Prop. 1963:52
('med förslag till lag om ändring i utsökningslagen, m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
1
Nr 52
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen, m. m.; given Stockholms slott den 8 februari 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i utsökningslagen; 2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva;
3) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken; 4) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp;
5) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta; samt
6) förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av ett delbetänkande från lagberedningen föreslås i proposi tionen ett flertal partiella reformer inom utsökningsrätten, i avbidan på den mera genomgripande omarbetning av utsökningslagstiftningen som ingår i beredningens uppdrag.
Huvudparten av förslagen rör utmätningsinstitutet. Sålunda föreslås, att utmätning i likhet med vad som gäller i fråga om införsel skall kunna ske på grundval av skriftligt avtal om underhållsbidrag. Utmätningsmannen i gäldenärens hemvist föreslås få generell kompetens att verkställa utmätning i gäldenärens egendom, oavsett om denna finnes inom utmätningsmannens distrikt eller icke, med rätt för borgenären att om han det hellre vill vända sig till utmätningsmannen i den ort, där egendomen finnes. I propositionen förordas vidare mera tidsenliga former för gäldenärens underrättande om förestående utmätning och verkställd utmätning. Propositionen innehåller
l B ihan fi till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Kr 52
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
även förslag om befogenhet för utmätningsman att vidtaga interimistiska
åtgärder för att säkerställa eventuell utmätning. Därjämte föreslås utmät
ningsman få befogenhet att inom viss kortare tid själv rätta utmätning som
blivit felaktig. Vidare förordas en viss uppmjukning av de tidsfrister, som
nu gäller för vidtagande av olika utmätningsåtgärder.
Vad angår vräkningsinstitutet innehåller propositionen förslag om vid
gade möjligheter att medge anstånd med vräkning.
I införsellagen förordas ändrade regler om preskription av rätten till in
försel för äldre underhållsbidrag. Vidare föreslås rätt att även efter under
hållsskyldighetens upphörande få införsel för oguldna underhållsbidrag. Pro
positionen upptager även förslag om rätt till införsel i sjukpenning och an
nan dylik dagersättning för uttagande av underhållsbidrag.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
3
Förslag
till
Lag
om ändring i utsökningslagen
Härigenom förordnas,
att 2,
52, 53, 55, 56, 59, 60, 69, 77, 79, 84, 86, 88 b,
88 c, 183, 185, 193, 201, 202, 203, 210, 216 och 218 §§ utsökningslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt angives i det följande,
att
162, 163, 165 och
207 §§ samma lag skola upphöra att gälla
samt att
i nämnda lag skola införas
sex nya paragrafer, betecknade 12, 54 a, 56 a, 60 a, 208 a och 218 a §§, av föl jande lydelse.
(Föreslagen lydelse)2
2
§•
— varderas befattning.
— förrätta utmätning.
Om befogenhet för utmätningsman att i mål, som upptagits av honom, påkalla eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet förordnar Konungen.
12
§.
Närmare föreskrifter angående för farandet i utsökningsmål meddelas av Konungen.
När underrättelse eller annan handling skall tillställas någon ge nom överexekutors eller utmätnings mans försorg och särskild ordning därför ej är föreskriven i lag, må det, om Konungen så bestämmer, ske ge nom delgivning på sätt i rättegångs balken är stadgat.
52 §.
Har i tvistemål någon fällts till bo- Har i tvistemål någon fällts till bö ter eller vite, må ej beslutet verkstäl- ter eller vite, må ej beslutet verkstäl las förrän det vunnit laga kraft; i las förrän det vunnit laga kraft; i frå- fråga om hovrätts icke lagakraftvun- ga om hovrätts icke lagakraftvunna na beslut skall dock vad i 39 och 40 beslut skall dock vad i 39 och 40 §§
1 Senaste lydelse av 53 § se SFS 1901 nr 38, s. 39, av 59 § se 1920: 418, av 210 § se 1921: 301, av 183 och 185 §§ se 1924:131, av 79 § se 1924: 388, av 2 § se 1932: 264, av 86 § se 1937: 452, av 52, 55, 69, 201—203, 216 och 218 §§ se 1946: 814 samt av 60 och 193 §§ se 1951:111. 88 b § införd genom SFS 1937:129; 88 c § införd genom 1945:284. ! Mindre språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.
(Nuvarande lydelse)
Utmätningsman är -—--------------Utmätningsman har------------—
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
§§ är stadgat om hovrätts dom i till lämpliga delar lända till efterrättelse. Vad nu sagts gälle ock beträffande ut slag i utsökningsmål, varigenom nå gon fällts till böter eller vite
eller ut
mätningsman dömts att utgiva skade stånd.
Beslut om-----------------------------------Huru beslut------- ------------------------
(Nuvarande lydelse)
är stadgat om hovrätts dom i tillämp liga delar lända till efterrättelse. Vad nu sagts gäller även beträffande ut slag i utsökningsmål, varigenom nå gon fällts till böter eller vite.
(Föreslagen lydelse)
av besvär,
och 7 kap.
53 §.
Annat i ^utsökningsmål meddelat Annat
av överexekutor
meddelat
beslut än i 51 och
§§ sägs gånge i beslut i utsökningsmål än i 51 och 52
verkställighet, ändå att beslutet över- §§ sägs skall, även om det överklagas, klaSas- gå i verkställighet,
såvitt ej annor
lunda förordnats eller är särskilt stadgat.
54
a §.
På grund av skriftligt avtal, som bevittnats av två personer, må utmät ning äga rum för bidrag, som någon enligt avtalet skolat utgiva till fullgö rande av underhållsskyldighet jämlikt giftermåls- eller föräldrabalken eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd såsom ersättning för barns vård jäm likt barnavårdslagen. Beträffande un derhållsbidrag till make skall dock vad nu sagts ej äga tillämpning, med mindre makarna under den lid bidra get avser levde och alltjämt leva åt skilda på grund av söndring eller ef ter hemskillnad.
Har bidrag som avses i 1 mom. för fallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes, må utmät ning på grund av avtalet ej ske, om gäldenären påstår att bidraget guldits och invändningen ej kan med hänsyn till omständigheterna i övrigt lämnas utan avseende. Vid tillämpning av vad nu sagts skall bidrag, varom sägs i
7
kap. 10 § föräldrabalken , icke anses förfallet till betalning innan det bli vit genom avtalet till beloppet be stämt.
Är talan om avtalet anhängig vid domstol, äger denna förordna, att ut mätning på grund av avtalet tills vi dare ej må äga rum.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
5
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Den som vill erhålla utmätning skall ingiva avtalet i huvudskrift till utmätningsmannen.
55 §.
För fordran------- —
- —- trovärdiga män.
Vill någon erhålla utmätning
enligt
§■
vad nu sagts,
skall skriftlig ansökan
Vill någon erhålla utmätning
en-
jämte protokollet vid auktionen eller
ligt 55 §,
skall skriftlig ansökan jäm- utdrag därav avlämnas till utmät
te protokollet vid auktionen eller ut- ningsmannen. drag därav till utmätningsmannen avlämnas. 56 §.
Utmätning sökes, där gäldenär en har sitt hemvist. Som hemvist anses den ort där gäldenären är bosatt samt, i fråga om dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, i fråga om bolag eller annan som avses i 10 kap. 1 § tredje stycket rättegångs balken, den ort som enligt nämnda lagrum gäller som hemvist.
Utmätning av egendom, som finnes på annan ort än gäldenärens hemvist, må också sökas, där egendomen är. Utmätning av fordran i penningar må jämväl sökas, där den förpliktade är, även om fordringen skall anses fin nas på annan ort.
Ändå att utmätningsman, hos vil ken utmätning är sökt, ej är behörig enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs, må han i brådskande fall, med överläm nande av målet till behörig utmät ningsman, föranstalta om åtgärd som stadgas i 60 a §.
Om befogenhet för utmätningsman att, när fråga är om utmätning av fast egendom på annan ort, eller i andra särskilda fall överlämna mål om utmätning till annan behörig ut mätningsman förordnar Konungen.
56 a §.
Om utmätningsmannen i gäldenä rens hemvist tager fast egendom på annan ort i mät, skall målet därefter överlämnas till utmätningsmannen i den orten för att i fortsättningen, i vad på utmätningsman ankommer, handläggas av denne.
Tages viss lös egendom i mät av
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse)
59
Nu är gäldenär ej tillstädes, då ut
mätningsman sig infinner för att
verkställa utmätning för fordran, som
i 54 § avses; har underrättelse därom,
att utmätning för fordringen är sökt,
blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, el
ler är anledning att gäldenären håller
sig undan eller rest bort, förty att han
väntar utmätning; då gånge förrätt
ningen för sig utan hinder av gälde-
närens frånvaro; dock skall i ty fall
hans make eller husfolk eller annan,
som har egendomen i vård eller be
sittning, tillsägas att vid förrättning
en närvara. Finnas ej de, varde när
boende granne, som anträffas, till
sagd.
Kan ej utmätningen genast företa
gas, då utmätningsmannen för sådant
ändamål sig inställt, och är fara att
godset under tiden stickes ur vägen;
låte utmätningsmannen, där borge
nären nödig kostnad förskjuter, vård
hållas över godset, till dess utmätning
kan ske.
60
Underrättelse, varom i 59 § sägs,
skall, för att anses giltig, meddelas
gäldenären genom utmätningsman.
Har underrättelsen, av utmätnings
mannen skriftligen utfärdad, bevisli
gen kommit gäldenären annorledes
tillhanda eller ock, om han, i sitt hem
vist sökt, ej kunnat där anträffas, bli
vit sist dagen före utmätningen med
delad hans make eller husfolk eller,
om de ej anträffas, i slutet kuvert av
lämnad i hans hemvist eller fäst å
hans husdörr; vare det ock gillt.
mer än en utmätningsman, skola må
len i fortsättningen handläggas ge
mensamt av den som de i samråd be
sluta eller utmätningsmannen i gäl-
denärens hemvist bestämmer.
Innan utmätningsman enligt 1 eller
2 mom. skiljer sig från målet, skall
han vidtaga i 72 och 85 §§ föreskriv
na åtgärder. Anmälan enligt 85 § 1
mom. sker till överexekutor där egen
domen är.
§.
Innan utmätning verkställes, skall
underrättelse om målet sändas till
gäldenären med posten eller lämnas
på annat lämpligt sätt. Underrättel
sen bär lämnas så tidigt, att gäldenä
ren kan beräknas få nödigt rådrum
att bevaka sin rätt.
År fara att egendom undanstickes
eller för störes eller är saken eljest
brådskande, erfordras ej, att gälde
nären underrättas. Underrättelse er
fordras ej heller, om gäldenären sak
nar känt hemvist och det ej är veter-
ligt, var han uppehåller sig eller om
bud för honom finnes.
(Föreslagen lydelse)
§•
När utmätning skall äga rum för
fordran som avses i 54 eller 54 a §, ut
gör gäldenärens frånvaro ej hinder
för förrättningen, med mindre det
finnes erforderligt att gäldenären får
tillfälle att yttra sig.
År gäldenären ej tillstädes vid för
rättningen men anträffas hans make.
någon av hans husfolk eller annan,
som har egendomen i sin vård eller
besittning, skall denne tillsägas att
närvara.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Skall utmätning ske å gäldenåren tillhörig egendom, som finnes å annan ort, än där han har sitt hemvist, och ej blivit av gäldenären till utmätning uppgiven, bär underrättelse, varom nu är sagt, jämte uppgift å förrättningsstället meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmät ningen bevaka; njute dock ej för så dant ändamål längre rådrum ån åtta dagar.
Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känt ombud i or ten, dår utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej av nöden.
60 a §.
Kan utmätning av lös egendom ej genast verkställas, må utmätnings mannen, om det finnes erforderligt, säkerställa utmätningen genom att taga vård om egendomen eller med dela sådant förbud, som stadgas i 7i § eller 75 § 2 mom. för där avsedda fall. Gäldenären må därefter ej till men för borgenären förfoga över egendomen. Utmätningsmannen skall, om gäldenären ej är närvarande, skyndsamt underrätta honom om åtgärden.
Åtgärden må ej upprätthållas läng re än som oundgängligen erfordras. Har utmätning ej följt inom två vec kor, skall åtgärden hävas.
Kostnaden för åtgärden skall för skjutas av borgenären, om utmät ningsmannen begär det.
69 §.
Påstår annan sig vara ägare till lös Påstår annan sig vara ägare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes, egendom, som finnes i gäldenär bo, men kan ej genast visa sin rätt, vare men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendo- hans anspråk ej hinder för egendo mens utmätande; bjuder han vid ut- mens utmätande; bjuder han vid ut mätningen sannolika skäl för ansprå- mätningen sannolika skal for sitt pa ket, hänvise utmätningsmannen ho- stående, skall utmätningsmannen nom att
sin talan efter stämning ut-
hänvisa honom att
inom en månad
föra, och må det utmätta godset ej väcka talan mot borgenären och galsäljas förrän tvisten om äganderät- denären vid den domstol, till vilken ten blivit av domstol prövad; väckc utmätningsmannens tjänstgonngsomdock han, som godset från utmätning råde hör, vid äventyr att han forlo-
Kanyl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
freda vill, inom en månad talan mot borgenären och gäldenären vid dom stol i orten, där godset finnes, eller have sin talan mot borgenären förlo rat.
Kommer någon efter utmätning en med anspråk, som nu är sagt,
va
re det ej
hinder
för försäljningen, där
ej
överexekutor annorlunda förord nar.
Varder den, som anspråket
väckt, av överexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge honom att inom en månad däref ter väcka talan vid äventyr, som för ut är nämnt.
Vill borgenär själv väc
ka talan, stånde det honom fritt.
(Nuvarande lydelse)
Vad sålunda —
rar sin talan mot borgenären; och må egendomen ej säljas förrän tvis ten blivit prövad eller tiden för ta lans väckande utgått.
Kommer någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagt,
och
sker ej rättelse enligt 77 §, skall an språket icke utgöra
hinder för
för
säljning, med mindre
överexekutor
förordnar annorlunda.
Hänvisar över
exekutor den, som framställt ansprå ket, att väcka talan vid domstol en ligt vad i 1 mom. stadgas, skall vad där sägs om verkan av sådant beslut
(Föreslagen lydelse)
äga motsvarande tillämpning,
Vill borgenär själv väcka talan, står det honom fritt,
freda egendom.
77 S. Då utmätning av lös egendom så verkställd är, som i 73 § samt 74, 75 eller 76 § sägs, njute borgenär för månsrätt i det utmätta, efter ty i 17 kap. 8 § handelsbalken stadgas.
Då utmätning av lös egendom är verkställd så som i 73 § samt 74, 75 eller 76 § sägs, njuter borgenären förmånsrätt i det utmätta efter vad som stadgas i 17 kap. 8 § handels balken,
såvitt ej utmätningen enligt
vad nedan sägs eller eljest går åter eller undanröjes.
Finner utmätningsmannen på grund av anspråk som i 69 § sägs el ler eljest, att egendomen eller del där av ej bort utmätas, äger han föran stalta om rättelse, sedan borgenären, där så kan ske, beretts tillfälle att yttra sig; dock må sådan rättelse ej vidtagas senare än två veckor från det förrättningen ägde rum.
Om åtgärd enligt 2 mom. skall ut mätningsmannen genast underrätta dem, vilkas rätt är i fråga, så ock överexekutor, därest klagan förts över utmätningen.
79 §.
Utmätes fast------------------------ och värderade. Finnes å -—-------------------- annan station. Vad nu------- -----------------hos överexekutor. Är egendomen intecknad gemen- Är egendomen intecknad gemen samt med annan egendom och finnes samt med annan egendom och fin- för någon av egendomarna icke
upp-
nes för någon av egendomarna icke
skattning till allmän bevillning,
skall
särskilt taxeringsvärde,
skall värde
värdering ske jämväl av den eller de ring ske jämväl av den eller de and-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
andra egendomarna; skolande om förrättningen ägarna underrättas på sätt i
60
§ stadgas.
84
Vid all utmätning skall, om gälde när eller borgenär det äskar, proto koll över förrättningen genast eller, där det ej kan ske, nästa dag hållas honom tillhanda; vare ock utmät ningsmannen pliktig, om protokollet ej på stället lämnas till gäldenären, att genast tillställa honom eller, då han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen tillsagd, skrift lig uppgift på skuldbeloppet till så kapital, som ränta och lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och dagen, då den blivit verkställd.
86
Har borgenär, som sökt utmätning, lämnat gäldenär anstånd med betal ningen, må ej målet därigenom. uppe hållas utöver sex månader från den dag, då utmätningsmannen mottagit de i
54
eller 56 § omförmälda hand
lingar. Fortfar anståndet vid utgång en av nämnda tid, vare ansökningen förfallen och gånge verkställd utmät ning åter.
Har, då
genom domstols eller lag-
sökningsdomares utslag
intecknad
fordran fastställts till betalning ur fast egendom, borgenären icke sist två månader efter det utslaget
vun
nit
laga kraft,
antingen med förete
ende av bevis därom samt av den handling i huvudskrift, på grund var av betalning blivit sökt,
begärt för
säljning av egendomen eller ock äs kat tvångsförvaltning, förfalle den verkan utslaget enligt 77 a § med fört.
Lag samma vare, där borgenä
ren begärt sådan verkställighet, som nu sagts, men därefter lämnat gälde nären anstånd, som fortfar när sex månader förflutit från det verkstäl ligheten begärdes.
lf llihang till riksdagens protokoll 196.‘1.
ra egendomarna. Om förrättningen skola ägarna underrättas på sätt i
59
§ stadgas.
§•
Över verkställd utmätning skall ut mätningsmannen, om gäldenären är närvarande, genast överlämna bevis.
Är ej gäldenären tillstädes, skall beviset senast nästa söckendag sän das till honom med posten eller läm nas på annat lämpligt sätt. Var nå gon som i 60 § 2 mom. sägs tillstädes vid förrättningen, skall tillika ett ex emplar genast lämnas denne, med an modan att underrätta gäldenären där om.
Protokoll över utmätning eller för sök därtill skall, om gäldenär eller borgenär begär det, hållas honom till handa utan dröjsmål.
Har borgenären, när intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, icke sist två månader efter det beslutet vann laga kraft be gärt försäljning eller tvångsförvalt ning av egendomen, förfaller den ver kan som beslutet enligt 77 a § med fört.
Borgenär, som begär försäljning, är pliktig att förete lagakraftbevis samt i huvudskrift den handling på grund varav betalning blivit sökt. Ef terkommer han ej föreläggande här om, avskrives framställningen.
1 samt. Nr 52
10
Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
88 b §.
Har fordran----------- ------------- till sammanträdet.
Har fordran eller rättighet tagits i
mät och var, då utmätningen skedde,
fråga om fordringens eller rättighe
tens bestånd beroende på särskild
prövning eller avgjord genom beslut
som ej vunnit laga kraft, må det ut-
mätta ej utan gäldenärens samtycke
säljas förr än tvisten blivit slutligen
avgjord eller ock borgenären ställt
pant eller borgen för den skada som
kan tillskyndas gäldenären genom
försäljningen.
Förekommer eljest på
grund av förhållande, som kan an
tagas vara av tillfällig natur, anled
ning därtill att utmätt fordran eller
rättighet skall säljas till uppenbart
underpris, anmäle utmätningsmannen
det för överexekutor, som äger för-
ordna om uppskov med försäljningen
på viss tid, överexekutor obetaget att,
om anledning därtill uppkommer,
återkalla beslutet. Det åligger utmät
ningsmannen att, sedan tid för upp
skov som nu är sagt gått till ända,
ånyo företaga målet.
88 I
Har fordran eller rättighet tagits i
mät och var, då utmätningen skedde,
fråga om fordringens eller rättighe
tens bestånd beroende på särskild
prövning eller avgjord genom beslut
som ej vunnit laga kraft, må det ut
mätta ej utan gäldenärens samtycke
säljas förrän tvisten blivit slutligen
avgjord eller borgenären ställt pant
eller borgen för den skada som kan
tillskyndas gäldenären genom för
säljningen.
I mål om utmätning skall utmät
ningsmannen skyndsamt vidtaga vad
på honom ankommer för att utmät
ningen skall verkställas. Såvitt möj
ligt skall utmätnings för rättning hål
las inom fyra veckor från det utmät
ningsmannen mottog de i 54,
54
a el
ler 55 § nämnda handlingarna. Läm
nar borgenären anstånd med utmät
ningen och fortfar anståndet utöver
sex månader från nämnda tidpunkt,
är ansökningen förfallen.
Sedan utmätning skett, åligger det
utmätningsmannen eller, om målet är
anhängigt hos överexekutor, denne att
utan onödigt uppehåll vidtaga erfor
derliga åtgärder för att försäljning
skall komma till stånd. Om ej hinder
möter eller uppskov meddelas enligt
vad nedan stadgas, skall försäljning
ske inom två månader från utmät
ningen; dock skall beträffande fast
egendom, fartyg som sägs i 94 §, luft-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ar 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Finnes,
då utmätning skett,
att gäl-
denären till följd av
sjukdom eller ar
betslöshet eller på grund av annan
särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårig- heter, som kunna antagas vara av till fällig natur, äge överexekutor, så framt icke borgenärens rätt till betal ning äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes, förordna om uppskov med försäljning av egendo men på viss tid,
ej över sex månader
från det utmätningsmannen mottog de i
54
eller 56 § omförmälda hand
lingar. Överexekutor
må föreskriva
villkor för uppskovet och, om anled ning därtill uppkommer, återkalla förordnandet.
Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad ford ran fastställts till betalning ur fast egendom, skall tid, som ovan sägs, räknas från det försäljning av egen domen begärdes.
Det åligger utmätningsman att, om skäl till uppskov föreligger i ett av honom handlagt mål, göra anmälan därom hos överexekutor. Sedan tid för uppskov gått till ända, skall ut mätningsman eller överexekutor, hos vilken målet är anhängigt, ånyo före taga målet.
fartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg i stället gälla en tid av fyra månader från utmätningen eller, när intecknad fordran fastställts till be talning ur fast egendom, från det för säljning av egendomen begärdes.
Kan av särskild anledning antagas att utmätt egendom kommer att säl jas till underpris eller
finnes, att gäl-
idenären av särskild orsak huvudsak ligen utan egen skuld råkat i betal- ningssvårigheter som kunna antagas vara av tillfällig natur,
eller äro el
jest synnerliga skäl till uppskov,
äger
utmätningsmannen eller
överexeku
tor,
hos vilken målet är anhängigt,
medgiva uppskov med försäljningen på viss tid, såframt icke borgenä rens rätt till betalning äventyras el ler hans rätt eljest otillbörligt åsido sättes.
Uppskov som nu sagts må ej
utsträckas utöver sex månader från den tidpunkt som angivits i 2 mom.
Medgivandet må förenas med särskil da villkor och, om anledning förekom mer därtill, återkallas.
Överexekutor äger, därest förelig gande omständigheter påkalla det, förordna om ytterligare uppskov med försäljningen.
Det åligger utmät
ningsman att, om skäl till
sådant
uppskov förekommer i ett av honom handlagt mål, göra anmälan därom hos överexekutor.
Lämnar borgenären anstånd med försäljningen och fortfar anståndet utöver sex månader från den tidpunkt som angivits i 2 mom., skall utmät ningen gå åter eller, när fordran fast ställts till betalning ur fast egendom, den verkan varom i 77 a § sägs förfal la.
Sedan tid för
anstånd eller
uppskov
gått till ända, skall utmätningsman eller överexekutor, hos vilken målet är anhängigt, självmant företaga det ta.
162 §.
Är ej utmätning förrättad och, där lös egendom av annat slag, än i 163 och 165 §§ sägs, tagits i mät, försälj-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
ning därav verkställd inom två må
nader, sedan landsfiskal emottagit
de handlingar, som i
54
och 56 §§
nämnas, och inom en månad, sedan
stadsfogde sådana handlingar emot
tagit; svare utmätningsmannen själv
för det belopp, varför utmätning bort
ske, i den mån han ej förmår visa, att
skada av dröjsmålet icke uppkommit.
Styrker utmätningsmannen, att
borgenär lämnat gäldenär anstånd
med betalningen eller att för utmät
ning eller försäljning mött hinder,
som utmätningsmannen ej kunnat fö
rekomma, vare han från all ansvarig
het fri. Möter sådant hinder, bär det,
vid äventyr att det eljest ej må till
ursäkt räknas, genast antecknas i den
dagbok, som skall av utmätningsman
nen hållas.
Har för bestämt fall utmätnings
man sist andra söckendagen efter
emottagandet av de i
54
och 56 §§
omförmälda handlingarna i sitt stäl
le, enligt vad särskilt finnes stadgat,
satt annan till utmätningsman samt
därom omedelbart gjort anteckning i
dagboken, skall den ansvarighet, som
enligt vad ovan sagts åligger utmät
ningsmannen, i stället gälla den till
utmätningsman satte; dock skall hin
der, som avses i andra stycket, för
att lända denne till ursäkt genast
skriftligen anmälas hos utmätnings
mannen.
163 §.
År fartyg, i annat fall än i 165 §
sägs, eller gods i fartyg eller i luftfar
tyg utmätt, eller skall utmätt fordran
eller rättighet säljas, och varder ej
det utmätta sålt å landet inom tre
månader och i stad inom två måna
der efter det utmätningsmannen
emottagit de i
54
och 56 §§ nämnda
handlingar; vare om ansvarigheten
lag som i 162 § sägs.
165 §.
Har utmätning skett av fast egen
dom eller luftfartyg eller intecknade
reservdelar till sådant fartyg, eller, å
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
13
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
landet, av fartyg, som i 94 § sägs, skall utmätningsmannen så skynd samt vidtaga alla de åtgärder, vilka på honom ankomma, att försäljning en av det utmätta ej må genom hans vållande fördröjas, i fråga om fast egendom, å landet över fyra måna der och i stad över tre månader, samt beträffande annan egendom, som nyss är sagd, över tre månader från mottagandet av de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar.
183 §.
Då kvarstad lägges å lös egendom, Då kvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som då skall med den så förfaras som då dy dylik egendom utmätes; dock vare, lik egendom ntmätes; om kvarstaden där kvarstaden ej sker till säkerhet ej sker till säkerhet för fordran, er- för fordran, värdering icke av nöden, fordras dock ej värdering.
Vad i 56
och 60 a §§ är föreskrivet i fråga om utmätning skall äga motsvaran de tillämpning med avseende å verk ställighet av kvarstad.
Ej må-------------------------------------- - — mät tagas. Har kvarstad------------------------- egendom stadgas.
Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
185
Lös egendom--------------------------------
Vad i 183 § är stadgat om försälj ning av lös egendom, å vilken lagts kvarstad, skall äga motsvarande till- lämpning i fråga om lös egendom, som ställts under skingringsförbud.
193
Förordnande, varom-------------------- -Utmätningsmannen äge, där för hållandena därtill föranleda, medgiva
skäligt
anstånd med vräkningen,
dock högst sex dagar utöver den i 1 mom. stadgade tid.
§•
----- — är sagt.
Vad
i 56 §1,2 och 4 mom. är fö
reskrivet om utmätning skall äga motsvarande tillämpning med avse ende å verkställighet av skingrings förbud.
Bestämmelsen i 183 § om för
säljning av lös egendom, å vilken lagts kvarstad, skall gälla även i frå ga om lös egendom, som ställts un der skingringsförbud.
§• av nöden.
Utmätningsmannen äger, om för hållandena föranleda därtill, medgiva
särskilt
anstånd med vräkningen
un
der högst en vecka. Äro synnerliga skäl, må anståndet utsträckas att gäl la högst fyra veckor, om skälig gottgörelse erlägges för hela den tid an stånd sålunda medgives utöver den i 1 mom. angivna tiden och i övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans rätt ej vållas.
rum.
Vad här —
14
Kanyl. Maj:Is proposition nr 52 år 1063
201
För klagan över utmätning äge
gäldenär tid av femton dagar från det
utmätningen fullbordats eller blivit i
fall, varom i 75 § sägs, bos gäldenä-
ren verkställd. Är borgenär missnöjd
med förrättningen, ingive sin klago
skrift inom samma Hd från det han
erhöll del av protokollet över utmät
ningen.
(Nuvarande lydelse)
202
Vill någon klaga över utmätnings
mans åtgärd vid auktion å fast egen
dom,
göre det sist å femtonde dagen
därefter;
dock att klagan över borge-
närsförteckningen, där ej fråga är om
bestämmande av lägsta budet eller
andra villkor för försäljningen, skall
föras i den ordning 203 § stadgar.
203
Är någon missnöjd med utmät
ningsmans förslag till fördelning av
köpeskilling för utmätningsvis såld
egendom eller av medel, som i 143 §
2 mom. avses eller som influtit under
tvångsförvaltning, ingive sin klago
skrift till överexekutor
sist å tjugon
de dagen
från det förslaget avgavs.
207 §.
Yrkar borgenär hos överexekutor,
att utmätningsman skall, efter ty i
162 och 163 §§ stadgas, själv svara
för vad utmätas bort, eller söker nå
gon eljest hos överexekutor skade
stånd av utmätningsman, förty att
han i utsökningsmål orätt förfarit;
äge överexekutor, där han finner sö
kandens rätt uppenbar, honom där
till förhjälpa. I annat fall varde sö
kanden hänvisad att sin talan efter
stämning vid domstol utföra.
§•
Val gäldenär eller borgenär klaga
över utmätning, skall han inkomma
till överexekutor med klagoskrift
inom tre veckor från den dag, då han
erhöll del av protokoll eller bevis om
utmätningen.
Vidtages rättelse jämlikt 77 § 2
mom., äger borgenären föra talan
däremot inom tre veckor från den
dag, då han erhöll del av protokoll
eller underrättelse om åtgärden.
§•
Vill någon klaga över utmätnings
mans åtgärd vid auktion å fast egen
dom,
skall han inkomma till över
exekutor med klagoskrift inom tre
veckor från auktionsdagen;
dock att
klagan över borgenärsförteckningen,
där ej fråga är om bestämmande av
lägsta budet eller andra villkor för
försäljningen, skall föras i den ord
ning 203 § stadgar.
§•
År någon missnöjd med utmät
ningsmans förslag till fördelning av
köpeskilling för utmätningsvis såld
egendom eller av medel, som avses
i 143 § 2 mom. eller som influtit un
der tvångsförvaltning, skall han in
komma till överexekutor med klago
skrift
inom tre veckor från den dag,
då
förslaget avgavs.
(Föreslagen lydelse)
208 a §.
Klagan i fråga om utmätningsmans
behörighet må ej föranleda upphä
15
Kungl. Maj.ts proposilion nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
vande av redan vidtagen åtgärd, om den som åtgärden rör skäligen kun nat tillvarataga sin rätt hos utmät ningsmannen eller hos överexekutor samt åtgärden i övrigt finnes hava varit ändamålsenlig och höra till ut mätningsmans åligganden.
Överexekutor äger, när åtgärd av obehörig utmätningsman undanröjes, bestämma vilken utmätningsman som skall företaga målet till ny be handling. Finnes åtgärden böra bestå, oaktat målet bort upptagas av annan utmätningsman, må överexekutor, om skäl åro därtill, överflytta målets fort satta handläggning till denne.
210
§.
Ei må — --------------— annorledes förordnar.
Utslag, varigenom överexekutor fö reskriver ändring med avseende å ut mätningsmans åtgärd, skall omedel bart lända till efterrättelse, om ej an norlunda förordnas. 1 mål om utmät ning skall dock redan verkställd åt gärd ej gå åter innan utslaget vunnit laga kraft, med mindre överexekutor förordnat därom.
216 §.
Vin någon klaga däröver, att han Vill någon klaga däröver, att han av överexekutor blivit fälld till an- av överexekutor blivit fälld till an svar enligt 11 §
eller till skadestånd
svar enligt 11 §, och ar utslaget ej
enliqt 207 §,
och är utslaget ej för för honom muntligen avkunnat, ålig-
honom muntligen avkunnat, åligge ger honom att inom tre veckor från honom att inom tre veckor från den den dag, utslaget genom overexeku- da<* utslaget genom överexekutors tors försorg delgavs honom, inkom- försorg honom delgavs, till överexe- ma till överexekutor med besvarsin- kutor inkomma med besvärsinlaga. laga-
Sedan besvär-------
218 §.
----------- 195 § 1 mom. sägs.
Vad i 53 och 210 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet av hovrätts utslag el ler beslut.
218 a §.
Vad i 208 a § stadgas med avseen de å klagan i fråga om utmätnings mans behörighet skall äga motsva rande tillämpning beträffande klagan över att mål upptagits av överexeku tor.
16
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 196 4.
Med avseende å lagens ikraftträ
dande skall i övrigt gälla följande:
1. 52, 207 och 216 §§ i den äldre
lagen skola alltjämt tillämpas i fall,
då yrkande om skadestånd fram
ställts hos överexekutor före nya la
gens ikraftträdande.
2. 1 fall, då hänvisning att väcka
talan vid domstol givits enligt 69 §
äldre lydelsen, må den talan, om ti
den ej gått till ända före nya lagens
ikraftträdande, därefter väckas an
tingen vid domstol, som var behörig
enligt äldre lag, eller vid domstol,
som stadgas i nya lagen.
3. Bestämmelserna i 88 c § skola
icke äga tillämpning i fråga om ut
tagande av böter, viten eller annan
med brott förenad påföljd, som inne
fattar betalningsskyldighet, och ej
heller vid indrivning av vad som i
mål eller ärende vid domstol eller el
jest i samband med rättegång utgått
av allmänna medel och enligt domsto
lens beslut skall återgäldas.
4. 1 fråga om tid för klagan, när
före nya lagens ikraftträdande ut-
mätningsförrättning hållits eller ut
mätningsman förrättat auktion eller
avgivit för delningsför slag, skall äldre
lydelsen av 201—203 §§ tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
17
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s.
1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva
Härigenom förordnas, att i tredje punkten i 3 § förordningen den 20 no vember 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,1 orden »domstolen i den ort, där godset finnes» skola er sättas med orden »den domstol, till vilken utmätningsmannens tjänstgö- ringsområde hör».
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. I fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle före lagens ikraftträdande, må talan, om tiden för dess väckande ej gått till ända före ikraftträdandet, därefter väckas antingen vid domstol, som var behörig enligt äldre lag, eller vid domstol, som stadgas i nya lagen.
1 Senaste lydelse se SFS 1947: 470.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att punkt 6 i 10 kap. 17 § första stycket rättegångs
balken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
6. tvist, som angår utmätt lös egen- 6. tvist, som angår utmätt lös egen
dom eller giltigheten av lösöreköpsav- dom eller giltigheten av lösöreköpsav-
handling och
enligt lag skall upptagas
handling och
för vilken behörig dom
av rätten i den ort, där egendomen stol är särskilt stadgad;
eller
finnes;
eller
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1964.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
19
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915
(nr 219) om avbetalningsköp
Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
10
§.
Säljaren äge hos
utmätningsman
nen i den ort, där godset finnes,
söka
handräckning för godsets återtagan de, under förutsättning att om avbe- talningsköpet upprättats en av köpa ren underskriven handling, som
1) innehåller förbehåll 2) upptager det —--------------------betalning; samt 3) angiver vad------- —---------------till betalning. Ansökan om ----------- ------------ bestyrkt avskrift. Kostnaden för------- :---------------- av sökanden.
Säljaren äge hos
utmätningsman
söka handräckning för godsets åter tagande, under förutsättning att om avbetalningsköpet upprättats en av köparen underskriven handling, som
----- -—----------återtaga godset;
Vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är föreskrivet i fråga om utmätning skall äga motsvarande tillämpning med avseende å handräckning enligt denna lag.
Vad i
56,
59, 60 och
60 a
§§ utsök
ningslagen är föreskrivet i fråga om utmätning skall äga motsvaran de tillämpning med avseende å hand räckning enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 196i.
1 Senaste lydelse se SFS 1953:152.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1903
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i
avlöning, pension eller livränta
Härigenom förordnas, att 1, 6, 8, It och 19—21 §§ lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)2
1 §•
Är någon enligt
rättens eller doma-
Är någon enligt
lagakraftvunnen
rens beslut
eller skriftligt, av två per-
dom eller beslut, som må verkställas
soner bevittnat avtal pliktig att
till lika med sådan dom,
eller
enligt
fullgörande av lagstadgad underhålls-
skriftligt, av två personer bevittnat
skyldighet
utgiva underhållsbidrag avtal pliktig att utgiva underhålls-
till barn, adoptivbarn, föräldrar,
bidrag
enligt giftermåls- eller för
adoptivföräldrar eller den, med vil- äldrabalken
och underlåter han att
ken han är eller varit gift eller utom
betala förfallet belopp, äger den
un-
äktenskap avlat barn,
och underlå-
derhållsberättigade
erhålla införsel i
ter han att betala förfallet belopp, äge den
underhållsskyldiges
avlöning för
den
till underhåll berättigade
erhålla tjänst eller annan arbetsanställning
införsel i den
underhållsskyldige till-
till gäldande av såväl förfallet belopp
kommande
avlöning för tjänst eller som bidraget i övrigt, i den mån det
annan arbetsanställning till gäldan- förfaller till betalning.
de av så väl förfallet belopp som bi-
År talan om avtal, som avses i förs-
draget i övrigt, i den mån det förfal-
ta stycket, anhängig vid domstol,
ler till betalning.
äger denna förordna, att införsel på
grund av avtalet tills vidare ej må äga
rum.
6
§•
Införsel må ej
beviljas
till gäldan- Införsel må ej
äga rum
till gäldan
de av bidragsbelopp, som förfallit till de av bidragsbelopp, som förfallit till
betalning,
när fråga är om bidrag
betalning tidigare än två år
före bör
som foder till barn utom äktenskap jan av den kalendermånad, under vil-
lmr att erlägga till barnets moder,
ti-
ken verkställigheten skall ske. Vid
digare äii två år
samt eljest tidigare tillämpning av vad nu sagts skall bi-
än ett år, innan beslutet meddelas, drag, varom sägs i
7
kap. 10 § för-
Ej heller må bestämmelse givas,
en-
äldrabalken, icke anses förfallet till
ligt vilken avlöning skulle komma att
betalning innan det blivit till belop-
innehållas för annat bidragsbelopp
pet bestämt.
1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1950: 179, av 8 § se 1925: 71, av 11 § se 1944: 304, av 20 5 se 1924-
370 och av 21 § se 1956: 97.
* Mindre språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år W63
21
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
än sådant, som är förfallet, då inne hållandet skall äga rum, eller som näst därefter förfaller.
I beslut om införsel må ej givas bestämmelse,
enligt vilken avlöning
skulle komma att innehållas för an nat bidragsbelopp än sådant som är förfallet då innehållandet skall äga rum eller som förfaller näst däref ter.
8
§■
Yppas, efter------- ------------ — sådan jämkning. Hava förfallna---------------- — ■— utmätningsmannen upphävt.
Sedan underhållskgldigheten upp hört, skall, där ej fråga är om under hållsbidrag, som foder till barn utom äktenskap har att erlägga till bar nets moder, beslut om införsel ej vi dare äga tillämpning, ändå att den underhållsskgldige häftar för oguldet underhållsbidrag.
11
Det åligge arbetsgivaren att, å tid som utmätningsmannen bestämmer, en gång i månaden
insätta
innehål
let belopp
å tjänstepostgirokonto,
som denne anvisar,
eller, om något
belopp ej innehållits, med angivande av orsaken göra anmälan härom till utmätningsmannen; dock äge denne, om särskilda skäl därtill föranleda, bestämma längre tidsmellanrum än nu sagts.
§•
Det åligger arbetsgivaren att, å tid som utmätningsmannen bestämmer, en gång i månaden
tillställa utmät
ningsmannen
innehållet belopp eller,
om något belopp ej innehållits, med angivande av orsaken göra anmälan härom till utmätningsmannen; dock äger denne, om särskilda skäl föran leda därtill, bestämma längre tids mellanrum än nu sagts.
Innehållet
belopp skall insättas på tjänstepost girokonto som utmätningsmannen anvisar, om ej Konungen medgivit att medlen i stället må redovisas på an nat sätt.
Utmätningsmannen äge — ---------------------som innehållits. Har den — —------ ---- — till utmätningsmannen. Utmätningsmannen skall------ - •—------------å införseln. Till utmätningsmannen------------------- - — är förfallet.
19
Vad i denna lag är stadgat om in försel i avlöning skall äga motsva rande tillämpning i fråga om inför sel i underhållsskyldig tillkommande pension eller livränta, ändock att så dan pension eller livränta
enligt lag
eller Konungens förordnande
är un
dantagen från utmätning för gäld.
§•
Vad i denna lag är stadgat om in försel i avlöning skall äga motsva rande tillämpning i fråga om inför sel i underhållsskyldig tillkommande pension eller livränta, ändock att så dan pension eller livränta är undan tagen från utmätning för gäld.
Med underhållsskyldig tillkomman de förmån, som avses i första stycket, skall jämställas sjukpenning eller an-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse)
20
Är enskild försörjningsskyldig en
ligt myndighets beslut pliktig att till
fattigvårdsstyrelse
utgiva bidrag till
den försörjningsberättigades under
håll för tid efter beslutets meddelan
de, skall beträffande sådant bidrag
vad i denna lag är stadgat om inför
sel
i avlöning, pension eller livränta
för underhållsbidrag, som utgår till
den underhållsberättigade, äga mot
svarande tillämpning.
Lag samma vare beträffande sådant
bidrag till barns vård, som någon en
ligt myndighets beslut eller skriftligt,
av två personer bevittnat avtal är
pliktig att till fullgörande av ersätt
ningsskyldighet jämlikt
lagen om
samhällets barnavård
utgiva till
bar
navårdsnämnd
för tid efter beslutets
meddelande eller avtalets träffande.
Häftar någon----------------
1) Vad i----------------------
2) Sedan tre-----------------
3) Beviljas införsel-------
Har gäldenär —-------
4) Vad i----------------------
5) Det åligge----------------
6) Arbetsgivaren vare —
7) Ifråga--------------------
8) Finnes beträffande -—
(Föreslagen lydelse)
nan dagersättning, som utgår på
grund av sjukdom eller olycksfall el
ler av annan sådan anledning. Beträf
fande ärenden om införsel i dylik er
sättning må dock Konungen stadga de
avvikelser från lagens bestämmelser
om förfarandet som föranledas av
ärendenas beskaffenhet.
§•
Är enskild försörj ningsskyldig en
ligt myndighets beslut pliktig att till
socialnämnd
utgiva bidrag till den
försörjningsberättigades underhåll för
tid efter beslutets meddelande, skall
beträffande sådant bidrag vad i den
na lag är stadgat om införsel för un
derhållsbidrag, som utgår till den un
derhållsberättigade, äga motsvarande
tillämpning.
Lag samma vare beträffande sådant
bidrag till barns vård, som någon en
ligt myndighets beslut eller skriftligt,
av två" personer bevittnat avtal är
pliktig att till fullgörande av ersätt
ningsskyldighet jämlikt
barnavårds
lagen
utgiva till
barnavårdsnämnd
för
tid efter beslutets meddelande eller
avtalets träffande.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 196 A.
Beslut om införsel, som är gällan
de vid lagens ikraftträdande, må jäm-
21
§.
------- och undantag:
— avgiva yttrande.
— -— äga tillämpning.
----------------bidragets betalning.
• ------------ efter skatteavdraget.
— äga tillämpning.
------- hos denne.
------------------ - hava innehållits.
— meddelade bestämmelser.
-------------------- sådant biträde.
9) Införsel må ej beviljas i sjuk
penning eller annan dagersättning,
som utgår på grund av sjukdom eller
olycksfall eller av annan sådan an
ledning.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
väl därefter tillämpas i enlighet med
äldre lag, intill dess part påkallar till-
lämpning av 6 § i dess nya lydelse el
ler eljest beslut om jämkning eller
nytt beslut meddelas. Upphör i sådant
fall underhållsskyldigheten och kan
till följd därav enligt 8 § i dess äldre
lydelse införsel ej vidare äga rum, må
beslutet tillämpas enligt vad i 6 § i
dess nya lydelse sägs, även om beslu
tet har annat innehåll.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 60 § 3 nu
19531 skall erhålla ändrad lydelse på
(Nuvarande lydelse)
60
3 mom. Vad i utsökningslagen
stad
gas om skyldighet för borgenär att i
vissa fall förskjuta kostnad
äger ej
tillämpning vid utmätning för skatt.
Utmätning må även i gäldenärens
frånvaro genast förrättas utan att så
dan underrättelse, varom i 59 och 60
§§ utsökningslagen sägs, blivit honom
meddelad. Skall utmätning ske av gäl-
denären tillhörig fast egendom, som
finnes å annan ort än där han har sitt
hemvist, skall dock underrättelse
jämte uppgift om förrättningsstället
med rekommenderat tjänstebrev se
nast fjorton dagar före förrättningen
avsändas till gäldenären under adress,
som angivits i restlängden eller eljest
kan av utmätningsmannen utrönas.
' Senaste lydelse se SFS 1954: 340.
om. uppbördsförordningen den 5 juni
sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
§•
3 mom. Bestämmelserna i 88 c § ut
sökningslagen skola icke äga tillämp
ning vid utmätning för skatt, ej hel
ler vad
i
nämnda lag
stadgas om skyl
dighet för borgenär att i vissa fall för
skjuta kostnad.
Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1964.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse)
Återkommer brevet såsom obeställ-
bart, skall utmätningsmannen därom
underrätta överexekutor vid insän
dandet av protokoll över utmätning
en; och åligger det i sådant fall över
exekutor att, innan vidare åtgärder
för egendomens försäljning vidtagas,
anställa de ytterligare efterforskning
ar rörande gäldenärens vistelseort,
som med hänsyn till av utmätnings
mannen redan vidtagna åtgärder och
övriga omständigheter må anses er
forderliga, samt, om vistelseorten där
vid utrönes, på sätt överexekutor fin
ner lämpligt lämna gäldenären under
rättelse om utmätningen. Har egendo
men veterligen övergått till ny ägare,
skola åtgärder varom i detta stycke
sägs i stället vidtagas för hans under
rattande. Kan hans adress ej utrönas,
bär dock underrättelse lämnas förre
ägaren.
(Föreslagen lydelse)
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1963
25
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1962.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
U
ndén
,
statsråden
N
ilsson
, S
träng
, A
ndersson
, L
indström
, L
indholm
, K
ung
, S
koglund
,
E denman , J ohansson , af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist .
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che
fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagberedningens betänkande
den 6 oktober 1961 — »Utsökningsrätt I» (SOU 1961: 53) — med förslag till
1) lag om ändring i utsökningslagen;
2) lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om
avbetalningsköp; samt
3) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlö
ning, pension eller livränta.
Föredraganden anför följande.
Genom beslut den 30 september 1960 har Kungl. Maj:t bestämt, att lag
beredningen skulle upptaga frågan om reformering av utsökningslagen och
därmed sammanhängande lagstiftning. Samtidigt utsågs till ordförande i
beredningen justitierådet A. G. Walin och till ledamöter hovrättsråden
C. U. V. Lundvik och H. N. I. Ulveson.
Beredningen är enligt sina direktiv oförhindrad att, i den mån under ar
betets gång anledning därtill yppas, framlägga förslag till partiella refor
mer i avvaktan på översynen av lagstiftningen i dess helhet. I enlighet här
med har beredningen med förtur upptagit ett antal frågor om utmätning,
handräckning och införsel in. in. och därvid begagnat sig av det material
som samlats av den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 sep
tember 1957 tillsatta utredningen för förberedande översyn av ulsöknings-
lagen in. in. Resultatet av arbetet föreligger i form av nyssnämnda betän
kande med förslag till vissa partiella reformer som det funnits angeläget alt
snarast genomföra.1
Beträffande utmätningsinstitutet föreslås, att sådant avtal om underhålls
bidrag som f. n. medför rätt till införsel skall under vissa villkor kunna an
vändas även för utmätning (54 a § utsökningslagen).
1 Lagberedningen har vid utarbetandet av förslagen samrått med professorn L. T.
Welamsson, vilken beredningen enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 februari 1961
tillkallat att såsom sakkunnig biträda beredningen i dess arbete. Vidare har beredningen
överlagt med förste stadsfogden friherre J. O. Beck-Friis, förste assessorn G. G. Boéthius,
stadsfogden N. O. Frykholm, landsfiskalen A. Gustafson och advokaten H. E. S. Rum-
stedt, vilka tidigare deltagit som experter vid den förberedande utredningen.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1!)63
Härjämte föreslås en del ändringar beträffande utmätningsmans kom
petens och själva förfarandet. Utmätningsman skall äga påkalla biträde av
annan utmätningsman eller, om det är mera ändamålsenligt, själv bege sig
utom sitt tjänsteområde och vidtaga erforderlig åtgärd (2 §).
Utmätning skall alltid kunna sökas hos utmätningsmannen, där gäldenä-
ren har sitt hemvist, och denne får taga egendom i mät även utom sitt
distrikt. Utmätning av viss egendom får enligt förslaget också sökas där
egendomen finns, varjämte utmätning av gäldenärs fordran i pengar må
sökas där sekundogäldenären är. Utmätningsman skall i viss utsträckning
få överlämna mål till annan behörig utmätningsman, om det är ändamåls
enligt (56 §). Regler föreslås slutligen om samverkan utmätningsmän emel
lan m. m.
Mera tidsenliga former föreslås för gäldenärens underrättande före ut
mätning (59 §). Vidare föreslås bestämmelser som avser att trygga gälde
närens intresse av att få kännedom om utmätning som skett i hans från
varo (84 §). För det fall att utmätning icke genast kan verkställas, har ut
mätningsman tillagts vidgad befogenhet att vidtaga interimistiska åtgärder
för att trygga verkställigheten (60 a §). För att undgå onödig omgång, när
det visar sig att utmätning kommit att omfatta tredje mans egendom eller
eljest varit felaktig, skall utmätningsman också kunna inom viss kortare
tid rätta verkställd utmätning (77 §). Ändrade tidsfrister för utmätning
och försäljning föreslås (88 c §). Utmätningsförrättning skall såvitt möj
ligt hållas i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor och för
säljning i regel ske inom tre månader från utmätningen, med möjlighet till
uppskov. I samband härmed föreslås, att det speciella skadeståndsansvar
som gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, slopas.
Utmätt lös egendom skall få säljas på auktionskammare i närbelägen stad
eller eljest utom utmätningsmannens distrikt.
Lagberedningen föreslår också vidgade möjligheter för utmätningsman
att giva anstånd med vräkning (193 §). Om synnerliga skäl är därtill, skall
anstånd kunna medgivas intill fyra veckor utöver den obligatoriska varsel
fristen om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka får dock medgivas alle
nast om skälig gottgörelse för anståndstiden erläggs till hyresvärden och i
övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans rätt icke vållas.
Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor har även behandlats. Därvid
föreslås bl. a., att överexekutor vid meddelande av beslut skall kunna för
ordna, att detta icke får verkställas förrän det vunnit laga kraft (53 och
210 §§, jfr 218 §). En särskild regel föreslås för det fallet att överexekutor
undanröjer utmätning eller föreskriver ändring däri. Sådant beslut skall
icke lända till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft, om ej överexekutor
förordnar annorlunda (210 §). Fullföljdstiderna i 10 kap. har jämkats
(201—203 §§). Vidare föreslås, att högre instans, även om den finner att ut
mätningsman varit obehörig, skall kunna låta vidtagen åtgärd bestå, därest
vederbörande haft tillfälle att tillvarataga sin rätt och åtgärden i övrigt var
ändamålsenlig (208 a och 218 a §§).
27
Beträffande avbetalningsköp föreslår beredningen bl. a. ändringar röran
de frågan var handräckning skall sökas vilka korresponderar mot de före
slagna kompetensreglerna för utmätning (10 § AvbL).
I införsellagen föreslås beträffande de införselberättigade underhållsav-
talen vissa delvis formella jämkningar som ansluter till den föreslagna
54 a § utsökningslagen (1 §). Vidare föreslås ändrade regler i fråga om möj
ligheten att uttaga äldre bidragsbelopp genom införsel. Bidrag, som för
fallit till betalning mer än två år före den kalendermånad då verkställighe
ten skall ske, må sålunda icke uttagas genom införsel (6 §). När underhålls
skyldigheten upphör, får f. n. med visst undantag införsel ej vidare äga
rum, även om äldre bidrag utestår oguldna. Beredningen föreslår, att inföi-
sel skall få fortgå under ett år för uttagande av resterande belopp. Om den
underhållsberättigade avlidit eller underhållsskyldigheten mot frånskild ma
ke upphört till följd av att denne gift om sig, skall dock fortsatt införsel
vara utesluten (8 §). En viss jämkning föreslås i reglerna om arbetsgivares
redovisningsskyldighet (11 §). Slutligen föreslås, att införsel skall kunna
erhållas även i sjukpenning och vad därmed kan jämställas (19 §).
Över betänkandet har efter remiss avgivits yttranden av åtskilliga myn
digheter och sammanslutningar. En sammanställning av innehållet i ytt
randena har upprättats inom justitiedepartementet.
I yttrandena har lagberedningens förslag i allmänhet tillstyrkts eller för
slagets huvudgrunder lämnats utan erinran. Pa vissa punkter har emeller
tid invändningar framställts.
Det synes lämpligt, att lagrådet nu höres över förslaget. Remissyttrandena
och den däröver gjorda sammanställningen bör överlämnas till lagrådet för
att vara tillgängliga vid dess granskning av förslaget.
Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över lagbered
ningens förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats
rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t
Konungen.
Ur protokollet:
Ulla Larsson
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 maj
1962.
Närvarande:
justitierådet
R egner ,
regeringsrådet
J arnerup ,
justitieråden
af
T
rolle
,
B
omgren
.
Enligt lagrådet den 5 februari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats
rådet den 12 januari 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets ut
låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in
hämtas över lagberedningens i betänkande den 6 oktober 1961 (SOU 1961:
53) framlagda förslag till
lag om ändring i utsökningslagen, lag om ändrad
lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp
och
lag om änd
ring i lagen den 1A juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta,
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före
dragits av ledamoten av lagberedningen, hovrättsrådet I. Ulveson.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen.
Lagrådet:
2
§•
Vad beredningen föreslagit rörande utmätningsförfarandet lärer icke inne
bära, att någon förändring avses i fråga om vilka åtgärder som skola före
tagas för att utmätning skall bliva fullbordad eller i fråga om den ordning
som härvid bör iakttagas. Till själva utmätningen skall alltjämt höra att
vidtaga de åtgärder som omförmälas i 73—76 §§ UL och av vilka enligt
77 § borgenärens förmånsrätt är beroende. Endast beträffande fall som avses
i 75 § 2 mom. angives i motiven, att utmätningsbevis skall kunna utfärdas
redan när fordringen eller rättigheten förklarats utmätt.
Med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 2 § kan utmätningsman, hos
vilken ärendet är anhängigt, påkalla biträde av annan utmätningsman. Så
som exempel härpå nämnes i motiven (s. 66) beträffande utmätning av
lösören bl. a. uppdrag att vidtaga åtgärd som avses i 74 §. I anslutning
härtill framhåller beredningen, att själva utmätningen ej bör förklaras verk
ställd, förrän denna åtgärd inrapporterats av den biträdande utmätnings
mannen fjfr uttalandet s. 70 att, när utmätningsman påkallar biträde av
annan utmätningsman för omhändertagande av fartyg som väntas ankomma
29
från utrikes ort, han får låta anstå med själva utmätningsförklaringen, till
dess fartyget omhändertagits av denne). Det är således icke meningen att
den utmätningsman, hos vilken ärendet är anhängigt, skall efter rapport om
egendomens omhändertagande anteckna i protokollet, att utmätningen bli
vit verkställd genom den inrapporterade åtgärden med angivande av tiden
för åtgärdens vidtagande.
Vid bedömandet av möjligheten för den utmätningsman, som handlägger
ärendet, att anlita annan utmätningsman för sådan åtgärd som den i an
förda exempel angivna måste uppenbarligen 77 § UL beaktas. Enligt detta
lagrum betraktas utmätning av lös egendom såsom fullbordad, då med god
set förfarits på där angivet sätt, och konstitueras därigenom förmånsrätt
för borgenären (NJA II 1877 art. 3 s. 54 ff). Med hänsyn härtill torde an
litande av biträde för åtgärd enligt 74 § förutsätta, att de båda utmätnings-
männens handlande kan samordnas på ungefär samma sätt som när utmät
ningsman begagnar hjälp av underordnad för att utföra med utmätnings-
förrättning sammanhängande praktiska bestyr. Endast om den beordrade
åtgärden — omhändertagandet av egendomen eller därmed jämförlig åt
gärd —- och verkställighetsförklaringen efter ingången rapport kunna ske i
nära samband med varandra, lärer utrymme finnas för att låta annan ut
mätningsman ombesörja åtgärden. Att förklara utmätning verkställd på
grundval av ett omhändertagande, varom rapport ingått exempelvis först da
gen efter denna åtgärd, skulle komma i strid med vad 77 § giver vid handen
i fråga om tidpunkten för utmätningens fullbordande och förmånsrättens
uppkomst. Det är tydligt, att svårigheter att vid förrättningar på olika orter
hålla snabb och nära kontakt ofta kunna hindra, att utmätningsmannen an
litar biträde av annan utmätningsman för egendomens omhändertagande
eller därmed jämförlig åtgärd. I sådana fall kan emellertid i stället ifråga-
komma att påkalla biträde för säkerställande av utmätningen enligt 60 a §
i förslaget eller att överlämna ärendet till annan utmätningsman för att av
honom självständigt handläggas (jfr 9 a § i utkastet till kungörelse om
ändring i dagbokskungörelsen).
12
§.
Enligt ett vid förslaget fogat utkast till kungörelse om ändring i dagboks
kungörelsen avses, att beträffande underrättelse till gäldenären om sökt
utmätning, delgivning av utmätningsbevis in. in. bestämmelserna i 33 kap.
8—10 §§ RB skola äga motsvarande tillämpning.
Bestämmelsen i förevarande paragraf om rätt för Kungl. Maj:t att utfärda
närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål synes emellertid
näppeligen kunna utgöra stöd för att stadga skyldighet jämlikt 33 kap. 10 §
andra stycket RB för den, till vilken handling överlämnats, att svara för att
handlingen så snart kan ske kommer den sökte till handa. Åsidosättande
av sådan skyldighet kan medföra skadeståndsansvar (jfr Gärde in. fl., Nya
RB s. 452). Tillämpligheten i utsökningsmål av de ifrågavarande paragra
ferna bör därför begränsas med hänsyn härtill.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1063
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
53 §.
Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande må framhållas, att
denna paragraf jämväl i den föreslagna ändrade lydelsen kommer att, till
följd av hänvisningen i 16 § lagsökningslagen till vad i UL är stadgat för
motsvarande fall, vara tillämplig på domstols förordnande om vräkning i
lagsökningsmål.
54 a §.
Enligt den föreslagna lagtexten skall utmätning på grund av skriftligt av
tal få äga rum för underhållsbidrag till make endast om makarna leva åt
skilda på grund av söndring eller efter hemskillnad. I motiven (s. 45) angi-
ves emellertid såsom villkor icke blott att makarna leva åtskilda när utmät
ning äger rum utan även att de levat åtskilda under den tid på vilken under
hållet belöper. Lagrådet anser, att även kravet på särlevnad under nämr.da
tid bör komma till uttryck i lagtexten.
56 och 56 a §§.
De skäl vilka föranlett beredningen att såsom huvudregel beträffande ut
mätningsmans behörighet föreslå, att utmätning sökes i gäldenärens faktiska
hemvist, d. v. s. dennes boningsort, tala närmast för att dödsbo skall sökas
icke där den döde var mantalsskriven utan där han vid sitt frånfälle var
bosatt. Utmätning hos bolag och andra i 10 kap. 1 § tredje stycket RB an
givna juridiska personer, som sakna bosättning i egentlig mening, bör så
som föreslagits sökas i den ort, som enligt nämnda lagrum gäller som hem
vist. Behov av en häremot svarande bestämmelse för utmätning hos kronan
synes icke föreligga.
I betraktande av att med hemvist i rättegångsmål i regel enligt 10 kap. 1 §
andra stycket RB förstås mantalsskrivningsorten synes det mindre lämp
ligt, att samma uttryck, låt vara att dess särskilda innebörd angives, i ut-
sökningsmål begagnas för att beteckna den faktiska bosättningen. I all syn
nerhet vore olämpligt, om så skedde i en ny utsökningslag.
Lagrådet, som tillika anser önskvärt att uttrycket juridiska personer så
vitt möjligt icke användes i lagspråket, hemställer att 1 mom. ändras i en
lighet med det anförda. Momentet synes kunna få innehålla, i skilda punk
ter, att utmätning sökes, där gäldenären är bosatt, att ansökan om ut
mätning hos dödsbo göres, där den döde senast var bosatt, samt att om
man vill erhålla utmätning hos bolag eller annan som avses i 10 kap. 1 §
tredje stycket RB ansökan därom göres å ort, som enligt nämnda lagrum
gäller som hemvist.
Beaktas vad nu sagts påkallas därav vissa jämkningar med avseende å
uttrycket hemvist i 56 § 2 mom. samt 56 a § 1 och 2 mom., varemot det ej
synes vara nödvändigt att ändra 59 § 2 mom. eller 193 § 1 mom. Jämk
ningarna torde kunna ske så
att i 56 § 2 mom. uteslutas orden »än gäldenärens hemvist», jfr 4 mom
i samma paragraf;
31
att 56 a § 1 inom. får denna avfattning: Om utmätningsman tager i mät
fast egendom inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, skall må
let därefter överlämnas till denne för att i fortsättningen handläggas av
honom, i vad på utmätningsman ankommer;
samt att i 56 a § 2 mom. slutorden få lyda:------------- som därtill utses
av dem i samråd eller av utmätningsmannen i den ort som i 56 § 1 mom.
sägs.
59 §.
Vad som anförts i några remissyttranden föranleder tvekan huruvida de
av beredningen föreslagna bestämmelserna om underrättelse till gäldenären
äro praktiskt lämpliga även då utmätning avser skatter. Denna fråga torde
böra ytterligare övervägas. Lagrådet vill framhålla att såvitt angår hänsyn
till gäldenärens intressen skäl icke synas förefinnas att ha olika regler vid
utmätning för skatt och för annan fordran.
60 §.
I anslutning till denna paragraf må jerinras om att, enligt rådande upp
fattning, i vissa fall administrativ myndighets beslut om betalningsskyldig
het kan utan stöd av uttryckligt stadgande godtagas såsom exekutionstitel
och verkställas med analogisk tillämpning av bestämmelser i UL om verk
ställighet av domstols dom på betalning. Detta gäller t. ex. länsstyrelses ut
slag enligt 39 och 40 §§ lagen om socialhjälp samt enligt 73 § barnavårdsla
gen (jfr Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 71 f, Olivecrona, Utsökning, 2
uppl. s. 32 och Wahlberg m. fl., Socialhjälpslagen s. 103). Det av bered
ningen i 60 § 1 mom. upptagna stadgandet om utmätning i gäldenärens från
varo — vilket genom hänvisningen till 54 § inbegriper fordran enligt dom
—- bör uppenbarligen i den mån så varit fallet med motsvarande bestämmel
ser i nuvarande 59 § och 60 § 3 mom. kunna analogiskt tillämpas vid verk
ställighet av administrativ myndighets beslut.
69 och 77 §§.
Såsom en följd av att bestämmelser om rättelse införas i 77 § har bered
ningen föreslagit, att föreskrifterna i 69 § angående det fall, att tredje man
framställer anspråk på egendom först efter utmätningsförrättningen, flyttas
till 77 § som ett fjärde moment. Emellertid ha nämnda föreskrifter så nära
samband med innehållet i övrigt i 69 § att de — åtminstone vid ifrågava
rande partiella reform — böra få kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för
det fall att rättelse sker kan införas i 69 § 1 mom. som en andra punkt. Be
aktas icke vad nu förordats, synes erforderligt att jämväl i 77 § intaga en
bestämmelse om rätt för borgenären att själv väcka talan. I
I
88
c §.
Vad angår tiden inom vilken försäljning skall ske ha i remissyttranden
anförts vägande skäl för att beträffande fast egendom medge längre rådrum
än tre månader. Å andra sidan synes tiden i vad gäller lös egendom vara
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
32
längre än i allmänhet bör tillåtas; såvitt gäller fartyg samt luftfartyg och
reservdelar därtill hör dock gälla samma tid som rörande fast egendom.
Lagrådet förordar, att tiden bestämmes så att försäljning, om ej hinder mö
ter eller uppskov meddelas, skall ske beträffande lös egendom i allmänhet
inom två månader från utmätningen samt beträffande fast egendom och
fartyg, varom i 94 § sägs, samt luftfartyg och intecknade reservdelar till
sådant fartyg inom fyra månader från utmätningen eller, när intecknad
fordran fastställts till betalning ur fast egendom, från det försäljning av
egendomen begärdes.
208 a §.
Av motiven framgår, att bedömandet huruvida den som åtgärden rör
»haft tillfälle att» tillvarataga sin rätt skall innefatta en prövning i vad
mån han skäligen haft erforderliga möjligheter härtill. För att detta skall
bliva tydligare förordas, att de citerade orden utbytas mot »bort kunna»
(jfr 77 § 2 mom.).
218 a §.
Paragrafen torde, enligt vad motiven närmast giva vid handen, böra
begränsas till att avse klagan i fråga om överexekutors behörighet i mål,
som där omedelbart upptages.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
övergångsbestämmelserna.
Med förslaget till ändring i UL sammanhängande ändringar i andra för
fattningar har beredningen såvitt angår 3 § lösöreköpsförordningen och
10 kap. 17 § RB icke, såsom är vanligt i sådant fall, upptagit i särskilda la
gar om ändrad lydelse av dessa paragrafer utan i övergångsbestämmelserna,
punkterna 5 och 6, till den föreslagna lagen om ändring i UL. Det använda
förfaringssättet skulle — särskilt om det mera allmänt lände till efterföljd —
kunna medföra vissa praktiska olägenheter. Med denna metod angivna änd
ringar i andra författningar komma icke till synes i de kronologiska re
gistren till Svensk författningssamling, och risk föreligger att de icke till
räckligt tydligt redovisas i sakregistret. Det kan därför befaras att dylika
ändringar, när de såsom i förevarande fall ej äro någon självklar följd av
den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt, icke alltid komma att vederbör
ligen uppmärksammas.
Lagrådet vill på grund av det anförda förorda, att de i punkterna 5 och 6
angivna bestämmelserna upptagas i särskilda lagar om ändrad lydelse av
3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § RB. Det möter icke hinder att
däi vid i huvudsak bibehålla den förenklade avfattning som beredningen
begagnat i nämnda punkter; motsvarighet till stadgandet i andra meningen
av punkten 5 bör dock upptagas såsom övergångsbestämmelse till lagen
om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen, därvid bestämmelsen bör
preciseras att gälla i fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle före la
gens ikraftträdande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
33
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp.
Lagrådet:
Förslaget lämnas utan erinran.
Förslaget till lag om ändring i lagen om införsel i avlöning, pension eller
livränta.
8
§•
Justitieråden Regner, af Trolle
och
Bomgren:
Enligt 8 § tredje stycket i nuvarande lydelsen må efter underhållsskyldig
hetens upphörande beslut om införsel ej vidare äga tillämpning, ändå att
den underhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag; bidrag som fa
der till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets moder med an
ledning av nedkomsten må dock alltjämt uttagas med den tidsbegränsning
som följer av 6 §. Beredningen har föreslagit, att det sålunda stadgade för
budet mot införsel skall upphävas utom vad gäller de fall att underhålls-
berättigad avlider eller underhållsskyldighet mot frånskild make upphör vid
omgifte; införsel skall med dessa undantag få äga rum under viss begrän
sad tid.
1 anledning av vad i motiven anförts beträffande fall då underhållsskyldig
het mot barn upphör till följd av att vårdnaden övergår till adoptänt eller
till den förpliktade vill lagrådet framhålla att, om vårdnaden till barn över
flyttas och förfallna bidrag kvarstå obetalda, den förutvarande vårdnads-
havaren icke utan vidare äger göra gällande krav å det obetalda beloppet mot
den underhållsskyldige samt att han icke kan erhålla införsel enbart på grund
av dom eller avtal, varigenom bidrag utdömts eller utfästs till barnet. Även
om en dylik vårdnadshavares regressfordran på underhållsbidrag — bl. a.
i fråga om möjligheten till kvittning mot genfordran — icke i allo har sam
ma karaktär som fordran på underhållsbidrag, torde det likväl med hänsyn
till rättsförhållandets art få anses tillåtet att införsel beviljas, om regress
kravet fastställts genom dom eller barnets fordran på oguldna bidrag över
låtits av barnet eller av behörig ställföreträdare på den vårdnadshavare som,
då oguldet bidrag förföll till betalning, var berättigad att uppbära detsamma.
1 enlighet härmed torde det även få antagas att, om införsel beviljats redan
innan vårdnaden övergick, införseln till gäldande av oguldna bidrag kan
fortgå, därest någon invändning icke framställes. önskvärt är att frågan
uppmärksammas vid den förestående omarbetningen av införsellagen.
Vad nu anförts förringar icke i väsentlig mån de skäl som beredningen
anfört och som även enligt lagrådets mening tala för en reform i föreslagen
riktning. Emellertid anser lagrådet tillräcklig anledning icke föreligga att
begränsa reformen genom undantag för vissa fall. Omständigheter av det
slag beredningen åberopat för upphävande av det nuvarande förbudet kunna
förefinnas även i undantagna fall, och jämväl i dessa torde vara påkal
lat alt motverka att den underhållsskyldige undandrager sig betalning
2
Bihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 62
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
under tiden närmast före underhållsskyldighetens upphörande. Det må er
inras om att det gällande förbudet tillkom såsom resultat av överväganden,
som hänförde sig till tidsgränsen i 6 §, och huvudsakligen har till syfte att
förebygga, att efter underhållstidens slut bidrag uttagas för tid som ligger
avsevärt långt tillbaka (NJA II 1917 s. 535—536, jfr 1924 s. 756). Vidare
bör beaktas, att de betänkligheter mot införselinstitutet som hystes vid dess
införande numera, sedan även skatter må uttagas genom införsel, måste
anses ha försvagats och att med hänsyn härtill det icke kan anses stötande
att tillåta införsel under någon kortare tid för förfallna bidrag. Lagrådet
förordar därför, att reformen vidgas att omfatta alla ifrågavarande under
hållsbidrag. För att undgå den olägenhet vid tillämpningen som det skulle
innebära att ha olika tider i 6 och 8 §§ förordar lagrådet vidare, att tids
bestämmelsen i 6 § får gälla även införsel sedan underhållsskyldigheten
upphört, så att jämväl här möjlighet till införsel står öppen intill två år
efter det bidrag förfallit till betalning.
I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att tredje stycket i 8 g
utgår.
Regeringsrådet Jarnerup:
I beredningens motiv förekomma beträffande de fall då underhållsskyl
dighet mot barn upphör till följd av att vårdnaden övergår till adoptant eller
till den förpliktade uttalanden av innebörd, att den som icke längre har
vårdnaden om barnet skulle vara berättigad att erhålla införsel för oguldna
bidrag, vilka skulle ha betalats till honom, och uppbära genom sålunda er
hållen eller tidigare meddelad införsel inflytande restbelopp. I anledning
härav anmärkes följande. Enligt 1 § införsellagen äger den till underhåll be
rättigade erhålla införsel för underhållsbidrag. Om en tidigare vårdnadsha
vare fått vidkännas kostnad för underhåll, som skulle ha gäldats av den
underhållsskyldige, kan hans krav på ersättning av denne näppeligen an
ses såsom sådan den underhållsberättigade tillkommande fordran "på un
derhållsbidrag, som avses i nyssnämnda paragraf. Att kravet fastställts ge
nom dom eller att barnets fordran på oguldna bidrag överlåtits på den ti
digare vårdnadshavaren torde icke kunna föranleda annan bedömning. Nå
gon analogisk tillämpning av paragrafen på det ifrågavarande fallet synes
— med hänsyn till att införselinstitutets ändamål begränsats till att, såvitt
nu är i fråga, trygga utbekommande av underhåll — icke vara tillåten. Det
bör framhållas, att en utvidgning av införselrätten till att gälla fattigvårds-
styrelses (socialnämnds) och barnavårdsnämnds fordran på bidrag från för-
sörjningsskyldig till nämndens kostnader för försörjningsberättigads un
derhåll ansetts erfordra uttryckliga bestämmelser (20 § införsellagen). En
tidigare vårdnadshavare synes därför icke äga erhålla införsel till gäldande
av sitt ifrågavarande krav. Hinder föreligger givetvis icke, att en till för
mån för barnet beviljad införsel fortgår, även efter det vårdnaden övergått.
Införselmedlen böra därvid för barnets räkning utbetalas till den nye vård
nadshavaren. Denne kan medge att medel tillgodoföras den tidigare vård-
35
nadshavaren till gäldande av hans krav. Därest sådant medgivande icke läm
nas, kan möjlighet finnas för den senare att vid domstol föra talan mot
barnets nye ställföreträdare om medlens utfående.
Oavsett vad nu sagts i fråga om underhållsbidrag till barn vid växling av
vårdnadshavare, är även enligt min mening en reform i föreslagen riktning
önskvärd, och jag biträder härutinnan vad lagrådets övriga ledamöter an
fört.
Lagrådet:
19 §.
Enligt förslaget skall införsel kunna erhållas i sjukpenning och annan
dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av an
nan sådan anledning. Beredningen har uttalat, att dylik dagersättning stode
mycket nära vanlig livränta och att beredningen därför ansett sig kunna
underlåta att upptaga sjukpenning och annan dagersättning såsom en själv
ständig inkomstgrupp vid sidan av pension eller livränta. Förevarande
paragraf har därför föreslagits skola ändras sålunda att till densamma fogas
en bestämmelse att till livränta skall hänföras även ifrågavarande dager
sättningar. Vidare har beredningen yttrat, att den utginge från att sådan
dagersättning skulle kunna inbegripas jämväl under 1935 års lag om in
försel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguldna utländska
utskylder eller allmänna avgifter utan att någon särskild lagändring er
fordrades.
I fråga om den föreslagna utvidgningen av tillämpningen av införsel an
ser lagrådet — som härvid beaktat den av riksdagen nu antagna lagen om
allmän försäkring och de ändringar denna medför — skäl icke föreligga till
erinran mot förslaget. Beträffande bestämmelsernas avfattning synes det —
då sjukpenning och annan dagersättning varom här är fråga i princip äro
korttidsersättningar och därför av annan natur än livränta — olämpligt att
till livränta hänföra omförmälda ersättningar. Vid förevarande partiella
reform torde kunna godtagas att genomföra ändringen så, att den andra
punkten får innehålla att detsamma skall gälla beträffande införsel i sjuk
penning eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller
olycksfall eller av annan sådan anledning. I följd härav böra i 20 § första
stycket orden »i avlöning, pension eller livränta» utgå. Därjämte bör till
lagens rubrik fogas »m.m.»
Vidare bör 1935 års lag ändras sålunda, att första punkten kommer att
avse även berörda dagersättningar samt att i andra punkten efter »livränta»
införes »m. m.» I rubriken till lagen bör likaledes inskjutas »m. m.»
Införsel i sjukpenning och annan dagersättning, som här avses, skall
enligt förslaget kunna erhållas även för utskylder, allmänna avgifter, böter
och viten. Med anledning av vad som anförts i några yttranden synes böra
övervägas, huruvida icke större återhållsamhet bör iakttagas i fråga om in
försel för dylika medel än som enligt uttalande i motiven bör föreskrivas
beträffande införsel för underhållsbidrag.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
Övergångsbestämmelserna.
Beaktas vad lagrådet förordat i fråga om 8 §, erfordras ändring av andra
stycket av övergångsbestämmelserna. Jämväl i övrigt torde jämkning därav
vara påkallad för att göra bestämmelserna mindre svårlästa. Enligt bered
ningens motiv skall, om införsel pågår vid lagens ikraftträdande och under
hållsskyldigheten därefter upphör, det tidigare införselbeslutet fortfarande
få tillämpas i den mån det är förenligt med de nya reglerna om fort
satt införsel sedan underhållsskyldigheten upphört. Syftet med andra punk
ten är att detta skall gälla även om beslutet skulle angiva eller kunna anses
innebära att införsel skall upphöra tidigare.
Andra stycket torde kunna erhålla följande avfattning: Beslut om införsel,
som är gällande vid lagens ikraftträdande, må jämväl därefter tillämpas
i enlighet med äldre lag, intill dess jämkat eller nytt beslut meddelas eller
den underhållsskyldige påkallar tillämpning av 6 § i dess nya lydelse. Upp
hör i sådant fall underhållsskyldigheten och kan till följd därav enligt 8 §
i dess äldre lydelse införsel ej vidare äga rum, må beslutet tillämpas enligt
vad i 6 § i dess nya lydelse sägs, även om beslutets innehåll föranleder
annat.
De remitterade förslagen upptaga icke bestämmelser om dag för lagarnas
ikraftträdande. Lagrådet har vid granskningen utgått från att förslagen
föreläggas årets riksdag. Därest ikraftträdandet framskjutes med hänsyn till
behovet av nya föreskrifter angående kostnad i utsökningsmål, föranleder
detta, såvitt nu kan bedömas, icke ändring i lagarna eller tillägg till dessa,
önskvärt är att i god tid före ikraftträdandet anvisningar tillhandahållas
utmätningsmännen rörande lagarnas innebörd och den avsedda tillämp
ningen av de nya reglerna.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1963
37
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 februari 1963.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena
N
ilsson
,
statsråden
S
träng
, A
ndersson
,
L
indström
, L
ange
, L
indholm
, K
ling
, S
koglund
, E
denman
, J
ohansson
,
af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist .
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 21 maj 1962
avgivna utlåtande över lagberedningens den 12 januari 1962 till lagrådet re
mitterade förslag till
1) lag om ändring i utsökningslagen;
2) lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om av
betalningsköp; och
3) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlö
ning, pension eller livränta.
Föredraganden anför därvid.
När frågan om inhämtande av lagrådets utlåtande över lagberedningens be
tänkande »Utsökningsrätt I» (SOU 1961: 53) den 12 januari 1962 anmäldes
i statsrådet, lämnade jag en kortfattad översikt över tillkomsten och den
huvudsakliga innebörden av beredningens förslag. Jag nämnde också, att
yttranden över betänkandet avgivits av åtskilliga myndigheter och samman
slutningar samt att dessa yttranden och en däröver inom justitiedeparte
mentet gjord sammanställning borde överlämnas till lagrådet för att vara
tillgängliga vid dess granskning. Det synes mig lämpligt att nu inlednings
vis redogöra för ärendets remissbehandling.
Över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,
riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Öre
bro, Västernorrlands och Norrbottens län, överexekutorerna i Göteborg och
Norrköping samt uppbördsutredningen.
överståthållarämbetet har bifogat yttrande av exekutionsdirektören i
Stockholm. Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län
yttranden från överexekutor i Malmö och stadsfogdarna därstädes ävensom
från landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt samt landsfiskaler
na i Höganäs, Mörarps och Svedala distrikt, länsstyrelsen i Örebro län ytt
randen från landsfiskalen-utmätningsmannen i Karlskoga distrikt, lands
fiskalen i Lekebergs distrikt och styrelsen för länsavdelningen av förening
en Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden från
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
landsfiskalerna-utmätningsmännen i Sköns och Sollefteå distrikt, landsfi
skalerna i Kramfors, Torps och Ramsele distrikt, stadsfogdarna i Härnösand
och Sundsvall ävensom Västernorrlands länsavdelning av föreningen Sve
riges landsfiskaler samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från
landsfiskalerna-utmätningsmännen i Bodens, Gällivare, Kiruna och Piteå
distrikt och stadsfogden i Luleå. Överexekutorerna i Göteborg och Norrkö
ping har var för sig bifogat yttranden av förste och andre stadsfogdarna i
staden.
Riksförsäkringsverket har avgivit infordrat utlåtande i vad angår frågan
om införsel i sjukpenning. Ämbetsverket har därvid samrått med Svenska
sjukkasseförbundet och Socialförsäkringsbolagens förening.
Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet har även beretts uppbörds-
organisationskommittén, Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges
landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens riks
förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgäs
ternas riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Stockholms stads
rättshjälpsanstalt, Göteborgs stads rättshjälpsanstalt, Fredrika-Bremer-För-
bundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Yrkeskvinnors sam-
arbetsförbund. Yttranden har inkommit från samtliga utom uppbördsorga-
nisationskommittén.
Yttranden har jämväl inkommit från Föreningen Sveriges rättshjälpsju-
rister och Svenska företagares riksförbund. Dessutom har besvärssakkun-
niga ingivit en av betänkandet föranledd promemoria angående förfarandet
i utsökningsmål.
Sedan ärendet med anledning av lagrådets utlåtande varit föremål för yt
terligare överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag nu att få
upptaga det till behandling.
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Gällande utsökningsrätt. Den främsta källan till utsökningsrätten är allt
jämt 1877 års utsökningslag (UL), som trädde i kraft den 1 januari 1879
och då ersatte utsökningsbalken i 1734 års lag. UL har under sin giltighets
tid ändrats i åtskilliga avseenden. Mest genomgripande var de ändringar
som skedde genom 1912 års lagstiftning om exekution i fast egendom. När
landsfiskal vid 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen blev utmät
ningsman på landet, vidtogs åtskilliga ändringar av praktisk-organisatorisk
art. År 1919 ändrades reglerna om vad som skall undantagas från utmätning,
de s. k. beneficiumreglerna, vilka även senare jämkats. En reform av prin
cipiell räckvidd skedde genom 1937 års lagsökningslag, som flyttade lagsök-
ningsprocessen från utsökningsmyndighet till judiciell myndighet. Samma
39
år tillkom den s. k. lex Marsjö med vissa nya bestämmelser om utmätning
och realisation av fordran och annan rättighet. Vidare bär UL år 1946 änd
rats i åtskilliga delar med anledning av nya rättegångsbalken. Under årens
lopp har UL också i övrigt ändrats på olika punkter — ofta i samband med
lagstiftningsarbeten på andra rättsområden.
Vid sidan av utsökningslagen har tillkommit annan exekutionsrättslig lag
stiftning, framför allt 1917 års lag om införsel i avlöning, pension eller liv
ränta (InfL). Till InfL ansluter sig den samtidigt tillkomna lagen om förbud
för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket. Praktiskt betydelsefulla
är vidare de exekutionsrättsliga bestämmelserna i 1915 års lag om avbetal
ningsköp (AvbL).
UL, AvbL och InfL kompletteras av de s. k. dagbokskungörelserna (DbKU
och DbKInf), båda från år 1917. I administrativ ordning har också medde
lats särskilda kungörelser om domsverkställare och om exekutionsbiträden.
Av praktisk vikt särskilt för utmätningsmännens förrättningar enligt UL
och AvbL är vidare 1878 års förordning angående ersättning till förrätt-
ningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. in.
(ErsF 1878).
På grundval av konventioner med främmande stater har tillkommit flera
lagar om verkställighet av utländska domar m. in. De viktigaste är 1931 års
lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Fin
land, Island eller Norge (Nord IndrL) samt 1932 års lag om erkännande och
verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Nor
ge (Nord VerkstL). 1931 års lag har nyligen ersatts av lagen den 21 sep
tember 1962 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Dan
mark, Finland, Island och Norge.
Bland lagar som kompletterar UL förtjänar slutligen nämnas 1921 års
lag om utmätningsed, som reglerar frågan om utmätningsgäldenärs skyldig
het att under edsplikt uppgiva sina tillgångar, samt 1955 års lag med sär
skilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.
UL äger icke direkt tillämpning på utmätning för utskylder, allmänna
avgifter, expeditionslösen, hantlangning vid laga skifte eller »annat dylikt»
(14 § Up). Genom särskilda stadganden i 1953 års uppbördsförordning
(UppbF) och tillämpningskungörelsen till denna förordning (TK UppbF)
har emellertid bestämmelserna om utmätning i UL med vissa modifikatio
ner gjorts tillämpliga även i dessa fall. — I fråga om verkställighet av be
slut, varigenom någon i brottmål dömts till böter eller vite m. m., gäller
med visst förbehåll ULs utmätningsbestämmelser enligt särskild föreskrift
i 22 § Up. En undantagsföreskrift som vidgar gäldenärens beneficium med
delas i 4 § andra stycket av 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff.
Bestämmelserna om verkställighet av anspråk som tillkommer det all
männa på offentligrätlslig grund har mycket stor betydelse. Restlängder
eller indrivningskort för skatter, respektive saköreslängder eller indriv-
ningskort för böter är i själva verket de exekutionstitlar som tillämpas
mest.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
40
Kungl. Maj:ls proposition nr
52
dr 1963
Reformkrav och reformförslag. En huvudfråga rörande exekutionsväsen
det som länge varit föremål för reformplaner gäller utsökningsmyndiglie-
ternas organisation. Sålunda förordade processkommissionen i sitt år 1926
avgivna principbetänkande, att allmän underrätt vid processreformens ge
nomförande borde övertaga funktionen som högre exekutiv myndighet.
Förslaget kom ej att genomföras, bl. a. därför att det ansågs äga nära
samband med frågan om rådhusrätternas förstatligande. Spörsmålet om
överflyttning av överexekutorsgöromålen till allmän underrätt har emeller
tid på senare tid åter aktualiserats av stadsdomstolsutredningen i dess
slutbetänkande »Underrätterna» (SOU 1961:6). Enligt utredningens för
slag skulle allmän underrätt bli exekutionssäte och övertaga flertalet över-
exekutorsgöromål såväl i stad som på landet. Vissa utsökningsmål skulle
dock ankomma på länsstyrelse i stället för på rätten. Viktiga frågor rörande
de exekutiva myndigheternas organisation behandlas också i det av 1957 års
polisutredning avlämnade principbetänkandet »Huvudmannaskapet för po
lisväsendet m. m.» (SOU 1961:34). På grundval av detta betänkande har
Kungl. Maj :t i propositionen 1962:148 föreslagit, att polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet skall helt förstatligas den 1 januari 1965 och i samband
därmed genomgripande omorganiseras. Förslaget om förstatligande vid sag
da tidpunkt har numera godtagits av riksdagen. Vidare har inom inrikesde
partementet tillkallats en särskild beredning med uppgift att biträda vid
det ytterligare arbetet med denna vittsyftande reform. Vad angår exeku
tionsväsendets organisation skall beredningens arbete bedrivas i nära kon
takt med lagberedningen.
Krav på en mera allmän översyn av utsökningsrätten började framföras
under 1940-talet. Vid 7,945
års riksdag
väcktes motioner i ämnet med hem
ställan att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om revision
av UL och i samband därmed stående lagstiftning. Första lagutskottet fram
höll i avgivet utlåtande bl. a., att UL icke svarade mot nutida krav samt att
bristerna kunde avhjälpas endast genom eu fullständig omarbetning. Enligt
vad utskottet vidare anförde skulle det reformarbete utskottet förordade bli
av stor omfattning och säkerligen taga åtskillig tid i anspråk. Utskottet
fann det därför önskvärt, att utredningsarbetet icke skulle komma att hind
ra partiella reformer, vilkas genomförande var så trängande att de ej borde
anstå ända till det stora reformarbetets slut. Riksdagen biföll i enlighet med
utskottets hemställan motionärernas yrkande (LJU 39, Rskr 365).
Under 1940-talet framställdes vidare krav om ändring av utsöknings-
lagstiftningen på en speciell punkt, nämligen så att införsel skulle kunna
beviljas för skadestånd i brottmål. I motioner vid 7944
års riksdag
hemställ
des sålunda om utredning och förslag till sådana ändringar av InfL, att in
försel kunde erhållas jämväl för skadestånd som utdömts på grund av
misshandelsbroti. Första lagutskottet fann förslaget värt beaktande men
hemställde likväl, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksda
gens åtgärd, enär frågan borde lösas i ett större sammanhang. — Frågan om
utvidgning av införselinstitutet till att avse skadeståndsfordringar på grund
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
41
av brott har därefter varit föremål för behandling i olika former vid riks
dagarna 1952, 1954, 1957, 1958, 1959, 1960 och 1961. Den bär också berörts
av strafflagberedningen i dess slutbetänkande med förslag till »Skyddslag»
(SOU 1956: 55). På senare tid har röster även höjts för att införselinsti
tutet borde ställas till förfogande för indrivning av fordringar i allmänhet.
Under 1950-talet har i åtskilliga sammanhang betonats angelägenheten
av att det genom 1945 års riksdagsskrivelse begärda lagstiftningsarbetet
snarast kom till stånd. Bland annat har
riksdagen år 1957
ånyo framhållit,
att den blivande utredningen borde få möjlighet att framlägga förslag, av
sedda att i avbidan på en helt ny utsökningslagstiftning tills vidare kom
plettera UL (L1U 9, Rskr 127).
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 september 1957 till
sattes en särskild utredning för förberedande översyn av UL och därmed
sammanhängande lagstiftning. I direktiven för utredningen angavs, att det
förberedelsearbete som skulle utföras borde taga sikte på att kartlägga
problemen och planlägga en reform av hela utsökningsrätten; i den mån
det emellertid under arbetets gång visade sig, att vissa spörsmål var av
sådan beskaffenhet att de trängde till omedelbar lösning, borde förslag till
erforderliga lagändringar utarbetas och framläggas.
Till utredningen överlämnades, för att tagas i beaktande vid dess arbete,
ett stort antal under årens lopp inkomna framställningar och förslag om
ändringar på utsökningslagstiftningens område jämte material som sam
lats i anslutning därtill.
Genom rundfrågor till ett avsevärt antal myndigheter m. fl. insamlade
den förberedande utredningen själv material om de brister som givit sig
till känna på utsökningsrättens område och vad som enligt de olika instan
sernas mening borde åtgöras för att komma till rätta med förhållandena.
Utredningen verkställde också specialundersökningar beträffande flera pro
blem, bl. a. undersökningar av statistisk natur. På utredningens förslag ge
nomfördes ett par smärre reformer; därjämte utarbetades inom utredning
en preliminära utkast till vissa andra reformer.
Den förberedande utredningen upphörde med utgången av oktober 1960.
Dess material överlämnades därvid till lagberedningen.
Lagberedningens förslag. Beredningen understryker i sitt betänkande, att
frågan om revision av utsökningsrätten rör såväl materiellträttsliga och pro-
cessuella som organisatoriska problem samt att beredningen nu ej är be
redd att taga slutlig ståndpunkt i den organisatoriska frågan. Sin prelimi
nära inställning i denna fråga har beredningen närmare utvecklat i remiss
utlåtanden över stadsdomstolsutredningens och polisutredningens betänkan
de n.
Bland de önskemål som i övrigt framställts om ändringar inom utsök
ningsrätten finns enligt beredningen flera som vart för sig rör mera begrän
sade praktiska spörsmål, särskilt beträffande utmätning och införsel, och
som i viss utsträckning kan upptagas till behandling utan samband med
2t
Iiihang till riksdagen!! protokoll 1963. 1 samt. Nr 52
42
Kungl. Ma j:ls proposition nr 52 år 1963
en mer eller mindre djupgående organisatorisk omdaning och utan avvak
tan på fullständig genomgång av ämnet. Visserligen kan det — anför be
redningen — alltid befaras, att partiella ändringar på området kan behöva
framdeles modifieras. Enligt beredningens mening kan dock denna in
vändning ej tillmätas avgörande vikt, när det gäller aktuella missförhållan
den som i dagliga livet gör sig gällande. Beredningen har ansett, att med
förtur bör upptagas dels ett antal spörsmål om utmätning och handräckning,
dels hela införselinstitutet och har planlagt sitt arbete därefter. Under det
fortsatta arbetet får visa sig, huruvida även andra spörsmål ägnar sig för
att upptagas med förtur.
Beredningen framhåller, att de partiella reformerna bör begränsas till
sådana frågor som är särskilt aktuella och som kan behandlas utan större
risk för att därå nedlagt arbete skall vara bortkastat vid den allmänna över
synen av utsökningsrätten. Uppgiften bör enligt beredningens mening ock
så avgränsas så, att den snabbt kan genomföras och de ändrade bestäm
melserna hinner vara till nytta någon tid innan ett större förslag kan vän
tas bli genomfört. Hur ett urval lämpligen bör äga rum, kan självfallet
vara föremål för delade meningar. Beredningen finner det också tydligt,
att ämnet för eu partiell reform som ej genomförs efter systematiska grun
der blir ganska heterogent. Detta har beredningen dock ej ansett i och för
sig böra avskräcka, om det ej medför praktiska svårigheter i tillämpningen.
Beredningen har beslutat att först framlägga förslag rörande vissa frågor
som huvudsakligen rör utmätningsinstitutet samt att samtidigt upptaga ett
par begränsade spörsmål beträffande införsel.
I fråga om införsel har även andra viktiga önskemål framställts, och
enligt beredningens mening är införselinstitutet överhuvud ej så väl info
gat i rättssystemet. Av särskild betydelse beträffande införsel är — fram
håller beredningen — huruvida institutet i en eller annan form skall kom
ma till användning även för indrivning av andra fordringar än som nu
omfattas av införsellagen. Detta är tydligen en ömtålig och svårlöst fråga.
Även andra alternativ än utvidgning av det nuvarande införselinstitutet be
höver närmare prövas. Beredningen har trott det vara lämpligt att i ett
senare delbetänkande framlägga förslag om införselinstitutet i dess helhet.
Bland de spörsmål rörande utmätningsinstitutet som beredningen valt
att nu behandla står till en början frågan om rätt att erhålla utmätning
på grund av avtal om underhållsbidrag m. in. (54 a § i
förslaget till lag om ändring i UL). Beredningens förslag i denna del inne
bär i stort sett en parallell till vad som redan gäller om införsel. Enligt den
föreslagna huvudregeln skall, på grund av skriftligt avtal som bevittnats
av två personer, utmätning få äga rum för bidrag, som någon enligt avta
let skolat utgiva till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt giftermåls-
eller föräldrabalken.
Beredningen har också upptagit ett antal viktiga spörsmål beträffande
utmätningsmans lokala kompetens (2, 56, 56 a, 69, 183 och
185 §§ i nyssnämnda förslag). Utmätning skall enligt förslaget alltid få
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
43
sökas hos utmätningsmannen där gäldenären har sitt hemvist. I fråga om
egendom som finns på annan ort skall emellertid utmätning också få sö
kas där egendomen är, och utmätning av fordran i pengar skall därjämte få
sökas där den förpliktade, sekundogäldenären, är. Utmätningsman som en
ligt någon av dessa behörighetsregler upptagit mål om utmätning till be
handling skall, för det fall att åtgärd erfordras inom annan utmätnings
mans område, ha flera olika möjligheter att åstadkomma en lämplig lös
ning. Dels skall han själv kunna vidtaga åtgärden, genom att bege sig in på
den andre utmätningsmannens område. Dels skall han äga påkalla biträde
med åtgärden av den andre utmätningsmannen. Slutligen skall han också
få överlämna hela målet till den andre, om det är ändamålsenligt. Förslaget
innebär bland annat större frihet att välja lämplig plats för exekutiv auk
tion å lös egendom, varigenom man hoppas att ett bättre ekonomiskt resul
tat av verkställigheten skall kunna vinnas.
En fråga som enligt beredningens mening bör särskilt övervägas är, huru
vida bestämmelserna om överlämnande av mål lämpligen kan göras till
lämpliga i fråga om utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande
beträffande böter, skatter o. 1., och huruvida man i så fall bör ändra gäl
lande föreskrifter om handräckning i sådana ärenden. Till denna fråga an
ser sig beredningen icke böra taga ställning. Beredningen framhåller emel
lertid, att anledning torde finnas att överse de författningar som närmare
reglerar skatte- och bötesindrivningen för att i den mån så prövas lämp
ligt bringa dem till överensstämmelse med den ordning som föreslås för de
enskilda målen.
Vidare har beredningen upptagit frågor angående gäldenär ens un
derrättande i mål om utmätning (59, 60, 79 och 84 §§ i försla
get till lag om ändring i UL). Mera tidsenliga former föreslås för gäldenä-
rens underrättande före utmätning, och förslaget innehåller även bestäm
melser som avser att trygga gäldenärens intresse av att få kännedom om
utmätning som skett i hans frånvaro. Detalj föreskrifter i dessa hänseenden
skall enligt förslaget meddelas i administrativ väg. Beredningen menar, att
de av beredningen föreslagna underrättelsebestämmelserna skall användas
även vid utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande beträffan
de skatter, böter o. 1.
Vidgad befogenhet att tillgripa interimistiska åtgärder skall
enligt förslaget tilläggas utmätningsman för det fall att utmätning eller
kvarstad icke genast kan verkställas (60 a och 183 §§). Sådan åtgärd skall
emellertid ej få upprätthållas längre än som oundgängligen erfordras och
högst två veckor.
En annan ökning av utmätningsmans befogenheter innefattas i förslaget
att utmätningsman själv skall äga föranstalta om rättelse av utmät
ning, när det visar sig att den kommit att omfatta tredje mans egendom
eller egendom som eljest ej hort utmätas (77 (O. Rättelse skall dock ej få
vidtagas senare än två veckor från det förrättningen ägde rum.
ULs regler angående tidsfrister och utmätningsmans an
44
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
svar i mål o in utmätning föreslås ändrade i viktiga hänseenden
(52, 86, 88 b, 88 c, 162, 163, 165, 207 och 216 §§). Huvudprinciperna skall
vara, att utmätningsman skyndsamt skall vidtaga vad på honom ankommer
för att utmätningen skall verkställas och att han, sedan utmätning väl skett,
skall utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder för att försäljning
skall komma till stånd. Utmätningsförrättning skall såvitt möjligt hållas
i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor och försäljning i re
gel ske inom tre månader från utmätningen, med möjlighet till uppskov.
Tidsfristerna för försäljning av utmätt egendom skall äga tillämpning även
beträffande överexekutor och särskilt förordnad auktionsförrättare, t. ex.
vid exekutiv försäljning av fast egendom. Det speciella skadeståndsansvar
som nu gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, föreslås
slopat. Enligt förslaget skall vidare borgenärens befogenhet att lämna an
stånd vidgas så, att en särskild sexmånadersfrist införes för anstånd med
själva utmätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stadgas
för anstånd med realisationsförfarandet.
Beredningens förslag innefattar också vidgade möjligheter för utmät
ningsman att lämna anstånd med vräkning (193 §). Om synner
liga skäl är därtill, skall anstånd kunna medges intill fyra veckor utöver
den obligatoriska varselfristen om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka
tår dock lämnas endast om skälig gottgörelse för hela anståndstiden erläggs
till hyresvärden och i övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans
rätt icke vållas.
I ett särskilt avsnitt av beredningens förslag behandlas vissa verk
ställighets- och full följdsfrågor (53, 201—203, 208 a, 210,
218 och 218 a §§). Vid meddelande av beslut i utsökningsmål skall över
exekutor och hovrätt kunna förordna, att beslutet icke får verkställas förrän
det vunnit laga kraft. En särskild regel föreslås emellertid för det fallet att
överexekutor eller hovrätt undanröjer utmätning eller eljest föreskriver
ändring däri. I sådant fall skall redan verkställd åtgärd ej gå åter innan
ändringsbeslutet vunnit laga kraft, om ej annorlunda förordnats. — Klago-
tiderna i mål om utmätning föreslås jämkade så att de bättre skall tillgo
dose rättssäkerhetens krav. Den viktigaste ändringen innebär, att klago-
tiden vad angår själva utmätningen för både borgenär och gäldenär ut
sträcks från 15 dagar till tre veckor och skall räknas från delfåendet av
protokoll eller bevis om utmätningen. — Vidare föreslås att högre instans,
även om den finner att utmätningsman saknat lokal kompetens, skall kun
na låta vidtagen åtgärd bestå, om vederbörande haft tillfälle att tillvarataga
sin rätt och åtgärden i övrigt var ändamålsenlig.
I fråga om handräckning enligt lagen o in avbetal
ningsköp har beredningen funnit lämpligt föreslå några ändringar, som
direkt ansluter sig till vissa av reformerna rörande utmälningsinstitutel
(se förslaget till ändrad lydelse av 10 § AvbL). Ändringarna avser frågorna
om utmätningsmans lokala kompetens, om underrättande av gäldenären-
köparen före handräckningen och om befogenhet för utmätningsmannen att
vidtaga interimistiska åtgärder.
45
De förslag till ändringar i införsellagen soin beredningen
ansett sig böra framlägga i detta sammanhang ansluter sig endast på en
punkt direkt till ändringsförslagen rörande UL. Det gäller 1 § InfL — dess
innehåll har i redaktionellt och delvis även i sakligt hänseende jämkats till
överensstämmelse med den föreslagna 54 a § UL. Vidare föreslås ändrade
regler i fråga om möjligheten att uttaga äldre bidragsbelopp genom inför
sel. Enligt förslaget skall införsel ej få äga rum till gäldande av bidrags
belopp, som förfallit till betalning tidigare än två år före början av den
kalendermånad, under vilken verkställigheten skall ske (6 §). Sedan un
derhållsskyldigheten upphört, får nu i regel införsel ej äga rum, även om
äldre bidrag utestår oguldna; undanlag härifrån gäller endast i fråga om
underhållsbidrag som fader till barn utom äktenskap har alt erlägga till
barnets moder. Beredningen föreslår i stället som huvudregel, att införsel
utan hinder av underhållsskyldighetens upphörande skall få fortgå intill
ett år därefter. Om den underhållsberättigade avlidit eller underhållsskyl
digheten mot frånskild make upphört till följd av att denne gift om sig,
skall dock fortsatt införsel vara utesluten (8 §). En mindre jämkning före
slås i reglerna om arbetsgivares redovisningsskyldighet. Det skall enligt
förslaget öppnas möjlighet till redovisning även i annan ordning än genom
insättning på tjänstepostgirokonto som utmätningsmannen anvisar (11 §).
Slutligen föreslås, att införsel skall kunna erhållas också i sjukpenning och
annan dagersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller
av annan sådan anledning (19 §).
Vid ett möte med delegerade från Danmark, Finland och Norge har be
redningens förslag genomgåtts i huvudsakliga delar. Man enades därvid
om att det icke med hänsyn till det nordiska lagsamarbetet
på utsökningsrättens område kan anses möta något hinder att omedelbart
genomföra de av beredningen planerade partiella reformerna.
1 anslutning till de föreslagna lagändringarna har beredningen också
upprättat utkast till administrativa föreskrifter. Vidare har
beredningen förordat, att frågan om införande av en schablonmässigt be
räknad exekutionsavgift görs till föremål för särskild utredning.
Remissyttrandena. Lagberedningens förslag har i flertalet yttranden häl
sats med tillfredsställelse. Behovet av omedelbara lagstiftningsåtgärder på
utsökningsrättens område har allmänt vitsordats, och beredningens urval
av ämnen för en partiell reform har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Emellertid har från några håll framförts önskemål om ytter
ligare lagändringar, främst i utsökningslagen.
Även de sakliga lösningar som beredningen föreslår har i allmänhet till
styrkts eller till sina huvudgrunder lämnats utan erinran. De invändningar
som framställts gäller alltså i regel detaljfrågor.
Bland dem som lämnat förslaget helt utan erinran må nämnas
styrelser
na för Svenska stadsförbundet
och
Svenska landskommunernas förbund,
Kungl. Maj:ts proposition nr ö2 år 1963
46
Riksförbundet Landsbygdens folk, styrelsen för Göteborgs stads rättshjälps-
anstalt
och
Föreningen Sveriges rättshjälps jurister.
Styrelsen för Svenska
landskommunernas förbund betecknar förslaget som ägnat att avhjälpa fö
refintliga brister och att effektivisera utsökningsväsendet; och Riksförbun
det Landsbygdens folk biträder förslaget till alla delar. Styrelsen för Göte
borgs stads rättshjälpsanstalt anför som sin mening, att de av beredningen
töreslagna lagändringarna innebär en angelägen och önskvärd reformering
av utmätningsinstitutet och övriga i betänkandet berörda verkställighets-
former.
Allmänt positiva omdömen om förslaget uttalas också av åtskilliga andra
remissinstanser. Enligt
styrelsen för Sveriges advokatsamfund
är de före
slagna ändringarna väl ägnade att genomföra eu önskvärd förenkling och
effektivisering.
Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler
ansluter sig
till tanken att upptaga särskilt trängande spörsmål till särbehandling och
instämmer i beredningens uttalanden rörande de allmänna riktlinjerna för
sådana partiella reformer. Likaså ger
flera enskilda landsfiskaler
uttryck
åt sin uppskattning av förslaget. Även
Svenska exekutionsmännens riks
förbund
finner reformerna välbetänkta.
Länsstyrelsen i Örebro län
anser,
att förslaget kommer att undanröja vissa praktiska olägenheter med den
nuvarande lagstiftningen samt medverka till ett effektivare och tidsenligare
utsökningsförfarande, och tillstyrker därför i princip att förslaget läggs till
grund för lagstiftning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
framhåller särskilt,
att utsökningsförfarandet utan tvekan kommer att vinna i smidighet genom
förslagets genomförande.
Länsstyrelsen i Malmöhus län
påpekar, att flera av de föreslagna nya be
stämmelserna, exempelvis de som rör gäldenärens underrättande och olika
slag av anstånd, lämnar utmätningsinännen ett relativt vidsträckt utrym
me för fritt bedömande av de åtgärder som i det enskilda fallet bör vidta
gas. Länsstyrelsen fortsätter.
Detta förhållande kan tänkas stundom ge upphov till viss tvekan om vilka
åtgärder, som är erforderliga, och därjämte föranleda en viss oenhetlighet
i tillämpningen. Bestämmelserna om utmätningsmans lokala kompetens
kan vidare i vissa fall förorsaka kompetenskonflikter av skilda slag. Detal
jerade regler i hithörande avseenden torde emellertid knappast kunna upp
ställas och synes ej heller vara nödvändiga eller ens önskvärda om den av
lagberedningen eftersträvade effektiviseringen av indrivningsarbetet skall
kunna uppnås. Nämnda verkningar av förslaget bör därför icke få hindra
genomförande av de föreslagna reformerna, vilka enligt länsstyrelsens me
ning synes medföra såväl praktiska fördelar som en effektivisering av det
exekutiva förfarandet. De föreslagna administrativa tillämpningsföreskrif
terna torde lämna utmätningsinännen god vägledning för deras handlande
i olika situationer.
Kungl. Mai:ts proposition nr 52 år 1963
Överexekutor i Göteborg
åberopar som eget utlåtande yttranden från förs
te och andre stadsfogdarna i staden.
Förste stadsfogden i Göteborg
finner
de föreslagna lagändringarna i princip sådana att de torde kunna mottagas
med synnerlig tillfredsställelse av såväl utsökningsmyndigheter som parter.
47
Han framhåller som en generell iakttagelse, att reformerna kännetecknas
av att borgenärerna skall få ökat bistånd av utmätningsmannen, att utmät
ningsmannen skall taga större hänsyn till gäldenärernas intressen i det en
skilda fallet samt att utmätningsmannen i stor utsträckning far traffa av
göranden efter skön. Detta jämte vissa föreskrifter av kontorstekmsk natur
kommer att öka utmätningsmannens arbetsbörda. Han anser därför, att
lians e°en tjänsteorganisation icke kan bibehållas efter förslagets genom
förande utan att en personalökning blir erforderlig. När det gäller en sa
viktig samhällsuppgift som utsökningsväsendet bör emellertid de ekono
miska synpunkterna enligt hans mening icke tillåtas öva mera betydande
inflvtande. —
Andre stadsfogden i Göteborg
uttalar, att de föreslagna refor
merna synes ägnade att effektivisera och underlätta arbetet såvitt gäller
hans ämbetsområde.
Synpunkter liknande dem förste stadsfogden i Göteborg anfor kommer
också till uttryck i några andra remissyttranden.
Landsfiskalen-iitmätmngs-
mannen i Kiruna distrikt
framhåller sålunda som en fördel att utmätnings
mannen får större utrymme för egna bedömanden men understryker sam
tidigt, att utmätningsmannens arbete därigenom blir mera tidskrävande.
Stadsfogden i Sundsvall
finner, att reformerna i huvudsak syftar till att
bereda borgenärerna ökad service och att ge gäldenärerna ökad rättssäker
het. Enligt hans mening torde de också i stort sett komma att tjäna dessa
svften Han anser sig emellertid kunna konstatera, att de exekutiva orga
nen kommer att få väsentligt ökat arbete och att de nuvarande personal
resurserna blir otillräckliga. — Förslagets konsekvenser för utmätnmgs-
männens arbetsförhållanden behandlas särskilt ingående av
forste stads
fogden i Malmö.
Denne framhåller i flera sammanhang, att de föreslagna
ändringarna kommer att innebära en avsevärd arbetsökning. Enligt hans
mening kommer denna ökning, i varje fall för Malmös vidkommande, att
medföra behov av personalförstärkning särskilt beträffande fältpersonalen
och med all sannolikhet även beträffande kanslipersonalen.
Föreningen Sveriges stadsfogdar
anser sig böra tillstyrka förslaget men
framhåller att detta icke innebär att föreningen reservationslöst accepte
rar betänkandet. Det heter i föreningens yttrande vidare.
Åtskilliga av de föreslagna bestämmelserna innefattar sådana avvikelser
från vad nu gäller att det är svårt att på förhand göra något uttalande, hur
bestämmelserna kommer att verka i det praktiska arbetet. Sålunda mne-
bär först och främst kompetensreglerna en synnerligen omfattande utvidg
ning av de enskilda parternas möjligheter att påkalla exekution men dar
med kanske även svårigheter med avseende på utmätningsmannens arbets
förhållanden och möjligheter att med önskad snabbhet genomfora exeku
tionen. önskvärdheten av att bereda de enskilda rättsägarna de här av
sedda lättnaderna framstår emellertid såsom synnerligen stark och för
eningen anser därför, att de föreslagna reglerna bör provas. Därest det
såväl i nu ifrågavarande hänseende som beträffande Övriga av beredningen
föreslagna reformer, beträffande vilka man icke på förhand kan förutse de
praktiska verkningarna, framdeles skulle visa sig att en tillämpning av reg
lerna medför såväl svårigheter som andra mindre önskvärda konsekven
ser, bör man kunna taga upp bestämmelserna i fråga till ny granskning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år W63
48
Föreningen anser det alltså önskvärt, alt de nu framlagda partiella re-
tormtörslagen icke betraktas som helt detinitiva, utan att man framdeles
bör kunna komplettera eller justera dem med hänsyn till de praktiska er
farenheterna. Att man på så sätt under något eller några år skulle ha möj
ligheter att pröva sig fram beträffande vissa nya bestämmelser skulle en
ligt föreningens mening vara synnerligen värdefullt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Fn mera kritisk syn på lagberedningens förslag har
överståthållaräm-
betet.
Flertalet avsnitt i förslaget har visserligen icke givit ämbetet anled-
mng till erinringar. Med hänsyn främst till erfarenheterna från tillväga
gångssättet vid skatteexekutionen avstyrker ämbetet emellertid förslaget i
fråga om utmätningsmans lokala kompetens och förordar i denna del en
reform av mindre räckvidd. Ämbetet avstyrker också, att de i 59 § UL fö
reslagna underrättelsebestämmelserna görs tillämpliga beträffande utmät
ning för skatter. Överhuvud vänder sig ämbetet mot att förslagets konse
kvenser för skatteindrivningen icke närmare berörts i betänkandet. Enligt
ämbetets mening är en undersökning härav under alla omständigheter nöd
vändig, innan ställning tages till ändringarnas genomförande. Ämbetet fort
sätter.
Lagberedningens förslag måste ses i belysning av vad därvid framkom-
mer; nödiga garantier för en smidig anpassning till förhållandena vid skat-
teindrivningen saknas eljest. Av vikt är även att man tillvaratager de möi-
igheter till förbättrad samordning av skatteärenden med enskilda mål som
kan tinnas. Det kan ej heller bortses från att man vid ändringar i utsök-
ningslagen bör taga hänsyn till den framtida organisationen av indriv-
mngsvasendet. Resultatet av den snart avslutade utredningen angående stä
dernas särskilda rättigheter och skyldigheter torde därför böra avvaktas.
Frågan i vad mån de föreslagna kompetensreglerna bör göras tillämpliga
■vid utmätning för skatter, böter o. 1. har ägnats ganska stor uppmärksam
het i flera andra remissyttranden, och tanken att den föreslagna regle
ringen av underrättelseförfarandet skulle gälla även vid sådana utmät
ningar liar stött på motstånd från åtskilliga håll. Härom hänvisas till den
t oljande framställningen. Redan i förevarande sammanhang må emellertid
anmärkas, att
exekutionsdirektören i Stockholm
— som är kritiskt inställd
till flera detaljer i förslaget — anser att det kan vara lämpligt att låta anstå
med lagfastande av de föreslagna kompetensreglerna till dess hela landets
exekutionsväsen är förstatligat.
En annan fråga som också givit anledning till delade meningar är den om
behovet av bestämmelser om frist för utmätningsförrättnings hållande och
den lämpliga längden av dylik frist.
önskemålen om ytterligare lagändringar — utöver dem beredningen fö
reslagit — kommer att huvudsakligen redovisas i anslutning till sådana i
det följande behandlade frågor, med vilka de har samband. Några av dem
saknar emellertid anknytning till spörsmål som beredningen nu upptagit
och ma därför här i korthet omnämnas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
49
Exekutionsdirektören i Stockholm
ifrågasätter, huruvida bestämmelserna
om utmätningsordningen i 62—64 §§ UL bör bibehållas. Enligt hans me
ning kan det vara tillfyllest med bestämmelser om att utmätningsmannen
avgör vilken egendom som skall utmätas, under beaktande av vissa angivna
intressen och önskemål. Vidare kritiserar exekutionsdirektören det förfa
rande som nu tillämpas vid utmätning — särskilt besöken i hemmen och
granskningen av där befintlig egendom — samt framhåller, att det vore i
högsta grad önskvärt med en fullständig förteckning över gäldenärens till
gångar och skulder. En sådan skulle uppgöras av gäldenären själv på sär
skilt utarbetad och tillhandahållen blankett. Enligt exekutionsdirektörens
mening skulle med ledning av förteckningen ofta kunna verkställas s. k.
kontorsmässig utmätning å förrättningsmannens kontor.
Ett par remissinstanser har särskilt intresserat sig för beneficiumregler-
na.
Förste stadsfogden i Norrköping
föreslår, att i 65 § UL intages en sär
skild benificiumregel av innebörd att från utmätning även skall undan
tagas fordran å överskjutande preliminär skatt intill ett belopp av 1 200
kronor. Undantaget skulle dock ej gälla vid utmätning för fordran som av
ses i införsellagen eller fordran å vad någon förpliktats utge på grund
av brott.
Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiska
ler
framhåller mera allmänt, att beneficiumreglerna är föråldrade, att vär
degränserna bör väsentligt höjas och att en översyn av reglerna överhu
vud är erforderlig redan i samband med de partiella reformerna.
Beredningens förslag att frågan om införande av en schablonmässigt be
räknad exekutionsavgift görs till föremål för särskild utredning tillstyrkes
i flera yttranden.
Stgrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler
anser, att
det bland annat med hänsyn till reglerna om samverkan utmätningsmän
emellan är nödvändigt med övergång till en sådan avgift och att utredningen
härom bör verkställas med största skyndsamhet.
Länsstyrelsen i Malmöhus
län
framhåller också angelägenheten av att denna fråga snarast får sin
lösning.
Förste stadsfogden i Malmö
menar, att förslaget om underrättel
sebestämmelser icke är praktiskt genomförbart utan alt en enhetlig exe
kutionsavgift införes och att detsamma gäller i fråga om ändringarna i hand-
räckningsförfarandet enligt AvbL. Särskilt utförligt behandlas frågan av
landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt.
Även denne finner en
ändring i fråga om exekulionsavgifterna ofrånkomlig för att de nu före
slagna bestämmelserna överhuvud skall kunna tillämpas.
Departementschefen. Under de cirka 85 år som förflutit sedan ULs tillkomst
bär de sociala och ekonomiska förhållandena i vårt samhälle radikalt för
ändrats. Även om flera reformer under denna tid genomförts på olika om
råden av utsökningsrätten, har likväl utsökningslagstiftningens huvudgrun
der i mångt och mycket lämnats orubbade. Det är därför naturligt, att den
na lagstiftning med tiden blivit i åtskilliga hänseenden föråldrad. En full
ständig översyn av utsökningslagen och därmed sammanhängande lagstift
50
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
ning har med hänsyn härtill igångsatts. Uppdraget att verkställa en sådan
översyn har anförtrotts lagberedningen.
När lagberedningen genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 september 1960
erhöll detta uppdrag, framhöll jag, att det är många frågor av svårlöst och
komplicerad natur som ingår i detta lagstiftningskomplex och att det med
hänsyn till lagstiftningens otidsenlighet kan finnas behov av att vissa frå
gor bringas till en snar lösning. Jag förordade därför, att lagberedningen
skulle vara oförhindrad att framlägga förslag till partiella reformer i avvak
tan på översynen av lagstiftningen i dess helhet.
Ett betänkande med förslag till sådana reformer föreligger nu. Huvud
parten av förslagen avser utmätningsinstilutet. Sålunda föreslås, att utmät
ning under liknande förutsättningar som gäller för införsel skall kunna
erhållas på grundval av underhållsavtal. Vidare har frågan om utmätnings
mans lokala kompetens upptagits till närmare behandling. I denna del före
slås bl. a. att utmätningsmannen i gäldenärens hemvist skall vara behörig
att verkställa utmätning av egendom oavsett om egendomen finnes inom
hans distrikt eller icke, med rätt för borgenären att om han det hellre vill
vända sig till utmätningsmannen i den ort där egendomen finnes. I anslut
ning härtill förordas, att utmätningsman skall kunna erhålla befogenhet att
själv eller med biträde av annan utmätningsman vidtaga exekutiv åtgärd
utanför det egna tjänstgöringsområdet samt att i vissa fall överlämna mål
om utmätning till annan behörig utmätningsman. I betänkandet förordas
också mera tidsenliga former för gäldenärens underrättande före och efter
utmätning. Betänkandet innehåller även förslag om vidgade möjligheter för
utmätningsman att vidtaga interimistiska åtgärder till säkerställande av
utmätning. I betänkandet föreslås också den nyheten, att utmätningsman
skall inom viss kortare tid kunna själv rätta utmätning, som blivit felak
tig. Den nuvarande regleringen av de tider, inom vilka olika utmätningsåt-
gärder skall vidtagas, föreslås uppmjukad, så att större utrymme beredes
utmätningsmännen att förfara efter vad som påkallas av omständigheterna
i det enskilda fallet. Även andra frågor på utmätningsinstitutets område har
upptagits till behandling. Hit hör exempelvis frågan om mera enhetliga kla-
gotider än de som för närvarande gäller. Jämväl på andra områden än ut
mätningsinstitutets föreslås nu reformer. Sålunda förordas en utvidgning av
möjligheterna att medge anstånd med vräkning. I fråga om handräckning
för återtagande av avbetalningsgods ansluter sig dessa nära till vissa av de
reformer, som föreslagits för utmätningsmålens vidkommande. På införsel-
institutets område är däremot väsentligen fråga om mera fristående reform
åtgärder. Vissa av dem tager sikte på att förbättra den underhållsberättiga-
des möjligheter att verkligen få ut det underhåll, som tillkommer honom.
För detta ändamål föreslås t. ex. en avsevärd utvidgning av rätten att utan
hinder av underhållsskyldighetens upphörande få fortsatt införsel för ute
stående underhållsbidrag. Slutligen föreslås att möjlighet införes att erhålla
införsel i sjukpenning och vissa andra dagsersättningar.
Att behov av snara reformer föreligger på de områden av exekutionsrät-
51
ten, som upptagits till behandling i det framlagda förslaget, bär knappast
ifrågasatts från något håll. Ej heller eljest har urvalet av ämnen för en par
tiell reform mött någon nämnvärd kritik från remissorganens sida. Även en
ligt mitt bedömande förefaller urvalet lämpligt såväl med hänsyn till re
formbehov som ur de övriga synpunkter, som är av betydelse när det gäller
att bestämma föremålet för en partiell reform. Sant är, att förslagen rör
tämligen olikartade ämnen och därför, såsom lagberedningen själv fram
hållit, kan synas något heterogena. Förslagen uppbäres emellertid i stor ut
sträckning av gemensamma syften. Ett sådant syfte är att öka utsöknings-
väsendets smidighet och effektivitet. Ett annat för olika förslag återkom
mande motiv är önskemålet att stärka rättssäkerheten. Strävan att bereda
större utrymme för sociala hänsynstaganden framträder också i skilda för
slag. De sakliga lösningar, som beredningen föreslagit i de olika behand
lade frågorna, har i allmänhet rönt ett gynnsamt mottagande från remiss
organens sida, även om en del kritik på vissa vanligen begränsade punkter
förekommit. Icke heller lagrådets anmärkningar avser annat än enskildheter
i förslagen. För egen del hyser jag också den uppfattningen, att förslagen
är väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. I anslutning till vad som
anförts i remissvaret från Föreningen Sveriges stadsfogdar vill jag fram
hålla, att hinder icke bör möta att framdeles vidtaga jämkningar och juste
ringar av den nu föreslagna lagstiftningen, om detta påkallas av erfaren
heterna vid den praktiska tillämpningen. På utsökningsrättens område, där
uppkommande frågor ofta måste lösas efter praktiska överväganden, är det
av värde, att regleringen av sådana frågor får prövas någon tid i praktiken,
innan den samlade översynen av lagstiftningen slutföres.
Under remissbehandlingen har från vissa håll hävdats, att den föreslagna
lagstiftningen kommer att medföra ökad arbetsbörda för utmätningsmän-
nen. Det är sannolikt att somliga bestämmelser i den föreslagna lagstift
ningen kommer att förorsaka utmätningsmännen mera arbete än motsva
rande regler i gällande rätt, om man skall nå syftet att i utsökningsförfa-
randet vinna bättre resultat och större säkerhet än för närvarande. Andra
bestämmelser i förslagen torde åter öppna möjligheter till arbetsekonomiska
rationaliseringar. Med hänsyn härtill och till den förestående omorganisa
tionen av exekutionsväsendet är det vanskligt att nu uttala sig om det fram
tida personalbehovet. Frågan om reformens inverkan på personalbehovet
torde få följas med uppmärksamhet under den närmaste tiden efter ikraft
trädandet.
Eu fråga som tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen är
spörsmålet i vad mån den föreslagna lagstiftningen bör vara tillämplig vid
indrivning av böter, skatter, allmänna avgifter och dylikt. Om den före
slagna lagstiftningen genomföres, lärer det enligt min mening vara påkallat
att göra eu översyn av den administrativa regleringen av förfarandet vid
indrivning av böter, skatter och liknande avgifter. Därvid torde fä närmare
övervägas i vad mån avvikande bestämmelser kan erfordras med hänsyn
till indrivningsförfarandets särart.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
52
Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Den uppmärksamhet, som under remissbehandlingen ägnats frågan om
införande av en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift ger mig slut
ligen anledning anmärka, att Kungl. Maj:t den 1 december 1901 på förslag
av chefen för inrikesdepartementet förordnat sakkunnig att verkställa utred
ning av denna fråga. Utredningsarbetet pågår.
Jag övergår härefter till en redogörelse för de olika förslagen.
FÖRSLAGET TILL LAG OM ÄNDRING I
UTSÖKNINGSLAGEN
1. Utmätning på grund av avtal om underhållsbidrag
Gällande rätt. Till grund för utmätning ligger mestadels en offentlig exe
kutionstitel — en urkund som tillkommit genom domstols eller annan
myndighets avgörande eller i allt fall under dess medverkan. UL nämner,
utom skiljedom, endast ett slag av enskild utmätningstitel, nämligen auk-
tionsprotokoll. Enskilda förbindelser eller avtal godtages icke enligt svensk
rätt som grund för utmätning utan att betalningsskyldigheten blivit fast
ställd.
Beträffande exekution i form av införsel är förhållandet ett annat. In
försel kan erhållas såväl på grund av dom eller annat rättens beslut som på
grund av avtal, om detta uppfyller vissa i lagen angivna villkor. Härom
stadgas i 1 § InfL, alt införsel må beviljas om någon är enligt skriftligt,
av två personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande av lagstadgad un
derhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar,
adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom äk
tenskap avlat barn, och han underlåter att betala förfallet belopp. Införsel
sökes hos utmätningsmannen och kan erhållas i den underhållsskyldige till
kommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning samt i pension
eller livränta, som utgår till den underhållspliktige. I 20 § InfL stadgas vi
dare, att om enskild försörjningsskyldig enligt myndighets beslut är pliktig
att till vederbörande kommun utgiva bidrag till den försörjningsberättigades
underhåll för tid efter beslutets meddelande, beträffande sådant bidrag skall
gälla vad i InfL är stadgat om införsel för underhållsbidrag. Enligt andra
stycket i samma lagrum skall det sagda gälla även beträffande sådant bidrag
till barns vård som någon enligt myndighets beslut eller skriftligt av två
personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldig
het jämlikt barnavårdslagen utgiva till barnavårdsnämnd för tid efter be
slutets meddelande eller avtalets träffande.
Lagberedningen framhåller, alt den omständigheten att avtal om under
hållsbidrag ej kan åberopas som exekutionstitel för utmätning visat sig med
föra avsevärda olägenheter. Mot underhållspliktig, som är egen företagare
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år J963
53
eller eljest icke anställd och som icke åtnjuter pension eller livränta, kan
sålunda införsel icke användas utan endast utmätning. Utmätning är också
den enda exekutionsform som står öppen sedan preskription inträtt beträf
fande möjligheten att uttaga underhållet genom införsel. Vidare kan inför
sel icke användas för att uttaga fordran ur överskjutande preliminär skatt,
en tillgång som fått förhållandevis stor betydelse för indrivningsverksam-
heten.
Beredningen finner det otillfredsställande, att samma handling som ger
rätt till införsel ej vid behov skall kunna av den underhållsberättigade an
vändas för erhållande av utmätning. För närvarande söker man reda sig
genom lagsökning, eventuellt kombinerad med kvarstad, men detta är en
obekväm omgång. Ett smidigare system beträffande underhåll anser bered
ningen behövligt. I våra nordiska grannländer kan också utmätning i viss
utsträckning erhållas på grund av skriftlig förbindelse.
Enligt beredningens mening kan några större betänkligheter icke anses
förenade med att låta de avtal som enligt InfL ger rätt till införsel gälla även
som exekutionstitlar för utmätning. Beredningen understryker, att man i re
gel icke har anledning tro, att avtalen är otillförlitliga som urkunder. Visser
ligen ryggas ett eller annat avtal om underhåll till barn utom äktenskap på
grund av nytillkomna omständigheter, främst nya blodundersökningar, men
detta gäller även när faderskap fastställts genom dom och är sålunda icke
något specifikt för de fall då faderskap fastställts och underhållsbidrag be
stämts på frivillighetens väg. Och vad angår andra fall då underhållsbidrag
fastställts genom avtal, t. ex. i samband med skilsmässa, är ej heller känt
att avtalen visat sig för lösligt tillkomna, även om jämkning på grund av
uppenbar obillighet förekommer någon gång. Enligt beredningens mening
saknas också anledning befara, att sådana avtal som avses i 20 § andra styc
ket InfL ej skulle vara betryggande.
Jämfört med införsel kan utmätning — fortsätter beredningen — inne
bära den särskilda olägenheten för gäldenären, att förfarandet vållar för
lust när försäljningen ger dåligt resultat, och han får dessutom bära exeku-
tionskostnad. Risken för att utmätning på grund av ifrågavarande avtal
skulle komma till stånd obehörigen får dock anses mycket liten. Det nuva
rande systemet har för övrigt sina nackdelar även för gäldenären. För att
kunna få utmätning måste nämligen den underhållsberättigade för närva
rande först skaffa sig dom eller utslag, och kostnaden härför drabbar ytterst
gäldenären, om den kan uttagas av honom.
Med hänsyn till det anförda tvekar beredningen ej att förorda, att utmät
ning skall få vinnas direkt på grund av sådana avtal som avses i 1 § och
20 § andra stycket InfL.
Vad angår utformningen av huvudregeln i ämnet, vilken upptagits i 54 a §
1 mom. första punkten i förslaget till lag om ändring i UL, anser bered
ningen, att avtalen bör beskrivas på ett kortare och samtidigt tydligare sätt
än vad som är fallet i InfL. Beredningen påpekar, att 1 § InfL icke näm
ner styvbarn, som däremot uttryckligen upptagits i 1931 års lag om in
54
Knngl. Maj. ts proposition nr
.32
år 1963
drivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Is
land eller Norge, och att ingendera lagen uttryckligen nämner underhåll till
kvinnan, när barnet i utomäktenskapligt förhållande födes dött eller havan
deskapet avbrutits. Det synes beredningen lämpligt att vid införande av be
stämmelser i UL om rätt att vinna utmätning på grund av underhållsavtal
använda en lydelse som ej lämnar utrymme för tvekan på dessa punkter.
Beredningen föreslår därför, att såsom exekutionstitel anges avtal, som avser
utgivande av bidrag till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt gifter
måls- eller föräldrabalken. Dessa balkar upptager samtliga nu gällande be
stämmelser om underhållsskyldighet på familjerättslig grund. Avtalet skall
enligt förslaget vara skriftligt och bevittnat av två personer på sätt krävs
i InfL. Att bidrag, för vilket utmätning skall äga rum, förutsattes vara för
fallet och oguldet finner beredningen självfallet och har ej ansetts behöva
utmärkas i lagtexten på annat sätt än som följer av det där använda ut
trycket »skolat utgiva». Beredningen anmärker, att förslaget ej omfattar av
tal om underhåll till dödsbodelägare enligt 18 kap. 5 § ÄB.
Förslaget ger i 54 a § 1 mom. första punkten UL också möjlighet att er
hålla utmätning på grund av avtal som avses i 20 § andra stycket InfL.
Förutsättningarna är enligt förslaget även här, att det upprättats skriftligt
avtal, som bevittnats av två personer. Utmätning skall kunna erhållas för
bidrag, som någon enligt dylikt avtal skolat erlägga till barnavårdsnämnd
såsom ersättning för barns vård jämlikt barnavårdslagen. Beloppet förut-
sättes vara förfallet och oguldet. Något krav har icke uppställts, att bi
dragen skall avse tid efter avtalets ingående.
Enligt lagberedningen har erfarenheten visat, att makar emellanåt till
skapar skenfordringar och tillgriper exekutiva åtgärder i syfte att förekom
ma att mannens tillgångar utmäts för utomståendes fordringar. Att helt före
bygga sådana otillbörliga åtgärder låter sig enligt beredningens mening icke
göra. Ett sätt att komma till rätta med vederbörande är att söka honom i
konkurs. I viss utsträckning kan också ingripande ske på straffrättslig
väg. Beredningen har emellertid med hänsyn till farhågan för sådant sam
spel som här nämnts ansett det påkallat att meddela en undantagsbestäm
melse beträffande avtal mellan makar. Denna bestämmelse har upptagits i
54 a § 1 mom. andra punkten i förslaget till lag om ändring i UL. Exe
kution i form av utmätning skall enligt denna bestämmelse ej kunna er
hållas för oguldet underhåll till make, med mindre makarna lever åf-
skilda på grund av söndring eller efter hemskillnad. Beredningen under
stryker, att härvid får krävas såväl att makarna levde åtskilda under den
tid, på vilken underhåll belöper, som att de alltjämt lever åtskilda, när
utmätning skall äga rum. Med underhåll till make åsyftas, i fall som av
ses i 5 kap. 2—6 §§ GB, allt som hör till familjens (även barnens) under
håll.
Beredningen föreslår även ett annat undantag från huvudregeln i 54 a §
1 mom. första punkten. I 2 mom. av nämnda paragraf förordar beredningen
nämligen ett stadgande av innebörd, att om bidrag, som avses i 1 mom.,
55
förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes, utmätning
på grund av avtalet ej må ske, om gäldenären påstår att bidraget guldits
och invändningen ej kan med hänsyn till omständigheterna i övrigt läm
nas utan avseende. Som motiv för detta stadgande framhåller beredningen
att det, när underhåll utgår eller skall utgå under längre tid, givetvis kan
inträffa, att parternas anteckningar om erlagda belopp är bristfälliga eller
förkommit. Gällande lagstiftning innehåller ej något till skydd mot att
exekution fortgår även i sådana fall utan förutsätter, att den betalnings-
skyldige skyddar sig genom att bevara kvitton på vad som erlagts. Såväl
vid införsel som vid utmätning för betalningsskyldighet som fastställts ge
nom dom fortgår sålunda verkställigheten, om det ej styrks att betalning
erlagts. I fråga om införsel innebär dock reglerna om preskription av rät
ten att vinna sådan exekution en viss begränsning. Beredningen har tvekat
att utan någon reservation medgiva utmätning på grund av skriftligt av
tal för längre tid tillbaka.
I fråga om bidrag varom sägs i 7 kap. 10 § FB, d. v. s. ersättning för
förlossningskostnader åt moder till barn utom äktenskap m. in., erfordras
enligt beredningens mening eu särregel. Sådant bidrag avser i regel tiden
sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten och anses i praxis för
falla till betalning vid utgången av denna tid eller möjligen redan tidigare.
Innan bidraget fastställts kan det emellertid icke bli fråga om utmätning,
och fastställandet drar ofta ut på tiden i flera år. När utmätning begäres,
kan treårstiden redan ha utlöpt, och det kan då bli svårt för modern att ut
få bidraget, om gäldenären utan fog påstår att han betalat. Vid tillämp
ningen av stadgandet i 2 mom. skall därför enligt beredningens förslag
bidrag som nu nämnts icke anses ha förfallit till betalning förrän det blivit
genom avtalet bestämt. Ett liknande problem uppkommer vid en ändring
som beredningen föreslår i 6 § InfL.
Beredningen finner det kunna övervägas, huruvida icke en motsvarande
begränsning kunde vara praktiskt motiverad även när utmätning begärs på
grund av dom, som innefattar skyldighet att utgiva underhåll. Denna fråga
är emellertid av mera vittutseende innebörd och sammanhänger med spörs
målet, om exekutionstitel över huvud skall även efter en längre tid kunna
utan någon form av kontrollerande prövning användas för omedelbar exe
kution. Beredningen har ej ansett sig kunna upptaga detta större spörsmål
i nu förevarande sammanhang.
I 54 a § 3 mom. i förslaget till lag om ändring i UL förordar lagbered
ningen en bestämmelse om att domstol, där talan om avtalet är anhängig,
skall äga förordna, att utmätning på grund av avtalet tills vidare ej må äga
rum. Som grund för denna bestämmelse anför beredningen, att det kan va
ra stötande, om utmätning och försäljning av utmätt gods utan vidare får
fortgå, när underhållsavtal är föremål för klandertalan vid domstol. Liksom
rätten, då äktenskaps- eller faderskapsmål anhängiggjorts, prövar, huruvida
underhåll skall utgå omedelbart, bör domstolen, när avtal klandras, efter i
huvudsak motsvarande grunder pröva, huruvida de anmärkningar som fram
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
ställts mot avtalet är så allvarliga, att exekution ej bör få fortgå. I viss ut
sträckning torde domstolen ha möjlighet att göra ett sådant ingripande med
stöd av bestämmelser som redan finns i giftermålsbalken, föräldrabalken
och rättegångsbalken. Det har emellertid synts beredningen önskvärt att
undanröja tvivelsmål på denna punkt och säkerställa, att inhibition må
kunna äga rum så snart det är påkallat.
Beredningen erinrar i detta sammanhang om att förordnande enligt 3
mom. kan, jämlikt rättegångsbalken, meddelas utan huvudförhandling och
ges omedelbar verkan samt att det när som helst kan återkallas.
Slutligen föreslår beredningen, att den som vill erhålla utmätning skall
ingiva avtalet i huvudskrift till utmätningsmannen (54 a § 4 mom. i försla
get till lag om ändring i UL).
Remissyttrandena. Lagberedningens förslag har i förevarande del fått myc
ket gynnsamt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser har reserva-
tionslöst anslutit sig till beredningens tankegångar, och ingen har motsatt
sig förslagets genomförande.
Bland dem som uttalat sig allmänt uppskattande om förslaget kan sär
skilt nämnas
socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, styrelsen för
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska social-
vårdsförbundet, styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt, Fredrika-
Bremer-Förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och
Yrkes
kvinnors samarbetsförbund. Socialstyrelsen
förklarar sålunda bland annat,
att de föreslagna bestämmelserna utgör ett nödvändigt komplement till in
försellagens bestämmelser och att styrelsen varmt tillstyrker dem.
Advokat
samfundets styrelse
betecknar för sin del förslaget som en naturlig konse
kvens av det förhållandet att avtalen i fråga utgör exekutionstitel för den
mera ingripande verkställighetsåtgärd, som införsel i lön innebär.
Styrelsen
för Stockholms stads rättshjälpsanstalt
framhåller, att avtalets bristande
värde som exekutionstitel många gånger medför att förhandlingar rörande
underhållsbidrag, när den bidragsskyldige ej har införselbar inkomst, brytes
på ett tidigt stadium till följd av fördelen ur verkställighetssynpunkt med en
dom. Enligt styrelsens mening är det därför anledning antaga, att en lag
ändring enligt beredningens förslag skulle minska antalet rättegångar i dy
lika mål. Från flera håll understrykes betydelsen av att utan omgång kunna
få utmätning i överskjutande preliminär skatt.
Föreningen Sveriges stadsfogdar
uttalar sig också närmare om de praktis
ka konsekvenser, som den föreslagna bestämmelsen kan väntas få, och an
för därvid:
De fördelar som en dylik lagbestämmelse kommer att medföra torde vara
så övervägande, att man helt kan bortse från eventuella nackdelar, i form av
exempelvis förlust för gäldenären genom dåligt försäljningsresultat vid exe
kutiv auktion å det utmätta. Risk för dylika förluster föreligger ju vid all
annan exekutiv försäljning av utmätt gods. Dessutom torde riskerna för dy
lika förluster bli avsevärt mindre, därest beredningens förslag angående
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
57
försäljning av utmätt egendom genomföres. Med hänsyn till att utmätnings
mannen redan nu har att företaga en viss prövning av avtalen i samband
med att han beviljar införsel, synes den prövning han har att göra i samband
med utmätning på grund av ett avtal icke innebära några egentliga nyheter.
Enligt vad föreningen har sig bekant torde den prövning av exekutionsur-
kunden som utmätningsmannen hittills verkställt icke heller ha medfört an
märkningar från parternas sida.
Beredningens förslag att tillåta utmätning på grund av avtal för bidrag
som är upp till tre år gamla synes icke kunna medföra några olägenheter,
enär möjlighet för närvarande förefinns att erhålla domstols dom på under
hållsbidrag som är förfallna till betalning för flera år sedan.
Exekutionsdirektören i Stockholm
befarar däremot, att vissa svårigheter
skall uppkomma för utmätningsmännen. Han anser, att den i 54 a § 1 mom.
föreslagna undantagsföreskriften beträffande underhållsbidrag till make väl
i och för sig är befogad men att den otvivelaktigt kan medföra synnerligen
tidsödande och ömtåliga utredningar, även om förefintligheten av bestäm
melsen i någon mån kan vara ägnad att förhindra uppkomsten av sådana
fall. Beträffande den i 54 a § 2 mom. intagna föreskriften rörande under
hållsbidrag, som förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjor
des, anför exekutionsdirektören bland annat, att bedömningen huruvida in
vändning med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan lämnas utan avse
ende måste vara synnerligen vansklig att göra, när borgenären och gäldenä-
ren har mot varandra stridande uppfattningar i betalningsfrågan. Svårighe
terna skulle enligt hans mening kanske bli mindre, om det utöver gäldenä-
rens påstående om betalning såsom andra förutsättning angavs, att ingen
omständighet framkommit som med säkerhet tyder på att bidraget icke gni
dits.
Också
styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt
behandlar undan
tagsföreskriften i 54 a § 1 mom. och bestämmelserna i 2 mom. av samma
paragraf. Då det i förstnämnda stadgande upptagna villkoret om söndring
som orsak till särlevnaden tillkommit för att hindra skenavtal mellan ma
kar, måste enligt styrelsens mening däri ligga ett krav på att söndringen
skall styrkas på något sätt och att enbart makarnas uppgift härom i eller
vid sidan av avtalet icke kan vara tillräcklig för att avtalet skall kunna an
vändas som exekutionstitel. Betänkandet innehåller icke några anvisningar
om de krav som skall ställas på denna bevisning. Till undvikande av osä
kerhet och till förekommande av skiftande praxis på olika orter anser styrel
sen det önskvärt med vägledande anvisningar i detta hänseende under det
fortsatta lagstiftningsarbetet. Styrelsen fortsätter:
Lagberedningen har i betänkandet uttalat, att kravet på särlevnad efter
dom å hemskillnad eller till följd av söndring innebär såväl att makarna
levat åtskilda under den tid, på vilken underhållsbidraget belöper, som att
de lever åtskilda, när utmätning skall äga rum. Detta så att säga dubbla
krav, gentemot vilket det icke finnes något att invända, framgår emellertid
icke med full tydlighet av den föreslagna ordalydelsen av § 54 a, varför ett
förtydligande i lagtexten vore önskvärt.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år W63
Styrelsen framhåller vidare, att erfarenheten av arbetet på rättshjälps-
anstalten visar, att parterna när det gäller underhållsbidrag i inånga fall
för bristfälliga anteckningar om eller slarvar med kvitton å gjorda inbetal
ningar. Med hänsyn härtill finner styrelsen den av beredningen i 2 mom.
gjorda inskränkningen av rätten till utmätning motiverad och tiden väl av
vägd.
Förste stadsfogden i Göteborg
menar visserligen, att den enhetligare reg
lering som förslaget innebär kommer att vara lätlfattligare för de rättssö-
kande och framstå som förnuftig, vilket underlättar arbetet för utsöknings-
myndigheterna. Emellertid framhåller han i anslutning därtill önskvärd
heten av alt de preskriptionsregler som finnes på olika håll i förslaget och
i gällande rätt göres mera enhetliga.
Beträffande utformningen av laxtexten ifrågasätter slutligen
Föreningen
Sveriges stadsfogdar,
om icke första punkten i 2 mom. av 54 a § borde änd
ras så att i fråga om tidsbestämningen »tre år innan ansökan gjordes»
överensstämmelse erhålles med bestämmelserna i 88 c § 1 mom., där tiden
räknas från det utmätningsmannen mottog ansökningshandlingarna.
Lagrådet förordar, att — i 54 a § 1 mom. andra punkten — även kravet
på särlevnad under den tid på vilken underhållet belöper kommer till ut
tryck i lagtexten.
Departementschefen. Familjerättsliga underhållsbidrag fastställes nume
ra i stor utsträckning genom avtal. Har avtalet upprättats skriftligen och
bevittnats av två personer, kan den underhållsberättigade på grund av av
talet erhålla införsel i den underhållsskyldiges lön eller därmed i införsel
hänseende jämställd inkomst. Såvitt känt är, har användningen av under-
hållsavtalet såsom exekutionstitel för införsel givit goda erfarenheter.
Införsel är emellertid icke alltid tillfyllest för att den underhållsberätti
gade skall utfå vad honom tillkommer. Mot underhållsskyldig, som är egen
företagare eller eljest icke har inkomst av arbetsanställning och som ej hel
ler åtnjuter pension eller livränta, är införselinstitutet obrukbart. I den
mån underhållsberättigad icke införselvägen kan uttaga sitt underhållsbi
drag, kan det bli erforderligt att tillgripa utmätning. För närvarande kan
emellertid utmätning för underhållsbidrag icke ske på grundval av ett där
om träffat avtal. Sådan åtgärd förutsätter, att den underhållsskyldige först
blivit av domstol eller annat behörigt organ förpliktad att utge underhålls
bidraget. Såsom lagberedningen framhållit, är denna ordning behäftad med
påtagliga olägenheter. En föregående prövning av den underhållspliktiges
betalningsskyldighet enligt ett av honom slutet avtal kräver omgång och
kostnader och kan i brådskande lägen menligt inverka på den underhålls-
berättigades möjligheter att uttaga sitt underhållsbidrag. Med hänsyn bl. a.
till de erfarenheter, som på införselinstitutets område vunnits av under-
hållsavtalets användning såsom exekutionstitel, lärer man kunna utgå ifrån
att en dylik prövning i de allra flesta fall icke är ur säkerhetssynpunkt be-
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 ur 1963
59
hövlig. Tiden får därför anses mogen att väsentligen efter förebild av in
förselreglerna öppna möjlighet att vinna utmätning på grund av underhålls-
avtal. Det mottagande, som lagberedningens förslag härom fått från remiss
organens sida, tyder också på att allmän enighet råder om lämpligheten av
en sådan reform.
I likhet med vad som gäller på införselinstitutets område bör för rätt till
utmätning på grund av underhållsavtal i formellt hänseende krävas, att av
talet upprättats skriftligen och bevittnats av två personer. Vad angår under
hållsbidragets karaktär föreligger för närvarande rätt till införsel för bi
drag, som någon till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet är
pliktig att utge till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den,
med vilken han är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn. Med
hänsyn till den tvekan, som råder rörande möjligheten att bevilja införsel
för underhållsbidrag till styvbarn och för vissa andra familjerättsliga un
derhållsbidrag av mera speciell typ, föreslår jag i det följande sådan formu
lering av införselreglerna, att därav tydligt framgår, att införselinstitutet
skall stå öppet för uttagande av alla slags underhållsbidrag enligt gifter-
målsbalken och föräldrabalken. För vinnande av önskvärd korrespondens
med införselinstitutet bör följaktligen rätt till utmätning på grund av un
derhållsavtal föreligga, om avtalet avser bidrag till fullgörande av under
hållsskyldighet enligt giftermålsbalken och föräldrabalken. Införsel kan vi
dare jämlikt 20 g andra stycket införsellagen beviljas för sådant bidrag till
barns vård, som någon enligt i vederbörlig form upprättat avtal är pliktig
att till fullgörande av ersättningsskyldighet jämlikt lagen om samhällets
barnavård utge till barnavårdsnämnd för tid efter avtalets ingående. Avtal
om sådant bidrag bör jämväl grunda rätt till utmätning. Att på utmätnings-
institutets område begränsa dylikt avtals exigibilitet till bidrag, som avser
tiden efter avtalets tillkomst, synes icke påkallat. På grund av vad sålunda
anförts förordar jag i överensstämmelse med lagberedningens förslag den
regeln, att utmätning på grund av skriftligt, av två personer bevittnat av
tal skall få ske för bidrag, som någon enligt avtalet skolat utgiva till full
görande av underhållsskyldighet jämlikt giftermålsbalken eller föräldrabal
ken eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd såsom ersättning för barns
vård jämlikt barnavårdslagen (54 a § 1 mom. förslaget till lag om ändring
i UL). Av regelns formulering torde med tillräcklig tydlighet framgå, att
bidraget skall vara förfallet och oguldet för att utmätning skall få ske.
Den sålunda uppställda regeln kan emellertid icke gärna vara utan un
dantag. Såsom lagberedningen påpekat, förekommer det emellanåt, att ma
kar tillskapar skenfordringar och vidtager exekutiva åtgärder för att skyd
da någondera makens egendom mot utmätning för utomståendes fordringar.
Det kan ligga nära till hands att begagna sig av underhållsavtal som form
för sådana illojala förfaranden. För att så långt möjligt förebygga risken
för skenmanövrer har lagberedningen föreslagit, att utmätning på grund
av underhållsavtal icke skall få ske för underhållsbidrag till make, med
mindre makarna lever åtskilda på grund av söndring eller efter hemskill-
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
nåd (54 a § 1 mom. andra punkten förslaget till lag om ändring i UL).
Därmed har lagberedningen avsett att som villkor för utmätning kräva
icke blott att makarna lever åtskilda när utmätning äger rum utan även
att de levat åtskilda under den tid, på vilken underhållsbidraget belöper. I
likhet med åtskilliga remissorgan anser jag en undantagsregel av den sak
liga innebörd lagberedningen åsyftat vara av behovet påkallad. Såsom lag
rådet och ett remissorgan förordat, bör emellertid regeln så formuleras,
att kravet på särlevnad under den tid, som underhållsbidraget avser, kom
mer till klarare uttryck. I allmänhet torde utmätningsmannen av förelig
gande yttre omständigheter kunna konstatera, huruvida makarna vid ut-
mätningstillfället lever åtskilda eller icke. Vilka krav som bör ställas på ut
redningen om särlevnad under den tid bidraget avser, får bedömas från fall
till fall. Har hemskillnadsdom meddelats före den tid, varpå bidraget be
löper, lärer utmätningsmannen vanligtvis kunna utgå ifrån att makarna
under nämnda tid levat åtskilda. I andra fall kan det bliva erforderligt att
exempelvis genom intyg av den typ, som förekommer i mål om äktenskaps
skillnad efter hemskillnad, förebringa särskild utredning om särlevnaden.
— Då makar lever åtskilda efter vunnen hemskillnad, kräves enligt den
föreslagna undantagsbestämmelsen icke, att make, som vill erhålla utmät
ning på grund av underhållsavtalet, förebringar någon utredning om sönd
ring i äktenskapet. Sådan utredning erfordras däremot vid faktisk särlev
nad. Vilken utredning som behöves härutinnan får bero på omständighe
terna. Har makarna sedan längre tid tillbaka bott i skilda lägenheter på
samma ort, torde utmätningsmannen exempelvis normalt kunna sätta till
tro till makes uppgift, att särlevnaden beror på söndring. I andra fall kan
make genom intyg av trovärdiga personer, bevis om medling eller med
lingsförsök enligt giftermålsbalken eller annan utredning behöva göra san
nolikt, att orsaken till särlevnaden är söndring i äktenskapet.
Familjerättsliga underhållsbidrag utgår vanligtvis under lång tid och
förfaller regelmässigt till betalning månadsvis. 1 långvariga skuldförhål
landen med tätt återkommande betalningstillfällen inträffar det lätt, att
parts anteckningar om erlagda belopp blir ofullständiga eller att kvitto å
belopp, som betalats för lång tid sedan, icke längre kan tillrättaskaffas.
Det möter därför vissa betänkligheter att utan restriktioner medge rätt till
utmätning på grund av underhållsavtal för bidrag, som förfallit till be
talning för lång lid sedan. På införselinstitutets område verkar reglerna
om preskription av rätt till införsel som ett skydd för den underhållsskyl-
dige mot exekution för äldre bidrag. Även på utmätningsinstitutets område
föreligger ett visst behov av skydd i detta hänseende. Lagberedningen har
med hänsyn härtill föreslagit, att utmätning på grund av underhållsavtal
icke skall få ske för bidrag, som förfallit till betalning mer än tre år före
utmätningsansökan, om gäldenären påstår att bidraget guldits och invänd
ningen med hänsyn till omständigheterna i övrigt icke kan lämnas utan av
seende (54 a § 2 mom. förslaget till lag om ändring i UL). Tanken kan
sägas vara, att gäldenären i sådant fall bör, innan utmätning får ske,
61
ha beretts tillfälle att i rättegång, där möjligheterna till bevisning är avse
värt större än i utmätningsförfarandet, styrka sin betalningsinvändning. I
likhet med det stora flertalet remissorgan kan jag godtaga detta förslag,
som även av lagrådet lämnats utan erinran. Frågan om införande av ett
liknande gäldenärsskydd beträffande domfästa underhållsbidrag torde där
emot, såsom lagberedningen förordat, få anstå, till dess det principiella
spörsmålet om en begränsning av domars exigibilitet blivit närmare un
dersökt. Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande rörande
vanskligheterna att bedöma sanningsenligheten av framställd betalningsin
vändning vill jag framhålla, att om tvekan råder, huruvida ett mer än
tre år gammalt underhållsbidrag guldits eller icke, utmätning enligt den
föreslagna regeln ej får ske. Vid tillämpningen av den föreslagna regeln
bör, på sätt lagberedningen förordat, det i 7 kap. 10 § föräldrabalken av
sedda bidraget till utomäktenskapligt barns moder icke anses förfallet till
betalning förrän det genom avtalet blivit till beloppet bestämt (jfr 6 §
InfL). En uttrycklig bestämmelse härom föreslås i 54 a § 2 mom. UL.
I viss analogi med vad som gäller enligt 49 och 51 §§ UL bör det, såsom
lagberedningen föreslagit, i rättegång rörande klander av underhållsavtal
tiUkomma domstolen att förordna, att utmätning på grund av avtalet tills
vidare ej må äga rum. En regel härom upptages i 54 a § 3 mom. i förslaget
till lag om ändring i UL. Sådant beslut torde icke böra meddelas, om ej
stor sannolikhet talar för att klandertalan kommer att bifallas.
Slutligen föreslår jag i överensstämmelse med lagberedningens förslag,
att den som begär utmätning på grund av underhållsavtal skall inge avtalet
i original till utmätningsmannen (54 a § 4 mom. i förslaget till lag om
ändring i UL).
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
2. Utmätningsmans lokala kompetens
Gällande rätt. Utmätningsman är, enligt 2 § UL, på landet landsfiskal,
var inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad stadsfogde. Genom detta stad
gande utsäges indirekt grundsatsen, att fördelningen av arbetsuppgifter
mellan olika utmätningsmän i första hand bestämmes av de tjänstgörings-
områden som anvisats dem. I UL finns däremot icke några föreskrifter som
reglerar hos vilken utmätningsman utmätning eller annan åtgärd skall
sökas. Ej heller InfL innehåller några regler om utmätningsmans lokala
kompetens. En hävdvunnen princip, vilken kommit till uttryck såväl i vissa
speciallagar som i rättspraxis och den juridiska litteraturen, är emellertid
att utmätningsmans behörighet i lokalt hänseende begränsas till tjänstgö-
ringsområdet och att frågan, var utmätning eller annan åtgärd skall sö
kas, bestämmes av platsen där verkställigheten skall ske, d. v. s. där objek
tet för åtgärden finns. Bland annat anses med stöd av ett äldre rättsfall
(NJA 1907 s. 193) att utmätningsman, som har sitt kontor utom tjänstgö-
ringsområdet, icke är behörig att på kontoret utmäta där befintlig egendom.
62
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
Att avgöra var eu tillgång finns möter i allmänhet icke någon svårighet.
I fråga om fast egendom, lösa saker eller reda pengar kan något tvivel
knappast råda; ej heller beträffande fordran eller rättighet som grundas
på löpande förbindelse eller annat presentationspapper, t. ex. obligationer
och aktier. Vad som däremot kan vålla tvekan är fordringar och rättigheter
av annat slag än nyss sagts, t. ex. fordran enligt vanligt enkelt skuldebrev,
fordran på grund av försäkringsavtal, rätt till andel i dödsbo, i handels
bolag eller förening. Sådana tillgångar har ansetts vara i utsökningsrättsligt
hänseende lokaliserade till den ort där den berättigade — d. v. s. utmät-
ningsgäldenären — har sitt hemvist. Om den berättigade ej har hemvist här
i riket, anses de befintliga i den förpliktades — sekundogäldenärens —
hemvistort. Det har dock ifrågasatts, om icke fordran, som ej grundar sig
på presentationspapper, regelmässigt bör anses befintlig hos sekundogälde-
nären. Fordran å pengar, som innestår i bank, hos försäkringsbolag eller i
annan dylik inrättning och som genast eller nästan genast kan lyftas, bru
kar i utmätningsmännens praxis betraktas som kontanter och anses då be
fintlig hos banken eller inrättningen. Tvekan har dock yppats om hur långt
man kan gå härvidlag — om t. ex. fordran får jämställas med kontanter
även om den kan lyftas först efter någon tid.
UL upptager icke några föreskrifter om samverkan mellan utmätnings-
inän. Utmätningsman, som är behörig att företaga viss utsökningsåtgärd,
äger emellertid enligt 9 § DbKU att för delgivning av underrättelse, anma-
ning eller förbud anlita utmätningsmannen i den ort där delgivningen skall
ske. 1 detta sammanhang förtjänar också anmärkas, att gällande författ
ningar om indrivning av böter, restförd skatt in. m. innehåller bestämmel
ser om handräckning utmätningsmän emellan (se § 9 BötesindrF samt 32
—34 §§ TK UppbF). Bestämmelserna är av stor praktisk betydelse just vid
utmätning.
Utmätningsman skall ex officio pröva sin behörighet. Om utsökningsåt
gärd vidtagits av obehörig utmätningsman, blir den emellertid icke utan
vidare en nullitet. Föres ej klagan över åtgärden, står den fast. överklagas
åtgärden i laga ordning på grund av utmätningsmannens bristande behö
righet, anses den skola undanröjas av den högre myndigheten, även om den
i övrigt är riktig. Det har gjorts gällande, att det vid överklagande av annat
skäl åligger den högre myndigheten att ex officio beakta den lägre myndig
hetens behörighet.
Lagberedningen. Tillämpningen av de oskrivna regler som anses gälla
om utmätningsmans lokala kompetens har enligt beredningens mening varit
förenad med avsevärda praktiska olägenheter.
Ett ofta framfört önskemål är — anför beredningen — att när utmät
ningsman har sitt kontor utom distriktet, han skall få behörighet att på
kontoret verkställa utmätning och andra förrättningar beträffande där be
fintlig egendom, t. ex. försäljning av utmätt gods och återtagande av av-
betalningsgods. Det har också förordats, att behörigheten därvid utsträckes
63
jämväl till utmätning eller återtagande av bil som parkerats utanför kon
toret och hållande av auktion i kontorets närhet.
Av vikt för tillämpningen finner beredningen vidare vara frågan om kom
petensen vid utmätning av fordran. Önskemål om reglering av denna
fråga har framställts från åtskilliga håll, bl. a. av Föreningen Sveriges stads
fogdar. Enligt vad föreningen framhållit är det mången gång svårt att av
göra, huruvida en fordran föreligger eller om det i stället är fråga om ett
kontant tillgodohavande, vilket skall utmätas där tillgodohavandet finns.
I många fall kan utmätningsmannen icke erhålla några uppgifter av gälde-
nären angående fordringen. Det skulle då enligt föreningens mening vara
lämpligare, alt utmätningen gjordes i den ort där sekundogäldenären finns
eller där den finns som har att utgiva betalning, så att utmätningen hade
anknytning till en person som kan lämna upplysningar angående fordring
ens innehåll. Vad föreningen uttalat gäller även annan rättighet som riktar
sig mot person än fordran.
Beredningen framhåller, att anmärkning även mera allmänt framställts
mot den nuvarande principen för utmätningsmans lokala kompetens med
begäran om en mera praktisk reglering som vållar den rättssökande mindre
omgång och lättare leder till resultat. Bestämmelser om samverkan mellan
utmätningsmän och om befogenhet för utmätningsman att påkalla eller
själv vidtaga åtgärder inom annan utmätningsmans tjänslgöringsområde
har efterlysts i flera sammanhang. Särskilt har man uttalat sig för att möj
lighet skulle öppnas att realisera utmätt lös egendom inom annan utmät
ningsmans distrikt, t. ex. i en närbelägen större stad, där det finns auktions-
karamare.
Mot nuvarande regler kan enligt beredningens mening vidare nr gälde-
närens synpunkt erinras, att de lätt kan leda till att grundläggande bestäm
melser för utmälningsförfarandet åsidosätts, särskilt reglerna om benefi-
cium och utmätningsordning.
Vad först angår frågan om utmätningsmans tjänstgöring s-
område har beredningen som 3 mom. i 2 § UL upptagit en bestämmelse
som avser att bereda möjlighet att tillgodose vissa praktiska krav. Bestäm
melsen innehåller, att Kungl. Maj :t äger förordna om befogenhet för ut
mätningsman att i mål, som upptagits av honom, påkalla eller själv vidtaga
åtgärd utom tjänstgöringsområdet. Eftersom Kungl. Maj :t är den myndig
het som bestämmer utmätningsmännens distrikt, har beredningen ansett det
följdriktigt, att Kungl. Maj :t också får i administrativ ordning föreskriva
i vad mån den ene utmätningsmannen med överskridande av sitt distrikts
gränser må handla inom annan utmätningsmans område.
Enligt vad beredningen framhåller syftar bestämmelsen ej på önskemålet
all utmätningsman skall få verkställa utmätning av egendom som finns i
lians tjänstelokal, även om denna är belägen utanför lians distrikt. Detta
önskemål anser beredningen nämligen kunna tillgodoses utan stöd av något
särskilt bemyndigande för Kungl. Maj :t. Hinder skulle sålunda enligt be
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
64
redningens mening icke möta för Kungl. Maj:t att i administrativ ord
ning bestämma, att utmätningsmans tjänstelokal såvitt angår hans tjänste
åligganden skall anses tillhöra hans distrikt. Att ett sådan klargörande be
hövs finner beredningen uppenbart.
Beträffande tillämpningen av det föreslagna bemyndigandet utgår bered
ningen till en början från sitt i det följande närmare behandlade förslag
att utmätning städse skall få sökas hos utmätningsmannen i gäldenärens
hemvist, oavsett om gäldenären har egendom där eller icke. Beredningen
framhåller, att det vid förrättning som i enlighet härmed företages i hem
vistorten kan komma att upplysas, att gäldenären har egendom som finns
utanför utmätningsmannens distrikt. Han har exempelvis en bil som för till
fället finns på sommarställe. Eller utmätning har sökts hos en affärsidkare,
som är bosatt utanför en större stad men har sin affärslokal och utmät
ningsbar egendom innanför stadens gräns. Enligt beredningens mening bör
utmätningsmannen i hemvistorten i sådana fall kunna påkalla biträde för
att omhändertaga egendomen eller, om det är mera praktiskt, själv be
giva sig utanför sitt distrikt för sådant ändamål. Vidare bör utmätnings
mannen själv kunna handla, om han har sitt kontor utanför tjänstgörings-
området och det i ett hos honom anhängigt mål uppkommer fråga om ut
mätning av en bil som gäldenären kört till platsen och parkerat utanför
kontoret.
Motsvarande befogenheter anser beredningen böra tillkomma utmätnings
mannen även när hans behörighet grundas på annan omständighet än den
att gäldenären har sitt hemvist inom distriktet (jfr 56 § 2 mom. i försla
get). Som exempel nämnes det fallet, att mål om utmätning upptagits av
utmätningsmannen i ort, där gäldenären tillhörig egendom finns men han
ej har sitt hemvist, och egendomen efter det målet upptagits föres från or
ten. Ett annat praktiskt fall anges vara, att utmätningsman behöver tillgång
till fordringsbevis eller annan handling som är av betydelse för utmätning
ens genomförande och som finns utom hans distrikt. Beredningen framhål
ler emellertid, att åtgärd som här avses kan innefatta annat än omhänder
tagande av egendom, t. ex. värdering och delgivning.
Enligt beredningens mening bör man utan risk för missbruk kunna läm
na utmätningsmännen ganska vida befogenheter. Med stöd av det i 2 § 3
mom. föreslagna bemyndigandet anser beredningen det alltså kunna helt
allmänt föreskrivas, att om utmätningsman finner att åtgärd — såsom om
händertagande av viss egendom, värdering eller delgivning — erfordras
inom annan utmätningsmans distrikt, han äger påkalla biträde av denne.
Om det med beaktande jämväl av kostnaderna finnes mera ändamålsen
ligt, bör han äga att själv vidtaga erforderliga åtgärder utom distriktet.
Beredningen riktar vidare uppmärksamheten på den konsekvensen av
nuvarande behörighetsregler, att utmätningsmannen anses förhindrad att
själv sälja eller genom annan låta sälja utmätt gods på auktion som för
rättas utanför hans eget distrikt. Enligt beredningens mening kan det vara
uppenbart, att egendomen ej har någon marknad inom distriktet eller att
i allt fall väsentligt bättre utbyte av försäljningen kan vinnas, om egendo-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1063
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
65
men försäljes vid auktion på annan ort, t. ex. av auktionskammare i närbe
lägen stad. Även i detta hänseende anser beredningen utmätningsman böra
få vidgad kompetens. Han bör sålunda, när det finnes ändamålsenligt, äga
att själv förrätta auktion utanför sitt distrikt, och han bör också kunna
hos utmätningsman i annat distrikt påkalla biträde för försäljningen. Även
i dessa hänseenden bör enligt beredningens mening föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.
Beredningen anser, att om utmätningsmannen får befogenhet att i enlig
het med Kungl. Maj :ts föreskrifter med avseende å utmätning och vad som
därmed äger samband påkalla eller själv vidtaga åtgärder utanför sitt
tjänstgöringsområde, motsvarande befogenhet bör tillkomma honom även i
andra mål som han har att upptaga. Detta gäller såväl åtgärder inom ULs
ram — t. ex. verkställighet av kvarstad eller skingringsförbud — som åt
gärder i enlighet med andra författningar som hänvisar till UL eller anses
bygga på dess grund. Beredningen finner betänkligheter icke möta mot att
jämväl för dessa fall låta Kungl. Maj :t meddela bestämmelser i ämnet.
Även sådana föreskrifter bör alltså enligt beredningens mening kunna ut
färdas med stöd av det i 2 § 3 mom. inskrivna bemyndigandet.
Förslag till grundläggande regler om utmätningsmans
behörighet i mål om utmätning har beredningen upptagit i
56 § UL.
Beredningen framhåller, att det för den som måste anlita utmätnings
man för att komma till sin rätt ligger nära till hands att vända sig till ut
mätningsmannen i den ort där gäldenären är bosatt. Endast den borgenär
som kan anvisa tillgång på annan ort har anledning att vända sig till ut
mätningsmannen i den orten. Enligt beredningens mening är det också med
hänsyn till utmätningsärendets handläggning naturligt att vända sig till
utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Förrättningen bör äga rum på en
plats där man kan påräkna att träffa gäldenären. Utmätningsmannen på
den platsen är bäst ägnad att verkställa utredning om gäldenärens benefi-
cium. Samme utmätningsman har också regelmässigt lättast att pröva ut-
mätningsordningen.
Från nu angivna utgångspunkter har beredningen övervägt, att utmät
ningsmannen i gäldenärens hemvist skulle förklaras ensam behörig att
upptaga ansökan om utmätning hos denne. En sådan regel om exklusiv
behörighet för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist måste emellertid —
framhåller beredningen — under alla omständigheter kompletteras med möj
lighet att vända sig till utmätningsman där egendom finns, såväl när gälde-
nären är bosatt utomlands som när upplysning ej kan vinnas om var gäl
denären är bosatt. Men även eljest ligger det uppenbarligen nära till hands
för borgenär, som vet var utmätningsbar egendom finns, alt vända sig till
utmätningsmannen just i den orten. Beredningen har därför funnit, att
man i allt fall tills vidare ej bör gå längre än till att medge kompetens för
såväl utmätningsmannen i gäldenärens hemvist som utmätningsmannen
8 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52
66
Kungl. Maj.ts proposition nr
J
2 år 1963
där egendom finns. Gäldenärens hemvist är generellt kompetensgrundande
faktum (se 56 § 1 mom. i förslaget). Utmätningsmannen i den orten är
alltså enligt förslaget behörig att verkställa utmätning såväl i gods som
finns i bostadsorten som i egendom, vilken finns utanför utmätningsman
nens distrikt. Platsen, där viss egendom finns, är enligt förslaget alterna
tivt kompetensgrundande faktum som må åberopas allenast beträffande
den egendomen (56 § 2 mom. första punkten). Kompetensen för utmät
ningsmannen på sistnämnda ort är sålunda begränsad. En särskild alter
nativ kompetensregel föreslår beredningen beträffande utmätning av ford
ran i pengar (56 § 2 mom. andra punkten). I det fallet tillerkännes be
gränsad kompetens åt den utmätningsman, där den förpliktade — sekundo-
gäldenären — är.
Beredningen understryker, att gäldenärens hemvist som kompetensgrun
dande faktum har flera fördelar. Borgenären behöver ej själv undersöka
var egendom finns eller söka avgöra var den skall anses lokaliserad. Om
det gäller att utmäta fordran, är han t. ex. icke beroende av om denna
grundas på presentationspapper eller ej, något varom han kanske ej har
möjlighet att på förhand skaffa sig kännedom. Vidare är hemvistet i all
mänhet av varaktig natur. Bilar, båtar och andra lösa saker kan däremot
snabbt flyttas, varför egendomen kan ha försvunnit från platsen, när ut
mätning sökes.
Med avseende på borgenärens förhållanden framhåller beredningen även
en annan omständighet, nämligen att borgenären enligt 54 § UL skall vid
ansökan om utmätning i huvudskrift ingiva fordringsbevis, när sådant
finns. Detta leder till svårigheter, om utmätning' behöver ske på flera håll.
Får ansökan alltid göras i gäldenärens hemvist, är kravet uppfyllt genom
fordringsbevisets ingivande till utmätningsmannen därstädes, och denne
kan därefter rikta sina åtgärder åt olika håll.
Av förslaget följer — anför beredningen vidare — att utmätningsman ej
kan avsluta hos honom anhängigt utmätningsmål endast därför att utmät
ningsbar egendom ej påträffats inom hans tjänstgöringsområde, när hans
kompetens är grundad på att gäldenären har sitt hemvist där. Han bör,
om anledning är till antagande att utmätningsbar egendom finns på annat
håll, vara verksam för att undersöka den möjligheten. Enligt beredningens
mening är det tydligt, att anspråken ej kan drivas för långt. Om ej gälde
nären själv lämnar upplysningar i saken, bör efterforskning ej anses på
kallad annat än om borgenären lämnat användbara uppgifter eller utmät
ningsmannen själv sitter inne med kunskaper om var egendom finns utan
för hans distrikt.
I detta sammanhang påpekar beredningen också, att förslaget bör förstås
så, att utmätningsman alltid är kompetent, om gäldenären har sitt hemvist
eller egendomen finns i orten vid den tidpunkt när ansökan om utmät
ning göres. Härmed bör jämställas, att gäldenären, efter det ansökan gjorts,
bosatt sig i orten eller egendom förts dit medan ansökningen ännu är an-
hängig. Konsekvensen kräver enligt lagberedningens mening, att kompe
tensen består även om gäldenären, sedan kompetens uppkommit, flyttar —-
67
eller avlider -— eller egendomen åter föres från orten. En annan sak är, att
det kan vara praktiskt att målet då vidarebefordras till annan utmätnings
man.
Beredningen har särskilt övervägt frågan, huruvida med hänsyn till egen
domens art några särskilda undantag bör göras från bestämmelsen att ut
mätning får sökas i gäldenärens hemvist. Efter en utförlig diskussion rö
rande bestämmelsens verkningar med avseende på olika slag av tillgångar
besvarar beredningen denna fråga nekande. Härom torde få hänvisas till be
tänkandet s. 59—60.
En annan fråga som beredningen tagit ställning till är, om särskilda reg
ler erfordras för det fall att gäldenären driver rörelse på annan ort än den
där han har hemvist (jfr 10 kap. 5 § RB). Även denna fråga besvaras ne
kande (betänkandet s. 60—61).
Enligt beredningens förslag under 1 mom. av 56 § skall som fysisk per
sons hemvist anses den ort där han är bosatt. Uttrycket hemvist föie-
kommer nu i 60 och 193 §§ UL och anses där ha betydelsen faktiskt hem
vist, d. v. s. boningsorten och ej mantalsskrivningsorten. Beredningen har
övervägt, om ej beträffande fysiska personer mantalsskrivningsorten borde
få grunda utmätningsmans kompetens, men har ansett, att åtminstone tills
vidare det faktiska hemvistet — »den regelmässiga stadiga vistelsen» —
bör liksom hittills vara avgörande.
Beredningen framhåller, att om en person har både sommarbostad och
vinterbostad, den senare bör vara avgörande. Enligt beredningens mening
kan regeln i övrigt möjligen ibland vålla någon tvekan i tillämpningen i fall
då gäldenären brukar vistas på flera håll och någon viss bostad ej i och
för sig överväger. Är han kyrkoskriven på något av dessa ställen, bör hans
bostad anses vara på den orten. I sista hand får utmätningsmannen på var
je särskilt ställe anses kompetent. Beredningen håller före, att dessa teo
retiska olägenheter torde sakna nämnvärd praktisk betydelse och att man
kan bortse från dem.
Juridisk persons hemvist skall enligt förslaget anses vara den ort som
enligt 10 kap. rättegångsbalken betingar domstols behörighet i tvistemål i
allmänhet. Beredningen framhåller, att den allmänna forumregeln i 10 kap.
1 § RB redan enligt gällande rätt torde tillämpas analogiskt, när det gäl
ler att i utsökningsmål bestämma var en juridisk person skall anses ha sitt
hemvist. För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan så
dan inrättning gäller enligt tredje stycket i nämnda lagrum, att som hem
vist anses den ort där styrelsen har sitt säte eller, om säte för styrelsen ej
är bestämt eller styrelse ej finns, där förvaltningen föres. Vidare meddelas
bestämmelse om kommun och annan menighet. I fråga om dödsbo stadgas i
fjärde stycket av samma paragraf, att boet sökes vid den rätt där den döde
skolat svara. Enligt lagberedningens mening torde detta i förevarande sam
manhang få anses innebära att dödsboet anses ha sitt hemvist där. Bered
ningen erinrar vidare om att bestämmelse om forum i mål mot kronan
lämnas i 10 kap. 2 § RB.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
I 56 § 2 mom. andra punkten föreslår beredningen en särskild alternativ
kompetensregel beträffande utmätning av fordran i pengar.
Utmätning skall i det fallet få sökas där den förpliktade är, även om ford
ringen skall anses finnas på annan ort.
1 motiveringen till detta förslag framhåller beredningen inledningsvis,
att den tveksamma frågan, var en viss fordran skall anses befintlig, i och
för sig får minskad betydelse både till följd av den föreslagna huvudregeln
om generell kompetens för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist och
till följd av förslaget om befogenhet för utmätningsman att vidtaga interi
mistiska åtgärder men att det praktiska behovet av klargörande bestäm
melser det oaktat kvarstår med en viss styrka.
Beredningen har övervägt att föreslå samma regler om var fordran skall
eller må anses befintlig som upptages i 10 kap. RB. Detta kap. innehåller
i 3 § andra stycket stadgande, att fordran, som grundas på löpande skulde
brev eller annan handling vars företeende utgör villkor för rätt att kräva
betalning, anses finnas där handlingen är. Annan fordran anses finnas, där
gäldenären (d. v. s. tillämpat på utmätning sekundogäldenären) har sitt
hemvist. Är pant ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten
är.
Emellertid finner beredningen det ej lämpligt att utsträcka denna regle
ring, som nu är direkt tillämplig allenast i de fall som avses i nämnda pa
ragraf, till utmätning, överhuvud inställer sig enligt beredningens mening
betänkligheter mot att radikalt bryta med vad som i utsökningsmål allmänt
ansetts gälla om lokaliseringen av fordringar, vilka ej grundas på presen-
tationspapper.
Beredningen framhåller, att den nu föreslagna lösningen — utan att be
stämma var en fordran skall anses finnas — ger ett praktiskt tillfredsstäl
lande svar för de fall som föranlett tvekan i tillämpningen samt att stad
gandet även medför den fördelen, att det i utmätningsärendet blir lättare
att inhämta upplysningar om fordringen från sekundogäldenären. Vidare
påpekas, att stadgandet endast avser att ge ett nytt alternativ och sålunda
ej utesluter att utmätning sker genom utmätningsmannen i gäldenärens
hemvist eller genom utmätningsmannen på annan ort, där fordringen må
anses lokaliserad.
Ehuru några svårigheter ur lokaliseringssynpunkt ej i allmänhet bör vara
förknippade med fordringar som grundas på presentationspapper, har be
redningen utformat stadgandet så att det blir tillämpligt även på fordringar
av detta slag. Beredningen erinrar om att det kan inträffa, att handlingen
är förkommen och att dödningsförfarande pågår eller är aktuellt. Vidare
kan hända, att gäldenären undanhåller värdehandlingen, t. ex. en bank
bok. Man vet ej då, var fordringen skall anses lokaliserad. I andra fall
är det ovisst, om fordringen är grundad på presentationspapper eller ej,
t. ex. om en köpeskillingsfordran utbytts mot en inteckningsrevers. En an
sökan om att utmätning i dylika fall förrättas hos den förpliktade bör ej
avvisas därför att fordringen måhända rätteligen skall anses lokaliserad
69
på annan ort. Beredningen understryker, att den föreslagna regleringen av
kompetensfrågan givetvis icke undanröjer de svårigheter som i övrigt kan
finnas att utmäta fordran som grundas på presentationspapper, när detta
ej kan tillrättaskaffas. Utmätningen anses ju ej bli fullbordad utan att vär
dehandlingen omhändertagits. Beredningen har ej ansett sig kunna i före
varande sammanhang upptaga detta mera komplicerade spörsmål.
Skäl kan enligt beredningens mening anföras för att utsträcka bestäm
melsen till att gälla fordringar och rättigheter i allmänhet. När beredningen
stannat för att begränsa regeln till att avse endast fordringar i pengar, har
skälen därtill varit dels att det är beträffande fordringar av detta slag som
behovet av en sådan bestämmelse gjort sig praktiskt kännbart, dels att
konsekvenserna i fråga om andra fordringar och rättigheter är svåröver
skådliga. Enligt beredningens mening är det emellertid tänkbart, att man
vid den allmänna reformen av utsökningsrätten kan finna det lämpligt att
låta den ifrågavarande alternativa kompetensregeln gälla fordringar och
rättigheter av alla slag.
Beredningen är medveten om att mot den föreslagna bestämmelsen kan
anföras, att konkurrerande kompetens för olika utmätningsmän kan med
föra vissa kompetenskonflikter. Emellertid har beredningen ej trott sig be
höva i detta hänseende befara några praktiska olägenheter av bestämmel
sen som för de viktigare fallen ansluter sig till rådande praxis. Beredning
en erinrar i detta sammanhang om att det för att utmätning av fordran
som grundas på presentationspapper skall fullbordas kräves, att handlingen
omhändertages, och att vid utmätning av fordran som icke är grundad på
presentationspapper förbud skall delgivas sekundogäldenären att utge be
talning till annan.
Med den lösning som föreslås av kompetensfrågan vid utmätning av
fordringar i pengar har beredningen ansett sig nu ej behöva gå närmare
in på de spörsmål som kan uppkomma, när det gäller att bestämma var
olika slags tillgångar skall anses lokaliserade. Det överlämnas sålunda en
ligt förslaget alltjämt åt rättstillämpningen att pröva, var exempelvis en
enkel fordran, en nyttjanderätt eller en patenträtt skall anses finnas.
Beredningen framhåller, att dess förslag till kompetensregler kräver
samverkan mellan utmätningsmännen. Enligt beredning
ens mening bör en reglering av viktigare samarbetsfrågor meddelas i ad
ministrativ ordning, och beredningen har vid sitt betänkande fogat utkast
till bestämmelser i ämnet (se betänkandet s. 150—151, 9 § och 9 b §).
I anslutning till redogörelsen för dessa bestämmelser understryker bered
ningen, att införandet av möjligheten för utmätningsman att själv vidtaga
åtgärd utanför sitt distrikt för att på det sättet genomföra utmätning icke i
och för sig bör vålla större svårigheter. Beredningen anser det i administra
tiv ordning böra föreskrivas, att åtgärden skall vidtagas på sådant sätt
att den ej hindrar den andre utmätningsmannens verksamhet. I övrigt synes
man kunna överlämna åt utmätningsmännen att själva sörja för den sam
verkan som kan vara behövlig. Enligt beredningens mening kan det vara
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
lämpligt att exempelvis mellan utmätningsmännen i en större stad och i
dennas förorter sluta närmare överenskommelse, hur man bäst skall gå till
väga.
Större uppmärksamhet förtjänar — anför beredningen — de fall då ut
mätningsman påkallar biträde av utmätningsmannen i annat distrikt för
att där få åtgärder vidtagna för utmätnings genomförande. De i 73—76 och
79 §§ UL meddelade bestämmelserna om sättet för utmätningsåtgärds vidta
gande i olika fall torde utgå från att behörig utmätningsman själv har
att infinna sig på viss plats, förrättningsstället, och där vidtaga erfor
derliga åtgärder. Tydligt är att bestämmelsernas tillämpning måste anpas
sas efter den nya situation som inträder, när utmätningsåtgärd skall kom
ma till stånd genom samverkan av två utmätningsmän, av vilka den ene
handlägger själva målet och bestämmer vad som skall göras under det att
den andre endast har alt på begäran biträda med handgripliga åtgärder.
Den utmätningsman som handlägger målet — i regel utmätningsmannen
där gäldenären har sitt hemvist — är den som svarar för utmätningen.
Han måste — framhåller beredningen — förvissa sig om att förutsättning
arna för utmätning är för handen och genom besök hos gäldenären eller
på annat sätt inhämta om och var det finns utmätningsbar egendom. En
dast om det då visar sig att biträde erfordras av utmätningsmannen på an
nan ort har han enligt beredningens mening anledning att sätta sig i för
bindelse med denne. Det kan t. ex. hända, alt utmätningsgäldenären själv
till utmätning anvisar närmare specificerad egendom på den andra or
ten. Vanligare torde emellertid vara, att borgenären tillhandagår med upp
gifter härom, under det att gäldenären förhåller sig passiv.
Beredningen går härefter närmare in på frågan om själva tillvägagångs
sättet. Innan den utmätningsman som handlägger målet tager ställning till
frågan om utmätning skall ske och vad den skall omfatta kan han från
den andra utmätningsmannen behöva införskaffa uppgifter till ledning vid
identifiering och värdering av egendomen. Utmätning av lösöre och av
fordran som grundas på presentationspapper förutsätter för närvarande
och skall alltjämt förutsätta, att objektet är tillgängligt för utmätningsman
nen. Om objektet finns på annan ort, kan uppdragas åt utmätningsmannen
därstädes att vidtaga åtgärd som avses i 74 g, eventuellt omhändertaga
egendomen med stöd av 60 a § i förslaget. Vid verkställigheten bör vittne
närvara. Själva utmätningen bör enligt beredningens mening ej förklaras
verkställd förrän åtgärd som nyss nämnts inrapporterats. Först därefter
kan bevis om utmätningen enligt bestämmelserna i 84 g UL tillställas gäl
denären. Beredningen påpekar, att talan mot utmätningen skall fullföljas
hos överexekutor, under vilken den utmätningsman som handlägger själva
målet lyder, och att det är den utmätningsmannen som äger föranstalta
om eventuell rättelse enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 77 §.
Vad angår förhållandet utmätningsmännen emellan anser beredningen
det följa av sakens natur, att utmätningsmans skyldighet att lämna sådant
biträde som begäres av utmätningsman på annat håll måste bedömas med
71
hänsyn tagen även till hans egna arbetsförhållanden. I fråga om utmätning
i lön kan det t. ex. möta samma praktiska svårigheter för honom att vid
bestämd tidpunkt infinna sig där lönen utbetalas som erfarenhetsmässigt
föreligger i hans egna utmätningsmål. De överenskommelser utmätnings-
män emellan som i det föregående rekommenderats bör enligt beredningens
mening lämpligen omfatta även problem av sådant slag.
Beredningen övergår härefter till frågan om överlämnande av
mål innan egendom utmätts. I detta hänseende upptager be
redningens förslag i 56 § 4 inom. ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att
meddela föreskrifter om befogenhet för utmätningsman att, när fråga är
om utmätning av fast egendom på annan ort, eller i andra särskilda fall
överlämna målet till annan behörig utmätningsman.
I sin motivering framhåller beredningen, att man får räkna med att ge
nomförande av utmätning av egendom på annan ort ibland kan bli alltför
tyngande, om målet skall handläggas av utmätningsmannen i gäldenärens
hemvist. Det torde därför icke böra i lagen fastställas som en ovillkorlig
tjänsteplikt för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist att handlägga
målet. Flera alternativ för handläggningen bör stå till buds, såväl när det
gäller lös egendom som beträffande fast egendom. Utmätningsmannen bör
alltså ha viss befogenhet att överlämna frågan om utmätning till annan
behörig utmätningsman. Enligt beredningens mening bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att i administrativ ordning reglera, hur utmätningsmannen
lämpligen bör förfara. Spörsmålet huruvida utmätningsmannen, när fråga
uppkommit om utmätning av egendom inom annan utmätningsmans distrikt,
bör själv handlägga målet eller i stället överlämna det till den andre, inrym
mer visserligen praktiska överväganden som ej i detalj kan författnings-
mässigt regleras. Även om de administrativa bestämmelserna därför med
nödvändighet måste lämna visst utrymme för utmätningsmannens eget be
dömande, kan det dock i det väsentliga klargöras vad man förväntar av ho
nom. Man har — fortsätter beredningen -— i övrigt anledning tro, att utmät-
ningsmännen själva skall vara angelägna att genomföra förrättningarna
på lämpligt sätt. Skulle någon utmätningsman till äventyrs i för stor om
fattning begagna sig av befogenhet att överlämna mål till annan, blir följden
härav ej, att läget för borgenären blir sämre än enligt nuvarande ordning.
Snarare blir denne även då, om ej utmätningsmannen gör sig skyldig till
dröjsmål, bättre ställd än nu, eftersom det skall ankomma på utmätnings
mannen att själv vidarebefordra ansökningen. Han bör därvid även bifoga
erforderliga uppgifter om verkställd utredning beträffande gäldenärens per
sonliga och ekonomiska förhållanden. Beredningen utgår vidare från att ut
mätningsman i gäldenärens hemvist städse och särskilt i brådskande fall
skall söka handla så att borgenären ej lider förlust. Den befogenhet att vid
taga interimistiska åtgärder som beredningen under 60 a § föreslår bör ock
så i sin mån möjliggöra för utmätningsman att förekomma förlust för bor
genären.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
72
Beredningen liar i ett vid betänkandet fogat författningsutkast närmare
angivit, kur de administrativa bestämmelserna om överlämnande av mål en
ligt beredningens mening bör kunna utformas (se betänkandet s. 150—151,
9 a §).
Som tidigare nämnts har beredningen ansett det böra i särskild ordning
övervägas, huruvida bestämmelserna om överlämnande lämpligen kan göras
tillämpliga i fråga om utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfa-
rande beträffande böter, skatter o. 1.
Beredningen har också till behandling upptagit frågan om måls över
lämnande efter verkställd utmätning. Om utmätnings
mannen i gäldenärens hemvist blir generellt kompetent att upptaga mål om
utmätning, följer därav, att han kan komma att taga i mät fast egendom
utanför sitt tjänstgöringsområde. Ehuru det icke är uteslutet, att samme
utmätningsman skulle kunna handlägga målet även i fortsättningen, har
beredningen ansett det vara att föredraga, att utmätningsmannen städse
överlämnar målets fortsatta handläggning till utmätningsmannen där egen
domen ligger. En bestämmelse härom föreslås i 56 a § 1 mom. UL. Innan
han skiljer sig från målet, bör det åligga honom att vidtaga sådana expe-
ditionella åtgärder, som avses i 85 § UL, d. v. s. underrättelse till inskriv
ningsdomaren och anmälan till överexekutor. Sådan anmälan bör enligt be
redningens mening riktas till överexekutor där egendomen ligger. Bestäm
melser härom föreslås i 56 a § 3 mom. UL. Enligt beredningens mening är
det självfallet, att den utmätningsman, som tagit fast egendom i mät, även
bör omhändertaga de handlingar rörande fastigheten som finns tillgäng
liga hos gäldenären. I övrigt skall det åligga utmätningsmannen i den ort,
där fastigheten ligger, att vidtaga de åtgärder som ankommer på utmät
ningsman, främst enligt 79 § som bland annat handlar om beskrivning och
värdering av fastigheten. Beredningen förutsätter, att den utmätningsman
som tagit fastigheten i mät kommer att vid överlämnande av målet lämna
redogörelse för de åtgärder som redan vidtagits, t. ex. genom utdrag av dag
boken. Utmätningsman, där fastigheten ligger, skall sedermera enligt 99 §
redovisa målet till överexekutor, som ju enligt UL har att handlägga frågan
om fastighetens försäljning. Beredningen framhåller, att det föreslagna för
farandet leder till att målet, utan särskild föreskrift, kommer att lämnas
till behörig överexekutor, även om den utmätningsman som tog fastigheten
i mät hade sitt tjänstgöringsområde utanför den behörige överexekutorns
kompetensområde.
Med de i 56 § 1 och 2 mom. föreslagna kompetensreglerna kan det —
påpekar beredningen — inträffa, att viss lös egendom tages i mät såväl av
utmätningsmannen i gäldenärens hemvist som av utmätningsmannen i an
nan ort. Det kan också tänkas, att två utmätningsmän grundar sin kompe
tens på de olika punkterna i 56 § 2 mom. UL. När något sådant undantags
vis händer, bör målen enligt beredningens mening på lämpligt sätt sam
manföras. Det måste bestämmas, vilken utmätningsman som skall taga
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
73
hand om eventuell försäljning av den utmätta egendomen. Beredningen ut
går från att det mest praktiska — t. ex. i fråga om maskiner och andra in
ventarier — är att försäljning ombesörjes av utmätningsmannen där egen
domen finns. Enligt beredningens mening bör emellertid utmätningsman
nen samråda om vad som är lämpligast. Är de oense, bör utmätningsman
nen i gäldenärens hemvist få bestämma, vilken utmätningsman som skall
handlägga målen. Bestämmelse härom föreslås upptagen i 56 a § 2 mom.
UL. Utmätningsmannen i gäldenärens hemvist kan förmodas vara den som
har den bästa överblicken över andra omständigheter som kan vara av be
tydelse i saken, däribland gäldenärens personliga förhållanden. Gäldenä
rens hemvist skall ju också enligt beredningens förslag vara generellt kom
petensgrundande faktum för utmätning, och detta betraktelsesätt återver
kar i sin mån även här. Tänkbart är — anför beredningen vidare — att ut
mätningsmannen i gäldenärens hemvist får träffa avgörandet även i fall da
han själv icke tagit egendomen i mät. Detta anser beredningen ej böra möta
några betänkligheter. Om gäldenären över huvud ej har hemvist här i riket,
torde utmätningsmän som ej enas lämpligen böra hänvända sig till över-
exekutor.
Innan utmätningsman skiljer sig från mål med stöd av den föreslagna
bestämmelsen i 56 a § 2 mom., bör det enligt beredningens åsikt åligga ho
nom att vidtaga sådana expeditionella åtgärder, som avses i 72 och 85 §§
(56 a § 3 mom. i förslaget). Även här anser beredningen böra gälla, att
anmälan enligt 85 § 1 mom. UL skall riktas till den överexekutor där egen
domen finns.
Beredningen bär ansett sig böra särskilt framhålla, att de föieslagna kom
petensreglerna icke är avsedda att lösa några internationellträtts-
1 i g a spörsmål. Huruvida utmätningsman i Sverige överhuvud kan
taga viss egendom i mät, får sålunda bedömas enligt andra överväganden.
Tveksamma spörsmål kan uppkomma, särskilt när det gäller utmätning av
fordran eller rättighet. I sistnämnda hänseende påpekar beredningen, att
regeln i 56 § 2 mom., enligt vilken utmätning av fordran i pengar får sökas
där den förpliktade är, icke kan sägas innebära någon principiell nyhet.
Den ställer det endast utom all tvekan, att lokalt kompetent utmätnings
man finns att tillgå i Sverige, när den mot vilken fordringen riktas finns
här (jfr NJA 1938 s. 322). I fråga om fordran som grundas å löpande
skuldebrev eller annat presentationspapper kan kompetensregeln svårligen
få någon självständig betydelse, eftersom utmätningens genomförande tor
de förutsätta att handlingen är tillgänglig.
Enligt beredningens mening kan däremot regeln om generell behörighet
för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist ge större möjligheter att ge
nomföra utmätning i vissa fall som har internationell anknytning. Om ut
mätning sökts i gäldenärens hemvist och det vid målets handläggning
framkommer, att viss gäldenären tillhörig egendom som för närvarande
finns utomlands, t. ex. ett fartyg eller en bil, snart är att vänta till Sverige,
i}f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
74
kan utmätningsmannen ingripa och förordna om åtgärd enligt 60 a §, som
kan genomföras så snart fartyget eller bilen kommer hit oavsett var detta
äger rum. Vidare kan han, då han är beredd att taga egendomen i mät, på
kalla biträde för utmätningens omedelbara genomförande så snart fartyget
eller bilen anländer. Han får emellertid låta anslå med själva utmätnings-
förklaringen till dess egendomen på dylikt sätt omhändertagits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
I förevarande sammanhang behandlar beredningen också vissa andra
kompetensfrågor. Sålunda föreslår beredningen, att de nya kompe
tensreglerna för utmätning också bör gälla vid verkställighet av kvarstad
och skingringsförbud. Bestämmelser härom har upptagits i 183 och 185 §§
UL. Den som söker sådan verkställighet bör alltså kunna vända sig anting
en till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist eller till utmätningsman,
som ar kompetent enligt 56 § 2 mom. i förslaget. Såsom senare skall beröras,
toreslår beredningen även ändring av kompetensreglerna vid handräckning
enligt AvbL. Beträffande införsel anmärker beredningen, att dess förslag till
ändring av UL icke torde inverka på frågan om utmätningsmans kompetens
i ärenden om införsel. Enligt motiven till InfL bör i sådana ärenden den ut
mätningsman anses behörig inom vars tjänstgöringsområde den huvudsak
liga verkställigheten, d. v. s. avlöningsbeloppens innehållande, skall äga
rum (jfr 4 § andra stycket och 9 § andra stycket InfL).
Beredningen understryker att dess förslag ej ens inom ULs eget område
innebär någon fullständig reglering av frågan om utmätningsmans lokala
kompetens. Av flera skäl har beredningen funnit sig böra tills vidare be
gränsa de grundläggande kompetensreglerna i UL till att gälla utmätning
kvarstad och skingringsförbud. Det är endast beträffande dessa institut som
UL i övrigt meddelar närmare föreskrifter, och det är på detta område som
ett praktiskt behov av reformer särskilt givit sig till känna. Som framgår
a\ vad tidigare anförts är det emellertid beredningens mening, att med stöd
av 2 § 3 mom. utfärdade administrativa bestämmelser om befogenhet för
utmätningsman att påkalla eller själv vidtaga åtgärder utom tjänstgörings-
omradet skall gälla också i fråga om Övriga institut inom ULs ram. Enligt
beredningens mening bör regeln om generell kompetens för utmätningsman
nen i gäldenärens hemvist kunna få analogisk tillämpning t. ex. när det
galler att verkställa dom om utgivande av visst gods. Att utmätningsmannen
J den ort dar åtgärden skall vidtagas alltjämt förblir lokalt kompetent är
självfallet.
I detta sammanhang påpekar beredningen vidare, att dess förslag ej be
handlar overexekutors kompetens. UL innehåller ej närmare bestämmelser
arom bortsett från vad som i 98 § 3 mom. stadgas om fast egendom inom
särskilda overexekutorers områden. När fråga är om klagan över utmätning
ferf4.det, sig regelmässigt självt, vilken överexekutor som är behörig Be
träffande åter mål som anhängiggörs direkt hos överexekutor lär finnas
ett visst utrymme för att handla efter omständigheterna. Man torde sålunda
- fortsätter beredningen - redan nu i fråga om kvarstad och skingrings-
75
förbud vända sig antingen till överexekutor, där gäldenären har sitt hem
vist, eller till överexekutor, där egendom finns. Det är här på sin plats att
jämföra med RB, enligt vilken domstol är behörig att förordna om kvar
stad eller skingringsförbud även om egendomen ej finns inom rättens dom-
värj o. Om likväl nämnda praxis för överexekutors del ej skulle anses sä
kert grundad enligt nu gällande rätt, torde det i allt fall vara uppenbart,
att den av beredningen föreslagna kompetensregleringen för utmätning kan
åberopas som stöd för att analogivis bedöma överexekutors kompetens att
bevilja kvarstad och skingringsförbud på samma sätt. I övrigt har bered
ningen ej ansett praktiskt behov föreligga att nu närmare överväga en reg
lering av överexekutors lokala kompetens.
I 69 § UL regleras det fallet att tredje man påstår sig vara ägare till lös
egendom, som finns i gäldenärens bo, men ej förmår visa sin rätt. Hans
anspråk hindrar då icke att egendomen utmätes. Om han bjuder sannolika
skäl för sitt påstående, skall utmätningsmannen hänvisa honom att instäm
ma sin talan till domstol. I avbidan på domstolens avgörande får det utmätta
ej säljas. Hänvisning att stämma kan också ges av överexekutor, om tredje
man vänder sig dit med sitt påstående. Behörig domstol för prövning av
sådan talan är rätten i den ort där godset finns.
Frågan om behörig domstol i mål om bättre rätt till
utmätt lös egendom röner inverkan av beredningens regler om ut
mätningsmans lokala kompetens. Enligt dessa regler kan utmätningsman
komma att handlägga mål, i vilket den egendom som utmätes finns på ort
utom hans tjänstgöringsområde och kanske också får bli kvar där fram
till försäljningen. Beredningen anser det naturligt, att därest i en sådan si
tuation tvist uppkommer om bättre rätt till egendomen, tvisten får prövas av
den domstol till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör och
icke av den domstol där egendomen råkat påträffas. En regel att tvist om
bättre rätt till utmätt lös egendom skall prövas av förstnämnda domstol
är enligt beredningens mening förenad med fördelar även i andra hänseen
den. Tvekan om domstolens behörighet behöver sålunda icke uppkomma i
fall då egendomen flyttats efter utmätningen. Ej heller behöver frågan, var
utmätt fordran eller rättighet skall anses vara lokaliserad, vålla några pro
blem. Beredningen föreslår därför i första hand den ändringen i 69 § UL, att
talan som där avses skall väckas vid den domstol, till vilken utmätnings
mannens tjänstgöringsområde hör. Beredningen påpekar, att det i något
enstaka fall förekommer att utmätningsmans tjänstgöringsområde faller
inom mer än en domkrets. Det ligger i sakens natur, att talan i sådant fall
skall väckas vid domstolen för den del av tjänstgöringsområdet, till vilken
målet är att anse som lokaliserat med hänsyn till den omständighet som
betingat utmätningsmannens kompetens. I regel grundas kompetensen på
att gäldenären har sitt hemvist inom tjänstgöringsområdet, och behörig
domstol blir då rätten i hemvistorten. För att den som vill väcka talan icke
skall behöva tveka vid valet av domstol bör det — framhåller beredningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
—• ankomma på utmätningsmannen att angiva var talan skall väckas. Det
bör vidare åligga utmätningsmannen att vid meddelande av hänvisning an
giva mot vilka talan skall väckas liksom tiden inom vilken det skall ske
och äventyret om något av detta försummas.
Remissyttrandena. I det stora flertalet remissyttranden har lagberedning
ens förslag i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland dem som
i princip godtagit förslagen har emellertid några framställt anmärkningar
mot vissa detaljer. En fråga som ägnats ganska stor uppmärksamhet är, som
tidigare nämnts, i vad mån de föreslagna kompetensreglerna bör göras till
lämpliga även vid utmätning för skatter, böter och dylikt.
Riksrevisionsverket
framhåller, att de föreslagna reglerna medför möjlig
het till ett snabbare förfarande i enskilda fall och undanröjer tveksamhet
från de rättssökandes sida. Enligt ämbetsverkets mening ställer systemet
emellertid ej blott stora krav på den enskilde utmätningsmannens bedöm-
ningsförmåga utan förutsätter också, om de tänkta fördelarna skall vinnas,
en smidig samarbetsförmåga inom hela den i viss mån som en enda enhet
arbetande indrivningsorganisationen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
betecknar förslaget som värdefullt. Enligt
länsstyrelsens uppfattning torde man icke behöva befara komplikationer ge
nom den möjlighet att i vissa fall välja utmätningsman som beredningen fö
reslagit. En förutsättning härför är emellertid givetvis, att förutsatt samver
kan mellan utmätningsmännen verkligen kommer till stånd.
Föreningen Sveriges stadsfogdar
anser sig, med hänsyn till de nyheter som
de föreslagna bestämmelserna innebär, icke böra göra något mera ingående
uttalande angående den verkan som dessa regler kan komma att få på det
praktiska genomförandet av exekutionen. Enligt föreningens mening står
det dock klart, att reglerna i åtskilliga fall, såsom exempelvis då det gäller
möjligheten för utmätningsmannen att verkställa utmätning av egendom
som finns på annan ort än där han har sitt säte, är ägnade att medföra en
snabbare och säkrare exekution. Föreningen fortsätter.
Å andra sidan måste viss tveksamhet sägas föreligga beträffande bestäm
melserna om samverkan mellan utmätningsmännen och överlämnande av
mål innan egendom utmätts, ävensom över huvud taget reglerna angående
samarbete mellan utmätningsmännen. Det torde finnas anledning antaga,
att genom vidaresändande av utmätningsmål till utmätningsmän i andra or
ter vissa svårigheter kan uppstå. De farhågor som man här skulle kunna an-
draga synes emellertid föreningen icke vara av sådan karaktär, att man där
för bör ställa sig negativ till de föreslagna reglerna med alla de fördelar de
erbjuder allmänheten.
Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler
instämmer i stort sett i
vad beredningen anfört.
Förste stadsfogden i Malmö
anser, att de föreslagna ändringarna är ägna
de att helt omgestalta det nuvarande förfarandet och att de säkerligen kom
mer att medföra en avsevärd ökning av utmätningsmannens expeditionella
77
arbete. Trots detta synes honom förslaget vara sådant att det bör genomfö
ras och prövas i praktiken.
Landsfiskalen-utmätningsmannen i Sköns distrikt
finner det däremot tro
ligt, att några större ändringar i nuvarande praxis icke kommer att vidtagas,
i all synnerhet som förslaget förefaller ge utrymme härför vid ett friktions
fritt samarbete utmätningsmannen emellan.
Förste stadsfogden i Göteborg
menar, att lagberedningen löst de hithö
rande svårreglerade problemen på ett elegant sätt genom att i huvudsak an
knyta verkställigheten till utmätningsgäldenärens hemvist, med befogenhet
för utmätningsmannen att överlämna mål, införskaffa utredning, påkalla
biträde för åtgärd på annan ort m. fl. möjligheter till samverkan mellan ut-
mätningsmän. Han hyser dock vissa betänkligheter om hur denna samverkan
skall komma att fungera i praktiken. Vidare framhåller han, att hemvistbe
stämningen torde komma att vålla vissa praktiska problem även om de flesta
kan lösas genom interimistiska ingripanden, och anför i anslutning härtill
bland annat.
När det gäller t. ex. kringresande arbetstagare eller »lösker man», torde
det vara lämpligt, att den utmätningsman, som anträffar gäldenären, också
är behörig. Motiven ger också visst stöd härför men förutsätter en utred
ning, som kan bli rätt omständlig, om stadigvarande hemvist och kyrko-
skrivning. Enligt den alternativa behörighetsregeln må utmätning av egen
dom, som finns på annan ort än gäldenärens hemvist, sökas där egendom är.
Borgenär, som icke kan anvisa eller göra sannolikt, att gäldenär har utmät
ningsbar egendom på den ort, där gäldenären tillfälligt vistas, kan ha intres
se av att en undersökning där sker omedelbart. Ehuru lagförslaget eller mo
tiven icke uttalar sig härom, synes dock avsikten vara, att utmätningsman
nen i den orten är skyldig upptaga en sådan ansökan och behörig icke blott
att utmäta gods utan även att konstatera, att gäldenären där saknar utmät
ningsbara tillgångar.
Detta spörsmål har också berörts av
andre stadsfogden i Malmö
och
Svens
ka exekutionsmännens riksförbund.
Enligt deras uppfattning täcker de före
slagna reglerna icke det vid skatte- och bötesindrivning mycket vanliga
forum: där gäldenären tillfälligt vistas. De yttrar samstämmigt.
I de fall då den tillfälliga vistelsen på en ort beror på att personen i fråga
är intagen på sjukhus, fångvårdsanstalt eller dylikt förorsakar ärendenas
översändande till vistelseorten ett arbete, som icke på något sätt står i rim
lig proportion till vad man någon enstaka gång kan lyckas uttaga. Om —
såsom lagberedningen föreslår — reglerna för handräckning enligt bötes-
och skatteindrivningsförfattningarna görs till föremål för översyn, bör be
rörda spörsmål då upptagas till behandling.
Ett annat spörsmål som
förste stadsfogden i Göteborg
närmare behandlar
är frågan när egendom skall anses utmätt i det fallet att utmätningsmannen
för utmätningens genomförande påkallat biträde av utmätningsmannen i
annat distrikt. Efter att ha hänvisat till vissa uttalanden av lagberedningen
anför han.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
I vilket skede skall då egendom anses utmätt: när utmätningsmannen be
slutar att utmätning skall ske, när de i 74 § angivna åtgärderna vidtagits
eller när »själva utmätningsförklaringen» avgivits? Ett lagstadgande här
om torde vara nödvändigt för bestämmande av förmånsrätt mellan flera ut
mätningar i samma egendom, återgång av utmätning i konkurs (§ 31 KL)
m. m. Det förefaller vidare egendomligt, om den biträdande utmätningsman
nen skall kunna omhändertaga gods med tillkännagivande, att det sker för
att utmätningsman å annan ort sedermera skall avgiva utmätningsförkla-
ring. För närvarande torde utsökningslagen förutsätta, att egendom först
förklaras utmätt, upptecknas och värderas samt därefter säkerställes, d. v. s.
omhändertages, utmärkes etc.------- - —■ Skall nu säkerställande kunna ske
för utmätningens omedelbara genomförande utan åberopande av 60 a §, men
före utmätningsförklaringen, torde även därom givas en uttrycklig regel i
lagtexten.
Vad härefter angår frågan i vad mån de föreslagna kompetensreglerna
bör göras tillämpliga vid utmätning vilken ingår som led i indrivnings-
lörfarande beträffande böter, skatter o. 1. uttalar till en början
andre stads
fogden i Malmö,
att utmätningsman vid verkställighet i skatte- och böies-
mål bör få samma befogenhet som i enskilt mål att utom sitt tjänsteom
råde själv vidtaga erforderlig åtgärd och att påkalla biträde hos annan ut
mätningsman.
överexekutor i Malmö
finner detta vara värt beaktande.
Riksrevisionsverket
anser, att vissa fördelar givetvis vore att vinna genom
att de möjligheter till snabbare ingripande som det nya systemet medför
görs tillämpliga även på indrivning av skatter och allmänna avgifter som
ofta avser betydande belopp och ställer stora krav på effektiva åtgärder.
Emellertid framhåller ämbetsverket, att det i uppbördsförfattningarna före
skrivna liandräckningsförfarandet visat sig fungera i stort sett väl. Enligt
ämbetsverkets mening bör ett dylikt mera formbundet förfarande i huvud
sak bibehållas i fråga om skatte- och bötesindrivningen. En fast arbetsru
tin av sådant slag torde nämligen vara ofrånkomlig med hänsyn till ären
denas stora antal och av redovisningsskäl. Detta utesluter icke att i särskil
da fall de vidare kompetensreglerna enligt förslaget även skulle kunna
tillämpas. Såsom handhavare av skatteindrivningen intager utmätnings-
männen en annan ställning än när det gäller deras befattning med enskilda
mål. Ämbetsverket erinrar om att i andra sammanhang från utmätnings-
mäns sida framkommit önskemål om en särskild författning, som regle
rar förfarandet vid indrivning av skatter och allmänna avgifter. Under alla
förhållanden anser ämbetsverket det böra särskilt utredas, i vilken utsträck
ning en lagstiftning av den nu föreslagna innebörden lämpligen bör slå ige
nom i fråga om skatteindrivningen.
Även
uppbördsutredningen
finner de nuvarande kompetensreglerna än
damålsenliga såvitt angår skatteområdet. Utredningen har sig icke bekant,
att önskemål framförts om ändring av reglerna för skatteindrivning i före
varande hänseenden, och utredningen kan ej heller på grundval av det nu
föreliggande materialet tillstyrka att sådan ändring sker. Enligt utredning
ens mening måste vid ställningstagandet till kompetensreglerna för enskilda
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
79
mål beaktas, att dessa regler behöver samordnas med motsvarande regler
i fråga om indrivning av skatt o. 1. Med hänsyn härtill hyser utredningen
viss tvekan om lämpligheten av den i betänkandet förordade regleringen
av utmätningsmans lokala kompetens. Till vissa av dessa regler ställer sig
utredningen dock positiv. Utredningen anför härom.
I och för sig kan det i vissa fall vara av betydelse att ett utmätningsärende
oavsett var egendomen är belägen kan handläggas och dirigeras av en och
samme utmätningsman. Som regel torde det dock vara mest praktiskt att
ärendet handlägges av utmätningsmannen på den ort där egendomen finns.
Om den utmätningsbara egendomen är belägen i närheten av utmätnings
mannens tjänsteområde bör han dock i brådskande fall ha möjlighet att på
sätt lagberedningen föreslagit bege sig utanför sitt eget tjänsteområde för
att själv verkställa utmätningen.
Även om nuvarande kompetensregler helt eller delvis skulle bibehållas,
synes' ansökan om utmätning, i enlighet med lagberedningens förslag, all
tid böra få inges till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. I förekom
mande fall får denne utmätningsman därvid vidarebefordra ansökningen
till behörig utmätningsman.
Mera avvisande till lagberedningens förslag ställer sig några remissinstan
ser.
Exekutionsdirektören i Stockholm
framställer visserligen icke i och för sig
några anmärkningar mot de föreslagna reglernas innehåll, men gör gäl
lande, att det kan vara lämpligt att låta anstå med lagfästande av reglerna
— vilkas ekonomiska konsekvenser icke kan överblickas — till dess hela
landets exekutionsväsen är förstatligat. Han befarar nämligen, att ett lag
fästande av förslagen kan medföra förskjutning av arbetsuppgifterna och
därmed av kostnaderna mellan vissa utmätningsmannadistrikt. Vidare hän
visar han till de av stadsdomstolsutredningen och 1957 års polisutredning
framlagda förslagen rörande exekutionsväsendet. Han framhåller därvid,
att värdet av den föreslagna tilläggsbestämmelsen i 2 § UL skulle i viss
mån förringas, om utmätningsmannadistrikten får den omfattning som po
lisutredningen förordar. Slutligen framhåller han, att det vid utformningen
av kompetensreglerna är önskvärt, att överensstämmelse mellan bestämmel
serna för enskilda mål och bestämmelserna för skatter uppnås så långt detta
är möjligt.
Öoerståthållarämbetet
finner sig som nämnts icke kunna biträda lagbe
redningens förslag i kompetensfrågan. Enligt ämbetets mening har an
märkningarna mot det nuvarande systemet fått för stora proportioner. Bris
ten på kompetensbestämmelser i UL torde icke vara av så allvarlig art som
beredningen vill göra gällande, och ämbetet kan icke finna behovet styrkt
av så genomgripande reformer som beredningen föreslagit. Som ett argument
mot förslaget åberopar ämbetet också, att reglerna blivit invecklade och de
taljerade, samt fortsätter.
Det kan befaras, alt de föreslagna kompetensreglerna kommer att i prak
tiken medföra stora olägenheter och snarare vara ägnade att tillskapa än
att förhindra kompetenskonflikter. Med ett system som det föreslagna torde
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
det vidare vara svårt att tillämpa den i 58 § UL givna regeln om samtidig
utmätning vid konkurrens mellan olika borgenärer. Det skulle även kunna
inträffa, att besvär över utmätning av en och samma egendom finge anföras
hos skilda överexekutorer.
Överståthållarämbetet anmärker vidare på att viktiga bestämmelser, bland
annat regeln om utmätningsmans rätt att vidtaga åtgärder utom sitt tjäns
teområde, skulle komma att meddelas i administrativ ordning. — Enligt äm
betets mening fungerar det nuvarande systemet i stort sett tillfredsställan
de, även om viss omgång kan uppkomma på grund av det bristande sam
arbetet mellan utmätningsmännen, när det gäller enskilda mål. Ämbetet
uppehåller sig vid det tillvägagångssätt som nu tillämpas vid skatteexekutio-
nen och gör gällande, att de erfarenheter som därvid vunnits bör läggas till
grund för det reformarbete som närmast tar sikte på de enskilda målen.
Skulle det därvid framstå som lämpligt med ett längre drivet samarbete
mellan olika utmätningsmän än vad nu förekommer i fråga om skatteexe-
kutionen, bör å andra sidan de bestämmelser som kan komma att utfärdas
därom göras tillämpliga även beträffande skatteexekutionen. Ämbetets slut
satser blir följande.
Kompetensfrågan torde lättast och bäst lösas genom att möjlighet gives
att söka utmätning i gäldenärens hemort, men att — därest utmätningsbar
egendom ej skulle finnas i hemorten — skyldighet stadgas för utmätnings
mannen där att överlämna ärendet till utmätningsmannen där godset fin
nes. Härigenom skulle till huvudsaklig del elimineras den nuvarande olä
genheten vid utmätning i så kallade enskilda mål, som ligger däri att an
sökningen regelmässigt avvisas, om utmätningsbar egendom ej finnes å den
ort ansökningen göres. Det förefaller överståthållarämbetet naturligt, att
möjlighet bör finnas för borgenär att ansöka om utmätning i gäldenärens
hemort. Oavsett var ansökningen gjorts, måste man emellertid hålla fast
vid att utmätningsmannens behörighet konstitueras av att utmätningsbar
egendom finnes inom hans tjänstgöringsområde. Undantag från denna regel
bör medgivas endast i vissa i UL angivna fall, där ett undantag framstår
som särskilt motiverat, exempelvis om utmätningsmannen har sitt kontor
utom distriktet och egendomen finnes där.
Överståthållarämbetet framhåller slutligen, att om reformen begränsas
på sätt ämbetet förordar, återverkningarna på skatteindrivningen blir ringa.
En lösning av huvudsakligen samma innebörd som överståthållarämbe
tet angivit förordar också
stadsfiskalen i Luleå
och
landsfiskalen i Mörarps
distrikt.
Stadsfiskalen i Luleå tillstyrker emellertid den i 56 § 2 mom.
andra punkten upptagna regeln om utmätning av fordran i penningar.
Lagrådet har under 2 § i förslaget till lag om ändring i UL berört möjlig
heterna för utmätningsman, som handlägger utmätningsärende, att anlita
annan utmätningsman för åtgärd, som avses i 74 § UL. Därvid har lagrå
det på skäl, som närmare redovisas i dess protokoll, kommit till den upp
fattningen, att utrymme för att låta annan utmätningsman ombesörja dylik
åtgärd endast torde finnas, om åtgärden och verkställighetsförklaringen
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
81
efter därom ingången rapport kan ske i nära samband med varandra. Att
förklara utmätning verkställd på grundval av ett omhändertagande, var
om rapport ingått exempelvis först dagen efter denna åtgärd, skulle enligt
lagrådet komma i strid med vad 77 § UL ger vid handen i fråga om tid
punkten för utmätningens fullbordande och förmånsrättens uppkomst.
Under 56 och 56 a §§ i nyssnämnda förslag förordar lagrådet, som anser
det mindre lämpligt att i utsökningsmål begagna uttrycket hemvist som
beteckning på den faktiska boningsorten, att huvudregeln om utmätnings
mans behörighet formuleras så, att utmätning sökes där gäldenären är bo
satt. Enligt lagrådets mening bör vidare utmätning hos dödsbo sökas där
den döde senast var bosatt och icke där han var mantalsskriven. Lagrådet
anser tillika önskvärt att uttrycket juridiska personer såvitt möjligt und-
vikes i lagspråket. För den händelse dessa synpunkter beaktas, föreslår lag
rådet vissa följdändringar i 56 § 2 mom. samt 56 a § 1 och 2 mom. i för
slaget till lag om ändring i UL.
Departementschefen. Enligt nuvarande ordning kan utmätning i princip
endast verkställas av utmätningsmannen i det distrikt, där gäldenären till
hörig egendom finnes. En sådan ordning förefaller onödigt stel. Olägenhe
terna härav kommer framför allt till synes därigenom att borgenär, som
på exekutiv väg vill komma till sin rätt, emellanåt kan få underkasta sig
åtskillig omgång. Det kan sålunda bli nödvändigt för honom att i tur och
ordning söka utmätning på flera håll. Saknar gäldenären utmätningsbar
egendom i det första distriktet eller förslår egendomen där icke till gäldan
de av exekutionsfordringen, måste borgenären för att få sin fordran täckt
vända sig till utmätningsmannen i nästa distrikt. I ogynnsamma fall kan
denna procedur få upprepas många gånger. I syfte att öka exekutionsvä
sendets effektivitet har lagberedningen i 56 § 1 mom. UL föreslagit, att ut
mätningsmannen i gäldenärens hemvist, varmed avses den faktiska bosätt
ningsorten, skall vara behörig att verkställa utmätning, oavsett var gälde
närens egendom finnes. Denna grundläggande behörighetsregel komplette
ras i förslaget med vissa alternativa kompetensregler. Utmätning av sådan
egendom, som finnes på annan ort än i gäldenärens hemvist, skall sålunda
jämväl få verkställas av utmätningsmannen på den plats, där egendomen
finnes (56 § 2 mom. UL). Utmätning av gäldenärens penningfordran mot
tredje man skall enligt förslaget också få verkställas av utmätningsman
nen i det distrikt, där tredje man är, även om fordringen skulle anses loka
liserad till annan ort (56 § 2 mom. UL). Vad lagberedningen sålunda före
slagit har i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran av remissorga
nen. Ej heller från lagrådets sida har tanken att göra utmätningsmannen
i gäldenärens bosättningsort generellt behörig att verkställa utmätning av
gäldenärens egendom oberoende av dess lokalisering eller de föreslagna al
ternativa kompetensreglerna föranlett någon anmärkning. För egen del hy
ser jag den uppfattningen, att den av lagberedningen föreslagna ordningen,
82
framför allt den förordade regeln om generell kompetens för viss utmät
ningsman, är ägnad att höja exekutionsväsendets funktionsduglighet samt
att den jämväl i övrigt innebär en i sak tillfredsställande lösning av frågan
om utmätningsmans lokala behörighet. Jag vill alltså förorda, att denna
ordning genomföres.
Huvudregeln om generell kompetens för viss utmätningsman har i 56 §
1 mom. i lagberedningens förslag uttryckts så, att utmätning sökes, där
gäldenärens hemvist är, samt att den ort, där gäldenären är bosatt, skall
anses som hans hemvist. Lagrådet har — i betraktande av att med hemvist
i rättegångsmål i regel enligt 10 kap. 1 § andra stycket RB förstås mantals
skrivningsorten — funnit det mindre lämpligt, att samma uttryck, låt vara
att dess särskilda innebörd anges, i utmätningsmål begagnas för att be
teckna den faktiska bosättningen. I all synnerhet är det enligt lagrådets
mening olämpligt, om så sker i en ny utsökningslag. När det gäller att taga
ställning till detta terminologiska spörsmål, är till en början att beakta, att
användningen av uttrycket hemvist såsom beteckning på den faktiska bo
sättningen icke innebär någon för RB främmande terminologi. Uttrycket
brukas nämligen i denna betydelse i 10 kap. 1 § första stycket RB, låt vara
att de fall som omfattas av lagrummet icke är särskilt frekventa. Risken
för att bruket av termen hemvist i UL skall, under inflytande av andra fo
rumregler i RB, ge upphov till missförstånd förefaller helt ringa, om ter
mens innebörd, såsom lagberedningen förordat, uttryckligen anges i UL.
Med hänsyn härtill och till att UL redan nu begagnar ordet hemvist såsom
beteckning på den faktiska bosättningsorten har jag ej ansett tillräcklig
anledning föreligga att frångå den av lagberedningen föreslagna termino
login. — Enligt lagberedningens förslag i 56 § 1 mom. UL skall vidare så
som hemvist för juridisk person anses den ort som enligt 10 kap. RB be
tingar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet. För dödsbos vidkom
mande innebär detta, att generell kompetens normalt skall tillkomma ut
mätningsmannen i den ort, där den döde var mantalsskriven. I likhet med
lagrådet anser jag det lämpligare att generell kompetens tillägges utmät
ningsmannen i den ort, där den döde senast var bosatt. I övrigt torde re
geln till undvikande av uttrycket juridisk person kunna formuleras så, att
i fråga om bolag eller annan, som avses i 10 kap. 1 § tredje stycket RB, skall
som hemvist anses den ort, som enligt nämnda lagrum gäller som hemvist.
Vid utmätning hos bolag, förening eller annat liknande rättssubjekt blir
härigenom utmätningsmannen på den ort, där styrelsen har sitt säte, i re
gel generellt kompetent verkställighetsorgan. I likhet med lagrådet anser
jag behov icke föreligga av någon bestämmelse rörande kompetensen vid
utmätning hos kronan.
Lagberedningen har vidare i 2 § 3 mom. UL föreslagit, att det skall till
komma Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda bestämmelser om
befogenhet för utmätningsman att i mål, som upptagits av honom, påkalla
eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet. I anslutning härtill
har lagberedningen för de enskilda målens del framlagt förslag till admi
Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
83
nistrativa bestämmelser i detta ämne (bet. s. 151). Att en sådan befogen
het i viss utsträckning bör tillkomma utmätningsman för att utsöknings-
väsendet skall fungera snabbt, smidigt och effektivt, står enligt min me
ning utom tvivel. Särskilt om viss utmätningsman, såsom förut förordats,
erhåller generell kompetens att utmäta gäldenärens egendom oberoende av
dess lokalisering, lärer man svårligen kunna undvika att förläna åtminstone
denne en viss befogenhet att agera utanför sitt tjänstgöringsområde anting
en själv eller med biträde av annan utmätningsman. Men även utanför den
generella kompetensregelns tillämplighetsområde, kan en dylik befogenhet
mången gång befrämja en ändamålsenlig handläggning av ett verkställig-
hetsärende. Då utmätning sker i den ort, där egendomen finnes, kan det —
för att endast taga ett exempel — vara i hög grad lämpligt, att utmätnings
mannen där har möjlighet att själv eller med biträde av annan utmätnings
man sälja det utmätta godset på annan ort, där ett fördelaktigare försälj-
ningsresultat står att uppnå. Ett sådant tillvägagångssätt tillgodoser bäst
såväl borgenärens som gäldenärens berättigade intressen, över huvud synes
en dylik befogenhet vara ett naturligt led i strävan att så långt det lämpli
gen kan ske låta hela exekutionsväsendet fungera som en organisk enhet.
Bestämmelser, varigenom utmätningsman förlänas befogenhet att påkalla
eller själv vidtaga åtgärd utanför sitt eget distrikt, torde, såsom lagbered
ningen föreslagit, kunna meddelas i administrativ ordning, i vart fall så-
länge den pågående revisionen av utsökningsrätten ännu befinner sig på
begynnelsestadiet. Jag vill alltså förorda lagberedningens förslag om ett be
myndigande för Kungl. Maj :t att utfärda dylika bestämmelser.
Som ytterligare exempel på åtgärder, som det framför allt kan ifrågakom-
raa att låta utmätningsman, själv eller med biträde av annan utmätnings
man, vidtaga utanför sitt tjänstgöringsområde, kan nämnas delgivning av
handlingar, värdering av egendom, omhändertagande av gods enligt 74 §
UL eller annan där angiven säkringsåtgärd samt interimistiskt omhänder
tagande av egendom enligt 60 a § i förslaget. Om utmätningsman erhål
ler befogenhet att påkalla biträde av utmätningsman i annat distrikt jäm
väl för att där omhändertaga egendom enligt 74 § UL eller vidtaga an
nan i nämnda lagrum angiven säkringsåtgärd, uppkommer den av lagrå
det berörda frågan vilket utrymme som finnes för ianspråktagande av den
na befogenhet. Stadgandet i 74 § UL kräver enligt min mening, att ett
nära tidssamband upprätthålles mellan utmätningsförklaring, å ena, samt
godsets omhändertagande eller därmed jämförlig säkringsåtgärd, å andra
sidan. Härav följer, att utrymme för att begära biträde med godsets omhän
dertagande enligt 74 § UL eller vidtagande av annan där angiven säkrings
åtgärd endast finnes, om den beordrade åtgärden och utmätningsförklaring-
en kan ske i nära anslutning till varandra. När tillräckligt snabb kontakt
icke kan etableras mellan utmätningsmannen där ärendet är anhängigt och
utmätningsmannen där säkringsåtgärden skulle vidtagas, kan, såsom lag
rådet påpekat, i stället andra förfaringssätt ifrågakomma, t. ex. påkallande
av biträde med åtgärd enligt 60 a § i förslaget eller överlämnande av ären
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
det i dess helhet till utmätningsmannen där godset finnes för att av honom
självständigt handläggas.
Även om utmätningsman erhåller befogenhet att påkalla eller själv vid
taga exekutiv åtgärd utom tjänstgöringsområdet, kan det, som nyss antytts,
likväl emellanåt inträffa, att ärende, som rätteligen anhängiggjorts hos
viss utmätningsman, lämpligen bör i sin helhet handläggas av annan behö
rig utmätningsman. Behov föreligger därför av en befogenhet för utmät
ningsman att redan innan utmätningsåtgärd vidtages överlämna målet till
annan kompetent utmätningsman. Då i utmätningsärende, som är anhängigt
hos utmätningsmannen i gäldenärens hemvist, fråga uppkommer om utmät
ning av fast egendom på annan ort, kan det t. ex. förhålla sig så, att saken
icke utan omgång eller annan avsevärd olägenhet kan handläggas av utmät
ningsmannen i gäldenärens hemvist och därför med fördel kan övertagas av
utmätningsmannen där fastigheten ligger. Situationen kan vara likartad
t. ex vid utmätning av tomträtt, vattenfallsrätt, byggnad på ofri grund eller
en stor och svårvärderad maskinpark. Jämväl i andra fall kan det vara
mest ändamålsenligt att utmätningsman överlämnar ett av honom upptaget
verkställighetsärende till annan behörig utmätningsman och därigenom skil
jer sig från saken. Med hänsyn till stadgandet i 58 § UL kan exempelvis ett
sådant förfaringssätt te sig närliggande, då mål om utmätning för olika
borgenärers fordringar mot samma gäldenär samtidigt är anhängiga hos
skilda utmätningsmän. Hit hör även det förut berörda utmätningsfallet, då
tillräckligt snabb kommunikation utmätningsmännen emellan icke går att
upprätthålla. I anledning av vissa farhågor, som uttalats under remissbe
handlingen, vill jag som min åsikt tillkännage, att jag har svårt att tro, att
en befogenhet att överlämna mål till annan behörig utmätningsman skulle
komma att missbrukas av våra exekutiva myndigheter. I likhet med lagbe
redningen anser jag att bestämmelser, som reglerar ifrågavarande befogen
het, bör kunna utfärdas i administrativ ordning. Jag förordar alltså lagbe
redningens av lagrådet och flertalet remissorgan godtagna förslag att Kungl.
Maj :t skall äga förordna om befogenhet för utmätningsman att när fråga
är om utmätning av fast egendom på annan ort än gäldenärens hemvist eller
i andra särskilda fall överlämna mål om utmätning till annan behörig utmät
ningsman. Stadgandet härom kan, såsom lagberedningen förordat, lämp
ligen införas i 56 § 4 mom. UL.
Nyssnämnda stadgande avser måls överlämnande innan utmätning skett.
Ibland kan emellertid mål behöva överlämnas till annan behörig utmät
ningsman efter det utmätning kommit till stånd. Om utmätningsmannen i
gäldenärens hemvist med stöd av sin generella kompetens utmätt fast egen
dom utom det egna distriktet, torde målet, såsom lagberedningen i 56 a §
1 mom. UL förordat, därefter böra överlämnas till utmätningsmannen där
fastigheten ligger för att i fortsättningen handläggas av honom i vad på
utmätningsman ankommer. Sådana åtgärder som beskrivning och värde
ring av fastigheten kommer därmed att åvila denne. När han fullgjort vad
på honom ankommer, har han att enligt 99 § UL redovisa målet till den
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
85
överexekutor, under vilken han lyder. Frågan om försäljning av utmätt
fast egendom handlägges nämligen enligt UL av överexekutor. Även när
viss lös egendom utmätts av mer än en utmätningsman, bör, på sätt lagbe
redningen i 56 a § 2 mom. UL föreslagit, överlämnande ske, så att målen i
fortsättningen kommer att handläggas endast av en av utmätningsmännen.
Om dessa icke kan enas om vem av dem som skall handlägga målen, bör
bestämmanderätten i enlighet med lagberedningens förslag tillkomma ut
mätningsmannen i gäldenärens hemvist. Även de bestämmelser, som lag
beredningen i 56 a § 3 mom. UL föreslagit rörande förfarandet vid måls över
lämnande efter verkställd utmätning synes vara ändamålsenliga.
En särskild fråga är i vad mån reglerna om utmätningsmans lokala kom
petens och hans befogenhet att själv eller med biträde av annan utmät
ningsman agera utanför sitt tjänstgöringsområde och att överlämna mål till
annan behörig utmätningsman bör vinna tillämpning vid utmätning, som
ingår såsom led i indrivningsförfarande rörande skatter, böter och dylikt.
Beträffande indrivning av skatt, som upptagits i restlängd, gäller för när
varande, att restlängden överlämnas till utmätningsmannen i det distrikt,
där skatten påförts (skatteortens utmätningsman). Oftast sammanfaller
detta med det distrikt, där den skattskyldige har sitt hemvist. Med nuva
rande ordning är skatteortens utmätningsman — vare sig den skattskyl
dige har sitt hemvist i hans distrikt eller icke —- endast behörig att verk
ställa utmätning, om gäldenären har för utmätning tillgänglig egendom
inom distriktet. Finnes tillgång till skattens gäldande inom distriktet, skall
å andra sidan indrivning av skatten normalt ske där. Eljest inkopplas an
nan utmätningsman på indrivningen av skatten. Framgår av utredningen i
ärendet, att den skattskyldige vistas inom annat utmätningsmansdistrikt
eller kan av annan anledning antagas, att skatten kan indrivas inom annat
utmätningsmansdistrikt, skall skatteortens utmätningsman begära handräck
ning för skattens uttagande hos utmätningsmannen i detta distrikt. Det re
gelmässiga är, att handräckning begäres hos utmätningsmannen i den ort,
där den skattskyldige vid tiden för indrivningen vistas. Då vistelseort och
hemvist av naturliga skäl i regel sammanfaller, blir indrivningsärendet även
på denna väg ofta anhängigt hos utmätningsmannen i gäldenärens hemvist.
Anmärkas bör, att utmätningsmannen i gäldenärens vistelseort — oavsett
om denna sammanfaller med hemvistet eller ej — icke på den grund, att
gäldenären uppehåller sig i hans distrikt, är behörig att verkställa utmät
ning av gäldenärens egendom. Sådan behörighet tillkommer honom i gäl
lande rätt allenast om gäldenären har utmätningsbar egendom inom distrik
tet och behörigheten är då begränsad till denna egendom. Även om skatte
ortens utmätningsman, då han ej själv kan uttaga skatten, vanligen vän
der sig till vistelseortens utmätningsman, förekommer del dock någon gång,
att handräckning i stället begäres hos utmätningsman i annat distrikt, om
man kan antaga att gäldenären tillhörig egendom finnes där. Om den skatt
skyldige icke kan anträffas på handräckningsorten och skatten ej kan där
uttagas, vidtager eu ny fas i indrivningsförfarandet. Utmätningsmannen i
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år J963
handräckningsorten skall nämligen i så fall vidarebefordra handräcknings-
ärendet till utmätningsmannen i annat distrikt, där gäldenären må kunna
anträffas eller skatten av annan anledning bör indrivas. I den mån indriv-
ningsärendet icke i ett tidigare skede varit anhängigt hos utmätningsman
nen i gäldenärens hemvist, kan det alltså i denna omgång komma att hand
läggas av honom. Gången vid indrivningen av böter påminner i mångt och
mycket om förfarandet vid skatteindrivning (se K.F. den 14 december 1917
angående indrivning och redovisning av böter). Av det sagda torde framgå,
att ärende om indrivning av skatt eller böter i stor utsträckning — anting
en direkt eller efter handräckningsförfarande — hamnar hos utmätnings
mannen i den ort, där gäldenären är bosatt. Att så sker är önskvärt, bl. a.
därför att gäldenären vanligen har större delen av sin egendom där, även
om gäldenären i en del fall även kan ha egendom på annan ort. Med hän
syn härtill innebär det enligt min mening en rationalisering, om utmät
ningsmannen i gäldenärens hemvist — såsom lagberedningen föreslagit —
jämväl i ärende om uttagande av skatt, böter och dylikt blir generellt be
hörig att verkställa utmätning i all gäldenärens egendom, oavsett var denna
är lokaliserad. Härigenom kan det omständligare handräckningsförfarandet
i viss utsträckning undvikas eller begränsas. Även de alternativa behörig
hetsreglerna i 56 § 2 mom. UL bör enligt min mening vara tillämpliga på
utmätning för skatt, böter och dylikt. Allmänt sett är det önskvärt, att reg
lerna om utmätning för skatt, böter och dylikt så långt möjligt överens
stämmer med de utmätningsregler, som gäller i alla andra fall. Jag är allt
så icke benägen att föreslå sådan begränsning i 60 § uppbördsförordningen
eller 22 § ITP, varigenom de grundläggande reglerna i 56 § 1 och 2 mom.
i förslaget om ändring i UL skulle helt eller delvis komma att sakna till
lämplighet vid utmätning för skatt, böter och dylikt.
Bemyndigandet i 2 § 3 mom. UL, med stöd varav utmätningsman i ad
ministrativ väg kan tilläggas befogenhet att påkalla eller själv vidtaga exe
kutiv åtgärd utanför sitt distrikt, bör, såsom lagberedningen föreslagit, även
omfatta ärenden om indrivning av skatt, böter och dylikt, särskilt som en
befogenhet för utmätningsman att så förfara hör nära samman med den
generella kompetens, som jämväl på bötes- och skatteindrivningens område
bör tillkomma utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Något förslag till
administrativa bestämmelser om dylik befogenhet föreligger för närvaran
de icke för bötes- och skatteindrivningsmålens del. Frågan om sådana be
stämmelser på nyssnämnda område torde, såsom lagberedningen ock synes
ha förutsatt (jfr bet. s. 125), få närmare övervägas i samband med den
översyn av de administrativa författningarna rörande bötes- och skattein-
drivningen, som lärer bli erforderlig, därest förslagets grundläggande reg
ler om utmätningsmans lokala kompetens göres tillämpliga även på utmät
ning för skatt, böter och dylikt.
Ej heller i frågan, om eller i vad mån utmätningsman på bötes- och skat
teindrivningens område bör äga befogenhet att innan utmätning skett över
lämna mål om utmätning till annan utmätningsman och därmed slutgiltigt
87
skilja sig från saken, föreligger för närvarande något utarbetat förslag.
Detta spörsmål bör, under beaktande bl. a. av de redovisningstekniska hän
syn som kan tala emot en dylik befogenhet på förevarande område, likale
des upptagas till behandling vid den översyn, jag nyss nämnt. Det torde ic
ke vara förenat med någon olägenhet, att såsom lagberedningen föreslagit
låta själva bemyndigandet att förordna om dylik befogenhet avse jämväl
mål om utmätning för skatt, böter och dylikt, även om det för ögonblicket
ter sig ovisst, om bemyndigandet behöver tagas i anspråk för sådana måls
vidkommande.
Bestämmelserna i 56 a § i förslaget till lag om ändring av UL torde kun
na tillämpas även vid utmätning för skatt, böter och dylikt.
Lagberedningen har föreslagit, att bestämmelsen om generell kompetens
för utmätningsman i gäldenärens hemvist, de alternativa behörighetsregler
na samt bemyndigandet att förordna om rätt för utmätningsman att över
lämna mål om utmätning till annan behörig utmätningsman skall äga mot
svarande tillämpning med avseende å kvarstad och skingringsförbud (183
och 185 §§ förslaget till lag om ändring i UL). Jämväl i denna del kan jag
biträda lagberedningens förslag, som härutinnan godtagits eller lämnats
utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan. Anmärkas må, att det
föreslagna bemyndigandet att förordna om befogenhet för utmätningsman
att påkalla eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet redan en
ligt sitt eget innehåll omfattar såväl utmätningsmål som andra mål, vilka
upptagits av utmätningsman. Till frågan, i vad mån 56 § i förslaget till lag
om ändring av UL bör äga motsvarande tillämpning vid handräckning en
ligt AvbL, återkommer jag i det följande.
Mot den av lagberedningen förordade ändringen av forumregeln i 69 §
UL har jag intet att erinra. Även förslaget om förtydligande av sådan hän
visning, som avses i nämnda lagrum, kan jag godtaga.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
3. Gäldenärens underrättande i mål om utmätning
Gällande rätt. UL ger i 59 och 60 §§ regler om gäldenärens underrättande
innan utmätning äger rum samt meddelar i 84 § vissa bestämmelser om pro
tokoll och s. k. utmätningsbevis som avser att gäldenären efter verkställd
ulmätningsförrättning skall få besked om vad som förekommit.
I ett fall följer av ULs bestämmelser, att gäldenären måste vara till
städes för att utmätning skall få äga rum. Det är när utmätning enligt 55 §
sökts på grund av auktionsprotokoll. Utmätning får då ske endast om gälde
nären vid utmätningstillfället utan jäv erkänner skulden. Någon föregående
underrättelse är ej nödvändig.
Utmätning får alltid företagas om gäldenären anträffas, alldeles oavsett
om han på förhand underrättats eller ej. I praxis brukar man emellertid i
regel ej använda denna möjlighet till omedelbar utmätning. Om utmätnings
mannen infinner sig utan föregående underrättelse, framstår hans tillväga
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
gångssätt ofta som onödigt bryskt. Vidare riskerar han att gå förgäves. Hu
vudregeln i 59 § är nämligen, att om gäldenären ej anträffas, utmätning får
äga rum endast under förutsättning att gäldenären i viss ordning underrät
tats på förhand. De närmare bestämmelserna om underrättelsens meddelan
de lämnas i 60 §.
Från huvudregeln att gäldenären skall vara underrättad upptager UL —
utom det fallet att gäldenären är tillstädes vid utmätningen — ytterligare två
undantag. Enligt 59 § 1 mom. är underrättelse ej av nöden, när det är anled
ning antaga att gäldenären håller sig undan därför att han väntar utmät
ning. Och enligt 60 § 3 mom. gäller motsvarande, om gäldenären ej har sta
digt hemvist i riket och ej heller känt ombud i orten, där utmätning skall
ske.
Om utmätningsförrättning hålles utan att gäldenären är tillstädes, skall
utmätningsmannen enligt 59 § 1 mom. tillsäga hans make eller husfolk eller
annan, som har egendomen i sin vård eller besittning, att närvara vid för
rättningen. I sista hand får han rikta sådan anmodan till närboende granne
som anträffas.
I 59 § stadgas, att underrättelsen skall innehålla meddelande om att ut
mätning för fordringen blivit sökt. Det anses, att därvid fordringens belopp,
utmätningstiteln samt borgenärens namn skall upptagas. Däremot behöver
underrättelsen icke innehålla uppgift om tid för förrättningen. Och platsen
för förrättningen behöver anges endast för det fallet att utmätningen skall
äga rum på annan ort än den, där gäldenären har sitt hemvist, och avse egen
dom som gäldenären ej uppgivit till utmätning (se 60 § 2 mom.). I praktiken
intages ofta i underrättelsen en anmodan till gäldenären att betala ford
ringen inom viss kortare tid, vid äventyr att utmätning eljest kommer att
verkställas. Detta är emellertid ej föreskrivet.
De närmare bestämmelserna om underrättelsens meddelande lämnas som
förut nämnts i 60 §. Huvudregeln är, att underrättelsen för att anses giltig
skall meddelas gäldenären genom utmätningsmannen. För det fall att denne
själv lämnar gäldenären personlig underrättelse uppställes ej något form
krav; underrättelsen kan då även meddelas muntligen. Eljest skall underrät
telsen vara skriftligen utfärdad av utmätningsmannen. Varje bevislig delgiv
ning av sådan underrättelse med gäldenären personligen godtages.
Hur delgivningen skall gå till, är icke närmare reglerat. De allmänna reg
lerna i 33 kap. 25 § RB om att intyg av stämningsman eller offentlig befatt
ningshavare av visst slag skall gälla som fullt bevis är givetvis tillämpliga.
Däremot kan underrättelsen icke meddelas genom postdelgivning enligt 1947
års kungörelse om delgivning i mål och ärenden vid domstol.
En fördel med att anlita stämningsman följer av de i 60 § 1 mom. med
delade bestämmelserna om surrogatdelgivning. Har gäldenären blivit sökt
i sitt hemvist men ej kunnat anträffas där, får skriftlig underrättelse läm
nas hans make eller husfolk eller, om ej heller de anträffas, avlämnas i slu
tet kuvert i hans hemvist eller, som sista utväg, fästas på hans husdörr.
Stämningsmannadelgivning genom besök i gäldenärens hemvist kan alltså
regelmässigt genomföras utan uppskov.
89
UL innehåller ej några särskilda bestämmelser om sättet för delgivning
med juridisk person. I denna del torde emellertid reglerna i 33 kap. RB, sär
skilt de i 17—19 §§, följas i tillämpliga delar.
För det vanliga fallet att underrättelsen genom utmätningsmannen eller
eljest bevisligen delgives gäldenären (eller ombud för honom) personligen
är ej stadgat, att någon viss tid regelmässigt skall förflyta mellan delgivning-
en och förrättningen. Utmätningen kan alltså äga rum samma dag utan att
gäldenären är tillstädes, men denna möjlighet torde sällan utnyttjas. Om
underrättelsen åter meddelas genom surrogatdelgivning, får utmätning äga
rum tidigast dagen efter delgivningen. Och om utmätning skall ske av egen
dom, som finns på annan ort än där gäldenären bär sitt hemvist och som han
ej själv anvisat till utmätning, bör underrättelsen oavsett delgivningsmeto-
den meddelas så tidigt att gäldenären kan bevaka sin rätt vid utmätningen.
Längre rådrum än åtta dagar skall dock ej lämnas honom (60 § 2 mom.).
Reglerna om underrättelse före utmätning anses icke analogt tillämpliga
beträffande andra utsökningsformer. Det hänvisas emellertid i 79 § 4 mom.
UL för ett speciellt fall till 60 §. I 193 § 1 mom. meddelas särskilda före
skrifter om underrättelse före verkställighet av vräkningsbeslut. Dessa sena
re föreskrifter ansluter sig i sak helt till 60 § 1 mom. utom beträffande tids
fristen. Vidare är att märka, att reglerna i 59 och 60 §§ till följd av hänvis
ningar i speciallagstiftning skall tillämpas vid vissa särskilda utsöknings
former. Sådana hänvisningar finns i 10 § AvbL samt i 15 § 1924 års lag om
viss panträtt i spannmål och 15 § 1942 års lag om viss panträtt i spånadslin
och hampa.
Reglerna i 59 och 60 §§ gäller icke heller vid alla utmätningar. Enligt 60 §
3 mom. andra stycket UppbF får nämligen utmätning för skatt även i gälde-
närens frånvaro genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i 59
och 60 §§ UL sägs, meddelats honom. Och detsamma gäller enligt 38 § TK
UppbF vid utmätning för allmänna avgifter och liknande. Skall utmätning
i dessa fall ske av gäldenären tillhörig fast egendom som finns på annan ort
än där han har sitt hemvist, måste emellertid underrättelse jämte uppgift
om förrättningsstället senast 14 dagar före förrättningen avsändas till gäl
denären med rekommenderat tjänstebrev. Återkommer brevet som obeställ-
bart, skall utmätningsmannen underrätta överexekutor härom vid insändan
det av protokoll över utmätningen, och överexekutor skall sedan anställa ef
terforskningar innan egendomen försäljes (se 60 § 3 mom. UppbF). — Före
skrifter om undantag från ULs underrättelseregler vid utmätning för skat
ter och allmänna avgifter har funnits sedan ULs tillkomst. På senare tid har
i uppbördsförfattningarna införts bestämmelser om anmaningar, som i viss
mån ersätter underrättelserna i enskilda mål. Enligt 31 § 2 mom. TK UppbF
skall skattskyldig, då indrivning av skatt skall ske, genom tjänstebrev eller
annorledes anmanas alt fullgöra sin betalningsskyldighet. I anmaning bru
kar intagas, att utmätning kan komma att ske, om skatten icke betalas. Vad
som skiljer anmaning från underrättelse enligt ULs bestämmelser blir då
främst, att något krav på delgivning icke uppställs.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
I fråga om verkställighet av beslut, varigenom någon i brottmål dömts till
böter eller vite, gäller ULs utmätningsbestämmelser enligt särskild föreskrift
i 22 § UP. Någon föreskrift om undantag från underrättelsereglerna har icke
meddelats. I praxis torde man dock ofta förfara på samma sätt vid bötesut-
mätning som vid utmätning för skatt, d. v. s. tillämpa anmaningssystemet.
I 84 § UL meddelas bestämmelser om protokoll över utmätningsförrätt-
ning och om s. k. utinätningsbevis.
Lagen utgår från att protokoll skall föras över varje utmätningsförrätt-
ning. 84 § innehåller först den regeln, att utmätningsprotokoll, om gäldenär
eller borgenär begär det, skall hållas honom till handa genast eller, när det
ej kan ske, nästa dag. Någon skyldighet för part att lösa protokollet förelig
ger ej (§ 12 i 1883 års lösenförordning). Om part vill ha protokollsut
skrift, får han betala lösen och stämpel i vanlig ordning. I regel begär part
därför ej utskrift i annat fall än då han överväger att klaga.
När protokollet ej på stället lämnas till gäldenären, skall skriftligt utmät-
ningsbevis enligt 84 § genast tillställas honom eller, om han ej är närvarande,
annan som enligt 59 § varit tillsagd om förrättningen. Sådant bevis skall läm
nas utan begäran och är fritt från avgift. I beviset skall upptagas skuldbe
loppet till kapital och ränta samt lagsökningskostnad, d. v. s. rättegångs- och
därmed jämförlig kostnad ävensom kostnaden för utmätningen. Vidare skall
angivas grunden för utmätningen, d. v. s. exekutionstiteln, samt dagen då
förrättningen ägde rum. Därjämte specificeras ofta den utmätta egendomen
med åsatt värde. Det är också vanligt, att ulmätningsbeviset avslutas med
fullföljdshänvisning. Intetdera av sistnämnda två led är emellertid före
skrivet.
Om gäldenären är närvarande vid förrättningen, får han genom utmät-
ningsbeviset tillfredsställande besked om vad som förekommit. Sker förrätt
ningen utan att han är närvarande, skall beviset som redan antytts överläm
nas till hans make, husfolk eller annan som enligt bestämmelserna i 59 §
tillsagts att närvara. Uppenbarligen har man räknat med att denne skall vi
darebefordra beviset eller dess innehåll till gäldenären. Någon garanti för att
så sker finns emellertid ej. Och om förrättningen äger rum utan att någon
tillsägelse kunnat ske, förfaller frågan om bevisets överlämnande. I prakti
ken lämnas då beviset i regel kvar på förrättningsplatsen, till den verkan
det kan ha. Om förrättningen äger rum på utmätningsmannens kontor utan
att någon annan än utmätningsmannen och vittnet är närvarande, är emel
lertid detta meningslöst. För ett speciellt fall har i administrativ ordning
meddelats bestämmelser om översändande av utinätningsbevis. När fordran
på överskjutande preliminär skatt tages i mät, skall sålunda utmätningsbe-
viset, om utmätningen ej verkställts hos den skattskyldige, ofördröjligen
översändas till denne i tjänstebrev, och beviset skall då också innehålla full
följdshänvisning (kungörelsen den 15 september 1960, nr 539, med särskil
da föreskrifter om utmätning av fordran å överskjutande preliminär skatt).
91
Bestämmelserna i 84 § UL äger tillämpning även vid utmätning för skat
ter, böter och liknande. Däremot torde där givna regler om utmätningsbevis
icke utan vidare vara analogi tillämpliga vid andra utsökningsformer, t. ex.
handräckning för återtagande av avbetalningsgods.
Lagberedningen. Bestämmelserna om gäldenärens underrättande har
framhåller beredningen — i huvudsak varit oförändrade sedan ULs till
komst. Det är därför enligt beredningens mening ej ägnat att förvåna att de
nu är föråldrade. Förr kunde man i större utsträckning räkna med att vid
ett besök under dagen träffa en gäldenär i bostaden eller på hans ägor eller
alt där åtminstone komma i förbindelse med någon medlem av hans hushåll.
Beträffande större delen av befolkningen är detta ej längre förhållandet.
Om en utmätningsman under dagen söker gäldenären i hans hem, träffas
ofta ingen där. Ändrade regler om sättet för gäldenärens underrättande an
ser beredningen därför påkallade.
Beredningens förslag till ändrad lydelse av 59 § 1 mom. innehåller i detta
hänseende som huvudregel, att underrättelse skall lämnas innan utmätning
verkställes och att det bör ske så tidigt att gäldenären kan beräknas få nö
digt rådrum att bevaka sin rätt. I 59 § 2 mom. stadgas undantag härifrån, om
fara är att egendom undanstickes eller förstöres eller saken eljest är bråds
kande, liksom då gäldenären saknar känt hemvist och det ej är veterligt var
han uppehåller sig eller ombud för honom finns.
I sin motivering till dessa stadganden framhåller beredningen, att under
rättelseförfarandet bör utformas så, att gäldenären såvitt möjligt får till
fälle att bevaka sina intressen antingen före eller vid själva utmätningsför-
rättningen. Någon bestämd tid som måste förflyta mellan underrättelse och
utmätning torde icke kunna anges i lagen. Det rådrum som gäldenären kan
få för att bevaka sin rätt måste ofta bli kort. Utmätningsmannen måste emel
lertid — fortsätter beredningen — väga borgenärens intresse av att komma
till sin rätt mot gäldenärens intresse av att bli varskodd. Han måste därvid
taga hänsyn till målets beskaffenhet och vad som är känt om gäldenären.
Exekutionstitelns eller fordringens art kan enligt beredningens mening
ibland motivera, alt gäldenären får ett icke alltför obetydligt rådrum. Det
kan t. ex. vara fråga om en fordran på underhållsbidrag som förfallit till
betalning under loppet av åtskilliga år. Ibland bör också utmätningsmannen,
med den kännedom han har om gäldenären, kunna ge ett något längre råd
rum för att gäldenären skall få tillfälle att betala frivilligt, om borgenären
ej därigenom löper någon risk. Är åter gäldenären känd för att vilja undan
draga sig sina skyldigheter, måste utmätningsmannen handla snabbt. I fall,
då en underrättelse kan antagas leda till att gäldenären sticker undan eller
förstör egendom, bör någon underrättelse överhuvud ej lämnas. Beredning
en framhåller, att utmätning även i andra fall kan vara så brådskande, att
underrättelse ej bör meddelas före förrättningen. Det kan l. ex. vara fråga
om alt snabbi omhändertaga en bil eller annat fordon som man har anled
ning befara snart komma all föras från orten eller om att utmäta ett kon
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
92
tant tillgodohavande som gäldenären väntas lyfta inom den närmaste tiden.
Gäldenären kan stå i begrepp att ge sig ut på en längre resa o. s. v.
Enligt gällande rätt är som förut nämnts underrättelse ej av nöden, om
gäldenären icke har stadigt hemvist i riket och ej heller har känt ombud i
den ort där utmätning skall ske. Denna begränsning anser beredningen ej
vara påkallad eller lämplig. Det är bl. a. otillfredsställande, att gäldenär, som
har hemvist i något av våra nordiska grannländer eller uppehåller sig på
känd adress där, icke skall underrättas. Enligt beredningens mening bör gäl
denären i princip underrättas oavsett var han bor. Med nutida kommuni
kationer finns ej något praktiskt behov av att undantaga de fall då gäldenä
ren möjligen någon gång vistas i mera avlägset land. En annan sak är —
framhåller beredningen — att gäldenären ej alltid kan påräkna att få un
derrättelse i så god tid att han hinner låta sig representeras vid utmätnings-
förrättning. Utmätningsmannen bör emellertid såvitt möjligt taga hänsyn till
särskilda svårigheter för gäldenären, om det kan ske utan att utmätningen
äventyras.
Beredningen behandlar också närmare frågan om för hands under-
rättelsens innehåll. Enligt beredningens mening bör underrättel
sen innehålla uppgift om borgenären, utmätningstiteln, fordringen till ka
pital och ränta samt utdömd rättegångskostnad och beräknad exekutions-
kostnad. När fråga är om successivt förfallande underhållsbidrag och dy
likt, bör anges, på vilken tid fordringen belöper. Vidare bör gäldenären an-
manas att betala fordringen till utmätningsmannen eller att sätta sig i för
bindelse med denne samt underrättas, när och hur det lämpligen kan ske.
Ett annat önskemål är — fortsätter beredningen — att tid och plats för ut-
mätningsförrättningen anges i underrättelsen. Att konsekvent genomföra
en sådan ordning stöter emellertid på stora praktiska svårigheter, kanske
särskilt för landsfiskaler som samtidigt är polischefer och åklagare. Utmät-
ningsmännen får räkna med att planerade utmätningsförrättningar ofta in-
ställes eller uppskjutes därför att gäldenären betalar eller borgenären med
ger anstånd med förrättningen. Det är därför mycket svårt att fixera ar
betsprogrammet så noga att bestämda tider hålles. Ä andra sidan får beak
tas, att utmätningsmannen, därest han icke på förhand underrättat gälde
nären om tid och plats för förrättningen, utsätter sig för risken att utmät
ningen icke genast kan genomföras när han infinner säg för sådant ända
mål. Om utmätningsmannen icke i själva underrättelsen kan sätta ut tid
och plats för förrättningen, bör han om möjligt senare per telefon eller på
annat sätt söka meddela gäldenären när utmätning förestår. Särskilt ange
läget är detta, om våld skulle behöva användas för den händelse gäldenä
ren eller annan som kan lämna utmätningsmannen erforderligt tillträde ic
ke är tillstädes. Att våld så långt möjligt bör undvikas finner beredningen
uppenbart. Vissa råd och anvisningar om vad som i dessa och liknande hän
seenden bör iakttagas kan meddelas i administrativ ordning. Icke minst
viktigt anser beredningen det vara, att goda blanketter till underrättelser
in. m. utarbetas och tillhandahålles.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 52
dr
1963
93
Vad härefter angår sättet att överbringa för han dsunde r-
rättelsen anser beredningen det otillfredsställande att upprätthålla två
skilda system så som nu sker. Även vid utmätning för skatter och dylikt
har gäldenären intresse av att kunna bevaka sin rätt. Därmed är enligt be
redningens mening ej sagt, att det system som nu tillämpas vid skattein
drivning alltid är oförmånligare för gäldenären än det i UL stadgade del-
givningssystemet. Beredningen anser, att man bör kunna använda en ge
mensam ordning för båda de tillämpningsområden som här nämnts och att
man därvid bör i viss utsträckning kunna närma sig vad som nu gäller inom
uppbördsväsendet.
Enligt beredningens förslag i 1 mom. av 59 § skall underrättelsen till
gäldenären sändas med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Närmare
bestämmelser om hur utmätningsmannen bör förfara anser beredningen
lämpligen kunna utfärdas av Kungl. Maj :t. Som normal metod anser bered
ningen böra godtagas att underrättelsen sändes till gäldenären i tjänstebrev
med begäran att han tecknar erkännande av mottagandet på bilagd blan
kett och skickar det till utmätningsmannen. Erkännandet bär få avlämnas
till postbefordran avgiftsfritt. Underrättelsen bör också kunna överlämnas
genom bud eller på annat dylikt sätt. Den för närvarande på åtskilliga håll
använda metoden att sända underrättelsen i rekommenderat brev med mot
tagningsbevis bör enligt beredningens mening fortfarande få tillämpas, när
den finnes ändamålsenlig.
Om gäldenären icke insänder erkännande av mottagen underrättelse eller
ej utlöser rekommenderad försändelse, anser beredningen det få bero på
omständigheterna i det särskilda fallet, om ytterligare åtgärd skall vidtagas.
En stor del av utmätningsansökningarna riktar sig mot personer som är
väl kända för utmätningmannen från tidigare mål. Ofta saknar dessa gälde-
närer utmätningsbar egendom eller har eljest uppenbarligen icke nämn
värt intresse av att få del av underrättelsen. För att icke förfarandet skall
bli alltför betungande bör utmätningsmannen — anför beredningen vidare —
ej vara skyldig att vidtaga ytterligare åtgärd för gäldenärens underrättande
i sådana fall. I andra fall kan utmätningsmannen lämpligen söka kontakt
per telefon med gäldenären och fråga denne, huruvida han mottagit under
rättelsen. Svarar gäldenären jakande, gör utmätningsmannen anteckning här
om i dagboken. Ytterligare bevis om mottagandet kan icke anses erforder
ligt. Erfar däremot utmätningsmannen vid telefonsamtalet att underrät
telsen icke nått gäldenären, kan han begagna tillfället att framföra munt
lig underrättelse till denne.
Om utmätningsmannen icke når kontakt med gäldenären på nu angivet
sätt och målets beskaffenhet påkallar att gäldenären får kännedom om att
utmätning begärts, bör utmätningsmannen enligt beredningens mening för
söka alt enligt RBs regler delgiva gäldenären underrättelsen. Eu situation
då det får anses vara av särskild vikt att gäldenären får del av underrät
telsen är, när utmätning begärts på grund av dom som ej vunnit laga
kraft. Ett annat fall är, att utmätning begärts på grund av avtal om under-
94
liållsbidrag enligt 54 a § i förslaget. Beredningen nämner vidare sådana fall
som alt anledning finns till antagande att gäldenären vill anvisa viss egen
dom till utmätning eller att utmätningen kan komma att omfatta för gälde
nären betydelsefull egendom, såsom fastighet där han bor, bostadsrätt
o. s. v. Enligt beredningens mening bör alltså utmätningsmannen i dessa
och liknande fall, om bevis icke erhållits om att gäldenären mottagit un
derrättelsen och det icke ändå är känt att han fått del därav, söka själv
eller genom stämningsman delgiva underrättelsen med gäldenären. Vid be
hov bör surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 eller 9 § RB få användas.
Beredningen framhåller, att det ibland kan vara praktiskt att utmät
ningsmannen omedelbart använder sig av delgivning i stället för att först
sända underrättelsen med posten eller på liknande sätt. Ett sådant förfaran
de bör därför enligt beredningens mening vara tillåtet.
Vidare understryker beredningen, att underrättelsen givetvis såvitt möj
ligt bör vara skriftlig. Att ovillkorligen kräva detta finner beredningen dock
icke lämpligt. Om gäldenären underrättas muntligen, bör underrättelse, när
tiden medger det, efterföljas av skriftlig bekräftelse i tjänstebrev. Att un
derrättelse först lämnas muntligen kan enligt beredningens mening inne
bära en värdefull kontakt för det fortsatta förfarandet.
Som förut nämnts anser beredningen, att gäldenären i princip bör under
rättas även om han vistas utom riket. Beredningen menar, att underrättel
sen jämväl i dessa fall lämpligen kan sändas i brev med begäran om erkän
nande av mottagandet. Utmätningsmannen bör iakttaga, att handlingen av
fattas på ett språk som gäldenären kan antagas förstå. Han bör vid behov
få anlita hjälp av utrikesdepartementet med översättning. Beredningen ut
går från att besväret härmed icke kommer att få någon större omfattning.
För att icke förfarandet skall bli för betungande och tidsödande bör ytter
ligare åtgärd i regel icke krävas, om mottagningsbevis icke inkommer. Un
dantagsvis bör delgivning kunna äga rum genom utrikesdepartementets för
sorg, när det kan anses vara av särskild vikt att gäldenären får tillfälle att
bevaka sin rätt. Har gäldenären känt ombud i riket, bör underrättelsen i
stället meddelas denne enligt vanliga regler.
Utkast till administrativa bestämmelser i enlighet med vad nu sagts har
fogats vid betänkandet (se s. 151—153, 9 c § 1, 2 och 6 mom.).
Beredningen påpekar, att ändringen i 59 § UL påkallar en följdändring i
79 § 4 mom. UL.
Som framgår av det anförda bör de nya underrättelsebestämmelserna
enligt beredningens mening kunna tillämpas i utmätningsmål av alla slag,
alltså även vid utmätning för skatter, allmänna avgifter och dylikt. Till följd
härav föreslår beredningen, att även 60 § UppbF ändras. Något författnings-
förslag i detta hänseende har beredningen emellertid ej utarbetat.
Beredningen framhåller, att utmätning i regel måste kunna försiggå utan
hinder av gäldenärens frånvaro. I annat fall skulle förfarandet
bli alldeles för tungt. Rättssäkerheten bör enligt beredningens mening i stäl
let så långt möjligt tillgodoses genom gäldenärens underrättande om skedd
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
95
utmätning. Men dessutom bör utmätningsmannen vid behov kunna upp skjuta förrättningen. Ett specialfall är — fortsätter beredningen — att ut mätning enligt 55 § söks på grund av protokoll över offentlig auktion. Här förutsätts för utmätning, att gäldenären utan jäv vid utmätningstillfället erkänner skulden. Utmätning kan därför ej ske i gäldenärens frånvaro.
I 60 § 1 mom. föreslår beredningen den regeln, att gäldenärens frånvaro, frånsett de fall som avses i 55 §, ej utgör hinder för utmätningsförrättning, med mindre det finnes erforderligt att gäldenären får tillfälle att yttra sig. Beredningen framhåller, att prövningen av frågan om sådant hinder före ligger bör göras med hänsyn till fordringens och exekutionstitelns art samt beskaffenheten av de tillgångar som kommer i fråga för utmätning men att naturligtvis även andra omständigheter får beaktas, icke minst den känne dom om gäldenärens förhållanden som utmätningsmannen kan ha förvär vat i tidigare mål eller på annat sätt.
När gäldenären icke själv eller genom ställföreträdare är tillstädes vid utmätningsförrättning, bör utmätningsmannen enligt beredningens mening söka anlita andra upplysningskällor. Det är i den situationen önskvärt, att någon som kan antagas vilja bevaka gäldenärens intressen får tillfälle att övervara förrättningen. I nära anslutning till gällande bestämmelser i 59 § 1 mom. föreslår beredningen därför i 60 § 2 mom. den regeln, att om gälde nären ej är tillstädes men utmätningsmannen vid förrättningen anträffar hans make, någon av hans husfolk eller annan som har egendomen i sin vård eller besittning, denne skall tillsägas att närvara. I gällande lag stadgas dessutom, att närboende granne som anträffas skall tillsägas för det fall att någon sådan person som nyss nämnts ej finns. Denna bestämmelse har beredningen ansett olämplig bl. a. av diskretionshänsyn, och den saknar därför motsvarighet i förslaget.
Det från gällande lag övertagna uttrycket husfolk torde i praxis tolkas ganska vidsträckt. Bl. a. synes det tillämpas på biträde som är anställt hos bolag eller annan juridisk person och anträffas på dess kontor (jfr 33 kap. 9 § RB). Någon ändring i denna praxis har beredningen ej avsett.
Beredningen övergår härefter till frågan om gäldenärens under lättande efter det att utmätning skett.
De nuvarande bestämmelserna härom i 84 § UL anser beredningen vara uppenbart bristfälliga. Om man lättar på formföreskrifterna om underrät telse innan utmätningsförrättning äger rum, är det enligt beredningens me ning av särskild betydelse, att reglerna i 84 § omarbetas i syfte att bättre tillgodose rättssäkerhetssynpunkten. Man måste eftersträva ökade garantier för att bevis om utmätningen når gäldenären, när denne har något intresse av saken. Det bör bli en ovillkorlig regel att utmätningsbevis utfärdas, när utmätning skett.
Beredningen framhåller särskilt, att utmätningsbevisets inne håll bör göras något mera omfattande än nu. Utöver uppgifter om borge nären, utmätningstiteln, fordringsbeloppet jämte kostnader (även exeku- tionskostnaden) samt dagen, då utmätningen verkställdes, bör uppgifter
96
meddelas om den utmätta egendomen. Uppgifterna bör vara sådana att gäl
denären verkligen får besked om vad som är utmätt. Däremot torde ej böra
krävas, att utmätningsbeviset upptager de värden som åsatts det utmätta.
Redan nu torde utmätningsbevisen vanligen avslutas med besked om vad
den som vill söka ändring i utmätningen bär att iakttaga (jfr 204 § 2 inom.).
Denna praxis bör enligt beredningens mening göras till regel. Däremot tor
de det icke vara nödvändigt att i fullföljdshänvisningen erinras om befo
genheten för utmätningsmannen att själv inom viss kortare tid rätta ut
mätningen. Liksom när det gäller underrättelserna före utmätning anser
beredningen det lämpligt, att beträffande utmätningsbevisen närmare an
visningar meddelas i administrativ ordning (se författningsutkast i betän
kandet s. 152, 9 c § 3 inom.). Att belasta lagen med bestämmelser om bevi
sens innehåll finner beredningen alltså ej erforderligt.
Spörsmålet om sättet för utmätningsbevisets överbring
ande skall enligt förslaget lösas olika för olika fall. Om gäldenären är
tillstädes, personligen eller genom ombud, skall beviset genast överlämnas
till honom. Föreskrift av denna innebörd upptages i 84 § 1 mom. Att gälde
nären till äventyrs vägrar att mottaga handlingen kan ej tillmätas någon
betydelse (jfr 33 kap. 6 § RB). Beviset får lämnas på bordet eller på annan
plats hos gäldenären.
Frågan hur överbringandet skall ske, när gäldenären icke är tillstädes
sammanhänger med hur klagotiden skall beräknas. Beredningen föreslår,
att tiden räknas från den dag då gäldenären erhöll del av utmätningsbevi
set (eller protokollet, se 201 §). Vid valet av metod för överbringandet bör
hänsyn därför tagas till önskemålet att få bevis om dagen då gäldenären
mottog handlingen. Å andra sidan får förfarandet ej bli alltför betungande.
En lämplig ordning anser beredningen vara, att utmätningsbeviset sändes till
gäldenären i rekommenderat tjänstebrev med begäran om mottagningsbe
vis. För att brevet verkligen skall nå gäldenären bör utmätningsmannen på
försändelsen ange, att den får utkvitteras endast av adressaten personli
gen. Inkommer icke mottagningsbevis, måste det fortsatta förfarandet en
ligt beredningens mening få bero av omständigheterna. Har utmätningen
omfattat fastighet, tomträtt, vattenfallsrätt, byggnad på ofri grund, bostads
rätt eller annan egendom av mera betydande värde för gäldenären, bör del
åligga utmätningsmannen att söka delgiva beviset med gäldenären efter
samma regler som föreslagits för underrättelse. Hur stora ansträngningar
som skall nedläggas på att nå gäldenären får bero av sakens vikt och för
hållandena i övrigt. Under alla omständigheter skall — fortsätter bered
ningen — åtminstone
ett
allvarligt delgivningsförsök göras. I andra fall
åter, när utmätningen icke kan anses ha någon mera allvarlig verkan för
gäldenären, synes varken intresset att gäldenären får säker kännedom om
vad som förevarit eller önskemålet att få en utgångspunkt för klagotiden
motivera att utmätningsmannen vidtager ytterligare åtgärd, om mottag
ningsbevis ej inkommer. — Utmätningsmannen bör enligt beredningens
mening vidare ha möjlighet att omedelbart föranstalta om delgivning i
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
97
stället för att först pröva metoden med rekommenderat brev. Till gäldenär
som vistas utom riket bör beviset i regel sändas i vanligt — alltså icke re
kommenderat — brev med begäran att han lämnar erkännande av motta
gandet. Delgivning genom utrikesdepartementet bör också kunna förekom
ma men bör reserveras för särskilt viktiga fall.
Beredningen finner det vara ett starkt önskemål, att gäldenären får del
av beviset så snart som möjligt efter utmätningen. Regelmässigt bör utmät
ningsmannen kunna expediera beviset redan samma dag utmätningen ägt
rum eller senast nästa söckendag.
Förslaget innebär, att utmätningsbevis skall sändas till gäldenären även
om vid förrättningen närvarit någon som enligt 60 § 2 mom. tillsagts därom
av utmätningsmannen. Beredningen finner det emellertid naturligt, att ett
särskilt exemplar av beviset lämnas till den som på detta sätt bevakat gäl-
denärens intressen och att denne anmodas att underrätta gäldenären där
om. En sådan åtgärd bör enligt beredningens mening bidraga till att gälde
nären så snart som möjligt får kännedom om utmätningen.
Beredningen understryker, att man kan utgå från att med det föreslagna
underrättelsesystemet endast sällan kommer att inträffa att gäldenären ej
får kännedom om verkställd utmätning. I allt fall är risken härför mycket
ringa, om han — såsom normal aktsamhet kräver — utlöser rekommende
rade brev. För den som ej fått del av utmätningsbeviset innebär beredning
ens förslag den förbättringen i förhållande till gällande rätt, att han icke
blir bunden av bestämd klagotid. Detta bör enligt beredningens mening
icke vålla några betänkligheter med hänsyn till borgenären. Oavsett gälde-
närens klagomöjlighet fortsätter ju förfarandet i vanlig ordning fram till
försäljning och redovisning, om ej inhibition sker.
Huvudparten av de nu föreslagna reglerna anser beredningen lämpligen
böra intagas i administrativ författning (se författningsutkast i betänkandet
s. 152—153, 9 c § 4 och 6 mom.). I lagtexten har under 84 § 2 mom. endast
upptagits, att utmätningsbevis skall, om gäldenären ej är tillstädes, senast
nästa söckendag sändas till honom med posten eller lämnas på annat lämp
ligt sätt. Vidare stadgas, att om någon som avses i 60 § var tillstädes, ett
exemplar av beviset tillika skall genast överlämnas till honom med anmo
dan alt underrätta gäldenären därom.
Beredningen understryker, att den nuvarande bestämmelsen att proto
koll genast skall tillhandahållas har endast ringa betydelse. Protokoll ut
färdas endast på begäran, och det torde höra till sällsyntheterna, att proto
kollsutskrift begäres och mot föreskriven avgift expedieras redan på förrätt-
ningsstället. Bestämmelsen skall därför enligt förslaget ersättas med en
föreskrift att protokoll över utmätning eller försök därtill skall, om gäldenär
eller borgenär begär det, tillhandahållas utan dröjsmål (84 § 3 mom.).
Remissyttrandena. Lagberedningens förslag till reglering av underrät
telseförfarandet
före
utmätning har i och för sig godtagits av det alldeles
4 Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 52
98
övervägande antalet remissinstanser. Tanken att denna reglering skulle
gälla även vid utmätningar för skatter och dylikt har emellertid som förut
nämnts stött på motstånd från åtskilliga håll. Däremot har förslaget i fråga
om gäldenärens underrättande
efter
det utmätning skett allmänt accepte
rats också vad dessa utmätningar angår; och de i 60 § i förslaget upptagna
reglerna om betydelsen av gäldenärens frånvaro har lämnats så gott som
helt utan erinran.
Bland dem som lämnat hela avsnittet om gäldenärens underrättande vä
sentligen utan erinran kan nämnas
länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro
och
Norrbottens län, överexekutor i Norrköping, uppbördsutrcdningen, styrel
sen för Sveriges advokatsamfund
och
styrelsen för Föreningen Sveriges
landsfiskaler.
Länsstyrelsen i Norrbottens län finner, att genom förslaget
motstridiga intressen tillgodosetts så långt det är möjligt och alt skäl att
bibehålla särbestämmelsen i 60 § UppbF icke synes föreligga. Uppbördsut-
redningen konstaterar, att de föreslagna reglerna i förhållande till UppbF
innebär en skärpning men att de utan olägenhet synes kunna göras tillämp
liga även i fråga om utmätning för skatt. Landsfiskalsföreningens styrelse
anser, att underrättelserna lämpligen bör kunna delgivas gäldenären på
sätt lagberedningen föreslagit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Förslaget att göra den nya regleringen av underrättelseförfarandet till
lämplig även vid utmätningar för skatter och dylikt avstyrkes av
överståt-
hållarämbetet, länsstyrelsen i Västernorrlands län, andre stadsfogden i Gö
teborg, överexekutor
och
andre stadsfogden i Malmö, Föreningen Sveriges
stadsfogdar
och
Svenska exekutionsmännens riksförbund
ävensom av
ytter
ligare några enskilda utmätningsmän.
Också
riksrevisionsverket
synes ha
en övervägande negativ inställning i denna del.
överståthållarämbetet
finner de för skatter gällande bestämmelserna väl
avvägda med hänsyn såväl till de skattskyldigas som till myndigheternas
intressen, och några rättsförluster till följd av desamma har ej försports.
Om det förbättrade underrättelseförfarandet beträffande verkställd utmät
ning genomföres, kommer rättssäkerheten att öka, varför farhågor i denna
riktning torde vara obefogade. Att belasta utmätningsmannen med ökade
underrättelseplikter vid skatteindrivningen anser ämbetet föga rationellt.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
anser för sin del, att tillräckliga skäl
för en övergång till ett enhetligt underrättelsesystem ej anförts. Härutinnan
ansluter sig länsstyrelsen till synpunkter som framförts av
stadsfogden i
Sundsvall.
Denne framhåller bland annat, att det nuvarande förfaringssättet
vid utmätning för skatter bör bibehållas och tillämpas även vid utmätning
för böter.
Andre stadsfogden i Göteborg
menar, att redan mängden av ärenden om
utmätning för skatt skulle göra ett underrättelseförfarande i den ordning
beredningen föreslår betungande, och anför vidare.
99
Att utsända alla dessa underrättelser i två exemplar med begäran om er
kännande av mottagandet å ena exemplaret kan icke anses vara en rationell
ordning. I allmänhet har den skattskyldige avkrävts beloppet i fråga både
per brev och vid personligt besök, innan utmätning tillgripes. Han har kan
ske flera gånger hotats med utmätning men ändå underlåtit att betala. Ut
mätningen torde därför i regel vara väntad, när den äntligen kommer, och
en enkel underrättelse i vanligt brev, den form som nu praktiseras, torde
därför kunna anses tillfyllest. Jag föreslår därför att undantagsbestämmel
sen i 60 § UppbF bibehålies och vill i detta sammanhang föreslå att en
liknande undantagsregel införes också beträffande utmätning för böter och
viten.
I det hela överensstämmande synpunkter anförs av
andre stadsfogden i
Malmö.
Föreningen Sveriges stadsfogdar
anser också, att det vid skatte- och bö-
tesindrivning är tillräckligt att gäldenären i tjänstebrev erhållit underrät
telse om den ifrågavarande skulden. Föreningen yttrar bland annat.
Enligt vad föreningen har sig bekant torde det icke ha inträffat några
»olyckshändelser» till följd av att gäldenären icke erhållit en särskild under
rättelse om själva utmätningen. I nära nog samtliga fall har också, innan
utmätning för skatt vidtagits, skatteindrivaren vid flera tillfällen varit i
förbindelse med gäldenären och utmätningen kommer sålunda ingalunda
överraskande för denne. Det förekommer också endast i undantagsfall att
låssmed användes vid utmätning för skatt. I dylika fall är det uteslutande
fråga om gäldenärer som tredskas, d. v. s. icke lämnar tillträde till sin bo
stad.
I stort sett samma inställning redovisar
Svenska exekutionsmännens riks
förbund
i sitt yttrande.
Riksrevisionsverket
anser synpunkten att en utmätning för skatter bör
kringgärdas med samma skydd för den enskilde som varje annan utmät
ning vara i och för sig naturlig men framhåller att mot denna synpunkt
står i fråga om skatterna ett allmänt intresse av särskild snabbhet. Äm
betsverket fortsätter.
Man torde ej heller kunna bortse från kravet på att förfarandet icke får
bli för omständligt. Beträffande särskilt utmätning i överskjutande skatt,
ett område där kraven på formellt underrättelseförfarande kommer i ett
påtagligt motsatsförhållande till nödvändigheten av snabba åtgärder, vill
riksrevisionsverket erinra om att nuvarande otillfredsställande förhållan
den föranlett ämbetsverket att i underdånigt yttrande den 27 juli 1961
ifrågasätta om icke överskjutande skatt borde helt undantagas från utmät
ning.
Förslaget om för hands underrättelsens innehåll har för
anlett endast få erinringar.
Förste stadsfogden i Göteborg
vänder sig mot tanken att i underrättelsen
skall upptagas anmaning att betala till utmätningsmannen. Han anser det
långt viktigare, att den innehåller en anmaning att betala till borgenären
eller att söka kontakt med denne, och åberopar som skäl härför.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Det är oftast fråga om avbetalningar och begäran om anstånd med ut
mätningar. I kontakten med utmätningsmannen kan denne blott meddela
gäldenären, att han i dessa frågor har att vända sig till borgenären. Nästan
alla gäldenärer som erlägger avbetalning får anstånd. Det är onödig omgång
att gäldenären gör en avbetalning till utmätningsmannen —------- .
Liknande synpunkter anföres av
förste stadsfogden i Malmö,
som uttalar
farhågor för att utmätningsmannen skulle kunna bli förvandlad till en in-
kassomyndighet.
Förste stadsfogden i Göteborg
meddelar vidare, att de underrättelser som
nu användes i Göteborg innehåller upplysning om att förrättningen kan
företagas med anlitande av låssmed, om ingen öppnar. Han finner det
rimligt, att gäldenären får vetskap härom, och anser att det ofta är detta
som förmår gäldenären att kontakta utmätningsmannen eller borgenären
före utmätningen. Blanketter innehållande sådan upplysning bör därför
tillhandahållas.
Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler
liksom
flera skilda ut-
mätningsmän
understryker starkt svårigheten att redan i förhandsunder-
rättelsen angiva tid och plats för utmätningen.
Stadsfogden i Sundsvall
an
ser, att det bör helt överlämnas till utmätningsmannens bedömande, huru
vida uppgift skall lämnas om var och när utmätning skall äga rum. Han
framhåller därvid, att det i ett stort antal fall torde vara olämpligt att sådan
uppgift lämnas, med hänsyn till frestelsen för gäldenären att tillfälligt un
danskaffa värdefullare egendom.
Också själva förslaget om sättet att överbringa förh ands
meddelanden i enskilda mål har i allmänhet lämnats utan invänd
ning. Några remissinstanser — särskilt
Föreningen Sveriges stadsfogdar,
exekutionsdirektören i Stockholm
och
förste stadsfogden i Göteborg
— har
emellertid ägnat betänkandet i denna del en utförlig granskning och fram
ställt vissa erinringar.
Stadsfogdeföreningen
anmärker, att ett förfarande, som går ut på att
översända skriftlig underrättelse med begäran om erkännande av motta
gandet, nu tillämpas bland annat i Stockholm men att det där visat sig
vara mindre effektivt i det att endast cirka 20 procent av gäldenärerna in
sänt sådant erkännande. Föreningen fortsätter.
Eljest torde i de flesta utmätningsdistrikten delgivning av underrättelse
ske uteslutande genom exekutionsbiträde eller annan tjänsteman hos ut
mätningsman. Ett sådant tillvägagångssätt är också synnerligen fördel
aktigt ur olika synpunkter. Först och främst har utmätningsmannen, ge
nom att stämningsmannen uppsöker gäldenären, möjlighet att erhålla nog
granna uppgifter om gäldenärens bostad. Det kan exempelvis vara fråga
om en större fastighet med flera uppgångar, i vilka ett vanligt namn —
exempelvis Andersson -— kan förekomma i ett flertal olika våningsplan. I
det fall, då ansökan icke innehåller noggranna uppgifter om var gäldenären
bor, erhåller utmätningsmannen kännedom därom genom exekutionsbiträ-
dets delgivningsrapport. Härigenom undvikes att förrättningen försinkas
101
eller rent av förhindras på grund av att utmätningsmannen eller substitutet
icke genast har upplysning om var gäldenären bor då de inställer sig för
verkställighet. Speciellt i de fall då låssmed medföljer förrättningsmannen
__vilket vanligtvis sker i Stockholm — är det av vikt att förrättningsman
nen omedelbart kan gå direkt på gäldenärens bostad eller lokal. En icke
mindre viktig sak är att delgivningsmannen, vilken ofta sedermera är vitt
ne åt förrättningsmannen, har möjlighet att i förväg göra upp om en lämp
lig tidpunkt för förrättningen ävensom meddela gäldenären vad denne bär
alt iakttaga med anledning av utmätningsansökan, exempelvis beträffande
gäldenärens möjligheter att betala skulden, att kontakta borgenären för
att erhålla anstånd eller avbetalning etc. — — — Alla dessa iakttagelser
som stämningsmannen sålunda kan göra har ett mycket stort värde för för
rättningsmannen, för att denne på ett snabbt och effektivt sätt skall kun
na genomföra förrättningen.
Föreningen förklarar sig med det anförda vilja framhålla, att delgiv
ning genom stämningsman är det praktiskt sett mest lämpliga underrät
telseförfarandet och alt detta bör få komma till användning i samma ut
sträckning som nu är fallet. Att som huvudregel ange att personlig del
givning ej bör förekomma innan andra underrättelseformer företagits an
ser föreningen mindre lämpligt. Författningstextens ordalydelse synes emel
lertid ej lägga hinder i vägen för det förfarande som föreningen sålunda
förordar.
Förste stadsfogden i Göteborg
argumenterar för omedelbar stämnings-
mannadelgivning under åberopande av huvudsakligen samma skäl som
stadsfogdeföreningen och anser liksom föreningen, att författningstexten
medger att denna metod användes generellt. Emellertid gör han också gäl
lande, att särskilda skäl för ett formellt delgivningsförfarande med hänsyn
till målens beskaffenhet skulle föreligga i fall som icke berörts av lagbe
redningen. Han nämner därvid främst fall då utmätning sökes på grund av
bevis i mål om betalningsföreläggande, lagsökningsutslag och tredskodomar
__ de till antalet helt dominerande exekutionsurkunderna — samt anför
vidare.
Enligt min erfarenhet är det vid verkställighet av dessa ganska vanligt
att gäldenären icke vet om, att han blivit förpliktad betala — något som
alltid gäldenären i 39 §-situationen vet. Många gånger har han icke förstått
eller brytt sig om att få något sammanhang i det rutindelade, finstilta pap
peret om betalningsföreläggande. Andra gånger har han tagit kontakt med
inkassobyrån eller skickat in kapitalbeloppet till borgenären och därmed
trott frågan vara utagerad. Han kan också ha ingivit ett bestridande för
sent eller så utformat, att det t. ex. i lagsökningsmål saknat relevans. Det
synes därför angeläget att även i utsökningsmål, som grundar sig på an
givna exekutionstitlar och i vilka gäldenären har möjlighet alt avvärja
utmätning genom ansökan om återvinning och inhibition, utmätnings
mannen skall vara förvissad om, att gäldenären erhållit del av underrät
telsen, innan ett ingripande sker.
Sammanfattningsvis anför förste stadsfogden i Göteborg, all han finner
det vanskligt att lätta på formföreskrifterna i den utsträckning som be
redningen föreslagit samt alt han befarar, att en fakultativ prövning huru
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 52
dr
1963
vida delgivning skall äga rum kommer att bli betungande i de större
distrikten och göra det svårt att organisera arbetet så att handläggningen
icke försinkas.
En helt annan inställning har
exekutionsdirektören i Stockholm.
Han
finner det önskvärt, att formföreskrifterna ytterligare förenklas. Detta an
ser han vara möjligt med hänsyn till den omständigheten att skada av mera
allvarlig beskaffenhet kan tillfogas gäldenären som regel först i och med
försäljning av den utmätta egendomen. Han fortsätter.
Dessförinnan skulle det förekomma endast undantagsvis, t. ex. då gälde-
närens namn i en dom är så ofullständigt, att personförväxling kan riskeras
och att därför erforderliga undersökningar måste göras till förebyggande
av att annan person än gäldenären erhåller underrättelse, eventuellt också
får sin egendom utmätt. Före utmätningen torde det i regel räcka med
underrättelse i vanligt tjänstebrev i enlighet med vad som i allmänhet
gäller för skatter och efter utmätningen, om gäldenären icke varit närva
rande vid förrättningen, genom bevis översänt i rekommenderat brev med
mottagningsbevis. Då åtskilliga icke löser ut sådana försändelser, bör re-
turnerad sådan ånyo sändas ut men då i vanligt tjänstebrev. Härmed erhål -
les vissa garantier för att gäldenären erhåller kännedom om utmätningen.
Uppkommer fråga om försäljning bör mycken energi utvecklas för att gäl
denären skall bli delgiven underrättelse härom. Jämförelsevis god tid skul
le även kunna anslås för detta arbete på grund av de föreslagna tidsfrister
na (88 c §) och på grund av att antalet försäljningsärenden jämfört med
antalet utmätningar är ringa. Sålunda skulle det vara angeläget att t. ex.
underrätta personer bosatta under känd adress i utlandet om en föreståen
de försäljning. Gäldenär, som först i samband med underrättelse om för
säljning erhållit kännedom om verkställd utmätning, hade då tillfälle att
överklaga utmätningen.
Förste stadsfogden i Norrköping
anser det för sin del mycket viktigt att
underrätta gäldenären om den blivande auktionen och föreslår att i 89 § UL
skall intagas en föreskrift av innebörd att både gäldenär och borgenär skall
i god tid underrättas om tid och plats för auktionen och om vilken egen
dom som skall säljas. Även
överexekutor i Norrköping
uttalar viss sympati
för en sådan bestämmelse.
De i 60 § lagförslaget upptagna reglerna om betydelsen av g ä 1 d e-
närens frånvaro vid utmätningsförrättning har föranlett erinran
endast från
förste stadsfogden i Norrköping.
Denne hävdar, att gäldenärens
närvaro ej erfordras när gäldenärens make är tillstädes. Han efterlyser
vidare konkreta anvisningar om hur utmätningsmannen skall ställa sig,
när gäldenären är frånvarande.
Förslaget i fråga om gäldenärens underrättande efter
det utmätning skett har som redan antytts fått mycket gott motta
gande. Från flera håll har understrukits, att det är av stor betydelse för att
bereda gäldenären ökad rättssäkerhet. Ingen har ifrågasatt, att på denna
punkt särregler skulle gälla vid utmätning för skatter och dylikt. Antalet
erinringar mot förslaget är över huvud få.
103
över
ståthållarämbetet
anser det angeläget, att i utmätningsbevis intages
erinran om befogenheten för utmätningsman att själv inom viss kortare hd
rätta utmätningen. Enligt ämbetets mening skulle de exekutiva myndig
heterna därigenom kunna besparas åtskilligt besvär.
Ett par landsfiskaler
menar, att det kan bli besvärligt att förteckna den
utmätta egendomen i utmätningsbeviset.
Stadsfogden i Sundsvall
och
landsfiskalen i Svedala distrikt
gör gällande,
att det är överflödigt att sända utmätningsbevis till gäldenären i det fallet
att ett exemplar vid förrättningen överlämnas till någon av hans husfolk,
och
förste stadsfogden i Norrköping
hävdar, att gäldenärens make aven i
detta fall bör få ersätta gäldenären.
Lagrådet anför under 59 §, att det torde böra ytterligare övervägas, huru
vida de föreslagna bestämmelserna om underrättelse till gäldenären är prak
tiskt lämpliga även då utmätning avser skatter. Emellertid framhåller lag
rådet, att såvitt angår hänsyn till gäldenärens intressen skal icke synes fo-
refinnas att ha olika regler vid utmätning för skatt och för annan fordran.
I anslutning till 60 § påpekar lagrådet, att det i 1 mom. i denna paragraf
upptagna stadgandet om utmätning i gäldenärens frånvaro uppenbarligen
bör kunna analogiskt tillämpas vid verkställighet av administrativ myndig
hets beslut, i den mån så varit fallet med motsvarande bestämmelser i nu
varande 59 § och 60 § 3 mom.
Departementschefen. Vad först angår frågan om gäldenärs underrättande
rörande förestående utmätning bör underrättelseförfarandet — liksom ut-
mätningsförfarandet i övrigt — vara så uppbyggt, att skälig hänsyn tages
såväl till rättssäkerhetens krav som till önskvärdheten av att verkställighe
ten kan fortgå snabbt, smidigt och effektivt. I båda dessa hänseenden är det
nuvarande förfarandet behäftat med brister. Såsom framgår av redogörel
sen för gällande rätt, präglas det nuvarande förfarandet av en viss formell
omgång, som i viss utsträckning kommer förfarandet att framstå såsom
onödigt tungt och stelt. Det är tänkbart, att denna svaghet hos gällande un
derrättelseregler framträdde mindre under äldre samhällsförhållanden, då
utmätningsmannen i allmänhet kunde påräkna att träffa gäldenären i hans
hemvist vid sitt första besök där och underrättelseförfarandet därför må
hända icke behövde komma till användning i så stor utsträckning för att
få utmätning genomförd. Med hänsyn bl. a. till befolkningens rörlighet i
dagens samhälle har det något tungrodda underrättelsesystemet numera
kommit att ingå som ett normalt led i handläggningen av enskilda utmät-
ningsmål. Icke heller ur rättssäkerhetssynpunkt är det nuvarande under
rättelseförfarandet tillfredsställande. En väsentlig olägenhet är sålunda, att
underrättelseförfarandet icke i tillräcklig grad är ägnat att leda till någon
personlig kontakt mellan utmätningsman och gäldenär. Underrättelsen, som
endast behöver innehålla uppgift om att utmätning är sökt, lämnas ofta i
gäldenärens bostad, medan han på grund av sitt arbete eller av annan or
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
104
sak är borta, och även den sedermera följande utmätningen försiggår ej säl
lan i gäldenärens frånvaro ofta beroende på att tid och plats för förrätt-
ningen icke varit för honom kända. I likhet med lagberedningen anser jag
därför, att en modernisering av underrättelseförfarandet nu är påkallad.
I 59 § i förslaget till lag om ändring i UL har lagberedningen förordat
den huvudregeln, alt innan utmätning verkställes, underrättelse om målet
skall sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt.
Regeln innebär framför allt, att underrättelseförfarandet frigöres från de
fixerade former, i vilka det nu är byggt, och att möjlighet skapas att be
gagna sig av den underrättelsemetod, som med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna befinnes mest ändamålsenlig. Bestämmelsen har, åtmins
tone i vad den angår enskilda utmätningsmål, allmänt godtagits av remiss
organen och jämväl lämnats utan erinran av lagrådet. Även för egen del
anser jag den föreslagna huvudregeln tillfredsställande och vill alltså för
orda dess genomförande. Till frågan om dess tillämplighet på utmätning
för skatter eller andra offentligrättsliga fordringar återkommer jag i det
följande.
Spörsmålet vad eu förhandsunderrättelse lämpligen bör innehålla påkal
lar uppmärksamhet i detta sammanhang. Det torde knappast råda någon
meningsskiljaktighet om att underrättelsen bör innehålla uppgift om bor
genären, ulmätningstiteln och fordringsbeloppets storlek till kapital och
ränta samt utdömd rättegångskostnad och beräknad exekutionsavgift. Det
kan också förefalla naturligt, alt gäldenären, såsom på sina håll redan sker,
erinras om vad han kan göra för att avvärja utmätningen. En anmaning till
gäldenären att inom viss kortare tid erlägga betalning för skulden antingen
till borgenären eller till utmätningsmannen kan därför fylla en uppgift i
underrättelsesystemet. Enligt vad erfarenheten visar, är vidare en personlig
kontakt mellan utmätningsman och gäldenär mången gång värdefull. Med
hänsyn härtill kan också ifrågakomma att i underrättelsen rikta en uppma
ning till gäldenären att sätta sig i förbindelse med utmätningsmannen med
uppgift tillika när och hur det lämpligen kan ske. Av betydelse är också
att gäldenären får kännedom om när och var utmätning i händelse av ute
bliven betalning kan beräknas äga rum. Det är därför önskvärt att uppgift
harom såvitt möjligt lämnas i underrättelsen. Emellanåt kan dock hinder
härför möta. För en utmätningsman är nämligen arbetsuppgifterna och
tjänstgöringsförhållandena i övrigt ej sällan sådana, att stora svårigheter
möter för honom att fixera ett arbetsprogram någon längre tid i förväg. Om
bestämd tid och plats för utmätningen icke kunnat anges i den ursprungli
ga underrättelsen, framstar det som ett önskemål att gäldenären såvitt möj
ligt senare underrättas därom per telefon eller i annan form. Det förefaller
särskilt angeläget, att uppgift om tid och plats för utmätningen lämnas i de
fall, då fråga kan uppkomma att utan medverkan från gäldenären eller hans
husfolk bereda sig tillträde till hans bostad, kontor eller annan av honom
disponerad lokal. Även andra uppgifter än de nu berörda kan tänkas böra
inflyta i underrättelsen. Om det rent praktiska ämne, som frågan om un-
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
105
derättelsens innehåll utgör torde, med stöd av bemyndigandet i 12 § i för
slaget till lag om ändring i UL, särskilda bestämmelser till vägledning för
rättstillämpningen böra utfärdas i administrativ ordning. Förslag till så
dana bestämmelser har för de enskilda målens del utarbetats av lagbered
ningen (bet. s. 151 f). Ett närmare ställningstagande till detta förslag tor
de få ske, då frågan om en administrativ reglering blir aktuell.
Ett praktiskt spörsmål är också, på vilket sätt underrättelsen bör över
bringas till gäldenären. Den föreslagna huvudregeln i 59 § UL öppnar här
vid möjlighet att använda vilket kommunikationssätt som helst, som med
hänsyn till omständigheterna kan anses för ändamålet tillfyllest, alltifrån
formlig delgivning med gäldenären av skriftlig underrättelse till muntlig un
derrättelse exempelvis vid telefonsamtal. Såsom antydes i stadgandet, lärer
dock företrädesvis böra ifrågakomma att sända underrättelsen med posten.
När det gäller att bestämma vilket postbefordringssätt som normalt bör
komma till användning är bl. a. att beakta, att den utsträckning, vari utmät
ningsmannen erhåller bevis om att underrättelsen nått gäldenären, kan
komma att inverka på omfattningen av hans fortsatta arbete med underrät
telsebestyren. Med hänsyn härtill förefaller två postbefordringssätt mera
lämpade än andra att användas som normalmetod, nämligen försändelse i
rekommenderat tjänstebrev med mottagningsbevis och försändelse i vanligt
tjänstebrev med begäran att adressaten undertecknar och återställer ett bi
fogat erkännande av mottagandet. På många håll förhåller det sig sannolikt
så, att antalet gäldenärer, som underlåter att utlösa en värdepostförsändel-
se, kommer att bli betydligt färre än antalet gäldenärer, som underlåter att
återställa ett inottagningserkännande. Där så är fallet, ter sig försändelse i
rekommenderat brev med mottagningsbevis av allt att döma som den mest
arbetsekonomiska normalmetoden. På andra håll åter kan det tänkas vara
förenat med sådan olägenhet för en adressat att under expeditionstid instäl
la sig på visst postkontor för att utlösa en postförsändelse, att utlösnings-
frekvensen blir tämligen låg. I sådana fall kan det andra försändelsesättet
vara att föredraga som normalmetod. Med hänsyn till svårigheterna att ge
nerellt ange ett visst försändelsesätt som den bästa normalmetoden får man
överlämna åt utmätningsmannen att med ledning av den praktiska erfaren
heten inom hans verksamhetsområde avgöra vilket av de båda befordrings-
sätten som normalt bör komma till användning inom hans distrikt. Om den
rekommenderade försändelsen icke utlöses eller begäran om mottagnings-
erkännandc ej efterkommes, torde det få bero på omständigheterna, om yt
terligare underrättelseåtgärd skall vidtagas. 1 en stor del av dessa full är det
antagligen fråga om gäldenärer, som utmätningsmannen veterligt saknar ut
mätningsbara tillgångar eller eljest uppenbarligen saknar nämnvärt intres
se av att få del av underrättelsen. Ligger saken så till, kan det synas över
flödigt alt vidtaga ytterligare mått och steg för gäldenärens underrättande.
För de kvarstående fallens del kan man — när underrättelse sänls i vanligt
tjänstebrev — överväga den ordningen, att utmätningsmannen söker kon
takt med gäldenären per lelefon för att efterhöra, huruvida han mottagit
4| Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52
106
Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
underrättelsen. Svarar gäldenären jakande, skulle utmätningsmannen i dag
boken kunna anteckna, att underrättelsen nått gäldenären. Vid nekande
svar skulle utmätningsmannen kunna begagna tillfället att muntligen under
rätta gäldenären. Även när underrättelsen sänts i rekommenderat brev med
mottagningsbevis men försändelsen återkommit outlöst, kan det vara lämp
ligt att utmätningsmannen söker telefonkontakt med gäldenären för att
muntligen underrätta honom. Misslyckas försöken att nå telefonkontakt
med gäldenären, bör utmätning likväl i allmänhet få äga rum utan ytterli
gare åtgärder till gäldenärens underrättande. I vissa mera speciella fall, där
det med hänsyn till exekutionstitelns art eller målets beskaffenhet i övrigt
är särskilt angeläget att gäldenären får del av underrättelsen, kan det dock
tänkas erforderligt att göra ytterligare ansträngningar för att bringa under
rättelsen till gäldenärens kännedom. Exempel på sådana fall är att utmät
ning sökts på grund av icke lagakraftvunnen dom eller sådant avtal, som
avses i 54 a § i förslaget till lag om ändring i UL, eller att fast egendom, bo
stadsrätt eller annan för gäldenären särskilt värdefull egendom kan ifråga-
komrna för utmätning. I dessa och liknande fall kan som en sista utväg ifrå-
gakomma att genom formlig delgivning söka nå gäldenären med underrät
telsen. Vid behov skulle härvid surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 ooch 9 §§
rättegångsbalken kunna få användas. Hinder skulle givetvis icke möta att
i exempelvis dessa specialfall tillgripa formlig delgivning redan från bör
jan, om så finnes vara mera ändamålsenligt. Det är önskvärt att till ledning
för rättstillämpningen utfärda närmare bestämmelser om tillvägagångssät
tet vid gäldenärens underrättande. Detta kan lämpligen ske i administrativ
ordning. De bestämmelser, som här erfordras, torde kunna utfärdas med
stöd av det bemyndigande, som jag föreslår i 12 § UL och som jag i det föl
jande skall närmare beröra. Ett förslag till administrativa bestämmelser om
sättet att underrätta gäldenären om sökt utmätning har utarbetats av lag
beredningen, såvitt de enskilda målen angår (bet. s. 152 f). Ett närmare
ställningstagande till detta förslag torde få anstå, till dess frågan om en ad
ministrativ reglering i ämnet blir aktuell.
Om underrättelsen skall kunna fylla sin uppgift, bör den uppenbarligen
lämnas gäldenären så tidigt, att han kan beräknas få nödigt rådrum att be
vaka sin rätt. Den regel, som lagberedningen i 59 § 1 mom. föreslagit härom
och om vilken allmän enighet synes råda, kan jag alltså förorda. Vad som
är att anse som nödigt rådrum, torde, såsom lagberedningen framhållit, få
avgöras genom en avvägning mellan gäldenärens intresse att bli varskodd och
borgenärens intresse att komma till sin rätt. Exekutionstitelns art, målets
beskaffenhet, gäldenärens vistelseort och vad som är känt om gäldenärens
person utgör exempel på omständigheter, som kan inverka på denna avväg
ning. Det ligger i utmätningsförfarandets natur, att tiden ofta måste bliva
kort.
En regel om att gäldenären skall underrättas om förestående utmätning
kan icke gärna vara undantagslös. Hänsyn till utsökningsväsendets effek
tivitet kräver emellanåt, att utmätning får ske utan att gäldenären i för
väg underrättats. I gällande rätt får utmätning utan förhandsunderrättelse
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
107
äga rum — förutom då gäldenären är tillstädes vid förrättningen -— då an
ledning är att antaga, att gäldenären håller sig undan, därför att han väntar
utmätning, samt då gäldenären saknar stadigt hemvist i riket och ej heller
har känt ombud i den ort, där utmätning skall ske. Lagberedningen har
föreslagit undantag från underrättelseskyldigheten, dels då fara förelig
ger, att egendomen undanstickes eller förstöres, eller saken eljest är bråds
kande, dels ock då gäldenären saknar känt hemvist och det ej är bekant,,
var han eller ombud för honom finnes (59 § 2 mom. förslaget till lag om
ändring i UL). I förhållande till gällande rätt innebär förslaget i huvudsak
den förändringen, att underrättelsekravet å ena sidan slopas icke i vissa
utan i alla brådskande situationer och å andra sidan upprätthålles oavsett
var gäldenären befinner sig, om blott hans hemvist eller uppehållsort är
känd. Att döma av vad som förekommit under remissbehandlingen och
lagrådsgranskningen synes i stort sett enighet råda om lämpligheten av
vad lagberedningen härutinnan förordat och jag hyser även själv den upp
fattningen, att förslaget i denna del bör genomföras.
Vad angår verkan av gäldenärens frånvaro måste i effektivitetens intresse
principen vara, att utmätning försiggår utan hinder av att gäldenären icke
är tillstädes. Detta gäller vare sig fallet omfattas av skyldigheten att lämna
förhandsunderrättelse eller icke. Som motvikt till denna princip bör man,
såsom lagberedningen framhållit, i stället så långt möjligt sörja för att
gäldenären blir underrättad om skedd utmätning. Dessutom lärer man utan
större olägenhet kunna i någon mån modifiera principen. Klart är näm
ligen, att fall emellanåt kan förekomma, där starka skäl talar för att i
gäldenärens frånvaro icke genast genomföra förrättningen, och uppskov
bör då kunna medgivas. Den ordning som sålunda bör gälla har enligt
min mening på ett godtagbart sätt kommit till uttryck i det av lagbered
ningen i 60 § 1 mom. UL föreslagna stadgandet, att när utmätning skall
äga rum för fordran, som avses i 54 § UL (d. v. s. fordran på grund av
dom eller utslag å betalningsskyldighet) eller 54 a § i förslaget till lag om
ändring i UL (d. v. s. fordran på grund av skriftligt, bevittnat underhålls-
avtal), gäldenärens frånvaro ej utgör hinder för förrättningen, med mindre
det finnes erforderligt att gäldenären får tillfälle att yttra sig. Stadgandet
har ej heller rönt något motstånd vare sig under remissbehandlingen eller
vid lagrådsgranskningen. Tydligt är, att utrymmet för uppskov måste bli
mycket begränsat i sådana fall, där underrättelsen om tid och plats för för
rättningen, enligt vad utmätningsmannen har sig bekant, kommit gälde
nären tillhanda. Uppskovsmöjligheten torde här i huvudsak kunna inskrän
kas till situationer, där anledning förekommer till antagande, att gäldenä
ren på grund av sjukdom eller annat laga förfall varit förhindrad att in
ställa sig. Är det åter ovisst, huruvida förhandsunderrättelse, där sådan
skall lämnas, kommit gäldenären tillhanda, synes de undantagsfall, då upp
skov kan böra meddelas, främst kunna avgränsas med hänsyn till ford
ringens och utmätningstitelns art samt beskaffenheten av den egendom,
som kommer i fråga för utmätning. Att utmätning sökts på grund av icke
lagakraftvunnen dom eller skriftligt underhållsavtal eller för fordran, som
108
successivt förfallit till betalning under längre tid, eller att fast egendom,
bostadsrätt eller annan för gäldenären särskilt värdefull egendom ifråga-
kommer till utmätning, är exempel på omständigheter, som här kan tala
för uppskov. Vad slutligen angår det fall, att det förekommer positiv an
ledning förmoda, att förhandsunderrättelsen, där sådan skall lämnas, icke
kommit gäldenären tillhanda, lärer en mera generös tillämpning av upp-
skovsregeln ej sällan te sig befogad.
Såsom lagrådet påpekat, bör det föreslagna stadgandet om utmätning i
gäldenärens frånvaro kunna — i den mån så varit fallet med motsvarande
bestämmelser i gällande rätt — analogiskt tillämpas vid verkställighet av
administrativ myndighets beslut.
För att utmätning skall få ske för fordran på grund av auktionsprotokoll
bör i likhet med vad nu gäller krävas, att gäldenären är tillstädes och utan
jäv erkänner skulden.
Då utmätning skall ske i gäldenärens frånvaro, bör liksom för närva
rande gäldenärens make, någon av hans husfolk eller annan, som har
egendomen i sin vård eller besittning, anmodas att närvara, om de anträf
fas vid förrättningen (60 § 2 mom. i förslaget till lag om ändring i UL).
Såsom lagberedningen funnit, är det däremot olämpligt att tillsäga gälde
närens granne att närvara. Någon motsvarighet till den nuvarande regeln
härom, vill jag därför icke föreslå.
I det föregående har jag närmast med tanke på de enskilda utmätnings-
målen behandlat frågan om gäldenärens underrättande om förestående ut
mätning och om verkan av gäldenärens utevaro. Ett särskilt spörsmål är,
huruvida de regler, som föreslagits härom i 59 och 60 §§ UL, bör göras till
lämpliga jämväl vid utmätning för fordran på skatt eller annan offentlig
rättslig fordran. Vad först angår skatteutmätningarna föreligger på detta
område — med visst undantag, varom mera i det följande — icke nu någon
skyldighet att underrätta gäldenären om förestående utmätning. I 60 § 3
mom. uppbördsförordningen stadgas nämligen, med nyss antydda undantag,
att utmätning får även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att så
dan underrättelse, som avses i nuvarande 59 och 60 §§ UL, meddelats ho
nom. Regeln bör ses mot bakgrunden av att skattegäldenären i allmänhet på
annat sätt får kännedom om att indrivning av skatten pågår. Vid indrivning
av restförd skatt åligger det nämligen indrivningsmyndigheten att genom
tjänstebrev eller annorledes anmana gäldenären att fullgöra sin betalnings
skyldighet (31 § 2 mom. TK UppbF). I praktiken brukar detta ofta ske på
det sättet, att gäldenären uppmanas att betala den resterande skatten inom
viss tid, vid äventyr att utmätning eljest kommer att ske. I denna form sy
nes anmaningen i och för sig kunna hänföras till vad som i 59 § i förslaget
till lag om ändring i UL benämnes underrättelse om målet, ehuru det i all
mänhet är lämpligt att dylik underrättelse ges ett något fylligare innehåll.
Det finns därför icke anledning att i uppbördsförordningen längre bibehål
la ett stadgande, som efterger det eljest gällande kravet på förhandsunder-
rättelse. — Det undantagsfall, då skyldighet föreligger att underrätta gäl-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
109
denären om förestående skatteutmätning, avser den situationen, att utmät
ning skall ske av fast egendom, som finnes på annan ort än gäldenarens
hemort. Enligt 60 § 3 mom. UppbF skall då underrättelse med uppgift om
förrättningsstället i rekommenderat tjänstebrev senast 14 dagar före förrätt
ningen avsändas till gäldenären under adress, som angivits i restlängden
eller eljest kan av utmätningsmannen utrönas. Något behov att efter ett ge
nomförande av de föreslagna reglerna i 59 § UL bibehålla detta särstadgan-
de synes knappast föreligga. Stadgandena i nämnda lagrum syftar ju till en
ordning, där hänsyn skall tagas till utmätningsmålets beskaffenhet, när
det gäller att bestämma tid och form för förhandsunderrättelse. Utmätning
av fast egendom tillhör uppenbarligen de fall, då önskemålet att verkligen
nå gäldenären med förhandsunderrättelse i så god tid, att han kan bevaka
sin rätt, framträder med särskild styrka. Vad i 60 § 3 mom. UppbF stadgas
om verkan av gäldenärens utevaro lärer icke lägga hinder i vägen för att
uppskjuta en skatteutmätning, när ett uppskov framstår såsom av omstän
digheterna påkallat. Med denna innebörd ansluter sig stadgandet i denna
del så nära till den grundsats, varpå 60 § UL i dess föreslagna lydelse byg
ger, att det icke heller i fråga om verkan av gäldenärens utevaro finnes an
ledning att bibehålla en särreglering i UppbF. Jag vill alltså efter samråd
med chefen för finansdepartementet förorda, att de föreslagna reglerna i 59
och 60 §§ UL om förhandsunderrättelse och om verkan av gäldenärens från
varo skall äga tillämpning jämväl vid skatteutmätning i stället för de sär
regler, som i nämnda ämnen meddelas i UppbF. Förslag till ändring av 60
§ 3 mom. UppbF framlägges i det följande.
Därmed är emellertid icke utan vidare sagt, att de administrativa bestäm
melser, som avses skola komplettera stadgandet i 59 § UL, också kan utfor
mas så, att ett i allo gemensamt underrättelsesystem skapas för utmätning
i enskilt mål och utmätning för skattefordran. Särskilt ur gäldenärens syn
punkt ter sig ett sådant system som ett befogat önskemål. Huruvida det med
beaktande jämväl av andra intressen låter sig göra att till fullo realisera det
ta önskemål, torde få upptagas till slutgiltig prövning i anslutning till den
genomgång av vissa administrativa författningar på skatteindrivningens om
råde, som ett genomförande av föreliggande förslag till lag om ändring i UL
synes aktualisera.
De föreslagna reglerna i 59 och 60 §§ UL bör liksom nuvarande bestäm
melser i dessa lagrum vara tillämpliga vid utmätning för böter. Med han
syn till stadgandet i 22 § UP erfordras icke i detta sammanhang någon
särskild bestämmelse härom. Huruvida utmätning för böter kraver någon
särbehandling vid den administrativa regleringen av underrättelseförfaran
det, torde få bedömas i samband med den omprövning av bötesindrivnings-
förordningens bestämmelser, som torde böra ske, om föreliggande förslag
till ändring av UL genomföres.
Såsom beredningen funnit, föranleder ändringen i 59 § UL en följdänd
ring i 79 § 4 mom. UL.
...................
59 § UL i dess föreslagna lydelse torde kunna komma tdl användning jam-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
no
val i andra fall, då underrättelse, anmaning eller förbud skall meddelas i
mål som avses i UL eller sådan speciallagstiftning, som hänvisar till ULs
underrättelseregler (se 15 § i 1942 års lag om viss panträtt i spånadslin och
hampa samt 10 § AvbL). Även i denna del torde närmare bestämmelser till
ledning för rättstillämpningen få utfärdas i administrativ ordning.
Vad härefter angår gäldenärens underrättande om verkställd utmätning-
gäller för närvarande enligt 84 § UL, att om gäldenär eller borgenär det be
gär, protokoll över utmätningen skall tillhandahållas honom genast eller,
där det ej kan ske, nästa dag. Om protokollet icke genast lämnas till gälde
nären, åligger det enligt samma lagrum utmätningsmannen att genast till
ställa honom ett bevis om utmätningen. Är gäldenären icke närvarande skall
beviset i stället tillställas hans make, husfolk eller annan, som enligt 59 §
tillsagts att övervara förrättningen. Av dessa bestämmelser framgår motsätt-
mngsvis, att något bevis om utmätningen icke expedieras i de fall, då ut
mätningen försiggått utan att vare sig gäldenären eller hans make, husfolk
eller annan, som har egendomen i sin vård eller besittning, varit tillstädes.
Nar utmätningsbevis skall överlämnas till någon, som av utmätningsman
nen tillsagts att närvara i gäldenärens ställe, föreligger heller icke alltid till
räcklig säkerhet för att gäldenären verkligen får del av utmätningsbeviset.
Gäldenären har givetvis regelmässigt stort intresse av att snabbt och säkert
få kännedom om den verkställda förrättningen och dess resultat. Särskilt
om man — såsom förut föreslagits — uppmjukar formföreskrifterna för gäl
denärens underrättande om förestående utmätning, är det angeläget att söka
bättre än för närvarande tillgodose detta intresse. Lagberedningen har i så
dant syfte föreslagit, att skyldighet att genom utmätningsbevis underrätta
gäldenären om skedd utmätning skall föreligga oberoende av om gäldenären
är tillstädes vid förrättningen eller icke. Är han närvarande, skall beviset
enligt förslaget liksom i gällande rätt genast överlämnas till honom. I an
nat fall skall jämlikt förslaget utmätningsbevis senast nästa söckendag sän
das till gäldenären med posten eller lämnas honom på annat lämpligt sätt.
Den som av utmätningsman tillsagts att i gäldenärens frånvaro övervara
förx-ättningen föreslås dessutom skola erhålla ett exemplar av utmätnings
beviset med anmodan att underrätta gäldenären därom. Förslaget, som all
mänt godtagits av remissorganen och lämnats utan erinran av lagrådet, inne
bär en önskvärd förstärkning av rättsskyddet på förevarande område. Jag-
vill därför förorda, att förslaget genomföres. Likaledes kan jag biträda lag
beredningens förslag därom att protokoll över utmätning eller utmätnings-
försök skall, om gäldenär eller borgenär det begär, tillhandahållas honom
utan dröjsmål. Reglerna om expediering av utmätningsbevis och tillhanda
hållande av protokoll torde böra gälla även vid utmätning för skattefordran
eller annan offentligrättslig fordran.
Närmare bestämmelser om vad utmätningsbevis skall innehålla och hur
det skall överbringas till gäldenären torde med stöd av den föreslagna 12 §
UL kunna meddelas i administrativ ordning. Förslag till dylika bestämmel
ser har framlagts av lagberedningen (bet. s. 152). Utan att nu i detalj taga
ståndpunkt till detta förslag vill jag framhålla, att det förefaller angeläget
Kungi. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
in
att i utmätningsbevis intaga — förutom sådana uppgifter som borgenärens
namn, exekutionstitelns art och fordringens storlek — uppgift om vad som
blivit utmätt och vad gäldenären har att iakttaga, om han vill klaga hos
överexekutor. Vad angår sättet att överbringa beviset till gäldenär, som ej
är tillstädes vid förrättningen, vill det synas som om mycket talade för att
normalt sända beviset i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Detta
utesluter emellertid icke, att formlig delgivning kan få tillgripas i vissa fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
4. Interimistiska åtgärder
Gällande rätt. I anslutning till regeln i 59 § 1 mom. UL, att gäldenären
för att utmätning skall få ske — skall vara antingen på förhand under
rättad eller också vid förrättningen närvarande, meddelas i 2 mom. av sam
ma paragraf en bestämmelse om rätt för utmätningsman att föranstalta om
interimistiska åtgärder för att säkerställa utmätning, som icke omedelbart
kan genomföras. Enligt denna bestämmelse äger utmätningsmannen, därest
utmätningen icke genast kan företagas och fara föreligger för att godset
under tiden stickes ur vägen, låta hålla vård över godset, till dess utmät
ning kan ske. Bestämmelsens innebörd är icke alldeles klar. Tvekan har
sålunda yppats huruvida vårdhållningsinstitutet är begränsat till fall, där
det enbart är gäldenärens frånvaro som hindrar utmätningen, eller har ett
vidsträcktare tillämpningsområde. Lagen förutsätter, att vårdhållning kan
draga särskilda kostnader. Som villkor för vårdhållning har nämligen
i 59 § 2 mom. uppställts, att borgenären förskjuter nödig kostnad.
Lagberedningen framhåller, att genomförandet av utmätning kan möta
hinder av olika slag. Utmätningsmannen har t. ex. att ex officio pröva,
om hinder mot utmätning av viss egendom föreligger med hänsyn till reg
lerna om utmätningsordning och om gäldenärens beneficium. Beträffande
sådana invändningar från gäldenärens sida som påstående att betalning
erlagts eller att han har kvittningsgill motfordran är gäldenären i regel
bevisskyldig. Gäldenären kan givetvis icke alltid vara beredd att genast
styrka sådan invändning, och enligt beredningens mening kan det vara
rimligt att han får visst rådrum för sådant ändamål. Ibland är det tvek
samt — framhåller beredningen vidare — om gäldenären är rätt ägare till
egendom som påträffas eller anvisas av borgenären för utmätning. Gälde
nären påstår t. ex., att uppgiven fordran hos tredje man är överlåten. När
mare upplysningar kan då böra inhämtas innan utmätning lämpligen böi
äga rum. Även andra anledningar till uppskov kan förekomma. Så kan
det, om utmätning ifrågasättes av egendom på annan ort än där gäldenären
är bosatt, erfordras att utmätningsmannen i gäldenärens hemort höres om
dennes personliga och ekonomiska förhållanden. Besked härom kan givet
vis mera sällan lämnas på stående fot.
Enligt beredningens mening bör man visserligen eftersträva, att utmät
ningsmannen ej skall behöva göra mer än ett enda besök hos gäldenären för
112
att genomföra sökt utmätning. Om berättigad tvekan föreligger, bör utmät
ning emellertid ej utan vidare äga rum. Tydligt är, att utmätningsmannen
1 sadana fall utan att åsidosätta borgenärens intresse lättare kan medge
“PPsk°v> om det «nnes möjlighet att vidtaga någon interimistisk åtgärd.
UL finnes som förut nämnts ej annat stadgande om sådan åtgärd än 59 §
2 inom., enligt vilket utmätningsmannen kan taga vård om lös egendom,
nar fara föreligger att den stickes ur vägen. Beredningen föreslår, att i
låga om lös egendom även andra interimistiska åtgärder skall stå till buds.
Förslaget ansluter på denna punkt till de bestämmelser som i 74 § och 75 §
2 mom. meddelas om utmätnings genomförande. Enligt 1 mom. av 60 a §
1 försla8et ska11 sålunda som interimistiska åtgärder kunna ifrågakomma
saväl fysiska åtgärder beträffande lös egendom som meddelandet av rätts
liga förbud. Alla sådana åtgärder som kan betecknas såsom vård om egen
domen kan användas i det förra hänseendet. Sålunda kan — framhåller
beredningen t. ex. en bil, en bankbok eller ett skuldebrev omhändertagas
I fråga om lösa saker som ej lämpligen kan föras från platsen bör vården
taga sig uttryck i att utmätningsmannen lämnar erforderliga föreskrifter
om egendomens förvaring och förser den med tjänstemärken. Vad angår
forbud av den typ som avses i 74 § och 75 § 2 mom. påpekar beredningen,
att lagrummen förutsätter att utmätning redan skett och att förbuden så
lunda skall skydda den, till vilken på grund av utmätningen gäldenärens
ratt kan komma att övergå. I de fall som avses i 60 a g i förslaget har någon
utmätning ännu ej skett. En motsvarande tillämpning av förbud i de fall
som avses i 60 a § förutsätter därför enligt beredningens mening eu något
andrad avfattning av förbudet, vilket ju skall skydda utmätningssökanden
pa ett tidigare stadium än 74 § och 75 § 2 inom., liksom den till vilken rät
tigheten efter den åsyftade utmätningen kan komma att övergå.
I 1 mom. angives såsom en konsekvens av vidtagen interimistisk åtgärd,
att darav följer förbud för gäldenären att till men för utmätningssökanden
forfoga over egendomen. Beredningen framhåller, att överträdelse av för
budet är straffbelagd enligt 10 kap. 12 § SL. Om åtgärden måste självfallet
besked lämnas gäldenären.
Beredningen påpekar, att beneficiumreglerna bör iakttagas även när del
gäller interimistisk åtgärd som är avsedd att säkerställa senare utmätning.
Om åtgärden just påkallas av att utredning i detta hänseende måste inför
skaffas från utmätningsmannen i gäldenärens hemvist, ligger det emellertid
enligt beredningens mening i sakens natur, att tillämpningen av nämnda
regler i viss grad får suspenderas till dess utredningen inkommit.
Det är icke beredningens avsikt, att interimistisk åtgärd skall få bestå
under längre tid. Förfarandet bör så snart som möjligt avslutas med ut
mätning av egendomen, om denna åtgärd finnes lagligen grundad. Som
huvudregel beträffande tiden för åtgärdens bestånd föreslår beredningen i
2 mom. av 60 a §, att åtgärden ej skall få upprätthållas längre än som
oundgängligen erfordras. Om utmätning ej följt inom två veckor, skall åt
gärden enligt förslaget hävas. Tydligt är — framhåller beredningen — att
om tredje man framträder och visar sig vara behörig innehavare av ford-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Kungi. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
113
rån eller rättighet som omfattats av meddelat förbud, utmätningsmannen skall omedelbart häva förbudet.
Såsom 3 mom. i 60 a § upptager förslaget stadgande, att kostnaden för åt gärden skall förskjutas av borgenären, om utmätningsmannen begär det. Beredningen anser, att interimistisk åtgärd kan vara särskilt påkallad, när ansökan inkommer till utmätningsman som ej är behörig och saken är brådskande. En bestämmelse om detta fall har upptagits i 56 § 3 mom. Be träffande åtgärder som står till buds hänvisar bestämmelsen endast till 60 a §. Sedan åtgärd vidtagits, skall målet omedelbart överlämnas till behörig utmätningsman. Det ankommer därefter på denne att handlägga frågan om åtgärdens hävande eller bestånd. Särskild föreskrift härom har beredningen icke ansett erforderlig.
Beredningen understryker, att stadgandet i 56 § 3 mom. givetvis kan till- lämpas även när utmätningsmannen ej är beredd att avvisa målet men är oviss, huruvida han enligt reglerna om den lokala kompetensen är behörig eller ej.
Enligt beredningens mening föreligger det stundom behov att säkerställa även kvarstad genom interimistisk åtgärd. Beredningen föreslår därför, att reglerna i 60 a § skall äga motsvarande tillämpning med avseende å verk ställighet av kvarstad (183 § UL).
Remissyttrandena. Endast ett mindre antal remissinstanser har närmare berört förslaget i förevarande del. Det stora flertalet har lämnat det helt utan erinran.
Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler
framhåller, att vad lagbe
redningen härvidlag föreslår torde väsentligt öka utsökningsförfarandets smidighet och slagkraft. Enligt styrelsens mening har bestämmelserna fått sådan utformning att varken gäldenärens eller tredje mans intressen åsido- sättes i nämnvärd grad.
Föreningen Sveriges stadsfogdar
har sig bekant, att vissa utmätningsmän
givit vårdhållningsinstitutet i 59 § 2 mom. UL en vidgad tillämpning i det att man — särskilt då det varit ovisst, huruvida en tillgång skulle utmätas som kontanta penningar eller som fordran — »hållit vård» över tillgången, innebärande bl. a. att sekundogäldenären erhållit ett utgivningsförbud. Man har således använt vårdhållningsinstitutet som en säkerhetsåtgärd i fall, då gäldenären icke varit underrättad. Föreningens styrelse och flertalet av föreningens medlemmar har emellertid ansett det felaktigt att förfara på detta sätt. Med hänsyn till att förfarandet i åtskilliga fall visat sig vara ef fektivt för att säkerställa en gäldenärs tillgång så att den sedermera kunnat utmätas, har föreningen ej något att erinra mot att föreliggande förslag ge nomföres.
Förste stadsfogden i Göteborg
anser, att det vore en praktisk förenkling,
om den interimistiska åtgärden förföll efter utgången av två veckor utan att behöva hävas genom särskilt beslut. Han anför.
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
Redan vid »vårdtagningen» skulle då i underrättelsen till gäldenären eller
förbudet till tredje man kunna intagas t. ex. »Vårdtagningen förfaller den
29 september 1963 om icke dessförinnan utmätning sker eller annorlunda
förordnas». I de flesta fall kommer säkert »vårdtagningar» liksom utmät
ningar att resultera i uppgörelser med borgenärerna, som återkallar eller
meddelar anstånd. Vid en återkallelse går gjord utmätning åter, men något
beslut härom meddelas icke annat än efter ansökan.
Förste stadsfogden i Norrköping
menar, att två veckor är för kort tid, om
gäldenären vistas på annan ort och underrättelse om sökt utmätning skall
delgivas honom efter den interimistiska åtgärden. Han föreslår därför, alt ti
den förlängs till fyra veckor.
Lagrådet har lämnat förslaget i förevarande delar utan erinran.
Departementschefen. Ehuru frågan, huruvida utmätning skall komma till
stånd eller icke, i så stor utsträckning som möjligt bör avgöras redan vid
första förrättningstillfället, är det likväl icke alltid lämpligt att så förfara.
Frågor, som kan vara vanskliga att avgöra på stående fot, uppkommer ej
sällan i utmätningsmål. Det kan t. ex. vara tveksamt, om viss egendom till
hör gäldenären eller eljest är tillgänglig för utmätning eller om gäldenären
betalt skulden eller har kvittningsgill motfordran. Då saken i ett eller an
nat hänseende är tveksam och anledning förekommer, att större klarhet kan
vinnas genom ett uppskov, bör sådant kunna komma till stånd. Emellertid
kan ett uppskov ha sina risker för borgenären, framför allt såtillvida att
egendom under mellantiden kan göras oåtkomlig för utmätning. Om man
bortser från stadgandet i 59 § 2 mom. UL, vilket allenast torde ha begränsad
x’äckvidd, ställer utsökningslagen för närvarande icke några medel till för
fogande för att i hithörande situationer säkerställa en eventuell framtida ut
mätning. Detta är enligt min mening en brist. Lika med lagberedningen an
ser jag därför, att om utmätning av lös egendom icke genast kan företagas,
det bör tillkomma utmätningsmannen att då så erfordras vidtaga interimis
tiska åtgärder till säkerställande av utmätningen. Härigenom kan förhas
tade utmätningsbeslut förebyggas utan att borgenärens rätt i alltför hög
grad eftersättes. Såsom lagberedningen funnit, bör de interimistiska åtgär
derna så nära som möjligt korrespondera med de åtgärder, varigenom be
slutad utmätning tryggas. Utmätningsmannen bör alltså i avbidan på be
slut i utmätningsfrågan kunna taga vård om lös egendom eller meddela för
bud motsvarande de i 74 § och 75 § 2 mom. UL angivna. Interimistisk åtgärd
bör i överensstämmelse med lagberedningens förslag få till konsekvens, att
gäldenären blir vid ansvar, som anges i 10 kap. 12 § strafflagen, förbjuden
att förfoga över egendomen till men för borgenären. Med hänsyn bl. a. här
till bör gäldenären skyndsamt underrättas om åtgärden.
Det ligger i sakens natur att interimistisk åtgärd icke bör få äga bestånd
längre än som oundgängligen erfordras. Jag delar lagberedningens uppfatt
ning, att åtgärden icke bör bestå längre än två veckor. Har utmätning icke
följt inom denna tid, skall alltså åtgärden hävas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
115
Liksom lagberedningen anser jag det böra åligga borgenären att förskjuta eventuell kostnad för interimistisk åtgärd, därest utmätningsmannen det begär.
Regler i enlighet med vad nu sagts föreslås upptagna i 60 a § UL. Befogenhet att föranstalta om interimistisk åtgärd bör emellanåt tillkom ma även annan utmätningsman än den, som är behörig att pröva utmät- ningsmålet. Har detta anhängiggjorts hos utmätningsman, som saknar lo kal kompetens att pröva utmätningsfrågan, bör denne i brådskande fall lik väl äga att, med överlämnande av målet till behörig utmätningsman, föran stalta om interimistisk åtgärd. Det stadgande härom, som lagberedningen föreslagit i 56 § 3 mom. UL, kan jag alltså godtaga. Sedan målet överläm nats till behörig utmätningsman, ankommer det uppenbarligen på denne att handlägga frågan om åtgärdens bestånd.
Såsom lagberedningen förordat, bör reglerna i 60 a § UL äga motsvaran de tillämpning i kvarstadsmål. Jag föreslår därför en bestämmelse härom i 183 § UL.
5. Rättelse av utmätning
Gällande rätt. Den som vill påkalla rättelse av verkställd utmätning är i regel hänvisad att klaga hos överexekutor. Innan utmätt egendom sålts, kan utmätningsmannen emellertid med sökandens medgivande låta förfa randet återgå eller ändra redan verkställd åtgärd till gäldenärens fördel. Enligt uppgift förekommer det, att en utmätningsman som inser att fel begåtts utverkar sökandens tillstånd att rätta felet.
Vid utmätning för skatter, allmänna avgifter och böter synes det icke vara ovanligt, att utmätningsmannen själv rättar sina åtgärder till gälde närens fördel. Han torde då handla i den uppfattningen att han som in- drivningsmyndighet är representant för staten-borgenären.
Enligt 8 § InfL äger utmätningsman jämka de i ett införselbeslut med delade bestämmelserna, om anledning därtill yppas. I regel ges jämknings- beslutet på hemställan av part, men utmätningsmannen kan ex officio be sluta om jämkning, t. o. m. utan att höra parterna. Jämkningsinstitutet är främst avsett att användas vid ändrade faktiska förhållanden, men något hinder för utmätningsmannen att jämka ett införselbeslut därför att det vid sin tillkomst grundats på felaktiga uppgifter om förhållandena anses icke föreligga.
Domstol har enligt 17 kap. 15 § (jfr 30 kap. 13 §) RB en strängt begrän sad befogenhet att själv rätta dom eller beslut. Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräk ning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall den meddela beslut om rättelse, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig. Eu analogisk tillämpning av denna bestämmelse torde ofta vara be fogad beträffande utsökningsmyndigheterna och deras avgöranden.
I de vanliga förvaltningsmyndigheternas verksamhet finnes i viss ut sträckning möjlighet till självrättelse. Även inom förvaltningen anses dock gälla, att ett beslut, som skapat en rättighet eller liknande anspråk för en skild person, i regel icke kan rättas utan dennes medgivande, ehuru åt skilliga undantag härifrån förekommer.
Lagberedningen finner det ur flera synpunkter otillfredsställande, att ut mätningsmannen ej skall kunna rätta misstag utan borgenärens medver kan. För att utmätningsförfarandet ej skall bli för omständligt bör utmät ningsmannen kunna handla medan han är på platsen, men det är enligt beredningens mening för alla parter till fördel om, i händelse av misstag, rättelse kan ske utan större omgång. Beredningen framhåller, att möjlighet alt vidtaga interimistisk åtgärd visserligen öppnas genom 60 a § i förslaget men att sådan åtgärd lätt medför dubbelarbete och ej ger samma skydd som utmätning. Om gäldenären t. ex. uppger att egendom är köpt på av betalning med äganderättsförbehåll men ej kan förebringa någon bevis ning därom, är det mest praktiskt att — om ej annat finns att taga egendomen genast utmätes. Därefter kan utmätningsmannen taga förbin delse med uppgiven avbetalningssäljare och uppmana honom att styrka sin rätt. Om denne inkommer med vederbörligt kontrakt inom en kortare frist, bör utmätningsmannen kunna låta utmätningen gå åter. När tredje man nen, såsom nu är fallet, måste klaga hos överexekutor för att komma till sin uppenbara rätt, medför detta onödigt besvär både för honom själv och för utsökningsmyndigheterna.
Beredningen erinrar om att utmätning i stor omfattning verkställes av domsverkställare och, när det gäller uttagande av skatter, böter eller liknan de, även av exekutionsbiträden. Enligt beredningens mening bör utmätnings mannen kunna rätta misstag som hans medhjälpare begått. Däremot bör domsverkställare eller exekutionsbiträde ej själv få vidtaga rättelse. Denna kompetensbegränsning finner beredningen kunna intagas i de administrati va författningarna om domsverkställare och exekutionsbiträden.
Beredningen anser, att sådan befogenhet att rätta verkställd utmätning som här avses åtminstone tills vidare ej bör gälla annat än när lös egen dom utmätts. I fråga om fast egendom är det mera sällan som direkta miss tag kan begås, och beträffande möjligheterna för tredje man att tillvara taga och styrka sin rätt är särskilda bestämmelser meddelade i 82 § UL.
Beredningen framhåller, att huvudfallet, då ändring aktualiseras, är att tredje man framställt anspråk som avses i 69 § UL, d. v. s. om bättre rätt till godset. Det kan emellertid även tänkas andra fall, då det efteråt be- finnes att utmätning ej bort äga rum. Man får sålunda räkna med att ut mätning ibland sker av egendom som på grund av villkor eller särskild be stämmelse ej kan överlåtas och alltså ej heller bort utmätas. Vidare kan tänkas, att utmätning någon gång kan äga rum i strid mot beneficium- reglerna eller utmätningsordningen.
Beredningen föreslår i 77 § 2 mom. UL en regel om generell befogenhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
117
för utmätningsman att föranstalta om rättelse, därest han på grund a\ anspråk som i 69 § UL sägs eller eljest finner att egendomen ej bort ut mätas. Lydelsen syftar närmast på det fallet att utmätningsmannen finner att utmätning över huvud ej bort ske, men beredningen avser, att den skall innefatta jämväl det fallet att utmätning ej bort ske villkorslöst utan att tredje man bort erhålla hänvisning att stämma till domstol om bättre rätt till egendomen. Detta har ej ansetts behöva särskilt utmärkas. Talan skall i sådant fall liksom eljest väckas inom en månad från det hänvisningen gavs.
Beträffande förfarandet bör enligt beredningens mening gälla, att borge nären, där så kan ske, beredes tillfälle att yttra sig. Beredningen påpekar, att borgenären visserligen i allmänhet ej har kännedom om vad som för siggått vid utmätningsförrättningen och att det fördenskull kunde ifråga sättas, huruvida anledning finns att höra honom. Det bör emellertid före byggas, att utmätningsmannen utan tillräckliga skäl ryggar en redan verk ställd åtgärd. Borgenärens hörande utgör en kontroll i detta hänseende. I sådana fall då borgenären icke är anträffbar anser beredningen dock hin der ej böra möta att vidtaga rättelse.
Beredningen framhåller, att det ej bör få förekomma att utmätnings mannen vidtager rättelse efter någon längre tid. Enligt förslaget begränsas tiden till två veckor från det förrättningen ägde rum. Bestämmelsen bör jämföras med vad beredningen föreslår under 201 § UL. Tiden för klagan til! överexekutor föreslås där utsträckt till tre veckor från det gäldenär eller borgenär erhöll del av utmätningsbevis eller protokoll. Om rättelse ej vinnes hos utmätningsmannen, står sålunda minst en vecka öppen för klagan till överexekutor. För tredje man är tiden för klagan till överexe kutor obegränsad.
Om rättelse vidtages, bör det enligt beredningens mening åligga utmät ningsmannen att genast underrätta dem, vilkas rätt är i fråga. En bestäm melse härom föreslås i 77 § 3 mom. UL. Det är främst borgenären och tredje man som här åsyftas, men även gäldenären bör erhålla meddelande om vad som inträffat. Beredningen har icke ansett erforderligt att föreslå någon särskild föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen att till den som begärt rättelse lämna något meddelande om att någon sådan ej skett. En ligt beredningens mening ligger det emellertid i sakens natur, att utmät ningsmannen bör besvara allvarligt menade framställningar.
Beredningen påpekar, att det kan inträffa att framställning göres hos utmätningsmannen om rättelse samtidigt som klagan föres hos överexe kutor. Om utmätningsmannen känner till sistnämnda klagan, skall lian enligt förslaget underrätta överexekutor om vidtagen rättelse. Någon sär skild efterforskningsplikt bar ej stadgats. I allmänhet gar klagomål hos överexekutor på remiss till utmätningsmannen, och risken för förbiseende är även av andra skäl ringa. Beredningen åberopar i detta sammanhang, att UL ej innehåller några bestämmelser om underrättelse till överexekutor när utmätning av andra anledningar går åter och att detta ej veterligen föran lett praktiska olägenheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år WG3
Som en följdändring med anledning av de nya bestämmelserna i 77 § 2
och 3 mom. UL föreslår beredningen, att de nu i 69 § meddelade föreskrif
terna om det fall att tredje man först efter utmätningen framställer påstå
ende om bättre rätt till lös egendom flyttas till 77 § UL och där placeras i
4 mom. Detta mom. i förslaget innehåller föreskrift, att om anspråk som i
69 § UL sägs framställes efter utmätningen, detta förhållande — om ej
rättelse sker enligt 2 mom. — icke skall utgöra hinder mot försäljning, med
mindre överexekutor förordnar annorlunda. Vidare stadgas, att om sanno
lika skäl för anspråket förebringas hos överexekutor, denne skall hänvisa
klaganden att väcka talan vid domstol enligt vad i 69 § UL stadgas. Reg
lerna i nämnda paragraf om behörig domstol, om tid för talans väckande
— en månad från det hänvisningen gavs — om skyldighet att instämma
såväl borgenär som gäldenär samt om äventyret, därest vad nu sagts för
summas, blir alltså tillämpliga. Överexekutor har att i hänvisningen erinra
klaganden om vad han har att iakttaga. En uttrycklig föreskrift har uppta
gits om tillämpning av vad 69 § UL stadgar rörande verkan av hänvis-
ningsbeslut. Egendomen får alltså icke säljas förrän tvisten prövats eller
tiden för talans väckande utgått.
Slutligen påpekar lagberedningen, att de nya bestämmelserna i 77 § UL ej
avses skola inverka på den befogenhet som må tillkomma utmätningsman
att, med analogisk tillämpning av 17 kap. 15 § RB, rätta skrivfel och dylikt.
Remissyttrandena. Förslaget om befogenhet för utmätningsman att själv
föranstalta om rättelse av verkställd utmätning har mottagits med allmän
uppskattning. Mot ett par detaljer har dock kritik framförts från några
håll, och en remissmyndighet ställer sig i princip tveksam till lämpligheten
av det föreslagna institutet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
understryker, att det givetvis kommer att
vara till fördel för både borgenär och överexekutor om besvärsförfarandet
kan undvikas i fall då etter utmätning framkommer omständighet som
uppenbarligen bör medföra ändring av utmätningen.
Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler
anser, att beredningens
förslag innebär en väsentlig ökning av utmätningsförfarandets smidighet
och att det fyller ett länge känt behov.
Föreningen Sveriges stadsfogdar
lämnar förslaget utan erinran men fram
håller — vad beträffar utmätning för skatter, böter o. 1. — att de föreslagna
bestämmelserna icke torde innebära ändring i utmätningsmannens möjlig
heter att som representant för staten-borgenären ändra eller återkalla verk
ställd utmätning.
Svenska exekutionsmännens riksförbund
finner förslaget välbetänkt. Då
emellertid domsverkställare och exekutionsbiträde, som på utmätningsmans
uppdrag förrättar utmätning, torde vara att jämställa med utmätningsman,
ifrågasätter förbundet om icke domsverkställare och exekutionsbiträde bör
tillerkännas befogenhet att rätta verkställd utmätning i de fall då det inom
kort tid, t. ex. innan utmätningsprotokoll överlämnats till utmätningsman
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
119
nen, styrkes att det utmätta icke tillhör gäldenären. Ett sådant förfarings sätt skulle enligt förbundets mening eliminera en del onödigt arbete sär skilt inom sådana distrikt där utmätningsmannen och förrättningsmannen är stationerade på olika orter.
Länsstyrelsen i Västernorrlancls län
understryker vikten av att alla fram
ställningar om rättelse skyndsamt besvaras och framhåller därvid, att det eljest kan inträffa att vederbörande i väntan på rättelse försitter tiden för klagan hos överexekutor. I samma riktning uttalar sig också
Svenska före
tagares riksförbund.
Några enskilda utmätningsmän anser, att den föreslagna tidsfristen av två veckor är för kort.
Stadsfogden i Sundsvall
föreslår sålunda, att den
skall utsträckas till tre veckor.
Förste stadsfogden i Norrköping
menar, att
det avgörande hör vara att begäran om rättelse inkommer till utmätnings mannen inom två veckor från det förrättningen ägde rum samt att man skulle kunna överväga att helt borttaga tidsfristen för det fall att rättelse begäres av tredje man.
Andre stadsfogden i Malmö
gör däremot gällande,
att tvåveckorsfristen för gäldenär bör räknas på samma sätt som klagotiden enligt 201 § i förslaget eller sålunda från den dag, då gäldenären fick del av protokoll eller utmätningsbevis.
Även
Svenska företagares riksförbund
anser tiden för snävt tilltagen. En
ligt förbundets mening bör den utsträckas till tre veckor för att avbetal- ningssäljare skall få tillfälle att göra sin rätt gällande.
Några remissinstanser har kritiserat föreskriften att borgenären, där så kan ske, skall före rättelsen beredas tillfälle att yttra sig. De anser i huvud sak, att bestämmelsen såsom onödig och opraktisk bör slopas. Till denna grupp bör
överexekutor
och
förste stadsfogden i Malmö, stadsfogden i Lu
leå
och
Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler.
Den remissmyndighet som ställer sig tveksam till lämpligheten av insti tutet rättelse av utmätning är
överexekutor i Norrköping.
Han framhåller
till en början, att det här icke är fråga om rättelse av en av förbiseende tillkommen mindre oriktighet utan om en materiell ändring ända därhän att ett meddelat beslut helt upphäves, alltså om ett nytt rättsmedel. Infö randet av detta rättsmedel skulle otvivelakigt vara förenat med vissa för delar. Emellertid bar han bland annat följande att invända:
Omgången skulle knappast bli mindre än med klagan till överexekutor. I många fall skulle utmätningsmannen ej medhinna att, om rättelse är på kallad, meddela beslut därom inom två veckor. Rättsmedlets införande skul le i realiteten innebära, att mellan utmätningsmannens prövning vid för rättningen och överexekutors prövning inskjutes eu omprövning av utmät ningsmannen själv. Det kan då befaras, att utmätningsmannens första pröv ning kommer att uppfattas som endast preliminär och verkligen också får karaktären av ett preliminärt avgörande. En sådan syn skymtar i lagbered ningens eget skrivsätt, då det------------säges vara mest praktiskt, att egen domen genast utmätes, och tillägges, att utmätningsmannen därefter kan taga förbindelse med uppgiven avbetalningssäljare och uppmana honom att styrka sin rätt. Det förefaller, som om det i en dylik situation är mest na turligt, att utmätningsmannen, om han nu skall ta initiativ för införskaf-
120
lande av utredning, gör detta, innan han avslutar förrättningen, och i av-
bidan härpå med användande av den föreslagna möjligheten till interimis
tisk åtgärd tager vård om egendomen.
Vidare ifrågasätter överexekutor, om ej gäldenären behöver en förläng
ning av klagotiden för det fall att han begärt rättelse men fått avslag. Han
anser också, att en särskild föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen
att lämna underrättelse om avslag på framställning om rättelse är lika be
hövlig som föreskriften om underrättelser rörande vidtagen åtgärd.
Lagrådet anser, att föreskrifterna om det fall att tredje man framställer
ansprak pa egendom först efter utmätningen har så nära samband med
innehållet i övrigt i 69 §, att de åtminstone vid ifrågavarande partiella re
form bör få kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för det fall att rättelse sker
kan enligt lagrådets mening införas i 69 § 1 mom. såsom en andra punkt.
Departementschefen. I 69 g UL stadgas, att om tredje man påstår sig vara
ägare till lös egendom, som finnes i gäldenärens bo, men icke genast kan
visa sin rätt, hans anspråk icke utgör hinder för att utmäta egendomen.
Även bortsett från denna situation förhåller det sig så, att utmätningsman
nen till undvikande av ett alltför tungrott förfarande ofta har att taga ställ
ning till utmätningsfrågan, medan han befinner sig på förrättningsplatsen,
och förty grunda sitt avgörande på den utredning, som då finnes till hands.
Med en dylik av effektivitetshänsyn förestavad ordning kan det svårligen
undvikas, att egendom emellanåt tages i mät, ehuru den enligt vad senare
tillkommen utredning visar eller eljest i efterhand kan konstateras rätte
ligen icke bort utmätas. Så mycket mera angeläget ter det sig, att möjlighet
finnes att snabbt och utan onödiga formaliteter få rättelse till stånd, där
misstag förelupit. För närvarande är den som vill påkalla rättelse, vare sig
fråga är om gäldenären själv eller en tredje man, vars egendom kommit
att tagas i mät för annans gäld, hänvisad att klaga hos överexekutor, i vart
fall om icke borgenärens tillstånd att rätta felet kan anses föreligga. Lag
beredningen har, såvitt angår utmätt lös egendom, föreslagit, att befogen
het införes för utmätningsman att även utan borgenärs samtycke själv för
anstalta om rättelse, när han på grund av äganderättsanspråk från tredje
mans sida eller eljest finner, att egendomen eller del därav icke bort ut
mätas. Vad lagberedningen sålunda föreslagit har i många remissyttranden
hälsats med tillfredsställelse och ansetts fylla ett länge känt behov. Även
lagrådet har lämnat det föreslagna självrättelseinstitutet utan erinran. Tyd
ligt är också, att man med den föreslagna anordningen öppnar en enklare,
snabbare och bekvämare väg att nå rättelse än vad besvärsinstitutet erbju
der. Jag kan därför tillstyrka, att utmätningsman erhåller den föreslagna
befogenheten. Det kan förtjäna framhållas, att självrättelseinstitutet givet
vis icke är avsett för andra fall än då det står utom tvivel, att utmätningen
blivit felaktig.
Självrättelse bör icke få ske någon längre tid efter förrättningen. Lag
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition, nr 52 år 1963
121
beredningen har föreslagit, att tiden begränsas till två veckor. Denna tid anser jag lämpligt avvägd. I ett följande avsnitt kommer jag att föreslå att tiden för klagan till överexekutor utsträckes till tre veckor från det gälde när eller borgenär erhöll del av utmätningsbevis eller protokoll. Om rät telse ej vinnes hos utmätningsman, kommer följaktligen minst en vecka att stå till förfogande för klagan till överexekutor.
Såsom lagberedningen förordat, bör borgenären om möjligt få tillfälle att yttra sig, innan rättelse sker. Därmed vinnes större säkerhet för att verk ställd utmätning icke av utmätningsman rubbas utan att förutsättningar härför verkligen föreligger. Om vidtagen rättelse bör utmätningsmannen genast underrätta dem, som beröres av saken. Har talan mot utmätnings- beslutet fullföljts till överexekutor, bör jämväl denne underrättas om vid tagen rättelse. Det ligger i sakens natur, att utmätningsmannen, om rät telse trots därom gjord framställning icke sker, skyndsamt bör härom un derrätta den som påkallat rättelse.
Reglerna om självrättelse kan, såsom lagberedningen förordat, lämpligen upptagas som 2 och 3 mom. i 77 § UL. I anslutning härtill bör bestämmel sen om förmånsrätt i 77 § UL undergå en viss jämkning med tanke på det fall, att utmätningen genom självrättelse eller eljest går åter eller undan- röjes.
Lagberedningen har föreslagit, att de nu i 69 § UL upptagna reglerna om det fall att tredje man efter utmätningen framställer anspråk på ägande rätt till utmätt gods flyttas till 77 § UL. Såsom lagrådet funnit, torde emel lertid dessa regler med hänsyn till sitt nära samband med 69 § i övrigt böra kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för det fall att rättelse sker kan, såsom lagrådet anmärkt, lämpligen införas i 69 § UL.
6. Tidsfrister i mål om utmätning m. m.
Gällande rätt. Lagbestämmelser om tid, inom vilken utsökningsåtgärd skall företagas, finns endast i fråga om utmätningsförfarandet. De är i re gel förenade med stadganden om särskilt ansvar för utmätningsman, som överskrider sådan frist.
Den grundläggande bestämmelsen meddelas i 162 § UL. Enligt denna skall utmätning och, om lös egendom av vanligt slag tages i mät, även för säljningen därav vara verkställd inom två månader sedan landsfiskal och inom en månad sedan stadsfogde mottagit fullständiga handlingar i målet. Utmätes fartyg, gods i fartyg eller gods i luftfartyg eller skall utmätt ford ran eller rättighet säljas, skall enligt 163 § försäljningen med visst un dantag ha skett på landet inom tre månader och i stad inom två månader, allt räknat från nyss angiven tidpunkt. Avser utmätningen fast egendom, luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant fartyg eller, på landet, fartyg som sägs i 94 §, gäller däremot ej några direkta regler angående den tid inom vilken realisation skall äga rum. Utmätningsmannen, som i dessa fall
icke är auktionsförrättare, skall enligt 165 § vidtaga alla på honom an kommande åtgärder så skyndsamt att försäljningen av det utmätta ej ge nom hans förvållande fördröjes utöver närmare angivna tidsfrister, i fråga om fast egendom på landet fyra månader och eljest tre månader. I dessa fall gäller ej heller någon särskild ansvarighetsregel för utmätningsman nen. Gör han sig skyldig till försummelse, kan han bli ersättningsskyldig endast enligt allmänna skadeståndsregler.
De särskilda ansvarighetsreglerna är alltså begränsade till de i 162 och 163 §§ behandlade fallen. Påföljden av att utmätning och försäljning icke ägt rum inom föreskriven tid är, att utmätningsmannen själv far svara för det belopp för vilket utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa att skada icke uppkommit genom dröjsmålet. En omstridd fråga är, huruvida en utmätningsman i fall då han iakttagit den föreskrivna fristen ändock kan dömas till straff eller skadestånd för obehörigt dröjsmål. Å ena sidan har gjorts gällande, att utmätningsman kan utan risk för sådan påföljd inom fristen bestämma tiden för förrättningen. Å andra sidan har fram hållits, att det trots att uttrycklig föreskrift ej meddelats ligger i sakens natur att utsökningsärenden skall handläggas så skyndsamt som omstän digheterna medger och deras art kräver, samt att ett obehörigt dröjsmål därför enligt allmänna regler kan ådraga utmätningsmannen såväl straff för tjänstefel som skadeståndsskyldighet, även om han hållit sig inom före skriven frist. Den som för talan om skadestånd har då naturligtvis att styrka både att sådana omständigheter förelegat som innebär försumlighet i tjänsteutövningen och att skada uppkommit.
Att märka är, att de i 162 och 163 §§ stadgade tidsfristerna icke är abso luta. Om utmätningsmannen kan styrka att borgenären lämnat gäldenären anstånd med betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder som utmätningsmannen ej kunnat förekomma, blir han fri från ansvar. För att han skall kunna åberopa hinder som ursäkt måste han emellertid genast ha antecknat det i sin dagbok. Anstånd och hinder med för, att de lagstadgade fristerna förlänges.
Bestämmelserna i 162 och 163 §§ anses ej äga tillämpning vid utmätning för skatter, böter och liknande. Utmätningsmannen kan i dessa fall efter egen prövning låta anstå med både utmätning och utmätt egendoms försälj ning utan risk att utsättas för det speciella skadeståndsansvaret.
I § 86 UL meddelas bestämmelser om tidsfrister, som riktar sig mot borgenären och begränsar dennes rätt att medge anstånd. Har borgenär som sökt utmätning lämnat gäldenären anstånd med betalningen, får må let ej därigenom uppehållas utöver sex månader från den dag, då utmät ningsmannen mottog fullständiga handlingar. Fortfar anståndet vid ut gången av denna tidsfrist, är ansökningen förfallen, och verkställd utmät ning går åter. Dessa bestämmelser avser, liksom 162 och 163 §§, både själva utmätningen och den efterföljande realisationen. Har utmätning på grund av anstånd, som borgenären medgivit, ej alls kommit till stånd inom sex-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
123
månadersfristen, är ansökningen förfallen. Om utmätning väl skett men realisationen genom anståndet fördröjts utöver fristen, återgår utmätning en. Ett anstånd som meddelas efter de sex månaderna anses innebära, att ansökningen återtages. I samtliga fall är borgenären oförhindrad att ome delbart göra en ny ansökan.
86 § 2 mom. innehåller bestämmelser, som främst tjänar syftet att hind ra att förmånsrätt för ränta å intecknad fordran skall kunna äga rum un der alltför lång tid. Bestämmelserna avser det fallet att intecknad fordran genom domstols avgörande, vanligtvis utslag i lagsökningsmål, fastställts till betalning ur fast egendom. Ett sådant avgörande har enligt 77 a § sam ma verkan som om egendomen blivit utmätt. I 86 § 2 mom. stadgas nu, att denna verkan förfaller om borgenären icke sist två månader efter det avgörandet vunnit laga kraft antingen begärt försäljning av egendomen eller ansökt om tvångsförvaltning. Och samma påföljd inträder, om bor genären begärt sådan verkställighet men därefter lämnat gäldenären an stånd som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten be gärdes.
Bestämmelserna i 86 § tillämpas ej vid utmätning för skatter och torde ej heller gälla vid utmätning för böter och liknande.
Beträffande hinder som medför uppskov med realisation må anmärkas följande.
Vid försäljning av utmätt fordran eller rättighet är risken för realisations förlust stor, särskilt när tillgången är tvistig. I syfte att såvitt möjligt hindra dylika förluster genomfördes år 1937 den s. k. lex Marsjö, vilken på flera punkter ändrade ULs bestämmelser. Enligt den då tillkomna 88 b § skall man icke omedelbart sälja utmätt penningfordran utan i första hand söka anlita metoden att indriva fordringen hos sekundogäldenären. Ibland måste emellertid försäljning tillgripas. Därvid kan det bli fråga om uppskov en ligt bestämmelserna i 2 mom. samma paragraf. Om fordran eller rättighet var tvistig när utmätningen skedde — d. v. s. frågan om dess bestånd var då be roende på särskild prövning eller avgjord genom beslut som ej vunnit laga kraft — får det utmätta överhuvud ej säljas utan gäldenärens samtycke förrän tvisten blivit slutligen avgjord eller borgenären ställt säkerhet för den skada som kan tillfogas gäldenären genom försäljningen. Enligt denna re gel är alltså uppskov i vissa situationer obligatoriskt. Lagen ger emellertid också en fakultativ uppskovsregel. Om det i andra fall på grund av förhål lande som kan antagas vara av tillfällig natur är anledning förmoda att ut mätt fordran eller rättighet skall säljas till uppenbart underpris, äger över- exekutor förordna om uppskov med försäljningen på viss tid (någon maxi mitid anges ej). Behov av uppskov enligt denna regel kan föreligga t. ex. när tvist om utmätt fordran väckts först efter utmätningen, när fordringen förfaller först efter någon tid och när arvslott utmätts och boutredningen ännu ej är klar.
Enligt 88 c § kan uppskov med försäljning av utmätt egendom också be
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
124
viljas av sociala skäl. Om gäldenären till följd av sjukdom eller arbetslös
het eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i
betalningssvårigheter som kan antagas vara av tillfällig natur, äger över-
exekutor förordna om uppskov med försäljningen på viss tid, högst sex
månader från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i må
let. Förutsättning är emellertid, att icke borgenärens rätt till betalning även
tyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes. Det ligger i överexekutors
hand att föreskriva villkor för uppskovet. —- En uppskovsregel, utformad
efter förebild av 88 c §, finns i 12 § AvbL. Det har där anförtrotts utmät
ningsmannen att besluta i frågan.
Slutligen bör nämnas, att även andra hinder för försäljning än de här be
rörda kan föreligga samt att de kan vara av både rättslig och faktisk natur.
Lagberedningen. Efter att ha erinrat om att krav på ändringar i 162, 163
och 165 §§ UL framförts från flera håll uttalar beredningen för sin del den
övertygelsen, att nuvarande regler om tidsfrister och om särskilt ansvar för
utmätningsman, som överskrider sådan frist, medför ogynnsamma verk
ningar i flera hänseenden. Den stränga bundenheten vid fixa frister anser
beredningen ägnad att alltför mycket inrikta utmätningsmännen på snabbt
fullgörande av vissa formella prestanda och att motverka ett mera metodiskt
och ändamålsenligt tillvägagångssätt. Det händer ofta — fortsätter bered
ningen — att någon direkt kontakt mellan utmätningsman och gäldenär icke
kommer till stånd. Som förklaring härtill anföres, att utmätningsmannen för
att iakttaga stadgad frist måste, efter det underrättelse om målet rutinmäs
sigt meddelats i gäldenärens hemvist, snarast möjligt inställa sig där för för
rättning och, om då ingen utmätningsbar egendom anträffas, avsluta målet.
Mera planmässiga försök att komma i förbindelse med gäldenären medhin-
nes icke, ej heller grundligare efterforskningar rörande hans tillgångar. Det
ta strider naturligtvis mot borgenärens intresse. Men även gäldenärens in
tressen kan komma i fara. Prövningen av utmätningsordningen och benefi-
cium kan sålunda komma att behandlas alltför summariskt. Vidare hindras
utmätningsmannen ibland av bestämmelserna om tidsfrister att förlägga
realisationen av utmätt gods till lämplig tidpunkt. Den förlust som därige
nom kan uppkomma drabbar ej bara borgenären, när denne ej får fullt, utan
även gäldenären.
Beredningen finner därför en omläggning av det nuvarande systemet med
tidsfrister påkallad. Icke minst vill beredningen lämna utmätningsmännen
friare händer att välja tidpunkten för realisation av utmätt egendom. Där
emot anser beredningen icke lämpligt, att alla tidsfrister för utmätnings
männen slopas.
I samband med en omläggning av tidsfristerna bör enligt beredningens me
ning bestämmelserna om utmätningsmans ersättningsskyldighet utgå såsom
otidsenliga. Under senare år torde det — anför beredningen — endast i säll
synta undantagsfall ha inträffat, att borgenär med åberopande av dessa reg
ler framställt skadeståndskrav mot utmätningsman. Bestämmelserna har
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
125
naturligtvis det oaktat haft sin betydelse. Det kan dock ej anses tillräckligt motiverat att på detta område ha en särregel om skadeståndsansvar som sak nar motsvarighet för andra tjänstemän. Ansvaret för tjänstefel bör vara till fyllest i förening med den skadeståndsskyldighet som enligt allmänna regler följer av försummelse.
Beredningens förslag i förevarande del berör 52, 86, 88 b, 88 c, 162, 163, 165, 207 och 216 §§ UL. Nya bestämmelser om tidsfrister har i förslaget upptagits under 88 c §. Den viktigaste nyheten är, att frågan om tiden för själva utmätningen och frågan om tiden för realisationen av det utmätta regleras var för sig.
Beträffande tiden för själva utmätningsåtgärden före slås i första punkten av 88 c § 1 mom. en allmän föreskrift om att utmät ningsmannen i mål om utmätning skall skyndsamt vidtaga vad på honom ankommer för att utmätningen skall verkställas (jfr 12 § första stycket InfL). Som motiv härför anför beredningen följande.
I fråga om utmätningen är betydelsen av skyndsamhet uppenbar. Det gäl ler att förekomma att gäldenärens tillgångar försvinner. Borgenären bör också, med tanke på konkurrerande borgenärer, få den förmånsrätt som ut mätningen medför.
När en utmätningsansökan inkommer, har utmätningsmannen att ex of- ficio undersöka, om de formella förutsättningarna är för handen. Denna prövning skall bl. a. avse, om utmätningsmannen har lokal kompetens, om laga utmätningstitel eller annan rättsgrund för utmätning visats och om handlingarna är fullständiga. Föreligger någon brist i de formella förutsätt ningarna, bör borgenären genast underrättas. I annat fall kan värdefull tid gå förlorad. Gäller bristen utmätningsmannens lokala kompetens, kan det vara lämpligt att målet överlämnas direkt till behörig utmätningsman, se dan eventuellt interimistisk åtgärd vidtagits (jfr 56 § 3 mom. i förslaget).
Som andra punkt i 88 c § 1 mom. föreslår beredningen den regeln att ut- mätningsförrättning såvitt möjligt skall hållas i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor från det utmätningsmannen mottog de i 54, 54 a eller 55 § nämnda handlingarna. Beredningen framhåller, att åtgärderna för gäldenärens underrättande kan kräva längre eller kortare tid, allt efter om ständigheterna. Enligt beredningens mening kan det svårligen föreskrivas en absolut frist, inom vilken utmätningsförrättning skall företagas. Där emot finner beredningen det lämpligt, att lagen anger en frist, inom vil ken utmätningsförrättning regelmässigt bör medhinnas. Som framgår av för slaget anser beredningen fristen böra räknas från den dag, då utmätnings mannen mottog fullständiga handlingar i målet, och med hänsyn till de olik artade förhållandena bestämmas längre för landet än för stad. Landsfiska lerna är i regel ej blott utmätningsmän utan också polischefer och åklagare och har därför svårare att disponera tid för utmätningsförrättningar som kräver resor. Vissa landsfiskaler har också mycket vidsträckta distrikt. Be redningen understryker, att av en jämförelse med första punkten i förcva-
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
rande mom. torde framgå, att fristen icke bör utnyttjas när målet är bråds
kande. Å andra sidan är fristen ej ovillkorlig med hänsyn till att det kan
möta något särskilt hinder att iakttaga den. Härmed åsyftar beredningen ej,
att utmätningsmannen utan vidare skall få åberopa att hans tid ej räckt till;
vid behov får han taga initiativ till att ersättare anskaffas. Utmätningsman,
som överskrider fristen, måste städse vara beredd att redovisa skälet härtill.
Anteckning om skälet bör ske i dagboken.
Beredningen framhåller vidare att, sedan utmätningsmannen inställt sig
till förrättning, uppskov med dess företagande ej får äga rum utan fullgo
da skäl. Ett fall, när förrättning måste uppskjutas, har beredningen be
handlat i anslutning till 60 §, nämligen då gäldenären är frånvarande och
det prövas erforderligt, att han får tillfälle att yttra sig. I anslutning till
60 a § har beredningen givit exempel på vissa andra situationer, då hinder
att genast företaga utmätning, får anses föreligga. Huvudregeln skall emel
lertid — anför beredningen — fortfarande vara, att ej mer än ett förrätt-
ningstillfälle skall förekomma och att frågan om utmätning därvid skall
slutbehandlas. Uppskjutes målet, bör anledningen härtill angivas i proto
kollet över förrättningen. Och även i uppskovsfallen gäller den allmänna
regeln om skyndsamhet. Målet bör alltså återupptagas till behandling så
snart förhållandena medgiver det.
Enligt beredningens mening bör borgenärens befogenhet att
lämna anstånd vidgas så, att en särskild sexmånadersfrist införes
för själva utmätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stad
gas för realisationsförfarandet. I det förra hänseendet föreslås bestämmel
ser i tredje punkten av 1 mom. i 88 c §, i det senare hänseendet i 5 mom.
Enligt vad i 1 mom. sägs skall ansökningen vara förfallen, om borgenären
lämnar anstånd med utmätningen och anståndet fortfar utöver sex måna
der från det utmätningsmannen mottog handlingarna i målet.
Vad härefter angår tiden för realisationen innehåller försla
get bestämmelser därom i 88 c § 2—5 mom.
Beredningen framhåller inledningsvis, att som verkställighetsmyndighet
under realisationsförfarandet fungerar icke blott utmätningsmannen utan
också i vissa fall överexekutor. På överexekutor ankommer sålunda att
hålla exekutiv auktion för försäljning av fast egendom och vissa andra spe
cialobjekt. överexekutor kan emellertid i vissa fall i sitt ställe förordna
särskild auktionsförrättare. Även utmätningsmannen har vissa möjligheter
att sätta annan i sitt ställe. I städerna uppdrages i betydande omfattning
åt auktionsverk eller auktoriserad mäklare att hålla auktion för försälj
ning av utmätt lös egendom (jfr 10 § DbKU). För närvarande är det en om
tvistad fråga, huruvida de i 165 § meddelade reglerna om tidsfrister vid
försäljning av specialobjekt är tillämpliga även beträffande överexekutor
och särskilt förordnad auktionsförättare. Beredningen har funnit det önsk
värt, att denna ovisshet undanröjes, och har genomgående utformat förslå-
127
get på sådant sätt att bestämmelserna skall få tillämpning oavsett på vem det ankommer att ombesörja realisationen.
Enligt första punkten i 88 c § 2 mom. i förslaget skall det åligga utmät ningsmannen och, om målet är anhängigt hos överexekutor, denne att utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder för att försäljning skall komma till stånd.
Beredningen påpekar, att utmätningsmannen även då det gäller att pla nera förfarandet efter utmätningen har att i det konkreta fallet göra en avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen. Undantagsvis är situationen sådan, att den som ombesörjer realisationen måste handla med särskild skyndsamhet. I 90 § 2 mom. stadgas sålunda om egendom, som är av sådan beskaffenhet att den ej tål förvaring utan att förstöras eller vä sentligen försämras. I andra fall är det lämpligt att avvakta gynnsam tid för realisationen. Erfarenheten säger t. ex. att det i regel är olämpligt att an ordna exekutiv auktion på lös egendom i anslutning till någon av de stora helgerna. Vidare är efterfrågan på vissa slag av egendom säsongbetonad. Det kan då vara befogat att vänta med realisationen till dess den lämpliga tiden kommer. För att nedbringa kostnaden och även eljest nå bättre resul tat kan det också vara skäl att sammanföra lös egendom från flera utmät ningar till en auktion o. s. v.
Beredningen understryker, att det vid bestämmandet av lämplig frist för realisationen måste uppmärksammas att realisationsförfarandet är olika för olika slag av egendom och fordrar olika lång tid. Realisationen av en fastighet kräver t. ex. normalt väsentligt längre tid än försäljning av van lig lös egendom. För att undvika detaljerade regler föreslår beredningen likväl en gemensam tidsfrist. I andra punkten av 88 c § 2 mom. stadgas så lunda som huvudregel, att försäljning skall ske inom tre månader från det utmätningsförrättningen ägde rum (i fall som avses i 75 § 2 mom. UL skall tiden enligt förslaget räknas från det fordringen förklarades utmätt) eller, när intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, försäljning av egendomen begärdes, såframt ej hinder möter eller uppskov meddelas enligt någon av reglerna i paragrafens fortsättning. Beredningen förutsät ter, att så lång frist som tre månader normalt ej skall utnyttjas i fråga om vanligt lösöre eller annan egendom som lätt kan realiseras.
Förslaget innebär, att om legalt eller faktiskt hinder möter mot försälj ning, utmätningsmannen vid behov får taga längre tid på sig. Anteckning om hinder bör göras i dagboken (jfr 2 § 7 DbKU). Föreligger ej hinder mot realisation eller medgivande om anstånd från borgenärens sida, får realisationsfristen enligt förslaget ej överskridas utan att särskilt beslut om uppskov meddelats enligt 3 eller 4 mom. i 88 c §. Beslut bör motiveras.
Till 88 c § 3 mom. har beredningen sammanfört regler, som i gällande lag har sin motsvarighet dels i näst sista punkten av 88 b § 2 mom., dels i 88 c § t mom. De ganska snävt begränsade möjligheter till u p p s k o v som före ligger enligt dessa regler anser beredningen böra vidgas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 52
dr
1963
Beredningen framhåller, att en övergående risk för försäljning till under
pris kan föreligga även beträffande andra tillgångar än fordringar och rät
tigheter. Säsongbetonade fluktuationer bör exempelvis beaktas. Ofta torde
borgenären vara benägen att medverka till anstånd i sådana fall, men det
bör enligt beredningens mening likväl finnas möjlighet att, om skälen är
tillräckligt starka, även mot hans bestridande skjuta på realisationen ut
över den normala fristen, om borgenärens rätt ej otillbörligen åsidosattes.
Något krav på att det befarade underpriset skall kunna betecknas som
uppenbart finner beredningen ej befogat. — Möjligheten att besluta om
uppskov med hänsyn till gäldenärens ekonomiska situation är nu bl. a.
beroende av om han själv har skulden därtill. Detta kan — framhåller be
redningen — leda till att uppskov måste vägras även när gäldenären skulle
kunna reda upp situationen. Beredningen förordar därför, att utsöknings-
myndighet får jämväl en allmän befogenhet att medge uppskov då synner
liga skäl föreligger.
En prövning av det slag som här anges bör enligt beredningens mening
kunna anförtros även åt utmätningsman, om uppskovsmöjligheten på
lämpligt sätt begränsas till tiden. Beredningen anser det opraktiskt, om ut
mätningsmannen i alla fall då anledning till uppskov utöver den normala
fristen föreligger skulle behöva hänskjuta frågan till överexekutor. Till
jämförelse nämner beredningen att utmätningsman i 12 § AvbL betrotls
med befogenhet att meddela uppskov av sociala skäl. Tidsgränsen finner be
redningen böra bestämmas till sex månader från den i 2 mom. angivna tid
punkten, d. v. s. från det utmätningsförrättningen ägde rum respektive
ansökan gjordes om försäljning av fastighet som dömts i mät. Med hänsyn
till borgenären uppställes den föreskriften, att uppskov ej får leda till att
borgenärens rätt till betalning äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt
åsidosättes. Betydelsen för honom av att utan onödigt dröjsmål få betalt får
sålunda icke lämnas obeaktad. I övrigt får ej förbises, att anstånd kan med
föra att ränta löper och uppgår till avsevärda belopp.
Slutligen framhåller beredningen, att uppskov bör kunna förenas med
särskilda villkor och, om anledning därtill förekommer, återkallas.
Den nu föreslagna sexmånadersfristen kan — fortsätter beredningen __
ibland vara otillräcklig. Behov av längre uppskov kan särskilt tän
kas uppkomma, när fråga är om realisation av fordran eller rättighet, t. ex.
då arvslott utmätts och boutredningen ännu ej är avslutad. Gällande lag
ger för fall av denna art möjlighet till uppskov utan någon maximigräns
(88 b § 2 mom.). Även vid realisation av fastighet eller annat specialobjekt
kan det ibland vara behövligt att ha längre tid till förfogande. Beredningen
föreslår därför i 4 mom. av 88 c §, att överexekutor skall äga förordna om
ytterligare uppskov med försäljningen, därest föreliggande omständigheter
påkallar det. I anslutning härtill föreskrives, att utmätningsman har att göra
anmälan till överexekutor om skäl till sådant uppskov föreligger i något
av honom handlagt mål. Utmätningsman skall däremot ej själv kunna ge
129
uppskov enligt 4 mom. Uppskov bör avse viss tid. Beredningen understry
ker, att redan för tillämpning av uppskovsregeln i 3 mom. förutsättes syn
nerliga skäl och särskilt beaktande av borgenärens rätt. Om ytterligare
uppskov skall få förekomma, måste tydligen föreligga omständigheter av
alldeles speciellt slag.
Förut har framhållits, att utmätningsmannen, om hinder möter mot för
säljning, vid behov får taga längre tid på sig än som eljest gäller. Hindret
kan ibland vara mycket långvarigt, t. ex. om utmätning skett på grund av
dom som ej vunnit laga kraft. Utmätningsmannen har då — påpekar bered
ningen — att föranstalta om försäljning så snart det lämpligen låter sig
göra. Om hindret varat mer än sex månader efter utmätningen, kan form
ligt beslut om uppskov enligt 3 mom. icke meddelas av honom men, om
behov därav föreligger, kan sådant beslut enligt 4 mom. meddelas av över-
exekutor.
Som förut antytts upptager beredningens förslag vidare i 5 mom. av 88 c §
föreskrifter om borgenärens befogenhet att lämna anstånd med för
säljning av utmätt egendom. Enligt förslaget går utmätning åter, om
sådant anstånd fortfar utöver sex månader från det utmätningen skedde.
Har intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, förfaller
fastställelsebeslutets utmätningsverkan, om anståndet fortfar utöver nämn
da tid från det försäljning av egendomen begärdes. Begränsningarna moti
veras främst av att den förmånsrätt som utmätningen resp. fastställelse-
beslutet medför icke lämpligen bör få bestå under alltför lång tid. Särskilt
då det gäller förmånsrätt för ränta å intecknad fordran skulle det — fram
håller beredningen — vara förenat med olägenheter, om borgenären hade
obegränsad möjlighet att medgiva anstånd.
Slutligen föreskrivs i 6 mom. av 88 c §, att sedan tid för anstånd eller upp
skov gått till ända, utmätningsman eller överexekutor, hos vilken målet är
anhängigt, skall självmant företaga detta. Bestämmelser av i huvudsak
samma innehåll finns nu i 88 b § 2 mom. och 88 c § 3 mom. Beredningen
understryker, att de i 1 respektive 2 mom. meddelade allmänna reglerna
om skyndsamhet gäller när målet på nytt tages upp till behandling. Av de
omständigheter som föranlett anstånd eller uppskov eller av uppskovsbe-
slutets eget innehåll kan emellertid följa, att större skyndsamhet än eljest
är påkallad. Under alla förhållanden bör utmätning respektive försäljning
ske inom angiven frist, räknad från målets återupptagande.
Beredningen påpekar, att den föreslagna 88 c § påkallar följdändringar i
86 § och 88 b § 2 mom. I anslutning till följdändringen i 86 § föreslår bered
ningen en jämkning beträffande där stadgade formaliteter vid ansökan om
försäljning av fast egendom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52
130
En fråga som beredningen särskilt uppmärksammat är, i vad mån de
nya bestämmelserna i 88 c § bär få tillämpning vid indrivning av
skatter, allmänna avgifter, böter och liknande eller
med andra ord vid utmätning, vilken ingår som led i ett offentligrättsligt
reglerat indrivningsförfarande.
Vad angår bestämmelserna i 1 mom. följer enligt beredningens mening
delvis av särskilda regler för förfarandet, att utmätningsmannen icke kan
eller lämpligen bör vara bunden av så snäva frister för hållande av utmät-
ningsförrättning som de i 88 c § stadgade. Det ligger också i sakens natur
— anför beredningen — att stort utrymme bör finnas för utmätningsman
att förfara efter omständigheterna vid den indrivningsverksamhet som här
är i fråga. Det rör sig icke här om ansökningar, som skall handläggas i ULs
ordning, utan om ett fortlöpande indrivningsförfarande, under vilket ut
mätningsmannen har att vidtaga olika åtgärder, inriktade på att förmå gäl-
denären att betala. I regel uppkommer fråga om utmätning först när andra
åtgärder misslyckats. Sedan utmätning väl skett, ändras läget i viss mån.
Samma skäl som motiverar att utmätning i enskilt mål icke bör få bestå
under alltför lång tid finner beredningen också tala för att utmätnings
mannen efter en utmätning, vilken ingått som led i indrivningsförfarande!
beträffande en offentligrättslig fordran, icke skall ha obegränsad möjlig
het att låta anstå med realisationen. Mot att göra bestämmelserna i 88 c §
2—5 mom. tillämpliga i förevarande fall anser beredningen emellertid kun
na åberopas praktiska och sociala skäl. Som förut nämnts tillämpas de nu
stadgade begränsningarna i anståndsmöjligheterna icke i indrivningsför-
farandet. Om man gjorde indrivningsmyndigheterna bundna av det nya frist
systemet, skulle detta — fortsätter beredningen —- med all sannolikhet
medföra hårdare indrivningstakt och bli till allvarligt men för ett stort
antal gäldenärer. Erfarenheterna från det nuvarande indrivningsförfaran-
det synes i det stora hela vara goda. Antalet utmätningar är ganska stort,
men utmätningarna leder endast i mycket begränsad utsträckning till för
säljning av det utmätta. Gäldenärerna förmås ofta att betala frivilligt, om
de blott får tillräcklig tid på sig. Med hänsyn till vad sålunda anförts för
ordar beredningen, att bestämmelserna i 88 c § undantages från tillämp
ning i de fall som här avses (se beträffande böter och dylikt punkt 3 i över
gångsbestämmelserna till lagförslaget om ändring i UL). På skatteindriv-
ningens område bör stadgande härom meddelas i 60 § 3 mom. UppbF.
Remissyttrandena. De grundläggande tankarna alt det nuvarande syste
met med tidsfrister bör reformeras och de särskilda bestämmelserna om
utmätningsmans ansvar slopas har vunnit allmän anslutning i remissytt
randena. Särskilt i fråga om behovet av bestämmelser om frist för utmät-
ningsförrättnings hållande och den lämpliga längden av dylik frist har
emellertid delade meningar gjort sig gällande. Även förslaget att försäljning
normalt skall äga rum inom tre månader har kritiserats från några håll.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
131
Bland dem som lämnat hela det ifrågavarande avsnittet väsentligen utan erinran är
riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Malmöhus
och
Norrbottens
lön, förste stadsfogden i Göteborg, överexekutor i Norrköping, uppbördsutredningen, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, Svenska exekutionsmännens riksförbund
och
styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt.
överexekutor i Norrköping anser lika med lagberedningen, att det är lämp ligt att lagen anger viss frist inom vilken utmätningsförrättning regelmäs sigt bör medhinnas. Han finner också, att det med hänsyn till de olikarta de förhållandena icke torde kunna undvikas, att fristen bestämmes längre för landet än för stad. Riksrevisionsverket framhåller särskilt, att förslaget om slopande av utmätningsmännens strikta ansvar står i god överensstäm melse med avskaffandet av redogöraransvaret och dettas ersättande med vanligt tjänsteansvar och skadeståndsskyldighet.
Flera remissinstanser — särskilt talesmän för stadsfogdekåren — gör gällande, att något behov av bestämmelser om frist för utmätnings- f örrättnings hållande icke föreligger samt att, om sådan frist skall stadgas, den i vart fall bör vara lika för land och stad.
Föreningen Sveriges stadsfogdar
erinrar inledningsvis om att föreningen
tidigare i olika sammanhang krävt ändring av bestämmelserna i 162, 163 och 165 §§ UL samt att några verkställighetsfrister icke gäller för det fall att en utmätning överklagas, överexekutor och överordnade instanser kan teoretiskt sett dröja avsevärd tid med att avgöra besvären. Föreningen häv dar bestämt, att det borde räcka med en bestämmelse av innehåll att ären dena skall handläggas med tillbörlig skyndsamhet. Den bestämmelse här om som finns i 12 § InfL har veterligen icke föranlett någon erinran. Ej heller har föreningen sig bekant, att frånvaron av verkställighetsfrister i AvbL medfört några olägenheter. Föreningen fortsätter.
Den oro, som man på visst håll synes hysa för att borttaga tidsfristerna, borde mycket väl kunna tillfredsställas genom hänvisning till bestämmel serna att det åligger överexekutor att minst en gång om året granska dag böckerna. Det bör vidare uppmärksammas, att det ligger i borgenärernas intresse att få exekutionen genomförd så snabbt som möjligt för att kunna erhålla betalning för sin fordran och att borgenärerna ofta har advokater eller andra ombud, vilka ingalunda är overksamma utan önskar omedel bar exekution och även i övrigt påskyndar slutförandet av ärendet.
I andra hand hävdar föreningen som redan antytts, att i vart fall enhet liga bestämmelser bör gälla för stad och land. Föreningen menar, att fris terna väl huvudsakligen tillkommit i borgenärernas intresse och att man då icke kan finna det annat än ologiskt att en borgenärs möjligheter att få snabb exekution skall vara beroende av om hans gäldenär bor i staden eller omedelbart utanför densamma, t. ex. i Stockholm eller Solna. Vidare anför föreningen bland annat.
De speciella förhållanden som är rådande i våra större städer — med bl. a. befolkningens rörlighet — gör att det mången gång är svårt att anträffa gäldenärerna utan ett besvärligt och tidsödande spaningsarbete. Den lag
Knngl. \Iaj:ts proposition nr 52 år 1963
132
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
stadgade semestern, som nu är tre veckor men som kanske om något år ut
sträckts till fyra veckor, medför också svårigheter att anträffa gäldenärer-
na. Vidare har stadsfogdarna, åtminstone i de större städerna, under de
senaste åren fått en ökad arbetsbörda. Sålunda har bl. a. utvecklingen av
skatteindrivningen gått i den riktningen, att arbetet blivit mer och mer
komplicerat. Vidlyftiga och tidsödande utredningar rörande arbetsgivar
ansvar in. m. hör numera till ordningen för dagen. Likaså har antalet be
svärliga utmätningar med invecklade och svåra juridiska spörsmål avse
värt ökat. Det hårda skattetrycket har nämligen fört med sig, att skattskyl
diga i allt större utsträckning vidtager allehanda transaktioner i syfte att
göra sina tillgångar oåtkomliga för exekutiva åtgärder. I ärendena upp
kommer sålunda ofta svårbedömda rättsfrågor som är tids- och arhets-
krävande.
Slutligen anser föreningen, att den omständigheten att de flesta lands
fiskalerna även är polischefer och åklagare icke kan vara giltigt skäl för att
tidsfristerna skulle vara längre för dem än för stadsfogdarna. Något för
slag om en lämplig gemensam frist framlägger föreningen icke.
Liknande synpunkter framförs av
förste stadsfogden i Malmö, stadsfog
den i Luleå
och
landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt.
Den
senare åberopar som skäl mot att bibehålla skillnaden mellan land och stad
särskilt den inledda tudelningen mellan polis- och utsökningsväsendet.
Förste stadsfogden i Malmö understryker kraftigt, att två veckor enligt
hans mening är för kort tid i stad och att de föreslagna tidsfristerna över
huvud icke är ägnade att främja ett effektivare förfarande.
Även
länsstyrelsen i Örebro län
ifrågasätter, huruvida det kan vara er
forderligt med någon särskild föreskrift om den tid, inom vilken utmät-
ningsförrätlning skall ske.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, överexekutor i Malmö, förste och
andre stadsfogdarna i Norrköping
samt
stadsfogdarna i Sundsvall
och
Här
nösand
ifrågasätter icke behovet av en föreskrift om verkställighetsfrist
men gör gällande, att fristen bör vara lika för land och stad samt bestäm
mas till fyra veckor (stadsfogden i Härnösand: åtminstone tre veckor;
andre stadsfogden i Norrköping: fyra — möjligen tre — veckor). Flera av
dem åberopar därvid också som skäl, att två veckor är för kort tid i stad.
Andre stadsfogden i Norrköping anför följande särskilda motivering.
Ur borgenärernas synpunkt lär det väl vara lika angeläget att erhålla
samma skyndsamhet på landet som i stad och ur gäldenärernas synpunkt
vill väl dessa i stad och på landet ha samma möjligheter till rådrum för
att anskaffa medel till betalning innan verkställighet sker. I flera städer
ingår dessutom stora landsbygdsliknande områden, vilka kan tänkas bli
ännu större i samband med en väntad ny kommunindelning. Även med
tanke på de förslag, som 1957 års polisutredning framfört i fråga om ut
formningen av utmätningsmännens tjänstgöringsområden, synes anledning
finnas att nu fastställa samma verkställighetstider för stad och land. Ef
tersom åtgärder alltid------- — skall ske skyndsamt, bör en begränsning i
tiden för utmätningsförrättningarnas verkställande inom hela riket kunna
ske till fyra (möjligen tre) veckor från det utmätningsmannen mottagit
samtliga handlingar. En sådan bestämmelse torde ge en betryggande ga
ranti för att utmätning kommer till stånd inom lämplig tid.
133
Från landsfiskalshåll är inställningen till förslaget om verkställighets- frister mera positiv.
Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler
finner
det möjligt att en tidsfrist för utmätningsförrättning om i stad två och på landet fyra veckor i vissa fall kan vara tillräcklig, men styrelsen ifrågasät ter om icke tiden bör utsträckas till tre respektive fem veckor, särskilt som det anses angeläget att tidsunderrättelse om förrättning lämnas gäldenären och detta ofta måste ske separat. Enligt föreningens mening är det bland annat ur kostnadssynpunkt önskvärt att verkställighetstiden icke blir allt för kort, då om kort tid står till buds svårigheter att samordna resor kan uppstå och resekostnaderna i all synnerhet i de mycket stora distrikten stiger högst betydligt.
Några enskilda landsfiskaler
gör mera bestämt gäl
lande, att tidsfristen fyra veckor är för knappt tilltagen.
Landsfiskalen-
utmät ning smannen i Gällivare distrikt
anser, att fristen i fråga kan vara
tillräcklig i normaldistrikten men att den i hans distrikt — med befolk ningen spridd över 160 kvadratmil — och i liknande distrikt i norra delen av riket skulle komma att bereda vissa svårigheter.
Västernorrlands läns
avdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler
finner i och för sig intet att
erinra mot de föreslagna fristerna men anser att dessa bör räknas från den dag då delgivning av förhandsunderrättelse skett.
Mot förslaget att slopa de särskilda bestämmelserna om ut mätningsmans erättningsskyldighet har icke framkom mit någon erinran.
Förslaget om vidgning av borgenärens befogenhet att läm- n a anstånd så, att en särskild sexmånadersfrist införes för själva ut- mätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stadgas för reali- sationsförfarandet, har ej heller föranlett någon erinran.
Västernorrlands
länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler
anser det emellertid
önskvärt, att dessa regler kompletteras med en bestämmelse att anstånd med utmätning ej får meddelas mer än en gång och anstånd med realisation ej mer än två gånger, detta för att hindra att utmätningsmannen utnyttjas som en billig men effektiv inkasserare.
De i 88 c § 2—5 mom. föreslagna reglerna om tiden för realisa tion av utmätt egendom har som nämnts väckt kritik från några håll.
Länsstyrelsen i Örebro län
ifrågasätter till en början, huruvida det över
huvud kan vara erforderligt med någon särskild föreskrift om den tid inom vilken försäljning skall ske. Anses emellertid föreskrift därom böra medde las, vill länsstyrelsen framhålla, att den i förslaget angivna tremånadersfris- ten är för knappt tilltagen vad gäller försäljning av fast egendom och att nå gon fastighetsförsäljning inom denna tid i regel icke torde kunna ske. Läns styrelsen föreslår därför, att fristen för försäljning av fast egendom i så fall bestäms till sex månader från det försäljning begärdes. Till stöd för sin uppfattning om tremånadersfristens otillräcklighet åberopar länsstyrelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
134
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
flera omständigheter. Sålunda uppger länsstyrelsen, att det brukar dröja
en till två månader, ibland även längre tid, innan länsstyrelsen från inskriv
ningsdomaren erhåller beställda gravations- och äganderättsbevis. Med
hänsyn till den arbetsbörda som åligger landsfiskalerna anser länsstyrel
sen sig vidare icke kunna föreskriva kortare tid än tre veckor för verkstäl
landet av beskrivning och värdering av fastigheten. Och först sedan grava
tions- och äganderättsbevisen samt protokollen över beskrivning och vär
dering inkommit och granskats, anser sig länsstyrelsen kunna bestämma
tiden för den exekutiva auktionen. Kungörelsen om auktionen brukar läns
styrelsen intaga i länskungörelserna cirka sex veckor före auktionsdagen,
detta för att kungörelsen med säkerhet skall liinna anslås i kyrkorna inom
den i 101 § UL angivna tiden av fyra veckor före nämnda dag. Länsstyrel
sen framhåller också, att det på grund av personalbrist skulle föreligga
stora svårigheter att under semestermånaderna handlägga försäljnings-
ärenden med den snabbhet som skulle erfordras om lagberedningens för
slag genomföres samt att representanter för kreditinrättningar brukar hem
ställa, att länsstyrelsen icke skall utsätta någon auktion under juli och
augusti.
Överståthållarämbetet
anser det med tanke på stadgandet i 101 § UL böra
övervägas, huruvida icke tidsfristen i fråga om fast egendom bör utsträc
kas till fyra månader; och
länsstyrelsen i Västernorrlands län
finner för
sin del en sådan förlängning erforderlig.
Förste stadsfogden i Göteborg
riktar i stället uppmärksamheten på tre-
månadersfristens innebörd i fråga om realisation av lös egendom. Han ci
terar lagberedningens uttalande att så lång frist som tre månader normalt
icke skall utnyttjas för försäljning av vanligt lösöre och gör gällande att
— »såsom 88 c § 2 mom. utformats och med erfarenhet av de starka påtryck
ningar och vädjanden som utmätningsmännen utsätts för» — det dock
torde komma att efter en tid visa sig att fristen i regel blir utnyttjad.
Lagberedningens skäl mot att göra de föreslagna bestämmelserna i 88 c §
tillämpliga vid utmätning, vilken ingår som led i ett offentligrättsligt reg
lerat indrivningsförfarande anser
Föreningen Sveriges stadsfogdar
och
andre stadsfogden i Malmö
vara bärande. Någon erinran mot förslaget i
denna del har icke försports.
Lagrådet förordar i fråga om 88 c § 2 mom. i lagberedningens förslag,
att tiden bestämmes så att försäljning, om ej hinder möter eller uppskov
meddelas, skall ske beträffande lös egendom i allmänhet inom två månader
från utmätningen samt beträffande fast egendom och fartyg, varom i 94 §
sägs, samt luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg inom fyra
månader från utmätningen eller, när intecknad fordran fastställts till betal
ning ur fast egendom, från det försäljning av egendomen begärdes.
Departementschefen. Det ligger i sakens natur, att utmätningsmål bör
handläggas med skyndsamhet. Av särskild vikt är, att själva utmätningen,
135
när förutsättningar för denna exekutionsform föreligger, kommer till stånd så fort som möjligt. Även om behovet av snabbhet i förfarandet i allmän het icke framträder med samma styrka, när det gäller att försälja utmätt gods, gör sig dock behovet i viss mån gällande även på detta stadium av förfarandet. Kravet på snabbhet i förfarandet får emellertid icke drivas så långt, att hänsyn icke i önskvärd utsträckning kan tagas till vad rättssäker heten kräver och förfarandets syfte att uppnå ett materiellt tillfredsställan de verkställighetsresultat fordrar. För att främja en skyndsam handlägg ning innehåller vår nuvarande utsökningslag ett system av regler med rela tivt korta och fixa frister för verkställande av utmätning och försäljning av utmätt egendom och med jämförelsevis strängt ansvar för utmätningsman, som överskrider dylik frist. Enligt vad erfarenheten visar, kan denna ord ning emellanåt leda till alltför forcerade handläggningsformer, som icke i tillbörlig mån beaktar rättssäkerhetens och ändamålsenlighetens krav. Lik som lagberedningen anser jag det därför av behovet påkallat att reformera den tidsmässiga regleringen av utmätningsmålens handläggning och vad därmed sammanhänger. Såsom lagberedningen funnit, synes det härvid lämpligt att skilja mellan olika till utmätningsförfarandet hörande åtgärder.
Vad först angår tiden för verkställande av utmätning bör, såsom lagbered ningen förordat, i utsökningslagen stadgas skyldighet för utmätningsman att "skyndsamt vidtaga vad på honom ankommer för att utmätningen skall verkställas (88 c § 1 mom.). För att klargöra vad därmed i allmänhet bör förstås och för att vinna en någorlunda enhetlig tillämpning synes det er forderligt att i lagen ange en viss tid, inom vilken utmätning normalt bör vara verkställd. Hur lång denna frist lämpligen bör vara, kan naturligtvis vara föremål för delade meningar. Lagberedningen har förordat en tid av två veckor i stad och fyra veckor pa landet, räknad från det utmätningsman nen mottog fullständiga handlingar i målet. Den föreslagna skillnaden mel lan land och stad har framför allt motiverats med att landsfiskal i regel är icke blott utmätningsman utan även åklagare och polischef och därför har svårare att disponera tid för utmätning, som kräver resor. Den organisato riska olikhet, som sålunda förefinnes mellan exekutionsväsendet i stad och på landet, kan emellertid väntas inom en nära framtid upphöra i samband med det förestående förstatligandet av exekutionsväsendet. Särskilt med hänsyn härtill vill jag för min del föreslå en för land och stad gemensam frist, inom vilken utmätning i normala fall senast bör vara verkställd. Den na frist kan lämpligen sättas till fyra veckor från det utmätningsmannen mottog erforderliga handlingar i saken (88c § 1 inom.). Fristen fritager givetvis icke utmätningsmannen från hans allmänna skyldighet att skynd samt handlägga förekommande utmätningsmål. Härav följer, att fristen ingalunda alltid kan till fullo utnyttjas. Är situationen på grund av risken för egendomens undanstickande eller av annan anledning särskilt brådskan de, har utmätningsmannen att skrida till utmätning tämligen omgående. Även om ett omedelbart ingripande icke är påkallat, kan det likväl förhålla sig så, att det icke finnes godtagbart skäl alt vänta med utmätningen till slu
tet av fristen. Omvänt kan fall tänkas, där fristen icke är tillräcklig. Såsom
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år li)C>3
136
i det föregående antytts, kan fristen därför icke vara absolut. Då det undan
tagsvis blivit erforderligt att uppskjuta påbörjad utmätningsförrättning, kan
det t. ex. bli omöjligt att medhinna utmätning inom den för mera normala
fall avsedda fristen. Detsamma kan inträffa, då borgenären lämnat anstånd
med utmätningen och anståndet utlöper efter eller kort före fristens utgång.
I sådana och andra fall, där hinder möter att iakttaga fristen, måste denna
alltså få överskridas.
Vad angår tiden för realisation av utmätt egendom, bör det, såsom lagbe
redningen förordat, åligga utmätningsmannen eller, om målet är anhängigt
hos övei exekutor, denne att utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åt
gärder för att försäljning skall komma till stånd (88 c § 2 mom.). Även för
försäljning av utmätt gods synes det lämpligt att stipulera en viss tid, inom
vilken åtgärden normalt skall ske. Lagberedningen har föreslagit, att utmätt
egendom i allmänhet skall försäljas inom tre månader från det utmätningen
ägde rum eller, när intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egen
dom, försäljning av egendomen begärdes. Såsom lagrådet framhållit, synes
denna frist, i vad den gäller lös egendom utan specialobjekts karaktär, vara
längre än normalt bör tillåtas. Till jämförelse kan nämnas, att den nuva
rande för utmätning och försäljning av dylik egendom gemensamma fristen
är satt till en månad i stad och två månader på landet. Å andra sidan före
faller den föreslagna realisationsfristen, på sätt påpekats av bl. a. länssty
relsen i Örebro län och lagrådet, vara väl kort, såvitt den avser fast egendom
och lös egendom av specialobjekts natur. I likhet med lagrådet vill jag där
för förorda, att tiden, inom vilken försäljning regelmässigt skall ha skett,
bestämmes för lös egendom i allmänhet till två månader från utmätningen
och för fast egendom till fyra månader från utmätningen eller, då intecknad
fordran fastställts till betalning ur fast egendom, från det försäljning av
egendomen begärdes. Jämväl för lös egendom av specialobjekts natur synes
en tid av fyra månader från utmätningen vara lämplig. Till dylik egendom
bör liksom i gällande rätt hänföras fartyg, varom i 94 § UL sägs, luftfartyg
och intecknade reservdelar till luftfartyg.
Realisationsfristen anger den tid, inom vilken försäljning i normala fall
senast skall ha ägt rum. Vid vilken tidpunkt inom fristen försäljning lämp
ligen bör ske, beror på omständigheterna i varje särskilt fall. När det ut
mätta godset icke tål förvaring eller eljest särskild skyndsamhet undan
tagsvis är av nöden, måste godset försäljas redan i början av fristen. I andra
fall kan det vara befogat att förlägga realisationen till fristens senare del,
t. ex. om kostnaden för försäljningen därigenom kan nedbringas eller eljest
ett bättre försäljningsresultat uppnås.
Såsom tidigare antytts måste realisationsfristen i vissa särfall få över
skridas. Detta gäller till en början, om faktiskt eller rättsligt hinder för för
säljning inom fristen skulle möta. Exempel på rättsligt hinder erbjuder det
principiella förbudet i 88 b § UL att sälja utmätt fordran eller rättighet,
som är föremål för tvist. Även i fall, där det i och för sig skulle vara möj
ligt att försälja egendomen inom fristen, kan emellanåt starka lämplighets-
Kun tji. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
137
skäl tala för att likväl skjuta på försäljningen. Lagberedningen har med hänsyn härtill föreslagit, att uppskov med försäljningen skall kunna med delas, dels när man av särskild anledning kan antaga, att utmätt egendom kommer att säljas till underpris, dels när gäldenären av särskild orsak hu vudsakligen utan egen skuld råkat i tillfälliga betalningssvårigheter, dels ock när eljest synnerliga skäl talar för uppskov, allt under förutsättning att borgenärens rätt till betalning icke äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes (88 c § 3 mom.). Detta förslag, som i allmänhet godtagits av re missorganen och lämnats utan erinran av lagrådet, kan jag biträda. I för hållande till gällande rätt innebär förslaget, att uppskovsmöjligheterna vid gas. I motsats till vad nu gäller blir det sålunda enligt förslaget möjligt att av hänsyn till risken för ogynnsamt försäljningsresultat medge uppskov, även om den utmätta egendomen utgöres av annat än fordran eller rättighet och även om det befarade underpriset icke är av den storleksordning, att det kan betecknas såsom uppenbart. Den föreslagna allmänna befogenheten att medge uppskov, när synnerliga skäl talar härför, saknar likaledes motsva righet i gällande rätt.
Såsom lagberedningen funnit, bör det tillkomma utmätningsmannen eller, då målet är anhängigt hos överexekutor, denne att på nyss angivna grunder meddela beslut om uppskov (88 c § 3 mom.). Jag kan också biträda försla get att sådant uppskov icke skall få utsträckas utöver sex månader från den dag, som gäller såsom utgångspunkt för den normala försäljningsfristen. Då behov av ytterligare uppskov föreligger, bör det, såsom lagberedningen förordat, ankomma på överexekutor att meddela beslut härom, i förekom mande fall efter därom gjord anmälan från utmätningsmannen (88 c § 4 mom.). Behov av ytterligare uppskov kan framför allt tänkas uppkomma, när fråga är om försäljning av utmätt fordran eller rättighet, t. ex. då arvs lott utmätts under pågående boutredning. Jämväl vid realisation av fast egendom eller lös egendom av specialobjekts karaktär kan någon gång be hov av ytterligare uppskov föreligga.
Vad härefter angår utmätningsborgenärens befogenhet alt medge anstånd med betalningen och därigenom uppehålla utmätningsärendet är denna be fogenhet enligt 86 § UL för närvarande begränsad till alt avse sex månader från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i målet. Fort far anståndet längre, är utmätningsansökan förfallen. Har utmätning verk ställts, går den åter. För det fall att intecknad fordran fastställts till betal ning ur fast egendom, gäller en längsta anståndstid av sex månader från det försäljning eller tvångsförvaltning begärdes, vilket skall ske inom två månader från det beslutet om betalningsfastställelse vann laga kraft. Lag beredningen har föreslagit en utvidgning av borgenärens befogenhet att med ge anstånd. Enligt 88 c § 1 och 5 mom. i beredningens förslag skall borge nären sålunda kunna lämna anstånd dels med själva utmätningen i sex må nader från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i saken, dels ock med försäljningen av den utmätta egendomen i likaledes sex måna der från utmätningen eller, då intecknad fordran fastställts till betalning ur
")•(■ Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr62
138
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
fast egendom, från det ansökan om försäljning gjordes. Förslaget har all
mänt godtagits av remissorganen och lämnats utan anmärkning av lagrådet.
Även för egen del anser jag förslaget lämpligt och vill alltså förorda dess ge
nomförande.
De nuvarande i 162 och 163 §§ UL stadgade fristerna för verkställande av-
utmätning och försäljning av utmätt gods anses icke tillämpliga vid utmät
ning för skatter, böter och liknande offentligrättsliga fordringar. Detsamma
gäller reglerna om begränsning av borgenärs befogenhet att medge anstånd.
På skäl, som lagberedningen anfört, synes icke heller de nu föreslagna fris
terna för verkställande av utmätning och för realisation av utmätt egen
dom eller de nya bestämmelserna om borgenärs rätt att medge anstånd med
utmätning eller försäljning böra äga tillämpning vid utmätning för skatter,
böter eller liknande offentligrättsliga fordringar. Jag föreslår särskilda be
stämmelser härom dels i tredje punkten i övergångsbestämmelserna till för
slaget om ändring i UL, dels ock i 60 § 3 mom. uppbördsförordningen.
Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt är utmätningsman, som
överskrider stadgad frist för utmätning och försäljning av utmätt gods, un
derkastad ett speciellt ansvar. Han drabbas nämligen i princip av skyldighet
att betala det belopp, för vilket utmätning bort ske, i den mån han icke för
mår styrka, att dröjsmålet icke förorsakat någon skada. I likhet med lag
beredningen anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att för utmätningsmän
upprätthålla andra ansvarighetsregler än som gäller för tjänstemän i all
mänhet. Även på utmätningsmännens verksamhetsområde bör det vara till
fyllest, att ansvar och skadeståndsskyldighet kan inträda för fel eller för
summelse i tjänsten. Jag föreslår därför, att de i 162, 163 och 207 §§ UL
upptagna reglerna om särskilt ansvar för utmätningsmän och om ordningen
för dess utkrävande upphäves. Som följd härav bör 52 och 216 §§ undergå
vissa jämkningar.
Såsom beredningen påpekat, föranleder den föreslagna 88 c § följdänd
ringar i 86 § och 88 b § 2 mom. Mot den förordade jämkningen av de i 86 g
föreskrivna formaliteterna vid ansökan om försäljning av fast egendom har
jag intet att erinra.
7. Bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter
Lagberedningen. Såsom förut framgått, har lagberedningen utgått ifrån
att närmare föreskrifter om underrättelser i utmätningsmål och delgivning
skall utfärdas i administrativ ordning. Lagberedningen påpekar, att till-
lämpningsföreskrifter också erfordras för att reglera samverkan mellan ut
mätningsmän. I 12 § i förslaget till lag om ändring i UL förordar lagbered
ningen ett nytt stadgande, enligt vilket Kungl. Maj :t bemyndigas att ut
färda närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål. Lagbe
redningen framhåller, att bemyndigandet fått generell avfattning för att
möta även andra behov än de nyss antydda. Enligt vad beredningen under
stryker, innebär stadgandet icke någon befogenhet att i den administrativa
Kungl. Mnj.ts proposition nr 52 år 1963
139
regleringen avvika från lagens bestämmelser i processuellt eller materiellt hänseende.
Ett av lagberedningen utarbetat utkast till vissa tillämpningsföreskrifter har i form av förslag till ändring av eller tillägg till kungörelsen om lands fiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid ut- sökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas bilagts betän kandet (se bet. s. 150 ff). I detta utkast förutsättes Kungl. Maj:t med dela bestämmelser bl. a. därom att reglerna i 33 kap. 8—10 §§ rättegångs balken om s. k. surrogatdelgivning skall äga motsvarande tillämpning vid delgivning av underrättelse om förestående utmätning, bevis om verkställd utmätning och vissa andra underrättelser m. m. i utsökningsmål. Lagbered ningen fäster uppmärksamheten på att dess utkast till administrativa till- lämpningsföreskrifter icke är fullständigt utan behöver kompletteras i olika avseenden (bet. s. 112).
Remissyttranden. Lagberedningens förslag har i denna del berörts endast av ett mindre antal remissinstanser. I den mån så skett har det tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Förste stadsfogden i Göteborg
anför dock följan
de.
Utsökningslagen saknar i alltför stor utsträckning processuella och ma teriella bestämmelser, varför bemyndigandet för Konungen är vittomfat tande. Enligt direktiven (s. 36 m) borde de väsentliga delarna av lagstift ningen sammanföras i en balk. I förslaget utflyttas nu en för rättssäker heten så väsentlig regel som vilka åtgärder skall vidtagas för gäldenärens underrättande, innan exekutiva ingripanden får ske, från utsökningslagen till dagbokskungörelsen. — ■—■ -— Även om det torde vara en fördel att i administrativ ordning utfärda föreskrifter, vars praktiska konsekvenser är mycket svåra att överblicka, synes en slutgiltig reglering av processuellt eller civilrättsligt grundläggande frågor dock böra inflyta i lagtext.
Lagrådet har under 12 § i förslaget till lag om ändring i UL anmärkt, att det där upptagna bemyndigandet näppeligen synes kunna utgöra stöd för att —- såsom skett i lagberedningens författningsutkast — stadga skyldig het jämlikt 33 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken för den, till vilken handling överlämnats, att svara för att handlingen så snart ske kan kom mer den för delgivning sökte tillhanda.
Departementschefen. Det föreliggande förslaget till lag om ändring i UL innehåller åtskilliga grundläggande regler om förfarandet i utsökningsmål. En del av dem behöver emellertid kompletteras med närmare tillämpnings föreskrifter för att tillgodose det praktiska rättslivets behov. De föreslagna kompetensreglerna kräver t. ex. på vissa punkter en kompletterande regle ring om samverkan mellan olika utmätningsmän. Likaledes behöver de i UL föreslagna stadgandena om gäldenär underrättande fullständigas med mera konkreta bestämmelser om hur man i praktiken vanligtvis bör gå till väga vid gäldenärens underrättande. Även eljest kan rörande förfarandet i utsökningsmål behov föreligga av bestämmelser till komplettering av ULs
140
regler. Åtminstone på reformarbetets nuvarande stadium, där det i någon
mån gäller att i praktiken pröva sig fram till lämpliga handläggningsfor-
mer, synes utfyllande bestämmelser rörande olika enskildheter i förfaran
det kunna utfärdas i administrativ ordning. Jag tillstyrker därför det av
lagberedningen i 12 § UL föreslagna stadgandet om bemyndigande för
Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter rörande förfarandet i ut
sökningsmål. Sedan praktiska erfarenheter vunnits av de partiella refor
mer, om vilka i detta sammanhang är fråga, torde under det fortsatta re
formarbetet få närmare övervägas, om förfarandet i utsökningsmål bör i
-större utsträckning än nu föreslagits regleras i själva UL.
Såsom antytts i avsnittet om gäldenärs underrättande, kan det ifråga-
komma att göra rättegångsbalkens regler om surrogatdelgivning tillämp
liga i utsökningsmål. Vad lagrådet anfört under 12 § i förslaget till lag om
ändring i UL ger emellertid anledning till tvekan, huruvida det där upp
tagna bemyndigandet kan åberopas som grund för att i allo bringa surro
gatdelgivningsreglerna i tillämpning på underrättelseförfarandet i utsök
ningsmål. För att undanröja denna tvekan vill jag föreslå ett tillägg till
12 § UL av innebörd, att då underrättelse eller annan handling skall till
ställas någon genom överexekutors eller utmätningsmans försorg och sär
skild ordning härför ej är föreskriven i lag, delgivning må ske enligt rätte
gångsbalkens regler, om Kungl. Maj :t så bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
8. Anstånd med vräkning
Gällande rätt. Enligt 193 § i dess gällande lydelse får vräkning icke verk
ställas, om ej den som skall vräkas sist fyra dagar före vräkningen erhållit
underrättelse genom utmätningsmannen om att verkställighet sökts. Un
derrättelse erfordras dock icke, om den som skall vräkas saknar stadigt
hemvist i riket och ej heller har känt ombud i orten. Om förhållandena för
anleder därtill, äger utmätningsmannen medge skäligt anstånd med vräk
ningen, dock högst sex dagar utöver nyss angivna tid.
Dessa bestämmelser är tillämpliga såväl när överexekutor med stöd av
192 § förordnat om vräkning som eljest när vräkning enligt UL skall äga
rum från fast egendom eller ur hus, alltså även vid verkställighet av bl. a.
domstols dom å vräkning. Vräkning innebär vanligen, att någon med hus
folk och bohag avhyses från en bostadslägenhet. Förrättningen kan dock
även avse att tvångsvis skilja någon från besittningen av en kontors- eller
verkstadslokal, ett magasin eller en upplagsplats, en jordbruksfastighet el
ler annat dylikt.
Lagberedningen framhåller, att frågan om en förlängning av anståndstiden
under senare år aktualiserats i olika sammanhang och då särskilt vad an
går vräkning från bostadslägenheter. Med den bostadsbrist som alltjämt
råder, framför allt i de större städerna, medför praktiskt taget varje sådan
vräkning svårigheter. Vräkningen kommer visserligen icke helt oväntat för
141
hyresgästen eller den som eljest skall vräkas, eftersom förrättningen före
gåtts av domstols eller överexekutors avgörande. Det förekommer vidare
ofta, alt hyresvärden lämnar anstånd utöver den i lag bestämda tiden, i
varje fall om vräkningen skulle medföra alltför svåra konsekvenser för hy
resgästen. Ytterligare är enligt beredningens mening att beakta, att social-
vårdsmyndighet eller lokal bostadsförmedling mestadels nedlägger stor mö
da på att anskaffa ny bostad åt vederbörande. Bostadsbristen gör det dock
mycket svårt, ibland omöjligt, för den som skall vräkas att ens med hjälp
av socialvård eller bostadsförmedling finna en någorlunda godtagbar bostad
inom den tid som står till buds. Icke heller har man alltid kunnat lita till
att hyresvärden skall avstå från att framtvinga sin rätt, även om det skulle
få svåra konsekvenser för den vräkte och hans familj. I sista stund brukar
visserligen i kritiska fall en tillfällig inlogering kunna ordnas, men därvid
måste familjen ofta splittras. Det är enligt beredningens mening av huma
nitära skäl angeläget, att lagstiftningen på denna punkt ger vidgade an-
ståndsmöjligheter. Även om lagändringen främst framtvingas av bostads
bristen, anser beredningen, att den ej bör göras tidsbegränsad. Jämväl el
jest är det önskvärt, att större rådrum står till buds än nu.
Frågan hur långt man härvid kan gå anser beredningen innefatta en öm
tålig avvägning mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen. Men även
en tredje parts intressen kan beröras. Anståndstiden kan därför enligt be
redningens mening icke göras alltför lång. Beredningen föreslår, att 193 §
UL får upptaga — utöver fyradagarsfristen — två anståndstider, en korta
re och en längre. Den kortare föreslås till en vecka, vilket innebär en dags
förlängning jämfört med den nuvarande tiden sex dagar. Den längre an
ståndstiden finner beredningen kunna bestämmas till sammanlagt fyra vec
kor. För att hyresgästen skall kunna sitta kvar utöver fyradagarsfristen
och ytterligare en vecka bör enligt beredningens mening i hyresvärdens in
tresse rimligen fordras, att skälig gottgörelse erlägges för anståndstiden,
d. v. s. för hela tiden efter fyradagarsfristens utgång och alltså även för
den första veckan.
För de fall då hyresgästen icke är i stånd att själv erlägga gottgörelsen
kan det enligt beredningens mening antagas att socialvårdsmyndighet mång
en gång skall vara beredd att förskjuta beloppet. Är läget så tillspetsat att
socialvården måste inskrida för att icke familjen skall stå ulan tak över
huvudet, kan det ofta vara billigare att familjen bor kvar och socialvården
betalar ersättningen för anståndstiden än att provisorisk bostad ordnas på
annat håll. I allt fall kan det förra alternativet vara fullt försvarligt ur
kommunens synpunkt.
Anstånd under längre lid än en vecka utöver fyradagarsfristen skall en
ligt förslaget få medges endast om synnerliga skäl talar därför. Vidare skall
fordras, att kvarsittandet icke leder till otillbörligt intrång i hyresvärdens
eller annans — t. ex. en tillträdande hyresgästs — rätt. Beredningen under
stryker, ali det icke får bli regel att utsträcka anståndstiden till fyra vec
kor, så snart föreskriven gottgörelse betalas. Utmätningsmannen måste
taga kontakt med hyresvärden och eventuell tillträdande hyresgäst och
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
142
därefter bedöma skälen för och emot. Han bör därvid även beakta, huru
vida hyresgästen länge varit medveten om att han skulle nödgas flytta
eller om vräkningen kommer mer eller mindre överraskande för honom.
Självfallet bör i förekommande fall icke hela nämnda tid av fyra veckor
utnyttjas, om detta icke är oundgängligt. Utmätningsmannen bör från fall
till fall pröva, hur långt anstånd som är rimligt.
Beredningen hävdar, att behovet av att kunna lämna längre anstånd ej
är inskränkt till bostadslägenheter utan gör sig gällande även i andra fall.
Som exempel härpå nämner beredningen s. k. kombinerade lägenheter (så
som butiks- och bostadslägenheter), rena affärslägenheter och jordbruks
arrenden.
När förrättningen skall omfatta annat eller mera än vräkning från en
bostad, kräver enligt beredningens mening motpartens intresse synnerligt
beaktande. Beredningen framhåller, att uppskov understundom kan med
föra betydande förlust för den som påkallar vräkning eller annan som
skall tillträda. Finns grundad anledning att befara en kännbar förlust, kan
anstånd icke komma i fråga. En viss sammanjämkning av motsatta in
tressen kan emellertid — fortsätter beredningen — ibland tänkas genom
förbar så att förluster undviks. När det gäller att vräka arrendator från
jordbruksfastighet, bör exempelvis anståndet med avflyttning begränsas
till vissa utrymmen. I fråga om bostadslägenheter kan det i allmänhet
knappast komma i fråga att på motsvarande sätt verkställa vräkningen i
två etapper. Någon uppdelning i överensstämmelse med 3 kap. 4 § andra
stycket nyttjanderättslagen anser beredningen sålunda knappast vara att
räkna med. Ej heller torde någon uppdelning i allmänhet vara att räkna
med beträffande kombinerade affärs- och bostadslägenheter.
Beredningen har övervägt, om det icke bör tillåtas att den som önskar
åtnjuta den längre anståndstiden ställer säkerhet för gottgörelsen till mot
parten i stället för att omedelbart betala beloppet, men har ej ansett sig
böra framlägga något förslag härom. Beredningen har nämligen ansett, att
vissa komplikationer skulle följa av en sådan ordning och att den som sökt
vräkning skulle kunna åsamkas svårigheter att utfå gottgörelsen ur säker
heten. Om den som skall vräkas har säkerhet att erbjuda, bör det enligt
beredningen också i regel vara möjligt för honom att få ett förskott från
socialvården eller från annat håll.
Av det av beredningen föreslagna stadgandet i 193 § UL framgår, att an
stånd kan medges för en vecka, utan att någon gottgörelse erlägges. Hinder
möter icke mot att ett sådant, till en vecka begränsat anstånd förlänges
till högst fyra veckor, om vederbörande erlägger gottgörelse för hela an
ståndstiden innan vräkning kommit till stånd. Har en del av den längre
anståndstiden tagits i anspråk, kan ytterligare anstånd mot ny betalning
också komma i fråga inom den angivna maximitiden. Successiva beslut om
anstånd vållar dock lätt ökade svårigheter för fastighetsägaren och bör
därför enligt beredningens mening tillämpas med försiktighet.
Bedömningen av vilken gottgörelse som måste lämnas för att anstånd
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
143
skall kunna medges ankommer enligt förslaget på utmätningsmannen.
Gottgörelsen skall först och främst omfatta normal ersättning för lägen
hetens eller fastighetens nyttjande under anståndstiden. I regel torde det
— anför beredningen — komma att röra sig om en tidigare uthyrd lägen
het, och ersättningen kan då bestämmas med ledning av den hyra som
tidigare utgått. Medges arrendator kvarsitta på en jordbruksfastighet, kan
enligt sakens natur den tidigare arrendeavgiften icke på samma sätt tjäna
som utgångspunkt vid fastställandet av ersättningen, utan denna får be
stämmas efter ren skälighetsbedömning. En sådan prövning får också
göras, när medgivandet att kvarsitta avser endast en del av en tidigare
uthyrd lägenhet. — Enligt beredningens mening bör gottgörelsen vidare
omfatta ersättning för särskild förlust som uppkommer för sökanden till
följd av att vräkningen uppskjutes. Som exempel nämner beredningen det
fallet, att hyresvärden nödgas ersätta tillträdande hyresgäst för hotell
vistelse under tid, då denne förhindras disponera över lägenheten. Ett an
nat exempel är, att anstånd utverkats så sent att kostnader, som blir
onyttiga, redan uppkommit i vräkningsärendet. Beredningen understryker,
att ersättning givetvis ej kan fastställas för annan förlust än sådan som
kan till beloppet någorlunda beräknas. Om annan förlust av någon be
tydenhet kan befaras, bör anstånd ej medges. Sökanden äger — påpekar
beredningen -— vid domstol väcka talan mot motparten i vräkningsärendet
och yrka ersättning för förlust som utmätningsmannen ej tagit i beräk
ning.' Även i övrigt äger han påkalla domstols prövning, om den gottgörel-
se som utmätningsmannen föreskrivit är tillfyllest.
Beredningen framhåller, att meningen är att gottgörelsen genast skall
komma sökanden till godo. Den skall alltsa icke deponeras hos utmät
ningsmannen eller annan myndighet. Utmätningsmannen bör äga mot
taga beloppet för vidare befordran till sökanden. Självfallet står det dock
den som skall vräkas fritt att erlägga beloppet direkt till sökanden och
sedan med företeende av kvitto hos utmätningsmannen styrka, att gottgö
relsen guldits.
Remissyttrandena. Behovet av ökade anståndsmöjligheter har allmänt vits
ordats, och det stora flertalet remissinstanser har också godtagit den lös
ning beredningen förordar. Från några håll har emellertid framförts
önskemål om tillägg till, begränsningar av eller andra modifikationer i
förslaget.
Socialstyrelsen
tillstyrker förslaget under framhållande av att det står
i samklang med den förstärkning av hyresgästens ställning som den senare
tidens hyreslagstiftning givit uttryck åt.
Svenska socialvurdsförbundet
framhåller, att ärenden röiande vräkning
av hyresgäster tid efter annan vållar de sociala myndigheterna svårigheter.
Ofta blir det dessa myndigheter som får bistå hyresgäst med anskaffande
av ny bostad. Då den av beredningen föreslagna förlängningen av an-
ståndstiden ger ett mera skäligt rådrum, tillstyrker förbundet förslaget
i denna del, trots de olägenheter som kan uppstå för hyresvärden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
144
Styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt
finner förslaget inne
fatta möjlighet till en lämplig avvägning mellan hyresvärdens och hyres
gastens kolliderande intressen. I rättshjälpsanstaltens verksamhet har det
många gånger visat sig, att hustrun av den försumlige familjeförsörjaren
hållits okunnig om hyresrättens förverkande och de inledda vräknings-
åtgärderna. Den nuvarande korta anståndstiden har då tett sig särskilt
hård.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
anser, att någon erinran mot de
föreslagna socialt motiverade ändringarna i 193 § UL icke kan framställas,
med hänsyn till föreskriften att anståndet endast får medges då synnerliga
skal föreligger och med villkor att vräkningssökanden erhåller skälig gott-
görelse.
Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler
har i huvudsak ingen er
inran mot förslaget. Enligt styrelsens mening kräver dock bestämmelsen
om gottgörelse förtydligande i någon form.
Landsfiskalen-utmätningsman-
nen i Bodens distrikt
förklarar sig vara särskilt tillfredsställd över den fö
reslagna ändringen av anståndstiden vid vräkning. Som i det följande när
mare skall utvecklas har emellertid
några enskilda utmätningsmän
kritiska
synpunkter att framföra mot förslaget.
Föreningen Sveriges stadsfogdar
anför, att förhållandena på bostadsmark
naden numera är sådana, att det är uppenbart att den skyndsamhet varmed
vräkning skall ske i de allra flesta fall blir till stort men för hyresgästen
och kan framstå som onödigt hård för denne. Utmätningsmännen torde
också var och en på sitt håll, genom att kontakta sociala myndigheter och
kommunala bostadsförmedlingar på alla sätt söka medverka till att perso
ner som skall vräkas får annan bostad. Icke alltid har emellertid detta lyc
kats med hänsyn till den korta tid som stått till buds. Den ytterligare frist
som i särskilda fall kan komma att tillämpas är därför enligt föreningens
mening mycket väl motiverad. Föreningen framhåller vidare, att man icke
torde behöva hysa alltför stora farhågor för att den utsträckta anstånds
tiden skall leda till otillbörligt intrång i hyresvärdens eller tredje mans rätt.
I denna del yttrar föreningen.
Alltsedan hyresregleringslagens tillkomst år 1942 torde hyresvärdarna i
landet mer och mer ha kommit till insikt om svårigheterna "att snabbt bli
va av med för dem icke önskvärda hyresgäster; främst genom de hvresreg-
lerande myndigheternas rätt att förklara vanliga uppsägningar ogiltiga. Er
farenheterna har även givit vid handen, att hyresgästen oftast icke fäster
nagon större vikt vid rättens eller överexekutors beslut om att han skall
avhysas. En hyresvärd torde endast i sällsynta undantagsfall kunna förmå
en hyresgäst att avflytta enbart under hänvisning till avhysningsbeslutet.
Först då hyresgästen erhåller underrättelsen från utmätningsmannen om
att avhysning skall äga rum, blir han medveten om att han måste lämna sin
lagenhet och vidtager åtgärder härför. Det sagda torde ha medfört, att hy
resvärdarna nu för tiden endast sällan träffar avtal om ny uthyrning av lä
genhet, beträffande vilken beslut föreligger att hyresgästen skall avhysas,
innan hyresgästen frivilligt avflyttar eller avhysning skett och lägenheten
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
145
sålunda verkligen blivit friställd. Med andra ord bör det icke så ofta uppstå olägenheter för en hyresvärd, därest den avhysningsålagde hyresgästen får kvarstanna ytterligare fyra veckor i lägenheten.
Av de organisationer som företräder parterna på hyresmarknaden stäl ler sig
Hyresgästernas riksförbund
positivt till förslaget. Förbundet under
stryker starkt behovet av mindre rigorösa vräkningsbestäinmelser och fram håller därvid, att otillfredsställande provisoriska lösningar, splittrade fa miljer, skilsmässor, förvärrade sjukdomstillstånd, svårigheter att fullgöra arbetsprestationer och uppehålla anställningar, besvärligheter med magasi nerade möbler m. m. ofta blivit följden av att hyresgästen icke fått tillräck ligt rådrum för att själv eller med de sociala myndigheternas hjälp godtag bart ordna sin bostadsfråga. Vidare påpekar förbundet, att möjligheten att bevilja något längre anstånd med verkställigheten självfallet får sin största betydelse under lägen med påtaglig bostadsbrist men att i en sådan hvres- marknadssituation samtidigt möter mindre betänkligheter med hänsyn till fastighetsägarintresset att medge längre anstånd än eljest, eftersom svårig het icke föreligger att omgående erhålla ny hyresgäst och hyresvärden kan vänta med att binda sig genom nytt hyresavtal till dess han med säkerhet vet när lägenheten blir disponibel. Förbundet har icke något att erinra mot de föreslagna fristerna. Beträffande regeln om krav på skälig gottgörelse anför förbundet.
När det gäller den ersättning hyresgäst skulle ha att erlägga för att kom ma i åtnjutande av längre anstånd än de fyra obligatoriska dagarna, före faller det rimligt att densamma utmätes med hänsyn till den hyra som gällt under tiden närmast före avhysningen. Däremot synes det mer tveksamt om man bör räkna även med särskilda förluster som kan uppstå för hyresvär den till följd av avtal med ny hyresgäst. Det finns risk för att den av vräk ning hotade hyresgästen därigenom kan ställas inför krav på kostnader som icke varit ofrånkomliga. Det förtjänar dessutom att påpekas att hyres värd genom bestämmelse i hyreskontraktet kan gardera sig mot att få vid kännas annat än nedsättning i hyran, för den tid lägenheten icke kan dispo neras av den tillträdande hyresgästen.
Sammanfattningsvis förklarar förbundet emellertid, att det tillstyrker för slaget till bestämmelser om anstånd med vräkning.
Sveriges fastighetsägareförbund
har ej något att erinra mot att den kor
tare anståndstiden förlängs till en vecka men föreslår, att den längre an- ståndstiden bestämmes till högst två veckor och blir tillämplig endast på bostadslägenheter. Som motivering härför åberopar förbundet till en början, att ett avhysningsärende redan nu tar avsevärd tid i anspråk och är förenat med åtskilliga kostnader för hyresvärden. Förbundet redogör för gången av ett vräkningsärende som grundas på bristande hyresbetalning och gör gäl lande, att hyresgästen redan innan anstånd enligt utsökningslagen beviljas regelmässigt erhållit ett faktiskt anstånd som i praktiken uppgår till minst sex veckor. Förbundet fortsätter.
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Att härutöver medgiva anstånd under så lång tid som fyra veckor kan en
ligt förbundets mening icke vara nödvändigt. De skäl som lagberedningen
anfört för den längre anståndstiden synes icke heller övertygande. Nuvaran
de stadgande har enligt beredningen på grund av bostadsbristen visat sig
medföra svårigheter vid avhysning från bostadslägenheter. Fastän lagänd
ringen således föranletts av bostadsbristen, har beredningen ansett, att den
ej bör göras tidsbegränsad, enär det »jämväl eljest» skulle vara önskvärt
att större rådrum stode till buds. Under vilka omständigheter det i en ba
lanserad bostadsmarknad skulle vara påkallat med ytterligare anstånd, har
dock icke angivits. Bekymret för hyresgästen eller socialvårdsmyndigheten
med att uppleta ersättningsbostad bortfaller ju under normala förhållan
den. Om en längre anståndstid överhuvud taget skall införas, anser för
bundet att den bör bestämmas till högst två veckor med samma begräns
ningar i övrigt som lagberedningen föreslagit d. v. s. med gottgörelse och
under förutsättning att icke otillbörligt intrång i sökandens eller annans
rätt vållas samt med det tillägget att ersättning även lämnas för vräknings-
kostnaden.
I fråga om begränsningen till bostadslägenheter anför förbundet, att de
sociala skäl som kan motivera ett längre anstånd icke föreligger för kom
mersiella lokaler. Enligt förbundets mening skulle det för övrigt i prakti
ken sällan förekomma, att en rörelseidkare försummar såväl hyrans för-
fallodag som den i nyttjanderättslagen stadgade tolvdagarsfristen men där
efter är i stånd att erlägga gottgörelse för en längre anståndstid.
Även
Svenska företagares riksförbund
anser, att den längre anståndsli-
den — om den överhuvud skall införas — bör begränsas till högst två vec
kor.
Det må anmärkas, att bland dem som lämnat förslaget i förevarande del
helt utan erinran är
styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund
samt
Riksförbundet Landsbygdens folk.
Stadsfogden i Luleå
menar, att de föreslagna bestämmelserna i de flesta
fall torde vara tillfyllest för att bidraga till lösningen av uppkomna nöd-
fallssituationer men att det i praktiken fortfarande kan uppstå fall som är
svåra att komma till rätta med och där utmätningsmannen kan anses ha
bärande humanitära skäl för att uppskjuta verkställigheten. Han påpekar
emellertid, att det står part öppet att underkasta frågan om sådant hinder
förnyad prövning av överexekutor.
Landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt
anser, att det sna
rast är den i 193 § 1 mom. stadgade varselfristen om fyra dagar som bör
förlängas. Han förordar, att detta rådrum görs så långt att det kan fylla
en uppgift, förslagsvis tio dagar, och att i stället särskilt anstånd slopas.
Styrelsen för Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges lands
fiskaler
finner också fyradagarsfristen för kort och föreslår, att anstånds-
möjligheterna bestämmes till endast två perioder, nämligen en första frist
på en vecka jämte möjlighet till förlängning med högst fyra veckor i den
mån så prövas oundgängligen nödvändigt. Det vore enligt styrelsens mening
ytterst tacknämligt, om utmätningsmännen på detta sätt finge friare hän
der att handla som omständigheterna kräver från fall till fall. Något ovill
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
147
korligt samband mellan förlängd anståndstid och hyresgottgörelse anser
styrelsen däremot icke böra finnas; även i detta avseende bör utmätnings
mannen ha fria händer att laga efter lägligheten.
Länsstyrelsen i Västernorrlnnds län
föreslår, att i 193 § UL vidtages en
dast den ändring att den särskilda anståndstiden förlängs från sex till fjor
ton dagar. Enligt länsstyrelsens mening bör frågan i övrigt lösas inom nytt-
janderättslagstiftningens ram. Som motiv härför åberopas.
Förslaget innebär att på utmätningsmännen lägges uppgifter, som lämp
ligen borde ankomma på domstolar och hyresnämnder. Det är svåra och
ömtåliga frågor att väga nyttjanderättshavarens, ägarens och tredje mans
intressen mot varandra samt att bestämma ersättningen till ägaren med
hänsyn icke blott till nyttjanderättsobjektets värde utan även till de särskil
da förluster, som kan uppkomma för ägaren till följd av att vräkningen upp-
skjutes. Härtill kommer att det måste anses tvivelaktigt om förslaget för nytt-
janderättshavarna innebär en tillfredsställande lösning. Är bostadsbristen
svår, torde de tre veckornas anstånd i många fall ej komma att vara till
fyllest. Anståndet skulle antagligen ofta nog behöva förlängas flera må
nader.
Även
förste stadsfogden i Norrköping
anser, att utmätningsmännen bör
få ökade möjligheter att lämna rådrum.
Förste stadsfogden i Göteborg
anför som sin mening, att den första an-
ståndsfristen bör utsträckas från sex dagar till två veckor om man verk
ligen vill förlänga fristen för hyresgästen. Han befarar, att en kortare för
längning, med eller utan ersättning för anståndstiden, ej skulle innebära
någon större ändring. Enligt hans mening kommer hyresvärdarna att söka
erhålla största möjliga gottgörelse. Därigenom kan omöjliggöras att an
stånd lämnas utöver den första fristen. Vidare framhåller han, att den
prövning av målet som beredningen förutsätter i fråga om synnerliga skäl
och gottgörelsens storlek tarvar tid. Utmätningsmannen bör ha befogenhet
att till sammanträde kalla parterna och övriga berörda, t. ex. inflyttande
hyresgäst samt företrädare för social- och barnavården och bostadsförmed
lingen. Man kan enligt stadsfogdens mening ifrågasätta lämpligheten av
att överhuvud införa den andra, villkorade fristen. Han har emellertid icke
velat göra detta, enär samhället för närvarande icke är utrustat med s. k.
genomgångsfastigheter i erforderlig utsträckning.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund
anser, att den kortare anståndsfristen
bör förlängas till tio dagar — detta med hänsyn till att den längre anstånds
fristen enligt beredningens förslag bör tillämpas i hög grad restriktivt.
Lagrådet har lämnat förslaget i denna del utan erinran.
Departementschefen. Enligt 193 § UL får vräkning i princip icke verk
ställas, med mindre den som skall vräkas senast fyra dagar före vräk
ningen av utmätningsmannen underrättats om att verkställighet sökts. Där
utöver kan emellertid visst anstånd med avhysningen ifrågakomina. Jäm
likt nyssnämnda lagrum äger nämligen utmätningsmannen, om förhållan
dena föranleder därtill, bevilja anstånd med vräkningen högst sex dagar ut
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
över varselfristen. Anståndsregeln är tillämplig såväl vid avhysning från
bostadslägenhet som vid vräkning från annat nyttjanderättsobjekt.
Frågan om anståndstidens längd har på senare tid tilldragit sig upp
märksamhet i olika sammanhang. Den nuvarande anståndstiden har, sär
skilt under bostadsbrist, ansetts för knappt tillmätt för att möjliggöra för
den vräkningshotade och de socialvårdsmyndigheter, som har att bistå ho
nom, att lösa hans bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. I den offent
liga debatten berördes frågan om anståndstidens längd bl. a. i en interpella
tion vid 1959 års riksdag. 1 svaret på denna interpellation framhöll jag bl. a.,
att vräkningen i det enskilda fallet kan framstå som en mycket ingripande,
ibland onödigt hård åtgärd och att det i vårt samhälle icke kan tolereras,
att en person, efter det han blivit vräkt, lämnas vind för våg utan tak över
huvudet. Samtidigt underströk jag, att det i praxis förekommer ett livligt
samarbete mellan utmätningsmännen och de socialvårdande myndigheterna
för att hindra skadliga konsekvenser av vräkning. Jag hänvisade även till
att utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen övervägde
möjligheten att som en delreform — med syfte att underlätta frivilliga upp
görelser och andra åtgärder för att avvärja vräkningarnas skadeverkningar
— vidga utmätningsmans befogenheter att lämna anstånd med vräkning.
Sedan lagberedningen trätt i den förberedande utredningens ställe, har
dessa överväganden resulterat i det föreliggande förslaget om vidgad möj
lighet att medge anstånd med vräkning. Lagberedningen har till en början
förordat sådan ändring av den nuvarande anståndsregeln, att uppskov med
avhysning skall kunna ske i en vecka i stället för sex dagar. Denna änd
ring, mot vilken intet finnes att erinra, är emellertid endast en detalj i lag
beredningens förslag. Vad som har något att betyda, är i stället den nya
av lagberedningen föreslagna regeln om utsträckt anstånd. Om synnerliga
skäl föreligger, skall utmätningsmannen enligt denna i 193 § 2 mom. UL
upptagna regel kunna bevilja anstånd med vräkning i högst fyra veckor,
såframt skälig gottgörelse erlägges för hela anståndstiden och i övrigt otill
börligt intrång i sökandens eller annans rätt ej vållas.
Frågan om anstånd med vräkning innefattar svåra och ömtåliga avväg-
ningsproblem. Hänsyn är att taga icke blott till den vräkningshotades be
hov av rådrum för att kunna själv eller med medverkan av vederbörande
socialvårdande organ reda upp situationen på ett ur humanitär eller social
synpunkt godtagbart sätt utan även till behovet av skydd mot de ekono
miska risker och andra olägenheter, som ett anstånd med avflyttningen
kan medföra för vräkningssökanden. Även tredje mans intresse kan,
stundom på mycket ingripande sätt, beröras av ett vräkningsanstånd och
tarvar därför beaktande. För exempelvis en nytillträdande hyresgäst, som
i förlitande på ett hyresavtal med vräkningssökanden lämnat sin tidigare
lägenhet, kan det, såsom lätt inses, innebära kännbara olägenheter av eko
nomisk och personlig natur att icke på avtalad tid få tillträde till den för
hyrda lägenheten. Enligt min mening synes lagberedningens förslag till
lösning av frågan om vidgade anståndsmöjligheter innefatta en så god
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
149
avvägning mellan motstående intressen, som sakens komplicerade beskaf
fenhet medger. Förslaget har också godtagits av det stora flertalet remiss
organ och jämväl lämnats utan erinran av lagrådet. Även för egen del kan
jag ansluta mig till förslaget. Vissa synpunkter, som framkommit under
remissbehandlingen, ger mig emellertid anledning att på vissa punkter
något utveckla min syn på förslaget.
Huruvida synnerliga skäl till utsträckt anstånd föreligger, är att bedöma
med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Av betydelse är
bl. a. sådana faktorer som den vräkningshotades familjeförhållanden, den
tid som denne haft till sitt förfogande för att lösa sin lägenhetsfråga och de
svårigheter, som på grund av marknadsläget eller eljest möter för honom
att uppbringa annan godtagbar lägenhet. Ehuru en mångfald omständig
heter sålunda kan inverka på bedömningen, ligger det dock i sakens natur,
att marknadsläget måste utöva ett dominerande inflytande på anstånds-
regelns tillämpning. I marknadssituationer med knapphet på lägenheter
föreligger naturligen mycket ofta synnerliga skäl till utsträckt anstånd.
Omvänt blir i balanserade marknadslägen de fall, då sådana skäl föreligger,
mera tunnsådda. Man kan dock icke, såsom ifrågasatts i något remiss-
svar, helt bortse från dessa fall. Även i normala marknadssituationer åtgår
vanligtvis någon tid, innan en spekulant anträffar den lediga lägenhet,
som passar honom och hans förhållanden (jämför de sedvanliga uppsäg
ningstidernas längd). Har den vräkningshotade uppsagts med ovanligt kort
varsel, kan därför även i balanserade marknadslägen synnerliga skäl tänkas
tala för utsträckt anstånd. I marknadssituationer, där lägenhetsspekulan-
ter i allmänhet har möjlighet att utan större svårighet förvärva en pas
sande lägenhet, är det heller icke alltid säkert, att sådan möjlighet står till
buds för den som skall vräkas. Omständigheter av personlig eller ekonomisk
art kan göra, att det ställer sig betydligt svårare för honom och hans familj
än för lägenhetsspekulanter i gemen att snabbt anskaffa en för hans för
hållanden lämpad lägenhet. Jämväl i sådana fall, där fråga emellanåt är
om personer med ovanligt barnrik familj, bör utrymme finnas för förlängt
anstånd. Synnerliga skäl för dylikt anstånd kan, såsom lagberedningen
framhållit, föreligga, även då fråga är om annat än bostadsupplåtelse. Med
de anordningar till skydd för sökandens och tredje mans intressen, som
förslaget innehåller, bör det icke väcka betänkligheter, om regeln om ut
sträckt anstånd i likhet med bestämmelsen om kortare anstånd blir till
lämplig även utanför bostadsupplåtelsernas område.
Utsträckt anstånd skall trots förhandenvaron av synnerliga skäl enligt
förslaget icke beviljas, om otillbörligt intrång därigenom vållas i sökan
dens eller annans rätt. Härav torde bl. a. tölja, att sådant anstånd icke
bör meddelas, om sökanden eller tredje man, t. ex. nytillträdande hyres
gäst, genom anståndet skulle komma i ungefär lika brydsam situation som
den vräkningshotade vid vägrat anstånd. Ej heller bör dylikt anstånd
meddelas, om sökanden eller tredje man därigenom kan antagas lida bc-
aktansvärd förlust, som i vart fall i vräkningsärendet svårligen låter
sig till beloppet närmare uppskattas. Detta kan särskilt tänkas inträffa, när fråga är om vräkning från annat eller mera än bostadslägenhet.
Den gottgörelse, vars erläggande enligt förslaget skall utgöra villkor för förlängt anstånd, omfattar till en början skälig ersättning för själva nytt jandet. I de flesta fall lärer svårighet att bestämma denna ersättning icke uppkomna, eftersom förut utgående vederlag vanligen kan tjäna till led- ning för bedömandet. Vidare skall gottgörelsen omfatta beräknelig ersätt ning för särskild förlust, som föranledes av anståndet, t. ex. hotellkostnad, som vräkningssökanden har att betala för tillträdande hyresgästs inkvar tering under anståndstiden, eller sådana kostnader för handräckning vid vräkningsförrättning som kan uppkomma, om begäran om anstånd fram- ställes på sent stadium, och som blir onyttiga, om anstånd beviljas. Under re missbehandlingen har från något håll gjorts gällande, att kravet på gott görelse för särskild förlust kan komma att ställa den vräkningshotade inför anspråk på ersättning för kostnader, som icke varit ofrånkomliga. Av vanliga kausalitetsregler lärer emellertid följa, att ersättning icke skall utgå för åtgärd, som bort kunna undvikas, och, även om åtgärden i och för sig varit påkallad, ej heller med högre belopp än som skäligen erfordrats för ändamålet. Man lärer kunna utgå ifrån att de socialvårdande myndig heterna, i den mån behov därav föreligger, förskjuter vad som erfordras till gottgörelse åt vräkningssökanden.
I en till mig inkommen skrift har Svenska lantarbetareförbundet bl. a. till behandling upptagit frågan om införande av skyldighet för domstol och överexekutor att vid meddelande av dom eller utslag å vräkning un derrätta vederbörande socialvårdande myndighet härom, så att denna får tillfälle att inskrida med hjälpåtgärder på ett tidigt stadium. Enligt förbundet har det, då fråga varit om avhysning av lantarbetare från den nes tjänstebostad, i flera fall inträffat, att socialvårdsmyndigheten icke föranstaltat om hjälpåtgärder förrän efter det vräkning skett. Tvekan kan emellertid råda om lämpligheten av att stadga dylik skyldighet. En stor del av vräkningsutslagen befordras nämligen aldrig till verkställig het. I dessa fall är följaktligen någon åtgärd från de socialvårdande myn- ligheternas sida icke påkallad. Att vid målens avgörande skilja dessa fall från fall, där ett hjälpbehov kan komma att aktualiseras, låter sig knap past göra. Detta kan däremot ske på verkställighetsstadiet. Såsom förut framgått, tager utmätningsmännen redan nu vanligtvis kontakt med ve derbörande socialvårdsmyndighet, då den som hotas av vräkning kan an tagas vara i behov av socialt bistånd. Att så bör ske, synes utan vidare vara tydligt, i all synnerhet om den föreslagna regeln om förlängt anstånd genomföres, eftersom ett av dess viktigaste syften just är att bereda de socialvårdande myndigheterna ökat rådrum för hjälpåtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
151
9. Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor
A. Ändring av 53, 210 och 218 §§ UL
Gällande rätt. 53 § UL upptager ett stadgande av innebörd, att annat be
slut i utsökningsmål än sådant som avses i 51 och 52 §§ UL skall gå i
verkställighet, ändå att beslutet överklagas. De beslut i utsökningsmål, som
omnämnes i sistnämnda båda lagrum, är i huvudsak utslag, varigenom
överexekutor ålagt någon betalningsskyldighet eller varigenom någon i
utsökningsmål fällts till böter eller vite, samt beslut angående fördelning
av köpeskilling för utmätt gods. Den allmänna regeln i 53 § UL om ome
delbar verkställighet av beslut i utsökningsmål har både i praxis och i
den juridiska litteraturen ansetts leda till, att överordnad myndighets be
slut i dylikt mål genast skall lända till efterrättelse, jämväl då det inne
bär ett undanröjande av exekutiv åtgärd, som underordnad myndighet
vidtagit.
Lagberedningen framhåller, att den ståndpunkt som sålunda vunnit an
slutning vållar avsevärda olägenheter, när klagan föres över utmätning.
Om överexekutor upphäver skedd utmätning, lämnas enligt nämnda upp
fattning egendomen till utmätningsgäldenärens fria rådighet. Härav föl
jer, att om talan av borgenären föres till hovrätt och denna med ändring
av överexekutors beslut fastställer utmätningen, hovrättens beslut kan
bli meningslöst, emedan egendomen under tiden kan vara konsumerad.
Om penningar tagits i mät är det över huvud knappast möjligt att åter
ställa utmätningen, eftersom identiteten ej kan fastställas. Vidare skulle i
andra fall för utmätningens genomförande krävas, att egendomen efter
hovrättens beslut ånyo försågs med utmätningstecken eller omhändertogs.
Hur man skall förfara i detta hänseende, är oklart.
Att en sådan ordning måste anses otillfredsställande är enligt beredning
ens mening uppenbart. Så länge fråga är om utmätningens vara eller icke
vara, bör icke föremålet för prövningen utan vidare kunna försvinna.
Det har också visat sig, att uppfattningen om innebörden av gällande rätt
på den nu behandlade punkten leder till komplicerade spörsmål, när ut-
mätningsgäldenären på ett mellanstadium förfogat över den utmätta egen
domen — exempelvis sålt utmätt fast egendom — efter det att överexe
kutor upphävt utmätningen men innan hovrätten åter fastställt densamma.
Under hänvisning till uttalanden i ULs förarbeten gör beredningen
gällande, att innebörden av 53 § måhända blivit missuppfattad. Oavsett
detta anser beredningen emellertid, att man nu i princip bör acceptera stånd
punkten att beslut i utsökningsmål regelmässigt skall lända till omedelbar
efterrättelse, även om det innebär ändring av underordnad myndighets
heslut. Från denna princip bör emellertid enligt beredningens mening av
steg göras beträffande utmätning. Vidare anser beredningen det böra stå
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
överexekutor fritt att i sitt beslut förordna, att det icke skall gå i verk
ställighet förrän det vunnit laga kraft. Anledning meddela sådant förord
nande kan föreligga, när beslutet reglerar en tveksam fråga och omedelbar
verkställighet eller omedelbar ändring av lägre instans åtgärd skulle få
vittgående följder, som svårligen kan repareras om högre instans skulle
komma till annat resultat vid sin prövning. Beredningen har i förslaget
reglerat frågan från dessa utgångspunkter och därvid fördelat bestämmel
serna i ämnet på 53 § samt 210 och 218 §§.
I 53 § bör enligt beredningens mening allenast föreskrivas, att annat
av överexekutor meddelat beslut i utsökningsmål än i 51 och 52 §§ sägs
skall, även om det överklagas, gå i verkställighet, såvitt ej annorlunda
förordnats eller är särskilt stadgat. Att denna princip kommer att gälla
även hovrätts motsvarande utslag eller beslut bekräftas genom förslaget till
ändring av 218 §.
Beredningen anmärker, att ändringen i 53 § torde komma att återverka
på tolkningen av 51 § 4 mom. på så sätt, att hovrätts utslag i utsöknings
mål, varigenom betalningsskyldighet ålagts någon, lärer komma att gå i
verkställighet lika med icke lagakraftvunnen hovrättsdom och ej, såsom
nu anses vara fallet, verkställas genast som om det vore lagakraftägande
(se betänkandet s. 119).
I 210 § UL stadgas för närvarande, att klagan över utmätning ej må
hindra förrättningens fullbordan eller egendomens försäljning eller stäl
lande under tvångsförvaltning, och att ej heller klagan över annan av
utmätningsman vidtagen åtgärd må verka uppehåll däri, med mindre över
exekutor annorledes förordnar. Beredningen föreslår, att till lagrummet
fogas ett andra mom., vilket direkt tager sikte på det fallet att överexeku
tor föreskriver ändring med avseende å utmätningsmans åtgärd. Som hu
vudregel anser beredningen böra gälla, att överexekutors beslut skall ome
delbart lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Så långt över
ensstämmer det nya momentet med 53 § UL i den av beredningen före
slagna lydelsen. I fråga om utmätning föreslås en särskild bestämmelse,
enligt vilken redan verkställd åtgärd ej skall gå åter innan överexekutors
beslut vunnit laga kraft, med mindre överexekutor förordnat därom. Be
redningen utgår från att överexekutor skall begagna sig av sistnämnda be
fogenhet allenast i klara fall eller då eljest skälen för upphävande av re
dan vidtagen åtgärd har sådan betydande styrka att hänsyn till borgenä
rens eventuella möjlighet att vinna ändring i högre instans måste vika.
Vad enligt dessa bestämmelser skall gälla beträffande överexekutors utslag
skall enligt det av beredningen föreslagna 2 mom. i 218 § äga motsvarande
tillämpning i fråga om verkställighet av hovrätts utslag eller beslut i ut
sökningsmål.
Remissyttrandena. Beredningens förslag i denna del har berörts endast
av ett mindre antal remissinstanser och har därvid i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
153
Länsstyrelsen i Norrbottens län
finner ändringen i 53 § önskvärd men
förutsätter, att den föreslagna formuleringen icke rubbar det förhållandet
att lagrummet är tillämpligt även på lagsökningsutslag om vräkning.
Förste stadsfogden i Göteborg
gör gällande, att den i 210 och 218 §§ in
skrivna särregeln om återgång av verkställd åtgärd i mål om utmätning
bör utsträckas att gälla även i mål om kvarstad. Han erinrar därvid om
rättsfallet NJA 1959 s. 161 och fortsätter.
I de flesta utsökningsmål i anledning av kvarstadsbeslut sker verkstäl
ligheten såsom vid utmätning, d. v. s. utmätningsmannen bestämmer, vil
ken egendom som skall beläggas med kvarstad. Även i de fall, då föremå
let för en säkerhetsåtgärd, kvarstad eller skingringsförbud, angivits i exe
kutionstiteln, torde det finnas anledning att införa en motsvarande regel.
Lagrådet har i sak lämnat förslaget i denna del utan erinran men påpekat,
att 53 § UL även i dess föreslagna lydelse kommer att, till följd av hänvis
ningen i 16 § lagsökningslagen, vara tillämplig på domstols förordnande om
vräkning i lagsökningsmål.
Departementschefen, överexekutors och hovrätts beslut i utsökningsmål
länder som allmän regel till omedelbar efterrättelse. Såsom lagberedningen
förordat, bör det emellertid tillkomma överexekutor och hovrätt att då så
anses påkallat av föreliggande omständigheter i beslutet förordna, att det
icke skall gå i verkställighet förrän det vunnit laga kraft.
När överexekutors eller hovrätts beslut innefattar upphävande av vidta
gen utmätningsåtgärd, kan den allmänna regeln lätt leda till mindre till
fredsställande resultat. Om exempelvis överexekutor i omedelbart exigibelt
beslut upphäver en av utmätningsman verkställd utmätning, ställes den ut
mätta egendomen genast till gäldenärens fria disposition. Skulle hovrätten
med ändring av överexekutors beslut fastställa utmätningen, kan hovrät
tens beslut bli utan värde, om gäldenären under mellantiden förfogat över
egendomen. Så länge frågan om utmätnings bestånd är eller kan bli före
mål för prövning, bör tydligen gäldenären i allmänhet icke ges tillfälle att
disponera över egendomen. I enlighet härmed bör, såsom lagberedningen
funnit, överexekutors och hovrätts beslut om upphävande av vidtagen ut
mätningsåtgärd i princip icke lända till efterrättelse förrän det vunnit laga
kraft. Med tanke närmast på klara fall bör det dock tillkomma överexeku
tor och hovrätt att i beslutet förordna om omedelbar exigibilitet.
Jag ansluter mig alltså i denna del helt till lagberedningens förslag, som
i sak lämnats utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan. Erforder
liga bestämmelser i ämnet har upptagits i 53, 210 och 218 §§ UL. Såsom lag
rådet påpekat, kommer 53 § i dess föreslagna lydelse att bli tillämplig även
på domstols vräkningsutslag i lagsökningsmål. Detta innebär, att domsto
len får möjlighet att i utslaget förordna, att det ej skall verkställas förrän
det vunnit laga kraft. Meddelas ej sådant förordnande, kan utslaget liksom
för närvarande verkställas omedelbart.
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
B. Ändring av 201—203 §§ UL
Gällande rätt. Beträffande klagan över utmätning gäller nu enligt 201 §
UL, att gäldenär äger inkomma med klagoskrift inom femton dagar från
det utmätningen fullbordats eller blivit i fall varom i 75 § UL sägs verk
ställd hos gäldenären. Är borgenär missnöjd med förrättningen, äger han
klaga inom samma tid från det han erhöll del av protokollet över utmät
ningen. Beträffande klagan av annan än gäldenär eller borgenär finns ej
någon bestämmelse. Sådan klagan anses ej inskränkt till viss tid.
I 202 § UL stadgas som huvudregel, att den som vill klaga över utmät
ningsmans åtgärd vid auktion å fast egendom skall göra det sist på fem
tonde dagen därefter.
Enligt 203 § UL skall den som är missnöjd med utmätningsmans förslag
till fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld egendom eller av vis
sa andra medel ingiva sin klagoskrift till överexekutor sist å tjugonde da
gen därefter.
Lagberedningen förordar vissa jämkningar av fuliföljdsreglerna i 201 §
UL. Beredningen anser sålunda att klagotiden lämpligen för både gäldenär
och borgenär bör räknas från den dag, då han erhöll del av protokoll eller
bevis om utmätningen och alltså senast fick säker kännedom om vad som
förevarit. Under 84 § UL har beredningen föreslagit, att utmätningsbevis
genast skall överlämnas till gäldenären, om han är närvarande vid utmät
ningen, och att beviset i annat fall skall expedieras till honom senast nästa
söckendag. Om gäldenären är närvarande vid utmätningen, blir utgångs
punkten för klagotiden alltså densamma som nu. För andra fall innebär
förslaget, att gäldenären i regel får räkna klagotiden från senare tidpunkt
än för närvarande. Endast i det fallet att utmätning av fordran eller rättig
het, som avses i 75 § 2 mom. UL, skett annorstädes än hos gäldenären, kan
förslaget medföra att klagotiden börjar löpa tidigare än vad som i rätts
praxis nu antages. Det kan någon gång inträffa, att gäldenären icke får del
av utmätningsbeviset eller att det i allt fall icke kan styrkas om och när så
skett. Förslaget medför, att gäldenären i en sådan situation har en till ti
den obegränsad möjlighet att klaga, så länge han icke löst protokoll över ut
mätningen. Någon nämnvärd praktisk olägenhet anser beredningen dock
icke behöva befaras härav, eftersom verkställigheten fortgår utan hinder av
att fullföljdstiden icke gått till ända. För borgenären, som förutsättes ej få
del av utmätningsbevis, innebär förslaget icke någon ändring av vad som
nu gäller. Klagan av tredje man beröres icke av förslaget. Klagotiden blir
alltså här även framdeles obegränsad.
Beredningen erinrar om att påföljden av att gäldenär eller borgenär för
sitter klagotiden enligt 204 § UL är, att klagan icke upptages till prövning
i den mån den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd. Nå
gon skyldighet att göra särskilda efterforskningar om när gäldenär eller
borgenär mottog utmätningsbevis eller protokoll kan enligt beredningens
mening icke anses åvila överexekutor. Endast om det framgår av inkomna
handlingar eller eljest styrkes, att klagotiden försuttits, bör klagan lämnas
utan prövning.
Beredningen anser det ligga i sakens natur, att klagan skall ske hos den
överexekutor, under vilken utmätningsmannen lyder, även om någon verk-
ställiglietsåtgärd skett inom annan överexekutors område. Har i sådant fall
två utmätningsmän samverkat, hör målet till överexekutor för den utmät
ningsman som handlägger målet.
Ivlagotidens längd enligt 201 § har beredningen ansett böra bestämmas
så, att tiden för rättelse av utmätning enligt 77 § 2 mom. hunnit gå till ända
före klagotidens utgång. Beredningen föreslår, att klagotiden sättes till tre
veckor.
För det fall att rättelse vidtages jämlikt 77 § 2 mom. skall borgenären
enligt förslaget äga föra talan däremot inom tre veckor från den dag, då
han erhöll del av protokoll eller underrättelse om åtgärden. Gäldenär, som
är missnöjd över att rättelse ej vidtagits eller att den ej gått tillräckligt
långt, har möjlighet att utföra sin talan i saken genom klagan över själva
utmätningen inom den klagotid som räknas från delfåendet av utmätnings-
beviset. Beredningen har ej avsett att överexekutor skall äga att med till-
lämpning av 77 § 2 mom. — självmant eller efter klagan — vidtaga rättelse
av utmätningsmans åtgärd, men naturligen kan överexekutor efter klagan
som nyss nämnts ändra utmätningsbeslutet i vanlig ordning.
I 202 och 203 §§ angivna klagotider, respektive femton och tjugu dagar,
föreslår beredningen ändrade till tre veckor.
Remissyttrandena. Beredningens förslag har i förevarande del berörts en
dast av ett mindre antal remissinstanser och därvid i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Från några håll har dock påpekanden och förslag
om modifikationer framförts.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
har intet att erinra mot att klagotiderna i
201—203 §§ utökas till tre veckor. Däremot är länsstyrelsen av annan me
ning än lagberedningen vad gäller utgångspunkten för den i 201 § 1 mom.
stadgade tiden för klagan över utmätning. Länsstyrelsen anför.
Utmätning verkställes i stor utsträckning i gäldenärens frånvaro. I dessa
fall skulle enligt förslaget besvär kunna anföras praktiskt taget utan tids
begränsning. Olägenheterna av en sådan ordning torde icke elimineras ge
nom att verkställigheten fortgår utan hinder av att fullföljdstiden icke gått
till ända. Frågan om återgång av verkställd utmätning skulle ju ändå hål
las svävande. Länsstyrelsen föreslår att nu gällande bestämmelser i detta
hänseende bibehålies.
Landsfiskalen-ulmätningsmannen i Kiruna distrikt
anser att klagotiden,
i fall då gäldenären personligen erhållit del av förhandsunderrättelse om
utmätningen, bör löpa från dagen för förrättningen även om gäldenären då
ej är tillstädes.
Förste stadsfogden i Norrköping
menar, att regeln i 201 § 1 mom. om kla-
golidens utgångspunkt bör utformas så, att gäldenärens make jämställes
med gäldenären själv. Vidare gör han gällande, att särskild klagotid bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
155
156
stadgas i fråga om utmätningsmans beslut att icke vidtaga rättelse jämlikt
77 § 2 mom. i förslaget.
Som förut nämnts anser
överexekutor i Norrköping
det böra övervägas,
om icke tiden för klagan över utmätning, i fall då begäran om rättelse av
slagits, bör räknas från den dag då gäldenären erhöll del av avslagsbeslutet.
Svenska företagares riksförbund,
vilket som nämnts föreslår förlängning
av tiden för rättelse till tre veckor, gör i konsekvens därmed gällande, att
klagotiden bör utsträckas till fyra veckor.
Lagrådet lämnar förslaget i förevarande delar utan erinran.
Departementschefen. Lagberedningens förslag till ändring av 201—203 §§
UL, vilket lämnats utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan, kan
jag biträda. Jag vill särskilt framhålla, att den i 201 § UL föreslagna ut
gångspunkten för klagotiden medför ökad rättssäkerhet för utmätnings-
gäldenären samt att det förordade förenhetligandet av klagotiderna inne
bär en påtaglig fördel för det praktiska rättslivet.
C. Verkan av klagan i fråga om utmätningsmans behörighet
Lagberedningen. Som förut framgått, har lagberedningen föreslagit nya
regler om utmätningsmans lokala kompetens. Även om dessa regler genom
föres, kan det enligt beredningen ibland råda tvekan, huruvida utmätnings
man är behörig eller ej. Det kan exempelvis möta svårighet att avgöra, var ut-
mätningsgäldenären skall anses bosatt, och det kan alltjämt i åtskilliga
fall vara tvivelaktigt, var en tillgång skall anses lokaliserad. Enligt bered
ningens mening bör man emellertid icke driva kravet på att lokal kompe
tens i det särskilda fallet skall föreligga alltför långt. Kompetensfördelning
en är i främsta rummet endast en fråga om lämplig arbetsfördelning. Fram
för allt anser beredningen det icke tillräckligt grundat, att överinstans ex
officio ingår i prövning av underordnat organs behörighet, när någon an
märkning ur praktisk synpunkt ej är befogad. Att undanröja vidtagen åt
gärd föranleder extra kostnader, omgång och tidsutdräkt och kan leda till
definitiv rättsförlust för utmätningsborgenären. I litteraturen har likväl
den meningen uttalats, att överordnad myndighet är pliktig att ingå på en
dylik officialprövning. Det har också någon gång förekommit, att åtgärd
ex officio undanröjts på grund av utmätningsmans bristande kompetens i
lokalt hänseende. Beredningen finner det därför vara av behovet påkallat,
att en bestämmelse meddelas häremot.
Saken ligger enligt beredningens mening något annorlunda till, när frå
gan om utmätningsmans lokala kompetens av part dragés under överexe-
lcutors prövning. Enligt beredningens åsikt bör man emellertid även i såda
na fall motverka, att en vidtagen åtgärd undanröjes av formella skäl.
Beredningen har i 208 a § 1 mom. UL upptagit en bestämmelse, som när
mast riktar sig mot det fallet, att klagan föres om utmätningsmans behö
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
157
righet, men avser att återverka även på den officialprövning av behörighe
ten som kan komma i fråga. Med stadgandet avser beredningen, att klagan
beträffande utmätningsmans behörighet ej skall föranleda upphävande av
redan vidtagen åtgärd, om ej rättssäkerhetsskäl talar därför eller praktis
ka olägenheter vållats eller också utmätningsmannen överskridit sin sakli
ga kompetens, d. v. s. vidtagit åtgärd av något slag som han överhuvud ej
är berättigad att vidtaga. I förstnämnda hänseende föreslår beredningen, att
undanröjande skall få äga rum, om utmätningsmannen ej haft lokal kom
petens och den som åtgärden rör ej haft tillfälle att tillvarataga sin rätt
vare sig hos utmätningsmannen eller hos överexekutor. Den som klagar kan
ju vanligen åtminstone i samband med fullföljden utveckla sin talan, men
överexekutor bör beakta, om detta undantagsvis skulle vara så betungande
att han ej skäligen må låta sig nöja därmed. Har han ej i klagoskriften ut
vecklat sin talan i sak, bör han givetvis få tillfälle därtill, om överexeku
tor ej anser skäl föreligga att undanröja åtgärden i fråga. Ur praktisk syn
punkt bör exerexekutor enligt beredningens mening tillse, att utmätnings
mannen ej överskridit sin lokala kompetens på sådant sätt att olägenheter
uppkommer vid fortsatt förfarande eller med hänsyn till möjligen samti
digt pågående åtgärder på annat håll.
För undvikande av olägenheter vid det fortsatta förfarandet bör överexe
kutor emellertid ej vara hänvisad enbart till att upphäva redan vidtagen
åtgärd. Olägenheterna kan undvikas även på annat sätt, t. ex. genom att
målet i fortsättningen får handläggas av behörig utmätningsman. För så
dant ändamål bör överexekutor enligt beredningens mening ha möjlighet
att, utan undanröjande av redan vidtagen åtgärd, för fortsatt handläggning
hänvisa målet till den utmätningsman som finnes behörig. Möjlighet att
hänvisa målet till behörig utmätningsman bör även finnas, om vidtagen åt
gärd undanröjes. Bestämmelser i nyss angivna hänseenden har upptagits i
208 a § 2 mom. UL.
I sitt förslag har lagberedningen vidare som 218 a § upptagit stadgande,
att vad i 208 a § stadgas med avseende å klagan i fråga om utmätningsmans
behörighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande klagan över att
mål upptagits av överexekutor. Att hovrätt har att tillämpa 208 a § även
för det fallet att överexekutor haft att pröva utmätningsmans behörighet,
är enligt beredningens mening självklart. Hovrätten handlar därvid som
överexekutor; den har emellertid att beakta jämväl huruvida vederbörande
sakägare varit i tillfälle att bevaka sin rätt i hovrätten.
Remissyttrandena. Beredningens förslag har icke föranlett några invänd
ningar.
Riksrevisionsverket
framhåller särskilt, att det synes vara av värde att
en i övrigt giltig exekutiv förrättning icke, som nu kan vara fallet, undan
röjes på grund av ett formellt fel i fråga om den lokala kompetensen.
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Lagrådet förordar en jämkning av lagtexten i 208 a § UL så, att orden
»haft tillfälle att» utbytes mot »bort kunna». Enligt lagrådets mening bör
vidare 218 a § UL begränsas till att avse klagan i fråga om överexekutors
behörighet i mål, som där omedelbart upptages.
Departementschefen. Det är givetvis önskvärt att så långt möjligt före
bygga, att vidtagen exekutiv åtgärd undanröjes på rent formella skäl. Brist
i utmätningsmans lokala kompetens hör till de felaktigheter, som långtifrån
alltid förorsakar några nämnvärda reella olägenheter. I den mån kompe
tensbristen icke ur vare sig rättssäkerhets- eller lämplighetssynpunkt eller
eljest i sakligt hänseende haft något att betyda, bör den till undvikande av
onödiga kostnader, omgång och eventuell rättsförlust icke få leda till rubb
ning av den exekutiva åtgärden. I överensstämmelse med denna grundsyn
står den av lagberedningen i 208 a § 1 mom. UL föreslagna regeln, att kla
gan i fråga om utmätningsmans behörighet ej må föranleda upphävande av
redan vidtagen åtgärd, om den som saken rör haft tillfälle att tillvarataga
sin rätt hos utmätningsmannen eller hos överexekutor samt åtgärden i öv
rigt finnes ha varit ändamålsenlig och höra till utmätningsmans åliggan
den. Jag kan därför i huvudsak tillstyrka denna regel. Uttrycket »haft till
fälle att» synes dock i anslutning till den av lagrådet framförda synpunkten
böra utbytas mot orden »skäligen kunnat».
Då utmätningsman med överskridande av sin lokala kompetens vidtagit
viss exekutiv åtgärd, bör möjlighet finnas för överexekutor, som har att prö
va saken, att hänvisa målet till behörig utmätningsman. Har kompetens
bristen ännu icke utövat någon menlig inverkan men kan olägenheter be
faras uppkomma vid sakens fortsatta behandling, kan det sålunda vara ra
tionellt, att överexekutor låter åtgärden bestå men överflyttar målets fort
satta handläggning till behörig utmätningsman. Även då den exekutiva åt
gärden undanröjes, kan man undvika omgång och tidsutdräkt, om överexe
kutor bestämmer vilken utmätningsman som skall företaga målet till ny be
handling. Jag förordar därför de regler om befogenhet för överexekutor att
hänvisa mål till behörig utmätningsman, som lagberedningen föreslagit i
208 a § 2 mom. UL och som lämnats utan erinran av lagrådet och remiss
organen.
Det ligger i sakens natur, att hovrätt har att tillämpa de föreslagna reg
lerna i 208 a § UL, då klagan beträffande utmätningsmans lokala kompe
tens fullföljts dit. Även vid klagan beträffande överexekutors lokala kom
petens bör dessa regler komma till motsvarande användning. En bestäm
melse härom föreslås i 218 a § UL. Då det i mål, som anhängiggjorts hos
utmätningsman, i allmänhet ger sig självt, vilken överexekutor som har
lokal behörighet att upptaga klagan över utmätningsmannens åtgärder, tor
de bestämmelsen i huvudsak komma att få praktisk betydelse för mål, som
överexekutor har att upptaga i första instans. Bestämmelsen bör dock om
fatta jämväl andra fall av klagan beträffande överexekutors lokala behörig
het, även om dessa av antydda skäl måste bli sällsynta.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
159
10. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Lagberedningen har icke föreslagit någon viss tid för lagändringarnas
ikraftträdande.
Vad angår övergångsfrågorna påpekar lagberedningen, att det i åtskilliga
fall ger sig utan särskilt stadgande vad som bör gälla i övergångshänseende
(se härom närmare bet. s. 123 ff). I andra fall påkallas enligt beredningens
mening särskilda övergångsbestämmelser. Härom anför lagberedningen i
huvudsak följande.
Äldre lydelse av 52 och 216 §§ och den enligt förslaget upphävda 207 §
bör alltjämt tillämpas, när yrkande om skadestånd framställts hos överexe-
kutor före nya lagens ikraftträdande. Stadgande härom har upptagits i
punkt 1 i lagberedningens förslag till övergångsbestämmelser.
Lagberedningen påpekar, att de nya reglerna i 69 § UL om hänvisning
för tredje man att stämma till domstol och om behörig domstol utan vidare
blir tillämpliga, så snart hänvisning ges efter nya lagens ikraftträdande.
Om hänvisning givits före nya lagens ikraftträdande kan det inträffa att
tiden för talans väckande utgår först efter ikraftträdandet. Enligt bered
ningens mening bör talan då, även efter ikraftträdandet, få väckas vid den
domstol som var behörig enligt äldre lag. Vederbörande bör emellertid lämp
ligen även ha möjlighet att vända sig till den domstol som avses i nya la
gen. Talan bör sålunda icke få avvisas, om någotdera alternativet väljes.
Punkt 2 i förslaget till övergångsbestämmelser har utformats i enlighet
härmed.
i ^
Beredningen föreslår i 3 punkten av övergångsbestämmelserna, att reg
lerna i 88 c § UL icke bör vara tillämpliga vid indrivning av böter, viten,
annan med brott förenad påföljd, som innefattar betalningsskyldighet, eller
domstolskostnad, som utgått av allmänna medel och enligt domstolens be
slut skall återgäldas. Skälen härför och för motsvarande ordning vid indriv
ning av skatt har berörts i avsnittet om tidsfrister i utsökningsmål.
I fråga om fullföljdstiderna i 201—203 §§ UL anser beredningen, att äld
re lag bör tillämpas, när klagan riktar sig mot förrättning eller auktion,
som ägt rum före nya lagens ikraftträdande, eller mot fördelningsförslag,
som framlagts före nämnda tidpunkt. Vid klagan över utmätning bör det
avgörande alltså vara, när förrättningen hölls, och icke när utmätningen
eventuellt fullbordades. Klaganden får i enlighet härmed rätta sig efter den
fullföljdshänvisning som givits vid förrättningen. Regeln bör enligt bered
ningens mening gälla även för borgenären, oavsett när han fått del av pro
tokollet. Punkt 4 i övergångsbestämmelserna har utformats i överensstäm
melse härmed.
Slutligen har beredningen ansett, alt förslaget till ny forumregel i 69 §
UL påkallar följdändringar i 3 § i 1845 års lösöreköpsförordning och 10
kap. 17 § rättegångsbalken. Dessa följdändringar har beredningen upptagit
i punkterna 5 och 6 i sitt förslag till övergångsbestämmelser.
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Remissyttranden. Det fåtal remissinstanser som särskilt berört övergångs
frågorna har lämnat beredningens förslag härutinnan utan erinran.
Lagrådet har vid granskningen utgått ifrån att förslaget skulle föreläggas
1962 års riksdag men påpekar, att om ikraftträdandet framskjutes med
hänsyn till behovet av föreskrifter om kostnad i utsökningsmål, detta icke,
såvitt vid tiden för granskningen kan bedömas, föranleder ändring i lagar
na eller tillägg till dessa. Enligt lagrådets mening är det önskvärt, att an
visningar i god tid före ikraftträdandet tillhandahålles utmätningsmännen
rörande lagarnas innebörd och den avsedda tillämpningen av de nya reg
lerna.
Vad angår övergångsbestämmelserna har lagrådet lämnat beredningens
förslag under punkterna 1—4 utan erinran men förordat, att de i punkterna
5 och 6 angivna bestämmelserna upptages i särskilda lagar om ändrad ly
delse av 3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § rättegångsbalken.
Departementschefen. Som jag omnämnt i det inledande avsnittet med all
männa synpunkter, pågår för närvarande en utredning av frågan om infö
rande av en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift i stället för de spe
cificerade exekutionsavgifter, som nu utgår enligt 1878 års förordning an
gående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m. Klart är, att tillämpningen av vissa av de nya reglerna i
UL skulle underlättas, om en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift vore
genomförd vid dessa reglers ikraftträdande. Under utredningens gång har det
emellertid visat sig, att frågan om en modernisering av bestämmelserna om
exekutionsavgifter hänger nära samman med spörsmål, som måste lö
sas i anslutning till exekutionsväsendets förstatligande, och därför icke
lämpligen kan utbrytas till särbehandling nu. Att göra de nya utsök-
ningsreglernas ikraftträdande beroende av tidpunkten för förstatligandet
skulle emellertid innebära ett uppskov, som med hänsyn till önskvärdhe
ten att vinna praktiska erfarenheter för det fortsatta reformarbetet på
utsökningsrättens område och jämväl ur andra synpunkter måste beteck
nas som föga välkommet. Jag är därför icke benägen att låta med ikraft
trädandet anstå utan förordar, att de nya reglerna träder i kraft den 1 ja
nuari 1964. Om det således icke lämpligen låter sig göra att nu vidtaga
en i och för sig önskvärd förenkling av reglerna om exekutionsavgift, bör
man i stället söka på annat sätt förenkla utmätningsmännens dagliga be
styr. En åtgärd, som skulle underlätta utmätningsmännens dagliga arbete, är
att införa tjänstebrevsrätt för dem jämväl i enskilda mål. Frågan härom
torde få upptagas till övervägande inom kort.
De i punkterna 1—4 i lagberedningens förslag till övergångsbestämmel
ser upptagna reglerna, vilka lämnats utan erinran av lagrådet och remiss
organen, kan jag godtaga.
Lika med lagrådet anser jag, att de i punkterna 5 och 6 i beredningens för-
161
slag angivna bestämmelserna bör upptagas i särskilda lagar om ändrad ly
delse av 3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § rättegångsbalken. För
slag till sådana lagar framlägges i det följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
ÖVRIGA LAGFÖRSLAG
1. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen
Gällande rätt. Lösöreköp, d. v. s. köp av lösören, som köparen låter säljaren
behålla i sin besittning, skall enligt 1 § lösöreköpsförordningen upprättas i
viss form och bekantgöras i särskild ordning, om köparen vill komma i åt
njutande av skydd mot säljarens borgenärer. Även om köpeavhandlingen
upprättats och behandlats i föreskriven ordning, blir den sålda egendomen
dock icke fredad från att utmätas, om utmätningen inträffar inom viss kor
tare tid, som anges i 3 § lösöreköpsförordningen. Framställes jäv mot en
sålunda upprättad och behandlad avhandling vid utmätningstillfälle, som
inträffar efter utgången av nämnda tid skall utmätningssökanden, om han
vill fullfölja jävet, väcka talan mot säljare och köpare inom viss tid därefter
vid äventyr av talans förlust. Sådan talan skall enligt 3 § lösöreköpsförord
ningen väckas vid domstolen i den ort, där godset finnes.
Lagberedningen har i enlighet med de synpunkter, som ligger till grund
för förslaget till ändring av forumregeln i 69 g UL (se s. 75 i prop.), för
ordat, att talan enligt 3 § lösöreköpsförordningen skall väckas vid den dom
stol, till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör. Stadgandet
härom har lagberedningen upptagit i första meningen av punkt 5 i över
gångsbestämmelserna till lagen om ändring i UL. I andra meningen av
nämnda punkt har lagberedningen tillika förordat, att samma övergångs
bestämmelse som föreslagits beträffande ändringen av forumregeln i 69 §
UL, också skall gälla ändringen i 3 § löseöreköpsförordningen.
Remissyttranden. Förslaget har i denna del icke föranlett någon erinran
från remissorganens sida.
Lagrådet förordar, såsom förut nämnts, att bestämmelserna i bl. a. punkt
5 i beredningens förslag till övergångsbestämmelser till lagen om ändring i
UL upptages i särskild lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordning
en. Enligt lagrådets mening möter härvid icke hinder att i huvudsak bibe
hålla den förenklade avfattning som beredningen begagnat. Andra meningen
av punkt 5 bör dock — påpekar lagrådet — upptagas såsom övergångsbestäm
melse till lagen om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen, därvid
bestämmelsen bör preciseras att gälla i fall då jäv framställts vid utmät
ningstillfälle före lagens ikrafllrädande.
(i Dihang till riksdagens protokoll 1!)G3. 1 samt. Nr 52
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Departementschefen. Jag kan i sak godtaga de bestämmelser, som lag
beredningen föreslagit i punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om
ändring i UL. Som jag förut framhållit, bör bestämmelserna på sätt lagrådet
förordat upptagas i särskild lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförord-
ningen. De synpunkter, som lagrådet härvid framfört, bör enligt min mening
beaktas.
Lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1964.
2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken
Gällande rätt. Som allmän princip i tvistemål gäller, att den domstol, vid
vilken talan i första instans anhängiggöres, kan ingå i prövning av sin behö
righet endast om fråga därom väckes av svaranden. Från denna princip före
kommer åtskilliga undantag. I 10 kap. 17 § första stycket RB uppräknas i
särskilda punkter flera fall då domstol har att ex officio pröva sin behö
righet. I 6 punkten i detta lagrum nämnes härvid »tvist som angår utmätt
lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och enligt lag skall
upptagas av rätten i den ort där egendomen finnes».
Lagberedningen. Som följd av de ändringar, som förordats i 69 § UL och
3 § lösöreköpsförordningen, föreslår lagberedningen, att 6 punkten i 10 kap.
17 § första stycket RB ändras, så att den kommer att avse tvist, som angår
utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och för vilken
behörig domstol är särskilt stadgad. Bestämmelsen härom har i lagbered
ningens förslag upptagits i punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen om
ändring i UL.
Remissyttranden. Lagberedningens förslag har i denna del icke givit an
ledning till erinran från remissorganens sida.
Lagrådet har hemställt, att regeln i 6 punkten i övergångsbestämmelserna
till lagen om ändring i UL upptages i särskild lag om ändrad lydelse av
10 kap. 17 § RB. Enligt lagrådets mening möter härvid icke hinder att bibe
hålla den förenklade avfattning som beredningen använt.
Departementschefen. Som följd av de föreslagna ändringarna i 69 § UL
och 3 § lösöreköpsförordningen bör regeln i 10 kap. 17 § första stycket 6
punkten ändras så, att den kommer att avse tvist, som angår utmätt lös
egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och för vilken behörig
domstol är särskilt stadgad. Som jag i annat sammanhang framhållit, bör
ändringen i enlighet med lagrådets hemställan ske i form av en särskild
lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § RB.
Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
163
3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915
(nr 219) om avbetalningsköp
Gällande rätt. Enligt 10 § första stycket AvbL söks handräckning för åter
tagande av avbetalningsgods hos utmätningsmannen i den ort där godset
finns. Som framgår av det föregående (s. 61 f) överensstämmer denna regel
med vad som nu anses gälla enligt UL.
I 10 § fjärde stycket stadgas, att reglerna i 59 och 60 §§ UL skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å handräckning. För innehållet i
dessa regler har närmare redogjorts vid behandlingen av frågorna om gälde-
närens underrättande i mål om utmätning och om interimistiska åtgärder
för säkerställande av utmätning. Här må endast erinras, att det enligt gäl
lande lag, för att förrättning skall få hållas, i regel erfordras att gäldenären-
köparen är antingen underrättad på förhand eller också närvarande.
De i AvbL meddelade reglerna om handräckning är icke uttömmande. I
16 § upptages därför en erinran om att ULs föreskrifter i tillämpliga delar
skall lända till efterrättelse i fråga om handräckningsförrättning. Hänvis
ningen anses närmast gälla ULs allmänna föreskrifter, särskilt de i 1 och 10
kap. upptagna.
Lagberedningen behandlar först frågan om utmätningsmans lo
kala kompetens och erinrar därvid, att beredningen under 56 § UL
föreslagit, att utmätningsmannen i gäldenärens hemvist skall få generell lo
kal kompetens. Han skall enligt förslaget vara behörig att verkställa utmät
ning såväl av gods som finns i hemvistorten som av egendomen utanför
hans distrikt. Platsen, där godset finns, skall emellertid vara alternativt
kompetensgrundande faktum. Beredningen har funnit, att samma principer
med fördel bör kunna tillämpas beträffande handräckning enligt AvbL. Säl
jaren får vända sig till utmätningsmannen i köparens hemvist utan att vara
beroende av var avbetalningsgodset råkar finnas, och det blir även i övrigt
lättare att genomföra handräckningsåtgärder beträffande bilar, båtar och an
nat avbetalningsgods som lätt kan flyttas. Även för den lojale köparen kan
det — framhåller beredningen — ibland vara till fördel att ansökan får
göras hos utmätningsmannen i hans hemvist. Beredningen föreslår därför
att bestämmelsen om utmätningsmans kompetens i 10 § första stycket AvbL
får utgå och ersättas av en hänvisning till 56 § UL. Denna hänvisning kan
ske i 10 § fjärde stycket AvbL.
Genom sistnämnda hänvisning blir också att tillämpa bestämmelsen i 56 §
3 mom. UL om befogenhet för utmätningsman att i brådskande fall vidtaga
interimistisk åtgärd även om han saknar lokal kompetens. Beredningen me
nar, att det knappast kan göras gällande, att bestämmelsens tillämpning
i fråga om handräckning ter sig särskilt praktisk men att någon anledning
att utesluta den från tillämpning icke föreligger. Den kan dock i fråga om
handräckning någon gång tänkas få betydelse i det fallet att utmätnings
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
mannen är oviss om sin lokala kompetens men ej beredd att omedelbart av
visa målet. Stadgandet i 56 § 4 mom. UL om överlämnande av mål till annan
utmätningsman kan enligt beredningens mening väntas få större betydelse.
1 detta sammanhang framhåller beredningen, att möjligheten att med stöd
av 2 § 3 mom. UL utvidga utmätningsmans lokala kompetens är avsedd att
få tillämpning även i handräckningsmålen. Utmätningsmannen skall så
lunda få bege sig utom sitt tjänstgöringsområde för att hämta exempelvis
en bil eller också, om det är lämpligare, begära biträde av annan utmät
ningsman för ändamålet. Den allmänna skyldigheten för utmätningsmännen
att trämja handläggningen genom inbördes samarbete skall gälla även mål
av detta slag.
Beredningen övergår härefter till frågan om köparens underrät
tande. I förslaget bibehålies hänvisningen till 59 och 60 §§ UL. Dess sakliga
innebörd blir emellertid en annan genom att nya regler om gäldenär un
derrättande m. m. införes i dessa paragrafer. Beredningen anser, att de reg
ler som föreslagits om gäldenärs underrättande före utmätning bör kunna
tillämpas även vid handräckning enligt AvbL.
Beredningen understryker emellertid, att målets beskaffenhet givetvis
måste beaktas vid tillämpningen. Om vid ett första delgivningsförsök ge
nom tjänstebrev mottagningsbevis ej inkommer, torde det ofta finnas an
ledning för utmätningsmannen att söka själv eller genom annan delgiva
köparen underrättelsen.
Beredningen har ej ansett bestämmelserna i 84 § UL om gäldenärens un
derrättande efter utmätningen böra tillämpas i handräckningsmål. Möjlig
heten att klaga är här icke begränsad till viss tid. Enligt beredningens me
ning bör utmätningsmannen dock även vid handräckning lämna gäldenä-
ren-köparen skriftligt besked om vad som förevarit, vilket bl. a. kan vara av
betydelse för köparens rätt att inom viss tid återlösa godset (jfr 6 § AvbL).
Beskedet bör kunna sändas genom vanligt tjänstebrev utan begäran om mot
tagningsbevis.
Genom den i 10 § AvbL intagna hänvisningen till nuvarande 59 § UL är
det i 2 mom. av nämnda lagrum omnämnda vårdhållningsinstitutet tillämp
ligt i handräckningsmål. I beredningens förslag till ändring i UL har vård
hållningsinstitutet sin motsvarighet i den nya 60 a § UL. Enligt denna fö
religger väsentligt vidgade möjligheter att företaga interimistiska
åtgärder. Även handräckningsåtgärder kan vara brådskande och möta
hinder som föranleder uppskov. Beredningen föreslår därför, att de nya
reglerna i 60 a § UL om interimistiska åtgärder skall äga motsvarande
tillämpning i handräckningsmål.
Däremot har beredningen ej funnit skäl att i anslutning till de i avsnittet
om tidsfrister behandlade frågorna föreslå någon ändring i AvbL. Enligt
beredningens mening är det emellertid att vänta, att de i 88 c § 1 mom. fö
reslagna fristerna kommer att anses vägledande för vad som regelmässigt
kan fordras av en utmätningsman också när det gäller handräckning för
återtagande av avbetalningsgods.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
165
Slutligen anmärker beredningen, att av 16 § AvbL följer, att den nya
208 a § UL och ändringen i 210 § UL har tillämpning även på handräck-
ningsmål samt att de i AvbL föreslagna ändringarna icke torde påkalla
några övergångsbestämmelser.
Remissyttrandena. Spörsmålen om handräckning enligt AvbL har i all
mänhet icke föranlett några särskilda uttalanden av remissinstanserna. 1
den mån sådana uttalanden förekommer innebär de som regel endast, att
lagberedningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran. På några punk
ter har emellertid anmärkningar framförts.
Vad först angår frågan om utmätningsmans lokala kompe
tens anser
stadsfogden i Sundsvall,
att den nuvarande bestämmelsen i
10 § första stycket AvbL är lämplig, eftersom den kan sägas ålägga säljaren
att själv i någon mån efterforska var godset finns. Han avstyrker därför
att bestämmelsen ändras.
Landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt
ifrågasätter, om sö
kande i handräckningsmål under alla förhållanden kommer att godtaga
att utmätningsmannen i köparens hemvist överlämnar målet till utmät
ningsmannen i den ort där godset finns. Godset kan utgöras t. ex. av en bil
som står för reparation i annan landsända eller av ett fiskredskap som
förvaras i en otillgänglig sportstuga. I sådana fall bör sökanden bland an
nat få tillfälle att bedöma, om han vill ikläda sig de ytterligare kostnader
som kan uppkomma.
I fråga om köparens underrättande efter handräck
ning såtgärden gör
Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sve
riges landsfiskaler
gällande, att det om gäldenären är personligen tillstädes
Aid förrättningen bör vara helt tillfyllest att han av utmätningsmannen får
muntlig information om beslutet och om sin rätt att lösa godset åter. Någon
skyldighet för utmätningsmannen att i den situationen lämna någon form av
skriftligt besked bör alltså ej föreligga.
Förste stadsfogden i Göteborg
vänder sig mot lagberedningens uttalande
att det är anledning vänta, att de i 88 c § 1 mom. UL föreslagna fristerna
kommer att anses vägledande för vad som regelmässigt kan fordras av en
utmätningsman också när det gäller handräckning för återtagande av avbe-
talningsgods. Han anför.
För köparen är återtagandet att jämställa med vad försäljningen är för
gäldenären. Det har i praktiken visat sig, att då förrättningar på grund av
arbetsanhopningar utsatts att äga rum först flera veckor eller en månad efter
underrättelsens delgivning med köparen, uppgörelse i handräckningsmålen
träffats i större utsträckning än eljest. Många gånger torde köpare, som
kommit ekonomiskt på efterkälken, icke förrän underrättelsen från utmät
ningsmannen kommer, verkligen på allvar söka klara upp sitt mellanha-
vande med borgenären. Eftersom köparna huvudsakligen utgörs av lönta
gare, är deras möjlighet till uppgörelse beroende av antalet avlöningstillfäl-
len före verkställigheten. Beredningens uttalande skulle innebära, att den
nu i analogi med vad gäller försäljning i utmätningsmål tillämpade tids
fristen en månad skulle minskas till två veckor. Härav torde icke säljarna
vara betjänta och alls icke köparna hjälpta.
166
Kungl. Maj:Is proposition nr 52 år 1963
Även
styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler
berör detta spörs
mål. Styrelsen finner det angeläget, att gäldenären får tillräcklig tidsfrist
för anskaffande av medel att betala sin skuld och undvika återtagning. En
ligt styrelsens mening bör genom lagändring föreskrivas, att återtagnings-
förrättning såvitt möjligt bör hållas i stad inom en och på landet inom två
månader från det ärendet inkommit till utmätningsmannen.
Lagrådet lämnar beredningens förslag i förevarande delar utan erinran.
Departementschefen. Ansökan om handräckning för återtagande av avbe-
talningsgods skall nu — i överensstämmelse med vad för närvarande gäller
i fråga om utmätning — göras hos utmätningsmannen i den ort, där godset
finnes. I det föregående har jag beträffande mål om utmätning förordat nya
regler om utmätningsmans lokala kompetens, vilka upptagits i 56 § UL. Så
som lagberedningen funnit, lämpar sig dessa regler även för mål om hand
räckning för återtagande av avbetalningsgods och jag vill därför föreslå, att
de erhåller motsvarande tillämpning i dylika mål. I huvudsak innebär detta,
att ansökan om handräckning för återtagande av avbetalningsgods kan gö
ras hos utmätningsmannen i köparens hemvist, oavsett om godset finnes
där eller icke, med möjlighet för säljaren att om han det hellre vill vända
sig till utmätningsmannen i den ort, där godset finnes. I överensstämmelse
med vad som föreslagits i 56 § 4 mom. UL beträffande mål om utmätning
bör det vidare, såsom lagberedningen förordat, tillkomma Kungl. Maj :t att
meddela bestämmelser om befogenhet för utmätningsman att överlämna mål
om handräckning enligt AvbL till annan behörig utmätningsman. I anled
ning av vad landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt anfört i sitt
remissvar vill jag framhålla, att överlämnande ej bör få ske, om detta ur
kostnadssynpunkt eller eljest länder sökanden till förfång (jfr lagbered
ningens utkast till administrativa bestämmelser härom, bet. s. 150 f) samt
att det för bedömande härav stundom kan vara påkallat att höra sökanden,
innan beslut om överlämnande meddelas.
Lika med lagberedningen anser jag, att de nya reglerna i 59 och 60 §§ UL
lämpligen bör komma till motsvarande användning i mål om handräckning
enligt AvbL. Detta innebär,
att
innan handräckning sker underrättelse om
målet skall sändas till köparen med posten eller lämnas på annat lämpligt
sätt,
att
underrättelsen bör lämnas så tidigt, att köparen får nödigt rådrum
att bevaka sin rätt,
att
underrättelse icke behöves, då det föreligger fara för
att godset undanstickes eller förstöres eller saken i annat fall är brådskan
de, och i allmänhet icke heller då köparens hemvist och uppehållsort är
okända,
att
köparens utevaro icke hindrar förrättningen, med mindre det
finnes erforderligt att han får tillfälle att yttra sig
samt att
köparens make,
husfolk eller annan, som har godset i sin vård eller besittning, skall, om så
dan person anträffas, tillsägas att närvara, när förrättningen äger rum i
köparens frånvaro.
Det i nuvarande 59 § 2 mom. UL reglerade vårdhållningsinstitutet är eu-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
167
ligt hänvisning i 10 § AvbL även tillämpligt i handräckningsmål. De i 60 a §
i förslaget till lag om ändring i UL upptagna reglerna om interimistiska åt
gärder till säkerställande av eventuell utmätning, vilka utgör den närmaste
motsvarigheten till det nuvarande vårdhållningsinstitutet, bör likaledes er
hålla tillämpning i mål om handräckning enligt AvbL.
Hänvisning till de lagrum i UL, som enligt vad nu sagts bör äga mot
svarande tillämpning i handräckningsmål, kan lämpligen intagas i 10 § fjär
de stycket AvbL.
Lagberedningen har förutsatt, att den av beredningen föreslagna normal
fristen för hållande av utmätning, två veckor i stad och fyra veckor på lan
det, skulle komma att bli vägledande för vad som i allmänhet kan fordras
av en utmätningsman när det gäller handräckning enligt AvbL. Häremot har
kritik riktats från några remissorgans sida. Med den ändring av lagbered
ningens förslag till normalfrist för hållande av utmätning, som jag i ett ti
digare avsnitt förordat, bör denna frist bli mera ägnad att tjäna som ett låt
vara ungefärligt mått på den tid, inom vilken förrättning för handräckning
enligt AvbL i regel bör hållas. I anslutning härtill vill jag erinra om regeln i
12 § AvbL, enligt vilken anstånd med handräckningsåtgärd kan på där an
givna sociala skäl beviljas i tre månader och undantagsvis längre tid.
Den föreslagna ändringen av 10 § AvbL torde böra träda i kraft den 1
januari 1964.
4. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om
införsel i avlöning, pension eller livränta
1 §•
Gällande rätt. Enligt 1 § gäller nu som förutsättning för att införsel skall
kunna erhållas för fordran på underhållsbidrag bl. a., att fråga skall vara
om bidrag, som någon till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet är
pliktig utge till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med
vilken den förpliktade är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn.
Underhållsskyldigheten skall vidare vara fastställd genom rättens eller do
marens beslut eller genom skriftligt, av två personer bevittnat avtal.
Lagberedningen erinrar om att beredningen under 54 a § UL upptagit för
slag till bestämmelser, som innebär att utmätning skall kunna erhållas på
grund av skriftligt, av två personer bevittnat avtal om underhållsbidrag el
ler om skyldighet att till barnavårdsnämnd utge ersättning för barns vård
jämlikt barnavårdslagen. Vid beskrivningen av de avtal som åsyftas har be
redningen där valt en annan lydelse än den som nu finns i 1 § InfL. Bered
ningen har sålunda i stället för att uppräkna de underhållsberättigade hän
visat till giftermåls- och föräldrabalkens bestämmelser om underhållsskyl
dighet. Härigenom har beskrivningen blivit kortare och tydligare än den i
1 § InfL. Det behöver sålunda ej föreligga någon tvekan om att stadgandet
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
inbegriper jämväl avtal om underhåll till styvbarn och till kvinna, med vil
ken den underhållspliktige avlat barn utom äktenskap, även om barnet fötts
dött eller havandeskapet avbrutits. Genomföres vad beredningen föreslagit i
UL, bör 1 § InfL enligt beredningens mening ändras så att dess lydelse över
ensstämmer med nya 54 a § UL. Någon saklig ändring innebär detta ej, från
sett möjligen de punkter som nu enligt vad nyss sagts är oklara.
Enligt beredningens mening bör också det av beredningen som 3 mom. i
54 a § UL upptagna stadgandet om att domstol skall kunna inhibera verk
ställighet av avtal lämpligen erhålla en motsvarighet i InfL. Visserligen
möter icke här den risken att exekutionen, såsom ofta sker vid utmätning,
leder till förlust för gäldenären genom att försäljning av utmätt gods ger
dåligt resultat. Ej heller drar införsel med sig några exekutionskostnader för
parterna, men det kan ändå i särskilda fall vara stötande, om införseln skul
le fortgå sedan talan väckts om avtalet. Beredningen understryker emeller
tid att den föreslagna möjligheten till inhibition bör utnyttjas med varsam
het, så att man icke utan vägande skäl berövar en underhållsberättigad hans
underhåll.
Förutom de ändringar som nu angivits föreslår beredningen vissa redak
tionella jämkningar. För att vinna närmare överensstämmelse med RBs ter
minologi föreslår beredningen sålunda, att uttrycket »rättens eller domarens
beslut» ersättes med »lagakraftvunnen dom eller beslut, som må verkställas
lika med sådan dom». Att dom måste ha vunnit laga kraft för att införsel
skall få äga rum på grund därav antages redan nu i praxis. Med »beslut»
åsyftas främst interimistiska beslut. I den mån förordnanden enligt 17 kap.
14 § 1 st. RB förekommer i mål om underhåll faller de också in härunder,
liksom tredskodomar och lagsökningsutslag. De redaktionella jämkningar
som i övrigt vidtagits i 1 § InfL anser beredningen icke kräva någon motive
ring.
Remissyttranden. Förslaget har i denna del lämnats helt utan erinran.
Socialstyrelsen
framhåller, att genom den föreslagna lydelsen på ett lyck
ligt sätt undanröjs en viss oklarhet i den gällande formuleringen. En fråga
som dock alltjämt kan vara föremål för tvekan är enligt styrelsens mening,
huruvida s. k. intermistiska eller provisoriska avtal är exigibla. Styrelsen
syftar på den form av avtal, där en presumtiv fader till barn utom äktenskap
förbinder sig att utgiva underhållsbidrag i avvaktan på blodundersökning —
utan att erkänna faderskapet. Då avtal av detta slag synes vara relativt van
liga, anser styrelsen önskvärt, att även osäkerheten på den punkten undan
röjs.
Lagrådet lämnar också förslaget i denna del utan erinran.
Departementschefen. Införsellagen innehåller i 1 § en bestämning av de
typer av underhållsbidrag, för vilka införsel kan erhållas. Införsel kan enligt
detta lagrum ifrågakomma för underhållsbidrag, som någon till fullgörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
169
av lagstadgad underhållsskyldighet är pliktig att utge till barn, adoptivbarn,
föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller
utom äktenskap avlat barn. Lagberedningen har föreslagit en annan beskriv
ning av de slag av underhållsbidrag, för vilka införsel skall kunna ifråga-
komma. Enligt dess förslag skall införsel kunna beviljas för underhålls
bidrag enligt giftermåls- eller föräldrabalken. Denna bestämning, som över
ensstämmer med den i 54 a § i förslaget till lag om ändring i UL använda,
är enligt min mening att föredraga framför den nuvarande. Därmed elimi
neras den tvekan, som råder rörande möjligheten att bevilja införsel för
underhållsbidrag till styvbarn och för vissa andra familjerättsliga under
hållsbidrag av mera speciell typ.
Den av socialstyrelsen berörda frågan om exigibiliteten av provisoriska av
tal om underhåll till barn utom äktenskap synes mig vara förtjänt att när
mare undersökas under det fortsatta reformarbetet på utsökningsväsendets
område.
Det i 54 a § 3 mom. ÖL föreslagna stadgandet om befogenhet för dom
stol, där talan om underhållsavtal är anhängig, att förordna, att utmätning
på grund av avtalet tills vidare ej må äga rum, bör, såsom lagberedningen
förordat, erhålla motsvarighet på införselinstitutets område. Här liksom på
utmätningsinstitutets område är tydligt, att förordnande om inhibition icke
bör meddelas, med mindre stor sannolikhet föreligger för att talan rörande
underhållsavtalet kommer att bifallas.
De ändringar lagberedningen i övrigt föreslagit i 1 § införsellagen är av
redaktionell natur. Även dessa ändringar kan jag godtaga.
6
§•
Gällande rätt. Enligt 6 § i dess gällande lydelse får införsel ej beviljas till
gäldande av bidragsbelopp som förfallit till betalning tidigare än ett år innan
beslutet meddelas. När fråga är om bidrag som fader till barn utom äkten
skap har att erlägga till barnets moder, har tiden genom en år 1950 genom
förd lagändring utsträckts till två år.
Lagberedningen kritiserar till en början den gällande huvudregeln. Verk
ningarna av denna beror — påpekar beredningen — helt av hur länge ett
visst införselbeslut får bestå. Om någon jämkning av meddelat införsel
beslut icke äger rum, kan resterande bidragsbelopp från tiden ett år före
införselbeslutet och därefter uttagas så länge underhållsskyldigheten och
anställningen består. Det är härvid att beakta, att man i praxis hävdat, att
belopp som under viss tid uttages genom införsel skall i första hand gälla
som betalning av underhållsbidrag för samma tid. Restantierna kommer där
för att endast långsamt försvinna. Den gällande regleringen är även otill
fredsställande på det sättet att en underhållsskyldig genom att byta anställ
ning kan påverka underhållsberättigads möjlighet att genom införsel uttaga
resterande bidrag. Bytet kräver nämligen, att nytt införselbeslut meddelas,
och därav följer även, att ny beräkning av tiden bakåt skall äga rum.
7
Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 62
170
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
Samtidigt som å ena sidan regeln i 6 § ibland möjliggör att även mycket
gamla restantier uttages är — fortsätter beredningen — å andra sidan den
underhållsberättigades rätt att utfå äldre restantier mycket prekär. Om
införselbeslutet av en eller annan anledning jämkas eller den underhålls-
skyldige framtvingar nytt beslut genom att byta anställning, blir följden, att
oguldna bidrag som utestått mer än ett år faller bort. Har då av den under-
hållsskyldiges lön under sista året dragits så mycket som motsvarar det
årets underhåll, är enligt nämnda ståndpunkt i praxis all möjlighet att genom
införsel utfå bidrag för förfluten tid borta. Däremot kvarstår möjligheten att
kräva resterande belopp vid domstol och att därefter erhålla utmätning eller,
om dom redan föreligger, att omedelbart erhålla utmätning. Beredningen
har, som förut nämnts, i fråga om denna alternativa möjlighet till exeku
tion föreslagit, att utmätning skulle kunna erhållas redan på grund av skrift
ligt avtal. Uppenbart är emellertid, att införsel ofta är den enda exekutions-
form som kan ge något resultat.
Det beror enligt vad som framgår av det anförda mer eller mindre av en
slump, om de äldre bidragen kan uttagas genom införsel. Särskilt egendom
lig finner beredningen den konsekvensen av det nuvarande systemet, att en
underhållsberättigad kan gå förlustig rätten att medelst införsel uttaga äldre
restantier genom beslut om jämkning till hans förmån. En underhållsberät
tigad nödgas därför mången gång avstå från att påkalla jämkning, trots
att den underhållsskyldiges inkomster skulle lämna utrymme för en snab
bare inkassering av restantierna.
Enligt beredningens mening är det angeläget, att en ändring sker på denna
punkt. Principen att äldre bidragsbelopp ej skall utan begränsning få ut
tagas genom införsel anser beredningen uppbäras av vägande skäl. För dess
upprätthållande bör man emellertid icke lita till den mer eller mindre ovissa
möjligheten av mellankommande jämkningsbeslut. Om preskriptionstiden
räknas tillbaka från tiden för innehållandet och ej från den tid då beslutet
om införsel meddelades åvägabringas enligt beredningens mening bättre möj
ligheter att komma fram till en rimlig lösning. De äldre restantierna kommer
att efter hand skäras bort från införsel. Någon godtycklig verkan inträder
ej heller av att införselbeslutet jämkas eller att i anledning av anställnings-
byte nytt beslut meddelas. Man vinner en följdriktig ordning och undgår de
olägenheter som enligt vad förut framhållits är förenade med det nuvaran
de systemet. Mot regeln kan enligt beredningens uppfattning möjligen an
föras, att den vållar utmätningsmannen ökat besvär. Beredningen tror dock
ej att detta behöver bli så stort, om principen modifieras något och bokfö
ringen blir ändamålsenlig. I det förra hänseendet synes man kunna räkna
preskriptionstiden bakåt från början av den kalendermånad, under vilken
innehållandet sker. Den ojämnhet som härigenom uppkommer inskränker
sig till högst beloppet för en månad och blir självfallet i regel betydligt
mindre. För att kunna hålla kontroll över att icke för mycket uttages enligt
det angivna systemet torde utmätningsman — fortsätter beredningen — böra
föra sin dagbok på sådant sätt att därav omedelbart framgår vilken månads
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
171
restantier som betalas med innehållet belopp. Med de nya blanketter som
tillhandahållas för dagböcker enligt lösbladssystem bör det icke vara svårt
att genomföra en sådan redovisning. Härtill kommer, att det redan enligt nu
gällande ordning är mycket önskvärt att dagböckerna förs på detta sätt.
Man undgår därigenom de svårigheter som ofta yppar sig, när införselbe
slutet skall jämkas och det gäller att fastställa den införselbara fordringen.
Om man inskränker sig till att ändra metoden för preskriptionstidens be
räkning på angivet sätt, kan det alltemellanåt leda till att den underhålls-
berättigade går förlustig nu föreliggande möjlighet att genom införsel uttaga
underhåll som resterar för förfluten tid. Enligt beredningens mening är det
skäligt, att man för att mildra denna verkan utsträcker den nuvarande ge
nerella preskriptionstiden av ett år till två år. Denna tid anser beredningen
vara tillfyllest och ej alltför betungande.
Den sålunda förordade huvudregeln kan enligt beredningens mening icke
utan modifikation tillämpas i fråga om bidrag som fader till barn utom äk
tenskap enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken har att erlägga till barnets moder.
I så fall skulle moderns möjlighet att genom införsel utfå bidraget kunna
preskriberas alltför snabbt. Erfarenheten har visat, att modern ofta icke har
möjlighet att utverka införsel inom två år och sex veckor från förlossningen
därför att det dröjer innan faderskapsmål är avgjort eller frivilligt avtal in
gås. Enligt beredningens åsikt kan lämpligen stadgas, att bidraget till mo
dern vid tillämpningen av bestämmelsen icke skall anses förfallet till betal
ning innan det blivit till beloppet bestämt, d. v. s. innan lagakraftvunnen
dom eller annan införselurkund föreligger. Om modern begär införsel något
så när snart efter det hon fått en exekutionstitel, bör huvudregeln om en två
årig preskriptionstid för införsel i övrigt vara tillfyllest.
Remissyttrandena.
Socialstyrelsen
anför, att den föreslagna preskriptions
tiden av två år måhända kan synas något lång med hänsyn till införselinsti
tutets syfte att garantera framför allt det
löpande
underhållet. Emellertid an
ser styrelsen, att denna synpunkt bör vika för kravet på underhållsskyldig
hetens fullgörande. Den förbättrade möjligheten för moder till barn utom
äktenskap att erhålla införsel finner styrelsen särskilt väl påkallad.
Svenska socialvårdsförbundet
understryker, att den gällande ordningen
ofta på ett oskäligt sätt gynnar den underhållsskyldige, som genom byte av
anställning lätt kan få oguldna underhållsbidrag att falla bort. En utsträck
ning av preskriptionstiden framstår därför som angelägen från den under-
hållsberättigades synpunkt, och förbundet tillstyrker förslaget.
Fredrika-Bremer-Förbundet
finner förslaget innebära en avsevärd förbätt
ring, och
Yrkeskvinnors samarbetsförbund
betecknar den föreslagna änd
ringen som synnerligen angelägen.
Bland det stora antal remissinstanser som lämnar betänkandet i denna del
utan erinran befinner sig också
Föreningen Sveriges stadsfogdar
och
styrel
sen för Föreningen Sveriges landsfiskaler.
Några enskilda stadsfogdar har
emellertid anmärkningar att framställa.
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Exekutionsdirektören i Stockholm
finner visserligen i sak intet att erinra
mot förslaget. Han påpekar emellertid, att ändringarna medför vissa kom
plikationer i bokföringsarbetet, och anför härom närmare.
Med nu gällande bestämmelser kan den ingående skulden lätt uträknas
liksom de ändringar av densamma, som inträder genom därefter förfallande
bidragsbelopp och verkställda inbetalningar. Genom den föreslagna bestäm
melsen är den ingående skulden icke ett under införselbeslutets (jämknings-
beslutets) hela fortbestånd fastställt belopp utan densamma ändras från må
nad till månad på grund därav att den tidpunkt, från vilken preskriptions
tiden skall räknas, framflyttas. Lämpligen torde för kontroll den underhålls-
skyldiges skuldbelopp i regel böra framräknas endast en gång om året, kan
ske per den 31 december, såvida icke t. ex. utmätningsförfarande, underhålls
skyldighetens upphörande etc. nödvändiggör fastställande av skulden vid
annan tidpunkt.
Förste stadsfogden i Norrköping
gör gällande, att förfarandet blir om
ständligt och tidsödande i jämförelse med nuvarande system och att det där
för sannolikt drar med sig ökade personalkostnader. Liknande synpunkter
framförs också av
stadsfogden i Sundsvall.
Enligt dennes mening bör, om
den nya regeln skall genomföras, i införsellagen föreskrivas, att ansökan om
införsel som avser uttagande även av äldre underhållsbidrag skall åtföljas
av specificerad uppgift rörande bidragens förfallotider och de oguldna be
loppen.
Förste stadsfogden i Malmö
anser det otvivelaktigt att beredningens för
slag skulle innebära en rationellare ordning men avstyrker ändock dess ge
nomförande, med hänsyn till det väsentliga merarbete för utmätningsmän-
nen som det enligt hans mening skulle medföra. Hans avstyrkande gäller
emellertid icke regeln att bidrag enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken icke skall
anses förfallet till betalning innan det blivit till beloppet bestämt. -— Till
stöd för sin uppfattning om arbetsökningen åberopar han utförliga exempel.
Han utgår därvid bland annat från att utmätningsmannen enligt det före
slagna systemet skall föra sin dagbok på sådant sätt att därav omedelbart
framgår vilken månads restantier som betalas med innehållet belopp. Vidare
anför han:
Dagboken kommer att bli mycket omfattande i det att för varje mål mås
te uppställas särskilda uppgifter för de oguldna månadsbeloppen. Detta kan
medföra att efterhand ett flertal blad upplägges för varje mål. Visserligen
behöver vid jämkningsbeslut och nya beslut något nytt skuldbelopp ej fram
räknas, men denna lättnad uppväger icke tillnärmelsevis merarbetet med
bokföringen. Detta merarbete blir måhända i de mindre utmätningsmanna-
distrikten, där de löpande införselmålen uppgår till ett mindre antal, må
hända något hundratal, icke så stort. I de större städerna däremot, där de
löpande målen uppgår till flera tusen (i Malmö finnes f. n. cirka 2 000 lö
pande införsehnål) måste merarbetet bli högst väsentligt.-------- — Med hän
syn till att införselmålen är stadda i ständig ökning, aktualiseras i de större
städerna frågan om att införa maskinbokföring av införselbelopp å dag
boken, vilken då måste vara upplagd enligt kortsystem. Den föreslagna ord
ningen omöjliggör helt en sådan bokföringsmetod och utgör därför ett ab
solut hinder mot en övergång till rationellare kontorsrutiner.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
173
Han ifrågasätter slutligen, om icke hela införseldagboken måste omläggas
vid en övergång till de nya reglerna.
överexekutor i Malmö
instämmer i vad förste stadsfogden sålunda anfört
och anser, att frågan om avhjälpande av den nuvarande ordningens olägen
heter snarast bör upptagas till förnyat övervägande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
anser lämpligt, att endast bidrags
belopp som ej är äldre än ett år blir införselbara. Så ansträngd som gäl-
denärens ställning ofta nog är kan ett ytterligare betungande av honom be
faras äventyra det löpande underhållet till den berättigade. Enligt länssty
relsens mening kan utvidgningen i tiden också få den verkan att vederbö
rande dröjer att söka införsel, varigenom de oguldna bidragen hopas på gäl-
denären.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Departementschefen. Enligt 6 § införsellagen kan införsel med visst undan
tag icke beviljas för bidrag, som förfallit till betalning tidigare än ett år
innan införselbeslutet meddelades. Preskriptionstiden räknas alltså tillbaka
med utgångspunkt från dagen för införselbeslutet. Denna utgångspunkt är
emellertid föga rationell. Om ett införselbeslut äger bestånd under tillräck
ligt lång tid, kan sålunda restantier, vare sig de uppkommit under året när
mast före införselbeslutet eller under beslutets giltighetstid, uttagas genom
införsel, även om de vid tiden för verkställigheten skulle vara många år
gamla. Preskriptionsregeln förfelar i sådana fall sitt syfte att från införsel
utestänga fordran på bidrag som genom sin ålder i viss mån förlorat karak
tären av underhållsfordran och mera blivit att likställa med fordringsan-
språk i allmänhet, samt att förebygga, att den underhållspliktige blir så
betungad, att hans arbetslust och vilja att göra rätt för sig menligt påver
kas. Den nuvarande metoden att beräkna preskriptionstiden medför vidare
slumpartade resultat. Om exempelvis jämkning sker av ett tidigare inför
selbeslut eller nytt införselbeslut måste meddelas därför att den unde-rhålls-
skyldige bytt anställning, kan den underhållsberättigade gå miste om den
rätt till införsel för äldre bidrag, som skulle ha tillkommit honom, om det
tidigare införselbeslutet fått äga fortsatt giltighet. Såsom lagberedningen
funnit, är det lämpligare att räkna preskriptionstiden tillbaka från början
av den kalendermånad, varunder verkställigheten, d. v. s. innehållandet,
skall ske. Det förslag härom, som lagberedningen framlagt, har också god
tagits av flertalet remissorgan och lämnats utan erinran av lagrådet. Även
om förslagets genomförande, såsom några remissorgan hävdat, i bokförings-
hänseende kan vålla utmätningsmännen ett visst merarbete, kan detta för
hållande enligt min mening icke tillmätas sådan betydelse, att man av hän
syn därtill bör avstå från de obestridliga fördelar, som är förenade med den
föreslagna reformen. Jag vill alltså tillstyrka, alt förslaget genomföres.
Om man begränsar sig till denna ändring av preskriptionstiden, skulle
resultatet ibland kunna bli, att den underhållsberättigade skulle komma i
174
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
sämre läge än för närvarande med avseende å möjligheten att genom inför
sel uttaga underhåll, som resterar för förfluten tid. För att i viss utsträck
ning neutralisera denna effekt har lagberedningen föreslagit, att preskrip
tionstiden förlänges till två år. Detta förslag, som i flertalet remissvar icke
mött någon gensaga och som lämnats utan anmärkning av lagrådet, synes
mig innefatta en godtagbar avvägning mellan den underhållsberättigades
och den underhållsskyldiges intressen. På skäl, som lagberedningen ut
vecklat, erfordras emellertid för bidrag, som fader till barn utom äktenskap
har att utge till barnets moder, en specialregel, enligt vilken sådant bidrag
vid tillämpningen av bestämmelsen om införselpreskription icke skall anses
till betalning förfallet innan det blivit till beloppet bestämt.
8
§.
Gällande rätt. Enligt 8 § tredje stycket skall beslut om införsel ej vidare
äga tillämpning, sedan underhållsskyldigheten upphört, ändå att den un-
derhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag. Bestämmelsen gäller
dock icke underhållsbidrag som fader till barn utom äktenskap har att
erlägga till barnets moder. Sådant bidrag får alltså uttagas även sedan
underhållsskyldigheten upphört.
Lagberedningen. Även om införsel i första hand har till uppgift att trygga
ett aktuellt behov, måste man enligt beredningens mening ifrågasätta lämp
ligheten av att möjligheten till införsel regelmässigt går förlorad när un
derhållsskyldigheten upphör. Beredningen framhåller härom bland annat
följande.
När hustru i hemskillnadsdom tillerkänts underhållsbidrag men något
underhåll icke skall utgå efter en därpå följande äktenskapsskillnadsdom,
beror detta regelmässigt på en skälighetsbedömning av hustruns behov och
mannens ekonomiska bärkraft. Mannen skall icke i onödan belastas med
underhållsbidrag till hustrun efter hemskillnaden. I och för sig medför icke
äktenskapsskillnaden att hustruns ställning undergått någon väsentlig änd
ring till det bättre. En bodelning kan medföra, att hon får sina underhålls
bidrag täckta, inen det är ingalunda alltid förhållandet. Avsikten är givet
vis, att hustrun verkligen skall utfå åtminstone det underhåll som utdömts
för hemskillnadstiden, och när mannen eftersatt sin skyldighet att utge dessa
bidrag torde hustrun mer än väl behöva i efterskott utfå gottgörelse för vad
hon fått förskjuta. Det har också påpekats, att den nuvarande ordningen
försätter hustrun i en dålig situation. På liknande sätt förhåller det sig, om
hustrun i dom å äktenskapsskillnad tillerkänts underhållsbidrag för allenast
ett begränsat antal år. Ofta har man då tänkt sig, att hustrun därefter bör
kunna försörja sig själv; barnen kan t. ex. ha nått sådan ålder att de icke
längre kräver moderns ständiga tillsyn. När underhållsskyldigheten bort
faller vid den på förhand fastslagna tidpunkten, kan hustrun vara i stort
behov att få ut bidrag som mannen bort betala tidigare men icke guldit. —
I huvudsak detsamma kan enligt beredningens mening sägas om det syn
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
175
nerligen vanliga fallet att bidrag till barns underhåll bestämts att utgå
till dess barnet nått viss ålder. Det är ganska orimligt, att eftersläpande
underhåll för tiden till den bestämda åldersgränsen ej därefter skall kunna
uttagas genom införsel. Regelmässigt har barnets vårdnadshavare eller det
allmänna fått vidkännas ökad börda i dylika fall.
Den nuvarande ordningen har — framhåller beredningen — ej sällan lett
till att den underhållspliktige undandrager sig sina skyldigheter genom att
mot slutet av underhållstiden avhålla sig från arbete eller hålla sig undan,
i vetskap om att han därefter är fri från införsel. Beredningen förordar där
för, att eftersatt underhåll skall i nämnda fall i viss utsträckning få uttagas
även efter det underhållsskyldigheten upphört.
I andra fall finner beredningen frågan mera tveksam. Dör bidragsberät-
tigad make, frånskild make eller moder till barn utom äkenskap, tillkom
mer fordran på oguldet bidrag dödsboet. Dess krav kan i allmänhet icke an
ses vara så behjärtansvärt, att det bör säkerställas genom införsel. Om ett
bidragsberättigat barn avlider, kan situationen däremot ofta vara den, att
oguldet bidrag bör tillkomma vårdnadshavare eller annan som fått vidkän
nas för stor börda. Vanligt är också att barnavårdsnämnd i ett sådant fall
har att fordra ersättning för utgivet bidragsförskott. Har införsel enligt 20 §
InfL beviljats för socialnämnds eller barnavårdsnämnds ersättningsfordran,
tillkommer en eventuellt kvarstående fordran likaledes det allmänna, och
dess krav är efter dödsfallet lika beaktansvärt som förut. Beredningen har
likväl ansett, att man tills vidare ej bör medge införsel sedan den underhålls-
berättigade avlidit.
Ett annat fall, då möjligheten till införsel enligt beredningens mening bör
omedelbart upphöra, är att underhållsberättigad frånskild make gifter om
sig. Rätt till fortsatt införsel för resterande bidrag synes då icke vara så
starkt motiverad.
Underhållsskyldighet till barn kan även upphöra av den anledningen
att barnet adopteras. Det kan anföras skäl både för och emot att införsel
därefter skall få äga rum för resterande underhåll. Enligt beredningens
mening talar övervägande skäl för att införsel alltjämt må ske, och bered
ningen förutsätter, att vad som inflyter tillfaller den som fått vidkännas en
alltför tung underhållsbörda i följd av att underhåll ej utgått för barnet,
eller barnavårdsnämnd som har fordran med anledning av att bidragsför
skott utgått. Trots att vårdnaden om barnet övergått på adoptanten bör —
anser beredningen — den tidigare vårdnadshavare!! eller barnavårdsnämn
den kunna uppträda som sökande i införselärendet.
I huvudsak samma synpunkter kan enligt beredningens mening läggas på
de! fallet, att skyldigheten att utgiva underhållsbidrag för barn upphört till
följd av att vårdnaden om barnet övergått till den förpliktade, över huvud
laget anser beredningen det vara lämpligast att låta huvudregeln bli den, att
införseln får fortgå trots att underhållsskyldigheten upphört. Undantag här
ifrån finner beredningen påkallade endast för de fallen att den underhålls-
berättigade avlider eller att frånskild make gifter om sig. Visserligen kom
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
mer huvudregeln härigenom att omfatta ett och annat fall, då behovet av
fortsatt införsel icke är så trängande, t. ex. då hemskillnad avbrytes genom
att makarna åter flyttar samman eller då äktenskap går åter. Någon prak
tisk olägenhet härav befarar beredningen icke.
Beredningen anser, att — i de fall då införsel enligt förslaget får äga
rum trots att underhållsskyldigheten upphört — tiden för denna fortsatta
möjlighet bör begränsas. Enligt beredningens mening kan tiden skäligen
bestämmas till ett år från underhållsskyldighetens upphörande. Det kunde
måhända ifrågasättas att man ej skulle meddela någon särskild preskrip
tionsregel utan nöja sig med den tvåårsregel som beredningen tidigare för
ordat beträffande införsel för resterande bidrag. Detta alternativ, som skulle
innebära en enklare lösning, kan icke anses ogenomförbart av hänsyn till
den underhållsskyldige. Beredningen har dock tvekat att gå så långt. Enligt
förslaget skall därför dels tvåårsregeln tillämpas, när det gäller att bestämma
för vilka restantier införsel må äga rum, dels gälla den särskilda regeln att
all införsel är utesluten, när ett år gått från det underhållsskyldigheten upp
hörde.
Enligt beredningens mening bör dock sistnämnda regel icke tillämpas på
de s. k. förlossningskostnaderna. Modern har ju ofta icke någon möjlighet
att påkalla införsel inom ett år och sex veckor efter nedkomsten och, även
om införsel skulle hinna börja inom tiden, torde det i regel icke bli möjligt
att indriva hela hennes fordran före ettårstidens slut. Någon annan tidsbe
gränsning än den som följer av 6 § anser beredningen därför icke böra före
komma i dessa fall. Däremot skall enligt förslaget även här gälla huvud
regeln om att införsel ej ifrågakommer efter den underhållsberättigades död.
I enlighet med det anförda har 8 § tredje stycket i beredningens lagför
slag fått en helt ny utformning.
Remissyttrandena. Även i denna del har beredningens förslag i allmänhet
godtagits eller lämnats utan erinran. De avvikande meningar som kommit
till uttryck i remissyttrandena gäller i huvudsak att möjligheterna att er
hålla införsel efter det underhållsskyldigheten upphört bör ytterligare vid
gas på ett eller annat sätt.
Styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt
betecknar förslaget som
en efterlängtad förbättring av den underhållsberättigades ställning.
Socialstyrelsen
finner den föreslagna utvidgningen av införselmöjlighe
terna synnerligen starkt motiverad men anser det tveksamt, om icke införsel
bör kunna beviljas även i vissa fall då den underhållsberättigade avlider.
En del av de i betänkandet berörda fallen motiverar enligt styrelsens mening
ytterligare utsträckning av möjligheterna till införsel. Då emellertid bered
ningen ämnar i ett senare delbetänkande framlägga förslag om införsel
institutet i dess helhet, har styrelsen avstått från att nu framföra något
yrkande i frågan.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
anser förslaget väl motiverat men
ifrågasätter, om icke även här den i 6 § föreslagna tvåårsregeln bör gälla.
177
Därigenom skulle man uppnå samstämmighet och en enklare lösning. Då
kortare preskriptionstid icke gärna är motiverad med hänsyn till den nn-
derhållsskyldige och tvåårsregeln i sin mån kan bidraga till att den under-
hållsskyldige finner mindre anledning undandraga sig sina skyldigheter när
underhållstiden närmar sig sitt slut, vore tvåårsregeln enligt styrelsens me
ning att föredraga ur alla synpunkter.
Även
Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges Husmodersföreningars riks
förbund, Fredrika-Bremer-Förbundet
och
landsfiskalen i Svedala distrikt
ut
talar sig till förmån för tvåårsregeln.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
menar, att huvudregeln om att in
försel för underhållsbidrag skall få fortgå under ett år är lämplig men att
däremot de föreslagna undantagen från denna regel ej är tillräckligt moti
verade. Att t. ex. en kvinna genom införsel kan utfå oguldet underhållsbidrag
för sitt barn ett år efter dess död finner länsstyrelsen skäligt. Även då det
gäller underhållsbidrag till frånskild make, som trätt i nytt gifte, kan det
enligt länsstyrelsens mening föreligga behov av det oguldna bidraget.
Fredrika-Bremer-Förbundet anser också, att möjlighet bör finnas att ut
taga underhållsbidrag genom införsel även om den bidragsberättigade av
lidit eller gift om sig. Ett praktiserande av lagberedningens förslag skulle
kunna medföra, att den bidragsskyldige innehåller bidragsbelopp när han
misstänker att hans tidigare hustru har för avsikt att ingå nytt aktenskap.
Likaså kan en mor eller far, som haft vårdnaden om ett barn och fått ikläda
sig betydande kostnader för barnet innan det avled, vara i behov av det un
derhållsbidrag som — om det utbetalats i tid — skulle ha tillfallit barnet.
Förbundet anser, att det här närmast är fråga om ett forskott av vårdnads-
havaren.
.
...
Svenska socialvårdsförbundet
delar lagberedningens uppfattning att möj
ligheten till införsel omedelbart skall upphöra när underhållsberattigad
make gifter om sig men föreslår, att införsel medgives även sedan den un-
derhållsberättigade avlidit. Som skäl åberopar förbundet, att det ofta masle
anses behjärtansvärt att vårdnadshavare eller annan som fått vidkannas stor
börda erhåller skälig gottgörelse.
.
Den ende som ifrågasätter att den av beredningen föreslagna utvidgningen
av införselmöjligheterna skall begränsas i något avseende ar
stadsfogden i
Luleå.
Denne ställer sig tveksam till förslaget att införsel skall få äga rum
sedan underhållsskyldigheten upphört av den anledningen att ett barn adop
terats eller vårdnaden om barnet övergått till den förpliktade.
Lagrådets ledamöter har ansett reformen icke böra begränsas genom un
dantag för vissa uppliörsfall eller genom särskild tidsbegränsning och i enlig
het härmed hemställt, att tredje stycket i 8 § utgår.
Departementschefen. Enligt 8 § tredje stycket InfL gäller som huvudregel,
att beslut om införsel icke vidare skall äga tillämpning, sedan underhålls
skyldigheten upphört, även om den underhållsskyldige da fortfarande haf-
7 f Bihang till riksdagens protokoll 11)63. i samt. Nr 52
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
178
tar för oguldna underhållsbidrag. Numera torde i stort sett enighet råda om
att denna regel, som ursprungligen tillkommit som resultat av övervägan
den rörande preskriptionstiden i 6 §, i betydande mån försvagar den under-
hållsberättigades möjligheter att verkligen få ut det underhåll, som tillkom
mer honom. Det är därför angeläget, att en reform kommer till stånd på
denna punkt. Liksom lagberedningen och praktiskt taget alla remissorgan
JaS förorda, att införsel för oguldna underhållsbidrag åtminstone i all
mänhet får äga rum utan hinder av att underhållsskyldigheten upphört.
Mera tveksam är frågan, om denna princip bör gälla utan undantag. Härom
har olika meningar kommit till synes. Lagberedningen har föreslagit undan
tag för det fall att underhållsskyldigheten upphört av den anledningen, att
den underhållsberättigade avlider eller, då fråga är om frånskild make, trä
der i nytt gifte. Lagrådet har däremot ansett sådant undantag icke böra upp
ställas. Även om möjligheten till införsel i en del hithörande fall måhända
skulle kunna undvaras utan alltför stor olägenhet, kan det i andra sådana
fall vara av omständigheterna påkallat att införselvägen står öppen trots den
underhållsberättigades omgifte eller frånfälle. Om ett utomäktenskapligt
barn avlider och såsom enda dödsbodelägare efterlämnar sin moder, vilken
måhända fått bära den huvudsakliga underhållsbördan, förefaller det skä-
ligt, att dödsboets fordran på oguldna underhållsbidrag får uttagas genom
införsel, i all synnerhet om andra exekutionsformer, såsom ofta är fal
let, ter sig utsiktslösa. Enligt min mening förefaller det tvivelaktigt, om de
fall, då underhållsskyldigheten upphört på grund av den underhållsberätti
gades död eller omgifte, generellt sett skiljer sig från övriga upphörsfall i
sådan mån, att en särreglering är motiverad. Med hänsyn härtill är jag när
mast benägen att i likhet med lagrådet förorda, att möjligheten att efter un
derhållsskyldighetens upphörande få införsel för oguldna underhållsbidrag
skall stå öppen oberoende av anledningen till att underhållsskyldigheten
upphört. Jag är icke heller övertygad om lämpligheten av lagberedningens
förslag att stadga en särskild preskriptionstid av ett år för rätten till inför
sel efter underhållsskyldighetens upphörande. Liksom lagrådet och vissa re
missorgan hyser jag den uppfattningen, att tidsbegränsningen i 6 § bör vara
tillfyllest jämväl i det fall, att underhållsskyldigheten upphört.
På nu angivna skäl föreslår jag, att tredje stycket i 8 § utgår.
Då vårdnaden om barn övergått från en vårdnadshavare till en annan och
underhållsbidrag för tiden före denna förändring kvarstår oguldna, upp
kommer den i ärendet berörda frågan, vilka möjligheter den tidigare vård-
nadshavaren har att göra gällande krav på dylika underhållsbidrag. Vilken
ståndpunkt gällande rätt intager till detta spörsmål, är väl icke i allo klart.
Såsom antytts i lagrådsledamöternas yttrande, har emellertid frågan icke
någon större betydelse för det nu aktuella lagstiftningsärendet. På grund här
av anser jag det icke behövligt och med hänsyn till spörsmålets vittutseende
karaktär knappast heller lämpligt att i förevarande begränsade samman
hang lösa frågan. Saken är emellertid förtjänt att närmare uppmärksam
mas under det fortsatta reformarbetet på införselinstitutets område.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
179
11
§•
Gällande rätt. Enligt 11 § i dess gällande lydelse åligger det arbetsgivaren
att insätta innehållet belopp å tjänstepostgirokonto som utmätningsmannen
anvisar. Insättandet skall ske en gång i månaden å tid som utmätningsman
nen bestämmer. Denne kan dock bestämma längre tidsmellanrum. Paragra
fen avser införsel för uttagande av underhållsbidrag. På grund av hänvis
ningar i 20, 21, 21 a och 22 §§ gäller emellertid även vid införsel för social
nämnds eller barnavårdsnämnds ersättningsfordran samt för skatter, böter
och dylikt, att innehållet belopp skall insättas på tjänstepostgirokonto. Tids
fristerna är däremot andra utom vid införsel för ersättningsfordran.
Lagberedningen. Regeln att innehållet belopp skall insättas på tjänste
postgirokonto vållar, enligt vad lagberedningen erfarit, i vissa fall svårighe
ter för arbetsgivare. Vissa företagare verkställer regelmässigt sina utbetal
ningar på annat sätt, t. ex. genom check eller bankgiro eller direkt utbetal
ning från sitt postgirokonto. Med den tilltagande automationen inom kon-
torstekniken vållar varje avvikelse från den eljest tillämpade rutinen svå
righeter. Under förutsättning att betryggande kontroll ändock kan ordnas
bör man därför enligt beredningens mening tillmötesgå näringslivets önske
mål genom att öppna möjlighet till redovisning av innehållna belopp i an
nan ordning än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Beredningen fö
reslår, att Kungl. Maj :t låter genom kontorsteknisk expertis undersöka vilka
redovisningsmetoder som kan ifrågakomma. Erforderliga bestämmelser an
ser beredningen böra utfärdas i administrativ ordning. Det är tänkbart —
framhåller beredningen — att man härvid även kan tillmötesgå ett annat till
beredningen framfört önskemål, nämligen om en snabbare redovisning så att
innehållna belopp fortare kommer de underhållsberättigade till del.
Beredningens förslag innebär, att utmätningsman skall, med Kungl. Maj :ts
medgivande, äga föreskriva att innehållet belopp skall tillhandahållas ho
nom på annat sätt än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Ett sådant
medgivande kan, om det finnes lämpligt, begränsas till att avse blott vissa
utmätningsmän, hos vilka praktiskt behov av en ny redovisningsmetod yp
pats. Självfallet måste utmätningsmannen vid valet av redovisningsmetod
beakta arbetsgivarens intresse. Det kan eventuellt i den tänkta administra
tiva författningen stadgas, att annan redovisningsmetod än insättning på
tjänstepostgirokonto får föreskrivas endast på arbetsgivarens begäran eller
med hans samtycke.
Remissyttrandena. Förevarande spörsmål har rönt ringa uppmärksamhet
under remissbehandlingen. Endast en remissmyndighet —
länsstyrelsen i
Västernorrlands län
— har hävdat, att andra redovisningsmetoder än de nu
gällande icke synes kunna tillstyrkas.
Förste stadsfogden i Malmö
framhåller däremot, att det redan nu i prak
tiken förekommer att arbetsgivare redovisar innehållna medel på annat sätt
än genom insättning på utmätningsmannens tjänstepostgirokonto och att det
180
därför enbart är att hälsa med tillfredsställelse att man öppnar legal möj
lighet till sådana förfaranden. Några vådor ur kontrollsynpunkt anser han
detta ej behöva medföra.
Svenska företagares riksförbund
uttalar den förhoppningen att redovis
ningsformerna skall anpassas till arbetsgivarens ordinarie utbetalningsform
och fastställas med arbetsgivarens medverkan.
Landsfiskalen-ntmätningsmannen i Kiruna distrikt
finner det synnerligen
önskvärt att den föreslagna undersökningen kommer att omfatta möjlighe
ten av direkt redovisning från arbetsgivaren till sökanden.
Med anledning av förslaget om undersökning genom kontorsteknisk ex
pertis framhåller
riksrevisionsverket,
att det torde ankomma på detta äm
betsverk att i första hand taga ställning till redovisningsfrågor av hithöran
de slag.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Departementschefen. Belopp, som arbetsgivare jämlikt meddelat införsel
beslut innehåller, skall enligt It § införsellagen insättas på tjänstepostgiro-
konto, som utmätningsmannen anvisar. Från näringslivets sida har önske
mål uttalats om att även andra redovisningssätt skall få komma till använd
ning. Med hänsyn härtill har lagberedningen föreslagit en befogenhet för
Kungl. Maj :t att medge, att medel, som innehållits genom införsel, redovisas
på annat sätt än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Häremot finnes
enligt min mening intet att erinra. Jag kan därför med en redaktionell änd
ring godtaga lagberedningens förslag. Emellertid vill jag understryka, att
andra redovisningssätt än det nu stadgade icke bör få komma till använd
ning, med mindre de erbjuder tillfälle till effektiv kontroll över medlens
handhavande. I vad mån andra redovisningssätt fyller detta krav, kan svår
ligen avgöras på föreliggande utredning. Huruvida medgivande att använda
annan redovisningsform än den för närvarande föreskrivna skall lämnas, får
därför bero på det resultat, vartill en särskild undersökning i ämnet kan leda.
19—21 §§.
Gällande rätt m. m. Såsom framgår av InfLs rubrik och närmare utvecklas
i 1 och 19 §§ kan införsel äga rum i avlöning, pension eller livränta. Under
förarbetena till lagen diskuterades, huruvida icke införsel borde medgivas
även i vissa med pension eller livränta besläktade inkomster, såsom sjuk-
hjälp enligt då gällande bestämmelser om ersättning för olycksfall i arbete
eller för skada ådragen under militärtjänstgöring eller enligt lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor. Man avstod dock från att framlägga något förslag
härom under anförande bl. a. att de belopp som skulle kunna uttagas an
tagligen blev ytterst obetydliga och bestämmelsernas tillämpning i många
fall förenad med svårigheter (se NJA II 1917 s. 546).
Sjukhjälp i form av sjukpenning och vad därmed kan jämställas utgår
enligt ett flertal författningar. Även rent privata sjuk- och olycksfallsförsäk
ringar förekommer i betydande utsträckning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
181
Den grundläggande författningen på området är lagen den 25 maj 1962
om allmän försäkring.
Sjukförsäkringen enligt denna lag omfattar i princip alla här i riket bo
satta svenska medborgare samt i åtskilliga fall även utlänningar. Försäk
rade för sjukpenning är de som har årsinkomst av förvärvsarbete om minst
1 800 kr. och därutöver i viss utsträckning gifta kvinnor in. fl. Vid sjukdom
som förorsakar förlust av arbetsförmågan utgår sjukpenning med lägst 5
och högst 28 kr. för dag. Rätten till sjukpenning är numera ej tidsberänsad,
utan den som ej återvinner hälsan äger uppbära sjukpenning till dess han
kommer i åtnjutande av pension. Förorsakar sjukdom, utan att medföra
förlust av arbetsförmågan, nedsättning av denna med minst hälften, utgår
halv sjukpenning. Ersättning utgår ej för de tre första dagarna av varje
sjukperiod. Utöver sjukpenning kan utgå barntillägg med maximalt 3 kr.
för dag. Åtnjuter den försäkrade sjukhusvård, minskas sjukpenningen med
högst 5 kr. för dag. Viss sjukpenning kan även utgå till förvärvsarbetande
kvinna i samband med barnsbörd. Ersättningarna utbetalas av allmän för
säkringskassa.
Bestämmelser om sjukpenning m. m. meddelas också i 1954 års lag om
yrkesskadeförsäkring, 1950 års militärersättningsförordning, 1954 års för
ordningar om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänst
göring i civilförsvaret, och om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra
gen under vistelse å anstalt m. m. samt 1956 års lag om ersättning åt smitt
bärare (se härom betänkandet s. 140 f). Yrkesskadelagstiftningen är för när
varande föremål för utredning.
Med anledning av vissa påpekanden av riksdagens revisorer hemställde
riksdagen 1944 (Rskr 455 p. 3), att Kungl. Maj:t ville låta taga under över
vägande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäk-
ringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel
utbetala sjukpenning till annan än den skadade. Framställningen föranledde
socialvårdskoinmittén att i betänkande nr XIX med förslag till yrkesskade
försäkringslag m. m. (SOU 1951:25) förorda den ändringen i 19 § InfL,
att införsel skulle kunna erhållas i dagersättning i anledning av olycksfall
eller sjukdom. Förslaget upptogs dock ej till behandling i denna del. Ärendet
överlämnades till utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen
m. m. och har, sedan utredningen upphört, övertagits av beredningen.
Frågan om införsel i sjukpenning var i anledning av väckta motioner
före även vid 1958 års A-riksdag. Motionerna föranledde dock icke någon
riksdagens åtgärd. Vederbörande utskott (LrU nr 11) hänvisade till att frågan
redan var föremål för behandling vid den förberedande översynen av UL
och till att de belopp som skulle kunna tänkas utgå fick antagas vara för
hållandevis obetydliga.
Lagberedningen. Enligt lagberedningens uppfattning föreligger icke något
principiellt hinder mot införsel i sjukpenning och vad därmed kan järn
182
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
ställas. I själva verket kan dessa ersättningar jämställas med vanlig liv
ränta, vari införsel alltifrån InfLs tillkomst kunnat erhållas. Att likställa
dessa ersättningar i införselhänseende ter sig naturligt, eftersom man inom
socialförsäkringen eftersträvar en samordning mellan olika ersättnings
former.
Beredningen understryker, att man — med hänsyn till att sjukpenning
och dylikt i allmänhet utgår med relativt låga belopp — icke kan vänta sig
att några större summor skulle komma att inflyta genom införsel men att
man å andra sidan får beakta, att sjukhjälp i regel är skattefri och icke
belastas med avdrag för preliminär skatt. Har gäldenär icke försörjnings
plikt mot annan än införselsökanden, måste enligt beredningens bedömning
utrymme ofta finnas för införsel, och även i åtskilliga andra fall bör det
vara möjligt att utfå åtminstone någon del av underhållet. Det har före
kommit fall, då en person under lång tid åtnjutit kostnadsfri vård på sjuk
hus och samtidigt uppburit en relativt rundlig dagersättning allt under det
att han helt försummat sin underhållsplikt. Såsom särskilt stötande fram
står härvid det förhållandet, att ersättningen delvis är bestämd med hän
syn till försörjningsbördan (barntilläggen). Även om det i sådana fall icke
är möjligt att uttaga mer än en del av underhållet, talar dock behörig hän
syn till den underhållsberättigades intresse för att införsel medges i sjuk
hjälpen. Genom att införseln kan fortgå en längre tid blir det sammanlagda
indrivna beloppet av betydelse. Vid mera kortvariga sjukdomstillstånd kan
införseln i regel icke väntas inbringa så mycket, och intresset att få inför
sel i sjukhjälpen är då mindre. Här tillkommer emellertid den omständig
heten att den underhållsskyldige, om införsel kan erhållas i sjukhjälpen,
icke, såsom för närvarande är fallet, har något att vinna på en sjukskrivning.
Det lär i viss utsträckning förekomma, att personer som drabbas av införsel
i sin lön sjukanmäler sig på svaga grunder och därigenom försvårar eller
omöjliggör uttagande av införselfordringen. En rätt till införsel i sjukpen
ning även vid korta sjukdomsfall skulle motverka detta missbruk och där
för — även om det ekonomiska utbytet icke blir så stort i förekommande
fall — stärka den underhållsberättigades ställning.
Vissa praktiska komplikationer av införsel i sjukpenning kan visserli
gen förutses, men dessa bör enligt beredningens mening kunna avhjälpas.
För att ett system med införsel i sjukpenning skall kunna fungera måste
sålunda tillses att det icke ställer alltför stora krav på administrationen av
den allmänna sjukförsäkringen samt utmätningsmän och arbetsgivare. Det
är sålunda angeläget att hålla antalet fall, då införsel sker i sjukpenning,
inom måttliga gränser. Det kan därför icke komma i fråga att låta pågående
införsel i lön övergå till införsel i sjukpenning vid varje tillfälligt sjukdoms
fall som gäldenären råkar ut för.
Beredningen förordar, att införsel skall kunna erhållas i sjukpenning och
vad därmed är att jämställa. Även om det i första hand är intresset att kun
na uttaga underhållsbidrag som motiverar en sådan reform, saknas enligt
beredningens mening tillräcklig anledning att göra undantag för skatter och böter.
För att beteckna de ersättningar, i vilka införsel skall få äga rum, har beredningen valt uttrycket »sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning». Härunder faller först och främst sjukpenning och barntillägg enligt lagen om allmän försäkring, lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersätt- ningsförordningen. Även vårdbidragen enligt sistnämnda båda författningar omfattas av uttrycket. Någon praktisk betydelse får detta dock knappast. Med hänsyn till att gäldenärens behov är särskilt stora i en situation, då vårdbidrag utgår, måste, om dessa bidrag medtages, det införselfria belop pet höjas i motsvarande mån. Vidare medtages de motsvarande ersättningar som utgår bl. a. enligt de två förordningarna om ersättning för skada ådra gen i civilförsvaret och å anstalt. Ytterligare medtages sjukpenning m. m. som utgår till tillfällig smittbärare. Ersättningen till kronisk smittbärare torde i praxis bestämmas på sådant sätt att den utan vidare är att hänföra till vanlig livränta. Den behöver därför icke här omnämnas. Slutligen om fattar beredningens förslag även per dag bestämd ersättning som utgår på grund av privat sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Däremot inbegripes själv fallet icke ersättning för vårdkostnader, såsom läkararvode, medicin o. d.
Såsom redan framhållits står de nu avsedda ersättningarna mycket nära vanlig livränta. Beredningen har därför ansett sig kunna underlåta att upp taga sjukpenning m. m. såsom en självständig inkomstgrupp vid sidan av pension eller livränta. Enligt förslaget skall endast göras det tillägget i 19 §, att till livränta förklaras vara att hänföra även sjukpenning eller annan dag ersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning. Beredningen utgår från att sjukpenning och dagersättning av den natur som här nämnts skall kunna inbegripas jämväl under 1935 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguld- na utländska utskylder eller allmänna avgifter, utan att någon särskild lag ändring erfordras.
Beredningen räknar med att det torde komma att bli jämförelsevis säll synt att införsel beslutas i sjukpenning utan att det dessförinnan förelegat ett beslut om införsel i lön. Situationen kan enligt beredningens mening tänkas förekomma vid långvariga sjukdomstillstånd eller om gäldenären är egen företagare och alltså normalt icke bar sådan inkomst att införsel kan äga rum. Såsom förut framhållits anser beredningen det icke kunna komma i fråga att låta införsel i lön övergå till införsel i sjukpenning vid varje sjuk domsfall. Man kan icke sträcka anspråken längre än att sjukpenningen skall kunna angripas, om sjukperioden blir långvarig eller om gäldenären under begränsad tid har upprepade korta sjukperioder. Det bör därför icke — såsom i och för sig ligger nära till hands — åläggas arbetsgivaren skyl dighet att genast underrätta utmätningsmannen, om införselgäldenärcn in sjuknar, eller att vidtaga åtgärder för att införsel i lön vid sjukdom alltid
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
183
184
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
automatiskt skall övergå till införsel i sjukpenning. Om någon särskild un
derrättelseskyldighet icke ålägges arbetsgivaren, kommer det normalt att
förflyta en viss tid innan utmätningsmannen får kännedom om ett sjuk
domsfall. När utmätningsmannen får kännedom om att gäldenären varit
sjuk, torde det enligt beredningens mening ofta icke längre vara aktuellt att
göra införsel i sjukpenningen, enär gäldenären återgått till arbetet. Vis
serligen bör beslut om införsel i sjukpenning inom vissa gränser få gälla
även för eventuella framtida sjukperioder. Med hänsyn till de begränsade
resultat som kan vinnas och till det besvär och merarbete som orsakas anser
beredningen det dock i regel icke böra komma i fråga att införsel beslutas i
sjukpenning, om ej gäldenären vid tiden för beslutet faktiskt är sjukskri
ven. Anledning kan likväl finnas att meddela sådant beslut, om man på
grund av vad som tidigare förekommit har anledning befara att gäldenären
snart nog åter skall låta sjukskriva sig.
Om man avstår från att kräva att arbetsgivaren genast skall göra anmälan
om sjukdomsfall, torde alltså införsel i sjukpenning i allmänhet komma till
stånd endast vid längre sjukperioder eller vid upprepade kortare sjukperio
der. Någon alltför stor arbetsbelastning behöver därför enligt beredningens
mening icke uppkomma för försäkringsorganen och andra berörda. Å andra
sidan synes man icke behöva befara, att tillämpningen blir så begränsad att
värdet av reformen går om intet. Beredningen anmärker, att den underhålls-
berättigade själv kan anmäla till utmätningsmannen att gäldenären insjuk
nat och påkalla införsel i sjukpenningen.
Beredningen framhåller vidare, att det beträffande vissa kategorier sällan
torde bli aktuellt att besluta om införsel i sjukpenning. Stats- och kommu
naltjänstemän och i stor omfattning även privatanställda tjänstemän brukar
vara berättigade till lön under sjukdom, åtminstone under viss tid. Så länge
gäldenären åtnjuter lön, saknas praktisk anledning att göra införsel i sjuk
penningen. Lönen brukar visserligen vara lägre under sjuktiden, men hän
syn kan tagas till sjukpenningen vid bestämmandet av det belopp som skall
förbehållas gäldenären. Beloppet kan ju sättas lägre, om han utöver lönen
har annan säker inkomst. I Stockholm tillämpas redan nu det systemet, att
i det till arbetsgivaren riktade införselbeslutet anges att det förbehållna be
loppet skall vid löntagarens sjukdom minskas med den sjukpenning som ut
går från allmän försäkringskassa. Denna metod anser beredningen lämpligen
böra komma till användning även på andra håll.
Vad sålunda anförts finner beredningen icke påkalla några särskilda be
stämmelser. Däremot erfordras enligt beredningens uppfattning i övrigt vis
sa särregler för att ett system med införsel i sjukpenning skall kunna funge
ra smidigt. Dessa regler anser beredningen böra meddelas i administrativ
ordning. Ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att beträffande ärenden av ifrå
gavarande slag stadga de avvikelser från lagens bestämmelser om förfaran
det som föranledes av ärendenas beskaffenhet har därför i beredningens för
slag skrivits in som ett nytt andra stycke i 19 §. Hur beredningen tänkt sig
att dessa bestämmelser skall utformas framgår av ett vid betänkandet fogat
utkast till författning i ämnet (se betänkandet s. 154 ff; jfr s. 145 f).
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
185
Remissyttrandena. Förslaget att införsel skall få göras även i sjukpen ning och viss annan dagersättning har allmänt godtagits. I den män tvekan yppats har den huvudsakligen avsett frågan om det kan vara befogat att ur sjukpenning och annan dagersättning uttaga även skatter, böter och dylikt.
Riksförsäkringsverket,
vars yttrande avgavs före tillkomsten av lagen om
allmän försäkring, erinrar om att förslaget, såvitt avser dess ämbetsområde, innebär att införsel skall få äga rum i sjukpenning och barntillägg samt —• på grund av frivillig försäkring — sjukpenningtillägg enligt 3 respektive 21 kap. förslaget till lag om allmän försäkring, ersättning åt tillfällig smittbä rare enligt 1956 års lag om ersättning åt smittbärare samt sjukpenning, hem penning, barntillägg och i samband därmed utgående vårdbidrag enligt 1954 års yrkesskadeförsäkringslag och denna närstående författningar m. m. Er sättningar enligt 3 och 21 kap. förslaget till lag om allmän försäkring samt ersättningar åt tillfälliga smittbärare är avsedda att utbetalas av allmänna försäkringskassor motsvarande de nuvarande allmänna centralsjukkassor na. Yrkesskadeersättningar och därmed i nu ifrågavarande avseende likställ da ersättningar utbetalas av riksförsäkringsverket, försäkringsbolag som av ses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, vissa myndigheter, som angives i 2 § kungörelsen den 26 november 1954 (nr 670) med särskilda bestämmel ser om tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring å arbetstagare i statens tjänst, samt vissa arbetsgivare med särskilda försäkringsavtal. Riksförsäk ringsverket har för sin del intet att erinra mot en utvidgning av införsel institutet i föreslagen omfattning. I motsats till de ersättningar å vilka la gen om införsel i avlöning, pension eller livränta redan är tillämplig är emellertid sjukpenning och därmed jämförlig dagersättning i princip kort- tidsersättningar. Med hänsyn därtill vill verket ifrågasätta lämpligheten av den valda tekniska metoden att i 19 § hänföra sjukpenning m.m. till liv ränta och bibehålla lagens rubrik oförändrad utan antydan om att införsel kan ske även i andra ersättningar än de där angivna. Mera naturligt finner verket det vara att i rubriken tillfoga orden »ävensom sjukpenning m. in.» samt att omformulera det föreslagna första stycket av 19 § på exempelvis följande sätt.
Vad i denna lag är stadgat om införsel i avlöning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om införsel i underhållsskyldig tillkommande pension eller livränta ävensom sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning, ändock att pensionen, livräntan eller dagersättningen är undantagen från utmätning för gäld.
Ämbetsverket påpekar, att en sådan lösning synes nödvändiggöra for mella ändringar i 1935 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter. Al ternativt anser verket det kunna övervägas att inarbeta 1935 års lag i in försellagen.
Svenska sjukkasseförbnndet
och
Socialförsäkringsbolagens förening,
med
vilka riksförsäkringsverket samrått, bar förklarat sig instämma i verkets ut-
186
K ungt. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
talanden i vad avser sjukkassornas respektive socialförsäkringsbolagens
verksamhet.
Socialstyrelsen
finner det uppenbart att införsel för underhållsbidrag skall
helt beviljas i belopp, som utgår i form av barntillägg. I övrigt bör enligt
styrelsens mening i detta sammanhang beaktas att sjukdom ofta medför en
tillfällig och kraftig sänkning av inkomsterna, som just på grund av sin till
fälliga art icke alltid kan kompenseras genom begränsning av utgifterna.
Emellertid har beredningen icke räknat med att införsel skall ske vid kort
varig sjukdom i andra fall än då sjuktillfällena är ofta återkommande. Med
hänsyn härtill och då det säkerligen torde föreligga ett antal fall, då en av
vägning mellan den underhållsskyldiges och den underhållsberättigades in
tressen ger vid handen att införsel i sjukpenning etc. är väl motiverad, fin
ner styrelsen ej anledning motsätta sig beredningens förslag såvitt angår in
försel för underhållsbidrag. Vad däremot angår införsel i sjukpenning etc.
för oguldna skatter och böter ställer sig styrelsen mera tveksam. Enligt sty
relsens mening torde det ytterst sällan framstå som motiverat att bevilja
införsel i sjukpenning för dylik gäld. Styrelsen vill därför starkt ifrågasätta,
om införsel bör kunna beviljas även i dessa fall.
Riksrevisionsverket
har icke någon principiell erinran mot förslaget men
påpekar, att man icke torde böra överskatta den praktiska vinsten av utvidg
ningen. Ämbetsverket fortsätter.
Ifråga om enskilda mål torde väl i vissa fall en önskvärd korrigering kun
na vinnas, men när det gäller skatteindrivningen torde nyttan av utvidg
ningen icke bli betydande, särskilt sett mot bakgrunden av de komplika
tioner av utmätningsmännens arbete förslaget kan komma att medföra. Från
ämbetsverkets sida har stor återhållsamhet rekommenderats utmätnings-
männen beträffande inräknandet i införselbara tillgångar, när det gällt
skatteindrivning, av sådana tillskott som haft social prägel.
Överståthållarämbetet
framhåller, att möjligheten till införsel i sjukpen
ning synes gott kunna undvaras för skatternas del. Även i övrigt finner äm
betet institutet införsel i sjukpenning tämligen inpraktikabelt.
Uppbördsutredningen
understryker, att den föreslagna regeln bör utnytt
jas med stor försiktighet såvitt angår skatter och böter; och
Föreningen
Sveriges stadsfogdar
förutsätter, att införsel i sjukpenning till gäldande av
skatter, allmänna avgifter och böter skall ske endast i mycket begränsad om
fattning och med all tillbörlig hänsyn till den betalningsskyldiges förhål
landen.
Exekutionsdircktören i Stockholm
anser det mycket angeläget, att antalet
fall av införsel i sjukpenning överhuvud hålles inom måttliga gränser. Han
finner det sålunda lämpligt att införsel i sjukpenning för utfående av under
hållsbidrag meddelas endast efter särskild ansökan av den underhållsberät-
tigade. Utmätningsmannen skulle alltså icke vara skyldig att själv taga ini
tiativ därtill.
Den som ställer sig mest avvisande till förslaget om införsel i sjukpen
ning är
landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt.
Enligt hans me-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
187
ning bör detta förslag med fördel kunna anstå till dess att den förutskickade
fullständiga översynen av InfL är mogen att genomföras. Det föreslagna sy
stemet förefaller honom invecklat. Utmätningsmännen kommer att ställas
inför avvägningsproblem som ej är lätta att lösa.
Lagrådet har icke funnit skäl till erinran i fråga om den föreslagna ut
vidgningen av tillämpningsområdet för införsel. Emellertid föreslår bered
ningen, att avfattningen av 19 § ändras samt att vissa ändringar därjämte
göres i 20 § och i lagens rubrik. Enligt lagrådets mening bör ändringar vi
dare företages i 1935 års lag om införsel för utländska utskylder m. m. Slut
ligen anser lagrådet det böra övervägas, om icke större återhållsamhet bör
iakttagas i fråga om införsel för utskylder, allmänna avgifter, böter m. m. än
som enligt uttalande i motiven bör föreskrivas beträffande införsel för un
derhållsbidrag.
Departementschefen. För närvarande kan införsel icke meddelas i sjuk
penning eller annan därmed jämställd dagersättning. I den offentliga debat
ten har, närmast med sikte på införsel för underhållsbidrag, önskemål ut
talats om en ändring härutinnan. Sålunda framhöll 1944 års riksdag, att det
måste betraktas som mindre tillfredsställande, att en person går fri från
sin underhållsplikt till följd av att möjlighet till införsel i sjukpenning sak
nas. Då den sjukpenningberättigade åsidosätter honom åvilande underhålls
skyldighet, oaktat han utan olägenhet kan fullgöra densamma, borde enligt
riksdagens mening införsel i sjukpenning kunna medges. Lagberedningen
har nu föreslagit, att införsel skall få ske i sjukpenning och annan dag
ersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan
sådan anledning. Förslaget har, åtminstone i vad det avser införsel för un
derhållsbidrag, i sak godtagits av flertalet remissorgan och även lagrådet har
lämnat den föreslagna utvidgningen av införselinstitutets användningsom
råde utan erinran. Tvivelsutan har det i vissa situationer framstått som en
brist, att införsel för underhållsbidrag icke kunnat ske i sjukpenning och
annan därmed jämförlig dagersättning. Sålunda har fall förekommit, där
en person under lång tid åtnjutit kostnadsfri sjukhusvård och därunder
uppburit dagersättning med belopp, som gjort det möjligt för honom att
fullgöra åtminstone en väsentlig del av honom åvilande underhållsplikt,
men likväl icke kunnat förmås att frivilligt eller på exekutiv väg fullgöra
någon del av sin underhållsskyldighet. Särskilt betänklig ter sig frånvaron
av en effektiv exekutionsform för uttagande av underhållsbidrag i sådana
fall, då sjukpenning eller dagersättning utgår med ett på grund av under
hållsplikten förhöjt belopp. Speciellt med tanke på dylika och andra snar
lika fall vill jag tillstyrka, att införsel för underhållsbidrag i enlighet med
de önskemål, som 1944 års riksdag uttalat, skall få ske jämväl i sjuk
penning och annan därmed likställd dagersättning. Även om erfarenheten
visat, att ett visst praktiskt behov föreligger av en rätt till införsel i sjuk
penning och vad därmed kan anses jämställt, ligger det dock i sakens natur,
88
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
att man icke kan ställa alltför höga förväntningar på den nu aktuella refor
mens förmåga att stärka den till underhållsbidrag berättigades ställning. En
ligt 7 § InfL skall införselgäldenären alltid förbehållas ett belopp, som be-
dömes motsvara vad han behöver till underhåll för sig själv, make och oför
sörjda barn eller adoptivbarn. Då en person på grund av sjukdom eller
olycksfall mister sin arbetsförmåga annat än tillfälligtvis, är helt naturligt
situationen ej sällan den, att sjukpenningen eller dagersättningen måste i
sin helhet eller till stor del förbehållas gäldenären. Sant är, att gäldenären
ibland kan uppbära inkomst utöver sjukpenningen eller dagersättningen. I
den mån inkomsten utgår på grund av arbetsanställning och således utgör
lön, är det dock i allmänhet bättre att införselvägen taga lönen i anspråk,
varvid sjukpenningen eller dagersättningen får inverka sänkande på det
införselfria lönebeloppet, än att bevilja införsel i sjukpenningen eller dager
sättningen. Om inkomsten utgöres av annat än lön, kan däremot möjligheten
till införsel i sjukpenning eller dagersättning vara av större värde för den till
underhållsbidrag berättigade.
Lagberedningen har föreslagit, att införsel i sjukpenning och annan där
med jämställd dagersättning skall få ske även för uttagande av skatt, böter,
viten och dylikt. Emellertid har sjukpenning och övriga hithörande dagersätt
ningar närmast karaktären av bidrag till den försäkrades och de av honom i
underhållshänseende beroendes livsuppehälle under den tid, då den försäk
rade på grund av sjukdom eller olycksfall är förlustig sin arbetsförmåga
eller en väsentlig del därav. Med hänsyn bl. a. härtill kan man i likhet med
flera remissorgan hysa befogad tvekan rörande lämpligheten aAr att införsel-
vägen taga sjukpenning och annan sådan dagersättning i anspråk för gäl
dande av skatter, böter, viten och dylikt. Härtill kommer, att införsel i sjuk
penning och vad därmed jämställes är ett hittills oprövat institut och det
därför svårligen låter sig göra att med fullständig säkerhet förutsäga, hur
institutet kommer att utfalla i praktiken. På grund härav har jag kommit
till den uppfattningen, att man i vart fall icke för närvarande bör medge in
försel i sjukpenning och annan därmed jämförlig dagersättning mer än för
uttagande av underhållsbidrag. Denna lösning påkallar ett tillägg till 21 §
InfL. Med detta ställningstagande förfaller också lagrådets önskemål om
justeringar i 1935 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta för ut
tagande av oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter.
I lagberedningens förslag till lagtext har genom en bestämmelse i 19 §
InfL sjukpenning och annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom
eller olycksfall eller av annan sådan anledning, direkt hänförts till livränta.
Med hänsyn till de anmärkningar som framställts häremot i lagrådets ytt
rande och riksförsäkringsverkets remissvar vill jag föreslå, att i ett nytt
andra stycke i 19 § anges, att sjukpenning och annan dagersättning, som
utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning,
skall jämställas med pension och livränta. Samtidigt bör orden »i avlöning,
pension eller livränta» i 20 § första stycket InfL utgå. Någon ändring av la
gens rubrik synes mig icke behöva ske vid ifrågavarande partiella reform.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
189
Rörande förfarandet i ärenden om införsel i sjukpenning och annan dy
lik dagersättning erfordras vissa särbestämmelser. Dessa kan lämpligen ut
färdas i administrativ ordning. Jag föreslår därför i 19 § andra stycket InfL
ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela dylika bestämmelser.
Ikraftträdande m. in.
Lagberedningen har icke föreslagit någon viss tid för lagändringarnas
ikraftträdande. Däremot har lagberedningen närmare behandlat frågan om
övergångsbestämmelser.
Enligt beredningens mening föranleder de föreslagna ändringarna i 1, 11
och 19 §§ icke några övergångsbestämmelser.
De nya reglerna i 6 § om möjligheten att uttaga äldre underhållsbidrag
genom införsel bör i princip bli tillämpliga även på bidragsbelopp som
förfallit till betalning före ändringens genomförande. I den mån bidrag kan
uttagas enligt de nya reglerna bör detta alltså få ske, även om införsel-
preskription inträtt enligt äldre lag. För att en pågående införsel skall ut
vidgas till att avse bidragsbelopp, som icke omfattas av redan meddelat be
slut, bör emellertid fordras ett nytt beslut. Det får ankomma på den un-
derhållsberättigade att påkalla sådant beslut. Även om utmätningsmannen
emellanåt skulle kunna av sina handlingar utläsa, att äldre, nu uttagbara
restantier finns, bör han sålunda icke ex officio skrida till att uttaga dem.
Såsom förut påpekats leder de nya reglerna i vissa situationer till att
bidragsbelopp som tidigare kunnat uttagas genom införsel avskäres där
ifrån. Med hänsyn till att den nuvarande möjligheten att uttaga äldre bi
drag alltid är prekär — den underhållsskyldige kan t. ex. genom att
byta arbetsanställning framtvinga ett nytt införselbeslut och därmed vinna
att äldre bidrag ej längre kan uttagas genom införsel — anser beredning
en hinder icke böra möta mot att låta de nya reglerna bryta igenom även
i detta hänseende. Praktiska skäl motiverar dock här en inskränkning.
Om de nya reglerna genast skulle bli tillämpliga i pågående införselmål,
skulle utmätningsmännen bli nödsakade att i samband med de nya reg
lernas ikraftträdande genomgå dagboken för varje mål för att efterse i vad
mån införseln omfattar bidrag, som ej längre kan uttagas, och vidtaga
därav påkallade åtgärder. För att undvika den arbetsbelastning för utmät
ningsmännen som skulle följa härav föreslår beredningen, att beslut som
meddelats före ikraftträdandet av ändringslagen skall tills vidare få tilläm
pas på samma sätt som tidigare. De nya reglerna blir här icke tillämpliga
förrän beslutet jämkas eller ersättes av ett helt nytt beslut. Förslaget ger
emellertid den underhållsskyldige möjlighet att påkalla tillämpning av 6 g i
dess nya lydelse, om den skulle vara förmånligare för honom.
De föreslagna ändringarna i 8 § — fortsatt införsel i vissa fall sedan
underhållsskyldigheten upphört — anser beredningen böra tillämpas även
om underhållsskyldigheten upphört före lagens ikraftträdande. Om inför
sel pågår vid ikraftträdandet och underhållsskyldigheten därefter upphör,
190
Kungi. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
bör det tidigare införselbeslutet fortfarande få tillämpas, i den mån detta
är förenligt med de nya reglerna. Det förefaller beredningen meningslöst
att kräva ett nytt beslut i sådana fall. Med hänsyn till att det gällande be
slutet kan vara så formulerat att det direkt anger att införseln skall upp
höra på angiven dag, och att i andra fall en sådan begränsning möjligen
kan tolkningsvis inläggas i beslutet, har beredningen funnit nödvändigt
föreslå en uttrycklig övergångsbestämmelse om att beslut som är gällande
vid lagens ikraftträdande må, därest underhållsskyldigheten upphör, till-
lämpas därefter, om det är förenligt med 8 § tredje stycket i dess nya ly
delse.
I enlighet härmed föreslår lagberedningen följande övergångsbestämmel
ser: Beslut om införsel, som är gällande vid lagens ikraftträdande, må tills
vidare tillämpas jämväl därefter utan hinder av 6 § i dess nya lydelse. Så
dant beslut må också, om underhållsskyldigheten upphör, därefter i fall,
som avses i 8 § tredje stycket andra punkten nya lydelsen, tillämpas enligt
vad där sägs.
Remissyttrandena. Beredningens förslag har i denna del föranlett invänd
ningar endast från ett håll, nämligen från
förste stadsfogden i Malmö.
Denne anför.
Beredningens förslag att införselbeslut, som meddelats före ikraftträdan
det av ändringslagen, skall få tillämpas på samma sätt som tidigare, torde
ej få nämnvärd praktisk betydelse, enär säkerligen i de flesta mål jämk
ning av besluten kommer att påkallas av någon av parterna. Om därför
ändringarna i 6 § genomföres, torde ett avsevärt merarbete uppstå för ut
mätningsmannen genom att uträkna de nya skuldbeloppen och företaga
därav föranledda jämkningar. För övrigt torde det vara mycket opraktiskt
att icke omräkna alla vid reformens genomförande pågående införselmål,
enär i annat fall två skilda system kommer att tillämpas parallellt med
varandra, vilket lätt kan medföra felaktigheter.
Lagrådet, som i motsats till lagberedningen ansett införsel för oguldna
underhållsbidrag böra, oaktat underhållsskyldigheten upphört, få fortgå
utan annan begränsning än den i 6 § angivna, har påpekat, att ändring av de
föreslagna övergångsbestämmelserna erfordras, om lagrådets ståndpunkt
vinner beaktande. Jämväl i övrigt anser lagrådet jämkning av övergångsbe
stämmelserna påkallad för att göra dem mindre svårlästa. Lagrådet före
slår, att övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse: Beslut om in
försel, som är gällande vid lagens ikraftträdande, må jämväl därefter till-
lämpas i enlighet med äldre lag, intill dess jämkat eller nytt beslut med
delas eller den underhållsskyldige påkallar tillämpning av 6 § i dess nya
lydelse. Upphör i sådant fall underhållsskyldigheten och kan till följd där
av enligt 8 § i dess äldre lydelse införsel ej vidare äga rum, må beslutet
tillämpas enligt vad i 6 § i dess nya lydelse sägs, även om beslutets inne
håll föranleder annat.
Departementschefen. Ändringarna i InfL torde böra träda i kraft den 1
januari 1964.
De övergångsbestämmelser, som lagrådet förordat och som — frånsett
vad som föranledes av ställningstagandet till 8 § — i sak torde överens
stämma med lagberedningens förslag, kan jag med vissa redaktionella
jämkningar godtaga.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963
191
5. Förslaget till ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen
Departementschefen. Enligt 60 § 2 mom. UppbF skall vid utmätning för
skatt utsökningslagens föreskrifter om bl. a. verkställighet av utmätning län
da till efterrättelse med de förbehåll som framgår av 3 mom. i samma para
graf. I detta mom. stadgas bl. a., att utmätning må även i gäldenärens från
varo genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i nuvarande 59 och
60 §§ UL sägs, meddelats honom. Om utmätning skall ske av sådan gälde-
nären tillhörig fast egendom, som finnes på annan ort än där han har sitt
hemvist, skall dock underrättelse jämte uppgift om förrättningsstället med
rekommenderat tjänstebrev minst 14 dagar i förväg avsändas till gäldenä-
ren under adress, som angivits i restlängden och eljest kan av utmätnings
mannen utrönas. Kommer brevet tillbaka såsom obeställbart, skall utmät
ningsmannen underrätta överexekutor härom, när han insänder protokoll
över utmätningen till honom. I sådant fall skall överexekutor, innan vidare
åtgärder vidtages för egendomens försäljning, anställa de ytterligare efter
forskningar rörande gäldenärens vistelseort, som må anses erforderliga; och
om kännedom därvid vinnes om vistelseorten underrätta gäldenären om ut
mätningen på lämpligt sätt. Har egendomen övergått till ny ägare, skall i
regel denne i stället underrättas om utmätningen.
Enligt de nya reglerna i 59 § UL skall, innan utmätning verkställes, under
rättelse om målet sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat
lämpligt sätt. Underrättelsen bör lämnas så tidigt, att gäldenären kan be
räknas få nödigt rådrum att bevaka sin rätt. Då saken med hänsyn till risken
för egendomens undanstickande eller eljest är brådskande, liksom ock då
gäldenären saknar känt hemvist och det ej är bekant, var han eller ombud
för honom finnes, behövs dock ingen underrättelse. Som jag i ett tidigare av
snitt framhållit, bör dessa regler gälla även vid utmätning för skatt. Regeln,
att underrättelse skall sändas med posten eller lämnas på annat lämpligt
sätt, innebär, såsom likaledes berörts i det föregående, att de åtgärder, som
bör vidtagas för att nå gäldenären med underrättelsen, varieras med hänsyn
till målets beskaffenhet. I flertalet fall bör någon form av postförsändelse
användas. Är fråga om utmätning av fast egendom eller annan för gäldenären
särskilt värdefull egendom, bör däremot — vare sig egendomen finnes i gäl
denärens hemvist eller annorstädes —- formlig delgivning ske, om gälde
nären icke på annat sätt kunnat nås med underrättelsen. Till vägledning för
rättstillämpningen kommer administrativa bestämmelser att utfärdas till
192
komplettering av ULs underrättelseregler. Med hänsyn till vad nu anförts
synes den särreglering rörande gäldenärs underrättande, som 60 § 3 mom.
UppbF innehåller, kunna undvaras.
Som jag i avsnittet om tidsfrister för olika utmätningsåtgärder framhål
lit, bör de föreslagna reglerna i 88 c § UL icke äga tillämpning vid skatteut-
mätning. Stadgandet härom föreslås upptaget i 60 § 3 mom. UppbF.
Ändringen i UppbF torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
Hemställan m. m.
Lagberedningens förslag torde i de delar, i vilka jag i det föregående för
ordat ändring, böra såsom bilaga fogas vid detta protokoll.
Föredraganden hemställer härefter,
att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksda
gen att antaga de i enlighet med det anförda upprättade för
slagen till
1)
lag om ändring i utsökningslagen;
2)
lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 no
vember 18b5 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva;
3)
lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken;
4)
lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni
1915 (nr 219) om avbetalningsköp;
5)
lag angående ändring i lagen den lb juni 1917 (nr 380)
om införsel i avlöning, pension eller livränta;
samt
6)
förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbörds-
förordningen den 5 juni 1953 (nr 272).
*
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förord
nar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlå
tas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
193
Bilaga
Utdrag
av
lagberedningens förslag till lagtext i de delar, vari
ändring förordats i propositionen
Förslag
till
Lag om ändring i utsökningslagen
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
12
§.
Närmare föreskrifter angående för
farandet i utsökningsmål meddelas av
Konungen.
5i a §.
På grund av skriftligt avtal, som
bevittnats av två personer, må utmät
ning äga rum för bidrag, som någon
enligt avtalet skolat utgiva till fullgö
rande av underhållsskyldighet jäm
likt giftermåls- eller föräldrabalken
eller skolat erlägga till barnavårds
nämnd såsom ersättning för barns
vård jämlikt barnavårdslagen. Beträf
fande underhållsbidrag till make
skall dock vad nu sagts ej äga till-
lämpning, med mindre makarna leva
åtskilda på grund av söndring eller
efter hemskillnad.
Har bidrag som avses i 1 mom. för
fallit till betalning tidigare än tre år
innan ansökan gjordes, må utmät
ning på grund av avtalet ej ske, om
gäldenären påstår att bidraget guldits
och invändningen ej kan med hänsyn
till omständigheterna i övrigt lämnas
utan avseende. Vid tillämpning av vad
nu sagts skall bidrag, varom sägs i 7
kap. 10 § föräldrabalken, icke anses
förfallet till betalning innan det bli
vit qenom avtalet till beloppet be
stämt.
194
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse)
69
Påstår annan sig vara ägare till lös
egendom, som i gäldenärs bo finnes,
men kan ej genast visa sin rätt, vare
hans anspråk ej hinder för egendo
mens utmätande; bjuder han vid ut
mätningen sannolika skäl för ansprå
ket, hänvise utmätningsmannen ho
nom att
sin talan efter stämning ut
föra och må det utmätta godset ej
säljas förr än tvisten om äganderät
ten blivit av domstol prövad; väcke
dock han, som godset från utmätning
freda vill, inom en månad talan mot
borgenären och gäldenären vid dom-
År
talan om avtalet anhängig vid
domstol, äger denna förordna, att ut
mätning på grund av avtalet tills vi
dare ej må äga rum.
Den som vill erhålla utmätning
skall ingiva avtalet i huvudskrift till
utmätningsmannen.
56 §.
Utmätning sökes, där gäldenärens
hemvist är. Som hans hemvist anses
den ort där han är bosatt eller, i frå
ga om juridisk person, den ort som
enligt 10 kap. rättegångsbalken be
tingar domstols behörighet i tviste
mål i allmänhet.
Utmätning av egendom, som finnes
på annan ort än gäldenärens hemvist,
må också sökas, där egendomen är.
Utmätning av fordran i penningar må
jämväl sökas, där den förpliktade är,
även om fordringen skall anses fin
nas på annan ort.
Ändå att utmätningsman, hos vil
ken utmätning är sökt, ej är behörig
enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs, må
han i brådskande fall, med överläm
nande av målet till behörig utmät
ningsman, föranstalta om åtgärd som
stadgas i 60 a §.
Om befogenhet för utmätningsman
att, när fråga är om utmätning av
fast egendom på annan ort, eller i
andra särskilda fall överlämna mål
om utmätning till annan behörig ut
mätningsman förordnar Konungen.
§•
Påstår annan sig vara ägare till lös
egendom, som finnes i gäldenärs bo,
men kan ej genast visa sin rätt, vare
hans anspråk ej hinder för egendo
mens utmätande; bjuder han vid ut
mätningen sannolika skäl för sitt på
stående, skall utmätningsmannen
hänvisa honom att
inom en månad
väcka talan mot borgenären och gäl
denären vid den domstol, till vilken
utmätningsmannens tjänstgörings om -
råde hör, vid äventyr att han förlo
rar sin talan mot borgenären; och
må egendomen ej säljas förrän tvis-
(Föreslagen lydelse)
195
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse)
stol i orten, där godset finnes, eller
have sin talan mot borgenären förlo
rat. Kommer någon efter utmätning
en med anspråk, som nu är sagt, va
re det ej hinder för försäljningen, där
ej överexekutor annorlunda förord
nar. Varder den, som anspråket
väckt, av överexekutor hänvisad att
sin talan efter stämning utföra, ålig-
ge honom att inom en månad där
efter väcka talan vid äventyr, som
förut är nämnt.
Vill borgenär själv
väcka talan, stånde det honom fritt.
Vad sålunda —------- — — freda egendom.
ten blivit prövad eller tiden för ta
lans väckande utgått.
Vill borgenä
ren själv väcka talan, står det honom
fritt.
(Föreslagen lydelse)
77 §.
Då utmätning av lös egendom så
verkställd är, som i 73 § samt 74, 75
eller 76 § sägs, njute borgenär för
månsrätt i det utmätta, efter ty i 17
kap. 8 § handelsbalken stadgas.
Då utmätning av lös egendom är
verkställd så som i 73 § samt 74, 75
eller 76 § sägs, njuter borgenären
förmånsrätt i det utmätta efter vad
som stadgas i 17 kap. 8 § handels
balken,
såvitt ej utmätningen enligt
vad nedan sägs eller eljest går åter
eller undanröjes.
Finner utmätningsmannen på
grund av anspråk som i 69 § sägs el
ler eljest, att egendomen eller del där
av ej bort utmätas, äger han föran
stalta om rättelse, sedan borgenären,
där så kan ske, beretts tillfälle att
yttra sig; dock må sådan rättelse ej
vidtagas senare än två veckor från
det förrättningen ägde rum.
Om åtgärd enligt 2 mom. skall ut
mätningsmannen genast underrätta
dem, vilkas rätt är i fråga, så ock
överexekutor, därest klagan förts över
utmätningen.
Framställes anspråk som i 69 §
sägs efter utmätningen, skall det, om
ej rättelse sker enligt 2 mom., icke
utgöra hinder mot försäljning med
mindre öxerexekutor förordnar an
norlunda. Förebringas hos överexeku
tor sannolika skäl för anspråket, skall
överexekutor hänvisa klaganden att
väcka talan vid domstol enligt vad i
69 § stadgas, och skall vad där sägs
om verkan av sådant beslut gälla
jämväl i fall som här avses.
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse)
Finnes,
då utmätning skett,
att gäl-
denären till följd av
sjukdom eller ar
betslöshet eller på grund av annan
särskild orsak huvudsakligen utan
egen skuld råkat i betalningssvårig-
heter, som kunna antagas vara av till
fällig natur, äge överexekutor, så
framt icke borgenärens rätt till betal
ning äventyras eller hans rätt eljest
otillbörligt åsidosättes, förordna om
uppskov med försäljning av egendo
men på viss tid,
ej över sex månader
från det utmätningsmannen mottog
de i 54 eller 56 § omförmälda hand
lingar. överexekutor
må föreskriva
villkor för uppskovet och, om anled
ning därtill uppkommer, återkalla
förordnandet.
Har genom domstols eller lagsök-
ningsdomares utslag intecknad ford
ran fastställts till betalning ur fast
egendom, skall tid, som ovan sägs,
räknas från det försäljning av egen
domen begärdes.
Det åligger utmätningsman att, om
88 c §.
I mål om utmätning skall utmät
ningsmannen skyndsamt vidtaga vad
på honom ankommer för att utmät
ningen skall verkställas. Såvitt möj
ligt skall utmätnings för rättning hål
las i stad inom två veckor och på lan
det inom fyra veckor från det utmät
ningsmannen mottog de i 54, 54 a el
ler 55 § nämnda handlingarna. Läm
nar borgenären anstånd med utmät
ningen och fortfar anståndet utöver
sex månader från nämnda tidpunkt,
är ansökningen förfallen.
Sedan utmätning skett, åligger det
utmätningsmannen och, om målet är
anhångigt hos överexekutor, denne att
utan onödigt uppehåll vidtaga erfor
derliga åtgärder för att försäljning
skall komma till stånd. Försäljning
skall, om ej hinder möter eller upp
skov meddelas enligt vad nedan sägs,
ske inom tre månader från det utmät
nings för rättningen ägde rum eller,
när intecknad fordran fastställts till
betalning ur fast egendom, försälj
ning av egendomen begärdes.
Kan av särskild anledning antagas
att utmätt egendom kommer att säl
jas till underpris eller
finnes, att gäl-
denären till följd av särskild orsak
huvudsakligen utan egen skuld råkat
i betalningssvårigheter som kunna
antagas vara av tillfällig natur,
eller
äro eljest synnerliga skäl till uppskov,
äger
utmätningsmannen eller
över
exekutor,
hos vilken målet är an-
hängigt,
medgiva uppskov med för
säljningen på viss tid, såframt icke
borgenärens rätt till betalning även
tyras eller hans rätt eljest otillbörligt
åsidosättes.
Uppskov som nu sagts
må ej utsträckas utöver sex månader
från den tidpunkt som angivits i 2
mom.
Medgivandet må förenas med
särskilda villkor och, om anledning
förekommer därtill, återkallas.
överexekutor äger, därest förelig
gande omständigheter påkalla det,
förordna om ytterligare uppskov med
försäljningen.
Det åligger utmät
ningsman att, som skäl till
sådant
(Föreslagen lydelse)
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
197
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
skäl till uppskov föreligger i ett av
honom handlagt mål, göra anmälan
därom hos överexekutor. Sedan tid
för uppskov gått till ända, skall ut
mätningsman eller överexekutor, hos
vilken målet är anhängigt, ånyo före
taga målet.
uppskov förekommer i ett av honom
handlagt mål, göra anmälan därom
hos överexekutor.
Lämnar borgenären anstånd med
försäljningen och fortfar anståndet
utöver sex månader från den tidpunkt
som angivits i 2 mom., skall utmät
ningen gå åter eller, när fordran fast
ställts till betalning ur fast egendom,
den verkan varom i 77a § sägs för
falla.
Sedan tid för
anstånd eller
uppskov
gått till ända, skall utmätningsman
eller överexekutor, hos vilken målet
är anhängigt, självmant företaga det
ta.
208 a §.
Klagan i fråga om utmätningsmans
behörighet må ej föranleda upphä
vande av redan vidtagen åtgärd, om
den som åtgärden rör haft tillfälle
att tillvarataga sin rätt hos utmät
ningsmannen eller hos överexekutor
samt åtgärden i övrigt finnes hava
varit ändamålsenlig och höra till ut
mätningsmans åligganden.
överexekutor äger, när åtgärd av
obehörig utmätningsman undanröjes,
bestämma vilken utmätningsman
som skall företaga målet till ny be
handling. Finnes åtgärden böra be
stå, oaktat målet bort upptagas av an
nan utmätningsman, må överexeku
tor, om skäl äro därtill, överflytta
målets fortsatta handläggning till den
andre.
Denna lag träder i kraft den
Med avseende å lagens ikraftträ
dande skall i övrigt gälla följande:
5. Tredje punkten i 3 § förordning
en den 20 november 18b5 i avseende
på handel om lösören, som köparen
låter i säljarens vård kvarbliva, skall
från och med nya lagens ikraftträ
dande såtillvida erhålla ändrad ly
delse som orden
»domstolen i den
ort, där godset finnes
»
skola ersättas
med
»den domstol, till vilken utmät-
198
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1063
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ningsmannens tjänstgöringsområde
hör». Vad under 2 stadgas skall äga
motsvarande tillämpning i fall som
nu sagts.
6. Punkt 6 i 10 kap. 17 § första
stycket rättegångsbalken skall från
och med nya lagens ikraftträdande
lyda: tvist, som angår utmätt lös
egendom eller giltigheten av lösöre-
köpsavhandling och för vilken behö
rig domstol är särskilt stadgad.
Förslag
till
Lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta
8
§•
Yppas, efter —--------------- sådan jämkning.
Hava förfallna--------------------utmätningsmannen upphävt.
Sedan underhållsskyldigheten upp
hört, skall, där ej fråga är om under
hållsbidrag, som foder till barn utom
äktenskap har att erlägga till bar
nets moder, beslut om införsel ej vi
dare äga tillämpning, ändå att den
underhålls skyldige häftar för oguldet
underhållsbidrag.
11
Det åligge arbetsgivaren att, å tid
som utmätningsmannen bestämmer,
en gång i månaden
insätta
innehål
let belopp
å tjänstepostgirokonto,
som denne anvisar,
eller, om något
belopp ej innehållits, med angivande
av orsaken göra anmälan härom till
utmätningsmannen; dock äge denne,
om särskilda skäl därtill föranleda,
bestämma längre tidsmellanrum än
nu sagts.
Avlider den underhållsberättigade
eller upphör underhållsskyldighet
mot frånskild make till följd av att
denne träder i nytt gifte, må oguldet
belopp ej uttagas genom införsel.
Upphör eljest underhållsskyldighe
ten, må införsel äga rum intill ett år
därefter; i fråga om bidrag, varom
sägs i
7
kap. 10 § föräldrabalken, gäl
ler dock ej annan inskränkning än
som följer av 6 §.
§•
Det åligger arbetsgivaren att, å tid
som utmätningsmannen bestämmer,
en gång i månaden
tillställa utmät
ningsmannen
innehållet belopp eller,
om något belopp ej innehållits, med
angivande av orsaken göra anmälan
härom till utmätningsmannen; dock
äger denne, om särskilda skäl föran
leda därtill, bestämma längre tids
mellanrum än nu sagts.
Innehållet
belopp skall insättas på tjänstepost
girokonto som utmätningsmannen
anvisar, om ej Konungen medgivit att
medlen i stället må redovisas på an-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
199
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
nät sätt som utmätningsmannen före
skriver.
Utmätningsmannen äge--------------------som innehållits.
Har den-------------------- till utmätningsmannen.
Utmätningsmannen skall--------------------- å införseln.
Till utmätningsmannen---------------- — är förfallet.
19
Vad i denna lag är stadgat om in
försel i avlöning skall äga motsva
rande tillämpning i fråga om inför
sel i underhållsskyldig tillkommande
pension eller livränta, ändock att så
dan pension eller livränta
enligt lag
eller Konungens förordnande
är un
dantagen från utmätning för gäld.
§•
Vad i denna lag är stadgat om in
försel i avlöning skall äga motsva
rande tillämpning i fråga om inför
sel i underhållsskyldig tillkommande
pension eller livränta, ändock att så
dan pension eller livränta är undan
tagen från utmätning för gäld.
Till
livränta hänföres även sjukpenning
eller annan dagersättning, som utgår
på grund av sjukdom eller olycksfall
eller av annan sådan anledning.
Beträffande ärenden om införsel
som avses i första stycket må
Konungen stadga de avvikelser från
lagens bestämmelser om förfarandet
som föranledas av ärendenas beskaf
fenhet.
Denna lag träder i kraft den
Beslut om införsel, som är gällan
de vid lagens ikraftträdande, må tills
vidare tillämpas jämväl därefter utan
hinder av 6 § i dess nya lydelse. Så
dant beslut må också, om underhålls
skyldigheten upphör, därefter i fall,
som avses i 8 § tredje stycket andra
punkten nya lydelsen, tillämpas en
ligt vad där sägs.
200
Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963
. •
irti
>
.tjh
•;
-tU-W
Innehållsförteckning
Proposition ................................................................................................ 1
Förslag till lag om ändring i utsökningslagen ................................... 3
Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen 17
Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken 18
Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp 19
Förslag till lag om ändring i införsellagen ....................................... 20
Förslag till förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbörds-
förordningen ................................................................................. 23
Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 januari 1962 ....................... 25
Utdrag av lagrådsprotokollet den 21 maj 1962 ............................... 28
Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 februari 1963 ........................... 37
Allmänna synpunkter .............................................................................. 38
P’örslaget till lag om ändring i utsökningslagen ........................... 52
Utmätning på grund av avtal om underhållsbidrag................... 52
Utmätningsmans lokala kompetens ............................................... 61
Gäldenärens underrättande i mål om utmätning ....................... 87
Interimistiska åtgärder ..................................................................... 111
Kättelse av utmätning......................................................................... 115
Tidsfrister i mål om utmätning ..................................................... 121
Bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföre
skrifter ............................................................................................. 138
Anstånd med vräkning .................................................................... 140
Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor .................................... 151
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ............................... 159
Övriga lagförslag
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförord
ningen ................................................................................................. 161
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångs
balken ................................................................................................ 162
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen om av
betalningsköp .................................................................................... 163
Förslaget till lag angående ändring i införsellagen .................... 167
Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom.
uppbördsförordningen ..................................................................... 191
Utdrag av lagberedningens förslag till lagtext ..................................... 193
Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
620103