SOU 1963:62

Aktiv lokaliseringspolitik

2. Begreppsdefinition

Då begreppet industri har en mycket varierande omfattning bör klarläggas vad som avses med nämnda begrepp i F. U.

Den officiella svenska industristatistiken har fr.o.m. 1946 tillämpat den regeln att antalet sysselsatta personer är bestämmande för ett arbets— ställes medtagande i statistiken. Med vissa undantag gäller huvudregeln, att antalet sysselsatta (ägare samt förvaltnings— och arbetarpersonal) 1 års— genomsnitt skall utgöra minst 5 personer. Därvid medräknas ej hemarbe— tare och butikspersonal. Mindre arbetsställen bedöms som hantverks- och småindustriella rörelser och redovisas ej i statistiken. Beträffande denna avgränsning har begreppet något vidgats i F. U. Sålunda har det ansetts önskvärt, att även medtaga den småindustriella anläggningstypen och där— för har den nedre gränsen satts vid tre anställda. Detta betyder, att direkta jämförelser med rikssiffror inte kunnat utföras. I de fall det ansetts av stort värde att göra jämförelser, har emellertid materialet omarbetats i en- lighet med den officiella svenska industristatistiken. Det använda källma- terialet, Arbetsmarknadsstyrelsens företagsregister, tillåter denna nedre gräns och är till sin storleksgradering av anläggningarna i övrigt överens- stämmande med industristatistiken, dvs. den numerära storleken innefat- tar ägare, förvaltnings- och arbetarpersonal samtidigt som hemarbetare och butikspersonal ej medräknas.

När det gäller klassificering av de industrisysselsatta i olika branscher har författaren följt den indelning och gruppering som är gemensam för både använt källmaterial och den officiella statistiken. Det betyder att in- dustrianläggningarna fördelats på 12 huvudgrupper, i F. U. kallade indu- strigrupper. Inom varje sådan grupp har uppdelning skett på undergrupper. i enlighet med den industrigruppering som kommerskollegium beslutat använda tills vidare. (ex. SOU INDUSTRI 1958 sid. 57). Ett undantag har gjorts och det gäller rörledningsverkstäder. Dessa har nämligen ej med- tagits i F. U. av den anledningen, att de i använt källmaterial ligger utan- för industribegreppet och hänföres till husbyggnadsverksamhet.

Vid alla jämförelser, som utföres utöver de primära karteringarna, har industrigrupp 12 helt utelämnats. Den omfattar eI—, gas— och vattenverk och har bedömts vara av föga eller intet intresse.

Då i F. U. intresset endast är knutet till numerära sysselsättningsstorle- ken av anläggningarna och inte i något fall berör juridiska eller ekonomiskt _— organisatoriska enheter användes som synonyma begrepp industrianlägg- ning, arbetsställe och i något fall företag.

3 . Källmaterial

F. U. bygger till en mycket väsentlig del på ett källmaterial, nämligen Ar- betsmarknadsstyrelsens företagsregister för år 1960.

De krav som F. U. ställde på valet av källmaterial, var att uppgifter skulle erhållas dels på antalet sysselsatta, dels på företagens placering i industri- grupper. Dessutom fanns önskemålet, att källmaterialet tidsmässigt skulle kunna bidraga till en redovisning av så aktuella siffror som möjligt. I prin- cip betyder detta att ett val kunde utföras mellan tre olika källmaterial, nämligen förutom ovan nämnda även företagsräkningen och kommerskol— legiums industristatistik.

Det kvalitativt bästa materialet hade därvid utan tvekan varit företags— räkningen. Denna utföres emellertid endast vart tionde år och därför be- dömdes 1950 års siffror som alltför inaktuella.

Industristatistiken fanns ej färdig i bearbetat skick för 1960, men när det gäller detta material hade 1959 års siffror i princip kunnat användas. I så fall hade emellertid karteringen inte kunnat gälla mindre arbetsställen än 5 sysselsatta, och med tanke på önskvärdheten, att för Norrlands del få med arbetsställen ned till 3 anställda, uteslöts detta tänkbara källmaterial.

Det i F. U. använda företagsregistret kan sägas vara en central samman- ställning av en länsvis redovisning. Det rapporterande organet på läns- stadiet är länsarbetsnämnderna. Materialet genomgår en kontinuerlig be- arbetning och dessutom en revidering vart tredje år då ett intensifierat ar- bete nedlägges på materialets exakthet.

Slutresultatet kan sägas bero på länsarbetsnämndernas intresse för och möjligheter att effektivt bevaka vad som händer, när det gäller nyetable- ringar. Helt naturligt måste då områden med få företagsbildningar vara lättare att bevaka än områden, där etableringsintensiteten är stor. Detta ta- lar för att siffrorna just för Norrlands del kan vara av större exakthet än för riket i allmänhet.

Nytillkomna arbetsställen kan vara av två typer, dels helt nya företags— bildningar dels filialutläggningar från redan etablerade företag. Felmar— ginalen, som ligger i källmaterialet, kan begränsas till den förra typen, då en filialutläggning i allmänhet är av den storleksgrad, att den ej oförmärkt kan passera det bevakande organet. Med tanke på att rena nyetableringar av företag vanligtvis sker i blygsam skala, torde felet, när det gäller käll- materialets viktigaste uppgift, att ge antalet industrisysselsatta, vara av den storleksgrad, att det ej förrycker de resultat, som F. U. kommer att presentera.

4. Karteringen

Företagsregistret erhölls länsvis, sorterat efter industrigrupp och under- grupp. »Kodningen» av företagen var därvid utförd i enlighet med arbets— marknadsstyrelsens och länsarbetsnämndernas indelning i industrigrupper och undergrupper. Då det var önskvärt att göra vissa jämförelser med den officiella svenska industristatistiken, används kommerskollegiums sam- manställning till de undergrupper som redovisas i deras statistik. Arbets- marknadsstyrelsens och kommerskollegiums detaljerade specifisering av undergrupper äro nämligen helt identiska.

För att erhålla en utgångspunkt för kommande diskussioner av den in- dustriella totalbilden utfördes en företagskartering. Arbetsgången var där- vid i korthet följande: Karteringen utfördes i två moment, här nedan kal- lade länsstadiet och rutstadiet. Det förra används därvid för vissa jämfö- relser mellan de administrativa enheterna länen, medan det senare ligger till grund för ett längre gående detaljstudium av den industriella bilden.

4. 1 Länsstadiet jämjörelser mellan länen

Som utgångspunkt för de jämförelser som utfördes mellan länen gruppe- rades materialet följaktligen länsvis. Totalmassan fördelades därvid på in- dustrigrupper, industriundergrupper och storleksgrupper. (Bilaga 1) För- delningen på industrigrupper framgår dock ej av bilaga 1.

Med utgångspunkt från använt källmaterial uppgår totalantalet industri— sysselsatta i Norrland till 117 609. Absolut och procentuell fördelning av totalantalet på de olika länen framgår av nedanstående sammanställning.

Län Absolut Procentuell antal andel Gävleborgs län (X) . . .. 41 417 35,2 % Västernorrlands län (Y) 29 550 25,1 % Norrbottens län (BD). . 22 828 19,7 % Västerbottens län (AC) 18 463 15,7 % Jämtlands län (Z) ..... 5 341 4,5 %

Även relativt sett blir rangordningen densamma. Om man nämligen be- räknar andelen industrisysselsatta av totalbefolkningen, (SOU Folkräk- ningen 1960) erhålles nedanstående siffror. X= 14,1 %, Y= 10,3 %, BD : 8,7 %, AC: 7,7 %, Z =3,8 %.

Som synes intar Gävleborgs län i industriellt avseende samma särställ- ning i positiv riktning, som Jämtlands län i negativ. De övriga länen bildar en mellangrupp med mindre skillnader. Att av detta dra alltför vittgående slutsatser om över- resp. underindustrialisering kan vara farligt. Detta skulle förutsätta, att man kunde betrakta Norrland som homogent ur in- dustripotentiellt avseende. Att det är en orimlighet inses lätt, med tanke på att man då skulle bortse från t. ex. regionala variationer i utbredningen av olika näringsgrenar, bebyggelsetyper, belägenhet i förhållande till kom- munikationsmedlen, åldersstrukturer m.m. Vissa av dessa problem kom- mer att diskuteras i senare avsnitt av F. U.

En fördelning av de industrisysselsatta på olika industrigrupper inom undersökningsområdet pekar på ett intressant förhållande, vilket framgår av nedanstående sammanställning.

Ind.-grupp 1 2 3 4 5 6 7 8 | 9 10 11 12

% 8,2 38,4 3,0 12,7 18,8 2,6 7,5 1,2i 3,2 2,1 2,5 0

Norrland betraktas gärna som trälandet även ur industriell synpunkt. Emellertid visar tabellen, att metall- och verkstadsindustrin överlägset domi- nerar, när det gäller antalet sysselsatta. T.o.m. om man adderar industri— grupperna 4 och 5 (träindustri resp. massa- och pappersindustri) och er- håller träsektorns samlade antal industrisysselsatta uppnås ej andelen för industrigrupp 2.

Motsvarande fördelning, när det gäller länssiffrorna, pekar på vissa re- gionala variationer (fig. 1). Sålunda är massa- och pappersindustrin (36,0 %) den dominerande i Västernorrlands län, medan gruvindustrin med 34,2 % dominerar Norrbottens län. De övriga länen överensstämmer där- emot med totalsiffrorna för hela Norrland, dvs. metall- och verkstadsindu- stri sysselsätter det största antalet. Siffrorna är för Gävleborgs län 51,2 %, Jämtlands län 32,3 % och för Västerbottens län 35,9 %.

Materialet har förutom på industrigrupper även fördelats på under- grupper. Detta kan ge anledning till vissa jämförelser angående den totala industriverksamhetens högre eller lägre grad av differentiering inom de undersökta regionerna (länen).

För att en bransch skall anses representerad har satts en gräns, som ut- görs av ett bestämt totalantal sysselsatta. Denna har storleksmässigt varie- rats för att se om en eventuell tendens förrycks eller är oberoende av gräns- dragning.

Fall I. minst 500 sysselsatta Fall II. » 200 » Fall III. » 100 » Fall IV. » 50 >>

1 J 1 l l l l [ | 1 l l l ., + : x + * _. x * x x + kl++ .— ! + * ! x _ *I- |: & * 1 K K ' ' + v——- ): ' r * ? + , a' .: | * r _ han 1150 PENDNER 4» I .. x _. _l r— .... BD Mull” INDHSVIISVSSELHWA '.7 ÄV 7U'ÅLIEFDLKNIIIBEN . .— AML ÅY INDUÅTIIEBHLSIVYÅ | : mull. l_l__l ... * 1l11Lss1l51uun ,, .... I l l l l 1 I I | 1 l l

Tabell ]. Länsvis antal representerade branscher ( =industriundergrupper) med olika gränsvärden för representationsgiltighet

Län I II III | IV X .................. 13 28 39 53 Y .................. 12 23 27 37 Z ................... 1 9 14 21 AC ................. 10 16 24 31 BD ................ 7 14 23 29

Tabellens enda uppgift är att ligga till grund för en tendensobservation. Sålunda kan inga tal nyttjas som ett absolut mått på hur många branscher, som är representerade med mindre än att resp. gränsvärde anges. Av tabel- len framgår, att en klar och fullt entydig tendens föreligger. Differentie- ringen inom den norrländska industriella verksamheten är i hög grad bero- ende av det geografiska läget. Ett ökat nordligt (och västligt läge) betyder en minskad branschrepresentation.

När det gäller länens andel av de yrkesverksamma inom varje industri- grupp kan följande ytterlighetsfall konstateras (tab. 2 och fig. 2).

Tabell 2. Länens procentuella andel av totalantalet sysselsatta inom varje

industrigrupp Industrigrupp Län 1 2 3 4 5 6 | 7 | 8 9 | 10 | 11 X ......... 2,8 47,0 33,9 34,7 29,4 35,7 31,5 25,1 51,4 22,4 13,4 Y ......... — 18,8 11,1 23,4 48,2 23,1 18,3 38,7 17,4 38,0 73,1 Z .......... —- 3,8 11,0 5 6 2,9 9 2 10,0 7,2 7,0 5,8 3,2 AC ........ 15,8 14,7 26,9 20,8 11,2 16,5 22,5 14,2 11,0 21,5 5,3 BD ........ 81,3 15,6 17,2 15,5 8,3 15,4 17,7 14,7 13,2 12,3 5,1

:IBD EUDAC ål -Y -X

Figur 2. Länens andel av de sysselsatta inom de olika industrigrupperna

Jämtlands län uppvisar genomgående låga andelssiffror, medan det mot- satta förhållandet gäller för Gävleborgs län, som har den största andelen i sex industrigrupper. I princip kan man säga, att diagrammet och tabellen även kan utnyttjas som ett grovt mått på den regionala spridningen eller koncentrationen av de yrkesverksamma inom varje industrigrupp. Då detta senare blir föremål för ett noggrannare detalj studium påpekas endast några extremvärden för en långt gående koncentration resp. spridning. Det förra gäller industrigrupperna 1 och 11 (gruv- resp. kemisk-teknisk industri), som helt domineras av Norrbottens- resp. Västernorrlands län, med andels- siffrorna 81,3 och 73,1 %. Den största spridningen uppvisar livsmedels— industrin (industrigrupp 7), med värden mellan 31,5 och 10 % för de olika länen samt jord- och stenindustri (industrigrupp 3), där länssiffrorna va- riera mellan 33,9 och 11,0 %.

Som tidigare nämnts har materialet storleksgrupperats. Detta får bilda utgångspunkt för den sista jämförelsen mellan länssiffrorna.

Den procentuella fördelningen på storleksgrupper inom hela Norrland framgår därvid av nedanstående tabellrad.

Stor- leks- 3—10 11—25 26—50 51—100 101—200 201—500 501—1000 1001— EmPP % 10,6 9,1 7,8 | 9,2 11,4 19,8 10,4 22,0

Som synes av fig. 3 är variationerna kring dessa medelvärden mycket stora. Speciellt avvikande är siffrorna för Jämtlands län och Norrbottens län. Den totala avsaknaden av företag i de två största storleksgrupperna och därtill endast ett arbetsställe i gruppen mellan 201—500 betyder för Järnt- lands län mycket höga andelssiffror i de små storleksgrupperna. För Norr- bottens län gäller det motsatta förhållandet. Gruvorna och Norrbottens Järn- verk ger den största storleksgruppen en onormalt hög siffra för ett län, som i industriellt avseende nog närmast liknar Jämtlands län. Utan att gå in på en bevisföring kan trenden sägas vara att de små storleksgrupperna få procentuellt större och större betydelse ju längre mot norr man kommer, speciellt då om man i Norrbottens län skulle bortse från gruvindustrin.

För att ytterligare visa, att det föreligger en strukturskillnad i den in- dustriella verksamheten i norra och södra Norrland, när det gäller total- siffrorna för länen, har storleksgrupperingen studerats för varje industri- grupp. Därvid har materialet omarbetats så att full överensstämmelse råder med industristatistikens storleksgruppering. På så vis kan samtidigt jäm- förelser göras med siffror för riksgenomsnittet. (SOU Industri 1958). Visser- ligen är rikssiffrorna från 1958 och länssiffrorna från 1960, men dels finns inte tillgång till aktuella rikssiffror, dels torde inte någon större förskjut-

GÄVLEBORSS LÄN VÄSTERNORRLANDS LÄN 25.4 21.9 20.5

10.L

7.3 7.5 519

[_l—l—

3 —10 11—25 25—50 51—100 101-200 201-500 Sul-1000 1001—

JÄMTLANDS LÄN VÄSTERBOTTENS LÄN

247 23.2

_l” "55 151 Mb 14.5

11.5 11-9 10.5 a ., L 0 o 0

U.,!

NORRBOTTENS LÄN

& 9 10.0 ' 7.5 7.3 5.0 L,3

Figu'r 3. Procenluell fördelning på storleksgrupper

ning i fråga om storleksgrupperingen ha skett under två är, varför jämfö- relsen får anses ha ett fullt tillfredsställande utgångsläge.

Av mycket stort intresse vid lokaliseringsdiskussioner är industribran- schernas förhållande till sitt köpomland, sin marknad. Två begrepp, som därvid ofta diskuteras, är lokal marknad och nationell marknad. En ytter— lighetsdefinition på dessa skulle vara följande. En industrianläggning, som har hela landet som köpomland, är nationellt marknadsinriktad, medan an- läggningar, som endast försörjer sitt närmaste omland, kan sägas vara 10- kalt marknadsorienterade. Någon absolut gränsdragning mellan dessa är omöjlig att göra. Men med antalet sysselsatta som ett mått på anläggningar- nas storlek, skulle proportionerna mellan antalet yrkesverksamma för före- tag inom samma bransch vara mått på företagens orientering mot ytterlig— hetslägena, alltså mot att vara nationellt marknadsorienterade eller lokal- marknadsorienterade. Därvid bör dock påpekas, att vid den punktuella jämförelsen företag mot företag kan siffrorna vara helt missvisande bero- ende på olika hög grad av rationalisering. Vid regionala undersökningar av karaktären hos en hel industrigrupp, när det gäller dess marknadsinrikt-

ning inom olika undersökningsregioner, torde man kunna bortse från detta. Förutsättningen är då att rationaliseringsgraden inte uppvisar regionala variationer. Slutsatsen skulle följaktligen bli. Ju högre procentuell andel de små storleksgrupperna uppvisar av totalantalet sysselsatta inom en industri- grupp och region, desto högre grad av lokalmarknadsinriktning visar in- dustrigruppen i fråga och vice versa.

Med små storleksgrupper avses i F. U. grupperna 5—10 och 11—20 sys— selsatta. Den procentuella andelen för dessa grupper inom de olika länen presenteras i form av 2 tabeller gällande dels andelen för gruppen 5—-—10, dels andelen för summan av bägge storleksgrupperna, följaktligen 5—20 sysselsatta. (Tab. 3 och tab. 4). I tabellerna anförs dessutom siffrorna för riksgenomsnittet. De senare utgör ett »balanstal» för totalbilden av en in— dustrigrupp. Detta anger det slutliga resultatet av lokalmarknadsinriktad, nationellt marknadsinriktad och internationellt marknadsinriktad industri. På så vis kan det utgöra utgångspunkt för bedömandet av tendensen mot de bägge ytterlighetslågena för en industrigrupp inom en region. Detta får naturligtvis inte uppfattas på ett sådant sätt, att exempelvis alla värden, som ligger över riksgenomsnittets, indikerar, att industrin är lokalmarknads- inriktad. Däremot torde man kunna säga, att ju högre värden en industri- grupp uppvisar, desto mer orienterad mot den lokala marknaden är grup- pen som helhet betraktad.

I tab. 3 och 4 har ej medtagits industrigrupperna 1 och 5, därför att dessa grupper till sin karaktär är av sådan art, att storleksgrupperingen är av underordnad betydelse. Gruvindustrin (1) är hundraprocentigt råvarubun— den, medan man inom massa- och pappersindustri (5) kan tala om en hundraprocentig inriktning mot den nationella och internationella markna- den.

Den frågeställning, som är av intresse att få besvarad i detta samman- hang, är följande. Finns någon tendens till ökad grad av lokalt marknads- inriktad industri med ökad grad av nordligt läge? I så fall skall detta åter- spegla sig i form av ökad andel i de små storleksgrupperna i överensstäm— melse med länens geografiska läge.

Tabell 3 Procentuell andel sysselsatta inom olika industrigrupper för storleksgruppen 5—10 anställda.

Region Industrlgrupp

(la") 2 3 4 6 7 8 9 10 11 X . . . 3,8 11,9 6,3 6,1 22,2 16,7 9,5 21,9 5,3 Y. . . 6,4 30,4 7,0 6,6 24,1 3,7 22,4 10,4 0,4 Z. . . . 18,1 17,9 19,3 17,0 26,1 30,7 40,4 — AC . . 9,8 27,0 14,9 18,3 26,5 14,8 23,5 12,9 13,1 BD . . 8,3 24,4 18,8 9,6 32,9 14,8 25,0 46,4 3,6 Hela . riket 5,1 9,9 16,1 7,2 15,2 10,4 2,7 6,0 5,7

Tabell 4. Procentuell andel sysselsatta inom olika industrigrupper för storleksgruppen ()"—20 anställda

Re- Industrigrupp

gion (län) 2 3 4 | 6 | 7 8 9 10 11 X. . . 6,5 19,9 18,5 17,3 40,3 25,8 20,0 42,3 12,2 Y . . . 14,7 49,9 16,2 16,5 44,9 ,9 50,8 17,1 0,4 Z. . . . 32,1 17,9 38,0 36,7 36,9 — 58,1 62,3 — AC . . 18,8 62,0 32,7 37,0 43,1 20,9 55,1 26,2 32,7 BD. . 15,3 50,6 32,7 21,7 57,0 24,5 57,5 79,5 21,6 Hela

riket 11,5 21,7 34,2 19,7 26,9 16,7 8,4 13,8 11,2

Om frågeställningen skulle besvaras uteslutande med förhållandet mellan det sydligaste (X) och det nordligaste länet (BD) kan fastslås, att det nord- liga läget (Norrbottens län) genomgående för alla industrigrupper betyder en ökad inriktning mot den lokala marknaden. Av tab. 3 och 4 framgår dessutom, att samma tendens gör sig gällande för det öst-västliga läget, då siffrorna för Jämtlands län också pekar på en markerad inriktning mot den lokala marknaden.

I övrigt bör påpekas, att siffrorna inte entydigt pekar på något absolut samband mellan nordligt läge —— ökad grad av lokalmarknadsinriktning. (Se exempelvis industrigrupp 6). Tendensen kan dock utan tvekan konstate— ras, även om detaljerna här och där är av avvikande karaktär. Naturligtvis är länens konfiguration och utsträckning av avgörande betydelse. Här har bland annat konstaterats att det öst-västliga läget förmodligen har samma betydelse som det nord-sydliga, och detta betyder, att länen genom sitt läge och sin utsräckning påverkas ojämt av de två faktorerna. Slutsatsen blir emellertid: I förhållande till riksgenomsnittets och det sydligaste länets siffror visa övriga län en högre grad av lokalmarknadsinriktning. Denna in- riktning tenderar att öka mot norr och väster för samtliga industrigrupper.

För att ytterligare kunna belysa de intressanta frågeställningarna kring det nord-sydliga och det öst-västliga läget och då framför allt dess betydelse för storleksgrupperingen återkommer F. U. senare till sak med en detalj- analys av förhållandena.

4. 2 Rutstadiet detaljstudier av jördelningsbilderna

De jämförelser, som hittills gjorts, har baserats på en mycket grov karte- ringsmetod, i F. U. kallad länsstadiet. Med tanke på att länen i samband med olika statistiska redovisningar utgör en administrativ enhet av stort allmänt intresse, sammanställdes länssiffrorna med den huvudsakliga motiveringen, att de skulle utgöra ett komplement till i andra avseenden på samma yten- heter baserade redogörelser. Tidigare har redan påpekats svårigheten, att

med utgångspunkt från länsstadiet spåra de detaljer, som krävs för att man entydigt skall kunna tala om tendenser i olika bemärkelser.

För att möjliggöra dessa detaljstudier har författaren valt att använda den karteringsmetod, som ovan benämnes rutstadiet. Principen har därvid varit, att ett fast kvadratiskt rutnät lagts Över det undersökta området. En- hetscellerna har storleken 5 X 5 mil och överensstämmer med motsvarande celler i Rikets allmänna kartverks bladindelning för kartor i Gauss” projek- tion. Den avgörande faktorn vid valet av cellstorlek har uteslutande varit, att med en rimlig arbetsinsats nå den grad av detalj studium, som ansetts till- räcklig för att göra helheten till en utgångspunkt för tendensobservationer.

Arbetstekniskt betyder metoden, att de statistiska uppgifterna överförts från administrativa enheter (kommuner) till rutnätets celler. Detta har skett med hjälp av anläggningarnas adressangivelser, vilka bedömts som tillfredsställande säkra efter en stickprovsundersökning omfattande var femte anläggning inom Jämtlands län. Inte i något fall kunde därvid konsta- teras fel adressangivelse.

Analystekniskt medför metoden uppenbara fördelar. Cellerna är helt obe- roende av administrativa uppdelningar. De bildar ytelement av ungefär lika storlek, vilket är av stort värde speciellt vid koncentrations- och dispersions- undersökningar av den ifrågavarande populationen. De underlättar avsevärt bestämmande av medianpunkter, som utgångspunkt för interpolering av isaritmkartor. De frigör använda reduktionsbaser från administrativa en- heter och de ger utgångsläge för rutkombinationer, som är av speciellt in- tresse eller en förutsättning för besvarande av olika frågeställningar.

Rutkarteringen har utförts efter samma riktlinjer som länskarteringen. Det betyder att för varje ruta har följande sifferuppgifter beräknats.

1. Totalantalet industrisysselsatta.

2. Totalantalet industrianläggningar.

3. Fördelning av anläggningar och sysselsatta på olika industrigrupper.

4. Storleksgruppering av materialet.

4.2.1 Absolut och relativ fördelning av de industrisysselsatta.

Antalet celler med industrisysselsatta är 87. 16,4 % av samtliga syssel- satta i Norrland arbetar i en cell (H 13 Gävle—Sandviken), och 80,5 % i 16 celler. Detta pekar på en stark koncentration. Regionalt är denna koncen- tration i huvudsak förlagd till kustbandet. Sålunda arbetar inom det av- gränsade området på fig. 4 67,3 % av samtliga industrisysselsatta i Norr- land medan motsvarande andelssiffra för befolkningen är 49,9 %. Kust- bandets dominans i de olika industrigrupperna framgår av nedanstående tabellrad.

Imi-grupp ............ 1 2 | 3 4 5 6 7 | 8 9 10 11 Procent ............... | 0 71,2 62,5 64,6 90,8 72,7 60,4I 70,5 68,7 74,9 76,9

AlnlClD [AZ—flwlujllllxlllnlnl

: |

lll-lula[:Fulilqnlllzlwlr

:L=lll

:l:

*l__l-_r*_L.-_l=

vi, &

#ItLDrEIFIGlnIIYILTVI

Figur 4

Framför allt massa— och pappersindustrin uppvisar en stark regional koncentration i detta avseende medan livsmedelsindustrin är till sitt läge minst beroende av området. Även i ett annat avseende kan det vara av in- tresse att belysa områdets absoluta särställning inom den industriella verk- samheten i Norrland. Det gäller då storleksgrupperingen av anläggningarna.

Inom området finns nämligen 70 % av alla företag ( 50 sysselsatta.

74 % » » » ( 100 » 80 % > » » ( 200 » 88 % > » » ( 500 »

Ovanstående korta redogörelse får utgöra bakgrund till en frågeställning av principiellt stor betydelse. Motsvaras denna absoluta dominans inom kustbandet även av en relativ, om befolkningen införes som reduktionsbas? För att kunna besvara den frågan har varje cells industrialiseringsgrad be— räknats. Med ind.-grad avses i F. U. andelen industrisysselsatta av total- befolkningen. Den yrkesverksamma befolkningen hade varit en bättre reduktionsbas, speciellt med tanke på de relativt kraftiga regionala varia- tionerna i åldersstrukturen. Tyvärr har författaren för detta ändamål inte

av?! # + & : x : **ij ! '++ II,-,; : :( *it; + *. & ',. * n i. . *!

i: : x a 0- x” x ,. x x ( : NX +" *

ZL! '

'20

I

I '”m' | i I

|: &

o ! Innu. ___—|_l

): .*a * **$+a

||.

[ l ] l_J | 1 l l [_l [

lyckats anskaffa ett material, som varit anpassningsbart till rutkartering. Med hjälp av Pålssons befolkningskarta över Sverige (Stockholm 1957) kun- de däremot totalbefolkningen anpassas som reduktionsbas, genom att rut- nätet överfördes till befolkningskartan. Den tidsmässiga skillnaden (3 år) mellan de två variablernas redovisningsår är visserligen ej helt tillfreds- ställande och den betyder, att förf. i EU. tvingas bortse från den befolk- ningsmässiga omfördelningen. Detta sker uteslutande med motiveringen, att intet annat material varit tillgängligt. Den påbörjade befolkningskarte- ringen som arbetar efter rutprincipen, har tyvärr ännu ej kommit så långt, att resultat presenterats för mer än Kronobergs län. (Claeson, Elfström, Wenck. Stockholm 1962).

För den rent bildmässiga åskådligheten av industrialiseringsgradens re- gionala variationer fanns två valmöjligheter. Dels kunde schrafferings- principen användas, dels interpolering för erhållande av isaritmer. För att i någon mån kunna eliminera den skevhet, som schraffering skulle medföra, t. ex. beroende på en inom rutorna långt gående punktuell koncentration av undersökningsobjektet, valdes den senare pricipen. (Fig. 5.)

Kartbilden ger omedelbart anledning till konstaterandet, att kustbandets dominans, när det gäller de absoluta siffrorna, i lika hög grad motsvaras av en relativ sådan. I det inre av Norrland uppvisar endast Kiruna—Gällivare- området samma höga industrialiseringsgrad. Då detta område är ytterst spe— ciellt ur industrisynpunkt och på sitt sätt självklart ur storlekshänseende i denna bemärkelse lämnas det utanför den fortsatta diskussionen.

Av intresse kan vara att konstatera, att kustbandet inte bildar en sluten enhet. Även om variationerna som helhet betraktade inte är så stora, fram— står dock skillnaderna för ytterlighetslägena som anmärkningsvärt kraf- tiga. »Hofors—Sandviken—Gävle-korridoren» betecknar i industriellt hän- seende den positiva ytterligheten, medan områdena mellan Robertsfors och Bureå, samt Kåge och Byske är den negativa ytterligheten. Även om »slut— enheten» i industriellt avseende efter kustbandet tenderar att bli mindre mot norr, bör dock uppmärksammas att det nordliga läget inte betytt, att en in— dustrialiseringsgrad i stort sett motsvarande den, som råder i södra och mellersta Norrland, har varit ouppnålig. Till detta faktum bidrager i hög grad statliga lokaliseringsåtgärder, som vidtagits för lösande av arbets- kraftsproblemen, t. ex. Statens skogsindustrier och Norrbottens järnverk. Utan dessa hade bilden blivit en helt annan.

Väster om det mer eller mindre breda kustbandet med hög industrialise- ringsgrad kommer ett nord-sydligt »band» med en mycket svag industriali- sering, inom vilket några avvikande områden ligger som öar. I söder finns sålunda ett relativt högt industrialiserat område, som i stort sett innesluter norra Storsjöstranden för att fortsätta över Östersund, Brunflo, Gällö och ned t. o. m. Bräcke. De två motsvarande områdena i norr förorsakas av dels Laisvallsgruvan, dels' Adak—Kristinebergsgruvorna. Som ett industriellt

I A I e I c J D I E l F I 6 I H I | I J l K | L I M I N _. I— 32 11 J) 11 )0 .. .. FDREKOMSTEN AV FORETAG | OLIKA STORLEKSGRUPPER ” _ r— ” 29 ,. Zl Zl 27 17 26 25 is 15 ZA 14 »— >— 21 Z! _. >— 22 12 21 21 20 20 19 |! _. __ " il SYORLEKSGRUPPERNA _ _ l'l " '" 16 '— —4 |! 15 7 "sp I.:mml företag i rrsp. storleksklass 14 14 i: , U 5 IO MIL _ 1___1_| _ 12 ! fig. 8 I L 1 C D I . E I P I G I H I | l J T I | I

fullständigt dött område framstår en vidsträckt yta från Björnatrakten i Ångermanland över Fredrika och upp mot Inlandsbanan. Inom detta område utgör de industrisysselsatta som synes inte 1 % av totalbefolkningen, dvs. området är till karaktären av samma beskaffanhet som de rena skogs- och fjälltrakterna i väster samt de inre delarna av nordöstra Norrbottens län.

För storleksgrupperingen inom rutorna har författaren valt en redovis- ning med hjälp av ett kartogram för att göra åskådligheten större (fig. 6). Av detta framgår det redan" påpekade förhållandet om kustbandets domi- nans, när det gäller andelen av de sysselsättningsmässigt stora anläggning- arna. Vidare bör uppmärksammas, att Härjedalen helt saknar anläggningar över 25 anställda. Om man bortser från kustbandet och Kiruna—Gällivare området, är förhållandet nästan detsamma för Norrbottens län, speciellt i området mellan malmbanan och finska gränsen. I övrigt hänvisas helt till kartogrammet.

4.2.2 Riktningefaktoms betydelse för storleksgrupperingen av anläggningarna Vid jämförelsen mellan länssiffrorna konstaterades, att det förelåg en klar tendens till en ökad grad av lokalmarknadsinriktad industri med ett ökat nordligt och västligt äge. Samtidigt påpekades svårigheten att dra exakta slutsatser, beroende på de två faktorernas »ojämna» verkningsgrad på de till läge och utsträckning helt olika länen. Rutkarteringen kan i detta avse- ende ligga till grund för en noggrannare analys av förhållandena. Tankegången har därvid varit att undersöka, om det inom områden av samma industriella karaktär, dvs. områden med ungefär lika hög industria- liseringsgrad, finns någon rent strukturmässig skillnad, när det geografiska läget införes som en variabel faktor. Som framgår av fig. 5 avtar industrialiseringsgraden i huvudsak med ökat västligt läge från kustbandet. Detta faktum utnyttjas i det följande på så vis, att tre nord-sydliga regioner, med ungefär lika hög industrialiserings- grad, undersökas med avsikt att se huruvida:

1. det nord-sydliga läget har någon betydelse för storleksgrupperingen inom områden med liknande industrialiseringsgrad.

2. det öst-västliga läget (: storleksvariation på industrialiseringsgra- den) inverkar på storleksgrupperingen.

Industrin är i hög grad beroende av transportmöjligheterna och utan att diskutera olika transportmedels betydelse kan konstateras, att i detta av- seende är kusten, stambanan och inlandsbanan av primär betydelse för den industriella verksamheten. Samtliga dessa förutsättningar för utnytt- jande av sinsemellan samma transportmedel har en nord-sydlig utsträck- ning, samtidigt som den öst-västliga riktningsfaktorn införes i jämförelsen. Vidare berör de var och en områden av i huvudsak liknade karaktär, dvs. områden med ungefär samma industrialiseringsgrad. I anslutning till dessa

V:storleksgruw'rnus andel av totalantalet sysselsatta por ruin : '.I -10 sysselsatta 3 — 50 " —-

% ion- eo- . © Y: 5,$5+0,037x-. Menahan-r. a _ mtl-immuna _ ' _ ' ' RUTDR vm KUSTEN Ind. grad 12-19 LO-I ), 4 l .. ________ © zu— __ __ _ __ x _ .. ______ ———————— ,. .. .. . _, _ : © . " . . . . . . . . . . . . . . . . . . . "hwmvummd" 6 11 zu :! :|: 45 51 se en 71 Nwrlundssranun (MIL) % 100— on- . © v-1|.5L+m1., . © nunnan-; )( RUTOR vm STAM- so— , BANAN _ _______________ ;. _ _© Ind. grad 5-11 ___—_": ______ x m- I . _ . (D . in— . _ . 0....—r.............. L 12 10 :| I LL !! 60 I 72 'I. nu x x : I . x x ___1 __x—Q x .— _ '- _ '- , ' _ _ _- .- _ " _ _ _ lo _____ © Yumthwh; O 1. man oas-u.- _

. 50 'RUTOR VID INLANDS- BANA

Ind. grad D—l. LO

. . . l . . . . . . . | | . . . . . 1

L 11 20 2! 36 LL 52 60 El 7?

Figur 7. Diagram utvisande storleksgruppernas regionala olikheter

tre transportförutsättningar har utvalts rutor, så att de önskade observa- tionerna kunnat utföras med det nord-sydliga geografiska läget som en variabel.

Inom de undersökta rutorna har beräknats andelen sysselsatta dels i storleksgruppen 3—10 sysselsatta dels i storleksgruppen 3—50. De erhållna

värdena har införts i ett diagram (fig. 7) och med hjälp av minsta kvadrat- metoden

an+bZX=2y aZx-l—be2=ny

har observationerna Överförts till en rät linje. X-axeln i diagrammet visar fågelvägsavståndet från Norrlands sydgräns (skiljelinjen mellan rutorna G 12 och H 12) till den geometriska mittpunkten i resp. undersökningsruta.

Statistiskt sett kan anmärkas, att antalet observationer är relativt litet och att spridningen av observationerna speciellt för inlandsbanan är myc- ket kraftig. Ändock har diagrammen bedömts som tillfredsställande, då en ovedersäglig trend föreligger.

Av diagrammen framgår: Ett klart samband existerar mellan industrialiseringsgrad och storleks- gruppering.

Ju lägre industrialiseringsgrad, desto större. andel sysselsatta i de små storleksgrupperna.

(för ind-grad 12—19 % = 5— 6 % sysselsatta i storleksgruppen 3—10 » » » 5—11 % = 18——19 % » » » » » » » 0— 4 % = 32—38 % » » » »

Något direkt samband existerar inte mellan högre eller lägre grad av nordligt läge och storleksgrupperingen inom områden av samma karaktär. Möjligen kan man tala om en ökad andel för storleksgruppen 3—10 inom industrialiseringsgrad 0—4 i och med en ökad nordlig belägenhet.

Detta kan vid ett första påseende verka överensstämma mindre väl med den tidigare dragna slutsatsen, att ju längre mot norr man kommer, desto mer lokalmarknadsinriktad blir industrin. Ändock vederlägger detta inte på något sätt tidigare konstaterande. Det ger däremot möjlighet att i grund precisera orsakssammanhangen. Diagrammen visar entydigt, att det är det öst-västliga läget, som är av avgörande betydelse för storleksgrupperingen.

Detta öst-västliga läge får större eller mindre betydelse för länssiffrorna beroende på länens utsträckning i nämnda riktning. När förhållandet är sådant, att de nordligaste länen totalt omspänner hela den geografiska ut- sträckningen i öst-väst, överföres detta till ett skenbart uttryck för det nord- sydliga läget.

Slutsatsen blir, att den negativa riktningsfaktorn ur industrialiserings- synpunkt inte så mycket är den nord-sydliga som den öst-västliga riktning- en. Om lokaliseringsorsaker och lokaliseringsbetingelser får gälla som en förutsättning för dagens norrländska industribild, kan man alltså konstatera att förutsättningarna i huvudsak torde ha minskat med ökat västligt läge.

4.2.3 Nord-sydlig fördelning av de sysselsatta inom industrigrupperna. Riktningsförskjutning och -koncentration. I samband med jämförelserna mellan länssiffrorna (4.1) påpekades, att för- delningen mellan länen av de sysselsatta inom en industrigrupp gav ett grovt mått på den rumsliga koncentrationen resp. dispersionen för industri- gruppen ifråga. Törnkvist har i tidigare omnämnt arbete fört en utförlig litt.-diskussion, som behandlar de försök, som gjorts att med kvantitativa metoder konstrue- ra index och koefficienter, med vilka man bestämt den rumsliga spridningen av den studerade populationen. Ur detta arbete saxas (sid. 21 ff.): »Lo- kaliseringsindex och lokaliseringskoefficienter utgör mått på den relativa rumsliga koncentrationen eller dispersionen av en studerad population i förhållande till någon lämplig reduktionsbas . . . Om de yrkesverksamma inom en industrigrupp är procentuellt fördelade på olika regioner på samma sätt som hela den yrkesverksamma befolkningen blir lokaliseringskoeffi- cienten : 0 (låg eller svag lokalisering : svag spridning). Om de yrkesverk- samma inom en industrigrupp är helt koncentrerade till en region blir koefficienten: 1 . . . Resultaten variera i hög grad, beroende på den an- vända regionindelningen, vilken vanligtvis bestämmes av det tillgängliga statistiska materialet. Generellt blir exempelvis lokalisen'ngskoefficienten för en industrigrupp större ju mindre regioner, som används vid beräk- ningarna.» Allmänt kan alltså sägas, att lokaliseringskoefficienten i första hand är av karaktären »jämförelsemått». Den gör det möjligt, att inom samma hu- vudregion jämföra spridningen av de sysselsatta inom olika industrigrup- per. Däremot kan inte lokaliseringskoefficienten användas för jämförelse av spridningen för samma industrigrupp i två undersökta huvudregioner. Orsaken till detta är vad som redan konstaterats, nämligen att koefficien- ten är beroende av »delregionernas» storlek.

Naturligtvis hade principen för lokfaliseringskoefficienten kunnat använ— das i F.U., men med tanke på dels huvudregionens (Norrlands) konfigu- ration och dels de speciella frågeställningar som råder kring denna har valts en annan metod som utgångspunkt för bedömning av de olika industri- gruppernas koncentration och dispersion.

Som förut påpekats stannar man ofta vid diskussioner av industriell ka— raktär gällande Norrland inför problemställningen om vad det nord-sydliga läget betyder och därför har det bedömts vara av primärt intresse, att kar- teringen ger en uppfattning om spridningen av de industrisysselsatta på så Vis att det geografiska läget ingår som väsentlig faktor. Att med den ut- gångspunkten använda lokaliseringskoefficienten som ett mått på den rums- liga spridningen är helt otillfredsställande.

Den metod som anförs i det följande ger däremot möjlighet till att be- döma den nord-sydliga »riktningsspridningen» där avståndsfaktorn utgör

1234567

90

80

70

50 50

Tio—hm QOU'O

40 30 20

10

Figur 8. Principskiss för riklningsdiagram

en väsentlig del. Fördelningen presenteras i form av en spridningsbild som bygger på den statistiska definitionen, att sp-ridningsmåttet visar avvikel- ser kring ett medelvärde, ett medianvärde.

Metoden har möjliggjorts genom »rutkarteringen». Tillvägagångssättet har varit följ ande.

Huvudregionen, inom vilken spridningen av de yrkesverksamma i en in- dustrigrupp skall undersökas, är A (fig. 8).

A är indelad i delregioner a, a,, a.,, . . . k7. För varje delregion finns upp— gifter på antalet sysselsatta i industrigruppen ifråga. Fördelningen inom delregionerna förutsättes vara jämn. Rutrad azs procentuella andel av to- talantalet industrisysselsatta inom industrigruppen beräknas. Rutraderna summeras kumulativt och procentgränserna för 10, 20, 30, . . . 90 % bestäm— mes. Slutresultatet presenteras i diagramform, så uppbyggt att procent- gränserna ange den rumsliga spridningen kring medianvärdet 50 %. I denna form kan diagrammet sägas ge fördelningen i en riktning. I det följande införes därför begreppet riktningsdiagram. I princip kan naturligtvis ett liknande diagram införas för motsatt riktning.

Frågor, som är av värde att få besvarade, är t.ex. hur kraftig är geo- grafiskt förskjutningen mot söder, när det gäller totalantalet industrisys- selsatta i Norrland? Visar alla industrigrupper denna förmodade huvudten- dens? Hur är förhållandet om befolkningen insättes som reduktionsbas? Riktningsdiagrammet ger i detta avseende en totalbild av mycket större intresse än den som erhållits, om endast principen för lokaliseringskoeffi- cienten hade använts.

Diagrammet ger endast en visuell bild av spridningen kring medianvär- det och måste därför kompletteras med ett tal som gör att olika spridnings- bilder fullt entydigt kan sättas i relation till varandra. Detta tal kommer

att benämnas riktningskoefficient. Vid den rent siffermässiga konstruk- tionen av detta har tanken om en »maximalt jämn fördelning eller sprid- ning» bildat utgångsläget. Detta maximala tillstånd betyder i föreliggande fall, att den studerade populationen avståndsmässigt är fullständigt jämnt fördelad i den undersökta riktningen, dvs. lika procentuell andel av de sysselsatta »täcker» lika stora riktningsavstånd. Mot detta maximala till- stånd ställs sedan de aktuella fördelningsbilderna. Den använda metoden skulle innebära, att i samma utsträckning som de sysselsattas procentuella fördelning på lika stora riktningsavstånd närmar sig den maximalt jämna fördelningen, så närmar sig riktningskoefficienten 0. Motsatt blir förhål- landet vid stark regional koncentration, följaktligen med en riktningskoef— ficient som närmar sig värdet 1. För att erhålla koefficienten har avvikel- serna från det maximalt jämna värdet för varje region beräknats, varpå alla differenser med samma tecken summerats, och det erhållna talet har till sist dividerats med 100.

Riktningsdiagrammen för totalantalet industrisysselsatta samt för indu- strigrupperna 1—11 framgår av fig. 9—11. För att kunna diskutera förhål- landet fördelning av de industrisysselsatta/fördelning av befolkningen har den senare inlagts i varje diagram med en streckad linje.

Med utgångspunkt från befolkningskurvan kan konstateras, att befolk- ningsmässigt råder en kraftig förskjutning mot söder. Den södra hälften av riktningsavståndet uppvisar 75 % av befolkningen och befolkningsme— dianlinjen ligger endast 32 mil från Norrlands sydgräns. Detta behöver na- turligtvis inte motivera en liknande tendens, när det gäller fördelningen av de industrisysselsatta, det skulle i så fall betyda, att man, som tidigare på- pekats, kunde betrakta Norrland som fullkomligt homogent ur industripo- tentiellt avseende. Trots detta är i alla fall befolkningsmedianpunkten en betydligt bättre utgångspunkt för diskussion angående en riktningsför- skjutning av de industrisysselsatta än vad avståndsmitten i detta fall är, utan att man därför sätter likhetstecken mellan befolkningsfördelning och fördelning av de industrisysselsatta.

Om man bortser från gruvindustrien visar diagrammen, även om man går ut från befolkningsfördelningen, en mer eller mindre kraftig förskjut— ning mot söder. Som ett mått på förskjutningen anförs här den procen- tuella andelen av befolkningen inom det område, som har 60 % av de in- dustrisysselsatta i resp. industrigrupp räknat från Norrlands sydgräns och norrut.

Ind.-grupp| 2 3 4 '5 | 6 | 7 8 9 10 11 Totalt

% 43 61 51 41 49 56 47 34 50 34 50

De grupper, som visa den största förskjutningen mot söder enligt ovan- stående tabellrad, är (9) textil- och sömnadsindustri, (11) kemisk-teknisk

,'xx GRUVINDUSTRI & 50% / * 100%=95995yssel— du ,/ xxx satta / ** 30 // XX / Xx / / Xx 20 / /// * XN_ _ 10 o 20 50 inom l | | | | | | I | T 1 20 | AIO 610 El) '.00 MIL GÄVLE SUNDSVALL UMEÅ LULEÅ ,'x METALL— 2 VERKSTADSINDUSTRI Xx 100%=45123S / X / X /. Xx / XX / x /"'/ xx x ll" - ——————————— o 20 40 sa en mna/o | | T I | T | 1 | I | a 20 40 sa en HJOMIL / JORD— E STENINDUSTRI ,/ x mod/.,: 3521. s. » X / XX / // XX x / & /// Xx A/ M a zu 40 en nu 100015 | [ I T T I I | | | | o 20 404 se nu wow. 'x TRÄINDUSTRI Xx 100% =14929 / . xx », X / XXX / x / XXX // Xx % ————————————— o 20 40 en en ' wo % | | I | T | I T T 7 j 0 20 40 50 80 100 MIL

Figur 9. Riktningsdiagram för industrigrupperna 1, 2, 3, 4

MASSA— & PAPPERSINDUSTRI 100% : 22056 5.

40 50 80

# 20

j 100MIL

GRAFISK INDUSTRI 100% = 3069 s.

50 80

100 l'In

40

! r 1 I T I 50 en mu MIL

LIVSMEDELSINDUSTRI 100?» = 8811.

40

50 80 100 'In

20

I T ' I | | 50 80 100 MIL

DRYCKESVARU— ! TOBAKSINDUSTRI 100% =1380 s.

U 20 40 60 80

100 'In

'

20

' |

40

60 80

Figur 10. Riktningsdiagram för industrigrupperna 5, 6, 7, 8

,fx TEXTIL— & SÖMNADSINDUSTRI / X 100%=3724$. XXX XXX // xx // X / XX /l/ [ IN _______ 0 20 ÅDÅ 60 80 lOU'la | I | | I | r ! I | _| 0 20 40 60 80 1OOMIL X LÄDER—, HÄR— & GUMMIVARUINDUSTRI X mon/Huss / Xx // xxx / X / XX // X // X Å & / _____________ U 20 40 60 80. inom 0 ' 2'0 ' 4'0 ' s'o ' e'n ' 100HIL 0 /x KEMISK—TEKNISK INDUSTRI —%// XX 1000/o=2883 S. Xx :.. xx // XX // XX /' / X // x xx '/ w I _________ 0 1 50 BU 10!) .'In | I I I | | | | | | 1 D 20 m 60 80 100MIL ”XX TOTALANTAL INDUSTRISYSSELSATTA / x 100% =1176095. / Xx_ / / NX / .X /

A // x Ä XM —————

0 20 40 50 80 1000/0

| I | | | | | | 1 | _! D 20 40 50 80 100 MIL

Figur 11. Riktningsdiagram för industrigrupperna 9, 10, 11 samt för totalantalet industrisysselsatta

industri samt (2) metall- och verkstadsindustri. Motsatt förhållande upp- visar (1) gruvindustrin, vidare (3) jord- och stenindustri och (7) livsme- delsindustri. Även totalt sett kan man konstatera en relativt kraftig för- skjutning mot söder.

Beräkningen av »riktningskoncentrationen» gav följande resultat

Industrigrupp

1|2|3 4 5|6 7 8 91011

Riktnings- koefficient 0,58 0,40 0,34 0,32 0,46 0,36 0,33 0,37 0,43 0,38 0,64

Av detta framgår, att den kraftigaste koncentrationen av en stor del av gruppens sysselsatta uppvisas av kemisk-teknisk industri (11), gruvin- dustri (1) och massa- och pappersindustri (5). Den största spridningen visar träindustrin (4), livsmedelsindustrin (7) och jord- och stenindu- strin (3).

5. Industrins bundenhet till tätort och järnväg

Den diskussion, som hittills förts, har uteslutande behandlat det indu- striella lokaliseringsläget på ett sådant sätt, att anläggningarnas geogra- fiska belägenhet har varit utslagsgivande för slutsatserna. Av stort intresse kan även vara att närmare studera fördelningen av de industrisysselsatta på olika bebyggelsetyper. Med olika bebyggelsetyper avses här dels tätor- ter av olika storleksklass och dels glesbygd. För att dessutom få en upp- fattning om järnvägens betydelse differentieras tätorterna inte bara med hänsyn till sin storlek utan även med hänsyn till sin belägenhet i förhål— lande till järnvägen.

Med tätorter avses i F.U. de tätbebyggda områden, som finns medtagna i tätortsförteckningen för 1960. (SOS Folkräkningen 1960 II.) Angående me- toden för tätortsangränsm'ngen hänvisas till nämnda skrift (sid. 2).

Tätorternas läge i förhållande till järnvägen är hämtat ur Svensk ort- förteckning 1960. (Generalpoststyrelsen, Telestyrelsen och Järnvägsstyrel- sen, Örebro 1960.) Denna innehåller bl. a. för varje ort beteckningen för adress för gods, som skall sändas till orten ifråga och avståndet i km till nämnda trafikanstalt. För vissa orter anges såväl fågelvägsavstånd som Verkligt avstånd. I F.U. används genomgående det verkliga avståndet.

5.1 Tätort — Industri

5.1.1 Areellt samband indusn'ialiseringsgrad/tätortsandel

Utan att gå in på vilket förhållande, som är det primära i sambandet tät- ort—industri, kan fastslås av erfarenhet, att ett starkt sådant existerar. Detta kan påvisas på flera sätt. Man kan dels tänka sig ett areellt, dels ett punktuellt betraktelsesätt. Bägge dessa skall diskuteras i det följande.

Om man utgår från att ett hundraprocentigt samband industri/tätort exis— terar blir slutsatsen följande: Tätortsbefolkningen utgör den industripo— tentiella delen av totalbefolkningen inom en region. Med denna utgångs- punkt kan följande hypotes ställas:

Ju högre tätortsandel av totalbefolkningen en region har, desto högre industrialiseringsgrad bör regionen uppvisa.

Den i EU. använda karteringsmetoden ger möjlighet till besvarande av denna frågeställning. De uppgifter, som krävs för varje ruta, är totalbefolk-

Tabell 5. Tätortsan del av totalbefolkning inom regioner av olika industrialiseringsgrad

Industrialiseringsgrad 0—4 % 5—9 % 10—14 % 15—19 %l20—24 % 25— % M ................. 25,4 39,5 63,2 66,3 89,2 96,9 Md ................ 25,0 36,2 63,9 66,1 M,, ................ 13,5 29,5 51,7 M,,i ................ 33,3 42,0 78,5 N ................. 56 13 11 4 2 1

ning, tätortsbefolkning och antal industrisysselsatta. Tillvägagångssättet för erhållande av totalbefolkning och industrisysselsatta har tidigare disku- terats. Tätortssiffrorna från 1960 överensstämmer tidsmässigt ej så väl med uppgifterna gällande totalbefolkningen (1957), varför interpolerade värden för 1957 har använts. Interpoleringen har därvid från tätort till tätort skett mellan 1950 och 1960 års siffror.

I de fall där tätort tillkommit under 10-årsperioden har denna »nedräk- nats» med hjälp av den procentuella förändringen för tätorter av samma storleksklass för tiden 1957—60.

Industrialiseringsgraden för rutorna har sammanförts i sex storleksgrup- per och för dessa har tätortsandelen beräknats, dels i form av aritmetiskt medelvärde (M), dels i form av medianvärde (Md). För det senare har från talserierna även bestämts kvartilerna (M25, M75) (tab. 5). N anger obser- vationer i de olika storleksgrupperna.

Av tabellen kan man dra den slutsatsen, att generellt existerar ett sam- band mellan industrialiseringsgrad och tätortsandel inom en region. Un- dantag från regeln finns givetvis, och vid detaljstudium av talserierna, som ligger till grund för tab. 5, förekom speciellt extrema värden med för grup- pen mycket hög tätortsandel för industrialiseringsgrad 0—4. Ytterlighets- siffror uppvisade därvid rutorna vid Inlandsbanan i Lappland, där tätorts- andelar på mellan 70 och 85 % förekom. Detta skulle enligt tabellen moti- vera betydligt högre industrialiseringsgrad, men här bör påpekas, att denna metod att utröna tätorternas betydelse är ett mycket grovt areellt betrak- telsesätt. Sålunda tar det ej någon som helst hänsyn till tätorternas stor- leksgruppering och deras servicefunktioner (central-itet). Metoden och re- sultaten kan därför inte användas till annat än att ligga till grund för ti- digare påpekade samband mellan industrialiseringsgrad och tätortsandel och det därav bevisbara sambandet tätort/industri.

5.1.2 Punktuellt samband tätort industri

För att erhålla exakta siffror för industrins fördelning på olika bebyggelse- typer måste ett annat tillvägagångssätt tillgripas, nämligen en genomgång

anläggning för anläggning med fördelning på olika bebyggelsetyper utförd efter anläggning-arnas adressangivelser. Detta utföres i två moment. I första hand eftersträvas därvid förhållandet glesbygd/tätort med speciellt intresse knutet till övergångstyperna, i andra hand sker en differentiering på olika storleksgrupper av tätorter, varvid även belägenheten i förhållande till järn— vägen införes som ett undersökningsobjekt.

Tankegången bakom det speciella intresset för »övergångstyperna» mel- lan glesbygd och tätort är helt enkelt att se, huruvida man storleksmässigt kan tala om någon gräns mellan tätorter, som har och inte har industri- verksamhet. Därvid har gränsdragningen mellan övergångstyperna, dvs. de små tätorterna under 500 invånare, inte enbart dikterats av deras storlek. Betydelsen av att tätorter av samma storlek kan vara av olika typer inom bebyggelsens helhet har iakttagits. Sålunda har var för sig undersökts tät— orter av samma storlek, med dels karaktären centralort i en större bebyg— gelseagglomeration, dels av karaktären punktuell tätort utan omgivande agglomeration. Till den förra gruppen har därvid hänförts tätorter under 500 invånare med en omgivande bebyggelseagglomeration så att 1 000 pers. erhålles inom ett pendlingsavstånd på 10 km till tätorten i fråga. Till den senare gruppen hänföres övriga tätorter under 500 invånare.

På samma sätt har de industrianläggningar, som ligger utanför tätort, differentierats med avseende på deras läge i förhållande till närmaste tät- ort av en viss storlek.

Sammanfattningsvis har fördelningen av de industrisysselsatta redovi- sats på följande olika bebyggelsetyper (tab. 6 och fig. 12).

2 .. |: 100 PERSONER; =TATORT (200 PERSONER)

-: n'BJöRNA z .. - . I .

[.

Figur 12. Olika bebyggelsetyper undersökta ur industriell sysselsättningssynpunkt

. Ej tätort Mer än 5 km fågelvägsavstånd från tätort över 500 invånare. Mindre än 5 km fågelvägsavstånd från tätort över 500 invånare.

. Tätort

Under 500 invånare. Utan omgivande agglomeration. Under 500 invånare. Med omgivande agglomeration. Över 500 invånare a. 500—1 000 invånare b. Övriga tätorter.

gegen ror—=>

39 Tabell 6. Fördelning av de industrisysselsatta på olika bebyggelsetyper.

Bebyggelsetyper enligt ovanstående 1 2 3 4 5 a 5 b Antal sysselsatta. . . . 2024 8041 304 2580 8161 96499 % av totalantal . . . . 1,7 6,8 0,3 2,2 6,8 82,2

Tabellen pekar på ett par intressanta förhållanden. Först och främst kan konstateras, att tätorterna ensamma svarar för 91,5 % av antalet industri- sysselsatta. Lägger man därtill grupp 2, som tydligt visar att det industriellt sett är berättigat 'att tala om tätortens »vinfluensområde», så blir siffran, som visar tätortens dominans, 98,3 %. Följaktligen arbetar endast 1,7 % av de in- dustrisysselsatta i Norrland inom den rena glesbygden. Vidare kan påpekas det tydliga sambandet mellan industriverksamhet och krav på ett befolk- ningsunderlag av en viss storlek (grupp 3 och 4). Anläggningarna är i bägge fallen lokaliserade till tätorter av samma storleksklass och då antalet orter av de bägge typerna (101 mot 125 st.) inte motsvarar den kraftiga skill- naden i sysselsättningsantalet, bör man kunna dra den slutsatsen, att när det gäller små orter är tätorten ensam inte avgörande utan storleksgraden av den agglomeration, där tätorten är centralpunkten. Detta förefaller rim- ligt med tanke på arbetskraftbehovet. Skillnaden mellan grupp 3 och 4 för- stärks ytterligare om man studerar storleksgrupperingen av anläggning- arna. Då visar det sig för grupp 3 att inte mindre än 85,3 % tillhör stor- leksgruppen 3—10 anställda, medan återstoden 14,7 % återfinns i gruppen 11—25 anställda. Undantagslöst rör det sig därvid om små reparations- verkstäder, bagerier, sågverk och snickeriverkstäder. Däremot är bilden mera variationsrik för grupp 4, både när det gäller storleksgrupperingen och fördelningen på olika branscher. Det förra framgår av nedanstående upp- delning.

71,1 % i gruppen 3—10 18,2 » » » 11—25 4,0 » » » 26—50 2,6 » » » 51—100 3,1 » > » 101—200

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras: Ett nästan hundraprocentigt samband råder mellan industri och tätort med avseende på anläggningar- nas placering. Någon storleksmässig gräns kan ej dras mellan små tätorter med eller utan industriverksamhet, då summan av tätortens storlek och storleken av den omkringliggande bebyggelsen synes vara den avgörande faktorn.

Fördelningen på tätorter över 1 000 personer visar att den procentuellt

Tabell 7. Fördelning av de industrisysselsatta på tätorter av olika storleksklass.

Storleksgrupp

1000—1999 2000—3999 4000—7999 8000-15999 16000-31999 32000—

Antal syssel-

satta ....... 14 947 11 772 9 042 13 265 31 107 16 366 % av total antal ....... 12,7 % 10,0 % 7,7 % 11,3 % 26,4 % 13,9 %

största andelen av de industrisysselsatta återfinnes i storleksgruppen 16 OOO—31999 invånare. Denna tätortsgrupp sysselsätter 26,4 %. I övrigt hänvisas till tab. 7.

5.2 Järnväg — industri

Godlund (Transporten i samhället, 1960) har diskuterat den multiplika- tiva effekt, som urbaniseringen i landet har betytt och kommer att betyda för godstransporternas omfång och anger som troligt, att mot en ökning av tätortsbefolkningen av ca 100 % svarar en ökning av godstransportarbetet av lägst 150 %. Enligt de prognoser, som tidigare citerats angående befolk- ningsökning och befolkningsomfördelning, kommer just den kraftiga tät- ortstillväxten att utgöra det* utmärkande draget under de närmaste årtion- dena. Detta betyder, att godstrafiken kan förväntas öka kraftigt, under för- utsättning att prognoserna visa sig hålla.

De senaste årens utveckling på godstrafikens område har pekat på att en kraftig omfördelning mellan olika transportmedel pågår. Den består i lastbilstrafikens allt större betydelse för godsbefordringen. Denna ökning har relativt sett dock inte minskat järnvägens andel nämnvärt, utan främst betytt, 'att kusttrafiken och flottlederna uppvisa mindre andel av det ut- förda transportarbetet.

Av landtransportmedlens totala transportarbete utföres ca 60 % av järn- vägen. Ser man däremot till den transporterade godsmängden, utföres ca 80 % av transporterna av lastbilar. 95 % av järnvägens arbete hänför sig till fjärrtrafiksektorn, dvs. transporter på avstånd överstigande 10 mil. Omräknat i tonkm utföres ca % av alla fjärrtransporter av järnvägen. (SOU 1961: 23 Svensk Trafikpolitik.)

»Sammanfattningsvis torde sålunda på landtransportmedlens område un— der överskädlig framtid såsom »järnvägsbestämda» verksamhetsområden kumia betecknas godstransporterna på malmbanan i norr och de långväga fjärrtransporterna av personer och gods, medan till det »lastbilsbestämda» verksamhetsområdet torde få hänföras sådana lokala godstransporter, för vilka järnvägsbefordran med utnyttjande av stickspår ej kan ifrågakom- ma.» (Citat ur SOU 1961: 23.)

Tabell 8. Procentuell fördelning av anläggningar och sysselsatta på avslåndszoner från järnväg.

Avståndsklasser % av 0—5 km 6—20 km I 21—50 km 51 km— Totalantal anläggn. .. 79,9 7,8 9,3 3,1 Totalantal sysselsatta. 87,1 4,7 7,0 1,2

Norrlands läge och konfiguration betyder, att landsdelen intar något av en särställning med avseende på godsbefordran. Utan att kunna bevisa det, vågar man påstå, att behovet av fjärrtransporter/capita är betydligt större inom Norrland än inom andra landsdelar. För ett sådant förhållande talar flera faktorer, t. ex. avståndet till och från den nationella marknaden som helhet och flertalet hamnars beroende av isförhållandena, vilket under en stor del av året stoppar den mer lastbilmässiga korthållsdistributionen. Un— der beaktande av dessa synpunkter torde Norrland i speciellt hög grad kunna räkna med att trafikutredningens omdöme om landtransportmed- lens verksamhetsområden och då speciellt järnvägens f j ärrtransporter kom- mer att äga giltighet för en avsevärd tid framåt.

Detta får bilda bakgrund till den undersökning, som presenteras i F.U. angående förhållandet industri/järnväg. Den eventuellt lokaliseringsbestäm- mande effekt järnvägen haft har ej eliminerats och kan för den närmaste tiden ej heller bortses från, då omfördelningen mellan transportmedlen en- dast delvis påverkat den elementära faktorn i Norrlands transportbehov, nämligen kravet på f j ärrtransporter.

För att besvara denna fråga har det varit nödvändigt att införa avstånds- klasser för läget i förhållande till järnvägen. Då författaren inte kunnat på- träffa någon liknande undersökning och sålunda inte varit bunden av nå- gon önskvärdhet att erhålla överensstämmelse med annat material, har va- let av avståndsklasser framför allt dikterats av en tidsmässig beräknings- grund.

Tabellen ger anledning till vissa reflexioner. Sysselsättningsmässigt råder utan tvivel en mycket kraftig bundenhet till järnvägen (87,1 %), dock ej så kraftig som industrins bundenhet till tätorter (91,5 resp. 98,3 % beroende på om man räknar med större tätorters »influensområde» sid. 39). Mot- svarande siffror, när det gäller antalet anläggningar, är betydligt lägre, vil- ket skulle betyda att de större anläggningarna får relativt sett större bety— delse i närzonen.

Den kraftiga bundenheten till järnvägen kan naturligtvis tyda på att järnvägen har en stor lokaliseringsbestämmande effekt och följaktligen utgör en viktig lokaliseringsfaktor. Att så är fallet kan utan tvivel fastslås, men därifrån och till att gradera dess inverkan med utgångspunkt från de

siffror, som presenterats här, är steget alltför långt. Transportförutsätt- ningarna är av stor betydelse för industrin av idag, men järnvägen är ej längre ensam, när det gäller landtransporterna. Lastbilstrafikens snabba frammarsch har redan poängterats och betyder, att den utgör ett viktigt komplement till järnvägen och ger på så vis alternativa möjligheter, som förr ej stod till buds vid valet av lokaliseringsplats med utgångspunkt från transportförutsättningar. Svårigheten, att med hjälp av de faktiska siff- rorna försöka gradera eller ens påstå något, framgår, om man ser på för- hållandet tätort/industri och finner, att 91,5 % av alla industrisysselsatta är direkt knutna till anläggningar inom tätort. Med vetskap om att tätor- terna till stor del ligger vid järnvägen, kan man omedelbart ställa sig frå— gan: »Vad är det primära, järnväg eller tätort?» Detta kan i sin tur leda till frågan: »Vad är det primära i begreppet tätort—industri?» Ett försök att besvara detta frågekomplex skulle förmodligen leda fram till ett histo- riskt utvecklingsförlopp, som vore mycket svårt att siffermässigt stödja.

Det intressanta för lokaliseringstänkandet av idag vore naturligtvis, att på grundval av den utveckling som ligger närmast i tiden, kunna bedöma och eventuellt gradera de olika faktorernas betydelse. För en undersökning, som är baserad på ett faktiskt förhållande under ett år, föreligger ej den möjligheten. Den får enbart en momentan karaktär.

För att med de möjligheter, som finns, göra bilden så fullständig som möjligt, kan dock frågeställningarna omkring järnväg/tätort utbyggas. Av primärt intresse bör det då vara att få en uppfattning om tätorterna, som ligger utanför järnvägen och då främst, i vilken grad dessa är industria- liserade.

De tätorter, som berörs av denna del av undersökningen är samtliga i tätortsförteckningen upptagna, utom de mellan 200 och 500 inv., som sakna omgivande agglomeration (fig. 12, typexempel 3). Då dessa industriellt sett praktiskt taget är utan betydelse (0,3 %), medtages de ej.

Övriga tätorter (342 st.) har placerats i avståndszoner, och de industri- sysselsatta (107 240 st.) i dessa tätorter har på liknande sätt avståndszo- nerats från järnväg. Procentuellt medför denna zonering följande totalför- delning för: 1 : tätortsinnevånare, och 2 =industrisysse1satta.

0—5 km 6—20 km 21—50 km 51 km— 1 ................... 87,0 % 4,0 % 6,9 % 2,1 % 2 ................... 89,1 % 2,3 % 7,1 % 1,4 %

Hade järnvägen varit det absolut primära för industrin ur tätort—järn- vägsynpunkt, hade man kunnat vänta sig en betydligt kraftigare koncentra- tion av de industrisysselsatta till avståndszonen 0—5 km. I stort sett är emellertid de olika fördelningarna överensstämmande, vilket kan ge anled- ning till följande slutsats: För den industriella helhetsbilden råder en kraf-

Tabell 9. Fördelning av antalet anläggningar inom industrigrupperna på olika av-

ståndszoner.

Industrigrupp 0—5 km 6—20 km 21—50 km 51 km— 2 84,3 % 5,7 % 7,8 % 2,1 % 3 71,3 % 9,3 % 14,6 % 4,9 % 4 62,9 % 17,2 % 15,0 % 4,9 % 5 82,9 % 8,6 % 7,1 % 1,4 % 6 95,5 % 2,5 % 2,0 % — 7 79,5 % 7,2 % 9,6 % 3,7 % 8 91,5 % 6,4 % 2,1 % —— 9 85,5 % 5,1 % 8,5 % 0,9 % 10 86,2 % 4,3 % 8,0 % 1,6 % 11 92,7 % — 7,3 % —

tig »bundenhet» till järnvägen, dock ej så kraftig att möjlighet till lokali- sering utanför densamma har varit ogenomförbar. Om tätortsinvånarna utgör den industripotentiella delen av befolkningen, minskar inte relativa andelen sysselsatta med stigande avstånd från järnväg. Detta är naturligt- vis ett generellt omdöme för den industriella helheten, förmodligen ej över- förbart till samtliga branscher.

För att erhålla en uppfattning, om det existerar differenser i »bunden— heten» till järnväg mellan de olika industrigrupperna, har för varje så- dan totalantalet anläggningar fördelats på ovan använda avståndszoner (tab. 9).

Minst »bundna» av järnvägen framstår jord- och stenindustri (ind-grupp 3), träindustri (4) och livsmedelsindustrin (7), medan grafisk industri (6) visar den kraftigaste »bundenheten», om man på detta vis utgår från an— talet anläggningar.

6. Över— och underskottsområden med utgångspunkt från tätorternas industrialiseringsgrad

Tidigare har konstaterats, att det framför allt är den öst-västliga rikt- ningen, som är den negativa riktningsfaktorn ur industrisynpunkt för Norrland. Det öst-västliga läget betyder nämligen variationer i industria- liseringsgraden på ett sådant sätt att denna i huvudsak avtar med ökat västligt läge. Då marknadsinriktning och branschrepresentation tydligt föl- jer industrialiseringsgraden, får följaktligen riktningsfaktorn en avgörande betydelse för den industriella helhetsbilden. Man kan då ställa den primära frågan: Är detta nödvändigt ur förutsättningssynpunkt?

Det enda, som kan ge ett fullt tillfredsställande svar på dessa frågor, är undersökningar av ekonomiska lokaliseringsfaktorers regionala variationer.

En sida av frågeställningarna kan dock granskas närmare med utgångs- punkt från denna momentala undersökning, nämligen förutsättningarna ur tätortssynpunkt.

Vid tidigare diskussion har konstaterats ett nästan 100-procentigt (98,3 %) samband tätort/industri: Därvid poängteras dock att för de minsta tät- orterna var tätorten i sig själv inte tillräckligt för att man skall kunna tala om »industripotentiellt» område, utan det avgörande var tätorten+ den omgivande bebyggelseagglomerationen. Glesbygden föreföll att helt kunna bortses från (endast 1,7 % av de industrisysselsatta). Tätorternas absoluta dominans styrks ytterligare med följande siffror. De >-industri- potentiella» tätortsområdena har en sammanlagd befolkning av 684 767 per— soner varav 107 240 industrisysselsatta. Det betyder att tätorternas indu- strialiseringsgrad är 15,7 %. Ser man däremot till glesbygden och bortser från de anläggningar som tydligt ligger inom tätortens »influensområde» kan följande konstateras. Glesbygdens befolkningsmängd är 535 020 per- soner, varav 2 024 industrisysselsatta, vilket ger glesbygden en industriali- seringsgrad av 0,4 %. Vid närmare granskning av glesbygdsindustrin fram- står den dessutom som ytterst enahanda. Ca 90 % av de sysselsatta arbetar i företag i storleksklassen 3—10 anställda och vidare är branschrepresenta- tionen mycket låg. Praktiskt taget uteslutande rör det sig om små sågverk och hyvlerier, bagerier och reparationsverkstäder, med andra ord anlägg— ningar av den storleksgrad och karaktär, att man nästan uteslutande rör sig kring de gränsvärden, där diskussionen kan föras angående klassifice— ring som industri eller ej.

Den invändningen kan naturligtvis göras, att ingenting har här visats angående det primära i begreppet tätort/industri. Betyder en industrilokali- sering till glesbygd uppkomst av en tätort, eller har tätorten dragnings- kraft på industrin? Den förra frågan lämnas obesvarad så när som på föl- jande citat: »Det kan här över huvud taget erinras om det redan berörda förhållandet, att industrier uppkom på en tätort, som redan uppstått av andra skäl». (Dahmén 1950.) Diskussionen förs i stället i det följande helt över på den senare frågeställningen med hänvisning till vad som uttryckts i målsättningen för EU. angående kommunernas strävan, att via nyetable- ringar och filialutläggningar erhålla den grad av industriverksamhet, som i sig själv och med sin multiplikativa effekt kan förväntas lösa kommu- nernas sysselsättningsproblem.

»Tillkomsten av en industrianläggning kan ske på flera olika sätt. Det kan vara i samband med nyetablering av ett företag, men det kan också föranledas av en utvidgning av produktionskapaciteten vid en redan be- stående industri. Vid nyetableringar torde lokaliseringsfrågan ligga annor- lunda till, om kapaciteten redan från början är av något större omfattning än om företaget startar i liten skala. I det förra fallet sker vanligen en nog- grann bedömning av lokaliseringsförutsättningarna på olika platser och företaget väljer sedan den plats, som med hänsyn till dess speciella pro- duktionsinriktning är den ekonomiskt mest fördelaktiga.» (Samhällsservice och lokali'seringsverksamhet. 1960. Kahlin.) Filialutläggningar kan utan tvekan hänföras till den grupp av nyetableringar, där lokaliseringen blir föremål för noggranna ekonomiska beräkningar. Kommunerna locka, men företagen välja och lokaliseringen blir på så vis en rent företagsekonomisk realitet. Med den utgångspunkten förefaller tanken på att lokaliseringen skall kunna överföras till en sorts kommunalt räddningsmedel som full- komligt orealistisk, om kommunen inte redan har de förutsättningar, som företagsekonomiskt motiverar lokaliseringen. Till dessa förutsättningar vill författaren hänföra begreppet tätort, med begreppet som ett sammanfat- tande uttryck för ett flertal lokaliseringsfaktorer, som var för sig kan upp- fyllas utanför densamma, men tillsammans inte är uppfyllda utanför den- samma. Att det med en företagsekonomisk beräkning som utgångspunkt verkligen förhåller sig så, tyder den tidigare omnämnda undersökningen av Törnkvist angående antalet produktionsenheter med minst 25 sysselsatta 1959/60 lokaliserade 1946—1959. Av 625 lokaliseringar har inte mindre än 603 skett till tätort, dvs. tätorten har varit av avgörande betydelse för 96,5 % av lokaliseringarna. Om de 22 glesbygdslokaliseringarna påpekar Törnkvist. »Åtskilliga av dessa anläggningar bearbetar tunga och skrymmande primä— ra råvaror (ej bearbetade) med lågt handelsvärde och är mer eller mindre knutna till punktuella (gruvor, stenbrott, grustag) eller areella (skog) rå- varukällor.» Av dessa 625 lokaliseringar utgjordes 260 st. av filialutlägg- ning och flyttning. Dessa lokaliseringar skedde till 100 % till tätort.

Tabell 10. Industrialiseringsgrad för tätorter av olika storlek och på olika avstånd från järnväg.

Avståndszoner Storleksgrupp 0—5 km 6—20 km 21—50 km 51 km 200— 499 6,5 % 4,6 % 8,3 % 3,6 % 500—_ 999 12,1 % 12,8 % 8,2 % 17,7 % 1 000— 1 999 18,2 % 8,0 % 20,6 % 7,7 % 2 000— 3 999 15,1 % —— 33,4 % -—— 4 000— 7 999 12,7 % —- -— -——- 8 000—15 999 21,4 -— —— — 16 000—31 999 20,9 — — -— 32 000— 12,3 — -——

Den aktuella karteringen av Norrlands industri förstärker ytterligare de resultat Törnkvist presenterat och följande slutsats torde kunna formule- ras: Tätorten är en primär förutsättning för industrilokalisering i form av filialutläggning, flyttning eller ren nyetablering i större skala. Av denna anledning har i F.U. en del av målsättningen varit att studera denna pri— mära förutsättning och på så vis försöka erhålla en uppfattning om över- och underskottsområden i industriellt avseende med hänsyn endast tagen till förekomsten av tätorter.

Dessa över— och underskottsområden kan ur lokaliseringshänseende i viss mån sägas vara orealistiska, då de ej är eller kan vara ett uttryck för ett regionurval, baserat på summan av ekonomiskt regionala variationer hos olika lokaliseringsfaktorer. Utgångspunkten är nämligen, att tätorterna i förhållande till sin storlek och sitt läge visavi järnvägen anses lika »in- dustripotentiella» inom hela Norrland.

Arbetsgången för erhåll—andet av över- resp. underskottsområden har va- rit följande.

Genom fördelningen av tätortsinvånarna och de industrisysselsatta på olika avståndszoner från järnväg kan för varje storleksgrupp och avstånds— zon anges den procentuellt genomsnittliga andelen industrisysselsatta. (Tab. 10.)

De erhållna medelvärdena för industrialiseringsgraden hos tätorter av olika storleksklass och avståndszon ger möjlighet till en beräkning av samt- liga tätorters över— eller underskott i förhållande till genomsnittsorten av samma storlek och läge.

Exempel: a har 2 100 invånare varav 110 industrisysselsatta. a ligger vid järnväg. Enl. tab. 10 har genomsnittsorten 15,1 % industrisysselsatta, följ— aktligen har a ett underskott på 206 sysselsatta.

Tätort för tätort har denna beräkning utförts, varefter det punktuella betraktelsesättet överförts till ett areellt. Detta har skett i överensstäm— melse med följande tabelluppställning.

A B c D | E | F | G | H I I | J Rela- 1000 Ant. Ind.gr Ind. . .. Tätort är lågt Ind. (%) f. syss. D—F ..vtgtl "få; Index ' syss. G-ort enl. E frndeer inv a ............. 2 100 1 110 15,06 316 —216 b ............. 450 2 15 4,6 21 —6 c ............. 1 200 3 65 20,64 248 ——183 Summa 3750 | | —405 —-365 —97,3 14,5

Den här exemplifierade regionen visar ett absolut underskott på 405 in— dustrisysselsatta. Metoden har tillämpats inom alla celler på utgångskar- tan. Därefter har varje cells över- eller underskott ställts i relation till det vägda medeltalet (— 51) för samtliga celler (H). För att till sist erhålla ett tal, fullt jämförbart från cell till cell, har bestämts storleken av över-» resp. underskott/1 000 tätortsinvånare (I). Den så erhållna talserien utgörande rutornas relativa över- resp. underskott har ytterlighetslägena +310 och —166. Denna talserie har överförts till en indexserie (0—100) och varje ruta har erhållit ett mot den relativa siffran svarande indextal (J).

Interpoleringen har skett mellan cellernas tätortsmedianpunkter, varvid det tidigare använda rutnätet över Pålssons befolkningskarta utnyttjats. Då avsikten med den kartmässiga framställningen är att vissa områden med positiv anomali har interpoleringen gällt det indextal (35,1), som mot- svarar nollvärdet (: varken relativt över- eller underskott). De erhållna punkterna har sammanbund-its och gränslinjen utgöres sålunda av isarit- men för indextalet 35,1.

Det slutgiltiga resultatet framgår av fig. 13. För att åskådningsmässigt kunna visa storleksgraden av de siffror, som ligger till grund för områ— dena med positiv anomali, har det absoluta över- eller underskottet för varje ruta markerats med »hängande» trianglar, där höjden är proportio- nerlig mot totalantalet sysselsatta för rutans över- resp. underskott, i över- ensstämmelse med skalan på kartbilden. Därvid har värden mellan +25 och — 25 ej markerats. De rutor, som på kartan sakna symbol för över— eller underskott kan följaktligen vara av två typer, nämligen dels den ovan nämnda dels de rutor, som sakna förutsättning ur denna synpunkt, dvs. rutor utan »industripotentiell» tätort. Den senare typen uppträder i hu- vudsak i de rena skogs- och fjälltrakterna i väster, men kan även upp- träda i det inre av Norrland. Så är fallet för rutorna 121, H22, J 22 och L 26.

Kattkommentar

Vid studiet av kartbilden bör beaktas, att områdena med relativt överskott inte säger något om den studerade populationens primärelement nämligen

T A 1 a I c 1 D [ E 1 F I o I H I | | J 1 K 1 L | M I N I 32 32 :” 31 _ _a 30 :o 19 29 ,_ 2, 2! _ .v _ + , 17 21 + * __ + ' zs ** ze * _— *' 25 25 a 24 21. 23 T'” 22 22 ,, 21 _ _, : _ :o "' ) 10 19 19 1| ,. la v Absolut overskott _ ' Absolut underskott 17 17 lllllllllllll Relativt överskott 15 15 1—1 .— k _ 50 in 200 LW GW 1500 1200 5400 15 +: " __N'”l_ _ Skala utvisundn absolut över- resp. 15 *; underskun uv industrisysselsatta. _ 11 + 11 ++ + ” ,,, 0 5 mil __ _ + . _, . 1: *; q' 1: _ * _ 1- 17 : 12 F ' _ l l [ C i D I E 1 F I G ] H I | I J ? l l 1 L

tätorten. Inom överskottsområdena finns tätorter med underskott och inom underskottsområdena tätorter med överskott. Därför skall områdena upp- fattas som summan av över- resp. underskott/ytenhet. Otvivelaktigt är detta areella betraktelsesätt av större värde än det rent punktuella tätort för tät- ort. Detta framgår speciellt vid studiet av primärelementen, när deras läge gör, att man kan tala om en »tätortsagglomeration». De separata värdena för tätorterna kunna då vara mycket ytterlighetsbetonade beroende på det storleksmässigt obestämbara, men ändock existerande sambandet mellan de olika tätorterna. Vid det areella betraktelsesättet elimineras denna sned- vridning av resultatet och ger upphov till en totalbild av större värde som analysinstrument.

Vidare bör påpekas, att kartan inte får överföras till ett uttryck för »in— dustripotentiella och icke industripotentiella» områden i Norrland. Den vi— sar enbart över- resp. underskottsområden ur synpunkten: tätorternas in- dustrialiseringsgrad med utgångspunkt från Norrlands »egna» värden. En karta över Norrland baserad på värden för hela riket hade naturligtvis gett en helt annan bild, förmodligen med underskott inom större delen av de områden, som nu visa överskott.

Den primära frågeställningen var att försöka avgöra huruvida den låga industrialiseringsgraden i det inre av Norrland betingas av motsvarande låga förutsättningsgrad, när det gäller förekomsten av »industripotentiella» tätortsinvånare. Uttryckt på ett annat sätt kan man säga: Utnyttjas tät- ortsinvånarna i industriellt avseende i lika hög grad oberoende av geogra- fiskt läge? Tabellen och kartan ger ett klart besked att så inte är fallet. De kraftiga relativa överskottsområdena ligger praktiskt taget uteslutande i kustbandet. Öxerskottsområdet i Härjedalen och södra Jämtland bör inte övervärderas. Det är till största delen dikterat av att mycket små absoluta un- derskott (en liten »industripotentiell» befolkning=fä och små tätorter/ ytenhet) ger ett relativt överskott. Undantagsruta i detta avseende är F 18, där flera tätorter (Gällö, Bräcke, Pilgrimstad och Brunflo) tillsammans ger ett relativt överskott, som är betingat av att tätorterna ifråga är »medel- orter» för sin storleksklass och sitt läge. Överskottsområdena i de inre de- larna av Västerbottens och Norrbottens län är i huvudsak förorsakade av gruvindustrin. Bortsett från de ovan nämnda områdena med relativt över- skott är tendensen alldeles påtaglig. Tätorterna i det inre av Norrland och även i Norrbottens kustland visa anmärkningsvärt kraftiga absoluta under- skott. Vid studierna av primärelementen för kartbilden finner man att prak- tiskt taget samtliga orter inom detta område visa kraftiga underskott. Det är följaktligen mycket sällsynt, att man inom underskottsområdena finner orter med överskott. Däremot är det rätt vanligt, att inom överskottsom- rådena återfinner man orter med underskott. Till största delen utgöres dessa av orter, som ligger i en »tätortsagglomeration», följaktligen orter med he— tydelse för agglomerationens industriella helhet.

I många fall kan en naturlig förklaring till en tätorts underskott vara, att orten i fråga har en hög centralitet, men enbart detta ger inte en till- fredsställande förklaring till det sammanhängande bältet av underskotts— orter i det inre av landsdelen. För de flesta berörda orterna är nämligen förhållandet så att de visa både låg centralitet och dessutom kraftigt un- derskott. Dessa orsakssammanhang ligger emellertid utanför F.Uzs ram och berörs därför ej närmare.

Av intresse kan även vara att surmnera rutvärdena, så att länssiffror för över- eller underskott erhållas. En sådan summering ger följande värden avrundade till jämna femtiotal.

Gävleborgs län ........................ + 9 850 Västernorrlands län .................... —— 1 900 Jämtlands län .......................... —— 3 700 Västerbottens län ...................... _ 950 Norrbottens län ........................ — 3 300

Överföres underskottssiffrorna till fullt jämförbara relativa värden, fin— ner man, att Jämtlands län uppvisar det kraftigaste underskottet med 65,3 industrisysselsatta/1 000 tätortsinvånare. Därnäst kommer Norrbottens län med 21,1; Västernorrlands län med 10,8 och Västerbottens län med 7,9/ 1 000 tätortsinvånare.

Dessa siffror kan ge anledning till att gå ytterligare ett steg vid bedöman- det av underskottets betydelse för befolkningen. Om man räknar med den multiplikativa effekt, som råder och ger multiplikatorn värdet fyra, kan detta ge upphov till följande påstående. Om orterna i Jämtlands län hade varit industrialiserade som genomsnittsorten hade det betytt en ekonomisk försörjning för 14 400 av de 56 600 tätortsinvånarna. Uttryckt i procent kan man tala om en ur industrisynpunkt negativ sysselsättningsbalans på 25,4 %. Motsvarande siffror för övriga län är:

Norrbottens län .......................... 8,4 % Västernorrlands län ...................... 1,0 % Västerbottens län ........................ 0,8 %

Sammanfattningsvis kan följaktligen konstateras: Om alla tätortsinvå- nare i Norrland anses lika »industripotentiella» i förhållande till resp. tät- orts storlek och läge, råder ett kraftigt underskott i de inre delarna av Norr- land, främst representerat med höga absoluta värden av området kring norra och östra Storsjöstranden, vidare efter L jungans dalgång i Medelpad och i större delen av Norrbottens län. Relativa överskottsområden med där- till kraftigt absolut överskott förekommer endast i kust- och gruvområdena. ( Kiruna- och Gällivareområdet.) Poängteras bör dessutom faran av att be-

trakta överskottsområdena som »tillräckligt» industrialiserade då det slut- giltiga valet av lokaliseringsplats uteslutande dikteras av ekonomiska för- utsättningar. Ser man däremot på kartbilden ur synpunkten, att försöka få en uppfattning om de verkliga underskottsområdena, för att eventuellt medvetet kunna dirigera lokaliseringsbefrämjande åtgärder, förefaller det rimligt att dessa i första hand sättes in på de underindustrialiserade områ- dena, om utgångsläget är, att man i så stor utsträckning som möjligt vill undvika alltför kraftig befolkningsomfördelning.

Länsvis gruppering av företag och sysselsatta i industrigrupper och storleksklasser

Gävleborgs län

BILAGA 1

Storleksgrupper

Summa

3—10

1 1—25

26—50

51—100 101—200

201—500

501—1 000 1 001—-

Företag

Sysselsatta

F S F S S

F S F S Antal %

Antal

%

249 38 82

33 154 12 48 43

1 254 196 440 10 139 790 72 246 196 31 50 48 12 37 14

842 139 752 37 208 579 55 215 93 47

åwmnmwch—m 1 269 135 461 74 195 220 114 231 32 115 2 274 1 452 1 1 1 561 152 485 245 326 409

865 153

löv-l NNFMQRD

571 106 454 107

59 125 193

nov-una Han

CONtoaHv-u N

2 796 571 1 469 3 082 227 208

712

2 3 1 884 2 10 153 380 54 1 706 163 2 1 457 1 1 428 21 55 209 19 74 54 15

MH

Nmeoqqoq-iqw sammans—chun—

274 21 211 1 193 5 178 6 486 1 095 2 777 347

1 917 553 386

823 666

3 374

184

2 967 2 846 50 3 446 31 4 091 28 9 065

6 4 047 3 11 581 1 046

100,1

41 417

Västernorrlands län

Storleksgrupper

Summa

3—10

1 1—25

26—50

51—100

101—200

201—500

501—1 000

1 001—

Företag

Sysselsatta

grupp F

F S F S F S F S F S

Antal % Antal %

146 27 61

15 81 33 32

O') HNMQIOCDDwQOv-CN HHH

759 149 326 15 71 459 20 177 156 11

61 995 8 138 23 361 22 362 12 191 6 104

845 40 261

611—469

31 226 108 42 103 91

H&Ms-10501

1 371 65 367 75 367 234 164 115 210 100

QHDHLOOQNNMH

780

1 127 695 174 330

%D bins-lN

117 364 373

Hmm

3 1 090 4 1 049 15 4 734 1 230

2 686

2 1 150

5 4054

1 846

1 1 504 1 1 058

260 37 106 31 27 114 10 49 47 11

C")

CDMMQQIOYFH hmmwchv-Gh

H _

'”tD .. H

8 494 2 392

3 491 1 10 631 3 711 1 611 534 642 937

2 107

nnaqvquN— oo—n—tDNu'JHNmt—

S:a 404

2 143 138 2 231 45 1 747

N *!

3 068 28 3 960 25 7 789

8 6050

2 2 562

692 100,0

O O O v—l

29 550

Jämtlands län

Storleksgrupper

Summa

3—10

11—25 26—50

51—100

101—200 201—500

501—1 000

1 001—

Företag

Sysselsatta

exupp F

F S F S F S F S

Antal % Antal %

79 19 50 14 68 17 16

420 94 246

67 323 94 75

15 224 14 253 12 216

264 70 217

00010

379 202 121 162 59 66 100 66

comNNv-cv-n-n-t

FI

88

3 443

113 105 228

v—n-GN

1 367

111 30,7 25 6,9 72 19,9

20 84 2 , 20

1 730 387 7,2 837 642 282 5,3 878 16,4 100 1 9

261 4,9

143 2 7 91 1 7

1 322

54 899 18 631

oo H

1 243 7 889 1 367

362 100,0

5 351 100,0

ästerbottens la

Storleksgrupper

Summa

3—1 0

1 1—25

26—50

51—500

101—200 201—500

501—1 000

1 000—

Företag

Sysselsatta

F S F S F S F S

Antal % Antal %

170 918 48 293 105 575

21 118 124 672 25 123 19 93

50 818 22 338 38 616 26 409 10 163 6 117 21 766 4 155 21 683 12 408 47

68 26

HNH

1 89 706

270 53 1 73 202 1 55 76 59 77

MO QHNMNHHH

600 365 1 61 458 503 127 296

mmHMMv-IN

1 193

697 1 460 503 1 155

NCO NM

1 741

1 1 602

11 261 75 173 9 30 167 7 37 29 7

1

O': N

%MMQthioätotDciv—i HNQHngOVmOO

..

.. ..

.. o.

1 517 6 635 947 3 105 2 462 507 1 987 196 409 530 153 15

no.—.... MHF!

520 2 851 162 2 607

63 2 184

00 N

1 960 19 2 703

13 3815

1 741

1 1 602

807 100,0

NQQWMDQHNQWH F DOLOQ'CDMNåv—NNOO CD

18 46

0?

Norrbottens län

Storleksgrupper

Summa

3—10

11—25 26—50

51—100

101—200 201—500

501—1 000

1 001—

Företag

Sysselsatta

F S F S F S F S

Antal % Antal %

166 856 31 181 112 575

19 86 126 652 6 36 39 183 34 170 3 12

4 27

41 675 12 196 24 367

3 52 29 457 1 19 9 135 6 106 2 25

785 165 318

NLOGÄ

48 273 64 64 27

HOONNH

1 54 10 635 1 63

65 55 179 8

HHNH

503 508 316 233

Q' ("ODIN

1 113 1 109

648 602 550 479

mot ol'—1

1 975

7 106 2997

NH

246 150

26 3,4 165 10 1,3 51 6,7 41

7 808 7 053 605 2 318 1 835 474 1 561 203 495 303 146

' 27

qroa—.... mma-4

540 2 778

2 032 50 1 744 17 1 135

13 1782|

7 |2279|

1 | 975|

3 10 103

NOmNRDONv—OO D

22 828

0 H

Fraktreducering för norrländsk industri som lokaliserings- befrämjande åtgärd

Undersökningar kring den sysselsättningsmässiga effekten av en kostnads-

reducering av järnvägstransporterna för norrländsk industri

T

1r—

_. |. .

4,.....1

14 111 |111'J11

H-Rf'JWMW juldal'åltm'l'll 1 1 mull 1,1, . --1. 1197 .;iwuaig | . '

Sammanfattningsvis är sålunda frågeformuläret uppbyggt kring följande huvudavdelningar:

Allmänna data

Geografiskt lokaliseringsläge, marknadsinriktning Transportkostnadsmässiga fakta Fraktsänkningens förväntade effekt Personalfrågor

PTFE”???

Denna valda ordningsföljd på frågorna har bl.a. fördelen, att den i mer förtrolig samtalsform hållna indelningen ger vissa möjligheter till kontroll av konsistensen i företagarnas svar på intervjufrågorna under 4. De spon- tana kommentarernas relativa gradering av allmänna för- och nackdelar kan nämligen sättas i relation till svaren på de preciserade frågorna i den standardiserade intervjudelen.

3.3 Urval av intervjuperson

Inom Norrland finns ca 3 600 industriföretag med över tre anställda. De re- presenterar olika branscher, olika storlek, olika läge och näringslivet är därför mycket heterogent. Att genomföra ett stickprovsurval av intervju- personer, som skulle ha varit statistiskt helt tillfredsställande bedömdes mycket komplicerat. Av kostnads- och tidsskäl måste dessutom antalet in- tervjuer begränsas och resorna för intervjuerna fick ej bli för långa. Vissa förenklingar vid urvalet måste därför vidtagas.

Den använda metoden vid urvalet var i korthet följande. Efter produk- tionstyp sammanfördes industriföretagen i 13 huvudgrupper, vilka förfat- taren förmodade vara någorlunda likartade ur transportsynpunkt. Ur dessa grupper gjordes först slumpvis urval av en mindre branschgrupp (under- grupp enl. industristatistiken) inom varje huvudgrupp. Denna utvalda un— dergrupp fick i fortsättningen representera huvudgruppen. Därefter inde— lades Norrland ur regionsynpunkt i nio någorlunda likartade områden och ur varje sådant område utvaldes en undersökningsruta dit alla intervjuer inom regionen om möjligt koncentrerades. Därefter skedde slumpvist urval av intervjuföretag bland alla företag enligt företagsregistret i ifrågavarande bransch och ruta med vägningstal för antalet sysselsatta inom varje före— tag.

En utförligare redogörelse lämnas i det följ ande.

3.3.1 Urval av bransch för undersökning.

Urvalet av undersökningsbransch ur industrin som helhet hade naturligtvis kunnat ske på flera sätt. Faktorer att i detta fall ta hänsyn till bedömdes vara följande:

A. Att undensökningsgrupperna ur transportsynpunkt utformades, så att de inte blev alltför heterogena.

B. Att de utvalda undersökningsbranscherna tillsammans hade sådan uppbyggnad, att de kunde förväntas representera olika marknadsinriktning.

C. Att de utvalda undersökningsbranscherna innehöll exempel på både svagt och starkt representerad förädlingsverksamhet i Norrland.

D. Att de utvalda undersökningsbranscherna kunde mätas kvantitativt och därvid sättas i relation till såväl SJ:s transportstatistik som industri— statistikens totalvärden.

E. Att branschföretagen i förhållande till sin storlek gavs lika stora möj- ligheter att bli intervjuföretag.

Efter ingående analys av förefintligt statistiskt material ansågs det lämp- ligast att låta industristatistiken utgöra totalmassa för undersökningen.

Industristatistiken är indelad i 12 huvudgrupper. Av dessa kunde bort- ses från två, enär de är av sådan speciell natur. Huvudgrupperna ifråga är 1. Gruvindustri och 12. El-, gas- och vattenverk. De kvarvarande 10 huvud- grupperna har följande benämningar i industristatistiken.

2. Metall- och verkstadsindustri 7. Livsmedelsindustri

3. Jord— och stenindustri 8. Dryckesvaru- och tobaksindustri

4. Träindustri 9. Textil- och sömnadsindustri

5. Massa- och pappersindustri 10. Läder-, hår- och gummivaruindustri

6. Grafisk industri

Totalt är ovan nämnda 10 industrihuvudgrupper indelade i 87 under- grupper.

För att kunna fastställa den relativa förekomsten inom Norrland i för- hållande till rikssiffran för dessa 87 undergrupper beräknades de index- .siffror, som framgår av tab. 19. Index 1 innebär därvid att representationen i Norrland överensstämmer med representationen i hela riket. Index > 1 anger underrepresentation och index ( 1 överrepresentation, hela tiden i förhållande till totalantalet yrkesverksamma inom riket och undersöknings— området.

Innan redogörelsen för urvalsförfarandet fortsättes göres några kommen- tarer till ovanstående tabell. Tidigare påtalad ensidighet av förädlingsverk- samheten i Norrland (sid. 74) framträder på ett markant sätt. Av de 87 undergrupperna är sålunda 69 underrepresenterade, medan 17 är över- representerade. Den kraftigaste överrepresentationen visar som väntat de undergrupper som kan hänföras till träsektorn. Förhållandet framgår av nedanstående sammanställning över de grupper, som har högsta indextalen.

Undergrupp 5 a Träsliperier ............................ index 6,58 5 b Cellulosafabriker ............................ 5,10 5 d Wallboardfabriker ............................ 4,74 10 h Gummirep.-verkstäder ........................ 3,50 4 a Sågverk o. hyvlerier .......................... 2,67 2 b Andra metallverk ............................ 2,22 11 a Rent kem. industri ............................ 2,14 4 c Faner- och plywoodfabriker .................. 1,89

Med detta objektiva mått på den relativa förekomsten av olika branscher i Norrland som delbakgrund utfördes så sammanställningen av de 87 under- grupperna till 13 stora grupper, i F. U. benämnda undersökningsgrupper. Sammanställningen gjordes så att av ovan nämnda 10 huvudgrupper

Tabell 19. Beräkning av indextal för förhållandet sysselsatta i riket/sysselsatta i un- dersökningsområdet. Industriundergrupper.

. . %, av y-verks. Ind.-syss. i om av y-verks. Index glad" Ind.-sys;. 1 ”ket i riket Norrland /i Norrland d pp b c d 5" 2 a 42 068 12,97 3 058 7,09 0,55 b 6 603 2,04 1 952 4,52 2,22 0 8 231 2,54 415 0,96 0,38 d 29 855 9,21 1 111 2,57 0,28 e 15 864 4,89 116 0,27 0,06 f 1 968 0,61 172 0,40 0,66 g 1 325 0,41 41 0,10 0,24 h 48 924 15,09 10 125 23,46 1,55 i 139 703 43,08 7 918 18,35 0,43 k 32 573 10,04 314 0,73 0,07 1 53 812 16,59 3 044 7,05 0,42 m 3 738 1,15 371 0,86 0,75 3 a 960 0,30 33 0,08 0,27 c 5 522 1,70 303 0,70 0,41 d 1 559 0,48 101 0,23 0,48 e 2 079 —— f 8 200 2,53 1 210 2,81 1,11 g 5 888 1,82 386 0,89 0,48 h 5 512 1,70 9 0,02 0,01 i 6 911 2,13 193 0,45 0,21 k 1 825 0,56 118 0,27 0,48 4 a 26 931 8,30 9 555 22,14 2,67 b 1 071 0,33 58 0,13 0,39 c 1 481 0,46 375 0,87 1,89 (1 13 938 4,30 855 1,98 0,46 e 19 407 5,98 3 183 7,38 1,23 f 138 —— 8 305 _ h 2 799 0,86 220 0,51 0,59 5 a 1 733 0,53 1 506 3,49 6,58 b 20 496 6,32 13 898 32,21 5,10 0 26 750 8,25 1 867 4,33 0,53 (1 3 801 1,17 2 393 5,55 4,74 e 8 120 2,50 122 0,28 0,11 6 a 4 280 1,32 49 0,11 0,08 !) 16 621 5,13 520 1,21 0,24 0 15 168 4,68 1 622 3,76 0,80 d 4 276 1,32 14 0,03 0,02 7 a 1 718 0,53 13 0,03 0,06 h 14 959 4,61 3 580 8,30 1,80 c 2 597 — d 5 623 1,73 123 0,29 0,17 e 9 365 2,88 1 351 3,13 1,09 f 13 016 4,01 1 999 4,63 1,15 g 2 906 9,90 98 0,23 0,26 h 3 196 0,99 49 0,11 0,11 i 634 —— k 2 907 0,90 39 0,09 0,10 8 a 1 532 0,47 83 0,19 0,40 b 6 414 1,98 847 1,96 0,99 c 1 153 0,36 26 0,06 0,17 d 1 556 0,48 230 0,53 1,10 9 a 10 260 3,16 166 0,38 0,12 b 13 532 c 320 —— d 2 658 0,82 473 1,10 1,34

. . % av y-verks. Ind.-syss. i % 0 av y-verks. Index ååå) ha"—"ys: ”lk” i riket Norrland i Norrland d b c d F e 1 878 —— f 753 — g 9 880 3,05 11 0,03 0,01 11 1 142 -— i 1 479 0,46 62 0,14 0,30 k 151 _— 1 200 0,06 33 0,08 1,33 m 1 469 0,46 16 0,04 0,09 p 42 378 13,07 384 0,89 0,07 q 2 302 0,71 48 0,11 0,15 r 3 803 1,17 104 0,24 0,21 10 a 2 225 0,69 105 0,32 0,46 b 4 054 1,25 274 0,63 0,50 c 9 577 2,95 908 2,10 0,71 d 3 300 1,02 36 0,08 0,08 i 980 -— g 10 944 3,37 202 0,47 0,14 h 716 0,22 334 0,77 3,50 i 264 — 11 a 6 917 2,13 1 966 4,56 2,14 b 2 806 —— c 1 065 0,33 85 0,20 0,61 (1 3 601 1,11 210 0,49 0,44 e 704 —— f 2 470 —— g 178 0,05 23 0,05 1,00 h 3 622 — i 3 464 1,07 54 0,13 0,12 k 1 532 — l 5 765 1,78 117 0,27 0,15 m 5 184 1,60 211 0,49 0,31

ansågs grupperna 3, 5, 6, 8, 9, 10 och 11 i oförändrad form kunna användas som undersökningsgrupper under det att huvudgruppema 2, 4 och 7 var- dera uppdelades i två undersökningsgrupper med ledning av indextalen. Indelningen framgår av nedanstående sammanställning.

Under- Omfattar i Under- Omfattar i sökningsgrupp ind-statistiken sökningsgrupp ind-statistiken I 2 a—b VIII 7 h, e, f II 2 c—m IX 7 a, c, (1, g, h, k Ill 3 a—k X 8 a—d IV 4 a, e, e XI 9 a—r V 4 h, d, h XII 10 a—-—i VI 5 a—e XIII 11 a—m VII 6 a—d

Urval skulle därefter göras av »intervjubransch» inom varje undersök- ningsgrupp, d.v.s. av en representantiv industriundergrupp, som tillfreds- ställde de på sid. 109 uppställda kraven. Ett slumpmässigt urval på detta stadium ansågs ej lämpligt eftersom det hade kunnat omintetgöra önskemå- let, att vid intervjuerna erhålla synpunkter även från i Norrland svagt re- presenterad industri. Varje undergrupp ansågs nämligen böra ha möjlighet

att komma med som »intervjubransch» snarare i relation till sin förekomst i landet som helhet än i Norrland. Hänsyn härtill togs genom att förse varje undergrupp med tidigare angiven indexsiffra och därefter sammanföra dem i fyra klasser efter indextalens storlek. Varje sådan klass ansågs böra fö- rekomma i proportion till dess andel av de industrisysselsatta i riket. Då endast en »intervjubransch» skulle representera varje undersökningsgrupp skulle följaktligen inalles 13 undergrupper utväljas, var och en represen- tativ för sin undersökningsgrupp. Slumpvis bestäm—des först ur vilken in- dexklass intervjuundergruppen i varje undersökningsgrupp skulle utses. De olika indexklassernas representativitet fick därigenom den önskade propor- tionaliteten mot antalet industrisysselsatta i riket. Detta urval medförde dessutom att det potentiella antalet »intervjubranscher» reducerades i var- je undersökningsgrupp.

Bland de kvarvarande undergrupperna i varje undersökningsgrupp ut- fördes så ett nytt slumpmässigt urval, vilket gav följande resultat.

Undersökningsgrupp Utvald undergrupp för intervju I 2 a Järn- och stålverk II 2 i Gj uterier och andra mek. verk- städer Ill 3 g Tegelbruk IV 4 a Sågverk och hyvlerier V 4 d Möbelfabriker VI 5 b Cellulosafabriker VII 6 b Bok- och accidenstryckerier VIII 7 e Mejerier IX 7 k Annan livsmedelsindustri X 8 b Bryggerier och maltfabriker XI 9 p Konfektionsfabriker XII 10 c Skoindustri XIII 11 a Rent kemisk industri

När det i det följande talas om undersökningsgrupper avses i första hand företagen inom de ovan utvalda undergrupperna.

3.3.2 Urval av region för undersökning

Fraktsänkningen kunde förväntas få olika effekt för de intervjuade före- tagen beroende på det geografiska lokaliseringsläget. Därför ansågs en systematisk regionindelning av de intervjuade företagen vara önskvärd. Hela Norrland indelades därför i ett antal regioner, där varje region kunde anses någorlunda enhetlig ur denna undersöknings syfte. Ett mindre om- råde inom varje region (en ruta) skulle därefter utväljas för intervjuerna.

Faktorer att ta hänsyn till vid indelningen i intervjuregioner ansågs där- vid vara följande.

A. Näringslivets allmänna struktur B. Den zonerade fraktsänkningen C. Det geografiska läget. Punkt A innebar att industrialiseringsgraden inom varje område (»in- tervjuregion») inte skulle uppvisa alltför stora regionala variationer.

Punkt B innebar, att en intervjuregion inte fick innesluta rutor med olika procentuell taxenedsättning enligt det fraktsänkningsalternativ, som skulle undersökas.

Punkt C avsåg, dels att ta hänsyn till avståndet från norrlandsgränsen, dels att poängtera skillnaden mellan kustläge och inlandsläge. Transport- avstånden och transportmöjligheterna kunde nämligen förväntas inverka på företagsrepresentanternas synpunkter på fraktsänkningens verkningar.

Den efter dessa principer utförda indelningen i intervjuregioner fram— går av fig. 18. Som synes uppdelades Norrland i nio regioner. Inom var och en utvaldes en »intervjuruta», som bedömdes representantiv för re- gionen ifråga.

Ett sådant urval var i första hand nödvändigt för att resekostnader och tidsåtgång för intervjuerna ej skulle bli för stora. Ruturvalet betingades också av kravet på en viss minimiförekomst inom rutan av industriföre-

Fig. 18. Undersökningsområdets indel- ning i intervjuregioner.

tag inom de branscher, som skulle undersökas. Saknades intervjubransch inom rutan söktes representant för branschen ifråga utanför rutan men inom intervjuregionen. De utvalda rutorna framgå också av fig. 18.

3.3.3 Urval av företag för intervju Sedan 13 industriundergrupper och 9 intervjuregioner utvalts återstod att slumpvis utvälja företag för intervjuerna. Med hjälp av Arbetsmarknads- styrelsens företagsregister 1960 erhölls en komplett lista över alla industri- företag inom intervjubranscherna och i första band intervjuruta i andra hand intervjuregion. Ett slumpmässigt urval härur skulle ha givit ett stickprov, som var re- presentativt för antalet företag, men ej för antalet industrisysselsatta, d.v.s. företagens storlek. Ett företag med 1 000 anställda skulle följaktli— gen ej haft större möjlighet att komma med än ett företag med tre anställ- da. Detta ansågs ej överensstämma med F.Uzs syfte. För att företagen skulle ha möjlighet att bli »intervjuföretag» i proportion till sin storlek ut- fördes därför ett slumpmässigt urval med vägningstal för antalet syssel— satta. Därvid var avsikten att erhålla 117 intervjuföretag, d. v. s. ett före- tag inom var och en av de 13 intervjubranscherna (industriundergrup- perna) i v-ar och en av de nio intervjuregionerna.

Den regionala ensidigheten av den norrländska förädlingsverksamheten medförde att representanter för samtliga 13 undersökningsgrupper ej er- hölls i regionerna. De i varje region representerade undersökningsgrupperna framgå av tab. 20.

Som synes är vissa undersökningsgrupper mycket svagt representerade. Detta kan dels bero på en totalt sett svag representation inom branschen i Norrland, men även en regional koncentration av totalantalet företag kan utgöra orsaken.

Tabell 20. I intervjuregionerna representerade undersökningsgrupper.

me?”" I 11 111 rv v VI vn vnr rx x xr xn xrn region

1 + + + + + + + + + 2 + + + + + + + + + + 3 + + + + + + + + + + 4 + + + + + + + + + + + 5 + + + + + + + + + + + 6 + + + + + + + + + + 7 + + + + + + + 8 + + + + + + + + + + + 9 + + + + + Summa 9 9 s 9 8 6 9 9 2 9 5 3 5

3.3.4 Urval av intervjuperson

Om ett företag har flera anställda kan valet av person inom företaget för intervju uppenbart påverka intervjuresultatet. Författaren avsåg därför att genomgående söka få intervjua den till tjänsteställningen högste inom företaget på den ort, där intervjun skulle utföras. Kontakt söktes därför alltid först med denne. I de fall då denne hänvisade till annan anställd, måste intervjun självfallet utföras med denne andre person.

3.4 I ntervj uernas genomförande

På ovan anförda sätt utvaldes de företag och personer inom Norrland, som skulle intervjuas. Företagsledaren vid respektive företag kontaktades ca en vecka före intervjun och tid för densamma uppgjordes. I samband här- med översändes också den del av intervjuformuläret, där vissa transport- kostnadsmässiga fakta begärdes. (Bil. 3 frågorna 3 A—D)

Samtliga intervjuer har utförts av författaren.

IV. Intervjuundersökningens resultat

4.1 Allmänt om redovisningsprinciper och intervjubortfall

Redovisningen av företagsrepresentanternas synpunkter kommer att föl- ja tidigare påtalad indelning av intervjuformuläret i standardiserad och ostandardiserad del. (Sid. 108)

I det förra fallet kommer därvid från bransch till bransch att redovisas svaren på de framställda frågorna 3, 4 och 5. I det senare fallet (fråga 2) får redovisningen en mer informell karaktär. Mot bakgrund av svaren på frågorna 2 B och 2 C redogöres där för företagarnas attityder till Norrland som lokaliseringsort och deras allmänna synpunkter på de faktorer, som de ansett vara väsentliga ur lokaliseringssynpunkt.

Redovisningen av intervjusvaren kommer, när det gäller den standardi- serade intervjudelen, att ske genom tabellering av svaren på frågorna. I den mån det är möjligt kommer samma förfaringssätt att användas vid redovisningen av den ostandardiserade delen. Närmare analyser av svaren i de enskilda fallen kommer ej att göras. Kommentarer till de bundna frå- gorna i den standardiserade delen göres i den mån öppna frågor ställts i anknytning till dem och därvid framförts synpunkter, som enligt förfat- tarens mening varit av speciellt intresse.

Materialet möjliggör redovisning av svaren efter företagens branschtill- hörighet, efter de olika regionerna, efter företagens storlek, efter mark- nadsinriktning och efter representationsgrad. Resultaten kan hopvägas antingen så att varje företag betraktas som en enhet eller så att varje före- tags svar ges en viss vikt med hänsyn t. ex. till antalet sysselsatta i före- taget eller inom den undersökningsgrupp för vilket de undersökta före- tagen sökt göras representativa. Det redovisningssätt har i det följande valts, som ansetts mest instruktivt 1 varje särskilt fall.

Enligt tab. 20 sid. 115 utgjorde antalet intervjuföretag 84. Av dessa har intervjuer med fem företag inte kunnat genomföras. Anledningen har i tre fall varit nedläggning av förädlingsverksamheten sedan 1960 och i två fall svårigheter att identifiera en viss ofta liten del av en integrerad verksam- het. Av bortfallet hänför sig ett företag till vardera av undersökningsgrup- perna I, II, V, IX och XIII. Då antalet företag i grupperna I och IX redan tidigare var lågt medför bortfallet här, att undersökningens representati- vitet för dessa grupper är svag.

Intervjuundersökningen omfattar sålunda efter bortfallet 79 företag. Samtliga dessa har besvarat frågorna. Dock har de transportkostnadsmäs-

siga fakta, som begärts av företagen inte erhållits i sju fall, vilket medför, att denna del av intervjuundersökningen bygger på siffror från 72 företag. Detta senare bortfall avser ett företag i vardera av undersökningsgrupper- na III, IV, VI, VII, VIII, X och XIII. Bortfallet i detta avseende har följakt- ligen till största delen skett inom undersökningsgrupper med relativt hög intervjufrekvens, varför det kan anses troligt, att de uteblivna svaren haft begränsad betydelse för slutresultatet.

4.2 Transportkostnadsmässiga fakta (Frågorna 3 A—D)

De flesta branscher och företag har transportbehov i samband med sin för- ädlingsverksamhet. Detta behov kan avse råvaru- och/eller halvfabrikat— transporter till anläggningen samt färdigprodukt- och/eller halvfabrikat- transporter ut på företagets marknadsområde. Från interna transporter inom företaget bortses i denna undersökning.

Mellan olika företag existerar stora differenser både när det gäller trans- porternas volym, relationen mellan »till- och uttransport» och transport- kostnadernas ekonomiska betydelse för företaget. En generell sänkning av transportkostnaderna betyder för alla företag en utgiftsminskning. En sådan söker man i vanliga fall nå genom att planlägga sina transporter på ett för företaget fördelaktigt sätt. Detta behöver emellertid inte alltid betyda, att planläggningen sker mot målet att till varje pris uppnå företagets poten- tiella transportkostnadsminimum. Många faktorer kan nämligen påverka planläggningen och medföra, att minimikostnaden inte är den för företaget mest fördelaktiga transportkostnadsstorleken. Kundservice, snabbhet, re— gelbundenhet, godsvård är viktiga dimensioner på transporterna utöver själva transportkostnaderna och dessutom måste hänsyn tagas till trans- porternas samordning med produktion och försäljning. I många fall med- för detta kostnadsökningar, som ändock kan hänföras till en rätt plan- läggning av företagets transporter om ökningen i omsättning därvid kom— penserar den fördyrade transporten. Detta medför, att transportstrukturen, nyttjandet av olika transportmedel, sändningsstorlek, snabbhetskrav m. m. varierar inom och mellan branscherna. Transportstrukturen påverkas följ— aktligen av ett mycket stort antal faktorer och man måste därför vara för- siktig, så att betydelsen av en enda faktor inte överbetonas. Det har mot denna bakgrund framstått som önskvärt, att vid intervjuerna i första hand exakt kunna ange, vad den diskuterade fraktsänkningen skulle innebära för det intervjuade företaget vid oförändrad transportvolym och oförändrade transportrelationer. Frågorna i intervjuformuläret om transportkostnads- mässiga fakta ha till syfte att ge ett sådant underlag.

För de intervjuade företagarna, som har en aktuell bild av det egna före— tagets ekonomiska förhållanden är absoluta siffror över järnvägsfrakternas storlek meningsfulla uppgifter i och för sig. Däremot är det knappast av intresse att här redovisa dessa absoluta tal. De får innehåll först i relation

till företagens övriga förhållanden. Det har därför ansetts vara nödvändigt, att här redovisa frakterna som relativa tal. Företagarna kan ställa dem i relation till en mängd olika faktorer inom företaget t. ex. omsättning, brut- tovinst, övriga kostnaders rörlighet, konkurrensen m.fl. Här är det nöd— vändigt att begränsa jämförelserna. Det har därvid framstått som sannolikt, att företagets salutillverkningsvärde vore lämplig som reduktionsbas. Det är nämligen lätt att erhålla och det kan anges i kronor liksom transport- kostnaderna och synes därför kunna användas som ett första grovt mått på dessa kostnaders betydelse ur lokaliseringssynpunkt.

De kostnadsmässiga fakta, som lämnats vid intervjuerna, kommer därför att presenteras ställda i förhållande för detta uttryck för företagets omsätt- ning. I förhållande till samma reduktionsbas kommer fraktsänkningens ef- fekt vid oförändrad transportvolym och oförändrade transportrelationer att anges. Dylika relationstal har därvid framräknats för samtliga företag i de olika undersökningsgrupperna. Medelvärden torde sedan kunna bilda ut— gångspunkt för en gradering av fraktsänkningens bety-delse bransch för bransch.

De faktiska sifferuppgifter, som erhållits, avser 1960 års produktion vid arbetsstället. Som framgår av intervjuformuläret (bilaga 3) består de av följande poster.

3 A Totala transportkostnader för året 3 B Arbetsställetss salutillverkningsvärde 3 C Delposter som ingå i total transportkostnad 3 D Transportkostnad på järnväg De totala transportkostnaderna avser de av företaget som transportkost- nader redovisade beloppen, vari ingår fraktbelopp, kostnader för egna bi- lar samt diverse kostnadsposter som traditionellt hänföres dit som last- nings- och lossningskostnader, försäkring m. m. I den mån kunder eller leverantörer betalt transportkostnader komma de ej till synes i företagets siffror. Verkan härav kommer att diskuteras längre fram. Salutillverkningsvärdet avser den siffra som av företaget redovisats till kommerskollegii industristatistik. »Avsaluvärdet avser de salufärdiga produkternas försäljningsvärde fritt banvagn, fartyg eller bil etc. med frånräkning av rabatter men med inräk- ning av emballerings- och andra försäljningskostnader samt kostnad för transport med egna transportmedel.» (SOU Industri 1958 sid. 14.) Svagheten med att använda salutillverkningsvärdet som reduktionsbas ligger följaktligen främst i att vissa transportkostnader redan ligger i re— duktionsbasen samt att företagets vinst också innefattas i detta uttryck för omsättningen. De totala produktionskostnaderna hade utgjort en annan tänkbar reduktionsbas. Emellertid bedömdes införskaffandet av dessa upp- gifter komma att medföra avsevärda bortfall av svar, eftersom denna siffra måste framräknas särskilt av företagen, under det att salutillverkningsvär— det redan fanns uträknat. Redan beräkningen av transportkostnaderna

krävde i många fall en stor arbetsinsats från de intervjuade företagens sida.

Frågan om delkostnader, som ingår i den under 3 A angivna totala trans- portkostnaden medtogs, dels för att företagen vid sin sifferbearbetning lät- tare skulle förstå de under 3 D begärda uppgifterna, dels av allmänt in- tresse.

Transportkostnadema på järnväg avsåg att exakt klargöra storleken av det belopp, som skulle förändras vid en eventuell fraktsänkning på SJ. I beloppet är därför ej inräknat avgifter i samband med järnvägstransporten, som t. ex. lastning, lossning, vagnshyra, presenninghyra och dylikt.

Av de intervjuade 79 företagen har sifferuppgifter på frågorna erhållits från 72 stycken. Dessa torde i de flesta fall vara hämtade ur företagens redo— visning. I många fall har en genomgång skett post för post i syfte att erhålla exakta siffror. De sålunda erhållna uppgifterna måste därför bedömas vara synnerligen tillförlitliga jämfört med de grova skattningar, som ej sällan förekommer i den offentliga diskussionen. Siffrorna redovisas på följande sätt

(1) Av varje företag betalda totala transportkostnader i procent av salu- tillverkningsvärdet

(2) Av varje företag betald ren fraktkostnad på järnväg i procent av salu- tillverkningsvärdet

(3) Fraktsänkningseffektens storlek i procent av .salutillverkningsvärdet I samtliga kolumner anges högsta och lägsta värden för de olika företagen. Vidare anges det aritmetiska medelvärdet (M) och medianvärdet (Md).

I undersökningsgrupperna IV och VI (Träsektorn) anges endast värdena (2) och (3). De totala transportkostnaderna erhölls nämligen endast i ett fall för varje grupp.

Vid kommande tabelleringar benämnes undersökningsgrupperna med industristatistikens nummer på intervj ubranscherna. (Tab. 21)

Av speciellt intresse ur F.Uzs synpunkt är kolumn (3), som anger frakt- sänkningens effekt i procent av salutillverkningsvärdet. Medelvärdet lig- ger därvid för alla grupper utom för grupp 2 a (järn- och stålverk) under 1 %. Endast 5 företag av de 72 uppvisar järnvägskostnader av sådan relativ stor- lek, att effekten av fraktsänkningen överstiger 1 %. I övriga fall kan den ut- tryckas i promille och tiondels promille. Undersökningen visar därför en- tydigt, att fraktsänkningens effekt i procent av salutillverkningsvärdet är liten. Det bör dock uppmärksammas att dessa siffror endast visa en del av fraktsänkningens inverkan. Transportkostnader av varierande storlek från företag till företag betalas nämligen av kunder och leverantörer och en sänk- ning av dessa kommer också företaget till godo.

I kommande kapitel (4.3) kommer företagsrepresentanternas uppfatt- ning om fraktsänkningens betydelse för omsättningens storlek att redovisas. Därvid ha de som utgångspunkt haft sina egna siffersammanställningar, samt sin uppfattning om vad sänkningar i leverantörers och kunders järn- vägsfrakter skulle medföra för dem själva.

Tab. 21. Transportkostnademas och fraktsänkningseffektens storlek i procent av salutillverknings-

värdet .. . Totala transportkostnader Järnvägsfrakter i % av Fraktsänkningens effekt Undersoknmgsgrup per i % av saluvärdet saluvärdet i % av saluvärdet Ant. Varia- Varia- Varia— Nr Namn föret. tionsvidd M Md tionsvidd M Md tionsvidd M M" 2 a Järn och stålverk. .. 1 12,5 8,9 2,6 2i Gjuterier och andra mek. verkstäder.. 5,5—1,6 3,1 2,9 3,3—1,0 1,9 1,9 0,9—0,1 0,3 0,3 3 g Tegelbruk ......... SOA—12,3 19,7 19,6 4,2—0,0 0,9 0,9 1,2—0,0 0,2 0,09 4 a Sågverk och hyvle— rier ............. 8 13,0—0,0 3,7 1,8 4,0—0,0 0,8 0,3 4 d Möbelfabriker ...... 7 4,3—2,6 3,3 3,1 3,5—0,5 1,5 1,4 0,7—0,2 0,3 0,2 5 n Cellulosafabriker. .. 5 4,0—0,9 1,7 1,0 1,2—0,1 0,4 0,2 6 b Bok- och accidens— tryckerier ....... 2,4—0,9 1,5 1,5 1,0—0,3 0,6 0,7 0,2—0,04 0,1 0,08 7 e Mejerier ........... 9,2—5,7 7,2 7,3 3,0—0,02 0,5 0,2 0,4—0,002 0,1 0,04 7 k Annan livsmedels— industri ......... 1 2,7 0,2 0,06 8 b Bryggerier och mat- fabriker ......... 8 22,5—9,5 16,6 16,8 1,6—0,5 1,0 1,0 0,3—0,1 0,2 0,2 9 p Konfektionsfabriker 5 1,7—0,8 1,3 1,2 1,4—0,6 0,9 1,0 0,4—0,06 0,2 0,1 10 c Skoindustri ........ 3 5,5—1,9 3,3 2,6 1,9—0,4 1,4 1,8 0,5—0,08 0,3 0,4 11 a Rent kemisk indu- stri ............. 3 11,9—7,5 9,7 9,8 11,6—1,9 5,3 2,5 1,2—0,3 0,7 0,6

4.3 F raktsänkningens ejfekt (Fråga 4)

4.3.1 Fraktsänkningen inverkan på tillverkningskvantiteten (Fråga 4— A, B ocd D) Med tidigare anförda definition på vad som i denna undersökning skall utgöra ett indicium på om fraktsänkningen är av lokaliseringsbefrämjande karaktär eller ej, utgör denna frågeställning kärnpunkten i hela undersök-

ningen.

Fråga ( 4 A): Vilken inverkan kan fraktsänkningen förväntas få på till- verkningskvantiteten vid Edert företag?

Svar: Undersökningsgrupper _ Alternativ så? 2a 2i Bg 4a 4d 5b Gb 7e 7k 8b 9p 10c 11a Positiv inverkan ................ 1 1 2 1 5 Situationen oförändrad .......... 7 3 6 2 6 6 9 1 4 3 4 56 Negativ inverkan ............... 5 1 4 3 5 18

Den dominerande uppfattningen bland företagarna är som synes, att fraktsänkningen inte påverkar tillverkningskvantiteten. 70,9 % av dem som svarat har haft denna uppfattning. Endast 6,3 % (5 företag) anser att till- verkningskvantiteten kommer att öka, medan 22,8 % tror att effekten blir negativ.

Som framgår av intervjuformuläret (bilaga 3 fråga 2 A) har en gradering av marknadsomlandets storlek skett. Bedömningsgrunderna för klassifi- cering i de olika marknadstyperna är därvid utredningens egna och gör inte anspråk på att vara allmängiltiga. De ge dock möjlighet att diskutera skill- nader i fraktsänkningens effekt för företag inom samma bransch men med olika marknadsinriktning.

Före den fortsatta diskussionen presenteras en sammanställning av de intervjuade företagens fördelning på de olika marknadstyperna enligt in- tervjupersonernas svar på fråga 2 A.

Undersökningsgrupper Sum-

Marknadstyp 2a 21 3g 4a 4d 5b 6b 7e|7k|8b 9p 10c11a ma Lokal marknad ................. 6 1 3 6 9 25 Blandad marknad .............. 2 2 3 1 8 Nationell marknad .............. 1 8 8 2 6 5 3 4 37

Sammanställningen visar klart den tidigare påtalade svårigheten, näm— ligen att hänföra en hel bransch till den ena eller andra marknadsinrikt- ningen (grupp 3 g, 4 a, 4 d och 6 b). Visserligen verkar vissa branscher (grupp 2 a, 2 i, 9 p, 10 c och 11 a) vara helt hänförliga till en viss typ, men då ur- valet var »vägt slumpmässigt» kan i flera branscher orsaken vara, att de små (förmodligen ofta lokalmarknadsinriktade) företagen hade alltför liten chans att komma med som intervjuföretag.

Ur sammanställningen har uteslutits grupp 7 e (mejerier), beroende på dess speciella karaktär med bundenhet till en dirigerande riksorganisation.

Ovanstående tabell utvidgas nedan, så att både marknadsinriktning och fraktsänkningens effekt på tillverkningskvantiteten framgår.

Undersökningsgrupper nyåik' Alternativ S:a VP 2a 2'1 3g | 4a 4d|5b Gb 7e 7k 8b 9p 10c lla Volymökn. | Lokal Oförändrat 2 5 4 11 Volymmin. 4 1 3 1 5 14 Volymökn. Blandad Oförändrat 1 1 1 1 4 Volymmin. 1 1 2 4 Volymökn. 1 1 2 1 5 Natio- Oförändrat 7 6 1 6 5 3 4 32 nell Volymmin.

Tabellen visar, att bedömningen av fraktsänkningens effekt står i sam- band med företagens marknadstyp. Alla företag, som befarar en negativ in- verkan på tillverkningskvantiteten, hör nämligen till de marknadstyper, som i F.U. benämnes lokal och blandad marknad. Ökning i kvantitet anges som framgår endast av nationellt marknadsinriktad industri. Detta är ett betydelsefullt resulat av denna undersökning. Det visar, att den ofta i dis- kussioner framförda åsikten, att en fraktsänkning på järnväg för norr- landsföretagen betyder en ökad omsättning, direkt och entydigt motsägs av de svar, som framkommit på denna fråga.

Av de 11 företag med lokal marknadsinriktning, som angett situationen oförändrad, tillhör 6 stycken den lägsta fraktsänkningszonen ( 10 %).

Genomgående framhölls vid intervjuerna med representanterna för före- tag med lokal och blandad marknad, att fraktsänkningen för deras del en- dast kunde förväntas få negativa verkningar, även om den ej alltid bedöm- des inverka på kvantiteten. Fraktkostnaderna för konkurrentföretagen i Mellan- och Sydsverige till den norrländska marknaden betraktades som ett »tullskydd» för den lokala industrin. I konsekvens härmed påpekades, att storleken av fraktsänkningen var direkt proportionerlig med dess nega- tiva verkningar. Detta kan i viss mån förklara varför vissa representanter för lokal marknad i den lägsta fraktsänkningszonen ej angett en negativ inverkan på tillverkningskvantiteten, som trolig följd av fraktsänkningen, utan endast poängterat ett försämrat konkurrensläge.

»Tioprocentzonen» ligger redan i ett utsatt läge för konkurrens söder— ifrån och har redan förlorat den känsligaste delen av sin marknad. De 10- kalmarknadsinriktade företagen inom detta område anförde också på ett annat sätt än de längre norrut belägna, att de kände denna konkurrens hårt och hade tvingats inrikta sig därefter. Sysselsättningsmässigt var dessa fö- retag ofta mindre än branschkollegerna norrut och av intervjuerna att döma, ansåg de ej, att utvecklingsmöjligheterna var stora. De arbetade med en in— arbetad och känd kundkrets inom lokalt snäva gränser. Produktionen före- föll i dessa fall »traditionsbunden» till en viss kundkrets, som ej ansågs påverkbar i allt för hög utsträckning av det intensifierade försäljningsar- betet från konkurrentföretag i Mellan- och Sydsverige, som man förutsade skulle bli följden av en eventuell fraktsänkning.

Inom de övriga »nedsättningszonerna» (20 resp. 30 %) framkom vid in- tervjuerna, att även där en kännbar konkurrens söderifrån existerade, men den föreföll dock att tillmätas mindre vikt än längre söderut. Taxornas av- ståndsdegressivitet och den procentuellt högre nedsättningen, som där ifrågasatts, skulle emellertid kunna samverka till att snabbt föra in även dessa företag i ett så försämrat konkurrensläge, att flera av de intervjuade hyste allvarliga farhågor för sitt företags vidare existens, om den ifrågasatta fraktsänkningen bleve verklighet.

Denna uppfattning om konkurrens söderifrån återkom ej i de synpukter,

som framlades av representanter för den nationellt marknadsinriktade in— dustrin, vilka representerar ca hälften av de intervjuade företagen. Detta tyder på att upp-fattningen om den negativa inverkan följer marknadsin- riktningen och inte branschen. Följande delslutsats kan därför formuleras: Den diskuterade fraktsänkningen kan väntas få i stort sett negativa effekter för lokalmarknadsinriktad industri i Norrland, därigenom att den skapar ett försämrat konkurrensläge. Även för industrier med blandad marknad kan väntas övervägande negativa effekter. Intervjupersonerna har framfört åsikter, som variera från försämrat konkurrensläge till total nedläggning av driften.

Samhällsekonomiskt och sysselsättningsmässigt hade en viss negativ ef- fekt kunnat accepteras, om fraktsänkningens effekt inom övrig industriell verksamhet hade varit så positiv, att resultatet för landsdelen som helhet hade gett en sysselsättningsökning. Någon sådan positiv effekt synes ej föreligga. Som framgår av sammanställningen angående kvantitet har näm— ligen samtliga företag i 6 av de 8 branscher, där ej angivits någon negativ inverkan, framhållit, som sin åsikt, att transportkostnadssänkningen ej kan påverka kvantiteten och således ej bidraga till en sysselsättningsökning. Av svaren framgår också, att endast 5 av de 79 intervjuade företagen, fördelade på 4 undersökningsgrupper, angett en kvantitetsökning som trolig. Därvid har dock poängterats från 4 av dessa företag, att kvantitetsökningen ej är överförbar till en sysselsättningsökning, utan kan förväntas ske genom längre serier, rationaliseringar eller utnyttjande av ej använd produktions- kapacitet.

De hittills diskuterade frågorna i intervjuformuläret ha avsett endast ett fraktsänkningsalternativ. En känslighetsanalys har även gjorts för att söka klarlägga, om man genom att ställa upp flera olika stora sänkningsalter- nativ kan finna en viss gräns, där positiva produktionsförändringar kan vän- tas börja uppträda. Företagsrepresentanterna erhöll därvid en stigande skala av procentuella nedsättningar att ta ställning till.

Frågan ställdes till samtliga intervjuade företag.

Fråga (4 B): Ni har anget-t en SJ-tariffkostnad på kr. Anser Ni att en sänkning av dessa kostnader med 10 % skulle ha positivt påverkat Edert företags omsättning (tillverkningskvantitet) ? 20 %? 30 %? 40 % ? 50 % ?

Svar: (se nästa sida). Endast 10 % av företagen anse sålunda, att en fraktsänkning till hälften skulle få någon effekt på den tillverkade kvantiteten. De 8 företag, som an- gett positiv effekt, tillhöra varugrupperna 2 a, 2 i, 4 a, 4 d och 11 a. Därav före- faller verkan kraftigast i 2 a, 4 a och 11 a. I grupperna 2 i och 4 d uppträder förhållandet, att ett företag i varje grupp framhållit som troligt, att redan en sänkning med 10 % positivt kan påverka kvantiteten, medan de övriga inte ansett, att en 50-procentig sänkning skulle medföra en kvantitetsökning. Med

Fraktsänkningsalternativ

Undersökningsgrupper Antal företag 10 % 20 % 30 % 40 % 50 % Nr. Namn Ja [Nej Ja |Nej| Ja |Nej Ja Nej Ja Nej 2 a Järn och stålverk ...... 1 1 1 1 1 1 2 i Gjuterier och andra mek. verkstäder ..... 8 1 7 1 7 1 7 1 7 1 7 3 g Tegelbruk ............ 8 8 8 8 8 8 4 a Sågverk och hyvlerier. . 9 1 8 1 8 3 6 3 6 3 6 4 d Möbelfabriker ......... 7 1 6 1 6 1 6 1 6 1 6 5 b Cellulosafabriker ...... 6 6 6 6 6 6 6 b Bok- och accidens— tryckerier .......... 9 9 9 9 9 9 7 e Mejerier .............. 9 9 9 9 9 9 7 k Annan livsmedelsindu- stri ................ 1 1 1 1 1 1 8 b Bryggerier och malt- fabriker ............ 9 9 9 9 9 9 9 p Konfektionsfabriker. . . 5 5 5 5 5 5 10 c Skoindustri ........... 3 3 3 3 3 3 11 a Rent kemisk industri. . 4 4 1 3 1 3 2 2 2 2 Summa 79 3 76 4 75 7 72 8 71 8 71

tanke på den stora klyftan i åsikterna och den totala entydigheten hos branschkollegerna förefaller dessa bedömningar relativt overkliga. Detta medför, att inom tio av de tretton undersökningsgrupperna förefaller det föga troligt, att en fraktsänkning med upp till 50 % kan påverka kvantite- ten i positiv riktning.

Däremot verkar förhållandet mer osäkert i grupperna 2 a, 4 a och 11 a. Ett genomgående drag för dem är att de uppvisa de högsta procenttalen för de rena järnvägsfrakternas andel av salutillverkningsvärdet (tab. 21 sid. 121). Siffrorna i kolumn tre i samma tabell ange, som tidigare påtalats, frakt- sänkningens storlek i procent av salutillverkningsvärdet. Genom att jämföra storleken av dessa vtal hos de företag, som i ovanstående grupper överhuvud— taget ansett att en nedsättning kan medföra en kvantitetsökning med övriga intervj uföretag, finner man ett klart samband. Kvantitetsökning har angivits, när fraktsänkningens effekt iprocent av salutillverkningsvärdet uppgår till ca 2 %. Undantag utgör dels de tidigare omnämnda 2 företagen i grupperna 2 i och 4 (1 som anfört en 10-procentig sänkning som tillräckligt stor för en

kvantitetsökning, d. v. 5. när effekten i procent av salutillverkningsvärdet en- dast uppgår till 0,3 å. Vidare har 2 företag i grupp 4 (sågverk och hyvlerier) angivit kvantitetsökning, trots att effekten inte närmar sig ovan anförda gränszon av ca 2 %. Dessa företag ha nordligt kustläge (intervj uregionerna 6 och 8, fig. 18) och har motiverat åsikten med att fraktsänkningen skulle medföra minskade lager- och räntekostnader i och med att den skulle till- låta större kontinuitet i leveranserna.

En på salutillverkningsvärdet ca 2 %-ig effekt av fraktsänkningen kan bland de intervjuade företagen endast uppnås av företag i grupperna 2 a, 4 a och 11 a samt av ett företag i grupp 3 g (tegelbruk). Sistnämnda företag skulle vid en 50-procentig sänkning ha uppnått en effekt av 2,1 % av salutillverk- ningsvärdet. Under intervjun framträdde i detta fall en viss tveksamhet hos företagsrepresentanten vid diskussionen om en sådan sänknings verkan på kvantiteten. Vederbörande angav emellertid efter övervägande, att ingen kvantitetsökning var sannolik. Intervjusvaren tyder därför på att det finns ett gränsvärde vid ca 2 %, där en fraktsänkning väntas påverka om- sättningen i positiv riktning. Materialet är emellertid alltför litet för att tillåta bestämda slutsatser. Den slutsats man synes komma fram till av in- tervjuundersökningen i detta avseende är, att järnvägsfrakterna i de flesta branscher enligt författarens åsikt synes utgöra för liten relativ kostnads— andel, för att en rimlig sänkning av dessa skall kunna påverka kvantiteten i positiv riktning och följaktligen vara av Iokaliseringsbefräm jande karak- tär, enligt undersökningens definition på en sådan. För vissa branscher 2 a, 4 a och 11 a verkar dock möjlighet föreligga, att med en fraktsänkning på- verka kvantiteten. Detta synes tyda på att om man vill vidtaga en för Norrland lokaliseringsbe- främjande åtgärd genom en fraktsänkning på SJ, bör denna begränsas till en nedsättning efter varuslag eller transportomfång hos företaget och ej ges generell effekt. En sådan begränsad fraktreducering skulle nämligen medföra, att vissa ur Norrlands synpunkt skadliga lokaliseringseffekter skul- le undvikas.

4.3.2 Fraktsänkningen inverkan på strukturförhållandena inom den industriella verksamheten

Koncentrationstendensen inom den industriella verksamheten har under se- naste åren varit påtaglig. Det kunde tänkas, att den i EU. skisserade frakt- sänkningen skulle kunna påverka denna tendens i den ena eller andra riktningen. För att klargöra intervjupersonernas uppfattning härom med- togs en särskild fråga i intervjuformuläret. Svaret på denna fråga torde få bedömas som i högre grad subjektivt än svaren på tidigare berörda frågor, som varit begränsade till det egna företaget. Svaren är trots detta av stort intresse.

Fråga (4 C ): Vilken effekt anser Ni att en fraktsänkning på SJ vid trans- porter berörande Norrland skulle ha medfört under senaste året för till- verkningsförhållandena inom Eder bransch?

Svar: Undersökningsgrupper Alternativ så]? 2a 2i|3g|4a 4d 5b 6b 7e 7k 8b 9p|10c|11a Koncentration ................. 2 6 1 5 5 6 25 Oförändrat .................... 1 6 2 7 2 6 4 9 1 3 5 3 4 53 Decentralisation ................ 1 1

I detta fall är det framförallt intressant att jämföra resultatet med de sammanställningar, som visa dels fraktsänkningens effekt på tillverknings- kvantiteten, dels deras resp. marknadstyp. Detta utföres nedan med till- hjälp av enkla korstabelleringar.

(1) (2)

Koncentration 7 18 Koncentration 1 7 6 2

Oförändrat 5 48 Oförändrat 8 2 34

Decentralisation -—

|

Decentralisation _

Positiv inverkan på Oförändrat Nationell

marknad

Blandad

marknad

Lokal

marknad

tillverkningskvantitet Negativ inverkan på tillverkningskvantitet

[Ur tabellering (2) har uteslutits de 9 företagen i grupp 7 e (mejerier). Anledningen är tidigare påtalat oberoende av marknadsindelning. I tabell (1) återfinnes dessa företag i oförändrat —oförändrat.]

Ur marknadssynpunkt (2) framhålles som synes koncentrationen kraf- tigast av lokal och blandad marknad, medan representanterna för nationell marknad i stort poängterat som sin uppfattning, att fraktsänkningen ej skulle öka redan existerande koncentrationstendens. Av tabellering (1) framgår, att koncentration framhålles relativt sett kraftigare än negativ in-

verkan på tillverkningskvantiteten. Av de 56 företag, som angett situationen oförändrad, när det gäller kvantiteten, har 7 framhållit, att fraktsänkning- en kan väntas medföra en koncentration inom resp. branscher. Detta ac- centuerar ytterligare de negativa sidorna hos en generell fraktsänkning, speciellt med tanke på den regionala aspekt som kan läggas på den förmo- dade koncentrationstendensen.

I detta sammanhang kan det nämligen vara av intresse att belysa koncen- trationstendensen ur regional synpunkt. Detta kan ge en viss uppfattning som i vad mån denna koncentration förväntas drabba endast det enskilda företaget men ej Norrland eller både de enskilda företagen och Norrland. De 18 företag, som angett en negativ inverkan på kvantiteten som svar på fråga 4 A fick därför svara på följande fråga.

Fråga (4 F): Om Ni angett minskning i tillverkningsvolym enligt vilket av följande alternativ anser Ni att denna minskning skulle ha skett?

Svar: Undersökningsgrupper _ Alternativ så:: 2a 21 3g 4a 4d 5b Gb | 7e | 7k 8b 9p 10c 11a Genom ökning i Mellan- 0. Syd- sverige ...................... 5 4 3 5 17 Genom ökning hos andra företag i Norrland .................... 1 1 Genom ökad import ............

Med ett undantag bedömer följaktligen företagsrepresentanterna situa- tionen på et-t sådant sätt, att koncentrationens negativa verkan skulle drab- ba både det enskilda företaget och Norrland. En kvantitetsminskning hos det enskilda företaget torde medföra minskad sysselsättning. Denna verkan inom Norrland skulle följaktligen ej kompenseras genom att den friställda arbetskraften överfördes till andra företag inom samma bransch i Norrland. Fraktsänkningen skulle enligt dessa värderingar medföra en total sysselsätt- ningsminskning i landsdelen. Med tanke på att de företag, som angivit en positiv inverkan på kvantiteten, i flera fall poängterat, att detta inte är lik- tydigt med en sysselsättningsökning, förefaller därför en generell fraktsänk- ning, med utgångspunkt från dessa intervjusvar, vara ett tveeggat svärd för norrländsk förädlingsverksamhet och norrländsk industriell sys- selsättning.

De fem företag, som med utgångspunkt från den föreslagna fraktsänk- ningen, angivit en kvantitetsökning som trolig, har på motsvarande sätt ställts inför en »fortsättningsfråga».

Fråga (4 E): Om Ni angett ökning i tillverkningsvolym enligt vilket av följande alternativ anser Ni at-t den skulle ha skett?

Svar: Undersökningsgrupper Alternativ Sum- 2a 21 3g|4a|4d|5b|6b|7e 7k|8b|9p|10c|11a

På bekostnad av tillverkning i söd-

ra Sverige ................... 1 1 På bekostnad av tillverkning i

Norrland .................... Genom nettoökning inom landet . 1 2 1 4

Nettoökningsalternativet dominerar som synes och enligt företagsrepre— sentanterna skulle detta medföra dels minskad import dels ökad export. I grupp 2a (järn- och stålverk), motiverades denna uppfattning med att fraktsänkningen skulle medföra ökad specialisering varigenom ett regionalt byte inom landet skulle slå ut viss import. För grupp 4 a (sågverk och hyvle- rier) anses nettoökningen betyda ökad export, då framförallt fraktlättnader- na till Danmark och Tyskland via järnväg skulle medföra förbättrad konkur- renskraft på denna marknad. Motivering för synpunkt i grupp 21 gavs ej.

Av frågeformuläret framgår, att företagsrepresentanterna även ställdes inför en fråga (4 D), där en kvantitativ uppskattning av förändringarna i tillverkningskvantitet uttryckt i procent av nuvarande (1960) årsproduktion efterfrågades. Samtliga berörda intervjupersoner avstod dock från att göra en sådan uppskattning under motiveringen, att en sådan kvantifiering vore alltför oviss.

Ytterligare förstärkta blir de negativa dragen hos den generella frakt- sänkningen, om dess verkan studeras regionalt inom Norrland. I samband med redovisningen av SJ:s statistiska material (sid. 87) anfördes, att den nationellt marknadsinriktade industrin i Norrland till övervägande del är lokaliserad till kustzonen, medan förädlingsverksamheten i inlandet i huvudsak är lokalt marknadsinriktad. Samtidigt utgör inlandet den lägst industrialiserade delen och den del, där sysselsättningsproblemen är mest aktuella. Fraktsänkningens negativa verkningar synes följaktligen enligt intervjuundersökningen kunna väntas bliva relativt sett störst inom det område, där sgsselsättningsproblemen är mest aktuella. Detta bör också ut- göra ett stöd för uppfattningen, att en generell fraktsänkning totalt sett inte är av lokaliseringsbefräm jande karaktär.

Intervjuundersökningen har även skapat vissa möjligheter till bedöm- ningar av storleken av den lokalmarknadsinriktade industrin i Norrland. Den regionala marknadsstrukturen hos undersökningsbranscherna torde med relativt stor säkerhet kunna approximeras. Som exempel på ett sådant tillvägagångssätt kan anföras följande. I undersökningsgrupp 8 b (Bryggerier och maltfabriker) har samtliga intervjuföretag angivit lokal och blandad marknadstyp. Det föreligger inga som helst skäl att tro, att ej

9—318341

intervjuade företag i denna bransch i Norrland ha en annan marknads- inriktning. På liknande sätt har intervjuerna gett en viss uppfattning av den relativa betydelsen av den lokalt inrikta-de industrin i övriga under- sökningsbranscher. Detta medför, att den sysselsättningsmässiga relationen mellan marknadstyperna i de 13 undersökningsgrupperna utan alltför stor felkälla torde kunna uppskattas med utgångspunkt från den i Norrland kända sysselsättningen i varje industriundergrupp.

Den industriella helheten består emellertid av 94 industriundergrupper, varav förhållandet följaktligen är känt i endast 13. Den odifferentierade förädlingsverksamheten i Norrland medför emellertid, att ett flertal av dessa industriundergrupper dels är orepresenterade (18 st.), dels mycket svagt representerade (21 grupper under 100 anställda), varför antalet grupper med möjligheter till olika marknadstyper avsevärt reduceras. Naturligtvis kan ej en beräkning utföras helt objektivt för de kvarvarande grupperna, men författaren har dock sökt göra en sådan uppskattning med en absolut minimiberäkning som målsättning.

En sådan beräkning ger till resultat att sysselsättningen inom den lokal- marknadsinriktade industrin i Norrland kan uppskattas till ungefär 15 000 —16 000 anställda, d. v. 3. ca 12—13 % av totalantalet sysselsatta.

4.3.3 Fraktsänkningens inverkan på lönsamhet och prisförbållnnden inom industrin

De synpunkter, som hittills presenterats, angående fraktsänkningens effekt har diskuterats uteslutande med utgångspunkt från intervjufrågorna 4 A——F, som avse fraktsänkningens förmodade inverkan på företagens produktions- volym och sålunda indirekt på den industriella sysselsättningen i Norrland. Detta kan emellertid anses ett snävt betraktelsesätt, då effekten kan vara av betydelse för företaget, även om den ej är av den styrka, att den påtagligt kan påverka tillverkningskvantiteten. För att belysa detta ställdes till före- tagsrepresentanterna frågor med anknytning till lönsamhet och pris—förhål- landen. (4 G—H.)

Fråga (4 H) : Vilken effekt anser Ni att den diskuterade fraktsänkningen skulle ha medfört på lönsamheten för Edert företag?

Svar: Undersökningsgrupper Alternativ Sum 2a 2i Bg 4a 4d 5b 6b 7e 7k 8b 9p 10c11a Ökad lönsamhet ................ 1 3 5 1 1 1 1 2 15 Ingen större förändring .......... 5 3 3 2 5 6 8 1 4 4 1 4 46 Minskad lönsamhet ............. 5 1 4 3 5 18

Gränsen mellan de olika alternativen är uppenbart ej fullt skarp. Svaren på frågorna synes trots detta kunna ge relief åt frågorna kring tillverknings- kvantiteten.

En jämförande analys med svaren på fråga 4 A (sid. 121) visar, att samt- liga 18 företag, som väntat negativ inverkan på tillverkningskvantiteten också väntar en negativ verkan på sina företags lönsamhet. Fraktsänk— ningens kostnadseffekt har följaktligen i inget fall ansetts kunna uppväga minskningen i tillverkningsvolym.

Samtliga 5 företag, som enligt tabellen på sid. 121 räknat med ökad till- verkningsvolym, ha också räknat med ökad lönsamhet, vilket ej är för- vånande. Däremot har av de 56 företag, som angett oförändrad tillverknings- volym, 10 stycken ansett, att fraktsänkningen skulle medföra en ökad lön- samhet, under det att 46 framhållit, att även lönsamheten blir opåverkad. Det är därför tydligt, att de positiva verkningarna på lönsamheten bedöms vara större än på tillverkningsvolymen.

Av intresse kan även vara att studera uppfattningen av eventuella lönsam- hetsförändringar ur marknadsinriktningssynpunkt (1) och ur zonindel- ningssynpunkt (2). Ur tabelleringen (1) uteslutes därvid undersöknings- grupp 7 e (mejerier) (se sid. 122).

Uppfattningen om minskad lönsamhet härrör som synes från lokal och blandad marknad, medan ökad lönsamhet poängterats enbart av nationellt marknadsinriktad industri med ett anmärkningsvärt undantag. 56,0 % av alla intervjuade lokalmarknadsinriktade företag har anfört minskad lön— samhet, medan 37,8 % av de nationellt marknadsinriktade framhållit ökad lönsamhet.

Ur zonindelningssynpunkt kan uppmärksammas, att ju högre nedsätt— ningen blir procentuellt sett, desto större differenser uppvisa svaren kring alternativet »ingen större förändring». Sålunda är 75,2 % av alla svar i den

(1)

Abs. o Abs. o Abs. o S:a antal /0 antal /0 antal Å)

Ökad lönsamhet 1 4,0 —— 0 14 37,8 15

Ingen större förändring 10 40,0 4 50,0 23 62,2 37

Minskad lönsamhet 14 56,0 4 50,0 -— 0 18 ';3 >o c 11 = =: x & (G G! 0 ett o :: nu 0 g = .a "25 få i? .; % cu -— a ,, cu & m E z E

(2) Abs. o Abs. o Acs. o S:a antal A, antal & antal A) ökad lönsamhet 3 10,6 5 26,3 7 21,8 15

Ingen större förändring 21 75,2 10 52,7 15 47,0 46

Minskad lönsamhet 4 14,2 4 21,0 10 31,2 18 5 5 5 = g 5 $ $ $ ox” ox” oxo O O 0 H 01 ca

lägsta fraktsänkningszonen hänförliga till detta alternativ, medan motsva- rande siffra för 20 %-zonen är 52,7 % och för 30 %-zonen 47,0 %. Tabelle- ringen (2) stöder också tidigare förda diskussion angående de negativa verkningarna på tillverkningsvolymen (sid. 123). Konstateras kan nämligen, att ju högre fraktsänkning som rätt i intervjuregionen, desto kraftigare har relativt sett poängterats negativa verkningar i form av minskad lönsamhet. (10 %-z0nen 14,2 %; 20 %-zonen 21,0 %; 30 %-zonen 31,2 %.)

Tidigare har anförts (4.3.1 sid. 126), att transportkostnaderna vanligen synes utgöra för liten relativ kostnadsandel, för att en sänkning av dem enligt här skisser-ad storlek skall kunna väntas påverka tillverkningsvoly- men positivt. I princip torde detta även gälla lönsamheten. De företag, som anfört ökad lönsamhet, utgör med ett undantag nämligen de, vars relativa kostnadsandel på järnvägen har de högsta värdena i resp. undersöknings— grupp.

Prisförskjutningar på råvara och färdigprodukt, som en följd av en even- tuell fraktsänkning har tagits upp i fråga 4 G. Detta problem är intimt för- knippat med företagens lönsamhet. Frågan är uppdelad på råvara och färdig- produkt.

Fråga (4 G): Vilken inverkan bedömer Ni att en fraktsänkning på SJ skulle medfört under senaste året för prisförhållandena inom Edert företag?

Svar: Råvara Undersökningsgrupper _ Alternativ | SE:; 2a | 2i 3g 4a |4d 5b jöb j 7e 7k j8b 9p110c511a Oförändrat pris ................ 1 6 8 7 3 1 8 9 7 5 1 2 57 Sänkt pris ..................... 2 2 4 5 1 1 2 2 2 22

Färdigprodukt Undersökningsgrupper Alternativ Sålt;— 2a 21 3g 4a 4d 5b|6b 7e 7k 8b|9p 10c|11a Oförändrat pris ................ 1 6 7 6 4 6 8 9 9 5 1 62 Sänkt pris ..................... 2 1 3 3 1 1 2 4 17

Som synes betonas oförändrat pris kraftigare än sänkt pris, både när det gäller råvara och färdigprodukt. Relativt sett framhålls det oförändrade färdigproduktpriset i högre grad än det oförändrade råvarupriset (ca 79 % mot ca 74 %). Påpekas bör, att i många fall, där företagsrepresentanterna angav sänkt pris på råvara eller färdigprodukt, framhölls samtidigt, att det förmodligen skulle röra sig om relativt små förändringar.

En sammanställning av de uttalade förväntningarna om prisändringar på samma företags råvara och färdigprodukt visar följande siffror.

Kombinationerna framgå av nedanstående uppställning. (1) Sänkt pris på råvara och sänkt pris på färdigprodukt. (2) Sänkt pris på råvara och oförändrat pris på färdigprodukt. (3) Oförändrat pris på råvara och sänkt pris på färdigprodukt. (4) Oförändrat pris på råvara och' oförändrat pris på färdigprodukt.

Undersökningsgrupper Sum-

Kombination 2a 21 sg 4a 4.1 5b 6b 7e 7k|8b 9p|10c11a m (1) 2 1 3 1 2 2 11 (2) 1 1 5 1 2 10 (3) 1 2 1 2 6 (4) 1 6 7 5 3 1 7 9 7 5 1. 52

Av sammanställningen över svaren på fråga 4 G framgick, att 57 företag angivit oförändrat pris på råvara och 62 företag på färdigprodukt. Av dessa har som synes av ovanstående tabell 52 företag anfört kombinationen, där bägge dessa förväntningar återfinnes (4). 65,8 % av de intervjuade företa- gen anser följaktligen, att fraktsänkningen varken kan påverka rävaru— eller färdigproduktpriser. 11 företag (d. v. s. 13,9 %), har angett kombinationen ( 1), vilken kan anses reducera fraktsänkningens eventuella lönsamhetsför- bättring för ifrågavarande företag. Kombination (2) måste innebära ökad lönsamhet. 3 av de 10 företag, som angett denna kombination har också an- fört ökad lönsamhet, medan övriga 7 angett »ingen s-törre förändring», vil- ket får anses betyda, att de bedöma prisförändringarna som små. Kombi- nation (3) behöver ej innebära minskad lönsam-het, enär sänkta färdigpro- duktpriset endast behöver utgöra en del av fraktreduceringen. Av de 6 fö-

retagen med kombinationen (3) har 2 angivit minskad lönsamhet, 3 »ingen större förändring» och 1 ökad lönsamhet.

Uppskattningen av procentuella prisförändringar, som begärdes i anslut- ning till fråga 4 G, ansågs av företagsrepresentanterna alltför svår att göra.

Som helhet visar svaren på frågorna 4 G—H god konsekvens med svaren på tidigare frågor. Denna kontrollmöjlighet är ett stöd för tillförlitligheten av intervjusvaren överhuvudtaget.

Generellt synes svaren på dessa »graderade» frågor (4 G—H) knappast ändra tidigare anförda slutsats.

4.3.4 Fraktsänkningens inverkan på en eventuell omfördelning av transportvolymen på olika transportmedel

Redovisningen av intervjusvaren angående fraktsänkningens effekt talar för att en generell fraktsänkning på SJ inte kan förväntas medföra någon indu- striell expansion i Norrland. Om så hade varit fallet hade verkningarna på storleken av SJ:s transporterade volym varit av intresse att försöka klar— göra, speciellt med tanke på hur stor del av det av fraktsänkningen be- tingade inkomstbortfallet, som hade kunnat kompenseras genom en ökad transportvolym.

Mot bakgrund av den allmänna tendensen i intervjusvaren tas denna fråga nu inte upp till någon närmare diskussion utan berörs enbart i samband med redovisningen av svaren på fråga 41 i intervjuformuläret.

Fråga ( 4 I ) : Vilken effekt anser Ni att fraktsänkningen skulle ha med- fört för Edert företag, när det gäller fördelningen av Edert företags totala godsmängd i ton mellan olika transportmedel?

Svar: Undersökningsgrupper _ Alternativ så:: 2a 2i Bg 4a|4d 5b 6b 7e 7k 8b|9p10cl11a Ingen relativ omfördelning mellan nu nyttjade transportmedel.... 1 4 7 5 5 1 9 6 _ 7 3 1 2 51 Omfördelning till S.J.s förmån... 4 1 4 2 5 _ 3 1 2 2 2 2 28

Som synes anför 51 företag av 79 att någon omfördelning till SJ:s för- män, ej skulle bli följden av en ev. fraktsänkning. Motiveringen har därvid i allmänhet varit dels att SJ redan har den via järnväg potentiellt möjliga transportvolymen, dels att servicekravet på viss del av denna är av den karaktär, att det ej kan fyllas med järnvägstransporter. Som negativa fak- torer i samband med detta servicekrav påpekades av företagsrepresentan- terna de långa transporttider, som ofta blir följden av godsbefordran via SJ (se kap. 4.5), samt vidare nackdelen av att genom SJ -transport ej kunna tillämpa »från dörr till dörr-transporten».

4.4 Personalfrågor

De frågor, som under punkt 5 i intervjuformuläret (bilaga 4), framställdes angående rekrytering av arbetskraft, besvarades i enlighet med nedanstå- ende sammanställning.

Fråga 5 A. Har behovet av arbetare och arbetsledare inom Edert företag kunnat tillgodoses utan svårigheter under de senaste åren?

5 B. Har rekryteringen av arbetarna huvudsakligen (minst 80 %) skett i orten och kringliggande bygd? 5 C. Anser Ni, att en eventuell utökning av antalet sysselsatta inom företa- get skulle kunna ske utan svårighet från orten och kringliggande bygd, när det gäller rekryteringen av arbetare och arbetsledare? 515. Har behovet av teknisk eller merkantilt utbildad personal under senare år kunnat tillgodoses utan svårighet? 5 F. Anser Ni, att en eventuell utökning av företagets verksamhet skulle kunna ske utan svårigheter när det gäller rekrytering av teknisk och/eller merkantilt utbildad personal? Begreppet utan svårigheter har därvid definierats, som möjligheter till en arbetskraftrekrytering, vars problem inte är större än den som av företags- representanterna förväntas råda för konkurrentföretagen i Mellan- och Syd— sverige. Arbetsledare har definierats som förmän utan teknisk skolning.

Frågor

Undersök- 5 A | mngsgrupper

Nej

en 'TJ

SB 5C SE

C.. ;D L.. » Z 2 L. :» Z (9

.... L. :.: 2 m

.. f.. n: Z &

2a 2i 13% 4a 4d 51) Gb 7e 7k 8b 9p 10c 1121

Summa

WHWOOHQDCÖQGCDOO'JH QWUYCDHCDOOQQCDOOOOH NmeHmewNHA—A

: HNNHI IwiHiwmi mllllllulwllll & wlweo—wyc—cacnwmslH & HWMI [ Imi—lmv—l

05 01 xi q 03 O

Det lägre antalet svar på frågorna 5 E och 5 F beror på att 16 företag har uppgivit att tekniskt/merkantilt utbildad personal ej varit aktuell för dem. Totalt sett framträder en markant skillnad, när det gäller rekryteringen av de två personalkategorierna arbetare/arbetsledare och tekniskt/merkan- tilt utbildad personal. Sålunda har rekryteringssvårigheter för förstnämnda

kategori påpekats i 17,7 % av svaren, medan 41,2 % av företagen anfört problem vid rekryteringen av högre utbildad arbetskraft. Anmärknings- värda är företagsrepresentanternas synpunkter på nyrekrytering vid en eventuell sysselsättningsökning inom företaget. Endast 2,6 % förväntar sig därvid rekryteringsproblem för kategorin arbetare/arbetsledare, medan mot— svarande siffra för tekniskt/merkantil personal är 47,6 %. Tendensen är enligt dessa värderingar en ökad tillgång på arbetare/arbetsledare, men en ytterligare försämrad möjlighet att erhålla högre utbildad personal. Fri-ställ- ningen av arbetskraft i samband med rationaliseringen inom jord— och skogsbruk har av företagsrepresentanterna angetts som orsak till den posi- tiva synen på arbetarrekryteringen.

Till närmare diskussion upptas i det följande framförallt svårigheterna och problemen kring rekryteringen av personal för den del av norrländsk förädlingsverksamhet, som dels konkurrerar på riksmarknaden med mellan- och sydsvenska företag, och dels är underrepresenterad i Norrland. Under- representationen medför att det generellt torde kunna påstås att stor val- frihet, när det gäller bostadsort, föreligger för branschpers—onalen ifråga. Ur de 13 undersökningsbranscherna urskiljes för närmare analys följaktligen de branscher, som har övervägande nationell marknadsinriktning och som uppvisar ett index lägre än 1 i enlighet med tab. 19 sid. 58. Branscherna är följande:

2 a —— järn- och stålverk 2 i —— gjuterier och andra mek. verkstäder 4 d -— möbelfabriker 9 p -— konfektionsfabriker 10 c skoindustri

Inom dessa grupper har 29,1 % av företagen påpekat svårigheter, när det gällde anskaffandet av nuvarande arbetar- och arbetsledarpersonal. Samma andel förväntar sig också rekryteringsproblem vid en eventuell utökning av företagets verksamhet. Motsvarande siffror för tekniskt/merkantilt utbildad arbetskraft är 75,0 resp. 80,0 %. Dessa siffror belysa något av de norr- ländska problemen, när det gäller personalrekrytering. Generellt torde kunna påstås, att inom yrken där valfriheten av bostadsort är relativt stor, har norrlandsföretagen uppenbara svårigheter att kunna konkurrera om högre utbildad arbetskraft.

Av intresse i detta sammanhang kan även vara att redovisa några av de synpunkter, som framlades från företagsrepresentanternas sida angående orsaken till dessa problem. (Bilaga 3, fråga 5 D och 5 G.)

Nackdelen med dessa rekryteringssvårigheter betonades av företags- representanterna vara ekonomiska realiteter, som belastade lönsamheten och konkurrensförmågan i förhållande till konkurrenterna i Mellan- och Sydsverige. När det gällde svårigheterna med arbetar- och arbetsledarperso-

nal betonades ofta, speciellt från representanter från branscher där viss yr- kesutbildning är nödvändig, att företagens produktionskapacitet sjönk ge- nom hänvisningen till rekrytering av arbetare, som är oerfarna inom yrket och i många fall, speciellt vid inlandslokaliseringar, vid industriellt arbete överhuvudtaget. I vissa fall poängterades följaktligen branschmiljöns bety- delse i andra fall den totala industriella miljöns.

När det gäller den tekniskt/merkantilt utbildade personalen påpekades av alla intervjuade företag med rekryteringsproblem, att sådan personal måste överbetalas. Särskild kompensation fordras för läget. Orsaken är enligt de intervj uade, att anställningsorten i Norrland ej är attraktiv. Den låga attrak— tiviteten hade företagsrepresentanterna i flera fall svårt att förklara, då de »mänskliga» servicefunktionerna i samhället omkring företaget inte kunde påvisas vara sämre än hos motsvarande orter i Mellan- och Sydsverige. Ofta anfördes därvid, att begreppet »Norrland» i sig självt är negativt, beroende på djupt rotade fördomar o-m landsdelen i ett eller annat avseende. Som ett faktiskt förhållande påpekades, att tidsförlusten och kostnadsfördyringen i samband med resor vid semester o. dyl. ofta anfördes som negativa fak- torer av platssökande. I samtliga fall poängterades dock, att det ur rekry- teringssynpunkt negativa läget kunde betraktas som ett initialproblem för arbetskraftsbehovet, då den högre utbildade personalen man en gång erhål- lit vanligen stannade kvar.

Om dessa synpunkter studeras regionalt kan vissa skillnader i företags- representanternas synpunkter framhållas. Om kustläge ställs mot inlands- läge, d.v.s. ett högt industrialiserat område mot ett lågt dito, är det fram- förallt en synpunkt, som skiljer områdena åt. Vid inlandslokalisering på- pekades nåmligen belastningen av att ur rekryteringssynpunkt vara hänvi- sad till arbetskraft, som saknar industrivana. Produktionskapaciteten per arbetstimme ansågs därigenom bliva lägre och konkurrenskraften svagare till nackdel för produktionsvolymen och en ev. tillväxt av företaget. Bristen på industrivana exemplifierades som svårigheter för den anställda arbets- kraften att gå över från ett eget dirigerat, fritt arbetstempo till ett tidbe- stämt tempoarbete. Dessa synpunkter har endast i undantagsfall framförts av företagsrepresentanter i kustläge och då i något modifierad form, näm- ligen som en avsaknad av branschvana. Detta gäller speciellt branscher med fullständigt dominerande centra utanför Norrland, exempelvis konfektions- industri och möbelindustri.

När det gäller rekryteringsproblemen i samband med tekniskt/merkantilt utbildad personal har som tidigare påpekats Norrlands låga attraktivitet anförts. Regionalt poängteras detta lika starkt i hela Norrland och någon direkt skillnad har ej kunnat spåras mellan kustläge och inlandsläge. Ett undantag är Sundsvallsområdet. Alla branschrepresentanter där har ansett att anskaffandet av kvalificerad arbetskraft sker utan några svårigheter. Avståndet från norrlandsgränsen förefaller därför inte vara det direkt avgö-

rande. Möjligen är publicitetsqrvden om ett visst område av stor betydelse i detta avseenue. Förhållandet är eljest svårförklarligt.

Till sist bör ytterligare poängteras, att här lämnad redogörelse utgör en sammanfattning av de intervjuade företagsrepresentanternas synpunkter. Den ger följaktligen enbart uttryck för deras subjektiva uppfattning.

Sammanfattningsvis kan konstateras för:

Arbetare/arbetsledare

Direkta rekryteringsproblem existerar ej. Arbetskrafttillgång och arbets- kraftreserv bedöms som mycket goda. Detta framgår av fråga 5 B. 97,4 % av företagen anger att denna personalkategori rekryterats från orten och kringliggande bygd. Svårigheterna ligger inte i anskaffandet av det sökta antalet, utan har där sådana påtalats mer kvalitetsgradering ur utbildnings- synpunkt. Som största nackdel anförs därvid avsaknaden av industrivana och branscherfarenhet.

Tekniskt och merkantilt utbildad personal Rekryteringsproblem uppges existera speciellt inom branscher där valfri- heten av bostadsort är stor. Arbetskraften måste överbetalas. Som en bidra— gande faktor därtill angives Norrlands låga attraktivitet, förmodligen grun- dad på gamla fördomar om landsdelen. Därtill poängteras tids- och kost- nadsfaktorns betydelse vid resa söderut för den anställda personalen.

4.5 Allmänna synpunkter på lokaliseringsläget

Vid tidigare diskussion (3.2 sid. 107) anfördes önskvärdheten av att vidga problemområdet genom att försöka ställa transportkostnaderna som lokali- seringsfaktor i relation till andra tänkbara negativa lägesfaktorer för Norr- lands vidkommande. Det måste nämligen anses vara av intresse att erhålla en uppfattning om vad som från företagsrepresentanternas sida bedöms vara väsentliga negativa faktorer i samband med norrlandslokaliseringen, med tanke på att eventuella åtgärder skall kunna vidtagas.

Vid allmänt hållna diskussioner synes ofta transportkostnaderna ha fått gälla som en symbol för det negativa med norrlandsläget sett ur lokalise- ringssynpunkt. Det totala problemkomplexet har alltså avfärdats med hän- visning till den ofta lilla detalj som transportkostnaderna utgör i hela den verksamhet, som innefattar inköp, förädling och försäljning. Författaren har den uppfattningen, att det allmänna begreppet transportkostnader i dag— ligt tal ofta ges ett vidgat innehåll, som omfattar alla direkta och indirekta verkningar, vilka innefattas i avståndsfaktorn. Däri inräknas då utöver transportkostnader, även transporttid, personrestid och -kostnad, de se— nares återverkning på arbetskraftrekrytering m.m. Detta kan i princip inte anses riktigt. Transportkostnadernas negativa inverkan bör rimligen

endast utgöras av den merkostnad för godstransporter, som i samband med förädlingsverksamheten belastar norrlandsföretagen i förhållande till kon- kurrentföretagen i Mellan— och Sydsverige. Emellertid ligger det nära till hands att sammankoppla denna merkostnad med andra merkostnader och negativt inverkande lägesfaktorer betingade av avståndet från avsättnings- marknad, branschcentra och dylikt. I intervjuformuläret ingick en fråga (2 C), som avsåg att klargöra inter- vjupersonernas uppfattning om den relativa betydelsen av tre olika aspekter på lägesfaktorn. Dessa faktorer skulle rangordnas efter ekonomiskt negativ inverkan för företagets omsättning jämfört med motsvarande faktorers verkan på konkurrentföretagen i Mellan- och Sydsverige. F aktorerna voro: 1. Lång restid, dyrbar resväg till eller för kund och leverantör, d. v. 5. per- sonkontaktsvårigheter även innefattande indirekt kontakt som telefon och dylikt.

2. Lång transporttid för varor till kund eller för varor till företaget från leverantör.

3. Den transportmerkostnad företaget belastas av i förhållande till kon- kurrenter i Mellan- och Sydsverige. Frågan ställdes endast till representanter för blandad och nationell mark- nad enligt undersökningens definition på dessa typer av marknadsinrikt- ning. De lokalmarknadsinriktade företagen bedömdes arbeta inom så lokalt snäva gränser vid sin försäljning, att de ej kunde förväntas ha dessa pro- blem. Redovisningen av svaren följer undersökningsgrupperna och varje före- tags gradering av faktorerna angels. Antalet svar är 46, medan i kap. 4.3.1 angivits totalt 45 företag med blandad och nationell marknadsinriktning. ldenna sammanställning har tillkommit ett företag i grupp 7 e (mejerier), enär det med en del av sin produktion ligger utanför riksorganisationen och därvid är nationellt marknadsinriktat. Till en början kan konstateras att 22 företag placerat transportmerkost— naderna som mest negativ faktor, 16 företag anger personkontaktsvårig- heterna och 1 företag transporttiden som den mest negativa. Dessutom har 6 företag ej ansett sig negativt belastade av någon faktor. Sammanställningen i ovan presenterat skick kan emellertid ej nyttjas till någon närmare analys av förhållandet. Olikheterna i antalet svar i grup- perna kan bidraga till en snedvriden uppfattning om problemen. För att eliminera detta sammanförs branscherna till två grupper, där i helheten varje enskilt svar kan ges samma värde. Till den ena gruppen hänföres därvid de undersökningsgrupper, som kan anses utgöra tunga ofta råvarubundna industrier. Dit kan räknas grupperna 2 a, 3 g, 4 a, 5 b och 11 a. Av 20 företagi denna grupp har 16 angivit transport- merkostnaden som mest negativ medan fyra ej ansett att någon av de tre fak- torerna belastar företaget negativt. Av dessa fyra utgöres två av tegelbruk, och två av sydligt belägna sågverk med nästan enbart direkt export via hamn.

Undersöknings— . Undersöknings- . grupper Gradering grupp Gradering 2a Järn o. stålverk 3, 1, 2 5b Massa o. pap— 3, 2, 1 persindustri 3, 2, 0 2i Gjuterier o. 3, 0, 0 3, 0, 0 andra mek. 3, 1, 2 3, 2, 1 verkstäder 1, 3, 2 3, 0, 0 1, 2, 3 3, 0, 0 0, O, 0 Gb Bok 0. acci- 1, 2, 3 1, 0, 0 denstryckerier 1, 2, 3 3, 1, 0 1, 3, 2 2, 3, 1 7e Mejerier 1, 3, 2 3g Tegelbruk % g' g 7k Annan livs- o,_0, 0 ' ' medelsindustri 4a Sågverk 0. 3, O, 0 9p Konfektions- 1, 3, 2 hyvlerier 3, 2, 0 fabriker 1, 0, 0 3, 0, 0 1, 2, 3 3, 2, 0 1, 2, 3 3, 1, 2 1, 2, 3 g, g' g 10c Skoindustri 1, 3, 2 ! ) 0 0 0 1, 3, 2 ' ' 3, 2, 1 4d Möbelindustri 1, 3, 2 Han Rent kemisk 3, 2, 1 1, 3, 2 industri 3, 2, O 3, 1, 2 3, 2, 1 3, 2, 1 3, 2, 1

Totalt sett torde kunna påstås, att denna grupp består av förädlingsverksam- het av den typ som i lokaliseringshänseende ej är så lättrörlig.

Ur lokaliseringssynpunkt torde därför synpunkterna från den andra gruppen vara av större intresse.

Som en sammanbindande länk för de övriga undersökningsgrupperna införes storleken av det indextal, som presenterats för varje industriunder- grupp i tab. 19 (sid. 111). Detta ligger för alla dessa grupper under index = 1, utom för grupp 7 e (mejerier), d. v. s. grupperna visa en sysselsättningsmäs- sig underrepresentation i Norrland. Genom att sammanföra svaren till en helhet, erhålles den i Norrland underrepresenterade förädlingsverksamhe- tens synpunkter i detta avseende. Varje svar kan då ges samma värde och resultatet ger en utgångspunkt för en närmare analys av förhållandena.

Graderingen av de tre alternativen framgår därvid av nedanstående sam- manställning.

. »Transport- »Personkontakt» »Transporttld» merkostnad» Negativ gradering

Absolut % av Absolut % av Absolut % av antal svaren antal svaren antal svaren

I ...................... 1 6 64 1 4 6 24 I I ...................... 3 12 8 32 9 36 l I I ...................... 3 12 1 0 40 7 28 Utan betydelse ............ 3 12 6 24 3 12

Sammanställningen ger ett överraskande resultat sett ur tidigare all— männa diskussionssynpunkter. Företagsrepresentanterna anser som synes, att personkontaktsvårigheterna ekonomiskt belastar företagen i betydligt högre utsträckning än den merkostnad som norrlandslokaliseringen medför för varutransporterna. Generellt torde kunna påstås att personkontaktpro- blemen främst berör inköps- och försäljningssidan. För här berörda indu- strigrupper syns av intervjuundersökningen att döma nackdelar med loka- lisering i Norrland i högre grad vara ett inköps- och försäljningsproblem än ett transportkostnadsproblem. Konsekvensen av detta skulle då vara, att om intervjupersonernas åsikter är representativa, eventuella lokaliserings- befrämjande åtgärder för Norrland borde inriktas på personkontaktsidan. Detta skulle t. ex. kunna tänkas ta formen av snabbförbindelser och lägre per- sonbiljettpriser. Dylika åtgärder kan enligt de intervjuades åsikter öka norr- landsföretagens konkurrensförmåga. Åtgärderna skulle dessutom beröra just den del av förädlingsverksamheten, som har nationell marknad men är svagt representerad i Norrland och därför borde kunna anses vara utveck- lingsbar inom landsdelen.

I samband med frågan (2 B) angående allmänna synpunkter på lokalise- ringsläget fick företagsrepresentanterna tillfälle att närmare precisera hur de uppfattade innebörden av personkontaktsvårigheterna. Därvid anfördes följande synpunkter, fördelade på inköps-, förädlings- och försäljningsde- len av den totala verksamheten.

Inköp: Färre besök från leverantörens försäljare hos norrlandsföretagen tvingar till tidsödande och kostnadskrävande inköpsresor i högre utsträck— ning än vad förhållandet är för konkurrentföretagen i Mellan- och Syd- sverige. Denna nackdel i kontaktkravet med inköpscentra medför ibland att val bland olika råvarukvaliteter blir alltför begränsat. Färdigproduktens kvalitet kan påverkas negativt och som en följd därav minskar företagets lönsamhet.

Förädling: Personkontaktkostnaderna lägger ofta hinder i vägen för erhållandet av impulser såväl modellmässigt som tillverkningsmässigt. I många fall måste för maskinell service anlitas personal som endast finns tillgänglig i resp. branschcentra, vilket ofta är beläget utanför Norrland. I förhållande till konkurrentföretagen i Mellan- och Sydsverige anges detta medföra fördyrad service och i vissa fall förlängt produktionsstopp, d. v. s. en negativ inverkan på företagets lönsamhet.

Försäljning: De flesta företag i den i Norrland underrepresenterade indu- strin utgöres av företag med en liten egen försäljningsorganisation. Därvid avskräcker de tids- och kostnadskrävande resorna ofta kunden från att be- söka företaget och följaktligen tVingas en företagsrepresentant att besöka kunden, vilket i sin tur är både dyrbart Och tidskrävande. Förutom kostna- derna i samband med dessa resor påtalades ofta nackdelen av att företags— ledaren under längre eller kortare tid på detta sätt tvingades lämna produk- tionen. Kårnan i detta problem för norrlandsföretagen i förhållande till

konkurrentföretagen i Mellan— och Sydsverige anges ligga i det faktum, att de mellan- och sydsvenska företagen ha stor köpkraft inom en relativt begränsad räjong, medan norrlandsföretagen tvingas långt ut från företaget för att erhålla samma omsättning. Detta kan inte annat än medföra för- dyrade omkostnader i samband med försäljningen.

I samband med dessa problem berördes ofta nackdelar även ur telekom- munikationssynpunkt, både när det gäller tid och kostnad. Intervjuper- sonerna påpekade, att kostnadsläget i förhållande till marknadsområdet blev oproportionerligt stort i Norrland i förhållande till motsvarande kost- nad för konkurrentföretagen i Mellan- och Sydsverige. Dessutom anfördes av företagen inom de områden, där riktnummer ännu ej kan nyttjas för att nå Mellansverige, en tidsförlust, som betyder sämre kundservice och därför negativt påverkar lönsamheten.

Med tanke på att en generell fraktsänkning av alla varutransporter till, från och inom Norrland kan förmodas få en större negativ än positiv ver- kan, förefaller därför någon form av kostnadsreducering i samband med personkontakt vara en för norrländsk industriell utveckling verksammare åtgärd. En sådan skulle förutom att förminska ovan anförda nackdelar med norrlandslokaliseringen, förmodligen även bidraga till att minska proble— men i samband med arbetskraftsrekryteringen av högre utbildad personal. Som tidigare påtalats (4.4 sid. 137) återkom företagsrepresentanterna ofta till den synpunkt som av platssökande framfördes som en verksam faktor i Norrlands låga attraktivitet, nämligen den kostnadsfördyring och de tids- förluster, som uppstår i samband med resor söderut vid t. ex. semester och annan ledighet. Förbilligade och snabbare resmöjligheter skulle i detta av- seende förmodligen få den effekten, att Norrland i det allmänna medve- tandet flyttades närmare rikets befolkningstyngdpunkt.

Den negativa betydelsen av avsaknaden av industriell miljö och bransch- miljö har tidigare diskuterats i samband med företagens personalförhållan- den. Emellertid återkom dessa lokaliseringsfaktorer som ett vidgat begrepp i de allmänna synpunkter, som anlades på lokaliseringsläget. Detta får moti— vera en redovisning av de nackdelar företagsrepresentanterna sammanfat- tade i begreppet: avsaknad av industriell miljö. En väl avgränsad definition av förhållandet torde vara svår att presentera. Likaledes torde begreppet ekonomiskt vara svårt att mäta vid jämförande regionala kostnadsanalyser av tänkbara lokaliseringsorters totala kostnadsläge. Detta till trots bör bety- delsen av miljön inte underskattas, då eventuella lokaliseringsbefrämjande åtgärder diskuteras, speciellt när det gäller dess eventuellt regionalt riktade karaktär.

De av företagsrepresentanterna påtalade negativa faktorerna, hänförliga till det samlade begreppet industriell miljö, kan sammanföras i följande 5 grupper.

1. Avsaknad av servicefunktioner i samhället omkring företaget, både när det gäller person- och maskinservice.

2. Svårigheter att få lönearbeten utförda.

3. Brist på industrivana hos rekryterad arbetskraft och industritänkande hos omgivningen.

4. Avsaknad av förståelse för industrins problem från de kommunala myn- digheternas sida.

5. Avsaknad av stimulerande kontakt med andra företag. Från intervjupersonernas sida framhölls, att samtliga dessa faktorer i olika hög utsträckning kunde anses negativt påverka företagets lönsamhet. Visserligen kan faktorerna anses vara ett konglomerat, där ena faktorn på- verkas av den andra, men det kan ändock vara av intresse att påpeka hur de olika faktorerna ansågs påverka den industriella verksamheten. För punkt 1 påpekades därvid, att tidsförluster och kostnadsfördyringar i samband med maskinservice hårt belastade företaget på vissa orter i Norr- land i förhållande till konkurrentföre-tag inom områden, där storleken av den industriella verksamheten gett en spontan framväxt av serviceanord- ningar på orten eller i dess omgivning. Bristen i personservice ansågs som tidigare påtalats medföra svårigheter vid rekrytering av högre utbildad ar— betskraft. Punkt 2 ansågs vara en direkt följd av punkt 1 och 3. Punkt 3 har tidigare diskuterats. (sid. 137) Punkt 4 och 5 ha nära samhörighet. Företagsrepresentanterna framhöll nämligen, att ensamheten i industriellt avseende medförde, att kontakten med och hänsynen till företaget i samband med kommunala åtgärder var mycket liten. Flera förädlingsföretag ansågs betyda större möjlighet att för företagen positivt påverka de kommunala besluten i frågor, som i något avseende kunde anses anknyta till och ha betydelse för industriverksamhe- ten. Tendensen ansågs vara, att alltför liten hänsyn tas till redan etablerad industri från kommunalt håll. Rent företagsmässigt framhölls också av- saknaden av möjlighet att kunna diskutera och i vissa avseenden sampla- nera verksamheten med andra företag. Då dessa synpunkter har erhållits genom öppna frågor, som ej ge möjlig- het till systematisering, är möjligheten att siffermässigt stödja uppgifterna små. Det totala begreppet: avsaknad av industriell miljö har dock poäng— terats av 90 % av alla intervjuade företag utanför städer och högt indu- strialiserade orter. I ett par av dessa fall har som drastiska bevis på det värde, som tillmäts betydelsen av industriell miljö, påpekats att företagen står inför en omlokalisering. Erbjudande av mycket förmånliga kommu- nala subventioner vid lokalisering till ort utan annan industri har i bägge fallen avböjts av den anledningen, att företagsledningen inte återigen kunde tänka sig belastningen av att etablera sig inom ett industriellt vitt område på kartan. Sett ur allmän lokaliseringssynpunkt förefaller därför tanken på att via lokaliseringsbefrämjande åtgärder försöka sprida lokaliseringen till små

orter som mycket farlig. Detta skulle nämligen medföra alla de svagheter, som ovan påtalats, som en följd av den isolering, som skulle drabba de en- skilda företagen. Företagsekonomiskt talar intervjupersonens uppfattning enligt författarens mening för en centralisering och dirigering av lokalise- ringen till vissa områden, där industriell miljö kan skapas, till förmån för helhetens lönsamhet.

V. Sammanfattning

Målsättningen för den undersökning som redovisats ovan, har dels varit att, för den industriella verksamheten inom Norrland, försöka bedöma ef- fekten av en generell fraktsänkning på SJ, då främst sett ur sysselsätt- ningssynpunkt. Vidare innefattas i målsättningen även ett önskemål att kun- na relativt gradera vissa för norrländsk lokalisering negativa faktorer och ställa dessa i relation till transportkostnaderna sedda som lokaliseringsfak- tor.

Problemet har lösts genom en intervjuundersökning bland företagare i Norrland. Till bakgrund för denna har legat en detaljerad nulägesbeskriv- ning av industriella (Norrlands Industri 1960) och transportekonomiska förhållanden (kap. 2 i F. U.). De statistiska materialen utgöras av 1960 års reviderade upplaga av Arbetsmarknadsstyrelsens företagsregister för Norr- land samt SJ :s godsstatistik för samma år, innefattande transporter i vagns- last till, från och inom Norrland. Med dessa källmaterials tillhjälp har vissa fraktsänkningseffekter kunnat andragas och från intervjuundersökningen har subjektiva värderingar av ett antal företagsrepresentanter i Norrland fått gälla som utgångspunkt för närmare analyser av den företagsmässiga effekten.

I det följande presenteras ett kortfattat sammandrag av undersöknings- momenten och de slutsatser, som kan dragas av dessa. Endast i undantags- fall presenteras därvid sifferuppgifter. För utförligare redovisning hänvisas till texten som helhet.

Tanken på att genom en fraktsänkning stimulera det norrländska närings- livet resulterade redan 1946 i ett betänkande avgivet av dåvarande Norr- landskommittén och betitlat »Betänkande angående vissa åtgärder till för- bättrande av transportförhållandena i Norrland» (SOU 1946: 84). I detta betänkande utformades fraktsänkningsprincipen med utgångspunkt från virtuella tariffavstånd. Denna princip har i F.U. återkommit som en av flera alternativa principer för den fraktsänkning, vars verkningar F.U. haft till uppgift att försöka klargöra. Emellertid bedömdes denna princip vid en even- tuell tillämpning medföra uppenbara svagheter i form av regionala orättvisor ur fraktsynpunkt. Bl. a. kunde förväntas att relativt sett skulle övre Norrland i förhållande till södra Norrland »flyttas» än längre från den nationella marknadens tyngdpunkt, d. v. s. ett för övre Norrland ytterligare försäm- rat konkurrensläge. Då dessutom från SJ:s sida angavs vissa betänklighe-

10—318341

ter mot principen om virtuella tariffavstånd, utformades tariffändringen som en procentuell sänkning. Totalt fick därvid fraktsänkningsprincipen följande utformning.

a. Fraktsänkningen har formen av en generell sänkning på alla transpor- ter till, från och inom Norrland.

b. Dess regionala omfattning överensstämmer med SJ:s region 1 och 2 enligt regionplaneindelningen.

c. Taxeändringen har formen av en procentuell sänkning, storleksmässigt anknuten till principen om virtuella tariffavstånd.

d. Fraktsänkningen är regionalt zonerad med procentuell nedsättning av 10, 20 resp. 30 %.

Den ovan skisserade fraktsänkningen beräknas för SJ medföra ett in- komstbortfall på 53—60 milj. kr. under förutsättning av oförändrad trans- portvolym och oförändrade transportrelationer. Detta utgör 6,7—7,6 % av SJ:s totala inkomst av godsbefordran år 1960.

De närmare analyserna vid industrikarteringen (Norrlands Industri 1960) skedde med utgångspunkt från de industrisysselsattas fördelning på lik- stora ytelement. Det bedömdes därför väsentligt för den fortsatta undersök- ningen, att även fördelningen av transportvolym och -kostnad utfördes för samma ytor. Därför skedde hålkortsbearbetningen av SJ:s material enligt följande riktlinjer.

1. Ur totalmassan skulle transporter till, från och inom Norrland kunna särskiljas efter kvantitet och fraktbelopp.

2. Totalsummor skulle för var och en av dessa transportkategorier er- hållas för station, ruta och Norrland.

3. Transporterna skulle vara varugruppsdifferentierade. Bearbetningen kan i korthet sägas ha gett följ ande resultat: Regionala studier över transportkostnadslägets förskjutning som en följd av taxeändringens applicering på 1960 års transporter uppvisa kraftiga geo- grafiska förskjutningar, när det gäller transporter till och från Norrland. Varugruppssammansättningen för av taxenedsättningsområdet externt mottagna transporter är relativt differentierad. För externt avsända och för interna transporter däremot dominera ett fåtal varugrupper. Detta medför, att en stor andel av en eventuell fraktlindring tillfaller ett fåtal branscher. Författaren ifrågasätter, om fraktsänkningen för dessa branscher kan anses vara av lokaliseringsbefrämj ande karaktär, då de med utgångspunkt från rå- varutillgångarna synes böra bedömas som redan nu väl utbyggda industriellt sett. Utgångspunkt för bedömandet av fraktsänkningens effekt för den norr- ländska förädlingsverksamheten utgöres av en intervjuundersökning. An- ledningen till att denna metod ansågs mest lämpad är att besluten om loka- lisering fattas av personer inom företagen på grundval av deras subjektiva uppfattning om de olika konsekvenser ett lokaliseringsbeslut kan tänkas få.

Denna uppfattning kan vara irrationell och helt avvika från vad en teore- tisk modell anger, men det är ändock företagsrepresentanternas uppfatt- ning, som avgör vad som sker. Genom att fråga ett representativt urval fö- retagare i Norrland vad de ansåg, att det preciserade taxesänkningsförsla- get skulle få för direkta verkningar för deras företag, borde svar kunna erhållas, som kunde väntas ha ett gott prognosvärde för vad som verkligen skulle hända om en fraktsänkning genomfördes.

Den använda metoden vid urvalet av intervjuperson var därvid i korthet följande. Industriföretagen sammanfördes i 13 grupper, vilka förmodas vara inbördes någorlunda likartade ur transportsynpunkt. Ur dessa grupper gjor- des urval i tre steg, nämligen ett i stort sett slumpvis urval av mindre branschgrupp inom huvudgrupp, stratifiering av intervjuerna till visst om- råde samt slumpmässigt urval av intervjuföretag bland alla därstädes i ifrå- gavarande bransch med vägningstal för antalet sysselsatta inom varje före.- tag. Vid urvalsförfarandet togs även hänsyn till önskemålet, att intervjuer borde ske med företag med olika marknadsinriktning samt med olika relativ representationsgrad i Norrland. '

Intervjuformuläret uppbyggdes kring följ ande huvudrubriker.

1. Allmänna data.

2. Geografiskt lokaliseringsläge, marknadsinriktning.

3. Transportkostnadsmässiga fakta.

4. Fraktsänkningens effekt.

5. Personalfrågor. I huvudsak betyder denna indelning också en indelning av intervjuf01— 111u1äret' 1 en standardiserad (3, 4 och 5) och en ostandardiserad intervjudel (2). I samband med den förra delen används i huvudsak bundna frågor, medan den sökta informationen i den senare delen erhålls genom öppna frågor. Detta kan motiveras av önskemålet att kunna mäta företagsrepresen- tanternas synpunkter på fraktsänkningens effekt samt önskemålet av att erhålla fria och spontana kommentarer, när det gäller de totala lokaliserings- problemen. Fraktsänkningens inverkan på tillverkningsvolymen har varit utgångs- punkten för bedömningen av fraktsänkningens effekt. Tillverkningsvolymen torde nämligen kunna anses positivt samvariera med sysselsättningen inom ett företag, varigenom även den indirekta effekten på den senare framgår av svaren. För redovisningen av svaren på frågan om fraktsänkningens eventuella förändringar av företagens tillverkningsvolym har det ansetts mest instruk- tivt, att intresset i första hand knyts till en indelning av de intervjuade fö- retagen efter deras resp. marknadsinriktning. Därvid har företagen sam- manförts i tre grupper med utgångspunkt från storleken av det geogra- fiska försäljningsområdet. Grupperna benämnas: Företag med lokal mark- nad, blandad marknad och nationell marknad. När det gäller den lokalmarknadsinriktade industrin, som torde svara

för 12—13 % av de industrisysselsatta i Norrland, visar svaren entydigt, att fraktsänkningen väntas få negativa effekter, dvs. leda till en minskad sysselsättning inom denna grupp av norrländsk förädlingsverksamhet. Som skäl för dessa åsikter har anförts, att den lokalmarknadsinriktade industrin genom en fraktreducering fråntas det huvudsakliga skydd mot konkurrens från företag i mellersta och södra Sverige, under vilket den arbetar.

Representanterna för blandad marknad har i stort redovisat liknande ne- gativa synpunkter om fraktsänkningseffekten.

Den nationellt marknadsinriktade industrin framhåller däremot inte några negativa effekter som troliga. Majoriteten av representanterna för denna marknadsinriktning anser dock ej heller, att positiva sysselsättnings- effekter är att vänta. Av 37 intervjuade företag med nationell marknadsin- riktning anför endast fem en ökning av tillverkningsvolymen som en trolig följd av en eventuell fraktreducering.

Författaren vill tolka detta så att järnvägstransporterna för de flesta fö- retag förmodligen utgör för liten relativ kostnadspost i den totala verksam- heten, för att en sänkning av här skisserad storlek skall kunna förväntas positivt påverka omsättningen. De av företagen lämnade uppgifterna om storleken av de rena järnvägsfrakterna stöder även denna uppfattning. Me- delvärdet av fraktsänkningens effekt uttryckt i relativ andel av salutillverk- ningsvärdet, under antagande av oförändrad transportvolym och oföränd- rade transportrelationer, ligger nämligen i 12 av de 13 undersökningsbran- scherna under 1 %.

Av undersökningen har dessutom framgått, att även om fraktnedsätt- ningen varit ända upp till 50 % skulle verkningarna på tillverkningsvolymen ej ha bedömts nämnvärt annorlunda.

En ännu mer nyanserad bild av fraktreduceringens verkningar framkom som svar på frågor om eventuell inverkan på lönsamhet och prisförhållan- den. Sålunda har de representanter för lokal och blandad marknad, som ej anfört negativa volymeffekter med ett undantag framhållit, att inte heller deras lönsamhet skulle positivt påverkas av taxeändringen. Däremot ansåg ungefär 40 procent av företagen med nationell marknad, att deras lönsamhet skulle förbättras genom en fraktreducering. Därvid bör ihåg- kommas, att över hälften av denna typ av företag tillhör grupper, som redan förekomma med större frekvens i Norrland än i övriga Sverige. Det är därför förklarligt, att flera av dessa företag uppgivit sig vänta oförändrad tillverkningsvolym men ökad lönsamhet genom en eventuell fraktsänkning.

För att erhålla en uppfattning om transportkostnadernas betydelse i för- hållande till andra tänkbara negativa faktorer i samband med norrlands- företagens avstånd till den nationella marknadens tyngdpunkt, erhöll före- tagsrepresentanterna en fråga, där det gällde att efter negativ inverkan på företagets lönsamhet gradera följande tre faktorer. a. Den transportmerkostnad företaget ansåg sig belastat av i förhållande till konkurrentföretag i mellersta och södra Sverige.

b. Personalkontaktproblem, dvs. lång restid, dyrbar resväg till eller för kund och leverantör. c. Lång varutransporttid.

Svaren på denna fråga har i stort analyserats med utgångspunkt från två olika grupper av norrländsk industri, nämligen dels den i Norrland syssel- sättningsmässigt underrepresenterade industrin och dels den överrepresen— terade. Representationsgraden har därvid bestämts för varje industriunder— grupp genom beräkning av index över förhållandet sysselsatta i riket— sysselsatta i Norrland med vardera siffran ställd i relation till antalet yr- kesverksamma.

Majoriteten av företrädarna för den underrepresenterade förädlingsverk- samheten (ex. konfektionsindustri, skoindustri, gjuterier och andra mek. verkstäder m.fl.) ansåg därvid, att personkontaktproblemen utgjorde den mest negativa faktorn ur lönsamhetssynpunkt i samband med norrlands- lokaliseringen. Då detta problem i hög grad kan sägas vara förknippat med företagens inköp och försäljning, torde svårigheterna i samband med norr— landslokaliseringen för flera branscher mera vara ett inköps- och försälj— ningsproblem än ett varutransportkostnadsproblem.

Intervjupersonerna fick även tillfälle att framföra sina allmänna syn- punkter på lokaliseringsläget och personalrekryteringen. Sammanfattnings- vis framhölls därvid: Företrädarna för företag på mindre orter i Norrland uppgav, att deras företag påverkas negativt framför allt av bristen på in— dustriell miljö i sin omgivning. Detta exemplifierades som avsaknad av per- son- och maskinservice, brist på vana vid industriellt arbete hos rekryterad arbetskraft samt brist på möjligheter till impulser från och samplanering med andra företag. Dessutom efterlystes mer positivt samarbete från kom- munalt håll med redan etablerad industri.

När det gäller personalrekrytering framhölls, att arbetskrafttillgäng och arbetskraftreserv var mycket god. Som positiva drag hos arbetarstammen anfördes stor lojalitet mot företaget och låg flyttningsfrekvens. Stora rekry- teringsproblem angavs däremot existera i samband med tekniskt och/eller merkantilt utbildad personal. Anledningen till detta ansåg intervjuperso- nerna i stort vara gamla fördomar om landsdelen, exemplifierat som okun- nighet om vad Norrland kan erbjuda service- och trivselmässigt. Som bidra— gande faktor framhölls även resekostnader och tidsförluster i samband med ledighet. Dessa rekryteringsproblem uppvisade dock vissa regionala varia- tioner.

Sammanfattningsvis synes intervjuundersökningen kunna stödja föl— jande uppfattning:

1. En generell fraktsänkning på järnväg torde icke leda till en ökad in- dustriell sysselsättning i Norrland.

2. En varugruppsdifferentierad och/eller efter transportomfånget företags- bestämd fraktreducering synes dock kunna vara en sysselsättningsfräm- jande åtgärd inom vissa branscher.

3. Åtgärder som underlättar personkontakt mellan Norrland och övriga Sverige, såväl tids- som kostnadsmässigt, kan tänkas vara verksamma lokaliseringspolitiska medel, liksom åtgärder som förkorta varutrans- porttiden.

4. Avsaknaden av industriell miljö vid lokalisering till små orter synes vara ett så allvarligt hinder för lokalisering till sådana, att lokaliserings- befrämjande åtgärder ej bör inriktas på sådana orter.

Bilagor

_ j_ Älä-ål ': _. llt 15%?

BILAGA 1

Varugruppssammansättning av transporter i vagnslast till och från taxenedsättningsområdet

Mottaget gods Avsänt gods Varugrupp Ton Kr (100) Ton Kr (100) 1 Levande djur .................. 3 827 3 868 320 196 2 Kött och fläsk ................. 15 811 16 337 298 307 3 Fisk och skaldjur .............. 3 202 2 528 26 23 4 Mjölk och grädde .............. 468 440 625 294 5 Mejeriprodukter, ägg ........... 6 031 5 446 1 079 1 065 6 Övriga animaliska råvaror. . . . . . 352 157 4 008 2 009 7 Potatis ....................... 6 235 4 065 3 074 1 408 8 Köksväxter, grönsaker ......... 17 898 14 740 47 34 9 Ätbara frukter ................ 27 831 20 511 4 623 3 931 10 Kaffe, te, kryddor ............. 1 927 1 558 17 11 11 Spannmål ..................... 36 154 17 209 270 95 12 Produkter av kvarnindustri, malt 43 488 24 449 75 38 13 Vitbetor ...................... -— _— _— 14 Hö, halm ..................... 1 808 874 2 565 1 543 15 Fröer, utsåden, växter, övriga ve- getabiliska råämnen m. m ..... 2 351 1 700 497 269 16 Animaliska och vegetabiliska fet- ter och oljor ................. 21 295 13 164 1 502 779 17 Varor av kött och fisk .......... 2 426 2 248 51 60 18 Socker och konfektyrer; kakao . . 47 585 36 733 211 95 19 Varor av mjöl eller stärkelse. . . . 10 917 6 673 9 10 20 Varor av köksväxter och frukter 9 614 8 872 105 76 21 Diverse näringsmedel; tobak. . . . 4 334 3 213 2 445 1 470 22 Drycker; etylalkohol ........... 11 356 5 949 2 924 1 028 23 Fodermedel; restprodukter från livsmedelsindustrier .......... 42 954 22 465 241 123 24 Salt, svavel ................... 3 201 1 195 42 25 25 Naturlig sten (ej malmer) ....... 30 648 7 707 21 050 6 716 26 Jord, lera, grus, sand ........... 5 803 2 546 122 91 27 Kalk (ej jordbruks-) ............ 34 276 6 732 7 089 1 959 28 Cement ....................... 98 977 37 433 24 4 29 Gips m. fl. oformade varor ...... 6 274 3 346 399 182 30 Malmer, slagg, aska ............ 46 987 16 949 8 402 4 229 31 Stenkol och koks .............. 414 144 122 34 32 Torv ......................... 3 431 1 470 15 23 33 Övriga fasta mineralbränslen. . . . 484 227 2 071 557 34 Bensin ....................... 38 358 14 124 1 153 484 35 Eldningsoljor, tjocka ........... 2 743 1 020 22 5 36 Eldningsoljor, tunna ........... 10 744 4 614 261 114 37 Asfalt, beck, tjäror ............. 47 627 21 394 1 964 860 38 Övriga mineraloljor och destilla- tionsprodukter .............. 18 381 9 839 1 120 659 39 Syror ......................... 4 467 1 627 23 612 9 964 40 Vägsalt, glaubersalt ............ 4 735 2 113 123 26

Mottaget gods

Avsänt gods

Varugrupp Ton Kr (100) Ton Kr (100)

41 Klorkalk, natronlut ............ 12 003 1 648 627 241 42 Övriga kemiska föreningar ...... 49 010 24 653 63 211 29 093 43 Diverse kemiska produkter ...... 6 824 3 145 15 550 7 430 44 Plastmaterial och -arbeten ...... 1 301 1 121 8 921 6 001 45 Garv- och färgämnesextrakter, färger ...................... 2 723 1 962 1 901 1 213 46 Tvättmedel, ljus o. d. Lim, klister m. m ....................... 7 746 4 962 6 254 3 767 47 Krut och sprängämnen; tänd- stickor ..................... 14 025 17 925 2 599 1 948 48 Gödslingsmedel ................ 13 852 4 578 77 732 33 147 49 Jordbrukskalk ................. 675 207 3 4 50 Hudar, läder och arbeten ....... 299 218 2 773 2 054 51 Gummi och gummivaror ........ 1 449 1 496 231 183 52 Rundvirke, stolpar ............. 18 203 4 783 11 864 4 053 53 Pappersved ................... 32 321 5 580 11 371 4 546 54 Flisved ....................... 3 666 733 122 41 55 Brännved, kolved .............. 307 78 555 175 56 Sågade trävaror ............... 14 385 5 558 156 770 62 476 57 Sägavfall, träull ............... 3 461 1 071 726 261 58 Träfiberplattor ................ 4 119 1 978 138 133 68 650 59 Snickerivaror och andra träfabri- kat ....... . ................ 21 567 16 417 25 646 14 772 60 Träkol ........................ 53 32 7 210 1 834 61 Kork och arbeten därav. Korg-

makeriarbeten ............... 730 61 7 — 62 Pappersmassa; papperslump ..... 10 168 2 850 227 652 74 575 63 Papper och papp samt varor

därav ...................... 26 746 17 288 133 352 62 057 64 Textilvaror, skodon ............ 3 526 3 022 2 451 1 712 65 Varor av naturlig sten .......... 5 594 2 915 491 278 66 Varor av betong eller krossad

sten ........................ 61 295 31 901 4 090 2 498 67 Tegel och tegelrör .............. 45 563 21 151 156 81 68 Övriga lervaror, kakel, porslin. . . 7 905 4 938 141 89 69 Glas och glasvaror ............. 11 057 6 938 2 361 2 631 70 Tackjärn, även legeringar ....... 3 954 1 746 1 122 580 71 Järnskrot ..................... 7 862 4 108 34 565 11 415 72 Smidbart järn och stål .......... 120 859 50 427 128 822 64 151 73 Plåt- och bleckvaror; fackverk. . . 37 014 24 098 6 551 5 573 74 Träd, spik, skruv .............. 8 147 4 818 339 177 75 Rör och rördelar ............... 22 277 11 637 298 210 76 Gjutgods ..................... 14 670 8 339 1 775 822 77 Spårmateriel; diverse järnvaror. . 10 568 7 201 3 781 2 186 78 Andra metaller än järn samt arbe-

ten därav ................... 28 936 16 946 66 808 28 522 79 Maskiner och apparater; elektrisk

materiel .................... 47 768 38 945 21 540 15 555 80 Transportmedel och delar ....... 53 433 53 846 11 565 9 340 81 Samlastningsgods .............. 92 442 56 290 473 491 82 Emballage, begagnat ........... 6 034 3 419 8 789 6 246 83 Cisternvagnar, återgående ....... 9 064 3 048 28 973 10 449 84 Diverse varor ................. 10 668 7 798 10 882 7 588

BILAGA 2

Varugruppssammansättning av transporter i vagnslast inom taxenedsättningsområdet

Varugrupp Ton 5001-131) 1 Levande djur ............................... 362 119 2 Kött och fläsk .............................. 716 438 3 Fisk och skaldjur ........................... 81 44 4 Mjölk och grädde ........................... 2 607 840 5 Mejeriprodukter, ägg ........................ 637 330 6 Övriga animaliska råvaror ................... 25 5 7 Potatis .................................... 1 012 359 8 Köksväxter, grönsaker ...................... 228 117 9 Ätbara frukter ............................. 6 933 3 442 10 Kaffe, te, kryddor .......................... 187 102 11 Spannmål .................................. 1 037 246 12 Produkter av kvarnindustri, malt ............. 932 335 13 Vitbetor ................................... —— — 14 Hö, halm .................................. 1 813 648 15 Fröer, utsäden, växter, övriga vegetabiliska rå— ämnen m. m .............................. 121 65 16 Animaliska och vegetabiliska fetter och oljor. . . 98 28 17 Varor av kött och fisk ....................... 919 551 18 Socker och konfektyrer; kakao ................ 424 87 19 Varor av mjöl eller stärkelse ................. 75 47 20 Varor av köksväxter och frukter .............. 432 138 21 Diverse näringsmedel; tobak ................. 3 250 1 306 22 Drycker; etylalkohol ........................ 15 282 5 386 23 Fodermedel; restprodukter från livsmedelsin- dustrier .................................. 1 414 396 24 Salt, svavel ................................ 7 486 1 239 25 Naturlig sten (ej malmer) .................... 18 937 2 960 26 Jord, lera, grus, sand ........................ 6 182 844 27 Kalk (ej jordbruks-) ......................... 14 366 2 494 28 Cement .................................... 32 151 5 110 29 Gips m. fl. oformade varor ................... 410 108 30 Malmer, slagg, aska ......................... 1 126 285 105 704 31 Stenkol och koks ........................... 22 011 3 961 32 Torv ...................................... 27 5 33 Övriga fasta mineralbränslen ................. 630 116 34 Bensin .................................... 44 541 10 135 35 Eldningsoljor, tjocka ........................ 37 142 6 995 36 Eldningsoljor, tunna ........................ 83 221 22 366 37 Asfalt, beck, tjäror .......................... 4 153 936 38 Övriga mineraloljor och destillationsprodukter. . 6 308 1 951 39 Syror ...................................... 6 549 2 046 40 Vägsalt, glaubersalt ......................... 36 307 5 370 41 Klorkalk, natronlut ......................... 1 296 356 42 Övriga kemiska föreningar ................... 5 036 1 830 43 Diverse kemiska produkter ................... 11 376 3 656

Kronor

Varugrupp Ton (100431)

44 Plastmaterial och -arbeten ................... 429 239 45 Garv- och färgämnesextrakter, färger .......... 211 49 46 Tvättmedel, ljus o. d. Lim, klister m. m ........ 342 120 47 Krut och sprängämnen; tändstickor ........... 1 955 1 012 48 Gödslingsmedel ............................. 18 949 3 898 49 Jordbrukskalk .............................. 321 78 50 Hudar, läder och arbeten .................... 56 34 51 Gummi och gummivaror ..................... 117 53 52 Rundvirke, stolpar .......................... 34 456 4 533 53 Pappersved ................................ 84 867 11 878 54 Flisved .................................... 81 156 11 722 55 Brännved, kolved ........................... 1 736 145 56 Sågade trävaror ............................ 91 667 9 046 57 Sågavfall, träull ............................ 25 372 3 465 58 Träfiberplattor ............................. 18 964 4 757 59 Snickerivaror och andra träfabrikat ........... 12 729 6 010 60 Träkol ..................................... 1 886 441 61 Kork och arbeten därav. Korgmakeriarbeten. . . 38 26 62 Pappersmassa; papperslump .................. 116 928 192 54 63 Papper och papp samt varor därav ............ 42 323 7 956 64 Textilvaror, skodon ......................... 1 650 1 084 65 Varor av naturlig sten ....................... 1 843 559 66 Varor av betong eller krossad sten ............ 19 254 4 612 67 Tegel och tegelrör ........................... 2 813 730 68 Övriga lervaror, kakel, porslin ................ 255 86 69 Glas och glasvaror .......................... 1 347 521 70 Tackjärn, även legeringar .................... 211 53 71 Järnskrot .................................. 26 720 5 424 72 Smidbart järn och stål ....................... 46 458 12 924 73 Plåt- och hleckvaror; fackverk ................ 6 230 2 729 74 Tråd, spik, skruv ........................... 2 852 992 75 Rör och rördelar ............................ 2 448 939 76 Gjutgods .................................. 745 250 77 Spårmateriel; diverse järnvaror ............... 2 477 1 080 78 Andra metaller än järn samt arbeten därav. . . . 1 867 566 79 Maskiner och apparater; elektrisk materiel ..... 17 447 7 489 80 Transportmedel och delar .................... 14 367 6 147 81 Samlastningsgods ........................... 10 384 3 389 82 Emballage, begagnat ........................ 6 090 2 355 83 Cisternvagnar, återgående .................... 29 825 5 189 84 Diverse varor .............................. 18 538 6 636

BILAGA 3

Intervj uformulär

1. Allmänna Data Företagets namn: Arbetsställets adress: Ruta nr: Intervj uregion : Varugrupp nr: Företagsrepresentant :

2. Geografiskt Iokaliseringsläge, marknadsinriktning A. Angiv med utgångspunkt från Eder försäljning, om Ni anser Edert företag ha []Lokal marknad mer än 75 % säljes inom ett avstånd av ca 15 mil från Edert företag.

[jNationell marknad _— mer än 75 % säljes utom ett avstånd av ca 15 mil från Edert företag. |] Blandad marknad.

B. Hur bedömer Ni Edert företags geografiska läge i förhållande till konkurren— ter inom Eder bransch med annan lokalisering? Allmänna synpunkter! Fördelar och nackdelar.

C. Besvaras om Edert företag har nationell eller blandad marknad. För varje loka- liseringsläge finns ogynnsamma faktorer. I vilken ordning skulle Ni vilja pla- cera följande ogynnsama faktorers inverkan på det totala ekonomiska resul- tatet när det gäller Edert företags läge i förhållande till den nationella markna- den som helhet? (Mest ogynnsam faktor ges nr 1, därnäst nr 2 etc. Faktorer utan verkan anges med 0.)

[]Lång restid, dyrbar resväg till eller för kund och leverantör, d. v. 5. per— sonkontaktsvårigheterna även innefattande indirekt kontakt som telefon och dylikt. [] Lång transporttid för varor till kund eller för varor till företaget från leve- rantör.

[jDen transportmerkostnad Ni anser företaget belastas av i förhållande till konkurrenter i Mellan- och Sydsverige.

3. Transportkostnadsmässiga fakta Ett väsentligt problem som jag skulle vilja höra Edra synpunkter på är verk- ningarna av en generell sänkning av järnvägsfrakterna till, från och inom Norr- land. För att ge ett konkret underlag för denna diskussion skulle det vara syn- nerligen värdefullt om Ni före sammaträffandet kunde ha tillfälle att ta fram de uppgifter, som anges på denna bifogade blankett. (Dessa uppgifter erhålles av undertecknad vid intervjutillfället.)

A. Var god uppge Edert företags totala av Eder betalda transportkostnader för 1960 års produktion vid detta arbetsställe.

B. Hur stort var Edert företags (arbetsställets) salutillverkningsvärde för samma år? (Redovisningssiffran till kommerskollegie industristatistik.)

C. Angiv vilka av följande kostnader som ingår i den av Eder lämnade totala transportkostnadssumman. (Kryss i motsvarande ruta.)

[] Järnvägsfrakt

[] Bilfrakt [] Båtfrakt D Annat transportmedel ( ................................ ) |:] Lossning o. lastning [] Vagnspengar

|] Presenningshyra [] Försäkringar

D. Var god ange kostnaderna för av Eder betalda rena järnvägsfrakter (SJ ta- riffrakt —- ev. rabatter), följaktligen oräknat lastning, lossning, vagnshyra, presenningshyra, försäkringar o. dyl.

4. Fraktsänkningens effekt

A. Om vi antar att SJ frakttariff 1960 hade varit lägre för samtliga transporter, som berör Norrland (till, från 0. inom) och vidare att ev. rabatter hade kvar- stått vid procentuellt samma belopp så hade naturligtvis detta medfört en kostnadssänkning för Eder — men även för Edra konkurrentföretag. Hur ser Ni allmänt på en nedsättning av tariffkostnaderna på SJ för samtliga transpor- ter till, från och inom Norrland och då speciellt Edert läge i förhållande till företag i Mellan 0. Sydsverige eller i utlandet?

[] Positiv inverkan på Edert företags omsättning (tillverkningskvantitet). |:] Negativ inverkan på Edert företags omsättning. [] Situationen oförändrad.

B. Ni har angett en SJ-tariffkostnad på kr. Anser Ni att en sänkning av dessa kostnader med 10 % skulle ha påverkat Edert företags omsättning (tillverkningskvantitet)

[! ia |:] nej 20 % 40 % [] ja [| nej [:| ja |] nej 30 % 50 % El ia El nej |:! ia El nej

C. Vilken effekt anser Ni att en fraktsänkning på SJ vid transporter berörande Norr- land skulle ha medfört under senaste året för tillverkaingsförhållandena inom Eder bransch?

|] Koncentration till färre företag [] Decentralisation till fler företag [] Oförändrat

D. Vilken effekt anser Ni att en fraktsänkning med % på SJ skulle ha med- fört under senaste året när det gäller Edert företags tillverkningskvantitet (omsättning) av denna vara? [] ökning av kvantitet med %. |] Ingen kvantitetsförändring. [] Minskning av kvantitet med %.

E. Om Ni anger ökning, enligt vilket av följande alternativ anser Ni att denna ökning skulle ha skett? |:] På bekostnad av tillverkning i södra Sverige. [:| » » » » hos andra företag i Norrland. [] Genom nettoökning inom landet.

H.

. Om Ni anger minskning, enligt vilket av följande alternativ anser Ni att denna minskning skulle ha skett? [] Genom ökning av tillverkning i södra Sverige.

[] » » » » hos andra företag i Norrland. [:| ökad import.

. Vilken inverkan bedömer Ni att en fraktsänkning på SJ skulle ha medfört under senaste året för prisförhållandena inom Edert företag. Varans inköpspris fritt Edert företag

[] Oförändrat pris [| Sänkt pris. I så fall [I % av råvarans värde Varans försäljnings- pris till Edra kunder

[] Oförändrat pris [] Sänkt pris. I så fall [:| % vid leverans fritt en kund på ge- nomsnittligt avstånd från Eder.

Vilken effekt anser Ni att den diskuterade fraktsänkningen skulle ha medfört på lönsamheten för Edert företag?

|] Ökad lönsamhet [| Ingen större förändring [:| Minskad lönsamhet

. Vilken effekt anser Ni att fraktsänkningen på SJ vid transporter berörande Norrland skulle ha medfört för Edert företag under senaste året när det gäl- ler fördelningen av Edert företags totala godsmängd i ton mellan olika trans- portmedel? |:] Ingen relativ omfördelning mellan nu nyttjade transportmedel [] Omfördelning till SJs förmån

Personalfrågor

. Har behovet av arbetare och arbetsledare inom Edert företag kunnat tillgodo- ses utan svårigheter under de senaste åren?

BJa DNej

. Har rekryteringen av arbetarna huvudsakligen (minst 80 %) skett i orten ocl:

kringliggande bygd? DJa EINei

. Anser Ni att en ev. utökning av antalet sysselsatta inom företaget skulle kunna ske utan svårighet från orten och kringliggande bygd när det gäller rekryte- ringen av arbetare och arbetsledare? [] Ja El Nai

D. Om rekryteringssvårigheter förelegat eller enl. C skulle kunna väntas komma att föreligga, vad anser Ni i så fall utgöra orsakerna härtill?

E. Har behovet av teknisk eller merkantilt utbildad personal under senare år kunnat tillgodoses utan svårighet?

DJa [3 Nej

F. Anser Ni att en ev. utökning av företagets verksamhet skulle kunna ske utan svårigheter när det gäller rekrytering av teknisk och/eller merkantilt utbildad personal?

[] Ja |:] Nej

G. Om rekryteringssvårigheter förelegat eller enl. F skull kunna väntas komma att förligga, vad anser Ni i så fall utgöra orsakerna därtill?

s |» "www. nr, . _'|1_1T.,*|* ;; _ l,|||11 IHH » ,11 . , Älä

Vik—:( _

111111.

11 i"—'a ' ”nu 1j|1f_ __

.. -1: : .' '.'"

Utvecklings—tendenser inom olika näringsgrenar samt befolkningsutvecklingen i rikets kommuner,

tätorter och regioner

Av professor Gunnar Arpi

IJ

:* ?>?”

1. Inledning

Regionala olikheter beträffande folkmängdsförändringar är ej någon ny företeelse i Sverige. Redan före industrialiseringeus början ägde sådana för- sk j utningar rum i agrarsamhället genom koloni-serandet av förut folktomma områden, t. ex. i stora delar av inre Norrland. Även järnhanteringen befol- kade förut glesbebodda skogsområden under sin expansion under 1600- och 1700-talen.

Efter industrialismens genombrott kom industrin och servicenäringarna att sysselsätta en allt större del av befolkningen, och jordbrukets rationalise- ring jåmte den tilltagande arbetsfördelningen medförde ungefär från år 1880 en även absolut nedgång av den jordbrukande befolkningens numerär. Denna utveckling pågår fortfarande och kommer rimligtvis att fortsätta ännu i decennier framåt. Den innebär, att områden och orter med starkt inslag av industri och servicenäringar haft och har folkökning — bortsett från enstaka undantag —— medan områden med nästan enbart jordbruk haft och har folkminskning. I den stora grupp av kommuner, som har både jordbruk, industri och servicenäringar väl representerade, kommer folk— mängdsförändringen liksom hittills att bli beroende av bl. a. den yrkes— verksamma befolkningens relativa fördelning pä dessa tre huvudgrupper av näringsgrenar. Bilden kompliceras av att industrin ej utvecklas likformigt; en del branscher med viss lokalisering stagnerar eller går tillbaka, medan andra utvecklas snabbt och ger folkökning i de områden, där de är för- lagda. Därtill kommer att vissa branscher utvecklas olika i olika delar av landet. Något liknande gäller för servicenäringarna. En viss del av handeln, samfärdseln och tjänsterna följer tämligen väl befolkningens lokalisering och områdenas folkmängdsförändringar, medan andra hithörande verksam- heter behöver ett stort befolkningsunderlag och därför främst har lokalise- rats till och expanderar i stora regioncentra. De expanderande och de stag- nerande verksamheterna är icke lika fördelade på de olika >>nivåerna» i orts— hierarkin.

Ovannämnda huvuddrag gör det svårt att genomföra en detaljanalys av utvecklingen. Säkert kan sägas, att de medför folkmängdsförskjutningar mellan landsändar, mellan mindre regioner och mellan glesbygd och tätort i samma kommun.

Folkmängdsförskjutningarna i Sverige är sålunda av gammalt datum,

och de är ingalunda unika för Sverige utan välkända i många välutveck- lade länder, även om förhållandena här är något speciella på grund av att skiftesreformerna och 1800-talets nyodling medför—de spridd bebyggelse i större utsträckning än i de flesta andra länder. Bakom koncentrationsten- denserna ligger bl. a. en rad generellt verkande faktorer, såsom stordrifts— fördelar, integrationsfördelar, fördelar med stor lokal marknad, önskemål om lokalt mångsidigt näringsliv, mångsidig arbetsmarknad, mångsidig fri— tidsmiljö och valmöjligheter beträffande utbildning. I allmänhet är det svårt eller omöjligt att i siffror belägga dessa faktorers betydelse, men lika svårt har det varit att ange mått på de föregivna olägenheterna av stora be- folkningskoncentrationer.

Föreliggande undersökning är utförd för att tjäna som underlag för be- dömningar rörande eventuellt behov av lokalt och regionalt verkande lokali- seringspolitiska åtgärder. Ett väsentligt motiv för 1okaliseringsutredningens tillsättande var den pågående omfördelningen av befolkningen. Undersök- ningen syftar till att visa befolkningsförändringarnas omfattning, deras följ- der beträffade ålders- och könsfördelning samt i någon mån deras orsaker, sådana de framträder i förändringar beträffande de förvärvsarbetandes för- delning på näringsgrenar.

Undersökningsperiod. Undersökningen går icke in på en prognos utan kartlägger förändringarna mellan de båda senaste folkräkningarna, utförda 1950 och 1960. Det är nödvändigt att anpassa undersökningsperioden till fo]kräkningstillfällena, emedan endast folkräkningarna lämnar data rö- rande befolkningens struktur. På grund av periodens längd kan man hop— pas, att tillfälliga förändringar i allmänhet ej påverkar siffrorna i nämn- värd grad. Å andra sidan medför den långa perioden, att nya tendenser un— der 1950-talets allra sista är, t. ex. i form av anläggning av en stor industri i en kommun med avfolkningstendenser under lång tid, ej hinner slå ige- nom i medeltalssiffrorna för hela 1950-talet. Det nya och eventuellt förbli- vande kommer i sådana fall ej att hinna inverka på de här använda siffrorna.

I den mån befolkningens omfördelning delvis betingas av vissa generellt verkande faktorer, kan man anta att den utveckling, som vi haft under 1950-talet, rimligtvis också kommer att fortsätta under den närmaste fram- tiden, om förhållandena icke förändras i så hög grad, att de ovannämnda generellt verkande faktorerna neutraliseras. Föreliggande undersökning bör därför — ehuru med försiktighet —— kunna användas också som en vägled- ning rörande den närmaste framtiden.

Kommunen som undersökningsenhet. För ju mindre regionala enheter man mäter exempelvis folkmängdsförändringar, desto mer nyanserad bild får man. Medeltal för län, arbetsmarknadsstyrelsens regioner eller andra större områden ger förvisso en bättre bild av verkligheten än enbart ett riks- medeltal. Varje sådant område innehåller dock i allmänhet både tätorter med olika stark folkökning och glesbygd med folkminskning, och en inåt—

ning med stora områden som enheter ger därför en utjämnad bild av verk- ligheten.

För belysning av den eventuella förekomsten av stora sammanhängande områden med likartade förhållanden beträffande folkmängdsförändringar används här bl. a. kommunerna som regional enhet. Självfallet sammansätts också kommunerna av både tätorter och glesbygd, och man kan därför hävda att ännu mindre enheter borde använts med uppdelning i tätorter och glesbygd. Det är dock för praktiskt bruk nästan ogörligt att i rikssam— manhang arbeta med så små enheter. Härtill kommer, att kommunerna år de minsta administrativa enheterna; det är kommunerna och deras styres— män som känner det som en fara, när folkmängd och skatteunderlag sviktar.

Den kommunala indelningen år 1960 har använts; 1950 års siffror har därför omräknats i de fall kommuner sammanslagits eller hela försam- lingar bytt kommun under 1950-talet. Siffror rörande förvärvsarbetande anger mantalsskriven befolkning (nattbefolkning), där ej annat särskilt anmärks.

2. Folkmängdens förändringar i kommunerna mellan

1950 och 1960

2.1. F olkmängdsförändringarna

Antalet kommuner med olika grad av folkmängdsförändring under 1950— talet framgår av tabell 1, där graderingen i allmänhet är genomförd i tio- procents—klasser. Folkminskningen anges i tre klasser; ingen kommun hade 30 procents folkminskning eller mer. Den lägsta folkökningsklassen har de- lats i två grupper med gräns vid 6 procents ökning; det svenska riksmedel- talet visade en ökning 1950—1960 med drygt 6 procent. Folkökningsklas-

Tabell 1. Antal kommuner (enligt 1960 års indelning) med folkminskning resp. folk— ökning mellan 1950 och 1.960 års folkräkningar, och med kommunerna fördelade på ökningsprocentklasser. Sveriges befolkning ökade med 6 procent under perioden.

Folkminskning % Folkökning % Län S:a 29—20 19—10 9—0 512 0—5 I 6—9 10—19 20—29 30—39 40—w S:a

A 1 1 1 B 1 12 7 20 6 1 5 3 6 12 33 53 C 8 9 17 2 1 2 3 8 25 D 1 12 14 27 4 1 3 1 2 1 12 39 E 5 17 9 31 7 2 6 15 46 F 13 15 28 10 4 10 2 26 54 G 1 14 15 30 4 5 1 2 1 13 43 H 1 24 13 38 2 1 4 4 1 12 50 I 8 5 13 1 1 14 I' 1 9 7 17 4 2 1 1 8 25 L 17 27 44 5 3 3 3 14 58 M 1 27 22 50 7 4 7 3 21 71 N 1 4 19 24 6 3 4 2 15 39 0 12 11 23 7 1 5 4 1 21 44 P 1 13 27 41 10 5 6 3 1 25 66 R 21 21 42 4 2 4 4 14 56 S 1 18 13 32 8 2 6 2 2 20 52 T 6 9 15 5 2 8 2 1 18 33 U 1 7 5 13 2 2 7 3 1 15 28 W 7 20 27 6 3 7 2 3 1 22 49 X 10 19 29 4 6 2 12 41 Y 2 13 15 30 6 5 2 1 14 44 Z 1 12 16 29 3 2 1 6 35 AC 8 15 23 3 2 2 1 2 10 33 BD 6 12 18 2 3 1 3 3 12 30

S:a 18 298 345 661 117 49 104 50 27 21 368 1 029

Tabell 2. Procentuell andel av länens befolkning, bosatt 1960 i kommuner med olika grad av folkminskning/folkäkning 1950—1960

Folkminskning % Folkökning % Län S:a 29—20 19—10 9—0 0—5 6—9 10—19 20—29 30—39 40—w A 100,0 100,0 B 0,4 5,9 6,1 6,3 5,9 5,3 3,2 36,4 30,5 100,0 C 11,6 19,1 3,3 2,3 8,0 55,7 100,0 D 1,0 14,5 21,6 4,4 0,6 40,1 2,5 11,0 4,3 100,0 E 3,2 14,6 10,3 33,9 8,6 29,4 100,0 F 11,3 16,5 13,6 8,9 45,0 4,7 100,0 G 0,9 22,0 30,0 7,7 10,9 15,1 10,0 3,4 100,0 H 0,6 32,7 22,1 3,9 1,1 27,7 9, 2,4 100,0 [ 46,4 24,8 28,8 100,0 K 2,1 23,2 20,3 31,6 12,2 6,0 4,6 100,0 L 19,8 39,0 9,5 12,7 6,4 12,6 100,0 M 0,3 12,7 11,0 5,4 14,7 53,4 2,5 100,0 N 1,1 7,7 30,1 9,2 6,9 40,0 _ 5,0 100,0 0 6,8 6,0 4,0 0,5 66,9 8,2 6,5 1,1 100,0 P 1,0 10,0 27,4 10,8 10,1 29,2 3,0 8,5 100,0 R 25,7 27,4 6,0 5,5 14,2 21,2 100,0 S 0,6 18,9 20,8 14,9 2,7 18,8 16,8 6,5 100,0 T 8,8 16,2 9,5 2,7 55,6 5,3 1,9 100,0 U 1,1 9,5 8,3 2,3 6,9 23,0 41,3 7,6 100,0 W 5,8 28,8 16,3 5,1 20,1 13,7 8,7 1,5 100,0 X 12,1 36,2 9,6 34,1 8,0 100,0 Y 2,1 17,2 28,3 14,4 27,7 8,9 1,4 100,0 Z 1,3 27,1 37,5 8,5 24,0 1,6 100,0 AC 16,5 34,8 12,9 11,6 11,2 9,4 3,6 100,0 BD 12,2 27,0 7,9 9,7 1,3 17,2 24,7 100,0 Riket 0,5 12,4 18,2 9,1 16,2 26,5 8,6 5,9 2,6 100,0

serna fr. o. m. 40 procent och uppåt har sammanförts i en enda klass, där Järfälla, Täby och Tyresö hade de högsta värdena med 161, 105 och 86 pro- cents ökning.

Det framgår av rikssumman i tabellens nedersta rad, att 661 kommuner, inemot två tredjedelar av hela antalet, hade folkminskning under 1950-talet, och att nästan hälften av dem förlorade över 10 procent av sin befolkning. En folkökning starkare än riksgenomsnittet under 1950-talet hade en knapp fjärdedel av kommunerna.

I Stockholms, Örebro och Västmanlands län hade flertalet av kommunerna folkökning. Även i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län var folkökningskommunernas andel av samtliga kommuner rätt hög. Extre- maste motsatser är Gotlands län, där alla kommuner utom Visby hade folk— minskning, samt Jämtlands län.

I allmänhet är det kommuner med lågt invånarantal, som har haft folk- minskning. Det framgår av tabell 2, som visar den procentuella andel, som kommuner med olika grad av folkmängdsförändringar har av hela befolk— ningen i varje län. En knapp tredjedel av Sveriges befolkning bor i de två tredjedelar av kommunerna som hade folkminskning under 1950-talet. I

länen i sydöstra Sverige, i Skaraborgs län och i de flesta av norrlandslänen bor en stor del av befolkningen i kommuner med folkminskning.

Regional beskrivning. Ett arealmässigt stort område i inre Norrbottens län har folkökning, starkast i Kiruna och Gällivare, betydligt svagare i Karesuando, Jokkmokk och Arjeplog.

Ett sammanhängande område om sju kommuner med måttlig folkminsk- ning utgöres av Tornedalen med angränsande kommuner exkl. kustkom- munerna.

Norr- och Västerbottens kustland kännetecknas av starka lokala olikhe- ter. Ett litet antal städer och andra tätortskommuner visar stark folkökning, medan de flesta övriga kommuner i området har stark folkminskning.

De inre delarna av Västerbottens län, samma läns sydligaste kustkom- muner samt de nordligaste kommunerna i Jämtlands och Västernorrlands län har genomgående en måttlig folkminskning, i enstaka fall med avbrott för en kommun med folkökning.

Genom mellersta Jämtland från norska gränsen och österut går ett stråk av kommuner med stark folkminskning. Stråket når österut till trakten norr om Örnsköldsvik. Det är Norrlands mest utbredda och enhetliga folkminsk- ningsområde, om man mäter i procentuell förändring 1950—1960. (Detta sätt att mäta graderar självfallet ej kommunerna efter intensitet i netto- utflyttning; en kommun med folkminskning kan exempelvis ha hög nativi- tet och stor nettoutflyttning eller svagare nativitet och mindre nettoutflytt- ning.)

Kustlandet i Västernorrlands och Gåvleborgs lån visar liksom kustlandet längre norrut lokala skillnader mellan städer jämte omlandskommuner med folkökning och övriga kommuner med folkminskning. Skillnaden mot det nordliga området är, att kustlandet i södra och mellersta Norrland i allmän— het har svagare ökning eller minskning. Ett väsentligt undantag utgör Kramfors med omgivande kommuner, som genomgående har stark folk- minskning.

Södra delen av Jämtlands län, inre Hälsingland, Dalarna utom bergslags- delen samt nordligaste Värmland utgör ett område av samma typ som de inre delarna av Västerbottens län med i allmänhet måttlig folkminskning.

Generaliserat skulle man alltså kunna säga, att hela det nordsvenska skogslandet, bortsett från fjällkommunerna i Norrbotten, det starka av- folkningsstråket i Jämtland Ångermanland samt kustbandet, visar en en- hetlig typ med i allmänhet måttlig folkminskning, här och där med inströd- da kommuner med ökning.

På samma sätt kan urskiljas ett bergslagsområde i sydöstra Dalarna med utlöpare i Gästrikland, vidare i västra och mellersta delarna av Västman- lands län, norra och mellersta delarna av Örebro län samt östra delen av Värmlands län. Området präglas genomgående av mer eller mindre stark folkökning; minskningskommunerna är få.

.5 __; rr . -7'5—-g5n ——6n . 42,5— ./_o4.. . —25—_7_5 ..

dcm #a/ , , 517;th > 0974. (? »u—pm- . »,25—475- .9_./4,, Q 4,5—oz;- -4—-9u . 4,5—4,5»

lir/hb: Inf” MSI/W ak! >

44%

*IZZIX

Västra Värmland, Dalsland och norra Bohuslän har genomgående stark folkminskning med enstaka undantag. Detta gränsområde skiljer sig här- igenom från andra landgränsområden, bortsett från mellersta Jämtland.

Ett område kring Stockholm med utlöpare till Uppsala och ned förbi Södertälje har nästan genomgående folkökning, i allmänhet stark sådan. Genom att detta område nästan direkt övergår i Bergslagsområdet har vi här en triangel Stockholm—Falun—Karlstad med Sveriges största samlade folk- ökningsområde.

Stockholmsområdet övergår i norr _ Norduppland inkl. östra delen av ? Västmanlands län — i ett område med måttlig folkminskning, i kustbandet dock stark minskning.

Ett område med stora oregelbundenheter utgörs av Södermanlands län, 5 södra delen av Örebro län, nordligaste delen av Skaraborgs län samt norra [ Östergötland.

Mellersta Östergötland har inom ett begränsat område genomgående folk- ökning.

Huvuddelen av Skaraborgs län, södra delen av Östergötlands län, huvud- delen av Kalmar län, Gotland, Blekinge och södra delen av Kronobergs län är ett område, där flertalet av kommunerna har stark folkminskning. Blott städerna och ett litet fåtal andra kommuner har folkökning, och den år i allmänhet inte stark.

Södra delen av Bohuslän, västgötadelen av Älvsborgs län, Jönköpings län, norra delen av Kronobergs län, Hallands län och norra och västra Skåne har i allmänhet måttlig folkökning eller måttlig folkminskning. Samman- hängande ökningsområden i denna region är framför allt Göteborgsområ- det, Uddevalla—Trollhättan—Vänersborg med omnejd, västra delen av Jön— köpings län samt Malmö med omgivningar.

Sydöstra delarna av Skåne har nästan genomgående stark folkminskning. De flesta av de 661 kommunerna med folkminskning ligger i närheten av ' ökningskommuner, dvs. i de flesta fall industri— och serviceorter, som till- handahåller både service och arbetstillfällen. Arbetsplatsernas geografi är en annan än befolkningens. En betydande del av befolkningen i expande— rande orters kranskommuner pendlar dagligen till arbetet i den stora orten, och just tack vare närheten till kommuner med expanderande näringsliv hindras folkminskningen i kranskommunerna i många fall att ta stor om- fattning. Ur kommunernas synpunkt betydligt värre är det i de större sam- manhängande områdena med stark folkminskning; det framgår av ovan- stående, att det därvid gäller betydande delar av landet, även om det är de- lar med en begränsad andel av landets folkmängd.

Den kommande sammanslagningen av kommuner till större enheter kom- mer givetvis i många fall att medföra sammanslagning av minskningskom- muner med en expanderande centralortskommun och därmed jämnare kom- munala folkmängd-sförändringssiffror.

Antal kommuner med Antal kommuner med Dagbefolkning i pro- minskning av den ökning av den cent av nattbefolkning förvärvsarbetande förvärvsarbetande Summa 1960 nattbefolkningen nattbefolkningen 1950—1960 1950—1960

140—_a) 3 5 8 130—139 6 6 120—129 5 23 28 110—119 11 59 70 100—109 74 95 169 90— 99 248 51 299 80— 89 193 26 219 70— 79 99 27 126 60— 69 31 23 54 50— 59 21 16 37 40— 49 3 8 11 30— 39 2 2 Summa 688 341 1 029

Enligt 1960 års folkräkning hade ca en halv miljon personer, dvs. en sjundedel av den förvärvsarbetande befolkningen, sitt arbete i annan kom— mun än hemkommunen. En jämförelse mellan i kommunen boende för— värvsarbetande befolkning (nattbefolkning) och i kommunen arbetande befolkning (dagbefolkning) visar i regel en ström i båda riktningarna över kommungränsen, och nettoströmmen, dvs. dag-befolkningens över- eller underskott i förhållande till nattbefolkningen, är därför i allmänhet av mått— lig storlek.

Tablån visar, att 'de flesta av minskningskommunerna också har mindre dag— än n-attbefolkning, vilket i allmänhet förorsakas av att unga förvärvs- arbetande har arbete i någon närbelägen kommun och dagligen pendlar dit och tillbaka. Minskningskommuner med större dag- än nattbefolkning före- kommer emellertid också; det kan exempelvis vara folkminskningskommu- ner, där en industriell aktivitet börjat under 1950-talets sista år och ej hun— nit slå igenom i nattbefolkningsförändringen för hela 1950-talet men väl i pendlingen under 1960. Ökningskommunerna är främst industri- och servicekommuner med både ökning av nattbefolkningen under 1950—talet och inpendlingsnetto. Ett betydande antal ökningskommuner är dock förorts- kommuner kring expanderande tätortskommuner med stark nettoutpendling till huvudorten.

748 kommuner har mindre dag- än nattbefolkning, och för de återstående 281 kommunerna är dagbefolkningen större. Det sammanlagda positiva _ eller negativa _— nettot är ca 220 000 förvärvsarbetande, 7 procent av ri— kets förvärvsarbetande befolkning. En stor del härav kommer till de största städerna från deras grannkommuner. Sålunda svarar Stockholm ensamt för ca 54 00 personers överskott (positivt pendlingsuetto), dvs. 24 procent av de 220 000. Sammanlagt 45 kommuner _ medelstora och stora städer _ har

175 en dagbefolkning som är minst 1 000 personer större än nattbefolkningen, och de svarar för 76 procent av det positiva pendlingsuettot.

Nattbefolkningssiffrorna är sålunda ett ofullkomligt mätt på arbetsstäl- lenas lokalisering; dagbefolkningssiffror är här att föredra, men de finns blott för år 1960.

2.2. F olkmängdsförändringarnas följder betråfande köns- och åldersfördelning

Folkminskningen kommer att fortsätta i en del kommuner och i vissa av dem temporärt accentueras på grund av köns- och åldersfördelningen. Det är fler kvinnor än män, som flyttar, och fler ungdomar än äldre personer. Följden blir mansöverskott och överskott av äldre personer i folkminsk- ningskommunerna, och det försvårar befolkningsreproduktionen. I kommu- ner med- stor andel åldringar måste befolkningen snart komma att minska, även om antalet yrkesverksamma förblir oförändrat och flyttningsrörel- serna väger jämnt.

Antalet kommuner länsvis fördelade på procentklasser efter könsfördel- ningen framgår av tabell 3. I mittklassen mellan 49 och 51 procent — jämn fördelning —— fanns år 1960 blott en knapp fjärdedel av landets kommuner. En tiondel av antalet kommuner, däribland alla våra största städer utom

Tabell 3. Procentuell andel män 1960. Antal kommuner i olika procenlklasser länsvis

Län 45,0—46,9 47,0—48,9 49,0—50,9 SLO—52,9 53,0—54,9 55,0—56,9 S:a

A 1 1 B 1 10 17 20 5 53 C 1 7 14 3 25 D 1 4 11 18 5 39 E 1 3 12 24 6 46 F 4 17 28 5 54 G 1 1 7 20 12 2 43 H 1 3 9 30 7 50 I 1 1 11 1 14 K 3 4 16 2 25 L 2 5 17 28 6 58 M 2 8 22 32 7 71 N 6 4 19 10 39 O 1 4 13 21 5 44 P 2 5 24 28 7 66 R 1 6 7 32 10 56 S 5 7 27 12 1 52 T 5 7 20 1 33 U 4 20 4 28 W 2 2 14 24 7 49 X 1 3 10 23 4 41 Y 4 12 21 7 44 Z 2 4 13 13 3 35 AC 2 5 15 10 1 33 BD 1 2 3 18 6 30 Riket 19 88 238 522 155 7 1 029

Tabell 4. Kommunerna fördelade efter folkmängds/örändring 1950—1960 i procent och andel män är 1960

Folkmängdstörändring 1950—1960 i % A (1 l " å . . .. . 296301???) r Folkmmsknmg Folkökning S:a 29—20 19—10 9—0 0—9 10—19 20—29 30—39 110—co

45,0—46,9 1 5 11 2 19 47,0—48,9 3 7 24 32 14 5 3 88 49,0—50,9 1 41 70 52 34 22 10 8 238 SLO—52,9 7 178 212 72 24 11 10 8 522 53,0—56,9 10 76 55 13 3 1 2 2 162

Summa 18 | 298 345 166 104 50 27 21 1 029

Västerås och Eskilstuna, hade kvinnoöverskott, medan två tredjedelar av kommunerna hade mansöverskott. I 162 kommuner utgjorde männen minst 53 procent av befolkningen, medan ett lika stort kvinnoöverskott blott åter- fanns i 19 kommuner. Extremaste »manskommun» var Vilhelmina lands- kommun med 56 procent män; i åldrarna 20—44 år var mansandelen 61 procent, innebärande att 22 män av 61 utgjorde överskott. Även i en kom— mun med blott 53 procent män är överskottet kännbart, då 6 män av 53,

Tabell 5. Procentuell andel av befolkningen i kommunen i åldern 40 år och däröver. Antal kommuner i olika procenlklasser länsvis

Riksmedeltal: 45 %

Län 20—29 30—39 40—49 50—59 60—69 S:a

A 1 1 B 1 21 22 8 1 53 C 1 21 3 25 D 3 31 5 39 E 1 31 14 46 F 6 33 15 54 G 2 22 19 43 H 3 29 18 50 I 1 13 14 K 1 17 7 25 L 3 39 16 58 M 50 21 71 N 2 27 10 39 O 6 23 15 44 P 2 39 25 66 R 3 33 20 56 S 33 19 52 T 2 21 10 33 U 6 17 5 28 W 3 30 16 49 X 34 7 41 Y 6 27 11 44 Z 2 25 8 35 AC 1 12 19 1 33 BD 3 21 6 30 Riket 107 643 273 1 1 029

över en tiondel, utgör överskott. _ Extremaste kvinnoöverskottet hade Borg- holm med 55 procent kvinnor.

Sambandet mellan folkminskning och mansöverskott är inte fullständigt (tabell 4). Det finns visserligen ett mycket litet antal kommuner, som har folkminskning och kvinnoöverskott, t. ex. Stocksund, Salem, Båstad och Oskarström. Däremot finns det ca 150 kommuner med folkökning och mans- överskott (= minst 51 procent män) ; hit hör framför allt kommuner med tung industri, t. ex. Kiruna och Gällivare, Timrå, järn- och metallindustri- orterna i Bergslagen (jfr Västmanlands län i tabellerna 1 och 3), Hammarö och Nor i Värmland, Nacka, Oxelösund samt Olofström. —- Över hälften av hela antalet kommuner hade dock både folkminskning under 1950-talet och mansöverskott 1960. Det förefaller som om det nordsvenska inlandets skogs— bruksberoende kommuner i allmänhet har måttlig folkminskning och starkt mansöverskott, en tendens som gör sig gällande ned till norra Värmland. I Norr- och Västerbottens kustland finns som tidigare nämnts en rad kom- muner med stark folkminskning, men mansöverskottet är där mindre på- fallande.

I tabell 5 visas antalet kommuner länsvis uppdelade efter andel äldre personer (minst 40 år gamla). I hela landet hade dessa åldersgrupper 45 procent av folkmängden år 1960, och bortsett från Stockholms län (39 %), Västmanlands län (41 %), Västerbottens län (40 %) och Norrbottens län (35 %) varierade länssiffrorna från 44 till 47 procent. I två tredjedelar av landets kommuner utgjorde andelen personer över 40 år 40—50 procent, alltså i en klass lika fördelad kring riksmedeltalet. Ett hundratal i allmän- het folkrika kommuner hade en >>yngre>> befolkning, medan i 274 ofta folk— fattiga kommuner minst hälften av befolkningen återfanns i dessa äldre års— klasser. Extremkommuner är Blidö och Järfälla i Stockholms län med 60 respektive 26 procent av befolkningen över 40 år.

Blott ett tiotal kommuner med folkminskning har stor andel ung befolk- ning, och knappt ett tiotal kommuner med folkökning har stor andel äldre

Tabell 6. Kommunerna fördelade efter folkmängdsförändring 1950—1960 i procent och andel personer i åldern 40 år och däröver år 1960

Folkmängdsförändring 1950—1960 i %

Andel av befolkn. i åldern 40 år och Folkminskning Folkökning S:a däröver år 1960 i %

29—20 19—10 9—0 0—9 10—19 20—29 30—39 40—a)

20—29 1 1 1 2 5 30—39 2 14 15 19 19 19 19 107 40—49 4 123 251 143 84 31 7 643 50—59 '14 172 79 7 1 273

" summa 18 298 345 166 104 50 27 21 1 029

befolkning (tabell 6). Stark folkminskning hänger ofta ihop med stor andel äldre, folkökning med ung ålderspyramid.

2.3. Näringsgrensutveckling och folkmängdsförändring

Folkmängdsförändringen i en kommun bestäms av fyra komponenter, näm- ligen antalet födda, döda, inflyttade och utflyttade. Enbart födelseöverskot- tet eller nettoflyttningen ger ej hela förklaringen till en folkmängdsföränd— ring.

Sambandet mellan folkmängdsförändring och flyttningsnetto är sålunda ej fullständigt. Möjligheterna att lokalt påverka folkmängdsförändringarna går dock nästan uteslutande via flyttningsrörelserna, och dessa i sin tur är i första hand möjliga att påverka via antalet arbetstillfällen. På lång sikt är därför den förvärvsarbetande befolkningens utveckling avgörande för hela folkmängdens utveckling i ett område.

Hittills har i folkräkningar—na meddelats siffror rörande både totalbefolk- ningens och den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på närings- grenar. Den förra typen av uppgifter har emellertid varit av föga intresse och behäftad med osäkerhet, och därför kommer sådana siffror ej att läm- nas i 1960 års folkräkning. Ett studium av näringsgrensutvecklingen under perioden 1950—1960 och dess inverkan på folkmängdsutvecklingen måste sålunda även av denna anledning grundas på siffror rörande antalet för- värvsarbetande. Detta gör det i sin tur önskvärt att veta, om kommunernas totalfolkmängd och deras förvärvsarbetande befolkning utvecklas på samma sätt.

Totalfolkmängden i riket ökade 6,4 procent under 1950-talet, medan an- talet förvärvsarbetande ökade 4,4 procent. För mindre områden råder inte alltid exakt samma förhållande, emedan lokala olikheter finns beträffande de fyra ovannämnda komponenternas utveckling samt olikheter beträffande andelen förvärvsarbetande, arbetspendlingen m. 111.

En fördelning av landets kommuner efter dels totalfolkmängdens föränd- ring i procent under 1950-talet, dels skillnaden mellan totalfolkmängdens och den förvärvsarbetande befolkningens procentuella utvecklingssiffror vi— sas i tabell 7. Här framgår, att inemot hälften av kommunerna visar något svagare utveckling för förvärvsarbetande än för totalbefolkning i alla öknings/minskningsklasser (liksom rikssiffrorna), medan de återstående kommunerna i varje klass fördelar sig tämligen lika på båda sidorna om den ovannämnda klassen. Motsvarande beräkningar har gjorts för varje län men visar inga regionala skillnader.

När i det följande ett försök görs att visa, hur sysselsättniugsförändringar i olika näringsgrenar inverkat på förändringen av hela antalet yrkesverk— samma i kommunerna, måste man sålunda minnas, att korrelationen mel- lan totalbefolkningsutvec—kling och yrkesverksammas utveckling icke är fullständig.

Tabell 7. Kommunerna i olika folköknings/minskningsklasser (perioden 1950—1960) fördelade efter grad av överensstämmelse mellan folkmängdsförändring och förändring av antalet förvärvsarbetande

Den förvärvsarbetande befolkningen har (i procent) Bifåågåäggfigs ökat långsammare resp. ökat snabbare resp. Summa p förän d rin minskat snabbare än minskat långsammare kommuner 1950—196?) totalbefolkningen än totalbefolkningen w—IO 9—5 4—0 0—4 5—9 10—w + 30—w 4 3 22 12 4 3 48 + 20—29 1 7 23 15 4 50 + 10—19 2 17 50 29 6 104 + 0— 9 4 37 67 53 4 1 166 — O_— 9 19 76 156 76 16 2 345 —— 10—19 18 72 135 55 11 7 298 _ 20—w 7 8 3 18 Samtliga 48 219 461 243 45 13 1 029

För varje kommun har de båda procentuella förändringstalen jämförts. En kommun med t. ex. 19,6 % total folkökning och en ökning av antalet förvärvsarbetande med 17,1 % (= 2,5 % svagare ökning för de förvärvsarbetande) under tiden 1950—1960 har placerats på tredje tabell- raden (= 10—19 % ökning av totalbefolkningen) och i tredje sitterkolumnen (= mellan 0 och 5 % svagare utveckling för förvärvsarbetande än för totalfolkmängden).

Det må också varnas för att sätta likhetstecken mellan en viss förändring av antalet yrkesverksamma i en näringsgren och en lokal utveckling av denna näringsgren, i synnerhet i så små områden som kommuner. Mät- ningarna bygger på folkräkningens nattbefolkningsmaterial och således på mantalsskrivningsorten. På grund av arbetskraftspendlingen kan en ökning av exempelvis antalet handelssysselsatta i en landsbygdskommun bero på en ökning av handeln i en angränsande kommuns serviceort.

Grundmaterialet för beräkningarna utgörs av folkräkningarnas siffror rörande förvärvsarbetande nattbefolkning åren 1950 och 1960, fördelad på huvudgruppema jordbruk med »binäringar», gruvdrift jämte tillverknings— industri och elverk m. m., byggnads- och anläggningsverksam-het, handel, samfärdsel och tjänster. Överföringar av vissa större branschgrupper i 1950 års material för att vinna överensstämmelse med 1960 års folkräknings in- delning har utförts inom arbetsmarknadsstyrelsen och använts här.1

1 I 1950 års material har sysselsatta i hotell och restauranger m. m. överförts från huvudgruppen Handel till huvudgruppen Tjänster. Detsamma gäller sysselsatta i några grupper av förmed- lings- och uppdragsverksamhet. Det finns också andra smågrupper av mindre kvantitativ betydelse; för dessa har överflyttningar ej skett. Hela gruppen Husligt arbete har förts till Tjänster. Det är svårare att göra omräkningar av en annan typ av omklassificeringar. Delgruppen »Tidningsväsen utom tryckerier» låg under huvudgruppen Offentliga tjänster är 1950. År 1960 fördes den tillsammans med tidningstryckerierna till Tillverkningsindustri. Ett antal företag var delade i en industridel och en annan del under Handel år 1950 men har förts odelade till Industri år 1960. En fullständig omklassificering av hela detta material har icke utförts inom folkräkningen, och därför torde framför allt i storstäderna en del av ökningen i gruppen Till- verkningsindustri vara fiktiv, liksom siffrorna inom Handel blivit för låga 1960, jämförda med 1950 års siffror.

Tabell 8. Den förvärvsarbetande befolkningens procentuella fördelning på näringsgrenar ' i genomsnitt för grupper av kommuner Kommunerna har fördelats på sju grupper efter procentuell förändring av antalet förvärvs-

arbetande 1950—1960. Ospecificerad verksamhet har ej medtagits bland näringsgrenarna.

Klassindelning efter den förvärvsarbetande befolkningens procentuella förändring 1950—1960

Näringsgren Minskning Ökning

(l)—20 19—10 9—0 0—9 10—19 20—29 30—w

1950 19601950 19601950 19601950 19601950 19601950 19601950 1960

Jordbruk ........ 54 45 49 39 38 29 7 5 5 4 7 4 6 3 Industri ......... 15 19 21 25 29 33 35 36 42 42 45 47 37 38 Byggnadsverk-

samhet ........ 8 10 7 10 8 10 7 8 8 8 9 9 10 10 Handel .......... 5 6 7 6 8 9 19 17 16 15 13 13 15 15 Samfärdsel ...... 6 6 6 6 6 6 10 9 8 7 8 7 10 8 Tjänster ......... 10 12 10 12 11 13 22 24 20 23 16 19 20 24

Avsikten med den följande framställningen är att visa, om olika grader av ökning eller minskning av den förvärvsarbetande befolkningen regelmäs- sigt berott på bestämda kombinationer av utvecklingssiffror i de olika nä- ringsgrenarna. Därför har även här en grov klassindelning använts, näm- ligen tioprocentsklasser för procentuell ökning eller minskning av den för- värvsarbetande befolkningen. Varje sådan öknings/minskningsklass beskrivs särskilt.

För det första anges de förvärvsarbetandes procentuella fördelning på jordbruk, industri, byggnadsverksamhet, handel, samfärdsel och tjänster både 1950 och 1960. Härigenom anges kom-muntypen i stora drag. Siffrorna har sammanförts i tabell 8.

För det andra anges med ledning av siffror i tabell 9, hur förändringen av antalet sysselsatta i var och en av de sex näringsgrenarna under 1950-talet inverkat på förändringen av hela antalet förvärvsarbetande; förändringen har i tabellen angivits (med förtecken) i procent av hela antalet förvärvs- arbetande år 1950. Härigenom kommer varje näringsgrens höjande eller sänkande inverkan på totalförändringen att bli jämförbar med de andra nä- ringsgrenarnas effekt. (En ökning av antalet förvärvsarbetande kan exem- pelvis utgör-a 10 procent. Denna utveckling kan vara resultatet av en ökning inom industrin med ett antal personer motsvarande 20 procent av hela an— talet förvärvsarbetande 1950, en nedgång inom jordbruket, svärande mot 10 procent av de förvärvsarbetande 1950 samt oförändrat antal sysselsatta i övriga näringsgrenar.) -

Somtredje moment i beskrivningen anges, om öknings/minskningsklas- s'en år*-homogen, innebärande att klassens kommuner i allmänhet visar un-

Tabell 9. Olika näringsgrenars inverkan på förändringen av hela antalet förvärvsarbetande 1950—1960 4

Förändringen av antalet sysselsatta i varje näringsgren 1950—1960 i procent av hela antalet förvärvsarbetande 1950.

Kommunerna har fördelats i grupper efter procentuell förändring av hela antalet förvärvsarbe- tande 1950—1960.

Klassindelning efter den förvärvsarbetande befolkningens procentuella förändring 1950—1960

Näringsgren Minskning ökning (1)—20 19—10 9—0 0—9 10—19 20—29 30—w Jordbruk ........ —20 ——15 ——11 —2 — 1 —2 —2 Industri ......... 1 0 2 3 7 13 19 Byggnadsverk-

samhet ........ — 0 1 2 1 2 3 5 Handel .......... —— 1 0 0 —— 0 2 3 7 Samfärdsel ...... -— 1 — 1 — 0 -—— 1 —— 0 1 2 Tjänster ......... —— 0 1 2 3 6 7 15 Ospecificerade . . . _ 0 0 — O —— 0 — 0 — 0 — 1 Samtliga —— 24 14 _- 5 5 15 25 46

gefär samma värden som medeltalssiffrorna för klassen i tabell 9, eller om klassen består av flera olika typer eller rent allmänt är heterogen.

För det fjärde anges, om det finns några väsentliga regionala skillnader inom klassen, t. ex. om en måttlig ökning av antalet yrkesverksamma i.en landsända beror på stark ökning av industri och måttlig nedgång inom jord- bruk men i en annan landsända orsakas av måttlig ökning i industri och status quo i jordbruket.

Ökning av de förvärvsarbetande med minst 30 procent (43 kommuner). Gruppen utgörs av städer, köpingar och förortskommuner med obetydligt inslag av jordbrukare, ett industriinslag' 1 genomsnitt något svagare än riks- genomsnittet och välutvecklade servicenäringar (tabell 8).

På grund av det ringa jordbruksinslaget är sysselsättningsminskningen inom jordbruket en blott obetydligt hämmande faktor i ökningen inom denna grupp av kommuner (tabell 9). Ökningen inom industrin svarar för över en tredjedel av hela ökningen inom gruppen och ökningen inom tjäns- terna för en knapp tredjedel. Den återstående knappa tredjedelen faller främst på handel och byggnadsverksamhet. -

Denna ökningsklass är sammansatt av två var för sig tämligen enhetliga grupper. Den första utgörs av 16 förortskommuner kring Stockholm med stark utpendling och med tjänster som i allmänhet starkare ökningsfaktor än industri (alltså omvänt mot klassens riksmedeltal enligt tabell 9). Den andra delgruppen utgörs av 22 snabbt växande industrikommuner, varav tre förortskommuner kring Göteborg, fyra förortskommuner kring andra större städer samt 15 övriga industrikommuner av typen Oxelösund, Olof-

ström, Hallstahammar och Kiruna. _ Utan att kunna inordnas bland de ovannämnda finns dessutom en heterogen restgrupp om fyra städer och en köping av centralortskaraktär utan påfallande industriell ökning.

Den regionala differensen ges av ovanstående indelning i dels en förorts- grupp kring Stockholm med tjänster som starkaste inslag, dels den andra gruppen med stark industriell ökning.

Ökning av de förvärvsarbetande med 20—29 procent (52 kommuner). Liksom den föregående utgörs denna ökningsklass nästan enbart av städer, köpingar och förortskommuner med obetydligt inslag av jordbrukare. In- dustrin är i genomsnitt starkare företrädd än i någon annan öknings/minsk- ningsklass, medan servicenäringarna är något svagare utvecklade än i öv- riga klasser med ökning.

Av den totala ökningen, 25 procent enligt tabell 9, orsakades hälften av industrin och en fjärdedel av tjänsterna. Ökningen inom byggnadsverksam- het, handel och samfärdsel räckte blott till att i stort sett bibehålla dessa näringars andel av den förvärvsarbetande befolkningen (tabell 8).

Även i denna klass finns dels en huvuddel med stark industriökning, dels en mindre grupp (11 stycken) med större ökning inom tjänster än i in— dustri; den senare gruppen består av sex kommuner med stora centralorter och fem förortskommuner till stora servicestäder.

I några kommuner i de båda nordligaste länen märks i denna som i de flesta andra öknings/minskningsklasser en starkare inverkan av sysselsätt— ningsminskningen inom jordbruket än i andra delar av riket, samtidigt med en särskilt stark uppgång inom byggnadsverksamhet.

Ökning av de förvärvsarbetande med 10—19 procent (103 kommuner). Även denna grupp består främst av städer, köpingar och förortskommuner, 85 stycken, och av de övriga är de 'flesta starkt industrialiserade kommuner. Jordbruket spelar därför liten roll i klassen; i över en femtedel av kommu- nerna sysselsatte dock jordbruket minst 10 procent av de förvärvsarbetande 1960. Klassens medeltal för näringsgrensfördelningen ansluter sig väl till de tre andra klasserna med ökning enligt tabell 8; medeltalen döljer dock, att spridningen inom klassen är stor beträffande andelen industrisysselsatta.

Den genomsnittliga ökningen av antalet förvärvsarbetande inom klassen, 15 procent, påverkas föga av jordbruket. Industrin svarar för 7 och tjäns— terna för 6 procent. I tre fjärdedelar av kommunerna var ökningen i in- dustri större än i tjänster, i den återstående fjärdedelen dominerade ök— ningen i tjänster över industriökningen. I detta avseende är sålunda denna grupp ej homogen.

Regionalt märks en extra stark nedgång inom jordbruket i Göteborgs och Bohus län samt i de två nordligaste länen, i många fall kombinerad med byggnadsverksamheten som betydande ökningsfaktor. Industrin var en sär- skilt stark ökningsfaktor i här medtagna kommuner i Örebro och Västman- lands län.

Ökning av de förvärvsarbetande med mindre än 10 procent (143 kommu— ner). En rad av våra största städer tillhör denna ökningsklass, t. ex. Stock— holm, Göteborg, Norrköping, Hälsingborg och Eskilstuna.

Genomsnittligen hade denna ökningsklass en näringsgrensfördelning, som väl ansluter sig till övriga klasser med ökning. Klassen består av två del- grupper, tämligen väl åtskilda men var för sig föga homogena. Den ena ut- görs av över ett hundratal kommuner med betydande jordbruksinslag, den andra av drygt ett trettiotal städer, några köpingar samt ett antal förorts— kommuner i Stockholmsområdet; denna delgrupp har i allmänhet ett täm- ligen litet jordbruksinslag.

Totala ökningen inom klassen enligt tabell 9 var 5 procent; den konstitue- ras av små förändringar inom alla näringsgrenar. De största positiva bidra- gen lämnade industri och tjänster, vardera med ca 3 procent. Den ovan- nämnda gruppen med jordbruksinslag hade självfallet jordbruket som en väsentlig neddragande faktor, uppvägd av en icke obetydlig uppgång i öv- riga näringsgrenar, medan stadsgruppen hade föga nedgång i jordbruk samt föga uppgång i industri. Tjänster var i allmänhet viktigaste ökningsgrupp.

Av regionala olikheter märks även i denna klass extra stark inverkan från jordbruksnedgången i Norrland, kompenserad av ökning i byggnads— verksamhet.

Minskning av antalet förvärvsarbetande med mindre än 10 procent (276 kommuner). I denna liksom i de övriga minskningsklasserna hade jordbru- ket en betydligt högre andel av de förvärvsarbetande än närmast föregå- ende klass. Alla ökningsklasserna hade ungefär samma låga andel för jord- bruket år 1960, medan alla minskningsklasscrna hade hög andel, högre ju starkare minskningen av hela antalet förvärvsarbetande var.

Beträffande industrins andel synes den successivt avta från höger till vänster i tabell 8; här kan man sålunda knappast tala om två typer på samma sätt som beträffande jordbruket. Den här beskrivna klassen inord- nar sig väl i denna serie.

Handel och tjänster i de olika klasserna tycks enligt tabell 8 fördela sig på två typer, dels ökningskommuner med hög andel servicenäringar, dels minskningskommuner med låg andel sådana näringar. Naturligtvis döljer klassmedeltalen och den stora klassbredden de övergångsformer, som finns.

Hela nedgången av antalet förvärvsarbetande i klassen var 5 procent. Ned- gången inom jordbruket motsvarade 11 procent av hela antalet förvärvs- arbetande år 1950, och mot denna nedgång står tämligen obetydliga ök- ningar i framför allt industri, byggnadsverksamhet och tjänster.

246 av de 276 kommunerna bildar en ganska homogen grupp; blott 8 kom- muner hade en sysselsättningsminskning inom jordbruket motsvarande mindre än 5 procent av de förvärvsarbetande 1950, och blott 22 hade en ök- ning i industri + tjänster som motsvarar mer än 10 procent av hela antalet förvärvsarbetande 1950. I ungefär 60 procent av de 246 kommunerna ökade

industrin starkare än tjänsterna, medan resten visade större ökning i tjäns— ter än i industri. _ I denna delgrupp ingår städerna Öregrund, Östham- mar, Mariefred och Lysekil.

Hårutöver kommer en mycket heterogen restgrupp om 30 kommuner, inkl. städerna Djursholm, Eksjö, Höganäs och Skanör-Falsterbo.

Inga regionala differenser märks, utom särskilt svag industriutveckling i Nord- och Sydsverige samt stark sysselsättningsnedgång inom jordbruket i norr, sammankopplad med motsvarande uppgång i byggnadsverksamhet.

Minskning av de förvärvsarbetande med 10—19 procent (314 kommuner). Denna grupp har i genomsnitt ca 40 procent av de förvärvsarbetande syssel- satta i jordbruk och en fjärdedel i industri. Den totala nedgången av antalet förvärvsarbetande, 14 procent, beror i stort sett helt på nedgången inom jordbruket, medan förändringarna inom övriga näringsgrenar spelar liten roll.

Klassen är mycket homogen. Blott i 17 kommuner motsvarade industri- nedgången över 5 procent av antalet förvärvsarbetande 1950, och blott i 29 kommuner betydde industriuppgång lika mycket. Beträffande tjänster no- teras så stora ändringar i blott 1 resp. 2 kommuner.

En restgrupp om 5 kommuner har jordbruket som oväsentligt neddra- gande faktor. Bland dem må nämnas Kramfors med stor nedgång i in- dustrin.

Regionala olikheter saknas, utom den vanliga extra starkt framträdande jordbruksnedgängen och byggnadsverksamhetsuppgången i norr.

Minskning av de förvärvsarbetande med minst 20 procent (98 kommu- ner). Denna klass har ännu större övervikt för jordbruk än föregående klass och ännu svagare utvecklad industri. Nedgången, totalt 24 procent, samman- sätts av nedgång i jordbruket motsvarande 20 procent och svag nedgång i alla andra näringsgrenar.

Klassen är synnerligen homogen med små avvikelser från klassmedelta- len. Blott i 10 kommuner ändrades de industrisysselsattas antal så mycket, att det motsvarade minst 5 procent av hela antalet förvärvsarbetande år 1950. Nedgång var vanligare än uppgång i både industri och tjänster.

Endast tre kommuner visar ett avvikande mönster, nämligen Marstrand, där jordbrukarnedgången självfallet ej var dominerande faktor, vidare Fors med stark industrinedgång och Ådalsliden med stark nedgång av byggnads- verksamheten.

Regionala olikheter saknas i stort sett. Av tabell 9 framgår klart att det i de tre minskningsklasserna är ned— gången inom jordbruket, som varit avgörande för förändringen av hela an- talet förvärvsarbetande, medan de övriga näringsgrenarnas bidrag uppåt eller nedåt spelar mindre roll. I alla ökningsklasserna är jordbruket svagt företrätt och sysselsättningsminskningen inom jordbruket har därför ej fått någon större. betydelse för förändringen av hela antalet förvärvsarbe-

tande. Skillnaderna mellan ökningsklasserna betingas vanligen i första hand av expansionen inom industrin, i andra hand av ökningen inom tjänster.

Det må understrykas, att den ovan konstaterade enhetligheten inom de flesta av öknings/minskningsklasserna eller inom delgrupper inom klasserna blott gäller de sex näringsgrenarnas inverkan på förändringen av hela an- talet förvärvsarbetande. I en viss kommun kan en ökning av exempelvis antalet industrisysselsatta motsvarande 10 procent av hela antalet förvärvs- arbetande år 1950 bero på stor andel industrisysselsatta inom kommunen men måttlig procentuell ökning inom industrin. I en annan kommun med samma totala antal förvärvsarbetande och med samma absoluta ökning inom industrin kan det vara fråga om liten andel industrisysselsatta inom kommunen men stark procentuell ökning inom denna näringsgren.

Homogeniteten inom klasserna är mindre beträffande näringsgrensfördel- ningen än beträffande näringsgrenarnas inverkan på förändringen av anta— let förvärvsarbetande. Bortsett från klasserna med den högsta ökningen är homogeniteten ännu mindre beträffande exempelvis industrins eller tjäns- ternas procentuella ändring. Inom exempelvis klassen med 10—19 procents minskning av totala antalet förvärvsarbetande under 1950-talet hade en tiondel av kommunerna över 30 procents ökning av antalet industrisyssel- satta (självfallet kommuner med liten industriandel), och en tiondel av kommunerna hade över 20 procents minskning av antalet industrisyssel- satta. Resten av kommunerna i klassen var jämnt fördelade mellan dessa ytterligheter beträffande industriutvecklingen.

Att antalet förvärvsarbetande minskat i två tredjedelar av landets kom- muner beror antingen på frånvaron av expansion i stadsnäringarna eller på att expansionen varit otillräcklig för att kompensera minskningen inom jordbruket. Sambandet mellan andel sysselsatta i industri och servicenä- ringar å ena sidan och procentuell förändring av antalet förvärvsarbetande å den andra är ej heller fullständigt; alla ökningsklasserna samt ett mindre antal kommuner i minskningsklasserna hade ungefär samma andel syssel- satta i industri och servicenäringar men helt olika utveckling av antalet för- värvsarbetande. I vissa landsändar har sysselsättningsökningen inom in- dustrin varit procentuellt stor både i starkt industrialiserade kommuner och i mera mångsidiga eller jordbrukspräglade kommuner med relativt svagt industriinslag, medan industrin har utvecklats långsamt i andra lands- ändar i bäde starkt och svagt industrialiserade kommuner. Det är därför nödvändigt att undersöka, hur varje näringsgren utvecklats regionalt.

3. Förändringar i tätorternas folkmängd mellan 1950 och 1960

Den svenska befolkningsstatistiken rörande tätorter bygger på de tätorts- avgränsningar, som görs vid folkräkningstill-fällena, och som numera inte har något att göra med de administrativa gränserna. Med tätort avses en ort med minst 200 invånare i sammanträngd bebyggelse (även om det är en jordbruvksby eller ett fiskeläge i stort sett utan industri eller servicenä- ringar). År 1950 utfärdades allmänna föreskrifter till pastorsämbetena rö— rande hur tätorterna skulle avgränsas, men pastorsämbetena tillämpade föreskrifterna olika. I samband med 1960 års folkräkning gjordes en av- gränsning efter enhetliga grunder i hela riket. På grund härav råder icke full jämförbarhet mellan 1950 och 1960 års folkräkningar; i synnerhet gäl- ler detta mindre tätorter. Följden är, att man måste reservera sig rörande sifferangivelsernas säkerhet vid jämförelser mellan de båda folkräkningar— nas data rörande tätortsfolkmängden.1

I föreliggande undersökning av tätortsutvecklingeu, urbaniseringen, un— der tiden 1950—1960 har hänsyn ej kunnat tas till dessa olikheter i gräns- dragningen, utan jämförelsen har måst göras rent mekaniskt på förefintligt publicerat siffermaterial.

Det bör dessutom varnas för ett okritiskt användande av orden tätort eller urbanisering. En bonde på en gård en km utanför en stor stads tätorts- gräns är glesbygdsbo enligt definitionen, fastän han har den stora stadens alla servicemöjligheter inom bekvämt räckhåll. Å andra sidan är en bonde i någon av övre Norrbottens stora jordbruksbyar tätortsbo enligt definitio- nen, även om byn kanske blott har en lanthandel som enda representant för servicenäringarna och avståndet till en välutrustad centralort uppgår till många mil.

Internationellt sett är det väl lågt att sätta tätortens nedre gräns beträf- fande invånarantalet till 200 personer, men det motiveras bl. a. med vår mycket glesa befolkning i många områden. I sådana trakter är även en liten ort en knutpunkt. -— När folktätheten i glesbygden går ned för långt i vårt land, faller det ekonomiska underlaget bort för de små serviceorterna, och verksamhet efter verksamhet måste nedläggas av brist på lokala kunder. Den kvarvarande befolkningen hänvisas till att flytta eller till att med hjälp

1 En detaljundersökning härom har utförts av Gunnar Norling (»Kontinuitet i tätortsstati- stiken?» Plan 1962/5).

Tabell 10. Folkmängdsfärändringar under tioårsperioder. Procent

. . .. Stockholms- Götebor s- Malmö—

Period ] Riket Tätorter omr å de t omr ä (1 egt omr å de t Glesbygd 1910—20 ........ 7 25 19 22 27 4 1920—30 ........ 4 15 21 13 11 — 5 1930—40 ........ 4 18 18 10 17 10 1940—50 ........ 1 1 31 29 26 23 16 1950—60 ........ 6 17 17 16 19 14

Stockholmsområdet består hela tiden av följande kommuner (1960 års indelning): Stockholm, Upplands Väsby, Vallentuna, Märsta, Sigtuna, Täby, Österåker, Gustavsberg, Boo, Stocksund, Danderyd, Sollentuna, Järfälla, Huddinge, Botkyrka, Västerhaninge, Österhaninge, Tyresö, Saltsjöbaden, Nynäshamn, Nacka, Sundbyberg, Solna, Djursholm, Lidingö, Vaxholm.

Göteborgsområdet: Göteborg, Mölndal, Kungälv, Landvetter, Partille, Råda, Kållered, Askim, Torslanda, Tuve, Säve, Angered, Lerum, Nödinge.

Malmöområdet: Malmö, Lomma, Burlöv.

av bil eller kollektiva kommunikationsmedel söka sin service i mer eller mindre avlägsna centralorter. I mera tättbefolkade länder medför ej gles- bygdsavfolkningen så svåra problem, eftersom den kvarvarande befolk- ningen är stor nog att utgöra tillräckligt lokalt underlag för en rad service- branscher, och för att täcka övriga behov har man i allmänhet ej lång väg till medelstora orter.

Tätortstillväxten 1910—1960. Folkmängdsförändringarna under tioårs- perioder 1910—1960 för riket, dess tätorter och glesbygd samt för Stock- holms-, Göteborgs- och Malmöområdena framgår av tabell 10. Landets folk- mängd ökade med 4—7 procent per decennium utom under 1940—talet, då utvecklingen gick snabbare. Tätortsfolkmängden ökade 15—31 procent per decennium. Härvid måste man minnas, att en rad småorter under sin till- växt passerar gränsen 200 invånare, vilket innebär att hela deras invånar- antal överföres från glesbygds- till tätortsbefolkning.

Glesbygdsfolkmängden har nedgått hela tiden, och takten i nedgången har varit snabbast under de senaste decennierna. Stockholmsområdet ökade snabbare än tätorterna i genomsnitt blott under 1920-talet, Göteborgs- området ej under något av årtiondena och Malmöområdet blott under 1910- talet och 1950-talet. Landets tre storstadsområden visar sålunda icke någon snabbare expansion än rikets hela tätortsbefolkning under de senaste 50 åren.

Tätortstillväxten 1950—1960. I den följande redogörelsen ingår de orter, som räknades som tätorter både 1950 och 1960, inalles drygt 1 600 stycken. Beräkningärna har utförts genom hålkortsbearbetning. Varje tätort fick ett hålkort, och där instansades data rörande tätorten: folkmängd 1950 och 1960, tätortens storleksklass 1950 enligt en vanlig konventionell klassindel- ning, vid-are näringstyp 1950 enligt Enequists indelning i Atlas över Sverige samt största industribransch 1950. Det må påpekas, att folkräkningen gäller den mantalsskrivna befolkningen i orten, ej den i orten arbetande befolk-

ningen. Ett antal orter 1950 delades eller sammanslogs 1960; i sådana fall har orterna vid båda tillfällena sammanförts till ett enda hålkort.

Näringstypen anges på följande sätt:

Jordbruksorter: minst 50 procent av den förvärvsarbetande befolkningen arbetade år 1950 i jordbruk, skogsbruk och fiske.

Serviceorter: minst 60 procent arbetade i handel, samfärdsel och offent- liga tjänster.

Industriorter: 60—75 procent arbetade i industri. Utpräglade industriorter: minst 75 procent arbetade i industri. Övriga orter är klassificerade som blandorter (med betydande inslag av jordbrukare) eller köpstadsorter (med under 20 procent jordbrukare och de övriga ungefär jämnt fördelade på industri och servicenäringar).

I tabell 11 har de 1 621 orterna (ortsgrupperna) i undersökningen för-

Tabell 11. Antal tätorter efter storleksklass 1950 och ökning 1950—1.960 i procent

Storlek 0/ " 200— 500— 1 000— 2 000— 5 000— 10 000— 20 000— 50 000— 100 000 499 999 1 999 4 999 9 999 19 999 49 999 99 999 Folkökning 100— 28 9 10 2 1 1 50—99 53 17 17 13 1 1 45—49 10 6 7 3 2 1 2 40—44 20 8 11 6 2 3 1 35—39 16 11 9 3 1 1 30—34 13 15 11 13 6 3 3 1 25—29 35 16 12 14 9 1 1 20—24 25 15 19 8 5 6 1 2 1 15—19 38 18 23 20 9 6 3 3 1 10—14 36 27 19 17 3 3 6 1 1 5— 9 46 34 21 18 3 4 2 O— 4 54 37 17 13 2 3 Folkminskning O— 4 61 28 17 7 1 1 5— 9 64 39 13 2 1 10—14 66 28 10 3 15—19 58 33 4 3 1 20—24 44 10 7 25—29 28 13 3 30—34 21 10 3 35—39 12 3 2 40—44 2 2 — 45—49 3 5 1 50—59 — 12 1 Summa 733 396 237 145 46 33 19 9 3 Folkökning 17—w 214 108 107 74 32 20 9 5 1 0—16 160 105 69 56 11 13 9 4 2 Folkminskning 359 183 61 15 3 1 — — Övre kvartil. + 22 + 19 + 31 + 31 + 30 + 30 + 33 + 21 (+ 20) Median ......... 0 + 2 + 15 + 17 + 24 + 22 + 16 + 17 + 16 Nedre kvartil . .. 13 13 1 + 8 + 15 + 13 + 13

delats dels efter storleksklass 1950, dels efter procentuell folkmängdsföränd- ring under tiden 1950—1960. Över 1 100 av orterna tillhör de lägsta klas- serna, 200—499 respektive 500—999 invånare.

I den allra lägsta klassen fanns som synes 28 orter, som hade en folk- ökning om mer än 100 procent självfallet i många fall huvudsakligen en fiktiv ökning på grund av olikheterna i gränsdragningen 1950 och 1960. Under summan för totala antalet orter i storleksklassen, 733 stycken, anges delsummor för antalet orter med en ökning om minst 17 procent, antalet orter med mindre ökning än 17 procent samt antalet orter med folkminsk- ning. Att en särskild grupp med minst 17 procents ökning urskilts, beror på att medeltalet för hela tätortsfolkmängdens ökning i undersökningen var 17 procent. Delsumman medger sålunda en avläsning av hur många orter, som ökat snabbare än riksgenomsnittet för tätorterna. Av orter med un- der 500 invånare nådde enligt tabellen blott drygt en fjärdedel upp till minst 17 procents ökning, medan hälften av orterna visade minskning. Kvartil- och medianvärdena framgår nederst i tabellen; medianvärdet »0» anger att antalet orter med ökning och med minskning var lika stort.

I storleksklassen 500—999 invånare var fördelningen ungefär likadan som i den lägsta klassen, med drygt en fjärdedel av orterna över 17 procents ök- ning. Mediantätorten låg vid 2 procents folkökning.

I alla de övriga storleksklasserna var siffervärdena alldeles olika dem i de lägsta storleksklasserna men sinsemellan tämligen lika. Medianvärdena lig- ger mellan 15 och 24 procents folkökning; högst är det för klasserna mellan 5 000 och 20000 invånare. Bortsett från storleksgruppen 1 000—1 999 in- vånare var antalet orter med folk-minskning obetydligt. Det framgår också tydligt, att ju större tätorterna är, desto mindre är spridningen inom klassen vad beträffar procentuell folkmängdsförändring, som naturligt är.

Siffrorna i tabellen visar, att en betydande del av småorterna tycks ha haft stagnation eller tillbakagång. Om Norlings ovannämnda undersökning är giltig för större delar av landet vilket förefaller sannolikt skulle dessutom en del av den i föreliggande undersökning uppmätta folkökningen i småorter vara fiktiv och hänförlig till olikheter vid avgränsningarna och andra fel. Detta innebär i sin tur, att småorternas utveckling varit ännu sämre än här visats. Det skulle också innebära, att riksmedeltalet kommit att bli något för högt, och att de största orterna utvecklats ungefär lika snabbt som riksgenomsnittet för tätorterna.

I tabell 12 har folkmängden 1950 respektive 1960 summerats för grupper av tätorter och den genomsnittliga procentuella folkmängdsförändringen ut— räknats. Tabellen uppdelar tätorterna efter dels storleksklass 1950, dels nä- ringstyp samma år. De två lägsta storleksklasserna visar en genomsnittlig folkökning om 10 respektive 7 procent under tioårsperioden. (Att siffrorna avviker från medianvärdena i föregående tabell beror självfallet på att ök- ningen i orter med ökning i allmänhet är större än minskningen i orter med

Tabell 12. Tätorternas folkmängdsförändring 1950—1960 ( i procent) efter storleksklass och näringstyp 1950

Näringstyp 1950 Storleksklass 1950 Jord- . Köp— . Utpräg- Samt— Bland- Serv1ce- Industri- . .

bruks- orter orter stads- orter lade 1nd.- liga

orter orter orter orter 200— 499 inv ...... — 5 5 29 21 1 16 10 500— 999 ......... 15 4 9 17 7 — 1 7 1 000— 1 999 ......... 9 2 40 21 19 27 21 2 000— 4 999 ......... 3 15 21 31 21 15 24 5 000— 9 999 ......... 29 23 23 29 24 10 000—19 999 ......... 23 22 28 19 23 20 000—49 999 ......... 25 18 19 20 50 000—99 999 ......... 14 25 16 100 000— ......... 12 17 14 Samtliga 8 2 15 19 20 18 17

Tabell 13 Tätorternas folkmängdsförändringar 1950—1960 ( i procent) efter storlek och och största industribransch 1950

Exkl. orter, där byggnadsindustri eller el- och vattenverk är största bransch.

Storleksklass 1950 Största industribransch 200- 500- 1 000- 2 000- 5 000- 10 000- 20 000- 50 000- 100 000_ Samt 499 999 1 999 4 999 9 999 19 999 49 999 99 999 liga Gruvbrytning ...... 26 —3 17 49 28 55 31 Metallindustri ...... 16 11 23 31 24 22 19 19 14 18 Jord- o. stenind. . . . —7 —3 8 16 5 Träindustri ........ 6 4 11 14 27 22 13 Pappers- o. graf. ind .............. 8 4 16 17 20 16 15 Livsmedelsind ...... 12 2 42 12 9 11 Textilindustri ...... 6 18 31 22 13 17 10 15 Läder-, hår- 0. gum- mivaruindustri. . . 9 —1 5 35 17 24 12 15 Kemisk-teknisk ind. 47 12 3 22 18 20

Tabell 14. Tätortsfolkmängdens procentuella ökning 1950—1960 länsvis

A+B1s G18 Ml2 s19 Y 13 c 21 H 14 N 14 T 16 2 9 D 20 1 2 o 18 U 32 AC 18 E 15 K 5 P 15 w 19 BD 31 F 1” L 8 R 19 Ä 20 Hela riket 17

1960 enligt folkräkningen del V.

folkminskning.) Storleksklasserna mellan 1 000 och 50 000 invånare visar i stort sett samma folkökningstakt, 20—24 procent, dock med något högre värde för mittklasserna. De största orterna visar också här en lägre ök- ningstakt än mittklasserna men betydligt högre än småorterna.

Jordbruksorter och blandorter, vilka också hyser stor andel jordbrukare, har klar folkminskning respektive obetydlig ökning. Serviceorterna (med handel, samfärdsel och offentliga tjänster som dominerande inslag 1950) visar god ökning det är främst den största, Stockholm, som drar ner me- deltalet något liksom köpstadsorter och industriorter. En svag utveckling visar de små industriorterna.

Tabell 13 visar folkmängdsförändringarna i tätorterna, uppdelade efter största industribransch. Härvid har orter med byggnadsverksamhet eller el-, gas- och vattenverk som största bransch uteslutits, varigenom en rad orter utan någon egentlig industribransch utgått. Trots detta är det vansk— ligt att detaljanalysera materialet, ty att metallindustri är största industri- bransch i en ort gör den i och för sig inte till metallindustriort. Service- näringarna kan vara dominerande, såsom i landets tre största städer. Gruv- orterna har haft snabb ökning. Orter med metallindustri ansluter sig nära till riksmedeltalet men styr detta genom sitt stora antal och genom att gruppen innesluter många av landets större städer. Särskilt svag utveckling visar de många små orterna med jord— och stenindustri. Även orter, där livsmedels- och träindustri är den största industribranschen, har utveck- lats långsamt. Textilkrisen förefaller ej ha satt särskilt djupa spår i detta slag av siffror.

I tabell 14 visas hur hela tätortsfolkmängden utvecklats länsvis 1950— 1960 i procent. Siffrorna är tagna ur folkräkningarna och inkluderar samt- liga orter, sålunda ej en begränsning som vid ovan diskuterade hålkorts- undersökning. I särklass starkast växte tätortsfolkmängden i dels metall— industrilänet Västmanlands län samt i Norrbottens län med Luleå, Kiruna och Gällivare som starkt ökande, stora orter. Sydostsveriges och Skånes samt mellersta Norrlands län hade svag tätortsutveckling.

Sammanfattande kan alltså sägas, att orter med upp till 1 000 invånare i allmänhet utvecklats långsamt under 1950-talet och att många av dem, särskilt jordbruksorterna, visat tillbakagång. Medelstora orter växte snab— bast, de största orterna något långsammare än de medelstora och icke snab— bare än riksgenomsnittet för tätortsfolkmängdens ökning, snarare lång- sammare.

4. Näringsgrenars omlokaliserings- och koncentrationstendenser

I ett tidigare avsnitt har beskrivits, hur antalet förvärvsarbetande i olika näringsgrenar förändrades i grupper av kommuner under 1950-talet. Indel- ningen var en klassindelning efter den förvärvsarbetande befolkningens pro— centuella förändring 1950—1960. Det konstaterades därvid, att minsk- ningen av antalet förvärvsarbetande inom jordbruket var den starkast in- verkande faktorn i nedgångskommunerna, och att industrin och därnäst tjänsterna i allmänhet var den starkast verkande faktorn i ökningskommu- erna. Det fanns i allmänhet inga väsentliga regionala differenser inom klasserna.

I den nämnda framställningen diskuterades ej näringsgrenarnas lokalise- ring eller deras förändring i olika delar av landet. På grund av den bety— dande pendlingen över kommungränserna mellan hem och arbetsplats torde ett studium av omlokaliserings- och koncentrationstendenser böra göras för större områden än kommuner, helst områden som har karaktären av centre— rade regioner. I det följande används för detta ändamål arbetsmarknadssty- relsens B-regioner.

När man exempelvis finner, att industrin i flertalet fall är den starkaste ökningstaktorn, gäller det att också studera om det finns regionala olik- heter beträffande industrins och andra näringsgrenars ökning eller minskning, mätt i sysselsättning.

I detta kapitel görs ett försök att visa, om det finns några skönjbara ten- denser till geografisk omlokalisering av olika näringsgrenar. Härvid an- vänds antalet förvärvsarbetande inom B-regioner som underlag för beräk- ningarna. Vidare studeras olika näringsgrenars koncentrationsgrad med hjälp av samma material. Liksom i den tidigare framställningen byggs be- träffande 1950 på vissa bearbetningar av materialet till 1950 års folkräk- ning, utförda av arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyrå i avsikt att vinna så god överensstämmelse som möjligt med 1960 års näringsklassi- ficering.

4.1. Omlokaliseringstendenser

Kartan över sysselsättningsutvecklingen för samtliga näringar tillsammans i olika B-regioner (mot 5. 194) ger ungefär samma intryck som en karta över hefolkningsutvecklingen kommunvis men ger självfallet en mer utjämnad

bild, eftersom både växande tätortskommuner och glesbygdskommuner med folkminskning i allmänhet ingår i varje B-region. Kartans cirkelytor, en per B-region, visar regionernas folkmängd år 1960 ytproportionellt. Cirkelytor- nas intensitetsbeteckningar är graderade enligt'en skala med femprocent- klasser; den mittersta klassen fördelar sig kring riksgenomsnittet för den förvärvsarbetande befolkningens förändring i procent. De tre storstads- områdena, Bergslagen, ett område från Jönköping mot sydväst samt ett få— tal andra av B-regionerna hade enligt kartan starkare ökning av totala anta- let förvärvsarbetande än riksgenomsnittet under 1950-talet. Minskning hade framför allt Kramforsregionen, ett västligt gränsområde från södra Lapp- land till norra Bohuslän och stora delar av sydöstra Sverige.

Särskilda kartor har utarbetats för näringsgrenarna jordbruk med binä- ringar, industri samt stadsnäringar totalt. Dessa är inplacerade mellan 5. 194—195. Var och en av dessa kartor är ritad på samma underlag som den ovannämnda och alltså med 1960 års folkmängd som bas för cirkelytornas storlek. Intensitetsbeteckningarna visar femprocentklasser kring riksmedel- talet för sysselsättningsförändringen i respektive näringsgren. Skalan med- ger sålunda i första hand en avläsning av hur näringsgrenen utvecklats i olika områden i förhållande till näringsgrenens riksmedeltal, i andra hand en bild av sysselsättningsförändringen i procent.

Sysselsättningen inom jordbruket (se karta). Antalet förvärvsarbetan- de inom jordbruket minskade i hela riket med nära 30 procent under ti- den 1950—1960. Nedgången följer riksgenomsnittet i Jämtland, Gävleborgs län, östra Svealand och huvuddelen av Götaland. Snabbare tillbakagång än riksgenomsnittet noteras i de två nordligaste länen, Västernorrlands län, nordvästra Dalarna, västra Värmland, Dalsland samt ett antal B-regioner i Mellansverige i övrigt. I södra Sverige har nedgången inte varit starkare än riksgenomsnittet annat än i undantagsfall.

Mindre nedgång än riksgenomsnittet märks egentligen blott i två områ- den, det största omfattande så gott som hela Skåne och Halland, det andra omfattande ett område i östra Värmland och området öster därom.

Innan jordbruksräkningens resultat publiceras, kan man blott förmoda, att orsaken till olikheterna är snabb nedläggning av småbruk och övergång till andra slag av arbete i norra Sverige, medan en motsvarande företeelse är väsentligt mindre stark i Sydsverige och i Bergslagens skogsbygder, even- tuellt beroende på att antalet småbruk redan före år 1950 starkt nedgått i dessa områden.

I stort innebär förändringen i någon mån en omlokalisering av de för- värvsarbetande i jordbruk, skogsbruk och fiske, med ökad andel för Syd- sverige och minskad andel för Nordsverige.

Sysselsättningen inom industrin (se karta). Totalt ökade antalet för- värvsarbetande inom industri exklusive byggnadsverksamhet under 1950-

13—318841

talet med över 14 procent. Kartbilden är ingalunda så enhetlig för större landsdelar som beträffande jordbruket. De två nordligaste länens B-regioner bortsett från två regioner i Tornedalen hade genomgående en relativt snabbare ökning av de industrisysselsattas antal än riksgenomsnittet, låt vara att industrin i vissa regioner var så liten 1950, att en rätt liten absolut ökning gav stark procentuell ökning. Mellersta och södra Norrland, största delen av Dalarna och övriga gränsområden mot Norge hade mycket svag in- dustriell utveckling, mätt i antal sysselsatta. Detsamma gäller många om- råden i sydöstra Sverige liksom en rad B—regioner med folkrika städer som Uppsala, Örebro, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Borås, Halmstad, Kal— mar, Karlskrona, Hälsingborg och Lund. För Stockholmsregionen redo- visas något större ökning än för Göteborgs- och Malmöregionerna. Starkare ökning än riksgenomsnittet för industrin hade också Bergslagen ned till Mälaren, trakten norr och söder om Göteborg samt ett stråk från Skövde ned till norra Skåne.

Beträffande industrin märks sålunda enligt folkräkningsmaterialet inte någon dragning till den skånska västkusten. I den mån man skall tala om någon tendens till omlokalisering av den industrisysselsatta befolkningen un- der 1950-talet och det är svårt på denna kartbild är det snarast en för- skjutning mot östra Svealand, västra Småland och i någon mån nordligaste Sverige. Det är framför allt icke fråga om en industriell koncentration till de stora städerna, bortsett från Västerås. Till saken hör, att en del företag, som vid 1950 års folkräkning delades i en industriell och en kommersiell del (grupperna industri respektive handel), vid 1960 års räkning odelade för- des till industri. Det är enligt folkräkningens experter främst företag i större städer, som beröres av denna omläggning. Detta innebär, att en del av den industriella ökningen i de större städerna i verkligheten varit fiktiv, och att alltså dessa större städers industriella tillväxt reellt varit ännu svagare än folkräkningssiffrorna utvisar. Ännu synes det vara omöjligt att få ett mått på denna företeelses storleksordning.

Sysselsättningen inom byggnadsverksamhet ökade med 20 procent under 1950-talet. De flesta B-regioner hade ökning. Minskning att tala om förekom i ett tiotal regioner i södra Sverige och ungefär lika många i Bergslagen. Stockholm, Södertälje, Gävle, Uppsala, Västerås, Örebro, Uddevalla och Malmö hade något starkare ökning än riksgenomsnittet. En ökning mycket starkare än riksmedeltalet hade i södra och mellersta Sverige blott några få regioner, t. ex. Nyköping, medan en sådan ökning var regel i de båda nord- ligaste länen, norra Ångermanland och Jämtland samt skogsområdet från Härjedalen ned till norra Klarälvsdalen. Detta nordliga ökningsområde sam- manfaller delvis med området för särskilt stark nedgång inom jordbruk. Den omlokalisering, som man kan tala om, är enligt ovanstående snarast en ökad dragning till östra Mellansverige, vilken förklaras av den starka ex— pansionen av befolkning och näringsliv i detta område. Ökningen i norr är

x Xx *, r— —_ . , xx _» . '. . &_ ,' * x 3 *» x , __7, x x x . *x 1 , , X 4 i _ x . , , "Rx , . , &, , l . x | lx & , .» K

wa/ 45% i IW”? 323/% > 47% . > "25% .,2,47, . ./25_.75, '7—'/2- . .75_.25, .g_.7. . »25—25. '3—'2' . —2:——-75- 'ä—-J- . —75—-/25- —a— » . 425— '

%. %amw &;

..

$- .? ww D

w. &

.

*:

[* >

... ..

'22—-27' Ö oli—425- '27—'32' . OFI—'ZS-

'.72— -37- . —25— - 75.

3,7—"”' . -75—-/25.

—'I en

”uF-»...” M ”awawaaa % am _ . ___—__ %%.muzaaa , . r.. .. _ 0000... m " .M—Huu... B . 7 & 24m_r,_._9_. m. >20272( Ö %

' mm?/Id 4/37 %

D ååå/ig Ahl/M )izh

) — 42.5 %

) 25% . 67” Zl—zf- 0425—45-

/£—2/- . vx:—oas.

//—/5- . v25—-25- 5— // ' . —2.5— 75- /—6 ' . *75—725» 4 / . . .]253_

*19

riirirnligtvis till stor del en temporär företeelse, sammanhängande med stora krkraftverksbyggen, hög bostadsproduktion samt omfattande vägarbeten.

Sysselsättningen inom handeln. Riksmedeltalets ökning, drygt 6 procent, övövverträffas av över hälften av B-regionerna, främst i Norrland och Svealand, ettett: antal B-regioner omkring Göteborg samt i Jönköpingstrakten. Nästan hehela Sydsverige har under 1950-talet haft påfallande svag utveckling av sys- sesellsättningen inom handeln. Att handeln i de tre storstädernas områden, säsäirskilt i Göteborg och Malmö, varit svag, kan synas förvånande men torde dedeilvis sammanhänga med dels handelns rationalisering under 1950-talet i dedeessa områden, dels den ovannämnda företeelsen att handelspersonal 1960 i E bnetydande omfattning förts över till industri vid 1960 års klassificering. HzHalndelns svaga utveckling i Sydsverige kan inte enbart förklaras med den i maniånga områden tämligen svaga befolkningsutvecklingen, ty områden i väväestra Värmland-Dalsland eller mellersta Norrland har haft stark nedgång avav folkmängden men större ökning av handeln än Sydsverige. Möjligen har haha.ndeln i Sydsverige tidigare sysselsatt oproportionerligt mycket folk och kulminnat rationaliseras, medan delar av Norrland haft en underdimensione— racard handel, som snabbt byggts ut under 1950-talet.

Sysselsättningen inom samfärdsel visar för hela riket en nedgång med meneellan 3 och 4 procent under 1950—talet. Svag minskning eller ökning visar nänässtan alla regioner med stora eller medelstora städer, några mindre städers B-B-Iregioner och generellt de nordligaste länen ned till norra Ångermanland. PåPålfallande stark nedgång visar de flesta områden i Skåne samt ett stort an- taltal B-regioner i Svealand och norra Götaland. Någon koncentrationsbild er— håhållles knappast av den kartbild, som gjorts över samfärdselns utveckling.

: Sysselsättningen inom tjänster. Denna mångfasetterade grupp ökade snab— baoasst av alla under 1950-talet, med över 23 procent enligt arbetsmarknads- styatyzrelsens bearbetningar. Starkare ökning noterades för de flesta områden i (i die båda nordligaste länen, vidare i nästan hela Svealand utom västra Vätlän'mland, i ett stort område kring Göteborg, i området från Jönköping sö- derten'ut samt i Malmö-Lund. Stockholm och Göteborg med allra närmaste om- givgivrningar följer riksgenomsnittet; de största städernas centralfunktioner har sålzållunda icke medfört någon extrem ökning av antalet sysselsatta inom grup- penem tjänster i dessa städer. Även här kan siffrorna ha påverkats av den om- lägägggning av redovisningen som skett mellan folkräkningarna. Skåne (utom Mavfailmö och Lund), Blekinge, Östergötland, delar av Skaraborgs län, gräns— traralkterna mot Norge och mellersta Norrland har haft den svagaste utveck- lintinggen för gruppen tjänster.

& Sysselsättningen inom stadsnäringar totalt (se karta) ökade under 1950- taltalfet stärkt i de två nordligaste länen. Starkare ökning än riksgenomsnittet ( +'+ 14 %) visade också ett begränsat antal mellansvenska B—regioner, ett syd- sveveznskt stråk från Skövdetrakten till Hässleholm och några få i Västsverige, särärrskilt norr om Göteborg. Väsentligt svagare utveckling än riksgenomsnittet

visade större delen av sydöstra Sverige, norra Bohuslän-Dalsland-mellersta Värmland samt delar av Hälsingland och mellersta Norrland. Blott ett fåtal sådana B-regioner finns i mellersta Sverige utanför Värmland.

4.2. Koncentrationsgrad

Av den lämnade redogörelsen för de sex undersökta näringsgrenarnas ut- veckling under 1950-talet i B-regionerna har framgått olikheter mellan landsdelar, såsom relativ ökning genomgående i en landsända och minsk- ning i en annan. I andra fall var det snarast fråga om en omfördelning inom varje landsända, med vissa B-regioner ökande, andra minskande. I en del fall kan man sålunda tala om omlokalisering, i andra fall kan knappast nå- gon tendens till regional omlokalisering skönjas.

Graden av koncentration framgår i någon mån av tabell 15. Här har för totalbefolkningen och för den förvärvsarbetande befolkningen totalt och för varje näringsgren för sig skett en sortering av B-regionerna med den största först, därnäst den näst största ”osv. Regionerna har summerats kumulativt. I de tre folkrikaste regionerna bodde 1960 26 procent av landets folkmängd. En sortering efter yrkesverksam folkmängd ger 28 procent i de tre regioner, som hade den största yrkesverksamma befolkningen. På motsvarande sätt har förfarits med de sex näringsgrenarna. Det visar sig härvid, att handel, tjänster och samfärdsel är mer koncentrerade till de i dessa avseenden största regionerna än industri, byggnadsverksamhet och jordbruk.

Motsvarande beräkningar har utförts för 1950, med omföringar i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens siffror. Det visar sig därvid vara tämligen

Tabell 15. Näringsgrenarnas koncentrationsgrad 1960

B—regionerna har, för varje tabellkolumn särskilt, ordnats efter fallande värden, sålunda med den största först, den näst största därnäst o. s. v., antingen siffrorna gäller totalbefolkning, samtliga förvärvsarbetande eller förvärvsarbetande i viss näringsgren. De tre störstas, de tio störstas etc. procentuella andel av rikssiffran anges.

Regionernas antal är 152, och 15 regioner motsvarar sålunda ca 10 procent av antalet.

Antal T ot al- Förvärvsarbetande befolkning B-regioner befolk- ,

kumulativt ning Totalt 12113: 123;— liryåä?" Handel Samf. Tjänster

3 25,7 28,0 6,6 26,6 25,1 39,9 36,1 37,0 10 36,4 38,9 16,9 40,1 36,6 50,8 46,8 48,3 15 43,0 45,4 22,3 46,8 43,3 57,1 51,9 54,9 30 56,5 58,5 36,8 60,5 57,3 68,9 63,9 68,2 45 66,1 67,8 49,4 70,4 66,9 76,4 72,5 76,4 60 73,6 75,1 60,1 77,9 74,6 82,3 79,2 82,3 75 79,8 80,9 69,3 83,9 81,1 87,0 84,7 87,1 90 85,2 86,0 77,4 89,0 86,5 90,8 89,0 91,0 105 89,8 90,4 84,6 93,1 91,0 93,8 92,7 94,0 120 93,7 94,1 90,9 96,4 94,6 96,3 95,8 96,5 135 97,0 97,2 96,0 98,7 97,6 98,4 98,2 98,5 152 100,0 100,0 100,0_ 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

små förskjutningar mellan 1950 och 1960 beträffande näringsgrenarna, sär- skilt om man tar hänsyn till de icke mätbara omklassificeringar, som gjorts 1960 i förhållande till 1950 beträffande vissa typer av företag, där de sys- selsatta 1950 var delade mellan två näringsgrenar men 1960 odelade fördes till den ena näringsgrenen. Man vet i vilken riktning dessa omföringar ver- kar men känner ej deras storlek i enskilda B-regioner. —— Utvecklingen mel— lan 1950 och 1960 för hela befolkningen och för den förvärvsarbetande be- folkningen totalt framgår av tabell 16. En viss koncentration har skett.

Tabell 16. Folkmängdens resp, den förvärvsarbetande befolk— ningens koncentration 1950—4960

Beräkningssätt: se tabell 15.

Förvärvs-

Totalfolkmängd arbetande

Antal B-regioner kumulativt

1950 1960 1950 1960

3 23,7 25,7 26,2 28,0 10 34,3 36,4 37,0 38,9 15 40,6 43,0 43,3 45,4 30 54,4 56,5 56,6 58,5 45 64,1 66,1 65,9 67,8 60 71,9 73,6 73,4 75,1 75 78,5 79,8 79,8 80,9 90 84,2 85,2 85,2 86,0 105 89,0 89,8 89,7 90,4 120 93,2 93,7 93,6 94,1 135 96,7 97,0 97,0 97,2 152 100,0 100,0 100,0 100,0

5. Näringslivets ensidighet

[ lokaliseringsdebatten och i kraven på samhälleligt stöd i lokaliserings— främjande syfte förekommer ofta näringslivets ensidighet som ett argu- ment för åtgärder. Med ett väl differentierat näringsliv följer liten kon- junkturkänslighet, stora möjligheter för kvinnor att få arbete och goda möjligheter att välja sysselsättning, exempelvis för de ungdomar, som skall börja förvärvsarbeta. Från områden med differentierat näringsliv be- höver sägs det _ kvinnor och ungdomar ej flytta för att få önskat arbete, och dåliga konjunkturer behöver inte innebära en massflykt. Motsatsen an- ses gälla för områden med ensidigt näringsliv.

Det är svårt att skaffa ett gott mått på graden av ensidighet eller mång— sidighet i näringslivet. Det tämligen självklara underlaget för alla beräk- ningar är folkräkningarnas data rörande antalet sysselsatta i olika närings— grenar och deras undergrupper.

1. Försök har gjorts inom utredningen att ange graden av avvikelse mel— lan kommuners näringslivssannnansättning och riksmedeltalet. De visade sig vara tämligen meningslösa, framför allt på grund av den i ett föregående kapitel beskrivna fördelningen av många av landets kommuner på i huvud- sak två grupper av kommuner, dels tätortskommuner med nästan enbart industri och servicenåringar, dels glesbygdskommuner med stor andel jord- brukare.

2. Ett bättre mått är de förvärvsarbetandes fördelning på näringsgrenar. Om en kommun har 70 procent sysselsatta i egentligt jordbruk, kan kom- munen förvisso sägas ha ett ensidigt näringsliv. Det är ej lika självklart, när det gäller industri. En kommun med 70 procent industrisysselsatta kan ha en rik flora av små och medelstora företag i ett flertal olika branscher. Det är närmast en smaksak, om man vill kalla en sådan kommun ensidig.

3. Näringslivets beroende av en enda bransch kan också mätas (t. ex. egentligt jordbruk, skogsbruk, fiske, metallindustri osv.). I sådant fall kom- mer en kommun med 35 procent sysselsatta i vardera jordbruk och fiske eller i vardera gruvor och metallindustri icke att kallas ensidig, vilket ur flera synpunkter kan förefalla orimligt.

4. Ännu längre driven uppdelning kan gälla i hur stor utsträckning kom- munens förvärvsarbetande sysselsätts av ett enda företag, i allmänhet ett industriföretag (som emellanåt kan bedriva verksamheten på orten i flera

sr | ze | sor

| srt |

9121

9 I 9 61 U L?- El 98 09 ?, Z 9

sr | ze sot

Rå?

(. (. OI 61.1 518

19 98 86

lnlrdeNv-l

:*lC'J då

680 [

mac.-4— ("I

__,— _,— l—i'N OCH

sr | 39 | aut

l'l UZI

| srt

US

01 88

LI 267. (IZL 660 I

l 9 H) St: 89 8 l'l (S??

6 09 IL

18 887. rrc

9 61 195! 099 6210 I

|

_a... "|?! 319 C"?— 51201 [*Tl

(101

=;— Öl LO

OH 005 Ht:

L tl" 88 Stl LGl 895 LO?- 08 620 I 93 OEI 861 ILI 691 9ZI OEB

Ftv-1 HÖIÖIv—tv—

T-ICÖIGL'ZTIF') ."." HH

lÖCTwlOTÖINV— Häll—'Fälfbxöl

sr ze [sot

CC [* C": !S OI CV? :x-x ..4

IS

Zot

jrte |

II 99 601 99 L? 81 &

show's w—rÖl

Elllllll'ls

.................. GSi—U? .................. öl?—Of .................. 66108 .................. 6 __U JosupAL

cuuung

.................. 61,fo .................. (it:—OZ .................. &_Oz .................. GI—OI

.................. 6 _0 [asp.zp/iun g

U ut lll i"! S

.................. SE:—()?: .................. GI—UL .................. 6 _” [äpUU[[

muums

)aqzunswaaspuuöålig

muumg

.................. 6L—0L .................. 69—09 .................. 69m09 .................. öt—Of .................. 621—OS) .................. &_Oz .................. (it—OI

.................. 6 _U ;usnpu]

B lll lll 11 S

.................. 69__09 .................. 69__09 .................. sv——or .................. öe—wz .................. sz—Aoz .................. 61——01 .................. 6 __0 rnlquor

.launiu uio>1 mutan g

m—oska—ndsr—ot

e——-n

('i—6 OI—öl OZ—m

Barium

Summum;

OSM—0961 uaunuuuosj ! %uiipugigj

enonjuaomd suoäummopq opuejoqmssignigj uoq

0961 1? opueaaqxc samme; suounuuuml .se [apua namaeomd

095-[ .15) mus./ösöuupu mina _? apumaq.msaJpanj [apan HällllIZJOJd Jajja Jaddmb' ] Jaumuluoe/ 13111qu ',51 ”3an

Tabell 18. Antal ensidiga kommuner i kommunklasser eller den förvärvsarbetande be/olkningens procentuella förändring 1 9150—1960

Minskning ()kning Summa (.,—20 19—10 9—0 0—9 10—19 20—29j30—w kommun" Antal kommuner, där ingen näringsgren uppnådde 50 % av den förvärvsar- betande befolkningen 1950 eller 1960 ......... 28 118 161 91 65 26 31 520 Jordbruket > 50 % 1950, ( 50 % 1960 30 112 54 10 11 1 2081 > 50 % 1950 och 1960, minskande andel ....... 39 73 19 6 137 > 50 % 1950 och 1960, ökande andel .......... 1 2 3 6 ( 50 % 1950, > 50 % 1960 1 1 2 Induslrin: > 50 % 1950, ( 50 % 1960 2 3 1 2 3 2 13 > 50 % 1950 och 1960, minskande andel ....... 1 5 10 10 6 2 34 > 50 % 1950 och 1960, ökande andel .......... 2 17 11 19 13 7 69 ( 50 % 1950, > 50%1960 3 12 12 0 2 1 36 Tjänsterna: "> 50 % 1950,( 50 % 1960 1 1 2 ( 50 % 1950, ;> 50 % 1960 1 1 Sam/ärdseln: :> 50 % 1950, (: 50 % 1960 1 1 Summa 98 314 276 143 103 52 43 1 029 > 50 % jordbruk 1960. . . . 40 76 23 6 145 > 50 % industri 1960 . . . . 6 34 33 35 21 10 139 > 50 % tjänster 1960 . . . . 1 1 Summa ensidiga 1960 40 32 57 40 35 | 21 | 10 | 285

1 Exkl. Dalstorp, som med 50 % i jordbruk 1950 och 30 % 1960 samt med 34 % i industri 1950 och 52 % 1960 inräknats i industriensidiga orter. Dalstorp är den enda kommun, som enligt siffrorna bort medräknas på två ställen i föreliggande tabell.

olika branscher, t. ex. sågverk och massaindustri eller sågverk och metall- industri). Ett i detalj tillförlitligt och samtidigt lättåtkomligt material sak— nas för en sådan klassificering.

Nedan har genomförts en klassificering enligt punkt 2 för kommuner och B-regioner år 1960, för kommunerna kompletterad med siffror från 1950 års folkräkning; 1950 års siffror har delvis omgrupperats av arbetsmark- nadsstyrelsen, som nämnts i ett tidigare kapitel.

Liksom tidigare används näringsgrenarna jordbruk, industri, byggnads- verksamhct, handel, samfärdsel och tjänster. I tabell 17 anges för var och en av dessa näringsgrenar, hur kommunernas förvärvsarbetande befolkning fördelar sig i 10-procentklasser, t. ex. 0—9 procent jordbrukare, 10 19 pro-

cent jordbrukare etc. Kommunerna är dessutom uppdelade efter ökning/ minskning av den förvärvsarbetande befolkningen under perioden 1950— 1960.

I tabell 18 har de kommuner sammanförts, i vilka någon av de sex nä- ringsgrenarna uppnådde minst 50 procent av antalet förvärvsarbetande 1950 eller 1960. Siffran 50 procent som mått på ensidighet är satt lika för alla näringsgrenarna; en del vägande invändningar kan göras emot detta. Vidare kan sägas, att 50 procent generellt är en för hög siffra. På grund av att det i varje kommun finns både jordbruk och servicenäringar av alla slag och i alla kommuner utom en finns industrisysselsatta, kan en näringsgren, som sysselsätter 45 procent av kommunens förvärvsarbetande ofta helt dominera över varje annan näringsgren. Den är sålunda klart viktigaste näringsgren; å andra sidan kan sägas, att den ej dominerar över de andra tillsammans.

Det framgår av tabell 17, att blott jordbruk och industri förmår syssel- sätta mer än 20 a 30 procent av de förvärvsarbetande i kommunerna; deras spridning är god över alla procentklasserna. Inom öknings/minskningsklas- serna år spridningen också god men naturligtvis med en sned fördelning, så att minskningskommuner har stor andel jordbruk och liten andel industri, medan ökningskommunerna har liten andel jordbrukare och stor andel in- dustrisysselsatta.

Enligt tabell 18 var över hälften av landets kommuner mångsidiga i den meningen, att ingen av näringsgrenarna uppnådde 50 procent av antalet för— värvsarbetande 1950 eller 1960, och därtill kom flera hundra ensidiga jord- brukskommuner 1950, vilka är 1960 hade mindre än 50 procent jordbrukare. 285 kommuner hade minst 50 procent sysselsatta i en enda näringsgren år 1960; de fördelade sig med hälften vardera på jordbrukskommuner och in- dustrikommuner. I nästan samtliga av dessa jordbrukskommuner minskade andelen jordbrukare och därmed ensidigheten under 1950-talets lopp. 1960 års ensidiga industrikommuner hade däremot i allmänhet fått sin industri- andel och därmed sin industriella ensidighet ökad under 1950-talet.

Nästan samtliga ensidiga jordbrukskommuner år 1960 fanns i de kom- munklasser, som hade minskning av den förvärvsarbetande befolkningen 1950—1960. Här fanns också nästan en tredjedel av de ensidiga industri— kommunerna, medan drygt två tredjedelar tillhörde ökningskommunerna. Det står sålunda klart, att ensidigt beroende av en vikande näringsgren som jordbruket ger en vansklig situation för kommunen, medan ensidigt bero— ende av industri ej behöver inverka menligt på folkökningen, även om andra nackdelar av ensidigheten kan finnas.

Ensidigheten i B-regioner år 1960 framgår av tabell 19. Självfallet är an— delen ensidiga områden här mindre än i kommnntabellen.

Folkräkningens siffror för dagbefollcningen ger möjlighet att också un— dersöka ensidigheten mätt på nåringsgrensfördelningen för den i kommu- nen förvärvsarbetande befolkningen, oavsett bostadskommun. Ofta reser

Tabell 19. Antal B-regioner efter procentuell andel förvärvsarbetande i olika närings— grenar dr 1960

Proccntklass Jordbruk Industri Båägnads' Handel bamtaid— | Tjänster j verksamhet sel * 0— 9 ............ 20 G 110 08 113 8 10—19 ............ 52 17 39 52; *.) 110 20-29 ........... 47 50 ?, 1 24 130—39 ............ 21 23 1 40A49 ............ 1 1 42 50—59 ............ 1 11 till—(it) ............ 3 , summa | 152 152 152 153 152 | 1.32 j

sysselsatta i industri och servicenäringar från bostad i jordbrukskommnn till arbete i tätortskommun. Därför är — som framgår av tablån —»— antalet ensidiga jordbrukskommuner mer än dubbelt så stort, om man mäter dag- befolkning, som om man mäter nattbefolkning. Tillskottct genom mätning i dagbefolkning är självfallet särskilt stort i de tättbefolkade jordbruksom- rådcna med areellt smä kommuner; en relativt kort förflyttning till arbetet leder där Över kommungränsen. _ Mätt med dagbefolkning är sålunda nä- ringslivets ensidighet större än mätt med nattbefolkning; antalet ensidiga kommuner enligt dagbefolkningsberäkning utgör 465 stycken, inemot hälf- ten av hela antalet kommuner.

Minst 50 procent inom

Ensidig—a kommuner är 1960

Nattbefolkning ( = mantalskriv— na i kommunen)

Daghefolkning ( : sysselsatta i kommunen)

jordbruk .............. industri .................... tjänster ....................

Summa ensidiga kommuner

145 307 139 157)

1 1"- 283 410.”—

Ett trettiotal av de med hänsyn till dagbefolkningen ensidiga industri- kommunerna hade år 1900 över hälften av de förvärvsarbetande sysselsatta i en enda industribransch, i allmänhet i järnhanteringv'verkstadsindustri.

6. Regionstorlekens inverkan på siffervärdeua

Tidigare har påpekats, att ungefär två tredjedelar av hela antalet kommu- ner i riket hade folkminskning under 1950-talet. I den mån man önskar stödja näringslivets utveckling i vissa delar av landet, står man därför inför en nära nog omöjlig uppgift, om man arbetar med kommunerna som en- heter. Det har visats, att det visserligen finns en del tämligen stora områden med genomgående likartad tendens beträffande folkmängdsutveckling, men att det vanligaste mönstret är att ökningskommuner med en expanderande medelstor eller stor tätort omges av kommuner med olika grad av folk- minskning. En sådan region, en tätort med omland, kallas i planeringssam- manhang en centrerad region. De planerade kommunerna efter pågående kommunreform, arbetsmarknadsstyrelsens A- och B-regioner samt TS-områ- dena är exempel på indelningar, vid vilka man mer eller mindre strängt sökt tillämpa den centrerade regionens princip.

Om man anser, att antalet kommuner är för stort och att kommunerna är för små för att de skall vara lämpliga primärområden för lokaliseringspoli- tiska åtgårder, förefaller det vara rimligt att i stället använda något slag av större centrerade regioner. Dessa är just genom att de består av en tätort och dess omland bcfolkningsmässigt, näringslivsmässigt och trafikmässigt sammanhörandc områden. I sådana regioner borde också folkökningen i tätorten och folkminskningen i glesbygden i någon mån jämna ut varandra, varigenom andelen regioner med svår folkminskning bör vara mindre än motsvarande andel vad det gäller kommunerna.

Av olika skäl har 1959 års lokaliseringsutredning i många fall använt ar- betsmarknadsstyrelsens B-regioner som redovisningsenhet. Den är en av många tänkbara indelningar i centrerade regioner, fördelaktig emedan täm- ligen detaljerad statistik föreligger, mindre fördelaktig av andra skäl, t. ex. att kommuner ibland delats upp på flera B-regioner (vilket dock icke alltid är en nackdel).

I tabell 20 visas kommunerna, B-regionerna och de ännu större länen för- delade på olika klasser efter procentuell folkmängdsförändring 1050 1980. I tabellens övre del anges antalet områden inom de olika procentklasserna, i tabellens nedre del har områdena fördelats procentuellt, varigenom en jäm- förelse underlättas.

Medan 64 procent av kommunerna hade folkminskning, hade blott 42

Tabell 20. Kommuner, B-regioner och län fördelade på klasser efter grad av folkmängds- ändring 1950—1960

Folkminskning, % Folkökning, % S:a % a 29—20 19—10 9—0| S:a 0—9|10—19 20—29|30 39 40—w Antal kommuner. . . 18 298 345 661 166 104 50 27 21 368 1 029 Antal B-regioner. . . 8 56 64 65 19 3 1 88 152 Antal län .......... 5 5 17 3 20 25 Riket ............. 1 1 1 % av kommunerna . 2 29 33 64 16 10 5 3 2 36 100 % av B-regionerna . 5 37 42 43 12 2 1 58 100 % av länen ........ 20 20 68 12 80 100 Riket ............. 100 100 100

procent av B-regionerna och 20 procent av länen folkminskning. I ju större områden man mäter folkmängdsförändringen, desto mindre andel extrema värden får man, och desto mer närmar sig värdena riksmedeltalet.

Hur stora regioner man vill använda vid en eventuell regional lokalise- ringsverksamhet beror bl. a. på ambitionsnivån; i princip kan man tänka sig hela skalan alltifrån församlingar (: delar av kommuner) upp till hela landsändar bestående av flera län.

Tabell 2]. Kommuner, B-regioner och län fördelade på klasser efter procentuell andel män

år 1960

45—46,9 47—48,9 49—50,9 51—52,9 åt”:—54,9 55—56,9 S:a

|» Antal kommuner ......... 19 88 238 522 155 7 1 029 Antal B-regioner ......... 9 60 71 12 152 Antal län ................ 1 1 18 5 25 Riket ................... 1 1 % av kommunerna ....... 2 8 23 51 15 1 100 % av B-regionerna ....... 0 39 47 8 100 % av länen .............. 4 4 72 20 100 Riket ................... 100 100

Tabell 22. Kommuner, B-regioner och län fördelade på klasser efter procentuell andel personer i åldern 40 år och däröver år

1960

20—29I30—39I4o—4gj50—59160—69 S:a Antal kommuner ..... 5 107 643 273 l 1 1 029 Antal B-regioner ..... 1 14 126 11 152 Antal län ............ 3 22 25 Riket ............... 1 1 % av kommunerna. . . 0 10 63 27 0 100 % av B-regionerna. . . 1 9 83 7 100 % av länen .......... 12 88 100 Riket ........... . . . . him 100

7. F örvärvsarbetande kvinnor 1960

Kvinnornas andel av den förvärvsarbetande befolkningen kommunvis fram- går i översikt av tabellerna 23 och 24. I tabell 23 anges medeltal för kom— muner med olika grad av ökning eller minskning av den förvärvsarbetande befolkningen under 1950-talet. I hela riket utgjorde kvinnorna 30 procent av den förvärvsarbetande befolkningen är 1960. Kommuner med ökning av den förvärvsarbetande befolkningen hade i genomsnitt högre värden, be- roende på att dessa kommuner har service- och industriorter med stora möj- ligheter att sysselsätta kvinnor. Minskningskommunerna hade i genomsnitt väsentligt lägre procentandel kvinnor än riksgenomsnittet.

Spridningen kring medeltalet är stor. Det framgår sålunda av tabell 24, att över hälften av ökningskommunerna hade en kvinnoandel bland de för- värvsarbetande, som understiger riksmedeltalet; motsatsen, att nedgångs- kommuner hade hög andel kvinnliga förvärvsarbetande, är sällsynt.

Ett antal stora städer, dvs. våra största servicecentra, har en hög andel kvinnliga förvärvsarbetande, medan många expanderande industrikommu- ner ej sysselsätter kvinnor i särskilt hög grad. I serviceorternas grannkom- muner bor i många fall ett betydande antal förvärvsarbetande kvinnor, som dagligen utpendlar till arbetsplatsen i serviceorten, medan en proportions- vis mindre andel av männen utpendlar; härigenom kommer sådana förorts- kommuner att få en i förhållande till sin egen näringslivstyp och sin hefolk- ningsutveckling hög andel kvinnliga förvärvsarbetande.

Även om det framgår av tabellerna, att folkminskningskommuner i all- mänhet har liten andel förvärvsarbetande kvinnor, räknat på totala antalet förvärvsarbetande, behöver de förvärvsarbetande kvinnorna i procent av hela antalet kvinnor i arbetsför ålder icke visa samma förhållande. I många fall råder ett utpräglat mansöverskott i nedgångskommunerna, och de få förvärvsarbetande kvinnorna kan därför utgöra en betydande del av kvin- norna i arbetsför ålder i kommunen. Kvinnounderskottet är rimligtvis i stor utsträckning förorsakat av att kvinnor flyttat ut av brist på arbetsmöjlig- heter inom kommunen.

En regional genomgång av förvärvsarbetande kvinnor i procent av hela den förvärvsarbetande befolkningen kommunvis år 1960 visar följande. I Norrland har samtliga städer utom Kramfors och Sandviken höga procent- siffror för kvinnorna, och likaså har tre köpingar av centralortskaraktär

Tabell 23. Förvärvsarbetande kvinnor i procent av hela den förvärvsarbetande befolkningen 1960

I genomsnitt för kommuner med nedanstående procentuella förändring Procent förvärvs- av den förvärvsarbetande arbetande kvinnor befolkningen 1950—1960

Ökning minst 30 % .................. 31 » 20—29 % .................. 30 » 10—19 % .................. 34 » 0— 9 % .................. 35 Minskning O— 9 % .................. 23 » 10—19 % .................. 20

» minst. 20 % .................. 17 Hela riket ........................... 30

Tabell 24. Förvärvsarbetande kvinnor i procent av hela den förvärvsarbetande befolkningen 1960

Antalet kommuner i olika klasser efter procentuell förändring 1950—1960 av hela antalet för- värvsarbetande och i klasser efter procentuell andel förvärvsarbetande kvinnor 1960.

Procentuell förändring av hela antalet förvärvs-

Förvärvsarbetan de arbetande i kommunen under perioden 1950—1960 S'a kvinnor i % av samtliga förvärvsarbetande 1960

Minskning Ökning kommuner

w—2019—10 9—0 0—9 |10—19I20—29I30—w 0— 9 .................. 2 2 10—19 .................. se 188 91 18 3 1 387 20_29 .................. 10 122 167 87 44 27 20 477 30—39 .................. 4 17 35 53 24 23 156 40—49 .................. 1 3 3 7 Summa 98 314 276 143 103 52 43 1 029

och ytterligare några få kommuner höga värden. I övrigt visar alla kommu- ner värden långt under riksgenomsnittet, i allmänhet lägst i inlandet, bort- sett från turistkommunerna i Jämtland. —— Samma drag visar västra Da- larna och våstra Värmland samt Dalsland.

Mellersta Sverige har åtskilliga kommuner med mycket låga värden, även om antalet kommuner med hög andel förvärvsarbetande kvinnor är stort. Många av dessa kommuner är icke städer eller förortskommuner utan måttligt stora industrikommuner. — Liknande gäller större delen av södra Sverige. Här finns dock ett par stora sammanhängande områden med stor andel förvärvsarbetande kvinnor. Det ena utgörs av Göteborg med kringlig- gande kommuner, en utlöpare norrut till Vänersborg, Trollhättan och Udde- valla med omnejd och framför allt textilindustriområdet omkring Borås med genomgående mycket stor andel kvinnliga förvärvsarbetande. En utlöpare till mellersta Bohuslän och en till västra delen av Jönköpings län märks tyd-

ligt; siffrorna här är visserligen lägre än riksmedeltalet men dock väsent- ligt högre än i Nordsveriges inland eller i stora delar av sydöstra Sverige.

Ett annat område med genomgående högre andel förvärvsarbetande kvin— nor än riket i övrigt utgörs av Skåne och Blekinge. Här påträffas endast un— dantagsvis så låga siffror som i östra Småland och andra folkminsknings- områden.

Stockholmsområdet med den starka inriktningen på servicenäringar har självfallet stor andel kvinnliga förvärvsarbetande; genom områdets folk- rikedom påverkar dess värden riksgenomsnittet i höjande riktning.

lim-r- |. _| _, » ' '” ' ” (ur-_, ig. rart ;:rerZlitarv vi _ t'

+"

. |. ' . ;: i—lélLUT'v'. . mig;] han;

1,1-.

i” " m'a—H- __.

Prognoser angående den regionala

folkmängdsutvecklingen

Av fil. lic. Rune Olsson

U 111]; fl" 'n'-. '”- JH

. |...» . .. ,' . . ull . . .. »Jml ,'- '- . . .w. .. . . | 14 .. .. '.'. "

. l . . ,. rp. , . ._ , _ f . | . ' ; .Jp'lifl, .. ,A-

1. Tidigare prognoser och allmänna synpunkter 1.1. Inledning

Inte förrän under senare delen av 1950-talet utfördes de första regionala hefolkningsprognoserna för Sverige så konstruerade att summan av regio- nernas förväntade utveckling tillsammans föll inom ramen av en rimlig prognos för landets totala folkmängd. År 1958 respektive 1960 publicerades två prognoser1 med denna målsättning men för övrigt helt olika metodik.

För såväl Godlund som Gulbrandsen utgjorde år 1960 ett av prognos— åren, varför data från 1960 års folkräkning efter hand givit möjlighet till bedömning av prognosernas anslutning till den faktiska utvecklingen. Gul- brandsen har med utgångspunkt i folkräkningsmaterialet gjort en för- nyad prognos, nu avseende tiden fram till år 1980.2 En jämförelse mellan de båda förstnämnda prognoserna och den faktiska utvecklingen fram till år 1960 med särskild hänsyn till förhållandena i Norrland har också före- tagits.a

På samma sätt som folkräkningsmaterialet givit ett aktuellt demogra- fiskt underlag, har den senaste långtidsutredningen, sedan de ovan först berörda prognoserna gjordes, analyserat utvecklingstendenserna inom olika delar av näringslivet.4 Detta medför möjligheter till aktualisering av den art av prognoser som Godlund utförde och där hefolkningsutvecklingen ställs i relation till näringslivets förväntade utvecklingstendenser. En pro— gnos av denna karaktär har under våren 1963 utförts inom arbetsmarknads- styrelsen (AMS) för s.k. A—regioner fram till år 1975. Framställningen i det följande (avsnitt 2.) kommer i stor utsträckning att anknyta till denna prognos.

Härutöver har fristående prognoser av olika slag utförts med utnytt- jande av 1960 års folkräkningsmaterial, framför allt inom länsstyrelserna i samband med det pågående arbetet med bildande av kommunblock. Dess-a

1 Godlund, S., Befolkning-Regionsjukhus-Resemöjligheter-Regioner. I SOU 1958: 26. Progno- sen framförd till år 1975 i en engelsk version i Lund Studies in Geography. Ser. B 21. Jfr även SOU 1961: 9. Gulbrandsen, O., Sveriges befolkning 1975. En prognos för regioner och bebyggelsetyper. Stencil, IUI, Sthlm 1960. * Gulbrandsen, O., Sveriges befolkning 1980. Prognos för regioner och bebyggelsetyper. Stencil 1963. -—— Se även: Gulbrandsen, O., Var bor vi 1980? Plan 1963: 2. 3 Gillberg, J., Befolkning och arbetskraft i Norrland. Stencil, IUI, Sthlm. 1962. * Svensk ekonomi 1960—1965. SOU 1962: 10 och 11.

beräkningar, som gjorts med mera ingående lokalkännedom än de regionalt uppdelade riksprognoserna, ger också viktiga bidrag vid försök att skapa en samlad bild av den troliga folkmängdsutvecklingen inom olika delar av landet.

I föreliggande arbete skall först den metodik som kommit till använd— ning vid regionala riksprognoser kortfattat behandlas. Mot denna bak- grund lämnas en redogörelse för totalfolkmängdens, åldersgruppernas och den yrkesverksamma befolkningens förväntade utveckling samt för den beräknade utvecklingen inom skilda näringsgrenar, industrigrupper och A-regioner i anslutning till nyssnämnda AMS-prognos. Resultatet av den— samma jämförs därefter med andra prognoser, främst Gulbrandsens nya framräkning och länsprognoserna. Slutligen jämföres de olika prognosre- sultaten med den faktiska utvecklingen under åren 1961 och 1962 (för lånen även under år 1960) vilka innefattas i samtliga prognoser. En sådan jämförelse ger en viss möjlighet att bedöma om de för prognoserna gjorda antagandena Visat sig realistiska för de första åren av prognosperioden eller om redan då nya tendenser har gj ort sig gällande.

Det bör understrykas att redogörelsen för och diskussionen av prognos- data m. m. måste bli översiktlig och ej kan gå in på detaljer eller alltid an- ge de reservationer som kan vara befogade vid behandling av prognos- frågor.

1.2. Metoder i regionala riksprognoser 1.2.1. Gulbrandsens prognoser

De av Gulbrandsen gjorda prognosernal bygger uteslutande på demogra— fiska data. Hans framräkningsmetod innebär att utgångsårets befolkning i varje A-region framräknas enligt av statistiska centralbyrån tillämpade dödlighetsantaganden samt särskilt beräknade födelsetal, varvid fördel- ningen på kön och femårsklasser beaktas. Födelseantagandena görs lika för hela landet. Ur flyttningssynpunkt görs _— med undantag av en viss ut— jämning inom större områden —— en ren framskrivning av ett tidigare ob— serverat flyttningsmönster. Framräkningen får härigenom, utöver studiet av de med tiden och på grund av födelser och dödsfall uppkommande för- ändringarna i folkmängd, ålders— och könsfördelning, närmast karaktären av en beräkning av den regionala folkmängdsutvecklingen under förutsätt- ning att de regionala tendenser inom näringslivets olika grenar, som re- sulterat i basperiodens flyttningsrörelser, kommer att bestå.

Framräkningen sker inom A-regionerna för tre bebyggelsetyper: gles- bygd, tätbygd och centralort, varvid gränsen mellan glesbygd och tätbygd dragits vid orter med 500 invånare, och centralorter utgörs av den eller de orter inom varje region som av AMS karakteriserats som A—centra.

1 Presentationen av metodiken hänför sig här främst till den senaste versionen av Gulbrand— sens prognoser.

En prognos enligt Gulbrandsens metod ger självfallet till resultat utveck- lingstendenser som i stort sett innebär förlängning i tiden av förändring- arna under basperioden. I den första prognosen utgjordes basperioden en- dast av en femårsperiod, 1951——1956, och materialet angående flyttningsrö- relserna (befolkningsregistret) var relativt odifferentierat. Dessa faktorer i förening med den faktiska ändring i flyttningsförhållandena under senare delen av 1950-talet i relation till basperioden under dess första hälft ledde, som Gulbrandsen påpekat i sin nya prognos, till en underskattning av glesbygdens flyttningsförluster. Detta visade sig framför allt i en för högt beräknad folkmängd i norrlandsregionerna. Dessutom gav tillfälliga änd- ringar under basperioden i vissa regioner (t. ex. enstaka nylokaliseringar av industri) upphov till relativt kraftiga utslag i prognosresultaten. Be- träffande Norrland har Gillbergl visat att om man väljer perioden 1956—1960 som basår för flyttningsantagandena i stället för 1951—1956 erhålles en minskning av befolkningen i åldern 15—64 år med 25 000 mot en ökning med 33 500 enligt Gulbrandsens antaganden.

Flyttningsantagandena i Gulbrandsens nya prognos bygger på en längre period, 1950—1960, samt på det väl differentierade folkräkningsmaterialet, vilket gör att prognosresultaten i mindre grad än tidigare påverkas av till- fälliga, språngartade förändringar under basperioden. En redogörelse för och diskussion av de nya prognosresultaten lämnas i avsnitt 3.

1.2.2. Godlunds prognos Godlunds prognos avsåg länen, vilkas befolkning beräknades enligt två alternativ. Alternativ A utgår från det enkla antagandet att de olika länen under prognosperioden skall få samma andel av landets beräknade totala folkmängdstillväxt under prognosperioden som under en basperiod, åren 1951—1955. I alternativ B framräknas först den yrkesverksamma befolk- ningen genom att antaganden om de olika näringsgrenarnas och industri- gruppernas utveckling appliceras på den för varje län konstaterade yrkes- fördelningen vid prognostidens början. De för hela landet beräknade ut- vecklingsdragen antages — med vissa smärre undantag — komma att gälla lika för skilda delar av landet. Antalet yrkesutövare länsvis beräknas i två etapper. Först framräknas de s.k. primära näringsgrenarna, varefter ser- vicenäringarnas andel beräknas i proportion därtill och underlag erhålles för beräkning av totalbefolkningen. Den av Godlund använda metodiken tillämpas i sina huvuddrag i den i det följande refererade AMS—prognosen. Den fördelningsmetod som Godlund tillämpar i alternativ A ger själv- klart till resultat en regional folkmängsutveckling helt i anslutning till tendenserna under basperioden. Alternativ B skulle däremot i princip kunna resultera i helt nya regionala tendenser förutsatt att prognoserna

1 0. a. a. s. 26 ff.

för skilda näringsgrenar skulle innebära en omfördelning mellan dessa av sådan omfattning att den får avsevärda regionala konsekvenser trots an— tagandet att näringsgrenarna var för sig regionalt skall utvecklas i takt med riksgenomsnittet. En jämförelse mellan de båda alternativen visar emellertid en god inbördes överensstämmelse. Den i förhållande till nu ak- tuella tendenser relativt statiska karaktären även i Godlunds alternativ B kan sättas i samband med att arbetskraftssituationen i vissa näringsgrenar, t. ex. skogsbruket, har förändrats mycket snabbt i förhållande till de an- taganden som kunde göras ännu för omkring fem år sedan (jfr avsnitt 2.4.2.). En viktig konserverande faktor är givetvis de för hela landet ge- mensamma, regionalt odifferentierade utvecklingsantagandena, ett problem som diskuterats ytterligare i det följ ande (2.5.)

1.2.3. Gillbergs arbetskraftsbalans för Norrland är 1975 I sitt tidigare nämnda arbete har Gillberg beräknat ökningen av tillgång på arbetskraft för stadsnäringarna i Norrland till omkring 115000 per— soner mellan åren 1961 och 1975. Detta nettotillskott utgörs av 1) genom hefolkningsutvecklingen åstadkommen förändring av antalet personer i ar- betsför ålder (varvid bortsetts från flyttningsrörelser), 2) förändringar i yrkesverksamhetsgraden och 3) minskat arbetskraftsbehov inom jord- bruk med binäringar m. m.1 Mot denna tillgång ställs en beräkning av stads- näringarnas behov av arbetskraft i Norrland under samma period. Ökning- en av denna efterfrågan uppskattas till mellan 60 000 och 90 000 personer.2 Om man utgår från medelvärdet, 75 000, skulle alltså Norrlands egna ar- betskraftstillgångar för stadsnäringarna mellan 1960 och 1975 öka med 40 000 mer än dessa näringars behov av arbetskraft.

1.2.4. Möjligheter till bättre differentiering av prognosantagandena Ju mera en regional befolkningsprognos kan anknytas till realistiska anta- ganden angående näringslivets kommande regionala utveckling desto större möjligheter har den att bli verklighetstrogen. I Gulbrandsens framräknings- metod innefattar flyttningsantagandet att näringslivet i varje region i stort sett skall utvecklas under prognostiden på samma sätt som under en bas— period. Godlunds metod förutsätter att det i varje region befintliga närings— livet bransch för bransch i huvudsak skall utveckla sig enligt en för hela riket antagen trend. Nästa steg mot en förbättrad prognos skulle vara att regionalt differentiera utvecklingsantagandena för de olika näringsgre- narna. Detta synes bli alltmera angeläget i och med att näringslivets struk- turomvandling ofta tar form av regionalt genomgripande åtgärder såsom industrinedläggningar, nylokaliseringar och filialbildning. Å andra sidan

1 0. a. a. s. 49 f. ' 0. a. a. s. 53.

möter vid ett genomförande av en sådan differentiering av utvecklingsan- tagandena mycket stora teoretiska och praktiska svårigheter.

I den i det följande behandlade AMS-prognosen har önskemålet om en längre gående differentiering i viss mån tillgodosetts. För jordbrukets och skogsbrukets behov av arbetskraft innefattar den nämligen för varje enskild region gjorda beräkningar (jfr avsnitt 2.7.2.), och resultatet av dessa un- derstryker betydelsen av den gjorda uppdelningen. För industrin erbjuder i annat sammanhang inom lokaliseringsutredningen frambragt material i varje fall möjlighet till diskussion om den sannolika variationen i utveck- lingen regionerna emellan (avsnitt 2.5.). De i det följande behandlade läns- prognoserna kan också i sig sägas inrymma regionalt differentierade be- dömningar av näringslivets utvecklingstendenser av det slag som här åsyftas (avsnitt 5.).

2. Prognos för A-regioner grundad på antaganden om näringslivets utveckling

2.1. Totalfolkmängdens utveckling Utvecklingen av totalbefolkningens storlek i Sverige under tiden 1930— 1960 framgår av tabell 1, där också senast tillgängliga prognosdata för folk- mängdsutvecklingen fram till år 1980 presenteras. Landets folkmängd har ökat från ca 6,1 miljoner invånare 1930 till närmare 7,5 miljoner år 1960 eller med omkring 1,4 miljoner under 30-årsperioden. Den årliga ökningen utgör i medeltal ca 46 000 invånare per år, men som framgår av tabell 1 har ökningstakten varierat under de skilda femårsperioderna. Prognostaleni tabell 1 hänför sig till en inom statistiska centralbyrån år 1962 utförd befolkningsframskrivning, grundad på befolkningsförhållan- dena den 31/12 1960.1 I prognosantagandena ingår bl. a. en förväntad net— toinflyttning av 10 000 personer per år. Prognosresultatet innebär en högre totalbefolkning än vad som beräknades i motsvarande framskrivningar under 1950—talet. I senaste långtidsutredningen användes data från en nå- got tidigare prognos2 varvid för år 1975 beräknades en ca 30 000 personer mindre folkmängd än i den här citerade prognosen. Från 7,5 miljoner invånare år 1960 beräknas nu landets folkmängd komma att öka till omkring 8,0 miljoner år 1970, ca 8,3 miljoner år 1975 och till omkring 8,5 miljoner år 1980. Den framräknade folkmängdsök— ningen under 20-årsperioden uppgår till något mer än en miljon invånare, motsvarande en årlig ökning av drygt 50 000 personer.

1 Jfr not till tabell 1. Jfr Statistisk Tidskrift 1960: 6.

Ökning under resp. Folkmängd Index Index femårsperiod År (1 000 per- soner) 1930 = 100 1960 = 100 1 000 per- 0 soner A 1930 ................ 6 142 100 82 1935 ................ 6 251 102 83 109 1,8 1940 ................ 6 371 104 85 120 1,9 1945 ................ 6 674 109 89 303 4,7 1950 ................ 7 042 115 94 370 5,5 1955 ................ 7 290 119 97 248 3,5 1960 ................ 7 495 122 100 205 2,8 1965 ................ 7 725 ä 7 735 126 103 230 å 240 3,1 å 3,2 1970 ................ 7 980 ä 8 015 130 106 år 107 250 å 285 3,2 å 3,7 1975 ................ 8 235 51 8 315 134 åt 135 110 å 111 235 å 315 3 ä 4 1980 ................ 8 460 ä 8 605 138 å 140 113 51 115 185 å 330 2 ä 4

1 Data angående hittillsvarande utveckling enligt Godlund o. a. a. samt Folkräkningen 1960. Prognosdata enligt Widén, L. och Tryggvesson, R., Sveriges beräknade framtida folkmängd. Stat. Medd. B 1963: 12 samt Statistisk Tidskrift 1962: 9. Jfr även SOU 1962: 11 Svensk ekonomi, sid. 89—96 och Appendix A.

2.2. Totalbefolkningens ålderssammansttttning Arbetskraftstillgångarnas storlek och därmed näringslivets expansions- möjligheter bestäms inom ramen av den givna totalfolkmängden främst av dennas åldersfördelning. I tabell 2 återges översiktligt de förskjutningar inom några större åldersgrupper som ägt rum 1930—1960 och de föränd- ringar som kan förväntas enligt den tidigare nämnda befolkningsprognosen för hela landet. Tabell 3 visar de förväntade förändringarna under tiden 1960—1980 i absoluta tal inom samma åldersgrupper. De senaste decenniernas utveckling har präglats av en relativt snabb ökning av antalet åldringar och av ett fram till år 1955 växande antal per- soner i åldern 0—14 år. Folkmängden i åldern 15—65 år har ökat långsamt och med en fortgående förskjutning mot de högre åldrarna inom gruppen. Tillgängliga prognoser visar att ökningen av folkmängden över 65 år kommer att fortsätta så att denna grupp är 1975 kommer att utgöra ca 16 % av totalbefolkningen. De lägsta åldersklasserna, 0—14 år, väntas efter år 1965 på nytt komma att utgöra en ökande andel av befolkningen. Tillväxten i de arbetsföra åldrarna, 15—65 år, blir som också långtids- utredningen visat ännu mindre under 1960-talet än under närmast före- gående period. Denna åldersgrupp beräknas komma att öka med omkring 180 000 personer under tiden 1960—1965 och med ca 75 000 under tiden 1965—1970. Under 1970-talet väntas ökningstakten bli mycket låg, endast omkring 20 000—30 000 per femårsperiod. — I en inom AMS gjord fram- skrivning1 av folkmängden i den här behandlade åldersgruppen, 15—65 år, har bortsetts från en eventuell nettoinflyttning. För att visa resultatet

1 Medd. fr. AMS:s lokaliseringssektion 1962: 19. Jfr även avsnitt 2.7.1 i det följande.

av en framräkning utan förväntad migrationsvinst för landet, återges här som jämförelse huvuddragen i nämnda framskrivning. Åldersgruppen vän- tas i detta fall komma att utveckla sig på följ ande sätt:

1960 1965 1970 1975 4 949 000 5 094 000 5 124 000 5 085 000

Tillväxten i de arbetsföra åldrarna skulle enligt denna beräkning uppgå till ca 145 000 personer mellan 1960 och 1965 samt till 30000 under föl- jande femårsperiod. Under tiden 1970—1975 skulle åldersgruppen komma att minska med 39 000 personer.

Inom de arbetsföra åldrarna faller enligt huvudprognosen tillväxten un- der 1960-talet främst inom åldrarna 20—29 år samt över 50 år. Den mycket begränsade ökningen under 1970-talet faller på medelåldrarna.

De mest betydelsefulla dragen i utvecklingen av folkmängden i de ar— betsföra åldrarna under de närmaste 15—20 åren blir den totalt sett mycket begränsade ökningen samt denna öknings koncentration till åldersgruppen 20—30 år, den erfarenhetsmässigt mest flyttningsbenägna åldern.

Tabell 2. Åldersklassernas andel i procent av folkmängden 1930—1960 jämte prognos för tiden 1960—19801

ägg; 1930 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 0—14 år .. 25 22 20 22 23 24 22 21 21 21 22 15—19 » .. 9 9 8 7 6 6 8 8 7 6 6 20—29 » 17 18 17 16 14 12 12 14 16 14 13 30—49 » .. 26 28 30 30 30 29 28 25 24 24 25 50—64 » .. 13 14 15 16 16 17 18 19 19 18 17 65—6) » . 9 9 9 10 10 11 12 13 14 16 17 Total folk- mängd (1 OOO-tal)” 6142 6251 6371 6674 7042 7290 7495 7730 8000 8275 8530

1 Källor: Godlund o. a. a., 1960 års Folkräkning III samt Widén och Tryggvesson o. a. a. 2 För prognosaren = medelaltemativet.

Tabell 3. Prognos för utvecklingen inom vissa åldersklasser 1960—19801

Åldersklasser 1960 1965 1970 1975 1980

0—14 år ............ 1 648 900 1 589 000 1 647 000 1 752 000 1 842 000 15—19 » ............ 594 200 614 000 539 000 526 000 541 000 20—29 » ............ 901 600 1 081 000 1 241 000 1 187 000 1 100 000 30—49 » ............ 2 073 400 1 970 000 1 911 000 1 997 000 2 165 000 50—64 » ............ 1 379 800 1 468 000 1 516 000 1 518 000 1 459 000 65—m » ............ 897 200 1 007 000 1 143 000 1 296 000 1 425 000 Summa 7 495 000 7 730 000 7 997 000 8 276 000 8 531 000

1 Medelalternativet enl. Widéns och Tryggvessons prognos, Jfr o. a. a.

2.3. De totala arbetskraftstillgånguma

En beräkning av antalet yrkesverksamma personer i landet blir självklart beroende av hur man definierar en förvärvsarbetande eller yrkesverksam individ. Två metoder har härvid använts parallellt i Sverige. Folkräkning— arna innefattar i den förvärvsarbetande befolkningen personer med »minst halv normal arbetstid», medan arbetskraftsundersökningarna — till vilka också den senaste långtidsutredningens prognoser har anknutits — även upptar personer med kortare arbetstid.1 I det följande läggs huvudvikten vid de till folkräkningsmaterialet bundna utvecklingssevrierna, då såväl tidigare regionala prognoser som den inom AMS utförda beräkningen an- gående sysselsättningsutveckling och folkmängd inom A-regioner ansluter sig härtill. För att möjliggöra jämförelser mellan de olika serierna återges emellertid också huvuddragen av långtidsutredningens arbetskraftsanalys. Utvecklingen enligt folkräkningarna och den därtill anslutande inom AMS utförda prognosen framgår av tabell 4.

Tabell 4. Antal förvärvsarbetande i Sverige 1930—1960 samt antagen utveckling 1960—1975

1930 1940 1950 1960 1965 1970 1975

Antal förvärvsarbetande i 1 OOO-tal ........... 2 756 2 968 3 105 3 244 3 340 3 390 3 410

I procent av totalbefolk- ningen .............. 44,9 46,6 44,1 43,3 43,2 42,4 41,2

Som visats i Godlunds tidigare nämnda prognosarbete har den yrkesverk- samma befolkningen under perioden 1930—1955 ökat med i genomsnitt 0,5 % per år eller från omkring 2 750 000 till ca 3 150 000 personer. Under femårsperioden 1955—1960 ökade antalet förvärvsarbetande med knappt 100 000 till 3 244 000 enligt 1960 års folkräkning.2 Den årliga ökningen upp- gick alltså även under denna period till ca 0,5 %.

Yrkesverksamhetsgraden har enligt tillgänglig statistik efter ett högsta tal är 1940 av 46,6 % sjunkit till 43,3 % år 1960 och förutsättes enligt AMS:s prognosantaganden komma att sjunka ytterligare ner mot 41 % år 1975, beroende på förskjutningarna mellan åldersgrupper, senare ålder för inträde i förvärvsarbete m. 111.

De inom AMS gjorda prognoserna bygger i huvudsak på den senaste långtidsutredningens antaganden om yrkesverksamhetsgradens utveckling jämte en extrapolering av dessa antaganden fram till år 1975. Vid beräk- ningen av de kvinnliga arbetskraftstillgångarna har samma procentuella

1 Jfr Stat. Tidskr. 1962: 6, s. 379. ' Folkräkningen 1960: VI samt Stat. Medd. B 1963: 2.

Ökning av antalet förvärvsarbetande kvinnor antagits som i långtidsutred- ningen.1 Prognosen anger för åren 1965, 1970 och 1975 en förvärvsarbetande befolkning omfattande 3 340 000, 3 390 000 respektive 3 410 000 individer, varvid en nettoimmigration av 10 000 personer per år förutsätts. Den absoluta ökningen per femårsperiod skulle trots att kalkylen måste be— traktas som maximal ej bli större än ca 100 000, 50 000 respektive endast 20 000. Detta motsvarar en årlig ökning av omkring 0,5 % för den första femårsperioden men endast ca 0,3 % för den närmast följande och om- kring 0,1 % för tiden 1970—1975.

Arbetskraftsundersökningarnas värden ligger omkring 250 000 högre än motsvarande tal i folkräkningsserien. 1959 års långtidsutredning beräknade med ledning av desamma antalet sysselsatta år 1960 till 3 540 000. För pe- rioden 1960—1965 bedömde långtidsutredningen 140 000 personer — under förutsättning av ovannämnd nettoimmigration och en ökning av den kvinn- liga arhetskraften — som en möjlig maximal arbetskraftsökning. (Det totalt inom olika sektorer av näringslivet beräknade behovet av ökad arbetskraft under samma period uppgick vid enkättillfället till omkring 180 000.) För perioden 1965—1970 ansåg utredningen endast en betydligt mindre ökning av antalet sysselsatta, omkring 60000, möjlig. Arbetskraften skulle med denna beräkningsmetod komma att omfatta 3,7 å 3,8 miljoner sysselsatta år 1970.

2.4 Den yrkesverksamma befolkningens fördelning på näringsgrenar 2.4.1. Källmaterial m. m. I folkräkningarna t. o. m. år 1950 har totalbefolkningen redovisats efter näringsgrenstillhörighet. Motsvarande redovisning ingår inte i 1960 års folkräkning, varför serien ej kan aktualiseras. Enligt den av Godlund gjor- da sammanställningen och korrigeringen av tidigare folkräkningsmaterial2 minskade jordbruk med binäringar sin andel av totalbefolkningen från 39 % år 1930 till 25 % år 1950. Under samma tid ökade gruvbrytning, in- dustri, byggnadsverksamhet och hantverk sin andel från 36 till 43 %, han- deln från 10 till 13 %, samfärdseln från 8 till 9 % samt offentliga tjänster m. m. från 7 till 10 %.

Den yrkesverksamma befolkningens fördelning på näringsgrenar under tiden 1930 1960 jämte den i AMS:s prognos förväntade utvecklingen till år 1975 framgår av tabell 5. För de enskilda industribranscherna finns mot- svarande material fr. o. m. är 1950 i tabell 6. Även vid bestämningen av be- folkningens näringsgrensfördelning föreligger betydande källmaterialpro- blem. För tiden 1930—1950 har erforderliga korrigeringar för skiljaktighe- ter mellan folkräkningarna gjorts av Godlund. Vid jämförelse mellan 1950 och 1960 års folkräkningar måste två skilda korrigeringar göras.

1 För en närmare analys av förutsättningarna för prognosen hänvisas till Medd. fr. AMS:s lokaliseringssektion 1963: 24. ' a. a. s. 256, tab. 2.

För det första har omgrupperingar av branscher från en huvudgrupp till en annan medfört skiljaktigheter mellan de båda senaste folkräkningarna. Bland de mera betydande överflyttningarna av detta slag kan nämnas att grupperna hotell— och restaurangrörelse samt uppdragsverksamhet förts över från handel är 1950 till tjänster m. m. är 1960. För dessa överflytt- ningar kan godtagbara korrigeringar göras. I tabell 5 har 1950 års tal i en särskild kolumn redovisats även efter den omräkning till 1960 års klassifi— cering som statistiska centralbyrån företagit.1

För det andra har principerna för bestämmande av en individs närings- grenstillhörighet i viss utsträckning tillämpats olika i de två folkräkning— arna. I princip skall det avgörande för en persons näringsgrenstillhörighet vara den huvudsakliga verksamheten vid det arbetsställe där vederbörande utfört sitt arbete under folkräkningsveckan. Samtliga personer vid ett och samma arbetsställe hän-förs alltså till samma näringsgren oavsett arbets- uppgift. Denna princip har är 1960 tillämpats mera konsekvent än är 1950, då företagen i större utsträckning kunde uppdelas på sidoordnade verksam- hetsgrenar. Detta medför att vissa industrigrenar år 1960, t. ex. bilrepara- tion, charkuterier m. m., mejerier m. m. och bagerier m. -m., innefattar grup- per som vid 1950 års folkräkning hänfördes till handel eller i vissa fall till tjänster.2 Någon korrigering för denna skiljaktighet har i varje fall ännu ej kunnat göras och därav följande brister i jämförbarheten kvarstår alltså även i tabell 5.

AMS:s prognosdata grundar sig beträffande jordbruket i första hand på den regionalt förväntade storleksstrukturen och åkerarealen enligt beräk- ningar inom jordbrukets utredningsinstitut.3 Härpå har sedan applicerats inom AMS beräknade arbetskraftsåtgångstal grundade på data från de jord- bruksekonomiska undersökningarna och arealinventeringarna:i Skogsbru- kets arbetskraftsbehov har beräknats på grundval av uppgifter från skogs- forskningsinstitutet om virkesförråd, möjliga avverkningskvantiteter samt dagsverksåtgång.5 Sysselsättningen inom trädgårdsskötsel och fiske har an- tagits komma att utvecklas parallellt med jord- och skogsbruk.4

För övriga näringsgrenar bygger de inom AMS gjorda antagandena hu- vudsakligen på långtidsutredningens material samt på arbetskra-ftsunder- sökningarna. — I AMS-prognosen har antagandena beträffande de olika näringsgrenarnas och industribranschernas sysselsättning differentierats på män och kvinnor, vilket inte redovisas här.6

1 De här berörda problemen behandlas i Stat. Medd. B 1963: 2, varur också nämnda omräk- ning hämtats. Se även Folkräkningen 1960, VI sid. 3 och bil. 2. 1 Jfr Stat. Medd. B 1963: 11 samt Folkräkningen 1960, VI sid. 3. * 1961 års struktur— och hefolkningsutredning. Pågående arbete inom Jordbrukets Utred- ningsinstitut. ' Medd. nr 1963: 9 fr. AMS:s Lokaliseringssektion. 5 Avdelningen för skogstaxering vid Skogsforskningsinstitutet. Rapport 1961: 1. 5 Meddelande nr 1963: 23 från AMS:s lokaliseringssektion. Sysselsättningsprognos 1960—1975 för A—regioner.

Tabell 5. Antalet förvärvsarbetande i 1000-tal inom olika näringsgrenar 1930—1960 jämte antagen utveckling till år 1975

1930 1940 1950 19501 1960 1965 1970 1975 Jordbruk ............ 771 717 540 540 354 Skogsbruk ........... 90 100 77 77 83 Fiske ............... 15 15 15 15 9 876 832 632 632 447 380 325 275 Gruvdrift, tillverk-

ningsind. m. m ..... 782 878 1 021 1 013” 1 168 1 230 1 260 1 270 Byggnads- och anlägg- '

ningsverksamhet. . . 157 192 246 244 295 320 330 335 Samfärdsel .......... 179 202 251 251 242 Handel .............. 330 409 497 4151 439 Off. tjänster m. m. . . . 190 263 345 Husl. arbete och ospec.

verksamhet ........ 242 193 113 Tjänster m. m. (fr.

1960) ............. 550. 643 Servicenäringar ...... 1 324 1 400 1 465 1 520 Ej spec. verksamhet

(fr. 1960) .......... 10 10 10 10 Hela antalet yrkesut-

övare ............. 2 756 2 968 3 105 3 105 3 244 3 340) 3 390 3 410

1 Enl. 1960 års FR:s näringsgrensgruppering ' Jfr texten avsnitt 2.4.1

2.4.2. Jordbruk, skogsbruk m. m. Utvecklingen inom de areella näringsgrenarna har präglats av en fortgå- ende arbetskraftsminskning sedan år 1930. För de tre 10-årsperioderna till år 1960 har minskningen uppgått till 5 %, 24 % och 29 %. Reduceringen av antalet sysselsatta har hittills främst berört jordbruket, där motsvarande minskning utgjort 7 %, 25 % respektive 34 %. Skogsbruket har ännu un- der perioden 1950—1960 uppvisat en mindre ökning av antalet förvärvs— arbetande. Den i tabell 5 innefattade prognosen från AMS tyder på en fortsatt snabb sysselsättningsminskning i jordbruket och en inträdande snabb reduktion också av antalet sysselsatta inom skogsbruket. I tidigare näringsgrens- prognoser har man räknat med en viss fortsatt ökning av skogsbrukets ar- betskraft till mitten av 1960-talet och därefter en stagnation. Långtidsutred- ningen räknade för tiden 1960—1965 med en oförändrad arbetsvolym ge- nom att rationaliseringen skulle utjämnas av en årlig avverkningsökning med 3 %, men betonade den snabba produktivitetsutveckling som för när— varande kännetecknar skogsbruket. Den nya prognosen inom AMS utgår från en förändring av antalet årsarbetare inom skogsbruket som för de tre femårsperioderna till år 1975 motsvarar en minskning av 8 %, 7 % respek— tive 11 % eller totalt för 15-årsperio—den en minskning med 24 %. Prognosen innebär alltså i detta hänseende en relativt radikal anpassning till en ny ut- veckling i jämförelse med den tidigare förväntade, vilket bör leda till en

ökad dynamik i prognosresultaten. Trots detta kan det emellertid ifråga- sättas om inte även denna prognos redan nu måste bedömas som relativt försiktig.

För jordbruket innebär de gjorda antagandena en fortsatt minskning av antalet sysselsatta uppgående till 17 a 18 % per femårsperiod eller totalt omkring 43 %. För hela sektorn jordbruk, skogsbruk m. m. innebär anta— gandena en minskning med ca 172 000 förvärvsarbetande mellan 1960 och 1975 motsvarande 38 år 39 % eller i genomsnitt 15 % per femårsperiod. Dessa näringsgrenar skulle år 1975 under angivna förutsättningar tillsam- mans inrymma endast något över 8 % av det totala antalet yrkesutövare. _ Som tidigare nämnts bygger prognosen för jord- och skogsbruk på differen- tierade bedömningar för varje enskild A-region, av vilka huvuddragen redo- visas i avsnitt 2.7.2.

2.4.3. Gruvbrgtning, industri och hantverk m. m. Under 1930- och 1940-talen ökade antalet förvärvsarbetande inom gruv- brytning, industri och hantverk från 780 000 till 1 020 000 eller med 12 % respektive 16 % per 10-årsperiod. Mellan 1950 och 1960 anger folkräk- ningarna en ökning enligt 1960 års klassificering med omkring 15 % (jfr tabell 5), vilken som tidigare berörts (jfr ovan 2.4.1.) delvis är fiktiv. Den reella ökningen torde ha uppgått till högst 10 %. Med utgångspunkt i det nya basvärde som anges av 1960 års folkräkning har AMS beräknat ök- ningstakten under femårsperioderna 1960—1975 till ca 5 %, 2 % respek- tive mindre än 1 %. Denna sektor av näringslivet skulle år 1975 omfatta 1 270 000 förvärvsarbetande motsvarande omkring 37 % av det totala an- talet sysselsatta. De av AMS framlagda prognostalen stämmer väl överens med de av God- lund beräknade för samma sektor om hänsyn tas till den generella höjning för den förstnämnda serien som 1960 års nyklassificering av näringsgrens— tillhörighet innebär. Långtidsutredningen räknade med en något högre till- växttakt för industrin fram till 1965 än vad som är fallet i AMS:s prognos. Differentieringen av utvecklingsbedömningen för och framräkningen av antalet sysselsatta inom de skilda industribranscherna (jfr tabell 6) har av källskäl inte kunnat drivas så långt som hade varit önskvärt. Som närmare framgår av kommentarerna i »det följande innefattar några branscher (t. ex. textil- och beklädnadsindustri, läder- och gummiindustri samt jord- och stenindustri) undergrupper med sinsemellan helt olika utvecklingstenden- ser, vilket leder till en utjämning i de slutliga prognosresultaten för vissa A-regioner.

För gruvdrift och mineralbrytning förutsätter AMS:s prognos följande sysselsättningsutveckling, varvid det avsteget gjorts från de generella riks- antagandena att hela ökningen beräknas falla inom Norrland, medan sys- selsättningen i övriga Sverige skulle bli oförändrad.

Tabell 6. Antalet förvärvsarbetande inom olika industribranscher enligt folkräkning- arna åren 1950 och 1960 jämte antagen utveckling till år 1975

19501 1960 1965 1970 1975

Livsmedelsind. m. m ....... 94 700 110 900 110 100 109 500 108 800 100 99 99 98 Textil- o. beklädnadsind. . . . 178 200 138 900 136 000 133 100 130 600 100 98 96 94 Trä- o. möbelind ........... 94 200 94 400 92 400 90 000 87 500 100 98 95 93 Pappersind ................ 55 400 69 200 71 600 73 500 75 500 100 104 106 109 Grafisk ind. m. m .......... 43 900 55 600 57 800 60 300 62 000 100 104 109 112 Läder- 0. gummind ......... 25 700 22 200 24 200 25 200 26 300 100 109 113 118 Kemisk ind. m. m .......... 33 500 38 900 43 100 46 000 47 100 100 111 118 121 Jord- 0. stenind ............ 49 100 45 300 47 600 49 400 50 700 100 105 109 112 Metall- o. maskinind. m. m. . 282 000 382 100 422 000 441 900 447 500 100 110 116 117 Transportmedelind ......... 93 000 125 200 138 000 145 000 149 000 100 110 116 119 Ej spec. ind ............... 26 300 26 100 25 400 23 900 100 99 97 91

Totalt inom tillverkningsind. 1 109 000 1 170 000 1 199 000 1 209 000 100 105 108 109

1 Enl. 1960 års FR:s gruppering. Jfr texten avsnitt 2.4.1.

1960 1965 1970 1975 23 600 24 500 25 000 25 200 100 104 106 107

Den beräknade ökningstakten är avsevärt lägre än den av enkätföre- tagen i långtidsutredningen förväntade (+ 14 % från 1959 till 1970). Det kan nämnas att redan långtidsutredningens material tydde på en viss för- skjutning av andelen sys-selsatta till förmån för norra delen av landet.

Det senaste decenniets utveckling inom och de i AMS-prognosen gjorda antagandena för olika grenar av den stationära industrin framgår som tidi- gare nämnts av tabell 6. Antagandena innebär i huvudsak följ ande.

För livsmedelsindustri m. m. utgår framräkningen från ett antagande om en total sysselsättningsminskning mellan 1960 och 1975 av omkring 2 %. Detta antagande är i och för sig sammansatt av en förväntad svag re- duktion av arbetskraften inom den egentliga livsmedelsindustrin och en betydligt kraftigare nedgång inom dryckesvaruindustrin, en differentie- ring som, vilket tidigare berörts, ej har kunnat beaktas i prognosen.

Inom textil- och beklädnadsindustrin emotses en sysselsättningsminsk- ning med omkring 6 % under 15-årsperioden. Denna totala beräknade till- bakagång döljer även här disparata tendenser. Huvuddelen av arbetskrafts-

reduktionen väntas beröra den egentliga textilindustrin, medan beklädnads- industrin i stort sett beräknas behålla sin arbetskraft. I förhållande till tidi- gare prognoser och till företagens bedömningar i anslutning till långtids- utredningen innebär de nu gjorda antagandena en reduktion av det för— väntade arbetskraftsbehovet inom branschen.

Inom skogsindustrisektorn pekar det generella antagandet för trä- och möbelindustri mot en minskning av antalet sysselsatta med ca 7 %, en minskning som uteslutande kan väntas falla inom den egentliga träindu- strin. För pappersindustrin har sysselsättningsökningen beräknats komma att uppgå till knappt 10 % under tiden 1960—1975. Detta innebär _ trots den mot bakgrund av de senaste årens situation, relativt optimistiska be- dömningen — en i förhållande till den hittillsvarande utvecklingen och till bedömningar omkring år 1960 avsevärt reducerad takt i sysselsättnings- ökningen.

Grafisk industri m. ni. har antagits komma att öka sin sysselsättning med omkring 12 % under 15-årsperioden.

För läder- och gummiindustrin har sysselsättningsberäkningen måst grun- das på ett gemensamt utvecklingsantagande, vilket innefattar en ökning med omkring 18 % mellan 1960 och 1975. De två grupperna kan emeller- tid väntas komma att genomgå helt olika utvecklingar, vilket bör beaktas vid analys av framräkningens resultat för vissa regioner. För läderindustrin kan man vänta sig en minskning av sysselsättningen med mellan 5 och 10 %, medan sysselsättningen inom gummiindustrin under perioden 1960 —1975 väntas öka snabbare än i någon annan bransch eller med omkring 25 %.

Även den kemiska industrin beräknas komma att kräva en snabb sys- selsättningsökning, något mer än 20 % under 15-årsperioden.

Jord- och stenindustrin innehåller, som bl. a. långtidsutredningen visat, undergrupper med sinsemellan olikartad utveckling. Tegelindustrin är t. ex. på tillbakagång ur sysselsättningssynpunkt, medan cementvaruindu- strin expanderar. Det är därför en svaghet att prognosen måst utföras för branschen som helhet. För denna har emellertid en tillväxt av sysselsätt- ningen med omkring 12 % antagits fram till år 1975, vilket är mindre po- sitivt än långtidsutredningens enkätmaterial, men mera positivt än God- lunds prognosantagande för branschen.

För metall— och verkstadsindustrin har förutsatts en fortsatt betydande sysselsättningsexpansion, för såväl de maskin- och elektrotekniska sektorer— na som för transportmedelsindustrin uppgående till närmare 20 % mellan 1960 och 1975, vilket i stort sett motsvarar de bedömningar som gjordes i anslutning till långtidsutredningens företagsenkät.

Totalt innebär de gjorda antagandena för den stationära industrin en ökning av antalet sysselsatta från 1 108 000 år 1960 till 1 209 000 år 1975 eller med omkring 9 %. Det förtjänar att åter påpekas att den beräknade

ökningen nästan uteslutande faller på 1960—talet, medan ökningen mellan 1970 och 1975 enligt nu gj orda antaganden blir mycket begränsad.

Antalet sysselsatta inom byggnads- och anläggningsverksamhet har an- tagits komma att öka från 295 000 år 1960 till 335 000 år 1975, likaså med huvuddelen av ökningen koncentrerad till periodens första del. Den totala förväntade ökningen uppgår till knappt 15 %. Liksom i fråga om gruvin- dustrin har en grov regional modifiering gjorts av det generella antagande som ligger till grund för sysselsättningsprognosen inom byggnads- och an- läggningsverksamhet. För Norrlands del har främst med hänsyn till minskningen i vattenkraftsutbyggnaderna — någon sysselsättningsökning ej antagits komma att ske inom nåringsgrenen, vilket har kompenserats med en motsvarande ytterligare ökning i övriga delar av landet.

2.4.4. Servicenäringar Servicenäringarna (handel, samfärdsel, tjänster m. ni.) har i AMS:s re- gionprognos behandlats på följande sätt. För hela sektorn har antalet sys- selsatta enligt tabell 5 beräknats öka från 1 324 000 år 1960 till 1 520 000 år 1975. Ökningen uppgår till ca 15 % och andelen sysselsatta i service- näringar skulle komma att öka från ca 41 % till ca 45 %. Denna andels- ökning har inom varje region applicerats på regionens serviceandel i ut- gångsläget, varigenom serviceandelen för respektive prognosår erhållits och antalet sysselsatta inom service har kunnat beräknas mot bakgrund av ut- vecklingen inom de 5. k. basnäringarna (jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, industri samt byggnads- och anläggningsverksamhet) i regionen. I vissa alternativa beräkningar, bl. a. i fråga om universitetsorterna, har liksom hos Godlun-d delar av servicenäringarna betraktats som basnäringar. (I AMS:s prognosarbete har också ingått ett alternativ, där servicenäringarnas sysselsättning framräknats enligt ett generellt utvecklingsantagande utan hänsyn till de enskilda regionernas basnäringar.)

2.5. Den regionala differentieringen av utvecklingsantagandena i AMS-prognosen Som tidigare nämnts (bl. a. i avsnitt 1.2.4. och 2.4.) föreligger en betydan- de skillnad i AMS—prognosens beräkningar å ena sidan för jordbruk och skogsbruk och å andra sidan för industri, byggnads- och anläggningsverk- samhet samt servicenäringarna. För den senare gruppen har den regionala framtida utvecklingen i stort sett framräknats enligt generella utvecklings- antaganden för hela riket. En viss belysning av därigenom uppnådda regio- nala prognosdata kan vad gäller industrin erhållas genom en jämförelse med de regionala variationerna i utvecklingen under en förfluten period. Material för en sådan jämförelse föreligger genom Törnqvists undersökning över bl. a. industrins regionala utveckling.1

1 Törnqvist, G., Studier i industrilokalisering. Stockholm 1963.

Törnqvists aktuella material omfattar tiden 1952—1960 och har av honom redovisats för B-regioner. För att möjliggöra jämförelsen med AMS-progno- sen har här en summering av kommundata i Törnqvists primärmaterial till A-regioner ägt rum.1

Vad gäller tidsaspekten kan man på grund av omklassificering i industri- statistiken inte gå längre tillbaka än till 1952 och det bör alltså observeras att jämförelsen nedan görs mellan en period av åtta år och 15-årsperioden 1960—1975. Vidare avser utvecklingen under den förflutna tiden endast de i industristatistiken ingående företagen, medan prognoserna innefattar all industri jämte hantverk samt även byggnads- och anläggningsverksamhet, vilket kan beräknas verka i utjämnande riktning regionerna emellan. Den genomsnittliga utvecklingen inom de båda grupperna ligger mycket nära varandra. Enligt AMS-prognosen skulle industrin m. m. i hela landet öka sin sysselsättning från 1960 till 1975 med 10 % (9,9 %), medan an— talet sysselsatta enligt industristatistiken ökade med 9,7 % från 1952 till 1960.

De regionala variationerna i prognosvärdena för industri m. m. är som framgår av det följande (tabell 7) relativt små. Om index för år 1960 sätts till 100 varierar A-regionerna år 1975 omkring riksgenomsnittet 110 med 100 som lägsta och 115 som högsta värde. Utvecklingen inom indu— strin under tiden 1952—1960 visar betydligt större variation. Inom det i prognosmaterialet omfattade utvecklingsintervallet, 100—115, föll något mer än hälften (53 %) av A-regionerna. En så stor del av regionerna som 83 % hade emellertid indexvärden mellan 100 och 135. Större ökning än till 115 enheter hade 36 % av regionerna medan 11 % av dem ej nådde 100. Lägsta utvecklingstakten redovisas för Boden-regionen (77 ) och den högsta för Karlshamns-regionen (1 7 1 ).

Variationsvidden i materialet över den faktiska utvecklingen är alltså betydligt större än i prognosmaterialet, och även under prognosperioden bör man räkna med en större vidd i den regionala differentieringen av industriutvecklingen än vad som varit möjligt att bygga in i AMS-progno- sen. Någon grund för en bedömning av hur denna differentiering regionalt skall komma till uttryck kan emellertid det här tillgängliga jämförelse- materialet inte sägas utgöra. Över- och underskottsområden kan komma att bli utformade på ett annat sätt under prognosperioden än under 1950- talet, och regioner med speciellt stark eller särskilt svag utveckling kan komma att fördelas enligt nya mönster.

Storstadsregionerna hade en svagare utveckling under 1950-talet än vad som förutsätts i prognosen. Stockholms, Göteborgs och Malmö A—regioner låg fem å sju enheter under riksgenomsnittet, som de enligt prognosen i stort sett väntas sammanfalla med.

1 Beträffande industriutvecklingen inom länen kan i detta sammanhang hänvisas till Medd. fr. AMS:s lokaliseringssektion 1962: 6, Sysselsättning inom industrin år 1959 samt utvecklingen 1954—1959 med fördelning på län och industrigrupper.

A-regioner med starkare respektive svagare utveckling 1952—1960 än genomsnittet för landet omvåxlar i södra och mellersta Sverige. Samman- hängande områden med relativt positiv industriutveckling kan iakttas i Småland, Blekinge och Halland, i Västergötland samt i Bergslagen.

I Norrland dominerar antalsmässigt regioner med svag utveckling. Hu- vuddelen av de A-regioner som låg under index 100 för perioden 1952—— 1960 fanns i norra Sverige, där de kontrasterar mot enstaka regioner med mycket stark expansion (Luleå 141, Gällivare/Malmberget 154 och Kiruna 150).

2.6. Beräkningen av regionernas yrkesverksamma befolkning år 1975

De i det föregående nämnda antagandena beträffande utvecklingen inom industri och hantverk (branschvis), byggnads— och anläggningsverksamhet samt servicenäringar har applicerats på den år 1960 enligt folkräkningen konstaterade näringsgrensfördelningen, varefter framräkning till åren 1965, 1970 och 1975 har skett och den totala beräknade arbetskraftsefterfrågan, fördelad på män och kvinnor, har erhållits genom tillägg av de regionala prognoserna för jordbruk, skogsbruk m. 111. Det bör kanske betonas att framskrivningen som sådan inte störs av de tidigare nämnda svårigheter- na med jämförelser mellan 1950 och 1960 års folkräkningar. Data för prognosåren ses helt som anknutna till 1960 års indelningsgrunder och principer, vilket emellertid också innebär att de framskrivna utvecklings- trenderna i fråga om näringsgrensfördelning m. m. icke kan direkt jäm- föras med den hittillsvarande utvecklingen.

2.7. Arbetskraftsbalanser för A-regioner fram till år 1975 enligt AMS:s prognosmaterial De i föregående avsnitt refererade beräkningarna av A-regionernas arbets- kraftsbehov totalt och inom olika näringsgrenar m. ni. har inom AMS ställts mot gjorda framräkningar av regionernas egentillgångar av arbets- kraft. Härigenom har 5. k. arbetskraftsbalanser erhållits, varav den för år 1975 i sammandrag återges i tabell 7. AMS:s egen redovisning innefattar motsvarande data även för åren 1965 och 1970.1

2.7.1. Regionernas arbetskraftstillgångar och möjliga arbetskraftsreserver Arbetskraftstillgångarna har beräknats i två led under förutsättning att ingen flyttning äger rum vare sig mellan regionerna eller till och från ut- landet. Först har den i varje region år 1960 befintliga befolkningen fram- skrivits till år 1975 med tillämpande av de i riksprognosen (jfr avsnitt 2.1.) använda dödlighetsantagandena utan regionala variationer.2 (Sedan denna framskrivning gjordes har statistiska centralbyrån publicerat en re-

1 Jfr Medd. från AMS:s Lokaliseringssektion 1962: 24. 2 Jfr Medd. från AMS:s Lokaliseringssektion 1963: 19.

gional befolkningsframskrivning enligt i stort sett samma principer.1 I den- na redovisas den framskrivna folkmängden för kommuner och län för- delad på kön och femårsklasser. I motsats till AMS:s innehåller central- byråns framskrivning även antagandena om fruktsamheten och därmed också en beräkning av de tre lägsta femårsklasserna år 1975. Mellan de båda framskrivningarna råder i jämförbara delar god överensstämmelse.)

På grundval av framskrivningen av regionernas folkmängd i arbetsför ålder har därefter de manliga arbetskraftstillgångarna som tidigare nämnts, beräknats i huvudsak i enlighet med en extrapolering för tiden fram till år 1975.2

Beträffande den kvinnliga arbetskraften har arbetsmarknadsstyrelsen genom ett räkneexempel sökt belysa hur stora potentiella tillgångar som finns och var dessa är tillgängliga. Utgångspunkt för denna beräkning har varit antagandet att varje enskild A-region skulle kunna uppnå den för landet genomsnittliga kvinnliga yrkesverksamhetsgraden. Varje region med lägre yrkesverksamhetsgrad år 1960 än riksgenomsnittet har därför i utgångsläget uppräknats till detsamma, varefter långtidsutredningens an— tagna ökningstakt applicerats på samtliga regioner.

Regionernas beräknade egentillgångar av manlig arbetskraft år 1975 samt utvecklingen av densamma från 1960 till 1975 framgår liksom de potentiella tillgångarna av kvinnlig arbetskraft under de angivna förutsättningarna översiktligt av tabell 7. (För åren 1965 och 1970 hänvisas till arbetsmark- nadsstyrelse-materialet.) Den manliga arbetskraften skulle totalt för lan- det behålla i stort sett oförändrad omfattning. Den kvinnliga arbetskraften skulle, om de enligt det gjorda räkneexemplet tillgängliga resurserna skulle realiseras, öka med närmare 20 %, varav ungefär hälften faller på den re- gionala engångsutjämningen och hälften på den förväntade generella ök- ningen under 15-årsperioden.

De regionala variationerna i de manliga arbetskraftstillgångarnas till- växt skulle enligt arbetsmarknadsstyrelsens beräkningar bli relativt be- gränsade i södra och mellersta Sverige, där de flesta A—regionerna som fram- går av tabell 7 har indextal vid eller något under riksgenomsnittet. Utöver några få spridda regioner med relativt stor beräknad ökning finns ett mind— re, sammanhängande område bestående av Västerås-, Köpings- och Fagersta- regionerna med sådan förväntad positiv utveckling.

En helt annan utveckling kan förutses beträffande tillgångarna på man- lig arbetskraft i övre Norrland där ökningen av tillgångarna kan komma att uppgå till 10 å 20 procent.3

1 Stat. Medd. B 1963: 4. Sveriges beräknade framtida folkmängd. Del 1: Underlag för lokala prognoser 1965, 1970 och 1975. 2 Jfr. Medd. från AMS:s Lokaliseringssektion 1963: 24. 3 Redan långtidsutredningen (SOU 1962: 10, Appendix A) har i en översiktlig regional analys visat att, med bortseende från övre Norrland, de regionala differenserna i arbetskraftstillgångar- nas tillväxt vid oförändrade flyttningsförhållanden blir små. För övre Norrland kan enligt

De på ovan nämnt sätt framräknade kvinnliga arbetskraftstillgångarna kommenteras ur regional synpunkt nedan i avsnitt 2.7.3.

2.7.2. Regional arbetskraftsefterfrågan

Som framgått av avsnitt 2.4.2. har för hela näringsgrenen jordbruk, skogs- bruk m. m. beräknats en nedgång i sysselsättningen totalt för landet från 1960 till 1975 om ca 40 %. I nämnda avsnitt kommenterades också kort- fattat antagandena bakom denna prognos. Av tabell 7 framgår resultatet av de regionalt gjorda prognoser varav den nämnda riksprognosen är en sammanfattning.1

De regionala variationerna i den kommande utvecklingen enligt progno- sen blir relativt stora. Nedgången i de mest positiva regionerna (Väster- vik, Trelleborg, Malmö och Lund) uppgår till 28 %, medan de mest nega- tiva regionerna (Umeå och Skellefteå) skulle ha att emotse en minskning med 47 %. AMS:s lokaliseringssektion skriver vidare i sin prognoskom- mentar bl. a.

Regionerna i de utpräglade jordbruksområdena får den minsta nedgången. Samtliga regioner i Malmöhus län får mindre minskning än riket -i genomsnitt och minskningen under perioden understiger 35 % i samtliga med undantag av Simrishamnsregionen. Även inom regionerna i Östergötlands, Kalmar, Hallands och Skaraborgs län (med undantag av Vararegionen) blir den procentuella ned- gången av antalet förvärvsarbetande i jordbruk och skogsbruk mindre än för riket i genomsnitt.

Norrlandsregionerna får den kraftigaste minskningen av jordbruks- och skogs- bruksbefolkningen. I fyra regioner, nämligen östersunds-, Sollefteå-, Boden- och Lyckseleregionen, blir dock nedgången mindre än för riket i genomsnitt. Det be- ror på att skogsbrukets arbetsvolym väger förhållandevis tungt i dessa regioner och att den kommer att minska betydligt mindre än jordbrukets arbetsvolym i detta produktionsområde. Andra regioner med samma förhållande är bl. a. Ljus- dals-, Gällivare/Malmberget- och Kiruna-regionen. I samtliga dessa regioner un- derstiger minskningen 40 % mellan 1960 och 1975. Regionerna i kustlandet kom- mer däremot att få en kraftigare nedgång av den förvärvsarbetande befolkningen i dessa näringsgrenar på grund av att den totala arbetsvolymen i jordbruket är större än i skogsbruket. Minskningen i Härnösand/Kramfors-, Umeå-, Skellefteå- och Luleåregionen är t. ex. omkring 45 % och däröver.

De i AMS-prognosen utförda beräkningarna angående sysselsättningsut- vecklingen i jordbruk och skogsbruk kan jämföras med Gillbergs prognos för dessa näringsgrenar i Norrland.2 Med undantag för Jämtlands län råder mycket god överensstämmelse mellan de båda framräkningarna. För Jämt- land pekar AMS-prognosen, som nämnts ovan, mot en relativt sett begrän-

utredningen, även vid fortsatt nettoutflyttning, en icke obetydligt snabbare tillväxt av arbets— kraftstillgångarna väntas än för riket i övrigt. Under senare hälften av 1960-talet kan dessutom en relativt kraftig naturlig tillväxt av arbetskraften väntas även i Mälarlänen. — Jfr även analysen i medd. fr. AMS:s lokaliseringssektion 1962: 19.

1 För en mera detaljerad redovisning hänvisas till Medd. fr. AMS:s Lokaliseringssektion 1963: 9 där också det beräknade arbetskraftsbehovet för åren 1965 och 1970 återges.

1 a. a. sid. 45 ff.

sad sysselsättningsnedgång på omkring 35 %, medan Gillberg räknar med en minskning på ca 45 %.

Som framgått tidigare omfattar industri m. m. i tabell 7 inte bara statio- när industri, hantverk, gruvbrytning samt el-, gas- och vattenverk utan även byggnads— och anläggningsverksamhet. Den förmodligen alltför be- gränsade regionala variationen i den förväntade utvecklingen för denna huvudgrupp har också berörts i det föregående (25). För hela landet skulle industri m. m. öka sin arbetskraft med 10 % från 1960 till 1975, och prognosen för de flesta A-regionerna ligger nära detta genomsnitt. Relativt svag utveckling förutses i regioner med bl. a. omfattande textilindustri (Bor- ås och Ulricehamn). Den mest positiva utvecklingen skulle äga rum i några mellansvenska industriregioner (Karlskoga, Västerås, Sandviken).

Servicenäringarnas utveckling följer enligt de ovan redovisade förutsätt- ningarna för AMS-prognosen trenden inom basnäringarna i respektive re- gion.1 Som framgår av tabell 7 beräknas för hela landet en ökning av sys- selsättningen inom servicenäringarna med 15 % från 1960 till 1975. De regionala variationerna omkring detta genomsnitt rör sig mellan —6 % och + 34 %, men de flesta regionerna ligger nära detsamma. Tillbakagång inom serviceyrkena skulle komma att äga rum i sådana regioner där jord- bruk och skogsbruk har stor betydelse (Visby, Simrishamn, Vara, Ljus- dal, Sollefteå, Östersund, Lycksele, Haparanda/Kalix).

Det kan här nämnas att Gillberg2 för Norrlands del i sitt räkneexempel över beräknad arbetskraftsefterfrågan för handel och allmän förvaltnings- tjänst räknat med så höga ökningstal som 40 %.

Den totala efterfrågan på arbetskraft skulle enligt tabell 7 komma att öka med omkring 5 % för hela landet under 15-årsperioden. Prognoserna för de enskilda regionerna varierar från en minskning på 17 % (Vara) till en ökning med samma procenttal (Karlskoga). Enligt prognosen skulle den totala sysselsättningen minska i 44 A-regioner och öka i 47. Samman- hängande områden med negativ prognos finns i Småland, östra Skåne, Halland, Västergötland och västra Värmland samt i Norrland, som för- utses få minskning i 12 regioner och ökning i 8.

2.7.3. Regionala arbetskraftsbalanser

De regionala arbetskraftsbalanser som erhålles genom jämförelse mellan beräknade egentillgångar och beräknad arbetskraftsefterfrågan framgår av de sista kolumnerna i tabell 7. För hela landet beräknas ett underskott på egen manlig arbetskraft av något mer än 60 000 personer under 15-års- perioden. Det gjorda räkneexemplet angående de kvinnliga arbetskrafts- tillgångarna visar att motsvarande överskott på kvinnlig arbetskraft skulle uppstå om den genomsnittliga yrkesverksamhetsgraden för landet kunde

1 Beträffande alternativ beräkning jfr texten avsnitt 2.4.4 A. a. sid. 53 ff.

Tabell 7

A-region

Beräknad arbetskraftsefterfrågan regionvis år 1975 (index 1960 = 100)

Jordbruk, skogsbruk m. m.

Industri m. m. Service- näringar

Summa

Beräknad egen arbets- kraftstillgång. Män (index 1960 = 100)

Möjlig kvinnlig arbetskrafts- tillgång2 Överskott (+) underskott (—) av egen tillgång

Män Kvinnor1

01 Stockholms.. 02 Södertälje .. 03 Norrtälje. . . 04 Uppsa1a1. . . . 05 Enköpings 06 Nyköpings1 . . 07 Eskilstuna. . . 08 Katrineholms 09 Linköpings . . 10 Norrköpings . 11 Motala. . .... 12 Mjölby. . . . .. 13 Jönköpings . . 14 Värnamo. . . 15 Eksjö/ Nässjö . . . . 16 Tranås ..... . 17 Vetlanda. . . . 18 Växjö1. . .. 19 Ljungby. . . .. 20 Älmhults. . . . 21 Kalmar. . . . .. 22 Nybro ...... 23 Oskars— hamnsl. . . . 24 Västerviks. . . 25 Hultsfred] Vimmerby. 26 Visby1.. . . . . . 27 Karlskrona . . 28 Karlshamns. .

5 500 (60) 1 700 (59) 1 800 (57) 5 400 (57) 1 900 (59) 2 100 (59) 2 400 (57) 1 900 (57) 4 700 (69) 4 600 (70) 2 000 (69) 2 200 (68) 2 900 (64) 3 200 (56) 2 300 (63) 1 500 (64) 2 200 (61) 5 700 (59) 2 200 (56) 1 400 (56) 5 590 (68) 1 700 (61) 1 900 (67) 2 600 (72) 2 900 (66) 5 100 (67) 3 200 (59) 2 700 (64)

247 000 (112) 17 000 (114) 6 300 (110) 24 500 (111) 5 600 (112) 13 200 (112) 28 800 (113) 11 500 (109) 26 900 (111) 37 800 (110) 12 400 (112) 6 100 (109) 29 100 (110) 17 000 (110)

9 100 (104) 5 700 (103) 6 800 (104)

19 400 (107) 7 200 (108) 5 500 (107) 13 200 (109) 7 600 (107) 10 000 (111) 9 000 (111) 7 900 (105)

5 700 (109) 16 300 (111) 14 300 (112)

381 000 (115) 13 100 (122) 5 500 (107) 29 600 (110) 4 400 (107) 9 600 (116) 18 900 (124) 7 500 (113) 22 000 (119) 29 400 (120) 7 900 (121) 4 900 (111) 21 400 (121) 7 900 (115)

8 900 (107) 3 700 (108) 4 500 (105)

15 300 (106) 4 100 (107) 2 800 (109) 14 700 (108) 3 600 (114)

6 300 (119) 7 700 (116) 5 100 (108) 8 900 ( 98) 16 400 (113) 9 400 (118)

633 000 (113) 32 000 (112) 18 500 ( 97) 59 500 (101) 11 900 ( 97) 24 900 (105) 50 000 (112) 20 900 (102) 53 600 (108) 71 700 (110) 22 300 (109) 13 200 (100) 53 400 (110) 28 100 (100)

20 200 ( 98) 11 000 ( 96) 13 400 ( 94) 40 400 ( 96) 13 600 ( 94)

9 700 ( 95) 33 400 ( 99) 12 800 ( 99)

18 200 (106) 19 300 (105)

15 900 ( 96) 19 700 ( 90) 35 900 (104) 26 500 (106)

344 200 (101) 21 100 (103) 10 000 ( 93) 41 200 (101)

9 400 (100) 17 800 (101) 32 000 ( 99) 14 700 ( 99) 36 200 (101) 45 400 ( 98) 14 900 ( 98) 10 000 ( 97) 34 800 (101) 21 200 (100)

15 200 (100) 8 400 ( 99) 10 900 ( 97) 30 200 ( 97) 10 700 ( 96) 7 500 ( 96) 24 700 ( 98) 9 400 ( 95)

12 900 ( 98) 13 300 ( 96) 12 800 ( 97) 16 600 (102) 24 000 ( 98) 18 500 ( 98)

227 000 9 700 4 500

20 000 4 200 7 900 14 400 6 900 16 900 21 200 6 700 4 500 16 000 9 000

7 000 3 800 4 800 13 500 4 600 3 100 11 500 4 000 5 700 6 100 5 700 7 500 11 600 8 000

—— 39 300 22 700 1 050 50 200 1 200 850 900 600 1 100 150 950 3 000 600 700 900 1 200 450 1 350 700 1 400

0

1 450 3 900 1 150 50 1 950 700

500 500 700 1 050 650 200 600 150

1 400 700 1 500 2 250 1 100 750 2 250 750

||++|131|1||+ +++++++l

750 950

1 200 1 000

l I

550 2 350 800 1 000

2 000 2 100

500 1 100

++[l

1++++|++1++|+ ++++++++ ++ ++++

Tabell 7 (forts.)

A-region

Beräknad arbetskraftsefterfrågan regionvis år 1975 (index 1960 = 100)

Jordbruk, skogsbruk m. m.

Industri m. rn. Service- näringar

Summa

Beräknad egen arbets- kraftstillgång

Män (index 1960 = 100)

Möjlig kvinnlig arbetskrafts- tillgångz

Överskott (+) underskott (——) av egen tillgång

Män

Kvinnor=

29 Kristian- stads. . . . . . 30 Hässleholms . 31 Ängelholms . . 32 Simrishamns. 33Malmö...... 34 Hälsingborgs. 35Lunds....... 36 Landskrona. . 37 Trelleborgs . . 38 Ystads. . 39 Eslövs. . . . . .. 40 Halmstads. . . 41 Falkenbergs . 42 Varbergs. . . . . 43 Göteborgs . . . 44 Uddevalla . . . 45 Trollhättan] Väners- borgs. . . . . . 46Borås....... 47 Ulricehamns . 48 Alingsås. . . . . 49 Mariestads. 50 Skövde. . . . .. 51 Falköpings. . . 52Skara....... 53 Lidköpings . . 54Vara........ 55 Karlstads. . . . 56 Kristine- hamns. . . .

5 100 (67) 2 800 (61) 3 000 (61) 3 500 (62) 3 200 (71) 4 800 (69) 2 700 (71) 2 000 (70) 2 100 (72) 5 000 (65) 5 200 (67) 4 900 (63) 2 400 (64) 2 900 (62) 6 000 (58) 7 600 (59) 4 000 (60) 4 300 (58) 1 800 (61) 1 900 (57) 2 800 (63) 2 700 (64) 3 000 (63) 1 900 (63) 2 200 (66) 2 900 (60) 8 000 (59) 2 000 (62)

16 600 (108) 11 600 (106) 7 700 (108)

3 800 (108) 67 000 (110) 33 500 (110) 12 700 (109) 12 500 (112) 8 500 (113) 8 200 (109) 8 500 (107) 19 100 (107) 5 100 (108) 6 500 (109) 128 000 (111) 26 400 (110)

23 900 (112) 42 100 (100) 5 700 (100) 8 300 (105) 8 500 (109) 13 900 (109) 8 800 (106) 4 600 (107) 7 500 (110) 3 200 (110) 34 800 (110) 12 500 (111)

14 900 (110) 9 600 (108)

6 800 (104)

3 500 ( 95) 74 000 (124) 31 200 (119) 17 700 (116) 8 500 (122)

6 200 (119) 8 100 (102) 7 300 (103) 15 700 (110) 3 900 (105) 5 100 (105) 150 000 (124) 19 300 (108)

17 000 (117) 24 200 (111) 2 900 (105) 5 400 (108) 6 400 (109) 10 900 (114) 6 400 (108) 3 900 (104) 5 800 (112) 2 700 ( 94) 27 000 (111)

9 900 (117)

36 500 (100) 24 100 ( 98) 17 500 ( 94) 10 800 ( 84)

144 000 (116) 69 500 (109) 33 000 (108) 23 000 (110) 16 800 (107) 21 200 ( 92) 20 900 ( 92) 39 700 ( 99) 11 400 ( 94) 14 590 ( 94) 283 000 (115) 53 300 ( 97)

44 800 (106) 70 700 ( 99) 10 400 ( 91) 15 600( 96) 17 700 ( 97) 27 400 (103) 18 300 ( 96) 10 300 ( 94) 15 600 (191)

8 800 ( 83) 69 900 (101)

24 400 (106)

25 400 (100) 18 100 (102) 12 900 ( 96)

8 900 ( 96) 79 300 (100) 41 300( 97) 19 000 (100) 14 300 ( 99) 10 800 ( 99) 15 800 ( 94) 15 700 ( 95) 28 100 ( 98) 9 100 ( 97) 11 500 ( 99)

165 800 (100) 39 700 ( 97)

30 600 ( 98) 44 500 ( 99) 7 500 ( 95) 11 400 ( 99) 13 600 ( 97) 20 600 (102) 13 100 ( 95) 8 000 ( 97) 11 200 ( 99) 8 200 ( 94) 50 200 ( 97) 16 500 ( 98)

11 900 8 100 6 100 3 900 47 700 22 200 12 100 6 800 5 100 7 000 6 900 12 600 3 900 4 900 85 600 17 600 13 600 28 000 3 800 5 200 5 900 9 000 5 900 3 600 5 100 3 400 22 200

7 500

++++||||1+++++|+ [+++++++++| !

500

1 100 600 1 200 11 500 4 100 950 1 400 800 650 1 000 300 650 900 22 700 700 1 450 1 800 700 700 350 250 300 450 150 1 150 550

850

++++|l|||+++++l+

+++++++++++ +

350 950 850 750 5 900 1 900 1 050 400 200 950 600 750 1 000 1 050 9 400 3 400 850 100 150 300 1 400 2 000 350 800 650 1 600 3 150 400

57 Arvika. . . . . 58 Säffle/Åmåls 59 Örebro. . .. . 60 Hallsberg] Kumla. . . 61 Karlskoga . . 62 Lindesbergs. 63 Västerås. . . . 64 Sala........ 65 Fagersta 66 Köpings. 67Falu....... 68 Borlänge . 69 Ludvika. . 70 Avesta. 71 Mora. . 72 Gävle. 73 Sandvikens . 74 Söderhamns 75 Bollnäs. . . .. 76 Hudiksvalls. 77 Ljusdals. . .. 78 Härnösand] Kramfors. 79 Sundsvalls.. 80 Sollefteå. . . . 81 Örnskölds— viks. . . . . . 82 Östersunds. 83 Umeå. . . .. 84 Skellefteå. . 85 Lycksele. . . 86 Luleå. . 87 Piteå. . . 88 Boden. . . . .. 89 Gällivare] Malm- berget. 90 Kiruna. 91 Haparanda] Kalix. . . .

Hela riket

. 3 400 (56) . 2 300 (55) . 2 700 (57) . 2 100 (59) . 700 (62) . 2 600 (63) . 1 700 (60) . 2 000 (58) . 900 (70) . 1 300 (60) . 2 100 (58) . 2 700 (57) . 1 400 (62) . 2 100 (65)

. . 3 400 (61)

. 2 500 (59) . 1 300 (61) . 800 (57) . 2 600 (58) . 2 800 (56) . 2 200 (60) . 2 000 (56) 4 000 (61) 2 900 (64)

2 700 (59) . 11 500 (65) . 4 600 (53) . 3 800 (53) . 5 009 (62) . 1 400 (56) . 2 700 (57) . 1 500 (62)

. 2 100 (61) . 700 (61) . 2 500 (56)

9 400 (110) 10 500 (110) 23 900 (109)

12 200 (108) 16 900 (115) 14 800 (111) 37 400 (115) 5 500 (110) 8 600 (111) 13 200 (114) 11 700 (109) 17 500 (109) 13 800 (111) 13 200 (112) 9 300 (107) 23 500 (111) 17 600 (115) 7 800 (109) 6 600 (108) 8 500 (107) 2 900 (109) 11 800 (108) 24 200 (112) 5 200 (104) 12 500 (110) 16 400 (104) 15 100 (109) 16 000 (111) 7 100 (103) 9 900 (113) 8 500 (103) 5 900 (104)

6 600 (111) 7 400 (112) 5 900 (109)

7 000 (103) 6 400 (111) 22 200 (115) 7 500 (114) 7 200 (134) 8 800 (124) 22 400 (128) 4 100 (104) 4 200 (125) 7 000 (125) 11 700 (112) 11 000 (115) 7 500 (122) 8 800 (120) 6 500 (105) 21 700 (119) 7 400 (131) 5 600 (116) 6 000 (102) 7 200 (103) 3 700( 95)

11 900 (110) 24 300 (115) 6 800 ( 99)

9 500 (112) 22 400( 97) 16 700 (101) 12 200 (107) 6 400 ( 96) 11 300 (116) 8 200 (101) 8 100 (106) 5 400 (108) 5 600 (122)

6 300 ( 99)

19 800 ( 92) 19 100 ( 98) 48 800 (106)

21 700 (102) 24 800 (117) 26 100 (107) 61 500 (116) 11 600( 94) 13 700 (111) 21 600 (111) 25 400 (103) 31 200 (103) 22 700 (109) 24 100 (108) 19 200 ( 94) 47 600 (109) 26 200 (114) 14 100 (106) 15 200 ( 92) 18 500 ( 93)

8 800 ( 86)

25 800 (101) 52 600 (106) 14 900( 91) 24 800 (101) 50 300 ( 89) 36 400 ( 93) 32 000 ( 97) 18 600 ( 85) 22 600 (108) 19 400 ( 92) 15 500 ( 98)

14 100 ( 98) 13 700 (111) 14 800 ( 90)

15 200 ( 92) 14 300 ( 94) 30 200 ( 96) 15 700 ( 97) 15 700 (100) 17 800 ( 96) 39 700 (106) 9 200 ( 96)

9 800 (104) 15 100 (103) 17 000 ( 99) 22 700 ( 98) 15 700 ( 99) 17 100 (102) 15 400 ( 97) 30 900 ( 98) 17 500 ( 98)

9 600 ( 95) 12 800 (100) 14 300 ( 97) 7 709 ( 99)

17 700( 96) 36 000 (100) 12 600 (101) 19 500 (104) 42 406 (100) 29 900 (104) 27 000 (105) 18 600 (106) 16 500 (110) 17 100 (108) 12 500 (109) 13 100 (118) 10 900 (114) 14 100 (114)

6 700 6 200 15 300 7 000 6 900 7 700 18 000 4 000 4 300 6 600 8 000 10 000 6 800 7 700 6 800 14 300 7 500 4 400 5 800 6 400 3 700 8 500 16 600 5 800 8 800 19 100 14 300 12 700 8 300 7 800 8 200 5 900 6 000 4 800 7 100

llli+|l|lll+lll+++

||+ ++++++++ + + +

400 250 2 100 350 2 300 1 300 2 800 400 400 850 250 600 1 100 600 1 050 2 600 2 300 750 1 300 900 1 150 550 1 400 1 600 950 5 700 3 950 2 800 4 000 550 2 850 1 450

2 400 550 3 100

++|

+++|+++l++++++++++ +++ ++++++++

1 700 1 550 1 200 1 300 100 900 1 000 1 200 700 850 100 2 200 900 1 350 1 950 150 1 200 700 2 100 1 300 1 450 1 050 1 450 1 800 2 650 5 500 3 950 4 800 4 200 1 100 3 050 1 350 2 550 1 400 3 300

275 000 (61) 1 608 000 (110)

1 527 000 (115) 3 409 000 (105)

2 271 000 (100)|

1 139 000 63 000

|

++ +—+

63 000

1 Jfr alt. beräkningar i texten, avsnitt 2.7.3. ' Jfr texten avsnitt 2.7.1 och 2.7.3.

uppnås i samtliga regioner. Detta får givetvis ej tolkas så att en substitue— ring skulle kunna göra immigration av arbetskraft överflödig. Såväl skill- naden i lämplighet för vissa yrken som under- respektive överskottens regio- nala lokalisering omöjliggör en sådan utjämning annat än i begränsad om- fattning.

Balanserna för manlig arbetskraft i södra och mellersta Sverige präglas av de beräknade underskotten i storstadsregionerna, tillsammans för de tre storstadslänen uppgående till närmare 80000 personer. Ganska bety- dande underskott kan enligt de gjorda beräkningarna förutses även i Öster- götland, Närke och Västmanland. Regioner med framräknat överskott av manlig arbetskraft finns i Västergötland, Halland, de inre delarna av Små- land, i Kristianstads län samt på Gotland.

Betydande överskott på manlig arbetskraft skulle komma att uppstå i Norrland, främst i de fyra nordligaste länen, som tillsammans enligt an- givna förutsättningar skulle få ett överskott fram till år 1975 av närmare 30 000 män. Härav faller något mer än 10 000 på vardera Västerbotten och Norrbotten.

De potentiella kvinnliga arbetskraftstillgångarna, beräknade enligt an- tagandet att yrkesverksamhetsgraden i varje region skulle kunna höjas till riksgenomsnittet, blir som framgår av tabell 7 så stora att ett arbetskrafts- överskott finns tillgängligt i huvuddelen av regionerna. Enbart i anslut- ning till de tre storstadsområdena skulle någon markant brist på kvinnlig arbetskraft kunna uppstå. De största framräknade överskotten, uppgående till över 10 000 personer, finns i Västerbotten och Norrbotten.

Beträffande några regioner har det ansetts lämpligt att göra särskilda överväganden om avvikelser från de i vissa avseenden mekaniska fram— räkningarna i den gjorda prognosen. Sådana alternativa överväganden med hänsyn till speciella drag i den aktuella utvecklingen eller andra särskilda förhållanden har av AMS, som i viss mån berörts tidigare, gjorts för föl— jande A-regioner:

Uppsala och Umeå, där utvecklingen inom servicenäringarna antagits bli parallell med 1950-talets. För Uppsala erhålles då en förväntad total sys— selsättningsökning fram till 1975 på 11 % i stället för + 1 % i tabell 7. För Umeåregionen blir relationen mellan alternativen + 11 %/— 7 %.

För Nyköping-, Växjö- och Visbyregionerna har alternativt räknats med en större efterfrågan på industriarbetskraft resulterande i följande föränd- ringar i den totala efterfrågan i förhållande till tabell 7: Nyköping + 11 %/ + 5 %, Växjö ——2 %/— 4 % och Visby— 3 %/—— 10 %.

För Oskarshamnsregionen innebär det alternativa antagandet en i stort sett oförändrad sysselsättning inom industrin, vilket ger en minskning av den totala arbetskraftsefterfrågan med 1 % mot en lika stor ökning enligt den ursprungliga beräkningen i tabell 7.

Den i det följande redovisade folkmängdsprognosen utgår från de ur—

sprungliga beräkningarna över arbetskraftsförhållan-dena, varvid de här redovisade troliga avvikelserna bör beaktas.

2.8. AMS:s befolkningsprognos för A-regioner På grundval av de i det föregående redovisade bedömningarna av efterfrå— gan och tillgång på arbetskraft har AMS gjort en befolkningsprognos för A-regioner fram till år 1975, vars huvuddrag framgår av figur 1 och tabell 8.1 Prognosen bygger på de regionala arbetskraftsbalanserna för manlig ar- betskraft. Med utgångspunkt från dessa har den troliga arbetskraftsomflytt— ningen och därefter den totala inrikesflyttningen och fördelningen av det förväntade invandringsöverskottet beräknats. Slutligen har prognosen gjorts fullständig genom en beräkning av åldersgruppen 0—15 år. Som framgår av tabell 8 resulterar prognosen i en totalbefolkning år 1975 av 8 238 000, dvs. lika med det lägre alternativet i den tidigare redovisade riksprognosen (tabell 1). För att underlätta jämförelsen har i tabell 8 även intagits vissa data ur Gulbrandsens i det följande behandlade nya prognos. (Då 1975 ej ingår som prognosår i denna utgör de i tabell 8 redovisade värdena interpo- lerade tal.)

Som nämndes i inledningen bör de nu tillgängliga prognoserna jämföras med den aktuella utvecklingen under åren 1961 och 1962, vilka ingår i prognosperioden, varigenom en viss belysning av prognosantagandenas korrelation med aktuella tendenser erhålles. Visserligen kan under en så kort tid inverkan av tillfälliga förändringar bli stor (t. ex. i samband med kraftverksutbyggnader), men om under dessa första år av prognosperio- den en helt annan tendens visas än vad prognosresultatet förutsätter måste i varje fall senare ett kraftigt omslag inträffa för att det ursprungliga resultatet skall nås. De faktiska folkmängdsförändringarna under dessa två år samt de folkmängder som skulle erhållas i A-regionerna vid en fortsatt likartad utveckling framgår av tabell 8.

Kommentaren till det omfattande materialet i figur 1 och tabell 8 och de i följande avsnitt presenterade övriga prognoserna kan ej göras alltför omfattande, vilket enbart skulle leda till ett upprepande i text av tabell— innehållet. Endast en översikt av några huvuddrag skall göras. Man bör därvid hålla i minnet att A-regionerna är tillräckligt stora ytenheter för att inom sig kunna rymma disparata tendenser. Regioner med expansiva centra kan t. ex. inom en total ökning innefatta betydande avfolknings- bygder. Detta gäller bl. a. Dalsland i Trollhättan/Vänersborgs-regionen, norra Värmland i Karlstads-regionen samt de inre delarna av några Norr- landsregioner.

AMS-prognosen resulterar i relativt begränsade variationer i folkmängds- förändringarna. Riksmedeltalet ligger vid en ökning av omkring 10 %, medan ökningen i de beräknat mest positiva regionerna uppgår till om-

1 För närmare detaljer i prognosen, som även innefattar data för åren 1965 och 1970 samt för kön och åldersgrupper, hänvisas till Medd. fr. AMS:s lokaliseringssektion nr 1963: 26.

Belnkningar för folkmängds— utvecklingen éill år 1975

D (1950 5100)

(;> -54 - % 95—104 . 104 -114

. 115 -

Tabell 8. Sammanställning över befolkningsprognoser m. m. för A-regioner 1960—1975

A-region

A B C D E F G H I

JIK

L

Folk- mängd 1 960

AMS:s prognos för år 1975

D:o index (1960 =

100)

Absolut förändr. 1 960] 75 enligt AMS:s prognos

D:o per år

Gulbrzs prognos Inter- pol.tal för år 1975

Dzo index (1960 = 100)

Absolut förändr. 1 960 / 75 enligt Gulbrzs prognos

Dzo per år

Faktisk förändring

1961 1962

Folk- mängd 1975 enl. trenden 1961—- 1962

01 Stockholms. . . 02 Södertälje. . . . . 03 Norrtälje. . . . . 04 Uppsalal. . . . . . . 05 Enköpings. . . . . 06 Nyköpingsl. . . 07 Eskilstuna. . . . 08 Katrineholms . 09 Linköpings. . . . 10 Norrköpings. . .

11 Motala........ 12Mjölby........ 13 Jönköpings. . . . 14 Värnamo. . 15 Eksjö/Nässjö. ..

16Tranås........ 17 Vetlanda. . . . .. 18 Växjö. . .. 19 Ljungby. . . . . . . 20 Älmhults. . . . . .

21 Kalmar. .. 22Nybro......... 23 Oskarshamnsl. . 24 Västerviks. . . . . 25 Hultsfred] Vimmerby. . .

26 Visbyl......... 27 Karlskrona. . . . . 28 Karlshamns. . . . 29 Kristianstads. . . 30 Hässleholms.

1 172 000 67 100 35 700

142 600 30 700

55 800 102 800 49 600 116 400 152 800 48 600 33 900 111 100 63 800 50 600 28 100 35 700 100 700 35 100 24 300 84 700 30 400 41 600 45 500 42 000 54 300 84 900 59 500 84 100 58 500

1 371 000 78 200 37 400

151 800 31 300

61 900 120 000 53 100 131 300 174 100 55 200 35 900 127 800 67 900 52 500 28 400 35 900 102 300 34 700 25 000 87 100 31 800 45 800 51 100 43 700 52 000 90 700 66 600 86 700 59 800

117 117 105 107 102 111 117 107 113 114 114 106 115 106 104 101 100 102

99 103

103 105 110 112 104

96 107 112 103 102

+ 199 000 11 100 1 700 9 200 600

6 100 17 200 3 500 14 900 21 300 6 600 2 000 16 700 4 100 1 900

300 200 1 600 400 700

2 400 1 400 4 200 5 600 1 700 2 300 5 800 7 100 2 600

+++++++++++++++++|+++++ +l++++

1 300

13 300 750 100 600 50

400 1 150 250 1 000 1 400 450 150 1 100 250 150

20 10 100 30 50

150 100 300 350 100 150 400 450 150 100

++++++++++++++++++|+++++ ++++++

1 488 000 81 050 32 600

166 200 29 150

62 350 113 600 53 900 141 350 164 250 46 750 31 700 129 750 68 100 51 200 25 300 35 700 95 750 35 150 24 050 79 300 27 550 42 200 41 600 38 300 49 650 80 800 60 800 82 000 59 750

127 121 91 117 95 112 111 109 121 107

96 94 117 107 101 90 100 95 100 99 94 91 101 91 91 91 95 102 98 102

+ 316 000 13 950 3 100 23 600 1 550

6 550 10 800 4 300 24 950 11 450 1 850 2 200 18 650 4 300 600 2 800 0 4 950 50 250 5 400 2 850

600 3 900

+I+I+++++l|+++lHl+I Il+|

3 700 4 650 4 100 1 300 2 100

||+l+

1 250

21 000 950 200

1 600 100

450 700 300 1 700 750 125 150

1 250 300 50

200

++|+|

350

+++++|l+++la|5|

20

350 200

50 250

ll+|

250 300 275 100 150 100

||+l+

1 500 900

50 1 200

550

1 100 350 350 900 700

200 100 400 350

75

Giv—4 ++|++-+++++

+++++|++ |l++l

150 400 200 250 350 50 50 200

D |+++la|++| +l+ll

|+ll ||+]

350 150 250 700 150 400

|++++ |++|+

400

1 483 000 100 000 36 500 159 000 37 800 78 500 1 12 000 51 000 127 000 160 000

46 500 32 000 121 000 69 000 49 000 29 000 32 000 107 000 36 000 20 700 79 500 29 500 42 000 43 000 36 000 49 100 87 000 68 500 85 000 64 500

Tabell 8 (forts.)

A-region

B D E F H J K L

Folk- mängd 1 960

AMS:s prognos för år 1975

Dzo index (1960 =

100)

Absolut förändr. 1960/75 enligt AMS:s prognos

D:o per år

Gulbr:s prognos Inter— pol.ta1 för år 1975

Dzo

index (1960 100)

Absolut förändr. 1960/75 enligt Gulbr:s prognos

Dzo per år

Faktisk förändring

1961 1962

Folk- mängd 1975 enl. trenden 1 961— 1962

31 Ängelholms. . . 32 Simrishamns. . 33 Malmö. . . . 34 Hälsingborgs. . . 35Lunds.........

36 Landskrona. . 37 Trelleborgs. 38Ystads........ 39 Eslövs... . . . . 40 Halmstads. . .

41 Falkenbergs.. 42 Varbergs. . . . . 43 Göteborgs. . .. 44 Uddevalla. . . 45 Trollhättan/ Vänersborgs. .

46 Boräs......... 47 Ulricehamns. . . 48 Alingsås. . . . . .. 49 Mariestads. 50Skövde........

51 Falköpings. . . . . 525kara......... 53 Lidköpings 54Vara........

55 l(aHstads....:.-I

56 Kristinehamns. . 57Arvika........ 58 Säffle/Åmåls. . . 59 Örebro........

60 Hallsberg] Kumla .

44 400 29 600 261 500 142 800 67 700 45 800 34 300 54 300 53 500 92 300 29 500 36 400 551 000 133 200 99 000

144 200 24 700 37 600 44 800 64 000

43 900 27 100 36 700 27 100 163 600 53 800 52 200 47 600 105 600 51 600

44 200 26 600 313 000 159 800 75 100 52 400 38 500 53 600 51 900 96 800 29 500 36 100 664 000 138 800

110 200 149 700 23 500 37 400 46 600 69 900

44 900 27 100 39 100 24 400 173 300 60 400 51 200 50 400 114 600 55 600

100

90 120 112 111

115 112 99 97 105 100

99 121 104

111 104

95 100 104 109

102 100 106

90 106

112

98 106 109 108

200

3 000 51 500 17 000 7 400 6 600 4 200

700 1 600 4 500

0

300 113 000 5 600

11 200

5 500 1 200

200 1 800 5 900

1 000

0 2 400 2 700 9 700

6 600 1 000 2 800 9 000 4 000

|]+++-++||+-H|++ +-+l|++-+H+l+—+|+++

0 H

200 3 500 1 150 500 450 300

50 100 300

CC N

7 500 350

750 350 100

10 100 400 50

150 200 650 450

50 200 600 250

[|+++-++l[+-Hl++ +-+||++-+a+|+—+l+++

44 550 26 100 321 000 151 600 73 750 48 050 35 000 48 200 47 300 96 250 29 450 36 650 672 000 133 200

117 900 154 700 22 550 37 900 45 800 66 250

44 000 24 800 34 600 24 250 172 950 55 300 45 450 47 200 114 950 55 750

100

88 123 106 109

105 102 89 88 104 100 101 122 100 119 107

91 101 102 104

100 92 94 89 106 103 87 99 109 108

150

3 500 59 500 8 800 6 050 2 250

700 6 100 6 200 3 950

50

150 121 000 0

18 900 10 500 2 150 300

1 000 2 250

100 2 300 2 100 2 850 9 350

1 500 6 750

400 9 350 4 150

+[+++++|l+l++H ++f++++|1|++||++

10 250 4 000 600 400

150 400 400 250

10 8 100 1 250

700 150 20 50 150

10 150 150 200 600

100 450

25 600 300

0 +l+++—++ll+*H++H +-+|+++-+|||+-+||++

50 300 4 600 800 1 400

150 100 750 350 600 150 9 200 700

+|+++—PFIM+H++I

600 500 200 100

50 400

200 400 100 200 200 650 450 150 400 300

++|+|++|||+ ! ! 4-4-1

50 450 4 700 1 000 1 400

200 250 650

50 400

300 300 7 900 150 500 400 500

||+++++||+++++ ++|++++++|e|||+|

44 000 24 000 331 000 156 000 89 000 48 500 37 000 44 000 50 500 99 500 32 000 40 000 680 000 129 000

107 000 151 000 22 500 36 500 45 000 71 000

46 000 25 000 36 500 24 500 165 000 48 000 44 000 46 000 111 000 47 500

61 Karlskoga. . 62 Lindesbergs.

63 Västerås. . . 64 Sala. .. 65 Fagersta. . . 66 Köpings. . . 67 Falu...... 68 Borlänge. 69 Ludvika. . . 70 Avesta. . . .

71 Mora.......

72 Gävle .

73 Sandvikens. . 74 Söderhamns. .

75 Bollnäs. . . .

76 Hudiksvalls.

77. Ljusdals. . . 78 Härnösand]

Kramfors .

79 Sundsvalls. 80 Sollefteå. . .

81 Örnsköldsviks . 82 Östersunds. ..

83 Umeå. . . . . 84 Skellefteå. . 85 Lycksele. . . 86 Luleå. . . . . 87 Piteå. . . . .. 88 Boden. . . .. 89 Gällivare/

Malmberget .

Tillämpliga totalvär- den enligt riksprog-

nosen.......

90 Kiruna. . . .. ..... 91 Haparanda/Kalix.

Hela riket

46 400 58 600 117 500 30 800 29 800 46 300 57 400 74 300 49 200 55 400 49 600 102 900 54 600 33 800 43 000 48 800 26 800 63 400 119 200 41 600 61 400 139 800 96 400 86 400 56 800 50 500 55 300 38 300 38 700 31 300 47 600 57 700 65 800 142 300 31 200 34 600 53 900 61 700 81 600 56 700 62 800 50 000 117 600 66 400 37 500 41 400 48 200 25 100 66 700 133 100 40 100 65 100 131 800 97 000 88 500 53 500 57 500 54 800 38 400 41 400 39 600 45 900

124 112 121 101 116 117 107 110 115 114 101 114 122 111

96 99 94

105 112 96 106 101 102 94 114 99 100 107 127 96

O O O') [* ++++++++++++++|

[! II

0 O 03 93. ++|

O % +|++|

O 2 +1+ ++|

750 500

1 650 30 300

500 300 500 500 500

30

1 000 800 250 100 50 100

++++++++++++++|

200 950 100 250 550

50 1 50 200

450 30 10

++| +|++|

200 550 100

+|+ ++1

57 000 62 400 136 550 28 750 36 150 51 650 62 700 715 850 58 000 65 300 47 500 125 550 64 850 30 350 40 650 46 000 25 550 53 500 130 100 35 700 59 500 130 400 102 750 84 400 55 650 61 350 54 200 39 950 41 600 40 250 42 450

123 106 116

93 121

112 109 102 118 118

96 122 119 90 95 94 95 84 109 86 97

107 98 98 121 98 104 107 129 89

10 600 3 800 19 050 2 050 6 350

5 350 5 300 1 550 8 800 9 950 2 100 22 650 10 250 3 450 2 350 2 800 1 250

+++|++++++ I++|| ||

9 900 10 900 5 900 1 900 9 400 6 350 2 000 1 150

10 850 1 100 1 650

I+l Il+Il

2 900 8 950 5 150

+|+ ++|

700 250 1 250 150 425 350 350 100 600 650 150 1 500 700 225 150

—— 200

+++|++++++ l++ll

— 650 + 725 _ 400 — 125 625 + 425 —— 125 75 + 725 —— 75 + 110 + 200 +

600 350

700 100 2 500 400 250

50 500 300

450 1 350 700 200 250 550 450

+|+l+i+Hl++ |+++l II

1 000 100 1 400 2 300 250 500 850

950

Hl+|l

150 300 800

+a+ e+|

50 700 1 600 150 500

600 100 200 1 00

0

400 300 400

0 350

300 500

+]+[| +l+|—H i++a| ||

700 0 1 050 200 1 850 200 850 1 200 850 200 250

[*I l|+l| ++|

100 400 400

|+l

52 000 52 500 148 000 26 500 26 500 53 000 56 500 75 500 52 000 57 000 43 000 115 000 63 000 35 500 38 500 42 500 20 000 51 000 118 500 23 500 59 000 109 000 100 000 76 000 41 500 64 000 56 500 37 500 38 000 36 500 38 500

7 495 000 8 238 000 8 276 000

110

+ 781 000

+ 49 500 + 52 000 8 211 000 8 276 000

110

+ 716 000

+ 781 000

+ 47 700 + 52 000 + 47 500 + 38 500

8 110 000 8 276 000

1 Jfr avsnitt 2.7.3.

kring 25 % (Kiruna 27, Karlskoga 24, Sandviken 22, Västerås 21). I de svagaste regionerna beräknas minskningen uppgå till 10 % (Simrishamn, Vara). Omkring ——5 % ligger Visby, Ulricehamn, Bollnäs, Ljusdal, Sol- lefteå, Östersund, Lycksele och Haparanda/Kalix. I Syd- och Mellansverige beräknas endast 9 regioner av 71 få folkminskning, medan 8 av Norrlands 20 regioner skulle få minskad folkmängd. Sammanhängande områden med beräknad minskning finns i södra Sverige endast i sydöstra Skåne. Rela- tivt svag folkmängdsökning förutses i Småland samt vissa delar av an- gränsande landskap.

De tre storstadsregionerna kommer enligt prognosen att få en fortsatt snabb folkmängdsökning, Stockholm med 17, Göteborg med 21 och Malmö med 20 %.

Jämförelsen mellan den i prognosen förutsedda utvecklingen och trenden under åren 1961—1962 ger för södra och mellersta Sverige ej några alltför markanta avvikelser av större regional omfattning till resultat. För enstaka regioner kan emellertid skillnaderna mellan prognosen och den aktuella utvecklingen bli stora. Som exempel kan nämnas Lunds A-region, med en mycket snabb folkökning under åren 1961—1962. Trots att folkmängden dessa år vuxit mindre än vad som genomsnittligt krävs för att 1975 års prognosresultat för landet skall nås, har storstadsregionerna väl hävdat sin ställning och i alla tre fallen ökat snabbare än AMS-prognosen förutsätter. Större sammanhängande områden med i viss utsträckning svagare utveck- ling än den prognosticerade finns i Östergötland, Småland, sydöstra Skåne, Värmland/Dalsland samt vissa regioner i Bergslagen med Västerås som markant undantag. Som synes rör det sig här om flera sådana områden där redan prognosen förutspår en förhållandevis svag befolkningsutveck- ling.

För Dalarna och Norrland visar åren 1961—1962 en utveckling som klart avviker i negativ riktning från den i AMS-prognosen förutsatta. Inom detta område har den aktuella utvecklingen varit svagare än årsgenom- snittet för prognosen i samtliga A-regioner utom fyra, nämligen Umeå, Luleå, Piteå och Boden, i vilka en med prognosen likartad eller något mera positiv tendens varit gällande. För hela området beräknar prognosen en årlig ökning med 5 500, medan åren 1961—1962 inneburit en minskning med omkring 5 000 per år. Markanta exempel på den i förhållande till pro- gnosen skärpta negativa utvecklingen under 1961—1962 erbjuder t. ex. Sol- lefteå-regionen och Östersunds-regionen.

3. Gulbrandsens nya befolkningsprognos för A-regioner

3.1. Prognos till år 1980 för regioner, bebyggelsetyper m. m. Gulbrandsen har som förut nämnts utfört en liknande beräkning som han tidigare presenterat i sin prognos för Sveriges befolkning år 1975. Den nya

prognosen har förts fram till år 1980. Information från 1960 års folkräk— ning har utnyttjats och anpassning har skett till AMS:s aktuella A-region- indelning. I övrigt har framräkningen skett enligt samma huvudprinciper som i den tidigare prognosen. (Angående metodiken se ovan 1.2.1.) Utöver 1980 anges prognossiffror även för år 1970, däremot inte för år 1975, som i övriga här behandlade beräkningar. (I tabell 8 presenterades för jämförel— se med AMS-prognosen interpolerade värden för år 1975 enligt Gulbrand— sens framskrivning. Jfr även figur 2.)

För att studera effekten av en ändring i flyttningsmönstret har utöver huvudalternativet med oförändrade flyttningsförhållanden i jämförelse med 1950-talet även ett andra alternativ beräknats med en antagen halve- ring av samtliga flyttningstakter, vilket skulle innebära en reduktion även av inflyttningsöverskottet till landet.

Enligt huvudalternativet skulle landets totalfolkmängd 1970 uppgå till 7 940 000 invånare och 1980 till 8 480 000, dvs. för år 1970 något lägre än tidigare berörda riksprognos från statistiska centralbyrån och för 1980 i stort sett överensstämmande med det lägre alternativet i densamma. Gul- brandsens andra alternativ innebär i runt tal en folkmängd som är ca 50 000 mindre är 1970 och omkring 100 000 lägre år 1980 än huvudalter- nativet.

Resultatet av Gulbrandsens prognos framgår i huvuddrag av figur 2 och tabell 9. De ur regional synpunkt mest markanta dragen i den beräknade utvecklingen kommenterar Gulbrandsen på följande sätt.

Både absolut och procentuellt sett blir ansamlingen av befolkning i storstads- områdena betydande. Den sammanlagda befolkningen i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle 1980 vid det högre flyttningsalternativet närma sig 2 1/2 milj. in- vånare, varav enbart i Stockholm 1 !/2 milj. Det innebär att av rikets totala folk- ökning mellan 1960 och 1980 om ca en milj. skulle % komma i de tre stor- städerna.

Regionbefolkningarnlas utveckling beror naturligen i hög grad på fördelningen mellan de olika bebyggelsetyperna inom regionerna. I en del städers regioner, framför allt i de tre storstädernas, dominerar centralortsbefolkningen, varför regiontillväxter om 1/3 kan noteras. Större regionökningar i övrigt, av storleks— ordningen 1/4 kännetecknar industridistrikten i Mälardalen och Bergslagen. Re- gioner med befolkningsminskning återfinns främst i sydöstra Sverige, i Väster- götland och i Norrland. Ingen region skulle dock få befolkningen minskad med mer än 1/5 mellan 1960 och 1980.

Sammanfattningsvis kan om befolkningsomflyttnin—garna sägas, att -de dels be- står av en fortsatt kraftig förskjutning från glesbygd till tätorter och då framför allt till de största av dem, dels av regionala förskjutningar enligt i stort sett föl- jande mönster. Fr-ån en »vattendelare» från Blekinge 1 SO till Värmland i NV förskjuts befolkningstyngdpunkten dels mot SV till västkusten, särskilt Malmö och Göteborg, dels mot NO till Mälardalen och Bergslagen, särskilt Stockholm. Från Norrland sker en viss förskjutning mot söder till sistnämnda område, men en del av densamma skulle komma att uppbromsas av några särskilt expansiva Norrlandsorter.

Batlckningur för, folkmängds- utvecklingen till år 1975 D (1950-100)

P o - u as- 94 % 95-104 .105-114 . 115-

_ll72

Beträffande utvecklingen inom de skilda, ovan definierade bebyggelse- typerna ger Gulbrandsens prognos bl. a. följande resultat. (Jfr tabell 10.) De tre storstädernas tillväxt skulle enligt vad som framgått ovan närma sig 40 % under tiden 1960—1980. Av centralorterna skulle emellertid nära hälften överträffa denna tillväxttakt. I vissa fall, särskilt i fråga om mindre centralorter, ställer sig Gulbrandsen tveksam till dessas möjlighet att ab- sorbera det förväntade befolkningstillskottet från sitt omland. Om inte så blir fallet skulle regionerna i fråga få en mindre positiv utveckling än vad som beräknats.

För tätbygdern-a har som framgår av tabell 10 mycket varierande regio— nala tendenser beräknats. Vissa extrema förändringar torde, som också Gulbrandsen antyder, ha förorsakats av fiktiv tätortstillväxt 1950—1960 på grund av skilda avgränsningsprinciper i folkräkningarna.1

Om hefolkningsutvecklingen i glesbygden skriver Gulbrandsen i sin kom- mentar.

Glesbygdsprognoserna har i alla regioner gett befolkningsminskningar till resul- tat. I genomsnitt rör det sig om minskning med lla för 1960—1980. Den största tillbavkagången förutses för Bergslagsbygderna, nedre Norrland och vissa delar av småländska höglandet, där halveringar av befolkningen på 20-årsperioden skulle kunna förekomma vid fortsättning av 1950-talets flyttningsförhållanden. Lång- sammast skulle glesbygdens befolkningsavtappniug gå på västkusten och i vissa delar av övre Norrland, med minskningar av storleksordningen 1/4.

Totalt innebär utvecklingen under förutsatta tendenser enligt huvud— alternativet att av Sveriges befolkning år 1980, ca 8,5 milj. invånare, om— kring 5,4 milj. (2/3) skulle vara bosatta i A-regionernas centralorter och ca 1,5 milj. vardera i tätbygd och glesbygd. I jämförelse med Gulbrandsens tidigare prognos — som visat sig underskatta glesbygdens flyttningsför- luster fram till år 1960 —— innebär den nya framräkningen en accelererad takt i flyttningen till central- och tätorter. Glesbygden skulle år 1970 vid det högre flyttningsalternativet ha en halv miljon färre bosatta än enligt den tidigare prognosen.

Gulbrandsen redovisar i sin prognos befolkningen inom bebyggelsetyper och regioner uppdelad på kön samt på åldersgrupperna 0—14, 15—39, 40—64 och 65—w år. Folkmängden under 40 år beräknas år 1980 ha sjunkit till närmare 40 % av totalbefolkningen i glesbygden mot 60 % i central- orterna. För centralorter och tätorter väntas ökad folkmängd i åldern 40—64 år och kraftigt ökad befolkning, nära en fördubbling i åldrarna över 65 år. Glesbygden skulle komma att behålla sin folkmängd i gruppen

1 I annat sammanhang (Norling, G., Kontinuitet i tätortsstatistiken? Plan 1962:5) har visats att stora brister råder i fråga om jämförbarheten mellan tätorter enligt folkräkningarna år 1950 och 1960. Även om här behandlade prognos i tätbygden ej innefattar orter med mindre än 500 invånare, där felaktigheterna torde vara störst, är det uppenbarligen nödvändigt att bedöma utvecklingstendenserna för centralorter och tätbygd samt därmed också för glesbygd inom varje enskild region med försiktighet.

över 65 år, som vid förverkligande av det högre flyttningsalternativet skulle komma att uppgå till 1/4 av hela glesbygdsbefolkningen år 1980.

3.2. Jämförelse mellan Gulbrandsens prognos och den aktuella utvecklingen

Som framgått av det föregående utgår Gulbrandsens framskrivning från den förutsättningen att det flyttningsmönster, som observerats under tiden 1950—1960, skall komma att bestå i sina huvuddrag även under de när— mast följande decennierna. Även efter den förstärkning av grunden för flyttningsantagandena, som förlängningen av basperioden innebär i för- hållande till Gulbrandsens tidigare prognos, kvarstår givetvis flyttningsför- hållandenas konstans som den avgörande faktorn för framskrivningens möjlighet att återspegla den kommande verkliga utvecklingen. Enligt den nya prognosen skulle glesbygden i vissa delar av övre Norrland komm-a att avfolkas långsammare än genomsnittligt för riket och några regioner i Norrland skulle få en totalt sett gynnsam befolkningsutveckling. Då den sammansatta process som ligger bakom en regional folkmängdsnedgång i stora drag i Sverige kontinuerligt spritt sig från söder mot norr och under 1950-talet nätt mellersta men inte övre Norrland, kan det ifrågasättas om inte det prognosresultat som Gulbrandsens flyttningsförut-sättningar ger för sistnämnda områden kan visa sig alltför positivt. I motsatt riktning bör emellertid i viss mån det förhållandet verka att födelseantagandena satts lika för hela landet.

Den i det föregående använda metoden att genom jämförelse med den faktiska regionala utvecklingen under åren 1961 och 1962 i någon mån undersöka om nya tendenser håller på att göra sig gällande skall tillämpas även här. Följande huvuddrag kan urskiljas vid en jämförelse mellan Gul- brandsens framräkning av regionernas totalbefolkning och den faktiska utvecklingen under åren 1961—1962.

Gulbrandsens huvudalternativ förutsätter en årlig folkmäng—dsökning för hela landet av i genomsnitt närmare 50 000 per år under tiden 1960—— 1980. Den faktiska ökningen under 1961 och 1962 uppgick till i medeltal 44 000, något under det förutsatta genomsnittet. För huvuddelen av regio- nerna i mellersta och södra Sverige är överensstämmelsen mellan den i prognosen förutsatta och den faktiska folkmängdsutvecklingen god, i många fall nästan exakt. De tre storstadsregionerna, för vilka prognosen beräknat en årlig tillväxt av omkring 34 000 personer ökade under 1961— 1962 med 34 250 per år i stort sett enligt prognosens fördelning.

Trots det ovannämnda underskottet för hela landet i förhållande till prognosen visade flera regioner högre tillväxttakt än beräknat. Detta gäller bl. a. Södertäljeregionen, vilket uppvägs av en lägre takt i Uppsalaregio— nen. Snabb ökning hade Nyköpingsregionen med en ökning på 1 500 in— vånare per år mot beräknade 400 a 500 huvudsakligen beroende på Oxelö- sunds tillväxt. Två andra regioner med relativt stort överskott i förhållan-

Tabell 9. Gulbrandsens prognos

. Falkman (1 Pro nos 1970 PrognOS 1980 A'regm 1960 g än. 1 Alt. 1 01 Stockholms ....................... 1 172 200 1 372 100 1 603 400 02 Södertälje ........................ 67 100 75 400 86 700 03 Norrtälje ......................... 35 800 33 400 31 800 04 Uppsala .......................... 142 700 157 400 175 000 05 Enköpings ........................ 30 700 29 500 28 800 06 Nyköpings ........................ 55 800 59 700 65 000 07 Eskilstuna ........................ 102 900 109 400 117 800 08 Katrineholms ..................... 49 700 52 100 55 700 09 Linköpings ....................... 116 300 131 800 150 900 10 Norrköpings ...................... 152 800 159 700 168 800 » 11 Motala ........................... 48 700 47 300 46 200 12 Mjölby ........................... 33 900 32 300 31 100 13 Jönköpings ....................... 111 100 122 700 136 800 14 Värnamo ......................... 63 700 66 300 69 900 15 Eksjö/Nässjö ...................... 50 600 50 900 51 500 16 Tranås ........................... 28 100 26 200 24 600 17 Vetlanda ......................... 35 800 35 600 35 800 18 Växjö ............................ 100 700 97 400 94 100 19 Ljungby .......................... 35 000 35 000 35 300 20 'Älmhults ......................... 24 300 23 900 24 200 21 Kalmar .......................... 84 700 80 800 77 800 22 Nybro ............................ 30 600 28 500 26 600 23 Oskarshamns ..................... 41 700 41 900 42 500 24 Västerviks ........................ 45 500 43 000 40 200 25 Hultsfred/Vimmerby ............... 41 900 39 400 37 200 26 Visby ............................ 54 200 51 000 48 300 27 Karlskrona ....................... 85 000 82 100 79 500 28 Karlshamns ....................... 59 400 60 300 61 300 29 Kristianstads ..................... 84 100 82 700 81 300 30 Hässleholms ...................... 58 600 59 100 60 400 31 Ängelholms ....................... 44 600 44 200 44 900 32 Simrishamns ...................... 29 700 27 100 25 100 33 Malmö ........................... 261 600 300 500 340 900 34 Hälsingborgs ...................... 142 800 148 600 154 600 35 Lunds ............................ 67 500 72 200 75 300 36 Landskrona ....................... 45 800 47 100 49 000 37 Trelleborgs ....................... 34 400 34 800 35 200 38 Ystads ........................... 54 300 50 200 46 200 39 Eslövs ........................... 53 600 49 200 45 400 40 Halmstads ........................ 92 200 94 600 97 900 41 Falkenbergs ...................... 29 500 29 300 29 600 42 Varbergs ......................... 36 500 36 400 36 900 43 Göteborgs ........................ 551 200 627 800 715 700 44 Uddevalla ........................ 133 100 133 100 133 300 45 Trollhättan/Vänersborgs ............ 99 000 110 700 125 100 46 Borås ............................ 144 200 151 500 157 900 47 Ulricehamns ...................... 24 600 23 300 21 800 48 Alingsås .......................... 37 700 37 700 38 100 49 Mariestads ........................ 46 200 45 700 45 900 50 Skövde ........................... 62 600 64 700 67 800

(Forts.)

Tabell 9. (forts.)

. Folkmängd Prognos 1970 Prognos 1980 A'reglo” 1960 Alt. 1 Alt 1. 51 Falköpings ....................... 43 900 44 000 44 000 52 Skara ............................ 27 100 25 500 24 100 53 Lidköpings ....................... 36 700 35 300 33 900 54 Vara ............................. 27 100 25 100 23 400 55 Karlstads ......................... 163 600 169 900 176 000 56 Kristinehamns .................... 53 700 54 800 55 800 57 Arvika ........................... 52 200 47 800 43 100 58 Säffle/Åmåls ...................... 47 700 47 300 47 100 59 Örebro ........................... 105 600 111 300 118 600 60 Hallsberg/Kumla .................. 51 500 53 800 57 700 61 Karlskoga ........................ 46 400 52 900 61 100 62 Lindesbergs ....................... 58 700 60 600 64 200 63 Västerås. . ........................ 117 500 129 700 143 400 64 Sala ............................. 30 800 29 300 28 200 65 Fagersta ......................... 29 700 33 600 38 700 66 Köpings .......................... 46 300 49 700 53 600 67 Falu ............................. 57 400 60 600 64 800 68 Borlänge ......................... 74 200 75 400 76 300 69 Ludvika .......................... 49 200 54 400 61 600 70 Avesta ........................... 55 400 61 100 69 700 71 Mora ............................. 49 600 48 100 46 900 72 Gävle ............................ 102 900 116 900 134 200 73 Sandvikens ....................... 54 500 60 700 69 000 74 Söderhamns ...................... 33 600 31 500 29 200 75 Bollnäs ........................... 43 000 41 300 40 000 76 Hudiksvalls ....................... 48 900 46 800 45 200 77 Ljusdals .......................... 26 800 25 800 25 300 78 Härnösand] Kramfors .............. 63 300 56 800 50 200 79 Sundsvalls ........................ 119 200 126 700 133 500 80 Sollefteå .......................... 41 700 37 600 33 800 81 Örnsköldsviks ..................... 61 400 60 300 58 700 82 Östersunds ....................... 139 800 133 200 127 600 83 Umeå ............................ 96 500 100 600 104 900 84 Skellefteå ......................... 86 400 85 300 83 500 85 Lycksele ......................... 56 800 55 900 55 400 86 Luleå ............................ 50 500 57 500 65 200 87 Piteå ............................ 55 400 54 500 53 900 88 Bodens .......................... 38 400 39 300 40 600 89 Gällivare/Malmbergets ............. 38 800 40 500 42 700 90 Kiruna ........................... 31 200 37 600 42 900 91 Haparanda/Kalix ................. 47 700 44 000 40 900

Tabell 10. Gulbrandsens prognos för olika bebyggelsetyper

Procentuella befolkningsförändringar 1960—1980 (Alt. 1) (Indextal 1960 = 100) A-region .. Hela Centralort Tatbygd Glesbygd regionen

01 Stockholms ................... 138 153 63 136 02 Södertälje .................... 149 163 61 129 03 Norrtälje ..................... 105 182 55 89 04 Uppsala ...................... 152 172 60 123 05 Enköpings .................... 102 325 60 94 06 Nyköpings .................... 131 171 61 116 07 Eskilstuna .................... 130 133 61 114 08 Katrineholms ................. 146 132 57 112 09 Linköpings ................... 158 163 61 129 10 Norrköpings .................. 124 130 60 111 11 Motala ....................... 98 195 60 95 12 Mjölby ....................... 100 146 59 92 13 Jönköpings ................... 147 98 74 123 14 Värnamo ..................... 224 104 73 110 15 Eksjö/Nässjö .................. 118 131 66 102 16 Tranås ....................... 104 118 54 87 17 Vetlanda ..................... 140 127 65 100 18 Växjö ........................ 118 121 65 94 19 Ljungby ...................... 148 130 65 99 20 Älmhults ..................... 186 137 55 100 21 Kalmar ...................... 100 124 72 92 22 Nybro ....................... 104 103 69 87 23 Oskarshamns ................. 142 113 72 102 24 Västerviks .................... 107 123 57 88 25 Hultsfred/Vimmerby ........... 124 108 57 89 26 Visby ........................ 120 128 67 89 27 Karlskrona ................... 104 124 71 93 28 Karlshamns ................... 160 115 68 108 29 Kristianstads ................. 119 123 67 97 30 Hässleholms .................. 153 111 67 103 31 Ängelholms ................... 140 123 67 100 32 Simrishamns .................. 148 102 67 84 33 Malmö ....................... 136 98 73 131 34 Hälsingborgs .................. 131 92 74 108 35 Lunds ........................ 131 96 74 112 36 Landskrona ................... 122 118 74 107 37 Trelleborgs ................... 117 400 68 102 38 Ystads ....................... 114 92 67 85 39 Eslövs ....................... 134 102 67 85 40 Halmstads .................... 132 108 77 106 41 Falkenbergs .................. 134 185 77 100 42 Varbergs ..................... 129 141 77 101 43 Göteborgs .................... 139 111 68 130 44 Uddevalla .................... 140 132 65 100 45 Trollhättan/Vänersborgs ........ 162 148 65 126 46 Borås ........................ 136 104 76 110 47 Ulricehamns .................. 122 — 77 89 48 Alingsås ...................... 125 154 65 101 49 Mariestads .................... 171 112 67 99 50 Skövde ....................... 134 125 65 108

(Forts.)

Tabell 10. (forts.)

Procentuella befolkningsförändringar 1960—1980 (Alt. 1) (Indextal 1960 = 100) A-region .. Hela Centralort Tatbygd Glesbygd regionen

51 Falköpings ................... 147 103 67 100 52 Skara ........................ 108 117 68 89 53 Lidköpings ................... 107 320 70 92 54 Vara; ........................ 167 136 67 87 55 Karlstads ..................... 153 121 67 108 56 Kristinehamns ................ 123 112 70 104 57 Arvika ....................... 99 151 65 83 58 Säffle/Åmåls .................. 131 113 67 97 59 Örebro ....................... 123 174 72 112 60 Hallsberg/Kumla .............. 157 133 58 112 61 Karlskoga .................... 148 113 74 132 62 Lindesbergs ................... 272 123 59 109 63 Västerås ...................... 135 123 56 122 64 Sala ......................... 143 137 52 92 65 Fagersta ...................... 165 123 53 130 66 Köpings ...................... 154 121 54 116 67 Falu ......................... 131 144 73 113 68 Borlänge ..................... 123 139 59 103 69 Ludvika ...................... 167 124 72 125 70 Avesta ....................... 170 141 60 126 71 Mora ......................... 191 100 53 95 72 Gävle ........................ 152 127 73 130 73 Sandvikens ................... 157 128 76 126 74 Söderhamns .................. 105 91 50 87 75 Bollnäs ....................... 156 131 53 93 76 Hudiksvalls ................... 155 99 60 92 77 Ljusdals ...................... 179 155 55 94 78 Härnösand/Kramfors .......... 91 103 59 80 79 Sundsvalls .................... 178 81 73 112 80 Sollefteå ...................... 128 106 61 81 81 Örnsköldsviks ................. 130 73 75 94 82 Östersunds ................... 180 73 73 91 83 Umeå ........................ 168 89 74 109 84 Skellefteå ..................... 150 79 76 97 85 Lycksele ..................... 245 83 76 98 86 Luleå ........................ 159 93 76 129 87 Piteå ........................ 206 96 64 97 88 Bodens ...................... 148 99 63 106 89 Gällivare/Malmbergets ......... 155 133 66 110 90 Kiruna ....................... 170 77 82 137 91 Haparanda/Kalix .............. 122 77 79 86 Hela riket .................... 138 120 67 113

de till prognosen är Västerås (ökning med 2 000 mot beräknade 1 300 per år) och Lund (1 400 mot 400). Samtliga regioner i Halland hade under de två åren en i förhållande till Gulbrandsens prognos relativt positiv utveck— ling.

Bland regioner i Götaland och Svealand med avsevärt svagare utveckling än den som erhålles enligt Gulbrandsens förutsättningar märks bl. a. Udde- valla (minskning med omkring 300 invånare per år mot i 0 enligt progno— sen) och Trollhättan/Vänersborg (ökning med 550 mot förväntade 1 300). Betydligt svagare ökning än beräknat visade också Linköping och Norr- köping samt Värmlandsregionerna.

För Norrlandsregionerna har den faktiska utvecklingen under 1961— 1962 nästan genomgående varit svagare än vad Gulbrandsens framskriv- ning, omräknad till årsmedeltal, ger vid handen. Innefattas även regioner- na i Dalarna har den aktuella utvecklingen under 1961—1962 inneburit en årlig folkmängdsminskning av närmare 5 000 personer mot en fram- räknad ökning av i medeltal 3 700 per år. De mest markanta exemplen på denna tendens är följande regioner: Sollefteå (——1200 mot beräknade —400), Östersund (—2100 mot —600), Sundsvall (_ 50 mot +700) och Lycksele (— 1 000 mot — 75). Undantag från tendensen till mera nega- tiv faktisk utveckling under de två åren än den antagna utgör i södra och mellersta Norrland endast Söderhamns- och Örnsköldsviksregionerna som i stort sett följer prognosutvecklingen. I övre Norrland har däremot de un- der 1950-talet mest expansiva regionerna behållit sin positiva trend även under 1961—1962. Detta gäller främst Luleå- och Kirunaregionerna men inte Gällivare/Malmberget. De tidigare diskuterade förskjutningarna mot en mera negativ tendens även i dessa områden har alltså ännu inte genom- gående bekräftats av den faktiska hefolkningsutvecklingen.

4. Jämförelse mellan AMS:s och Gulbrandsens prognoser för A-regionerna

Den viktigaste skillnaden i resultaten mellan de två metodiskt olika pro- gnOSerna för A-regionernas befolkningsutveckling är storstadsområdenas, särskilt Stockholmsregionens tillväxttakt. Gulbrandsens prognos, som in- nefattar 1950-talets trend, ger till resultat en snabbare befolkningskoncent- ration än AMS-prognosen, som bygger på en regional näringslivsanalys. Enligt Gulbrandsens framräkning skulle Stockholmsregionen mellan åren 1960 och 1975 öka med över 300 000 invånare, medan AMS—prognosen ut- mynnar i en ökning av 200 000 personer. För Malmö- och Göteborgsregio- nerna är differenserna mindre, omkring 10 000 för vardera regionen.

Den i AMS-prognosen beräknade mindre tillväxten i Stockholmsregionen resulterar i stort sett i en förväntad mera positiv utveckling i huvuddelen av regionerna än vad Gulbrandsens framräkning ger vid handen. Detta gäl- ler främst södra och mellersta Sverige, där Gulbrandsen har mera positiva

Folkmängdsutvecklingen i lönen 1960—1975 enligt Länsstyrelserna? prognoser

200

Beteckningor för folkmängds- utvecklingen till ör1975 (1960=.06)

85- 94

WII, 95-104 105—114

_ 115-

värden för endast några få regioner (Uppsala, Linköpings, Trollhättanj Vänersborg och Borås) utanför de tre största städerna. I övrigt är progno- serna rel-ativt likartade eller AMS-prognosen mera positiv. Gulbrandsens framräkning kan alltså sägas återspegla en större regional variation än AMS—prognosen, som speglar en relativt jämn fördelning av de positiva tendenserna. —— Som framgått redan tidigare bekräftar utvecklingen hit- tills under 1960-talet det i Gulbrandsens beräkning inrymda antagandet om storstädernas fortsatta tillväxt med oförminskad takt. Detta gör också att utvecklingen i de flesta regionerna i södra och mellersta Sverige, sär- skilt i sydöstra delen av landet samt i områden med svag utveckling i Väs- tergötland och Värmland, hittills bäst återspeglas av Gulbrandsens pro— gnostal.

För Norrland ger de båda prognoserna totalt sett ungefär likartade re- sultat, vilka som tidigare berörts i relation till den aktuella utvecklingen måste anses alltför positiva. Inom Norrland föreligger däremot vissla diffe- renser mellan prognoserna. AMS-prognosen antyder en mera positiv ut- veckling i södra och mellersta Norrland, medan Gulbrandsens framräk- ning är mera positiv för övre Norrland.

5. Länsprognoser

Som framgått av inledningen har inom länsstyrelserna i samband med det pågående arbetet med bildande av kommunblock, utarbetats befolknings- prognoser för länen och för de planerade blocken. De prognosresultat som presenterats i anslutning till länsstyrelsernas preliminära blockförslag re- dovisas översiktligt i figur 3 och tabell 11, kolumn B. Som tidigare nämnts kan dessa prognoser i viss utsträckning beräknas i sig innefatta sådana re- gionala överväganden och differentieringar av prognosantagandena som ej alltid kan göras i en samlad riksprognos. Vidare bör det kunna förutsättas att olika specialprognoser för enskilda orter och regioner har beaktats vid upprättandet av länsprognoserna. De i tabell 11 redovisade länsprognoserna utgör i en del fall summeringar av blockprognoser varvid med hänsyn till reduktion för överlappning m. m. vissa länssiffror blir ungefärliga. —— De skilda prognoserna för länen är givetvis av olika kvalitet med hänsyn till differenser i utgångsmaterial, tidsram och resurser m. m. Som en allmän förutsättning för länsprognoserna gällde att Godlunds och Gulbrandsens tidigare prognoser skulle utgöra riktpunkter, varigenom orimliga totalre- sultat skulle undvikas. I en del fall gjordes emellertid relativt stora avsteg i länsprognoserna från Godlunds liksom från Gulbrandsens värden. Trots detta har totalsumman blivit realistisk, i förhållande till den aktuella riks- prognosen t. o. m. omkring 50 000 personer för låg år 1975.

I enlighet med vad som anförts tidigare jämförs i tabellen länsprogno- serna med den aktuella folkmängdsutvecklingen under 1961 och 1962. För

Tabell 11. Prognoser för länens folkmängdsutveckling m. m.

A | B | c | D E | F I G H Läns- Förändr. Faktisk förändring Folk- styrel- 1960—75 D'o mängd Län Folk- sernas enl. läns- årli 1975 mängd ro os styrel- fö .. är enl. 1960 Pi.. g" sernas "”' ' 1960 1961 1962 trenden or år (C/15) 1975 prognoser 1960—— (B—A) 1962 Stockholms stadi. . . 808 480 1763 000 —— 45 000 3 000 + 900 — 1 350 _ 5 000 (781 000) Stockholms län ..... 461 080 790 000 + 329 000 + 21 900 + 18 100 + 26 050 + 26 200 813 000 Uppsala ........... 167 740 196 000 + 28 000 + 1 900 + 1 500 + 2 200 + 2 100 197 000 Södermanlands ..... 227 620 250 000 + 22 000 + 1 500 + 2 400 + 2 700 + 1 700 262 000 Östergötlands ...... 357 690 394 000 + 36 000 + 2 400 i 0 + 300 + 1 300 366 000 Jönköpings ........ 285 270 306 000 + 21 000 + 1 400 + 1 450 + 1 050 + 600 301 000 Kronobergs ........ 158 980 160 000 + 1 000 + 50—- 50 + 200 + 350 161 000 Kalmar ........... 235 770 239 000 + 3 000 + 200 850 —— 900 800 223 000 Gotlands .......... 54 320 53 000 1 300 —— 90 — 750 — 650 —— 150 (46 600) Blekinge .......... 144 470 151 000 + 6 500 + 450—_ 50 + 550 + 900 151 000 Kristianstads ...... 256 480 254 000 — 2 500 — 150 _ 350 + 100 100 255 000 Malmöhus ......... 625 670 693 000 + 67 000 + 4 500 + 5 100 + 6 500 + 7 000 719 000 Hallands .......... 170 060 178 000 + 8 000 + 550 + 600 + 1 150 + 1 400 186 000 Göteborgs och Bohus 624 760 728 000 + 103 000 + 7 000 + 5 700 + 8 250 + 6 900 729 000 Älvsborgs ......... 375 010 402 000 + 27 000 + 1 800 + 1 700 + 1 450 + 1 300 397 000 Skaraborgs ........ 250 180 256 000 + 6 000 + 400 + 350 —— 300 + 600 253 000 Värmlands ........ 291 090 303 000 + 12 000 + 800 + 100 —— 850 900 283 000 Örebro ............ 262 240 279 000 + 17 000 +) 1 150 + 1 250 + 1 050 — 600 271 000 Västmanlands ..... 232 590 280 000 + 47 000 + 3 150 + 3 250 + 2 600 + 1 400 269 000 Kopparbergs ....... 285 860 315 000 + 29 000 + 1 950 + 350 + 700 _— 400 289 000 Gävleborgs ........ 293 070 321 000 + 28 000 + 1 850 350 + 1 200 _ 300 296 000 Västernorrlands. . . . 285 620 276 000 —— 10 000 —— 650 —— 2 050 — 2 300 — 2 000 254 000 Jämtlands ......... 139 800 2122 000 — 18 000 — 1 200 —- 1 050 —- 2 200 —— 1 800 115 000 Västerbottens ...... 239 630 239 000 —— 1 000 —— 50 — 250 — 1 050 — 1 800 224 000 Norrbottens ....... 261 670 277 000 + 15 000 + 1 000 + 400 + 900 + 600 271 000 Summa 7 495 130 8 225 000 + 730 000 + 48 700 + 37 400 + 47 350 + 38 500 8 113 000 Tillämpliga totalvär- den för hela landet enl. riksprognosen 8 276 000 + 781 000 + 52 000 8 276 000

1 Enl. Ahlberg, G., Befolkningsutvecklingen i Stockholms stad 1960—1975. Stat. månads— tidskr. !. Sthlm stad 1962 nr 8. " Senare reviderad till 119 000.

att få något bättre underlag för bedömning av de aktuella tendenserna har här även utvecklingen under år 1960 beaktats. Under dessa tre år har till- växten totalt sett varit något för låg för att riksprognosen skulle uppfyllas. Denna förutsätter nämligen en folkmängdsökning per år fram till år 1965 av i genomsnitt 47 000 personer, medan —— som framgår av tabellen —— ök- ningen under de nämnda åren uppgick till 37 400, 47 350 respektive 38 500. I kolumn H har också framräknats de folkmängder som en fortsättning av trenden under åren 1960—1962 skulle ge till resultat för år 1975. Denna beräkning får givetvis inte fattas som en prognos utan som ett räkneexem- pel, som torde ge en uppfattning om de gjorda prognosernas relation till den aktuella utvecklingen. För två områden torde ytterligare speciella re-

servationer böra göras mot denna framräkning. Det gäller Stockholms stad, där folkminskningen kan beräknas bli större mot slutet av perioden, samt Gotland, där befolkningsminskningen snabbt avtagit under de tre aktuella åren och den mekaniska framräkningen med hänsyn till nu kända förhål— landen måste bedömas som alltför negativ.

För de flesta län i södra och mellersta Sverige är överensstämmelsen mellan länsstyrelsernas prognoser och trenden under de tre åren god, i flera fall påfallande exakt. En mera positiv utveckling än vad prognoserna för- utsatt har i viss mån Södermanlands län, men framför allt Malmöhus och Hallands län. Svagare utveckling under tiden 1960—1962 än den prognos- ticerade har främst Östergötlands, Värmlands och Kalmar län samt i mindre grad Västmanlands och Örebro län haft. —— Det bör uppmärksammas att storstadslänen, trots att totalsumman vid fraJnskrivningen som ovan nämnts ligger betydligt lägre än riksprognosen för år 1975 (ca 160 000), haft en tillväxt som väl motsvarar respektive länsprognoser.

För Kopparbergs län och Norrland pekar tendensen under åren 1960— 1962 genomgående mot lägre folkmängder än de prognosticerade. Tillsam— mans för berörd-a län ger den mekaniska framräkningen en folkmängd år 1975 som med omkring 100 000 understiger länsprognosernas summa. Störst är differenserna för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands samt Väs— terbottens län, varvid emellertid den tidigare berörda diskussionen om av- folkningens successiva spridning norrut bör hållas i minnet. Även om —— som tidigare betonats —— den här gjorda jämförelsen bör betraktas med största försiktighet, kan man nog utgå ifrån att det gap som redan upp- stått mellan länsprognoser och aktuell utveckling i Norrland svårligen kan komma att utfyllas. I och för sig innebär ju den i inledningsperioden så negativa tendensen en för den fortsatta utvecklingen begränsande fak- tor. De nu aktuella tendenserna i hefolkningsutvecklingen inom berörda områden kan ses som en förlängning av det perspektiv som gjort att läns- prognoserna i och för sig innebar en i vissa fall ganska kraftig nedskärning i förhållande till Godlunds och ännu kraftigare i förhållande till Gulbrand- sens några år tidigare gjorda prognoser.

6. Jämförelse mellan prognoserna för län och A-regioner

I det föregående har behandlats dels två skilda prognoser för A-regionern'a dels prognoser för länens befolkningsutveckling. För båda dessa regionala enheter har prognoserna jämförts med den aktuella utvecklingen. Som en avslutning på denna prognosöversikt skall i föreliggande avsnitt göras ett försök att översiktligt sammanställa allt tillgängligt material, vilket måste ske med länen som regional enhet. Sammanslagning av A-regionerna kan ej genomgående göras så att överensstämmelse med länsgränserna nås, var— för någon jämförelse mellan de absoluta talen i prognoserna ej kan ske.

Fotkmöngdsutvecktingen i Lönen

1960-1975 enligt ett försök title.

samlad bedömning av

prognosmoteriolet

5.0 100 200 309 km

Beteckningar för folkmängds— utvecklingen tiLl år 1975 (1960 :100)

85— 94 714 95-104 & 105-114

_ ns—

I stället återges i tabell 12 samt i figur 4 indextalen för länens beräknade utveckling, enligt de olika prognoserna och enligt den aktuella trenden. De differenser som uppstår mellan länens verkliga folkmängd i utgångsläget och den som erhålles vid summering av A-regionerna blir inte av sådan omfattning att indextalens jämförbarhet påverkas i nämnvärd grad, sår- skilt som regionernas kärnområden ej delas på olika län.

Som den tidigare framställningen visat kan AMS:s prognos i viss mån sägas ge uttryck åt den sannolika hefolkningsutvecklingen vid ett relativt jämnt utnyttjande av de enskilda regionernas potentiella tillgångar såväl befolkningsmässigt som med hänsyn till näringslivets struktur. Gulbrand— sens prognos kan däremot sägas lägga huvudvikten vid trendmässiga ut- vecklingsdrag, varvid stabila regionala förhållanden förutsätts råda. I läns- prognoserna kan båda dessa moment beräknas ingå. Den aktuella utveck— lingstrenden slutligen kan ge fortlöpande belysning av de gjorda progno- sernas anslutning till den faktiska utvecklingen. En jämförelse mellan denna trend och Gulbrandsens prognos ger också ett begrepp om de en- skilda regionernas utveckling under början av 1960-talet i förhållande till tendenserna under 1950-talet.

I anslutning till vad som ovan sagts om de olika prognosernas egenskaper kan också frågan om prognosmetodikens utveckling ytterligare något be- röras (jfr avsnitten 1.2.4., 2.4.2 och 2.5.). Den regionala differentiering av vissa prognosantaganden som gjorts i AMS:s prognos bör om möjligt i kommande prognosarbeten kompletteras med liknande differentiering av utvecklingsantagandena för industrin. Inom denna sektor av näringslivet varierar nämligen utvecklingen från region till region på ett helt annat sätt än inom jord- och skogsbruk, där prognoser av regional karaktär nu ge— nomförts. En sådan differentiering skulle också leda till en kombination av en relativt statisk prognos byggd på potentiella förutsättningar med en bedömning av de dynamiska trendmässiga utvecklingslinjerna.

Med utgångspunkt i figur 4 och tabell 12 skall här prognosresultaten för varje län kortfattat diskuteras. Någon verbal analys för de enskilda A-re— gionerna görs däremot inte, då en alltför långtgående precisering beträf- fande så små enheter kan bli vansklig. De i det föregående redovisade prognosresultaten för dessa regioner bör emellertid från fall till fall kunna bedömas mot bakgrund av diskussionen om prognoserna för de större regioner som länen utgör. I de fall då de fyra indextalen i tabell 12 ligger varandra nära, som t. ex. i Göteborgs och Bohus län, bör man kunna räkna med att prognoserna utgör en god grund för en framtidsbedömning. För de län där divergens föreligger mellan prognoserna kan ett ställningstagande till vilken som är mest realistisk vara svårt att göra. Det har emellertid här ansetts riktigt att i dessa fall lägga relativt stor vikt vid de aktuella utveck- lingsdragen.

Stockholms stad och län. Indextalet för är 1975 enligt AMS-prognosen,

17—318341

117, avviker som tidigare berörts från de tre övriga som ligger omkring 125. En folkökning på omkring 20—25 % mellan 1960 och 1975 kan för när- varande bedömas som sannolik för området.

Uppsala län. Även här är AMS-prognosen, om man bortser från den al- ternativa beräkningen för Uppsala-regionen, något mindre positiv (106) än de övriga indextalen (ca 115). En folkmängdsökning i enlighet med de sist- nämnda, med 15 % under 15-årsperioden, förefaller trolig.

Södermanlands län. God samstämmighet råder mellan de olika progno- serna antydande en ökning av folkmängden med 10—15 % .1

Östergötlands län. Även här ligger prognoserna väl samlade vid en ök- ning av omkring 10 %, men de bekräftas inte av den aktuella trenden som innebär en nästan oförändrad folkmängd. Mot bakgrund härav synes en ökning fram till är 1975 som är mindre än 10 % trolig.

Jönköpings län. God överensstämmelse råder mellan prognostalen (107— 108), och den aktuella trenden är endast något svagare (106). Ökningen under 15-årsperioden kan väntas komma att uppgå till något över 5 %.

Kronobergs län. Gulbrandsens prognos och därmed också 1950-talets ut- veckling är något mera negativ (97) än de övriga indextalen, som är in- bördes lika (101). Man bör mot bakgrund härav räkna med en i stort sett oförändrad folkmängd i länet under prognosperioden.

Kalmar län. Här råder en motsättning mellan å ena sidan läns- och AMS— prognosen (101, 106)2 och å andra sidan de trendmässiga indextalen (94). För närvarande finns inget som tyder på en förändring av utvecklingen i positiv riktning, varför en minskning av folkmängden mellan 1960 och 1975 med närmare 5 % kan förutses.

Gotlands län. Som tidigare nämnts torde utvecklingstrenden under åren 1960—1962 och därmed också trenden enligt Gulbrandsens prognos med hänsyn till nya industriella tendenser peka i alltför negativ riktning. En utveckling i enlighet med AMS-prognosen innebärande en folkmängdsminsk- ning med 5 % förefaller mera trolig. Enligt länsprognosen (98) skulle även denna bedömning vara alltför negativ.

Blekinge län. En viss förändring i positiv riktning i förhållande till 1950- talets utveckling har ägt rum (98/104), och AMS-prognosen visar sig ännu mera positiv (109). En folkmängdsökning av närmare 5 % kan bedömas som sannolik.

Kristianstads län. Hela prognosmaterialet pekar mot oförändrad eller svagt minskande folkmängd.

Malmöhus län. Även här ligger indextalen väl samlade och tyder på en folkmängdsökning på mellan 10 och 15 %. Med hänsyn till den aktuella

1 En utveckling inom länet av denna omfattning anges också i Holm,P.,Befolkningsutveck- lingen i Södermanlands län 1955—1975. * Observera AMS-prognosens mera negativa alternativ för Oskarshamns-regionen, som ej beaktats här. Jfr avsnitt 2.7.3.

utvecklingen förefaller det högre talet mest troligt, och en ännu mera po- sitiv utveckling kan ej betraktas som osannolik.

Hallands län. Den aktuella utvecklingen (109) och länsprognosen (105) är något mera positiv än A-regionprognoserna (103). En folkmängdsök- ning av mellan 5 och 10 % förefaller trolig.

Göteborgs och Bohus län. Allt tillgängligt material tyder på en ökning av folkmängden mellan 1960 och 1975 med 15—20 %.

Älvsborgs län. Även här föreligger god överensstämmelse mellan index- talen. En folkmängdsökning av 5 % eller något däröver kan beräknas, vil- ket skulle innebära en något svagare utveckling än under 1950-talet.

Skaraborgs län. Såväl läns- och AMS-prognosen som den aktuella trenden pekar på en folkmängdsökning med l ä 3 %, vilket skulle innebära en sta- bilisering i relation till den tidigare utvecklingen.

Värmlands län. De trendmässiga indextalen, särskilt det mera kortsiktiga (97), framstår som negativa i förhållande till läns- och AMS-prognoserna (104, 106). Mot bakgrund härav förefaller en i stort sett oförändrad folk- mängd trolig.

Örebro län. Båda A-regionprognoserna ligger relativt högt (111, 112), medan den aktuella tendensen anger en betydligt svagare utveckling och en ganska markant omsvängning i förhållande till 1950-talet (103). Den i detta län väl underbyggda länsprognosen ligger mellan de nämnda index- talen (106), och en ökning av folkmängden med omkring 5 % under pro- gnosperioden förefaller trolig.

Västmanlands län. Indextalen faller mellan 113 och 120 med AMS- och länsprognoserna som de mest positiva, varför en folkmängdsökning med 15—20 % kan förutses.

Kopparbergs län. De tre prognoserna ligger varandra mycket nära (108— 110), men den aktuella tendensen avviker, liksom för Norrlandslänen, be- tydligt i negativ riktning (101). Folkmängdsökningen kan, om den alls kommer till stånd, ej väntas överstiga 5 % .

Gävleborgs län. Länet representeras i tabell 12 av en talserie som nästan exakt sammanfaller med den för Kopparbergs län, prognostal mellan 107 och 110 men en aktuell trend mot oförändrad folkmängd. Ej heller här kan en ökning över 5 % väntas under perioden 1960—1975.

Västernorrlands län. AMS-prognosen är positiv (107 ), länsprognosen och Gulbrandsens framskrivning antyder en viss nedgång (97, 98), och den ak- tuella tendensen pekar mot en betydligt snabbare folkmängdsminskning (89). En avvägning mellan dessa divergerande tendenser är svår att göra, men för närvarande synes en folkmängdsminskning på 5—10 % mest san— nolik.

Jämtlands län. För Jämtlands län utmynnar prognoserna i en minskning med omkring 10 % (87—93), medan trenden under 1960—1962 anger en nästan dubbelt så kraftig minskning (82). Med hänsyn till att läns-

prognosen ligger lägst av prognoserna framstår inte en så kraftig minsk— ning som omkring 15 % osannolik.

Västerbottens län. Prognoserna överensstämmer nästan helt och anger en oförändrad folkmängd (100—101), medan den aktuella tendensen även här ligger betydligt lägre (94). En folkmängdsminskning av storleksord- ningen 5 år 10 % fram till 1975 förefaller för närvarande trolig för länet.

Norrbottens län. Prognoserna är positiva och helt i linje med varandra (106—107), den aktuella utvecklingen något svagare (103). Utvecklingen kan väntas komma att falla mellan dessa två värden, men en förskjutning mot en svagare tendens även i Norrbotten kan i enlighet med vad som tidi- gare berörts ej uteslutas.

Denna översiktliga bedömning angående länens utveckling kan samman— fattas på följande sätt. Det mest omfattande ökningsområdet kommer allt— jämt att ligga i östra Mellansverige. Centrum i området utgör Stockholms stad och län med en folkmängdsökning av 20—25 % mellan 1960 och 1975. Till området skulle också höra Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län med en troligen något lägre ökningstakt. Antalet län med relativt snabb folkökning i anslutning till detta ökningsområde skulle alltså komma att reduceras i jämförelse med förhållandena under de senaste decennierna.

De två andra traditionella ökningsområdena av mera begränsad omfatt— ning, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län, skulle komma att be- hålla sin ställning med en ökningstakt av 15—20 %.

Några inlandslän i södra Svealand och norra Götaland (Örebro, Östergöt— lands, Jönköpings och Älvsborgs län) förväntas öka med omkring 5 %. Till detta område ansluter sig. två kustlän med ungefär samma beräknade ökningstakt, Hallands län med troligen något starkare och Blekinge län med förmodligen något svagare utveckling.

I stort sett oförändrad folkmängd skulle bli resultatet i sju län varav sex parvis grupperade: Kronobergs och Kristianstads län i sydöstra Göta- land, Skaraborgs och Värmlands län i västra Sverige, Kopparbergs och Gävleborgs län vid övergången Svealand/Norrland samt Norrbottens län.

Folkminskning kan beräknas för två områden. I det sedan länge befolk- ningsmässigt stagnerade sydöstra Sverige skulle Kalmar och Gotlands län alltfort komma att minska med en beräknad takt av omkring 5 % under 15-årsperioden. Betydligt kraftigare minskning skulle komma att äga rum i de tre mellersta Norrlandslänen (Västernorrlands, Jämtlands och Väster- bottens län).

En avstämning av de här gjorda bedömningarna för länen i förhållande till prognosen för hela landets folkmängdsutveckling (jfr avsnitt 2.1.) visar att summan av medelantagandena för länen, 8125 000, ligger om- kring 100 000 lägre än minimialternativet i riksprognosen. Summan av de maximala bedömningarna för län-en utgör omkring 8 275 000, vilket sam- manfaller med medelalternativet i riksprognosen för år 1975. Det något

Tabell 12. Jämförelse avseende år 1975 mellan länsstyrelsernas, AMS:s och Gulbrand- sens prognoser samt utvecklingstrenden under åren 1960—1962. (Index 1960=100)

.. Läns- Trend Lan prognos AMS Gulbrandsen 1960—1962

Stockholms stad och län .......... 122 117 126 126 Uppsala ........................ 117 106 113 117 Södermanlands .................. 110 113 110 115 Östergötlands ................... 1 10 113 109 102 Jönköpings ..................... 107 108 107 106 Kronobergs ..................... 101 101 97 101 Kalmar ........................ 101 106 94 94 Gotlands ....................... 98 96 92 (86) Blekinge ....................... 104 109 98 104 Kristianstads ................... 99 100 98 100 Malmöhus ...................... 111 113 110 115 Hallands ....................... 105 103 103 109 Göteborgs och Bohus ............ 116 117 118 117 Älvsborgs ...................... 107 105 109 106 Skaraborgs ..................... 102 103 98 101 Värmlands ..................... 104 106 101 97 Örebro ......................... 106 112 111 103 Västmanlands ................... 120 117 113 115 Kopparbergs .................... 1 10 109 108 101 Gävleborgs ..................... 110 109 107 101 Västernorrlands ................. 97 107 98 89 Jämtlands ...................... 87 94 93 82 Västerbottens ................... 100 100 101 94 Norrbottens .................... 106 106 107 103 Hela landet 110 | 110 | 109 108

lägre totala prognos-resultatet i den här gjorda sammanställningen än i sta— tistiska centralbyråns prognos sammanhänger med att utvecklingen under åren 1960—1962 varit något svagare än vad den sistnämnda framräkning- en förutsatte. Om de högre talen i centralbyråns prognos uppnås kommer detta främst att ske på grund av ett ökat antal födda under senare delen av prognosperioden. Denna folkökning kan beräknas komma till kraftigast uttryck i de regioner som utgjort koncentrationsområden för föräldrage- nerationen, varför skeendet kan väntas komma att följa den utveckling som maximiantagandena för länen ovan-anger. Även en eventuell ytterligare folkökning, som leder till en totalfolkmängd över 8 275 000 år 1975, kan hu- vudsakligen väntas bli fördelad efter detta mönster.

De här gjorda generella övervägandena angående länen får ej dölja de av tidigare materialredovisning återspeglade variationerna inom desamma. De totalt sett svaga länen kan inrymma positiva regioner, medan regioner med vikande folkmängd väl kan förekomma i län med positiv helhetsut- veckling. Försöket till en samlad bedömning av den regionala folkmängds- utvecklingen har vidare gjorts utan beaktande av de konsekvenser som t. ex. en omlokalisering av den statliga förvaltningen eller en nylokalisering av universitet eller högskolor skulle medföra.

w ww. si ll'aåu't

m %%?»qu mm.

. . . . HmmmL _a: # ?nurw mm

. ,- libs—"05?

W...-JMWFZI

jam? Jaag! nm ' insulinet om

xml” ; ”q.?aqilm rftålzq'khiirm ha:

LOKALA SAMHÄLLSKOSTNADER VID INDUSTRILOKALISERING

En orienterande problemdiskussion med anknytning till den faktiska utvecklingen i Oxelösund 1955—1961

Av jil. lic. Per Holm

1. Problemets avgränsning

I denna utredning skall vi söka belysa sambandet mellan den industriella, demografiska och kommunalekonomiska utvecklingen i en kommun under en expansionsperiod förorsakad av en industriell utbyggnad.

I den lokaliseringspolitiska debatten har ofta framhållits vikten av att man vid en bedömning av den samhällsekonomiskt mest fördelaktiga lo- kaliseringen av ett industriföretag icke bara beaktar de företagsekonomiska

synpunkterna. I 1951 års betänkande angående näringslivets lokalisering framhölls sålunda:

Lokaliseringen av en produktionsenhet inom ett företag, som drives »affärs- mässigt», bestämmes i stort sett av att företaget eftersträvar att förlägga produk— tionen till den ort, som ur företagsekonomisk synpunkt är gynnsammast, dvs. i regel där produktions- och distributionskostnaderna bli så små som möjligt. Det är emellertid icke säkert att de kostnader, som företaget har att räkna med, sammanfalla med de kostnader, som man bör räkna med i en nationalekonomisk kalkyl. Denna får nämligen icke inskränkas till de poster, som komma till uttryck i företagets bokslut, utan måste principiellt omfatta de totala konsekvenserna av ifrågavarande lokaliseringsåtgärder. När en industri förlägges till en viss ort, leder detta i regel till olika kostnader utöver dem som företaget får bära. Van- ligtvis förorsakas således samhället ibland även andra företag eller enskilda personer —— stora investeringskostnader som en direkt följd av lokalisering. »— — — I en nationalekonomisk kalkyl måste de kostnader för sådana anläggningar, som icke bestridas av företaget, jämföras med de kostnader av samma slag, som en förläggning på annan ort skulle ge upphov till. Det är tydligt, att ett hänsyns- tagande härtill kan ge utslag för en annan ort än den som ur företagets begrän- sade intresse är gynnsammast.1

Utredningen påpekade vidare att hänsyn även måste tas till andra sam- hällskostnader än investeringarna, såsom driftkostnaderna för samhälle- liga anläggningar och möjligheterna att maximalt utnyttja arbetskraftsre- surserna.

Det är svårt att utan konkret exemplifiering bedöma den reella betydelsen av de samhällskostnader som lokaliseringsutredningen i de citerade av- snitten säger att lokaliseringspolitiken måste beakta. En första förutsätt- ning för att man skall kunna bedöma frågan är därför att man klarlägger vilka slags kostnader som uppstår för samhället i samband med lokalise-

1 SOU 1951: 6. Näringslivets lokalisering. Betänkande utgivet av utredningen angående närings- livets lokalisering. Sid. 71.

ring av industriföretag eller andra enheter av näringslivet. Därefter kan man övergå till att söka klargöra interlokala variationer i dessa kostnader.

Denna utredning skall ägna särskild uppmärksamhet åt de lokala sam- hällskostnaderna och därvid särskilt åt dem som faller på kommunerna. Det finns flera skäl för denna begränsning.

I den samhällsekonomiska debatten har under senare år kommunernas ekonomiska utveckling ägnats ökad uppmärksamhet. Till en del är detta säkerligen en följd av att kommunernas ekonomiska verksamhet under efterkrigstiden utvidgats i snabbare takt än nationalprodukten och att där- för den kommunala sektorns andel av nationalprodukten ökat. Ett drag i denna utveckling har vidare varit en ökad kommunal utdebitering. Det förefaller vara en angelägen uppgift att söka klargöra vilka faktorer som varit bestämmande för kommunernas kommunalekonomiska expansion. Det är uppenbart att förändringar i kommunernas folkmängd och i befolk- ningens åldersstruktur som beror på förskjutningar i näringslivets lokali- sering på ett avgörande sätt påverkat utvecklingen.1 I diskussionen om landskommunernas ekonomiska utveckling brukar ofta påpekas att folk— minskning är »ekonomiskt oförmånlig».

Hela detta problem skall vi söka belysa genom ett konkret exempel hämtat från Oxelösund. Genom att Grängesbergsbolaget år 1956 beslöt att bygga ett nytt stålverk i Oxelösund drogs staden in i en snabb industriell expan- sion som på sex år fördubblade dess befolkning och ställde stora krav på samhällets utbyggnad och på den kommunala ekonomin.

Det utvecklingsförlopp som vi skall studera kan med anknytning till traditionell ekonomisk analysteknik beskrivas sålunda:

Expansionen startas genom en investering i den »primära» industrin i syfte att öka produktionen. Som en följd av investeringen ökar icke bara pro- duktionen utan även företagets lokala utgifter såväl i form av löner till nyan- ställd personal som ersättning för en ökad konsumtion av transporttjänster och annan service. Förenklat kan vi sägas söka efter sambandet mellan å ena sidan företagets investering, dess ökade produktion och ökade utgifter samt å andra sidan den av dessa primära förändringar föranledda ökade lokala efterfrågan på varor och tjänster inom såväl den privata servicesektorn som den offentliga sektorn.2

1 Se t. ex. Erik Huss: Varför stiger städernas skatter? Sunt Förnuft 1957: 10. Huss nämner 6 orsaker till den snabba kommunala utgiftsökningen. 1) Folkökningen i städerna på grund av näringslivets strukturförändring och den därav följande utflyttningen från landsbygden, 2) Be- folkningens ändrade ålderssammansättning, 3) Bostadsfrågan, 4) Personbilarnas ökning, 5) Den allmänna standardhöjningen, 6) Statliga åtgärder — t. ex. höjda ortsavdrag. 2 Olika teorier och analysmetoder för att studera problem av detta slag har utvecklats under senare år. Enligt en enkel metod som brukar kallas economic-base metoden uppdelas näringslivets enheter i primära näringar, d. v. s. huvudsakligen företag som arbetar på export och sekundära näringar, d. v. s. huvudsakligen servicenäringar och olika slag av offentlig verksamhet. Relationen mellan primära och sekundära näringar studeras t. ex. ifråga om produktionsvärde eller antalet sysselsatta. Metoden har använts för att beräkna den s. k. »lokaliseringsmultiplikatorn», d. v. 5. hur stor folkökning som blir följden av en bestämd ökning av sysselsättningen i en primär-näring. Denna grova metodik har starkt kritiserats bland annat därför att den icke medger hänsyns-

Oxelösundsfallet är ur vissa synpunkter mycket lämpligt för att belysa det problem som skisserats. De förändringar som inträffat är så stora jäm— fört med en normal utveckling att det med relativt enkla metoder är möj- ligt att klarlägga vilka kostnader och intäkter som beror på den industriella expansionen.

Som bakgrund till analysen av den kommunalekonomiska utvecklingen i Oxelösund ges i två inledande avsnitt en kort orientering om den kom- munala ekonomin och elementär analys av vilka faktorer som bestämmer en kommuns utgifter och inkomster.

Efter redogörelsen för det konkreta investeringsfallet redovisas i den sista huvudavdelningen en teoretisk analys av vad som bör menas med samhällskostnader i samband med lokalisering av industriföretag och hur dessa kan tänkas variera mellan olika alternativ för förläggning av företa- gens produktionsenheter.

tagande till variationer i »importen» av varor och tjänster och därför att det till följd av svär- överblickbara indirekta verkningar är praktiskt taget omöjligt att på ett korrekt sätt göra upp— delningen i primära och sekundära näringar. En mer förfinad metod att studera sambandet mellan olika sektorer av ett samhällets ekonomi erbjuder den s. k. »input-output» metoden som genom en detaljerad tabell kartlägger hur olika sektorer av det lokala näringslivet sammanbindes med varandra genom köp av (input) respektive försäljning av (output) varor och tjänster. För diskussion av dessa metoder hänvisas till Roland Artle, Studies in the Structure of the Stockholm Economy, Stockholm 1959, sid. 1—5, och Walter Isard, Methods of Regional Analysis, New York 1960, sid. 189—205 och 309—363.

2. Den kommunala ekonomin i ett expanderande samhälle

2.1 Kort orientering om den kommunala ekonomin1

I kommunernas budget och redovisning lämnas uppgifter om utgifter och inkomster fördelade på i respektive bokföringssystem förekommande titlar (förvaltningsgrenar)2. I den kommunala finansstatistiken som upprättas av statistiska centralbyrån sker redovisningen dessutom efter realekono— miska grunder. Vi skall här i huvudsak bygga på den sistnämnda statisti— kens grupperingsprinciper.3

Den kommunala budgeten kan liksom den statliga indelas i två huvud— avdelningar, en driftbudget och en kapitalbudget. Brister har intill de allra senaste åren förelegat ifråga om kommunernas redovisning av sin kapi- talbudget. I vissa fall har endast den del av kapitalbudgeten som finansieras med skattemedel och som ingår i den officiella budgeten redovisats offent- ligt. Såväl driftbudgeten som kapitalbudgeten är på traditionellt sätt upp- delade pä olika förvaltningar. Det kan vidare anmärkas att i de allra största städerna omfattar den kommunala budgeten även utgifter för sjukvård och vissa andra verksamheter som i de mindre och medelstora städerna finansieras via landstingets budget.

Driftutgifter. Tabell 2: 1 redovisar driftbudgetens huvudposter fördelade på kostnadsslag och olika slag av intäkter i Oxelösund år 1960. Tabellens uppgifter omfattar samtliga förvaltningar (huvudtitlar) utom industriella verk och finansförvaltningen. Staden hade detta år 10 800 invånare.

Bland utgifterna dominerade lönekostnaderna, som utgjorde ca 50 % av bruttodriftutgifterna. Av driftinkomsterna (exklusive skattemedel) var omkring 60 % statsbidrag i olika former. I tabellen har även redovisats den andel av de egentliga driftutgifterna, som måste täckas med skatte- medel. I detta fall finansierades.omkring 66 % av bruttodriftutgifterna med skatter och ca 20 % med statsbidrag.

1 Avsnittet redovisar endast elementära fakta om den kommunala budgetens struktur och kan överhoppas av den i ämnet orienterade. Städernas och landskommunernas redovisningssystem har skilt sig något från varandra. I stadsförbundets bokföringssystem förekom tidigare 20 huvudtitlar, i landskommunernas 10 huvudtitlar. Statistiska centralbyrån har redovisat utgifterna under elva rubriker. Svenska stads- förbundet och Svenska landskommunernas förbund beslöt 1962 rekommendera kommunerna följa ett förslag till bokförings- och budgeteringsprinciper som framlagts av en särskild kapital— redovisningskommitté. Denna redovisning omfattar 10 huvudtitlar. »Kommunernas budget och räkenskaper», Stockholm 1962. 3 Jämför t. ex. Kommunernas Finanser 1958, sid. 70—90.

( exkl. industriella verk och finansförvaltning )

Kostnader Intäkter (, (Driftutgifter) 1 000 kr % (Driftinkomster) 1 000 kr Å>

Löner, arvoden, pensio- Statsbidrag1 .......... 1 118,4 62

ner ................. 2 749,1 51 Avgifter .............. 405,9 22 Lokalkostnader, inkl. Hyror Och arrenden. . . . 116,1 6

fastighetsunderhåll. . . 396,7 7 Övrigt ............... 191,2 10 Underhåll av anlägg— . ..

ningar ______________ 2313 4 Summa intakter ....... 1 831,6 100 Materialanskaffning och Driftutgifter utöver

expenser ............ 391,8 7 inkomster, att täckas Avgifter2 ............ 1 046,2 20 med skatters .......... 3 596,0 Övriga utgifter2 ........ 612,0 11

Totalt 5 427,6 100 Totalt 5 427,6

1 Exkl. skatteersättning. 2 Uppskattat med ledning av motsvarande uppgifter för år 1959. Eller eventuellt överskott å industriverk eller finansförvaltning.

Det är givet att kostnadsslagens relativa storlek varierar från förvalt- ningsgren till förvaltningsgren — liksom den relativa fördelningen varierar för kommuner av olika slag.

Fördelas nu intäkter och kostnader på olika förvaltningsgrenar erhålles de uppgifter som redovisas i tabell 2: 2. Härvid har förvaltningarna sam- manslagits till nio huvudgrupper. Industriell verksamhet och en del av fi- nansförvaltningen har medtagits och redovisats för sig. I den kommunala verksamheten intar industriverken (inkl. kommunikationsverken) en spe- ciell ställning, eftersom deras verksamhet i regel i större utsträckning än

Tabell 2: 2. Oxelösund. Driftbudgetens kostnader och intäkter ( exkl. en del av finans-

förvaltningen ) 1960 fördelade på olika förvaltningsgrenar. 1000 kronor

Brutto Netto- Kostnader i % Intäkter Förvaltningsgren kost- i % av Kost- .. Brutto Netto nader Intakter nader (kol. 2) (kol. 4) kostnader 1 2 3 4 5 6 7 0. Centralförvaltning ....... 967,3 155,0 812,3 18 23 16 2. Fastighetsförvaltning och bostadsförvärv ........ 188,6 95,7 92,9 4 3 51 3. Stadsbyggnad ........... 892,6 111,5 781,1 16 22 12 6. Undervisning ........... 1 969,3 977,5 991,8 36 27 41 7. Socialvård .............. 1 340,1 463,2 876,9 25 24 35 8. Allmän hälsovård 0. sjuk- vård. . . : .' ............ 69,7 28,7 41,0 1 1 ' 41 Summa 5 427,6 1 831,6 3 596,0 100 100 34 5. Industriell verksamhet. . . 350,6 665,4 + 314,8 — —— 190 9. Finansförvaltningen, del av ................... . . + 403,0 _- — —— Totalt 5 778,2 2 497,0 2 878,2 — —— 43

Tabell 2: 3. Oxelösund. Kapitalutgifter och kapitalinkomster 1960. 1 000 kronor

Utgifter1 Inkomsterl Nybyggnads- och anläggningsarbeten 4 278 Statsbidrag ...................... 1 092 Inköp av fastigheter .............. 1 409 Försäljningsmedel inkl. ersättning Anskaffning av maskiner och inven- vid markexploatering ........... 1 422 tarier ......................... 291 Summa 2 514 Kapitalutgifter utöver inkomster. . . 3 464 Totalt 5 978 Totalt 5 978

1 På inkomstsidan redovisar finansstatistiken dessutom övriga investeringsbidrag och andra kapitalinkomster. På utgiftssidan redovisas dessutom förvärv av aktier eller andelar samt andra kapitalutgifter. Dessa rubriker saknades i Oxelösund.

andra verksamheter finansieras med avgifter. Målsättningen är dessutom ofta att verken skall drivas »affärsmässigt», d. v. s. avgifterna skall täcka kostnaderna.

I vårt exempel Oxelösund _ saknades egentliga industriella verk, men till denna typ av »självfinansierade» verksamheter har förts vatten- verk, avloppsverk, reningsverk och en kommunal tvättinrättning.

Vid långtidsplanering är nettokostnaderna speciellt intressanta. Fyra grupper av verksamheter —- centralförvaltning, stadsbyggnad, undervisning och socialvård svarade vardera för ca en fjärdedel av stadens nettokost- nader i driftbudgeten år 1960.2

Kapitalutgiftcr — investeringar. Tabell 2: 3 redovisar kapitalutgifter och kapitalinkomster i Oxelösund år 1960 fördelade på olika slag av utgifter och inkomster och tabell 2: 4 kapitalutgifterna brutto fördelade på olika förvaltningsgrenar. I detta fall dominerar byggnads- och anläggningsar- beten bland kapitalutgifterna. Statsbidrag och försäljningsmedel är av samma storleksordning på inkomstsidan. Vid en analys av utvecklingen

Tabell 2: 4. Oxelösund. Bruttoinvesteringarna fördelade på förvaltningsgrenar 1960

Förvaltning 1 000 kr % 0. Centralförvaltning ........................... 80 1 2. Fastighetsförvaltning ........................ 1 447 24 3. Stadsbyggnad ............................... 646 11 5. Industriverksamhet ......................... 822 14 6. Undervisning ............................... 2 964 50 7. Socialvård .................................. 17 8. Hälso- och sjukvård ......................... 2 . Summa brutto 5 978 100

2 Det bör påpekas att i tabell 2: 1 endast redovisades driftutgifter exklusive industriverk och finansförvaltning. Därför är summan nettokostnader (kol. 4) för grupperna 1—8 i tabell 2:2 lika med den summan för överskjutande driftsutgifter att täckas med skattemedel, som redovisas i tabell 2: 1.

på lång sikt bör givetvis posterna inköp av fastigheter respektive försälj- ningsmedel vid försäljning av fastigheter m. m. behandlas särskilt. Dessa, om man så vill, finansiella investeringar påverkar ju kommunens förmögen- hetsställning och behöver i och för sig icke ha något att göra med föränd- ringarna i utgifter och inkomster på längre sikt. I detta fall utgjorde in- komsterna 42 % av bruttokapitalutgifterna; återstående 58 % måste alltså finansieras av kommunen med skatter, genom upplåning eller genom ian- språktagande av fondmedel.

Bruttoinvesteringarnas fördelning på förvaltningsområden varierar gi- vetvis från kommun till kommun och från år till år. De uppgifter som anges i tabell 2: 4 är därför enbart ett exempel och kan icke betraktas som repre- sentativa för de svenska kommunerna eller ens för Oxelösund för en längre period.1

Sammanfattande översiktlig ekonomisk balans. I syfte att belysa vilka pos- ter som i en kommunalekonomisk budget och särskilt en kommunalekono- misk långtidsplanering lämpligen kan balanseras mot varandra redovisas i tabell 2: 5 en sammanställning av utgifter, inkomster och skattekronor för beräkning av uttaxeringsbehov baserad på det tidigare materialet för Oxelö- sund. Vi har frångått den strikta kommunala redovisningen och i stället sammanfört vissa huvudposter på ett sådant sätt att de balansposter den kommunala finansförvaltningen har att arbeta med när den skall bestäm- ma sig för en viss uttaxering särskilt belyses. 'Ilabellens övre del innehåller endast ett sammandrag av de uppgifter som tidigare redovisats i tabellerna 2: 1 och 2: 2. Den andel av dessa som i detta fall ansetts böra finansieras med skatter har förts ut i avräkningskolumnen längst till höger. Därjämte har inom strecket _— redovisats den andel av investeringarna som skall finansieras med lån. Räntor och amorteringar å kommunens totala låne- skuld har påförts avräkningskolumnen. Summan av driftsutgifter och den skattefinansierade delen av kapitalutgifterna anger det totala belopp som måst bestridas med skatter.

Genom att ställa det på detta sätt erhållna >>uttaxeringsbehovet>> mot det enligt taxeringarna tillgängliga skatteunderlaget antalet skattekronor —- erhålles den erforderliga uttaxeringen. Invånarna i Oxelösund skulle alltså fått betala drygt 12 % av sin beskattningsbara inkomst i kommunalskatt, om uttaxeringen fastställts så som anges i tabellen.

I vårt exempel har 23 % av investeringarna skattefinansierats. Genom den relativt stora uppläningen ökar »räntor och amorteringar» under på- följande år kraftigt.

Tabellen illustrerar hur i en expanderande ekonomi investeringarna ut- gör en strategisk faktor vid bedömningen av kommunens ekonomiska ställ- ning och avvägningen av hur stora anspråk kommunen skall ställa på in-

1 Vissa uppgifter har här i pedagogiskt syfte avrundats och exemplet överensstämmer alltså inte helt med de verkliga förhållandena.

Tabell 2: 5. Oxelösund. Sammanställning av utgifter, inkomster och skattekronor för be- räkning av uttaxeringsbehov år 1960

Överskott (+) respektive under- skott (—) att täckas med skatter

Utgifter Inkomster

Poster på driftbudget

Förvaltningar 0—8 .................... 5 428 1 832 —3 596 Industriverksamhet .................... 351 665 + 314 Finansförvaltning, del av ............... . . + 403 Summa 2 879 Investeringar och utgifter för lån Kapitalutgifter netto ................... 3 464 Skattefinansierad del (23 %) .......... 790 — 790 Upplånad del ....................... 2 674 Räntor och amorteringar å upptagna lån . 290 _ 290 Totala utgifter att täckas med skatter — 3 959 Skatteunderlag antal skattekronor Fysiska personer ...................... 250 820 Aktiebolag m. fl ....................... 67 380 Summa 318 200

_ 3 959 Uttaxermgsbehov per skattekrona m = 12: 44 kronor

vånarna i form av uttaxering. Om man i vår tabell ökar den skattefinansie- rade delen av investeringarna till 50 %, ökar uttaxeringsbehovet per skatte- krona till 15: 40.1

2.2 Vilka faktorer bestämmer en kommuns utgifter och inkomster?

En kommun är genom lagar och förordningar skyldig att bedriva viss verksamhet och är därigenom också tvingad att göra vissa utgifter. Att en kommun måste bekosta en viss verksamhet betyder naturligtvis inte att kommunen saknar möjligheter att inom ganska vida gränser variera stan— darden på de nyttigheter som tillhandahålles.2 Men ofta finns statliga di- rektiv för verksamheten som direkt eller indirekt begränsar kommunens möjligheter att variera utgifternas storlek. För en Viss given tidsperiod är en del av kommunens utgifter dessutom bundna genom under föregå— ende perioder fattade beslut och vidtagna åtgärder. De bindningar av en kommuns utgifter som här berörts behöver inte betyda att det skulle vara

1 Den faktiska utdebiteringen i Oxelösund år 1960 var 10: 34. 2 Enligt en i »Kommunernas ekonomiska planering» redovisad uppskattning skulle ca 80 % av nettokostnaderna i 5 undersökta kommuner vara utgifter som faller under rubriken »ålagda kommunen genom speciallagstiftning». Innebörden av procenttalet är dock oklar. Det kan icke tolkas så att dessa reglerade utgifter är opåverkbara från kommunens sida. B. Blix m. fl. Kom— munernas ekonomiska planering: Västerås 1958 sid. 78.

meningslöst att genom en mer traditionell ekonomisk analys söka klar- lägga orsakerna till förändringar i de kommunala utgifterna under en viss tidsperiod.

Om vi studerar den kommunala verksamheten inom olika sektorer un- der en period och registrerar förändringarna i verksamhetens omfattning räknat i fasta priser från periodens början, så får vi en serie över hur kommunens »utbud» av varor och/eller tjänster har förändrats. Det kan då ifrågasättas om man inte skulle kunna betrakta förändringarna i ut- budet som i huvudsak förorsakade av förändringar i »efterfrågan» på varor och tjänster från »konsumenterna» d. V. s. kommunens invånare i sin helhet eller olika folkgrupper inom kommunen.1 Ansatsen skulle då fullföljas genom att man med användande av en modifierad efterfråge— teori ansåg förändringar i efterfrågan som huvudsakligen bestämda av för- ändringar i antalet konsumenter samt konsumenternas inkomster och pre- ferenser.

Ifråga om kommunala driftutgifter skulle man då kunna resonera unge- fär på följande sätt. Drätselkammaren (stadsfullmäktige) kan anses före- träda både utbudssidan och efterfrågesidan. I fråga om utbudet gäller att vid periodens början (vid antagandet av budgetförslaget) får kostnader för produktion av olika mängder (kvalitéer) av kommunala varor och tjänster betraktas som given (priset per enhet vid olika produktionsnivåer är givet). Detta innebär att utbudskurvan är given.

Efterfrågan registreras exante på olika nivåer. Först gör respektive nämn- der med ledning av beräknade förändringar i antalet konsumenter och i konsumentens krav på kommunal service, t. ex. som en följd av ändrade inkomster eller preferenser, en uppskattning av den beräknade efterfrågan på kommunala tjänster under budgetperioden.2 Beräkningarna göres i re- gel med utgångspunkt från en expost analys av relationerna utbud—efter- frågan under föregående eller pågående period. Härefter kommer drätsel- kammarens (fullmäktiges) egen preferensbedömning; dels en avvägning mellan »offentlig och privat konsumtion» dels mellan olika slag av offent- lig konsumtion. Vid den sistnämnda preferensbedömningen (som är indi— rekt i förhållande till de faktiska konsumenterna) är den lokala inkomsten given och genom att produktionskostnaderna också är givna (jämte vissa supplementära inkomster) får uttaxeringsbehovet samma funktion som

1 Sedan detta avsnitt först presenterades nov. 1961 har Erik Höök i en doktorsavhandling »Den offentliga sektorns expansion», Uppsala 1962, redovisat en mycket detaljerad studie över förändringar i de offentliga utgifternas utveckling åren 1913—1958. Han har där anlagt ett lik- artat betraktelsesätt som det vilket ligger till grund för dessa rader. Bortsett från det skissartade i min framställning skiljer sig vår uppläggning på väsentliga punkter. I en recension av Hööks bok har Carsten Welinder behandlat problem som rör kommunerna. De kommunala finansemas expansion. Landskommunernas tidskrift 3: 1963. Welinder är kritisk mot Hööks framställning. 2 Naturligtvis finns det enstaka utgiftsposter som inte utan vidare låter sig inpassas iett sådant förklaringsschema, t. ex. vissa sociala utgifter. Ändringar i statliga bestämmelser låter sig också svårligen inordnas i konsumtionsteorin — men inget hindrar att t. ex. ökade eller minskade statsbidrag betraktas som prissänkningar respektive prishöjningar på speciella varor eller tjänster.

priset för den enskilde konsumenten enligt den traditionella valhandlings- teorin.

När budgeten antages har drätselkammaren alltså att välja dels mellan ett antal olika totalkvantiteter kommunala tjänster QI, 2, Q3 _ . . . Q,, till produktionskostnaden C1, C2, C3 . . . . C,, och priset (skatten) Sl, Sg, S3 , , . . S", och sedan att inom varje Q fördela konsumtionen respektive produk- tionen på sektorerna qn, q21, q31 . . ., q,,1 eller q12, q22, q32 . . . . q,,g, eller ql", q2,,, (Ian ..... q,,n. I denna slutliga bedömning blir det alltså drätsel- kammarens (fullmäktiges) tolkning av konsumentens preferenser, som av- gör både budgetens totala omfattning och produktionens (utgifternas) för— delning pä sektorer.1

Hur långt en sådan analysteknik kan bära i det sammanhang den här skall användas torde framgå av den fortsatta framställningen. Vår mål- sättning är begränsad: att nå fram till en enkel orsaksmodell som kan an- vändas vid statistiska analyser över en historisk utveckling och användas vid enkla kommunalekonomiska långtidsprognoser.

Med den allmänna utgångspunkt som här skisserats skall vi diskutera vilka faktorer i en kommun som bestämmer förändringarna i (a) lokal— inkomsten—skatteunderlaget, (b) driftutgifterna, (c) investeringarna.

2.2.1 Lokalinkomsten —— Skatteunderlaget

Vi betraktar till en början lokalinkomsten som given. Med lokalinkomst (L) menas här summan av alla inkomster för inom kommunen boende per— soner samt nettot av företagsvinsterna för till kommunen lokaliserade företag.2 Vidare antar vi att hefolkningsutvecklingen är given. Den offent- liga sektorn antages utgöras av kommunens verksamhet.

1 Ett alternativt sätt att angripa problemet vore att utgå från att förändringarna i de kom- munala utgifterna kunde behandlas enligt samma tolkningsschema som Bentzel m. fl. använde vid IUI:s konsumtionsundersökning och alltså skriva:

E e ye = allt—2. Pt+ thär y, = kommunala utgifter av ett visst slag (= kommunal efterfrågan) är t xt_2 = kommunalinkomsten brutto = antalet skattekronor a = en konstant E = »Samhällets» inkomstelasticitet för kommunala tjänster

P, = antal (kvantitet) konsumtionsenheter, t. ex. antalet skolbarn eller nybyggda lägenheter

en konstant

Det är av skäl som skall behandlas i det följande tveksamt om detta sätt att analysera skulle ha någon mening. I alla händelser torde »elasticitetsbegreppen» få ges en annan innebörd än vad som är vanligt i ekonomin.

2 Begreppet lokalinkomsten såsom det här definierats motsvarar alltså närmast begreppet »nationalinkomst» på det nationella planet. Från och till en kommun sker emellertid en rad överfö- ringar av inkomster och företagsvinster som gör det nödvändigt att vid varje tillfälle precisera vilket inkomst- eller produktionsvärde som använts. »Inpendlare» bidrar till produktionen inom kommunen men för ut sin inkomst, motsatsen gäller för »utpendlare». En del av företagsvinsterna förs ut från området andra vinster tas hem från verksamheter i andra kommuner o. s. v. Se härom Charles Leven: »Theory and method of income and products account for metropolitan areas», Pitsburgh 1963. 6

Om summan av personliga inkomster kallas L,, och företagens nettoin- komster (vinst före skatt) för L, är alltså lokalinkomsten (netto)1

L=L,,+L, ...................... (1)

Vi antar att lokalinkomsten vid en viss tidpunkt motsvarats av en viss given befolkning F. Antalet inkomsttagare i den befolkningen sättes tills vidare lika med antalet yrkesutövare: Y. Den genomsnittliga inkomsten

. . ., L . ., . per inkomsttagare bl1r då 37” = I,,. Vi kan då ocksa skrlva summan per-

sonliga inkomster som L,, : Y ' I,, ........................ (2)

Förändringar i den lokala inkomstsumman för fysiska personer och där- med i skatteunderlaget kan således återföras på förändringar i tre fak- torer:

(a) antal inkomsttagare (b) inkomsten per inkomsttagare (levnadsstandarden vid givet penning- värde) (c) förändringar i penningvärdet.

Om vi antager oförändrat penningvärde kan vi bortse från (c).

Inkomstutvecklingen under ett expansionsförlopp. Låt oss nu göra några allmänna reflektioner om hur inkomsten (L,,) påverkas under ett lokalt expansionsförlopp. Antag att aktiviteten inom näringslivet ökar och detta leder till ökad efterfrågan på arbetskraft. Följande kan inträffa: den ökade efterfrågan tillgodoses genom ökad sysselsättning utan inflyttning —— d. v. s. yrkesverksamheten ökar (Y ökar liksom kvoten y = %. Detta kan naturligtvis leda till att I,, minskar!)

Denna typ av expansion och därav följande ökning av L,, är givetvis kommunalekonomiskt fördelaktig, eftersom den ger ökade inkomster sam- tidigt som antalet personer boende i kommunen icke förändras och därför inte heller kommunens utgifter nämnvärt påverkas.

Den andra möjligheten är att den ökade efterfrågan på arbetskraft till- godoses genom inflyttning »utifrån». Då ökar både F och Y. Om lokal-

1 Approximativt kan Lp mätas genom summan »sammanräknad nettoinkomst» för fysiska personer vid taxeringarna, och Lf som summan av företagens vid taxeringarna beräknade beskattningsbara Vinst. Följande enkla modell visar detta: i en kommun med 1 000 kvinnor ökar efterfrågan på arbets- kraft med 100 personer. Antag att arbetskraftsbehovet tillgodoses genom ökat deltidsarbete bland kvinnorna i serviceyrkena och att de nyanställda vardera har hälften av tidigare genom- snittsinkomst i yrket.

. . Tillskott av Totalt efter Förändring Ursprunglig befolkning yrkesverksamma expansion i % Yo = 1 000 .......................... 100 1 100 10,0 Ip = 10 630 ......................... 5 300 10 145 — 1,0 Lp = 10 630 000 ..................... 530 000 11 160 000 5,0

inkomsten per invånare %) ökar eller minskar genom inflyttningen beror

AY tydligen på, dels om tillskottet A—är större eller mindre än % dels om A I,,

är större eller mindre än I,,. Ligger medelinkomsten för de nyanställda över medelinkomsten för stadens inkomsttagare, så ökar givetvis kvoten inkomst per yrkesverksam. Sedan beror det på om det relativa antalet icke yrkes- verksamma är större eller mindre i tillskottsbefolkningen än i ursprungs- befolkningen. Till detta problem återkommer framställningen. Svårighe— terna att ur en allmän analys av denna typ dra några generella slutsatser är uppenbara. Bland annat spelar även tidsfaktorn och arbetsmarknadsläget en ganska betydande roll härvidlag.

Viktigt är dock att den inflyttande befolkningen i regel har en ålders- struktur som skarpt avviker från den bofastas. De flesta flyttare är i de nya-hushållsbildande åldrarna. Expanderande samhällen får därför en högre andel personer i de yngre hushållsbildande åldrarna _ och mycket barn — vilket som strax skall visas har stor effekt på utgifternas storlek.

I Sverige varierar lokalinkomsten (skatteunderlaget) räknat per invå- nare mycket kraftigt mellan olika kommuner. Den nyss presenterade enkla modellen kan givetvis också användas för att analysera orsakerna till så- dana skillnader. Olikheter i skatteunderlaget per invånare mellan två kom- muner kan tydligen bero på olikheter i fråga om:

y=å :andelen yrkesverksamma per invånare (Yrkesverksamhets- graden) Lp _

,,=? _ lönenivån per yrkesverksam eller I 1.— =% : företagsvinsten per invånare.

Studerar man hur dessa inkomstbildande kvoter varierar mellan kom- muner av olika storlek och struktur, så finner man att det är följande två faktorer som huvudsakligen är av betydelse: näringslivets struktur (ande- len yrkesverksamma inom industri — service offentlig verksamhet) och befolkningsstrukturen (fördelningen på ålders-, köns- och civilståndsgrup- per).x

Vilka variationer i lokalinkomsten per invånare föreligger då mellan olika kommuner och i vilken utsträckning beror dessa olikheter på de här nämnda faktorerna. För ett urval av svenska städer skall vi redovisa lokal- inkomsten per invånare och utan anspråk på fullständighet söka väga de ovan nämnda orsaksfaktorerna mot varandra.

1 Dessa faktorers variationer är starkt korrelerade och det har icke i denna ytliga studie varit möjligt att isolera bägge orsaksfaktorerna, även om det förefaller troligt att olikheter i närings- livets struktur är den väsentliga orsaken.

Tabell 2: 6. Taxerad inkomst per invånare. Exempel från några städer 1959

Taxerad Taxerad Andelen Taxerad . inkomst av samt]. Antal inkomst Index lnkqut Index från Index skattekr. . . Oxelo- fy51ska Oxelo- . Oxelo- .. Kommun mvånare per lll- aktie- som har- sund pers. per sund sund .. 1959 vånare . bolag ror från = 100 invånare = 100 = 100 . Kronor Kro or m. m. per aktie- n inv. Kr. bolag Stockholm 807 909 8 580 161 7 530 158 1 050 178 12,2 Västerås . . 76 154 6 470 121 5 870 124 600 102 9,3 Karlskrona 33 188 5 820 109 5 430 114 390 66 6,7 Växjö ..... 23 563 6 040 113 5 680 120 360 61 5,8 Visby ..... 15 696 5 360 104 5 060 106 300 51 5,6 Söderhamn 12 796 5 500 103 4 880 102 620 105 12,4 Oxelösund. 8 371 5 340 100 4 750 100 590 100 11,0

Tabell 2: 6 ger för ett godtyckligt urval kommuner (städer) exempel på hur den totala taxerade inkomsten varierar räknat per invånare. Vid detta tillfälle år 1959 var den lägst i Oxelösund. Om värdet för denna ort sätts : 100 blir värdet för Stockholm : 161.

Tabellen visar att aktiebolagsinkomsternas betydelse för kommunaleko— nomin varierar mycket. Spridningen är här väsentligt mycket större än för de personliga inkomsterna. Räknat per invånare var inkomsten från aktiebolag i Stockholm 3 a 4 gånger så stor som i Visby, Växjö och Karls- krona.

Tabell 2: 7 visar att befolkningens åldersstruktur spelar en viss roll för tidigare redovisade skillnader. Där har även för 1950 då det fanns uppgif- ter om antalet »inkomsttagare» angetts uppgifter som antyder att räknat per inkomsttagare kan spridningen i inkomster mellan kommuner vara mindre än räknat per invånare.

Tabell 2: 8 redovisar inkomsten per inkomsttagare inom olika närings- Tabell 2: 7. Yrkesverksamhetsgraden och inkomst per person i yrkesverksam ålder 1959

samt antal inkomsttagare i % av folkmängden och inkomsten per inkomsttagare 1950. Exempel från några städer

Antal per- Taxerad inkomst för Antalet in— Eåfigigsigkgååt soner 1 fYSISka pers. komsttagare per inkomsttagare yrkesverks. i % av

Kommun 31,13922532 Per pers. i Index totala folk- Index

o . .. .._

folkmängden yrkeä/åzksam Oxelösund märågståen 1950 235113

1959 1959 = 100 = 100 Stockholm ...... 61,8 12 190 150 53,7 7 580 123 Västerås ........ 59,6 9 850 122 48,2 6 300 103 Karlskrona ..... 58,1 9 350 115 41,9 6 610 108 Växjö .......... 58,8 9 670 119 50,2 5 720 93 Visby .......... 55,8 9 060 112 44,0 6 300 103 Söderhamn ..... 57,6 8 460 104 45,7 5 570 91 Oxelösund ...... 58,6 8 100 100 40,7 6 140 100

grenar 1959. Inkomsterna har fördelats på yrkesverksamma och icke yrkes- verksamma. Även inom de egentliga stadsnäringarna varierade inkomsten per inkomsttagare mycket. Den var 33 % högre inom fria yrken än inom handeln.

Hur inkomsten per inkomsttagare varierar med inkomsttagarens ålder framgår av tabell 2: 9. Av den officiella statistikens uppgifter är det dock omöjligt att utläsa i vad mån dessa skillnader kan återföras på andra fak- torer än åldern (olika åldersfördelningar bland de i olika näringsgrenar sysselsatta eller på frekvensen av deltidsarbete i olika åldersgrupper m. m.).

2.2.2 Driftutgifternas bestämningsfaktorer

Vi skall nu förenklat söka tillämpa den analysteknik som skisserades in- ledningsvis på de kommunala driftutgifterna inom olika verksamhetsgre-

Tabell 2: 8. Inkomsten per inkomsttagare inom olika yrkesgrupper år 1959 enligt 1960 års taxering

Inkomst per inkomsttagare Städerna Landskommunerna Näringsgren Yrkes- ICKE Yrkes- Icke verk— yrkes- Samt- verk- yrkes— Samt- samma verk- liga samma verk- liga samma samma Jordbruk m. binäringar. . . . 8 655 4 551 7 799 7 186 3 658 6 689 Byggnadsverksamhet ...... 13 893 4 610 13 351 11 107 4 061 10 655 Industri o. hantverk i övrigt. 11 556 5 696 11 210 9 808 4 265 9 459 Samfärdsel ............... 12 364 8 634 11 851 10 581 6 808 10 149 Handel ................... 10 629 7 586 10 502 8 229 5 400 8 100 Allmän förvaltningstjänst . . 12 386 11 016 12 255 10 578 9 202 10 458 Fria yrken ................ 14 416 7 408 14 050 10 202 4 846 9 831 Husligt arbete ............ 3 775 3 488 3 727 3 276 2 836 3 194 Övriga ................... 5 466 4 331 4 383 4 219 3 039 3 126 Samtliga näringsgrenar ..... 11 548 5 678 10 631 8 882 3 943 8 134 Antal inkomsttagare ....... 1 872 879 346 637 2 219 516 1 593 318 284 590 1 877 908

Tabell 2: 9. Inkomst per inkomsttagare år 1959 för olika åldrar och civilstånd

Hela riket

Summa Ålders- Lands- .. .. . grupp bygd Stader Man Kvmnor hela riket

Ogifta Gifta ISumma1 Ogifta Gifta Summa1

0—19 4 233 4 611 4 659 10 777 4 672 4 095 4 984 4 083 4 413 20—24 6 816 7 628 7 713 8 190 6 383 6 066 7 255 25—29 9 191 10 389 10 330 12 916 11 729 7 999 5 948 6 750 9 886 30—34 9 844 11 801 10 570 14 337 13 358 8 693 5 673 6 464 10 989 35—39 10 253 12 464 10 202 15 229 14 240 8 988 5 420 6 279 11 553 40—49 10 196 12 944 9 466 15 565 14 586 8 688 5 309 6 219 11 744 50—66 8 689 11 897 7 776 13 561 12 655 7 448 5 081 6 161 10 372 67—w 4 815 7 267 5 426 8 290 7 436 5 399 2 792 4 542 6 041

Samtliga 8 134 10 631 7 874 13 656 11 755 6 517 5 085 5 797 9 488 1 Inkluderar förut gifta vars inkomster ligger ganska nära de ogiftas.

nar. I första hand gäller det att söka klarlägga hur under vissa förutsätt- ningar de kommunala utgifterna påverkas av förändringar i olika »exogena» tillväxtfaktorer som befolkningsutveckling, levnadsstandardstegring etc. Förändringar i utbudet av kommunala tjänster registreras konkret genom förändringar i nedlagda bokförda kostnader räknade i fasta priser. Olika orsaker till förändringar i kostnaderna inom en kommunal sektor under en period skulle då kunna registreras under följande rubriker:

A. Kuantiteten utbjudna tjänster (utförda prestationer, producerade en- heter) har förändrats, därför att antalet konsumenter har förändrats.

B. Produktionskostnaden (per enhet) för tjänster eller varor av given kvalitet har förändrats. Detta kan bero på minskad effektivitet eller ökade relativa kostnader (t. ex. ökade löner) vid oförändrad genom- snittlig prisnivå. C. Standarden har ökat genom högre kvalitet på de tj änster som utbj udes till ett givet antal konsumenter, eller genom ökad konsumtion per konsumtionsenhet (dessa faktorer torde inte gå att skilja från var— andra). Exempel: bättre vägar, flera lekplatser med bättre redskap, bättre skollokaler.

De olika orsakerna kan konkret belysas genom följande exempel. Utgif- ter för undervisning kan öka genom att,

(A) antalet barn ökar (B) kostnaden per barn ökar genom högre lärarlöner, och (C) genom att klasserna göres mindre och därigenom antalet barn per lärare blir mindre.

Det förda resonemanget rörande driftutgifternas förändring under en pe- riod kan sammanfattas i följande enkla formel. Antag att driftutgiften in- om en sektor år 0 är känd och lika med U,. Vi söker utgiften är t och skriver

U,:Uo-fi-(Å-k+(1—k)£')-s, (3) fo lo Po där

f = antal »konsumenter» I : lönen per löntagare i produktionen

: prisnivån för icke lönekostnad k = löneandelen av utgifterna S, = kvot för standardförändring mellan åren 0 och t.

För en förfluten period kan U, och alla storheter till höger om likhets- tecknet utom S förutsättas vara kända och formeln kan användas för att beräkna S. Sättes S = 1 erhålles ett värde för Ut som motsvarar utgiften är t om kostnaderna sedan år 0 endast ökat i takt med förändringarna i an- talet konsumenter och i produktionsfaktorernas priser. Denna teoretiskt be- räknade utgift, som kan kallas TU, kan alltså sägas mäta förändringar i ut-

gifterna vid oförändrad standard.1 Om den faktiska utgiften är t kallas FU ,

FU

_ T . kan kvoten _lT—Ul betraktas som ett mått på standardförändringen mellan : tidpunkterna 0 och t. Vid en prognos får man tydligen i första hand bedöma tänkbara föränd-

ringar i antalet konsumtionsenheter (%) i lönerna (Il!) och i priserna (E).

0 o Po Härutöver kan man komplettera beräkningen med ett antagande om stan-

dardförändringen under perioden (S).

Genom att tillämpa detta analysschema på utvecklingen under en tids- period skulle man eventuellt kunna avläsa hur stor del av utgiftsföränd- ringen som beror på sådana faktorer som samhällsexpansion och löneför- ändringar — vilka betraktas som »exogena» oberoende variabler och hur stor del som beror på »övriga orsaker» -— frivilligt vald höjd standard, eller på »försämrad effektivitet» (det blir dyrare per skolbarn därför att man passerat en »kapacitetsgräns» etc.).2 Den förra orsaksdelen är alltså TU ,—U0, den andra blir då FU t—TU ,. Man kan även jämföra förändringarna i TU och skatteunderlagets förändringar och t. ex. uttala sig om hur ex- pansionen inverkar på kommunalekonomin i stort.

Den analysteknik som föreslagits står och faller med om man kan finna ett rimligt sätt att mäta antalet konsumtionsenheter inom olika förvalt- ningar. I denna utredning har valts att relatera utgifterna direkt till olika befolkningsgrupper respektive i några fall till »bostadsproduktionen». I sammandrag ser de förklarade variablerna ut på följande sätt.s

Förvaltningsområde Konsumtionsenhet Alternativa möjligheter 0. Centralförvaltning Folkmängden 2. Fastighetsförvaltning Folkmängden Antal hushåll 3. Stadsbyggnad Folkmängd Antal meter gator totalt

Antal påbörjade lägen— heter

resp. nyanlagda under året etc.

6. Undervisning Antal barn 7—15 år

7. Socialvård a) Ålderdomshem Antal vårdtagare Antal personer över 67 år

b) Folkpensionering Antal personer över 67 år

c) Barnavård Barn 0—15 år d) Övrigt Folkmängd

8. övrig hälso- o. sjuk- Folkmängd vård

1 Det förutsätter att förändringen i lönenivån inte antas ge uttryck för ökad standard. Att skilja mellan standardförändring respektive effektivitetsförändring skulle kräva en analys av ett helt annat slag och uppdelningen i orsaksfaktorerna B och C i tablån ovan är väl därför delvis en chimär. " Tablån anknyter till den följande redovisningen för Oxelösund där utgifterna sammanföres under här nämnda huvudtitlar. Numren anknyter till den av kommunförbunden rekommende- rade indelningen på 10 huvudtitlar. Vid en mer preciserad analys är det givetvis möjligt och önskvärt med en mer finfördelad uppdelning på titlar och förklarande variabler.

Väljes denna analysteknik är det uppenbart att vid given totalfolkmängd förändringar i folkmängdens struktur genom äldersförskjutningar direkt påverkar driftutgifterna. Förändringarna sker emellertid inte entydigt i samma riktning. Detta skall mer utförligt belysas i det följande.

2.2.3 In vesteringsutgifternas bestämningsfaktorer Kommunala eller överhuvudtaget samhälleliga investeringar i byggnader eller anläggningar under en period kan med någon anknytning till den tidi- gare diskussionen grupperas efter investeringsområden på följande sätt:

(a) Reinvesteringar för att ersätta förslitna anläggningar. (b) Standardhöjande investeringar, d. v. s. investeringar, som orsakas av ökad efterfrågan till följd av höjd levnadsstandard eller ändrade pre- ferenser hos »basbefolkningen». (c) Expansionsinvesteringar, d. v. s. kapacitetshöjande investeringar som är en följd av ökad efterfrågan till följd av att antalet konsumenter har ökat.

Gränsdragningen mellan de olika slagen av investeringar måste ofta bli godtycklig. Varje reinvestering eller kapacitetsökande investering bety- der i regel också en standardhöjning.

Reinvesteringens omfattning kan antagas vara bestämd av dels det exi- sterande realkapitalets åldersstruktur och standard, dels av befolkningens inkomster och preferenser. Omfattningen av de standardhöjande investe- ringarna får förutsättas främst bestämmas av inkomsterna och preferenser- na; för denna typ av investeringar beror investeringsvolymen givetvis i sär- skilt hög grad av politiska målsättningar. De faktorer som bestämmer om- fattningen av dessa typer av investeringar analyseras icke närmare i denna utredning; i de kalkyler för Oxelösund som redovisas i fortsättningen skall dock dessa investeringsslag särredovisas.

Följ ande tablå ger exempel på konsumtionsenheter som kan användas som förklarande variabler när man söker bestämma erforderligt behov av nyin- vesteringar som en följd av ett samhälles expansion.

Konsumtionsenhet- Konsumtionsområde förklarande variabel Bostäder Hushållstillskott Stadsbyggnad: Gator Vattenledningar Tillskott av lägenheter VA-anläggningar Undervisning: Skolor Tillskott av antal skolbarn- klassavdelningar Socialvård: Ålderdomshem Tillskott av antal personer

över 67 år —— vårdplatser

Accelerationsprincipen. Volymen av >>expansionsinvesteringar» i en kom- mun under en expansionsperiod följer enligt definitionen tillskottet i folk- mängd eller i den delgrupp av befolkningen (ibland näringslivet) som >>kon- sumerar» realkapital. På kort sikt kommer givetvis kapacitetsgränser att medföra stora variationer i investeringsvolymen. Bortses från detta är det emellertid uppenbart att variationer i takten i folkökningen kan förorsaka mycket stora variationer i omfattningen av investeringarna i samhällskapital.

Antag att en kommun i vilken folkmängden och befolkningens struktur är oförändrad under en tidsperiod har en total kommunal kapitalutrustning : K eller k per invånare i utgångsläget. Om kommunen vill hålla sitt real- kapital vid oförändrad »standard» så måste kapitalet förnyas i takt med att det förslites. Om kapitalet har en genomsnittlig livslängd av 50 år, så blir den årliga reinvesteringen alltså 0,02 K.1 Låt oss antaga, att kommu- nen dessutom årligen investerar ett lika stort belopp för att öka standar- den. Investeringen per år är 0,04 K. (Detta kan anses liktydigt med att kapi- talet »avskrives>> på 25 är.) Per 1 000 invånare är alltså investeringen 40 k vid en total kapitalutrustning K = 1 000 k. Denna investeringsvolym finan- sieras helt med skatter. Skattefinansieringen motsvarar 10 % av kommu- nens uttaxeringsbehov.

Om det nu sker en kraftig industriell expansion, som leder till en snabb folkökning, så kan följande inträffa. Antag att folkmängden ökar med 20 % under första året och därefter i absoluta tal räknat med samma antal per- soner under ytterligare fyra år. Vid femårsperiodens slut upphör folkök- ningen. Antag vidare, att kommunen skall hålla oförändrad standard i den meningen att kapitalutrustningen per invånare skall vara oförändrad eller lika med kp. Investeringsvolymen kommer under våra förenklade förut- sättningar att förändras så som illustreras i tabell 2: 5.2 Investeringsvoly- men skulle i detta fall sexduhblas när expansionen sätter in och därefter bi- behållas på denna höga nivå tills folkökningen upphör, då investerings- nivån åter blir normal men dock mer än dubbelt så hög som vid periodens början.

Exemplet kan naturligtvis göras mer komplicerat och även realistiskt. I stort sett gäller dock säkerligen att förändringarna i de kommunala brut- toinvesteringarna följer vad som med nationalekonomisk terminologi bru- kar kallas accelerationsprincipen.

Det inses lätt att under givna förutsättningar blir investeringsnivän —- om övriga förhållanden är oförändrade — större ju snabbare expansionen sker. Av två samhällen med i övrigt lika förutsättningar men med olika expansionstakt kommer inveteringsbehoven att vara högre i det samhälle som expanderar snabbast.

1 Vi mäter K i det aktuella penningvärdet. ? För enkelhetens skull antages att en 50-del av nyinvesteringarna förnyas redan året efter det de utförts på samma sätt som sker för det äldre kapitalet.

Tabell 2:10. Förändring i investeringsvolym under en e.tpansionsperiod. Illustration av accelerationsprincipen

Folk- Kapital- Nyinveste- _. P . mängd utrustning ring på Standard- Run- Total- eriod . . . holande veste— inves- Vld årets Vld perlo- grund av . esterin rin terin

slut dens början folkökning ""' g g g

i(, 1 000 1 000 k 20 k 20 k 40 k t1 1 200 1 020 k 204 k 24 k 20 k 248 k t, 1 400 1 248 k 208 k 29 k 25 k 262 k t, 1 600 1 475 k 210 k 34 k 29 k 273 k t, 1 800 1 719 k 214 k 39 k 34 k 287 k t& 2 000 1 972 k 218 k 44 k 39 k 300 k t, 2 000 2 234 k 44 k 44 k 88 k

Om vi utgår från att en del av investeringarna finansieras med skatter så blir — om i två kommuner skatteunderlaget och den genomsnittliga kommunala standarden är densamma _ uttaxeringsbehovet högre i den kommun, som expanderar snabbast.l

Ytterligare ett par viktiga fakta rörande de kommunala investeringarna under en expansionsperiod skall påpekas.

För det första råder eller borde råda en tidsförskjutning mellan investe- ringskostnader och investeringsbehov, eftersom huvuddelen av de anlägg- ningar som bygges måste vara färdiga när folkökningen sätter in och ut- gifterna därför går före »folkökningen». Denna »time-lag», som torde upp- gå till minst ett år, blir mer markant genom att de inkomster kommunen kan beräknas få från de nyinflyttade i sin tur blir »tillgängliga» först 2 ä 3 år efter inflyttningen. Denna tidsförskjutning mellan inkomster och utgifter utgör i själva verket ett av de största kommunalekonomiska pro- blemen i samband med expansionen. Framställningen skall återkomma till detta.

Av vad som redovisats om de kommunala investeringarnas fördelning på olika förvaltningsgrenar, så kan man dra slutsatsen, att under en ex- pansion, som innebär inflyttning av personer i de yngre åldrarna och där- för leder till en relativ ökning av folkmängden i de yngre hushållsbildande åldrarna och i antalet barn, koncentreras kommunens investeringsutgifter till >>stadsbyggnadsinvesteringar» och >>skolbyggnadsinvesteringar>>. Av stadsbyggnadsinvesteringarna är det teoretiskt möjligt att finansiera en stor del genom intäkter från försäljningsmedel eller genom avgifter. Nettout- gifterna kan påverkas härigenom men samhällsekonomiskt blir de utgifter som följer av befolkningsomflyttningen oberoende av finansieringssättet lika stora.

1 Om Skattefinansieringen vid vårt exempel motsvarade 10 % av uttaxeringsbehovet, så skulle alltså —— om inkomsterna icke påverkades och övriga utgifter var oförändrade skatterna behöva höjas med 50 % för att täcka investeringskostnadema.

Dessutom uppstår under en snabb folkökning behov av ökade investering- ar inom en rad förvaltningar. Dessa stora investeringsbehov måste till stor del bestridas med skattemedel.

Detta resonemang har avsett att visa, att den kommunala investerings- volymen på ett avgörande sätt måste påverkas av samhällets expansionstakt och överhuvudtaget av folkökningen. Det förefaller med hänsyn till vad som anförts uppenbart, att en mycket betydande del av den investerings- ökning och den totala utgiftsökning som skett bland kommunerna under 1950-talet direkt kan återföras på effekten av »accelerationen».

2.3 Befolkningestrukturens inverkan på den kommunala ekonomin

Som tidigare nämnts framhålles ofta att befolkningens åldersstruktur är av stor betydelse ur kommunalekonomisk synpunkt. För att belysa de va- riationer i befolkningsstrukturen som sammanhänger med en kommuns expansionstakt har gjorts en begränsad studie baserad på befolkningsut- vecklingen 1950—1960 i ett urval av kommuner.

I tabell 2: 11 redovisas 131 städer och ett urval av 160 landskommuner i alla län utom Stockholms län fördelade efter deras procentuella folk- mängdsförändring mellan 1950 och 1960.

Av de i tabell 2: 11 redovisade kommunerna har följande huvudgrupper utvalts för vidare bearbetning:

A. Städer vilkas folkmängd under åren 1951—1960 ökat med mer än 35 % (starkt ökande). B. Städer och landskommuner där folkmängden ökat med mellan 15 och 24 % (ökande). C. 1) Städer och II) landskommuner där folkmängden stagnerat, d. v. 8. med en befolkningsförändring av mellan — 5 och + 5 % (stagnerande). D. Landskommuner där folkmängden minskat med mer än 15 % (till- bakagående) .

Tabell 2:11. Rikets städer och ett urval av 160 landskommuner fördelade efter procentuell utvecklingstakl åren 1951—1960

Antal kommuner med vidstående utvecklingstakt Index för folkmängdens för- ändring 1951—1960 Städer Landskommuner 1950 = 100 Antal % Antal % 84 ........................ -— 20 13 85— 94 ........................ 3 2 73 46 95—1 04 ........................ 1 3 1 0 43 27 105—1 1 4 ........................ 46 35 1 5 10 1 1 5—1 24 ........................ 42 32 4 2 125—1 34 ........................ 1 7 1 3 135—144 ........................ 6 5 4 2 145—1 54 ........................ 1 1 155— ........................ 3 2 Summa 131 100 ] 160 100

Tabell 2:12. Befolkningens äldersstruktur 1960 samt relativ förändring inom olika åldersgrupper 1951—1960 för kommuner med olika utvecklingstakt

Index över Åldersgrupper Grupp förändringen Summa 1951—1960 0—14 I15—19j20—34l35—39l50—64j65—w Folkmängd i % 1960 A. Starkt ökande städer. 135— 27 8 25 21 13 6 100 B. Ökande städer och landskommuner . . . 115—124 22 8 19 22 18 11 100 C. I Stagnerande städer) 95_104 21 9 18 21 18 13 100 11 Stagnerande lands- kommuner ........ 23 8 15 21 20 13 100 D. Tillbakagående lands— kommuner ........ — 84 20 8 14 19 22 17 100 Procentuell ökning 1951—1960 av folkmängden inom varje åldersgrupp A. Starkt ökande städer. 135— 148 168 140 139 146 146 145 B. Ökande städer och landskommuner. .. 115—124 116 164 100 109 131 129 117 . I Stagnerande städer? 95_104 87 142 81 98 120 121 101 II Stagnerande lands- kommuner ........ 88 130 74 92 114 117 96 D. Tillbakagående lands- kommuner ........ —— 84 69 97 67 77 96 109 83

Ur var och en av dessa gruppar har vi därefter valt ut 5 städer och/eller 5 landskommuner för vilka sedan 1960 års folkmängd fördelats procentuellt efter ålder. Resultatet redovisas i tabell 2: 12.

Tabellen visar att det råder betydande och systematiska skillnader i ål— dersstrukturen mellan kommuner med olika befolkningsutveckling.

Hur mycket kan nu en kommuns ekonomi tänkas bli påverkad av olik- heter i befolkningens åldersstruktur av den storleksordning som här redo- visats. Av tabell 2: 12 framgår att en stark folkökning i en kommun huvud- sakligen förändrar relationen barn-åldringar. Barnens andel inom kom- munerna i grupp A var 27 % och i kommunerna i grupp D 20 %, medan motsvarande andelar för personer över 65 år var 6 % respektive 17 %. För personer i de arbetsföra åldrarna 15—64 år varierade relationstalen mindre: 67 % respektive 63 %. Inom denna grupp rådde dock mycket stora variatio— ner.

Ifråga om en kommuns utgifter bör man kunna anta, att det främst är de utgiftsposter som är direkt avhängiga av antalet barn, respektive an- talet åldringar, nämligen utgifter för folkskolor och för åldringsvård (vård- och pensionsutgifter), som påverkas av olikheter i åldersstrukturen.

Ifråga om inkomsterna kan en ökning av andelen barn (med inkomst: 0) som motsvaras av en minskning av antalet åldringar över 66 år, (som år 1959 enligt tabell 2: 9 hade en inkomst på ca 6 000 kr), beräknas med— föra ett minskat antal skattekronor inom kommunen; en förändring av åldersstrukturen i motsatt riktning medför däremot ett ökat antal skatte-

kronor. Detta betyder vid lika förhållanden i övrigt att en stagnerande kommun med många åldringar kan ha högre inkomster per invånare än en starkt expanderande kommun med många barn.

I tabell 2: 13 redovisas resultaten av några kalkyler, som avser att belysa hur en kommuns driftutgifter skulle förändras vid en förändring av ålders- strukturen, under vissa speciella förutsättningar. Beräkningarna har utgått från de faktiska driftutgifterna i Oxelösund år 1959. Åldersstrukturen i Oxelösund motsvarar detta är nästan exakt den som i tabell 2: 12 framräk- nats för kommuner i grupp A (kraftigt expanderande kommuner). Övriga alternativ i tabell 2: 13 motsvarar de i tabell 2: 12 redovisade alternativen A—D. Dessutom har tillagts ett alternativ E, som närmast avser att belysa utgifter och inkomster i här berörda avseenden för till en kommun inflyt— tade personer. Åldersfördelningen har i alternativ E antagits vara densamma som redovisas för de personer som under perioden 1907—1959 inflyttade till Oxelösund (nettoinflyttningen).

Utgifterna för folkskolor samt för åldringsvård och folkpensioner har antagits variera i direkt proportion till förändringarna av antalet >>konsum- tionsenheter» för respektive utgiftspost, d. v. s. andelen skolbarn respek- tive åldringar1 inom den totala folkmängden. De övriga kommunala ut- gifterna har antagits vara oförändrade per person, (1. v. s. de antas ej på— verkas av förändringarna i åldersstrukturen, endast av totala antalet in- vånare i kommunen.

Tillvägagångssättet vid beräkningarna har i övrigt varit följande. Med ledning av uppgifter för Oxelösund 1959 har först en genomsnittlig brutto- respektive nettokostnad för folkskolor, åldringsvård respektive övriga ut— gifter per »konsumtionsenhet» beräknats på det sätt som visas i nedan- stående tablå:

Totalkostnad Relativ andel kon— Totalkostnad per _ kronor sumtionsenheter konsumtionsenhet Utglftsslag mom totala (%,—person») befolkningen, Brutto Netto PA,-personer» Brutto Netto Folkskolor ............... 1 268 995 714 000 140 9 060 5 100 Åldringsvård o. folkpension 763 163 475 811 68 11 220 7 000 Övrigt .................. 2 812 594 2 136 000 1 000 2 810 2 140 Summa 4 921 393 3 326 000 1 000 | ——

Därefter har motsvarande totala kostnader för folkskolor, åldringsvård och »övrigt» beräknats för de ovan redovisade alternativa kommuntyperna,

1 Skolbarn = antalet barn i åldern 7—15 är (ca 57 % av samtliga 0—15 åringar). Åldringar = antalet personer i åldrarna 67—a) år (ca 85 % av samtliga i åldrarna 65—w år).

Tabell 2:13. Beräknade brutto- och nettoutgifter för folkskolor, åldringsvård och övrigt för städer av Oxelösunds storlek men med enligt alternativen itabell 2:12 varierande ålders-

struktur .. Total kostnad i 1 000 kronor enligt åldersstruktur oxen)" i Alternativ Åldersgrupp1 sund 1959 A B c 1 c 11 D E Bruttoutgifter 7—15 ............... 1 270 1 460 1 270 1 250 1 570 1 250 1 630 67—w ................ 760 560 1 010 1 230 1 230 1 570 -— övrigt O—w ........... 2 810 2 810 2 810 2 810 2 810 2 810 2 810 Summa 4 840 4 830 5 090 5 290 5 610 5 630 4 440 Index 100 100 105 109 116 116 92 Netloutgi/ier 7———15 ............... 710 820 710 700 880 700 920 67—w ................ 480 350 630 770 770 980 -—- övrigt O—w ........... 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 104 Summa 3 330 3 310 3 480 3 610 3 790 3 820 3 060 Index 100 99 105 108 114 115 92

1 Kostnaderna avser för 7—15 åringar: kostnader för folkskolor; för 67—w åringar: kostnader för åldringsvård; för övrigt O—w: samtliga stadens övriga utgifter som antas vara oförändrade trots åldersstrukturens förändringar. Se även not 1 sid. 288.

varvid förutsatts samma totalfolkmängd som i Oxelösund men varierande åldersstruktur.

Det visar sig att under dessa speciella förutsättningar blir här redovi- sade driftutgifter lägst i alternativ A och E och högst i alternativ C II och D. Det bör betonas att ingen hänsyn tagits till de ökade investeringskost- nader som enligt vad vi tidigare visat kan bli en följd av expansionen i al- ternativen A och B. Det är också möjligt att en mer ingående analys skulle visa att vårt antagande om lika utgifter per invånare i gruppen »övriga utgifter» icke är realistiskt. Icke desto mindre är räkneexemplet tankeväc- kande.

En motsvarande beräkning har utförts för att visa hur en kommuns in- komster kan tänkas variera vid olika åldersstrukturer. Beräkningarna har här utgått från de uppgifter om inkomsten per invånare i olika åldrar som redovisades i tabell 2: 4. På detta sätt beräknade inkomster för de olika alternativen redovisas i tabell 2: 14 och jämföres med ovan i tabell 2:13 redovisade uppgifter för nettodriftutgifterna.

Det visar sig som man kunde vänta att inkomsterna för de olika kom- mungrupperna varierar avsevärt mindre än driftutgifterna men är positivt korrelerade med utgifterna; de är lägst för alternativen A och E och högst för alternativ D — alternativen B, C och D skiljer sig emellertid föga åt.

Sammanställes inkomster och utgifter visar det sig att under angivna förutsättningar erhålles den mest ogynnsamma relationen inkomster-ut—

Tabell 2: 14. Invånarnas inkomster, kommunens dri ftutgi fter samt utdebitering per skatte- krona i Oxelösund år 1959 respektive beräknad för kommuner med olika åldersstruktur. 1 000 kronor respektive index

Procent personer 1 000: — Index i åldern (Oxelösund 1959 = 100) Invå- Kommu- Kommuner narnas nens Utdeb. Invå- Kommu- Utdeb. totala totala per narnas nens per 0—14 15—66 67—co1 . netto- skatte- totala lnkom- . ., totala . skatte- ster dnft' krona inkomst dnft- krona utgifter utgifter Oxelösund 1.959 ...... 27 66 7 39 760 3 330 8,38 100 100 100 Alternativ A ......... 27 68 5 39 200 3 310 8,44 98 99 101 B ......... 22 69 9 41 660 3 480 8,35 105 105 100 C I ....... 21 68 11 41 790 3 610 8,64 105 108 103 C 11 ...... 23 66 11 41 270 3 790 9,18 104 114 110 D ........ 20 66 14 41 910 3 820 9,11 106 115 109 E ......... 31 69 0 38 280 3 050 7,97 96 92 95

1 85 % av gruppen 65—w 2 Ett hypotetiskt belopp som beräknats som kvoten mellan utgifter och inkomster. Eftersom vi här endast är intresserade av en jämförelse mellan de olika värdena har den faktiska utdebi- teringen i detta sammanhang ingen betydelse.

gifter vid alternativ C II, där andelen barn och åldringar (»tärande») är högt. Bortses från alternativ E, som ju är ett specialfall, blir utdebiteringen lägst för alternativ B _ den i måttlig takt expanderande kommunen. I alterna- tiv E, som motsvarar åldersstrukturen för befolkningstillskottet vid stor inflyttning, blir utgifterna lägre eftersom åldringar helt saknas och detta mer än väl kompenserar den relativt sett låga inkomsten. Som nämnts kan dock ett sådant befolkningstillsvkott medföra stora investeringsutgifter, som i sin tur ger upphov till stora driftutgifter, som icke beaktas i denna kalkyl.

2.4 Industriutveckling, kommunalekonomi och samhällsbyggande i Oxelösund 1955—1961

2.4.1 Industrilokalisering fördubblar Oxelösund

Når Oxelösund blev stad är 1950 hade den nära 5 400 invånare. År 1956 ha— de folkmängden ökat till 6200. Grängesbergsbolaget beslöt vid årsskiftet 1956/57 att komplettera det befintliga järnverket i Oxelösund, med ett stål— verk (företagets namn förkortas i det följande till OJA). Vid beslutets fat- tande sysselsattes vid bolagets anläggningar i Oxelösund ca 800 personer.. Antalet anställda beräknades öka med omkring 2000 personer. Beslutet, ledde till en mycket snabb folkökning i Oxelösund. På sex år fördubblades stadens folkmängd. Vi skall här främst söka belysa hur detta påverkade den

291 Tabell 2: 15. Folkmängd och sysselsättning i Oxelösund åren 1955—1965

Folkmängd Index 1955 = 100 Totalt Syssel- År åligga". yrkes- satta Totalt Sy ssel- Mantals- fälligtbo- Totalt verk- v1d Folk- yrkes- satta skriven . samma? OJA” mängd verk- . satta 1 Vid OJA staden1 samma 1955 .......... 6 030 —— 6 030 2 305 730 100 100 100 1956 .......... 6 270 6 270 2 445 800 104 106 110 1957 .......... 6 570 395 6 965 2 600 880 108 113 120 1958 .......... 7 050 685 7 735 2 900 960 117 126 132 1959 .......... 8 370 1 140 9 510 3 440 1 345 139 149 184 1960 .......... 9 840 825 10 665 4 315 1 957 163 187 268 1961 .......... 11 650 200 11 850 5 035 2 532 193 218 347 1962 .......... 12 570 150 12 720 5 450 2 672 208 236 366 19653 ........ 14 100 14 100 6 100 2 750 234 265 377 Tillskott 1957—61. . . . 5 380 — 5 580 2 590 1 730 —— — —

1 Boende i provisoriska bostäder. Approximativa tal. Vid författandet av denna redogörelse var det icke möjligt att exakt beräkna hur stor inpendlingen och utpendlingen av arbetskraft till respektive från Oxelösund varit under perioden. Anförda tal är för 0JA:s del inklusive inpendlare. Totalsiffran torde approximativt motsvara totala antalet yrkesverksamma boende i Oxelösund. * Prognos.

kommunala ekonomin. Med hänsyn till att bostadsbyggandet i så hög grad är en kommunal uppgift omfattar redogörelsen även bostadsbyggandet.

Tabell 2: 15 redovisar översiktligt förändringar i folkmängd och antalet sysselsatta under expansionsperiodens första fas. Järnverkets nyanlägg- ningar togs i bruk år 1960 och var i full drift 1961.4 Den följande analysen koncentreras därför till en diskussion av sambandet mellan industriell ex- pansion, befolkningsutveckling, bostadsbyggande och kommunalekonomisk utveckling under perioden 1957—1961.

I överensstämmelse med den teori som skisserades i inledningen skall analysen utgå från antagandet att förändringarna i folkmängd och syssel- sättning i Oxelösund perioden 1957—1961 i allt väsentligt är en direkt följd av utbyggnaden av Oxelösunds järnverk. Det kan visserligen inte uteslutas att oberoende av järnverkets expansion vissa verksamheter ökat eller minskat i omfattning, men detaljerade analyser av utvecklingen inom olika sektorer har visat att sådana förändringar är få och av underordnad bety- delse för utvecklingen i stort.

Som framgår av tabell 2: 15 ökade den mantalsskrivna folkmängden mel- lan 1955 och 1962 med 108 % medan antalet yrkesverksamma totalt ökade med 136 % och antalet vid OJA anställda med 266 %.

' De följande ekonomiska beräkningarna har därför förts fram till 1961. När redogörelsen för- fattades fanns ännu icke uppgifter för senare år.

2.4.2. Industriexpansionens inverkan på befolkningsutveckling och syssel— sättning -— »Iokaliseringsmultiplikatorn».

Vi skall först studera effekten av industriinvesteringen på befolkningsut- vecklingen 1957—1961. Förändringarna i befolkningens storlek och sam- mansättning -— som i sin tur är en följd av förändringarna i sysselsätt- ningen -— är ju enligt vår teori av avgörande betydelse för den lokala eko- nomiska utvecklingen.

Befolkningstillskottet i Oxelösund 1957—1961 har beräknats på följande sätt:

Den faktiska befolkningen i Oxelösund år 1956 kallas basbefolkningen. Förändringarna i denna befolkning 1957—1961 har beräknats för tre alter- nativ.1

Alternativ FO: Först har beräknats hur basbefolkningen skulle ha för- ändrats fram till 1961 under antagandet att någon flyttningsvinst inte upp- kommit mellan 1957 och 1961. Den erhållna folkmängden kallas O-folk- mängd.

Alternativ FN: Därefter har beräknats hur folkmängden skulle ha för- ändrats fram till 1961 om flyttningsvinsten per år under perioden 1957— 1961 varit av samma absoluta storlek som åren 1951—1956. Den folkmängd som erhållits för 1961 kallas »normalfolkmängd».

Alternativ FI : Till sist redovisas den faktiska mantalsskrivna folkmängden år 1961. Om denna jämföres med folkmängden enligt alternativ FN kan skillnaden sägas ange den folkökning som är en direkt följd av Järnver- kets utbyggnad.

Förändringarna i stadens folkmängd mellan 1956—1961 kan med hjälp av de utförda beräkningarna sammanfattas på följande sätt:2

1956: Basbefolkning ......................................................... 6 273 Tillskott 1957—1961:

A FO: Basbetolkningen genom maturlig» folkökning ..................... 324 A FN: Genom mormal» inflyttning ..................................... 539 A FI: Genom »extra. inflyttning på grund av nyinvestering i industrin ..... 4 520 5 383 1961: Befolkning vid periodens slut ............................................ 11 656

I de flesta av de följande beräkningarna skall vi emellertid endast skilja mellan »basbefolkningen» och tillskottsbefolkningen (A FN +AFI) som då kallas »inflyttarna».

Åldersstrukturen. I tabell 2: 16 redovisas hur befolkningens åldersstruk- tur förändrats under expansionsperioden. Tillskottsbefolkningen har en helt annan åldersstruktur än basbefolkningen. Den inflyttade arbetskraf- ten har huvudsakligen varit å åldern 20—40 år och detta har i sin tur med- fört ett stort tillskott av barn och ungdomar. Andelen personer över 50

1 För samtliga alternativ har använts samma antaganden rörande fruktsamhet och dödlighet. De är baserade på uppgifter om den faktiska fruktsamheten och dödligheten under 1950-talet. 9 Se även bilagetabell B 2: 1.

293 Tabell 2: 16. Befolkningens relativa åldersfördelning perioden 1956—1961

Antal personer i % Åldersgrupp . Ökning 1956 1956—1961 1961 0— 4 .............................. 8 12 10 5—14 .............................. 18 19 18 15—19 .............................. 6 11 8 20—34 .............................. 19 28 23 35—49 .............................. 23 20 22 50—64 .............................. 16 9 13 65—w ............................... 10 1 6 Totalt 100 100 100 Antal personer 6 273 5 383 11 656

år minskade mellan 1956 och 1961 från 26 till 19 %. Denna utveckling är karaktäristisk för ett samhälle i snabb expansion.

Tabell 2: 17 redovisar i absoluta tal förändringarna i folkmängden 1956— 1961 inom några för de följ ande beräkningarna väsentliga grupper.

Tabellen visar i absoluta tal den stora andelen ungdomar och barn. Ta- bellen har även utnyttjats vid uppskattningarna av den totala ökningen av sysselsättningen (antal yrkesverksamma) i Oxelösund under perioden.1

Sysselsättningsökningen i industrin och i servicenäringarna — »Ioka- Iiseringsmultiplikatorn». De i tabell 2:15 redovisade förändringarna i yr- kesverksamheten kan användas för att beräkna vad som i svensk lokali-

Tabell 2: 17. Befolkningen 1956 och 1961 samt folkökningen 1957—1961 inom olika befolkningsgrupper

Antal personer Grupp Ålder _ 1956 .1957 61 1961 tillskott Barn ............................ 0—14 1 630 1 706 3 336 Ungdom ......................... 15—19 368 560 928 Arbetsföra åldrar: ................ 20—64 män .......................... 1 876 1 759 3 634 kvinnor, gifta .................. 1 486 1 179 2 665 » icke gifta .............. 272 151 423 Totalt 3 634 3 088 6 722 Därav yrkesverksamma män. . . ._ .................... 2 044 1 852 3 896 kvinnor ..................... 401 740 1 141 Summa 2 445 2 592 5 037 Pensionärer ...................... 65—w 641 29 670 Totalt 6 273 5 383 11 656

1 Uppskattningen bygger även på intervjuer om utvecklingen inom olika servicesektorer. Tills vidare får talen betraktas som approximativa.

Tabell 2:18. Oxelösund. Antalet sysselsatta vid järnverket OJA och inom »övriga verk- samheter» samt antalet »icke yrkesverksamma» åren 1956 och 1961

Antal personer % Tillskott Tillskott 1956 1961 1957—61 1956 1961 1957—61 Yrkesverksamma

OJA1 ................ 800 2 440 1 640 33 48 63 Övriga näringsgrenar . . 1 645 2 595 950 67 52 37 Totalt 2 445 5 035 2 590 100 100 100 Icke yrkesverksamma. . . . 3 825 6 615 2 790 -— -— Folkmängd2 ............ 6 270 11 650 5 380 —— _ ——

1 I Oxelösund bosatta anställda, jämför tabell 2: 15. * Mantalsskriven folkmängd.

seringslitteratur kallats »lokaliseringsmultiplikatorn>>, d. v. s. sambandet mellan sysselsättningsökningen i den primära industrin och den därav föl- jande ökningen av sysselsättningen i servicenäringarna respektive ökningen av folkmängden i samhället.3

Tabell 2: 18 redovisar antalet yrkesverksamma i Oxelösund 1956 och 1961 fördelade på järnverket och »övriga näringsgrenar». Enligt vår tes skulle ökningen av sysselsättningen inom »övriga näringsgrenar» perioden 1957— 1961 till övervägande d-el bero på sysselsättningsökningen i järnverket. Det- ta innebär givetvis en ganska grov approximation. En mindre sysselsätt- ningsökning har registrerats i den självständiga metallindustri som finns på platsen. En viss del av ökningen i sysselsättningen i servicenäringarna kan återföras på den levnadsstandardökning som skett för »basbefolkning- en» under perioden 0. s. v.4 Mot detta kan ställas att den industriella ex- pansionens effekt på sysselsättningsökningen i servicenäringarna inte kan anses helt avslutad år 1961. Ju längre tidsperiod som studeras ju fler se- kundära effekter kommer att störa jämförelsen. Idetta fall har vi stannat för att göra jämförelsen för den 5-årsperiod vid vars slut det nya verket är i full drift och den extra byggnadsverksamheten i stort sett avslutad.5

Totalt beräknas sysselsättningen i Oxelösund mellan 1957 och 1961 ha ökat med 2 590 personer varav 1 850 var män och 740 kvinnor. Av sysselsätt- ningsökningen kom 1 640 personer eller 63 % på järnverket och 950 per- soner eller 37 % på servicenäringarna. Detta innebär att järnverkets andel av den totala sysselsättningen i Oxelösund ökat kraftigt eller från 33 till 48 %.

a Jämför SOU 1951: 6, sid. 209 ff. * Vissa av dessa faktorer skall beaktas i de följande kalkylerna över de samhällsinvesteringar som »orsaktas» av industriexpansionen.

5 En mer detaljerad analys av utvecklingen under expansionens olika faser skall publiceras i annat sammanhang.

Om vi definierar »lokaliseringsmultiplikatorn» lic,, som det tal med vilket man skall multiplicera antalet nyanställda vid järnverket för att få totala antalet yrkesverksamma kan vi tydligen skriva:

SOJA ' lky = ST

och ST lk = SOJA 2 590 ' Ik = ——-= 1 6 Vilket ger ,, 1 64 0 ,

Detta kan också uttryckas så att, om vi multiplicerar antalet nyanställda vid järnverket med 0,6, får vi antalet nyanställda i servicenäringarna.1

Om vi utnyttjar materialet för att beräkna sambandet mellan den primära sysselsättningsökningen och den totala folkökning som denna gett upphov till och kallar den motsvarande Iokaliseringsmultiplikatorn för IkF så er- hålles

5380 33

lk =—= F 1640 '

Genom att multiplicera antalet nyanställda vid järnverket med 3,3 skul- le vi alltså erhålla den totala folkökningen.2

2.4.3 Industriexpansionens effekt på den kommunala ekonomin

I detta avsnitt lämnas en sammanfattande översikt av hur den industriella expansionen och den följande snabba folkökningen inverkat på den kom- munala ekonomin. Härvid skall vi söka tillämpa den analysteknik som pre- senterades i avsnitt 2.2. Redogörelsen omfattar såväl driftutgifter som kapi- talutgifter och skatteunderlaget. Från redovisningen har uteslutits vissa poster av finansiell karaktär, men i övrigt bygger redogörelsen på en ge- nomgång av kommunens bokslut.3

Driftutgifter 1955—1961 . Tabell 2: 19 ger en sammanfattande översikt av Oxelösunds stads driftutgifter brutto och netto för samtliga förvaltningar exklusive industriell verksamhet och finansförvaltning åren 1955—61. Brutto ökade driftutgifterna mellan 1955 och 1961 räknad i fasta priser med 123 % och netto med 121 %. Detta skall alltså jämföras med att folkmängden samtidigt ökade med 93 %. Den relativa storleksordningen av utgifterna vid periodens början respektive slut framgår av följ ande sammandrag.

1 I den befolkningsprognos som uppgjordes i början av år 1957 och som legat till grund för planeringen räknades med att antalet servicearbetare skulle vara drygt 30 % av de i industrin sysselsatta. Detta stämmer väl med värden på lokaliseringsmultiplikatorer som erhållits vid liknande 1:irådt32r;>ökningar. Se t. ex. Fred Forbas: »Synpunkter på lokaliseringsmultiplikatorm PLAN 1952: 1, 3 Som primärmaterial har använts de sammanställningar som kommunen lämnar till Statistiska Centralbyråns finansstatistik.

Driftutgifter i % Förvaltning Brutto | Netto

1955 1961 | 1955 1961

Centralförvaltning ................ 14,2 16,6 19,4 21,9 Stadsbyggnad .................... 12,2 13,5 18,2 16,2 Undervisning .................... 37,8 39,3 27,8 29,8 Socialvård ....................... 31,8 24,1 30,4 25,5 Övrigt .......................... 4,0 6,5 4,2 6,6 Summa 100,0 100,0 | 100,0 100,0

Några anmärkningsvärda förskjutningar i utgifternas fördelning på olika förvaltningar har icke skett, om man undantar att kostnaderna för social- vården, sannolikt som en följd av den gynnsammare åldersstrukturen kraf- tigt minskat både brutto och netto. De utgifter som redovisas under central- förvaltning samt undervisning har ökat både brutto och netto.

Med användning av den i avsnitt 2 redovisade metodiken har vi för varje förvaltning med utgångspunkt från 1955 sökt beräkna den teoretiska utgif- ten TU för vardera åren 1955—1961.

De betyder alltså att 1955 års faktiska utgifter år för år räknats om med ledning av:

(a) relativa ökningen av antalet konsumtionsenheter (b) relativa löneökningen enligt för städernas anställda redovisad ge- nomsnittlig löneökning1

(c) penningvärdets förändring.

Som »konsumtionsenhet» för de olika förvaltningarna har valts de va- riabler som redovisats i avsnitt 2.2.

Enligt teorin skall skillnaden mellan faktiska utgifter FU och teoretiskt beräknade utgifter TU motsvara den, låt vara grovt uppskattade standard- förändring som ägt rum under perioden. Värden för FU och TU för olika förvaltningar och år redovisas i detalj itabell 2: 20 och figur 1.

För de flesta förvaltningar följer den teoretiska utgiftskurvan anmärk- ningsvärt väl den faktiska. I regel ligger de faktiska utgifterna något högre än de teoretiskt beräknade, vilket skall tolkas så att standarden ökade. För »stadsbyggnad» ligger de teoretiskt beräknade utgifterna åren 1959 och 1961 icke oväsentligt högre än de faktiska vilket skulle betyda en något sänkt standard på dessa områden.2 För socialvården gäller det motsatta.

1 Inom kommunaltjänstmannaförbundet har beräknats ett korrigerat löneindex som räknar med en årlig löneökning av 1,5 %, utöver avtalsnivåerna, p. g. a. lönegradsuppflyttning. Serien blir följande:

1955: 100 1958: 122 1961: 143 1956: 106 1059: 126 1957: 117 1960: 134

' De höga teoretiska utgifterna dessa år beror på att ett stort antal lägenheter börjat byggas och att detta givit stora utslag i våra kalkyler.

Tusentol Tusentol kronor kronor 7.000 1 Stadsbyggnad : Totalt _ /R I _ 1.000— ' & — : 6.000; ; 0 l 1 1 i I 3.000 _ j : Undervisning 5.000—. 2000—_ : A I 4000—- - l _ : I 1.000— I : f, 3000 _ _ (. _ : "_____,-_'=':_,' : _ __ _ _ i : 47 " I | | | '/ 2.000 2000— ,f/ : 5 . | & d : ,4/ _ oclov r _ .J _ _ ,!» 1.000— 1.000— 1 _ 0 1 1 | | | 0 | | | | | 1955 1956 1957 1958 1959 man 196! 1955 |955 1957 1958 1959 ISBD IBGIÄr

Brutto: Faktiskt '— — — - Net-to: Faktiskt

— —- -— Brutto: Teoretiskt —-—-— Netto: Teoretiskt

Tabell 2:19. Oxelösund. Stadens driftutgifter fördelade på förvaltningsgrenar 1955—1961

Faktiska belopp, 1 000 kr

1Ino

F örvaltningsgren

1955 | 1956 | 1957 | 1958 | 1959 | 1960 | 1961 1955 | 1956 | 1957 | 1958 | 1959 | 1960

1961

Brutto

0. 2. 3.

(0 h

&

Centralförvaltning. . . . . . . . . . . 364,2 387,4 503,1 612,3 780,2 967,2 1 093,2 152

Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning. . . . . . . . . 101,8 78,0 123,7 138,4 313,5 188,6 358,8 43

Stadsbyggnad: Byggnads- och stadsplane- väsen. . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 10,7 14,8 189,8 180,3 450,2 304,4 202,4 4 Övrigt. . . . . . . . . . . . . . . 233,3 318,8 387,2 485,0 568,4 588,2 682,2 98 Totalt. . .. . . . . . . . . . . . . . .. 244,1 333,6 577,1 665,3 1 018,8 892,6 884,6 102

Undervisning: Folk- och yrkesskola . . . . . . . 886,2 935,0 1 136,8 1 293,5 1 490,9 1 854,9 2 452,2 371 Övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . 60,0 97,1 86,1 97,2 122,3 144,4 133,2 25 Totalt. . . . . . . . . . . . . .. . 946,2 1 032,1 1 223,0 1 390, 1 613,2 1 969,3 2 585,8 396

Socialvård: Sluten fattigvård . . . . . . . . . 283,7 349,4 395,8 455,5 477,0 535,6 681,2 118 Folkpensionering . . . . . . . . . 215,1 223,2 238,3 262,3 286,1 304,3 323,6 90 Övrigt.. . . . . . . . . . . . . . 200,3 295,1 307,8 355,7 390,7 500,2 578,1 84 Totalt. . . . . . . .. .. ... . . . .. 699,2 867,7 941,8 1 072,5 1 153,9 1 340,1 1 582,9 292

Allmän hälso- och sjukvård. . . 36,6 30,6 32,3 37,5 41,8 69,7 69,4 15

142

29

5 117 122

342 36 378 128

82 108 318 11

148

36 46 114 170

334 25 359 116 70 91 277

10

156

35 46 124 170

330 25 355 116 67 91 274

10

159

64 91 116 207

303 25 328

97 58 79 234

8

178

35 56 108 164

342 363

99 56 92 247 13

166

55 31 104 134

373 20 393 104 49 88 241

10

Summa 2392,0| 2729,5l 3401,2 3916,9 4921,4 5427,5 6574,7 1000

1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000

Netto 0.Centralförvaltning........... 312,4 342,3 439,8 554,5 644,4 812,2 931,3 195 194 187 206 194 226 219

. Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning 75,6 49,8 81,8 93,6 264,6 92,9 243,4 47 28 35 35 80 26 57

. Stadsbyggnad: Byggnads- och stadsplane- väsen .... . . . . . . . . . . . . . .. 10,7 14,9 189,9 180,3 166,7 217,2 145,8 7 8 81 67 50 60 34 Övrigt ... . . . . . . . . . . . . . . . . 220,6 306,3 368,9 470,13 536,1 563,9 542,3 138 174 157 175 161 157 127 Totalt . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 231, 321,2 558,8 650,6 702,9 781,1 688,1 145 182 238 242 211 217 162

6. Undervisning: Folk— och yrkesskola. . . . . . . 494,3 408,5 528,8 529,4 798,1 888,9 1 141,8 309 233 225 197 240 247 269 Övrigt. . . . ... . . . . . . . . . . .. 57,8 79,3 75,1 86,2 111,1 102,9 122,1 36 45 32 32 33 29 29 Totalt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 552,1 487,8 603,9 615,7 909,2 991,8 1 263,9 345 278 257 229 273 276 298

. Socialvård: Sluten fattigvård . . . . . . . . . 51,9 104,5 154,2 197,8 189,7 217,4 346,1 32 59 66 74 57 61 82 Folkpensionering (brutto) . . 215,1 223,2 238,2 261,3 286,1 304,3 323,6 135 127 101 97 86 85 76 Övrigt ...... . . . . . . . . . . . . . 129,7 207,0 247,2 284,9 297,0 355,2 411,2 81 118 105 106 89 98 97 Totalt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 396,7 534,8 639,6 743,9 772,8 876,9 1 080,9 248 304 272 277 232 244 255

. Allmän hälso- o. sjukvård. . . . 31,5 25,0 25,7 31,6 32,1 40,9 39,6 20 14 11 11 10 11 9

N M

h

00

Summa 1599,7 1760,8 2349,6 2690,0 3326,0 3595,9 4247,2 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000

Tabell 2:20. Oxelösund. Driftbudgeten. Sammandrag av faktiska utgifter (F U) och teoretiskt beräknade utgifter ( TU) brutto och netto 1955—1961

Bruttoutgifter 1 000 kr Nettoutgifter 1 000 kr.

Förvaltningsområde 1955 | 1956 | 1957 | 1958 | 1959 1960 | 1901 1955 1956 1957 | 1958 | 1959 1960 | 1961

Faktiska utgifter Centralförvaltning. . . . . . . . . . . . . . . . 364 387 503 612 780 967 1 093 312 342 440 555 644 812 931 Fastighetsförvaltning. . . . . . . . . . . . . . . . . 102 78 124 138 314 189 359 76 50 82 94 265 93 243 Stadsbyggnad. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 244 334 577 665 1 019 893 885 231 321 559 651 703 781 688 Undervisning. . . . . . . . . . . . . . .. . . ... ... 946 1 032 1 223 1 391 1 613 1 969 2 586 552 488 604 616 909 992 1 264 Socialvård. . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... . . . .. 699 868 942 1 073 1 154 1 340 1 583 397 535 640 744 773 877 1 081 Hälsovård. . . . . . 37 31 32 38 42 70 69 32 25 26 32 32 41 40

2392 2730 3401 3917 4921 5428 6575 1600 1761 2350 2690 3326 3596 4247

Index:1 1955 = 100. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 100 114 142 164 206 227 275 100 110 147 168 208 225 272 föregående år = 100. ..... . -— 114 125 115 126 110 121 -— 110 134 114 124 108 118

Teoretiska utgifter Centralförvaltning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 364 397 452 510 619 772 961 312 341 387 437 531 662 825 Fastighetsförvaltning. . . . . . . . . . . . . . . . . 102 112 121 137 149 201 252 76 83 90 102 110 149 187 Stadsbyggnad. . . . . . . . . . . 244 251 625 981 1 147 849 1 098 231 238 592 930 1 087 805 1 041 Undervisning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 946 1 003 1 145 1 249 1 429 1 855 2 583 552 585 668 729 834 1 082 1 507 Socialvård. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 699 744 797 855 955 1 062 1 091 397 424 462 500 562 632 662 Hälsovård........................... 37 40 48 55 69 82 91 32 35 41 48 59 71 78

Summa 2392 2548 3188 3787 4367 4821 6076 1600 1706 2241 2745 3184 3401 4300

Index:1 1955 = 100. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 100 107 133 158 183 202 254 100 109 144 176 204 218 276 föregående år = 100. .. . . ... . . .. .. .... —— 107 125 119 115 110 126 — 109 131 122 116 107 126 Standardstegring i %: under året. .

sedan 1955. . .

. . . . . .. . . -— 6,5 :l; 0 —3,4 9,6 :!: 0 —4,0 —— 0,9 2,3 ——6,6 6,9 0,9 —6,4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . _— 6,5 6,8 3,8 12,6 12,4 8,3 —- 0,9 2,1 4,5 2,0 3,2 — 1,4

1 Index för utgiftsökningen under perioden är inom varje delförvaltning lika för brutto- och nettoutgifterna. Relationerna mellan utgifterna i de olika förvaltningarna är dock olika för brutto- och nettoutgifterna, varför index för ökningen av summa utgifter brutto och netto blir olika.

Tabell 2: 21. Driftutgifter totalt. Oxelösund 1955—1961. Faktiska utgifter och teoretiskt beräknade samt uppskattad »standardförändring»

UF Utgifter Standardhöj ning Folkmängd Utgifter År index faktiska teoretiskt Index beräknade Under Sedan Index året 1955 Bruttoutgifter 1955 100 100 100 — 1956 104 114 107 + 6,5 + 6,5 1957 108 142 133 :l: 0 + 6,8 1958 117 164 158 —3,4 + 3,8 1959 139 206 183 + 9,6 + 12,6 1960 163 227 202 ;t 0 + 12,4 1961 193 275 254 —4,0 + 8, Nettoutgifter 1955 100 100 100 —— — 1956 104 110 109 + 0,9 + 0,9 1957 108 147 144 + 2,3 + 2,1 1958 117 168 176 —-6,6 -— 4,5 1959 139 208 204 + 6,9 + 2,0 1960 163 225 218 + 0,9 + 3,2 1961 193 272 276 ——6,4 -—- 1,4

Det är dock givet att en så grov kalkyl som den vi här redovisat inte får tol- kas alltför bokstavligt.

I tabell 2: 21 sammanfattas och jåmföres indextal för summan av budge- tens brutto- och nettoutgifter. Även om den kalkyl vi här presenterat ur flera synpunkter är diskutabel ger den en viss approximativ uppfattning om till vilken del utgiftsökningen 1955—1961 är hänförlig till faktorer, vilkas stor- lek kommunens finansförvaltning icke direkt kunnat påverka.

Enligt tabellen skulle bruttoutgifterna ha ökat i förhållandevis måttlig takt; standardökningen skulle ligga omkring 8 % eller motsvara drygt 1 % per år. För nettoutgifterna, där kalkyltekniken passar sämre, redovisas ingen

Tabell 2: 22. Investeringar 1955

—1961 fördelade på olika förvaltningsgrenar. ] 000 kronor

Fastig- hetsförv. Indu- Under— Central- 113553; iii—ååå bostads- Stads- striell visning förvalt- rin ar rin ar Mark- Netto- År försörjn. bygg- verk- kulturell ning, so- exklgusi- Bidrag 1 nkå si- för- inve- exkl. nad sam- verk— cialvård värv steringar mark- het samhet sjukvård ve mark" *” mark" förvärv förvärv förvärv 1955 52 251 446 28 44 821 821 — 821 1956 159 192 629 293 16 1 299 95 1 384 —— 1 384 1957 103 410 1 121 252 336 2 222 58 2 280 100 2 180 1958 35 738 1 864 141 201 2 979 5 2 984 148 2 836 1959 25 1 034 1 539 1 080 150 3 828 106 3 934 194 3 740 1960 38 646 822 2 964 99 4 569 1 409 5 978 1 092 4 886 1961 31 1 836 1 442 3 326 109 6 744 6 247 12 991 484 12 507

standardökning, vilket —— om resultaten inte är att hänföra till kalkyltek- niken skulle betyda att den standardökning som skett finansierats med andra inkomster än kommunalskatter. Slutsatsen blir emellertid att drift- utgifterna icke på anmärkningsvärt sätt påverkats av expansionsförloppet.

Investeringsutgifter 1955—1961. Stadens investeringsutgifter (kapitalut- gifter) åren 1955—1961 redovisas fördelade på förvaltningsområden i tabell 2: 22. Under expansionsperioden har staden gjort stora markförvärv som re— dovisas separat. Som framgår av tabell 2: 23 består investeringarna, om man bortser från markförvärv, till övervägande del av nybyggnader och anlägg- ningar.1

Tabell 2: 23. Bruttoinvesteringar 1955—1960 fördelade på olika slag av investeringar. 1 000 kronor

Bruttoinvesteringar År N h d Ink" Ntettio å Index tt . y yggna op av s a en summa ne o Inventarier och anläggn. fastigheter Summa 1955 122 699 821 821 100 1956 189 1 100 95 1 384 1 384 168 1957 410 1 812 58 2 280 2 180 266 1958 214 2 765 5 2 984 2 836 345 1959 444 3 384 106 3 934 3 740 456 1960 291 4 278 1 409 5 978 4 886 595 1961 297 6 447 6 247 12 991 12 567 1 523

Räknat i löpande priser har investeringsvolymen 1955—1961 mer än fem- tondubblats —- och ökningen blir som framgår av följ ande tablå även överväl- digande räknat i fasta priser. Mot detta står alltså en fördubbling av folk- mängden. Det är tydligt att investeringarna i Oxelösund förändrats enligt den teori, »accelerationsprincipen», som redovisades i avsnitt 2.

Investeringsvärdea Fasta prisera År Folkmängd 1 000 kr Index Indexl Brutto Netto Brutto Netto 1955 1 052 1 052 100 100 100 1956 1 572 1 572 149 149 104 1957 2 614 2 496 248 237 116 1958 3 347 3 181 318 302 128 1959 4 253 4 038 404 384 158 1960 4 861 3 699 462 352 177 1961 7 025 6 521 668 620 197

1 Under industriella anläggningar redovisas praktiskt taget uteslutande investeringar i vatten—, avlopps— och reningsverk.

” Exkl. markförvärv. 3 1962 års penningvärde. ' Total folkmängd, se tabell 2:15.

303. Tabell 2: 24. Oxelösund 1955—1962. Skatteunderlagets förändringar

Taxerad T*?xfjad Skattekronor inkomst m .' Summa Inkomståret Budget- fysiska aktle- taxerad . året bolag inkomst . Aktie- personer 00' Fysrska b 1 T t alt 1 000' —— m. m" 1 O "_ personer 0 ag o ' 1 000: — m. m. 1953 1955 20 735 6 235 26 970 175 989 73 630 249 620 1954 1956 22 335 5 129 27 464 190 952 62 978 253 930 1955 1957 25 498 8 704 34 202 209 190 87 040 296 234 1956 1958 27 626 11 832 39 458 221 020 118 320 339 340 1957 1959 30 466 17 362 47 828 253 500 173 620 427 116 1958 1960 34 077 6 738 40 815 250 820 67 380 318 203 1959 1961 39 759 6 912 46 671 300 810 69 123 369 933 1960 1962 53 277 19 610 71 344 403 094 196 097 599 191 1961 1963 66 858 19 767 86 325 533 830 197 670 731 500

Investeringarna har i detta fall koncentrerats till områdena »stadsbygg— nad» (hit hör i realiteten också vad som redovisats under industriell verk- samhet) samt »undervisning». Sociala investeringar, investeringar i andra kulturella anläggningar än skolor samt i fritidsanläggningar har dels med- vetet »hållits tillbaka» och dels i begränsad utsträckning bekostats av före- taget. Samtidigt har givetvis en del av investeringarna varit reinvesteringar eller standardhöjande investeringar som kommit 1956 års basbefolkning till godo och som skulle ha utförts oberoende av om expansionen kommit till stånd eller ej. Tabell 2: 22 ger alltså ej någon direkt uppfattning om vilka »samhällsinvesteringar» som »orsakats» av industriexpansionen. Denna frå- ga är så komplicerad att utreda att vi skall ägna den ett eget avsnitt (se 2.4.4 nedan) sedan den kommunala ekonomin slutbehandlats.

Lokalinkomst—skatteunderlag 1955—1962. Tabell 2: 24 redovisar hur >>lokalinkomsten» mätt genom den taxerade inkomsten och skatteunderlaget mätt genom antalet skattekronor utvecklats i Oxelösund inkomståren 1953— 1961 och budgetåren 1955—1963.

Taxeringsunderlaget för fysiska personer har ökat hela perioden, medan inkomsterna från bolagen visar starka konjunkturella variationer.1 Om man räknar om de aktuella tale—n till fasta priser och jämför skatteunderlagets utveckling med folkökningen samt dessutom tar hänsyn till att stadens in- komster ett visst budgetår beräknas på de faktiska inkomsterna två år tidi- gare, ter sig utvecklingen som framgår av följande tablå mindre gynnsam.

Utgifter, inkomster och uttaxeringsbehov i Oxelösund 1955—1961 en jämförelse under speciella förutsättningar. Vi skall nu jämföra tidigare re- dovisade utgifter och inkomster i Oxelösund under perioden 1955—1961. Det innebär att vi lämnar den kommunala budgeten som bland annat om-

1 För stadens ekonomi var det nära nog katastrofalt att bolagens inkomst mitt under den mest påfrestande expansionsperioden sjönk med över 10 miljoner kronor — det totala skatteunderlaget minskade mellan 1959 och 1960 med omkring 25 %.

Taxerad inkomst per invånare” Kronor Index 1 Budget” Nominellt 1962 års p-värdea 1962 års p-värde Fysiska Fysiska Fysiska Totalt personer Totalt personer Totalt personer 1955 4 470 3 440 5 730 4 410 100 100 1956 4 380 3 560 5 340 4 340 93 98 1957 5 200 3 880 6 120 4 560 107 103 1958 5 600 3 920 6 290 4 400 110 100 1959 5 710 3 640 6 340 4 040 111 92 1960 4 150 3 460 4 410 3 680 77 83 1961 4 010 3 370 4 180 3 510 73 80 1962 5 800 4 260 5 800 4 260 101 96

1 = inkomståret två år tidigare. Per invånare mantalsskriven under budgetåret. ' Index budgetår 1962 = 100.

fattar ett antal finansiella poster och vissa intäkter och kostnadenutöver dem vi redovisat här. I praktiken har kommunen för att balansera budgeten under expansionsperioden vidtagit en rad olika åtgärder som vi inte skall behandla; den har mobiliserat fonder och reserver, finansierat en stor del av investeringarna med lån, fått visst stöd från det expanderande industri- företaget och har även höjt uttaxeringen. Eftersom vårt syfte främst är att visa hur en snabb folkökning inverkar på en kommuns utgifter och in- komster, så har det synts lämpligast med en schematisk kalkyl över hur budgetens huvudposter kan avstämmas med varandra. Härvid har vi ut- nyttjat det redovisade materialet från Oxelösund rörande driftutgifter, in- vesteringar och skatteunderlag för perioden 1955—1961 och kompletterat det med några poster som där inte redovisats.

Av investeringsutgifterna antas att 50 % finansieras med skatter medan 50 % finansieras med lån. Räntor och amorteringar för den då erforderliga uppläningen har beräknats efter en annuitet på 8 %. (Se bilagetahell B 2: 2.)

Därefter har för år 1955 beräknats vilken uttaxering som erfordras för att täcka de beräknade totala nettoutgifterna. Den erforderliga skattesatsen blev 7: 80 kronor. Med ledning av det faktiska antalet skattekronor för åren 1956—1961 har beräknats den erforderliga uttaxeringen för att täcka beräk- nade nettoutgifter (alternativ 1). Eftersom på grund av konjunkturläget och oberoende av expansionen, järnverkets redovisade vinst kraftigt minska- de åren 1958 och 1959, d. v. s. budgetåren 1960 och 1961, har ett särskilt al- ternativ II beräknats där aktiebolagens taxerade inkomst 1960 och 1961 he- räknats öka i takt med ökningen av antalet sysselsatta. Resultatet av kal- kylen sammanfattas i följ ande tablå.

Det visar sig att en oförändrad uttaxering skulle leda till stora budget— underskott. För att täcka utgiftsökningen skulle uttaxeringen. år 1961 ha be-

Summa skattekronor vid Erforderlig uttaxering Summa alternativ1 vid alternativ Budgetår utgifter I II I II 1955 1 947 249 620 7: 80 1956 2 474 253 930 9: 74 1957 3 576 296 234 12: 07 1958 4 282 339 340 12: 62 1959 5 442 427 116 12: 74 1960 6 385 318 203 441 800 20: 06 14: 45 1961 11 363 369 933 566 450 30: 72 20: 07

1 Alternativ I: faktiskt antal skattekronor, se tabell 2:24. Alternativ II: för 1960 och 1961 antas ökningen av skattekronor från aktiebolag motsvara ökningen av antalet anställda i indu- strin 1958 och 1959.

hövt tre- eller fyrdubblas jämfört med 1955. Utvecklingen kan bemästras genom en ökad upplåning och en ökad uttaxering.

Det anförda exemplet kan inte utan vidare tolkas så att en så snabb expan- sion som skett i Oxelösund är kommunalekonomiskt ogynnsam. Men det torde vara ostridigt att en snabb expansion ställer stora anspråk på den kommunala ekonomin. Är förutsättningarna för upplåning begränsade _ t. ex. i ett högkonj unkturläge av efterkrigstidens typ _ tvingar expansionen ofta kommunen till skattehöjningar.

2.4.4 Sambandet industriell expansion — samhällets investeringskostnader Detta avsnitt skall något mer ingående behandla det i inledningen berörda problemet: om en industri startar en ny verksamhet eller ökar sin personal i samband med utbyggnad av anläggningarna och den nya arbetskraften er- hålles genom inflyttning, vilka investeringar i »samhällsanläggningar» krävs då för varje ny industrianställd? Svaret på den frågan varierar givetvis med de speciella förhållandena i varje enskilt fall och från tidpunkt till tidpunkt.

Först skall klarläggas vad som skall räknas till »samhällsinvesteringar». I redovisningen från Oxelösund räknas till »samhällsinvesteringar» i första hand investeringar i bostäder samt kommunala investeringar finansierade över stadens budget. Uppmärksamheten har koncentrerats till investeringar som primärt »orsakas» av förändringarna i antalet sysselsatta eller deras familjemedlemmar, d. v. s. förändringar i antalet »konsumenter». Härige- nom blir det lämpligt att använda förändringar i antalet personer tillhörande olika befolkningsgrupper som förklarande variabel till förändringar i inves- teringsefterfrågan inom den offentliga sektorn.

Som nämnts tidigare kan en industriell expansion givetvis även medföra ökad efterfrågan på offentliga tjänster vilken icke kan återföras på för- ändringar i antalet konsumenter. Produktionsökningen leder t. ex. till ökade varutransporter som ökar »efterfrågan» på vägar och vägstandard, på ham- nar, på vattenförsörjning etc. Av praktiska skäl skall de sistnämnda effek-

terna endast i förbigående uppmärksammas i detta sammanhang. Klart är emellertid att sådana investeringar i vissa speciella fall kan bli av relativt betydande omfattning och dessutom visa stora variationer mellan olika platser. Det expanderande företaget kan naturligtvis också sägas »orsaka» in- vesteringar i den privata sektorn utanför det egna företaget, t. ex. i detalj- handeln och liknande serviceföretag. Även dessa effekter skall här behandlas mycket summariskt.

Med den valda uppläggningen av analysen är det naturligt att efterfrågan på offentliga investeringar blir beroende av storleken av det geografiska om- råde som analysen omfattar. En del offentlig service, t. ex. sjukvården, är centraliserad till större enheter, som är lokaliserade utanför den kommun som studeras. Den efterfrågan på investeringar utanför kommunen, som kan uppstå som en följd av industriinvesteringar behandlas icke i denna ut- redning. Den torde dessutom i regel vara av begränsad betydelse jämfört med den lokala efterfrågan.

Kalkylmetodik. Kalkylerna anknyter till den metodik som skisserades i avsnitt 2.2. Inom ett visst område produceras respektive finns en stock av ett visst »realkapital», bostäder, skolor o. s. v. Detta kapital »konsumeras» av en given grupp konsumenter — hushåll, skolbarn etc. Konsumenterna kan i sin tur hänföras till en befolkningsgrupp —— t. ex. den i avsnitt 2.4.2 redo- visade basbefolkningen eller »inflyttarna». Härigenom har det blivit möjligt att fördela utförda investeringar på basbefolkningen respektive inflyttarna. Den sistnämnda uppdelningen har i stort sett även varit utgångspunkten för en uppdelning av investeringarna i de tidigare redovisade grupperna »standardhöjande investeringar» och »expansionsinvesteringar». Alla inves- teringar som har måst utföras därför att antalet konsumenter ökats eller överhuvudtaget »konsumerats» av »inflyttarna» — har kallats »expan- sionsinvesteringar» och alla investeringar som »konsumerats» av basbefolk- ningen för »standardhöjande» investeringar. Det sistnämnda innebär att även investeringar som klart haft karaktär av reinvesteringar, t. ex. ersätt- ning av rivna bostäder, kallats standardhöjande.

Det anförda kan sammanfattas sålunda: För varje investeringsområde skall investeringarna fördelas på:

I. Basbefolkningen = standarhöj ande investeringar Il. Inflyttarna : expansionsinvesteringar.

För varje investeringsområde skall beräknas:

. S: ' ' ' samhällsinvestenng per (ny) yrkesverksam : a expansmnsmvestermg

antal yrkesverksamma in- flyttade S:a expansionsinvestering

tillskott av OJA-anställda boende i Oxelösund

samhällsinvestering per (ny) OJA-anställd:

Innebörden av den förstnämnda relationen torde vara klar. Det menings- fulla i den sistnämnda relationen kan ifrågasättas _ här har alltså alla bostäder, skolor etc. som erfordras för »servicebefolkningen» till de nyan- ställda järnverksarbetarna räknats som »orsakade» av de sistnämnda.

Till sist måste en reservation göras ifråga om den studerade tidsperioden. Liksom tidigare för de kommunala utgifterna har investeringarna stude- rats för perioden 1957—1961. Även om industrianläggningarna vid slutet av 1961 var i full drift så kan effekten av sysselsättningsökningen och befolk- ningsexpansionen på »samhållsinvesteringarna» inte antas vara slut är 1961; successivt måste emellertid en allt större del av här berörda samhälls- investeringar anses bero på andra faktorer än expansionen 1957—1961. Den svåra gränsdragning och de avvägningsproblem, som uppstår, när man skall beräkna under hur lång tid som en investering inom en sektor påverkar ut— vecklingen inom andra sektorer har ej berörts här.1

Oxelösunds Järnverks investeringar. Grängesbergsbolaget investerade ge- nom Oxelösunds Järnverks AB under åren 1957—1961 i anläggningar i Oxel- ösund uppskattningsvis ca 540 miljoner kronor. Av dessa avser uppskatt- ningsvis 25 milj. kronor investeringar i bostäder (alltså inräknade i sam- hällets investeringar nedan), samt ca 5 milj. kronor sådana investeringar som normalt kommer på samhället — huvudsakligen investeringar i ham- nen samt vissa sociala anordningar. Av de återstående 510 milj. kronor faller ca 25 milj. kronor på en transportanläggning i hamnen och särskilda last-Å anordningar, men dessa anläggningar torde vara av sådan art att de normalt faller på industrin.

Bostadsproduktion och bostadsinvesteringar. Bostadsproduktioneni Oxelö- sund under den här redovisade perioden redovisas i tabell 2: 25. Vi har skiljt mellan antalet inflyttningsfärdiga och antalet påbörjade lägenheter varje kalenderår.

De följande kalkylerna förutsätter — icke helt riktigt — att det rådde balans på bostadsmarknaden både 1956 och 1961. Under denna förutsättning skulle bostadsproduktionen de fem åren 1957—1961 ha tillfredsställt för- ändringar i efterfrågan hänförliga till följande grupper av orsaker:2

a) ökad standard för 1956 års befolkning genom sanering och uppflytt- ning till större och bättre lägenheter. Detta innebär alltså att äldre lägenheter dels utmönstras ur bostadsbeståndet d. v. s. rives, dels blir lediga för nyin- flyttade till samhället.

1 »Standardhöjningem får större betydelse ju längre perioden utsträcks. Uppenbart är en del av de investeringar som här betecknats som expansionsinvesteringar i praktiken standardhöj ande investeringar. Eftersom en uppdelning främst avser att skilja mellan de investeringar som måste ha fullföljts oavsett om expansionen ägt rum och de investeringar som beror på expansionen är denna distinktion av mindre betydelse.

* Gruppen (a) innehåller alltså till en del standardhöjande investeringar (motsvarande hus- hållstillskottet genom hushållssprängning). Härtill kommer en standardhöjande effekt som inte har med hushållssprängning att göra, utan beror på uppflyttning till större och bättre lägenheter.

308. Tabell 2:25. Bostadsbyggandet 1955—1962

Antal lägenheter Index 1955 = 100 Antal Antal rumsen- påbörja- Invest,1 Antal

År galär: I små- Totalt heter de lägen- 1 000 kr att? rums- vägt-e-

hus hus totalt heter biter en- rin ar heter g

1955 77 31 108 330 98 3 760 100 100 100 1956 72 16 88 285 89 3 240 81 86 86 1957 75 11 86 260 339 3 100 76 78 82 1958 463 65 528 1 490 556 18 560 489 453 494 1959 450 35 485 1 490 620 17 980 408 436 478 1960 355 66 421 1 400 375 17 480 390 418 465 1961 338 126 464 1 620 500 20 890 430 491 556 1962 400 73 473 1 680 259 21 920 438 513 583

1 Produktionskostnad enligt löpande index.

b) ökat antal hushåll 1957—1961 i 1956 års befolkning (genom föränd- ringar i befolkningens åldersstruktur och genom hushållssprängning : A FO)

c) tillskott av hushåll 1957—1961 genom flyttningsvinster (A FN + AFO) Hushållstillskottet 1957—1961 för befolkningsgrupperna A FO samt (A FN + A FI ) redovisas i bilagetabell B: 2: 3.

Om vi låter varje grupp »konsumera» lika många nybyggda lägenheter som motsvarar hushållstillskottet och dessutom antar att basbefolkningen konsumerar de bostäder som byggs för att ersätta sanerade bostäder, erhål— lles följande fördelning av bostadsproduktionen:

Efterfrågande befolkningsgrupp Antal nybyggda lägenheter 1957—1961 Basbefolkningen: standardhöjning ............................ 333 demografiska förändringar ................... 32 365 Inflyttama: ................................................ 1 619

Totalt 1 984

Tablån förutsätter att alla till orten inflyttade också flyttade in i nybyggda lägenheter. Så är inte fallet. En stor del av de som kommer från andra orter flyttar in i lägenheter i äldre bostadshus. Detta är möjligt tack vare den stora omflyttning, som sker i bostadsbeståndet varje år _ ett stort antal lägen- heter blir lediga på grund av dödsfall, flyttningar från orten eller genom vanliga lägenhetsbyten.2 Det är därför troligt att »basbefolkningen» konsu- fmerat en del av de 1 480 lägenheter som påförts gruppen »inflyttare»; sistnämnda grupps bostadskonsumtion kan t. ex. antas ha blivit 894 ny- byggda och 200 äldre lägenheter. Vid en korrekt fördelning av investerings- kostnaderna skulle i så fall ett belopp överföras från inflyttarna till basbe-

3 Jämför P. Holm, |Bostadsefterfrågan på 1960-talet», sid. 118.

Tabell 2:26. Bostadsbyggandet. Investeringskostnad i 1000 kronor 1957—1961 & fördelad på olika »konsamentgrupper»

Befolkningsgrupp Flerfamiljshus Småhus Totalt Basbefolkning: (standardhöjande investeringar) standardökning .................. 10 740 2 600 13 340 demografiska förändringar ......... 940 —-—- 940 Summa 11 680 2 600 14 280 Inflyttarna: (expansionsinvesteringar) ............ 51 870 14 330 66 200 Totalt 63 550 16 930 80 480

folkningen, motsvarande skillnaderna mellan värdet av 200 nybyggda och motsvarande antal gamla lägenheter. Någon sådan korrigering har icke före- tagits.

Antal lägenheter av olika slag som de olika befolkningsgrupperna beräk- nats ha tagit i anspråk perioden 1957—1961 redovisas i bilagetabell B: 2: 4. För varje lägenhetstyp har antagits en genomsnittlig »produktionskostnad» baserad på uppgifter från Oxelösund om faktiska produktionskostnader.1

I tabell 2: 26 sammanfattas de beräknade investeringskostnaderna för de olika befolkningsgrupperna.

Av investeringar i nya bostäder på totalt 80 miljoner kronor skulle såle- des 66 milj. kunna direkt återföras på den industriella expansionen.

I tabell 2: 27 har vi beräknat investeringskostnader i bostäder i genomsnitt per hushåll, per person, per yrkesverksam och per anställd vid Järnverket (OJA-anställd). Investeringskostnad per hushåll, per person och per yrkes- verksam har räknats för alla befolkningsgrupper, varvid de investeringar som faller på basbefolkningen fördelats på hela befolkningen och icke bara på dem som fått nya bostäder.

Investeringskostnader per OJA-anställd har bara räknats för de »nya» hushållen. Talen får tolkas så att varje hushåll som de nyanställda vid OJA och deras familjer samt inflyttad servicepersonal bildar får sitt bostads-

Tabell 2: 27. Investeringar i bostäder 1957—1961 fördelade på olika befolkningsgrupper

Konsumentgrupper | Investering (kronor) per Investe- . ringskost- Uppsk. Därav Befolknmgsgrupp nad 1 000 [Egil ååå] antal anst. Hus- Invå- Yrkes- OJA kronor h åll nare yrkes- vid håll nare verks. anst. verks. OJA Basbefolkningen ....... 14 280 2 198 6 597 2 729 —- 6 500 2 160 5 230 Inflyttarna ........... 66 200 1 619 5 059 2 307 1 640 40 890 13 990 28 700 40 360 Totalt 80 480 3 817 11 656 5 037 2 310| — —- —-

] Se bilagetabell B 2: 5.

behov täckt med nya bostäder. Vi har vid beräkningarna antagit att OJA- hushållen och »servicehushållen» har samma struktur.

Det visar sig att varje nyanställd vid Järnverket kan sägas »orsaka» föl— jande bostadsinvesteringar:

Investeringskostnad per nyanställd, kronor

egna bostäder ...................... 28 700 bostäder åt servicebetolkningen ...... 11 700 40 400

Som framhållits är den beräknade folkmängden inom servicesektorn låg, därför att utbyggnaden av servicen släpar efter under det första expansions- skedet. Å andra sidan har denna expansion i ovanlig utsträckning skett ge- nom inflyttning av familjer, varför kostnaderna för »egen bostad» per an- ställd vid J ärnverket är relativt höga.

Kommunala investeringar. Investeringar i skolor. Behovet av nya skolloka- ler i Oxelösund under åren 1957—1961 ökade främst till följd av ökningen av antalet barn i skolåldern. Dessutom beslöt kommunen under perioden att in- föra enhetsskola vilket medförde att andelen barn som gick i högstadiet i Oxelösund ökade mellan 1956 och 1961. De investeringar som erfordrades för att tillgodose det förstnämnda behovet kan betraktas som expansionsinveste- ringar och de som erfordrades för det senare som standardhöjande investe- ringar.1 Som skall redovisas i det följ ande kunde det starkt ökade behovet av skollokaler åren 1957—1961 endast i begränsad utsträckning klaras genom nya skolbyggnader; lokalproblemet fick lösas genom provisorier i avvak— tan på att beslutade nybyggnader skulle färdigställas. Under 1961 nåddes emellertid en viss balans ifråga om tillgången på permanenta skollokaler.

Förändringarna i antalet barn i skolåldern, respektive antalet barn i Oxelö- sunds skolor åren 1957—1961 redovisas i tabell 2: 28.

Tabell 2:28. Oxelösund. Antal barn i skolåldern 1957—1961. Delvis uppskattade tal

Antal barn i skolåldern Antal skolbarn (ca 1/9) År Lå .. .. g- Mellan- Hog- Låg- Mellan— Hog- stadiet stadiet stadiet Summa stadiet stadiet stadiet Summa 1956 .......... 336 329 293 958 340 330 160 730 1961 F ........ 678 609 591 1 878 630 580 430 1 640 därav FO ...... 310 336 333 979 -— _— — FN ..... 340 357 355 1 052 — — — Tillskott 1957—- 1961 Basbefolk- ningen ...... — 26 7 40 21 — 133 110 Inflyttarna. . . . 368 273 258 899 320 243 237 800 Totalt 342 280 298 920 290 250 370 910

1 Någon egentlig reinvestering har icke registrerats under perioden. Vanligt underhåll av bygg- nader har bokförts som »driftkostnad». Se även bilagetabell B 2: 6.

Av tabellen framgår att antalet barn i skolåldern ökade med 920 under pe- rioden, medan antalet barn som gick i Oxelösunds skolor samtidigt ökade med 910. Totalt gick dock endast 1 640 barn av 1 880 i skolåldrarna i skola i Oxelösund år 1961.1 Det är i högstadiet som de två grupperna på ett mera av- görande sätt skilj er sig från varandra.

Folkökningens och skolreformens effekt på förändringarna i barnantalet på högstadiet redovisas i detalj i följande tablå:

Tillskott 1957—1961

Faktiskt Faktiskt antal barn Vid Genom över- Summa antal barn 1956 oforandrad gång till tillskott 1961

skolform enhetsskola

I skola i Oxelösund

Basbefolkning ...... 60 10 180 190 250 Inflyttarna ........ -— 50 130 180 1 80 Summa 60 60 310 370 430 I skola utanför Oxelö- sund eller i arbete. . 230 . . —— 70 160 Totalt antal barn i hög- stadieälder ......... 290 . . 300 590

Relativt sett har antalet barn som går i högstadiet i Oxelösund genom skolreformen ökat från 20 till ca 70 %.

Det är nu möjligt att fördela tillskottet av antalet barn och däremot sva- rande behov av skollokaler på olika befolkningsgrupper och skolstadier. En sådan fördelning redovisas i följande tabell 2: 29.

Totalt blev alltså behovet av nya klassrum ca 32, varav 7 erfordrades för basbefolkningen (standardhöjning) och 25 för tillskottsbefolkningen. De sistnämnda fördelade sig med 10 på lågstadiet, 9 på mellanstadiet och 6 på högstadiet.

Det ökade behovet av skollokaler sökte kommunen tillgodose på följande sätt under perioden 1957—1961: En ny lågstadieskola med 5 klassrum bygg-

Tabell 2:29. Förändringar i antalet barn och efterfrågan på klassrum för olika befolk- ningsgrupper 1957—1961

Förändring 1957—1961 Grupp Ine/ååå; fäåie t Högstadiet Totalt Barn Klassrum Barn Klassrum Barn Klassrum Basbefolkningen ........... — 20 i 0 190 7 1 70 7 Inflyttarna ............... 560 + 19 180 6 740 25 Totalt 540 + 19 370 13 | 910 32

1 Övriga var antingen ute i förvärvsarbete eller gick i skola i Nyköping.

des snabbt. En mellan- och högstadieskola med sammanlagt 24 klassrum påbörjades 1959 och blev färdig att tas i bruk 1961, varför man åren 1957— 1960 fick tillgripa en del provisorier för att klara lokalproblemet.1 Enligt re- dovisning uppgick bokförda investeringskostnader åren 1957—1961 till 7,4 miljoner, varav 1,4 föll på staten i form av statsbidrag och 6,0 miljoner på kommunen.

Om vi bortser från provisorierna och beräknar kostnaderna per klassrum för de nya skolorna så erhålles följ ande resultat:

Investeringskostnad (kronor) Investerings- mäåiiijm kostnadz Per barn3 1 000: —— Per klassrum

a b

Lågstadieskola ....... 5 896 179 000 5 970 5 260 Mellan- och högstadie- skola .............. 24 6 842 285 000 9 500 10 200 Totalt 29 7 738 —- — |

” Inkl. inventariekostnader som fördelats i proportion till byggnadskostnaden. * a = vid 30 barn per klass, b = vid faktiskt antal barn i skolorna 1961.

Det är givet att standarden på en skola — och därmed investeringskostna- den —- kan variera inom vida gränser. Kostnaden per barn blir också bero- ende av kapacitetsutnyttjandet som kan variera — oftast torde man efter- sträva en viss överkapacitet när skolan tas i bruk.4

I tablån har investeringskostnaden ställts i relation till det faktiska an- talet barn som gick i dessa skolor är 1961. Denna kostnad per barn har jäm- förts med kostnaden per barn vid i genomsnitt 30 barn per klass.

Med hjälp av uppgifter om kostnaden per klassrum enligt faktisk Oxelö- sundsstandard och det beräknade behovet av klassrum enligt tabell 2: 29 kan nu investeringskostnaden för att skaffa erforderliga klassrum beräknas. En sådan beräkning redovisas i tabell 2: 30.

Tabell 2:30. Erforderliga investeringar i skolor 1957—1961 fördelade på olika

befolkningsgrupper Investerings- Investering (kronor) per Befolkningsgrupp kostnad Barn i skol- OJA- 1 000: -— plikti g ålder Hushåll Yrkesverks. anställd Basbefolkningen ...... 1 253 12 800 570 460 — Inflyttarna .......... 6 065 6 750 3 750 2 630 3 700 Totalt 7 318 9 130 —— — ——

1 Under 1957—1961 inrättades bland annat skollokaler i provisoriska hus och i vanliga bostads— hus. * Så är dock inte alltid fallet. Lågstadieskolor i nybyggda bostadsområden istäderna dimen- sioneras numera ofta »i underkant» eftersom antalet skolbarn i sådana områden i regel kan förut- sättas minska under en period av 5—20 år efter färdigställandet.

Enligt denna kalkyl skulle investeringskostnaden i nya skoloruppgå till totalt 7,3 miljoner kronor. Av denna ökning korn 1,2 miljoner på basbefolk- ningen (standardökning).

Kostnaden per nytt skolbarn uppgick till ca 6 800 kronor och per ny yrkes- verksam till 2 600 kronor. Räknat per nyanställd vid Järnverket blev inves- teringskostnaden 3 700 kronor.

Stadsbyggnad. Till denna rubrik har förts alla investeringar i gator, vägar, vatten och avlopp. Vi har skiljt mellan exploateringsinvesteringar —— an- läggningar av gator, vatten- och avloppsledningar i nya bostadsområden -— och standardhöjande investeringar i gator och vatten- och avloppsledningar. Under sistnämnda typ av investeringar har redovisats sådana investeringar, som betjänar hela befolkningen eller en större del av befolkningen. De har i regel berört äldre bostadsområden. Som sådana »gemensamma» investe- ringar har även redovisats investeringar i parker, utbyggnad av en ny hu- vudvattenledning och påbörjandet av ett reningsverk.1

Investeringskostnaderna för dessa slag av investeringar redovisas år för år sedan 1955 i bilagetabell B 2: 7. För perioden 1957—1961 sammanfattas investeringskostnaderna i nedanstående tablå:

Investeringar 1957—1961

1 000 kronor

Exp]oateringsinvesteringar:

gator ..................................... 2 013 vatten och avlopp .......................... 2 992 5 005 Standardhöjande investeringar:

gator ..................................... 1 269 vatten och avlopp .......................... 1 422 parker, övrigt .............................. 1 397 4 088 Huvudvattenledning .......................... 2 357 Totalt 1957—1961 ............................ 11 450 D:o exkl. huvudvattenledning ................. 9 093

Totalt kostade anläggningarna inom detta område staden 11,5 miljoner kronor åren 1957—1961, och exklusive huvudvattenledningen 9,1 miljoner. Investeringen i huvudvattenledningen skall behandlas separat. Övriga in- vesteringar har fördelats på befolkningsgrupper enligt följande principer. Exploateringsinvesteringarna har fördelats i proportion till det antal ny- byggda bostäder som enligt tablån på s. 308 konsumerats av varje grupp. De standardhöjande investeringarna har fördelats i proportion till folkmäng- den i varje grupp.

Det kan anmärkas att exloateringsinvesteringarna har räknats brutto d. v. 5. utan korrektion för de inkomster som samtidigt influtit genom tomt- försäljningar.2

I tabell 2: 31 redovisas stadsbyggnadsinvesteringarna fördelade på olika befolkningsgrupper.

1 Åren 1957—1961 redovisas dock ännu inga direkta kostnader för reningsverket. * Detta bör beaktas när kostnaden för utbyggnad av samhället adderas. Byggnadskostna— derna för bostäder har tidigare räknats inklusive tomtkostnader.

Tabell 2: 31. Investeringar i gator, vatten och avlopp åren 1957—1961 fördelade på olika

befolkningsgrupper Invest erings- Investering (kronor) per Befolkningsgrupp kostnad OJA- 1 000: —- Hushåll Invånare Yrkesverks. anställd Basbetolkningen ...... 3 030 1 380 460 1 110 -— Inflyttarna .......... 6 060 3 740 1 200 2 630 3 700 Totalt 9 090 | _ _ _ __

Det visar sig att av investeringskostnaderna inom detta område föll 3,0 miljoner kronor på basbefolkningen och 6,1 miljoner på inflyttarna. Kost- naden per yrkesverksam bland inflyttarna var ca 2 600 kronor och per OJA- arbetare ca 3 700 kronor.

Huvudvattenledningen. Den nya huvudvattenledningen som byggts 1957— 1961 till en kostnad för kommunen av 2,4 miljoner kronor kan tjäna som exempel på en typ av investering där expansionen minskat kostnaderna per skattebetalare. Redan i början på 1950-talet stod det klart att Oxelösunds försörjning med vatten måste baseras på ny vattentäkt och en ny huvudvat- tenledning. Den nya vattenledningen projekterades för en stad med 15 000 invånare och en vattenförbrukning per capita som var 50 % högre än den aktuella förbrukningen.

Om man jämför den beräknade kostnaden per capita för investeringen un- der en på visst sätt avpassad betalningsperiod med en »faktisk» kostnad per capita under motsvarande period vid den befolkningsutveckling som ägt rum kan skillnaden sägas ge ett uttryck för vad basbefolkningen tjänat på den snabbare folkökningen.

Låt oss för enkelhetens skull anta att investeringskostnaden finansieras genom upplåning vid periodens början och att den årliga annuiteten under den beräknade förbrukningstiden är 10 %, d. v. s. att årskostnaden är 240 000 kronor. Kostnaden per yrkesverksam (antages vara lika med kost- naden per skattebetalare) förändras då enligt följande tablå:1

Antal invånare . Antal yrkes- éilåäfssjgff B i % År normal faktiskt verksamma sam, kronor av A prognos A B A | B A B 1956 6 300 2 400 100 1960 7 000 9 800 2 900 4 300 83 56 67 1965 7 900 15 000 3 300 6 600 73 36 49

1 Intressantare vore i och för sig att klargöra vilken kapacitet respektive investeringskostnad som kommunen i initialläget skall besluta sig för vid alternativa prognoser för hefolkningsut- vecklingen och vattenkonsumtionen å ena sidan samt investeringskostnaden vid varierande kapacitet på anläggningen respektive varierande förväntningar ifråga om räntenivå å andra sidan. I ett läge med förväntad folkökning kan man vidare överväga att arbeta med ett slags omvänd avskrivning i stället för med konstant annuitet.

Om i detta fall på samma sätt som för övriga områden investeringskost- naderna skall fördelas på olika befolkningsgrupper, måste vi bestämma hur stor del av kostnaderna som skall falla på perioden 1957—1960. Vi väljer godtyckligt att låta 65 % av investeringen belasta perioden fram till 1960.1 Kostnaderna fördelas sedan i proportion till folkmängden i olika grupper, varvid följande värden erhålles:

Investering 1 000 kronor Basbefolkningen:

Standardökning ............................ 990 Hushållstillskott ............................ 50 1 040 Inflyttarna .................................. 790 Totalt 1 830 därav expansionsinvesteringar ................ 840

Investeringskostnaden 1 830 000 kronor motsvarar en investering per yr- kesverksam i tillskottsbefolkningen med 340 kronor och per ny OJ A-anställd med 480 kronor.

Övriga kommunala investeringsområden. Kommunala investeringar inom andra områden än bostadsbyggande, skolor och stadsbyggande har varit sparsamma. Det torde vara vanligt att kommunen under det första utbygg— nadsskedet håller tillbaka sociala investeringar i form av ålderdomshem och anläggningar för sjuk- och hälsovård, sport- och friluftsanläggningar och byggnader för kulturella ändamål. Serviceanläggningar av detta slag får komma i andra etappen av utbyggnaden då behovet av primärinvesteringar i bostäder och skolor tillgodosetts.

Till en del beror emellertid den ringa omfattningen av investeringar i detta slags anläggningar i Oxelösund åren 1957—1961 på att några komplette- rande investeringar bekostats av industrin. Vissa anläggningar med out- nyttjad kapacitet eller i alla händelser med möjligheter till ökat utnytt- jande uppfördes omedelbart innan expansionen påbörjades. Sålunda fanns ett nybyggt Folkets Hus och ett nybyggt ålderdomshem när expansionen startade.

Bokförda investeringar inom denna sektor åren 1957—1961 uppgick en— dast till 1 130 000 kronor. Häri ingår ombyggnad av polishus som beslutats och påbörjats före expansionen och skulle genomförts oberoende av denna. Kostnaden för detta under perioden, 123 000 kronor, har förts på basbefolk- ningen. Övriga investeringar har fördelats efter folkmängden i respektive grupper. Resultatet redovisas i tabell 2: 32.

Icke kommunala samhällsinvesteringar. Som tidigare nämnts har någon detaljundersökning icke företagits av de investeringar i samhällskapital som genomförts perioden 1957—1961 av andra huvudmän än kommunen. Icke oväsentliga investeringar har skett inom servicesektorn detaljhandel och

1 Folkmängden var 1960 9 800 personer. Kapaciteten på anläggningen var beräknad till 15 000 personer, (1. v. s. folkmängden vid periodens slut var 65 % av kapaciteten.

Tabell 2: 32. Kommunala investeringar inom allmän centralförvaltning m. m.

195 7—1 9 61 Investerings— Investeringar (kronor) per Befolkningsgrupp kostnad _ _ 1 000: — Hushåll Invånare vrf-II:: m ariläll d Basbefolkningen ...... 690 310 100 250 —— Inflyttarna .......... 440 270 90 190 270 Totalt 1 130 | _ | _ _ _

andra kommersiella anläggningar. Vidare har expansionen förorsakat ökad belastning på trafik och transportapparaten som medfört eller kan komma att medföra en del nyinvesteringar. Om vi bortser från de investeringar i järnvägen och hamnen som direkt betjänar industrianläggningarna kan to- tala kostnaden för sådana ej kalkylerade investeringar och som kan sägas bero på »inflyttarna» och som utförts 1957—1961 uppskattas vara av stor- leksordningen 2—5 miljoner kronor.1

2.4.5 Vilka samhällsinvesteringar orsakar varje ny industriarbetare — sam- manfattande översikt

Redogörelsen i föregående avsnitt har avsett att klarlägga vilka investeringar i bostäder och kommunala anläggningar, som genomförts i Oxelösund som en direkt följd av industrins utbyggnad och den därav föranledda betydande folkökningen. Beräkningarna av sambandet mellan industriell investering, folkökning och samhälleliga investeringar har baserats på faktiska statis- tiska uppgifter för perioden 1957—1961. Denna konkreta redovisning med- för uppenbara fördelar. Den är samtidigt förenad med vissa påtagliga nack- delar.

Undersökningsperioden är så kort att av järnverkets utbyggnad föranledda indirekta investeringar i samhällsanläggningar kan väntas fortsätta efter periodens slut. De kommer alltså totalt att bli större än vad undersökningen visar. '

Beräkningarna omfattar vidare i huvudsak endast bostadsinvesteringar och investeringar redovisade i den kommunala budgeten. I Oxelösund har företaget i huvudsak svarat för de ökade investeringar som under perioden krävdes i transportanläggningar inom hamnen och vid järnvägen. Behovet av ökad kapacitet i huvudvägnätet har aktualiserats men kapacitetsutvidg- ningen ej annat än i detaljer realiserats under perioden. Här anförda reser- vationer torde samtliga innebära att redovisade investeringar som bekostas

1 Under påföljande år skall dock flera betydande investeringsprojekt genomföras som delvis kan sägas orsakade av expansionen —— en ny väg Oxelösund—Nyköping, en ny infartsväg genom staden till centrum och järnverket, byggandet av två nya varuhus inom detaljhandeln, sanering av centrala staden. Kostnaderna för dessa projekt kan beräknas bli av storleksordningen 10 a 20 miljoner.

av annan än företaget blivit mindre än de skulle blivit om redovisningen varit fullständig eller om det offentliga svarat för en normal del av kom- munikationsväsendet. De investeringar som under perioden utförts i en- skilda serviceanläggningar, t. ex. i detaljhandeln har icke speciellt under- sökts utan endast approximativt uppskattats.

Ett betydande arbete har nedlagts på att särskilja de investeringar, som haft direkt samband med den genom industriexpansionen uppkomna be— folkningsökningen från sådana investeringar, som främst varit ägnade att höja ursprungsbefolkningens standard. De båda grupperna investeringar har betecknats efter befolkningsgrupp och ändamål på följande sätt:

Basbefolkningen (1956—års befolkning) — standardhöjande investeringar. Inflyttarna (befolkningstillskott 1957—1961) — expansionsinvesteringar.

Befolkningsutveckling och industriexpansion. Mellan 1956 och 1961 ökade folkmängden totalt med 5 380 personer eller 86 %. Ökningen var främst en följd av industriföretagets expansion, där antalet anställda ökade från 800 år 1956 till 2 530 år 1961, eller med 1 730 personer (216 %). Denna ex- pansion medförde att totala antalet yrkesverksamma i samhället ökade med. 2 590 personer eller 105 %. Genom den stora inflyttningen ändrades också åldersstrukturen i samhället; antalet personer i de yngre arbetsföra åldrar- na ökade kraftigt. Detta medförde i sin tur en betydande ökning av antalet barn; medan antalet barn i åldrarna 0—14 år ökade med 1 710 eller med 105 % mellan 1956 och 1961 ökade antalet åldringar endast med 30 personer eller med 4 %.

Lokaliseringsmultiplikatorn. De redovisade förändringarna i antalet an- ställda vid det expanderande industriföretaget, totala antalet yrkesverksam- ma och totala folkmängden har använts för att beräkna den så kallade loka- liseringsmultiplikatorn (Ik), d. v. s. sambandet mellan sysselsättningsök- ningen i den primära industrin och den därav följande ökningen av (1) totala sysselsättningen i samhället (Iky) och (2) totala folkmängden i sam- hället (IkF).

De beräknade värdena blev:

lk, : 3,3 lk, : 1,6

vilket också kan uttryckas så att om vi multiplicerar antalet nyanställda vid OJA med 0,6, erhåller vi ökningen av antalet sysselsatta i servicenäringarna och om vi multiplicerar antalet nyanställda vid OJA med 3,3 erhåller vi den Industrins investeringar. Industriföretaget beräknas totalt ha investerat 540 milj. kronor i Oxelösund. Av detta belopp avser 25 milj. kronor investe- ringar i bostäder, som redovisas under samhällets investeringar. Samhällets investeringar. De registrerade investeringarna i bostäder och i

Investeringar 1957—1961, milj. kronor

Basbefolkning Inflyttarna (standardhöj an- (expansions- Totalt de investeringar) investeringar)

Bostäder ............................ 14,3 66,2 80,5 Skolor .............................. 1,2 6,1 7,3 Stadsbyggnad ........................ 4,1 6,8 10,9 Övrigt. ............................. 0,7 0,4 1,1

Totalt 20,3 79,5 99,8

kommunala anläggningar perioden 1957—1961 har i följande tablå förde— lats på standarhöjande investeringar respektive expansionsinvesteringar:

De registrerade samhällsinvesteringarna uppgick således till totalt nära 100 milj. kronor, varav 80 milj. kronor avsåg expansionsinvesteringar som kunde sägas vara en direkt följd av industriinvesteringarna, och 20 milj. kronor standardhöjande investeringar. Investeringar i enskild service, t. ex. lokaler för detaljhandeln och liknande enskild service under perioden 1957— 1961 har uppskattats vara av storleksordningen 2 a 3 milj. kronor. Härtill kommer ytterligare investeringar av annat slag, tillsammans minst 5 milj. kronor. Om hänsyn togs till icke registrerade investeringar i serviceanlägg- ningar skulle alltså talet 80 milj. kronor få höjas med uppskattningsvis 2—5 milj. kronor och bli totalt omkring 85 milj. kronor. Detta belopp är då alltjämt exklusive »industriinvesteringar» ihamn och järnväg.

De redovisade expansionsinvesteringarna kan därefter ställas i relation dels till tillskottet av yrkesverksamma i Oxelösund under perioden, dels till ökningen av antalet anställda vid järnverket. I det sistnämnda fallet betrak- tas ökningen av de yrkesverksamma i servicenäringarna indirekt vara helt bestämd av sysselsättningsökningen vid järnverket. Relationstalen blir följande:

Samhällsinvestering i kronor per ny

Yrkesverksam OJA—anställd

Bostäder ................... 28 700 40 360 Skolor ..................... 2 630 3 700 Stadsbyggnad ............... 2 970 4 180 Övrigt ..................... 190 270

Totalt 34 490 48 510

Om hänsyn tas även till ej redovisade investeringar i serviceanläggningar skulle investeringarna i samhällsanläggningar bli av storleksordningen 35 000 å 37 000 kronor per ny yrkesverksam och om alla investeringar — även de som konsumeras av »servicebefolkningen» anses orsakade av de nya

OJA-anställda blir motsvarande belopp 49 000 å 51 000 kronor per ny OJA- anställd.

De registrerade samhälleliga »expansionsinvesteringarna» perioden 1957— 1961, 80 år 85 milj. kronor, motsvarar alltså endast 15 å 20 % av industrins under samma period registrerade investeringar i byggnader och anlägg— ningar, 515 milj. kronor. Denna låga andel beror uppenbart på att industrin i detta fall byggts ut med mycket kapitalkrävande anläggningar.

Mot den ovan redovisade kapitalinsatsen för samhället av ca 50 000 kronor per nyanställd vid OJA och 35 000 kronor per ny yrkesverksam, står en ka- pitalinsats per ny sysselsatt vid industrin av storleksordningen 310 000 kro- nor. Det sistnämnda talet torde vara högt jämfört med nya industrianlägg- ningar i andra branscher.

3. Samhällskostnader vid olika alternativ för lokalisering av verksamheter

3.1 »Lokalisering» som samhällsekonomiskt problem Teoretiskt kan man tänka sig att göra en jämförelse mellan olika alterna— tiv för lokalisering av ett företag genom att mäta de tillskott till national- produkten (netto) som erhölls i de tänkta alternativen. Härvid bedömdes å ena sidan produktionstillskottet, å andra sidan kostnaderna. Kostnaderna uppskattades, dels för företaget, dels för samhället. Vi utgår från att före- taget genom företagsekonomiska kalkyler kan gradera olika lokaliserings- alternativ genom beräkningar av sina intäkter och kostnader. Är det möj— ligt att göra en motsvarande kalkyl beträffande »samhällets» intäkter och kostnader och hur bör den i så fall se ut? Här presenteras några synpunkter på vissa delar av detta problem utan anspråk på fullständighet.

Samhällsekonomiskt kan olika lokaliseringsalternativ bland annat skilja sig i fråga om graden av utnyttjande av tillgängliga produktionsfaktorer.

Det oftast anförda exemplet gäller här utnyttjandet av tillgången på ar- betskraft. Genom arbetskraftens trögrörlighet finns det även vid högkon- junktur arbetskraftsreserver som kan utnyttjas bättre eller sämre vid olika lokaliseringsalternativ. Lokaliseringsåtgärder kan också få samhällsekono- misk effekt via överflyttningar. Det kan tänkas att det ekonomiska utbytet av sådan överflyttning varierar vid olika lokaliseringsalternativ.

För produktionsfaktorn realkapital kan man liksom för arbetskraften tänka sig att det finns »reserver» av outnyttjad kapacitet på vissa platser men inte på andra och att tillskottet till nationalprodukten därför kan va- riera mellan olika lokaliseringsalternativ.

Föreligger å andra sidan fullt kapacitetsutnyttjande av befintligt realka- pital kan kostnaderna för en utbyggnad av samhällets resurser variera mel- lan olika lokaliseringsalternativ. Det kan också tänkas, att olika lokaliserings- alternativ skiljer sig åt, när det gäller driftkostnaderna för olika anlägg- ningar.

När enskilda företag gör sina kalkyler över lönsamheten vid olika lokali- seringsalternativ så kan de i stort sett inte ta någon hänsyn till hur sam- hällets kostnader för lokaliseringen varierar. Men till en del kan även va- riationer i de kostnader för lokaliseringen som bestrides av samhällsorganen — eller enskilda personer _ återspeglas i »priserna» på de varor och tjänster

som företaget köper. Ifråga om samhällets kostnader kan sådana »priser» utgöras av el.-taxor, vattenavgifter eller till och med kommunalskatten. Vik— tigare är kanske att höga bostadskostnader eller dyra persontransporter — t. ex. i storstäderna —— kan tänkas ha en tendens att höja lönenivån och på det sättet bli beaktade vid företagets val av lokaliseringsort.1 Från dessa »priseffekter» bortses i det följande.

En genomarbetad teoretisk analys efter dessa linjer skulle bli krävande. I denna del av utredningen skall vi nöja oss med att belysa den berörda problematiken genom ett teoretiskt resonemang och några schematiska räk— neexempel.

3.2 Samhällets realkapitalkostuader vid omflyttning av arbetskraft 3.2.1 Problemet

Till att börja med antages att problemet gäller lokaliseringen av ett indu- striföretag. Företaget väljer mellan ur företagsekonomiska synpunkter jäm— bördiga orter. Detta innebär, att företaget räknar med samma kostnader per producerad enhet och samma intäkt i de båda fallen —— för enkelhetens skull antas att även företagets delkostnader är desamma, d. v. s. lönenivån är densamma, byggnadskostnaderna desamma och distributionskostnaderna desamma. Vårt problem är att belysa om och på vad sätt samhällets kost- nader och intäkter kan tänkas variera mellan de orter till vilka en lokalise- ring är aktuell.

Problemet brukar ibland förenklat beskrivas ungefär på detta sätt: Om ett företag lokaliseras till en kommun (A), där det tidigare råder full syssel- sättning, måste erforderlig arbetskraft rekryteras från en annan kommun (B). För de nyinflyttade måste på lokaliseringsorten A byggas bostäder, sko— lor och annat samhällskapital, medan samtidigt sådant kapital friställs i den eller de kommuner, varifrån arbetskraften flyttar. Hade i stället företa- get lokaliserats till samhället B, hade ingen investering erfordrats och ingen kapitalförlust uppstått genom att realkapitalet förblivit underutnyttjat. En lokalisering till B måste därför vara samhällsekonomiskt fördelaktig, om man bara ser till kostnaden för samhällets realkapital.

Någon eftertanke klargör att problemet om samhällets »kapitalkostnader» vid olika lokaliseringsalternativ inte kan lösas så enkelt som här skett.

3.2.2. Vad är samhällskapital? När vi här talar om samhällskapital så tänker vi i princip på allt realkapi- tal »utanför» industriföretaget. I första hand kommer då byggnader och

1 Parentetiskt må nämnas att låga lönekostnader på en ort i och för sig icke behöver betyda att lokaliseringen är samhällsekonomiskt gynnsam. De låga lönerna kan vara ett uttryck för arbets- kraftens trögrörlighet eller andra faktorer som icke har med de samhällsekonomiska kostnaderna 'att göra. Problemet har diskuterats mycket i litteraturen bl. a. av Ohlin och Hoover. Dessa dis- kuterar orsakerna till att arbetslönerna varierar lokalt men lämnar en del problem berörande de samhällsekonomiska konsekvenserna obesvarade.

anläggningar som ägas och drivas av kommunen eller staten, såsom skolor, förvaltningsbyggnader, gator och vägar, vatten och avloppsverk etc. Men hit hör även visst av enskilda ägt realkapital såsom bostäder och andra bygg- nader.

3.2.3 Vad är kostnad eller kapitalförlust? Låt oss härefter söka klargöra vad som bör förstås med samhällsekonomisk »kostnad» eller »kapitalförlust» i samband med nyproduktion och fristäl- lande av samhällskapital. Om man i vårt exempel ovan vid lokalisering av industriföretag till A byg- ger nya bostäder åt den arbetskraft som flyttar in medan samtidigt bostäder friställs på orten B och alltså inte ger någon avkastning, så blir den sam- hällsekonomiska kostnaden eller kapitalförlusten lika med värdet av de bostäder som kommer att stå outnyttjade på orten BJ De nya bostäder som uppföres i A kommer att bli fullt utnyttjade och värdet av deras tjänster bestämmer bostädernas avkastningsvärde. Arbetarna som flyttat från B får (eventuellt) en bättre vara till ett högre pris, det är allt.2 Samma re- sonemang kan med vissa modifikationer som vi skall återkomma till an- vändas för övrigt samhällskapital. Realekonomiskt kan omflyttningen visserligen på kort sikt betyda att den sammanlagda investeringsvolymen i samhällena A +B blir högre vid lokalisering till A än den skulle blivit vid lokalisering till B, och därmed totala utrymmet för »konsumtionen» lägre, men i princip innebär detta ju bara en överflyttning av resurser från en sektor till en annan och kan icke betraktas som en samhällsekonomisk »kostnad». En annan sak är att det kan få konjunkturpolitisk betydelse och indirekt påverka den ekonomiska utvecklingen positivt eller negativt, beroende på läget inom övriga delar av samhällsekonomin. Med denna definition av realkapitalkostnad vid omflyttning av arbetskraft och tillhörande familjemedlemmar är problemet emellertid inte klart. Det återstår att klargöra om och i vilken utsträckning samhällskapital verkli- gen kan beräknas bli fristållt och förlora värde genom omflyttningen av ar- betskraften. Som tidigare nämnts blir årligen en del av samhällskapitalet i B på grund av förslitning »obsolet» och måste utmönstras. Därför krävs årligen i sam- hället B en viss reinvestering, d.v.s. gamla förslitna enheter ersätts med

1 Detta värde får då antas vara lika med det muvärde» bostaden skulle ha haft om arbetskraften bott kvar i B. ' Resonemanget kan belysas genom ett enkelt exempel hämtat från privatekonomin. Antag att en mans förmögenhet består dels av ett gammalt hus med avkastningsvärdet 20 000 kr. och dels bankmedel för 100 000 kr. Han tar ut pengarna från banken och bygger ett nytt hus för 100 000 kr., som är lika med det nya avkastningsvärdet. I det lilla samhälle där han bor, medför emellertid det nya huset att hushållen flyttar om, så att just hans gamla hus blir outhyrt och får avkastningsvärdet 0. Hans itillgångar» har minskat från 120 000 till 100 000 och hans förlust blir 20 000 kr.

nya. Bostäder ställs tomma eller rives. Nya bostäder byggs i stället o. s.v. Om vi antar att det råder full rörlighet i fråga om möjligheterna att utnyttja de enskilda enheterna i samhällskapitalet på en ort och om >>konsum- tionen» av antalet enheter av realkapitalet är konstant, så sker förnyelse- processen normalt på följande sätt. Nya enheter uppföres eller anskaffas och därefter omfördelas konsumtionen så att de äldsta och sämsta enhe- terna friställs. Byggnader rives, vägar överges och får växa igen, kapitalet blir värdelöst.

Om denna tankegång tillämpas på vårt enkla lokaliseringsproblem, blir konsekvensen att om företaget lokaliserats till B hade arbetskraften kunnat sysselsättas där och hade därför bott kvar. Samtidigt hade årligen en viss nyanskaffning av samhällskapital varit nödvändig för att ersätta förslitna enheter. Om i stället arbetskraften flyttat från B till A, så att det uppstått överskott på realkapital i B, kan vid givet antagande om full rörlighet i ka- pitalutnyttjandet detta överskott tänkas bli lokaliserat till de sämsta och minst värdefulla kapitalenheterna, d.v.s. de som i realiteten måste ut- mönstras. För att det över huvud taget skall uppstå någon »samhällskost- nad» enligt vår tidigare definition måste tydligen antalet enheter realka- pital, som friställs genom utflyttning av arbetskraft från B, varit större än det antal enheter som normalt utmönstras. Om antalet friställda enheter är mindre, blir det bara »värdelöst» kapital som friställs; trots utflyttningen måste det ske en viss reinvestering i B.

Sambandet kan också uttryckas så att totala investeringsvolymen i (A + B) kommer inte att öka så länge nyinvesteringen i A kan kompenseras genom minskad reinvestering i B.

Slutsatsen skulle alltså bli att omflyttningen av arbetskraft icke leder till någon samhällsekonomisk »kapitalförlust» och heller inte till någon ökad investeringsvolym, så länge det av omflyttningen friställda realkapi- talet är mindre än det realkapital som normalt skrotas ned.1

Av det anförda följer att ju större årlig >reinvestering» desto mindre förluster genom omflyttningen. Detta betyder i sin tur att de samhälls- kostnader i denna mening som kan variera vid lokaliseringen kommer att bli beroende av dels kapitalföremålens livslängd, dels deras åldersstruktur. Allmänt kan sambandet uttryckas sålunda:

Ju kortare livslängd, desto större reinvestering; ju större andel av real— kapitalet i de högre åldrarna desto större reinvesteringsbehov. Och i båda fallen gäller alltså: ju större reinvesteringsbehov, desto större omflyttning kan äga rum utan kapitalförluster.

Hittills har antagits att det råder full rörlighet ifråga om utnyttjandet av det befintliga realkapitalet på en ort. För t. ex. bostäder torde detta an- tagande i många fall kunna uppfyllas. Men när kapitalet består av större

1 Tydligen måste man här räkna realkapitalet i enheter (volym) och icke i värde, jämför de följande exemplen.

odelbara enheter, kan detta villkor ofta inte uppfyllas på kort sikt. På mindre orter byggs inte nya skolor kontinuerligt. Även i större samhällen bygger man kanske ett vattenverk bara vart 20:e år o.s.v. I sådana fall blir rein- vesteringen »intermittent» och »kapitalförluster» kan uppstå så snart be- folkningsunderlaget och därmed utnyttjandet av realkapitalet minskar. Detta problem skall kommenteras merai det följande.

Det finns emellertid ytterligare en faktor som är ägnad att minska risken för »kapitalförluster» vid omlokalisering av arbetskraft. Det är den fort— gående höjningen av levnadsstandarden. Med ökad levnadsstandard följer normalt en ökad »konsumtion» av realkapital per person. Om vi håller oss till bostadsmarknaden är det känt att konsumtionen av bostadsutrymme och bostadsstandard ökar med ökande levnadsstandard.1 I vårt fall skulle detta vid en utflyttning från B till A innebära att det i B friställda kapitalet till den del det inte vore obsolet skulle kunna tas i anspråk av den ökade efterfrågan från de kvarboende som blev en följd av deras successivt ökade levnadsstandard. På samma sätt som ifråga om reinvesteringen skulle alltså det friställda realkapitalet kunna ersätta en annars nödvändig nyinvestering. Det betyder att erforderlig nyinvestering i A helt eller delvis kunde »kvit- tas» mot bortfall av ett investeringsbehov i B.

3.3 Samhällskostnader vid olika alternativ för lokalisering av verksamheter 3.3.1 Förutsättningar — val av alternativ

Det föregående resonemanget skall nu förtydligas och på några punkter fördjupas genom några enkla räkneexempel. Liksom tidigare utgår analy- sen från att ett industriföretag planerar att lokalisera sin verksamhet till olika ur företagsekonomisk synpunkt jämbördiga orter. 'årt problem är att belysa hur samhällets kostnader varierar vid lokalisering till olika orter med olika förutsättningar. Vi gör följande antaganden beträffande antalet sysselsatta i industriföretaget och deras familjemedlemmar (primärbefolk- ning) samt de av denna befolkning indirekt beroende personerna, d. v. s. de i »servieenäringarna» sysselsatta och deras familjemedlemmar (sekun- där befolkning).2

Yrkes- Familje- Folk- verksamma medlemmar mängd Primärindustri ....................... 1 50 150 300 Sekundära serviceföretag» ............. 50 50 100 Totalt 200 200 400

1 Standardhöjningen kan även påverka den takti vilken bostadskapitalet blir obsolet men denna effekt beaktas icke här. 5 Här bortses från att »servicebefolkningen» och även antalet familjemedlemmar kan variera vid olika lokaliseringsalternativ. För att förenkla de följande beräkningarna har talen avrundats och fördelningen gör icke anspråk på att vara helt realistisk. Den enkla uppdelningen i primär— och sekundärbefolkning bör trots sina brister vara användbar för att illustrera vissa konsekven- ser av företagslokaliseringen.

I förekommande fall räknas med multiplar av dessa tal. En grundläggan— de allmän förutsättning är att förhållandena i omgivande orter är »neutrala». Detta innebär bl. a. att »tillgången» på (utbudet av) arbetskraft inom or- terna icke kan påverkas »utifrån» och att eventuell arbetslöshet icke kan avskaffas genom flyttning till »neutral» ort.

Vi antar nu att det föreligger följande huvudalternativ (orter) att välja mellan vid lokaliseringen av företaget.

Alternativ för bedömning av en industrilokaliserings samhällsekonomiska effekt

Ortlokali- Perioden före Utgångsläget Förväntad utveckling under an— serings- lokaliseringen (Lokaliserings— passnings- och kalkylperioden alternativ tillfället) (exklusive ny lokalisering) A Full sysselsättning, Full sysselsättning Full sysselsättning, fullt kapaci- normal expansion och fullt kapaci— tetsutnyttjande, inget extra tetsutnyttjande arbetskraftsutbud B Full sysselsättning, Som A Successivt krympande sysselsätt- normal expansion ningsmöjligheter, friställning av arbetskraft, viss utflyttning C Utbudet av arbets- Låg yrkesverksam— Oförändrad, eventuellt sakta vi- kraft överstiger hetsgrad, tendenser kande sysselsättning, utflytt- efterfrågan, flytt— till arbetslöshet. ning av överskottsarbetskraft, ningsförluster, Åldrigt realkapital, men kvarstående arbetslöshet. stagnerande eller viss ledig kapacitet Betydande sociala kostnader. vikande folk- i fråga om enskild mängd och samhäl elig service D Full sysselsättning, Som C Nedläggning av industri ome- normal expansion delbart friställande av ett be- tydande antal sysselsatta, över- skott på realkapital

Orterna A, B, C och D är alltså typfall som på skilda sätt kan varieras under analysens gång. Det är uppenbart att dessa allmänna förutsättningar inte är tillräckliga ens som underlag för en schematisk kalkyl. Vi skall där- för efter hand komplettera och precisera dem.

Den samhällsekonomiska bedömningen bör avse en jämförelse mellan olika alternativ och vi kombinerar våra jämförelsealternativ sålunda:

Alternativ X : Ett val mellan orterna A och B. Alternativ Y: Ett val mellan orterna A och C (B neutral). Alternativ Z: Ett val mellan orterna A och D (B och C neutrala). Alternativen X, Y och Z kan i sin tur givetvis varieras genom variationer i detaljförutsättningarna.

3.3.2 Lokaliseringsalternativ X. Lokalisering till antingen orten A (med full sysselsättning) eller orten B (med viss arbetslöshet) I detta alternativ förutsätter vi nu att om industriföretaget lokaliseras till orten A så skall den erforderliga arbetskraften förflyttas från B till A. Förlåggs förtaget till orten B erfordras ingen sådan omflyttning.

Om ingen nylokalisering sker i B skulle de försämrade sysselsättnings— möjligheterna friställa arbetskraft motsvarande en årlig folkminskning med 200 personer. Det skulle alltså uppstå jämvikt på arbetsmarknaden om det ovan nämnda industriföretaget utbyggdes under en period av två år.

Under dessa förutsättningar blir sysselsättningsgraden efter industrilo- kaliseringen lika stor i totalområdet A + B antingen industrin förlägges till A (alternativ XA) eller till B (alternativ XB). Även utbetalda löner och löne— summorna blir desamma. Jämförelsen inskränker sig då till frågan om de investeringskostnader som uppstår i A respektive B jämte ianspråktagandet av befintliga realkapitalföremål på de bägge orterna. Detta problem ges en viss belysning genom räkneexemplet i tablån för lokaliseringsalternativ X.

Ytterligare ett antal förutsättningar har preciserats i tablå X. I både A och B är således folkmängden i utgångsläget 10 000 personer. Det samhälle- liga realkapitalet (inklusive bostäder) antas vara lika i A och B eller k per ' invånare. Kapitalenheternas livslängd är 25 år och »medelåldern» alltså 12,5 år.1 Realkapitalet förnyas alltså genom reinvestering med 1/25 per år och dessutom ökas det genom en årlig nyinvestering motsvarande 3 % av kapitalet vid varje års början. En annan och viktig förutsättning är att in- komsten per capita och per yrkesverksam är densamma i A och B.

Tablån X anger nu hur »samhällskapitalet» förändras om industriföre- taget lokaliseras till kommunen A, som har full sysselsättning och om den i B friställda arbetskraften successivt överflyttas till A. Anpassningsperio- den skulle alltså i vårt fall vara utsträckt över 2 år, varefter den nya indu— strin är i full verksamhet med 150 sysselsatta och en tillhörande folkmängd på totalt 400 personer.

Om industriföretaget lokaliserades till B skulle tydligen, under antagna förutsättningar, ingen förändring inträffa i balansen mellan A och B. In- vesteringskostnaden skulle perioden to—t1 och tl—tg bli densamma som i tablån anges för perioden t_1—t0 bortsett från att nyinvesteringen ökade i takt med realkapitalets ökning. Samhällets förhållanden skulle i övrigt bli oförändrade. Det har därför inte funnits anledning att i tablå X redovisa någon speciell kalkylkolumn för detta fall (alternativ XB) .

Problemet blir intressantare när vi antar att industriföretaget lokaliseras till A och att dess behov av arbetskraft tillgodoses genom överflyttning av ar- betskraft från B till A, och att den överflyttningen sker ungefär i den takt som arbetskraften friställs i B. Det förutsättes att arbetskraften är obegrän- sat rörlig. Bortses från flyttningskostnaderna visar det sig att i tablåns räkneexempel och med dess förutsättningar skulle överflyttningen av ar- betskraft från B till A icke medföra någon ökning av den totala investe— ringsverksamheten i samhället, utöver den som skulle inträffat om industrin

1 Kapitalets åldersfördelning antas vara jämn och kapitalenheten antas ha samma värde (k) under hela sin livslängd. Dessa, särskilt om även bostäderna räknas som samhällskapitalin- vestering, speciella antaganden, skall varieras i det följande.

Tablå X. Lokaliseringsalternativ X. Schematisk kalkyl över förändringar i folkmängd, inkomster och investeringar vid lokalsering av en industri till orten A och överföring av arbetskraft från B till A

A B A + B Utgångsläget: Folkmängd .......................... 10 000 10 000 10 000 Yrkesverksamhetsgrad % ............. 45 45 45 Yrkesverksamma ..................... 4 500 4 500 9 000 Inkomst per yrkesverksam, kr .......... 12 000 12 000 12 000 Summa inkomst, milj. kr .............. 54,0 54,0 108,0 Inkomst per invånare, kr .............. 5 400 5 400 5 400 Samhällskapital, värde ................ 10 000 K 10 000 K 10 000 K » per invånare .......... K K K » medelålder, år ......... 12,5 12,5 12,5 Förändringar före lokaliseringen: (period t_1—tn) Investeringar: reinvestering ............ 400 K 400 K 800 K nyinv. (standardökn.)1 . . . 300 K 300 K 600 K Totalt 700 K 700 K 1 400 K Förändring genom lokaliseringen: r t1 Folkmängd .......................... + 200 ——200 ;;; 0 Investering: reinvestering .............. 400 K 200 K 600 K nyinv. (standardökn.) ...... 300 K 300 K 600 K » expansion .......... 200 K —— 200 K Totalt 900 K 500 K 1 400 K År tz Folkmängd .......................... + 200 200 :|: 0 Investering: reinvestering .............. 400 K 200 K 600 K nyinv. (standardökn.) ...... 315 K 305 K 620 K » expansion .......... 200 K — 200 K Totalt 915 K 505 K 1 420 K Summa investering (år tuta) .......... 1 815 K 1 005 K 2 820 K Efter lokaliseringen: Folkmängd .......................... 10 400 9 600 20 000 Yrkesverksamhetsgrad, % ............. 45 45 45 Yrkesverksamma ..................... 4 700 4 300 9 000 Inkomst per yrkesverksam, kr. ........ 12 000 12 000 12 000 Summa inkomst, milj. kr .............. 56,4 51,6 108,0 Samhällskapital, värde ................ 11 015 K 10 205 K 21 220 K » per invånare .......... 1,06 K 1,06 K 1,06 K » medelålder, år ........ 12 13 12,5

1 Beräknat på 10 000 K.

förlagts till B eller om full sysselsättning rått i B under hela perioden. Den antagna 3 %-ökningen av kapitalstocken leder dock liksom i alternativ XB till att den sammanlagda årliga investeringsvolymen i A + B sakta ökar. Bortses härifrån minskar investeringsvolymen i B lika mycket som investe- ringsvolymen i A ökar. Som framhållits tidigare gäller detta resultat så länge som i utflyttningskommunen flyttningsförlusterna icke är större än att det

»friställda» realkapitalets värde blir mindre än den årliga kapitalförslit— ningen.

Det erhållna resultatets beroende av de valda förutsättningarna är uppen- bart; några av förutsättningarna skall därför varieras utan att exemplets principiella karaktär förändras.

Antag att samhällskapitalets livslängd ökar till 50 år, och därmed me- dellivslängden till 25 år. Det innebär vid samma realkapitalmängd per per- son att det årliga reinvesteringsbehovet minskar till hälften jämfört med i tablån X. I detta fall skulle tydligen det förslitna realkapitalet ha ett ny- anskaffningsvärdet av 200 K per år, vilket exakt motsvarar vad som beräk- nas bli fristållt genom överflyttning av arbetskraft från B till A. Kapitalmäng- den skulle —— bortsett från eventuell nyinvestering — minska i takt med ut- flyttningen och realkapitalets medelålder successivt höjas. Skulle livsläng- den förlängas ytterligare uppstod årligen ett visst överskott av realkapital i B vid utflyttningen.

Samma effekt erhålles om man håller realkapitalets livslängd konstant men varierar takten i avflyttningen. Vid 50 års livslängd skapas ett kapaci- tetsöverskott, så snart flyttningsförluster medför en folkminskning som överstiger 200 personer per år, medan det uppstår behov att ersätta en del av det förslitna kapitalet så snart flyttningsförlusten understiger 200 perso- ner per år.

Om i vårt fall kapitalets livslängd är 50 år och vi antar att det inte sker någon årlig nettoökning av kapitalmängden per person, d. v. s. ingen ny- investering, så upphör vid lokalisering till A all investeringsverksamhet i samhället B under perioden to—tz. Realkapitalet utmönstras efter hand som det när åldersgränsen 50 år. Realkapitalets åldersstruktur förändras, medel- åldern ökar successivt och fortsätter utflyttningen förfaller efter 50 år de sista byggnaderna och anläggningarna samtidigt som samhället har helt av— folkats.

Skulle under i övrigt samma förutsättningar, avflyttningen bli större än 200 personer per år, skulle kapital friställas, d. v. s. bli oräntabelt. Avkast- ningen på hela kapitalstocken skulle sjunka.

På samma sätt om realkapitalets livslängd antas överstiga 50 år, t. ex. vara 70 år, så kommer redan vid en utflyttning av 200 personer per år att uppstå ett överskott på kapital i samhället B, vilket resulterar i sjunkande kapitalvärden.

Hela detta resonemang har byggt på förutsättningen att hushållens och in- dividernas inkomster icke påverkades av omflyttningen. I samhället B blev således inkomsten per capita oförändrad efter utflyttningen och detsamma gäller samhället A efter inflyttningen.1 Vi skall senare släppa denna förut- sättning.

1 Detta är icke fullt riktigt. För att förenkla kalkylen har »servicebefolkningen» bland de flyttande avrundats till jämna 100-tal och yrkesverksamhetsgraden bland de flyttande är där- för icke helt överensstämmande med yrkesverksamhetsgraden i basbefolkningen, 45 %, vilket skulle något påverka inkomsten per capita.

Det bör också observeras, att utflyttningen från B kan medföra en tendens att minska nyinvesteringen i B och i verkligheten även, om så är möjligt, reinvesteringen t. ex. genom förlängning av anläggningarnas livslängd —»- så att den totala investeringsverksamheten per capita i samhällena faktiskt blir mindre genom omflyttningen än den var dessförinnan.

Vikande sysselsättningsmöjligheter och därav föranledd utflyttning från en kommun leder ofta till att en del av realkapitalet blir sämre utnyttjat än det skulle ha blivit vid en bibehållen eller t. o. m. ökad folkmängd. Enligt diskussionen i avsnitt 3: 2 kan givetvis en del anläggningar som är odelbara och lägesbundna få kraftigt minskat kapacitetsutnyttjande genom utflytt— ningen långt innan de är så förslitna att de behöver helt reinvesteras. Flytt- ningsförlusten kan då resultera i försämrad avkastning, eventuellt i en för- dyring av de tjänster som anläggningarna skall leverera (t. ex. till ökad kost- nad per skolbarn i ett skolhus, eller till dyrare distributionskostnad i en de- taljhandel etc.).

3.3.3 Lokaliseringsalternativ Y. Lokalisering till antingen orten A som har full sysselsättning eller orten C som har retarderande befolkning och outnytt- jade arbetskraftsresurser.

Detaljförutsättningarna för detta alternativ finns preciserade i tablå Y. Liksom vid alternativ X har båda orterna i utgångsläget 10 000 invånare. I detta fall är emellertid andelen yrkesverksamma olika i de båda orterna; i A som varit en kommun med folkökning och som har ett differentierat näringsliv är 45 % av invånarna yrkesverksamma, medan i orten C, där näringslivets efterfrågan på arbetskraft varit vikande med utflyttning och folkminskning som följd, endast 40 % av invånarna är yrkesverksamma. Till en del beror den olika yrkesverksamhetsgraden på att åldersstrukturen i A och C är olika på grund av den olika hefolkningsutvecklingen. Detta an- tagande innebår att det i C finns en arbetskraftsreserv av storleksordningen 100 å 200 personer.

Tabell 3: 1. Folkmängd och antalet yrkesverksamma i Södertälje, Oxelösund och Kramfors

år 1960 Yrkesverksammai % Summa Män Kvinnor 1 % av totala folkmängden Södertälje ......................... 62 29 46 Oxelösund ......................... 64 21 43 Kramfors .......................... 60 19 40 I % av folkmängden 20—65 år Södertälje ......................... 103 49 76 Oxelösund ......................... 107 37 75 Kramfors .......................... 102 32 67

För att belysa antagandet om »yrkesverksamhetsgraden» har i tabell 3: 1 sammanställts uppgifter om yrkesverksamhetsgraden i några svenska städer är 1960. Städerna är Oxelösund och Södertälje som under 1950-talet expanderat mycket snabbt samt Kramfors som under en längre tid haft ett stagnerande näringsliv och tidvis även folkminskning.

Inkomsten per yrkesverksamma antas i A vara 12 000 kronor eller 20 % högre än i C, där den är 10 000 kronor. Genom att sysselsättningsgraden i A är högre än i C blir den totala inkomstsumman i A icke mindre än 35 % högre än i C.l

Som en följd av den pågående utflyttningen och den relativt låga inkomst- nivån har kommunen C:s realkapitalstock en relativt hög genomsnitts- ålder. Bostads- och liknande kommunalt byggnadskapital i A och C antages således ha den åldersstruktur som redovisas i tabell 3: 2.

Det äldre realkapitalet och den låga utflyttningsgraden betyder att man i C har äldre och sannolikt sämre bostäder än i A men också lägre hyror.

Även när det gäller realkapitalets beräknade värde ändras förutsättning— arna jämfört med vid alternativ X.

Realkapitalenheternas värde vid nybyggnadstillfället antages i detta fall vara = 2 K, varefter värdet avtar kontinuerligt med tilltagande ålder och har värdet 0 när livslängden är slut och enheterna (anläggningarna) mönstras ut.

Alltjämt förutsättes att varje person konsumerar en realkapitalenhet vid periodens början.

Under dessa förutsättningar blir vid antagen åldersstruktur värdet av samhällskapitalet vid periodens början 8 000 K i orten C och 12 000 K i or- ten A. Dessa värden har införts i tablå Y.

Redovisade antaganden kan givetvis oförändrade antas gälla för samhälls— kapitalet i dess helhet.

Liksom vid alternativ X beräknar vi i första hand reinvesteringskostna-

Tabell 3:2. Bostads- (samhälls)kapitalets åldersfördelningi arterna A och C:s livstid

Antal lägenheter etc. i % Åldersgrupp

A C 0 9,9 ..... . 30 10 10,0—19,9. . . . 25 15 20,0—29,9. . . 20 20 30,0—39,9 ..... 15 25 40,0—49,9 ..... . . . . 10 30 Summa 100 100 Medelålder ............ 20 30

1 Denna inkomstdifferens är stor men i Sverige finns det kommuner med väsentligt större differenser i fråga om inkomsten per invånare.

Antal enheter UI B

.b 0

Bestånd ISBD

Reinvestering efter byggnadsår

01 =

N O

lllllllllilllIllLlllillIllllllllllllllllll

E

| I [ l890 |900 |9I0 l920 |930 ISM] l950

| | I | ISBD 1970 ISBD men 2000 zmo zozolu-

Figur 2. Exempel på reinvesteringscykel för bostadskapital. Norrbottens län, åren 1900—2020. Antagen livslängd 60 år.

derna under en period med utgångspunkt från förhållandena i utgångsläget.1

På grund av att kapitalets åldersstruktur är olika blir de antagna reinve- steringskostnaderna för att ersätta förslitet kapital olika i orterna A och C. Då anskaffningskostnaden för de nya byggnaderna antagits vara 2 K per enhet blir den årliga reinvesteringen följ ande:

Reinvestering — antal enheter per år Antal enheter Beräknad per år investering Orten A (1 %) ........ 100 200 K » C (3 %) ........ 300 600 K

Den totala reinvesteringen i A + C för att ersätta förslitna byggnade-r upp- går således till 800 K per år. Härtill kommer eventuella nyinvesteringar och eventuellt löpande underhåll (det sistnämnda inräknas i nyinveste- ringen). Den antagna skillnaden i behovet av reinvesteringar skulle, om ut- vecklingen tänktes fortsätta under en längre period efter hand utjämnas och därefter svänga över så att reinvesteringen blev större i A. Man får ett slags

1 Icke helt konsekvent relateras dessa sålunda till perioden 1 —> 0 och användes som jäm- förelseunderlag för förändringar beroende på lokaliseringen.

Tablå Y. Lokaliseringsalternativ Y. De samhällsekonomiska konsekvenser av lokalisering till antingen orten A med full sysselsättning eller orten C med arbetskraftsreserv

Utgångsläget

Folkmängd .............. Yrkesverksamhetsgrad % Yrkesverksamma ........ Inkomst per Y, kr ....... Summa inkomst, milj. kr. Inkomst per invånare. . . . Samhällskapital, värde. . . per invånare .......... medelålder år .........

Förändringen före lokalise— ringen (2 år) Investering: reinvestering ......... nyinv. standardökn. . . .

Summa

Förändring genom lokalise— ringen (2 år) Folkmängd ............. Yrkesverksamhetsgrad % Yrkesverksamma ........ Inkomst per Y, kr ....... Primär ink. ökn. milj. kr. Total ink. ökn. milj. kr. . . Investering: reinv ................. nyinv. standardökn. . . . » expansion ......

Summa

Efter lokalisering Folkmängd ............. Yrkesverksamhetsgrad % Yrkesverksamma ........ Inkomst per Y, kr ....... Summa inkomst, milj. kr. Inkomst per invånare. . . . Samhällskapital (värde) . .

per invånare .......... medelålder år .........

YA Yc Lokalisering till A Lokalisering till C A C A+ C A C A + C 10 000 10 000 20 000 10 000 10 000 20 000 45 40 42,5 45 40 42,5 4 500 4 000 8 500 4 500 4 000 8 500 12 000 10 000 11 060 12 000 10 000 11 060 54,0 40,0 94,0 54,0 40,0 94,0 5 400 4 000 4 700 5 400 4 000 4 700 12 000 K 8 000 K 20 000 K 12 000 K 8 000K 20 000 K 1,2 K 0,8 K 1,0 K 1,2 K 0,8 K 1,0 K 20 30 24 20 30 24 400 K 1 200 K 1 600 K 400 K 1 200 K 1 600 K 720 K 480 K 1 200 K 720 K 480 K 1 200 K 1120K 1680K 2800K 1120K 1680K 2800K + 400 ——400 :i; 0 :|: 0 :l: 0 :|; 0 50 0 -——- —- _— + 200 :i; 0 + 200 ;]: 0 + 200 + 200 12 000 -— —— —- 12 000 —- 2,4 2,4 -— 2,4 2,4 2,4 2,4 3,6 3,6 400 K 400 K 800 K 400 K 1 200 K 1 600 K 740 K 490 K 1 230 K 730 K 490 K 1 220 K 800 K 800 K _— _. __ 1 940 K 890 K 2 830 K 1 130 K 1 690 K 2 820 K 10 400 9 600 20 000 10 000 10 000 20 000 45,2 41,7 43,5 45,0 42,0 43,5 4 700 4 000 8 700 4 500 4 200 8 700 12 000 10 000 11 080 12 000 10 380 11 220 56,4 40,0 96,4 54,0 43,6 97,6 5 420 4 170 4 820 5 400 4 360 4 880 13 140 K 7 710 K 20 850 K 12 330 K 8 890 K 21 220 K 1,26 K 0,80 K 1,04 K 1,23 K 0,89 K 1,06 K 20,2 30,2 25 21 29 25

kapitalbildningens »långa vågor» motsvarande de »vågor» i befolkningens åldersstruktur och därmed i födelsekullamas storlek som i demografin bru- kar kallas den »Eilert-Sundska» lagen. Den enkla tankegången om reinve— steringamas Vågrörelser illustreras av figur 2. Diagrammet bygger på bo- stadskapitalets struktur i Norrbotten enligt tabell 3: 3. Som påpekats tidigare har reinvesteringen i och för sig inte något direkt med samhällets kostnader

för omlokaliseringen av näringslivet att göra. Men indirekt kan realkapitalets åldersstruktur få lokaliseringspolitisk betydelse så till vida som åldersstruk— tur få lokaliseringspolitisk betydelse så till vida som åldersstrukturen kan påverka den takt intill vilken en omflyttning kan ske och realkapitalet över- ges ( »nedskrotas») utan att man kan tala om »lcapitalförlust».

Som exempel på hur realkapitalets åldersstruktur kan variera i bygder med olikheter i näringsstrukturen och framför allt i befolkningsutveckling under en längre historisk tidsperiod återges i tabell 3: 3 bostadsbeståndets åldersstruktur i städer och landskommuner i Sverige år 1960. Kapitalets »ålderspyramider» skiljer sig radikalt från varandra och skillnaderna gäl- ler inte bara städer och landskommuner utan även inom dessa grupper upp- träder stora differenser. Exempel: På Norrbottens läns landsbygd var 50 % av bostäderna byggda efter 1940 och bara 14 % före 1901. I Malmöhus län var motsvarande tal 19 % och 48 %.

Om, för att återgå till tablå Y, industriföretaget lokaliseras till C och lyc- kas att rekrytera erforderlig personal genom att »suga upp» på orten befint- liga arbetskraftsresurser, så erfordras ingen förändring i den kontinuerliga investeringsverksamheten i regionen A + C. På grund av det gamla förslitna realkapitalet i C är investeringsverksamheten där högre än i A. Genom loka— liseringen ökar yrkesverksamhetsgraden i C från 40 till 42 % och lokalin- komsten får ett direkt tillskott motsvarande 6 %. Det kan tänkas att denna primära inkomstökning kan få multiplikativ effekt; att inkomstökningen leder till ökad efterfrågan på varor och tjänster. Detta skulle ske om det i utgångsläget fanns outnyttjade resurser, som genom inkomsthöjningar kun- de utnyttjas effektivare och därigenom leda till sänkta kostnader t. ex. i varuhandel och övrig service. Härigenom skulle de personliga intäkterna inom

Tabell 3:3. Bostadslågenheterna i städer och landskommuner totalt och i vissa lån fördelade efter bostadshusets ålder. Procent

Antal bära” % område 1133; före 1901— 1921— 1941— summa 1901 1920 1940 1960 Städer Stockholms stad ........ 315 129 12 13 36 39 100 övriga städer .......... 1 112 425 13 14 24 49 100 Samtliga städer ........ 1 427 554 13 14 27 46 100 därav i: Norrbottens län ...... 25 256 7 13 19 61 100 Västmanlands län. . . . 46 773 10 12 16 62 100 Blekinge län ......... 22 219 20 16 19 45 100 Landskommuner Samtliga landskommuner 1 020 888 31 16 22 31 100 därav i: Malmöhus län ........ 56 646 48 17 16 19 100 Norrbottens län ...... 47 440 14 11 26 49 100

1 Häri ingår ej lägenheter för vilka uppgift om byggnadsår saknas.

andra sektorer än de av lokaliseringen direkt berörda öka. I tabell Y har an- tagits att den på detta sätt »genererade» inkomstökningen har en relativt hög marginaleffekt och ger ett tillskott till nettoinkomsten mosvarande 50 % av den primära ökningen eller 1,2 miljoner. Det totala inkomsttillskottet i C genom lokaliseringen blir då 3,6 miljoner eller 9 % .1

Inkomstökningen kan göra det möjligt för kommunen att sänka skatten eller öka utgifterna. Enligt vår tidigare analys förorsakar den ökade yrkes- verksamheten endast en obetydlig ökning av kommunens utgifter. Och kom- munen eller samhället kan direkt tjäna på lokaliseringen i form av minskade sociala utgifter.

Om vi i stället lokaliserar industrin till orten A (fall YA) så blir förhål- landena likartade som i fall XA. Investeringsverksamheten i A måste öka med icke mindre än 800 K till totalt 1 940 K under utbyggnadsperioden. Sam- tidigt stiger inkomstsumman i A med 2,4 miljoner, men här kan ingen mul- tiplikativ effekt uppstå då vi antagit att alla resurser före lokaliseringen varit fullt utnyttjade. Om man antar, att etableringen i A blir möjlig genom överflyttning av arbetskraft från C till A, så minskar behovet av investe- ringar i C. På grund av kapitalets åldersstruktur har vi räknat med att nor- malt årligen 3 % av kapitalet behöver ersättas till en kostnad av 2 K per en— het; genom avflyttning från orten friställes nu årligen kapitalresurser mot- svarande 2 % av realkapitalet och det förutsättes därför att 2 % kan ut- mönstras utan att ersättas. Reinvesteringsbehovet blir därför under 2 är bara 2 % till en kostnad av 2 K per enhet eller 400 K. Dessutom nyinvesteras kapital motsvarande 3 % av medelkapitalvärdet vid respektive års början eller 490 K. Man kan således även i detta fall kompensera utflyttningen med minskad »reinvestering». Genom att tidigare icke yrkesverksamma flyttar från orten ökar yrkesverksamhetsgraden och inkomsten icke per yrkesverk- sam, men >>per invånare». Det ekonomiska läget i kommunen förbättras men icke i samma grad som vid lokalisering till C. Det är också möjligt att utflyttningen medför lägre kapacitetsutnyttjande, högre kostnader och där— med ett visst inkomstbortfall i C. Totalt sett blir i detta fall tillskottet till regionalinkomsten mindre än vid lokalisering till C.

De viktigaste data i tablå Y sammanfattas i tablån överst på nästa sida. I övrigt torde diskussionen under X rörande de speciella antaganden som uppställts i sina huvuddrag vara tillämplig även på alternativ Y —— den skall dock här kompletteras med några synpunkter som direkt berör fall Y.

För det första kan det sägas att lokaliseringsfallet YA ter sig orealistiskt i så måtto att den »undersysselsatta» -— outnyttjade — arbetskraften i C i regel inte i sin helhet är »flyttbar». Om förutsättningen att arbetsmarkna— den i övrigt är neutral bibehålles, skulle omöjligheten att från C till A flytta

1 Hur stor den multiplikativa effekten skulle bli i verkligheten är svårt att uppskatta. Vissa multiplikativa effekter av industriinvesteringar har ju redan inräknats i vårt antagande om »sekundärbefolkningem. Jämför liknande studier i konjunkturteorin över multiplikativa effekter av investeringsökningen.

Förändring under perioden (2 år) om” A om" C Hela regionen Vid lokaliseringsalternativ Y1A Y1c Y1A Y 1 C YIA Y1c Folkmängd ..................... + 400 :|; 0 — 400 + 0 + 0 :i; 0 Investeringsvolym ............... + 800 K :|; 0 _ 800 K :i: 0 :|; 0 :|: 0 S:a inkomst milj. kr .............. + 2,4 :i: 0 :i: 0 + 3,6 + 2,4 + 3,6 Inkomst per yrkesverks. kr ........ :|; 0 + 0 + 0 + 380 + 20 + 160 Inkomst per invånare kr .......... + 20 + 0 + 170 + 360 + 120 + 180 Ökning i % S:a inkomst ..................... + 4,4 :): 0 + 0 + 9,0 + 2,6 + 3,8 Inkomst per yrkesverks ........... :|; 0 ;t 0 + 0 + 3,8 + 0,2 + 1,4 Inkomst per invånare ............ + 0,4 :|; 0 + 4,2 + 9,0 + 2,6 + 3,8

all den arbetskraft som den nya industrin behövde resultera i att konjunk- turen i »A>> blev överhettad — det skulle uppstå arbetskraftsbrist, ökad rör- lighet samt outnyttjad kapacitet inom industrin som helhet och därmed sänkt »lokalinkomst». Förhållandena i C skulle endast obetydligt påverkas genom en begränsad avflyttning av personer i yrkesverksam ålder.

Om å andra sidan industriföretaget lokaliseras till C så är det säkert en— dast i undantagsfall som företaget -— och serviceföretagen —— kan rekrytera all arbetskraft i C, vissa yrkesgrupper måste rekryteras på annan ort och en viss inflyttning och investering för »nyinflyttade» är därför sannolik.

Men i alternativ Y liksom i alternativ X knyter sig kanske den största tveksamheten till vår metod att vid utflyttning från en ort —— i detta fall B eller C minska reinvesteringskostnaderna i takt med utflyttningen. Det kan ifrågasättas om detta är rimligt.

3.3.4 Lokaliseringsalternativ Z. Lokalisering till antingen orten A (med full sysselsättning) eller orten D (med betydande arbetskraftsreserver till följd av nedlagd industri) Vårt sista alternativ presenteras i tablå Z. Förutsättningen är av samma slag som i föregående exempel. Vad som varierats är följande: Arbetskraftsreservens storlek i orten förutsätts vara 200 personer och inklusive tillhörande folkmängd totalt 400 personer. Denna arbetskrafts— reserv överflyttas vid lokalisering av företaget till A under en ettårsperiod. Dessutom har antagits att samhällskapitalet i D har en relativt lång livs- längd och samtidigt relativt få enheteri »skrotningsäldern». Under dessa förutsättningar medför en lokalisering till fullsysselsättnings— orten A betydande »samhällsekonomiska» kostnader. Investeringsverksam- heten upphör helt i orten D. Efter verkställd normal rivning står enheter motsvarande ett nybyggnadsvärde av 700 K outnyttjade. Det faktiska värdet av denna »kapitalförlust» blir beroende av möjligheterna att omfördela ut- nyttjandet av realkapitalresurserna. Den beror också på förändringar i syssel— sättningen, inflyttningen samt den ekonomiska utvecklingen under följande perioder.

Tablå Z. Lokaliseringsalternaliv Z. De samhällsekonomiska konsekvenser av lokalisering till antingen orten A med full sysselsättning eller till orten D med arbetskraftsöverskott i samband med nedläggning av industri

ZA ZD Lokalisering till A Lokalisering till D A D A + D A D A + D Utgångsläget Folkmängd ............. 10 000 10 000 20 000 10 000 10 000 20 000 Yrkesverksamhetsgrad % 45 40 42,5 45 40 42,5 Yrkesverksamma ........ 4 500 4 000 8 500 4 500 4 000 8 500 Inkomst per Y, kr ....... 12 000 10 000 11 060 12 000 10 000 11 060 Summa inkomst, milj. kr. 54,0 40,0 94,0 54,0 40,0 94,0 Inkomst per invånare. . . . 5 400 4 000 4 700 5 400 4 000 4 700 Samhällskapital(värde). . . 12 000 K 12 500 K 24 500 K 12 000 K 12 500 K 24 500 K per invånare .......... 1,20 K 1,25 K 1,22 K 1,20 K 1,25 K 1,22 K medelålder år ......... 20,0 26,5 23,2 20,0 26,5 23,2 Förändringen före lokalise- ringen (1 år) Investering: reinv ................. 200 K 100 K 300 K 100 K 100 K 200 K nyinv. standardökm'ng. 360 K 375 K 735 K 360 K 375 K 735 K Summa 560 K 475 K 1 035 K 560 K 475 K 1 035 K

Förändring genom lokalise- ringen (1 år)

Folkmängd ............. + 400 — 400 :|: 0 — —- —— Yrkesverksamhetsgrad % 50 0 — -— —- Yrkesverksamma ........ + 200 :|: 0 + 200 :|; 0 + 200 + 200 Inkomst per Y, kr ....... 12 000 — —— 12 000 —— Primär ink. ökn. milj. kr. 2,4 —— 2,4 -— 2,4 2,4 Total ink. ökn. milj. kr. . . 2,4 -— 2,4 — 3,6 3,6 Investering:

reinv ................. 200 K —- 200 K 200 K 100 K 300 K nyinv. standardökn.. . . 360 K (— 62)1 360 K 360 K 375 K 735 K

' expansion ...... 800 K —- 800 K —— ——

Summa 1 360 K (— 62)1 1 360 K 560 K 475 K 1 035 K

Eller lokaliseringen

Folkmängd ............. 10 400 9 600 20 000 10 000 10 000 20 000 Yrkesverksamhetsgrad % 45,2 41,7 43,5 45,0 42,0 43,5 Yrkesverksamma ........ 4 700 4 000 8 700 4 500 4 200 8 700 Inkomst per Y, kr ....... 12 000 10 000 11 080 12 000 10 380 11 220 Summa inkomst, milj. kr. 56,4 40,0 96,4 54,0 43,6 97,6 Inkomst per invånare. . . . 5 420 4 170 4 820 5 400 4 360 4 880 Samhällskapital (värde) . . 12 560 K 12 150 K 24 710 K 12 160 K 12 625 K 14 785 K per invånare .......... 1,21 K 1,26 K 1,24 K 1,22 K 1,26 K 1,24 K medelålder år ......... 19,7 27,1 32,4 20,5 27,2 23,8

1 62 enheter blir outnyttjad.

Lokaliseras det nya företaget till orten D uppstår samma fördelaktiga »multiplikativa» effekter som i regionen (A + C) enligt alternativ Y. Dess- utom blir den totala investeringsverksamheten i regionen (A + D) i detta fall 1 035 K mot 1 360 K om företaget lokaliseras till orten A.

Det behöver knappast utvecklas mer ingående att i utpräglade fall av un— dersysselsättning på en ort, respektive fall där ortens samhällskapital i hu- vudsak är relativt nytt och av hög standard kan icke oväsentliga samhälls- ekonomiska fördelar vara att vinna genom att lokalisera nya verksamheter till dessa orter i stället för till orter där kapitalet är fullt utnyttjat.

Bilagetabell B 2: 1. Oxelösund. Befolkningsstrukturen för olika delgrupper av befolkningen

Folkmängd 1961

Folkökning 1957—1 961

1956 beräknad Åldersgrupp faktisk enligt alternativ Naturlig Normal Extra Totalt Faktisk folk- folk- folk— 1957— Ingen normal ökning ökning ökning 1961 inf]. infl. Fool FNai FIGI . minus minus minus A F Beteckning Ffå,| FOn FN,51 Ffa, FI,, Foal FN,, totalt (= A FO) (= AFN) (= AFI) Absoluta tal 0—14 1 630 1 686 1 834 3 336 56 148 1 502 1 706 15—19 368 548 583 928 180 35 345 560 20—34 1 184 1 114 1 328 2 686 _ 70 214 1 358 1 502 35—49 1 416 1 364 1 473 2 512 —— 52 109 1 039 1 096 50—64 1 034 1 195 1 228 1 524 161 33 296 490 20—64 3 634 3 673 4 029 6 722 39 356 2 693 3 088 65—w 641 690 690 670 49 0 _ 20 29 Totalt 6 273 6 597 7 136 11 656 324 539 4 520 5 383 Relativa tal 0—14 26 26 26 29 18 28 33 32 15—19 6 8 8 8 55 6 8 11 20—34 19 17 17 22 _— 22 41 30 28 35—49 23 21 21 22 -— 16 19 23 20 50—64 16 18 18 13 51 6 6 9 20—64 58 56 56 58 12 67 60 57 65—w 10 10 10 6 14 _ — _ Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100

Bilagetabell B2:2. Oxelösund. Översikt av kommunens utgifter och inkomster åren 1955—1961 (1963) under vissa antaganden rörande investeringarnas finansiering, samt med bortseende från vissa intäkter under finansförvaltningen. Inkomsterna har beräknats under förutsättning av konstant uttaxering på det faktiska antalet skattekronor. Tusentals kronor och index (1955 = 100 ).

I övrigt se noter

1|2|3 4|5 6|7 8 9|10|11|12

Inkomst av kommunalskatt Därav vid oförändrad skattesats, Räntor 7,8 % av den beskattningsbara

Totala finan- . . . och inkoms investe- Sierat Summa ten

ringarna med amor- utgifter

_ teringar, Netto slååttyer nya läns 0

Räntor och Summa amor- kol. 1— teringar kol. 3 av gamla lån2

Summa År Summa industri— drift— verk- utgifter samhet,

netto

Del av finans- förvalt-

ning1 Budgetår

Fysiska

personer Bolag Totalt

1955 1 599,7 89,6 78,6 1 431,5 72,0 821,0 410,5 32,8 1 946,8 1 372,7 574,3 1 947,0 1956 1 760,8 92,7 46,0 1 622,1 72,0 1 384,0 692,0 88,2 2 474,3 1 489,4 491,2 1 980,6 1957 2 349,6 88,3 23,3 2 238,0 72,0 2180,0 1 090,0 175,4 3 575,5 1 631,7 678,9 2 310,6 1958 2 690,0 151,2 35,1 2 503,7 72,0 2 836,0 1 418,0 288,8 4 282,5 1 724,0 922,8 2 646,8 1959 3 326,0 227,3 37,4 3 061,3 72,0 3 740,0 1 870,0 438,4 5 441,7 1 977,3 1 354,2 3 331,5 1960 3 595,9 314,9 45,1 3 235,9 72,0 4 886,0 2 443,0 633,8 6 384,8 1 956,4 525,6 2 482,0 1961 4 247,1 303, 39,8 3 903,5 72,0 12 507,0 6 253,5 1 134,2 11 363,2 2 346,3 539,1 2 885,4 1962 _ — _ _ _ _ _ _ _ 3 144,1 1 529,6 4 673,7 1963 _ — —— _ — _ _ _ _ 4 163,9 1 541,8 5 705,9 1955 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 1956 110 103 58 113 100 169 169 269 127 108 86 102 1957 147 98 30 156 100 266 266 266 184 119 118 119 1958 168 169 45 175 100 345 345 880 220 126 161 136 1959 208 254 48 214 100 456 456 1 336 280 144 236 171 1960 225 351 57 226 100 595 595 1 932 328 142 92 127 1961 265 339 51 273 100 1 523 1 523 3 458 584 171 94 148 1962 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 229 266 240 1963 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 303 268 293

1 Summa inkomster av erhållna räntor, övriga kostnader och hundskatt, n01esskatt m. m. 2 1955 års faktiska räntor och amorteringar antages oförändrade under hela perioden. ” Beräknat som årlig annuitet av 8 % på upplånat kapital.

Bilagetabell B 2: 3. Oxelösund. Beräknat hushållstillskott (respektive efterfrågan på bostäder) åren 1957—1961 från olika delgrupper av befolkningen

Antal hushållsföreståndare Under 65 år Över 65 år Befolkningsgrupp Icke gifta Gifta _ Gifta Icke _ par Män Kvin— S.a par gifta S.a Totalt nor Absoluta tal Basbefolkning 1956 ............. 1 425 187 135 1 747 217 202 419 2 166 Förändring 1957—1961: naturlig folkökning AFO. . . . 15 35 10 60 9 _ 37 _ 28 32 normal folkökning AFN . . . . 105 22 12 139 _ _ _ 139 extra folkökning AFI ....... 1 066I 335 38 1 439 — 14 55 41 1 480 folkökning totalt 1 186 392 60 1 638 _ 5 18 13 1 651 Befolkning 1961 ................ 2 611 579 195 3 385 212 220 432 3 817 Relativa tal Basbefolkning 1956 ............. 66 9 6 81 10 . 9 19 100 Förändring 1957—1961: naturlig folkökning AFO.. . . 47 110 31 188 28 —116 — 88 100 normal folkökning AFN. . . . 76 o 16 8 100 _ _ 100 extra folkökning AFI ....... 72 22 3 97 _ 1 4 3 100 folkökning totalt 72 24 3 99 . 1 . 100 Befolkning 1961 ................ 68 15 6 89 5 6 11 100

Bilagetabell B 2: 4. Oxelösund. Antal nybyggda lägenheter 1957—1961 fördelade på olika

konsumentgrupper Sanering Antal lägenheter L" Basbefolkning A FO A FN A FI totalt agen- && hets— ' Fler- Fler- FO Fler- Fler- Fler- storlek fam.- 511132— fam.- fam.- Slägg- fam.- 51:12- fam.- Slå-[111 &. S:a hus hus hus hus hus 1 r o. kokvrå 26 _ 18 44 41 _ 248 _ 333 333 1 r o. kök . . 32 _ 8 40 10 _ 123 _ 173 _ 173 2 r o. kök . . 199 _ 4 203 34 _ 475 _ 712 712 3 r o. kök . . 26 40 2 68 26 5 295 62 349 107 456 4+r 0. kök . _ 10 _ 10 20 3 97 180 117 193 310 Summa 283 50 32 365 131 8 1 238 242 1 684 300 1 984

Bilagetabell B 2: 5. Oxelösund. Vid beräkningen av bostadsinvesteringarna använda produktionskostnader för lägenheter av olika storlek (kronor)

Flerfamiljshus Småhus Lägenhetsstorlek Antal Kostnad per Antal Kostnad per lägenheter lägenhet lägenheter lägenhet Högst 1 r och kokvrå ............. 333 25 000 _ _ 1 rum och kök ................... 173 30 000 _ _ 2 rum och kök ................... 712 40 000 _ _ 3 rum och kök ................... 349 45 000 107 50 000 4 + rum och kök ................. 117 50 000 193 60 000 Summa lägenheter 1 684 _ 300 _

Bilagetabell B 2: 6. Oxelösund. Bokförda investeringar i skolor åren 1957—1961. (1 000 kronor)

. . .. Därav Redowsade utgifter for Totalt statsbidrag Netto

Lågstadieskola ....................... 836 173 663 Högstadieskola ....................... 6 040 1 080 4 960 Summa 6 876 1 253 5 623

Resterande utgifter å högstadieskola. . . . 321 360 _ 39 låg- och högstadieskolor ............. 7 197 1 613 5 584 yrkesskola ......................... 344 435 _ 91 totalt 1957—1961 .................. 8 0841 2 202 5 882

1 Inklusive inventarier 543/statsbidrag 154.

Bilagetabell B 2: 7. Oxelösund. Investeringarna 1955—1961 i gator, vägar, vatten och avlopp, parker etc. fördelade på exploateringsinvesteringar och övriga investeringar

Investeringar som rör Exploaterings- Inven— hela befolkningen1 investeringar1 Ö . Huvud- .

vngt, vatten- tal? er År Gator Vatten Gator Vatten parker led- f?r Totalt

och och Totalt och och Totalt e 0. ning ga or

vägar avlopp vägar avlopp m.m. 1955 _ 210 210 _ . . 51 236 59 536 1956 _ 313 313 _ 108 108 22 297 42 782 1957 127 130 257 64 143 207 42 848 177 1 531 1958 175 85 260 350 430 780 148 1 349 65 2 602 1959 332 331 663 380 1 094 1 474 215 114 107 2 573 1960 60 166 226 437 608 1 045 98 46 51 1 466 1961 575 710 1 285 782 717 1 499 405 _ 89 3 278

Summa 1957— 1961 1 269 1 422 2 691 2 013 2 992 5 005 908 2 357 489 11 450

1 En del av de investeringar som företagits i äldre bostadsområden och redovisas i gruppen »investeringar som rör hela befolkningen» har varit en förutsättning för bostadsbyggandet. 20 % av investeringarna i denna grupp har därför vid fördelningen på olika befolkningsgrupper i tabell 2:31 jämställts med exploateringsinvesteringarna och fördelats enligt samma principer som dessa.

Skogsbrukets behov av tätorter i Norrland och nordvästra Svealand

u ll' fula

1. Virkestillgångarna i Norrlands och Svealands inland i relation till de totala virkestillgångarna i Norrland och Dalarna

Av skog. lic. N ils-Erik Nilsson

På begäran av kommittén för näringslivets lokalisering har en beräkning utförts av hur stor andel av de totala virkestillgångarna i Norrland och Da- larna, som är belägna i det glesbebyggda inlandet. Avgränsningen av inlan- det har utförts schablonmässigt utefter småområdesgränser på den så kal- lade skogsbrukskartan i Rapport nr 1, 1961 från institutionen för skogs- taxering vid Skogshögskolan (Nilsson, 1961). I figur 1 på s. 352 redovisas den tillämpade områdesavgränsningen. Som framgår av figuren har avgränsning skett av ett sammanhängande område, vars gräns i stort sett går parallellt med kusten men med inbuktning för bl. 3. Östersund och Storsjöområdet. Det inlandsområde, som sålunda har bildats, består med vissa undantag (för t. ex. malmfålten i Norrbotten) av utpräglad glesbygd. Inom området finns endast 43 tätorter över 500 innevånare, varav 23 även har över 1 000 innevånare.

Resultatet av beräkningarna redovisas i tabell 1. Tabellen innehåller en redovisning av skogsmarksarealer, beräknad avverkning av barrskog och lövskog, samt genomsnittlig »produktionsförmåga», dels för lånen totalt dels för den del som är belägen i det »inland», som definierats genom figur 1. Inlandsdelarnas relativa andel har angivits i procent av de totala beloppen varjämte även resultaten summerats regionvis enligt riksskogstaxeringens regionindelning.

Beräkningen avser närmast att approximativt ange inlandets relativa be- tydelse inom Norrland och Dalarna dvs. inom regionerna RI_RIII. Med norra delen av Värmland hänförd till inlandsdelen har emellertid även en jämförelse utförts som omfattar hela riket.

Den redovisade »produktionsförmågan» som närmast är att betrakta som ett mått på den virkesproducerande förmågan på längre sikt grundas på honitetsjämförelser med riksskogstaxeringens produktionsöversikter för den i slutenhetshänseende bättre hälften av skogsmarksarealen.

Av tabell 1 framgår bl. a. att inlandet omfattar 48 % av skogsmarksarea— len inom Norrland och Dalarna. Av den beräknade bruttoårsavverkningen enligt ett starkare slutavverkningsalternativ, redovisat i »Skogsindustriens virkesutredning 1958», faller 41 % inom inlandsområdet, medan andelen av »produktionsförmågan» utgör 37 %.

Tabell 1 Skogsmarksarealer och beräknade avverkningskvantiteter (brutto ) ! »Inlandel» i relation till totala skogsmarksarealer och totalt beräknade avverkningskvantiteter

T = Totalt I = Inlandsdelen

Beräknad avverkning

Skogsmarksareal Genomsnittlig prod. förmåga Barrskog Lövskog Summa

Regio" Lä" T 1 T 1 T 1 T 1 T I T 1

1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 ha ha % mask m'sk % m"sk mask % mask mask % mask/ha mask mask %

BD. . . . . . . . 3 767 2 287 61 4 529 2 505 55 1 736 1 028 59 6 265 3 533 56 1,82 1,57 6 856 3 584 52 RI AC. . . . . . . . 3 194 1 517 47 4 322 1 953 45 1 618 848 52 5 940 2 801 47 2,32 2,00 7 410 3 038 41

6961 3804 55 8851 4458 50 3354 1876 56 12205 6334 52 2,05 1,74 14266 6622 46

Z (J). . . . 1 894 1 338 71 3 363 2 253 67 1 505 1 061 70 4 868 3 314 68 2,46 2,23 4 659 2 987 64 EU Y. . . . . . . . . 1 896 433 23 3 570 774 22 1 308 316 24 4 878 1 090 22 3,23 2,82 6 124 1 223 20

3790 1771 47 6933 3027 44 2813 1377 49 9746 4404 45 2,85 2,38 10783 4210 39

. . 597 597 100 873 873 100 247 247 100 1 120 1 120 100 2,14 2,14 1 278 1 278 100 . . 2 208 718 35 5 096 1 365 27 820 176 21 5 916 1 541 26 3,45 2,47 6 997 1 774 25 X . . . . . . . . . 1 451 168 12 3 659 392 11 1 120 134 12 4 779 526 11 3,85 3,01 5 586 505 9 4 076 1 483 36 9 628 2 630 27 2 187 557 25 11 815 3 187 27 3,40 2,40 13 861 3 557 26 RI—RIII . 14 827 7 058 48 25 412 10 115 40 8 354 3 800 46 33 766 13 925 41 2,62 2,04 38 910 14 389 37 S. . . . . . . . .. 1 268 217 17 3 742 546 15 860 139 16 4 602 685 15 4,90 3,64 6 213 790 13 RIV. . . . . . 6 633 217 3 22 849 546 2 5 071 139 3 27 920 685 2 5,30 3,64 35 155 790 22 Hela riket 22 422] 7 275 | 33 50 600 10 661 21 14 809 3 939 27 65 409 14 610 22 3,60 2,09 80 719 15 179 19

RIII

Av en totalt beräknad årsavverkning på 33,8 miljoner mask faller 13,9 mil- joner mask inom inlandsdelen. Det bör dock anmärkas att dessa ca 14 miljo- ner mask även inkluderar skog från mycket dåliga avsåttningslågen samt lövskog och klenskog under 10 cm i brösthöjd. Bland annat ingår ca en halv miljon mask slutavverkningsskog från områden ovanför den av domänsty- relsen uppdragna skogsodlingsgränsen.

I tabell 2 redovisas en jämförelse mellan beräknade avverkningskvantiteter inom de tre nordliga regionerna samt verkligen utförd avverkning enligt riksskogstaxeringens stubbinventering enligt medeltal för 3-årsperioden 1959/60—1961/62. Av jämförelsen framgår att den verkliga avverkningen under 3-årsperioden har varit ca 6 miljoner lägre än den som totalt beräk— nats enligt avverkningsberåkningarna. Av jämförelsen framgår vidare att den verkliga avverkningen vida överstiger vad som enligt avverkningsberäk- ningarna skulle kunna avverkas i kustlandet. Härav framgår att den norr- ländska skogsindustrien redan före nu pågående utbyggnader till väsentlig del måste lita till råvarutillgångarna i inlandet.

Tabell 2 Jämförelse mellan beräknad avverkning inom region RI—RI I I samt avverkningen enligt stubbinventeringen i medeltal för 3-årsperioden 1959/60—1961/62

Miljoner mask

Beräknad avverknmg 51:32:11): Kol. 1 i Region . procent Kust- teringen landet Inlandet Totalt Totalt av kol. 4 Kol. 1 2 3 4 5

RI ......... 5,9 6,3 12,2 9,6 57 RII ........ 5,3 4,4 9,7 7,7 69 RIII ....... 8,6 3,2 11,8 10,6 81 ,RI—RIII . . 19,8 13,9 33,7 27,9 70

2. Det nordsvenska skogsbrukets tätortsfråga

Av professor Gunnar Arpi

Framtiden är oviss för jordbruk med avsaluproduktion i stora delar av Nordsverige. Det kan tänkas, att sådant jordbruk i framtiden blott kom- mer att finnas kvar, där stora samlade åkerarealer på goda jordar står till buds, främst i kustlandet. Det är tänkbart, att dessa jordars brukare vill bo samlade i tätorter i möjligaste mån. _ Jordbruket är en av de basnäringar, som bär upp tätorterna.

Andra basnäringar är industrier, t. ex. gruvorna, Norrbottens Järnverk, olika slag av skogsindustrier, verkstadsindustri m. m. I vissa områden är också turistnäringen en basnäring av betydelse.

Oavsett om man bedriver något skogsbruk i trakten eller ej, kommer tät- orter med annat basnäringsliv ån skogsbruk att leva vidare, och de förvärvs- arbetande i sådana orter kommer att utgöras dels av de i basnäringarna sys- selsatta, dels av personer som arbetar i lokalt behövliga servicenäringar. Traktens hela befolkning _ de förvärvsarbetande i både basnäringar och den behövliga lokala servicen jämte familjemedlemmar _ utgör underlag för servicenäringarna.

Det förefaller sannolikt, att framtidens skogsarbetare helst kommer att vilja bo i en tätort, som har butiker, skola, kollektiva kommunikationer med centralort av högre dignitet etc. Det är också sannolikt, att skogsarbetar- na i allmänhet kommer att vilja bo hemma under arbetsveckan, även om vägen till och från arbetsplatsen i skogen blir betydande.

Skogsbrukets tätorts—fråga kan lösas på flera olika sätt.

1. Man kan nöja sig med att basera skogsbruket på förefintliga tätorter med andra basnäringar än jord- och skogsbruk. I detta teoretiska extrem— fall skulle man i Norrland nödgas avstå från skogsbruk utom kring kust- orterna och ett fåtal orter i inlandet. Härigenom måste man även avstå från en mycket stor del av den möjliga årsavverkningen.

2. I områden utan andra basnäringar än jord- och skogsbruk kan man koncentrera skogsarbetskraftens bostäder till ett antal tätorter. Skogsarbe— tarna i varje sådan ort skall bruka skogen i området runt orten. Antalet skogsarbetare bosatta i orten beror av dels avverkningspotentialen per hek— tar totalareal i trakten, dels det maximalt godtagna avståndet mellan bo— stadsorten och avverkningsplatsen. I fall av stor avverkning per hektar resp. lång väg mellan bostad och arbetsplats blir antalet skogsarbetare i orten

stort och kan därmed bära upp betydande lokal service. I motsatt fall blir antalet skogsarbetare i orten litet. Man måste då tänka sig, att blott vissa orters serviceutrustning beträffande annat än närhetsbutiker och skola etc. byggs ut för att fylla behovet för den egna orten och några kringliggande orter.

3. Man kan avstå från att planera och i det längsta hoppas på dels att ett stort antal skogsarbetare bor kvar i glesbygden, dels att skogsarbetare i be- tydande antal skall fortsätta att bo i skogsförläggningar under arbetsvec- korna.

Utredningsuppdraget har avsett en diskussion av de två förstnämnda al- ternativen ovan. Grundval för arbetet har varit dels det förefintliga tätorts- mönstret (man bör i första hand använda redan befintliga orter), dels Nils- Erik Nilssons år 1961 publicerade »Skogsbrukskarta jämte redovisning av skogsmarksarealer, virkesförråd, beräknad avverkning och arbetskrafts- åtgång m. fl. uppgifter för regioner, län och småområden» (Meddelande från Statens skogsforskningsinstitut). Nilsson använder riksskogstaxeringens siffror och indelar hela landet i 479 småområden; i arbetet anges bl. a. varje småområdes skogsmarksareal och produktionsförmåga i m3 sk per hektar skogsmark. Produktionsförmågan anges vara en avkastningsnivå, som torde vara praktiskt möjlig att uppnå.

För föreliggande utredning har den av Nilsson angivna produktionsför- mågan i in3 sk per hektar skogsmark multiplicerats med skogsmarksarea- len områdesvis, och den erhållna siffran anger sålunda beräknad framtida produktionsförmåga 1 In3 sk inom småområdet. Denna siffra har inlagts på skogsbrukskartan inom småområdets gränser. Arbetssättet har använts för hela Norrland, för Kopparbergs län samt för norra Värmland. Totalt erhål- les därigenom i de sex nordligaste lånen en produktionsförmåga om 38,9 milj. m3 sk och för norra Värmland 0,8 milj.

I figur 1 har inlagts streckade cirklar med 3 mils radie kring ett antal or- ter med ett förefintligt utvecklat basnäringsliv inom andra näringsgrenar än skogsbruk och jordbruk. Dessa orter är följande: Norrbottens län: Haparanda, Kalix, Luleå, Piteå, Boden, Älvsbyn, Kiruna, Gällivare, Svappavaara (blivande gruvort) och Laisvall. Västerbottens län: Skellefteå, Umeå, Rundvik, Boliden, Jörn, Vännäs, Lyck— sele och Kristineberg (Jörn dock svag). Jämtlands län: Bräcke, Östersund, Järpen, Åre (Åre dock svag). Västernorrlands län: Örnsköldsvik, Själevad, Härnösand, Kramfors, Lugn— vik, Sundsvall, Vivsta, Sollefteå, Långsele, Matfors, Ljungaverk och Ånge. Gävleborgs län: Stocka/Strömsbruk, Hudiksvall, Söderhamn, Gävle, Ljusdal, Edsbyn, Bollnäs, Ockelbo och Hofors. Kopparbergs län (norr-a delen): Falun, Grycksbo, Rättvik, Orsa, Mora, Ma- lung och Vansbro. Värmlands län (norra delen) : Hagfors och Torsby.

Streckad cirkelyta = områden kring orter med annat basnäringsliv än skogs- och jordbruk (se texten) Ofylld cirkelyta = områden kring ett an—l tal andra förefintliga tätorter

Fin heldragen linje = N.-E. Nilsens gräns mellan kustland och inland

streckad linje = länsgräns

Söder om de nämnda orterna i Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län har räknats med att skogsbruket överallt kan baseras på närbelägna tät- orter med andra basnäringar än skogsbruk. — Självfallet finns ytterligare norrländska orter med betydande annat basnäringsliv än skog— och jord— bruk, men deras läge intill de nämnda orterna gör, att de kan uteslutas ur beräkningarna.

Tre mils radie innebär med ett välutbyggt vägnät kanske ca fyra mil som genomsnittligt avstånd från orten till periferin. I dag synes storskogsbruket acceptera upp till tre mils resväg, i nödfall något längre. Det förefaller där- för ej orimligt med maximalt fyra mil i en framtid med välutbyggt vägnät.

Med ledning av Nilssons skogsbrukskarta har en okuläruppskattning gjorts av hur stor produktionsförmäga, som kan antas falla inom de utri- tade cirklarna i figur 1. Av tabell 3 framgår, att 19,9 av de sex nordligaste länens totalsiffra, 38,9 milj. m3 sk, nås med tre mils radie från de uppräk- nade orterna, medan 19,0 milj. 1113 sk ligger utanför. Dessa 19 milj. m3 sk är halva produktionsförmågan i de sex norra länen och en fjärdedel av riks- siffran (80,7 milj. m3 sk). Att icke utnyttja den del härav, som verkligen kan utnyttjas industriellt, skulle med oförändrad träkonsumtion inom lan- det innebära ett motsvarande bortfall av exportproduktion inom den skogs— industriella sektorn. Som jämförelse må nämnas, att hela avverkningen år 1960 kan uppskattas till ca 55 milj. 1113 sk, varav uppskattningsvis 21 milj. 1113 sk till hemmakonsumtion och 34 milj. m3 sk för export i någon form. Denna exports värde var över 4 miljarder kronor.

Ovanstående gäller en tilläm