SOU 1974:4
Regionala prognoser i planeringens tjänst : [grupprapporter, forskarrapporter] : bilagedel 3 till Orter i regional samverkan
1. Regionala prognoser i planeringen
1.1. Inledning
Prognoserna över samhällsutvecklingen har successivt byggts ut till att omfatta nya dimensioner. Metoderna har efter hand förbättrats. Fram- skrivningar av den demografiska utvecklingen har en lång tradition. De har haft stor betydelse för de befolkningspolitiska diskussionerna. Här kan exempelvis Sven Wicksells befolkningsprojektioner från 1930-talet nämnas. Med tiden har bedömningar av nåringslivsutvecklingen kommit att utgöra ett alltmer betydelsefullt underlagi de prognoser som också innehållit regionala indelningar. Exempel på prognoser med inslag av näringsgrensanalyser är William-Olssons prognoser för olika svenska städers utveckling från början av 1940-talet. Under 1950-talet blev behovet av att göra regionala prognoser som var avstämda mot den förväntade riksutvecklingen ofta uppmärksammat. Prognoser av denna typ har blivit allt vanligare. Det har därvid ofta gällt relativt stora regioner såsom län.
Under 1960-talet drevs arbetet med regionala prognoser efter två linjer. Å ena sidan gjordes vid flera tillfällen renodlade demografiska projektioner. Å andra sidan gjordes olika typer av prognoser som baserades på näringslivsutvecklingen. Sven Godlunds och Odd Gulbrand- sens ansatser kan här nämnas. En anledning till att näringslivsprognoser successivt fått ett allt större utrymme i den regionala prognosverksam— heten är att de på ett säkrare sätt än de rent demografiska prognoserna kan fånga upp befolkningsomflyttningama. Flyttningsantagandena i befolkningsframskrivningarna har i regel varit omdiskuterade. Någon säkrare grund för dessa antaganden har inte funnits. Beträffande näringslivsprognoserna kan hävdas att det största problemet varit att finna ett säkert utgångsmaterial för bedömning av näringslivets planer. Man har ofta varit hänvisad till att skriva fram de senaste årens sysselsättningsutveckling för att få ett basmaterial. Genom antaganden om fasta koefficienter mellan sysselsättnings- och befolkningstal har prognoser för befolkningsutvecklingen utförts.
En strävan som speciellt sedan mitten av 1960-talet getts allt större tyngd i samhällsplaneringen är att samordna prognoser och planer för utvecklingen inom olika sektorer och på skilda administrativa nivåer. Tillkomsten av regional utvecklingsplanering (länsplanering) utgör ett
' KELP står som förkort- ning för kommunal ekono- misk långtidsplanering. KELP-undersökningarna har bedrivits i varierande omfattning sedan 1966.
' Balanserad regional ut- veckling (SOU 1970: 3), Stockholm 1970.
exempel härpå. Länsplaneringen har till syfte att skapa en grund för samordningen av de statliga myndigheternas beslut om fördelning av resurserna för samhällsinvesteringar samt av lokaliseringsstödet till näringslivet. Gemensamma och enligt enhetliga metoder utarbetade prognoser över rådande utvecklingstendenser utgör ett instrument för denna samordning. Igångsättandet av en översiktlig fysisk riksplanering utgör ett annat exempel. KELP-undersökningama kan i betydande utsträckning ses som ett moment i arbetet med att utveckla ett system för kontinuerligt utbyte av information mellan kommunala och andra myndigheter om bl. a. föreliggande investeringsplaner.1 KELP 69 utgjorde således ett viktigt underlag för de bedömningar av utvecklingstendenserna inom den kommunala sektorn som gjordes i 1970 års långtidsutredning. Huvuddelen av de investeringsuppgifter som erfordras i länsplaneringen hämtas ur KELP-undersökningarna. KELP ger vidare möjlighet att belysa de följdinvesteringar i gator, vägar, vatten och avlopp, osv. som svarar mot det planerade bostadsbyggandet enligt de kommunala bostadsbygg- nadsprogrammen. De inom finansdepartementet regelbundet utförda långtidsutredningarna utgör ett sedan länge väl etablerat system för analys av samstämmigheten på nationell nivå mellan utvecklingen för sysselsättning, produktion och balansen i transaktionerna med utlandet. Dessa analyser grundas dock enbart på prognoser för den sektoriella utvecklingen. Prognoserna i dessa utredningar utgör underlag för bl.a. olika statliga myndigheters planering. Den ram för utbyte eller avstäm- ning av planinformation mellan de enskilda beslutsenhetema som långtidsutredningarna utgör bidrar till att styra den faktiska samhälls— utvecklingen mot ett förlopp med förenlighet mellan beslutsenheternas planer.
Möjligheterna till prövning av samstämmigheten mellan prognoser som utarbetas inom skilda samhällssektorer och på skilda administrativa nivåer är fortfarande begränsade. De instrument som utvecklats för den lokala och regionala samhällsplaneringens behov möjliggör en avstämning i grova termer mellan kommunal och statlig regionalpolitisk planering. Avstämningen utförs dock enbart i befolkningstermer. Det dominerande prognossystemet i samhällsplaneringen på riksnivå är långtidsutredningar- na. I dessa intar bl. a. bedömningar av den framtida produktionsutveck- lingen en central roll. Långtidsutredningama utgör ett av underlagen för länsplaneringen. Sambanden mellan de båda systemen är dock svaga både organisatoriskt och modelltekniskt.
Prognosfrågorna behandlades i ERU 702 med utgångspunkt i den rapport som arbetsgruppen för regionala näringslivs- och befolkningspro- gnoser (ARP) redovisade. Gruppen utförde regionalt fördelade prognos- beräkningar som baserades på näringslivsbedömningar och befolknings- framskrivningar. Den tog vidare initiativ till att en rent demografisk projektion för landets kommunblock utfördes vid SCB.
I det fortsatta arbetet med prognosfrågor inom ERU har man pekat på möjligheterna att förbättra prognosunderlaget genom att speciellt beakta
a) samordningen mellan olika planeringsformer b) osäkerheten i prognosutfallet c) produktionsutvecklingen
För att närmare utreda dessa aspekter tillsatte ERU arbetsgruppen Regionala prognoser.l I föreliggande rapport sammanfattas resultat som framkommit i gruppens arbete. Prognosmetoder för den lokala och regionala samhällsplaneringens behov redovisas. En vidareutveckling av instrumenten för prövning av samstämmigheten mellan olika prognoser på medellång sikt diskuteras. Härvid behandlas i rapporten i huvudsak metoder för prövning av överensstämmelsen mellan de i befolkningstal formulerade prognoserna i länsplaneringen och den i produktionsvolymer beskrivna utvecklingen i långtidsutredningama. Till hjälp för detta utvecklas två typer av modeller, förklaringsmodeller och beslutsmodeller. De förstnämnda kan användas för att räkna fram ett antal alternativ för balanserad utveckling med samstämmighet mellan olika sektorers verk— samhet. Modeller som kommit till användning i regional planering har ofta varit av denna typ. Någon regel som gör det möjligt att på ett relativt enkelt sätt finna ett utvecklingsförlopp, som iviss mening är det bästa finns inte inbyggd i dessa modeller. Det är den aspekten som tas upp i beslutsmodellerna. De syftar till att ge underlag för beslut om vilka åtgärder samhället måste vidta för att uppställda mål för samhällsutveck- lingen skall nås. Målen kan härvid gälla utvecklingen för befolkning, näringsliv och miljö, dvs. både mål som traditionellt tas upp och prissätts inom marknadshushållningens ram och sådana som ligger utanför prisbildningsmekanismen. I takt med att den samhälleliga planeringen på olika områden byggs ut, så ökar behovet av modeller av beslutstyp som underlag för denna planering. En egenskap hos beslutsmodellema är att de ger möjlighet att beakta vissa aspekter av osäkerheten isamhällsplane- ringe'n. För att ytterligare belysa osäkerhetsproblemen har gruppen närmare granskat s. k. spelmodeller. I bilaga 12 visas hur sådana modeller kan utnyttjas i samhällsplaneringen. Dispositionen av prognosgruppens rap- port redovisas i figur 1 : 1 . Där har också relationerna mellan forskarbidra- gen och grupprapporten skisserats'.
Här koncentreras intresset till utvecklingen på medellång sikt. För att visa hur de mer långsiktiga utvecklingsaspekterna skulle kunna fångas upp i samhällsplaneringen har en särskild arbetsgrupp, Regionala utvecklings- förlopp (RUF), tillsatts. Denna arbetsgrupp presenterar i bilaga 14 resultatet av sin verksamhet.
' I arbetsgruppen har ingått professor Per Holm (ordförande), docent Åke E. Andersson, byråchef Ingemar Dalgård, statistikchef Bo Peterson, avdelningsdirektör Margit Strandberg, statistikchef Rune Tryggveson, professor Olof Wärneryd samt fil. lic. Börje Tallroth (sekreterare). Vidare har departementssekreterare Anders Engdahl, departementssekreterare Björn Eriksson, byrådirektör Arne Granholm, fl]. lic. Gösta Guteland, byrådirektör Gottfrid Heffler, tekn. lic. Anders Karlqvist, byrådirektör Carl Olof Klingberg, fil. lic. Olle Ohlsson samt byrådirektör Leif Svensson medverkat i gruppens arbete.
Figur I:] Disposition av prognosgruppens rapport. Forsknings- och utred- ningsresultat som utnytt- jas i rapporten.
Anm.: Med B 12 etc. avses bilaga 12 till Orter i regio-
nal samverkan (SOU 1974:1)
Kapitel Forsknings— och utredningsresultat som
utnyttjas i rapporten 1 Regionala prognoser i planeringen
2 Regionala och lokala (bostadsområdes— Befolknings—, näringslivs- och miljö- anknutna) prognoser ur kommunal prognoser synvinkel (Bengt Nilsson—Bo Peterson, B 12). Urbanisering och tätortsutveck- ling 1965-1970 (Rune Tryggveson, B 12). Tidigare utredningar (SOU 1951:6, 1963: 62, 1971: 16 m. fl.).
1970 års långtidsutredning (SOU
Regionalräkenskaper 1970: 71). Metodutvecklingsarbete i ut- landet.
4 Rollspel — ett medel för att skapa kom- Metoder för att beakta osäkerhet ipla- munikation (Olof Wärneryd, B 12). neringen Tillämpning av en modell för inter—
regional planering (Arne Granholm— Olle Ohlsson, B 13). En modell för regionala utvecklingsförlopp (Lars Lundqvist—Folke Snickars, B 14).
5 Sammanfattande bedömning
1.2. Definitioner av begrepp
I detta avsnitt analyseras vissa begrepp som används i samband med regional prognos- och planeringsverksamhet. Syftet med framställningen är att ge en begreppsmässig ram för den fortsatta framställningen i rapporten.
1.2.1. Projektioner och prognoser
I den teoretiska litteraturen om metoder för bedömningar av den framtida utvecklingen görs ofta en åtskillnad mellan projektion och prognos. Med projektioner avses därvid sådana förutsägelser om fram- tiden som endast söker beskriva en möjlig utveckling. Vid en projektion av utvecklingen gör man således inte anspråk på att beskriva den förväntade eller mest sannolika utvecklingen. Inte heller hävdar man att den beskrivna utvecklingen är önskvärd eller den bästa (optimala). Med prognoser däremot avses bedömningar som anger den väntade eller mest sannolika utvecklingen. Vid utarbetandet av såväl projektioner som
prognoser tas hänsyn till de begränsningar i valet av handlingsalternativi planeringen som ges av tillgången på produktionsresurser, teknisk kunskap osv. Både projektioner och prognoser kan således avse utveck- lingsalternativ med samstämmighet mellan olika sektorers och regioners anspråk och tillgångar på resurser.
I praktisk planering görs mer sällan denna distinktion mellan projek- tion och prognos. Av detta skäl upprätthålls inte distinktionen i den fortsatta framställningen i rapporten.
1.2.2. Enrelations- och flerrelationsmodeller
Syftet med prognosmodeller är att visa hur samhällsförhållanden, som förväntas råda under en viss framtida tidsperiod, kan härledas ur tidigare perioders förhållanden och händelser. Skillnader i problemställning, begränsningar i tillgången till statistik, m.fl. faktorer har medfört ett behov av att parallellt utveckla flera prognosansatser. Med en grov uppdelning kan modeller som uttrycker samhällsförhållanden med en enda relation skiljas från modeller i vilka flera relationer beskriver utvecklingen för den aktuella prognosvariabeln. Exempel på modeller av det förstnämnda slaget är trendframskrivningar av tidigare utvecklings- drag. Långtidsutredningens modellansats utgör ett exempel, där en flerrelationsmodell utnyttjas. Utvecklingen inom en samhällssektor ses i denna ansats som beroende av den samtidiga utvecklingen inom andra sektorer. Vad som ovan benämns beslutsmodeller måste alltid byggas upp med flerrelationsansatsen. Förklaringsmodeller däremot kan baseras på en enda relation.
I figurerna ] : 2 och 1 : 3 illustreras skillnaderna mellan enrelations- och flerrelationsmodeller. I båda fallen skall utvecklingen för dels sysselsätt- ningen, dels vinstnivån inom näringslivet prognoseras. Endast den förstnämnda variabelns utveckling antas vara av primärt intresse. Utveck- lingen för den senare variabeln beaktas endasti den mån den inverkar på sysselsättningen. Figur 1:2 och 1:3 illustrerar två skilda verklighets— uppfattningar vad gäller de faktorer som påverkar sysselsättningsutveck- lingen. I figur 1:2 förutsätts den framtida sysselsättningen bestämd endast av utvecklingen för vissa givna (exogena) storheter.l Dessa
' I den teoretiska litteraturen skiljer man mellan endogena och exogena storheter i en prognosmodell. Med endogena storheter avses variabler, vilkas utveckling skall bestämmas med hjälp av prognosmodellen. De endogena storheterna kan i sin tur delas in i dels variabler som är föremål för målsättning (dvs. de politiska målen), dels variabler som är av sådan karaktär att man inte knyter någon värdering till utvecklingen för dem. I den prognosmodell som illustreras i figur 1: 2 utgör företagens vinstutveckling en variabel vars utveckling i sig är utan intresse.
Med exogena storheter avses olika faktorer som i prognosmodellen ses som styrande för utvecklingen. Dessa storheter betraktas som kända vid utarbetandet av prognoser. De förutsätts vidare vara oberoende av utvecklingen för prognosvariab- lema. De exogena storheterna brukar indelas i politiska styrmedel och icke påverk- bara faktorer. Till skillnad från styrmedlen kan utvecklingen för de icke påverkbara faktorerna inte kontrolleras av den planerande myndigheten. Skatteuttaget kan ses som exempel på styrmedel i planeringen på central och lokal nivå. Konjunktur- utvecklingen i utlandet och klimatförhållanden utgör exempel på icke påverkbara faktorer i utvecklingen på såväl central som regional och lokal nivå.
Givna (exo ena) storheter (t.ex. konjun tur i utlandet)
Prognoserad storhet a (t.ex. sysselsättning)
_ Prognoserad storhet b Figur 1:2 Prognosmo— (t.ex. företagens vinster)
dell av enrelationstyp. Tidpunkn - Tidpunkt 2 Tidpunkt 3
Givna (exogena) storheter (t.ex. konjunktur iutlandet)
Prognoserad storhet a (t.ex. sysselsättning)
. _ Prognosorad storhet b Figur 1- 3 Hagnosmo' (t.ex. företagens vinster)
dell av flerrelationstyp. Tidpunktl Tidpunkt2 Tidpunkt:!
Givna (exogena) storheter (t.ex. samhäilets regional- politiska åtgärder)
Prognoserad storhet a (t.ex. sysselsättning)
Figur l:4 Beslutsmo- ” _ Samhällets mal (t.ex. tull
de" som underlag för sysselsättning. fritid) planering. Tidpunkt t Tidpunkt 2 Tidpunkt 3
exemplifieras i figuren med konjunkturutvecklingen i utlandet. Motsva- rande gäller utvecklingen för företagens vinster. Något beroende mellan sysselsättnings- och vinstutveckling i företagen förutsätts här inte råda. Sambandet mellan respektive prognosvariabel och de exogent givna faktorerna kan därför uttryckas med en enda relation. Prognoser över utvecklingen för sysselsättning och vinstutveckling kan här utarbetas för den tid framåt som man anser sig ha tillförlitlig information beträffande utvecklingen för de exogent givna faktorerna.
Figur 1:3 skiljer sig från den föregående figuren i det avseendet att sysselsättningsutvecklingen inom näringslivet nu inte endast förutsätts vara beroende av konjunkturförhållandena i utlandet utan även av utvecklingen för företagens vinster. Sysselsättningsutvecklingen kan här prognoseras först sedan man preciserat dels hur sysselsättningen beror av utvecklingen för de exogena faktorerna och företagens vinster, dels hur företagens vinster beror av utvecklingen för de exogena faktorerna. Två relationer måste således specificeras för att sysselsättningsutvecklingen skall kunna bestämmas. Företagens vinstutveckling däremot kan här liksom i föregående fall bestämmas med hjälp av en enda relation.
Vilken modelltyp man föredrar beror av det enskilda prognosproble- mets natur. Prognosmodeller av enrelationstyp finns i ett stort antal väl kända varianter. De medför små problem i datahänseende samt är relativt lätta att arbeta med. Prognosmodeller av flerrelationstyp beaktar ömsesidiga samband mellan variablerna i ett prognosproblem och ger därför som regel en mer korrekt bild av verkligheten. Tillförlitligheten hos en prognos kan i allmänhet förutsättas vara större om den baseras på
flerrelationsansatsen i stället för på en enrelationsmodell.l En annan fördel med prognoser, som utarbetats med hjälp av modeller, där man ser många variabler i ett sammanhang, är att de ger bättre förståelse av orsakerna bakom de faktiska förändringarna i samhället. Denna förståelse är nödvändig vid beslut om åtgärder, som syftar till att styra de spontana förändringarna i sådan riktning att de mål som ställts upp för samhällsutvecklingen infrias. En nackdel hos prognosmodeller som bygger på flerrelationsansatsen är att de ställer stora krav på tillgång till empiriska data för olika variabler. Datakraven försvårar ofta de praktiska möjligheterna att använda denna typ av modeller för regionala prognoser. Den slutsats som kan dras av denna analys av för- och nackdelar hos prognosmodeller av en- resp. flerrelationstyp är att man i samband med regionala prognoser bör arbeta med vidareutvecklandet av var och en av dessa två modelltyper.
1.2.3. Förklarings och beslutsmodeller
Indelningen i förklarings- resp. beslutsmodeller tar fasta på huruvida utvecklingsförloppen för prognosvariablerna kan påverkas av den plane- rande myndighetens beslut eller inte. Indelningen utgår med andra ord från de icke-kontrollerbara elementens resp. de politiska styrmedlens karaktär. Det gemensamma för dessa faktorer är att de bestäms utanför modellens ram, men att man vid modellkonstruktionen behandlar dem som kända. Av detta behöver emellertid inte följa att man i alla tillämpningar känner deras framtida värden. Det är olikheterna i detta avseende som ligger till grund för den följande indelningen.
Vid användande av förldaringsmodeller i prognossammanhang tas utvecklingen för samtliga exogena faktorer för given. Modeller av denna typ kräver således dels att prognoser över utvecklingen för de icke— kontrollerbara elementen först utarbetas, dels att de politiska styrmedlen åsätts givna värden. (Som dock kan varieras i kalkylerna.) På grundval av kända värden för dessa faktorer och kunskap om sambanden mellan dem och de egentliga prognosvariablerna kan därefter de senare variablernas framtida utveckling beräknas. Hur långt in i framtiden prognoser kan föras, beror av hur långt in i denna framtid, som man anser sig ha tillräckligt säker kunskap om utvecklingen för de exogena faktorerna. Förklaringsmodellema innehåller i allmänhet ej uttalade politiska mål. De modeller som hittills har använts i prognoser på regional och lokal nivå har i allmänhet varit förklaringsmodeller. Med utgångspunkt i antaganden om utformningen av den statliga ekonomiska politiken m. m. har man skrivit fram utvecklingen för prognosvariablerna. I allmänhet utgör härvid befolkningens totala storlek eller struktur prognosvariabel.
1 En jämförelse av utfallet av olika prognosansatser visar att mer avancerade metoder i många fall inte gett mer korrekta prognoser än förhållandevis enkla ansatser. (Se t.ex. H. Thell, Economic Forecast and Policy, Amsterdam 1961.) Fördelen med mer avancerade prognosmetoder måste, som framgår av texten ovan, dock delvis sökas i andra förhållanden än en mekanisk jämförelse av prognos- utfallen. Flerrelationsmodeller ger till skillnad från modeller som baseras på enrelationsansatsen såväl djupare förståelse av orsakerna till samhällsutvecklingen som underlag för beslut som syftar till att styra denna. Dessa förhållanden måste ges stor vikt vid valet av prognosmodell.
I förklaringsmodellen kan utvecklingen för prognosvariablerna beräk- nas först efter det att särskilda prognoser för såväl framtida politiska beslut som olika icke—påverkbara faktorer föreligger. [en beslutsmodell specificeras sambanden mellan de variabler, vilkas utveckling man vill styra — målvariablerna — och de instrument eller medel som kan användas för denna styrning. Beslutsmodeller ger möjlighet att besvara frågan vilka värden som skall åsättas olika styrmedel för att ett i viss mening bästa utvecklingsförlopp för modellens målvariabler skall erhållas. Utvecklingen för de icke påverkbara faktorerna tas härvid för given. I samhällsplaneringen kan kalkyler som grundas på beslutsmodeller ge underlag för bedömningar av vilka åtgärder som måste vidtas för att uppställda mål för utvecklingen skall nås.
l figur 124 illustrerar den nedersta radens block samhällets mål. Relationerna mellan exogena storheter såsom utlandskonjunkturer och samhällets åtgärder samt prognoserade storheter har också markerats. Till skillnad från de prognosmodeller som illustreras i figurerna ]: 2 och I: 3 finns i figur 114 en särskild återkoppling mellan samhällets mål och de exogena storheterna. Utgångspunkten för analysen av utvecklingsförlopp med hjälp av beslutsmodeller är en mål- eller välfärdsfunktion, vilken anger hur den samhälleliga välfärden beror av värdet för olika strategiska samhällsvariabler, t. ex. inkomst per capita. Mål- eller välfärdsfunktionen anger således de värden, som prognosvariablerna måste anta under olika faser av prognosperioden, för att värdet för denna funktion skall maximeras, dvs. välfärden i samhället bli så stor som möjligt. De givna värdena för målfunktionens variabler — givet kunskapen om dels utvecklingen för de icke—påverkbara exogena variablerna, dels sambanden mellan olika variabler — ger information om vilka värden medelstorheter- na enligt modellen skall åsättas för att det önskade utvecklingsförloppet skall realiseras.
Uttalanden om den framtida utvecklingen för de målsatta variablerna är prognoser i den mån som denna utveckling styrs av icke-påverkbara faktorer. [ den utsträckning som denna utveckling är föremål för styrning genom politiska åtgärder så kan dessa uttalanden tolkas som en plan för samhällsutvecklingen. Prognos och planeringsinslagen i beslutsfattandet är således sammanvävda på ett oskiljbart sätt. Möjligen kan relativa styrkan av dessa två typer av inslag diskuteras. Man kan säga att framtidsbedömningarna om målen för samhällsutvecklingen är relativt sett mer prognospräglade ju mer känsliga dessa variabler är för variationer i de icke-påverkbara förhållandena jämfört med variationer i de ekonomisk-politiska medlen. Omvänt kan framtidsbedömningama om målen för utvecklingen anses vara mer planpräglade ju känsligare framtida målkombinationer är för möjliga variationer i de ekonomisk- politiska medlen jämfört med möjliga variationer i värde för de icke påverkbara faktorerna.
Ur ett ensldlt lands synvinkel är prisutvecklingen för dess exportvaror, klimatvariationer m.fl. faktorer att se som icke-påverkbara faktorer i samhällsplaneringen. Avgifts-, skatte- och bidragsregler liksom olika administrativa åtgärder kan betraktas som styrmedel i samhällsplane— ringen på central nivå. I planeringen på lokal och regional nivå däremot är flertalet av dessa regler och åtgärder givna förhållanden. Andelen icke påverkbara element i utvecklingsförloppen är således som regel större på
låg nivå i det administrativa systemet än på en hög nivå. Prognosinslagen kommer enligt detta synsätt att dominera i t.ex. den kommunala planeringen och styrinslagen att spela en mindre betydande roll. I jämförelse härmed får de styrande inslagen relativt stor betydelse i den sektorövergripande planeringen på central nivå.
2. Befolknings-, näringslivs- och miljö- prognoser
2.1. Inledning
Befolknings—, näringslivs- och miljöutvecklingen utgör centrala moment för samhällsplaneringen på regional och lokal nivå. De verksamheter som länsmyndigheter, landsting och primärkommuner svarar för är i allmän- het av sådan karaktär, att befolkningsutvecklingen är av avgörande betydelse vid beslut om utbyggnad och lokalisering av verksamheterna. Barndaghem, skolor och ålderdomshem utgör exempel på kommunala institutioner, vilkas dimensionering och lokalisering inom kommunen baseras på prognoser över utvecklingen av antalet individer inom olika åldersklasser.
Befolkningsutvecklingen på lokal och regional nivå är förutom av rent demografiska faktorer beroende av flyttningarna inom landet. Bedöm- ningar av den framtida flyttningsbilden utgör därför ett betydelsefullt moment i prognosarbetet på regional och lokal nivå. Mellan den inrikes befolkningsomflyttningen och näringslivsutvecklingen i landets olika delar råder ett nära samband. Produktions- och produktivitetsutveck- lingen inom olika sektorer bestämmer näringslivets framtida arbetskrafts- behov och är således — tillsammans med förändringarna i arbetskrafts- utbudet — avgörande för såväl sysselsättningsutvecklingeni olika delar av landet som flyttningarnas omfattning. Analyser av näringslivsutveckling- en utgör därför som regel utgångspunkten för prognoser över befolk- ningsutvecklingen i planeringen på lokal och regional nivå. Svårigheterna att korrekt förutse näringslivsutvecklingen i förening med de lokala och regionala befolkningsförändringarnas beroende av denna utveckling med- för att befolkningsprognoser för dessa nivåer vid jämförelse med den nationella nivån ibland framstår som osäkra.
Planeringen av den fysiska miljön har hittills i huvudsak bedrivits på kommunal nivå i form av främst generalplanering. I de nya kommun- planerna får de sociala och ekonomiska faktorerna en mer framträdande plats. Tillkomsten av fysisk riksplanering innebär att nationella över- väganden i framtiden får ökad vikt i kommunernas översiktliga fysiska planering. Den stora vikt som miljöförhållanden numera tillmäts i samhällsplaneringen på olika nivåer har medfört ett ökat behov av prognoser över miljöutvecklingen. De samband som föreligger mellan utvecklingen för den fysiska och sociala miljöns kvalitet i landets olika
delar och de regionala förändringarna i dels produktionens omfattning och former, dels befolkning, bör framgåi dessa prognoser. Förändringar- na i de kvalitativa inslagen i levnadsstandarden kan endast delvis fångas upp i de monetära måttinslagen. Det finns skäl för antagandet att hushållens boendeval speciellt inom enskilda regioner alltmer sker på grundval av överväganden som gäller den sociala och fysiska miljöns kvalitet. Tillförlitligheten i framför allt prognoser över hushållens flyttningar inom enskilda regioner skulle därför kunna ökas om miljö- förhållanden kunde beaktasi de modeller som ligger till grund för dessa prognoser.
I detta kapitel redovisas metoder och modeller för prognoser över befolknings-, näringslivs- och miljöutvecklingen på lokal och regional nivå. De ansatser som här presenteras är dels sådana som nu tillämpas i praktisk planering, dels sådana som ännu har karaktären av försöksverk- samhet. Samstämmigheten mellan olika administrativa nivåer vad gäller bedömningarna av utvecklingstendenserna beaktas ej i de prognosansatser som redovisas. Framställningen avser främst metoder för bedömning av framtidsutvecklingen för enskilda regioner och sektorer. Flertalet av de redovisade modellerna beaktar således ej de kopplingar som föreligger mellan utvecklingen för befolkning, näringsliv och miljö. I verkligheten föreligger dock, som betonas ovan, starka samband mellan dessa olika aspekter av samhällsutvecklingen. Relationerna mellan kommunal och regional planering diskuteras utifrån principiella utgångspunkter i ett särskilt avsnitt.
2.2. Befolkningsprognoser som nu tillämpas i planeringen
2.2.1. Information om hittillsvarande utvecklingstrender som grund för lokala befolkningsprognoser
Samhällsplaneringen på regional och lokal nivå bygger som framhålls ovan i regel på prognoser över befolkningsutvecklingen. En sammanfatt- ning av det behov av befolkningsprognoser som finns i den kommunala planeringen gesi tabell 2.1.
Tabell 2.1 Behov av befolkningsprognoseri kommunal planering
Form av planering Prognos för
region kommun bostad s-
områden
Fysisk planering Regionplan x X Generalplan X X Detaljplan X Bostadsbyggnadsprogram x Ekonomisk planering Driftskostnader x Investeringar x x Skatteunderlag x
Källa: L. Frisäll, B. Nilsson och B. Peterson, Ett datasystem för regional befolkningsframskrivning. Uppsatsen ingår i Regionala och lokala befolkningspro- gnoser. Kommunalstatistiska föreningen (utgivare), Lund 1970.
] Framställningen utgör ett sammandrag av inne- hållet i R. Tryggvesons bi- drag i bilaga 12.
2 Med ERU 74 avses be- tänkandet Orter i regional
samverkan (SOU 1974: 1).
Förutom uppgifter om totalfolkmängd erfordras i den kommunala planeringen information om befolkningens fördelning på olika kategorier. Den snabba ökningen av utgifterna för de kommunala verksamheterna beror i hög grad av tätortsexpansionen. Den övergripande fysiska planeringen i kommunerna är i huvudsak inriktad på tätortsbebyggelsen. Båda dessa faktorer medför att information om befolkningsutvecklingen i tätorterna resp. glesbebyggelsen i kommunerna utgör ett centralt underlag i flertalet former av planering på denna nivå. Den framtida åldersfördelningen för befolkningen såväl i kommunen som 'helhet som i delar av denna utgör ett annat viktigt informationsunderlag i planeringen för olika aktiviteter. Kommunala verksamheter som kräver uppgifter om befolkningens åldersfördelning redovisas i tabell 2.2. Genom folk- och bostadsräkningarna (FoB) erhålles detaljerade uppgif- ter över befolkningens fördelning på kön, åldersklasser, osv., sysselsätt- ningsförhållanden, pendling, etc. Flertalet uppgifter redovisas på försam- lings- eller kommunnivå och som regel med fördelning på glesbygd _ tätort. Den höga detaljeringsgraden och egenskaperna i övrigt har medfört att material från folk- och bostadsräkningarna kommit att utgöra ett centralt underlag och avstämningsmaterial i prognosarbetet inom ramen för samhällsplaneringen på olika nivåer. I föreliggande avsnitt redogörs för urbaniserings— och tätortsutvecklingen fram till 1970 såsom den avspeglas i folk- och bostadsräkningarna. Några prognoser för tätortsutvecklingen redovisas inte i rapporten. Motivet för att ändå föra in en beskrivning av tätortsutvecklingen är att den spelar en central roll för de enskilda kommunernas utveckling som helhet samt att beskrivning- ar av detta slag utgör ett nödvändigt underlag för de lokala och regionala prognoserna. Tonvikten läggs därvid vid utvecklingen sedan 1965.1 Enligt folk- och bostadsräkningarnas definition räknas som tätort alla hussam- lingar med minst 200 inv. och där avstånden mellan husen normalt inte överstiger 200 meter. Som diskuteras bl. a. i Tryggvesons bidrag och i ERU 74 föreligger ofta behov av mer funktionth avgränsade tätorts- regioneri analyser av den regionala utvecklingen.2
Tätortsutvecklingen. Som framgår av Rune Tryggvesons bidrag i bilaga
Tabell 2.2 Kommunala verksamheter som kräver åldersfördelade befolknings- uppgifter
Planeringsbehov Åldersgrupp Barnavård scentral 0— 6 Barndaghem 0— 6 Lekskola 5 — 6 Grundskolans lågstadium 7— 9 ” mellanstadium 10— 12 ” högstadium 13—15 Yrkesskola, fa ckskola, gymnasium 16 — 18 Fritidsgårdar ca 7— 20 Bad ca 10—60 Idro ttsanläggningar ca 10—40 Åldringscentra ca 65—
Källa: Se tabell 2.1.
12 har nedgången i andelen glesbygdsbefolkning sedan 1860-talet gått parallellt med minskningen i antalet sysselsatta inom jordbruk och andra areella näringar. På motsvarande sätt har andelen boende inom tätorter ökat parallellt med sysselsättningen inom tätortsnäringarna industri och service. Vidare har industrin sedan mitten av 1960-talet upphört med att bidra till tätortstillväxten. Tätortsutvecklingen fåri framtiden sannolikt ett annat förlopp än tidigare. Rationaliseringsverksamheten inom de areella näringarna har tidigare främst kännetecknats av att den därigenom lediggjorda arbetskraften flyttat in till tätorterna. Glesbygdsbefolk- ningens storlek och struktur i flertalet regioner äri dag sådan, att fortsatta rationaliseringar inom dessa näringar inte rimligtvis kan medföra samma tillväxt i den totala tätortsfolkmängden som hittills. Detta innebär en delvis ny situation i arbetet med regionala befolkningspro- gnoser.
Bakom denna grova bild av urbaniseringens hittillsvarande förlopp döljer sig stora skillnader i utveckling i skilda landsdelar, i olika tätortsstorleksklasser osv. En analys på grundval av historiska data visar att urbaniseringsprocessen sedan 1950-talet fått ett annat förlopp än tidigare. Fram till 1950—talet bidrog urbaniseringen till att de existerande tätorterna ökade sin folkmängd och att nya tätorter tillkom. Under 1950-talet började urbaniseringen få ett något annorlunda förlopp i den meningen att antalet små tätorter började minska. Medan flyttningarna från glesbygd till tätorter tidigare var det dominerande inslaget i urbaniseringen kom denna under 1960-talet att alltmer präglas av flyttningar från mindre tätorter till större. Samtidigt med denna utveckling har glesbygdsproblem kommit att bli ett faktum i allt fler kommuner. Den svenska ekonomin kan numera anses vara inne i en utvecklingsfas som innebär, att koncentrationen av industri— och handels- företag medför en utslagning av mindre och medelstora orter. Till viss del medverkar den offentliga sektorn i denna process genom koncentration av sina lokala organ. Denna situation kompliceras dessutom av den förväntade framtida nedgången i den totala industrisysselsättningen. Även i detta avseende kan en ny situation sägas föreligga vad gäller utgångspunkterna för utarbetandet av regionala och lokala prognoser. Utvecklingen av tätorternas storleksfördelning och totalantal i landet som helhet sedan 1950 framgår av tabell 2.3. Andelen tätorter med
Tabell 2.3 Tätorternas fördelning på storleksklasser (procent) samt antal tätorter 1950—1970 ___—___— Storlek Storleksfördelning 1950 1960 1965 1970 200— 499 52,3 48,7 46,7 42,7 500— 999 22,3 21,9 21,4 22,8 1000—1999 12,3 12,5 12,6 13,1 2 000—4 999 7,4 8,9 10,3 11,7 5 OOO—9 999 2,5 3,8 3,8 3,7 10 000— 3,2 4,2 5,2 6,0 Samtliga storleks- klasser 100 ,0 100,0 100 ,0 100 ,0 Antal tätorter 2 056 1 814 1 819 1 775
&_ Källa: R. Tryggveson, bilaga 12.
Tabell 2.4 Tätortsbefolkningens fördelning på bestående tätorter av olika storlek inom skilda kommungrupper 1970 (procent) Tätortsstorlek Kommungrupp Stock- Göteborg Större Södra Norra Norra Samtliga holm och städer mellan- tät- gles- kommun- Malmö bygden bygden bygden grupper 200— 499 0,4 1,0 3,1 5,9 6,1 13,7 3,3 500— 999 0,4 1,5 4,0 8,4 6,0 14,7 4,2 1 000— 1 999 0,6 1,6 5,2 7,9 10,0 18,8 5,0 2000— 4999 2,8 7,0 11,0 15,7 11,1 27,1 10,2 5 000— 9 999 2,8 5,0 6,5 13,4 8,9 11,7 7,2 10 OOO—19999 7,9 5,0 10,5 26,6 19,6 4,3 12,7 20 000—49 999 11,7 2,3 15,7 22,1 38,3 9, 15,3 50 000—99 999 4,1 5,0 44,0 — — — 15,8 100 000— 69,3 71,6 -— — — — 26,3 Samtliga storleks- klasser 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Antal invånare i tätorter 1404108 1 047 922 2 098 799 1 310 817 438138 240 824 6 540 608 Antal invånare totalt iregionen 1449 630 1 151703 2 578 222 1845 243 615 513 436 592 8 076 903
Källa: R. Tryggveson, bilaga 12. Anm.: Kommunerna har i tabellen grupperats efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag. Principerna för denna indelning framgår av texten nedan.
1 ERU: s analyser av den regionala utvecklingen indelas landets kommuner dels efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag, dels i enlighet med den plan för utveckling av den regionala strukturen som antogs av 1972 års riksdag. Indelningen av kommuner efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag anges nedan. Beträffande indelningen av kommuner enligt den regionala strukturplanen, se s. 43.
mindre än 500 invånare minskade med 9 procent under perioden 1950—1970, medan andelen tätorter med minst 10000 invånare för- dubblades under samma tidsperiod. En närmare analys av folk- och bostadsräkningarnas material visar att de tre största tätorterna inte ökat sin folkmängdsandel nämnvärt under senare delen av 1960-talet samt att det är tätorterna i storleksklassen 10 000—99 999 invånare som domine-
rar utvecklingen. Av tabell 2.4 framgår att de mindre tätorterna svarar för en stor andel av den totala tätortsbefolkningen i framför allt norra tätbygden och norra glesbygden. En utveckling som även i fortsättningen karaktäriseras av en koncentration av befolkningen till de större tätorterna och en utslagning av de mindre tätorterna kan således komma att särskilt drabba norrlandskommunerna. Tillgängligheten till tätorter som kan utgöra stödjepunkter för serviceförsörjningen m. ni. kan komma att i framtiden starkt försämras i dessa delar av landet. En fortsatt minskning av antalet mindre tätorter i övriga delar av landet kan inte väntas medföra problem av samma omfattning. Det främsta skälet härför är det som regel föga betydande avståndet mellan tätorterna i dessa delar av landet.
Indelning av kommunerna efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag
Benämning A vgra'nsning Stockholm Stockholms A-region Göteborg 0. Malmö Göteborgs och Malmö/Lund/Trelleborgs A-regioner Större städer Kommuner med mer än 90 000 invånare inom en cirkel
med 30 km radie runt kommuncentrum
Södra mellanbygden Kommuner med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom en cirkel med radien 30 km runt kommuncentrum samt med mer än 300000 invånare inom en cirkel med radien 100 km med centrum i samma punkt
Norra tätbygden Kommuner med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom en cirkel med 30 km radie samt mindre än 300 000 inom en cirkel med radien 100 km med centrum i samma punkt
Norra glesbygden Kommuner med mindre än 27 000 invånare inom en cirkel med 30 km radie runt kommuncentrum
I bilaga 12 visas folkmängdsförändringarna 1965—1970 enligt folk- och bostadsräkningarna i bestående tätorter efter storlek. Statistik som gör det möjligt att visa hur tätorternas befolkningsutveckling beror av naturlig folkökning samt flyttningar finns f.n. inte. Endast nettot av dessa olika komponenter framgår av räkningarna. Åren 1965 och 1970 var relativt likartade i konjunkturhänseende. Den bild av urbaniseringen som folkräkningsmaterialet ger kan därför antas relativt väl återge strukturella utvecklingstendenser. Med bortseende från norra glesbygden har tätortsbefolkningen ökat ungefär lika mycket i var och en av kommungmpperna. Stockholm, Göteborg och Malmö kommuner har emellertid haft negativ eller svag befolkningstillväxt under senare delen av 1960-talet, vilket drar ned genomsnittsvärdet för befolkningstillväxten i storstadsregionerna som helhet. De övriga tätorterna i dessa två kommun- grupper har under senare delen av 1960-talet ökat sin befolkning med 39 resp. 33 %. En tätortsindelning som baseras på funktionella kriterier skulle här ge en annan bild av urbaniseringsförloppet i storstadsområde- na. Tätorterna i norra glesbygden med upp till 2 000 invånare uppvisar tillbakagång eller mycket liten ökning vad gäller invånarantalet.
Kommunernas befolkningsutveckling. Folkmängdsförändringarna i de olika kommungrupperna 1965—1973 samt de faktorer som ligger bakom dessa förändringar framgår av tabell 2.5. Samtliga kommungrupper utom norra glesbygden ökade sin folkmängd under 1960-talets senare hälft. Denna grupp är också den som haft den mest extrema utvecklingen med ringa naturlig folkökning och utrikes flyttningsnetto, men med en jämförelsevis mycket stor relativ inrikes nettoflyttningsförlust. Norrland erhåller ett mycket litet befolkningstillskott genom utrikes nettoflytt- ning. Det utrikes flyttningsnettot för de övriga kommungrupperna är förhållandevis stort och svarar för en betydande andel av befolknings- ökningen. Förutom norra glesbygden har även södra mellanbygden och norra tätbygden lidit av inrikes flyttningsförluster. Värt att notera är den
' Allmänt gäller att de tjänster som kan bedö- mas expandera snabbt i framtiden vad gäller sysselsättning utmärks av hög inkomstelasti- citet, låg priselasticitet samt låg takt i produk- tiv'rtetstillväxten. För en diskussion av detta problem, se W.J. Baumol och W.E. Oates, Kost- nadssjukan inom tjänste- sektorn och levnadsstan- darden, Skandinaviska Enskilda Bankens kvar- talstidskrift, no 2, 1972.
relativt sett obetydliga inrikes flyttningsvinsten för större städer, vilket understryker storstadsområdenas betydelse som inflyttningsområden. Skillnaderna i födelseöverskott mellan grupperna torde i första hand vara beroende av olikheterna i åldersfördelning. Detta framgår tydligt om födelseöverskottet delas upp i sina två komponenter födda och döda. Inom exempelvis norra glesbygden har antalet födda årligen minskat medan antalet döda visat en tendens att åtminstone ligga konstant.
I tabell 2.5 återges vidare befolkningstal för de olika kommungrupper- na vid slutet av år 1973. Uppgifterna bygger på preliminära data. Som framgår av tabellen har flyttningsbilden kraftigt förändrats sedan 1970. Storstädernas befolkningsexpansion har kraftigt reducerats. I Stock- holmsregionen har invånarantalet t. o. m. minskat något under perioden 1970—1973. Som framgår av analysen i ERU 74 förklaras denna utveckling till stor del av flyttningsförluster till utlandet. ERU: s analyser anger vidare att den inrikes omflyttningen från de glesare till de tätare befolkade regionerna minskat kraftigt under 1970-tale ts början.
Bakom denna kraftiga förändring i den hittillsvarande flyttningsbilden ligger förändringar i näringslivsutvecklingen i de olika regionerna. Det är f.n. omöjligt att avgöra om denna nya bild beror av tillfälliga orsaker eller om den blir ett bestående inslag i den fortsatta befolkningsutveck- lingen.
Enligt vissa bedömningar är fortsatt nedgång av sysselsättningen, såväl absolut som relativt inom tillverkningsindustrin sannolik. Sysselsättnings- tillväxten beräknas i framtiden helt ske inom tjänstesektorn. Utveck- lingen för de olika delsektorerna inom denna sektor kan dock i många fall komma att skilja sig kraftigt. En förhållandevis stor andel av landets befolkning bor i orter som för sin existens är starkt beroende av utvecklingen för ett enda företag. Om den förväntade sysselsättningsned- gången inom industrin kommer att medföra att många av dessa orter slås ut eller ej blir beroende av möjligheterna att kompensera denna nedgång genom sysselsättningsexpansion inom tjänstesektorn. Som underlag för bedömningar av den framtida tätortsutvecklingen krävs således ökad kunskap om de faktorer som är avgörande för förändringarna i sysselsättning och lokalisering för olika tjänsteproducerande verksam- heter.1
En annan faktor som bör tas med vid bedömningar av de framtida förändringarna i tätortssystemet är den fortsatta utvecklingen av energi- och råvarupriserna. Enligt många debattdeltagare kommer dessa priser att öka kraftigt under de närmaste decennierna. Vilka effekter en sådan utveckling kan få för den regionala strukturen i landet i framtiden har inte behandlats i debatten. Vad gäller energipriserna kan det hävdas att hushållens, företagens och den offentliga sektorns lokaliseringsval under lång tid har baserats på förutsättningen om fortsatt tillgång på energi till låg kostnad. Under 1950— och 1960-talen har mycket omfattande investeringar gjorts i bostäder och andra icke flyttbara kapitalföremål med extremt lång livslängd. Det är möjligt att dessa investeringar skulle ha getts en helt annan regional fördelning om andra förutsättningar vad gäller energiprisernas utveckling varit aktuella vid besluten. Den önskade
Tabell 2.5 Folkmängd 1965, 1970 och 1973 samt folkmängdens förändringar i genomsnitt per år 1965—1973 inom olika kommungrupper (promille)
Kommungrupp Folkmängd Årlig förändring 1965—1970 Folk- Årlig förändring Folkmängd i l OOO-tal mängd i 1970—1973 i 1 OOO—tal 1965 (1.11) Födelse- lnrikes Utrikes Netto- 1 OOO-tal 1973 (31.12) över- flyttnings— flyttnings— för- 1970 (1.11) Nettoförändring skott netto (0/00) netto (0/00) ändring (0/00) (0/00) (0/00)
Stockholm 1 344,0 5,4 Göteborg och Malmö 1 054,2 6,6 Större städer 2 45 2,9 4,8
5 15,1 1 449,6 — 6 1 Södra mellanbygden 1 832,6 2,4 — 4, 2 8
17,7 1 151,7 10,0 2 578,2 1,4 1 845,2 2,1 615,5 —16,1 436,6 — 1 1 446,13 1 171,1 2 613,3 1 865,4 625,9 421,9
Norra tätbygden 608,9 4,0 — Norra glesbygden 473,4 1,4 —1
cosa-quam!!- omer-mv)— Noocqmoo—t src-mmo—
Riket 7 766,0 4,3 — 3,5 7,8 8 076,9 2,8 8 143,9
Källa: R. Tryggvesons bidrag samt SM Be 1973: 18 (SCB). Anm. : Uppgifterna för utvecklingen 1965—1970 bygger på folk- och bostadsräkningarna samt löpande befolkningsstatistik. Uppgifterna för 1973 baseras på preliminära data ur SCB: snabbstatistik.
! En redogörelse för detta arbete ges i H. Garke, Un- dersökningar om kommu- nal ekonomisk långtidspla- nering, Statistisk tidskrift, no 2, 1973.
2 För en mer utförlig redo- görelse för denna modell, se B. Nilssons och B. Petersons bidrag i bilaga 12.
regionala strukturen i landet kan därför i framtiden komma att skilja sig kraftigt från den faktiska struktur som nästa generation ”ärver” från dagens. Underlag för bedömningar av i vilken grad den önskade och den faktiska strukturen avviker vid olika antaganden om det framtida priset på energi finns idag inte. De modeller som Åke E. Andersson och Olle Ohlsson samt Lars Lundqvist och Folke Snickars redovisar i bilaga 14 kan dock i framtiden ge underlag för sådana bedömningar. Kalkyler av den typ som Ingemar Dalgård redovisar i bilaga 8 kan användas för att belysa hur kostnaderna för att upprätthålla personkontakter påverkas av förändringar i priset på drivmedel som används av flyget.
2.2.2. En modell för regionala och lokala befolkningsprognoser
Inom många kommuner bedrivs idag försöksverksamhet med system för samordnad kommunal planering.l Skilda system har därvid utbildats och prövats. Genom Kommunförbundets försorg har en viss normering av denna verksamhet ägt rum under senare år. Som ett led i detta arbete utvecklas f.n. inom Kommunförbundet en övergripande modell för planering inom kommunens olika verksamhetsområden. En utgångspunkt i denna metodutveckling är att planeringen i en kommun bör bygga på samma förutsättningar och utgå ifrån samma grundläggande värderingar. En prognos för befolkningsutvecklingen utgör en förutsättning. Bedöm- ningar av bostadsbyggnadsbehov och skatteutveckling — som till stor del bygger på befolkningsprognoser -— utgör andra förutsättningar. En annan utgångspunkt är att den långsiktiga planeringen bör vara rullande på så sätt att de prognoser som ligger till grund för denna planering kontinuerligt revideras med hänsyn till ändrade förutsättningar samt utsträcks till att omfatta ytterligare ett år framåt i tiden. En tredje utgångspunkt är att den ekonomiska och fysiska planeringen i kommu- nerna skall samordnas. Den planering som bedrivs förvaltningsvis skall årligen avvägas mot kommunens ekonomiska och fysiska resurser. En fjärde grundtanke är att planeringen i kommunerna bör vara samordnad med statens och näringslivets planering på olika nivåer.
Som exempel på prognosmetoder i kommunal planering ges här en sammanfattande beskrivning av den modell för befolkningsprognoser som har konstruerats inom Malmö kommuns statistikavdelning. Modellen ingår som ett led i det ovan beskrivna arbetet med utvecklandet av instrument för samordning av verksamheterna inom en kommun.2
Ett prognossystem som består av två delar har utarbetats. Den ena delen utgörs av en modell för regional befolkningsframskrivning. Den andra är en modell för beräkning av folkmängden inom de enskilda bostadområdena. Systemet är utformat så att det utöver uppgifter om antalet individer inom olika åldersklasser även gör det möjligt att erhålla uppgifter för valfria områdesindelningar och valfria tidpunkter i fram- tiden. Ett krav vid utarbetandet av prognossystemet är att det skall baseras på så aktuella uppgifter som möjligt. Systemet har utformats så att avstämning av modellens resultat mot den löpande befolknings- statistiken kan ske. Ett annat krav är att det skall vara möjligt att pröva
olika antaganden och snabbt se skillnader i resultaten. Detta innebär att systemet har en hög grad av flexibilitet. Prognossystemet ger ett exempel på hur osäkerhet om framtiden kan beaktas i prognoser med modeller av s. k. deterministisk typ.
Prognosmodellernas uppbyggnad. Den regionala prognosen kan utföras enligt tre olika modellalternativ beroende av vilken stymingsvariabel som används för att beräkna flyttningarna. I samtliga alternativ ingår dessutom en demografisk framskrivning av den befolkning som inte berörs av flyttningarna. Härvid används samma system som statistiska centralbyrån använder sig avi prognoserna för riket som helhet.
1.Direkt antagande görs beträffande flyttningsnettot eller flyttnings— strömmarnas storlek brutto med fördelning på ålder och kön. 2.Flyttningsnettot eller bruttoströmmarna styrs av framtida antalet förvärvsarbetande. Utgångspunkten utgörs här av en näringslivspro— gnos, vilken ger antalet sysselsatta i regionen. Här knyts således prognoser över näringslivsutvecklingen samman med bedömningar av den demografiska utvecklingen.
3. Flyttningsnettot eller bruttoströmmarna styrs av mål beträffande den framtida totalfolkmängden. Alternativet är främst avsett att användas då man angett ett visst befolkningsramvärde eller en viss totalfolk- mängd som en politisk målsättning.
Befolkningsförändringarna inom de enskilda bostadsområdena i en kommun sammanhänger dels med förändringarna av befolkningsstruk- turen inom det befintliga bostadsbeståndet, dels med förändringarna i detta bestånd. Prognosmodellen för delområden utgår ifrån dessa två faktorer. Beräkningarna av folkmängdens förändringar i det befintliga beståndet bygger på uppgifter om födelser, dödsfall och flyttning. Förändringen av den totala befolkningen äri de flesta områden som regel negativ och benämns därför utglesning. Denna har samband med såväl individens ålder som bostadens typ och ålder. Speciella utglesningstal kan användas för exempelvis glesbygd och mindre tätorter. När ett bostads- bestånd förändras genom nybyggnad eller rivning krävs kompletterande beräkningar för att erhålla folkmängden och dess fördelning. Systemet anknytes här till de planer som kommunen upprättar för bostadsbyggan- de och sanering. Beräkningarna i denna del av modellen bygger på antaganden om antalet boende per lägenhet eller rumsenhet med fördelning efter kön och ålder. Boendetäthetstalen för de nya husen kan varieras efter hustyp och husens läge.1
Exempel på prognossystemets tillämpbarhet. Det höga barnantalet i nya bostadsområden och den nedgång som därefter sker över tiden genom snabb minskning i antalet födda medför en mycket ojämn belastning på de kommunala institutionerna. Från många synpunkter är det önskvärt att erhålla en jämnare åldersstruktur och en jämnare utvecklingi de enskilda bostadsområdena. Olika medel är tänkbara för att nå detta mål. Den
1 Förhållandena på bostadsmarknaden under de senaste åren har inom många kommuner medfört att nya lägenheter inte kunnat hyras ut. I vissa fall har även ett stort antal lägenheter i det tidigare uthyrda beståndet blivit lediga. För att man i kalkylerna med modellen skall kunna beakta dessa förhållanden krävs att man gör direkta antaganden om att full inflyttning inte kommer att ske i vissa nybyggda områden och att utflyttning kommer att ske i vissa andra områden. Denna utflyttning definieras i beräkningarna som rivning. Då inflyttning åter beräknas kunna ske betraktas lägenheten beräkningsmässigt som nybyggd.
koncentration av unga personer med barn som finns i de nya bostads- bestånden skulle i viss mån kunna undvikas med en annan fördelnings- politik vid bostadsförmedlingen eller med en större rörlighet på bostads- marknaden. Erfarenheterna visar dock att möjligheterna att åstadkomma en jämnare utveckling i de olika bostadsområdena med medel av denna typ är begränsade. Teoretiskt sett borde det bästa sättet för att åstadkomma en utjämning vara att ansluta den nya bebyggelsen till ett äldre bostadsområde eller till en stagnerande tätort. Härigenom skulle man kunna utnyttja den kapaciteti fråga omskolor etc. som redan finns, men som inte längre behövs i full utsträckning med hänsyn till den ändrade åldersstrukturen. Geografiska förhållanden och andra faktorer lägger dock ofta hinder i vägen för en sådan utbyggnad.
Ett medel som skulle kunna prövas för att åstadkomma en jämnare utveckling inom en kommuns olika delar är att bygga ut nya bostads- områden etappvis. Härigenom bör det vara möjligt att undvika åtminsto- ne en del av den toppbelastning som erhålles vid en koncentrerad utbyggnad. Den ovan beskrivna prognosmodellen för enskilda bostads- områden har använts för att beräkna utvecklingen för den framtida folkmängden fördelad efter åldersklasser i nybyggda bostadsområden, då utbyggnadstiden för dessa varierar. Härigenom erhålles underlag för beslut vad gäller dimensioneringen och lokaliseringen av kommunala serviceanläggningar inom kommunen. Här redovisas resultat som erhålles i kalkylerna för ett område med 1 000 lägenheter i flerfamiljshus, vilket byggs ut enligt fem olika alternativ. Utbyggnadstiden antas kunna utsträckas till högst tio år.
I Bengt Nilssons och Bo Petersons bidrag redovisas det beräknade totalantalet individer i åldersgrupperna 1—3 år och 4—6 år vid olika tidpunkter under en 30-årsperiod i ett bostadsområde som antas bli utbyggt enligt olika alternativ. En utbyggnad som koncentreras till ett enda år innebär att antalet barn i åldersgruppen 1—3 år vid slutet av utbyggnadsåret när ett maximalt antal på 279 barn. Antalet bami detta åldersintervall sjunker därefter successivt över tiden beroende av utflytt- ning och färre antal födda. En utspridning av byggandet till en tioårsperiod medför en sänkning av maximinivån till 210 barn, vilket är ca 25 % lägre än för det förra alternativet. En ytterligare sänkning av maximinivån kan erhållas genom att bygga ut i två etapper med 10 års uppehåll i byggandet. Skillnaderna i utvecklingen mellan de olika alternativen är påtagliga till dess att områdena är drygt 20 år gamla. Därefter sammanfaller i stort sett förloppen.
Det maximala antalet individer vid en tidpunkt är högre för ålders- gruppen 1—3 år än för åldersklassen 4—6 år. Skillnadeni maximinivån är än mer markerad om jämförelsen i stället avser de resultat som erhålles i beräkningen av antalet barn i t. ex. tonåren. (Resultat i beräkningarna för åldersgrupper över 6 år återges dock ej här.) Den lägre maximinivå som erhålles i kalkylerna för de äldre åldersgrupperna beror av den utflyttning som äger rum innan de största årskullama kommer upp i skolåldrama. Skillnaderna mellan de olika utbyggnadsalternativen blir därigenom också större för de yngre åldersgrupperna än för de äldre.
Beräkningarna anger att en avsevärd utjämning i belastningen på de kommunala institutionerna kan erhållas om bostadsområden byggs ut etappvis. I en analys av fördelarna av en etappvis utbyggnad måste dock även andra faktorer än utjämningen i åldersstrukturen beaktas. En utbyggnad i etapper medför att kostnaden för investeringari mark, gator, vatten och avlopp ökar. Denna kostnadsökning kan vara högre än de vinster i form av lägre kostnader för skolor, barndaghem osv., som etappvis utbyggnad ger. En annan aspekt, som även den måste beaktas, är de effekter som den etappvisa utbyggnaden medför för verksamheter som behöver ett visst befolkningsunderlag för att kunna etableras, t. ex. social och kommersiell service samt kommunikationer.
En förutsättning, som måste vara uppfylld i beräkningar med den här beskrivna prognosmodellen, är att brist på arbetskraft och bostäder föreligger i den ort (region) som prognosen avser samt att denna brist inte kan elimineras genom att ortens (regionens) befolkning ökar sin förvärvsfrekvens eller genom inpendling från omgivande orter och regioner. Det läge med bl. a. svårigheter att hyra ut nya bostäder som under de senaste åren varit rådande i många kommuner medför dock problem i beräkningar med modeller av denna typ. Detta problem bör principith lösas genom att bygga in relationer i modellen, som anger hur nettoinflyttningen till en ort beror av nivån för hyror, löner osv. på orten i fråga samt i andra orter.
2.2.3. Länsplaneringens prognossystem
Den under senare är uppbyggda regionala utvecklingsplaneringen -— länsplaneringen — har som främsta syfte att klarlägga behovet av insatser för att nå en mer balanserad regional utveckling. Samlade regionalpoli- tiska insatser förutsätter att man inom skilda samhällssektorer har ett gemensamt underlag för sitt handlande. I länsplaneringens prognossystem beskrivs förhållanden och utvecklingstendenser i landets olika delar på ett enhetligt sätt. Härigenom erhålls ett underlag för samordning av olika myndigheters verksamhet. Planeringsunderlaget innefattar analys av den hittillsvarande befolknings- och näringslivsutvecklingen, kartläggning av kommunernas och näringslivets framtidsbedömningar samt en samlad befolknings- och näringslivsprognos. Underlaget arbetas fram av läns- styrelserna i samverkan med kommuner, landsting, statliga länsorgan m.fl. myndigheter. På grundval av det framtagna materialet utarbetar därefter varje länsstyrelse ett förslag till handlingsprogram för den regionala utvecklingen i länet, s. k. länsprogram. Idessa anges bl. a. vilka befolkningstal planeringen bör utgå ifrån i de enskilda kommunerna. Vidare anges åtgärder som erfordras för att styra utvecklingen i önskad riktning.
I det regionalpolitiska handlingsprogram som antogs av riksdagen hösten 1972 redovisas bl.a. planeringsramar för länen i form av befolkningstal för år 1980. Länsstyrelserna hade i länsplanering 1967 och länsprogram 1970 angett planeringstal för kommunernai resp. län. De av riksdagen fastlagda planeringsnivåerna ligger för flertalet län något lägre
! Modellen har utarbe- tats i samarbete med Umeå datacentral och brukar benämnas UMDAC- modellen.
än länsstyrelsernas egna värden. Genomförandet av länsplanering 1974 syftar bl. a. till en översyn av planeringstalen för kommunerna så att överensstämmelse nås med de av riksdagen fastställda länsramarna. Översynen sker i samråd med kommunerna.
Den prognosmodell som användes i länsplaneringen kan kallas ett system för kombinerade befolknings— och näringslivsprognoser. Befolk- ningsutvecklingen antas i modellen bero av utvecklingen på arbetsmark- naden. Befolknings— och näringslivsprognosema i länsplanerings 1974 innehåller två huvuddelar a) Beräkningssystem för analys och överslagskalkyl. I systemet prövas
effekten på befolkningsutvecklingen av olika prognosalternativi fråga
om t. ex. förvärvsfrekvenser och pendling.
b) Datamodell för finstrukturerad prognos. 1 överslagsberäkningarna används av praktiska skäl relativt grova värden. För planeringen inom skilda sektorer behövs i regel mer detaljerad information. Detta tillgodoses genom finstrukturering av de överslagsmässiga resultaten med hjälp av en datamodell.l Härigenom skapas dessutom möjligheter att detaljstudera flera prognosalternativ. Beräkningsgången är i stort sett densamma som i överslagsberäkningama. Vidare är underlaget för analyserna samt prognosvariablerna gemensamma för båda prognossy- stemen.2 Uppdelningen av prognosarbetet i dels en överslagskalkyl, dels en mer detaljerad analys motiveras av strävan att hålla nere datamängden i själva bedömningsarbetet samtidigt som man önskar tillgodose planeringens behov av detaljerad information. I det följande lämnas en allmän beskrivning av uppbyggnaden av system för överslagsberäkningar i befolknings- och näringslivsprognosema i länsplanering 1974. Beräknings- gången framgår av blockschemat i figur 2: l.
Utgångsva'rden för beräkningarna (blockkolumn ]) är värden för befolkning, förvärvsfrekvenser, arbetskraftsutbud, pendling och arbets- kraftsefterfrågan år 1970. Förhållandevis grova uppdelningar efter ålder, näringsgren etc. används. I utgångsläget förutsätts balans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft.
Framskrivningar (blockkolumn 2). Ett första steg i överslagsberäk- ningarna utgörs av schematiska framskrivningar av utgångsårets värden för fem år i taget och för varje prognoskomponent för sig. Framskriv- ningen av befolkningen görs av statistiska centralbyrån. Folkmängden enligt folkräkningen år 1970 används som bas och redovisas efter kön och ålder (S-årsklasser) för vart femte år fram till år 1990. Förändrings— faktorer är åldrande, dödsfall och födslar. Något flyttningsantagande ingår inte i denna framräkning. I beräkningarna används samma fruktsam- hets- och dödlighetsantaganden för samtliga kommuner.
” I beräkningarna med UMDAC—modellen förs prognosen fram ett åri sänder. Skillnaden mellan utbud och efterfrågan av arbetskraft utjämnas direkt genom flyttning. Det på detta sätt avstämda värdet på befolkningen bildar utgångspunkt för en ny framskrivning och avstämning. Genom att befolkningen är uppdelad på ettårsklasser kan åldersgrupper som är intressanta för skilda former av planering tas fram för de år som önskas. Datatekniken gör det också möjligt att enkelt rummera värden för kommuner till större planeringsregioner såsom län.
Prounosoud befolkning
Justerade för virvl- frekvenser
Justerat IProl. urbots- | _ |kraftsutbud | Sangha".
Justerad pendling
rPrcl ;rt-zofs- _: Justerad nr- Ikraituner- bankrutt.-
II & nn ' ettorIrå an Ul----a "
l' _____ "| |Prol. diffe- | JUBtorad nens - cod-e | fixa?."
Justerad — . mynning flyttning Figur 2. ] Blockschema
L ______ J över länsplaneringens prognossystem.
Källa: Anvisningar för Länsplanering 1974, Inrikesdepartementet, 1973.
Arbetskraftsutbudet skrivs fram i första hand genom att preliminära förvärvsfrekvenser appliceras på den framskrivna befolkningen. Förvärvs- frekvensen i de enskilda kommunerna antas härvid utvecklas i enlighet med de bedömningar som långtidsutredningen har gjort för riket. För att ge en bild av de strukturella förändringarna över tiden görs även en direkt framskrivning av de förvärvsarbetande år 1970. Båda framskrivningama görs av statistiska centralbyrån. Även underlaget för bedömning av arbetskraftsefterfrågans utveckling utarbetas av statistiska centralbyrån. En schematisk framskrivning görs med långtidsutredningens prognoser för utvecklingen inom olika näringsgrenar som grund. Framskrivningen sker enligt två alternativ. 1 det ena förutsätts utvecklingen bli lika med riksutvecklingen i alla kommuner. I det andra antas andelsförskjutningar— na inom resp. näringsgren mellan kommunerna under åren 1966—1970 fortsätta under prognosperioden. Tekniken i det senare alternativet kallas ”skiftsanalys”. Metoden beskrivs närmare i avsnitt 2.3.
I framtidsbedömningarna av pendlingen måste även utvecklingen i kringliggande kommuner beaktas. Eftersom sådan information till stor del saknas i detta skede av prognosarbetet, används oföränderlig pendling temporärt på detta stadium i överslagskalkylen.
Härmed har samtliga prognoskomponenter åsatts preliminära värden för åren 1980 och 1990.
Länsstyrelsens prognosbedömningar (blockkolumn 3). Framskriv- ningarna av de enskilda prognoskomponentema och avstämningen dem emellan skall bilda utgångspunkt för länsstyrelsernas bedömningar. Länsstyrelserna måste därutöver inhämta och analysera information om
framtidsplaner och utvecklingstendenser på den lokala och regionala nivån. De av statistiska centralbyrån redovisade utvecklingsalternativen för arbetskraftsefterfrågan prövas därvid mot de uppgifter som kommer fram i enkäter och intervjuer med företag, kommuner, landsting, organisationer och myndigheter. Den insamlade informationen om lokala och regionala förhållanden är av mycket stor vikt i länsstyrelsernas slutliga bedömning av den framtida utvecklingen. För kartläggning av industrins arbetskraftsefterfrågan utnyttjas bl. a. den enkät till industrin som inom ramen för pågående försöksverksamhet med system för informationsutbyte mellan samhälle och näringsliv utsändes till företagen iaugusti 1973.
Skillnader mellan utbud och efterfrågan av arbetskraft anges efter kön, ålder och näringsgren. Därmed erhålls underlag för bedömningar av hur arbetskraftsdifferensen prognostekniskt skall kunna slutas t. ex. genom ändring av de tidigare preliminära antagandena om förvärvsfrekvens och pendling. Utvecklingen av dessa prognoskomponenter bedöms därvid inte isolerat för varje kommun utan sätts i samband med utvecklingen på arbetsmarknaden också i kringliggande kommuner. Detta förutsätter att uppgifter om arbetskraftsdifferensens storlek m. m. har tagits fram för grannkommunerna. Härefter måste bedömas hur befolkningen kan tänkas handla i den antagna arbetsmarknadssituationen. Kommer t.ex. ett överskott av arbetskraft att utjämnas genom lägre förvärvsfrekvenser, genom ökad utpendling eller genom ökad utflyttning från orten? Hur kommer utjämningen att ske, om den preliminära arbetskraftsdifferensen visar en efterfrågan som är större än utbudet? Dessa bedömningar skall ange den mest sannolika utvecklingen mot bakgrund av rådande utvecklingstendenser och med utnyttjande av nuvarande regionalpolitiska medel.
Flyttningsbedömning och befolkningsprognos (blockkolumn 3 och 4). Den arbetskraftsdifferens som återstår efter justeringen av de skilda prognoskomponentema antas bli utjämnad genom in- eller utflyttning beroende på differensens riktning. Differensen uttrycker hur många förvärvsarbetande som måste flytta, varför en omräkning måste ske till totalflyttning. Antaganden måste därvid göras om köns- och ålders- sammansättningen bland de flyttande. Som underlag för denna bedöm- ning gör statistiska centralbyrån en sammanställning och framskrivning av in- och utflyttningen samt nettoflyttningen under perioden 1968—1972 för varje kommun. Länsstyrelsen får sedan för varje kommun bedöma i vilken utsträckning denna struktur är tillämplig även för den framtida flyttningen med hänsyn till bl.a. arbetskraftsdifferensens sammansätt- ning. Relationen mellan flyttande förvärvsarbetande och flyttande totalt bestäms av den genomsnittliga förvärvsfrekvensen bland de flyttande. Vid beräkningen av detta genomsnitt kan förvärvsfrekvenserna bland de flyttande i resp. köns- och åldersgrupp antas vara lika med nivån i kommunen. På detta sätt omräknas den återstående arbetskraftszlifferen- sen till flyttande totalbefolkning. Den av statistiska centralbyrån fram- skrivna befolkningen justeras därefter med hänsyn till den beräknade flyttningen.
Analyserna av utvecklingen på de lokala och regionala arbetsmarkna- derna utmynnar således i en prognos över befolkningens storlek och struktur i varje kommun. Som framhålls ovan utgör befolkningsprogno- sen i länsplaneringen endast underlag för planeringsövervägandena i övrigt. Till riktpunkt för planeringen ligger de planeringsintervall i form av befolkningsramar som riksdagen och länsstyrelserna ställer upp för länen resp. kommunerna.
Prognossystemet har utformats så att den lokala och regionala planeringens behov av information om samhällsutvecklingen kan tillgodo- ses. Prognosarbetets starka koppling till övriga moment i länsplaneringen har i hög grad bestämt metodiken i detta arbete samt vilka faktorer som ingår i prognosen. Sysselsättningsfrågoma är centrala i den regionalpoli- tiska planeringen och således även i prognosarbetet. Befolkningsutveck- lingen är en annan central faktor i prognosmomentet. Även utvecklingen för pendling, förvärvsfrekvenser, osv. är av direkt intresse för planeringen och ses inte som enbart led i analyserna av befolknings- och sysselsätt- ningsutvecklingen. Valet av prognosmodell i länsplaneringen synes i hög grad ha påverkats av arbetsfördelningen mellan olika administrativa nivåer i planeringen. Stor vikt har lagts vid att systemet skall vara begripligt och hanterligt på alla nivåer. Tillgången till data har vidare varit en avgörande faktor vid utformningen av prognosmodellen, Den har inga uppgifter om produktions— och penningflöden. Detta medför svårigheter att avgöra samstämmigheten mellan den produktionsutveckling som länsplaneringens befolknings- och sysselsättningsprognoser implicerar och långtidsutredningens bedömningar av produktionsutvecklingen. Vidare beaktas i prognossystemet inte beroenden i form av leveranser av varor och tjänster mellan sektorer i olika regioner. Prognossystemet ger därför inte information om de effekter som en länsstyrelses åtgärdsförslag iett regionalpolitiskt handlingsprogram för länet får på t. ex. sysselsättningen i andra delar av landet. I anslutning till arbetet med länsplanering 1974 insamlas dock uppgifter om varuutbytet mellan olika sektorer och regioner för hela landets tillverkningsindustri. Avsikten är att denna information skall kunna utnyttjas i arbetet med länsprogrammen för att belysa de geografiska spridningseffekterna av sysselsättningsbefrämjande åtgärder.
2.3. Näringslivsprognoser
Sysselsättnings- och därmed även befolkningsutvecklingen i landets olika delar är, som framhålles ovan, via flyttningarna nära knuten till näringslivsutvecklingen i regionerna. Analyser av näringslivsutvecklingen ingår därför i allmänhet som ett viktigt moment vid utarbetandet av befolkningsprognoser för den lokala och regionala planeringens behov. I detta avsnitt diskuteras metoder för regionala näringslivsprognoser. Framställningen inleds med en mer allmänt inriktad redogörelse för olika ansatser för analys av näringslivsutvecklingen. Vissa metoder som ännu befinner sig på forskarstadiet eller har karaktären av försöksverksamhet
diskuteras härvid. Därefter redovisas regionala näringslivsprognoser som utarbetats med en metod som nu tillämpas i planeringen. De prognos- metoder som tas upp i detta avsnitt bygger samtliga på den i kapitel ] presenterade enrelationsansatsen.
2.3.1. Metoder för regionala näringslivsprognoser
Prognoser för näringslivets utveckling kan baseras på framskrivning av hittillsvarande utvecklingstendenser eller på analyser av plandata som inhämtats från företag, etc. Ofta kombineras dessa ansatser. Detta gäller t. ex. länsplaneringens och långtidsutredningarnas prognoser.
Regionala näringslivsprognoser som bygger på framskrivning av rådan- de utvecklingstendenser kan utformas på olika sätt. En metod är framskrivning av den hittillsvarande utvecklingen för sysselsättning, produktion, etc. i varje enskild region. En sammanvägning av gällande utvecklingsförhållanden på regional och nationell nivå kan också ligga till grund för bedömningar av näringslivets utveckling i olika delar av landet. Den s.k. ”shift-and-share” -metoden bygger på en sådan ansats. Denna prognosmetod beskrivs nedan. En begränsning hos prognosmodeller av denna typ är svårigheter att i kalkylerna beakta effekterna på prognos- variabeln av strukturförändringar i samhället. Trendbrott i produktions- och sysselsättningsutvecklingen som beror av förändringar i t. ex. de regionala produktivitets- och räntabilitetsskillnaderna kan således inte förutses i kalkyler med dessa modeller.
En ansats som bygger på framskrivning av gällande förhållanden men som ger vissa möjligheter att förutse trendbrott i utvecklingen är att basera näringslivsprognoser på information om företagens lönsamhet och åldersstruktur i olika regioner. I produktionskostnadsgruppens rapport samt i ERU 74 redovisas analyser av företagens bruttovinst i olika branscher och regioner. I regel är bruttovinsten högre, dvs. de rörliga kostnaderna lägre, i nyare anläggningar än i äldre. Detta beror av att nyare anläggningar oftast använder en mer modern produktionsteknik med lägre insatser av arbetskraft och/eller råvaror och halvfabrikat än äldre anläggningar. När en investering väl är gjord är möjligheterna begränsade att ändra relationen mellan insatsen av realkapital och övriga resurser som sätts in i produktionsprocesserna. Ökningar i löner och andra rörliga kostnader medför därför en starkare sänkning av lönsamhe- ten för äldre anläggningar än för nyare. Samtidigt gäller att inga anläggningar där intäkterna från produktionen ej täcker de rörliga kostnaderna kan bestå under någon längre tid. Information om anlägg- ningarnas åldersfördelning gör det möjligt att bedöma hur många anställda inom olika branscher och regioner som kommer att arbeta i anläggningar som blir förlustbringande om kostnaderna för arbetskraft eller en annan produktionsresurs, t. ex. energi, ökar med ett visst antal
procent. Ur metodologisk synpunkt ter sig metoder som gör analysen av
företagens lönsamhet samt anläggningarnas åldersstruktur till det centrala momentet i prognosarbetet mer fördelaktig än metoder som bygger på
framskrivning av den hittillsvarande utvecklingen för prognosvariabeln. I samband med genomförandet av Länsplanering 1974 har bl. a. kartlägg- ningar av åldersfördelningen för industribranschernas realkapitaltillgångar i olika regioner genomförts. Möjligheterna att utnyttja kartläggningar av denna typ som underlag för regionala näringslivsprognoser bör studeras ingående.
Regionala näringslivsprognoser kan som framhålls ovan, förutom på framskrivningar på grundval av historiska data, baseras på uppgifter om företags och myndigheters planer beträffande antalet anställda, produk- tion, osv. Den senare ansatsen ger större möjligheter att beakta trendbrott i näringslivsutvecklingen som beror av ändrade förväntningar om framtiden. Plandata används som ett underlag för planeringen i många kommuner. Näringslivsprognoserna i Länsplanering 74 bygger delvis på information av denna typ. En viss normering av metoderna och tidpunkterna för insamlandet av planinformation för den lokala och regionala planeringens behov har skett genom länsplaneringens tillkomst. Fortfarande saknas dock möjlighet att göra jämförelser av näringslivs- utvecklingen i olika delar av landet på basis av plandata.
En särskild försöksverksamhet med ett system för informationsutbyte mellan företag och samhälle pågår f. n.1 Syftet med informationssyste- met är att underlätta och förbättra samarbetet mellan företag och samhälle framför allt på regional och lokal nivå. Informationen från företagen till samhällsorganen skall i första hand fungera som ett alarmsystem för att urskilja sådana fall som kan påkalla behov av samhälleliga insatser (s. k. intressanta fall). I andra hand skall denna information ge underlag för sammanställningar över den förväntade utvecklingen i skilda avseenden i olika branscher och regioner.
För att inhämta underlag för de nämnda funktionerna har ett rapportsystem bestående av en standardiserad grupp frågor upprättats. Den nedre storleksgränsen för de i systemet ingående företagen har satts till 50 anställda. I vissa kommuner och län ingår dock även mindre företag i undersökningen. Under försöksperiodens inledningsskede har rapportsystemet begränsats till industrisektom men avses senare byggas ut till att omfatta även andra delar av näringslivet. Frågor ställs till företagen beträffande den förväntade utvecklingen på fem års sikt. Dessa frågor är av kvalitativ typ (5. k. barometerdata).
I den första undersökningsomgången i denna försöksverksamhet har en samordning skett med insamlandet av uppgifter som utgör underlag för de näringslivsanalyser som görs i samband med Länsplanering 1974. Sammanställningar av uppgifter som hittills insamlats med rapportsyste- met kan inte användas som underlag för jämförelser av näringslivsutveck- lingen i olika regioner. Det viktigaste skälet härför är att informationssy- stemet avser kvalitativa uppgifter, vilket försvårar sådana jämförelser. Ett annat skäl är att företagsurvalet i den första försöksomgången skett efter olika principer i skilda delar av landet. Det är möjligt att den fortsatta försöksverksamheten med detta system kommer att innebära att plandata i framtiden på ett mera systematiskt sätt än hittills kommer att användas ] Verksamheten leds av
.. .. . . . . dele ationen för informa- som underlag for nanngslivsprognoser 1 den lokala och regronala tionåsystemet (DIS) inom
planeringen. industridepartementet.
1 Regional utveckling och planering. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 7 (SOU 1971: 16), Stockholm 1971.
2 Svensk ekonomi fram till 1977. 1970 års lång- tidsutredning avstämd och framskriven (SOU 1973:21), Stockholm 1973.
3 Skiftsmetoden användes i analyserna av industri- utvecklingen i 1972 års proposition Regionalpoli- tiskt handlingsprogram m. m. Metoden ligger även till grund för de framskriv- ningar över sysselsättnings- utvecklingen som statistis- ka centralbyrån utarbetar som underlagsmaterial för länsplanering 1974.
2.3.2. Regionala näringslivsprognoser med en metod som nu tillämpas i planeringen
Som exempel på hur studier av näringsutvecklingen har bedrivits redovisas i detta avsnitt en analys av industrins regionala utveckling under perioden 1962—1977. Analysens uppläggning är i huvudsak densamma som i ERU: 5 bilaga till 1970 års långtidsutredning.l I bilagan redovisas dels en analys av industrins historiska utveckling i olika delar av landet fram till 1968, dels en regional utvärdering av långtidsutredningens prognoser för industriutvecklingen på nationell nivå under perioden 1970—1975. ERU: s prognoser byggde, förutom på långtidsutredningens kalkyler, på uppgifter ur industristatistiken över industrins produktion och sysselsättning i olika regioner för åren 1962, 1965 och 1968. De kalkyler som redovisas här utgör en omarbetning av de tidigare beräkningarna. En ny branschindelning för industrin tillämpas. Regionala bearbetningar av 1970 års industristatistik föreligger nu, vilket gjort det möjligt att föra fram analyserna av den historiska utvecklingen till 1970. De regionala prognoserna utsträckes till 1977 med ledning av de bedömningar av industrisektorernas utveckling på riksnivå, som utarbetas i samband med avstämningen och revideringen av 1970 års långtidsutred- ning.2 I prognosberäkningama har materialet uppdelats till att omfatta 12 industribranscher. Utvecklingen inom industrin vad gäller produk- tionsvolym (förädlingsvärde), sysselsättning och produktivitet (föräd- lingsvärde per sysselsatt) för arbetsställen inom olika branscher fördelade på regioner analyseras. Intresset koncentreras härvid till förändringarnai sysselsättning.
Nedan ges först en beskrivning av den metod som använts i prognosberäkningama. Därefter redogörs för det empiriska underlaget i kalkylerna. I det därpå följande avsnittet redovisas resultat av utförda beräkningar.
Beskrivning av Skiftsmetoden
Den metod, som ligger till grund för de prognoser som här redovisas, benämnes i den internationella litteraturen för ”shift and share”-analys. (I den fortsatta framställningen används det kortare uttrycket skifts- analys.) Det totala skiftet mäter skillnaden mellan den faktiska tillväxt- takten i en region och tillväxten på nationell nivå för en bransch. Detta mått ger emellertid ingen förklaring av orsakerna till regionala skillnader i utvecklingstakt. Tillväxten inom t. ex. industrisektom i en region kan förklaras antingen av att regionens industri domineras av branscher som över hela landet — oavsett lokalisering — är växande, eller av att industrisektom i regionen erhåller större och större andelar av sysselsätt- ningen och produktionen inom skilda branscher, oavsett om dessa är växande eller inte på riksnivå. Genom att dela upp det'totala skiftet i två steg, som utgår ifrån denna distinktion, kan viss insikt om orsakerna till skillnader i utvecklingstakt på regional och nationell nivå erhållas.3
Det första steget har sin utgångspunkt i antagandet att utvecklingen i de enskilda regionerna primärt bestäms av utvecklingen och de struk- turella förändringarna på riksnivå. Regionala skillnader i utvecklingstakt förklaras enligt detta steg av att sammansättningen av på nationell nivå snabbt eller långsamt växande sektorer eller branscher är olika i skilda regioner. Om t. ex. industriproduktionen enligt det mått som ges av detta steg ökar snabbare än riksgenomsnittet, anses således denna mertillväxt bero av en gynnsammare branschstruktur med en högre andel expansiva industrigrenar i regionen än i riket som helhet. För att förstå innebörden i detta steg måste man analysera de förändringar i produktions- och efterfrågeförhållanden, som bestämmer industriproduktionens tillväxt på nationell nivå. Utgångspunkten vid utarbetandet av regionala prognoser kan vara en analys av hur dessa faktorer inverkar på tillväxttakten för varje bransch på riksnivå. Först därefter analyseras vilka för- och nackdelar varje enskild region erbjuder för de skilda branscherna.
I det andra steget tas hänsyn till att branscherna har olika utvecklings- takt i skilda regioner. De lokaliseringsbetingelser i form av närhet till avsättningsmarknader, tillgänglighet till yrkesskicklig arbetskraft och företagsservice etc., som de enskilda regionerna kan erbjuda företag inom olika branscher är centrala i denna del av analysen. Om en bransch enligt det andra steget växer snabbare i en viss region än i landet som helhet, anger detta steg att regionen i'fråga erbjuder speciellt gynnsamma betingelser för denna bransch.l En viktig faktor ianalysen i det andra steget är studier av regionala skillnader i räntabilitet för branscherna och orsakerna till dessa skillnaden.
I realiteten är det mer eller mindre omöjligt att skilja de förändringar i efterfrågan, teknologi etc. som ligger bakom det första steget från dem som ligger bakom det andra steget. Utifrån teoretiska överväganden föreligger således knappast någon grund för den distinktion mellan olika orsaker till skillnader i regional tillväxt, som förutsättes iskiftsanalysen. Vidare kan det hävdas, att även om åtskillnaden mellan de två stegen är teoretiskt relevant, så är de resultat som erhålles i beräkningar med Skiftsmetoden giltiga endast om alla varor säljs på nationella marknader. Metoden förutsätter att varje bransch har hela nationen som avsättnings- marknad. Om en bransch avsätter sin produkt endast på regionala eller lokala marknader, så är företagen i en viss region inom denna bransch varken i konkurrens med företag i samma bransch i andra regioner eller kan förväntas ha samma tillväxt i efterfrågan som den nationella nivån.
Den andel av den faktiska tillväxten i en region som tillskrivs resp. steg är beroende av valet av aggregeringsnivåi beräkningarna. I regel gäller att ju mer finfördelad branschindelningen i beräkningarna är, desto mindre andel av den totala tillväxten kommer att tillskrivas det andra steget, dvs. det som tar hänsyn till att branscherna har olika utvecklingstakt i skilda regioner.
Det andra steget i beräkningarna bygger på trendframskrivning. Därvid förutsätts att de förhållanden, vilka ligger bakom den historiska utvecklingen i regionerna, kommer att verka med samma styrka i framtiden. Hittillsvarande tendenser vad gäller utvecklingen av de regionala produktivitets- och räntabilitetsskillnaderna, regionalpolitikens utformning m. m. förutsätts således inte brytas under prognosperioden. En egenskap som Skiftsmetoden har gemensamt med övriga prognosmeto- der, som bygger på trendframskrivningar, är att resultaten i beräkningar- na är känsliga för konjunkturförhållandena under de år som ligger till
' Sysselsättningen i Borås A-region har under perio- den 1950—1965 enligt folk- och bostadsräkningarna i stort sett ökat i samma takt som i landet som helhet trots att regionen har den från tillväxtsynpunkt mest ogynnsamma näringsgrens- sammansättningen av samt- liga A-regioner i landet. Förklaringen härtill är att Boråsregionen kompenserat den ogynnsamma närings- strukturen med en i nästan varje enskild närings- eller industrigren gynnsammare utveckling än i landet som helhet.
' Det bör dock betonas att någon alternativ pro- gnosmetod, vilken har skiftsanalysens fördelar — enkelhet, inga krav på data för andra samhälls- variabler utöver dem vars utveckling man är intres- serad av — utan att ha dess nackdelar, f. n. inte står till buds.
' Produktivitetsutveckling- en för varje bransch har erhållits som kvoten av den förutsedda produktions- och sysselsättningsutveck- lingen.
grund för prognosen.l De år, som utgör grund för prognosen, bör befinna sig i samma konjunkturfas. Om så ej är fallet kommer bedömningarna av de strukturella dragen i de regionala utvecklingsförloppen, vilka man primärt är intresserade av, att påverkas av konjunkturella faktorer.
De produktionsvolymprognoser som redovisas nedan är kapacitets— framskrivningar som utarbetats utan beaktande av restriktioner i form av arbetskraftsresursemas tillväxt eller efterfrågetillväxt iregionerna. Det är fullt möjligt att den produktionstillväxt för en enskild region, som beräknats genom att anta att tillväxttakten i regionen är densamma som den på nationell nivå, inte kan realiseras beroende av att arbetskrafts- resursemas tillväxttakt i regionen inte är tillräckligt stor. Under förutsätt- ning att de branscher för vilka prognoser görs avsätter sina produkter endast på lokala och regionala marknader är det fullt möjligt att den beräknade produktionstillväxten i en enskild region inte realiseras beroende av otillräcklig efterfrågetillväxt i regionen ifråga, även om efterfrågetillväxten på nationell nivå inte utgör någon begränsande faktor.
Beräkningamas uppläggning m. m
Det första steget i de prognosberäkningar, som redovisas nedan, baseras på de bedömningar av industribranschemas utveckling på nationell nivå för perioden 1972—1977 som utförts i samband med revideringen och avstämningen av 1970 års långtidsutredning. Det andra steget i prognos- beräkningarna erhålles genom att anta att de årliga förändringarna i regionernas andelar av rikets totala sysselsättning resp. produktion för en viss bransch är desamma för prognosperioden som för åren 1962—1977.
Statistiskt underlag. Vid utarbetandet av prognoserna utnyttjas uppgif- ter om branschernas faktiska produktion och sysselsättning i regionerna för åren 1962, 1965, 1968 och 1970.2 Dessa uppgifter har hämtats ur industristatistiken. Vidare har preliminära uppgifter om de enskilda industribranschemas utveckling på riksnivå för åren 1971—1972 utnytt- jats i beräkningarna. De senare uppgifterna har insamlats i samband med avstämningen och framskrivningen av 1970 års långtidsutredning. Dessa uppgifter över förändringarna på riksnivå i produktionsvolym och sysselsättning har fördelats på de olika regionerna. Hänsyn har därvid tagits till regionernas andelar av branschens totala produktion och sysselsättning år 1970 samt de förändringar i dessa andelar som skett i regionerna åren 1962—1970. Långtidsutredningens bedömningar av branschernas utveckling för landet som helhet för åren 1972— 1977 utgör underlag för de regionala prognoserna för industribranscherna under samma period. Samma beräkningsmetodik som i de ovan beskrivna kalkylerna för åren 1970—1972 används härvid.
Branschindelning. Den regionala utvecklingen analyseras dels för 12 industribranscher, vilka indelas enligt Svensk näringsgrensindelning (SNI), dels för tillverkningsindustrin som helhet (SNI 3). Se tabell 2.6. Analyserna av branschernas utveckling utförs således här på en relativt hög aggregationsnivå. Den grova indelningen medför att en enskild bransch ofta kommer att vara sammansatt av helt skilda företagstyper med skilda utvecklingstendenser i olika regioner. För att undvika problem av denna typ borde en finare branschindelning ha använts. Detta
har dock inte varit möjligt. Ett skäl härför är de sekretessbestämmelser som gäller vid publicering av uppgifter ur industristatistiken. Ett annat skäl betingas av övergången i industristatistiken från den tidigare gällande industrinomenklaturen (lnd-52) till SNI-systemet 1968. För att inte klassifikationsfel skall ge upphov till inkonsistenta jämförelser av utvecklingen över tiden för sysselsättning och produktion måste analyser- na utföras på en relativt hög aggregationsnivå.
Tabell 2.6 Branschindelning i regionala analyser över industriutvecklingen
SNI-kod Benämning
3 Tillverkningsindustri 31 Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri 32 Textilindustri 3 3 Trävaru industri 34 Massa- och pappersindustri 35 Kemisk industri 36 Jord- och stenvaruindustri 37 J ärn-, stål- och metallverk 383 Elektroteknisk industri 3841 Varvsindustri 381, 382, 3842—3849 Övrig verkstadsindustri 385, 39 2 Gruvindustri
Anm.: Se texten.
Regionala indelningar. Analyser av industriutvecklingen utförs för kommungrupper vilka indelas efter två skilda principer. Dels används den av ERU tidigare tillämpade indelningen av kommunerna i sex grupper efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag. Dels utförs analyser av den regionala utvecklingen för kommuner grupperade enligt den av riksdagen år 1972 antagna planen för utveckling av den regionala strukturen.
Indelningen av kommunerna efter befolkningsunderlag anges på s. 27 ovan, indelningen enligt den regionala strukturplanen anges nedan.
Regionala strukturplanen
Benämning A vgränsning enligt prop. 19 72: I 1 ] Storstäder Storstadsområdena omfattar Stockholms-, Göteborg- och Malmö-regionerna. Primära centra Kommuner vilkas centra är centralorter för
hela län, i några fall centra åtminstone inom någon samhällssektor även för en hel landsdel. 23 primära centra är utpekade varav 10 är flerkärniga.
Regionala centra Kommuner vilkas centra har betydelse för sysselsättning och serviceförsörjning inte bara för den egna kommunen utan också för en eller flera omgivande kommuner. 70 regionala centra varav 5 flerkärniga är
utpekade. Kommuncentra Kommuner med sådana centralorter, vilkas
funktioner är begränsade huvudsakligen till invånarna i den egna kommunen.
Industrins regionala utveckling I 962— 19 77
Sysselsättningen inom industrin expanderade under 1960-talets första hälft mycket snabbt. Den årliga ökningen i antalet sysselsatta var åren 1962—1965 i genomsnitt 16000 personer. Totalt arbetade 929 000 personer inom industrin år 1965. År 1970 var motsvarande antal 908 000 personer. Under 1960-talets senare hälft förändrades således industri- sysselsättningen endast obetydligt. Enligt prognoser som utarbetats i samband med avstämningen av 1970 års långtidsutredning beräknas antalet industrisysselsatta minska med 7000 personer per år under perioden 1970—1977. Enligt dessa prognoser beräknas totalt 856 000 personer arbeta inom industrin år 1977. I föreliggande avsnitt beskrivs och analyseras de regionala skillnader i industriutveckling som döljer sig bakom detta trendbrott i utvecklingen på riksnivå.
Den industriella utvecklingen inom ERU:s kommungrupper. Av tabell 2.7 framgår att verkstadsindustrin svarar för över hälften av industri- sysselsättningen i de tre storstadsregionerna. I Norrland är denna andel betydligt lägre. Särskilt gäller detta norra glesbygden, dvs. inlandet. I detta område utgör träindustrin en betydelsefull bransch med en fjärdedel av den totala industrisysselsättningen. Textilindustrin är kon- centrerad till Göteborgs- och Malmöregionen samt till större städer. Inom den senare kommungruppen arbetar över hälften av alla anställda inom denna bransch. De tre storstadsregionerna svarade för ca en fjärdedel av den totala industrisysselsättningen år 1970, kommungruppema större städer och södra mellanbygden för ca två tredjedelar samt norra tätbygden och norra glesbygden, dvs. Norrland, för mindre än en tiondel.
Tabell 2.7 Branschernas andelar av industrisysselsättningen 1970 i kommuner grupperade efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag (procent)
Bransch Stock- Göteborg Större Södra Norra Norra I-Iela holm och städer mellan— tät- gles— riket Malmö bygden bygden bygden Livsmedelsindustri 9,5 10,3 8,3 6,2 10,5 4,4 8,1 Textilindustri 1,3 10,3 11,7 7,2 3,4 5,8 8,3 Trävaruindustri 1,2 2,0 6,2 15,5 13,9 25,4 8,6 Massa— och pappersindustri 15,8 9,5 11,7 8,8 20,3 7,6 11,4 Kemisk industri 9,2 10,9 7,1 5,0 5,0 4,0 7,1 Jord- och stenvaruindustri 3,6 3,5 4,3 5,2 3,4 3,2 4,3 Metallverk 1,0 0,3 ,9,2 11,1 9,6 _a 7,3 Elektroindustri 22,0 3,0 6,3 6,8 5,5 _a 7,7 Varvsindustri 1,2 13,5 1,9 1,4 0,5 _a 3,1 Övrig verkstadsindustri 35,0 36,4 33,0 31,2 25,3 22,2 32,5 Gruvindustri 0,2 0,3 0,4 1,5 2,6 24,2 1,5 Samtliga branscher 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Totala antalet industri- sysselsatta 114 500 127 300 340 900 262 000 50 500 26 400 921 600
a Branschens andel av industrisysselsättningen kan ej publiceras av sekretesskäl.
Den snabba ökningen av antalet sysselsatta inom industrin fram till 1960-talets mitt bars framför allt upp av en stark expansion i större städer och södra mellanbygden. I jämförelse härmed var sysselsättnings- utvecklingen i absoluta tal relativt måttlig inom såväl storstadsområdena som Norrland. Under senare hälften av 1960-talet minskade sysselsätt— ningen inom de tre största kommungrupperna kraftigt, medan den fortsatte att öka inom övriga kommungrupper. Under 1970-talet beräk- nas enligt de kalkyler som här redovisas antalet sysselsatta minska i samtliga kommungrupper utom norra tätbygden och norra glesbygden. Speciellt kraftig beräknas tillbakagången bli i de tre storstadsregionerna. Se tabell 2.8.
Den faktiska och prognoserade utvecklingen vad gäller industrins sysselsättning, produktion och produktivitet inom de olika kommun- grupperna framgår av figur 2: 2.
Stockholm Göteborg och Malmö 400 300 200 100 1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77 Större städer Södra mellanbygden 400 400 300 300 200 200 100 100 1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77 Norra tätbygden Norra glesbygden
400 400
300 300 200 200
100 100
1962 65 .68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77
Figur 2: 2 Tillverknings-
- Förädlingsvärde i'ldusmns (SNI 3). produk- Sysselsatta tions-, sysselsattnmgs— och _ _ _ _ Förädlingsv./ sysselsatt produkävitetsutveckling fördelad på kommungrup- per 1962—1970 samt prognos fram till 1977.
1962 65 se 70 72 75 77 Index 1962=100
I Stockholmsregionen minskade under 1960—talet industrisysselsätt- ningen med 9000 personer vilket motsvarar en nedgång på S%. Nedgången var i absoluta tal störst inom övrig verkstadsindustri. Endast tre branscher hade positiv sysselsättningsutveckling. Expansionen inom dessa var dock mycket svag. Störst var ökningen inom jord- och stenindustrin. Se tabell 2.9. Enligt prognoserna beräknas antalet syssel- satta minska med 16 % eHer 20 000 personer under perioden 1970—1977.
Tabell 2.8 Tillverkningsindustrins (SNI 3) sysselsättningsutveckling fördelad på kommungrupper 1962—1970 samt prognos fram till 1977. Index 1962 = 100
Region Utveckling i indexenheter
1962 1965 1968 1970 1972 1975 1977
Stockholm 100 101 91 92 87 82 76 Göteborg och Malmö 100 103 93 98 95 93 88 Större städ er 100 106 98 102 98 100 97 Södra mellanbygden 100 107 103 110 108 110 108 Norra tätbygden 100 110 107 117 117 122 121 Norra glesbygden 100 113 113 180 119 123 121 Riket 100 105 98 103 100 101 97
Anm.: Kommunerna har grupperats efter lokalt och regionalt befolknings- underlag.
Tabell 2.9 Mest ökande och mest minskande industribranscher inom kommun- grupper 1962—1970
Kommungrupp Ökat mest Förändring Minskat mest Förändring i antal i antal sysselsatta sysselsatta
Stockholm Jord och sten- Övrig verkstads—
varuindustri + 300 industri — 2 600
Göteborg och Övrig verkstads- Textilindustri — 9 700 Malmö industri + 7 550 Större städer Övrig verkstads- Textilindustri — 14 900
industri + 12 300
Södra mellan- Övrig verkstads— Textilindustri — 3 500 bygden industri + 13 700 Norra tätbygden Övrig verkstads- Massa- o. pappers-
industri + 2 900 industri — 1 300
Norra glesbygden Övrig verkstads— Gruvindustri — 400
industri + 2 000
Anm.: Kommunerna har grupperats efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag.
Utvecklingen för tillverkningsindustrin som helhet i Göteborgs- och Malmöregionen överensstämmer i stort med den som Stockholmsregio- nen uppvisar. Kontraktionen i industrisysselsättningen är dock mindre snabb. Åren 1962—1970 minskade antalet anställda med 3 700 eller 2 %. Sysselsättningsminskningen under 1960-talet förklaras framför allt av
textilindustrins kraftiga tillbakagång. Sysselsättningen inom övrig verk- stadsindustri ökade under samma tidsperiod starkt. Inom övriga branscher förändrades under 1960-talet antalet anställda relativt obetydligt. Enligt prognoserna kommer under 1970-talet sysselsättningen inom industrin att minska med 10 %. I absoluta tal motsvarar detta en minskning med 12 000 personer för hela perioden.
Tabell 2.10 Mest ökande och mest minskande industribranscher inom kommun- grupper under prognosperioden 1970—1977
Kommungrupp Ökar mest Förändring Minskar mest Förändring i antal iantal sysselsatta sysselsatta
Stockholm Metallverk + 100 Övrig verkstads-
industri — 7 400
Göteborg och Övrig verkstads- Textilindustri — 4 600 Malmö industri + 2 000 Större städer Metallverk + 1 200 Textilindustri — 6 400 Södra mellan- Metallverk + 4 100 Trävaruindustri — 5 500
bygden
Norra tätbygden Elektroindustri + 2 000 Trävaruindustri — 1 500 Norra glesbygden Övrig verkstads- Gruvindustri — 700
industri + 1 300
Anm. : Kommunerna har grupperats efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag
Inom gruppen större städer ökade åren 1962—1970 industrisysselsätt- ningen med 2 %. För 1970-talet förutses en lika stor nedgång. Under 1960-talet förelåg mycket stora skillnader mellan branscherna vad gäller sysselsättningsutveckling. Av de branscher som hade positiv utveckling var förändringarna i absoluta tal störst inom övrig verkstadsindustri samt träindustri. Starkaste nedgången i sysselsättningen redovisade textilindu- strin. Under 1970-talet beräknas de branschmässiga skillnaderna i sysselsättningsutveckling reduceras avsevärt.
Den snabba sysselsättningsexpansionen inom södra mellanbygden under 1960-talet beräknas under innevarande decennium komma att förbytas i en svag kontraktion. Antalet anställda inom industrin ökade 1962—1970 med 23 000 eller 10 %. Utvecklingsbilden för de olika branscherna var dock relativt splittrad. Av branscherna med positiv sysselsättningsutveckling uppvisade övrig verkstadsindustri en avsevärt större ökning än de övriga. Även inom träindustrin samt den kemiska industrin ökade sysselsättningen starkt. Antalet anställda inom textil- industrin minskade med 3500. Inom övriga branscher med negativ utveckling var förändringarna förhållandevis små. Åren 1970—1977 kommer enligt kalkylerna sysselsättningen inom regionen att minska med
2 %, vilket i absoluta tal motsvarar en minskning med 5 100 personer. Industriutvecklingen i norra tätbygden uppvisar en i jämförelse med landet som helhet helt annorlunda bild. Åren 1962—1970 ökade industrisysselsättningen i regionen med 17 %. I hela landet ökade under samma period antalet industrianställda med 3 %. Under 1970-talet förutses sysselsättningen inom industrin i regionen öka med 4 %, medan
antalet anställda inom industrin i landet som helhet beräknas minska med 5 %. Den i relativa termer mycket gynnsamma utvecklingsbilden mot- svaras dock av förhållandevis små absoluta förändringar i sysselsättning inom regionen. Under 1960—talet ökade antalet anställda med 2 900 personer. För perioden 1970—1977 förutses en ökning med 1 900.
I relativa termer uppvisade under 1960-talet norra glesbygden den mest gynnsamma sysselsättningsutvecklingen inom industrisektom av samtliga kommungrupper. Eftersom regionens andel av den totala industrisysselsättningen i landet är liten, svarar den angivna utvecklingen mot förhållandevis små förändringar i antalet sysselsatta. Totalt ökade sysselsättningen inom industrin med 2 700 under denna period. Inom övrig verkstadsindustri ökade antalet anställda med 2000 personer. Största minskningen redovisades av gruvindustrin. Under perioden 1970—1977 beräknas antalet industrisysselsatta inom regionen öka obetydligt eller med 600 personer. Denna utveckling bör dock bedömas mot bakgrund av en förutsedd minskning i industrisysselsättningen i landet som helhet under samma period.
Den industriella utvecklingen inom kommuner grupperade enligt den regionala strukturplanen. Primära och regionala centra svarar vardera för drygt en fjärdedel av den totala industrisysselsättningen i landet. Kommuncentra svarar för drygt en sjättedel av industrisysselsättningen. Av den fjärdedel av sysselsättningen inom industrin som faller på de tre storstadsregionerna svarar Stockholmsregionen för hälften.
Livsmedelsindustrins andel av den totala industrisysselsättningen i resp. kommungrupp är högst i Malmöregionen. Av de totalt 75 000 anställda inom branschen 1970 arbetade dock 41 000 eller 55 % inom primära och regionala centra. Om Stockholmsregionen undantas är
Tabell 2.11 Branschernas andelar av industrisysselsättningen 1970 i olika kommuner grupperade enligt den regionala strukturplanen (procent)
Bransch
Livsmedelsindustri Textilindustri Trävaruindustri Massa- och pappersindustri Kemisk industri Jord- och stenvaruindustri Metallverk Elektroindustri Varvsindustri Övrig verkstadsindustri Gruvindustri Samtliga branscher
Totala antalet industri- sysselsatta
Stock- Malmö— Göte- Primära Regio- Kommun- Hela holms- regionen borgs— centra nala centra riket regionen regionen centra 9,5 15,8 7,6 9,4 6,2 6,2 8,1 1,3 10,1 10,2 10,1 8,8 8,1 8,3 1,2 1,6 1,6 6,0 11,8 18,4 8,6 15,8 13,9 7,8 12,4 8,9 11,5 11,4 9,2 9,6 7,1 6,2 7,8 5,2 7,1 3,6 5,5 2,4 3,2 3,4 8,5 4,3 1,0 — 0,3 9,4 8,8 10,8 7,3 22,0 1,7 3,9 8,6 6,1 2,3 7,7 1,2 —3 17,3 1,9 1,5 0,8 3,1 35,0 30,6 41,7 32,1 33,3 26,3 32,5 0,2 0,8 " 0,7 3,3 1,9 1,5 100 0 100,0 100,0 100 0 100 0 100,0 100,0
114 500 44 600 73 100 276 200 251 200 162 000 921 600
a Branschens andel av industrisysselsättningen kan ej publiceras av sekretesskäl.
textilindustrins andel av sysselsättningen grovt sett densamma inom de olika kommungrupperna. Flertalet av de anställda inom branschen arbetar dock i primära och regionala centra. Både livsmedels- och textilindustrin är kontraktiva branscher. Kemisk industri, metallverk, elektro- samt övrig verkstadsindustri kan betecknas som snabbt växande branscher. Den kemiska industrin uppvisar höga sysselsättningsandelar i framför allt de tre storstäderna. Sysselsättningen inom metallverk är nästan helt koncentrerad till de tre lägsta kommungrupperna. En tredjedel av de sysselsatta i elektroindustrin arbetar i Stockholmsområ- det. En lika stor andel återfinns inom primära centra. Den övriga verkstadsindustrin visar en relativt kraftig koncentration till primära och regionala centra. 173 000 eller 58 % av de sysselsatta inom branschen återfinns inom dessa ortsklasser. Branschens andel av den totala sysselsättningen inom resp. ortsklass är dock högst i Göteborgsregionen.
Den faktiska och beräknade sysselsättningsutvecklingen för tillverk- ningsindustrin inom var och en av de olika kommungrupperna anges i tabell 2.12. ] figur 2: 3 visas därutöver även utvecklingen för produktion och produktivitet.
Malmöregionen uppvisar enligt utförda kalkyler en utvecklingsbild för tillverkningsindustrin som helhet som i stort sammanfaller med den tidigare beskrivna utvecklingen i Stockholmsregionen.1 Sysselsättningen minskar således under såväl 1960- som 1970-talen. Isåväl relativa som absoluta termer är dock nedgången större i Stockholmsregionen under båda decennierna. Av de branscher som under 1960-talet hade negativ utveckling i Malmöregionen redovisade textilindustrin den största till- bakagången. Sysselsättningsökningen var i absoluta tal störst inom livsmedels- samt den kemiska industrin. I båda dessa branscher ökade antalet sysselsatta med ca 1 100 personer. Övriga branscher uppvisade mycket små förändringar under perioden i fråga. Under 1970-talet beräknas antalet sysselsatta i regionen minska med 3 800 eller 9 %. Textilindustrin beräknas fortsätta att visa den största tillbakagången. Inom de branscher, som beräknas få positiv sysselsättningsutveckling, kommer antalet sysselsatta att öka endast obetydligt.
Tabell 2.12 Tillverkningsindustrins (SNI 3) sysselsättningsutveckling fördelad på kommungrupper 1962—1970 samt prognos fram till 1977. Index 1962 = 100
___—___— Region Utveckling i indexenheter
1962 1965 1968 1970 1972 1975 1977
___—___
Stockholmsregionen 100 101 91 92 87 82 76 1 _ Malmöregionen 100 101 91 94 90 88 82 ,,2355513351225353'23 Göteborgsregionen 100 104 95 100 99 98 93 regionala struktur lanen Primära centra 100 105 97 102 98 100 97 på samma sätt sorrlii den Regionala centra 100 107 103 110 108 1 11 108 av E RU använda kom- Kommuncentra 100 109 105 109 106 108 107 mungrupperingen. En Riket 100 105 98 103 100 101 97 analys av rndu strrutveck-
lingen inom denna region redovisades i föregående Anm. : Kommunerna har grupperats enligt den regionala strukturplanen. avsnitt.
___—_
Figur 2: 3 Tillverknings- industrins (SNI 3) produk- tions-, sysselsättnings- och produktivitetsutvecklmg 1962—1970 samt prognos fram till 19 77 fördelad på kommuner gruppera- de enligt den regionala strukturplanen. Index 1962 = 100
Medan industrisysselsättningen i Stockholms- och Malmöregionema gick tillbaka relativt kraftig under 1960-talet uppvisade Göteborgsregio- nen oförändrad sysselsättning. Övrig verkstadsindustri samt textilindustri uppvisade de största förändringarna i regionen. Övriga branscher redovisa- de mycket små sysselsättningsförändringar. Under 1970-talet beräknas sysselsättningen i regionen att i likhet med utvecklingen inom övriga storstadsområden gå tillbaka relativt kraftigt. För tillverkningsindustrin som helhet beräknas tillbakagången komma att utgöra 4 000 personer eller 7 %. Det under 1960-talet gällande mönstret beträffande de enskilda branschernas utveckling förutses bestå. Övrig verkstadsindustri beräknas således fortsätta att uppvisa den kraftigaste ökningen och textilindustrin den kraftigasta minskningen vad gäller antalet sysselsatta. Antalet sysselsatta inom primära centra ökade under perioden 1962—1970 med 4 600 eller 2 %. Expansionen bars främst upp av övrig verkstadsindustri samt elektroteknisk industri. Största kontraktionen uppvisade textilindustrin. Enligt prognoserna beräknas sysselsättningen
Stockholmsregionen Ma Imöregionon
1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77 Göteborgsregionen Primära centra 400 400 300 300 200 200 100 100 1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77 Regionala centra Kommuncentra 400 300 200 100 1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77 Riket 400
- Förädlingsvärde Sysselsatta _ — — — Förädlingsv. [sysselsatt
300
200
100
1962 65 68 70 72 75 77
Tabell 2.13 Mest ökande och mest minskande industribranscher inom kommuner grupperade enligt regionala strukturplanen 1962—1970
Kommungrupp Ökat mest Förändring Minskat mest Förändring i antal i antal sysselsatta sysselsatta
Stockholmsregio- Jord- och sten- Övrig verkstads-
nen varuindustri + 300 industri — 2 600 Malmöregionen Livsmedels— Textilindustri — 3 700
industri + 1 100 Göteborgsregio- Övrig verkstads- Textilindustri — 4 900 nen industri + 6 400 Primära centra Övrig verkstads- Textilindustri — 12 400 industri + 10 300 Regionala Övrig verkstads— Textilindustri — 3 900 centra industri + 16 600 Kommuncentra Trävaruindustri + 6 500 Textilindustri — 3 500
Tabell 2.14 Mest ökande och mest minskande industribranscher inom kommuner grupperade enligt regionala strukturplanen 1970—1977
___—___—
Kommungrupp Ökar mest Förändring Minskar mest Förändring i antal i antal sysselsatta sysselsatta
___—___—
Stockholmsregio— Övrig verkstads-
nen Metallverk + 100 industri — 7 400 Malmöregionen Elektroindustri + 200 Textilindustri — 1 800 Göteborgsregio— Övrig verkstads— Textilindustri — 2 300
nen industri + 2 800 Primära centra Metallverk + 2 300 Textilindustri — 5 500 Regionala Övrig verkstads- Trävaruindustri — 3 100
centra industri + 5 700 Kommuncentra Metallverk + 3 500 Jord- och sten-
industri — 2 300
inom primära centra minska med 13 800 personer eller 5 % under perioden 1970—1977. Endast två sektorer beräknas visa positiv sysselsätt- ningsutveckling. Av dessa förutses metallverk uppvisa den största ökningen i antalet anställda. Den i absoluta termer största kontraktionen beräknas liksom under 1960-talet ske inom textilindustrin.
Sysselsättningen inom kommuncentra ökade under 1960-talet relativt snabbt. Utvecklingen inom de olika branscherna skiljer sig dock avsevärt. Antalet anställda inom träindustri samt övrig verkstadsindustri ökade med 6 500 resp. 5100 medan sysselsättningen inom textilindustrin minskade med 3 500. För tillverkningsindustrin som helhet gäller att sysselsättningen ökade med 12 800 personer eller 9 % under 1960-talet. För innevarande decennium beräknas en svag nedgång ske vad gäller antalet anställda. Sysselsättningen i ortsklassen beräknas minska med 3 300 personer eller 2 %. Jord- och stenindustrin beräknas uppvisa den starkaste tillbakagången och metallverken den starkaste ökningen vad gäller antalet sysselsatta.
] Det har i kalkylerna inte varit möjligt att be- akta bl. e. de satsningar inom textilindustrin i olika orter i Norrland som f. n. genomförs med regionalpolitiskt stöd. Så- dana satsningar kan kraf- tigt förändra den utveck- lingsbild för regionala centra i Norrland som här beskrivs.
Industriutvecklingen inom regionala centra. Med hänsyn till den strategiska roll som regionala centra tilldelats i den regionala utvecklings- planeringen har det ansetts befogat att närmare analysera den industriella utvecklingen inom denna grupp av kommuner. Industriutvecklingen inom regionala centra i skogslänen jämförs därvid med utvecklingen inom regionala centra i övriga delar av landet.
Av tabell 2.15 framgår att industrisysselsättningen i regionala cen- tra i skogslänen under 1960-talet var i det närmaste oförändrad. Enligt här utförda kalkyler kommer sysselsättningen inom dessa kommu- ner under perioden 1970—1977 att minska med 5 600 personer eller 10 %. Nedgången förklaras till större delen av utvecklingen inom träindustrin samt massa- och pappersindustrin. Inom båda dessa bran- scher beräknas sysselsättningen gå tillbaka kraftigt. Dessa branscher svarar för relativt stora andelar av industrisysselsättningen i skogslänen. Sysselsättningen beräknas öka endast inom övrig verkstadsindustri. Enligt kalkylerna kommer antalet sysselsatta i denna bransch att öka med 13 %. Branschen svarar för en tredjedel av den totala industrisysselsättningen i regionen.
Regionala centra iSyd- och Mellansverige uppvisar en ijämförelse med övriga regionala centra gynnsam utvecklingsbild. Åren 1962—1970 ökade industrisysselsättningen med 13 %. Under 1970-talet beräknas sysselsätt- ningen vara i det närmaste oförändrad. För tillverkningsindustrin i hela landet förutses som nämnts tidigare en tillbakagång med 6 %. Elektro- industri, massa- och pappersindustri samt övrig verkstadsindustri beräk- nas expandera starkt. Den sistnämnda branschen svarar för över en tredjedel av sysselsättningen inom denna kommungrupp. Sysselsättnings- delarna för de övriga två branscherna är förhållandevis små. Av de i sysselsättningshänseende mer tunga branscherna beräknas trä- och kemisk industri uppvisa den snabbaste tillbakagången.
Mot bakgrund av den utveckling som beräknas ske i övriga ortsklasser, måste utvecklingen för regionala centrai Syd- och Mellansverige beteck- nas som mycket gynnsam. För regionala centra i Norrland anger prognoserna däremot en förhållandevis ofördelaktig utveckling. Detta kan innebära att vissa av dessa centra utan regionalpolitiska insatser inte kommer att kunna fullgöra den funktion de tilldelats enligt 1972 års beslut om utveckling av den regionala strukturen.1
Tabell 2.15 Tillverkningsindustrins (SN13) sysselsättningsutveckling fördelad på regionala centra i Norrland och i Syd- och Mellansverige 1962—1970 samt med prognos fram till 1977. Index 1962 = 100
Region 1962 1965 1968 1970 1972 1975 1977
Regionala centra iNorrIand (S, W, X, Y, Z, AC och BD län) 100 102 95 101 97 95 91
Regionala centra i Syd- och Mellansverige (övriga län) 100 109 105 113 112 116 114
Alternativa prognoser för näringslivsutvecklingen inom olika kommungrupper
De utvecklingstendenser som gäller på nationell nivå kan avvika starkt från dem som gäller i de enskilda regionerna. I samband med regionala prognoser kan det därför ofta vara mer fruktbart att utgå ifrån de regionalt specifika utvecklingstendensema än att basera prognoserna på uppgifter om utvecklingen på nationell nivå. Därefter jämföres de regionala utvecklingstendensema med dem som gäller på riksnivå. Detta kan då medföra att de först utarbetade regionala prognoserna justeras. Regionala prognoser med hjälp av Skiftsmetoden baseras delvis på data för utvecklingen på nationell nivå. Det finns således viss risk för att man vid användande av denna metod kommer att ge en felaktig bild av rådande utvecklingstendenser i olika regioner.1
I tabell 2.16 redovisas två prognoser för sysselsättningsutvecklingen fram till 1977 för övrig verkstadsindustri, Beräkningarna har gjorts dels med hjälp av Skiftsmetoden, dels genom ren trendframskrivning av de tendenser som var rådande 1962—1970. Prognoser baserade på trend- framskrivning av 1960-talets utvecklingstendenser inom olika kommun- grupper ger en gynnsam bild av sysselsättningsutvecklingen för samtliga grupper utom Stockholmsregionen. Enligt prognoserna med Skiftsmeto— den kommer sysselsättningen att gå tillbaka i samtliga kommungrupper under perioden 1970—1977. Skillnaden 1 resultat mellan de två prognos- metodema uttryckt i antal anställda, är för Stockholmsregionen 7 246, för primära centra 10 800, för regionala centra samt för riket som helhet 36 1 19 personer.
Vilken prognosmetod, som är att föredra i en konkret prognossitua- tion, kan knappast avgöras på förhand. Skiftsmetoden och ren trendfram- skrivning är båda beräkningstekniskt lätthanterliga metoder och medför inga krav på data för andra variabler än dem, vilkas utveckling man primärt är intresserad av. Metoderna har svagheten att de inte beaktar
Tabell 2.16 Alternativa prognoser för sysselsättningsutvecklingen till 1977 inom verkstadsindustri (exkl. varv) i kommungrupper. Index 1962 = 100.
Kommungrupp 1962 1970 Prognos 1977 Regional Skifts- trend analys
Stockholm sregionen 100 94 89 79 Malmöregionen 100 102 103 91 Göteborgsregionen 100 123 142 131 Primära centra 100 114 125 115 Regionala centra 100 126 161 136 Kommuncentra 100 114 126 117
Riket 100 113 124 113
Anm. : Kommunerna har grupperats enligt den regionala strukturplanen. Beträf- fande de antaganden som ligger till grund för prognoserna, se texten.
I Häremot kan det häv- das, att man på regional nivå knappast har möjlig- het att förutse eventuella trendbrott i utvecklingen för olika branscher. För att en effektiv samhälls- planering skall vara möj- lig är det nödvändigt att i god tid kunna förutse sådana trendbrott. På den nationella nivån med dess i allmänhet större utred- ningsresurser bör dessa möjligheter vara relativt goda.
beroenden mellan sektorer och regioner. I många fall är det dock nödvändigt att använda metoder, vilka beaktar sådana beroenden vid utarbetande av regionala prognoser. En sådan ansats har dock svagheten att den ställer stora krav på tillgången till statistik.
De prognoser som här utarbetats syftar till att ge en bild av strukturella utvecklingstendenser inom olika regioner. De uppgifter för branscherna, som ligger till grund för beräkningarna, är emellertid påverkade av konjunkturvariationer. En metod för att delvis ko mma ifrån detta problem är att basera prognoserna på uppgifter för år som är relativt lika i konjunkturhänseende.
Under 1962 rådde recessionstendenser. Åren 1965 och 1970 präglades båda av goda konjunkturer. De prognoser med Skiftsmetoden som här utförts baseras som nämnes ovan på framskrivning av utvecklingen i regionerna under perioden 1962—1970. För att få en uppfattning om den inverkan som konjunkturförhållandena kan ha på utfallet i prognosberäk- ningarna har vissa alternativa kalkyler utförts. Dessa baseras på framskriv- ning av utvecklingen under 1965—1970. Enligt de alternativa prognoser- na kommer är 1977 sysselsättningen i primära centra att vara 1 % lägre och i regionala centra 2 % högre än i de beräkningar för dessa ortsklasser som redovisas ovan. Uttryckt i antal anställda motsvarar detta en skillnad på 900 personer för primära centra och 1 500 personer för regionala centra. Den slutsats som kan dras av dessa analyser är att skillnader i konjunkturförhållanden mellan åren 1962 och 1965 inverkar föga på utfallet i de prognoser som här redovisas.
2.4. Miljöprognoser
Den ökade medvetenheten om den miljöförstöring, som ofta är förenad med de moderna formerna för produktion och konsumtion, har medfört att förhållanden som gäller miljön alltmer beaktas i samhällsplaneringen. Med miljö avses härvid inte enbart luft, vatten och mark utan även de levande organismerna. För att nå målen för miljöns utveckling krävs information om miljöförhållandena i landets olika delar samt om de faktorer som påverkar dessa förhållanden.
Förändringarna i den sociala och fysiska miljön har nära samband med den tekniska och ekonomiska utvecklingen. En effektiv samordning mellan olika former av samhällsplanering kräver därför tillgång till prognosmodeller och datasystem som ger information om de effekter på den sociala och fysiska miljön som är förenade med olika alternativ för den materiella produktionens och konsumtionens utveckling. Sådana modeller och statistiksystem saknas i dag. Möjligheterna att belysa sambanden mellan olika aspekter av samhällsutvecklingen är f.n. små. Det är därför nödvändigt att tills vidare basera regionalpolitiska och andra beslut på enkla indikatorer på miljöförändringarna. Det bör också framhållas att möjligheterna att i sådana modeller samtidigt beakta ekonomiska, ekologiska, regionala m. fl. aspekter av samhällsutvecklingen är begränsade. (Se vidare avsnitt 2.4.2 nedan.)
I detta avsnitt redovisas enkla exempel på prognosansatser för belysning av miljöutvecklingen iskilda delar av landet. I den senare delen av framställningen diskuteras kortfattat möjligheterna att på längre sikt, parallth med uppbyggandet av regionalräkenskapssystem som baseras på monetära måttenheter, bygga upp regionala räkenskapssystem för belys- ning av miljöutvecklingen.
2.4.1. Exempel på prognoser för miljöutvecklingen
I kapitel 5 i ERU 74 samt i bilaga ] anges exempel på viktiga komponenter för levnadsvillkoren i en region. Inkomstmöjligheter, tillgång till goda arbetsförhållanden, bostads- och bostadsområdes- standard, yttre förutsättningar för social gemenskap, luft-, buller- och vattensituationen osv. utgör exempel på tillgångar i omgivningen som är av stor betydelse för hushållens levnadsförhållanden. För vissa beslut tillräckligt noggranna bedömningar av framtidsutvecklingen för dessa komponenter torde kunna utarbetas med tämligen enkla metoder. Utvecklingen vad gäller inkomstmöjligheterna i en region kan ges formen av en prognos över förändringarna i dels antalet arbetstillfällen av olika typ, dels löneutvecklingen för varje typ av arbete. Uppgifter om antalet olycksfall per krona produktionsvärde osv. inom olika sektorer kan ses som indikatorer på arbetsmiljöns egenskaper. En prognos över föränd- ringarna i tillgången till goda arbetsförhållanden i skilda delar av landet kan erhållas genom att koppla dessa relationer till prognoser över utvecklingen för olika produktionssektorer. En förutsättning är här att relationerna är stabila eller utvecklar sig på ett förutsägbart sätt.l
På motsvarande sätt kan olika indikatorer på den fysiska miljöns kvalitet i en region identifieras. Mängden fasta partiklar, svaveldioxid, osv. per m3 luft i en region utgör sådana indikatorer. Uppgifter om mängden kväve, fosfor, den biokemiska syreförbrukningen, etc. per m3 vatten ger indikatorer på vattenkvalitet. Förekomsten av buller i bostäder och på arbetsplatser utgör ytterligare en indikator. Existerande metoder gör det möjligt att åtminstone i grova drag prognosera utvecklingen för dessa indikatorer på den fysiska miljöns kvalitet. Exempel på sådana prognoser och hur de kan kopplas till prognoser för produktionsutveck- lingen redovisas bl.a. i en speeialanalys som utarbetats i anslutning till ”Langtidsprogrammet 1974—1977” för den norska ekonomin.2
Nedan redovisas några exempel på enkla prognosansatser som belyser utvecklingen för den sociala och fysiska miljöns kvalitet. Analysen gäller lokala förhållanden.
Prognos över luftföroreningsutvecklingen i Stockholms kommun. En modell för prognos av luftföroreningarnas utveckling i stadsregioner har utarbetats vid SMHI.3 Utgångspunkten för beräkningarna med modellen är uppgifter om lokalisering och utsläppsmängd för olika förorenings- källor, meteorologiska data såsom vindriktning och -hastighet, utomhus- temperatur, osv. Med hjälp av modellen har därefter beräknats luftför- oreningsgraden, mätt i form av svaveloxidhalt per m3 luft i Stockholms centrala delar en normalkall vinterdag 1980. Se figur 2:4. I dessa
1 För ett exempel på en sådan analys, se B. Berg- mann, Assessing the im- pact of alternative eco- nomic outcomes on so- cial objectives, i A. Brody och A.F. Carter (eds.), Input-output techniques, Amsterdam 1972. Ett exempel på hur denna teknik kan användas för att studera vilka utsläpp av föroreningar av olika slag som är förenade med skilda alternativ för pro- duktionsutvecklingen redo- visas nedan.
, Se Langtidsprogrammet 1974—1977. Spesialanalyse l. Forurensninger. Saer- skilt vedlegg 1 til St. Meld. nr. 71 for 1972—73, 0510 1973. Den metod för miljöprognoser som redo- visas i den norska utred- ningen tillämpas f. n. i en försöksstudie för Stock- holmsregionen som ge- nomförs av Stockholms miljöbe'redning.
3 För en redogörelse för denna modell, se B. Bring- felt och D. Wikström, Mathematical system for calculations of spread of air pollution in the Greater Stockholm area, Stockholm 1972 (stencil).
VASASTADE
i-..
beräkningar har förutsatts att en stor andel av stadens fastighetsbestånd uppvärms från ett fjärrvärmeverk i Värtan. Som jämförelse visas även en karta som återger luftföroreningssituationen 1970. Enligt prognosen kan således en stark förbättring av luftens kvalitet i Stockholm förväntas under innevarande årtionde.
Denna modell är avsedd att användas i stadsplaneringen. Genom att i beräkningarna variera föroreningskällornas lokalisering osv. erhålles infor- mation som gör det möjligt att undvika planeringslösningar som innebär att vissa delar av orten i framtiden får en icke godtagbar luftkvalitet.
VASASTADO USTERMALM
Figur 2: 4 Beräknad svaveloxidhalt i luften i Stockholms centrala delar 1970 och 1980.
Anm.: Mörk färgton anger stor mängd svaveloxid per m3 luft, ljus färgton liten mängd.
Prognos över trafikbullerutvecklingen [ vissa delar av Stockholms kommun. En modell med vars hjälp bullernivån i den närmaste omgivningen av en trafikled teoretiskt kan beräknas har utarbetats av statens planverk. Modellen förutsätter tillgång till uppgifter om trafik- volym, genomsnittlig hastighet för fordonen, terrängförhållanden m.fl. faktorer. Med hjälp av modellen har en bullerprognos för två från störningssynpunkt speciellt utsatta områden i Stockholm utarbetats. Resultaten i beräkningarna redovisas i tabell 2.17. Tabellen anger den beräknade bullernivån under dagtid, inomhus i fastigheter belägna 35 meter från vägbanans mitt. Bullernivån anges i s. k. decibel A-enheter. Enligt av planverket utarbetade anvisningar bör bullernivån inomhus under dagtid inte överstiga 35 dB(A). Prognosen anger att de boende utefter de angivna vägavsnitten kommer att utsättas för en tilltagande störning av trafikbuller. Det bör noteras att decibelskalan är logaritmisk, vilket innebär att den faktiska bullernivån ökar snabbare än vad värdena i tabellen anger.
Tabell 2.17 Bullerutvecklingen utefter två vägavsnitt i Stockholm
År Nynäsvägen Södertäljevägen Trafikvolym Beräknad Trafikvolym Beräknad (antal fordon) bullernivå (antal fordon) bullernivå i dB(A) i dB(A) 1969 43 000 47 (75 000) 50 1971 50 000 48 70 000 49 1985 110000 51 130000 51
Anm.: Uppgifterna om trafikvolymer för de berörda avsnitten utefter resp. trafikled har erhållits från Stockholms kommuns generalplaneberedning. Trafik- volymuppgiften för Södertäljevägen 1969 är dock sannolikt överskattad. Den mot de angivna trafikvolymerna beräknade bullernivån har erhållits med ledning av nomogram i Samhällsplanering och vägtrafikbuller, Rapport 22, Statens Planverk, 1972.
Prognos över utvecklingen för vissa typer av sjukdomar inom Uppsala sjukvårdsregion till 1985. Utvecklingen inom sjukvården karaktäriseras av att alltmer specialiserad utrustning och personal användes i behandlingen av olika sjukdomar. Som underlag för beslut som gäller vårdkapacitetens utbyggnad i skilda delar av landet har man därför behov av prognoser över utvecklingen av antalet sjukdomsfall av olika typ samt av det antal intagningar och vårddagar på sjukhus som dessa sjukdomar föranleder. Framför allt gäller detta sjukdomar som tar i anspråk en relativt stor andel av de totala vårdresurserna.
I socialstyrelsens regi har framtagits en omfattande patientstatistik för Uppsala sjukvårdsregion.l Statistiken ger information om antalet dia- gnostiserade sjukdomsfall av olika typ vid sjukhus inom regionen. Framtagandet av denna statistik ingår som ett led i den verksamhet med utvecklandet av statistiksystem för planeringen av hälso- och sjukvården som socialstyrelsen bedriver. Patientstatistiken har utformats så att det skall vara möjligt att studera utvecklingen för sådana sjukdomar som kan antas ha samband med levnadsstandard, levnadssätt, kontakter med biologiskt främmande ämnen och andra miljöfaktorer. På basis av patientstatistiken samt uppgifter om antalet individer inom olika åldersgrupper har frekvensen fall av olika typer av sjukdomar 1969 beräknats. Med ledning av dessa frekvenstal samt en prognos över förändringen i antalet individer inom olika åldersklasser har en prognos för utvecklingen av antalet fall av vissa typer av sjukdomar i regionen fram till år 1985 utarbetats. En motsvarande kalkyl har vidare gjorts över utvecklingen för det antal vårddagar vid sjukhus som resp. sjukdomstyp medför. Prognoserna gör det möjligt att bedöma effekterna på utveck- lingen för dels antalet fall av vissa sjukdomar, dels platsbehovet (antalet vårddagar) vid sjukhusen av förändringar i befolkningens storlek och struktur i regionen. De frekvenstal som ligger till grund för beräkningarna kan antas vara förhållandevis stabila.
Resultaten av kalkylerna redovisas i tabell 2.18. Hjärnans kärlsjuk- domar (propp, m. m.) och brott på lårbenshalsen tari anspråk en avsevärt större andel av den totala platstillgången vid regionens sjukhus än övriga sjukdomstyper som anges i tabellen. Enligt prognosen kommer vidare
1 Uppsala sjukvårdsregion omfattar delar av Svea- land samt södra Norrland. I regionen bor ca en sjättedel av landets be- folkning.
Tabell 2.18 Utvecklingen för vissa typer av sjukdomar inom Uppsala sjukvårds- område 1969—1985
Sjukdom 1969 Förändring 1969—1985 (diagnos) Antal Index 1969 = 100
1969 1975 1985
___—___—___————_——
Hjärnans kärlsjukdomar (propp m. m. )
Sjukdomsfall 3 907 100 112 123 Vårddagar 319 769 100 115 134 Brott på lårbenshalsen
Sjukdomsfall 2 733 100 112 125 Vårddagar 136 532 100 113 130 Gallsten, m. m.
Sjukdomsfall 7 629 100 103 107 Vårddagar 79 268 100 105 110 Lungcancer
Sjukdomsfall 733 100 112 116 Vårddagar 20 078 100 106 111 Bröstcancer
Sjukdomsfall 1 254 100 105 108 Vårddagar 30 931 100 108 116
___—___f—
Källor:Befolkningsprojektion för kommunblocken till 1970, 1975, 1980 och 1985 (SOS). Statistiska centralbyrån. Stockholm 1969, patientstatistik för 1969 från socialstyrelsen.
dessa två sjukdomar att öka snabbare än de övriga såväl vad gäller antalet fall som antalet vårddagar. Båda sjukdomstyperna är starkt koncentrera- de till de högre åldrarna. Den prognoserade utvecklingen återspeglar således den ökning av antalet åldringar som förutses. Olika gallsjukdomar medför ett stort antal registrerade sjukdomsfall. Medelvårdtiden per patient är dock relativt kort för denna sjukdomstyp. Det anspråk på vårdplatser som gallsjukdomar medför är därför inte proportionellt mot antalet fall. Sjukdomstypen förutses öka relativt sakta såväl vad gäller antalet fall som antal vårddagar.
2.4.2. Instrument för samordning av miljöplanen'ng med andra former av samhällsplanering
Gemensamt för de prognosansatser som redovisas ovan är att de belyser enbart en aspekt av miljöutvecklingen. Förändringarna i den fysiska och sociala miljöns kvalitet i landets olika delar beror av den regionala utvecklingen för produktion och befolkning. En prognosmodell som samtidigt beaktar ekonomiska faktorer och skilda förhållanden som gäller den fysiska och sociala miljöns kvalitet, sambanden mellan olika sektorer samt mellan förhållanden på olika administrativa nivåer m.fl. faktorer i skulle bli oerhört omfattande och antagligen omöjlig att praktiskt hantera. Analysen av sambanden mellan ekonomisk och ekologisk utveckling, osv. bör därför ske stegvis. Principerna för en sådan analys beskrivs i avsnitt 4.3.1 samt i bilaga 13. Utgångspunkten för metodut- vecklingsarbetet bör vara att konstruera modeller som medger en relativt ! i i
detaljerad analys av en aspekt av samhällsutvecklingen. Dessa modeller bör emellertid utformas så att de kan kopplas till modeller som belyser andra aspekter av utvecklingen. Modellsystemet kan t. ex. vara så utformat att resultat som erhålles i modeller för analys av utvecklingeni monetära termer utgör utgångsdata i modeller för analys av den fysiska och sociala miljöns utveckling.
I olika länder bedrivs idag ett intensivt arbete med att utveckla metoder och statistiksystem som ger möjlighet att samordna olika former av planering. En riktlinje för detta arbete är därvid i regel, att de variabler för vilka statistik samlas in, skall vara definierade på sådant sätt, att de kan kopplas till varandra och föras samman i olika typer av räkenskaps- system. En kortfattad beskrivning av detta arbete ges nedan.
Modeller och statistiksystem för samordning av social planering med övrig samhällsplanering. l bl.a. FN:s regi bedrivs sedan ett antal år tillbaka ett arbete med att utveckla system för sociodemografisk statistik (SSDS). Ett sådant statistiksystem skall ses som en motsvarighet till existerande nationalräkenskapssystem. Individen eller hushållet utgör i regel måttenhet i ett sådant räkenskapssystem. Ett första steg vid konstruktionen av systemet är att indela befolkningen i grupper efter kön, ålder osv. För varje kategori av individer registreras tillgångari form av hälsa, arbetstillfällen, utbildning, rekreationsområden, finansiella resurser osv. Avsikten är att sociodemografiska statistiksystem i fram- tiden skall användas bl. a. i samband med prognoser över den demogra- fiska och sociala utvecklingen samt som redskap för styrning av samhällsutvecklingen. För att detta skall vara möjligt måste definitioner- na i SSDS kunna relateras till varandra genom att de konstrueras med utgångspunkt i en modell av samhället som återger de sociala relationerna mellan olika grupper i samhället.1
Modeller och statistiksystem för samordning av fysisk planering med övrig samhällsplanering. Förändringarna i den fysiska miljön hänger nära samman med den materiella produktionens och konsumtionens utveck- ling. Som framhålls ovan föreligger stora svårigheter att närmare precisera dessa samband. Vissa försöksvisa studier har dock utförts. I t. ex. den tidigare nämnda specialanalysen i anslutning till det norska långtids- programmet 1974—1977 redovisas prognoser över vilka utsläppsmängder av olika miljöförorenande ämnen som är förenade med skilda alternativ för produktionsutvecklingen. Förutom att ge en belysning av föränd- ringarna i de totala utsläppsmängderna är syftet med analysen att utarbeta ett system för den fortsatta utbyggnaden av statistiken över utsläpp av föroreningar. Nationalräkenskaperna tas därvid som utgångs- punkt vid utarbetandet av detta system. Denna uppläggning av statistik-
! Det synsätt som utvecklas i kapitel 5 i ERU: s betänkande samt i bilaga 1 kan ses som ett led i arbetet med att utveckla ett socio-demografiskt räkenskapssystem som underlag för samhällsplaneringen. Den modell för framtidsstudier som T. Hägerstrand utarbetat i anslutning till betänkandet Att välja framtid (SOU 1972: 59) kan också ses som ett led i detta arbete. I denna modell användes tiden som måttenhet. Se T. Hägerstrand, Om en konsistent individorienterad samhälls- beskrivning för framtidsstudiebruk. Specialarbete SZ till SOU l972:59 (Ds Ju 1972z25).
1 Hushållning med mark och vatten. Rapport 1971 upprättad inom civildepartementet (SOU 1971: 75), Stockholm 1971, s. 51.
2 Se W. Isard m. fl., On the linkage of socio- economic and ecological systems, The Regional Science Association. Papers, vol. XXI, 1968, s. 79—99.
utbyggnaden ger underlag för att i framtiden integrera ekonomisk och fysisk planering.
Till grund för beräkningarna ligger den flersektormodell (MSG- modellen) som finansdepartementet brukar i sina perspektivanalyser. Modellen användes för att utarbeta prognoser över produktion och resursanvändning på 15—20 års sikt. Modellen är av input-outputtyp. Ett fast samband mellan utsläpp av föroreningar och produktionsvärde för de olika sektorerna antas råda. Produktionsprognosema ger därmed sam- tidigt information om vilka totala utsläppsmängder av olika föroreningar i landet som helhet som är förenade med den ekonomiska tillväxten om produktionsmetoderna inte ändras. Input-outputtekniken ger möjlighet att beräkna vilka direkta och indirekta förändringar i utsläppen som erhålls om produktionssystemets leveranser till de olika användnings- sektorerna (privat och offentlig konsumtion, export osv.) ändras. Tekniken ger vidare möjlighet att beräkna de återverkningar på produk- tion och sysselsättning som erhålls om man inför olika begränsningar vad gäller utsläppen av föroreningar.
En viktig begränsning i dessa analyser är att utsläppskällornas lokalisering inte anges. Den bedömning som görs av olägenheten av föroreningar beror av antalet individer som berörs, av de naturgeografiska förhållandena m.m. Det är därför nödvändigt att beakta de regionala aspekterna i denna typ av analyser.
Modellen ger möjlighet att beräkna den framtida mängden utsläpp av olika föroreningar. Ett nästa steg i analysen är att bedöma vilka effekter dessa utsläpp har på de levande organismerna inklusive människan. I den rapport ”Hushållningen med mark och vatten” (SOU l97lz75), som utgjorde underlag för 1972 års riksdagsbeslut om fysisk riksplanering, framhålls att det är angeläget att den fortsatta fysiska riksplaneringen och f. ö. all samhällsplanering så snart som möjligt kan grundas på ett mera genomarbetat ekologiskt underlag. Olika handlingsaltemativ, t. ex. alter- nativa lokaliseringar av industri, vattendragens långsiktiga användning, skilda markanvändningssätt osv. bör helst kunna prövas i ekologiska totalmodeller. En helhetsmodell av ett ”ekosystem Sverige” skulle medge att miljöeffekter av olika planeringsalternativ kunde prognoseras till stor del på datateknisk väg.1
En modell som kan användas för att visa hur befolkningsexpansion i en ort påverkar vissa ekologiska processer har konstruerats av W. Isard m. fl.2 Modellen består av två delsystem, det 5. k. socio—ekonomiska systemet och det ekologiska systemet. Mellan delsystemen föreligger vissa samband. Det är via dessa som förändringar inom det ena delsystemet ger upphov till effekter inom det andra. Modellen har utformats för analys av effekterna av samhällsutbyggnad i ett kustområde med två naturtillgångar av stort värde, dels en strand för friluftsbad, dels möjligheter till fritidsfiske.
Det ekologiska systemet ses som bestående av ett stort antal biologiska processer. Dessa kräver vissa insatselement och ger som resultat olika produkter. En näringskedja analyseras. Växande alger utgör första länki denna kedja. De miljöförhållanden i form av vattentemperatur osv. som måste råda för att dessa alger skall kunna existera preciseras. Dessa
förhållanden ses som insatser i ”produktionen” av alger. Vissa mollusker som lever av dessa alger utgör nästa länk i näringskedjan. Algerna ses som insatselement i produktionen av mollusker. Data av denna art gör det möjligt att beräkna den totala mängd av ”slutprodukten" — flundror —i det ekologiska system som betraktas som maximalt kan produceras i bukten. Denna slutprodukt utgör insatselement i det socioekonomiska systemet.
Det socioekonomiska systemet antas inverka på det ekologiska systemet via vattenföroreningar. Mängden av olika föroreningar per m3 avloppsvatten specificeras liksom den totala mängden avloppsvatten från varje hushåll. Vidare införs antaganden om dels andelen av hushållen i regionen som besöker badstranden vid veckosluten, dels behovet av parkeringsyta m.m. per hushåll. Genom införandet av dessa samband erhålls en direkt förbindelse mellan det socio—ekonomiska och det ekologiska systemet. Föroreningar i form av avloppsvatten ses som (en icke önskad) insats av resurser i de biologiska processerna inom det ekologiska systemet.
Med hjälp av modellen studeras inverkan på möjligheterna till rekreation i form av friluftsbad och sportfiske av byggandet av dels en ny stad med 50 000 inv., dels en med 200 000 inv. Beräkningarna anger att regionens naturtillgångar i form av badstränder och fisk räcker för att tillgodose den ökning i anspråken på dessa resurser som är förenad med byggandet av en stad om 50 000 inv. Strandområdet räcker även till för att möta de anspråk som invånarna i en stad om 200 000 inv. förväntas ställa. Vägkapaciteten till stranden från staden skulle emellertid bli otillräcklig i det senare fallet. Breddning av den nuvarande vägen — det i enbart monetära termer billigaste alternativet — skulle medföra allvarliga skador på det ekologiska systemet. (Tillgången på fisk skulle reduceras kraftigt.) En alternativ vägsträckning som innebär att det ekologiska systemet i bukten inte påverkas studerades därefter. Kalkylerna angav att det senare vägalternativet är 31 000 dollar dyrare per år än det förra. Värdet av sportfiskarnas fångster är dock 18 000 dollar högre i det senare vägalternativet jämfört med det förra. Utifrån antagandena för kalkylen följer således att det vägalternativ som inte medför skador på det ekologiska systemet är samhällsekonomiskt ”förlustbringande”. Det bör dock påpekas att endast vissa samband mellan det socio—ekonomiska och det ekologiska systemet beaktas i modellen.
Modeller av denna typ kan användas för att göra grova prognoser av effekterna av olika handlingsalternativ. Det empiriska underlaget för kalkyler av denna art är dock mycket osäkert.l Stora svårigheter föreligger idag att t. ex. närmare ange vilken inverkan en given mängd avloppsvatten har på det ekologiska systemet under olika temperatur- förhållanden. Ett mycket omfattande utvecklingsarbete torde därför återstå innan modeller av denna typ kan användas som underlag i samhällsplaneringen.
1 I ett betänkande avgivet av miljökontrollutredningen behandlas uppbyggandet av ett statistiksystem, Miljövårdens informationssystem (MI), där all viktig information om miljöförhållanden och produktkontroll samlas. Ett statistiksystem av denna art skulle ge det empiriska underlaget för utvecklandet av modeller för prognoser över den ekologiska utvecklingen. Se Miljövårdens informationssystem (MI). Förslag och motiv. Betänkande avgivet av miljökontrollutredningen (MKU) (SOU 1973: 36), Stockholm 1973.
' Avsnittet har utarbetats av Per Holm.
, IGöteborgsområdet och i sydvästra Skåne finns en kommunal re- gionplanekommitté respektive ett kommu- nalförbund som bedri- ver översiktlig region- planering.
2.5. Relationer mellan kommunal och regional planering1
De prognos— och planeringsmetoder som beskrivs i denna rapport är främst avsedda för den regionala utvecklingsplanering, som bedrivs på läns- och riksnivå. De skall ge förutsättningar att ta fram ett bättre beslutsunderlag för både den mellanregionala och den inomregionala lokaliseringspolitiken. Länsorganen — både länsstyrelse och landsting — har emellertid ett begränsat inflytande på den inomregionala utveckling- en. De statliga länsmyndigheterna är som planeringsenheter sektoriellt uppdelade — även om verksamheten samordnas inom länsstyrelsen. Verksamheten är i huvudsak kontrollerande. Ansvaret för planernas genomförande ligger, om man undantar vissa områden såsom vägväsen- det, främst på kommunerna. Landstingens planeringsverksamhet omfat— tar, bortsett från Stockholm, främst en stor och betydelsefull sektor — sjukvården.2
Till en icke oväsentlig del beror länsorganens begränsade inflytande på den inomregionala utvecklingen av att kommunerna bestämmer över en relativt stor del av den offentliga ekonomiska verksamheten på regional och lokal nivå. Den kommunala självstyrelsen ger kommunerna stora möjligheter att påverka det inomregionala lokaliseringsmönstret.
Den kommunala långtidsplaneringen omfattar idag schematiskt beskri- vet två problemområden, dels en kommunal översiktlig utvecklingsplan för en period, där planeringshorisonten normalt är 15—20 är, dels en kommunalekonomisk långtidsplanering, som är en resursplanering, där planeringshorisonten är kortare — vanligtvis fem år och undantagsvis tio år. Man kan säga, att den kommunalekonomiska långtidsplanen blir en plan för utvecklingen av den kommunala sektorn under förutsättning att den första femårsetappen av utvecklingsplanen realiseras. Utvecklings- planeringen har vuxit fram ur den översiktliga bebyggelseplanering — främst generalplanering — som tidigare bedrevs enligt bestämmelserna i byggnadslagen. Skillnaden i förhållande till den gamla generalplanen består framförallt i att kommunstyrelsen är ansvarig för utvecklingspla- nen och att denna inte bara behandlar kommunens framtida fysiska struktur i en markanvändningsplan utan även söker samordna bebyggelse- utvecklingen med målsättningar och planer för den sociala och ekonomis- ka utvecklingen i kommunen. En schematisk beskrivning av olika former av kommunal översiktlig planering ges i figur 2: 5. Det är uppenbart att den kommunala långtidsplaneringen och kommu- nernas försök att påverka sin egen utveckling genom olika lokaliserings- politiska åtgärder måste beaktas i den statliga regionala planeringen och lokaliseringspolitiken. En samordning av kommunernas planering och länsplaneringen som säkerställer ett visst mått av konsistens mellan planerna är därför lika nödvändig för en framgångsrik samhällelig lokaliseringspolitik som att uppnå konsistens mellan nationell ekonomisk planering och länsplaneringen. Samtidigt är det av skäl som utvecklasi det följande icke lämpligt att eftersträva en total samordning i meningen på lång sikt helt konsistenta utvecklingsalternativ rörande exempelvis produktion och sysselsättning på kommunal, läns— och riksnivå. Modell-
Sektorsövergripande planer Sektorsplaner
%
N 3
%
& omis- Social Bostads- ä långtids- långtids— byggnad % plan program nering % 5 E E 0 x
% Kommundels-
5. plan .
g Figur 2:5 Formerav u .. . . 9 | kommunal oversrktlrg (% planer-mg.
Källa: Uppsala kommun. Utvecklingsplan 73. Utarbetad av Uppsala kommuns planeringskontor, Uppsala 1973 (stencil), s. 16.
teoretiskt och i kalkylexempel är det naturligtvis lätt att åstadkomma konsistenta lösningar. Här avses närmast att det vid upprättande av planalternativ förefaller viktigare att visa vilka ”gap” som kan uppstå mellan kommunernas adderade planer och tillgängliga resurser enligt länsplanen samt att diskutera hur dessa gap skall slutas, än att redovisa konsistenta lösningar.
2.5.1. Samordning av kommunala befolknings- och sysselsättnings- prognoser med läns- och riksprognoser
På den nationella nivån bestäms det totala utbudet av arbetskraft främst av befolkningsutvecklingen. Det råder dock ett ömsesidigt beroende mellan befolkningsutveckling och ekonomisk utveckling i den meningen att ökad ekonomisk aktivitet kan leda till ökad invandring och därigenom till större total folkmängd. Genom högre yrkesverksamhetsgrad kan också antalet sysselsatta öka inom en given folkmängd. Den ekonomiska långtidsplanen förutsätts utformad så att den ger balans mellan det på detta sätt kalkylerade utbudet av arbetskraft och den under planerings- perioden väntade efterfrågan på arbetskraft. Prognoser och planer nedbrytes på sektorer eller näringsgrenar. För varje sådan delsektor skall efterfrågan på arbetskraft under planeringsperioden överensstämma med utbudet. Planeringshorisonten är relativt kort, fem undantagsvis tio år.
På länsnivå uttrycks de regionalpolitiska målen vanligen i mål för folkmängd och antal sysselsatta. Länsplaneringen är därför inriktad på att analysera förutsättningarna för näringslivets utbyggnad inom olika näringsgrenar och inom länets kommuner. Den metodik som användes vid beräkningar av den framtida sysselsättnings- och befolkningsutveck- lingen i länen beskrivs i avsnitt 2.2.3. Sammanfattande kan här sägas att den förutsätter jämförelser mellan den väntade utvecklingen på riksnivå
1 Se avsnitt 2.3.
: Det problem som tas upp här och kommen- teras i det följande har från nationell synpunkt
behandlats i prop. 1972: 111. Se särskilt sidorna 63 —68.
och sysselsättningen i olika näringsgrenar och utvecklingen av motsvaran- de näringsgrenar i olika län. Ett sätt på vilket detta kan ske är att använda den s. k. ”shift and share”-metoden.l
Den kommunala planeringen är på samma sätt uppbyggd kring prognoser över den framtida sysselsättningen och befolkningsutveckling- en. Hur kommunernas planer skall samordnas sinsemellan och med länsplaneringen har allmänt behandlats i andra avsnitt — här skall främst diskuteras hur problemet ter sig från kommunala utgångspunkter. Det är uppenbart att den prognosteknik som används på riksnivå och iviss utsträckning även på länsnivå inte utan vidare kan användas på kommunnivå.
Vid kommunala befolknings— och sysselsättningsprognoser blir det viktiga och mycket svåra problemet att bedöma hur sysselsättningsut- vecklingen i de produktions-, distributions— och serviceenheter som finns i kommunen kan väntas bli jämförd med den utveckling som ter sig sannolik för den totala bransch- eller näringsgrensutvecklingen på riksnivå eller eventuellt på länsnivå. Detta innebär att det är nödvändigt att i kommunplanen försöka bedöma vilka förändringar i den geografiska fördelningen på olika kommuner av produktion och sysselsättning som kan väntas vid en antagen total branschutveckling. Under en fem- eller tioårsperiod sker inom en bransch vanligen starka förskjutningar i "lokaliseringsstrukturen" genom nedläggning och nybildning av företag samt genom omfördelningar av produktionen mellan företag belägna i olika kommuner. Sådana lokaliseringspolitiskt betydelsefulla föränd- ringar sker i både expanderande och kontraherande branscher. De geografiska omfördelningarna kan vara stora och innebära att sysselsätt- ningssituationen och befolkningsutvecklingen blir mycket olika i skilda kommuner.2 Spännvidden i befolkningsutvecklingen i olika kommuner illustreras i tabell 2.19, som avser procentuella förändringar i folkmängd under perioden 1967—1971.
Tabell 2.19 Landets kommuner fördelade efter storlek (antal invånare) och utvecklingstakt (befolkningsutveckling) 1967— 1971
Kommunstorlek Folkmängdsförändring 1967—71 (%) Totalt ( 0 0—10 > 10
— 4 999 102 32 23 157
5 000- 9 999 60 30 11 101 10 000—19 999 37 33 12 82 20 000—49 999 21 37 13 71 50 000— 3 19 8 30 Totalt 223 151 67 441 Folkmängd 1 OOO-tal 2 689 4 014 1 309 8 127
Källa: Kommunal ekonomisk långtidsplanering 1972—76. Bostadsstyrelsen — statistiska centralbyrån. Rapport 1973-03-16.
Framtida förändringar i ”lokaliseringsstrukturen9' kan i de kommunala prognoserna beaktas på i princip två sätt, dels genom att utnyttja information, primärt erhållen genom kontakter med lokala källor, främst företagen, dels genom att centralt insamlat material och analyser utformas så att det kan utnyttjas för att beräkna de förändringar som kan väntas ske på kommunal nivå. För närvarande saknas i stort sett möjligheter att relatera centralt utarbetade bransch- eller näringsgrenspro- gnoser över väntade förändringar i sysselsättningen till lokalt upprättade utvecklingsplaner. Kunskap om hur produktion och sysselsättning i en för en viss kommun strategisk sektor kan komma att förändras under en period, kan således i regel erhållas endast genom uppgifter från varje lokal enhet eller från de beslutsenheter inom större företag, som ansvarar för verksamheten vid de lokala enheterna. Även med direkt information är det svårt att bedöma sannolikheten för att kommunen skall träffas av. nylokaliseringar eller nedläggning av verksamheter; det gäller att söka bedöma i vad mån utvecklingen i en viss kommun kan väntas avsevärt bryta mot den väntade riksutvecklingen. Schematiska bedömningar med hjälp av t. ex. ”shift and share”-metoden är i regel till liten hjälp i dessa sammanhang. Man kan säga att denna osäkerhet dels skapar problem för den interna kommunala utvecklingsplaneringen, dels ger återverkningar på den mellanregionala planeringen (länsplaneringen). Av nämnda skäl blir centralt utarbetade kommunprognoser — som utgår från generella utvecklingstrender — antingen dessa är trender för nettoflyttningen under tidigare perioder eller genomsnittstal för förändringen i sysselsättningen inom en bransch — oanvändbara i den kommunala långtidsplaneringen. Det är icke praktiskt möjligt eller ändamålsenligt att utan noggrann lokal information göra prognoser för enskilda kommuner.
Den naturliga ansatsen blir ett slags iterativt förfarande, där nationella prognoser och länsprognoser utnyttjas för kommunala prognoser tillsam- mans med material hämtat direkt från de kommunala-lokala ekonomiska enheterna. Beräkningsresultat och planer för kommunerna måste matchas mot länsplanen varvid förutsättningarna att utjämna förekom- mande gap måste öppet diskuteras. En rad för den nationella lokalise- rings- och sysselsättningspolitiken viktiga informationer kommer härvid att aktualiseras.
Även med bästa tänkbara bakgrundsmaterial måste de kommunala prognoserna bli behäftade med stora osäkerhetsmarginaler. Det är emellertid viktigt, att denna osäkerhet redovisas och diskuteras öppet. Detta är nödvändigt om vi vill skapa en samhällelig handlingsberedskap som garanterar skälig trygghet både för kommunen som sådan och framförallt för de enskilda individerna, mot strukturförändringar som påverkar sysselsättningen i kommunen.
Två tendenser i den ekonomiska utvecklingen är särskilt betydelsefulla för sysselsättningsutvecklingen i kommunerna. Den ena är den som hör ihop med stordriftsfördelar och koncentrationstendenser i utvecklingen och den andra den som hör ihop med utvecklingen av nya varor och tjänster, icke bara inom vad som traditionellt hänförs till industri utan även det som sker i gränsområdet mellan industri och olika former av serviceverksamhet.
1 Utredningarna skulle alltså på ett helt annat sätt än det nuvarande "varselsystemet” vid företagsnedläggelser vara förebyggande och framåt- blickande.
För många små och medelstora kommuner — särskilt de som har ett ensidigt näringsliv -— är det stora svårigheter att göra långsiktiga prognoser över sysselsättningsmöjligheterna och därmed även över befolkningsut- vecklingen. Vi vet att sysselsättningen inom den "klassiska” egentliga industrin stagnerar och kanske t. o. ni. kommer att gå tillbaka. Samtidigt sker en koncentrations- och specialiseringsprocess som koncentrerar produktionen till färre enheter. Detta är i alla händelser utvecklingen inom många av de industribranscher som utgör den väsentliga grunden för sysselsättningen i en rad kommuner, exempelvis massa- och pappers- industrin, stål— och metallindustrin, träindustrin, den kemiska industrin, glas- och porslinsindustrin osv. Och vi vet litet om lokaliserings- förutsättningarna för de branscher, där sysselsättningen kan väntas öka mer påtagligt i framtiden.
I lokaliseringsteoretisk litteratur brukar framhållas att den expansion som kan väntas under perioden fram till år 2000 i huvudsak kan väntas ske inom näringar och branscher, som är kontaktberoende eller i andra avseenden kan väntas föredra lokalisering inom relativt stora tätorter. Samtidigt brukar understrykas att sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn sannolikt blir betydande. Denna expansion kan till stor del väntas ske i större tätorter. I betydande utsträckning kan expansionen bedömas ske inom verksamheter som har karaktär av sekundär service, knuten till någon form av primär sysselsättning. I sistnämnda fall blir tätorternas, särskilt då de mindre tätorternas framtid starkt beroende av sysselsättningsutvecklingen i de primära näringarna.
Det är mot denna bakgrund utomordentligt angeläget att långsiktiga studier göres av vilka typer av verksamheter som kan komma att öka sin sysselsättning i framtiden och som sannolikt kommer att bedrivas i enheter som kan lokaliseras till små eller medelstora kommuner (tätorter). Sådana studier bör kompletteras med studier över tänkbara förändringar i lokaliseringsstrukturen för branscher och grupper av företag, där produktionsenheterna har en relativt sett stor betydelse för en tätorts eller kommuns utveckling. Dessa studier bör bli ett kontinuer- ligt inslag i samhällets närings- och lokaliseringspolitik.l
2.5.2. Kommunal utvecklingsplanering och kommunalekonomisk längtidsplanering
Den kommunala långtidsplaneringens innehåll och valet av planeringsme- toder blir uppenbart beroende av de mål som formuleras för kommunens verksamheter och den roll planeringen spelar för att uppnå dessa mål. Planeringens syfte är primärt att visa vilka mål som kan uppnås och vilka åtgärder som krävs för måluppfyllelsen. Tidigare har kommunens långsiktiga utveckling diskuterats i termer av prognoser och planer för framtida befolknings- och sysselsättningsförändring. Utgångspunkten var att dessa förändringar i huvudsak bestämdes av faktorer som kommunen hade begränsade möjligheter att påverka, även om de kommunala myndigheterna måsta ha ett allmänt ansvar för utvecklingen.
Kommunen styr och påverkar emellertid genom sin verksamhet den
lokala ekonomiska och sociala utvecklingen på flera plan samt därutöver samhällets fysiska struktur som i sin tur har betydelsefulla ekonomiska effekter. Den kommunala och särskilt den kommunalekonomiska lång- tidsplaneringen måste utgå från detta och välja planeringsmetoder därefter. De för långtidsplaneringen väsentliga problemen kan samman- fattas sålunda: för det första påverkar kommunen genom sin ekonomiska verksamhet på ett betydelsefullt sätt de totalt tillgängliga resursernas storlek och fördelning. Denna påverkan sker på flera plan. Kommunen kan genom att över- eller underbalansera sin budget påverka den lokala konjunkturen, den kan genom att öka eller minska verksamheten inverka på efterfrågan och även utbudet av arbetskraft. Av särskild betydelse blir de finansieringsmetoder kommunen väljer att använda, över- eller underbalansering av budgeten, avvägningar mellan finansiering med skatter, avgifter eller län. Den ekonomisk-politiska betydelsen av kommu- nens verksamhet förstärks av att kommunen har ett betydande ansvar för bostadsproduktionens omfattning och inriktning.
För det andra uppträder kommunen som producent av tjänster och varor som efterfrågas av individer och företag. För denna verksamhet krävs en långsiktig planering för att möjliggöra ett utbud som motsvarar den framtida efterfrågan och uppställda sociala mål samt dessutom möjliggöra en ”produktion” till låga kostnader.
För det tredje har kommunen ett avgörande inflytande på samhällets fysiska struktur. I det ekonomiska perspektivet är det särskilt viktigt att kommunen genom sin markpolitik och sina stadsbyggnadsinvesteringar inverkar på de investeringar som andra parter gör och på deras produktionsförutsättningar. Ett nära samband föreligger således mellan vad som brukar kallas fysisk långtidsplanering och kommunalekonomisk långtidsplanering. Markanvändningsplaneringen får även betydelsefulla ekonomiska och sociala konsekvenser för de enskilda individerna, vilket i sin tur påverkar kommunens ekonomiska verksamhet.
Av anförda skäl har kommunen som ekonomiskt subjekt starka motiv för en medveten kommunalekonomisk långtidsplanering. Tidshorisonten för denna planering har som framgår av det följande i regel varit fem år. För den fysiska planeringen har däremot tidshorisonten normalt varit väsentligt längre, ofta 15—20 år. Det finns skäl att överväga om inte planeringsperioden för den kommunala -— likaväl som för den nationella — ekonomiska långtidsplaneringen borde förlängas. Detta förutsätter att det utvecklas nya sannolikt delvis förenklade planeringsmetoder. Samti- digt bör man eftersträva en bättre samordning mellan den kommunala och den statliga långtidsplaneringen.
I början av 1960-talet började ett flertal kommuner utarbeta mer utvecklade metoder för kommunalekonomisk långtidsplanering. Ett fortlöpande utvecklingsarbete har sedan dess bedrivits bl. a. av Svenska Kommunförbundet i syfte att förbättra planeringsmetodiken. Redan 1966 initierade finansdepartementet och inrikesdepartementet en för- söksverksamhet för att kartlägga och analysera denna långtidsplanering. Efter hand har den centralt ledda insamlingen av uppgifter från kommunernas ekonomiska långtidsplanering utvidgats. I början av
1 SCB har i nära samar- bete med bostadsstyrel- sen och Svenska Kom- munförbundet svarat för insamlingen och be- arbetningen av uppgif- ter från långtidsplane- ringen. Se t. ex. kommu- nalekonomisk långtids- planering 1972—76. Bo- stadsstyrelsen- statistiska
centralbyrån. Rapport 73-03—16.
2 Det har diskuterats i vilken utsträckning stat- liga beslut begränsar kommunernas rörelsefri- het. Om man bortser från överenskommelsen 1972 mellan finansde- partementet och Sv. Kommunförbundet har kommunerna haft be- tydande frihet att be- stämma sin totala ut-. gifts- och skattenivå.
197(Halet redovisades planer för 343 av rikets då 464 kommunerl. Det material som insamlats och bearbetats centralt har bl. a. utnyttjats av de statliga långtidsutredningarna och i samband med regionalpolitiken vid utarbetandet av länsprogrammen. Även andra statliga organ, som bostads- och arbetsmarknadsstyrelserna samt länsorgan som länsarbetsnämnden och länsbostadsnämnden, har använt materialet.
I detta avsnitt berörs den kommunalekonomiska planeringens (KELP: s) karaktär av prognos- och/eller planeringsinstrument samt samordningen mellan denna planering och vad som tidigare kallats utvecklingsplanering, Som bakgrund diskuteras först i vilken utsträckning kommunerna har utrymme för att föra en självständig ekonomisk politik — i den mening att de kan påverka de tillgängliga resursernas storlek och fördelning.
I den samhällsekonomiska debatten har under senare år kommunernas ekonomiska utveckling ägnats ökad uppmärksamhet. Till en del är detta säkerligen en följd av att kommunernas ekonomiska verksamhet under efterkrigstiden ökat i snabbare takt än nationalprodukten och att därför den kommunala sektorns andel av nationalprodukten ökat. Ett karakte- ristiskt drag i denna utveckling har varit en ökad kommunal utdebitering, dvs. kommunerna har ökat sin andel av ”lokalinkomsten” (varvid ”lokalinkomst” för kommunen definieras analogt med nationalinkomst för nationen).
När det gäller möjligheterna att styra en kommuns ekonomiska utveckling genom långtidsplanering kan tre viktiga problemkomplex tas
upp.
1 Samspelet mellan kommunens ekonomiska politik och den totala lokalekonomiska utvecklingen. Det rör, fast på ett annat plan än den tidigare diskussionen, kommunens möjligheter att påverka sin egen utveckling. 2 Kommunens ekonomiska beroende av staten och den statliga ekono- miska politiken. 3 Det inbördes beroendet mellan olika sektorer av den kommunala ekonomin och principerna för prioritering mellan olika utgiftsområ- den. Detta är ett mer renodlat planeringsproblem.
I en mening har kommunerna uppenbart möjligheter att föra en självständig ekonomisk politik — de kan inom den totalt tillgängliga resursram, som lokalinkomsten utgör, variera storleken på sina utgifter inom de gränser som bestäms av lagar och författningar.2
Det är svårare att fastställa i vilken utsträckning en kommun har möjligheter att genom olika åtgärder inverka på den totala resurstillgång- en, dvs. lokalinkomstens storlek. Att en kommun normalt har små möjligheter att påverka sysselsättning och inkomsteri den privata sektorn är uppenbart. Det råder som nämnts emellertid en ofta förbisedd interdependens mellan den kommunala ekonomiska politiken och den lokalekonomiska utvecklingen. Detta ömsesidiga beroende, som innebär att kommunens ekonomiska politik kan verka stimulerande eller retarde- rande på den ekonomiska utvecklingen i andra sektorer har hittills föga
beaktats, inte bara i den kommunala ekonomiska planeringen utan även i den nationella konjunkturpolitiken1 .
I den kommunala ekonomiska planeringen har det hittills varit regel att betrakta den totala resursramen som en exogent bestämd faktor, vars framtida storlek beräknas genom en prognos eller, rättare, ett antal basprognoser som utgör utgångspunkter för den egentliga kommunal- ekonomiska långtidsplanen. Sådana basprognoser brukar omfatta befolk- ningsutveckling och sysselsättning samt inkomster för företag och enskilda personerz. Den metodutveckling ifråga om prognosmetodik som efterlystes i föregående avsnitt är med andra ord en nödvändig förutsättning för att den kommunalekonomiska långtidsplaneringen skall kunna förbättras3.
I de flesta kommuner kan således den kommunalekonomiska långtids- planen (KELP) betraktas som en plan endast i den meningen att den anger vilka ekonomiska beslut kommunen avser att fatta under förutsätt- ning av en viss utveckling av t. ex. folkmängd, sysselsättning, inkomster och läge på kapitalmarknaden. Planen anger storleken av den kommunala sektorn i förhållande till lokalinkomsten och dessutom hur kommunens resurser skall fördelas på olika former av konsumtion och investeringar.
Dessutom har många kommuner vid upprättandet av KELP använt en beräkningsmetodik som är så enkel att det kan ifrågasättas om inte ordet ”projektion” mer adekvat skulle beskriva verksamheternas karaktär än ordet plan. Man har inte på ett konsekvent sätt tagit hänsyn till viktiga inbördes samband som de mellan investeringar och driftskostnader under ett längre tidsperspektiv, eller mellan förändringar i inkomster och levnadsstandard å ena sidan och efterfrågan på kommunala varor och tjänster å andra sidan. Däremot har planeringen i många fall kunnat tillgodose sådana syften som t. ex. att klargöra vilka kommunala investeringar, som erfordras för att genomföra ett visst bostadsbyggnads- program.4
En av den kommunalekonomiska långtidsplanens viktigaste uppgifter är att dels bestämma den totala omfattningen av den kommunala sektorn, dels göra en avvägning mellan olika utgiftsområden — bestämma standarden på konsumtionen av olika kommunala varor och tjänster. Denna simultana avvägningsprocess erbjuder givetvis samma svårigheter som är kända från den nationella ekonomiska långtidsplanen. I det praktiska planeringsarbetet har utvecklats såväl enklare som mer sofisti- kerade metoder för att angripa detta planeringsproblem.
Många kommuner använder samma enkla metod som varit vanlig vid arbetet med årsbudgeten, man låter varje förvaltning — i regel mot bakgrunden av gemensamma förutsättningar om befolkningsutveckling och inkomstutveckling — beräkna utgifter och inkomster för en femårsperiod. Därefter summeras alla förvaltningars efterfrågan på resurser och så sker en avstämning centralt mot beräknade tillgängliga inkomster. Behovet av investeringar beräknas på samma sätt. I de flesta fall görs härvid också för nya investeringsobjekt uppskattningar av förväntade driftutgifters. Det är uppenbart att denna teknik — som skulle kunna kallas ”summationsplanering” — kan vara användbar i
1 Det gäller t. ex. lågkon- junkturen 1971—72, då kommunerna på olika sätt hindrades att öka sina ut-
gifter.
2 Till de här nämnda bas- prognoserna hör i viss mån även beräkningar över bostadsbyggandet — låt vara att detta under 1950- och 1960-talens bristår bestämts mer ge- nom bostadsbyggnads- programmen än genom behovs- och efterfråge- prognoser.
3 En mer ingående dis- kussion av de berörda problemen finns i ”Skiss till ekonomisk långtidsplan för Stock- holms stad”, kap. 1. Stadskollegiets Utl. och Mem., nr 80, 1970. För en principiell dis- kussion, se Björn Hårs- man och Per Holm, Long term planning of municipal finance in a metropolitan region. Papers of the Regional Science Association, Vol. XXVI, 1971.
4 De blanketter som ut- arbetats av statistiska centralbyrån och bo- stadsstyrelsen för redo- visning av KELP har utformats så att de un- derlättat en samord- ning av KELP, med dels de kommunala bostads- programmen och dels SCB: s boksluts- och prognosstatistik.
5 Av redovisningen för KELP-materialet fram- går att många kommu- ner ännu inte gör upp- skattningar av driftutgif- terna förvaltningsvis utan endast schematiskt framskriver summan för ”nettodriftutgifterna” med användande av nå- got lämpligt procenttal. Detta innebär givetvis att planen har mycket begränsat värde som planeringsinstrument.
1 Kommunförbundet och enskilda forskare arbetar med dessa pro- blem.
mindre kommuner, men att den i allmänhet inte ger möjlighet till mer djuplodande analyser och avvägningar.
En mer ambitiös planeringsansats bygger på att man startar med en beräkning av de totala resurserna, som under olika förutsättningar kan stå till kommunens förfogande under planeringsperioden, och sedan bryter ned dessa på olika huvudområden. Detta kan ske genom att resurserna matchas mot uppställda behov eller beräknad efterfrågan på resurser från olika huvudsektorer. Inom varje större sektor belyser man sedan konsekvenserna av resursfördelningen för utbudet respektive konsum- tionen av tjänster eller varor och försöker illustrera förändringarnas betydelse för enskilda individer eller grupper av individer. Det är naturligt att en sådan jämförelse sedan leder till ett iterativt planeringsförfarande, där planen successivt anpassas till politiska mål.
Den väsentliga fördelen med en planeringsansats som bygger på ”nedbrytningsprincipen” jämförd med en som bygger på ”summations— principen” är att det i den förra är lättare att fördela ansvaret för planeringen på olika nivåer. Kommunstyrelsen kan inrikta sig på de övergripande, politiskt viktiga fördelningsfrågorna, t. ex. avvägningen av resurser mellan utbildning och socialvård, mellan markförvärv och bebyggelselokalisering å ena sidan och kollektiva kommunikationer å andra sidan, medan de i detaljfrågor sakkunniga förvaltningsorganen, som har direkt kontakt med de människor som skall använda kommunens tjänster, planerar för och fördelar de erhållna resursramarna inom sina respektive områden.
Denna planeringsteknik förutsätter att man har en metod att uppskat- ta långsiktiga förändringar i människors behov av och/eller efterfrågan på kommunala tjänster. Enkla sådana metoder finns utarbetade1 .
Vanligen beräknas behovet respektive efterfrågan på kommunala tjänster och varor för varje förvaltning med utgångspunkt i den förväntade förändringen i antalet individer eller konsumentenheter (hushåll eller andra ”konsumtionsenheter” t.ex. företag men även lägenheter, lokalytor eller dylikt) och i standarden (kvaliteten) på de utbjudna tjänsterna. Efterfrågan kan då ses som bestämd av antagna planer, bostadsbyggnadsprogram, förväntade inkomstökningar samt poli- tiskt formulerade målsättningar. Efterfrågealternativen översätts till beräknade driftutgifter. Detta innebär regelmässigt att kommunen måste ta ställning till vilken standard, som utbjudna tjänster skall ges samt överväga vilka nya tjänster som skall erbjudas (t. ex. att uppföra en simhall i en tätort som tidigare icke haft tillgång till detta). Standardkra- ven och rekommenderade behov måste sedan ställas mot möjliga finansieringsalternativ. Problemet kompliceras genom att flertalet av de tjänster och varor kommunen producerar icke är prissatta utan står gratis till människornas förfogande. Det är därför ofta icke möjligt att beräkna den framtida efterfrågan med hjälp av traditionell ekonomisk teori. Statens inflytande över kommunernas ekonomi skall här endast beröras ur några aspekter som är betydelsefulla för den kommunala långtidsplaneringen och lokaliseringspolitiken. Kommunen måste på olika sätt underordna sig den statliga konjunkturpolitiken. Det gäller upplåning
och möjligheterna att under- eller överbalansera budgeten. Staten kan påverka dessa förhållanden genom sitt inflytande över kapitalmarknaden och genom fakultativa direktiv som anger gränser för kommunalskattens höjd. Av konjunkturpolitiska och regionalpolitiska skäl är det angeläget att statens användning av sådana konjunkturpolitiska medel utnyttjas selektivt så att individuella olikheter i kommunernas ekonomiska situation kan beaktas. Om interkommunala variationer tilläts i större omfattning än för närvarande skulle detta kunna leda till att uppnåendet av regionalpolitiskt viktiga sysselsättningsmål underlättades.
Ett annat sätt att främja sådana regionalpolitiska mål som syftar till att befrämja utveckling i vissa grupper av kommuner, är att utforma vissa statsbidrag så att interlokala variationer är möjliga. De ”tillåtna" kostnaderna vid given kvalitet och i kvalitet vid given kostnad kunde få variera (t. ex. när det gällde gymnasieskolor av olika storlek och kvalitet). Härigenom skulle vissa nackdelar, som kan uppstå exempelvis genom den styrning, som ortsklassificeringen kan komma att innebära, kunna elimineras. En förutsättning för att tillåta sådana variationer i reglerna för vissa statsbidrag, skulle vara att de avsedda verksamheterna ingick i en långsiktig kommunalekonomisk utvecklingsplan, som i sin tur var koordinerad med de regionalpolitiska målen.
Varje kommunalekonomisk långtidsplan måste innehålla en beräkning av hur stora inkomster kommunen kan beräknas förfoga över under planeringsperioden. Detta beror i första hand på hur vad som här kallas ”lokalinkomsten” beräknas förändra sig under perioden — dvs. förenklat hur summan av fysiska personers och företags inkomster förändrar sig. I sin tur beror detta i huvudsak av den ekonomiska utveckling som bestäms externt, dvs. av faktorer som kommunen inte kan påverka. Som nämnts ovan finns emellertid ett direkt samband mellan kommunens ekonomiska politik och den lokalekonomiska utvecklingen. Den lokala offentliga sektorn — summan av landstings— och kommunala utgifter — utgör 20—25 % av lokalinkomsten; redan detta antyder att kommunens ekonomiska aktivitet måste vara betydelsefull. I många kommuner tillkommer härutöver betydande statlig verksamhet. Kommunen har också ett betydande inflytande över byggnadsverksamhetens omfattning. Även om man inte skall övervärdera det handlingsutrymme som kommunen har, kan den givetvis på olika sätt stimulera (eller eventuellt motverka) utvecklingen i andra sektorer. Bostads- och markpolitiken påverkar bostadskostnaden och därmed bostadskonsumtionen. Politiken när det gäller daghem påverkar i vissa situationer möjligheten för medlemmarna i hushåll med barn att arbeta utanför hemmet och därigenom lokalinkomsten. Utformningen av stads— och bebyggelseplaner kan förbättra eller försämra produktionsförutsättningarna för näringslivet eller resmöjligheterna för invånarna och därigenom både direkt och indirekt påverka levnadsstandard och levnadsvillkor. I den mån kommu- nens åtgärder är inriktade på att förändra förutsättningarna för enskild verksamhet i förhållande till andra kommuner — så beror det på omständigheterna i varje särskilt fall om detta är samhällsekonomiskt fördelaktigt eller inte.
Det finns tyvärr få undersökningsresultat som klarlägger hur variatio- ner i omfattning och inriktning av de kommunala verksamheterna kan påverka den lokalekonomiska utvecklingen - detta är ett angeläget forskningsområde. Den kommunala sektorns omfattning och samhälls- ekonomiska betydelse gör det emellertid angeläget att den fortsatta regionalekonomiska planeringen i större utsträckning än hittills tar hänsyn till sambandet kommunalekonomi — lokalekonomi.
2.6. Sammanfattande synpunkter
I kapitlet diskuteras metoder och modeller för prognoser över utveck- lingen för befolkning, näringsliv och miljö isamhällsplaneringen på lokal och regional nivå. Det nära samband som föreligger mellan dessa tre aspekter av samhällsutvecklingen betonas.
Material från folk- och bostadsräkningarna (FoB) utgör en viktig källa för information om utvecklingen i prognosarbetet på lokal och regional nivå. I kapitlet analyseras urbaniseringsförloppet i landets olika delar med hjälp av material från framför allt de senaste folk- och bostadsräkningar- na. En viktig slutsats är härvid att urbaniseringen synes ha fått ett delvis nytt drag. Elyttningarna från glesbygd till tätort var länge det domineran- de inslaget i urbaniseringen. Under l960-talet kom urbaniseringen att i hög grad präglas av flyttningar från mindre till medelstora tätorter. I många fall har man behov av att kunna analysera utvecklingen inom funktionellt avgränsade tätortsregioner. Folkräkningarnas tätortsdefini- tion medger f.n. inte en sådan analys. Framställningen visar också på behovet av att kunna eliminera inverkan på resultaten i räkningarna av skillnaderna i konjunkturläge vid olika folkräkningsår.
En modell för regionala och lokala befolkningsprognoser redovisas. Modellen har använts bl. a. för att studera hur belastningen på de kommunala institutionerna påverkas då nya bostadsområden byggs ut etappvis i stället för koncentrerat. Prognoserna med denna modell bygger på förutsättningen att ett inflyttningstryck råder i den ort (region) för vilken prognosen utarbetas. Det efterfrågeläge med bl. a. svårigheter att hyra ut nya bostäder som under de senaste åren inträtt på bostadsmark- naden inom många kommuner medför dock vissa problem i beräkningar- na med modeller av denna typ.
Prognos- och planeringsmomenten i länsplaneringen är nära kopplade till varandra. Sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen ges därför en central roll i prognosarbetet. Vid utformningen av prognossystemet har stor vikt lagts vid att det skall vara förståeligt och lätthanterligt på alla nivåer. Länsstyrelsernas och de kommunala myndigheternas kännedom om de speciella förhållandena i den egna regionen är av stor betydelse i de slutliga bedömningarna av näringslivs- och befolkningsutvecklingen. Prognossystemet saknar uppgifter om produktions- och penningflöden. Svårigheter att avgöra samstämmigheten mellan länsplaneringens och långtidsutredningens bedömningar av framtidsutvecklingen föreligger därför.
Som ett exempel på hur analyser av näringslivsutvecklingen på lokal och regional nivå kan utformas redovisades en prognos för industrins regionala utveckling till 1977. Prognosen bygger på den s. k. Skiftsmeto- den. De bedömningar av näringslivsutvecklingen som görs i länsplanering 1974 baseras delvis på kalkyler med denna metod. Enkelhet och små krav vad gäller tillgången till regional statistik är två viktiga fördelar som utmärker denna metod. En nackdel med metoden är att den inte beaktar de begränsningar för sektoremas tillväxt i en region som ges av tillgången av produktionsresurser — t. ex. arbetskraft — samt av efterfrågeutveck- lingen i regionen. Vidare tas ingen hänsyn till de ömsesidiga samband som föreligger mellan produktions-, sysselsättnings- och kapitalbeståndsut- vecklingen i landets olika delar. En alternativ ansats är att basera prognoser över näringslivsutveck- lingen på analyser av företagens lönsamhet i olika regioner. I ERU 74 samt i produktionskostnadsgruppens rapport redovisas analyser av företagens bruttovinst i olika branscher och regioner. Bruttovinsten är i regel högre för nyare anläggningar än för äldre. Kartläggningar av denna typ gör det möjligt att bl.a. bedöma hur många anställda inom olika branscher och regioner som kommer att arbeta ianläggningar som blir förlustbringande om kostnaderna för arbetskraft eller en annan produk- tionsresurs, t. ex. energi, ökar med ett visst antal procent. En sådan ansats, som således gör analysen av företagens lönsamhet samt anlägg- ningarnas ålder till det centrala momentet iprognosarbetet, har fördelen att den kräver relativt få kompletteringar av den existerande statistiken.
Prognoser med Skiftsmetoden samt med metoder som bygger på information om anläggningarnas ålder och lönsamhet utgör framskriv- ningar på basis av den historiska utvecklingen. En tredje ansats är att basera regionala näringslivsprognoser på uppgifter om företags och myndigheters planer beträffande produktion, antalet anställda, osv. Den senare ansatsen ger större möjligheter att beakta trendbrott inäringslivs- utvecklingen som beror av att företagen etc. ändrat sina förväntningar om framtiden. Näringslivsprognoserna i bl. a. länsplanering 74 bygger till stor del på uppgifter av denna typ. Pågående försöksverksamhet med system för informationsutbyte mellan företag och samhälle kan medföra att tillförlitligheten hos regionala näringslivsprognoser som bygger på plan- information i framtiden kan förbättras avsevärt.
Behovet av modeller som visar hur utvecklingen för den fysiska och sociala miljöns kvalitet beror av att de regionala förändringarna i befolkning och produktion har ökat starkt. Under överskådlig tid torde dock möjligheterna vara begränsade att i flerrelationsmodeller koppla samman miljöstatistik dels med befolkningsdata, dels med på monetära mått baserad statistik om konsumtion, produktion etc. Ett utvecklings- arbete bör emellertid startas för att möjliggöra sådana hopkopplingar. En utgångspunkt för detta arbete kan vara de analyser av sambanden mellan produktionsutvecklingen för olika sektorer och förändringarna i utsläpp i naturen av olika föroreningar som utförts i anslutning till utarbetandet av långtidsprogrammet 1974—1977 för den norska ekonomin.
3. Regionalräkenskaper
3.1. Varför regionalräkenskaper?
Tiden efter andra världskriget karaktäriseras av en i jämförelse med tidigare förhållanden stark stegring av ambitionerna att med en medveten politik styra samhällsutvecklingen mot realiserandet av uppställda politis- ka mål. Denna tendens har medfört krav på förbättrade metoder för att iaktta och beskriva verkligheten. Ett viktigt inslag är därvid utvecklandet av prognosmodeller baserade på flerrelationssystem. Det statistiska underlaget för dessa modeller har sammanställts inom ramen för nationalräkenskaperna. Under efterkrigstiden började man sålunda löpande producera nationalräkenskaper i form av systematisk samman- ställning av uppgifter för olika sektorer — hushåll, företag, stat och kommuner samt utlandet. I viss utsträckning kunde därvid redan existerande statistikkällor utnyttjas. I några fall krävdes dock att ny information togs fram. Tillgången till statistik var redan vid starten tillräcklig för att vissa då aktuella målkonflikter skulle kunna belysas. Det fortsatta arbetet med utvecklandet av dessa räkenskaper har ytterligare förbättrat möjligheterna till analys av relationerna mellan olika samhälls- sektorer. Den nationella ekonomiska politiken har under hela denna tidsperiod i hög grad baserats på sammanställningar av dessa räkenskaper till försörjningsbalanser som prognos- och planeringsinstrument. Detta gäller såväl den kortsiktiga ekonomiska politiken —— konjunkturpolitiken — som den ekonomiska politiken på medellång sikt. Av olika skäl saknas ett system med motsvarande roll som underlag för den regionala politiken.
I och med att den regionala dimensionen fått en alltmer central rolli samhällsplaneringen har behovet av ett motsvarande räkenskapssystem som underlag för den regionala analysen blivit allt starkare. Möjligheterna att ta hänsyn till beroenden mellan olika näringsgrenar och regioner i den regionala planeringen är f. 11. små. Dessa beroenden medför att regional- politiska åtgärder i en enskild region ger upphov till spridningseffekter i andra delar av landet. För att kunna avgöra hur regionalpolitiska åtgärder bör utformas krävs information om sådana spridningseffekter. Man hari den regionala planeringen vidare behov av information om vilken innebörd t. ex. långtidsutredningarnas bedömningar av resursutvecklingen för landet som helhet har i planeringen för de enskilda regionerna. För
att ge denna information krävs att långtidsutredningarnas prognoser kan brytas ned på olika regioner. På motsvarande sätt har man iplaneringen på nationell nivå behov av att kunna beakta regionala aspekter. Som underlag för utformningen av t. ex. den statliga ekonomiska politiken har man behov av information om vilka effekter uppfyllandet av befolknings- mål för län och kommuner som formuleras inom ramen för regionalpoli- tiken får bl. a. för balansen i transaktionerna med utlandet och för den samhällsekonomiska balansen. Samma informationsbehov föreligger även vid utarbetandet av långtidsutredningarnas prognoser. Några möjligheter att avgöra hur sådana befolkningsmål kan påverka den samhällsekonomis- ka balansen och därmed även t. ex. inflationstakten i samhällsekonomin finns idag inte.
För att tillgodose de behov i samhällsplaneringen av information om den regionala utvecklingen som anges ovan krävs att man bygger upp ett regionalräkenskapssystem som kan fylla en funktion liknande den nationalräkenskaperna idag fyller, dvs. ge en grund för regional analys på samma sätt som nationalräkenskaperna ger grunden för analyser på nationell nivå.1 Ett sådant regionalräkenskapssystem beskrivs i detta kapitel. Regionalräkenskaperna ger ett instrument för regional nedbryt- ning av långtidsutredningarnas prognoser. Härigenom erhålls ett hjälp- medel för bedömning av inverkan på utvecklingen i olika regioner av de skilda utvecklingsalternativ för den svenska ekonomin som anges i dessa utredningar. Fullt utbyggt kan detta regionalräkenskapssystem t. ex. ge information om effekterna på samhällsutvecklingen i olika regioner om den nationella ekonomiska politiken läggs om i syfte att uppnå balans i de utrikes betalningarna. Räkenskapssystemet öppnar en möjlighet att på sikt bygga upp långtidsutredningarnas prognoser på basis av information för den regionala nivån. Räkenskapssystemet förutsätter information om beroenden mellan olika sektorer och regioner i form av leveranser av varor och tjänster. Det ger därför möjlighet att belysa spridningseffekter- na i olika regioner av t. ex. lokaliseringspolitiska åtgärder som sätts in i en viss region.
Det här beskrivna regionalräkenskapssystemet kan således användas för samordning av nationella och regionala prognoser samt för analys av regionala spridningseffekter. Det kan däremot inte användas som ett hjälpmedel för direkt samordning av lokal och nationell planering. Under överskådlig framtid torde det inte vara möjligt att ta fram uppgifter om bl. a. de totala investeringarnas fördelning mellan enskilda kommuner. De praktiska och principiella svårigheter som uppstår vid en fördelning på enskilda kommuner av t. ex. statliga investeringar i järnvägar, vägar, tele
] Med avseende på användningen i samhällsplaneringen föreligger dock en viss skillnad mellan nationalräkenskaperna och regionalräkenskapssystem. National- räkenskaper används som underlag för analys av såväl kortsiktiga stabilitets- problem som långsiktiga problem. Regionalpolitikens inriktning på långsiktiga frågor torde medföra att regionalräkenskaper främst kommer att användas för att beskriva målkonflikter i samband med strukturella förändringar inom och mellan regioner. I den utsträckning som kortsiktiga problem tas upp inom ramen för den regionala politiken kan regionalräkenskaper komma till användning även i detta avseende.
osv. kan idag inte bemästras. Det är därför naturligt att med hjälp av regionalräkenskapssystem ange produktions- och investeringsfördelningen mellan större sammanhängande regioner. Det blir sedan en uppgift för den regionala planeringen att se efter om de enskilda kommunernas investeringsbehov ryms inom de ramar som blir tillgängliga på den regionala nivån.
Förutom som instrument i planeringen kan ett regionalräkenskaps- system tjäna som ett schema för den successiva utbyggnaden av den regionala statistiken. Regionalräkenskapssystemet fyller här samma sam- ordnande funktion som nationalräkenskapssystemet fyller vid utbyggnad av statistiken för den nationella nivån.
För att belysa användbarheten tillämpas räkenskapssystemet med data för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län. Det bör framhållas, att syftet med dessa kalkyler inte är att kartlägga samhälls- strukturen i och för sig för dessa län, utan att utveckla analysmetoder för den regionala planeringen. Dessa metoder illustreras därvid med hjälp av empiriska data som sammanställts.
3.1.1. Räkenskapssystem för den nationella och den regionala nivån
Som redan framhållits är löpande räkenskapssystem för den nationella nivån en relativt sen företeelse. Fortfarande sker en mycket snabb utveckling av dessa system. Man kan på den nationella nivån urskilja åtminstone fem olika typer av sammanställningar av uppgifter från ett fullständigt nationalräkenskapssystem
. Försörjningsbalanser
. Input-outputtabeller . Räkenskapssystem för finansiella flöden . Betalningsbalanser
. Förmögenhetsbalanser.
MADON—
Dessa sammanställningar registrerar olika aspekter av de transaktioner som äger rum i ett samhälle under en viss tidsperiod. Vilken eller vilka typer av sammanställningar man använder sig av beror givetvis av den aktuella problemställningen. Nedan ges en kort beskrivning av dessa räkenskapssammanställningar samt hur de användes i analyser av den ekonomiska utvecklingen på nationell nivå. I samband härmed ges även en kortfattad diskussion av önskvärdheten och möjligheten av motsvaran- de sammanställningar för den regionala nivån.
Försörjningsbalanser representerar den kanske bäst kända formen för systematisk sammanställning av nationella räkenskapsdata. En försörj- ningsbalans kan sägas vara en kontomässig uppställning av den totala tillgången på varor och tjänster under en viss tidsperiod — vanligtvis ett år — samt hur denna tillgång fördela(t)s på olika användningsområden. (En redogörelse för de olika poster som utskiljs på tillgångs- resp. använd- ningssidan i en sådan balans ges i avsnitt 3.3, varför denna framställning här inte föregripes.)
Försörjningsbalanser kan avse förgångna tidsperioder och utgörs då av sammanställningar av historiska nationalräkenskapsdata. Totala resurs-
tillgångar och totala resursanspråk måste med nödvändighet balansera i en sådan sammanställning. Försörjningsbalanser av denna typ är av mycket stort värde vid beskrivning och analys av strukturella föränd- ringar på nationell nivå.
Prognoser över den ekonomiska utvecklingen i hela landet brukar sammanfattas i försörjningsbalanser. Underlaget för dessa sammanställ- ningar utgörs härvid av inhämtad information om hushållens, företagens samt de offentliga myndigheternas planer att köpa och sälja. Det är därför mindre sannolikt att totala resurstillgångar och totala resurs- anspråk balanserar i en sådan sammanställning. Om så ej är fallet föreligger bristande samhällsekonomisk balans. Den ekonomiska politikens uppgift är då att med hjälp av olika medel påverka de olika posterna i försörjningsbalansen på sådant sätt att ett prognosalternativ med sam- stämmighet mellan totala resurstillgångar och resursanspråk erhålls. Analyser av utvecklingen för den samhällsekonomiska balansen med hjälp av försörjningsbalanser utgör ett centralt underlag vid utformningen av den ekonomiska politiken på såväl kort som medellång sikt på nationell mva.
På motsvarande sätt skulle bedömningar av utvecklingen för den samhällsekonomiska balansen för enskilda regioner'kunna ge underlag vid beslut på såväl nationell som regional nivå. I planeringen på regional nivå kan försörjningsbalanser användas för att analysera effekterna på totalproduktionen, den privata konsumtionen osv. av en expansion av den kommunala konsumtionen. Förändringarna i regionens arbetskrafts- resurser förutsätts härvid kända. Dessa analyser ger information om de långsiktiga konsekvenserna för den regionala ekonomin av olika åtgär- der.l Prognoser i försörjningsbalansens form för enskilda regioner kan dock anses vara av värde främst som underlag i den regionala planeringen på nationell nivå. Sådana prognoser kan användas för att bygga upp långtidsutredningens kalkyler utifrån regionala data och utvecklings- tendenser. Prognoserna kan vidare ge underlag för en regionalisering av konjunkturpolitiken.
Den snabba utbyggnaden av den regionala statistiken under senare år har medfört att flertalet posteri en regional försörjningsbalans i dag kan skattas med relativt god tillförlitlighet.
Försörjningsbalanser visar konsumtion, produktion, osv. endast i form av aggregat. De ger således ingen information om beroenden mellan olika sektorer i ett samhälle. Information om dessa beroenden är nödvändig för att kunna bedöma effekterna på olika delar av ekonomin av förändringar inom en enskild sektor. För att erhålla sådan kunskap har input-output- system utvecklats. De visar beroenden mellan sektorer i form av leveransströmmar. Input-outputmodeller har fått vidsträckt användningi analyser av samhällsutvecklingen på nationell nivå. Den modell som ligger till grund för prognoserna i 1970 års långtidsutredning är av input- outputtyp. Modellen gör det möjligt att utarbeta detaljerade prognoser för den svenska ekonomin med samstämmighet mellan de olika sektorer- nas planer.
Samhällsutvecklingen i en enskild region bestäms i hög grad av utvecklingen i de övriga delarna av ett land. För att kunna bedöma
] Analyser av denna typ för Stockholmsregionen redovisas i 0. Ohlsson och A. Granholm, Regionalekonomiska modeller med tillämpning på Stockholmsregionen, Stockholm 1972. Som ett led i regionplanearbetet inom göteborgsregionen har en försörjningsbalans för regionen år 1970 upprättats. Den avses i det fortsatta arbetet kompletteras med prognoser i försörjningsbalansens form för de närmaste 5—10 åren. Försörjningsbalanserna är avsedda att användas som ett avstämnings- instrument i regionplaneringen. Se Göteborgsregionen. Ekonomi. Försörjnings- balans 1970, Storgöteborgs samarbetskommitté, Göteborg 1973.
effekterna i olika regioner av samhällspolitiska åtgärder i en enskild region krävs information om beroenden mellan såväl sektorer som regioner. Regionalräkenskapssystem utformade så att de medger upp- rättandet av regionaliserade input-outputtabeller skulle därför vara av största värde som underlag för regionalpolitiska beslut på såväl nationell som regional nivå.
En åtskillnad kan göras mellan inomregionala och mellanregionala input-outputanalyser. Studier av den förra typen visar en regions struktur samt dess relationer till omvärlden. Mellanregionala input-outputanaly- ser belyser dels sambanden mellan olika sektorer i regionerna, dels varje regions transaktioner med samtliga övriga regioner.
Upprättandet av regionaliserade input-outputtabeller ställer stora krav på tillgången till regional statistik.1 Bl.a. krävs information om den regionala fördelningen av inköp och försäljning av insatsvaror i produk- tionen för företag och myndigheter ivarje enskild region. Sådan statistik saknas i dag.I samband med genomförandet av Länsplanering 1974 utförs en regional input—outputstudie för industrisektom. Den information som studien ger skall användas bl. a. som underlag i programarbetet i inne- varande länsplaneringsomgång.
I samband med regional input-outputänalys aktualiseras vissa metodo- logiska problem som inte är aktuella då input-outputteknik används för att analysera utvecklingen för nationella ekonomier. I en input-output- tabell för en nation anges den mängd insatsvaror och -tjänster som varje produktionssektor köper från andra sektorer per produktenhet. Tröghe- ter i de tekniska förändringarna gör det rimligt att anta att dessa relationer är stabila om den period som kalkylen avser inte är alltför lång. En regional input-outputtabell anger, förutom den mängd insatsvaror och tjänster som varje sektor köper från andra sektorer, även från vilka regioner som dessa insatselement köpes. Vid prognoser med regional input-outputteknik måste gälla att såväl produktionstekniken som det regionala handelsmönstret är stabilt under prognosperioden. I ett land som Sverige med väl utbyggda kommunikations- och informationssystem kan det i många fall anses tveksamt om det är möjligt att förutsätta oförändrade regionala handelsmönster.
Bedömningar av ett lands utveckling i termer av produktions— och investeringsutveckling, osv. (s. k. realekonomiska kalkyler) ger ingen information om t. ex. finansieringskälloma för den bedömda investerings- utvecklingen. Strukturförändringar på kreditmarknaden kan dock ha stor inverkan på tillgången till sådana finansieringskällor för investeringar inom olika sektorer. Prognoser i reala termer kompletteras därför ofta med kalkyler över finansiella flöden. En förutsättning för att en prognos 1 reala termer skall uppfyllas är att den stämmer överens med motsvarande finansiella prognos.
Tillgänglig statistik möjliggör analys av finansiella strömmar mellan
1 De undersökningar av produktionsstrukturen i Malmöhus, Älvsborgs, Koppar- bergs och Västerbottens län som utförts av ERU: s produktionskostnadsgrupp utgör ett exempel på regionala input-outputanalyser. De studier av regionala utvecklingsförlopp som Åke E. Andersson och Olle Ohlsson redovisar i bilaga 14 baseras på en mellanregional input-outputmodell. I stället för att utgå ifrån information om faktiska leveranser mellan skilda sektorer och regioner söker Andersson och Ohlsson beräkna dessa leveranser. Handelsutbytet mellan regionerna bestäms i modellen, förutom av skillnaden mellan produktion och användning av varje vara och tjänst, av transportavstånden. Denna uppläggning av analysen ger möjlighet att studera vilka effekter som t. ex. ändrade transport- kostnader får för handeln mellan regionerna. Derma ansats som Andersson och Ohlsson använder utgör ett värdefullt komplement till analyser som bygger på information om faktiska leveranser mellan sektorer och regioner.
olika sektorer på nationell nivå. Som underlag bl. a. för en regionalisering av konjunkturpolitiken kan analyser av de finansiella strömmarna mellan landets olika delar vara av värde. Statistiska problem och andra faktorer medför dock f. n. stora svårigheter vid införandet av finansiella kalkyler i den regionala analysen.l
Betalningsbalansen för ett enskilt land visar dess transaktioner med andra länder. Om ett land har underskott i sin handel med andra länder måste detta finansieras genom t. ex. kapitalimport från utlandet. Betal- ningsbalanser visar sådana transaktioner och dessas ömsesidiga samband. Jämfört med motsvarande kalkyler för nationer är bedömningar av betalningsbalansens utveckling för enskilda regioner av litet intresse.
Med ett samhälles förmögenhet avses summan av dess realkapital och finansiella tillgångar minus dess finansiella skulder. Förmögenhetsberäk- ningar för ett land som helhet är tämligen ointressanta utom möjligen för jämförelser mellan olika länder. Behovet av uppgifter om olika typer av tillgångar för skilda samhällssektorer i analyser av bl. a. den ekonomiska tillväxtens orsaker har däremot vuxit sig allt starkare. 'De alltmer omfattande realkapitalvolymberäkningama för olika delar av den svenska ekonomin är ett uttryck för denna tendens.
Tillgång till regional statistik för de offentliga sektoremas realkapital- tillgångar krävs i analyser av de samhällsekonomiska kostnaderna av nyetableringar och företagsnedläggelser i olika orter. Uppgifter om hushållens tillgångar i form av kunskap, hälsa, finansiella resurser, osv. är centrala i bedömningen av levnadsvillkoren i landets orter. För en effektiv styrning av miljöutvecklingen fordras information om natur- tillgångar i skilda delar av landet. Av dessa exempel framgår att förmögenhetsberäkningar med uppgifter om bl.a. tillgångarnas ålders- fördelning för enskilda regioner och sektorer är av största värde vid bedömningar av välfärdsutvecklingen och expansionsmöjligheterna i skilda delar av landet på längre sikt.
3.1 .2 Regionalräkenskapssystem i vissa andra länder
Regionalräkenskaper för samtliga regioner i landet sammanställs i Nederländerna och Norge av resp. lands statistiska centralbyrå. Regional- räkenskapssammanställningar som har karaktär av försöksstudier, har även utförts i vissa andra länder, bl. a. Storbritannien. Endast de två förstnämnda ländernas regionalräkenskaper kommenteras dock här.
Initiativet till löpande produktion av officiella regionalräkenskaper i Nederländerna togs av de regionala myndigheter som har ansvaret för planeringen av den ekonomiska utvecklingen i regionerna. Dessa myndig- heter uttryckte önskemål om ett regionalräkenskapssystem som kunde
— användas av de regionala myndigheterna i samband med utarbetandet av utvecklingsplaner — användas av de centrala myndigheterna vid utformandet av planer för den regionala utvecklingen — förse de regionala myndigheterna med ett statistiskt hjälpmedel som
gör det möjligt för dessa att bedöma de regionala effekterna av centrala myndigheters beslut.
Vidare uttalades önskemålet att dessa räkenskaper skulle belysa insatsstrukturen för varje produktionssektor och region. Räkenskapema borde således redovisas i form av en input-outputtabell för varje region.
1 Som ett led i det ovan nämnda regionplanear- betet för Göteborgsregio- nen har utförts beräkningar av de finansiella transak- tionerna mellan regionen och staten. Syftet är härvid främst att studera huru- vida Storgöteborg erhåller ett positivt eller negativt skatteutbyte i dessa trans- aktioner.
! En beskrivning av re- gionalräkenskapssystemet i Nederländerna ges i Statistical Studies no 20. Regional Accounts of the Netherlands. Netherlands Central Bureau of Statis— tics, The Hague, 1970. De norska regionalräken-
skaperna beskrivs i Regio-* nalt Nasjonalregnskap 1965, Statistisk sentral- byrå, Oslo 1970.
Regionalräkenskapernas utformning i Nederländerna och Norge över- ensstämmer i stort sett. Syftet med dessa räkenskaper är att fördela nationalräkenskapsdata för landet som helhet på regionerna.1
En viktig egenskap hos det regionalräkenskapssystem som utvecklatsi de två länderna är att uppgifter om varu- och tjänsteleveranser mellan sektorer i olika regioner saknas. Regionalräkenskaperna i Nederländerna upprättas med de l l provinserna som regionala enheter. Räkenskaper hari några fall även sammanställts för regionala enheter motsvarande kom- muner i Sverige. Regionalräkenskapssammanställningamai Norge utförs på fylkesnivå. För vissa av sektorerna finns i de två länderna regional statistik, medan för andra sektorer data för regionerna erhålls med hjälp av schablonmässiga fördelningar. I båda länderna införs i regionalräken- skapssystemet en fiktiv region. Till denna förs verksamheter som saknar en klart definierad lokalisering inom landet. 1 t. ex. det nederländska räkenskapssystemet förs utgifter för internationell sjöfart, statlig kon- sumtion, m. rn. till den fiktiva regionen.
Endast i en region i Nederländerna -— Rotterdamregionen — spelar regionalräkenskaperna en mer betydande roll som underlag för plane- ringen. I övrigt kan regionalräkenskaperna i de två länderna inte sägas användas i planeringen på regional och central nivå. Skälet härför är att regionalräkenskaperna inte ger information om beroenden mellan sekto- rer i olika regioner. Därmed ges inte heller möjlighet att belysa effekterna i olika regioner av förändringar i en enskild region. I båda länderna undersöks f. n. möjligheterna att utveckla regionalräkenskaperna så att sektoriella och regionala beroenden kan analyseras.
3.2. Utgångspunkt för analyserna
I de följande avsnitten redovisas olika analyser som baseras på informa- tion från ett regionalräkenskapssystem. Syftet är härvid främst att föra fram analysmetoder som kan användas i länsplaneringen och i långtids- utredningarnas arbete. Vissa utgångspunkter för den fortsatta framställ- ningen ges i detta avsnitt.
Långtidsutredningama kan sägas vara det dominerande prognos- systemet på den nationella nivån. I dessa redovisas utvecklingsalternativ för den svenska ekonomin med samstämmighet mellan utvecklingen för sysselsättningen, produktionen och transaktionerna med utlandet. Endast sektorsaspekterna av utvecklingen beaktas dock i dessa analyser. En regional analys av de utvecklingsalternativ som redovisas i långtidsutred- ningarna kan avslöja betydande obalanser som inte kommer till synes i kalkyler med de metoder som för närvarande tillämpas. Exempelvis kan en regional sammanställning av information om planer, som inhämtats från beslutsenhetema inom de olika sektorerna, visa betydande överefter- frågan för arbetskraft i en viss region, medan ett lika stort överutbud av arbetskraft föreligger i landets övriga regioner. En sammanställning i vilken den rumsliga dimensionen inte beaktas anger här att överensstäm- melse mellan anspråk och tillgång på arbetskraft föreligger på nationell
nivå. Under förutsättning att det inte är möjligt att eliminera regionala obalanser med hjälp av arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder, skulle i denna situation åtgärder inom ramen för den ekonomiska politiken vilka baseras på enbart den senare typen av beräkningar som beslutsunderlag uppenbarligen vara otillräckliga för att åstadkomma t. ex. full sysselsättning och stabila priser.
I långtidsutredningarna redovisas utvecklingsalternativ som är sektori- ellt förenliga i den meningen att sektoremas krav på resurser under en tidsperiod överensstämmer med den totala tillgången på resurser under samma tidsperiod. De analyser som här utförs syftar till att utveckla metoder, vilka skall göra det möjligt att beräkna alternativa utvecklings- förlopp med samstämmighet såväl regionalt som sektoriellt. I de regionala analyserna är två alternativa typer av kalkyler aktuella. Dels kan det vara fråga om att ange utvecklingsalternativ som är regionalt och sektoriellt förenliga i den meningen, att resursanspråken inom de enskilda regioner- na överensstämmer med de resurser, som varje region kan förväntas disponera vid samma tidpunkt. Dels kan det vara fråga om att ange utvecklingsalternativ, som är regionalt och sektoriellt förenliga i det avseendet att de samlade resurskraven från samtliga regioner och sektorer i landet överensstämmer med landets totala tillgångar under motsvarande tidsperiod. Den senare typen av kalkyler kan utföras som en uppbyggnad från den regionala nivån av långtidsutredningens beräkningar och är av värde som informationsunderlag främst i den ekonomiska politiken på nationell nivå. Den förra typen av kalkyler — som ju inte nödvändigtvis behöver utföras för samtliga regioner i ett land — är av värde dels som underlag i den regionala utvecklingsplaneringen, dels vid beslut på nationell nivå, t. ex. i samband med beslut om åtgärder inriktade på speciella problemregioner.
I långtidsutredningarna är intresset i hög grad koncentrerat till analys av produktionskapacitetens utveckling och de anspråk som förväntas bli ställda på denna samt till analys av problem som gäller betalningsbalan- sens utveckling. Kompetensfördelningen mellan olika myndigheter m. fl. faktorer medför att de enskilda regionernas produktionsutveckling och transaktioner med utlandet i form av kapitalimport, transfereringar osv. inte uppfattas som restriktioner för handlandet i den regionala planering- en. Av samma skäl ges i stället sysselsättnings- och befolkningsutveck- lingen den centrala rollen i denna planering. I föreliggande kapitel utnyttjas analyser av produktionsutvecklingen tillsammans med informa- tion om arbetsproduktivitetens utveckling som underlag för bedömning av det arbetskraftsbehov i regionerna som denna produktionsutveckling förutsätter. Produktionsprognoserna ses dock som underordnade syssel— sättningsprognoserna. Vad gäller syftet vid bedömningarna av framtids- utvecklingen överensstämmer de analyser som här utförs med t.ex. länsplaneringens kalkyler. Den metod för beräkning av sysselsättnings- utvecklingen som här används är dock densamma som i långtidsutred- ningens kalkyler.
Det regionalräkenskapssystem som här redovisas förutsätter uppgifter om samband mellan sektorer i olika regioner i form av köp och
försäljning av varor och tjänster för dels slutlig användning, dels insats i produktionen. Genom att utforma regionalräkenskaperna på detta sätt erhålls möjlighet att bedöma effekterna på produktion och sysselsätt- ning i olika regioner av produktionsförändringar inom en sektori en viss region eller i utlandet. Studier av sådana direkta och indirekta spridnings- effekter ger underlag för bedömningar av hur lokaliseringspolitiska och andra åtgärder påverkar samhällsutvecklingen i olika regioner. Vidare erhålles möjlighet att föra analysen av samstämmigheten mellan progno- ser för den regionala och den nationella nivån längre än vad som idag är möjligt. Ett exempel kan belysa detta. Kraven på en balanserad regional utveckling antas innebära att vissa sysselsättningsprognoser skall upp- fyllas i varje län. Samtidigt krävs för samhällsekonomisk balans att vissa prognoser för produktionen samt bytesbalansens utveckling uppfylls på nationell nivå. De analysmetoder som i dag finns tillgängliga gör det inte möjligt att avgöra om dessa prognoser är förenliga. Ett regionalräken- skapssystem av den typ som här diskuteras skulle t. ex. göra det möjligt att beräkna den produktion som uppnås i varje region och därmed även nationellt, om sysselsättningsprognoserna för länen uppfylls och om de anställda arbetar i verksamheter med viss antagen produktivitetsutveck- ling. Införandet av vissa andra antaganden gör det även möjligt att belysa inverkan på bytesbalansutvecklingen av sysselsättningsprognosemas upp- fyllande för de enskilda regionerna. Ett regionalräkenskapssystem ger således möjlighet att föra in en ny, kompletterande dimension i den
regionala planeringen.
3.3. Analys av samhällsstrukturen i Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens samt Älvsborgs län 1970
I detta avsnitt illustreras olika sätt att använda sammanställningar av regionalräkenskapsdata för jämförelser av samhällsstrukturen i skilda regioner. Data för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län ger som ovan anges den yttre ramen för den redovisning av metoder för sådana jämförelser som här ges. Som redan framhållits är syftet med dessa kalkyler att demonstrera de analysmöjligheter som ett regional- räkenskapssystem av den här aktuella typen medger, inte att kartlägga faktiska förhållanden i dessa regioner. Som framgår av den fortsatta framställningen i detta avsnitt har brist på statistiska data rn. fl. faktorer medfört att kalkylerna är ofullständiga i många avseenden.
I tabell 3.1 redovisas exportens andel av den totala resursanvändningen dels för de fyra länen, dels för riket som helhet. Denna andel ger ett mått på beroendet av omvärlden på regional resp. nationell nivå. Exporten till omvärlden, dvs. övriga Sverige samt utlandet, svarar enligt tabellen i runda tal för hälften av den totala resursanvändningen i Kopparbergs och Älvsborgs" län. För de två övriga länen är dessa andelar något lägre. Motsvarande andel för landet som helhet är 20 %. En region är som regel avsevärt mer beroende av omvärlden än en nation. Det är i hög grad via exportutvecklingen som förändringar i omvärlden överförs till den
enskilda regionen. Utförlig information om storleken och sammansätt- ningen av regionernas export till omvärlden är därför av stor vikt i analyser av regionala utvecklingsförlopp.
Information om samhällsstrukturen i en region kan sammanfattas i form av en försörjningsbalans. I denna visas resurstillförsel och resurs- användning i regionen i form av grova aggregat. Regionala försörjnings- balanser kan ses som ett instrument för relativt grova jämförelser av samhällsstrukturen i skilda regioner.
Tabell 3.1 Leveranser till omvärlden från utvalda län och landet som helhet 1970 (procent)
Resursanvändning Län Riket
Koppar- Malmö- Väster— Älvs- bergs hus bottens borgs Inomregional resursanvändning 47,8 55,6 61,4 49,3 80,0 Export totalt 52,2 44,4 38,6 50,7 20,0 därav: till övriga Sverige 38,5 31,3 24,8 38,9 — till utlandet 13,7 13,1 13,8 11,8 20,0 Total resursanvändning 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Källor:Produktionskostnadsgruppens leveransenkät, 1970 års långtidsutredning (SOU 1970: 71), m. fl.
De kategorier som urskiljs på tillgångssidan i en regional försörjnings- balans är dels produktionen i regionen, dels dess import. Den totala produktionen i en region kan mätas i form av bruttoregionprodukt. Ett grundläggande motiv för att beräkna den totala produktionens samman- sättning och utveckling i en region är önskemålet om att få mått på produktionskapacitetens förändring totalt samt inom olika sektorer. Sådana mått ger underlag för bedömning av vilka resurser man totalt förfogar över i regionerna, i nuet och i framtiden. Mått av denna art ger även underlag för analys av vilka faktorer det är som bestämmer produktionskapacitetens utveckling i regionerna. Därigenom erhålls kunskap som gör det möjligt att påverka kapacitetsutvecklingen. Beräk- ningar av produktionskapacitetens utveckling är centrala i analysen av utvecklingstendenser på medellång och lång sikt men av mindre intresse i analysen av förändringar på kortare sikt (exempelvis i konjunkturbedöm- ningar).
Användningssidan i en regional försörjningsbalans omfattar i regel posterna privat och offentlig konsumtion, privata och offentliga investe- ringar, lagerförändringar samt export. Syftet med regionalräkenskaps- beräkningar som utgår ifrån försörjningsbalansens användningssida är att beskriva de olika sektoremas anspråk på regionens resurser. Dessa beräkningar ger exempelvis möjlighet till bedömning av hur mycket den privata konsumtionen måste minska för att ge utrymme för en viss ökning av den kommunala konsumtionen i regionen. Analysen av utvecklingstendensema för användningssidans delposter kan sägas vara lika centrala i såväl kortsiktsanalyser som i bedömningar av utvecklings- tendenser på medellång och lång sikt.
Beräkningarna av bruttoproduktionsvärde, input-outputstruktur, m.m. för produktionssystemets sektorer baseras på produktionskost-
nadsgruppens enkätundersökning. Värdet av den privata konsumtionen i länen har erhållits genom att regionfördela riksdata efter resp. läns andel av nationalinkomsten. Därvid har förutsatts att konsumtionen har samma struktur i länen som i riket. Beräkningarna av den statliga konsumtionen bygger på uppgifter om lönesummor för statligt anställda i varje län. Den kommunala konsumtionens värde i resp. län har erhållits med ledning av officiell statistik. Inputstrukturen för de olika ändamålsgruppema i den offentliga konsumtionen förutsätts vara densamma i länen som i riket. Statliga investeringar samt bostadsinvesteringarna har beräknats med ledning av uppgifter om kostnader för påbörjade byggnadsprojekt. Uppgifter om investeringar för dels den kommunala sektorn, dels den egentliga industrin har hämtats från officiell statistik. Investeringsdata för övriga sektorer har erhållits genom andelsberäkningar. Lagerförändringar har inte beaktats i kalkylerna.
De beskrivna kalkylerna kan för varje län sammanställas till ett system som ger information om total produktion för olika sektorer, resurs- användning i form av dels privat och offentlig konsumtion, dels löpande förbrukning inom produktionssystemet samt större delen av importen till och exporten från olika sektorer i länet. Denna sammanställning utgör regionalräkenskapssystemet för resp. län.
Länens import från omvärlden är känd till den del som den går till insatser i produktionssystemet. Importen för dels konsumtion, dels investeringar i länen är inte känd. Exporten av varor har inte kunnat kartläggas mer fullständigt. Till följd av framför allt den bristande kunskapen om regionernas handel med omvärlden uppkommer en residual mellan total resursförbrukning och total resursanvändning i räkenskapssammanställningarna för länen. Denna residual svarar för en relativt stor andel av totala värdet för de registrerade transaktionerna.
Samhällsstrukturen i de fyra länen 1970 ges i tabell 3.2 en samman- fattande beskrivning i form av en försörjningsbalans för resp. län.l För jämförelse redovisas även en motsvarande balans för landet som helhet. Osäkerheten hos det material som ligger till grund för beräkningarna för de fyra länen bör påpekas. Samtliga län i tabellen uppvisar överskott i sin handel med omvärlden 1970. För landet som helhet föreligger underskott i utrikeshandeln samma år. Det är inte möjligt att med ledning av det insamlade materialet ange regionernas balans i handeln med dels landet i övrigt, dels utlandet. Skälet härtill är att större delen av länens totala import ej kunnat ursprungsspecificeras. Enligt kalkylerna svarar den privata konsumtionen för över hälften av den totala resursanvändningen i länen. Västerbottens län uppvisar här en relativt låg och Älvsborgs län en relativt hög andel. Andelen för den kommunala konsumtionen är markant högre i Västerbottens län än i de övriga länen. Jämfört med riksnivån svarar bostadsinvesteringarna för en låg andel av resursanvänd- ningen i Kopparbergs resp. Västerbottens län och en hög andel i Malmöhus län. Förklaringen härtill är sannolikt de förra länens karaktär av utflyttningsregioner och det senare länets karaktär av inflyttnings-
1 De beräkningar för de fyra länen som här redovisas baseras så långt som möjligt på samma principer som tillämpas i 1970 års långtidsutredning. För en beskrivning av dessa metoder, se Plan och prognos. En studie i de svenska långtidsutredningar- nas metodik. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 9 (SOU 1971: 70), Stockholm 1971. En kortfattad redogörelse för de metoder och statistikkällor som utnyttjats 'i de beräkningar som redovisas i den följande framställningen ges i ett appendix till rapporten.
region fram till år 1970. Skillnader mellan länen vad gäller de olika delposternas andelar av den totala resursförbrukningen återspeglar effekterna av beslut på dels nationell nivå (t. ex. vad gäller de statliga verksamheternas omfattning och lokalisering), dels lokal och regional nivå (t. ex. vad gäller fördelningen på privat och kommunal konsumtion).
Den totalöversikt av samhällsstrukturen i en region, som ges av en regional försörjningsbalans, vinns till priset av brist på information om delsektorernas betydelse. I tabell 3.2 återges exempelvis den totala produktionen i regionen endast i form av ett aggregat, (total) brutto- regionprodukt. Detta mått på produktionskapacitetens utveckling är som regel alltför grovt för att kunna utgöra underlag för regionalpolitiska beslut.
Precisionen i regionala sysselsättningsprognoser kan sannolikt ökas genom att utgå från prognoser över produktionsutvecklingen för de olika sektorerna i stället för att basera dem direkt på bedömningar av den hittillsvarande sysselsättningsutvecklingen. Enligt de erfarenheter som vunnits i samband med utarbetandet av långtidsutredningarnal utgör produktions- och produktivitetsuppgifterna de säkraste uppgifterna i den information som samlas in från företagen. Åtgärder i form av lokalise- ringspolitiska insatser osv. i en region ger upphov till sysselsättningseffek- ter i denna och andra regioner via förändringari produktionen i regionen och i de mellanregionala leveranserna. Produktionen kan således ses som grunden och företagens arbetskraftsbehov som konsekvenser av produk-
Tabell 3.2 Försörjningsbalanser för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Alvsborgs län samt riket som helhet 1970
Resurstillgång och Län Riket resursanvändning ___-___— Koppar- Malmö- Väster- Älvs- bergs hus bottens borgs Bruttoregionprodukt 112,4 111,2 107 ,7 117,3 99,1 Nettoimport från övriga Sverige och utlandet —12,4 —11,2 — 7,7 —17,3 0,9 Total resurstillgång 100 ,0 100 ,0 100 ,0 100 ,0 100,0 Privat konsumtion 55 ,0 57,5 52,1 61,2 52,0 Statlig konsum tion 5,1 4,9 6,7 3,5 8,5 Kommunal konsumtion 18,6 17,5 21,3 17 ,5 14,6 Privata bruttoinvesteringar 13,1 9,4 9,5 8,1 9,0 Statliga bruttoinvesteringar 1,0 0,7 1,7 0,9 3,1 Kommunala bruttoinvesteringar 4,0 4,0 4,9 3,9 5,7 Investeringar i permanenta bostäder 3,2 6,0 3,8 4,9 5,1 1 Se Svensk industri
Lagerförändring _ _ 2»1 under 70-talet. 1970 års Total resursanvändning 100,0 100,0 100 ,0 100 ,0 100,0 långtid sutredning. Bilaga ___—__— 2 (SOU 1971: 5), Stock-
Källor: Produktionskostnadsgruppens leveransenkät, 1970 års långtidsutredning holm 1971” S' 233 samt (SOU 1970: 71), m. fl. Svensk ekonomi fram till
_ 1977. 1970 års långtids- _Artm.: Samtliga belopp är angivna som procentandelar av den totala resursanvänd- utredning avstämd och ningen i varje län. Lagerförändringar har inte beaktats i beräkningarna för länen. framskriven (SOU 1973: Motivet härför är att lagerförändringarna antas utgöra en konstant andel av den 21), Stockholm 1973, totala resursanvändningen. s. 249—250.
1 Prognoser över produk- tionsutvecklingen kan som framhålles i kapitel 2 ovan, förutom för sysselsättnings- bedömningar, även utgöra utgångspunkt för analyser av utvecklingen för den fy- siska och sociala miljöns kvalitet.
tionen. Detta är ett annat skäl för att låta prognoser över sysselsättnings- utvecklingen i enskilda regioner ha sin utgångspunkt i bedömningar av produktionsutvecklingen.l Givetvis kan uppgifter över de olika delsekto- rernas andelar av en regions totala produktion även ligga till grund för mer allmänna analyser av de enskilda regionernas utvecklingsbetingelser, av deras stabilitet mot yttre störningar i form av konjunktur- och strukturförändringar på nationell nivå, osv.
I tabell 3.3 redovisas de olika produktionssektorernas andelar av det totala produktionsvärdet 1970 i dels de fyra länen, dels landet som helhet. Jämfört med övriga län svarar sektorerna varuhandels- och transporttjänster samt övriga privata tjänster för höga andelar av den totala produktionen i Malmöhus län. Dessa sektorer är på nationell nivå mycket expansiva. De utmärks vidare av relativt litet beroende av konjunkturväxlingarna. Jämfört med riksnivån gäller att kemisk industri samt verkstadsindustri båda svarar för låga andelar av den totala produktionen i Kopparbergs och Västerbottens län. Även dessa två sektorer är expansiva. Jämfört med de övriga två länen är de offentliga sektoremas andel av produktionen relativt hög i Västerbottens län och relativt låg i Älvsborgs län. 2
Tabell 3.3 Näringslivsstruktur i Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvs- borgs län samt i landet som helhet 1970 (procent)
Sektor Län Riket Koppar- Malmö- Väster- Älvs- bergs hus bottens borgs Produktionssystemets sektorer Råvaruframställning 32,7 10,4 33,3 11,9 10,5 Textil- och livsmedelsindustri 4,3 10,0 2,3 18,4 4,5 Trä-, massa- och pappersindustri samt grafisk industri 9,4 3,6 7 ,8 6,3 6,6 Kemisk industri 1,1 5,6 1,8 3,4 2,5 Verkstadsindustri 6,7 9,9 5,7 15,5 11,2 Byggnadsindustri 3,1 3,0 0,8 2,6 8,8 Varuhandels— och transport- tjänster 15,9 27,3 17,6 14,4 18,1 Övriga privata tjänster 14,8 18,5 15,8 16,9 20,9 Offentliga sektorerna Stat 2,6 2,5 3,6 1,7 5,3 Kommun 9,4 9,2 11,3 8,9 11,6 Totalt 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Anm. : Tabellen bygger på uppgifter om de olika sektoremas förädlingsvärden. En närmare redogörelse för sektorindelningen ges i appendix till rapporten.
” Begränsningar hos den dator som använts i beräkningarna m.fl. faktorer medför att det inte varit möjligt att basera kalkylerna på den sektorindelning som långtidsutredningen använder sig av. Den sektorindelning som här tillämpas har erhållits genom aggregering av olika sektorer i långtidsutredningens modell. Sektorerna i tabell 3.3 är förhållandevis heterogena. Den grova indelningen begränsar starkt möjligheterna att göra jämförelser av produktionsstrukturen i länen.
3.4. Utnyttjande av information om geografiska spridningseffekteri regional planering
Leveranser av varor och tjänster mellan sektorer och regioner binder ihop samhällets olika delar till ett sammanhängande system, där utvecklingen för ett element — sektor eller region — isystemet påverkar och samtidigt påverkas av utvecklingstendenser inom de övriga delarna i detta system. Förändringar i folks köpvanor, i den statliga budgetens storlek och sammansättning, i sammansättning och storlek för landets export, etc. ger skilda effekter på de olika sektorerna i samhället. Eftersom dessa sektorer är ojämnt fördelade på regionerna uppkommer även skilda effekter på utvecklingen av produktion och sysselsättning i landets regioner. Som underlag vid utarbetandet av länsstyrelsernas förslag till regionalpolitiskt handlingsprogram inom ramen för länsplaneringen är en prognosmodell som gör det möjligt att beräkna hur stor andel av de totala effekterna av föreslagna åtgärder som faller på företag i det egna länet resp. i övriga län av stort värde. Samma typ av kalkyler har man behov av vid planerandet av beredskapsarbeten inom ramen för den mer kortsiktiga sysselsättningspolitiken. På den nationella nivån gäller att de regionala effekterna av bl.a. den ekonomiska politiken måste beaktas. Budgetutredningens undersökningar visar vikten av att statsmakterna i förväg får information om de regionala effekterna av förändringarna i statsbudgetens storlek och sammansättning inom ramen för konjunktur- politiken. De studier som utförts av utredningen anger — liksom de här redovisade analyserna — att en stor andel av de effekter, som t. ex. statliga investeringar i sysselsättningsstimulerande syfte medför, uppkom- mer i andra regioner än där investeringarna utförs. Icke avsedda bieffekter i andra regioner är svåra att undvika. För att uppnå en god precision i konjunkturpolitiken är därför kännedom om effekterna i olika delar av landet av förändringar i statsbudgeten nödvändig.1
Information om de regionala produktions- och sysselsättningseffekter- na av olika åtgärder utgör således ett värdefullt underlag i planeringen på såväl regional som nationell nivå. I detta avsnitt analyseras effekterna på produktion och sysselsättning i skilda delar av landet av givna förändring- ar i olika former av slutlig användning, dvs. konsumtion, investeringar och export i vissa län. De förändringar, vilkas effekter analyseras, kan vara åtgärder som anges i länsstyrelsernas förslag till regionalpolitiskt handlingsprogram, statlig upphandling, insatser i form av beredskaps- arbeten inom ramen för arbetsmarknadspolitiken, alternativ för samhälls- utvecklingen på nationell nivå, som redovisas i långtidsutredningarna
osv.2
Sysselsättningsbefrämjande åtgärder inom en sektor i en region ger upphov till effekter på produktion och sysselsättning inom de sektorer som levererar insatsvaror och tjänster till den betraktade sektorn. Produktions- och sysselsättningseffekterna av en sådan åtgärd blir sålunda fördelade på olika regioner efter underleverantörssystemets regionala uppbyggnad. Som ett led i regionalräkenskapsberäkningarna har s.k. input-outputtabeller för de fyra länen sammanställts. Dessa tabeller visar
' Se Budgetreform. Be- tänkande av budgetutred- ningen (SOU 1973: 43), Stockholm 1973, s. 105—133.
* Analyser av de regio- nala spridningseffekter- na av olika åtgärder re- dovisas i ERU: s betänkan- de (SOU 1974: 1), i pro- duktionskostnadsgruppens rapport (SOU 1974: 3) samt i budgetutredningens betänkande ”Budgetre- form” (SOU 1973: 43). Dessa analyser avser vissa branscher och delar av produktionssystemet. Analyserna i föreliggan- de avsnitt gäller sprid- ningseffekter inom hela produktionssystemet.
beroenden mellan sektorer i olika regioner i form av leveranser av varor och tjänster. Tabellerna kan därför användas för att belysa de totala, dvs. de direkta och indirekta effekterna av olika åtgärder.
Statistik över regionala försäljningar och köp av varor och tjänster finns f. n. inte. Detta innebär att t. ex. de indirekta effekterna i det egna länet och i andra län av varje länsstyrelses förslag till åtgärder i de regionalpolitiska handlingsprogrammen inom ramen för länsplaneringen inte kan beräknas. Det är därför sannolikt att totalantalet nya sysselsätt- ningstillfällen, som länsstyrelserna föreslog tillskapade i samband med Länsprogram 1970, avsevärt överstiger det antal som skulle föreslås om varje län kunde bedöma dels de totala effekterna i länet av de åtgärder som den själv föreslår, dels effekterna i länet av åtgärder som föreslås av andra länsstyrelser. Som påpekas ovan insamlas inom ramen för genomförandet av Länsplanering 1974 statistiskt material som möjliggör denna typ av beräkningar för samtliga län i landet.
Förhållandet att den totala omsättnings- och sysselsättningseffekten av en åtgärd blir större än den initiella eller direkta effekten härav kan illustreras närmare med hjälp av ett enkelt exempel: Ett företag antas erhålla lokaliseringspolitiskt stöd och ökar som en följd härav sysselsätt- ning och produktion. Produktionsökningen medför emellertid att före— taget måste öka sina inköp av råvaror och halvfabrikat från andra företag inom den egna och övriga sektorer. För att tillgodose denna efterfråge- ökning måste i sin tur de senare företagen öka sin produktion och därmed även sina inköp av råvaror etc. Detta medför ytterligare ökningar i produktionen. Alla dessa effekter sprider sig genom produktions- systemet, så att den totala omsättningsökningen, dvs. summan av direkta och indirekta effekter blir större än den initiella ökningen. För att möjliggöra denna omsättningsökning måste även sysselsättningen öka i motsvarande grad. Detta innebär att även den totala sysselsätt- ningsökningen på grund av de angivna indirekta effekterna blir större än den initiella effekten.
I tabell 3.4 redovisas dels de direkta samt de totala effekterna av en initiell produktionsökning om 10 milj. kronor (erhållen exempelvis genom lokaliseringsstöd) i Kopparbergs län, dels hur dessa effekter fördelar sig på länet och övriga Sverige. Beräkningarna har utförts på grundval av data för en regionaliserad input-outputtabell. I kalkylerna förutsätts hushållens konsumtion vara given. De ökade inköp av varor för investeringsändamål som produktionsökningen kan ge upphov till beaktas inte. I beräkningarna förutsätts vidare att företagens produktionsteknik och underleverantörssystem inte förändras av vidtagna åtgärder. Inga omlokaliseringar av företag antas äga rum under den tidsperiod som studeras. Beräkningarna av spridningseffekternas storlek och regionala fördelning kan antas vara förhållandevis tillförlitliga om de avser ett relativt kort tidsperspektiv samt om åtgärderna inte är alltför stora i förhållande till den aktuella omfattningen av de berörda branschernas verksamhet. Större lokaliseringspolitiska satsningar kan dock medföra att företagen kraftigt lägger om sina regionala försäljnings- och inköpssystem. Regionalpolitiken kan inte hittills sägas ha syftat till att medvetet påverka dessa system. På längre sikt medför förändringari företagens produktionsteknik att spridningseffekternas storlek påverkas. En upp- fattning om dessa förändringar kan erhållas genom speciella studier av
den tekniska utvecklingen.1 De förhållandevis låga kostnaderna för transporter i Sverige m. fl. faktorer medför att regionala skillnader vad gäller kostnads- och kapacitetsutvecklingen inom olika branscher kan ge upphov till stora förändringar i den regionala fördelningen av företagens inköp av råvaror, halvfabrikat, osv. Dessa förändringar torde vara relativt svårbedömbara. Speciella analyser av näringslivsutvecklingen i olika delar av landet bör dock ge viss möjlighet att fånga upp även dessa förändringar. Enligt kalkylerna erhålls den största totala omsättningsökningen i länet om den initiella ökningen sker inom byggnadsindustrin. Den andel av den totala omsättningsökningen som sker inom länet är av naturliga skäl högst för sektorerna varuhandels- och transporttjänster samt övriga privata tjänster med deras stora, geografiskt fixerade arbetsinnehåll. Textil- och livsmedelsindustrin samt verkstadsindustrin uppvisar för- hållandevis hög andel utomregionala effekter. Nettoproduktionen eller bidraget till nationalprodukten är i alla exempel lika stor, dvs. 10 milj. kr. Som regel gäller att ju större det inbördes beroendet mellan sektorerna i en region är, eller omvänt, ju mindre dess beroende av import är, desto större andel av en given initiell produktionsökning stannar inom regionen. Importberoendet är i allmänhet större för en liten jämfört med en stor region. De indirekta effekterna av givna produktionsbefrämjande åtgärder i storstadsregionerna i Sverige kan därför antas till större delen stanna inom dessa regioner. Inom en i ekonomisk mening liten region kan 1 . en förhållandevis stor andel av de totala effekterna av en sådan åtgärd _E" sådan.-analysligger .. . . . till grund for prognoser- antas utgoras av effekter 1 andra regioner 1 landet.
na i bl. a. 1970 års lång- Som framhålles ovan är det via produktionssystemet som effekterna av tidsutredning.
Tabell 3.4 Regional fördelning av den totala omsättningsökningen vid en initiell produktionsökning på 10 milj. kr. inom olika sektorer i Kopparbergs län
Sektor Benämning Omsättningsökning Omsättningsökningens regionala (milj. kr.) fördelning (%) Koppar- Övriga Samt- Koppar- Övriga Samtliga bergs län liga bergs län län län län län
1 Råvaruframställning 11,8 4,0 15,8 74,7 25,3 100 2 Textil- och livsmedelsindustri 13,6 6,8 20,4 66,7 33,3 100 3 Trä-, massa- och pappersindustri
samt grafisk industri 13,5 4,2 17,7 76,3 23,7 100
4 Kemisk industri 12,5 3,4 15,9 78,6 21,4 100 5 Verkstadsindustri 11,4 6,2 17,6 64,8 35,2 100 6 Byggnadsindustri 16,5 5 ,2 21,7 76,0 24,0 100 7 Varuhandels- och transporttjänster 12,7 1,5 14,2 89,4 10,6 100 8 Övriga privata tjänster 12,5 1,7 14,2 88,0 12,0 100
Anm.: Beräkningarna baseras på de kartläggningar av företagens leveranssystem som utförts av ERU: s produktionskostnadsgrupp. I omsättningsökningen för varje sektor i Kopparbergs län ingår sekundäreffekter inom olika sektorer i länet av en initiell produktionsökning. Omsättningsökningen i övriga län utgörs enbart av sådana sekundäreffekter. De värden som anges i tabellen underskattar sannolikt de totala effekterna av en given stimulansåtgärd. Ett skäl härför är att den konsumtionsökning som produktions- och inkomstökningen ger upphov till inte kunnat beaktas i kalkylerna.
en given åtgärd sprider sig och ger upphov till sysselsättningseffekter i andra sektorer och regioner. Detta är anledningen till att analysen ovan förs i termer av produktionsförändringar. I den regionala planeringen är som regel sysselsättningseffekterna av givna åtgärder av primärt intresse. En regionaliserad input-outputmodell gör det möjligt att även beräkna sysselsättningseffekterna av en given förändring i slutlig efterfrågan. En fast relation mellan förädlingsvärde och sysselsättning antas råda för varje sektor. Beroende av skillnader i mekaniseringsgrad i produktions- processerna varierar dock denna relation mellan sektorerna. Förändringar inom en högmekaniserad sektor kan medföra stora effekter på de övriga sektorerna uttryckt i omsättningsvolymer, men relativt små effekter i form av sysselsättningsförändringar. Motsatsen kan gälla för lågmekanise- rade sektorer.
I tabellerna 3.5—3.8 redovisas sysselsättningseffekterna i dels det egna länet, dels övriga landet av en initiell produktionsökning om 10 milj. kr. i företag inom de olika produktionssektorema i Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens resp. Älvsborgs län. Förhållandevis stora skillnader förelig- ger mellan såväl sektorerna som länen vad gäller sysselsättningseffekter- nas totala storlek i dels det lån vars produktion stimuleras, dels i landet som helhet. Stimulansåtgärder i Kopparbergs län ger största effekterna i landet som helhet om åtgärderna sätts in i verkstads- samt byggnadsindu- stri. För verkstadsindustrin i detta län gäller att en förhållandevis stor andel av de indirekta sysselsättningseffekterna sker utanför det egna länet. Den minsta totala sysselsättningseffekten såväl i länet som ilandet som helhet erhålles om stimulansåtgärden sätts in i den kemiska industrin. Sektorer med små indirekta effekter utanför Kopparbergs län är varuhandels— och transporttjänster samt övriga privata tjänster. Motsvarande gäller för Malmöhus län. Åtgärder i det senare länet som riktas mot sektorerna råvaruframställning, verkstadsindustri samt trä-, massa- och pappersindustri samt grafisk industri ger upphov till förhållan- devis hög andel sysselsättningseffekter i andra delar av landet. Produk- tionsökning inom textil- och livsmedelsindustrin ger upphov till förhål- landevis små sysselsättningseffekter både i Malmöhus och i Västerbottens län. Expansionen inom denna sektor i Älvsborgs och Malmöhus län medför förhållandevis små sysselsättningseffekter i övriga delar av landet.
Tabell 3.5 Sysselsättningseffekter i Kopparbergs län och i övriga län av en produktionsökning med 10 milj. 10. inom olika sektorer i länet
Sek- Produktionsökande Sysselsättningsökning (antal anställda) Sysselsättningsökningens tor sektor regionala fördelning (%) Kopparbergs län Övriga Samtliga län Köppar- Övriga Samtliga län i landet bergs län län i _— län landet
Direkt Total Total Direkt Total ___—___________ 1 Råvaruframställning 90 106 36 90 142 74,6 25,4 100,0 2 Textil- och livsme-
delsindustri 79 107 54 79 161 66,5 33,5 100,0 3 Trä-, massa- och pap-
persindustri samt grafisk industri 101 137 42 101 179 76,5 23,5 100,0 4 Kemisk industri 84 105 29 84 134 78,4 21,6 100,0 5 Verkstadsindustri 129 147 81 129 228 64,5 35,5 100,0 6 Byggnadsindustri 101 167 53 101 220 75,9 24,1 100,0 7 Varuhandels— och
transporttjänster 146 186 22 146 208 89,4 10,6 100,0 8 Övriga privata
tjänster 96 119 17 96 136 87,5 12,5 100,0 Samtliga sektorer 105 131 37 105 168 78,0 22,0 100,0
___—____________
Anm.: Beräkningarna utgår ifrån den information som ges i tabell 3.4. Den totala ökning i omsättningsvärde som en initiell stimulansåtgärd ger upphov till har således beräknats för varje sektor. Information om produktionssystemets regionala struktur gör det således möjligt att beräkna hur dessa omsättningseffekter fördelar sig på olika delar av landet. Med ledning av uppgifter om förhållandet mellan dels omsättningsvärde och förädlingsvärde, dels förädlingsvärde och arbetskraftsinsats för varje sektor har därefter de mot omsättnings- ökningarna svarande sysselsättningssökningarna beräknats för de olika sektorerna. Sysselsättningseffekten för samtliga sektorer utgör ett vägt genomsnitt av motsvarande effekt för varje enskild sektor. Som vikter i kalkylen har därvid använts resp. sekters andel av sektoremas sammanlagda produktionsvärde.
Tabell 3.6 Sysselsättningseffekter i Malmöhus län och i övriga län av en produktionsökning med 10 milj. kr. inom olika sektorer i länet
—————————-_______________
Sek- Produktionsökande Sysselsättningsökning (antal anställda) Sysselsättningsökningens tor sektor regionala fördelning (%) Malmöhus län Övriga Samtliga län Malmö- Övriga Samtliga län i landet hus län län i _— __— 1än landet Direkt Total Total Direkt Total l Råvaruframställning 90 116 45 90 161 72,0 28,0 100,0 2 Textil- och livsme- delsindustri 34 58 11 34 69 84,1 15,9 100,0 3 Trä-, massa- och pap- persindustri samt ' grafisk industri 67 88 37 67 125 70,4 29,6 100,0 4 Kemisk industri 56 69 13 56 82 84,1 15,9 100,0 5 Verkstadsindustri 79 97 40 79 137 70,8 29,2 100,0 6 Byggnadsindustri 114 180 50 114 230 78,3 21,7 100,0 7 Varuhandels- och transporttjänster 124 184 20 124 204 90,2 9,8 100,0 8 Övriga privata tjänster 90 118 7 90 125 94,4 5,6 100,0 Samtliga sektorer 91 127 26 91 153 83,0 17,0 100,0
Tabell 3.7 Sysselsättningseffekter i Västerbottens län och i övriga län av en produktionsökning med 10 milj. kr. inom olika sektorer i länet
Sek- Produktionssökande Sysselsättningsökning (antal anställda) Sysselsättningsökningens tor sektor regionala fördelning (%) Västerbottens Övriga Samtliga län Väster- Övriga Samtliga län län i landet bottens län län i län landet
Direkt Total Total Direkt Total
l Råvaruframställning 84 110 19 84 129 85,3 14,7 100,0 2 Textil- och livsme-
delsindustri 34 63 27 34 90 70,0 30,0 100,0 3 Trä-, massa- och pap-
persindustri samt grafisk industri 71 97 49 71 146 66,4 32,6 100,0 4 Kemisk industri 55 72 10 55 82 87,8 12,2 100,0 5 Verkstadsindustri 63 75 33 63 108 69,4 30,6 100,0 6 Byggnadsindustri 101 180 22 101 202 89,1 10,9 100,0 7 Varuhandels- och
transporttjänster 141 193 16 141 209 92,3 7,7 100,0 8 Övriga privata
tjänster 84 111 6 84 117 94,9 5,1 100,0 Samtliga sektorer 97 122 31 97 153 79,7 20,3 100,0
Anm. : Se tabell 3.5.
Tabell 3.8 Sysselsättningseffekter i Älvsborgs län och i övriga län av en produktionsökning med 10 milj. kr. inom olika sektorer i länet
Sek- Produktionsökande Sysselsättningsökning (antal anställda) Sysselsättningsökningens tor sektor regionala fördelning (%) Älvsborgs län Övriga Samtliga län Älvs- Övriga Samtliga län i landet borgs län län i län landet
Direkt Total Total Direkt Total
! Råvaruframställning 157 199 51 157 250 79,6 20,4 100,0 2 Textil- och livsme-
delsindustri 76 105 17 76 122 86,1 13,9 lO0,0 3 Trä-, massa- och pap—
persindustri samt grafisk industri 79 96 51 79 147 65,3 34,7 lO0,0 4 Kemisk industri 59 65 17 59 82 79,3 20,7 100,0 5 Verkstadsindustri 71 79 45 71 124 63,7 36,3 100,0 6 Byggnadsindustri 102 143 63 102 206 69,4 30,6 100,0 7 Varuhandels— och
transporttjänster 141 182 20 141 202 90,1 9,9 100,0 8 Övriga privata
tjänster 75 92 9 75 101 91,1 8,9 100,0 Samtliga sektorer 91 122 20 91 142 85,9 14,1 100,0
Anm.: Se tabell 3.5.
3.5. Samhälls— och sysselsättningsstrukturens förändringar i Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län 1970—1980
Som betonas i den tidigare framställningen har man i samhällsplaneringen behov av metoder för samordning av skilda prognoser över samhälls- utvecklingen. I detta avsnitt visas hur sammanställningar av regional- räkenskapsdata till prognoser i försörjningsbalansens form kan utföras för enskilda regioner. Denna ansats ger ett instrument för prövning av samstämmigheten mellan prognoser för län samt större sammanhängande områden och prognoser för den nationella nivån. Sammanställningar av denna typ kan användas bl. a. för att bygga upp långtidsutredningarnas analyser utifrån data för den regionala nivån samt som ett underlag för regionalisering av den kortsiktiga ekonomiska politiken. Metoden kan även användas som ett avstämningsinstrument i planeringen på regional nivå, t. ex. i länsplaneringen. Vidare visas i detta avsnitt hur sammanställ- ningar av regionalräkenskapsdata kan utgöra utgångspunkt för regionala prognoser över arbetsmarknadsutvecklingen. En sådan utformning av analyserna av arbetsmarknadsutvecklingen i skilda delar av landet ger möjlighet till en starkare koppling mellan prognoser som baseras på monetära måttenheter och prognoser över den demografiska utveck- lingen.
Data för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län används här liksom i den tidigare framställningen för att illustrera utformningen av de angivna prognosansatserna. De kalkyler som utförts avser utvecklingen i länen under perioden 1970—1980.
3.5.1. S trukturförändringar i samhällsekonomin ] 9 70— 1 980
För att samhällsutvecklingen skall fortgå under bibehållande av full sysselsättning och stabila priser krävs att landets resurser ökar i samma takt som anspråken på dessa förändras. Prognoser i försörjningsbalansens form för landet som helhet används sedan länge i den nationella ekonomiska politiken som ett instrument för att styra samhällets utveckling mot ett sådant balanserat förlopp.1 Dessa försörjningsbalanser bygger på sammanställningar av prognoser för skilda sektorer i samhället. Regionala aspekter beaktas inte i dessa sammanställningar. För att nå målen för den nationella ekonomiska politiken krävs att utvecklingen förlöper under balans såväl regionalt som sektoriellt. Man har därför i
1 Varor, som under en historisk period har köpts, måste också ha sålts. En försörjningsbalans för gångna perioder måste därför alltid balansera. (Det förutsätts härvid att fullständigt och korrekt statistiskt underlag för beräkningarna föreligger.) Vid sammanställningar av prognosuppgifter är situationen helt annan. Prognoser i försörjningsbalansens form, som bygger på av varandra oberoende framskrivningar för de enskilda komponenterna på tillgångs— resp. efterfrågesidan i en sådan balans, ger som regel till resultat att total resursanvändning och total resurstillförsel inte balanserar. Om t. ex. de samlade anspråken på varor och tjänster i landet överstiger tillförseln, uppstår inflationstendenser m. in. En balanserad utveckling på mark- naden för varor och tjänster är därför ett centralt mål för samhällsutvecklingen.
1 Beräkningarna av länets export och import baseras ibåda kalkyl- alternativen på antagan- det att varje sektors leve- ranser till resp. från övriga Sverige och utlan- det utgör samma andel av sektorprodukten under prognosåret som 1970. Vidare antas här produktionstekniken inte förändras under prognosperioden.
” Avsaknad av statistik över import till länen för konsumtions- och investeringsändamål m. fl. faktorer medför som nämns ovan att en residual mellan total resursförbrukning och total resursanvändning framkommer i regional- räkenskapssamman- ställningarna. Denna residual har i beräk- ningarna definierats som icke regionspeci- ficerad import. Defini- tionen innebär att to— tala tillgångar och an- språk på resurser i de beräkningsresultat som här framkommer alltid måste balanseras.
denna politik behov av instrument som gör det möjligt att påvisa även regionala obalanser i utvecklingen. Sammanställningar av data och framtidsbedömningar till regionala försörjningsbalanser kan utgöra ett sådant prognosinstrument. Prognoser av denna typ kan ge information om vilka regioner som tenderar att inte fullt utnyttja potentiella resurser resp. vilka regioner som karaktäriseras av överskottsefterfrågan. (Det förutsätts här att transaktioner mellan regionerna i form av kommunala skatteutjämningsbidrag osv. beaktas.) Härigenom erhålls underlag för beslut som syftar till att styra utvecklingen i landets regioner så att samhällsutvecklingen sker under balans. De kalkyler över förändringarna i samhällsstrukturen i de fyra länen som redovisas nedan har utarbetats enligt två skilda utgångspunkter. Båda beräkningsalternativen bygger på trendframskrivning av värdena för var och en av delpostema i varje läns försörjningsbalans år 1970.1 I det ena fallet grundas kalkylerna på framskrivning av de utvecklingsförhållanden som gällde i resp. län 1965—1970. Detta beräkningsalternativ visar implikationerna på sikt av de för länen specifika utvecklingstendensema. I det andra fallet baseras kalkylerna på förutsättningen att de utvecklings- tendenser på nationell nivå 1970—1975 för olika samhällssektorer som anges i det s.k. grundalternativet i 1970 års långtidsutredning kommer att gälla för varje län under 1970-talet. Enär samhällsstrukturen skiljer sig mellan regionerna så implicerar långtidsutredningens kalkyler som regel skilda utvecklingsförlopp för landets regioner. Det senare beräkningsalter— nativet ger underlag för bedömningar av konsekvenserna för utvecklingen i de skilda regionerna av givna antaganden beträffande utvecklingen på riksnivå. Osäkerheten hos de data som ligger till grund för kalkylerna bör betonas.
Strukturförändringarna i de fyra länen 1970—1980 enligt de två kalkylalternativen ges en sammanfattande beskrivning i de försörjnings- balanser för länen som redovisas i tabellerna 3.9—3.12. Som framgår av tabellerna ger de två kalkylerna klart skilda resultat för länen 1980 vad gäller dels produktionskapacitetens (bruttoregionproduktens) utveckling, dels användningssidans struktur. Förhållandet att totala resurstillgångar och resursanspråk i länen istort sett balanserar 1980 beror av den metod som ligger till grund för beräkningarna enligt båda alternativen.2 De kalkyler som baseras på framskrivning av tidigare utvecklingstendenser i länen anger en avsevärt snabbare ökningstakt för produktionskapaciteten än den som bygger på långtidsutredningens bedömningar. Den förra kalkylen anger vidare en klart snabbare ökning i den kommunala sektorns andel av den totala resursanvändningen i länen år 1980.
Om mer fullständig statistik för regionalräkenskapssystemet varit tillgänglig skulle det kalkylalternativ som baseras på framskrivning av regionala tendenser 1965—1970 sannolikt uppvisa ett efterfrågeöverskott för samtliga län år 1980. Det kalkylaltemativ som baseras på antaganden från 1970 års långtidsutredning skulle troligtvis ge till resultat att total tillgång och efterfrågan för resurser avviker förhållandevis litet. De åtgärder, som information om regionala obalanser kan föranleda, kan inte avgöras utan kännedom om de mål som ställts upp för utvecklingen i olika regioner. Allmänt kan sägas, att ett efterfrågeöverskott föranleder
åtgärder, som går ut på att stimulera produktionen (t. ex. genom stödåtgärder till företagen) resp. hålla tillbaka efterfrågan (genom höjd moms för att minska den privata konsumtionen, genom avgifter på s. k. oprioriterade byggen, m. fl. åtgärder). Utbudsöverskott förutsätter åtgär- der av motsatt typ.
Kalkylerna för de fyra länen visar på en metod som ger möjlighet att bedöma innebörden för utvecklingen i enskilda regioner av olika prognoser för samhällsutvecklingen på nationell nivå, t. ex. de som anges i långtidsutredningarna. Kalkyler av denna typ kan användas för att ange ramar för planeringen på regional nivå. Det blir sedan en angelägenhet för denna planering att ange hur de resurser som dessa ramar anger skall disponerasi varje enskild region.
Tabell 3.9 Samhällsstrukturens förändring i Kopparbergs län 1970—1980
Resurstillgångar och resursanvändning 1970 1980 enligt framskriv- ning på basis av
regionala långtids-
trender utredningens
bedömningar Bruttoregionprodukt 112,4 110,0 103,3
Nettoirnport från övriga
Sverige och utlandet —12,4 —10,0 — 3,3 Totala resurstillgångar 100,0 100,0 100,0 Privat konsumtion 55,0 44,1 52,2 Statlig konsumtion 5,1 4,6 5,1 Kommunal konsumtion 18,6 27,5 21,0 Privata bruttoinvesteringar 13,1 14,6 15,4 Statliga bruttoinvesteringar 1,0 0,6 1,0 Kommunala bruttoinvesteringar 4,0 6,6 3,5 Investeringar i permanenta bostäder 3,2 2,0 1,8 Lagerförändring — — — Total resursanvändning 100,0 100,0 100,0
___—___—
Anm. : Försörjningsbalansen för länet är 1970 är identisk med den som redovisas i tabell 3.2 ovan. Samtliga belopp är angivna som procentandelar av den totala resursanvändningen i länet.
Tabell 3.10 Samhällsstrukturens förändring i Malmöhus län 1970—1980
Resurstillgångar och resursanvändning
Bruttoregionprodukt Nettoimport från övriga Sverige och utlandet Totala resurstillgångar
Privat konsumtion Statlig konsumtion Kommunal konsumtion Privata bruttoinvesteringar Statliga bruttoinvesteringar Kommunala bruttoinvesteringar Investeringar i permanenta bostäder Lagerförändring Total resursanvändning
Anm.: Se tabell 3.9.
1970
111,2
—11,2
,. o 9 o
(1!
,..
ooqkmom
O OX-bPkal-Dxl
... o "C
1980 enligt framskriv- ning på basis av
regionala trender
111,8
—11,8 100,0
52,9 4,5 2 .
(Au-[30903 NNDONNQ
1
... o _o o
långt id s- utredningens bedömn ingar
100,7
— 0,7 100,0
U|
_.N wwo—o-äu- &coqh—xolx
... o P o
Tabell 3.11 Samhällsstrukturens förändring i Västerbottens län 1970—1980
Resurstillgångar och resursanvändning
Bruttoregionprodukt Nettoimport från övriga Sverige och utlandet Totala resurstillgångar
Privat konsumtion
Statlig konsumtion
Kommunal konsumtion Privata bruttoinvesteringar
Statliga bruttoinvesteringar Kommunala bruttoinvesteringar Investeringar i permanenta bostäder Lagerförändring Total resursanvändning
Anm.: Se tabell 3.9.
1970
107,7
,. o ox:
"ou
Ur
N
wår—»D—ON WNOQUIUJxlt—l
O
100,
1980 enligt framskriv- ning på basis av
regionala trender 105 ,8
-— 5,8 100,0
långtids- utredningens bedömningar
111,2
—11,2 100,0
49 ,O ,6 2 ,6 1 6 6 4 2
100,
Nåt—omar
Tabell 3.12 Samhällsstrukturens förändringi Älvsborgs län 1970—1980
___—___ Resurstillgångar och resursanvändning 1970 1980 enligt framskriv-
ning på basis av
regionala långtid s- trender utredningens
bedömningar Bruttoregionprodukt 117 ,3 129,9 106,1 Nettoimport från övriga
Sverige och utlandet —17,3 —29,9 — 6,1 Totala resurstillgångar 100,0 100,0 100,0 Privat konsumtion 61,2 56,6 59,4 Statlig konsumtion 3,5 3,2 3,6 Kommunal konsumtion 17,5 24,4 20,0 Privata bruttoinvesteringar 8,1 7,6 9,7 Statliga bruttoinvesteringar 0,9 0,5 0,9 Kommunala bruttoinvesteringar 3,9 3,5 3,6 Investeringar i permanenta bostäder 4,9 4,2 2,8 Lagerförändring — — — Total resursanvändning 100,0 100, 100,0
Anm. Se tabell 3.9.
Prognoser i försörjningsbalansens form som baseras på framskrivningar av utvecklingsförhållanden i landets olika delar visar på en metod för att föra in den regionala dimensionen i t. ex. långtidsutredningarnas kalkyler. För att regionala försörjningsbalanser skall kunna användas som ett underlag i planeringen på olika nivåer fordras dock data från ett väl utbyggt regionalräkenskapssystem. Nedan visas hur prognoser i form av regionala försörjningsbalanser kan användas som utgångspunkt för analyser av utvecklingen på regionala arbetsmarknader.
3.5.2. Sysselsättningsstrukturens förändringar 19 70— 1980
Prognoser över sysselsättningsutvecklingen i landets olika delar baseras ofta på bedömningar av utvecklingen för dels efterfrågesidan, dels utbudssidan på de regionala arbetsmarknaderna. Analysen av de faktorer som avgör arbetskraftsutbudets utveckling är i regel mycket ingående. Mera sällan görs i dessa prognoser lika ingående analyser av de faktorer som avgör förändringarna i arbetskraftsefterfrågan. I den metod för regionala arbetsmarknadsprognoser som här redovisas läggs större vikt vid efterfrågesidans utveckling än vad som är vanligt i denna typ av prognoser. Prognoserna bygger delvis på de kalkyler som redovisades i föregående avsnitt.
Sysselsättningsutvecklingen i en region beror av förändringen i produktionsvolym och (arbets)produktivitet inom de olika produktions- sektorema i regionen. Vilka faktorer som i sin tur bestämmer denna produktions- och produktivitetsutveckling behandlas ej här. Vid given produktivitetsnivå gäller att arbetskraftsbehovet, dvs. sysselsättningen,
ökar i samma takt som produktionen. På motsvarande sätt gäller att ju snabbare produktivitetens ökningstakt är, desto lägre sysselsättnings- effekt får en given utveckling för produktionen.
Produktions- och produktivitetsförändringarnas betydelse för utveck- lingen på arbetsmarknaderna i landets olika delar beaktas i regel inte explicit i regionala prognoser. I syfte att belysa hur dessa förändringar kan påverka sysselsättningsförhållandena i skilda regioner har olika kalkyler över arbetsmarknadens struktur i Kopparbergs län år 1980 utarbetats. Beräkningarna av sysselsättningen, dvs. sektoremas arbets- kraftsbehov, år 1980 baseras på prognoser över utvecklingen för produktion och produktivitet inom näringslivssektorerna i länet under 1970-talet. För att belysa kalkylernas känslighet för ändrade antaganden har alternativa förutsättningar lagts till grund för beräkningarna. I beräkningsalternativ A baseras produktionsprognoserna på de bedöm- ningar av utvecklingen på nationell nivå för olika sektorer som redovisas i 1970 års långtidsutredning. I alternativ B förutsätts produktionen utveckla sig i enlighet med de tendenser som var gällande i regionen 1965—1970. I båda kalkylerna förutsätts produktivitetsförhållandena 1970 inom regionens produktionssektorer att inte förändras fram till 1980. (Beräkningarna av produktionsutvecklingen enligt dessa alternativ överensstämmer med de kalkyler för bruttoregionproduktens utveckling i länet som anges i tabell 3.9.) Dessa alternativ visar därför inverkan på sysselsättningsutvecklingen av skilda antaganden beträffande produk- tionsförändringarna enbart. 1 alternativ C antas produktiviteten för sektorerna i länet under 1970-talet utveckla sig i enlighet med de bedömningar av utvecklingen på nationell nivå till 1977, som görs i framskrivningen av 1970 års långtidsutredning. Produktionsvolymutveck- lingen däremot antas vara densamma som i alternativ B. Enjämförelse mellan alternativen B och C ger en belysning av inverkan på resultaten i sysselsättningskalkylerna av skillnader i produktivitetsutveckling. En prognos över utvecklingen för utbudet av arbetskraft i regionen har därefter utarbetats. Arbetskraftsutbudet 1970 har definierats som antalet män resp. kvinnor i arbetskraften enligt Arbetskraftsundersökningen (AKU) 1970. Kategorin i arbetskraften består av sysselsatta och arbetslösa.1 Beräkningarna av arbetskraftsutbudet för 1980 grundar sig på en av SCB gjord befolkningsprojektion för kommunblocken. I denna kalkyl förutsätts ingen flyttning över blockens gränser ske under prognosperioden. Kalkylen kan således sägas avse naturliga förändringen över tiden för 1970 års befolkning. På de uppgifter om antalet män resp. kvinnor i olika åldersintervall år 1980 som erhålles enligt denna projektion har applicerats relativa arbetskraftstal vilka beräknats enligt antaganden från 1970 års långtidsutredning och AKU-undersökningarna.2
1 Latent arbetssökande har här något oegentligt ej medräknats i arbetskrafts- utbudet. Skälet härför är att AKU ej inräknar denna kategori i arbetskraften vid definition av t. ex. relativa arbetskraftstal. 2 Utbud och efterfrågan framskrives här var för sig. Obalanser som kan uppkomma på länets arbetsmarknad under prognosperioden antas således inte
[ förenklande syfte analyseras här den regionala arbetsmarknaden enbart i totalkategorier. I verkligheten består varje sådan arbetsmarknad av en mängd mer eller mindre starkt avgränsade lokala och funktionella delmarknader. Hur starkt avgränsade dessa delmarknader är, beror av arbetskraftens rörlighet i rummet och funktionellt. En mer detaljerad prognos över utvecklingen på arbetsmarknaden i en region bör därför utföras i termer av strukturella arbetskraftsdifferenser. För att en sådan analys skall vara möjlig måste dock den statistik som bygger på funktionella indelningar byggas ut.
I tabell 3.13 redovisas resultat som erhålls i de olika kalkylalterna- tiven. För 1970 föreligger enligt kalkylerna en viss arbetslöshet i länet.1 De kalkyler som icke beaktar produktivitetsförändringarna, dvs. altema- tiven A och B, anger som framgår av tabellen ett mycket kraftigt efterfrågeöverskott på arbetskraft år 1980. Det är dock rimligt att räkna med en successiv höjning av produktionssektorernas produktivitet under 1970-talet. Kalkylalternativen A och B redovisas här enbart i syfte att visa vikten av att såväl produktions- som produktivitetsutvecklingen explicit beaktas i regionala arbetsmarknadsprognoser. Endast alternativ C skall uppfattas som en prognos över sysselsättningsutvecklingen.
Under förutsättning att de utvecklingstendenser för produktionen i länet som var rådande 1965—1970 gäller även under 1970-talet och att produktivitetsutvecklingen i länet under samma period överensstämmer med den som förutses för den nationella nivån, så kommer antalet sysselsatta i länet att öka med ca 20000 personer under 1970-talet. Enligt de bedömningar som gjordes i samband med Länsplanering 1967 så kommer under samma period sysselsättningen i länet att minska med ca 2 500 personer. Inom industri inkl. byggnadsverksamhet kommer enligt samma beräkningsaltemativ antalet sysselsatta att minska med ca 4 000 personer. Enligt länsplaneringens bedömningar förutses under samma tidsperiod en sysselsättningsminskning med närmare 8 000 personer inom dessa sektorer. Regionalräkenskapsberäkningarna ger således här en annan bild än länsplaneringens bedömningar. Av de enskilda sektorerna i länet kommer enligt kalkylaltemativ C sysselsättningen inom råvarufram- ställning (jord- och skogsbruk, järn-, stål- och metallverk, jord- och
medföra anpassningsprocesser i form av ändrad produktionsteknologi, ändrade relativa arbetskraftstal, osv. Diskussionen av möjligheterna att eliminera obalanser genom förändrade relativa arbetskraftstal, pendling, flyttning etc. antas höra till åtgärdsfasen i den analys som här redovisas.
Beräkning av den framtida storleken hos efterfråge— eller utbudsöverskott på en (regional) arbetsmarknad förutsätter att det är möjligt att prognosera efterfråge- resp. utbudsutvecklingen var för sig. De historiska observationer, som utgör underlag för här .orda framskrivningar, är dock resultat av en anpassning mellan utbud och efterfrågan på denna marknad. (Det förutsättes här att balans på arbetsmarknaden råder vid varje sådant observationstillfälle.) De relativa arbets- kraftstal, som ligger till grund för beräkningarna av utbudsutvecklingen, är dock i 1 Detta resultat överens- hög grad beroende av situationen på efterfrågesidan och implicerar därför en mer stämmer nära med den eller mindre stark anpassning. Framskrivningarna av efterfrågeutvecklingen bygger arbetslöshetsnivå för (indirekt) på uppgifter över sysselsättningen och implicerar således anpassningar till länet 1970 som redovisas utbudsutvecklingen. Framskrivningarna för efterfrågesidan kommer därför att till iArbetskraftsundersök- viss del avse sysselsättning i stället för den rena efterfrågeutvecklingen. ningen.
Tabell 3.13 Sysselsättningsstrukturens förändringar i Kopparbergs län 1970—1980 enligt olika kalkylaltemativ
Sysselsättning (arbets- 1970 1980 Alt. A 1980 Alt. B 1980 Alt. C kraftsefterfrågan)
Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel
Produktionssystemets sektorer Råvaruframställning 25 847 23,8 37 504 21,7 38 477 19,7 21 346 16,7 Textil- och livsmedelsindustri 5 069 4,7 9 152 5,3 11 576 5,9 6 055 4,7 Trä-, massa- och pappersindu—
stri samt grafisk industri 10 122 9,3 17 614 10,2 26 289 13,5 11 819 9,2 Kemisk industri 1 070 1,0 1 819 1,1 2 197 1,1 992 0,8 Verkstadsindustri 10 514 9,7 18 320 10,6 19 922 10,2 8 732 6,8 Byggnadsindustri 4 650 4,3 6 199 3,6 5 405 2,8 4 081 3,2 Varuhandels- och transport-
tjänster 18 714 17,2 28,075 16,3 3102] 15,9 21 293 16,6 Övriga privata tjänster 11 034 10,1 16,504 9,6 19 920 10,2 13 565 10,6 Offentliga sektorer Stat 6 653 6,1 9 426 5,5 8 499 4,4 8 499 6,6 Kommun 15 017 13,8 27 772 16,1 31 774 16,3 31 774 24,8 Total sysselsättning (arbetskraftsefterfrågan) 108 690 100,0 172 385 100,0 195 080 100,0 128 156 100,0 Arbetskraftsutbud 111 187 — 117 030 — 117 030 — 117 030 — E fterfrågeöverskott (+) eller
-underskott (—) — 2 497 — +55 355 — +78 050 — + 11 126
Källor: Svensk ekonomi fram till 1977. 1970 års långtidsutredning avstämd och framskriven (SOU 1973: 21), Stockholm 1973, Arbetskraftsundersökningen. Årsmedeltal 1970. Statistiska centralbyrån, Stockholm 1971, m. fl. källor.
Anm.: Produktionen i länet antas i alt. A utveckla sig i enlighet med de bedömningar som görs i 1970 års långtidsutredning och i alternativ B resp. C i enlighet med de tendenser som var rådande i länet 1965—70. I alt. A och B antas 1970 års produktivitetsnivå i länet inte förändra sig under prognosperioden. l alt. C antas produktiviteten i länet utveckla sig i den takt som anges för motsvarande sektorer på riksnivå i avstämningen av 1970 års långtidsutredning.
stenindustri, m.fl. branscher) att minska förhållandevis starkt. Service- verksamheterna (varuhandels- och transporttjänster, övriga privata tjäns- ter samt kommunal verksamhet) förutses däremot expandera snabbt. Kalkyler över arbetsmarknadsutvecklingen 1970—1980 som bygger på samma förutsättningar som i alternativ C i beräkningarna ovan har utarbetats även för Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län. Se tabell 3.14. Kalkylerna anger en förhållandevis snabb sysselsättningsökning för Malmöhus län samt en relativt låg ökningstakt i sysselsättningen för Västerbottens län. Sysselsättningsutvecklingen i det senare länet bärs enligt kalkylerna i hög grad upp av expansion inom den kommunala sektorn. Motsvarande gäller beträffande arbetsmarknadsutvecklingen i Älvsborgs län. Genom att basera regionala arbetsmarknadsprognoser på direkta antaganden om produktions- och produktivitetsutvecklingen så erhålls ökade möjligheter att bedöma vilken innebörd som t. ex. olika prognoser över produktionsutvecklingen på riksnivå kan ha för utvecklingen i de
Tabell 3.14 Sysselsättningsstrukturens förändringar i Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län 1970—1980
Sysselsättning (arbetskrafts- efterfrågan)
Produktionssystemets sektorer
Råvaruframställning
Textil- och livsmedelsindustri
Trä-, massa- och pappersindustri samt grafisk industri Kemisk industri
Verkstadsindustri
Byggnadsindustri
Varuhandels- och transporttjänster
Övriga privata tjänster
Offentliga sektorer
Stat Kommun
Total sysselsättning (arbetskraftsefterfrågan) Arbetskraftsu tbud
E fterhågeöverskott (+) eller -underskott (—)
Malmöhus län
1970
Antal 37 486 25 338 13 048 15 786 34 668 32 627
68 368 42 067 18 575 43 475
331438
332 840
1 402
Andel
11,3 7,6
3,9 4,8 10,5 9,9 20,6 12,7
No.—u 'om
100,0
Västerbottens län
Älvsborgs län
1980
Antal Andel
55 346 11 29 849 6,
17532 36 10198 21 17210 3,5 54411 111 132517 271 50478 103
22 714 4,6 99 596 20,3
489 851 100,0
343 409 —
+146 442 _
1970
Antal
Andel
1980
Antal Andel
1970 1980
Antal
Andel
Antal
Andel
21 069 1 708
7 001 1 323 5 535 12 183 17 427 8 540 7 469 16 298
98 553 96 965
+1588
V.”. "LMJQQLKT." —lv-t (x—clanxw u—tu-t
qlh
100,0
19 993 16,9 1 506 1 3
7 754 65 1313 1,1 6 538 5 5 12 086 10,2 17 613 14,9 9 331 7,9
9133 7,7 33165 28,0
25 341 32 742 10 562
3 865 24 158 18 775 24 349 15 423 6 274 21591
28 093 37 508 12 877
1 853 28 285 20 566 24 561 16 092 7 672 48 465
118 432 100,0
105 691 —
+12 741 _
183 080 186 450
—3370
225 972 194 294
+31678
Anm.: Beträffande de antaganden som ligger till grund för kalkylerna, se texten. Antalet arbetslösa enligt AKU 1970 (årsmedeltal) var i Malmöhus län 5 000, i Västerbottens län 2 600 samt i Älvsborgs län 2 100. Enligt de beräkningar som redovisas i tabellen var motsvarande arbetslöshetstal ca 1 400 för Malmöhus län och ca 3 400 för Älvsborgs län. 1 Västerbotten förelåg enligt beräkningarna en arbetskraftsbrist på ca 1 600 personer. Avvikelsen mellan faktiska arbetslöshetstal enligt AKU och här beräknade arbetslöshetstal utgör för Malmöhus län 1,1 %, för Västerbottens län 4,2 % samt för Älvsborgs län 0,7 % av antalet sysselsatta i
resp. län.
enskilda regionerna. Vidare ges ökade möjligheter att åstadkomma kopplingar mellan prognoser som bygger på monetära måttenheter och demografiska prognoser i analyser av utvecklingen i olika delar av landet. Arbetsmarknadsprognoser av den typ som redovisas ovan kräver få utvidgningar av den existerande regionala statistiken.
3.6. Om behovet av fortsatt utbyggnad av den regionala statistiken
Regionalräkenskaper ger i sig ingen garanti för att bättre prognoser erhålls. För att detta mål skall uppnås krävs även utveckling av de prognosmodeller som avses tillämpas med regionala räkenskapsdata. Utformningen av dessa modeller bestäms av den frågeställning som är aktuell samt av datatillgången. De problemformuleringar och modell- ansatser som uppfattas som relevanta påverkar i sin tur statistikutveck- lingen på längre sikt. Behovet av utbyggnad och förbättring av existeran- de statistik för regionala prognoser måste således bedömas utifrån en genomgång av vilka problem som skall kunna belysas samt av vilka metoder och modeller som avses komma till användning. Ett regional- räkenskapssystem för Sverige bör ges en sådan utformning att
— analysen av sambanden mellan ekonomisk och demografisk utveck- ling i enskilda regioner kan fördjupas
— den regionala planeringen kan baseras på modeller som belyser samspelet mellan olika sektorer i skilda regioner. Härigenom erhålls möjlighet att bedöma effekten i olika regioner av förändringar inom en enskild region. Detta samspel gäller såväl spridningseffekterna av att en näringsgren byggs ut i en region som effekterna av olika samhällspolitiska åtgärder oavsett om dessa ingår som ett led i en medveten regional politik eller ej
— ökade möjligheter erhålls att beakta de regionala aspekterna av den ekonomiska politiken på central nivå på såväl kort som medellång sikt. En strävan bör således vara att regionalisera konjunkturpolitiken. En annan strävan bör vara att föra in den regionala dimensionen i långtidsutredningens analyser. Räkenskapema skall således göra möjligt att bygga upp långtidsutredningens prognoser utifrån data och framtids- bedömningar för den regionala nivån. De skall vidare göra det möjligt att bryta ned långtidsutredningarnas kalkyler på landets olika regioner.
För att kunna utföra de analyser som anges ovan fordras att ett regionalräkenskapssystem motsvarande nationalräkenskaperna på natio- nell nivå byggs upp. Vidare förutsätter detta system att levererande resp. mottagande sektor och region kan anges för varje transaktion som registreras. Införandet av ett sådant regionalräkenskapssystem innebär att den öVergripande regionala planeringen kan förasi en ny kompletterande dimension. Hittills har man varit så gott som helt hänvisad till att diskutera sysselsättningsbalanser på den regionala nivån, dvs. sambandet mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Med regionalräkenskaps- system skulle investerings— och sysselsättningsplaner kunna samlas in från
olika sektorer och avstämmas mot produktionsplaner och karteringar av sysselsättningsutbud. Det är sålunda fråga om en utbyggnad som gäller förbättrad information om efterfrågan på arbetskraft. Med ett utbyggt regionalräkenskapssystem kan vidare diskussionen om sambanden mellan regionala och nationella mål föras längre än vad som i dag är möjligt.
Tillförlitligheten hos regionala prognoser är, förutom av vilka metoder som kommer till användning, beroende av det statistiska underlagets omfattning och kvalitet. I detta avsnitt diskuteras den utbyggnad av dagens statistikproduktion som måste komma till stånd för att ett mer fullständigt regionalräkenskapssystem skall erhållas. Diskussionen här avser enbart ett räkenskapssystem för registrering av transaktioner i monetära enheter. Möjligheterna att bygga upp ett räkenskapssystem för registrering av förhållanden som gäller den fysiska och sociala miljöns kvalitet diskuteras i avsnitt 2.4. I det följande behandlas först mer allmänna krav på utformningen av regionalräkenskaperna, t. ex. valet av sektorindelning. Därefter ges en mer ingående redogörelse för statistik- behovet i analyser av utvecklingen för resurstillgångarna och resurs- anspråken i olika regioner.
Sektorindelning i ett regionalräkenskapssystem. Långtidsutredningarna utgör det dominerande prognossystemet på den centrala nivån. Genom att bygga upp regionalräkenskaperna med långtidsutredningens sektorin- delning som grund erhålls möjlighet att pröva förenligheten mellan olika regionala prognoser och långtidsutredningens bedömningar av utvecklingen.1 I analysen av utvecklingen för enskilda regioner (län) torde dock som regel denna indelning vara alltför fin för att vara tillämpbar. Genom att lägga en relativt finfördelad sektorindelning till grund för uppbyggnaden av räkenskaperna erhålles dock stor frihet i valet av aggregering.
Regionindelning i ett regionalräkenskapssystem. Vilket system för regional indelning av landet som används i regional analys beror liksom valet av sektorindelning av analysens syfte. Regionindelningen måste således kunna varieras efter skiftande analysbehov. För att erhålla data över regionernas utgifter för olika typer av analyser måste dessa data finnas tillgängliga på låg nivå i ett system av regionala indelningar. Dessa överväganden talar för att kommunerna bör utgöra den lägsta redovis- ningsnivån för de olika sektoremas utgifter i regionalt hänseende. De analysmetoder som redovisas ovan kan dock i regel inte användas på den lokala nivån. Genom att låta kommunerna utgöra redovisningsenhet i ett regionalräkenskapssystem ges stora möjligheter att använda alternativa regionindelningar som utgångspunkt för analyserna. Tidsintervall för upprättandet av regionalräkenskaper. Ett regional- räkenskapssystem som ger information om samband mellan sektorer och regioner i form av leveranser av varor och tjänster är med all säkerhet förhållandevis kostsamt att sammanställda. Upprättandet av fullständiga regionalräkenskaper torde därför kunna ske endast med relativt stora tidsintervall, t.ex. vart femte år. Uppgifter från den löpande statistik- produktionen vilka kan inpassas i regionalräkenskaperna bör fortsätt- ningsvis liksom i dag produceras årsvis.
* Långtidsutredningen an- vänder sig numera av en indelning av produktions- systemeti 24 sektorer. I de fall då datainsamlandet för regionalräkenskaperna bygger på urvalsundersök- ningar ökar urvalets stor- lek och därmed även kost- naderna för datainsamlan- det starkt med ökat antal sektorer i dessa räkenska- per. Detta argument talar för att använda en något grövre sektorindelning än den långtidsutredningen nu använder.
1 En redogörelse för denna studie ges i pro- duktionskostnadsgrup- pens rapport (bilaga 7).
= För en utförlig analys av denna typ av urvals- förfarande, se W. Miernyk, Sampling Techniques in Making Regional Industry Forecasts i A.F. Carter och A. Brody, Input- Output Techniques 2. Applications of Input- Output Analysis, Amster- dam 1970.
Regionalräkenskaper med beräkningar från användningssidan. De svenska nationalräkenskaperna bygger på beräkningar från såväl produk- tions— som användningssidan. Vid uppläggning av regionalräkenskaper torde det vara nödvändigt att liksom i nationalräkenskaperna utföra relativt fristående beräkningar från såväl produktions- som användnings- sidan. Det regionalräkenskapssystem, som ligger till grund för analyserna i detta kapitel, är uppbyggt på sådant sätt att möjlighet föreligger att stämma av gjorda beräkningar mot varandra. Detta ger bl. a. möjlighet att kontrollera att dubbelräkningar inte utförts. Vidare kan en indikation på kvaliteten hos det statistiska material som ligger till grund för räkenskaps- systemet erhållas. Syftet med regionalräkenskaper som utgår från användningssidan är att
ge en bild av utrymmet för olika användningar av resurserna inom en region. Användningssidan omfattar som regel posterna privat och offentlig konsumtion, privata och offentliga investeringar, lagerföränd— ringar samt (netto)exporten. Utöver dessa poster kan till användnings- sidan även föras de olika sektoremas förbrukning av råvaror och halvfabrikat. Till produktionssidan räknas i så fall bruttoproduktionen.
I tabell 3.15 visas i översiktlig form tillgången till regionalt uppdelade data över resursernas användning. Behov av statistik på de skilda användningsområdena anges. Som framgår av tabellen återstår alltjämt ett betydande arbete med att bygga upp den regionala statistiken. Det är därvid nödvändigt att lägga ned speciella ansträngningar på att förbättra statistiken över privat och offentlig konsumtion samt över export och import.
l) Företagsenkäter. De undersökningar som utförts av ERU: s produk- tionskostnadsgrupp visar att företagen har möjlighet att lämna informa- tion om sina inköp och leveranser av varor och tjänster från och till olika regioner.1 Speciellt gäller detta om arbetet med preciseringen av kundernas och leverantörernas branschtillhörighet och lokalisering redu- ceras. I produktionskostnadsgruppens enkät efterfrågas uppgifter om de 15 största köparna och säljarna samtidigt som totala försäljnings- och inköpssummor anges. Antalet företag, som tillfrågas kan begränsas kraftigt genom att basera kartläggningen av mellanregionala leverans- strömmar på en totalundersökning av större företag —— exempelvis sådana som har minst 50 anställda — och endast använda ett urvalsförfarande vid kartläggning av leveransstrukturen för företag med färre än 50 anställda. Även om begränsningen tillämpas vid uppgiftsinsamlandet torde ändå en mycket stor andel av leveransströmmarna fångas upp.2 En utvidgning av bl. a. industri- och handelsstatistiken efter de principer som här anges, exempelvis varje femte år med uppgifter om leveransströmmar, skulle ge värdefull information vid uppbyggnad av regionalräkenskaper från användningssidan.
2) Enkäter till hushållen. För att uppskatta regionala skillnader i den privata konsumtionens omfattning kan flera metoder komma ifråga. En möjlighet är att i form av en hushållsbudgetundersökning samla in information från ett stickprov av regionernas hushåll. En annan är att uppskatta konsumtionen genom att utgå från fördelningen av hushållen
Tabell 3.15 Tillgång och behov av regionalt uppdelad statistik över resursernas
användning Användnings— Statistikkälla i kalky— Behov av utvidgad område lerna, statistiktillgång statistik
M Jordbruks- och skogsstatistik Speciella enkäter till
Insatser av råvaror
och halvfabrikat lndustristatistik handels- och byggnads- företag Kompletterande enkäter till industri-, jord- och skogsbruksföretag Konsumtion Privat Nationalräkenskaper (NR), Utvidgad HBU Hushållsbudgetundersök- ningar (HBU), inkomst- statistik Statlig NR, Riksrevisionsverkets Regionalisering av RRV: s (RRV: s) statistik (system statistik S), Statens avtalsverks statistik Kommunal Kommunal finansstatistik Kompletterande uppgifter om reala avskrivningar Landstinget Kommunal finansstatistik Kompletterande uppgifter om reala avskrivningar Investeringar Privata Investeringsstatistiken Utvidgat stickprov för till- NR, Jordbruks— och skogs- verkningsindustri statistik Investeringsuppgifter för Statistik över påbörjade jordbruk, byggnadsverk- byggnadsprojekt samhet och handel bör förbättras Statliga NR, RRV Se under konsumtion Kommunala Kommunal finansstatistik Se under konsumtion Landstingens Kommunal finansstatistik Se under konsumtion Bostäder Statistik över påbörjade Bostadsbyggandet i olika
Export —im port Övriga Sverige Utlandet
Lagerförändringar
byggnadsprojekt
Statistik saknas NR
NR
regioner i värdetermer
Speciella enkäter erfordras Speciella enkäter erfordras
Speciella enkäter erfordras
på olika inkomst- och åldersgrupper och dessa gruppers konsumtions- benägenhet. Hushållsbudgetundersökningar torde ge den säkraste infor- mationen. Sådana undersökningar skall — förutom om hur hushållens konsumtion fördelar sig på varu- och tjänstegrupper — ge information om hur hushållens utgifter fördelas på den egna regionen resp. andra regioner.1
3) Enkäter till offentliga sektorn. De offentliga myndigheternas konsumtion beräknas i nationalräkenskaperna från kostnadssidan som summan av myndigheternas löpande förbrukning av varor och tjänster, reparationer och underhåll, egentliga löner, arbetsgivareavgifter, erlagda indirekta skatter och avskrivningar. Vad gäller statliga sektorn saknas i dag nästan helt regionala data för dessa kostnadsposter. För'såväl den
I I 1969 års hushålls- undersökning ingick
3 208 hushåll. Dessas kon- sumtionsutgifter uppräkna- des därefter till att gälla hela riket. En regional ver- sion av denna undersök- ning skulle kräva ett be- tydligt större urval. Ur- valets storlek beror givet- vis på regionindelningen och antalet undersökta regioner.
Tabell 3.16 Tillgång Och behov av regioth uppdelad produktionsstatistik enligt långtidsutredningens sektors-
indelning
Sektor
10.
11.
12.
13.
14.
15.
Statistikkälla i kalky- lerna, statistiktillgång
Behov av utvidgad statistik
Jordbruk, trädgårds- skötsel, fiske
Skogsbruk
Gruvor och mineral- brott
Livsmedels-, dryckes- varu- och tobaksin— dustri
Textil- och bekläd- nadsindustri Trä-, massa-, pappers- och pappersvaruin- dustri Petroleumraffinaderi
J ärn-, stål— och me- tallverk
Övrig industri
El-, gas- och vatten- verk
Byggnadsverksamhet
Varuhandel
Transport- och kom- munikationstjänster
Bostadstjänster
Övriga privata tjänster
Jordbrukarnas taxerade in- komster och utgifter för- delade på bruttoinkomster för animaliska, vegeta- biliska produkter och skördeskadeskydd m. m. samt utgifter för inköp av förnöden-
heter m. m.
Skogsstatistik, SOS. Domän- verket, Lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska under— sökningar lndustristatistik
lndustristatistik
lndustristatistik
lndustristatistik
Indu stristatistik lndustristatistik lndustristatistik
Elstatistik, industristatistik, kommunal finansstatistik
NR, produktionsuppskatt- ningar saknas
F inansstatistik, företags- registret Rörelseöverskottet fördelas efter antal anställda SOS, Postverket, Televerket, Statens Järnvägar och Luft- fartsverket Svensk lokaltrafik Transportstatistik Hushållsbudgetundersök- ningar (HBU) FoB och nationalräkenska- perna (NR) Personlig service enligt HBU Uppdragsverksamhet m. m. NR och sysselsättningsandelar enligt FoB och arbetskrafts- undersökningarna (AKU)
Produktionsvärde, löpande förbrukning samt reparationer och underhåll
Produktionsvärde, löpande förbrukning samt reparationer och underhåll, enkäter till virkesuppköpare Statistiken över filialföretag bör kompletteras Statistiken över filialföretag bör kompletteras
Statistiken över filialföretag bör kompletteras Statistiken över filialföretag bör kompletteras
Statistiken över filialföretag bör kompletteras Statistiken över filialföretag bör kompletteras Statistiken över filialföretag bör kompletteras Flexiblare regionindelning för elstatistiken. Statistiken över kommunernas industriverk- samhet bör specificeras Enkäter till byggnadsföretagen om bruttoproduktion och leve- ranser Utbyggd handelsstatistik med omsättning, inköp av varor och antal anställda (arbete pågår vid SCB) Anpassning av de regionala uppdelningarna till kommun- blocks- och länsindelningarna
Regionalisering av hushålls- budgetundersökningarna
Utbyggnad av finansstatistiken och företagsregistret med upp- gifter om omsättning, verk- samhetsställen och antal an- ställda
___________________———————-——-
Anm. : Sektorindelningen är den som användes i 1970 års långtidsutredning.
statliga som den kommunala sektorn krävs i regionalräkenskapsanalyser- na uppgifter över hur sektoremas inköp av varor och tjänster fördelar sig på olika regioner. Vid redovisningen av de statliga utgifterna bör en fördelning av dessa på de enskilda kostnadsställena ske, så att en kommunindelning kan följas. Ett statligt verk med avdelningar i två kommuner bör sålunda redovisa sina utgifter för avdelningarna i de båda kommunerna separat. I övrigt behöver statistiken för den kommunala sektorn endast kompletteras med uppgifter över realkapitaltillgångar.
Regionalräkenskaper med beräkningar från produktionssidan. Syftet med beräkningar av den totala produktionens sammansättning och utveckling i en region är att få ett mått på produktionskapacitetens förändring. För en rad sektorer år produktionsuppgifter relativt lätta att ta fram. För andra sektorer, exempelvis den statliga, är möjligheterna att beräkna produktionsuppgifter starkt begränsad.
I tabell 3.16 ges en översikt över tillgång och behov av regionalt uppdelade produktionsdata. Näringslivet har därvid delats in i de 15 sektorer som utnyttjades av 1970 år långtidsutredning. Den översikt över statistikbehovet som ges i tabellen omfattar främst produktionsstatistik. Uppgifter om insatser av råvaror och halvfabrikat har i regel inte tagits med. Behovet av utbyggnad av statistiken gäller främst byggnadsverksam- het, transport- och kommunikationstjänster samt bostadstjänster. För jord- och skogsbruk behövs mått i värdetermer för viss produktion, som nu endast kvantifieras med fysiska mått. Varuhandelsstatistiken byggs för närvarande ut med hjälp av momsuppgifterna och företagsregistret. Det är troligt att produktionsuppgifterna från byggnadsverksamheten måste inhämtas genom särskilda enkäter.
4. Metoder för att beakta osäkerhet i planeringen
4.1. Inledning
De flesta prognosproblem har nära samband med ett beslutsproblem: kommunernas beslut vad gäller lokalisering och dimensionering av nya skolor baseras på mer eller mindre noggrant utarbetade prognoser över elevunderlagets framtida utveckling, företagens investeringsbeslut bygger på bedömningar av efterfrågeutvecklingen, osv. Förhållandet att besluten och dessas konsekvenser är åtskilda i tiden medför att besluten måste fattas under osäkerhet.
I ett samhälle som liksom det svenska bygger på decentraliserat beslutsfattande tvingas företag och myndigheter att planera under två typer av osäkerhet. Den ena utgörs av bristande information om hur andra beslutsfattare kommer att handla iframtiden. Den andra utgörs av osäkerhet om de strukturella sambanden i samhället. I båda fallen är det möjligt att nedbringa osäkerheten. Den förra typen av osäkerhet kan nedbringas genom att t. ex. staten skapar en institutionell ram för utbyte och avstämning av planer och prognoser mellan beslutsenhetema. Den senare typen av osäkerhet kan nedbringas genom att resurser ställs till förfogande för utredningsarbete som t. ex. företag och kommuner inte själva har möjlighet att utföra. Såväl långtidsutredningarna som länsplane- ringen kan sägas ha till syfte att nedbringa båda dessa former av osäkerhet. Prognos- och utredningsarbetet syftar därvid till att minska osäkerhetens omfattning och ge möjligheter att studera förlopp där man mer exakt känner framtiden och beslutens konsekvenser. De modeller som användes i detta arbete är nästan uteslutande av s. k. deterministisk typ. Varje förändring — t. ex. i form av ett beslut — ger i kalkyler med dessa modeller enbart ett framtida utfall som resultat. Denna egenskap hos de konventionella prognosteknikerna gör dem föga lämpade för analyser av hur osäkerheten skall beaktas vid beslutsfattandet. Den typ av deterministiska modeller som beslutsmodellerna utgör kan dock användas för att analysera vissa former av osäkerhet.
I viss kontrast till ansatser som avser att minska osäkerheten kan man se metoder som syftar till att göra det möjligt att ”leva” med osäkerhet och göra den styrande för planeringen. Ett exempel på sådana metoder utgör de olika typer av strategier för hur man bör handla i osäkerhetssituationer som utvecklats inom eller i nära anslutning till den
s.k. spelteorin. I allmänhet förutsätts i denna teori varje handlings- alternativ ge upphov till endast en följd och som de väljande — i regel enbart två spelande — känner. De konsekvenser som olika kombinationer av handlingsalternativ har kartläggs. Varje deltagare i spelet antas välja det alternativ som har ett sämsta utfall som är mindre ogynnsamt än något av de andra alternativen.
Spelteon'n har tillämpats främst vid analyser av militära och politiska konfliktsituationer. Den har även använts av vissa företag som underlag för beslut, där det gäller att beakta eventuella motåtgärder från konkurrerande företag. Inom samhällsplaneringen däremot har spelteorin nästan enbart använts i syfte att illustrera principiella, kvalitativa samband.1 Den begränsade användningen kan delvis förklaras av att teorin baseras på alltför förenklande antaganden samt att försöken att föra in mer realistiska antaganden — t. ex. att vinst för den ene spelaren inte behöver motsvaras av exakt lika stor förlust för den andre spelaren (andre spelare) eller att spelarna kan bilda koalitioner — i analysen i regel medfört matematiska problem som inte kunnat bemästras.
Vid försöken att fördjupa analysen av besluts— och osäkerhetsproble- men uppstår således ofta situationer där å ena sidan lösbara matematiska formuleringar ligger utom räckhåll och å andra sidan verbala påståenden blir alltför oprecisa. En teknik som ofta tillgrips i sådana situationer är simulering. En variant av denna teknik, som ofta tillgrips då modellsam— banden inte är hanterbara med matematiska operationer, innebär att ett antal numeriska fall räknas igenom med dator. Genom att utföra ett antal sådana simuleringar kan man få en ungefärlig uppfattning om modellens beteende och om fördelningen av resultaten. En annan variant av denna teknik innebär att man i stället för att återge verkligheten i form av ett system av matematiska samband avbildar denna genom ett ”rollspel”. Inget hindrar dock att man kompletterar spelet med matematiska modeller som belyser vissa specificerade samband. Genom att koppla samman ett sådant spel med matematiska modeller av s. k. stokastisk typ erhålles möjlighet till analys av hur händelser av slumpmässig karaktär påverkar planeringsprocessen (s. k. Monte Carlo—simulering). Nedan redovisas en simuleringsmodell av rollspelstyp som kan använ- das för att belysa osäkerhets- och beslutsproblem som är aktuella i planeringen på lokal och regional nivå. Vidare redovisas två besluts- modeller. Ett syfte i tillämpningarna med dessa modeller är att belysa effekterna för samhällsutvecklingen i olika delar av landet av förändringar i de uppställda målen för denna utveckling. Analyser av denna typ kan användas för att minska den osäkerhet om framtiden som beror av dels bristande information om målen för utvecklingen, dels bristande informa- tion om vilka konsekvenser förändringar i dessa mål får för utvecklingen.
4.2. Rollspel som hjälpmedel för att belysa osäkerhets- och beslutsproblem
En spelmodell som kan användas för att belysa målkonflikter samt effekter av politiska beslut på lokal och regional nivå har konstruerats vid
1 För en översikt över spelteorin och dess tillämp- ningar, se A. Rapoport, Teori för tvåmansspel, Stockholm 1967.
1 Framställningen återger i sammandrag innehållet i 0. Wärneryds bidrag.
kulturgeografiska institutionen i Göteborg.1 Spelet är av manuell typ. Någon matematisk modell som kan kopplas till spelet har ännu inte utvecklats. Verklighetens mångfald vad gäller olika intressegruppers önskemål och möjligheter att påverka utvecklingen, politiska och fackliga organs beslut, näringslivets agerande, osv. förenklas mycket starkt och samlas i bestämda roller. Vid genomförandet av spelet företräder således deltagarna genom de roller de tilldelas olika intressegrupper som berörs av samhällsplaneringen. Deltagarna skall under spelets gång sätta upp mål för utvecklingen, utarbeta planer, förhandla och fatta beslut. De försöker därmed spela fram samhällsutvecklingen. Tre kommuntyper —— en tillbakagående, en stagnerande samt en expanderande — är representerade i spelet. Befolkningen i varje kommun representeras av vissa speldeltaga- re. De politiska och administrativa organen i varje kommun företräds av andra roller. Företrädarna för dessa organ presenteras uppgifter beträffan- de befolkning, sysselsättning, näringslivets storlek och karaktär, osv. i den egna kommunen. Dessa uppgifter anger varje kommuns utgångsförutsätt- ningar vid spelets början. Ett viktigt rollsystem utgör den riks— och regionalpolitiska gruppen som företräder centrala myndigheter. Närings- livets roller är täckta i spelet enligt specificerade indelningar. Utöver dessa roller finns en joumalistgrupp som skall svara för pressens funktion. Varje roll har sin specifika målsättning och har att fullgöra ålagda
uppgifter. Syftet med rollspelet är att mot bakgrund av givna problemställningar
och med roller som täcker in individer och hushåll, företag och kommunförvaltning samt riks— och regionalpolitik söka avbilda ett händelseförlopp och utfallsbedöma de fattade beslutens effekter för kommunens totala utveckling och för de enskilda intressegrupperna i varje kommun. Spelet löper genom tre faser: planering och förberedelse, förhandling samt utfallsbedömning. De två första faserna har till syfte att söka avbilda planeringsprocessen med särskild inriktning på framtagning av underlag för beslut och på själva formandet av beslut för kommunens framtida utveckling. Stat-, kommun- samt företagarrollerna får här stor betydelse. Hushållens huvudsakliga betydelse ligger vid bedömning av utfallen av fattade beslut. Spelets inriktning ges av det tema som anges av spelledningen vid starten. Spelet tjänar således som ett medel för att analysera ett givet planeringsproblem. Efter en spelperiod som omfattar 4—6 timmar bryts spelet och resultaten sammanställs. En diskussion om det genomspelade planeringsproblemet följer omedelbart därefter.
Det här beskrivna spelet har genomförts vid en kurs i regional planering 1973. Ca 70 personer deltog i spelet. Flertalet deltagare representerade olika samhällsvetenskapliga ämnen. Dessutom deltog tjänstemän sysselsatta med planeringsverksamhet på kommun-, läns- och riksnivå. Den erfarenhet som gjordes är att spelet ger möjligheter till snabbt ökad förståelse för villkoren för verklighetens samhällsplanering, vilken alltid sker under osäkerhet och på grundval av ofullständig information. I sin nuvarande form kan spelet inte användas som prognosinstrument i samhällsplaneringen. Härför är speltekniken ännu ett alltför oprecist instrument. Spelets värde i samhällsplaneringen ligger
framför allt i att det ger en vidgad belysning av den komplexitet som utmärker denna planering. Det ger också möjlighet att identifiera situationer och delproblem, som sedan kan studeras mer noggrant i speciella undersökningar. Vidare belyser spelet samordningsproblemen vid beslutsfattandet samt ger ökad förståelse för samspelet mellan skilda intressegrupper i samhället.
En vidareutveckling av speltekniken bör göra det möjligt att studera tänkbara konsekvenser av olika beslut. Härigenom erhålls en viss handlingsberedskap om något av besluten blir verklighet. Eftersom spel kanske är den enda teknik som — om än i grova drag - kan återge verkligt beslutsfattande, ger den också möjlighet att studera besluts- processen. Speltekniken torde t. ex. kunna användas för att pröva skilda organisationsformer för en kommuns administration och studera hur olika planeringsproblem handlägges.
4.3. Beslutsmodeller
Förklaringsmodeller av den typ som utarbetats inom ramen för långtids- utredningen är av stort värde vid prövning av samstämmigheten mellan prognoser i samhällsplaneringen. Modeller av detta slag kan användas för att räkna fram ett antal olika förenliga utvecklingsalternativ. ] beräk- ningarna utgår man från att de samhällspolitiska styrmedlen har givna värden eller förändras på ett förutsägbart sätt. Av olika skäl är det antal utvecklingsförlopp av denna typ som kan simuleras fram tämligen begränsat. Det är två sätt att använda sig av instrument av den typ som beslutsmodeller representerar, som är av intresse i regional planering. Det ena sättet är att använda beslutsmodeller som hjälpmedel för att analysera effekterna av förändringar i de mål som ställts upp för utvecklingen. Denna typ av analyser kan minska den osäkerhet som beror på bristande information om effekterna på samhällsutvecklingen av olika beslut. Det andra sättet är att använda dem som ett hjälpmedel vid prövning av överensstämmelsen mellan olika prognoser för samhällsut- vecklingen. De kan exempelvis utgöra ett av instrumenten i analyser av samstämmigheten mellan de utvecklingsalternativ som anges i långtidsut- redningarna samt i länsplaneringen.
Under den utredningsetapp som här dokumenteras har prognosgrup- pen medverkat till att två beslutsmodeller utvecklats. De redovisas nedan.
I analyser med modeller av denna typ söker man det största eller minsta värdet för den s.k. målfunktionen, vilken anger den önskvärda utvecklingen. Det förutsätts samtidigt att vissa restriktioner, som anger vad som är tillåten utveckling, är uppfyllda. Den ena av modellerna är av s. k. komparativt statisk typ. Målsättningar eller värderingar knyts i dessa modeller endast till förhållandena vid en viss tidpunkt, t. ex. slutet av en planeringsperiod. Modeller av denna typ kan användas bl. a. för att bedöma önskvärdheten hos regionala strukturer vid en given tidpunkt. Den andra modellen som här redovisas är en dynamisk typ och kan ses som en vidareutveckling av den statiska modellen. I analyser med
2 Se A. Granholm och O. Ohlsson, bilaga 13.
modeller av den senare typen tas uttalad hänsyn till tidsdimensionen. Planeringsperioden indelas i delperioder, vilket gör det möjligt att studera utvecklingen under hela planeringsperiodens förlopp och inte endast förhållanden vid dess slut. Dynamiska beslutsmodeller gör det därföri princip möjligt att avgöra vilka åtgärder som måste vidtas för att ett utvecklingsförlopp som vid varje tidpunkt under en planeringsperiod uppfyller uppställda krav på önskvärd samhällsutveckling, skall realise-
TBS.1
Modellerna har tillämpats med data för den svenska ekonomin. De resultat som erhålles i kalkylerna bör tolkas med försiktighet. Modellerna bygger på starkt förenklade antaganden om samhällsekonomins sätt att fungera. Det empiriska underlaget för kalkylerna är osäkert. Tills vidare bör de kalkyler som utförts med dessa modeller betraktas som räkneexempel.
4.3.1. Tillämpning av en beslutsmodell av statisk typ
En modell för empirisk analys av resursfördelningsproblem inom ramen för regionalpolitiken har konstruerats av Arne Granholm och Olle Ohlsson.2 De analyser som utförs med modellen utgår ifrån förhållandet att samhällsplaneringen av rent praktiska skäl ofta måste ske stegvis. Det föreligger därför ofta behov av instrument för att pröva överensstämmel— sen mellan prognoser och planer som utarbetas inom olika samhälls- planerande organ. Beslutsmodeller kan utgöra ett sådant instrument. I tillämpningarna av modellen används denna för att undersöka överens— stämmelsen mellan befolkningsprognoserna för länen år 1980 enligt Länsplanering 1967 och produktionsprognoserna för samma år enligt 1970 års långtidsutredning. Analyserna utgår vidare ifrån att samhälls— sektoremas produktionsförutsättningar är olika i skilda regioner. Regio- nala skillnader i produktionen per sysselsatt och därmed i lönebetalnings- förmåga föreligger ofta för sektorerna, vilket ger upphov till regionala inkomstskillnader. Vidare är ofta sektoremas investeringsbehov vid produktionsökningar olika i skilda regioner. Modellen används för att belysa konflikten mellan målet jämnare regional inkomstfördelning å ena sidan och målet effektivitet i produktionen å andra sidan. Som mått på sektoremas effektivitet i regionerna används därvid investeringsbehovet per enhet ökning av produktionen.
En prövning av överensstämmelsen mellan planeringen på olika nivåer i Sverige är möjlig endast i begränsad utsträckning. Anledningen härtill är främst att målen för utvecklingen inom samhällets olika delar inte är tillräckligt preciserade för detta ändamål. Som underlag för formulering
1 Beslutsmodeller användes i regel för att beräkna den mest effektiva fördelningen av resurser på olika användningsområden. Mot denna lösning svarar vissa priser på resurser (t. ex. lön för olika kategorier av arbetskraft). Dessa beräknade priser kan ge anvisning om hur resursanvändningeni samhället kan förbättras genom att anpassa de faktiska priserna till dem som beräknats med hjälp av modellen. De styrmedel som samhället härvid kan använda sig av är indirekta skatter och subventioner. Denna problematik tas dock inte upp till behandling i föreliggande kapitel.
är konkreta mål i detta avseende en analys av vilka konsekvenser alternativa förutsättningar har i form av resurskrav på ekonomin som helhet av värde. De kalkylexempel som tas fram med hjälp av planeringsmodellerna skall sålunda ses som ett sätt att visa möjligheterna att uppnå olika målkombinationer.
Problemsta'llning och modellens uppbyggnad
I ekonomisk planering brukar man ibland skilja mellan tre planeringssteg
l. Makrosteget 2. Det sektoriella steget 3. Det (mellan)regionala steget
Lösningar för ett planeringssteg i planeringsprocessen ger förutsätt- ningarna för närmast underliggande steg. För att förutsättningarna för de olika dellösningarna skall överensstämma är revideringar av beräkningarna i allmänhet nödvändiga.
I makrosteget bestäms samhällsresursernas fördelning på grova katego- rier såsom total konsumtion, totala investeringar etc. utan beaktande av sektorer och regioner. De avvägningar som görs i detta steg bestäms bl. a. av uppställda mål för ekonomins tillväxttakt. I den sektoriella plane- ringen fördelas den i makrosteget bestämda totala investeringsvolymen etc. på de olika samhällssektorema. De resurskrav, som impliceras av beräkningarna i det senare steget, jämförs med dem som ingick i resultatet för makrosteget. Om dessa beräkningar inte överensstämmer återgår planeringsprocessen till det första steget, där förutsättningarna omprövas. Denna process fortsätts till dess överensstämmelse erhålls.
I det mellanregionala planeringssteget prövas på motsvarande sätt om det med hänsyn till skillnader i de olika regionernas produktions- förutsättningar är möjligt att nå uppställda regionalpolitiska mål med de resurser och det resursutnyttjande som ligger till grund för de föregående två planeringsstegen. Om det mellanregionala steget visar, att de regionalpolitiska målen ej är förenliga med målen för föregående planeringssteg, måste förutsättningarna för dessa omprövas. Revideringar av denna art genomförs till dess överensstämmelse mellan planerna på de olika nivåerna föreligger.
Prognoserna för de olika sektoremas produktionsutveckling på riksnivå enligt 1970 års långtidsutredning och befolkningsprognoserna för länen enligt alternativ 2 i Länsplanering 1967 utgör två utgångspunkter för analyserna i Granholms och Ohlssons bidrag. Utifrån de förutsättningar, som ges av dessa prognoser, analyseras den länsvisa fördelningen av de olika sektoremas produktion som medför minsta investeringsbehov vid alternativa mål om inkomsternas regionala fördelning. I samband härmed analyseras även vilka förändringar av de regionala inkomstskillnaderna som är förenliga med ett samtidigt uppfyllande av långtidsutredningens sektorsprognoser och länsplaneringens befolkningsprognoser för länen. Med hjälp av modellen beräknas det lokaliseringsmönster för år 1980 som medför det minsta investeringsbehovet. Den utveckling som svarar mot ett sådant mönster jämförs därefter med den förväntade utvecklingen enligt länens bedömningar i samband med Länsplanering 1967.
Produktionssystemet indelas i analyserna i nationellt rörliga resp. nationellt bundna sektorer. Utvecklingen för de geografiskt eller regio-
' Som framgår av modellens uppbyggnad implicerar så- ledes analyser med besluts- modeller på intet sätt op- timering utifrån snävt de- finierade ekonomiska effektivitetskriterier. Det är fullt möjligt att i den här presenterade besluts- modellen bygga in ytter- ligare, mer konkretisera- de politiska mål för den sociala och fysiska mil- jöns kvalitet som restrik- tioner på utvecklingen i beräkningarna.
nalt bundna sektorerna förutsätts vara relaterad till befolkningsutveck- lingen i regionerna. De lokaliseringsbara enheterna återfinns inom de nationellt rörliga sektorerna. Med hjälp av en linjär programmerings— modell av statisk typ beräknas var de nationellt rörliga företagsenheterna skall lokaliseras för att effektivitets— och inkomstutjämningsmål i regionalpolitiken skall uppfyllas. Möjligheterna att nå olika kombinatio- ner av dessa mål begränsas av restriktioner av teknisk och politisk art. En restriktion i modellen, som alltid skall vara uppfylld, är överensstämmelse med produktionsprognoserna för sektorerna enligt 1970 års långtids- utredning. Vidare måste befolkningens länsvisa fördelning överensstämma med prognoserna enligt alternativ 2 i Länsplanering 1967. Befolknings- prognoserna översätts till prognoser för arbetskraftsutbudet med hjälp av uppgifter om förvärvsintensiteter i regionerna. Arbetskraftsefterfrågan kopplas till produktionen med ledning av beräknade värden för arbets- produktiviteten för sektorerna i de olika regionerna. De sektoriella och regionala produktivitetsskillnader som idag föreligger förutsätts bestå under hela den studerade planeringsperioden. En annan art av restriktio- ner i modellen är de gränser som satts upp för sysselsättningens maximala förändringstakt inom varje sektor i regionerna fram till 1980. Dessa gränser har i modellen satts lika med den högsta förändringstakt som observerats för varje sektor i något län under de senaste 15 åren. Den högsta tillåtna öknings- resp. minskningstakten för sysselsättningen är således olika för varje sektor. Dessa restriktioner svarar mot tekniska och sociala förhållanden som begränsar sektoremas flexibilitet.l
Som mått på effektiviteten i produktionen används kapitalåtgång (investeringsbelopp) per producerad enhet. De regionala skillnaderna i detta mått förutsätts spegla variationer i produktionsförutsättningarna. Som mått på ojämnheten i den regionala inkomstfördelningen används skillnaden mellan det högsta och lägsta produktionsvärdet (förädlings- värdet) per sysselsatt iregionerna. Konkret innebär modellen att man vid en given målsättning om den regionala inkomstfördelningen söker det lokaliseringsmönster, som uppfyller produktionsmålen för de olika sektorerna till minsta investeringskostnad för ekonomin som helhet. Uppfyllandet av detta mål innebär samtidigt att resursutrymmet för konsumtion blir så stort som möjligt.
Resultat i beräkningarna med modellen
I analyserna av sambandet mellan regionala inkomstfördelningsmål och effektivitetsmål i den ekonomiska politiken har först antagits att syftet är att fram till 1980 reducera de regionala inkomstskillnaderna så mycket som möjligt. Konsekvenserna i form av effektivitet, dvs. investerings— behov, i produktionen beaktas härvid inte. Denna kombination av mål i politiken benämns i fortsättningen utjämningsalternativet. Som medel för att nå det uppställda målet använder sig samhället av omlokaliseringar av produktionsenheter inom de nationellt rörliga sektorerna. Enligt beräk- ningar med modellen kan genom sådana omlokaliseringar skillnaderna i produktion (inkomst) per sysselsatt mellan två län högst reduceras till 19700 kronor. Se tabell 4.1, beräkningsalternativ V. En fullständig utjämning av regionala skillnader i produktion per sysselsatt är således inte möjlig inom ramen för de förutsättningar som gäller i modellberäk- ningarna. Mot det lokaliseringsmönster som medför de minsta regionala skillnaderna i inkomst svarar ett årligt investeringsbehov om 3,85 miljarder kronor inom de nationellt rörliga sektorerna under perioden 1965—1980.
Därefter har antagits att utformningen av den ekonomiska politiken baseras endast på effektivitetsöverväganden. De regionala skillnader i produktion (inkomst) per sysselsatt som är förenade med en sådan politik förutsätts inte bli beaktade. Denna kombination av mål i politiken betecknas fortsättningsvis effektivitetsalternativet. Beräkningar med modellen utifrån de förutsättningar som ges av det senare alternativet anger att det årliga investeringsbehovet inom de nationellt rörliga sektorerna högst kan pressas ned till 2,99 miljarder kronor per år genom omlokaliseringar. Mot denna regionala fördelning av produktionen inom sektorerna svarar en skillnad i produktion per sysselsatt mellan länen på 28 700 kr. Se beräkningsalternativet I i tabell 4.1. Enligt beräkningarna kan således skillnaden mellan länen med den högsta och den lägsta produktionen (inkomsten) per sysselsatt år 1980 reduceras med högst 31 %. Denna utjämning motsvaras av en ökning i investeringsbehovet med 28 % inom de nationellt rörliga sektorerna. Vidare har med hjälp av modellen beräknats den regionala fördelning av produktionen som medför minsta investeringsbehov inom de nationellt rörliga sektorerna vid olika givna regionala inkomstfördelningsmål mellan de angivna extremalternativen. (Beräkningsalternativen Il—IV i tabell 4.1.)
En utjämning av de regionala inkomstskillnaderna motsvaras således enligt kalkylerna av ökat investeringsbehov, dvs. minskad effektivitet, inom de nationellt rörliga sektorerna. Enligt modellen råder konflikt mellan regionala inkomstutjämningsmål och effektivitetsmål i politiken. Beräkningarna med modellen anger att ökningen i investeringsbehovet är relativt liten i början av utjämningsprocessen, men att den ökar starkt när de regionala inkomstutjämningskraven drivs längre. Kostnaden i form av ökat investeringsbehov — dvs. minskat konsumtionsutrymme -— vid utjämning av regionala inkomstskillnader beror av produktivitetskillna— derna mellan landets olika delar.
Tabell 4.1 Alternativa kombinationer av inkomstfördelningsmål och effektivitets- mål i regionalpolitiken
___—__—
Kombination av inkomst- Beräkningsalternativ fördelningsmål och effek- tivitetsmål [ 11 111 IV V
Största skillnad i inkomst per sysselsatt (i kronor) mellan två län i landet 28 700 26 500 22 200 20 700 19 700
Totala investeringar (i miljarder kronor) 2,99 3,02 3,20 3,40 3,85
Ökning i investeringskostnad per krona minskning i re- gional inkomstskillnad 13 600 42 000 133 000 450 000
Anm.: De regionala inkomstskillnaderna mäts i form av högsta skillnad i produktion per sysselsatt mellan två län i landet är 1980. Investeringsuppgifterna anger det genomsnittliga årliga förändringsbehovet av kapitalbeståndet under perioden 1965—1980 exkl. ersättningsinvesteringar. Uppgifterna avser endast de nationellt rörliga sektorerna. Samtliga värden är angivna i 1959 års prisnivå.
Enligt beräkningarna erhåller endast Stockholms, Uppsala, Hallands, Värmlands samt Västernorrlands län en större andel av den totala produktionen i landet när effektivitetsalternativet ligger till grund för beräkningarna jämfört med produktionsfördelningen mellan länen i utjämningsalternativet. Effektivitetsalternativet innebär också en ökad inkomst per sysselsatt i de angivna länen. Omvänt innebär en regional utjämningspolitik sänkt inkomst per sysselsatt i dessa län, medan samtliga övriga län redovisar ökning i olika grad.
Den sysselsättningsutveckling i länen för olika sektorer år 1980, som erhålls i beräkningarna enligt effektivitetsalternativet, har jämförts med de utvecklingstendenser på nationell nivå för dessa sektorer som anges i 1970 års långtidsutredning. Enligt dessa jämförelser kommer grafisk, metall- och verkstadsindustri samt nationell service att expandera snabbare i Göteborgs— och Bohus samt Malmöhus län än på nationell nivå. Metall- och verkstadsindustrin samt den kemiska industrin kommer enligt kalkylerna att utvecklas förhållandevis snabbt i Stockholms samt Uppsala län. Hallands, Älvsborgs och Västerbottens län beräknas få en jämförelse- vis snabb utveckling inom metall- och verkstadsindustri samt nationell service. Som ytterligare exempel på resultat i dessa beräkningar kan anges att Västerbottens och Norrbottens län båda kommer att uppvisa en snabbare utveckling än den nationella nivån inom samtliga sektorer utom den kemiska industrin. Metallindustrin kommer dock enligt beräkningar- na att utvecklas relativt sakta i Norrbottens län. Resultaten i beräkningarna med modellen har vidare jämförts med de bedömningar av sektoremas utveckling som vissa län utarbetade i samband med länsplanering 1967. I flertalet fall överensstämmer dessa bedömningar med långtidsutredningens sektorsprognoser. En jämförelse mellan resultaten i beräkningarna med modellen och långtidsutredningens prognoser gjordes i föregående avsnitt. Jämförelser med länsplaneringens bedömningar är därför här av intresse endast i de fall där länens bedömningar avviker från långtidsutredningens. Endast tre län — Koppar- bergs, Västernorrlands och Norrbottens län — utarbetade sådana sektors- prognoser. En jämförelse mellan långtidsutredningens och länsplane- ringens bedömningar samt resultaten i beräkningarna med modellen görs i tabell 4.2.
Vid jämförelse mellan resultaten imodellberäkningarna och länsplane- ringens bedömningar i de fall där dessa avviker från långtidsutredningens riksprognoser framkommer en splittrad bild för Kopparbergs och Västernorrlands län. Dessa län har i vissa fall justerat långtidsutredningens bedömningar mot utjämningsalternativet, i andra fall mot effektivitets- alternativet. I Norrbottens län har för flertalet sektorer långtidsutred- ningens bedömningar justerats i riktning mot utjämningsalternativet, dvs. det alternativ som i beräkningarna med modellen ger en förhållandevis gynnsam utveckling för länet.
Tabell 4.2 Jämförelse mellan långtidsutredningens och länsplaneringens bedöm- ningar samt resultaten i beräkningarna med modellen
Industrisektor Bedömningar enligt Kalkyler med beslutsmodellen 1970 års lång- Länsplane- Utjämnings— Effektivitets- tidsutredning ring 1967 alternativet alternativet
Kopparbergs län Träindustri expansion kontraktion kontraktion expansion Kemisk industri expansion oförändrad kontraktion kontraktion Metallindustri expansion oförändrad expansion kontraktion
Västernorrlands län Träindustri expansion kontraktion expansion kontraktion Livsmedels-
industri oförändrad kontraktion expansion expansion Textilindustri kontraktion oförändrad expansion kontraktion Kemisk industri expansion oförändrad kontraktion kontraktion
Norrbottens län Träindustri expansion oförändrad expansion expansion Grafisk industri expansion oförändrad kontraktion expansion Livsmedels-
industri oförändrad kontraktion kontraktion expansion Textilindustri kontraktion oförändrad kontraktion expansion
Källa: A. Granholm och 0. Ohlsson, bilaga 13.
4.3.2. Tillämpning av en beslutsmodell av dynamisk typ
Inom ramen för en analys med en modell av den typ som Granholm och Ohlsson konstruerat kan det visas att överensstämmelse föreligger mellan långtidsutredningens sektorprognoser och regionala befolknings- och sysselsättningsprognoser enligt Länsplanering 1967 för år 1980. Huruvida denna överensstämmelse kan upprätthållas även för den mellanliggande tiden fram till 1980 kan inte avgöras med modeller av statisk typ. Det kan visas att även om produktions— och sysselsättningsprognoserna är förenliga vid planeringsperiodens slut så kan ändå obalansproblem uppstå under mellanperioderna. Sådana problem hos regionala utvecklings- förlopp kan studeras med s. k. dynamiska modeller.
Lars Lundqvist och Folke Snickars har konstruerat en beslutsmodell för analys av regionala utvecklingstendenser, vilken innebär en vidare- utveckling av den ovan redovisade modellen. Analyserna omfattar utvecklingen över tiden. Transportkostnadema har också förts in i analyserna.1 I övrigt baseras modellen på i huvudsak samma förutsätt- ningar som den ovan redovisade modellen.
Modellens uppbyggnad
. 1 - Produktionssystemet indelas i likhet med vad som är fallet 1 de analyser L- LunqulSt 0011 F-
.. . . .. . . ' 11 f" som utfors av Granholm och Ohlsson 1 nationellt rorhga resp. reglonalt sååå? Eggcäigspr
bundna sektorer. Produktionsenheterna inom de nationellt rörliga sekto- förlopp, bilaga 14.
' Transportkostnadema utgörs av dels kostnader för råvaruleveranser och leveranser mellan produk- tionssektorema, dels kostnader för leveranser från produktionssektorer— na till olika former av slutlig användning (privat och offentlig konsumtion, export m. m.). Kostna- derna för att upprätt- hålla personkontakter har inte kunnat beaktas i kalkylerna.
rerna skall lokaliseras till åtta riksområden enligt ERU: s indelning. En i viss mening bästa utveckling över tiden skall erhållas. Den tidsperiod för vilken utvecklingen studeras är åren 1965—1985. Denna 20-årsperiod indelas i analysen i fyra S-årsperioder. Åren 1970, 1975, 1980 och 1985 får i analysen karaktärisera utvecklingen under resp. S-årsperiod.
Den modell som används i analyserna av den regionala utvecklingen är en s. k. icke-linjär programmeringsmodell av dynamisk typ. De krav eller restriktioner på utvecklingen som förs in är desamma som i Granholms och Ohlssons analyser med den skillnaden att restriktioner här läggs på utvecklingen under hela planeringsperioden fram till dess slut och inte enbart på förhållandena under slutåret.
Två grundläggande krav på den regionala utvecklingen, som skall vara uppfyllda för varje förlopp som kan räknas fram med modellen, utgörs av dels nationellt bestämda ”produktionsmål” för de rörliga sektorerna, dels regionalt specificerade ”sysselsättningsmål”. Produktionsmålen för 1975, 1980 och 1985 har erhållits genom att applicera prognoserna i 1970 års långtidsutredning på 1970 års produktionsvärden. Utvecklingen över tiden för de olika sektoremas produktivitetsvärden förutsätts vara desamma i varje region. Sysselsättningsmålen har erhållits genom att med hjälp av de angivna uppgifterna i prop. 19722111 bestämma befolk- ningsutvecklingen i vart och ett av riksområdena. De framtagna befolk- ningsramama har översatts till sysselsättningsmål för åren 1970, 1975, 1980 och 1985 med hjälp av uppgifter om förvärvsintensiteteri de olika regionerna. För 1970 har verkliga produktionsvärden och existerande befolkningsfördelning använts som ”mål”.
Genom förslitning etc. antas kapitalbeståndets storlek minska över tiden. Minskningen anges genom en för varje sektor specifik deprecie— ringstakt. Genom nyinvesteringar ökar produktionskapaciteten över tiden. I modellen antas fullt kapacitetsutnyttjande, dvs. kapitalbestånd och produktionsvärde är relaterade till varandra genom regionalt och sektoriellt specifika kapitalkvoter. Eventuella stordn'ftsfördelar etc. i produktionen beaktas ej i analysen. För att fånga upp omställningssvån'g- heter av social och teknisk natur införs liksom i Granholms och Ohlssons modell en restriktion i form av en högsta tillåtna expansionstakt för varje sektor och region. Gränsen för den maximala kontraktionen ges av deprecieringstakten.
Under förutsättning att det existerar ett antal skilda utvecklings- förlopp som alla uppfyller de krav som de införda restriktionerna uppställer, så är nästa steg att värdera dessa alternativ. Som nämnts sker detta genom att föra in en målfunktion i modellen. I den modell som här redovisas består målfunktionen av två huvudkomponenter. Den första utgörs av (nuvärdet av) de sammanlagda kapitalinvesteringarna under perioden 1965—1985 i de nationellt rörliga sektorerna. Den andra huvudkomponenten i målfunktionen utgörs av (nuvärdet av) de totala kostnaderna för varutransporter vid olika produktionsalternativ under perioden.1 I analyserna beräknas det utvecklingsförlopp som medför att de sammanlagda investerings- och transportkostnaderna under planerings- perioden blir så små som möjligt, samtidigt som de restriktioner som ålagts utvecklingen är uppfyllda. Minimering av dessa kostnader innebär att man funnit ett utvecklingsförlopp som samtidigt gör det totala värdet av den privata och offentliga konsumtionen under planeringsperioden så stort som möjligt.
Resultat i beräkningarna med modellen
Resultaten i analyserna med den av Lundqvist och Snickars utvecklade modellen visar att prognoserna för produktionsutvecklingen i landet som helhet fram till 1980 enligt 1970 års långtidsutredning svarar mot befolkningsutvecklingen i länen enligt 1972 års plan för utveckling av den regionala strukturen endast om produktionen under första hälften av 1970-talet utvecklas snabbare och under senare hälften av 1970-talet långsammare än vad som anges i långtidsutredningen. Sysselsättnings- prognosen ger för höga värden sett i förhållande till den förutsedda produktionsutvecklingen under perioden 1965—1975. För den därefter följande perioden anger beräkningarna däremot en tilltagande knapphet på arbetskraft. I slutperioden föreligger enligt modellberäkningarna tendens till arbetslöshet endast i Västerbottens och Norrbottens län. Bristen på samstämmighet förklaras av att långtidsutredningen och länsplaneringens kalkyler gäller för tiden som helhet fram till 1980, medan kalkylerna här bygger på en uppdelning i delperioder.
I beräkningarna jämförs den regionala utveckling för sektorerna som erhålls när målet är att minimera summan av investerings- och transport- kostnaderna, dvs. uppnå största möjliga konsumtionsutrymme, med två ytterlighetsfall. I det ena av dessa beaktas endast investeringskostnaderna. De totala varutransportkostnadernas beroende av produktionsenheternas lokalisering bortses från. Detta kalkylaltemativ kan sägas innebära att man studerar lokaliseringseffekterna av ett generellt transportstöd som täcker samtliga transportkostnadsutgifter för företagen. I det andra förutsätts att kapitalåtgången per produktionsenhet är oberoende av i vilken region investeringarna sker. Detta innebär att de totala investe- ringskostnaderna inte påverkas av hur de olika sektoremas produktions- utveckling fördelar sig på skilda regioner. Endast de totala transportkost- naderna utgör således målindikator i detta ytterlighetsfall. Detta alterna- tiv kan sägas innebära att man analyserar effekterna på företagens val av lokalisering vid införandet av ett Iokaliseringsstöd som är så utformat att företagens investeringskostnader är desamma i varje region.
Med de använda kostnadsmåtten kommer enligt beräkningarna den sektorutveckling som fås då målet är att erhålla största möjliga konsum- tionsuttrymme att i hög grad likna den som fås då målet är att minimera endast de totala investeringskostnaderna. För att renodla skillnaderna analyseras den regionala utvecklingen för sektorerna mer ingående i de båda ytterlighetsfallen.
Den sysselsättningsutveckling inom vissa av de nationellt rörliga sektorerna i varje.riksområde för perioden 1965—1985 som erhålls idet beräkningsalternativ, där enbart investeringskostnaderna minimeras, illu- streras i figur 4.1. Som jämförelse redovisas i figuren även resultat för 1985 som erhålls med en rent statisk modell. (För en mer fullständig resultatredovisning, se Lundqvists och Snickars bidrag i bilaga 14.)
I den dynamiska lösningen noteras för slutåret endast ett fåtal större avvikelser jämfört med resultaten i beräkningarna med den statiska modellen. Ett sådant exempel är utvecklingen inom livsmedelsindustrin,
Figur 4: I Sysselsättnings- utveckling I 965— 1985 vid minimering av inve- steringskostnaderna. Kal- kylexempel baserade på beräkningar för delperio- der jämfört med beräk- ning för en bart slutåret.
Anm.: Heldragna staplar anger beräkningar för delperioder, streckade staplar beräkningar en- bart för slu tåret.
S sselsättning, ! oo—tal anställda
V', Stock- Östra Småland Syd- Väst- Norra Mellersta Övre T, holm Mellan- med sverige sverige Mellan- Norrland Norrland 'g: 40 sverige öarna sverige
$'%" :
,.., 20 [EU:]!
55
samstämmiga
där den dynamiska lösningen förutsätter en betydligt långsammare minskning i Västsverige (motsvarande Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län).
Som närmare redovisas i Lundqvists och Snickars bidrag finner man beträffande enskilda utvecklingsförlopp ett flertal kraftiga avvikelser från de likformiga expansions- respektive kontraktionsförlopp, som skulle kunna förväntas med utgångspunkt i en rent statisk lösning. Förskjut- ningar i regionernas relativa produktionsbetingelser sker på ett komplice- rat sätt över tiden. I Sydsverige (Blekinge, Kristianstads samt Malmöhus län) leder detta t. ex. till betydande trendbrott för utvecklingen inom textil-, kemisk samt metall- och verkstadsindustri. Allmänt kan sägas att näringsgrenar med hög produktivitet såsom nationell service, metall- och verkstadsindustri samt kemisk industri tenderar att lokaliseras till storstadslänen vid minimering av investeringskostnaderna. Ett undantag utgör den grafiska industrin, vilken expanderar i östra Mellansverige.
Den sysselsättningsutveckling inom vissa av de nationellt rörliga sektorerna i olika riksområden, som erhålls i beräkningarna enligt det andra ytterlighetsfallet, vari enbart transportkostnaderna beaktas, redo- visas i figur 4.2. En mer utförlig resultatredovisning ges i Lundqvists och Snickars bidrag. Stora skillnader föreligger vid jämförelse med fallet där investeringskostnaderna minimeras. Sektorer med höga slutleveransande- Iar (skogs-, livsmedels- och kemisk industri) eller sektoriellt jämnt fördelade Ieveransbehov (nationell service) lokaliseras till geografiskt och befolkningsmässigt centralt belägna regioner medan sektorer med relativt sett låga Ieveransbehov, t. ex. metall- och verkstadsindustri, expanderari övriga regioner. Detta medför ett förhållandevis differentierat tillväxt- mönster i storstadslänen och Mellansverige. I övriga delar av landet, framför allt inom norra stödområdet, är tillväxten mer koncentrerad till ett fåtal branscher, speciellt då metall- och verkstadsindustrin.
I detta ytterlighetsfall noteras flera större avvikelser för slutåret mellan den dynamiska och den statiska lösningen. Jämfört med resultaten i
Kemisk Industri
N O O
_. O O
verkstadsindustri
Metall- och
;” Stock- Östra Småland Syd- Väst- Norra Mellersta ;, holm Mellan- med sverige sverige Mellan— Norrland "?)—: 40 sverige öarna sverige
så
"? 20 3.5
[[B]? EDIJDJJIEDJD; anna_. m.
Kemisk
industri N o
5
N O O
%"
12:13:15:ij
Metall- och verkstadsindustri
beräkningarna med den statiska modellen flyttas den grafiska industrins expansion i den dynamiska lösningen över från östra Mellansverige till Stockholmsregionen samt metall— och verkstadsindustrins expansion över från Mellansverige till Syd— och Västsverige.
Av de redovisade resultaten framgår således väsentliga skillnader i utveckling över tiden mellan de två ytterlighetsfall som svarar mot minimala investeringskostnader resp. minimala transportkostnader. Ett utbytesförhållande mellan det rent investeringsminimerande och det rent transportkostnadsminimerande utvecklingsmönstret föreligger. Av tabell 4.3 framgår att transportkostnaden i den investeringsminimerande lösningen kan sänkas med 4 % till priset av en ökning iinvesteringskost- naderna med 17 %.1 Med använda mått kommer därför en maximering av totala konsumtionsutrymmet genom minimering av summan av investe- rings- och transportkostnaderna som antyds ovan, att resultera i ett
Tabell 4.3 Jämförelse mellan resultat av beräkningar med beslutsmodellen
Skillnad mellan högsta och lägsta förädlingsvärde per sysselsatt i olika regioner (kr)
Totala investe- Totala varutrans- ringskostnader portkostnader enligt kalkylerna enligt kalkylerna
(miljarder kronor) (miljarder kronor)
Målet är att minimera
1975 1985 ___—___— Enbart investe- ringskostnaderna 65,13 22,43 13 200 23 300
Sammanlagda investerings- och transportkostna- derna 65,29 22,17 13 000 21800 En bart transport-
kostnaderna 76,35 21,65 12 600 19 900 ___—___
Anm.: Samtliga värden är angivna i 1959 års priser.
Figur 4: 2 Sysselsätt- ningsutveckling I 965— 1985 vid minimering av transportkostnader- na. Kalkylexempel ba- serade på beräkningar för delperioder jämfört med beräkning för en- bart sIu tåret.
Anm.: Se figur 4.1.
1 Dessa siffror skall dock bedömas mot bakgrund av de ofullkomliga kostnads- måtten iberäkningarna. Skillnaderna i investerings- kostnader kan antas vara överskattade, medan trans— portkostnadsindikatorn kan förväntas underskatta verkliga differenser.
utvecklingsförlopp, som i mycket liknar den rent investeringsminimeran- de lösningen. Ett mål för den regionala utvecklingen som inte direkt beaktas i model- len utgörs av önskemålet om jämn regional fördelning av välfärden. I de av Granholm och Ohlsson utförda analyserna studeras utbytesförhållandet mellan investeringskostnader och inkomstspridning med hjälp av en statisk modell. Samma mått kan användas för att utvärdera de fördel- ningspolitiska konsekvenserna av investeringsminimering resp. transport- kostnadsminimering i beräkningarna med den dynamiska beslutsmodel- len. Från fördelningssynpunkt framstår därvid den transportkostnads- minimerande lösningen som klart fördelaktig. Den maximala inkomst- spridningen reduceras med omkring 15 % i förhållande till det investe- ringsminimerande utvecklingsförloppet. Både absolut och relativt ökar skillnaden mellan lösningarna över tiden. Det av Granholm och Ohlsson studerade utbytesförhållandet mellan konsumtionsutrymme och regional inkomstfördelning förefaller därför bli mindre markerat om transport- kostnader införs som en uppoffring likställd med investeringar.
4.4. Sammanfattning och slutsatser
Den regionala planeringen arbetar i regel med ett relativt långt tidsper- spektiv. Behovet av metoder som ger möjlighet att analysera hur osäkerheten om framtiden skall beaktas vid beslutsfattandet är därför särskilt stort i denna planering. Metodiken för sådana analyser är än så länge relativt outvecklad. Simuleringstekniken och känslighetsanalyser med beslutsmodeller ger dock möjlighet att belysa vissa typer av osäkerhetsproblem i den regionala planeringen.
En simuleringsmodell av rollspelstyp redovisas ovan. Modellen har utformats för att belysa osäkerhets- och beslutsproblem i den lokala och regionala planeringen. Syftet med rollspelet är att mot bakgrund av vissa förutsättningar söka avbilda ett utvecklingsförlopp för en kommun och att bedöma vilka effekter som olika beslut får för kommunens utveckling. I sin nuvarande form kan spelet inte användas som prognos- instrument i planeringen. För att detta skall vara möjligt är det nödvändigt att bl. a. införa mer preciserade regler för speldeltagarnas beteende. Vad som uppnås med spel av denna typ är framför allt att en belysning erhålles av den komplexitet som utmärker planeringen i en kommun. Spelet visar på behovet av helhetssyn i denna planering. Det ger också möjlighet att identifiera situationer och delproblem som sedan kan studeras mer ingående i särskilda undersökningar. Speltekniken utgör därför ett värdefullt komplement till andra idag använda metoder för bedömning av samhällsutvecklingen. I regionala planeringsmodeller av besluts- och optimeringstyp anges sambanden mellan uppställda mål för samhällsutvecklingen och olika medel för styrning av utvecklingen som samhället förfogar över. Analyser med modeller av denna typ kan minska den osäkerhet om framtiden som beror av bristande information om målen för utvecklingen
samt om de effekter som förändringar i dessa mål får för utvecklingen. Beslutsmodeller kan vidare användas som underlag för samordning av sektoriella och regionala prognoser och planer. Som framhålles ovan ökar behovet av modeller av denna typ i takt med att den samhälleliga planeringen på olika områden byggs ut. De kan även ingå som underlagi framtidsstudier.
Tills vidare bör de beräkningar som utförts med de beslutsmodeller som här redovisas i första hand betraktas som pedagogiska räkneexempel. Ett skäl varför modeller av denna typ idag inte kan användas som direkt underlag för regionalpolitiska beslut är att det statistiska underlaget för kalkylerna med modellerna är osäkert. Exempelvis används i de modeller som ovan redovisas kapitalåtgång per produktionskrona som mått på produktionens effektivitet i olika regioner. Detta mått kan påverkas av faktorer, som ej betingas av skilda regionala produktionsförutsättningar. Här kan nämnas skillnader i interna stordriftsfördelar, åldersstruktur för realkapitalet m.fl. faktorer. Ett väl utvecklat regionalräkenskapssystem med uppgifter över bl. a. realkapitalets storlek (i värdeenheter) och åldersstruktur samt varuleveranser mellan företag i olika regioner skulle innebära att detta problem minskade i betydelse. Bristen i tillgång till statistik har vidare medfört att det inte varit möjligt att analysera vilka effekter som kostnaderna får att upprätthålla personkontakter kan ha för sektoremas regionala utveckling. En starkt förenklande förutsättning i de redovisade modellerna är att rådande regionala skillnader i produktions- förhållanden antas bestå under hela den studerade tidsperioden. Hänsyn tas således ej till den utvecklingseffekt som kan åstadkommas genom att lokalisera verksamheten till regioner, där produktiviteten i utgångsläget är låg.
I princip är det möjligt att beakta olika miljöförhållanden i analyser med dessa modeller av denna typ. Detta kan ske genom att bygga in ytterligare restriktioner i modellerna. En sådan restriktion kan exempel- vis ange högsta tillåtna mängd utsläpp av miljöförstörande avfall från vissa produktionsprocesser i varje region. Härigenom ges möjlighet att i modellen föra in mål som ställts upp inom ramen för den fysiska samhällsplaneringen och att med hjälp av modellerna åtminstone igrova mått uppskatta konsekvenserna av att fysiska restriktioner läggs på produktionen i en given region.1 Beaktandet av den fysiska miljöns
' l Rotterdamregionen i Nederländerna finns en myndighet — Openbaar Lichaam Rijnmond — som svarar för samordningen av de olika kommunernas planering i regionen. Denna myndighet har utvecklat en beslutsmodell som beaktar såväl ekonomiska som miljömässiga aspekter av regionens utveckling. Restriktioner i form av begränsningar i tillgången på olika kategorier av arbetskraft samt på land- och vattenareal ingår i modellen. Vidare införs restriktioner på utsläpp i luft och vatten av föroreningar från olika industrier. Med modellens hjälp beräknas den sektorsutveckling som ger den största inkomsten per sysselsatt samtidigt som dels föroreningsgraden i luft och vatten inte överstiger tillåtna nivåer, dels begränsningar i tillgången på olika resurser (markareal osv.) beaktas. Avsikten är att de lokala myndigheterna på basis av den information som kan erhållas från bl. a. denna modell skall kunna välja ut branscher, vilkas expansion i regioner man önskar stimulera, så att en ur regionens synpunkt bästa utveckling erhålles. Om modellberäkningarna anger att ett visst förutsett utvecklingsförlopp medför att miljörestriktionerna kommer att överskridas, söker man styra lokaliseringen av de mest nedsmutsande industrierna till andra delar av landet.
kvalitet i regional analys med t.ex. beslutsmodeller förutsätter en kartläggning av ”utbudet” av miljöföroreningar i form av data över hur mycket utsläpp av skilda slag som olika miljöförstörande produktions- processer ger upphov till i skilda delar av landet. Vidare förutsätter analysen ett angivande av vad som utgör miljö av god kvalitet samt att hushållens efterfrågan för olika dimensioner hos den goda miljön kvantifieras.
5. Sammanfattande bedömning
Beslut inom ramen för samhällsplaneringen baseras numera i regel på systematiskt utarbetade prognoser. Arbetet med att utveckla instrument som möjliggör en förbättrad samordning i tid och rum av olika prognoser och planer har getts stark tonvikt under speciellt det senaste årtiondet. Tillkomsten av en regional utvecklingsplanering med tyngdpunkt ilänen samt översiktlig fysisk riksplanering kan anges som exempel härpå. Möjligheterna till prövning av samstämmigheten mellan prognoser som utarbetas inom skilda samhällssektorer eller på skilda administrativa nivåer är dock fortfarande begränsade. Om hushåll, företag och myndig- heter grundar sina beslut på skilda bedömningar av den framtida utvecklingen uppstår risker för misshushållning med landets resurser.
Tonvikten i det arbete som bedrivits inom ERU: s prognosgrupp har lagts vid vidareutvecklandet av instrumenten för analys av förenligheten mellan olika prognoser på medellång sikt samt vid frågor som gäller möjligheterna att beakta osäkerhet i planeringen. Gruppens arbete har även syftat till att bidra till utvecklandet av prognosmetoder för den lokala och regionala planeringens behov. I föreliggande kapitel samman- fattas resultat från prognosgruppens arbete. Mot bakgrund av de resultat som redovisas i rapporten ges vissa allmänna synpunkter på behovet av fortsatt arbete med utvecklandet av metoder och statistiksystem för regionala prognoser.
5.1. Befolknings-, näringslivs- och miljöprognoser
Material från folk- och bostadsräkningarna visar att urbaniseringen i framtiden sannolikt får ett annat förlopp än tidigare. Flyttningarna från glesbygd till tätorter var tidigare det dominerande inslaget i denna process. Tätorternas antal minskar numera. Jämfört med den tidigare utvecklingen har i stället flyttningar från mindre tätorter till större blivit ett alltmer betydelsefullt inslag i urbaniseringen. De större tätorterna har dessutom fått stora tillskott av invandrare från andra länder. Bakom dessa förändringar i befolkningens bosättningsmönster ligger delvis nya drag i näringslivsutvecklingen. Glesbygdsbefolkningens storlek och struk- tur är i dag sådan, att fortsatta rationaliseringar inom de areella näringarna inte rimligtvis kan medföra samma tillväxt i tätortsantal och
total tätortsfolkmängd som hittills. Koncentrationstendenserna inom industrin men även inom vissa serviceverksamheter ligger bakom utslag- ningen av många mindre och medelstora tätorter. Denna förändring i de hittillsvarande utvecklingstendensema innebär att en ny situation förelig- ger vad gäller utgångspunkterna vid utarbetande av regionala och lokala prognoser.
Den detaljerade informationen i folk- och bostadsräkningarna om befolkningsförändringarna i olika delar av landet belyser effekterna av dessa utvecklingstendenser inom näringslivet och ger samtidigt det centrala underlaget för samhällsplaneringen på framför allt kommun- och länsnivå. Folk- och bostadsräkningarnas definition av tätortsbegreppet baseras på faktorerna invånarantal och bebyggelsestruktur. I både planering och forskning föreligger dock ofta behov av information om utvecklingen inom funktionellt avgränsade tätortsregioner. Den ko- ordinatteknik som ERU använder i analyserna av samhällsutvecklingen skulle kunna tas som utgångspunkt för sådana avgränsningar. Folk- och bostadsräkningarna avser att ge en bild av strukturella förändringari samhället. Det är därför viktigt att möjlighet föreligger att eliminera den inverkan på resultaten i dessa räkningar som beror av skillnader i konjunkturläge vid två mättillfällen.
Den kommunala sektorns expansion under senare decennier medför att allt större krav ställs på en utvecklad planering inom alla verksamhets- områden i en kommun. Ett viktigt syfte i den regionala utvecklingsplane- ringen (länsplaneringen) är att ge ett fastare underlag för den kommunala planeringen. Inom många kommuner har försöksverksamhet med system för integrerad kommunal samhällsplanering igångsatts. I detta system skall de olika verksamhetsplanerna inom kommunen bygga på samma förutsättningar. I dessa utgör en befolkningsprognos -— grundad på bl. a. en analys av näringslivets tidigare utveckling — en av grundförutsätt- ningarna. I planeringsförutsättningarna ingår också lokaliseringen i tid och rum av det framtida bostadsbyggandet. Planeringen av den områdes- anknutna servicen kräver också befolkningsprognoser för enskilda bo- stadsområden.
Ett system för befolkningsprognoser som har direkt anknytning till denna planeringsprocess redovisades. Tillämpningar med prognossystemet visar bl. a. att en utjämningi belastningen på de kommunala institutio- nerna — daghem, skolor osv. — kan erhållas genom att bygga ut nya bostadsområden i etapper i stället för koncentrerat.
Den regionala utvecklingsplaneringen — länsplaneringen — har som främsta syfte att klarlägga behovet av insatser för att nå en balanserad regional utveckling samt att ge underlag för samordning av olika myndigheters verksamhet. Prognosarbetets starka koppling till planerings- momenten i länsplaneringen har i hög grad bestämt metodiken idetta arbete. Befolknings- och sysselsättningsutvecklingen är således centrala faktorer i prognosarbetet. Vid utformningen av prognossystemet i länsplaneringen har stor vikt lagts vid att systemet skall vara begripligt och lätthanterligt på alla nivåer. Prognossystemet har inga uppgifter om produktions- och penningflöden. Svårigheter föreligger därför att avgöra
samstämmigheten mellan länsplaneringens och långtidsutredningens be- dömningar av utvecklingen. Likaså föreligger svårigheter att avgöra hur de ramar för befolkningsutvecklingen i landets kommuner och län, som fastslogs i 1972 års riksdagsbeslut om regionalpolitiskt handlingsprogram, påverkar den s.k. samhällsekonomiska balansen och därmed även inflationstakten i landet. Länsplaneringens prognossystem ger ingen information om beroenden mellan olika näringsgrenar och regioner i landet. Prognossystemet ger därför inte möjlighet-_ att. bedöma vilka effekter olika förändringar i en viss region får i andra delar av landet. Analyser av näringslivsutvecklingen utgör av naturliga skäl ett viktigt moment vid utarbetandet av befolkningsprognoser för den lokala och regionala planeringens behov. Som ett exempel på hur en sådan analys kan utformas redovisas en prognos av industrins regionala utveckling fram till 1977. Prognosen bygger på den s.k. Skiftsmetoden. Prognoser med denna metod utgör ett av underlagen för de bedömningar av näringslivsutvecklingen som görs i Länsplanering 1974. Kalkylerna anger att
—industrisysselsättningen i de tre storstadsregionerna kommer att. minska i accelererande takt. Stockholmsregionen bedöms få den. snabbaste nedgången
— sysselsättningen inom industrin under 1970-talet kommer att öka endast i Norrland. Regionala centra inom det allmänna stödområdet beräknas dock få en förhållandevis ogynnsam utveckling.
Miljöfaktorer tillmäts allt större betydelse i bedömningarna av hushållens välfärdsutveckling. Detta har medfört ökat behov av prognoser över miljöutvecklingen. Förändringar i de kvalitativa inslagen i levnadsstandar— den kan endast delvis fångas upp i modeller som baseras på monetära måttenheter. I kapitel 3 redovisas exempel på enkla prognosansatser för belysning av förändringarna i den fysiska och sociala miljöns kvalitet. Säkerheten i framför allt prognoser över hushållens flyttningar inom de enskilda regionerna (t. ex. storstadsområdena) skulle sannolikt öka om indikatorer på den fysiska och sociala miljöns egenskaper kunde föras in i prognosmodellerna. Metodmässiga problem och brist på statistik medför dock stora svårigheter vid försöken att föra in miljöfaktorer i prognoser över samhällsutvecklingen såväl på lokal som på regional och nationell nivå. Ett arbete med att utveckla metoder som gör det möjligt att närmare ange sambanden mellan befolknings-, näringslivs- och miljöut- vecklingen i landets olika delar bör emellertid påbörjas. Ett exempel på hur detta problem kan angripas ger de analyser av sambanden mellan produktionsutvecklingen för olika sektorer och förändringarna i utsläp- pen i naturen av olika föroreningar som utförts i anslutning till utarbetandet av långtidsprogrammet 1974—1977 för den norska ekono- min. Regionalräkenskapssystem som ger underlag för studier av den sociala och fysiska miljöns utveckling bör byggas upp parallellt med uppbyggnaden av räkenskapssystem som baseras på monetära mått. Utsläpp av föroreningar från den löpande produktionen, förekomst av miljöskadliga ämnen som DDT osv. i naturen, hushållens tillgångar i form
] Dessa uppgifter har insamlats inom ramen för produktionskostnads- gruppens studier.
av hälsa, utbildning, rekreationsområden, finansiella resurser m. m. i olika regioner bör framgå av ett sådant system. Det informationssystem för miljövärden, som föreslagits av miljökontrollutredningen och som är under uppbyggnad, utgör en grundläggande komponent i ett sådant räkenskapssystem.
5.2. Regionalräkenskaper
Tekniska förändringar och skillnader i kostnadsutveckling för de olika produktionsresurserna medför ökad insats av maskiner och annat kapital samt minskat arbetskraftsbehov i produktionsprocesserna inom de varu- producerande sektorerna. Detta skapar utrymme för produktions— och sysselsättningsökningar inom de tjänsteproducerande sektorerna. Hushål- lens efterfrågan förskjuts alltmer mot tjänster. Dessa förändringar sker i olika takt i skilda delar av landet. Det är nödvändigt att beakta dessa olika utvecklingstendenser och deras inbördes beroende såväl i plane- ringen på nationell nivå som på regional nivå. För att detta skall vara möjligt krävs tillgång till ett väl utbyggt regionalräkenskapssystem som ger information om beroenden mellan både regioner och sektorer.
Prognoser som ligger till grund för den regionala planeringen bygger i regel på bedömningar av sysselsättningsutvecklingen inom skilda närings- grenar i varje region. Förändringar i produktion inom en näringsgren i en region ger via produktionssystemet upphov till sysselsättningseffekter inom andra näringsgrenar i regionen samt i andra delar av landet. De prognosmetoder som idag användes i den regionala planeringen ger små möjligheter att bedöma omfattningen av dessa effekter. Vidare föreligger svårigheter att bedöma innbörden för utvecklingen i enskilda regioner av olika prognoser för samhällsutvecklingen på nationell nivå.
På den nationella nivån har man på motsvarande sätt svårigheter att kunna beakta regionala förhållanden. Det ärinte möjligt att närmare ange vilken innebörd formulerandet av mål för befolkningsutvecklingen i länen inom ramen för regionalpolitiken har för möjligheterna att nå mål för den nationella ekonomiska politiken såsom stabila priser och balans i transaktionerna med utlandet. De prognosmetoder som ligger till grund för den ekonomiska politiken på nationell nivå ger t. ex. små möjligheter att avgöra om uppnåendet av de regionala befolkningsmålen oavsiktligt innebär att man ökar inflationstakten.
Ett regionalräkenskapssystem som skulle göra det möjligt att föra analysen av samstämmigheten mellan prognoser för den regionala och den nationella nivån längre än vad som idag är möjligt beskrivs i denna rapport. Räkenskapssystemet förutsätter information om sambanden mellan sektorer i olika regioner i form av köp och försäljning av varor och tjänster. I syfte att belysa användbarheten tillämpas räkenskapssystemet med data som varit tillgängliga för vissa län.l Bland de resultat som erhålles i dessa kalkyler kan anges att — sysselsättningsbefrämjande åtgärder i Kopparbergs län ger största
effekterna i länet om de sätts in i byggnadsindustrin samt i handels-
och transportsektorn. Största sysselsättningseffekterna i landet som helhet erhålls dock om åtgärderna sätts in i verkstadsindustrin i länet. För verkstadsindustrin gäller således att en stor del av sysselsättnings- ökningen sker utanför länet
— om de utvecklingstendenser för produktionen som var rådande i Kopparbergs län 1965—1970 gäller även under 1970-talet samt om produktivitetsutvecklingen i länet under samma period överensstäm- mer med den som långtidsutredningen förutser för den nationella nivån, så kommer antalet sysselsatta i länet att öka med ca 20 000 personer under 1970-talet. Enligt prognosalternativ 2 i Länsplanering 1967 bedöms sysselsättningen i länet minska med ca 2 500 personer under samma period.
Tillämpningama visar att ett fullt utbyggt regionalräkenskapssystem av den typ som beskrivs i rapporten kan användas för
-— att ge en fördjupad orsaksanalys av de regionala utvecklingsförloppen. Näringslivets utveckling i skilda delar av landet brukar i allmänhet beskrivas i termer av sysselsättningsförändringar inom olika närings- grenar. Detta mått lämpar sig framför allt för att belysa skillnaderi arbetsmarknadsförhållanden mellan olika regioner. Analysen av orsa- kerna till näringslivets regionala utveckling bör baseras på uppgifter om efterfrågeutveckling, den tekniska utvecklingen samt förändringarna i utbudet av olika produktionsresurser inklusive arbetskraft — att uppskatta vilka produktions- och sysselsättningseffekter som uppstår i olika delar av landet vid en produktionsförändring inom en viss sektor och region. Genom studier av sådana spridningseffekter erhålles möjlighet att bedöma hur olika lokaliseringspolitiska och andra åtgärder påverkar utvecklingen inom och utom regionen — att göra mer exakta avstämningar mellan de i befolkningstal formulera- de prognoserna för den regionala nivån och den i produktionstermer beskrivna utvecklingen för den nationella nivån.
Inom ramen för länsplaneringen formuleras mål för bl. a. sysselsättning, bostadsbyggande och offentlig service i länen. Samtidigt föreligger önskemål om snabb konsumtionsökning, stabila priser, bytesbalans, etc. i planeringen på den nationella nivån. Ett regionalräkenskapssystem av den typ som här beskrivs skulle ge underlag för bedömning av vilken produktion som erhålls i varje region och nationellt om de regionala Sysselsättningsmålen uppfylls och om de anställda arbetar inom sektorer med viss antagen produktivitetsutveckling. Information om produktions- och produktivitetsutveckling utgör således en första viktig förutsättning i regionalräkenskapssystemet. Om dessa sysselsättningsmål skall uppnås måste troligtvis vissa näringsgrenar expandera både vad gäller produktion och sysselsättning. Produktionsökningarna följs i regel av ökad försäljning och ökade inköp. En produktionsökning i ett län medför i allmänhet ökade inköp från och ökad försäljning till andra län. En rad spridnings- effekter såväl inom som mellan landets regioner erhålles således. Information om leveranser mellan olika sektorer och regioner i form av
försäljningar och inköp av varor och tjänster utgör således en annan viktig förutsättning i regionalräkenskapssystemet.
I analyser med ett regionalräkenskapssystem av den typ som här redovisas måste stabilitet i såväl det regionala handelsmönstret somi den tekniska utvecklingen förutsättas. Beräkningar med regionalräkenskaper torde vara relativt tillförlitliga om de avser ett relativt kort tidsperspektiv samt om åtgärderna inte är alltför stora i förhållande till den aktuella omfattningen av de berörda branschernas verksamhet. 5-årsperioder torde från flera synpunkter vara aktuell ianalysen med regionalräkenskaperna.
På något längre sikt medför förändringar i företagens produktionstek- nik att såväl det totala behovet av olika insatsvaror i produktionen som den regionala fördelningen av inköpen av dessa varor förändras. En uppfattning om förändringarna i det totala behovet av dessa insatsvaror kan erhållas genom speciella studier av den tekniska utvecklzngen. Förändringarna i den regionala fördelningen av företagens leveranser på något längre sikt torde vara relativt svårbedömbara. Studier av kostnads- och kapacitetsutvecklingen för branscherna i olika delar av landet kan dock ge viss möjlighet att fånga upp även dessa förändringar.
Räkenskapssystem kan i regel inte användas som ett direkt underlag för samhällsplaneringen på lokal nivå. Genom att bryta ned t.ex. långtidsutredningens prognoser för resursutvecklingen på län så erhålls ramar för den regionala planeringen. Det blir därefter en uppgift för denna planering att bedöma om de lokala myndigheternas ansprik på resurser ryms inom de tillgängliga ramarna.
Den under senare är snabba utbyggnaden av den regionala statistik— produktionen medför att behovet av kompletteringar av denna för att erhålla ett fullt utbyggt regionalräkenskapssystem har minskat. Den kartläggning av industrins regionala köp och försäljningar av varor och tjänster som utförts i samband med genomförandet av Länsplanering 1974 innebär att en viktig grundsten läggs för den fortsatta utbyggnaden. Till de områden som måste kartläggas hör dock
— de offentliga sektoremas leveranser i form av köp och försäljningar av varor och tjänster i olika regioner — bostadsbyggandets omfattning i värdetermeri olika delar av landet — hushållens konsumtionsutgifter i skilda regioner.
Vissa av dessa kartläggningar torde kunna baseras på urvalsundersötning- ar. Information om regionala samband i form av leveranser mellan verksamhetsställen inom de privata och offentliga sektorerna- kan bedömas behöva inhämtas endast med relativt långa tidsavstånd, t. ex. vart femte år. Vid fördelning av medel för statistikutbyggnad samt utvecklande av mätmetoder bör sektorer som svarar för en hög aniel av den totala resursförbrukningen resp. totala resurstillgången i regionerna ges hög prioritet. Exempelvis bör utvecklandet av mätmetoder son ger möjlighet att erhålla säkrare mått på den privata konsumtionen iolika delar av landet ges hög vikt.
Det är viktigt att det fortsatta arbetet med utvecklandet av regional- räkenskapssystem sker i nära samband med utarbetandet av nya metoder och modeller för den rumsliga planeringen på regional och nationell niva.
5.3. Metoder för att beakta osäkerhet i planeringen
De prognoser som utarbetas för den regionala och lokala planeringens behov avser ofta ett relativt långt tidsperspektiv. Osäkerhetsproblemen måste därför ägnas särskild uppmärksamhet vid utvecklandet av metoder för dessa former av planering.
Simulering och känslighetsanalyser med beslutsmodeller är två tekni- ker som kan användas för att illustrera vissa osäkerhetsproblem i planeringen. I kapitel 4 redovisas en simuleringsmodell av rollspelstyp som kan användas för att belysa osäkerheten i planeringen på regional och lokal nivå. Syftet med rollspelet är att avbilda utvecklingen för vissa typer av kommuner och att bedöma vilka effekter som olika beslut har för såväl kommunerna som helhet som för skilda intressegrupper inom varje kommun. Spelet kan i sin nuvarande form inte användas som prognosinstrument i planeringen. För att detta skall vara möjligt är det nödvändigt att precisera dels reglerna för speldeltagarnas beteende, dels struktursambanden i modellen. Spelets värde i samhällsplaneringen ligger framför allt i att det ger möjligheter till en ökad förståelse för villkoren för denna planering, vilken alltid sker under osäkerhet och på grundval av ofullständig information. Spelet ger vidare möjlighet att identifiera situationer och delproblem som sedan kan studeras mer ingående i särskilda undersökningar. Speltekniken utgör därför ett värdefullt kom- plement till andra idag använda metoder för analyser av samhällsutveck- lingen. I analyser med beslutsmodeller studeras sambanden mellan olika mål för samhällsutvecklingen och de medel som samhället förfogar över för styrning av denna. Modeller av denna typ kan användas för att studera effekterna på utvecklingen i olika delar av landet av förändringar i dessa mål. Sådana känslighetsanalyser kan minska den osäkerhet i planeringen som beror av bristande information om effekterna på samhällsutveck- lingen av olika beslut. Beslutsmodeller kan vidare användas för att pröva samstämmigheten mellan såväl prognoser som planer för samhällsutveck- lingen.
Prognosgruppen har medverkat till utvecklandet av två beslutsmodel- ler. Den ena modellen är av s.k. statisk typ. Den kan användas för att analysera förhållanden vid en given tidpunkt. Den andra modellen är av s. k. dynamisk typ. Den ger möjlighet att studera utvecklingen under hela förloppet av en planeringsperiod och inte enbart förhållanden vid dess slut. Båda modellerna har använts bl. a. för att studera samstämmigheten mellan olika former av samhällsplanering. Den statiska modellen använ- des härvid för att undersöka förenligheten mellan befolkningstalen för länen 1980 enligt prognos 2 i Länsplanering 1967 och de befolkningstal för länen som impliceras av långtidsutredningens produktionsprognoser för samma år. Den dynamiska modellen användes för att studera förenligheten mellan dessa två prognoser under hela perioden 1965—1985. Båda modellerna användes vidare bl. a. för att belysa konflikterna mellan önskemålet effektivitet i produktionen och önske- målet om en jämnare regional inkomstfördelning. Kalkylerna anger att
— en utjämning av nuvarande regionala inkomstskillnader med en tredjedel till 1980 kräver att den totala konsumtionen i landet minskas med ca 1 miljard kronor, dvs. drygt 1 % per år. Kostnaden i form av minskad konsumtion vid utjämning av de regionala inkomstskillnader- na orsakas av regionala produktivitetsskillnader — den minskning i samhällets konsumtion, som krävs för att utjämna de regionala inkomstskillnaderna, är relativt liten i början av en utjäm- ningsprocess. Kostnaden i form av minskad konsumtion ökar dock snabbt då utjämningskraven drivs längre
— befolkningsramarna för länen enligt 1972 års plan för utveckling av den regionala strukturen inte är samstämmiga med produktionsprogno- serna för landet som helhet enligt 1970 års långtidsutredning. För att få överensstämmelse måste produktionen under början av 1970-talet öka snabbare och senare delen av 1970-talet långsammare än vad långtidsutredningen räknat med. Den bristande överensstämmelsen förklaras av att länsplaneringens och långtidsutredningens prognoser gäller för perioden som helhet medan kalkylerna här även gäller de mellanliggande åren — om syftet i regionalpolitiken är att utjämna skillnaderna i inkomst mellan olika delar av landet, så är åtgärder som minskar de regionala skillnaderna i transportkostnader för företagen att föredra framför åtgärder som minskar skillnaderna i investeringskostnader för företag i olika regioner.
De resultat i beräkningar med beslutsmodeller som redovisasi rapporten bör tolkas med försiktighet. Modellerna bygger på starkt förenklande antaganden om samhällsekonomins sätt att fungera. Det empiriska underlaget för kalkylerna är osäkert. Ett väl utvecklat regionalräken- skapssystem kan bidra till att minska denna osäkerhet. I takt med att den samhälleliga planeringen på olika områden byggs ut så blir behovet av nya instrument för att belysa effekterna av olika åtgärder allt större. Arbetet med att utveckla beslutsmodeller som underlag för val av åtgärder m. m. inom ramen för regionalpolitiken bör därför drivas vidare. Osäkerheten i kalkylerna med beslutsmodeller kompenseras därvid av att även andra kunskapskällor ligger till grund för besluten.
Hittills har man uteslutande använt prognosmodeller av s. k. determi- nistisk typ i den regionala och lokala planeringen. Kalkyler med dessa modeller ger enbart ett framtida utfall för prognosvariabeln som resultat. Endast begränsade aspekter av osäkerhetsproblemen kan belysas med modeller av denna typ. Det är därför önskvärt att komplettera de traditionella prognosmetoderna med modeller som direkt tar fasta på osäkerheten i planeringen.
En typ av modeller som speciellt utformats för att möjliggöra analyser av osäkerhetsmomenten i samhällsplaneringen är de 5. k. sannolikhetsmo- dellerna. Modeller av denna typ anger utvecklingen för en prognosvaria- bel i form av ett förväntat medelvärde och en spridning runt detta värde vid olika tidpunkter. Inom den demografiska forskningen pågår f.n. arbete med att utveckla sannolikhetsmodeller som kan användas för
analys av migration och andra demografiska processer. Den snabba utveckling som utmärker forskningen på detta område medför att vissa av dessa modeller torde kunna användas i planeringen inom en relativt snar framtid. Inom spelteorin har strategier för hur man bör handla i olika osäkerhetssituationer utvecklats. Dessa modeller bygger ännu på alltför förenklade antaganden för att kunna ge underlag för konkreta beslut. Modellernas värde ligger idag i att de kan användas för att illustrera principiella problem vid beslutsfattande i osäkerhetssituationer, t. ex. hur den långsiktiga handlingsfriheten i samhällsplaneringen påverkas av beslut som måste fattas inom den närmaste framtiden. Problemställningar av denna typ är av stor vikt i den regionala utvecklingsplaneringen. Spel- och sannolikhetsmodeller bör därför ägnas särskilt intresse i det fortsatta arbetet med att utveckla nya analysinstrument för den regionala planeringens behov.
Appendix Regionalräkenskapssystemets uppbyggnad samt beräk- ningarnas uppläggning
I detta avsnitt ges först en allmän redogörelse för uppbyggnaden av räkenskapssystem för den nationella och regionala nivån. Därefter beskrivs utformningen av det regionalräkenskapssystem som ligger till grund för de sammanställningar och analyser som redovisas i kapitel 3. I samband härmed redogörs för det statistiska underlaget för kalkylerna samt tillvägagångssättet i de beräkningar som ligger till grund för dessa analyser.
A.l Vad är ett regionalräkenskapssystem?
Nationalräkenskaperna brukar karaktäriseras som en systematisk registre- ring av transaktioner mellan olika sektorer i samhället. På motsvarande sätt kan regionalräkenskaper sägas utgöra ett schema för systematisk registrering av transaktioner mellan såväl sektorer som regioner i samhället. Räkenskapssystem baseras i regel på kontoprincipen. Denna innebär att varje transaktion bokförs två gånger. Varje post har således en motpost någon annanstans i systemet. Räkenskapssystem som bygger på kontoprincipen gör det möjligt att indirekt uppskatta komponenter i systemet som man saknar uppgifter om. De ger även möjlighet till avstämning av gjorda beräkningar mot varandra i de fall där de olika sidorna i ett konto inte balanserar. Ett sätt att koncentrerat återge den dubbla redovisning som kännetecknar ett kontosystem är att använda en tvåvägsindelad matris, där kontosystemets kreditposter svarar mot matrisens rader och systemets debetposter mot matrisens kolumner. Varje rad resp. kolumnpar svarar således mot ett konto. På grund av sin enkelhet används detta presentationssätt i den fortsatta framställningen.
En grundprincip som går igen i flera räkenskapssystem är en klassificering av alla transaktioner i samhället efter hur de hänför sig till vad som brukar kallas för ekonomins fyra grundfunktioner, nämligen produktion, konsumtion, kapitalbildning och handel med omvärlden. Sammanställes registrerade transaktioner efter dessa fyra funktioner i matrisform erhålles den uppställning som återges i figur A.I. (För enkelhets skull införs här ingen regionbeteckning.)
Produktion Konsumtion Kapital- Omvärlden Summa bildning
Produktion Konsumtion Bruttoinves— Export till Total re-
i regionen teringar i andra regio- sursanvänd- regionen ner samt ning utlandet.
Konsumtion Bruttore— Avskriv- Ersättningar Totala gionpro- ningar för uthyrn. inkomster dukt ' av produk- (BRP) tionsresurser
till andra reg och utlandet (netto)
Kapitalbild- ning
Totalt brutto- sparande
Brutto— sparande
Omvärlden lmport från Transfere- Utlåning till Totala in— andra regio— ringar från andra regio- komster ner samt andra regio- ner och ut- från andra utlandet ner och ut- landet regioner
landet (netto) och ut- (netto) landet
Summa Total re- Total in- Total brutto surstill- komstan- kapitalbild- försel vändning ning
Anm.: Räkenskapssystemets uppbyggnad innebär att transaktioner aldrig kommer att redovisas i de tomma rutorna.
Totala utgif— ter till andra regioner och utlandet
Den första raden resp. kolumnen utgör regionens tillgångs- resp. användningskonto. Detta konto svarar mot de försörjningsbalanser som redovisas i kapitel 3. Elementen i den första kolumnen visar hur de resurser som regionen förfogar över tillkommer genom dels produktion i regionen (bruttoregionprodukten), dels import från andra regioner i landet samt utlandet. Elementen i den första raden visar hur dessa resurser används för konsumtion och investeringar samt export till andra regioner och utlandet. Den andra raden resp. kolumnen är inkomst- resp. utgiftskontot för regionen. Det visar hur hushållens totala inkomster fördelar sig på inkomster som skapas genom produktion i den egna regionen — nettoregioninkomsten, dvs. bruttoregionprodukten minus avskrivningarna — samt nettoersättningen från andra delar av landet samt utlandet. Nettoregioninkomsten eller -produkten svarar mot summan av förädlingsvärden i regionen. Avskrivningarna svarar mot förslitningen av regionens kapitaltillgångar. Till posten nettoersättningar för uthyrning av produktionsresurser till andra regioner och utlandet förs bl. a. inkomster som pendlare från regionen tjänar in genom arbete i närliggande regioner och avkastning på kapitaltillgångar i andra delar av landet som hushållen i regionen äger. De totala inkomsterna i sin tur kan disponeras för konsumtion, sparande samt nettotransfereringar till andra regioner. Till posten nettotransfereringar förs bl. a. kommunala skatteutjämningsbidrag och barnbidrag.
På motsvarande sätt utgör matrisens tredje rad resp. kolumn regionens kapitaltransaktionskonto. Detta visar hur bruttosparandet finansierar
Figur A. I Grundprinci- per för uppbyggnaden av räkenskapssystem.
bruttoinvesteringar samt avskrivningar i regionen. Matrisens fjärde rad och kolumn redovisar regionens transaktioner med omvärlden. Kontot visar hur varuimport, nettotransfereringar och nettoutlåning till övriga delar av landet samt utlandet finansieras genom export samt netto— faktorersättningar från omvärlden. Den klassificering av de mellanregio- nala transaktioner som här görs svarar mot den indelning i handelsbalans, tjänste- och transfereringsbalans samt kapitalbalans som ligger till grund för analyser av betalningsbalansutvecklingen för enskilda länder.I
Det regionalräkenskapssystem som ligger till grund för de sammanställ— ningar som redovisas i kapitel 3 baseras enbart på ett av kontona i figur A.l, nämligen tillgångs- och användningskontot. Övriga konton i denna figur behandlas således ej i den fortsatta analysen.
Ett räkenskapssystem uppbyggt enligt det schema som anges av figur A.l anger produktion, konsumtion, export, osv. i en region eller ett land enbart i form av totalvärden. En sådan grov klassificering av olika transaktioner i samhället anses dock numera vara av begränsat värde som informationsunderlag i samhällsplaneringen. De stora skillnader som föreligger mellan exempelvis olika skattepolitiska åtgärders effekter på produktion, produktivitet osv. inom olika sektorer nationellt och regionalt gör det nödvändigt att använda sig av ett mer detaljerat räkenskapssystem som underlag för olika beslut i denna planering.
En mer detaljerad belysning av samhällsstrukturen i varje region samt relationerna mellan regionerna kan erhållas genom att indela produktion, konsumtion och investeringar efter privat, statlig resp. kommunal sektor.
1 Ett räkenskapssystem motsvarande det som redovisas i figur A.l kan även åskådliggöras genom följande relationer: försörjningsbalans. Bruttoregionprodukt + import av varor och tjänster = konsumtion + bruttoinvesteringar + export av varor och tjänster. Inkomst- och utgiftsbalans. Bruttoregionprodukt — avskrivningar + ncttofaktor- inkomster från omvärlden = konsumtion + sparande + nettotransfereringar till omvärlden. Kapitaltransaktionsbalans. Bruttosparande = bruttoinvesteringar avskrivningar + nettoutlåning till omvärlden. Betalningsbalans. Import av varor och tjänster + nettotransfereringar till omvärlden + nettoutläning till omvärlden = export av varor och tjänster + nettofaktorinkomster från omvärlden. Relationerna är ej oberoende utan t. ex. den fjärde relationen kan härledas ur de tre föregående. De relationer som anges i denna not samt i figur A.l ger ett schema för systematisk registrering av löpande transaktioner av varor och tjänster (s. k. realekonomiska transaktioner) samt betalningsmedel, krediter, m. m. (s.k. finansi- ella transaktioner. Som framhålles i kapitel 3 är det emellertid angeläget att i regionalräkenskapssystemet även innefatta s. k. kapitalbeståndsbalanser som belyser förmögenhetsförhållandena för olika sektorer och regioner vid olika tidpunkter. Sådana kapitalbalanser ingår ännu ej fullständigt i den svenska nationalräkenskaps- statistiken. En snabb utveckling på detta område pågår dock f.n. Genom att utvidga det räkenskapssystem som anges i figur A.] med konton för registrering av förändringar i kapitalbestånd ges möjlighet att studera hur kapitalresurser förbrukas i produktionen inom olika sektorer och regioner samt hur kapitaltillgångar byggs upp genom investeringar. lnlemmandet av konton för kapitaltillgångar i räkenskaps- systemet öppnar även möjligheterna att i detta inkludera inte enbart det producerade realkapitalet utan även det i olika avseenden naturgivna kapitalet (rekreationsområden, befolkningens medfödda hälsostatus etc.) som producerat s.k. humankapital (t.ex. utbildning). Härigenom skulle exempelvis väsentliga aspekter på miljöförstöringen kunna infogas i analysen av t. ex. produktions- och investeringsverksamhet i landets olika delar.
Dessa sektorers produktion osv. kan i sin tur redovisas fördelad på olika delsektorer såsom industribranscher osv. för privata näringslivet och försvar, undervisning och forskning osv. för statliga sektorn. Transaktio- nerna med omvärlden kan i sin tur anges fördelade på dels övriga regioner inom landet, dels utlandet. Om varje regions produktionskonto disaggre- geras efter industrisektor och om regionernas konton för konsumtion och investering förs till speciella konton för vad som brukar kallas slutlig efterfrågan erhålles ett s.k. mellanregionalt input-outputsystem. I ett sådant system förbindes i princip varje produktionssektor i en enskild region med alla andra produktionssektorer i den egna och samtliga övriga regioner. Det regionalräkenskapssystem som ligger till grund för de sammanställningar som redovisas i kapitel 3 är av denna typ. Regionalrä- kenskapssystem som baseras på denna princip beskriver såväl regionala som sektoriella aspekter av olika samhällsaktiviteter och ger möjlighet till analys av både inom- och mellanregionala beroenden. De större möjlighe- ter till analys av regionala och sektoriella samband som erhålles genom en längre drivel sektorindelning sker dock till priset av mycket snabbt ökade krav på tillgången till empiriska data. Den ekonomiska strukturen inom landets regioner kan idag endast ofullständigt belysas med hjälp av tillgänglig statistik. Framför allt medför bristen på information om mellanregionala transaktioner i form av köp och försäljningar av varor och tjänster en stark begränsning i den regionala analysen.
A.2 Beräkningarnas uppläggning m. m.1
A.2.1 Statistiskt underlag och sektorindelning
De regionalräkenskaper som upprättats för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län baseras till större delen på tillgänglig regional statistik. Sektorernas transaktioner med dels övriga sektorer i det egna länet, dels sektorer i övriga delar av landet samt utlandet har till stor del kunnat kartläggas med hjälp av de studier av industri- och byggnadsföretagens leveransstruktur som ERU: s produktionskostnads- grupp utfört. I vissa fall har det dock varit nödvändigt att tillgripa schablonmässiga fördelningar av data för riksnivån för att tillgodose databehovet i regionalräkenskapsberäkningarna.
Produktionssystemet indelas i långtidsutredningens modell i 24 sekto- rer. I produktionskostnadsgruppens leveransstudie har en indelning av näringslivet efter SNI 2-siffernivå tillämpats. För att kunna utnyttja resultat från produktionskostnadsgruppens studie har långtidsutred- ningens sektorindelning frångåtts i vissa avseenden. Detta gäller dock enbart industrin där en indelning efter SNI 2-siffernivå istället tillämpas. Regionalräkenskapsberäkningarna har utförts med en indelning av pro- duktionssystemet i 17 sektorer. Vid redovisningen av resultaten i beräkningarna har av olika skäl framräknade data aggregerats till att gälla ett system med 8 produktionssektorer.
* Framställningen i detta avsnitt bygger på en rap- port som utarbetats inom ERU: s kansli av Lennart Sundberg, Regionalräken- skaper för Kopparbergs län 1970 (PM 1973-04-24). Rapporter som ger en ut- förlig redogörelse för be- räkningarnas uppläggning m. m. i regionalräkenskaps- analyserna kan erhållas efter hänvändelse till ERU:s kansli.
Tabell A.l Sektorindelning i regionalräkenskaperna
Sek- Benämning Sektor i långtidsutredningens SNI tor 24-sektormodell ] Råvaruframställning 1 Jordbruk, fiske 2 Skogsbruk 3 Extraktiv industri 11,12,13,20, 13 Jord- och stenindustri 36,37,40 14 Järn-, stål- och metallverk 18 lil-, gas- och vattenverk 2 Textil- och livsme- 4 Skyddad livsmedels- delsindustri industri 5 Konkurrensutsatt livs- medelsindustri 31,32 6 Dryckesvaru- och tobaks- industri 7 Textil- och beklädnads- industri 3 Trä-, massa- och pap- 8 Trä-, massa- och pappers- persindustri samt industri ] 33,34 grafisk industri 9 Grafisk industri 4 Kemisk industri 10 Gummivaruindustri 11 Kemisk industri 35 12 Petroleum- och kol- industri 5 Verkstadsindustri 15 Verkstadsindustri exkl. varv 16 Varv ] 38 39 17 Övrig tillverkningsindustri ” Byggnadsindustri 19 Byggnadsverksarnhet 50 7 Varuhandels— och 20 Varuhandel transporttjänster 21 Transport och kommu- % 61,62,71,72 nikation 8 Övriga privata 22 Bostadsförvaltning ] 63,81,82,8 3, tjänster 23 Ovriga privata tjänster del av 9
Anm.: Sektor 24 i långtidsutredningens modell, import av utländska turisttjänster, har uteslutits vid beräkningarna.
A.2.2 Räkenskapssystemets uppbyggnad och beräkningsprinciper
Den enskilda regionen antas i regionalräkenskapsanalyserna motsvara landet som helhet i långtidsutredningens modell. Denna modell har ”kompletterats” på så sätt att importen till en region här uppdelas på import från övriga landet samt import från utlandet. Motsvarande uppdelning görs av regionens export.
Vid upprättandet av regionalräkenskapssystemet sker beräkningar från såväl produktions- som användningssidan. I enlighet med de principer som tillämpas vid kalkylerna med långtidsutredningens modell förs här leveranser av insatsvaror till produktionssystemet i regionen in som en särskild post på användningssidan förutom posterna konsumtion, investe- ringar samt export till andra regioner och utlandet. Kalkylerna för produktionssidan avser bruttoproduktionen — dvs. summan av sektorer- nas förädlingsvärden (sekt orprodukter) och värdet av insatsleve ranserna till
produktionssystemet — och importen från andra regioner och utlandet. Den totala omslutningen hos en regions försörjningsbalans kommer således här att innefatta belopp (värdet av insatsleveranserna) som normalt salderas bort. Införandet av insatsleveranserna motiveras av behovet av att kunna analysera sambanden mellan skilda sektorer i olika delar av landet.
Principen vid upprättandet av regionalräkenskapssystemet har varit att gruppera användningssidans sektorer så att direkta jämförelser är möjliga med räkenskaperna för produktionssidans sektorer. Beloppen för produk- tionssidan redovisas emellertid i leverantörspriser medan beloppen för användningssidan redovisas i mottagarpriser. Uppgifterna för produk- tionssidans sektorer måste därför uppräknas med de marginaler som läggs på tillverkningskostnaderna. Dessa marginaler utgörs av kostnaderna för transport- och handelstjänster i samband med distributionen av varor, dvs. den bruttoproduktion som verksamheterna inom varuhandels- och transportsektorerna resulterar i.
Beräkningarna för produktionssidans sektorer har i regel utförts så att det totala bruttovärdet av varje sektors produktion beräknats. En input-outputmatris vilken anger de andelar av bruttoproduktionsvärdet som utgör insatser av råvaror och halvfabrikat för löpande förbrukning har upprättats. Vidare har beräknats värdet av reparations- och under- hållstjänster, vilket lagts till den löpande förbrukningen. Tillsammans anger dessa kostnader de totala insatserna som åtgår i produktionen inom sektorn. Sektorprodukten erhålls genom att subtrahera värdet av insatserna från bruttoproduktionsvärdet. Till bruttoproduktionsvärdet för de varuproducerande sektorerna har adderats värdet av handels- och transportmarginaler samtidigt som dessa förts som insats till sektorn. Marginalerna har fördelats efter dels uppgifter om anlitande av handels- och transporttjänster, dels schablonantaganden. Det därefter erhållna värdet utgör produktionssektorernas bruttoproduktionsvärde i mottagar- priser.
Produktionskostnadsgruppens leveransstudie har gjort det möjligt att för de flesta produktionssektorema specificera insatsernas regionala ursprung. Förjord- och skogsbruket samt vissa tjänstesektorer har dock detta inte varit möjligt. Insatsleveranserna har för de senare sektorerna regionfördelats med hjälp av schablonantaganden. För användningssidans sektorer har mycket olika beräkningsmetoder använts. Värdet för den privata konsumtionen har beräknats utifrån antagandet att konsumtionens struktur är densamma i de fyra länen som i landet som helhet samt att resp. läns andel av den privata konsumtionen är densamma som länets andel av de totala inkomsterna i landet enligt inkomststatistiken. Utgångspunkt vid beräkning av den statliga konsum- tionen har varit uppgifter om lönesumman för statligt anställda i olika län. Värdet av den statliga konsumtionen i länen har därefter erhållits genom att anta att sektorns kostnadsstruktur är densamma i varje län som i landet som helhet. Den kommunala konsumtionen i länen har beräknats med ledning av den kommunala finansstatistikens uppgifter om driftskostnaderna för primär- och sekundärkommunala verksamheter.
Uppgifter om industriinvesteringarna samt den kommunala sektorns investeringar i länen har hämtats ur officiell statistik. Uppgifter om bostadsinvesteringar samt investeringar i byggnader och anläggningar inom sektorerna varuhandel samt transport och kommunikationsväsende har erhållits genom en specialbearbetning av SCB:s statistik över kostnaderna för påbörjade byggnadsprojekt. Även den statliga sektorns investeringar har beräknats på detta sätt. I övrigt har mer grova metoder använts vid beräkning av investeringsuppgifterna. På användningssidan redovisas vidare beräkningarna för de totala insatsleveranserna till produktionssystemet fördelade på produktionssek- torer. Genomgående gäller att leveranserna från olika produktionssekto- rer till slutanvändningssektorerna inte har kunnat fördelas efter regionalt ursprung. Importen till en region från andra regioner och från utlandet är endast känd endast i den mån den går som insatser till de produktions- sektorer som ingår i produktionskostnadsgruppens enkätundersökning. Motsvarande gäller för exporten.
De beräkningar som utförts ger upphov till ett system av data över den totala produktionsverksamheten inom olika sektorer i länen, den totala användningen inom länen av olika levererande sektorers varor samt större delen av importen till och exporten från olika sektorer i länen. Utifrån dessa grundläggande data är det möjligt att sammanställa bl. a. regionala sektorbalanser och input-outputtabeller för produktionssystemet i varje län. Sammanställningen sker i två steg. I det första steget upprättas regionala sektorsbalanser. Produktions— och importberäkningarna utförs för varje sektor och sektoremas totala tillförsel i regionen beräknas. Till produktionsvärdena för de varuproducerande sektorerna adderas deras andelar av handelsmarginaler och outputtransporter. Härigenom erhålls bruttoproduktionen inom regionen i mottagarpriser. Tillförseln till regionen inom varje sektor fördelas på användningssidan efter använd- ningen av sektoremas varor för konsumtion, investeringar, insatser samt export. Användning och tillförsel skall balansera för varje sektor. Om så inte är fallet införes en residualpost så att sektorsbalans uppstår.
I det andra steget sammanställs sektorsbalanserna till ett räkenskaps- system över hela det ekonomiska systemet i regionen. Sektorsbalansema utgör rader i en tänkt matris över systemet. Genom att foga samman dessa rader sektor för sektor bildas kolumner för varje variabel i regionalräkenskapssystemet. Således erhålles ett tvåvägsindelat system av räkenskaper för regionen. Detta utgör det regionala räkenskapssystemet. Ur detta system erhålls en input-outputtabell för produktionssystemet i regionen, en input-outputtabell för insatsleveranser till regionen från övriga landet samt en input-outputtabell för exporten av insatser till produktionssystemet utanför regionen.
Importen från övriga landet och utlandet är som nämns ovan känd endast i den mån som den gäller insatser till produktionssystemet i länen. Däremot vet man inte omfattningen av importen från andra regioner och utlandet av varor för användning inom slutanvändningssektorerna. Exporten av varor är endast känd för de sektorer (eller delar av sektorer) som ingår i produktionskostnadsgruppens enkätundersökning. Till följd
av framför allt den ofullständiga kunskapen om regionernas handel med omvärlden uppkommer en residualpost vid sammanställningarna av de regionala sektorsbalanserna. Residualposten utgör differensen mellan den kända totala tillförseln och den kända totala användningen i länen.
A.2.3 Regionalräkenskapssystemet med uppgifter för Kopparbergs län ] 9 70
Det fullständiga regionalräkenskapssystemets uppbyggnad framgår av de tabeller som redovisas nedan. Av utrymmesskäl redovisas dock här detta räkenskapssystem enbart för Kopparbergs län 1970.
Regionalräkenskaperna beskriver uppbyggnaden av den totala tillför- seln inom regionen och resursernas användning för olika ändamål. I tabell A.2 redovisas en produktionsmatris som visar bruttoproduktionens uppbyggnad för olika sektorer i Kopparbergs län 1970. För att erhålla regionens bruttoproduktion i mottagarpriser har distributionsmarginaler- na adderats till bruttoproduktionsvärdet för de varuproducerande sekto- rerna. I tabell A.3 redovisas en importmatris som innehåller olika produktionssektorers import från andra regioner samt den totala impor— ten från utlandet av insatsvaror. Summering radvis av dessa båda matriser ger den totalt kända tillförseln i mottagarpriser till regionen inom olika sektorer.
En matris över den slutliga användningen för privat och offentlig konsumtion, investeringar samt insatser i produktionen av tillförseln från olika sektorer redovisas i tabell A.4. Summering radvis ger den totala användningen i regionen av varor från olika sektorer. Av tabell A.S framgår hur exporten från produktionssystemet i Kopparbergs län fördelar sig på export för slutlig användning och insatsleveranser till produktionssystemet utanför regionen samt export till utlandet. Summe- ras radvis den totala användningen inom regionen och exporten från regionen erhålles den totala användningen av tillförseln inom olika sektorer. Se tabell A.6.
Tabell A.2 Produktionssystemet i Kopparbergs län är 1970 (tkr) Sektor
HNM (fl/')lew
Råvaru framställning Textil- och livsmedels- industri
Trä-, massa- och pappers— industri
Kemisk industri Verkstadsindustri Byggnadsindustri Varuhandel och transport Övriga privata tjänster
Alla sektorer
Bruttoproduktionsvärde
Sektor- produkt
1 540 489
203 117 444 288
51573 314 974 144 980 750 528 696 436
4146 385
Löpande
förbrukning
Reparation o. underhåll
Totalt
Handels- marginaler
Output transporter
Total produktion i regionen
1 257 685 265 385
419 667
50 691 361600 257 742 217 792 136 030 2 966 651
56 450 1 720 10 266
1 040 4 495
55 572 61989
2 854 623
874 221 103 304 681 129 402 722 1023 892 894 455
13 257 58 397 1433
516 1609
13128 2532 6182
2061 2211
2 881008 531151
881 836 105 881 684 949 402 722 1 023 892 894 445
191532
7 304 568
75 212
26114
7 405 894
Tabell A.3 Import från övriga landet och utlandet till Kopparbergs län är 1970 (tkr)
Sektor
Import från andra regioner till sektor
1 2 3
HNMVWNDINw
496 453 3 276
7 122 22 076 17 289 971
39 842 43 349
Alla sektorer 630 378
45 176 74 062 87 205 1 022 13 993 68 958 6 241 4 477 4 563 2 244
— 3 849 2 764 7 848
159 942 162 460
4
3 629 286 2 109 5 508 2 723 310
2583
5 6
Totalt
Import från utlandet
Total import till regionen
125 039 19 734 361 —
1 909 19 733
5 151 — 67 946 12 485 — 15 707
44 159 4 027
17 148 244 565 71686
33 981 19 048
53 029
815 24 504 5 043 9 890 5 923
46 175
764 908 116 654 152 848 72 391 113 173 16 988 43 691 104 730
1385 383
308 278 21 265 23 372 15 496 46 523 414 934
I 073 186 137 919 176 220 87 887 159 696 16 988 43 691 104 730
1800 317
Tabell A.4 Användningen inom Kopparbergs län är 1970 (tkr)
Sek— Privat Off. konsumtion lnveste- Insatser till produktionssystemet till sektor Total tor konsum- ring användning i tion Stat Kommun 1 2 3 4 5 6 7 8 Import regionen
146 040 3 762 39 899 —8 404 692 974 51746 242 198 16 485 165 071 72 382 10 958 18 004 308 278 1763 586 770 990 5 092 35 938 — 23 017 156 592 1519 393 641 — — 28 374 21265 1048 850 105 773 2 211 25 548 — 11435 16 300 110 477 3 796 3 501 73 921 39 300 9 743 23 372 428 049 129 975 8 428 30 330 — 33 032 6 260 4 804 7 330 6 025 — 19 048 11 155 15 496 282 941 317 582 43 528 8 695 382 655 60 449 6 706 16 694 3 611 95 342 20 021 38 095 9 095 46 523 1099 894
— 9 573 35 560 520 327 59 404 1228 4 387 694 2 099 81 753 17 477 55 288 — 808 249 144 950 10 710 32 947 — 69 630 61404 11464 2 577 3 820 — 75 308 10 024 — 436 061 746 440 11717 65 067 — 82 300 6 533 22 623 3 926 46 952 9 665 73 178 56 336 » 1 132167
HNMVWNOFQ)
Alla 2361750 95984 273984 894578 1032241 306769 414166 38812 323451 257742 273 364 198019 414934 6884901
Tabell A.5 Export till övriga landet och utlandet från produktionssystemet iKopparbergs län år 1970 (tkr) Sektor Export till andra regioner Export Total till export från
Privat Varu- Till sek tor utlandet regionen kons. handel
1 2 3 4 5 6 7 8
390 405 122 368 075 — 20 828 41715 446 030 46 412 47 286 2 359 724 933 2 103 150 — 188 672 179 62 068 3 573 — — — — 1076 40 476 296 044 138 915 87 162 4 466 — 202 953 448 3 137 22 853 3 585 7 022 339 995 810 536
— 27 423 14 188 1694 5 294 19 270 6 882 106 — 318 13 447 88 622 73 999 51876 1968 9 394 — 324 042 7 381 20 801 24 827 115 685 629 973 — 2 014 20 539 — 403 — 4 028 4 027 2 849 85 780 — 119 640 — 636 223 — —- — 636 223 1 668 29 644 — 322 1639 498 1 227 — 6 027
I v—vavnorxoo
Alla sektorer 139 305 1420 615 460 991 65 759 243 089 61433 784 441 82 418 75 019 122 609 1234 536 4 690 215
Tabell A.6 Tillförsel och användning i Kopparbergs län är 1970 (tkr)
Sektor
Tillförsel
Användning
Prod uk tion i regionen
Import från andra regioner Import från utlandet
Summa tillförsel
Användning Export i regionen till andra regioner
Export till utlandet
Summa använd- ning Differens mellan tillförsel och användning
HNMQ'IOXDFw
Alla sektorer
2 881008 531151 881836 105 881 684949 402 722 1023 892 894455
764 908 116 654 152 848 72 391 113 173 16 988 43 691 104 730 308 278 21 265 23 372 15 496 46 523
3 954 094 669 070 1 058 056 193 768 844 645 419 710 1 067 583 999 185
1763 586 1 378 217 1048 850 255 568 428 049 470 541 282 941 75 175 1099 894 514 288 808 249 119 640 436 061 636 223 1 132 167 6 027
724 933 40 476 339 995 13 447 115 685
3 866 736 1 344 894 1 238 585
371 563 1729 867 927 889 1 072 284 1 138 194
+ 87 458 — 675 824 — 180 529 — 177 795 — 885 222 — 508 179 — 4 701 — 139 009
7 405 894
1385 383
414 934
9206111
6 884 901 3 455 679
1234 536
11690 012
—2 369 005
utvecklingstendenser och modeller
— bidrag av Bengt Nilsson — Bo Peterson, Rune Tryggveson och Olof Wärneryd
Ur innehållet
Stegvis bostadsutbyggnad kan minska toppbelastningen i daghem och skolor
Region- och kommunspel
Industrin bidrar ej längre till tätortstillväxten
. |||'| _ . _ .|.__.__,_...|.,_ . . - -, ,.. ,||'_. . | .": " .._.._J_ . '.II .IQ' ' ,|.'..' ”.'.I' ,.."|| 'I ' .',_" ,'" i”... 'I r:'," |_,,,-, _._. [.|| , ""'u':' |.|:' ["'||:""' 1! . | ""r'I 'I ||
' ,| |- ' '| ...I. "
. 'if-"." . . ' ".|| '||.
| I I. I .II' -. | fl . . || |. | | | | _| ||' | ' f-"* ':'-"1 i..lg': ' ll J | "l.-'$ _;IIPIH . .::-...nu? | | |' 1' -l'l' '|| )_'| |'|' | .| . ,. ' .'. | i '
,. ' '.. -" .'|'-,,,-I|-'.. ...
|_ . ||||z||||_=u| |||"..|"".'|||.||E-
" _". I; I |'ll'ill'1'|l|'|"-'1"I'i|. """.__. .:—'i . _ . .I,, ___ | ||__* ,_I:|' +| d||l;_.-. ,|| _ _ _ ' ' ||'.| :': |
arvgair
_ _ruladrjqui
_ *| .l l:. Ihr", ___ __ _ *;IJ'H'SA __ _ ' -' '" |_||||- 'II' d_Hh I | | "'IJII: ::,||||_ _ & . __ ||| |
|. " . ||| . |..14 1.""|+ "II|'-.'||_ ?g; |'|-.'tt:,.'|'1.|'| | _.. norge,-I
, _ ._ ,?i |'| ,'_ '_'-'I J_'___|_ |. _ _____ |_| |_ *.: T. __._|__r|_|_,__ __|: _
.' Ö ' ' ' '11'1'7 fll-_. ";-'.i"|"'.1|'£11'r' ' "" mp:,
..|'.| || ___i:,|w,|l_ Wi :||:... '|' RI'UWI'JIII
-" .|.::|-'i.|"|'.'-. 'n'-'
. ' '| '..,- ._"'" | ,. . r. '|| |. |l'r" | _|||r|._____l
' * IL?" " .. | .. — . '. ."» .. |" . .,,_. ..'._.|.. 'i . ,, _ ', ' .,'.-._..'.".'u'..'|."'.'|'.'l"'1_.|:.-r"_,'v5.149. '-'-'*|'"|'""""". ':- ' . ||'.|.|'.-.._ "1'7'” ||:' .. .-"
I| ,'|.l,||_ ”_||_l||
F .|| '. ,- H.,-...a. ;..j- "d'- |.."... .f-. _l" +.. | '.'||;".= --
'. .|*'|.|||'. '-
..-.. .; . " I ' |I .. . .. . .. .. I " I I' | ' II _II| I 'I " _ '|' ' Ia "' 'II- ' , .| , l _ I | _, 'I |.l . _ | 'I |_ _ ' . _' |- -' i,.| [|- '-' .. __—..|"F.' 'I'I' ' "_ar.'.' |.r'T. . | _| ' . ' . .||. '- |' -' |. ." . '.' ' ' ' J, . ", '... , .Jr ' , " ||". I II '.' I ' I. ' I" "' Ik -_ _ | .,'.| . ,, | '.|,,.. . !_ ',.i -. .'. r .' .'Y' '|| .1. _| ' _ |__|' ||_|_=|I'___=._||__ l '- ! """ _ :| |'- " l"""""" "' ||_ I|4|'|'|'|' "'|',va :' '|'||'| |'Iii|'_|'1_|F__|'rl_'F'|| . . * "." ,, .. . ” ,7|.' Tr ,' " ':' .|'|.' |. ".'.-' . _ . _ .., _| _I-j, ._ ' __ -'|'._.'.." '-',, ||'"" '-.=, _.I '||-'|'..." ' , .. ,' ' .. ' ,, " .,1' ' , . .. | , ._||'." . '., - ... - ' . _ . | _ | ,'.'.'| | ,. . -- '- '.'-|| . . .,,,. _. ' .. |" _ | . ' L— ' ' ..,; _.'..l"_' _ . . - ' _ '...;'. _ , .. | | . ' . . '- ' ._,"r| r m.,-' "'|'"- .|.."-' ,.. ' ,_- ' -' '|."I'.""" ' 'Fuwr'f'. || .."—II -.' "'|'. ' 'EF'I'NI 'w'dl"1".
I Regionala och lokala (bostadsområdes— anknutna) befolkningsprognoser ur kommunal synvinkel
— av Bengt Nilsson och Bo Peterson
] Prognosbehov
Den kommunala sektorns expansion under 1950- och 1960-talen har medfört allt större krav på en utvecklad planering inom alla verksamhets— områden. Inom många kommuner pågår en omfattande försöksverksam- het med system för integrerad kommunal samhällsplanering. Ett exempel på en sådan integrerad planering är det modellutvecklingsarbete som Svenska kommunförbundet utfört inom några försökskommuner. Idetta system skall de olika verksamhetsplanerna inom kommunen bygga på samma förutsättningar. I dessa utgör en befolkningsprognos — grundad på bl. a. en analys av näringslivets tidigare utveckling — en av grundförut- sättningarna. Bedömningar av bostadsbehov och framtida skatteunderlag — som till stor del bygger på befolkningsprognosen — är andra grundförutsättningar. Med hänsynstagande till yttre restriktioner i form av exempelvis statliga direktiv eller övergripande regional planering skall nämnda förutsättningar politiskt behandlas. Utifrån de politiska målsätt- ningarna för den egna kommunens verksamhet och den politiska utvärderingen definieras därefter de gemensamma planeringsförutsätt- ningarna. Med hänsyn till bl. a. ekonomiska överväganden eller övergri- pande regionalpolitiska mål kan det härvid bli nödvändigt att ompröva befolkningsprognosen.
I planeringsförutsättningarna ingår också lokaliseringen i tid och rum av det framtida bostadsbyggandet. Planeringen av den områdesan- knutna servicen kräver befolkningsprognoser för enskilda bostadsområ- den. De kommunala investeringar som härvid är aktuella är
1. Gatunät 6. Skolanläggningar
2. Vatten- och avloppsledningar 7. Fritidsanläggningar inkl. 3. Kollektiv trafik bibliotek
4. Barnavårdscentraler 8. Åldringscentra
5. Barnstugor 9. Den öppna sjukvården
Förutom målsättningar avseende den kommunala servicenivån är be- folkningsprognosen för olika åldersklasser avgörande för dimensione- ringen av de kommunala anläggningarna i varje enskilt bostadsområde.
Det här beskrivna planeringsarbetet ingår som ett led i de s.k.
' Prognossystemet har utvecklats för bearbetning i en datamaskin av typ SAAB D22 med program— språket Algol-Genius. Systemet är allmänt till- gängligt för rikets kom- muner genom att Svenska kommunförbundet över- tagit detsamma.
Figur 2:1 Integrering mellan befolkningsmä- slik, befolkningens för- ändringar och prognos- system
KELP-undersökningarna. Detta prognosarbete är rullande med årliga revideringar. Planeringsperioden är fem år och uppgifter lämnas för varje år.
2 Modelluppbyggnad
Inom Malmö kommuns statistikavdelning har under ett flertal år ett arbete bedrivits, vars syfte är att utveckla prognosmodeller för kommu- nens planering. Detta arbete har direkt anknytning till den ovan beskrivna plane ringsprocessen.
Det prognossystem som har utarbetats består av två delar. Den ena delen är en modell för regional befolkningsframskrivning. Den andra delen är en modell för beräkning av folkmängden inom de enskilda bostadsområdena. Genom ett korrektionsförfarande avstämmes summan för samtliga delområden mot den regionala prognosens resultat.l
Gemensamt för de regionala och bostadsområdesanknutna framskriv— ningama är att beräkningarna utförs för ettårsklasser i ettårsintervall. Härigenom erhålles fullständig valmöjlighet i framtagning av olika åldersklasser för olika planeringsändamål samt också valmöjlighet ifråga om prognostidpunkter.
Befolknings- statistik per 1.1.
Befolk- ningens föränd- ringar
Datamodell för framskrivn.
Antagande för födelsetal dödstal flyttningar utglesning
Analys av föränd- ringar
Prognossystem
: tabell för manuell analys
Q = magnetband
i?
_ fastighetstabell för kontrolländamål
_ tabeller för publicering genom fotografisk metod
EG
Till grund för beräkningarna ligger uppgifter om folkmängdens fördelning efter ålder och kön. Prognossystemet har direkt anknutits till den befolkningsstatistik som vid varje årsskifte erhålles från länsstyrelsens databand.
En väsentlig fråga i modelluppbyggnaden är integreringen mellan den löpande befolkningsstatistiken och prognossystemet. Detta gäller såväl den regionala som den lokala modellen. Systemet måste utformas på ett sådant sätt att den fortlöpande statistiken är direkt anpassad för de antaganden som måste görasi prognosmodellen. Frågeställningen illustre- ras i figur 211. Från statistiken vid början av år 2 erhålles förutom tabeller för kontroll, publicering och viss manuell analys ett magnetband som samköres med befolkningens förändringar för år 1 och statistik från början av år 1. Det framtagna materialet ligger som underlag för antaganden om födelsetal, dödstal och flyttningar i den regionala modellen och för antaganden om födelsetal och utglesningen i den lokala modellen. Prognossystemet ger ett resultat för början av år 3 som är utformat på ett sådant sätt att det vid den tidpunkt då faktiska uppgifter för förändringarna under år 2 föreligger blir möjligt att jämföra prognos med utfall. Det senare momentet ingår i prognossystemet och utföres med hjälp av datorer. Momentet framgår dock icke av figuren.
3 Modellalternativ för en regional prognos
Den regionala prognosen kan utföras enligt tre olika modellalternativ med hänsyn till vilka antaganden som ligger till grund för beräkning av flyttningarna. I samtliga alternativ ingår en demografisk framskrivning som sker enligt konventionella metoder.
Framskrivningen av den demografiska utvecklingen ansluter sig i huvudsak till det beräkningssätt som statistiska centralbyrån använder i prognoserna för hela landet. Detta gör det möjligt att anpassa egna antaganden efter centralt utförda bedömningar. Den folkmängd, som finns i kommunen vid årets början inom olika köns- och åldersklasser, förändras under året genom dels dödsfall, dels in- och utflyttningar. Beräkning av befolkningsminskningen på grund av dödsfall baseras på antaganden som anger dödsrisker i olika åldrar. Flyttningarna till och från regionen kan föras in i beräkningarna antingen genom antaganden om flyttningsnettots storlek eller om inflyttning och utflyttning i form av bruttoströmmar. I båda fallen måste flyttamas fördelning efter ålder och kön anges. Antalet barn som föds under en period beräknas med hjälp av fruktsamhetstal efter moderns ålder. I prognossystemet ingår också antaganden för beräkning av civilståndsfördelning samt beräkning av förvärvsarbetande och hushåll. De sistnämnda uppgifterna erhålles genom att applicera förvärvsintensiteter och hushållskvoter. Beräkning av den framtida civilståndsfördelningen förutsätter för närvarande att direkta antaganden göres om civilståndsandelama ogifta, gifta och förut gifta inom varje kön och femårsklass för olika prognostidpunkter.
Modellelternativ 1
Flyttnings- netto Ori
- stymingsvariabel
_ Förvlrvs- ?zfoikmzne "betende
1.1. år 2
Befolkning per1.1.år 1
Dödlighet åri
Hushålle- kvoter 1.1. år 2
Civil-tände- fördelning 1.1. år 2
Förvärve- arb. dagbef. 1-1' " 2 Förvärve-
arb. nattbef. 1.1. år 2
Testa stammer utfallet
Förvärvs- arbetande 1.1. år 2
Nettopend- ling 1.1. år 2
Modellelternetiv 2
Ändra flyttninge- netto
Flyttninge- netto är 1
etlmmer e*
Förvärvs- frekvens 1.1. år 2
Befolkning per 1.1. år 1
Befolkning 1.1. år 2
Dödlighet tri
Huehelle— kvoter 1.1 år 2
Hushåll 1.1. är 2
Civilstånde- fördelning 1.1. år 2
Målsättning- folkmängd 1.1. år 2
Flyttnings- ÄN"! stämmer e” eeta netto flyttninge- utfallet år 1 netto
Fruktsamhet år !
Modellalternativ &
Skriv ut resulta- ten
stämmer
. Förvärvs- Ik 18112, "2an arbetande
1.1. år 2
Befolkning ger 1.1. år 1
Dödlighet år 1
Hushålle— kvoter 1.1. år 2
Civilstånds— fördelning 1.1. år 2
Figur 3: ] Alternativ vid beräkning av flyttningi den regionala prognos- modellen
En illustration av modellalternativen ges i figur 3: 1. Man kan i systemet välja mellan följande alternativ.
Alt. 1. Direkt antagande om tlyttningsnettots eller flyttningsströmmar- nas storlek.
Alt. 2. Flyttningsnettot eller bruttoströmmarna styrs av framtida antal förvärvsarbetande. Alt. 3. Flyttningsnettot eller bruttoströmmarna styrs av framtida total- folkmängd (målfolkmängd).
I alternativ 1 måste sålunda direkta antaganden göras om flyttnings- nettots eller flyttningsströmmarnas storlek och dess fördelning på ålder och kön. Nettot kan anges i absoluta tal eller som en andel av totalfolkmängden. Negativa tal kan naturligtvis också användas.
I alternativ 2 knyts beräkningar över näringslivets utveckling samman med den demografiska framskrivningen. I detta alternativ utgör en näringslivsprognos utgångspunkten. Härigenom erhålles antalet sysselsatta i regionen. Denna prognos måste justeras med nettopendlingen för att en prognos över antalet förvärvsarbetande som är bosatta i regionen skall erhållas. Ovannämnda beräkningar måste ske manuellt. Datamodellen arbetar i en första genomgång med ett tlyttningsnetto lika med 0, vilket ger en viss befolkning och ett visst antal förvärvsarbetande. Om antalet förvärvsarbetande inte stämmer överens med det förut prognoserade antalet ändras flyttningsnettot stegvis till dess överensstämmelse erhålles. Endast resultaten från den sista bearbetningen utskrives.
Modellaltemativ 3 innebär att flyttningsnettot styrs av den framtida totalfolkmängden i regionen. Alternativet ger svar på frågan vilket flyttningsnetto som behövs samt vilken sysselsättning som erfordras om regionen skall ha ett på förhand bestämt antal invånare vid viss tidpunkt. Detta modellalternativ har utformats för att kunna analysera kommunens utveckling i fall då man har angivit ett visst befolkningsramvärde eller en totalfolkmängd som en politisk målsättning. Alternativet kan också bli aktuellt vid en prognosrevidering vid vilken man önskar erhålla samma totalfolkmängd vid viss prognostidpunkt som i den äldre prognosen.
4 Dataunderlag för den regionala modellen
4.1 Fruktsamhetens variationer mellan olika kommunblock
I den kommunala planeringen intar lokalisering och dimensionering av aktiviteter för de yngsta åldersgrupperna en central plats. Planeringen av barnstugor och skolor måste bygga på uppgifter om nuvarande och förväntat antal barn i olika åldersgrupper. En viktig men svårbedömbar faktor för denna planering är beräkningarna över framtida antal födda. Hittillsvarande utveckling har visat att det förekommer stora växlingar i det årliga antalet födda. De möjligheter man har att förutse dessa förändringar är förhållandevis små. I de fall förändringarna är föranledda
av en ändrad åldersstruktur har detta kunnat ske med åldersspecifika antaganden. Förändringar föranledda av andra faktorer har varit svårare att prognosera.
I 1973 års riksprognos har antagandena för olika prognosår varierats med hänsyn till de olika årskullarnas hittills konstaterade fruktsamhet. I det regionala prognosarbetet synes det inte vara möjligt att härutöver gå in med skilda antaganden för olika prognosperioder.
De antaganden som måste göras om framtida fruktsamhet i en regional prognos bör baseras på överväganden utifrån följande frågeställningar.
1. Föreligger skillnader mellan den egna regionen och riket som helhet? Kan de antaganden som SCB gör i prognoserna för riket användas oförändrade i prognoser för den egna regionen?
2. Om skillnader mellan den egna regionen och riket kan antas föreligga, vilka fruktsamhetsantaganden bör i så fall göras?
Frågan om de regionala variationerna för fruktsamheten är av sådan omfattning att de bör föranleda olika antaganden vid utarbetandet av prognoser för olika delar av riket studeras f. n. vid statistiska centralby- råns prognosinstitut. De första resultaten i dessa studier visar att skillnaderna mellan regionerna är förhållandevis stora, men att bestämda mönster i de förekommande skillnaderna är svåra att urskilja.
Tabell 4.1 Fruktsamhetstal för kommunblocken i Malmöhus län
Kommun- block
Höganäs Helsingborg Bjuv Landskrona Svalöv Kävlinge Lund Lomma Malmö Vellinge Trelleborg Skurup Ystad Sjöbo
Eslöv Hörby Höör
Blocklänet
Faktiskt antal födda Faktiskt antal
281 1 334 214 504 153 200 1 365 170 3 934 187 508 124 271 124 347 111 91
_— x 100 Beräknat antal
1969 1970 1971 1968 1969 1970 1971 Medeltal
252 236 236 121 112 103 98 108 1 279 1 275 1 359 98 97 94 97 96 207 200 236 120 117 108 124 117 441 457 515 98 91 91 99 95 155 143 152 110 114 103 106 108 249 217 247 101 128 109 115 113 1327 1492 1631 100 96 101 103 100 192 179 211 113 126 107 116 116 3 700 3 830 3 925 90 89 90 90 90 184 176 223 120 113 100 113 112 489 519 480 105 105 110 101 105 137 107 123 111 126 99 114 112 289 265 233 94 107 97 84 96 135 132 129 97 113 109 105 106 344 375 430 103 104 108 119 108 124 117 121 93 109 104 103 102 102 107 88 92 107 110 88 99 9 606 9 827 10 339 97 97 96 98 97
Anm.: Faktiskt antal enligt SOS: Befolkningsförändringar del 1. Beräknat antal enligt åldersdifferentierade tal för riket applicerade på medelfolkmängden kvinnor kohortvis i ettårsklasser i resp. block.
I det prognosarbete som Malmö kommuns statistikavdelning utför för kommunen samt för sydvästra Skåne, har konstaterats att en skillnad föreligger mellan fruktsamheten i riket och i regionen. Det faktiska antalet födda understiger med cirka 5 % i regionen och med cirka 10 %i Malmö det antal födda som kan beräknas utifrån åldersdifferentierade fruktsamhetstal för riket. Även i de båda andra storstadsregionerna har man kunnat konstatera en lägre fruktsamhet än i riket som helhet.
I samband med det årliga statistikuttaget från länsstyrelsens databand ingår beräkningar som visar skillnaderna i fruktsamhet mellan talen för riket (både faktiska och prognoserade) och faktiska tal för kommun- blocken i Malmöhus län. I tabell 4.1 redovisasi form av indextal de olika blockens fmktsamhet jämfört med rikets för perioden 1968—7 1.
Av tabellen framgår att det i många block föreligger ganska stora slumpmässiga variationer mellan de olika åren. Antagandena i en prognos behöver inte nödvändigtvis vara felaktiga om avvikelse mellan prognos och utfall föreligger för ett enskilt år. Består avvikelserna under flera år måste däremot antagandena omprövas.
Variationerna mellan blocken är mest påtagliga i sydvästra Skåne. De expansiva förortsblocken Kävlinge, Lomma och Vellinge har fruktsam- hetstal som med 12—16 % överstiger motsvarande tal för riket. Däremot ligger talen för Malmö kommunblock 10 % under riksvärdena. Låga tal i centralkommunen och höga tal i förortskommunema förklaras bl. a. av det urval som sker genom utflyttningen av gifta personer från centralor- ten medan de icke gifta i stor utsträckning stannar kvari denna. Fömtom skillnader i civilståndsfördelningen spelar säkert skillnader ifråga om äktenskapens varaktighet också en viss roll. I nyinflyttade områden bor i stor utsträckning nybildade "familjer med hög fruktsamhet medan äldre områden innehåller tidigare bildade familjer. Se avsnitt 6.1.
I den nordvästra delen av Malmöhus län har centralorterna Helsingborg och Landskrona lägre värden än riksgenomsnittet medan de mindre blocken Höganäs, Bjuv och Svalöv har högre värden än riket. Delvis kan nog skillnaderna även här förklaras av utflyttningar från centralorterna och av skillnaderi civilståndsfördelningen.
I de östra delarna av Malmöhus län är mönstret inte entydigt. Höga tal noteras i Skurup, Sjöbo och Eslöv medan Ystad ligger 4 % under riksgenomsnittet. Höör och Hörby har ungefär samma fruktsamhet som riket.
En viktig fråga vid utarbetandet av lokala och regionala prognoser är vilken inverkan användandet av riksantaganden har för utfallet i dessa prognoser. I tabell 4.2 redovisas de differenser som erhålles i olika åldersgrupper i kommunblocken i Malmöhus län om de fruktsamhetstal som användes i SCB:s prognos för riket år 1972 appliceras på medelfolkmängden kvinnor i olika kohorter under år 1971. Av tabellen framgår att antalet födda i Malmö kommunblock under detta år var 411 färre än vad som erhålles genom beräkningar med riksprognosens fruktsamhet. I Helsingborg var antalet födda 62 färre än det beräknade antalet medan i Bjuv, Lund och Eslöv samt i förortsblocken kring Malmö antalet födda överstiger det beräknade antalet med 25—60 barn.
Tabell 4.2 Fruktsamhetstal för kommunblocken i Malmöhus län.
Kommunblock Differens för kohorter. Moderns ålder l/1 1971 —19 20—24 25—29 30—34 35— Summa
Höganäs — 4 + 8 + 3 — 14 — 3 + 10 Helsingborg + 8 —— 28 + 9 — 27 — 24 + 62 Bjuv + 17 + 15 + 10 + 1 — + 41 Landskrona + 1 + 24 — 5 — 20 — 10 — 10 Svalöv + 1 + 5 + 10 — 6 — 7 + 3 Kävlinge — + 25 + 4 — — 1 + 28 Lund —30 —58 +111 +16 — 1 + 38 Lomma — 10 + 3 + 15 + 15 + 2 + 25 Malmö —61 —67 —115 —72 -— 96 —411 Vellinge — 5 — + 25 + 13 — 6 + 27 Trelleborg + 13 + 3 — 15 — 2 + 1 — Skurup + 2 + 3 + 2 + 1 + 1 + 9 Ystad — l — 17 — 15 — 4 — 12 — 49 Sjöbo — 5 + 3 + 6 — 2 _ + 2 Eslöv + 10 + 25 + 20 + 7 — 4 + 58 Hörby — 7 — 7 + 7 + 10 — 3 — Höör — 9 + 1 -— 4 — 2 + 1 — 13 Blocklänet — 80 — 62 + 68 -— 88 — 162 — 324
Anm.: I tabellen anges åldersfördelad differens mellan faktiska tal 1971 och beräknade tal enligt SCB's prognos för riket 1972. Plustecken (+) anger att det faktiska antalet födda är högre än det beräknade antalet, minustecken (—) att det faktiska antalet är lägre än det beräknade.
Om man anser att de antaganden som SCB gör i riksprognosen inte kan användas för enskilda regioner uppstår frågan huruvida man bör använda helt egna tal eller om det räcker att förändra SCB:s tal med samma procenttal i alla åldersklasser. Av tabell 4.2 framgår att i de flesta av de mindre blocken knappast finns anledning att använda åldersdifferentiera- de egna antaganden. Så bör dock ske i Malmö, Lunds och Helsingborgs kommunblock, där differensema i förhållande till riksantagandena är betydande. I Malmö och Helsingborg är fruktsamheten betydligt lägre än riksprognosens antaganden främst i de högsta åldersgrupperna. I Lunds kommunblock är fruktsamheten avsevärt lägre i åldrarna under 25 år men avsevärt högre i åldersgruppen mellan 25 och 30 år. I motsats härtill kan sättas den högre fruktsamheten i yngre åldrar i Bjuv och Eslövs kommunblock. För att det skall vara möjligt att avgöra om skillnaderna är av sådan omfattning att en åldersdifferens bör ske måste analyser baserade på data för ytterligare ett antal år genomföras.
4.2 Dödlighetens regionala variationer
För att kunna genomföra prognosarbetet med små resursinsatser är det värdefullt om SCB:s antaganden om dödligheten i riket som helhet kan användas. Endast om stora avvikelser gentemot rikets tal kan konstateras bör egna tal användas. De undersökningar som måste göras för att få ett
förbättrat dataunderlag bör alltså avse differenser mellan förhållanden i den egna regionen och i riket.
SCB har i olika sammanhang undersökt regionala skillnader i dödlig- het. Dessa analyser avser framförallt länsnivån. Följande dödlighetsindex- tal har hämtats ur SCB:s senast framtagna beräkningar.
Tabell 4.3 Dödlighetsindex för vissa län 1968—1971 (Index för riket=100)
Ålder Man, län Kvinnor, län
AB M L N Y BD AB M L N Y BD
O— 9 100 101 79 96 96 113 90 103 92 111 84 102 10—19 98 83 128 108 102 98 105 95 80 135 104 75 20—29 100 107 88 72 108 91 113 85 91 115 100 91 30—39 117 98 71 77 103 85 120 103 81 81 89 81 40—49 120 106 75 74 96 98 108 95 95 93 112 99 50—59 117 103 83 78 101 108 106 94 89 86 108 100 60—69 118 103 83 88 102 105 103 89 81 96 112 105 70—79 113 97 89 94 105 101 97 89 88 86 114 104 80—w 103 92 92 95 107 107 98 93 93 94 108 104 Tondt 112 98 88 91 104 103 100 92 89 92 110 103
Av tabell 4.3 framgår att dödligheten bland män i Stockholms län överstiger motsvarande tal för riket med 17—20 % i åldrarna mellan 30 och 70 år. Även bland kvinnorna i åldrarna mellan 30 och 70 år noteras en överdödlighet i detta län. Denna är dock inte fullt lika stor som för männen. I det andra här medtagna storstadslänet, Malmöhus län, har männen mellan 40 och 70 år en högre dödlighet än i riket. Kvinnorna däremot har en lägre dödlighet än riket i alla åldersgrupper över 40 år. I åldrarna mellan 60 och 80 år noteras över 10 % lägre dödlighet än i riket som helhet.
I tabell 4.3 redovisas också dödlighetsindex för Kristianstads och Hallands län i söder samt Västernorrlands och Norrbottens län i norr. I de båda sydliga länen kan noteras värden som ligger mer än 20 % under rikstalen bland män i åldrarna omkring 40 år. Totalt ligger dödligheten cirka 10 % under riksgenomsnittet bland både män och kvinnör. I de nordliga länen är det framförallt i högre åldrar som dödligheten är större än genomsnittet.
De här redovisade talen tyder på att de skillnader som föreligger mellan olika delar av riket är så stora att de inte kan försummas i det regionala prognosarbetet. Samma förhållande har kunnat konstateras för Malmöhus län. I tabell 4.4 redovisas i sammanfattning beräknad och faktisk dödlighet i länet under 1970 och 1971. Det beräknade antalet har erhållits utifrån antaganden om dödligheten i olika åldersklasser i SCB:s prognoser för riket.
Tabell 4.4 Faktisk och beräknad dödlighet i Malmöhus län 1970 och 1971
Kommunblock Dödlighet för män Dödlighet för kvinnor
Faktisk Beräknad Kvot Faktisk Beräknad Kvot
1970 Malmö 1437 1379 104 1220 1363 90 Lund 318 365 87 310 377 82 Helsingborg 541 546 99 550 55 8 99 Övriga länet 1 376 1615 85 1 193 1 347 89 Summa 3 672 3 905 94 3 273 3 645 90 1971 Malmö 1543 1406 110 1 182 1405 84 Lund 350 379 92 329 387 85 Helsingborg 544 556 98 479 566 85 Övriga länet 1550 1643 94 1219 1373 89 Summa 3 987 3 984 100 3 209 3 731 86
För länet som helhet kan konstateras att antalet döda under de båda åren blivit betydligt lägre än det beräknade. Under 1970 uppgick skillnaden mellan faktiskt och beräknat antal döda till 600 och under 1971 till 500 personer.
Enligt tabellen är den tidigare redovisade överdödligheten bland män i vissa åldrar främst koncentrerad till Malmö kommunblock. Helsingborg har tal som ungefär motsvarar riksprognosens värden. Övriga delar av länet ligger däremot betydligt under. För kvinnornas del är skillnaderna mellan de olika delarna av länet inte lika markanta. Den tidigare noterade underdödligheten förekommer i hela länet.
Antagandena om den framtida dödligheten är av betydelse framförallt vid planeringen av aktiviteter och institutioner för pensionärer samt för bedömning av behovet av framtida sjukvård. Däremot är av naturliga skäl dödlighetsantagandena av underordnad betydelse i arbetskraftsanalyser eller i planering för bama- och ungdomsåldrarna.
I de prognoser för Malmö kommunblock som utarbetats har skillnaden i dödlighet gentemot riksprognosens antaganden varit så stor att den inte kan bortses från. För åren 1970 och 1971 är det årliga antalet döda cirka 80 personer lägre än vad riksprognosens antaganden skulle ge. Detta innebär framförallt ett större antal personer i de högre åldrarna, vilket måste beaktas i den kommunala planeringen av vårdbehovet.
De antaganden som gjorts i prognosen för kommunblocket baseras på riksprognosens värden men dessa förändras procentuellt i vissa åldersklas- ser. För män över 55 års ålder har antagits en högre dödlighet. I åldersgruppen 65—74 år uppgår överdödligheten till inte mindre än 15 %. Antagandena för kvinnorna har lagts 5—15 % under riksvärdena i samtliga åldrar över 50 års ålder. Det kan diskuteras huruvida de konstaterade skillnaderna kommer att bestå över tiden. Nuvarande information anger
dock att det är nödvändigt att basera prognoser på dataunderlag som bygger på fakta om den egna regionen.
4.3 Flyttningarnas omfattning, åldersstruktur och riktning
Flyttningarna till och från en region är den mest svårbemästrade faktorn i det regionala prognosarbetet. Statistik som visar flyttningarnas omfatt- ning, riktning och åldersstruktur kommunblocksvis i riket har sedan början av 1960—talet årligen producerats av statistiska centralbyrån. Denna statistik har fr. o. rn. 1972 kompletterats med ytterligare tabeller bl. a. avseende flyttningamas riktning i kombination med dels ålder, dels inkomst.
I en befolkningsprognos som avser att visa en förväntad framtida åldersstruktur är åldersdifferentierade flyttningsantaganden nödvändiga. I den av SCB framtagna flyttningsstatistiken redovisas befolkningen indelad efter femårsklasser och kön. För prognosändamål, bl. a. för gymnasieplaneringen, är en indelning i femårsklasser som regel alltför grov. I de mest flyttningsbenägna åldrarna är skillnaden i andelen flyttande mellan olika ettårsklasser inom ett femårsintervall ganska betydande. Detta kan visas genom generationsvisa studier av förändringar hos olika ettårs-kohorter mellan två årsskiften.
Som framgått av tidigare avsnitt ger den regionala modellen möjlig- heten att använda antingen nettoflyttningen eller de båda bruttoström— marna som underlag i framskrivningama. Effekterna på den åldersstruk- tur för befolkningen som erhålles av att göra framskrivningen på det ena eller andra sättet har dock inte tillräckligt undersökts. Antaganden om nettoflyttningen är beräkningsmässigt enklare eftersom det endast är fråga om en enda åldersstruktur. Detta kompliceras av svårigheten att använda procentuella fördelningar, när det totala nettot är nära noll eller när man har positiva tal i vissa åldersklasser och negativa tal i andra. I sådana fall är antaganden om bruttoströmmarna och åldersfördelningen inom dessa nödvändiga. Nackdelen med att använda antaganden för bruttoströmmar synes vara att vissa egendomliga effekter på nettoresulta- tet lätt uppkommer. Exempelvis kan inflyttningsöverskott ibarnaåldrar- na erhållas samtidigt som man får underskott för föräldragenerationen.
Någon anledning att i detta sammanhang redovisa flyttarnas ålders- struktur i olika regioner finns knappast. För centralt utförda regionala prognoser bör dock göras ingående studier av åldersstrukturer för de flyttande. Målet bör därvid vara att för regioner av olika karaktär samt för olika delar av landet söka hitta gemensamma mönster i flyttnings- strukturen. Den uppdelning av flyttarna efter flyttningsriktning som återfinnesi SCB:s tlyttningsstatistik har hittills använts i liten utsträck- ning i prognossammanhang men borde uppmärksammas mer. Det borde undersökas huruvida t. ex. åldersspecifika antaganden för olika flytt- ningsområden (exempelvis närliggande kommuner, övriga riket, utlandet) är en meningsfull förbättring av prognosmetodiken.
Flyttningamas omfattning och struktur i olika kommuner och regioner måste främst anses orsakade av näringslivets utveckling och förhållandena
Figur 4: I Flyttningsnet— to till Malmö kommun- block 1969—1 972
Antal 1 400
'I 200
1 000 800 1969 1970 600 400
200
—200
- 400
Antal 600
400 1971 J 1972 200
i
0
-200
J 400 1 l ]
-600 —800 -1 000 -1 200 -1 400 J | )1I0I2l013'0l4'ov510'éol7.018'0 . I1.0120'3IOI40.5.0I640I7IOI8.0 Ålder Ålder
på arbetsmarknaderna. En bedömning av näringslivsutvecklingen bör därför bilda grundvalen för flyttningsantagandena. I prognoser med ett relativt kortsiktigt perspektiv måste även konjunkturutvecklingen beak- tas. Ett tydligt samband mellan konjunkturer och tlyttningar har framträtt under senare år. Som framgår av figur 4:l återspeglas lågkonjunkturen 1971—1972 tydligt i utvecklingen av flyttningsnettot i Malmö kommunblock. Samtidigt spelar emellertid också andra faktorer in. Bland dessa bör främst bostadsbyggandet i närliggande kommuner nämnas.
I syfte att förklara flyttningarnas orsaker har för Malmö kommun- block utförts en regressionsanalys av de årliga fluktuationer som ägt rum i flyttningsnettot till Malmö kommunblock under perioden 1961—1971. I brist på statistik över sysselsättningsförändringar valdes som första variabel antalet arbetslösa i regionen (ARBREG). Som andra variabel
valdes antalet inflyttningsfärdiga lägenheter i småhus inom sydvästra Skåne exklusive Malmö kommunblock och Lunds och Trelleborgs kommuner (SBREG). Följande samband erhölls FNMKBL = 4 369 — 1,86 ' ARBREG — 0,54 ' SBREG' (FNMKBL = flyttningsnetto till Malmö kommunblock.)
Flyttningsnettots samband med de båda valda variablerna är påtagligt. ”Förklaringsgraden” för dessa variabler utgör tillsammans ca 98 %. En beräkning för år 1972 utifrån ovanstående samband ger ett något för stort negativt flyttningsnetto jämfört med det faktiska värdet. Orsaken till detta torde vara den extremt höga arbetslösheten under 1972, som ligger utanför det intervall som observerades 1961—1971.
5 Modell för prognos för bostadsområden
Som underlag för beslut som gäller utbyggnad och dimensionering av barndaghem, skolor osv. har man behov av prognoser för enskilda delområden inom en kommun. En prognosmodell som gör det möjligt att beräkna den framtida befolkningsstrukturen inom enskilda bostadsområ- den har utarbetats. Denna redovisas nedan.
Befolkningsförändringarna i skilda bostadsområden inom en region sammanhänger dels med förändringar av befolkningsstrukturen inom det befintliga bostadsbeståndet, dels med förändringar av bostadsbeståndet. Parallellt med dessa faktorer föreligger också ett svåranalyserat samband mellan utvecklingen i regionen som helhet och de enskilda bostadsområ- dena.
Prognosmodell för delområden utgår i ett första steg från de två ovan först nämnda faktorerna. Beräkningarna, som avser ettårsklasser, kan beskrivas på följande sätt.
1. I det befintliga bostadsbeståndet ändras folkmängden genom födelser, dödsfall och flyttningar. Förändringen av den totala folkmäng- den är i de flesta områden negativ och brukar därför vanligen kallas för utglesning. Den uttryckes oftast som ett procenttal. Utglesningen har samband med såväl individens ålder som bostadens typ och ålder. Bakom dessa samband ligger väsentliga sociala faktorer i samhället. Det är f. n. inte möjligt att renodla dessa faktorer på ett sådant sätt att de kan användas i prognossammanhang. Av detta skäl har det varit nödvändigt att begränsa analysen och prognossambanden till att gälla bostadens typ och ålder och de demografiska variabler som kan skattas. Varje generation av befolkningen kan således förändras med hänsyn både till egen ålder och till områdets typ och ålder. Speciella utglesningstal kan användas för exempelvis glesbygd eller mindre tätorter.
2. För att kunna beräkna folkmängden och dess fördelning när ett bostadsbestånd förändras genom t.ex. nybyggnad och rivning krävs kompletterande beräkningar. Det prognossystem som här beskrivs kan anknytas till kommunens planer som upprättas för bostadsbyggande och sanering. Nytillskottet och avgången kan anges antingen i form av lägenheter, rumsenheter eller yta. Antaganden måste därvid göras om
antalet boende med fördelning efter kön och ålder för den valda enheten. Boendetäthetstalen för de nya husen kan här varieras efter hustyp och husens läge.
Sett ur den kommunala planeringens synvinkel måste man, ivarje fall vid färdigställandetidpunkten för en bostad, anta att bostaden också blir bebodd. Det efterfrågeläge som har uppstått på bostadsmarknaden under de senaste åren har inom många kommuner medfört att nya lägenheter icke kunnat hyras ut. Man har också kunnat konstatera att lägenheter i det tidigare uthyrda beståndet i vissa fall blivit lediga. Den här använda beräkningsmetodiken kan f. n. icke klara dessa problem utan att direkta antaganden göres om a) att i vissa områden kommer icke full inflyttning att ske (eventuellt dolt genom en låg boendetäthet per lägenhet), b) att i vissa nybyggda områden kommer en utflyttning att ske som beräknings— mässigt måste definieras som rivning. Då inflyttning åter beräknas kunna ske måste lägenheten beräkningsmässigt betraktas som nybyggd.
3. Den yngsta åldersklassen erhålles på samma sätt som i prognosen för regionen som helhet genom antaganden om födelsefrekvensen för kvinnor i olika åldersgrupper. Det sålunda beräknade antalet födda måste dock modifieras i delprognosen med hänsyn till olikheter i områden av olika typ och ålder.
4. För att summan av prognoserna för regionens olika delar skall stämma med prognosen för hela regionen måste göras en korrigering av delprognosens värden. För varje åldersklass införes en korrektionsfaktor, vilken erhålles genom att dividera antalet individer enligt totalprognosen med summan för alla delområden. Om exempelvis totalprognosen ger 1 019 personer i åldersgruppen 36 år medan en summering av motsvaran- de värden som erhållits i prognosen för delområden för samma åldersgrupp endast ger 1000 personer, göres en multiplicering i alla områden med 1,019. Det bör dock här anmärkas att om denna korrektionsfaktor alltför mycket avviker från värdet 1,0, bör de gjorda antagandena omprövas. Beräkningarna för delområden kan uttryckas i en formel enligt följande
T_ T—l, . . ___. PMU—[FMij—l Uht,å(j—l)+Ni BN,ht ÅN,ht,j RI BR ÅRj] KJ
FME = folkmängd i område i inom viss åldersgruppj vid tidpunkt T Uht å = utglesningsfaktor med hänsyn till hustyp och husens ålder N = nyproduktion
B = boendetäthet i nya lägenheter
ÄN = åldersfördelning i nyproduktion R = rivna lägenheter i större saneringsprojekt
B = boendetäthet i rivna lägenheter ÅR = åldersfördelning i rivna lägenheter
F— enligt den regionala prognosen
Zi FMil
Kj beräknas utifrån
Beräkning av antal födda sker enligt: 49
_ Z . . mao—[jen FMka Fj Jht,å,l
F Jht,å,l
födelsefrekvens enligt regional prognos justering för O-åringar med hänsyn till hustyp, husens ålder och läge
|| 11
6 Underlag för prognosen för bostadsområden
6.1 Fruktsamhetens variationer med hänsyn till områdestyp
Variationerna i fruktsamheten är betydligt större mellan olika delar av kommunerna än mellan kommuner eller regioner som helhet. Dessa skillnader mellan olika bostadsområden har en mycket stor betydelse vid planeringen av lokalt bundna verksamheter för förskolebarn och för de olika skolstadierna. Det är därför av vikt att antagandena i prognosen baseras på en grundlig analys av ett för ändamålet anpassat statistiskt material.
1 det statistiska underlaget för prognosarbetet ingår även beräkningar av fruktsamheten i olika bostadsområden. Beräkningarna göres för homogena bostadsområden och utföres på samma sätt som beskrivits i avsnitt 4.1. Naturligtvis blir slumpvariationema betydande inom dessa relativt små områden. Genom att aggregera bostadsområden av likartad karaktär och basera beräkningarna på genomsnittstal för flera år bör dessa variationeri stor utsträckning kunna elimineras.
I tabell 6.1 redovisas resultaten av gjorda beräkningar för några utvalda bostadsområden. Samtliga områden är bebyggda med flerfamiljshus. Valet av områden har skett så att olika byggnadsperioder är representera- de. Det beräknade antalet födda barn har erhållits genom appliceringar på medelfolkmängden kvinnor i olika ettårskohorter av under resp. år antagna fruktsamhetstal i prognoserna för Malmö kommunblock.
Tabell 6.1 Faktiskt och beräknat antal födda i vissa bostadsområden i Malmö 1970 och 1971
Område Byggt 1970 1971 omkr. ___—__— _— Fak- Beräk— Index Fak- Beräk- Index tiskt nat tiskt nat 1381 Möllevången del 1900 53 40 132 40 33 121 1383 ” 1920—30 14 27 52 18 25 72 1340 Ellstorp 1940 22 24 92 15 23 65 1201 Ribersborg 1930—60 31 57 54 26 48 54 1425 Augustenborg 1950 42 51 82 33 43 77 1620-1 Lorensborg 1957—60 42 80 53 42 65 65 1630 Borgmästareg 1964—65 51 64 80 40 51 78 175 3 Gullviksborg 1966—67 91 76 120 56 67 84 i 1801 Rosengård 1968—69 98 71 138 161 105 153
Antalet födda barn är ofta förhållandevis stort imånga av de allra äldsta, saneringsmogna områdena. Detta beror dels på att andelen ungdomar är relativt stor, men dels också på att fruktsamheten är hög i sådana områden. Delar av Möllevången är exempel på bostadsområden av den här karaktären. Samtidigt finns det emellertid också bättre bevarade äldre områden med ofta en stor andel äldre personer. Andelen ungdomar är här betydligt lägre än i de tidigare angivna områdena samtidigt som även fmktsamheten ligger på en lägre nivå. Som framgår av tabell 6.1 är det faktiska antalet födda 20—30 % högre än det beräknade antalet i det först angivna området medan motsvarande tal för det andra Möllevångs- området liggeri genomsnitt 40 % under det beräknade antalet.
I hus som byggts under 1930-, 1940- och 1950-talen är det faktiskt antalet födda betydligt lägre än det beräknade. I tabell 6.1 redovisas fyra områden från dessa perioder. Det lägsta antalet finns i Ribersborgsområ- det och år 1970 även i Lorensborg. Bamantalet är här endast obetydligt över hälften av det beräknade antalet. Det senare området är byggt så sent som i slutet av 1950-talet.
För hus som byggts under 1960-talet är differensema mellan faktiskt och beräknat antal mycket stora. De allra senast byggda områdena har en mycket hög fruktsamhet. I tabell 6.1 redovisas som ett exempel en del av Rosengård där talet för 1971 ligger så högt som 153.
En av de mest intressanta företeelserna i de redovisade talen är den snabba nedgång i födelsetal som sker under de första 15 åren efter det att området är nybyggt. För att närmare kunna analysera denna nedgång har en särskild bearbetning från 1970 års material utförts, baserad på aggregen'ng av fastigheter efter byggnadsår. I tabell 6.2 redovisas resultaten från denna bearbetning.
Tabell 6.2 Faktiskt och beräknat antal födda 1970 i Herfamiljshus med olika byggnadsår
Byggnads- Faktskt Beräknat Index år antal antal
1968 303 244 124 1967 190 170 112 1966 134 131 102 1965 136 151 90 1964 147 169 87 1963 69 94 73 1962 132 153 86 1961 49 75 65 1960 66 94 70 1959 80 134 59 1958 29 57 51
Man finner här en nedgång från 24 % över det beräknade antalet för familjer som bor i hus byggda 1968 till vården omkring 50% under beräknat antal för husen byggda 1958. Nedgången är snabbast under de fem första åren och blir sedan något långsammare. Att det högsta värdet
inte är högre än 124 beror dels på att familjeri 1969 års hus inte kunnat medtagas, dels på att även flerfamiljshus i innerstaden ingår. Isådana hus liksom också i småhus visar det framtagna materialet att fruktsamheten är lägre än i flerfamiljshusi nyexploaterade områden.
6.2 Utglesningsprocessen med hänsyn till områdestyp
Den inomregionala rörligheten inom olika åldersgrupper har hittills inte varit föremål för någon större uppmärksamhet. Som en ersättning för områdesvis flyttningsstatistik kan generationsvis en jämförelse göras av åldersfördelningen vid olika tidpunkter. Ett exempel på sådana undersök- ningar är Gösta Ahlbergsl studier av förändringar vad gäller de yngre årskullarnai nyare stadsdelari Stockholm. Vid Malmö kommuns statistikavdelning har dataprogram utarbetats för årlig beräkning av de generationsvisa förändringarna av befolkningen i olika bostadsområden. Detta sker genom att kombinera data från två på varandra följande årsskiften. Materialet har tagits fram för ettårsklasser och homogena bostadsområden. Detta har visat sig vara en alltför långt gående indelning, eftersom slumpvariationerna medfört stora kastningar i de erhållna förändringarna och gjort materialet svårt att överblicka och använda. En omarbetning av systemet är aktuell, varvid möjligheter till aggregering för kohorter och områden samt genomsnittsberäkningar för ett antal år måste läggas in i programmet.
Från den hittills framtagna statistiken ges här som exempel uppgifter om förändringen i yngre åldrar inom några bostadsområden i Malmö byggda under olika perioder. Förändringstalen har här räknats samman till att avse genomsnittet för åren 1969—1971 för kohorter i treårsklas-
SCI".
Tabell 6.3 Årliga utglesningstal i yngre åldrar för vissa bostadsområden i Malmö 1969—1971
Områ— Byggt Årlig förändring i procent, ålder 1/1 resp. år dea omkr.
1—3 4—6 7—9 10—12 13—15 16—18 19—21
1381 1900 —35 —22 —10 — 8 +14 +43 + 5 1383 1920 30 20 19 15 14 6 +20 +29 1340 1940 —20 —18 — 9 + 1 — 7 +21 +29 1201 1930—60 — 6 — 2 0 + 4 0 — 2 — 6 1425 1950 — 6 —10 — 8 —— 4 — 5 — 8 —15 1620—1 1957—60 —11 — 8 — 5 — 5 — 3 — 7 —16 1630 1964—65 —12 —- 8 — 5 — 1 0 — l — 8 1753 1966 67 12 8 8 9 8 -11 + 5
& Namn på områdena återfinns i tabell 6.1
' Se bl. a. Regionala och lokala befolkningspro- gnoser, Studentlitteratur 1970,s.163—180.
Av tabell 6.3 framgår att förändringarna av befolkningsstrukturen i olika bostadsområden är mycket stora. I de allra äldsta områdena minskar antalet förskolebarn mycket snabbt. Däremot flyttar det in ungdomar mellan 15 och 25 åri dessa områden. I områdena byggda under perioden 1945—60 sker en icke obetydlig utglesning i samtliga yngre åldrar. Minskningen är dock starkast i åldersgrupperna omkring 20-årsåldern. Här är det barngenerationen som flyttar ut, främst till det nyuppförda bostadsbeståndet men också som tidigare visats till det äldsta bostadsbeståndet. En viss inflyttning sker också till områden byggda under den senaste tioårsperioden. Området Gullviksborg (1753) ger exempel härpå. [ många av dessa nya bostads- områden kan noteras en stor utflyttning av barnfamiljer. En minskning på 10 % per år bland förskolebarnen har kunnat konstateras i många områden under de senaste åren. Här måste dock betonas att utglesningen varierar från område till område och att det geografiska läget, ägarekate- gorien och naturligtvis hustypen ofta är avgörande för utglesningens storlek.
6.3 Inflyttarna i det nya bostadsbeståndet
Den här redovisade prognostekniken innebär att antaganden måste göras om antalet boende fördelat efter ålder i nya hus. Antagandena måste baseras på ett bostadsbyggnadsprogram, i vilket angivits hur många lägenheter/rumsenheter som planeras bli färdigställda under prognospe- riodens olika är med fördelning på områden. Folkmängden i dessa hus erhålles sedan genom antaganden dels om boendetäthet, dels om relativ ålders— och könsfördelning på de boende.
Tabell 6.4 Boendetäthet i nya flerfamiljshusområden i Malmö byggda 1965 —l972
Område Ägare Färdigställt Antal Rum senh. Boendetäthet år, månad lägenheter per lägenhet Slutet Inv/ av år lägenhet Borgmästareg HSB 6409—6606 1 151 3,90 1966 2,85 Riksb Per Albins hem HSB 6510—6607 693 3,76 1966 2,94 Gullviksborg MKB 6509—6611 1 030 3,65 1966 3,19 Riksb Södertorp HSB 6703—6706 315 3,90 1967 2,86 Riksb 6702—6710 252 4,13 1967 2,87 Kroksbäck HSB 6611—6704 459 3,81 1967 2,88 MKB 6707—6806 990 3,69 1968 2,98 Fosietorp HSB 6706 —6806 1 063 3,88 1968 2,93 Höja Riksb 6704 -—7006 1 338 3,74 1970 2,99 Rosengård SV MKB 6805 —6907 1 590 3,76 1969 3,22 Rosengård NV HSB 6811—7006 1 506 3,83 1970 2,91 Rosengård SO Priv 6810—7112 1 375 3,57 1971 2,41 Rosengård NO MKB 6904—7012 786 3,73 1971 2,99 HSB 7004—7010 324 3,45 1971 2,48 Högaholm HSB 7007—7110 994 3,56 1971 2,44 Lindängen, del MKB 7002 —7201 962 3,37 1972 2,71
Flerfamiljshus, innerstaden
Män Kvinnor
%
Flerfamiljshus, ytterområden Ålder
Man ' Kvinnor
% 2,00 . >,. . ' " . . ' 1,50 2,00%
Smahus Män Kvinnor Figur 6: I Antaganden om åldersfördelning i ny- byggda hus. Andelar av . . . totalfolkmängden ipro % 1.50 . ' - ' 1.50 % cent per årskull.
Det boendetäthetstal som använts i hittills gjorda framskrivningar har varit antal boende per lägenhet. Skilda antaganden har gjorts för småhus och flerfamiljshus. För den senare hustypen görs även åtskillnad på innerområden och nyexploaterade områden. Ytterligare differentiering av antaganden i prognoserna för ytterområden synes nödvändiga. Tabell 6.4 ger boendetäthetstal för samtliga större flerfamiljshusområden i Malmö 1 byggda efter 1965.
I tidigare gjorda prognoser har antagits 2,9—3,0 boende per lägenhet i flerfamiljshus i ytterområden. Som framgår av tabell 6.4 har boendetät- heten i de senast byggda områdena sjunkit betydligt. I vissa områden beror minskningen av att samtliga lägenheter ej blivit uthyrda, i andra måste nedgången bero av andra orsaker. En av dessa är att den genomsnittliga lägenhetsstorleken har gått ned. Denna faktor har tidigare i prognosarbetet inte ansetts spela någon större roll. Som framgår av tabell 6.4 har områden med stora lägenheter inte haft den högsta boendetätheten. Redovisningen i tabellen tyder istället på att ägarekate- gorien är av viss betydelse. Områden tillhörande Malmö Kommunala Bostads AB (MKB) har ofta en högre initialboendetäthet än andra områden.
Åldersstrukturen i de nya husen erhålles genom den årliga statistiken över folkmängdens fördelning inom statistikområden och kvarter. Även här konstateras skillnader i första hand mellan flerfamiljshus i innerstad och i ytterområden men också mellan flerfamiljshus och småhus. Dessa kategorier har åtskilts i de antaganden som hittills gjorts, vilket framgår av figur 6: l.
Skillnaderna består framförallt i att småhus och flerfamiljshus i ytterområden har en större andel barn än innerområdena. I stor utsträckning beror naturligtvis detta på att lägenheterna oftast är mindre iinnerstaden. För både flerfamiljshusen i ytterområdena och småhusen är koncentrationen till de två generationerna unga föräldrar med barn starkt markerad. Man noterar dock att det är något äldre barnfamiljer i småhusen. För flerfamiljshusens del föreligger vissa skillnader mellan olika ägarekategorier. Dessa variationer har dock inte ansetts så stora att olika antaganden synts nödvändiga.
7 Försök med framskrivning vid alternativa utbyggnadstakter för ett bostadsområde
Snedheten i åldersfördelningen vid inflyttningstidpunkten medför att belastningen på de kommunala institutionerna blir mycket ojämn. Det höga barnantalet i nya områden och den nedgång som sker genom det snabbt minskande antalet födda är av avgörande betydelse för dimensio- neringen av institutioner för barnaåldrama. Från många synpunkter vore det önskvärt att erhålla en jämnare åldersstruktur och en jämnare utveckling i de enskilda bostadsområdena.
För att erhålla en annorlunda utveckling har olika möjligheter till utjämning diskuterats. Den koncentration till unga personer med barn som finns i det nya beståndet skulle i viss mån kunna undgås med en annan fördelningspolitik vid bostadsförmedlingen eller med en större rörlighet på bostadsmarknaden. Möjligheterna härtill är dock begränsade med hänsyn dels till att det främst är unga familjer som söker bostad, dels till de skillnader i bostadskostnadsnivån som finns mellan hus av olika ålder.
En annan möjlighet som diskuterats är att redan vid planeringen och
utbyggnaden av nya bostadsområden åstadkomma en önskvärd utjäm- ning. En blandad bebyggelse med både småhus och flerfamiljshus synes dock inte ge den önskade effekten eftersom unga familjer med barn överväger i båda hustyperna samtidigt som inslaget av äldre personer är litet. Inte heller en blandning av lägenhetsstorlekar torde få någon större effekt när det gäller att få in en större andel äldre personer i nya lägenheter.
Teoretiskt sett borde det bästa sättet för en utjämning vara att ansluta den nya bebyggelsen till ett äldre bostadsområde eller till en stagnerande tätort. Härigenom kan man utnyttja den kapacitet ifråga om skolor etc. som redan är uppbyggd men som inte längre behövs i full utsträckning med hänsyn till den förändrade åldersstrukturen. Brist på mark etc. lägger dock ofta hinder i vägen för en sådan utbyggnad.
En jämnare utveckling borde också kunna erhållas genom att bygga ut ett nytt bostadsområde etappvis. Man skulle härigenom kunna undvika åtminstone en del av den toppbelastning som erhålles vid en koncentre- rad utbyggnad. För att studera effekterna av olika utbyggnadstakter har Malmö kommuns statistikavdelning utarbetat ett dataprogram som nära ansluter sig till det tidigare redovisade systemet för prognoser för delområden. Folkmängden fördelad efter ålder vid olika tidpunkteri framtiden erhålles genom antaganden om antal nybyggda lägenheter efter byggnadsår samt boendetäthet och åldersfördelning i nya hus. Folkmäng- den i dessa hus förändras i beräkningarna genom antaganden om dödlighet, fruktsamhet och flyttningsbenägenhet.
Beräkningarna redovisas här för ett flerfamiljshusområde med 1 000 lägenheter vilket utbygges enligt fem olika utbyggnadstakter nämligen
Alt 1 1 000 lägenheter år 0 Alt 2 200 lägenheter/år åren 0—4 Alt 3 100 lägenheter/år åren 0—9 Alt 4 500 lägenheter år 0, 500 lägenheter år 5 Alt 5 500 lägenheter är 0, 500 lägenheter är 10
Resultaten av beräkningarna redovisas i figurerna 721 och 7:2, vilka visar det summerade antalet för följande treårsgrupper
1—3 år 7—9 år 4—6 år 10—12 år 13—15 år
Figurerna 7: 1 och 7: 2 visar att den maximala nivån når högst för de yngsta åldrarna. Den något lägre maximinivån för de äldre barnen sammanhänger med den utflyttning som äger rum innan de största årskullama kommer upp i skolåldern. Skillnaderna mellan de olika utbyggnadsalternativen blir därigenom också större för de yngre grupper- na än för de äldre.
En utbyggnad koncentrerad till ett enda är medför för den yngsta åldersgruppen att barnantalet vid slutet av utbyggnadsåret när ett
Figur 7: 1 Beräknat antal barn i olika åldrar vid alternativa utb yggnads- takter.
Ulbywnadslakl urbygqrudsiakr
-------- 1000 Iqh .a: 0 -— 500 lgh av 0, 500 lgh ." 5 _ zoo ngn/s. aren oa -— " 5001qh ." 0, 500 lgh a. la — - — 100 lgh/ar alen 0-9
Antal barn Ant." mm
300 300
260 260
220 . 220
l'3.u
ISO 180
140 140
IOO IOO
60
20
Antal barn Antal barn 300 300 260 250 220 220 130 180 140 140 100 E 100 60 50
20 20
maximalt antal på 279 barn. En spridning av byggandet på 10 år medför en sänkning av maximinivån till 210 barn vilket är 25 % lägre än enligt alternativ 1. Ännu något lägre maximinivå, 196, erhålles för alternativ 5, dvs. två etapper med 10 års uppehåll i byggandet.
För de andra åldersgrupperna är som tidigare nämnts maximinivån lägre och inträffar senare. Skillnaden mellan maximinivåema för altema- tiven med snabb resp. utsträckt utbyggnad blir också mindre i de högre åldersgrupperna, vilket framgår av tabell 7.1.
Antal barn
Antal barn 220
lao [40 100
so;=
Antal barn
220
180
140
100
60
20
Antal barn
220
180
140
100
60
20
Antal barn
ISO
140
ICO
60
20
[0 15
10 12.11
20 25 Ar
Tabell 7.1 Maximum för barnantal vid utbyggnad av I 000 lägenheter enligt olika
utbyggnadsalternativ
Alternativ
(."-th»—
[%avaltl
(Jr-5045)
Ålder 1—3
279 257 210 240 196
92 75 86 70
4-6
248 225 210 225 184
91 85 91 74
7—9
220 210 190 193 165
95 86 88 75
10—12
199 188 172 175 146
94 86 88 73
13—15
179 170 158 162 138
95 88 91 77
Figur 7:2 Beräknat antal barn i olika åldrar vid alternativa utb yggnadstakter
En utbyggnad av institutioner kan knappast ske för det maximala anta— let barn i olika åldrar enligt något av alternativen eftersom man då ganska snart erhåller en stor överkapacitet. I avsikt att studera under- och överkapacitet för olika alternativ har en beräkning gjorts av medelnivån för en 30-årsperiod samt den summerade absoluta avvikelsen från denna. Resultaten redovisas i tabell 7.2.
Tabell 7.2 Medelnivå för en 30—årsperiod samt summerad absolut avvikelse från medelnivån vid en utbyggnad av I 000 lägenheter enligt olika utbyggnadsalternativ
Alternativ Ålder
1—3 4—6 7—9 10—12 13—15
l Medelnivå 109 112 110 106 103 Absolut avvikelse 1 999 1 994 1 768 1 528 1 280 3 Medelnivå 103 106 104 100 98 Absolut avvikelse 1448 1 376 I 288 1 174 1 045 5 Medelnivå 102 105 103 100 96 Absolut avvikelse 1 089 986 832 783 794
Av tabell 7.2 framgår att den summerade absoluta avvikelsen från medelvärdet blir betydligt lägre vid en utbyggnad på 10 år än vid en koncentrerad utbyggnad under ett enda år. En uppdelning på två etapper med 10 års mellanrum ger en summerad avvikelse som är enbart cirka hälften av motsvarande värde vid koncentrerad utbyggnad. Denna tabell liksom också diagrammen visar att en kraftig utjämning blir följden av en etappvis utbyggnad.
I diskussionen om vinsterna av en etappvis utbyggnad måste naturligt- vis även andra komponenter medtagas än eventuella utjämningar av åldersstrukturen. En utbyggnad i etapper kräver ett större nedlagt kapital i form av mark, gator, vatten och avlopp vilket drar kostnader som kan gå utöver vinsterna i form av lägre kostnader för kommunala institutioner vid koncentrerad utbyggnad. En annan synpunkt är också vilka effekter den etappvisa utbyggnaden har på institutioner som behöver ett visst befolkningsunderlag för att kunna etableras, t. ex. butiker. Dessa aspekter tas inte upp till analys i detta sammanhang.
II Urbanisering och tätortsutveckling
1965—1970
— av Rune Tryggveson
1 Inledning
Urbaniseringen i Sverige har beskrivits och diskuterats i åtskilliga sammanhang, på olika sätt och från skilda utgångspunkter. Som ett av de mera grundläggande arbetena torde få nämnas Gösta Ahlbergs avhandling Befolkningsutvecklingen och urbaniseringen i Sverige 1911—50, från 1953. Av de under senare är utgivna arbetena kan framhållas bl. a. Nils Lewans Landsbebyggelse i förvandling från år 1967 och Torsten Hägerstrands i olika skrifter publicerade arbeten, av vilka en del återfinns i uppsatssamlingen Urbaniseringen från år 1970, samt givetvis Urbanise- ringen i Sverige (SOU 1970:14). Dessutom finns många uppsatser i geografiska skrifter och meddelanden från universitetens geografiska institutioner. Som en undersökning från ett grannland kan nämnas Tor Fr Rasmussens avhandling Storbyutvikling og arbeidsreiser, som behand- lar pendling, befolkningsutveckling, näringsliv och urbanisering i Oslo- området.
Urbanisering används ibland som den sammanfattande benämningen på enskilda eller tillsammantagna fenomen som leder utvecklingen i samhället mot förhållanden, positiva eller negativa, som uppträder i tätbebyggda eller tätbefolkade områden. Enklare kan urbaniseringen definieras som den samhällsprocess som leder till att människorna överger glesbygden och koncentreras i tätbebyggda områden. Ofta blir dock inte utförda undersökningar av urbaniseringen särskilt uttömmande. Anled- ningarna härtill är uppenbara. Området är alltför komplext och mångfa- setterat och ofta saknas elementär statistik som bakgrundsinformation även för grundläggande variabler i urbaniseringsprocessen.
Mål och inriktning för föreliggande uppsats är av högst konventionell art. Urbaniseringen skall betraktas utifrån bl. a. tätortstillväxten mellan 1965 och 1970 enligt vid folk- och bostadsräkningarna använd definition och storleksgruppering. I huvudsak har framställningen inriktats på utvecklingen av tätorternas antal och storlek för landet totalt samt iviss utsträckning regionalt. Så långt det resursmässigt varit möjligt har ansatsen varit att studera och jämföra utvecklingen för kommungrupper enligt den av ERU använda indelningen efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag. I den mån en differentiering av befolkningen har kunnat utföras har denna måst inskränka sig till huvudsakligen de demografiska variablerna.
' Se ”Folk— och bostads- räkningen 1970” (SOS), Del 2.
I princip är det endast perioden 1965—1970 som här skall betraktas. Då inga större metodologiska hinder ger sig till känna behandlas dock översiktligt även den tidigare utvecklingen.
2 Tätortsbegreppet
2. l Definition
Vid de tre folk- och bostadsräkningarna (FoB) 1960, 1965 och 1970 användes den definition av tätort, som fastställdes vid det nordiska chefsstatistikermötet 1960. I huvudsak innebär denna att såsom ”tätbe- byggt område räknas alla hussamlingar med minst 200 invånare, såvida avståndet mellan husen normalt icke överstiger 200 meter”.l
Vid den svenska tillämpningen av definitionen har, med särskilda undantag, sommarstugor i princip jämställts med annan bebyggelse. Vid avgränsning på karta kan inte alltid bebyggelsen klassificeras. De renodlade sommarstugeortema blir emellertid aldrig räknade som tätor- ter, eftersom sommarstugornas ägare och deras familjer mera sällan torde vara mantalsskrivna där, dvs. lägsta invånargränsen uppnås inte.
Beträffande avståndet mellan husen medger tätortsdefinitionen en variation som möjliggjort en avgränsning som tar hänsyn till olika bebyggelsestruktur. För de flesta tätorter har ett avstånd på 150—200 meter ansetts lämpligast. I tätbebyggda jordbruksbygder har i regel ett avstånd på ca 150 meter tillämpats liksom vid pärlbandsbebyggelse längs en väg. Avstånd på mer än 200 meter har tolererats för att inkludera grupper av samlad bebyggelse med nära anknytning till en större tätort.
2.2 Något om tätortsbegreppet som målare av urbaniseringsgrad och urbaniseringsprocess
Med urbaniseringsgrad brukar enkelt menas andelen av befolkningen som är bosatt i tätort och med urbaniseringsprocess tillväxten av den i tätorter boende befolkningen. I verkligheten torde dock knappast dessa definitio- ner vara helt tillfyllest vid en nyanserad analys, vilket möjligen kan hänföras till urbaniseringsbegreppets komplexitet och mångtydighet.
En rad frågor skulle kunna ställas som t. ex.: Varför är det över huvud taget av intresse att studera urbaniseringsprocessen och dela upp befolkningen i urban och rural? Är det fortfarande av intresse att i Sverige, där mer än 80% av befolkningen nu bor i tätorter, dela in befolkningen i urban och rural? Vilken urbaniseringsgrad skall ha nåtts när det inte längre är meningsfullt att studera urbaniseringen? Skall verkligen avståndet mellan byggnaderna vara det mest avgörande vid definitionen av urban — rural?, Skulle studiet av urbaniseringen kunna begränsas enbart till större och växande tätorter? etc. Det finns knappast anledning att gå in i detalj på dessa och liknande frågor, utan framställningen skall inskränkas till några få meningar för att försöka belysa det relativa i att mäta urbaniseringen i termer av andelen boende i tätort.
Enligt den nordiska tätortsdefinitionen räknas som tätort hussamlingar
med ned till 200 invånare. Glesbygd är den delen av landet som inte omsluts av någon tätortsgräns.
Denna tätortsdefinition med följande uppdelning av befolkningen m.m. på urban och rural är den som hittills har betraktats såsom den huvudsakliga och har endast använts i eller med anknytning till FoB och används också i denna uppsats. En diskussion om andra tänkbara definitioner återfinns i ett senare avsnitt.
Att studera urbaniseringen utifrån tillväxten av tätortsbefolkningen ligger närmast till hands för befolkningsstatistiken, men under förutsätt- ning att bildandet och tillväxten av tätorter har sitt ursprungi övergången från jordbrukssamhället till industri- och servicesamhället borde det egentligen vara mera närliggande att betrakta urbaniseringen med utgångspunkt i omstruktureringen av näringslivet. Förutsättningen är emellertid inte helt invändningsfri men är tillräckligt berättigad för att aktualisera frågan om inte tätortsdefinitionen på något sätt, liksom före 1950, borde knytas till näringslivets sammansättning.
Tätortens funktion bör åtminstone indirekt visa sig i näringsgrensför- delningen hos de förvärvsarbetande och landskapsgeografiskt i bebyggel- sens struktur. Tätortsdefinitionens minimifolkmängd får ses mot bak- grunden av att en ort i allmänhet måste vara av en viss storlek innan den urbana särarten framträder.
Är då en folkmängd av 200 invånare tillräcklig härför? Naturligtvis kan inte frågan besvaras entydigt med giltighet för varje tätort.Först måste kraven närmare specificeras. Måste de sysselsatta i glesbygdsnäring- ar utgöra en minoritet och i så fall vilken högsta andel är tillåten? Vilka krav ställs på lägenheternas kvalitet? Vilka serviceinrättningar skall finnas? Hur skall vattenförsörjningen vara anordnad? Skall det finnas särskilda förskrifter för vägar, vägbelysning, hastighetsbegränsning vid genomfart m.m.? Frågorna kunde göras många fler men de för det negativa med sig att om de skulle beaktas skulle definition och avgränsning av tätorterna bli ännu mera komplicerad än de för närvarande är, de till synes enkla reglerna till trots.
Ur en studie av tätortsutvecklingen under 1950-talet kan bl. a. följande tabell sammanställas avseende s. k. bestående tätorterna.
Tabell 2.1 Bestående jordbruksorter 1950—1960
Storleks- Jordbruksorter Folkökning 1950— klass 1960 i % Antal Andel i Folkmängd i % 1950 % av av sammanlagd Samt- Jord- och total— folkmängd i liga bruks- 196 0 antalet storleks- orter orter klassen 200— 499 18 2,6 —4,9 500— 999 171 17 9 5,2 —2,8 1000—1999 6 3 3 16,7 —3,2 2 OOO—4 999 1 I 1 21,3 —2,7
Källa: R Tryggveson: Urbanisering och tätortsutveckling 1951—1960, Lund 1967.
' Se SOU 1963:62, s. 186. ” T. Hägerstrand: Urbaniseringen, Lund 1970.
Det kan tilläggas att en uppdelning efter övriga näringstyper inte visar några särskilt markerade skillnader i folkmängdsutvecklingen, vilken synes vara mera avhängig av ortens storlek (med dess bakomliggande faktorer) än av vilken typ av stadsnäring som dominerar. Åldersfördel- ningen i tätorter upp till 5 000 invånare visade större likheter med åldersfördelningen för glesbygd än med den genomsnittliga för tätorter— na.
Ur samma källa kan även inhämtas att 208 tätorter från 1950 års bestånd i storleksklassen 200—499 invånare hade till år 1960 upphört att räknas såsom tätorter, medan 164 tillkom (nybildades) i samband med 1960 års avgränsning. För storleksklassen 500—999 invånare var motsva- rande antal 10 resp. 5. Antalet bestående tätorter i vissa storleksklasser som ökade eller minskade sin folkmängd mellan 1950 och 1960 framgår av tabell 2.2. Som synes blir inte öknings-/minskningsmönstret vidare stabilt förrän tätorterna kommit upp i ca 2 000 invånare. Motsvarande utveckling perioden 1965—70 framgår av tabell 5.6.
Tabell 2.2 Befolkningsutvecklingen inom vissa tätortsgrupper 1950—1960
Storleks- F oIkökning Oförändrat Folkminskning klass Antal I % av to- tala antalet 200— 499 320 3 352 52 500— 999 189 — 147 44 1000—1 999 139 1 47 25 2 OOO—4 999 99 — 14 12 5 000—9 999 43 — 3 7
Sett från bl. a. servicesynpunkt torde det vara en viss skillnad att bo i en stor tätort jämfört med att bo i en liten även om det bör beaktas att den stora tätorten ofta nog är betydligt mera heterogen och uppvisar ett helt annat utseende i centrum än i ytterområdena. En ingående diskussion skall inte tas upp här. Det bör vara tillräckligt med följande citat av Arpi:
”Det bör dessutom varnas för ett okritiskt användande av orden tätort eller urbanisering. En bonde på en gård en km utanför en stor stads tätortsområde är glesbygdsbo enligt definitionen, fastän han har den stora stadens alla servicemöjligheter inom bekvämt räckhåll. Å andra sidan är en bonde i någon av övre Norrbottens jordbruksbyar tätortsbo enligt definitionen, även om byn kanske blott har en lanthandel som enda representant för servicenäringama och avståndet till en välutrustad centralort uppgår till många mil.”1
Ett ytterligare citat skall för övrigt införas, nämligen från Hägerstrands uppsats om Urbaniseringen som världsproblem i avsnittet om storstadens växande betydelse2 :
”Vid betraktelser över urbaniseringsprocessen finns det särskild anledning att hålla ögonen på storstadsregionerna. År 1930 levde elva procent av
världens befolkning inom sådana regioner, förutsatt att den undre gränsen sättes till 100 000 invånare. År 1960 hade andelen stigit till tjugu procent. Det finns inget skäl att tro annat än att samma tendens skall fortsätta att göra sig gällande. Hela nytillskottet av befolkning fram till sekelslutet torde komma att bli stadsbefolkning, siffermässigt sett, och en allt större del därav just storstadsbefolkning.”
Det synes ligga nära till hands att faststlå att minimigränsen på 200 invånare för tätort är alltför låg när befolkningen skall uppdelas på urban och rural. I varje fall är den så internationellt sett och det kan även erinras om att det tidigare här i Sverige ansågs att en ort var stadsmässig först när den uppnått 2 000 invånare. En annan sak är att även de mindre tätorterna har ett icke obetydligt intresse som planeringsenheter och åtminstone delvis för studiet av urbaniseringen som kontinuerlig process betraktad.
Som något antytts betydde tidigare en andel jordbruksbefolkning på minst 40 % att en befolkningsagglomeration inte räknades som tätort. (År 1920 frånräknades dessutom jordbruksbefolkningen i de tätorter som kvarstod sedan jordbruksbyarna utmönstrats.) Anledningarna härtill kan vara både i vissa fall väl motiverade och i andra fall diskutabla. För närvarande torde emellertid knappast andelen i näringsgrenen jordbruk rn. ni. vara av särskilt intresse vid bestämningen av tätortsbegreppet, men frågan är om inte mångsidigheten i näringslivet vore värd en viss uppmärksamhet och då i synnerhet vad de mindre tätorterna beträffar. I de större orterna föreligger knappast hithörande problem, för oavsett vilken näringsbeteckning en större tätort har fått torde i en sådan praktiskt taget alltid — här bortses från svårare konjunkturnedgångar — finnas fullgoda arbetstillfällen för folk med olika utbildning, anspråk, ålder, kön m.m.
Tätortsregionerna är avgränsade utifrån uppgifterna om pendling från FoB 65 (bostadsort med hänsyn till kommun och församling, arbetsplats med hänsyn till kommun). Vid FoB 70 utvidgades pendlingsstatistiken till att omfatta förutom arbetsplatsens belägenhet i landsförsamling även tätortspendling (mellan tätorter, mellan glesbygd och tätort samt inom glesbygd över kommunblocksgråns). Det är mycket möjligt att pend- lingen borde tillmätas en mera grundläggande betydelse än hittills i samband med studier av urbaniseringsprocessen samt avgränsningen av urbana och rurala områden.
Variationer i tillgången på service är en grundläggande anledning till det stora intresset för tätortsstatistiken. Under årens lopp har en förändring inträffat i levnadsbetingelserna som i stor utsträckning bör ha verkat i utjämnande riktning. Men naturligtvis föreligger variationer fortfarande; mellan glesbygd och mindre tätorter, mellan mindre och större tätorter och — inte minst — inom stora tätorter. Frågan är vilken betydelse olikheterna skall tillmätas. Är det egentligen någon praktisk skillnad i att ha en timmes bilresa till den stora tätortens stora varuhuscentrum jämfört med att bo i tätorten och i bästa fall komma till varuhuset på en halv timme? Från miljösynpunkt torde det vara en viss skillnad i att bo i den stora tätortens villaområde jämfört med att bo
1 Statistisk tidskrift 1903.
inom en förorts hårt exploaterade höghusbebyggelse? Är det över huvud taget intressant för en planerare att få reda på folkmängden och dess konventionella uppdelningar för en stor tätort om han inte samtidigt kan få tätorten styckad regionalt i dess för aktuellt syfte önskvärda beståndsdelar?
Här kan erinras om att landets två största kommuner är uppdelade i vardera ca 800 statistiska redovisningsområden, vilka sedan på olika sätt kan användas som ”byggstenar” i större planeringsområden.
I stort sett är det eller kan det förväntas vara en märkbar skillnad i viktiga avseenden mellan större och mindre tätorter. Möjligen borde inte de mindre tätorterna ingå då urbaniserad befolkning och urbaniserings- grad beräknas utifrån FoB: s tätortsstatistik. Var gränsen skall sättas kan givetvis diskuteras, men i varje fall borde storleksklassen 200—499 invånare utgå helt och möjligen även klassen 500—999 invånare. De orter som återstod kunde sedan i avgränsnings— och analyssammanhang ägnas desto större uppmärksamhet.
3 Tätortsavgränsningens principer, metodik m. rn.
3.1 Utvecklingen isammandrag
Den grundläggande idén om vad som skall anses vara en tätort har varit rätt lika genom åren. En tätort har alltså varit ett område med tätare bebyggelse än omkringliggande bebyggda områden, bebyggelsens karaktär har varit annorlunda än i agrar- och glesbebyggelse, invånarna har ofta en annan yrkes- och näringsstruktur och tätorten har vidare vissa serviceor- gan som betjänar även omkringliggande områden. Arealutnyttjandet i tätorten är i princip intensivt. Tätorten skulle även ha en viss minimifolk- mängd. I sin uppsats om Folkmängden i Sveriges köpingsliknande samhällen år 1900 skriver E Arosenius1 med hänvisning till de gamla byarna före skiftesverket att även där byarna bibehållit sig såsom befolkningscentra ”hafva de ofta undergått väsentliga förändringar i avseende på byggnadssätt och näringslif och från att vara 'bondbyar” närmat sig stationssamhällenas typ”.
Benämningen tätort har hävd endast sedan folkräkningen 1950. Ti- digare skildes konsekvent på administrativa och icke administrativa agglomerationer. Till de administrativa räknades i sin helhet städer, köpingar och municipalsamhällen, alltså i princip utan hänsynstagande till var gränsen mellan gles- och agglomererad bebyggelse egentligen gick. De icke administrativa orterna benämndes vid folkräkningen 1890 — den första med försök till tätortsstatistik — för ”köpingslika områden”, 1900 talades det om ”köpingsliknande samhällen”, 1910 om ”tätbebyggda orter å landsbygden” och 1920—1945 om ”befolkningsagglomerationer”.
Viktigare än benämningen är ändå avgränsningen. Det råder ingen tvekan om att nuvarande metod i praktiken har sina brister men före den nuvarande kartavgränsningens tid torde de ofta knapphändiga anvisningar som utfärdats av statistiska centralbyrån (SCB), och som växlade från
folkräkning till folkräkning, ha blivit föremål för subjektiva tolkningar hos pastorsämbetena, vilka utförde avgränsningen.
l SCB:s cirkulär angående folkräkningen 1890 begärdes bl.a. att i utdragen ur de husförhörslängder som skulle insändas till verket skulle tilläggas orden ”Köpingslikt område” för sådan plats på landsbygden som hade en mera sammanträngd befolkning om minst 100 personer ”och som enligt regel har boningshusen liggande utefter en eller flera gator, varigenom platsen oftast erhåller utseende av en köping eller mindre stad såsom fallet är med vissa förstäder, järnvägsstationer, fiskeläger, lastage— platser, fabriks- eller bruksområden, större byalag o. d.”1. Emellertid blev lämnade uppgifter så ofullständiga att någon tätortsstatistik inte togs in i SCB:s berättelser.
År 1900 tillkom municipalsamhällena. Uppgift om vilka gårdar och lägenheter som hörde till ett municipalsamhälle borde anges i de församlingsboksutdrag som i samband med folkräkningen 1900 skulle insändas till SCB. Kvaliteten blev emellertid minst sagt bristfällig. I samband med en bearbetning som ändå gjordes sammanställdes även folkmängdsuppgifter avseende år 1900 för alla orter som blev municipal- samhällen åren 1901 och 1902.
De icke administrativa tätorterna vid folkräkningen 1910 erhölls på så sätt att agglomerationer med minst 1 000 invånare enligt församlings- boksutdragen kompletterades med i första hand orter som erhöll municipalsamhälles status är 191 1.
Från folkräkningen 1920 började tätortsredovisningen bli mera full- ständig med en minimisiffra för folkmängden av 250 invånare. Bland annat användes vid avgränsningen församlingsboksutdragens uppgifter om yrkes— och näringsfång samt ekonomiska och topografiska kartor under iakttagande av kända förhållanden och komplettering med besök i orterna. Tekniken gick ut på att församlingsboksutdragen gicks igenom och orter, gårdar och såvitt möjligt lägenheter identifierades på de ekonomiska eller topografiska kartorna.
Från 1930 har minimifolkmängden för en icke administrativ tätort varit 200 invånare. Pastorsämbetena fick åter svara för avgränsningen enligt metoden före 1920. SCB:s kontroll skärptes emellertid och kartor och andra tillgängliga hjälpmedel böljande anlitas liksom fältstudier. Pastorsämbetena erhöll även från folkräkningen förteckningar över de fastigheter som betecknades såsom tätorter vid närmast föregående folkräkning.
År 1950 skedde tätortsavgränsningen i princip utan hänsynstagande till administrativa gränser, dock med det av praktiska skäl betingade undantaget att man bortsåg från obetydliga avvikelser mellan administra- tiv gräns och tätortsgräns. 2
Med dessa undantag gällde att endast avståndet mellan husen var avgörande för en tätorts sträckning. I de tryckta anvisningarna som tillställdes pastorsämbetena meddelades emellertid inte hur stort detta avstånd skulle vara. I de fall pastorsämbetena begärde upplysningar angav SCB att det var lämpligt att räkna med 100—200 meter. Vid SCB:s egna justeringar räknades i regel med ett avstånd av 200 meter eller något mindre.
' E Arosenius, Statistisk tidskrift 1903. ” Såsom obetydlig avvi- kelse räknades dels glesbe- byggda områden innanför den administrativa grän- sen med mindre än 200 invånare, dels tätbebygg- da områden med mindre än 200 invånare utanför administrativ gräns.
Avgränsningsmetoden var i allt väsentligt som förut, men naturligtvis vidtogs åtgärder för att öka fullständighet och tillförlitlighet. Pastorsäm- betena erhöll exempelvis inte endast förteckningar över tätorterna med ingående fastigheter vid närmast föregående räkning utan även förteck- ning över andra orter som ev. kunde anses som tätorter.
Den stora nyheten var kanske ändå att för tre län (Kalmar, Västmanlands och Norrbottens) utfördes avgränsningen efter en ny metod, nämligen utifrån tillgängliga kartor. Av provet drogs slutsatsen att i de delar av landet som det fanns ett förstklassigt kartmaterial var det möjligt att väsentligt förbättra tätortsavgränsningen.
Vid de tre räkningarna 1960, 1965 och 1970 har tätortsdefinitionen, som redan nämnts, varit densamma. Likaså har definitionens tillämpning i stort varit lika. Avgränsningarna 1965 och 1970 bygger för övrigt så långt möjligt på 1960 års.
Kartavgränsningsmetoden som prövades 1950 bildade utgångspunkt för tätortsavgränsningen vid FoB 60. Geografisk expertis utförde avgränsningen enligt ”fria linjens metod” på bästa tillgängliga storskaliga kartmaterial (ekonomiska kartor, flygbilder, grund- och översiktskartor m.m.). Den slutliga avgränsningen fastställdes på sammanträden i varje län, där länsexpertis och SCB:s geograf deltog. Slutligen sändes kartorna till de för FoB inrättade kommunala granskningsorganen för att ligga till grund för markeringen av de i tätort boende personerna i FoB: s mantalslängd.
Den nya metod som tillämpades 1960 hade framför allt två syften. För det första skulle avgränsningen bli så enhetlig som möjligt för hela landet, vilket nåddes (så långt bl. a. kartmaterialet tillät) genom att en enda till SCB knuten geograf handhade avgränsningen. För det andra skulle tätorternas geografiska utbredning bli fastställd och dokumenterad, vilket nåddes genom att gränserna inritades på kartor.
Vid FoB 65 inriktades arbetet på att dels uppnå jämförbarhet i statistiken med 1960, dels förenkla rutinerna genom att främst aktualise- ra 1960 års avgränsning. Detta gick så till att den tidigare avgränsningen aktualiserades vid lantmäteristatens läns- och distriktskontor utifrån å jour-förd fastighetskarta. Tätorterna i Älvsborgs, Skaraborgs och Västmanlands län, där ny ekonomisk karta var under utgivning eller just utgiven, avgränsades dock centralt av SCB.
Målet avseende jämförbarhet med tidigare räkningar var även vägledan- de vid F03 70. SCB: s geografer utförde avgränsningen i de län som sedan 1965 fått ny ekonomisk karta och vidare överfördes tätortsgränserna från 1960 och 1965 till kopior av lantmäteriets åjour-förda fastighetskarta. Samma tillvägagångssätt användes för tätorter under kommunalt mät- ningsväsende. I övrigt var förfarandet detsamma som vid de två närmast föregående räkningarna.
3.2 Kvalitet och jämförbarhet
Något kvalitetsmått för tätortsfolkmängden existerar för närvarande inte, men en begränsad och ännu ej färdigbearbetad studie — främst inriktad på arbetsplatsens belägenhet i tätort eller glesbygd — ingår i evalverings-
programmet vid FoB 70. En diskussion av kvaliteten vid olika räkningar får därmed lätt en subjektiv anstrykning.
Som framgått av det tidigare hyste SCB på dokumenterade grunder stora tvivel på sin tätortsstatistik från framför allt de två första räkningar sådan statistik framställdes. Å andra sidan torde urbaniseringsprocessen rimligtvis ha haft just det förlopp som statistiken i stort visar, dvs. en stark bildning av och ökning av antalet smärre tätorter. Efter 1950 ändrades processen så till vida att antalet småtätorter minskat.
Om man endast önskar ett grovt mått på urbaniseringsgraden så torde både kvalitet och jämförbarhet i stort sett vara relativt godai statistiken från olika räkningar från i varje fall 1920. Mera diskutabel blir både kvalitet och jämförbarhet efter en regional eller storleksmässig uppdel- ning. Om de större orterna betraktas tillsammans bör knappast hithöran- de problem ha varit överväldigande och detsamma bör gälla för administrativa tätorter fram till 1960. Sålunda kan t. ex. nämnas att år 1960 var 97,2 % av städernas befolkning urbaniserad, alltså avgränsad som boende i tätort. Städerna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län rymde en glesbygdsbefolkning som var mindre än riksandelen 2,8 %, medan Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Gävleborgs län visade en andel av minst 5 %. Regionalt blir alltså jämförbarheten mera osäker.
Men även på riksnivå blir både kvalitet och jämförbarhet diskutabla om det är tätorter i mindre storleksklasser som betraktas. Först och främst kan det i princip aldrig talas om jämförbarhet när olika definitioner har använts vid skilda mättidpunkter, och ändrade definitio- ner har främst drabbat de mindre (icke administrativa) tätorterna. Dessutom har det vid alla räkningar rått en viss osäkerhet om samtliga smärre tätortsbildningar kommit med vid avgränsningen. Svårigheter vidlåder även den nuvarande inarbetade kartavgränsningen och slutligen kan nämnas att det kommunala arbetet med markering i längden fordrar god lokalkännedom; allt felkällor som relativt sett betyder mest i lägre storleksklasser.
3.3 Fram tidsperspektiv
Om det förutsätts att någon form av uppdelning av befolkningen på urban och rural erfordras även fortsättningsvis inställer sig frågor om vilken typ av redovisning som är mest ändamålsenlig eller hur den nuvarande skall utvecklas. En svaghet med FoB: s typ av redovisning har varit att den kunnat utföras endast i samband med FoB och sålunda avsett endast befolkningens storlek och struktur vid detta vart femte år återkommande tillfälle. Det som saknas är kanske inte främst en liknande årlig tätortsstatistik som FoB: 5 utan även en möjlighet att knyta bl. a. de demografiska ändringskomponenterna till en redovisning, vilken visar skillnaderna mellan urban och rural vad avser fruktsamhet, dödlighet, omflyttning etc.
En möjlighet att erhålla en tätortsstatistik även icke FoB-år är att
avgränsningen från FoB 70 helt fastighetsanpassas av lokal myndighet samt att denna i samband med nybildningar o. d. avgör om ifrågavarande fastighet skall ha tätortsmarkering eller inte. Varje fastighet skulle sålunda erhålla tätortsmarkering i fastighetsregistret och därmed funnes koordineringsmöjlighet via fastighetsnumret till personregister. I princip skulle varje FoB: s tätortsavgränsning kunna kvarstå till nästkommande räkning då en grundläggande justering ägde rum.
En dylik teknik vore även av värde också i samband med FoB. I princip fick därmed kartavgränsningen med ”fria linjens metod” kvarstå. Den nuvarande tätortsdefinitionen skulle givetvis få ändras något så att vid beräkningen av en tätorts folkmängd skulle befolkningen på en fastighet i sin helhet anses antingen tillhöra ifrågavarande tätort eller inte. Denna avvikelse från tätbebyggelsens sträckning skulle emellertid ha den påtagliga fördelen att bestämningen av en tätorts folkmängd kunde göras helt maskinellt.
Det mest moderna synes emellertid vara en avgränsning utifrån fastighetskoordinater. Den nu pågående koordinatsättningen av landets fastigheter kommer att vara avslutad omkring år 1980.
Förutsättningen för de två nämnda möjligheterna är emellertid bl. a. att tätortsmarkering eller koordinat återfinns för varje individ eller fastighet i de register som ligger till grund för statistikframställningen eller att i varje fall fastighetsnumret finns medtaget för koordination med för regional statistikframställning sidoordnade register. Koordinatema skulle medföra bl. a. större möjligheter att studera förhållandena inom exempelvis en stor tätort. En annan sak är att en koordinatavgränsning skulle göra avgränsningen mera stel än den nuvarande med hänsyn till avståndsregel och bebyggelsens karaktär.
Låt hypotesen vara att dels är uppläggningen av FoB:s nuvarande tätortsstatistik något för komplicerad och insatskrävande, dels skulle en redovisning inte minst för förändringsdata behövas.
En enkel indelning kunde förslagsvis byggas upp med församlingarna som minsta byggten eller, varför inte ta steget fullt ut, med de år 1974 färdigbildade ca 280 kommunerna. Varje kommun eller enhet skulle klassificeras som urban, semiurban eller rural, dvs. endast tre grund- läggande kommuntyper skulle förekomma. Vid klassificeringen kunde sedan hänsyn tas till i enklaste fall en kombination av kommunens folkmängd och tätortsgrad enligt exempelvis följande uppställning, i vilken bokstaven U betecknar urban, SU semiurban och R rural.
Folk- Tätortsgrad i % mängd ___—_ 0—49 % 50—89 % 90—100 %
— 9 999 R SU SU 10 000—19 999 R SU U 20 000—99 999 R SU U 100 OOO—w R SU U
Enligt denna modell (som dock måste förfinas) skulle 33 av de 272 kommunblocken år 1973 med 35 % av landets befolkning betecknas som urbana och 41 kommunblock med 5 % av befolkningen som rurala. De återstående 198 kommunblocken med 60 % av befolkningen skulle sålunda vara av semiurban karaktär.
En för planeringen icke helt ointressant statistik torde för övrigt kunna utarbetas utifrån riksplanens (Kungl. Maj:ts prop. 197221 1 l) indelning av landet i storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommun- centra. (Med i SCB:s anslagsframställning för 1974/75.) Här kommer bl. a. serviceaspekten in i bilden men också värderingar om framtida utveckling.
4 Kommungrupper
Denna uppsats studerar bl. a. urbaniseringen inom de av ERU använda kommungrupperna (H-grupperna). Benämning och avgränsning framgår av bilaga 11, sid. 27.
Folkmängdsutvecklingen inom kommungrupperna sedan 1950 framgår av tabell 4.1. I tabell 4.2 visas folkmängdsutvecklingen med indextal och i tabell 4.3 folkmängdsandelen i H-grupperna 1950, 1960, 1965 och 1970.
Det mest slående draget i utvecklingen synes vara att Norra glesbygden är den enda grupp som under hela perioden, av det punktvisa betraktandet att döma, har haft folkminskning. Grupperna Stockholm samt Göteborg och Malmö har hela tiden haft en folkökning som i markerad grad legat över riksgenomsnittet medan grupp Större städer endast legat svagt högre. Södra mellanbygden och Norra tätbygden har under den betraktade perioden visat en högst obetydlig ökning.
Tabell 4.1 Befolkning efter kön i kommungrupperna 1950 (den 31 dec.) samt 1960, 1965 och 1970 (den 1 nov.) enligt administrativ indelning 1971
Folkmängd Stockholm Göteborg Större Södra mel- Norra tät-
och Malmö städer lanbygden bygden
1950 1065 042 854 514 2 195 925 1 805 000 607 487 1960
Män 590 679 473 400 1 172 051 925 201 309 010 Kvinnor 643 679 491450 1 175 329 897 801 304 191 Summa 1 234 358 964 850 2 347 380 1823 002 613 201 1965
Män 648 952 520 992 1 225 797 930 696 306 694 Kvinnor 695 038 533 214 1 227 137 901 877 302 199 Summa 1 343 990 1054 206 2 452 934 1832 573 608 893 1970
Män 703 452 570 601 1 287 538 935 833 309 358 Kvinnor 746 178 581 102 1 290 684 909 410 306 155 Summa 14-49 630 1 151703 2 578 222 1845 243 615 513
Norra gles- bygden
516 071
268 355 243 983 512 338
246 641 226 744 473 385
227 155 209 437 436 592
Riket
7 044 039
3 738 696 3 756 433 7 495 129
3 879 772 3 886 209 7 765 981
4 033 937 4042 966 8 076 903
Tabell 4.2 Folkmängdsutvecklingen i kommungrupperna från 1950
Grupp Folkmängdsindex (Basåret = 100) Basår 1950 Basår 1960 Basår 1965 1960 1965 1970 1965 1970 1970 Stockholm 115,9 126,2 136,1 108,9 117,4 107,9 Göteborg och Malmö 112,9 123,4 134,8 109,3 119,4 109,2 Större städer 106,9 111,7 117,4 104,5 109,8 105,1 Södra mellanbygden 101,0 101,5 102,2 100,5 101,2 100,7 Norra tätbygden 101,0 100,2 101,3 99,3 100,4 101,1 Norra glesbygden 99,3 91,7 84,6 92,4 85,2 92,2 Riket 106,4 110,3 114,7 103,6 107,8 104,0
Tabell 4.3 Kommungruppernas folkmängdsandel 1950—1970
Grupp Folkmängdsandel i promille 1950 1960 1965 1970
Stockholm 151 165 173 179 Göteborg och Malmö 121 129 136 14 3 Större städer 313 313 316 320 Södra mellanbygden 256 24 3 236 228 Norra tätbygden 86 82 7 8 76 Norra glesbygden 73 68 6 1 54
Riket 1 000 1 000 I 000 1 000
I och med den olika folkmängdsutvecklingen har givetvis befolknings- koncentrationen ändrats. Två tredjedelar av folkökningen 1950—1970 har som netto betraktat fallit på de tre storstadsområdena.
5 Urbaniseringen — allmän översikt
5.1 Tätorternas antal och storlek
Att vid avgränsningstillfällena bestämma tätorternas antal och folkmängd har som framgått av det föregående varit förenat med långt ifrån obetydliga svårigheter. Givetvis har detta faktum även påverkat möjlig- heterna att göra tidsmässiga jämförelser avseende urbaniseringen och dess process. Mera ingående jämförelser kan inte göras mellan tidsperioder före och efter större ändringar i definition och metod.
Det torde emellertid kunna fastslås att urbaniseringsprocessen fram till början av 1950-talet givit upphov till alltfler tätorter. De större tätorterna ökade sin folkmängd och många nya tätorter tillkom. Under 1950-talet började urbaniseringen få ett något annat förlopp i den
meningen att antalet små tätorter började minska. Även om statistik som avser tätorternas befolkningsrörelse (bl. a. naturlig folkökning och nettoflyttning) inte förefinns är ändå bakgrunden till utvecklingen klar: flyttningarna går mer än tidigare direkt från glesbygden till de större orterna och från mindre orter till större. Glesbygdsproblemen har blivit ett faktum i alltfler kommuner med bl.a. stora kommunsammanlägg- ningar som följd.
Utvecklingen av tätorternas antal och storleksfördelning framgår av tabell 5.1. Antalet tätorter med mindre än 500 invånare minskade från 1950 till 1970 med 320 medan antalet med minst 10 000 invånare ökade med 42. Från 1960 till 1970 var motsvarande antal 127 resp. 31.
Av år 1965 befintliga tätorter hade 83 utgått till år 1970, på grund av att folkmängden underskridit 200 invånare, och 63 hade växt samman med annan tätort. Antalet nytillkomna tätorter var 102.
I vissa sammanhang är det mindre lämpligt att betrakta hela tätortsmassan. Ett bestånd av ”bestående” tätorter brukar därför byggas upp. I stort sett innebär detta att man som ”bestående” tätorter endast räknar tätorter som fanns med vid de båda mättillfällena. Upphörda
Tabell 5.1 Antalet tätorter efter storlek 1950, 1960, 1965 och 1970
Storlek Antal tätorter Fördelning i% 1950 1960 1965 1970 1950 1960 200— 499 1 076 883 848 756 52,3 48,7 500— 999 459 398 390 405 22,3 21,9 1 OOO—1 999 252 226 230 233 12,3 12,5 2 OOO—4 999 153 161 188 208 7,4 8,9 5 000—9 999 51 70 69 66 2,5 3,8 10 OOO—w 65 76 94 107 3,2 4,2 Summa 2 056 1 814 1 819 1 775 100,0 100,0
Tabell 5.2 Bestående tätorternas antal och medelfolkmängd i olika storleksklasser 1965 och 1970
42,7 22,8 13,1 11,7 3,7 6,0
100,0
Storlek Antal Fördelning i % Medelfolkmängd Ökning 1965—1970 1965 1970 1965 1970 1965 1970 Antal Medel- orter folkm. i%
200— 499 729 667 43,6 40,0 330 327 —62 —0,9 500— 999 382 395 22,8 23,6 703 702 +13 —0,1 1000— 1999 223 230 13,3 13,7 1400 1 428 + 7 +2,0 2 000— 4 999 178 208 10,6 12,4 3 035 3 195 +30 +5,3 5 000— 9 999 66 66 3,9 3,9 6 948 7 122 — +2,5 10 000—19 999 49 58 2,9 3,5 13 725 14 275 + 9 +4,0 20 000—49 999 33 32 2,0 1,9 31 124 31 188 — 1 +0,2 50 000—99 999 10 14 0,6 0,8 75 856 73 761 + 4 —2,8 100 OOO—w 3 3 0,2 0,2 571 656 574 588 — +0,5 Samtliga 1 673 1 673 100,0 100,0 3 582 3 910 — +9,2
' Jordbruksnäringen har då före 1940 konsekvent lagts 5 procentenheter lägre jämfört med stati- stiken för att därmed bättre ansluta till den nu- tida näringsgrensfördel- ningen av antalet förvärVS- arbetande. (Tidigare avsåg näringsgrensklassiflce- ringen hela befolkningen, vilket gav jordbruket en för hög andel jämfört med om endast de för- värvsarbetande klassifi- cerats.)
tätorter räknas alltså inte med och inte heller nytillkomna. Sammanvux— na tätorter kan behandlas på olika sätt; i föreliggande redogörelse så att de räknats som i princip sammanväxta redan 1965 och tillförts den storleksklass de då skulle ha tillhört. Någon särskild rensning av beståndet har inte gjorts. Antalet bestående tätorter har här fastställts till 1 673. Tabell 5.2 visar de bestående tätorternas utveckling med avseende på storlek och medelfolkmängd 1965 och 1970.
5.2 Folkmängd och urbaniseringsgrad
Tabell 5.3 visar dels folkmängdsutvecklingen i Sverige tiden 1800—1970, dels beräknad procentandel av befolkningen som vid angivna tidpunkter har varit bosatt i tätort (urbaniseringsgrad) samt glesbygd. Exaktheten i siffrorna som anger urbaniseringsgraden kan alltid diskuteras, men fastslås kan att verkningarna från industrialismens genombrott och emigrationen börjar visa sig i den regionala befolkningsfördelningen efter 1860 och särskilt efter 1880, dvs. när industrisektom började uppnå en mera påtaglig storlek. Näringsgrenarna utom jordbruk med binäringar har beräknats omfatta ca 32 % av befolkningen är 1880; en andel som till år 1900 hade växt till ca 45 % och då nära nog helt inom huvudgruppen industri och hantverk, vilken ökat från 17 % till 28 %.
Enligt tabell 5.3 passerade landets tätortsandel femtioprocentsstrecket i början av 1930-talet. Den tillbakagående typiska glesbygdsnäringen jordbruk m. m. passerade femtioprocentsstrecket i motsatt riktning redan strax efter sekelskiftet. I figur 5: 1 visas översiktlig urbaniseringsgrad och näringslivsutveckling.1
Tabell 5.3 Folkmängd samt andel boendei tätorter och glesbygd 1800—1970
År Folkmängd Därav i % (Miljoner) i tätorter på glesbygd
1800 2,35 7,4 92,6 1820 2,58 11,2 88,8 1840 3,14 13,4 86,6 1860 3,86 13,7 86,3 1880 4,57 19,5 80,5 1900 5,14 31,5 68,5 1920 5,90 45,2 54,8 1930 6,14 48,5 51,5 1940 6,37 56,2 43,8 1950 7,04 66,2 33,8 1960 7,50 72,8 27,2 1965 7,77 77,4 22,6 1970 8,08 81,4 18,6
___—___—
Andel av total befolkning och av antalet sysselsatta (%)
Industri # . . . och servuce
80 Tätorter
60
40 ' ' . _ ' _.-._-"—._.|ndusrri
20 . ' . . X_Glesbygd
”of” """ Figur 5.-1 Utvecklingen
1800 40 70 1900 30 50 65 av urbaniseringsgrad och 20 60 80 20 40 60 70 näringsliv.
Under 1950-talet ökade folkmängden i landet med 6,5% och i tätorterna med 17,1 %. Motsvarande siffror var under 1960-talet 7,8 % resp. 20,6 %. Något förenklat kan sägas att tätorterna under 1960-talet förutom hela rikets folkökning på 580 000 personer även erhöll 540 000 från glesbygden. Det sistnämnda antalet är mer än en fjärdedel av glesbygdsfolkmängden 1960.
I tabell 5.4 visas tätortsfolkmängd och folkökning i olika storleks- klasser 1965—1970 samt för jämförelse den relativa förändringen 1960—1965 i vid resp. FoB registrerade tätorter. Det bör observeras att en dylik jämförelse mellan två tidpunkter inte är renodlad utan bl.a. påverkas av att vissa tätorter bytt storleksklass från det ena mättillfället till det andra. Konstateras kan emellertid att de mindre tätorternas roll i urbaniseringsprocessen är obetydlig, att de tre största tätorterna, vissa sammanväxningar till trots, inte ökat sin folkmängd vidare anmärknings- värt under senare delen av 1960-talet (36 000 perioden 1965—1970 mot 59000 perioden 1960—1965) och att det är de ca 100 tätorterna i storleken 10 000—99 999 invånare som dominerar utvecklingen.
Tabell 5.4 Samtliga tätorteri olika storleksklasser 1965 och 1970 samt folkökning i procent
Storleksklass År 1965 År 1970 Folkökning i % Antal Folkmängd Antal Folkmängd 1960—1965 1965—1970
200— 499 848 269 564 756 241 749 — 4,2 —10,3 500— 999 390 274 785 405 283 203 — 1,1 + 3,1 1000— 1999 230 322 960 233 332 996 + 0,4 + 3,1 2 000— 4 999 188 573 524 208 664 530 +16,8 +15,9 5 000— 9 999 69 473 549 66 470 078 — 0,6 — 0,7 10 000—19 999 48 661 384 58 827 938 +22,0 +25,2 20 000—49 999 33 1003 326 32 998 022 +34,8 — 0,5 50 000—99 999 10 744 298 14 1032 652 + 8,0 +38,7 100 OOO—w 3 1 688 105 3 1723 765 + 3,6 + 2,1
Samtliga 1819 6 011495 1 775 6 574 933 +10,3 + 9,4
Utvecklingen i de bestående tätorterna visasi tabell 5.5. Att t. ex. den högsta storleksklassen ökat betydligt mindre enligt denna tabell än enligt tabell 5.4 beror på att sammanväxningama mellan 1965 och 1970 för att erhålla bättre jämförbarhet här betraktas som om de inträffat redan till 1965.
Tabell 5.5 F olkö kning i procent i bestående tätorter efter stor-le k 1965 — l 9 70 M_— Storleksklass Folkökning i % 1965—1970 xh— 200— 499 + 9,3 500— 999 + 9,7 1000— 1999 +19,9 2000— 4999 +l7,2 5000— 9999 +16,5 10 000—19 999 +12,6 20 000—49 999 +11,3 50 000—99 999 + 7,7 100 OOO—w + 0,5 Samtliga + 9,1 &
I tabell 5.6 visas folkökningens spridning för de 1 673 som bestående räknade tätorterna i olika storleksklasser. Tillsammantaget kan konstate- ras att en tredjedel av dessa orter hade folkminskning (547 st.). I lägsta storleksklassen visade 54 % av tätorterna folkminskning, i storleksklassen 500—999 invånare var motsvarande andel 30 %. Först när tätorterna nått en folkmängd av 5 000 invånare får en folkmängdsminskning betraktas såsom sällsynt. Däremot är det inte helt ovanligt att även stora tätorter av skilda anledningar kan få en kraftigt registrerad folkökning.
Urbaniseringsgraden i kommungrupperna framgår av tabell 5.7. Den olika folkmängdsutvecklingen mellan skilda H-grupper har ändå inte medfört annat än att urbaniseringsgraden — och även antalet boende i tätort — ökat inom samtliga grupper.
För hela landet har urbaniseringsgraden 1965 och 1970 konstaterats vara 77,4 % resp. 81,4 %. Om tätorter med mindre än 500 invånare inte räknades skulle urbaniseringsgraden i stället ha noterats som 73,9 % och 78,4 %. Om tätorter under 1 000 invånare ej räknats hade talen i stället varit 70,4 % för 1965 och 74,9 % för 1970.
Tabell 5.6 Antalet bestående tätorter efter storlek 1970 och folkökningens spridning i procent 1965—1970
Folkökning eller 200— 500— 1 000— 2 000— 5 000— 10 000— 20 000— 50 000— 100 000— Summa folkminskning i % 499 999 1 999 4 999 9 999 19 999 49 999 99 999 w
Folkökning
100—w 3 5 50—99 12 29 1 45—49 6 4
7 12 7 7
40—44 8 4 6 1 4 9
13
N m ll Il _..—. v-oxo
81 23 20 27 —— 42 62 — 80 — 138 — 177 195 2 240
l l l I
| | | 1
35—39 9 11 30—34 13 10 25—29 22 17 11 9 20—24 16 27 10 17 5 15-19 39 31 25 21 5 10-14 36 40 39 30 10 14
4 9
| | .—
5— 9 55 37 22 36 12 1 0— 4 78 61 37 31 15
-—4v—c-dtr=rlnm _.
I I—vvv
Folkminskning O— 4 105 48 18 17 1 4 1 — 1 195 5— 9 111 27 12 6 1 _ — — — 157 10—14 55 26 2 — — — — — » 83 15—19 51 14 3 — — — — — _ 68 20—24 20 1 1 — — — — — — 22 25—29 10 2 — — — — _ — — 12 30—34 7 — » — — _ — — — 7 35—39 — — _
40—44 2 _ — — — — — — — 2 45—49 50—99 1 | l l l l | | l l
'— | | | | | | | |
'—
Folkökning 15—w 128 138 96 88 27 17 9 2 _ 505 0—14 169 138 98 97 37 37 22 12 2 612 Folkminskning 362 118 36 23 2 4 1 — 1 547
Oförändrad 8 l — — — _ _ _ _ 9
Tabell 5.7 Urbaniseringsgrad i kommungruppema 1965 och 1970 (procent)
Grupp 1965 1970 Stockholm 96,6 97,2 Göteborg och Malmö 90,6 91,5 Större städer 78,7 82,9 Södra mellanbygden 66,1 72,6 Norra tätbygden 66,3 71,4 Norra glesbygden 50,2 55,2
5 .3 Glesbygden
Så långt tillbaka de statistiska uppgifterna visar har tätorterna ökat sin andel av rikets befolkning, medan glesbygden fått vidkännas motsvarande minskning. Fram till år 1880 ökade emellertid även glesbygdens befolkning för att därefter i ett allt snabbare tempo påbörja den minskning som fortfarande pågår. Under 1950-talet minskade glesbygds- befolkningen med 14,3 %; under 1960-talet med inte mindre än 26,4 %.
Tabell 5.8 Tätorts- och glesbygdsbefolkning i procent länsvis 1960, 1965 och 1970
Län 1960 1965 1970 Tätort Gles- Tätort Gles- Tätort Gles- bygd bygd bygd Stockholms 94,3 5,7 95,4 4,6 96,5 3,5 Uppsala 71,3 28,7 77,4 22,6 79,1 20,9 Södermanlands 71,3 28,7 78,5 21,5 84,0 16,0 Östergötlands 72,8 27,2 77,6 22,4 81,7 18,3 Jönköpings 69,4 30,6 74,0 26,0 78,7 21,3 Kronobergs 54,2 45,8 61,5 38,5 69,1 30,9 Kalmar 61,2 38,8 67,2 32,8 72,2 27,8 Gotlands 41,9 58,1 46,6 53,4 51,7 48,3 Blekinge 63,9 36,1 70,6 29,4 75,7 24,3 Kristianstads 60,6 39,4 66,5 33,5 71,1 28,9 Malmöhus 81,1 18,9 84,7 15,3 87,1 12,9 Hallands 55,6 44,4 61,1 38,9 66,2 33,8 Göteborgs och
Bohus 87,6 12,4 89,4 10,6 90,3 9,7 Älvsborgs 65,0 35,0 70,4 29,6 75,3 24,7 Skaraborgs 52,9 47,1 59,8 40,2 66,3 33,7 Värmlands 58,8 41,2 64,1 35,9 69,6 30,4 Örebro 73,7 26,3 78,6 21 ,4 82,2 17,8 Västmanlands 78,2 21,8 82,5 17,5 87,6 12,4 Kopparbergs 72,7 27,3 76,4 23,6 80,0 20,0 Gävleborgs 68,7 31,3 73,6 26,4 78,1 21,9 Västernorrlands 62,6 37,4 67,9 32,1 73,2 26,8 Jämtlands 42,9 57,1 48,9 51,1 55,8 44,2 Västerbottens 52,1 47,9 58,9 41,1 65,6 34,4 Norrbottens 64,5 35,5 70,6 29,4 76,0 24,0 Hela riket 72,7 27,3 77,4 22,6 81,4 18,6
___—__
Här kan erinras om urbaniseringsprocessen som en följd av de tekniska landvinningama och de allt bättre kommunikations- och distributions- möjlighetema. Detta betyder att allteftersom tekniken utvecklats och kommunikationema förbättrats har produkter av olika slag kunnat framställas billigare och bättre och varor och tjänster har kunnat distribueras allt längre sträckor. Jordbruket har givit lika stor eller större avkastning med mindre mänsklig arbetsinsats samtidigt som kraven på tjänster och service blivit större. Den från jordbruket friställda arbetskraf- ten har funnit nya utkomstmöjligheteri tätorterna, vilka blivit allt större och mera differentierade. Fram till på 1860-talet sögs den ökande befolkningen främst upp av jordbruksnäringen. [ samband med nödåren 1866—1868 blev utkomstmöjlighetema inom jordbruket så dåliga att många utvandrade, och utvandringen blev ett väsentligt inslagi samhälls- bilden under ca 50 år framåt. Industrin fick allt större betydelse som näringsgren. Glesbygdens befolkningsavtappning började.
Tabell 5.8 visar den länsvisa andelen av befolkningen som är bosatt i tätort resp. glesbygd. Andelen boende i glesbygdi hela landet uppgick år 1970 till 18,6 %. Denna eller lägre andel boende i glesbygd uppvisade sju län, av vilka Stockholms samt Göteborgs och Bohus län hade den lägsta andelen, nämligen 3,5 % resp. 9,7 %. Den högsta andelen glesbygdsboen- de har Gotlands län, 48,3 %, samt Jämtlands län, 44,2 %.
Glesbygden har under 1960-talet minskat sin folkmängd med 540 000 personer (26,4 %) eller från 2041000 till 1 502000. År 1965 var folkmängden 1 741 000, vilket enligt det föregående innebär en minsk- ning med 240 000 eller 13,7 % under 1960-talets senare hälft. Av tabell 5.9 framgår den länsvisa utvecklingen. I intet län gick som synes tätortsbefolkningen tillbaka, utan denna visar en kraftig ökning också i de län som totalt sett minskade sin folkmängd (Gotlands, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr— bottens).
Tabell 5.9 Folkmängd (1000-tal) länsvis i tätort, glesbygd och hela riket 1960, 1965 och 1970 samt folkmängdsindex (Index 1960 = 100.)
Län Tätort Glesbygd 1960 1965 1970 Index 1960 1965 1965 1970
Stockholms ] 197,4 1 314,4 1 424,5 109,8 119,0 72,2 64,0 Uppsala 119,0 141,9 171,8 119,0 144,4 48,7 41,8 Södermanlands 162,4 188,5 208,6 116,1 128,4 65,2 52,0 Östergötlands 260,3 284,4 312,1 109,3 119,9 97,4 ' 81,4 Jönköpings 199,6 218,9 241,3 109,6 120,8 85,6 76,9 Kronobergs 86,2 100,9 115,1 117,0 133,5 72,8 63,3 Kalmar 142,8 158,4 174,0 110,9 121,8 92,9 77,2 Gotlands 22,8 25,1 27,8 110,1 122,2 31,6 28,7 Blekinge 92,2 105,2 116,2 114,1 126,0 52,2 43,9 Kristianstads 155,4 173,7 187,8 111,8 120,9 101,1 87,9 Malmöhus 507,0 564,7 626,4 111,4 123,6 118,7 102,4 Hallands 94,8 110,1 127,5 116,1 134,5 75,2 69,9 Göteborgs och
Bohus 548,5 595,3 645,7 108,5 117,7 76,3 70,1 Älvsborgs 243,4 273,8 303,8 112,5 124,8 131,6 '116,4 Skaraborgs 132,4 152,2 170,7 115,0 129,0 117,8 102,4 Värmlands 171,9 184,1 198,2 107,1 115,3 119,2 103,0 Örebro 192,8 210,6 227,4 109,2 118,0 69,5 57,4 Västmanlands 182,4 205,8 227,7 112,8 124,8 50,2 43,4 Kopparbergs 207,8 215,5 221,7 103,7 106,7 78,0 66,6 Gävleborgs 201,8 215,5 229,3 106,8 113,6 91,2 77,1 Västernorrlands 179,4 188,0 200,1 104,8 1 11,6 106,3 89,3 Jämtlands 59,9 64,0 69,9 106,9 116,7 79,9 67,0 Västerbottens 125,1 137,3 153,1 109,8 122,4 114,5 96,1 Norrbottens 168,2 183,1 194,0 108,8 115,3 93,5 76,4
___—___—
Hela riket 5 453,7 6 011,5 6 574,9 110,2 120,6 2 041,5 1 740,9
1970
52,2 45,5 39,6 70,1 65,3 51,6 66,9 26,0 37,3 76,3 92,5 65,2
69,5 99,6 86,7 86,3 49,3 32,6 55,5 64,1 73,4 55,4 80,1 61,2
1 502,0
Totalt
Index 1960 1965 1965 1970
88,7 72,3 1 269,6 1 378,4 85,5 93,3 167,7 183,7 79,7 60,8 227,6 240,5 83,6 72,0 357,7 365,8 89,9 76,3 285,3 295,8 86,9 70,8 159,0 164,2 83,1 72,0 235,8 235,6 90,9 82,3 54,3 53,8 84,1 71,4 144,5 149,2 87,0 75,5 256,5 261,6 86,3 77,9 625,7 667,2 93,0 86,6 170,1 180,0 91,9 91,1 624,8 665,4 88,4 75,7 375,0 390,2 86,9 73,6 250,2 254,6 86,5 72,4 291,1 287,1 82,6 71,0 262,2 268,0 86,5 65,0 232,6 249,2 85,4 71,1 285,9 282,1 84,5 70,3 293,1 292,6 84,0 69,1 285,6 277,3 83,8 69,3 139,8 131,0 83,9 70,0 239,6 233,4 81,7 65,4 261,7 259,4
85,3 73,6 7 495,1 7 752,4
1970
1 476,7 mm 248,3 382,2 306,6 166,7 240,9
53,8 153,5 264,2 718,9 192,7
715,2 403,4 257,4 284,5 276,8 260,3 277,2 293,4 273,5 125,2 233,2 255,2
8 076,9
Index 1965
108,6 109,5 105 ,7 102,3 103,7 103,3
99,9 98,9 103,2 102,0 106,6 105,9
lO6.5 104,0 101,8 98,6 102,2 107,1 98,7 99,8 97,1 93,7 97,4 99,1
103,4
116,3 129,5 109,1 106,9 107,5 104,8 102,2
99,0 106,3 103,0 114,9 113,3
114,5 107,6 102,9 97,7 105,5 111,9 97,0 100,1 95,8 89,6 97,3 97,5
107,8
5 .4 Näringsgrenarna
I samband med FoB har sedan 1960 särskilda kvalitetsundersökningar företagits. Rent formellt har resultaten från kontrollundersökningarna betraktats såsom de bästa skattningarna ("sanna värdet”) med vilka resultaten från totalräkningen har jämförts. Utifrån kontrollundersök- ningarna har sedan räkningen kvalitetsdeklarerats och korrigeringar kunnat göras om än i mycket grova drag. Kontrollundersökningarna bygger på urval och kan med hänsyn till dessas storlek inte ge kvalitetsmått annat än för vissa rikssiffror samt större regionala områden. Dessutom är givetvis kontrollundersökningarna behäftade med slumpfel.
Kvalitetsundersökningarna från FoB 70 föreligger ännu inte i slutbear- betat skick. Från hittillsvarande bearbetning har emellertid vissa beräk- ningar kunnat utföras avseende näringsgrensutvecklingen som för tätort, glesbygd och hela riket sammanfattas i tabell 5.10. Till grund för beräkningarna ligger antagandet att underskattningen varit procentuellt lika stor inom tätort och glesbygd.
Tabell 5.10 Näringsgrensutvecklingen 1965—1970
J ordbruk Gruvor, Service- Samt liga m. m. (1) tillverk- näringarna ningsin- (6—9, 0) dustri, m.m. (2—5) Antal förvärvsarbetande (1 OOO-tal) 1965 Tätort 65 1 214 1 445 2 724 Glesbygd 361 225 170 756 Riket 426 1 439 1 615 3 480 1970 Tätort 62 1 216 1 658 2 936 Glesbygd 239 205 162 606 Riket 301 1 421 1 820 3 542
Förändring 1965 —1970 Antal (] OOO-tal) Tätort _ 3 + 2 +213 +212 Glesbygd —122 —20 — 8 —150 Riket 4125 —18 +205 + 62 Index 1970 (1965 = 100) Tätort 95,4 100,2 114,7 107,8 Glesbygd 66,2 91,1 95,3 80,2 Riket 70,7 98,7 112,7 101,8 Relativ fördelning i %
1965 Tätort 2,4 44,6 53,0 100 Glesbygd 47,8 30,0 22,2 100 Riket 12,2 41,4 46,4 100 1970 Tätort 2,1 41,4 56, 100 5 Glesbygd 39,4 33,8 26,8 100 Riket 8,5 40,1 51,4 100
Som framgår av tabell 5.10 har en nära tvåprocentig ökning av antalet förvärvsarbetande ägt rum mellan 1965 och 1970, fördelad så att antalet i tätort ökat med 8 % medan glesbygden i hithörande avseende minskat med 20 %. Jordbruksnäringen har gått kraftigt tillbaka (30 % totalt), industrisektom tillsammantagen har med avseende på antalet förvärvs- arbetande inte ändrat sig speciellt mycket — om man bortser från tillbakagången vad beträffar sysselsatta med bostad iglesbygden —— medan servicenäringama genomgått en väsentlig ökning. Det kan tilläggas att 1965 års siffror så långt möjligt anpassats till den i FoB 1970 använda näringsgrensklassificeringen.
Åldersfördelningen synes enligt totalräkningens uppgifter ha spelat en icke oväsentlig roll för tillbakagången inom jordbruket. I de lägre åldrarna synes den längre utbildningen ha förskjutit inträdet på förvärvs- marknaden och i de högre torde de med tiden allt bättre sociala förmånerna ha möjliggjort ett tidigare tillbakaträdande för personer som varit i behov härav. Erinras skall emellertid om dels svårigheten att i tiden jämföra antalet förvärvsarbetande, dels svårigheterna som tillkommer vid en uppdelning av de förvärvsarbetande på näringsgrenar. Ett ingående studium av undersöknings- och klassificeringsmetoder ger knappast annat resultat i detta avseende än att punktskattningen är ungefärlig och tidsserieutvecklingen ”mycket ungefärlig”.
6 Tätorternas geografiska fördelning
De flesta tätorterna återfanns år 1965 i nämnd ordning i Kopparbergs, Norrbottens, Malmöhus, Kristianstads och Älvsborgs län, vilka samtliga hade fler än 100 bebyggelseagglomerationer klassificerade som tätorter. Samma gällde också är 1970 fastän ordningsföljden ändrats något eftersom fyra av de fem nämnda länen minskat antalet tätorter och ett ökat, nämligen Malmöhus län. Förutom i detta län ökade antalet även i Östergötlands, Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Värmlands län och var oförändrat i Gotlands, Älvsborgs, Örebro och Västmanlands län. Största minskningen antalsmässigt sett hade Norr— bottens län med 13 och Kristianstads län med 1 l.
Givetvis är det för de minsta tätorterna som den största förändringen ägt rum. Medan totalantalet tätorter för landet minskat med 44 minskade antalet tätorter med mindre än 500 invånare med 92. Endast Uppsala län, Skaraborgs län och Värmlands län ökade antalet i denna storleksklass, Med minst 10 dylika småtätorter minskade Norrbottens, Jämtlands och Kristianstads län.
I Östergötlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län har fler än hälften av tätorterna mindre än 500 invånare. Med 1965 som observationsår hade skaran kunnat utökas med Gotlands, Blekinge och Hallands län. Tätorter med minst 50 000 invånare återfanns år 1970 ännu inte i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och år 1965 inte heller i Värmlands och Västernorrlands län.
Tabell 6.1 Bestående tätorter efter storlek och kommungrupper 1970
Storlek Stock- Göte— Större Södra Norra Norra Samt- holm borg städer mellan- tät- gles— liga
och bygden bygden byg- Malmö den 200— 499 14 37 216 255 94 113 729 500— 999 10 22 114 148 37 51 382 1000— 1999 10 17 69 69 28 30 223 2000— 4999 7 14 63 61 13 19 177 5 000— 9 999 8 6 22 22 5 3 66 10 000—19 999 4 1 11 26 5 1 48 20 000—49 999 5 2 12 8 5 1 33 50 OOO—w 2 3 10 — — — 15 Summa 60 102 517 589 187 218 1 673
Tabell 61 visar de bestående tätorternas fördelning efter kommun— grupper. Mönstret är knappast oväntat med hänsyn till avgränsnings- principen för kommungrupperna.
7 Befolkningsutvecklingen
7.1 Utvecklingen regionalt
Under 1960-talet var som framgått av tabell 5.9 den procentuella folkmängdsökningen störst i Uppsala län med nära 30 %. Ca 15 % ökning hade Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Hallands län. Folkminskningen var störst i Jämtlands län med drygt 10 % och därefter i nämnd ordning i Västernorrlands, Kopparbergs, Västerbottens, Norr- bottens, Värmlands och Gotlands län. Gävleborgs län hade en endast obetydlig ökning. För landet som helhet ökade folkmängden med 7,8 %. För tätorterna är den länsvisa utvecklingen något annorlunda. Inget län minskade sin urbaniseringsgrad och samtliga har ökat sin urbana befolkning. Genomsnittet för landet är en ökning på 20,6% under tioårsperioden, och större ökningshastighet än så uppvisar även två län som i sin helhet haft folkminskning, nämligen Gotlands och Väster- bottens. Största urbana tillväxten hade Uppsala län med 44,4 %. Övriga län som ökat sin tätortsfolkmängd mer än riksgenomsnittet är förutom de tre redan nämnda Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Västmanlands. Mindre än 10 % ökning hade endast Kopparbergs län. Ökningen inom kommungrupperna framgår av tabell 7.1.
Tabell 7.1 Folkökning i bestående tätorter 1965—1970 i procent efter storlek 1965 och kommungrupper
Storlek Stock- Göte— Större Södra Norra Norra Samt- holm borg städer mellan— tät- gles- liga
och bygden bygden byg- Malmö den 200— 499 44,4 31,0 14,1 7,6 +0,8 —0,5 9,3 500— 999 11,5 30,1 11,8 8,8 8,3 0,2 9,7 1000— 1999 116,1 56,5 15,4 12,9 8,2 4,1 19,9 2 000— 4 999 31,4 63,9 14,6 9,4 19,5 9,2 17,2 5 000— 9 999 56,3 29,9 10,6 7,4 8,6 11,8 16,5 10 000—19 999 52,7 5,3 10,2 9,2 8,6 —2,6 12,6 20 000—49 999 23,0 13,9 8,6 7, 11,8 7, 11,3 50 000—99 999 — — 7,7 — — _ 7,7 100 000 —w —1,4 3,1 — — — — 0,5 Totalt 8,2 10,1 9,8 8,8 10,0 4,8 9,1
Med bortseende från Norra glesbygden har tätortsbefolkningen ökat ungefär lika mycket, dvs. kring riksgenomsnittet, i var och en av de övriga grupperna. Tätorterna Stockholm, Göteborg och Malmö har emellertid haft en ”neutraliserande” effekt för sina kommungrupper, vilka som genomsnitt för övriga tätorter visar betydligt högre ökningstal, eller 38,7 % i Stockholm och 33,0% i Göteborg och Malmö. Den stora ökningstakten för urbaniserad befolkning i storstadsområdena är uppen- bar och kan givetvis inte bortskymmas av att en redan stor tätort rimligtvis ofta får'en relativt sett mindre ökning.
I tabell 7.2 har de 50 största tätorterna år 1970 rangordnats efter sin storlek och vidare framgår folkökningen både i absoluta tal och i procent. Korrigering har sökt göras med hänsyn till fiktiv ökning, dvs. sammanväx- ningarna till 1970 har inräknatsi 1965 års folkmängd.
Något mera allmängiltigt mönster för en tätorts utveckling enbart genom att betrakta tätortens storlek kan inte hämtas ur tabellen vad beträffar i varje fall tätorter som närmat sig 20 000 invånare. Det är ganska klart att den relativa ökningen inte kan bli särskilt stor i de tre största tätorterna, dels när korrigering sker för sammanväxningarna, dels med hänsyn till det vanligen observerade utvecklingsmönstret för större tätorter med tillväxt i ytterområdena och i folkmängdshänseende urholkning av innerområdena. Tätortens geografiska läge är väsentligti sammanhanget samt det allmänna urbaniseringsmönstret för ifrågavaran- de landsdel, ett mönster som bör påverkas både av den lokala näringslivsutvecklingen och den som gäller för landet i stort och då i första hand för de områden som har ett stort inflyttningsfält. Vid räkningstillfället hösten 1970 hade ännu ingen mera påtaglig konjunktur- nedgång börjat som ändrat flyttningsmönstret. Denna började i stort märkas på flyttningarna först 1971 och i ännu högre grad 1972. Den positiva ändring av sysselsättningsutvecklingen som inträffat under 1973 har i varje fall inte under 1973 i nämnvärd utsträckning påverkat flyttningspanoramat.
Tabell 7.2 De 50 största tätorterna ordnade efter storlek 1970 samt folkökningen i dessa 1965—1970
Tätort Folkmängd Ökning 1965—1970 1965 1970 Antal %
Stockholm 987 321 973 392 —13 929 + 1,4 Göteborg 473 466 485 785 +12 319 + 2,6 Malmö 254 180 264 588 +10 408 + 4,1 Västerås 87 543 99 343 +11 800 + 13,5 Uppsala 82 708 92 624 + 9 916 + 12,0 Norrköping 87 311 91 034 + 3 723 + 4,3 Örebro 79 407 87 125 + 7 718 + 9,7 Helsingborg 78 153 82 008 + 3 855 + 4,9 Jönköping 76 036 80 693 + 4 657 + 6,1 Linköping 70 523 77 063 + 6 540 + 9,3 Borås 70 475 73 344 + 2 869 + 4,1 Eskilstuna 62 268 68 596 + 6 328 + 10,2 Gävle 62 622 65 326 + 2 704 + 4,3 Södertälje 44 362 57 494 +13 132 + 29,6 Sundsvall 48 393 53 599 + 5 206 + 10,8 Lund 45 043 52 359 + 7 316 + 16,2 Karlstad 47 955 52 044 + 4 089 + 8,5 Halmstad 45 759 49 725 + 3 966 + 8,7 Umeå 39 889 47 692 + 7 803 + 19,6 Trollhättan 35 545 41 016 + 5 471 + 15,4 Roslags Näsby 30 264 39 698 + 9 434 + 31,2 Växjö 31 654 39 019 + 7 365 + 23,3 Sollentuna 32 893 37 286 + 4 393 + 13,4 Karlskoga 34 970 36 963 + 1 993 + 5,7 Luleå 34 205 36 743 + 2 538 + 7,4 Uddevalla 35 218 35 459 + 241 + 0,7 Borlänge 32 567 35 436 + 2 869 + 8,8 Kalmar 32 739 34 918 + 2 179 + 6,7 Karlskrona 34 864 33 873 — 991 — 2,8 Nyköping 24 315 30 943 + 6 628 + 27,3 Handen 23 425 30 395 + 6 970 + 29,8 Landskrona 29 067 30 110 + 1 043 + 3,6 Lidingö 27 297 29 799 + 2 502 + 9,2 Skövde 25 906 29 040 + 3 134 + 12,1 Kristianstad 26 814 29 013 + 2 199 + 8,2 Motala 26 598 28 942 + 2 344 + 8,8 Falun 26 420 28 788 + 2 368 + 9,0 Örnsköldsvik 26 794 28 428 + 1 634 + 6,1 Sandviken 24 422 28 410 + 3 988 + 16,3 Skellefteå 23 899 27 456 + 3 557 + 14,9 Östersund 25 139 27 320 + 2 181 + 8,7 Tumba 12156 27 308 +15152 +124,6 Trelleborg 22 084 24 096 + 2 012 + 9,1 Kiruna 21 572 23 279 + 1 707 + 7,9 Katrineholm 21 934 22 616 + 682 + 3,1 Köping 19 273 21 740 + 2 467 + 12,8 Lidköping 18 649 21 300 + 2 651 + 14,2 Kristinehamn 20 460 21 043 + 583 + 2,8 Västervik 18 877 20 168 + 1 291 + 6,8 Avesta 20 387 19 915 — 472 — 2,3
Tabell 7.3 Follunängd i kommunblock efter storlek och tätortsgrad 1970
Kommun— Tätortsgrad blocks- folkmängd 0,0—49,9 % 50,0—89,9 % 90,0—100 % Summa
Antal Folkmängd Antal Folkmängd Antal Folkmängd Antal Folkmängd
___—_______________.__—_——
— 9 999 26 204 434 44 361022 1 8 468 71 573 924
10 000—19 999 13 168 982 73 1031944 8 114910 94 1315 836 20 000—99 999 2 51792 75 2 859 572 19 872 054 96 3 783 418 100 OOO—w — — 5 566 528 6 1 837 197 11 2 403 725 Summa 41 425 208 197 4 819 066 34 2 832 629 272 8 076 903
___—__—_—_—___—_
Tidigare i denna uppsats har antydningsvis diskuterats en klassificering av de nuvarande kommunerna (tidigare kommunblocken) efter storlek och urbaniseringsgrad. I tabell 7.3 visas resultatet av en dylik klassifice- ring för hela riket och tabell 7.4 visar urbaniseringsgraden i de 25 största och de 25 minsta kommunblocken rangordnade efter storlek 1970. Att det finns ett samband mellan urbaniseringsgrad och kommunblocks- storlek är naturligtvis klart. Urbaniseringen har medverkat till detta medan det å andra sidan i princip torde ha motverkats av blockindel- ningen och strävan att erhålla expansiva eller i varje fall stabila framtida kommuner. Av de 25 minsta kommunblocken vid FoB 70 enligt 1971 års indelning hade till ingången av 1973 två uppgått i andra block. Nästan alla de 25 minsta kommunblocken hade haft folkminskning och ibland väsentlig sådan sedan 1965.
Tabell 7.4 Folkmängd och tätortsgrad i de 25 största och de 25 minsta kommunblocken 1970
Kommunb lock Hela befolk- Bosatta i Tätortsgrad ningen tätort
25 största Stockholm 746 560 746 560 100 Göteborg 465 130 458 760 99 Malmö 287 728 279 886 97 Uppsala 129 277 111 539 86 Norrköping 120 625 109 135 90 Örebro 117 644 100 275 85 Västerås 116 849 110 457 95 Jönköping 107 656 96 744 90 Borås 107 424 95 260 89 Linköping 104 527 91 112 87 Helsingborg 100 305 93 609 93 Södertälje 98 435 88 539 90 Eskilstuna 93 842 85 341 91 Sundsvall 90 662 75 740 84 Gävle 84 464 79 112 94 Solna/Sundbyberg 83 573 83 573 100 Lund 79 018 70 563 89
Kommunblock Hela befolk- Bosatta i Tätortsgrad ningen tätort
Karlstad 72 290 64 458 89 Skellefteå 71 446 49 834 70 Halmstad 70 466 60 081 85 Umeå 69 423 59 155 85 Kristianstad 65 100 48 158 74 Örnsköldsvik 60 374 42 577 71 Karlskrona 59 232 45 392 77 Växjö 58 908 46 744 79 25 minsta Sorsele 4 306 1 652 38 Ydre 4 354 1 108 25 Arjeplog 4 369 2 272 52 Finnskoga-Dalby 4 413 1 240 28 Grästorp 5 299 1 601 30 Skinnskatteberg 5 459 3 871 71 Storfors 5 609 3 848 69 Munkfors 5 720 4 683 82 Ödeshög 6 038 2 851 47 Överkalix 6 048 2 448 40 Aneby 6 272 3141 50 Färgelanda 6 300 2 452 39 Boxholm 6 383 4 516 71 Ockelbo 6 724 3 949 59 Norberg 6 745 5 392 80 Kyrkheden 6 904 2 053 30 Gullspång 7 047 4 428 63 Hjo 7 360 4 522 61 Övertorneå 7 365 3 751 51 Ljusnarsberg 7 432 6 096 82 Robertsfors 7 552 2 583 34 Torsås 7 585 2 854 38 Vindeln 7 621 3 413 45 Gnosjö 7 676 4 690 61 Vårgårda 7 801 3 245 42
7.2 Naturlig folkökn ing och omflyttning
Någon statistik som utvisar naturlig folkökning och omflyttning för tätorter och glesbygd utarbetas — som redan antytts — ännu inte. För den skull kommer därför enbart resultaten av de demografiska kompo- nenterna att redovisas för kommungrupperna.
Inte heller detta är emellertid helt okomplicerat, utan särskilt upplagda maskinella bearbetningar av individuella ändringsrapporteringar. Den statistik som hittills har stått till förfogande har utgjorts av de s.k. summariska folkmängdsredogörelserna, dvs. sammanräknade uppgifter om folkmängd och ändringskomponenter som efter varje årsskifte insänts för enskilda församlingar (kyrkobokföringsdistrikt) till SCB. Denna statistik är emellertid förenad med vissa brister och då särskilt vad gäller resultatet av den inrikes omflyttningen. T. ex. skulle enligt den summaris- ka statistiken landet åren 1966—1970 ha erhållit ett positivt netto av den inrikes omflyttningen, vilket naturligtvis inte är möjligt.
Befolkningsutvecklingen i kommungrupperna framgår av tabell 7.5, som dels utvisar folkmängden i kommungrupperna 1965 och 1970, dels
förändringarnas totalantal för femårsperioden, dels årliga allmänna relativtal (genomsnitt utifrån medelfolkmängden). Den osäkerhet som vidlåder vissa av siffrorna torde dock inte förrycka utvecklingens allmänna drag.
Som redan tidigare konstaterats i denna uppsats ökade samtliga kommungrupper utom Norra glesbygden sin folkmängd under 1960- talets senare hälft. Norra glesbygden har den mest extrema utvecklingen med ringa naturlig folkökning och utrikes flyttningsnetto men en jämförelsevis mycket stor relativ inrikes flyttningsförlust, närmare 2 % årligen. Samtliga grupper har erhållit ett större eller mindre tillskott till sin befolkning från utlandet, medan förutom Norra glesbygden även Södra mellanbygden och Norra tätbygden lidit inrikes flyttningsförluster. Värd att notera är den relativt sett obetydliga inrikes flyttningsvinsten för grupp Större städer, vilket understryker storstadsområdenas betydelse som inflyttningsområden. Tilläggas kan att inrikes tlyttningsnettot för Större städer avtagit under den observerade femårsperiodens senare del medan en viss ökningstendens kan observeras för Stockholm, en tendens som inte är densamma efter 1970. Skillnaderna i födelseöverskott mellan grupperna torde i första hand vara beroende av olikheternai åldersfördel- ning. Detta framgår tydligt om födelseöverskottet delas upp i sina två
Tabell 7.5 Befolkningsu tvecklingen i kommungrupperna 1965 —1970
Kommungrupp Folk- Födel— Inrikes Utrikes Folk- mängd se- flytt- flytt- mängd 1965 över- nings- nings- 1970 (1.11) skott netto netto (1.11)
Antalsuppgifter (1 OOO-tal)
Stockholm 1 344,0 37,7 38,6 29,3 1 449,6 Göteborg och Malmö 1 054,2 36,3 34,8 26,4 1 151,7 Större städer 2 452,9 59,9 17,2 48,2 2 578,2 Södra mellanbygden 1 832,6 22,1 —39,9 30,4 1 845,2 Norra tätbygden 608,9 12,3 — 8,2 2,5 615,5 Norra glesbygden 473,4 3,2 —42,5 2,5 436,6 Riket 7 766,0 171 ,5 — 139,3 8 076,9
Medelfolkmängd (1 OOO-tal) samt allmänna relativtal i promille
Medel- Årliga promille-tal
folk— mängd Födel— Inrikes Utrikes F olk- 1965 — se— flytt- flytt— ökning 1970 över- nings— nings-
skott netto netto Stockholm 1 396,8 5,4 5,5 4,2 15,1 Göteborg och Malmö 1 103,0 6,6 6,3 4,8 17,7 Större städer 2 515,6 4,8 1,4 3,8 10,0 Södra mellanbygden 1 838,9 2,4 — 4,3 3,3 1,4 Norra tätbygden 612,2 4,0 — 2,7 0,8 2,1 Norra glesbygden 455 ,0 1,4 —18,6 1,1 — 16,1 Riket 7 921,5 4,3 — 3,5 7,8
komponenter födda och döda. För exempelvis Norra glesbygden har antalet födda årligen minskat medan antalet döda visat en tendens att åtminstone ligga konstant.
8 Tätortsarealerna
Landarealen i Sveriges tätorter 1965 och 1970 inkl. utvecklingen under femårsperioden för dels samtliga tätorter, dels de bestående tätorterna framgår av tabell 8.1.
Det kan tilläggas att för år 1960 beräknades tätorternas landareal uppgå till 0,84 % av rikets totala.
Fortsättningsvis betraktas endast de bestående tätorterna som täcker 98 % av totala tätortsarealen. Tabell 8.2 visar landarealen samt befolk- ningstätheten i dessa efter 1970 års storleksgruppering för riket och kommungrupperna. Konstateras kan omgående att, med ett undantag när, folkökning och arealökning följs åt. Vidare ökar befolkningstätheten med täto'rtsåtorleken från det ganska obetydliga av knappt 500 invånare per km2 i de minsta tätorterna till över 3 000 i landets tre största.
Vid FoB 65 utfördes för första gången vid SCB arealrnätning av tätorterna i hela landet. Mätning och redovisning avsåg både 1960 och 1965 års tätorter och resultatet finns redovisat i Statistiska meddelanden (SM) Be 1967: 21. Även vid FoB 70 mättes arealerna men på ett annat kartmaterial än vid de tidigare räkningarna. För att få jämförbarhet mättes därför också 1965 års tätorter på det nya kartmaterialet, dock inte de tätorter som utgått till 1970. För dessa accepterades givetvis de tidigare uppgifterna. Resultaten från 1970 års arealmätning återfinns i SM/Be 1972: 11.
Mätningarna utfördes med planirneter och föregicks av en omfattande provverk- samhet. Kontrollmätning företogs och arbetet avslutades med rimlighetskontroll av land- och vattenarealer 1965 och 1970. För att utröna hur stora arealskillnader godkända mätvärdesdifferenser kunde ge upphov till gjordes en urvalsstudie bland alla tätorter, för vilka en eller flera kontrollmätningar skett. Resultatet av studien visade att arealskillnaden vid olika mätningar kunde betraktas som obetydlig.
Tabell 8.1 Landareal m.m. i samtliga tätorter och bestående tätorter samt invånare på kmz land i glesbygden 1965 och 1970
___—___ 1965 1970 _m— Samtliga tätorter
Landareal i km2 3 625,99 4 023,92 Landareal i % av rikets landareal 0,88 0,98 Invånare på km:| land I 658 1 633 Ökning 1965—1970
i landareal, % 11,0 i folkmängd, % 9,4 Bestående tätorter Landareal i km2 3 544,67 3 912,80 landareal i % av rikets landareal 0,86 0,95 Invånare på km2 land I 690 1 671 Ökning 1965—1970
i landareal, % 10,4 i folkmängd, % 9,1 Glesbygd Invånare på krn2 land 4 4
_a.—
Tabell 8.2 Folkmängd och areal i bestående tätorter efter storlek inom kommungrupperna 1970
Kommungrupp 200— 499
Stockholm
Folkmängd 5 167 Landareal i km2 12,59 Inv. på km2 land 410
Göteborg och Malmö
Folkmängd 10 958 Landareal i kmz 17,43 Inv. på kmz land 628
Större städer
Folkmängd 65 444 Landareal i km2 119,00 Inv. på km: land 549
Södra mellanbygden
Folkmängd 76 952 Landareal i km2 148,67 Inv. på kmz land 517
Norra tätbygden
Folkmängd 26 578 Landareal i km2 67,11 Inv. på km” land 396
Norra glesbygden
Folkmängd 32 930 Landareal i km2 96,90 Inv. på km2 land 339
Hela riket
Folkmängd 218 029 Landareal i km2 461,70 Inv. på kmz land 472
500—
999
5 470 8,61 635
15 811 21,00 752 84 313 118,93 708
110 061 162,27 678
26 103 47,38 550 35 409 69,60 508
277 167 427,79 647
1 000— 1 999
8 289 10,84 764
17 171 12,48 1 375
109 557 119,49 916 104 061 112,92 921
44 021 63,22 696 45 386 61,28 740
328 485 380,23 863
2 000— 4 999
39 707 24,55 1 617 73 071 55,63 1 313
231 190 210,38 1 098 206 406 185,25 1 114
48 812 45,08 1 082 65 286 60,61 1 077
664 472 581,50 1 142
5 000— 9 999
39 684 22,45 1 767 52 117 28,81 1 808
135 938 97,72 1 391 175 123 114,50 1 529
38 997 32,58 1 196 28 219 24,98 1 129
470 078 321,04 1 464
10 000—
19 999
110419 56,81 1943
51 966 30,60 1 698
220 821 116,78 1 890 348 429 165,96 2 099
85 988 50,34 1 708 10 315 3,74 2 758
827 938 424,23 1 951
20 000—
49 999
164 486 79,68 2 064
24 096 7,46 3 230
328 737 149,22 2 203 289 785 110,81 2 615 167 639 85,65 1 957
23 279 10,33 2 253
998 022 443,15 2 252
50 000—
99 999
57 494 20,03 2 870 52 359 16,97 3 085
922 799 339,93 2 714
1 032 652 376,93 2 739
100 OOO—w Samtliga
973 392 278,66 3 493 750 373 217,57 3 448
1 723 765 496,23 3 473
1 404 108 514,22 2 730 1 047 922 407,95 2 568 2 098 799 1 271,45 1650
1310817 100038 1310
438 138 391,36 1 119 240 824 327,44 735
6 540608 3912,80 1671
Endast smärre ändringar har ägt rum i de bestående tätorternas landareal i olika storleksklasser tiden 1965-1970. Tätorterna i klassen 2 000—4 999 invånare krävde år 1970 det största utrymmet eller ca 15 % av det totala och rymde 10 % av befolkningen. I den minsta storleks- klassen (200—499 invånare) var motsvarande procenttal 12 resp. 3 ochi den största (100 OOO—w invånare) 13 resp. 28.
Den genomsnittliga arealstorle ken för tätorter i olika storleksklasser år 1970 visasi tabell 8.3.
Tabell 8.3 Genomsnittlig landareal i tätorter efter storlek 1970
Storlek Landareal 1 km2 200— 499 0,7 500— 999 1,1 1 000— 1 999 1,7 2 000— 4 999 2,8 5 000— 9 999 4,9 10 000—19 999 7,3 20 000—49 999 13,8 50 000—99 999 26,9 100 OOO—w 165 ,4
En enkel beräkning visar att om samtliga tätorter skulle få samma befolkningstäthet som de allra minsta så skulle landets urbaniserade yta behöva öka från nuvarande ] % till drygt 3 %. Den verkliga befolknings- tätheten i de stora orterna kan dock antagas vara betydligt större än vad de vanliga medeltalsberäkningama visar på grund av att de stora orterna i högre grad än de mindre torde omfatta urbana men obebodda områden. En procentsiffra på omkring 5 är möjligen mera rättvisande som jämförelse. Det skulle med någon generalisering betyda att om all tätortsbefolkning i Sverige skulle bli delaktig av vissa av småtätorternas fördelar i fråga om ”utrymmesstandard” så skulle tätorterna behöva utbyggas på en yta som är långt större än den nuvarande. Säkert skulle inte heller denna bebyggelsetyp vara problemfri, vilket dock inte skall diskuteras här. Emellertid har i diskussionen om urbaniseringen ibland antytts att kravet på närhet till marken gör att tätorterna i framtiden kommer att växa ut med bostäder i lågbebyggelse längs de större vägarna. Om dylika tendenser har uppträtt under senare delen av 1960-talet kan endast ett direkt kartstudium utvisa. Av siffrorna kan konstateras att befolkningstätheten minskat i nästan alla av tätorternas storleksklasser och då inte minst i de två största. Tilläggas kan emellertid att enligt FoB 70 ökade antalet lägenheter perioden 1965—1970 med 3,4 %i småhus (därav 9,4 % i enfamiljshus) och med 16,6 % i övriga hustyper (dvs. flerfamiljshus och icke-bostadshus).
Tätorter med minst 100 000—w invånare förekommer endast i grupperna Stockholm samt Göteborg och Malmö och tätorter med 50 000—99 999 invånare även i grupp Större städer. Av de senare förekommer en enda tätort i vardera grupperna Stockholm samt Göteborg och Malmö (Södertälje och Lund) mot tolv 1 Större städer.
Tabell 8.4 Tätorternas landareal i procent av den totala landarealen 1970 samt tätorternas ökning i landareal och folkmängd 1965—1970 kommungruppsvis
Kommungrupp Tätorternas land- Tätorternas ökning areali%avden 1965—1970i% totala år 1970 Landareal Folkmängd
Stockholm 10,0 5,7 8,2 Göteborg och Malmö 7,5 14,3 10,1 Större städer 2,4 14,7 9,8 Södra mellanbygden 1,2 8,5 8,8 Norra tätbygden 0,7 8,6 10,0 Norra glesbygden 0,2 5,7 4,8
Totalt 1,0 10,4 9,1
De övriga storleksklassema är alla i större eller mindre utsträckning representerade i samtliga kommungrupper. De två lägsta storleksklassema förekommer huvudsakligen i Norra tätbygden och Södra mellanbygden och minst frekvent i Stockholm samt Göteborg och Malmö. Befolknings- tåtheten är störst i Göteborg och Malmö och avtar därefter —— om det bortses från Stockholm — med stigande gruppnummer. Med något undantag vad avser befolkningstätheten gäller detta mönster även för storleksklassen 1000—1999 invånare. Därefter blir mönstret mindre tydligt. Det enda markerat genomgående draget synes vara att Större städer och Södra mellanbygden i nämnd ordning dominerar tätorterna i alla storleksklasser mindre än 50 000 invånare och Större städer dessutom gruppen 50 000—99 999 invånare. över hälften (58 %) av den totala tätortsarealen för bestående tätorter 1970 återfanns i Större städer och Södra mellanbygden. Inom Stockholm samt Göteborg och Malmö låg ca 24 % av tätortsarealen och återstående 18 % i den norra tät— och glesbygden.
I tabell 8.4 visas för varje kommungrupp de bestående tätorternas landareal i procent av den totala samt jämförs ökning i landareal och folkmängd 1965—1970.
9 Demografisk struktur
9 .1 K önssammansa'ttningen
Den totala könsfördelningen, som brukar anges som antal kvinnor på 1 000 män, har hittills — och ibetydligt större utsträckning förr än nu — visat ett överskott för kvinnorna, könsproportionen vid födelsen till trots. Anledningen till utjämningen i den totala könsfördelningen är främst de stora framsteg på olika områden som lett fram till en minskad dödlighet så att den kvantitativa betydelsen av männens överdödlighet avtagit. Därtill kan antydas betydelsen av att Sverige varit befriat från krig i 160 år och att den svenska utvandringsförlusten fram till 1930, vilken mest utgjordes av män, övergick i ett positivt netto med mera jämn könsfördelning.
Tabell 9.1 Antal kvinnor på 1000 män i tätorter, glesbygd och hela riket 1950—1970
År Tätorter Glesbygd Hela riket 1950 1 065 907 1 008 1960 1 052 889 1 005 1965 1 041 878 1 002 1970 1 034 873 1 002
Tabell 9.2 Antal kvinnor på 1 000 män i tätorter av olika storlek 1970
Storleksklass Kvinnor på 1 000 män (Glesbygd 87 3) 200— 499 965 500— 999 981 1 000— 1 999 985 2 000— 4 999 1002 5 000— 9 999 1 002 10 000—19 999 1027 20 000—49 999 1 025 50 000—99 999 1 065 100 OOO—w 1 076
Givetvis existerar skillnader i könsfördelningen mellan olika delar av landet på grund av omflyttningen. Skillnaden mellan tätorter och glesbygd framgår sammanfattningsvis av tabell 9.1 och skillnaderna i hithörande avseende mellan tätorternas storleksklasser i tabell 9.2.
För tätorter i olika storleksklasser skall endast framhållas den inte helt obetydliga skillnad som föreligger mellan glesbygd och mindre tätorter, men att skillnaden inte är särskilt påtaglig mellan tätorter i de tre storleksklassema upp till 2 000 invånare. Kvinnoöverskottet uppträder i dessa tätorter först omkring 65-årsåldern, i tätorter mellan 2 000 och 10 000 invånare från 60-årsåldem och i övriga tätorterna (10 OOO—w invånare) från omkring åldern 40 år.
9.2 Å lderssammansa'ttningen
Befolkningens åldersfördelning i femårsklasser i hela riket med särredovis— ning av tätorter och glesbygd framgår av tabell 9.3.
Åldersfördelningen i en befolkningsgrupp är ett resultat av utveck— lingen hos de demografiska komponenterna och samspelet mellan dessa och befolkningens demografiska struktur. Antalet födda beror sålunda av å ena sidan fruktsamheten och å andra sidan antalet personer i reproduktiv ålder. Antalet döda beror på motsvarande sätt av dödlighet och åldersfördelning. Omflyttningen är betingad av en rad faktorer av huvudsakligen ekonomisk eller social art och förekommer mestadels i åldern mellan 15 och 35 år (”flyttningsåldrama”). Det är i första hand omflyttningen som har bidragit till de olika ålderssammansättningarna i tätort och glesbygd.
Utifrån åldersfördelningen har befolkningen ibland schablonmässigt brukat indelas i”produktiva” och ”icke produktiva". Med produktiva har då menats de åldersklasser i vilka befolkningen är ekonomiskt aktiv, dvs. ägnar sig åt någon form av inkomstgivande arbete. Åtminstone in på 1960-talet har de produktiva åldrarna i jämna femårsklasser ansetts vara 15—64 år. Med hänsyn till den allt längre skolgången har emellertid de yngre åldrarnas bidrag på förvärvsmarknaden minskat påtagligt under senare delen av 1960-talet, varför det nog om schablonen skall användas får anses berättigat att numera något höja den nedre gränsen. Vad den övre gränsen beträffar har ibland framhållits att den borde höjas på grund av att den allt högre levnadsnivån, som mot bakgrund av bl.a. minskad sjuklighet och dödlighet, har gjort människorna betydligt mera vitala och arbetsdugliga jämfört med de generationer, som var i samma ålder för några decennier sedan. Statistiken visar emellertid inte på en utvecklingi denna riktning. I stället verkar det som om förvärvsarbetet har en benägenhet att bli mindre frekventi de högre åldrarna. Delvis torde detta vara en följd av tillbakagången inom jordbruksnäringen, men det bör knappast helt bortses ifrån att många av dem som tidigare var förvärvsarbetande trots uppnådd hög ålder säkerligen inte var det i första hand på grund av fysisk spänst utan snarare av ekonomiskt nödläge. Här kan för övrigt erinras om utvecklingen under 1950-talet. Under denna
Tabell 9.3 Åldersfördelning i procent i tätorter, glesbygd och hela riket 1965 och 1970 samt folkökning 1965—1970
Åld ersklass Åldersfördelning i % F olkök ning i __ % 1965—1970 1965 1970
Tätort
0—14 21,1 21,2 +10,0 15—29 23,1 23,8 +l2,8 30—49 26,2 24,6 + 2,4 50—64 18,0 17,8 + 8,2 65—W 11,6 12,6 +19,0 Totalt 100 100 + 9,4 Glesbygd
0—14 19,4 18,0 —20,5 15—29 18,6 18,4 —15,5 30—49 22,6 21,2 —19,6 50—64 22,0 22,7 —11,6 65—w 17,4 19,7 — 3,3 Totalt 100 100 —13,7 Hela riket
0—14 20,7 20,6 + 3,6 15—29 22,1 22,8 + 7,4 30—49 25,4 24,0 — 2,0 50—64 18,9 18,7 + 3,0 65—w 12,9 13,9 +12 2
Totalt 100 100 + 4,0
tioårsperiod ökade antalet personer i åldern 65 —w år med 167 000 eller 23 % men ändå minskade antalet förvärvsarbetande i åldersklassen med 17 000 eller nästan 12 %. Under 1960-talet ökade antalet personer i åldersklassen med 212 000 (24 %) under det att antalet förvärvsarbetan- de utifrån FoB 60 och FoB 70 kan beräknas ha minskat med ca 37 000 eller 28 %. Även om fullständig jämförbarhet inte föreligger i siffrorna för antalet förvärvsarbetande från de två räkningarna är ändå tendensen odiskutabel.
För olika storleksklasser av tätorter samt glesbygden visas en samman- fattande åldersfördelningi tabell 9.4.
Tabell 9.4 Åldersfördelning i procent i tätorter i olika storleksklasser samt glesbygd och hela riket 1970
Tätorter efter storlek Åldersfördelning i % 1970 samt glesbygd 0—19 år 20—64 år 65—w år
100 OOO—w 23,7 62,6 13,7 50 000—99 999 26,9 60,7 12,4 20 000—49 999 29,4 60,1 10,5 10 000—19 999 30,1 58,7 11,2 5 000— 9 999 30,7 57,9 11,4 2 000— 4 999 30,8 56,5 12,7 1000— 1999 31,1 55,3 13,6 500— 999 30,0 54,7 15,3 200— 499 28,9 54,0 17,1 Glesbygd 25,4 54,9 19,7 Hela riket 27,4 58,7 13,9
Skillnaderna beror givetvis på flyttningsrörelsemas inriktning under olika tidsperioder. För att ytterligare illustrera detta skall Stockholms storstadsområde med dess olika områdesdelar betraktas. Se tabell 9.5.
Tabell 9.5 Åldersfördelningiprocent iStockholms storstadsområde 1970
Storstadsområde Åldersfördelning i% 1970 0—19 år 20—64 år 65—w år Stor-Stockholm 25,8 62,4 11,8 Inre staden 11,2 61,9 26,9 Söderort 26,5 64,3 9,2 Västerort 25,3 63,4 11,3 Norra förorts- kommuner 31 ,2 61,4 7,4 Södra förorts- kommuner 34,4 60,2 5,4
9.3 Civilståndssammansättningen
Sedan 1966 har en kraftig minskning observerats av antalet ingångna äktenskap. År 1966 var antalet 61 100 eller det högsta sedan mitten av 1940-talet. Därefter började den minskning som resulterade i ett antal av 43 300 år 1970 och 38 600 år 1972. Det kan noteras att nedgången berör samtliga åldrar och således inte enbart de yngre och vidare visar omgiftena samma trend. Utvecklingen från 1966 till 1972 sammanfattasi tabell 9.6 som visar de åldersspecifika kvinnliga giftermålstalen för första giftet nämnda år.
Tabell 9.6 Giftermålsfrekvens efter ålder 1966 och 1972
Ålder Nyblivna gifta kvinnor på
1 000 ogifta
1966 1972 15—19 38,8 12,2 20—24 193,7 96,4 25—29 173,0 102,5 30—34 77,6 52,8 35—39 37,9 24,4 40—44 19,5 13,0 20—44 197,9 96,2
Det finns knappast anledning att här gå närmare in på vare sig civilståndssammansättningen eller dess bakomliggande orsaker. Konstate- ras skall emellertid att i åldrarna under 25 år var ändå 1972 års relativa giftermålstal högre än t. ex. motsvarande för år 1935. Tidigare skedde alltså en förskjutning av giftermålen mot yngre åldrar; nu observeras en minskningi alla åldrar.
Antalet skilsmässor överskred 1 000 per är först under 1910-talet.År 1966 överskred antalet för första gången 10 000 (11 500). År 1970 var antalet 12 900 och år 1972 15 200.
Den sedan mitten av 1960-talet minskande giftermålsfrekvensen i Sverige medför emellertid att möjligheterna att i statistiken beskriva människornas levnadsbetingelser minskat. Anledningen härtill är att någon registrering inte finns och ingen mätning har hittills gjorts av den verkliga familjebildningen. Detta betyder att kunskap idag helt enkelt saknas om hur många par (och därmed familjer) som i praktiken kan räknas som ”gifta” fastän de inte är formellt vigda. Dylik kunskap är av intresse i många sammanhang, t. ex. vid studier av bostads-, sysselsätt- nings- och inkomstförhållanden.
10 De största kommunerna
Sedan länge har en betydande andel av landets befolkning varit bosatt i storstadsområdena och det är just dessa som en stor del av de inrikes
flyttarna haft som mål. Varje ort kan i princip sägas ha sitt särskilda flyttningsomland men det intressanta med storstadsområdena, och dåi synnerhet Stockholm, är att de utövat en attraktionskraft på (haft flyttningsutbyte med) i stort sett alla delar av landet.
Men att ett invant mönster helt plötsligt kan förändras inträffar även och det är just detta som har hänt med storstadsområdena under de senaste två åren, dvs. 1971 och 1972 och som visat sig fortsätta enligt hittills framställd statistik för 1973.
Det kan tilläggas att storstadsområdena i föreliggande avsnitt är definierade enligt senast tillämpade avgränsning och regionala indelning. För kommunerna Göteborg och Malmö har hänsyn tagits till inträffade indelningsändringar så att dessa betraktas som om de inträffat redan till 1960 års statistik enligt 1961 års indelning. Ett par i sammanhanget betydelselösa ändringar för Stockholm har däremot inte beaktats. Vidare kan erinras om den dualism som råtti befolkningsstatistiken på grund av olika primärmaterial och framskrivningsmetod för mindre regionala områden jämfört med större områden och rikssiffror. Utan att gå närmare in på problemet kan nämnas att samtliga här nämnda befolk- ningssiffror — utom för utveckling 1972—73 i tabell 10.2, härrör från den summariska befolkningsstatistiken, vilken på bl. a. riksnivå något avviker från de befolkningsuppgifter som slutligen fastställts.
De tre största kommunernas sammanlagda andel av rikets totala folkmängd har varit tämligen konstant sedan 1960: 19,4 % år 1960, 18,0 % år 1970 och 17,2 % år 1972. Betraktade var och en visar det sig emellertid att Stockholm uppnådde sin hittills största folkmängd år 1961, medan Göteborg och Malmö (med undantag för år 1968 för Göteborg) ökade oavbrutet till år 1970.
Vad har då inträffat i bilden av de stora kommunernas befolknings- utveckling? Här går naturligtvis inte att svara generellt för de tre
Tabell 10.1 Folkmängd och befolkningsandel i storstadsområdena 1960—1972
År Folkmängd (1 OOO-tal) Stockholm Göteborg Malmö Summa l % av
riket
Huvudkommunen 1960 806,9 416,2 232,9 1456,0 19,4 1965 783,6 438,8 253,0 l475,4 19,0 1970 740,5 451,8 265,5 1 457,8 18,0 1972 699,2 441,5 258,8 1 399,6 17,2
Storstadsområdena exkl. huvudkommunen 1960 354,2 149,2 136,8 640,2 8,6 1965 473,4 174,4 153,4 804,2 10,3 1970 603,9 225,9 178,7 1 008,5 12,5 1972 651,7 246,5 193,0 1 091,2 13,4
Hela storstadsområdet 1960 1 161,1 565,4 369,7 2 096,2 28,0 1965 1 257,0 616,2 406,4 2 279,6 29,3 1970 1 344,4 677,7 444,2 2 466,2 30,5 1972 1 350,9 688,1 451,8 2 490,8 30,6
kommunerna. Det kan dock fastslås att för resultatet av de demografiska komponentemas samspel, dvs. folkökningen, är den utrikes omflytt- ningen långt ifrån utan betydelse och har under de år överskottet från utlandet varit positivt påtagligt bidragit till att neutralisera eller minska negativt netto hos födelseöverskott och inrikes omflyttning.
För Stockholms del började det inrikes tlyttningsöverskottet bli negativt 1960 och år 1967 började antalet döda bli större än antalet födda. Först samma år som Sverige för första gången på över 30 år fick ett negativt befolkningsutbyte med utlandet, dvs. 1972, blev det utrikes tlyttningsnettot negativt för Stockholm, liksom också för Malmö och Göteborg. Malmö och Göteborg har fortfarande 1972 ett positivt födelseöverskott medan det inrikes flyttningsnettot blev negativt för de två kommunerna 1966 resp. 1965. Folkmängdsutvecklingen i storstads- områdena framgår av tabell 10.1. 1 tabell 10.2 visas för motsvarande områden folkmängdsutvecklingen med hjälp av indextal. Utvecklingen 1972—73 har beräknats utifrån SCB:s register över totalbefolkningen till skillnad från de övriga siffrorna, vilka baserats på pastorsämbetenas tidigare summariska rapportering. Även om man bortser från den efter 1970 inträffade folkmängds- minskningen i samtliga de tre största kommunerna är bilden av utvecklingen klar vad gäller huvudkommunen jämfört med övriga kommuner i storstadsområdet. Särskilt markerad är givetvis folkökningen i Stockholms kringkommuner, vilken under 1960-talet innebär en ökning av drygt 5 % per år.
Från mitten av 1960-talet har som nämnts de tre största kommunerna visat ett underskott i den inrikes omflyttningen. I tabell 10.3 redovisas
Tabell 10.2 Folkmängdsutvecklingen i storstadsområdena 1960—1973
Folkmängdsindex (periodens början = 100)
Period Stockholm Göteborg Malmö Summa Huvudkommunen _ 1960—1965 97,1 105,4 108,7 101,3 1965—1970 94,5 103,0 104,9 98,8 1960—1970 91,8 108,6 114,0 100,1 1970—1972 94,4 97,7 97,5 96,0 1972—1973 97,1 98,4 97,5 97,6 Storstadsområdena exkl. huvudkommunen
1960—1965 133,6 118,9 112,1 125,6 1965—1970 127,6 127,3 116,5 125,4 1960—1970 170,5 151,3 130,6 157,5 1970—1972 107,9 109,2 108,0 108,0 1972—1973 103,1 103,2 103,5 103,2 Hela storstadsområdet 1960—1965 108,3 109,0 109,9 108,7 1965—1970 107,0 110,0 109,3 108,2 1960—1970 115,8 119,9 120,1 117,6 1970—1972 100,5 101,5 101,7 101,0 1972—1973 99,9 100,0 100,1 100,0
* För definitioner hänvi- sas till ”Folk- och bo- stadsräkningen 1970” (SOS). Del 6.
Tabell 10.3 Folkökning och ändringskomponenter i storstadsområdena 1966—1970
Storstadsområde Födelse- Flyttningsnetto Folkökning över- _— inkl. skott Inrikes Utrikes residual
Stockholms stör- stadsområde
Stockholm —4 921 —50 295 12 154 —43 157 Övriga kommuner 37 347 79 743 13 371 130 526 Summa 32 426 29 448 25 525 87 369
Göteborgs stor- stadsområde
Göteborg 12 285 —11 381 12 695 13 036 Övriga kommuner 10 219 35 147 2 492 48 421 Summa 22 504 23 766 15 187 61457 Malmö storstads- område Malmö 5 788 _ 1 562 6 528 12 491 Övriga kommuner 6 926 17 525 2 581 25 295 Summa 12 714 15 963 9109 37 786
för perioden 1966—1970 folkökningens uppdelning på de demografiska ändringskomponenterna i storstadsområdenas ytter- och innerområden.
Huvudkommunens befolkningsandel av hela storstadsområdets har minskat i alla tre områdena. Procentsiffrorna för åren 1960, 1965, 1970 och 1972 är för Stockholm 69,5 — 62,3 — 55,1 — 51,8; för Göteborg 73,6 — 71,2 — 66,7 — 64,2; för Malmö 63,0 — 62,3 _ 59,8 — 57.3.
11 Bostadsförhållandenl
I föreliggande avsnitt skall utifrån uppgifterna från FoB 65 och FoB 70 försöka ges en översiktlig beskrivning av bostadsförhållandena i landet vid
Tabell 11.1 Utvecklingen av antalet lägenheter (1 OOO-tal) i tätorter, glesbygd och hela riket 1965—1970
Läge 1965 1970 Ändring 1965—1970
Antal I %
Samtliga lägenheter
Tätorter 2 271,4 2 635,3 +363,9 +16,0 Därav med 2 OOO—w inv. 1 967,4 2 325,6 +358,2 +18,2 200—1 999 inv. 304,0 309,8 + 5,8 + 1,9 Glesbygd 603,9 545,9 — 58,0 — 9,6 Riket 2 875,3 3 181,2 +305,9 +10,6 lägenheter i småhus Tätorter 725,6 822,7 + 97,1 +13,4 Glesbygd 567,8 514,9 — 52,9 — 9,3 Riket 1293,5 ] 3376 + 44,1 + 3,4 Lägenheter i övriga hus Tätorter 1 545,8 1 812,6 +266,8 +17,3 Glesbygd 36,0 31,0 — 5,0 —l3,9 Riket 1 581,8 1 843,6 +261,8 +16,6
nämnda tidpunkter samt utvecklingen under de fem åren. För FoB 70 har i något fall använts tabeller utifrån preliminär statistik.
En översikt av utvecklingen av antalet lägenheter 1965—1970 framgår av tabell ll.l.
En betydande uttunning av lägenhetsbeståndet på glesbygden har ägt rum mellan 1965 och 1970. Den kraftiga ökningen av antalet lägenheter under observerad femårsperiod har framför allt sketti tätorter med minst 2 000 invånare. På glesbygden är det i första hand lägenheter i småhus som försvunnit, vilket totalt sett bidrar till en endast mindre ökning av antalet dylika lägenheter, medan det för riket är en mycket stor ökning av lägenheter i övriga hus, merendels flerfamiljshus. En rättvisare jämförelse i ökningstakten av lägenheter efter hustyp erhålls om de dominerande och under utveckling stadda urbana områdena betraktas separat. Ett av urbaniseringens problem torde vara att lägenheter, som säkerligen många gånger inte alls är i dålig kondition, utryms och får förfalla på glesbygden, medan motsvarande antal måste nybyggas i tätorterna.l
Genom rivning och nybyggnation sker en ständig förnyelse och förbättring av bostadsbeståndet. År 1970 var nära 15 % av befintliga bostadslägenheter byggda under de senaste fem åren. Fortfarande 1970 härstammade dock mer än var tionde lägenhet från 1800-talet. På glesbygden utgör motsvarande lägenheter mer än en tredjedel av beståndet, vilket framgår av tabell 11.2.
Tabell 11.2 Andelen lägenheter i procent efter byggnadsår 1965 och 1970
Byggnadsår Fördelning i %
1965 1970 Riket
Riket Tätort Glesbygd —1900 15,6 11,1 5,9 36,0
1901—1920 12,1 9,6 8,2 16,6 1921—1940 21,2 18,3 17,7 21,2 1941—1960 35,9 32,5 35,4 18,1 1961—1965 13,5 12,5 14,6 2,6 1966—1970 ' 14,9 17,4 2,9 Uppgift saknas 1,7 1,1 0,8 2,5
Antalet rumsenheter, dvs. antalet såväl bostadsrum som kök, ökade från 1965 till 1970 års FoB med ca 1 664 000 (16,3 %) till 11 955 000. 9 678 000 eller drygt 80 % av dessa registrerades som belägna i tätorterna. * Vid tolkning av den
.. . .. .. . tidsmässiga utvecklingen Lagenhetsstorleken har med tiden okat ganska Väsentligt. Antalet itätorteroch glesbygd
rumsenheter per 100 lägenheter var 341 år 1960, 358 år 1965 och 376 år erinras om att ”gräns. 1970. Störst är lägenheterna på glesbygden. År 1970 hade glesbygdens "Ångsmefoden kan be' lägenheter 417 rumsenheter per 100 lägenheter mot 367 i tätorterna År unga: Vissa Skenbam
' förändringar utifrån 1965 var motsvarande tal 399 resp. 347. För både tätorter och glesbygd ändrad areal.
gäller samma trend i det avseendet att det är smålägenheterna (mindre än 3 rum och kök) som markerat minskat sin andel av lägenhetsbeståndet, medan medelstora och större lägenheter ökat. Tabell 11.3 får illustrera.
Tabell 11.3 Procentandel lägenheter efter antal rumsenheter i tätorter, glesbygd och hela riket 1965 och 1970
Lägenhetsstorlek Tätorter Glesbygd Riket 1965 1970 1965 1970 1965 1970
Mindre än 3 RK 54,5 48,3 40,0 33,2 51,5 45,7 3—4 RK 36,5 40,2 47,0 50,7 38,7 41,9 Minst 5 RK 8,6 11,2 12,4 15,2 9,4 11,9 Uppgift saknas 0,3 0,3 0,5 0,8 0,4 0,4
Till de två högsta kvalitetsgrupperna hörde 1970 drygt 77 % av landets bostadslägenheter mot 65 % år 1965 och endast 52 % år 1960. Som ett annat mått på utrustningsstandard brukar ibland användas andelen lägenheter med eget bad- eller duschrum. Förutom en väsentlig höjning av denna andel från 1965 till 1970 noteras att skillnaderna i detta avseende mellan tätorter och glesbygd fortfarande är väsentliga, något som inte är oväntat eftersom ju merparten av glesbygdens lägenheter fortfarande är 1970 var mer än 50 år gamla. År 1970 hade 58 % av glesbygdslägenheterna eget bad- eller duschrum mot 83 % i tätorterna och 78 % som riksgenomsnitt. År 1965 var motsvarande procenttal 41 , 73 och 66.
Samtliga som bor i samma bostadslägenhet utgör i statistiken ett hushåll (bostadshushåll) oavsett om de är besläktade eller inte och oavsett vilka relationer i övrigt de kan ha med varandra. Av skilda anledningar har hushållsstorleken minskat med tiden och har gjort så också mellan de två senaste FoB-tidpunkterna. Antal personer per 100 hushåll minskade från 1965 till 1970 från 274 till 259 för riket totalt, från 269 till 255 för tätorterna och från 297 till 291 för glesbygden. Minskad hushållsstorlek och större lägenheter har bidragit till en ordentlig reducering av trångboddheten. Trångboddheten minskade perioden 1965 till 1970 från 25 % till 16 % enligt senast konstruerade norm. Några påtagliga skillnader mellan tätorter och glesbygd existerade inte i berört avseende.
111 Rollspel — ett medel för att skapa kommunikation
— av Olof Wämeryd
] Att befinna sig utanför besluten — en fråga om kommunikation
I sina memoarer anger Tage Erlander ett av syftena vara att ta bort myten kring de politiska besluten. ”Den viktigaste uppgiften för mig är att beskriva mina politiska insatser så att beslutsprocessen belyses så noggrant som möjligt” (Tage Erlander 1972, s. 16). Varje väljare skall således kunna kräva och ha möjlighet till insyn i alla politiska beslut. Syftet är ovedersägligt och hederligt och offentlighetsprincipen skall värnas om med all kraft.
Det finns dock ett problem förknippat med denna förståelse- och insynsprocess. Problemet kan förmodligen karakteriseras som ett kom- munikationsproblem. Att gemene man har svårt att tillgodogöra sig experternas fackspråk är allom bekant. Politikerna har i många fall samma svårigheter. Men förstår väljaren politikern? Vilken delaktighet känner individen t. ex. i de beslut som formar hans eller hennes lokala miljö? Frågorna är svåra att besvara och de är alltför omfattande för att gås in på här. Istället skall intresset inriktas på att beskriva ett instrument som kanske bär på möjligheten att överbrygga en del av kommunikations- problemen mellan skilda grupper i samhället.
Ytterst kanske frågan om kommunikation är en pedagogisk fråga. Det gäller att dels klargöra det inflytande ett beslut har på individens tillvaro, dels underlätta förståelsen av det som skall delges genom att infoga det i ett sammanhang som inbegriper individens egen värld. Det är ändock individen eller familjen som slutligen står för utvärderingen eller drabbas av det politiska beslutet.
Det finns uppenbarligen behov av ett hjälpmedel som kan skapa och underlätta kommunikation. Under det senaste decenniet har ett allt större intresse kommit att inriktas på rollspel som ett sådant medel.
2 Kraven på en total samhällsmodell
En av orsakerna till att vi har svårt att förstå de politiska besluten ligger i att samhällsbyggnaden är mer komplicerad idag. Det är få om ens någon förunnat att t. ex. klargöra betydelsen av Sveriges avtal med Europeiska
gemenskapen (EG) för samhällsutvecklingen som helhet på ett sätt som TV-tittaren förstår. Sammanhangen kring samhällsplaneringen, där socia- la och kulturella mål, teknik- och miljövårdssynpunkter samt juridiska och ekonomiska bindningar är involverade, utgör en lika tät väv av svårbegripliga fenomen.
Samtidigt har under senare år många kommuninvånare, skilda aktions- grupper och inte minst massmedia alltmer tagit aktiv del i samhällsplane- ringsfrågor av alla slag. Från myndigheternas sida möts intresset med ökad information och populariserade framställningar rörande planer för den framtida utvecklingen och ibland även med batonger!
Det är förmodligen ogörligt att alla skall vara med och bestämma direkt. Demokratiskt förankrade beslut bygger dock på den förutsätt- ningen att flertalet medborgare vet vad det hela rör sig om och att de kan komma in så tidigt som möjligt i planeringen.
Den modell som föresvävar måste således inbegripa samtliga intresse- grupper i samhället. Den skall vara så konstruerad att den täcker hela processen från kartering av problemen, mål/medelanalys, framtagning av planeringsunderlaget, upprättande av handlingsalternativ, beslutsfattan- det, förverkligande av besluten samt utvärdering av konsekvenserna. Sammanfattningsvis bör modellen uppfylla följande krav:
]. ge en total social, kulturell, ekonomisk, politisk och fysisk beskrivning av en kommun eller region
2. innehålla de processer som beskriver kommunens eller regionens utveckling
3. involvera samtliga intressegrupper
. medge utvärdering av fattade beslut
5. vara känslig för förändringar av värderingar samt organisationsformer och beslutsstrukturer avseende myndigheter och administrativa indel- ningar. &
Som en introduktion till rollspelstekniken beskrivs relativt ingående ett rollspel anpassat till kommunnivå. Vunna erfarenheter från detta rollspel tas också upp. För att bredda bilden vad beträffar karaktären på rollspel inom samhällsplaneringen redovisas ett par mycket kända utländska rollspel. Ett rollspel med speciell inriktning på riks- och regionalpolitikens insatser i och konsekvenser för kommuner i avfolk- ningsområden i Sverige har framtagits och prövats på en nordisk konferens. Erfarenheterna har sammanställts och vissa riktlinjer dras upp för en utökad användning av speltekniken med avseende på lokaliserings- och regionalpolitik. Avslutningsvis diskuteras på en mer allmän basis spelteknikens framtida roll inom utbildning och planering.
3 Kort historik
Operationella spel som metod inom samhällsplaneringens område är en ung företeelse. En mer formell användning av den synes ha ägt rum i USA för ca tio år sedan. Metoden som sådan är dock gammal och dess
ursprung är osäkert. De äldsta tillämpningarna härrör från militära träningsprogram, från de 5. k. krigsspelen, vilka sedan länge har använts i instruktionssyfte och för att testa alternativa krigsplaner.
Först efter andra världskriget vinner metoden gehör inom andra områden. Enskilda företag plockar upp den som ett instrument i internutbildningen, och inom företagsekonomi på universitetsnivå har företagsspel blivit ett viktigt pedagogiskt hjälpmedel.
Huvudintresset har i stor utsträckning varit knutet till spel som pedagogiskt hjälpmedel. Ansatsen har dock successivt breddats, vilket sammanhänger med den strävan som finns att söka ökad kunskap om samhället och dess processer. Speltekniken blir ett instrument för att sätta liv i modellerna genom att låta olika intressenter i samhället agera med och mot varandra.
Inom t. ex. samhällsplaneringen är det önskvärt att öka förståelsen av den växelverkan som försiggår mellan den fysiska planeringens nyckelfi— gurer såsom politiker, planerare, näringslivets representanter m. fl. Utöver den producentsida, som ovanstående befattningshavare kan sägas repre- sentera, finns också en konsumentsida, omfattande dem som bor och/eller arbetar i planeringsområdet ifråga. Mellan producenterna och gentemot konsumenterna i t. ex. en kommun finns svårigheter att förmedla och klargöra avsikterna med de framtagna handlingsprogrammen för den framtida utvecklingen. Programmen tar i många fall ej tillräcklig hänsyn till individernas och hushållens behov. Följden blir opinionsyttringar i form av namninsamlingar, demonstrationer m. m. Även om man kan säga att det skett en återkoppling från dessa utomparlamentariska yttringar till beslutsfattarna genom tillkomst av behovsanalyser, informationssprid- ning, lokala omröstningar om framtida centrumanläggning osv., saknas den direkta möjligheten för medborgarna att i ett så tidigt skede som möjligt få framföra sina önskemål och synpunkter. Operationella spel kan ge denna möjlighet att låta olika parter komma till tals med varandra, att vädra åsikter, att bli medvetna om sina olika önskemål ställda i relation till de restriktioner som förhindrar eller reducerar en önskvärd insats.
Speltekniken skulle därmed kunna utvecklas till ett forskningsinstru- ment på så sätt att i spelet generas genom speldeltagarnas insatser data om t. ex. individernas eller hushållens behov och efterfrågan. Ovanståen- de kräver dock att alla intressen förmås att deltaga eller är företrädda i spelet. Spel kan naturligtvis aldrig ersätta en nödvändig fördjupad forskning inom olika områden, men det sammanhang erhålles som förmår foga in delresultat i en modell för att belysa helheten i samhällets utveckling.
4 Kommunen satt på spel — ett utbildningspaket 4.1 Syfte
Vid kulturgeografiska institutionen, Göteborgs universitet, har sedan ett par tre år pågått ett utvecklingsarbete med konstruktion av ett planeringsspel anpassat till den kommunala nivån. För att visa ett spel
och dess struktur, rollsystem m. m. anknyter framställningen i fortsätt- ningen till detta projekt.
Syftet med planeringsspelet REGUS (Olof Wärneryd, Reinhold Castensson och Jan-Olof Selén 1972) är att söka återspegla vad som äger rum vid utbyggnad av en kommun (ett kommunblock) för att därigenom öka deltagarnas förståelse av den växelverkan som nämnts tidigare. I samband därmed vill vi också söka tillvarata medborgarinflytandet i planeringen genom att låta kommunens invånare komma till tals på olika sätt. Genom att speldeltagarna i sina olika roller ställs inför och får fatta beslut i skilda situationer kan också viss handlingsberedskap erhållas om situationen skulle bli verklighet.
4.2 Spelstmkturen
Utgångspunkten för ett planeringsspels struktur kan erhållas ur det schema som redovisas i figur 4 :l.
Verkligheten står för allt det som vi lägger i en kommuns utveckling. Varje enskild individ uppfattar denna verklighet på olika sätt och influeras i sin syn ständigt av nya uppkomna situationer. Vi gör verkligheten gripbar genom att idealisera och förenkla den och våra målsättningar och värderingar filtrerar en teoretisk föreställningsram. Dessa processer utmynnar i en spelmodell, vilken anger hur spelet fungerar med sina agerande, vad som styr dem, spelgången osv.
Med omgivningens påverkan på spelmodellen menas den inverkan som överordnade regionala och centrala myndigheter, tillsammans med lagar och förordningar, har inte enbart på den kommunala beslutsstrukturen utan också på det privata näringslivets möjligheter att agera. Spelsituatio- nen registreras genom kartor, tabeller osv., vilka åskådliggör kommunens utveckling i olika avseenden. Återkopplingen bör ske så att de alternativ som spelas fram utvärderas med hänsyn till uppsatta mål. Alternativen
——- VERKLIGHET ——- EN KOMMUNS UTVECKLING
-——-| Teoret isk föreställningsrum
Operationen förenkling
__?—
SPELMODELL
Förutsättningar L— OMGIV- Roller Regler N I N G E N 5 __ PÅVERKAN ituution PÅ SPEL" F— MODELLEN RESULTAT
UTVÄRDERING
Figur 4: 1 Schema för
konstruktion av Spel- PLA N ERING OCH BESLUT modell L _!
|
sätts i relation till hur skilda konsumentgrupper kan tillgodose sina respektive behov. Utvärderingen skall också syfta till en bedömning av miljöutformningen som helhet och de risker som kan anses uppkomma och orsaka störningar i de ekologiska förloppen.
Den streckade pilen till boxen med planering och beslut visar att planeringsspel ännu inte nått det stadium att man skulle våga fatta beslut direkt för verkliga förhållanden. I vissa amerikanska spel (Wärneryd, Castensson och Selén 1971) har det dock visat sig att delmoment i spelutfallet gett ett kvalitativt sett bättre underlag för faktiska besluts- fattare. Det finns också den fördelen att spelet inrymmer moment för hur man skall nå de mål som man satt upp, dvs. träning fås i vilka delbeslut som måste fattas efter hand. Även om ett syfte med planeringsspel är att ge helhetssynen, föreligger inga hinder att lägga tyngdpunkten på vissa specifika moment, såsom tillväxtproblem, ekono- mi, rum-utrymme-storleksuppfattning, beslutsfattande, planeringspro- cedur, forskning osv.
4.3 Spelmodellen
Rollspelet REGUS I försiggår i en kommun med vissa existerande förhållanden i utgångsläget. Kommunen har drygt 40 000 invånare och avsikten är att låta den tillväxa under tio-femton år framåt. Det finns fem roller eller mer relevanta rollsystem i REGUS. Se figur 4: 2.
För att åskådliggöra konkurrens mellan ekonomisk-politiska enheter förekommer två kommuner i spelet. Underlaget är detsamma för dem båda medan inriktningen av den framtida utvecklingen skiljer sig åt genom speldeltagarnas olika agerande. Näringslivet representeras av tre grupper: industri, bostäder och detaljhandel. Inom ramen för bostadsrol- len inräknas förutom privata byggkonsortier och byggnadsfirmor även allmännyttiga bostadsföretag.
Journalistrollen svarar för informationsspridning och speglar dessutom
SPELLEDNING
KOMMUN A
KOMMUN B
Politiker 2 Politiker :
Tjänstemän 2 Tjänstemän 2
Planenhel 3 Plunenhet 3
,__—___-..
. . mou— , DETALJ STRI " STAD HANDEL
Z 2 2
NÄRINGSLIVET
Anm. : Heldragen linje anger skriftlig kontakt, streckad linje muntlig kontakt.
** JOURNALIST-
Figur 4: 2 Rollsystem
L— Totala antalet deltagare 22 . . och spelorganrsatron
medborgarinflytandet genom insändare i lokaltidningen och skapande av opinioner. Spelledningen representerar över- och sidoordnade myndighe— ter, t. ex. kreditväsendet, olika länsorgan och centrala ämbetsverk. Tiden i spelet är indelad i spelrundor, där varje runda motsvarar ett kalenderår (budgetår).
Varje roll har sin specifika målsättning och har att fullgöra ålagda uppgifter. Egna initiativ, förändringar i uppgifter, nya statliga betänkan- den och förordningar osv. inverkar hela tiden på de skilda rollernas agerande. Det finns således inget direkt som låser speldeltagarnas handlingsutrymme men före igångsättningen måste informationsmängden
' till en början begränsas.
4.4 Spelerfarenheter
Under framtagningen av REGUS har det varit möjligt att pröva det på olika målgrupper. Till allra största delen har dessa målgrupper varit knutna till universitets— eller motsvarande utbildning. Företrädare inom praktisk planering har dock förekommit vid de flesta spelgenomförande- na.
Planeringsspelet har fått ett mycket positivt mottagande. Någon direkt skepticism har inte förmärkts,och har den funnits så berör den ofta på låg motivation och i viss mån missförstånd. Igångsättningen och första spelrundan beror i hög grad på den introduktion som ges. Med ett stort inslag av "praktiker” förlöper spelet mycket bra, agerandet blir mer naturligt, spelsituationen tycks i hög grad överensstämma med ”prakti- kerns” egen yrkeserfarenhet. Spelet tillförs också ny information och nya regler skapas, vilket ger både en breddning och en fördjupning.
Vid ett spels genomförande inhämtas erfarenheter och synpunkter under i stort sett tre moment. För det första registrerar spelledningen under själva spelet de beslut som berör kommunens kontakter med
Tabell 4.1 lnsamlade deltagarerfarenheter från genomföranden med REGUS
Positiva Negativa
1. Bättre helhetsbild och en ökad in- 1. Alltför grovhugget, problem med sikt vad gäller kommunala problem okända förhållanden och brister i och planutformning utgångsläget
2. Belysning av samordningsproblem 2. Rollerna alltför sammansatta genom och ökad förståelse för samspelet att de innehåller flera inbördes kon- mellan skilda intressen i samhället kurrerande roller
3. Tillfälle till kritisk granskning av 3. Ger ej kvantitativa förutsägelser specifika antaganden och deras im- eller optimala lösningar plikationer 4. Alltför stressigt och för kort tid för
4. Hur svårt det är att planera och att inbördes diskussioner ställa upp normer för en framtida 5. För liten konkurrens och för lätt utveckling för kommunen att stå emot krav
5. Nödvändigheten av flexibel plane— 6. Vissa roller ostrukturerade och be- ring hov av flera roller
6. Ger mer än vanligt grupparbete. 7. Förverkligandefasen blir lätt rutin. Man tvingas hela tiden vara aktiv 7. Spelsituationen är realistisk.
överordnade organ. Inom kommunen liksom hos de övriga rollerna förs diarier och efter varje runda finns möjligheter att avläsa vad som ägt rum under året. Journalistgruppens roll är i detta sammanhang mycket väsentlig genom en successiv uppföljning som skall redovisas i lokaltid- ningen. ] de spel som hittills genomförts har journalisterna genom entusiastiskt och inträngande arbete gett goda analyser av spelet.
1 andra hand ger den efterföljande diskussionen, vilken skall uppfattas som en del av spelet, ytterligare synpunkter och klarlägganden av skilda förhållanden i spelet. Det är i diskussionen som de flesta idéerna om modifieringar och förbättringar kommit fram. I jämförelse med mer traditionella undervisningsformer som lektioner och seminarier blir diskussionsklimatet betydligt öppnare och fler har åsikter att framföra. Den situation som spelet söker återspegla tycks bli en mer gemensam angelägenhet för de agerande än t. ex. en vanlig seminarieuppgift.
För det tredje brukar som ett komplement till diskussionen synpunk- ter inhämtas via en enkät. Denna har genom sin mer strukturerade karaktär lämnat väsentliga bidrag till det fortsatta arbetet med spelets utveckling.
I tabell 4.1 redovisas en sammanställning av positiva och negativa upplevelser och erfarenheter från olika genomföranden.
Det råder samstämmighet i att REGUS ger en bättre helhetsbild av en kommuns utveckling än andra tekniker som t. ex. matematiska modeller och egentlig simulering. Helhetsbilden förmedlas också bättre än vad som kan ske i mer traditionella undervisningsformer. Vidare betonas det väsentliga i att man når en ökad förståelse för samspelet mellan skilda intressen i samhället. Bristerna å sin sida knytes framför allt till detaljeringsgraden, vilket sammanhänger med att deltagarna i utgångslä- get ej kan belastas med alltför mycken information. Det är egentligen i sig inte något problem att bygga ut ett spel med avseende på specificitet och precision. Helt naturligt kommer också ett ärendes formella gång att starkt förenklas i rollspelet.
Även om en kommuns utveckling sker som en kontinuerlig process är det svårt att direkt mäta deltagarnas uppfattning av detta moment. De registreringar av t. ex. den fysiska tillväxten som görs årsvis på spelkartan användes mer för att registrera vad som hänt än att omfatta den successiva utbredningen. Ett väsentligt moment är dock kraven på framförallt kommunalpolitikema att hela tiden, oftast under stark tidspress, fatta beslut för att föra utvecklingen framåt och därmed söka nå de uppställda målen.
Någon inbyggd evalueringsmodell finns inte i spelet. Journalistgruppen svarar för både informationsspridningen till och utvärderingen av beslut för invånarna. Den ombesörjer också att invånarnas önskemål vidarebe- fordras till kommunen. Även om således opinionsgrupper kan komma till tals saknas likaväl i verklighetens utveckling som i spelets värld en form av instrument som på ett så entydigt sätt som möjligt mäter huruvida kommunernas invånare fått det bättre eller sämre. Det är inte bara fråga om att mäta huruvida den kommunala servicen blivit mer mångsidig. En ny lekskola byggd på en sida av en livligt trafikerad väg ger bekymmer för
de föräldrar som bor på andra sidan vägen. Hur skall barnen komma över, vem skall hjälpa dem dit och vem möter dem, osv.? Lösningarna sker med hänsyn till den totala tidsbudget som respektive föräldrapar har och mässfall för en förälder förrycker hela planeringen.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att den situation som man försätts i vid genomförande av ett planeringsspel upplevs i de allra flesta fall som mycket positiv och stimulerande. Inom de grupper, som bildas av rollerna, ger diskussionerna oftast en både heltäckande och fördjupad analys av ett problem och hur det skall lösas. En väsentlig brist är naturligtvis att möjligheterna att gå ut och genomföra mätningar på skilda förhållanden i verkligheten avskärs i den slutna värld, inom vilken spelet äger rum. Den information om det verkliga området, som bildar grunden för spelområdet, framstår som otillräcklig. Vad beträffar t. ex. behovssidan har inom REGUS prövats att utföra behovsanalyser rörande framförallt behov av och efterfrågan på samhällsservice. Ett flertal sådana undersökningar har genomförts på skilda håll i landet. Kommunerna erhåller således från spelledningen en behovsanalys rörande t. ex. fritidsverksamheter. De har sedan att på grundval av denna göra upp en behovsplan och inom ramen för tillgängliga resurser prioritera skilda fritidsverksamheter. Ofta blir dock arbetsgången sådan att man efterfrå- gar hos spelledningen centralt fastlagda normtal som finns att hämta i skilda publikationer, främst från statens planverk.
Vår kunskap om det manifesta beteendet hos invånarna i kommunen måste dock betecknas som ofullständig. Avsikten är dock att de resultat, som kommer fram i forskning init—ierad utifrån spelet och från andra grupper och områden, skall infogas efter hand.
Spelsituationen har mycket karaktären av ett grupparbete, men där också gruppernas resultat i förhandlingar och konfrontationer samman- smältes till en helhetsbild avseende kommunens framtida utveckling. Klimatet synes gynna en fri diskussion, där prestige kan lämnas åt sidan och idéerna få fullt spelrum, samtidigt som man strävar mot samförstånd. Det händer dock inte sällan att rollagerandet drivs för långt och att gruppegoistiska skäl driver fram otillfredsställande beslut till förfång för de flesta andra intressen. En situation som emellertid inte lär vara ovanlig i verkligheten!
Hur vet man då att den samförståndslösning som framkommit avspeglar någon form av ”optimal” lösning? Den frågan kan lika litet som frågan om hur individerna eller hushållen reagerar på skilda beslut besvaras på ett riktigt sätt. Utvärderingen eller konsekvensbeskrivningen är för närvarande föga utvecklad i spelet. Detsamma gäller behovet av en total avstämningsmodell för att utröna huruvida de mål som formulerats har uppnåtts eller ej. Till viss del sker en verbal analys av måluppfyllelse- graden i de avslutande diskussionerna.
Efterföljande avsnitt ger en redovisning av hur man i andra planerings- spel har infört matematiska modeller lagrade i dator att användas som uppföljningshjälpmedel.
5 Hur datorn kommer in
Det spel som presenterats tidigare kan karakteriseras som ett manuellt spel. I samband med utvecklingsarbetet har på försök en modell för befolkningsframskrivning, näringslivsutveckling och markreserver prövats (Ola Engström 1973).
Ett spel utesluter emellertid inte på något sätt möjligheten att införa modeller, som visat sig vara giltiga för belysning av vissa specificerade samband. De ger därmed möjlighet till utvärdering av fattade beslut. Exempel härpå kan erhållas från amerikanska spel (se Wärneryd, Castensson och Selén 197 l ).
5.1 Stadstillväxt och miljöproblem
I Apex (Richard Duke 1968) innehåller den simulerade storstadsregionen data om befolkning, sysselsättning, markanvändning, kommunal service av typ vatten och avlopp m.m. och meteorologiska förhållanden. De modeller, som är inbyggda i spelet, skall åskådliggöra de dynamiska och funktionella samband som inryms i
— tillväxt och spridning av befolkning och sysselsättning
— fastighetsmarknaden
— väljarnas gensvar till ”bond issues”, omröstningsfrågor och till ”millage referenda”, omröstningar om utdebitering av promille-skatt (jfr tion- de) — uppkomst av föroreningar i höga koncentrationer som resultat av allmänna meteorologiska förhållanden i kombination med utsläpp av föroreningar i olika områden av storstadsregionen.
Modellerna är länkade till varandra, så att förändringar i en kommer att påverka de andra på ett realistiskt sätt och ge kombinerade effekter. Det finns även möjligheter att förändra dem under spelets gång. Svårast är att ange hur modellerna påverkar rollerna och därmed beslutsfattarna.
De olika modellerna benämnes enligt nedan och har följande innehåll:
I Tillväxt: Tillväxthastigheten av arbetsmarknaden anges av de företag som har flest anställda. Ökning av hastigheten fås genom tillkomst av vissa noggrant angivna nya företag — resultat av spelrollemas aktivitet. Rollerna kan även i stora drag påverka storleken av förändringar i sysselsättning vare sig det rör sig om uppgång eller ned- gang. II Spridning: Behandlar i första hand den rumsliga spridningen av den befolkningstillväxt och ökning av sysselsättningen som alstras av modell tillväxt. Dessutom tar den även upp den generella storstadstill- växten, som ger ytterligare tillväxt och sekundära effekter. Dessa effekter sprids till de olika delområdena alltefter tillgång-utbud ifråga om lämplig mark, och ger upphov till ökning-minskning av vissa hushållstyper i enlighet därmed. När möjligheterna i ett delområde är större än tillgången på lämplig mark, sker spridning till närmast intilliggande delområde som är tillgängligt och lämpligt. Resultaten från denna modell påverkar alla övriga modeller. Dessutom influeras anläggningsbehovsindex av skolålderspopulationen och de frågor som beslutas av rollerna.
III Försäljning:
1) Ställer rollernas köp och försäljning av mark i relation till den ökade efterfrågan p. g. a. modell I och II. 2) Avgör om det finns någon efterfrågan i de områden där Pn markspekulant valt att exploatera. 3) Bestämmer och registrerar priserna på olika hustyper och rapporterar respektive markexploatörs avslutade köp och för- säljningar. 4) Justerar taxeringsvärdena för de olika analysområdena.
IV Omröstning: Denna modell behandlar valmanskårens attityder till kostsamma projekt. Valmanskåren förändras som följd av ändringari hushållens antal och sammansättning i olika analysområden. Väljar- nas beslut influerar kapitaltillgång ävensom tillväxtpotentialen, som i sin tur återverkar på valmanskårens sammansättning. Inflytande på väljarnas beslut utövas av spelade politiker som kan föra penningkrä- vande kampanjer. V Val: Mera komplicerad än föregående — tar med i beräkningen vissa politikers speciella beslut och dessas konsekvenser, som rapporteras varannan omgång. Modellen måste därför registrera och lagra varje politikers samtliga beslut under 2 omgångar, och ge svar på den kombinerade effekten av politikernas åtgärder hos valmanskåren (hushåll, påtryckningsgrupper, etc.). Modellen innefattar även politi- kernas valkampanjer. VI Luft: Behandlar meteorologiska förhållanden, utsläpp (emissioner), ackumulation av föroreningar. ]) Modellen registrerar data dagligen — rapporterar kvartalsvis. Månatliga, veckovisa och dagliga variationer i maxima är alltså möjliga att ta fram, om de är hanterbara inom den övriga ramen.
2) Fördelar spridningen av föroreningar över området. 3) Beräknar emission av specifika föroreningar såsom damm, sot och andra partiklar, kväveoxider, svaveldioxid, koloxid, kolväten, ozon m. m. från lineära eller punktvisa källor eller hela zoner. 4) Registrerar även tillskott av föroreningar från källor utanför regionen. 5) Rapporterar förändringar i industri-, bostads- och andra källor som förorsakas av spelrollemas beslut. 6) Medräknar allmänna trafikutsläpp och alla slag av bränsleförbruk- ning för uppvärmningsändamål.
Endast värden för distrikt med mätstationer rapporteras till spelarna » men de beräknas och registreras för hela regionen, så att nya mätstationer skall kunna installeras.
Att förstå hur respektive modell fungerar var för sig i spelet är inget direkt problem. Däremot vet man inget om hur de är samordnade. Varje speldeltagare fattar således sitt beslut och skriver ned det på ett formulär. Formulärets information överföres därefter till hålkort. Tillsammans med styrkort matas sedan samtliga deltagares hålkort in i datorn. Resultaten kommer fram i form av tabeller och kartor. Dessa visar effekterna för t. ex. budgeten, markvärdet, befolkningsstorleken områdesvis, osv. Dator— programmet gör med andra ord en utvärdering av fattade beslut från de olika speldeltagarna. Fördelen med totalmodellen är att det går snabbt att testa utfallet av fattade beslut.
5.2 Regionspel — en praktisk planeringsmodell
En något annan utgångspunkt för tillämpning av speltekniken har Martin Geiger (1970). Spelet startar med att en matematisk modell genererar exempelvis ett bosättningsmönster. Om samhället bestod av endast ett slags människor, som alla hade ett och samma mål och som i varje beslutssituation rent rationellt gjorde det som fortast möjligt skulle föra till det uppställda målet, skulle bosättningsmönstret i regionen vara identiskt med det som presenterasi matematiska modeller.
Dessa förutsättningar gäller emellertid knappast vid bosättningsproces- sen, därför att
]. Samhället består av olika grupper som inte alls har samma mål. 2. Varken vid fullföljandet av egna mål eller fullföljandet av något gemensamt mål handlar dessa grupper rent rationellt.
De viktiga frågorna blir kopplade till hur stor avvikelsen är och vad avvikelsen mellan modellens framkörda resultat och det som speldeltagar- na i förhandlingar kommer fram till kan bero på.
Geiger applicerar inte bara ett spelmoment i den matematiska modellen, utan konstruerar en modell, i vilken de verkliga beslutsfattarna i samhället kan pröva alla möjliga varianter av verkliga beslut. Samhälls- modellen skall göra två moment möjliga:
1.0medelbar prövning av den praktiska genomförbarheten för en generalplan eller också vissa mindre planer.
2. Beräkningar av vissa allmänna utvecklingsmöjligheter och tendenser (med eller utan plan).
5.3 För- och nackdelar
De i detta avsnitt redovisade spelen, vilka båda är datoriserade, ger stora fördelar framförallt med avseende på möjligheten att känslighetstesta fattade beslut. Problemet med känslighetsanalys i en handmodell är ofta enormt stort. Ändock ger en handmodell stora fördelar såsom:
— konfliktbelysande
- frambringar lösningar — risken att man undviker konflikter är liten medan i rena simulerings- modeller detta lätt kan försvinna
— kvarhåller det pedagogiska momentet, medan datoriserade spel kan bli för avslipade och onyanserade. Ytterligare en utvecklingsmodell skall redovisas. Stor vikt lägges i denna modell vid riks- och regionalpolitikens roll i lokala och regionala sammanhang. Sambanden i rollspelet mellan rollsystem och spelmodell är manuella. Främsta skälet till att välja denna form av spel sammanhänger med syftet att belysa målkonflikter och söka utröna informationsbehov
för lösningar av skilda problem på lokal och regional nivå samt
konsekvensbeskriva beslutens effekter för olika grupper i samhället.
6 Rollspel kring lokala och regionala utvecklingsproblem
6.1 Syfte och utgångsläge
I ett nordiskt samarbete har en spelmodell konstruerats för tre kommuner i Värmland (Wärneryd, Castensson och Selén 1973). I detta rollspel är en kommun av tillväxtkaraktär med en dominerande centralort och ett differentierat näringsliv. Kommun två har ett ensidigt näringsliv och behärskas av ett enda storföretag. Den tredje kommunen är jordbruksbetonad och stadd på tillbakagång.
Syftet med rollspelet är att mot bakgrund av givna problemställningar och med roller som täcker in individer och hushåll, företag och kommunförvaltning samt riks- och regionalpolitik söka avbilda ett händelseförlopp och utfallsbedöma de fattade beslutens effekter för individ, hushåll, kommun, företag, osv.
Förhoppningsvis täckes inom spelets ram in såväl fastställande av mål/medel, upprättande av handlingsalternativ som framtagning av beslutsunderlag, beslutsfattande samt bedömning av utfall. Rutinmässiga skeenden lämnas därhän till förmån för intressanta och utvecklingsför- ändrande beslut och åtgärder.
Dagens samhällspolitik präglas av en mångfald statliga ingripanden och åtgärder för att utjämna geografiska olikheter i landet. Riks- och regionalpolitiken tillsammans med lagar, förordningar, normer, bidrag m. m. från skilda statliga myndigheter både gynnar betingelserna i och krymper handlingsutrymmet för kommunerna. Ett väsentligt moment har därför blivit att spegla detta inflytande i de tre kommunerna närmast för att analysera vad som sker på lokal nivå vid införandet av nya bestämmelser, bidrag, m. m. Uppenbart finns i detta sammanhang en hel del målkonflikter, och problem uppstår värda att närmare analyseras.
6.2 Rollsystem
Vid konstruktion av ett spel, där syftet är att täcka alla de faser som tidigare redovisats, måste själva spelområdet omfatta avgränsade besluts- domäner. De medel som står till förfogande för att föra en utveckling framåt kräver en organisation med befattningshavare och beslutsfattare. Denna organisation realiserar den politik som man önskar föra. Kommu- nen måste därför finnas med såsom den absolut viktigaste beslutsdomä- nen i den hierarkiska uppbyggnad som de politiskt administrativa enheterna bildar. Kommunen kan därvid betraktas som ett medel för att filtrera och förverkliga de mål/medel som initieras av kommunen själv och av skilda intressegrupper i samhället. Figur 6:l åskådliggör de olika intressegrupper som ingår.
Verklighetens mångfaldighet när det gäller olika intressegruppers behov och påverkansmöjligheter, politiska och fackliga organs beslut och handlingar samt näringslivets intressen måste förenklas starkt och samlas i bestämda roller.
Befolkningen i kommunerna är representerade genom en pool (individ
SFELLEDNING
RIKS- OCH REGIONÅLPOLIYISKA GRUPPEN T T I | | | i I
KOMMUN KOMMUN
mz>ozouumz
KOMMUN C
MEDBORGARE
Figur 6:1 Spelstruktur och rollsystem
och hushåll), knuten till varje kommun. Denna pool kan bilda formella och informella intressegrupper. Detta ger möjlighet till en viss flexibilitet, då gruppformeringen kan variera över tid med hänsyn till konflikter och frågor som dyker upp i spelet.
Delar av kommunens politiska och administrativa organ är represente-
Tabell 6.1 Antal speldeltagare
Antal deltagare Kommun A 3 politiker + 3 tjänstemän 6 Individ- och hushållsgrupp 6 Kommun B 4 politiker + 4 tjänstemän 8 Individ- och hushållsgrupp 8 Kommun C 5 politiker + 5 tjänstemän 10 Individ- och hushållsgrupp 10 Journalistgrupp 6 Näringslivet 9 Riks- och regionalpolitiska gruppen 7 Summa 70
rade men i olika antal i respektive kommun. Näringslivets roller är täckta ispelet enligt specificerade indelningar.
Utöver dessa roller finns en joumalistgrupp som skall utöva pressens funktioner och vara öppen för såväl individers som de övriga gruppernas intressen.
Andra intressegrupper, däribland sido— och överordnade myndigheter, är införda under ett rollsystem benämnt riks- och regionalpolitiska
gruppen. Antalet deltagare är inte fixerat till 70, utan spelet kan genomföras med ned till 30—40 personer.
6.3 Spelproceduren
Den grundläggande skillnaden i spelgrupperna utgörs av kommununderla- get. Tre kommuntyper är, som tidigare nämnts, representerade, en avtagande, en stagnerande samt en svagt expanderande. Mellan kommu- nerna finns mycket liten kontakt. För varje spelgrupp presenteras material som rör den egna kommunen ifråga om befolkning, sysselsätt- ning m.m. Vissa givna förutsättningar råder dessutom ivarje kommun beträffande näringslivets storlek och karaktär. Spelförutsättningarna är genom denna uppläggning relativt strukturerade till både form och innehåll. En omfattande faktabilaga finns tillgänglig.
Den interna rollfördelningen inom varje speluppsättning sker enligt följande. Spelet är uppbyggt enligt ett triangeldrama, där komponenterna representeras av stat och kommun, näringsliv samt individ och hushåll. Tyngdpunkten på aktivitetssidan kommer att ligga på stat och kommun samt företagarrollen, medan individ- och hushållsrollen svarar för bedömning av utfallet efter en genomförd åtgärd. Den senare rollen kan dock genom t. ex. pressen ta initiativ till förändringar.
Riks- och regionalpolitiska gruppen har ett mycket stort arbetsfält. Kontakter, muntliga eller skriftliga, får tas med urskillnad. Spelledningen styr inte riks- och regionalpolitiska gruppens handlande.
Spelet löper i stort sett genom tre olika faser: planering och förberedelser, förhandling samt utfallsbedömning och diskussion. Beroen- de på karaktärsskillnader i rollerna kommer de olika faserna att få varierande betydelse för rollerna. Kommungruppen uppehåller sig mesta- dels i de två första faserna, medan däremot individ- och hushållsgruppen har sin huvudsakliga uppgift i att bedöma åtgärder från företag, kommun samt det överordnade systemet.
Spelets inriktning ges av det tema som meddelas av spelledningen vid spelets början. Utgångspunkt för spelet är ett problemområde som alltså kommer att styra sakinnehållet. Efter en spelperiod som omfattar 4—6 timmar avbryts spelet och resultatet sammanställes. Spelet tjänar som ett medel att analysera en given problemställning, vilket omedelbart därefter skall utgöra underlaget för en diskussion med samtliga deltagare.
Efter diskussionen startar ett nytt spelgenomförande med nya pro- blemställningar. I samband därmed kan också rollbyten genomföras.
Vissa arbetsuppgifter inom de olika rollerna löper under hela speltiden
(t. ex. översiktsplanering i kommunerna). De beslut som fattats och de förändringar som ägt rum i spelområdet under TEMA ] följer med till nästa TEMA. På så sätt erhålles kontinuitet i spelet.
Inom spelets ram men utanför det rutinmässiga arbetet kan sedan, beroende på resultat som spelandet ger, uppstå behov av särskilda sammankomster, uppvaktningar, bildande av tillfälliga roller för påtryck- ningar osv.
Spelet är inte avsett att genomföras med någon simulerad kontinuerlig tidsdimension. Det medför att spelfasema tidsmässigt kommer att bestämmas efter innehåll istället för av en förankring i verklighetens tidsbehov. Med detta förfaringssätt kan rutinärenden elimineras till förmån för analys- och beslutsfrågor.
6.4 Erfarenheter från rollspelets genomförande
6.4.1 Förutsättningarna
Rollspelet genomfördes vid en nordisk kurs i augusti 1973 i Finland med deltagare från Danmark, Finland, Norge och Sverige. De ca 70 kursdelta- garna representerade skilda ämnen som ekonomi, geografi, psykologi, socialantropologi och sociologi. Dessutom deltog ett flertal arkitekter och personer sysselsatta med praktisk utredningsverksamhet på kommu- nal, läns- och riksnivå.
Kursens tema var knutet till ”Regionala utvecklingsproblem” med speciell tonvikt på glesbygds- och utkantsproblem. Föreläsningar och gruppseminarier inledde kursen och var till sitt innehåll inriktade på att ge premisser och underlag för rollspelet. Inklusive introduktion och avslutande diskussion tog rollspelet drygt 20 timmar att genomföra. Erfarenheterna från kursen har samlats i en rapport (Wärneryd, Castens- son och Selén 1973), ur vilken vissa synpunkter skall hämtas. Huvudvik- ten läggs vid relationerna mellan de skilda rollsystemen, medborgarna, de kommunala politikerna och tjänstemännen, näringslivet och riks- och regionalpolitiska gruppen. Aspekter på rollspelets funktion skall också kortfattat beröras i ett efterföljande avsnitt.
6.4.2 Relationer mellan olika roller
Vid en granskning av arbetet inom individ- och hushållsgruppen framkommer att sysselsättnings- och näringslivsfrågor dominerat deras agerande. Grupperna gjorde uppvaktningar hos både näringslivsrepresen- tanterna och kommunerna. Överhuvudtaget reagerade individrepresentan- ter mycket starkare och snabbare på utspel från näringslivet ijämförelse med kommunerna. Kommunalmännen insåg säkert allvaret med närings- livsutspelen men sköt av oförklarliga skäl problemen ifrån sig. Närings- livets agerande i spelet uppfyllde i många fall den realism som kan förväntas av verklighetens företagare. I flera konkreta fall av företagsfrå- gor belystes den relativa maktlöshet som en kommun står inför,
åtminstone med de geografiska förutsättningar som rådde för två av spelkommunerna. Det fanns en omedveten underdånighet i agerandet gentemot näringslivet. Näringslivet å sin sida spelade hela tiden med subventioneringsargument. Det var hela tiden krav på sänkta hyror, gratis lokaler, fri mark, m. rn. Till detta kopplades också den etablerade arbetsmarknadspolitiken, vilket gav en helhetsbild av lock och pock och stilla väntan.
I den expanderande kommunen rådde i spelfallet en helt annan situation än i de omkringliggande småkommunema. Mätt i antalet utspel från näringslivet så måste denna kommun framstå som en mycket attraktiv etableringsort. Ett utdrag ur diarielistan belyser detta påstående. Problemställningarna i kommunen var i grunden inställda på expansion medan motsatsen rådde i de övriga kommunerna. Något av ett storebrors- tänkande präglade den expanderande kommunens agerande i vissa frågor. Gruppen arbetade för regionala lösningar men utan något påtagligt intresse för att diskutera de regionala lösningarna med de berörda. Flygplatsfrågan, som togs upp, hade väl endast namnet gemensamt med en regional flygplats. Andemeningen var mer att förlägga flygplatsen på sådan plats att bullerproblemen minimerades för den expanderande kommunen. Överhuvudtaget upplevdes den regionala samhörigheten som mycket svag i småkommunema, medan den tydligen kändes mer påtaglig i storkommunen. Om detta är förhållandet också i verkligheten vågar man inte ha någon bestämd uppfattning om, men skulle så vara fallet måste situationen kännas svår i de små kommunerna.
Nu kan det också förhålla sig så att bristen på kommunalt samarbete inte berodde på ointresse för samlösningar utan snarare på att kommu- nernas naturliga konkurrenter saknades.
Två andra roller som fanns företrädda i spelet och som hittills inte berörts var journalisterna samt riks- och regionalpolitiska gruppen. Age- randet från dessa roller var till sin karaktär helt motsatt. Journalisterna upplevdes från kommunalmannens synpunkt som jordnära och direkta medan riks- och regionalpolitiska gruppens åtgärder mest var att likna vid visionära beslut utan förankring i dagsläget. Informationsutbytet med överordnade organ kom att markeras av byråkrati med tillhörande förseningar i ärendebehandlingen. Om speltiden transformerats till verklig tid så kunde den genomsnittliga bearbetningstiden mätas i år, vilket medförde att överordnade organ kom att upplevas som mycket perifera. Förmodligen återspeglade här spelet den verklighet som dagens kommu- ner arbetar i. Många utspel från riksnivåns sida blev därför ett incitament till direkta missnöjesyttringar inom kommunen.
Pressens roll i spelet är svårare att utröna. Som tidigare sagts upplevdes pressens arbete som mycket rörligt. Åsikterna presenteradesi tidningeni form av korta notiser. I spelets inledande skede hade journalisterna en dålig respons för sina åsikter, beroende på stressade arbetsförhållanden inom kommunen, men allteftersom spelet fortskred ökade medvetenhe- ten om pressens existens hos kommungruppen. I verkligheten ter sig kanske pressens agerande något annorlunda från det i spelet. Pressen i spelet ägnade inte stort intresse åt att informera invånarna om vad som
hände inom kommunen utan riktade mer in sig på att polemisera mot kommunen.
En märklighet rådde i individ- och hushållsgruppens agerande. Vid spelstarten hade inom gruppen .orts en uppdelning på olika boendekate- gorier inom kommunen, t.ex. lönearbetare, pensionärer, men i den interna debatten föreföll inga preferenser för någon kategori tona fram. Detta visade sig också i agerandet gentemot kommunen. Alla uppvakt- ningar som gjordes tycktes mer vara resultatet av full samstämmighet inom gruppen än av splittring inom densamma. Detta faktum syntes något orealistiskt i dagens kommuner. Förklaringen till detta kan i och för sig ligga i rollkonstruktionen men kanske snarare i deltagarnas sociala bakgrund.
Inom samhällsplaneringen uppkommer lätt konflikter. Dessa kan uppstå på grund av bristande resurser eller av motstridiga intressen. Den typ av konflikter spelet åskådliggjort är främst av den senare typen. Deltagarna tillfrågades mellan vilka intressegrupper konflikter uppstått. En sammanställning av svaren ger följande konfliktfrekvenser för de olika
grupperna.
Tabell 6.2 Konfliktförhållanden inom olika rollgrupper
Spelgrupp Frekvens Kommun 3 1 Individ och hushåll 27 Näringsliv 16 Riks- och regional-
politiska gruppen 8
Konfliktmönstret, dvs. konfiiktriktningarna mellan de olika grupperna, beskrivs i figur 6:2.
KOMMUN |NDIV|D_OCH
HUSHÅLL
2 Figur 6:2 Konflikt- mönstret mellan olika spelgrupper.
RIKS- OCH REGIONAL- .. POLITISKA GRUPPEN NARINGSLIV
6.5 Om rollspelets funktion 6.5.1 Trefaldig funktion
Ett spels funktion i allmänhet kan sägas vara trefaldig: undervisning, forskning och planering. Här skall något beröras dessa olika funktioner, vilka bör tas upp före igångsättningen av spelet. I utvärderingen av det presenterade rollspelet återkommer vi till bl. a. dessa punkter:
— undervisningsform; som tidigare nämnts har spel främst fungerat som ett pedagogiskt hjälpmedel. Spelet tillgripsi konkurrens med böcker, föreläsningar, film osv. och utvärdering måste ske av den inlämingseffekt spel kan ha i jämförelse med vad övriga undervisningsformer uppvisar. Denna typ av utvärdering har dock inte skett av kursen. Inom parentes är det dock intressant att iaktta den inlärningssituation, under vilken spelet försiggår. Deltagarna har kunskap och erfarenheter från skilda områden och bidrar i diskussionen av ett visst problem till en ömsesidig kunskapsöverföring som med hänsyn till deltagarnas engagemang och höga motivation måste betecknas som synnerligen intensiv.
— forskningsmetod; det är angeläget att en diskussion om speltek- niken som hjälpmedel i forskningen kommer igång. Eftersom det rör sig om en teknik, kan det aldrig bli fråga om att den skall ersätta forskning i mer etablerad mening. Däremot torde den kunna komma in under vissa faser i den process som forskning kan sägas utgöra. I litteratur om framtidsstudiemetoder faller spel inom samma kategori som ”brainstorm- ing” och delfiteknik, dvs. det är en teknik för att huvudsakligen generera idéer och förslag till lösningar av problem. Spelet tillåter, till skillnad från de övriga, att många processer hålles levande samtidigt. Rollidentifie- ringen lägger dock vissa restriktioner på antalet utfallsrum genom att konsekvenserna för skilda grupper skapar sådana konflikter att idéerna eller lösningarna är mindre gångbara. Spelet är inget precisionsinstrument utan mer ett tendensinstrument.
I spelet genereras och belyses problem, och deltagarna tvingas också att lämna lösningar på problemen. Detta är att gå ett steg längre än vad forskningen inom samhällsvetenskapen gör. Att ge en lösning till ett problem kan förhoppningsvis också bidra till en full förståelse av problemet och en träning i att ge det en riktig formulering. Den tvärvetenskapliga belysningen av problemet kan synas medföra en alltför ytlig analys men det kan också vara en fördel att emellanåt lyftas upp ur sitt specialisthål, vilket lätt blir djupare och djupare ju längre ned man tränger i ett problem men också samtidigt utestänger ljuset från omgivningen.
Ytterligare moment i spelet, som har anknytning till forskning, är datagenerering och värderingsaspekten. Det första fallet har berörts tidigare (se avsnitt 3). Beträffande värderingsaspekten råder naturligtvis det förhållandet att en deltagare pendlar mellan två aktörer, dels rollen och hur han tror att den skall vara, dels sig själv. ] besluten måste — framförallt när han agerar utifrån sig själv — värderingarna vara av stor betydelse. På sätt och vis blottlägges resp. speldeltagares värderingar i olika frågor, vilket analyseras närmare efter avslutat spel.
— planeringsinstrument, spelets funktion inom planeringen skulle vara att så långt möjligt ta fram underlag för beslut i verkligheten. Detta låter sig dock knappast göras med hänsyn till att spelet, hur realistiskt man än söker driva det, ger en ofullkomlig avbildning av verkligheten. Kraven kan förmodligen ännu så länge inte ställas högre än att spelet medger upptäckt av möjliga handlingsalternativ och en — i begränsad utsträck- ning — jämförelse dem emellan. Vidare bör det vara möjligt att i spelet genomföra beslut och något utröna konsekvenserna för att därmed erhålla en viss handlingsberedskap om beslutet skulle bli verklighet.
Eftersom spel kanske är den enda teknik som — om än i grova drag — kan återge verkligt beslutsfattande, finns också den möjligheten att studera själva beslutsprocessen. Därmed torde det också vara tänkbart att exempelvis pröva skilda organisationsformer för en kommuns administra- tion och studera hur olika planeringsproblem handlägges.
Bland de viktigaste bidragen spelet kan ge till deltagarna, vare sig de är förtroendevalda eller administratörer, är en vidgad belysning av problemet tillsammans med en utsortering av de väsentliga faktorerna i problemet. De identifierar också situationer och delproblem, som bör underkastas ett mer intensivt studium (jfr motsvarande under punkten forskningsmetod).
6.5.2 Deltagarsynpunkter på rollspelets funktion
Med utgångspunkt i punkterna nedan skall synpunkter lämnas på det presenterade rollspelet:1
— Metod till att belysa helheten i samhällsutvecklingen — Tvärfackligt samarbete (social kommunikation)
— Undervisningsform
— Generera forskning och finna nya problem
— Frambringa data — Direkt planering. Prognos.
Det framkom således att det genomförda rollspelet skulle uppfattas som ett flersyftande spel, som i sina huvuddrag väl återspeglade verkligheten. I stort sett belyste spelet alla de punkter som anges ovan. Vidare fastslogs att rollspelet är ett utmärkt hjälpmedel för att nå social kommunikation och aktivera deltagarna.
Denna karaktär av flersyftande spel utesluter dock i stor utsträckning möjligheten till fördjupning med avseende på forskning och planering. En begränsning av spelet till enbart ett problemområde och försök till fördjupning inom detta problem kommer emellertid att framstå som fiktiv inom ramen för ett spel. Denna fördjupning är endast möjlig att nå genom empiriska studier i det aktuella området.
Vid spelets genomförande avslöjades de informationsproblem som finns mellan skilda roller. Likaså uppstod kommunikationssvårigheter, både mellan och inom grupper. Till vissa delar orsakades dessa av Språkbarriärer, men främst berodde de på skilda utgångspunkter såsom ämnesinriktning, Specialintressen, gruppsolidaritet m. m. Även om detta
' Synpunkterna i detta avsnitt baseras till över- vägande del på inlägg av prof. Tor Fr. Rasmussen, Nordplan, Stockholm, docent Hans Aldskogius, Kulturgeografiska institu- tionen, Uppsala, och ut- redningschef Roger Malm, Stadskontoret, Göteborg. Dessa tre var vidtalade att söka utvärdera rollspelet vid kursen i Finland 1973.
väl motsvarar verkligheten hade vissa deltagare svårigheter att acceptera så stora avvikelser från en idealiserad informationssituation.
De skilda rollgrupperna uppfattades som homogena grupper i ageran- det gentemot varandra. De motstridiga intressen som finns i verkligheten inom skilda gruppbildningar kom inte fram. Detta medförde också att många deltagare kände maktlöshet inför vad som hände. Individernas möjligheter att påverka sin egen situation strandade på att politiker och administratörer hade att ombesörja för dem till synes väsentligare uppgifter.
För undervisningsändamål i syfte att sätta in studenter eller andra i planeringsfrågor ger spelet möjligheter att snabbt förbättra deras insikti verklighetens planering, vilken alltid försiggår under osäkerhet och på grundval av ofullständig information.
Från forskningssynpunkt framkom att rollspelet som en simuleringstek- nik kan uppvisa den fördelen att man har möjlighet att studera hur ett system beter sig under varierande förutsättningar. Spelet skulle därvid upprepas flera gånger med ändrade förutsättningar beträffande struktu- ren. Skilda maktrelationer, olika styrka hos restriktioner på handlings- möjlighetema, skilda organisationsstrukturer osv. skulle kunna göras till föremål för studier. Inlärningseffekten, den ackumulerade erfarenheten hos deltagarna från tidigare spelomgångar, försvårar dock mätningarna och den jämförande analysen. Stora svårigheter uppstår också vid registrering av vad som händer liksom i behandlingen av all den dokumentation som samlas under ett spel.
Vidare hävdades att rollspelet sannolikt kan tjäna som ett medel för att förbättra kommunikationen mellan forskare från skilda discipliner. Under spelets gång skulle man kunna lägga in moment speciellt inriktade på diskussioner av problemställningar för tvärvetenskaplig forskning.
I diskussionen av rollspelet som planeringsinstrument framkom att de problem som togs upp var realistiska och att förhållanden rörande den kommunala kompetensen i spelet väl motsvarade vad som uppfattas vara praxis. De viktigaste beslutsfattarna fanns representerade med undantag för den regionala nivån som kom på undantag i den riks- och regionalpolitiska gruppen.
Beträffande rollernas inbördes styrka korn agerandet att bli något skevt. Överordnade myndigheter belastade kommunerna med för många direktiv. Egna initiativ från kommunerna borde kommit bättre till uttryck. Näringslivet hade det för lätt genom att det kunde bortse från t. ex. den interna redovisningen inom skilda företag. Medborgargrupperna var för många och för aktiva.
På frågan om beslutsprocessen-planeringsprocessen var rätt beskriven och om fattade beslut var realistiska avseende erforderliga resurser/inves- teringar, driftskonsekvenser, markanspråk, budgetrestriktioner osv. kon— staterades att Spelförutsättningarna måste kompletteras på flera punkter. En lämplig start borde vara uppgörande av verksamhetsplan och drifts- och investeringsplaner. Konsekvensbeskrivningar i kostnads- och markter- mer borde också ingå.
Politiska motsättningar framstod enbart i den stora kommunen medan
besluten samlades hos en stark man i de små kommunerna, vilket ofta är fallet också i verkligheten. Tidspressen var också mycket hård och den fördjupning som vore önskvärd innan ett beslut skall fattas medhanns oftast inte.
Beträffande rollspelets funktioni planeringen hävdades att verklighets- anknytningen måste bli hårdare med starkt begränsade scenarior. Främst kan spelet bidraga till en ökad kunskap och förståelse inom ramen för nedanstående områden:
— vid framspelning av alternativa framtider — för att skapa handlingsberedskap - vid testning av kontrollmekanismer av olika slag innan de utförs i verkligheten.
6.6 Rollspel inom regional utredningsverksamhet
Spelteknikens tillämpning inom regional utvecklingsplanering eller inom de domäner som omfattas av regionalpolitiken skulle kunna utformas på många olika sätt. I stort sett bör dock de nivåer som återfinns i Värmlandsspelet vara representerade, dvs. kommun, länsstyrelse och landsting samt riksnivå, den senare nivån genom speciellt angivna departement och ämbetsverk. Beträffande syftet med ett sådant spel beror detta till stora delar på till vilka grupper man önskar vända sig. Skall spelet ingå som ett led i ett internt utbildningsprogram, där befattningshavarna/speldeltagama redan besitter kunskap om organisa- tionsstruktur, informationsvägar och handläggning av ärenden, bör det inriktas på ett avgränsat problem. Det kan exempelvis gälla test av ett centralt besluts konsekvenser på lokal och regional nivå. Den centrala myndigheten får därvid möjlighet att själv uppleva genomförandet av en åtgärd och samtidigt känna av alla de problem som kan uppstå på grund av skilda förhållanden och restriktioner i kommunerna. Konfiikt- och informationsproblem kommer också att belysas.1
Ett spel kan också utformas med avsikten att utröna effekterna av olika alternativ. Spelsituationen kompletteras med ett antal färdiga alternativ som förverkligas inom spelets ram och som sedan utgör underlag för beslutsfattande. Med denna spelform fordras givetvis en omfattande utredningsverksamhet. Spelet har den fördelen att de olika alternativen kontinuerligt kan utsättas för störningar av olika slag och visa på svårigheter som annars inte kunnat förutses.
Spelutformningen kan exemplifieras på följande sätt. I arbetet med den fysiska riksplaneringen gjordes en omfattande anspråksinventering och resursinventering för olika behov som sedan kom att uttryckas i en faktisk plan. Med ett spel kring planen hade den fördelen uppnåtts att alternativa krav på miljöskydd, rekreation m.m. kunnat följas upp
' Det oljespel som genomfördes i Industriverkets regi kan ses som ett exempel på denna form av spel. Förutsättningarna var att Sveriges import av olja skulle komma att skäras ned med 25 %. Speldeltagarna, vilka utgjordes av expertis inom skilda områden, hade till uppgift att söka utröna konsekvenserna av denna begränsning på skilda verksamheter i samhället. Ett sådant spel ger inga definitiva lösningar men det pekar på var svårigheterna ligger och vad konsekvenserna kan bli.
kontinuerligt från markanvändningssynpunkt och givit ett helt annat underlag för åtgärder.
Spelmetoden kan med fördel användas även på ett tidigt stadium vid problemlösning när det gäller att söka relevant information. Man kan sätta beslutsfattare i en konkret beslutssituation utan något framtaget material. Beslutsfattarna kommer därvid att efterfråga viss information och genom att kontinuerligt registrera vad som efterfrågas kan i efterhand en utredning påbörjas för att ta fram just det material som är relevant i sakfrågan. Med detta angreppssätt skulle man kunna undvika att material samlas in utan att till alla delar komma till användning.
7 Återblick och framtidssyn
Det är alltid med stort intresse som Spelmetoden prövas i andra sammanhang än inom undervisningen. Intrycket efter genomförandet i Helsingfors motsäger inte ett fortsatt användande i konkreta situationer, bara man har klart för sig det exakta målet för spelet. Spelkonstruktion är inget engångsarbete, utan mer att betrakta som en kontinuerlig process. Varje spelgenomförande tillför något nytt som kan byggas in i spelet. I utbildningssammanhang bör den idén vara värd att pröva som innebär att deltagarna övergår i rollen som konstruktörer. Nya fakta och moment tillförs successivt spelet, vilket bedrivs under en längre tidsperiod. Slutprodukten skulle då kunna bli den modell som skisserades inlednings- vis. Därför kan man således inte efter att ha prövat spelet en enda gång bedöma dess slutgiltiga värde.
I det senast presenterade rollspelet angavs som bekant ett flertal syften med spelet vilket i ett senare stadium kanske visat sig mindre lyckat. I den slutsummering som gjordes pekades just på problemet med flersyftesspel. Risken med förfarandet är att spelet medvetet måste konstrueras så vagt för måluppfyllelsens skull, att inget av de uppsatta målen till fullo nås.
Om man däremot väljer att konstruera en typ av spel för en given målsättning kommer förmodligen måluppfyllelsen att öka högst väsent- ligt. Spelformen har för det mesta prövats inom undervisningen men även i praktiska sammanhang där kommunikation eftersträvats. I fall där spel skall användas för prognosändamål, bör spelet utformas i enlighet med detta. Utgångspunkten kan vara en kommunplan, sektorplan m. m. Spelet bör där bilda ramen för utredningsarbetet. Ett alternativ presente- ras samt konsekvensbeskrives och ger utredaren återkopplingsmöjligheter.
Vad som då skiljer den från en vanlig utredning är att spelformen ger möjlighet att successivt försöka förverkliga planen och därigenom belysa de problem som uppstår under vägen. Ändrade förutsättningar, t.ex. genom att tänkta beslut från olika håll ändras, ger utredaren ett helt annat analysinstrument i hans eget arbete. I det här fallet är tiden givetvis ingen restriktion, utan spelutvärderingen sker hela tiden parallellt med utredningsarbetet. En annan fördel med detta förfaringssätt är att man kan organisera tvärfackligt arbete inom analysgruppen, vilket bör berika utredaren med synpunkter och idéer.
Ett spel kan också renodlas till att bli ett markanvändningsspel. Restriktioner för markanvändningen formuleras. I spelformen sker en sökprocess för att nå en acceptabel lösning eller också kan spelet bidraga till att förmedla en bild av framtiden till politikerna och ge dem önskad handlingsberedskap.
Det spel som genomfördes i Helsingfors är i likhet med ”Kommunen satt på spel” uppbyggt kring två komponenter —— planering och förverkligande — vilket gör båda spelen omfattande och svåröverskådliga vid genomförandet. Detta beror på att så många aktiviteter pågår samtidigt. Vad som däremot uppnås med denna form av spel är just att för den oinvigde belysa den komplexitet som problemlösning inom t. ex. kommunen bjuder. Spelet manar med andra ord fram behovet av helhetssyn vid problemlösning samt ökad förståelse för varandras uppgifter.
Samhällsutvecklingen sker i stor utsträckning utan att vi egentligen vet hur, vilka som fattar besluten eller var de äger rum. Trots analys av allt dokumenterat material och intervjuer med berörda parter så är vi ändock inte helt övertygade om varför t. ex. en lågstadieskola fick sin slutgiltiga lokalisering och dimensionering (Lennart Andersson 1970). Det förefaller vara en alltför lätt utväg att i en efterstudie bara konstatera de rationella besluten. Finns det någon möjlighet att komma åt denna till synes icke-rationella värld, där mängder av variabler påverkar varje situation? Naturligtvis kan på intet sätt ett planeringsspel av typ rollspel sägas utgöra ett sådant instrument. Ijämförelse med analytiska modeller, vilka kan handha endast ett begränsat antal variabler, ger dock den situation som spelet innebär en möjlighet att belysa ett problem från vitt skilda utgångspunkter. Genom att spelsituationen inte stannar vid att vara enbart en diskussionsklubb utan leder över i beslut och förverkligande bör det kanske i framtiden, om olika befattningshavare och intressegrup- per förmås deltaga, vara möjligt att urskilja vissa ytterligare drag i det som för en utveckling framåt.
I framtiden ligger således ett antal utfallsrum om vilka vi behöver veta betydligt mer. Med gängse prognosmetoder framtages därvid en sektors eller verksamhets framtida utfallsrum, men stora svårigheter uppstår när en helhet eller situation med alla de kombinationer av utfallsrum som uppkommer skall analyseras. Även om det framförallt erfordras forskning kring dessa ting skapas i den grupprocess som planeringsspelet innebär en miljö där kombinatoriken i utfall av framtida situationer kan få en allsidig belysning.
Därmed är det väl också klart att planeringsspel inte utgör ett tillfredsställande prognosinstrument. Problemet med speltekniken som helhet är att - den saknar precision och lider av svag kontroll av variablerna. Den kan inte användas för den systematiska testningen av hypotesen i sin nuvarande form.
Speltekniken kan hjälpa till att belysa sammanhang och identifiera problem och den tvingar deltagarna att lämna lösningar till problem. I planeringsspelet, liksom många gånger i verkligheten, tvingas beslutsfat- tarna, t. ex. kommunalpolitikema, att fatta beslut på grundval av oftast
mycket ofullständiga underlag. Den väsentliga frågan är: Vad krävs och vad kommer att krävas av beslutsunderlaget? Samtidigt som det finns en självklar strävan mot större precision i metoderna, ökar önskemålen att se samband och avläsa effekter av beslut. Att allting hänger samman får emellertid inte enbart vara ett banalt konstaterande. Som ett komple- ment till att ett projekt betingar en viss kostnad och kommer att dra vissa utgifter bör beslutsunderlaget också innehålla att projektet medför följande effekter för andra projekt, miljön, kommunens invånare, företagen osv. Inom ramen för en fullt utbyggd planeringsmodell, i vilken beslutsfattare agerar och för utvecklingen framåt, finns det möjligheter att utföra moment av ovanstående art.
Rollspel är framförallt ett pedagogiskt hjälpmedel och får som sådant inte bli ett självändamål. Det kan vara lämpligt att ta till som ett komplement till övriga undervisningsformer. Mycket inom samhällsplane- ringen eller överhuvudtaget i samhället är dock en fråga om pedagogik, varför rollspelet bör kunna fylla en uppgift utanför skolans ram. För politiker, administratörer m.fl. erhålles ett instrument som i utbyggd form kan ge den successiva utvecklingen i samhället. Otvivelaktigt måste det vara så att det är den efter hand aktualiserade utvecklingen som är det intressanta och inte ett konstruerat framtida tillstånd.
Referenser
Rumsliga effekter av organisationsförändringar. Göteborg 1970.
Andersson, Lennart
Duke, Richard APEX. A gaming simulation for air pollution
experience in a simulated metropolitan environ- ment. Environmental Simulation Laboratory. The University of Michigan. Ann Arbor 1968.
REGUS II — ett datorbaserat informationssystem för planeringsspelet REGUS. CHOROS Nr. 61. Kulturgeogr. inst., Göteborgs universitet 1973
(stencil).
Engström, Ola
Erlander, Tage Geiger, Martin
Wärneryd, Olof, Reinhold Castensson och Jan-Olof Selén
Wärneryd, Olof, Reinhold Castensson och Jan-Olof Selén
Wärneryd, Olof, Reinhold Castensson och Jan-Olof Selén
1901—1939. Tidens förlag. Kristianstad 1972. Region. Die Werk 1/1970.
Regionutvecklingsspel. Karakteristik jämte exem- pel. CHOROS Nr. 31, Kulturgeogr. inst., Göte- borgs universitet 1971 (stencil).
Kommunen satt på spel — REGUS I. Gleerups, Lund 1972.
Rollspel kring lokala och regionala utvecklings- problem. Erfarenheter från en kurs i regional- vetenskap inom Nordiska sektionen av regional samhällsanalys i Helsingfors 21—25 augusti 1973. CHOROS Nr. 62, Kulturgeogr. inst., Göteborgs universitet 1973 (stencil).
Bilaga 13 Planeringsmodeller
— bidrag av Arne Granholm — Olle Ohlsson
Ur innehållet
E Modellstudier av målkonflikter i regional och nationell planering
C Regional inkomstutjämning ger ökade investeringskostnader
.;_ I. ||"| I,, '| ,,,. ,,,”le ':'-"1'11 ". iii '. 'i'-im ""r ""'" Hål-hi; |, Lili" '|"'l|' i i',:; |"-|'-"Ft.' ||' || _il'l'F' '
|... .. ,_'='» "|
'. ,,|,u.,
" .,.r,....-.”.:-"
'i.. l-. "l' -' " '. ”| . ||", .,, " "n'l'ii',|||1|,,.;.-,| . |, ». ”|. Ju | '|- |
|,l . | r r i
,_ r,, ., .. . ,'-..l'l'."|." ,,.. "'. . " '.' ""' ”'i'.-.HH I'll",*,,| "||-.
. , .;rw'w
, j, "...-'-,.;.-._, _j ' .. * ' - .;Irrnirnge'r
»' .". _ . ,,r, ,1'. *". ' ' .. . ' .. , .. _ . , , '_j'-. '. , . ,, I., , , ,, _._ ,,,. _u! H: ' - , ,; ' ,”;5 limits.-...a "i. ' ”..'_»»"..-, ”& "'å'?"— .. '+'; =. " , =.". En,». "'” |..,,- "_l". _ - .,. '-" | . "'_' ' i rgr-Wii .'r,l,*,. iii
'..a - _ ."r '.'- "MF! .' ,, ,l ' ,'| ': '.,"l'll-h iiFP'II . | "I. ,,,,J ,,, , , ""_, "F. Quang . . .,,.,, |.. '|:",,.|.'..' », ., -: .'i: ,. . ».'-i,»:w , -I? .,1. || | iir. ,1 L.,-II:, ,
_ .. """ -.* ,. 554,33". nu"-"||| "lilla_wgp.» _,
" , , ...' . M,! ,..-N.
. _, .,. , | ,' ,, ,,- ',.,',.,_ gura-51%
— ' . - ' ,*'-|| - . ._ , ' ,_ . 'a ,, _ _ "" . ,. . '." |'L , , » .- - ”i ...... .-:.|-|. .
. - . , "-,,','.',..'l,|,.|-,, |'|-.» '.'» | . ., "..-L ..'—.__.»..'-,". '=.'-'-'.",-'f .fi-':..- —...-r ', ,,' ,, ...,, - |,.,||'l|-' ,i," ,.. .|| .'_, . ' . '- -_ ., . ,,i'."'5 iår" '|'-' '»»|"',.- .».'|»»»»...i._'... - ",-., :_. ,_r .-., '.' .- . ..,, ;;l - ,, ,.
1.—
. . , ',. .,i " ' ' F _" .' . |,- ,,,_'._',.,|,_,,,' ..,r-, | ' . _..- ',_-"jayne, " '.')”, . .. . .._ ,'. .. |l * .. J
I Tillämpning av modell för interregional planering
— av Arne Granholm och Olle Ohlsson
] Inledning
Den modell som presenteras i denna uppsats är en modell för empirisk analys av resursfördelningsproblem inom ramen för regionalpolitiken. En utgångspunkt för de analyser som utförs med modellen är förhållandet att samhällsplaneringen av praktiska skäl ofta måste ske stegvis. Ett behov av instrument för att pröva överensstämmelsen mellan planer och prognoser som utarbetas inom olika samhällsplanerande organ föreligger därför. I tillämpningarna av modellen används denna för att undersöka överensstämmelsen mellan befolkningsprognoserna i länsplaneringen och branschprognoserna i 1970 års långtidsutredning. En annan utgångspunkt för analyserna är förhållandet att samhällssektorernas produktionsförut- sättningar är olika i skilda regioner vilket ger upphov till regionala inkomstskillnader och skillnader i sektoremas investeringsbehov vid produktionsökningar i olika regioner. Modellen används bl.a. för att belysa konflikten mellan målet jämnare regional inkomstfördelning å ena sidan och målet effektivitet i produktionen, uttryckt som investeringsbe- hov, å andra sidan.
Resultaten i beräkningarna med modellen visar bl. a. att en utjämning av de regionala inkomstskillnaderna motsvaras av ökat investeringsbehov. Enligt modellen råder således konflikt mellan regionala inkomstutjäm- ningsmål och effektivitetsmål i politiken. Enligt beräkningarna för fem alternativa målkombinationer kan skillnaden mellan länen med den högsta och den lägsta produktionen per sysselsatt år 1980 reduceras med högst 31 %. Denna utjämning motsvaras av en ökning i investeringsbeho- vet med 28 %. Vidare gäller att kostnaden i form av ökat investeringsbe- hov är relativt liten i början av utjämningsprocessen, men att den ökar starkt när de regionala inkomstutjämningskraven drivs längre.
2 Stegvis planering
En modell som samtidigt tar hänsyn till den nationella politikens mål, resursfördelningen mellan sektorer och regioner, valet av investeringspro- jekt, olika kombinationer av arbetskraft och kapital, resursernas fördel- ning över tiden etc. skulle bli oerhört omfattande och antagligen helt
omöjlig att hantera. Det är ett av skälen till att den ekonomiska planeringen måste ske stegvis.]
I den stegvisa planeringen är planeringsprocessen uppdelad i nivåer, där lösningen av ett planeringssteg ger förutsättningarna för lösandet av det närmast underliggande steget. För att bringa överensstämmelse mellan förutsättningarna för de olika dellösningarna blir revideringar (itere— ringar) nödvändiga. Dessa upprepas till dess man kommit fram till en lösning, som ligger i närheten av den som skulle ha erhållits med en metod vilken beaktar alla ömsesidiga samband samtidigt.
Den interregionala planeringen, dvs. frågan om i vilka regioner olika verksamheter bör förläggas, kan betraktas som det tredje steget i en sådan iterativ planeringsprocess. Det första steget är planering på makronivån. På ett aggregerat plan bildas här makroekonomiska relationer, som bl. a. visar sambanden mellan resursinsatser och produktion. Dessa analyser ligger till grund för beslut om resursanvändningens avvägning på grova kategorier (konsumtion, investeringar, etc.).
Efter denna grova avstämning av resurser och produktion specificeras dessa i det därpå följande sektoriella steget till produktionskrav för olika näringsgrenssektorer. För att nå konsistens på sektoriell nivå utnyttjas vanligen input—output-tabeller. Dessa visar kopplingarna i form av köp och försäljning mellan olika sektorer. Genom att dela upp den totala efterfrågan för konsumtions- och investeringsändamål som beräknats i det första planeringssteget i sektorer kan genom input-output-tabellen den nödvändiga kapacitetsutvecklingen i varje sektor härledas. Därefter beräknas de resurskrav i form av kapital och arbetskraft, som produk- tionsförändringama i de olika sektorerna förutsätter. Det iterativa momentet i den stegvisa planeringen består i att resurskraven jämförs med den resursfördelning, som förutsattes i det första grova planerings- steget. Om inte de olika beräkningarna är konsistenta, dvs. överensstäm- mer, återgår planeringsprocessen till det första planeringssteget, där förutsättningarna omprövas. Iterationsprocessen pågår tills konsistens har nåtts.
Sektoriell konsistensprövning av den typ, som beskrivits ovan, är vanlig i nationell planering. De svenska långtidsutredningarna är exempel på ett sådant planeringsförfarande. Ofta stannar emellertid planeringsprocessen vid det andra steget. Huruvida den erhållna planeringsstrategin överens- stämmer med en önskvärd interregional fördelning av resurserna har därmed inte beaktats. För att undersöka detta måste ett tredje steg, det interregionala planeringssteget, införas i planerings- och iterationsproces- sen.
' Bakgrunden till och huvuddragen av en sådan teknik har beskrivits av bl. a. Jan Tinbergen.
En koncentrerad framställning av Tinbergens modeller ges i B. Hansens Lectures in Economic Theory, part II, Studentlitteratur 1967.
Se även ]. Tinbergen, Development Planning, London 1967 och Mennes, Tinbergen och Waardenburg, The element of space in development planning, North Holland Publ. Comp., 1969.
3 Interregional planering
Det interregionala planeringssteget avser att pröva om de resultat, som framkommer i de två föregående planeringsstegen, är förenliga med den målsatta utvecklingen i olika regioner. Problemet är således att utröna om det med hänsyn till rådande skillnaderi olika regioners produktionsförut- sättningar är möjligt att uppfylla regionalpolitiska mål med de resurser och det resursutnyttjande som ligger till grund för de föregående planeringsstegen. Om det interregionala steget visar, att de regionalpolitis— ka målen ej är förenliga med föregående planeringssteg, måste förutsätt- ningarna omprövas och en iterationsprocess genom de tre planeringsste- gen vidtagas till dess överensstämmelse råder mellan de tre planeringsni- våerna.
En planeringsprocess av den typ, som här beskrives är för närvarande möjlig endast i begränsad utsträckning i svenska förhållanden.1 Det främsta skälet härför är att de regionalpolitiska målsättningar, som finns kvantifierade i den på riksnivå bedrivna länsplaneringen, inte är tillräck- ligt specificerade för att deras förenlighet med föregående planeringssteg skall kunna avgöras. De regionalpolitiska målen är för närvarande huvudsakligen uttryckta i form av regionala befolkningsmålsättningar, och dessa mål kan uppfyllas till skilda kostnader beroende på vilka regionala inkomstmål, som knytes till befolkningsmålen. Även om regionala inkomstmål inte explicit finns formulerade, bör emellertid detta inte tolkas som att man i regionalpolitiken är ointresserad av den interregionala inkomstfördelningen. Som underlag för formulerandet av fördelningsmål av denna typ är det av intresse att visa konsekvenserna i form av resurskrav vid alternativa förutsättningar om inkomsternas regionala fördelning.
En alternativ, mer begränsad, uppläggning av analysen är att utnyttja det interregionala planeringssteget delvis fristående från de föregående planeringsstegen i syfte att mer renodlat koncentrera analysen kring en studie av i vilka regioner de olika branscherna har sina relativa lokaliseringsfördelar. Härigenom kan viss vägledning för närings- och lokaliseringspolitiken erhållas, utan att analysen därför behöver föras så långt som till en fullständig kvantitativ avstämning mot nationella kalkyler i enlighet med den stegvisa planeringen.
Den modell som här redovisas tillämpar en kombination av dessa båda angreppssätt. Så långt möjligt utnyttjas den stegvisa planeringens teknik. Genom att utgå från sektorprognoser för hela riket i 1970 års långtidsutredning och länsplaneringens befolkningsprognoser för varje län bestäms den sektorfördelning mellan länen som medför minsta kapitalåt- gång vid alternativa mål om inkomsternas regionala fördelning-
I princip skulle det i ett nästa steg vara möjligt att jämföra investeringsbehovet vid olika interregionala inkomstfördelningar med de investeringsprognoser som långtidsutredningen gjort. Implicita förutsätt- ningar i långtidsutredningen om produktionens fördelning mellan regio- nerna skulle härigenom kunna belysas. Långtidsutredningens kalkyler är dock inte uppdelade på sektorer i den utsträckning som är nödvändig
* Ett försök till tillämp- ning på relationerna mellan en region och ri- ket ges i Ohlsson- Granholm m. fl., Regio- nalekonomiska model- ler med med tillämpning på stockholmsregionen. Stockholms generalpla- neberedning 1972.
* En matematisk beskriv- ning av modellen samt sektorindelningen ges
i appendix A.l—2 ' Hänsyn har inte tagits till de förändringar i be- dömningarna av befolk- nings- och sysselsättnings- utvecklingen i länen som sedermera kommit till uttryck i Länsprogram 1970.
för att sådana jämförelser skall vara möjliga. Istället har valts att visa det "spelrum” av inkomstfördelningar mellan regionerna som är förenligt med ett samtidigt uppfyllande av långtidsutredningens sektorprognoser och länsplanemas befolkningsprognoser för länen.
Vidare görs en jämförelse mellan det beräknade optimala lokaliserings- mönstret och den förväntade utvecklingen av näringsgrenarna i länen enligt länsplaneringen. En sådan jämförelse är emellertid endast delvis möjlig eftersom blott vissa län gjort sektoriella prognoser i anslutning till länsplanerna. Därför jämförs också det optimala lokaliseringsmönstret med en antagen utveckling i länen som följer långtidsutredningens bedömningar av utvecklingen på riksnivå för de olika näringsgrenarna.
4 Presentationlav den använda modellen samt resultat av beräkningar
Den interregionala lokaliseringsmodellen beräknar var de interregionalt rörliga (nationella) branscherna bör lokaliseras i riket med beaktande av effektivitetsmål (kapitalåtgång) och inkomstutjämningsmål (regionala inkomstskillnader).
Möjligheterna att nå olika kombinationer av dessa mål begränsas av restriktioner av teknisk och politisk art. En restriktion, som alltid skall vara uppfylld, är överensstämmelse med de sektoriella produktionsmål för år 1980, som ställts upp av 1970 års långtidsutredning för hela riket.
Ett annat slag av restriktioner i modellen är de gränser som satts för de olika sektoremas maximala sysselsättningsförändring i varje region under perioden. Dessa gränser har i modellen satts lika med den högsta förändringstakt som resp. sektor redovisat i något län under den senaste lS-årsperioden. De maximala öknings- resp. minskningstakterna är således olika för varje sektor och beskriver tekniska och andra förhållan- den som begränsar sektoremas flexibilitet. En restriktion av teknisk art är att redan existerande anläggningar till en del kommer att bestå även vid planeringsperiodens slut.
Regionalpolitiska mål beträffande sysselsättningen i länen utgör en tredje typ av restriktionen i modellen. Dessa restriktioner kan ges alternativa värden beroende på de regionalpolitiska sysselsättningsmålen. I de tillämpningar av modellen som här presenteras är emellertid befolknings- och sysselsättningsfördelningen mellan regionerna fixerad vid de nivåer som ges av prognosalternativ 2 i Länsplanering 1967. 2
Som effektivitetskriterium används kapitalåtgång per produktionskrona (s.k. marginella capital-output-kvoter) för de olika sektorerna. Detta mått uppvisar regionala variationer p.g.a. skillnader i produktions— förutsättningarna. Konkret innebär modellen, att man vid en given målsättning för den interregionala inkomstfördelningen, söker det lokaliseringsmönster, som uppfyller branschvisa produktionsmålsätt- ningar till minsta investeringskostnad (vilket samtidigt ger största möjliga konsumtionsutrymme).
Som inkomstutjämningskriterium har två olika mått prövats. Det ena
måttet anger den statistiskt konventionella spridningen mellan regioner- nas produktion per sysselsatt (i de interregionalt rörliga sektorerna), sedan viktning skett utifrån de olika regionernas sysselsättningstal. Detta spridningsmått är emellertid svårt att tekniskt handha i den modelltyp som här används och har dessutom den nackdelen att det ger en orimligt stor tyngd åt Stockholmsregionens inkomstnivå, eftersom denna region har en så stor andel av den totala sysselsättningen. I det material som här presenteras används istället ett mått som baseras på skillnaden mellan den högsta och lägsta regionproduktionen (=inkomsten) per sysselsatt. Först har sökts den interregionala fördelning, som ger den minsta inkomstskill- naden (utjåmningsalternativet). Denna har jämförts med den fördelning av produktionen över lånen som blir följden av renodlat effektivitets- kriterium (effektivitetsalternativet) utan regionala inkomstmål. Det visar sig vid dessa beräkningar, liksom då det förut nämnda spridningsmåttet användes, att en minskning av de regionala inkomstskillnaderna motsva- ras av en högre investeringskostnad. Med inkomstskillnaderna som mått har det varit lätt att också undersöka investeringskostnaderna mellan de två extrempunkterna (se figur 4: 1). Detta har gjorts genom att låta modellen räkna ut den effektivaste fördelningen av produktionen vid regionala inkomstskillnader mellan extremvärdena. Kurvan i figur 421 visar att kostnaden i form av ökade investeringskrav för regional inkomstutjämning är relativt blygsam i början av utjämnings- processen, men att kostnaden ökar kraftigt när utjämningskraven drivs längre.
Som framgår av figur 411 är det möjligt att reducera inkomstskillnaden mellan länen med den högsta och den lägsta produktionen per sysselsatt med maximalt ca 30 procent (från 28 700 kr. till 19 700 kr. i 1959 års priser). Denna inkomstutjämning sker till priset av en ökad investerings-
Re ionala inkomst- ski lnader 1980
kronor Utjämnings- alternativet 20 000
25 000
Effektivitets- alternativet
30 000 Figur 4: I Belysning av konflikten mellan in. Nettoinvestermga, komstfördelningsmål och 4 35 3 Per & 1965-1980 effektivitetsmål i regional- miljarder kr politi/(En
Anm.: Regionala inkomstskillnader mätes som största skillnaden i inkomst per sysselsatt i de nationellt rörliga sektorerna mellan två län i landet. Nettoinveste— ringarna 1965—1980 avser enbart de nationellt rörliga sektorerna. Samtliga belopp är angivna i 1959 års priser.
Anm. : I tabellen redovisas produktion per sysselsatt inom nationellt rörliga sektorer
Tabell 4.1 Produktion per sysselsatt i olika län vid utjämnings- resp. effektivitets— alternativet
Län Utjäm— Effek- Län Utjäm— Effek- nings- tivi- nings- tivi— alter- tets- alter- tets- nativet alter- nativet alter-
nativet nativet
Sth AB 54 400 62 400 Skar R 48 200 46 100 Upps C 54 400 61 100 Värm S 54 400 55 400 Sörm D 54 400 55 200 Örebro T 46 200 40 800 Östg E 54 400 50 800 Västm U 49 700 47 200 Jönk F 47 300 47 100 Kopp W 53 500 45 900 Kron G 46 300 45 300 Gävl X 52 200 49 700 Kalm H 45 200 43 200 Västn Y 54 400 57 300 Gotl I 34 500 33 500 Jämtl Z 41400 40 400 Blek K 45 600 41 900 Vstb AC 50 300 45 900 Kris L 49 700 45 700 Norrb BD 54 000 50 300 Malm M 54 400 46 400 _ Hall N 41 900 42 500 Största Gbg 0 54 400 53 000 inkomst- 19 700 28 700 Älvs P 44 900 42 100 skillnad
kostnad. Investeringarna i de nationellt rörliga näringarna ökar från 3 miljarder kr. per år till 3,85 miljarder kr., dvs. med 28 procent.
De regionalpolitiska målen rörande viss sysselsättning i länen samt antagandena om en viss trögrörlighet i sektorsstrukturen begränsar såväl effektiviteten som inkomstutjämningen i modellberäkningarna. Lös- ningarna rör sig således inom ett intervall, inom vilket sektorfördelningen kan variera med de givna sysselsättningsmålen och rörlighetshindren som restriktioner. En regional tillväxtmodell med ambitionen att undersöka de långsiktiga effekterna av olika sysselsättningsmål skulle kräva ekono- miskt mer nyanserade samband mellan resursåtgång och produktion.
En jämförelse mellan resultaten från de skilda punkterna på utjäm- ningskurvan ger även viss information om de olika länens produktivitets- förhållanden. (Se tabell 4.1.) Stockholm, Uppsala, Södermanland, Hal- land, Värmland och Västernorrland har en större andel av rikets totala produktion när effektivitetskriteriet tillämpas ijämförelse med produk— tionsfördelningen mellan länen vid utjämningsalternativet. Övriga län har en större produktionsandel vid utjämningsalternativet än vid effektivitetsal- temativet. En regional utjämningspolitik innebär således att de ovan- nämnda länen får vidkännas sänkt produktion per sysselsatt, medan samtliga andra län får en ökning.
5 Jämförelse med långtidsutredningen
Vid tillämpning av modellen erhålles som resultat produkticn och sysselsättning år 1980 för olika sektorer och län. Dessa uppgifter gäller dock endast de interregionalt rörliga sektorerna, dvs. industriproduktio- nen i huvudsak samt de nationellt rörliga tjänstesektorerna. Till de senare
verksamheterna räknas offentlig förvaltning med riksomfattande "avsätt- ning" samt de delar av den privata tjänstesektorn som har nationella marknader såsom viss bank-, försäkrings-, uppdrags- och partihandelsverk- samhet.
För överskådlighetens skull presenteras modellens resultat här i form av en jämförelse med den regionala utveckling som erhålles om långtidsutredningens riksgenomsnitt för de olika sektorerna hade slagit igenom i varje län. I tabell 5.1 redovisas med plustecken de fall där sektorns utveckling överstiger långtidsutredningens riksgenomsnitt. Det alternativ som presenteras är vad som ovan kallats effektivitetsalternati- vet.
En närmare analys av resultaten visar att flertalet län kan grupperas med hänsyn till likartade sektorutvecklingar. Av storstadslänen uppvisar Göteborg och Malmö expansion i grafisk, metall- och servicesektorn,
Tabell 5.1 Sysselsättningsutveckling inom nationellt rörliga sektorer 1965—1980 enligt modellens effektivitets- alternativ jämfört med den i 1970 års långtidsutredning förutsedda utvecklingen
Län Skogs- Grafisk Livs- Dry ckes- Textil- Kemisk Metall Natio- industri indu stri medels- och indu stri indu stri och verk- nell industri tobaks- stad s— ser- indu stri industri vice Sth AB + + Upps C + + + + Sörm D + + + + + + Östg E + + J önk F + + + Kron G + + Kalm H + + + + + Gotl [ + + + Blek K + + Kris L + + Malm M + + + + + + Hall N + + + + + + + Gbg 0 + + + + Älvs P + + Skar R + + + Värm S + + + + + + Öreb T + + + + + + Västm U + + + Kopp W + + + + + + Gävl X + + + + + Vstn Y + + + J mtl Z + + VStb AC + + + + + + + Norrb BD + + + + + + Sysselsättningsut- veckling till 1980 enligt 19 7 0 års långtidsu tredning (Index 1965=100) 92 105 97 79 51 133 105 120
Anm. : Plustecken markerar att sysselsättningen ökar snabbare än riksgenomsnittet enligt 1970 års långtidsutred- ning för resp. sektor.
medan Stockholm expanderar i kemisk och metallindustrin i likhet med Uppsala. Även Halland, Älvsborg och Västerbotten ökar i både metall- och servicesektorn. De övriga mellansvenska länen kan uppdelas i två huvudgrupper. Södermanland, Örebro, Kopparberg och Värmland har alla ett mycket utbrett expansionsmönster, bortsett från metallsektom som är kontraktiv i samtliga dessa län.
Ett mer koncentrerat utvecklingsförlopp erhålles däremot för Östergöt- lands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads och Skaraborgs län som alla ökar sysselsättningen i huvudsak endast i skogsindustrin och metallsek- torn. Av Norrlandslänen visar Västerbottens och Norrbottens län god överensstämmelse. Dessa läns utveckling påminner starkt om Bergslags- länens. I Västernorrlands och Jämtlands län är expansionen koncentrerad till grafisk industri samt dryckes- och tobaksindustrin.
6. Jämförelse med länsplaneringen
6.1. Industrin
Endast ett mindre antal länsstyrelser utförde i samband med genomföran- det av Länsplanering 1967 bedömningar av de olika industrisektorernas utveckling i det egna länet. Enligt direktiv i länsplaneringen erfordrades endast en totalprognos för industrin som helhet. Tio län har dock utöver detta även gjort sektoriella prognoser. Av dessa har sju län gjort prognoser för samtliga sektorer ungefär i enlighet med den sektorindel- ning som används i denna modell. De tio länen är Jönköpings, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.
I flertalet fall överensstämmer dessa sektorspecificerade prognoser i huvudsak med motsvarande prognoser i långtidsutredningen. De senare prognoserna får därför antas ha styrt de regionala bedömningarna. Eftersom länsplanerarprognoserna i så hög grad återspeglar den väntade riksutvecklingen blir naturligtvis en direkt jämförelse mellan länsplane- ringens bedömningar och resultaten av beräkningarna med modellen mindre intressanta. Jämförelser mellan modellens resultat och prognoser- na i 1970 års långtidsutredning gjordes i föregående avsnitt. Här kommenteras endast de fall, där länsplaneringens prognoser avviker från långtidsutredningens riksprognos.
Jämförelsen visar att endast tre län utarbetat sektorprognoser, som skiljer sig från riksprognosen med avseende på sysselsättningsföränd- ringens riktning i flera sektorer. De tre länen är Kopparbergs, Västernorr- lands och Norrbottens län. I tabell 6.1 redovisas långtidsutredningens riksprognos samt prognoserna enligt länsplanerama för de sektorer, där skillnader finns mellan prognoserna. Som jämförelse ges de två extrema]— ternativen från beräkningarna med modellen.
I samtliga län är bilden splittrad. Vissa sektorer har justerats i riktning mot effektivitetsalternativet, andra mot utjämningsalternativet. I Norr- botten finns en liten övervikt för justering i riktning mot utjämningsalter-
Tabell 6.1 Jämförelse mellan långtidsutredningens riksprognos, länsplaneringens prognoser samt resultaten från beräkningar med modellen
Län samt Långtids— Läns- Modellens Modellens industri— utred- plane- utjäm- effek-
sektor ningens ring nings- tivitets- riks— 1967 alternativ alternativ prognos
Kopparbergs län Skogsindustri expansion kontraktion kontraktion expansion Kemisk industri expansion stagnation kontraktion kontraktion Metall- och
verkstadindustri expansion stagnation expansion kontraktion
Västernorrlands län Skogsindustri expansion kontraktion expansion kontraktion LiVsmedelsindustri stagnation kontraktion expansion expansion Textilindustri kontraktion stagnation expansion kontraktion Kemisk industri expansion stagnation kontraktion kontraktion
Norrbottens län
Skogsindustri expansion stagnation expansion expansion Grafisk industri expansion stagnation kontraktion expansion Livsmedelsindustri stagnation kontraktion kontraktion expansion Textilindustri kontraktion stagnation kontraktion expansion
Anm. : Prognosperiodens längd är genomgående 1965 —l980.
nativet, dvs. det alternativ som enligt beräkningarna med modellen ger en större produktion per sysselsatt i länet. Länsprognoser med från långtidsutredningen relativt fristående bedömningar av utvecklingen skulle vara värdefulla som underlag för slutsatser om vilka förutsättningar beträffande lokaliseringsstöd och andra regionalpolitiska åtgärder, som ligger bakom de enskilda länens prognoser. Av det bristfälliga underlag, som här återgivits, framgår att länen vid den s. k. neutrala prognoskalky- len använder olika bedömningsgrunder. Denna slutsats är knappast överraskande med tanke på den intuitiva prognosteknik, som använts.
6.2. Tjänstesektorn
En jämförelse kan även göras med länsplaneringens prognoser för tjänstesektorn som helhet och modellens resultat för de tjänstesektorer som i modellen betraktas som nationellt rörliga.
Länsplaneringens bedömning av tjänstesektorns utveckling är förmodli- gen till största delen baserad på bedömningen av befolkningsförändringar- na i regionen och behovet av standardhöjning under perioden. Det kan därför vara av intresse att betrakta relationerna mellan tjänstesektorns sysselsättningsförändring och befolkningsutvecklingen för vissa län.
För de län där en befolkningsökning förutses i länsplaneringen gäller att en procents befolkningsökning motsvaras av en väntad sysselsättnings- ökning i servicesektorn på mellan 3 och 7,5 procent under perioden
' För närmare diskussion om modellens begräns- ningar, se appendix A.3.
1965—1980. I Kalmar, Kristianstad och Örebro län där befolkningsök— ningen prognoserats till 3,2 respektive 4% väntas sysselsättningen i servicesektorn öka med 7 % eller mer. I Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län där befolkningsökningen förväntas bli snabbare (9, 8, 6 respektive 5 %) räknar man däremot med en långsammare tillväxt av servicesysselsättningen (mindre än 5 %).
Vad gäller avfolkningslänen prognoserar länsplaneringen en ökning av servicesektorn på mellan 4 och 10 % för Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län. I de återstående avfolkningslänen Gotlands, Jämtlands och Norrbottens län förutser länsplaneringen dock en minskande servicesektor.
Den utnyttjade modellen ger som resultat att följande län enligt effektivitetsalternativet skulle få en expansiv nationell tjänstesektor: Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs- borgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens, Norrbottens, Värmlands och Örebro län.
Enligt länsplaneringens bedömningar kommer servicesektorn att ex- pandera långsamt i storstadsregionerna trots att befolkningen enligt prognoserna ökar snabbt i dessa län. Modellen ger här en annan bild av utvecklingen för tjänstesektorn. Speciellt Göteborgs- och Malmöregio- nerna visar en kraftig e"pansion i den nationella tjänstesektorn. Bortsett från skillnaden när det gäller Norrbotten, där modellen och länsplane- ringen pekar åt olika håll, är det dock svårt att göra några mer preciserade jämförelser mellan de båda källorna.
I modellens utjämningsalternativ är det endast Stockholms, Kalmar och Västernorrlands län som redovisar en expansiv nationell tjänstesektor, vilket i synnerhet när det gäller Kalmar och Västernorrland är i god överensstämmelse med länsplaneringen.
7. Avslutande synpunkter
Den använda modellen bygger på flera förenklande förutsättningar.1 Som mått på produktionseffektiviteten utnyttjas uppmätta capital-output-kvo- ter (kapitalåtgång per produktionskrona), vilka antas spegla de regionala produktionsförutsättningarna. Detta mått kan emellertid också påverkas av faktorer, vilka ej är regionalt betingade, såsom interna stordriftsförde- lar (produktionen bedrivsi anläggningar av olika storlek i regionerna) och åldersskillnader i realkapitalet som gör att produktionen kan ske med skilda teknologier. Bl. a. dessa faktorer gör att resultatet bör tolkas med försiktighet. Delvis har dock viss hänsyn till dessa begränsningar tagits redan vid modellkonstruktionen på så sätt att övre och nedre gränser för varje sektors förändring i en region lagts in.
I modellen har inte heller kunnat beaktas det transportarbete som olika lokaliseringsmönster medför. Om så skulle göras måste de interre- gionala varuflödena införas i modellen, lämpligen medelst interregionala input-outputtabeller, som visar förbrukningen inom och handeln mellan regioner. För närvarande existerar emellertid ej material, som tillåter en
analys av detta slag. En annan begränsning i modellen är att de regionala produktivitetsskillnaderna förutsätts bestå under den studerade perioden. Man tar således ej hänsyn till den utvecklingseffekt som kan åstadkom- mas genom att lokalisera verksamheter till regioner, där effektiviteten i utgångsläget är låg. En analys av regionala utvecklings- och tillväxtpro- blem kräver emellertid modeller av annat slag än den här utnyttjade.l De nämnda begränsningarna pekar på nödvändigheten av att resultaten avstäms mot andra relevanta faktorer och modeller som belyser problem, vilka ej beaktas i denna studie.
En betydelsefull frågeställning är hur de olika lokaliseringsmönster som modellen genererar vid alternativa målsättningar om den interregio- nala sysselsättnings- och inkomstfördelningen skulle kunna genomföras. Förutom etableringskontroll etc. av varje företags lokalisering finns möjligheter att via regionspecifika avgifter och subventioner på arbets- kraft och kapital styra lokaliseringen. Det kan visas att om de regionalpolitiska målsättningarna är uttryckta enbart i form av sysselsätt- ningsmål skall de regionspecifika subventionerna (eller avgifterna) enbart knytas till arbetskraftsutnyttjandet, dvs. en viss subvention eller avgift utgå per sysselsatt. Om regionalpolitiken därutöver innehåller regionala ' En modell HV denna WP
. o .. . . .. . . . . redovisasi L. Lundqvists inkomstmalsattmngar maste aven generella regronspecrfrka subventioner och F. Snickars bidragi
respektive avgifter utgå. bilaga 14 (SOU 1974: 4)
Appendix. Beskrivning av modellen och dess begränsningar2 A.l Sektorindelning
I modellen utnyttjas följande sektorindelning av ekonomin:
Nationella sektorer, in terregionalt rörliga Skogsindustri Grafisk industri Livsmedelsindustri Dryckes- och tobaksindustri Textilindustri Kemisk industri Metall- och verkstadsindustri (exklusive varv) Nationell service
Nationella sektorer, geografiskt bundna Jordbruk, skogsbruk och fiske Gruvindustri Varvsindustri Jord- och stenindustri
” Liknande modeller av linjär prograrnmeringstyp har använts för interregionala lokaliseringsanalyser i andra länder och finns beskrivna i bl. a. följande publika- tioner M.M. Albegov, Regional models in the automated system of planning. Academy of Science of the USSR, Moskva 1971, R. Carillo-Arronte, An empirical Test on Interregional Planning, University Press, Rotterdam 1970, D. Kendrick, Mathematical models for regional planning, Regional and urban economics, Vol. 1, No. 3, November 1971, Mennes, Tinbergen, Waardenburg, The element of space in development planning, North Holland Publ. Comp., Amsterdam 1969, J.C. Saigal, The choice of sectors and regions, University Press, Rotterdam 1965.
Regionala sektorer Regional servicel Byggnadsverksamhet
l modellen är det endast de nationella in terregionalt rörliga näringarnas lokalisering som beräknas. De nationella, geografiskt bundna sektoremas interregionala produktionsfördelning bestäms således utanför modellen. Beräkningar av de regionala sektoremas produktion sker i brist på regionala input-output-data utifrån förutsättningen att denna utvecklas proportionellt med den totala inkomstförändringen ivarje region.
A.2 Modellens matematiska form
3) Variabler
rls investeringar i sektor s, region r mellan 1965 och 1980 rYs produktion i sektor s, region r år 1980 s=l. . .8 (nationella, interregionalt rörliga sektorer) r=l. . .24 (län) ymax produktion/sysselsatt i nationella interregionalt rörliga sektorer i den region, där produktion/sysselsatt är störst är 1980 ymin produktion/sysselsatt i nationella interregionalt rörliga sektorer i
den region, där produktion/sysselsatt är lägst år 1980
b) Parametrar
1" 8
a marginell capital/output-kvot sektor s, region r
s=l. . .8 r=l. . .24
IIS labour/output-kvot sektor s, region r s= . . .8 r=l . .24 u (ymax — ymin) största skillnad i produktion/sysselsatt i nationella interregionalt rörliga sektorer mellan regionerna år 1980 Vs produktion i sektor 5 år 1980 (från långtidsutredningen) s=l. . .8 rf sysselsättning i nationella interregionalt rörliga sektorer i region r år 1980 (enligt Länsplanering 1967) r=l. . .24 rLsmax övre sysselsättningsgräns sektor s, region r år 1980 rLsmin undre sysselsättningsgräns sektor s, region r år 1980
rY51965 den produktion i sektor s, region r som är möjlig år 1980 med 1965 års nedskrivna kapitalstock
224 % r15 c)Målfunktlon:Minimera r=l F]
1 Defrnierad med hjälp av minimum-requirement-metoden för utgångsåret, innebärande att den nationella delen av samtliga regioners sysselsättning i bank- och försäkringsverksamhet, Uppdragsverksamhet och partihandel samt den nationella delen av storstadsområdenas sysselsättning i de övriga tjänstesektorema räknats till nationell service. Återstoden hänförs till regional service.
d) Restriktioner rYs
(fir—400
rs=rsrs rs
(1) I O(Y _ Y1965 (6) ymax> 1
(2) ?> 0
ll MOO .., ”( m
24 _ (3) >: rvs > Ys (7) ymm g 1— =1 _ 1' [L
8 _
(4) 2 1 - Y = L (8) u_ymax_ymin s=l 1' S TS I' S (5) Lminé 1 - Y & Lmax
Genom att beräkna modellen för olika värden på parametern u, dvs. olika tillåtna skillnader i per capita-inkomsten mellan regionerna, kan avläsas hur målfunktionens värde (investeringsbehovet) varierar med de interre- gionala inkomstskillnaderna. Det ena ytterlighetsaltemativet erhålls ge- nom att vid lösningen av modellen utesluta restriktionerna 6—8. Då ges en lösning, där inga inkomstfördelningsrestriktioner förekommer. Detta alternativ kallas effektivitetsalternativet. Genom att därefter införa re- striktionerna 6—8 och successivt skärpa dessa (minska u) erhålls slutligen det andra ytterlighetsaltemativet, utjämningsalternativet, som utgörs av den lösning där inkomstskillnaden 11 är den minsta möjliga, som tillåter en lösning med hänsyn tagen till övriga restriktioner.
A.3 Modellens begränsningar
När resultaten av modellen utvärderas måste man vara medveten om att denna bygger på flera förenklade förutsättningar. Här skall kortfattat dis- kuteras några av de för beräkningamas utfall viktigaste förenklingama.
Som mått på produktionseffektiviteten utnyttjas i modellen beräknade capital—output-kvoter (kapitalåtgång per produktionskrona) för sektorer- na i de olika regionerna. Regionala skillnader i capital—output-kvotema för en viss sektor förutsätts således spegla skillnader i de regionala pro- duktionsförutsättningarna i denna sektor. (Att olika sektorer av naturliga skäl inte kräver lika mycket kapital för sin produktion påverkar givetvis inte kalkylens utfall.) Eftersom de använda capital—output-kvoterna helt enkelt uttrycker den iakttagna kapitalåtgången per produktionsenhet, kommer dessa emellertid endast till en del att uttrycka skillnader, som kan hänföras till egentliga regionala produktivitetsskillnader. Med egentli- ga regionala produktivitetsskillnader avses då skillnader, som beror på faktorer som regionens geografiska belägenhet, faktorutrustning, regio- nens storlek och struktur, vilka påverkar produktionsmiljön (externa effekter och agglomerationseffekter).
I capital-output-kvotema kan emellertid också finnas ”inbakade” skill- nader, som ej är regionalt betingade, men som kan påverka de regionala capital-output-kvoterna. Hit kan exempelvis hänföras produktivitetsskill- nader, som kan tillskrivas interna stordriftsfördelar, dvs. skillnaderna be- rör på att produktionen vid mättillfället bedrivs i anläggningar av olika storlek i de olika regionerna. Likaså kan skillnader i teknologin, som be- ror på att kapitalet är av olika årgångar, göra att capital-output-kvotema ej uttrycker variationeri de regionala produktionsbetingelserna.
Sammanfattningsvis kan alltså på denna punkt sägas, att det effektivi- tetsmått som i modellen används för att lokalisera sektorerna över regio- nerna, till en del förmodligen bestäms av faktorer, som ej har att göra
' Stordriftsfördelar inom industriproduktionen (SOU 1970: 30).
med specifika regionala produktivitetsskillnader. Detta är ett viktigt argu- ment för att tolka resultaten med försiktighet.
För de sektorer, som har betydande interna stordriftsfördelar, dvs. där effektiviteten ökar kraftigt med skalan i produktionen, är givetvis den ut- nyttjade modellen med konstanta capital-output-kvoter oavsett produk- tionsskalan orealistisk. De sektorer där stordriftsfördelama främst gör sig gällande är processindustriema som livsmedelsindustrin och den kemiska (petroleum-) industrin, där på lång sikt en koncentration till endast ett fåtal anläggningar i riket kan väntas.l Ett möjligt sätt att behandla dessa branscher i lokaliseringsanalysen vore att exkludera dem i den interregio- nala modellen och i stället utifrån bedömningar av transportkostnader och produktionskostnader vid olika anläggningsstorlekar och lokalise- ringar ”individuellt” finna optimala lokaliseringar av dessa anläggningar. Övriga sektorer kunde därefter behandlas i enlighet med den interregiona- la optimeringsmodellen (detta har dock inte prövats i detta samman- hang).
En annan begränsning i analysen är att relationerna mellan capital- output-kvotema, som skall vara ett mått på effektiviteten i regionerna, förutsätts vara oförändrade under den studerade perioden. Detta innebär således, att man ej tar hänsyn till den utvecklingseffekt som kan vara möjlig att åstadkomma just genom att lokalisera verksamheter till regio- ner, där effektiviteten i utgångsläget är låg.
I modellen har vidare ingen hänsyn tagits till det transportarbete som olika lokaliseringsmönster medför. Konkret innebär detta att modellen egentligen förutsätter att de regionala sektoremas produktion har prohi- bitiva transportkostnader (eftersom i modellen all förbrukning av regio- nal produktion måste produceras inom regionen), medan de nationella sektoremas produktion inte antas ha några transportkostnader alls. Uppenbart är detta en mycket grov förenkling.
Om transportkostnaderna skulle integreras i modellen skulle detta emellertid komplicera densamma åtskilligt. De interregionala varuflödena måste då införas i analysen. Lämpligen borde detta då ske medelst inter- regionala input-output-tabeller, som visar förbrukningen inom och han- deln mellan regioner. För närvarande existerar emellertid ej material, som tillåter en analys av detta slag. Så länge transportkostnaderna ej integre- rats i modellen får modellutfallens implikationer för transportkostnader- na i stället bedömas i ett efterkontrollsteg, där rimligheten från transportsynpunkt beaktas.
Eftersom modeller av detta slag för att vara hanterliga är mer eller mindre förenklade till sin natur, är det således viktigt att ett efterkont- rollsteg läggs in i analysen där resultaten av modellen avstäms mot andra relevanta faktorer, som ej är integrerade i modellen. Som exempel på kontroller som bör ingå i efterkontrollsteg kan nämnas effekterna på transportkostnaderna, vilket diskuterats ovan. Då modellen på arbets- kraftssidan arbetar utan uppdelning på olika arbetskraftskategorier bör efterkontrollsteget även inrymma en uppspaltning av arbetskraften på yrkes- och/eller utbildningskategorier, så att modellresultatens konsistens vad gäller tillgången och efterfrågan på olika typer av arbetskraft kan prö- vas regionvis.
Bilaga 14 Regionala utvecklings- förlopp
— bidrag av Åke E. Andersson — Olle Ohlsson, Barbro Fransson, Lars Lundqvist — Folke Snickars och Tomas Restad
Ur innehållet
D Skatter och samhällskapital i Norrlands- och Smålandskommuner
I] Planering med oändlig tidshorisont
[; Kan samtliga näringsgrenar Växa i samma takt i alla delar av landet?
[Zl Regionala branschprognoser för 5-årsperioder fram till 1985
'. » . » | | , » | *I nu. . |. | l' ' ., A. i » "I | . ' I ' )
.. _ w —' | .._| . '_ _ r' 'I'Ti " .,.1 M.,?-
IIPI . 'In-:unsur- ». 'p-rv'rr'ui-
_J:'|' ), :'I .n'f .
I'lprl LJ' _ . . iir-nerna, I,... ,. ,- . U : . ',H' :* _.Imnthdr ' _ . - ., .. _ |".' _ . nu VUV. |
._'. ,,. ,. | | ". ,'.':|'
I. , " 4 ,, , _ "' .- " ', ' .. " . " ._ '_, , . , ', nu! fm ' » . .,,”- . » _ 4 _ ; » , |, : .; .- : :* , [,Ej || _ ,_ .- _ j * . ,, .d *.' . . . . . ;: u ' _ ,- , '- . ... rbnlt' nun-= '_' .|| *. - ' " ' ' . ' .it-"mln": n _-'. |_ , -'| llrrrI-mhl | 'I-",l' ' '.'l' ICMW IQ- . . *, ” _ " ut'r'l'i få. . ., ' " . " " * _ . ' dum-der L..: a- Mill: title:-L ' .' ', ', "utludcu —' . —. man int-_. » ** +, , _'_ :| , iab '|'! V.
' , . ' . . ' ' ': , * .'I' mer '.'ULl'
. - ut. sur.-m.m.».
_ _. . J..” frun-t andra _. '. .. ' ' ' ' - " ' ' - " u namnet r=l it'.,ll..'ml ;-:'
_ . _ _ . . -1 115 Härtill.- .!- . ._ _ .. . . . .. g...-m= hör , . ' - , , . '. 1”vindlar. på
. , " . ' ' " . -F- __; inn—dnm. _ * " —. . . . "' .--ftliin FH")
I Beslutsmodeller för långsiktig regional planering — rapport från en arbetsgrupp inom ERU'
] Synsätt
Under den första efterkrigstiden var den ekonomiska politiken i Sverige liksom i övriga industrinationer inriktad på att åstadkomma en hög och jämn sysselsättning vid stabila priser och balans i utrikeshandeln. Under 1960-talet inträffade emellertid en viss förskjutning av tyngdpunkten från de kortsiktiga konjunkturproblemen över mot mera långsiktiga utvecklingsproblem. Under denna period stabiliserades arbetet med att göra långtidsutredningarna till ett underlag för diskussioner av möjliga utvecklingsförlopp på fem års sikt. Fortfarande var dock de stabiliserings- politiska målen om full sysselsättning, stabila priser och balans i utrikeshandeln dominerande i debatten.
Under senare delen av 1960-talet kom emellertid den växande insikten om behovet av hushållning med naturresurserna liksom de stora regionala och sektoriella strukturproblemen att omsättas i krav på större långsiktig- het i samhällsplaneringen. På regionalpolitikens område har detta kommit till uttryck i tillkomsten av länsplaneringen och den fysiska riksplane- ringen. Inom länsplaneringen inriktas arbetet på studier av befolkning och sysselsättning i olika delar av landet i ett tidsperspektiv av 10 år eller mer och inom den fysiska riksplaneringen behandlas hushållningen med mark och vatten i ett ännu längre tidsperspektiv. Framtidsstudiegruppens arbete skall också ses som ett uttryck för kravet på analys av långsiktiga utvecklingsförlopp.
Även om önskan att utveckla metoder för samhällsplanering i ett längre tidsperspektiv kommer till uttryck på skilda sätt så är den tillgängliga metodiken än så länge relativt outvecklad. Detta gäller också för den regionala planeringen. En arbetsgrupp för regionala utvecklings- förlopp (RUF) bildades därför. Målsättningen för gruppen har varit att utveckla metoder som möjliggör prognoser för såväl långsiktig jämvikt som för anpassningsförloppet från ett givet utgångsläge fram mot långsiktig jämvikt. Avsikten har också varit att utforma prognosmetodi- ken så att den tillåter större eller mindre inslag av offentlig planering. För detta ändamål har en metod för perspektivplanering som baseras på vad som i det följande benämns beslutsmodeller utvecklats. Det karaktäristis- ka för en beslutsmodell är att de olika utvecklingsförlopp som blir följden av skilda val av utvecklingsstrategi kan spelas fram. Perspektivpla-
' I arbetsgruppen Regio- nala utvecklingsförlopp (RUF) har deltagit: Åke E. Andersson (ordf.), Anders Engdahl, Barbro Fransson, Arne Granholm, Gösta Guteland, Lars Lundqvist, Olle Ohlsson, Tomas Restad (sekr), Claes-Henrik Siven, Folke Snickars samt Börje Tallroth.
' På det modelltekniska planet innebär detta att planeringshorisonten måste göras oändlig. I den perspektivanalys som här utvecklas kom- bineras en oänng pla- neringshorisont med en relativt kort planerings- period. Den långsiktiga jämvikt som först uppnås på oändlig sikt utnyttjas endast som riktmärke i planeringsprocessen.
neringen ges härigenom en hög grad av flexibilitet. Gruppen finner en sådan uppläggning naturlig mot bakgrund av den stora osäkerhet som råder beträffande den framtida utvecklingen samtidigt som det är av stor vikt att framtida generationers möjligheter inte binds genom dagens beslut. Arbetsgruppens uppgift har varit att diskutera den regionala strukturen i ett längre tidsperspektiv, dvs. en tidsrymd som är tillräckligt lång för att väsentliga bindningar vid utgångsläget skall hinna upplösas.' Tonvikten ligger vid analys av sambanden mellan regionernas sysselsättningsutveck- ling och näringsstruktur å ena sidan och kommunikationssystemets utformning å andra sidan samt av avvägningen mellan investeringar och framtida konsumtionsutrymme i regionerna. Analysen syftar till att lägga grund för utformning av vad som benämns regional perspektivplanering.
2 Balanserad utveckling
En utgångspunkt för analysen är att klargöra innebörden i begreppet balanserad utveckling. Balanskravet kan formuleras i flera dimensioner. Inom varje dimension kan balanserad utveckling äga rum på skilda nivåer. Planeringens uppgift är att bringa överensstämmelse mellan utvecklingen i olika dimensioner så att den totala utvecklingen kan ske under allmän jämvikt i systemet som helhet. Som exempel på strategiska dimensioner för samhällsutvecklingen kan en indelning i produktionssystem, ekolo- giskt system och socialt system anföras.
På kort sikt innebär önskemålet om balans i produktionssystemet en strävan efter överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan av varor och tjänster. En sådan överensstämmelse kan kallas flödesjämvikt. På lång sikt tillkommer önskemålet om en balanserad produktionsstruktur. Detta benämns här beståndsjämvikt (eller stockjämvikt). Innebörden av detta önskemål är en strävan efter överensstämmelse mellan samhällskapitalets faktiska storlek vid olika tidpunkter och den kapitalstruktur som är önskvärd ur teknologisk och ekonomisk synvinkel. [ekonomisk-politiska termer svarar kravet på flödesjämvikt till mål om full sysselsättning och stabila priser samt till målet om balans iutrikeshandeln. Önskemålet om beståndsjämvikt svarar närmast till näringspolitiska mål om kapaciteten i olika branscher samt om arbetstillfällenas regionala och branschmässiga fördelning.
Distinktionen mellan flödesjämvikt och beståndsjämvikt samt mellan planeringshorisont och planeringsperiod nedan kan direkt överföras till planeringen av ortssystemets utveckling. På kort sikt är ortssystemet givet och manifesteras i ett nätverk av beroende flöden. På kort sikt måste politiken därför inriktas på att medverka till att skapa balans mellan dessa flöden. Detta gäller framför allt arbetskraftens flyttning mellan olika orter och produktionssektorer. Balans mellan arbetskraftsefterfrå- gan och arbetskraftsutbud i olika delar av ekonomin torde på kort sikt kunna uppnås med hjälp av arbetsmarknadspolitik i samverkan med selektiv finans- och penningpolitik.
På lång sikt kan emellertid ortssystemets struktur förändras. Genom regional planering av investeringarna kan ett befolkningsmässigt stabilt ortssystem byggas upp. Vid varje planeringstillfälle kan således en ortsstruktur fastställas som är i långsiktig jämvikt. Detta hypotetiska utvecklingstillstånd kännetecknas av såväl flödesjämvikt som bestånds- jämvikt och tjänar som riktmärke för ortssystemsplaneringen. Distinktio- nen mellan planeringsperiod och planeringshorisont innebär att det inte är meningsfullt att fastställa den tidpunkt vid vilken en viss ortsstruktur skall vara uppnådd.
Produktionssystemet utvecklas i ständig växelverkan med det ekologis- ka systemet. I produktionsprocessen förbrukas olika slag av naturtill- gångar varav en del är reproducerbara medan andra inte kan reproduce- ras. Samtidigt som produktionssystemet förbrukar knappa naturtillgångar står det i förbindelse med det ekologiska systemet genom utsläpp av avfallsprodukter i luften och vattnet. Även i fråga om den ekologiska balansen kan man skilja mellan krav på flödesjämvikt och krav på beståndsjämvikt. Kravet på flödesjämvikt gäller därvid överensstämmelse mellan utsläpp av föroreningar och recipienternas förmåga att bryta ner dem. Kravet på beståndsjämvikt å andra sidan gäller hushållningen med knappa naturtillgångar.
I den analys som presenteras i RUF-bilagan tas ingen explicit hänsyn till den ekologiska balansen. Det bör påpekas att detta är en allvarlig inskränkning som kan motiveras endast genom problemets komplexitet. För att analysen skall leda till konkreta resultat måste förenklingar göras. Av största vikt är emellertid att dessa görs medvetet och systematiskt. Samtidigt som denna begränsning påpekas bör emellertid noteras att den allmänna analysmetoden som utvecklas även kan tillämpas för en utvecklingsanalys där t. ex. knapphet på råvaror utgör den trånga sektorn i utvecklingsförloppet. I underlagsmaterialet till RUF-bilagan utvecklar Tomas Restad en teori för perspektivplanering där tillstånd av långsiktig jämvikt utnyttjas som riktmärke i en rullande planeringspro- cess. Tillväxttakten i långsiktig jämvikt anpassas till systemets yttre resurstillväxt. I Restads studie utgöres denna av arbetskraftstillväxt i kombination med arbetskraftsbesparande teknisk utveckling. Analystek- niskt finns det emellertid inget hinder för att samma analysmetod tillämpas i en situation där istället naturtillgångarnas utveckling och återvinningstekniken bestämmer systemets långsiktiga tillväxttakt.
Hela folkhushållets verksamhet syftar i sista hand till att fylla mänskliga behov. Det är därvid väsentligt att planeringen av framtidens samhälle tar sin utgångspunkt i individernas reella behov ifråga om konsumtion, trygghet och sociala kontaktmöjligheter. Önskemålet om en socialt balanserad utveckling gäller sålundai första hand att utvecklingen skall styras av individernas konkreta behov inom olika områden. Därvid måste också de fördelningspolitiska konsekvenserna av utvecklingen beaktas. För att utvecklingen skall ske under social balans krävs nämligen att välfärden fördelas jämnt mellan olika grupper i samhället. Detta gäller inte minst fördelningen av välfärden i tiden och rummet. Här kan som exempel nämnas att det är väsentligt att de äldre i samhället får del av
standardstegringen och att varken glesbygdsbefolkning eller tätbygdsbe- folkning känner sig missgynnad i jämförelse med övriga grupper i samhället. Slutligen måste också kommande generationer beaktas i planeringen.
3 Transportkostnader och regionala produktionsbetingelser
De regionalekonomiska problemen kom först att behandlas inom den internationella handelns teori. En av de grundläggande problemställ- ningarna inom denna teori är frågan om den bästa arbetsfördelningen mellan olika geografiska områden. Redan vid 1800-talets början hade man nått fram till jämförelsevis exakta slutsatser i denna fråga. Dessa slutsatser kom senare att sammanfattas i de relativa produktionsfördelar- nas teorem. Innebörden av detta teorem är att en arbetsfördelning mellan olika regioner är rationell i den mån den baseras på de olika regionernas relativa produktionsfördelar. Enligt denna teori skall de olika regionerna samverka i det nationella produktionssystemet genom att varje region specialiserar sig på produktion av de varor som har de bästa produktions- betingelsema i regionen. Senare har de fördelningspolitiska och dynamiska konsekvenserna av en mellanregional arbetsfördelning i enlighet med denna teori diskuterats. Många exempel visar att specialiseringen av produktionen kan leda till en sned inkomstrelation mellan regionerna på grund av att en större del av inkomstökningen tillfaller den ursprungligen rikaste regionen. De starka tendenserna till specialisering mellan regioner och det samtidiga kravet på ett differentierat näringsliv från regioner, som känner sig missgynnade fördelningspolitiskt eller ifråga om utvecklingsmöjligheter, kan exempli- fieras med debatten om handel mellan i- och u-länder eller med Norrlandsregionernas krav på ett mera differentierat och förädlingsorien- terat näringsliv.
De relativa produktionsfördelamas teorem är i sin ursprungliga form baserat på ett statiskt betraktelsesätt. Ingen migration av produktionsfak- torer förutsätts förekomma mellan de olika regionerna och inga stordriftsfördelar råder. Ett sådant betraktelsesätt var möjligen berättigat under den för-industriella tiden då den regionala strukturen var jämförel- sevis stabil. I vår tid har den regionala balansen rubbats i många områden inom speciellt den industrialiserade världen genom att vissa regioner har fått ett produktivitetsövertag beroende på stordrift och tillgång till en stor arbetsmarknad med tillgång på utbildad arbetskraft. Dessa regioner utövar därmed en dragningskraft på den kvalificerade arbetskraften i övriga regioner genom den högre lön som kan betalas. Följden blir ofta trängselfenomen i tätbygden och utarmningseffekter i glesbygden. Mot denna bakgrund blir olika inslag av regional planering nödvändiga för att återställa den regionala balansen.
Produkternas och produktionsfaktorernas transporterbarhet samt kom- munikationssystemets struktur och kapacitet som väsentliga faktorer bakom den regionala arbetsfördelningen och handeln blev inte uppmärk-
Figur 3: I Transportav- stånd för ett kvadratiskt B och ett långsträckt land
sammade förrän vid slutet av 1950-talet. Holländska ekonomer kom då att diskutera orsakerna till att länder utan särskilt omfattande relativa produktionsfördelar i någon sektor ändå hade en dominerande andel av sin produktion inriktad på export. Slutsatsen av denna analys blev den att en viktig faktor i den internationella och interregionala arbetsfördel- ningen var ett lands eller en regions relativa position i kommunikations- systemets nätverk.
Även införandet av transportkostnader utgör en komplikation för det harmonitänkande som ligger bakom de relativa produktionsfördelamas teorem. Man kan visa att redan rummets geometriska form ger upphov till geografiska tyngdpunkter genom skillnader i de mellanregionala transportkostnaderna. Resonemanget illustreras i figur 3 :1.
I figur 3: l delas ett geografiskt område upp på två olika sätt: A. Det långsträckta landet och B. Det kvadratiska landet utan bebyggelse- möjlighet i centrumpunkten. I bägge fallen delas området in i fyra likstora regioner med en centralort i mitten av varje region.
Transportvägama är utmärkta med hjälp av räta linjer. Vid varje centralort har summan av transportavstånden till övriga orter angivits. [ fallet B är de olika orterna mera likvärdiga i detta avseende. Landet är symmetriskt. I fallet A däremot har landet två likvärdiga ”tyngdpunkter” i de mellersta regionerna genom att det potentiella transportavståndet här ligger ca en tredjedel lägre än i de bägge övriga regionerna.
I ERU: s arbete har de geografiska forskarna länge understrukit betydelsen av rummets geometriska struktur, särskilt då G. Törnqvist och T. Hägerstrand. Samma betoning av geometrins betydelse för lokalisering av produktionen har ofta framhållits i lokaliseringsteorien. Särskilt Lundqvists och Snickars samt Anderssons och Ohlssons modeller utgör försök att integrera geografemas lokaliseringsteori och den internatio- nella handelns teorii ett dynamiskt perspektiv.
Transportkostnadernas betydelse för lokaliseringsmönstret analyseras i avsnitten IV och V. I avsnitt IV diskuterar Åke Andersson och Olle Ohlsson hur en näringsstruktur i långsiktig jämvikt påverkas av olika antaganden om de potentiella transportkostnaderna och i avsnitt V undersöker Lars Lundqvist och Folke Snickars det lokaliseringsmönster
som uppkommer om summan av investerings- och transportkostnader
minimeras i ett regionalt system. För att gardera för osäkerhetsfaktorn genomför Lundqvist och Snickars dessutom en känslighetsanalys där effekterna av olika antaganden beträffande transport- och investerings- kostnadselementen studeras.
4 Val av modell för analys av regionala utvecklingsförlopp
Endast de mest grundläggande sambanden kan beaktas när modeller för långsiktig regional planering skall konstrueras. De modellansatser som presenteras i denna bilaga utgör medvetna förenklingar i ett eller annat hänseende. Den första förenklingen gäller den individuella modellens relation till de regionalpolitiska besluten. Här kan fyra olika syften och
analysmodeller särskiljas.
Syfte Analysmodell ]. Beskrivning Deskriptiv modell 2. Orsaksförklaring Förklaringsmodell 3. Förutsägelser Prognosmodell 4. Utvärdering Beslutsmodell
Även ren beskrivning måste ske utifrån en teoretisk ram som mer eller mindre strukturerat uttrycker en modellteknisk förenkling. Ibland är den deskriptiva modellen svår att upptäcka som i exempelvis industristatisti- ken. I andra fall är den lätt att avslöja som t.ex. när det gäller input-outputtabeller. Om vissa regelbundenheter är tydligai den deskrip- tiva framställningen är det naturligt att försöka förklara dessa med mer eller mindre komplicerade samband mellan de variabler som mot- eller samvarierar med varandra. På detta sätt erhålles en förklaringsmodell.
] övergången från den andra till den tredje modellklassen tas ett avgörande steg därigenom att förklaringsmodellens struktur förutsättes gälla även för den framtida utvecklingen. Beslutsmodellema innebär slutligen att någon eller några av prognosmodellens data förutsättes vara kontrollerade av ”beslutsfattaren”, vilket innebär att de kan utnyttjas för att generera alternativa utvecklingsförlopp, som med ett eller annat vägningsförfarande kan värderas gentemot varandra. Huvuddelen av de här använda modellerna har sin tyngdpunkt inom denna modellklass. Dessa modeller kan sägas generera betingade prognoser för olika delområden av regional utveckling. Diskussionen i de följande avsnitten lägger tonvikten på en analys av sambandet mellan sysselsättningsutveckling, investeringskostnader och transportkostnader å ena sidan och det framtida regionala konsumtions- utrymmet å andra sidan. Sambandet mellan dessa variabler åskådliggörs schematiskt i figur 4:1.
Även om gruppens medlemmar haft en gemensam grundsyn på de regionalekonomiska utvecklingsproblemens samband, har det inte varit möjligt att utforma en modell som fullt ut uppmärksammar de långsiktiga regionala och sektoriella utvecklingsproblemen. Det har snarare varit nödvändigt att utveckla delstudier över några av de mest
SYSSQISigtning
_l "WW” Transportefterfrågan
betydelsefulla komponenterna i det större regionala utvecklingsproble- met. Varje modell som presenteras innebär en förenkling i en eller flera av de dimensioner som anges ovan i figur 411.
Samtliga modeller med undantag av den som presenteras av Andersson och Ohlsson (avsnitt IV) laborerar med en utifrån given sysselsättningsut- veckling. I Lundqvists och Snickars bidrag (avsnitt V) härleds den regionala sysselsättningsutvecklingen från de regionalpolitiska befolk- ningsramarna. Restad, som endast undersöker utvecklingen för tillverk- ningsindustrin, härleder sysselsättningsutvecklingen från de prognoser som presenteras i avstämningen till 1970 års långtidsutredning. Anders- son och Ohlsson presenterar i avsnitt IV en fundamentalt annorlunda ansats. I deras modell skapas ett slutet system. Konsumtionssektorn behandlas analogt med produktionssektorn. På samma sätt som det åtgår råvaror och halvfabrikat i produktionen av färdigvaror så förbrukar hushållen konsumtionsvaror i fixa proportioner för att producera arbetskraft. De proportioner som är avgörande för resursanvändningen i produktionssystemet bestäms av teknologin medan de proportioner som är avgörande för resursanvändningen i hushållssektom bestäms av hushållens värderingar av olika varor.
Behandlingen av produktionssystemet sker också den på skilda sätt i de olika modellerna. I de bidrag som presenteras av Andersson och Ohlsson samt Lundqvist och Snickars beskrivs produktionsstrukturen med hjälp av ett input-outputsystem. Distinktionen mellan flöde och bestånd leder till att två typer av åtgångstal förekommer i dessa modeller. Åtgångstal som dels relateras till det flöde av råvaror och halvfabrikat som krävs för att producera en enhet av varje vara, dels till det flöde av varor som krävs för att öka kapaciteten i de olika branscherna. I Lundqvists och Snickars modell antas inga regionala skillnader före- komma vad gäller den förstnämnda typen av åtgångstal. Dessa storheter bestäms med utgångspunkt i det nationella input-outputsystemet. Regionala produktivitetsskillnader förutsätts helt återspeglas i skilda åtgångstal för kapital och arbetskraft.
Med den ovan beskrivna ansatsen tas ingen hänsyn till att det i ett längre perspektiv finns möjligheter till substitution mellan kapital och arbetskraft. Vid växande lönekostnader tenderar företagen sålunda att utveckla en kapitalintensivare teknik och vid växande kapitalkostnader går trenden istället mot användandet av en arbetsintensiv teknik. En modell som tar hänsyn till dessa substitutionsmöjligheter har utvecklats
Figur 4: I Principskiss för R UF -bilagans mo- deIIer
av Restad. Denna modell presenteras i avsnitt III. Uppläggningen bygger här på en s. k. produktionsfunktionsansats.
Även kapitalbildning och transportefterfrågan behandlas olika i de skilda bidragen. Medan Andersson och Ohlsson samt Lundqvist och Snickars lägger betydande vikt vid transportefterfrågan så tas ingen explicit hänsyn till denna faktor i Restads studie. Skillnader i transport- kostnader behandlas av Restad i analogi med övriga regionala produktivi- tetsskillnader och särredovisas inte. I Anderssons och Ohlssons samt Lundqvists och Snickars bidrag uppskattas transportavstånden med hjälp av kilometeravstånd. Vidare har den regionala handelns avståndskänslig- het inom olika näringsgrenar undersökts. Detta innebär att produktivite- ten i en region antas bero av hela lokaliseringsmönstret. IRestads bidrag koncentreras intresset till kapitalbildningen. Investeringskvoten såväl som investeringarnas regionala fördelning bestäms inom modellen. Detta i motsats till den ansats som valts av Andersson—Ohlsson och Lundqvist— Snickars där investeringskvoten bestäms utanför modellen.
5 Kort sammanfattning av RUF-bilagans modeller
Denna paragraf avser att underlätta förståelsen av de olika modeller och modellkalkyler som presenteras i de följande avsnitten genom en kortfattad sammanfattning av angreppssätt och resultat.
I avsnitt II behandlar Barbro Fransson den historiska utvecklingen i ett urval av renodlade tätbygds- och glesbygdskommuner. Avsikten är att undersöka om studier av enskilda kommuners utveckling kan ge informationer om orsakerna till förändringar i landets ortssystem. Angreppssättet är deskriptivt och skall ses som ett första försök att finna en förklaringsmodell för kommunalekonomiska utvecklingsförlopp. I uppsatsen diskuteras sambandet mellan befolkningsutveckling och syssel- sättning samt mellan kommunala kapitaltillgångar och kapitalutgifter. Speciell uppmärksamhet ägnas befolkningens och kapitalets ålderssam- mansättning. Kommunerna har valts ur två klasser; dels en som betecknas som ”problemkommuner” och dels en som betecknas som ”problemfria” kommuner.
Indikatorer på en problemkommun utgör låg skattekraft, hög utflytt- ning av invånare i produktiv ålder samt högre arbetslöshet än landet i övrigt. Tre Norrlandskommuner har valts som representanter för denna klass, nämligen Arjeplog, Sorsele och Vilhelmina.
Som problemfria kommuner har tre Smålandskommuner valts, nämli- gen Gnosjö, Markaryd och Älmhult. Vid valet av problemfria kommuner har målsättningen varit att kommunen i basåret hade en med problem- kommunema överensstämmande befolkning, tätortsgrad och närings- struktur. Detta för att möjliggöra en jämförelse av utvecklingen me'lan de två grupperna.
I avsnitt III behandlar Tomas Restad tillverknirrgsindustrins utveckling inom ramen för ERU:s indelning av landets kommuner i sex kommun- blocksgrupper. Denna studie anknyter till de regionala produktivitetsmät- ningar som utförts inom produktionskostnadsgruppen av Yngve Åberg. Detta material presenteras i bilaga 9.
Den teoretiska basen för Restads studie utgöres av en regional ekonomisk beslutsmodell som även behandlar valet av tidshorisont för planeringen. I de modeller som hittills använts isvensk långtidsplanering har ingen skillnad .orts mellan planeringshorisonten och planeringsperio- den. Utgångspunkten har varit ett enhetligt och ändligt perspektiv. Det har därigenom blivit nödvändigt att arbeta med relativt godtyckligt uppställda mål för tillståndet vid planeringsperiodens slut, 5. k. terminal- villkor. Modellen baseras på en relativt enkel investeringsteori som tillämpas vid givna regionala sysselsättningsmål. Industrikapitalet behandlas som en homogen samt på lång sikt perfekt rörlig produktionsfaktor. Detta innebär att marknadskraftema i varje tidpunkt kan förväntas utjämna regionala råntabilitetsdifferenser. Förändringstakten i den gemensamma räntabilitetsfaktorn bestäms på nationell nivå av gapet mellan faktisk och önskad kapitalstock. På grundval av denna räntabilitetsutveckling gör Restad en prognos för industriinvesteringamas regionala utveckling fram till 1977. Denna prognos är betingad av antaganden om sysselsättningsut- veckling, teknisk utveckling samt diskonteringsränta.
I Restads uppsats pekas på det samband som råder mellan regionala befolknings— och sysselsättningsramar å ena sidan och den regionala inkomst- och standardfördelningen å andra sidan. Mål för den regionala sysselsättningsfördelningen är förbundna med bestämda arbetskraftslöner i de olika regionerna. Dessa löner är lika endast i undantagsfall. Särskilt stora skillnader uppstår vid olikheter i teknisk nivå mellan regionerna. Mot denna bakgrund påpekar Restad att regionalpolitiken kan komma i konflikt med en politik som syftar till att utjämna regionala löneskillna- der om inte denna kompletteras med en inkomstpolitik som t. ex. verkar via regionalt differentierade sysselsättningsavgifter eller sysselsättnings- subventioner.
I avsnitt IV behandlar Åke Andersson och Olle Ohlsson utseendet av en regional näringsstruktur i långsiktig jämvikt. I förhållande till Restads ansats väljer Andersson och Ohlsson en bredare sektorindelning men detta sker till priset av att den strukturella anpassningen från utgångsläget fram mot långsiktig jämvikt inte behandlas. I motsats till Restad försöker Andersson och Ohlsson belysa hur transportsystemets egenskaper med- verkar till bestämningen av lokaliseringsmönstren och den interregionala arbetsfördelningen. Analysen visar att målen för regionalpolitiken kan uppnås om den långsiktiga lokaliserings- och kommunikationsplaneringen samordnas.
Tabell 5.1 Över— och underrepresenterade näringsgrenar enligt kalkylerna med modellen. Region Överrepresenterade Underrepresen terade näringsgrenar näringsgrenar Mälarregionen Nationell service Livsmedelsindustri Jord- och stenindustri Grafisk industri Kemisk industri Södra Sverige Livsmedelsindustri Träindustri Kemisk industri Extraktiv verksamhet Textilindustri Norra Sverige Livsmedelsindustri Nationell service Textilindustri Kemisk industri
Principiellt kan en modell av det slag som Andersson och Ohlsson presenterar ges en dynamisk eller en statisk lösning. Möjligheter finns således att med denna ansats både beskriva den önskade näringsstruktu- ren och anpassningsförloppet från en faktisk näringsstruktur i riktning mot den önskade. I stället för att utarbeta en dynamisk modell har emellertid Andersson och Ohlsson undersökt utseendet hos den önskade näringsstrukturen för ett brett register av sektorer (10 st) och regioner (3 st). Genom att explicit införa transportkostnaderi analysen tar Anders- son och Ohlsson dessutom hänsyn till transportsystemets betydelse för den mellanregionala arbetsfördelningen. Resultaten av Anderssons och Ohlssons analys sammanfattas i tabell 5.1.
5.4. En modell för regionala utvecklingsförlopp — investeringar och tran- sporter
I avsnitt V vidareutvecklar Lars Lundqvist och Folke Snickars en statisk beslutsmodell som utvecklats inom prognosgruppen av Arne Granholm och Olle Ohlsson. Denna modell presenteras i bilaga 13. Ett första syfte med de modellstudier som utförts av Lundqvist och Snickars är att undersöka överensstämmelsen mellan å ena sidan befolkningsmålen för rikets län enligt 1972 års beslut och å andra sidan långtidsutredningens produktionsprognoser i 1970 års utredning. Ett andra syfte är att studera känsligheten hos regionala utvecklingsförlopp av skilda antaganden beträffande investerings- och transportkostnader samt planeringsperiodens längd.
I likhet med hos Andersson och Ohlsson utgörs den teoretiska basen för studien av en teknologibeskrivning som innebär fixa åtgångstal. Även Lundqvist och Snickars skiljer mellan åtgångstal för kapacitetsuppbygg- nad och åtgångstal för flödet av halvfabrikat och arbetskraft. Explicit hänsyn tas i analysen till transportsystemet. Produktionssystemet indelas i likhet med vad som är fallet i Granholms och Ohlssons modell i nationellt rörliga respektive regionalt bundna sektorer. Produktionen
inom de nationellt rörliga sektorerna lokaliseras till ERU: s åtta riksområ- den enligt ett kriterium som innebär minimerande av nuvärdet av ett vägt medeltal av transportkostnader och investeringskostnader.
Ansatsen är grundad på de relativa produktionsfördelamas teori genom att både arbetskraftsåtgången och åtgången av investeringar varierar mellan regionerna för en och samma bransch. Detta betyder att den inomregionala fördelningen av sysselsättningen mellan olika branscher sker i överensstämmelse med arbetsfördelningens princip. Den mellanre- gionala sysselsättningsfördelningen begränsas av regionala sysselsättnings- ramar som härletts från befolkningsmålen med hjälp av uppgifter om förvärvsintensiteteri olika regioner.
Liksom de modellkalkyler som genomförs av Restad samt Andersson och Ohlsson kan även Lundqvists och Snickars kalkyl betecknas som en betingad prognos. En sådan tolkning av modellen förutsätter dock att kostnadsminimeringskriteriet kan tolkas som en målsättning för företa- gens ekonomiska agerande.
I analyserna med modellen söks det lokaliseringsmönster som ger största framtida konsumtionsutrymme samtidigt som uppställda produk- tions— och sysselsättningsmål nås. Därvid jämställs kostnader för investe- ringar och transporter. För att belysa den inverkan som osäkerheten hos kostnadsmåtten kan ha på resultaten i kalkylerna genomförs känslighets- analyser där enbart investerings- resp. transportkostnader beaktas. I anslutning till resultatredovisningen diskuteras även den vägledning som modellens resultat kan ge vid utformningen av regionalpolitiken. Bl. a. analyseras härvid vilka avgifter på eller subventioner till olika resurser som krävs för att nå den regionala och branschmässiga utveckling som ger största möjliga konsumtionsutrymme.
6 Sammanfattande bedömning
De prognoser som presenteras i denna bilaga gäller den långsiktiga regionala näringsstrukturen. Med begreppet långsiktig avses en så lång tidsrymd att de väsentliga bindningarna vid den nuvarande strukturen är upplösta. För analysen utnyttjas ett antal dynamiska beslutsmodeller som alla har sin grund i ett gemensamt synsätt. De enskilda besluts— modellerna har dock utformats för att belysa olika komponenteri det regionala utvecklingsproblemet.
I de flesta situationer där prognoser användes ingår dessa i ett större komplex av storheter. Vissa av dessa är föremål för direkta beslut, medan andra är förbundna med samhällspolitiska mål. En modell, där de ingående beståndsdelarna delats in i sådana som bestäms inom modellen respektive sådana som bestäms utanför modellen och där de variabler som bestäms utanför modellen ytterligare delats in i kontrollerbara respektive icke kontrollerbara storheter samt där mål knyts till utveck- lingen av vissa storheter, kallas i denna utredning för en beslutsmodell. Genom att variera antagandena för utvecklingen av de storheter som bestäms utanför modellen kan olika konsistenta utvecklingsalternativ
räknas fram. Denna typ av modellanalys bör kunna spela en stor roll i den regionala planeringen. Ett skäl är den stora flexibilitet som denna metod medger. Ett annat skäl är att dessa modeller har en direkt koppling till den moderna datateknikens utveckling.
Det är RUF—gruppens uppfattning att det ur regionalpolitisk synvinkel är viktigt att ta fasta på olika indikatorer på obalans i den regionala utvecklingen. Grunden för en dynamisk analys av regionala utvecklings- förlopp utgöres med detta synsätt av en gapkalkyl i vilken en faktisk regional struktur jämföres med en hypotetisk regional struktur som är i långsiktig jämvikt. Denna gapkalkyl kan i ett andra analyssteg användas för att uppskatta takten i den dynamiska anpassningen.
Basen i den teori för perspektivplanering som utformats inom RUF-gruppen utgörs av distinktionen mellan å ena sidan planeringsperiod och planeringshorisont och å andra sidan mellan flödesjämvikt och stockjämvikt.
Enligt RUF-gruppens uppfattning bör planeringshorisonten i den långsiktiga regionalpolitiken väljas tillräckligt lång för att väsentliga bindningar vid utgångsläget skall vara upplösta. Analystekniskt innebär detta att en tillräckligt lång planeringshorisont väljes. Gruppen finner det dock väsentligt att framhålla att valet av en lång planeringshorisont på intet sätt talar mot en relativt kort planeringsperiod. Det förhållandet att planeringen har en utblick mot en obegränsad framtid utesluter inte att planen omprövas med jämna mellanrum. Den långsiktiga jämvikt som uppnås på oändlig sikt har betydelse endast i form av riktmärke för planeringen.
I sin analys av balanserad regional utveckling skiljer RUF-gruppen mellan jämvikt på kort sikt, s. k. flödesjämvikt och jämvikt på lång sikt, s.k. beståndsjämvikt. Kravet på flödesjämvikt innebär en överensstäm- melse mellan tillgång och efterfrågan i varje tidpunkt medan kravet på beståndsjämvikt innebär ett krav på strukturell jämvikt. Detta villkor är relaterat till samhällets kapitalstruktur och kräver att denna struktur i varje tidpunkt överensstämmer med den kapitalstruktur som är optimal ur produktionsteknisk och ekonomisk synvinkel. Ett tillstånd som befinner sig i såväl flödes— som stockjämvikt säges befinna sig i långsiktig jämvikt. Genom införandet av detta begrepp kan riktmärket för planeringen bestämmas inom beslutsmodellens ram.
Diskussionen om den fulla sysselsättningen har hittills i stor utsträck- ning rört sig om hur finanspolitik, penningpolitik och arbetsmarknadspo- litik kan användas för att uppnå jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft i olika delar av ekonomin. Näringspolitiska frågeställningar om kapaciteten i olika branscher och regioner har uppmärksammats i mindre omfattning. Det är RUF-gruppens uppfattning att frågan om strukturell jämvikt bör ägnas ett större intresse om 70-talets sysselsätt- ningsproblem skall kunna lösas. En felaktig kapitalstruktur eller en felaktig ortsstruktur leder nämligen i sista hand till sysselsättningspro- blem, och omvänt gäller att en planerad och koordinerad kapacitetsupp— byggnad och ortssystempolitik kan bidra till att minska såiäl den konjunkturbetingade som den strukturellt betingade arbetslösheten i framtiden.
II Kommunalekonomiska utvecklings- förlopp — en studie av ett antal kommuners utveckling 1950—1970l
— av Barbro Fransson
] Inledning
Den kommunala sektorns expansion har under de senare decennierna varit mycket snabb. Kommunerna tar i dag i anspråk en femtedel av landets totala resurser. Förhållanden och utvecklingstendenser inom den kommunala sektorn är därför av stor betydelse för utvecklingen inom hela samhällsekonomin. Det är med tanke på detta något anmärknings- värt att kommunernas roll i de regionala utvecklingsförloppen getts en undanskymd plats i såväl den regionalekonomiska debatten som analy- sen.
Syftet med detta bidrag är att analysera samband iden kommunala ekonomin. Avsikten är att undersöka huruvida det utifrån kunskap om den historiska utvecklingen i enskilda kommuner är möjligt att bedöma vilka samband som styr utvecklingen av, från hushållens och företagens synpunkt, betydelsefulla variabler.
I analyser av regionala utvecklingsförlopp kan två skilda synsätt sägas föreligga vad gäller kommunernas möjligheter att påverka utvecklingen inom det egna området. Enligt det ena synsättet tillmäts kommunernas agerande stor betydelse för utvecklingen. Kommunernas åtgärder vad gäller utbyggnaden av infrastrukturen och den betydelse dessa haft för de enskilda företagens lokaliseringsval och därmed för hela näringslivets utveckling i kommunen analyseras. Enligt det andra synsättet ges den kommunala sektorn en passiv roll att fylla. Kommunerna har enligt denna inställning endast en anpassningsplanerande uppgift. Den skall svara för försörjningen av viktiga produktionsfaktorer till företagen och av service till hushållen, men denna försörjning är av underordnad betydelse för näringslivets lokaliseringsval. De varor och tjänster som kommunen tillhandahåller ses som nödvändiga för att företagsetable- 'För värdefulla råd och ringar skall kunna ske. Men den kommunala servicen anses dock i sig inte gå?:äärså'nngåittäglumd tillräcng för att framkalla etableringsvilja och uppväga negativa lokalise-
Murray, Tomas Restad ringsbetingelser i form av t. ex. höga transportkostnader. och Börje Tallroth.
2 Ett försök att formulera en teori för kommunalekonomisk utveckling
Vid en analys av olika kommuner kan man urskilja finansiella och strukturella problem. Med de förra avses hur kommunens förutsättningar att till ett rimligt pris tillhandahålla en tillräcklig mängd resurser för
hushållen och företagen uppfylls. Exempel är kommunernas möjligheter att tillhandahålla olika former av service vid företagsnedläggelser resp. nyetableringar. Med strukturella problem avses hur de kommunala aktiviteterna påverkar lokaliseringsbetingelsema. Exempel på frågor som här analyseras är det sätt och i vilken utsträckning en kommun kan påverka lokaliseringsbetingelsema för företagen och därmed också den befolkningsmässiga utvecklingen.
För att kunna analysera dessa problem på ett meningsfullt sätt måste sambanden mellan olika variabler identifieras och kartläggas, Härför krävs en modell som specificerar sambanden mellan de strategiska variablerna.
I föreliggande studie 'har en förenklad modell för en kommuns ekonomiska utveckling använts, se figur 211. Denna visar hur kommunens utgiftsbehov och skatteunderlag samvarierar med befolknings— och näringslivsutvecklingen. I det följande visas hur dessa variabler har utvecklats under en tjugoårsperiod i några utvalda kommuner.
Utgiftsbehov Figur 2.'1 Samband * mellan befolkningens, Närin sllivets __ antal:?jngs. näringslivets och de ”"” '"9 """ "'9
Skatteundorlag
Utdebitering
finansiella förhållande- nas utveckling i en kommun
3 Utvecklingen i några norrländska och småländska kommuner 1950—1970
Ett kriterium vid urvalet av kommuner för analys har varit att ta med kommuner som 1950 hade ett likartat utgångsläge i fråga om antal invånare samt näringslivsstruktur. Ett annat kriterium har varit befolk- ningsutvecklingen. I undersökningen ingår dels kommuner som under perioden 1950—1970 haft positiv befolkningsutveckling, dels kommuner som under samma period haft negativ befolkningsutveckling. De kommu- ner som haft positiv befolkningsutveckling ligger samtliga i Småland och utgörs av Gnosjö, Markaryd och Älmhult. De som haft negativ befolkningsutveckling ligger samtliga i Norrland och utgörs av Arjeplog,
Sorsele och Vilhelmina.1 I undersökningen jämförs de två kommungrup- perna m. a. p. utvecklingen för de variabler som ingår i den ovan redovisade modellen. Syftet med dessa jämförelser är att utveckla en metodik som gör det möjligt att avgöra om kommuner som idag har en positiv utveckling i framtiden kan förväntas få en negativ utveckling. En metodik som på förhand gör det möjligt att avgöra inom vilka kommuner den spontana utvecklingen tenderar att medföra ogynnsamma förlopp och som ger underlag för samhällspolitiska insatser som förhindrar att dessa förlopp realiseras. Analysen utgår från administrativ indelning av landet.2 Någon möjlighet att inom ramen för föreliggande studie närmare avgöra om de undersökta kommunerna därtill utgör funktionella enheter finns inte.
Den totala folkmängdens utveckling 1950—1970 framgår av nedanståen- de figur.
Befolknings- utveckling (%) m= Smålandskommuner
.= Norrlandskommuner IZI-Hela riket
Figur 3: ] Befolknings- utvecklingen 1 950—] 9 70
Källa: Folk- och bostads- räkningen (FoB) 1950, 1955, 1960, 1965 och 1950-55 55-60 60-65 65-70 1970.
Befolkningsutvecklingen i Smålandskommunerna har under hela perio- den varit positiv. Under periodens senare hälft överensstämde den med utvecklingen i hela riket. I Norrlandskommunerna kom den stora befolkningsminskningen under 60-talet. Under detta decennium minska- de invånarantalet i dessa kommuner med 23 %. Befolkningens ålders- struktur framgår av figur 3: 2. 1950 hade Norrlandskommunerna en klart högre andel invånare i åldrarna 0—15 år än motsvarande andel i hela riket. Andelen åldringar däremot var betydligt lägre än motsvarande andel av rikets befolkning. Utvecklingen under 1960-talet avspeglas i
* Orsaken till att dessa kommuner och ej kommuner i de mest expansiva regionerna, dvs. Mälardals-, Göteborgs- och Malmöregionema valts är att utveck- lingen för mindre kommuner i dessa regioner starkt påverkas av storstädernas utveckling. Någon fullständig renodling av undersökningsbetingelserna har emeller- tid ej varit möjlig — varje kommun är på något sätt unik.
2 Under perioden har två indelningsreformer genomförts; 1952 års kommunindel- ningsreforrn och 1962 års kommunblocksreform. Undersökningen utgår från den senare trots att den ej var genomförd i vissa kommuner 1970.
Figur 3: 2 Befolknings— pyramider 1950, I 96 0 och I 9 70.
Källa: Folk- och bostads- räkningen (FoB) 1950, 1960 och 1970.
* Med en expansiv kom- mun menas i detta sam- manhang kommuner vilkas befolkningsutveckling är positiv och med kontrak- tiva kommuner de som
har negativ befolknings- utveckling.
Smålandskommuner Norrlandskommuner
1950 1950
1960 1960
1970 1970
................ Hela riket
befolkningspyramiden för år 1970. Utflyttningen från Norrlandskommu- nerna framgår främst av minskningen i andelen 25—34 år och ökningen av andelen 65—w år. Vid brist på arbetstillfällen flyttar främst invånare i arbetsför ålder. Nedgången av andelen invånare i åldrarna 15—44 år kan förklaras av detta. Följden av utflyttning av invånare i dessa åldrar blir också ett lägre födelsenetto och en förskjutning av relationerna till en högre andel åldringar.
Effekterna av snabba förändringar i befolkningsutvecklingen på den kommunala ekonomin, både vid expansion1 och vid kontraktion, blir främst dimensionerings- och finansieringsproblem. Vid en kontraktion gör kommunen dessutom betydande kapitalförluster. Befolknings- utvecklingen i de undersökta kommunerna avspeglat symtomen; orsaker- na till utvecklingen liggeri andra faktorer.
De undersökta kommunerna har fått vidkännas genomgripande struktur- förändringar i näringslivet. Förändringar vilka innebär att expansiva näringar ersätter kontraherande medför ofta högre inkomst för de sysselsatta och ses därför ofta som ett tecken på framsteg. Om däremot förändringarna leder till att produktionsresurser, framför allt då arbets- kraften, ej blir fullt sysselsatta uppstår problem. Förvärvsfrekvensen är en välfärdsindikator, en hög förvärvsfrekvens är ofta liktydigt med en hög välfärd. I tabell 3.1 redovisas förvärvsfrekvensens procentuella utveckling 1950—1970.
Tabell 3.l Andelen förvärvsarbetande [950—1970.
Kommungrupp 1950 1960 1970
Smålandskommuner 41 42 42 Norrlandskommuner 38 38 34 Riket 44 55 56
Källa: Folk- och bostadsräkningeanoB) 1950, 1960 och 1970.
För de undersökta kommungrupperna ligger emellertid förvärsfrekven- sen klart under den genomsnittliga i riket. Detta förhållande är i sig ej anmärkningsvärt. Kommungruppema har dels en hög andel av befolk- ningen bosatt i glesbygden, dels en hög andel sysselsatta inom näringsgre- nen jord- och skogsbruk. Enkla redovisningar av förvärvsfrekvens och inkomst kan därför dölja många inslag av för invånarna väsentliga värden. Faktorer som ej kan mätas i konventionella BNP-mått, framför allt inslagen av naturahushållning, underskattas i inkomst- och förvärvsredo- visningar. Men även med beaktande av detta torde den lägre förvärvsfre- kvensen i Norrlandskommunerna ha inneburit en lägre välfärd. Utveck- lingen i Smålandskommunerna har som framgår av tabellen varit konstant under hela 1950- och 1960-talen. Om man antar att deras förvärvs- frekvens är en nivå som är rimlig att uppnå i kommuner med en hög andel av befolkningen sysselsatt inom jord- och skogsbruk skulle det ha funnits möjligheter att öka förvärvsfrekvensen om adekvat sysselsättning funnits i Norrlandskommunerna till omkring 40 %. För att få ett exakt mått på graden av undersysselsättning krävs emellertid en noggrannare analys av förvärvsfrekvensen inom olika åldersklasser fördelade på kön. Ovanstående redovisning ger emellertid en antydan om inriktningen på problemen i Norrlandskommunerna.
I figur 3:3 redovisas förändringar i andelen sysselsatta inom olika näringsgrenar.
Effekterna av strukturförändringar i ekonomin brukar bli att nya verksamheter suger upp den friställda arbetskraften i regionen eller att arbetskraften lokaliseras till regioner med annan näringslivsstruktur. Av
Smålands— Norrlands- Hela riket kommuner kommuner
Tjänster
. Handel
Samfärdsel _
Bäggnads- . t . . m us rl Figur 3:3 Andelen sys-
selsatta inom olika nii- ringsgrenar I 95 0— I 9 70
industri
Källa: Folk- och bostads- räkningen (FoB) 1950, 1950 60 70 1960 OCh 1970
Figur3 : 4 Till kommu- nal skatt taxerad inkomst per capita I 95 0— 1970
Källa: Kommunernas fi- nanser 1951, 1956, 1961 1966 och 1971.
Anm. : Beloppen är angiv- na i fasta priser.
den kraftiga befolkningsminskningen i Norrlandskommunerna framgår att dessa kommuner ej förmått ersätta den vikande näringen med andra, medan Smålandskommunerna däremot lyckats med detta omställnings- problem. Den ökade andelen sysselsatta inom industrin i hela riket under 1950- och 60-talen består sannolikt inte enbart av nytillskottet på arbetsmarknaden utan härrör förmodligen av att delar av en inom jord- och skogsbruket friställda arbetskraften sökt sig till denna näringsgren. Som framgår av figur 3: 3 ökade antalet förvärvsarbetande inom industrin i hela riket under åren 1950—1960 från 33 % till 35 %. I Norrlands- kommunerna fördubblades antalet sysselsatta under denna period medan utvecklingen i Smålandskommunerna var konstant. Mellan 1960 och 1970 minskade industriandelen från 35 % till 30 % i hela riket. Anmärkningsvärt är att Smålandskommunerna under denna period ytterligare ökade andelen sysselsatta inom industrin från 41 % 1960 till 48 % 1970. I Norrlandskommunerna minskade andelen från 19 % 1960 till 11 % 1970. Vilka är då orsakerna till att kommuner somi utgångsläget till synes hade en relativt likartad struktur har gått en så vitt skild utveckling till mötes? I utvecklingslitteraturen brukar faktorer såsom närheten till avsättnings- marknader, tillgång på råvaror, fraktkostnader, invånarnas utbildning, know-how etc. tillskrivas betydande värde för en regions utvecklingsmöj- ligheter. Dessa frågeställningar har ej berörts här men de torde i många avseenden svara för huvuddelen av orsakerna. En annan intressant faktor utgör inslaget av dynamiska småföretag i Smålandskommunerna som i ERU 70 betecknas som psykologisk polarisation, dvs. en positiv utvecklingstendens förmåga att smitta av sig.
Samhällets möjligheter att erbjuda hushållen och företagen en god service är i hög grad beroende av inkomstutvecklingen i kommunen. Inkomstut- vecklingen i de undersökta kommunerna framgår av figur 3 :4.
Skillnaden mellan kommunerna är under periodens början förhållande- vis liten. 1955 uppvisar Norrlandskommunerna t. 0. nr. en högre per capita-inkomst än Smålandskommunerna. Förklaringen till detta ligger i den mindre befolkningsökningen. De finansiella möjligheterna att erbjuda
Taxerad inkomst (! 000- tal kr)
B= Smålandskommuner
12 = Norrlandskommuner 10 B= Hela riket ,,,, 8 7 I 6 I I I I * r i 2 I I 1950 1955 1960 1965 1970
invånarna en god service till ett rimligt pris har däremot under nästan hela den följande perioden varit sämre i Norrlandskommunerna.
Utgiftsbehoven torde också med hänsyn till de snabba förändringarna i åldersstrukturen ha varit större i Norrlandskommunerna än i Smålands— kommunerna. Kommuner tenderar att investera språngvis. Anläggningar som planerades under 1950-talet dimensionerades sannolikt för den då befintliga befolkningen. De i tabell 3.2 redovisade kapitalbestånden inom förvaltningsgrenarna skolor och pensionärs- och åldersdomshem per invånare i åldrarna 0—15 år resp. 65—w år för åren 1950, 1960 och 1970 ger ett visst belägg för detta påstående.1
Tabell 3.2 Värdet av kommunernas realkapitalbestånd i skolor per invånare i åldern upp till 15 år
Kommungrupp 1950 1960 1970 Smålandskommunera 3 795: — 7 540: — 18 765: — Norrlandskommuner 5 006: — 8 309: — 20 808: —
Kapitalbestånden inom dessa verksamhetsgrenar var som framgår av tabellerna 3.2 och 3.3 vid alla tre tidpunkterna avsevärt större i Norrlandskommunerna än i Smålandskommunerna. Att så är fallet för åren 1960 och 1970 beror på en viss överdimensionering av anläggningar- na i kombination med den höga utflyttningen. Att utgångsläget 1950 däremot var så mycket bättre för Norrlandskommunerna än Smålands- kommunerna är något mer förvånande. Orsaken till detta ligger förrnodli— gen i att Norrlandskommunernas kapitalbestånd vid denna tidpunkt består av nästan enbart skolor och pensionärs- och ålderdomshem. Värdet av de totala kapitalbestånden i kommunerna framgår av figur 3: 5.
Tabell 3.3 Värdet av kommunernas realkapitalbestånd i pensionärs- och ålderdomshem per invånare i åldrarna 65 —w år
Kommungrupp 1950 1960 1970 Smålandskommunera 2 545: — 4 425: — 4 927: — Norrlandskommuner 3 038: — 5 623: - 8 480: —
Värdet av de totala kapitalbestånden visar att Norrlandskommunerna genomgående haft en större mängd realkapitaltillgång än Smålandskom- munerna. Detta tyder på att produktionsbetingelserna för utbudet av service till hushållen — mätt såsom anläggningskapital per invånare — vid de olika tillfällena var lika goda i Norrlandskommunerna som i
' Uppgifter om kommunernas brandförsäkringar 1970 har insamlats. Materialet har åldersklassificerats. Beloppen för olika år är i fasta priser. Fastprisberäkningen grundar sig på utvecklingen för produktionskostnadsindex för flerfamiljshus i sten (index 1970=100). Uppgifter om kapitaltillgångar för t.ex. år 1960 avser den tillgång anskaffad 1960 som 1970 fortfarande finns i kommunernas ägo.
Anm.: Beloppen är angiv- na i fasta priser. Som index i fastprisberäkning har använts byggnads- kostnadsindex för fler- familjshus av sten (index 1970 = 100).
a I tabellen ingår endast Gnosjö och Älmhult bland Små- landskommunerna.
Anm.: Se tabell 3.2.
a Endast Älmhults kom— mun 1950 och 1960; 1970 både Gnosjö och Älmhults kommuner.
Figur 3:5 Kapitalbe— stånd per invånare 1950—1970
Anm.: Se tabell 3.2.
Kapitaltillgångarnas värde i 1000-tal kr per inv.
B- Smålandskommuner -' Norrlandskommuner
NCO-501040
Smålandskommunerna. Detta förhållande innebär emellertid ej att Norrlandskommunerna varit mera välförsedda med kapital än Smålands- kommunerna, totalt sett. Det totala värdet av kapitalbestånden i Gnosjö och Älmhult kommuner översteg vid varje tidpunkt Norrlandskommuner— nas kapitalbestånd oavsett vilka två kommuner man jämför med. En annan dimension av kapitaltillgångama är deras differentiering. Härmed avses deras förmåga att producera en differentierad service för hushållen och företagen och erbjuda industriell infrastruktur åt företagen. I tabell 3.4 redovisas kapitaltillgångarnas fördelning på kapital för produktion av tjänster till hushållen samt på kapital för produktion av tjänster för företagen.] Norrlandskommunerna har som framgår av tabellen genom- gående haft en lägre andel kapitaltillgångar för produktion av tjänster till företagen än Smålandskommunerna. Innebörden av detta kan delvis tolkas så att Norrlandskommunerna på grund av det lägre befolknings- och skatteunderlaget fått en ensidig inriktning på kapitalbestånden. En relativt större del av deras investeringar har åtgått till mera ”tvingande” utgifter av typ skolor, pensionärs- och ålderdomshem.
Tabell 3.4 De kommunala kapitaltillgångarnas fördelning på kapital för produktion av tjänster till hushållen resp. till företagen (procent)
Kommungrupp Kapitalbestånd för Kapitalbestånd för
produktion av produktion av tjänster för hushållen tjänster för företag
1950 1960 1970 1950 1960 1970 Smålandskommuner 90 94 90 10 6 10 Norrlandskommuner 96 98 98 4 2 2
* Till kapital för produktion av tjänster till företagen har kapitaltillgångar inom gatuförvaltning, industriell verksamhet, dvs. vatten och avlopp, el etc. hänförts. Övriga kapitaltillgångar har betecknats som produktionsfaktorer för produktion av tjänster till hushållen. Denna indelning utgör givetvis endast en grov approximation. Syftet med indelningen är att försöka mäta hur stor andel av kommunernas realkapitaltillgång som används direkt av företagen, dvs. den industriella infrastruk- turen.
Ett annat sätt att beräkna kapitalbestånden är att ackumulera kapitalutgiftema under en viss tidsperiod. Denna metod möter på problem då anläggningar av denna typ sannolikt har en livslängd mellan 40 och 60 år. Nedan redovisade kapitalutgifter för åren 1952—1970 kan delvis jämföras med redovisade brandförsäkringsvärden. Realkapitalvoly- men som beräknas på detta sätt kan som regel ge ett felaktigt mått på verklig realkapitaltillgång beroende på att underlag för avräkning av utrangeringar sällan finns. De ger däremot en avspegling av kostnaderna för att bygga upp kapitalstockama, samt en redovisning av kommunernas avvägning mellan konsumtion i nuet och konsumtion i framtiden om de dessutom relateras till kommunernas driftutgifter. I figur 3:6 redovisas kommunernas drift- och kapitalutgifter under åren 1952—1970. Belop- pen har ackumulerats för att möjliggöra en jämförelse.
Ackumularade drift-och kapitalutgifter per inv. (1000-tal kr)
D'Smålandskommuner Ackumulerade driftutgifter -- Norrlandskommumr Cl ' Hela ri ket .' Ackymulerado kapitalutgifter
Figur 3: 6 Ackumulera- de drift- och kapitalut- gifter per invånare 1952— I 970
Källa: Kommunernas finanser 1952—1970.
Anm. : Beloppen är an- givna i fasta priser. Som index i fast pris- beräkning har använts index för kommunal konsumtion (index
— 5 1952-70 1970 = 100).
pxxxxxxxv
Som framgår av figuren är för båda kommungrupperna drift- och kapitalutgiftsutvecklingen per invånare klart under den genomsnittliga för riket. En förklaring härtill är att kommuner som i storlekshänseende ligger över dem som här studeras, satsat större belopp på det kommunala kapitalbeståndet per invånare. Då de undersökta kommunerna i storleks- ordning hör till de minsta i landet kan man dessutom uttolka att de undersökta kommunerna relativt har en mer ensidig struktur på sina kapitaltillgångar. Avvägningen för kommunerna gäller emellertid inte bara att maximera fördelningen mellan konsumtion i nuet och konsum- tion i framtiden vid given resursutveckling utan också att fördela dessa finansiella resurser mellan olika förvaltningsgrenar. Avvägningen mellan drift- och kapitalutgifter kan sägas spegla kommunernas val av produk- tionsresurser vid uppfyllande av de kommunala målen. Av figur 3:6 framgår att båda kommungrupperna har haft lägre driftutgifter under de aktuella åren än riket som helhet. Åren 1965—1970 utgör ett undantag vad gäller Norrlandskommunerna. Under dessa år har driftutgifterna per invånare varit betydligt högre i Norrlandskommunerna än i hela riket.
Utdebitering (kr per skattekrona)
Figur 3: 7 Kommunal utdebitering 1950—1970
Källa: Årsbok för Sveri- 55 60 65 70 ges kommuner 1951, Hela riket 1956, 1961, 1966 och Smålandskommuner
1971. -——— Norrlandskommuner
En negativ faktor för Norrlandskommunerna vid företagens val av lokaliseringsort torde den höga utdebiteringen i dessa kommuner ha utgjort. I figur 317 redovisas den kommunala utdebiteringen inom de olika kommungrupperna under åren 1950—1970. Som framgår av figuren har den kommunala utdebiteringen legat betydligt högre i Norrlandskom- munerna än i Smålandskommunerna och i hela riket. Kommunernas medborgare har fått avstå från en relativt sett högre andel privat konsumtion för en högre andel kollektiv konsumtion och investering. De undersökta Norrlandskommunerna synes ha haft ett för lågt invånarantal och/eller för låg skattekraft för att erbjuda invånarna en allsidig och differentierad service och en väl utbyggd industriell infrastruktur.
4 Sammanfattning
I föreliggande bidrag har två kommungruppers, en grupp expansiva Smålandskommuners och en grupp kontraktiva Norrlandskommuners, utvecklingsförlopp 1950—1970 analyserats. Undersökningen hari huvud- sak inriktats på två problemställningar. Dels på hur kommunernas förutsättningar att till ett rimligt pris tillhandahålla en tillräcklig mängd resurser för hushållens och företagens service uppfylls, dels på hur de kommunala aktiviteterna påverkar lokaliseringsbetingelserna. Det förra problemkomplexet har kallats finansiella problem och det senare strukturella problem. Basen för kommunernas möjligheter utgör indirekt deras näringsliv. Eftersom en hög förvärvsfrekvens medför en god skattekrafts- och inkomstutveckling, vilket i sin tur medger en lägre utdebitering för kommunen, är en positiv näringslivsutveckling väsentlig som förutsättning för en gynnsam välfärdsutveckling i kommunerna. Totalt sett har de undersökta Smålandskommunerna haft ett högre värde på sina kapitaltillgångar, medan de mätt per invånare varit lägre än i Norrlandskommunerna. Motsvarande resultat har undersökningen av drift- och kapitalutgiftema givit. Dessa är lägre per capita i Smålandskom- munerna än i Norrlandskommunema men de äri både kommungrupperna
lägre än i hela riket. I vilken utsträckning detta påverkat lokaliserings- betingelsema är svårt att avgöra. Ett förhållande som kan ha spelat in är att Norrlandskommunerna på grund av sin ringa befolkning till 96 % haft en kapitaltillgång inriktad för produktion av service åt hushållen. Smålandskommunernas kapitaltillgång har varit något mindre ensidigt inriktad. Av avgörande negativ betydelse vid lokaliseringsöverväganden torde också den högre utdebiteringen i Norrlandskommunerna ha varit.
Den använda analysmetoden skall ses som ett försök att med en modell analysera sambanden i en kommunal ekonomi. Svårigheterna i bedömningen av sambanden och de olika variablernas vikter visar dock på behovet av ytterligare forskning inom området.
mur ut): Jim—uu "nr 10.4 53 Trrrl :lm "I-Jäla it;!" be:!rlznf g'riwilrilsllml n'; ' Sää-glid nil'mil amn: 'rn . .-.nltrmz '. tr.: .v' '.' .'..ur in... vr. Lui'i'lm u-lp'dälf' :u sinun nen '— l'u ' tum
.. Nm..- &Iw '. mylla-110111 riet)" innan...... .'.. aamnmöbei
”31" ..ii'l '# 4 j] ' ” ' ämm—roi nu _qzh-irr ! area.—x! 1il". '...' ' U| 'I g läg.?- m?" .fi-Al; . 'p'lf'-; Vm "ji-”l '|'-'
- . .... '.u'l'lnl-xr'. '
. i”". 113». .
l . .. .r."'. .
: _ lil-H I | u lll -. ul.- 55.1:3. . . . ..
. ""-lf. F." . 'i'.;- 1|'| .||-*."...1'
III En betingad prognos för industri- sektorns regionala utveckling1
— av Tomas Restad
1 Inledning
Det nationella produktionssystemets regionala fördelning är bestämt i en historisk utvecklingsprocess där närheten till råvarukällor och avsättnings- marknader från början var bestämmande för industrilokaliseringen. I detta utvecklingsskede var med andra ord transportkostnaderna den avgörande faktorn. Då transportkostnaderna var höga och handelsutbytet mellan olika regioner var litet uppstod en relativt okomplicerad regional struktur där uppdelningen mellan stad och land var central. En rad näringar utövades endast i städerna medan landsbygden svarade för en stor del av livsmedelsproduktionen. Överallt utnyttjades en arbetskrafts- intensiv teknik. De teorier för produktionens rumsliga fördelning som växt fram under denna tid tog sin utgångspunkt i den tidens förhållan- den. Med en förhållandevis stationär befolkning och given teknik var det naturligt att söka förklara produktionens allokering i rummet med utgångspunkt i en analys av kostnaderna för transporter av varor.
För många varugrupper, som t. ex. extraktiv industri, är dessa teorier alltjämt giltiga. Befolkningsomflyttningar, tekniska framsteg och ökad kapitalackumulation har dock medfört en successiv förskjutning av teoribildningen. Koncentrationen av människor och kapital till relativt få orter har lett till att dessa har fått ett produktivitetsövertag bl. a. beroende på låga transportkostnader och möjligheterna att utnyttja stordriftsfördelar.2 Detta leder i sin tur till ett utarmningsfenomen i de svagare regionerna. På grund av sitt produktivitetsövertag suger de tätbefolkade områdena till sig investeringarna och mycket få nya arbetstillfällen skapas i den renodlade glesbygden.
För att motverka denna koncentrationstendens krävs en aktiv lokalise- ringspolitik. Utgångspunkten för en sådan politik utgöres av en orts- och regionindelning samt en uppfattning om till vilka områden de regionalpo- litiska åtgärderna skall koncentreras. Man kan tänka sig två diametralt motsatta uppläggningar av ett sådant klassificeringssystem. Den första polen utgår från produktionssidan och grundar sig på graden av stordrift i näringslivet medan den andra polen utgår från konsumtionssidan. Hänsyn till individernas levnadsvillkor i vidaste bemärkelse tas med denna uppläggning. Konsumtion såväl som kapital ges således en mycket vid tolkning. Konsumtionen inkluderar inte bara marknadsprissatta nyttig- heter. Kapitalmåttet vidgas i motsvarande grad. Måttet på samhällets
' Detta kapitel utgör ett sammandrag av en upp- sats om lokaliseringspoli- tik som tidigare presente- rats vid FN:s Europakom- mrssrons seminarium om långsiktiga tillväxtpro- blem 1973. 1 S. k. agglomerativa faktorer.
kapitaltillgångar inkluderar således inte enbart realkapitaltillgångar utan även humankapital och naturtillgångar. Det klassificeringssystem som denna studie bygger på kan närmast ses som en kompromiss mellan de ovan nämnda ansatsema. Agglomerationsgraden inom industrin uppskat- tas på grundval av företagsstorlek. Hänsyn till hushållens levnadsvillkor i de olika regionerna tas genom att de kommuner som tillhör samma kommunblock har samma befolkningstäthet och därmed approximativt samma tillgänglighet till arbetsplatser och service-centra.
I den modell som presenteras i denna uppsats görs ett försök att samtidigt behandla det nationella och det mellanregionala planeringsste- get för ett aggregat av tillverkningsindustri. Regionindelningen består av ERU:s kommunblocksgrupper. Analysen gäller framför allt kapitalbild— ningsproblemet. Framställningen är disponerad på följande sätt. I avsnitt 2 presenteras den använda modellen och den bakomliggande teorin. I detta avsnitt utvecklas en teori för perspektivplanering vars grundelement utgöres av distinktionema mellan å ena sidan stockjämvikt och flödesjäm- vikt samt å andra sidan mellan planeringshorisont och planeringsperiod. Denna analys fördjupas i underlagsmaterialet. Här presenteras sålunda en teori för den önskvärda kapitalstrukturens utveckling samt en investe- ringsteori som förklarar investeringarnas utveckling som funktion av skillnaden mellan faktisk och önskvärd kapitalstruktur.
Avsnitten 3 och 4 ägnas studiens empiriska del. I avsnitt 3 presenteras det empiriska materialet samt en analysmetod för att beräkna industrika- pitalets regionala fördelning i utgångsläget. Direkta empiriska data för det svenska industrikapitalet finns nämligen bara på makronivå. En viktig slutsats som kan dras av analysen i avsnitt 3 är att betydande produktivitetsskillnader föreligger mellan de olika kommunblocken.
I avsnitt 4 används den i bilagan presenterade modellen för att simulera olika regionala förlopp för industrisektoms regionala utveckling. Kalkylerna läggs upp som regionala investeringskalkyler vid givna mål för sysselsättningens regionala fördelning. Två uppsättningar mål används. I grundkalkylen förutsätts oförändrade sysselsättningsandelar och utfallet av denna kalkyl jämförs med ett fall där långtidsutredningens prognoser för industrisysselsättningens regionala fördelning används som mål. I avsnittet genomförs också en analys av kalkylernas känslighet för valet av diskonteringsränta. Dessutom diskuteras problemet att med hjälp av löneskatter och lönesubventioner genomföra planen genom styrning via prissystemet. Denna diskussion tjänar främst syftet att stryka under att valet av sysselsättningsramar implicerar bestämda efterfrågepriser på arbetskraft i de olika regionerna. Efterfrågepriser som inte nödvändigtvis behöver vara lika.
2 En teori för regional perspektivplanering
En huvudmålsättning för den av ERU tillsatta arbetsgruppen för regionala utvecklingsförlopp (RUF) har varit att försöka utveckla modeller som ger dynamiska förloppsbilder av balanserad utvecklmg. De
modeller som hittills har använts i planeringen ger möjlighet till jämförelse endast mellan olika långsiktiga jämviktstillstånd. Dessa model- ler har emellertid den uppenbara bristen att själva anpassningen från ett jämviktstillstånd till ett annat inte kan belysas. En utgångspunkt för arbetet inom gruppen har varit övertygelsen att det ur regionalpolitisk synvinkel är viktigt att ta fasta på olika indikatorer på obalans i den regionala utvecklingen. Schematiskt kan man säga att gruppens arbete varit inriktat på att söka besvara frågor av följande typ:
1 Hur ser den regionala resursfördelningen ut i dag? 2 Hur ser ett regionalt utvecklingsförlopp ut som äri långsiktig jämvikt? 3 Hur sker utvecklingen från det givna utgångsläget? Går utvecklingen spontant mot långsiktigjämvikt? I vilken takt sker anpassningen?
De modellkalkyler som redovisas i denna uppsats bygger på en modell som utarbetas inom RUF-gruppen.l Denna modell kan karaktäriseras som en beslutsmodell för industrisektoms regionala utveckling. I ett första steg undersöks kapitalstrukturen i utgångsläget (direkt uppskatt- ning saknas). I ett andra steg bestäms kapitalstrukturen i långsiktig jämvikt vid en given regional sysselsättningsfördelning. Det tredje steget i analysen, slutligen, försöker besvara frågan om anpassningstakten i utvecklingsförloppet.
De första försöken att ställa upp formella villkor för utveckling under allmän jämvikt i samhällsekonomin som helhet gjordes redan under 1920- och 1930-talen. En jämviktssituation definierades då så att den i första hand krävde att företagens planerade produktion överensstämmer med de sammanlagda användningskraven från företag och hushåll, samtidigt som också den planerade användningen av olika knappa produktionsfaktorer är i överensstämmelse med tillgången. I modelltekniska termer innebär dessa jämviktsvillkor krav på att modellen befinner sig i flödesjämvikt.
Kraven på flödesjämvikt är väsentligen statiskt och finns inbyggt i t. ex. de enkla Keynesianska modellerna. I ett dynamiskt perspektiv uppträder emellertid också en annan typ av jämviktsvillkor, nämligen kravet på stockjämvikt. Detta krav innebär att den faktiska kapitalstruk- turen skall överensstämma med den önskade kapitalstruktur, som ur produktionsteknisk och ekonomisk synvinkel är optimal.
Utgångspunkten för den perspektivplaneringsteori som här utvecklas är idén att ett ekonomiskt system på oändlig sikt frigör sig från sitt utgångsläge och uppnår stockjämvikt i form av ett likformigt framåtskri- dande.1 Det karaktäristiska för detta tillstånd av jämviktstillväxt är dess oberoende av utgångsläget. Takten i detta utvecklingsförlopp bestämmes av den yttre resurstillväxten i form av sysselsättningstillväxt och teknisk utveckling medan tillväxtens nivå bestämmes av den inre resurstillväxten i form av kapitalbildningens omfattning.
' För en matematisk
Det är uppenbart att ett sådant tillstånd av likformigt framåtskridande analys av modellen, se utgör ett rent hypotetiskt tillstånd som aldrig kommer att uppnås i någon underlagsmaterialet faktisk ekonomi. Strukturella förändringar i preferenser och teknologi t'” RUF-bilagan.
, .. .. medför att ekonomin hela tiden strävar mot nya långsiktiga jämviktstill- (165328? få?; ;soir
stånd. Trots detta bör dessa tillstånd av jämviktstillväxt spela stor roll underlagsmaterialet.
' En kortfattad redogö- relse för den använda kalkylrnodellen lämnas i appendix. För en utför- ligare redogörelse, se underlagsmaterialet.
som riktmärken för planeringen. I detta avseende kan planeringisitua- tionen jämföras med problemet att navigera en segelskuta under osäkra vindförhållanden. Seglaren styr mot en punkt på horisonten, trots at han vet att långt innan skeppet när denna punkt så kommer vinden att då om och det blir nödvändigt att lägga om kursen och välja ett nytt riktnärke. Planeringshorisonten är oändlig medan den relevanta planeringsperioden är ändlig. I detta sammanhang är det viktigt att stryka under att även om planeringen har en utblick mot en obegränsad framtid förhindras irte att planen omprövas med jämna mellanrum, exempelvis S-årsintervall.
I termer av kapitalbildningsprocessen kan denna typ av perspektivpla- nering beskrivas med hjälp av figur 2: 1 nedan.
Samhälls- kapital
._u-n-
Kf; Figur 2:] Principskiss 1 T Tid för perspektivplanering o 1 Tz
I utgångsläget, dvs. i tidpunkten TO i diagrammet, är den faktiska kapitalstocken lika med KO. Givet den teknologiska strukturen samt en diskonteringsränta för avkastningsströmmen så finns det emellertid också en önskad kapitalstock i denna tidpunkt. Denna betecknas med K0* i figuren. Om det nu var så att den faktiska kapitalstocken exakt överensstämde med den önskade skulle modellen befinna sig i stockjäm- vikt och utvecklingen skulle följa den bana av jämviktstillväxt som i figuren utgör en streckad linje genom K0*.
I figurens exempel antas emellertid att utgångsläget karaktäriseras av obalans i stocken genom att den önskade kapitalstocken är större än det faktiska värdet. Planeringen under perioden fram till T 1 inriktas därför på att sluta detta gap. Den bana av jämviktstillväxt som går genom K0* utnyttjas därvid som riktmärke. Denna bana visar nämligen hur den önskade kapitalstocken utvecklas på basis av en prognos för den yttre resurstillväxten.
I tidpunkten TZ omprövas planen. På grundval av den teknologi och de preferenser som nu råder bestäms ett nytt riktmärke för planeringen genom att en ny utvecklingslinje bestäms för den önskade kapitalstocken. Detta sker genom en förnyad prognos för den yttre resurstillväxten. På detta sätt rullar planeringen vidare. Planeringshorisonten är hela tiden oändlig medan planeringsperioden är ändlig.1
3 Det empiriska materialet
En ekonomisk analys av det svenska näringslivets regionala utveckling möter betydande problem om administrativt avgränsade regioner skall följas. Åtskilliga län omfattar stora områden med arealkrävande näringar vid sidan av tätt befolkade stadsregioner. Kontraktiva och expansiva regioner återfinns med andra ord ofta inom ett och samma län.
Så som påpekades redan i inledningen kan principerna för en indelning av landet i olika regionkategorier variera. Flera skäl talar emellertid för att det är naturligt att söka nå en regionindelning som baserar sig på lokala arbets- och servicemarknader. Som ett första steg i en sådan klassificering kan ett regionsystem baserat på den regionala fördelningen av landets befolkning byggas upp. Regioner med likvärdigt lokalt befolkningsunderlag och med jämförbara avstånd till centralorten förs till samma regiongrupp.
De modellkalkyler som redovisas i denna uppsats bygger på ERU:s kommunblocks grupper, det s.k. H-regionsystemet. Begreppet H-region har sitt ursprung i att kommunblock med likvärdigt befolkningsunderlag sammanförs i sex H-regioner. En viss grad av homogenitet bedöms därmed föreligga inom varje kommunblocksgrupp. De enskilda kommu- ner som ingår i de olika grupperna redovisas i SOU 1971:16. Hl och HZ omfattar de tre storstäderna. H3 omfattar de större regionerna utanför storstäderna. H4 består av de mindre och medelstora kommunblocken i södra och mellersta Sverige. HS avgränsar i stort de expansiva områdenai Norrlands kustland medan Hö i huvudsak omfattar Norrlands inland.
Medan modellkalkylen spänner över sex regioner så behandlas endast en sektor, nämligen ett industriaggregat innehållande nedanstående branscher. I tabell 3.1 nedan anges branschernas andelar av den totala industrisysselsättningen fördelad på H-regioner år 1967.
Tabell 3.1 Sysselsättningen i olika branscher år 1967 inom H-regionsystemet
HI H2 113 l-l4 H 5 H 6 2 Metall- och verkstadsindustri 60,4 5 2,6 50,4 5 1,0 44,4 34,4 51,7 Jord- och stenindustri 3,7 4,0 5,0 6,2 4,1 4,6 4,9 Träindustri 1,3 1,9 5,7 15,5 13,6 30,0 8,1 Massa— och pappersindustri 1,1 3,2 7,5 6,6 18,3 13,7 6,4 Grafisk industri 13,8 6,3 3,6 1,9 3,4 1,2 4,8 LiVSmedelsindu stri 7 ,6 8 ,0 7,0 4,9 7 ,8 5 ,5 6,8 Dryckes- och tobaksindustri 1,8 1,6 0,6 0,9 1,8 0,6 1,1 Textilindustri 1,3 9,8 12,5 6 ,0 2,0 1,5 8,1 Läder- och gummiindustri 1,0 5,0 3,1 3,3 2,9 4,7 3,1 Kemisk industri 8,0 7,6 4,6 3,7 1,7 2,8 5 0
Samtligabranscher 100 100 100 100 100 100 100
I tabell 3.2 nedan redovisas modellens huvudsakliga in-data för år 1967. På de två första raderna anges genomsnittsproduktivitet och årslön i tusentals kronor. På den tredje raden anges befolkningstätheten som antalet bosatta i tusental inom 30 km radie från kommunblockscentrum. På den fjärde raden anges antalet anställda per företag och på den femte raden, slutligen, anges industrisysselsättningen. Siffrorna för 1972 och 1977 är prognoser enligt avstämningen av 1970 års långtidsutredning (SOU 1973: 21). Den övre siffran anger vid varje år sysselsättningen i tusental anställda medan den undre anger respektive kommunblocks relativa andel.
Tabell 3.2 Produktivitet, årslön, befolkningstäthet och företagsstorlek inom H-regionsystemet år 1967
I—l1 H2 H3 114 Il5 H6 2 l. Produktivitet 46,1 42,8 39,8 33,2 41,5 34.2 39,3 2. Årslön 26,4 23,9 21,8 20,5 21,4 20.2 22,3 3. Befolkningstäthet 920 305 128 52 44 12 75 4. Företagsstorlek 52 42 59 51 41 21 45 5. Sysselsättning 1967 128 134 351 253 51 21 938 13,7 14,3 37,4 27,0 5,4 22 100 1972 118 132 343 264 54 21 932 12,7 14,0 36,9 28,4 5,8 2.2 100 1977 103 122 340 264 56 2l 906
11,4 13,5 37,5 29,2 6,2 2.2 100
Av tabell 3.2 framgår att såväl genomsnittsproduktivitet rom lön samvarierar med de agglomerativa faktorerna. Beträffande industri- sysselsättningen förutses en årlig minskning med 0,4 % under perioden 1967—1977 samtidigt som en förskjutning äger rum i riktnzng från storstäderna (H1 och HZ) mot södra mellanbygden (H4) och norra tätbygden (HS).
Informationen i tabell 3.2 används i nästa steg för att estzimera industrikapitalets regionala fördelning år 1967. Denna kalkyl Ltnyttjar dessutom de studier av en regional produktionsfunktion som utförts på ERU:s uppdrag av Yngve Åberg.
Kalkylen har följande uppläggning. Industrikapitalstocken på rationell nivå 1967 har av 1970 års långtidsutredning (SOU 1970171) beräknats till 75,8 miljarder kronor i löpande priser.1 Med hjälp av denna uppskattning kan den totala tekniknivån på nationell nivå beräknas. Den teknikfaktor som härvid erhålles rensas från agglomerativt infytande. Denna rensade tekniknivå antages gemensam för alla regioner, och på basis av denna teknikfaktor beräknas den totala tekniknivån i ie olika
* Beräkningsgrunden har varit att kumulera investeringsserier med hjälp av sektorspecifrka överlevnadskuwor. Det ovan angivna kapitalmåttet inkluderar både maskinkapltal och byggnadskapital.
regionerna med hjälp av kännedomen om företagsstorlek och befolk- ningstäthet.2 När väl dessa faktorer är kända kan de regionala kapital- intensitetema beräknas på grundval av genomsnittsproduktiviteten. (Ka- pitalmått 1.)
För att få en test på resultatets tillförlitlighet har de regionala kapitalstockarna beräknats på ytterligare ett sätt genom att lönestatisti- ken utnyttjats. Härigenom har de regionala kapitalinkomsterna kunnat bestämmas. Dessa kapitalinkomster har därpå översatts till kapitalstockar med hjälp av de räntabiliteter som impliceras av den första kalkylen. (Kapitalmått 11.)
Denna kalkyl redovisas i tabell 3.3 nedan. På första raden anges tekniknivån inklusive agglomerativt inflytande och på den andra raden anges den rensade tekniknivån. På den tredje raden anges de regionala kapitalstockarna beräknade enligt den förstnämnda metoden och på den femte raden anges det jämförelsemått som räknats fram med hjälp av lönestatistiken. De räntabiliteter som denna kalkyl bygger på redovisas på rad fyra. Dessa har räknats fram ur de regionala produktionsfunktionema på grundval av kapitalmått I. Värdet av kapitalstockarna anges i miljarder kronori 1967 års priser. 3
Tabell 3.3 Tekniknivå, räntabilitet och kapitalstockar inom H-regionsystemet 1967
2 11, 11, 11, H,, 11, H, 1. Totaltekniknivå 6,2 6,5 6,3 6,3 6,1 5,9 5,3 2. Rensad tekniknivå 4,9 4,9 4,9 4,9 4,9 4,9 4,9 3. Kapitalstockl 75,8 13,6 12,9 28,2 14,2 5,1 1,3 4. Räntabilitet 0,20 0,18 0,19 0,21 0,25 0,17 0,17 5. Kapitalstockll 78,2 13,8 13,6 30,4 12,8 5,8 1,8
Ett studium av tabell 3.3 visar att det föreligger ganska betydande skillnader i tekniknivå mellan storstäderna och de norrländska kommun- blocken. Innebörden i den skillnad på en enhet som råder mellan storstäderna i södra Sverige (Hz) och norra glesbygden (Hg) kan illustreras med att medan en genomsnittsproduktivitet på 42 800 kronor kan åstadkommas i Hz med en kapitalintensitet på 96 200 så krävs för samma produktivitet i Hg en kapitalintensitet på ca 145 000 kronor.
Beträffande de räntabiliteter som redovisas på rad fyra ligger dessa relativt samlade kring riksgenomsnittet på 20 %. Den största avvikelsen registreras för södra mellanbygden (H.,) med en räntabilitet på 25 %. En jämförelse mellan de två kapitalmåtten visar en relativt god överensstäm- melse även om kapitalmått II med undantag av H.. och H6 ger en
1 De agglomerativa elasticiteterna har av Yngve Åberg beräknats till 0.04 (företagsstorlek) resp. 0.02 (befolkningstäthet). Se bilaga 9. 3 Eftersom beräkningen av kapitalstock I utgår från ett givet värde för det nationella industrikapitalet så bör estimaten av de regionala kapitalstockarna också summeras till detta värde. Så är naturligtvis endast undantagsvis fallet. I den aktuella kalkylen var den differens som uppkom 2.1 miljarder. l redovisningen ovan har denna differens fördelats jämnt över de sex regionerna, varefter den totala tekniknivån justerats så att konsistens med produktivitetssiffroma uppnåtts.
' Jämföres de efterfrå- gepriser på arbetskraft (marginalproduktiviteter) som räknats fram i nästa avsnitt med det faktiska löneläget finner man att efterfrågepriserna ligger över lönen i H, , H2 , H3 , H, och under lönen i H,, och H,s . (Jfr tabell 4.2.) * Yngve Åberg:Produk- tion och produktivitet i Sverige 1861—1965, Stockholm 1969. 3I stock-jämvikt mot- svarar detta en per capita- tillväxt på 4,3 % om året vid en outputelasticitet för kapitalet på 0,42.
överskattning i förhållande till kapitalmått I. En förklaring till detta skulle kunna vara existensen av marknadsimperfektioner som håller lönerna under värdet av arbetets marginalproduktivitet i H. , H;, 153 och HS medan vissa kapitalinkomster i H.. redovisas som löneinkomster. En sådan förklaring stämmer väl överens med existensen av en utbredd småföretagsamhet just i södra mellanbygden.l Det bör emellertid också framhållas att de bägge kapitalmåtten inte är oberoende av varandra, utan att en koppling föreligger via räntabiliteterna. Det grundläggande kapitalmåttet är kapitalmått I. Kapitalmått II har konstruerats uteslutan— de för att se om bilden radikalt förändras när ny empirisk information tillf öres kalkylen.
Förutom de data som diskuterats ovan så kräver modellkalkylen i nästa avsnitt information om teknisk utveckling samt om kapitalets deprecieringstakt. Den förra storheten bestäms genom en trendframskriv— ning av Yngve Åbergs skattning för perioderna 1922—1939 och 1947—1964.2 Sålunda har takten i den tekniska utvecklingen bestämts till 2,5 % per år.3 Industrikapitalets deprecieringstakt slutligen har bestämts från nationalräkenskaperna till 3,5 % per år.
4 Exempel på modellsimuleringar
I detta avsnitt appliceras beslutsmodellen på det empiriska material som redovisas i föregående avsnitt. Kalkylen utgör en investeringskalkyl vid givna regionalpolitiska mål för sysselsättningen. Två uppsättningar mål används. I det första fallet antas att industrisysselsättningen på nationell nivå tillväxer i samma takt som befolkningstillväxten, dvs. med 0,5 % per år under perioden 1967—1972. I denna kalkyl antas också att industrisysselsättningens relativa fördelning är oförändrad mellan le olika regionerna. Detta alternativ kan sägas utgöra ett alternativ utan Struktur- omvandling. Sysselsättningen utvecklas likformigt mellan regioner och branscher.
I det andra fallet som behandlas används långtidsutredningens _)rogno- ser för industrisysselsättningen som sysselsättningsmål. Dessa pngnoser har redovisats i tabell 3.2. Detta alternativ innebär att industrisyiselsätt- ningen minskar med 0,4 % per år på nationell nivå samtidigt som en regional förskjutning äger rum i riktning från storstäderna (H,, Hg) i riktning mot södra mellanbygden (H..) och norra tätbygden (HS) Under perioden 1967—1977 antas således storstädernas andel av det totala industrisysselsättningen minska från 28 % till 24,9 % medar. södra mellanbygden och norra tätbygden ökar sin andel från 32,4 % till 35,4 %.
Förutom mål för den regionala sysselsättningsutvecklingen inrehåller modellen ett beteendeantagande för industrisektom som innebär att det diskonterade värdet av industrisektoms förädlingsvärde maximerrs. Mo- dellen är baserad på en oändlig planeringshorisont men däremot rar den relevanta planeringsperioden satts till 10 år, nämligen perioden från 1967 till 1977.
I underlagsmaterialet diskuteras olika skäl att värdera ett och samma
förädlingsvärde olika i skilda tidpunkter. Sålunda är det rimligt att nedvärdera framtida intäktsströmmar dels som en konsekvens av fallande relativpriser och dels som en konsekvens av den rena tidspreferensen. I modellen simuleras dessa faktorer av elasticiteten i produktionsöverskot- tets gränsnytta (E) och diskonteringsräntan (8). I den huvudkalkyl som redovisas i tabell 2.4 antas att E = — 1 och 5 = 0,10. Eftersom valet av just dessa parametervärden är relativt godtyckligt genomförs också alternativa kalkyler.1 Valet av en diskonteringssats på 10 % i huvud- kalkylen har vägletts av att den svenska aktievinstutredningen (SOU 1967: 72) visar att den genomsnittliga avkastningen på svenska aktier för perioden 1945—1964 låg på ca 11%. För att ringa in detta värde genomförs därför också en kalkyl där diskonteringsräntan satts till 12 %.
I tabell 4.1 nedan redovisas kapitalstocksutvecklingen för huvudfallet. På den första raden redovisas de ”faktiska” kapitalstockarna år 1967 enligt beräkningarna i föregående avsnitt (Kapitalmått 1). På den andra raden redovisas den önskvärda kapitalstrukturen år 1967 beräknad enligt regeln att kapitalets marginella produktivitet skall överensstämma med den långsiktiga räntan i varje region. Den långsiktiga räntan bestäms av modellen som summan av diskonteringssats, deprecieringstakt och absolutvärdet av marginalnyttans elasticitet multiplicerad med takten i den exogena resurstillväxten, dvs. summan av sysselsättningstillväxten och arbetskraftsbesparande teknisk utveckling. På grundval av det empiriska materialet har den långsiktiga räntan för huvudfallet bestämts till ca 18 %. Kapitalstockarna redovisas nedan i miljarder kronor i 1967 års priser.
Tabell 4.1 Kapitalstocksutveckling 1967—1977 i H-regionsystemet (balanserad sysselsättningsutveckling)
11, 11, H, H, H, H, 2
1967 (faktisk) 13,6 12,9 28,2 14,2 5,1 1,8 75,8 1967 (önskad) 13,6 13,4 35,1 24,1 4,6 1,5 92,3 1972 16,1 15,9 41,6 28,6 5,4 1,8 109,4 1977 21,4 21,1 55,3 37,9 7,2 2,4 145,3
Kalkylen tyder på att Stockholmsregionen år 1967 befann sig i balans beträffande industrikapitalförsörjningen medan övriga regioner uppvisar en större eller mindre obalans. Den största obalansen återfinns i södra mellanbygden där gapet mellan faktisk och optimal kapitalstock uppgår till + 9,9 miljarder kronor i 1967 års priser. För att sluta detta gap växer enligt kalkylen industrikapitalet i södra mellanbygden med i genomsnitt
1 Den svåraste parametern att estimera i modellen
är gränsnyttans elastici- tet (E). I huvudkalkylen ansätts värdet — 1 utan någon egentlig motivering. Detta antagande är ekvi- valent med att nyttofunk- tionen har logaritmisk form — vilket i och för sig är en vanlig ansats med rötterna hos Tinbergen och Frisch.
1 Det kan vara av intresse att jämföra storleksord- ningen i gapkalkylen med det regionalpolitiska stö- dets omfattning. Detta stöd hade 1971 ett acku- mulerat värde av 0,54 miljarder för H5 och 0,35 miljarder för H6.
15 % om året i perioden 1967—1972. Denna tillväxttakt avtar i perioden 1972—197711115,7 %.1
En obalans som går i den andra riktningen återfinns i de norrländska kommunblocken där den faktiska kapitalstocken enligt kalkylen är för stor. För norra glesbygden uppgår gapet till — 0,3 miljarder och för norra tätbygden till — 0,5 miljarder. En konsekvens av detta blir att. in- vesteringarna i norra glesbygden hälles på reinvesteringsnivå under perioden 1967—1972 och att kapitalstocken endast får en mycket blygsam tillväxt (1,1 %) i norra tätbygden under samma period. I perioden 1972—1977 växer sedan kapitalstocken med 5,7 % i bägge dessa
kommunblocksgrupper. När man skall tolka resultaten för de norrländska kommunblocks-
grupperna är det viktigt att beakta att modellen bygger på ett renodlat företagsekonomiskt effektivitetskriterium och att ingen hänsyn tas till möjligheten att genom en ortssystemspolitik på lång sikt bygga upp livskraftiga industricentra med tillräcklig agglomerationsgrad i alla delar av landet. Mot denna bakgrund kan det vara motiverat med en snabbare kapitaluppbyggnad i de norrländska kommunblocken än vad som anges av denna kalkyl. En slutsats som kan dras av kalkylen är dock att det inte finns företagsekonomiska incitament för en sådan satsning, utan att denna måste ske med hjälp av regionalpolitisk stödverksamhet i form av lån och bidrag till företag som etablerar sig inom dessa kommunblock. Ett av den regionala utvecklingsplaneringens huvudsyften är därför att ange de områden där privatekonomiska incitament till utveckling saknas och dit därför huvuddelen av de regionalpolitiska insatserna bör koncentreras.1
I december 1972 antog riksdagen propositionen (1972: 111) om ett regionalpolitiskt handlingsprogram. I propositionen presenteras befolk- ningsramar för de olika länen men samtidigt avvisades tanken på att låsa utvecklingen vid orubbliga mål. En plan för den regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen förutsätter en prognos för planens effekter. För att ta hänsyn till detta beroende mellan planerings- och prognosfunktionerna kan en beslutsmodell användas. Med hjälp av denna kan konsekvenserna av olika alternativa planer för sysselsättningstillväx- ten räknas fram. I huvudkalkylen ovan har ett sådant alternativ valts och i känslighetsanalyserna nedan undersöks två andra fall.
Mål för den regionala befolknings- och sysselsättningsfördelningen är nära sammanbundna med mål för den regionala inkomstfördelningen. Varje mål för den regionala sysselsättningsfördelningen svarar till bestämda efterfrågepriser på arbetskraft i de olika regionerna. Förutsättes att migrationen uteslutande bestäms av ekonomiska villkor så implicerar
' Det duala sättet att beskriva kapitalstocksgapet är i termer av skillnaden mellan faktisk och långsiktig räntabilitet. Gapet för H,, blir i dessa termer + 7,3 %. Beträffande den ”faktiska” räntabiliteten i l-I, bör poängteras att detta är den enda regionala räntabilitet som markant avviker från riksgenomsnittet. Detta skall ses mot bakgrund av att en strikt tillämpning av analysmodellen förutsätter likhet mellan räntabiliteterna i utgångsläget. Även relativt stora avvikelser mellan kapitalmått [ och II registrerades för H,. Resultaten för H,, måste därför omges med stora reservationer.
Tabell 4.2 Löneutvecklingen 1967—1977 iH-regionsystemet.
H, H, H, H, Hs H, 2 1967
Efterfrågepris på
arbete 26,7 24,8 23,1 19,2 23,9 19,8 22,8 skatt/subv. —3,9 —2,0 —0,3 +3,6 —l,1 +3,0 — Utbetald lön 22,8 22,8 22,8 22,8 22,8 22,8 22,8 1972
Efterfrågepris på arbete 32,1 30,4 30,5 29,0 27,5 22,6 29,5 skatt/subv. —2,6 —0,9 -1,0 +0,5 +2,0 +6,9 — Utbetald lön 29,5 29,5 29,5 29,5 29,5 29,5 29,5 1977 Efterfrågepris på
arbete 40,6 38,3 38,4 36,6 34,7 28,4 38,0 skatt/subv. —2,6 —0,3 —0,4 +1,4 +3,3 +9,6 - Utbetald lön 38,0 38,0 38,0 38,0 38,0 38,0 38,0
t. ex. en målsättning om oförändrade regionala sysselsättningsandelar att lönestandarden måste vara densamma i alla regioner.
Förutsättningarna bakom kalkylen ovan innebär just oförändrade sysselsättningsandelar. För detta fall redovisas i tabell 4.2 efterfrågepriset på arbetskraft tillsammans med det system av löneskatter och löne- subventioner som ger samma lönestandard i alla regioner. Samtliga variabler anges i tusental kronor i 1967 års priser.
Ett studium av tabell 4.2 visar en reallönestegring på i genomsnitt 5,2 % per år under perioden 1967—1972. För perioden 1972—1977 faller den genomsnittliga tillväxttakten i reallönen obetydligt till 5,1 % per år. Ett markant drag i utvecklingen är samtidigt den mycket snabbt växande lönesubvention som måste utbetalas i norra glesbygden för att hålla de industriellt sysselsatta på riksgenomsnittets reallönenivå.l
I tabell 4.3 nedan redovisas kapitalstocksutvecklingen för ett fall där industrins sysselsättning antages utvecklas enligt LU-prognosen. En sammanfattning av denna prognos har givits i tabell 3.2, rad 5. På
Tabell 4.3 Kapitalstocksutveckling 1967—1977 (sysselsättningsutveckling enligt LU).
H, H, H, H, H, H, ):
1967 (faktisk) 13,6 12,9 28,2 14,2 5,1 1,8 75,8 1967 (önskad) 14,8 14,6 38,3 26,3 5,0 1,7 100,7 1972 14,9 15,5 41,0 30,0 5,8 1,8 109,0 1977 17,3 19,4 53,9 39,9 8 o 2 3 140,23
' När man i detta sam— manhang talar om löne- subventioner och löne- skatter är det viktigt att hålla i minnet att det regionala transfererings- systemet kan byggas upp på många olika sätt inom ramen för rådande skatte- system. Sålunda utgör även kommunala skatte- utjämningsbidrag ett me- del som verkar utjämnan- de på lönestandarden.
' I varje fall inte annat än genom teknikfaktorn vars utveckling skattats från historiska trender på nationell nivå.
grundval av detta empiriska material har den långsiktiga räntan bestämts till ca 17 %. Kapitalstocksutvecklingen redovisas nedan i miljarder kronor i 1967 års priser.
De förändrade antagandena betyder att tillväxttakten i den totala industriproduktionen minskar något och detta av två skäl. För det första utgår denna kalkyl från att industrisysselsättningen minskar med 0,4 % mot huvudkalkylens antagande om en ökning med 0,5 % och för det andra förutsätts en förskjutning av sysselsättningen från högproduktiva mot lågproduktiva regioner. Den samlade effekten blir en långsammare kapitalackumulationstakt på nationell nivå. För perioden 1967—1972 ökar industrikapitalstocken således med i genomsnitt 7,5 % per år vilket tillsammans med övriga antaganden ger en tillväxt i industriproduktionen på 5,5 % per år mot huvudkalkylens 5,9 %. För perioden 1972—1977 visar kalkylen på en årlig ökningstakt på 5,1 % för det totala industri- kapitalet vilket innebär en tillväxt i industriproduktionen på 4,4 % att jämföra med huvudkalkylens siffra på 5,4 %.
Vid tolkningen av dessa siffror är det viktigt att hålla i minnet att ingen hänsyn tas i kalkylen till de agglomerativa effekter som strukturomvand- lingen för med sig.1 Kalkylen visar exempelvis på en i förhållande till huvudkalkylen snabbare kapitaluppbyggnad i norra tätbygden (HS). De agglomerativa effekterna av denna expansion är emellertid svårbedöm- bara och helt beroende på i vad mån expansionen åtföljs av en ökad befolkningstäthet och ökad företagsstorlek. Inom den studerade tioårs- perioden är det emellertid knappast troligt att dessa variabler undergår någon markant förändring. Effekterna av sådana förändringar överhuvud- taget är dessutom små enligt den av Yngve Åberg skattade agglomera- tionsfunktionen. En ökning av företagsstorleken med 1 % medför enligt denna skattning en ökning av produktiviteten med 0,04 % och en ökning av befolkningstätheten med 1 % ger en ökning av produktiviteten på bara 0,02 %.
Avslutningsvis presenteras en kalkyl med oförändrade sysselsättnings- andelar och en diskonteringssats på 12 %. Resultatet presenteras i tabell 4.4 nedan.
Tabell 4.4 Kapitalstocksutveckling 1967—1977 (diskonteringsränta 12 %)
H, H, H, H, H, H6 2 1967 (faktisk) 13,6 12,9 28,2 14,2 5,1 1,8 75,8 1967 (önskad) 11,3 11,2 29,4 20,2 3,8 1,3 77,2 1972 14,5 14,2 37,1 25,5 4,8 1,6 97,7 1977 18,3 18,1 47,3 32,5 6,2 2 1 124,5
Denna kalkyl visar att om diskonteringsräntan är 12 % skulle detta innebära att den faktiska kapitalstocken är för stor i förhållande till den optimala i alla kommunblocksgrupper med undantag för större städer (H3) och södra mellanbygden (H4). Ett resultat som i och för sig inte verkar alltför övertygande. I fråga om tillväxttaktema i systemet verkar höjningen av diskonteringsfaktom dämpande. På makronivå sänkes kapitalstockens genomsnittliga tillväxthastighet från huvudkalkylens vär- de på 7,5% per år för perioden 1967—1972 och 5,7% per år för perioden 1972—1977 till ett värde på 5,1 % respektive 4,9 %. För tillväxten i industriproduktionen på nationell nivå implicerar detta en tillväxttakt på 4,9 % i genomsnitt för hela perioden. Systemet ligger därmed nära den jämviktstillväxttakt på 4,8 % som i stockjämvikt delas av alla variabler i systemet.[
5 Avslutande anmärkningar
Avsikten med denna studie är tvåfaldig. För det första diskuteras några mycket allmänna principer för långsiktig ekonomisk planering. Denna diskussion leder fram till konstruerandet av en beslutsmodell för långsiktig regional utveckling. För det andra används denna modell för att empiriskt belysa industrisektoms utveckling under en 10-årsperiod. Begreppsmässigt kan den teoretiska ansatsen beskrivas som neoklassisk i den politiska ekonomins mening medan analystekniken kan beskrivas som kontroll—teoretisk i systemteorins mening. Studiens utgångspunkt har varit den teoretiska diskussion som pågått under 1960-talet om ekonomisk utveckling vid en oändlig planeringshorisont. Studiens huvudsakliga resultat är konstruerandet av en regional- ekonomisk beslutsmodell som innefattar valet av terminalvillkor. I de modeller som hittills använts i planeringen har ingen skillnad gjorts mellan planeringshorisonten och planeringsperioden. Utgångspunkten har i stället varit ett enhetligt och ändligt perspektiv. Det har därigenom blivit nödvändigt att arbeta med relativt godtyckligt uppställda mål för tillståndet vid planeringsperiodens slut, 5. k. terminalvillkor. Genom införandet av begreppet jämviktstillväxt blir det emellertid möjligt att inom modellkalkylen behandla valet av riktmärke för planeringen. Ett sådant tillstånd innebär nämligen inte bara ekonomisk balans i traditio- nell mening, dvs. flödesjämvikt, utan också balans ifråga om ekonomins kapitalstruktur, dvs. stockjämvikt. Ett sådant tillstånd kan användas som riktmärke för planeringen eftersom det beskriver hur den önskade kapitalstrukturen utvecklas. I ekonomiskt-politiska termer svarar kravet på flödesjämvikt till mål om full sysselsättning och stabila priser medan stock-jämvikten närmast motsvarar näringspolitiska mål om kapaciteteni 1 _ _ . olika branscher samt om arbetstillfällenas regionala och branschmässiga .Enhgt de preliminära Slffl'Ol' som nu foreligger fördelning. ökade den faktiska indu- Med risk för överförenkling kan man med utgångspunkt i fullsyssel- striproduktionen Per sättningsmålet säga, att den politiska diskussionen hittillsi stor utstråck- sysselsatt med ca 5 %
”_ per år under perioden ning ror flödesojämvikter medan stockojämvikter har uppmärksammats 1970—1972.
endast i mindre omfattning. För att 70-talets sysselsättningsproblem skall kunna lösas krävs emellertid att ökat intresse ägnas problemen runt stockojämvikter eftersom en felaktig kapitalstrukturi sista hand leder till sysselsättningsproblem. Omvänt gäller att en planering och en koordine- ring av kapacitetsuppbyggnaden kan bidra till att minska såväl den konjunkturbetingade som den strukturellt betingade arbetslösheten i framtiden.
På det abstrakta planet mynnar studien ut i en relativt enkel regional investeringsteori. Industrikapitalet behandlas som en homogen samt på lång sikt perfekt rörlig nyttighet. Detta innebär att marknadskraftema i varje tidpunkt kan förväntas utjämna regionala räntabilitetsdifferenser medan förändringstakten i den gemensamma räntabilitetsfaktorn bestäms på nationell nivå av gapet mellan faktisk och optimal kapitalstock.
Medan kapitalet sålunda betraktas som en regionalt rörlig produktions- faktor så har en annan ansats valts för arbetskraftsresurserna. Beroende på de agglomerativt betingade produktivitetsskillnaderna mellan tätbygd och glesbygd leder marginalproduktivitetsprissättning av arbetskraften till stora regionala lönedifferenser. Marknadskrafterna tenderar på detta sätt att koncentrera industrisysselsättningen till redan tätt befolkade kom- munblock. Sådana utvecklingstendenser kan emellertid komma att strida mot såväl den politiska ambitionen att uppnå en allsidig regional näringsstruktur som en socialt balanserad stmkturomvandlingsprocess. Mot bakgrund av detta resonemang behandlas den regionala sysselsätt- ningsfördelningen som ett överordnat politiskt mål.
En redogörelse för använda värden för modellens in-data lämnades i avsnitt 3. Det huvudfall som analyseras tar sin utgångspunkt i en konstruerad ”plan” för den regionala sysselsättningsfördelningen vars innebörd är oförändrade regionala andelar inom ramen för en nationell sysselsättningstillväxt på 0,5 % per år. Produktiviteten antas öka med 2,5 % per år och kapitalförslitningen antas uppgå till 3,5 % per år. Det förutsätts slutligen att industrisektom maximerar nuvärdet av sitt förädlingsvärde vid en diskonteringsränta på 10 %.
Från de experiment som företagits med modellen och som redovisasi avsnitt 4 kan följande slutsatser dras.
För huvudkalkylen gäller att jämviktstillväxttakten i systemet är 4,8 % per år. I utgångsläget (1967) är systemet emellertid inte i stockjämvikt även om en anpassning förutses över en 5-årsperiod. På nationell nivå visar sig denna obalans i ett gap mellan faktisk och önskad kapitalstock på 16,5 miljarder. Den kapitalfördjupning som blir en följd härav driver upp tillväxttakten ovanför det långsiktiga jämviktsvärdet. För huvud- fallet förutses en tillväxt i industriproduktionen på 5,7 % per år för perioden 1967—1977. För känslighetsanalys I och II är siffran något lägre, 5,3 % respektive 4,9 %. I den första känslighetsanalysen beror detta på antagandet om en lägre sysselsättningstillväxt och i den andra på antagandet om en högre diskonteringsränta.
Det nationella gapet mellan faktisk och önskad kapitalstock fördelar sig inte jämnt över de sex kommunblocken. I huvudkalkylen befinns sålunda att balans råder inom Stockholmsregionen medan ett gap på 9,9
miljarder registreras för södra mellanbygden. Kalkylen visar också mot en snabb kapitaluppbyggnad i denna del av landet. Den beräknade ökningen i industrikapitalstocken uppgår här till ca 10 % per år under hela perioden 1967—1972. Å andra sidan registreras en för stor faktisk kapitalstock i de norrländska kommunblocken.
Den beräknade ökningen i kapitalstocken uppgår i de norrländska kommunblocken endast till ca 3 % per år under samma period. I detta sammanhang understryks att modellkalkylen baseras på ett företags- ekonomiskt räntabilitetskriterium. En slutsats av resultatet beträffande Norrland är därför att behov av regionalpolitisk stödverksamhet förelig— ger i denna del av landet för att skapa ett på lång sikt bärkraftigt ortssystem. En konsekvens av distinktionen mellan planeringsperiod och planeringshorisont är emellertid att det inte är meningsfullt att fastställa den tidpunkt vid vilken en viss ortsstruktur skall vara uppnådd. Dessutom följer att den önskvärda ortsstrukturen mycket väl kan undergå variatio- ner mellan planeringstillfällena.
Ett nära samband råder mellan de regionalpolitiska sysselsättnings- och befolkningsmålen å ena sidan och den regionala inkomstfördelningen å andra sidan. I anslutning till huvudkalkylen visas att en regional sysselsättningsplan är förbunden med olika efterfrågepriser på arbetskraft i de olika kommunblocken. Regionalpolitiken kan på så sätt komma i konflikt med en solidarisk lönepolitik, om inte denna kompleteras med en inkomstpolitik, som verkar med hjälp av t.ex. en differentierad arbetskraftsavgift/arbetskraftssubvention. Sålunda beräknas att år 1977 skulle en lönesubvention på 9 600 kronor behöva utbetalas i norra glesbygden för varje industriarbetare, för att de arbetande skall komma upp på riksgenomsnittets lönestandard, samtidigt som företagen skall ha incitament att anställa den i exemplet planerade kvoten.
Avslutningsvis förtjänar påpekas, att denna studie inte avser att vara en detaljerad ekonometrisk undersökning. Datamaterialet är relativt ålders- digert och i flera fall osäkert. Speciellt gäller detta den regionala kapitalstrukturen i utgångsläget, som enbart konstruerats fram. Diskus- sionen i konkreta empiriska termer skall snarast ses som en illustration av modellens potentiella användning i det regionala planeringsarbetet.
Appendix: Modellens formella struktur.1
Modellens uppbyggnad utgår ifrån en produktionsfunktion och en agglomerationsfunktion. Produktionsfunktionen — som antages vara en lineärt homogen Cobb-Douglasfunktion — ger ett samband mellan värdet av industripro- duktion i de olika regionerna å ena sidan och mått på arbetskraftsinsats, kapitalinsats och tekniknivå å andra sidan. Agglomerationsfunktionen — som antages vara logaritmiskt lineår — ger ett samband mellan tekniknivån i utgångsläget i de olika regionerna å ena sidan och mått på företagsstorlek och befolkningstäthet å andra sidan. Dessa storheter antages vara konstanta under den studerade 1 För en utförligare red0_ planeringsperioden och tekniknivån inom industrisektom antages under- görelse, se underlagsmate- gå en autonom trendmässig tillväxt som är gemensam för alla regioner: rialet.
Förutom dessa strukturella samband innehåller modellen också tre jämviktsvillkor för de nationella resursflödena samt regionala stockjäm- viktsvillkor. Villkoren för flödesjämvikt innebär krav på balans mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden, kapitalvarumarknaden och marknaden för industriprodukter medan villkoren för stock-jämvikt innebär ett krav på att den faktiska kapitalstocken i varje region skall överensstämma med vad som är optimalt ur ekonomisk och teknisk synvinkel. Ett viktigt karaktäristikum hos modellen är att utvecklingen hela tiden sker under flödesjämvikt men att hänsyn tas till förekomsten av stock-obalanser. Det är detta drag hos modellen som gör den dynamisk.
Jämviktsvillkoren för varumarknaden är formulerade i termer av ett produktionsöverskott. Detta överskott framkommer sedan värdet av bruttoinvesteringarna dragits från värdet av den samlade industriproduk- tionen. Modellen kan på så sätt användas för att utvärdera olika regionala
industriutvecklingsprogram. Givet industrikapitalstocken i utgångsläget samt olika regionala kapitalbildnings— och sysselsättningsprogram bestäm- mer modellen utvecklingen av sektorns produktionsöverskott.
Inom den på detta sättet definierade klassen av möjliga program antages företagen välja det program som maximerar nuvärdet av överskottet, dvs. sektorns kapitaliserade värde. Av detta skäl införes en målfunktional i form av ett integralkriten'um som knytes till överskottets utveckling. Det synes rimligt att formulera detta kriterium så att det tillåter att ett och samma överskott värderas olikai skilda tidpunkter. Ett första skäl är den avtagande marginalnyttan i förbrukningen av industri- produkter ceteris paribus. Det finns sålunda skäl som talar för ett fall i industrisektoms relativpriser under utvecklingsförloppet eftersom övriga sektorer, t. ex. livsmedelsindustri och extraktiv industri mera direkt baseras på knappa naturtillgångar. Ett andra skäl till en nedvärdering av framtida överskott är existensen av en tidspreferens. De som sparar och därmed skjuter sin konsumtion på framtiden kräver en ersättning för denna abstinens. För att ta hänsyn till dessa faktorer innehåller modellen en parameter som ger uttryck för diskonteringsräntan (5) och en parameter som ger uttryck för elasticiteten i överskottets gränsnytta (E).l Denna elasticitet kan empiriskt beräknas från efterfrågeelasticitets- data enligt en metod som angivits av Leif Johansen (1959).2
[ underlagsmaterialet ges modellen en utförligare behandling och det optimala programmet bestäms med hjälp av Pontrjagins maximumprin- cip.3 Denna lösningsmetod går via införandet av priser på arbetskraft och investeringar relativt värdet av överskottet. Nästa steg är bildandet av ett rationellt mått på nuvärdet av industrisektoms förädlingsvärde med hjälp av dessa skuggpriser. Ett applicerande av maximiprincipen innebär sedan att detta värde (den s. k. Hamilonianen) maximeras i varje tidpunkt.
1Om funktionen S(t) får beteckna överskottets utveckling i tiden så kan målfunktionen skrivas:
V (0,=o) = Te _” - S(t)E+1 dt om E # —1 0 .. —5t V(0,”)=Ie ' log S(t) dt omE=—1 0
där & betecknar diskonteringsräntan och E elasticiteten i överskottets gränsnytta.
2 Se Leif Johansen, A Multi-sectoral Study of Economic growth, Amsterdam 1960. . 3 Ponlrjagin, The mathematical theory of optimal processes, New York 1962.
Resultatet av en optimering av både kapital- och arbetskraftsresurser är att industriproduktionen lokaliseras till ett enda kommunblock, nämligen det som har den högsta tekniknivån. En sådan utveckling strider emellertid mot målet om en allsidig regional näringsstruktur. Slutsatsen av detta resultat blir att den regionala sysselsättningsfördelningen inte kan betraktas som en renodlat företagsekonomisk fråga, utan att denna avvägning måste ske på den politiska nivån under beaktande av samhällsekonomiska effektivitetsaspekter. Modellkalkylen läggs därför upp som en investeringskalkyl som genomförs med givna mål för industrisysselsättningens regionala fördelning.
Det optimala jämviktstillväxtprogram som impliceras av modellen är av fundamental betydelse för lösningen. Under jämviktstillväxt befinner sig modellen inte bara i flödesjämvikt utan också i stock-jämvikt. Ett tillstånd av optimal jämviktstillväxt talar med andra ord om hur den önskade kapitalstocken utvecklas för de olika kommunblocken och tjänar därigenom som riktmärken för planeringen. (Jfr figur 2: 1.) Genom att de optimala kapitalstockarna i utgångsläget jämföres med de faktiska kapitalstockarna kan regionala obalanser i kapitalförsörjningen åskådliggöras i termer av en gapkalkyl.
För att besvara frågan om systemets anpassningstakt har ett linearise- ringsförfarande tillgripits.l Modellen har därvid lineariserats runt den optimala jämviktstillväxten och den numeriska lösningen har skett i tre steg. I ett första steg estimeras de regionala produktionsförutsättningama och man gör en prognos för den tekniska utvecklingen samt en plan för sysselsättningsutvecklingen. Nästa steg i analysen är att man med hjälp av modellen bestämmer en aggregerad produktionsfunktion som är konsi- stent med de regionala produktionssambanden.2 På basis av denna funktion bestäms utvecklingen av den optimala industrikapitalstocken på nationell nivå. Det gap mellan faktisk och önskad kapitalstock som därvid framkommer implicerar en viss räntabilitetsutveckling. I ett sista steg räknas sedan den regionala investeringsutvecklingen fram på basis av de regionala produktionsfunktionema. Principen är här att eftersom kapitalet på lång sikt är rörligt mellan regionerna så bör förräntningskra- vet vara detsamma i alla regioner.
Modellen kan beskrivas som en beslutsmodell med följande in—data:
Strukturella parametrar.
Kapitalets outputelasticitet
De agglomerativa elasticiteterna Diskonteringsräntan Marginalnyttans elasticitet Företagsstorleken i de olika regionerna . Befolkningstätheten ide olika regionerna.
aweww—
[ En bättre lösningsmetod än den som här använts vore att använda Runge-Cuttas metod för numerisk lösning av system av differentialekvationer. En sådan algoritm är under utarbetande.
2 Ett problem härvidlag är emellertid att existensen av en sådan aggregerad produktionsfunktion förutsätter att systemet befinner sig i flödesjämvikt i den bemärkelsen att kapitalets förräntning är densamma i alla regioner (se bilagan). I den mån detta villkor inte är uppfyllt i utgångsläget uppstår motsvarande estimationsfel.
Predeterminerade variabler
7. Den regionala sysselsättningen i utgångsläget 8. Den regionala kapitalstrukturen i utgångsläget
Prognostiserade variabler
9. Trenden i den tekniska utvecklingen 10. Kapitalets deprecieringstakt ] l. Nationell tillväxt i sysselsättningen
Planerade variabler
12. Utvecklingen av den regionala sysselsättningsfördelningen.
Modellens output kan beskrivas som en betingad prognos. Givet ingångsdata enligt ovan bestämmer modellen omedelbart följande utveck-
lingsförlopp.
3. Den regionala kapitalbildningen b. Den regionala produktionsutvecklingen c. De regionala efterfrågepriserna på arbetskraft d. Räntabilitetsutvecklingen.
IV En långsiktigt balanserad sektoriell och regionalekonomisk struktur i Sverige — av Åke E. Andersson och Olle Ohlsson
1 Inledning och syfte
Inom regionalpolitiken har man på senare tid alltmera fört fram målsättningen att olika större delar av landet (exempelvis ortsgrupper) skall ges en näringsstruktur som medger långsiktigt stabiliserade betingel- ser för sysselsättningen med likvärdiga inkomster. För att en långsiktigt balanserad utveckling skall vara möjlig krävs det att näringsstrukturen är anpassad till dessa större områdens produktions- och kommunikations- betingelser. Varje regions produktionssystem måste sålunda byggas upp så att det utgör en del i den totala nationella produktionsapparaten. Varje regions produktionssystem skall på bästa sätt utnyttja samspelet med branscher i landets övriga regioner.
En regions relativa fördelar i produktionen av olika varor och tjänster avgörs i första hand av fyra omständigheter
l. Regionens egen tillgång på primära produktionsfaktorer.
2. Tillgängligheten i kommunikationssystemet till andra regioners primä- ra och producerade produktionsfaktorer.
3. Den önskade sammansättningen av privat och offentlig konsumtion.
4. Regionens teknologiska utvecklingsnivå.
I den kalkylmodell som utnyttjas i denna undersökning är ambitionen att ta hänsyn till alla dessa faktorer i ett såväl interregionalt som intersekto- riellt perspektiv. Kan samtliga näringsgrenar växa i samma takt i alla delar av landet? Vad betyder egentligen kommunikationema för den regionala utvecklingen? Detta är två av de frågeställningar som behandlas i denna uppsats. Mer preciserat är syftet med uppsatsen att
a) att belysa möjligheten att åstadkomma balanserade ekonomiska utvecklingsförlopp i samtliga regioner;
b) att påvisa kommunikationspolitikens avgörande betydelse för regioner- nas ekonomiska utveckling;
c) att så långt som möjligt uppmärksamma de ömsesidiga sambanden mellan olika ekonomiska verksamheter i olika delar av landet.
Studien visar att det är möjligt att åstadkomma ett balanserat utveck— lingsförlopp i den meningen att samtliga sektorers produktion växer i "samma takt i alla delar av landet. En förutsättning för ett balanserat utvecklingsförlopp av denna art är dock att näringslivet fördelas över de
olika regionerna i enlighet med deras relativa produktionsfördelar. De relativa produktionsfördelarna uttrycks dels genom regionala skillnaderi näringsgrenarnas produktivitet, dels genom skillnader mellan regionerna i kommunikationsläge och mellan näringsgrenarna genom deras skilda behov av kommunikation. Beräkningarna visar att det är helt nödvändigt att integrera regionalpolitiken med kommunikationspolitiken iform av taxe-, trafikerings- och utbyggnadspolitik. Den låga kvaliteten på här använda numeriska data innebär dock att slutsatser av analysen inte får tolkas i annat än kvalitativa termer.
2 Teorin för balanserad ekonomisk utveckling
De första försöken att formulera formella villkor för tillväxt under allmän jämvikt i samhällsekonomin som helhet gjordes under 1920- och 1930-talen. Det var då naturligt att å ena sidan definiera en jämviktssitua- tion så att den i första hand kräver att företagens planerade produktion skall överensstämma med de sammanlagda användningskraven från företag och hushåll. Man såg i allmänhet bort från de problem som uppstår i förbindelse med offentlig aktivitet och utrikeshandel. En konsekvens av detta jämviktsvillkor blev kravet att planerad tillväxt i produktionen skall sammanfalla med planerad tillväxt i användningen. Om relationen mellan sparande och omedelbar användning inte förändras under tillväxtförloppet kommer produktion, kapitaluppbyggnad och konsumtion att tillväxa proportionellt under ett sådant dynamiskt jämviktsvillkor. Under den förenklande förutsättningen att arbetskraften tillväxer enligt egna regler och i en fast tillväxttakt kommer allmän jämvikt att uppnås när arbe tskraftens tillväxttakt (möjligen med tillägg av den arbetsbesparande teknologiska utvecklingstakten) sammanfaller med den proportionella tillväxttakten för konsumtion, kapital och produk- tion. Det sistnämnda villkoret är möjligt att tillfredsställa bara under mycket förenklade produktionstekniska betingelser. Politiskt kom detta villkor för balanserad expansion att formuleras på följande sätt: Antag att vi har en teknologisk utvecklingstakt som i stort sett är omöjlig att påverka politiskt samt att arbetskraftens tillväxttakt huvudsakligen bestäms av långsiktiga demografiska faktorer. En obalans mellan efterfrå- gans utvecklingstakt och summan av arbetsutbudets och den teknologiska nivåns tillväxttakt skulle lätt kunna leda till arbetslöshet eller inflation. I så fall måste hushållens konsumtionsbenägenhet och företagens investe- ringsbenägenhet anpassas till dessa grundläggande betingelser så att produktions- och kapitaltillväxten kan ske utan negativa konsekvenser för sysselsättning och prisnivå. Den utvecklingsteori som här relaterats kom att bilda basen för debatter om den långsiktiga ekonomiska utvecklingen i vårt land fram till slutet av 1960-talet, trots dess uppenbara brister, främsti fråga om långt gående aggregering.
Redan under 1930-talet utvecklades en teori för utveckling under allmän jämvikt, som tog sin utgångspunkt i samma definitioner av jämviktsbegreppet, men som tillät obegränsad disaggregeringi aktiviteter
och sektorer (eller branscher). Frågan kom nu att omformuleras på följande sätt: Existerar det någon aktivitets- och branschstruktur som har egenskapen att inte bara ge en produktionstillväxt under långsiktig jämvikt, utan som dessutom samtidigt ger förutsättningar för den största möjliga produktionstillväxten? Teorin kom omedelbart att dela sig i två utvecklingsriktningar. Den ena teorin ställer frågan, huruvida det existe- rar ett mönster över tiden av sparande och konsumtion som ger den största möjliga välfärden i ett dynamiskt perspektiv.
Den andra teorin utgår från att konsumtionsandelen av inkomsten är förutbestämd och ställer istället frågan hur sektorstrukturen skall se ut för att ge största möjliga välfärd på lång sikt. Den förstnämnda teorin innehåller så många svårformulerade och svårlösta problem i välfärdsteo- retiskt hänseende att den i allmänhet tillåtit bara en helt kortfattad diskussion av de sektoriella och regionala avvägningsproblemen. Den andra teoriansatsen kan klara dessa problem, men har svagheten att kräva mera specificerade antaganden om konsumtions- och sparbeteende inom hushållen. Här har den senare teoriutvecklingen valts för att på så sätt kunna inkludera ett större antal sektorer och regioner i analysen. Problemet att välja konsumtionsandel och konsumtionsstruktur beaktas genom variationer i konsumtionsantagandena. På så sätt kan sambandet
mellan konsumtionspolitik och tillväxtmönster belysas.l Den valda modellens uppbyggnad kan' illustreras grafiskt under förutsättning att enbart en enda regions eller nations utvecklingsproblem studeras. Antag att detta områdes ekonomi indelas i ett antal sektorer, exempelvis varuproduktion, tjänsteproduktion och hushållssektor. De olika sektorerna antas leverera till varandra i enlighet med figur 2:l.
Av figuren framgår att det ekonomiska systemet antas vara helt slutet. Hushållen är sålunda ingen yttre sektor utan fungerar helt och hållet som de övriga sektorerna och transformerar inlevererade konsumtionsvaror och konsumtionstjänster till arbete som kan levereras till tjänsteprodu- centerna respektive varuproducentema. Dessa två produktionssektorer producerar antingen för egen användning eller för användning i de andra sektorerna. Behovet av löpande leveranser antas vara reglerat av fasta
Egen användning Egen användning av varor av tjänster önsteleverans till varuproducent .. VARUPRODUCERANDE TJANSTEPRODUCERANDE SEKTOR Varuleverans till SEKTOR
tjänsteproducent
Leverans av arbete till varuprodueen
Leverans av arbete till
tjdnsteproducent
HUSHÅLLSSEKTOR
1 Den som mest generellt utvecklat den fleraktivitets— och flersektorsanalys som bildat utgångspth för vår studie var John von Neumann i en uppsats är 1937.
Figur 2:I Principskissför den slutna modellen.
tekniska koefficienter. Om produktionen av varor exempelvis skall öka med en enhet åtgår det en viss mängd varor, en viss mängd tjänster och en viss mängd arbete enligt på förhand givna åtgångstal.
Om produktionsresultatet under en tidsperiod blir större än behovet av inleveranser finns det förutsättningar för produktionsökning. Det är uppenbart att ju lägre de löpande åtgångstalen är, desto större blir förutsättningarna för produktionstillväxt. Ifråga om konsumtionens bestämning har teorin därefter generaliserats. Inom ramen för denna teori finns det möjlighet att välja produktionsteknik inom var och en av sektorerna, så att ekonomins utvecklingstakt maximeras. De tekniska valmöjligheterna utnyttjas dock inte i våra beräkningar, eftersom en sådan ansats förutsätter utomordentligt god datatillgång i fall med ömsesidiga beroenden. Den teknologiska utgångspunkten är i stället den tillgång på data som sammanfattas i 1968 års nationella input-output- tablå och i de nationella eapital-output-beräkningarna.
Det överskott som uppstår till följd av att produktionsresultatet är större än resursbehoven kan användas till investeringar, dvs. för kapital- uppbyggnad. I framställningen antas att användningen av investerings- varor är direkt proportionell mot produktionsökningen i var och en av sektorerna. Behovet av investeringsvaror från varuproduktionssektorn till hushållen kan sålunda uttryckas som att ett visst investeringsåtgångstal multipliceras med hushållens inkomstökning. I ovanstående figur har varuproduktionen härigenom en dubbel funktion. Dels skall den leverera varor som används under produktionsperioden, dels skall den dessutom leverera varor som kommer till användning under ett antal framtida produktionsperioder. De sistnämnda varorna kallas investeringsvaror. På grund av arbetets och tjänstemas korta livslängd finns deti denna version av modellen ingen motsvarande dubbel funktion inom tjänsteproduktio- nen och inom hushållssektom.
Den produktionsstruktur som är mest utvecklingsbefrämjande för det slutna ekonomiska system som återges i ovanstående figur bestäms nu helt av värdena på de löpande och de långsiktiga (kapacitetsuppbyggan- de) åtgångstalen. Skulle exempelvis åtgångstalen för konsumtionstjänster stiga kraftigt innebär det att tjänsteproduktionen skall ha en hög andeli den totala produktionen. Skulle de långsiktiga åtgångstalen ökas stiger varuproduktionens relativa betydelse vid en utvecklingsbefrämjande produktionsstruktur. Det kan nu visas att den högsta utvecklingstakten i ekonomin uppnås om de olika sektorerna står i en viss (av koefficienterna bestämd) proportion till varandra. Skulle sektoremas produktionsandelar avvika från den utvecklingsbefrämjande produktionsstrukturen blir den långsiktiga utvecklingstakten lägre än vad som vore möjligt med hänsyn till ekonomins tekniska förutsättningar för ekonomisk utveckling.
Med utgångspunkt i ovanstående antaganden har en utvecklingsstrategi formulerats som kan ges följande formulering.
a) Beräkna den långsiktigt sett mest utvecklingsfrämjande närings- strukturen.
b) Investera enbart i de sektorer som har mindre produktionsandel än vad som visat sig vara utvecklingsbefrämjande.
0) Låt därefter alla sektorer i ekonomin tillväxa proportionellt genom den investeringsfördelning som kan vidmakthålla den utvecklings- befrämjande strukturen. d)Beräkna en ny utvecklingsbefrämjande näringsstruktur så snart det sker betydelsefulla förändringari modellens åtgångstal.
Modellens största svaghet ligger i dess behandling av naturresurserna. Alla resurser antas vara producerade med hjälp av andra resurser och den teknologiska nivån i samhället avgör åtgångstalen. I verkligheten är råvarutillgången en avgörande faktor som inte kan behandlas realistiskt i denna typ av modell. Modellen kan emellertid (paradoxalt nog) ges en mycket realistisk utformning och användning i ett samhälle med stor brist på råvaror. I ett sådant samhälle krävs fullständig återvinning av alla ”råvaror” och möjligheten till återvinning och effektivitet i användningen av dessa produkter blir då den avgörande faktorn i den ekonomiska utvecklingen. Det har också ofta hävdats i debatten kring den här skisserade teorin att den verkliga näringsstrukturen är så vitt skild från den beräknade utvecklingsbefrämjande näringsstrukturen att närmanden mot denna optimala struktur med hjälp av politiska åtgärder är helt verklighets- främmande. Ett antal praktiska användningar av teorin har emellertid visat att kritiken i allmänhet är obefogad. I en studie av den japanska ekonomins utveckling 1960—1968 har visats att den verkliga utveck- lingen under denna period låg nära den mest utvecklingsbefrämjande strukturen tämligen oberoende av under vilka specificerade antaganden den härletts.l I figur 212 visas avvikelserna från den verkliga utvecklingen vid tre olika antaganden för modellen. Modell 1 ger tillväxten vid linjärt växande konsumtion medan modell 2, som var sluten, visar konsekvensen av exponentiellt växande konsumtion med fasta koefficienter. Modell 3 innehåller antaganden om trendmässig teknologisk utveckling.
Motsvarande beräkningar för USA visar att servicesektorn givits för stor roll i den amerikanska ekonomin, medan bl. a. undersökningar av Ungerns ekonomi visar att utrikeshandeln fått expandera alltför kraftigt i första hand på hushållens bekostnad.1 Båda kalkylerna visar emellertid så pass god överensstämmelse mellan den observerade och den mest utvecklingsbefrämjande produktionsstrukturen att de kan bilda bas för en meningsfull diskussion om näringspolitikens inriktning.
Skillnad från verklig utveckling i procent
x
X Modell 2 , I/Modell 3 ***X Figur 2: 2 Jämförelse mellan verklig och mest
är utvecklingsbefrämjande 6o/en eyeaezzés &M/gssyGGGG/é'fGe/GS strukturi Japan.
! Brody, Proportions, prices and planning, North Holland Publ. Comp., 1970.
' Se A. Brödys ovan- nämnda arbete.
3 Interregional analys av näringsstrukturen
En utvidgning av den här beskrivna ekonomiska utvecklingsanalysen till att även omfatta ett flertal regioner innebär avsevärda problem. De ömsesidiga beroendena mellan näringslivets olika sektorer och hus- hållen blir nu inte enbart ett teknologiskt och konsumtionsteoretiskt problem. Det gäller också att finna leveransströmmar (importberoenden) mellan sektorer i olika regioner. Figur 3:l visar problemets utvidgning från det ursprungliga strömdiagrammet med en region och tre sektorer till en möjlig situation med två regioner och tre sektorer.
HUSHÅLL | REGION [
X
TJÄNSTEPRODUKIION I REGION i
VÅRUPRODUKTION I
REGION 1 = >N VARUPRODUKTION l TJANSTEPRODUKTION REGION rl ' I REGION u HUSHÅLL | REGION 11
Ett av de första försöken att uppskatta interregionala beroenden gjordes för tre regioneri USA i mitten av 1950-talet.1 Man uppskattade därvid separat transportkvoter för de olika regionernas handelsutbyte utan uppdelning på sektorer och gjorde därutöver en matris över sektoriella åtgångstal utan uppdelning på regioner. De båda grupperna av numeriska uppgifter kombinerades senare till en statisk modell. Beräkningarnai denna uppsats har en något högre ambitionsnivå. En av avsikterna är att studera systemets dynamiska beteende och därför krävs inte bara sektoremas åtgångstal för omedelbar användning, utan även åtgångstal för investeringsvaror. Figur 3: I Principskiss för en sluten modell av leve- ranser mellan sektorerna i två regioner.
3.1 Produktivitetsskillnader och olikheter i konsumtionsmönstret
Av den föregående framställningen framgår att vi inte antar att det finns några regionala skillnader i de ”vanliga” åtgångstalen för råvaror och halvfabrikat. Alla regionala produktivitetsskillnader antas enbart kunna förekomma i arbetskrafts- och kapitalkoefficienterna. Empiriska studier av regionala produktivitetsskillnader har gjorts i Sverige under ett antal
] Moses, L: The stability of interregional trading patterns and input-output analysis, American Economic Review Vol. 14, 1955.
år.1 I alla dessa undersökningar har det visat sig att behovet av såväl arbetskraft som kapital per produktionsenhet i allmänhet är lägre i tätare än i glesare regioner. Orsaken till detta är sannolikt dels relaterat till fördelar av stora arbetsmarknader, som möjliggör en mera önskvärd kvalifikationsstruktur, dels till den kollektivitet i resursanvändningen som en stor och lättillgänglig servicemarknad utgör.
I de här redovisade kalkylerna finns ingen möjlighet att ta hänsyn till interna stordriftsfördelar. Det innebär att inga relativa förändringar antas inträffa i verksamhetsställenas storleksfördelning i regionerna.2 Vissa systematiska olikheter i konsumtionen av vissa varor och tjänster mellan regioner har kunnat fastställas genom bl.a. regionala bearbetningar av hushållsbudgetundersökningen.3 Regionala skillnaderi konsumtionsnivå och konsumtionsstruktur har betydelse för såväl den regionala fördel- ningen av produktionen som för produktionens tillväxttakt i landet som helhet.
I den modell som här presenteras jämställs de ömsesidiga beroendena mellan olika näringsgrenar respektive mellan näringsgrenarna och hus- hållen. Sambanden uttrycks i olika kortsiktiga och långsiktiga input- outputkoefficienter.4 När de gäller de ömsesidiga beroendena i det geografiska rummet tas hänsyn till olika varianter av de komparativa fördelarnas teori. Detta kommer i modellen till uttryck i form av regionala skillnader i åtgången på arbetskraft och kapitali olika sektorer. Hänsyn har vidare tagits till den doktrin inom den internationella handelns teori som säger att handel till viss del är bestämd av interregionala skillnader i konsumtionsmönstret. Den viktigaste faktorn vid bestämningen av den interregionala utvecklingen är emellertid de olika sektoremas transportkänsljghet och transportsystemets inter- och inomregionala kapacitet. Härigenom blir det möjligt att testa effekten på regionernas produktionsutveckling i de olika sektorerna under alternativa transportpolitiska strategier.
3.2 Regionindelning i de numeriska analyserna
För att begränsa problemets storlek har riket indelats i endast tre regioner. Storstadsområdet Stockholm bildar kärna i den första regionen. I övrigt omfattar denna region Upplands, Södermanlands, Västmanlands, Örebro, Östergötlands samt Gotlands län. Storstadsområdet Göteborg bildar kärna i den andra regionen. Den omfattar vidare Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göte- borgs och Bohus, Älvborgs och Skaraborgs län. Den återstående regionen
' Se t. ex. Å. Andersson och R. Jungen, Storstadsproblematiken, bilaga 7 till Regionalekonomisk utveckling (SOU 1970:15), Stockholm 1970, G. Guteland, Regionala produktivitetsskillnader, Stockholm 1967 (stencil), A. Granholm och O. Ohlsson, Tillämpning av en modell för interregional planering, Bilaga 13 till SOU 1974 : 4, Y. Åberg, Regionala produktivitetsskillnader, bilaga 9.
2 De regionala skillnader i arbets— och kapitalproduktivitet som utnyttjats vid beräkningarna framgår av tabell A.1 och A.2 i appendix. 3 Se tabell A.3 iappendix. * Modellen företer här likheter med modeller som utarbetats av W. Leontief, K. Marx och J. von Neuman.
saknar mera betydande agglomeration och utgör den del av Sverige som går under benämningen norra stödområdet.
3.3 Beräkningen av inomregionala och mellanregionala transportavstånd
Genom bestämningen av åtgångstal i modellen blir handeln mellan regioner och av en viss produkt bestämd av transportavståndet till andra regioner i förhållande till transportavståndet inom den egna regionen. Egentligen borde transportavstånden beräknas över alla transportsystem i proportion till transportsystemets användning vid distributionen av sektoremas produkter. Det har inte varit möjligt att göra en så omfattande studie i detta sammanhang. I stället har kilometeravstånd med järnväg fått approximera de relativa transportavstånden. Det inomregionala avståndet i var och en av de tre regionerna utgörs av summan av alla distanser mellan regionens A-oentra och dess största A-centrum, som vägts med respektive A-regions befolkningsandel. Av- ståndet till övriga regioner har beräknats som avstånden mellan de olika regionernas största A-centra. Nedanstående avståndsmatris, som är uttryckt i kilometeravstånd, anger sålunda en av utgångspunkterna för beräkningen av modellens åtgångstal.
Tabell 3.1 Inom— och mellanregionala avstånd på järnvägs— systemet uttryckt 1 kilometer
Region Mellersta Södra Norra Mellersta 89 456 413 Södra 456 182 743 Norra 413 743 374
3 .4 Sektorindelning
Vid sektorindelningen har flera faktorer varit vägledande. I denna studie har vi velat arbeta med samma indelning av ekonomin som utnyttjas i andra analyser inom ERU. Kravet att göra olika undersökningar jämförbara har emellertid fått balanseras mot de krav på sektorindel- ningen som följer av den här använda modelltypen.
Som framgår av sektorindelningen i tabell A.4 i appendix urskiljes inte den offentliga verksamheten som en egentlig produktionssektor, vilket helt beror på att de svenska input—outputtabellerna inte redovisar hur den offentliga produktionen fördelas på olika användargrupper. All offentlig produktion förs i stället till slutlig förbrukning. Det har därför varit nödvändigt att sammanföra den offentliga sektorns produktion med hushållens privata konsumtion. Utrikeshandeln har behandlats som en sektor som med hjälp av export åstadkommer import till de olika sektorerna. Den rad som återger hushållens leveranser till de olika sektorerna i förhållande till respektive sektors produktionsvärde omfattar
inte bara löner, utan_också driftsöverskott och avskrivningar. Raden återger sålunda inkomstbildningen i de olika sektorerna. Orsaken till att inte enbart löner medräknas är de uppenbara underskattningar av vissa sektorers arbetsanvändning som skulle följa av en uppskattning av sektoremas användning av arbetskraft med utgångspunkt i utbetalda löner. I vissa sektorer som exempelvis jordbruk utbetalas en stor del av lönerna i form av driftsöverskott, eftersom företagen är fåmansenheter. De svenska nationalräkenskaperna redovisar inte levererande sektorer vad gäller kapitalleveransen för kapitaluppbyggnad. Det har därför varit nödvändigt att i denna undersökning härleda kapitallevererande sektorer med hjälp av annat statistiskt material. Kapitalet har härvid antagits komma enbart från metallindustrin respektive byggnadssektorn.l
3.5 Den interregionala handelns avståndskänslighet i olika näringsgrenar
Ett antal undersökningar av världshandelns fördelning på olika länder visar att ett lands kommunikationsläge har en avgörande betydelse för omfattningen av handeln med andra områden. Dessa undersökningar visar att handeln med varor mellan två olika länder av samma storlek och på samma utvecklingsnivå faller med genomsnittligt knappt 1 procent, när distanskostnaderna mellan länderna ökas med 1 procent. Skattningar av denna art kan inte användas direkt inom den inhemska handeln, eftersom handel med tjänster utgör en betydligt större andel av den totala handeln på kortare sträckor än på längre. I ett första alternativ prövas ansatsen med enhetlig avståndskänslighet för alla varuproducerande sektorer, samtidigt som tjänstesektorn i modellen ges tre gånger så hög avstånds- känslighet. I en andra huvudvariant har förekomsten av personkontakter och dessas högre distanskänslighet resulterat i att varornas och person- kontakternas avståndskänslighet sammanvägts med andelarna för arbe- tare- och tjänstemannapersonal, som i sin tur antagits approximera varuleveransers och personkontakters betydelse i de olika näringsgre-
nama?
4 Resultat av numeriska beräkningar
För att belysa resultatens stabilitet för förändringar i arbets-, kapitalpro- duktivitet och konsumtionsandel samt effekterna av ändrad transport- efterfrågan och kommunikationskapacitet har ett flertal beräkningar av modellen utförts.3
Effekterna av förändringarna i transportefterfrågan kan utläsas genom en jämförelse av beräkning ] och 2 som är identiska med undantag av att beräkning 2 förutsätter en större distanskänslighet för interregional handel hos sektorerna än beräkning l. Beräkningarna 3—9 analyserar känslighet i resultaten av beräkning ] för enskilda förändringar samt kombinationer av ändringar i arbets-, kapitalproduktivitet och konsum-
1 Se Plan och prognos (SOU 1971:70), s. 152. 2 I tabell A.5 i appendix visas de alternativa antagan- den om sektoremas distans- känslighet för interregional handel som använts i be- räkningarna. : En fullständig förteck- ning över genomförda be- räkningar ges i tabell A.6 i appendix.
tionsandel. Beräkningarna 10—12 visar resultaten av ändrade förutsätt— ningar vad gäller kommunikationskapaciteten inom och mellan regioner.
4.2 Den nationella nivån
Beräkningarna koncentreras på att belysa sektoremas mest tillväxt- befrämjande fördelning i de tre olika regionerna (Mälarregionen, Sydre- gionen och den utvidgade Norrlandsregionen). De ger också information om sektoremas tillväxtoptimala produktionsandelar i ett långsiktigt nationellt perspektiv. Tabell 4.1 sammanfattar den nationella sektor- struktur som ger högsta produktion på lång sikt under ett antal alternativa parameterantaganden.
Vid en utvärdering av beräkningsresultaten kan åtminstone tre olika synpunkter anläggas. Dels kan de tillväxtbefrämjande strukturerna jämföras inbördes för att ge en belysning av den strukturella stabiliteten i modellen, dels kan beräkningarnajämföras med den verkliga sektorstruk- turen enligt senast tillgängliga nationalräkenskaper och slutligen är det möjligt att jämföra de genom modellen härledda tillväxtbefrämjande strukturerna med i andra planeringssammanhang beräknade framtida sektorstrukturer, främst långtidsutredningens kalkyler.
Modellens strukturella stabilitet illustreras av att ingen sektorandel varierar mera än 25 procent kring sin genomsnittliga andel medan den
Tabell 4.1 Sammanfattning av sektorutveckling på nationell nivå. Relativa andelar iprocent.
Sektor Beräkning Fak— Beräk- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Genom- tisk nad snitt struk- — struktur 1—9 tur 1977 1970 enligt LU 73 Trä-, massa- och pappersindustri 6,0 6,0 6,1 6,1 6,1 6,0 6,1 6,3 5,9 6,1 5,4 6,3 Grafisk industri 2,5 2,5 2,5 2,3 2,3 2,5 2,3 2,3 2,2 2,4 2,9 3,4 Livsmedels-, dryckes- varu- och tobaks— industri 2,7 2,7 2,7 2,5 2,5 2,7 2,5 2,4 2,2 2,5 4,0 3,9 Textil— och konfek- tionsindustri 2,6 2,6 2,6 2,4 2,4 2,6 2,4 2,4 2,1 2,4 2,6 2,1 Kemisk, petrokemisk, gummi- och plast- varuindustri 2,9 2,9 3,0 2,9 2,9 2,9 2,9 2,9 2,7 2,9 3,2 3,9 Metallindustri 15,9 15,9 17,2 16,4 16,6 15,9 16,6 18,1 17,1 16,8 16,3 20,8 Tjänster (exkl. offentliga tjänster 40,9 40,6 40,8 38,0 38,0 40,9 38,1 37,8 40,3 39,9 44,4 43,2 Byggnadsindustri 18,5 18,8 17,5 21,7 21,4 18,5 21,4 20,4 20.5 19,9 12,4 9,7 Jordbruk, skogs- brukm.m. 7,3 7,2 7,3 7,2 7,2 7,3 7,2 7,2 6,7 7,3 8,7 6,7 Produktionstillväxt perår 2,6% 2,6% 3,8% 3,1% 3,4% 2,9% 3,8% 5,2% 5,2% 3,6% 4,9% 4,1%
genomsnittliga variationen för dessa beräkningar är 13 procent. De sektorer som visar största känslighet för parametervariationer är i
rangordning
l Byggnadsindustri 2 Livsmedelsindustri 3 Textil— och konfektionsindustri 4 Metallindustri
Särskilt stabila är Trä-, massa- och pappersindustrin, Tjänstesektorn samt Jordbruk, skogsbruk och fiske.
En jämförelse mellan ett ovägt genomsnitt av beräkningsresultaten och 1970 års verkliga produktionsandelar visar att tre sektorer är överdimen- sionerade, nämligen Livsmedelsindustri, Jordbruk, skogsbruk och fiske, samt Tjänstesektorn. Klart underdimensionerad blir bara Byggnadsindu- strin. En närmare utvärdering förutsätter att beräkningsresultaten också jämföras med långtidsutredningens bedömning för år 1977. Vid denna jämförelse kvarstår Livsmedelsindustri och Tjänstesektorn samt tillkom- mer Metallindustri som överdimensionerade medan Byggnadsindustrins underdimensionering förstärks.
Det är inte möjligt att jämföra de beräknade regionandelama med faktiska regionala produktionsandelar eftersom det inte finns något regionalräkenskapssystem. Skattestatistiken för länen ger emellertid viss uppfattning om regionernas andelar av den samlade taxerade inkomsten för hushåll och företag, och under vissa förutsättningar kan denna information ge en uppfattning om beräkningarnas implikationer för omlokalisering.
Tabell 4.2 Regionernas andelar av den beskattningsbara inkoms- ten 1950, 1970 samt produktionsandelar enligt beräkning nr 1
Region 1950 1970 Beräkning l Mellersta regionen 0,44 0,41 0,42 Södra regionen 0,39 0,40 0,38 Norra regionen 0,17 0,19 0,20
Regionernas relativa utveckling enligt Skattestatistiken visar att Norra regionen haft en svag tillväxt i inkomstandelen under perioden 1950—1970, medan Mellersta regionen haft en vikande inkomstandel trots sin tillväxt i befolkningsandelen. Omflyttningen har sålunda åtföljts av inkomstutjämning. Den förbättring av tillgängligheten i glesbygden som sammanhängt med vägsystemets utbyggnad och den ökade tillgången på bilar har också sannolikt medverkat. Eftersom vägnätet nu är i det närmaste helt utbyggt och bilinnehavet närmar sig vissa mättnadsvärden är det inte sannolikt att fortsatt inkomstutjämning kan nås med dessa
metoder. Fortsatt utjämning genom kommunikationspolitik blir då möjlig bara inom de kollektiva kommunikationernas område.
Beräkning 1 innehåller antagandet att all personkontakt har koncentre- rats till servicesektorn, medan kontakterna mellan varuproducerande sektorer kan ske utan personkommunikation. Beräkning 2 förutsätter att efterfrågan på personkontakter i alla sektorer står i strikt proportion till andelen tjänstemän, vilket innebär en ökad distanskänslighet för de varuproducerande sektorerna i förhållande till de förstnämnda beräk- ningarna. Resultaten i kolumn 2 i tabell 4.3 visar att omfördelningen helt går från den sämst belägna (Norra) till den bäst belägna regionen (Mellersta). En jämförelse mellan kolumn 1 och 2 visar att tillväxttakten inte blir lägre på grund av den ökade distanskänsligheten hos företagen.
Tabell 4.3 Regionala produktionsandelar vid olika förutsättningar om sektoremas distanskänslighet Region Beräkning
] 2 Mellersta regionen 0,42 0,49 Södra regionen 0,38 0,38 Norra regionen 0,20 0,13 Tillväxttakt 2,6% 2,6%
Tabell 4.4 visar den återgångi produktionsandelar som kan uppnås vid en ensartad halvering av Norra regionens inomregionala distanser, genom ett förbättrat kommunikationssystem i denna region. Som framgår av tabellen ger beräkningen en fördubblad produktionsandel för Norra regionen på bekostnad av övriga regioner. En satsning på kommunika- tionssystemet inom en region är således under i övrigt oförändrade förhållanden ett verksamt medel för att höja regionens relativa ekono— miska betydelse.
Tabell 4.4 Regionala produktionsandelar vid en halvering av Norra regionens inom- regionala distanser Region Beräkning
2 1 0 Mellersta regionen 0,49 0,41 Södra regionen 0,38 0,32 Norra regionen 0,13 0,27
Tillväxt takt 2,6% 2 ,6%
För att belysa effekten på tillväxt och lokalisering av investeringar i det mellanregionala transportsystemet antas alla avstånd mellan regionerna halveras. Tabell 4.5 visar resultaten av denna beräkning. En förbättring av det mellanregionala kommunikationssystemet är som framgår av tabellen ej neutralt utan leder till omfördelningar av produktionen mellan regionerna. Enligt beräkningarna är det Norra regionens produktions- andel som ökar på bekostnad av Södra regionen. En utvärdering av rimligheten i en halvering av alla restider mellan regionerna kräver naturligtvis noggranna bedömningar av kostnaderna för denna omlägg- ning.
Tabell 4.5 Regionala produktionsandelar vid en halvering av alla interregionala distan-
ser Region Beräkning
2 11 Mellersta regionen 0,49 0,51 Södra regionen 0,38 0,31 Norra regionen 0,13 0,18 Tillväxttakt 2,6% 2,6%
En mera fullständig belysning av integrationsproblemet ges vid en halvering av enbart de inomregionala distanserna i alla tre regionerna. Tabell 4.6 ger de sammanfattande resultaten vid en jämförelse med beräkning 2. Som framgår kan inte heller en likformig förbättring av tillgängligheten inom regionerna betraktas som neutral för produktio- nens regionala förläggning. Enligt beräkning 12 kommer Mellersta regionen, vars inomregionala distanser är relativt kortare än i övriga regioner, att kraftigt minska sin produktionsandel. Minskningen tillfaller Södra regionen medan Norra regionens andel av produktionen förblir oförändrad.
Tabell 4.6 Regionala produktionsandelar vid en halvering av alla inomregionala distan-
ser Region Beräkning
2 1 2 Mellersta regionen 0,49 0,35 Södra regionen 0,38 0,52 Norra regionen 0,13 0,13
Tillväxttakt 2,6% 2,6%
Figur 4: ] Illustration av effekter av arbetsbespa- rande teknisk utveckling
Eftersom koefficienterna för kapitalåtgången är osäkra görs vissa beräk- ningar med förändrade koefficientantaganden för att belysa modellens känslighet i dessa avseenden (se tabell 4.1). Som jämförelse användes beräkning 1. En trivial konsekvens av en generell sänkning av dessa koefficienter med 10% (beräkning 6) är den relativa ökningen av tillväxttakten med 11 procent. Såväl sektor- som regionandelar lämnas helt oförändrade. Denna modell är sålunda strukturellt helt stabil med avseende på antaganden om nivån på kapitalåtgångskoefficienterna.
Förändringar i enskilda kapitalåtgångstal har däremot strukturell inver- kan. Koefficienten för hushållen (huvudsakligen bostäder) är den individuella koefficient som har störst betydelse för lösningen. Den är dessutom mycket svår att estimera i den svenska ekonomin med dess omfattande marknadsreglering. I en känslighetsprövning reduceras därför den första beräkningens koefficient för hushållssektom med 40 procent (beräkning 3). Resultatet blir en ökning av tillväxttakten från 2,6 procent till 3,8 procent. Regionandelama påverkas mycket litet, medan sektor- strukturen förändras på nationell nivå. Byggnadssektorns produktions- andel minskas med en procentenhet som helt tillfaller metallsektorn. Även i detta fall är tillväxttakten den känsligaste variabeln medan region- och sektorstrukturen även här visar stor stabilitet för störningar i parametervärden.
4.5. Effekter av arbetsbesparande teknisk utveckling
Beräkningsalternativ 5 visar konsekvensen av en förbättrad effektivitet i användningen av arbetskraften. Åtgångstalen för arbetskraft reduceras med 10 procent för alla sektorer. Resultatet blir en stegring av
Seri/ice- produktion AA- produktion av arbete
KK: produktion av kapitaltjänsler
O - balanserad relation mellan service— och byqqnadsproduktion vid de tekniska möjligheterna AA och KK nor tillväxten maximeras
O'! balanserad relation vid tillväxtmaximermq när A'K och KK gäller
Byggnads- produktion
tillväxttakten från 2,6 procent till 3,4 procent. På nationell nivå reduceras Tjänstesektorns produktionsandel med 3 procentenheter som överföres till Metallindustri och Byggnadsindustri. Denna förskjutning kan förutom av det ökade byggnadsbehovet förklaras med Rybczynskis teorem som förenklat illustreras i figur 4: l.
Koefficientstrukturen i modellen kan återges som linjära begränsnings- linjer, som båda måste vara bindande i denna typ av modell. En möjlig jämviktspunkt ges av punkten a, som antages vara utgångsläget. Origostrå- len OQ ger då sektorandelarna. En likformig ökning i arbetsproduktivi- teten kan illustreras av den streckade arbetslinjen. En ny jämviktslösning måste ligga på origostrålen OQ1 med ökad relativ betydelse för byggnadsproduktion som är mera arbetsintensiv.
Beräkningen visar att antaganden om arbetsproduktivitetens utveckling i de olika sektorerna har betydelse inte bara för tillväxttakten utan också för den sektoriella produktionsstrukturen. Däremot är de samlade regionala produktionsandelama stabila för dessa variationer.
4.6. Effekter av förändrad konsumtionsbena'genhet
En allmän stegring av sparkvoten inom hushållssektom har också betydelse för lösningen. En sänkning av hushållens konsumtionsandel med 10 procent (beräkning 4) ger en ökning av tillväxttakten från 2,6 procent till 3,1 procent, vilket direkt återverkar på Byggnadssektom och Metallsektorn som används för kapacitetsuppbyggnad. Även i denna beräkning kvarstår den strukturella stabiliteten i de regionala produk- tionsfördelningama.
4.7 Slutsats av känslighetsanalysen
Känslighetsanalyserna visar att den regionala produktionsstrukturen är synnerligen stabil för rimliga variationer i modellens tekniska koefficien- ter och i konsumtionsbenägenheten. Däremot har kommunikationssyste— mets struktur och sektoremas efterfrågan på kommunikation en mera avgörande betydelse för de samlade regionala produktionsandelarna.
Sektorsstrukturen på nationell nivå påverkas främst av allmänna tillväxtbefrämjande förändringar i arbetskraftsbehov och konsumtions- kvoten. Genom den ökade tillväxten krävs i dessa fall ökade produktions- andelar för Byggnads- och Metallindustrin. Kapitalbehovet för hushålls- sektorn är den individuella koefficient som har störst betydelse för utvecklingsförloppet.
4.8. Komparativa regionala produktionsfördelar för olika sektorer
För att beskriva de sektorstrukturer som ger maximal produktionstillväxt på lång sikt i regionerna anges i tabellerna 4.7 och 4.8 vilka sektorer som blir över- respektive underrepresenterade i de tre regionerna vid de alternativa beräkningarna. Med över- respektive underrepresentation menas att en regions andel av den nationella produktionen i en viss sektor
Tabell 4.7 Tillväxtbefrämjande sektoriell överrepresentation i olika regioner
Region Beräkning
1 2 3 4 5 6 7 8 9 Mälarregionen Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Nat serv Nat serv (Region 1) Nat serv Nat serv Nat serv Nat serv Nat serv Nat serv Nat serv Metall Metall
Extrak- Extrak- Extrak- Extrak- Extrak- Extrak- Extrak- Extrak— Extrak- tiv tiv tiv tiv tiv tiv tiv tiv tiv Södra regionen Livsm Graf Livsm Livsm Livsm Livsm Livsm Graf Graf (Region 2) Kemisk L ivsm K em isk Kemisk Kemisk Kemisk Kemisk Livsm Livsm Kemisk K em isk Kem isk
Norra regionen Graf Livsm Graf Graf Graf Graf Graf Graf Graf (Region 3) Livsm Text Livsm Livsm Livsm Livsm Livsm Livsm Livsm
Text Extrak- Text Text Text Text Text Text Text tiv
Tabell 4.8 Tillväxtbefrämjande sektoriell underrepresentation iolika regioner
Region Beräkning
1 2 3 4 5 6 7 8 9 Mälarregio nen Livsm Livsm Livsm Livsm Livsm Livsm Livsm L ivsm Livsm (Region 1) Graf Graf Graf Graf Graf Graf Graf Graf Kem
K em Kem Kem Kem Kem K em Kem K em Graf
Södra regionen Extrakt Extrakt Extrakt Extrakt Extrakt Extrakt Extrakt Extrakt Extrakt
(Region 2) Text Tra Text Text Text Text Text Text Text Tra" Text Tra" Tra" Tra" Tra" Trä Tra" Tra"
Norra regionen Nat serv Nat serv Nat serv Nat serv Nat serv Nat serv Nat serv Nat serv Nat serv
(Region 3) Kem Kem Kem Kem Kem Kem Kem Kem Kem
Trä Trä Trä
markant över- respektive understiger regionens sammanlagda andel av rikets produktion. Av tabellerna framgår att beräkningarna ger sektor- strukturer för regionerna som är mycket stabila för de alternativa beräkningar som utförts.
För Målarregionen gäller genomgående att regionen får komparativa fördelar, dvs. överrepresentation, för Nationell service och Extraktiv ind. medan regionen har relativa nackdelar i produktionen gentemot andra regioner i Livsmedels-, Grafisk och Kemisk industri. Södra regionen har genomgående relativa produktionsfördelar för Livsmedels- och Kemisk industri. Underrepresenterade är Extraktiv-, Textil— samt Träindustri. Norra regionen får överrepresentation för Livsmedels- och Textilindustri medan i alla beräkningar Nationell service och Kemisk industri är underrepresenterade.
Det bör betonas att dessa beräkningar i särskilt hög grad drabbas av svagheter i dataunderlaget, eftersom mätningar av regionala varuström- mar helt saknas för närvarande. Alternativa möjligheter att beräkna regionala produktivitetsskillnader utnyttjas i en artikel som publiceras i en engelsk antologi under 1974.1 Dessa beräkningar har givit mera intressanta och rimliga regionala alternativ. Bl. a. omfördelas Trä-, Massa- och pappersindustri och Extraktiv industri från Mälarregionen till mera glest befolkade regioner.
Appendix
Tabell A.1 Regionala skillnader i arbetskraftsåtgång i de numeriska beräkningarna (Index för Mellersta regionen = 100)
Sektor Mellersta Södra Norra regionen regionen regionen Trä, massa o pappersind 100 109 96 Grafisk ind 100 119 115 Livsmedelsind 100 125 129 Textilind 100 97 106 Kemisk ind 100 138 100 Metallind 100 118 106 Nationell serv 100 121 132 Regional serv 100 121 132 Byggnadsv 100 100 100 Extraktiv ind 100 100 100
Källa: A. Granholm och 0. Ohlsson. Tillämpning av en modeH för interregional 1 På Saxon House Pub- planering, bilaga 13 till SOU 1974: 1. lishing Company.
Tabell A.2 Regionala skillnader i kapitalåtgång i de numeriska beräkningarna (Index för Mellersta regionen = 100)
Sektor Mellersta Södra Norra regionen regionen regionen Trä, massa o pappersind 100 68 170 Grafisk ind 100 106 67 Liv smedelsind 100 1 35 100 Textilind 100 166 170 Kemisk ind 100 113 156 Metallind 100 74 25 0 Nationell serv 100 138 233 Regional serv 100 75 106 Byggnadsv 100 74 100 Extraktiv ind 100 100 100
Källa: Se tabell A.].
Tabell A.3 Olika varugruppers andel av de totala konsumtionsutgifterna samt genomsnittlig konsumtionsbenägenhet i skilda regioner 1969 (procent)
Varugrupp Region
Storstads— Mellan- Landsbygds- regionen regionen regionen Tjänster 25,4 20,9 18,4 Mindre varaktiga varor 8,6 9,9 9,9 Mer varaktiga varor 10,8 12,6 11,9 Mat och dryck 21,9 22,3 27,3 Sprit och tobak 5,5 4,4 4.2 Kläder och skor 8,5 9,7 9,5 Bostäder 18,1 18,5 15,7 Inventarier och husgeråd 6,9 8,6 8,0 Hälso- och sjukvård 2,9 2,0 2,0 Transporter och kommunikationer 14,1 14,4 16,0 Nöjen — relcreation och utbildning 9,6 9,8 8,6 Utlandsresor 3,1 2,1 1,2 ”Förädlad” mat 23,1a 18,9a 12,0a Genomsnittlig konsumtionsbenägenhet 1,065 1.027 1.025
a Andel i procent av den totala konsumtionen av Mat och dryck. Källa: B. Johnson och A. Meuller, Interaktion mellan konsumtion och storstadstill— växt, Mem. no 33. Nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universrtet 1972.
Tabell A.4 Sektorindelning
Trä-, massa- och pappersindustri Grafisk industri Livsmedels-, dryckes— och tobaksindustri Textilindustri Kemisk-, petroleum-, gummi- och plastvaruindustri Metallindustri Varuhandel, bank och försäkring, uppdragsverksamhet (s. k. Nationell service) Reparation av hushållsvaror, el, gas och vatten, restaurang och hotell, samfärdsel, post och tele, fastighetsförvaltning, övriga privata tjänster (5. k. Regional service) 9. Byggnadsindustri 10. Jordbruk, skogsbruk, fiske, gruvor och mineralbrott, jord- och stenindustri, skeppsvarv (huvudsakligen extraktiv industri) 11. Hushåll 12. Utlandet
?OF'PW-"FP'PE—
Tabell A.5 Distanselasticitet i de två alterna- tiven Sektor Alternativ 1 Alternativ 2 l —1 —1,36 2 —1 —l,78 3 —1 —1,50 4 —1 —1,36 5 —1 —1,68 6 —1 —1,60 7 ——3 —3 8 ...en _oo 9 __|» _oo 10 —1 —1,42 11 —ao _oo
Tabell A.6 Förteckning över genomförda beräkningar
Beräkning nr Förutsättningar
1 Utgångsberäkning Distanselasticitet enligt alternativ 1. 2 Distanselasticitet enligt alternativ 2. 1 övrigt samma förutsättning som beräkning 1. 3 Reducering av hushållssektorns capital—outputkvoter med 40 %. 1 övrigt samma förutsättningar som beräkning ]. 4 Konsumtionskvoten reduceras likformigt med 10 %. I övrigt samma förutsättningar som beräkning 1. 5 Labour-outputkvoterna reduceras likformigt med 10 %. I övrigt samma förutsättningar som beräkning 1. 6 Samtliga element i capital-outputmatrisen reduceras med 10 %. 1 övrigt samma förutsättningar som beräkning 1. 7 Labour-outputkvoterna reduceras med 10 %. Samtliga element i capital-outputmatrisen reduceras med 10 %. I övrigt samma förutsättningar som beräkning 1. 8 Distanselasticitet enligt beräkning 2, capital-outputmatris enligt beräkning 3, labour-outputkvoter enligt beräkning 5. I övrigt samma förutsättningar som beräkning 1. 9 Distanselasticitet enligt beräkning 2, capital-outputmatris enligt beräkning 3, labour-outputkvoter enligt beräkning 5. Konsum- tionsandelen av serviceproduktionen ökas med 10 % medan konsumtionsandelen av övriga sektorer reduceras likformigt så att konsumtionskvoten bibehålls oförändrad. I övrigt samma förut- sättningar som beräkning 1. 10 Halvering av Norra regionens inomregionala distanser. I övrigt samma förutsättningar som beräkning 2.
11 Halvering av alla interregionala distanser. I övrigt samma förutsätt- ningar som beräkning 2. 12 Halvering av alla inomregionala distanser. 1 övrigt samma förutsätt-
ningar som beräkning 2.
V En modell för regionala utvecklings- förlopp — investeringar och transporter
— av Lars Lundqvist och Folke Snickars
”___/___!
1 Inledning
Den snabba strukturomvandlingen har lett till ett ökat intresse för regionala fördelningsproblem. Uppmärksamheten har bland annat riktats mot frågor kring befolkningsutveckling, serviceutbud och näringslivets sammansättning. Sedan ERU:s tillkomst har förändringar i den regionala strukturen fortlöpande varit föremål för omfattande analys med syfte att skapa ett samlat underlag för regionalpolitiska åtgärder. Den ökade kunskapen har förbättrat möjligheterna att medvetet beakta de regionala konsekvenserna av olika nationella utvecklingsalternativ. Rumsliga fördel- ningsaspekter har fått en växande tyngd vid övergripande välfärdspoli- tiska bedömningar.
Teorier om verksamheters spridning i rummet byggde ursprungligen på rena transportkostnadskalkyler. Så småningom vidgades dessa kalkyler till att även innefatta andra regionala produktionsbetingelser som tillgång till produktionsfaktorer och avsättningsmöjligheter. Genom att direkt föra in hushållssektom i analysen och genom att ta hänsyn till icke prissatta miljöfaktorer utvecklades teorin ytterligare. I ERU 70 koncen- trerades intresset på faktorer som påverkar hushållens, företagens och den offentliga sektorns lokaliseringsval samt beroenden mellan dessa. Den nu avslutade ERU-etappen har ägnat stor uppmärksamhet åt en samman- fattande beskrivning av levnads- och produktionsmiljö i skilda orter och regiontyper. Inventeringen kan ses som ett första led i utarbetandet av en integrerad ortssystempolitik vars syfte är att samordna samhällets åtgärder för att styra förändringarna i ortssystemet mot ett från välfärdspolitisk synpunkt önskvärt regionalt utvecklingsförlopp.
Man kan i samband med analys av regionala utvecklingsförlopp urskilja minst tre ambitionsnivåer.
a) Prövning av samstämmigheten mellan nationell och regional planering
Nationell ekonomisk planering arbetar traditionellt på en aggregerad nivå. Från övergripande bedömningar av ekonomiska storheter, t. ex. sparande, konsumtion och produktivitet, sker en nedbrytning till analys av utvecklingen inom olika branscher av näringslivet. De svenska långtids-
utredningarna bygger på denna metodik. Ett direkt hänsynstagande till planer och prognoser utarbetade inom regionala organ har hittills inte varit möjligt inom detta steg. För ändamålet fordras en ytterligare rumslig nedbrytning av analysen. Därigenom kan mål för den regionala utvecklingen avstämmas mot resultatet av den nationella sektorplane- ringen. Det blir möjligt att pröva samstämmigheten mellan regional utvecklingsplanering och nationell ekonomisk planering. Finns det något regionalt utvecklingsförlopp som samtidigt uppfyller mål anknutna till nationell och regional nivå?
b) Analys av alternativa regionala utvecklingsförlopp
Förutsatt att resultaten av nationell sektorplanering visar sig förenliga med mål för den regionala utvecklingsplaneringen, t.ex. beträffande befolkning och sysselsättning, finns frihet att inrikta det regionala utvecklingsförloppet efter övriga välfärdspolitiska mål. Genom att formu- lera alternativa välfärdsmått kan skilda framtidsperspektiv studeras. Utvecklingsalternativen beskriver den regionalpolitiska handlingsfrihet som betingas av de grundläggande produktions- och sysselsättningskra- ven. Vid en övergripande bedömning av alternativen är en metodik för hantering av målkonflikter nödvändig.
c) Val av regionalpolitiska medel
Om en viss inriktning av den regionala utvecklingen prioriteras återstår problemet att välja regionalpolitiska åtgärder som påverkar den regionala utbyggnaden i önskad riktning. Valet av medel och åtgärdernas styrka blir beroende på avvikelsen mellan det önskade regionala utvecklings- förloppet och förväntad spontan utveckling.
Det faktaunderlag som ERU:s analyser av hushållens levnadsvillkor och näringslivets produktionskostnader ger kan sammanställas till en beskriv- ning av Sverige som ett ”produktionslandskap” och som ett ”levbarhets- landskap”. Varje välfärdspolitiskt orienterad analys av ortssystemets eller regionsystemets långsiktiga utveckling bör syfta till att på bästa sätt utnyttja denna samlade kunskapDetta kan ske på olika geografisk nivå och med olika utgångspunkter.
Avsikten med denna framställning är att presentera en modell för analys av regionala utvecklingsförlopp. Modellen kan användas för att belysa de tre ambitionsnivåer som skisserats ovan. Ett första syfte är att på översiktlig regional nivå pröva samstämmigheten mellan sektoriella produktionsprognoser baserade på resultat från 1970 års långtidsutred- ning och regionalt definierade planeringsramar för befolkningens fram- tida fördelning enligt beslut av "riksdagen 1972. Huvudsyftet är dock att
studera egenskaperna hos det regionala utvecklingsförlopp, som maxime- rar tillgängligt konsumtionsutrymme under förutsättning att produk- tions— och befolkningsmål samtidigt är uppfyllda. Modellen bygger således på ramar för befolkningsutvecklingen, som i sin tur kan spegla ambitioner rörande hushållens levnadsvillkor i olika regioner. Genom att dessutom använda uppgifter om produktionsbetingelser i form av arbets- och kapitalproduktivitet samt åtkomlighet i transportsystemet utnyttjar modellen viktiga delar av den beskrivning av produktions— och levnads- miljö som håller på att byggas upp.
Den här presenterade modellramen kan ses som en utvidgning av den modellansats, som beskrivs i Arne Granholms och Olle Ohlssons bidrag.1 Vidareutvecklingen har speciellt gällt två aspekter. För det första har Granholms och Ohlssons undersökning av produktions- och sysselsätt- ningsfördelningen 1980 ersatts av en förloppsanalys där det totala ut- fallet av utvecklingen under en 20—årsperiod beaktas. Därigenom kan lokaliseringsmönstrets förändring över tiden studeras med hänsyn till olika målsättningar. Samtidigt kan resultatens känslighet för alternativa val av tidsvärdering och planeringshorisont bedömas.
För det andra har kostnader för transporter inkluderats i analysen. Som tidigare framhållits har transportkostnader för leverans av råvaror och färdigvaror varit föremål för stort intresse inom klassisk lokaliserings- teori.2 Tillsammans med produktivitetsskillnader har läget i förhållande till råvaru- och avsättningsmarknader använts för att förklara det rumsliga produktionsmönstret. Industrialiseringen och automatiseringen har lett till en ökad specialisering och växande beroende mellan enskilda produktionsenheter. Dessa ömsesidiga beroenden kan uttryckasi form av s.k. input-output-tabeller som för varje sektor anger den andel av produktionsvärdet som levereras från övriga sektorer. Förekomsten av beroenden mellan enskilda produktionsenheter leder till att produktions- kostnadema i en viss region påverkas av hela lokaliseringsmönstrets utseende. Detta försvårar kraftigt den analytiska hanteringen samtidigt som det understryker vikten av en samordnad behandling av hela det regionala produktionssystemet. Den ökade betydelsen av personkontak- ter har bl. a. inom ERU varit föremål för ingående analys.3 Betydande regionala åtkomlighetsskillnader påverkar kostnaden för att realisera önskvärda personkontakter.4 Det finns således starka skäl att i modellen direkt beakta transportsystemets roll i det regionala utvecklingsförloppet, även om detta på grund av både teoretiska och empiriska problem tills vidare måste ske på ett prelimärt och översiktligt sätt.
Inom ekonomisk tillväxtteori ställs ofta problemet att maximera det diskonterade värdet av den totala konsumtionen över en viss tidsperiod under restriktioner som anger produktionskapitalets förändring över tiden.5 Konsumtionsutrymmet definieras som skillnaden mellan totalt produktionsvärde och totala investeringar. Investeringarna betrakas där- vid som en nödvändig uppoffring för att trygga framtida konsumtion. Klassiska tillväxtmodeller innehåller inga rumsliga element. Vid studium av regionala utvecklingsförlopp är dock kopplingen mellan tid och rum av central betydelse. Rummet ger upphov dels till områdesspecifika produk-
' Se Bilaga 13. 2 Se t. ex. J. Serck- Hansen, Optimal patterns of location, Amsterdam 1970. ” Se sou 1970: 14, bilaga 5 samt SOU 1970: 15, bilaga 10. 4 G. Törnqvist, Kontakt- behov och resemöjlig- heter — några Sverige- modeller för studier av re— gionala utvecklingsalterna- tiv. Uppsatsen ingår i ERU: s debattbok Regio- ner att leva i, Stockholm 1972. 5 Se underlagsmaterial till T. Restads bidrag till denna bilaga.
tionsbetingelser och levnadsvillkor, dels till efterfrågan på transporter för att realisera nödvändiga leverans- och kontaktbehov. De regionala produktivitetsskillnaderna kan utan större teoretiska utvidgningar inklu- deras i den ekonomiska tillväxtteon'n. Betydligt svårare är det att på ett tillfredsställande sätt ta hänsyn till de interregionala transporterna. Även om kostnaderna för leveranser och kontakter motsvarar en endast marginell del av totala produktionsvärdet, utgör de utan tvivel väsentliga faktorer vid enskilda lokaliseringsbeslut. Samhällsekonomiskt bör kostna- derna för transporter, som alstras av ett lokaliseringsmönster, betraktas som uppoffringar för att uppnå en given produktionsnivå och jämställas med de uppoffringar (investeringar) som görs till förmån för framtida konsumtion. Syftet med denna framställning är att studera investerings— kostnadernas och transportkostnadernas inverkan på konsumtionsutrym- met vid alternativa regionala utvecklingsförlopp. Gemensamt för dessa alternativ är att de uppfyller grundläggande produktions- och sysselsätt- ningskrav.
I det följande ges först en översiktlig presentation av modellen och dess väsentligaste egenskaper. Därefter redovisas resultaten av ett antal beräkningar med modellen och slutligen jämförs dessa utvecklingsförlopp med resultaten från andra modellstudier och med observerade och förväntade regionala utvecklingstendenser.
2 Modellutformning
Hushållssektorns framtida lokalisering antas given av de regionalpolitiska planeringsramarna. Produktionssektorerna klassificeras efter geografiska bindningar och marknadssituationer som antingen nationellt rörliga eller regionalt bundna. Endast de nationellt rörliga sektorerna betraktas som lokaliseringsbara enheter i modellen. Dessa har hopgrupperats till sju branscher: Skogsindustri, grafisk industri, livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru- och tobaksindustri), textilindustri (inkl. beklädnadsindustri), kemisk industri (inkl. gummiindustri), metall- och verkstadsindustri (exkl. varvsindustri) samt nationell service, Den senare sammansätts av de nationellt inriktade delarna av bank- och försäkringsverksamhet, upp- dragsverksamhet, partihandel samt av övriga tjänstesektorer. I fortsätt- ningen kommer orden bransch och sektor att användas synonymt.
Tabell 2.1 Modellens regionindelning
Riksområde (länsbeteck- ning)
ER U:s beteck— ning
AB
Stock— holm
CDETU FGHI KLM NOPR SWX YZ ACBD Östra Små- Syd- Väst- Norra Mel— Övre Mellan- land Sve- Sverige Mellan lersta Norr— Sverige med rige Sve— Norr- land
öarna rige land
Riket indelas i de åtta s.k. riksområdena enligt tidigare av ERU föreslagna principer, se tabell 2.1.
Tiden mellan 1965 och 1985 indelas i fyra S-årsperioder. Åren 1970, 1975, 1980 och 1985 har valts att karaktärisera respektive tidsperiod. Som planeringshorisont kan vart och ett av dessa årtal väljas.
Allmänt kan tilläggas att balans har eftersträvats mellan den sektori- ella, regionala och temporala detaljeringsgraden inom ramen för de beräkningsmässiga begränsningarna.
De grundläggande kraven på den regionala utvecklingen antas bestå i dels nationellt bestämda produktionsmål för de sju rörliga branscherna, dels regionalt specificerade sysselsättningsmål. Dessa krav införes i modellen som restriktioner och uppfylls därför samtidigt av varje tänkbart utvecklingsförlopp, som blir resultatet av modellkalkylerna. Utgångsläget ges av produktionsmönster och sysselsättning år 1965. För 1970 har använts skattningar av faktisk branschproduktion och sysselsättning med hjälp av preliminär statistik. Utvecklingen av branschernas produktion på nationell nivå för åren 1975, 1980, 1985 har erhållits genom att förlänga prognoserna i 1970 års långtidsutredning. Utgående från riksdagsbeslut med anledning av proposition 1972: 111 har ramar för befolkningen i ERU:s riksområden beräknats för åren 1975, 1980, 1985. Med hjälp av uppskattade förvärvsintensiteter har befolkningsramarna för varje region översatts till sysselsättningsmål. Arbetskraftsåtgången relateras till pro- duktionsvärdet medelst regionalt och sektoriellt varierande labour- outputkvoter,skattade ur industristatistiken för år 1965. Dessa åtgångstal antas över tiden följa sektoriellt definierade produktivitetstrender, vilket innebär en orealistisk konservering av observerade regionala produktivi- tetsskillnader. En mera ingående behandling av produktivitetsförhållan- denas dynamik har dock inte varit möjlig att genomföra inom ramen för detta arbete.
Förutom restriktioner på den nationella produktionsutvecklingen och den regionala sysselsättningsutvecklingen innehåller modellen samband som anger hur produktionskapaciteten förändras mellan tidsperioderna. Värdet av föregående tidsperiods kapitalstock förutsätts minska med en för varje sektor specifik avgångstakt. Genom att till detta värde addera den utbyggnad av kapitalstocken, som skett under tidsperioden, erhålles den nya, förändrade produktionskapaciteten. I modellen antas att kapitalstock och produktionsvärde är relaterade till varandra medelst regionalt och sektoriellt definierade kapitalkvoter. Förändringen i varje tidsperiod antas vidare begränsad. Med hänsyn till omställningsproblem av teknisk och social natur har för varje bransch införts en maximal expansionstakt, som motsvarar högsta observerade ökningstakt i syssel- sättningen i något län under perioden 1950—1965. Gränsen för kontrak- tionen i en bransch ges av takten i kapitalförslitningen (deprecierings- takten).
1 G. Guteland, Regionala prod uktionsbetingelser i Sverige. ERU, 1967 (stencil). Y. Åberg, Regionala pro— duktivitetsskillnader, ERU, 1972 (stencil).
Sammanfattningsvis har modellens restriktionssystem följande struk- tur:
R estriktioner:
1. Den branschvisa produktionen skall ej understiga nationella produk- tionsmål på basis av 1970 års långtidsutredning. Detta skall gälla för varje bransch och tidsperiod.
2. Den totala regionala sysselsättningen skall uppfylla sysselsättningsmål motsvarande befolkningsutvecklingen enligt proposition 1972: 1 l 1. Detta skall gälla för varje region och tidsperiod.
3. För varje bransch, region och tidsperiod sammansätts kapitalstocken av den deprecierade kapitalstocken från föregående tidsperiod och den därefter beslutade utbyggnaden.
4. Mellan produktion (produktionsökning) och kapitalstock (utbyggnad av kapitalstock) råder fasta relationer.
5. Utbyggnaden av kapitalstocken begränsas av maximal sysselsättnings- expansion.
Om problemet är välställt, dvs. det existerar ett antal skilda utveck- lingsförlopp, som alla uppfyller kraven i restriktionssystemet, bör nästa steg vara att värdera dessa alternativ. Det gäller att fastlägga ytterligare mål för den regionala utvecklingen. Restriktionerna uttrycker ambitioner beträffande produktionstillväxt, sysselsättning, kapacitets- utnyttjande samt takten i den strukturella omvandlingen. Av de överordnade målen för den nationella ekonomiska politiken enligt 1970 års långtidsutredning återstår väsentligen önskemålen om snabb och jämn tillväxt av den privata konsumtionen och jämn fördelning av levnadsstan- darden mellan hushållen. I fortsättningen skall olika mått på utrymmet för den totala konsumtionen uppmärksammas.
De rent fördelningspolitiska målen avseende såväl disponibla real- inkomster som icke prissatta varor och tjänster kommer inte att ges en direkt behandling. Indirekt kan dock gjorda förutsättningar beträffande tillväxt av nationalprodukt och befolkningsfördelning tolkas i termer av manöverutrymme och ambition inom fördelningspolitiken.
Som framhållits inledningsvis bör vid en likvärdig behandling av rummet och tiden uppoffringar för transporter och investeringar jämstäl- las vid beräkning av det totala tillgängliga konsumtionsutrymmet. Modellens värderingsinstrument består därför av två komponenter: total investeringskostnad och total transportkostnad.
Regionala produktionsbetingelser har varit föremål för ingående studier inom ERU:s ram.' Betydande produktivitetsskillnader föreligger mellan skilda regioner. En del av dessa skillnader kan förklaras av t. ex. variationer i storlekssammansättning hos företagen eller åldersfördelning hos realkapitalet. Även efter korrektion för sådana faktorer återstår dock signifikanta regionalt och sektoriellt betingade skillnaderi produktions- förutsättningar. Produktivitetsdifferenserna har skattats i form av kapital-
åtgång per produktionskrona med hjälp av uppgifter om energiförbruk- ning hämtade ur industristatistiken för 1965. Något försök till korrektion av dessa capital-output-kvoter har inte bedömts möjlig inom ramen för detta arbete. De använda måtten kan därför förväntas överskatta bakomliggande äkta produktivitctsdifferenser. Den totala kostnaden för bruttoinvesteringar i de nationellt rörliga sektorerna erhålls genom att diskontera den för varje tidsperiod summerade kapitalåtgången till nuvärde.
Den andra huvudkomponenten i värderingsinstrumentet sammansätts av transportkostnader för leverans av råvaror och insatsvaror, slutlig användning, export och import. Idealt borde ett transportkostnadsmått dels bygga på realistiska antaganden om transporternas och kontakternas regionala fördelning, dels på en uppskattning av resursåtgången inom transportsektorn. De mellansektoriella leveransernas värdemässiga storlek framgår av input-output-tabellen. Beroende på de levererade varornas och tjänstemas karaktär, antalet tillverkningsställen etc. är marknaden mer eller mindre lokalt eller nationellt inriktad. Verksamheter med en rent lokalt betonad marknad har genom den tidigare beskrivna sektorindel- ningen avförts ur lokaliseringsanalysen. Kvar finns de sju nationellt rörliga branscherna. Inom ramen för var och en av dessa finns varor av helt olika beskaffenhet. Vissa leveransströmmar kan förmodas vara mycket avståndskänsliga medan andra kännetecknas av stor regional spridning. I brist på mellanregional input-output-statistik måste något a priori—antagande om transportströmmarnas regionala fördelning göras. Ett sådant antagande är att för varje lokaliseringsmönster intermediära leveranser och slutleveranser fördelar sig på att totala transportkostnaden minimeras. Detta skulle sannolikt innebära en kraftig underskattning av transportkostnaden. Ett alternativt antagande är att totalleveransema mellan två sektorer fördelar sig likformigt över rummet räknat per produktionsvärdesenhet i både sändande och mottagande sektor. För långa avstånd skulle detta antagande leda till en överskattning av faktiska transporttlöden. Ingen av dessa ansatser är således invändningsfri. Av flera skäl har dock den senare föredragits. Det kan på goda grunder hävdas att den valda branschuppdelningen är alltför grov för att tillåta mera sofistikerade beteende- och marknadsantaganden. Samtidigt som själva sektordefinitionen tenderar att vrida uppmärksamheten mot aggregat med nationella upptagnings- och avsättningsområden kan ut- vecklingen mot specialisering och därmed växande marknader förväntas fortsätta. Tillsammans antyder dessa faktorer att ett transportkostnads- mått byggt på i princip avståndsoelastisk fördelning av totala leverans- strömmar får en över tiden växande relevans. Vad slutligen gäller resursåtgången per transportvolymenhet har denna uppskattats med hjälp av frakttariffer för både järnvägs- och landsvägstransport. Härvid förutsät- tes alltså att dessa fraktkostnader avspeglar de uppoffringar i termer av minskat konsumtionsutrymme, som krävs för att utföra transportarbete. Denna förutsättning kan tyckas synnerligen grov. Godtycket i ansatsen mildras något av att nivån på transportkostnaderna kan varieras paramet- riskt.
] Statistiska meddelan- den N 1972: 44, SCB. 2 L. Lundqvist, F. Snickars, Modellstudier av regionala utvecklingsförlopp. Under- lagsmaterial U 6 till SOU 1974: 1.
Figur 2: I Modellens struktur— och funktion
Med utgångspunkt i ovan relaterade förutsättningar om transport- strömmarnas fördelning och resurskrav har totala transportkostnaden för det nationellt rörliga produktionssystemet bildats enligt följande. De levererade värdena enligt input—outputstatistiken för Sverige år 19681 har transformerats till volym medelst grovt skattade fasta koefficienter. De volymmässiga flödena har sedan fördelats regionalt i proportion till den regionala fördelningen av produktionsvärdena i såväl sändande som mottagande branscher. Därefter har transportkostnaden beräknats med hjälp av för varje bransch specifika frakttariffer. Slutligen har kostnaden för varje tidsperiod diskonterats till nuvärde. Det finns anledning att anta att detta mått underskattar faktiska skillnaderi transportkostnad mellan alternativa regionala utvecklingsförlopp.
Modellen maximerar det totala konsumtionsutrymmet genom att minimera de uppoffringar i termer av investeringar och transporter, som erfordras för att uppnå en viss produktions- och sysselsättningsutveckling i nationellt rörliga branscher. För att underlätta en känslighetsanalys har de två kostnadskomponentema försetts med variabel relativ vikt.
Min im era :
Vägd summa av diskonterade investerings- och transportkostnader i nationellt rörliga branscher.
En formell beskrivning av modellstrukturen med utförlig dokumente- ring av indata finns redovisad i det separat utgivna underlagsmaterialet till detta arbete.2
Modellens uppbyggnad finns sammanfattad i figur 2:l. En första ambition är att undersöka samstämmigheten (konsistensen) mellan
Total betolk- Total produk-
rliingsutvock- tionsutveck- 58:35" Anallls in . ' ns- av a er— 9 Nationell ""9 pröv- nativa soktorpla- ning regiona- Regionalt för- ""ny Sektoriell: |_a utveck delad befolk- fördelad lingsför- ningsutveck- produktions- IOPP
ling utveckling
Förvärvsinton- Regional .
. srtoternas utvecklmgs- förändring planering
Ro ionalt för- de at utbud av arbetskraft
Flo ionalt för- Produk- Regionalt de ad etter- tivitets. tgrdäald
frågan på föränd- : vseek'åne arbetskraft ring V r produktionen
lnveste- Transport- ringsbohov behov
Konsumtions— utrymme
nationell sektorplanering och regional utvecklingsplanering. Vidare är syftet att undersöka utvecklingsförloppens känslighet för valet av mått på konsumtionsutrymme och planeringshorisont. Slutligen skall antydas vilka indikationer modellen kan ge beträffande möjligheterna att realisera konsistenta regionala utvecklingsförlopp.
3 Kortfattad resultatredovisning
Inom ramen för en enperiodig modell visar Granholm och Ohlssonl att samstämmighet föreligger mellan 1970 års långtidsutrednings produk- tionsmål och produktivitetsantaganden och regionala sysselsättningsmål enligt 1967 års länsplanering för år 1980. Huruvida denna konsistens i själva verket kan upprätthållas även för mellanliggande tid fram till 1980 kan inte avgöras med den enperiodiga modellen. Att problemet långt ifrån är trivialt framgår av ett enkelt räkneexempel i underlagsmateria- let.2 Där visas för en ekonomi med två regioner och två sektorer att, även om produktions- och sysselsättningsmålen kan uppfyllas vid planerings- horisonten och målen för mellanliggande tidpunkter antas följa exponenti- ella trender liksom produktivitetsutvecklingen, så kan inkonsistenser uppstå för någon av dessa mellanperioder. Exemplet antyder att modeller, som samtidigt kan behandla flera tidsperioder, är nödvändiga för konsistensprövning av regionala utvecklingsförlopp.
Det väsentligt nya i denna delstudie jämfört med tidigare arbeten är således en explicit behandling av hela tidsförloppet för sektor- och sysselsättningsutvecklingen. Dessutom har sysselsättningsmål på basis av proposition 1972: 111 införts.
Resultaten visar att samstämmighet föreligger under hela perioden fram till 1985 endast om produktionen under de två första S-årsperio- dema utvecklas snabbare i vissa branscher än vad som förutsatts med utgångspunkt i långtidsutredningens prognos. Sysselsättningsmålen i modellen, uttryckta i termer av befolkningsfördelning och förvärvsinten- siteter, är alltså ambitiöst satta i förhållande till produktionsmålen under
Tabell 3.1 Exempel på erforderlig produktionsökning utöver långtidsutredningens prognos för att samstämmighet ska uppnås
Bransch Grafisk Textil- Metall- och industri industri verkstadsindustri
Prod uktionsökning 1965 —1970 enligt långtidsutredningens pro— 0.17 —0.04 5.60 gnos (miljarder kr) Ytterligare erforderlig produk- , A. Granholm OCh 0. tionsökning enligt modellen för Ohlsson, Bilaga 13. att samstämmighet med långtids- 0.22 0.06 1.08 2L- Lundqvist och F- utredningens prognoser skall nås Snickars, underlags- (miljarder kr) material U 6 till SOU
1974:1.
] Se underlagsmaterial U 6 till SOU 1974:1.
perioden 1965—1975. Därefter visar resultaten en tilltagande knapphet på arbetskraft. I slutperioden har endast övre Norrland minimalt erforderlig sysselsättning, medan de flesta övriga regioner uppvisar maximal tillåten sysselsättning. Ett exempel på storleken av de produk- tionsökningar som skulle krävas utöver ökningstakten enligt långtids- utredningen under den första femårsperioden för att uppnå de förutsatta sysselsättningsmålen visasi tabell 3.1.
Uttryckt i antalet anställda motsvarar denna ytterligare produktion ca 45 000 personer. Resultatet kan möjligen förklaras av en överskattning av vissa förvärvsintensiteter under den första lO-årsperioden. Med reserva- tion för osäkerheten iindata antyder dock kalkylerna följande kvalitativa slutsats:
Den förutsatta produktionsutvecklingen i kombination med förväntad befolkningsfördelning och förvärvsintensitet innebär en över tiden växande knapphet på arbetskraft.
Med den formulering som givits modellens restriktioner kan dock sektor— och arbe tskraftsprognoserna betraktas som konsistenta.
Kraven på produktionstillväxt och full sysselsättning tillsammans med begränsningar på takten i den strukturella omvandlingen kan enligt ovan uppfyllas av alternativa regionala utvecklingsförlopp. Det finns sålunda behov av ytterligare målsättningar för att bedöma dessa alternativ. I det följande skall speciellt studeras sådana utvecklingsförlopp som maximerar totalt konsumtionsutrymme. Samtidigt skall konsekvenserna beträffande regional inkomstfördelning diskuteras. En utförligare resultatredovisning och diskussion finns i underlagsmaterialet.l
a) Minimering av sammanlagda investerings— och transportkostnader
Som utgångspunkt för analysen bestäms det regionala utvecklingsförlopp som minimerar det totala nuvärdet av investerings- och transportkostna- der. Av skäl som ovan framförs är kostnadsmåtten i vissa avseenden ofullkomliga. Kring utgångslösningen görs därför ett antal känslighets- analyser. Bland annat varieras den relativa vikten på de båda kostnads- komponentema. För att renodla skillnaderna mellan de på detta sätt framtagna alternativa regionala utvecklingsförloppen görs en närmare analys av de två fall som svarar mot minimering av enbart investerings- kostnader och enbart transportkostnader. Kostnadsmåttens påtalade tendens att överskatta (investeringar) respektive underskatta (transpor- ter) faktiska skillnader mellan alternativa förlopp medverkar till att den totalkostnadsminimerande lösningen uppvisar betydande strukturella likheter med den utveckling som svarar mot minimering av enbart investeringskostnader.
b) Minimering av investeringskostnader
Av de renodlade fallen betraktas först det, då endast investeringskostna- derna förutsättes inkräkta på konsumtionsutrymmet. Från transportkost- nader bortses helt. Med en diskonteringsfaktor på 8% per år erhålls genom minimering av nuvärdet av investeringskostnader för perioden 1965fl985 ett regionalt utvecklingsförlopp enligt figur 3: 1. För varje riksområde anges där sysselsättningsutvecklingen i de nationellt rörliga sektorerna. Som jämförelse visas resultatet av en enperiodig kalkyl för perioden 1965—1985.
För slutåret i den flerperiodiga lösningen noteras endast ett fåtal större avvikelser jämfört med det enperiodiga resultatet. Ett sådant exempel är utvecklingen inom skogsindustrin, där den flerperiodiga lösningen förut-
Sysselsättning, 1000—tal anställda
Stockv Östra Småland Syd- Väst- Norra Mellersta Övre holm Mellan» med sverige sverige Mellan- Norrland Norrland sverige öarna sverige
Skogs- industri
80 60 40 20
20 : 10 [än
40
Emwmmyanm zol...a......gm.g..z_
ccEEl %
Grafisk industri
Livsmedels- industri
industri S 8 8
Textil-
Kemisk industri
N O O
.- O O
verkstadsindustri
Metall- och
N O O
Nationell service
.. O O
PH-H-u—v—w—v—u FFFR' r—r—v—v—l
:r—v—I-V-i' l—v—ll—"l- 65 758565 75 856575 8565 75 8565 75856575856575 8565 7585
Figur 3:1 Sysselsätt- ningsutveckling ] 965— 1985 vid minimering av investeringskostnaderna. Kalkylexempel baserade på beräkningar för del- perioder jämfört med be- räkningar enbart för slutåret.
Anm:. Heldragna staplar anger beräkningar för del- perioder, streckade stap- lar beräkningar enbart för slutåret.
sätter en betydligt långsammare kontraktion i norra Mellansverige (motsvarande ca 17 000 sysselsättningstillfällen) på Smålands bekostnad.
Beträffande utvecklingen i enskilda regioner finner man ett flertal drastiska avvikelser från de likformiga expansions- respektive kontrak- tionsförlopp, som skulle kunna förväntas med utgångspunkt i en enperiodig lösning. Förskjutningar i de relativa produktionsbetingelserna sker på ett komplicerat sätt över tiden. Inom t. ex. Sydsverige leder detta till betydande trendbrott för utvecklingen inom textil-, kemiska samt metall- och verkstadsbranschen. Exponentiella utvecklingsförlopp i alla sektorer och regioner skulle inte uppfylla produktions- och sysselsätt- ningsmålen för tidpunkterna 1970, 1975 och 1980.
Expansionsmönstret i första S-årsperioden kan generellt förutsättas vara beroende av den valda planhorisonten. Vid känslighetstester där planhorisonten successivt sattes till 1970, 1975 och 1985 kunde dock en betydande stabilitet hos utbyggnadsmönstret 1965—1970 konstateras. Detta resultat kan dels förklaras med att trender i arbets- och kapitalproduktivitet antagits vara endast sektoriellt definierade, dels med att de marginella kapitalkvoterna i en viss period förutsätts vara oberoende av investeringsmönstret i tidigare perioder. De komparativa fördelarna förskjuts därigenom tämligen långsamt och kopplingen av beslut över tiden bli.- mycket lös. Detta faktum understryks ytterligare av att endast marginella skillnader uppvisas mellan utvecklingsförloppen vid 8 % resp. 4 % diskontering. Allmänt kan sägas att de högproduktiva näringsgrenarna nationell service, metall- och verkstadsindustri samt kemisk industri tenderar att lokaliseras till storstadslänen vid minimering av investeringskostnaderna. Ett undantag utgör den grafiska industrin, vilken expanderari övriga Mellansverige.
c) Minimering av transportkostnaderna
Det investeringsminimerande regionala utvecklingsförloppet beaktar inte alls kostnaderna för transporter av insatsvaror och färdigvaror. Samtidigt bygger det på kapitalåtgångstal som sannolikt grovt överskattar faktiska regionala skillnader. Som motvikt till detta mått på effektivitet skall nu studeras fallet med ren transportkostnadsminimering. Detta motsvarar den andra extremlösningen, där inga regionala skillnader i kapitalåtgång förutsättes. Liksom vid investeringskostnadsminimeringen har nuvärdet av totala transportkostnader för perioden 1965—1985 bildats genom diskontering med 8% per år. Det regionala utvecklingsförlopp, som sålunda minimerar transportuppoffringen, visas i termer av sysselsättning i figur 3: 2. Där visas också resultatet av motsvarande enperiodiga kalkyl över perioden 1965—1985.
En jämförelse mellan den enperiodiga och den flerperiodiga lösningen visar större skillnader för 1985 än vad som var fallet vid investeringskost- nadsminimeringen. Den enperiodiga lösningen karaktäriseras allmänt av en större koncentration av högproduktiva verksamheter till storstads- länen.
Sysselsättning. 1000- tal anställda
Stock- Ostra Mellan- sverige
Småland Syd- med sverige öarna
Vält- sverige Mellan- sverige
40i::c13:[£[ii Mmmhäw an.
Mellersta Övre Norrland Norrland
Norra
Skogs- industri a: o
20
10
lll ”in
Grafisk industri
%.Mi BJJ]! [:ECDi (==-cdi :cdi
20 80 40 20 10 i
Livsmedels—
industri
[[B] SID. [D]]! DIEHGDDD. ===. m.
Textil— industri
i |
miltal;
Kemisk industri
%, %,200 i .: | så i | ra : = - 100 i l ' , 55 : l DICE; i : : cr:CEl: cd:n: %% 200 %5100 & il—v—o—r—c' r—l—v—H- FFFR'PPl—ä-c—v—r—H'u—u—v—r—l'r—r-q—u—l- 65 75 6565 75 8565 75 8565 75 8565 75 8565 75 85 65 75 8565 75 85 Betydande strukturella skillnader föreligger mellan de investeringsmini- merande och transportkostnadsminimerande regionala utvecklings-
förloppen. I det senare lokaliseras branscher med höga slutleveransande- lar (skogs-, livsmedels- och kemisk industri) eller sektoriellt jämnt fördelade Ieveransbehov (nationell service) till geografiskt och befolk- ningsmässigt centralt belägna regioner, medan branscher med relativt sett låga Ieveransbehov (metall- och verkstadsindustri) expanderar i de perifert belägna regionerna. Regionalt leder detta till ett mera differentie- rat tillväxtmönster i storstadslänen och Mellansverige medan framför allt i norra stödområdet expansionen i metall- och verkstadssektorn domine- rar.
En förskjutning av planhorisonten medför större förändring av
Figur 3: 2 Sysselsätt- ningsutveckling I 965 — 1985 vid minimering av transportkostnaderna. Kalkylexempel baserade på beräkningar för del- perioder iäm fört med be- räkningar enbart för slutåret.
Anm.: Heldragna staplar anger beräkningar för del- perioder, streckade stap- lar beräkningar enbart för slutåret.
1 A. Granholm och O. Ohlsson, bilaga 13.
utbyggnaden i första perioden då enbart transportkostnaderna beaktas än vad som var fallet vid minimering av investeringskostnaderna. Detta är naturligt då transportkostnaden i en viss period beror på investerings- mönstret i samtliga tidigare perioder. De ömsesidiga beroendena mellan branschernas lokalisering introducerar komplicerade kopplingar i tid och rum.
d) Jämförande slutsatser
Av resultatredovisningen framgår att de investeringskostnadsminimerande och transportkostnadsminimerande lösningarna uppvisar strukturellt oli- ka egenskaper. Ett utbytesförhållande föreligger således mellan investe- rings- och transportkostnader. En målsättning, som inte direkt beaktas i modellen, utgörs av önskemålet om jämn regional fördelning av välfär- den. Granholm och Ohlsson] har med en enperiodig modell studerat utbytesförhållandet mellan investeringskostnader och inkomstspridning. Samma inkomstmått kan användas för att utvärdera de fördelningspoli- tiska konsekvenserna av investeringsminimering respektive transportkost- nadsminimering. Tabell 3.2 sammanfattar kostnader och inkomstsprid- ning för de ovan diskuterade regionala utvecklingsförloppen.
Av tabellen framgår att transportkostnaden för den investeringsmini- merande lösningen kan sänkas med knappt 4 % till priset av en ökning av investeringskostnaderna med 17 %. Dessa siffror skall dock bedömas mot bakgrund av de ofullkomliga kostnadsmåtten. Vid en regional och sektoriell nedbrytning av investerings- och transportkostnadssummorna framstår dessa ofullkomligheter klart. Sektoriellt kan t. ex. nästan hela investeringskostnadsdifferensen förklaras av omallokeringen av metall- och verkstadsindustrin.
Tabell 3.2 Jämförelse av kostnadsbild och inkomstfördelning mellan alternativa utvecklingsförlopp
Värderings— Totala investe— Totala trans— Skillnad mellan högsta instrument ringsko stnader portkostnader och lägsta förädlings— (miljarder kr) (miljarder kr) värde per sysselsatt i olika regioner (kr)
1975 1985
Minimering av investe— 65.13 22.43 13 200 23 300 ringskostnader
(b)
Minimering av investe— 65.29 22.17 13 000 21 800 rings- och transport- kostnader
(3)
Minimering av tran- 76.35 21.65 12 600 19 900 sportkostnader
(e)
Anm.: Samtliga värden är angivna i 1959 års priser.
Från fördelningssynpunkt visar sig den transportkostnadsminimerande lösningen klart fördelaktig. Maximal inkomstspridning reduceras med ca 15 % i förhållande till det investeringsminimerande utvecklingsförloppet. Både absolut och relativt ökar diskrepansen mellan lösningarna över tiden. Det av Granholm och OhlssonI studerade utbytesförhållandet mellan konsumtionsutrymme och regional inkomstfördelning förefaller därför bli mindre markerat om transportkostnaden införs som en uppoffring likställd med investeringar. Att det överhuvudtaget existerar ett sådant utbytesförhållande, om konsumtionsutrymmet definieras med hjälp av realistiska kostnadsmått på både investerings- och transportkost- nadssidan, kan inte utan vidare förutsättas.
Möjligheten att via priser, avgifter och subventioner styra ett system av oberoende beslutsfattare i önskad riktning har behandlats ingående inom ekonomisk forskning. Förutsättningar om perfekt konkurrens och rationella beslutsmekanismer bildar ofta utgångspunkten i denna teori.
Allmänt bör en analys av genomförandeproblem innehålla en grundlig beteendestudie, där lokaliseringsval, teknologival och sysselsättningsnivå relateras till t. ex. lönebildning och prisbildning. Med beteendesamband av denna typ kan det förväntade resultatet av olika regionalpolitiska åtgärder belysas. En jämförelse av spontana utvecklingstendenser med önskad förändring av den regionala strukturen ger information om inriktning och omfattning av lämpliga åtgärder.
I mera begränsad mening kan vissa iakttagelser göras utifrån resultaten av den här presenterade modellen. Man kan nämligen strikt matematiskt omformulera problemet att minimera investerings- och transportkostna- der till intäktsmaximering från de olika produktionssektorernas synpunkt. Därigenom kan s. k. knapphetspriser förknippade med den ursprungliga modellen bestämmas. I och för sig är det också möjligt att ange beteendevillkor för att dessa priser skall kunna vidmakthålla önskad lokalisering över tiden. Här skall dock knapphetspriserna endast tas till utgångspunkt för en kvalitativ diskussion av genomförandeproblemen. Begreppen avgift och subvention kommer att ges en snäv tolkning i anslutning till modellen.
Knapphetspriserna är relaterade till modellens restriktionssystem. Till varje produktionsmål hör sektorspecifika subventioner och till varje sysselsättningsmål hör antingen en arbetskraftssubvention eller arbets- givaravgift. Dessutom tillkommer avgifter svarande mot begränsningen av strukturomvandlingstakten. Genom att studera hur dessa storheter varierar över tiden, över branscher och regioner kan vissa allmänna iakttagelser göras beträffande möjligheten att underhålla önskad utveck- ling i en decentraliserad ekonomi.
Som påpekades vid diskussionen kring konsistensproblemet resulterar modellen i överproduktion inom vissa sektorer 1970. För dessa branscher är då den sektorspecifika subventionen noll, medan den för övriga är 1 A. Granholm och O. positiv. över tiden växer sedan dessa subventioner kraftigt. På motsvarande Ohlsson, bilaga 13_
l Regional utveckling och planering (SOU 1971: 16). Bilaga 7 till 1970 års långtidsutred- ning.
sätt ger modellen betydande arbetskraftsubventioneri alla regioner under perioden 1970—1975, medan för år 1985 alla riksområden utom övre Norrland och norra Mellansverige belastas av en regionspecifik arbetsgivar- avgift (högst i Stockholm).
Allmänt sett speglar dessa växande avgifter och subventioner de tilltagande svårigheterna att med antagen sysselsättningsutveckling uppnå den önskade produktionstillväxten. Handlingsfriheten i förhållande till övriga mål minskar över tiden. Allt starkare åtgärder behövs för att upprätthålla produktionen i relativt sett allt ofördelaktigare lägen.
Medan de regionspecifika medlen visar att regionernas relativa produk- tivitetslägen är förhållandevis stabila över tiden, kan betydande föränd- ringar konstateras beträffande de branschanknutna avgifterna och sub- ventionerna. Dessa resultat hänger naturligtvis samman med tidigare beskrivna produktivitetsantaganden. Stockholmsregionen visar sig fördel- aktigast från både investeringskostnadssynpunkt och transportkostnads- synpunkt. ] investeringsfallet följer sedan gruppen mellersta Norrland, Småland, Västsverige, Sydsverige, därefter östra Mellansverige och till sist norra Mellansverige och övre Norrland. Vid övergång till transportkost- nadsminimering förbättras positionen för östra och norra Mellansverige medan mellersta Norrland får ett sämre läge. Sektoriellt visar resultaten en över tiden successiv förskjutning av subventionsbehovet från kapital- krävande till arbetskraftskrävande branscher.
Slutligen skall endast påminnas om att modellen förutom ovan diskuterade resultat även visar de produktions- och transportekonomiska effekterna av förändrade begränsningar på varje branschs expansion- möjligheter i olika regioner, dvs. förändrade restriktioner på struktur- omvandlingstakten.
4 Värdering av modellens resultat
Utan anspråk på fullständighet skall nedan jämförelser göras, dels med verkligt konstaterad utveckling för tiden 1965—1970, dels med förväntad utveckling enligt 1967 års länsplanering. Vidare skall beröringspunkter med andra modellstudier utförda inom ERU diskuteras.
En beskrivning av den regionala sysselsättnings- och produktionsutveck- lingen under perioden 1962—1968 görs i SOU 1971: 16.] Även om denna statistik följer en annan region- och branschindelning än den här använda kan vissa iakttagelser göras.
I tabell 4.1 har huvudtendenserna utmärkts för fem branscher och två regioner. Tendenserna i den faktiska utvecklingen (F) jämförs med förändringen 1965—1970 enligt de investerings- (I) och transportkost- nadsminimerande (T) lösningarna. ”Stor” förändring utmärks med dubbla tecken.
Tabell 4.1 Jämförelse mellan modellresultat 1965—1970 och faktisk utveckling 1962—1968
Region Skogs och Livsmedel Textil Kemisk Metall och _— grafisk verkstad
Riks- Region- —— __ — ___—- __ område grupp F [ T F [ T F ! T F 1 T F I T
_______________——_——————
Stockholm AB Hl — —— ++ — — ++ — 0 — ++ + + -— ++ —— Norra Sverige Såx HS + ++ —— + + — — + + + + + ++ —— ++ ACBD "6
_____________—__—-———
Endast beträffande den kemiska sektorn överensstämmer båda mo- dellösningarna med faktiska tendenser. Den investeringsminimerande lösningen visar rätt tendens överlag men slår helt fel beträffande den tunga metall- och verkstadssektorn. För den transportkostnadsminime- rande lösningen gäller precis det motsatta förhållandet.
Mera ingående jämförelser med den observerade utvecklingen ärinte meningsfulla förrän ytterligare statistiskt material föreligger.
En fullständig jämförelse mellan förväntad branschutveckling enligt regionala utvecklingsplaner och modellresultaten är inte genomförbar. Här skall endast vissa sektorprognoser enligt Länsplanering 1967 diskute- ras, nämligen de som avviker från riksgenomsnitten i 1970 års långtids- utredning.
I tabell 4.2 beskrivs den förväntade branschutvecklingen (P) för de län och sektorer, som avviker från riksgenomsnittet (genomsnittet anges vid respektive sektornamn). Vidare jämförs dessa tendenser med resultatet för motsvarande riksområde och bransch enligt modellen (investerings (I) — respektive transportkostnadsminimering (T)).
Tabell 4.2 Jämförelse mellan modellresultat 1965—1980 och förväntad utveckling enligt länsplanering l967
Skogs Grafisk Livsmedel Textil Kemisk Metall och (+) (+) (0) (—) (+) verkstad (+) P I T P [ T P 1 T P I T P [ T P I T ___—_______________ Kopparbergslän — 0 — 0 + 0 0 — + norra Mellansverige Västernorrlands län — — — — 0 — 0 O O 0 — — mellersta Norrland Norrbottens län 0 + — 0 + + — + 0 0 0 0 övre Norrland
1 Se A. Granholm och O. Ohlsson, bilaga 13. 2 Bilaga 7 till Balanserad regional utveckling, Å.E. Andersson, Storstads- problematiken, avsnitt 5.
Länsplanerarna förefaller överlag ha korrigerat långtidsutredningens riksprognos i riktning mot den transportkostnadsminimerande lösningen. Endast för metall- och verkstadsindustrin i Kopparbergs län ligger bedömningen mera i linje med det investeringsminimerande utvecklings- förloppet.
4.3 Andra modellstudier a) Granholms och Ohlssons modell
Som påpekades redan i inledningen har denna modellstudie haft sin utgångspunkt i och utnyttjat väsentliga basdata från en enperiodig analys utförd av Granholm och Ohlsson.l Under resultatredovisningen ovan gjordes jämförelser mellan enperiodiga och flerperiodiga utvecklings- förlopp. Vid den jämförande diskussionen konstaterades också att den transportkostnadsminimerande lösningen hade fördelningspolitiskt goda egenskaper. En noggrannare studie visar även stor strukturell likhet för år 1980 mellan transportkostnadslösningen och den av Granholm-Ohlsson redovisade inkomstutjämnande lösningen aggregerad till riksområden. Jämfört med investeringsfallet finner man samma utvecklingstendens i 9 region/sektor-kombinationer av 10. Styrkan i trenderna varierar dock olikformigt.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras dels att dynamiken introdu- cerar obalanserade expansions- och kontraktionsförlopp för den regionala utvecklingen, dels att konflikten mellan effektivitet och utjämning tenderar att bli mindre om även transportkostnaden inkluderas i effektivitetsmåttet.
b) Storstadsregioners komparativa fördelar
I SOU 1970:152 diskuteras skilda modeller för att bestämma vilka branscher som har komparativa fördelar av storstadslokalisering. Med olika produktivitetsmått fördelas sysselsättningen inom industrisektorer- na mellan storstadslänen och övriga Sverige. Därav framgår att speciellt beträffande kemisk industri, viss metallindustri och livsmedelsindustri föreligger komparativa fördelar i storstadslänen. De bakomliggande kalkylerna är baserade på produktivitetsskattningar för arbetskraften.
Då även hänsyn tas till kapitalproduktiviteten kvarstår, enligt modell- resultaten i denna studie, slutsatserna beträffande kemisk industri samt metall- och verkstadsindustri. Den nationella servicen visar sig ha större relativa fördelar av lokalisering i storstadsregionerna än livsmedelsindu- strin.
c) Långsiktig balanserad utveckling
Inom ERU:s arbetsgrupp för regionala utvecklingsförlopp har den regionala och sektoriella fördelningen av produktionen vid maximal långsiktig balanserad tillväxt studerats av Åke E. Andersson och Olle
Tabell 4.3 Sektorernas regionala fördelning 1985 relativt fördelningen vid långsiktig balanserad tillväxt
Skogs Grafisk Livs- Textil Kemisk Metall— och Nationell
med el verkstad service lnvesterings— Mellersta — + 0 0 + _ + minimering Södra + — _ + _ + _ Norra + + + 0 0 O _ Transport— Mellersta — + + _ + _ + kostnads— Södra + _ _ + _ + _ minimering Norra _ 0 _ _ _ + _
Ohlsson.1 Branschindelningen överensstämmer med den här använda men har dessutom kompletterats med regionala sektorer och utrikeshandel. Med olika antaganden om konsumtionsmönster, produktionsteknologi och interregionala leveransmönster har fördelningen av produktionen över tre regioner (södra, mellersta och norra Sverige) bestämts.
Det visar sig att totalproduktionens fördelning över branscher blir mycket stabil. Jämfört med den på LU 1970 baserade produktionspro- gnosen för 1985 innebär Andersson—Ohlssons resultat en kraftigt red uce- rad andel av produktionen inom kemisk industri och metall- och verkstadsindustri medan övriga nationella branscher får en jämnt fördelad ökning.
Regionalt blir mönstret mera känsligt för t.ex. variationer i den interregionala leveransstrukturen. Kvantitativa jämförelser visar att av de lösningar för år 1985 som erhållits genom investeringsminimering respektive transportkostnadsminimering ligger den förra generellt sett närmare den fördelning som svarar mot långsiktig balanserad utveckling. Detta är naturligt med tanke på att den balanserade strukturen bestäms utan explicit hänsyn till transportuppoffringar. Förskjutningen i bran- schernas regionala fördelning relativt balanserat tillväxtmönster framgår av tabell 4.3.
5 Sammanfattning
En modell för analys av regionala utvecklingsförlopp har presenterats. Modellen söker maximera nuvärdet av framtida konsumtionsutrymme inom ramen för grundläggande krav på produktionstillväxt, befolknings- fördelning och strukturell förändringstakt. Med konsumtionsutrymme menas därvid total produktion efter avdrag av investerings- och/eller transportkostnader.
Modellresultaten har redovisats och jämförts med observerad utveck- ling, existerande planer och andra modellstudier.
Bedömningen av resultaten måste naturligen göras mot bakgrund av de teoretiska och empiriska förutsättningar, som modellen bygger på. Datamässiga antaganden redovisas utförligt i underlagsmaterialet.2 Vad gäller själva modellutformningen kan brister av minst två skilda slag
' Se Å. E. Anderssons och 0. Ohlssons bidrag i bilaga. 2 L. Lundqvist, F. Snickars, underlags- material U 6 till SOU 1974: 1.
' L. Lundqvist, Inte- grated location-trans- portation analysis: A decomposition approach, Regional and Urban Economics, Vol. 3, Nr 3. 2 Se t. ex. A. Granholm och 0. Ohlsson bilaga 13. 3 Se t. ex. A.E. Anderssons och 0. Ohlssons samt T. Restads bidrag i denna bilaga
urskiljas. För det första kan de valda sätten att mäta kostnader kritiseras. Andra och bättre mått på både investeringskostnader och transportkost- nader skulle varit önskvärda. De förra borde bygga på kapitalåtgångstal som är korrigerade för från regionalekonomisk synpunkt irrelevanta faktorer. De senare borde baseras på en mera realistisk bild av det interregionala leveransmönstret. Förutsättningar för bättre kostnadsmått kommer att erhållas genom ERU:s forskning. En mera fundamental invändning mot modellstrukturen kan riktas mot den exogena behand- lingen av produktivitetsförhållandena. Därigenom bortses från produk- tivitetsförändringar orsakade av den förändrade branschsammansätt- ningen i olika regioner. Möjligen skulle dessa dynamiska utvecklingseffek- ter kunna belysas genom upprepade modellkörningar, där produktions- och produktivitetsutveckling successivt anpassas. Ett bättre alternativ vore att införa denna dynamik direkt i modellstrukturen, något som dock
ytterligare skulle kraftigt komplicera modellens hantering. En ytterligare höjning av ambitionsnivån kunde bestå i att inom modellen direkt behandla investeringari transportsystemet. Med nuvaran- de formulering kan effekten av olika trafikpolitiska åtgärder värderas genom att jämföra resultatet av en serie modellkalkyler. En direkt samordning av investeringar i transportsystem och övrig infrastruktur innebär stora modellmässiga och beräkningstekniska problem.l
Modellen skall ses som ett led i strävan mot en samlad temporal och rumslig analys av regionala utvecklingsförlopp. Den kan betraktas som ett mellansteg mellan tidigare enperiodiga modeller2 och mera långsiktiga studier av jämviktstillväxta. Som sådan borde den kunna fylla en uppgift när det gäller konsistensprövning samt analys av regionalpolitiska målsättningar och handlingsinstrument i ett långt eller medellångt perspektiv.
Förteckning över samtliga bilagor till ERU:s betänkande
Övriga bilagedelar
Bilagedel ]
Bilagedel ll
Ortsbundna levnadsvillkor (SOU 1974: 2).
Bilaga 1 Ortsbundna levnadsvillkor — rapport från ERU:s arbetsgrupp för studier av hus— hållens levnadsvillkor i olika ortstyper
Bilaga 2 Ortssystemet och levnadsvillkoren — bidrag av Torsten Hägerstrand, Bo Lenntorp, Solveig Mårtensson, Marika Jenstav och Erik Wallin
Bilaga 3 Hälsa och lokal samhällsmiljö — bidrag av Gösta Carlsson
Bilaga 4 Lokala arbetsmarknader — bidrag av Anders Karlqvist — Folke Snickars, Claes- Henric Siven och Svante Öberg
Bilaga 5 Lokal service — bidrag av Bengt-Owe Birgersson, Claes Örtendahl och Marja Wallde'n
Bilaga 6 Geodata som utredningsunderlag — rapport från ERU:s arbetsgrupp för bearbetning av koordinatsatt statistik med bidrag av CFD och SCB
Produktionskostnader och regionala produktionssystem (SOU 1974: 3).
Bilaga 7 Produktionskostnader och regionala produk- tionssystem - rapport från ERU: s produktionskostnadsgrupp.
Bilaga 8 Regionala beroenden —bidrag av Mats Engström — Bengt Sahlberg, Ingemar Dalgård, Lars Nordström, Erik Bylund — Gösta Weissglas — Ulf Wiberg.
Bilaga 9 Produktivitetsförhållanden — bidrag av Yngve Åberg.
Bilaga 10 Fyra länsstudier — bidrag av Bernt Berglund, Claes Herlitz, Hans Bylund —-
Torbjörn Ek, Olov Erson, Dick Ramström — Carl Fredriksson — Leif Lindmark.
Föreliggande bilaga
Bilagedel Ill Regionala prognoser i planeringens tjänst (SOU 1974: 4).
Bilaga 11 Regionala prognoser i planeringen — rapport från ERU: s prognosgrupp.
Bilaga 12 Kommunala prognoser — bidrag av Bengt Nilsson — Bo Peterson, Rune Tryggve— son och Olof Wämeryd.
Bilaga 13 Planeringsmodeller — bidrag av Arne Granholm — Olle Ohlsson.
Bilaga 14 Regionala utvecklingsförlopp —bidrag av Åke E. Andersson — Olle Ohlsson, Barbro Fransson, Lars Lundqvist — Folke Snickars och Tomas
Restad.
Förteckning över ERU:s underlagsmaterial
Materialet kan erhållas från ERU: s kansli.
U 1 Lokala effekter vid en industrietablering — Per Arne Andreasson m. fl.
U 2 Informationsteknologi — Grupprapport Bertil Thorngren
U 3 Kontraktion inom vissa näringar — Grupprapport Ivar Lidström
U 4 Kommunstudien — Carl Gunnar Jansson
U 5 lnomregional allokeringsteknik — Grupprapport Claes Göran Guinchard rn. fl.
U 6 Regionala utvecklingsförlopp — Grupprapport
U 7 Tidsstudier som planeringsunderlag — Grupprapport
U 8 Tidsbudgetstudier vid skogshögskolan — Solveig Mårtensson
U 9 Litteraturöversikt angående tidsbudgetstudier — Brita Karlberg-Nilsson
U lOTidsbudgetstudier vid SCB i Örebro och Stockholm — Brita Karlberg-Nilsson
U 11 Kartor framtagna i samarbete med SCB och ERU 1973.
U 12 Regionalt och lokalt utfall av centralt beslutsfattande — Lennart Andersson, Bengt Dahlgren
U 13 AKU-tabeller, bearbetning av februariundersökningama 1970—1973
U 14Regionala bearbetningar av levnadsnivåundersökningen 1968 och hushållsbudgetundersökningen 1969
U 15 Regionala bearbetningar av folk- och bostadsräkningen
U 16 Kommunikationer och regional utveckling, specialstudier — Mats G. Engström, Bengt Sahlberg
Statens offentliga utredningar 1974
Kronologisk förteckning
1. Orter i regional samverkan. In. Ortsbundna levnadsvillkor. ln. N
3. Produktionskostnader och regionala produk- tionssystem. ln.
4. Regionala prognoser i planeringens tjänst. in.
Statens offentliga utredningar 1974
Systematisk förteckning
Inrikesdepartementet
Expertgruppen för regional utredningsverksam- het. 1. Orter i regional samverkan. [1] 2. Ortsbund- na levnadsvillkor. [2] 3. Produktionskostnader och regionala produktionssystem. [3] 4. Regionala prog- noser i planeringens tjänst. [4]
___________________
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
"r .
lll -
'mer ”aging m,m
___—W..-...
KUNGL. BiBL. l 0 JUL 197 (,__...
! förelilijggundc bilagedel lill ERU:s betänkande Orter i regional samverkan (SOU 1974: ]) diskutnerras hur prognosunderlaget för den lokala och regionala planeringen kan förbättras. Arbereet bygger vidare på den metodutveckling som bedrivits under lång tid. Under 1950- och thallen diskuterades hur prognoser för enskilda regioner stämde överens med riksutveck- lingem. llielolkningslramskrimingar och näringslivsprognoser utvecklades. [ Regionala progno— sert plilaineringens tjänst framhålls att prognoserna bör byggas upp med speciell hänsyn till äl) Wmingen mellan nationell och regional planering b) osäkerheten i prognosutfallet c) pro- duktiountsutvecklingen. Dessa frågor tas upp i bilagedelens lorskarbidrag. De har utvärderats i slit-skkillda arbetsgrupper i vilka forskare och tjänstemän har samarbetat. En fullständig lör- tecknhinjg över bidragen i denna och övriga bilagedelar ges nedan.
Förrtteckning över ERU:s bilagor
Bilageedlel I: Ortsbundna levnadsvillkor (SOU 1974: 2).
Bilaga .. 1; Ortsbundna levnadsrillkor Rnppoorrt från ERU:s arbetsgrupp för studier av huusshållens levnadsvillkor i olika orts-
typer. .
Bilan ; 2: Ortssystemet och levnadsvillkoren Bidraag av Torsten Hägerstrand, Bo Lenn- torp. Solveig Mårtensson, Marica Jenstav och EErrik Wallin.
Bilia! ; 3, Hälsa och lokal samhällsmiljö Bidralig av Gösta Carlsson.
Bilaga 4 Lokala arbetsmarknader
Bidrag av Anders Karlqvist-Folke Snickars, Claes—Henric Siven och Svante Öberg,
Bilaga 5 Loan service
Bidrag av Bengt-Owe Birgersson, Claes Örtendahl och Marja Wallde'n.
Bilaga 6 Geodata som utredningsundcrlag Rapport från ERU:s arbetsgrupp för be- arbetning av koordinatsatt statistik.
___—___— Bilageedtel II: Produktionskostnader och regionala produktionssystem (SOU 1974: 3).
Bil!!! 77 Produktionskostnader och regionala Mukhtlonssystem RBPPOorrt från ERU:s produktionskostnads- EfuPP-J.
cor—rr—
Bilia! ga Regionala beroenden
man” av Gunnar Törnqvist,-Mats Eng- ström-liknat Sahlberg, Ingemar Dalgård, Lars ierordström, Erik Bylund,Gösta Weiss-
Blas—Will Wiberg.
Bilaga 9 Produktivitetstörhillanden Bidrag av Yngve Åberg.
Bilaga 10 Fyra linsstudier
Bidrag av Bernt Berglund, Claes Herlitz, Hans Bylund—Torbjöm Ek, Olov Erson. Dick Ramström, Carl Fredriksson-Leif Lind- mark.
Bilagecdrel III : Regionala prognoser i planeringens tjänst (SOU 1974: 4).
Bilaga 1111 Regionala prognoser i planeringen Rappoorrt från ERU:s prognosgrupp.
Bling. 112 Kommunala prognoser Bidra—agg av Bengt Nilsson—Bo Peterson, Ru- ne Tryyggveson och Olof Wämeryd.
Bilaga 13 Planeringsmodeller
Bidrag av Arne Granholm—Olle Ohlsson.
Bilaga 14 Regionala utvecklingsförlopp Bidrag av Åke E. Andersson—Olle Ohlsson, Barbro Fransson, Lars Lundqvist—Folke Snickars och Tomas Restad.