SOU 1974:4
Regionala prognoser i planeringens tjänst : [grupprapporter, forskarrapporter] : bilagedel 3 till Orter i regional samverkan
1. Regionala prognoser i planeringen
1.1. Inledning
Prognoserna över samhällsutvecklingen har successivt byggts ut till att omfatta nya dimensioner. Metoderna har efter hand förbättrats. Fram- skrivningar av den demografiska utvecklingen har en lång tradition. De har haft stor betydelse för de befolkningspolitiska diskussionerna. Här kan exempelvis Sven Wicksells befolkningsprojektioner från 1930-talet nämnas. Med tiden har bedömningar av nåringslivsutvecklingen kommit att utgöra ett alltmer betydelsefullt underlagi de prognoser som också innehållit regionala indelningar. Exempel på prognoser med inslag av näringsgrensanalyser är William-Olssons prognoser för olika svenska städers utveckling från början av 1940-talet. Under 1950-talet blev behovet av att göra regionala prognoser som var avstämda mot den förväntade riksutvecklingen ofta uppmärksammat. Prognoser av denna typ har blivit allt vanligare. Det har därvid ofta gällt relativt stora regioner såsom län.
Under 1960-talet drevs arbetet med regionala prognoser efter två linjer. Å ena sidan gjordes vid flera tillfällen renodlade demografiska projektioner. Å andra sidan gjordes olika typer av prognoser som baserades på näringslivsutvecklingen. Sven Godlunds och Odd Gulbrand- sens ansatser kan här nämnas. En anledning till att näringslivsprognoser successivt fått ett allt större utrymme i den regionala prognosverksam— heten är att de på ett säkrare sätt än de rent demografiska prognoserna kan fånga upp befolkningsomflyttningama. Flyttningsantagandena i befolkningsframskrivningarna har i regel varit omdiskuterade. Någon säkrare grund för dessa antaganden har inte funnits. Beträffande näringslivsprognoserna kan hävdas att det största problemet varit att finna ett säkert utgångsmaterial för bedömning av näringslivets planer. Man har ofta varit hänvisad till att skriva fram de senaste årens sysselsättningsutveckling för att få ett basmaterial. Genom antaganden om fasta koefficienter mellan sysselsättnings- och befolkningstal har prognoser för befolkningsutvecklingen utförts.
En strävan som speciellt sedan mitten av 1960-talet getts allt större tyngd i samhällsplaneringen är att samordna prognoser och planer för utvecklingen inom olika sektorer och på skilda administrativa nivåer. Tillkomsten av regional utvecklingsplanering (länsplanering) utgör ett
' KELP står som förkort- ning för kommunal ekono- misk långtidsplanering. KELP-undersökningarna har bedrivits i varierande omfattning sedan 1966.
' Balanserad regional ut- veckling (SOU 1970: 3), Stockholm 1970.
exempel härpå. Länsplaneringen har till syfte att skapa en grund för samordningen av de statliga myndigheternas beslut om fördelning av resurserna för samhällsinvesteringar samt av lokaliseringsstödet till näringslivet. Gemensamma och enligt enhetliga metoder utarbetade prognoser över rådande utvecklingstendenser utgör ett instrument för denna samordning. Igångsättandet av en översiktlig fysisk riksplanering utgör ett annat exempel. KELP-undersökningama kan i betydande utsträckning ses som ett moment i arbetet med att utveckla ett system för kontinuerligt utbyte av information mellan kommunala och andra myndigheter om bl. a. föreliggande investeringsplaner.1 KELP 69 utgjorde således ett viktigt underlag för de bedömningar av utvecklingstendenserna inom den kommunala sektorn som gjordes i 1970 års långtidsutredning. Huvuddelen av de investeringsuppgifter som erfordras i länsplaneringen hämtas ur KELP-undersökningarna. KELP ger vidare möjlighet att belysa de följdinvesteringar i gator, vägar, vatten och avlopp, osv. som svarar mot det planerade bostadsbyggandet enligt de kommunala bostadsbygg- nadsprogrammen. De inom finansdepartementet regelbundet utförda långtidsutredningarna utgör ett sedan länge väl etablerat system för analys av samstämmigheten på nationell nivå mellan utvecklingen för sysselsättning, produktion och balansen i transaktionerna med utlandet. Dessa analyser grundas dock enbart på prognoser för den sektoriella utvecklingen. Prognoserna i dessa utredningar utgör underlag för bl.a. olika statliga myndigheters planering. Den ram för utbyte eller avstäm- ning av planinformation mellan de enskilda beslutsenhetema som långtidsutredningarna utgör bidrar till att styra den faktiska samhälls— utvecklingen mot ett förlopp med förenlighet mellan beslutsenheternas planer.
Möjligheterna till prövning av samstämmigheten mellan prognoser som utarbetas inom skilda samhällssektorer och på skilda administrativa nivåer är fortfarande begränsade. De instrument som utvecklats för den lokala och regionala samhällsplaneringens behov möjliggör en avstämning i grova termer mellan kommunal och statlig regionalpolitisk planering. Avstämningen utförs dock enbart i befolkningstermer. Det dominerande prognossystemet i samhällsplaneringen på riksnivå är långtidsutredningar- na. I dessa intar bl. a. bedömningar av den framtida produktionsutveck- lingen en central roll. Långtidsutredningama utgör ett av underlagen för länsplaneringen. Sambanden mellan de båda systemen är dock svaga både organisatoriskt och modelltekniskt.
Prognosfrågorna behandlades i ERU 702 med utgångspunkt i den rapport som arbetsgruppen för regionala näringslivs- och befolkningspro- gnoser (ARP) redovisade. Gruppen utförde regionalt fördelade prognos- beräkningar som baserades på näringslivsbedömningar och befolknings- framskrivningar. Den tog vidare initiativ till att en rent demografisk projektion för landets kommunblock utfördes vid SCB.
I det fortsatta arbetet med prognosfrågor inom ERU har man pekat på möjligheterna att förbättra prognosunderlaget genom att speciellt beakta
a) samordningen mellan olika planeringsformer b) osäkerheten i prognosutfallet c) produktionsutvecklingen
För att närmare utreda dessa aspekter tillsatte ERU arbetsgruppen Regionala prognoser.l I föreliggande rapport sammanfattas resultat som framkommit i gruppens arbete. Prognosmetoder för den lokala och regionala samhällsplaneringens behov redovisas. En vidareutveckling av instrumenten för prövning av samstämmigheten mellan olika prognoser på medellång sikt diskuteras. Härvid behandlas i rapporten i huvudsak metoder för prövning av överensstämmelsen mellan de i befolkningstal formulerade prognoserna i länsplaneringen och den i produktionsvolymer beskrivna utvecklingen i långtidsutredningama. Till hjälp för detta utvecklas två typer av modeller, förklaringsmodeller och beslutsmodeller. De förstnämnda kan användas för att räkna fram ett antal alternativ för balanserad utveckling med samstämmighet mellan olika sektorers verk— samhet. Modeller som kommit till användning i regional planering har ofta varit av denna typ. Någon regel som gör det möjligt att på ett relativt enkelt sätt finna ett utvecklingsförlopp, som iviss mening är det bästa finns inte inbyggd i dessa modeller. Det är den aspekten som tas upp i beslutsmodellerna. De syftar till att ge underlag för beslut om vilka åtgärder samhället måste vidta för att uppställda mål för samhällsutveck- lingen skall nås. Målen kan härvid gälla utvecklingen för befolkning, näringsliv och miljö, dvs. både mål som traditionellt tas upp och prissätts inom marknadshushållningens ram och sådana som ligger utanför prisbildningsmekanismen. I takt med att den samhälleliga planeringen på olika områden byggs ut, så ökar behovet av modeller av beslutstyp som underlag för denna planering. En egenskap hos beslutsmodellema är att de ger möjlighet att beakta vissa aspekter av osäkerheten isamhällsplane- ringe'n. För att ytterligare belysa osäkerhetsproblemen har gruppen närmare granskat s. k. spelmodeller. I bilaga 12 visas hur sådana modeller kan utnyttjas i samhällsplaneringen. Dispositionen av prognosgruppens rap- port redovisas i figur 1 : 1 . Där har också relationerna mellan forskarbidra- gen och grupprapporten skisserats'.
Här koncentreras intresset till utvecklingen på medellång sikt. För att visa hur de mer långsiktiga utvecklingsaspekterna skulle kunna fångas upp i samhällsplaneringen har en särskild arbetsgrupp, Regionala utvecklings- förlopp (RUF), tillsatts. Denna arbetsgrupp presenterar i bilaga 14 resultatet av sin verksamhet.
' I arbetsgruppen har ingått professor Per Holm (ordförande), docent Åke E. Andersson, byråchef Ingemar Dalgård, statistikchef Bo Peterson, avdelningsdirektör Margit Strandberg, statistikchef Rune Tryggveson, professor Olof Wärneryd samt fil. lic. Börje Tallroth (sekreterare). Vidare har departementssekreterare Anders Engdahl, departementssekreterare Björn Eriksson, byrådirektör Arne Granholm, fl]. lic. Gösta Guteland, byrådirektör Gottfrid Heffler, tekn. lic. Anders Karlqvist, byrådirektör Carl Olof Klingberg, fil. lic. Olle Ohlsson samt byrådirektör Leif Svensson medverkat i gruppens arbete.
Figur I:] Disposition av prognosgruppens rapport. Forsknings- och utred- ningsresultat som utnytt- jas i rapporten.
Anm.: Med B 12 etc. avses bilaga 12 till Orter i regio-
nal samverkan (SOU 1974:1)
Kapitel Forsknings— och utredningsresultat som
utnyttjas i rapporten 1 Regionala prognoser i planeringen
2 Regionala och lokala (bostadsområdes— Befolknings—, näringslivs- och miljö- anknutna) prognoser ur kommunal prognoser synvinkel (Bengt Nilsson—Bo Peterson, B 12). Urbanisering och tätortsutveck- ling 1965-1970 (Rune Tryggveson, B 12). Tidigare utredningar (SOU 1951:6, 1963: 62, 1971: 16 m. fl.).
1970 års långtidsutredning (SOU
Regionalräkenskaper 1970: 71). Metodutvecklingsarbete i ut- landet.
4 Rollspel — ett medel för att skapa kom- Metoder för att beakta osäkerhet ipla- munikation (Olof Wärneryd, B 12). neringen Tillämpning av en modell för inter—
regional planering (Arne Granholm— Olle Ohlsson, B 13). En modell för regionala utvecklingsförlopp (Lars Lundqvist—Folke Snickars, B 14).
5 Sammanfattande bedömning
1.2. Definitioner av begrepp
I detta avsnitt analyseras vissa begrepp som används i samband med regional prognos- och planeringsverksamhet. Syftet med framställningen är att ge en begreppsmässig ram för den fortsatta framställningen i rapporten.
1.2.1. Projektioner och prognoser
I den teoretiska litteraturen om metoder för bedömningar av den framtida utvecklingen görs ofta en åtskillnad mellan projektion och prognos. Med projektioner avses därvid sådana förutsägelser om fram- tiden som endast söker beskriva en möjlig utveckling. Vid en projektion av utvecklingen gör man således inte anspråk på att beskriva den förväntade eller mest sannolika utvecklingen. Inte heller hävdar man att den beskrivna utvecklingen är önskvärd eller den bästa (optimala). Med prognoser däremot avses bedömningar som anger den väntade eller mest sannolika utvecklingen. Vid utarbetandet av såväl projektioner som
prognoser tas hänsyn till de begränsningar i valet av handlingsalternativi planeringen som ges av tillgången på produktionsresurser, teknisk kunskap osv. Både projektioner och prognoser kan således avse utveck- lingsalternativ med samstämmighet mellan olika sektorers och regioners anspråk och tillgångar på resurser.
I praktisk planering görs mer sällan denna distinktion mellan projek- tion och prognos. Av detta skäl upprätthålls inte distinktionen i den fortsatta framställningen i rapporten.
1.2.2. Enrelations- och flerrelationsmodeller
Syftet med prognosmodeller är att visa hur samhällsförhållanden, som förväntas råda under en viss framtida tidsperiod, kan härledas ur tidigare perioders förhållanden och händelser. Skillnader i problemställning, begränsningar i tillgången till statistik, m.fl. faktorer har medfört ett behov av att parallellt utveckla flera prognosansatser. Med en grov uppdelning kan modeller som uttrycker samhällsförhållanden med en enda relation skiljas från modeller i vilka flera relationer beskriver utvecklingen för den aktuella prognosvariabeln. Exempel på modeller av det förstnämnda slaget är trendframskrivningar av tidigare utvecklings- drag. Långtidsutredningens modellansats utgör ett exempel, där en flerrelationsmodell utnyttjas. Utvecklingen inom en samhällssektor ses i denna ansats som beroende av den samtidiga utvecklingen inom andra sektorer. Vad som ovan benämns beslutsmodeller måste alltid byggas upp med flerrelationsansatsen. Förklaringsmodeller däremot kan baseras på en enda relation.
I figurerna ] : 2 och 1 : 3 illustreras skillnaderna mellan enrelations- och flerrelationsmodeller. I båda fallen skall utvecklingen för dels sysselsätt- ningen, dels vinstnivån inom näringslivet prognoseras. Endast den förstnämnda variabelns utveckling antas vara av primärt intresse. Utveck- lingen för den senare variabeln beaktas endasti den mån den inverkar på sysselsättningen. Figur 1:2 och 1:3 illustrerar två skilda verklighets— uppfattningar vad gäller de faktorer som påverkar sysselsättningsutveck- lingen. I figur 1:2 förutsätts den framtida sysselsättningen bestämd endast av utvecklingen för vissa givna (exogena) storheter.l Dessa
' I den teoretiska litteraturen skiljer man mellan endogena och exogena storheter i en prognosmodell. Med endogena storheter avses variabler, vilkas utveckling skall bestämmas med hjälp av prognosmodellen. De endogena storheterna kan i sin tur delas in i dels variabler som är föremål för målsättning (dvs. de politiska målen), dels variabler som är av sådan karaktär att man inte knyter någon värdering till utvecklingen för dem. I den prognosmodell som illustreras i figur 1: 2 utgör företagens vinstutveckling en variabel vars utveckling i sig är utan intresse.
Med exogena storheter avses olika faktorer som i prognosmodellen ses som styrande för utvecklingen. Dessa storheter betraktas som kända vid utarbetandet av prognoser. De förutsätts vidare vara oberoende av utvecklingen för prognosvariab- lema. De exogena storheterna brukar indelas i politiska styrmedel och icke påverk- bara faktorer. Till skillnad från styrmedlen kan utvecklingen för de icke påverkbara faktorerna inte kontrolleras av den planerande myndigheten. Skatteuttaget kan ses som exempel på styrmedel i planeringen på central och lokal nivå. Konjunktur- utvecklingen i utlandet och klimatförhållanden utgör exempel på icke påverkbara faktorer i utvecklingen på såväl central som regional och lokal nivå.
Givna (exo ena) storheter (t.ex. konjun tur i utlandet)
Prognoserad storhet a (t.ex. sysselsättning)
_ Prognoserad storhet b Figur 1:2 Prognosmo— (t.ex. företagens vinster)
dell av enrelationstyp. Tidpunkn - Tidpunkt 2 Tidpunkt 3
Givna (exogena) storheter (t.ex. konjunktur iutlandet)
Prognoserad storhet a (t.ex. sysselsättning)
. _ Prognosorad storhet b Figur 1- 3 Hagnosmo' (t.ex. företagens vinster)
dell av flerrelationstyp. Tidpunktl Tidpunkt2 Tidpunkt:!
Givna (exogena) storheter (t.ex. samhäilets regional- politiska åtgärder)
Prognoserad storhet a (t.ex. sysselsättning)
Figur l:4 Beslutsmo- ” _ Samhällets mal (t.ex. tull
de" som underlag för sysselsättning. fritid) planering. Tidpunkt t Tidpunkt 2 Tidpunkt 3
exemplifieras i figuren med konjunkturutvecklingen i utlandet. Motsva- rande gäller utvecklingen för företagens vinster. Något beroende mellan sysselsättnings- och vinstutveckling i företagen förutsätts här inte råda. Sambandet mellan respektive prognosvariabel och de exogent givna faktorerna kan därför uttryckas med en enda relation. Prognoser över utvecklingen för sysselsättning och vinstutveckling kan här utarbetas för den tid framåt som man anser sig ha tillförlitlig information beträffande utvecklingen för de exogent givna faktorerna.
Figur 1:3 skiljer sig från den föregående figuren i det avseendet att sysselsättningsutvecklingen inom näringslivet nu inte endast förutsätts vara beroende av konjunkturförhållandena i utlandet utan även av utvecklingen för företagens vinster. Sysselsättningsutvecklingen kan här prognoseras först sedan man preciserat dels hur sysselsättningen beror av utvecklingen för de exogena faktorerna och företagens vinster, dels hur företagens vinster beror av utvecklingen för de exogena faktorerna. Två relationer måste således specificeras för att sysselsättningsutvecklingen skall kunna bestämmas. Företagens vinstutveckling däremot kan här liksom i föregående fall bestämmas med hjälp av en enda relation.
Vilken modelltyp man föredrar beror av det enskilda prognosproble- mets natur. Prognosmodeller av enrelationstyp finns i ett stort antal väl kända varianter. De medför små problem i datahänseende samt är relativt lätta att arbeta med. Prognosmodeller av flerrelationstyp beaktar ömsesidiga samband mellan variablerna i ett prognosproblem och ger därför som regel en mer korrekt bild av verkligheten. Tillförlitligheten hos en prognos kan i allmänhet förutsättas vara större om den baseras på
flerrelationsansatsen i stället för på en enrelationsmodell.l En annan fördel med prognoser, som utarbetats med hjälp av modeller, där man ser många variabler i ett sammanhang, är att de ger bättre förståelse av orsakerna bakom de faktiska förändringarna i samhället. Denna förståelse är nödvändig vid beslut om åtgärder, som syftar till att styra de spontana förändringarna i sådan riktning att de mål som ställts upp för samhällsutvecklingen infrias. En nackdel hos prognosmodeller som bygger på flerrelationsansatsen är att de ställer stora krav på tillgång till empiriska data för olika variabler. Datakraven försvårar ofta de praktiska möjligheterna att använda denna typ av modeller för regionala prognoser. Den slutsats som kan dras av denna analys av för- och nackdelar hos prognosmodeller av en- resp. flerrelationstyp är att man i samband med regionala prognoser bör arbeta med vidareutvecklandet av var och en av dessa två modelltyper.
1.2.3. Förklarings och beslutsmodeller
Indelningen i förklarings- resp. beslutsmodeller tar fasta på huruvida utvecklingsförloppen för prognosvariablerna kan påverkas av den plane- rande myndighetens beslut eller inte. Indelningen utgår med andra ord från de icke-kontrollerbara elementens resp. de politiska styrmedlens karaktär. Det gemensamma för dessa faktorer är att de bestäms utanför modellens ram, men att man vid modellkonstruktionen behandlar dem som kända. Av detta behöver emellertid inte följa att man i alla tillämpningar känner deras framtida värden. Det är olikheterna i detta avseende som ligger till grund för den följande indelningen.
Vid användande av förldaringsmodeller i prognossammanhang tas utvecklingen för samtliga exogena faktorer för given. Modeller av denna typ kräver således dels att prognoser över utvecklingen för de icke— kontrollerbara elementen först utarbetas, dels att de politiska styrmedlen åsätts givna värden. (Som dock kan varieras i kalkylerna.) På grundval av kända värden för dessa faktorer och kunskap om sambanden mellan dem och de egentliga prognosvariablerna kan därefter de senare variablernas framtida utveckling beräknas. Hur långt in i framtiden prognoser kan föras, beror av hur långt in i denna framtid, som man anser sig ha tillräckligt säker kunskap om utvecklingen för de exogena faktorerna. Förklaringsmodellema innehåller i allmänhet ej uttalade politiska mål. De modeller som hittills har använts i prognoser på regional och lokal nivå har i allmänhet varit förklaringsmodeller. Med utgångspunkt i antaganden om utformningen av den statliga ekonomiska politiken m. m. har man skrivit fram utvecklingen för prognosvariablerna. I allmänhet utgör härvid befolkningens totala storlek eller struktur prognosvariabel.
1 En jämförelse av utfallet av olika prognosansatser visar att mer avancerade metoder i många fall inte gett mer korrekta prognoser än förhållandevis enkla ansatser. (Se t.ex. H. Thell, Economic Forecast and Policy, Amsterdam 1961.) Fördelen med mer avancerade prognosmetoder måste, som framgår av texten ovan, dock delvis sökas i andra förhållanden än en mekanisk jämförelse av prognos- utfallen. Flerrelationsmodeller ger till skillnad från modeller som baseras på enrelationsansatsen såväl djupare förståelse av orsakerna till samhällsutvecklingen som underlag för beslut som syftar till att styra denna. Dessa förhållanden måste ges stor vikt vid valet av prognosmodell.
I förklaringsmodellen kan utvecklingen för prognosvariablerna beräk- nas först efter det att särskilda prognoser för såväl framtida politiska beslut som olika icke—påverkbara faktorer föreligger. [en beslutsmodell specificeras sambanden mellan de variabler, vilkas utveckling man vill styra — målvariablerna — och de instrument eller medel som kan användas för denna styrning. Beslutsmodeller ger möjlighet att besvara frågan vilka värden som skall åsättas olika styrmedel för att ett i viss mening bästa utvecklingsförlopp för modellens målvariabler skall erhållas. Utvecklingen för de icke påverkbara faktorerna tas härvid för given. I samhällsplaneringen kan kalkyler som grundas på beslutsmodeller ge underlag för bedömningar av vilka åtgärder som måste vidtas för att uppställda mål för utvecklingen skall nås.
l figur 124 illustrerar den nedersta radens block samhällets mål. Relationerna mellan exogena storheter såsom utlandskonjunkturer och samhällets åtgärder samt prognoserade storheter har också markerats. Till skillnad från de prognosmodeller som illustreras i figurerna ]: 2 och I: 3 finns i figur 114 en särskild återkoppling mellan samhällets mål och de exogena storheterna. Utgångspunkten för analysen av utvecklingsförlopp med hjälp av beslutsmodeller är en mål- eller välfärdsfunktion, vilken anger hur den samhälleliga välfärden beror av värdet för olika strategiska samhällsvariabler, t. ex. inkomst per capita. Mål- eller välfärdsfunktionen anger således de värden, som prognosvariablerna måste anta under olika faser av prognosperioden, för att värdet för denna funktion skall maximeras, dvs. välfärden i samhället bli så stor som möjligt. De givna värdena för målfunktionens variabler — givet kunskapen om dels utvecklingen för de icke—påverkbara exogena variablerna, dels sambanden mellan olika variabler — ger information om vilka värden medelstorheter- na enligt modellen skall åsättas för att det önskade utvecklingsförloppet skall realiseras.
Uttalanden om den framtida utvecklingen för de målsatta variablerna är prognoser i den mån som denna utveckling styrs av icke-påverkbara faktorer. [ den utsträckning som denna utveckling är föremål för styrning genom politiska åtgärder så kan dessa uttalanden tolkas som en plan för samhällsutvecklingen. Prognos och planeringsinslagen i beslutsfattandet är således sammanvävda på ett oskiljbart sätt. Möjligen kan relativa styrkan av dessa två typer av inslag diskuteras. Man kan säga att framtidsbedömningarna om målen för samhällsutvecklingen är relativt sett mer prognospräglade ju mer känsliga dessa variabler är för variationer i de icke-påverkbara förhållandena jämfört med variationer i de ekonomisk-politiska medlen. Omvänt kan framtidsbedömningama om målen för utvecklingen anses vara mer planpräglade ju känsligare framtida målkombinationer är för möjliga variationer i de ekonomisk- politiska medlen jämfört med möjliga variationer i värde för de icke påverkbara faktorerna.
Ur ett ensldlt lands synvinkel är prisutvecklingen för dess exportvaror, klimatvariationer m.fl. faktorer att se som icke-påverkbara faktorer i samhällsplaneringen. Avgifts-, skatte- och bidragsregler liksom olika administrativa åtgärder kan betraktas som styrmedel i samhällsplane— ringen på central nivå. I planeringen på lokal och regional nivå däremot är flertalet av dessa regler och åtgärder givna förhållanden. Andelen icke påverkbara element i utvecklingsförloppen är således som regel större på
låg nivå i det administrativa systemet än på en hög nivå. Prognosinslagen kommer enligt detta synsätt att dominera i t.ex. den kommunala planeringen och styrinslagen att spela en mindre betydande roll. I jämförelse härmed får de styrande inslagen relativt stor betydelse i den sektorövergripande planeringen på central nivå.
2. Befolknings-, näringslivs- och miljö- prognoser
2.1. Inledning
Befolknings—, näringslivs- och miljöutvecklingen utgör centrala moment för samhällsplaneringen på regional och lokal nivå. De verksamheter som länsmyndigheter, landsting och primärkommuner svarar för är i allmän- het av sådan karaktär, att befolkningsutvecklingen är av avgörande betydelse vid beslut om utbyggnad och lokalisering av verksamheterna. Barndaghem, skolor och ålderdomshem utgör exempel på kommunala institutioner, vilkas dimensionering och lokalisering inom kommunen baseras på prognoser över utvecklingen av antalet individer inom olika åldersklasser.
Befolkningsutvecklingen på lokal och regional nivå är förutom av rent demografiska faktorer beroende av flyttningarna inom landet. Bedöm- ningar av den framtida flyttningsbilden utgör därför ett betydelsefullt moment i prognosarbetet på regional och lokal nivå. Mellan den inrikes befolkningsomflyttningen och näringslivsutvecklingen i landets olika delar råder ett nära samband. Produktions- och produktivitetsutveck- lingen inom olika sektorer bestämmer näringslivets framtida arbetskrafts- behov och är således — tillsammans med förändringarna i arbetskrafts- utbudet — avgörande för såväl sysselsättningsutvecklingeni olika delar av landet som flyttningarnas omfattning. Analyser av näringslivsutveckling- en utgör därför som regel utgångspunkten för prognoser över befolk- ningsutvecklingen i planeringen på lokal och regional nivå. Svårigheterna att korrekt förutse näringslivsutvecklingen i förening med de lokala och regionala befolkningsförändringarnas beroende av denna utveckling med- för att befolkningsprognoser för dessa nivåer vid jämförelse med den nationella nivån ibland framstår som osäkra.
Planeringen av den fysiska miljön har hittills i huvudsak bedrivits på kommunal nivå i form av främst generalplanering. I de nya kommun- planerna får de sociala och ekonomiska faktorerna en mer framträdande plats. Tillkomsten av fysisk riksplanering innebär att nationella över- väganden i framtiden får ökad vikt i kommunernas översiktliga fysiska planering. Den stora vikt som miljöförhållanden numera tillmäts i samhällsplaneringen på olika nivåer har medfört ett ökat behov av prognoser över miljöutvecklingen. De samband som föreligger mellan utvecklingen för den fysiska och sociala miljöns kvalitet i landets olika
delar och de regionala förändringarna i dels produktionens omfattning och former, dels befolkning, bör framgåi dessa prognoser. Förändringar- na i de kvalitativa inslagen i levnadsstandarden kan endast delvis fångas upp i de monetära måttinslagen. Det finns skäl för antagandet att hushållens boendeval speciellt inom enskilda regioner alltmer sker på grundval av överväganden som gäller den sociala och fysiska miljöns kvalitet. Tillförlitligheten i framför allt prognoser över hushållens flyttningar inom enskilda regioner skulle därför kunna ökas om miljö- förhållanden kunde beaktasi de modeller som ligger till grund för dessa prognoser.
I detta kapitel redovisas metoder och modeller för prognoser över befolknings-, näringslivs- och miljöutvecklingen på lokal och regional nivå. De ansatser som här presenteras är dels sådana som nu tillämpas i praktisk planering, dels sådana som ännu har karaktären av försöksverk- samhet. Samstämmigheten mellan olika administrativa nivåer vad gäller bedömningarna av utvecklingstendenserna beaktas ej i de prognosansatser som redovisas. Framställningen avser främst metoder för bedömning av framtidsutvecklingen för enskilda regioner och sektorer. Flertalet av de redovisade modellerna beaktar således ej de kopplingar som föreligger mellan utvecklingen för befolkning, näringsliv och miljö. I verkligheten föreligger dock, som betonas ovan, starka samband mellan dessa olika aspekter av samhällsutvecklingen. Relationerna mellan kommunal och regional planering diskuteras utifrån principiella utgångspunkter i ett särskilt avsnitt.
2.2. Befolkningsprognoser som nu tillämpas i planeringen
2.2.1. Information om hittillsvarande utvecklingstrender som grund för lokala befolkningsprognoser
Samhällsplaneringen på regional och lokal nivå bygger som framhålls ovan i regel på prognoser över befolkningsutvecklingen. En sammanfatt- ning av det behov av befolkningsprognoser som finns i den kommunala planeringen gesi tabell 2.1.
Tabell 2.1 Behov av befolkningsprognoseri kommunal planering
Form av planering Prognos för
region kommun bostad s-
områden
Fysisk planering Regionplan x X Generalplan X X Detaljplan X Bostadsbyggnadsprogram x Ekonomisk planering Driftskostnader x Investeringar x x Skatteunderlag x
Källa: L. Frisäll, B. Nilsson och B. Peterson, Ett datasystem för regional befolkningsframskrivning. Uppsatsen ingår i Regionala och lokala befolkningspro- gnoser. Kommunalstatistiska föreningen (utgivare), Lund 1970.
] Framställningen utgör ett sammandrag av inne- hållet i R. Tryggvesons bi- drag i bilaga 12.
2 Med ERU 74 avses be- tänkandet Orter i regional
samverkan (SOU 1974: 1).
Förutom uppgifter om totalfolkmängd erfordras i den kommunala planeringen information om befolkningens fördelning på olika kategorier. Den snabba ökningen av utgifterna för de kommunala verksamheterna beror i hög grad av tätortsexpansionen. Den övergripande fysiska planeringen i kommunerna är i huvudsak inriktad på tätortsbebyggelsen. Båda dessa faktorer medför att information om befolkningsutvecklingen i tätorterna resp. glesbebyggelsen i kommunerna utgör ett centralt underlag i flertalet former av planering på denna nivå. Den framtida åldersfördelningen för befolkningen såväl i kommunen som 'helhet som i delar av denna utgör ett annat viktigt informationsunderlag i planeringen för olika aktiviteter. Kommunala verksamheter som kräver uppgifter om befolkningens åldersfördelning redovisas i tabell 2.2. Genom folk- och bostadsräkningarna (FoB) erhålles detaljerade uppgif- ter över befolkningens fördelning på kön, åldersklasser, osv., sysselsätt- ningsförhållanden, pendling, etc. Flertalet uppgifter redovisas på försam- lings- eller kommunnivå och som regel med fördelning på glesbygd _ tätort. Den höga detaljeringsgraden och egenskaperna i övrigt har medfört att material från folk- och bostadsräkningarna kommit att utgöra ett centralt underlag och avstämningsmaterial i prognosarbetet inom ramen för samhällsplaneringen på olika nivåer. I föreliggande avsnitt redogörs för urbaniserings— och tätortsutvecklingen fram till 1970 såsom den avspeglas i folk- och bostadsräkningarna. Några prognoser för tätortsutvecklingen redovisas inte i rapporten. Motivet för att ändå föra in en beskrivning av tätortsutvecklingen är att den spelar en central roll för de enskilda kommunernas utveckling som helhet samt att beskrivning- ar av detta slag utgör ett nödvändigt underlag för de lokala och regionala prognoserna. Tonvikten läggs därvid vid utvecklingen sedan 1965.1 Enligt folk- och bostadsräkningarnas definition räknas som tätort alla hussam- lingar med minst 200 inv. och där avstånden mellan husen normalt inte överstiger 200 meter. Som diskuteras bl. a. i Tryggvesons bidrag och i ERU 74 föreligger ofta behov av mer funktionth avgränsade tätorts- regioneri analyser av den regionala utvecklingen.2
Tätortsutvecklingen. Som framgår av Rune Tryggvesons bidrag i bilaga
Tabell 2.2 Kommunala verksamheter som kräver åldersfördelade befolknings- uppgifter
Planeringsbehov Åldersgrupp Barnavård scentral 0— 6 Barndaghem 0— 6 Lekskola 5 — 6 Grundskolans lågstadium 7— 9 ” mellanstadium 10— 12 ” högstadium 13—15 Yrkesskola, fa ckskola, gymnasium 16 — 18 Fritidsgårdar ca 7— 20 Bad ca 10—60 Idro ttsanläggningar ca 10—40 Åldringscentra ca 65—
Källa: Se tabell 2.1.
12 har nedgången i andelen glesbygdsbefolkning sedan 1860-talet gått parallellt med minskningen i antalet sysselsatta inom jordbruk och andra areella näringar. På motsvarande sätt har andelen boende inom tätorter ökat parallellt med sysselsättningen inom tätortsnäringarna industri och service. Vidare har industrin sedan mitten av 1960-talet upphört med att bidra till tätortstillväxten. Tätortsutvecklingen fåri framtiden sannolikt ett annat förlopp än tidigare. Rationaliseringsverksamheten inom de areella näringarna har tidigare främst kännetecknats av att den därigenom lediggjorda arbetskraften flyttat in till tätorterna. Glesbygdsbefolk- ningens storlek och struktur i flertalet regioner äri dag sådan, att fortsatta rationaliseringar inom dessa näringar inte rimligtvis kan medföra samma tillväxt i den totala tätortsfolkmängden som hittills. Detta innebär en delvis ny situation i arbetet med regionala befolkningspro- gnoser.
Bakom denna grova bild av urbaniseringens hittillsvarande förlopp döljer sig stora skillnader i utveckling i skilda landsdelar, i olika tätortsstorleksklasser osv. En analys på grundval av historiska data visar att urbaniseringsprocessen sedan 1950-talet fått ett annat förlopp än tidigare. Fram till 1950—talet bidrog urbaniseringen till att de existerande tätorterna ökade sin folkmängd och att nya tätorter tillkom. Under 1950-talet började urbaniseringen få ett något annorlunda förlopp i den meningen att antalet små tätorter började minska. Medan flyttningarna från glesbygd till tätorter tidigare var det dominerande inslaget i urbaniseringen kom denna under 1960-talet att alltmer präglas av flyttningar från mindre tätorter till större. Samtidigt med denna utveckling har glesbygdsproblem kommit att bli ett faktum i allt fler kommuner. Den svenska ekonomin kan numera anses vara inne i en utvecklingsfas som innebär, att koncentrationen av industri— och handels- företag medför en utslagning av mindre och medelstora orter. Till viss del medverkar den offentliga sektorn i denna process genom koncentration av sina lokala organ. Denna situation kompliceras dessutom av den förväntade framtida nedgången i den totala industrisysselsättningen. Även i detta avseende kan en ny situation sägas föreligga vad gäller utgångspunkterna för utarbetandet av regionala och lokala prognoser. Utvecklingen av tätorternas storleksfördelning och totalantal i landet som helhet sedan 1950 framgår av tabell 2.3. Andelen tätorter med
Tabell 2.3 Tätorternas fördelning på storleksklasser (procent) samt antal tätorter 1950—1970 ___—___— Storlek Storleksfördelning 1950 1960 1965 1970 200— 499 52,3 48,7 46,7 42,7 500— 999 22,3 21,9 21,4 22,8 1000—1999 12,3 12,5 12,6 13,1 2 000—4 999 7,4 8,9 10,3 11,7 5 OOO—9 999 2,5 3,8 3,8 3,7 10 000— 3,2 4,2 5,2 6,0 Samtliga storleks- klasser 100 ,0 100,0 100 ,0 100 ,0 Antal tätorter 2 056 1 814 1 819 1 775
&_ Källa: R. Tryggveson, bilaga 12.
Tabell 2.4 Tätortsbefolkningens fördelning på bestående tätorter av olika storlek inom skilda kommungrupper 1970 (procent) Tätortsstorlek Kommungrupp Stock- Göteborg Större Södra Norra Norra Samtliga holm och städer mellan- tät- gles- kommun- Malmö bygden bygden bygden grupper 200— 499 0,4 1,0 3,1 5,9 6,1 13,7 3,3 500— 999 0,4 1,5 4,0 8,4 6,0 14,7 4,2 1 000— 1 999 0,6 1,6 5,2 7,9 10,0 18,8 5,0 2000— 4999 2,8 7,0 11,0 15,7 11,1 27,1 10,2 5 000— 9 999 2,8 5,0 6,5 13,4 8,9 11,7 7,2 10 OOO—19999 7,9 5,0 10,5 26,6 19,6 4,3 12,7 20 000—49 999 11,7 2,3 15,7 22,1 38,3 9, 15,3 50 000—99 999 4,1 5,0 44,0 — — — 15,8 100 000— 69,3 71,6 -— — — — 26,3 Samtliga storleks- klasser 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Antal invånare i tätorter 1404108 1 047 922 2 098 799 1 310 817 438138 240 824 6 540 608 Antal invånare totalt iregionen 1449 630 1 151703 2 578 222 1845 243 615 513 436 592 8 076 903
Källa: R. Tryggveson, bilaga 12. Anm.: Kommunerna har i tabellen grupperats efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag. Principerna för denna indelning framgår av texten nedan.
1 ERU: s analyser av den regionala utvecklingen indelas landets kommuner dels efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag, dels i enlighet med den plan för utveckling av den regionala strukturen som antogs av 1972 års riksdag. Indelningen av kommuner efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag anges nedan. Beträffande indelningen av kommuner enligt den regionala strukturplanen, se s. 43.
mindre än 500 invånare minskade med 9 procent under perioden 1950—1970, medan andelen tätorter med minst 10000 invånare för- dubblades under samma tidsperiod. En närmare analys av folk- och bostadsräkningarnas material visar att de tre största tätorterna inte ökat sin folkmängdsandel nämnvärt under senare delen av 1960-talet samt att det är tätorterna i storleksklassen 10 000—99 999 invånare som domine-
rar utvecklingen. Av tabell 2.4 framgår att de mindre tätorterna svarar för en stor andel av den totala tätortsbefolkningen i framför allt norra tätbygden och norra glesbygden. En utveckling som även i fortsättningen karaktäriseras av en koncentration av befolkningen till de större tätorterna och en utslagning av de mindre tätorterna kan således komma att särskilt drabba norrlandskommunerna. Tillgängligheten till tätorter som kan utgöra stödjepunkter för serviceförsörjningen m. ni. kan komma att i framtiden starkt försämras i dessa delar av landet. En fortsatt minskning av antalet mindre tätorter i övriga delar av landet kan inte väntas medföra problem av samma omfattning. Det främsta skälet härför är det som regel föga betydande avståndet mellan tätorterna i dessa delar av landet.
Indelning av kommunerna efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag
Benämning A vgra'nsning Stockholm Stockholms A-region Göteborg 0. Malmö Göteborgs och Malmö/Lund/Trelleborgs A-regioner Större städer Kommuner med mer än 90 000 invånare inom en cirkel
med 30 km radie runt kommuncentrum
Södra mellanbygden Kommuner med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom en cirkel med radien 30 km runt kommuncentrum samt med mer än 300000 invånare inom en cirkel med radien 100 km med centrum i samma punkt
Norra tätbygden Kommuner med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom en cirkel med 30 km radie samt mindre än 300 000 inom en cirkel med radien 100 km med centrum i samma punkt
Norra glesbygden Kommuner med mindre än 27 000 invånare inom en cirkel med 30 km radie runt kommuncentrum
I bilaga 12 visas folkmängdsförändringarna 1965—1970 enligt folk- och bostadsräkningarna i bestående tätorter efter storlek. Statistik som gör det möjligt att visa hur tätorternas befolkningsutveckling beror av naturlig folkökning samt flyttningar finns f.n. inte. Endast nettot av dessa olika komponenter framgår av räkningarna. Åren 1965 och 1970 var relativt likartade i konjunkturhänseende. Den bild av urbaniseringen som folkräkningsmaterialet ger kan därför antas relativt väl återge strukturella utvecklingstendenser. Med bortseende från norra glesbygden har tätortsbefolkningen ökat ungefär lika mycket i var och en av kommungmpperna. Stockholm, Göteborg och Malmö kommuner har emellertid haft negativ eller svag befolkningstillväxt under senare delen av 1960-talet, vilket drar ned genomsnittsvärdet för befolkningstillväxten i storstadsregionerna som helhet. De övriga tätorterna i dessa två kommun- grupper har under senare delen av 1960-talet ökat sin befolkning med 39 resp. 33 %. En tätortsindelning som baseras på funktionella kriterier skulle här ge en annan bild av urbaniseringsförloppet i storstadsområde- na. Tätorterna i norra glesbygden med upp till 2 000 invånare uppvisar tillbakagång eller mycket liten ökning vad gäller invånarantalet.
Kommunernas befolkningsutveckling. Folkmängdsförändringarna i de olika kommungrupperna 1965—1973 samt de faktorer som ligger bakom dessa förändringar framgår av tabell 2.5. Samtliga kommungrupper utom norra glesbygden ökade sin folkmängd under 1960-talets senare hälft. Denna grupp är också den som haft den mest extrema utvecklingen med ringa naturlig folkökning och utrikes flyttningsnetto, men med en jämförelsevis mycket stor relativ inrikes nettoflyttningsförlust. Norrland erhåller ett mycket litet befolkningstillskott genom utrikes nettoflytt- ning. Det utrikes flyttningsnettot för de övriga kommungrupperna är förhållandevis stort och svarar för en betydande andel av befolknings- ökningen. Förutom norra glesbygden har även södra mellanbygden och norra tätbygden lidit av inrikes flyttningsförluster. Värt att notera är den
' Allmänt gäller att de tjänster som kan bedö- mas expandera snabbt i framtiden vad gäller sysselsättning utmärks av hög inkomstelasti- citet, låg priselasticitet samt låg takt i produk- tiv'rtetstillväxten. För en diskussion av detta problem, se W.J. Baumol och W.E. Oates, Kost- nadssjukan inom tjänste- sektorn och levnadsstan- darden, Skandinaviska Enskilda Bankens kvar- talstidskrift, no 2, 1972.
relativt sett obetydliga inrikes flyttningsvinsten för större städer, vilket understryker storstadsområdenas betydelse som inflyttningsområden. Skillnaderna i födelseöverskott mellan grupperna torde i första hand vara beroende av olikheterna i åldersfördelning. Detta framgår tydligt om födelseöverskottet delas upp i sina två komponenter födda och döda. Inom exempelvis norra glesbygden har antalet födda årligen minskat medan antalet döda visat en tendens att åtminstone ligga konstant.
I tabell 2.5 återges vidare befolkningstal för de olika kommungrupper- na vid slutet av år 1973. Uppgifterna bygger på preliminära data. Som framgår av tabellen har flyttningsbilden kraftigt förändrats sedan 1970. Storstädernas befolkningsexpansion har kraftigt reducerats. I Stock- holmsregionen har invånarantalet t. o. m. minskat något under perioden 1970—1973. Som framgår av analysen i ERU 74 förklaras denna utveckling till stor del av flyttningsförluster till utlandet. ERU: s analyser anger vidare att den inrikes omflyttningen från de glesare till de tätare befolkade regionerna minskat kraftigt under 1970-tale ts början.
Bakom denna kraftiga förändring i den hittillsvarande flyttningsbilden ligger förändringar i näringslivsutvecklingen i de olika regionerna. Det är f.n. omöjligt att avgöra om denna nya bild beror av tillfälliga orsaker eller om den blir ett bestående inslag i den fortsatta befolkningsutveck- lingen.
Enligt vissa bedömningar är fortsatt nedgång av sysselsättningen, såväl absolut som relativt inom tillverkningsindustrin sannolik. Sysselsättnings- tillväxten beräknas i framtiden helt ske inom tjänstesektorn. Utveck- lingen för de olika delsektorerna inom denna sektor kan dock i många fall komma att skilja sig kraftigt. En förhållandevis stor andel av landets befolkning bor i orter som för sin existens är starkt beroende av utvecklingen för ett enda företag. Om den förväntade sysselsättningsned- gången inom industrin kommer att medföra att många av dessa orter slås ut eller ej blir beroende av möjligheterna att kompensera denna nedgång genom sysselsättningsexpansion inom tjänstesektorn. Som underlag för bedömningar av den framtida tätortsutvecklingen krävs således ökad kunskap om de faktorer som är avgörande för förändringarna i sysselsättning och lokalisering för olika tjänsteproducerande verksam- heter.1
En annan faktor som bör tas med vid bedömningar av de framtida förändringarna i tätortssystemet är den fortsatta utvecklingen av energi- och råvarupriserna. Enligt många debattdeltagare kommer dessa priser att öka kraftigt under de närmaste decennierna. Vilka effekter en sådan utveckling kan få för den regionala strukturen i landet i framtiden har inte behandlats i debatten. Vad gäller energipriserna kan det hävdas att hushållens, företagens och den offentliga sektorns lokaliseringsval under lång tid har baserats på förutsättningen om fortsatt tillgång på energi till låg kostnad. Under 1950— och 1960-talen har mycket omfattande investeringar gjorts i bostäder och andra icke flyttbara kapitalföremål med extremt lång livslängd. Det är möjligt att dessa investeringar skulle ha getts en helt annan regional fördelning om andra förutsättningar vad gäller energiprisernas utveckling varit aktuella vid besluten. Den önskade
Tabell 2.5 Folkmängd 1965, 1970 och 1973 samt folkmängdens förändringar i genomsnitt per år 1965—1973 inom olika kommungrupper (promille)
Kommungrupp Folkmängd Årlig förändring 1965—1970 Folk- Årlig förändring Folkmängd i l OOO-tal mängd i 1970—1973 i 1 OOO—tal 1965 (1.11) Födelse- lnrikes Utrikes Netto- 1 OOO-tal 1973 (31.12) över- flyttnings— flyttnings— för- 1970 (1.11) Nettoförändring skott netto (0/00) netto (0/00) ändring (0/00) (0/00) (0/00)
Stockholm 1 344,0 5,4 Göteborg och Malmö 1 054,2 6,6 Större städer 2 45 2,9 4,8
5 15,1 1 449,6 — 6 1 Södra mellanbygden 1 832,6 2,4 — 4, 2 8
17,7 1 151,7 10,0 2 578,2 1,4 1 845,2 2,1 615,5 —16,1 436,6 — 1 1 446,13 1 171,1 2 613,3 1 865,4 625,9 421,9
Norra tätbygden 608,9 4,0 — Norra glesbygden 473,4 1,4 —1
cosa-quam!!- omer-mv)— Noocqmoo—t src-mmo—
Riket 7 766,0 4,3 — 3,5 7,8 8 076,9 2,8 8 143,9
Källa: R. Tryggvesons bidrag samt SM Be 1973: 18 (SCB). Anm. : Uppgifterna för utvecklingen 1965—1970 bygger på folk- och bostadsräkningarna samt löpande befolkningsstatistik. Uppgifterna för 1973 baseras på preliminära data ur SCB: snabbstatistik.
! En redogörelse för detta arbete ges i H. Garke, Un- dersökningar om kommu- nal ekonomisk långtidspla- nering, Statistisk tidskrift, no 2, 1973.
2 För en mer utförlig redo- görelse för denna modell, se B. Nilssons och B. Petersons bidrag i bilaga 12.
regionala strukturen i landet kan därför i framtiden komma att skilja sig kraftigt från den faktiska struktur som nästa generation ”ärver” från dagens. Underlag för bedömningar av i vilken grad den önskade och den faktiska strukturen avviker vid olika antaganden om det framtida priset på energi finns idag inte. De modeller som Åke E. Andersson och Olle Ohlsson samt Lars Lundqvist och Folke Snickars redovisar i bilaga 14 kan dock i framtiden ge underlag för sådana bedömningar. Kalkyler av den typ som Ingemar Dalgård redovisar i bilaga 8 kan användas för att belysa hur kostnaderna för att upprätthålla personkontakter påverkas av förändringar i priset på drivmedel som används av flyget.
2.2.2. En modell för regionala och lokala befolkningsprognoser
Inom många kommuner bedrivs idag försöksverksamhet med system för samordnad kommunal planering.l Skilda system har därvid utbildats och prövats. Genom Kommunförbundets försorg har en viss normering av denna verksamhet ägt rum under senare år. Som ett led i detta arbete utvecklas f.n. inom Kommunförbundet en övergripande modell för planering inom kommunens olika verksamhetsområden. En utgångspunkt i denna metodutveckling är att planeringen i en kommun bör bygga på samma förutsättningar och utgå ifrån samma grundläggande värderingar. En prognos för befolkningsutvecklingen utgör en förutsättning. Bedöm- ningar av bostadsbyggnadsbehov och skatteutveckling — som till stor del bygger på befolkningsprognoser -— utgör andra förutsättningar. En annan utgångspunkt är att den långsiktiga planeringen bör vara rullande på så sätt att de prognoser som ligger till grund för denna planering kontinuerligt revideras med hänsyn till ändrade förutsättningar samt utsträcks till att omfatta ytterligare ett år framåt i tiden. En tredje utgångspunkt är att den ekonomiska och fysiska planeringen i kommu- nerna skall samordnas. Den planering som bedrivs förvaltningsvis skall årligen avvägas mot kommunens ekonomiska och fysiska resurser. En fjärde grundtanke är att planeringen i kommunerna bör vara samordnad med statens och näringslivets planering på olika nivåer.
Som exempel på prognosmetoder i kommunal planering ges här en sammanfattande beskrivning av den modell för befolkningsprognoser som har konstruerats inom Malmö kommuns statistikavdelning. Modellen ingår som ett led i det ovan beskrivna arbetet med utvecklandet av instrument för samordning av verksamheterna inom en kommun.2
Ett prognossystem som består av två delar har utarbetats. Den ena delen utgörs av en modell för regional befolkningsframskrivning. Den andra är en modell för beräkning av folkmängden inom de enskilda bostadområdena. Systemet är utformat så att det utöver uppgifter om antalet individer inom olika åldersklasser även gör det möjligt att erhålla uppgifter för valfria områdesindelningar och valfria tidpunkter i fram- tiden. Ett krav vid utarbetandet av prognossystemet är att det skall baseras på så aktuella uppgifter som möjligt. Systemet har utformats så att avstämning av modellens resultat mot den löpande befolknings- statistiken kan ske. Ett annat krav är att det skall vara möjligt att pröva
olika antaganden och snabbt se skillnader i resultaten. Detta innebär att systemet har en hög grad av flexibilitet. Prognossystemet ger ett exempel på hur osäkerhet om framtiden kan beaktas i prognoser med modeller av s. k. deterministisk typ.
Prognosmodellernas uppbyggnad. Den regionala prognosen kan utföras enligt tre olika modellalternativ beroende av vilken stymingsvariabel som används för att beräkna flyttningarna. I samtliga alternativ ingår dessutom en demografisk framskrivning av den befolkning som inte berörs av flyttningarna. Härvid används samma system som statistiska centralbyrån använder sig avi prognoserna för riket som helhet.
1.Direkt antagande görs beträffande flyttningsnettot eller flyttnings— strömmarnas storlek brutto med fördelning på ålder och kön. 2.Flyttningsnettot eller bruttoströmmarna styrs av framtida antalet förvärvsarbetande. Utgångspunkten utgörs här av en näringslivspro— gnos, vilken ger antalet sysselsatta i regionen. Här knyts således prognoser över näringslivsutvecklingen samman med bedömningar av den demografiska utvecklingen.
3. Flyttningsnettot eller bruttoströmmarna styrs av mål beträffande den framtida totalfolkmängden. Alternativet är främst avsett att användas då man angett ett visst befolkningsramvärde eller en viss totalfolk- mängd som en politisk målsättning.
Befolkningsförändringarna inom de enskilda bostadsområdena i en kommun sammanhänger dels med förändringarna av befolkningsstruk- turen inom det befintliga bostadsbeståndet, dels med förändringarna i detta bestånd. Prognosmodellen för delområden utgår ifrån dessa två faktorer. Beräkningarna av folkmängdens förändringar i det befintliga beståndet bygger på uppgifter om födelser, dödsfall och flyttning. Förändringen av den totala befolkningen äri de flesta områden som regel negativ och benämns därför utglesning. Denna har samband med såväl individens ålder som bostadens typ och ålder. Speciella utglesningstal kan användas för exempelvis glesbygd och mindre tätorter. När ett bostads- bestånd förändras genom nybyggnad eller rivning krävs kompletterande beräkningar för att erhålla folkmängden och dess fördelning. Systemet anknytes här till de planer som kommunen upprättar för bostadsbyggan- de och sanering. Beräkningarna i denna del av modellen bygger på antaganden om antalet boende per lägenhet eller rumsenhet med fördelning efter kön och ålder. Boendetäthetstalen för de nya husen kan varieras efter hustyp och husens läge.1
Exempel på prognossystemets tillämpbarhet. Det höga barnantalet i nya bostadsområden och den nedgång som därefter sker över tiden genom snabb minskning i antalet födda medför en mycket ojämn belastning på de kommunala institutionerna. Från många synpunkter är det önskvärt att erhålla en jämnare åldersstruktur och en jämnare utvecklingi de enskilda bostadsområdena. Olika medel är tänkbara för att nå detta mål. Den
1 Förhållandena på bostadsmarknaden under de senaste åren har inom många kommuner medfört att nya lägenheter inte kunnat hyras ut. I vissa fall har även ett stort antal lägenheter i det tidigare uthyrda beståndet blivit lediga. För att man i kalkylerna med modellen skall kunna beakta dessa förhållanden krävs att man gör direkta antaganden om att full inflyttning inte kommer att ske i vissa nybyggda områden och att utflyttning kommer att ske i vissa andra områden. Denna utflyttning definieras i beräkningarna som rivning. Då inflyttning åter beräknas kunna ske betraktas lägenheten beräkningsmässigt som nybyggd.
koncentration av unga personer med barn som finns i de nya bostads- bestånden skulle i viss mån kunna undvikas med en annan fördelnings- politik vid bostadsförmedlingen eller med en större rörlighet på bostads- marknaden. Erfarenheterna visar dock att möjligheterna att åstadkomma en jämnare utveckling i de olika bostadsområdena med medel av denna typ är begränsade. Teoretiskt sett borde det bästa sättet för att åstadkomma en utjämning vara att ansluta den nya bebyggelsen till ett äldre bostadsområde eller till en stagnerande tätort. Härigenom skulle man kunna utnyttja den kapaciteti fråga omskolor etc. som redan finns, men som inte längre behövs i full utsträckning med hänsyn till den ändrade åldersstrukturen. Geografiska förhållanden och andra faktorer lägger dock ofta hinder i vägen för en sådan utbyggnad.
Ett medel som skulle kunna prövas för att åstadkomma en jämnare utveckling inom en kommuns olika delar är att bygga ut nya bostads- områden etappvis. Härigenom bör det vara möjligt att undvika åtminsto- ne en del av den toppbelastning som erhålles vid en koncentrerad utbyggnad. Den ovan beskrivna prognosmodellen för enskilda bostads- områden har använts för att beräkna utvecklingen för den framtida folkmängden fördelad efter åldersklasser i nybyggda bostadsområden, då utbyggnadstiden för dessa varierar. Härigenom erhålles underlag för beslut vad gäller dimensioneringen och lokaliseringen av kommunala serviceanläggningar inom kommunen. Här redovisas resultat som erhålles i kalkylerna för ett område med 1 000 lägenheter i flerfamiljshus, vilket byggs ut enligt fem olika alternativ. Utbyggnadstiden antas kunna utsträckas till högst tio år.
I Bengt Nilssons och Bo Petersons bidrag redovisas det beräknade totalantalet individer i åldersgrupperna 1—3 år och 4—6 år vid olika tidpunkter under en 30-årsperiod i ett bostadsområde som antas bli utbyggt enligt olika alternativ. En utbyggnad som koncentreras till ett enda år innebär att antalet barn i åldersgruppen 1—3 år vid slutet av utbyggnadsåret när ett maximalt antal på 279 barn. Antalet bami detta åldersintervall sjunker därefter successivt över tiden beroende av utflytt- ning och färre antal födda. En utspridning av byggandet till en tioårsperiod medför en sänkning av maximinivån till 210 barn, vilket är ca 25 % lägre än för det förra alternativet. En ytterligare sänkning av maximinivån kan erhållas genom att bygga ut i två etapper med 10 års uppehåll i byggandet. Skillnaderna i utvecklingen mellan de olika alternativen är påtagliga till dess att områdena är drygt 20 år gamla. Därefter sammanfaller i stort sett förloppen.
Det maximala antalet individer vid en tidpunkt är högre för ålders- gruppen 1—3 år än för åldersklassen 4—6 år. Skillnadeni maximinivån är än mer markerad om jämförelsen i stället avser de resultat som erhålles i beräkningen av antalet barn i t. ex. tonåren. (Resultat i beräkningarna för åldersgrupper över 6 år återges dock ej här.) Den lägre maximinivå som erhålles i kalkylerna för de äldre åldersgrupperna beror av den utflyttning som äger rum innan de största årskullama kommer upp i skolåldrama. Skillnaderna mellan de olika utbyggnadsalternativen blir därigenom också större för de yngre åldersgrupperna än för de äldre.
Beräkningarna anger att en avsevärd utjämning i belastningen på de kommunala institutionerna kan erhållas om bostadsområden byggs ut etappvis. I en analys av fördelarna av en etappvis utbyggnad måste dock även andra faktorer än utjämningen i åldersstrukturen beaktas. En utbyggnad i etapper medför att kostnaden för investeringari mark, gator, vatten och avlopp ökar. Denna kostnadsökning kan vara högre än de vinster i form av lägre kostnader för skolor, barndaghem osv., som etappvis utbyggnad ger. En annan aspekt, som även den måste beaktas, är de effekter som den etappvisa utbyggnaden medför för verksamheter som behöver ett visst befolkningsunderlag för att kunna etableras, t. ex. social och kommersiell service samt kommunikationer.
En förutsättning, som måste vara uppfylld i beräkningar med den här beskrivna prognosmodellen, är att brist på arbetskraft och bostäder föreligger i den ort (region) som prognosen avser samt att denna brist inte kan elimineras genom att ortens (regionens) befolkning ökar sin förvärvsfrekvens eller genom inpendling från omgivande orter och regioner. Det läge med bl. a. svårigheter att hyra ut nya bostäder som under de senaste åren varit rådande i många kommuner medför dock problem i beräkningar med modeller av denna typ. Detta problem bör principith lösas genom att bygga in relationer i modellen, som anger hur nettoinflyttningen till en ort beror av nivån för hyror, löner osv. på orten i fråga samt i andra orter.
2.2.3. Länsplaneringens prognossystem
Den under senare är uppbyggda regionala utvecklingsplaneringen -— länsplaneringen — har som främsta syfte att klarlägga behovet av insatser för att nå en mer balanserad regional utveckling. Samlade regionalpoli- tiska insatser förutsätter att man inom skilda samhällssektorer har ett gemensamt underlag för sitt handlande. I länsplaneringens prognossystem beskrivs förhållanden och utvecklingstendenser i landets olika delar på ett enhetligt sätt. Härigenom erhålls ett underlag för samordning av olika myndigheters verksamhet. Planeringsunderlaget innefattar analys av den hittillsvarande befolknings- och näringslivsutvecklingen, kartläggning av kommunernas och näringslivets framtidsbedömningar samt en samlad befolknings- och näringslivsprognos. Underlaget arbetas fram av läns- styrelserna i samverkan med kommuner, landsting, statliga länsorgan m.fl. myndigheter. På grundval av det framtagna materialet utarbetar därefter varje länsstyrelse ett förslag till handlingsprogram för den regionala utvecklingen i länet, s. k. länsprogram. Idessa anges bl. a. vilka befolkningstal planeringen bör utgå ifrån i de enskilda kommunerna. Vidare anges åtgärder som erfordras för att styra utvecklingen i önskad riktning.
I det regionalpolitiska handlingsprogram som antogs av riksdagen hösten 1972 redovisas bl.a. planeringsramar för länen i form av befolkningstal för år 1980. Länsstyrelserna hade i länsplanering 1967 och länsprogram 1970 angett planeringstal för kommunernai resp. län. De av riksdagen fastlagda planeringsnivåerna ligger för flertalet län något lägre
! Modellen har utarbe- tats i samarbete med Umeå datacentral och brukar benämnas UMDAC- modellen.
än länsstyrelsernas egna värden. Genomförandet av länsplanering 1974 syftar bl. a. till en översyn av planeringstalen för kommunerna så att överensstämmelse nås med de av riksdagen fastställda länsramarna. Översynen sker i samråd med kommunerna.
Den prognosmodell som användes i länsplaneringen kan kallas ett system för kombinerade befolknings— och näringslivsprognoser. Befolk- ningsutvecklingen antas i modellen bero av utvecklingen på arbetsmark- naden. Befolknings— och näringslivsprognosema i länsplanerings 1974 innehåller två huvuddelar a) Beräkningssystem för analys och överslagskalkyl. I systemet prövas
effekten på befolkningsutvecklingen av olika prognosalternativi fråga
om t. ex. förvärvsfrekvenser och pendling.
b) Datamodell för finstrukturerad prognos. 1 överslagsberäkningarna används av praktiska skäl relativt grova värden. För planeringen inom skilda sektorer behövs i regel mer detaljerad information. Detta tillgodoses genom finstrukturering av de överslagsmässiga resultaten med hjälp av en datamodell.l Härigenom skapas dessutom möjligheter att detaljstudera flera prognosalternativ. Beräkningsgången är i stort sett densamma som i överslagsberäkningama. Vidare är underlaget för analyserna samt prognosvariablerna gemensamma för båda prognossy- stemen.2 Uppdelningen av prognosarbetet i dels en överslagskalkyl, dels en mer detaljerad analys motiveras av strävan att hålla nere datamängden i själva bedömningsarbetet samtidigt som man önskar tillgodose planeringens behov av detaljerad information. I det följande lämnas en allmän beskrivning av uppbyggnaden av system för överslagsberäkningar i befolknings- och näringslivsprognosema i länsplanering 1974. Beräknings- gången framgår av blockschemat i figur 2: l.
Utgångsva'rden för beräkningarna (blockkolumn ]) är värden för befolkning, förvärvsfrekvenser, arbetskraftsutbud, pendling och arbets- kraftsefterfrågan år 1970. Förhållandevis grova uppdelningar efter ålder, näringsgren etc. används. I utgångsläget förutsätts balans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft.
Framskrivningar (blockkolumn 2). Ett första steg i överslagsberäk- ningarna utgörs av schematiska framskrivningar av utgångsårets värden för fem år i taget och för varje prognoskomponent för sig. Framskriv- ningen av befolkningen görs av statistiska centralbyrån. Folkmängden enligt folkräkningen år 1970 används som bas och redovisas efter kön och ålder (S-årsklasser) för vart femte år fram till år 1990. Förändrings— faktorer är åldrande, dödsfall och födslar. Något flyttningsantagande ingår inte i denna framräkning. I beräkningarna används samma fruktsam- hets- och dödlighetsantaganden för samtliga kommuner.
” I beräkningarna med UMDAC—modellen förs prognosen fram ett åri sänder. Skillnaden mellan utbud och efterfrågan av arbetskraft utjämnas direkt genom flyttning. Det på detta sätt avstämda värdet på befolkningen bildar utgångspunkt för en ny framskrivning och avstämning. Genom att befolkningen är uppdelad på ettårsklasser kan åldersgrupper som är intressanta för skilda former av planering tas fram för de år som önskas. Datatekniken gör det också möjligt att enkelt rummera värden för kommuner till större planeringsregioner såsom län.
Prounosoud befolkning
Justerade för virvl- frekvenser
Justerat IProl. urbots- | _ |kraftsutbud | Sangha".
Justerad pendling
rPrcl ;rt-zofs- _: Justerad nr- Ikraituner- bankrutt.-
II & nn ' ettorIrå an Ul----a "
l' _____ "| |Prol. diffe- | JUBtorad nens - cod-e | fixa?."
Justerad — . mynning flyttning Figur 2. ] Blockschema
L ______ J över länsplaneringens prognossystem.
Källa: Anvisningar för Länsplanering 1974, Inrikesdepartementet, 1973.
Arbetskraftsutbudet skrivs fram i första hand genom att preliminära förvärvsfrekvenser appliceras på den framskrivna befolkningen. Förvärvs- frekvensen i de enskilda kommunerna antas härvid utvecklas i enlighet med de bedömningar som långtidsutredningen har gjort för riket. För att ge en bild av de strukturella förändringarna över tiden görs även en direkt framskrivning av de förvärvsarbetande år 1970. Båda framskrivningama görs av statistiska centralbyrån. Även underlaget för bedömning av arbetskraftsefterfrågans utveckling utarbetas av statistiska centralbyrån. En schematisk framskrivning görs med långtidsutredningens prognoser för utvecklingen inom olika näringsgrenar som grund. Framskrivningen sker enligt två alternativ. 1 det ena förutsätts utvecklingen bli lika med riksutvecklingen i alla kommuner. I det andra antas andelsförskjutningar— na inom resp. näringsgren mellan kommunerna under åren 1966—1970 fortsätta under prognosperioden. Tekniken i det senare alternativet kallas ”skiftsanalys”. Metoden beskrivs närmare i avsnitt 2.3.
I framtidsbedömningarna av pendlingen måste även utvecklingen i kringliggande kommuner beaktas. Eftersom sådan information till stor del saknas i detta skede av prognosarbetet, används oföränderlig pendling temporärt på detta stadium i överslagskalkylen.
Härmed har samtliga prognoskomponenter åsatts preliminära värden för åren 1980 och 1990.
Länsstyrelsens prognosbedömningar (blockkolumn 3). Framskriv- ningarna av de enskilda prognoskomponentema och avstämningen dem emellan skall bilda utgångspunkt för länsstyrelsernas bedömningar. Länsstyrelserna måste därutöver inhämta och analysera information om
framtidsplaner och utvecklingstendenser på den lokala och regionala nivån. De av statistiska centralbyrån redovisade utvecklingsalternativen för arbetskraftsefterfrågan prövas därvid mot de uppgifter som kommer fram i enkäter och intervjuer med företag, kommuner, landsting, organisationer och myndigheter. Den insamlade informationen om lokala och regionala förhållanden är av mycket stor vikt i länsstyrelsernas slutliga bedömning av den framtida utvecklingen. För kartläggning av industrins arbetskraftsefterfrågan utnyttjas bl. a. den enkät till industrin som inom ramen för pågående försöksverksamhet med system för informationsutbyte mellan samhälle och näringsliv utsändes till företagen iaugusti 1973.
Skillnader mellan utbud och efterfrågan av arbetskraft anges efter kön, ålder och näringsgren. Därmed erhålls underlag för bedömningar av hur arbetskraftsdifferensen prognostekniskt skall kunna slutas t. ex. genom ändring av de tidigare preliminära antagandena om förvärvsfrekvens och pendling. Utvecklingen av dessa prognoskomponenter bedöms därvid inte isolerat för varje kommun utan sätts i samband med utvecklingen på arbetsmarknaden också i kringliggande kommuner. Detta förutsätter att uppgifter om arbetskraftsdifferensens storlek m. m. har tagits fram för grannkommunerna. Härefter måste bedömas hur befolkningen kan tänkas handla i den antagna arbetsmarknadssituationen. Kommer t.ex. ett överskott av arbetskraft att utjämnas genom lägre förvärvsfrekvenser, genom ökad utpendling eller genom ökad utflyttning från orten? Hur kommer utjämningen att ske, om den preliminära arbetskraftsdifferensen visar en efterfrågan som är större än utbudet? Dessa bedömningar skall ange den mest sannolika utvecklingen mot bakgrund av rådande utvecklingstendenser och med utnyttjande av nuvarande regionalpolitiska medel.
Flyttningsbedömning och befolkningsprognos (blockkolumn 3 och 4). Den arbetskraftsdifferens som återstår efter justeringen av de skilda prognoskomponentema antas bli utjämnad genom in- eller utflyttning beroende på differensens riktning. Differensen uttrycker hur många förvärvsarbetande som måste flytta, varför en omräkning måste ske till totalflyttning. Antaganden måste därvid göras om köns- och ålders- sammansättningen bland de flyttande. Som underlag för denna bedöm- ning gör statistiska centralbyrån en sammanställning och framskrivning av in- och utflyttningen samt nettoflyttningen under perioden 1968—1972 för varje kommun. Länsstyrelsen får sedan för varje kommun bedöma i vilken utsträckning denna struktur är tillämplig även för den framtida flyttningen med hänsyn till bl.a. arbetskraftsdifferensens sammansätt- ning. Relationen mellan flyttande förvärvsarbetande och flyttande totalt bestäms av den genomsnittliga förvärvsfrekvensen bland de flyttande. Vid beräkningen av detta genomsnitt kan förvärvsfrekvenserna bland de flyttande i resp. köns- och åldersgrupp antas vara lika med nivån i kommunen. På detta sätt omräknas den återstående arbetskraftszlifferen- sen till flyttande totalbefolkning. Den av statistiska centralbyrån fram- skrivna befolkningen justeras därefter med hänsyn till den beräknade flyttningen.
Analyserna av utvecklingen på de lokala och regionala arbetsmarkna- derna utmynnar således i en prognos över befolkningens storlek och struktur i varje kommun. Som framhålls ovan utgör befolkningsprogno- sen i länsplaneringen endast underlag för planeringsövervägandena i övrigt. Till riktpunkt för planeringen ligger de planeringsintervall i form av befolkningsramar som riksdagen och länsstyrelserna ställer upp för länen resp. kommunerna.
Prognossystemet har utformats så att den lokala och regionala planeringens behov av information om samhällsutvecklingen kan tillgodo- ses. Prognosarbetets starka koppling till övriga moment i länsplaneringen har i hög grad bestämt metodiken i detta arbete samt vilka faktorer som ingår i prognosen. Sysselsättningsfrågoma är centrala i den regionalpoli- tiska planeringen och således även i prognosarbetet. Befolkningsutveck- lingen är en annan central faktor i prognosmomentet. Även utvecklingen för pendling, förvärvsfrekvenser, osv. är av direkt intresse för planeringen och ses inte som enbart led i analyserna av befolknings- och sysselsätt- ningsutvecklingen. Valet av prognosmodell i länsplaneringen synes i hög grad ha påverkats av arbetsfördelningen mellan olika administrativa nivåer i planeringen. Stor vikt har lagts vid att systemet skall vara begripligt och hanterligt på alla nivåer. Tillgången till data har vidare varit en avgörande faktor vid utformningen av prognosmodellen, Den har inga uppgifter om produktions— och penningflöden. Detta medför svårigheter att avgöra samstämmigheten mellan den produktionsutveckling som länsplaneringens befolknings- och sysselsättningsprognoser implicerar och långtidsutredningens bedömningar av produktionsutvecklingen. Vidare beaktas i prognossystemet inte beroenden i form av leveranser av varor och tjänster mellan sektorer i olika regioner. Prognossystemet ger därför inte information om de effekter som en länsstyrelses åtgärdsförslag iett regionalpolitiskt handlingsprogram för länet får på t. ex. sysselsättningen i andra delar av landet. I anslutning till arbetet med länsplanering 1974 insamlas dock uppgifter om varuutbytet mellan olika sektorer och regioner för hela landets tillverkningsindustri. Avsikten är att denna information skall kunna utnyttjas i arbetet med länsprogrammen för att belysa de geografiska spridningseffekterna av sysselsättningsbefrämjande åtgärder.
2.3. Näringslivsprognoser
Sysselsättnings- och därmed även befolkningsutvecklingen i landets olika delar är, som framhålles ovan, via flyttningarna nära knuten till näringslivsutvecklingen i regionerna. Analyser av näringslivsutvecklingen ingår därför i allmänhet som ett viktigt moment vid utarbetandet av befolkningsprognoser för den lokala och regionala planeringens behov. I detta avsnitt diskuteras metoder för regionala näringslivsprognoser. Framställningen inleds med en mer allmänt inriktad redogörelse för olika ansatser för analys av näringslivsutvecklingen. Vissa metoder som ännu befinner sig på forskarstadiet eller har karaktären av försöksverksamhet
diskuteras härvid. Därefter redovisas regionala näringslivsprognoser som utarbetats med en metod som nu tillämpas i planeringen. De prognos- metoder som tas upp i detta avsnitt bygger samtliga på den i kapitel ] presenterade enrelationsansatsen.
2.3.1. Metoder för regionala näringslivsprognoser
Prognoser för näringslivets utveckling kan baseras på framskrivning av hittillsvarande utvecklingstendenser eller på analyser av plandata som inhämtats från företag, etc. Ofta kombineras dessa ansatser. Detta gäller t. ex. länsplaneringens och långtidsutredningarnas prognoser.
Regionala näringslivsprognoser som bygger på framskrivning av rådan- de utvecklingstendenser kan utformas på olika sätt. En metod är framskrivning av den hittillsvarande utvecklingen för sysselsättning, produktion, etc. i varje enskild region. En sammanvägning av gällande utvecklingsförhållanden på regional och nationell nivå kan också ligga till grund för bedömningar av näringslivets utveckling i olika delar av landet. Den s.k. ”shift-and-share” -metoden bygger på en sådan ansats. Denna prognosmetod beskrivs nedan. En begränsning hos prognosmodeller av denna typ är svårigheter att i kalkylerna beakta effekterna på prognos- variabeln av strukturförändringar i samhället. Trendbrott i produktions- och sysselsättningsutvecklingen som beror av förändringar i t. ex. de regionala produktivitets- och räntabilitetsskillnaderna kan således inte förutses i kalkyler med dessa modeller.
En ansats som bygger på framskrivning av gällande förhållanden men som ger vissa möjligheter att förutse trendbrott i utvecklingen är att basera näringslivsprognoser på information om företagens lönsamhet och åldersstruktur i olika regioner. I produktionskostnadsgruppens rapport samt i ERU 74 redovisas analyser av företagens bruttovinst i olika branscher och regioner. I regel är bruttovinsten högre, dvs. de rörliga kostnaderna lägre, i nyare anläggningar än i äldre. Detta beror av att nyare anläggningar oftast använder en mer modern produktionsteknik med lägre insatser av arbetskraft och/eller råvaror och halvfabrikat än äldre anläggningar. När en investering väl är gjord är möjligheterna begränsade att ändra relationen mellan insatsen av realkapital och övriga resurser som sätts in i produktionsprocesserna. Ökningar i löner och andra rörliga kostnader medför därför en starkare sänkning av lönsamhe- ten för äldre anläggningar än för nyare. Samtidigt gäller att inga anläggningar där intäkterna från produktionen ej täcker de rörliga kostnaderna kan bestå under någon längre tid. Information om anlägg- ningarnas åldersfördelning gör det möjligt att bedöma hur många anställda inom olika branscher och regioner som kommer att arbeta i anläggningar som blir förlustbringande om kostnaderna för arbetskraft eller en annan produktionsresurs, t. ex. energi, ökar med ett visst antal
procent. Ur metodologisk synpunkt ter sig metoder som gör analysen av
företagens lönsamhet samt anläggningarnas åldersstruktur till det centrala momentet i prognosarbetet mer fördelaktig än metoder som bygger på
framskrivning av den hittillsvarande utvecklingen för prognosvariabeln. I samband med genomförandet av Länsplanering 1974 har bl. a. kartlägg- ningar av åldersfördelningen för industribranschernas realkapitaltillgångar i olika regioner genomförts. Möjligheterna att utnyttja kartläggningar av denna typ som underlag för regionala näringslivsprognoser bör studeras ingående.
Regionala näringslivsprognoser kan som framhålls ovan, förutom på framskrivningar på grundval av historiska data, baseras på uppgifter om företags och myndigheters planer beträffande antalet anställda, produk- tion, osv. Den senare ansatsen ger större möjligheter att beakta trendbrott i näringslivsutvecklingen som beror av ändrade förväntningar om framtiden. Plandata används som ett underlag för planeringen i många kommuner. Näringslivsprognoserna i Länsplanering 74 bygger delvis på information av denna typ. En viss normering av metoderna och tidpunkterna för insamlandet av planinformation för den lokala och regionala planeringens behov har skett genom länsplaneringens tillkomst. Fortfarande saknas dock möjlighet att göra jämförelser av näringslivs- utvecklingen i olika delar av landet på basis av plandata.
En särskild försöksverksamhet med ett system för informationsutbyte mellan företag och samhälle pågår f. n.1 Syftet med informationssyste- met är att underlätta och förbättra samarbetet mellan företag och samhälle framför allt på regional och lokal nivå. Informationen från företagen till samhällsorganen skall i första hand fungera som ett alarmsystem för att urskilja sådana fall som kan påkalla behov av samhälleliga insatser (s. k. intressanta fall). I andra hand skall denna information ge underlag för sammanställningar över den förväntade utvecklingen i skilda avseenden i olika branscher och regioner.
För att inhämta underlag för de nämnda funktionerna har ett rapportsystem bestående av en standardiserad grupp frågor upprättats. Den nedre storleksgränsen för de i systemet ingående företagen har satts till 50 anställda. I vissa kommuner och län ingår dock även mindre företag i undersökningen. Under försöksperiodens inledningsskede har rapportsystemet begränsats till industrisektom men avses senare byggas ut till att omfatta även andra delar av näringslivet. Frågor ställs till företagen beträffande den förväntade utvecklingen på fem års sikt. Dessa frågor är av kvalitativ typ (5. k. barometerdata).
I den första undersökningsomgången i denna försöksverksamhet har en samordning skett med insamlandet av uppgifter som utgör underlag för de näringslivsanalyser som görs i samband med Länsplanering 1974. Sammanställningar av uppgifter som hittills insamlats med rapportsyste- met kan inte användas som underlag för jämförelser av näringslivsutveck- lingen i olika regioner. Det viktigaste skälet härför är att informationssy- stemet avser kvalitativa uppgifter, vilket försvårar sådana jämförelser. Ett annat skäl är att företagsurvalet i den första försöksomgången skett efter olika principer i skilda delar av landet. Det är möjligt att den fortsatta försöksverksamheten med detta system kommer att innebära att plandata i framtiden på ett mera systematiskt sätt än hittills kommer att användas ] Verksamheten leds av
.. .. . . . . dele ationen för informa- som underlag for nanngslivsprognoser 1 den lokala och regronala tionåsystemet (DIS) inom
planeringen. industridepartementet.
1 Regional utveckling och planering. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 7 (SOU 1971: 16), Stockholm 1971.
2 Svensk ekonomi fram till 1977. 1970 års lång- tidsutredning avstämd och framskriven (SOU 1973:21), Stockholm 1973.
3 Skiftsmetoden användes i analyserna av industri- utvecklingen i 1972 års proposition Regionalpoli- tiskt handlingsprogram m. m. Metoden ligger även till grund för de framskriv- ningar över sysselsättnings- utvecklingen som statistis- ka centralbyrån utarbetar som underlagsmaterial för länsplanering 1974.
2.3.2. Regionala näringslivsprognoser med en metod som nu tillämpas i planeringen
Som exempel på hur studier av näringsutvecklingen har bedrivits redovisas i detta avsnitt en analys av industrins regionala utveckling under perioden 1962—1977. Analysens uppläggning är i huvudsak densamma som i ERU: 5 bilaga till 1970 års långtidsutredning.l I bilagan redovisas dels en analys av industrins historiska utveckling i olika delar av landet fram till 1968, dels en regional utvärdering av långtidsutredningens prognoser för industriutvecklingen på nationell nivå under perioden 1970—1975. ERU: s prognoser byggde, förutom på långtidsutredningens kalkyler, på uppgifter ur industristatistiken över industrins produktion och sysselsättning i olika regioner för åren 1962, 1965 och 1968. De kalkyler som redovisas här utgör en omarbetning av de tidigare beräkningarna. En ny branschindelning för industrin tillämpas. Regionala bearbetningar av 1970 års industristatistik föreligger nu, vilket gjort det möjligt att föra fram analyserna av den historiska utvecklingen till 1970. De regionala prognoserna utsträckes till 1977 med ledning av de bedömningar av industrisektorernas utveckling på riksnivå, som utarbetas i samband med avstämningen och revideringen av 1970 års långtidsutred- ning.2 I prognosberäkningama har materialet uppdelats till att omfatta 12 industribranscher. Utvecklingen inom industrin vad gäller produk- tionsvolym (förädlingsvärde), sysselsättning och produktivitet (föräd- lingsvärde per sysselsatt) för arbetsställen inom olika branscher fördelade på regioner analyseras. Intresset koncentreras härvid till förändringarnai sysselsättning.
Nedan ges först en beskrivning av den metod som använts i prognosberäkningama. Därefter redogörs för det empiriska underlaget i kalkylerna. I det därpå följande avsnittet redovisas resultat av utförda beräkningar.
Beskrivning av Skiftsmetoden
Den metod, som ligger till grund för de prognoser som här redovisas, benämnes i den internationella litteraturen för ”shift and share”-analys. (I den fortsatta framställningen används det kortare uttrycket skifts- analys.) Det totala skiftet mäter skillnaden mellan den faktiska tillväxt- takten i en region och tillväxten på nationell nivå för en bransch. Detta mått ger emellertid ingen förklaring av orsakerna till regionala skillnader i utvecklingstakt. Tillväxten inom t. ex. industrisektom i en region kan förklaras antingen av att regionens industri domineras av branscher som över hela landet — oavsett lokalisering — är växande, eller av att industrisektom i regionen erhåller större och större andelar av sysselsätt- ningen och produktionen inom skilda branscher, oavsett om dessa är växande eller inte på riksnivå. Genom att dela upp det'totala skiftet i två steg, som utgår ifrån denna distinktion, kan viss insikt om orsakerna till skillnader i utvecklingstakt på regional och nationell nivå erhållas.3
Det första steget har sin utgångspunkt i antagandet att utvecklingen i de enskilda regionerna primärt bestäms av utvecklingen och de struk- turella förändringarna på riksnivå. Regionala skillnader i utvecklingstakt förklaras enligt detta steg av att sammansättningen av på nationell nivå snabbt eller långsamt växande sektorer eller branscher är olika i skilda regioner. Om t. ex. industriproduktionen enligt det mått som ges av detta steg ökar snabbare än riksgenomsnittet, anses således denna mertillväxt bero av en gynnsammare branschstruktur med en högre andel expansiva industrigrenar i regionen än i riket som helhet. För att förstå innebörden i detta steg måste man analysera de förändringar i produktions- och efterfrågeförhållanden, som bestämmer industriproduktionens tillväxt på nationell nivå. Utgångspunkten vid utarbetandet av regionala prognoser kan vara en analys av hur dessa faktorer inverkar på tillväxttakten för varje bransch på riksnivå. Först därefter analyseras vilka för- och nackdelar varje enskild region erbjuder för de skilda branscherna.
I det andra steget tas hänsyn till att branscherna har olika utvecklings- takt i skilda regioner. De lokaliseringsbetingelser i form av närhet till avsättningsmarknader, tillgänglighet till yrkesskicklig arbetskraft och företagsservice etc., som de enskilda regionerna kan erbjuda företag inom olika branscher är centrala i denna del av analysen. Om en bransch enligt det andra steget växer snabbare i en viss region än i landet som helhet, anger detta steg att regionen i'fråga erbjuder speciellt gynnsamma betingelser för denna bransch.l En viktig faktor ianalysen i det andra steget är studier av regionala skillnader i räntabilitet för branscherna och orsakerna till dessa skillnaden.
I realiteten är det mer eller mindre omöjligt att skilja de förändringar i efterfrågan, teknologi etc. som ligger bakom det första steget från dem som ligger bakom det andra steget. Utifrån teoretiska överväganden föreligger således knappast någon grund för den distinktion mellan olika orsaker till skillnader i regional tillväxt, som förutsättes iskiftsanalysen. Vidare kan det hävdas, att även om åtskillnaden mellan de två stegen är teoretiskt relevant, så är de resultat som erhålles i beräkningar med Skiftsmetoden giltiga endast om alla varor säljs på nationella marknader. Metoden förutsätter att varje bransch har hela nationen som avsättnings- marknad. Om en bransch avsätter sin produkt endast på regionala eller lokala marknader, så är företagen i en viss region inom denna bransch varken i konkurrens med företag i samma bransch i andra regioner eller kan förväntas ha samma tillväxt i efterfrågan som den nationella nivån.
Den andel av den faktiska tillväxten i en region som tillskrivs resp. steg är beroende av valet av aggregeringsnivåi beräkningarna. I regel gäller att ju mer finfördelad branschindelningen i beräkningarna är, desto mindre andel av den totala tillväxten kommer att tillskrivas det andra steget, dvs. det som tar hänsyn till att branscherna har olika utvecklingstakt i skilda regioner.
Det andra steget i beräkningarna bygger på trendframskrivning. Därvid förutsätts att de förhållanden, vilka ligger bakom den historiska utvecklingen i regionerna, kommer att verka med samma styrka i framtiden. Hittillsvarande tendenser vad gäller utvecklingen av de regionala produktivitets- och räntabilitetsskillnaderna, regionalpolitikens utformning m. m. förutsätts således inte brytas under prognosperioden. En egenskap som Skiftsmetoden har gemensamt med övriga prognosmeto- der, som bygger på trendframskrivningar, är att resultaten i beräkningar- na är känsliga för konjunkturförhållandena under de år som ligger till
' Sysselsättningen i Borås A-region har under perio- den 1950—1965 enligt folk- och bostadsräkningarna i stort sett ökat i samma takt som i landet som helhet trots att regionen har den från tillväxtsynpunkt mest ogynnsamma näringsgrens- sammansättningen av samt- liga A-regioner i landet. Förklaringen härtill är att Boråsregionen kompenserat den ogynnsamma närings- strukturen med en i nästan varje enskild närings- eller industrigren gynnsammare utveckling än i landet som helhet.
' Det bör dock betonas att någon alternativ pro- gnosmetod, vilken har skiftsanalysens fördelar — enkelhet, inga krav på data för andra samhälls- variabler utöver dem vars utveckling man är intres- serad av — utan att ha dess nackdelar, f. n. inte står till buds.
' Produktivitetsutveckling- en för varje bransch har erhållits som kvoten av den förutsedda produktions- och sysselsättningsutveck- lingen.
grund för prognosen.l De år, som utgör grund för prognosen, bör befinna sig i samma konjunkturfas. Om så ej är fallet kommer bedömningarna av de strukturella dragen i de regionala utvecklingsförloppen, vilka man primärt är intresserade av, att påverkas av konjunkturella faktorer.
De produktionsvolymprognoser som redovisas nedan är kapacitets— framskrivningar som utarbetats utan beaktande av restriktioner i form av arbetskraftsresursemas tillväxt eller efterfrågetillväxt iregionerna. Det är fullt möjligt att den produktionstillväxt för en enskild region, som beräknats genom att anta att tillväxttakten i regionen är densamma som den på nationell nivå, inte kan realiseras beroende av att arbetskrafts- resursemas tillväxttakt i regionen inte är tillräckligt stor. Under förutsätt- ning att de branscher för vilka prognoser görs avsätter sina produkter endast på lokala och regionala marknader är det fullt möjligt att den beräknade produktionstillväxten i en enskild region inte realiseras beroende av otillräcklig efterfrågetillväxt i regionen ifråga, även om efterfrågetillväxten på nationell nivå inte utgör någon begränsande faktor.
Beräkningamas uppläggning m. m
Det första steget i de prognosberäkningar, som redovisas nedan, baseras på de bedömningar av industribranschemas utveckling på nationell nivå för perioden 1972—1977 som utförts i samband med revideringen och avstämningen av 1970 års långtidsutredning. Det andra steget i prognos- beräkningarna erhålles genom att anta att de årliga förändringarna i regionernas andelar av rikets totala sysselsättning resp. produktion för en viss bransch är desamma för prognosperioden som för åren 1962—1977.
Statistiskt underlag. Vid utarbetandet av prognoserna utnyttjas uppgif- ter om branschernas faktiska produktion och sysselsättning i regionerna för åren 1962, 1965, 1968 och 1970.2 Dessa uppgifter har hämtats ur industristatistiken. Vidare har preliminära uppgifter om de enskilda industribranschemas utveckling på riksnivå för åren 1971—1972 utnytt- jats i beräkningarna. De senare uppgifterna har insamlats i samband med avstämningen och framskrivningen av 1970 års långtidsutredning. Dessa uppgifter över förändringarna på riksnivå i produktionsvolym och sysselsättning har fördelats på de olika regionerna. Hänsyn har därvid tagits till regionernas andelar av branschens totala produktion och sysselsättning år 1970 samt de förändringar i dessa andelar som skett i regionerna åren 1962—1970. Långtidsutredningens bedömningar av branschernas utveckling för landet som helhet för åren 1972— 1977 utgör underlag för de regionala prognoserna för industribranscherna under samma period. Samma beräkningsmetodik som i de ovan beskrivna kalkylerna för åren 1970—1972 används härvid.
Branschindelning. Den regionala utvecklingen analyseras dels för 12 industribranscher, vilka indelas enligt Svensk näringsgrensindelning (SNI), dels för tillverkningsindustrin som helhet (SNI 3). Se tabell 2.6. Analyserna av branschernas utveckling utförs således här på en relativt hög aggregationsnivå. Den grova indelningen medför att en enskild bransch ofta kommer att vara sammansatt av helt skilda företagstyper med skilda utvecklingstendenser i olika regioner. För att undvika problem av denna typ borde en finare branschindelning ha använts. Detta
har dock inte varit möjligt. Ett skäl härför är de sekretessbestämmelser som gäller vid publicering av uppgifter ur industristatistiken. Ett annat skäl betingas av övergången i industristatistiken från den tidigare gällande industrinomenklaturen (lnd-52) till SNI-systemet 1968. För att inte klassifikationsfel skall ge upphov till inkonsistenta jämförelser av utvecklingen över tiden för sysselsättning och produktion måste analyser- na utföras på en relativt hög aggregationsnivå.
Tabell 2.6 Branschindelning i regionala analyser över industriutvecklingen
SNI-kod Benämning
3 Tillverkningsindustri 31 Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri 32 Textilindustri 3 3 Trävaru industri 34 Massa- och pappersindustri 35 Kemisk industri 36 Jord- och stenvaruindustri 37 J ärn-, stål- och metallverk 383 Elektroteknisk industri 3841 Varvsindustri 381, 382, 3842—3849 Övrig verkstadsindustri 385, 39 2 Gruvindustri
Anm.: Se texten.
Regionala indelningar. Analyser av industriutvecklingen utförs för kommungrupper vilka indelas efter två skilda principer. Dels används den av ERU tidigare tillämpade indelningen av kommunerna i sex grupper efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag. Dels utförs analyser av den regionala utvecklingen för kommuner grupperade enligt den av riksdagen år 1972 antagna planen för utveckling av den regionala strukturen.
Indelningen av kommunerna efter befolkningsunderlag anges på s. 27 ovan, indelningen enligt den regionala strukturplanen anges nedan.
Regionala strukturplanen
Benämning A vgränsning enligt prop. 19 72: I 1 ] Storstäder Storstadsområdena omfattar Stockholms-, Göteborg- och Malmö-regionerna. Primära centra Kommuner vilkas centra är centralorter för
hela län, i några fall centra åtminstone inom någon samhällssektor även för en hel landsdel. 23 primära centra är utpekade varav 10 är flerkärniga.
Regionala centra Kommuner vilkas centra har betydelse för sysselsättning och serviceförsörjning inte bara för den egna kommunen utan också för en eller flera omgivande kommuner. 70 regionala centra varav 5 flerkärniga är
utpekade. Kommuncentra Kommuner med sådana centralorter, vilkas
funktioner är begränsade huvudsakligen till invånarna i den egna kommunen.
Industrins regionala utveckling I 962— 19 77
Sysselsättningen inom industrin expanderade under 1960-talets första hälft mycket snabbt. Den årliga ökningen i antalet sysselsatta var åren 1962—1965 i genomsnitt 16000 personer. Totalt arbetade 929 000 personer inom industrin år 1965. År 1970 var motsvarande antal 908 000 personer. Under 1960-talets senare hälft förändrades således industri- sysselsättningen endast obetydligt. Enligt prognoser som utarbetats i samband med avstämningen av 1970 års långtidsutredning beräknas antalet industrisysselsatta minska med 7000 personer per år under perioden 1970—1977. Enligt dessa prognoser beräknas totalt 856 000 personer arbeta inom industrin år 1977. I föreliggande avsnitt beskrivs och analyseras de regionala skillnader i industriutveckling som döljer sig bakom detta trendbrott i utvecklingen på riksnivå.
Den industriella utvecklingen inom ERU:s kommungrupper. Av tabell 2.7 framgår att verkstadsindustrin svarar för över hälften av industri- sysselsättningen i de tre storstadsregionerna. I Norrland är denna andel betydligt lägre. Särskilt gäller detta norra glesbygden, dvs. inlandet. I detta område utgör träindustrin en betydelsefull bransch med en fjärdedel av den totala industrisysselsättningen. Textilindustrin är kon- centrerad till Göteborgs- och Malmöregionen samt till större städer. Inom den senare kommungruppen arbetar över hälften av alla anställda inom denna bransch. De tre storstadsregionerna svarade för ca en fjärdedel av den totala industrisysselsättningen år 1970, kommungruppema större städer och södra mellanbygden för ca två tredjedelar samt norra tätbygden och norra glesbygden, dvs. Norrland, för mindre än en tiondel.
Tabell 2.7 Branschernas andelar av industrisysselsättningen 1970 i kommuner grupperade efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag (procent)
Bransch Stock- Göteborg Större Södra Norra Norra I-Iela holm och städer mellan— tät- gles— riket Malmö bygden bygden bygden Livsmedelsindustri 9,5 10,3 8,3 6,2 10,5 4,4 8,1 Textilindustri 1,3 10,3 11,7 7,2 3,4 5,8 8,3 Trävaruindustri 1,2 2,0 6,2 15,5 13,9 25,4 8,6 Massa— och pappersindustri 15,8 9,5 11,7 8,8 20,3 7,6 11,4 Kemisk industri 9,2 10,9 7,1 5,0 5,0 4,0 7,1 Jord- och stenvaruindustri 3,6 3,5 4,3 5,2 3,4 3,2 4,3 Metallverk 1,0 0,3 ,9,2 11,1 9,6 _a 7,3 Elektroindustri 22,0 3,0 6,3 6,8 5,5 _a 7,7 Varvsindustri 1,2 13,5 1,9 1,4 0,5 _a 3,1 Övrig verkstadsindustri 35,0 36,4 33,0 31,2 25,3 22,2 32,5 Gruvindustri 0,2 0,3 0,4 1,5 2,6 24,2 1,5 Samtliga branscher 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Totala antalet industri- sysselsatta 114 500 127 300 340 900 262 000 50 500 26 400 921 600
a Branschens andel av industrisysselsättningen kan ej publiceras av sekretesskäl.
Den snabba ökningen av antalet sysselsatta inom industrin fram till 1960-talets mitt bars framför allt upp av en stark expansion i större städer och södra mellanbygden. I jämförelse härmed var sysselsättnings- utvecklingen i absoluta tal relativt måttlig inom såväl storstadsområdena som Norrland. Under senare hälften av 1960-talet minskade sysselsätt— ningen inom de tre största kommungrupperna kraftigt, medan den fortsatte att öka inom övriga kommungrupper. Under 1970-talet beräk- nas enligt de kalkyler som här redovisas antalet sysselsatta minska i samtliga kommungrupper utom norra tätbygden och norra glesbygden. Speciellt kraftig beräknas tillbakagången bli i de tre storstadsregionerna. Se tabell 2.8.
Den faktiska och prognoserade utvecklingen vad gäller industrins sysselsättning, produktion och produktivitet inom de olika kommun- grupperna framgår av figur 2: 2.
Stockholm Göteborg och Malmö 400 300 200 100 1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77 Större städer Södra mellanbygden 400 400 300 300 200 200 100 100 1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77 Norra tätbygden Norra glesbygden
400 400
300 300 200 200
100 100
1962 65 .68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77
Figur 2: 2 Tillverknings-
- Förädlingsvärde i'ldusmns (SNI 3). produk- Sysselsatta tions-, sysselsattnmgs— och _ _ _ _ Förädlingsv./ sysselsatt produkävitetsutveckling fördelad på kommungrup- per 1962—1970 samt prognos fram till 1977.
1962 65 se 70 72 75 77 Index 1962=100
I Stockholmsregionen minskade under 1960—talet industrisysselsätt- ningen med 9000 personer vilket motsvarar en nedgång på S%. Nedgången var i absoluta tal störst inom övrig verkstadsindustri. Endast tre branscher hade positiv sysselsättningsutveckling. Expansionen inom dessa var dock mycket svag. Störst var ökningen inom jord- och stenindustrin. Se tabell 2.9. Enligt prognoserna beräknas antalet syssel- satta minska med 16 % eHer 20 000 personer under perioden 1970—1977.
Tabell 2.8 Tillverkningsindustrins (SNI 3) sysselsättningsutveckling fördelad på kommungrupper 1962—1970 samt prognos fram till 1977. Index 1962 = 100
Region Utveckling i indexenheter
1962 1965 1968 1970 1972 1975 1977
Stockholm 100 101 91 92 87 82 76 Göteborg och Malmö 100 103 93 98 95 93 88 Större städ er 100 106 98 102 98 100 97 Södra mellanbygden 100 107 103 110 108 110 108 Norra tätbygden 100 110 107 117 117 122 121 Norra glesbygden 100 113 113 180 119 123 121 Riket 100 105 98 103 100 101 97
Anm.: Kommunerna har grupperats efter lokalt och regionalt befolknings- underlag.
Tabell 2.9 Mest ökande och mest minskande industribranscher inom kommun- grupper 1962—1970
Kommungrupp Ökat mest Förändring Minskat mest Förändring i antal i antal sysselsatta sysselsatta
Stockholm Jord och sten- Övrig verkstads—
varuindustri + 300 industri — 2 600
Göteborg och Övrig verkstads- Textilindustri — 9 700 Malmö industri + 7 550 Större städer Övrig verkstads- Textilindustri — 14 900
industri + 12 300
Södra mellan- Övrig verkstads— Textilindustri — 3 500 bygden industri + 13 700 Norra tätbygden Övrig verkstads- Massa- o. pappers-
industri + 2 900 industri — 1 300
Norra glesbygden Övrig verkstads— Gruvindustri — 400
industri + 2 000
Anm.: Kommunerna har grupperats efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag.
Utvecklingen för tillverkningsindustrin som helhet i Göteborgs- och Malmöregionen överensstämmer i stort med den som Stockholmsregio- nen uppvisar. Kontraktionen i industrisysselsättningen är dock mindre snabb. Åren 1962—1970 minskade antalet anställda med 3 700 eller 2 %. Sysselsättningsminskningen under 1960-talet förklaras framför allt av
textilindustrins kraftiga tillbakagång. Sysselsättningen inom övrig verk- stadsindustri ökade under samma tidsperiod starkt. Inom övriga branscher förändrades under 1960-talet antalet anställda relativt obetydligt. Enligt prognoserna kommer under 1970-talet sysselsättningen inom industrin att minska med 10 %. I absoluta tal motsvarar detta en minskning med 12 000 personer för hela perioden.
Tabell 2.10 Mest ökande och mest minskande industribranscher inom kommun- grupper under prognosperioden 1970—1977
Kommungrupp Ökar mest Förändring Minskar mest Förändring i antal iantal sysselsatta sysselsatta
Stockholm Metallverk + 100 Övrig verkstads-
industri — 7 400
Göteborg och Övrig verkstads- Textilindustri — 4 600 Malmö industri + 2 000 Större städer Metallverk + 1 200 Textilindustri — 6 400 Södra mellan- Metallverk + 4 100 Trävaruindustri — 5 500
bygden
Norra tätbygden Elektroindustri + 2 000 Trävaruindustri — 1 500 Norra glesbygden Övrig verkstads- Gruvindustri — 700
industri + 1 300
Anm. : Kommunerna har grupperats efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag
Inom gruppen större städer ökade åren 1962—1970 industrisysselsätt- ningen med 2 %. För 1970-talet förutses en lika stor nedgång. Under 1960-talet förelåg mycket stora skillnader mellan branscherna vad gäller sysselsättningsutveckling. Av de branscher som hade positiv utveckling var förändringarna i absoluta tal störst inom övrig verkstadsindustri samt träindustri. Starkaste nedgången i sysselsättningen redovisade textilindu- strin. Under 1970-talet beräknas de branschmässiga skillnaderna i sysselsättningsutveckling reduceras avsevärt.
Den snabba sysselsättningsexpansionen inom södra mellanbygden under 1960-talet beräknas under innevarande decennium komma att förbytas i en svag kontraktion. Antalet anställda inom industrin ökade 1962—1970 med 23 000 eller 10 %. Utvecklingsbilden för de olika branscherna var dock relativt splittrad. Av branscherna med positiv sysselsättningsutveckling uppvisade övrig verkstadsindustri en avsevärt större ökning än de övriga. Även inom träindustrin samt den kemiska industrin ökade sysselsättningen starkt. Antalet anställda inom textil- industrin minskade med 3500. Inom övriga branscher med negativ utveckling var förändringarna förhållandevis små. Åren 1970—1977 kommer enligt kalkylerna sysselsättningen inom regionen att minska med
2 %, vilket i absoluta tal motsvarar en minskning med 5 100 personer. Industriutvecklingen i norra tätbygden uppvisar en i jämförelse med landet som helhet helt annorlunda bild. Åren 1962—1970 ökade industrisysselsättningen i regionen med 17 %. I hela landet ökade under samma period antalet industrianställda med 3 %. Under 1970-talet förutses sysselsättningen inom industrin i regionen öka med 4 %, medan
antalet anställda inom industrin i landet som helhet beräknas minska med 5 %. Den i relativa termer mycket gynnsamma utvecklingsbilden mot- svaras dock av förhållandevis små absoluta förändringar i sysselsättning inom regionen. Under 1960—talet ökade antalet anställda med 2 900 personer. För perioden 1970—1977 förutses en ökning med 1 900.
I relativa termer uppvisade under 1960-talet norra glesbygden den mest gynnsamma sysselsättningsutvecklingen inom industrisektom av samtliga kommungrupper. Eftersom regionens andel av den totala industrisysselsättningen i landet är liten, svarar den angivna utvecklingen mot förhållandevis små förändringar i antalet sysselsatta. Totalt ökade sysselsättningen inom industrin med 2 700 under denna period. Inom övrig verkstadsindustri ökade antalet anställda med 2000 personer. Största minskningen redovisades av gruvindustrin. Under perioden 1970—1977 beräknas antalet industrisysselsatta inom regionen öka obetydligt eller med 600 personer. Denna utveckling bör dock bedömas mot bakgrund av en förutsedd minskning i industrisysselsättningen i landet som helhet under samma period.
Den industriella utvecklingen inom kommuner grupperade enligt den regionala strukturplanen. Primära och regionala centra svarar vardera för drygt en fjärdedel av den totala industrisysselsättningen i landet. Kommuncentra svarar för drygt en sjättedel av industrisysselsättningen. Av den fjärdedel av sysselsättningen inom industrin som faller på de tre storstadsregionerna svarar Stockholmsregionen för hälften.
Livsmedelsindustrins andel av den totala industrisysselsättningen i resp. kommungrupp är högst i Malmöregionen. Av de totalt 75 000 anställda inom branschen 1970 arbetade dock 41 000 eller 55 % inom primära och regionala centra. Om Stockholmsregionen undantas är
Tabell 2.11 Branschernas andelar av industrisysselsättningen 1970 i olika kommuner grupperade enligt den regionala strukturplanen (procent)
Bransch
Livsmedelsindustri Textilindustri Trävaruindustri Massa- och pappersindustri Kemisk industri Jord- och stenvaruindustri Metallverk Elektroindustri Varvsindustri Övrig verkstadsindustri Gruvindustri Samtliga branscher
Totala antalet industri- sysselsatta
Stock- Malmö— Göte- Primära Regio- Kommun- Hela holms- regionen borgs— centra nala centra riket regionen regionen centra 9,5 15,8 7,6 9,4 6,2 6,2 8,1 1,3 10,1 10,2 10,1 8,8 8,1 8,3 1,2 1,6 1,6 6,0 11,8 18,4 8,6 15,8 13,9 7,8 12,4 8,9 11,5 11,4 9,2 9,6 7,1 6,2 7,8 5,2 7,1 3,6 5,5 2,4 3,2 3,4 8,5 4,3 1,0 — 0,3 9,4 8,8 10,8 7,3 22,0 1,7 3,9 8,6 6,1 2,3 7,7 1,2 —3 17,3 1,9 1,5 0,8 3,1 35,0 30,6 41,7 32,1 33,3 26,3 32,5 0,2 0,8 " 0,7 3,3 1,9 1,5 100 0 100,0 100,0 100 0 100 0 100,0 100,0
114 500 44 600 73 100 276 200 251 200 162 000 921 600
a Branschens andel av industrisysselsättningen kan ej publiceras av sekretesskäl.
textilindustrins andel av sysselsättningen grovt sett densamma inom de olika kommungrupperna. Flertalet av de anställda inom branschen arbetar dock i primära och regionala centra. Både livsmedels- och textilindustrin är kontraktiva branscher. Kemisk industri, metallverk, elektro- samt övrig verkstadsindustri kan betecknas som snabbt växande branscher. Den kemiska industrin uppvisar höga sysselsättningsandelar i framför allt de tre storstäderna. Sysselsättningen inom metallverk är nästan helt koncentrerad till de tre lägsta kommungrupperna. En tredjedel av de sysselsatta i elektroindustrin arbetar i Stockholmsområ- det. En lika stor andel återfinns inom primära centra. Den övriga verkstadsindustrin visar en relativt kraftig koncentration till primära och regionala centra. 173 000 eller 58 % av de sysselsatta inom branschen återfinns inom dessa ortsklasser. Branschens andel av den totala sysselsättningen inom resp. ortsklass är dock högst i Göteborgsregionen.
Den faktiska och beräknade sysselsättningsutvecklingen för tillverk- ningsindustrin inom var och en av de olika kommungrupperna anges i tabell 2.12. ] figur 2: 3 visas därutöver även utvecklingen för produktion och produktivitet.
Malmöregionen uppvisar enligt utförda kalkyler en utvecklingsbild för tillverkningsindustrin som helhet som i stort sammanfaller med den tidigare beskrivna utvecklingen i Stockholmsregionen.1 Sysselsättningen minskar således under såväl 1960- som 1970-talen. Isåväl relativa som absoluta termer är dock nedgången större i Stockholmsregionen under båda decennierna. Av de branscher som under 1960-talet hade negativ utveckling i Malmöregionen redovisade textilindustrin den största till- bakagången. Sysselsättningsökningen var i absoluta tal störst inom livsmedels- samt den kemiska industrin. I båda dessa branscher ökade antalet sysselsatta med ca 1 100 personer. Övriga branscher uppvisade mycket små förändringar under perioden i fråga. Under 1970-talet beräknas antalet sysselsatta i regionen minska med 3 800 eller 9 %. Textilindustrin beräknas fortsätta att visa den största tillbakagången. Inom de branscher, som beräknas få positiv sysselsättningsutveckling, kommer antalet sysselsatta att öka endast obetydligt.
Tabell 2.12 Tillverkningsindustrins (SNI 3) sysselsättningsutveckling fördelad på kommungrupper 1962—1970 samt prognos fram till 1977. Index 1962 = 100
___—___— Region Utveckling i indexenheter
1962 1965 1968 1970 1972 1975 1977
___—___
Stockholmsregionen 100 101 91 92 87 82 76 1 _ Malmöregionen 100 101 91 94 90 88 82 ,,2355513351225353'23 Göteborgsregionen 100 104 95 100 99 98 93 regionala struktur lanen Primära centra 100 105 97 102 98 100 97 på samma sätt sorrlii den Regionala centra 100 107 103 110 108 1 11 108 av E RU använda kom- Kommuncentra 100 109 105 109 106 108 107 mungrupperingen. En Riket 100 105 98 103 100 101 97 analys av rndu strrutveck-
lingen inom denna region redovisades i föregående Anm. : Kommunerna har grupperats enligt den regionala strukturplanen. avsnitt.
___—_
Figur 2: 3 Tillverknings- industrins (SNI 3) produk- tions-, sysselsättnings- och produktivitetsutvecklmg 1962—1970 samt prognos fram till 19 77 fördelad på kommuner gruppera- de enligt den regionala strukturplanen. Index 1962 = 100
Medan industrisysselsättningen i Stockholms- och Malmöregionema gick tillbaka relativt kraftig under 1960-talet uppvisade Göteborgsregio- nen oförändrad sysselsättning. Övrig verkstadsindustri samt textilindustri uppvisade de största förändringarna i regionen. Övriga branscher redovisa- de mycket små sysselsättningsförändringar. Under 1970-talet beräknas sysselsättningen i regionen att i likhet med utvecklingen inom övriga storstadsområden gå tillbaka relativt kraftigt. För tillverkningsindustrin som helhet beräknas tillbakagången komma att utgöra 4 000 personer eller 7 %. Det under 1960-talet gällande mönstret beträffande de enskilda branschernas utveckling förutses bestå. Övrig verkstadsindustri beräknas således fortsätta att uppvisa den kraftigaste ökningen och textilindustrin den kraftigasta minskningen vad gäller antalet sysselsatta. Antalet sysselsatta inom primära centra ökade under perioden 1962—1970 med 4 600 eller 2 %. Expansionen bars främst upp av övrig verkstadsindustri samt elektroteknisk industri. Största kontraktionen uppvisade textilindustrin. Enligt prognoserna beräknas sysselsättningen
Stockholmsregionen Ma Imöregionon
1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77 Göteborgsregionen Primära centra 400 400 300 300 200 200 100 100 1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77 Regionala centra Kommuncentra 400 300 200 100 1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77 Riket 400
- Förädlingsvärde Sysselsatta _ — — — Förädlingsv. [sysselsatt
300
200
100
1962 65 68 70 72 75 77
Tabell 2.13 Mest ökande och mest minskande industribranscher inom kommuner grupperade enligt regionala strukturplanen 1962—1970
Kommungrupp Ökat mest Förändring Minskat mest Förändring i antal i antal sysselsatta sysselsatta
Stockholmsregio- Jord- och sten- Övrig verkstads-
nen varuindustri + 300 industri — 2 600 Malmöregionen Livsmedels— Textilindustri — 3 700
industri + 1 100 Göteborgsregio- Övrig verkstads- Textilindustri — 4 900 nen industri + 6 400 Primära centra Övrig verkstads- Textilindustri — 12 400 industri + 10 300 Regionala Övrig verkstads— Textilindustri — 3 900 centra industri + 16 600 Kommuncentra Trävaruindustri + 6 500 Textilindustri — 3 500
Tabell 2.14 Mest ökande och mest minskande industribranscher inom kommuner grupperade enligt regionala strukturplanen 1970—1977
___—___—
Kommungrupp Ökar mest Förändring Minskar mest Förändring i antal i antal sysselsatta sysselsatta
___—___—
Stockholmsregio— Övrig verkstads-
nen Metallverk + 100 industri — 7 400 Malmöregionen Elektroindustri + 200 Textilindustri — 1 800 Göteborgsregio— Övrig verkstads— Textilindustri — 2 300
nen industri + 2 800 Primära centra Metallverk + 2 300 Textilindustri — 5 500 Regionala Övrig verkstads- Trävaruindustri — 3 100
centra industri + 5 700 Kommuncentra Metallverk + 3 500 Jord- och sten-
industri — 2 300
inom primära centra minska med 13 800 personer eller 5 % under perioden 1970—1977. Endast två sektorer beräknas visa positiv sysselsätt- ningsutveckling. Av dessa förutses metallverk uppvisa den största ökningen i antalet anställda. Den i absoluta termer största kontraktionen beräknas liksom under 1960-talet ske inom textilindustrin.
Sysselsättningen inom kommuncentra ökade under 1960-talet relativt snabbt. Utvecklingen inom de olika branscherna skiljer sig dock avsevärt. Antalet anställda inom träindustri samt övrig verkstadsindustri ökade med 6 500 resp. 5100 medan sysselsättningen inom textilindustrin minskade med 3 500. För tillverkningsindustrin som helhet gäller att sysselsättningen ökade med 12 800 personer eller 9 % under 1960-talet. För innevarande decennium beräknas en svag nedgång ske vad gäller antalet anställda. Sysselsättningen i ortsklassen beräknas minska med 3 300 personer eller 2 %. Jord- och stenindustrin beräknas uppvisa den starkaste tillbakagången och metallverken den starkaste ökningen vad gäller antalet sysselsatta.
] Det har i kalkylerna inte varit möjligt att be- akta bl. e. de satsningar inom textilindustrin i olika orter i Norrland som f. n. genomförs med regionalpolitiskt stöd. Så- dana satsningar kan kraf- tigt förändra den utveck- lingsbild för regionala centra i Norrland som här beskrivs.
Industriutvecklingen inom regionala centra. Med hänsyn till den strategiska roll som regionala centra tilldelats i den regionala utvecklings- planeringen har det ansetts befogat att närmare analysera den industriella utvecklingen inom denna grupp av kommuner. Industriutvecklingen inom regionala centra i skogslänen jämförs därvid med utvecklingen inom regionala centra i övriga delar av landet.
Av tabell 2.15 framgår att industrisysselsättningen i regionala cen- tra i skogslänen under 1960-talet var i det närmaste oförändrad. Enligt här utförda kalkyler kommer sysselsättningen inom dessa kommu- ner under perioden 1970—1977 att minska med 5 600 personer eller 10 %. Nedgången förklaras till större delen av utvecklingen inom träindustrin samt massa- och pappersindustrin. Inom båda dessa bran- scher beräknas sysselsättningen gå tillbaka kraftigt. Dessa branscher svarar för relativt stora andelar av industrisysselsättningen i skogslänen. Sysselsättningen beräknas öka endast inom övrig verkstadsindustri. Enligt kalkylerna kommer antalet sysselsatta i denna bransch att öka med 13 %. Branschen svarar för en tredjedel av den totala industrisysselsättningen i regionen.
Regionala centra iSyd- och Mellansverige uppvisar en ijämförelse med övriga regionala centra gynnsam utvecklingsbild. Åren 1962—1970 ökade industrisysselsättningen med 13 %. Under 1970-talet beräknas sysselsätt- ningen vara i det närmaste oförändrad. För tillverkningsindustrin i hela landet förutses som nämnts tidigare en tillbakagång med 6 %. Elektro- industri, massa- och pappersindustri samt övrig verkstadsindustri beräk- nas expandera starkt. Den sistnämnda branschen svarar för över en tredjedel av sysselsättningen inom denna kommungrupp. Sysselsättnings- delarna för de övriga två branscherna är förhållandevis små. Av de i sysselsättningshänseende mer tunga branscherna beräknas trä- och kemisk industri uppvisa den snabbaste tillbakagången.
Mot bakgrund av den utveckling som beräknas ske i övriga ortsklasser, måste utvecklingen för regionala centrai Syd- och Mellansverige beteck- nas som mycket gynnsam. För regionala centra i Norrland anger prognoserna däremot en förhållandevis ofördelaktig utveckling. Detta kan innebära att vissa av dessa centra utan regionalpolitiska insatser inte kommer att kunna fullgöra den funktion de tilldelats enligt 1972 års beslut om utveckling av den regionala strukturen.1
Tabell 2.15 Tillverkningsindustrins (SN13) sysselsättningsutveckling fördelad på regionala centra i Norrland och i Syd- och Mellansverige 1962—1970 samt med prognos fram till 1977. Index 1962 = 100
Region 1962 1965 1968 1970 1972 1975 1977
Regionala centra iNorrIand (S, W, X, Y, Z, AC och BD län) 100 102 95 101 97 95 91
Regionala centra i Syd- och Mellansverige (övriga län) 100 109 105 113 112 116 114
Alternativa prognoser för näringslivsutvecklingen inom olika kommungrupper
De utvecklingstendenser som gäller på nationell nivå kan avvika starkt från dem som gäller i de enskilda regionerna. I samband med regionala prognoser kan det därför ofta vara mer fruktbart att utgå ifrån de regionalt specifika utvecklingstendensema än att basera prognoserna på uppgifter om utvecklingen på nationell nivå. Därefter jämföres de regionala utvecklingstendensema med dem som gäller på riksnivå. Detta kan då medföra att de först utarbetade regionala prognoserna justeras. Regionala prognoser med hjälp av Skiftsmetoden baseras delvis på data för utvecklingen på nationell nivå. Det finns således viss risk för att man vid användande av denna metod kommer att ge en felaktig bild av rådande utvecklingstendenser i olika regioner.1
I tabell 2.16 redovisas två prognoser för sysselsättningsutvecklingen fram till 1977 för övrig verkstadsindustri, Beräkningarna har gjorts dels med hjälp av Skiftsmetoden, dels genom ren trendframskrivning av de tendenser som var rådande 1962—1970. Prognoser baserade på trend- framskrivning av 1960-talets utvecklingstendenser inom olika kommun- grupper ger en gynnsam bild av sysselsättningsutvecklingen för samtliga grupper utom Stockholmsregionen. Enligt prognoserna med Skiftsmeto— den kommer sysselsättningen att gå tillbaka i samtliga kommungrupper under perioden 1970—1977. Skillnaden 1 resultat mellan de två prognos- metodema uttryckt i antal anställda, är för Stockholmsregionen 7 246, för primära centra 10 800, för regionala centra samt för riket som helhet 36 1 19 personer.
Vilken prognosmetod, som är att föredra i en konkret prognossitua- tion, kan knappast avgöras på förhand. Skiftsmetoden och ren trendfram- skrivning är båda beräkningstekniskt lätthanterliga metoder och medför inga krav på data för andra variabler än dem, vilkas utveckling man primärt är intresserad av. Metoderna har svagheten att de inte beaktar
Tabell 2.16 Alternativa prognoser för sysselsättningsutvecklingen till 1977 inom verkstadsindustri (exkl. varv) i kommungrupper. Index 1962 = 100.
Kommungrupp 1962 1970 Prognos 1977 Regional Skifts- trend analys
Stockholm sregionen 100 94 89 79 Malmöregionen 100 102 103 91 Göteborgsregionen 100 123 142 131 Primära centra 100 114 125 115 Regionala centra 100 126 161 136 Kommuncentra 100 114 126 117
Riket 100 113 124 113
Anm. : Kommunerna har grupperats enligt den regionala strukturplanen. Beträf- fande de antaganden som ligger till grund för prognoserna, se texten.
I Häremot kan det häv- das, att man på regional nivå knappast har möjlig- het att förutse eventuella trendbrott i utvecklingen för olika branscher. För att en effektiv samhälls- planering skall vara möj- lig är det nödvändigt att i god tid kunna förutse sådana trendbrott. På den nationella nivån med dess i allmänhet större utred- ningsresurser bör dessa möjligheter vara relativt goda.
beroenden mellan sektorer och regioner. I många fall är det dock nödvändigt att använda metoder, vilka beaktar sådana beroenden vid utarbetande av regionala prognoser. En sådan ansats har dock svagheten att den ställer stora krav på tillgången till statistik.
De prognoser som här utarbetats syftar till att ge en bild av strukturella utvecklingstendenser inom olika regioner. De uppgifter för branscherna, som ligger till grund för beräkningarna, är emellertid påverkade av konjunkturvariationer. En metod för att delvis ko mma ifrån detta problem är att basera prognoserna på uppgifter för år som är relativt lika i konjunkturhänseende.
Under 1962 rådde recessionstendenser. Åren 1965 och 1970 präglades båda av goda konjunkturer. De prognoser med Skiftsmetoden som här utförts baseras som nämnes ovan på framskrivning av utvecklingen i regionerna under perioden 1962—1970. För att få en uppfattning om den inverkan som konjunkturförhållandena kan ha på utfallet i prognosberäk- ningarna har vissa alternativa kalkyler utförts. Dessa baseras på framskriv- ning av utvecklingen under 1965—1970. Enligt de alternativa prognoser- na kommer är 1977 sysselsättningen i primära centra att vara 1 % lägre och i regionala centra 2 % högre än i de beräkningar för dessa ortsklasser som redovisas ovan. Uttryckt i antal anställda motsvarar detta en skillnad på 900 personer för primära centra och 1 500 personer för regionala centra. Den slutsats som kan dras av dessa analyser är att skillnader i konjunkturförhållanden mellan åren 1962 och 1965 inverkar föga på utfallet i de prognoser som här redovisas.
2.4. Miljöprognoser
Den ökade medvetenheten om den miljöförstöring, som ofta är förenad med de moderna formerna för produktion och konsumtion, har medfört att förhållanden som gäller miljön alltmer beaktas i samhällsplaneringen. Med miljö avses härvid inte enbart luft, vatten och mark utan även de levande organismerna. För att nå målen för miljöns utveckling krävs information om miljöförhållandena i landets olika delar samt om de faktorer som påverkar dessa förhållanden.
Förändringarna i den sociala och fysiska miljön har nära samband med den tekniska och ekonomiska utvecklingen. En effektiv samordning mellan olika former av samhällsplanering kräver därför tillgång till prognosmodeller och datasystem som ger information om de effekter på den sociala och fysiska miljön som är förenade med olika alternativ för den materiella produktionens och konsumtionens utveckling. Sådana modeller och statistiksystem saknas i dag. Möjligheterna att belysa sambanden mellan olika aspekter av samhällsutvecklingen är f.n. små. Det är därför nödvändigt att tills vidare basera regionalpolitiska och andra beslut på enkla indikatorer på miljöförändringarna. Det bör också framhållas att möjligheterna att i sådana modeller samtidigt beakta ekonomiska, ekologiska, regionala m. fl. aspekter av samhällsutvecklingen är begränsade. (Se vidare avsnitt 2.4.2 nedan.)
I detta avsnitt redovisas enkla exempel på prognosansatser för belysning av miljöutvecklingen iskilda delar av landet. I den senare delen av framställningen diskuteras kortfattat möjligheterna att på längre sikt, parallth med uppbyggandet av regionalräkenskapssystem som baseras på monetära måttenheter, bygga upp regionala räkenskapssystem för belys- ning av miljöutvecklingen.
2.4.1. Exempel på prognoser för miljöutvecklingen
I kapitel 5 i ERU 74 samt i bilaga ] anges exempel på viktiga komponenter för levnadsvillkoren i en region. Inkomstmöjligheter, tillgång till goda arbetsförhållanden, bostads- och bostadsområdes- standard, yttre förutsättningar för social gemenskap, luft-, buller- och vattensituationen osv. utgör exempel på tillgångar i omgivningen som är av stor betydelse för hushållens levnadsförhållanden. För vissa beslut tillräckligt noggranna bedömningar av framtidsutvecklingen för dessa komponenter torde kunna utarbetas med tämligen enkla metoder. Utvecklingen vad gäller inkomstmöjligheterna i en region kan ges formen av en prognos över förändringarna i dels antalet arbetstillfällen av olika typ, dels löneutvecklingen för varje typ av arbete. Uppgifter om antalet olycksfall per krona produktionsvärde osv. inom olika sektorer kan ses som indikatorer på arbetsmiljöns egenskaper. En prognos över föränd- ringarna i tillgången till goda arbetsförhållanden i skilda delar av landet kan erhållas genom att koppla dessa relationer till prognoser över utvecklingen för olika produktionssektorer. En förutsättning är här att relationerna är stabila eller utvecklar sig på ett förutsägbart sätt.l
På motsvarande sätt kan olika indikatorer på den fysiska miljöns kvalitet i en region identifieras. Mängden fasta partiklar, svaveldioxid, osv. per m3 luft i en region utgör sådana indikatorer. Uppgifter om mängden kväve, fosfor, den biokemiska syreförbrukningen, etc. per m3 vatten ger indikatorer på vattenkvalitet. Förekomsten av buller i bostäder och på arbetsplatser utgör ytterligare en indikator. Existerande metoder gör det möjligt att åtminstone i grova drag prognosera utvecklingen för dessa indikatorer på den fysiska miljöns kvalitet. Exempel på sådana prognoser och hur de kan kopplas till prognoser för produktionsutveck- lingen redovisas bl.a. i en speeialanalys som utarbetats i anslutning till ”Langtidsprogrammet 1974—1977” för den norska ekonomin.2
Nedan redovisas några exempel på enkla prognosansatser som belyser utvecklingen för den sociala och fysiska miljöns kvalitet. Analysen gäller lokala förhållanden.
Prognos över luftföroreningsutvecklingen i Stockholms kommun. En modell för prognos av luftföroreningarnas utveckling i stadsregioner har utarbetats vid SMHI.3 Utgångspunkten för beräkningarna med modellen är uppgifter om lokalisering och utsläppsmängd för olika förorenings- källor, meteorologiska data såsom vindriktning och -hastighet, utomhus- temperatur, osv. Med hjälp av modellen har därefter beräknats luftför- oreningsgraden, mätt i form av svaveloxidhalt per m3 luft i Stockholms centrala delar en normalkall vinterdag 1980. Se figur 2:4. I dessa
1 För ett exempel på en sådan analys, se B. Berg- mann, Assessing the im- pact of alternative eco- nomic outcomes on so- cial objectives, i A. Brody och A.F. Carter (eds.), Input-output techniques, Amsterdam 1972. Ett exempel på hur denna teknik kan användas för att studera vilka utsläpp av föroreningar av olika slag som är förenade med skilda alternativ för pro- duktionsutvecklingen redo- visas nedan.
, Se Langtidsprogrammet 1974—1977. Spesialanalyse l. Forurensninger. Saer- skilt vedlegg 1 til St. Meld. nr. 71 for 1972—73, 0510 1973. Den metod för miljöprognoser som redo- visas i den norska utred- ningen tillämpas f. n. i en försöksstudie för Stock- holmsregionen som ge- nomförs av Stockholms miljöbe'redning.
3 För en redogörelse för denna modell, se B. Bring- felt och D. Wikström, Mathematical system for calculations of spread of air pollution in the Greater Stockholm area, Stockholm 1972 (stencil).
VASASTADE
i-..
beräkningar har förutsatts att en stor andel av stadens fastighetsbestånd uppvärms från ett fjärrvärmeverk i Värtan. Som jämförelse visas även en karta som återger luftföroreningssituationen 1970. Enligt prognosen kan således en stark förbättring av luftens kvalitet i Stockholm förväntas under innevarande årtionde.
Denna modell är avsedd att användas i stadsplaneringen. Genom att i beräkningarna variera föroreningskällornas lokalisering osv. erhålles infor- mation som gör det möjligt att undvika planeringslösningar som innebär att vissa delar av orten i framtiden får en icke godtagbar luftkvalitet.
VASASTADO USTERMALM
Figur 2: 4 Beräknad svaveloxidhalt i luften i Stockholms centrala delar 1970 och 1980.
Anm.: Mörk färgton anger stor mängd svaveloxid per m3 luft, ljus färgton liten mängd.
Prognos över trafikbullerutvecklingen [ vissa delar av Stockholms kommun. En modell med vars hjälp bullernivån i den närmaste omgivningen av en trafikled teoretiskt kan beräknas har utarbetats av statens planverk. Modellen förutsätter tillgång till uppgifter om trafik- volym, genomsnittlig hastighet för fordonen, terrängförhållanden m.fl. faktorer. Med hjälp av modellen har en bullerprognos för två från störningssynpunkt speciellt utsatta områden i Stockholm utarbetats. Resultaten i beräkningarna redovisas i tabell 2.17. Tabellen anger den beräknade bullernivån under dagtid, inomhus i fastigheter belägna 35 meter från vägbanans mitt. Bullernivån anges i s. k. decibel A-enheter. Enligt av planverket utarbetade anvisningar bör bullernivån inomhus under dagtid inte överstiga 35 dB(A). Prognosen anger att de boende utefter de angivna vägavsnitten kommer att utsättas för en tilltagande störning av trafikbuller. Det bör noteras att decibelskalan är logaritmisk, vilket innebär att den faktiska bullernivån ökar snabbare än vad värdena i tabellen anger.
Tabell 2.17 Bullerutvecklingen utefter två vägavsnitt i Stockholm
År Nynäsvägen Södertäljevägen Trafikvolym Beräknad Trafikvolym Beräknad (antal fordon) bullernivå (antal fordon) bullernivå i dB(A) i dB(A) 1969 43 000 47 (75 000) 50 1971 50 000 48 70 000 49 1985 110000 51 130000 51
Anm.: Uppgifterna om trafikvolymer för de berörda avsnitten utefter resp. trafikled har erhållits från Stockholms kommuns generalplaneberedning. Trafik- volymuppgiften för Södertäljevägen 1969 är dock sannolikt överskattad. Den mot de angivna trafikvolymerna beräknade bullernivån har erhållits med ledning av nomogram i Samhällsplanering och vägtrafikbuller, Rapport 22, Statens Planverk, 1972.
Prognos över utvecklingen för vissa typer av sjukdomar inom Uppsala sjukvårdsregion till 1985. Utvecklingen inom sjukvården karaktäriseras av att alltmer specialiserad utrustning och personal användes i behandlingen av olika sjukdomar. Som underlag för beslut som gäller vårdkapacitetens utbyggnad i skilda delar av landet har man därför behov av prognoser över utvecklingen av antalet sjukdomsfall av olika typ samt av det antal intagningar och vårddagar på sjukhus som dessa sjukdomar föranleder. Framför allt gäller detta sjukdomar som tar i anspråk en relativt stor andel av de totala vårdresurserna.
I socialstyrelsens regi har framtagits en omfattande patientstatistik för Uppsala sjukvårdsregion.l Statistiken ger information om antalet dia- gnostiserade sjukdomsfall av olika typ vid sjukhus inom regionen. Framtagandet av denna statistik ingår som ett led i den verksamhet med utvecklandet av statistiksystem för planeringen av hälso- och sjukvården som socialstyrelsen bedriver. Patientstatistiken har utformats så att det skall vara möjligt att studera utvecklingen för sådana sjukdomar som kan antas ha samband med levnadsstandard, levnadssätt, kontakter med biologiskt främmande ämnen och andra miljöfaktorer. På basis av patientstatistiken samt uppgifter om antalet individer inom olika åldersgrupper har frekvensen fall av olika typer av sjukdomar 1969 beräknats. Med ledning av dessa frekvenstal samt en prognos över förändringen i antalet individer inom olika åldersklasser har en prognos för utvecklingen av antalet fall av vissa typer av sjukdomar i regionen fram till år 1985 utarbetats. En motsvarande kalkyl har vidare gjorts över utvecklingen för det antal vårddagar vid sjukhus som resp. sjukdomstyp medför. Prognoserna gör det möjligt att bedöma effekterna på utveck- lingen för dels antalet fall av vissa sjukdomar, dels platsbehovet (antalet vårddagar) vid sjukhusen av förändringar i befolkningens storlek och struktur i regionen. De frekvenstal som ligger till grund för beräkningarna kan antas vara förhållandevis stabila.
Resultaten av kalkylerna redovisas i tabell 2.18. Hjärnans kärlsjuk- domar (propp, m. m.) och brott på lårbenshalsen tari anspråk en avsevärt större andel av den totala platstillgången vid regionens sjukhus än övriga sjukdomstyper som anges i tabellen. Enligt prognosen kommer vidare
1 Uppsala sjukvårdsregion omfattar delar av Svea- land samt södra Norrland. I regionen bor ca en sjättedel av landets be- folkning.
Tabell 2.18 Utvecklingen för vissa typer av sjukdomar inom Uppsala sjukvårds- område 1969—1985
Sjukdom 1969 Förändring 1969—1985 (diagnos) Antal Index 1969 = 100
1969 1975 1985
___—___—___————_——
Hjärnans kärlsjukdomar (propp m. m. )
Sjukdomsfall 3 907 100 112 123 Vårddagar 319 769 100 115 134 Brott på lårbenshalsen
Sjukdomsfall 2 733 100 112 125 Vårddagar 136 532 100 113 130 Gallsten, m. m.
Sjukdomsfall 7 629 100 103 107 Vårddagar 79 268 100 105 110 Lungcancer
Sjukdomsfall 733 100 112 116 Vårddagar 20 078 100 106 111 Bröstcancer
Sjukdomsfall 1 254 100 105 108 Vårddagar 30 931 100 108 116
___—___f—
Källor:Befolkningsprojektion för kommunblocken till 1970, 1975, 1980 och 1985 (SOS). Statistiska centralbyrån. Stockholm 1969, patientstatistik för 1969 från socialstyrelsen.
dessa två sjukdomar att öka snabbare än de övriga såväl vad gäller antalet fall som antalet vårddagar. Båda sjukdomstyperna är starkt koncentrera- de till de högre åldrarna. Den prognoserade utvecklingen återspeglar således den ökning av antalet åldringar som förutses. Olika gallsjukdomar medför ett stort antal registrerade sjukdomsfall. Medelvårdtiden per patient är dock relativt kort för denna sjukdomstyp. Det anspråk på vårdplatser som gallsjukdomar medför är därför inte proportionellt mot antalet fall. Sjukdomstypen förutses öka relativt sakta såväl vad gäller antalet fall som antal vårddagar.
2.4.2. Instrument för samordning av miljöplanen'ng med andra former av samhällsplanering
Gemensamt för de prognosansatser som redovisas ovan är att de belyser enbart en aspekt av miljöutvecklingen. Förändringarna i den fysiska och sociala miljöns kvalitet i landets olika delar beror av den regionala utvecklingen för produktion och befolkning. En prognosmodell som samtidigt beaktar ekonomiska faktorer och skilda förhållanden som gäller den fysiska och sociala miljöns kvalitet, sambanden mellan olika sektorer samt mellan förhållanden på olika administrativa nivåer m.fl. faktorer i skulle bli oerhört omfattande och antagligen omöjlig att praktiskt hantera. Analysen av sambanden mellan ekonomisk och ekologisk utveckling, osv. bör därför ske stegvis. Principerna för en sådan analys beskrivs i avsnitt 4.3.1 samt i bilaga 13. Utgångspunkten för metodut- vecklingsarbetet bör vara att konstruera modeller som medger en relativt ! i i
detaljerad analys av en aspekt av samhällsutvecklingen. Dessa modeller bör emellertid utformas så att de kan kopplas till modeller som belyser andra aspekter av utvecklingen. Modellsystemet kan t. ex. vara så utformat att resultat som erhålles i modeller för analys av utvecklingeni monetära termer utgör utgångsdata i modeller för analys av den fysiska och sociala miljöns utveckling.
I olika länder bedrivs idag ett intensivt arbete med att utveckla metoder och statistiksystem som ger möjlighet att samordna olika former av planering. En riktlinje för detta arbete är därvid i regel, att de variabler för vilka statistik samlas in, skall vara definierade på sådant sätt, att de kan kopplas till varandra och föras samman i olika typer av räkenskaps- system. En kortfattad beskrivning av detta arbete ges nedan.
Modeller och statistiksystem för samordning av social planering med övrig samhällsplanering. l bl.a. FN:s regi bedrivs sedan ett antal år tillbaka ett arbete med att utveckla system för sociodemografisk statistik (SSDS). Ett sådant statistiksystem skall ses som en motsvarighet till existerande nationalräkenskapssystem. Individen eller hushållet utgör i regel måttenhet i ett sådant räkenskapssystem. Ett första steg vid konstruktionen av systemet är att indela befolkningen i grupper efter kön, ålder osv. För varje kategori av individer registreras tillgångari form av hälsa, arbetstillfällen, utbildning, rekreationsområden, finansiella resurser osv. Avsikten är att sociodemografiska statistiksystem i fram- tiden skall användas bl. a. i samband med prognoser över den demogra- fiska och sociala utvecklingen samt som redskap för styrning av samhällsutvecklingen. För att detta skall vara möjligt måste definitioner- na i SSDS kunna relateras till varandra genom att de konstrueras med utgångspunkt i en modell av samhället som återger de sociala relationerna mellan olika grupper i samhället.1
Modeller och statistiksystem för samordning av fysisk planering med övrig samhällsplanering. Förändringarna i den fysiska miljön hänger nära samman med den materiella produktionens och konsumtionens utveck- ling. Som framhålls ovan föreligger stora svårigheter att närmare precisera dessa samband. Vissa försöksvisa studier har dock utförts. I t. ex. den tidigare nämnda specialanalysen i anslutning till det norska långtids- programmet 1974—1977 redovisas prognoser över vilka utsläppsmängder av olika miljöförorenande ämnen som är förenade med skilda alternativ för produktionsutvecklingen. Förutom att ge en belysning av föränd- ringarna i de totala utsläppsmängderna är syftet med analysen att utarbeta ett system för den fortsatta utbyggnaden av statistiken över utsläpp av föroreningar. Nationalräkenskaperna tas därvid som utgångs- punkt vid utarbetandet av detta system. Denna uppläggning av statistik-
! Det synsätt som utvecklas i kapitel 5 i ERU: s betänkande samt i bilaga 1 kan ses som ett led i arbetet med att utveckla ett socio-demografiskt räkenskapssystem som underlag för samhällsplaneringen. Den modell för framtidsstudier som T. Hägerstrand utarbetat i anslutning till betänkandet Att välja framtid (SOU 1972: 59) kan också ses som ett led i detta arbete. I denna modell användes tiden som måttenhet. Se T. Hägerstrand, Om en konsistent individorienterad samhälls- beskrivning för framtidsstudiebruk. Specialarbete SZ till SOU l972:59 (Ds Ju 1972z25).
1 Hushållning med mark och vatten. Rapport 1971 upprättad inom civildepartementet (SOU 1971: 75), Stockholm 1971, s. 51.
2 Se W. Isard m. fl., On the linkage of socio- economic and ecological systems, The Regional Science Association. Papers, vol. XXI, 1968, s. 79—99.
utbyggnaden ger underlag för att i framtiden integrera ekonomisk och fysisk planering.
Till grund för beräkningarna ligger den flersektormodell (MSG- modellen) som finansdepartementet brukar i sina perspektivanalyser. Modellen användes för att utarbeta prognoser över produktion och resursanvändning på 15—20 års sikt. Modellen är av input-outputtyp. Ett fast samband mellan utsläpp av föroreningar och produktionsvärde för de olika sektorerna antas råda. Produktionsprognosema ger därmed sam- tidigt information om vilka totala utsläppsmängder av olika föroreningar i landet som helhet som är förenade med den ekonomiska tillväxten om produktionsmetoderna inte ändras. Input-outputtekniken ger möjlighet att beräkna vilka direkta och indirekta förändringar i utsläppen som erhålls om produktionssystemets leveranser till de olika användnings- sektorerna (privat och offentlig konsumtion, export osv.) ändras. Tekniken ger vidare möjlighet att beräkna de återverkningar på produk- tion och sysselsättning som erhålls om man inför olika begränsningar vad gäller utsläppen av föroreningar.
En viktig begränsning i dessa analyser är att utsläppskällornas lokalisering inte anges. Den bedömning som görs av olägenheten av föroreningar beror av antalet individer som berörs, av de naturgeografiska förhållandena m.m. Det är därför nödvändigt att beakta de regionala aspekterna i denna typ av analyser.
Modellen ger möjlighet att beräkna den framtida mängden utsläpp av olika föroreningar. Ett nästa steg i analysen är att bedöma vilka effekter dessa utsläpp har på de levande organismerna inklusive människan. I den rapport ”Hushållningen med mark och vatten” (SOU l97lz75), som utgjorde underlag för 1972 års riksdagsbeslut om fysisk riksplanering, framhålls att det är angeläget att den fortsatta fysiska riksplaneringen och f. ö. all samhällsplanering så snart som möjligt kan grundas på ett mera genomarbetat ekologiskt underlag. Olika handlingsaltemativ, t. ex. alter- nativa lokaliseringar av industri, vattendragens långsiktiga användning, skilda markanvändningssätt osv. bör helst kunna prövas i ekologiska totalmodeller. En helhetsmodell av ett ”ekosystem Sverige” skulle medge att miljöeffekter av olika planeringsalternativ kunde prognoseras till stor del på datateknisk väg.1
En modell som kan användas för att visa hur befolkningsexpansion i en ort påverkar vissa ekologiska processer har konstruerats av W. Isard m. fl.2 Modellen består av två delsystem, det 5. k. socio—ekonomiska systemet och det ekologiska systemet. Mellan delsystemen föreligger vissa samband. Det är via dessa som förändringar inom det ena delsystemet ger upphov till effekter inom det andra. Modellen har utformats för analys av effekterna av samhällsutbyggnad i ett kustområde med två naturtillgångar av stort värde, dels en strand för friluftsbad, dels möjligheter till fritidsfiske.
Det ekologiska systemet ses som bestående av ett stort antal biologiska processer. Dessa kräver vissa insatselement och ger som resultat olika produkter. En näringskedja analyseras. Växande alger utgör första länki denna kedja. De miljöförhållanden i form av vattentemperatur osv. som måste råda för att dessa alger skall kunna existera preciseras. Dessa
förhållanden ses som insatser i ”produktionen” av alger. Vissa mollusker som lever av dessa alger utgör nästa länk i näringskedjan. Algerna ses som insatselement i produktionen av mollusker. Data av denna art gör det möjligt att beräkna den totala mängd av ”slutprodukten" — flundror —i det ekologiska system som betraktas som maximalt kan produceras i bukten. Denna slutprodukt utgör insatselement i det socioekonomiska systemet.
Det socioekonomiska systemet antas inverka på det ekologiska systemet via vattenföroreningar. Mängden av olika föroreningar per m3 avloppsvatten specificeras liksom den totala mängden avloppsvatten från varje hushåll. Vidare införs antaganden om dels andelen av hushållen i regionen som besöker badstranden vid veckosluten, dels behovet av parkeringsyta m.m. per hushåll. Genom införandet av dessa samband erhålls en direkt förbindelse mellan det socio—ekonomiska och det ekologiska systemet. Föroreningar i form av avloppsvatten ses som (en icke önskad) insats av resurser i de biologiska processerna inom det ekologiska systemet.
Med hjälp av modellen studeras inverkan på möjligheterna till rekreation i form av friluftsbad och sportfiske av byggandet av dels en ny stad med 50 000 inv., dels en med 200 000 inv. Beräkningarna anger att regionens naturtillgångar i form av badstränder och fisk räcker för att tillgodose den ökning i anspråken på dessa resurser som är förenad med byggandet av en stad om 50 000 inv. Strandområdet räcker även till för att möta de anspråk som invånarna i en stad om 200 000 inv. förväntas ställa. Vägkapaciteten till stranden från staden skulle emellertid bli otillräcklig i det senare fallet. Breddning av den nuvarande vägen — det i enbart monetära termer billigaste alternativet — skulle medföra allvarliga skador på det ekologiska systemet. (Tillgången på fisk skulle reduceras kraftigt.) En alternativ vägsträckning som innebär att det ekologiska systemet i bukten inte påverkas studerades därefter. Kalkylerna angav att det senare vägalternativet är 31 000 dollar dyrare per år än det förra. Värdet av sportfiskarnas fångster är dock 18 000 dollar högre i det senare vägalternativet jämfört med det förra. Utifrån antagandena för kalkylen följer således att det vägalternativ som inte medför skador på det ekologiska systemet är samhällsekonomiskt ”förlustbringande”. Det bör dock påpekas att endast vissa samband mellan det socio—ekonomiska och det ekologiska systemet beaktas i modellen.
Modeller av denna typ kan användas för att göra grova prognoser av effekterna av olika handlingsalternativ. Det empiriska underlaget för kalkyler av denna art är dock mycket osäkert.l Stora svårigheter föreligger idag att t. ex. närmare ange vilken inverkan en given mängd avloppsvatten har på det ekologiska systemet under olika temperatur- förhållanden. Ett mycket omfattande utvecklingsarbete torde därför återstå innan modeller av denna typ kan användas som underlag i samhällsplaneringen.
1 I ett betänkande avgivet av miljökontrollutredningen behandlas uppbyggandet av ett statistiksystem, Miljövårdens informationssystem (MI), där all viktig information om miljöförhållanden och produktkontroll samlas. Ett statistiksystem av denna art skulle ge det empiriska underlaget för utvecklandet av modeller för prognoser över den ekologiska utvecklingen. Se Miljövårdens informationssystem (MI). Förslag och motiv. Betänkande avgivet av miljökontrollutredningen (MKU) (SOU 1973: 36), Stockholm 1973.
' Avsnittet har utarbetats av Per Holm.
, IGöteborgsområdet och i sydvästra Skåne finns en kommunal re- gionplanekommitté respektive ett kommu- nalförbund som bedri- ver översiktlig region- planering.
2.5. Relationer mellan kommunal och regional planering1
De prognos— och planeringsmetoder som beskrivs i denna rapport är främst avsedda för den regionala utvecklingsplanering, som bedrivs på läns- och riksnivå. De skall ge förutsättningar att ta fram ett bättre beslutsunderlag för både den mellanregionala och den inomregionala lokaliseringspolitiken. Länsorganen — både länsstyrelse och landsting — har emellertid ett begränsat inflytande på den inomregionala utveckling- en. De statliga länsmyndigheterna är som planeringsenheter sektoriellt uppdelade — även om verksamheten samordnas inom länsstyrelsen. Verksamheten är i huvudsak kontrollerande. Ansvaret för planernas genomförande ligger, om man undantar vissa områden såsom vägväsen- det, främst på kommunerna. Landstingens planeringsverksamhet omfat— tar, bortsett från Stockholm, främst en stor och betydelsefull sektor — sjukvården.2
Till en icke oväsentlig del beror länsorganens begränsade inflytande på den inomregionala utvecklingen av att kommunerna bestämmer över en relativt stor del av den offentliga ekonomiska verksamheten på regional och lokal nivå. Den kommunala självstyrelsen ger kommunerna stora möjligheter att påverka det inomregionala lokaliseringsmönstret.
Den kommunala långtidsplaneringen omfattar idag schematiskt beskri- vet två problemområden, dels en kommunal översiktlig utvecklingsplan för en period, där planeringshorisonten normalt är 15—20 är, dels en kommunalekonomisk långtidsplanering, som är en resursplanering, där planeringshorisonten är kortare — vanligtvis fem år och undantagsvis tio år. Man kan säga, att den kommunalekonomiska långtidsplanen blir en plan för utvecklingen av den kommunala sektorn under förutsättning att den första femårsetappen av utvecklingsplanen realiseras. Utvecklings- planeringen har vuxit fram ur den översiktliga bebyggelseplanering — främst generalplanering — som tidigare bedrevs enligt bestämmelserna i byggnadslagen. Skillnaden i förhållande till den gamla generalplanen består framförallt i att kommunstyrelsen är ansvarig för utvecklingspla- nen och att denna inte bara behandlar kommunens framtida fysiska struktur i en markanvändningsplan utan även söker samordna bebyggelse- utvecklingen med målsättningar och planer för den sociala och ekonomis- ka utvecklingen i kommunen. En schematisk beskrivning av olika former av kommunal översiktlig planering ges i figur 2: 5. Det är uppenbart att den kommunala långtidsplaneringen och kommu- nernas försök att påverka sin egen utveckling genom olika lokaliserings- politiska åtgärder måste beaktas i den statliga regionala planeringen och lokaliseringspolitiken. En samordning av kommunernas planering och länsplaneringen som säkerställer ett visst mått av konsistens mellan planerna är därför lika nödvändig för en framgångsrik samhällelig lokaliseringspolitik som att uppnå konsistens mellan nationell ekonomisk planering och länsplaneringen. Samtidigt är det av skäl som utvecklasi det följande icke lämpligt att eftersträva en total samordning i meningen på lång sikt helt konsistenta utvecklingsalternativ rörande exempelvis produktion och sysselsättning på kommunal, läns— och riksnivå. Modell-
Sektorsövergripande planer Sektorsplaner
%
N 3
%
& omis- Social Bostads- ä långtids- långtids— byggnad % plan program nering % 5 E E 0 x
% Kommundels-
5. plan .
g Figur 2:5 Formerav u .. . . 9 | kommunal oversrktlrg (% planer-mg.
Källa: Uppsala kommun. Utvecklingsplan 73. Utarbetad av Uppsala kommuns planeringskontor, Uppsala 1973 (stencil), s. 16.
teoretiskt och i kalkylexempel är det naturligtvis lätt att åstadkomma konsistenta lösningar. Här avses närmast att det vid upprättande av planalternativ förefaller viktigare att visa vilka ”gap” som kan uppstå mellan kommunernas adderade planer och tillgängliga resurser enligt länsplanen samt att diskutera hur dessa gap skall slutas, än att redovisa konsistenta lösningar.
2.5.1. Samordning av kommunala befolknings- och sysselsättnings- prognoser med läns- och riksprognoser
På den nationella nivån bestäms det totala utbudet av arbetskraft främst av befolkningsutvecklingen. Det råder dock ett ömsesidigt beroende mellan befolkningsutveckling och ekonomisk utveckling i den meningen att ökad ekonomisk aktivitet kan leda till ökad invandring och därigenom till större total folkmängd. Genom högre yrkesverksamhetsgrad kan också antalet sysselsatta öka inom en given folkmängd. Den ekonomiska långtidsplanen förutsätts utformad så att den ger balans mellan det på detta sätt kalkylerade utbudet av arbetskraft och den under planerings- perioden väntade efterfrågan på arbetskraft. Prognoser och planer nedbrytes på sektorer eller näringsgrenar. För varje sådan delsektor skall efterfrågan på arbetskraft under planeringsperioden överensstämma med utbudet. Planeringshorisonten är relativt kort, fem undantagsvis tio år.
På länsnivå uttrycks de regionalpolitiska målen vanligen i mål för folkmängd och antal sysselsatta. Länsplaneringen är därför inriktad på att analysera förutsättningarna för näringslivets utbyggnad inom olika näringsgrenar och inom länets kommuner. Den metodik som användes vid beräkningar av den framtida sysselsättnings- och befolkningsutveck- lingen i länen beskrivs i avsnitt 2.2.3. Sammanfattande kan här sägas att den förutsätter jämförelser mellan den väntade utvecklingen på riksnivå
1 Se avsnitt 2.3.
: Det problem som tas upp här och kommen- teras i det följande har från nationell synpunkt
behandlats i prop. 1972: 111. Se särskilt sidorna 63 —68.
och sysselsättningen i olika näringsgrenar och utvecklingen av motsvaran- de näringsgrenar i olika län. Ett sätt på vilket detta kan ske är att använda den s. k. ”shift and share”-metoden.l
Den kommunala planeringen är på samma sätt uppbyggd kring prognoser över den framtida sysselsättningen och befolkningsutveckling- en. Hur kommunernas planer skall samordnas sinsemellan och med länsplaneringen har allmänt behandlats i andra avsnitt — här skall främst diskuteras hur problemet ter sig från kommunala utgångspunkter. Det är uppenbart att den prognosteknik som används på riksnivå och iviss utsträckning även på länsnivå inte utan vidare kan användas på kommunnivå.
Vid kommunala befolknings— och sysselsättningsprognoser blir det viktiga och mycket svåra problemet att bedöma hur sysselsättningsut- vecklingen i de produktions-, distributions— och serviceenheter som finns i kommunen kan väntas bli jämförd med den utveckling som ter sig sannolik för den totala bransch- eller näringsgrensutvecklingen på riksnivå eller eventuellt på länsnivå. Detta innebär att det är nödvändigt att i kommunplanen försöka bedöma vilka förändringar i den geografiska fördelningen på olika kommuner av produktion och sysselsättning som kan väntas vid en antagen total branschutveckling. Under en fem- eller tioårsperiod sker inom en bransch vanligen starka förskjutningar i "lokaliseringsstrukturen" genom nedläggning och nybildning av företag samt genom omfördelningar av produktionen mellan företag belägna i olika kommuner. Sådana lokaliseringspolitiskt betydelsefulla föränd- ringar sker i både expanderande och kontraherande branscher. De geografiska omfördelningarna kan vara stora och innebära att sysselsätt- ningssituationen och befolkningsutvecklingen blir mycket olika i skilda kommuner.2 Spännvidden i befolkningsutvecklingen i olika kommuner illustreras i tabell 2.19, som avser procentuella förändringar i folkmängd under perioden 1967—1971.
Tabell 2.19 Landets kommuner fördelade efter storlek (antal invånare) och utvecklingstakt (befolkningsutveckling) 1967— 1971
Kommunstorlek Folkmängdsförändring 1967—71 (%) Totalt ( 0 0—10 > 10
— 4 999 102 32 23 157
5 000- 9 999 60 30 11 101 10 000—19 999 37 33 12 82 20 000—49 999 21 37 13 71 50 000— 3 19 8 30 Totalt 223 151 67 441 Folkmängd 1 OOO-tal 2 689 4 014 1 309 8 127
Källa: Kommunal ekonomisk långtidsplanering 1972—76. Bostadsstyrelsen — statistiska centralbyrån. Rapport 1973-03-16.
Framtida förändringar i ”lokaliseringsstrukturen9' kan i de kommunala prognoserna beaktas på i princip två sätt, dels genom att utnyttja information, primärt erhållen genom kontakter med lokala källor, främst företagen, dels genom att centralt insamlat material och analyser utformas så att det kan utnyttjas för att beräkna de förändringar som kan väntas ske på kommunal nivå. För närvarande saknas i stort sett möjligheter att relatera centralt utarbetade bransch- eller näringsgrenspro- gnoser över väntade förändringar i sysselsättningen till lokalt upprättade utvecklingsplaner. Kunskap om hur produktion och sysselsättning i en för en viss kommun strategisk sektor kan komma att förändras under en period, kan således i regel erhållas endast genom uppgifter från varje lokal enhet eller från de beslutsenheter inom större företag, som ansvarar för verksamheten vid de lokala enheterna. Även med direkt information är det svårt att bedöma sannolikheten för att kommunen skall träffas av. nylokaliseringar eller nedläggning av verksamheter; det gäller att söka bedöma i vad mån utvecklingen i en viss kommun kan väntas avsevärt bryta mot den väntade riksutvecklingen. Schematiska bedömningar med hjälp av t. ex. ”shift and share”-metoden är i regel till liten hjälp i dessa sammanhang. Man kan säga att denna osäkerhet dels skapar problem för den interna kommunala utvecklingsplaneringen, dels ger återverkningar på den mellanregionala planeringen (länsplaneringen). Av nämnda skäl blir centralt utarbetade kommunprognoser — som utgår från generella utvecklingstrender — antingen dessa är trender för nettoflyttningen under tidigare perioder eller genomsnittstal för förändringen i sysselsättningen inom en bransch — oanvändbara i den kommunala långtidsplaneringen. Det är icke praktiskt möjligt eller ändamålsenligt att utan noggrann lokal information göra prognoser för enskilda kommuner.
Den naturliga ansatsen blir ett slags iterativt förfarande, där nationella prognoser och länsprognoser utnyttjas för kommunala prognoser tillsam- mans med material hämtat direkt från de kommunala-lokala ekonomiska enheterna. Beräkningsresultat och planer för kommunerna måste matchas mot länsplanen varvid förutsättningarna att utjämna förekom- mande gap måste öppet diskuteras. En rad för den nationella lokalise- rings- och sysselsättningspolitiken viktiga informationer kommer härvid att aktualiseras.
Även med bästa tänkbara bakgrundsmaterial måste de kommunala prognoserna bli behäftade med stora osäkerhetsmarginaler. Det är emellertid viktigt, att denna osäkerhet redovisas och diskuteras öppet. Detta är nödvändigt om vi vill skapa en samhällelig handlingsberedskap som garanterar skälig trygghet både för kommunen som sådan och framförallt för de enskilda individerna, mot strukturförändringar som påverkar sysselsättningen i kommunen.
Två tendenser i den ekonomiska utvecklingen är särskilt betydelsefulla för sysselsättningsutvecklingen i kommunerna. Den ena är den som hör ihop med stordriftsfördelar och koncentrationstendenser i utvecklingen och den andra den som hör ihop med utvecklingen av nya varor och tjänster, icke bara inom vad som traditionellt hänförs till industri utan även det som sker i gränsområdet mellan industri och olika former av serviceverksamhet.
1 Utredningarna skulle alltså på ett helt annat sätt än det nuvarande "varselsystemet” vid företagsnedläggelser vara förebyggande och framåt- blickande.
För många små och medelstora kommuner — särskilt de som har ett ensidigt näringsliv -— är det stora svårigheter att göra långsiktiga prognoser över sysselsättningsmöjligheterna och därmed även över befolkningsut- vecklingen. Vi vet att sysselsättningen inom den "klassiska” egentliga industrin stagnerar och kanske t. o. ni. kommer att gå tillbaka. Samtidigt sker en koncentrations- och specialiseringsprocess som koncentrerar produktionen till färre enheter. Detta är i alla händelser utvecklingen inom många av de industribranscher som utgör den väsentliga grunden för sysselsättningen i en rad kommuner, exempelvis massa- och pappers- industrin, stål— och metallindustrin, träindustrin, den kemiska industrin, glas- och porslinsindustrin osv. Och vi vet litet om lokaliserings- förutsättningarna för de branscher, där sysselsättningen kan väntas öka mer påtagligt i framtiden.
I lokaliseringsteoretisk litteratur brukar framhållas att den expansion som kan väntas under perioden fram till år 2000 i huvudsak kan väntas ske inom näringar och branscher, som är kontaktberoende eller i andra avseenden kan väntas föredra lokalisering inom relativt stora tätorter. Samtidigt brukar understrykas att sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn sannolikt blir betydande. Denna expansion kan till stor del väntas ske i större tätorter. I betydande utsträckning kan expansionen bedömas ske inom verksamheter som har karaktär av sekundär service, knuten till någon form av primär sysselsättning. I sistnämnda fall blir tätorternas, särskilt då de mindre tätorternas framtid starkt beroende av sysselsättningsutvecklingen i de primära näringarna.
Det är mot denna bakgrund utomordentligt angeläget att långsiktiga studier göres av vilka typer av verksamheter som kan komma att öka sin sysselsättning i framtiden och som sannolikt kommer att bedrivas i enheter som kan lokaliseras till små eller medelstora kommuner (tätorter). Sådana studier bör kompletteras med studier över tänkbara förändringar i lokaliseringsstrukturen för branscher och grupper av företag, där produktionsenheterna har en relativt sett stor betydelse för en tätorts eller kommuns utveckling. Dessa studier bör bli ett kontinuer- ligt inslag i samhällets närings- och lokaliseringspolitik.l
2.5.2. Kommunal utvecklingsplanering och kommunalekonomisk längtidsplanering
Den kommunala långtidsplaneringens innehåll och valet av planeringsme- toder blir uppenbart beroende av de mål som formuleras för kommunens verksamheter och den roll planeringen spelar för att uppnå dessa mål. Planeringens syfte är primärt att visa vilka mål som kan uppnås och vilka åtgärder som krävs för måluppfyllelsen. Tidigare har kommunens långsiktiga utveckling diskuterats i termer av prognoser och planer för framtida befolknings- och sysselsättningsförändring. Utgångspunkten var att dessa förändringar i huvudsak bestämdes av faktorer som kommunen hade begränsade möjligheter att påverka, även om de kommunala myndigheterna måsta ha ett allmänt ansvar för utvecklingen.
Kommunen styr och påverkar emellertid genom sin verksamhet den
lokala ekonomiska och sociala utvecklingen på flera plan samt därutöver samhällets fysiska struktur som i sin tur har betydelsefulla ekonomiska effekter. Den kommunala och särskilt den kommunalekonomiska lång- tidsplaneringen måste utgå från detta och välja planeringsmetoder därefter. De för långtidsplaneringen väsentliga problemen kan samman- fattas sålunda: för det första påverkar kommunen genom sin ekonomiska verksamhet på ett betydelsefullt sätt de totalt tillgängliga resursernas storlek och fördelning. Denna påverkan sker på flera plan. Kommunen kan genom att över- eller underbalansera sin budget påverka den lokala konjunkturen, den kan genom att öka eller minska verksamheten inverka på efterfrågan och även utbudet av arbetskraft. Av särskild betydelse blir de finansieringsmetoder kommunen väljer att använda, över- eller underbalansering av budgeten, avvägningar mellan finansiering med skatter, avgifter eller län. Den ekonomisk-politiska betydelsen av kommu- nens verksamhet förstärks av att kommunen har ett betydande ansvar för bostadsproduktionens omfattning och inriktning.
För det andra uppträder kommunen som producent av tjänster och varor som efterfrågas av individer och företag. För denna verksamhet krävs en långsiktig planering för att möjliggöra ett utbud som motsvarar den framtida efterfrågan och uppställda sociala mål samt dessutom möjliggöra en ”produktion” till låga kostnader.
För det tredje har kommunen ett avgörande inflytande på samhällets fysiska struktur. I det ekonomiska perspektivet är det särskilt viktigt att kommunen genom sin markpolitik och sina stadsbyggnadsinvesteringar inverkar på de investeringar som andra parter gör och på deras produktionsförutsättningar. Ett nära samband föreligger således mellan vad som brukar kallas fysisk långtidsplanering och kommunalekonomisk långtidsplanering. Markanvändningsplaneringen får även betydelsefulla ekonomiska och sociala konsekvenser för de enskilda individerna, vilket i sin tur påverkar kommunens ekonomiska verksamhet.
Av anförda skäl har kommunen som ekonomiskt subjekt starka motiv för en medveten kommunalekonomisk långtidsplanering. Tidshorisonten för denna planering har som framgår av det följande i regel varit fem år. För den fysiska planeringen har däremot tidshorisonten normalt varit väsentligt längre, ofta 15—20 år. Det finns skäl att överväga om inte planeringsperioden för den kommunala -— likaväl som för den nationella — ekonomiska långtidsplaneringen borde förlängas. Detta förutsätter att det utvecklas nya sannolikt delvis förenklade planeringsmetoder. Samti- digt bör man eftersträva en bättre samordning mellan den kommunala och den statliga långtidsplaneringen.
I början av 1960-talet började ett flertal kommuner utarbeta mer utvecklade metoder för kommunalekonomisk långtidsplanering. Ett fortlöpande utvecklingsarbete har sedan dess bedrivits bl. a. av Svenska Kommunförbundet i syfte att förbättra planeringsmetodiken. Redan 1966 initierade finansdepartementet och inrikesdepartementet en för- söksverksamhet för att kartlägga och analysera denna långtidsplanering. Efter hand har den centralt ledda insamlingen av uppgifter från kommunernas ekonomiska långtidsplanering utvidgats. I början av
1 SCB har i nära samar- bete med bostadsstyrel- sen och Svenska Kom- munförbundet svarat för insamlingen och be- arbetningen av uppgif- ter från långtidsplane- ringen. Se t. ex. kommu- nalekonomisk långtids- planering 1972—76. Bo- stadsstyrelsen- statistiska
centralbyrån. Rapport 73-03—16.
2 Det har diskuterats i vilken utsträckning stat- liga beslut begränsar kommunernas rörelsefri- het. Om man bortser från överenskommelsen 1972 mellan finansde- partementet och Sv. Kommunförbundet har kommunerna haft be- tydande frihet att be- stämma sin totala ut-. gifts- och skattenivå.
197(Halet redovisades planer för 343 av rikets då 464 kommunerl. Det material som insamlats och bearbetats centralt har bl. a. utnyttjats av de statliga långtidsutredningarna och i samband med regionalpolitiken vid utarbetandet av länsprogrammen. Även andra statliga organ, som bostads- och arbetsmarknadsstyrelserna samt länsorgan som länsarbetsnämnden och länsbostadsnämnden, har använt materialet.
I detta avsnitt berörs den kommunalekonomiska planeringens (KELP: s) karaktär av prognos- och/eller planeringsinstrument samt samordningen mellan denna planering och vad som tidigare kallats utvecklingsplanering, Som bakgrund diskuteras först i vilken utsträckning kommunerna har utrymme för att föra en självständig ekonomisk politik — i den mening att de kan påverka de tillgängliga resursernas storlek och fördelning.
I den samhällsekonomiska debatten har under senare år kommunernas ekonomiska utveckling ägnats ökad uppmärksamhet. Till en del är detta säkerligen en följd av att kommunernas ekonomiska verksamhet under efterkrigstiden ökat i snabbare takt än nationalprodukten och att därför den kommunala sektorns andel av nationalprodukten ökat. Ett karakte- ristiskt drag i denna utveckling har varit en ökad kommunal utdebitering, dvs. kommunerna har ökat sin andel av ”lokalinkomsten” (varvid ”lokalinkomst” för kommunen definieras analogt med nationalinkomst för nationen).
När det gäller möjligheterna att styra en kommuns ekonomiska utveckling genom långtidsplanering kan tre viktiga problemkomplex tas
upp.
1 Samspelet mellan kommunens ekonomiska politik och den totala lokalekonomiska utvecklingen. Det rör, fast på ett annat plan än den tidigare diskussionen, kommunens möjligheter att påverka sin egen utveckling. 2 Kommunens ekonomiska beroende av staten och den statliga ekono- miska politiken. 3 Det inbördes beroendet mellan olika sektorer av den kommunala ekonomin och principerna för prioritering mellan olika utgiftsområ- den. Detta är ett mer renodlat planeringsproblem.
I en mening har kommunerna uppenbart möjligheter att föra en självständig ekonomisk politik — de kan inom den totalt tillgängliga resursram, som lokalinkomsten utgör, variera storleken på sina utgifter inom de gränser som bestäms av lagar och författningar.2
Det är svårare att fastställa i vilken utsträckning en kommun har möjligheter att genom olika åtgärder inverka på den totala resurstillgång- en, dvs. lokalinkomstens storlek. Att en kommun normalt har små möjligheter att påverka sysselsättning och inkomsteri den privata sektorn är uppenbart. Det råder som nämnts emellertid en ofta förbisedd interdependens mellan den kommunala ekonomiska politiken och den lokalekonomiska utvecklingen. Detta ömsesidiga beroende, som innebär att kommunens ekonomiska politik kan verka stimulerande eller retarde- rande på den ekonomiska utvecklingen i andra sektorer har hittills föga
beaktats, inte bara i den kommunala ekonomiska planeringen utan även i den nationella konjunkturpolitiken1 .
I den kommunala ekonomiska planeringen har det hittills varit regel att betrakta den totala resursramen som en exogent bestämd faktor, vars framtida storlek beräknas genom en prognos eller, rättare, ett antal basprognoser som utgör utgångspunkter för den egentliga kommunal- ekonomiska långtidsplanen. Sådana basprognoser brukar omfatta befolk- ningsutveckling och sysselsättning samt inkomster för företag och enskilda personerz. Den metodutveckling ifråga om prognosmetodik som efterlystes i föregående avsnitt är med andra ord en nödvändig förutsättning för att den kommunalekonomiska långtidsplaneringen skall kunna förbättras3.
I de flesta kommuner kan således den kommunalekonomiska långtids- planen (KELP) betraktas som en plan endast i den meningen att den anger vilka ekonomiska beslut kommunen avser att fatta under förutsätt- ning av en viss utveckling av t. ex. folkmängd, sysselsättning, inkomster och läge på kapitalmarknaden. Planen anger storleken av den kommunala sektorn i förhållande till lokalinkomsten och dessutom hur kommunens resurser skall fördelas på olika former av konsumtion och investeringar.
Dessutom har många kommuner vid upprättandet av KELP använt en beräkningsmetodik som är så enkel att det kan ifrågasättas om inte ordet ”projektion” mer adekvat skulle beskriva verksamheternas karaktär än ordet plan. Man har inte på ett konsekvent sätt tagit hänsyn till viktiga inbördes samband som de mellan investeringar och driftskostnader under ett längre tidsperspektiv, eller mellan förändringar i inkomster och levnadsstandard å ena sidan och efterfrågan på kommunala varor och tjänster å andra sidan. Däremot har planeringen i många fall kunnat tillgodose sådana syften som t. ex. att klargöra vilka kommunala investeringar, som erfordras för att genomföra ett visst bostadsbyggnads- program.4
En av den kommunalekonomiska långtidsplanens viktigaste uppgifter är att dels bestämma den totala omfattningen av den kommunala sektorn, dels göra en avvägning mellan olika utgiftsområden — bestämma standarden på konsumtionen av olika kommunala varor och tjänster. Denna simultana avvägningsprocess erbjuder givetvis samma svårigheter som är kända från den nationella ekonomiska långtidsplanen. I det praktiska planeringsarbetet har utvecklats såväl enklare som mer sofisti- kerade metoder för att angripa detta planeringsproblem.
Många kommuner använder samma enkla metod som varit vanlig vid arbetet med årsbudgeten, man låter varje förvaltning — i regel mot bakgrunden av gemensamma förutsättningar om befolkningsutveckling och inkomstutveckling — beräkna utgifter och inkomster för en femårsperiod. Därefter summeras alla förvaltningars efterfrågan på resurser och så sker en avstämning centralt mot beräknade tillgängliga inkomster. Behovet av investeringar beräknas på samma sätt. I de flesta fall görs härvid också för nya investeringsobjekt uppskattningar av förväntade driftutgifters. Det är uppenbart att denna teknik — som skulle kunna kallas ”summationsplanering” — kan vara användbar i
1 Det gäller t. ex. lågkon- junkturen 1971—72, då kommunerna på olika sätt hindrades att öka sina ut-
gifter.
2 Till de här nämnda bas- prognoserna hör i viss mån även beräkningar över bostadsbyggandet — låt vara att detta under 1950- och 1960-talens bristår bestämts mer ge- nom bostadsbyggnads- programmen än genom behovs- och efterfråge- prognoser.
3 En mer ingående dis- kussion av de berörda problemen finns i ”Skiss till ekonomisk långtidsplan för Stock- holms stad”, kap. 1. Stadskollegiets Utl. och Mem., nr 80, 1970. För en principiell dis- kussion, se Björn Hårs- man och Per Holm, Long term planning of municipal finance in a metropolitan region. Papers of the Regional Science Association, Vol. XXVI, 1971.
4 De blanketter som ut- arbetats av statistiska centralbyrån och bo- stadsstyrelsen för redo- visning av KELP har utformats så att de un- derlättat en samord- ning av KELP, med dels de kommunala bostads- programmen och dels SCB: s boksluts- och prognosstatistik.
5 Av redovisningen för KELP-materialet fram- går att många kommu- ner ännu inte gör upp- skattningar av driftutgif- terna förvaltningsvis utan endast schematiskt framskriver summan för ”nettodriftutgifterna” med användande av nå- got lämpligt procenttal. Detta innebär givetvis att planen har mycket begränsat värde som planeringsinstrument.
1 Kommunförbundet och enskilda forskare arbetar med dessa pro- blem.
mindre kommuner, men att den i allmänhet inte ger möjlighet till mer djuplodande analyser och avvägningar.
En mer ambitiös planeringsansats bygger på att man startar med en beräkning av de totala resurserna, som under olika förutsättningar kan stå till kommunens förfogande under planeringsperioden, och sedan bryter ned dessa på olika huvudområden. Detta kan ske genom att resurserna matchas mot uppställda behov eller beräknad efterfrågan på resurser från olika huvudsektorer. Inom varje större sektor belyser man sedan konsekvenserna av resursfördelningen för utbudet respektive konsum- tionen av tjänster eller varor och försöker illustrera förändringarnas betydelse för enskilda individer eller grupper av individer. Det är naturligt att en sådan jämförelse sedan leder till ett iterativt planeringsförfarande, där planen successivt anpassas till politiska mål.
Den väsentliga fördelen med en planeringsansats som bygger på ”nedbrytningsprincipen” jämförd med en som bygger på ”summations— principen” är att det i den förra är lättare att fördela ansvaret för planeringen på olika nivåer. Kommunstyrelsen kan inrikta sig på de övergripande, politiskt viktiga fördelningsfrågorna, t. ex. avvägningen av resurser mellan utbildning och socialvård, mellan markförvärv och bebyggelselokalisering å ena sidan och kollektiva kommunikationer å andra sidan, medan de i detaljfrågor sakkunniga förvaltningsorganen, som har direkt kontakt med de människor som skall använda kommunens tjänster, planerar för och fördelar de erhållna resursramarna inom sina respektive områden.
Denna planeringsteknik förutsätter att man har en metod att uppskat- ta långsiktiga förändringar i människors behov av och/eller efterfrågan på kommunala tjänster. Enkla sådana metoder finns utarbetade1 .
Vanligen beräknas behovet respektive efterfrågan på kommunala tjänster och varor för varje förvaltning med utgångspunkt i den förväntade förändringen i antalet individer eller konsumentenheter (hushåll eller andra ”konsumtionsenheter” t.ex. företag men även lägenheter, lokalytor eller dylikt) och i standarden (kvaliteten) på de utbjudna tjänsterna. Efterfrågan kan då ses som bestämd av antagna planer, bostadsbyggnadsprogram, förväntade inkomstökningar samt poli- tiskt formulerade målsättningar. Efterfrågealternativen översätts till beräknade driftutgifter. Detta innebär regelmässigt att kommunen måste ta ställning till vilken standard, som utbjudna tjänster skall ges samt överväga vilka nya tjänster som skall erbjudas (t. ex. att uppföra en simhall i en tätort som tidigare icke haft tillgång till detta). Standardkra- ven och rekommenderade behov måste sedan ställas mot möjliga finansieringsalternativ. Problemet kompliceras genom att flertalet av de tjänster och varor kommunen producerar icke är prissatta utan står gratis till människornas förfogande. Det är därför ofta icke möjligt att beräkna den framtida efterfrågan med hjälp av traditionell ekonomisk teori. Statens inflytande över kommunernas ekonomi skall här endast beröras ur några aspekter som är betydelsefulla för den kommunala långtidsplaneringen och lokaliseringspolitiken. Kommunen måste på olika sätt underordna sig den statliga konjunkturpolitiken. Det gäller upplåning
och möjligheterna att under- eller överbalansera budgeten. Staten kan påverka dessa förhållanden genom sitt inflytande över kapitalmarknaden och genom fakultativa direktiv som anger gränser för kommunalskattens höjd. Av konjunkturpolitiska och regionalpolitiska skäl är det angeläget att statens användning av sådana konjunkturpolitiska medel utnyttjas selektivt så att individuella olikheter i kommunernas ekonomiska situation kan beaktas. Om interkommunala variationer tilläts i större omfattning än för närvarande skulle detta kunna leda till att uppnåendet av regionalpolitiskt viktiga sysselsättningsmål underlättades.
Ett annat sätt att främja sådana regionalpolitiska mål som syftar till att befrämja utveckling i vissa grupper av kommuner, är att utforma vissa statsbidrag så att interlokala variationer är möjliga. De ”tillåtna" kostnaderna vid given kvalitet och i kvalitet vid given kostnad kunde få variera (t. ex. när det gällde gymnasieskolor av olika storlek och kvalitet). Härigenom skulle vissa nackdelar, som kan uppstå exempelvis genom den styrning, som ortsklassificeringen kan komma att innebära, kunna elimineras. En förutsättning för att tillåta sådana variationer i reglerna för vissa statsbidrag, skulle vara att de avsedda verksamheterna ingick i en långsiktig kommunalekonomisk utvecklingsplan, som i sin tur var koordinerad med de regionalpolitiska målen.
Varje kommunalekonomisk långtidsplan måste innehålla en beräkning av hur stora inkomster kommunen kan beräknas förfoga över under planeringsperioden. Detta beror i första hand på hur vad som här kallas ”lokalinkomsten” beräknas förändra sig under perioden — dvs. förenklat hur summan av fysiska personers och företags inkomster förändrar sig. I sin tur beror detta i huvudsak av den ekonomiska utveckling som bestäms externt, dvs. av faktorer som kommunen inte kan påverka. Som nämnts ovan finns emellertid ett direkt samband mellan kommunens ekonomiska politik och den lokalekonomiska utvecklingen. Den lokala offentliga sektorn — summan av landstings— och kommunala utgifter — utgör 20—25 % av lokalinkomsten; redan detta antyder att kommunens ekonomiska aktivitet måste vara betydelsefull. I många kommuner tillkommer härutöver betydande statlig verksamhet. Kommunen har också ett betydande inflytande över byggnadsverksamhetens omfattning. Även om man inte skall övervärdera det handlingsutrymme som kommunen har, kan den givetvis på olika sätt stimulera (eller eventuellt motverka) utvecklingen i andra sektorer. Bostads- och markpolitiken påverkar bostadskostnaden och därmed bostadskonsumtionen. Politiken när det gäller daghem påverkar i vissa situationer möjligheten för medlemmarna i hushåll med barn att arbeta utanför hemmet och därigenom lokalinkomsten. Utformningen av stads— och bebyggelseplaner kan förbättra eller försämra produktionsförutsättningarna för näringslivet eller resmöjligheterna för invånarna och därigenom både direkt och indirekt påverka levnadsstandard och levnadsvillkor. I den mån kommu- nens åtgärder är inriktade på att förändra förutsättningarna för enskild verksamhet i förhållande till andra kommuner — så beror det på omständigheterna i varje särskilt fall om detta är samhällsekonomiskt fördelaktigt eller inte.
Det finns tyvärr få undersökningsresultat som klarlägger hur variatio- ner i omfattning och inriktning av de kommunala verksamheterna kan påverka den lokalekonomiska utvecklingen - detta är ett angeläget forskningsområde. Den kommunala sektorns omfattning och samhälls- ekonomiska betydelse gör det emellertid angeläget att den fortsatta regionalekonomiska planeringen i större utsträckning än hittills tar hänsyn till sambandet kommunalekonomi — lokalekonomi.
2.6. Sammanfattande synpunkter
I kapitlet diskuteras metoder och modeller för prognoser över utveck- lingen för befolkning, näringsliv och miljö isamhällsplaneringen på lokal och regional nivå. Det nära samband som föreligger mellan dessa tre aspekter av samhällsutvecklingen betonas.
Material från folk- och bostadsräkningarna (FoB) utgör en viktig källa för information om utvecklingen i prognosarbetet på lokal och regional nivå. I kapitlet analyseras urbaniseringsförloppet i landets olika delar med hjälp av material från framför allt de senaste folk- och bostadsräkningar- na. En viktig slutsats är härvid att urbaniseringen synes ha fått ett delvis nytt drag. Elyttningarna från glesbygd till tätort var länge det domineran- de inslaget i urbaniseringen. Under l960-talet kom urbaniseringen att i hög grad präglas av flyttningar från mindre till medelstora tätorter. I många fall har man behov av att kunna analysera utvecklingen inom funktionellt avgränsade tätortsregioner. Folkräkningarnas tätortsdefini- tion medger f.n. inte en sådan analys. Framställningen visar också på behovet av att kunna eliminera inverkan på resultaten i räkningarna av skillnaderna i konjunkturläge vid olika folkräkningsår.
En modell för regionala och lokala befolkningsprognoser redovisas. Modellen har använts bl. a. för att studera hur belastningen på de kommunala institutionerna påverkas då nya bostadsområden byggs ut etappvis i stället för koncentrerat. Prognoserna med denna modell bygger på förutsättningen att ett inflyttningstryck råder i den ort (region) för vilken prognosen utarbetas. Det efterfrågeläge med bl. a. svårigheter att hyra ut nya bostäder som under de senaste åren inträtt på bostadsmark- naden inom många kommuner medför dock vissa problem i beräkningar- na med modeller av denna typ.
Prognos- och planeringsmomenten i länsplaneringen är nära kopplade till varandra. Sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen ges därför en central roll i prognosarbetet. Vid utformningen av prognossystemet har stor vikt lagts vid att det skall vara förståeligt och lätthanterligt på alla nivåer. Länsstyrelsernas och de kommunala myndigheternas kännedom om de speciella förhållandena i den egna regionen är av stor betydelse i de slutliga bedömningarna av näringslivs- och befolkningsutvecklingen. Prognossystemet saknar uppgifter om produktions- och penningflöden. Svårigheter att avgöra samstämmigheten mellan länsplaneringens och långtidsutredningens bedömningar av framtidsutvecklingen föreligger därför.
Som ett exempel på hur analyser av näringslivsutvecklingen på lokal och regional nivå kan utformas redovisades en prognos för industrins regionala utveckling till 1977. Prognosen bygger på den s. k. Skiftsmeto- den. De bedömningar av näringslivsutvecklingen som görs i länsplanering 1974 baseras delvis på kalkyler med denna metod. Enkelhet och små krav vad gäller tillgången till regional statistik är två viktiga fördelar som utmärker denna metod. En nackdel med metoden är att den inte beaktar de begränsningar för sektoremas tillväxt i en region som ges av tillgången av produktionsresurser — t. ex. arbetskraft — samt av efterfrågeutveck- lingen i regionen. Vidare tas ingen hänsyn till de ömsesidiga samband som föreligger mellan produktions-, sysselsättnings- och kapitalbeståndsut- vecklingen i landets olika delar. En alternativ ansats är att basera prognoser över näringslivsutveck- lingen på analyser av företagens lönsamhet i olika regioner. I ERU 74 samt i produktionskostnadsgruppens rapport redovisas analyser av företagens bruttovinst i olika branscher och regioner. Bruttovinsten är i regel högre för nyare anläggningar än för äldre. Kartläggningar av denna typ gör det möjligt att bl.a. bedöma hur många anställda inom olika branscher och regioner som kommer att arbeta ianläggningar som blir förlustbringande om kostnaderna för arbetskraft eller en annan produk- tionsresurs, t. ex. energi, ökar med ett visst antal procent. En sådan ansats, som således gör analysen av företagens lönsamhet samt anlägg- ningarnas ålder till det centrala momentet iprognosarbetet, har fördelen att den kräver relativt få kompletteringar av den existerande statistiken.
Prognoser med Skiftsmetoden samt med metoder som bygger på information om anläggningarnas ålder och lönsamhet utgör framskriv- ningar på basis av den historiska utvecklingen. En tredje ansats är att basera regionala näringslivsprognoser på uppgifter om företags och myndigheters planer beträffande produktion, antalet anställda, osv. Den senare ansatsen ger större möjligheter att beakta trendbrott inäringslivs- utvecklingen som beror av att företagen etc. ändrat sina förväntningar om framtiden. Näringslivsprognoserna i bl. a. länsplanering 74 bygger till stor del på uppgifter av denna typ. Pågående försöksverksamhet med system för informationsutbyte mellan företag och samhälle kan medföra att tillförlitligheten hos regionala näringslivsprognoser som bygger på plan- information i framtiden kan förbättras avsevärt.
Behovet av modeller som visar hur utvecklingen för den fysiska och sociala miljöns kvalitet beror av att de regionala förändringarna i befolkning och produktion har ökat starkt. Under överskådlig tid torde dock möjligheterna vara begränsade att i flerrelationsmodeller koppla samman miljöstatistik dels med befolkningsdata, dels med på monetära mått baserad statistik om konsumtion, produktion etc. Ett utvecklings- arbete bör emellertid startas för att möjliggöra sådana hopkopplingar. En utgångspunkt för detta arbete kan vara de analyser av sambanden mellan produktionsutvecklingen för olika sektorer och förändringarna i utsläpp i naturen av olika föroreningar som utförts i anslutning till utarbetandet av långtidsprogrammet 1974—1977 för den norska ekonomin.
3. Regionalräkenskaper
3.1. Varför regionalräkenskaper?
Tiden efter andra världskriget karaktäriseras av en i jämförelse med tidigare förhållanden stark stegring av ambitionerna att med en medveten politik styra samhällsutvecklingen mot realiserandet av uppställda politis- ka mål. Denna tendens har medfört krav på förbättrade metoder för att iaktta och beskriva verkligheten. Ett viktigt inslag är därvid utvecklandet av prognosmodeller baserade på flerrelationssystem. Det statistiska underlaget för dessa modeller har sammanställts inom ramen för nationalräkenskaperna. Under efterkrigstiden började man sålunda löpande producera nationalräkenskaper i form av systematisk samman- ställning av uppgifter för olika sektorer — hushåll, företag, stat och kommuner samt utlandet. I viss utsträckning kunde därvid redan existerande statistikkällor utnyttjas. I några fall krävdes dock att ny information togs fram. Tillgången till statistik var redan vid starten tillräcklig för att vissa då aktuella målkonflikter skulle kunna belysas. Det fortsatta arbetet med utvecklandet av dessa räkenskaper har ytterligare förbättrat möjligheterna till analys av relationerna mellan olika samhälls- sektorer. Den nationella ekonomiska politiken har under hela denna tidsperiod i hög grad baserats på sammanställningar av dessa räkenskaper till försörjningsbalanser som prognos- och planeringsinstrument. Detta gäller såväl den kortsiktiga ekonomiska politiken —— konjunkturpolitiken — som den ekonomiska politiken på medellång sikt. Av olika skäl saknas ett system med motsvarande roll som underlag för den regionala politiken.
I och med att den regionala dimensionen fått en alltmer central rolli samhällsplaneringen har behovet av ett motsvarande räkenskapssystem som underlag för den regionala analysen blivit allt starkare. Möjligheterna att ta hänsyn till beroenden mellan olika näringsgrenar och regioner i den regionala planeringen är f. 11. små. Dessa beroenden medför att regional- politiska åtgärder i en enskild region ger upphov till spridningseffekter i andra delar av landet. För att kunna avgöra hur regionalpolitiska åtgärder bör utformas krävs information om sådana spridningseffekter. Man hari den regionala planeringen vidare behov av information om vilken innebörd t. ex. långtidsutredningarnas bedömningar av resursutvecklingen för landet som helhet har i planeringen för de enskilda regionerna. För
att ge denna information krävs att långtidsutredningarnas prognoser kan brytas ned på olika regioner. På motsvarande sätt har man iplaneringen på nationell nivå behov av att kunna beakta regionala aspekter. Som underlag för utformningen av t. ex. den statliga ekonomiska politiken har man behov av information om vilka effekter uppfyllandet av befolknings- mål för län och kommuner som formuleras inom ramen för regionalpoli- tiken får bl. a. för balansen i transaktionerna med utlandet och för den samhällsekonomiska balansen. Samma informationsbehov föreligger även vid utarbetandet av långtidsutredningarnas prognoser. Några möjligheter att avgöra hur sådana befolkningsmål kan påverka den samhällsekonomis- ka balansen och därmed även t. ex. inflationstakten i samhällsekonomin finns idag inte.
För att tillgodose de behov i samhällsplaneringen av information om den regionala utvecklingen som anges ovan krävs att man bygger upp ett regionalräkenskapssystem som kan fylla en funktion liknande den nationalräkenskaperna idag fyller, dvs. ge en grund för regional analys på samma sätt som nationalräkenskaperna ger grunden för analyser på nationell nivå.1 Ett sådant regionalräkenskapssystem beskrivs i detta kapitel. Regionalräkenskaperna ger ett instrument för regional nedbryt- ning av långtidsutredningarnas prognoser. Härigenom erhålls ett hjälp- medel för bedömning av inverkan på utvecklingen i olika regioner av de skilda utvecklingsalternativ för den svenska ekonomin som anges i dessa utredningar. Fullt utbyggt kan detta regionalräkenskapssystem t. ex. ge information om effekterna på samhällsutvecklingen i olika regioner om den nationella ekonomiska politiken läggs om i syfte att uppnå balans i de utrikes betalningarna. Räkenskapssystemet öppnar en möjlighet att på sikt bygga upp långtidsutredningarnas prognoser på basis av information för den regionala nivån. Räkenskapssystemet förutsätter information om beroenden mellan olika sektorer och regioner i form av leveranser av varor och tjänster. Det ger därför möjlighet att belysa spridningseffekter- na i olika regioner av t. ex. lokaliseringspolitiska åtgärder som sätts in i en viss region.
Det här beskrivna regionalräkenskapssystemet kan således användas för samordning av nationella och regionala prognoser samt för analys av regionala spridningseffekter. Det kan däremot inte användas som ett hjälpmedel för direkt samordning av lokal och nationell planering. Under överskådlig framtid torde det inte vara möjligt att ta fram uppgifter om bl. a. de totala investeringarnas fördelning mellan enskilda kommuner. De praktiska och principiella svårigheter som uppstår vid en fördelning på enskilda kommuner av t. ex. statliga investeringar i järnvägar, vägar, tele
] Med avseende på användningen i samhällsplaneringen föreligger dock en viss skillnad mellan nationalräkenskaperna och regionalräkenskapssystem. National- räkenskaper används som underlag för analys av såväl kortsiktiga stabilitets- problem som långsiktiga problem. Regionalpolitikens inriktning på långsiktiga frågor torde medföra att regionalräkenskaper främst kommer att användas för att beskriva målkonflikter i samband med strukturella förändringar inom och mellan regioner. I den utsträckning som kortsiktiga problem tas upp inom ramen för den regionala politiken kan regionalräkenskaper komma till användning även i detta avseende.
osv. kan idag inte bemästras. Det är därför naturligt att med hjälp av regionalräkenskapssystem ange produktions- och investeringsfördelningen mellan större sammanhängande regioner. Det blir sedan en uppgift för den regionala planeringen att se efter om de enskilda kommunernas investeringsbehov ryms inom de ramar som blir tillgängliga på den regionala nivån.
Förutom som instrument i planeringen kan ett regionalräkenskaps- system tjäna som ett schema för den successiva utbyggnaden av den regionala statistiken. Regionalräkenskapssystemet fyller här samma sam- ordnande funktion som nationalräkenskapssystemet fyller vid utbyggnad av statistiken för den nationella nivån.
För att belysa användbarheten tillämpas räkenskapssystemet med data för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län. Det bör framhållas, att syftet med dessa kalkyler inte är att kartlägga samhälls- strukturen i och för sig för dessa län, utan att utveckla analysmetoder för den regionala planeringen. Dessa metoder illustreras därvid med hjälp av empiriska data som sammanställts.
3.1.1. Räkenskapssystem för den nationella och den regionala nivån
Som redan framhållits är löpande räkenskapssystem för den nationella nivån en relativt sen företeelse. Fortfarande sker en mycket snabb utveckling av dessa system. Man kan på den nationella nivån urskilja åtminstone fem olika typer av sammanställningar av uppgifter från ett fullständigt nationalräkenskapssystem
. Försörjningsbalanser
. Input-outputtabeller . Räkenskapssystem för finansiella flöden . Betalningsbalanser
. Förmögenhetsbalanser.
MADON—
Dessa sammanställningar registrerar olika aspekter av de transaktioner som äger rum i ett samhälle under en viss tidsperiod. Vilken eller vilka typer av sammanställningar man använder sig av beror givetvis av den aktuella problemställningen. Nedan ges en kort beskrivning av dessa räkenskapssammanställningar samt hur de användes i analyser av den ekonomiska utvecklingen på nationell nivå. I samband härmed ges även en kortfattad diskussion av önskvärdheten och möjligheten av motsvaran- de sammanställningar för den regionala nivån.
Försörjningsbalanser representerar den kanske bäst kända formen för systematisk sammanställning av nationella räkenskapsdata. En försörj- ningsbalans kan sägas vara en kontomässig uppställning av den totala tillgången på varor och tjänster under en viss tidsperiod — vanligtvis ett år — samt hur denna tillgång fördela(t)s på olika användningsområden. (En redogörelse för de olika poster som utskiljs på tillgångs- resp. använd- ningssidan i en sådan balans ges i avsnitt 3.3, varför denna framställning här inte föregripes.)
Försörjningsbalanser kan avse förgångna tidsperioder och utgörs då av sammanställningar av historiska nationalräkenskapsdata. Totala resurs-
tillgångar och totala resursanspråk måste med nödvändighet balansera i en sådan sammanställning. Försörjningsbalanser av denna typ är av mycket stort värde vid beskrivning och analys av strukturella föränd- ringar på nationell nivå.
Prognoser över den ekonomiska utvecklingen i hela landet brukar sammanfattas i försörjningsbalanser. Underlaget för dessa sammanställ- ningar utgörs härvid av inhämtad information om hushållens, företagens samt de offentliga myndigheternas planer att köpa och sälja. Det är därför mindre sannolikt att totala resurstillgångar och totala resurs- anspråk balanserar i en sådan sammanställning. Om så ej är fallet föreligger bristande samhällsekonomisk balans. Den ekonomiska politikens uppgift är då att med hjälp av olika medel påverka de olika posterna i försörjningsbalansen på sådant sätt att ett prognosalternativ med sam- stämmighet mellan totala resurstillgångar och resursanspråk erhålls. Analyser av utvecklingen för den samhällsekonomiska balansen med hjälp av försörjningsbalanser utgör ett centralt underlag vid utformningen av den ekonomiska politiken på såväl kort som medellång sikt på nationell mva.
På motsvarande sätt skulle bedömningar av utvecklingen för den samhällsekonomiska balansen för enskilda regioner'kunna ge underlag vid beslut på såväl nationell som regional nivå. I planeringen på regional nivå kan försörjningsbalanser användas för att analysera effekterna på totalproduktionen, den privata konsumtionen osv. av en expansion av den kommunala konsumtionen. Förändringarna i regionens arbetskrafts- resurser förutsätts härvid kända. Dessa analyser ger information om de långsiktiga konsekvenserna för den regionala ekonomin av olika åtgär- der.l Prognoser i försörjningsbalansens form för enskilda regioner kan dock anses vara av värde främst som underlag i den regionala planeringen på nationell nivå. Sådana prognoser kan användas för att bygga upp långtidsutredningens kalkyler utifrån regionala data och utvecklings- tendenser. Prognoserna kan vidare ge underlag för en regionalisering av konjunkturpolitiken.
Den snabba utbyggnaden av den regionala statistiken under senare år har medfört att flertalet posteri en regional försörjningsbalans i dag kan skattas med relativt god tillförlitlighet.
Försörjningsbalanser visar konsumtion, produktion, osv. endast i form av aggregat. De ger således ingen information om beroenden mellan olika sektorer i ett samhälle. Information om dessa beroenden är nödvändig för att kunna bedöma effekterna på olika delar av ekonomin av förändringar inom en enskild sektor. För att erhålla sådan kunskap har input-output- system utvecklats. De visar beroenden mellan sektorer i form av leveransströmmar. Input-outputmodeller har fått vidsträckt användningi analyser av samhällsutvecklingen på nationell nivå. Den modell som ligger till grund för prognoserna i 1970 års långtidsutredning är av input- outputtyp. Modellen gör det möjligt att utarbeta detaljerade prognoser för den svenska ekonomin med samstämmighet mellan de olika sektorer- nas planer.
Samhällsutvecklingen i en enskild region bestäms i hög grad av utvecklingen i de övriga delarna av ett land. För att kunna bedöma
] Analyser av denna typ för Stockholmsregionen redovisas i 0. Ohlsson och A. Granholm, Regionalekonomiska modeller med tillämpning på Stockholmsregionen, Stockholm 1972. Som ett led i regionplanearbetet inom göteborgsregionen har en försörjningsbalans för regionen år 1970 upprättats. Den avses i det fortsatta arbetet kompletteras med prognoser i försörjningsbalansens form för de närmaste 5—10 åren. Försörjningsbalanserna är avsedda att användas som ett avstämnings- instrument i regionplaneringen. Se Göteborgsregionen. Ekonomi. Försörjnings- balans 1970, Storgöteborgs samarbetskommitté, Göteborg 1973.
effekterna i olika regioner av samhällspolitiska åtgärder i en enskild region krävs information om beroenden mellan såväl sektorer som regioner. Regionalräkenskapssystem utformade så att de medger upp- rättandet av regionaliserade input-outputtabeller skulle därför vara av största värde som underlag för regionalpolitiska beslut på såväl nationell som regional nivå.
En åtskillnad kan göras mellan inomregionala och mellanregionala input-outputanalyser. Studier av den förra typen visar en regions struktur samt dess relationer till omvärlden. Mellanregionala input-outputanaly- ser belyser dels sambanden mellan olika sektorer i regionerna, dels varje regions transaktioner med samtliga övriga regioner.
Upprättandet av regionaliserade input-outputtabeller ställer stora krav på tillgången till regional statistik.1 Bl.a. krävs information om den regionala fördelningen av inköp och försäljning av insatsvaror i produk- tionen för företag och myndigheter ivarje enskild region. Sådan statistik saknas i dag.I samband med genomförandet av Länsplanering 1974 utförs en regional input—outputstudie för industrisektom. Den information som studien ger skall användas bl. a. som underlag i programarbetet i inne- varande länsplaneringsomgång.
I samband med regional input-outputänalys aktualiseras vissa metodo- logiska problem som inte är aktuella då input-outputteknik används för att analysera utvecklingen för nationella ekonomier. I en input-output- tabell för en nation anges den mängd insatsvaror och -tjänster som varje produktionssektor köper från andra sektorer per produktenhet. Tröghe- ter i de tekniska förändringarna gör det rimligt att anta att dessa relationer är stabila om den period som kalkylen avser inte är alltför lång. En regional input-outputtabell anger, förutom den mängd insatsvaror och tjänster som varje sektor köper från andra sektorer, även från vilka regioner som dessa insatselement köpes. Vid prognoser med regional input-outputteknik måste gälla att såväl produktionstekniken som det regionala handelsmönstret är stabilt under prognosperioden. I ett land som Sverige med väl utbyggda kommunikations- och informationssystem kan det i många fall anses tveksamt om det är möjligt att förutsätta oförändrade regionala handelsmönster.
Bedömningar av ett lands utveckling i termer av produktions— och investeringsutveckling, osv. (s. k. realekonomiska kalkyler) ger ingen information om t. ex. finansieringskälloma för den bedömda investerings- utvecklingen. Strukturförändringar på kreditmarknaden kan dock ha stor inverkan på tillgången till sådana finansieringskällor för investeringar inom olika sektorer. Prognoser i reala termer kompletteras därför ofta med kalkyler över finansiella flöden. En förutsättning för att en prognos 1 reala termer skall uppfyllas är att den stämmer överens med motsvarande finansiella prognos.
Tillgänglig statistik möjliggör analys av finansiella strömmar mellan
1 De undersökningar av produktionsstrukturen i Malmöhus, Älvsborgs, Koppar- bergs och Västerbottens län som utförts av ERU: s produktionskostnadsgrupp utgör ett exempel på regionala input-outputanalyser. De studier av regionala utvecklingsförlopp som Åke E. Andersson och Olle Ohlsson redovisar i bilaga 14 baseras på en mellanregional input-outputmodell. I stället för att utgå ifrån information om faktiska leveranser mellan skilda sektorer och regioner söker Andersson och Ohlsson beräkna dessa leveranser. Handelsutbytet mellan regionerna bestäms i modellen, förutom av skillnaden mellan produktion och användning av varje vara och tjänst, av transportavstånden. Denna uppläggning av analysen ger möjlighet att studera vilka effekter som t. ex. ändrade transport- kostnader får för handeln mellan regionerna. Derma ansats som Andersson och Ohlsson använder utgör ett värdefullt komplement till analyser som bygger på information om faktiska leveranser mellan sektorer och regioner.
olika sektorer på nationell nivå. Som underlag bl. a. för en regionalisering av konjunkturpolitiken kan analyser av de finansiella strömmarna mellan landets olika delar vara av värde. Statistiska problem och andra faktorer medför dock f. n. stora svårigheter vid införandet av finansiella kalkyler i den regionala analysen.l
Betalningsbalansen för ett enskilt land visar dess transaktioner med andra länder. Om ett land har underskott i sin handel med andra länder måste detta finansieras genom t. ex. kapitalimport från utlandet. Betal- ningsbalanser visar sådana transaktioner och dessas ömsesidiga samband. Jämfört med motsvarande kalkyler för nationer är bedömningar av betalningsbalansens utveckling för enskilda regioner av litet intresse.
Med ett samhälles förmögenhet avses summan av dess realkapital och finansiella tillgångar minus dess finansiella skulder. Förmögenhetsberäk- ningar för ett land som helhet är tämligen ointressanta utom möjligen för jämförelser mellan olika länder. Behovet av uppgifter om olika typer av tillgångar för skilda samhällssektorer i analyser av bl. a. den ekonomiska tillväxtens orsaker har däremot vuxit sig allt starkare. 'De alltmer omfattande realkapitalvolymberäkningama för olika delar av den svenska ekonomin är ett uttryck för denna tendens.
Tillgång till regional statistik för de offentliga sektoremas realkapital- tillgångar krävs i analyser av de samhällsekonomiska kostnaderna av nyetableringar och företagsnedläggelser i olika orter. Uppgifter om hushållens tillgångar i form av kunskap, hälsa, finansiella resurser, osv. är centrala i bedömningen av levnadsvillkoren i landets orter. För en effektiv styrning av miljöutvecklingen fordras information om natur- tillgångar i skilda delar av landet. Av dessa exempel framgår att förmögenhetsberäkningar med uppgifter om bl.a. tillgångarnas ålders- fördelning för enskilda regioner och sektorer är av största värde vid bedömningar av välfärdsutvecklingen och expansionsmöjligheterna i skilda delar av landet på längre sikt.
3.1 .2 Regionalräkenskapssystem i vissa andra länder
Regionalräkenskaper för samtliga regioner i landet sammanställs i Nederländerna och Norge av resp. lands statistiska centralbyrå. Regional- räkenskapssammanställningar som har karaktär av försöksstudier, har även utförts i vissa andra länder, bl. a. Storbritannien. Endast de två förstnämnda ländernas regionalräkenskaper kommenteras dock här.
Initiativet till löpande produktion av officiella regionalräkenskaper i Nederländerna togs av de regionala myndigheter som har ansvaret för planeringen av den ekonomiska utvecklingen i regionerna. Dessa myndig- heter uttryckte önskemål om ett regionalräkenskapssystem som kunde
— användas av de regionala myndigheterna i samband med utarbetandet av utvecklingsplaner — användas av de centrala myndigheterna vid utformandet av planer för den regionala utvecklingen — förse de regionala myndigheterna med ett statistiskt hjälpmedel som
gör det möjligt för dessa att bedöma de regionala effekterna av centrala myndigheters beslut.
Vidare uttalades önskemålet att dessa räkenskaper skulle belysa insatsstrukturen för varje produktionssektor och region. Räkenskapema borde således redovisas i form av en input-outputtabell för varje region.
1 Som ett led i det ovan nämnda regionplanear- betet för Göteborgsregio- nen har utförts beräkningar av de finansiella transak- tionerna mellan regionen och staten. Syftet är härvid främst att studera huru- vida Storgöteborg erhåller ett positivt eller negativt skatteutbyte i dessa trans- aktioner.
! En beskrivning av re- gionalräkenskapssystemet i Nederländerna ges i Statistical Studies no 20. Regional Accounts of the Netherlands. Netherlands Central Bureau of Statis— tics, The Hague, 1970. De norska regionalräken-
skaperna beskrivs i Regio-* nalt Nasjonalregnskap 1965, Statistisk sentral- byrå, Oslo 1970.
Regionalräkenskapernas utformning i Nederländerna och Norge över- ensstämmer i stort sett. Syftet med dessa räkenskaper är att fördela nationalräkenskapsdata för landet som helhet på regionerna.1
En viktig egenskap hos det regionalräkenskapssystem som utvecklatsi de två länderna är att uppgifter om varu- och tjänsteleveranser mellan sektorer i olika regioner saknas. Regionalräkenskaperna i Nederländerna upprättas med de l l provinserna som regionala enheter. Räkenskaper hari några fall även sammanställts för regionala enheter motsvarande kom- muner i Sverige. Regionalräkenskapssammanställningamai Norge utförs på fylkesnivå. För vissa av sektorerna finns i de två länderna regional statistik, medan för andra sektorer data för regionerna erhålls med hjälp av schablonmässiga fördelningar. I båda länderna införs i regionalräken- skapssystemet en fiktiv region. Till denna förs verksamheter som saknar en klart definierad lokalisering inom landet. 1 t. ex. det nederländska räkenskapssystemet förs utgifter för internationell sjöfart, statlig kon- sumtion, m. rn. till den fiktiva regionen.
Endast i en region i Nederländerna -— Rotterdamregionen — spelar regionalräkenskaperna en mer betydande roll som underlag för plane- ringen. I övrigt kan regionalräkenskaperna i de två länderna inte sägas användas i planeringen på regional och central nivå. Skälet härför är att regionalräkenskaperna inte ger information om beroenden mellan sekto- rer i olika regioner. Därmed ges inte heller möjlighet att belysa effekterna i olika regioner av förändringar i en enskild region. I båda länderna undersöks f. n. möjligheterna att utveckla regionalräkenskaperna så att sektoriella och regionala beroenden kan analyseras.
3.2. Utgångspunkt för analyserna
I de följande avsnitten redovisas olika analyser som baseras på informa- tion från ett regionalräkenskapssystem. Syftet är härvid främst att föra fram analysmetoder som kan användas i länsplaneringen och i långtids- utredningarnas arbete. Vissa utgångspunkter för den fortsatta framställ- ningen ges i detta avsnitt.
Långtidsutredningama kan sägas vara det dominerande prognos- systemet på den nationella nivån. I dessa redovisas utvecklingsalternativ för den svenska ekonomin med samstämmighet mellan utvecklingen för sysselsättningen, produktionen och transaktionerna med utlandet. Endast sektorsaspekterna av utvecklingen beaktas dock i dessa analyser. En regional analys av de utvecklingsalternativ som redovisas i långtidsutred- ningarna kan avslöja betydande obalanser som inte kommer till synes i kalkyler med de metoder som för närvarande tillämpas. Exempelvis kan en regional sammanställning av information om planer, som inhämtats från beslutsenhetema inom de olika sektorerna, visa betydande överefter- frågan för arbetskraft i en viss region, medan ett lika stort överutbud av arbetskraft föreligger i landets övriga regioner. En sammanställning i vilken den rumsliga dimensionen inte beaktas anger här att överensstäm- melse mellan anspråk och tillgång på arbetskraft föreligger på nationell
nivå. Under förutsättning att det inte är möjligt att eliminera regionala obalanser med hjälp av arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder, skulle i denna situation åtgärder inom ramen för den ekonomiska politiken vilka baseras på enbart den senare typen av beräkningar som beslutsunderlag uppenbarligen vara otillräckliga för att åstadkomma t. ex. full sysselsättning och stabila priser.
I långtidsutredningarna redovisas utvecklingsalternativ som är sektori- ellt förenliga i den meningen att sektoremas krav på resurser under en tidsperiod överensstämmer med den totala tillgången på resurser under samma tidsperiod. De analyser som här utförs syftar till att utveckla metoder, vilka skall göra det möjligt att beräkna alternativa utvecklings- förlopp med samstämmighet såväl regionalt som sektoriellt. I de regionala analyserna är två alternativa typer av kalkyler aktuella. Dels kan det vara fråga om att ange utvecklingsalternativ som är regionalt och sektoriellt förenliga i den meningen, att resursanspråken inom de enskilda regioner- na överensstämmer med de resurser, som varje region kan förväntas disponera vid samma tidpunkt. Dels kan det vara fråga om att ange utvecklingsalternativ, som är regionalt och sektoriellt förenliga i det avseendet att de samlade resurskraven från samtliga regioner och sektorer i landet överensstämmer med landets totala tillgångar under motsvarande tidsperiod. Den senare typen av kalkyler kan utföras som en uppbyggnad från den regionala nivån av långtidsutredningens beräkningar och är av värde som informationsunderlag främst i den ekonomiska politiken på nationell nivå. Den förra typen av kalkyler — som ju inte nödvändigtvis behöver utföras för samtliga regioner i ett land — är av värde dels som underlag i den regionala utvecklingsplaneringen, dels vid beslut på nationell nivå, t. ex. i samband med beslut om åtgärder inriktade på speciella problemregioner.
I långtidsutredningarna är intresset i hög grad koncentrerat till analys av produktionskapacitetens utveckling och de anspråk som förväntas bli ställda på denna samt till analys av problem som gäller betalningsbalan- sens utveckling. Kompetensfördelningen mellan olika myndigheter m. fl. faktorer medför att de enskilda regionernas produktionsutveckling och transaktioner med utlandet i form av kapitalimport, transfereringar osv. inte uppfattas som restriktioner för handlandet i den regionala planering- en. Av samma skäl ges i stället sysselsättnings- och befolkningsutveck- lingen den centrala rollen i denna planering. I föreliggande kapitel utnyttjas analyser av produktionsutvecklingen tillsammans med informa- tion om arbetsproduktivitetens utveckling som underlag för bedömning av det arbetskraftsbehov i regionerna som denna produktionsutveckling förutsätter. Produktionsprognoserna ses dock som underordnade syssel— sättningsprognoserna. Vad gäller syftet vid bedömningarna av framtids- utvecklingen överensstämmer de analyser som här utförs med t.ex. länsplaneringens kalkyler. Den metod för beräkning av sysselsättnings- utvecklingen som här används är dock densamma som i långtidsutred- ningens kalkyler.
Det regionalräkenskapssystem som här redovisas förutsätter uppgifter om samband mellan sektorer i olika regioner i form av köp och
försäljning av varor och tjänster för dels slutlig användning, dels insats i produktionen. Genom att utforma regionalräkenskaperna på detta sätt erhålls möjlighet att bedöma effekterna på produktion och sysselsätt- ning i olika regioner av produktionsförändringar inom en sektori en viss region eller i utlandet. Studier av sådana direkta och indirekta spridnings- effekter ger underlag för bedömningar av hur lokaliseringspolitiska och andra åtgärder påverkar samhällsutvecklingen i olika regioner. Vidare erhålles möjlighet att föra analysen av samstämmigheten mellan progno- ser för den regionala och den nationella nivån längre än vad som idag är möjligt. Ett exempel kan belysa detta. Kraven på en balanserad regional utveckling antas innebära att vissa sysselsättningsprognoser skall upp- fyllas i varje län. Samtidigt krävs för samhällsekonomisk balans att vissa prognoser för produktionen samt bytesbalansens utveckling uppfylls på nationell nivå. De analysmetoder som i dag finns tillgängliga gör det inte möjligt att avgöra om dessa prognoser är förenliga. Ett regionalräken- skapssystem av den typ som här diskuteras skulle t. ex. göra det möjligt att beräkna den produktion som uppnås i varje region och därmed även nationellt, om sysselsättningsprognoserna för länen uppfylls och om de anställda arbetar i verksamheter med viss antagen produktivitetsutveck- ling. Införandet av vissa andra antaganden gör det även möjligt att belysa inverkan på bytesbalansutvecklingen av sysselsättningsprognosemas upp- fyllande för de enskilda regionerna. Ett regionalräkenskapssystem ger således möjlighet att föra in en ny, kompletterande dimension i den
regionala planeringen.
3.3. Analys av samhällsstrukturen i Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens samt Älvsborgs län 1970
I detta avsnitt illustreras olika sätt att använda sammanställningar av regionalräkenskapsdata för jämförelser av samhällsstrukturen i skilda regioner. Data för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län ger som ovan anges den yttre ramen för den redovisning av metoder för sådana jämförelser som här ges. Som redan framhållits är syftet med dessa kalkyler att demonstrera de analysmöjligheter som ett regional- räkenskapssystem av den här aktuella typen medger, inte att kartlägga faktiska förhållanden i dessa regioner. Som framgår av den fortsatta framställningen i detta avsnitt har brist på statistiska data rn. fl. faktorer medfört att kalkylerna är ofullständiga i många avseenden.
I tabell 3.1 redovisas exportens andel av den totala resursanvändningen dels för de fyra länen, dels för riket som helhet. Denna andel ger ett mått på beroendet av omvärlden på regional resp. nationell nivå. Exporten till omvärlden, dvs. övriga Sverige samt utlandet, svarar enligt tabellen i runda tal för hälften av den totala resursanvändningen i Kopparbergs och Älvsborgs" län. För de två övriga länen är dessa andelar något lägre. Motsvarande andel för landet som helhet är 20 %. En region är som regel avsevärt mer beroende av omvärlden än en nation. Det är i hög grad via exportutvecklingen som förändringar i omvärlden överförs till den
enskilda regionen. Utförlig information om storleken och sammansätt- ningen av regionernas export till omvärlden är därför av stor vikt i analyser av regionala utvecklingsförlopp.
Information om samhällsstrukturen i en region kan sammanfattas i form av en försörjningsbalans. I denna visas resurstillförsel och resurs- användning i regionen i form av grova aggregat. Regionala försörjnings- balanser kan ses som ett instrument för relativt grova jämförelser av samhällsstrukturen i skilda regioner.
Tabell 3.1 Leveranser till omvärlden från utvalda län och landet som helhet 1970 (procent)
Resursanvändning Län Riket
Koppar- Malmö- Väster— Älvs- bergs hus bottens borgs Inomregional resursanvändning 47,8 55,6 61,4 49,3 80,0 Export totalt 52,2 44,4 38,6 50,7 20,0 därav: till övriga Sverige 38,5 31,3 24,8 38,9 — till utlandet 13,7 13,1 13,8 11,8 20,0 Total resursanvändning 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Källor:Produktionskostnadsgruppens leveransenkät, 1970 års långtidsutredning (SOU 1970: 71), m. fl.
De kategorier som urskiljs på tillgångssidan i en regional försörjnings- balans är dels produktionen i regionen, dels dess import. Den totala produktionen i en region kan mätas i form av bruttoregionprodukt. Ett grundläggande motiv för att beräkna den totala produktionens samman- sättning och utveckling i en region är önskemålet om att få mått på produktionskapacitetens förändring totalt samt inom olika sektorer. Sådana mått ger underlag för bedömning av vilka resurser man totalt förfogar över i regionerna, i nuet och i framtiden. Mått av denna art ger även underlag för analys av vilka faktorer det är som bestämmer produktionskapacitetens utveckling i regionerna. Därigenom erhålls kunskap som gör det möjligt att påverka kapacitetsutvecklingen. Beräk- ningar av produktionskapacitetens utveckling är centrala i analysen av utvecklingstendenser på medellång och lång sikt men av mindre intresse i analysen av förändringar på kortare sikt (exempelvis i konjunkturbedöm- ningar).
Användningssidan i en regional försörjningsbalans omfattar i regel posterna privat och offentlig konsumtion, privata och offentliga investe- ringar, lagerförändringar samt export. Syftet med regionalräkenskaps- beräkningar som utgår ifrån försörjningsbalansens användningssida är att beskriva de olika sektoremas anspråk på regionens resurser. Dessa beräkningar ger exempelvis möjlighet till bedömning av hur mycket den privata konsumtionen måste minska för att ge utrymme för en viss ökning av den kommunala konsumtionen i regionen. Analysen av utvecklingstendensema för användningssidans delposter kan sägas vara lika centrala i såväl kortsiktsanalyser som i bedömningar av utvecklings- tendenser på medellång och lång sikt.
Beräkningarna av bruttoproduktionsvärde, input-outputstruktur, m.m. för produktionssystemets sektorer baseras på produktionskost-
nadsgruppens enkätundersökning. Värdet av den privata konsumtionen i länen har erhållits genom att regionfördela riksdata efter resp. läns andel av nationalinkomsten. Därvid har förutsatts att konsumtionen har samma struktur i länen som i riket. Beräkningarna av den statliga konsumtionen bygger på uppgifter om lönesummor för statligt anställda i varje län. Den kommunala konsumtionens värde i resp. län har erhållits med ledning av officiell statistik. Inputstrukturen för de olika ändamålsgruppema i den offentliga konsumtionen förutsätts vara densamma i länen som i riket. Statliga investeringar samt bostadsinvesteringarna har beräknats med ledning av uppgifter om kostnader för påbörjade byggnadsprojekt. Uppgifter om investeringar för dels den kommunala sektorn, dels den egentliga industrin har hämtats från officiell statistik. Investeringsdata för övriga sektorer har erhållits genom andelsberäkningar. Lagerförändringar har inte beaktats i kalkylerna.
De beskrivna kalkylerna kan för varje län sammanställas till ett system som ger information om total produktion för olika sektorer, resurs- användning i form av dels privat och offentlig konsumtion, dels löpande förbrukning inom produktionssystemet samt större delen av importen till och exporten från olika sektorer i länet. Denna sammanställning utgör regionalräkenskapssystemet för resp. län.
Länens import från omvärlden är känd till den del som den går till insatser i produktionssystemet. Importen för dels konsumtion, dels investeringar i länen är inte känd. Exporten av varor har inte kunnat kartläggas mer fullständigt. Till följd av framför allt den bristande kunskapen om regionernas handel med omvärlden uppkommer en residual mellan total resursförbrukning och total resursanvändning i räkenskapssammanställningarna för länen. Denna residual svarar för en relativt stor andel av totala värdet för de registrerade transaktionerna.
Samhällsstrukturen i de fyra länen 1970 ges i tabell 3.2 en samman- fattande beskrivning i form av en försörjningsbalans för resp. län.l För jämförelse redovisas även en motsvarande balans för landet som helhet. Osäkerheten hos det material som ligger till grund för beräkningarna för de fyra länen bör påpekas. Samtliga län i tabellen uppvisar överskott i sin handel med omvärlden 1970. För landet som helhet föreligger underskott i utrikeshandeln samma år. Det är inte möjligt att med ledning av det insamlade materialet ange regionernas balans i handeln med dels landet i övrigt, dels utlandet. Skälet härtill är att större delen av länens totala import ej kunnat ursprungsspecificeras. Enligt kalkylerna svarar den privata konsumtionen för över hälften av den totala resursanvändningen i länen. Västerbottens län uppvisar här en relativt låg och Älvsborgs län en relativt hög andel. Andelen för den kommunala konsumtionen är markant högre i Västerbottens län än i de övriga länen. Jämfört med riksnivån svarar bostadsinvesteringarna för en låg andel av resursanvänd- ningen i Kopparbergs resp. Västerbottens län och en hög andel i Malmöhus län. Förklaringen härtill är sannolikt de förra länens karaktär av utflyttningsregioner och det senare länets karaktär av inflyttnings-
1 De beräkningar för de fyra länen som här redovisas baseras så långt som möjligt på samma principer som tillämpas i 1970 års långtidsutredning. För en beskrivning av dessa metoder, se Plan och prognos. En studie i de svenska långtidsutredningar- nas metodik. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 9 (SOU 1971: 70), Stockholm 1971. En kortfattad redogörelse för de metoder och statistikkällor som utnyttjats 'i de beräkningar som redovisas i den följande framställningen ges i ett appendix till rapporten.
region fram till år 1970. Skillnader mellan länen vad gäller de olika delposternas andelar av den totala resursförbrukningen återspeglar effekterna av beslut på dels nationell nivå (t. ex. vad gäller de statliga verksamheternas omfattning och lokalisering), dels lokal och regional nivå (t. ex. vad gäller fördelningen på privat och kommunal konsumtion).
Den totalöversikt av samhällsstrukturen i en region, som ges av en regional försörjningsbalans, vinns till priset av brist på information om delsektorernas betydelse. I tabell 3.2 återges exempelvis den totala produktionen i regionen endast i form av ett aggregat, (total) brutto- regionprodukt. Detta mått på produktionskapacitetens utveckling är som regel alltför grovt för att kunna utgöra underlag för regionalpolitiska beslut.
Precisionen i regionala sysselsättningsprognoser kan sannolikt ökas genom att utgå från prognoser över produktionsutvecklingen för de olika sektorerna i stället för att basera dem direkt på bedömningar av den hittillsvarande sysselsättningsutvecklingen. Enligt de erfarenheter som vunnits i samband med utarbetandet av långtidsutredningarnal utgör produktions- och produktivitetsuppgifterna de säkraste uppgifterna i den information som samlas in från företagen. Åtgärder i form av lokalise- ringspolitiska insatser osv. i en region ger upphov till sysselsättningseffek- ter i denna och andra regioner via förändringari produktionen i regionen och i de mellanregionala leveranserna. Produktionen kan således ses som grunden och företagens arbetskraftsbehov som konsekvenser av produk-
Tabell 3.2 Försörjningsbalanser för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Alvsborgs län samt riket som helhet 1970
Resurstillgång och Län Riket resursanvändning ___-___— Koppar- Malmö- Väster- Älvs- bergs hus bottens borgs Bruttoregionprodukt 112,4 111,2 107 ,7 117,3 99,1 Nettoimport från övriga Sverige och utlandet —12,4 —11,2 — 7,7 —17,3 0,9 Total resurstillgång 100 ,0 100 ,0 100 ,0 100 ,0 100,0 Privat konsumtion 55 ,0 57,5 52,1 61,2 52,0 Statlig konsum tion 5,1 4,9 6,7 3,5 8,5 Kommunal konsumtion 18,6 17,5 21,3 17 ,5 14,6 Privata bruttoinvesteringar 13,1 9,4 9,5 8,1 9,0 Statliga bruttoinvesteringar 1,0 0,7 1,7 0,9 3,1 Kommunala bruttoinvesteringar 4,0 4,0 4,9 3,9 5,7 Investeringar i permanenta bostäder 3,2 6,0 3,8 4,9 5,1 1 Se Svensk industri
Lagerförändring _ _ 2»1 under 70-talet. 1970 års Total resursanvändning 100,0 100,0 100 ,0 100 ,0 100,0 långtid sutredning. Bilaga ___—__— 2 (SOU 1971: 5), Stock-
Källor: Produktionskostnadsgruppens leveransenkät, 1970 års långtidsutredning holm 1971” S' 233 samt (SOU 1970: 71), m. fl. Svensk ekonomi fram till
_ 1977. 1970 års långtids- _Artm.: Samtliga belopp är angivna som procentandelar av den totala resursanvänd- utredning avstämd och ningen i varje län. Lagerförändringar har inte beaktats i beräkningarna för länen. framskriven (SOU 1973: Motivet härför är att lagerförändringarna antas utgöra en konstant andel av den 21), Stockholm 1973, totala resursanvändningen. s. 249—250.
1 Prognoser över produk- tionsutvecklingen kan som framhålles i kapitel 2 ovan, förutom för sysselsättnings- bedömningar, även utgöra utgångspunkt för analyser av utvecklingen för den fy- siska och sociala miljöns kvalitet.
tionen. Detta är ett annat skäl för att låta prognoser över sysselsättnings- utvecklingen i enskilda regioner ha sin utgångspunkt i bedömningar av produktionsutvecklingen.l Givetvis kan uppgifter över de olika delsekto- rernas andelar av en regions totala produktion även ligga till grund för mer allmänna analyser av de enskilda regionernas utvecklingsbetingelser, av deras stabilitet mot yttre störningar i form av konjunktur- och strukturförändringar på nationell nivå, osv.
I tabell 3.3 redovisas de olika produktionssektorernas andelar av det totala produktionsvärdet 1970 i dels de fyra länen, dels landet som helhet. Jämfört med övriga län svarar sektorerna varuhandels- och transporttjänster samt övriga privata tjänster för höga andelar av den totala produktionen i Malmöhus län. Dessa sektorer är på nationell nivå mycket expansiva. De utmärks vidare av relativt litet beroende av konjunkturväxlingarna. Jämfört med riksnivån gäller att kemisk industri samt verkstadsindustri båda svarar för låga andelar av den totala produktionen i Kopparbergs och Västerbottens län. Även dessa två sektorer är expansiva. Jämfört med de övriga två länen är de offentliga sektoremas andel av produktionen relativt hög i Västerbottens län och relativt låg i Älvsborgs län. 2
Tabell 3.3 Näringslivsstruktur i Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvs- borgs län samt i landet som helhet 1970 (procent)
Sektor Län Riket Koppar- Malmö- Väster- Älvs- bergs hus bottens borgs Produktionssystemets sektorer Råvaruframställning 32,7 10,4 33,3 11,9 10,5 Textil- och livsmedelsindustri 4,3 10,0 2,3 18,4 4,5 Trä-, massa- och pappersindustri samt grafisk industri 9,4 3,6 7 ,8 6,3 6,6 Kemisk industri 1,1 5,6 1,8 3,4 2,5 Verkstadsindustri 6,7 9,9 5,7 15,5 11,2 Byggnadsindustri 3,1 3,0 0,8 2,6 8,8 Varuhandels— och transport- tjänster 15,9 27,3 17,6 14,4 18,1 Övriga privata tjänster 14,8 18,5 15,8 16,9 20,9 Offentliga sektorerna Stat 2,6 2,5 3,6 1,7 5,3 Kommun 9,4 9,2 11,3 8,9 11,6 Totalt 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Anm. : Tabellen bygger på uppgifter om de olika sektoremas förädlingsvärden. En närmare redogörelse för sektorindelningen ges i appendix till rapporten.
” Begränsningar hos den dator som använts i beräkningarna m.fl. faktorer medför att det inte varit möjligt att basera kalkylerna på den sektorindelning som långtidsutredningen använder sig av. Den sektorindelning som här tillämpas har erhållits genom aggregering av olika sektorer i långtidsutredningens modell. Sektorerna i tabell 3.3 är förhållandevis heterogena. Den grova indelningen begränsar starkt möjligheterna att göra jämförelser av produktionsstrukturen i länen.
3.4. Utnyttjande av information om geografiska spridningseffekteri regional planering
Leveranser av varor och tjänster mellan sektorer och regioner binder ihop samhällets olika delar till ett sammanhängande system, där utvecklingen för ett element — sektor eller region — isystemet påverkar och samtidigt påverkas av utvecklingstendenser inom de övriga delarna i detta system. Förändringar i folks köpvanor, i den statliga budgetens storlek och sammansättning, i sammansättning och storlek för landets export, etc. ger skilda effekter på de olika sektorerna i samhället. Eftersom dessa sektorer är ojämnt fördelade på regionerna uppkommer även skilda effekter på utvecklingen av produktion och sysselsättning i landets regioner. Som underlag vid utarbetandet av länsstyrelsernas förslag till regionalpolitiskt handlingsprogram inom ramen för länsplaneringen är en prognosmodell som gör det möjligt att beräkna hur stor andel av de totala effekterna av föreslagna åtgärder som faller på företag i det egna länet resp. i övriga län av stort värde. Samma typ av kalkyler har man behov av vid planerandet av beredskapsarbeten inom ramen för den mer kortsiktiga sysselsättningspolitiken. På den nationella nivån gäller att de regionala effekterna av bl.a. den ekonomiska politiken måste beaktas. Budgetutredningens undersökningar visar vikten av att statsmakterna i förväg får information om de regionala effekterna av förändringarna i statsbudgetens storlek och sammansättning inom ramen för konjunktur- politiken. De studier som utförts av utredningen anger — liksom de här redovisade analyserna — att en stor andel av de effekter, som t. ex. statliga investeringar i sysselsättningsstimulerande syfte medför, uppkom- mer i andra regioner än där investeringarna utförs. Icke avsedda bieffekter i andra regioner är svåra att undvika. För att uppnå en god precision i konjunkturpolitiken är därför kännedom om effekterna i olika delar av landet av förändringar i statsbudgeten nödvändig.1
Information om de regionala produktions- och sysselsättningseffekter- na av olika åtgärder utgör således ett värdefullt underlag i planeringen på såväl regional som nationell nivå. I detta avsnitt analyseras effekterna på produktion och sysselsättning i skilda delar av landet av givna förändring- ar i olika former av slutlig användning, dvs. konsumtion, investeringar och export i vissa län. De förändringar, vilkas effekter analyseras, kan vara åtgärder som anges i länsstyrelsernas förslag till regionalpolitiskt handlingsprogram, statlig upphandling, insatser i form av beredskaps- arbeten inom ramen för arbetsmarknadspolitiken, alternativ för samhälls- utvecklingen på nationell nivå, som redovisas i långtidsutredningarna
osv.2
Sysselsättningsbefrämjande åtgärder inom en sektor i en region ger upphov till effekter på produktion och sysselsättning inom de sektorer som levererar insatsvaror och tjänster till den betraktade sektorn. Produktions- och sysselsättningseffekterna av en sådan åtgärd blir sålunda fördelade på olika regioner efter underleverantörssystemets regionala uppbyggnad. Som ett led i regionalräkenskapsberäkningarna har s.k. input-outputtabeller för de fyra länen sammanställts. Dessa tabeller visar
' Se Budgetreform. Be- tänkande av budgetutred- ningen (SOU 1973: 43), Stockholm 1973, s. 105—133.
* Analyser av de regio- nala spridningseffekter- na av olika åtgärder re- dovisas i ERU: s betänkan- de (SOU 1974: 1), i pro- duktionskostnadsgruppens rapport (SOU 1974: 3) samt i budgetutredningens betänkande ”Budgetre- form” (SOU 1973: 43). Dessa analyser avser vissa branscher och delar av produktionssystemet. Analyserna i föreliggan- de avsnitt gäller sprid- ningseffekter inom hela produktionssystemet.
beroenden mellan sektorer i olika regioner i form av leveranser av varor och tjänster. Tabellerna kan därför användas för att belysa de totala, dvs. de direkta och indirekta effekterna av olika åtgärder.
Statistik över regionala försäljningar och köp av varor och tjänster finns f. n. inte. Detta innebär att t. ex. de indirekta effekterna i det egna länet och i andra län av varje länsstyrelses förslag till åtgärder i de regionalpolitiska handlingsprogrammen inom ramen för länsplaneringen inte kan beräknas. Det är därför sannolikt att totalantalet nya sysselsätt- ningstillfällen, som länsstyrelserna föreslog tillskapade i samband med Länsprogram 1970, avsevärt överstiger det antal som skulle föreslås om varje län kunde bedöma dels de totala effekterna i länet av de åtgärder som den själv föreslår, dels effekterna i länet av åtgärder som föreslås av andra länsstyrelser. Som påpekas ovan insamlas inom ramen för genomförandet av Länsplanering 1974 statistiskt material som möjliggör denna typ av beräkningar för samtliga län i landet.
Förhållandet att den totala omsättnings- och sysselsättningseffekten av en åtgärd blir större än den initiella eller direkta effekten härav kan illustreras närmare med hjälp av ett enkelt exempel: Ett företag antas erhålla lokaliseringspolitiskt stöd och ökar som en följd härav sysselsätt- ning och produktion. Produktionsökningen medför emellertid att före— taget måste öka sina inköp av råvaror och halvfabrikat från andra företag inom den egna och övriga sektorer. För att tillgodose denna efterfråge- ökning måste i sin tur de senare företagen öka sin produktion och därmed även sina inköp av råvaror etc. Detta medför ytterligare ökningar i produktionen. Alla dessa effekter sprider sig genom produktions- systemet, så att den totala omsättningsökningen, dvs. summan av direkta och indirekta effekter blir större än den initiella ökningen. För att möjliggöra denna omsättningsökning måste även sysselsättningen öka i motsvarande grad. Detta innebär att även den totala sysselsätt- ningsökningen på grund av de angivna indirekta effekterna blir större än den initiella effekten.
I tabell 3.4 redovisas dels de direkta samt de totala effekterna av en initiell produktionsökning om 10 milj. kronor (erhållen exempelvis genom lokaliseringsstöd) i Kopparbergs län, dels hur dessa effekter fördelar sig på länet och övriga Sverige. Beräkningarna har utförts på grundval av data för en regionaliserad input-outputtabell. I kalkylerna förutsätts hushållens konsumtion vara given. De ökade inköp av varor för investeringsändamål som produktionsökningen kan ge upphov till beaktas inte. I beräkningarna förutsätts vidare att företagens produktionsteknik och underleverantörssystem inte förändras av vidtagna åtgärder. Inga omlokaliseringar av företag antas äga rum under den tidsperiod som studeras. Beräkningarna av spridningseffekternas storlek och regionala fördelning kan antas vara förhållandevis tillförlitliga om de avser ett relativt kort tidsperspektiv samt om åtgärderna inte är alltför stora i förhållande till den aktuella omfattningen av de berörda branschernas verksamhet. Större lokaliseringspolitiska satsningar kan dock medföra att företagen kraftigt lägger om sina regionala försäljnings- och inköpssystem. Regionalpolitiken kan inte hittills sägas ha syftat till att medvetet påverka dessa system. På längre sikt medför förändringari företagens produktionsteknik att spridningseffekternas storlek påverkas. En upp- fattning om dessa förändringar kan erhållas genom speciella studier av
den tekniska utvecklingen.1 De förhållandevis låga kostnaderna för transporter i Sverige m. fl. faktorer medför att regionala skillnader vad gäller kostnads- och kapacitetsutvecklingen inom olika branscher kan ge upphov till stora förändringar i den regionala fördelningen av företagens inköp av råvaror, halvfabrikat, osv. Dessa förändringar torde vara relativt svårbedömbara. Speciella analyser av näringslivsutvecklingen i olika delar av landet bör dock ge viss möjlighet att fånga upp även dessa förändringar. Enligt kalkylerna erhålls den största totala omsättningsökningen i länet om den initiella ökningen sker inom byggnadsindustrin. Den andel av den totala omsättningsökningen som sker inom länet är av naturliga skäl högst för sektorerna varuhandels- och transporttjänster samt övriga privata tjänster med deras stora, geografiskt fixerade arbetsinnehåll. Textil- och livsmedelsindustrin samt verkstadsindustrin uppvisar för- hållandevis hög andel utomregionala effekter. Nettoproduktionen eller bidraget till nationalprodukten är i alla exempel lika stor, dvs. 10 milj. kr. Som regel gäller att ju större det inbördes beroendet mellan sektorerna i en region är, eller omvänt, ju mindre dess beroende av import är, desto större andel av en given initiell produktionsökning stannar inom regionen. Importberoendet är i allmänhet större för en liten jämfört med en stor region. De indirekta effekterna av givna produktionsbefrämjande åtgärder i storstadsregionerna i Sverige kan därför antas till större delen stanna inom dessa regioner. Inom en i ekonomisk mening liten region kan 1 . en förhållandevis stor andel av de totala effekterna av en sådan åtgärd _E" sådan.-analysligger .. . . . till grund for prognoser- antas utgoras av effekter 1 andra regioner 1 landet.
na i bl. a. 1970 års lång- Som framhålles ovan är det via produktionssystemet som effekterna av tidsutredning.
Tabell 3.4 Regional fördelning av den totala omsättningsökningen vid en initiell produktionsökning på 10 milj. kr. inom olika sektorer i Kopparbergs län
Sektor Benämning Omsättningsökning Omsättningsökningens regionala (milj. kr.) fördelning (%) Koppar- Övriga Samt- Koppar- Övriga Samtliga bergs län liga bergs län län län län län
1 Råvaruframställning 11,8 4,0 15,8 74,7 25,3 100 2 Textil- och livsmedelsindustri 13,6 6,8 20,4 66,7 33,3 100 3 Trä-, massa- och pappersindustri
samt grafisk industri 13,5 4,2 17,7 76,3 23,7 100
4 Kemisk industri 12,5 3,4 15,9 78,6 21,4 100 5 Verkstadsindustri 11,4 6,2 17,6 64,8 35,2 100 6 Byggnadsindustri 16,5 5 ,2 21,7 76,0 24,0 100 7 Varuhandels- och transporttjänster 12,7 1,5 14,2 89,4 10,6 100 8 Övriga privata tjänster 12,5 1,7 14,2 88,0 12,0 100
Anm.: Beräkningarna baseras på de kartläggningar av företagens leveranssystem som utförts av ERU: s produktionskostnadsgrupp. I omsättningsökningen för varje sektor i Kopparbergs län ingår sekundäreffekter inom olika sektorer i länet av en initiell produktionsökning. Omsättningsökningen i övriga län utgörs enbart av sådana sekundäreffekter. De värden som anges i tabellen underskattar sannolikt de totala effekterna av en given stimulansåtgärd. Ett skäl härför är att den konsumtionsökning som produktions- och inkomstökningen ger upphov till inte kunnat beaktas i kalkylerna.
en given åtgärd sprider sig och ger upphov till sysselsättningseffekter i andra sektorer och regioner. Detta är anledningen till att analysen ovan förs i termer av produktionsförändringar. I den regionala planeringen är som regel sysselsättningseffekterna av givna åtgärder av primärt intresse. En regionaliserad input-outputmodell gör det möjligt att även beräkna sysselsättningseffekterna av en given förändring i slutlig efterfrågan. En fast relation mellan förädlingsvärde och sysselsättning antas råda för varje sektor. Beroende av skillnader i mekaniseringsgrad i produktions- processerna varierar dock denna relation mellan sektorerna. Förändringar inom en högmekaniserad sektor kan medföra stora effekter på de övriga sektorerna uttryckt i omsättningsvolymer, men relativt små effekter i form av sysselsättningsförändringar. Motsatsen kan gälla för lågmekanise- rade sektorer.
I tabellerna 3.5—3.8 redovisas sysselsättningseffekterna i dels det egna länet, dels övriga landet av en initiell produktionsökning om 10 milj. kr. i företag inom de olika produktionssektorema i Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens resp. Älvsborgs län. Förhållandevis stora skillnader förelig- ger mellan såväl sektorerna som länen vad gäller sysselsättningseffekter- nas totala storlek i dels det lån vars produktion stimuleras, dels i landet som helhet. Stimulansåtgärder i Kopparbergs län ger största effekterna i landet som helhet om åtgärderna sätts in i verkstads- samt byggnadsindu- stri. För verkstadsindustrin i detta län gäller att en förhållandevis stor andel av de indirekta sysselsättningseffekterna sker utanför det egna länet. Den minsta totala sysselsättningseffekten såväl i länet som ilandet som helhet erhålles om stimulansåtgärden sätts in i den kemiska industrin. Sektorer med små indirekta effekter utanför Kopparbergs län är varuhandels— och transporttjänster samt övriga privata tjänster. Motsvarande gäller för Malmöhus län. Åtgärder i det senare länet som riktas mot sektorerna råvaruframställning, verkstadsindustri samt trä-, massa- och pappersindustri samt grafisk industri ger upphov till förhållan- devis hög andel sysselsättningseffekter i andra delar av landet. Produk- tionsökning inom textil- och livsmedelsindustrin ger upphov till förhål- landevis små sysselsättningseffekter både i Malmöhus och i Västerbottens län. Expansionen inom denna sektor i Älvsborgs och Malmöhus län medför förhållandevis små sysselsättningseffekter i övriga delar av landet.
Tabell 3.5 Sysselsättningseffekter i Kopparbergs län och i övriga län av en produktionsökning med 10 milj. 10. inom olika sektorer i länet
Sek- Produktionsökande Sysselsättningsökning (antal anställda) Sysselsättningsökningens tor sektor regionala fördelning (%) Kopparbergs län Övriga Samtliga län Köppar- Övriga Samtliga län i landet bergs län län i _— län landet
Direkt Total Total Direkt Total ___—___________ 1 Råvaruframställning 90 106 36 90 142 74,6 25,4 100,0 2 Textil- och livsme-
delsindustri 79 107 54 79 161 66,5 33,5 100,0 3 Trä-, massa- och pap-
persindustri samt grafisk industri 101 137 42 101 179 76,5 23,5 100,0 4 Kemisk industri 84 105 29 84 134 78,4 21,6 100,0 5 Verkstadsindustri 129 147 81 129 228 64,5 35,5 100,0 6 Byggnadsindustri 101 167 53 101 220 75,9 24,1 100,0 7 Varuhandels— och
transporttjänster 146 186 22 146 208 89,4 10,6 100,0 8 Övriga privata
tjänster 96 119 17 96 136 87,5 12,5 100,0 Samtliga sektorer 105 131 37 105 168 78,0 22,0 100,0
___—____________
Anm.: Beräkningarna utgår ifrån den information som ges i tabell 3.4. Den totala ökning i omsättningsvärde som en initiell stimulansåtgärd ger upphov till har således beräknats för varje sektor. Information om produktionssystemets regionala struktur gör det således möjligt att beräkna hur dessa omsättningseffekter fördelar sig på olika delar av landet. Med ledning av uppgifter om förhållandet mellan dels omsättningsvärde och förädlingsvärde, dels förädlingsvärde och arbetskraftsinsats för varje sektor har därefter de mot omsättnings- ökningarna svarande sysselsättningssökningarna beräknats för de olika sektorerna. Sysselsättningseffekten för samtliga sektorer utgör ett vägt genomsnitt av motsvarande effekt för varje enskild sektor. Som vikter i kalkylen har därvid använts resp. sekters andel av sektoremas sammanlagda produktionsvärde.
Tabell 3.6 Sysselsättningseffekter i Malmöhus län och i övriga län av en produktionsökning med 10 milj. kr. inom olika sektorer i länet
—————————-_______________
Sek- Produktionsökande Sysselsättningsökning (antal anställda) Sysselsättningsökningens tor sektor regionala fördelning (%) Malmöhus län Övriga Samtliga län Malmö- Övriga Samtliga län i landet hus län län i _— __— 1än landet Direkt Total Total Direkt Total l Råvaruframställning 90 116 45 90 161 72,0 28,0 100,0 2 Textil- och livsme- delsindustri 34 58 11 34 69 84,1 15,9 100,0 3 Trä-, massa- och pap- persindustri samt ' grafisk industri 67 88 37 67 125 70,4 29,6 100,0 4 Kemisk industri 56 69 13 56 82 84,1 15,9 100,0 5 Verkstadsindustri 79 97 40 79 137 70,8 29,2 100,0 6 Byggnadsindustri 114 180 50 114 230 78,3 21,7 100,0 7 Varuhandels- och transporttjänster 124 184 20 124 204 90,2 9,8 100,0 8 Övriga privata tjänster 90 118 7 90 125 94,4 5,6 100,0 Samtliga sektorer 91 127 26 91 153 83,0 17,0 100,0
Tabell 3.7 Sysselsättningseffekter i Västerbottens län och i övriga län av en produktionsökning med 10 milj. kr. inom olika sektorer i länet
Sek- Produktionssökande Sysselsättningsökning (antal anställda) Sysselsättningsökningens tor sektor regionala fördelning (%) Västerbottens Övriga Samtliga län Väster- Övriga Samtliga län län i landet bottens län län i län landet
Direkt Total Total Direkt Total
l Råvaruframställning 84 110 19 84 129 85,3 14,7 100,0 2 Textil- och livsme-
delsindustri 34 63 27 34 90 70,0 30,0 100,0 3 Trä-, massa- och pap-
persindustri samt grafisk industri 71 97 49 71 146 66,4 32,6 100,0 4 Kemisk industri 55 72 10 55 82 87,8 12,2 100,0 5 Verkstadsindustri 63 75 33 63 108 69,4 30,6 100,0 6 Byggnadsindustri 101 180 22 101 202 89,1 10,9 100,0 7 Varuhandels- och
transporttjänster 141 193 16 141 209 92,3 7,7 100,0 8 Övriga privata
tjänster 84 111 6 84 117 94,9 5,1 100,0 Samtliga sektorer 97 122 31 97 153 79,7 20,3 100,0
Anm. : Se tabell 3.5.
Tabell 3.8 Sysselsättningseffekter i Älvsborgs län och i övriga län av en produktionsökning med 10 milj. kr. inom olika sektorer i länet
Sek- Produktionsökande Sysselsättningsökning (antal anställda) Sysselsättningsökningens tor sektor regionala fördelning (%) Älvsborgs län Övriga Samtliga län Älvs- Övriga Samtliga län i landet borgs län län i län landet
Direkt Total Total Direkt Total
! Råvaruframställning 157 199 51 157 250 79,6 20,4 100,0 2 Textil- och livsme-
delsindustri 76 105 17 76 122 86,1 13,9 lO0,0 3 Trä-, massa- och pap—
persindustri samt grafisk industri 79 96 51 79 147 65,3 34,7 lO0,0 4 Kemisk industri 59 65 17 59 82 79,3 20,7 100,0 5 Verkstadsindustri 71 79 45 71 124 63,7 36,3 100,0 6 Byggnadsindustri 102 143 63 102 206 69,4 30,6 100,0 7 Varuhandels— och
transporttjänster 141 182 20 141 202 90,1 9,9 100,0 8 Övriga privata
tjänster 75 92 9 75 101 91,1 8,9 100,0 Samtliga sektorer 91 122 20 91 142 85,9 14,1 100,0
Anm.: Se tabell 3.5.
3.5. Samhälls— och sysselsättningsstrukturens förändringar i Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län 1970—1980
Som betonas i den tidigare framställningen har man i samhällsplaneringen behov av metoder för samordning av skilda prognoser över samhälls- utvecklingen. I detta avsnitt visas hur sammanställningar av regional- räkenskapsdata till prognoser i försörjningsbalansens form kan utföras för enskilda regioner. Denna ansats ger ett instrument för prövning av samstämmigheten mellan prognoser för län samt större sammanhängande områden och prognoser för den nationella nivån. Sammanställningar av denna typ kan användas bl. a. för att bygga upp långtidsutredningarnas analyser utifrån data för den regionala nivån samt som ett underlag för regionalisering av den kortsiktiga ekonomiska politiken. Metoden kan även användas som ett avstämningsinstrument i planeringen på regional nivå, t. ex. i länsplaneringen. Vidare visas i detta avsnitt hur sammanställ- ningar av regionalräkenskapsdata kan utgöra utgångspunkt för regionala prognoser över arbetsmarknadsutvecklingen. En sådan utformning av analyserna av arbetsmarknadsutvecklingen i skilda delar av landet ger möjlighet till en starkare koppling mellan prognoser som baseras på monetära måttenheter och prognoser över den demografiska utveck- lingen.
Data för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län används här liksom i den tidigare framställningen för att illustrera utformningen av de angivna prognosansatserna. De kalkyler som utförts avser utvecklingen i länen under perioden 1970—1980.
3.5.1. S trukturförändringar i samhällsekonomin ] 9 70— 1 980
För att samhällsutvecklingen skall fortgå under bibehållande av full sysselsättning och stabila priser krävs att landets resurser ökar i samma takt som anspråken på dessa förändras. Prognoser i försörjningsbalansens form för landet som helhet används sedan länge i den nationella ekonomiska politiken som ett instrument för att styra samhällets utveckling mot ett sådant balanserat förlopp.1 Dessa försörjningsbalanser bygger på sammanställningar av prognoser för skilda sektorer i samhället. Regionala aspekter beaktas inte i dessa sammanställningar. För att nå målen för den nationella ekonomiska politiken krävs att utvecklingen förlöper under balans såväl regionalt som sektoriellt. Man har därför i
1 Varor, som under en historisk period har köpts, måste också ha sålts. En försörjningsbalans för gångna perioder måste därför alltid balansera. (Det förutsätts härvid att fullständigt och korrekt statistiskt underlag för beräkningarna föreligger.) Vid sammanställningar av prognosuppgifter är situationen helt annan. Prognoser i försörjningsbalansens form, som bygger på av varandra oberoende framskrivningar för de enskilda komponenterna på tillgångs— resp. efterfrågesidan i en sådan balans, ger som regel till resultat att total resursanvändning och total resurstillförsel inte balanserar. Om t. ex. de samlade anspråken på varor och tjänster i landet överstiger tillförseln, uppstår inflationstendenser m. in. En balanserad utveckling på mark- naden för varor och tjänster är därför ett centralt mål för samhällsutvecklingen.
1 Beräkningarna av länets export och import baseras ibåda kalkyl- alternativen på antagan- det att varje sektors leve- ranser till resp. från övriga Sverige och utlan- det utgör samma andel av sektorprodukten under prognosåret som 1970. Vidare antas här produktionstekniken inte förändras under prognosperioden.
” Avsaknad av statistik över import till länen för konsumtions- och investeringsändamål m. fl. faktorer medför som nämns ovan att en residual mellan total resursförbrukning och total resursanvändning framkommer i regional- räkenskapssamman- ställningarna. Denna residual har i beräk- ningarna definierats som icke regionspeci- ficerad import. Defini- tionen innebär att to— tala tillgångar och an- språk på resurser i de beräkningsresultat som här framkommer alltid måste balanseras.
denna politik behov av instrument som gör det möjligt att påvisa även regionala obalanser i utvecklingen. Sammanställningar av data och framtidsbedömningar till regionala försörjningsbalanser kan utgöra ett sådant prognosinstrument. Prognoser av denna typ kan ge information om vilka regioner som tenderar att inte fullt utnyttja potentiella resurser resp. vilka regioner som karaktäriseras av överskottsefterfrågan. (Det förutsätts här att transaktioner mellan regionerna i form av kommunala skatteutjämningsbidrag osv. beaktas.) Härigenom erhålls underlag för beslut som syftar till att styra utvecklingen i landets regioner så att samhällsutvecklingen sker under balans. De kalkyler över förändringarna i samhällsstrukturen i de fyra länen som redovisas nedan har utarbetats enligt två skilda utgångspunkter. Båda beräkningsalternativen bygger på trendframskrivning av värdena för var och en av delpostema i varje läns försörjningsbalans år 1970.1 I det ena fallet grundas kalkylerna på framskrivning av de utvecklingsförhållanden som gällde i resp. län 1965—1970. Detta beräkningsalternativ visar implikationerna på sikt av de för länen specifika utvecklingstendensema. I det andra fallet baseras kalkylerna på förutsättningen att de utvecklings- tendenser på nationell nivå 1970—1975 för olika samhällssektorer som anges i det s.k. grundalternativet i 1970 års långtidsutredning kommer att gälla för varje län under 1970-talet. Enär samhällsstrukturen skiljer sig mellan regionerna så implicerar långtidsutredningens kalkyler som regel skilda utvecklingsförlopp för landets regioner. Det senare beräkningsalter— nativet ger underlag för bedömningar av konsekvenserna för utvecklingen i de skilda regionerna av givna antaganden beträffande utvecklingen på riksnivå. Osäkerheten hos de data som ligger till grund för kalkylerna bör betonas.
Strukturförändringarna i de fyra länen 1970—1980 enligt de två kalkylalternativen ges en sammanfattande beskrivning i de försörjnings- balanser för länen som redovisas i tabellerna 3.9—3.12. Som framgår av tabellerna ger de två kalkylerna klart skilda resultat för länen 1980 vad gäller dels produktionskapacitetens (bruttoregionproduktens) utveckling, dels användningssidans struktur. Förhållandet att totala resurstillgångar och resursanspråk i länen istort sett balanserar 1980 beror av den metod som ligger till grund för beräkningarna enligt båda alternativen.2 De kalkyler som baseras på framskrivning av tidigare utvecklingstendenser i länen anger en avsevärt snabbare ökningstakt för produktionskapaciteten än den som bygger på långtidsutredningens bedömningar. Den förra kalkylen anger vidare en klart snabbare ökning i den kommunala sektorns andel av den totala resursanvändningen i länen år 1980.
Om mer fullständig statistik för regionalräkenskapssystemet varit tillgänglig skulle det kalkylalternativ som baseras på framskrivning av regionala tendenser 1965—1970 sannolikt uppvisa ett efterfrågeöverskott för samtliga län år 1980. Det kalkylaltemativ som baseras på antaganden från 1970 års långtidsutredning skulle troligtvis ge till resultat att total tillgång och efterfrågan för resurser avviker förhållandevis litet. De åtgärder, som information om regionala obalanser kan föranleda, kan inte avgöras utan kännedom om de mål som ställts upp för utvecklingen i olika regioner. Allmänt kan sägas, att ett efterfrågeöverskott föranleder
åtgärder, som går ut på att stimulera produktionen (t. ex. genom stödåtgärder till företagen) resp. hålla tillbaka efterfrågan (genom höjd moms för att minska den privata konsumtionen, genom avgifter på s. k. oprioriterade byggen, m. fl. åtgärder). Utbudsöverskott förutsätter åtgär- der av motsatt typ.
Kalkylerna för de fyra länen visar på en metod som ger möjlighet att bedöma innebörden för utvecklingen i enskilda regioner av olika prognoser för samhällsutvecklingen på nationell nivå, t. ex. de som anges i långtidsutredningarna. Kalkyler av denna typ kan användas för att ange ramar för planeringen på regional nivå. Det blir sedan en angelägenhet för denna planering att ange hur de resurser som dessa ramar anger skall disponerasi varje enskild region.
Tabell 3.9 Samhällsstrukturens förändring i Kopparbergs län 1970—1980
Resurstillgångar och resursanvändning 1970 1980 enligt framskriv- ning på basis av
regionala långtids-
trender utredningens
bedömningar Bruttoregionprodukt 112,4 110,0 103,3
Nettoirnport från övriga
Sverige och utlandet —12,4 —10,0 — 3,3 Totala resurstillgångar 100,0 100,0 100,0 Privat konsumtion 55,0 44,1 52,2 Statlig konsumtion 5,1 4,6 5,1 Kommunal konsumtion 18,6 27,5 21,0 Privata bruttoinvesteringar 13,1 14,6 15,4 Statliga bruttoinvesteringar 1,0 0,6 1,0 Kommunala bruttoinvesteringar 4,0 6,6 3,5 Investeringar i permanenta bostäder 3,2 2,0 1,8 Lagerförändring — — — Total resursanvändning 100,0 100,0 100,0
___—___—
Anm. : Försörjningsbalansen för länet är 1970 är identisk med den som redovisas i tabell 3.2 ovan. Samtliga belopp är angivna som procentandelar av den totala resursanvändningen i länet.
Tabell 3.10 Samhällsstrukturens förändring i Malmöhus län 1970—1980
Resurstillgångar och resursanvändning
Bruttoregionprodukt Nettoimport från övriga Sverige och utlandet Totala resurstillgångar
Privat konsumtion Statlig konsumtion Kommunal konsumtion Privata bruttoinvesteringar Statliga bruttoinvesteringar Kommunala bruttoinvesteringar Investeringar i permanenta bostäder Lagerförändring Total resursanvändning
Anm.: Se tabell 3.9.
1970
111,2
—11,2
,. o 9 o
(1!
,..
ooqkmom
O OX-bPkal-Dxl
... o "C
1980 enligt framskriv- ning på basis av
regionala trender
111,8
—11,8 100,0
52,9 4,5 2 .
(Au-[30903 NNDONNQ
1
... o _o o
långt id s- utredningens bedömn ingar
100,7
— 0,7 100,0
U|
_.N wwo—o-äu- &coqh—xolx
... o P o
Tabell 3.11 Samhällsstrukturens förändring i Västerbottens län 1970—1980
Resurstillgångar och resursanvändning
Bruttoregionprodukt Nettoimport från övriga Sverige och utlandet Totala resurstillgångar
Privat konsumtion
Statlig konsumtion
Kommunal konsumtion Privata bruttoinvesteringar
Statliga bruttoinvesteringar Kommunala bruttoinvesteringar Investeringar i permanenta bostäder Lagerförändring Total resursanvändning
Anm.: Se tabell 3.9.
1970
107,7
,. o ox:
"ou
Ur
N
wår—»D—ON WNOQUIUJxlt—l
O
100,
1980 enligt framskriv- ning på basis av
regionala trender 105 ,8
-— 5,8 100,0
långtids- utredningens bedömningar
111,2
—11,2 100,0
49 ,O ,6 2 ,6 1 6 6 4 2
100,
Nåt—omar
Tabell 3.12 Samhällsstrukturens förändringi Älvsborgs län 1970—1980
___—___ Resurstillgångar och resursanvändning 1970 1980 enligt framskriv-
ning på basis av
regionala långtid s- trender utredningens
bedömningar Bruttoregionprodukt 117 ,3 129,9 106,1 Nettoimport från övriga
Sverige och utlandet —17,3 —29,9 — 6,1 Totala resurstillgångar 100,0 100,0 100,0 Privat konsumtion 61,2 56,6 59,4 Statlig konsumtion 3,5 3,2 3,6 Kommunal konsumtion 17,5 24,4 20,0 Privata bruttoinvesteringar 8,1 7,6 9,7 Statliga bruttoinvesteringar 0,9 0,5 0,9 Kommunala bruttoinvesteringar 3,9 3,5 3,6 Investeringar i permanenta bostäder 4,9 4,2 2,8 Lagerförändring — — — Total resursanvändning 100,0 100, 100,0
Anm. Se tabell 3.9.
Prognoser i försörjningsbalansens form som baseras på framskrivningar av utvecklingsförhållanden i landets olika delar visar på en metod för att föra in den regionala dimensionen i t. ex. långtidsutredningarnas kalkyler. För att regionala försörjningsbalanser skall kunna användas som ett underlag i planeringen på olika nivåer fordras dock data från ett väl utbyggt regionalräkenskapssystem. Nedan visas hur prognoser i form av regionala försörjningsbalanser kan användas som utgångspunkt för analyser av utvecklingen på regionala arbetsmarknader.
3.5.2. Sysselsättningsstrukturens förändringar 19 70— 1980
Prognoser över sysselsättningsutvecklingen i landets olika delar baseras ofta på bedömningar av utvecklingen för dels efterfrågesidan, dels utbudssidan på de regionala arbetsmarknaderna. Analysen av de faktorer som avgör arbetskraftsutbudets utveckling är i regel mycket ingående. Mera sällan görs i dessa prognoser lika ingående analyser av de faktorer som avgör förändringarna i arbetskraftsefterfrågan. I den metod för regionala arbetsmarknadsprognoser som här redovisas läggs större vikt vid efterfrågesidans utveckling än vad som är vanligt i denna typ av prognoser. Prognoserna bygger delvis på de kalkyler som redovisades i föregående avsnitt.
Sysselsättningsutvecklingen i en region beror av förändringen i produktionsvolym och (arbets)produktivitet inom de olika produktions- sektorema i regionen. Vilka faktorer som i sin tur bestämmer denna produktions- och produktivitetsutveckling behandlas ej här. Vid given produktivitetsnivå gäller att arbetskraftsbehovet, dvs. sysselsättningen,
ökar i samma takt som produktionen. På motsvarande sätt gäller att ju snabbare produktivitetens ökningstakt är, desto lägre sysselsättnings- effekt får en given utveckling för produktionen.
Produktions- och produktivitetsförändringarnas betydelse för utveck- lingen på arbetsmarknaderna i landets olika delar beaktas i regel inte explicit i regionala prognoser. I syfte att belysa hur dessa förändringar kan påverka sysselsättningsförhållandena i skilda regioner har olika kalkyler över arbetsmarknadens struktur i Kopparbergs län år 1980 utarbetats. Beräkningarna av sysselsättningen, dvs. sektoremas arbets- kraftsbehov, år 1980 baseras på prognoser över utvecklingen för produktion och produktivitet inom näringslivssektorerna i länet under 1970-talet. För att belysa kalkylernas känslighet för ändrade antaganden har alternativa förutsättningar lagts till grund för beräkningarna. I beräkningsalternativ A baseras produktionsprognoserna på de bedöm- ningar av utvecklingen på nationell nivå för olika sektorer som redovisas i 1970 års långtidsutredning. I alternativ B förutsätts produktionen utveckla sig i enlighet med de tendenser som var gällande i regionen 1965—1970. I båda kalkylerna förutsätts produktivitetsförhållandena 1970 inom regionens produktionssektorer att inte förändras fram till 1980. (Beräkningarna av produktionsutvecklingen enligt dessa alternativ överensstämmer med de kalkyler för bruttoregionproduktens utveckling i länet som anges i tabell 3.9.) Dessa alternativ visar därför inverkan på sysselsättningsutvecklingen av skilda antaganden beträffande produk- tionsförändringarna enbart. 1 alternativ C antas produktiviteten för sektorerna i länet under 1970-talet utveckla sig i enlighet med de bedömningar av utvecklingen på nationell nivå till 1977, som görs i framskrivningen av 1970 års långtidsutredning. Produktionsvolymutveck- lingen däremot antas vara densamma som i alternativ B. Enjämförelse mellan alternativen B och C ger en belysning av inverkan på resultaten i sysselsättningskalkylerna av skillnader i produktivitetsutveckling. En prognos över utvecklingen för utbudet av arbetskraft i regionen har därefter utarbetats. Arbetskraftsutbudet 1970 har definierats som antalet män resp. kvinnor i arbetskraften enligt Arbetskraftsundersökningen (AKU) 1970. Kategorin i arbetskraften består av sysselsatta och arbetslösa.1 Beräkningarna av arbetskraftsutbudet för 1980 grundar sig på en av SCB gjord befolkningsprojektion för kommunblocken. I denna kalkyl förutsätts ingen flyttning över blockens gränser ske under prognosperioden. Kalkylen kan således sägas avse naturliga förändringen över tiden för 1970 års befolkning. På de uppgifter om antalet män resp. kvinnor i olika åldersintervall år 1980 som erhålles enligt denna projektion har applicerats relativa arbetskraftstal vilka beräknats enligt antaganden från 1970 års långtidsutredning och AKU-undersökningarna.2
1 Latent arbetssökande har här något oegentligt ej medräknats i arbetskrafts- utbudet. Skälet härför är att AKU ej inräknar denna kategori i arbetskraften vid definition av t. ex. relativa arbetskraftstal. 2 Utbud och efterfrågan framskrives här var för sig. Obalanser som kan uppkomma på länets arbetsmarknad under prognosperioden antas således inte
[ förenklande syfte analyseras här den regionala arbetsmarknaden enbart i totalkategorier. I verkligheten består varje sådan arbetsmarknad av en mängd mer eller mindre starkt avgränsade lokala och funktionella delmarknader. Hur starkt avgränsade dessa delmarknader är, beror av arbetskraftens rörlighet i rummet och funktionellt. En mer detaljerad prognos över utvecklingen på arbetsmarknaden i en region bör därför utföras i termer av strukturella arbetskraftsdifferenser. För att en sådan analys skall vara möjlig måste dock den statistik som bygger på funktionella indelningar byggas ut.
I tabell 3.13 redovisas resultat som erhålls i de olika kalkylalterna- tiven. För 1970 föreligger enligt kalkylerna en viss arbetslöshet i länet.1 De kalkyler som icke beaktar produktivitetsförändringarna, dvs. altema- tiven A och B, anger som framgår av tabellen ett mycket kraftigt efterfrågeöverskott på arbetskraft år 1980. Det är dock rimligt att räkna med en successiv höjning av produktionssektorernas produktivitet under 1970-talet. Kalkylalternativen A och B redovisas här enbart i syfte att visa vikten av att såväl produktions- som produktivitetsutvecklingen explicit beaktas i regionala arbetsmarknadsprognoser. Endast alternativ C skall uppfattas som en prognos över sysselsättningsutvecklingen.
Under förutsättning att de utvecklingstendenser för produktionen i länet som var rådande 1965—1970 gäller även under 1970-talet och att produktivitetsutvecklingen i länet under samma period överensstämmer med den som förutses för den nationella nivån, så kommer antalet sysselsatta i länet att öka med ca 20000 personer under 1970-talet. Enligt de bedömningar som gjordes i samband med Länsplanering 1967 så kommer under samma period sysselsättningen i länet att minska med ca 2 500 personer. Inom industri inkl. byggnadsverksamhet kommer enligt samma beräkningsaltemativ antalet sysselsatta att minska med ca 4 000 personer. Enligt länsplaneringens bedömningar förutses under samma tidsperiod en sysselsättningsminskning med närmare 8 000 personer inom dessa sektorer. Regionalräkenskapsberäkningarna ger således här en annan bild än länsplaneringens bedömningar. Av de enskilda sektorerna i länet kommer enligt kalkylaltemativ C sysselsättningen inom råvarufram- ställning (jord- och skogsbruk, järn-, stål- och metallverk, jord- och
medföra anpassningsprocesser i form av ändrad produktionsteknologi, ändrade relativa arbetskraftstal, osv. Diskussionen av möjligheterna att eliminera obalanser genom förändrade relativa arbetskraftstal, pendling, flyttning etc. antas höra till åtgärdsfasen i den analys som här redovisas.
Beräkning av den framtida storleken hos efterfråge— eller utbudsöverskott på en (regional) arbetsmarknad förutsätter att det är möjligt att prognosera efterfråge- resp. utbudsutvecklingen var för sig. De historiska observationer, som utgör underlag för här .orda framskrivningar, är dock resultat av en anpassning mellan utbud och efterfrågan på denna marknad. (Det förutsättes här att balans på arbetsmarknaden råder vid varje sådant observationstillfälle.) De relativa arbets- kraftstal, som ligger till grund för beräkningarna av utbudsutvecklingen, är dock i 1 Detta resultat överens- hög grad beroende av situationen på efterfrågesidan och implicerar därför en mer stämmer nära med den eller mindre stark anpassning. Framskrivningarna av efterfrågeutvecklingen bygger arbetslöshetsnivå för (indirekt) på uppgifter över sysselsättningen och implicerar således anpassningar till länet 1970 som redovisas utbudsutvecklingen. Framskrivningarna för efterfrågesidan kommer därför att till iArbetskraftsundersök- viss del avse sysselsättning i stället för den rena efterfrågeutvecklingen. ningen.
Tabell 3.13 Sysselsättningsstrukturens förändringar i Kopparbergs län 1970—1980 enligt olika kalkylaltemativ
Sysselsättning (arbets- 1970 1980 Alt. A 1980 Alt. B 1980 Alt. C kraftsefterfrågan)
Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel
Produktionssystemets sektorer Råvaruframställning 25 847 23,8 37 504 21,7 38 477 19,7 21 346 16,7 Textil- och livsmedelsindustri 5 069 4,7 9 152 5,3 11 576 5,9 6 055 4,7 Trä-, massa- och pappersindu—
stri samt grafisk industri 10 122 9,3 17 614 10,2 26 289 13,5 11 819 9,2 Kemisk industri 1 070 1,0 1 819 1,1 2 197 1,1 992 0,8 Verkstadsindustri 10 514 9,7 18 320 10,6 19 922 10,2 8 732 6,8 Byggnadsindustri 4 650 4,3 6 199 3,6 5 405 2,8 4 081 3,2 Varuhandels- och transport-
tjänster 18 714 17,2 28,075 16,3 3102] 15,9 21 293 16,6 Övriga privata tjänster 11 034 10,1 16,504 9,6 19 920 10,2 13 565 10,6 Offentliga sektorer Stat 6 653 6,1 9 426 5,5 8 499 4,4 8 499 6,6 Kommun 15 017 13,8 27 772 16,1 31 774 16,3 31 774 24,8 Total sysselsättning (arbetskraftsefterfrågan) 108 690 100,0 172 385 100,0 195 080 100,0 128 156 100,0 Arbetskraftsutbud 111 187 — 117 030 — 117 030 — 117 030 — E fterfrågeöverskott (+) eller
-underskott (—) — 2 497 — +55 355 — +78 050 — + 11 126
Källor: Svensk ekonomi fram till 1977. 1970 års långtidsutredning avstämd och framskriven (SOU 1973: 21), Stockholm 1973, Arbetskraftsundersökningen. Årsmedeltal 1970. Statistiska centralbyrån, Stockholm 1971, m. fl. källor.
Anm.: Produktionen i länet antas i alt. A utveckla sig i enlighet med de bedömningar som görs i 1970 års långtidsutredning och i alternativ B resp. C i enlighet med de tendenser som var rådande i länet 1965—70. I alt. A och B antas 1970 års produktivitetsnivå i länet inte förändra sig under prognosperioden. l alt. C antas produktiviteten i länet utveckla sig i den takt som anges för motsvarande sektorer på riksnivå i avstämningen av 1970 års långtidsutredning.
stenindustri, m.fl. branscher) att minska förhållandevis starkt. Service- verksamheterna (varuhandels- och transporttjänster, övriga privata tjäns- ter samt kommunal verksamhet) förutses däremot expandera snabbt. Kalkyler över arbetsmarknadsutvecklingen 1970—1980 som bygger på samma förutsättningar som i alternativ C i beräkningarna ovan har utarbetats även för Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län. Se tabell 3.14. Kalkylerna anger en förhållandevis snabb sysselsättningsökning för Malmöhus län samt en relativt låg ökningstakt i sysselsättningen för Västerbottens län. Sysselsättningsutvecklingen i det senare länet bärs enligt kalkylerna i hög grad upp av expansion inom den kommunala sektorn. Motsvarande gäller beträffande arbetsmarknadsutvecklingen i Älvsborgs län. Genom att basera regionala arbetsmarknadsprognoser på direkta antaganden om produktions- och produktivitetsutvecklingen så erhålls ökade möjligheter att bedöma vilken innebörd som t. ex. olika prognoser över produktionsutvecklingen på riksnivå kan ha för utvecklingen i de
Tabell 3.14 Sysselsättningsstrukturens förändringar i Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län 1970—1980
Sysselsättning (arbetskrafts- efterfrågan)
Produktionssystemets sektorer
Råvaruframställning
Textil- och livsmedelsindustri
Trä-, massa- och pappersindustri samt grafisk industri Kemisk industri
Verkstadsindustri
Byggnadsindustri
Varuhandels- och transporttjänster
Övriga privata tjänster
Offentliga sektorer
Stat Kommun
Total sysselsättning (arbetskraftsefterfrågan) Arbetskraftsu tbud
E fterhågeöverskott (+) eller -underskott (—)
Malmöhus län
1970
Antal 37 486 25 338 13 048 15 786 34 668 32 627
68 368 42 067 18 575 43 475
331438
332 840
1 402
Andel
11,3 7,6
3,9 4,8 10,5 9,9 20,6 12,7
No.—u 'om
100,0
Västerbottens län
Älvsborgs län
1980
Antal Andel
55 346 11 29 849 6,
17532 36 10198 21 17210 3,5 54411 111 132517 271 50478 103
22 714 4,6 99 596 20,3
489 851 100,0
343 409 —
+146 442 _
1970
Antal
Andel
1980
Antal Andel
1970 1980
Antal
Andel
Antal
Andel
21 069 1 708
7 001 1 323 5 535 12 183 17 427 8 540 7 469 16 298
98 553 96 965
+1588
V.”. "LMJQQLKT." —lv-t (x—clanxw u—tu-t
qlh
100,0
19 993 16,9 1 506 1 3
7 754 65 1313 1,1 6 538 5 5 12 086 10,2 17 613 14,9 9 331 7,9
9133 7,7 33165 28,0
25 341 32 742 10 562
3 865 24 158 18 775 24 349 15 423 6 274 21591
28 093 37 508 12 877
1 853 28 285 20 566 24 561 16 092 7 672 48 465
118 432 100,0
105 691 —
+12 741 _
183 080 186 450
—3370
225 972 194 294
+31678
Anm.: Beträffande de antaganden som ligger till grund för kalkylerna, se texten. Antalet arbetslösa enligt AKU 1970 (årsmedeltal) var i Malmöhus län 5 000, i Västerbottens län 2 600 samt i Älvsborgs län 2 100. Enligt de beräkningar som redovisas i tabellen var motsvarande arbetslöshetstal ca 1 400 för Malmöhus län och ca 3 400 för Älvsborgs län. 1 Västerbotten förelåg enligt beräkningarna en arbetskraftsbrist på ca 1 600 personer. Avvikelsen mellan faktiska arbetslöshetstal enligt AKU och här beräknade arbetslöshetstal utgör för Malmöhus län 1,1 %, för Västerbottens län 4,2 % samt för Älvsborgs län 0,7 % av antalet sysselsatta i
resp. län.
enskilda regionerna. Vidare ges ökade möjligheter att åstadkomma kopplingar mellan prognoser som bygger på monetära måttenheter och demografiska prognoser i analyser av utvecklingen i olika delar av landet. Arbetsmarknadsprognoser av den typ som redovisas ovan kräver få utvidgningar av den existerande regionala statistiken.
3.6. Om behovet av fortsatt utbyggnad av den regionala statistiken
Regionalräkenskaper ger i sig ingen garanti för att bättre prognoser erhålls. För att detta mål skall uppnås krävs även utveckling av de prognosmodeller som avses tillämpas med regionala räkenskapsdata. Utformningen av dessa modeller bestäms av den frågeställning som är aktuell samt av datatillgången. De problemformuleringar och modell- ansatser som uppfattas som relevanta påverkar i sin tur statistikutveck- lingen på längre sikt. Behovet av utbyggnad och förbättring av existeran- de statistik för regionala prognoser måste således bedömas utifrån en genomgång av vilka problem som skall kunna belysas samt av vilka metoder och modeller som avses komma till användning. Ett regional- räkenskapssystem för Sverige bör ges en sådan utformning att
— analysen av sambanden mellan ekonomisk och demografisk utveck- ling i enskilda regioner kan fördjupas
— den regionala planeringen kan baseras på modeller som belyser samspelet mellan olika sektorer i skilda regioner. Härigenom erhålls möjlighet att bedöma effekten i olika regioner av förändringar inom en enskild region. Detta samspel gäller såväl spridningseffekterna av att en näringsgren byggs ut i en region som effekterna av olika samhällspolitiska åtgärder oavsett om dessa ingår som ett led i en medveten regional politik eller ej
— ökade möjligheter erhålls att beakta de regionala aspekterna av den ekonomiska politiken på central nivå på såväl kort som medellång sikt. En strävan bör således vara att regionalisera konjunkturpolitiken. En annan strävan bör vara att föra in den regionala dimensionen i långtidsutredningens analyser. Räkenskapema skall således göra möjligt att bygga upp långtidsutredningens prognoser utifrån data och framtids- bedömningar för den regionala nivån. De skall vidare göra det möjligt att bryta ned långtidsutredningarnas kalkyler på landets olika regioner.
För att kunna utföra de analyser som anges ovan fordras att ett regionalräkenskapssystem motsvarande nationalräkenskaperna på natio- nell nivå byggs upp. Vidare förutsätter detta system att levererande resp. mottagande sektor och region kan anges för varje transaktion som registreras. Införandet av ett sådant regionalräkenskapssystem innebär att den öVergripande regionala planeringen kan förasi en ny kompletterande dimension. Hittills har man varit så gott som helt hänvisad till att diskutera sysselsättningsbalanser på den regionala nivån, dvs. sambandet mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Med regionalräkenskaps- system skulle investerings— och sysselsättningsplaner kunna samlas in från
olika sektorer och avstämmas mot produktionsplaner och karteringar av sysselsättningsutbud. Det är sålunda fråga om en utbyggnad som gäller förbättrad information om efterfrågan på arbetskraft. Med ett utbyggt regionalräkenskapssystem kan vidare diskussionen om sambanden mellan regionala och nationella mål föras längre än vad som i dag är möjligt.
Tillförlitligheten hos regionala prognoser är, förutom av vilka metoder som kommer till användning, beroende av det statistiska underlagets omfattning och kvalitet. I detta avsnitt diskuteras den utbyggnad av dagens statistikproduktion som måste komma till stånd för att ett mer fullständigt regionalräkenskapssystem skall erhållas. Diskussionen här avser enbart ett räkenskapssystem för registrering av transaktioner i monetära enheter. Möjligheterna att bygga upp ett räkenskapssystem för registrering av förhållanden som gäller den fysiska och sociala miljöns kvalitet diskuteras i avsnitt 2.4. I det följande behandlas först mer allmänna krav på utformningen av regionalräkenskaperna, t. ex. valet av sektorindelning. Därefter ges en mer ingående redogörelse för statistik- behovet i analyser av utvecklingen för resurstillgångarna och resurs- anspråken i olika regioner.
Sektorindelning i ett regionalräkenskapssystem. Långtidsutredningarna utgör det dominerande prognossystemet på den centrala nivån. Genom att bygga upp regionalräkenskaperna med långtidsutredningens sektorin- delning som grund erhålls möjlighet att pröva förenligheten mellan olika regionala prognoser och långtidsutredningens bedömningar av utvecklingen.1 I analysen av utvecklingen för enskilda regioner (län) torde dock som regel denna indelning vara alltför fin för att vara tillämpbar. Genom att lägga en relativt finfördelad sektorindelning till grund för uppbyggnaden av räkenskaperna erhålles dock stor frihet i valet av aggregering.
Regionindelning i ett regionalräkenskapssystem. Vilket system för regional indelning av landet som används i regional analys beror liksom valet av sektorindelning av analysens syfte. Regionindelningen måste således kunna varieras efter skiftande analysbehov. För att erhålla data över regionernas utgifter för olika typer av analyser måste dessa data finnas tillgängliga på låg nivå i ett system av regionala indelningar. Dessa överväganden talar för att kommunerna bör utgöra den lägsta redovis- ningsnivån för de olika sektoremas utgifter i regionalt hänseende. De analysmetoder som redovisas ovan kan dock i regel inte användas på den lokala nivån. Genom att låta kommunerna utgöra redovisningsenhet i ett regionalräkenskapssystem ges stora möjligheter att använda alternativa regionindelningar som utgångspunkt för analyserna. Tidsintervall för upprättandet av regionalräkenskaper. Ett regional- räkenskapssystem som ger information om samband mellan sektorer och regioner i form av leveranser av varor och tjänster är med all säkerhet förhållandevis kostsamt att sammanställda. Upprättandet av fullständiga regionalräkenskaper torde därför kunna ske endast med relativt stora tidsintervall, t.ex. vart femte år. Uppgifter från den löpande statistik- produktionen vilka kan inpassas i regionalräkenskaperna bör fortsätt- ningsvis liksom i dag produceras årsvis.
* Långtidsutredningen an- vänder sig numera av en indelning av produktions- systemeti 24 sektorer. I de fall då datainsamlandet för regionalräkenskaperna bygger på urvalsundersök- ningar ökar urvalets stor- lek och därmed även kost- naderna för datainsamlan- det starkt med ökat antal sektorer i dessa räkenska- per. Detta argument talar för att använda en något grövre sektorindelning än den långtidsutredningen nu använder.
1 En redogörelse för denna studie ges i pro- duktionskostnadsgrup- pens rapport (bilaga 7).
= För en utförlig analys av denna typ av urvals- förfarande, se W. Miernyk, Sampling Techniques in Making Regional Industry Forecasts i A.F. Carter och A. Brody, Input- Output Techniques 2. Applications of Input- Output Analysis, Amster- dam 1970.
Regionalräkenskaper med beräkningar från användningssidan. De svenska nationalräkenskaperna bygger på beräkningar från såväl produk- tions— som användningssidan. Vid uppläggning av regionalräkenskaper torde det vara nödvändigt att liksom i nationalräkenskaperna utföra relativt fristående beräkningar från såväl produktions- som användnings- sidan. Det regionalräkenskapssystem, som ligger till grund för analyserna i detta kapitel, är uppbyggt på sådant sätt att möjlighet föreligger att stämma av gjorda beräkningar mot varandra. Detta ger bl. a. möjlighet att kontrollera att dubbelräkningar inte utförts. Vidare kan en indikation på kvaliteten hos det statistiska material som ligger till grund för räkenskaps- systemet erhållas. Syftet med regionalräkenskaper som utgår från användningssidan är att
ge en bild av utrymmet för olika användningar av resurserna inom en region. Användningssidan omfattar som regel posterna privat och offentlig konsumtion, privata och offentliga investeringar, lagerföränd— ringar samt (netto)exporten. Utöver dessa poster kan till användnings- sidan även föras de olika sektoremas förbrukning av råvaror och halvfabrikat. Till produktionssidan räknas i så fall bruttoproduktionen.
I tabell 3.15 visas i översiktlig form tillgången till regionalt uppdelade data över resursernas användning. Behov av statistik på de skilda användningsområdena anges. Som framgår av tabellen återstår alltjämt ett betydande arbete med att bygga upp den regionala statistiken. Det är därvid nödvändigt att lägga ned speciella ansträngningar på att förbättra statistiken över privat och offentlig konsumtion samt över export och import.
l) Företagsenkäter. De undersökningar som utförts av ERU: s produk- tionskostnadsgrupp visar att företagen har möjlighet att lämna informa- tion om sina inköp och leveranser av varor och tjänster från och till olika regioner.1 Speciellt gäller detta om arbetet med preciseringen av kundernas och leverantörernas branschtillhörighet och lokalisering redu- ceras. I produktionskostnadsgruppens enkät efterfrågas uppgifter om de 15 största köparna och säljarna samtidigt som totala försäljnings- och inköpssummor anges. Antalet företag, som tillfrågas kan begränsas kraftigt genom att basera kartläggningen av mellanregionala leverans- strömmar på en totalundersökning av större företag —— exempelvis sådana som har minst 50 anställda — och endast använda ett urvalsförfarande vid kartläggning av leveransstrukturen för företag med färre än 50 anställda. Även om begränsningen tillämpas vid uppgiftsinsamlandet torde ändå en mycket stor andel av leveransströmmarna fångas upp.2 En utvidgning av bl. a. industri- och handelsstatistiken efter de principer som här anges, exempelvis varje femte år med uppgifter om leveransströmmar, skulle ge värdefull information vid uppbyggnad av regionalräkenskaper från användningssidan.
2) Enkäter till hushållen. För att uppskatta regionala skillnader i den privata konsumtionens omfattning kan flera metoder komma ifråga. En möjlighet är att i form av en hushållsbudgetundersökning samla in information från ett stickprov av regionernas hushåll. En annan är att uppskatta konsumtionen genom att utgå från fördelningen av hushållen
Tabell 3.15 Tillgång och behov av regionalt uppdelad statistik över resursernas
användning Användnings— Statistikkälla i kalky— Behov av utvidgad område lerna, statistiktillgång statistik
M Jordbruks- och skogsstatistik Speciella enkäter till
Insatser av råvaror
och halvfabrikat lndustristatistik handels- och byggnads- företag Kompletterande enkäter till industri-, jord- och skogsbruksföretag Konsumtion Privat Nationalräkenskaper (NR), Utvidgad HBU Hushållsbudgetundersök- ningar (HBU), inkomst- statistik Statlig NR, Riksrevisionsverkets Regionalisering av RRV: s (RRV: s) statistik (system statistik S), Statens avtalsverks statistik Kommunal Kommunal finansstatistik Kompletterande uppgifter om reala avskrivningar Landstinget Kommunal finansstatistik Kompletterande uppgifter om reala avskrivningar Investeringar Privata Investeringsstatistiken Utvidgat stickprov för till- NR, Jordbruks— och skogs- verkningsindustri statistik Investeringsuppgifter för Statistik över påbörjade jordbruk, byggnadsverk- byggnadsprojekt samhet och handel bör förbättras Statliga NR, RRV Se under konsumtion Kommunala Kommunal finansstatistik Se under konsumtion Landstingens Kommunal finansstatistik Se under konsumtion Bostäder Statistik över påbörjade Bostadsbyggandet i olika
Export —im port Övriga Sverige Utlandet
Lagerförändringar
byggnadsprojekt
Statistik saknas NR
NR
regioner i värdetermer
Speciella enkäter erfordras Speciella enkäter erfordras
Speciella enkäter erfordras
på olika inkomst- och åldersgrupper och dessa gruppers konsumtions- benägenhet. Hushållsbudgetundersökningar torde ge den säkraste infor- mationen. Sådana undersökningar skall — förutom om hur hushållens konsumtion fördelar sig på varu- och tjänstegrupper — ge information om hur hushållens utgifter fördelas på den egna regionen resp. andra regioner.1
3) Enkäter till offentliga sektorn. De offentliga myndigheternas konsumtion beräknas i nationalräkenskaperna från kostnadssidan som summan av myndigheternas löpande förbrukning av varor och tjänster, reparationer och underhåll, egentliga löner, arbetsgivareavgifter, erlagda indirekta skatter och avskrivningar. Vad gäller statliga sektorn saknas i dag nästan helt regionala data för dessa kostnadsposter. För'såväl den
I I 1969 års hushålls- undersökning ingick
3 208 hushåll. Dessas kon- sumtionsutgifter uppräkna- des därefter till att gälla hela riket. En regional ver- sion av denna undersök- ning skulle kräva ett be- tydligt större urval. Ur- valets storlek beror givet- vis på regionindelningen och antalet undersökta regioner.
Tabell 3.16 Tillgång Och behov av regioth uppdelad produktionsstatistik enligt långtidsutredningens sektors-
indelning
Sektor
10.
11.
12.
13.
14.
15.
Statistikkälla i kalky- lerna, statistiktillgång
Behov av utvidgad statistik
Jordbruk, trädgårds- skötsel, fiske
Skogsbruk
Gruvor och mineral- brott
Livsmedels-, dryckes- varu- och tobaksin— dustri
Textil- och bekläd- nadsindustri Trä-, massa-, pappers- och pappersvaruin- dustri Petroleumraffinaderi
J ärn-, stål— och me- tallverk
Övrig industri
El-, gas- och vatten- verk
Byggnadsverksamhet
Varuhandel
Transport- och kom- munikationstjänster
Bostadstjänster
Övriga privata tjänster
Jordbrukarnas taxerade in- komster och utgifter för- delade på bruttoinkomster för animaliska, vegeta- biliska produkter och skördeskadeskydd m. m. samt utgifter för inköp av förnöden-
heter m. m.
Skogsstatistik, SOS. Domän- verket, Lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska under— sökningar lndustristatistik
lndustristatistik
lndustristatistik
lndustristatistik
Indu stristatistik lndustristatistik lndustristatistik
Elstatistik, industristatistik, kommunal finansstatistik
NR, produktionsuppskatt- ningar saknas
F inansstatistik, företags- registret Rörelseöverskottet fördelas efter antal anställda SOS, Postverket, Televerket, Statens Järnvägar och Luft- fartsverket Svensk lokaltrafik Transportstatistik Hushållsbudgetundersök- ningar (HBU) FoB och nationalräkenska- perna (NR) Personlig service enligt HBU Uppdragsverksamhet m. m. NR och sysselsättningsandelar enligt FoB och arbetskrafts- undersökningarna (AKU)
Produktionsvärde, löpande förbrukning samt reparationer och underhåll
Produktionsvärde, löpande förbrukning samt reparationer och underhåll, enkäter till virkesuppköpare Statistiken över filialföretag bör kompletteras Statistiken över filialföretag bör kompletteras
Statistiken över filialföretag bör kompletteras Statistiken över filialföretag bör kompletteras
Statistiken över filialföretag bör kompletteras Statistiken över filialföretag bör kompletteras Statistiken över filialföretag bör kompletteras Flexiblare regionindelning för elstatistiken. Statistiken över kommunernas industriverk- samhet bör specificeras Enkäter till byggnadsföretagen om bruttoproduktion och leve- ranser Utbyggd handelsstatistik med omsättning, inköp av varor och antal anställda (arbete pågår vid SCB) Anpassning av de regionala uppdelningarna till kommun- blocks- och länsindelningarna
Regionalisering av hushålls- budgetundersökningarna
Utbyggnad av finansstatistiken och företagsregistret med upp- gifter om omsättning, verk- samhetsställen och antal an- ställda
___________________———————-——-
Anm. : Sektorindelningen är den som användes i 1970 års långtidsutredning.
statliga som den kommunala sektorn krävs i regionalräkenskapsanalyser- na uppgifter över hur sektoremas inköp av varor och tjänster fördelar sig på olika regioner. Vid redovisningen av de statliga utgifterna bör en fördelning av dessa på de enskilda kostnadsställena ske, så att en kommunindelning kan följas. Ett statligt verk med avdelningar i två kommuner bör sålunda redovisa sina utgifter för avdelningarna i de båda kommunerna separat. I övrigt behöver statistiken för den kommunala sektorn endast kompletteras med uppgifter över realkapitaltillgångar.
Regionalräkenskaper med beräkningar från produktionssidan. Syftet med beräkningar av den totala produktionens sammansättning och utveckling i en region är att få ett mått på produktionskapacitetens förändring. För en rad sektorer år produktionsuppgifter relativt lätta att ta fram. För andra sektorer, exempelvis den statliga, är möjligheterna att beräkna produktionsuppgifter starkt begränsad.
I tabell 3.16 ges en översikt över tillgång och behov av regionalt uppdelade produktionsdata. Näringslivet har därvid delats in i de 15 sektorer som utnyttjades av 1970 år långtidsutredning. Den översikt över statistikbehovet som ges i tabellen omfattar främst produktionsstatistik. Uppgifter om insatser av råvaror och halvfabrikat har i regel inte tagits med. Behovet av utbyggnad av statistiken gäller främst byggnadsverksam- het, transport- och kommunikationstjänster samt bostadstjänster. För jord- och skogsbruk behövs mått i värdetermer för viss produktion, som nu endast kvantifieras med fysiska mått. Varuhandelsstatistiken byggs för närvarande ut med hjälp av momsuppgifterna och företagsregistret. Det är troligt att produktionsuppgifterna från byggnadsverksamheten måste inhämtas genom särskilda enkäter.
4. Metoder för att beakta osäkerhet i planeringen
4.1. Inledning
De flesta prognosproblem har nära samband med ett beslutsproblem: kommunernas beslut vad gäller lokalisering och dimensionering av nya skolor baseras på mer eller mindre noggrant utarbetade prognoser över elevunderlagets framtida utveckling, företagens investeringsbeslut bygger på bedömningar av efterfrågeutvecklingen, osv. Förhållandet att besluten och dessas konsekvenser är åtskilda i tiden medför att besluten måste fattas under osäkerhet.
I ett samhälle som liksom det svenska bygger på decentraliserat beslutsfattande tvingas företag och myndigheter att planera under två typer av osäkerhet. Den ena utgörs av bristande information om hur andra beslutsfattare kommer att handla iframtiden. Den andra utgörs av osäkerhet om de strukturella sambanden i samhället. I båda fallen är det möjligt att nedbringa osäkerheten. Den förra typen av osäkerhet kan nedbringas genom att t. ex. staten skapar en institutionell ram för utbyte och avstämning av planer och prognoser mellan beslutsenhetema. Den senare typen av osäkerhet kan nedbringas genom att resurser ställs till förfogande för utredningsarbete som t. ex. företag och kommuner inte själva har möjlighet att utföra. Såväl långtidsutredningarna som länsplane- ringen kan sägas ha till syfte att nedbringa båda dessa former av osäkerhet. Prognos- och utredningsarbetet syftar därvid till att minska osäkerhetens omfattning och ge möjligheter att studera förlopp där man mer exakt känner framtiden och beslutens konsekvenser. De modeller som användes i detta arbete är nästan uteslutande av s. k. deterministisk typ. Varje förändring — t. ex. i form av ett beslut — ger i kalkyler med dessa modeller enbart ett framtida utfall som resultat. Denna egenskap hos de konventionella prognosteknikerna gör dem föga lämpade för analyser av hur osäkerheten skall beaktas vid beslutsfattandet. Den typ av deterministiska modeller som beslutsmodellerna utgör kan dock användas för att analysera vissa former av osäkerhet.
I viss kontrast till ansatser som avser att minska osäkerheten kan man se metoder som syftar till att göra det möjligt att ”leva” med osäkerhet och göra den styrande för planeringen. Ett exempel på sådana metoder utgör de olika typer av strategier för hur man bör handla i osäkerhetssituationer som utvecklats inom eller i nära anslutning till den
s.k. spelteorin. I allmänhet förutsätts i denna teori varje handlings- alternativ ge upphov till endast en följd och som de väljande — i regel enbart två spelande — känner. De konsekvenser som olika kombinationer av handlingsalternativ har kartläggs. Varje deltagare i spelet antas välja det alternativ som har ett sämsta utfall som är mindre ogynnsamt än något av de andra alternativen.
Spelteon'n har tillämpats främst vid analyser av militära och politiska konfliktsituationer. Den har även använts av vissa företag som underlag för beslut, där det gäller att beakta eventuella motåtgärder från konkurrerande företag. Inom samhällsplaneringen däremot har spelteorin nästan enbart använts i syfte att illustrera principiella, kvalitativa samband.1 Den begränsade användningen kan delvis förklaras av att teorin baseras på alltför förenklande antaganden samt att försöken att föra in mer realistiska antaganden — t. ex. att vinst för den ene spelaren inte behöver motsvaras av exakt lika stor förlust för den andre spelaren (andre spelare) eller att spelarna kan bilda koalitioner — i analysen i regel medfört matematiska problem som inte kunnat bemästras.
Vid försöken att fördjupa analysen av besluts— och osäkerhetsproble- men uppstår således ofta situationer där å ena sidan lösbara matematiska formuleringar ligger utom räckhåll och å andra sidan verbala påståenden blir alltför oprecisa. En teknik som ofta tillgrips i sådana situationer är simulering. En variant av denna teknik, som ofta tillgrips då modellsam— banden inte är hanterbara med matematiska operationer, innebär att ett antal numeriska fall räknas igenom med dator. Genom att utföra ett antal sådana simuleringar kan man få en ungefärlig uppfattning om modellens beteende och om fördelningen av resultaten. En annan variant av denna teknik innebär att man i stället för att återge verkligheten i form av ett system av matematiska samband avbildar denna genom ett ”rollspel”. Inget hindrar dock att man kompletterar spelet med matematiska modeller som belyser vissa specificerade samband. Genom att koppla samman ett sådant spel med matematiska modeller av s. k. stokastisk typ erhålles möjlighet till analys av hur händelser av slumpmässig karaktär påverkar planeringsprocessen (s. k. Monte Carlo—simulering). Nedan redovisas en simuleringsmodell av rollspelstyp som kan använ- das för att belysa osäkerhets- och beslutsproblem som är aktuella i planeringen på lokal och regional nivå. Vidare redovisas två besluts- modeller. Ett syfte i tillämpningarna med dessa modeller är att belysa effekterna för samhällsutvecklingen i olika delar av landet av förändringar i de uppställda målen för denna utveckling. Analyser av denna typ kan användas för att minska den osäkerhet om framtiden som beror av dels bristande information om målen för utvecklingen, dels bristande informa- tion om vilka konsekvenser förändringar i dessa mål får för utvecklingen.
4.2. Rollspel som hjälpmedel för att belysa osäkerhets- och beslutsproblem
En spelmodell som kan användas för att belysa målkonflikter samt effekter av politiska beslut på lokal och regional nivå har konstruerats vid
1 För en översikt över spelteorin och dess tillämp- ningar, se A. Rapoport, Teori för tvåmansspel, Stockholm 1967.
1 Framställningen återger i sammandrag innehållet i 0. Wärneryds bidrag.
kulturgeografiska institutionen i Göteborg.1 Spelet är av manuell typ. Någon matematisk modell som kan kopplas till spelet har ännu inte utvecklats. Verklighetens mångfald vad gäller olika intressegruppers önskemål och möjligheter att påverka utvecklingen, politiska och fackliga organs beslut, näringslivets agerande, osv. förenklas mycket starkt och samlas i bestämda roller. Vid genomförandet av spelet företräder således deltagarna genom de roller de tilldelas olika intressegrupper som berörs av samhällsplaneringen. Deltagarna skall under spelets gång sätta upp mål för utvecklingen, utarbeta planer, förhandla och fatta beslut. De försöker därmed spela fram samhällsutvecklingen. Tre kommuntyper —— en tillbakagående, en stagnerande samt en expanderande — är representerade i spelet. Befolkningen i varje kommun representeras av vissa speldeltaga- re. De politiska och administrativa organen i varje kommun företräds av andra roller. Företrädarna för dessa organ presenteras uppgifter beträffan- de befolkning, sysselsättning, näringslivets storlek och karaktär, osv. i den egna kommunen. Dessa uppgifter anger varje kommuns utgångsförutsätt- ningar vid spelets början. Ett viktigt rollsystem utgör den riks— och regionalpolitiska gruppen som företräder centrala myndigheter. Närings- livets roller är täckta i spelet enligt specificerade indelningar. Utöver dessa roller finns en joumalistgrupp som skall svara för pressens funktion. Varje roll har sin specifika målsättning och har att fullgöra ålagda
uppgifter. Syftet med rollspelet är att mot bakgrund av givna problemställningar
och med roller som täcker in individer och hushåll, företag och kommunförvaltning samt riks— och regionalpolitik söka avbilda ett händelseförlopp och utfallsbedöma de fattade beslutens effekter för kommunens totala utveckling och för de enskilda intressegrupperna i varje kommun. Spelet löper genom tre faser: planering och förberedelse, förhandling samt utfallsbedömning. De två första faserna har till syfte att söka avbilda planeringsprocessen med särskild inriktning på framtagning av underlag för beslut och på själva formandet av beslut för kommunens framtida utveckling. Stat-, kommun- samt företagarrollerna får här stor betydelse. Hushållens huvudsakliga betydelse ligger vid bedömning av utfallen av fattade beslut. Spelets inriktning ges av det tema som anges av spelledningen vid starten. Spelet tjänar således som ett medel för att analysera ett givet planeringsproblem. Efter en spelperiod som omfattar 4—6 timmar bryts spelet och resultaten sammanställs. En diskussion om det genomspelade planeringsproblemet följer omedelbart därefter.
Det här beskrivna spelet har genomförts vid en kurs i regional planering 1973. Ca 70 personer deltog i spelet. Flertalet deltagare representerade olika samhällsvetenskapliga ämnen. Dessutom deltog tjänstemän sysselsatta med planeringsverksamhet på kommun-, läns- och riksnivå. Den erfarenhet som gjordes är att spelet ger möjligheter till snabbt ökad förståelse för villkoren för verklighetens samhällsplanering, vilken alltid sker under osäkerhet och på grundval av ofullständig information. I sin nuvarande form kan spelet inte användas som prognosinstrument i samhällsplaneringen. Härför är speltekniken ännu ett alltför oprecist instrument. Spelets värde i samhällsplaneringen ligger
framför allt i att det ger en vidgad belysning av den komplexitet som utmärker denna planering. Det ger också möjlighet att identifiera situationer och delproblem, som sedan kan studeras mer noggrant i speciella undersökningar. Vidare belyser spelet samordningsproblemen vid beslutsfattandet samt ger ökad förståelse för samspelet mellan skilda intressegrupper i samhället.
En vidareutveckling av speltekniken bör göra det möjligt att studera tänkbara konsekvenser av olika beslut. Härigenom erhålls en viss handlingsberedskap om något av besluten blir verklighet. Eftersom spel kanske är den enda teknik som — om än i grova drag - kan återge verkligt beslutsfattande, ger den också möjlighet att studera besluts- processen. Speltekniken torde t. ex. kunna användas för att pröva skilda organisationsformer för en kommuns administration och studera hur olika planeringsproblem handlägges.
4.3. Beslutsmodeller
Förklaringsmodeller av den typ som utarbetats inom ramen för långtids- utredningen är av stort värde vid prövning av samstämmigheten mellan prognoser i samhällsplaneringen. Modeller av detta slag kan användas för att räkna fram ett antal olika förenliga utvecklingsalternativ. ] beräk- ningarna utgår man från att de samhällspolitiska styrmedlen har givna värden eller förändras på ett förutsägbart sätt. Av olika skäl är det antal utvecklingsförlopp av denna typ som kan simuleras fram tämligen begränsat. Det är två sätt att använda sig av instrument av den typ som beslutsmodeller representerar, som är av intresse i regional planering. Det ena sättet är att använda beslutsmodeller som hjälpmedel för att analysera effekterna av förändringar i de mål som ställts upp för utvecklingen. Denna typ av analyser kan minska den osäkerhet som beror på bristande information om effekterna på samhällsutvecklingen av olika beslut. Det andra sättet är att använda dem som ett hjälpmedel vid prövning av överensstämmelsen mellan olika prognoser för samhällsut- vecklingen. De kan exempelvis utgöra ett av instrumenten i analyser av samstämmigheten mellan de utvecklingsalternativ som anges i långtidsut- redningarna samt i länsplaneringen.
Under den utredningsetapp som här dokumenteras har prognosgrup- pen medverkat till att två beslutsmodeller utvecklats. De redovisas nedan.
I analyser med modeller av denna typ söker man det största eller minsta värdet för den s.k. målfunktionen, vilken anger den önskvärda utvecklingen. Det förutsätts samtidigt att vissa restriktioner, som anger vad som är tillåten utveckling, är uppfyllda. Den ena av modellerna är av s. k. komparativt statisk typ. Målsättningar eller värderingar knyts i dessa modeller endast till förhållandena vid en viss tidpunkt, t. ex. slutet av en planeringsperiod. Modeller av denna typ kan användas bl. a. för att bedöma önskvärdheten hos regionala strukturer vid en given tidpunkt. Den andra modellen som här redovisas är en dynamisk typ och kan ses som en vidareutveckling av den statiska modellen. I analyser med
2 Se A. Granholm och O. Ohlsson, bilaga 13.
modeller av den senare typen tas uttalad hänsyn till tidsdimensionen. Planeringsperioden indelas i delperioder, vilket gör det möjligt att studera utvecklingen under hela planeringsperiodens förlopp och inte endast förhållanden vid dess slut. Dynamiska beslutsmodeller gör det därföri princip möjligt att avgöra vilka åtgärder som måste vidtas för att ett utvecklingsförlopp som vid varje tidpunkt under en planeringsperiod uppfyller uppställda krav på önskvärd samhällsutveckling, skall realise-
TBS.1
Modellerna har tillämpats med data för den svenska ekonomin. De resultat som erhålles i kalkylerna bör tolkas med försiktighet. Modellerna bygger på starkt förenklade antaganden om samhällsekonomins sätt att fungera. Det empiriska underlaget för kalkylerna är osäkert. Tills vidare bör de kalkyler som utförts med dessa modeller betraktas som räkneexempel.
4.3.1. Tillämpning av en beslutsmodell av statisk typ
En modell för empirisk analys av resursfördelningsproblem inom ramen för regionalpolitiken har konstruerats av Arne Granholm och Olle Ohlsson.2 De analyser som utförs med modellen utgår ifrån förhållandet att samhällsplaneringen av rent praktiska skäl ofta måste ske stegvis. Det föreligger därför ofta behov av instrument för att pröva överensstämmel— sen mellan prognoser och planer som utarbetas inom olika samhälls- planerande organ. Beslutsmodeller kan utgöra ett sådant instrument. I tillämpningarna av modellen används denna för att undersöka överens— stämmelsen mellan befolkningsprognoserna för länen år 1980 enligt Länsplanering 1967 och produktionsprognoserna för samma år enligt 1970 års långtidsutredning. Analyserna utgår vidare ifrån att samhälls— sektoremas produktionsförutsättningar är olika i skilda regioner. Regio- nala skillnader i produktionen per sysselsatt och därmed i lönebetalnings- förmåga föreligger ofta för sektorerna, vilket ger upphov till regionala inkomstskillnader. Vidare är ofta sektoremas investeringsbehov vid produktionsökningar olika i skilda regioner. Modellen används för att belysa konflikten mellan målet jämnare regional inkomstfördelning å ena sidan och målet effektivitet i produktionen å andra sidan. Som mått på sektoremas effektivitet i regionerna används därvid investeringsbehovet per enhet ökning av produktionen.
En prövning av överensstämmelsen mellan planeringen på olika nivåer i Sverige är möjlig endast i begränsad utsträckning. Anledningen härtill är främst att målen för utvecklingen inom samhällets olika delar inte är tillräckligt preciserade för detta ändamål. Som underlag för formulering
1 Beslutsmodeller användes i regel för att beräkna den mest effektiva fördelningen av resurser på olika användningsområden. Mot denna lösning svarar vissa priser på resurser (t. ex. lön för olika kategorier av arbetskraft). Dessa beräknade priser kan ge anvisning om hur resursanvändningeni samhället kan förbättras genom att anpassa de faktiska priserna till dem som beräknats med hjälp av modellen. De styrmedel som samhället härvid kan använda sig av är indirekta skatter och subventioner. Denna problematik tas dock inte upp till behandling i föreliggande kapitel.
är konkreta mål i detta avseende en analys av vilka konsekvenser alternativa förutsättningar har i form av resurskrav på ekonomin som helhet av värde. De kalkylexempel som tas fram med hjälp av planeringsmodellerna skall sålunda ses som ett sätt att visa möjligheterna att uppnå olika målkombinationer.
Problemsta'llning och modellens uppbyggnad
I ekonomisk planering brukar man ibland skilja mellan tre planeringssteg
l. Makrosteget 2. Det sektoriella steget 3. Det (mellan)regionala steget
Lösningar för ett planeringssteg i planeringsprocessen ger förutsätt- ningarna för närmast underliggande steg. För att förutsättningarna för de olika dellösningarna skall överensstämma är revideringar av beräkningarna i allmänhet nödvändiga.
I makrosteget bestäms samhällsresursernas fördelning på grova katego- rier såsom total konsumtion, totala investeringar etc. utan beaktande av sektorer och regioner. De avvägningar som görs i detta steg bestäms bl. a. av uppställda mål för ekonomins tillväxttakt. I den sektoriella plane- ringen fördelas den i makrosteget bestämda totala investeringsvolymen etc. på de olika samhällssektorema. De resurskrav, som impliceras av beräkningarna i det senare steget, jämförs med dem som ingick i resultatet för makrosteget. Om dessa beräkningar inte överensstämmer återgår planeringsprocessen till det första steget, där förutsättningarna omprövas. Denna process fortsätts till dess överensstämmelse erhålls.
I det mellanregionala planeringssteget prövas på motsvarande sätt om det med hänsyn till skillnader i de olika regionernas produktions- förutsättningar är möjligt att nå uppställda regionalpolitiska mål med de resurser och det resursutnyttjande som ligger till grund för de föregående två planeringsstegen. Om det mellanregionala steget visar, att de regionalpolitiska målen ej är förenliga med målen för föregående planeringssteg, måste förutsättningarna för dessa omprövas. Revideringar av denna art genomförs till dess överensstämmelse mellan planerna på de olika nivåerna föreligger.
Prognoserna för de olika sektoremas produktionsutveckling på riksnivå enligt 1970 års långtidsutredning och befolkningsprognoserna för länen enligt alternativ 2 i Länsplanering 1967 utgör två utgångspunkter för analyserna i Granholms och Ohlssons bidrag. Utifrån de förutsättningar, som ges av dessa prognoser, analyseras den länsvisa fördelningen av de olika sektoremas produktion som medför minsta investeringsbehov vid alternativa mål om inkomsternas regionala fördelning. I samband härmed analyseras även vilka förändringar av de regionala inkomstskillnaderna som är förenliga med ett samtidigt uppfyllande av långtidsutredningens sektorsprognoser och länsplaneringens befolkningsprognoser för länen. Med hjälp av modellen beräknas det lokaliseringsmönster för år 1980 som medför det minsta investeringsbehovet. Den utveckling som svarar mot ett sådant mönster jämförs därefter med den förväntade utvecklingen enligt länens bedömningar i samband med Länsplanering 1967.
Produktionssystemet indelas i analyserna i nationellt rörliga resp. nationellt bundna sektorer. Utvecklingen för de geografiskt eller regio-
' Som framgår av modellens uppbyggnad implicerar så- ledes analyser med besluts- modeller på intet sätt op- timering utifrån snävt de- finierade ekonomiska effektivitetskriterier. Det är fullt möjligt att i den här presenterade besluts- modellen bygga in ytter- ligare, mer konkretisera- de politiska mål för den sociala och fysiska mil- jöns kvalitet som restrik- tioner på utvecklingen i beräkningarna.
nalt bundna sektorerna förutsätts vara relaterad till befolkningsutveck- lingen i regionerna. De lokaliseringsbara enheterna återfinns inom de nationellt rörliga sektorerna. Med hjälp av en linjär programmerings— modell av statisk typ beräknas var de nationellt rörliga företagsenheterna skall lokaliseras för att effektivitets— och inkomstutjämningsmål i regionalpolitiken skall uppfyllas. Möjligheterna att nå olika kombinatio- ner av dessa mål begränsas av restriktioner av teknisk och politisk art. En restriktion i modellen, som alltid skall vara uppfylld, är överensstämmelse med produktionsprognoserna för sektorerna enligt 1970 års långtids- utredning. Vidare måste befolkningens länsvisa fördelning överensstämma med prognoserna enligt alternativ 2 i Länsplanering 1967. Befolknings- prognoserna översätts till prognoser för arbetskraftsutbudet med hjälp av uppgifter om förvärvsintensiteter i regionerna. Arbetskraftsefterfrågan kopplas till produktionen med ledning av beräknade värden för arbets- produktiviteten för sektorerna i de olika regionerna. De sektoriella och regionala produktivitetsskillnader som idag föreligger förutsätts bestå under hela den studerade planeringsperioden. En annan art av restriktio- ner i modellen är de gränser som satts upp för sysselsättningens maximala förändringstakt inom varje sektor i regionerna fram till 1980. Dessa gränser har i modellen satts lika med den högsta förändringstakt som observerats för varje sektor i något län under de senaste 15 åren. Den högsta tillåtna öknings- resp. minskningstakten för sysselsättningen är således olika för varje sektor. Dessa restriktioner svarar mot tekniska och sociala förhållanden som begränsar sektoremas flexibilitet.l
Som mått på effektiviteten i produktionen används kapitalåtgång (investeringsbelopp) per producerad enhet. De regionala skillnaderna i detta mått förutsätts spegla variationer i produktionsförutsättningarna. Som mått på ojämnheten i den regionala inkomstfördelningen används skillnaden mellan det högsta och lägsta produktionsvärdet (förädlings- värdet) per sysselsatt iregionerna. Konkret innebär modellen att man vid en given målsättning om den regionala inkomstfördelningen söker det lokaliseringsmönster, som uppfyller produktionsmålen för de olika sektorerna till minsta investeringskostnad för ekonomin som helhet. Uppfyllandet av detta mål innebär samtidigt att resursutrymmet för konsumtion blir så stort som möjligt.
Resultat i beräkningarna med modellen
I analyserna av sambandet mellan regionala inkomstfördelningsmål och effektivitetsmål i den ekonomiska politiken har först antagits att syftet är att fram till 1980 reducera de regionala inkomstskillnaderna så mycket som möjligt. Konsekvenserna i form av effektivitet, dvs. investerings— behov, i produktionen beaktas härvid inte. Denna kombination av mål i politiken benämns i fortsättningen utjämningsalternativet. Som medel för att nå det uppställda målet använder sig samhället av omlokaliseringar av produktionsenheter inom de nationellt rörliga sektorerna. Enligt beräk- ningar med modellen kan genom sådana omlokaliseringar skillnaderna i produktion (inkomst) per sysselsatt mellan två län högst reduceras till 19700 kronor. Se tabell 4.1, beräkningsalternativ V. En fullständig utjämning av regionala skillnader i produktion per sysselsatt är således inte möjlig inom ramen för de förutsättningar som gäller i modellberäk- ningarna. Mot det lokaliseringsmönster som medför de minsta regionala skillnaderna i inkomst svarar ett årligt investeringsbehov om 3,85 miljarder kronor inom de nationellt rörliga sektorerna under perioden 1965—1980.
Därefter har antagits att utformningen av den ekonomiska politiken baseras endast på effektivitetsöverväganden. De regionala skillnader i produktion (inkomst) per sysselsatt som är förenade med en sådan politik förutsätts inte bli beaktade. Denna kombination av mål i politiken betecknas fortsättningsvis effektivitetsalternativet. Beräkningar med modellen utifrån de förutsättningar som ges av det senare alternativet anger att det årliga investeringsbehovet inom de nationellt rörliga sektorerna högst kan pressas ned till 2,99 miljarder kronor per år genom omlokaliseringar. Mot denna regionala fördelning av produktionen inom sektorerna svarar en skillnad i produktion per sysselsatt mellan länen på 28 700 kr. Se beräkningsalternativet I i tabell 4.1. Enligt beräkningarna kan således skillnaden mellan länen med den högsta och den lägsta produktionen (inkomsten) per sysselsatt år 1980 reduceras med högst 31 %. Denna utjämning motsvaras av en ökning i investeringsbehovet med 28 % inom de nationellt rörliga sektorerna. Vidare har med hjälp av modellen beräknats den regionala fördelning av produktionen som medför minsta investeringsbehov inom de nationellt rörliga sektorerna vid olika givna regionala inkomstfördelningsmål mellan de angivna extremalternativen. (Beräkningsalternativen Il—IV i tabell 4.1.)
En utjämning av de regionala inkomstskillnaderna motsvaras således enligt kalkylerna av ökat investeringsbehov, dvs. minskad effektivitet, inom de nationellt rörliga sektorerna. Enligt modellen råder konflikt mellan regionala inkomstutjämningsmål och effektivitetsmål i politiken. Beräkningarna med modellen anger att ökningen i investeringsbehovet är relativt liten i början av utjämningsprocessen, men att den ökar starkt när de regionala inkomstutjämningskraven drivs längre. Kostnaden i form av ökat investeringsbehov — dvs. minskat konsumtionsutrymme -— vid utjämning av regionala inkomstskillnader beror av produktivitetskillna— derna mellan landets olika delar.
Tabell 4.1 Alternativa kombinationer av inkomstfördelningsmål och effektivitets- mål i regionalpolitiken
___—__—
Kombination av inkomst- Beräkningsalternativ fördelningsmål och effek- tivitetsmål [ 11 111 IV V
Största skillnad i inkomst per sysselsatt (i kronor) mellan två län i landet 28 700 26 500 22 200 20 700 19 700
Totala investeringar (i miljarder kronor) 2,99 3,02 3,20 3,40 3,85
Ökning i investeringskostnad per krona minskning i re- gional inkomstskillnad 13 600 42 000 133 000 450 000
Anm.: De regionala inkomstskillnaderna mäts i form av högsta skillnad i produktion per sysselsatt mellan två län i landet är 1980. Investeringsuppgifterna anger det genomsnittliga årliga förändringsbehovet av kapitalbeståndet under perioden 1965—1980 exkl. ersättningsinvesteringar. Uppgifterna avser endast de nationellt rörliga sektorerna. Samtliga värden är angivna i 1959 års prisnivå.
Enligt beräkningarna erhåller endast Stockholms, Uppsala, Hallands, Värmlands samt Västernorrlands län en större andel av den totala produktionen i landet när effektivitetsalternativet ligger till grund för beräkningarna jämfört med produktionsfördelningen mellan länen i utjämningsalternativet. Effektivitetsalternativet innebär också en ökad inkomst per sysselsatt i de angivna länen. Omvänt innebär en regional utjämningspolitik sänkt inkomst per sysselsatt i dessa län, medan samtliga övriga län redovisar ökning i olika grad.
Den sysselsättningsutveckling i länen för olika sektorer år 1980, som erhålls i beräkningarna enligt effektivitetsalternativet, har jämförts med de utvecklingstendenser på nationell nivå för dessa sektorer som anges i 1970 års långtidsutredning. Enligt dessa jämförelser kommer grafisk, metall- och verkstadsindustri samt nationell service att expandera snabbare i Göteborgs— och Bohus samt Malmöhus län än på nationell nivå. Metall- och verkstadsindustrin samt den kemiska industrin kommer enligt kalkylerna att utvecklas förhållandevis snabbt i Stockholms samt Uppsala län. Hallands, Älvsborgs och Västerbottens län beräknas få en jämförelse- vis snabb utveckling inom metall- och verkstadsindustri samt nationell service. Som ytterligare exempel på resultat i dessa beräkningar kan anges att Västerbottens och Norrbottens län båda kommer att uppvisa en snabbare utveckling än den nationella nivån inom samtliga sektorer utom den kemiska industrin. Metallindustrin kommer dock enligt beräkningar- na att utvecklas relativt sakta i Norrbottens län. Resultaten i beräkningarna med modellen har vidare jämförts med de bedömningar av sektoremas utveckling som vissa län utarbetade i samband med länsplanering 1967. I flertalet fall överensstämmer dessa bedömningar med långtidsutredningens sektorsprognoser. En jämförelse mellan resultaten i beräkningarna med modellen och långtidsutredningens prognoser gjordes i föregående avsnitt. Jämförelser med länsplaneringens bedömningar är därför här av intresse endast i de fall där länens bedömningar avviker från långtidsutredningens. Endast tre län — Koppar- bergs, Västernorrlands och Norrbottens län — utarbetade sådana sektors- prognoser. En jämförelse mellan långtidsutredningens och länsplane- ringens bedömningar samt resultaten i beräkningarna med modellen görs i tabell 4.2.
Vid jämförelse mellan resultaten imodellberäkningarna och länsplane- ringens bedömningar i de fall där dessa avviker från långtidsutredningens riksprognoser framkommer en splittrad bild för Kopparbergs och Västernorrlands län. Dessa län har i vissa fall justerat långtidsutredningens bedömningar mot utjämningsalternativet, i andra fall mot effektivitets- alternativet. I Norrbottens län har för flertalet sektorer långtidsutred- ningens bedömningar justerats i riktning mot utjämningsalternativet, dvs. det alternativ som i beräkningarna med modellen ger en förhållandevis gynnsam utveckling för länet.
Tabell 4.2 Jämförelse mellan långtidsutredningens och länsplaneringens bedöm- ningar samt resultaten i beräkningarna med modellen
Industrisektor Bedömningar enligt Kalkyler med beslutsmodellen 1970 års lång- Länsplane- Utjämnings— Effektivitets- tidsutredning ring 1967 alternativet alternativet
Kopparbergs län Träindustri expansion kontraktion kontraktion expansion Kemisk industri expansion oförändrad kontraktion kontraktion Metallindustri expansion oförändrad expansion kontraktion
Västernorrlands län Träindustri expansion kontraktion expansion kontraktion Livsmedels-
industri oförändrad kontraktion expansion expansion Textilindustri kontraktion oförändrad expansion kontraktion Kemisk industri expansion oförändrad kontraktion kontraktion
Norrbottens län Träindustri expansion oförändrad expansion expansion Grafisk industri expansion oförändrad kontraktion expansion Livsmedels-
industri oförändrad kontraktion kontraktion expansion Textilindustri kontraktion oförändrad kontraktion expansion
Källa: A. Granholm och 0. Ohlsson, bilaga 13.
4.3.2. Tillämpning av en beslutsmodell av dynamisk typ
Inom ramen för en analys med en modell av den typ som Granholm och Ohlsson konstruerat kan det visas att överensstämmelse föreligger mellan långtidsutredningens sektorprognoser och regionala befolknings- och sysselsättningsprognoser enligt Länsplanering 1967 för år 1980. Huruvida denna överensstämmelse kan upprätthållas även för den mellanliggande tiden fram till 1980 kan inte avgöras med modeller av statisk typ. Det kan visas att även om produktions— och sysselsättningsprognoserna är förenliga vid planeringsperiodens slut så kan ändå obalansproblem uppstå under mellanperioderna. Sådana problem hos regionala utvecklings- förlopp kan studeras med s. k. dynamiska modeller.
Lars Lundqvist och Folke Snickars har konstruerat en beslutsmodell för analys av regionala utvecklingstendenser, vilken innebär en vidare- utveckling av den ovan redovisade modellen. Analyserna omfattar utvecklingen över tiden. Transportkostnadema har också förts in i analyserna.1 I övrigt baseras modellen på i huvudsak samma förutsätt- ningar som den ovan redovisade modellen.
Modellens uppbyggnad
. 1 - Produktionssystemet indelas i likhet med vad som är fallet 1 de analyser L- LunqulSt 0011 F-
.. . . .. . . ' 11 f" som utfors av Granholm och Ohlsson 1 nationellt rorhga resp. reglonalt sååå? Eggcäigspr
bundna sektorer. Produktionsenheterna inom de nationellt rörliga sekto- förlopp, bilaga 14.
' Transportkostnadema utgörs av dels kostnader för råvaruleveranser och leveranser mellan produk- tionssektorema, dels kostnader för leveranser från produktionssektorer— na till olika former av slutlig användning (privat och offentlig konsumtion, export m. m.). Kostna- derna för att upprätt- hålla personkontakter har inte kunnat beaktas i kalkylerna.
rerna skall lokaliseras till åtta riksområden enligt ERU: s indelning. En i viss mening bästa utveckling över tiden skall erhållas. Den tidsperiod för vilken utvecklingen studeras är åren 1965—1985. Denna 20-årsperiod indelas i analysen i fyra S-årsperioder. Åren 1970, 1975, 1980 och 1985 får i analysen karaktärisera utvecklingen under resp. S-årsperiod.
Den modell som används i analyserna av den regionala utvecklingen är en s. k. icke-linjär programmeringsmodell av dynamisk typ. De krav eller restriktioner på utvecklingen som förs in är desamma som i Granholms och Ohlssons analyser med den skillnaden att restriktioner här läggs på utvecklingen under hela planeringsperioden fram till dess slut och inte enbart på förhållandena under slutåret.
Två grundläggande krav på den regionala utvecklingen, som skall vara uppfyllda för varje förlopp som kan räknas fram med modellen, utgörs av dels nationellt bestämda ”produktionsmål” för de rörliga sektorerna, dels regionalt specificerade ”sysselsättningsmål”. Produktionsmålen för 1975, 1980 och 1985 har erhållits genom att applicera prognoserna i 1970 års långtidsutredning på 1970 års produktionsvärden. Utvecklingen över tiden för de olika sektoremas produktivitetsvärden förutsätts vara desamma i varje region. Sysselsättningsmålen har erhållits genom att med hjälp av de angivna uppgifterna i prop. 19722111 bestämma befolk- ningsutvecklingen i vart och ett av riksområdena. De framtagna befolk- ningsramama har översatts till sysselsättningsmål för åren 1970, 1975, 1980 och 1985 med hjälp av uppgifter om förvärvsintensiteteri de olika regionerna. För 1970 har verkliga produktionsvärden och existerande befolkningsfördelning använts som ”mål”.
Genom förslitning etc. antas kapitalbeståndets storlek minska över tiden. Minskningen anges genom en för varje sektor specifik deprecie— ringstakt. Genom nyinvesteringar ökar produktionskapaciteten över tiden. I modellen antas fullt kapacitetsutnyttjande, dvs. kapitalbestånd och produktionsvärde är relaterade till varandra genom regionalt och sektoriellt specifika kapitalkvoter. Eventuella stordn'ftsfördelar etc. i produktionen beaktas ej i analysen. För att fånga upp omställningssvån'g- heter av social och teknisk natur införs liksom i Granholms och Ohlssons modell en restriktion i form av en högsta tillåtna expansionstakt för varje sektor och region. Gränsen för den maximala kontraktionen ges av deprecieringstakten.
Under förutsättning att det existerar ett antal skilda utvecklings- förlopp som alla uppfyller de krav som de införda restriktionerna uppställer, så är nästa steg att värdera dessa alternativ. Som nämnts sker detta genom att föra in en målfunktion i modellen. I den modell som här redovisas består målfunktionen av två huvudkomponenter. Den första utgörs av (nuvärdet av) de sammanlagda kapitalinvesteringarna under perioden 1965—1985 i de nationellt rörliga sektorerna. Den andra huvudkomponenten i målfunktionen utgörs av (nuvärdet av) de totala kostnaderna för varutransporter vid olika produktionsalternativ under perioden.1 I analyserna beräknas det utvecklingsförlopp som medför att de sammanlagda investerings- och transportkostnaderna under planerings- perioden blir så små som möjligt, samtidigt som de restriktioner som ålagts utvecklingen är uppfyllda. Minimering av dessa kostnader innebär att man funnit ett utvecklingsförlopp som samtidigt gör det totala värdet av den privata och offentliga konsumtionen under planeringsperioden så stort som möjligt.
Resultat i beräkningarna med modellen
Resultaten i analyserna med den av Lundqvist och Snickars utvecklade modellen visar att prognoserna för produktionsutvecklingen i landet som helhet fram till 1980 enligt 1970 års långtidsutredning svarar mot befolkningsutvecklingen i länen enligt 1972 års plan för utveckling av den regionala strukturen endast om produktionen under första hälften av 1970-talet utvecklas snabbare och under senare hälften av 1970-talet långsammare än vad som anges i långtidsutredningen. Sysselsättnings- prognosen ger för höga värden sett i förhållande till den förutsedda produktionsutvecklingen under perioden 1965—1975. För den därefter följande perioden anger beräkningarna däremot en tilltagande knapphet på arbetskraft. I slutperioden föreligger enligt modellberäkningarna tendens till arbetslöshet endast i Västerbottens och Norrbottens län. Bristen på samstämmighet förklaras av att långtidsutredningen och länsplaneringens kalkyler gäller för tiden som helhet fram till 1980, medan kalkylerna här bygger på en uppdelning i delperioder.
I beräkningarna jämförs den regionala utveckling för sektorerna som erhålls när målet är att minimera summan av investerings- och transport- kostnaderna, dvs. uppnå största möjliga konsumtionsutrymme, med två ytterlighetsfall. I det ena av dessa beaktas endast investeringskostnaderna. De totala varutransportkostnadernas beroende av produktionsenheternas lokalisering bortses från. Detta kalkylaltemativ kan sägas innebära att man studerar lokaliseringseffekterna av ett generellt transportstöd som täcker samtliga transportkostnadsutgifter för företagen. I det andra förutsätts att kapitalåtgången per produktionsenhet är oberoende av i vilken region investeringarna sker. Detta innebär att de totala investe- ringskostnaderna inte påverkas av hur de olika sektoremas produktions- utveckling fördelar sig på skilda regioner. Endast de totala transportkost- naderna utgör således målindikator i detta ytterlighetsfall. Detta alterna- tiv kan sägas innebära att man analyserar effekterna på företagens val av lokalisering vid införandet av ett Iokaliseringsstöd som är så utformat att företagens investeringskostnader är desamma i varje region.
Med de använda kostnadsmåtten kommer enligt beräkningarna den sektorutveckling som fås då målet är att erhålla största möjliga konsum- tionsuttrymme att i hög grad likna den som fås då målet är att minimera endast de totala investeringskostnaderna. För att renodla skillnaderna analyseras den regionala utvecklingen för sektorerna mer ingående i de båda ytterlighetsfallen.
Den sysselsättningsutveckling inom vissa av de nationellt rörliga sektorerna i varje.riksområde för perioden 1965—1985 som erhålls idet beräkningsalternativ, där enbart investeringskostnaderna minimeras, illu- streras i figur 4.1. Som jämförelse redovisas i figuren även resultat för 1985 som erhålls med en rent statisk modell. (För en mer fullständig resultatredovisning, se Lundqvists och Snickars bidrag i bilaga 14.)
I den dynamiska lösningen noteras för slutåret endast ett fåtal större avvikelser jämfört med resultaten i beräkningarna med den statiska modellen. Ett sådant exempel är utvecklingen inom livsmedelsindustrin,
Figur 4: I Sysselsättnings- utveckling I 965— 1985 vid minimering av inve- steringskostnaderna. Kal- kylexempel baserade på beräkningar för delperio- der jämfört med beräk- ning för en bart slutåret.
Anm.: Heldragna staplar anger beräkningar för delperioder, streckade staplar beräkningar en- bart för slu tåret.
S sselsättning, ! oo—tal anställda
V', Stock- Östra Småland Syd- Väst- Norra Mellersta Övre T, holm Mellan- med sverige sverige Mellan- Norrland Norrland 'g: 40 sverige öarna sverige
$'%" :
,.., 20 [EU:]!
55
samstämmiga
där den dynamiska lösningen förutsätter en betydligt långsammare minskning i Västsverige (motsvarande Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län).
Som närmare redovisas i Lundqvists och Snickars bidrag finner man beträffande enskilda utvecklingsförlopp ett flertal kraftiga avvikelser från de likformiga expansions- respektive kontraktionsförlopp, som skulle kunna förväntas med utgångspunkt i en rent statisk lösning. Förskjut- ningar i regionernas relativa produktionsbetingelser sker på ett komplice- rat sätt över tiden. I Sydsverige (Blekinge, Kristianstads samt Malmöhus län) leder detta t. ex. till betydande trendbrott för utvecklingen inom textil-, kemisk samt metall- och verkstadsindustri. Allmänt kan sägas att näringsgrenar med hög produktivitet såsom nationell service, metall- och verkstadsindustri samt kemisk industri tenderar att lokaliseras till storstadslänen vid minimering av investeringskostnaderna. Ett undantag utgör den grafiska industrin, vilken expanderar i östra Mellansverige.
Den sysselsättningsutveckling inom vissa av de nationellt rörliga sektorerna i olika riksområden, som erhålls i beräkningarna enligt det andra ytterlighetsfallet, vari enbart transportkostnaderna beaktas, redo- visas i figur 4.2. En mer utförlig resultatredovisning ges i Lundqvists och Snickars bidrag. Stora skillnader föreligger vid jämförelse med fallet där investeringskostnaderna minimeras. Sektorer med höga slutleveransande- Iar (skogs-, livsmedels- och kemisk industri) eller sektoriellt jämnt fördelade Ieveransbehov (nationell service) lokaliseras till geografiskt och befolkningsmässigt centralt belägna regioner medan sektorer med relativt sett låga Ieveransbehov, t. ex. metall- och verkstadsindustri, expanderari övriga regioner. Detta medför ett förhållandevis differentierat tillväxt- mönster i storstadslänen och Mellansverige. I övriga delar av landet, framför allt inom norra stödområdet, är tillväxten mer koncentrerad till ett fåtal branscher, speciellt då metall- och verkstadsindustrin.
I detta ytterlighetsfall noteras flera större avvikelser för slutåret mellan den dynamiska och den statiska lösningen. Jämfört med resultaten i
Kemisk Industri
N O O
_. O O
verkstadsindustri
Metall- och
;” Stock- Östra Småland Syd- Väst- Norra Mellersta ;, holm Mellan- med sverige sverige Mellan— Norrland "?)—: 40 sverige öarna sverige
så
"? 20 3.5
[[B]? EDIJDJJIEDJD; anna_. m.
Kemisk
industri N o
5
N O O
%"
12:13:15:ij
Metall- och verkstadsindustri
beräkningarna med den statiska modellen flyttas den grafiska industrins expansion i den dynamiska lösningen över från östra Mellansverige till Stockholmsregionen samt metall— och verkstadsindustrins expansion över från Mellansverige till Syd— och Västsverige.
Av de redovisade resultaten framgår således väsentliga skillnader i utveckling över tiden mellan de två ytterlighetsfall som svarar mot minimala investeringskostnader resp. minimala transportkostnader. Ett utbytesförhållande mellan det rent investeringsminimerande och det rent transportkostnadsminimerande utvecklingsmönstret föreligger. Av tabell 4.3 framgår att transportkostnaden i den investeringsminimerande lösningen kan sänkas med 4 % till priset av en ökning iinvesteringskost- naderna med 17 %.1 Med använda mått kommer därför en maximering av totala konsumtionsutrymmet genom minimering av summan av investe- rings- och transportkostnaderna som antyds ovan, att resultera i ett
Tabell 4.3 Jämförelse mellan resultat av beräkningar med beslutsmodellen
Skillnad mellan högsta och lägsta förädlingsvärde per sysselsatt i olika regioner (kr)
Totala investe- Totala varutrans- ringskostnader portkostnader enligt kalkylerna enligt kalkylerna
(miljarder kronor) (miljarder kronor)
Målet är att minimera
1975 1985 ___—___— Enbart investe- ringskostnaderna 65,13 22,43 13 200 23 300
Sammanlagda investerings- och transportkostna- derna 65,29 22,17 13 000 21800 En bart transport-
kostnaderna 76,35 21,65 12 600 19 900 ___—___
Anm.: Samtliga värden är angivna i 1959 års priser.
Figur 4: 2 Sysselsätt- ningsutveckling I 965— 1985 vid minimering av transportkostnader- na. Kalkylexempel ba- serade på beräkningar för delperioder jämfört med beräkning för en- bart sIu tåret.
Anm.: Se figur 4.1.
1 Dessa siffror skall dock bedömas mot bakgrund av de ofullkomliga kostnads- måtten iberäkningarna. Skillnaderna i investerings- kostnader kan antas vara överskattade, medan trans— portkostnadsindikatorn kan förväntas underskatta verkliga differenser.
utvecklingsförlopp, som i mycket liknar den rent investeringsminimeran- de lösningen. Ett mål för den regionala utvecklingen som inte direkt beaktas i model- len utgörs av önskemålet om jämn regional fördelning av välfärden. I de av Granholm och Ohlsson utförda analyserna studeras utbytesförhållandet mellan investeringskostnader och inkomstspridning med hjälp av en statisk modell. Samma mått kan användas för att utvärdera de fördel- ningspolitiska konsekvenserna av investeringsminimering resp. transport- kostnadsminimering i beräkningarna med den dynamiska beslutsmodel- len. Från fördelningssynpunkt framstår därvid den transportkostnads- minimerande lösningen som klart fördelaktig. Den maximala inkomst- spridningen reduceras med omkring 15 % i förhållande till det investe- ringsminimerande utvecklingsförloppet. Både absolut och relativt ökar skillnaden mellan lösningarna över tiden. Det av Granholm och Ohlsson studerade utbytesförhållandet mellan konsumtionsutrymme och regional inkomstfördelning förefaller därför bli mindre markerat om transport- kostnader införs som en uppoffring likställd med investeringar.
4.4. Sammanfattning och slutsatser
Den regionala planeringen arbetar i regel med ett relativt långt tidsper- spektiv. Behovet av metoder som ger möjlighet att analysera hur osäkerheten om framtiden skall beaktas vid beslutsfattandet är därför särskilt stort i denna planering. Metodiken för sådana analyser är än så länge relativt outvecklad. Simuleringstekniken och känslighetsanalyser med beslutsmodeller ger dock möjlighet att belysa vissa typer av osäkerhetsproblem i den regionala planeringen.
En simuleringsmodell av rollspelstyp redovisas ovan. Modellen har utformats för att belysa osäkerhets- och beslutsproblem i den lokala och regionala planeringen. Syftet med rollspelet är att mot bakgrund av vissa förutsättningar söka avbilda ett utvecklingsförlopp för en kommun och att bedöma vilka effekter som olika beslut får för kommunens utveckling. I sin nuvarande form kan spelet inte användas som prognos- instrument i planeringen. För att detta skall vara möjligt är det nödvändigt att bl. a. införa mer preciserade regler för speldeltagarnas beteende. Vad som uppnås med spel av denna typ är framför allt att en belysning erhålles av den komplexitet som utmärker planeringen i en kommun. Spelet visar på behovet av helhetssyn i denna planering. Det ger också möjlighet att identifiera situationer och delproblem som sedan kan studeras mer ingående i särskilda undersökningar. Speltekniken utgör därför ett värdefullt komplement till andra idag använda metoder för bedömning av samhällsutvecklingen. I regionala planeringsmodeller av besluts- och optimeringstyp anges sambanden mellan uppställda mål för samhällsutvecklingen och olika medel för styrning av utvecklingen som samhället förfogar över. Analyser med modeller av denna typ kan minska den osäkerhet om framtiden som beror av bristande information om målen för utvecklingen
samt om de effekter som förändringar i dessa mål får för utvecklingen. Beslutsmodeller kan vidare användas som underlag för samordning av sektoriella och regionala prognoser och planer. Som framhålles ovan ökar behovet av modeller av denna typ i takt med att den samhälleliga planeringen på olika områden byggs ut. De kan även ingå som underlagi framtidsstudier.
Tills vidare bör de beräkningar som utförts med de beslutsmodeller som här redovisas i första hand betraktas som pedagogiska räkneexempel. Ett skäl varför modeller av denna typ idag inte kan användas som direkt underlag för regionalpolitiska beslut är att det statistiska underlaget för kalkylerna med modellerna är osäkert. Exempelvis används i de modeller som ovan redovisas kapitalåtgång per produktionskrona som mått på produktionens effektivitet i olika regioner. Detta mått kan påverkas av faktorer, som ej betingas av skilda regionala produktionsförutsättningar. Här kan nämnas skillnader i interna stordriftsfördelar, åldersstruktur för realkapitalet m.fl. faktorer. Ett väl utvecklat regionalräkenskapssystem med uppgifter över bl. a. realkapitalets storlek (i värdeenheter) och åldersstruktur samt varuleveranser mellan företag i olika regioner skulle innebära att detta problem minskade i betydelse. Bristen i tillgång till statistik har vidare medfört att det inte varit möjligt att analysera vilka effekter som kostnaderna får att upprätthålla personkontakter kan ha för sektoremas regionala utveckling. En starkt förenklande förutsättning i de redovisade modellerna är att rådande regionala skillnader i produktions- förhållanden antas bestå under hela den studerade tidsperioden. Hänsyn tas således ej till den utvecklingseffekt som kan åstadkommas genom att lokalisera verksamheten till regioner, där produktiviteten i utgångsläget är låg.
I princip är det möjligt att beakta olika miljöförhållanden i analyser med dessa modeller av denna typ. Detta kan ske genom att bygga in ytterligare restriktioner i modellerna. En sådan restriktion kan exempel- vis ange högsta tillåtna mängd utsläpp av miljöförstörande avfall från vissa produktionsprocesser i varje region. Härigenom ges möjlighet att i modellen föra in mål som ställts upp inom ramen för den fysiska samhällsplaneringen och att med hjälp av modellerna åtminstone igrova mått uppskatta konsekvenserna av att fysiska restriktioner läggs på produktionen i en given region.1 Beaktandet av den fysiska miljöns
' l Rotterdamregionen i Nederländerna finns en myndighet — Openbaar Lichaam Rijnmond — som svarar för samordningen av de olika kommunernas planering i regionen. Denna myndighet har utvecklat en beslutsmodell som beaktar såväl ekonomiska som miljömässiga aspekter av regionens utveckling. Restriktioner i form av begränsningar i tillgången på olika kategorier av arbetskraft samt på land- och vattenareal ingår i modellen. Vidare införs restriktioner på utsläpp i luft och vatten av föroreningar från olika industrier. Med modellens hjälp beräknas den sektorsutveckling som ger den största inkomsten per sysselsatt samtidigt som dels föroreningsgraden i luft och vatten inte överstiger tillåtna nivåer, dels begränsningar i tillgången på olika resurser (markareal osv.) beaktas. Avsikten är att de lokala myndigheterna på basis av den information som kan erhållas från bl. a. denna modell skall kunna välja ut branscher, vilkas expansion i regioner man önskar stimulera, så att en ur regionens synpunkt bästa utveckling erhålles. Om modellberäkningarna anger att ett visst förutsett utvecklingsförlopp medför att miljörestriktionerna kommer att överskridas, söker man styra lokaliseringen av de mest nedsmutsande industrierna till andra delar av landet.
kvalitet i regional analys med t.ex. beslutsmodeller förutsätter en kartläggning av ”utbudet” av miljöföroreningar i form av data över hur mycket utsläpp av skilda slag som olika miljöförstörande produktions- processer ger upphov till i skilda delar av landet. Vidare förutsätter analysen ett angivande av vad som utgör miljö av god kvalitet samt att hushållens efterfrågan för olika dimensioner hos den goda miljön kvantifieras.
5. Sammanfattande bedömning
Beslut inom ramen för samhällsplaneringen baseras numera i regel på systematiskt utarbetade prognoser. Arbetet med att utveckla instrument som möjliggör en förbättrad samordning i tid och rum av olika prognoser och planer har getts stark tonvikt under speciellt det senaste årtiondet. Tillkomsten av en regional utvecklingsplanering med tyngdpunkt ilänen samt översiktlig fysisk riksplanering kan anges som exempel härpå. Möjligheterna till prövning av samstämmigheten mellan prognoser som utarbetas inom skilda samhällssektorer eller på skilda administrativa nivåer är dock fortfarande begränsade. Om hushåll, företag och myndig- heter grundar sina beslut på skilda bedömningar av den framtida utvecklingen uppstår risker för misshushållning med landets resurser.
Tonvikten i det arbete som bedrivits inom ERU: s prognosgrupp har lagts vid vidareutvecklandet av instrumenten för analys av förenligheten mellan olika prognoser på medellång sikt samt vid frågor som gäller möjligheterna att beakta osäkerhet i planeringen. Gruppens arbete har även syftat till att bidra till utvecklandet av prognosmetoder för den lokala och regionala planeringens behov. I föreliggande kapitel samman- fattas resultat från prognosgruppens arbete. Mot bakgrund av de resultat som redovisas i rapporten ges vissa allmänna synpunkter på behovet av fortsatt arbete med utvecklandet av metoder och statistiksystem för regionala prognoser.
5.1. Befolknings-, näringslivs- och miljöprognoser
Material från folk- och bostadsräkningarna visar att urbaniseringen i framtiden sannolikt får ett annat förlopp än tidigare. Flyttningarna från glesbygd till tätorter var tidigare det dominerande inslaget i denna process. Tätorternas antal minskar numera. Jämfört med den tidigare utvecklingen har i stället flyttningar från mindre tätorter till större blivit ett alltmer betydelsefullt inslag i urbaniseringen. De större tätorterna har dessutom fått stora tillskott av invandrare från andra länder. Bakom dessa förändringar i befolkningens bosättningsmönster ligger delvis nya drag i näringslivsutvecklingen. Glesbygdsbefolkningens storlek och struk- tur är i dag sådan, att fortsatta rationaliseringar inom de areella näringarna inte rimligtvis kan medföra samma tillväxt i tätortsantal och
total tätortsfolkmängd som hittills. Koncentrationstendenserna inom industrin men även inom vissa serviceverksamheter ligger bakom utslag- ningen av många mindre och medelstora tätorter. Denna förändring i de hittillsvarande utvecklingstendensema innebär att en ny situation förelig- ger vad gäller utgångspunkterna vid utarbetande av regionala och lokala prognoser.
Den detaljerade informationen i folk- och bostadsräkningarna om befolkningsförändringarna i olika delar av landet belyser effekterna av dessa utvecklingstendenser inom näringslivet och ger samtidigt det centrala underlaget för samhällsplaneringen på framför allt kommun- och länsnivå. Folk- och bostadsräkningarnas definition av tätortsbegreppet baseras på faktorerna invånarantal och bebyggelsestruktur. I både planering och forskning föreligger dock ofta behov av information om utvecklingen inom funktionellt avgränsade tätortsregioner. Den ko- ordinatteknik som ERU använder i analyserna av samhällsutvecklingen skulle kunna tas som utgångspunkt för sådana avgränsningar. Folk- och bostadsräkningarna avser att ge en bild av strukturella förändringari samhället. Det är därför viktigt att möjlighet föreligger att eliminera den inverkan på resultaten i dessa räkningar som beror av skillnader i konjunkturläge vid två mättillfällen.
Den kommunala sektorns expansion under senare decennier medför att allt större krav ställs på en utvecklad planering inom alla verksamhets- områden i en kommun. Ett viktigt syfte i den regionala utvecklingsplane- ringen (länsplaneringen) är att ge ett fastare underlag för den kommunala planeringen. Inom många kommuner har försöksverksamhet med system för integrerad kommunal samhällsplanering igångsatts. I detta system skall de olika verksamhetsplanerna inom kommunen bygga på samma förutsättningar. I dessa utgör en befolkningsprognos -— grundad på bl. a. en analys av näringslivets tidigare utveckling — en av grundförutsätt- ningarna. I planeringsförutsättningarna ingår också lokaliseringen i tid och rum av det framtida bostadsbyggandet. Planeringen av den områdes- anknutna servicen kräver också befolkningsprognoser för enskilda bo- stadsområden.
Ett system för befolkningsprognoser som har direkt anknytning till denna planeringsprocess redovisades. Tillämpningar med prognossystemet visar bl. a. att en utjämningi belastningen på de kommunala institutio- nerna — daghem, skolor osv. — kan erhållas genom att bygga ut nya bostadsområden i etapper i stället för koncentrerat.
Den regionala utvecklingsplaneringen — länsplaneringen — har som främsta syfte att klarlägga behovet av insatser för att nå en balanserad regional utveckling samt att ge underlag för samordning av olika myndigheters verksamhet. Prognosarbetets starka koppling till planerings- momenten i länsplaneringen har i hög grad bestämt metodiken idetta arbete. Befolknings- och sysselsättningsutvecklingen är således centrala faktorer i prognosarbetet. Vid utformningen av prognossystemet i länsplaneringen har stor vikt lagts vid att systemet skall vara begripligt och lätthanterligt på alla nivåer. Prognossystemet har inga uppgifter om produktions- och penningflöden. Svårigheter föreligger därför att avgöra
samstämmigheten mellan länsplaneringens och långtidsutredningens be- dömningar av utvecklingen. Likaså föreligger svårigheter att avgöra hur de ramar för befolkningsutvecklingen i landets kommuner och län, som fastslogs i 1972 års riksdagsbeslut om regionalpolitiskt handlingsprogram, påverkar den s.k. samhällsekonomiska balansen och därmed även inflationstakten i landet. Länsplaneringens prognossystem ger ingen information om beroenden mellan olika näringsgrenar och regioner i landet. Prognossystemet ger därför inte möjlighet-_ att. bedöma vilka effekter olika förändringar i en viss region får i andra delar av landet. Analyser av näringslivsutvecklingen utgör av naturliga skäl ett viktigt moment vid utarbetandet av befolkningsprognoser för den lokala och regionala planeringens behov. Som ett exempel på hur en sådan analys kan utformas redovisas en prognos av industrins regionala utveckling fram till 1977. Prognosen bygger på den s.k. Skiftsmetoden. Prognoser med denna metod utgör ett av underlagen för de bedömningar av näringslivsutvecklingen som görs i Länsplanering 1974. Kalkylerna anger att
—industrisysselsättningen i de tre storstadsregionerna kommer att. minska i accelererande takt. Stockholmsregionen bedöms få den. snabbaste nedgången
— sysselsättningen inom industrin under 1970-talet kommer att öka endast i Norrland. Regionala centra inom det allmänna stödområdet beräknas dock få en förhållandevis ogynnsam utveckling.
Miljöfaktorer tillmäts allt större betydelse i bedömningarna av hushållens välfärdsutveckling. Detta har medfört ökat behov av prognoser över miljöutvecklingen. Förändringar i de kvalitativa inslagen i levnadsstandar— den kan endast delvis fångas upp i modeller som baseras på monetära måttenheter. I kapitel 3 redovisas exempel på enkla prognosansatser för belysning av förändringarna i den fysiska och sociala miljöns kvalitet. Säkerheten i framför allt prognoser över hushållens flyttningar inom de enskilda regionerna (t. ex. storstadsområdena) skulle sannolikt öka om indikatorer på den fysiska och sociala miljöns egenskaper kunde föras in i prognosmodellerna. Metodmässiga problem och brist på statistik medför dock stora svårigheter vid försöken att föra in miljöfaktorer i prognoser över samhällsutvecklingen såväl på lokal som på regional och nationell nivå. Ett arbete med att utveckla metoder som gör det möjligt att närmare ange sambanden mellan befolknings-, näringslivs- och miljöut- vecklingen i landets olika delar bör emellertid påbörjas. Ett exempel på hur detta problem kan angripas ger de analyser av sambanden mellan produktionsutvecklingen för olika sektorer och förändringarna i utsläp- pen i naturen av olika föroreningar som utförts i anslutning till utarbetandet av långtidsprogrammet 1974—1977 för den norska ekono- min. Regionalräkenskapssystem som ger underlag för studier av den sociala och fysiska miljöns utveckling bör byggas upp parallellt med uppbyggnaden av räkenskapssystem som baseras på monetära mått. Utsläpp av föroreningar från den löpande produktionen, förekomst av miljöskadliga ämnen som DDT osv. i naturen, hushållens tillgångar i form
] Dessa uppgifter har insamlats inom ramen för produktionskostnads- gruppens studier.
av hälsa, utbildning, rekreationsområden, finansiella resurser m. m. i olika regioner bör framgå av ett sådant system. Det informationssystem för miljövärden, som föreslagits av miljökontrollutredningen och som är under uppbyggnad, utgör en grundläggande komponent i ett sådant räkenskapssystem.
5.2. Regionalräkenskaper
Tekniska förändringar och skillnader i kostnadsutveckling för de olika produktionsresurserna medför ökad insats av maskiner och annat kapital samt minskat arbetskraftsbehov i produktionsprocesserna inom de varu- producerande sektorerna. Detta skapar utrymme för produktions— och sysselsättningsökningar inom de tjänsteproducerande sektorerna. Hushål- lens efterfrågan förskjuts alltmer mot tjänster. Dessa förändringar sker i olika takt i skilda delar av landet. Det är nödvändigt att beakta dessa olika utvecklingstendenser och deras inbördes beroende såväl i plane- ringen på nationell nivå som på regional nivå. För att detta skall vara möjligt krävs tillgång till ett väl utbyggt regionalräkenskapssystem som ger information om beroenden mellan både regioner och sektorer.
Prognoser som ligger till grund för den regionala planeringen bygger i regel på bedömningar av sysselsättningsutvecklingen inom skilda närings- grenar i varje region. Förändringar i produktion inom en näringsgren i en region ger via produktionssystemet upphov till sysselsättningseffekter inom andra näringsgrenar i regionen samt i andra delar av landet. De prognosmetoder som idag användes i den regionala planeringen ger små möjligheter att bedöma omfattningen av dessa effekter. Vidare föreligger svårigheter att bedöma innbörden för utvecklingen i enskilda regioner av olika prognoser för samhällsutvecklingen på nationell nivå.
På den nationella nivån har man på motsvarande sätt svårigheter att kunna beakta regionala förhållanden. Det ärinte möjligt att närmare ange vilken innebörd formulerandet av mål för befolkningsutvecklingen i länen inom ramen för regionalpolitiken har för möjligheterna att nå mål för den nationella ekonomiska politiken såsom stabila priser och balans i transaktionerna med utlandet. De prognosmetoder som ligger till grund för den ekonomiska politiken på nationell nivå ger t. ex. små möjligheter att avgöra om uppnåendet av de regionala befolkningsmålen oavsiktligt innebär att man ökar inflationstakten.
Ett regionalräkenskapssystem som skulle göra det möjligt att föra analysen av samstämmigheten mellan prognoser för den regionala och den nationella nivån längre än vad som idag är möjligt beskrivs i denna rapport. Räkenskapssystemet förutsätter information om sambanden mellan sektorer i olika regioner i form av köp och försäljning av varor och tjänster. I syfte att belysa användbarheten tillämpas räkenskapssystemet med data som varit tillgängliga för vissa län.l Bland de resultat som erhålles i dessa kalkyler kan anges att — sysselsättningsbefrämjande åtgärder i Kopparbergs län ger största
effekterna i länet om de sätts in i byggnadsindustrin samt i handels-
och transportsektorn. Största sysselsättningseffekterna i landet som helhet erhålls dock om åtgärderna sätts in i verkstadsindustrin i länet. För verkstadsindustrin gäller således att en stor del av sysselsättnings- ökningen sker utanför länet
— om de utvecklingstendenser för produktionen som var rådande i Kopparbergs län 1965—1970 gäller även under 1970-talet samt om produktivitetsutvecklingen i länet under samma period överensstäm- mer med den som långtidsutredningen förutser för den nationella nivån, så kommer antalet sysselsatta i länet att öka med ca 20 000 personer under 1970-talet. Enligt prognosalternativ 2 i Länsplanering 1967 bedöms sysselsättningen i länet minska med ca 2 500 personer under samma period.
Tillämpningama visar att ett fullt utbyggt regionalräkenskapssystem av den typ som beskrivs i rapporten kan användas för
-— att ge en fördjupad orsaksanalys av de regionala utvecklingsförloppen. Näringslivets utveckling i skilda delar av landet brukar i allmänhet beskrivas i termer av sysselsättningsförändringar inom olika närings- grenar. Detta mått lämpar sig framför allt för att belysa skillnaderi arbetsmarknadsförhållanden mellan olika regioner. Analysen av orsa- kerna till näringslivets regionala utveckling bör baseras på uppgifter om efterfrågeutveckling, den tekniska utvecklingen samt förändringarna i utbudet av olika produktionsresurser inklusive arbetskraft — att uppskatta vilka produktions- och sysselsättningseffekter som uppstår i olika delar av landet vid en produktionsförändring inom en viss sektor och region. Genom studier av sådana spridningseffekter erhålles möjlighet att bedöma hur olika lokaliseringspolitiska och andra åtgärder påverkar utvecklingen inom och utom regionen — att göra mer exakta avstämningar mellan de i befolkningstal formulera- de prognoserna för den regionala nivån och den i produktionstermer beskrivna utvecklingen för den nationella nivån.
Inom ramen för länsplaneringen formuleras mål för bl. a. sysselsättning, bostadsbyggande och offentlig service i länen. Samtidigt föreligger önskemål om snabb konsumtionsökning, stabila priser, bytesbalans, etc. i planeringen på den nationella nivån. Ett regionalräkenskapssystem av den typ som här beskrivs skulle ge underlag för bedömning av vilken produktion som erhålls i varje region och nationellt om de regionala Sysselsättningsmålen uppfylls och om de anställda arbetar inom sektorer med viss antagen produktivitetsutveckling. Information om produktions- och produktivitetsutveckling utgör således en första viktig förutsättning i regionalräkenskapssystemet. Om dessa sysselsättningsmål skall uppnås måste troligtvis vissa näringsgrenar expandera både vad gäller produktion och sysselsättning. Produktionsökningarna följs i regel av ökad försäljning och ökade inköp. En produktionsökning i ett län medför i allmänhet ökade inköp från och ökad försäljning till andra län. En rad spridnings- effekter såväl inom som mellan landets regioner erhålles således. Information om leveranser mellan olika sektorer och regioner i form av
försäljningar och inköp av varor och tjänster utgör således en annan viktig förutsättning i regionalräkenskapssystemet.
I analyser med ett regionalräkenskapssystem av den typ som här redovisas måste stabilitet i såväl det regionala handelsmönstret somi den tekniska utvecklingen förutsättas. Beräkningar med regionalräkenskaper torde vara relativt tillförlitliga om de avser ett relativt kort tidsperspektiv samt om åtgärderna inte är alltför stora i förhållande till den aktuella omfattningen av de berörda branschernas verksamhet. 5-årsperioder torde från flera synpunkter vara aktuell ianalysen med regionalräkenskaperna.
På något längre sikt medför förändringar i företagens produktionstek- nik att såväl det totala behovet av olika insatsvaror i produktionen som den regionala fördelningen av inköpen av dessa varor förändras. En uppfattning om förändringarna i det totala behovet av dessa insatsvaror kan erhållas genom speciella studier av den tekniska utvecklzngen. Förändringarna i den regionala fördelningen av företagens leveranser på något längre sikt torde vara relativt svårbedömbara. Studier av kostnads- och kapacitetsutvecklingen för branscherna i olika delar av landet kan dock ge viss möjlighet att fånga upp även dessa förändringar.
Räkenskapssystem kan i regel inte användas som ett direkt underlag för samhällsplaneringen på lokal nivå. Genom att bryta ned t.ex. långtidsutredningens prognoser för resursutvecklingen på län så erhålls ramar för den regionala planeringen. Det blir därefter en uppgift för denna planering att bedöma om de lokala myndigheternas ansprik på resurser ryms inom de tillgängliga ramarna.
Den under senare är snabba utbyggnaden av den regionala statistik— produktionen medför att behovet av kompletteringar av denna för att erhålla ett fullt utbyggt regionalräkenskapssystem har minskat. Den kartläggning av industrins regionala köp och försäljningar av varor och tjänster som utförts i samband med genomförandet av Länsplanering 1974 innebär att en viktig grundsten läggs för den fortsatta utbyggnaden. Till de områden som måste kartläggas hör dock
— de offentliga sektoremas leveranser i form av köp och försäljningar av varor och tjänster i olika regioner — bostadsbyggandets omfattning i värdetermeri olika delar av landet — hushållens konsumtionsutgifter i skilda regioner.
Vissa av dessa kartläggningar torde kunna baseras på urvalsundersötning- ar. Information om regionala samband i form av leveranser mellan verksamhetsställen inom de privata och offentliga sektorerna- kan bedömas behöva inhämtas endast med relativt långa tidsavstånd, t. ex. vart femte år. Vid fördelning av medel för statistikutbyggnad samt utvecklande av mätmetoder bör sektorer som svarar för en hög aniel av den totala resursförbrukningen resp. totala resurstillgången i regionerna ges hög prioritet. Exempelvis bör utvecklandet av mätmetoder son ger möjlighet att erhålla säkrare mått på den privata konsumtionen iolika delar av landet ges hög vikt.
Det är viktigt att det fortsatta arbetet med utvecklandet av regional- räkenskapssystem sker i nära samband med utarbetandet av nya metoder och modeller för den rumsliga planeringen på regional och nationell niva.
5.3. Metoder för att beakta osäkerhet i planeringen
De prognoser som utarbetas för den regionala och lokala planeringens behov avser ofta ett relativt långt tidsperspektiv. Osäkerhetsproblemen måste därför ägnas särskild uppmärksamhet vid utvecklandet av metoder för dessa former av planering.
Simulering och känslighetsanalyser med beslutsmodeller är två tekni- ker som kan användas för att illustrera vissa osäkerhetsproblem i planeringen. I kapitel 4 redovisas en simuleringsmodell av rollspelstyp som kan användas för att belysa osäkerheten i planeringen på regional och lokal nivå. Syftet med rollspelet är att avbilda utvecklingen för vissa typer av kommuner och att bedöma vilka effekter som olika beslut har för såväl kommunerna som helhet som för skilda intressegrupper inom varje kommun. Spelet kan i sin nuvarande form inte användas som prognosinstrument i planeringen. För att detta skall vara möjligt är det nödvändigt att precisera dels reglerna för speldeltagarnas beteende, dels struktursambanden i modellen. Spelets värde i samhällsplaneringen ligger framför allt i att det ger möjligheter till en ökad förståelse för villkoren för denna planering, vilken alltid sker under osäkerhet och på grundval av ofullständig information. Spelet ger vidare möjlighet att identifiera situationer och delproblem som sedan kan studeras mer ingående i särskilda undersökningar. Speltekniken utgör därför ett värdefullt kom- plement till andra idag använda metoder för analyser av samhällsutveck- lingen. I analyser med beslutsmodeller studeras sambanden mellan olika mål för samhällsutvecklingen och de medel som samhället förfogar över för styrning av denna. Modeller av denna typ kan användas för att studera effekterna på utvecklingen i olika delar av landet av förändringar i dessa mål. Sådana känslighetsanalyser kan minska den osäkerhet i planeringen som beror av bristande information om effekterna på samhällsutveck- lingen av olika beslut. Beslutsmodeller kan vidare användas för att pröva samstämmigheten mellan såväl prognoser som planer för samhällsutveck- lingen.
Prognosgruppen har medverkat till utvecklandet av två beslutsmodel- ler. Den ena modellen är av s.k. statisk typ. Den kan användas för att analysera förhållanden vid en given tidpunkt. Den andra modellen är av s. k. dynamisk typ. Den ger möjlighet att studera utvecklingen under hela förloppet av en planeringsperiod och inte enbart förhållanden vid dess slut. Båda modellerna har använts bl. a. för att studera samstämmigheten mellan olika former av samhällsplanering. Den statiska modellen använ- des härvid för att undersöka förenligheten mellan befolkningstalen för länen 1980 enligt prognos 2 i Länsplanering 1967 och de befolkningstal för länen som impliceras av långtidsutredningens produktionsprognoser för samma år. Den dynamiska modellen användes för att studera förenligheten mellan dessa två prognoser under hela perioden 1965—1985. Båda modellerna användes vidare bl. a. för att belysa konflikterna mellan önskemålet effektivitet i produktionen och önske- målet om en jämnare regional inkomstfördelning. Kalkylerna anger att
— en utjämning av nuvarande regionala inkomstskillnader med en tredjedel till 1980 kräver att den totala konsumtionen i landet minskas med ca 1 miljard kronor, dvs. drygt 1 % per år. Kostnaden i form av minskad konsumtion vid utjämning av de regionala inkomstskillnader- na orsakas av regionala produktivitetsskillnader — den minskning i samhällets konsumtion, som krävs för att utjämna de regionala inkomstskillnaderna, är relativt liten i början av en utjäm- ningsprocess. Kostnaden i form av minskad konsumtion ökar dock snabbt då utjämningskraven drivs längre
— befolkningsramarna för länen enligt 1972 års plan för utveckling av den regionala strukturen inte är samstämmiga med produktionsprogno- serna för landet som helhet enligt 1970 års långtidsutredning. För att få överensstämmelse måste produktionen under början av 1970-talet öka snabbare och senare delen av 1970-talet långsammare än vad långtidsutredningen räknat med. Den bristande överensstämmelsen förklaras av att länsplaneringens och långtidsutredningens prognoser gäller för perioden som helhet medan kalkylerna här även gäller de mellanliggande åren — om syftet i regionalpolitiken är att utjämna skillnaderna i inkomst mellan olika delar av landet, så är åtgärder som minskar de regionala skillnaderna i transportkostnader för företagen att föredra framför åtgärder som minskar skillnaderna i investeringskostnader för företag i olika regioner.
De resultat i beräkningar med beslutsmodeller som redovisasi rapporten bör tolkas med försiktighet. Modellerna bygger på starkt förenklande antaganden om samhällsekonomins sätt att fungera. Det empiriska underlaget för kalkylerna är osäkert. Ett väl utvecklat regionalräken- skapssystem kan bidra till att minska denna osäkerhet. I takt med att den samhälleliga planeringen på olika områden byggs ut så blir behovet av nya instrument för att belysa effekterna av olika åtgärder allt större. Arbetet med att utveckla beslutsmodeller som underlag för val av åtgärder m. m. inom ramen för regionalpolitiken bör därför drivas vidare. Osäkerheten i kalkylerna med beslutsmodeller kompenseras därvid av att även andra kunskapskällor ligger till grund för besluten.
Hittills har man uteslutande använt prognosmodeller av s. k. determi- nistisk typ i den regionala och lokala planeringen. Kalkyler med dessa modeller ger enbart ett framtida utfall för prognosvariabeln som resultat. Endast begränsade aspekter av osäkerhetsproblemen kan belysas med modeller av denna typ. Det är därför önskvärt att komplettera de traditionella prognosmetoderna med modeller som direkt tar fasta på osäkerheten i planeringen.
En typ av modeller som speciellt utformats för att möjliggöra analyser av osäkerhetsmomenten i samhällsplaneringen är de 5. k. sannolikhetsmo- dellerna. Modeller av denna typ anger utvecklingen för en prognosvaria- bel i form av ett förväntat medelvärde och en spridning runt detta värde vid olika tidpunkter. Inom den demografiska forskningen pågår f.n. arbete med att utveckla sannolikhetsmodeller som kan användas för
analys av migration och andra demografiska processer. Den snabba utveckling som utmärker forskningen på detta område medför att vissa av dessa modeller torde kunna användas i planeringen inom en relativt snar framtid. Inom spelteorin har strategier för hur man bör handla i olika osäkerhetssituationer utvecklats. Dessa modeller bygger ännu på alltför förenklade antaganden för att kunna ge underlag för konkreta beslut. Modellernas värde ligger idag i att de kan användas för att illustrera principiella problem vid beslutsfattande i osäkerhetssituationer, t. ex. hur den långsiktiga handlingsfriheten i samhällsplaneringen påverkas av beslut som måste fattas inom den närmaste framtiden. Problemställningar av denna typ är av stor vikt i den regionala utvecklingsplaneringen. Spel- och sannolikhetsmodeller bör därför ägnas särskilt intresse i det fortsatta arbetet med att utveckla nya analysinstrument för den regionala planeringens behov.
Appendix Regionalräkenskapssystemets uppbyggnad samt beräk- ningarnas uppläggning
I detta avsnitt ges först en allmän redogörelse för uppbyggnaden av räkenskapssystem för den nationella och regionala nivån. Därefter beskrivs utformningen av det regionalräkenskapssystem som ligger till grund för de sammanställningar och analyser som redovisas i kapitel 3. I samband härmed redogörs för det statistiska underlaget för kalkylerna samt tillvägagångssättet i de beräkningar som ligger till grund för dessa analyser.
A.l Vad är ett regionalräkenskapssystem?
Nationalräkenskaperna brukar karaktäriseras som en systematisk registre- ring av transaktioner mellan olika sektorer i samhället. På motsvarande sätt kan regionalräkenskaper sägas utgöra ett schema för systematisk registrering av transaktioner mellan såväl sektorer som regioner i samhället. Räkenskapssystem baseras i regel på kontoprincipen. Denna innebär att varje transaktion bokförs två gånger. Varje post har således en motpost någon annanstans i systemet. Räkenskapssystem som bygger på kontoprincipen gör det möjligt att indirekt uppskatta komponenter i systemet som man saknar uppgifter om. De ger även möjlighet till avstämning av gjorda beräkningar mot varandra i de fall där de olika sidorna i ett konto inte balanserar. Ett sätt att koncentrerat återge den dubbla redovisning som kännetecknar ett kontosystem är att använda en tvåvägsindelad matris, där kontosystemets kreditposter svarar mot matrisens rader och systemets debetposter mot matrisens kolumner. Varje rad resp. kolumnpar svarar således mot ett konto. På grund av sin enkelhet används detta presentationssätt i den fortsatta framställningen.
En grundprincip som går igen i flera räkenskapssystem är en klassificering av alla transaktioner i samhället efter hur de hänför sig till vad som brukar kallas för ekonomins fyra grundfunktioner, nämligen produktion, konsumtion, kapitalbildning och handel med omvärlden. Sammanställes registrerade transaktioner efter dessa fyra funktioner i matrisform erhålles den uppställning som återges i figur A.I. (För enkelhets skull införs här ingen regionbeteckning.)
Produktion Konsumtion Kapital- Omvärlden Summa bildning
Produktion Konsumtion Bruttoinves— Export till Total re-
i regionen teringar i andra regio- sursanvänd- regionen ner samt ning utlandet.
Konsumtion Bruttore— Avskriv- Ersättningar Totala gionpro- ningar för uthyrn. inkomster dukt ' av produk- (BRP) tionsresurser
till andra reg och utlandet (netto)
Kapitalbild- ning
Totalt brutto- sparande
Brutto— sparande
Omvärlden lmport från Transfere- Utlåning till Totala in— andra regio— ringar från andra regio- komster ner samt andra regio- ner och ut- från andra utlandet ner och ut- landet regioner
landet (netto) och ut- (netto) landet
Summa Total re- Total in- Total brutto surstill- komstan- kapitalbild- försel vändning ning
Anm.: Räkenskapssystemets uppbyggnad innebär att transaktioner aldrig kommer att redovisas i de tomma rutorna.
Totala utgif— ter till andra regioner och utlandet
Den första raden resp. kolumnen utgör regionens tillgångs- resp. användningskonto. Detta konto svarar mot de försörjningsbalanser som redovisas i kapitel 3. Elementen i den första kolumnen visar hur de resurser som regionen förfogar över tillkommer genom dels produktion i regionen (bruttoregionprodukten), dels import från andra regioner i landet samt utlandet. Elementen i den första raden visar hur dessa resurser används för konsumtion och investeringar samt export till andra regioner och utlandet. Den andra raden resp. kolumnen är inkomst- resp. utgiftskontot för regionen. Det visar hur hushållens totala inkomster fördelar sig på inkomster som skapas genom produktion i den egna regionen — nettoregioninkomsten, dvs. bruttoregionprodukten minus avskrivningarna — samt nettoersättningen från andra delar av landet samt utlandet. Nettoregioninkomsten eller -produkten svarar mot summan av förädlingsvärden i regionen. Avskrivningarna svarar mot förslitningen av regionens kapitaltillgångar. Till posten nettoersättningar för uthyrning av produktionsresurser till andra regioner och utlandet förs bl. a. inkomster som pendlare från regionen tjänar in genom arbete i närliggande regioner och avkastning på kapitaltillgångar i andra delar av landet som hushållen i regionen äger. De totala inkomsterna i sin tur kan disponeras för konsumtion, sparande samt nettotransfereringar till andra regioner. Till posten nettotransfereringar förs bl. a. kommunala skatteutjämningsbidrag och barnbidrag.
På motsvarande sätt utgör matrisens tredje rad resp. kolumn regionens kapitaltransaktionskonto. Detta visar hur bruttosparandet finansierar
Figur A. I Grundprinci- per för uppbyggnaden av räkenskapssystem.
bruttoinvesteringar samt avskrivningar i regionen. Matrisens fjärde rad och kolumn redovisar regionens transaktioner med omvärlden. Kontot visar hur varuimport, nettotransfereringar och nettoutlåning till övriga delar av landet samt utlandet finansieras genom export samt netto— faktorersättningar från omvärlden. Den klassificering av de mellanregio- nala transaktioner som här görs svarar mot den indelning i handelsbalans, tjänste- och transfereringsbalans samt kapitalbalans som ligger till grund för analyser av betalningsbalansutvecklingen för enskilda länder.I
Det regionalräkenskapssystem som ligger till grund för de sammanställ— ningar som redovisas i kapitel 3 baseras enbart på ett av kontona i figur A.l, nämligen tillgångs- och användningskontot. Övriga konton i denna figur behandlas således ej i den fortsatta analysen.
Ett räkenskapssystem uppbyggt enligt det schema som anges av figur A.l anger produktion, konsumtion, export, osv. i en region eller ett land enbart i form av totalvärden. En sådan grov klassificering av olika transaktioner i samhället anses dock numera vara av begränsat värde som informationsunderlag i samhällsplaneringen. De stora skillnader som föreligger mellan exempelvis olika skattepolitiska åtgärders effekter på produktion, produktivitet osv. inom olika sektorer nationellt och regionalt gör det nödvändigt att använda sig av ett mer detaljerat räkenskapssystem som underlag för olika beslut i denna planering.
En mer detaljerad belysning av samhällsstrukturen i varje region samt relationerna mellan regionerna kan erhållas genom att indela produktion, konsumtion och investeringar efter privat, statlig resp. kommunal sektor.
1 Ett räkenskapssystem motsvarande det som redovisas i figur A.l kan även åskådliggöras genom följande relationer: försörjningsbalans. Bruttoregionprodukt + import av varor och tjänster = konsumtion + bruttoinvesteringar + export av varor och tjänster. Inkomst- och utgiftsbalans. Bruttoregionprodukt — avskrivningar + ncttofaktor- inkomster från omvärlden = konsumtion + sparande + nettotransfereringar till omvärlden. Kapitaltransaktionsbalans. Bruttosparande = bruttoinvesteringar avskrivningar + nettoutlåning till omvärlden. Betalningsbalans. Import av varor och tjänster + nettotransfereringar till omvärlden + nettoutläning till omvärlden = export av varor och tjänster + nettofaktorinkomster från omvärlden. Relationerna är ej oberoende utan t. ex. den fjärde relationen kan härledas ur de tre föregående. De relationer som anges i denna not samt i figur A.l ger ett schema för systematisk registrering av löpande transaktioner av varor och tjänster (s. k. realekonomiska transaktioner) samt betalningsmedel, krediter, m. m. (s.k. finansi- ella transaktioner. Som framhålles i kapitel 3 är det emellertid angeläget att i regionalräkenskapssystemet även innefatta s. k. kapitalbeståndsbalanser som belyser förmögenhetsförhållandena för olika sektorer och regioner vid olika tidpunkter. Sådana kapitalbalanser ingår ännu ej fullständigt i den svenska nationalräkenskaps- statistiken. En snabb utveckling på detta område pågår dock f.n. Genom att utvidga det räkenskapssystem som anges i figur A.] med konton för registrering av förändringar i kapitalbestånd ges möjlighet att studera hur kapitalresurser förbrukas i produktionen inom olika sektorer och regioner samt hur kapitaltillgångar byggs upp genom investeringar. lnlemmandet av konton för kapitaltillgångar i räkenskaps- systemet öppnar även möjligheterna att i detta inkludera inte enbart det producerade realkapitalet utan även det i olika avseenden naturgivna kapitalet (rekreationsområden, befolkningens medfödda hälsostatus etc.) som producerat s.k. humankapital (t.ex. utbildning). Härigenom skulle exempelvis väsentliga aspekter på miljöförstöringen kunna infogas i analysen av t. ex. produktions- och investeringsverksamhet i landets olika delar.
Dessa sektorers produktion osv. kan i sin tur redovisas fördelad på olika delsektorer såsom industribranscher osv. för privata näringslivet och försvar, undervisning och forskning osv. för statliga sektorn. Transaktio- nerna med omvärlden kan i sin tur anges fördelade på dels övriga regioner inom landet, dels utlandet. Om varje regions produktionskonto disaggre- geras efter industrisektor och om regionernas konton för konsumtion och investering förs till speciella konton för vad som brukar kallas slutlig efterfrågan erhålles ett s.k. mellanregionalt input-outputsystem. I ett sådant system förbindes i princip varje produktionssektor i en enskild region med alla andra produktionssektorer i den egna och samtliga övriga regioner. Det regionalräkenskapssystem som ligger till grund för de sammanställningar som redovisas i kapitel 3 är av denna typ. Regionalrä- kenskapssystem som baseras på denna princip beskriver såväl regionala som sektoriella aspekter av olika samhällsaktiviteter och ger möjlighet till analys av både inom- och mellanregionala beroenden. De större möjlighe- ter till analys av regionala och sektoriella samband som erhålles genom en längre drivel sektorindelning sker dock till priset av mycket snabbt ökade krav på tillgången till empiriska data. Den ekonomiska strukturen inom landets regioner kan idag endast ofullständigt belysas med hjälp av tillgänglig statistik. Framför allt medför bristen på information om mellanregionala transaktioner i form av köp och försäljningar av varor och tjänster en stark begränsning i den regionala analysen.
A.2 Beräkningarnas uppläggning m. m.1
A.2.1 Statistiskt underlag och sektorindelning
De regionalräkenskaper som upprättats för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län baseras till större delen på tillgänglig regional statistik. Sektorernas transaktioner med dels övriga sektorer i det egna länet, dels sektorer i övriga delar av landet samt utlandet har till stor del kunnat kartläggas med hjälp av de studier av industri- och byggnadsföretagens leveransstruktur som ERU: s produktionskostnads- grupp utfört. I vissa fall har det dock varit nödvändigt att tillgripa schablonmässiga fördelningar av data för riksnivån för att tillgodose databehovet i regionalräkenskapsberäkningarna.
Produktionssystemet indelas i långtidsutredningens modell i 24 sekto- rer. I produktionskostnadsgruppens leveransstudie har en indelning av näringslivet efter SNI 2-siffernivå tillämpats. För att kunna utnyttja resultat från produktionskostnadsgruppens studie har långtidsutred- ningens sektorindelning frångåtts i vissa avseenden. Detta gäller dock enbart industrin där en indelning efter SNI 2-siffernivå istället tillämpas. Regionalräkenskapsberäkningarna har utförts med en indelning av pro- duktionssystemet i 17 sektorer. Vid redovisningen av resultaten i beräkningarna har av olika skäl framräknade data aggregerats till att gälla ett system med 8 produktionssektorer.
* Framställningen i detta avsnitt bygger på en rap- port som utarbetats inom ERU: s kansli av Lennart Sundberg, Regionalräken- skaper för Kopparbergs län 1970 (PM 1973-04-24). Rapporter som ger en ut- förlig redogörelse för be- räkningarnas uppläggning m. m. i regionalräkenskaps- analyserna kan erhållas efter hänvändelse till ERU:s kansli.
Tabell A.l Sektorindelning i regionalräkenskaperna
Sek- Benämning Sektor i långtidsutredningens SNI tor 24-sektormodell ] Råvaruframställning 1 Jordbruk, fiske 2 Skogsbruk 3 Extraktiv industri 11,12,13,20, 13 Jord- och stenindustri 36,37,40 14 Järn-, stål- och metallverk 18 lil-, gas- och vattenverk 2 Textil- och livsme- 4 Skyddad livsmedels- delsindustri industri 5 Konkurrensutsatt livs- medelsindustri 31,32 6 Dryckesvaru- och tobaks- industri 7 Textil- och beklädnads- industri 3 Trä-, massa- och pap- 8 Trä-, massa- och pappers- persindustri samt industri ] 33,34 grafisk industri 9 Grafisk industri 4 Kemisk industri 10 Gummivaruindustri 11 Kemisk industri 35 12 Petroleum- och kol- industri 5 Verkstadsindustri 15 Verkstadsindustri exkl. varv 16 Varv ] 38 39 17 Övrig tillverkningsindustri ” Byggnadsindustri 19 Byggnadsverksarnhet 50 7 Varuhandels— och 20 Varuhandel transporttjänster 21 Transport och kommu- % 61,62,71,72 nikation 8 Övriga privata 22 Bostadsförvaltning ] 63,81,82,8 3, tjänster 23 Ovriga privata tjänster del av 9
Anm.: Sektor 24 i långtidsutredningens modell, import av utländska turisttjänster, har uteslutits vid beräkningarna.
A.2.2 Räkenskapssystemets uppbyggnad och beräkningsprinciper
Den enskilda regionen antas i regionalräkenskapsanalyserna motsvara landet som helhet i långtidsutredningens modell. Denna modell har ”kompletterats” på så sätt att importen till en region här uppdelas på import från övriga landet samt import från utlandet. Motsvarande uppdelning görs av regionens export.
Vid upprättandet av regionalräkenskapssystemet sker beräkningar från såväl produktions- som användningssidan. I enlighet med de principer som tillämpas vid kalkylerna med långtidsutredningens modell förs här leveranser av insatsvaror till produktionssystemet i regionen in som en särskild post på användningssidan förutom posterna konsumtion, investe- ringar samt export till andra regioner och utlandet. Kalkylerna för produktionssidan avser bruttoproduktionen — dvs. summan av sektorer- nas förädlingsvärden (sekt orprodukter) och värdet av insatsleve ranserna till
produktionssystemet — och importen från andra regioner och utlandet. Den totala omslutningen hos en regions försörjningsbalans kommer således här att innefatta belopp (värdet av insatsleveranserna) som normalt salderas bort. Införandet av insatsleveranserna motiveras av behovet av att kunna analysera sambanden mellan skilda sektorer i olika delar av landet.
Principen vid upprättandet av regionalräkenskapssystemet har varit att gruppera användningssidans sektorer så att direkta jämförelser är möjliga med räkenskaperna för produktionssidans sektorer. Beloppen för produk- tionssidan redovisas emellertid i leverantörspriser medan beloppen för användningssidan redovisas i mottagarpriser. Uppgifterna för produk- tionssidans sektorer måste därför uppräknas med de marginaler som läggs på tillverkningskostnaderna. Dessa marginaler utgörs av kostnaderna för transport- och handelstjänster i samband med distributionen av varor, dvs. den bruttoproduktion som verksamheterna inom varuhandels- och transportsektorerna resulterar i.
Beräkningarna för produktionssidans sektorer har i regel utförts så att det totala bruttovärdet av varje sektors produktion beräknats. En input-outputmatris vilken anger de andelar av bruttoproduktionsvärdet som utgör insatser av råvaror och halvfabrikat för löpande förbrukning har upprättats. Vidare har beräknats värdet av reparations- och under- hållstjänster, vilket lagts till den löpande förbrukningen. Tillsammans anger dessa kostnader de totala insatserna som åtgår i produktionen inom sektorn. Sektorprodukten erhålls genom att subtrahera värdet av insatserna från bruttoproduktionsvärdet. Till bruttoproduktionsvärdet för de varuproducerande sektorerna har adderats värdet av handels- och transportmarginaler samtidigt som dessa förts som insats till sektorn. Marginalerna har fördelats efter dels uppgifter om anlitande av handels- och transporttjänster, dels schablonantaganden. Det därefter erhållna värdet utgör produktionssektorernas bruttoproduktionsvärde i mottagar- priser.
Produktionskostnadsgruppens leveransstudie har gjort det möjligt att för de flesta produktionssektorema specificera insatsernas regionala ursprung. Förjord- och skogsbruket samt vissa tjänstesektorer har dock detta inte varit möjligt. Insatsleveranserna har för de senare sektorerna regionfördelats med hjälp av schablonantaganden. För användningssidans sektorer har mycket olika beräkningsmetoder använts. Värdet för den privata konsumtionen har beräknats utifrån antagandet att konsumtionens struktur är densamma i de fyra länen som i landet som helhet samt att resp. läns andel av den privata konsumtionen är densamma som länets andel av de totala inkomsterna i landet enligt inkomststatistiken. Utgångspunkt vid beräkning av den statliga konsum- tionen har varit uppgifter om lönesumman för statligt anställda i olika län. Värdet av den statliga konsumtionen i länen har därefter erhållits genom att anta att sektorns kostnadsstruktur är densamma i varje län som i landet som helhet. Den kommunala konsumtionen i länen har beräknats med ledning av den kommunala finansstatistikens uppgifter om driftskostnaderna för primär- och sekundärkommunala verksamheter.
Uppgifter om industriinvesteringarna samt den kommunala sektorns investeringar i länen har hämtats ur officiell statistik. Uppgifter om bostadsinvesteringar samt investeringar i byggnader och anläggningar inom sektorerna varuhandel samt transport och kommunikationsväsende har erhållits genom en specialbearbetning av SCB:s statistik över kostnaderna för påbörjade byggnadsprojekt. Även den statliga sektorns investeringar har beräknats på detta sätt. I övrigt har mer grova metoder använts vid beräkning av investeringsuppgifterna. På användningssidan redovisas vidare beräkningarna för de totala insatsleveranserna till produktionssystemet fördelade på produktionssek- torer. Genomgående gäller att leveranserna från olika produktionssekto- rer till slutanvändningssektorerna inte har kunnat fördelas efter regionalt ursprung. Importen till en region från andra regioner och från utlandet är endast känd endast i den mån den går som insatser till de produktions- sektorer som ingår i produktionskostnadsgruppens enkätundersökning. Motsvarande gäller för exporten.
De beräkningar som utförts ger upphov till ett system av data över den totala produktionsverksamheten inom olika sektorer i länen, den totala användningen inom länen av olika levererande sektorers varor samt större delen av importen till och exporten från olika sektorer i länen. Utifrån dessa grundläggande data är det möjligt att sammanställa bl. a. regionala sektorbalanser och input-outputtabeller för produktionssystemet i varje län. Sammanställningen sker i två steg. I det första steget upprättas regionala sektorsbalanser. Produktions— och importberäkningarna utförs för varje sektor och sektoremas totala tillförsel i regionen beräknas. Till produktionsvärdena för de varuproducerande sektorerna adderas deras andelar av handelsmarginaler och outputtransporter. Härigenom erhålls bruttoproduktionen inom regionen i mottagarpriser. Tillförseln till regionen inom varje sektor fördelas på användningssidan efter använd- ningen av sektoremas varor för konsumtion, investeringar, insatser samt export. Användning och tillförsel skall balansera för varje sektor. Om så inte är fallet införes en residualpost så att sektorsbalans uppstår.
I det andra steget sammanställs sektorsbalanserna till ett räkenskaps- system över hela det ekonomiska systemet i regionen. Sektorsbalansema utgör rader i en tänkt matris över systemet. Genom att foga samman dessa rader sektor för sektor bildas kolumner för varje variabel i regionalräkenskapssystemet. Således erhålles ett tvåvägsindelat system av räkenskaper för regionen. Detta utgör det regionala räkenskapssystemet. Ur detta system erhålls en input-outputtabell för produktionssystemet i regionen, en input-outputtabell för insatsleveranser till regionen från övriga landet samt en input-outputtabell för exporten av insatser till produktionssystemet utanför regionen.
Importen från övriga landet och utlandet är som nämns ovan känd endast i den mån som den gäller insatser till produktionssystemet i länen. Däremot vet man inte omfattningen av importen från andra regioner och utlandet av varor för användning inom slutanvändningssektorerna. Exporten av varor är endast känd för de sektorer (eller delar av sektorer) som ingår i produktionskostnadsgruppens enkätundersökning. Till följd
av framför allt den ofullständiga kunskapen om regionernas handel med omvärlden uppkommer en residualpost vid sammanställningarna av de regionala sektorsbalanserna. Residualposten utgör differensen mellan den kända totala tillförseln och den kända totala användningen i länen.
A.2.3 Regionalräkenskapssystemet med uppgifter för Kopparbergs län ] 9 70
Det fullständiga regionalräkenskapssystemets uppbyggnad framgår av de tabeller som redovisas nedan. Av utrymmesskäl redovisas dock här detta räkenskapssystem enbart för Kopparbergs län 1970.
Regionalräkenskaperna beskriver uppbyggnaden av den totala tillför- seln inom regionen och resursernas användning för olika ändamål. I tabell A.2 redovisas en produktionsmatris som visar bruttoproduktionens uppbyggnad för olika sektorer i Kopparbergs län 1970. För att erhålla regionens bruttoproduktion i mottagarpriser har distributionsmarginaler- na adderats till bruttoproduktionsvärdet för de varuproducerande sekto- rerna. I tabell A.3 redovisas en importmatris som innehåller olika produktionssektorers import från andra regioner samt den totala impor— ten från utlandet av insatsvaror. Summering radvis av dessa båda matriser ger den totalt kända tillförseln i mottagarpriser till regionen inom olika sektorer.
En matris över den slutliga användningen för privat och offentlig konsumtion, investeringar samt insatser i produktionen av tillförseln från olika sektorer redovisas i tabell A.4. Summering radvis ger den totala användningen i regionen av varor från olika sektorer. Av tabell A.S framgår hur exporten från produktionssystemet i Kopparbergs län fördelar sig på export för slutlig användning och insatsleveranser till produktionssystemet utanför regionen samt export till utlandet. Summe- ras radvis den totala användningen inom regionen och exporten från regionen erhålles den totala användningen av tillförseln inom olika sektorer. Se tabell A.6.
Tabell A.2 Produktionssystemet i Kopparbergs län är 1970 (tkr) Sektor
HNM (fl/')lew
Råvaru framställning Textil- och livsmedels- industri
Trä-, massa- och pappers— industri
Kemisk industri Verkstadsindustri Byggnadsindustri Varuhandel och transport Övriga privata tjänster
Alla sektorer
Bruttoproduktionsvärde
Sektor- produkt
1 540 489
203 117 444 288
51573 314 974 144 980 750 528 696 436
4146 385
Löpande
förbrukning
Reparation o. underhåll
Totalt
Handels- marginaler
Output transporter
Total produktion i regionen
1 257 685 265 385
419 667
50 691 361600 257 742 217 792 136 030 2 966 651
56 450 1 720 10 266
1 040 4 495
55 572 61989
2 854 623
874 221 103 304 681 129 402 722 1023 892 894 455
13 257 58 397 1433
516 1609
13128 2532 6182
2061 2211
2 881008 531151
881 836 105 881 684 949 402 722 1 023 892 894 445
191532
7 304 568
75 212
26114
7 405 894
Tabell A.3 Import från övriga landet och utlandet till Kopparbergs län är 1970 (tkr)
Sektor
Import från andra regioner till sektor
1 2 3
HNMVWNDINw
496 453 3 276
7 122 22 076 17 289 971
39 842 43 349
Alla sektorer 630 378
45 176 74 062 87 205 1 022 13 993 68 958 6 241 4 477 4 563 2 244
— 3 849 2 764 7 848
159 942 162 460
4
3 629 286 2 109 5 508 2 723 310
2583
5 6
Totalt
Import från utlandet
Total import till regionen
125 039 19 734 361 —
1 909 19 733
5 151 — 67 946 12 485 — 15 707
44 159 4 027
17 148 244 565 71686
33 981 19 048
53 029
815 24 504 5 043 9 890 5 923
46 175
764 908 116 654 152 848 72 391 113 173 16 988 43 691 104 730
1385 383
308 278 21 265 23 372 15 496 46 523 414 934
I 073 186 137 919 176 220 87 887 159 696 16 988 43 691 104 730
1800 317
Tabell A.4 Användningen inom Kopparbergs län är 1970 (tkr)
Sek— Privat Off. konsumtion lnveste- Insatser till produktionssystemet till sektor Total tor konsum- ring användning i tion Stat Kommun 1 2 3 4 5 6 7 8 Import regionen
146 040 3 762 39 899 —8 404 692 974 51746 242 198 16 485 165 071 72 382 10 958 18 004 308 278 1763 586 770 990 5 092 35 938 — 23 017 156 592 1519 393 641 — — 28 374 21265 1048 850 105 773 2 211 25 548 — 11435 16 300 110 477 3 796 3 501 73 921 39 300 9 743 23 372 428 049 129 975 8 428 30 330 — 33 032 6 260 4 804 7 330 6 025 — 19 048 11 155 15 496 282 941 317 582 43 528 8 695 382 655 60 449 6 706 16 694 3 611 95 342 20 021 38 095 9 095 46 523 1099 894
— 9 573 35 560 520 327 59 404 1228 4 387 694 2 099 81 753 17 477 55 288 — 808 249 144 950 10 710 32 947 — 69 630 61404 11464 2 577 3 820 — 75 308 10 024 — 436 061 746 440 11717 65 067 — 82 300 6 533 22 623 3 926 46 952 9 665 73 178 56 336 » 1 132167
HNMVWNOFQ)
Alla 2361750 95984 273984 894578 1032241 306769 414166 38812 323451 257742 273 364 198019 414934 6884901
Tabell A.5 Export till övriga landet och utlandet från produktionssystemet iKopparbergs län år 1970 (tkr) Sektor Export till andra regioner Export Total till export från
Privat Varu- Till sek tor utlandet regionen kons. handel
1 2 3 4 5 6 7 8
390 405 122 368 075 — 20 828 41715 446 030 46 412 47 286 2 359 724 933 2 103 150 — 188 672 179 62 068 3 573 — — — — 1076 40 476 296 044 138 915 87 162 4 466 — 202 953 448 3 137 22 853 3 585 7 022 339 995 810 536
— 27 423 14 188 1694 5 294 19 270 6 882 106 — 318 13 447 88 622 73 999 51876 1968 9 394 — 324 042 7 381 20 801 24 827 115 685 629 973 — 2 014 20 539 — 403 — 4 028 4 027 2 849 85 780 — 119 640 — 636 223 — —- — 636 223 1 668 29 644 — 322 1639 498 1 227 — 6 027
I v—vavnorxoo
Alla sektorer 139 305 1420 615 460 991 65 759 243 089 61433 784 441 82 418 75 019 122 609 1234 536 4 690 215
Tabell A.6 Tillförsel och användning i Kopparbergs län är 1970 (tkr)
Sektor
Tillförsel
Användning
Prod uk tion i regionen
Import från andra regioner Import från utlandet
Summa tillförsel
Användning Export i regionen till andra regioner
Export till utlandet
Summa använd- ning Differens mellan tillförsel och användning
HNMQ'IOXDFw
Alla sektorer
2 881008 531151 881836 105 881 684949 402 722 1023 892 894455
764 908 116 654 152 848 72 391 113 173 16 988 43 691 104 730 308 278 21 265 23 372 15 496 46 523
3 954 094 669 070 1 058 056 193 768 844 645 419 710 1 067 583 999 185
1763 586 1 378 217 1048 850 255 568 428 049 470 541 282 941 75 175 1099 894 514 288 808 249 119 640 436 061 636 223 1 132 167 6 027
724 933 40 476 339 995 13 447 115 685
3 866 736 1 344 894 1 238 585
371 563 1729 867 927 889 1 072 284 1 138 194
+ 87 458 — 675 824 — 180 529 — 177 795 — 885 222 — 508 179 — 4 701 — 139 009
7 405 894
1385 383
414 934
9206111
6 884 901 3 455 679
1234 536
11690 012
—2 369 005
utvecklingstendenser och modeller
— bidrag av Bengt Nilsson — Bo Peterson, Rune Tryggveson och Olof Wärneryd
Ur innehållet
Stegvis bostadsutbyggnad kan minska toppbelastningen i daghem och skolor
Region- och kommunspel
Industrin bidrar ej längre till tätortstillväxten
. |||'| _ . _ .|.__.__,_...|.,_ . . - -, ,.. ,||'_. . | .": " .._.._J_ . '.II .IQ' ' ,|.'..' ”.'.I' ,.."|| 'I ' .',_" ,'" i”... 'I r:'," |_,,,-, _._. [.|| , ""'u':' |.|:' ["'||:""' 1! . | ""r'I 'I ||
' ,| |- ' '| ...I. "
. 'if-"." . . ' ".|| '||.
| I I. I .II' -. | fl . . || |. | | | | _| ||' | ' f-"* ':'-"1 i..lg': ' ll J | "l.-'$ _;IIPIH . .::-...nu? | | |' 1' -l'l' '|| )_'| |'|' | .| . ,. ' .'. | i '
,. ' '.. -" .'|'-,,,-I|-'.. ...
|_ . ||||z||||_=u| |||"..|"".'|||.||E-
" _". I; I |'ll'ill'1'|l|'|"-'1"I'i|. """.__. .:—'i . _ . .I,, ___ | ||__* ,_I:|' +| d||l;_.-. ,|| _ _ _ ' ' ||'.| :': |
arvgair
_ _ruladrjqui
_ *| .l l:. Ihr", ___ __ _ *;IJ'H'SA __ _ ' -' '" |_||||- 'II' d_Hh I | | "'IJII: ::,||||_ _ & . __ ||| |
|. " . ||| . |..14 1.""|+ "II|'-.'||_ ?g; |'|-.'tt:,.'|'1.|'| | _.. norge,-I
, _ ._ ,?i |'| ,'_ '_'-'I J_'___|_ |. _ _____ |_| |_ *.: T. __._|__r|_|_,__ __|: _
.' Ö ' ' ' '11'1'7 fll-_. ";-'.i"|"'.1|'£11'r' ' "" mp:,
..|'.| || ___i:,|w,|l_ Wi :||:... '|' RI'UWI'JIII
-" .|.::|-'i.|"|'.'-. 'n'-'
. ' '| '..,- ._"'" | ,. . r. '|| |. |l'r" | _|||r|._____l
' * IL?" " .. | .. — . '. ."» .. |" . .,,_. ..'._.|.. 'i . ,, _ ', ' .,'.-._..'.".'u'..'|."'.'|'.'l"'1_.|:.-r"_,'v5.149. '-'-'*|'"|'""""". ':- ' . ||'.|.|'.-.._ "1'7'” ||:' .. .-"
I| ,'|.l,||_ ”_||_l||
F .|| '. ,- H.,-...a. ;..j- "d'- |.."... .f-. _l" +.. | '.'||;".= --
'. .|*'|.|||'. '-
..-.. .; . " I ' |I .. . .. . .. .. I " I I' | ' II _II| I 'I " _ '|' ' Ia "' 'II- ' , .| , l _ I | _, 'I |.l . _ | 'I |_ _ ' . _' |- -' i,.| [|- '-' .. __—..|"F.' 'I'I' ' "_ar.'.' |.r'T. . | _| ' . ' . .||. '- |' -' |. ." . '.' ' ' ' J, . ", '... , .Jr ' , " ||". I II '.' I ' I. ' I" "' Ik -_ _ | .,'.| . ,, | '.|,,.. . !_ ',.i -. .'. r .' .'Y' '|| .1. _| ' _ |__|' ||_|_=|I'___=._||__ l '- ! """ _ :| |'- " l"""""" "' ||_ I|4|'|'|'|' "'|',va :' '|'||'| |'Iii|'_|'1_|F__|'rl_'F'|| . . * "." ,, .. . ” ,7|.' Tr ,' " ':' .|'|.' |. ".'.-' . _ . _ .., _| _I-j, ._ ' __ -'|'._.'.." '-',, ||'"" '-.=, _.I '||-'|'..." ' , .. ,' ' .. ' ,, " .,1' ' , . .. | , ._||'." . '., - ... - ' . _ . | _ | ,'.'.'| | ,. . -- '- '.'-|| . . .,,,. _. ' .. |" _ | . ' L— ' ' ..,; _.'..l"_' _ . . - ' _ '...;'. _ , .. | | . ' . . '- ' ._,"r| r m.,-' "'|'"- .|.."-' ,.. ' ,_- ' -' '|."I'.""" ' 'Fuwr'f'. || .."—II -.' "'|'. ' 'EF'I'NI 'w'dl"1".
I Regionala och lokala (bostadsområdes— anknutna) befolkningsprognoser ur kommunal synvinkel
— av Bengt Nilsson och Bo Peterson
] Prognosbehov
Den kommunala sektorns expansion under 1950- och 1960-talen har medfört allt större krav på en utvecklad planering inom alla verksamhets— områden. Inom många kommuner pågår en omfattande försöksverksam- het med system för integrerad kommunal samhällsplanering. Ett exempel på en sådan integrerad planering är det modellutvecklingsarbete som Svenska kommunförbundet utfört inom några försökskommuner. Idetta system skall de olika verksamhetsplanerna inom kommunen bygga på samma förutsättningar. I dessa utgör en befolkningsprognos — grundad på bl. a. en analys av näringslivets tidigare utveckling — en av grundförut- sättningarna. Bedömningar av bostadsbehov och framtida skatteunderlag — som till stor del bygger på befolkningsprognosen — är andra grundförutsättningar. Med hänsynstagande till yttre restriktioner i form av exempelvis statliga direktiv eller övergripande regional planering skall nämnda förutsättningar politiskt behandlas. Utifrån de politiska målsätt- ningarna för den egna kommunens verksamhet och den politiska utvärderingen definieras därefter de gemensamma planeringsförutsätt- ningarna. Med hänsyn till bl. a. ekonomiska överväganden eller övergri- pande regionalpolitiska mål kan det härvid bli nödvändigt att ompröva befolkningsprognosen.
I planeringsförutsättningarna ingår också lokaliseringen i tid och rum av det framtida bostadsbyggandet. Planeringen av den områdesan- knutna servicen kräver befolkningsprognoser för enskilda bostadsområ- den. De kommunala investeringar som härvid är aktuella är
1. Gatunät 6. Skolanläggningar
2. Vatten- och avloppsledningar 7. Fritidsanläggningar inkl. 3. Kollektiv trafik bibliotek
4. Barnavårdscentraler 8. Åldringscentra
5. Barnstugor 9. Den öppna sjukvården
Förutom målsättningar avseende den kommunala servicenivån är be- folkningsprognosen för olika åldersklasser avgörande för dimensione- ringen av de kommunala anläggningarna i varje enskilt bostadsområde.
Det här beskrivna planeringsarbetet ingår som ett led i de s.k.
' Prognossystemet har utvecklats för bearbetning i en datamaskin av typ SAAB D22 med program— språket Algol-Genius. Systemet är allmänt till- gängligt för rikets kom- muner genom att Svenska kommunförbundet över- tagit detsamma.
Figur 2:1 Integrering mellan befolkningsmä- slik, befolkningens för- ändringar och prognos- system
KELP-undersökningarna. Detta prognosarbete är rullande med årliga revideringar. Planeringsperioden är fem år och uppgifter lämnas för varje år.
2 Modelluppbyggnad
Inom Malmö kommuns statistikavdelning har under ett flertal år ett arbete bedrivits, vars syfte är att utveckla prognosmodeller för kommu- nens planering. Detta arbete har direkt anknytning till den ovan beskrivna plane ringsprocessen.
Det prognossystem som har utarbetats består av två delar. Den ena delen är en modell för regional befolkningsframskrivning. Den andra delen är en modell för beräkning av folkmängden inom de enskilda bostadsområdena. Genom ett korrektionsförfarande avstämmes summan för samtliga delområden mot den regionala prognosens resultat.l
Gemensamt för de regionala och bostadsområdesanknutna framskriv— ningama är att beräkningarna utförs för ettårsklasser i ettårsintervall. Härigenom erhålles fullständig valmöjlighet i framtagning av olika åldersklasser för olika planeringsändamål samt också valmöjlighet ifråga om prognostidpunkter.
Befolknings- statistik per 1.1.
Befolk- ningens föränd- ringar
Datamodell för framskrivn.
Antagande för födelsetal dödstal flyttningar utglesning
Analys av föränd- ringar
Prognossystem
: tabell för manuell analys
Q = magnetband
i?
_ fastighetstabell för kontrolländamål
_ tabeller för publicering genom fotografisk metod
EG
Till grund för beräkningarna ligger uppgifter om folkmängdens fördelning efter ålder och kön. Prognossystemet har direkt anknutits till den befolkningsstatistik som vid varje årsskifte erhålles från länsstyrelsens databand.
En väsentlig fråga i modelluppbyggnaden är integreringen mellan den löpande befolkningsstatistiken och prognossystemet. Detta gäller såväl den regionala som den lokala modellen. Systemet måste utformas på ett sådant sätt att den fortlöpande statistiken är direkt anpassad för de antaganden som måste görasi prognosmodellen. Frågeställningen illustre- ras i figur 211. Från statistiken vid början av år 2 erhålles förutom tabeller för kontroll, publicering och viss manuell analys ett magnetband som samköres med befolkningens förändringar för år 1 och statistik från början av år 1. Det framtagna materialet ligger som underlag för antaganden om födelsetal, dödstal och flyttningar i den regionala modellen och för antaganden om födelsetal och utglesningen i den lokala modellen. Prognossystemet ger ett resultat för början av år 3 som är utformat på ett sådant sätt att det vid den tidpunkt då faktiska uppgifter för förändringarna under år 2 föreligger blir möjligt att jämföra prognos med utfall. Det senare momentet ingår i prognossystemet och utföres med hjälp av datorer. Momentet framgår dock icke av figuren.
3 Modellalternativ för en regional prognos
Den regionala prognosen kan utföras enligt tre olika modellalternativ med hänsyn till vilka antaganden som ligger till grund för beräkning av flyttningarna. I samtliga alternativ ingår en demografisk framskrivning som sker enligt konventionella metoder.
Framskrivningen av den demografiska utvecklingen ansluter sig i huvudsak till det beräkningssätt som statistiska centralbyrån använder i prognoserna för hela landet. Detta gör det möjligt att anpassa egna antaganden efter centralt utförda bedömningar. Den folkmängd, som finns i kommunen vid årets början inom olika köns- och åldersklasser, förändras under året genom dels dödsfall, dels in- och utflyttningar. Beräkning av befolkningsminskningen på grund av dödsfall baseras på antaganden som anger dödsrisker i olika åldrar. Flyttningarna till och från regionen kan föras in i beräkningarna antingen genom antaganden om flyttningsnettots storlek eller om inflyttning och utflyttning i form av bruttoströmmar. I båda fallen måste flyttamas fördelning efter ålder och kön anges. Antalet barn som föds under en period beräknas med hjälp av fruktsamhetstal efter moderns ålder. I prognossystemet ingår också antaganden för beräkning av civilståndsfördelning samt beräkning av förvärvsarbetande och hushåll. De sistnämnda uppgifterna erhålles genom att applicera förvärvsintensiteter och hushållskvoter. Beräkning av den framtida civilståndsfördelningen förutsätter för närvarande att direkta antaganden göres om civilståndsandelama ogifta, gifta och förut gifta inom varje kön och femårsklass för olika prognostidpunkter.
Modellelternativ 1
Flyttnings- netto Ori
- stymingsvariabel
_ Förvlrvs- ?zfoikmzne "betende
1.1. år 2
Befolkning per1.1.år 1
Dödlighet åri
Hushålle- kvoter 1.1. år 2
Civil-tände- fördelning 1.1. år 2
Förvärve- arb. dagbef. 1-1' " 2 Förvärve-
arb. nattbef. 1.1. år 2
Testa stammer utfallet
Förvärvs- arbetande 1.1. år 2
Nettopend- ling 1.1. år 2
Modellelternetiv 2
Ändra flyttninge- netto
Flyttninge- netto är 1
etlmmer e*
Förvärvs- frekvens 1.1. år 2
Befolkning per 1.1. år 1
Befolkning 1.1. år 2
Dödlighet tri
Huehelle— kvoter 1.1 år 2
Hushåll 1.1. är 2
Civilstånde- fördelning 1.1. år 2
Målsättning- folkmängd 1.1. år 2
Flyttnings- ÄN"! stämmer e” eeta netto flyttninge- utfallet år 1 netto
Fruktsamhet år !
Modellalternativ &
Skriv ut resulta- ten
stämmer
. Förvärvs- Ik 18112, "2an arbetande
1.1. år 2
Befolkning ger 1.1. år 1
Dödlighet år 1
Hushålle— kvoter 1.1. år 2
Civilstånds— fördelning 1.1. år 2
Figur 3: ] Alternativ vid beräkning av flyttningi den regionala prognos- modellen
En illustration av modellalternativen ges i figur 3: 1. Man kan i systemet välja mellan följande alternativ.
Alt. 1. Direkt antagande om tlyttningsnettots eller flyttningsströmmar- nas storlek.
Alt. 2. Flyttningsnettot eller bruttoströmmarna styrs av framtida antal förvärvsarbetande. Alt. 3. Flyttningsnettot eller bruttoströmmarna styrs av framtida total- folkmängd (målfolkmängd).
I alternativ 1 måste sålunda direkta antaganden göras om flyttnings- nettots eller flyttningsströmmarnas storlek och dess fördelning på ålder och kön. Nettot kan anges i absoluta tal eller som en andel av totalfolkmängden. Negativa tal kan naturligtvis också användas.
I alternativ 2 knyts beräkningar över näringslivets utveckling samman med den demografiska framskrivningen. I detta alternativ utgör en näringslivsprognos utgångspunkten. Härigenom erhålles antalet sysselsatta i regionen. Denna prognos måste justeras med nettopendlingen för att en prognos över antalet förvärvsarbetande som är bosatta i regionen skall erhållas. Ovannämnda beräkningar måste ske manuellt. Datamodellen arbetar i en första genomgång med ett tlyttningsnetto lika med 0, vilket ger en viss befolkning och ett visst antal förvärvsarbetande. Om antalet förvärvsarbetande inte stämmer överens med det förut prognoserade antalet ändras flyttningsnettot stegvis till dess överensstämmelse erhålles. Endast resultaten från den sista bearbetningen utskrives.
Modellaltemativ 3 innebär att flyttningsnettot styrs av den framtida totalfolkmängden i regionen. Alternativet ger svar på frågan vilket flyttningsnetto som behövs samt vilken sysselsättning som erfordras om regionen skall ha ett på förhand bestämt antal invånare vid viss tidpunkt. Detta modellalternativ har utformats för att kunna analysera kommunens utveckling i fall då man har angivit ett visst befolkningsramvärde eller en totalfolkmängd som en politisk målsättning. Alternativet kan också bli aktuellt vid en prognosrevidering vid vilken man önskar erhålla samma totalfolkmängd vid viss prognostidpunkt som i den äldre prognosen.
4 Dataunderlag för den regionala modellen
4.1 Fruktsamhetens variationer mellan olika kommunblock
I den kommunala planeringen intar lokalisering och dimensionering av aktiviteter för de yngsta åldersgrupperna en central plats. Planeringen av barnstugor och skolor måste bygga på uppgifter om nuvarande och förväntat antal barn i olika åldersgrupper. En viktig men svårbedömbar faktor för denna planering är beräkningarna över framtida antal födda. Hittillsvarande utveckling har visat att det förekommer stora växlingar i det årliga antalet födda. De möjligheter man har att förutse dessa förändringar är förhållandevis små. I de fall förändringarna är föranledda
av en ändrad åldersstruktur har detta kunnat ske med åldersspecifika antaganden. Förändringar föranledda av andra faktorer har varit svårare att prognosera.
I 1973 års riksprognos har antagandena för olika prognosår varierats med hänsyn till de olika årskullarnas hittills konstaterade fruktsamhet. I det regionala prognosarbetet synes det inte vara möjligt att härutöver gå in med skilda antaganden för olika prognosperioder.
De antaganden som måste göras om framtida fruktsamhet i en regional prognos bör baseras på överväganden utifrån följande frågeställningar.
1. Föreligger skillnader mellan den egna regionen och riket som helhet? Kan de antaganden som SCB gör i prognoserna för riket användas oförändrade i prognoser för den egna regionen?
2. Om skillnader mellan den egna regionen och riket kan antas föreligga, vilka fruktsamhetsantaganden bör i så fall göras?
Frågan om de regionala variationerna för fruktsamheten är av sådan omfattning att de bör föranleda olika antaganden vid utarbetandet av prognoser för olika delar av riket studeras f. n. vid statistiska centralby- råns prognosinstitut. De första resultaten i dessa studier visar att skillnaderna mellan regionerna är förhållandevis stora, men att bestämda mönster i de förekommande skillnaderna är svåra att urskilja.
Tabell 4.1 Fruktsamhetstal för kommunblocken i Malmöhus län
Kommun- block
Höganäs Helsingborg Bjuv Landskrona Svalöv Kävlinge Lund Lomma Malmö Vellinge Trelleborg Skurup Ystad Sjöbo
Eslöv Hörby Höör
Blocklänet
Faktiskt antal födda Faktiskt antal
281 1 334 214 504 153 200 1 365 170 3 934 187 508 124 271 124 347 111 91
_— x 100 Beräknat antal
1969 1970 1971 1968 1969 1970 1971 Medeltal
252 236 236 121 112 103 98 108 1 279 1 275 1 359 98 97 94 97 96 207 200 236 120 117 108 124 117 441 457 515 98 91 91 99 95 155 143 152 110 114 103 106 108 249 217 247 101 128 109 115 113 1327 1492 1631 100 96 101 103 100 192 179 211 113 126 107 116 116 3 700 3 830 3 925 90 89 90 90 90 184 176 223 120 113 100 113 112 489 519 480 105 105 110 101 105 137 107 123 111 126 99 114 112 289 265 233 94 107 97 84 96 135 132 129 97 113 109 105 106 344 375 430 103 104 108 119 108 124 117 121 93 109 104 103 102 102 107 88 92 107 110 88 99 9 606 9 827 10 339 97 97 96 98 97
Anm.: Faktiskt antal enligt SOS: Befolkningsförändringar del 1. Beräknat antal enligt åldersdifferentierade tal för riket applicerade på medelfolkmängden kvinnor kohortvis i ettårsklasser i resp. block.
I det prognosarbete som Malmö kommuns statistikavdelning utför för kommunen samt för sydvästra Skåne, har konstaterats att en skillnad föreligger mellan fruktsamheten i riket och i regionen. Det faktiska antalet födda understiger med cirka 5 % i regionen och med cirka 10 %i Malmö det antal födda som kan beräknas utifrån åldersdifferentierade fruktsamhetstal för riket. Även i de båda andra storstadsregionerna har man kunnat konstatera en lägre fruktsamhet än i riket som helhet.
I samband med det årliga statistikuttaget från länsstyrelsens databand ingår beräkningar som visar skillnaderna i fruktsamhet mellan talen för riket (både faktiska och prognoserade) och faktiska tal för kommun- blocken i Malmöhus län. I tabell 4.1 redovisasi form av indextal de olika blockens fmktsamhet jämfört med rikets för perioden 1968—7 1.
Av tabellen framgår att det i många block föreligger ganska stora slumpmässiga variationer mellan de olika åren. Antagandena i en prognos behöver inte nödvändigtvis vara felaktiga om avvikelse mellan prognos och utfall föreligger för ett enskilt år. Består avvikelserna under flera år måste däremot antagandena omprövas.
Variationerna mellan blocken är mest påtagliga i sydvästra Skåne. De expansiva förortsblocken Kävlinge, Lomma och Vellinge har fruktsam- hetstal som med 12—16 % överstiger motsvarande tal för riket. Däremot ligger talen för Malmö kommunblock 10 % under riksvärdena. Låga tal i centralkommunen och höga tal i förortskommunema förklaras bl. a. av det urval som sker genom utflyttningen av gifta personer från centralor- ten medan de icke gifta i stor utsträckning stannar kvari denna. Fömtom skillnader i civilståndsfördelningen spelar säkert skillnader ifråga om äktenskapens varaktighet också en viss roll. I nyinflyttade områden bor i stor utsträckning nybildade "familjer med hög fruktsamhet medan äldre områden innehåller tidigare bildade familjer. Se avsnitt 6.1.
I den nordvästra delen av Malmöhus län har centralorterna Helsingborg och Landskrona lägre värden än riksgenomsnittet medan de mindre blocken Höganäs, Bjuv och Svalöv har högre värden än riket. Delvis kan nog skillnaderna även här förklaras av utflyttningar från centralorterna och av skillnaderi civilståndsfördelningen.
I de östra delarna av Malmöhus län är mönstret inte entydigt. Höga tal noteras i Skurup, Sjöbo och Eslöv medan Ystad ligger 4 % under riksgenomsnittet. Höör och Hörby har ungefär samma fruktsamhet som riket.
En viktig fråga vid utarbetandet av lokala och regionala prognoser är vilken inverkan användandet av riksantaganden har för utfallet i dessa prognoser. I tabell 4.2 redovisas de differenser som erhålles i olika åldersgrupper i kommunblocken i Malmöhus län om de fruktsamhetstal som användes i SCB:s prognos för riket år 1972 appliceras på medelfolkmängden kvinnor i olika kohorter under år 1971. Av tabellen framgår att antalet födda i Malmö kommunblock under detta år var 411 färre än vad som erhålles genom beräkningar med riksprognosens fruktsamhet. I Helsingborg var antalet födda 62 färre än det beräknade antalet medan i Bjuv, Lund och Eslöv samt i förortsblocken kring Malmö antalet födda överstiger det beräknade antalet med 25—60 barn.
Tabell 4.2 Fruktsamhetstal för kommunblocken i Malmöhus län.
Kommunblock Differens för kohorter. Moderns ålder l/1 1971 —19 20—24 25—29 30—34 35— Summa
Höganäs — 4 + 8 + 3 — 14 — 3 + 10 Helsingborg + 8 —— 28 + 9 — 27 — 24 + 62 Bjuv + 17 + 15 + 10 + 1 — + 41 Landskrona + 1 + 24 — 5 — 20 — 10 — 10 Svalöv + 1 + 5 + 10 — 6 — 7 + 3 Kävlinge — + 25 + 4 — — 1 + 28 Lund —30 —58 +111 +16 — 1 + 38 Lomma — 10 + 3 + 15 + 15 + 2 + 25 Malmö —61 —67 —115 —72 -— 96 —411 Vellinge — 5 — + 25 + 13 — 6 + 27 Trelleborg + 13 + 3 — 15 — 2 + 1 — Skurup + 2 + 3 + 2 + 1 + 1 + 9 Ystad — l — 17 — 15 — 4 — 12 — 49 Sjöbo — 5 + 3 + 6 — 2 _ + 2 Eslöv + 10 + 25 + 20 + 7 — 4 + 58 Hörby — 7 — 7 + 7 + 10 — 3 — Höör — 9 + 1 -— 4 — 2 + 1 — 13 Blocklänet — 80 — 62 + 68 -— 88 — 162 — 324
Anm.: I tabellen anges åldersfördelad differens mellan faktiska tal 1971 och beräknade tal enligt SCB's prognos för riket 1972. Plustecken (+) anger att det faktiska antalet födda är högre än det beräknade antalet, minustecken (—) att det faktiska antalet är lägre än det beräknade.
Om man anser att de antaganden som SCB gör i riksprognosen inte kan användas för enskilda regioner uppstår frågan huruvida man bör använda helt egna tal eller om det räcker att förändra SCB:s tal med samma procenttal i alla åldersklasser. Av tabell 4.2 framgår att i de flesta av de mindre blocken knappast finns anledning att använda åldersdifferentiera- de egna antaganden. Så bör dock ske i Malmö, Lunds och Helsingborgs kommunblock, där differensema i förhållande till riksantagandena är betydande. I Malmö och Helsingborg är fruktsamheten betydligt lägre än riksprognosens antaganden främst i de högsta åldersgrupperna. I Lunds kommunblock är fruktsamheten avsevärt lägre i åldrarna under 25 år men avsevärt högre i åldersgruppen mellan 25 och 30 år. I motsats härtill kan sättas den högre fruktsamheten i yngre åldrar i Bjuv och Eslövs kommunblock. För att det skall vara möjligt att avgöra om skillnaderna är av sådan omfattning att en åldersdifferens bör ske måste analyser baserade på data för ytterligare ett antal år genomföras.
4.2 Dödlighetens regionala variationer
För att kunna genomföra prognosarbetet med små resursinsatser är det värdefullt om SCB:s antaganden om dödligheten i riket som helhet kan användas. Endast om stora avvikelser gentemot rikets tal kan konstateras bör egna tal användas. De undersökningar som måste göras för att få ett
förbättrat dataunderlag bör alltså avse differenser mellan förhållanden i den egna regionen och i riket.
SCB har i olika sammanhang undersökt regionala skillnader i dödlig- het. Dessa analyser avser framförallt länsnivån. Följande dödlighetsindex- tal har hämtats ur SCB:s senast framtagna beräkningar.
Tabell 4.3 Dödlighetsindex för vissa län 1968—1971 (Index för riket=100)
Ålder Man, län Kvinnor, län
AB M L N Y BD AB M L N Y BD
O— 9 100 101 79 96 96 113 90 103 92 111 84 102 10—19 98 83 128 108 102 98 105 95 80 135 104 75 20—29 100 107 88 72 108 91 113 85 91 115 100 91 30—39 117 98 71 77 103 85 120 103 81 81 89 81 40—49 120 106 75 74 96 98 108 95 95 93 112 99 50—59 117 103 83 78 101 108 106 94 89 86 108 100 60—69 118 103 83 88 102 105 103 89 81 96 112 105 70—79 113 97 89 94 105 101 97 89 88 86 114 104 80—w 103 92 92 95 107 107 98 93 93 94 108 104 Tondt 112 98 88 91 104 103 100 92 89 92 110 103
Av tabell 4.3 framgår att dödligheten bland män i Stockholms län överstiger motsvarande tal för riket med 17—20 % i åldrarna mellan 30 och 70 år. Även bland kvinnorna i åldrarna mellan 30 och 70 år noteras en överdödlighet i detta län. Denna är dock inte fullt lika stor som för männen. I det andra här medtagna storstadslänet, Malmöhus län, har männen mellan 40 och 70 år en högre dödlighet än i riket. Kvinnorna däremot har en lägre dödlighet än riket i alla åldersgrupper över 40 år. I åldrarna mellan 60 och 80 år noteras över 10 % lägre dödlighet än i riket som helhet.
I tabell 4.3 redovisas också dödlighetsindex för Kristianstads och Hallands län i söder samt Västernorrlands och Norrbottens län i norr. I de båda sydliga länen kan noteras värden som ligger mer än 20 % under rikstalen bland män i åldrarna omkring 40 år. Totalt ligger dödligheten cirka 10 % under riksgenomsnittet bland både män och kvinnör. I de nordliga länen är det framförallt i högre åldrar som dödligheten är större än genomsnittet.
De här redovisade talen tyder på att de skillnader som föreligger mellan olika delar av riket är så stora att de inte kan försummas i det regionala prognosarbetet. Samma förhållande har kunnat konstateras för Malmöhus län. I tabell 4.4 redovisas i sammanfattning beräknad och faktisk dödlighet i länet under 1970 och 1971. Det beräknade antalet har erhållits utifrån antaganden om dödligheten i olika åldersklasser i SCB:s prognoser för riket.
Tabell 4.4 Faktisk och beräknad dödlighet i Malmöhus län 1970 och 1971
Kommunblock Dödlighet för män Dödlighet för kvinnor
Faktisk Beräknad Kvot Faktisk Beräknad Kvot
1970 Malmö 1437 1379 104 1220 1363 90 Lund 318 365 87 310 377 82 Helsingborg 541 546 99 550 55 8 99 Övriga länet 1 376 1615 85 1 193 1 347 89 Summa 3 672 3 905 94 3 273 3 645 90 1971 Malmö 1543 1406 110 1 182 1405 84 Lund 350 379 92 329 387 85 Helsingborg 544 556 98 479 566 85 Övriga länet 1550 1643 94 1219 1373 89 Summa 3 987 3 984 100 3 209 3 731 86
För länet som helhet kan konstateras att antalet döda under de båda åren blivit betydligt lägre än det beräknade. Under 1970 uppgick skillnaden mellan faktiskt och beräknat antal döda till 600 och under 1971 till 500 personer.
Enligt tabellen är den tidigare redovisade överdödligheten bland män i vissa åldrar främst koncentrerad till Malmö kommunblock. Helsingborg har tal som ungefär motsvarar riksprognosens värden. Övriga delar av länet ligger däremot betydligt under. För kvinnornas del är skillnaderna mellan de olika delarna av länet inte lika markanta. Den tidigare noterade underdödligheten förekommer i hela länet.
Antagandena om den framtida dödligheten är av betydelse framförallt vid planeringen av aktiviteter och institutioner för pensionärer samt för bedömning av behovet av framtida sjukvård. Däremot är av naturliga skäl dödlighetsantagandena av underordnad betydelse i arbetskraftsanalyser eller i planering för bama- och ungdomsåldrarna.
I de prognoser för Malmö kommunblock som utarbetats har skillnaden i dödlighet gentemot riksprognosens antaganden varit så stor att den inte kan bortses från. För åren 1970 och 1971 är det årliga antalet döda cirka 80 personer lägre än vad riksprognosens antaganden skulle ge. Detta innebär framförallt ett större antal personer i de högre åldrarna, vilket måste beaktas i den kommunala planeringen av vårdbehovet.
De antaganden som gjorts i prognosen för kommunblocket baseras på riksprognosens värden men dessa förändras procentuellt i vissa åldersklas- ser. För män över 55 års ålder har antagits en högre dödlighet. I åldersgruppen 65—74 år uppgår överdödligheten till inte mindre än 15 %. Antagandena för kvinnorna har lagts 5—15 % under riksvärdena i samtliga åldrar över 50 års ålder. Det kan diskuteras huruvida de konstaterade skillnaderna kommer att bestå över tiden. Nuvarande information anger
dock att det är nödvändigt att basera prognoser på dataunderlag som bygger på fakta om den egna regionen.
4.3 Flyttningarnas omfattning, åldersstruktur och riktning
Flyttningarna till och från en region är den mest svårbemästrade faktorn i det regionala prognosarbetet. Statistik som visar flyttningarnas omfatt- ning, riktning och åldersstruktur kommunblocksvis i riket har sedan början av 1960—talet årligen producerats av statistiska centralbyrån. Denna statistik har fr. o. rn. 1972 kompletterats med ytterligare tabeller bl. a. avseende flyttningamas riktning i kombination med dels ålder, dels inkomst.
I en befolkningsprognos som avser att visa en förväntad framtida åldersstruktur är åldersdifferentierade flyttningsantaganden nödvändiga. I den av SCB framtagna flyttningsstatistiken redovisas befolkningen indelad efter femårsklasser och kön. För prognosändamål, bl. a. för gymnasieplaneringen, är en indelning i femårsklasser som regel alltför grov. I de mest flyttningsbenägna åldrarna är skillnaden i andelen flyttande mellan olika ettårsklasser inom ett femårsintervall ganska betydande. Detta kan visas genom generationsvisa studier av förändringar hos olika ettårs-kohorter mellan två årsskiften.
Som framgått av tidigare avsnitt ger den regionala modellen möjlig- heten att använda antingen nettoflyttningen eller de båda bruttoström— marna som underlag i framskrivningama. Effekterna på den åldersstruk- tur för befolkningen som erhålles av att göra framskrivningen på det ena eller andra sättet har dock inte tillräckligt undersökts. Antaganden om nettoflyttningen är beräkningsmässigt enklare eftersom det endast är fråga om en enda åldersstruktur. Detta kompliceras av svårigheten att använda procentuella fördelningar, när det totala nettot är nära noll eller när man har positiva tal i vissa åldersklasser och negativa tal i andra. I sådana fall är antaganden om bruttoströmmarna och åldersfördelningen inom dessa nödvändiga. Nackdelen med att använda antaganden för bruttoströmmar synes vara att vissa egendomliga effekter på nettoresulta- tet lätt uppkommer. Exempelvis kan inflyttningsöverskott ibarnaåldrar- na erhållas samtidigt som man får underskott för föräldragenerationen.
Någon anledning att i detta sammanhang redovisa flyttarnas ålders- struktur i olika regioner finns knappast. För centralt utförda regionala prognoser bör dock göras ingående studier av åldersstrukturer för de flyttande. Målet bör därvid vara att för regioner av olika karaktär samt för olika delar av landet söka hitta gemensamma mönster i flyttnings- strukturen. Den uppdelning av flyttarna efter flyttningsriktning som återfinnesi SCB:s tlyttningsstatistik har hittills använts i liten utsträck- ning i prognossammanhang men borde uppmärksammas mer. Det borde undersökas huruvida t. ex. åldersspecifika antaganden för olika flytt- ningsområden (exempelvis närliggande kommuner, övriga riket, utlandet) är en meningsfull förbättring av prognosmetodiken.
Flyttningamas omfattning och struktur i olika kommuner och regioner måste främst anses orsakade av näringslivets utveckling och förhållandena
Figur 4: I Flyttningsnet— to till Malmö kommun- block 1969—1 972
Antal 1 400
'I 200
1 000 800 1969 1970 600 400
200
—200
- 400
Antal 600
400 1971 J 1972 200
i
0
-200
J 400 1 l ]
-600 —800 -1 000 -1 200 -1 400 J | )1I0I2l013'0l4'ov510'éol7.018'0 . I1.0120'3IOI40.5.0I640I7IOI8.0 Ålder Ålder
på arbetsmarknaderna. En bedömning av näringslivsutvecklingen bör därför bilda grundvalen för flyttningsantagandena. I prognoser med ett relativt kortsiktigt perspektiv måste även konjunkturutvecklingen beak- tas. Ett tydligt samband mellan konjunkturer och tlyttningar har framträtt under senare år. Som framgår av figur 4:l återspeglas lågkonjunkturen 1971—1972 tydligt i utvecklingen av flyttningsnettot i Malmö kommunblock. Samtidigt spelar emellertid också andra faktorer in. Bland dessa bör främst bostadsbyggandet i närliggande kommuner nämnas.
I syfte att förklara flyttningarnas orsaker har för Malmö kommun- block utförts en regressionsanalys av de årliga fluktuationer som ägt rum i flyttningsnettot till Malmö kommunblock under perioden 1961—1971. I brist på statistik över sysselsättningsförändringar valdes som första variabel antalet arbetslösa i regionen (ARBREG). Som andra variabel
valdes antalet inflyttningsfärdiga lägenheter i småhus inom sydvästra Skåne exklusive Malmö kommunblock och Lunds och Trelleborgs kommuner (SBREG). Följande samband erhölls FNMKBL = 4 369 — 1,86 ' ARBREG — 0,54 ' SBREG' (FNMKBL = flyttningsnetto till Malmö kommunblock.)
Flyttningsnettots samband med de båda valda variablerna är påtagligt. ”Förklaringsgraden” för dessa variabler utgör tillsammans ca 98 %. En beräkning för år 1972 utifrån ovanstående samband ger ett något för stort negativt flyttningsnetto jämfört med det faktiska värdet. Orsaken till detta torde vara den extremt höga arbetslösheten under 1972, som ligger utanför det intervall som observerades 1961—1971.
5 Modell för prognos för bostadsområden
Som underlag för beslut som gäller utbyggnad och dimensionering av barndaghem, skolor osv. har man behov av prognoser för enskilda delområden inom en kommun. En prognosmodell som gör det möjligt att beräkna den framtida befolkningsstrukturen inom enskilda bostadsområ- den har utarbetats. Denna redovisas nedan.
Befolkningsförändringarna i skilda bostadsområden inom en region sammanhänger dels med förändringar av befolkningsstrukturen inom det befintliga bostadsbeståndet, dels med förändringar av bostadsbeståndet. Parallellt med dessa faktorer föreligger också ett svåranalyserat samband mellan utvecklingen i regionen som helhet och de enskilda bostadsområ- dena.
Prognosmodell för delområden utgår i ett första steg från de två ovan först nämnda faktorerna. Beräkningarna, som avser ettårsklasser, kan beskrivas på följande sätt.
1. I det befintliga bostadsbeståndet ändras folkmängden genom födelser, dödsfall och flyttningar. Förändringen av den totala folkmäng- den är i de flesta områden negativ och brukar därför vanligen kallas för utglesning. Den uttryckes oftast som ett procenttal. Utglesningen har samband med såväl individens ålder som bostadens typ och ålder. Bakom dessa samband ligger väsentliga sociala faktorer i samhället. Det är f. n. inte möjligt att renodla dessa faktorer på ett sådant sätt att de kan användas i prognossammanhang. Av detta skäl har det varit nödvändigt att begränsa analysen och prognossambanden till att gälla bostadens typ och ålder och de demografiska variabler som kan skattas. Varje generation av befolkningen kan således förändras med hänsyn både till egen ålder och till områdets typ och ålder. Speciella utglesningstal kan användas för exempelvis glesbygd eller mindre tätorter.
2. För att kunna beräkna folkmängden och dess fördelning när ett bostadsbestånd förändras genom t.ex. nybyggnad och rivning krävs kompletterande beräkningar. Det prognossystem som här beskrivs kan anknytas till kommunens planer som upprättas för bostadsbyggande och sanering. Nytillskottet och avgången kan anges antingen i form av lägenheter, rumsenheter eller yta. Antaganden måste därvid göras om
antalet boende med fördelning efter kön och ålder för den valda enheten. Boendetäthetstalen för de nya husen kan här varieras efter hustyp och husens läge.
Sett ur den kommunala planeringens synvinkel måste man, ivarje fall vid färdigställandetidpunkten för en bostad, anta att bostaden också blir bebodd. Det efterfrågeläge som har uppstått på bostadsmarknaden under de senaste åren har inom många kommuner medfört att nya lägenheter icke kunnat hyras ut. Man har också kunnat konstatera att lägenheter i det tidigare uthyrda beståndet i vissa fall blivit lediga. Den här använda beräkningsmetodiken kan f. n. icke klara dessa problem utan att direkta antaganden göres om a) att i vissa områden kommer icke full inflyttning att ske (eventuellt dolt genom en låg boendetäthet per lägenhet), b) att i vissa nybyggda områden kommer en utflyttning att ske som beräknings— mässigt måste definieras som rivning. Då inflyttning åter beräknas kunna ske måste lägenheten beräkningsmässigt betraktas som nybyggd.
3. Den yngsta åldersklassen erhålles på samma sätt som i prognosen för regionen som helhet genom antaganden om födelsefrekvensen för kvinnor i olika åldersgrupper. Det sålunda beräknade antalet födda måste dock modifieras i delprognosen med hänsyn till olikheter i områden av olika typ och ålder.
4. För att summan av prognoserna för regionens olika delar skall stämma med prognosen för hela regionen måste göras en korrigering av delprognosens värden. För varje åldersklass införes en korrektionsfaktor, vilken erhålles genom att dividera antalet individer enligt totalprognosen med summan för alla delområden. Om exempelvis totalprognosen ger 1 019 personer i åldersgruppen 36 år medan en summering av motsvaran- de värden som erhållits i prognosen för delområden för samma åldersgrupp endast ger 1000 personer, göres en multiplicering i alla områden med 1,019. Det bör dock här anmärkas att om denna korrektionsfaktor alltför mycket avviker från värdet 1,0, bör de gjorda antagandena omprövas. Beräkningarna för delområden kan uttryckas i en formel enligt följande
T_ T—l, . . ___. PMU—[FMij—l Uht,å(j—l)+Ni BN,ht ÅN,ht,j RI BR ÅRj] KJ
FME = folkmängd i område i inom viss åldersgruppj vid tidpunkt T Uht å = utglesningsfaktor med hänsyn till hustyp och husens ålder N = nyproduktion
B = boendetäthet i nya lägenheter
ÄN = åldersfördelning i nyproduktion R = rivna lägenheter i större saneringsprojekt
B = boendetäthet i rivna lägenheter ÅR = åldersfördelning i rivna lägenheter
F— enligt den regionala prognosen
Zi FMil
Kj beräknas utifrån
Beräkning av antal födda sker enligt: 49
_ Z . . mao—[jen FMka Fj Jht,å,l
F Jht,å,l
födelsefrekvens enligt regional prognos justering för O-åringar med hänsyn till hustyp, husens ålder och läge
|| 11
6 Underlag för prognosen för bostadsområden
6.1 Fruktsamhetens variationer med hänsyn till områdestyp
Variationerna i fruktsamheten är betydligt större mellan olika delar av kommunerna än mellan kommuner eller regioner som helhet. Dessa skillnader mellan olika bostadsområden har en mycket stor betydelse vid planeringen av lokalt bundna verksamheter för förskolebarn och för de olika skolstadierna. Det är därför av vikt att antagandena i prognosen baseras på en grundlig analys av ett för ändamålet anpassat statistiskt material.
1 det statistiska underlaget för prognosarbetet ingår även beräkningar av fruktsamheten i olika bostadsområden. Beräkningarna göres för homogena bostadsområden och utföres på samma sätt som beskrivits i avsnitt 4.1. Naturligtvis blir slumpvariationema betydande inom dessa relativt små områden. Genom att aggregera bostadsområden av likartad karaktär och basera beräkningarna på genomsnittstal för flera år bör dessa variationeri stor utsträckning kunna elimineras.
I tabell 6.1 redovisas resultaten av gjorda beräkningar för några utvalda bostadsområden. Samtliga områden är bebyggda med flerfamiljshus. Valet av områden har skett så att olika byggnadsperioder är representera- de. Det beräknade antalet födda barn har erhållits genom appliceringar på medelfolkmängden kvinnor i olika ettårskohorter av under resp. år antagna fruktsamhetstal i prognoserna för Malmö kommunblock.
Tabell 6.1 Faktiskt och beräknat antal födda i vissa bostadsområden i Malmö 1970 och 1971
Område Byggt 1970 1971 omkr. ___—__— _— Fak- Beräk— Index Fak- Beräk- Index tiskt nat tiskt nat 1381 Möllevången del 1900 53 40 132 40 33 121 1383 ” 1920—30 14 27 52 18 25 72 1340 Ellstorp 1940 22 24 92 15 23 65 1201 Ribersborg 1930—60 31 57 54 26 48 54 1425 Augustenborg 1950 42 51 82 33 43 77 1620-1 Lorensborg 1957—60 42 80 53 42 65 65 1630 Borgmästareg 1964—65 51 64 80 40 51 78 175 3 Gullviksborg 1966—67 91 76 120 56 67 84 i 1801 Rosengård 1968—69 98 71 138 161 105 153
Antalet födda barn är ofta förhållandevis stort imånga av de allra äldsta, saneringsmogna områdena. Detta beror dels på att andelen ungdomar är relativt stor, men dels också på att fruktsamheten är hög i sådana områden. Delar av Möllevången är exempel på bostadsområden av den här karaktären. Samtidigt finns det emellertid också bättre bevarade äldre områden med ofta en stor andel äldre personer. Andelen ungdomar är här betydligt lägre än i de tidigare angivna områdena samtidigt som även fmktsamheten ligger på en lägre nivå. Som framgår av tabell 6.1 är det faktiska antalet födda 20—30 % högre än det beräknade antalet i det först angivna området medan motsvarande tal för det andra Möllevångs- området liggeri genomsnitt 40 % under det beräknade antalet.
I hus som byggts under 1930-, 1940- och 1950-talen är det faktiskt antalet födda betydligt lägre än det beräknade. I tabell 6.1 redovisas fyra områden från dessa perioder. Det lägsta antalet finns i Ribersborgsområ- det och år 1970 även i Lorensborg. Bamantalet är här endast obetydligt över hälften av det beräknade antalet. Det senare området är byggt så sent som i slutet av 1950-talet.
För hus som byggts under 1960-talet är differensema mellan faktiskt och beräknat antal mycket stora. De allra senast byggda områdena har en mycket hög fruktsamhet. I tabell 6.1 redovisas som ett exempel en del av Rosengård där talet för 1971 ligger så högt som 153.
En av de mest intressanta företeelserna i de redovisade talen är den snabba nedgång i födelsetal som sker under de första 15 åren efter det att området är nybyggt. För att närmare kunna analysera denna nedgång har en särskild bearbetning från 1970 års material utförts, baserad på aggregen'ng av fastigheter efter byggnadsår. I tabell 6.2 redovisas resultaten från denna bearbetning.
Tabell 6.2 Faktiskt och beräknat antal födda 1970 i Herfamiljshus med olika byggnadsår
Byggnads- Faktskt Beräknat Index år antal antal
1968 303 244 124 1967 190 170 112 1966 134 131 102 1965 136 151 90 1964 147 169 87 1963 69 94 73 1962 132 153 86 1961 49 75 65 1960 66 94 70 1959 80 134 59 1958 29 57 51
Man finner här en nedgång från 24 % över det beräknade antalet för familjer som bor i hus byggda 1968 till vården omkring 50% under beräknat antal för husen byggda 1958. Nedgången är snabbast under de fem första åren och blir sedan något långsammare. Att det högsta värdet
inte är högre än 124 beror dels på att familjeri 1969 års hus inte kunnat medtagas, dels på att även flerfamiljshus i innerstaden ingår. Isådana hus liksom också i småhus visar det framtagna materialet att fruktsamheten är lägre än i flerfamiljshusi nyexploaterade områden.
6.2 Utglesningsprocessen med hänsyn till områdestyp
Den inomregionala rörligheten inom olika åldersgrupper har hittills inte varit föremål för någon större uppmärksamhet. Som en ersättning för områdesvis flyttningsstatistik kan generationsvis en jämförelse göras av åldersfördelningen vid olika tidpunkter. Ett exempel på sådana undersök- ningar är Gösta Ahlbergsl studier av förändringar vad gäller de yngre årskullarnai nyare stadsdelari Stockholm. Vid Malmö kommuns statistikavdelning har dataprogram utarbetats för årlig beräkning av de generationsvisa förändringarna av befolkningen i olika bostadsområden. Detta sker genom att kombinera data från två på varandra följande årsskiften. Materialet har tagits fram för ettårsklasser och homogena bostadsområden. Detta har visat sig vara en alltför långt gående indelning, eftersom slumpvariationerna medfört stora kastningar i de erhållna förändringarna och gjort materialet svårt att överblicka och använda. En omarbetning av systemet är aktuell, varvid möjligheter till aggregering för kohorter och områden samt genomsnittsberäkningar för ett antal år måste läggas in i programmet.
Från den hittills framtagna statistiken ges här som exempel uppgifter om förändringen i yngre åldrar inom några bostadsområden i Malmö byggda under olika perioder. Förändringstalen har här räknats samman till att avse genomsnittet för åren 1969—1971 för kohorter i treårsklas-
SCI".
Tabell 6.3 Årliga utglesningstal i yngre åldrar för vissa bostadsområden i Malmö 1969—1971
Områ— Byggt Årlig förändring i procent, ålder 1/1 resp. år dea omkr.
1—3 4—6 7—9 10—12 13—15 16—18 19—21
1381 1900 —35 —22 —10 — 8 +14 +43 + 5 1383 1920 30 20 19 15 14 6 +20 +29 1340 1940 —20 —18 — 9 + 1 — 7 +21 +29 1201 1930—60 — 6 — 2 0 + 4 0 — 2 — 6 1425 1950 — 6 —10 — 8 —— 4 — 5 — 8 —15 1620—1 1957—60 —11 — 8 — 5 — 5 — 3 — 7 —16 1630 1964—65 —12 —- 8 — 5 — 1 0 — l — 8 1753 1966 67 12 8 8 9 8 -11 + 5
& Namn på områdena återfinns i tabell 6.1
' Se bl. a. Regionala och lokala befolkningspro- gnoser, Studentlitteratur 1970,s.163—180.
Av tabell 6.3 framgår att förändringarna av befolkningsstrukturen i olika bostadsområden är mycket stora. I de allra äldsta områdena minskar antalet förskolebarn mycket snabbt. Däremot flyttar det in ungdomar mellan 15 och 25 åri dessa områden. I områdena byggda under perioden 1945—60 sker en icke obetydlig utglesning i samtliga yngre åldrar. Minskningen är dock starkast i åldersgrupperna omkring 20-årsåldern. Här är det barngenerationen som flyttar ut, främst till det nyuppförda bostadsbeståndet men också som tidigare visats till det äldsta bostadsbeståndet. En viss inflyttning sker också till områden byggda under den senaste tioårsperioden. Området Gullviksborg (1753) ger exempel härpå. [ många av dessa nya bostads- områden kan noteras en stor utflyttning av barnfamiljer. En minskning på 10 % per år bland förskolebarnen har kunnat konstateras i många områden under de senaste åren. Här måste dock betonas att utglesningen varierar från område till område och att det geografiska läget, ägarekate- gorien och naturligtvis hustypen ofta är avgörande för utglesningens storlek.
6.3 Inflyttarna i det nya bostadsbeståndet
Den här redovisade prognostekniken innebär att antaganden måste göras om antalet boende fördelat efter ålder i nya hus. Antagandena måste baseras på ett bostadsbyggnadsprogram, i vilket angivits hur många lägenheter/rumsenheter som planeras bli färdigställda under prognospe- riodens olika är med fördelning på områden. Folkmängden i dessa hus erhålles sedan genom antaganden dels om boendetäthet, dels om relativ ålders— och könsfördelning på de boende.
Tabell 6.4 Boendetäthet i nya flerfamiljshusområden i Malmö byggda 1965 —l972
Område Ägare Färdigställt Antal Rum senh. Boendetäthet år, månad lägenheter per lägenhet Slutet Inv/ av år lägenhet Borgmästareg HSB 6409—6606 1 151 3,90 1966 2,85 Riksb Per Albins hem HSB 6510—6607 693 3,76 1966 2,94 Gullviksborg MKB 6509—6611 1 030 3,65 1966 3,19 Riksb Södertorp HSB 6703—6706 315 3,90 1967 2,86 Riksb 6702—6710 252 4,13 1967 2,87 Kroksbäck HSB 6611—6704 459 3,81 1967 2,88 MKB 6707—6806 990 3,69 1968 2,98 Fosietorp HSB 6706 —6806 1 063 3,88 1968 2,93 Höja Riksb 6704 -—7006 1 338 3,74 1970 2,99 Rosengård SV MKB 6805 —6907 1 590 3,76 1969 3,22 Rosengård NV HSB 6811—7006 1 506 3,83 1970 2,91 Rosengård SO Priv 6810—7112 1 375 3,57 1971 2,41 Rosengård NO MKB 6904—7012 786 3,73 1971 2,99 HSB 7004—7010 324 3,45 1971 2,48 Högaholm HSB 7007—7110 994 3,56 1971 2,44 Lindängen, del MKB 7002 —7201 962 3,37 1972 2,71
Flerfamiljshus, innerstaden
Män Kvinnor
%
Flerfamiljshus, ytterområden Ålder
Man ' Kvinnor
% 2,00 . >,. . ' " . . ' 1,50 2,00%
Smahus Män Kvinnor Figur 6: I Antaganden om åldersfördelning i ny- byggda hus. Andelar av . . . totalfolkmängden ipro % 1.50 . ' - ' 1.50 % cent per årskull.
Det boendetäthetstal som använts i hittills gjorda framskrivningar har varit antal boende per lägenhet. Skilda antaganden har gjorts för småhus och flerfamiljshus. För den senare hustypen görs även åtskillnad på innerområden och nyexploaterade områden. Ytterligare differentiering av antaganden i prognoserna för ytterområden synes nödvändiga. Tabell 6.4 ger boendetäthetstal för samtliga större flerfamiljshusområden i Malmö 1 byggda efter 1965.
I tidigare gjorda prognoser har antagits 2,9—3,0 boende per lägenhet i flerfamiljshus i ytterområden. Som framgår av tabell 6.4 har boendetät- heten i de senast byggda områdena sjunkit betydligt. I vissa områden beror minskningen av att samtliga lägenheter ej blivit uthyrda, i andra måste nedgången bero av andra orsaker. En av dessa är att den genomsnittliga lägenhetsstorleken har gått ned. Denna faktor har tidigare i prognosarbetet inte ansetts spela någon större roll. Som framgår av tabell 6.4 har områden med stora lägenheter inte haft den högsta boendetätheten. Redovisningen i tabellen tyder istället på att ägarekate- gorien är av viss betydelse. Områden tillhörande Malmö Kommunala Bostads AB (MKB) har ofta en högre initialboendetäthet än andra områden.
Åldersstrukturen i de nya husen erhålles genom den årliga statistiken över folkmängdens fördelning inom statistikområden och kvarter. Även här konstateras skillnader i första hand mellan flerfamiljshus i innerstad och i ytterområden men också mellan flerfamiljshus och småhus. Dessa kategorier har åtskilts i de antaganden som hittills gjorts, vilket framgår av figur 6: l.
Skillnaderna består framförallt i att småhus och flerfamiljshus i ytterområden har en större andel barn än innerområdena. I stor utsträckning beror naturligtvis detta på att lägenheterna oftast är mindre iinnerstaden. För både flerfamiljshusen i ytterområdena och småhusen är koncentrationen till de två generationerna unga föräldrar med barn starkt markerad. Man noterar dock att det är något äldre barnfamiljer i småhusen. För flerfamiljshusens del föreligger vissa skillnader mellan olika ägarekategorier. Dessa variationer har dock inte ansetts så stora att olika antaganden synts nödvändiga.
7 Försök med framskrivning vid alternativa utbyggnadstakter för ett bostadsområde
Snedheten i åldersfördelningen vid inflyttningstidpunkten medför att belastningen på de kommunala institutionerna blir mycket ojämn. Det höga barnantalet i nya områden och den nedgång som sker genom det snabbt minskande antalet födda är av avgörande betydelse för dimensio- neringen av institutioner för barnaåldrama. Från många synpunkter vore det önskvärt att erhålla en jämnare åldersstruktur och en jämnare utveckling i de enskilda bostadsområdena.
För att erhålla en annorlunda utveckling har olika möjligheter till utjämning diskuterats. Den koncentration till unga personer med barn som finns i det nya beståndet skulle i viss mån kunna undgås med en annan fördelningspolitik vid bostadsförmedlingen eller med en större rörlighet på bostadsmarknaden. Möjligheterna härtill är dock begränsade med hänsyn dels till att det främst är unga familjer som söker bostad, dels till de skillnader i bostadskostnadsnivån som finns mellan hus av olika ålder.
En annan möjlighet som diskuterats är att redan vid planeringen och
utbyggnaden av nya bostadsområden åstadkomma en önskvärd utjäm- ning. En blandad bebyggelse med både småhus och flerfamiljshus synes dock inte ge den önskade effekten eftersom unga familjer med barn överväger i båda hustyperna samtidigt som inslaget av äldre personer är litet. Inte heller en blandning av lägenhetsstorlekar torde få någon större effekt när det gäller att få in en större andel äldre personer i nya lägenheter.
Teoretiskt sett borde det bästa sättet för en utjämning vara att ansluta den nya bebyggelsen till ett äldre bostadsområde eller till en stagnerande tätort. Härigenom kan man utnyttja den kapacitet ifråga om skolor etc. som redan är uppbyggd men som inte längre behövs i full utsträckning med hänsyn till den förändrade åldersstrukturen. Brist på mark etc. lägger dock ofta hinder i vägen för en sådan utbyggnad.
En jämnare utveckling borde också kunna erhållas genom att bygga ut ett nytt bostadsområde etappvis. Man skulle härigenom kunna undvika åtminstone en del av den toppbelastning som erhålles vid en koncentre- rad utbyggnad. För att studera effekterna av olika utbyggnadstakter har Malmö kommuns statistikavdelning utarbetat ett dataprogram som nära ansluter sig till det tidigare redovisade systemet för prognoser för delområden. Folkmängden fördelad efter ålder vid olika tidpunkteri framtiden erhålles genom antaganden om antal nybyggda lägenheter efter byggnadsår samt boendetäthet och åldersfördelning i nya hus. Folkmäng- den i dessa hus förändras i beräkningarna genom antaganden om dödlighet, fruktsamhet och flyttningsbenägenhet.
Beräkningarna redovisas här för ett flerfamiljshusområde med 1 000 lägenheter vilket utbygges enligt fem olika utbyggnadstakter nämligen
Alt 1 1 000 lägenheter år 0 Alt 2 200 lägenheter/år åren 0—4 Alt 3 100 lägenheter/år åren 0—9 Alt 4 500 lägenheter år 0, 500 lägenheter år 5 Alt 5 500 lägenheter är 0, 500 lägenheter är 10
Resultaten av beräkningarna redovisas i figurerna 721 och 7:2, vilka visar det summerade antalet för följande treårsgrupper
1—3 år 7—9 år 4—6 år 10—12 år 13—15 år
Figurerna 7: 1 och 7: 2 visar att den maximala nivån når högst för de yngsta åldrarna. Den något lägre maximinivån för de äldre barnen sammanhänger med den utflyttning som äger rum innan de största årskullama kommer upp i skolåldern. Skillnaderna mellan de olika utbyggnadsalternativen blir därigenom också större för de yngre grupper- na än för de äldre.
En utbyggnad koncentrerad till ett enda är medför för den yngsta åldersgruppen att barnantalet vid slutet av utbyggnadsåret när ett
Figur 7: 1 Beräknat antal barn i olika åldrar vid alternativa utb yggnads- takter.
Ulbywnadslakl urbygqrudsiakr
-------- 1000 Iqh .a: 0 -— 500 lgh av 0, 500 lgh ." 5 _ zoo ngn/s. aren oa -— " 5001qh ." 0, 500 lgh a. la — - — 100 lgh/ar alen 0-9
Antal barn Ant." mm
300 300
260 260
220 . 220
l'3.u
ISO 180
140 140
IOO IOO
60
20
Antal barn Antal barn 300 300 260 250 220 220 130 180 140 140 100 E 100 60 50
20 20
maximalt antal på 279 barn. En spridning av byggandet på 10 år medför en sänkning av maximinivån till 210 barn vilket är 25 % lägre än enligt alternativ 1. Ännu något lägre maximinivå, 196, erhålles för alternativ 5, dvs. två etapper med 10 års uppehåll i byggandet.
För de andra åldersgrupperna är som tidigare nämnts maximinivån lägre och inträffar senare. Skillnaden mellan maximinivåema för altema- tiven med snabb resp. utsträckt utbyggnad blir också mindre i de högre åldersgrupperna, vilket framgår av tabell 7.1.
Antal barn
Antal barn 220
lao [40 100
so;=
Antal barn
220
180
140
100
60
20
Antal barn
220
180
140
100
60
20
Antal barn
ISO
140
ICO
60
20
[0 15
10 12.11
20 25 Ar
Tabell 7.1 Maximum för barnantal vid utbyggnad av I 000 lägenheter enligt olika
utbyggnadsalternativ
Alternativ
(."-th»—
[%avaltl
(Jr-5045)
Ålder 1—3
279 257 210 240 196
92 75 86 70
4-6
248 225 210 225 184
91 85 91 74
7—9
220 210 190 193 165
95 86 88 75
10—12
199 188 172 175 146
94 86 88 73
13—15
179 170 158 162 138
95 88 91 77
Figur 7:2 Beräknat antal barn i olika åldrar vid alternativa utb yggnadstakter
En utbyggnad av institutioner kan knappast ske för det maximala anta— let barn i olika åldrar enligt något av alternativen eftersom man då ganska snart erhåller en stor överkapacitet. I avsikt att studera under- och överkapacitet för olika alternativ har en beräkning gjorts av medelnivån för en 30-årsperiod samt den summerade absoluta avvikelsen från denna. Resultaten redovisas i tabell 7.2.
Tabell 7.2 Medelnivå för en 30—årsperiod samt summerad absolut avvikelse från medelnivån vid en utbyggnad av I 000 lägenheter enligt olika utbyggnadsalternativ
Alternativ Ålder
1—3 4—6 7—9 10—12 13—15
l Medelnivå 109 112 110 106 103 Absolut avvikelse 1 999 1 994 1 768 1 528 1 280 3 Medelnivå 103 106 104 100 98 Absolut avvikelse 1448 1 376 I 288 1 174 1 045 5 Medelnivå 102 105 103 100 96 Absolut avvikelse 1 089 986 832 783 794
Av tabell 7.2 framgår att den summerade absoluta avvikelsen från medelvärdet blir betydligt lägre vid en utbyggnad på 10 år än vid en koncentrerad utbyggnad under ett enda år. En uppdelning på två etapper med 10 års mellanrum ger en summerad avvikelse som är enbart cirka hälften av motsvarande värde vid koncentrerad utbyggnad. Denna tabell liksom också diagrammen visar att en kraftig utjämning blir följden av en etappvis utbyggnad.
I diskussionen om vinsterna av en etappvis utbyggnad måste naturligt- vis även andra komponenter medtagas än eventuella utjämningar av åldersstrukturen. En utbyggnad i etapper kräver ett större nedlagt kapital i form av mark, gator, vatten och avlopp vilket drar kostnader som kan gå utöver vinsterna i form av lägre kostnader för kommunala institutioner vid koncentrerad utbyggnad. En annan synpunkt är också vilka effekter den etappvisa utbyggnaden har på institutioner som behöver ett visst befolkningsunderlag för att kunna etableras, t. ex. butiker. Dessa aspekter tas inte upp till analys i detta sammanhang.
II Urbanisering och tätortsutveckling
1965—1970
— av Rune Tryggveson
1 Inledning
Urbaniseringen i Sverige har beskrivits och diskuterats i åtskilliga sammanhang, på olika sätt och från skilda utgångspunkter. Som ett av de mera grundläggande arbetena torde få nämnas Gösta Ahlbergs avhandling Befolkningsutvecklingen och urbaniseringen i Sverige 1911—50, från 1953. Av de under senare är utgivna arbetena kan framhållas bl. a. Nils Lewans Landsbebyggelse i förvandling från år 1967 och Torsten Hägerstrands i olika skrifter publicerade arbeten, av vilka en del återfinns i uppsatssamlingen Urbaniseringen från år 1970, samt givetvis Urbanise- ringen i Sverige (SOU 1970:14). Dessutom finns många uppsatser i geografiska skrifter och meddelanden från universitetens geografiska institutioner. Som en undersökning från ett grannland kan nämnas Tor Fr Rasmussens avhandling Storbyutvikling og arbeidsreiser, som behand- lar pendling, befolkningsutveckling, näringsliv och urbanisering i Oslo- området.
Urbanisering används ibland som den sammanfattande benämningen på enskilda eller tillsammantagna fenomen som leder utvecklingen i samhället mot förhållanden, positiva eller negativa, som uppträder i tätbebyggda eller tätbefolkade områden. Enklare kan urbaniseringen definieras som den samhällsprocess som leder till att människorna överger glesbygden och koncentreras i tätbebyggda områden. Ofta blir dock inte utförda undersökningar av urbaniseringen särskilt uttömmande. Anled- ningarna härtill är uppenbara. Området är alltför komplext och mångfa- setterat och ofta saknas elementär statistik som bakgrundsinformation även för grundläggande variabler i urbaniseringsprocessen.
Mål och inriktning för föreliggande uppsats är av högst konventionell art. Urbaniseringen skall betraktas utifrån bl. a. tätortstillväxten mellan 1965 och 1970 enligt vid folk- och bostadsräkningarna använd definition och storleksgruppering. I huvudsak har framställningen inriktats på utvecklingen av tätorternas antal och storlek för landet totalt samt iviss utsträckning regionalt. Så långt det resursmässigt varit möjligt har ansatsen varit att studera och jämföra utvecklingen för kommungrupper enligt den av ERU använda indelningen efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag. I den mån en differentiering av befolkningen har kunnat utföras har denna måst inskränka sig till huvudsakligen de demografiska variablerna.
' Se ”Folk— och bostads- räkningen 1970” (SOS), Del 2.
I princip är det endast perioden 1965—1970 som här skall betraktas. Då inga större metodologiska hinder ger sig till känna behandlas dock översiktligt även den tidigare utvecklingen.
2 Tätortsbegreppet
2. l Definition
Vid de tre folk- och bostadsräkningarna (FoB) 1960, 1965 och 1970 användes den definition av tätort, som fastställdes vid det nordiska chefsstatistikermötet 1960. I huvudsak innebär denna att såsom ”tätbe- byggt område räknas alla hussamlingar med minst 200 invånare, såvida avståndet mellan husen normalt icke överstiger 200 meter”.l
Vid den svenska tillämpningen av definitionen har, med särskilda undantag, sommarstugor i princip jämställts med annan bebyggelse. Vid avgränsning på karta kan inte alltid bebyggelsen klassificeras. De renodlade sommarstugeortema blir emellertid aldrig räknade som tätor- ter, eftersom sommarstugornas ägare och deras familjer mera sällan torde vara mantalsskrivna där, dvs. lägsta invånargränsen uppnås inte.
Beträffande avståndet mellan husen medger tätortsdefinitionen en variation som möjliggjort en avgränsning som tar hänsyn till olika bebyggelsestruktur. För de flesta tätorter har ett avstånd på 150—200 meter ansetts lämpligast. I tätbebyggda jordbruksbygder har i regel ett avstånd på ca 150 meter tillämpats liksom vid pärlbandsbebyggelse längs en väg. Avstånd på mer än 200 meter har tolererats för att inkludera grupper av samlad bebyggelse med nära anknytning till en större tätort.
2.2 Något om tätortsbegreppet som målare av urbaniseringsgrad och urbaniseringsprocess
Med urbaniseringsgrad brukar enkelt menas andelen av befolkningen som är bosatt i tätort och med urbaniseringsprocess tillväxten av den i tätorter boende befolkningen. I verkligheten torde dock knappast dessa definitio- ner vara helt tillfyllest vid en nyanserad analys, vilket möjligen kan hänföras till urbaniseringsbegreppets komplexitet och mångtydighet.
En rad frågor skulle kunna ställas som t. ex.: Varför är det över huvud taget av intresse att studera urbaniseringsprocessen och dela upp befolkningen i urban och rural? Är det fortfarande av intresse att i Sverige, där mer än 80% av befolkningen nu bor i tätorter, dela in befolkningen i urban och rural? Vilken urbaniseringsgrad skall ha nåtts när det inte längre är meningsfullt att studera urbaniseringen? Skall verkligen avståndet mellan byggnaderna vara det mest avgörande vid definitionen av urban — rural?, Skulle studiet av urbaniseringen kunna begränsas enbart till större och växande tätorter? etc. Det finns knappast anledning att gå in i detalj på dessa och liknande frågor, utan framställningen skall inskränkas till några få meningar för att försöka belysa det relativa i att mäta urbaniseringen i termer av andelen boende i tätort.
Enligt den nordiska tätortsdefinitionen räknas som tätort hussamlingar
med ned till 200 invånare. Glesbygd är den delen av landet som inte omsluts av någon tätortsgräns.
Denna tätortsdefinition med följande uppdelning av befolkningen m.m. på urban och rural är den som hittills har betraktats såsom den huvudsakliga och har endast använts i eller med anknytning till FoB och används också i denna uppsats. En diskussion om andra tänkbara definitioner återfinns i ett senare avsnitt.
Att studera urbaniseringen utifrån tillväxten av tätortsbefolkningen ligger närmast till hands för befolkningsstatistiken, men under förutsätt- ning att bildandet och tillväxten av tätorter har sitt ursprungi övergången från jordbrukssamhället till industri- och servicesamhället borde det egentligen vara mera närliggande att betrakta urbaniseringen med utgångspunkt i omstruktureringen av näringslivet. Förutsättningen är emellertid inte helt invändningsfri men är tillräckligt berättigad för att aktualisera frågan om inte tätortsdefinitionen på något sätt, liksom före 1950, borde knytas till näringslivets sammansättning.
Tätortens funktion bör åtminstone indirekt visa sig i näringsgrensför- delningen hos de förvärvsarbetande och landskapsgeografiskt i bebyggel- sens struktur. Tätortsdefinitionens minimifolkmängd får ses mot bak- grunden av att en ort i allmänhet måste vara av en viss storlek innan den urbana särarten framträder.
Är då en folkmängd av 200 invånare tillräcklig härför? Naturligtvis kan inte frågan besvaras entydigt med giltighet för varje tätort.Först måste kraven närmare specificeras. Måste de sysselsatta i glesbygdsnäring- ar utgöra en minoritet och i så fall vilken högsta andel är tillåten? Vilka krav ställs på lägenheternas kvalitet? Vilka serviceinrättningar skall finnas? Hur skall vattenförsörjningen vara anordnad? Skall det finnas särskilda förskrifter för vägar, vägbelysning, hastighetsbegränsning vid genomfart m.m.? Frågorna kunde göras många fler men de för det negativa med sig att om de skulle beaktas skulle definition och avgränsning av tätorterna bli ännu mera komplicerad än de för närvarande är, de till synes enkla reglerna till trots.
Ur en studie av tätortsutvecklingen under 1950-talet kan bl. a. följande tabell sammanställas avseende s. k. bestående tätorterna.
Tabell 2.1 Bestående jordbruksorter 1950—1960
Storleks- Jordbruksorter Folkökning 1950— klass 1960 i % Antal Andel i Folkmängd i % 1950 % av av sammanlagd Samt- Jord- och total— folkmängd i liga bruks- 196 0 antalet storleks- orter orter klassen 200— 499 18 2,6 —4,9 500— 999 171 17 9 5,2 —2,8 1000—1999 6 3 3 16,7 —3,2 2 OOO—4 999 1 I 1 21,3 —2,7
Källa: R Tryggveson: Urbanisering och tätortsutveckling 1951—1960, Lund 1967.
' Se SOU 1963:62, s. 186. ” T. Hägerstrand: Urbaniseringen, Lund 1970.
Det kan tilläggas att en uppdelning efter övriga näringstyper inte visar några särskilt markerade skillnader i folkmängdsutvecklingen, vilken synes vara mera avhängig av ortens storlek (med dess bakomliggande faktorer) än av vilken typ av stadsnäring som dominerar. Åldersfördel- ningen i tätorter upp till 5 000 invånare visade större likheter med åldersfördelningen för glesbygd än med den genomsnittliga för tätorter— na.
Ur samma källa kan även inhämtas att 208 tätorter från 1950 års bestånd i storleksklassen 200—499 invånare hade till år 1960 upphört att räknas såsom tätorter, medan 164 tillkom (nybildades) i samband med 1960 års avgränsning. För storleksklassen 500—999 invånare var motsva- rande antal 10 resp. 5. Antalet bestående tätorter i vissa storleksklasser som ökade eller minskade sin folkmängd mellan 1950 och 1960 framgår av tabell 2.2. Som synes blir inte öknings-/minskningsmönstret vidare stabilt förrän tätorterna kommit upp i ca 2 000 invånare. Motsvarande utveckling perioden 1965—70 framgår av tabell 5.6.
Tabell 2.2 Befolkningsutvecklingen inom vissa tätortsgrupper 1950—1960
Storleks- F oIkökning Oförändrat Folkminskning klass Antal I % av to- tala antalet 200— 499 320 3 352 52 500— 999 189 — 147 44 1000—1 999 139 1 47 25 2 OOO—4 999 99 — 14 12 5 000—9 999 43 — 3 7
Sett från bl. a. servicesynpunkt torde det vara en viss skillnad att bo i en stor tätort jämfört med att bo i en liten även om det bör beaktas att den stora tätorten ofta nog är betydligt mera heterogen och uppvisar ett helt annat utseende i centrum än i ytterområdena. En ingående diskussion skall inte tas upp här. Det bör vara tillräckligt med följande citat av Arpi:
”Det bör dessutom varnas för ett okritiskt användande av orden tätort eller urbanisering. En bonde på en gård en km utanför en stor stads tätortsområde är glesbygdsbo enligt definitionen, fastän han har den stora stadens alla servicemöjligheter inom bekvämt räckhåll. Å andra sidan är en bonde i någon av övre Norrbottens jordbruksbyar tätortsbo enligt definitionen, även om byn kanske blott har en lanthandel som enda representant för servicenäringama och avståndet till en välutrustad centralort uppgår till många mil.”1
Ett ytterligare citat skall för övrigt införas, nämligen från Hägerstrands uppsats om Urbaniseringen som världsproblem i avsnittet om storstadens växande betydelse2 :
”Vid betraktelser över urbaniseringsprocessen finns det särskild anledning att hålla ögonen på storstadsregionerna. År 1930 levde elva procent av
världens befolkning inom sådana regioner, förutsatt att den undre gränsen sättes till 100 000 invånare. År 1960 hade andelen stigit till tjugu procent. Det finns inget skäl att tro annat än att samma tendens skall fortsätta att göra sig gällande. Hela nytillskottet av befolkning fram till sekelslutet torde komma att bli stadsbefolkning, siffermässigt sett, och en allt större del därav just storstadsbefolkning.”
Det synes ligga nära till hands att faststlå att minimigränsen på 200 invånare för tätort är alltför låg när befolkningen skall uppdelas på urban och rural. I varje fall är den så internationellt sett och det kan även erinras om att det tidigare här i Sverige ansågs att en ort var stadsmässig först när den uppnått 2 000 invånare. En annan sak är att även de mindre tätorterna har ett icke obetydligt intresse som planeringsenheter och åtminstone delvis för studiet av urbaniseringen som kontinuerlig process betraktad.
Som något antytts betydde tidigare en andel jordbruksbefolkning på minst 40 % att en befolkningsagglomeration inte räknades som tätort. (År 1920 frånräknades dessutom jordbruksbefolkningen i de tätorter som kvarstod sedan jordbruksbyarna utmönstrats.) Anledningarna härtill kan vara både i vissa fall väl motiverade och i andra fall diskutabla. För närvarande torde emellertid knappast andelen i näringsgrenen jordbruk rn. ni. vara av särskilt intresse vid bestämningen av tätortsbegreppet, men frågan är om inte mångsidigheten i näringslivet vore värd en viss uppmärksamhet och då i synnerhet vad de mindre tätorterna beträffar. I de större orterna föreligger knappast hithörande problem, för oavsett vilken näringsbeteckning en större tätort har fått torde i en sådan praktiskt taget alltid — här bortses från svårare konjunkturnedgångar — finnas fullgoda arbetstillfällen för folk med olika utbildning, anspråk, ålder, kön m.m.
Tätortsregionerna är avgränsade utifrån uppgifterna om pendling från FoB 65 (bostadsort med hänsyn till kommun och församling, arbetsplats med hänsyn till kommun). Vid FoB 70 utvidgades pendlingsstatistiken till att omfatta förutom arbetsplatsens belägenhet i landsförsamling även tätortspendling (mellan tätorter, mellan glesbygd och tätort samt inom glesbygd över kommunblocksgråns). Det är mycket möjligt att pend- lingen borde tillmätas en mera grundläggande betydelse än hittills i samband med studier av urbaniseringsprocessen samt avgränsningen av urbana och rurala områden.
Variationer i tillgången på service är en grundläggande anledning till det stora intresset för tätortsstatistiken. Under årens lopp har en förändring inträffat i levnadsbetingelserna som i stor utsträckning bör ha verkat i utjämnande riktning. Men naturligtvis föreligger variationer fortfarande; mellan glesbygd och mindre tätorter, mellan mindre och större tätorter och — inte minst — inom stora tätorter. Frågan är vilken betydelse olikheterna skall tillmätas. Är det egentligen någon praktisk skillnad i att ha en timmes bilresa till den stora tätortens stora varuhuscentrum jämfört med att bo i tätorten och i bästa fall komma till varuhuset på en halv timme? Från miljösynpunkt torde det vara en viss skillnad i att bo i den stora tätortens villaområde jämfört med att bo
1 Statistisk tidskrift 1903.
inom en förorts hårt exploaterade höghusbebyggelse? Är det över huvud taget intressant för en planerare att få reda på folkmängden och dess konventionella uppdelningar för en stor tätort om han inte samtidigt kan få tätorten styckad regionalt i dess för aktuellt syfte önskvärda beståndsdelar?
Här kan erinras om att landets två största kommuner är uppdelade i vardera ca 800 statistiska redovisningsområden, vilka sedan på olika sätt kan användas som ”byggstenar” i större planeringsområden.
I stort sett är det eller kan det förväntas vara en märkbar skillnad i viktiga avseenden mellan större och mindre tätorter. Möjligen borde inte de mindre tätorterna ingå då urbaniserad befolkning och urbaniserings- grad beräknas utifrån FoB: s tätortsstatistik. Var gränsen skall sättas kan givetvis diskuteras, men i varje fall borde storleksklassen 200—499 invånare utgå helt och möjligen även klassen 500—999 invånare. De orter som återstod kunde sedan i avgränsnings— och analyssammanhang ägnas desto större uppmärksamhet.
3 Tätortsavgränsningens principer, metodik m. rn.
3.1 Utvecklingen isammandrag
Den grundläggande idén om vad som skall anses vara en tätort har varit rätt lika genom åren. En tätort har alltså varit ett område med tätare bebyggelse än omkringliggande bebyggda områden, bebyggelsens karaktär har varit annorlunda än i agrar- och glesbebyggelse, invånarna har ofta en annan yrkes- och näringsstruktur och tätorten har vidare vissa serviceor- gan som betjänar även omkringliggande områden. Arealutnyttjandet i tätorten är i princip intensivt. Tätorten skulle även ha en viss minimifolk- mängd. I sin uppsats om Folkmängden i Sveriges köpingsliknande samhällen år 1900 skriver E Arosenius1 med hänvisning till de gamla byarna före skiftesverket att även där byarna bibehållit sig såsom befolkningscentra ”hafva de ofta undergått väsentliga förändringar i avseende på byggnadssätt och näringslif och från att vara 'bondbyar” närmat sig stationssamhällenas typ”.
Benämningen tätort har hävd endast sedan folkräkningen 1950. Ti- digare skildes konsekvent på administrativa och icke administrativa agglomerationer. Till de administrativa räknades i sin helhet städer, köpingar och municipalsamhällen, alltså i princip utan hänsynstagande till var gränsen mellan gles- och agglomererad bebyggelse egentligen gick. De icke administrativa orterna benämndes vid folkräkningen 1890 — den första med försök till tätortsstatistik — för ”köpingslika områden”, 1900 talades det om ”köpingsliknande samhällen”, 1910 om ”tätbebyggda orter å landsbygden” och 1920—1945 om ”befolkningsagglomerationer”.
Viktigare än benämningen är ändå avgränsningen. Det råder ingen tvekan om att nuvarande metod i praktiken har sina brister men före den nuvarande kartavgränsningens tid torde de ofta knapphändiga anvisningar som utfärdats av statistiska centralbyrån (SCB), och som växlade från
folkräkning till folkräkning, ha blivit föremål för subjektiva tolkningar hos pastorsämbetena, vilka utförde avgränsningen.
l SCB:s cirkulär angående folkräkningen 1890 begärdes bl.a. att i utdragen ur de husförhörslängder som skulle insändas till verket skulle tilläggas orden ”Köpingslikt område” för sådan plats på landsbygden som hade en mera sammanträngd befolkning om minst 100 personer ”och som enligt regel har boningshusen liggande utefter en eller flera gator, varigenom platsen oftast erhåller utseende av en köping eller mindre stad såsom fallet är med vissa förstäder, järnvägsstationer, fiskeläger, lastage— platser, fabriks- eller bruksområden, större byalag o. d.”1. Emellertid blev lämnade uppgifter så ofullständiga att någon tätortsstatistik inte togs in i SCB:s berättelser.
År 1900 tillkom municipalsamhällena. Uppgift om vilka gårdar och lägenheter som hörde till ett municipalsamhälle borde anges i de församlingsboksutdrag som i samband med folkräkningen 1900 skulle insändas till SCB. Kvaliteten blev emellertid minst sagt bristfällig. I samband med en bearbetning som ändå gjordes sammanställdes även folkmängdsuppgifter avseende år 1900 för alla orter som blev municipal- samhällen åren 1901 och 1902.
De icke administrativa tätorterna vid folkräkningen 1910 erhölls på så sätt att agglomerationer med minst 1 000 invånare enligt församlings- boksutdragen kompletterades med i första hand orter som erhöll municipalsamhälles status är 191 1.
Från folkräkningen 1920 började tätortsredovisningen bli mera full- ständig med en minimisiffra för folkmängden av 250 invånare. Bland annat användes vid avgränsningen församlingsboksutdragens uppgifter om yrkes— och näringsfång samt ekonomiska och topografiska kartor under iakttagande av kända förhållanden och komplettering med besök i orterna. Tekniken gick ut på att församlingsboksutdragen gicks igenom och orter, gårdar och såvitt möjligt lägenheter identifierades på de ekonomiska eller topografiska kartorna.
Från 1930 har minimifolkmängden för en icke administrativ tätort varit 200 invånare. Pastorsämbetena fick åter svara för avgränsningen enligt metoden före 1920. SCB:s kontroll skärptes emellertid och kartor och andra tillgängliga hjälpmedel böljande anlitas liksom fältstudier. Pastorsämbetena erhöll även från folkräkningen förteckningar över de fastigheter som betecknades såsom tätorter vid närmast föregående folkräkning.
År 1950 skedde tätortsavgränsningen i princip utan hänsynstagande till administrativa gränser, dock med det av praktiska skäl betingade undantaget att man bortsåg från obetydliga avvikelser mellan administra- tiv gräns och tätortsgräns. 2
Med dessa undantag gällde att endast avståndet mellan husen var avgörande för en tätorts sträckning. I de tryckta anvisningarna som tillställdes pastorsämbetena meddelades emellertid inte hur stort detta avstånd skulle vara. I de fall pastorsämbetena begärde upplysningar angav SCB att det var lämpligt att räkna med 100—200 meter. Vid SCB:s egna justeringar räknades i regel med ett avstånd av 200 meter eller något mindre.
' E Arosenius, Statistisk tidskrift 1903. ” Såsom obetydlig avvi- kelse räknades dels glesbe- byggda områden innanför den administrativa grän- sen med mindre än 200 invånare, dels tätbebygg- da områden med mindre än 200 invånare utanför administrativ gräns.
Avgränsningsmetoden var i allt väsentligt som förut, men naturligtvis vidtogs åtgärder för att öka fullständighet och tillförlitlighet. Pastorsäm- betena erhöll exempelvis inte endast förteckningar över tätorterna med ingående fastigheter vid närmast föregående räkning utan även förteck- ning över andra orter som ev. kunde anses som tätorter.
Den stora nyheten var kanske ändå att för tre län (Kalmar, Västmanlands och Norrbottens) utfördes avgränsningen efter en ny metod, nämligen utifrån tillgängliga kartor. Av provet drogs slutsatsen att i de delar av landet som det fanns ett förstklassigt kartmaterial var det möjligt att väsentligt förbättra tätortsavgränsningen.
Vid de tre räkningarna 1960, 1965 och 1970 har tätortsdefinitionen, som redan nämnts, varit densamma. Likaså har definitionens tillämpning i stort varit lika. Avgränsningarna 1965 och 1970 bygger för övrigt så långt möjligt på 1960 års.
Kartavgränsningsmetoden som prövades 1950 bildade utgångspunkt för tätortsavgränsningen vid FoB 60. Geografisk expertis utförde avgränsningen enligt ”fria linjens metod” på bästa tillgängliga storskaliga kartmaterial (ekonomiska kartor, flygbilder, grund- och översiktskartor m.m.). Den slutliga avgränsningen fastställdes på sammanträden i varje län, där länsexpertis och SCB:s geograf deltog. Slutligen sändes kartorna till de för FoB inrättade kommunala granskningsorganen för att ligga till grund för markeringen av de i tätort boende personerna i FoB: s mantalslängd.
Den nya metod som tillämpades 1960 hade framför allt två syften. För det första skulle avgränsningen bli så enhetlig som möjligt för hela landet, vilket nåddes (så långt bl. a. kartmaterialet tillät) genom att en enda till SCB knuten geograf handhade avgränsningen. För det andra skulle tätorternas geografiska utbredning bli fastställd och dokumenterad, vilket nåddes genom att gränserna inritades på kartor.
Vid FoB 65 inriktades arbetet på att dels uppnå jämförbarhet i statistiken med 1960, dels förenkla rutinerna genom att främst aktualise- ra 1960 års avgränsning. Detta gick så till att den tidigare avgränsningen aktualiserades vid lantmäteristatens läns- och distriktskontor utifrån å jour-förd fastighetskarta. Tätorterna i Älvsborgs, Skaraborgs och Västmanlands län, där ny ekonomisk karta var under utgivning eller just utgiven, avgränsades dock centralt av SCB.
Målet avseende jämförbarhet med tidigare räkningar var även vägledan- de vid F03 70. SCB: s geografer utförde avgränsningen i de län som sedan 1965 fått ny ekonomisk karta och vidare överfördes tätortsgränserna från 1960 och 1965 till kopior av lantmäteriets åjour-förda fastighetskarta. Samma tillvägagångssätt användes för tätorter under kommunalt mät- ningsväsende. I övrigt var förfarandet detsamma som vid de två närmast föregående räkningarna.
3.2 Kvalitet och jämförbarhet
Något kvalitetsmått för tätortsfolkmängden existerar för närvarande inte, men en begränsad och ännu ej färdigbearbetad studie — främst inriktad på arbetsplatsens belägenhet i tätort eller glesbygd — ingår i evalverings-
programmet vid FoB 70. En diskussion av kvaliteten vid olika räkningar får därmed lätt en subjektiv anstrykning.
Som framgått av det tidigare hyste SCB på dokumenterade grunder stora tvivel på sin tätortsstatistik från framför allt de två första räkningar sådan statistik framställdes. Å andra sidan torde urbaniseringsprocessen rimligtvis ha haft just det förlopp som statistiken i stort visar, dvs. en stark bildning av och ökning av antalet smärre tätorter. Efter 1950 ändrades processen så till vida att antalet småtätorter minskat.
Om man endast önskar ett grovt mått på urbaniseringsgraden så torde både kvalitet och jämförbarhet i stort sett vara relativt godai statistiken från olika räkningar från i varje fall 1920. Mera diskutabel blir både kvalitet och jämförbarhet efter en regional eller storleksmässig uppdel- ning. Om de större orterna betraktas tillsammans bör knappast hithöran- de problem ha varit överväldigande och detsamma bör gälla för administrativa tätorter fram till 1960. Sålunda kan t. ex. nämnas att år 1960 var 97,2 % av städernas befolkning urbaniserad, alltså avgränsad som boende i tätort. Städerna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län rymde en glesbygdsbefolkning som var mindre än riksandelen 2,8 %, medan Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Gävleborgs län visade en andel av minst 5 %. Regionalt blir alltså jämförbarheten mera osäker.
Men även på riksnivå blir både kvalitet och jämförbarhet diskutabla om det är tätorter i mindre storleksklasser som betraktas. Först och främst kan det i princip aldrig talas om jämförbarhet när olika definitioner har använts vid skilda mättidpunkter, och ändrade definitio- ner har främst drabbat de mindre (icke administrativa) tätorterna. Dessutom har det vid alla räkningar rått en viss osäkerhet om samtliga smärre tätortsbildningar kommit med vid avgränsningen. Svårigheter vidlåder även den nuvarande inarbetade kartavgränsningen och slutligen kan nämnas att det kommunala arbetet med markering i längden fordrar god lokalkännedom; allt felkällor som relativt sett betyder mest i lägre storleksklasser.
3.3 Fram tidsperspektiv
Om det förutsätts att någon form av uppdelning av befolkningen på urban och rural erfordras även fortsättningsvis inställer sig frågor om vilken typ av redovisning som är mest ändamålsenlig eller hur den nuvarande skall utvecklas. En svaghet med FoB: s typ av redovisning har varit att den kunnat utföras endast i samband med FoB och sålunda avsett endast befolkningens storlek och struktur vid detta vart femte år återkommande tillfälle. Det som saknas är kanske inte främst en liknande årlig tätortsstatistik som FoB: 5 utan även en möjlighet att knyta bl. a. de demografiska ändringskomponenterna till en redovisning, vilken visar skillnaderna mellan urban och rural vad avser fruktsamhet, dödlighet, omflyttning etc.
En möjlighet att erhålla en tätortsstatistik även icke FoB-år är att
avgränsningen från FoB 70 helt fastighetsanpassas av lokal myndighet samt att denna i samband med nybildningar o. d. avgör om ifrågavarande fastighet skall ha tätortsmarkering eller inte. Varje fastighet skulle sålunda erhålla tätortsmarkering i fastighetsregistret och därmed funnes koordineringsmöjlighet via fastighetsnumret till personregister. I princip skulle varje FoB: s tätortsavgränsning kunna kvarstå till nästkommande räkning då en grundläggande justering ägde rum.
En dylik teknik vore även av värde också i samband med FoB. I princip fick därmed kartavgränsningen med ”fria linjens metod” kvarstå. Den nuvarande tätortsdefinitionen skulle givetvis få ändras något så att vid beräkningen av en tätorts folkmängd skulle befolkningen på en fastighet i sin helhet anses antingen tillhöra ifrågavarande tätort eller inte. Denna avvikelse från tätbebyggelsens sträckning skulle emellertid ha den påtagliga fördelen att bestämningen av en tätorts folkmängd kunde göras helt maskinellt.
Det mest moderna synes emellertid vara en avgränsning utifrån fastighetskoordinater. Den nu pågående koordinatsättningen av landets fastigheter kommer att vara avslutad omkring år 1980.
Förutsättningen för de två nämnda möjligheterna är emellertid bl. a. att tätortsmarkering eller koordinat återfinns för varje individ eller fastighet i de register som ligger till grund för statistikframställningen eller att i varje fall fastighetsnumret finns medtaget för koordination med för regional statistikframställning sidoordnade register. Koordinatema skulle medföra bl. a. större möjligheter att studera förhållandena inom exempelvis en stor tätort. En annan sak är att en koordinatavgränsning skulle göra avgränsningen mera stel än den nuvarande med hänsyn till avståndsregel och bebyggelsens karaktär.
Låt hypotesen vara att dels är uppläggningen av FoB:s nuvarande tätortsstatistik något för komplicerad och insatskrävande, dels skulle en redovisning inte minst för förändringsdata behövas.
En enkel indelning kunde förslagsvis byggas upp med församlingarna som minsta byggten eller, varför inte ta steget fullt ut, med de år 1974 färdigbildade ca 280 kommunerna. Varje kommun eller enhet skulle klassificeras som urban, semiurban eller rural, dvs. endast tre grund- läggande kommuntyper skulle förekomma. Vid klassificeringen kunde sedan hänsyn tas till i enklaste fall en kombination av kommunens folkmängd och tätortsgrad enligt exempelvis följande uppställning, i vilken bokstaven U betecknar urban, SU semiurban och R rural.
Folk- Tätortsgrad i % mängd ___—_ 0—49 % 50—89 % 90—100 %
— 9 999 R SU SU 10 000—19 999 R SU U 20 000—99 999 R SU U 100 OOO—w R SU U
Enligt denna modell (som dock måste förfinas) skulle 33 av de 272 kommunblocken år 1973 med 35 % av landets befolkning betecknas som urbana och 41 kommunblock med 5 % av befolkningen som rurala. De återstående 198 kommunblocken med 60 % av befolkningen skulle sålunda vara av semiurban karaktär.
En för planeringen icke helt ointressant statistik torde för övrigt kunna utarbetas utifrån riksplanens (Kungl. Maj:ts prop. 197221 1 l) indelning av landet i storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommun- centra. (Med i SCB:s anslagsframställning för 1974/75.) Här kommer bl. a. serviceaspekten in i bilden men också värderingar om framtida utveckling.
4 Kommungrupper
Denna uppsats studerar bl. a. urbaniseringen inom de av ERU använda kommungrupperna (H-grupperna). Benämning och avgränsning framgår av bilaga 11, sid. 27.
Folkmängdsutvecklingen inom kommungrupperna sedan 1950 framgår av tabell 4.1. I tabell 4.2 visas folkmängdsutvecklingen med indextal och i tabell 4.3 folkmängdsandelen i H-grupperna 1950, 1960, 1965 och 1970.
Det mest slående draget i utvecklingen synes vara att Norra glesbygden är den enda grupp som under hela perioden, av det punktvisa betraktandet att döma, har haft folkminskning. Grupperna Stockholm samt Göteborg och Malmö har hela tiden haft en folkökning som i markerad grad legat över riksgenomsnittet medan grupp Större städer endast legat svagt högre. Södra mellanbygden och Norra tätbygden har under den betraktade perioden visat en högst obetydlig ökning.
Tabell 4.1 Befolkning efter kön i kommungrupperna 1950 (den 31 dec.) samt 1960, 1965 och 1970 (den 1 nov.) enligt administrativ indelning 1971
Folkmängd Stockholm Göteborg Större Södra mel- Norra tät-
och Malmö städer lanbygden bygden
1950 1065 042 854 514 2 195 925 1 805 000 607 487 1960
Män 590 679 473 400 1 172 051 925 201 309 010 Kvinnor 643 679 491450 1 175 329 897 801 304 191 Summa 1 234 358 964 850 2 347 380 1823 002 613 201 1965
Män 648 952 520 992 1 225 797 930 696 306 694 Kvinnor 695 038 533 214 1 227 137 901 877 302 199 Summa 1 343 990 1054 206 2 452 934 1832 573 608 893 1970
Män 703 452 570 601 1 287 538 935 833 309 358 Kvinnor 746 178 581 102 1 290 684 909 410 306 155 Summa 14-49 630 1 151703 2 578 222 1845 243 615 513
Norra gles- bygden
516 071
268 355 243 983 512 338
246 641 226 744 473 385
227 155 209 437 436 592
Riket
7 044 039
3 738 696 3 756 433 7 495 129
3 879 772 3 886 209 7 765 981
4 033 937 4042 966 8 076 903
Tabell 4.2 Folkmängdsutvecklingen i kommungrupperna från 1950
Grupp Folkmängdsindex (Basåret = 100) Basår 1950 Basår 1960 Basår 1965 1960 1965 1970 1965 1970 1970 Stockholm 115,9 126,2 136,1 108,9 117,4 107,9 Göteborg och Malmö 112,9 123,4 134,8 109,3 119,4 109,2 Större städer 106,9 111,7 117,4 104,5 109,8 105,1 Södra mellanbygden 101,0 101,5 102,2 100,5 101,2 100,7 Norra tätbygden 101,0 100,2 101,3 99,3 100,4 101,1 Norra glesbygden 99,3 91,7 84,6 92,4 85,2 92,2 Riket 106,4 110,3 114,7 103,6 107,8 104,0
Tabell 4.3 Kommungruppernas folkmängdsandel 1950—1970
Grupp Folkmängdsandel i promille 1950 1960 1965 1970
Stockholm 151 165 173 179 Göteborg och Malmö 121 129 136 14 3 Större städer 313 313 316 320 Södra mellanbygden 256 24 3 236 228 Norra tätbygden 86 82 7 8 76 Norra glesbygden 73 68 6 1 54
Riket 1 000 1 000 I 000 1 000
I och med den olika folkmängdsutvecklingen har givetvis befolknings- koncentrationen ändrats. Två tredjedelar av folkökningen 1950—1970 har som netto betraktat fallit på de tre storstadsområdena.
5 Urbaniseringen — allmän översikt
5.1 Tätorternas antal och storlek
Att vid avgränsningstillfällena bestämma tätorternas antal och folkmängd har som framgått av det föregående varit förenat med långt ifrån obetydliga svårigheter. Givetvis har detta faktum även påverkat möjlig- heterna att göra tidsmässiga jämförelser avseende urbaniseringen och dess process. Mera ingående jämförelser kan inte göras mellan tidsperioder före och efter större ändringar i definition och metod.
Det torde emellertid kunna fastslås att urbaniseringsprocessen fram till början av 1950-talet givit upphov till alltfler tätorter. De större tätorterna ökade sin folkmängd och många nya tätorter tillkom. Under 1950-talet började urbaniseringen få ett något annat förlopp i den
meningen att antalet små tätorter började minska. Även om statistik som avser tätorternas befolkningsrörelse (bl. a. naturlig folkökning och nettoflyttning) inte förefinns är ändå bakgrunden till utvecklingen klar: flyttningarna går mer än tidigare direkt från glesbygden till de större orterna och från mindre orter till större. Glesbygdsproblemen har blivit ett faktum i alltfler kommuner med bl.a. stora kommunsammanlägg- ningar som följd.
Utvecklingen av tätorternas antal och storleksfördelning framgår av tabell 5.1. Antalet tätorter med mindre än 500 invånare minskade från 1950 till 1970 med 320 medan antalet med minst 10 000 invånare ökade med 42. Från 1960 till 1970 var motsvarande antal 127 resp. 31.
Av år 1965 befintliga tätorter hade 83 utgått till år 1970, på grund av att folkmängden underskridit 200 invånare, och 63 hade växt samman med annan tätort. Antalet nytillkomna tätorter var 102.
I vissa sammanhang är det mindre lämpligt att betrakta hela tätortsmassan. Ett bestånd av ”bestående” tätorter brukar därför byggas upp. I stort sett innebär detta att man som ”bestående” tätorter endast räknar tätorter som fanns med vid de båda mättillfällena. Upphörda
Tabell 5.1 Antalet tätorter efter storlek 1950, 1960, 1965 och 1970
Storlek Antal tätorter Fördelning i% 1950 1960 1965 1970 1950 1960 200— 499 1 076 883 848 756 52,3 48,7 500— 999 459 398 390 405 22,3 21,9 1 OOO—1 999 252 226 230 233 12,3 12,5 2 OOO—4 999 153 161 188 208 7,4 8,9 5 000—9 999 51 70 69 66 2,5 3,8 10 OOO—w 65 76 94 107 3,2 4,2 Summa 2 056 1 814 1 819 1 775 100,0 100,0
Tabell 5.2 Bestående tätorternas antal och medelfolkmängd i olika storleksklasser 1965 och 1970
42,7 22,8 13,1 11,7 3,7 6,0
100,0
Storlek Antal Fördelning i % Medelfolkmängd Ökning 1965—1970 1965 1970 1965 1970 1965 1970 Antal Medel- orter folkm. i%
200— 499 729 667 43,6 40,0 330 327 —62 —0,9 500— 999 382 395 22,8 23,6 703 702 +13 —0,1 1000— 1999 223 230 13,3 13,7 1400 1 428 + 7 +2,0 2 000— 4 999 178 208 10,6 12,4 3 035 3 195 +30 +5,3 5 000— 9 999 66 66 3,9 3,9 6 948 7 122 — +2,5 10 000—19 999 49 58 2,9 3,5 13 725 14 275 + 9 +4,0 20 000—49 999 33 32 2,0 1,9 31 124 31 188 — 1 +0,2 50 000—99 999 10 14 0,6 0,8 75 856 73 761 + 4 —2,8 100 OOO—w 3 3 0,2 0,2 571 656 574 588 — +0,5 Samtliga 1 673 1 673 100,0 100,0 3 582 3 910 — +9,2
' Jordbruksnäringen har då före 1940 konsekvent lagts 5 procentenheter lägre jämfört med stati- stiken för att därmed bättre ansluta till den nu- tida näringsgrensfördel- ningen av antalet förvärVS- arbetande. (Tidigare avsåg näringsgrensklassiflce- ringen hela befolkningen, vilket gav jordbruket en för hög andel jämfört med om endast de för- värvsarbetande klassifi- cerats.)
tätorter räknas alltså inte med och inte heller nytillkomna. Sammanvux— na tätorter kan behandlas på olika sätt; i föreliggande redogörelse så att de räknats som i princip sammanväxta redan 1965 och tillförts den storleksklass de då skulle ha tillhört. Någon särskild rensning av beståndet har inte gjorts. Antalet bestående tätorter har här fastställts till 1 673. Tabell 5.2 visar de bestående tätorternas utveckling med avseende på storlek och medelfolkmängd 1965 och 1970.
5.2 Folkmängd och urbaniseringsgrad
Tabell 5.3 visar dels folkmängdsutvecklingen i Sverige tiden 1800—1970, dels beräknad procentandel av befolkningen som vid angivna tidpunkter har varit bosatt i tätort (urbaniseringsgrad) samt glesbygd. Exaktheten i siffrorna som anger urbaniseringsgraden kan alltid diskuteras, men fastslås kan att verkningarna från industrialismens genombrott och emigrationen börjar visa sig i den regionala befolkningsfördelningen efter 1860 och särskilt efter 1880, dvs. när industrisektom började uppnå en mera påtaglig storlek. Näringsgrenarna utom jordbruk med binäringar har beräknats omfatta ca 32 % av befolkningen är 1880; en andel som till år 1900 hade växt till ca 45 % och då nära nog helt inom huvudgruppen industri och hantverk, vilken ökat från 17 % till 28 %.
Enligt tabell 5.3 passerade landets tätortsandel femtioprocentsstrecket i början av 1930-talet. Den tillbakagående typiska glesbygdsnäringen jordbruk m. m. passerade femtioprocentsstrecket i motsatt riktning redan strax efter sekelskiftet. I figur 5: 1 visas översiktlig urbaniseringsgrad och näringslivsutveckling.1
Tabell 5.3 Folkmängd samt andel boendei tätorter och glesbygd 1800—1970
År Folkmängd Därav i % (Miljoner) i tätorter på glesbygd
1800 2,35 7,4 92,6 1820 2,58 11,2 88,8 1840 3,14 13,4 86,6 1860 3,86 13,7 86,3 1880 4,57 19,5 80,5 1900 5,14 31,5 68,5 1920 5,90 45,2 54,8 1930 6,14 48,5 51,5 1940 6,37 56,2 43,8 1950 7,04 66,2 33,8 1960 7,50 72,8 27,2 1965 7,77 77,4 22,6 1970 8,08 81,4 18,6
___—___—
Andel av total befolkning och av antalet sysselsatta (%)
Industri # . . . och servuce
80 Tätorter
60
40 ' ' . _ ' _.-._-"—._.|ndusrri
20 . ' . . X_Glesbygd
”of” """ Figur 5.-1 Utvecklingen
1800 40 70 1900 30 50 65 av urbaniseringsgrad och 20 60 80 20 40 60 70 näringsliv.
Under 1950-talet ökade folkmängden i landet med 6,5% och i tätorterna med 17,1 %. Motsvarande siffror var under 1960-talet 7,8 % resp. 20,6 %. Något förenklat kan sägas att tätorterna under 1960-talet förutom hela rikets folkökning på 580 000 personer även erhöll 540 000 från glesbygden. Det sistnämnda antalet är mer än en fjärdedel av glesbygdsfolkmängden 1960.
I tabell 5.4 visas tätortsfolkmängd och folkökning i olika storleks- klasser 1965—1970 samt för jämförelse den relativa förändringen 1960—1965 i vid resp. FoB registrerade tätorter. Det bör observeras att en dylik jämförelse mellan två tidpunkter inte är renodlad utan bl.a. påverkas av att vissa tätorter bytt storleksklass från det ena mättillfället till det andra. Konstateras kan emellertid att de mindre tätorternas roll i urbaniseringsprocessen är obetydlig, att de tre största tätorterna, vissa sammanväxningar till trots, inte ökat sin folkmängd vidare anmärknings- värt under senare delen av 1960-talet (36 000 perioden 1965—1970 mot 59000 perioden 1960—1965) och att det är de ca 100 tätorterna i storleken 10 000—99 999 invånare som dominerar utvecklingen.
Tabell 5.4 Samtliga tätorteri olika storleksklasser 1965 och 1970 samt folkökning i procent
Storleksklass År 1965 År 1970 Folkökning i % Antal Folkmängd Antal Folkmängd 1960—1965 1965—1970
200— 499 848 269 564 756 241 749 — 4,2 —10,3 500— 999 390 274 785 405 283 203 — 1,1 + 3,1 1000— 1999 230 322 960 233 332 996 + 0,4 + 3,1 2 000— 4 999 188 573 524 208 664 530 +16,8 +15,9 5 000— 9 999 69 473 549 66 470 078 — 0,6 — 0,7 10 000—19 999 48 661 384 58 827 938 +22,0 +25,2 20 000—49 999 33 1003 326 32 998 022 +34,8 — 0,5 50 000—99 999 10 744 298 14 1032 652 + 8,0 +38,7 100 OOO—w 3 1 688 105 3 1723 765 + 3,6 + 2,1
Samtliga 1819 6 011495 1 775 6 574 933 +10,3 + 9,4
Utvecklingen i de bestående tätorterna visasi tabell 5.5. Att t. ex. den högsta storleksklassen ökat betydligt mindre enligt denna tabell än enligt tabell 5.4 beror på att sammanväxningama mellan 1965 och 1970 för att erhålla bättre jämförbarhet här betraktas som om de inträffat redan till 1965.
Tabell 5.5 F olkö kning i procent i bestående tätorter efter stor-le k 1965 — l 9 70 M_— Storleksklass Folkökning i % 1965—1970 xh— 200— 499 + 9,3 500— 999 + 9,7 1000— 1999 +19,9 2000— 4999 +l7,2 5000— 9999 +16,5 10 000—19 999 +12,6 20 000—49 999 +11,3 50 000—99 999 + 7,7 100 OOO—w + 0,5 Samtliga + 9,1 &
I tabell 5.6 visas folkökningens spridning för de 1 673 som bestående räknade tätorterna i olika storleksklasser. Tillsammantaget kan konstate- ras att en tredjedel av dessa orter hade folkminskning (547 st.). I lägsta storleksklassen visade 54 % av tätorterna folkminskning, i storleksklassen 500—999 invånare var motsvarande andel 30 %. Först när tätorterna nått en folkmängd av 5 000 invånare får en folkmängdsminskning betraktas såsom sällsynt. Däremot är det inte helt ovanligt att även stora tätorter av skilda anledningar kan få en kraftigt registrerad folkökning.
Urbaniseringsgraden i kommungrupperna framgår av tabell 5.7. Den olika folkmängdsutvecklingen mellan skilda H-grupper har ändå inte medfört annat än att urbaniseringsgraden — och även antalet boende i tätort — ökat inom samtliga grupper.
För hela landet har urbaniseringsgraden 1965 och 1970 konstaterats vara 77,4 % resp. 81,4 %. Om tätorter med mindre än 500 invånare inte räknades skulle urbaniseringsgraden i stället ha noterats som 73,9 % och 78,4 %. Om tätorter under 1 000 invånare ej räknats hade talen i stället varit 70,4 % för 1965 och 74,9 % för 1970.
Tabell 5.6 Antalet bestående tätorter efter storlek 1970 och folkökningens spridning i procent 1965—1970
Folkökning eller 200— 500— 1 000— 2 000— 5 000— 10 000— 20 000— 50 000— 100 000— Summa folkminskning i % 499 999 1 999 4 999 9 999 19 999 49 999 99 999 w
Folkökning
100—w 3 5 50—99 12 29 1 45—49 6 4
7 12 7 7
40—44 8 4 6 1 4 9
13
N m ll Il _..—. v-oxo
81 23 20 27 —— 42 62 — 80 — 138 — 177 195 2 240
l l l I
| | | 1
35—39 9 11 30—34 13 10 25—29 22 17 11 9 20—24 16 27 10 17 5 15-19 39 31 25 21 5 10-14 36 40 39 30 10 14
4 9
| | .—
5— 9 55 37 22 36 12 1 0— 4 78 61 37 31 15
-—4v—c-dtr=rlnm _.
I I—vvv
Folkminskning O— 4 105 48 18 17 1 4 1 — 1 195 5— 9 111 27 12 6 1 _ — — — 157 10—14 55 26 2 — — — — — » 83 15—19 51 14 3 — — — — — _ 68 20—24 20 1 1 — — — — — — 22 25—29 10 2 — — — — _ — — 12 30—34 7 — » — — _ — — — 7 35—39 — — _
40—44 2 _ — — — — — — — 2 45—49 50—99 1 | l l l l | | l l
'— | | | | | | | |
'—
Folkökning 15—w 128 138 96 88 27 17 9 2 _ 505 0—14 169 138 98 97 37 37 22 12 2 612 Folkminskning 362 118 36 23 2 4 1 — 1 547
Oförändrad 8 l — — — _ _ _ _ 9
Tabell 5.7 Urbaniseringsgrad i kommungruppema 1965 och 1970 (procent)
Grupp 1965 1970 Stockholm 96,6 97,2 Göteborg och Malmö 90,6 91,5 Större städer 78,7 82,9 Södra mellanbygden 66,1 72,6 Norra tätbygden 66,3 71,4 Norra glesbygden 50,2 55,2
5 .3 Glesbygden
Så långt tillbaka de statistiska uppgifterna visar har tätorterna ökat sin andel av rikets befolkning, medan glesbygden fått vidkännas motsvarande minskning. Fram till år 1880 ökade emellertid även glesbygdens befolkning för att därefter i ett allt snabbare tempo påbörja den minskning som fortfarande pågår. Under 1950-talet minskade glesbygds- befolkningen med 14,3 %; under 1960-talet med inte mindre än 26,4 %.
Tabell 5.8 Tätorts- och glesbygdsbefolkning i procent länsvis 1960, 1965 och 1970
Län 1960 1965 1970 Tätort Gles- Tätort Gles- Tätort Gles- bygd bygd bygd Stockholms 94,3 5,7 95,4 4,6 96,5 3,5 Uppsala 71,3 28,7 77,4 22,6 79,1 20,9 Södermanlands 71,3 28,7 78,5 21,5 84,0 16,0 Östergötlands 72,8 27,2 77,6 22,4 81,7 18,3 Jönköpings 69,4 30,6 74,0 26,0 78,7 21,3 Kronobergs 54,2 45,8 61,5 38,5 69,1 30,9 Kalmar 61,2 38,8 67,2 32,8 72,2 27,8 Gotlands 41,9 58,1 46,6 53,4 51,7 48,3 Blekinge 63,9 36,1 70,6 29,4 75,7 24,3 Kristianstads 60,6 39,4 66,5 33,5 71,1 28,9 Malmöhus 81,1 18,9 84,7 15,3 87,1 12,9 Hallands 55,6 44,4 61,1 38,9 66,2 33,8 Göteborgs och
Bohus 87,6 12,4 89,4 10,6 90,3 9,7 Älvsborgs 65,0 35,0 70,4 29,6 75,3 24,7 Skaraborgs 52,9 47,1 59,8 40,2 66,3 33,7 Värmlands 58,8 41,2 64,1 35,9 69,6 30,4 Örebro 73,7 26,3 78,6 21 ,4 82,2 17,8 Västmanlands 78,2 21,8 82,5 17,5 87,6 12,4 Kopparbergs 72,7 27,3 76,4 23,6 80,0 20,0 Gävleborgs 68,7 31,3 73,6 26,4 78,1 21,9 Västernorrlands 62,6 37,4 67,9 32,1 73,2 26,8 Jämtlands 42,9 57,1 48,9 51,1 55,8 44,2 Västerbottens 52,1 47,9 58,9 41,1 65,6 34,4 Norrbottens 64,5 35,5 70,6 29,4 76,0 24,0 Hela riket 72,7 27,3 77,4 22,6 81,4 18,6
___—__
Här kan erinras om urbaniseringsprocessen som en följd av de tekniska landvinningama och de allt bättre kommunikations- och distributions- möjlighetema. Detta betyder att allteftersom tekniken utvecklats och kommunikationema förbättrats har produkter av olika slag kunnat framställas billigare och bättre och varor och tjänster har kunnat distribueras allt längre sträckor. Jordbruket har givit lika stor eller större avkastning med mindre mänsklig arbetsinsats samtidigt som kraven på tjänster och service blivit större. Den från jordbruket friställda arbetskraf- ten har funnit nya utkomstmöjligheteri tätorterna, vilka blivit allt större och mera differentierade. Fram till på 1860-talet sögs den ökande befolkningen främst upp av jordbruksnäringen. [ samband med nödåren 1866—1868 blev utkomstmöjlighetema inom jordbruket så dåliga att många utvandrade, och utvandringen blev ett väsentligt inslagi samhälls- bilden under ca 50 år framåt. Industrin fick allt större betydelse som näringsgren. Glesbygdens befolkningsavtappning började.
Tabell 5.8 visar den länsvisa andelen av befolkningen som är bosatt i tätort resp. glesbygd. Andelen boende i glesbygdi hela landet uppgick år 1970 till 18,6 %. Denna eller lägre andel boende i glesbygd uppvisade sju län, av vilka Stockholms samt Göteborgs och Bohus län hade den lägsta andelen, nämligen 3,5 % resp. 9,7 %. Den högsta andelen glesbygdsboen- de har Gotlands län, 48,3 %, samt Jämtlands län, 44,2 %.
Glesbygden har under 1960-talet minskat sin folkmängd med 540 000 personer (26,4 %) eller från 2041000 till 1 502000. År 1965 var folkmängden 1 741 000, vilket enligt det föregående innebär en minsk- ning med 240 000 eller 13,7 % under 1960-talets senare hälft. Av tabell 5.9 framgår den länsvisa utvecklingen. I intet län gick som synes tätortsbefolkningen tillbaka, utan denna visar en kraftig ökning också i de län som totalt sett minskade sin folkmängd (Gotlands, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr— bottens).
Tabell 5.9 Folkmängd (1000-tal) länsvis i tätort, glesbygd och hela riket 1960, 1965 och 1970 samt folkmängdsindex (Index 1960 = 100.)
Län Tätort Glesbygd 1960 1965 1970 Index 1960 1965 1965 1970
Stockholms ] 197,4 1 314,4 1 424,5 109,8 119,0 72,2 64,0 Uppsala 119,0 141,9 171,8 119,0 144,4 48,7 41,8 Södermanlands 162,4 188,5 208,6 116,1 128,4 65,2 52,0 Östergötlands 260,3 284,4 312,1 109,3 119,9 97,4 ' 81,4 Jönköpings 199,6 218,9 241,3 109,6 120,8 85,6 76,9 Kronobergs 86,2 100,9 115,1 117,0 133,5 72,8 63,3 Kalmar 142,8 158,4 174,0 110,9 121,8 92,9 77,2 Gotlands 22,8 25,1 27,8 110,1 122,2 31,6 28,7 Blekinge 92,2 105,2 116,2 114,1 126,0 52,2 43,9 Kristianstads 155,4 173,7 187,8 111,8 120,9 101,1 87,9 Malmöhus 507,0 564,7 626,4 111,4 123,6 118,7 102,4 Hallands 94,8 110,1 127,5 116,1 134,5 75,2 69,9 Göteborgs och
Bohus 548,5 595,3 645,7 108,5 117,7 76,3 70,1 Älvsborgs 243,4 273,8 303,8 112,5 124,8 131,6 '116,4 Skaraborgs 132,4 152,2 170,7 115,0 129,0 117,8 102,4 Värmlands 171,9 184,1 198,2 107,1 115,3 119,2 103,0 Örebro 192,8 210,6 227,4 109,2 118,0 69,5 57,4 Västmanlands 182,4 205,8 227,7 112,8 124,8 50,2 43,4 Kopparbergs 207,8 215,5 221,7 103,7 106,7 78,0 66,6 Gävleborgs 201,8 215,5 229,3 106,8 113,6 91,2 77,1 Västernorrlands 179,4 188,0 200,1 104,8 1 11,6 106,3 89,3 Jämtlands 59,9 64,0 69,9 106,9 116,7 79,9 67,0 Västerbottens 125,1 137,3 153,1 109,8 122,4 114,5 96,1 Norrbottens 168,2 183,1 194,0 108,8 115,3 93,5 76,4
___—___—
Hela riket 5 453,7 6 011,5 6 574,9 110,2 120,6 2 041,5 1 740,9
1970
52,2 45,5 39,6 70,1 65,3 51,6 66,9 26,0 37,3 76,3 92,5 65,2
69,5 99,6 86,7 86,3 49,3 32,6 55,5 64,1 73,4 55,4 80,1 61,2
1 502,0
Totalt
Index 1960 1965 1965 1970
88,7 72,3 1 269,6 1 378,4 85,5 93,3 167,7 183,7 79,7 60,8 227,6 240,5 83,6 72,0 357,7 365,8 89,9 76,3 285,3 295,8 86,9 70,8 159,0 164,2 83,1 72,0 235,8 235,6 90,9 82,3 54,3 53,8 84,1 71,4 144,5 149,2 87,0 75,5 256,5 261,6 86,3 77,9 625,7 667,2 93,0 86,6 170,1 180,0 91,9 91,1 624,8 665,4 88,4 75,7 375,0 390,2 86,9 73,6 250,2 254,6 86,5 72,4 291,1 287,1 82,6 71,0 262,2 268,0 86,5 65,0 232,6 249,2 85,4 71,1 285,9 282,1 84,5 70,3 293,1 292,6 84,0 69,1 285,6 277,3