemskillnadsdom tillerkänts underhållsbidrag men något

underhåll icke skall utgå efter en därpå följande äktenskapsskillnadsdom,

beror detta regelmässigt på en skälighetsbedömning av hustruns behov och

mannens ekonomiska bärkraft. Mannen skall icke i onödan belastas med

underhållsbidrag till hustrun efter hemskillnaden. I och för sig medför icke

äktenskapsskillnaden att hustruns ställning undergått någon väsentlig änd­

ring till det bättre. En bodelning kan medföra, att hon får sina underhålls­

bidrag täckta, inen det är ingalunda alltid förhållandet. Avsikten är givet­

vis, att hustrun verkligen skall utfå åtminstone det underhåll som utdömts

för hemskillnadstiden, och när mannen eftersatt sin skyldighet att utge dessa

bidrag torde hustrun mer än väl behöva i efterskott utfå gottgörelse för vad

hon fått förskjuta. Det har också påpekats, att den nuvarande ordningen

försätter hustrun i en dålig situation. På liknande sätt förhåller det sig, om

hustrun i dom å äktenskapsskillnad tillerkänts underhållsbidrag för allenast

ett begränsat antal år. Ofta har man då tänkt sig, att hustrun därefter bör

kunna försörja sig själv; barnen kan t. ex. ha nått sådan ålder att de icke

längre kräver moderns ständiga tillsyn. När underhållsskyldigheten bort­

faller vid den på förhand fastslagna tidpunkten, kan hustrun vara i stort

behov att få ut bidrag som mannen bort betala tidigare men icke guldit. —

I huvudsak detsamma kan enligt beredningens mening sägas om det syn­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

175

nerligen vanliga fallet att bidrag till barns underhåll bestämts att utgå

till dess barnet nått viss ålder. Det är ganska orimligt, att eftersläpande

underhåll för tiden till den bestämda åldersgränsen ej därefter skall kunna

uttagas genom införsel. Regelmässigt har barnets vårdnadshavare eller det

allmänna fått vidkännas ökad börda i dylika fall.

Den nuvarande ordningen har — framhåller beredningen — ej sällan lett

till att den underhållspliktige undandrager sig sina skyldigheter genom att

mot slutet av underhållstiden avhålla sig från arbete eller hålla sig undan,

i vetskap om att han därefter är fri från införsel. Beredningen förordar där­

för, att eftersatt underhåll skall i nämnda fall i viss utsträckning få uttagas

även efter det underhållsskyldigheten upphört.

I andra fall finner beredningen frågan mera tveksam. Dör bidragsberät-

tigad make, frånskild make eller moder till barn utom äkenskap, tillkom­

mer fordran på oguldet bidrag dödsboet. Dess krav kan i allmänhet icke an­

ses vara så behjärtansvärt, att det bör säkerställas genom införsel. Om ett

bidragsberättigat barn avlider, kan situationen däremot ofta vara den, att

oguldet bidrag bör tillkomma vårdnadshavare eller annan som fått vidkän­

nas för stor börda. Vanligt är också att barnavårdsnämnd i ett sådant fall

har att fordra ersättning för utgivet bidragsförskott. Har införsel enligt 20 §

InfL beviljats för socialnämnds eller barnavårdsnämnds ersättningsfordran,

tillkommer en eventuellt kvarstående fordran likaledes det allmänna, och

dess krav är efter dödsfallet lika beaktansvärt som förut. Beredningen har

likväl ansett, att man tills vidare ej bör medge införsel sedan den underhålls-

berättigade avlidit.

Ett annat fall, då möjligheten till införsel enligt beredningens mening bör

omedelbart upphöra, är att underhållsberättigad frånskild make gifter om

sig. Rätt till fortsatt införsel för resterande bidrag synes då icke vara så

starkt motiverad.

Underhållsskyldighet till barn kan även upphöra av den anledningen

att barnet adopteras. Det kan anföras skäl både för och emot att införsel

därefter skall få äga rum för resterande underhåll. Enligt beredningens

mening talar övervägande skäl för att införsel alltjämt må ske, och bered­

ningen förutsätter, att vad som inflyter tillfaller den som fått vidkännas en

alltför tung underhållsbörda i följd av att underhåll ej utgått för barnet,

eller barnavårdsnämnd som har fordran med anledning av att bidragsför­

skott utgått. Trots att vårdnaden om barnet övergått på adoptanten bör —

anser beredningen — den tidigare vårdnadshavare!! eller barnavårdsnämn­

den kunna uppträda som sökande i införselärendet.

I huvudsak samma synpunkter kan enligt beredningens mening läggas på

de! fallet, att skyldigheten att utgiva underhållsbidrag för barn upphört till

följd av att vårdnaden om barnet övergått till den förpliktade, över huvud

laget anser beredningen det vara lämpligast att låta huvudregeln bli den, att

införseln får fortgå trots att underhållsskyldigheten upphört. Undantag här­

ifrån finner beredningen påkallade endast för de fallen att den underhålls-

berättigade avlider eller att frånskild make gifter om sig. Visserligen kom­

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

mer huvudregeln härigenom att omfatta ett och annat fall, då behovet av

fortsatt införsel icke är så trängande, t. ex. då hemskillnad avbrytes genom

att makarna åter flyttar samman eller då äktenskap går åter. Någon prak­

tisk olägenhet härav befarar beredningen icke.

Beredningen anser, att — i de fall då införsel enligt förslaget får äga

rum trots att underhållsskyldigheten upphört — tiden för denna fortsatta

möjlighet bör begränsas. Enligt beredningens mening kan tiden skäligen

bestämmas till ett år från underhållsskyldighetens upphörande. Det kunde

måhända ifrågasättas att man ej skulle meddela någon särskild preskrip­

tionsregel utan nöja sig med den tvåårsregel som beredningen tidigare för­

ordat beträffande införsel för resterande bidrag. Detta alternativ, som skulle

innebära en enklare lösning, kan icke anses ogenomförbart av hänsyn till

den underhållsskyldige. Beredningen har dock tvekat att gå så långt. Enligt

förslaget skall därför dels tvåårsregeln tillämpas, när det gäller att bestämma

för vilka restantier införsel må äga rum, dels gälla den särskilda regeln att

all införsel är utesluten, när ett år gått från det underhållsskyldigheten upp­

hörde.

Enligt beredningens mening bör dock sistnämnda regel icke tillämpas på

de s. k. förlossningskostnaderna. Modern har ju ofta icke någon möjlighet

att påkalla införsel inom ett år och sex veckor efter nedkomsten och, även

om införsel skulle hinna börja inom tiden, torde det i regel icke bli möjligt

att indriva hela hennes fordran före ettårstidens slut. Någon annan tidsbe­

gränsning än den som följer av 6 § anser beredningen därför icke böra före­

komma i dessa fall. Däremot skall enligt förslaget även här gälla huvud­

regeln om att införsel ej ifrågakommer efter den underhållsberättigades död.

I enlighet med det anförda har 8 § tredje stycket i beredningens lagför­

slag fått en helt ny utformning.

Remissyttrandena. Även i denna del har beredningens förslag i allmänhet

godtagits eller lämnats utan erinran. De avvikande meningar som kommit

till uttryck i remissyttrandena gäller i huvudsak att möjligheterna att er­

hålla införsel efter det underhållsskyldigheten upphört bör ytterligare vid­

gas på ett eller annat sätt.

Styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt

betecknar förslaget som

en efterlängtad förbättring av den underhållsberättigades ställning.

Socialstyrelsen

finner den föreslagna utvidgningen av införselmöjlighe­

terna synnerligen starkt motiverad men anser det tveksamt, om icke införsel

bör kunna beviljas även i vissa fall då den underhållsberättigade avlider.

En del av de i betänkandet berörda fallen motiverar enligt styrelsens mening

ytterligare utsträckning av möjligheterna till införsel. Då emellertid bered­

ningen ämnar i ett senare delbetänkande framlägga förslag om införsel­

institutet i dess helhet, har styrelsen avstått från att nu framföra något

yrkande i frågan.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund

anser förslaget väl motiverat men

ifrågasätter, om icke även här den i 6 § föreslagna tvåårsregeln bör gälla.

177

Därigenom skulle man uppnå samstämmighet och en enklare lösning. Då

kortare preskriptionstid icke gärna är motiverad med hänsyn till den nn-

derhållsskyldige och tvåårsregeln i sin mån kan bidraga till att den under-

hållsskyldige finner mindre anledning undandraga sig sina skyldigheter när

underhållstiden närmar sig sitt slut, vore tvåårsregeln enligt styrelsens me­

ning att föredraga ur alla synpunkter.

Även

Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges Husmodersföreningars riks­

förbund, Fredrika-Bremer-Förbundet

och

landsfiskalen i Svedala distrikt

ut­

talar sig till förmån för tvåårsregeln.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

menar, att huvudregeln om att in­

försel för underhållsbidrag skall få fortgå under ett år är lämplig men att

däremot de föreslagna undantagen från denna regel ej är tillräckligt moti­

verade. Att t. ex. en kvinna genom införsel kan utfå oguldet underhållsbidrag

för sitt barn ett år efter dess död finner länsstyrelsen skäligt. Även då det

gäller underhållsbidrag till frånskild make, som trätt i nytt gifte, kan det

enligt länsstyrelsens mening föreligga behov av det oguldna bidraget.

Fredrika-Bremer-Förbundet anser också, att möjlighet bör finnas att ut­

taga underhållsbidrag genom införsel även om den bidragsberättigade av­

lidit eller gift om sig. Ett praktiserande av lagberedningens förslag skulle

kunna medföra, att den bidragsskyldige innehåller bidragsbelopp när han

misstänker att hans tidigare hustru har för avsikt att ingå nytt aktenskap.

Likaså kan en mor eller far, som haft vårdnaden om ett barn och fått ikläda

sig betydande kostnader för barnet innan det avled, vara i behov av det un­

derhållsbidrag som — om det utbetalats i tid — skulle ha tillfallit barnet.

Förbundet anser, att det här närmast är fråga om ett forskott av vårdnads-

havaren.

.

...

Svenska socialvårdsförbundet

delar lagberedningens uppfattning att möj­

ligheten till införsel omedelbart skall upphöra när underhållsberattigad

make gifter om sig men föreslår, att införsel medgives även sedan den un-

derhållsberättigade avlidit. Som skäl åberopar förbundet, att det ofta masle

anses behjärtansvärt att vårdnadshavare eller annan som fått vidkannas stor

börda erhåller skälig gottgörelse.

.

Den ende som ifrågasätter att den av beredningen föreslagna utvidgningen

av införselmöjligheterna skall begränsas i något avseende ar

stadsfogden i

Luleå.

Denne ställer sig tveksam till förslaget att införsel skall få äga rum

sedan underhållsskyldigheten upphört av den anledningen att ett barn adop­

terats eller vårdnaden om barnet övergått till den förpliktade.

Lagrådets ledamöter har ansett reformen icke böra begränsas genom un­

dantag för vissa uppliörsfall eller genom särskild tidsbegränsning och i enlig­

het härmed hemställt, att tredje stycket i 8 § utgår.

Departementschefen. Enligt 8 § tredje stycket InfL gäller som huvudregel,

att beslut om införsel icke vidare skall äga tillämpning, sedan underhålls­

skyldigheten upphört, även om den underhållsskyldige da fortfarande haf-

7 f Bihang till riksdagens protokoll 11)63. i samt. Nr 52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

178

tar för oguldna underhållsbidrag. Numera torde i stort sett enighet råda om

att denna regel, som ursprungligen tillkommit som resultat av övervägan­

den rörande preskriptionstiden i 6 §, i betydande mån försvagar den under-

hållsberättigades möjligheter att verkligen få ut det underhåll, som tillkom­

mer honom. Det är därför angeläget, att en reform kommer till stånd på

denna punkt. Liksom lagberedningen och praktiskt taget alla remissorgan

JaS förorda, att införsel för oguldna underhållsbidrag åtminstone i all­

mänhet får äga rum utan hinder av att underhållsskyldigheten upphört.

Mera tveksam är frågan, om denna princip bör gälla utan undantag. Härom

har olika meningar kommit till synes. Lagberedningen har föreslagit undan­

tag för det fall att underhållsskyldigheten upphört av den anledningen, att

den underhållsberättigade avlider eller, då fråga är om frånskild make, trä­

der i nytt gifte. Lagrådet har däremot ansett sådant undantag icke böra upp­

ställas. Även om möjligheten till införsel i en del hithörande fall måhända

skulle kunna undvaras utan alltför stor olägenhet, kan det i andra sådana

fall vara av omständigheterna påkallat att införselvägen står öppen trots den

underhållsberättigades omgifte eller frånfälle. Om ett utomäktenskapligt

barn avlider och såsom enda dödsbodelägare efterlämnar sin moder, vilken

måhända fått bära den huvudsakliga underhållsbördan, förefaller det skä-

ligt, att dödsboets fordran på oguldna underhållsbidrag får uttagas genom

införsel, i all synnerhet om andra exekutionsformer, såsom ofta är fal­

let, ter sig utsiktslösa. Enligt min mening förefaller det tvivelaktigt, om de

fall, då underhållsskyldigheten upphört på grund av den underhållsberätti­

gades död eller omgifte, generellt sett skiljer sig från övriga upphörsfall i

sådan mån, att en särreglering är motiverad. Med hänsyn härtill är jag när­

mast benägen att i likhet med lagrådet förorda, att möjligheten att efter un­

derhållsskyldighetens upphörande få införsel för oguldna underhållsbidrag

skall stå öppen oberoende av anledningen till att underhållsskyldigheten

upphört. Jag är icke heller övertygad om lämpligheten av lagberedningens

förslag att stadga en särskild preskriptionstid av ett år för rätten till inför­

sel efter underhållsskyldighetens upphörande. Liksom lagrådet och vissa re­

missorgan hyser jag den uppfattningen, att tidsbegränsningen i 6 § bör vara

tillfyllest jämväl i det fall, att underhållsskyldigheten upphört.

På nu angivna skäl föreslår jag, att tredje stycket i 8 § utgår.

Då vårdnaden om barn övergått från en vårdnadshavare till en annan och

underhållsbidrag för tiden före denna förändring kvarstår oguldna, upp­

kommer den i ärendet berörda frågan, vilka möjligheter den tidigare vård-

nadshavaren har att göra gällande krav på dylika underhållsbidrag. Vilken

ståndpunkt gällande rätt intager till detta spörsmål, är väl icke i allo klart.

Såsom antytts i lagrådsledamöternas yttrande, har emellertid frågan icke

någon större betydelse för det nu aktuella lagstiftningsärendet. På grund här­

av anser jag det icke behövligt och med hänsyn till spörsmålets vittutseende

karaktär knappast heller lämpligt att i förevarande begränsade samman­

hang lösa frågan. Saken är emellertid förtjänt att närmare uppmärksam­

mas under det fortsatta reformarbetet på införselinstitutets område.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

179

11

§•

Gällande rätt. Enligt 11 § i dess gällande lydelse åligger det arbetsgivaren

att insätta innehållet belopp å tjänstepostgirokonto som utmätningsmannen

anvisar. Insättandet skall ske en gång i månaden å tid som utmätningsman­

nen bestämmer. Denne kan dock bestämma längre tidsmellanrum. Paragra­

fen avser införsel för uttagande av underhållsbidrag. På grund av hänvis­

ningar i 20, 21, 21 a och 22 §§ gäller emellertid även vid införsel för social­

nämnds eller barnavårdsnämnds ersättningsfordran samt för skatter, böter

och dylikt, att innehållet belopp skall insättas på tjänstepostgirokonto. Tids­

fristerna är däremot andra utom vid införsel för ersättningsfordran.

Lagberedningen. Regeln att innehållet belopp skall insättas på tjänste­

postgirokonto vållar, enligt vad lagberedningen erfarit, i vissa fall svårighe­

ter för arbetsgivare. Vissa företagare verkställer regelmässigt sina utbetal­

ningar på annat sätt, t. ex. genom check eller bankgiro eller direkt utbetal­

ning från sitt postgirokonto. Med den tilltagande automationen inom kon-

torstekniken vållar varje avvikelse från den eljest tillämpade rutinen svå­

righeter. Under förutsättning att betryggande kontroll ändock kan ordnas

bör man därför enligt beredningens mening tillmötesgå näringslivets önske­

mål genom att öppna möjlighet till redovisning av innehållna belopp i an­

nan ordning än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Beredningen fö­

reslår, att Kungl. Maj :t låter genom kontorsteknisk expertis undersöka vilka

redovisningsmetoder som kan ifrågakomma. Erforderliga bestämmelser an­

ser beredningen böra utfärdas i administrativ ordning. Det är tänkbart —

framhåller beredningen — att man härvid även kan tillmötesgå ett annat till

beredningen framfört önskemål, nämligen om en snabbare redovisning så att

innehållna belopp fortare kommer de underhållsberättigade till del.

Beredningens förslag innebär, att utmätningsman skall, med Kungl. Maj :ts

medgivande, äga föreskriva att innehållet belopp skall tillhandahållas ho­

nom på annat sätt än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Ett sådant

medgivande kan, om det finnes lämpligt, begränsas till att avse blott vissa

utmätningsmän, hos vilka praktiskt behov av en ny redovisningsmetod yp­

pats. Självfallet måste utmätningsmannen vid valet av redovisningsmetod

beakta arbetsgivarens intresse. Det kan eventuellt i den tänkta administra­

tiva författningen stadgas, att annan redovisningsmetod än insättning på

tjänstepostgirokonto får föreskrivas endast på arbetsgivarens begäran eller

med hans samtycke.

Remissyttrandena. Förevarande spörsmål har rönt ringa uppmärksamhet

under remissbehandlingen. Endast en remissmyndighet —

länsstyrelsen i

Västernorrlands län

— har hävdat, att andra redovisningsmetoder än de nu

gällande icke synes kunna tillstyrkas.

Förste stadsfogden i Malmö

framhåller däremot, att det redan nu i prak­

tiken förekommer att arbetsgivare redovisar innehållna medel på annat sätt

än genom insättning på utmätningsmannens tjänstepostgirokonto och att det

180

därför enbart är att hälsa med tillfredsställelse att man öppnar legal möj­

lighet till sådana förfaranden. Några vådor ur kontrollsynpunkt anser han

detta ej behöva medföra.

Svenska företagares riksförbund

uttalar den förhoppningen att redovis­

ningsformerna skall anpassas till arbetsgivarens ordinarie utbetalningsform

och fastställas med arbetsgivarens medverkan.

Landsfiskalen-ntmätningsmannen i Kiruna distrikt

finner det synnerligen

önskvärt att den föreslagna undersökningen kommer att omfatta möjlighe­

ten av direkt redovisning från arbetsgivaren till sökanden.

Med anledning av förslaget om undersökning genom kontorsteknisk ex­

pertis framhåller

riksrevisionsverket,

att det torde ankomma på detta äm­

betsverk att i första hand taga ställning till redovisningsfrågor av hithöran­

de slag.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Departementschefen. Belopp, som arbetsgivare jämlikt meddelat införsel­

beslut innehåller, skall enligt It § införsellagen insättas på tjänstepostgiro-

konto, som utmätningsmannen anvisar. Från näringslivets sida har önske­

mål uttalats om att även andra redovisningssätt skall få komma till använd­

ning. Med hänsyn härtill har lagberedningen föreslagit en befogenhet för

Kungl. Maj :t att medge, att medel, som innehållits genom införsel, redovisas

på annat sätt än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Häremot finnes

enligt min mening intet att erinra. Jag kan därför med en redaktionell änd­

ring godtaga lagberedningens förslag. Emellertid vill jag understryka, att

andra redovisningssätt än det nu stadgade icke bör få komma till använd­

ning, med mindre de erbjuder tillfälle till effektiv kontroll över medlens

handhavande. I vad mån andra redovisningssätt fyller detta krav, kan svår­

ligen avgöras på föreliggande utredning. Huruvida medgivande att använda

annan redovisningsform än den för närvarande föreskrivna skall lämnas, får

därför bero på det resultat, vartill en särskild undersökning i ämnet kan leda.

19—21 §§.

Gällande rätt m. m. Såsom framgår av InfLs rubrik och närmare utvecklas

i 1 och 19 §§ kan införsel äga rum i avlöning, pension eller livränta. Under

förarbetena till lagen diskuterades, huruvida icke införsel borde medgivas

även i vissa med pension eller livränta besläktade inkomster, såsom sjuk-

hjälp enligt då gällande bestämmelser om ersättning för olycksfall i arbete

eller för skada ådragen under militärtjänstgöring eller enligt lagen den 4 juli

1910 om sjukkassor. Man avstod dock från att framlägga något förslag

härom under anförande bl. a. att de belopp som skulle kunna uttagas an­

tagligen blev ytterst obetydliga och bestämmelsernas tillämpning i många

fall förenad med svårigheter (se NJA II 1917 s. 546).

Sjukhjälp i form av sjukpenning och vad därmed kan jämställas utgår

enligt ett flertal författningar. Även rent privata sjuk- och olycksfallsförsäk­

ringar förekommer i betydande utsträckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

181

Den grundläggande författningen på området är lagen den 25 maj 1962

om allmän försäkring.

Sjukförsäkringen enligt denna lag omfattar i princip alla här i riket bo­

satta svenska medborgare samt i åtskilliga fall även utlänningar. Försäk­

rade för sjukpenning är de som har årsinkomst av förvärvsarbete om minst

1 800 kr. och därutöver i viss utsträckning gifta kvinnor in. fl. Vid sjukdom

som förorsakar förlust av arbetsförmågan utgår sjukpenning med lägst 5

och högst 28 kr. för dag. Rätten till sjukpenning är numera ej tidsberänsad,

utan den som ej återvinner hälsan äger uppbära sjukpenning till dess han

kommer i åtnjutande av pension. Förorsakar sjukdom, utan att medföra

förlust av arbetsförmågan, nedsättning av denna med minst hälften, utgår

halv sjukpenning. Ersättning utgår ej för de tre första dagarna av varje

sjukperiod. Utöver sjukpenning kan utgå barntillägg med maximalt 3 kr.

för dag. Åtnjuter den försäkrade sjukhusvård, minskas sjukpenningen med

högst 5 kr. för dag. Viss sjukpenning kan även utgå till förvärvsarbetande

kvinna i samband med barnsbörd. Ersättningarna utbetalas av allmän för­

säkringskassa.

Bestämmelser om sjukpenning m. m. meddelas också i 1954 års lag om

yrkesskadeförsäkring, 1950 års militärersättningsförordning, 1954 års för­

ordningar om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänst­

göring i civilförsvaret, och om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra­

gen under vistelse å anstalt m. m. samt 1956 års lag om ersättning åt smitt­

bärare (se härom betänkandet s. 140 f). Yrkesskadelagstiftningen är för när­

varande föremål för utredning.

Med anledning av vissa påpekanden av riksdagens revisorer hemställde

riksdagen 1944 (Rskr 455 p. 3), att Kungl. Maj:t ville låta taga under över­

vägande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäk-

ringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel

utbetala sjukpenning till annan än den skadade. Framställningen föranledde

socialvårdskoinmittén att i betänkande nr XIX med förslag till yrkesskade­

försäkringslag m. m. (SOU 1951:25) förorda den ändringen i 19 § InfL,

att införsel skulle kunna erhållas i dagersättning i anledning av olycksfall

eller sjukdom. Förslaget upptogs dock ej till behandling i denna del. Ärendet

överlämnades till utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen

m. m. och har, sedan utredningen upphört, övertagits av beredningen.

Frågan om införsel i sjukpenning var i anledning av väckta motioner

före även vid 1958 års A-riksdag. Motionerna föranledde dock icke någon

riksdagens åtgärd. Vederbörande utskott (LrU nr 11) hänvisade till att frågan

redan var föremål för behandling vid den förberedande översynen av UL

och till att de belopp som skulle kunna tänkas utgå fick antagas vara för­

hållandevis obetydliga.

Lagberedningen. Enligt lagberedningens uppfattning föreligger icke något

principiellt hinder mot införsel i sjukpenning och vad därmed kan järn­

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

ställas. I själva verket kan dessa ersättningar jämställas med vanlig liv­

ränta, vari införsel alltifrån InfLs tillkomst kunnat erhållas. Att likställa

dessa ersättningar i införselhänseende ter sig naturligt, eftersom man inom

socialförsäkringen eftersträvar en samordning mellan olika ersättnings­

former.

Beredningen understryker, att man — med hänsyn till att sjukpenning

och dylikt i allmänhet utgår med relativt låga belopp — icke kan vänta sig

att några större summor skulle komma att inflyta genom införsel men att

man å andra sidan får beakta, att sjukhjälp i regel är skattefri och icke

belastas med avdrag för preliminär skatt. Har gäldenär icke försörjnings­

plikt mot annan än införselsökanden, måste enligt beredningens bedömning

utrymme ofta finnas för införsel, och även i åtskilliga andra fall bör det

vara möjligt att utfå åtminstone någon del av underhållet. Det har före­

kommit fall, då en person under lång tid åtnjutit kostnadsfri vård på sjuk­

hus och samtidigt uppburit en relativt rundlig dagersättning allt under det

att han helt försummat sin underhållsplikt. Såsom särskilt stötande fram­

står härvid det förhållandet, att ersättningen delvis är bestämd med hän­

syn till försörjningsbördan (barntilläggen). Även om det i sådana fall icke

är möjligt att uttaga mer än en del av underhållet, talar dock behörig hän­

syn till den underhållsberättigades intresse för att införsel medges i sjuk­

hjälpen. Genom att införseln kan fortgå en längre tid blir det sammanlagda

indrivna beloppet av betydelse. Vid mera kortvariga sjukdomstillstånd kan

införseln i regel icke väntas inbringa så mycket, och intresset att få inför­

sel i sjukhjälpen är då mindre. Här tillkommer emellertid den omständig­

heten att den underhållsskyldige, om införsel kan erhållas i sjukhjälpen,

icke, såsom för närvarande är fallet, har något att vinna på en sjukskrivning.

Det lär i viss utsträckning förekomma, att personer som drabbas av införsel

i sin lön sjukanmäler sig på svaga grunder och därigenom försvårar eller

omöjliggör uttagande av införselfordringen. En rätt till införsel i sjukpen­

ning även vid korta sjukdomsfall skulle motverka detta missbruk och där­

för — även om det ekonomiska utbytet icke blir så stort i förekommande

fall — stärka den underhållsberättigades ställning.

Vissa praktiska komplikationer av införsel i sjukpenning kan visserli­

gen förutses, men dessa bör enligt beredningens mening kunna avhjälpas.

För att ett system med införsel i sjukpenning skall kunna fungera måste

sålunda tillses att det icke ställer alltför stora krav på administrationen av

den allmänna sjukförsäkringen samt utmätningsmän och arbetsgivare. Det

är sålunda angeläget att hålla antalet fall, då införsel sker i sjukpenning,

inom måttliga gränser. Det kan därför icke komma i fråga att låta pågående

införsel i lön övergå till införsel i sjukpenning vid varje tillfälligt sjukdoms­

fall som gäldenären råkar ut för.

Beredningen förordar, att införsel skall kunna erhållas i sjukpenning och

vad därmed är att jämställa. Även om det i första hand är intresset att kun­

na uttaga underhållsbidrag som motiverar en sådan reform, saknas enligt

beredningens mening tillräcklig anledning att göra undantag för skatter och böter.

För att beteckna de ersättningar, i vilka införsel skall få äga rum, har beredningen valt uttrycket »sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning». Härunder faller först och främst sjukpenning och barntillägg enligt lagen om allmän försäkring, lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersätt- ningsförordningen. Även vårdbidragen enligt sistnämnda båda författningar omfattas av uttrycket. Någon praktisk betydelse får detta dock knappast. Med hänsyn till att gäldenärens behov är särskilt stora i en situation, då vårdbidrag utgår, måste, om dessa bidrag medtages, det införselfria belop­ pet höjas i motsvarande mån. Vidare medtages de motsvarande ersättningar som utgår bl. a. enligt de två förordningarna om ersättning för skada ådra­ gen i civilförsvaret och å anstalt. Ytterligare medtages sjukpenning m. m. som utgår till tillfällig smittbärare. Ersättningen till kronisk smittbärare torde i praxis bestämmas på sådant sätt att den utan vidare är att hänföra till vanlig livränta. Den behöver därför icke här omnämnas. Slutligen om­ fattar beredningens förslag även per dag bestämd ersättning som utgår på grund av privat sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Däremot inbegripes själv­ fallet icke ersättning för vårdkostnader, såsom läkararvode, medicin o. d.

Såsom redan framhållits står de nu avsedda ersättningarna mycket nära vanlig livränta. Beredningen har därför ansett sig kunna underlåta att upp­ taga sjukpenning m. m. såsom en självständig inkomstgrupp vid sidan av pension eller livränta. Enligt förslaget skall endast göras det tillägget i 19 §, att till livränta förklaras vara att hänföra även sjukpenning eller annan dag­ ersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning. Beredningen utgår från att sjukpenning och dagersättning av den natur som här nämnts skall kunna inbegripas jämväl under 1935 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguld- na utländska utskylder eller allmänna avgifter, utan att någon särskild lag­ ändring erfordras.

Beredningen räknar med att det torde komma att bli jämförelsevis säll­ synt att införsel beslutas i sjukpenning utan att det dessförinnan förelegat ett beslut om införsel i lön. Situationen kan enligt beredningens mening tänkas förekomma vid långvariga sjukdomstillstånd eller om gäldenären är egen företagare och alltså normalt icke bar sådan inkomst att införsel kan äga rum. Såsom förut framhållits anser beredningen det icke kunna komma i fråga att låta införsel i lön övergå till införsel i sjukpenning vid varje sjuk­ domsfall. Man kan icke sträcka anspråken längre än att sjukpenningen skall kunna angripas, om sjukperioden blir långvarig eller om gäldenären under begränsad tid har upprepade korta sjukperioder. Det bör därför icke — såsom i och för sig ligger nära till hands — åläggas arbetsgivaren skyl­ dighet att genast underrätta utmätningsmannen, om införselgäldenärcn in­ sjuknar, eller att vidtaga åtgärder för att införsel i lön vid sjukdom alltid

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

183

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

automatiskt skall övergå till införsel i sjukpenning. Om någon särskild un­

derrättelseskyldighet icke ålägges arbetsgivaren, kommer det normalt att

förflyta en viss tid innan utmätningsmannen får kännedom om ett sjuk­

domsfall. När utmätningsmannen får kännedom om att gäldenären varit

sjuk, torde det enligt beredningens mening ofta icke längre vara aktuellt att

göra införsel i sjukpenningen, enär gäldenären återgått till arbetet. Vis­

serligen bör beslut om införsel i sjukpenning inom vissa gränser få gälla

även för eventuella framtida sjukperioder. Med hänsyn till de begränsade

resultat som kan vinnas och till det besvär och merarbete som orsakas anser

beredningen det dock i regel icke böra komma i fråga att införsel beslutas i

sjukpenning, om ej gäldenären vid tiden för beslutet faktiskt är sjukskri­

ven. Anledning kan likväl finnas att meddela sådant beslut, om man på

grund av vad som tidigare förekommit har anledning befara att gäldenären

snart nog åter skall låta sjukskriva sig.

Om man avstår från att kräva att arbetsgivaren genast skall göra anmälan

om sjukdomsfall, torde alltså införsel i sjukpenning i allmänhet komma till

stånd endast vid längre sjukperioder eller vid upprepade kortare sjukperio­

der. Någon alltför stor arbetsbelastning behöver därför enligt beredningens

mening icke uppkomma för försäkringsorganen och andra berörda. Å andra

sidan synes man icke behöva befara, att tillämpningen blir så begränsad att

värdet av reformen går om intet. Beredningen anmärker, att den underhålls-

berättigade själv kan anmäla till utmätningsmannen att gäldenären insjuk­

nat och påkalla införsel i sjukpenningen.

Beredningen framhåller vidare, att det beträffande vissa kategorier sällan

torde bli aktuellt att besluta om införsel i sjukpenning. Stats- och kommu­

naltjänstemän och i stor omfattning även privatanställda tjänstemän brukar

vara berättigade till lön under sjukdom, åtminstone under viss tid. Så länge

gäldenären åtnjuter lön, saknas praktisk anledning att göra införsel i sjuk­

penningen. Lönen brukar visserligen vara lägre under sjuktiden, men hän­

syn kan tagas till sjukpenningen vid bestämmandet av det belopp som skall

förbehållas gäldenären. Beloppet kan ju sättas lägre, om han utöver lönen

har annan säker inkomst. I Stockholm tillämpas redan nu det systemet, att

i det till arbetsgivaren riktade införselbeslutet anges att det förbehållna be­

loppet skall vid löntagarens sjukdom minskas med den sjukpenning som ut­

går från allmän försäkringskassa. Denna metod anser beredningen lämpligen

böra komma till användning även på andra håll.

Vad sålunda anförts finner beredningen icke påkalla några särskilda be­

stämmelser. Däremot erfordras enligt beredningens uppfattning i övrigt vis­

sa särregler för att ett system med införsel i sjukpenning skall kunna funge­

ra smidigt. Dessa regler anser beredningen böra meddelas i administrativ

ordning. Ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att beträffande ärenden av ifrå­

gavarande slag stadga de avvikelser från lagens bestämmelser om förfaran­

det som föranledes av ärendenas beskaffenhet har därför i beredningens för­

slag skrivits in som ett nytt andra stycke i 19 §. Hur beredningen tänkt sig

att dessa bestämmelser skall utformas framgår av ett vid betänkandet fogat

utkast till författning i ämnet (se betänkandet s. 154 ff; jfr s. 145 f).

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

185

Remissyttrandena. Förslaget att införsel skall få göras även i sjukpen­ ning och viss annan dagersättning har allmänt godtagits. I den män tvekan yppats har den huvudsakligen avsett frågan om det kan vara befogat att ur sjukpenning och annan dagersättning uttaga även skatter, böter och dylikt.

Riksförsäkringsverket,

vars yttrande avgavs före tillkomsten av lagen om

allmän försäkring, erinrar om att förslaget, såvitt avser dess ämbetsområde, innebär att införsel skall få äga rum i sjukpenning och barntillägg samt —• på grund av frivillig försäkring — sjukpenningtillägg enligt 3 respektive 21 kap. förslaget till lag om allmän försäkring, ersättning åt tillfällig smittbä­ rare enligt 1956 års lag om ersättning åt smittbärare samt sjukpenning, hem­ penning, barntillägg och i samband därmed utgående vårdbidrag enligt 1954 års yrkesskadeförsäkringslag och denna närstående författningar m. m. Er­ sättningar enligt 3 och 21 kap. förslaget till lag om allmän försäkring samt ersättningar åt tillfälliga smittbärare är avsedda att utbetalas av allmänna försäkringskassor motsvarande de nuvarande allmänna centralsjukkassor­ na. Yrkesskadeersättningar och därmed i nu ifrågavarande avseende likställ­ da ersättningar utbetalas av riksförsäkringsverket, försäkringsbolag som av­ ses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, vissa myndigheter, som angives i 2 § kungörelsen den 26 november 1954 (nr 670) med särskilda bestämmel­ ser om tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring å arbetstagare i statens tjänst, samt vissa arbetsgivare med särskilda försäkringsavtal. Riksförsäk­ ringsverket har för sin del intet att erinra mot en utvidgning av införsel­ institutet i föreslagen omfattning. I motsats till de ersättningar å vilka la­ gen om införsel i avlöning, pension eller livränta redan är tillämplig är emellertid sjukpenning och därmed jämförlig dagersättning i princip kort- tidsersättningar. Med hänsyn därtill vill verket ifrågasätta lämpligheten av den valda tekniska metoden att i 19 § hänföra sjukpenning m.m. till liv­ ränta och bibehålla lagens rubrik oförändrad utan antydan om att införsel kan ske även i andra ersättningar än de där angivna. Mera naturligt finner verket det vara att i rubriken tillfoga orden »ävensom sjukpenning m. in.» samt att omformulera det föreslagna första stycket av 19 § på exempelvis följande sätt.

Vad i denna lag är stadgat om införsel i avlöning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om införsel i underhållsskyldig tillkommande pension eller livränta ävensom sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning, ändock att pensionen, livräntan eller dagersättningen är undantagen från utmätning för gäld.

Ämbetsverket påpekar, att en sådan lösning synes nödvändiggöra for­ mella ändringar i 1935 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter. Al­ ternativt anser verket det kunna övervägas att inarbeta 1935 års lag i in­ försellagen.

Svenska sjukkasseförbnndet

och

Socialförsäkringsbolagens förening,

med

vilka riksförsäkringsverket samrått, bar förklarat sig instämma i verkets ut-

186

K ungt. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

talanden i vad avser sjukkassornas respektive socialförsäkringsbolagens

verksamhet.

Socialstyrelsen

finner det uppenbart att införsel för underhållsbidrag skall

helt beviljas i belopp, som utgår i form av barntillägg. I övrigt bör enligt

styrelsens mening i detta sammanhang beaktas att sjukdom ofta medför en

tillfällig och kraftig sänkning av inkomsterna, som just på grund av sin till­

fälliga art icke alltid kan kompenseras genom begränsning av utgifterna.

Emellertid har beredningen icke räknat med att införsel skall ske vid kort­

varig sjukdom i andra fall än då sjuktillfällena är ofta återkommande. Med

hänsyn härtill och då det säkerligen torde föreligga ett antal fall, då en av­

vägning mellan den underhållsskyldiges och den underhållsberättigades in­

tressen ger vid handen att införsel i sjukpenning etc. är väl motiverad, fin­

ner styrelsen ej anledning motsätta sig beredningens förslag såvitt angår in­

försel för underhållsbidrag. Vad däremot angår införsel i sjukpenning etc.

för oguldna skatter och böter ställer sig styrelsen mera tveksam. Enligt sty­

relsens mening torde det ytterst sällan framstå som motiverat att bevilja

införsel i sjukpenning för dylik gäld. Styrelsen vill därför starkt ifrågasätta,

om införsel bör kunna beviljas även i dessa fall.

Riksrevisionsverket

har icke någon principiell erinran mot förslaget men

påpekar, att man icke torde böra överskatta den praktiska vinsten av utvidg­

ningen. Ämbetsverket fortsätter.

Ifråga om enskilda mål torde väl i vissa fall en önskvärd korrigering kun­

na vinnas, men när det gäller skatteindrivningen torde nyttan av utvidg­

ningen icke bli betydande, särskilt sett mot bakgrunden av de komplika­

tioner av utmätningsmännens arbete förslaget kan komma att medföra. Från

ämbetsverkets sida har stor återhållsamhet rekommenderats utmätnings-

männen beträffande inräknandet i införselbara tillgångar, när det gällt

skatteindrivning, av sådana tillskott som haft social prägel.

Överståthållarämbetet

framhåller, att möjligheten till införsel i sjukpen­

ning synes gott kunna undvaras för skatternas del. Även i övrigt finner äm­

betet institutet införsel i sjukpenning tämligen inpraktikabelt.

Uppbördsutredningen

understryker, att den föreslagna regeln bör utnytt­

jas med stor försiktighet såvitt angår skatter och böter; och

Föreningen

Sveriges stadsfogdar

förutsätter, att införsel i sjukpenning till gäldande av

skatter, allmänna avgifter och böter skall ske endast i mycket begränsad om­

fattning och med all tillbörlig hänsyn till den betalningsskyldiges förhål­

landen.

Exekutionsdircktören i Stockholm

anser det mycket angeläget, att antalet

fall av införsel i sjukpenning överhuvud hålles inom måttliga gränser. Han

finner det sålunda lämpligt att införsel i sjukpenning för utfående av under­

hållsbidrag meddelas endast efter särskild ansökan av den underhållsberät-

tigade. Utmätningsmannen skulle alltså icke vara skyldig att själv taga ini­

tiativ därtill.

Den som ställer sig mest avvisande till förslaget om införsel i sjukpen­

ning är

landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt.

Enligt hans me-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

187

ning bör detta förslag med fördel kunna anstå till dess att den förutskickade

fullständiga översynen av InfL är mogen att genomföras. Det föreslagna sy­

stemet förefaller honom invecklat. Utmätningsmännen kommer att ställas

inför avvägningsproblem som ej är lätta att lösa.

Lagrådet har icke funnit skäl till erinran i fråga om den föreslagna ut­

vidgningen av tillämpningsområdet för införsel. Emellertid föreslår bered­

ningen, att avfattningen av 19 § ändras samt att vissa ändringar därjämte

göres i 20 § och i lagens rubrik. Enligt lagrådets mening bör ändringar vi­

dare företages i 1935 års lag om införsel för utländska utskylder m. m. Slut­

ligen anser lagrådet det böra övervägas, om icke större återhållsamhet bör

iakttagas i fråga om införsel för utskylder, allmänna avgifter, böter m. m. än

som enligt uttalande i motiven bör föreskrivas beträffande införsel för un­

derhållsbidrag.

Departementschefen. För närvarande kan införsel icke meddelas i sjuk­

penning eller annan därmed jämställd dagersättning. I den offentliga debat­

ten har, närmast med sikte på införsel för underhållsbidrag, önskemål ut­

talats om en ändring härutinnan. Sålunda framhöll 1944 års riksdag, att det

måste betraktas som mindre tillfredsställande, att en person går fri från

sin underhållsplikt till följd av att möjlighet till införsel i sjukpenning sak­

nas. Då den sjukpenningberättigade åsidosätter honom åvilande underhålls­

skyldighet, oaktat han utan olägenhet kan fullgöra densamma, borde enligt

riksdagens mening införsel i sjukpenning kunna medges. Lagberedningen

har nu föreslagit, att införsel skall få ske i sjukpenning och annan dag­

ersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan

sådan anledning. Förslaget har, åtminstone i vad det avser införsel för un­

derhållsbidrag, i sak godtagits av flertalet remissorgan och även lagrådet har

lämnat den föreslagna utvidgningen av införselinstitutets användningsom­

råde utan erinran. Tvivelsutan har det i vissa situationer framstått som en

brist, att införsel för underhållsbidrag icke kunnat ske i sjukpenning och

annan därmed jämförlig dagersättning. Sålunda har fall förekommit, där

en person under lång tid åtnjutit kostnadsfri sjukhusvård och därunder

uppburit dagersättning med belopp, som gjort det möjligt för honom att

fullgöra åtminstone en väsentlig del av honom åvilande underhållsplikt,

men likväl icke kunnat förmås att frivilligt eller på exekutiv väg fullgöra

någon del av sin underhållsskyldighet. Särskilt betänklig ter sig frånvaron

av en effektiv exekutionsform för uttagande av underhållsbidrag i sådana

fall, då sjukpenning eller dagersättning utgår med ett på grund av under­

hållsplikten förhöjt belopp. Speciellt med tanke på dylika och andra snar­

lika fall vill jag tillstyrka, att införsel för underhållsbidrag i enlighet med

de önskemål, som 1944 års riksdag uttalat, skall få ske jämväl i sjuk­

penning och annan därmed likställd dagersättning. Även om erfarenheten

visat, att ett visst praktiskt behov föreligger av en rätt till införsel i sjuk­

penning och vad därmed kan anses jämställt, ligger det dock i sakens natur,

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

att man icke kan ställa alltför höga förväntningar på den nu aktuella refor­

mens förmåga att stärka den till underhållsbidrag berättigades ställning. En­

ligt 7 § InfL skall införselgäldenären alltid förbehållas ett belopp, som be-

dömes motsvara vad han behöver till underhåll för sig själv, make och oför­

sörjda barn eller adoptivbarn. Då en person på grund av sjukdom eller

olycksfall mister sin arbetsförmåga annat än tillfälligtvis, är helt naturligt

situationen ej sällan den, att sjukpenningen eller dagersättningen måste i

sin helhet eller till stor del förbehållas gäldenären. Sant är, att gäldenären

ibland kan uppbära inkomst utöver sjukpenningen eller dagersättningen. I

den mån inkomsten utgår på grund av arbetsanställning och således utgör

lön, är det dock i allmänhet bättre att införselvägen taga lönen i anspråk,

varvid sjukpenningen eller dagersättningen får inverka sänkande på det

införselfria lönebeloppet, än att bevilja införsel i sjukpenningen eller dager­

sättningen. Om inkomsten utgöres av annat än lön, kan däremot möjligheten

till införsel i sjukpenning eller dagersättning vara av större värde för den till

underhållsbidrag berättigade.

Lagberedningen har föreslagit, att införsel i sjukpenning och annan där­

med jämställd dagersättning skall få ske även för uttagande av skatt, böter,

viten och dylikt. Emellertid har sjukpenning och övriga hithörande dagersätt­

ningar närmast karaktären av bidrag till den försäkrades och de av honom i

underhållshänseende beroendes livsuppehälle under den tid, då den försäk­

rade på grund av sjukdom eller olycksfall är förlustig sin arbetsförmåga

eller en väsentlig del därav. Med hänsyn bl. a. härtill kan man i likhet med

flera remissorgan hysa befogad tvekan rörande lämpligheten aAr att införsel-

vägen taga sjukpenning och annan sådan dagersättning i anspråk för gäl­

dande av skatter, böter, viten och dylikt. Härtill kommer, att införsel i sjuk­

penning och vad därmed jämställes är ett hittills oprövat institut och det

därför svårligen låter sig göra att med fullständig säkerhet förutsäga, hur

institutet kommer att utfalla i praktiken. På grund härav har jag kommit

till den uppfattningen, att man i vart fall icke för närvarande bör medge in­

försel i sjukpenning och annan därmed jämförlig dagersättning mer än för

uttagande av underhållsbidrag. Denna lösning påkallar ett tillägg till 21 §

InfL. Med detta ställningstagande förfaller också lagrådets önskemål om

justeringar i 1935 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta för ut­

tagande av oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter.

I lagberedningens förslag till lagtext har genom en bestämmelse i 19 §

InfL sjukpenning och annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom

eller olycksfall eller av annan sådan anledning, direkt hänförts till livränta.

Med hänsyn till de anmärkningar som framställts häremot i lagrådets ytt­

rande och riksförsäkringsverkets remissvar vill jag föreslå, att i ett nytt

andra stycke i 19 § anges, att sjukpenning och annan dagersättning, som

utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning,

skall jämställas med pension och livränta. Samtidigt bör orden »i avlöning,

pension eller livränta» i 20 § första stycket InfL utgå. Någon ändring av la­

gens rubrik synes mig icke behöva ske vid ifrågavarande partiella reform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

189

Rörande förfarandet i ärenden om införsel i sjukpenning och annan dy­

lik dagersättning erfordras vissa särbestämmelser. Dessa kan lämpligen ut­

färdas i administrativ ordning. Jag föreslår därför i 19 § andra stycket InfL

ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela dylika bestämmelser.

Ikraftträdande m. in.

Lagberedningen har icke föreslagit någon viss tid för lagändringarnas

ikraftträdande. Däremot har lagberedningen närmare behandlat frågan om

övergångsbestämmelser.

Enligt beredningens mening föranleder de föreslagna ändringarna i 1, 11

och 19 §§ icke några övergångsbestämmelser.

De nya reglerna i 6 § om möjligheten att uttaga äldre underhållsbidrag

genom införsel bör i princip bli tillämpliga även på bidragsbelopp som

förfallit till betalning före ändringens genomförande. I den mån bidrag kan

uttagas enligt de nya reglerna bör detta alltså få ske, även om införsel-

preskription inträtt enligt äldre lag. För att en pågående införsel skall ut­

vidgas till att avse bidragsbelopp, som icke omfattas av redan meddelat be­

slut, bör emellertid fordras ett nytt beslut. Det får ankomma på den un-

derhållsberättigade att påkalla sådant beslut. Även om utmätningsmannen

emellanåt skulle kunna av sina handlingar utläsa, att äldre, nu uttagbara

restantier finns, bör han sålunda icke ex officio skrida till att uttaga dem.

Såsom förut påpekats leder de nya reglerna i vissa situationer till att

bidragsbelopp som tidigare kunnat uttagas genom införsel avskäres där­

ifrån. Med hänsyn till att den nuvarande möjligheten att uttaga äldre bi­

drag alltid är prekär — den underhållsskyldige kan t. ex. genom att

byta arbetsanställning framtvinga ett nytt införselbeslut och därmed vinna

att äldre bidrag ej längre kan uttagas genom införsel — anser beredning­

en hinder icke böra möta mot att låta de nya reglerna bryta igenom även

i detta hänseende. Praktiska skäl motiverar dock här en inskränkning.

Om de nya reglerna genast skulle bli tillämpliga i pågående införselmål,

skulle utmätningsmännen bli nödsakade att i samband med de nya reg­

lernas ikraftträdande genomgå dagboken för varje mål för att efterse i vad

mån införseln omfattar bidrag, som ej längre kan uttagas, och vidtaga

därav påkallade åtgärder. För att undvika den arbetsbelastning för utmät­

ningsmännen som skulle följa härav föreslår beredningen, att beslut som

meddelats före ikraftträdandet av ändringslagen skall tills vidare få tilläm­

pas på samma sätt som tidigare. De nya reglerna blir här icke tillämpliga

förrän beslutet jämkas eller ersättes av ett helt nytt beslut. Förslaget ger

emellertid den underhållsskyldige möjlighet att påkalla tillämpning av 6 g i

dess nya lydelse, om den skulle vara förmånligare för honom.

De föreslagna ändringarna i 8 § — fortsatt införsel i vissa fall sedan

underhållsskyldigheten upphört — anser beredningen böra tillämpas även

om underhållsskyldigheten upphört före lagens ikraftträdande. Om inför­

sel pågår vid ikraftträdandet och underhållsskyldigheten därefter upphör,

190

Kungi. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

bör det tidigare införselbeslutet fortfarande få tillämpas, i den mån detta

är förenligt med de nya reglerna. Det förefaller beredningen meningslöst

att kräva ett nytt beslut i sådana fall. Med hänsyn till att det gällande be­

slutet kan vara så formulerat att det direkt anger att införseln skall upp­

höra på angiven dag, och att i andra fall en sådan begränsning möjligen

kan tolkningsvis inläggas i beslutet, har beredningen funnit nödvändigt

föreslå en uttrycklig övergångsbestämmelse om att beslut som är gällande

vid lagens ikraftträdande må, därest underhållsskyldigheten upphör, till-

lämpas därefter, om det är förenligt med 8 § tredje stycket i dess nya ly­

delse.

I enlighet härmed föreslår lagberedningen följande övergångsbestämmel­

ser: Beslut om införsel, som är gällande vid lagens ikraftträdande, må tills

vidare tillämpas jämväl därefter utan hinder av 6 § i dess nya lydelse. Så­

dant beslut må också, om underhållsskyldigheten upphör, därefter i fall,

som avses i 8 § tredje stycket andra punkten nya lydelsen, tillämpas enligt

vad där sägs.

Remissyttrandena. Beredningens förslag har i denna del föranlett invänd­

ningar endast från ett håll, nämligen från

förste stadsfogden i Malmö.

Denne anför.

Beredningens förslag att införselbeslut, som meddelats före ikraftträdan­

det av ändringslagen, skall få tillämpas på samma sätt som tidigare, torde

ej få nämnvärd praktisk betydelse, enär säkerligen i de flesta mål jämk­

ning av besluten kommer att påkallas av någon av parterna. Om därför

ändringarna i 6 § genomföres, torde ett avsevärt merarbete uppstå för ut­

mätningsmannen genom att uträkna de nya skuldbeloppen och företaga

därav föranledda jämkningar. För övrigt torde det vara mycket opraktiskt

att icke omräkna alla vid reformens genomförande pågående införselmål,

enär i annat fall två skilda system kommer att tillämpas parallellt med

varandra, vilket lätt kan medföra felaktigheter.

Lagrådet, som i motsats till lagberedningen ansett införsel för oguldna

underhållsbidrag böra, oaktat underhållsskyldigheten upphört, få fortgå

utan annan begränsning än den i 6 § angivna, har påpekat, att ändring av de

föreslagna övergångsbestämmelserna erfordras, om lagrådets ståndpunkt

vinner beaktande. Jämväl i övrigt anser lagrådet jämkning av övergångsbe­

stämmelserna påkallad för att göra dem mindre svårlästa. Lagrådet före­

slår, att övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse: Beslut om in­

försel, som är gällande vid lagens ikraftträdande, må jämväl därefter till-

lämpas i enlighet med äldre lag, intill dess jämkat eller nytt beslut med­

delas eller den underhållsskyldige påkallar tillämpning av 6 § i dess nya

lydelse. Upphör i sådant fall underhållsskyldigheten och kan till följd där­

av enligt 8 § i dess äldre lydelse införsel ej vidare äga rum, må beslutet

tillämpas enligt vad i 6 § i dess nya lydelse sägs, även om beslutets inne­

håll föranleder annat.

Departementschefen. Ändringarna i InfL torde böra träda i kraft den 1

januari 1964.

De övergångsbestämmelser, som lagrådet förordat och som — frånsett

vad som föranledes av ställningstagandet till 8 § — i sak torde överens­

stämma med lagberedningens förslag, kan jag med vissa redaktionella

jämkningar godtaga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

191

5. Förslaget till ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen

Departementschefen. Enligt 60 § 2 mom. UppbF skall vid utmätning för

skatt utsökningslagens föreskrifter om bl. a. verkställighet av utmätning län­

da till efterrättelse med de förbehåll som framgår av 3 mom. i samma para­

graf. I detta mom. stadgas bl. a., att utmätning må även i gäldenärens från­

varo genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i nuvarande 59 och

60 §§ UL sägs, meddelats honom. Om utmätning skall ske av sådan gälde-

nären tillhörig fast egendom, som finnes på annan ort än där han har sitt

hemvist, skall dock underrättelse jämte uppgift om förrättningsstället med

rekommenderat tjänstebrev minst 14 dagar i förväg avsändas till gäldenä-

ren under adress, som angivits i restlängden och eljest kan av utmätnings­

mannen utrönas. Kommer brevet tillbaka såsom obeställbart, skall utmät­

ningsmannen underrätta överexekutor härom, när han insänder protokoll

över utmätningen till honom. I sådant fall skall överexekutor, innan vidare

åtgärder vidtages för egendomens försäljning, anställa de ytterligare efter­

forskningar rörande gäldenärens vistelseort, som må anses erforderliga; och

om kännedom därvid vinnes om vistelseorten underrätta gäldenären om ut­

mätningen på lämpligt sätt. Har egendomen övergått till ny ägare, skall i

regel denne i stället underrättas om utmätningen.

Enligt de nya reglerna i 59 § UL skall, innan utmätning verkställes, under­

rättelse om målet sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat

lämpligt sätt. Underrättelsen bör lämnas så tidigt, att gäldenären kan be­

räknas få nödigt rådrum att bevaka sin rätt. Då saken med hänsyn till risken

för egendomens undanstickande eller eljest är brådskande, liksom ock då

gäldenären saknar känt hemvist och det ej är bekant, var han eller ombud

för honom finnes, behövs dock ingen underrättelse. Som jag i ett tidigare av­

snitt framhållit, bör dessa regler gälla även vid utmätning för skatt. Regeln,

att underrättelse skall sändas med posten eller lämnas på annat lämpligt

sätt, innebär, såsom likaledes berörts i det föregående, att de åtgärder, som

bör vidtagas för att nå gäldenären med underrättelsen, varieras med hänsyn

till målets beskaffenhet. I flertalet fall bör någon form av postförsändelse

användas. Är fråga om utmätning av fast egendom eller annan för gäldenären

särskilt värdefull egendom, bör däremot — vare sig egendomen finnes i gäl­

denärens hemvist eller annorstädes —- formlig delgivning ske, om gälde­

nären icke på annat sätt kunnat nås med underrättelsen. Till vägledning för

rättstillämpningen kommer administrativa bestämmelser att utfärdas till

192

komplettering av ULs underrättelseregler. Med hänsyn till vad nu anförts

synes den särreglering rörande gäldenärs underrättande, som 60 § 3 mom.

UppbF innehåller, kunna undvaras.

Som jag i avsnittet om tidsfrister för olika utmätningsåtgärder framhål­

lit, bör de föreslagna reglerna i 88 c § UL icke äga tillämpning vid skatteut-

mätning. Stadgandet härom föreslås upptaget i 60 § 3 mom. UppbF.

Ändringen i UppbF torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Hemställan m. m.

Lagberedningens förslag torde i de delar, i vilka jag i det föregående för­

ordat ändring, böra såsom bilaga fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer härefter,

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksda­

gen att antaga de i enlighet med det anförda upprättade för­

slagen till

1)

lag om ändring i utsökningslagen;

2)

lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 no­

vember 18b5 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören,

som köparen låter i säljarens vård kvarbliva;

3)

lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken;

4)

lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni

1915 (nr 219) om avbetalningsköp;

5)

lag angående ändring i lagen den lb juni 1917 (nr 380)

om införsel i avlöning, pension eller livränta;

samt

6)

förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbörds-

förordningen den 5 juni 1953 (nr 272).

*

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förord­

nar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlå­

tas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

193

Bilaga

Utdrag

av

lagberedningens förslag till lagtext i de delar, vari

ändring förordats i propositionen

Förslag

till

Lag om ändring i utsökningslagen

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

§.

Närmare föreskrifter angående för­

farandet i utsökningsmål meddelas av

Konungen.

5i a §.

På grund av skriftligt avtal, som

bevittnats av två personer, må utmät­

ning äga rum för bidrag, som någon

enligt avtalet skolat utgiva till fullgö­

rande av underhållsskyldighet jäm­

likt giftermåls- eller föräldrabalken

eller skolat erlägga till barnavårds­

nämnd såsom ersättning för barns

vård jämlikt barnavårdslagen. Beträf­

fande underhållsbidrag till make

skall dock vad nu sagts ej äga till-

lämpning, med mindre makarna leva

åtskilda på grund av söndring eller

efter hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom. för­

fallit till betalning tidigare än tre år

innan ansökan gjordes, må utmät­

ning på grund av avtalet ej ske, om

gäldenären påstår att bidraget guldits

och invändningen ej kan med hänsyn

till omständigheterna i övrigt lämnas

utan avseende. Vid tillämpning av vad

nu sagts skall bidrag, varom sägs i 7

kap. 10 § föräldrabalken, icke anses

förfallet till betalning innan det bli­

vit qenom avtalet till beloppet be­

stämt.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

69

Påstår annan sig vara ägare till lös

egendom, som i gäldenärs bo finnes,

men kan ej genast visa sin rätt, vare

hans anspråk ej hinder för egendo­

mens utmätande; bjuder han vid ut­

mätningen sannolika skäl för ansprå­

ket, hänvise utmätningsmannen ho­

nom att

sin talan efter stämning ut­

föra och må det utmätta godset ej

säljas förr än tvisten om äganderät­

ten blivit av domstol prövad; väcke

dock han, som godset från utmätning

freda vill, inom en månad talan mot

borgenären och gäldenären vid dom-

År

talan om avtalet anhängig vid

domstol, äger denna förordna, att ut­

mätning på grund av avtalet tills vi­

dare ej må äga rum.

Den som vill erhålla utmätning

skall ingiva avtalet i huvudskrift till

utmätningsmannen.

56 §.

Utmätning sökes, där gäldenärens

hemvist är. Som hans hemvist anses

den ort där han är bosatt eller, i frå­

ga om juridisk person, den ort som

enligt 10 kap. rättegångsbalken be­

tingar domstols behörighet i tviste­

mål i allmänhet.

Utmätning av egendom, som finnes

på annan ort än gäldenärens hemvist,

må också sökas, där egendomen är.

Utmätning av fordran i penningar må

jämväl sökas, där den förpliktade är,

även om fordringen skall anses fin­

nas på annan ort.

Ändå att utmätningsman, hos vil­

ken utmätning är sökt, ej är behörig

enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs, må

han i brådskande fall, med överläm­

nande av målet till behörig utmät­

ningsman, föranstalta om åtgärd som

stadgas i 60 a §.

Om befogenhet för utmätningsman

att, när fråga är om utmätning av

fast egendom på annan ort, eller i

andra särskilda fall överlämna mål

om utmätning till annan behörig ut­

mätningsman förordnar Konungen.

§•

Påstår annan sig vara ägare till lös

egendom, som finnes i gäldenärs bo,

men kan ej genast visa sin rätt, vare

hans anspråk ej hinder för egendo­

mens utmätande; bjuder han vid ut­

mätningen sannolika skäl för sitt på­

stående, skall utmätningsmannen

hänvisa honom att

inom en månad

väcka talan mot borgenären och gäl­

denären vid den domstol, till vilken

utmätningsmannens tjänstgörings om -

råde hör, vid äventyr att han förlo­

rar sin talan mot borgenären; och

må egendomen ej säljas förrän tvis-

(Föreslagen lydelse)

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

stol i orten, där godset finnes, eller

have sin talan mot borgenären förlo­

rat. Kommer någon efter utmätning­

en med anspråk, som nu är sagt, va­

re det ej hinder för försäljningen, där

ej överexekutor annorlunda förord­

nar. Varder den, som anspråket

väckt, av överexekutor hänvisad att

sin talan efter stämning utföra, ålig-

ge honom att inom en månad där­

efter väcka talan vid äventyr, som

förut är nämnt.

Vill borgenär själv

väcka talan, stånde det honom fritt.

Vad sålunda —------- — — freda egendom.

ten blivit prövad eller tiden för ta­

lans väckande utgått.

Vill borgenä­

ren själv väcka talan, står det honom

fritt.

(Föreslagen lydelse)

77 §.

Då utmätning av lös egendom så

verkställd är, som i 73 § samt 74, 75

eller 76 § sägs, njute borgenär för­

månsrätt i det utmätta, efter ty i 17

kap. 8 § handelsbalken stadgas.

Då utmätning av lös egendom är

verkställd så som i 73 § samt 74, 75

eller 76 § sägs, njuter borgenären

förmånsrätt i det utmätta efter vad

som stadgas i 17 kap. 8 § handels­

balken,

såvitt ej utmätningen enligt

vad nedan sägs eller eljest går åter

eller undanröjes.

Finner utmätningsmannen på

grund av anspråk som i 69 § sägs el­

ler eljest, att egendomen eller del där­

av ej bort utmätas, äger han föran­

stalta om rättelse, sedan borgenären,

där så kan ske, beretts tillfälle att

yttra sig; dock må sådan rättelse ej

vidtagas senare än två veckor från

det förrättningen ägde rum.

Om åtgärd enligt 2 mom. skall ut­

mätningsmannen genast underrätta

dem, vilkas rätt är i fråga, så ock

överexekutor, därest klagan förts över

utmätningen.

Framställes anspråk som i 69 §

sägs efter utmätningen, skall det, om

ej rättelse sker enligt 2 mom., icke

utgöra hinder mot försäljning med

mindre öxerexekutor förordnar an­

norlunda. Förebringas hos överexeku­

tor sannolika skäl för anspråket, skall

överexekutor hänvisa klaganden att

väcka talan vid domstol enligt vad i

69 § stadgas, och skall vad där sägs

om verkan av sådant beslut gälla

jämväl i fall som här avses.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Finnes,

då utmätning skett,

att gäl-

denären till följd av

sjukdom eller ar­

betslöshet eller på grund av annan

särskild orsak huvudsakligen utan

egen skuld råkat i betalningssvårig-

heter, som kunna antagas vara av till­

fällig natur, äge överexekutor, så­

framt icke borgenärens rätt till betal­

ning äventyras eller hans rätt eljest

otillbörligt åsidosättes, förordna om

uppskov med försäljning av egendo­

men på viss tid,

ej över sex månader

från det utmätningsmannen mottog

de i 54 eller 56 § omförmälda hand­

lingar. överexekutor

må föreskriva

villkor för uppskovet och, om anled­

ning därtill uppkommer, återkalla

förordnandet.

Har genom domstols eller lagsök-

ningsdomares utslag intecknad ford­

ran fastställts till betalning ur fast

egendom, skall tid, som ovan sägs,

räknas från det försäljning av egen­

domen begärdes.

Det åligger utmätningsman att, om

88 c §.

I mål om utmätning skall utmät­

ningsmannen skyndsamt vidtaga vad

på honom ankommer för att utmät­

ningen skall verkställas. Såvitt möj­

ligt skall utmätnings för rättning hål­

las i stad inom två veckor och på lan­

det inom fyra veckor från det utmät­

ningsmannen mottog de i 54, 54 a el­

ler 55 § nämnda handlingarna. Läm­

nar borgenären anstånd med utmät­

ningen och fortfar anståndet utöver

sex månader från nämnda tidpunkt,

är ansökningen förfallen.

Sedan utmätning skett, åligger det

utmätningsmannen och, om målet är

anhångigt hos överexekutor, denne att

utan onödigt uppehåll vidtaga erfor­

derliga åtgärder för att försäljning

skall komma till stånd. Försäljning

skall, om ej hinder möter eller upp­

skov meddelas enligt vad nedan sägs,

ske inom tre månader från det utmät­

nings för rättningen ägde rum eller,

när intecknad fordran fastställts till

betalning ur fast egendom, försälj­

ning av egendomen begärdes.

Kan av särskild anledning antagas

att utmätt egendom kommer att säl­

jas till underpris eller

finnes, att gäl-

denären till följd av särskild orsak

huvudsakligen utan egen skuld råkat

i betalningssvårigheter som kunna

antagas vara av tillfällig natur,

eller

äro eljest synnerliga skäl till uppskov,

äger

utmätningsmannen eller

över­

exekutor,

hos vilken målet är an-

hängigt,

medgiva uppskov med för­

säljningen på viss tid, såframt icke

borgenärens rätt till betalning även­

tyras eller hans rätt eljest otillbörligt

åsidosättes.

Uppskov som nu sagts

må ej utsträckas utöver sex månader

från den tidpunkt som angivits i 2

mom.

Medgivandet må förenas med

särskilda villkor och, om anledning

förekommer därtill, återkallas.

överexekutor äger, därest förelig­

gande omständigheter påkalla det,

förordna om ytterligare uppskov med

försäljningen.

Det åligger utmät­

ningsman att, som skäl till

sådant

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

197

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

skäl till uppskov föreligger i ett av

honom handlagt mål, göra anmälan

därom hos överexekutor. Sedan tid

för uppskov gått till ända, skall ut­

mätningsman eller överexekutor, hos

vilken målet är anhängigt, ånyo före­

taga målet.

uppskov förekommer i ett av honom

handlagt mål, göra anmälan därom

hos överexekutor.

Lämnar borgenären anstånd med

försäljningen och fortfar anståndet

utöver sex månader från den tidpunkt

som angivits i 2 mom., skall utmät­

ningen gå åter eller, när fordran fast­

ställts till betalning ur fast egendom,

den verkan varom i 77a § sägs för­

falla.

Sedan tid för

anstånd eller

uppskov

gått till ända, skall utmätningsman

eller överexekutor, hos vilken målet

är anhängigt, självmant företaga det­

ta.

208 a §.

Klagan i fråga om utmätningsmans

behörighet må ej föranleda upphä­

vande av redan vidtagen åtgärd, om

den som åtgärden rör haft tillfälle

att tillvarataga sin rätt hos utmät­

ningsmannen eller hos överexekutor

samt åtgärden i övrigt finnes hava

varit ändamålsenlig och höra till ut­

mätningsmans åligganden.

överexekutor äger, när åtgärd av

obehörig utmätningsman undanröjes,

bestämma vilken utmätningsman

som skall företaga målet till ny be­

handling. Finnes åtgärden böra be­

stå, oaktat målet bort upptagas av an­

nan utmätningsman, må överexeku­

tor, om skäl äro därtill, överflytta

målets fortsatta handläggning till den

andre.

Denna lag träder i kraft den

Med avseende å lagens ikraftträ­

dande skall i övrigt gälla följande:

5. Tredje punkten i 3 § förordning­

en den 20 november 18b5 i avseende

på handel om lösören, som köparen

låter i säljarens vård kvarbliva, skall

från och med nya lagens ikraftträ­

dande såtillvida erhålla ändrad ly­

delse som orden

»domstolen i den

ort, där godset finnes

»

skola ersättas

med

»den domstol, till vilken utmät-

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1063

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ningsmannens tjänstgöringsområde

hör». Vad under 2 stadgas skall äga

motsvarande tillämpning i fall som

nu sagts.

6. Punkt 6 i 10 kap. 17 § första

stycket rättegångsbalken skall från

och med nya lagens ikraftträdande

lyda: tvist, som angår utmätt lös

egendom eller giltigheten av lösöre-

köpsavhandling och för vilken behö­

rig domstol är särskilt stadgad.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,

pension eller livränta

8

§•

Yppas, efter —--------------- sådan jämkning.

Hava förfallna--------------------utmätningsmannen upphävt.

Sedan underhållsskyldigheten upp­

hört, skall, där ej fråga är om under­

hållsbidrag, som foder till barn utom

äktenskap har att erlägga till bar­

nets moder, beslut om införsel ej vi­

dare äga tillämpning, ändå att den

underhålls skyldige häftar för oguldet

underhållsbidrag.

11

Det åligge arbetsgivaren att, å tid

som utmätningsmannen bestämmer,

en gång i månaden

insätta

innehål­

let belopp

å tjänstepostgirokonto,

som denne anvisar,

eller, om något

belopp ej innehållits, med angivande

av orsaken göra anmälan härom till

utmätningsmannen; dock äge denne,

om särskilda skäl därtill föranleda,

bestämma längre tidsmellanrum än

nu sagts.

Avlider den underhållsberättigade

eller upphör underhållsskyldighet

mot frånskild make till följd av att

denne träder i nytt gifte, må oguldet

belopp ej uttagas genom införsel.

Upphör eljest underhållsskyldighe­

ten, må införsel äga rum intill ett år

därefter; i fråga om bidrag, varom

sägs i

7

kap. 10 § föräldrabalken, gäl­

ler dock ej annan inskränkning än

som följer av 6 §.

§•

Det åligger arbetsgivaren att, å tid

som utmätningsmannen bestämmer,

en gång i månaden

tillställa utmät­

ningsmannen

innehållet belopp eller,

om något belopp ej innehållits, med

angivande av orsaken göra anmälan

härom till utmätningsmannen; dock

äger denne, om särskilda skäl föran­

leda därtill, bestämma längre tids­

mellanrum än nu sagts.

Innehållet

belopp skall insättas på tjänstepost­

girokonto som utmätningsmannen

anvisar, om ej Konungen medgivit att

medlen i stället må redovisas på an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

199

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

nät sätt som utmätningsmannen före­

skriver.

Utmätningsmannen äge--------------------som innehållits.

Har den-------------------- till utmätningsmannen.

Utmätningsmannen skall--------------------- å införseln.

Till utmätningsmannen---------------- — är förfallet.

19

Vad i denna lag är stadgat om in­

försel i avlöning skall äga motsva­

rande tillämpning i fråga om inför­

sel i underhållsskyldig tillkommande

pension eller livränta, ändock att så­

dan pension eller livränta

enligt lag

eller Konungens förordnande

är un­

dantagen från utmätning för gäld.

§•

Vad i denna lag är stadgat om in­

försel i avlöning skall äga motsva­

rande tillämpning i fråga om inför­

sel i underhållsskyldig tillkommande

pension eller livränta, ändock att så­

dan pension eller livränta är undan­

tagen från utmätning för gäld.

Till

livränta hänföres även sjukpenning

eller annan dagersättning, som utgår

på grund av sjukdom eller olycksfall

eller av annan sådan anledning.

Beträffande ärenden om införsel

som avses i första stycket må

Konungen stadga de avvikelser från

lagens bestämmelser om förfarandet

som föranledas av ärendenas beskaf­

fenhet.

Denna lag träder i kraft den

Beslut om införsel, som är gällan­

de vid lagens ikraftträdande, må tills

vidare tillämpas jämväl därefter utan

hinder av 6 § i dess nya lydelse. Så­

dant beslut må också, om underhålls­

skyldigheten upphör, därefter i fall,

som avses i 8 § tredje stycket andra

punkten nya lydelsen, tillämpas en­

ligt vad där sägs.

200

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

. •

irti

>

.tjh

•;

-tU-W

Innehållsförteckning

Proposition ................................................................................................ 1

Förslag till lag om ändring i utsökningslagen ................................... 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen 17

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken 18

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp 19

Förslag till lag om ändring i införsellagen ....................................... 20

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbörds-

förordningen ................................................................................. 23

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 januari 1962 ....................... 25

Utdrag av lagrådsprotokollet den 21 maj 1962 ............................... 28

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 februari 1963 ........................... 37

Allmänna synpunkter .............................................................................. 38

P’örslaget till lag om ändring i utsökningslagen ........................... 52

Utmätning på grund av avtal om underhållsbidrag................... 52

Utmätningsmans lokala kompetens ............................................... 61

Gäldenärens underrättande i mål om utmätning ....................... 87

Interimistiska åtgärder ..................................................................... 111

Kättelse av utmätning......................................................................... 115

Tidsfrister i mål om utmätning ..................................................... 121

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföre­

skrifter ............................................................................................. 138

Anstånd med vräkning .................................................................... 140

Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor .................................... 151

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ............................... 159

Övriga lagförslag

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförord­

ningen ................................................................................................. 161

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångs­

balken ................................................................................................ 162

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen om av­

betalningsköp .................................................................................... 163

Förslaget till lag angående ändring i införsellagen .................... 167

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom.

uppbördsförordningen ..................................................................... 191

Utdrag av lagberedningens förslag till lagtext ..................................... 193

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620103