SOU 1963:64

Landstingens organisation och arbetsformer m. m.

N 4-0 (;(

oå (—

_ CDL"

&( 4. 101?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

_SGiL STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963:64 W,”... ;?f—äffs : sin

Inrikesdepartementet

LANDSTINGENS ORGANISATION OCH ARBETSFORMER M. M.

BETÄN KAN D E AVGIVET

AV LANDSTINGSUTREDNINGEN

Stockholm 1 963

.N

13.

14. 16: 17. 18.

20.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963

Kronologisk förteckning

En teknisk institution inom Stockholms universi- tet. Svenska Reproduktions AB. 114 s. E. Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 s. I. Utrikesförvaltningens organisation och personalbo- hov. Idun. 90 5. U. Administrativ organisation inom utrikesförvaltning— en. Idun. 95 s. .

Föiävarskostnaderna budgetåren 1968—67. Idun. 180 s. 0. Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs— och Malmöområdena. Idun. 212 s. 1.

Utlännings tillträde till offentlig tjänst. Svenska Reproduktions AB. 43 s. Ju. Preliminär nationalbudget för år 1963. Marcus. IV + 97 s. Fi. Universitetens och högskolornas organisation och för- valtning. Baggström. 509 s. E. Universitetsväsendets organisation. Häggström. 190

5. E. Uppehållstillstånd m.m. för utländska studerande. Idun. 54 s. I. Översättning av föredrag angående upprättandet av Europeiska ekonomiska. gemenskapen och tillhöran- de dokument. Marcus. 228 s. 11. Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk gamt fortbildning av lärare i yrkesämnen. Idun. 69 s. E. Undersökning av taxeringsutfallet. Idun. 155 s. Fi. Vägen genom gymnasiet. Idun. 815 s. E.

Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. Idun 206 s. u. Sveriges statsskick. Del 2. Motiv. Idun. 522 s. Ju. Sveriges statsskick. Del 3. Motiv. Förslag till riks- dagsordning. Idun. 220 s. Ju. Sveriges statsskick. Del 4. Bilagor. Idun. 811 s. Ju. Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m.m. Idun. 111 s. Ju. Sjukhus och öppen vård. Idun. 486 s. 1.

Kraven på gymnasiet. Idun. 867 s. + 12 s. Ill. E. Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m.m. Idun. 290 s. Ju. Mentalsjukhusens personalorganisation. Del. I. In- terlvju- och frekvensundersökningar m. m. Idun. 259. s. . Papper och annan skrivmateriel. Kihlström. 74 s. H. Religionens betydelse som samhällsfaktor. AB Wil- helmssons Boktryckeri. 211 s. E. Trafikmål. Beckman. 237 s. Ju. Utsökningsrätt II. Norstedt & Söner. 119 s. Ju. Kommunala renhållningsavgifter. Beckman. 81 &. I. Den statliga konsulentverksamheten på socialvår- dens område. Beckman. 119 5. S.

ggr—svar och fiskenäring. Norstedt & Söner. 285 s.

32. 88. 34. 35.

36.

49.

51.

52. 53.

54. 55.

56. 57. 58. 59. 60. 61. 62. 63. 64.

Listerlandets ålfisken. Kihlström. 67 s. Jo. Skadestånd I. Norstedt & Söner. 81 s. Ju. U—länder och utbildning. Idun. 201 s. U. Lärare på grundskolans mellanstadium. Idun. 91 s. E Malmen i Norrbotten. Svenska Reproduktions AB. 150. 5. H. Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbistånd. Idun. 151 s. U. Arbetsföreläggande. Idun. 97 s. S. Kyrkor och samfund i Sverige. Idun. 308 s. E. Arbetslöshetsförsiikringen. Idun. 248 s. 1. Specialutredningar om gymnasiet. Beckman. 318 8. E. Ett nytt gymnasium. Idun. 949 s. E. Läroplan för gymnasiet. Heggström. 776 5. E. Akademikernas skuldsättning. Marcus. 107 s. E. Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län. Idun. 456 s. + 1 utvikskarta. I. Yrkesmedicinska sjukhusenheter — behov och orga- nisation. Kihlström. 91 s. 1. Åldringsvårdens läge. Idun. 295 s. + 20 s. Ill. S. Bättre studiehjälp. Idun. 220 s. E. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga I. Idun. + 2 st. utvikskartor. I Faekskolan. Hieggström. 782 B. E. De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt. Mar- cus. 115 s. 0. Om åtgärder mot skatteflykt. Idun. 288 s. Fi. Studentrekrytering och studentekonomi. Kihlström. 1 1 5. E. Några valfrågor. Kihlström. 75 s. Ju. Reviderat förslag till jordabalk m.m. Norstedt & Söner. 459 s. Ju. Domstolsviisendet. 1. Rådhusriitternas förstatligande. Idun. 261 s. Ju. översättning av föredrag angående upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Marcus. 157 s.

Aktiv lokaliseringspolitik. Betänkande. Idun. 457 s. I. Tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken un- der åren 1961 och 1962. Idun. 163 5. K. Svenska handelsflottans krigsförluster under det an- dra. världskriget. Marcus. 185 s. I—I. Organisatoriska åtgärder för rymdverksamhetens främjande. Kihlström. 119 s. E. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga II. Idun. 455 s. + 8 st. utvikskartor. I. Utvecklingstendenser i Idun. 80 s. Jo. Landstingens organisation och arbetsformer m.m. Kihlström. 195 s. I.

892 s.

modernt skogsbruk.

Inrikesdepartementet

LAND STINGENS ORGANISATION

OCH ARBETSFORMER M. M.

BETÄN KANDE AVGIVET

AV LANDSTINGSUTREDNINGEN

EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1963

Innehåll Skrivelse till statsrådet Utredningsuppdraget m. m. . Kap. I. Historisk översikt . Kap. II. Landstingens organisation och arbetsformer . 1. Landstingens storlek . . . 2. Sammanträdesformer och sammanträdesiider 3. Sammanträdesort . 4. Kungörelse av sammanträde . 5. Deltagandet i sammanträde 6. Ärendenas anhängiggörande 7. Ärendenas mångfaldigande 8. Ärendenas beredning 9. Interpellationsrätten . . 10. Landstingets sammanträden m.m. Kap. III. Den landstingskommunala styrelsen m. m. 1. Förvaltningsutskottets kompetens 2. Organisation och arbetsformer . 3. Förvaltningsutskotten som nämnder för särskilda förvaltnings- och verkslällighetsbestyr i övrigt 4. Arvodesanställda landstingsmän m. m. . 5. Delegationsrätten . 6. Förvaltningsutskottens information till landstingsmännen . Kap. IV. Kritik mot landstinget och den landstingskommunala styrelsen m. m. Kap. V. Landslingsutredningens överväganden och förslag . 1. Allmänna synpunkter . 2. Landstingens organisation och arbetsformer. 3. Den Iandstingskommunala styrelsen m. m.

Författningsförslag jämte specialmotiveringar

Förslag till lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954. Förslag till lag om ändring i lag om införande av land-slingslagen den 14 . 175 maj 1954

Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962.

Sammanfattning .

.100

. 138

11

1 9 20 21 25 26 28 32 39 39 51 53

55 55 61

82 83 91

. 101

. 117 . 117

122

177

. 183

Bil. 1.

Bil. 2.

Antalet invånare, valkretsar och landlstingsledamöter i landstingskom- munerna 1959/62 och 1963/66 . . . . . . . . . . . . . . . 192 Landstingskommunernas förvaltningsutskott samt hälso- och sjuk- vårdsstyrelser m. m. är 1963 . . . . . . . . . . . . . . . 193 Förkortningar FRF Författningsutredningens förslag till regeringsform (enkammaralternativet) FRO Författningsutredningens förslag till riksdagsordning (enkammaralternativet)

KFL 1957 års kommunalförbundslag

KL 1953 års kommunallag KLS 1957 års kommunallag för Stockholm KVL Kommunal vallag LL 1954 års landstingslag OSt Ordningsstadga för första (andra) kammaren RF 1809 års regeringsform RO 1866 års riksdagsordning RSt 1949 års riksdagsstadga SjL 1962 års sjukvårdslag SjSt 1963 års sjukvårdsstadga

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

Genom beslut den 9 februari 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga jämte experter för utredning rörande landstingens organisation och verksamhetsformer. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 2 mars 1962 såsom sakkunniga landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, kam- marrådet Agnar Arfvidson, förbundsdirektören Ivar Dahlgren, ledamoten av första kammaren, lantbrukaren Yngve Nilsson, ledamoten av första kam- maren, lantbrukaren Ernst Olsson, ledamoten av andra kammaren, filosofie doktorn Hilding Johansson och ledamoten av andra kammaren, överlant— mätaren Erik Tobé. Såsom expert tillkallades den 26 april 1962 byråchefen Fredrik Lindencrona. Under tiden den 26 april 1962 till den 17 juni 1963 tjänstgjorde direkvtörsassistenten Sven Gösta Thulin såsom sekreterare.

De sakkunniga har antagit benämningen landstingsutredningen.

Sedan uppdraget numera slutförts får utredningen härmed överlämna sitt betänkande med förslag till ändringar i 1954 års landstingslag och 1962 års sjukvårdslag m.m.

Stockholm den 22 november 1963.

Thorwald Bergquist Agnar Arfvidson Ivar Dahlgren Hilding Johansson Yngve Nilsson Ernst Olsson Erik Tobé

/Fredrik Lindencrona

Q'... '_.. .. ._1.|'_.r.-

__ I.._.._. .- ' -'.;_. .. | _ '."'l"tr'.."".—?". _ .. |. _'_ __ .. _ ._.| _ _ _ |. _ '..'i..T""'J" ..,_'.—_ . ... ..'____.' —ä_.'_ . »j _ . .' ,;—,._'1.1",.H._._.'...'_;_ ?. . ._'_._|'L __._ ". ._..._L.. .. _ _ _ , - . ' .

___ÅI'F _Tl'"

.. '. ' "'.___ ..- . _ " '.- .lll' - _ ...”...

ktnpng'tLgit] .' _ ' L...___ S' ' '___.._._' Wurst! ' '” puq'un hb"

flm-lb”, TE]: _. ' .'_ '. '_'_ ". _. _ _» _ i..."-". _..._' I .' _ -1.sf.lmt;n:- ” f- . . __ '- ._ '. ". ' *— .."wm-U'f * . * f f * i " ' ..Ä " .— _L

...... . .

.._.,_.

.._._.._._.._. . ' . "T'kål'. '.'_|.'.' "J'—.".__._._.'_' -_".'|'.'_.'_'.' nl. "_'.-7.7,

.r .. .'.|' "

Utredningsuppdraget m. m.

I anförande till statsrådsprotokollet den 9 februari 1962 yttrade chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, bl. a. följande.

När landstingsorganisationen utformades genom 1862 års förordning om lands- ting var detta en betydelsefull nyhet på kommunallagstiftningens område. Det fanns inte såsom i fråga om de samtidigt utfärdade förordningarna om kommunal- styrelse på landet och i stad någon gammal tradition att bygga på. Tillkomsten av landstingen innebar att det kommunala systemet byggdes ut med ett nytt led. Landstingens uppgift angavs helt allmänt vara att rådslå och besluta om ange- lägenheter, som var gemensamma för landstingsområdet. De ämnesområden, som nämndes särskilt som föremål för verksamheten, avsågs inte begränsa lands- tingens kompetens. Under förarbetena uttalades, att landstingen borde vara mäktiga en stark utveckling och att de alltmer skulle öka föremålen för sin verksamhet.

Landstingen har i hög grad visat sig äga den utvecklingskraft som förutspåddes. Till de uppgifter landstingen redan i begynnelseskedet tog på sig har efter hand kommit nya, påkallade av utvecklingens växande krav på ingripanden från det allmännas sida. I betydande mån har till expansionen av landstingens verksamhet bidragit att staten lagt stora och viktiga uppgifter på landstingen. Verksamheten har redan från början varit koncentrerad till hälso- och sjukvårdens område. Sålunda har landstingen sedan sin tillkomst ombesörjt lasarettsvård, och verk— samhetsområdet har successivt utbyggts med bl.a. tuberkulossjukvård, epidemi- sjukvård, vård av långvarigt kroppssjuka, undervisning och vård av psykiskt efterblivna, barnmorskeväsende, distriktsvård, förebyggande mödra- och barna- vård, dispensärvård, folktandvård och psykisk barna- och ungdomsvård. På senare tid har vidare beslutats att provinsialläkarväsendet skall överflyttas på lands- tingen, och en motsvarande huvudmannaskapsreform på mentalsjukvårdens om- råde torde kunna emotses i en nära framtid. På undervisningens område har landstingen gjort stora insatser t. ex. i fråga om folkhögskolor och yrkesutbild- ningen. En del landsting bedriver upplysningsverksamhet inom jordbruksnäringen och understöd lämnas för landsbygdens elektrifiering. Inom socialvården ingår barnhemsverksamhet, arbetsträning för partiellt arbetsföra m.m. i landstingens uppgifter. Även på andra områden bedriver landstingen betydelsefull verksamhet.

Som jag nyss sagt har landstingens verksamhet ständigt ökat i omfattning. Sär- skilt markant har ökningen varit under 1950-talet. Så steg landstingens samlade bruttoutgifter från 1950 till 1958 från 458 miljoner kronor till 1 300 miljoner kronor eller omräknat i fasta priser med ungefär 92 procent. Den största ut— giftsposten har givetvis varit hälso- och sjukvården, som varje år tagit cirka 85 procent av bruttoutgifterna. Investeringarnas andel i bruttoutgifterna steg under samma tid från i runt tal 10 till omkring 18 procent. Man torde få antaga att denna hastiga expansion inom landstingens hittillsvarande verksamhetsområden kommer att fortsätta under 1960-talet. Därtill kommer den väsentliga utvidgningen

av landstingens uppgifter som blir en följd om mentalsjukvården överflyttas på landstingen.

Landstingsförordningens reglering av landstingens organisation och verksam- hetsformer innehöll i stort sett bestämmelser endast om den beslutande försam- lingens sammansättning och sammanträden samt om ingivande av förslag till landstinget och om hur beslut skulle fattas. I övrigt överlämnades åt landstingen att själva besluta om organisationen och verksamhetsformerna. Föreskrifter härom skulle landstinget ge i ett reglemente. Efter hand som vissa enhetliga verksam- hetsformer utbildats inom landstingen har dessa i vissa fall stadfästs genom lagstiftning. Förvaltningsutskottet, som redan tidigt inrättats av åtskilliga lands— ting och i början av 1900-talet reglerats i landstingsförordningen såsom ett fakulta- tivt organ, blev sålunda genom 1924 års lag om landsting ett obligatoriskt organ. 1940 stadfästes det i praxis redan utbildade förvaltningsorganet för hälso- och sjukvården. Införandet av den nu gällande landstingslagen den 14 maj 1954 innebar att landstingslagstiftningen anpassades till övrig kommunallagstiftning men medförde inga genomgripande ändringar i landstingens organisation och verksamhetsformer. Den i det närmaste 100 år gamla landstingsorganisationen har sålunda i väsentliga stycken förblivit i huvudsak oförändrad.

.Under förarbetena till 1954 års landstingslag uttalades, att det torde vara en allmän uppfattning att den reglering landstingens organisation och arbetssätt fått i stort sett visat sig vara tillfredsställande och att lagstiftningen då alltjämt på det hela taget erbjöd ändamålsenliga former för verksamheten. Det är naturligt att bedömningen härav i dag kan vara en annan med hänsyn till den utveckling som skett det senaste årtiondet och de nya uppgifter som nu väntar landstingen. Kritik mot landstingens nuvarande organisation och verksamhetsformer har inte heller saknats. Vad man framförallt funnit otillfredsställande har varit de prak— tiska svårigheterna för landstingsmännen att på några få dagar före det lagtima landstingsmötet sätta sig in i den mångfald ärenden — ofta flera hundra _ ivilka landstinget skall fatta beslut under den vecka mötet i allmänhet varar. Från denna synpunkt har det ansetts önskvärt att landstingsmännen får tillfälle att mera kontinuerligt än nu följa förvaltningen på de skilda verksamhetsom- rådena. Man har framhållit att t. ex. flera möten årligen — ett på våren och ett på hösten eller ett varje kvartal — skulle öppna sådan möjlighet och därigenom förtaga intrycket att landstingets avgöranden i realiteten fattas av det fåtal lands- tingsmän, som genom ledamotskap av förvaltningsutskottet är tillräckligt insatta i ärendena. Till stöd för sådana uttalanden har vidare åberopats formerna för den beredning som sker under landstingsmötena av särskilt tillsatta utskott. För denna beredning disponeras endast kort tid, eftersom ärendena skall hinna avgöras under landstingsmötet. På grund härav saknar också utskottsledamöterna ofta möjlighet att tränga in i ärenden, särskilt då fråga är om fastställande av den allt- mer invecklade utgifts- och inkomststaten. Man har menat att det folkvalda be- slutande organet, landstinget, på detta sätt fått allt mindre möjligheter att träffa de reella avgörandena.

..För, egen del anser jag denna kritik vara i vissa avseenden befogad, särskilt som landstingens verksamhet i fortsättningen blir än mer omfattande än hittills. I första hand måste man enligt min mening se till att landstingets beslut i lands- tingskommunens angelägenheter inte sjunker ned till en ren formalitet. Det är här givetvis av stor betydelse att landstingsmännen får tillfälle att mer fortlöpande än nu behandla och debattera uppkommande frågor. Så kan t.ex. flera lands- tingsmöten hållas varje år, något som redan prövats inom en del landstings-

kommuner. Lika angeläget synes det emellertid vara att landstingets särskilda utskott för beredning får större möjligheter än f.n. att grundligt sätta _sig in i och överväga ärendena. I sistnämnda hänseende skulle det kunna vara lämpligt, att de särskilda utskotten tillsattes å sådan tid att de före landstingsmötet kunde få informationer om de ärenden som skall upptagas vid möte. Andra frågor som förtjänar att övervägas i detta sammanhang är, vilka möjligheter som finns'at't avlasta förvaltningsutskottet vissa uppgifter samt i vilken omfattning det skulle kunna vara lämpligt att inom landstinget använda sig av heltidstjänstgörande för- troendemän, motsvarande exempelvis borgarråden i Stockholm. Landstingskans- liernas organisation och verksamhet synes däremot böra lämnas oreglerade. _

Förebilder för en ändrad organisation och ändrade arbetsformer inom lands- tingen saknas inte. Såväl kommunallagarna som riksdagsordningen erbjuder alternativ till nuvarande bestämmelser i dessa hänseenden. Även andra alternativ bör kunna komma ifråga, men man torde i första hand böra söka komma till rätta med problemen utan att införa helt nya, oprövade former.

Med utgångspunkt i det anförda bör enligt min mening utredas i vilken ut- sträckning ändrad organisation och ändrade arbetsformer för landstingskom- munernas beslutande, förvaltande och verkställande organ är påkallade. Jag för- ordar att en sådan utredning nu kommer till stånd. I den mån gällande be'- stämmelser i angivna hänseenden finnes otillfredsställande bör utredningen om- fatta en undersökning av vilka ändringar i nuvarande bestämmelser på området som bör ske för att organisationen och arbetssättet skall få en sådan ändamåls- enlig och enkel utformning som möjligt. Utredningen bör utmynna i förslag _till erforderliga lagstiftningsåtgärder. Någon detaljreglering bör ej ske utan lands- tingen bör liksom hittills kunna närmare utforma sin verksamhet efter eget be- dömande.

Redan den expansion av landstingens uppgifter som f.n. kan överblickas utgör som nämnts tillräckligt skäl för en översyn av landstingens organisation. och ar» betsformer. Det torde emellertid inte vara otänkbart att en reform i dessa hän- seenden kan sätta landstingen i stånd att åtaga sig än flera arbetsuppgifter. Gäl- lande regler om landstingens kompetens hindrar inte att landstingen på eget initiativ söker nya föremål för sin verksamhet. I vilken omfattning nya upp- gifter framdeles bör åläggas landstingen är inte enbart en fråga om huruvida landstingen med hänsyn till organisation och arbetssätt kan handha uppgifterna, men de överväganden, som är påkallade ur andra synvinklar, synes böra göras i samband med översyn av bestämmelserna ifråga om varje ämnesområde för sig. Den utredning jag nu förordat bör därför inte taga upp frågan, vilka konkreta nya uppgifter som landstingen efter en organisatorisk reform bör kunna åläggas. Där- emot bör det ingå i utredningsuppdraget att söka utforma organisationen och verksamhetsformerna så att landstingen blir i stånd att handha ytterligare upp- gifter.

För att fullgöra det åt landstingsutredningen överlämnade uppdraget har densamma från landstingskommunernas förvaltningsutskott och kanslier inhämtat uppgifter om och synpunkter på företrädesvis landstingens och förvaltningsutskottens organisation och arbetsformer m.m. Muntliga över- läggningar har hållits med företrädare för landstingen i Stockholms, Upp- sala, Gotlands, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län.

Utredningen, som inleder betänkandet med en kort historisk översikt över tillkomsten av äldre bestämmelser reglerande landstingets organisation och

arbetsformer m.m. (kapitel 1), har i övrigt bedrivit sitt arbete så, att en genomgång har skett av gällande rätt och praxis beträffande organisation och arbetsformer för dels landstinget, dels den landstingskommunala sty- relsen m.m. Utredningens sammanställning häröver återfinnes i kapitel 11 och III. Redogörelserna för gällande praxis avser i regel förhållandena vid årsskiftet 1962/63. I anslutning till de olika bestämmelserna och praxis åter- gives i tillämpliga delar motiveringar ur förarbetena till nu gällande 1954 års landstingslag. Med hänsyn till att det i direktiven påpekats, att förebilder för en ändrad organisation och ändrade arbetsformer inte saknas och att såväl kommunallagarna som riksdagsordningen erbjuder alternativ till nu- varande bestämmelser i dessa hänseenden har i anslutning till de olika redo- görelserna för gällande rätt och praxis jämväl i tillämpliga delar bestäm- melser i sistnämnda lagar jämförts med landstingslagens. Till begreppet kommunallagar har i detta sammanhang hänförts kommunallagen den 18 december 1953, kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 samt lagen om kommunalförbund den 31 maj 1957. Vad angår jämförelsen med riks- dagsordningen har i förekommande fall hänsyn tagits .till författningsut- redningens betänkande VI »Sveriges statsskick del 1. Lagförslag» (SOU 1963: 16).

Den kritik mot ävensom önskemål om ändringar i övrigt i landstingslagen, som framförts till utredningen, redovisas i kapitel IV. Därpå följer utred- ningens överväganden och förslag —— kapitel V —— vartill kommer förslag till ändringar i 1954 års landstingslag och 1962 års sjukvårdslag med spe- cialmotiveringar. Förutom bilagor ges sist i betänkandet en sammanfatt— ning av detsamma.

KAPITEL I

Historisk översikt

Några utvecklingsdrag i landstingens organisation och arbetsformer

Det moderna svenska landstinget, som bortsett från namnet saknar an- knytning till det medeltida landstinget, är en produkt av 1860-talet kommu— nallagstiftning. 1862 års landstingsförordning gav den rättsliga grunden för den länsrepresentation, som enligt dåtida åskådning skulle utgöra en motvikt mot den centraliserade statsmakten men även bli en valkorpora- tion för valen till en övre kammare i. riksdagen. Under den tid som närmast föregick tillkomsten av landstingsförordningen hade delade meningar rått mindre om behovet än arten av en provinsiell självstyrelse. 1858 års ständer hade fastslagit, att det föreslagna landstinget borde göras till verklig re- presentation för länsmenigheten i länets gemensamma ekonomiska ange- lägenheter. Landstingen borde vara mäktiga en stark utveckling och det för-' utsades, att de alltmer skulle öka föremålet för sin verksamhet. 1859 års kommunal]agstiftningskommitté, vars förslag till landstingsförordning i stort sett oförändrat bibehölls i 1862 års landstingsförordning, angav också uttryckligen, att gränserna för landstingets verksamhet inte synts lämpligen kunna uttryckas i bestämda ordalag eller punktvis uppdragas genom upp- räkning av ärendena. Man hade, såsom kommittén uttryckte sig, valt att avfatta stadgandet härom i allmänna ordalag med ett ganska rymligt om- fång.

Redan kommunalförfattningssakkunniga kunde i sitt betänkande med förslag till den första lagen om landsting m.m. (SOU 1923: 18) konstatera, att det var ett välkänt faktum, att landstinget i mycket hög grad Visat sig äga den utvecklingskraft, för vilken lagstiftningen om landsting sålunda från början berett utrymme, och som hade förutsagts i samband med lands- tingsinstitutionens införande. Det-ta uttalande äger även i dag sin giltighet inför den kraftiga expansion som under de gångna årtiondena markerat landstingsverksamheten. Landstingen har själva bidragit härtill genom egna initiativ på olika samhällsområden. Men de har även till betydande de] varit beroende av olika åtgärder från statsmakternas sida bl.a. inne- bärande, att landstingen ålagts nya uppgifter. '

En för statsmakterna ofta avgörande anledning till en »övervältring» av statliga uppgifter på landstingen var tidigare behovet av en kommunal

förvalvtningsenhet med verksamhet syftande till utjämning i det primär- kommunala skattetrycket. Undan för undan har emellertid motiven för överflyttning av olika åligganden på landstinget varit, att det utgör en representation och ett förvaltande organ, som i högre grad än staten har förutsättningar att överskåda förvaltningsområdet och tillgodose de en- skilda medborgarnas intressen och önskemål. Särskilt under senare tid har betydande, hittillsvarande statliga uppgifter föreslagits bli överförda till landstingssektorn. Här må sålunda erinras om den pågående reformverk- samheten inom hälso- och sjukvården syftande till att all hälso- och sjuk- vård i princip skall ombesörjas av landstingen. Som ett led i denna verk- samhet har staten fr.o.m. den 1 juli 1963 till landstingskommunalt hu- vudmannaskap överlåtit provinsialläkarväsendet. Enligt förslag i proposi- lijanuari 1967 övertaga statens mentalsjukvård m.m.

_Landstingets och den landstingskommunala styrelsens organisation och verksamhetsformer har varit föremål för omfattande utredningar, som föregått 1924 och 1954 års landstingslagar. Häntill kommer bl. a. in- förandet av ett särskilt organ för ledningen av landstingskommunens hälso- och sjukvårdande verksamhet är 1940 samt framflyttningen av tiden för lagtima möte år 1949. Förarbetena till de båda landstingslagarna ger en in- tressant bakgrund till utvecklingen på området och av den anledningen skallhär något redovisas ur motiven till lagarna ifråga.

I likhet med de primärkommunala förordningarna innehöll 1862 års landstingsförordning föreskrifter om den beslutande församlingen och for- merna för dess arbete. De förra innehöll bestämmelser, som förpliktade kommunerna att utse särskilda kommunala organ för ärendenas beredning. innan de företogs till avgörande och för beslutens verkställighet. Vidare gav de rätt utförliga regler för de primärkommunala organens verksamhet. Landstingsförordningen saknade emellertid dylika bestämmelser. Detta för- hållande var så mycket mera anmärkningsvärt, menade kommunalförfatt- ningssakkunniga, som den förvaltningsorganisation, vilken författnings- mässigt anvisats åt primärkommunerna, i sina huvuddrag redan förut tillämpats inom dessa och i stort sett funnits lämpad för sin uppgift. Enligt de sakkunniga hade denna förvaltningsorganisation bort kunna i mångt och mycket tjäna till förebild även vid skapandet av landstingsrepresentationen. Då 1859 års kommittébetänkande med förslag till landstingsförordning inne- höll. utttalanden, som vittnade om en stark övertygelse, att landstingsverk- samheten skulle 'bli mycket omfattande, kunde enligt kommunalförfattnings— sakkunniga bristande förutseende härav inte vara skälet till frånvaron i landstingsförordningen av bestämmelser i berörda hänseende. Betänkandets motivering lämnade visserligen inte någon upplysning i saken. En vid det- samma fogad reservation antydde dock, att frågan, såsom man kunnat vänta, varit föremål för 1859 års kommunallagstiftningskommittés upp-

* märksamhet, men att majoriteten av den ej ansett särskilda föreskrifter i ämnet erforderliga. Reservanten, som härom hyst en avvikande me- ning, föreslog för sin del, att länsstyrelsen skulle ha att tillse, att lands- tingets beslut skulle verkställas genom kronobetjäningen eller socken- nämnderna, där så lämpligen kunde ske, eller också genom de särskilda styrelser och hefattningsmän, som landstinget kunde utse för sådant ändamål.

Enligt kommunalförfattningssakkunniga fanns även anledning anta, att lagstiftarnas avsikt varit, att de åtgärder, som kunde bli erforderliga mellan den beslutande representationens möten, ärendenas beredning och beslutens verkställande, i allt väsentligt skulle ombesörjas av länsstyrelsen. Denna skulle således inom den länskommunala förvaltningen fullgöra de funk— tioner, som i primärkommunen tillagts magistraten och drätselkammaren eller kommunalnämnden.

Allt eftersom landstingsverksamheten utsträcktes över nya områden, del- vis vitt skilda från det område, inom vilket länsstyrelsens ämbetsutövning rörde sig, blev dennas funktioner i förhållande till landstinget i allt högre grad av rent formell beskaffenhet. Redan kommunalförfattningssakkunniga kunde konstatera, att funktionerna väsentligen bestod i att utan vidare åt- gärd förmedla förslags ingivande till landstinget. I stället hade vid sidan av den beslutande representationen vuxit fram en allt vidlyftigare organisa- tion för tillgodoseende av beredningsuppgifterna och de rena förvaltnings- bestyren.

Landstinget fick från början stor frihet att besluta om sina arbetsformer och sin organisation. 1862 års landstingsförordning begränsade sig i allt Väsentligt till — förutom vissa ordningsföreskrifter — att bestämma om sättet för förslags ingivande och besluts fattande. Behovet av beredning vid mötena av de framställda förslagen ägnades såtillvida uppmärksamhet som landstinget medgavs rätt att för beredning hänskjuta ärende till särskild delegation. I övrigt ägde landstinget genom ett reglemente bestämma sin arbetsordning.

Det var i främsta rummet tack vare denna landstinget tillerkända befogen- het, som med avseende på landstingsmötenas arbetssätt vissa regler efter hand utbildade sig i syfte att anpassa desamma efter de växande uppgif- ternas fordringar. Huvudvikten kom därvid att läggas på anskaffande av garantier för att de framställda förslagen under landstingsmötena under- kastades en såvitt möjlig tillfredsställande handläggning, innan de bringades till avgörande. Bestämmelser om beredningsdelegationer inrycktes följ- aktligen tid efter annan i arbetsordningarna. Därigenom sökte man åstad- komma ett effektivt utskottsarbete vid landstingsmötena, i den mån så lät sig göra med hänsyn till den begränsade tid, som stod 'till förfogande för dessa. I viss mån sökte även den allmänna lagstiftningen tillgodose ut-

vecklingens krav. Åt 1913 intogs nämligen bl. a. bestämmelser i landstings- förordningen, att de till landstinget .ingivna förslagen skulle, såvitt ske kun- de, i tryckt form delgivas landstingsmännen redan några dagar före mötets början.

Ehuru 1924 års lag i viktiga hänseenden kom att skilja sig från 1862 års landstingsförordning innefattade den, i vad den berörde landstingens ar- betsformer och förvaltningsorganisation, i det väsentliga inte något nytt, endast en anpassning till de inom ett stort antal landsting redan då bestående förhållandena. Vid revisionen eftersträvade de sakkunniga i enlighet med sina direktiv, att åt lagbestämmelserna ge en avfattning, som skulle möjlig- göra för landstingen att välja de organisationsformer som lämpade sig för förhållandena inom de olika länen. De sakkunniga underströk att lands- tinget självt skulle äga bestämma hur det ville ordna sitt arbete under landstingsmötet. Därför infördes (inga bestämmelser om beredningsförfaran- det, men väl att beredning skulle vara obligatorisk, om inte landstinget på därom framställt yrkande enhälligt beslutade annorlunda.

Genom 1924 års lag upphävdes den i landstingsförordningen stadgade tids— begränsningen för landstingets sammanträde. Enligt denna kunde lands- tingets lagtima möte fortfara sex helgfria dagar, vilken tid efter särskilt med två tredjedels majoritet av landstinget fattat beslut kunde förlängas med ytterligare högst fyra helgfria dagar. Visserligen torde den tillmätta tiden enligt kommunalförfattningssakkunniga i allmänhet ha visat sig till- räcklig för landstingsarbetet. Men då det var möjligt — synnerligen inom de större länen och vid tillfällen då särskilt viktiga frågor förelåg till av- görande — att behov av något längre samman-trädestid kunde komma att yppa sig, fann de sakkunniga det vara önskvärt, att tidsbegränsningen borttogs.

Under landstingsinstitutionens första halvsekel tillskapades i stor ut- sträckning olika organ för speciella verksamhetsgrenar, ej sällan med ur landstingssynpunkvt lokalt begränsade funktioner. Behovet av ett centralt organ gjorde sig emellertid snart mer eller mindre gällande, inte minst ifråga om den finansiella tillsynen av landstingsverksamheten. På sina håll kom ganska tidigt tanken på en central styrelse, förvaltningsutskottet, att mogna till beslut. Men först år 1913 reglerades förvaltningsutskottets ställning i landstingsförordningen. Då intogs i denna en bestämmelse som uttryckligen fastslog landstingets befogenhet — men inte skyldighet — att årligen utse ett förvaltningsutskott för den befattning med landstingskassans förvalt- ning och för handhavande i övrigt av de åligganden, som landstinget före- skrev. Först med 1924 års lag fick emellertid förvaltningsutskottet den starka ställning, som sedan dess varit kännetecknande för den landstings- kommunala verksamheten. Den stegrade expansionen av landstingens upp- gifter gjorde nämligen behovet av en enhetlig ledning av de skiftande för— valtningsåtgärderna och en förbättrad beredning av de föreliggande ären-

dena så påtagligt, att åtgärder för dess tillgodoseende syntes kommunalför- fattningssakkunniga och riksdagen alldeles ofrånkomliga.

I 1924 års lag infördes även den bestämmelsen, att förvaltningsutskottet skulle äga befogenhet och skyldighet att företräda landstinget mellan mö- tena. Ett sådant ställföreträdarskap låg såväl i landstingets som i tredje mans intresse, menade kommunalförfattningssakkunniga. Ställföreträdar- skapet var dessutom ägnat att främja en snabbare behandling av ärenden, som var av allmän betydelse och beroende av offentlig myndighets pröv- ning. Inskränkning i denna befogenhet kunde ske genom lagstiftning eller landstingets beslut. Arbetsfördelningen inom utskottet ansåg de sakkunniga höra i stort sett helt överlåtas till landstingets eget avgörande. I samband med det obligatoriska införandet av förvaltningsutskottet fick detsamma rätt att vid landsting väcka frågor och förslag, vilket tidigare endast till- kommit länsstyrelsen och enskild landstingsman.

Organisationen av förvaltningsutskottet åsyftade sålunda enligt kom- munalförfattningssakkunniga att med lagfästande av den redan i många landsting skeddaå utvecklingen göra förvaltningsutskottet till ett — som det hette i 1923 års betänkande — landstingets regeringsorgan, vilket utredde ärenden och framlade förslag till landstingets utgifts- och inkomststat, handhade landstingets penningväsende, utövade kontroll över den ekono- miska förvaltningen vid landstinget underlydande anstalter, samt vilket verkställde landstingets beslut och som företrädde detsamma mellan dess möten.

Huru landstinget inom förvaltningsutskottet skulle fördela och organisera arbetet samt tillse att de olika grenarna av förvaltningsområdet samman- hölls under enhetlig ledning borde enligt kommunalförfattningssakkunniga ankomma på landstinget självt att efter de lokala förhållandena bestämma. Vad särskillt angick hjälpmedlen vid arbetets utförande hade den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningens uppgift blivit, att, med undanröjande av befintliga hinder, lämna öppet för landstingen att välja de medel, som de kunde finna lämpliga. Det stod följaktligen landstingen fritt att anställa tjänstemän eller anlita förtroendemän som föredragande i förvaltningsut— skottet eller eventuellt anordna någon kombination av dessa båda system. Ifråga om anlitande av förtroendemän erinrade kommunalförfattningssak- kunniga om att större möjligheter därtill skulle vinnas genom bestämmelsen om rätt för landstinget att besluta om arvode åt bl. a. föredragande ledamot i förvaltningsutskottet.

Att 1924 års lag på det hela taget erbjudit ändamålsenliga former för landstingets verksamhet framgår _ enligt kommunallagskommitténs be- tänkande IV med förslag till landstingslag m.m. (SOU 1952: 48) — därav, att varken de ändringar som efter år 1924 vidtagits i lagen eller de önskemål om ändrade bestämmelser, som framförts, berört huvudgrunderna i lagen. De viktigaste ändringarna efter år 1924, var införandet år 1940 av ett sär-

skilt organ för ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksam- het samt höjningen av det befolkningstal, som berättigade stad att utträda ur landsting. År 1949 tillkom bestämmelsen om framflyttningen av tiden för lagtima landstingsmöte till första måndagen i oktober månad. Här kan inskjutas, att fram till år 1910 sammanträdde landstinget till lagtima möte sista måndagen i september, från år 1910 till år 1922 började det lagtima mötet tredje måndagen i september och från år 1922 den första måndagen i samma månad. Den successiva förskjutningen mot månadens tidigare del motiverades med hänsyn till uppbörden av skattemedel. An- ledningen till att det lagtima mötet från och med år 1949 flyttades till första måndagen i oktober månad berodde närmast på den under årens lopp kraftigt ansvällda beredningen av ärenden till landstinget.

Vid sin översyn av 1924 års lag om landsting inriktade sig kommunal- lagskommittén i första rummet på att till det landstingkommunal-a området överföra de nyheter av saklig eller formell art som föreslagits för primär- kommunernas del i kommitténs förslag till ny lagstiftning.för de borgerliga primärkommunerna (betänkande III, SOU 1952: 14). Men även i sådana ämnen, beträffande vilka kommunallagen inte innehöll några direkta ny- heter, hade kommunallagskommittén strävat efter att närma landstings- lagen till kommunallagen .

I systematiskt och terminologiskt avseende innefattar 1954 års lands- tingslag ett starkare framhävande av landstingsgemenskapens karaktär av en särskild kommunbildning än vad 1924 års lag gjorde. Detta har kommit till synes bl.a. genom användning av uttrycket landstingskommun, där 1924 års lag hade beteckningen landstingsområde eller endast landsting. Ordet landsting kom genom nu gällande lag uteslutande att användas som namn på det representativa organet i landstingskommunen.

1954 års landstingslag medförde bl.a. att län och landstingskommun i princip kom att sammanfalla. Möjligheten att dela upp lån på två eller flera landstingsområden försvann, och bestämmelsen, att stad, som uppnått viss folkmängd, skulle kunna utträda ur landstingskommun, borttogs. I de fall där, enligt äldre bestämmelser, mer än ett landsting fanns inom ett län eller där det fanns stad, som ej tillhörde landsting, bibehölls denna ordning tillsvidare.

Kommunallagskommitténs strävan att bringa landstingslagen i överens- stämmelse med kommunallagen gällde inte bara systematiska och terminolo- giska frågor utan även flera av sakliga skäl betingade önskemål om lik- formighet mellan landstingslagen och kommunallagen . I överensstämmelse härmed infördes bl. a. den nyheten, att landstingskommunens olika special- nämnder uttryckligen tillerkändes förslagsrätt vid landstingsmöte. Utom- stående fick rätt att deltaga i landstingets överläggningar på så sätt, att dylik rätt tillades ordföranden eller vice ordföranden i förvaltningsutskottet ävensom landstingsdirektören. Ordföranden eller vice ordföranden i hälso—

? och/eller sjukvårdsstyrelsen fick rätt att yttra sig i de ärenden, som beretts av nämnden, ävensom vid besvarande av interpellation. Yttranderätt till- erkändes också revisor vid den av honom avgivna revision-sberättelsen.

Beredningsförfarandet reglerades mer ingående än i 1924 års lag. För- valtningsutskottet blev — i likhet med den primärkommunala styrelsen -— obligatorisk beredningsinstans i så måtto, att utskottet alltid skall ges till- fälle att yttra sig i alla ärenden som beretts annorledes än av utskottet. Landstingets rätt att befria sig självt från beredningstvånget borttogs och det dubbla beredningsförfarandet genom både förvaltningsutskott och be- redningsutskott under landstingsmöte fastslogs. De undantag härifrån som föreslogs anknöt till de primärkommunala bestämmelserna. För bordlägg- ning av ärende första gången uppställdes krav på anslutning från minst fem ledamöter mot tidigare två. Vidare infördes regler om interpellation och äldre bestämmelser om kvalificerad majoritet för fattande av beslut borttogs. Bestämmelserna om protokollföring omarbetades i skilda av- seenden. Bl. a. borttogs tidigare gällande förbud mot diskus-sionsprotokoll. Tiden för protokollsjusteringen förkortades och i anslutning till vissa änd- ringar i besvärsreglerna intogs den bestämmelsen i landstingslagen, att justeringen av protokollet skall tillkännages på en landstingskommunens anslagstavla och dagen för anslåendet kungöras i en eller flera av länets mest spridda tidningar.

Ifråga om dagtraktamente åt landstingsman utgick tidigare bestämmelse, att beloppet skulle vara fixerat i lagen. Det skulle i stället få ankomma på landstinget självt att fastställa traktamentets storlek.

Angående förvaltningsutsk'ottets allmänna ställning och uppgifter skedde i första hand en formell överarbetning av kommunallagskommittén. Ut- skottets uppgift att vara den ledande, initiativtagande och övervakande in- stansen i landstingsförvaltningen har dock understrukits starkare än i 1924 års lag. Beträffande utskottets tillsättning, organisation och verk- samhetsformer utgjorde den viktigaste nyheten att landstinget skall välja förvaltningsutskottet för fyra år i sänder i stället för från tiden för slutet av lagtima landstingsmöte till slutet av nästa lagtima möte. Valet skall för— rättas efter det allmänna landstingsmannaval ägt rum och avse de fyra när- maste kalenderåren. Minimiantalet ledamöter bibehölls vid fem men den tidigare gällande begränsningen upp till femton borttogs. Landstinget skall i stället för utskottet utse ordförande och vice ordförande i förvaltningsut- skottet. I övrigt medförde 1954 års lag, att bestämmelser i en rad ämnen som tidigare varit reglerade i förvaltningsutskottens reglementen i stället gavs i själva lagen.

Organisatoriska föreskrifter meddelades jämväl för övriga administrativa organ, såsom för hälso- och sjukvårdsstyrelser samt nämnder som för hand- havande av särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr i övrigt må tillsättas av landstinget. Formerna för uppdelning av förvaltningsutskottet

på avdelningar lagfästes och vidare infördes i likhet med vad som är fallet i kommunallagen möjligheter till delegation av beslut.

Efter år 1954 har vissa smärre ändringar skett, av vilka här blott den bör nämnas, att landstingen fr. o. m. är 1963 på friare grunder än tidigare äger besluta om traktamenten och arvoden till landstingsman.

KAPITEL II

Landstingens organisation och arbetsformer

Landstingets organisation och arbetsformer är i första hand avhängiga av dels landstingets storlek, dels landstingslagens bestämmelser om landstingets sammanträden, ärendenas anhängiggörande hos landstinget och ärendenas beredning m.m. dylikt, dels ock i anslutning till dessa bestämmelser utfär- dade arbetsordningar för landstingen även-som praxis. I föreliggande kapitel skall redogörelse lämnas för gällande rätt och praxis i hithörande hän- seenden. Därjämte skall i tillämpliga delar göras jämförelser med motsva- rande bestämmelser i andra kommunallagar samt riksdagsordningen.

Enligt 38 & LL må landsting i en arbetsordning meddela de föreskrifter, som utöver vad i 19—37 55 LL säges, anses nödvändiga för landstingets sammanträden och ärendenas behandling. Bestämmelsen om antagande av arbetsordning är inte tvingande. Arbetsordning måste givetvis stå i överens- stämmelse med gällande författning.

Av de tjugofem landstingen har enligt uppgift till landstingsutredningen tjugotvå antagit arbetsordningar. Ett landsting, Norrbottens läns, saknar arbetsordning. Två landsting, Värmlands och Gävleborgs läns, har så starkt föråldrade arbetsordningar, att de anses vara inaktuella. I flera fall är ar- betsordningarna antagna före ikraftträdandet av 1954 års landstingslag.

Arbetsordningarna är väsentligen inriktade på att reglera beredningsut- skottens och valnämndernas verksamhet. Därutöver innehåller arbetsord- ningarna, generellt sett, bestämmelser om tidpunkt och plats för lands- tingens sammanträden, om val av ordförande och vice ordförande samt av sekreterare. Vidare förekommer bestämmelser om upprop, ordningen för ärendenas behandling och om sättet för upprättande av voteringsproposition ävensom bestämmelser angående land'stingsbeslutens expedition m. m. dy— likt. I stor utsträckning är dessa regler av självklara skäl identiska med lag- bestämmelserna. En redogörelse för arbetsordningarnas innehåll i fråga om beredningsutskottens organisation och arbetsformer lämnas ned-an i det avsnitt, i vilket avhandlas beredningen av ärenden vid landstingsmöte.

Eljest bör det påpekandet göras, att utredningen till behandling upptagit de väsentligare spörsmålen angående landstingets organisation och arbets- former, medan ordningsföreskrifter och bestämmelser om beslutsförfarandet m.m. dylikt ej ansetts vara av betydelse för utredningsuppdragets full- görande. Det bör observeras, att i berörda hänseende föreligger mestadels

överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i kommunallagen . De skiljaktigheter som är för handen mellan landstingslagen och kommunal- lagen, exempelvis i fråga om protokollföring, protokolljustering, tryckning av protokoll m.m. spelar i sammanhanget inte någon större roll, även om det ur formell synpunkt kan anses motiverat att även i dessa hänseenden ytterligare en anpassning sker mellan landstingslagen och kommunallagen .

1 . Landstingens storlek

För val av landstingsmän indelas landstingskommunen i valkretsar. Oavsett valkretsens folkmängd utses för densamma en landstingsman och därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje påbörjat tal av 5 000. Valbar- het är ej inskränkt inom valkrets (10 5 LL).

Valkrets skall omfatta en eller flera kommuner. För varje valkrets skall utses minst sju landstingsmän. Om ej särskilda skäl föreligger, får kom- muner inte gemensamt utgöra en valkrets där flera än tretton landstingsmän skall utses (11 å LL). Stad med mer än 20 000 invånare bildar egen val- krets, för såvitt inte särskilda skäl finns att sammanföra staden med en eller flera andra kommuner till en valkrets. Stad med mindre folkmängd än vad nu sagts skall förenas med annan stad eller andra städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets.

Där så lämpligen kan ske, skall valkretsindelningen på landsbygden verkställas efter domsaga eller tingslag. Annan valkrets än den, vari två eller flera städer ingår, skall såvitt möjligt så utformas, att den kan om- slutas med en sammanhängande gränslinje.

Område med mindre invånarantal än vad ovan sagts må, om särskilda skäl är för handen, utgöra en valkrets; sådan valkrets skall dock ha mer än 15000 invånare.

I fråga om landstingets storlek finns ingen maximiregel men väl en minimiregel. Uppgår inte antalet landstingsmän till tjugo, skall som grund för rättigheten att efter folkmängden välja landstingsmän bestämmas ett lägre tal än 5000 i syfte att landstingsmännens antal för en landstings- kommun skall uppgå till minst tjugo (12 5 LL).

Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall ut- ses för varje valkrets, bestämmes av landstinget. Länsstyrelsen skall dock till landstinget avgiva förslag till valkretsindelning, sedan kommunerna be- retts tillfälle att yttra sig. Beslut om valkretsindelning skall för att vinna bindande kraft underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse (13 å LL).

Antalet valkretsar och landstingsmän ävensom invånarantalet i de tjugo- fem landstingen framgår av bilaga 1. Av densamma kan bl.a. utläsas, att Stockholms läns landsting under mandatperioden 1963—1966 har 115 leda- möter, vilket är 17 ledamöter mer än under nästföregående mandatperiod.

Malmöhus och Gävleborgs läns landsting har genom städerna Hälsingborgs och Gävles återinträde i respektive landstingskommun fått 96 respektive 71 landstingsmän från och med år 1963 mot tidigare 78 respektive 59 leda- möter. Minsta antalet landstingsmän har Kalmar läns norra landsting, som nu har 22 ledamöter mot förut 23. Gotlands läns landsting har 23 ledamöter. Förskjutningarna i befolkningsmängden framgår i övrigt av jämförelsen i bilagans tabell mellan antalet ledamöter under mandatperioderna 1959— 1962 och 1963—1966.

En jämförelse med kommunallagen ger vid handen, att fullmäktiges an— tal bestämmes i förhållande till folkmängden. Som exempel kan nämnas, att för de minsta kommunerna med 2 000 invånare eller därunder utses 15—30 ledamöter under det att för kommuner med över 40 000 invånare utses 45— 60 ledamöter (5 5 KL). Fullmäktige beslutar med iakttagande av de olika folkmängdstalen, huru många fullmäktige det skall utses för kommunen. Länsstyrelsen skall underrättas om dylikt beslut.

Valkretsindelning skall göras i primärkommun med mer än 40 000 invå- nare. Är folkmängden mindre än nu sagts men överstiger 10 000 må valkrets- indelning dock göras, där så befinnes lämpligt. Annan kommun får ej in- delas i valkretsar, om inte synnerliga skäl härtill är för handen till följd av kommunens särskilt betydande utsträckning eller liknande förhållanden. Vid valkretsindelning skall iakttagas, att varje krets kan beräknas komma att utse minst tio fullmäktige (9 5 KL).

Antalet stadsfullmäktige i Stockholm är i kommunallagen för Stockholm fastställt till ett hundra (5 & KLS). Staden indelas i valkretsar. Därvid skall iakttagas, att varje krets utser minst tio och högst trettio fullmäktige efter bl.a. den beräkningsgrunden, att inom varje krets en stadsfullmäktig utses för varje befolkningstal motsvarande en hundrade] av stadens be- folkningsmängd samt att antalet fullmäktige för hela staden, i den mån det kan ske utan olägenhet, fördelas lika på de särskilda valkretsarna (9 & KLS).

2. Sammanträdesformer och sammanträdestider

Landstinget sammanträder utan särskild kallelse till lagtima möte år- ligen den första måndagen i oktober månad (19 å LL). Mötets tidslängd är ej fixerad. Till urtima möte sammanträder landstinget, då landstinget eller förvaltningsutskottet beslutar därom eller Kungl. Maj:t omedelbart eller på framställning av länsstyrelsen förordnar om sådant möte. Urtima möte, som beslutas av landstinget eller förvaltningsutskottet, må ej äga rum förrän minst två månader efter det lagtima mötet avslutats (21 & LL). Kommunallagskommittén föreslog i sitt betänkande IV med förslag till landstingslag m. m. (SOU 1952: 48), att uttrycken lagtima och urtima möte

skulle ersättas med ordinarie och extra möte. Anledningen till förslaget var framför allt att uttrycket urtima enligt kommittén ledde tanken på en sammankomst av mycket extraordinär och osedvanlig natur, medan, hette det vidare i kommitténs betänkande, »man numera torde få räkna med extra landstingssessioner såsom allt vanligare företeelser». Det erinrades om att ökade möjligheter till urtima landstingsmöte skapats genom slopandet av äldre regler om krav på kvalificerad majoritet för landstings beslut om urtima möte samt genom den till förvaltningsutskottet givna befogenheten att besluta sådant möte. Kommunallagskommittén anförde även som skäl för sitt förslag till annan terminologi, att uttrycken ordinarie och extra sammanföll med dess motsvarande förslag i den primärkommunala lag- stiftningen. Kommitténs förslag på denna punkt väckte starkt motstånd i remissyttrandena. Uttrycken lagtima och urtima ansågs hävdvunna och värda att bevaras. Någon bärande motivering för en ändring var inte före- bragd. Departementschefen instämde i detta och erinrade dessutom om att beteckningarna ordinarie och extra sammanträden vid riksdagsbehand- lingen av förslaget till ny kommunallag utgått ur denna lagstiftning.

Det antal dagar landstingen regelmässigt sammanträder under sina lag- tima möten framgår av nedanstående sammanställning. Av denna framgår bl. a., att flertalet landsting efter införandet av 1954 års landstingslag ägnar 5 dagar åt lagtima möte. Endast i undantagsfall synes färre än 4 dagar tagits i anspråk för lagtima möte. Intet landsting sammanträder mer än 6 dagar. För studiebesök eller liknande är det vanligt, att landstingen under sina möten ägnar någon dag åt att resa inom landstingsområdena utöver de egentliga sammanträdesdagarna. Därtill kommer, att det är brukligt, att de politiska partierna har gruppsammanträden dagen innan det lagtima mötet börjar. Inom några landsting förekommer gruppsammanträden även mellan landstingsmötena.

Antalet sammanträdesdagar (inkl. studieresedagar) vid lagtima landstings- möten samt antalet urtima Iandstingsmöten 1955—1962.

Antal landsting med lagtima möte

omfattande Antal lands— År ting med 3 4 5 6 urtima möte dagar dagar dagar dagar

1955 ....................................... 1 8 11 5 3 1956 ....................................... 1 6 10 8 4 1957 ....................................... — 6 14 5 7 1958 ....................................... 1 7 12 5 4 1959 ....................................... 1 6 13 5 1 1960 ....................................... — 9 11 5 5 1961 ....................................... —— 7 14 4 2 1962 ....................................... — 3 14 8 9

De urtima mötena, vars antal också framgår av sammanställningen, bru- kar vanligtvis medhinnas på en dag. I undantagsfall kan de vara två eller tre dagar. Mötena brukar hållas under årets första fem månader.

Omfattningen av urtima möten är förhållandevis ringa. Endast Örebro läns landsting har efter införandet av 1954 års landstingslag satt i system att varje vår sammanträda till urtima möte. Även Uppsala läns landsting har regelbundet under tiden 1955—1962 med undantag för två år hållit urtima möten. I övrigt förekommer under nämnda tid två eller tre urtima möten i nio och ett möte i fem landstingskommuner. Nio landsting har inte funnit anledning att sammanträda utöver det lagtima mötet.

Tidpunkten för lagtima mötes öppnande är regelmässigt angiven i lands- tingens arbetsordningar, vanligtvis till klockan 10 f.m. I de fall föreskrift om tidpunkt för mötet saknas, brukar sådan vara angiven i föredragningslistan över de ärenden, som skall behandlas vid mötet. Vid urtima möte angives tiden för sammanträdet i kungörelsen om mötet.

Till skillnad mot landstinget beslutar kommunalfullmäktige själva, när de skall sammanträda (13 5 KL). Sammanträde skall även hållas när läns— styrelsen därom förordnar men jämväl när kommunens styrelse eller de flesta av fullmäktige det begär eller ordföranden finner det erforderligt.

Någon uppdelning i ordinarie och extra sammanträden finns inte — så- som nyss sagts — men några sammanträden är nödvändiga genom att sär- skilda ärenden bör i princip avgöras inom vissa tider. Sålunda skall vid sammanträde före utgången av juni månad eller efter särskilt beslut av fullmäktige vid sammanträde senare under året fattas beslut i anledning av förvaltningsberättelse och räkenskaper för föregående år. I oktober må- nad fastställes vid sammanträde kommunens utgifts— och inkomststat. Den- na regel är uppmjukad på så sätt, att skulle beträffande viss kommun ut- gifts- och inkomststaten inte kunna fastställas i oktober månad, skall vid sammanträde i denna månad fastställas grunder för utdebitering av den allmänna kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under nästföljande år. Därefter skall vid sammanträde i december månad kommu- nens utgifts- och inkomststat fastställas. Om skäl föreligger, får därvid annan utdebiteringsgrund fastställas än som beslutats vid sammanträdet i oktober månad. Dessa bestämmelser har tillkommit med hänsyn till de svårigheter, som kan uppkomma i de större städerna att hinna med stat- behandlingen i oktober månad. Val till de befattningar i kommunen, vilka vid årets slut bli lediga, skall förrättas vid sammanträde i december månad. För året näst efter det, då val av fullmäktige ägt rum skall valet av ord- förande i fullmäktige hållas i januari månad (11 å KL). Före december månads utgång skall beslut fattas om, i vilken eller vilka tidningar till- kännagivande om fullmäktigesammanträde skall införas (14 ä 1 mom. KL).

Fullmäktige anses 'i en arbetsordning kunna bestämma, att »ondinarie»

sammanträden skall hållas å viss dag och tid. Sammanträden däremellan torde då betecknas som >>extra».

Stadsfullmäktige i Stockholm sammanträder i oktober månad på första helgfria dag efter tjänstgöringsårets början samt i övrigt enligt ordning. som bestämts av fullmäktige (14 & KLS). Tjänstgöringsåret börjar den 15 oktober (8 & KLS). Sammanträde skall även hållas, då överståthållaräm- betet därom förordnar eller stadskollegiet eller minst en tredjedel av stads- fullmäktige det begär eller ordföranden finner det nödvändigt. Senast den 8 december skall sammanträde hållas för fastställande av stadens utgifts— och inkomststat. Val skall då även i princip äga rum. Stadsfullmäktige äger dock bestämma, att valen skall företagas vid sammanträde senare under månaden.

För förbundsfullmäktige i kommunalförbund gäller bestämmelser om sammanträde, som överensstämmer med kommunallagens (9 % KFL). En väsentlig skillnad föreligger dock i det hänseendet, att förbundsfullmäktiges sammanträde för beslut om revisionsberättelsen skall äga rum före utgången av juni månad samt för fastställande av utgifts- och inkomststaten skall ske i augusti månad. I det förra fallet är anledningen till avvikelsen från kom- munallagen att ett kommunalförbunds verksamhet inte anses kunna bli av den omfattningen att inte revisionsberättelsen utan svårighet kan avgivas i god tid för beslut i juni månad. Den andra avvikelsen från kommunallagen är föranledd av att kommunalförbundets utgifts- och inkomststat bör vara färdig i sådan tid, att den kan vara styrelserna i medlemskommunerna till- handa, då dessa enligt 54 å KL före september månads utgång skall upp- rätta sina förslag till stater i respektive kommuner.

Vid en jämförelse med de för riksdagen gällande bestämmelserna kan konstateras, att tidpunkten för riksdagens sammanträdande är fastställd i regeringsformen och riksdagsordningen. Riksdagen skall sålunda samman- träda den 10 januari, eller om helgdag då inträffar, dagen därefter. Ko- nungen kan dock, när det befinnes nödvändigt, sammankalla riksdagen till tidigare dag (2 & RO).

Riksdagen sammanträder till en vårsession och till en höstsession. Vår- sessionen, som — efter var nyss nämnts — börjar den 10 januari, skall avslutas senast den 31 maj. Riksdagen kan dock besluta att sessionen skall pågå t.o.m. den 15 juni. Har riksdagen till en höstsession uppskjutit be- handlingen av framlagda ärenden, skall talmännen kalla riksdagen till höst- session med början å dag efter den 15 oktober, som prövas lämplig. Höst- sessionen skall pågå så länge det befinnes erforderligt, men skall dock vara avslutad den 31 december. Konungen äger under tid, då session eljest inte pågår, inkalla riksdagen till extra session, därest detta konstateras vara erforderligt. Under samma tid kan riksdagens ledamöter själva begära riks- dagens inkallande till extra session. Härför kräves, att 65 ledamöter av första kammaren eller 100 ledamöter av andra kammaren gör framställning härom.

Utöver vad nu angivits kan riksdagen sammankallas med anledning av vissa särskilda omständigheter (91—94 55 och 108 5 RF).

Skall riksdagen enligt riksdagsordningen sammanträda på hösten, skall talmännen fastställa tiden för sessionens början tidigast till sjunde dagen efter den då kallelsen blivit kungjord i de allmänna tidningarna och sist till tjugonde dagen efter samma dag (1 5 RSt). Enligt den för de båda kam- rarna i riksdagen gällande ordningsstadgan sammanträder kammare utan föregående kallelse varje riksdags första söckendag klockan 11 f.m. (1 5 OSt).

Författningsutredningen föreslår i sitt betänkande VI med förslag till riksdagsordning1 (Sveriges statsskick Del 1. Lagförslag, SOU 1963: 16), att riksdagens sammanträde skall kallas för riksmöte. Riksmöte är lagtima eller urtima. Urtima riksmöte skall hållas endast under tid då lagtima riksmöte icke pågår (1 kap. 1 & FRO). Lagtima riksmöte skall inledas varje år den 15 oktober. Om urtima val har beslutats får under återstående tid av val- perioden lagtima riksmöte ej inledas. Efter urtima val skall lagtima riksmöte inledas på tjugoandra dagen efter valet (1 kap. 2 & FRO). Till urtima riks- möte kallas riksdagen av regeringen eller riksdagens talman. Begär minst en tredjedel av riksdagens ledamöter, med angivande av skälet härför, ur- tima riksmöte, skall talmannen kalla riksdagen till urtima riksmöte att inledas inom tjugo dagar (1 kap. 3 & FRO). Riksmöte skall pågå så länge riksdagen finner det erforderligt. Beslut att riksmöte skall avslutas fattas av riksdagen på yrkande av talmannen eller ledamot. Lagtima riksmöte som inletts den 15 oktober skall avslutas senast den 15 maj följande år, såvida riksdagen icke beslutar annorlunda (1 kap. 4 & FRO). Riksdagens första sammanträde under riksmöte skall hållas på riksmötets första dag eller, om talmannen med hänsyn till infallande helg så beslutar, på riksmötets andra eller tredje dag (1 kap. 5 & FRO). I tilläggsbestämmelse har föreskrivits, att första sammanträdet under lagtima riksmöte skall börja klockan 11 och under urtima riksmöte på tid som angives i kallelse.

3. Sammanträdesort

Sammanträdesplatsen är för landstingets del principiellt fixerad till länets residensstad, men landstinget kan bestämma annan sammanträdesort. Läns- styrelsen må utsätta särskild sammanträdesort, då så till följd av utomor— dentliga händelser anses påkallat (19 5 LL).

Fattar landstinget sålunda inte särskilt beslut om sammanträdesorten är residensstaden automatiskt sammanträdesort. Förvaltningsutskottet kan inte bestämma sammanträdesort. Länsstyrelsens beslutanderätt om sam- manträdesplats avser extraordinära fall. Vid urtima möte skall i kungörelsen

1 Med förslaget till riksdagsordning avses i det följande det i betänkandet angivna s. k. enkammaralternativet.

härom utsättas stället för mötet (21 & 2 mom. LL), varvid skall vad i 19 & LL är föreskrivet med avseende å lagtima möte äga motsvarande tillämpning.

Särskilda beslut om annan sammanträdesort än residensstaden förelig- ger ifråga om Malmöhus läns landsting och Kalmar läns norra landsting. I båda fallen tillhör inte residensstaden landstingsområdet. Landstingen sammanträder i stället i de städer, i vilka landstingskommunernas kanslier är belägna, nämligen i Lund respektive Västervik. I prop. nr 119 till 1954 års riksdag med förslag till landstingslag m.m. framhöll föredragande departe- mentschefen, att det kan föreligga särskilda omständigheter, som gör det befogat att landstingsmöte vid ett eller flera tillfällen hålles annorstädes än i residensstaden, exempelvis på en ort, där landstingskommunen har stora anläggningar. Även i dylika fall står det landstinget fritt att självt ut- sätta sammanträdesorten. Att i lagen uppställa särskilda förutsättningar för ett dylikt beslut torde enligt departementschefen inte vara erforderligt.

Fullmäktige i primärkommun och kommunalförbund bestämmer själva sammanträdesställe (12 & KL, 5 5 KFL). Kan fullmäktige på grund av lokal- svårigheter eller andra särskilda orsaker inte besluta om platsen för visst eller vissa sammanträden anses de oförhindrade att uppdraga åt ordföran- den att bestämma var sammanträdet eller sammanträdena skall hållas.

Riksdagen sammanträder i huvudstaden utom i de fall då fiendens in— trängande eller pest eller andra lika viktiga hinder gör det omöjligt eller för riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer det Ko- nungen att, efter samråd med riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäk- tige, utsätta och kungöra annan riksdagsort (50 & RF och 31 & RO).

Enligt författningssakkunnigas förslag till regeringsform skall riksdagens ledamöter sammankomma till riksmöte i rikets huvudstad (6 kap. 9 5 FRF) . Vid krig eller krigsfara eller då andra utomordentliga förhållanden för- anleder där—till, äger regeringen efter samråd med riksdagens talman besluta att riksdagen skall sammanträda på annan ort än i huvudstaden (10 kap. 4 5 FRF).

4. Kungörelse av sammanträde

Till lagtima möte sammanträder landstinget utan särskild kallelse (19 & LL). Däremot måste kallelse ske till urtima möte. Kungörelsen härom är anför— trodd länsstyrelse-n (21 5 2 mom. LL). Kallelsen skall innehålla uppgift om tid och ställe för mötet och de ärenden, som därvid skall handläggas. Minst fjorton dagar före mötet införes kungörelsen i en eller flera av länets mest spridda tidningar, varjämte samtliga landstingets ledamöter inom samma tid skall särskilt underrättas om mötet.

Ingående bestämmelser finns om kallelse till sammanträde med full- mäktige (14 å KL, 5 & KFL). Kungörelse om fullmäktigesammanträde ut- färdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden.

Kungörelsen skall innehålla uppgifter om tid och ställe för sammanträdet samt om de ärenden, som skall behandlas.

Fullmäktigesammanträde kungöres på tre olika sätt. Det första är, att kungörelsen anslås på en av kommunen å lämplig plats anordnad anslags- tavla — »kommunens anslagstavla» —— och, om fullmäktige så beslutar, även annorstädes. Det andra är, att tid och plats för sammanträde skall till- kännagivas i en eller flera ortstidningar. Med hänsyn till annonseringskost- naderna behöver tillkännagivande om ärenden ej införas, för såvitt inte fullmäktige så bestämt. För båda dessa sätt av kungörelseförfarande gäl- ler, a»tt kungörandet skall ske senast en vecka före sammanträdet. Den om- ständigheten, att kungörelse om sammanträde inte blivit anslagen annor- städes än på kommunens anslagstavla eller att tillkännagivandet inte blivit infört i tidning utgör ej hinder för sammanträdets hållande.

Såsom förut omnämnts beslutar fullmäktige vid sammanträde före ut- gången av december månad i vilken eller vilka ortstidningar tillkänna- givande om sammanträden skall införas. De tidningar bör väljas, som ge- nom spridning inom olika grupper av kommunens medlemmar bringar till- kännagivandet till de flestas kännedom. Har minst en tredjedel av full- mäktige vid omröstning föreslagit, att tillkännagivande skall införas i viss tidning, skall tillkännagivandet också införas i densamma.

Det tredje sättet för kungörande av sammanträde är den personliga kallelsen till envar fullmäktig. Kungörelsen skall ske senast fyra dagar före sammanträdet och delgivas envar fullmäktig senast nämnda dag.

I stället för att delgivas fullmäktige inom förut nämnd tid må kungörelse översändas till honom med posten så tidigt att den kan antagas komma honom »till handa inom samma tid.

För Stockholms stad gäller även enligt 15 & KLS, att överståthållar- ämbetet skriftligen skall underrättas om stadsfullmäktiges sammanträde.

Vad angår riksdagen skall ifråga om kungörelse Konungen offentligen kungöra den tid som bestäms för riksdagens öppnande. Denna tid får ej utsättas senare än på andra söckendagen efter riksdagens början (34 & RO). I det fall riksdagen skall sammanträda till höstsession kallas den härtill av talmännen (2 & RO). I kallelsen skall talmännen fastställa tiden för sessionens början tidigast till sjunde dagen efter den, då kallelsen blivit kungjord i de allmänna tidningarna och sist till tjugonde dagen efter samma dag. I de fall riksdagsledamöter enligt 2 & RO begärt, att riksdagen skall in kallas till extra session, skall talmännen utfärda kallelsen. Tiden för sessionens början må därvid fastställas tidigast till dagen efter den, då kal— lelsen blivit kungjord i de allmänna tidningarna, och sist till tjugonde da- gen efter det nämnd begäran framställdes (1 & RSt).

Kallelse till kammares sammanträde skall anslås senast klockan sex eftermiddagen föregående dag och kungöras på det sätt vardera kammaren för sig stadgat (2 & RSt). I kamrarnas ordningsstadgor finns detaljerade

bestämmelser om hur kallelse till sammanträde skall publiceras. Förutom på platser inom riksdagens hus och på de platser i övrigt talmännen be— slutar, skall kallelse till sammanträde där så ske kan införas i en eller flera av de större dagligen utkommande tidningarna.

Skall sammanträde hållas inom lyckta dörrar utfärdas kallelse på det sätt talmannen beslutar (10 5 OSt).

Enligt det av författningsutredningen avgivna förslaget till riksdagsord- ning skall riksdagen utan kallelse sammanträda på riksmötets första dag. Med hänsyn »till infallande helg kan talmannen dock besluta att första sam— manträdet skall hållas på riksmötets andra eller tredje dag (jfr. sid. 25). Kallelse till annat sammanträde än det första sammanträdet under riksmötet skall utfärdas av talmannen. Har kallelse ej utfärdats minst 12 timmar före sammanträdet, får detta hållas endast om mer än hälften av riksdagens ledamöter medgiver det (1 kap. 9 & FRO). I tilläggsbestämmelser har före- slagits, att kallelse till sammanträde bör anslås senast kl. 13 dagen före sammanträdet samt införas i en eller flera tidningar. Kallelse till samman- träde inom stängda dörrar skall meddelas på det sätt talmannen bestämmer.

5. Deltagandet i sammanträde

För beslutförhet —— quorum —— fordras i landstinget, att minst två tredje- delar av landstingsmännen är närvarande (27 & LL). Såvitt kunnat ut- rönas har det i praxis icke förelegat några svårigheter att iakttaga quorum- bestämmelsen. I fullmäktige måste mer än hälften av ledamöterna vara tillstädes (15 & KL, 5 & KFL, 16 & KLS).

För landstingets ledamöter finns suppleanter (6—9 55 LL). Avgår lands- tingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, skall länssty- relsen till ordinarie landstingsman inkalla den närmast i ordningen varande suppleanten (22 & LL). Vid tillfälligt förfall skall landstingsman eller in- kallad suppleant ofördröjligen underrätta länsstyrelsen härom och så fort ske kan skriftligen anmäla förhindret till landstingskommunens kansli. Länsstyrelsen inkallar därefter den närmast i ordningen varande, till sådan tjänstgöring förut ej inkallade suppleanten. Skulle sådant förfall uppkomma under möte, att landstingsman eller suppleant inte vidare kan tjänstgöra vid mötet, skall hindret ofördröjligen anmälas till landstingets ordförande. Denne skall i sin tur skyndsamt underrätta länsstyrelsen som därefter oför- dröjligen inkallar suppleant.

Omfattningen av inkallandet av suppleanter skiftar av självklara skäl. Dock torde kunna sägas, att det är förhållandevis få som behöver inkallas till tjänstgöring.

För fullmäktige utses inte suppleanter. Avgår fullmäktig före den be- stämda tjänstgöringstidens utgång, skall fullmäktige därom göra anmälan

hos den valförrättande myndigheten, som verkställer ny sammanräkning för utseende av en ny ledamot i den avgångnes ställe (52 ä 2 mom., 53 & KVL).

Det må här tilläggas, att kommunallagskommittén i sitt förslag till kom- munallag m. m. (SOU 1952: 14) behandlade frågan om införandet av suppleanter i de primärkommunala fullmäktigeförsamlingarna. Kommunal- lagskommittén ansåg sig emellertid inte kunna föreslå några bestämmelser om fullmäktigsuppleanter. Av de olägenheter, som var förenade med supp- leantsystemet, hade kommittén ansett den betydelsefullaste vara faran av ansvarskänslans försvagande hos fullmäktige. Det kunde ligga nära till hands för en ledamot, som av bekvämlighetsskäl eller för att slippa ansvaret för visst avgörande ville utebli från sammanträde, att anmäla förhinder och påkalla inkallande av suppleant. Kommittén framhöll, att det inte torde vara möjligt att effektivt hindra en sådan användning av suppleantinstitu— tionen med aldrig så stränga villkor för godkännande av utevaro. Det an- fördes vidare av kommittén, att suppleanterna kunde antagas inte på samma sätt som de ordinarie fullmäktige bli i tillfälle att sätta sig in i de förelig- gande frågorna. Deras insats syntes därför inte bli av högre värde. Kom- mittén konstaterade även, att kommunerna intagit en avvisande hållning till suppleantinstitutionen. Den främsta orsaken härtill var att man i kom- munerna överlag inte känt något praktiskt behov av suppleanter och så- lunda ej uppfattat det som en brist i den kommunala organisationen att suppleanter saknades.

I proposition nr 210 till 1953 års riksdag med förslag till kommunallag m. m. uttalade föredragande departementschefen, att han delade kommunal- lagskommitténs och kommunernas syn på frågan om suppleanter. I anled— ning av att det i remissyttrandena bl.a. hänvisats till att suppleantinstitu- tionens användning i landsting och kommunala nämnder icke gett belägg för farhågan att införandet av suppleanter för fullmäktige skulle undergräva de ordinarie ledamöternas ansvarskänsla, erinrade departementschefen, att jämförelsen med landsting och nämnder knappast kunde ge någon ledning i detta avseende. Normalt torde landstingsmännens personliga intresse av att vara närvarande i det i regel endast en gång om året sammanträdande landstinget vara en borgen för att de icke uteblev därifrån utan tvingande skäl. Och vad jämförelsen med nämnderna angick var enligt departements- chefen att märka inte blott att fullmäktige och nämnder har artskilda upp- gifter —— vilket ej var betydelselöst i sammanhanget _ utan också att full- mäktiges arbete på ett annat sätt än nämndernas försiggick under offentlig insyn och lättare kunde göras till föremål för offentlig debatt och kritik.

I något remissyttrande hade påpekats olägenheten av att suppleant inte fanns att tillgå för fullmäktig, som ej kunde närvara vid fullmäktigsamman- träde på grund av riksdagsmannauppdrag. Även om detta skäl för suppleant— institutionen fortfarande kunde anses ha berättigande, hade det enligt de- partementschefen med hänsyn till kommunikationernas fortgående utveck-

ling fått allt mindre betydelse. Departementschefen erinrade också om att införandet av fria resor för riksdagens ledamöter underlättade deras del- tagande i hemortens kommunala angelägenheter.

En nyhet i författningsutredningens förslag är, att i riksdagen ersättare skall kunna inkallas för riksdagsledamot. Då ledamot beviljas ledighet från riksdagsarbetet, skall talmannen inkalla ersättare, om så erfordras. För ledamot som valts till talman skall ersättare inkallas. Tjänstgör vice talman som talman må ersättare inkallas (1 kap. 20 & FRO). Författningsutred- ningens motivering för suppleantsystemets införande i riksdagen är, att detta utgör en garanti för att medborgarnas vid val uttryckta vilja åter- speglas i riksdagens beslut, oberoende av om någon eller några av de ordinarie representanterna är förhindrade att deltaga i besluten. Det före- ligger numera också, framhåller författningsutredningen, ett påtagligt prak- tiskt behov av ersättare för riksdagsledamöter. Bl.a. gäller, att åtskilliga ledamöter innehar uppdrag i internationella sammanhang och därför under långa perioder är hindrade att deltaga i riksdagsarbetet. Därtill kommer en- ligt författningsutredningen, att rekryteringen till riksdagen bör underlättas om det genom ett ersät-tarsystem blir möjligt för ledamot att vara från- varande från riksdagsarbetet för att t. ex. deltaga i en viktig förhandling eller träffa en viktig affärsuppgörelse.

Utomståendes närvarorätt vid sammanträde är reglerad i 29 & LL, som i primärkommunalt hänseende skall jämföras med 17 & KL.

Landstingets speciella ställning som en hela länet omfattande kommun har i sammanhanget markerats därigenom, att landshövdingen i länet må övervara landstingets sammanträden och deltaga i dess överläggningar men ej i besluten. Denna rätt kan vid förhinder för landshövdingen utövas av den avdelningschef i länsstyrelsen, landshövdingen därtill förordnar, eller därest förordnande icke meddelats, av den i tjänsten äldste avdelningschefen. Den sistnämnde utövar rätten, då landshövding ej är tillsatt eller förordnad. Någon motsvarande rätt föreligger inte i fråga om fullmäktiges samman- träden, jfr. 17 å KL. I Stockholms stadsfullmäktige äger överståthållaren eller i hans ställe underståthållaren rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten (18 % KLS). '

Generell yttranderätt tillkommer inom landstinget ordföranden eller vice ordföranden i förvaltningsutskottet även om dessa ej är landstingsmän. Samma rätt är tillförsäkrad landstingsdirektören.

Denna yttranderätt korresponderar i fullmäktige med presidiets i kom- munens styrelse och den ledande kommunaltjänstemannens rätt att vara tillstädes och deltaga i fullmäktiges Överläggningar. I Stockholm skall borgarråd, som ej är stadsfullmäktig, närvara vid sammanträde, där ej förfall som godkännes av fullmäktige föreligger. Borgarrådet äger deltaga i överläggningarna och framställa förslag samt få sin mening antecknad i

protokollet men inte deltaga i besluten. Eljest äger ej utomstående rätt att deltaga i stadsfullmäktiges överläggningar.

Utöver vad nu sagts har vissa andra personer begränsad närvarorätt. Inom landstinget har således ordföranden eller vice ordföranden i hälso- och sjukvårdsstyrelsen, även om vederbörande ej är landstingsman, rätt att yttra sig vid behandling av ärende som beretts av styrelsen ävensom vid bcsvarande av interpellation, som framställts till styrelsens ordförande. Mot- svarande rätt är i fullmäktige utsträckt till ordföranden eller vice ordföran- den i annan kommunal nämnd eller beredning än kommunens styrelse vid behandling av ärende, som beretts av nämnden eller beredningen ävensom vid bcsvarande av interpellation (detta gäller dock inte i Stockholm). Skälet till denna skillnad är närmast att finna i kommunallagskommitténs åsikt, att den för primärkommunen gällande yttranderätten för ordförande eller vice ordförande i annan nämnd eller beredning vid behandling av ärende som beretts av nämnden eller beredningen, inte borde efterbilda's i landstingslagen i vidare mån än såvitt angick ordföranden i landstingskom- munens hälso- och sjukvårrdsstyrelse. Landstingets till cirka en vecka under året koncentrerade förhandlingar kunde nämligen enligt kommittén av prak- tiska skäl inte tillåtas stå öppna för deltagande av utomstående i samma utsträckning som fullmäk'tigesammtanträdena i primärkommunerna.

En annan skillnad i fråga om yttranderätten ligger däri, att enligt 17 & sista st. KL må annan i kommunens tjänst anställd befattningshavare än den, som enligt 7 5 andra st. KL intager en ledande ställning, vara närva- rande vid fullmäktigsammanträde för att tillhandagå fullmäktige med er- forderliga upplysningar. Fullmäktige skall dock för varje fall fatta beslut härom.

Denna bestämmelse lämpade sig, menade kommunallagskommittén, av olika skäl mindre väl för landstingets del. Bl. a. kunde, hette det, inkallandet av tjänstemän från olika orter inom landstingsområdet möta svårigheter på grund av de stora avstånden därstädes. För övrigt erinrade kommunallags- kommittén att en liknande av kommunalförfattningssakkunniga i deras för- slag av år 1923 till lag om landsting upptagen bestämmelse, möttes av stark kritik under förslagets remissbehandling och därför ej medtogs i proposi- tionen med förslag till landstingslag vid 1924 års riksdag (proposition nr 188).

Det förtjänar här tilläggas, att bestämmelserna om närvaro- och ytt- randerätt enligt kommunallagen är tillämpliga med avseende på kommunal- förbunds fullmäktige (5 5 KFL jämförd med 17 & KL). Om landstings— kommun deltager i kommunalförbund kommer i dylikt fall indirekt de primärkommunala reglerna att bli tillämpliga i landstingssammanhang.

För både landstinget och fullmäktige gäller att revisor äger yttranderätt vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

Landshövdingarna, eller vid förhinder för dem vederbörande avdelnings- chefer vid länsstyrelserna, brukar regelmässigt närvara vid landstingens olika möten. Det förekommer, att landshövdingar deltager i överläggningar, som sammanhänger med vederbörandes speciella intresse i olika ärenden, som är föremål för landstingens behandling, exempelvis vid behandlingen av bidragsansökan från en länsförening, i vilken vederbörande landshövding är ordförande.

Angående den allmänna närvarorätten för ordföranden eller vice ord- föranden i förvaltningsutskottet har konstaterats, att eftersom det är kutym att enbart landstingsmän inväljas i förvaltningsutskottet har dess praktiska betydelse hittilldags inskränkts till de fall då vederbörande ordförande eller vice ordförande lämnat sitt landstingsmandat men kvarstått i förvaltnings— utskottet under den för detta organ löpande mandatperioden. Det sagda gäller även innehavarna av presidieposterna i hälso- och sjukvårdsstyrel- serna, antingen dessa är gemensamma eller fristående.

I ungefär hälften av landstingen är landstingsdirek-törerna sekreterare och är av den anledningen närvarande. Det torde ligga i sakens natur, att övriga landstingsdirektörer är närvarande vid landstingsmötena. Däremot torde dessa befattningshavare efter vad som är känt utnyttja sin generella yttranderätt mycket olika och i stort sett sparsamt. Landstingens revisorer lär blott i undantagsfall ha deltagit i landstingens överläggningar.

Slutligen bör även i detta sammanhang något erinras om motsvarande förhållande i riksdagen. Denna får inte rådpläga eller besluta i något ämne i Konungens närvaro. Statsrådets ledamöter äger tillträde i vardera kam- maren med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten, i de fall de ej är ledamöter av kammaren (53 & RO).

Författningsutredningen har i sitt förslag till riksdagsordning föreslagit, att statsråd i princip skall fritt äga rätt att yttra sig i alla frågor som är under överläggning och om lagligheten av allt som tilldrager sig vid sam- manträdet (1 kap. 15 å FRO). I tilläggsbestämmelser har även föreslagits, att statsråd skall äga bemyndiga statssekreterare att i hans ställe vid sam- manträde lämna riksdagen upplysningar. Dylikt bemyndigande skall med- delas till talmannen och må utnyttjas endast på statsrådets anmodan i varje särskilt fall.

6. Ärendenas anhängiggörande

Rätt att väcka förslag vid landstingets lagtima möte tillkommer enligt 20 5 1 mom. LL länsstyrelsen, förvaltningsutskottet och annan landstingsnämnd samt ledamot av landstinget. Förslag skall avfattas skriftligen och tryckas.

Vid urtima möte må ej andra ärenden företagas till avgörande än de, för vilkas handläggning landstinget blivit sammankallat eller som länsstyrelsen särskilt hänskjutit till landstingets prövning enligt den om mötet utfärdade kungörelsen (21 5 3 mom. LL). Då även Konungen omedelbart kan förordna om urtima möte, kan Konungen till avgörande hänskjuta ärende till lands- tinget. Annan nämnd än förvaltningsutskottet äger inte väcka förslag till urtima möte, till vilket ej heller motion får lämnas.

Beträffande länsstyrelsens förslagsrätt erinrade departementschefen i proposition nr 119 till 1954 års riksdag med förslag till landstingslag m. m. att den praxis utbildat sig, att bl. a. föreningar och enskilda till länsstyrelsen ingav framställningar om åtgärder från landstingets sida och att länsstyrel- sen utan närmare granskning vidarebefordrade framställningarna till lands— tinget med påföljd att landstinget ansåg sig ha behandlat framställningarna som länsstyrelsens egna förslag. Denna praxis hade givit landstinget och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anledning föreslå, att det i lands— tingslagen infördes ett stadgande att framställning från annan än läns- styrelse, nämnd eller landstingsledamot skulle inges till förvaltningsutskot- tet och att framställningen därifrån skulle vidarebefordras till landstinget, om ej utskottet enhälligt beslutade avvisa densamma. Departementschefen fann en sådan utvidgning av förslagsrätten inte befogad samt framhöll, att den tillämpning av bestämmelsen om länsstyrelsens förslagsrätt som ifråga- varande praxis innebar säkerligen inte varit avsedd av lagstiftaren vid be— stämmelsens tillkomst. Visserligen borde länsstyrelse enligt departements- chefen, om skäl därtill ansågs föreligga, upptaga en inkommen framställning som sitt eget förslag och överlämna detta förslag till landstinget. Ärendets karaktär av länsstyrelsens förslag borde därvid framgå. Om länsstyrelsen däremot inte ville behandla framställningen på detta sätt eller ej ingå i närmare prövning av saken, kunde den lämpligen av länsstyrelsen över- lämnas till förvaltningsutskottet i stället för till landstinget. På utskottet skulle sedan få ankomma att i vanlig ordning pröva, om framställningen skulle läggas fram för landstinget.

Av landstingsutredningen verkställd undersökning rörande länsstyrelser- nas anhängiggörande av ärenden hos landstingen framgår, att länsstyrel- serna endast sällan väcker egna förslag vid landstingsmöte. I dylika fall är det vanligtvis fråga om förslag till ändrad valkretsindelning. Beträffande vidarebefordran till landstinget av framställningar från enskilda och för- eningar varierar praxis. Enligt uppgifter från landstingskommunernas kans- lier finns det länsstyrelser som i ej få fall överlämnar framställningarna utan särskilt yttrande. I en del fall överlämnas framställningarna med ett summariskt »biträdes» eller »tillstyrkes». Som exempel på behandlingen av framställningarna kan följande anföras. Inom Gotlands läns landstingskom- mun upptager förvaltningsutskottet framställning vidare-befordrad av läns- styrelsen såsom utskottets eget ärende, om länsstyrelsen tillstyrkt fram-

ställningen. I annat fall förelägges i allmänhet ärendet ej landstinget. I några landstingskommuner, däribland Kronobergs läns landstingskommun, överlämnar länsstyrelsen till landstinget framställningar från organisatio- ner m. fl. antingen med tillstyrkan eller med resolution, att framställningen överlämnas till förvaltningsutskottet. I det senare fallet prövar utskottet, huruvida framställningen skall vidarebefordras till landstinget eller ej. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län överlämnar framställningarna till landstingskommunens förvaltningsutskott >>för åtgärd vartill förvaltnings- utskottet kan finna framställningen föranleda». Länsstyrelsen i Skaraborgs län brukar utan eget yttrande överlämna vissa yttranden till landstinget. Förvaltningsutskottet vidarebefordrar i princip inte dessa, om ett enhälligt utskott avstyrker bifall.

Från flera landstingskommuner har meddelats, att framställningar via länsstyrelse endast förekommer i ringa utsträckning. I stor utsträckning uppgives förvaltningsutskotten själva direkt pröva inkomna framställningar från andra organ än landstingets nämnder. Till landstingskommunens kansli i Östergötlands län brukar sådana inkomna framställningar returne- ras till förslagsställaren med upplysning om att framställning skall ingivas till länsstyrelsen eller bli föremål för enskild landstingsledamots motion. Inom Jönköpings och Hallands läns landstingskommuner brukar kanslierna översända direkt inkomna framställningar till respektive länsstyrelse för vederbörlig resolution. I Gävleborgs läns landstingskommun överlämnas så- dan inkommen framställning till länsstyrelsen för yttrande, därest fram- ställning i samma ärende tidigare prövats av landstinget. Eljest avgör för- valtningsutskottet om framställningen skall upptagas till prövning av lands- tinget. Det kan även nämnas, att förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns landstingskommun i sin verksamhetsberättelse till landstinget redovisar utskottets beslut om att icke till landstinget vidarebefordra inkomna fram- ställningar.

Beträffande förslag från annan nämnd än förvaltningsutskottet gäller det självfallna, att förslagsrätten begränsas av ramen för nämndens verk- samhet.

Vad angår förslag av enskild landstingsledamot, dvs. väckande av motion, kan följande redovisas.

Några landsting har i sina arbetsordningar infört vissa bestämmelser rö- rande motionernas utformning. Enligt arbetsordningarna för Söderman- lands och Örebro läns landsting bör sålunda motion innefatta förslag om bestämd åtgärd, som motionären anser landstinget bör vidta. Motion bör ej omfatta flera ämnen av olika beskaffenhet. Vidare stadgas, att motion när som helst kan återtagas innan landstinget fattat beslut i ärendet. I arbets- ordningen för Kristianstads läns landsting är den bestämmelsen införd, att vid återkallande av motion kan annan landstingsman i omedelbart samband med återkallandet upptaga förslaget som sitt.

' Antalet motioner är efter vad utredningen funnit mycket skiftande. Bl. a. ' kan detta vara beroende av i Vilken utsträckning framställningar från för- eningar och organisationer upptages som motioner i stället för att ingivas till länsstyrelse för vidarebefordran till landstinget. Det är inte möjligt att direkt hänföra motionernas antal till landstingsledamöternas egen aktivitet och än * mindre att sätta antalet i förhållande till landstingens storlek. I de stora landstingsrepresentationerna i Stockholms och Älvsborgs län pendlade an- talet motioner under tiden 1955—1961 mellan 4 och 9 respektive 3 och 13. Samtidigt förekom i Blekinge läns landsting, som hör till de minsta i landet, mellan 26 och 33 motioner. I Östergötlands och Kopparbergs läns landsting har antalet motioner varierat mellan 41 och 57 respektive 31 och 44.

Företrädesvis väckes motioner i ärendena rörande hälso— och sjukvården samt den landstingskommunala undervisningen och socialvården.

l Formerna för anhängiggörande av ärende hos fullmäktige regleras i 18 & KL (5 5 KFL). Enligt denna skall fullmäktige meddela beslut i ärenden, som hänskjutits till dem av högre myndigheter, ävensom i fråga, som väckts genom framställning av kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd eller genom motion av fullmäktig. Krav föreligger inte på att förslag till fullmäktige skall vara skriftligt. Föreskrift i arbetsordning, att motion skall vara skriftlig anses dock vara bindande. Tryckning är ej heller föreskriven. För stadsfullmäktige i Stockholm gäller dessutom att även borgarråd äger rätt att väcka förslag (19 å KLS).

Skiljaktigheterna i bestämmelserna om förslagsrätt i landstinget och full- mäktige är till det materiella innehållet mindre än det formella. En jämfö- relse mellan landstingslagen och kommunallagen ger här närmast vid han- den, att de centrala myndigheterna inte kan väcka förslag hos landsting, men väl hos fullmäktige (>>högre myndighet»). Med högre myndighet har i kommunallagen avsetts Kungl. Maj:t, centralt ämbetsverk och länsstyrelse. För att centralt ämbetsverk skall kunna underställa landstinget ett förslag synes det formellt behöva överlämnas genom länsstyrelsen såsom dess för- slag försåvitt framställningen icke vidarebefordras genom förvaltningsut- skottet.

Vad angår förslag från föreningar e. d. torde dessa även i primärkom- munala sammanhang ha möjlighet att via länsstyrelsen få förslag prövade av fullmäktige. Någon skillnad torde följaktligen inte i detta hänseende vara tillfinnandes mellan landstingets och fullmäktiges skyldighet att pröva dylika genom länsstyrelsen väckta förslag.

Om ärendenas anhängiggörande i riksdagen torde det ur jämförelsesyn- punkt räcka med att erinra om att det i princip sker genom Konungens propositioner samt genom enskilda riksdagsmäns motioner (54 och 55 55 RO jämförd med 2 kap. 1 och 4 55 FRO). Motion bör alltid avlämnas skrift- ligen. Vidare gäller att motion icke bör innehålla flera mål av olika be- skaffenhet. Viss förslagsrätt finns dock även för riksdagsutskott.

Enligt förslaget till riksdagsordning skall regeringen avgiva förslag (till riksdagen genom proposition. Proposition skall vara åtföljd av redogörelse för ärendets tidigare behandling och av motivering samt i förekommande fall av lagrådets yttrande (2 kap. 1 & FRO). Riksdagsledamot avger förslag till riksdagen genom motion. I liket med vad nu är fallet bör i en och samma motion icke sammanföras förslag som hör till skilda utskotts beredning (2 kap. 4 5 FRO).

Inom landstingskommunen är tiden för avgivande av förslag till lagtima möte enligt 20 5 1 mom. LL olika beroende på vem som har rätt att väcka förslag. Sålunda skall förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet in- givas till utskottet före den 1 juli. Förvaltningsutskottet äger dock bestämma annan tid. Utskottet kan sålunda skönsmässigt begränsa eller utsträcka för- slagstiden för annan landstingskommunal nämnd. I övrigt skall förslag av- lämnas senast den 15 augusti. Förvaltningsutskottet har dock möjlighet att väcka förslag senast fjorton dagar före mötets början. Men landstinget äger, då synnerliga säl därtill föranleder, till behandling upptaga förslag, som blivit väckt senare, dock sist första dagen av landstingets möte.

Det förutsattes av kommunallagskommittén, att förlängning av förslags- tiden borde medges sjukvårdsstyrelsen, vilken skulle behandla sjukhusdirek- tionernas förslag, innan dessa i sin tur prövades av förvaltningsutskottet. Departementschefen framhöll i propositionen nr 119 till 1954 års riksdag med t'örslag till landstingslag, att det med hänsyn till förvaltningsutskottets allmänna ställning i landstingsförvaltningen syntes naturligt, att utskottet fick befogenhet att bestämma förslagsti-den för specialnämn—derna. Detta fann departementschefen ge en smidig anpassning efter olika behov.

I likhet med kommunallagskommittén ansåg departementschefen i nyss- nämnda proposition, att det inte fanns någon anledning att frångå motions- tiden senast den 15 augusti eller för förvaltningsutskottet senast fjorton da- gar före landstingsmötes början. Åtskilliga remissinstanser hade nämligen ifrågasatt en förkortning av motionstiden till den 1 augusti eller den 15 juli och hade därvid bl. a. åberopat, att förvaltningsutskotten behövde få längre beredningstid samt att tiden för tryckning och delgivning av landstingens handlingar var väl knapp. Departementschefen erinrade emellertid om att riksdagen så sent som år 1946 och år 1949 prövat frågan om motionstidens längd. Den avvägning som därvid skett borde enligt departementschefen inte redan då rubbas, helst som förslaget att bibehålla denna avvägning i fler- talet remissyttranden hade lämnats utan erinran.

Landstingsutredningen har funnit, att förvaltningsutskotten i allmänhet bestämt annan tid än den 1 juli för andra nämnders avgivande av förslag. Förvaltningsutskotten har ansett, att behandlingen av statförslagen från olika anstalter och institutioner kräver ett mycket omfattande arbete såväl på tjänstemannaplanet som i övrigt. Härtill kommer svårigheten att i god

tid trycka och utsända landstingshandlingarna. Huvudsakligen dessa skäl har legat till grund för en förkortning av förslagstiden i så gott som alla landstingskommuner. Någon förlängning av förslagstiden som kommunal— lagskommittén förutsatt har däremot i princip inte skett, även om det före- kommer att nämnderna under hand medgives rätt att inkomma med sina förslag även efter den stipulerade tiden. Det är endast i Kalmar läns södra, Gotlands och Blekinge läns landstingskommuner, som den 1 juli kvarstår oförändrad som senaste dag för avgivande av statförslag. I övrigt varierar tiden härför mellan den 1 april (Södermanlands läns landstingskommun, i Stockholms läns landstingskommun den 15 april) och den 15 juni i Kalmar läns norra och Hallands samt Örebro läns landstingskommuner. Differentie- rade tider har fastställts i vissa landstingskommuner, exempelvis Kronobergs läns, där statförslag skall vara ingivna senast den 1 juni och övriga fram- ställningar senast den 15 augusti. I övrigt kan nämnas, att den 1 maj är senaste dag i sex landstingskommuner, den 15 maj i fyra landstingskom- muner och den 1 juni i sju landstingskommuner för avgivande av statförslag.

Förslag må ej komma under behandling vid lagtima möte i annan ordning än vad i det föregående sagts, såvida inte förslaget hänskjutits till lands- tinget av Konungen eller härleder sig från och står i sammanhang med förut i behörig ordning väckt förslag.

Vid urtima möte får — som ovan anförts _ ej andra ärenden avgöras än de, för vilkas handläggning landstinget blivit sammankallat, eller som länsstyrelsen enligt kungörelsen om mötet särskilt hänskjutit till lands- tingets prövning (21 5 3 mom. LL).

För avgivande av förslag till fullmäktige finns icke i kommunallagen an- givna några tidsbestämningar. Motion kan således ingivas när som helst, både vid fullmäktiges sammanträden och däremellan.

Från riksdagens organisation och arbetsformer kan nämnas, att propo- sitioner i princip bör avlämnas till riksdagen så snart sig göra låter (54 & RO). Propositioner, som ej avser statens inkomster och utgifter och som Konungen finner böra behandlas under riksdagens vårsession, bör avläm- nas inom 90 dagar från riksdagens öppnande.

Motion i riksdagen skall göras inom femton dagar från den dag då propo- sitionen angående statsverkets tillstånd och behov kom vederbörande kam- mare tillhanda (55 å RO). Motion, som föranledes av proposition, vilken, av- lämnats efter riksdagens öppnande, får emellertid väckas sist vid det sam- manträde, som infaller näst efter tio dagar från det propositionen kom kam- maren tillhanda. I sistnämnda fall äger dock kammare, därest den med hän- syn till infallande helg eller ärendes synnerliga omfattning finner sådant nödvändigt, medge utsträckning av motionstiden. Denna utsträckning kan dock längst ske till det sammanträde, som infaller näst efter fem-ton dagar från det propositionen kom kammaren tillhanda. Fråga om sådan utsträck- ning får inte väckas senare än vid andra sammanträdet efter det, då proposi-

tionen kom kammaren tillhanda. Har behandlingen av proposition eller framställning från något riksdagens verk uppskjutits till höstsession, får motion, som föranledes av propositionen efter framställningen, väckas se- nast dagen efter höstsessionens början.

I frågor som rör någondera kammaren enskilt, samt i frågor, som ome- delbart föranledes av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller annan under riksdagen inträffad händelse får motion framställas, så länge session pågår.

Enligt författningsutredningens förslag skall budgetsproposition, dvs. pro- position med förslag till statsbudget, avlämnas senast den 15 december eller, om helgdag då inträffar dagen därefter (2 kap. 2 & FRO). Annan proposition, som avser statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret, skall inte få avlämnas senare än den 1 mars, såvida regeringen inte finner synnerliga skäl därtill föranleder. Proposition, som ej avser statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret, skall avlämnas under riksmöte på tid som regeringen prövar lämplig.

Motion skall enligt förslaget till riksdagsordning vid lagtima riksmöte avlämnas inom två veckor från den dag då riksmötet inletts (2 kap. 5 & FRO).

I anledning av budgetpropositionen må dock motion avlämnas inom tret- tioen dagar och motion med anledning av annan proposition inom två vec- kor eller den längre tid, högst fyra veckor, som riksdagen med hänsyn till infallande helg eller ärendets synnerliga vikt eller omfattning beslutar. Mo- tionstiden räknas från den dag då propositionen eller framställningen an- mälts vid sammanträde med riksdagen. Om riksdagen finner, att det före- ligger synnerliga skäl för skyndsamt avgörande av ett ärende, skall riks- dagen på regeringens förslag kunna besluta om förkortning av motions- tiden.

I frågor som omedelbart föranleds av något av riksdagen fattat beslut eller av annan under riksmöte inträffad händelse får motion avlämnas så länge riksmöte pågår. I förslag till tilläggsbestämmelser har bl.a. angivits att yrkande om förlängning av motionstiden inte får framställas senare än det andra sammanträdet efter det, då propositionen eller framställningen an- mäldes. Beslut om förlängning skall fattas senast vid närmast därefter föl- jande sammanträde.

Beträffande motion vid urtima riksmöte skall bestämmelserna om mo- tionstid ifråga om lagtima riksmöte äga motsvarande tillämpning (2 kap. 6 & FRO). I de fall urtima riksmöte sammanträder på grund av anhållan av riksdagens ledamöter enligt 1 kap. 3 5 andra st. FRO må motion i fråga som föranlett kallelsen avlämnas inom fyra dagar från den dag då riks— möte inletts. Beslutar riksdagen att vid urtima riksmöte uppta från före- gående riksmöte uppskjutet ärende må motion i ärendet avlämnas senast inom en vecka från dagen för beslutet.

7. Ärendenas mångfaldigande

Enligt 20 5 2 mom. LL skall till landstinget i behörig ordning inkomma förslag tryckas och, såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas till länsstyrelsen ävensom till samtliga landstingsmän. Förvalt- ningsutskottet skall upprätta föredragningslista över de ärenden som skall förekomma på mötet. Listan skall utdelas på samma sätt som landstings- trycket, men den behöver ej tryckas. För fullmäktiges del saknas motsva- rande bestämmelse.

I allmänhet brukar förvaltningsutskotten låta förslagen till landstingen tryckas i olika delar, som successivt utsändas till ledamöterna. Tiden för utsändandet varierar starkt, alltifrån juni månad till en vecka före mötets början. I åtta landstingskommuner erhåller landstingsmännen landstingets handlingar i ett tryck omkring fjorton dagar före mötet. Någon enhetlig praxis kan inte konstateras varken ifråga om tidpunkten för handlingarnas utsändande eller om dispositionen av ärendena i handlingarna.

Landstingslagen innehåller inte några bestämmelser om skyldighet att trycka och att viss tid före urtima möte utsända handlingar innehållande de ärenden som skall förekomma till behandling vid mötet. Kungörelsen om mötet skall dock, som förut nämnts, innehålla uppgift om de ärenden som skall handläggas vid mötet (21 ä 2 mom. LL). I allmänhet brukar dock även handlingarna och föredragningslistan vid de urtima mötena mångfaldigas genom tryckning.

8. Arendenas beredning

För både landstinget och fullmäktige gäller att de ärenden, som skall före- tagas till avgörande, skall vara vederbörligen beredda av den nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör (30 & LL resp. 19 & KL och 20 5 KLS). Beredningen kan även företagas av en eller flera personer, som därtill särskilt utsetts. Vidare gäller för båda representationerna, att innan ärende, som beretts annorledes än av den nämnd eller beredning dit ärendet hör, företagas till avgörande, skall tillfälle lämnas nämnden eller beredningen att avgiva yttrande däröver. Förvaltningsutskottet respektive kommunens styrelse skall alltid ges tillfälle att yttra sig över ärende, som beretts annorledes än av utskottet respektive styrelsen. För beredning av ärenden inom förbundsfullmäktige gäller samma bestämmelser som för fullmäktige i primärkommun (5 % KFL). För stad med sta'dskollegium gäl— ler, att stadskollegiet skall bereda de ärenden, som skall behandlas av stads- fullmäktige (47 & KL). I Stockholms stadsfullmäktige gäller dessutom, att drätselnämnden skall lämnas tillfälle att yttra sig över ärende, som nämn-

den inte berett och som avser avhändande eller inköp av fast egendom eller som eljest är av särskild vikt för stadens ekonomi (20 å KLS).

För landstinget gäller emellertid dubbelt beredningstvång, därigenom att ärende ej må företagas till avgörande, innan det under landstingets möte bli- vit berett av särskilt utskott, som landstinget för ändamålet utsett bland sina ledamöter.

Om utskottsberedningen av ärendena under landstingsmöte uttalade kom- munallagskommittén i sitt förslag till landstingslag bl. a., att landstingsleda- möterna därigenom fick tillfälle att mera ingående än vad som var möjligt under landstingets egna förhandlingar tränga in i föreliggande frågor. Detta var av vikt med hänsyn till att landstingsledamöterna inte på samma sätt som fullmäktige i primärkommunerna kunde följa förvaltningen mellan re- presentationernas sammanträden. Lika angeläget syntes det emellertid kom- mittén vara, att varje ärende underkastades beredning av den styrelse eller nämnd, inom vars verksamhetsområde ärendet föll, samt att intet ärende avgjordes utan att förvaltningsutskottet fick möjlighet att avge yttrande i frågan. Härigenom vanns full garanti för att ärendet dels blev föremål för erforderlig fackmässig granskning och dels bedömdes med hänsyn till dess betydelse för landstingskommunens ekonomi och ur allmän förvaltningssyn— punkt.

Bortsett från beredningstvånget i landstinget har de nuvarande bered- ningsbestämmelserna anpassats till motsvarande bestämmelser i kommunal- lagen. Tidigare hade landstinget rätt att dispensera sig självt från bered- ningstvånget. De undantag som nu är tillåtna anknyter direkt till den pri- märkommunala regeln. Kommunallagskommittén framhöll, att de nya be- stämmelserna i viss mån torde innebära minskade möjligheter för lands- tingen att slutligt behandla ärenden, som till följd av att de anhängiggjorts efter den lagstadgade motionstidens utgång inte hunnit beredas av de administrativa organen. Till en del syntes detta verka i motsatt riktning mot kommitténs förslag att borttaga kravet på kvalificerad majoritet för beslut att företaga ärende som inkommit efter motionstidens slut. Avsikten med slopandet av detta krav var emellertid inte i och för sig att mjuka upp villkoren för behandling av sent inkomna ärenden utan borde enligt kom- mittén ses såsom ett led i avskaffandet av reglerna om kvalificerad majoritet över huvud taget. I den mån beredningsreglerna de facto skulle komma att innefatta en viss spärr, när det gällde behandlingen av ärenden, som inkommit efter den ordinarie förslagstidens utgång, så torde detta, menade kommunallagskommittén, i så måtto vara till fördel, som det utgjorde en erinran till förslagsställarna att iakttaga den i lagen bestämda tiden. Det framhölls emellertid, att spärren inte var absolut. Skulle t. ex. ett förslag som väckts av enskild motionär så sent som första dagen av landstingets möte, undantagsvis röra fråga av den art, att ärendet måste avgöras vid samma möte, torde möjligheter finnas att under mötet bereda detsamma

—— förutom i beredningsutskott — i vederbörande nämnd samt att ge för— valtningsutskottet tillfälle att yttra sig.

Beträffande beredningen av ärenden, som skall avgöras av fullmäktige, hör erinras om att kommunens styrelse i princip alltid är sista instans. Det finns visserligen inget formellt hinder för s. k. allmänna eller speciella bered- ningsorgan, vilka kan framföra självständiga åsikter men ej förslag som går utanför den ram ärendet har fått vid beredningen inom den kommunala styrelsen.

Undantag från beredning är för såväl landsting som fullmäktige med- givet i fråga om val och ärende, som kräver skyndsam behandling och ej är ekonomiskt förpliktande. Inom fullmäktige gäller dessutom enligt 21 & KL, att fråga, som fordrar skyndsam handläggning, får — med iakttagande av vad i 19 å KL är stadgat — avgöras på sammanträde då samtliga närvarande fullmäktige beslutar, att den skall upptagas, även om frågan ej angivits i kungörelsen.

Beredningstvång föreligger även inom riksdagen (58 % RO samt 3 kap. 1 5 FRO). Praktiskt taget alla frågor är föremål för behandling i de olika riks- dagsutskotten. Frågor, som rör någondera kammaren enskilt, får dock genast avgöras.

Det står landstinget fritt att bestämma om beredningsutskottens organisa- tion och verksamhetsformer. De närmare bestämmelserna härom finns i flertalet landstingskommuner intagna i landstingens arbetsordningar. Om så ej är fallet regleras organisationen och arbetsformerna i enlighet med sär- skilda landstingsbeslut, varjämte en viss oreglerad praxis [torde ha utbildats.

Så gott som samtliga landsting har i sina arbetsordningar bestämt vilka beredningsutskott, som skall tillsättas vid lagtima möte. I de fall arbets- ordning saknas eller inte tillämpas har — såsom nyss antytts _ viss praxis utbildat sig. Även om det ligger i sakens natur att vissa typer av beredningsutskott är överensstämmande hos olika landsting ävensom att likheter i fråga om utskottens verksamhetsformer m.m. kan konstateras, saknas enhetlighet, emedan utskottsorganisationen i stor utsträckning torde ha vuxit fram efter vad som lokalt bedömts erforderligt eller eljest torde ha sin grund i en på traditioner vilande organisation.

I arbetsordningarna brukar man vanligtvis skilja mellan >>beredningsut- skott» och »valnämnder» eller »valutskott». Beredningsutskotten kan sägas vara dels ordinarie, dels tillfälliga eller särskilda, dels ock sammansatta utskott.

De ordinarie beredningsutskotten är vanligtvis ett eller två för beredning av hälso- och sjukvårdsärenden, ett för beredning av undervisningsärenden samt ett för beredning av finans— och allmänna ärenden. Inom några lands- tingsförsamlingar förekommer utskott för beredning av jordbruks- och

andra näringsfrågor ävensom sociala frågor. Jämväl andra typer av ordi— narie utskott förekommer.

Som regel brukar de ordinarie utskotten vara fixerade i arbetsordningarna. Det förekommer också, att landsting enligt sin arbetsordning äger att vid varje lag-tima möte besluta om vilka utskott, som skall tillsättas. I några fall föreligger stående landstingsbeslut härom.

Övervägande antalet landsting kan enligt arbetsordningarna tillsätta till- fälliga eller särskilda beredningsutskott för behandling av frågor, vars vikt och omfattning påkallar sådana beredningsutskott.

Sammansatta beredningsutskott kan sägas vara för handen i de fall flera beredningsutskott sammanträder för gemensam beredning. Det är emeller- tid endast i tio arbetsordningar, som det finns regler för dylika utskott. I den för Stockholms läns landsting gällande arbetsordningen heter det sålunda, att remitteras ärende av landstinget till flera utskott eller anser ett utskott nödvändigt att sammanträda med annat utskott om något ärende av Vikt, skall det sammansatta utskottet avge gemensamt utlåtande till landstinget. Överenskommelse härom förutsättes i sådant fall träffas mellan ordföran- dena i utskotten. Uppsala läns landstings arbetsordning innehåller den be- stämmelsen, att om annat ordinarie utskott än finansutskottet bereder ett ärende som leder till ett nytt eller väsentlig ökat anslagsbelopp eller avlö- ningsbelopp än vad som är framställt, skall utskottet hos finansutskottet hemställa om sammanträde för gemensamt yttrande i ärendet. Snarlik be- stämmelse finns i andra arbetsordningar.

På något undantag när har samtliga landsting för beredande av valären- den valnämnder eller valutskott. I något fall fungerar valnämnd även för beredning av andra ärenden.

Vad angår beredningsutskott och valnämnder vid urtima möte kan näm- nas, att i åtta arbetsordningar uttryckligen stadgas, att bestämmelserna om lagtima möte är i tillämpliga delar gällande vid urtima landstingsmöte. Flertalet arbetsordningar innehåller eljest bestämmelse om att vid urtima möte tillsättes det antal utskott, som vederbörande landsting anser er- forderligt. Tre arbetsordningar saknar helt bestämmelse av hithörande slag.

Antalet ledamöter i de olika utskotten varierar givetvis från landsting till landsting. I allmänhet synes man dock försöka engagera alla ledamöter i beredningsarbetet. Det stora antalet landstingsmän har dock lagt prak- tiska hinder härför inom en del landsting. På några håll löses detta pro— blem genom ett suppleantsystem. Suppleanterna äger övervara berednings— utskottens förhandlingar samt deltaga i överläggningarna men ej i be- sluten. Sättet för inkallande av suppleant är på något undantag när oreg— lerat. Inom framförallt de mindre landstingen kan viss dubblering av man— dat ske i valnämnd och annat beredningsutskott.

Som exempel på mer särpräglade bestämmelser om utskottens samman- sättning kan följande nämnas.

Ledamöterna i Södermanlands läns landstings valnämnd utses på så sätt, att ombuden för en var av länets valkretsar inom sig väljer ett antal leda- möter i förhållande till antalet landstingsmän från respektive valkrets (för valkrets med 5—7 landstingsmän väljs två ledamöter, 8—10 landstings- män 3 ledamöter osv.). Denna bestämmelse gäller inte om valet skall ske proportionellt eller om landstinget fattar beslut om att valet skall förrättas av landstinget i sin helhet. Vid utseende av valnämnd inom Älvsborgs läns landsting gäller, att nämnden såvitt möjligt bör tillsättas så, att represen- tanter i den finns för såväl länets städer som för varje domsaga inom lä- net. I regel föreslås ledamöterna i beredningsutskotten av valnämnderna, men i Örebro läns landsting föreslås de av en delegation bestående av en le— damot från varje i landstinget representerat politiskt parti.

De fyra beredningsutskotten i Västernorrlands läns landsting består vart och ett av det antal ledamöter, som erhålles genom att antalet landstings- män — landstingets ordförande inte medräknad — delas med fyra. Even- tuellt överskjutande antal landstingsmän fördelas mellan utskotten med en ledamot för varje utskott i ordningsföljd. Västerbottens läns landsting be— stämmer vid varje möte antalet ledamöter i beredningsutskotten. Val skall dock ske proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1.

Beträffande sammansättningen av beredningsutskotten förekommer det med hänsyn till deras antal och storlek ofta att förvaltningsutskottens samt hälso- och sjukvårdsstyrelsernas ledamöter deltager i beredningsutskottens verksamhet. På några håll är detta även satt i sys-tem, då det anses värde- fullt, att beredningsutskotten har tillgång på ledamöter från landstingskom- munens styrelse för att härigenom erhålla information om förvaltningsut— skottets synpunkter på de frågor beredningsutskotten har att handlägga. Det är vidare i praktiken inte ovanligt, att ledamöter av förvaltningsutskotten besätter ordförandeposter i beredningsutskotten. Som exempel kan näm- nas, att alla beredningsutskotten i Skaraborgs läns landsting under senaste åren haft ledamöter av förvaltningsutskottet som ordförande. Det händer även att förvaltningsutskottets ordförande är ordförande i beredningsut— skott. Ordföranden i Gotlands läns landsting är f.n. både ordförande i be- redningsutskott och förvaltningsutskott. I Värmlands läns landsting delta- ger inte ordföranden i förvaltningsutskottet i beredningsarbetet. I Väster- bottens läns landsting är förvaltningsutskottets fungerande ordförande le- damot av valutskottet och undervisningsutskottet. Åtskilliga land-sting be— stämmer för varje möte det antal ledamöter som skall väljas i berednings- utskotten. Detta är även fallet i fråga om val av ledamöter i tillfälliga eller särskilda utskott. I några arbetsordningar stadgas, att då särskilda skäl därtill föranleder kan landstinget utan hinder av det eljest fixerade antalet

ledamöter jämka detsamma. Vanligen brukar inte ordförandena i lands- tingen deltaga i beredningsarbetet. I något fall förekommer dock att lands- tingets ordförande leder eller eljest deltager i beredningsutskotts eller nämnds arbete. Undantag från regeln att ledamöter av förvaltningsutskottet skall deltaga i beredningsarbetet som ordförande finns dock. Sålunda har Malmöhus läns landsting vid urtima möte i januari 1963 beslutat ändra sin arbetsordning därhän, att ledamot av förvaltningsutskottet inte bör vara ordförande i beredningsutskott.

Någon enhetlig praxis finns icke heller ifråga om landstingens fördelning av ärendena på de olika utskotten. Några landsting hänskjuter ärendena till utskotten efter förslag av valnämnden eller valutskottet medan det i andra landsting förekommer, att detta är reglerat i arbetsordningarna. I samband med beslut om remiss av ärendena till utskotten hålles mera regel- bundet i ett tiotal landsting någon form av remissdebatt. Inom flera lands- ting är det dock icke fråga om någon allmän debatt utan om en överläggning kring ett visst antal ärenden i samband med remissbeslutet. På ett par håll lämnar landstingsdirektören i anslutning till frågan om remiss redogörelse för landstingsverksamheten och förslaget till utgifts- och inkomststat. Så är fallet i Göteborgs- och Bohus läns landsting, där eljest partiledarna inleder remissdebatten. I Skaraborgs läns landsting inleder förvaltningsutskottets ordförande remissdebatten medan den i Norrbottens läns landsting tradi- tionellt föregås av ett anförande av landshövdingen, som därvid berör aktuella frågor på länsplanet. Inom sju landsting förekommer endast spora- diskt någon form av remissdebatt och i åtta landsting anställes alls ingen sådan debatt.

Arbetet med ärendenas beredning försiggår vid utskottssammanträden med överläggningar och beslut under de fyra till sex dagar som landstingen är samlade till lagtima möte. I regel föreligger inte några bestämmelser om hur utskottens utlåtanden skall vara avfattade. Den knappa tiden, som står till buds för beredningsförfarandet, torde knappast medge några särskilda utredningar från beredningsutskottens sida. Beredningsu-tskotten torde som regel bereda ärendena på grundval av föreliggande landstingstryck och de handlingar, som eljest står till förfogande. Givetvis förekommer, att ut- skotten inhämtar kompletterande upplysningar, varvid befattningshavare och andra vid behov kan kallas till utskottssammanträden.

Huvudregeln för landstingens valnämnder respektive valutskott är att de skall bereda alla på landsting förekommande val med undan-tag av val av ordförande och vice ordförande i landsting, ledamöter av riksdagens första kammare och justeringsmän av protokollet vid landstingsmöte. Det finns även bestämmelser i arbetsordningarna, att valnämnd ej heller skall avge förslag till val eller tillsättande av tjänstemän. Ovan har nämnts, att det finns valnämnder, som upprättar förslag till ledamöter i beredningsutskot- ten ävensom förslag beträffande ärendenas fördelning på dessa utskott.

I ett par fall kan konstateras att valnämnd betrotts med uppgiften att å landstingets vägnar förrätta val. Sålunda tillsätter landstinget i Krono- bergs län valnämnd bestående av nio ledamöter och tre suppleanter, vilken nämnd kan förrätta val som ankommer på landstinget, såframt inte lands- tinget beslutar, att valen skall ske av landstinget samfällt. Vid landstingets första sammanträde genomgås listan över förestående val samt prövas, vilka av dem som bör överlämnas åt valnämnden, därvid valets hänvisande till nämnden anses beslutat, såframt inte dess anställande genom samfälld om- röstning av minst en tredjedel av landstinget påkallas. överlåtelse av val gäller enligt arbetsordningen inte val av ordförande och Vice ordförande i landstinget samt av landstingets sekreterare och justeringsmän. Dessa val förrättas av landstinget.

Enligt arbetsordningen för Älvsborgs läns landsting åligger det valnämn- den att, i den mån landstinget uppdrager åt nämnden, upprätta förslag till ledning för de val, vilka landstinget skall förrätta, men det är landstinget obetaget att i den utsträckning landstinget finner skäligt, uppdraga åt val- nämnden att utöva valbefogenhet. Enligt underhandsmeddelande brukar landstinget inte ge valnämnden dylikt uppdrag.

Sammankallande till beredningsutskottens och valnämndernas konstitue- rande sammanträden brukar antingen vara den till levnadsåren äldste leda- moten av respektive utskott eller den som landstinget därtill utsett. Andra bestämmelser förekommer dock.

Stockholms läns landstings beredningsutskott sammanträder sålunda på kallelse av den, som därtill utsetts av landstingets förvaltningsutskott. Ut— skottet äger sedan själv välja sin ordförande, varvid i praktiken väljes den sammankallande.

Enligt Jönköpings läns landstings arbetsordning sammanträder utskott första gången på kallelse av den bland ledamöterna vars namn står främst bland de valda. I Kronobergs läns landsting tillämpas den ordningen, a—tt valnämnd eller utskott sammanträder på kallelse av den som därtill utsetts av landstingets ordförande. Sammankallande i Älvsborgs läns landsting är den utskottsledamot, som deltagit i de flesta landstingsmötena. Arbetsord- ningen i Skaraborgs läns landsting saknar bestämmelse om sammankal— lande; omedelbart efter tillsättandet sammanträder valnämnds och utskotts ledamöter för val av ordförande. Motsvarande bestämmelse finns i Väster- bottens läns landstings arbetsordning.

Ordförande och vice ordförande väljes eljest av beredningsutskotten och valnämnderna själva, vilka också som regel torde utse sina egna sekreterare.

Utskottsordförandena bestämmer tid och plats för utskottssammanträ- dena. I något fall har det dock uttryckligen sagts ifrån, att utskott inte får sammanträda under lands-tingssammanträde. I arbetsordningen för Väst— manlands läns landsting stadgas emellertid att sammanträde med bered- ningsutskott äger rum på det ställe och på de tider utskottet bestämmer och

däremellan så ofta ordföranden finner det nödvändigt ävensom då minst halva antalet av utskottets ledamöter göra framställning därom.

I tio landstings arbetsordningar förekommer bestämmelser om besluts- mässighet inom beredningsutskotten. Tre fjärdedelar av utskottsledamö- terna skall sålunda vara närvarande i utskott tillhörande Södermanland, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands läns landsting. I utskott tillhörande östergötlands läns landsting fordras när— varo av halva antalet ledamöter och i Västernorrlands läns landsting av två tredjedelar. För utskott tillhörande Gotlands läns landsting gäller för beslutförhet att minst tre av ledamöterna är närvarande.

I flertalet arbetsordningar finns särskilda bestämmelser om närvarorätt vid utskottssammanträde för andra än utskottets ledamöter. I närvarorätten ingår rätten att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Denna bestäm- melse gäller exempelvis för motionär, när av honom väckt fråga skall be- handlas i utskottet. Detta är fallet i arbetsordningarna för landstingen i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län. Närvarorätten för motionär i Västerbottens läns landsting har fått den utformningen, att utskottet äger att vid behand— ling av motion väckt av landstingsman, tillkalla denne för att deltaga i över- läggningen. Enligt arbetsordningen för Östergötlands läns landsting bör utskottsordförande underrätta motionär om tid då motion skall behandlas av utskott. I Gotlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands läns landsting gäller —— utöver vad som ovan sagts — att samtliga landstingsmän äger närvara vid utskottssammanträdena som åhörare. Detsamma är fallet i Västernorrlands läns landsting.

För landstingets ordförande föreligger närvarorätt i utskott inom Kalmar läns södra landsting, Blekinge, Kristianstads samt Hallands läns landsting. Vice ordförande i landstinget är även tillförsäkrad närvarorätt i Hallands läns landsting.

Närvarorätt för förvaltningsutskottets ordförande är föreskriven i arbets- ordningarna för Kalmar läns södra landsting, Blekinge, Kristianstads och Västmanlands läns landsting.

Enligt Kristianstads läns landstings arbetsordning äger landstingets sek- reterare rätt att närvara vid utskottssammanträde och deltaga i överlägg— ningarna.

Landstingsdirektörerna har enligt några landstings arbetsordningar rätt att deltaga i utskottens sammanträden. Detta är fallet i Kalmar läns södra lands-ting, Blekinge, Kristianstads och Västmanlands läns landsting. I sist— nämnda landsting gäller rätten att närvara vid överläggningarna och där— vid lämna erforderliga upplysningar. Enligt Södermanlands och Örebro läns landstings arbetsordningar äger landstingets ordförande samt landstingsdi- rektören rätt att närvara vid utskottens förhandlingar, om utskottet inte annorlunda beslutar.

Ifråga om andra personers närvarorätt föreskrives i arbetsordningarna för Kristianstads och Västmanlands läns landsting att utskot-ten äger för hörande tillkalla de personer utskotten önskar.

I alla arbetsordningar finns mer eller mindre utförliga bestämmelser om sättet för fattande av beslut m.m. Som regel gäller, att omröstning skall ske öppet och att ordföranden har utslagsröst vid lika röstetal. Vid val och för valnämnderna gäller att omröstning skall vara sluten och att lotten skil- jer vid lika röstetal. Avvikelser finns dock. Enligt arbetsordningen för Stock- holms läns landsting skall exempelvis varje fråga i utskott eller valnämnden avgöras genom omröstning, då meningsskiljaktighet föreligger. Vid lika röstetal gäller den mening ordförande biträder utom vid val då lotten skiljer.

Några arbetsordningar stadgar, att ifråga om ärendes handläggning inom utskott skall vad om jäv och förfarandet vid fattandet av beslut är be- stämt för landstinget enligt 27, 28 och 32 åå LL äga motsvarande tillämp- ning.

Enligt för utredningen tillgängliga arbetsordningar kan ledamot i utskott reservera sig emot utskotts beslut, vilket skall ske senast vid justering av utskottsutlåtande. I arbetsordningen för Västmanlands läns landsting hän- visas beträffande reservation till bestämmelsen härom i 35 & LL.

Bestämmelser om mångfaldigande av utskottsutlåtande förekommer som regel i arbetsordningarna, men det är inte någon allmän regel, att utskotts- utlåtande över huvud taget skall mångfaldigas. I t. ex. arbetsordningen för Stockholms läns landsting heter det sålunda, att utskottsbetänkande skall, om det till sin innebörd avviker från förvaltningsutskottets förslag eller be- rör fråga, vari förvaltningsutskottet ej uttalat sig, så ock då utskottet eller landstinget eljest beslutar, tryckas eller på annat sätt mångfaldigas för att till landstingets ledamöter utdelas före det sammanträde där utlåtandet är avsett att behandlas.

I arbetsordningen för Östergötlands läns landsting stadgas, att utskotts— utlåtande, som a'vges inför landstinget genom utskottets ordförande eller vice ordförande, skall vara skriftligt och i korthet avfattat samt om möjligt ha varit en timme före sammanträdet tillgängligt i landstingets samlingssal. Om landstinget beslutar tryckning av utskottsutlåtande i något särskilt ärende, skall tryckt utlåtande senast en timme före början av det samman- träde, varunder utlåtandet skall behandlas, finnas tillgängligt i samlings- salen. Yrkande om tryckning får dock inte framställas senare än vid ären- dets hänskjutande till utskott. Även vederbörande utskott må, därest något föreliggande ärendes vikt, omfattning eller särskilda omständigheter därtill föranleder, fatta beslut om tryckning eller mångfaldigande på annat sätt av något visst utlåtande. I praxis stencileras numera utlåtandena.

För utskott i Blekinge läns landsting gäller, att till varje fråga som blivit till utskott hänskjuten, skall till landstinget avges skriftligen avfattat ut—

låtande. Utskottsutlåtande skall, om det till sin innebörd avviker från förvaltningsutskottets förslag, så ock då utskottet och landstinget eljest beslutar, mångfaldigas för att utdelas till landstingets ledamöter i god tid före det sammanträde vid vilket utlåtandet är avsett att behandlas. Be- träffande valutskottets förslag stadgas att det skall mångfaldigas och dagen innan val skall förrättas vara tillgängligt för landstingsledamöterna.

Utskottsförslagen i Västerbottens läns landsting skall innehålla en kort- f'attad motivering samt tryckas. Dock är förslaget till utgifts- och inkomst- stat undantaget från bestämmelsen om tryckning.

I Norrbottens läns landsting mångfaldigas enligt uppgift endast enstaka utskottsutlåtanden.

Slutligen bör omnämnas, att vissa landsting i sina arbetsordningar har bestämmelser att utskott, som tillstyrker beviljande av anslag samtidigt skall avgiva förslag om anslaget bör utgå av tillgängliga medel eller om erforder- ligt belopp bör uttaxeras eller anskaffas genom upplåning.

Den redogörelse som här ovan givits torde i allt väsentligt täcka de be- stämmelser och den praxis, som tillämpas vid ärendenas beredning under landstingsmöte. Landstingens dubbla beredning saknar — såsom förut på- tala-ts — motsvarighet på den primärkommunala sidan. Vissa berörings- punkter finns emellertid ur jämförelsesynpunkt mellan beredningsförfaran— det hos landstingen och riksdagens beredning av sina ärenden, varom föl- jande översiktligt kan nämnas. De ständiga utskott, som skall tillsättas av riksdagen, är i princip fastställda till antal och sammansättning (36 & RO). Utöver de ständiga, i riksdagsordningen namngivna utskotten kan även sär- skilda utskott tillsättas. Utan hinder av vad som är stadgat om hänvis— ning av ärende till visst utskott, kan ärende hänvisas till annat utskott därest ärendet har nära samband med ämne som tillhör detta utskott. Ge- mensam beredning mellan två eller flera utskott kan ske genom deputerade på sätt utskotten överenskommer (47 & RO). Utskottsledamot som är för- hindrad att närvara vid sammanträde bör anmäla detta till utskottets ord- förande eller sekreterare så tidigt att suppleant kan inkallas. Suppleanterna inkallas med beaktande av partitillhörighet i den ordning de valts (12 och 16 55 Rst). Statsråd, justitieråd och regeringsråd får ej utses till ledamöter av utskott. Ej heller får riksdagsman, av vilken riksdagen kan fordra redo- visningsansvar inväljas i sådant utskott där redovisning för hans egna äm- betsåtgärder kan förekomma. Utskottens huvuduppgift är frågornas bered- ning till avgörande i kamrarna. De ständiga utskotten har erhållit sina grupper av frågor men om så anses nödvändigt kan särskilt utskott tillsät- tas för upptagande av frågor, som tillhör ständigt utskotts behandling. I re— gel upptager utskotten frågorna allenast på order av kamrarna i remiss. Då remiss sker har varje riksdagsledamot rätt att i »målet avgiva yttrande» (58 & RO). Tre av de ständiga utskotten, konstitutionsutskottet, bevillnings-

utskottet och bankoutskottet, har i viss utsträckning rätt att själva väcka frågor. Vissa av de ständiga utskotten har en granskande och kontrolle- rande uppgift. Så är exempelvis fallet med konstitutionsutskottet, statsut- skottet och lagutskotten. Konstitutionsutskottet och bankoutskottet har även befogenhet att avgöra vissa frågor.

Alla utskott skall sammanträda inom två dagar från den dag, då de blivit utsedda (45 & RO). Talmännen kallar i princip utskotten till första sam- manträde (14 & RSt). Utskotten väljer inom sig ordförande och vice ord- förande. Intill dess val skett föres ordet av den ledamot, som bevistat de flesta riksdagarna. Har två eller flera deltagit i lika många riksdagar föres ordet, tills val förrättats, av den till levnadsåren äldste (45 & RO). Utskott får ej sammanträda på tid, då riksdagen sammanträder (15 & RSt).

Beträffande utskottens organisation kan nämnas, att vissa av dem arbetar på avdelningar, vilkas verksamhet helt vilar på praxis och saknar rättslig reglering. Avdelningarnas ställning brukar variera efter arbetsuppgiften. I de fall denna utgöres av en granskning är det endast den granskande läs- ningen som förekommer i avdelningarna medan däremot beslutet fattas av utskotten in pleno, så är t. ex. fallet inom konstitutionsutskottet. I andra fall brukar avdelningarna avge förslag till betänkande.

Omröstning inom utskott skall ske öppet. Befinnes de avgivna rösterna lika delade sker avgörandet genom lottning (48 & RO). Ledamot som ej instämt i utskotts beslut, äger reservera sig mot detsamma.

Behöver riksdagsutskott inhämta muntliga eller skriftliga upplysningar av någon ämbetsman eller av allmänt verk, äger utskottet att genom sin ord- förande hos den statsrådets ledamot som Kungl. Maj:t därtill vid varje riksdag förordnar, begära Kungl. Maj:ts befallning till vederbörande att de begärda upplysningarna skall meddelas (46 & RO).

Uppskov med behandling av ärende må beslutas av riksdagen på fram- ställning av vederbörande utskott, som har att i frågan inhämta yttrande från talmanskonferensen (58 5 3 st. RO).

I riksdagsstadgan finns för närvarande bestämmelse om utskotts pröv- ning av sin kompetens (17 & RSt). Anser nämligen annat ständigt utskott än lagutskott att ett till utskottet hänvisat ärende inte bör av detsamma hand— läggas, skall utskottet senast inom fjorton dagar efter det ärendet inkom till utskottets kansli, avge utlåtande till riksdagens kamrar, vilka skyndsamt bör besluta, om frågan skall behandlas av samma utskott eller överlämnas till annat utskott. Kan kamrarna ej enas om till vilket utskott frågor och ämnen bör hänvisas, skall konstitutionsutskottet träffa det slutliga avgöran— det till vilket utskott remiss skall ske (38 5 4 mom. RO).

I riksdagsstadgan förekommer även andra bestämmelser reglerande ut- skottens arbetsformer. Beslutar kamrarna sålunda tillsätta särskilt utskott för behandling av något ärende, skall underrättelse därom ofördröjligen meddelas det eller de ständiga utskott, som eljest skulle handlagt ärendet.

Har, innan beslutet (fattades, ärendet av enahanda eller av likartad beskaffen- het blivit hänvisat till ständigt utskott, skall sådant utskott, inom åtta dagar efter det underrättelse härom inkom till utskottets kansli, hos kamrarna göra framställning om dylikt ärendes överlämnande till det särskilda ut— skottet (18 ä 1 mom. RSt). Då inom ständigt utskott fråga uppstår om in- bjudan till annat sådant utskott att utse deputerade för gemensam be- handling av visst ärende, skall innan beslut om sådan inbjudan fattas, från sistnämnda utskott inhämtas upplysning, om detta utskott anser skäl före- ligga för sådan behandling av ärendet. Om så ej är fallet, skall efterhöras huruvida utskottet finner anledning att från de synpunkter, detsamma har att företräda, göra något uttalande i ärendet (19 5 2 mom. RSt). Kan utskott som skall sammanträda med varandra genom deputerade ej överens- komma om de deputerades antal, skall desamma utgöras av sex ledamöter från varje utskott (19 ä 3 mom. RSt). Särskilda regler gäller dock beträf- fande deputerade från lagutskotten (20 5 RSt).

Talmännen äger tillträde i utskotten men har inte rätt att deltaga i överläggningarna och besluten (22 5 RSt).

I kamrarnas ordningsstadgar föreskrives, att den som blivit utsedd till ledamot eller suppleant i utskott inte får undandraga sig sådant uppdrag utan respektive kammares bifall (9 & OSt). Utskotten bör så fort sig göra låter avge de yttranden, som ankommer på dem (45 5 RO). Ärende, vari ut- skott avgivit betänkande, bör, såvitt ske kan, inte företagas till slutligt av- görande med mindre kamrarnas ledamöter dessförinnan fått mottaga tryckta exemplar av betänkandet (19 & OSt).

Om ärende i vilket utskott avgivit utlåtande kan anses fordra ytterligare utredning skall kammaren återförvisa detsamma till utskottet (63 & RO).

Stannar riksdagens kammare vid olika beslut i fråga i vilket ständigt eller särskilt tillsatt utskott yttrat sig, skall utskottet söka såvitt möjligt är sammanjämka de olika meningarna och därom avgiva förslag till kam- rarna (63 & RO).

Huvuddragen av de nu gällande bestämmelserna för beredning av ärendena i riksdagen återfinnes i författningsutreldningens förslag till riksdagsord— ning. Utredningens förslag innehåller väsentliga nyheter ifråga om de olika beredningsutskottens antal, sammansättning och benämningar. I stor ut- sträckning har de ständiga utskotten föreslagits erhålla rätt till självständiga initiativ. Vidare föreslås, att statsråd på framställning av utskott eller på egen hemställan efter bifall av utskottet, personligen eller genom tjänsteman skall få lämna upplysningar vid sammanträde med utskottet. Statlig myn- dighet skall, om utskottet finner det erforderligt för att fullgöra sina upp- gifter, tillhandagå utskottet med upplysningar och yttrande (3 kap. 15 & FRO). I fråga om underrättelse vid förhinder att deltaga i utskottssam— manträde föreslås, att ledamot bör underrätta suppleant, som kan inträda i hans ställe. Suppleanterna skall liksom nu inträda i den ordning de valts

eller om valet förrättats med gemensam lista, i den ordning de uppförts på listan, med iak-ttagande av att suppleant, tillhörande samma partigrupp som ledamot, äger företräde framför övriga (3 kap. 19 5 FRO). Omröstning i ut— skott skall ske öppet. Är rösterna lika delade gäller den mening som ord— föranden biträder (3 kap. 20 5 FRO). Enligt författningsutredningens för- slag skall utskott efter samråd med talmannen äga rät-t föreslå riksdagen att till närmast följande lagtima riksmöte under valperioden uppskjuta av— görande av ärenden, som hänvisats eller överlämnats av utskottet, så ock att vid urtima riksmöte uppta till utskottet hänvisat eller överlämnat upp- skjutet ärende (3 kap. 18 5 FRO).

Från remiss till beredningsutskott har författningsutredningen undantagit ärende angående misstroendeförklaring eller medgivande att framställa in- terpellation (3 kap. 1 5 FRO). Före hänvisning till utskott skall ärende bordläggas vid sammanträde, såvida riksdagen inte beslutar omedelbar hänvisning. Ärende vari utskott avgivit betänkande må hänvisas till utskott för ytterligare beredning.

Ärende, som inte avgjorts under valperiod, förfaller om ej annat följer av vad är särskilt stadgat. Enligt tvåkammaralternativet i författningsutred- ningens förslag föreslås i de fall kamrarna kommit till olika beslut och ut- skottet finner sammanjämkning möjlig, att utskottet skall framlägga sam- manjämkningsförslag. Utskottet äger härvid inbjuda kammare att biträda medkammarens beslut (4 kap. 9 5 FRO).

9. Interpellationsrätten

Interpellationsrätten har beröring med motionsrätten. Formerna för inter- pellation är analoga i landstinget och fullmäktige (33 5 LL resp. 23 5 KL). Interpellation skall vara skriftlig och avlämnas till landstingets respektive fullmäktiges ordförande. I landstinget skall interpellation avlämnas senast första dagen av landstingets möte. I fullmäktige skall den avlämnas före det sammanträde, vid vilket den är avsedd att framställa-s. Båda representatio- nerna beslutar utan föregående överläggning, om interpellatione-ns fram- ställande skall medgivas. Interpellation i landstinget 'bör besvaras vid mötet, medan den i fullmäktige bör besvaras senast vid nästa sammanträde.

Den väsentliga skillnaden mellan de båda lagarna ligger däri, att inter- pellationsinstitutet beträffande möjliga adressater är mera begränsat i landstinget än hos fullmäktige. Sålunda kan i landstinget interpellation stäl- las, förutom till ordföranden i förvaltningsutskottet, endast till ordföranden i hälso- och/eller sjukvårdsstyrelsen, däremot inte till ordörande i någon annan nämnd. Inom fullmäktige kan interpellation riktas ej endast till ordföranden i kommunens styrelse utan även till ordföranden i annan kom-

munal nämnd eller beredning. Observeras bör, att interpellation kan fram- ställas till ordförande i särskilt tillsatt beredning inom fullmäktige. För stadsfullmäktige i Stockholm gäller att interpellation endast kan riktas till borgarråd (24 & KLS). Interpellationen skall ingivas senast fem dagar före det sammanträde, vid vilken den avses bli väckt.

Att kretsen av dem, till vilka interpellation inom landstinget kan fram- ställas inte gjordes lika vid som för primärkommunerna, har sin grund i kommunallagskommitténs önskemål om begränsning av utomståendes ytt- randerätt vid landstingets förhandlingar (jfr 29 å LL resp. 17 & KL).

Ett par landsting har i sina arbetsordningar infört regler rörande inter- pellations framställande. Sålunda föreskrives i Örebro läns landstings arbets- ordning at-t interpellation skall föredragas vid det sammanträde som hålles närmast efter dess avlämnande. Om landstinget lämnar medgivande till interpellationens framställande, skall den besvaras senast vid sista sam- manträdet under pågående landstingsmöte. I Västmanlands läns lands- ting skall interpellation avlämnas till lands-tingets ordförande senast tio dygn före landstingsmötets början.

Utnyttjandet av interpellationsrätten har av allt att döma inte varit sär- skilt omfattande vid landstingsmötena efter införandet av 1954 års lag. I Malmöhus, Skaraborgs och Värmlands läns landsting lär sålunda inte någ- ra interpellationer ha framställts under tiden 1955—1962. I övriga lands- ting har interpellationsinstitutet kommit till användning sporadiskt. Ett undantag utgör dock Västerbottens läns landsting, där under ovannämnda period 19 interpellationer framställts.

För riksdagen gäller utförliga interpellationsbestämmelser. Här torde kun- na räcka med att erinra om att riksdagsledamot må till ledamot av stats- rådet framställa spörsmål i ämne utom föredragningslista. Sådana spörsmål är antingen interpellationer eller enkla frågor för upplysningars inhäm- tande (52 5 R0, 20 % OSt jämfört med 2 kap. 11 och 12 55 FRO). Enligt ordningsstadgan skall interpellation vara skriftligen uppställd och av be- stämt innehåll samt vara försedd med särskild motivering. Interpellation skall uppläsas och i tre exemplar avlämnas i kammaren. Kammaren be— slutar, om interpellationen må framställas eller icke. Sådant beslut skall fat— tas utan föregående överläggning. Har interpellationen begärts på bordet, skall den vila till nästa sammanträde, då kammaren ovillkorligen skall av- göra om den må framställas eller icke. Har kammaren medgivit inter- pellationens framställande skall talmannen låta vederbörande statsråd oför- dröjligen få del av interpellationen.

Enkel fråga skall också vara skriftligen uppställd och av bestämt inne- håll dock utan att vara försedd med särskild motivering. Enkel fråga skall tillställas talmannen i fyra exemplar. Talmannen skall ofördröjligen låta vederbörande statsråd få del av frågan.

Vid besvarande av enkel fråga må endast den ledamot, som framställt

spörsmålet, och det statsråd som lämnat svaret, delta i överläggningarna. Denna inskränkning i yttranderätten kan dock upphävas.

10. Landstingets sammanträden m. m.

De bestämmelser som i övrigt finns rörande landstingets arbetsformer och för vilka här ovan inte har redogjorts överensstämmer i stor utsträckning med anförda kommunallagars bestämmelser. Sålunda gäller i princip samma bestämmelser för landstinget som för fullmäktige ifråga om sättet för fat- tande av beslut, om jäv och om reservation samt om protokollföring m.m. dylikt. De särskilda bestämmelser som gäller ifråga om inkallande av suppleant saknar givetvis motsvarighet på den primärkommunala sidan. Dock föreligger ett par skiljaktigheter vilka här något skall beröras. Med bordläggning avses enligt 31 & LL liksom i 20 5 KL (21 å KLS) uppskjutande av ärendes vidare behandling. Det är alltså inte fråga om uppskovsbeslut i förening med remiss till beredningsorgan. Minoritetsbordläggning kan inte ske ifråga om val eller mer än en gång i samma ärende. Minoritetsbord- läggning i landsting föranleder dock inte längre ovillkorligt uppskov än en dag. För fullmäktige gäller att ärende skall uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma och i vanlig ordning kungöra. Vidare gäller den skiljaktigheten att bordläggning i fullmäktige måste yrkas av minst en tredjedel av de närvarande medan minoritetsantalet i landstinget har satts så lågt som en tiondel av de närvarande.

Även ifråga om tidsfrist för protokollsjustering föreligger skillnad mellan bestämmelserna i landstingslagen och kommunallagen . Sålunda är tids- fristen i landstingslagen 14 dagar under det att den i kommunallagen är 10 dagar (34 & LL respektive 24 & KL och 25 & KLS). Till skillnad mot kommunallagen stadgar landstingslagen vidare att justeringsmeddelande skall lämnas inte blott på anslagstavla utan även i en eller flera av länets mest spridda tidningar. Bestyret med kungörandet behöver i landstinget ej såsom enligt kommunallagen anförtros ordföranden utan kan uppdragas åt landstingets sekreterare eller annan tjänsteman. I motsats till de pri- märkommunala representationernas protokoll föres landstingens protokoll undantagslöst av särskilda tjänstemän. Kommunallagen för Stockholms stad har dock i här berörda hänseende regler som överensstämmer med landstingslagens.

Landstingets protokoll skall tryckas och i erforderliga delar tillställas förvaltningsutskottet och de övriga nämnder, åt vilka uppdragits verkställig— het av landstingets beslut (36 & LL). Det tryckta protokollet och lands— tingets tryckta handlingar skall översända—s till länsstyrelsen och samtliga landstingsmän samt utdelas till kommunerna för att genom kommunens styrelses försorg hållas tillgängliga för kommunens medlemmar. Inom pri-

märkommunerna behöver protokollen från fullmäktige blott tillställas kom- munens styrelse och de andra nämnder åt vilka uppdragits verkställighet av fullmäktiges beslut (26 & KL och 27 & KLS). Någon skyldighet att trycka fullmäktiges protokoll eller handlingarna på den primärkommunala sidan finns ej enligt kommunallagen .

KAPITEL III

Den landstingskommunala styrelsen m. rn.

En genomgång av den landstingskommunala styrelsens, dvs. förvaltningsut— skottets organisation och arbetsformer bör lämpligen inledas med en redo- görelse för förvaltningsutskottets kompetens. I anslutning därtill synes med hänsyn till överensstämmelsen mellan landstingslagen och kommunal- lagen jämförelse kunna göras med de bestämmelser, som gäller för den primärkommunala styrelsens kompetens. Vad gäller förvaltningsutskottets organisation och allmänna arbetsformer behandlas dessa i ett därpå föl- jande avsnitt, i vilket bl. a. redogöres för hur de olika landstingskommuner- nas förvaltningsutskott är organiserade på avdelningar m.m. ävensom hur landstingskommunernas centrala ledning av sjukvården är ordnad. I det tredje avsnittet följer redovisning av förvaltningsutskotten som nämnder för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr, varefter följer en redo- görelse för bestämmelserna om arvodesanställda landstingsmän m.m., till vilken knutits en översikt över borgarrådsberedningen i Stockholm och mot- svarande system i Göteborg och Malmö. Delegationsrättens utformning i praxis framgår av det femte avsnittet. Slutligen redogöres för förvaltningsut- skottens information till landstingsmännen.

1. F örvaltningsutskottets kompetens

Enligt 40 & LL skall i landstingskommun såsom dess styrelse finnas ett förvaltningsutskott. För primärkommunen finns motsvarande bestämmelse i 29 å första mom. KL, enligt vilken en kommunalnämnd skall finnas såsom kommunens styrelse i landskommun och köping. I stad skall finnas drätsel— kammare, vilken skall vara stadens styrelse, såvida icke Kungl. Maj:t på förslag av stadsfullmäktige förordnat, att det skall finnas ett stadskollegium som kommunens styrelse. Om ej annat säges i det följande avses med kom- munalnämnd eller kommunens styrelse även drätselkammare och stads- kollegium. För kommunalförbunds styrelse gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet för kommunens styrelse (12 & KFL).

De allmänna uppgifterna för de båda styrelserna återfinnes i 41 & LL respektive 30 & KL. Generellt gäller, att båda skall leda förvaltningen av landstingskommunens respektive primärkommunens angelägenheter och ha

inseende över övriga nämnders verksamhet. De skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kan inverka på respektive kommuns utveckling och ekonomiska ställning. De skall hos respektive representation och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som är påkallade. Vidare gäller gemensamt för förvaltningsutskottet och kommu- nens styrelse att de skall bereda de ärenden, som skall förekomma till be- handling hos landstinget respektive fullmäktige. Beredningen skall ske en- ligt 30 å LL respektive 19 & KL. De båda styrelserna skall handha drätseln inom respektive kommun och därvid själv förvalta dess egendom, i den mån sådan förvaltning ej uppdragits åt annan nämnd. Där inte verkställig- heten uppdragits åt annan, skall båda styrelserna verkställa de representa- tiva organens beslut. Därtill gäller gemensamt för förvaltningsutskottet och den kommunala styrelsen, att de har att ta befattning med de ärenden, vilkas handläggning enligt särskilda författningar ankommer på utskottet res- pektive styrelsen. Gemensamt för de båda förvaltningsorganen är även, att de äger från övriga nämnder, beredningar och befattningshavare in- fordra de yttranden och upplysningar, som erfordras för fullgörande av sina uppgifter. Förvaltningsutskottets speciella ställning markeras i det sammanhanget genom att det vid behov av upplysningar från ämbets- eller tjänstemän i övrigt inom länet må vända sig till länsstyrelsen med begäran om infordrande av sådana upplysningar. Även andra skiljaktigheter finns i bestämmelserna för de båda organen. Förvaltningsutskottet skall —— heter det i 41 & LL -— enligt vad i 60 & LL stadgas uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat. I sistnämnda paragraf upprepas bestämmelsen, att statför— slaget skall uppgöras av utskottet. Motsvarighet finns inte i 29 & KL men väl i 54 & KL, som är parallell till 60 & LL. En annan skillnad mellan förvalt- ningsutskottet och kommunens styrelse är, att förvaltningsutskottet skall avge berättelse över sin verksamhet under tiden från senaste lagtima möte. I primärkommun behöver dess styrelse inte avge någon verksamhetsbe— rättelse.

Förvaltningsutskottet skall vårda och förteckna landstingets och de lands- tingskommunala nämndernas protokoll och övriga till deras arkiv hörande handlingar, i den mån de för sådant ändamål överlämnats till utskottet. För primärkommunens del stadgas, att det tillkommer kommunens styrelse att vårda och förteckna de kommunala arkiven i den mån sådant ej enligt kommunallagen ankommer på annan (t. ex. ordföranden i kommunens sty- relse enligt 40 5 KL).

Vidare är av intresse att nämna, att det tillkommer förvaltningsutskottet att avgiva förklaring i anledning av besvär Över landstingets beslut. Kom— munens styrelse har inte författningsmässigt anförtrotts sådan uppgift. För förvaltningsutskottet gäller vidare den betydelsefulla regeln, att det i andra hänseenden än vad ovan nämnts företräder landstinget mellan dess möten, i den mån annorlunda inte föreskrivits genom lag eller författning eller

landstingets beslut. De allmänna befogenheterna för den primärkommunala styrelsen är inte lika vidsträckt utformade; kommunens styrelse har att själv eller genom ombud föra sin kommuns talan i alla mål och ärenden där detta inte på grund av lag eller fullmäktiges beslut ankommer på annan samt att —— utöver vad ovan sagts — i övrigt fullgöra de uppdrag, som av fullmäktige överlämnas till kommunalnämnden respektive drätselkam- maren.

I stad med stadskollegium är kollegiet stadens styrelse under det att drätselkammaren är ett förvaltningsorgan med uppgift att föra stadens rä- kenskaper och handlägga övriga drätselärenden samt att fullgöra uppdrag från stadsfullmäktige eller stadskollegiet (47—49 55 KL). Drätselkammaren är sålunda närmast att betrakta som en specialnämnd och i stor-t sett lik- ställd med dylika nämnder. Syftet med stadskollegiet är att åstadkomma en från löpande förvaltningsbestyr i möjligaste mån frigjord kommunens styrelse. För stadskollegiet och drätselkammaren skall finnas ett gemen- samt reglemente, som antages av stadsfullmäktige och fastställs av Kungl. Maj:t. I Stockholms stad finns i stället för drätselkammaren en drätsel- nämnd med i huvudsak samma ställning som drätselkammare i stad med stadskollegium (47 & KLS). De ärenden, som ankommer på stadskollegiets i Stockholm handläggning, föredrages i kollegiet av borgarråd (44 & KLS).

De f.n. nio borgarråden skall till vinnande av enhetlighet i förvalt- ningen bil—d-a en borgarråd-sberedning (46 å KLS). Denna bered—ning har till uppgift att bereda de ärenden, som skall föredragas av borgarråd i stads- kollegiet ävensom atti övrigt åvägabringa planmässighet i utredningsarbetet och verka för enhetlighet inom förvaltningen. Se i övrigt härom sid. 87.

Mot bakgrunden av den nu tecknade, till väsentliga delar överensstäm- mande kompetensen för den landstingskommunala och primärkommunala styrelsen bör erinras om att enligt kommunallagskommittén (SOU 1952: 48) skulle förvaltningsutskottet inom landstingsorganisationen intaga i stort sett samma ställning som avsågs tillkomma primärkommunens styrelse. Kommittén påpekade sålunda, att såväl förvaltningsutskottet som kommu- nens styrelse var tilldela-de uppgiften att vara ledande, initiativtagande och övervakande instanser samtidigt som de var specialorgan för vissa upp- gifter, framförallt drätselförvaltningen. En anpassning av landstingslagen till de av kommittén föreslagna bestämmelserna för primärkommunerna syntes, menade kommittén, även i förevarande avseende dels tillgodose behovet av enhetlighet och konsekvens i lagstiftningen och dels medföra lättnader och förenkling vid lagstiftningen-s tillämpning särskilt för de många förtroendemän, som var verksam-ma både i primärkommuner och landstingskommuner. Med hänsyn härtill hade kommittén utformat reg— lerna om förvaltningsutskottet i nära anslutning till vad som föreslagits för primärkommunens styrelse.

Kommitténs förslag beträffande förvaltningsutskottets olika uppgifter in-

nebar ett kraftigare understrykande av utskottets ledande ställning inom landstingsförvaltningen än vad 1924 års landstingslag innefattade. I pro- position nr 119 år 1954 med förslag till landstingslag erinrade departements- chefen om att de nya bestämmelserna i stort sett godtagits av remissinstan— serna och att han för egen del kunde helt ansluta sig till kommittén. I några remissyttranden hade framförts den åsikten, att förvaltningsutskottet borde tillerkännas särskild befogenhet att meddela underordnade nämnder och styrelser anvisningar och att de hinder härför som kunde föreligga i annan lagstiftning borde undanröjas. Departementschefen fann dessa åsikter sakna berättigande och underströk, att det enligt hans mening icke kunde komma ifråga att förvaltningsutskottet skulle äga ingripa i verksamhet som en i specialförfattning reglerad nämnd enligt särskild författning utövade. Så— som kommunallagskommittén framhållit måste enligt departementschefen förvaltningsutskottets tillsyn väsentligen hän-föra sig till de olika special- nämndernas ekonomiska förvaltning. Om utskottet på detta område kon— staterade brister eller felaktiga åtgärder, kunde utskottet — framhävde departementschefen vidare — givetvis som ett led i tillsynen meddela er- forderliga råd och anvisningar.

Kommunallagskommittén hade ifråga om kommunens styrelse bl.a. på- pekat (SOU 1952: 14), att styrelsen — utan att inkräkta på fullmäktiges be- slutanderätt — skulle utgöra kommunens styrelseorgan, en verklig regering, som inför fullmäktige i främsta rummet har ansvar för den kommunala förvaltningen. Styrelsen skulle icke blott tjänstgöra som allmänt bered— nings-, förvaltnings- och verkställighetsorgan utan även ha vissa styrelse— funktioner i egentlig bemärkelse. Beträffande överinseendet över för sär- skilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr utsedda nämnders verksamhet uttalade kommittén, att detta överinseende i första hand innebar en tillsyn över förvaltningens fortgång i allmänhet. Om styrelsen därvid fann, att vederbörande kommunala organ gjort sig skyldiga till brister i förvalt- ningen eller vidtagit felaktiga eller mindre önskvärda åtgärder, borde på- pekanden härom göras samt råd och anvisningar meddelas. Därest så er- fordrades, skulle styrelsen påkalla ingripanden av fullmäktige i de fall då dessa hade befogenheter härtill eller ock hos annan vederbörlig myndighet. Det tillkom däremot inte styrelsen att besluta, att viss åtgärd skulle vid— tagas av nämnd, och den hade naturligtvis inte heller rätt att ingripa i verk- samhet som en i särskild specialförfattning reglerad nämnd utövade enligt denna författning. Styrelsen skulle med uppmärksamhet följa de frågor, som kunde inverka på kommunens utveckling och ekonomiska ställning. I alla ämnen, som tillhörde kommunens kompetensområde, ägde styrelsen givetvis rätt till initiativ hos fullmäktige.

Vidare framhöll kommunallagskommittén, att kommunens styrelse i princip skulle vara sista instans för beredning av ärenden, som företogs till avgörande av fullmäktige. Om styrelsen inte själv berett ett sådant ärende,

skulle styrelsen alltid lämnas tillfälle att yttra sig däröver. Styrelsen fick härigenom ingående kännedom om kommunalförvaltningens olika grenar och borde därför erhålla möjlighet att på bästa sätt samordna kommunens hela hushållning. I de större kommunerna hade väl ärendena i regel för- beretts av särskilda nämnder. Det blev då en speciell uppgift för kom- munens styrelse att behandla ärendena ur allmänt kommunala synpunkter framförallt med hänsyn till kommunens ekonomi och att därvid åstad- komma en lämplig avvägning mellan olika intressen. Beredningstvånget av- såg ej val och vissa ärenden av brådskande natur. Något hinder för full- mäktige att i den utsträckning de fann lämpligt anlita ett allmänt bered- ningsutskott förelåg inte. I regel torde det dock, underströk kommunal- lagskommittén, vara tillräckligt att ett ärende behandlades hos vederböran— de fackstyrelse och kommunens styrelse. En längre instanskedja medförde gärna en uttunning av ansvaret — i förlitande på varandra lade de olika beredningsorganen måhända en alltför lätt hand vid beredningen — och innebar också att ärendena fördröjdes på sin väg till fullmäktige. Det kunde för övrigt i vissa fall, menade kommunallagskommittén, möta svårighet att för flera olika beredningsinstanser finna ledamöter med tillräckliga kvali- t'ikationer och därför också ur denna synpunkt vara lämpligt att beskära antalet instanser. Vad kommunallagskommittén i nu nämnda spörsmål ut- talade mötte inte någon erinran från vederbörande departementschefs eller riksdagens sida.

I nyss nämnda proposition med förslag till landstingslag år 1954 erinrades om att i uppräkningen av speciella uppgifter hade angivits förvaltningsut— skottets åligganden som allmänt beredningsorgan, som drätselvårdande och förvaltande myndighet, som verkställighetsorgan och som arkivvårdande myndighet, allt i nära överensstämmelse med motsvarande stadganden be- träffande kommunens styrelse. Från 1924 års landstingslag hade dock överförts vissa uppgifter som saknade motsvarighet beträffande kommunens styrelse, nämligen åliggandena för utskottet att till landstinget avge verk- samhetsberättelse, att avge förklaring i anledning av besvär över lands- tingets beslut samt att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten, i den mån annorlunda icke föreskrivits genom lag eller författ- ning eller landstingets beslut. Då det från remisshåll påpekats, att sist- nämnda stadgande skulle komma att föranleda tolkningssvårigheter och att ett klarläggande borde ske framhöll departementschefen, att det otvivel- aktigt förhöll sig så, att förvaltningsutskottet intog en ställning, vilken i viss omfattning skilde sig från den som enligt kommunallagen tillkom kom- munens styrelse, och att denna skillnad framförallt betingades av att landstinget som regel sammanträdde endast en gång om året. Den ifråga- varande skillnaden hade fått sitt främsta uttryck just i bestämmelsen om förvaltningsutskottets uppgift som ställföreträdare för landstinget mellan dess möten. Departementschefen erinrade om att under förarbetena till

1924 års landstingslag kommunalförfattningssakkunniga (SOU 1923:18) hade framhållit i sin motivering till bestämmelsen ifråga, att erinringar möjligen kunde göras mot ett så omfattande ställföreträdarskap som lag— textens formulering skulle skapa men att det var antagligt, att landstingen inte skulle underlåta att genom reglemente eller annorledes, om behov yppa- des, göra nödiga begränsningar för att hindra att representationernas rätt träddes för nära. Kommunalförfattningssakkunniga hade ansett det själv- fallet, att begreppet >>företräda» inte medförde rätt för utskottet t. ex. att förvärva eller sälja fast egendom och än mindre kunde omfatta funktioner som enligt grundlagsbud ankom på landstinget, såsom utövande av be— skattningsrätten eller val av riksdagsmän. I proposition nr 188 år 1924 hade föredragande departementschefen förklarat sig anse, att tillbörlig trygghet förelåg för att förvaltningsutskottet ej obehörigen skulle inkräkta på landstingets egen ställning, eftersom utskottet var ansvarigt inför lands- tinget och landstinget ägde befogenhet att genom reglemente eller beslut i särskilda fall göra inskränkningar i utskottets ställföreträdande verk— samhet. Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Sålunda framgick det, sade departementschefen i 1954 års proposition. att lagens mening var att förvaltningsutskottet som regel skulle kunna utöva ett verkligt ställföreträdarskap och inte blott handha de löpande ärendena. Begränsningar i ställföreträdarskapet kunde enligt lagens stadgande ha föreskrivits i lag eller i författning eller i beslut som landstinget med— delat. I viss utsträckning torde också begränsningar framgå av förhållan— denas egen natur i olika fall. Det torde emellertid vara oundvikligt, att osäkerhet understundom uppstod om hur långt förvaltningsutskottets be— fogenhet sträckte sig. Att i lagen draga upp närmare riktlinjer för befogen— hetens omfattning syntes departementschefen vara ogörligt. En möjlighet att undvika osäkerhet var givetvis, att landstinget uttryckligen delegerade vissa befogenheter till förvaltningsutskottet. Så hade exempelvis skett, er- inrade departementschefen, då landstingen uppdragit åt förvaltningsutskot- ten att på grundval av preliminära överenskommelser som landstingens centrala lönenämnd ingått träffa definitiva uppgörelser i löne- och avtals- t'rågor. En annan möjlighet var, att landstinget — såsom förutsatts vid be— stämmelsens tillkomst _— fastställde direkta begränsningar för utskottets ställföreträdande verksamhet. Enligt departementschefens mening var det emellertid av stor praktisk betydelse, att på sätt som hittills varit fallet en viss frihet rådde ifråga om bedömningen av förvaltningsutskottets möj- ligheter att i oförutsedda situationer, som inträffade mellan landstingets möten, fatta beslut på landstingets vägnar. Den främsta garantien mot miss- bruk från förvaltningsutskottets sida syntes departementschefen ligga i det ansvar som utskottet slutligen hade emot landstinget. Några verkliga olägenheter av det hittillsvarande systemet hade såvitt departementschefen visste inte givit sig tillkänna. Departementschefen ansåg följaktligen att

det liksom hittills borde anförtros åt landstingskommunernas förtroende- män och i sista hand åt rättspraxis att med hänsynstagande till vad som var rimligt och ändamålsenligt draga upp gränserna för förvaltningsut- skottens befogenheter i förevarande fall. Uttalandet möttes ej av någon gensaga vid riksdagsbehandlingen av propositionen.

Vidkommande drätselkammarens roll såsom kommunens styrelse uttalade kommunallagskommittén, att det var fara värt åtminstone i de största stä- derna, att drätselkammarens arbetsbörda blev alltför betungande, om den skulle tjänstgöra både som kommunens styrelse och som förvaltningsorgan. Därför ansågs behov av ett särskilt centralorgan föreligga för de större städerna. Stadskollegiet skulle såsom en stadens regering för fullmäktige i främsta rummet bära ansvaret för den kommunala förvaltningen. En myc- ket viktig uppgift för stadskollegiet var att vara sista beredningsinstans för stadsfullmäktigeärendena, även om den egentliga utredningen i all— mänhet skulle komma att ske inom specialstyrelserna. Kollegiets uppgift blev därför framförallt att behandla ärendena ur allmänt kommunala och finansiella synpunkter. Det var ej meningen, betonades det i kommunal- lagskommitténs betänkande, att kollegiet skulle tjänstgöra såsom förvalt- nings- eller verkställighetsorgan i någon större utsträckning, utan dess huvuduppgift skulle vara att fungera såsom ett organ för beredning, över- syn och samordning. Det ansågs inte lämpligt att i lagtexten precisera för- utsättningarna för inrättande av stadskollegium. Vid prövningen skulle emellertid tillses, att anordningen var ändamålsenlig.

2. Organisation och arbetsformer

Ifråga om de bestämmelser som avsåg de centrala förvaltningsorganens organisation och arbetsformer hade, påpekade kommunallagskommittén i sitt förutnämnda betänkande med förslag till landstingslag, i förslaget till kommunallag använts en annan metodik än i 1924 års landstingslag. Kom- munallagsförslaget reglerade ingående de organisatoriska frågorna, medan däremot 1924 års lag i stor utsträckning överlämnat åt landstinget att med- dela de bestämmelser om organisations- och arbetsformer i reglemente för förvaltningsutskottet. Vid valet mellan de båda alternativ, som sålunda närmast kom ifråga vid utformningen av de organisatoriska föreskrifterna för förvaltningsutskottet, hade kommittén stannat för det, som innefattade en tämligen ingående reglering i själva lagen. Något speciellt skäl som mo- tiverade en annan ordning i detta hänseende för landstingsförvaltningens del än den som föreslagits för primärkommunerna syntes nämligen inte före- ligga, framhöll kommunallagskommittén. Dock hade bestämmelsen om obligatoriskt reglemente för förvaltningsutskottet fått kvarstå (41 & LL). Med hänsyn bl. a. till att den på flertalet håll rådande ordningen med upp-

delning av utskottet på avdelningar torde komma att bibehållas i fort- sättningen och grunderna för en sådan uppdelning under alla förhållanden måste angivas i reglemente, torde, menade kommunallagskommittén, be- stämmelsens efterlevnad ej innebära någon olägenhet för landstingen. Lag- förslagets utförliga reglering av de organisatoriska frågorna i övrigt med— förde emellertid enligt kommittén att åtskilliga föreskrifter i de hittills- varande reglementena kunde utgå.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljs av landstinget till det antal landstinget bestämmer (42 & LL). Antalet ledamöter får dock inte vara under fem. Väljs suppleanterna inte proportionellt skall den ord- ning bestämmas, i vilken de skall inkallas till tjänstgöring. Motsvarande be- stämmelser finns för primärkommunernas del såväl i fråga om kommunal- nämnd som stadskollegium och drätselkammare (31, 47 och 48 55 KL). Det bör observeras, att något minimiantal för suppleanter ej fastställts. För kommunalförbund gäller, att antalet ledamöter och suppleanter i för- bunds-styrelsen skall bestämmas i förbundsordningen (4 & KFL). Stads- kollegiet i Stockholm har tolv ledamöter och lika många suppleanter (31 & KLS). Antalet ledamöter och suppleanter i Stockholms drätselnämnd he- stäms av stadsfullmäktige (47 & KLS).

Vad angår valbarheten till ledamot (suppleant) i förvaltningsutskottet ävensom verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse gäller vad i 8 & LL är stadgat om landstingsman (43 & LL). Vederbörande skall sålunda vara röstberättigad vid val av landstingsmän och vara boende inom landstingskommunen samt uppnått tjugotre års ålder. Han får inte vara omyndig eller i konkurstillstånd. Landshövding, landssekreterare, lands- kamrerare samt i landstingskommunens tjänst anställd landstingsdirektör eller motsvarande befattningshavare kan inte väljas som ledamot eller suppleant av förvaltningsutskottet. Motsvarande bestämmelse finns i kom- munallagen (32 å jämförd med 7 & KL) men med den utvidgningen, att ej heller i kommunens tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till styrelsens förvaltningsområde hörande verk, må utses till leda— mot eller suppleant i styrelsen. I Stockholm väljer stadsfullmäktige bland sig ledamöter i stadskollegiet (31 & KLS). Stadsfullmäktig, som är borgar- råd eller chef för något till kommunalförvaltningen hörande verk, får ej utses till ledamot eller suppleant i stadskollegiet (32 å KLS). Om valbarhets- villkor m.m. dylikt för ledamotskap i Stockholms stads drätselnämnd gäl- ler samma bestämmelser som för stadsfullmäktig med det tillägget, att ej heller i stadens tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till kommunalförvaltningen hörande verk, kan utses till ledamot eller suppleant i drätselnämnden (47 & KLS).

Att den vidare inskränkningen i kommunallagen i fråga om ledamotskap i kommunens styrelse ej infördes i landstingslagen berodde på att kom- munallagskommittén ansåg, att behovet av en dylik bestämmelse torde vara

väsentligt mindre i landstingskommunerna än i primärkommunerna. Ej heller ansågs det behövligt att såsom 1924 års lag gjorde uttryckligen ange, att till ledamot av förvaltningsutskottet och andra organ kunde utses annan än landstingsman.

Förvaltningsutskottet och kommunens styrelse väljs för fyra är, räknade fr.o.m. den 1 januari året näst efter det, då valet skett (44 5 LL och 33 5 KL). Valet av förvaltningsutskottet förrättas vid det lagtima landstings— möte, som hålles året näst efter det, då allmänna val av landstingsmän ägt rum. Valet av ledamöter i kommunens styrelse förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum. I Stock- holm väljs stadskollegiet årligen på första sammanträdet efter den 15 ok- tober, då tjänstgöringsåret för fullmäktige börjar (33 5 KLS). Drätselnämn- den i Stockholm väljs för en tid av två år, räknade från och med den 1 januari året efter det valet skett (47 5 KLS).

Jämväl i fråga om val av ordförande och vice ordförande i förvaltnings- utskottet överensstämmer landstingslagen med kommunallagen (45 5 LL och 34 5 KL), i det att dessa utses av det representativa organet bland leda- möterna i utskottet respektive styrelsen. I Stockholm får inte ordföranden eller vice ordföranden i stadsfullmäktige utses till ordförande eller vice ordförande i kollegiet (34 5 KLS). Ordförande i Stockholms stads drätsel— nämnd är ordförande i borgarrådsberedningen (50 5 KLS).

Förvaltningsutskottet respektive kommunens styrelse sammanträder på det ställe och på de tider respektive organ bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödvändigt, ävensom då minst halva antalet av utskottets respektive styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål gör framställning därom (46 5 LL och 35 5 KL). I Stockholm räcker det dock med att en tredjedel av stadskollegiets ledamöter begär sammanträde (37 5 KLS).

Suppleanterna i förvaltningsutskottet respektive den primärkommunala styrelsen bör kallas till tjänstgöring i den vid valet bestämda ordningen, i den mån det erfordras till följd av förhinder för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu inte kunnat fyllas efter ledamot, som ej utsetts vid proportionellt val. Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid ut- skottets sammanträden och skall därför underrättas om tid för samman- träde (47 5 LL och 36 5 KL). Nu nämnd närvarorätt föreligger även för suppleant i stadskollegium och drätselkammare, dock att så ej är fallet för suppleant för ledamot i stadskollegiet i Stockholms stad (38 5 jämförd med 47 5 KLS). Även i fråga om de båda organens beslutförhet gäller samma bestämmelser, nämligen att minst hälften av ledamöterna skall vara när- varande (48 5 LL, 37 5 KL och 39 5 KLS).

Vad angår förfarandet vid fattandet av beslut gäller vad därom är stadgat för landstinget respektive fullmäktige (49 5 LL, 38 5 KL och 40 5 KLS). Detsamma är förhållandet beträffande protokollföring m.m. (50 5 LL,

39 5 KL och 41 5 KLS). Justering av förvaltningsutskottets protokoll verk- ställes senast fjorton dagar efter sammanträdet (50 5 LL) men senast tio dagar efter sammanträde med kommunens styrelse (39 5 KL resp. 41 5 KLS).

Utöver vad ovan nämnts kan här redovisas några ytterligare skiljaktig- heter mellan Iandstingslagen och kommunallagen . Sålunda skall underrät- telse om val av ordförande och vice ordförande i kommunens styrelse oför- dröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna. (34 5 KL resp. 34 5 KLS). Någon motsvarande bestämmelse finns ej i landstings- lagen.

Enligt kommunallagen skall kommunens styrelse på lämpligt sätt kun- göra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställningar emottages. Vidare har föreskrivits, att styrelsens skriftväxling skall ombesörjas av ordföranden eller under hans inseende (40 5 KL resp. 42 5 KLS). Styrelsens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar skall på ordföran- dens ansvar ordnas och förtecknas (40 5 KL). I fråga om vården av proto- koll och andra arkivhandlingar tillhörande stadskollegiet i Stockholm samt stadens övriga nämnder skall gälla vad därom finns föreskrivet i arkiv- s-tadga som utfärdas av Kungl. Maj:t (52 5 KLS). Därjämte skall kom- munens styrelse för varje kalenderår utse inom eller utom sig en kassaför- valtare, där ej styrelsens medelsförvaltning är ordnad på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obehövlig (41 5 KL). Landstingslagen innehåller inte några motsvarande föreskrifter för förvaltningsutskottet.

Det återstår i sammanhanget att omnämna, att ordföranden i stadskol- legiet i Stockholm på kollegiets vägnar har inseende över förvaltningen av stadens angelägenheter (35 5 KLS) samt att stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande äger, även om de inte är ledamöter av stadskollegiet, övervara kollegiets sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten (36 5 KLS). Till stadskollegiets arbetsformer utöver vad förut nämnts skall utredningen återkomma i samband med redogörelsen för borgarrådsinstitutionen (se sid. 87).

Enligt 52 5 första stycket LL må i reglemente för förvaltningsutskottet be— stämmas, huruvida och i vilken omfattning de utskottet tillkommande be- styren skall fördelas på två eller flera särskilda avdelningar av utskottet. Där utskottet skall vara uppdelat på avdelningar, må landstinget i regle- mentet kunna föreskriva att dessa avdelningar skall av landstinget utses genom särskilda val. Vad i 45—50 55 LL är stadgat med avseende på för- valtningsutskottet skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avdelning- arna. Avdelning har dock att själv inom sig utse ordförande och vice ord— förande.

Har uppdelning på avdelningar skett, ankommer enligt 52 5 andra stycket LL på det samfällda utskottet att uppgöra det förslag till ut-

gifts- och inkomststat, som skall föreläggas landstinget. Det samfällda utskottet har inseende över hälso- respektive sjukvårdsstyrelsen, och skall med eget yttrande till landstinget överlämna de framställningar från sådan nämnd, Vilka ankommer på landstingets handläggning.

På den primärkommunala sidan finns inte något hinder mot att inrätta särskilda avdelningar inom kommunens styrelse för enbart beredande eller verkställande uppgifter. Men en primärkommunal avdelning äger inte någon självständig, omedelbart från ett reglemente härledd beslutanderätt. Detta framgår av 43 5 KL, i vilken lämnas vissa föreskrifter om vad regle- mentet för kommunens styrelse må innehålla. Den väsentliga skillnaden mellan 52 5 LL och 43 5 KL ligger däri, att för en avdelning inom för- valtningsutskottet i princip gäller samma bestämmelser som för utskottet självt medan en avdelning inom den primärkommunala styrelsen enbart an— förtros vissa i reglementet specificerade uppgifter, i den män inte sär- skilda bestämmelser eljest meddelas i kommunallagen. En avdelning inom kommunens styrelse har sålunda inte såsom en avdelning inom förvaltnings- utskottet någon egen delegationsrätt. För stad med stadskollegium och drät- selkammare gäller motsvarande bestämmelser ifråga om uppdelning av drätselkammare på avdelning (49 5 KL och 48 5 KLS).

Förbudet mot helt självständiga avdelningar av den primärkommunala styrelsen stod enligt departementschefen i proposition nr 210 år 1953 i full överensstämmelse med tanken på att styrelsen skulle vara ett enhetligt och fast sammanhållet organ för ledningen av kommunens förvaltning. Vad angår t'örvaltningsutskottets uppdelning på avdelningar uttalade kommunal- lagskommitén, att det med hänsyn till den relativt självständiga ställ- ning. som borde tillkomma avdelning, ej ansetts lämpligt att för utskottets del i sak efterbilda de jämförelsevis restriktiva bestämmelserna för kom- munens styrelse i denna del. I stället hade de enligt 1924 års landstingslag gällande föreskrifterna om utskottsavdelningar i stort sett oförändrade över- förts till det av kommittén förordade lagförslaget. Vad kommittén anförde mötte inte någon erinran från statsmakternas sida.

Vad angår ledningen av landstingskommunens hälso- och sjukvårdande verksamhet skall denna enligt 53 5 1 mom. första stycket LL enligt lands- tingets bestämmande utövas av en gemensam nämnd, hälso- och sjuk- vårdsstyrelsen, eller ock av en särskild hälsovårds- och en särskild sjuk— vårdsstyrelse, allt i den mån inte genom lag eller författning annorlunda föreskrives. De bestämmelser som finns intagna i 42—51 55 LL rörande valbarhet, valperiod, val av presidium och samman-träden m.m. är även tillämpliga med avseende å hälso— och/eller sjukvårdsstyrelse.

Enligt 53 5 2 mom. LL må landstinget besluta, där det finner sådant lämp- ligt. att styrelsen skall utgöras av förvaltningsutskottet eller avdelning därav.

Till sammanträde med styrelsen skall förste provinsialläkaren eller som

det numera heter länsläkaren kallas med rätt för honom att deltaga i över- läggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till pro- tokollet (53 5 3 mom. LL). Beträffande hälso- och sjukvårdsstyrelsens verk- samhet gäller i övrigt vad därom stadgas i lag eller författning (53 5 4 mom. LL), vilket närmast skett i 1962 års sjukvårdslag och 1963 års sjukvårds- stadga, varom mera nedan.

Kommunallagskommittén framhöll i sitt betänkande med förslag till landstingslag att bestämmelserna om hälso- och sjukvårdsberedning såtill- vida innefattade en avvikelse från kommunallagarnas vanliga systematik, som dessa författningar inte brukade ge direkta föreskrifter om förvaltnings— organ för specialreglerade verksamhetsgrenar. En sådan avvikelse syntes emellertid kommittén berättigad i förevarande fall med hänsyn till hälso— och sjukvårdens dominerande roll i landstingskommunernas verksamhet. Att till följd härav vissa formella olikheter uppkom mellan landstingskom- munerna å ena sidan och de städer, som inte deltog i landstingskommun, å den andra, fann kommittén inte höra tillmätas någon större betydelse. Av den anledningen bibehöll kommittén bestämmelser i ämnet i sitt förslag till landstingslag. Beträffande nämnder för oreglerad förvaltning framhöll kom— munallagskommittén att de föreslagna bestämmelserna härom utformats efter förebild av kommitténs förslag till kommunallag. Vad kommittén uttalat möttes ej av någon erinran vid lagförslagets behandling vid 1954 års riksdag. I propositionen påpekades dock, att när bestämmelserna om hälso- och sjukvårdsberedning, som var den tidigare gällande benämningen på hälso- och sjukvårdsstyrelsen, år 1940 infördes i 1924 års landstingslag (40 a 5), innebar detta en av de mer betydelsefullare ändringarna i lag- stiftningen om landsting. Därmed betonades starkt den dominerande roll som hälso- och sjukvården spelar i landstingsförvaltningen.

Beträffande sjukvårdsstyrelse inom landstingskommun har i sjukvårds- lagen (SFS 242/1962) endast en hänvisning till landstingslagens bestäm- melser om sjukvårdsstyrelsens organisation och arbetsformer ansetts er- forderlig. (9 5 1 mom. SjL). För stad, som inte tillhör landstingskommun, innehåller dock sjukvårdslagen bestämmelser om stadens sjukvårdsstyrelse. Anledningen härtill är givetvis den, att den allmänna kommunallagen och kommunallagen för Stockholm förutsätter, att nämnder för specialreglerad förvaltning i huvudsak regleras i den författning, på vilken skyldigheten att utöva verksamheten fotas.

Tillförsäkrandet av medicinsk sakkunskap åt sjukvårdsstyrelsen har _ förutom vad ovan anförts om länsläkaren — reglerats i sjukvårdslagen, som stadgar att till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket ärende av större vikt är avsett att förekomma, skall beroende av ärendets art kallas antingen en överläkare eller en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare (9 5 2 mom. SjL). Styrelsen skall för viss tid utse en överläkare och en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare att stå till förfogande för detta

ändamål. Till sammanträde med sjukvårdss-tyrelse i stad som ej tillhör landstingskommun skall jämväl kallas sjukvårdsdirektör, om sådan finns, samt förste stadsläkaren eller motsvarande läkare ävensom efter stadsfull- mäktiges bestämmande annan, som har att inför stadens styrelse föredraga sjukvårdsärenden.

De personer, som sålunda särskilt kallas, äger rätt att deltaga i överlägg- ningarna men inte i besluten samt att få sin mening antecknad till proto- kollet. Den ursprungliga bestämmelsen om närvarorätt för överläkare i sjukvårdsstyrelsens sammanträden tillkom i samband med införandet av 1959 års sjukhuslag. I proposition nr 19 till 1959 års riksdag med förslag till sjukhuslag anförde departementschefen i frågan om den medicinska sakkunskapen i sjukvårdsstyrelsen, att överläkarens medverkan borde avse frågor rörande planläggning i stort av sjukvården i länet, utvidgning av lasarett, anordnande av nya sjukvårdsavdelningar för specialiserad vård, an- skaffning av nya typer av apparater o. dyl. Däremot borde skyldigheten att kalla sjukhusläkare inte omfatta frågor av mindre Vikt eller ärenden i vilka sakkunnigförslag förelåg, såsom fallet var med vissa personalärenden —— dvs. läkartillsättningar _ ävensom andra personalfrågor m. rn. Det ankom- mer på sjukvårdsstyrelsen själv att bestämma vilken överläkare som skall kallas, men detta får inte bestämmas från fall till fall utan överläkaren skall utses >>för viss tid». Samråd borde enligt departementschefen äga rum med överläkarna inom sjukvårdsområdet innan överläkare utsågs. I sam- band med landstingskommunernas övertagande av provinsialläkarväsendet och därmed ansvaret för den öppna vården utanför sjukhusen ansågs det vid tillkomsten av sjukvårdslagen lämpligt medgiva sjukvårdsstyrelse rätt att allteftersom ärendet rör sjukhusväsendet eller den öppna vården utan- för sjukhusen ha valmöjlighet mellan en överläkare och en tjänsteläkare. Även den senare bör alltså utses för viss tid att på kallelse deltaga i sty- relsens samman-träden.

För sjukvårdsstyrelse i annan stad som ej deltager i landsting än Stock- holm gäller bestämmelserna i 32—42 55 KL avseende kommunens styrelse ävensom i 45 5 andra och tredje st. KL i fråga om där avsedd nämnd. Det är dock ej erforderligt för sjukvårdsstyrelse i stad att protokoll upptager annat än förteckning av närvarande ledamöter och beslut i varje ärende (9 5 3 mom. SjL). Beträffande sjukvårdsstyrelsen i Stockholm gäller be- stämmelserna i 51 5 KLS, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av vad sistnämnda lag föreskriver.

Om sjukvårdsstyrelsens allmänna ledning av sjukvården stadgas i sjuk— vårdslagen, att sjukvårdsstyrelsen med uppmärksamhet skall följa sjuk- vårdens behov och utveckling sam-t för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de förslag rörande sjukvården som finns påkallade (10 5 SjL). Styrelsen skall verka för främjande av största möjliga planmässighet i sjukvården. Sjukvårdsstyrelsens kompetens framgår eljest av 7 5 SjSt

(SFS nr 70/1963). Det åligger sjukvårdsstyrelse bl. a. att avge utlåtande och förslag angående åtgärd på sjukvårdens område, varom landstinget eller stadsfullmäktige har att besluta samt att föreslå erforderliga utvidgningar och ändringar av sjukhusen ävensom, i den mån landstinget eller stadsfull- mäktige ej bestämt annat, ombesörja beslutade nya, till- och ombyggnads- arbeten, som ej är av den ringa omfattning att de kan hänföras till ordinarie underhåll. Vidare äger sjukvårdsstyrelsen bestämma på vilka sjukhus- kliniker och andra sjukhusavdelningar öppen Vård skall meddelas, i den män inte landstinget eller stadsfullmäktige beslutat därom liksom att av- giva förslag angående sjukvårdsområdets indelning i läkardistrikt. Sjuk- vårdsstyrelsen kan jämväl, om inte annat bestämts, anordna gemensam upphandling m. rn. för flera sjukhus. Dessutom äger styrelsen till sjukhusets direktioner göra de framställningar och erinringar samt ge de anvisningar rörande sjukhusens förvaltning som finns påkallade. För att främja plan- mässighet i sjukvården bör sjukvårdsstyrelsen efter samråd med berörda myndigheter uppgöra översiktsplaner för olika grenar av sjukvården.

Det bör också erinras om att landsting äger besluta, att sjukvårdsstyrelsen skall utgöra direktion för förvaltningen av sjukhus. I stad som inte tillhör landstingskommun äger stadsfullmäktige motsvarande befogenhet (11 5 1 mom. SjL).

Har inom landstingskommun anställts sjukvårdsdirektör såsom högsta chef närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av sjukvården, må befattningshavare som anställts såsom biträde åt sjukvårdsdirektören efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande självständigt fullgöra vissa på sjukvårds- direktör ankommande uppgifter (14 5 SjL).

Sjukvårdsstyrelsen kan uppdraga åt sjukvårdsdirektören att bereda och föredraga ärenden i direktion och att vara dess verkställande tjänsteman (10 5 SjSt). Vidare äger sjukvårdsstyrelsen uppdraga åt sjukvårdsdirektören att i den utsträckning styrelsen bestämmer för angivna ändamål förfoga över sjukhusets anslag samt ansvara för vården av sjukhusets fastigheter och inventarier ävensom fullgöra på lokal sjukhusledning eljest ankom- mande uppgifter av organisatorisk och administrativ art.

Genom att den öppna vårdens sjuksköterskor och barnmorskor inordnats i sjukvårdslagen har administrationen av dem övergått från hälsovårds- styrelsen till sjukvårdsstyrelsen. Därigenom har i stort sett hälsovårdssty- relsens uppgifter kommit att inskränkas till folktandvårdens administration. Någon större räckvidd har inte den genom sjukvårdslagen införda änd— ringen fått, eftersom särskilda hälsovårdsstyrelser blott finns i några få landstingskommuner.

Vad angår nämnder för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr i övrigt regleras deras verksamhet enligt 54 5 LL. Inledningsvis erinras i denna paragraf att om utseende av nämnder för vissa i särskilda författ-

ningar angivna förvaltnings- eller verkställighetsbestyr gäller vad därom för varje fall finnes stadgat. För handhavande av särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr i övrigt må landstingskommun tillsätta de nämn- der, som är erforderliga. Beträffande nämnd av sistnämnda slaget, dvs. styrelse eller nämnd för s. k. oreglerad förvaltning, skall vad som är före- skrivet i 42 5 andra stycket, 43 5, 44 5 andra stycket samt 46—51 55 LL med avseende på förvaltningsutskottet ävensom i 53 5 1 mom. tredje stycket LL ifråga om hälso- och sjukvårdsstyrelse äga motsvarande tillämpning. Vad som i organisatoriskt hänseende gäller för förvaltningsutskottet gäller sålunda även för de nu ifrågavarande nämnderna med undantag för före- skrifterna om ledamotsantal, mandattid, tidpunkten för nämndens utseende, val av ordförande samt reglemente.

I kommunallagen finns inte — som förut anförts — någon nämnd av det slag som hälso- och sjukvårdsstyrelsen representerar, varför 53 5 LL sak- nar motsvarighet i kommunallagen. Däremot finns motsvarighet till 54 5 LL i 44 och 45 5 KL samt 49 och 51 55 KLS. Sålunda gäller även på det primärkommunala området att för nämnd som skall handha oreglerad för- valtning ävensom verkställighet gäller flertalet för kommunens styrelser meddelade bestämmelser. I beslut om tillsättande av sådan nämnd eller för dylik nämnd antaget reglemente får ej intagas bestämmelser som strider mot dessa regler. Fullmäktige får följaktligen inte föreskriva annan till- sättningsmetod än den i 22 5 KL angivna eller uppställa andra valbarhets- villkor eller avsägelsegrunder för ledamotskap i sådan nämnd än de i 32 5 KL stadgade. Ej heller får införas andra beslutförhets- eller jävsregler än de som angives i 37 5 KL. Dessutom kan nämnas, att fullmäktige inte får antaga från 42 5 KL avvikande regler om ledamots ansvar och skadestånds— skyldighet. Eljest har fullmäktige frihet att bestämma om nämnds sam- mansättning, mandatperiodernas längd samt om val av ordförande m.m.

Vad angår nämnd för oreglerad förvaltning i Stockholms stad gäller dock att tjänstgöringstiden för de av stadsfullmäktige valda ledamöterna och suppleanterna är två är, räknade från och med den 1 januari året efter det, då valet skett. Vidare äger suppleant i sådan nämnd — till skillnad mot vad som eljest stadgas för suppleant i stadskollegiet — alltid rä-tt att närvara vid sammanträde och skall alltid underrättas om tid för sammanträde (51 5 KLS).

I samband med 1954 års landstingslags ikraftträdande framlade svenska landstingsförbundets styrelse sex alternativa huvudformer för förvaltnings- utskottets samt hälso- och sjukvårdsstyrelsens organisation och verksam- het, nämligen:

Alt. 1. Förvaltningsutskottet är odelat och utgör tillika hälso- och sjuk- vårdsstyrelse.

Alt. 2. Förvaltningsutskottet är delat på två avdelningar, varav en utgör sjukvårdsstyrelse och en hälsovårdsstyrelse. Alt. 3. Förvaltningsutskottet är delat på två avdelningar, varav en utgör hälso- och sjukvårdsstyrelse samt en finansavdelning. Alt. 4. Förvaltningsutskottet är delat på tre avdelningar, varav en utgör sjukvårdsstyrelse, en hälsovårdsstyrelse samt en finansavdelning. Alt. 5. Förvaltningsutskottet är odelat; landstinget utser en fristående ge- mensam hälso- och sjukvårdsstyrelse. Alt. 6. Förvaltningsutskottet är odelat och utgör tillika sjukvårdsstyrelse; landstinget utser en fristående hälsovårdsstyrelse.

Förslag till reglemente för de olika alternativen utarbetades av förbundet till landstingens tjänst.

I landstingsförbundets normalförslag till reglementen ingår bestämmelser om utskottets samt hälso— och sjukvårdsstyrelsens sammansättning, pre- sidieval, befogenheter och sammanträden, oaktat att landstingslagen inne- håller uttömmande, tvingande regler härom. Dock har inte i reglementsför- slagen medtagits omröstnings- och protokollsbestämmelser. I fråga om dessa har det nämligen ansetts kunna räcka med hänvisningar till lagen. Samma gäller beträffande lagbestämmelserna om reservation och jäv. I landstings- förbundets reglementsförslag har emellertid principbestämmelser intagits om delegationsrätt för förvaltningsutskotten och avdelningarna, till vilken fråga utredningen återkommer i följande avsnitt av detta kapitel.

Förvaltningsutskottens arbete och arbetsformer varierar beroende på vil- ket av ovannämnda reglementen som fastställts. Här följer sammanfatt- ningsvis en redogörelse över vissa av reglementsbestämmelserna.

Förvaltningsutskottet och dess avdelningar sammanträder på det ställe och på de tider utskottet bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då minst halva antalet av utskottets ledamöter för uppgivet ändamål gör framställning därom. Skriftlig kallelse så långt möjligt upptagande de ärenden som skall förekomma å sammanträdet skall i god tid förut tillställas varje ledamot och suppleant av utskottet.

Är ledamot förhindrad tillstädeskomma vid sammanträde åligger det ho— nom att därom skyndsamt underrätta utskottets sekreterare som ombesörjer inkallandet av suppleant.

Suppleanterna skall i den vid valet bestämda ordningen kallas till tjänst- göring. Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid utskottets samman— träden.

Beredning och föredragning inom utskottet och dess avdelningar sker av ordföranden eller på dennes uppdrag av någon landstingskommunens tj än- steman. Utskottet eller avdelningen äger dock uppdraga beredning och föredragning av visst ärende eller viss grupp av ärenden åt en eller flera sär- skilda ledamöter eller åt någon landstingskommunens tjänsteman.

I sitt arbete biträdes förvaltningsutskottet och dess avdelningar av en direktör, som är chef för landstingskommunens kansli ävensom av de be- fattningshavare i övrigt för vilkas anställande medel anslagits av lands- tinget.

Utöver vad i landstingslagen föreskrivits i fråga om åligganden skall för- valtningsutskottet även handlägga ärende som av landstingets övriga sty- relser och nämnder hänskjutits till utskottet med rätt dock för utskottet att visa ärende åter till styrelsen eller nämnden. Utgör förvaltningsutskottet även hälso- och sjukvårdsstyrelse åligger det utskottet att, såvitt angår landstingskommunens anstalter för vård av kroppsligt sjuka, sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka ävensom landstingskommunens förlossnings- anstalter, ha överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr ut- sedda direktioners, styrelsers och personers ekonomiska förvaltning samt i enlighet med de föreskrifter som för de olika verksamhetsområdena läm- nats i gällande lagar och allmänna författningar eller fastställda instruk- tioner handha ledningen av och verkställa landstingets beslut rörande inom landstingskommunen anordnad distriktsvård, dispensärvård, förebyggande mödra- och barnavård, folktandvård och epidemivård ävensom landstings- kommunens barnmorskeväsende. Det åligger även förvaltningsutskottet att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets och berörda socialhygieniska verksamhetsgrenars behov och utveckling inom landstingskommunen. Ut- skottet skall bereda och framlägga förslag om inrättande av nytt eller änd- ring av befintligt sjukhus ävensom utbyggnad eller förändring av inom landstingskommunen bedriven socialhygienisk verksamhet. Det åligger även utskottet, att då inom sjukhusväsendet eller landstingskommunens social— hygieniska verksamhet uppkommer fråga av beskaffenhet att höra under- ställas landstinget och landstingets beslut i frågan ej utan synnerlig olägen- het kan avvaktas, vidtaga erforderliga åtgärder. När behov därav före— ligger, skall utskottet, efter direktionernas hörande till landstinget avgiva förslag angående ändrade grunder för legosängsavgifternas utgående, samt till direktionerna göra de framställningar och erinringar rörande sjukhusens administration och ekonomiska förvaltning som av omständigheterna på- kallas. Utskottet skall i övrigt fullgöra vad som enligt lag eller annan all- män författning eller landstingets beslut tillkommer hälso- och sjukvårds- styrelse.

Är förvaltningsutskottet uppdelat på avdelningar handlägger vardera av- delningen sin grupp av ärenden.

Sjukvårdsstyrelsen behandlar sålunda frågor som angår landstingskom- munens anstalter för vård av kroppsligt sjuka, sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka samt förlossningsanstalter enligt vad som nämnts ovan be- träffande odelat förvaltningsutskott.

Hälsovårdsstyrelsen har enligt reglementsförslaget motsvarande uppgift beträffande landstingskommunens distriktsvård, dispensärvård, förebyg-

gande mödra- och barnavård, folktandvård samt barnmorskeväsende. Jäm- för i övrigt vad som sagts om hälsovårdsstyrelsen ovan sid. 68.

Finansavdelningen åligger att öva tillsyn över landstingskommunens bok- föring och kassa genom en av avdelningen utsedd kassakontrollant. Avdel- ningen skall utom i fråga om hälso- och sjukvården, ha överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning samt bereda och handlägga förekommande frågor som berör undervisning, socialvård, jordbrukets och andra näringars ut- veckling ävensom de ärenden i övrigt, vilka icke enligt reglementet skall handläggas på annat sätt. I detta hänseende tillkommer det förvaltnings- utskottet samfällt att, förutom vad som tidigare nämnts, utse ledamöter och suppleanter i varje avdelning samt i fall varom olika meningar råda bestämma, vilkendera av utskottets avdelningar det tillkommer att behandla visst ärende eller viss grupp av ärenden. Utskottet samfällt åligger att handlägga ärenden och besluta i frågor som av landstinget, Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen hänskjutits till utskottet med angivande att samfällda ut- skottets beslut påkallas.

Landstinget kan även utse fristående hälso- och/eller sjukvårdsstyrelse, varvid landstinget utser ordförande och vice ordförande enligt samma prin- ciper som gäller för förvaltningsutskott. Fristående hälso- och sjukvårds- styrelse sammanträder och handlägger ärenden enligt vad som angivits be- träffande förvaltningsutskott och avdelning därav i dess egenskap av hälso- respektive sjukvårdsstyrelse.

Alternativ 1 har följts av femton landsting, alternativen 2 och 3 samt 5 och 6 av vardera två landsting under det att ett landsting har valt alternativ 4. Endast ett landsting har beslutat om en annan form för den landstings- kommunala styrelsens ledning än landstingsförbundets förslag.

I bilaga 2 har en sammanställning gjorts över de olika förvaltningsut- skottens organisation med angivande av antalet ledamöter 111. in. En när- mare redogörelse skall här följa för organisationen enligt de olika alternativa former, som legat till grund för landstingsförbundets härovan omnämnda förslag till normalreglementen.

1. Förvaltningsutskottet är odelat och utgör tillika hälso- och sjukvårdsstyrelse Rubricerade organisationsform tillämpas för förvaltningsutskotten i Stock- holms, Östergötlands och Kronobergs läns, Kalmar läns norra och Kalmar läns södra samt Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Väst- manlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr- bottens läns landsting. För samtliga gäller det av landstingsförbundet re- kommenderade reglementet för denna alternativform av förvaltningsutskott. Några avvikelser finns dock. Stockholms läns landsting har sålunda i princip antagit landstingsför-

bundets förslag till reglemente enligt alternativ 1 men av reglementet fram- går dock ej, att utskottet är uppdelat på fyra beredningar, som ej endast be- reder ärenden till förvaltningsutskottet utan även äger beslutanderätt i vissa ärenden. De två första beredningarna handlägger ärenden rörande hälso- och sjukvård samt den tredje ärenden angående undervisning o. d., löne- och pensionsfrågor, kansliförvaltningen samt rättshjälpsanstalten. Den fjärde beredningen sysslar med finans- och budgetfrågor, fastighetsförvaltning samt verkställighet av central byggnation och utrustning. De tre först- nämnda beredningarnas verksamhet omfattar såväl drift som planering av anvisade ärenden. Inom första och andra beredningen uppdelas planerings— verksamheten på två grupper: I) Planering, som enbart berör den egna beredningens verksamhetsområde (enskild planering, dvs. i realiteten smärre planeringsärenden. 2) Planering, som helt eller delvis kan beröra den andra beredningens verksamhetsområde (gemensam planering).

Planering, som enbart berör den egna beredningens verksamhetsområde (enskild planering) skall helt och utan påverkan från den andra bered- ningen, handläggas av första respektive andra beredningen. Härigenom anses ledamöterna inom respektive beredning få den önskade helhetskon- takten med den verksamhet de har att ombesörja. Ärendet kommer således allt från sin början, t. ex. genom behovsplanering, och senare genom drift- frågorna att handläggas av en och samma beredning, varigenom kon- tinuiteten i arbetet upprätthålles.

Planering, som helt eller delvis berör den andra beredningens verksam- hetsområde (gemensam planering) sker i direkt samarbete mellan de två beredningarna. I motiveringen till bered-ningsorganens införande hette det härom:

»Till följd av den moderna landstingsverksamhetens ytterligt komplicerade nät- verk torde ett flertal planeringsärenden inom hälso- och sjukvården komma att hänföras till denna grupp. Genom den gemensamma planeringen når man otvivel- aktigt vissa värdefulla fördelar. Således föreligger det icke längre samma behov av en ur vårdsynpunkt sakligt motiverad uppdelning av verksamheten på de båda beredningarna. Eftersom samplanering Skall ske i frågor, som berör de båda, beredningarna, torde man ur såväl administrativ- som vårdsynpunkt kunna för- dela ärendena efter betydligt friare linjer (än vad som var fallet i det tidigare med nr 1 betecknade förslaget.) Härtill kommer jämväl den fördelen, att de i de två beredningarna ingående ledamöterna tillsammans kan överblicka större delen av hälso- och sjukvårdsverksamheten, vilket bör kunna ha till följd en bättre an- passning och fördelning av tillgängliga resurser för vårdområdets verksamhets- grenar.

Gemensam planering skall således äga rum i planeringsfråga, som berör båda beredningarnas verksamheter.»

I egenskap av chef för landstingets kansli har landstingsdirektören att remittera inkomna ärenden till vederbörande beredning. Landstingsdirektö- ren har då även att taga ställning till om gemensam beredning skall äga rum. Därest sådan beredning bedömes nödvändig skall remisskrivelsen klargöra

i vilka avseenden ärendet berör såväl första som andra beredningen. I tvek- samma fall skall landstingsdirektören hänskjuta ärendet till förvaltningsut- skottets ordförande för avgörande.

Varje ordinarie ledamot i förvaltningsutskottet äger att efter överenskom- melse med vederbörande ordförande närvara vid annan berednings sam- manträde. Ledamoten skall i sådant fall i princip närvara såsom >>tyst åhörare», för såvitt ej överenskommelse om annat träffas med den samman- trädande beredningens ordförande. Rätt att deltaga i beredningens beslut föreligger dock inte.

Vid sammanträde med fjärde beredningen för behandling av det statför- slag, som skall föreläggas landstingsmöte, äger partigrupp, som är företrädd i förvaltningsutskottet men inte representerad i fjärde beredningen, att med en representant deltaga i sammanträdet. Representanten äger härvid rätt att deltaga i överläggningen, men ej i besluten, samt att få sin mening an- tecknad till protokollet.

Varje i beredningarna representerad partigrupp äger för sin eller sina i beredningen ingående ledamöter utse suppleanter i den ordning gruppen själv bestämmer. Suppleanterna utses dock bland förvaltningsutskottets ordinarie ledamöter.

Förvaltningsutskottet i Västmanlands läns landsting utgör byggnadsbe- redning. I denna dess egenskap gäller särskild arbetsordning: Ordföranden i styrelsen eller direktionen för den inrättning, vars byggnadsfråga be- handlas, skall kallas till sammanträde med rätt att deltaga i överläggning och beslut rörande sagda byggnadsfråga. Det ankommer på beredningen att bereda och framlägga förslag, som avser ny- eller ombyggnad.

Då det gäller omändringsarbeten i befintliga byggnader kan förvaltnings- utskottet uppdraga åt respektive direktion eller styrelse att utreda dessa arbeten. Reparationsarbeten, som kan hänföras till ordinarie underhåll, verkställas genom vederbörande direktions eller styrelses försorg. Direktion och styrelse har att hos förvaltningsutskottet skriftligen väcka förslag till ny-, till- och ombyggnadsarbeten för de inrättningar de har att övervaka och förvalta.

För landstingsdirektören gäller samma bestämmelser, som gäller för honom i förvalningsutskottet. Han äger deltaga i överläggningar men ej i besluten samt anteckna avvikande mening till protokollet. Förste byggnads- ingenjören, som tjänstgör som föredragande, äger rätt deltaga i beredningens överläggningar men ej i dess beslut samt att anteckna avvikande mening till protokollet.

Vid sammanträde med byggnadsberedningen skall föras protokoll som om möjligt senast 14 dagar efter sammanträdesdagen skall justeras av ord- föranden jämte en av beredningen utsedd ledamot. Avskrift av protokollet skall tillställas ledamöterna samt de direktioner och styrelser, vars frågor behandlats vid sammanträdet.

Entreprenader utlysas av beredningen och anbuden infordras till lands- tingets kansli. Anbud öppnas i fastställd ordning. Beredningen antager en- treprenörer. Upprättade entreprenadkontrakt undertecknas av beredningens ordförande och landstingsdirektören.

Även Norrbottens läns landsting har antagit landstingsförbundets regle- mente alternativ 1, men bl.a. med det tillägget att utskottet tillika är cen- tralstyrelse för undervisning och vård av psykiskt efterblivna samt hem- hjälpstyrelse och husmoderssemesternämnd. Utskottet är enligt reglemen- tet också central byggnadskommitté för landstinget. Till och med år 1961 var förvaltningsutskottet även direktion för landstingets sjukhus.

Förvaltningsutskottet har med stöd av landstingets beslut uppdragit åt vissa personer, att på utskottets vägnar fatta beslut i olika ärenden gällande driften och förvaltningen inom olika verksamhetsgrenar. För detta ändamål har olika nämnder tillsatts som synes kunna ha både beredande, beslutande och verkställande uppgifter. Det kan vara lämpligt att redogöra för dessas verksamhet i detta sammanhang med undantag för bestämmelserna om viss beslutanderätt (se härom sid. 96). För nämnderna gäller av förvaltnings- utskottet antagna arbetsordningar.

För distriktsvården, den förebyggande mödra- och barnavården, dispen- särverksamheten för tuberkulosens bekämpande och barnmorskeväsendet inom landstingsområdet utses en s.k. distriktsvårdsnämnd. Denna består av två av förvaltningsutskottet inom utskottet eller bland landstingskommu- nens befattningshavare valda ledamöter, därav en tillika ordförande, samt erforderligt antal av förvaltningsutskottet inom utskottet eller bland ut- skottets suppleanter eller bland befattningshavarna valda suppleanter för dem, jämte länsläkaren och första distriktssköterskan, den senare tillika sekreterare.

Vid sammanträde med nämnden bör biträdande första distriktssköterskan beredas tillfälle närvara, med rätt för henne att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad i protokollet. Enahanda rätt tillkommer centraldispensärsläkare vid behandling av frågor, som berör sådan läkares verksamhet.

För folktandvården, omfattande jämväl centraltandpolikliniken och tand- regleringsavdelningen, har utsetts en s.k. folktandsvårdsnämnd, bestående av tre av förvaltningsutskottet inom utskottet eller bland landstingskom— munens befattningshavare valda ledamöter, därav en tillika ordförande, jämte tandvårdsinspektören och sysslomannen för folktandvården, den se— nare tillika sekreterare. Suppleanter utses på samma sätt som inom distrikts- vårdsnämnden.

Vid sammanträde med nämnden bör landstingsassistenten vid folktand- vårdsavdelningen beredas tillfälle närvara, med rätt att deltaga i överlägg- ningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Enahanda rätt tillkommer lasarettstandläkaren och länsortodontisten vid behandling av frågor, som berör sådan tandläkares verksamhetsområde. För handhavandet av landstingets familjesoeiala verksamhet har tillsatts en s. k. familjesoeial nämnd, bestående av tre av förvaltningsutskottet inom utskottet eller bland landstingskommunens befattningshavare valda leda- möter, därav en tillika ordförande. I nämnden ingår länsläkaren, barna- vårdsombudet samt den landstingsassistent som inom kansliets allmänna avdelning handlägger sociala ärenden, den sistnämnda tillika sekreterare. Suppleanter utses på samma sätt som i distriktsvårdsnämnden.

För hörcentralen i Boden och därmed sammanhängande verksamhet inom landstingsområdet har utsetts en s. k. hörselvårdsnämnd, bestående av två av t'örvaltningsutskottet inom utskottet eller bland landstingets befattnings- havare valda ledamöter, därav en tillika ordförande. Även i denna nämnd ingår lasarettsläkaren vid centrallasarettets öronklinik samt därjämte första hörselvårdsassistenten, den senare tillika sekreterare. Suppleanter i nämn- den utses på samma sätt som i distriktsvårdsnämnden.

För kliniken för tal- och röstrubbningar samt därmed sammanhängande verksamhet inom landstingsområdet finns en s. k. talvårdsnämnd, bestående av två av förvaltningsutskottet inom utskottet eller bland landstingets be- fattningshavare valda ledamöter, därav en tillika ordförande. Vidare ingår i nämnden lasarettsläkaren vid centrallasarettets öronklinik samt före- ståndaren för foniatriska kliniken, den senare tillika sekreterare. Supplean- ter utses på samma sätt som i distriktsvårdsnämnden.

Specialskolnämnden handhar landstingets verksamhet i fråga om special- skola och vård m.m. för motoriskt handikappade barn och ungdomar. Nämnden består av fyra av förvaltningsutskottet inom utskottet eller bland landstingskommunens befattningshavare valda ledamöter, därav en tillika ordförande. Vidare är överläkaren vid barnsjukhuset i Boden ledamot av nämnden och såsom adjungerad skoldirektören i Luleå skolstyrelse. Sekre- terare är den landstingsassistent, som inom kansliets allmänna avdelning handlägger hithörande ärenden. Nämndens suppleanter utses på samma sätt som distriktsvårdsnämndens.

2. Förvaltningsutskottet är delat på två avdelningar, varav en utgör sjuk- vårdsstyrelse och en hälsovårdsstyrelse Landstingen i Jönköpings och Kristianstads län har antagit det som alterna— tiv 2 betecknade reglementet. Emellertid förekommer i de båda förvaltningsutskottens reglementen även andra organ omnämnda, vilkas verksamhet inte synes ske inom ramen för eller i anslutning till respektive förvaltningsutskott. Enligt reglementet för förvaltningsutskottet i Jönköpings läns landstingskommun skall jämväl finnas lönenämnd, upphandlingsnämnd, undervisningsnämnd och social- nämnd. Den förstnämnda består av ordföranden i förvaltningsutskottet, ord-

törandena i de båda avdelningarna, dvs. hälsovårds- respektive sjukvårdssty- relsen samt två av utskottet utsedda ledamöter. Upphandlingsnämnden, som består av förvaltningsutskottets ordförande, landstingsdirektören samt två av utskottet utsedda ledamöter fullgör den upphandling förvaltningsut- skottet uppdrager åt nämnden. Socialnämnden, som skall ha fem ledamöter. har aldrig trätt i funktion. Undervisningsnämnden består även den av fem ledamöter, som utses av förvaltningsutskottet. Om dessa nämnders befogen— heter se sid. 97.

Förvaltningsutskottet i Kristianstads läns landstingskommun tillsätter en löne- och pensionsnämnd inom utskottet, i vilken både hälso- och sjukvårds- styrelsen skall vara representerade. En byggnads- och/eller inköpskommitté utses av landstinget samtidigt som förvaltningsutskottet väljes. Särskild in- köpskommitté har ej tillsatts och byggnadskommittén handlägger blott vissa inköpsärenden i samband med byggnadsärenden. En i reglementet om- talad stipendiedelegation har är 1960 efter särskilt beslut ersatts av en un- dervisningsnämnd, som även den väljes av landstinget samtidigt med för- valtningsutskottet. Förvaltningsutskottet har fastställt reglemente för nämn- dens verksamhet. Om nämndernas beslutanderätt se även sid. 97.

3. Förvaltningsutskottet är delat på två avdelningar, varav en utgör hälso- orlz sjukvårdsstyrelse samt en finansavdelning Rubricerade organisation finns inom förvaltningsutskotten i Södermanlands och Malmöhus läns landstingskommuner. Det av Södermanlands läns landsting antagna reglementet för förvalt- ningsutskottet överensstämmer principiellt med landstingsförbundets regle- mente alternativ 3, men för beredning och handhavande av ärenden av- seende byggnadsverksamheten, gällande såväl planering som verkställig- het av landstingets beslut härutinnan, äger förvaltningsutskottet utse en central byggnadskommitté. Denna består av sex ledamöter jämte personliga suppleanter samt, för att närvara vid sammanträde vid handläggning av frågor rörande av direktion eller styrelse förvaltad anstalt, en av respektive direktion eller styrelse utsedd ledamot jämte sjukhusdirektör, styresman, rektor eller motsvarande befattningshavare vid berörd anstalt. Vid bygg- nadskommitténs sammanträden äger landstingsdirektören närvara samt del- taga i överläggningarna men ej i besluten. Byggnadskommittén skall till förvaltningsutskottet i god tid före den årliga statbehandlingen avgiva förslag rörande landstingskommunens kom— mande byggnadsföretag samt redogörelse för av kommittén enligt förvalt- ningsutskottets uppdrag verkställda sådana. Kommittén äger vid fullgöran- det av sitt uppdrag anlita erforderlig expertis. För beredning av sådana löne- och pensionsfrågor, som skall föreläggas förvaltningsutskottet, äger detta utse en lönenämnd om fyra personer. Nämndens yttrande skall bl.a. inhämtas innan förvaltningsutskottet fast-

ställer lönegradsplacering eller löneförmåner för befattning, som inte är reglerad genom centrala avtal.

I reglementet stadgas också att landstinget må utse en central barn- hemsstyrelse för administrationen av landstingskommunens barnhem och handläggning av därmed sammanhängande frågor. Ledamöterna och supple- anterna, vars antal bestämmes av landstinget, väljes, om ej annat beslutas, för fyra år.

4. Förvaltningsutskottet är delat på tre avdelningar, varav en utgör sjuk— vårdsstyrelse, en hälsovårdsstyrelse samt en finansavdelning Blott Älvsborgs läns landsting har i princip antagit landstingsförbundets reg- lemente alternativ 4 för sitt förvaltningsutskott. Ett par väsentliga tillägg kan dock nämnas. Sålunda har för finansavdelningen år 1960 intagits en bestämmelse, att den skall handlägga alla löne- och pensionsärenden. Därvid gäller följande instruktion:

»A. Avdelningen åligger: 1) att efter granskning till landstinget, samfällda utskottet eller vederbörande styrelse avgiva yttrande i alla till landstingets behandling hänskjutna ärenden rö- rande befattningshavarnas anställnings- och tjänstgöringsvillkor, avlöningsförhål- landen och pensionering.

2) att för landstinget framlägga förslag till de ändringar i nyssnämnda förhål- landen, som kan anses nödiga;

3) att noggrant vaka över tillämpningen av gällande avlönings- och pensions- reglementens bestämmelser samt att till behandling upptaga de ärenden, vilka med anledning av dessa reglementen kan uppkomma, med rätt dessutom för avdelningen att mellan landstingets sammanträden fatta beslut i sådana anställnings- och löne- frågor, vilkas avgörande ej lämpligen kan uppskjutas till nästkommande lands- tingssammanträde; samt

4) att i övrigt avgiva yttranden i de ärenden, som till avdelningen av lands- tinget eller hälsovärdsstyrclsen hänskjutas.

För det fall avdelningens ledamöter vid beslut, som i punkt 3 omnämnes, är av delade meningar, äger ledamot, som är av annan mening än den, beslutet innefattar, påfordra samfällda förvaltningsutskottets prövning och fastställande av beslutet.

B. Landstingets direktioner, styrelser och nämnder äger årligen bland sina leda- möter utse en representant jämte en eller flera suppleanter för denne att, efter av avdelningens ordförande i varje särskilt fall utfärdad kalllse, närvara vid avdelningens sammanträden, då där behandlas ärende, berörande respektive myndighets förvaltningsområde. Dylik representant äger rätt att vid ärendets be- handling deltaga i avdelningens överläggningar men ej i besluten samt att erhålla sin mening antecknad till protokollet.

Underrättelse om val till representant skall före det kalenderårs början, för vilket han är utsedd, samt eljest så snart ske kan delgivas avdelningen.

C. Befattningshavare äger i den ordning avdelningen fastställer, årligen utse representanter jämte suppleanter för dem att, efter kallelse i varje särskilt fall av avdelningens ordförande, närvara vid avdelningens sammanträden, då där be- handlas ärende av beskaffenhet att beröra befattningshavare i allmänhet eller någon viss grupp av dem. Sålunda utsedda representanter äger rätt att i ärenden

av här ifrågavarande slag deltaga i avdelningens överläggningar men ej i besluten samt att erhålla sin mening antecknad till protokollet, vilket, i vad detsamma berör i paragrafen omförmälda frågor, i bestyrkt avskrift skall tillställas vederbörande representanter. Skulle någon av dessa för frågornas ytterligare behandling, önska ny överläggning med avdelningen, äger han rätt påkalla sådan, vilket dock skall hava skett hos landstingets expedition senast 8 dagar efter mottagandet av proto- kollsutdraget. Dylik framställning må dock ske endast en gång under behandlingen av varje särskilt ärende.

Underrättelse om val av representant skall före det kalenderårs början, för vilket han är utsedd, eller eljest så snart ske kan, delgivas avdelningen.»

För både sjukvårds- och hälsovårdsstyrelsen gäller, att de vid behandling av löne- och pensionsfrågor före avgörandet skall inhämta finansavdel— ningens yttrande.

Det bör också nämnas, att reglementet stadgar, att av förvaltningsutskot— tets femton ledamöter måste minst nio ledamöter eller suppleanter vara närvarande, därav tre från vardera avdelningen, för att utskottet skall vara beslutmä'ssigt. Avdelning är beslutmässig då minst tre ledamöter eller suppleanter är närvarande och om beslutet är ense.

Jämväl föreskrives, att förvaltningsutskottet äger göra sig underrättat om redovisningsskyldiga befattningshavares ekonomiska ställning samt att tjänsteman måste ha förvaltningsutskottets medgivande för att inneha an- nan avlönad befattning m. m.

5. Förvaltningsutskottet är odelat, landstinget utser en fristående gemen- sam hälso— och sjukvårdsstyrelse Både Uppsala och Kopparbergs läns landsting tillämpar i princip för sina utskott och styrelser de av landstingsförbundet utarbetade reglementena, betecknade som alternativ 5.

6. Förvaltningsutskottet är odelat och utgör tillika sjukvårdsstyrelse; Iamlslinget utser en fristående hälsovårdsstyrelse

Skaraborgs och Värmlands läns landsting har för sina centrala organ an- tagit de av landstingsförbundet utarbetade reglementena enligt alternativ 6. Dock har för förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns landsting införts en bestämmelse om att utskottet inom eller utom sig skall utse en lönenämnd, bestående av fyra för förvaltningsutskottets valperiod valda ledamöter jämte lika många suppleanter. Om så befinnes erforderligt äger utskottet utfärda instruktion för lönenämnden.

7. Förvaltningsutskottet är odelat; landstinget utser fristående hälsovårds- styrelse, sjukvärdsstyrelse, undervisningsnämnd samt socialnämnd

Örebro läns landsting har vid sidan av odelat förvaltningsutskott samt fri- stående hälsovårds- respektive sjukvårdsstyrelser skapat ytterligare två cen-

trala organ, nämligen en undervisningsnämnd och en socialnämnd. För samtliga har landstinget fastställt särskilda reglementen och arbetsord- ningar. Dessa reglementen är identiskt uppbyggda och överensstämmer i stort sett med de av landstingsförbundet utarbetade reglementet för förvalt- ningsutskott med fristående hälso-, respektive sjukvårdsstyrelse. Där tör- bundets reglementen hänvisat till landstingslagen har dock i här berörda reg- lementen lagens bestämmelser i större omfattning fått inflyta in extenso. De från landstingsförbundets normalreglementen i sammanhanget väsentligarc avvikelserna är följande.

Förvaltningsutskottet tillkommer bl.a. att handlägga ärende, vilket av landstingets hälsovårdsstyrelse, sjukvårdsstyrelse, undervisningsnämnd el— ler sociala nämnd hänskjutits till utskottet, med rätt dock för utskottet att visa ärendet åter till styrelsen.

Till skillnad mot andra berörda reglementen finns här även intaget lands— tingslagens bestämmelser om medelsförvaltning (65 å LL) med tillägg om kassakontroll. Kassan skall inventeras minst en gång i månaden av lands- tingsrevisorn. Inventering av kontrakt och övriga värdehandlingar verk- ställes årligen under januari månad av ordföranden och en ledamot i när- varo av vederbörande tjänsteman.

Om sjukvårds- resp. hälsovårdsstyrelserna kan nämnas, att deras upp- gifter är identiska med andra hälso- och sjukvårdsstyrelsers med de undan- tag, som är betingade av sociala nämndens uppgifter.

Undervisningsnämnden handhar ledningen av landstingskommunens un— dervisnings- och bildningsverksamhet. I angivna hänseenden och i övrigt tillkommer det nämnden:

»att såvitt angår landstingskommunens skolor och anläggningar för utbild- nings- och kulturell verksamhet ha överinseende över de för särskilda verkställig- hetsbestyr utsedda styrelsers och personers ekonomiska förvaltning;

att med uppmärksamhet följa yrkesutbildningens, folkhögskoleundevisningens och folkbildningsarbetets behov och utveckling inom landstingskommunen;

att, i den mån icke annorlunda bestämts av landstinget, bereda och framlägga förslag, som avser inrättande av ny eller ändring av befintlig skola, därvid det skall särskilt tillkomma nämnden att söka främja största möjliga planmässighet i landstingskommunens undervisnings- och bildningsverksamhet samt för sådant ändamål söka samarbete med kommuner, statliga myndigheter och bildnings- organisationer;

att till landstinget avgiva utlåtande och förslag i anledning av såväl de särskilda- för landstingskommunens skolor tillsatta styrelsers förslag till avlönings- samt utgifts- och inkomststater som ock övriga av styrelserna gjorda framställningar, vilka avser åtgärd av landstinget;

att till landstinget avgiva utlåtanden över motioner och framställningar i övrigt. som avser folkhögskoleundervisning, yrkesutbildning, folkbildningsarbete, teater, musik, konst och övrig kulturell verksamhet;

att då någon undervisnings- och bildningsverksamheten berörande fråga av be- skaffenhet att höra underställas landstinget förekommer, vari landstingets be— slut icke utan synnerlig olägenhet kan avvaktas, vidtaga erforderliga åtgärder;

beslut av sådan innebörd må dock icke gå i verkställighet, innan det godkänts av landstingets förvaltningsutskott;

att till styrelserna göra de framställningar och erinringar rörande skolornas ad- ministration och ekonomiska förvaltning, som av omständigheterna påkallas, samt därutinnan meddela styrelserna råd och anvisningar;

att även i övrigt fullgöra vad som enligt landstingets eller förvaltningsutskottets beslut tillkommer nämnden.»

Enligt beslut av 1960 års landsting är undervisningsnämnden gemensam styrelse för landstingets yrkesskola, centrala verkstadss'kolan i örebro, samt landstingets centrala yrkesskolor i övrigt jämte handelsgymnasiet i örebro.

Vad angår sociala nämnden, handhar denna ledning av landstingskom— munens socialvårdsverksamhet. Nämnden tillkommer:

»att såvitt angår landstingskommunens socialvårdsverksamhet ha överinseende över för särskilda verkställighetsbestyr tillsatta styrelsers och personers ekono- miska förvaltning och därvid göra de framställningar och erinringar, som av om— ständigheterna påkallas, samt meddela råd och anvisningar;

att med uppmärksamhet följa socialvårdens behov och utveckling inom lands- tingskommunen;

att, i den mån icke annorlunda av landstinget bestämts, bereda och framlägga förslag som avser inrättande av nya eller ändring av befintliga anläggningar för sociala uppgifter, varvid det särskilt skall tillkomma nämnden att främja största möjliga planmässighet i landstingskommunens sociala verksamhet. För sådant ändamål skall nämnden söka samarbete med kommuner, statliga myndigheter och frivilliga organisationer, som är verksamma inom området;

att till landstinget avgiva utlåtanden och förslag i anledning av för landstings— kommunens sociala anläggningar särskilt tillsatta styrelsers förslag till avlönings— samt utgifts- och inkomststater och av dessa styrelser gjorda framställningar i öv— rigt ävensom över motioner och övriga framställningar avseende barnavård, social hemhjälp, husmoderssemester, hörselvård, nykterhetsvård och övrig social verk- samhet;

att, då någon socialvården berörande fråga av beskaffenhet att höra underställas landstinget förekommer, vari landstingets beslut icke utan synnerlig olägenhet kan avvaktas, vidtaga erforderliga åtgärder; beslut av sådan innebörd må dock icke gå i verkställighet innan det godkänts av förvaltningsutskottet;

att i förekommande fall till landstinget avgiva förslag angående ändrade grunder för uttagande av vårdavgifter;

att handha ledningen av landstingskommunens barnhem och fullgöra de upp— gifter, som tillkomma styrelse för barnhem;

att handha de landstinget tillkommande uppgifter ifråga om hemhjälpsverksam- het, som enligt gällande författning åligger hemhjälpsstyrelse;

att handha ledningen av husmoderssemesterverksamheten inom landstingskom- munen och fullgöra de uppgifter, som enligt gällande författningar tillkommer iiusmoderssemesterni-imnd;

att även i övrigt fullgöra vad som enligt landstingets beslut eller förvaltningsut— skottets uppdrag tillkommer nämnden.»

Styrelserna och nämnderna utser inom eller utom sig sekreterare och bi- trädes i övrigt av befattningshavare på landstingskommunens kansli. De äger tillkalla särskilda sakkunniga för speciella uppdrag eller utredningar. Deras räkenskaper handhaves av kansliet, dock ej under landstingsdirektö-

rens ansvar såsom är föreskrivet i de av landstingsförbundet utarbetade reglementena.

AV den lämnade redogörelsen framgår att man inom flera landstings- kommuner »byggt ut» landstingsförbundets normalreglementen för förvalt- ningsutskotten att omfatta både nämnder som har ställning närmast som avdelning inom förvaltningsutskottet, och nämnder, som är fristående från utskottet. Särskilt märks här byggnadskommittéer och lönenämnder. Det bör i sammanhanget nämnas, att det också förekommer byggnadskommit- téer och lönenämnder, som tillsättes utan att deras verksamhet regleras i förvaltningsutskottens reglementen.

3. Förvaltningsutskotten som nämnder för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr i övrigt

Av den redogörelse som tidigare lämnats över förvaltningsutskottets kompe- tens och ställning som landstingskommunens centrala styrelse torde framgå, att då förvaltningsutskottet tillskapades knappast varit avsikten, att ut- skottet skulle ägna sig åt sådana förvaltnings- och verkställighetsbestyr, som var av lokal och av underordnad betydelse för den centrala ledningen av landstingsverksamheten. (Med lokal nämnd eller lokal verksamhet förstås i landstingskommun nämnd eller verksamhet, som är inriktad på en inom landstingskommunen lokalt begränsad uppgift.) Inte desto mindre har femton förvaltningsutskott —— utöver vad förut nämnts —— sedan lång tid be- lastats med uppgifter av sådan natur.

I det fall förvaltningsutskotten tillika är hälso- och sjukvårdsstyrelse finns följande exempel på att de jämväl är nämnder för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr. Förvaltningsutskottet i Gotlands läns landstings- kommun är sjukhemsdirektion. I Kronobergs läns landstingskommun är förvaltningsutskottet även direktion för både sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka och långvarigt sjuka ävensom styrelse för en vårdanstalt för psykiskt efterblivna. Därtill fungerar utskottet som barnhemsstyrelse. Blekinge läns landstingskommuns förvaltningsutskott är direktion för hem för långvarigt sjuka samt styrelse för hörselskola. I Hallands läns lands- tingskommun är förvaltningsutskottet direktion för ett sjukhem för lätt- skötta psykiskt sjuka. Förvaltningsutskottet i Västmanlands läns landstings— kommun är direktion för ett konvalescenthem samt styrelse för ett jordbruk. I Gävleborgs län är landstingskommunens förvaltningsutskott styrelse för arbetsträningsinstitut, hörselskola och cp-skola. I Västernorrlands län lyder rättshjälpsanstalten under landstingskommunens förvaltningsutskott som även är barnhemsstyrelse. Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns lands- tingskommun fungerar som direktion för två sjukhem för lättskötta psy- kiskt sjuka ävensom för två sjukhem för långvarigt sjuka. Norrbottens läns landstingskommuns förvaltningsutskott är såväl centralstyrelse för under—

visning och vård av vissa psykiskt efterblivna som barnhemsstyrelse. Tidi- gare var utskottet direktion för alla landstingskommunens sjukhem.

De båda förvaltningsutskott, som är uppdelade på dels hälso- och sjuk- vårdsstyrelse dels finansavdelning har även uppgifter som nämnder för sär- skilda förvaltnings— och verkställighetsbestyr. Sålunda är förvaltningsut- skottet i Södermanlands läns landstingskommun direktion för sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka. Detsamma är fallet i Malmöhus läns landstings- kommun, vars hälso- och sjukvårdsstyrelse också är direktion för olika sjuk- hem för långvarigt sjuka. Den är också barnhemsstyrelse.

I Älvsborgs läns landstingskommuns förvaltningsutskott, det enda som är uppdelat på hälsovårdsstyrelse, sjukvårdsstyrelse respektive finansav- delning, är uppdraget åt hälsovårdsstyrelsen att vara direktion för tre sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka ävensom att vara styrelse för barn- hemmen. Sjukvårdsstyrelsen är direktion för två epidemisjukhus, nio sjuk- hem för långvarigt sjuka samt för förlossningshem.

Skaraborgs och Värmlands läns landstingskommuner har förvaltningsut- skott, som tillika är sjukvårdsstyrelser medan hälsovårdsstyrelserna är fri- stående. Förvaltningsutskottet i den förra landstingskommunen är direk- tion för sjukhem för långvarigt sjuka ävensom för lättskötta psykiskt sjuka i de fall sjukhemmen ej är anslutna till lasarett eller annat sjukhus. För- valtningsutskottet i Värmlands läns landstingskommun är även barnhems- styrelse.

Förvaltningsutskottet i örebro läns landstingskommun är styrelse för centraltvätt, regionplanekontor och för kemisk station.

Inom övriga, här ej nämnda landstingskommuner, har förvaltningsut— skotten inte belastats med sådana förvaltnings- och verkställighetsbestyr, som ankommer på lokala nämnder eller styrelser.

4. Arvodesanställda landstingsmän m. m.

Bestämmelserna om traktamente och arvode till landstingsmän är reglerade i 39 & LL enligt lydelse av den 11 maj 1962 (SFS 156). Enligt dessa be- stämmelser äger landstinget besluta om de grunder som skall gälla för landstingsmans rätt till traktamente för särskilda av uppdraget föranledda kostnader för uppehälle samt resekostnader och andra med uppdraget för- enade utgifter. Landstinget må jämväl bestämma om arvode till landstings- man för det arbete, som är förenat med uppdraget. Arvodet får inte över- stiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art samt den tid, som kan beräknas åtgå för uppdraget.

I fall som avses i författningen om allmän försäkring äger landstinget träffa överenskommelse att utgående arvoden skall anses som inkomst av anställning då särskilda skäl är för handen äger landstinget även bevilja landstingsman, som under en följd av år på grund av uppdrag utfört arbete

av betydande omfattning, pension i form av ålderspension, förtidspension och familjepension.

Det nu sagda äger även tillämpning på ledamot av beredning, som avses i 30 5 första stycket LL, samt suppleant för sådan ledamot.

Samtidigt med de nya bestämmelserna i 39 & LL infördes i 55 & LL en föreskrift, att vad som stadgats i 39 & LL skall äga motsvarande tillämpning med avseende på ledamot av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd samt suppleant för sådan ledamot.

Motsvarande bestämmelser finns för fullmäktige och för ledamot av kommunens styrelse (28 och 46 Så KL, 29 och 53 åå KLS).

Med hänsyn till att anförda bestämmelser är nya må lämpligen erinras att tidigare gällande bestämmelser medgav landstinget att bestämma bc— loppen i de dagtraktamenten som utgick under landstingsmöte. I övrigt gäll- de att blott traktamente och under vissa betingelser resekostnadsersättning kunde utgå i samband med landstingsmöte.

Beträffande ledamot (respektive suppleant) av förvaltningsutskottet och av annan nämnd gällde tidigare att denne för deltagande i sammanträde eller förrättning ägde åtnjuta traktamente och resekostnadsersättning en- ligt landstingets beslut, dock högst med det belopp som i motsvarande fall utgick till landstingsman. Efter landstingets bestämmande kunde leda- mot av förvaltningsutskottet eller annan nämnd, som utsetts till ordförande eller som eljest i Viss befattning inom utskottet eller nämnden efter särskilt uppdrag utförde arbete av mera betydande omfattning, erhålla dels arvode för med uppdraget förenat arbete och dels ersättning med visst belopp för utgifter. Arvodets belopp kunde bestämmas för högst ett år i sänder och fick ej överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kunde anses skäligt. Ersättningen för utgifter kunde ävenledes fastställas för högst ett år i taget.

För fullmäktige respektive ledamot av kommunens styrelse gällde i viss mån avvikande bestämmelser. Av dessa torde här kunna nämnas, att full- mäktige ägde rätt att bestämma om arvode för ett år i sänder till full- mäktiges ordförande. I princip utgick inte traktamente men väl resekost- nadsersättning till fullmäktige. För ledamot av kommunens styrelse och annan kommunal nämnd utgick förutom reseersättning ett traktaments- belopp om i princip tio kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag. I övrigt kunde arvode bestämmas på samma sätt som i landstingslagen, dock med den vidare rätten att fullmäktige kunde fastställa arvoden för fyra år i sänder. En annan skillnad förelåg också därigenom, att pension kunde utgå. Beslut om pension till förtroendeman skulle dock fastställas av läns- styrelsen.

Kommunallagskommittén diskuterade varken i sitt förslag till landstings- lag eller till kommunallag frågan om inrättande av borgarrådsbefattningar eller motsvarande. Anledningen till att kommittén ej gick in på detta ämne

i betänkandet med förslag till kommunallag torde enligt propositionen med förslag till kommunallag (nr 210 år 1953) ha varit, att kommittén ansett möjligheter att inrätta sådana befattningar förelåg inom den förordade kommunallagens ram och att det alltså skulle tillkomma kommunen att i detta avseende välja den organisation den fann lämplig. Enligt departe- mentschefens mening skulle möjligheterna att ge ledamot av kommunens styrelse en ställning, påminnande om den som tillkom borgarråden i Stock- holm, kunna ökas, om städerna fick rätt att bestämma arvode åt sådan ledamot för längre tid åt gången än den dittills medgivna ett år. Departe- mentschefen förordade därför sådan ändring i bestämmelserna om arvode och ersättning för utgifter, att beloppet därför måtte bestämmas för högst fyra år i sänder, vilket också blev riksdagens beslut.

Mot den tecknade bakgrunden av landstingens möjligheter att mot arvode ersätta landstingsmän för uppdrag som ordförande i förvaltningsutskott eller i andra landstingskommunala nämnder kan upplysas att intill hösten 1963 tre landsting beslutat om arvoden till i princip heltidssysselsatta lands- tingsmän.

Gävleborgs läns landsting har sålunda sedan år 1957 årligen tillerkänt ordföranden i förvaltningsutskottet (som även är landstingets ordförande) ett arvode av sådan storleksordning, att vederbörande helt kan ägna sig åt sitt uppdrag. I motiveringen till anordningen anförde föredragande bered- ningsutskottet vid 1957 års landstingsmöte bl.a. att utskottet ansåg det nödvändigt,

»att förvaltningsutskottets ordförande gavs tillfälle att ägna nödig tid åt arbetet med att samordna och underlätta de olika förvaltningsorganens arbete. Den alltmer ökade arbetsbördan inom landstingsförvaltningen gör det nödvändigt, att förvalt— ningsutskottets ordförande så vitt möjligt är anträffbar på landstingets kansli under dess öppethållande. Förvaltningsutskottets ordförande bör i egenskap av landstingets ledande förtroendeman noga följa utvecklingen inom landstingsför- valtningen. Han bör även så grundligt följa arbetet inom de olika verksamhetsom- rådena, att han kan självständigt bedöma behovet av uppkommande förändringar. Det är enligt civil- och finansutskottets uppfattning emellertid av vikt, att förvalt— ningsutskottets ordförande behåller sin ställning som förtroendeman. Hans främsta uppgift bör vara att ur de synpunkter, en förtroendeman har att företräda, deltaga i behandlingen av på förvaltningsutskottet ankommande frågor samt att förskaffa sig sådan insyn i landstingets angelägenheter, att han kan lämna övriga förtroende- män erforderliga informationer. Civil- och finansutskottet anser å andra sidan icke, att förvaltningsutskottets ordförande skall knytas till förvaltningen på sådant sätt. att han skall övertaga uppgifer, som åvila eller kunna komma att åvila någon landstingets tjänsteman».

Det andra landsting som beslutat om årsarvode för en ordförande är Malmöhus läns landsting, som vid lagtima mötet år 1961 beslutade om ett årligt arvode till ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen tillika ord- förande i landstingskommunens byggnadskommitté för att denne. helt skulle kunna ägna sin tid åt landsti—ngskommunala uppgifter.

Även Uppsala läns landsting har numera en förtroendeman som anses heltidssysselsatt för landstingskommunens räkning. Det är förvaltningsut- skottets ordförande, som efter beslut vid urtima landstingsmöte våren 1963 om inrättande av en central byggnadskommitté, av förvaltningsutskottet utsetts till kommitténs verkställande ledamot. Samtidigt har kommittén valt vederbörande till sin ordförande.

Byggnadskommittén består av fyra av landstinget för en tid av två är utsedda ledamöter, av vilka minst två bör tillhöra förvaltningsutskottet. Kommittén utser inom sig ordförande och vice ordförande, medan den verk— ställande ledamoten inom kommittén utses av förvaltningsutskottet för en tid av två år i sänder. Arvode till verkställande ledamot fastställes av för— valtningsutskottet. Dennes arbetsuppgifter och befogenheter regleras i sär- skild instruktion, enligt vilken det åligger ledamoten:

att företräda centrala byggnadskommittén vid projekteringen av byggnadsarbete, som faller inom kommitténs verksamhetsområde;

att därvid göra sig väl förtrogen med den planerade byggnadens ändamål för åstadkommande av största möjliga ändamålsenlighet ävensom besparingar såväl i fråga om byggnadens omfattning som utförande;

att hålla regelbundna sammankomster med byggnadens arkitekt och konstruk- törer i syfte att samordna konstruktions- och ritningsarbetena samt medverka vid utarbetandet av material- och arbetsbeskrivningar. Frågor om avvikelser från byggnadsprogram och ritningar skall av verkställande ledamoten underställas cen- trala byggnadskommittén för prövning om avvikelserna är av större omfattning eller har principiell innebörd. I övriga fall äger verkställande ledamoten att på kommitténs vägnar lämna medgivande härtill;

att inför centrala byggnadskommittén svara för programbandlingars slutgiltiga framläggande och deltaga vid granskningen av inkomna entreprenadanbud;

att i övrigt fullgöra de göromål förvaltningsutskottet eller centrala byggnads- kommittén anförtror åt honom.

Verkställande ledamoten är skyldig att ställa sig till efterrättelse de ytter- ligare föreskrifter eller ändringar av instruktionen som kan komma att be- slutas. — Några instruktioner för här nämnda ordföranden finns inte.

På den primärkommunala sidan har systemet med heltidssysslor för kommunala förtroendemän under de senaste åren vunnit allt större sprid- ning, särskilt i städerna. Det förekommer sålunda, att drätselkammarens ordförande i denna sin egenskap knutits till den centrala förvaltningens ledning och i samband därmed beretts så stor ekonomisk gottgörelse, att han odelat kan ägna sig åt den kommunala verksamheten. Som exempel på städer med heltidsanställda drätselkammarordförande (drätselordförande, drätselchef, drätseldirektör, kommunalråd, kollegieråd förekommer även som titulatur) må omtalas städerna Norrköping, Hälsingborg, Linköping, Borås, Halmstad, Södertälje, Katrineholm, Oxelösund, Kiruna, Landskrona, Uddevalla, Borlänge, Sandviken, Vänersborg, Ystad och Motala.

De tre största städerna Stockholm, Göteborg och Malmö har olika former av kommunal styrelse med därtill knutna heltidsanställda förtroendemän.

Vad angår Stockholms stad erinras om att till stadens styrelse finns knuten den s. k. borgarrådsberedningen, vars verksamhet är angiven i kom- munallagen för Stockholm (46 & KLS). Med hänsyn till att direktiven för landstingsutredningen angivit, att borgarrådsinstitutionens lämplighet för den landstingskommunala förvaltningen bör undersökas, skall —— utöver vad i det föregående anförts — ytterligare något redogöras för stadskollegiet och borgarrådsberedningen i Stockholm samt dess tillkomt.

Stadskollegiet är i Stockholm det främsta administrativa organet, dvs. stadens styrelse (30—43 55 KLS). Det består av tolv ledamöter och tolv suppleanter, som väljs årligen inom stadsfullmäktige. Ordförande och vice ordförande väljs av stadsfullmäktige bland kollegiets ledamöter; ordförande och vice ordförande i stadsfullmäktige får ej utses härtill. Dessa senare äger dock närvara vid sammanträdena och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. De ärenden, som ankommer på stadskollegiets handläggning, före- drages av borgarråden, där ej enligt reglementet för kollegiet annan ord- ning beslutats för visst ärendes föredragning. Ärendena föredrags enligt rotelindelning av borgarråden, som dock inte får deltaga i besluten. Bor— garråd får inte tillhöra kollegiet. Enligt instruktion för stadskollegiet äger stadssekreteraren (chefen för stadsk'ansliets sekreteraravdelning), som är stadskollegiets sekreterare, deltaga i kollegiets överläggningar.

Borgarråden utses av stadsfullmäktige vid första sammanträdet under tjänstgöringsåret för fyra år och är förtroendemän med hög avlöning och pensionsrätt (44—46 55, 50 & KLS). Val av borgarråd har inte i lagen upp- tagits bland val, som kan förrättas med proportionell metod. Emellertid äger dessa val, liksom alla andra förtroendemannaval i Stockholm rum, som om proportionell metod skolat användas. Till borgarråd må endast utses personer med synnerlig insikt och erfarenhet i kommunala förvaltnings- frågor eller eljest i allmänna värv. Antalet borgarråd är för närvarande nio. De är ordförande '1 de viktigare nämnderna inom staden, var och en inom sin rotcl. Borgarråden äger yttrande- och förslagsrätt i stadsfullmäktige även om de ej är ledamöter, vilket de dock i regel är. De är skyldiga när- vara vid sammanträden med stadsfullmäktige och stadskollegiet. Utöver föredragnings— och närvaroskyldighet har några arbetsuppgifter inte an- givits i lagen eller reglementet. Tillsammans bildar borgarråden >>till vin- nande av enhetlighet i förvaltningen» en borgarrådsberedning. Stadsfull- mäktige utser ett borgarråd till ordförande i beredningen och denne före- drar budgetförslaget i stadskollegiet. Föredragande borgarråds förslag skall, om det avviker från stadskollegietes beslut, alltid intagas i kollegiets proto- koll. Reglementet för borgarrådsberedningen skall antagas av stadsfullmäk- tige och underställas Kungl. Mja:t prövning (48 % KLS).

Borgarrådsberedningen har i praxis utbildats till ett självständigt bered-

' ningsorgan, hos vilket borgarrådens samfällda inflytande koncentrerats.

Beredningen kan sålunda i realiteten säges utgöra ett sammanhållande

organ för stadens administration. Såsom följd härav sägs borgarrådsbered— ningen övertagit den ställning av kommunens styrelse, som enligt lagens lydelse tillkommer stadskollegiet. Orsaken till denna utveckling har an- givits vara den, att, fastän beredningen endast avsågs vara ett organ för att medverka till beslut enligt enhetliga linjer, tyngdpunkten redan från början lades på beredningen. Härtill kommer att, enär borgarråden är ordförande i de viktigaste fackstyrelserna och sålunda följer ärendena från början, stadskollegiet och stadsfullmäktige förutsättes lita på att ärendenas behand- ling varit sakligt riktig. Protokoll föres ej inom borgarrådsberedningen, men en förteckning upprättas över ärendena, ur vilken t. ex. kan läsas av- vikande mening.

Den här ovan nämnda indelningen i borgarrådsrotlar är följande: a) drätselroteln, ordföranden är jämväl ordförande i borgarrådsberedningen och drätselnämnden m.m.; b) personalroteln, ordföranden är ordförande i lönenämnden; c) fastighetsroteln, ordföranden jämväl ordförande i fastig—- hetsnämnden; d) stadsbyggnadsroteln, ordföranden är ordförande i bygg- nadsnämnden och gatunämnden m.m.; e) industriroteln, ordföranden är därjämte ordförande i industriverksstyrelsen, hamnstyrelsen, direktionen- för rätts- och polisväsendet m.m.; f) socialroteln, ordföranden är jämväl ordförande i de sociala nämnderna; g) kulturroteln, ordföranden är ord— förande i skoldirektionen m.m.; h) sjukvårdsroteln, ordföranden är där— jämte ordförande i sjukvårdsstyrelsen, hälsovårdsnämnden och folktand- vårdsstyrelsen; i) stor-stockholmsroteln, ordföranden är dessutom ordfö- rande i delegationen för stor-stockholmsfrågor.

Stadskollegiet biträdes av stadskansliet, vars chef är borgarrådsbered- ningens ordförande.

Jämväl bör i sammanhanget erinras om Stockholms stads drätselnämnd, som består av — förutom ordföranden, tillika ordförande i borgarrådsbe- redningen — sex ledamöter med sex suppleanter. Nämnden har viss delega- tionsrätt. Dess yttrande skall inhämtas ifråga om ärende, som avser av- händande eller inköp av fast egendom eller därifrån hänflytande rättighet eller eljest är av särskild vikt för stadens ekonomi. Bestämmelsen tillämpas så extensivt, att inte blott alla anslagsärenden utan varje ärende, som kan ha ekonomiskt intresse, t. ex. angående stadsplan och expropriation, går ge- nom drätselnämnden. För utredningar och verkställighet har nämnden un- der sig kammarkontoret med en drätseldirektör som chef.

Beträffande Göteborgs stad är dess styrelse stadskollegiet med elva leda-— möter.

Under kollegiet inrättades år 1955 fyra befattningar, stadssekreterare, vilkas innehavare såsom stadskollegiets tjänstemän svarar för beredning och föredragning av kollegiets ärenden. Tjänstemannaställningen markeras ge— nom att deras anställningsvillkor regleras i särskilda av stadsfullmäktige an- tagna tjänste- och pensionsreglementen för stadssekreterare, att speciella!

kvalifikationer erfordras för erhållande av befattningarna samt att stads- sekreterarna förutsatts få enbart beredande och föredragande uppgifter i stadskollegiet. Samtidigt anses man ha behållit förtroendemannakaraktären genom att låta stadssekreterarna utses av stadsfullmäktige efter nominering av de politiska partierna för fyra år i sänder med skyldighet att avgå, såvitt de ej återväljes.

Ursprungligen förutsattes i Göteborg, att stadssekreterarna jämlikt 7 5 2 st., 32 å och 45 & 1 st. KL ej var valbara såsom ledamöter av stadsfull- mäktige, stadskollegiet eller andra stadens styrelser och nämnder. Efter när- mare utredning fann man emellertid, att nämnda bestämmelser syftade endast på en tjänsteman i varje kommun och således ej var tillämpliga på de fyra stadssekreterarna.

Utöver vad ovan sagts skall stadssekreterarna biträda kollegiet vid full- görande av dess utgifter. Således åligger det stadssekreterarna, var och en inom sitt verksamhetsområde, bl. a. att enligt av stadskollegiet givna rikt— linjer övervaka förvaltningen av stadens angelägenheter och ha inseende över övriga nämnders verksamhet samt att i sådant syfte med uppmärksam- het följa de frågor, som kan inverka på stadens utveckling och ekonomiska ställning. De skall vidare verka för enhetlighet och följdriktighet inom för- valtningen samt för samarbete mellan stadens nämnder vartill kommer att de hos stadskollegiet skall göra de framställningar och väcka de förslag, som de finner påkallade. Deras skyldighet att bereda ärenden har formulerats så, att de ansvarar för att de ärenden, som överlämnas till dem, så fort ske kan förelägges stadskollegiet i fullt utrett skick, varvid de skall avgiva ytt— rande med förslag till beslut samt föredraga ärendena inför stadskollegiet. Stadssekreterarna skall även övervaka verkställigheten av stadsfullmäk- tiges och stadskollegiets beslut samt i övrigt fullgöra de uppdrag, som lämnas dem av stadsfullmäktige och stadskollegiet. Därjämte skall de närvara vid sammanträden med stadsfullmäktige och stadskollegiet.

De fyra stadssekreterarna svarar för var sin avdelning: kulturavdelning, socialavdelning, stadsbyggnadsavdelning och industriavdelning. Någon stadssekreterare för finansärenden finns inte.

Stadskansliet förestås av en kanslichef, som även är stadsfullmäktiges sekreterare. Stadskollegiets ordförande och vice ordförande samt kansliche- fen och stadssekreterarna — den s.k. presidieberedningen —— håller regel- bundna överläggningar angående fördelning av arbetsuppgifter och bered- ning av ärenden samt åtgärder för samordning och planmässighet inom för- valtningen. överläggningarna är informella och protokoll föres ej. Stads- kollegiet äger eljest rätt att för beredning och verkställighet tillsätta arbets— utskott, uppdela sig på avdelningar eller anlita ledamot, tjänsteman eller annan.

I förslaget till stadssekreterarorganisation anförde vederbörande stadens utredningskommitté bl. a. följande.

»De till kollegiet inkommande ärendena skola —— i den mån de icke äro av den karaktär, att de omedelbart böra bli föremål för kollegiets behandling —— av kollegiets ordförande efter föredragning av kanslichefen fördelas mellan stadssekreterarna, därvid den av kollegiet fastställda gruppindelningen i första hand skall äga tillämpning. Skulle ett ärende icke vara hänförligt till någon av de fastställda grupperna ankommer det på kollegiet att bestämma ordningen för beredning och föredragning av dylikt ärende. Då ett ärende berör två eller flera stadssekreterares verksamhetsområden, äger kollgiet avgöra vem av stadssekrete- rarna, som skall föredraga ärendet i stadskollegiet. Vid hinder för stadssekreterare att föredraga på honom ankommande ärende äger kollegiet uppdraga ärendets föredragning åt annan. Utan hinder av gällande gruppindelning äger vidare kollegiet hänskjuta visst ärende till gemensam beredning och föredragning av flera stadssekreterare. Då det torde vara lämpligt, att stadskollegiet beredes möj- lighet att till ordföranden delegera de kollegiet sålunda tillkommande befogen- heterna med avseende å ärendenas fördelning, har en bestämmelse om delegations- rätt för stadskollgiet i berörda avseende intagits.

Stadssekreterarna skola ansvara för att till dem överlämnade ärenden före- läggas stadskollegiet i fullt utrett skick. I flertalet fall utgöras dessa ärenden av framställningar från stadens olika styrelser och nämnder. I övriga fall, bland vilka som exempel kan nämnas i stadsfullmäktige väckta motioner eller till stads- fullmäktige från statlig eller annan myndighet för yttrande överlämnade ärenden, måste enligt såväl den nu gällande som den nya kommunallagstiftningen tillfälle till yttrande beredas de styrelser eller nämnder, »dit ärendet efter sin beskaffen- het hör». Då de av vederbörande specialstyrelser avgivna yttrandena (vare sig de förelegat från början eller inhämtats remissvägen) helt naturligt äro begränsade till resp. styrelses eget förvaltningsområde, ankommer det på vederbörande stads— sekreterare att föranstalta om den ytterligare utredning, som ev. kan finnas på— kallad av överblicken över hela kommunalförvaltningen och ur vidare kommunala synpunkter. Så snart ett ärende föreligger i fullt utrett skick, skall stadssekrete- raren föredraga detsamma i stadskollegiet och därvid avgiva förslag till kollegiets beslut i ärendet.

I detta sammanhang bör även understrykas, att den föreslagna organisationen icke är avsedd att göra den särskilda föredragning överflödig, som hittills prak- tiserats på så sätt, att en verksstyrelses ordförande, chef eller båda tillsammans varit närvarande vid kollegiet och biträtt vid föredragningen av sådana frågor, som varit av särskild betydelse för resp. verk. Föredragning i denna form har visat sig synnerligen värdefull såväl för kollegiet, vars ledamöter fått taga del av de planer och önskemål, som resp. verksledningar hyser, som för verksstyrel- sernas ordförande och verkscheferna, vilka å sin sida blivit medvetna om de många gånger svåra samordningsproblem, som kollegiet har att lösa. Ifrågavarande föredragning bör därför bevaras och, i den mån så finnes möjligt och lämpligt, ut- vecklas i syfte att göra beredningen inom stadskollegiet så smidig och allsidig som möjligt.»

Något organ motsvarande borgarrådsberedningen i Stockholm ansågs med hänsyn till den föreslagna presidieberedningen ej erforderligt. En annan olikhet i förhållande till Stockholm framhölls även av kommittén; medan borgarråden var ordförande i styrelser och nämnder, skulle stadssekrete-

rarna ej intaga någon motsvarande ställning. I förhållande till verkscheferna skulle stadssekreterarna varken formellt eller reellt intaga överordnad ställ- ning. Beträffande presidiet framhöll stadens utredningskommitté, att ord- föranden fick en viktig funktion med avseende å ärendenas fördelning för beredning och riktlinjer för beredningen. Det ansågs vara viktigt, att pre- sidiet redan på remisstadiet förankrade handläggningen i lekmannein- flytandet.

Malmö stad har sedan år 1961 infört en organisation motsvarande den för stadssekreterare i Göteborg. Organisationen omfattar sex kommunalråd, vilka bereder och föredrager ärendena i stadens styrelse, som är drätselkam- maren. Kommunalrådens avdelningar är finans-, löne-, byggnads-, social-, undervisnings- och kultur- samt affärs- och industriavdelningarna.

I drätselkammarens förslag till kommunalrådinstitutionen anfördes bl. a. i fråga om drätselkammarens ställning, att det fick anses naturligt, att delegation av drätselkammarens beslutanderätt ofta kom att ske just till de olika kommunalråden var för sig eller till några gemensamt. Delegations- förfarandet, som infördes i och med ikraftträdandet av nuvarande kom- munallag, hade — påpekades i drätselkammarens förslag — under de gångna åren prövats och befunnits ändamålsenligt. En utökad tillämpning av förfarandet — självfallet inom lagstiftningens ram — ansågs efter- strävansvärd.

En >>drätselkammarberedning» har införts, dock utan att vara ett form- ligt organ. Vad man avser med beredningen är att kommunalråden i vissa hänseenden skall arbeta gemensamt med uppgift — förutom att i tveksamma t'all fördela ärendena på kommunalråden — att åvägabringa planmässighet i utredningsarbetet och verka för enhetlighet inom förvaltningen samt att i viktigare ärenden för drätselkammaren framlägga förslag till beslut. Ge- menskapen borde enligt drätselkammaren emellertid ej vara reglementsbe- stämd. Arbetssätt och arbetsform borde göras så enkla som möjligt för att icke tynga organisationen. Den genomgång av ärenden, som plägat föregå drätselkammarens sammanträden, ersattes av denna gemensamma behand- ling av ärendena och kunde således upphöra.

5. Delegationsrätten

l reglementet för förvaltningsutskott må enligt 52 & LL stadgas att ut- skottet eller avdelning därav må uppdraga åt ledamot av utskottet eller åt i landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare att på utskottets eller avdelningens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas be- skaffenhet skall angivas i reglementet. På sådan grund fattat beslut skall anmälas vid utskottets eller avdelningens nästa sammanträde. Vad angår delegation av beslutanderätt inom hälso- och sjukvårdsstyrelse, skall be- skaffenheten härav såsom ovan påpekats angivas i landstingets beslut (53 å

1 inom. tredje stycket LL). Anledningen till denna bestämmelse torde vara, att lagen inte stadgar skyldighet för landstinget att antaga reglemente för hälso- och sjukvårdsstyrelse. Det lär dock inte möta något hinder att, då reglemente och arbetsordning för fristående hälso- och sjukvårdsstyrelse skall antagas, i detta intages bestämmelse om vilka grupper av ärenden, i Vilka ledamot eller befattningshavare äger fatta beslut. På grund härav in- togs i svenska landstingsförbundets förutnämnda reglementsförslag bestäm- melse om delegationsrätt jämväl för fristående hälso- och/eller sjukvårds— styrelse.

I fråga om delegationsrätten gäller för kommunens styrelse enligt 43 % KL att i dess reglemente må bestämmas, att styrelsen äger uppdraga åt sär- skild inom densamma bildad avdelning eller åt ledamot av styrelsen eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att på styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i reglementet. Framställning eller yttrande till fullmäktige må dock inte be- slutas annorledes än av styrelsen samfällt. Beslut som fattas efter delega- tion skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde. Motsvarande be- stämmelser finns för drätselkammare i stad med stadskollegium ävensom för kommunalförbunds styrelse (49 % KL, 48 å KLS och 12 & KFL).

Delegationsrätten utgjorde en nyhet för 1950-talets kommunallagstift- ning. Beträffande primärkommunerna var det enligt kommunallagskommit- téns förmenande (SOU 1952:14) i varje fall för de större kommunerna av stor betydelse, om den mängd rutinärenden, som där ofta betungade sam- manträdena, kunde avgöras på ett enklare sätt, t. ex. genom föredragning av en tjänsteman inför ordföranden. Det borde härigenom bli möjligt för kom— munens styrelse att ägna mera tid och uppmärksamhet åt frågor av större betydelse. I åtskilliga kommuner hade, framhöll kommunallagskommittén, vid sidan av dittills gällande lagar utbildats en praxis i huvudsaklig överens- stämmelse med vad kommittén föreslagit. I proposition nr 210 år 1953 med förslag till kommunallag uttalade departementschefen sin anslutning till vad kommunallagskommittén i princip hade anfört. Emellertid för— ordade departementschefen, att delegationsrätten även skulle omfatta ytt- randen till offentlig myndighet, eftersom dylika yttranden kunde röra alle- handa rutinmässiga frågor. Departementschefen framhöll, att uppräkningen i reglementet av de olika grupper av ärenden, vari beslutanderätten överläts, i princip borde vara uttömmande. För att emellertid reglementet inte skulle behöva ändras varje gång behov uppkom av delegation i fråga om ärende, som inte var uttryckligen nämnt, syntes det böra vara tillåtet att till upp- räkningen i reglementet foga en föreskrift av innebörd, att beslutanderätten därutöver fick överlåtas i ärenden, som till art och betydelse var jämförliga med de särskilt angivna.

Även i fråga om delegationsrätten följde kommunallagskommittén i sitt förslag till landstingslag vad som föreslagits i kommunallagsbetänkandet.

Det enda uttalandet kommittén gjorde i samband härmed var, att delegation inte borde kunna avse avgivande av yttrande till landstinget eller offentlig myndighet. Att uttryckligen erinra härom hade kommittén ej ansett er- forderligt. Kommitténs uttalande föranledde inte någon erinran eller kom— mentar vid lagförslagets behandling i riksdagen.

Delegationsrättens omfattning enligt till utredningens förfogande ställda reglementen och andra handlingar i de skilda landstingskommunala sty- relserna framgår av följande översikt med exempel. Beslutanderätten dele- geras i vanligast förekommande fall enligt något eller några av följande alternativ: Landstingsdirektören eller annan tjänsteman, någon eller några ledamöter av förvaltningsutskottet i samråd med landstingsdirektören, ar- betsutskott inom förvaltningsutskottet och annan styrelse eller nämnd. De- legationsklausul saknas helt i reglementena för förvaltningsutskotten i Got- lands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs och Värmlands läns lands- tingskommuner. Det är eljest känt att beslutanderätt delegeras av förvalt- ningsutskott i vissa särskilt angivna ärenden utan att detta föranlett någon reglering i reglementet. Eljest förekommer både i detalj gående uppräk- ningar av de ärenden i vilka beslutanderätten delegeras som mer generellt utformade klausuler.

Generella delegationsklausuler finns bl.a. i reglementena för utskotten inom landstingskommunerna i Älvsborgs, Örebro, Jämtlands och Norrbot- tens län. Förvaltningsutskottet äger uppdraga åt ledamot av utskottet eller i landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare att å utskottets vägnar inom ramen för av landstinget anvisade medel fatta beslut i ärenden angående den löpande driften och förvaltningen av landstingets anstalter och institutioner dock ej i ärenden av principiell natur. Olika delegations- foriner kan finnas vid sidan om varandra, vilket framgår av det följande.

I flertalet landstingskommuner har viss beslutanderätt delegerats till landstingsdirektören eller annan befattningshavare i ärenden som till största delen är av rutinmässig karaktär. I vissa landstingskommuner har förvalt- ningsutskotten genom särskilt beslut fastställt omfattningen av ifrågava- rande beslutanderätt. Som regel brukar landstingsdirektören få besluta i personalärenden angående semester, tjänstledighet och avtalsenliga löne- regleringar beträffande befattningshavare som sorterar direkt under förvalt- ningsutskottet eller landstingskommunens kansli. Vidare förekommer att landstingsdirektör antager och entledigar befattningshavare i de lägre löne- graderna.

Som exempel på delegationsrättens blandade utformning inom de förvalt- ningsutskott som tillika utgör hälso- och sjukvårdsstyrelse (alt. 1) må föl- jande anföras.

Landstingsdirektören i Stockholms läns landstingskommun äger rätt att exempelvis utfärda tjänstgöringsbety—g för personal inom bl. a. före- byggande mödra- och barnavård, distriktsvård och dispensärvård samt fast-

ställa uppflyttning i lönegrad för distriktstandläkare. Vederbörande äger också besluta i fråga om bidrag till medicin, hörapparater, sjuktransporter, sjuktransportanordningar i taxibilar samt kommunala brandbilar. Vidare får han bevilja nedsättning i sjukvårdsavgift å sjukhus samt ställa ansvars- förbindelser till främmande sjukhus.

Tandvårdsinspektören i Stockholms läns landstingskommun äger antaga och entlediga elever och praktikanter inom folktandvården. Han utfärdar även tjänstgöringsbetyg för personalen inom folktandvården. Landstings- kommunens s.k. förmedlingslåkare inom hemsjukvården fattar beslut i t'rågor angående hemsjukvårdsbidrag.

Bidrag till kommunala yrkesskolor och yrkeskurser fördelas av lands- tingskommunens yrkesskolstyrelse.

Ett exempel på blandad delegation mellan förtroendeman och befatt- ningshavare utgör i denna landstingskommun rätten för förvaltningsutskot- tets ordförande att i samråd med landstingsdirektören fatta beslut om pen— sion till befattningshavare ävensom i ärenden rörande landstingskommunens sjukvårdsberedskap. I landstingskommunen handlägger eljest förvaltnings- utskottets första beredning personalfrågor beträffande distriktssköterske- väsendet och folktandvården såsom antagande och entledigande av per- sonal, bidrag till tjänstebil och bidrag till tandreglering 0. d. Tredje be- redningen beslutar i frågor om anställning av överårig personal samt om vissa ålderstillägg. Beredningen delar även ut stipendier till bl.a. sjuk- sköterskeelever m.fl. Det kan även nämnas, att vederbörande styrelse eller direktion har rätt att besluta i lönefrågor enligt gällande kollektivavtal och tjänstereglemente för landstingskommunens befattningshavare.

Landstingsdirektören i Östergötlands läns landstingskommun har beslu— tanderätt i skilda personalärenden men även i sådana ärenden som hyror av mottagningsrum i den öppna vården, yrkesskadeanmälningar, antagande av offerter på textilier till centraltvätten, telefoninstallationer o.d. samt ärenden där principbeslut eller därmed jämställt beslut föreligger från för- valtningsutskottets sida. Beslutanderätten i dessa ärenden gavs av förvalt- ningsutskottet år 1960 till namngiven landstingsdirektör med rätt för denne att i sin tur överlåta beslutanderätten i ärendena till den eller de han i sitt ställe därtill förordnar. Förvaltningsutskottets ordförande och landstings- direktören äger gemensamt fatta beslut i sådana brådskande ärenden, som ej utan våda kan anstå till nästkommande sammanträde. Sådana beslut skall dock _ är det fastställt — anmälas vid utskottets nästa sammanträde.

Beträffande delegationsrätten i Kronobergs läns landstingskommun kan konstateras, att beslutanderätten uppdragits dels åt enbart förtroendemän och dels åt förtroendemän och tjänstemän gemensamt. Sålunda äger för- valtningsutskottet uppdraga åt

a) fyra ledamöter av utskottet jämte landstingsdirektören att å utskottets vägnar fatta beslut i löne- och pensionsärenden;

I)) tre ledamöter av utskottet jämte tandvårdsinspektören och landstingsdirek- tören att å utskottets vägnar fatta beslut i ärenden angående folktandvården;

0) två ledamöter av utskottet jämte landstingsdirektören att å utskotets vägnar fatta beslut i ärenden angående arbetsvårdande åtgärder för partiellt arbetsföra;

(1) två ledamöter av utskottet att å utskottets vägnar fatta beslut i ärenden an- gående den centrala upphandlingen till landstingskommunens anstalter;

e) tre ledamöter av utskottet att å utskottets vägnar fatta beslut i ärenden an- gående landstingskommunens sjukhem för lättskötta psykisk sjuka;

f) två ledamöter av utskottet jämte landstingsdirektören att åt utskottets vägnar fatta beslut i ärenden angående landstingskommunens barnhem;

g) tre ledamöter av utskottet jämte landstingsdirektören att åt utskottets vägnar fatta beslut i ärenden angående vissa sjukhem för långvarigt kroppssjuka;

h) två ledamöter av utskottet jämte landstingsdirektören att å utskottets vägnar fatta beslut i ärenden angående vissa personalfrågor såsom beviljande av tjänst- ledighet med eller utan lön åt befattningshavare o. d. och andra rutinmässiga be- slut i lönefrågor, samt befrielse från eller nedsättning av vårdavgift enligt lands- tingets beslut.

I Kalmar läns norra landstingskommun äger förvaltningsutskottets ord- förande och landstingsdirektören på utskottets vägnar fatta beslut i rutin- ärenden angående viss personals semester och tjänstledighet samt vidtaga de åtgärder som erfordras på grund av beviljade ledigheter. De äger även be- sluta om ersättning för utomlänsvård, stipendiegivning och sjukvårdsersätt— ning enligt socialvårds— och barnavårdslagarna samt de övriga ärenden, som utskottet enligt särskilt beslut anser böra delegeras till dem.

Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra landstingskommun äger upp- draga åt ett arbetsutskott att å utskottets vägnar fatta beslut angående sti— pendier åt studerande, bidrag till partiellt arbetsföra eller andra individuella bidrag vartill medel anvisats. Vidare äger arbetsutskottet fatta beslut inom ramen för träffade löneöverenskommelser och utfärdade bestämmelser samt i samråd med tandvårdsinspektören besluta i löpande ärenden rörande folk- tandvården ävensom andra ärenden som förvaltningsutskottet enligt sär- skilt beslut anser bör delegeras till arbetsutskottet.

Förvaltningsutskottet i Göteborgs och Bohus läns landstingskommun äger uppdraga åt en central byggnadskommitté, i vilken flertalet ledamöter skall representera utskottet, att å utskottets vägnar och inom ramen för ut- skottets direktiv fatta besluti ärenden angående landstingskommunens bygg- nadsverksamhet.

I Västmanlands läns landstingskommun har utskottsordföranden och landstingsdirektören rätt att i samråd bevilja underläkare entledigande på egen ansökan samt även bevilja lån till befattningshavare för inköp av bo- stadsrättslägenhet. Förvaltningsutskottet äger eljest uppdraga åt en lands- tingets lönenämnd att fatta beslut i ärenden angående tjänstledighet för be- fattningshavare. Enligt särskilt beslut av förvaltningsutskottet år 1960 har utskottets ordförande och vice ordförande i uppdrag att handlägga och be- sluta i alla folktandvårdsärenden med undantag av ärenden angående plan-

ändringar, inspektionsberättelser, tillsättning av tandläkare in. fl. eller andra ärenden av principiell betydelse. Uttryckligen stadgas, att beslut, som fattas med stöd av denna delegation, skall anmälas vid nästa sammanträde. Lands— tingsdirektören och två läkare har beslutanderätt beträffande beviljande av hemsjukvårdsbidrag.

Inom Gävleborgs läns landstingskommuns förvaltningsutskott kan delega- tion ske genom att förvaltningsutskottet äger uppdraga åt en särskild delega- tion inom utskottet å tre ledamöter att fatta beslut i frågor rörande an- tagande eller entledigande av befattningshavare, ålderstillägg, hyresavtal och smärre förvaltningsproblem och liknande.

I Västernorrlands läns landstingskommun äger förvaltningsutskottet upp- draga åt utskottets ordförande, landstingsdirektören samt vederbörande tjänstegrenschef att fatta beslut i ärenden angående personalanställning m. m. inom distriktsvård, mödra- och barnavård, epidemivård, barnmorske- väsende och folktandvård. Med stöd härav har förvaltningsutskottet dele- gerat beslutanderätten till ordföranden och landstingsdirektören i fråga om beviljande av bl. a. tjänstledighet och löneklassplaceringar.

Inom Norrbottens läns landstingskommuns förvaltningsutskott har dele- gation skett inom dels förvaltningsutskottet som sådant dels olika speciellt sammansatta nämnder (se sid. 75). I egenskap av central byggnadskommitté utser förvaltningsutskottet lokala byggnadskommittéer med uppdrag att å utskottets vägnar ombesörja verkställighet av landstingets beslut i byggnads— frågor. Om de speciella nämndernas befogenheter kan följande nämnas.

Distriktsvårdsnämnden äger handlägga vissa personalärenden såsom be- vilja läkare vid centraldispensär semester, tjänstledighet och liknande, för- ordna vikarier på vakanta sjuksköterske- och barnmorsketjänster, samt i fråga om annan personal inom berörda verksamhetsområde antaga befatt- ningshavare inom ramen för fastställd tjänsteförteekning. Det har även upp- dragits åt distriktsvårdsnämnden att inom ramen för fastställda anslag och på fastställda villkor utdela stipendier till elever vid sjuksköterske- och andra skolor. Liknande uppgifter är anförtrodda folktandvårds-, talvårds-, hörselvårds- och Specialskolnämnden samt familjesoeiala nämnden. Den sistnämnda handlägger även frågor angående barnhemsvård, arbetshems- vård, husmoderssemesterverksamhet och hemsamaritverksamhet. Nämnden beviljar också anslag för bidrag till fosterhemsvård för svårplacerad ung— dom samt verkställer på förslag av barnavårdsombudet in- och utskrivning av barn vid harnhemmen. Det kan därtill nämnas, att nämnden äger antaga vissa befattningshavare vid harnhemmen. Hörselvårdsnämnden handhar även inköp och försäljning av hörapparater till klientelet vid hörcentralen, lämnar bidrag till hörapparater i ömmande fall samt anordnar labiologikur- ser inom länet.

Samtliga nämnder har i uppdrag att inom ramen för beviljade anslag och med iakttagande av gällande upphandlingsbestämmelser verkställa erforder—

liga inköp av förbrukningsartiklar, undervisningsmateriel, inventarier m. m. till verksamheten, om och i den mån sådan upphandling ej sker centralt, samt vidtaga övriga för driften erforderliga åtgärder. För den händelse över- skridande av beviljade anslag kan befaras eller visar sig ofrånkomligt, bör nämnd anmäla detta till förvaltningsutskottet i god tid och om möjligt så snart, att, där åtgärder till begränsning av utgifterna kan ifrågakomma, rådrum finnes för dylika åtgärder; sådan anmälan bör åtföljas av en nog- grann redogörelse för anledningen till överskridandet och närmare utred- ning om medelsbehovet samt såvitt möjligt av förslag till åtgärder för att undvika ett anslagsöverskridande. I övrigt bör nämnd låta verkställa er- forderlig beredning samt avgiva yttrande i ärenden, som skall avgöras eller handläggas av förvaltningsutskottet, ävensom vidtaga de Övriga åtgärder, som av förvaltningsutskottet påfordras. Nämnderna får dock inte besluta i ärenden av principiell natur.

I de två landstingskommuner, där förvaltningsutskotten är delade på två avdelningar, varav en utgör sjukvårdsstyrelse och en hälsovårdsstyrelse (alt. 2), har landstingen fastställt utförliga delegationsbestämmelser.

Enligt reglementet för Jönköpings läns landstingskommuns förvaltnings- utskott gäller följande. Lönenämnden handlägger såada löneärenden som ej avgöres av landstingens centrala lönenämnd. Förvaltningsutskottet äger uppdraga åt upphandlingsnämnden att handha ärenden rörande upphand- ling av sådana varor, där central upphandling kan anses vara för landstinget mest fördelaktigt. Undervisningsnämnden äger handlägga ärenden angående sådan utbildnings- och bildningsverksamhet, som helt bekostas av lands- tinget eller till vilken landstinget lämnar bidrag och där för förvaltningen icke utsetts annat förvaltningsorgan. Socialnämnden ombesörjer ärenden angående sådan social verksamhet, som helt bekostas av landstinget eller till vilken landstinget lämnar bidrag och där för förvaltningen icke utsetts annat t'örvaltningsorgan. Nämnden har såsom ovan anförts ännu inte tillsatts.

I Kristianstads läns landstingskommun har viss delegation skett — för- utom inom hälsovårds- respektive sjukvårdsstyrelsen — till de särskilda nämnderna (se sid. 77). Löne- och pensionsnämnden äger att å förvalt— ningsutskottets vägnar handha och besluta i samtliga landstingets löne- och pensionsärenden. Åt byggnads- och/eller inköpskommittén har uppdragits att verkställa beslutade byggen och inköp vartill landstinget eller förvalt- ningsutskottet anvisat medel. Undervisningsnämnden fördelar olika stipen— dier enligt givna direktiv och beslut. Sjukvårdsstyrelsen äger uppdraga dels åt en delegation att utanordna bidrag till specialsjukvård och läkemedel samt dels åt en delegation bestående av ordföranden, landstingsdirektören och länsläkaren att utfärda förordnanden för personal vid landstingskom- munens sjukhus. Hälsovårdsstyrelsen kan för sin del uppdraga åt en delegation att besluta i ärenden angående husmoderssemesterhidrag och därmed sammanhängande frågor. Vidare äger styrelsen uppdraga åt ord-

föranden och landstingsdirektören att gemensamt utfärda förordnande för tandvårdspersonal samt åt en delegation bestående av ordföranden, lands- tingsdirektören och länsläkaren att utfärda förordnande för övrig hälso- vårdsstyrelsen underställd personal.

Södermanlands läns landstingskommun har sitt förvaltningsutskott delat på hälso- och sjukvårdsstyrelse respektive finansavdelning (alt. 3). Lands- tinget har till förvaltningsutskottet delegerat rätten att besluta om köp, för- säljning eller byte av vissa, av ändrade tomtindelningar eller dylikt berörda, mindre tomtområden i de fall landstingets beslut i dylika ärenden ej lämp— ligen bör avvaktas. I övrigt äger förvaltningsutskottet enligt sitt reglemente uppdraga åt landstingsdirektören att i förekommande fall vidtaga rättsliga åtgärder för indrivning av landstingskommunen tillkommande fordringar samt att härvid själv eller genom annan som av honom härtill förordnats företräda landstingskommunen samt besluta om avskrivning av fordringar om högst 500 kronor. Det är också bestämt, att landstingsdirektören äger företräda landstingskommunen vid gränsregleringar berörande landstings- kommunens fastigheter och liknande förrättningar med rätt att sätta annan i sitt ställe samt, där förvaltningsutskottet ej annorlunda beslutat, själv eller genom annan som av honom förordnas i mål och ansökningsårenden föra landstingskommunens talan och bevaka dess rätt.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen äger uppdraga åt landstingsdirektören, an- nan hefattningshavare eller styrelsen underställd direktion att i förekom- mande fall inom ramen för fastställda stater på styrelsens vägnar fatta be- slut i ärenden angående den löpande förvaltningen av sjukhemmen för lättskötta sinnessjuka, förordnande av befattningshavare vid sådan verk- samhet som är direkt underställd styrelsen, godkännande eller bestridande av vård å främmande sjukvårdsanstalter enligt av landstinget fastställda grunder samt frågor avseende sjukvård i fall då styrelsens beslut icke utan avsevärt men kan avvaktas. Styrelsen kan även uppdraga åt särskilt dele- gerade eller befattningshavare att fatta beslut i frågor avseende hemvårds- bidrag till kroniskt sjuka samt enligt 23 å sjukvårdslagen meddela före- skrifter angående intagning å sjukhem.

Förvaltningsutskottets finansavdelning äger uppdraga åt landstingsdirek- tören eller annan befattningshavare att på avdelningens vägnar fatta beslut i ärenden angående husmoderssemester, dispens för hemvårdarinnor, till- styrkan respektive rekvisition av statsbidrag, utbetalning av landstingsbi- drag samt besluta om utanordnande av anslag, som landstinget beviljat.

I Älvsborgs läns landstingskommun, där förvaltningsutskottet är uppdelat på hälsovårdsstyrelse, sjukvårdsstyrelse och finansavdelning (alt. 4), äger utskottet och avdelningarna uppdraga åt ledamot av utskottet eller avdel— ning eller åt befattningshavare, att på utskottets eller avdelnings vägnar fatta beslut i ärenden rörande ansökningar om stipendier, befrielse från eller nedsättning av vårdavgifter, bidrag till hemvård, konvalescentvård och

r———— 99 partiellt arbetsföra samt i personalfrågor, husmoderssemesterverksamhet ävensom verkställande av inköp och antagande av entreprenörer.

I Uppsala och Kopparbergs läns landstingskommuner finns vid sidan av förvaltningsutskottet fristående hälso- och sjukvårdsstyrelse (alt. 5). I först- nämnda landstingskommun finns den delegationsbestämmelsen för hälso- och sjukvårdsstyrelsen, att styrelsen äger uppdraga åt sitt presidium att fatta beslut i ärenden angående personalfrågor berörande personal inom den öppna vården.

Kopparbergs läns landsting har i särskilt beslut uppdragit åt landstings- direktören att å förvaltningsutskottets samt hälso- och sjukvårdsstyrelsens vägnar fatta beslut i allmänna personalärenden. Han äger därutöver besluta om resor i förebyggande mödra- och barnavård samt om hemsjukvård.

För örebro läns landstingskommuns förvaltningsutskott föreligger i dess reglemente en delegationsklausul av innehåll, att förvaltningsutskottet äger uppdraga åt ordföranden, ledamöter eller på landstingskommunens kansli anställd befattningshavare att på utskottets vägnar mellan sammanträdena handlägga och besluta i ärenden rörande utfärdande av fullmakt att be- vaka landstingets rätt inför domstol och andra myndigheter samt vid för- rättningar av olika slag, rörande tj änstledigheter och liknande ärenden även- som utgivande av bidrag enligt fastställda regler. Framställning eller ytt- rande till landstinget samt avgörande i ärende av principiell natur må dock inte beslutas annorledes än av förvaltningsutskottet samfällt. En allmän klausul är fogad till uppräkningen genom stadgandet, att på samma sätt må handläggas ärenden, som till art och betydelse är jämförliga med de upp- räknade samt ärenden i övrigt av rutinmässig karaktär, som förvaltningsut- skottet finner uppenbarligen vara av beskaffenhet att inte behöva prövas på sammanträde.

För de fristående centrala organen, dvs. sjukvårdsstyrelsen, hälsovårds- styrelsen, undervisningsnämnden och sociala nämnden, gäller i princip att de äger uppdraga åt ordföranden, ledamot eller tjänsteman på landstings- kommunens kansli att besluta i vissa personalärenden.

Förvaltningsutskottets delegation av beslutanderätt i vissa ärenden har vid sidan av reglementet kompletterats med särskilda beslut. Sålunda har utskottet uppdragit åt landstingsdirektören eller annan befattningshavare att på grundval av gällande tjänstereglemente och kollektivavtal besluta om tillgodoräknande av tjänstetid m.m. Vidare har landstingsdirektören be- myndigande att anställa och entlediga viss lägre personal vid landstingskom- munens centrala förvaltning ävensom att bevilja viss högre personal vid förvaltningen semester och tjänstledighet m.m. samt förordna vikarie för sådan personal. Den lägre kontorspersonalen beviljas ledighet av lands- tingskamreraren, som äger förordna vikarier inom denna personalgrupp. Liknande bemyndigande gäller för landstingsdirektören i fråga om viss personal vid landstingskommunens regionplanekontor och centraltvätt.

6. F örvaltningsutskottens information till landstingsmännen

Frågan om information till landstingets ledamöter om den landstingskom- munala styrelsens verksamhet har i landstingslagen reglerats på så sätt, att förvaltningsutskottet årligen till lagtima möte skall avgiva berättelse över sin verksamhet under tiden från senaste lagtima möte (41 & LL). Det har i början av detta kapitel nämnts, att motsvarande regler saknas i kommunal— lagarna. I kommunalförbundslagen har föreskrift intagits att kommunalför- bunds styrelse skall hålla förbundsmedlemmarna underrättade om den allmänna planläggningen av förbundets verksamhet samt om frågor av större ekonomisk eller organisatorisk räckvidd (14 & KFL). Avskrift av styrelsens protokoll skall efter verkställd justering tillställas förbundsmed- lemmarnas styrelser (15 & KFL).

Efter vad utredningen kunnat finna, saknas i de för förvaltningsutskotten gällande reglementena föreskrifter om skyldighet att hålla de enskilda ledamöterna i landstingen löpande informerade om verksamheten inom den landstingskommunala styrelsen.

Inom tjugoen landstingskommuner erhåller dock efter särskilda beslut landstingets ledamöter enligt uppgifter till utredningen kontinuerligt för- valtningsutskottens protokoll. Ledamöterna av Södermanlands läns lands— ting erhåller löpande sammanställningar av protokollen medan ledamöterna av Kristianstads läns landsting får sammanställning vid utgången av första, andra och fjärde kvartalen. Förvaltningsutskotten i Blekinge och Norr- bottens läns landsting sänder sina protokoll till de ledamöter som så begär.

Det kan även upplysas, att örebro läns landsting låter trycka en kvartals- vis utkommande skrift >>Landstingsnytt», som utsändes till såväl alla lands- tingskommunens förtroendemän som primärkommunala förtroendemän. Även länets tidningar samt vissa föreningar och organisationer erhåller »Landstingsnytt», vars upplaga är 3 000 exemplar.

I samband med utredningens muntliga överläggningar med olika represen- tanter för landstingen, har på tal om informationen till ledamöterna på några håll understrukits, att de politiska partierna brukar hålla gruppsam- manträden, varvid någon representant i förvaltningsutskottet brukar infor- mera ävensom inhämta landstingsledamöternas uppfattning i olika frågor.

Slutligen bör nämnas, att det förekommer att viktigare utredningar rö- rande den landstingskommunala verksamheten tillställes landstingets leda- möter mellan landstingsmötena.

KAPITEL lV

Kritik mot landstinget och den landstingskommunala styrelsen m. m.

I utredningens direktiv har erinrats om att i förarbetena till 1954 års lands— tingslag uttalats, att det torde vara en allmän uppfattning, att den reglering landstingens organisation och arbetssätt fått i stort sett visat sig vara till- fredsställande och att lagstiftningen då alltjämt på det hela taget erbjöd ändamålsenliga former för verksamheten. Det är -— heter det i direktiven — naturligt att bedömningen härav i dag kan vara en annan med hänsyn till den utveckling som skett det senaste årtiondet och de nya uppgifter, som väntar landstingen. Kritik mot landstingens organisation och verksamhets— former har — sägs det vidare — inte heller saknats. Som exempel härpå an- gives i direktiven, att det man framför allt funnit otillfredsställande varit de praktiska svårigheterna för landstingsmännen att på några få dagar före det lagtima mötet sätta sig in i mångfalden av ärenden — ofta flera hundra ——-— i vilka landstinget skall fatta beslut under den vecka mötet i allmänhet varar. Från denna synpunkt har det ansetts önskvärt, att landstingsmännen får tillfälle att mera kontinuerligt än nu följa den landstingskommunala t'örvaltningen. Fler landstingsmöten — exempelvis ett på våren och ett på hösten eller ett varje kvartal — skulle öppna sådan möjlighet. I samband därmed har enligt direktiven kritik även riktats mot beredningen av ärenden under landstingsmöte. Den knappa tiden medger inte att landstingsmän- nen hinner tränga in i ärendena särskilt då fråga är om fastställande av den alltmer invecklade utgifts- och inkomststaten. Landstinget skulle ha på detta sätt fått allt mindre möjlighet att träffa de reella avgörandena. '

Departementschefen har för egen del anfört, att han anser kritiken i vissa avseenden befogad, särskilt som landstingens verksamhet i fortsättningen blir än mer omfattande än hittills. I första hand bör man tillse, att lands- tingets beslut inte sjunker ned till en ren formalitet. Av stor betydelse är att landstingsmännen får tillfälle att mer fortlöpande än nu behandla och debattera uppkommande frågor. Så kan t. ex. fler landstingsmöten hållas varje år. Lika angeläget är det enligt direktiven att beredningsutskotten under landstingsmötet får större möjlighet än f. 11. att grundligt sätta sig in i och överväga ärendena. Beredningsutskotten skulle enligt direktiven lämpligen kunna tillsättas på sådan tid att de före landstingsmötet kunde få informationer om de ärenden, som skulle upptagas vid mötet. Andra frågor, som förtjänar att övervägas, är vilka möjligheter som finns att av—

lasta förvaltningsutskottet vissa uppgifter samt i vilken omfattning det skulle vara lämpligt att inom landstinget använda sig av heltidstjänstgö- rande förtroendemän, motsvarande exempelvis borgarråden i Stockholm.

Den kritik mot olika sidor av den landstingskommunala verksamheten, som omnämnts i direktiven har bl. a. kommit till uttryck i pressen. Som exempel härpå kan, utöver vad direktiven innehåller, följande nämnas. I en tidningsledare (Västerbottens-Kuriren) kritiseras förvaltningsutskottet så- som utgörande ett organ, som arbetar utan insyn utifrån och som utnyttjar möjligheten att skärma av de ärenden det handlägger från offentlig debatt. Det heter bl. a. vidare, att de av länsbefolkningen valda landstingsmännen får nöja sig med att en månad i efterhand genom protokollsavskrift få veta, vad utskottet beslutat i landstingets namn. Att kommunala frågor redovisas offentligt och före beslut i fullmäktige finner alla självklart, men påpekas det i ledaren, frågor av stor vikt för hela länets befolkning handläggs och beslutas i förvaltningsutskottet utan någon annan offentlighet än att pres- sen i nåder kan få en kortfattad notis i efterhand.

I samband med offentliggörandet av förslaget om och de allmänna vill- koren för överförandet av statens mentalsjukvård till landstingskommunalt huvudmannaskap uttryckes följande synpunkter i en tidningsledare (Öster- götlands Folkblad) :

»Landstingskommunernas övertagande av mentalsjukvården aktualiserar med ökad kraft en rad följdproblem. övertagandet av mentalsjukvården kommer högst väsentligt att öka arbetsuppgifterna för de olika landstings- kommunerna. Det nödvändiggör en omprövning av landstingens arbets— former, vilka det redan tidigare har funnits anledning diskutera. En enda 'landstingsvecka* på hösten kommer inte att vara tillräcklig för att leda- möterna ordentligt skall kunna hänga med i arbetet och sakkunnigt följa de olika arbetsuppgifternas utveckling. Mera allmänt kommer det också att finnas behov av förtroendemän som på heltid kan ägna sig åt landstings- arbetet. I de flesta län kommer vi att behöva någon slags motsvarighet till de större primärkommunernas ”kommunalråd”.

Förhandlingsöverenskommelsen om huvudmannaskapet för mentalsjuk- vården blir alltså en mäktig drivkraft till omprövning av landstingsorganisa- tionen i stort. Denna omprövning bör kunna göras på ett sådant sätt, att vi får till slutresultat ökad effektivitet och förstärkt betydelse för den kom- munala demokratin.»

En annan tidning slutar sin ledare (Västernorrlands Allehanda) i ämnet med följande ord:

»Efter övertagande av två så stora uppgifter som provinsialläkarorga- nisationen och mentalsjukvården måste det till en förnyelse, som dels inne-

bär en ordentlig förstärkning av landstingens centrala förvaltning och dels skapar bättre betingelser för landstingsledamöterna att få ett reellt infly- tande på verksamheten. Det blir fråga om en så väldig årlig budget och så många hundratals ärenden, att det inte räcker med att tingen samlas under en vecka för att formellt bekräfta vad förvaltningsutskotten gjort eller för det nya året beslutat sig för att göra.»

Slutligen kan i sammanhanget jämväl återges följande synpunkter (Ble— kinge läns tidning) :

»Den *idylliska' epoken med relativt begränsade arbetsuppgifter, täm- ligen låga utdebiteringar, ett sammanträde per år etc., lider mot sitt slut. Utvecklingen beklagas måhända på sina håll men det är knappast motiverat; en mera rationell fördelning av arbetsuppgifter mellan stat, landsting och primärkommuner är ofrånkomlig.»

I riksdagen har någon mer påfallande kritik mot landstingens och den landstingskommunala styrelsens organisation och arbetsformer inte kunnat iakttagas.

I samband med behandlingen av proposition nr 119 år 1954 med förslag till ny landstingslag förekom inte några i sammanhanget väsentliga motio- ner eller någon omfattande debatt. En mindre diskussion förekom i anled— ning av en motion med hemställan, att tidpunkterna för ingivande av framställningar och motioner till landstinget skulle ändras från den 1 juli och den 15 augusti till den 1 juni och den 15 juli.

Vid 1957 års riksdag ställdes en interpellation i andra kammaren av herr Olofsson till chefen för inrikesdepartementet angående protokollen vid bl.a. landstingets sammanträden. Interpellanten kritiserade, att proto- kollen var resultatprotokoll och inte diskussionsprotokoll. Särskilt var detta en nackdel, då interpellation framställts i landstinget. Debatten i anslutning till dess besvarande refererades inte i landstingets protokoll, ehuru interpellationen intas i detsamma. Det ifrågasattes av interpellanten om detta vore tillfredsställande, då det kunde förekomma, att det efter debatten rådde delade meningar om vad som yttrats. I interpellationen efterlystes, om inrikesministern uppmärksammat detta och om han ville verka för en mera fullständig protokollföring under landstingssamman- trädena.

I sitt svar anförde statsrådet bl. a. att det skulle vara tyngande och med- föra praktiska svårigheter om i lag stadgades skyldighet för landstinget att föra diskussionsprotokoll. Statsrådet påpekade, att inget hindrade ett landsting att låta till protokollet anteckna en debatt, när skäl därtill ansågs föreligga. I städerna använde man sig exempel-vis av stenografer, som upp- tog debatterna i stadsfullmäktige. På motsvarande sätt kunde även lands- tinget förfara, men det var enligt statsrådets uppfattning ej lämpligt att tvinga landstinget till att föra någon form av diskussionsprotokoll.

—: I sitt genmäle uttryckte interpellanten den förhoppningen, att det skulle för landstingen pekas på önskvärdheten av att man frivilligt åstadkom så fullständiga debattprotokoll som möjligt.

— På Iandstingshåll har inte heller landstingets och den landstingskommu— nala styrelsens organisation och arbetsformer varit föremål för någon mer omfattande diskussion eller kritik. Inom några landsting har dock vissa hithörande spörsmål varit föremål för motioner och interpellationer.

Angående landstingets organisation och arbetsformer märks framför allt en motion härom till Älvsborgs läns landsting är 1960. Vedenbörande motio- närer påpekade, att landstingets verksamhet och arbetsuppgifter ständigt ökade, men tiden för landstingssammanträdena syntes ha varit oförändrad under en lång följd av år. Samma torde förhållandet vara beträffande bered- ningsutskottets antal m.m. Den enskilde landstingsledamoten var därför enligt motionärernas mening ej sällan nödsakad att ta ställning till frågor, varom erforderliga informationer ej kunnat inhämtas. Ökade möjligheter till studium av och kännedom om landstingets olika verksamhetsgrenar borde även beredas landstingets ledamöter. Detta kunde ske på olika sätt, bl. a. genom inval i ökad utsträckning av landstingets egna ledamöter i styrelser och direktioner ävensom genom studieresor och demonstrationer mellan landstingsmötena. Motionärerna hemställde därför, att landstinget skulle överväga att utöka antalet ordinarie sessionsdagar till åtminstone sex och att låta utreda lämpligheten av att utöka beredningsutskottens antal från nuvarande fyra till förslagsvis sex.

Förvaltningsutskottets finansavdelning, som tog del av motionen, påpe- kade, att de tryckta framställningarna till landstinget tillhandahölls leda— möterna påett tidigare stadium än vad som förut varit fallet. Förvaltnings- utskottets protokoll tillställdes alla landstingsledamöter i tryck ganska snart efter sammanträdena och annat tryck rörande de olika styrelsernas verk- samhet distribuerades ävenledes. Till skillnad mot tidigare praxis motive— rade numer de olika direktionerna och styrelserna mera ingående sina framställningar till landstinget. Studieresor till och besök vid landstingets anstalter och inrättningar företogs vid varje landstingssammanträde och vid vissa tillfällen dessemellan. Finansavdelningen påpekade även, att en utökning av antalet sessionsdagar vid landstingsmötet var helt beroende av landstingets egen inställning samt att landstinget enligt gällande arbets- ordning självt för varje möte bestämde antalet beredningsutskott. Med hänsyn till växlande behov av beredningsutskott torde enligt finansavdel- ningen landstinget vid varje möte böra besluta om antalet beredningsut- skott, antalet ledamöter i desamma samt fördelningen av ärenden dem emellan. Förslag om utskottens antal och sammansättning kunde väckas av varje ledamot vid landstingets första sammanträde.

Landstinget beslöt i enlighet med vederbörande beredningsutskotts hem-

ställan, vilken överensstämde med finansavdelningen förslag, »att lands-. tinget måtte vid beslut om i motionen angivna frågor med hänsyn till vid- olika tillfällen aktuella lägen pröva av motionärerna föreslagna åtgärder».

Frågan om remissdebatt under landstingsmöte har tagits upp av motio- närer i två landsting under senare år. Sålunda anfördes i motion till Got—; lands läns landsting är 1958, att det torde för många landstingsledamöter kännas som en brist att i landstingets arbetsprogram inte särskild tid av- delats för en landstingets remissdebatt. En sådan allmän debatt, med möj— lighet att i ett större sammanhang ta upp skilda frågor från landstingets verksamhetsområde till överläggning och granskning, torde ligga i linje. med den demokratiska idén om folkrepresentationens kontroll av offentlig förvaltning. Förvaltningsutskottet anförde i sitt yttrande, att enligt lands— tingslagen förelåg sådan möjlighet för ledamöterna och att något formligt beslut således icke behövde fattas av landstinget. Vederbörande berednings- utskott uttalade med hänvisning till förvaltningsutskottets yttrande, att motionen inte borde föranleda någon åtgärd, vilket blev landstingets beslut.

Även Gävleborgs läns landsting behandlade samma år en motion an— gående införande av remissdebatt med samma resultat som i Gotlands läns landsting. I en till ordföranden i Stockholms läns landstingskommuns för— valtningsutskott framställd interpellation vid 1962 års landstingsmöte, frågade en ledamot vilka åtgärder, som ordföranden ansåg omgående skulle kunna vidtagas för att förbättra landstingets arbetsformer. Med hänvisning till vidgade landstingskommunala uppgifter ansåg interpellanten landstings- organisationen föråldrad. Som exempel på den kritik, vilken riktats mot- landstingets verksamhetsformer, anförde interpellanten utan angivande av källa bl. a. följande lösryckta citat:

>>Landstinget sammanträder en vecka varje år _,_ varav i regel åtskillig tid går åt för resor i länet — för att klubba igenom anslagsbeviljande som rena pro forma- åtgärder.» .

>>0m ett organ i landstinget i någon av de närmaste månaderna tvingas fatta ett större kapitalkrävande beslut, så kan det dröja nästan ett år innan den anslags- beviljande myndigheten får ta ställning till ärendet. Den enskilde medborgaren väljer en omdömesgill och ansvarsmedveten landstingsledamot, som har förstånds— gåvor att på förhand bedöma en fråga och inte på förmågan att vara efterklok.»

»Det är otillfredsställande att landstingsledamoten på några få dagar före det lagtima landstingsmötet skall läsa in landstingshandlingarna och grundligt sätta sig in i mångfalden av ärenden.»

»De beredningsutskott som sammanträder under landstingsveckan har endast kort tid på sig för överläggningar. Ledamöterna hinner inte tränga in i den alltmer invecklade utgifts- och inkomststaten.»

»Det är få förtroendemän som kan acceptera ett FU-uppdrag. Dessa har alltmer— blivit av heltidskaraktär.»

Interpellanten efterlyste eljest bättre information, t. ex. genom en infor— mationsskrift om landstingskommunens verksamhet till länets invånareé Vidare pekades på möjligheten för landstinget att sammanträda oftare ge"-

nom urtima mötens hållande. Landstingsledamöterna borde, när det gällde landstingshandlingarna, givas bättre och mer kontinuerlig information.

I interpellationssvaret, i vilket bl. a. hänvisades till att här föreliggande utredning pågick, tillbakavisade förvaltningsutskottets ordförande rent principellt den av interpellanten framförda kritiken. Ordföranden framhöll bl.a. att större delen av landstingsärendena var återkommande år från år och att de egentliga nyheterna för landstingsmännen att sätta sig in i var få. Urtima möten torde ej underlätta verksamheten. Möjligen skulle ett sam- manträde i månaden efter primärkommunalt mönster underlätta något, men det skulle medföra »en mer avrundad budget» än landstinget var van vid att bestämma. Det framhölls dock, att nuvarande organisation inte var så olämplig som gjorts gällande. En anpassning av landstingets arbetssätt efter primärkommunalt mönster eller till riksdagens arbetssätt var inte till- talande. Ordföranden underströk, att landstingskommunen var en special- kommun. Landstingskommunerna borde inte övertaga alltför många arbets- uppgifter från stat och kommun utan borde i stället behålla sin särprägel vid sidan av dessa. Dock ville ordföranden inte ställa sig avvisande till hel- tidsanställda förtroendemän. Om förvaltningsutskottet hade sådana skulle det'kunna bli mer jämspelt med tjänstemannasidan. Med hänvisning till landstingsutredningen ansåg ordföranden inga större förändringar böra vidtagas i avvaktan på utredningens förslag.

4 Informationen till landstingets ledamöter från förvaltningsutskottets sida togs upp i en motion till 1957 års lagtima möte i Kalmar läns södra lands- tingskommun. Även ökad publicitet rörande den landstingskommunala verk- samheten efterlystes. I motionen påpekades, att landstingets arbetsområde vidgats och att svårigheterna blivit allt större för den enskilde landstings- ledamoten att under den vecka då landstinget var samlat sätta sig in i alla de frågor som förekommer. I anledning härav framlade motionärerna för- slag dels om en allmän debatt som inledning till landstingets utskottsarbete, som enligt motionärerna borde ge förvaltningsutskottet tillfälle att redovisa för sitt fögderi under det gångna året, och dels om en ökad pressinforma- tion med referat i ortspressen från förvaltningsutskottets sammanträden. Förvaltningsutskottet delade motionärernas åsikt, att åtgärder borde vid- tagas för att landstingsledamöter och allmänheten skulle bli väl informerade om landstingets arbetsuppgifter, men utskottet ansåg dock, att landstingets tryckta handlingar numer var så fylliga att såväl ledamöter som pressen borde få en god bild av landstingets verksamhet. Beträffande förvaltnings- utskottets informationsverksamhet påpekade utskottet, att samtliga lands- tingsmän erhöll föredragningslistor till utskottets sammanträden samt att utskottets protokoll ditintills ej kunnat utsändas på grund av att kansli- personalen varit otillräcklig. En allmän debatt om förvaltningsutskottets åtgärder fann utskottet varken erforderlig eller lämplig. Det påpekades, att utskottet varje år avgav sin verksamhetsberättelse, som efter att ha blivit

föremål för yttrande av vederbörande beredningsutskott behandlades av landstinget. Landstingsmännen kunde därvid rikta kritik mot de av för- valtningsutskottet vidtagna åtgärderna. Utskottet ansåg dock att motionen var värd beaktande och hemställde om bifall till densamma. Det bered- ningsutskott, som hade att bereda motionen, instämde i förvaltningsut- skottets yttrande, som även bifölls av landstinget. Från och med år 1958 tillställes landstingets ledamöter förvaltningsutskottets protokoll.

Även i en motion till Västerbottens läns landsting är 1958 hemställdes om ökad information om landstingets och förvaltningsutskottets verksamhet. Med anledning härav beslöt landstinget i enlighet med vederbörande bered- ningsutskotts utlåtande att rekommendera förvaltningsutskottet att ytter— ligare utnyttja möjligheten att utsända handlingar, som var av intresse för ledamöterna. Förvaltningsutskottet anmodades även att överväga en för- längning av landstingsmötet. Enligt uppgift utsänder förvaltningsutskottet till ledamöterna i landstinget — förutom sina protokoll — numera vissa utredningar och liknande berörande den landstingskommunala verksam- heten.

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer har efter motioner varit föremål för utredning i två landstingskommuner.

Sålunda hemställdes i motion till 1958 års lagtima möte i Södermanlands läns landstingskommun, att landstinget skulle uppdraga åt förvaltnings- utskottet att verkställa en förutsättningslös utredning rörande utskottets organisation samt uppdelning på avdelningar och därmed sammanhängande spörsmål. Utskottet borde därvid ta hänsyn till landstingetes och därmed t'örvaltningsutskottets allt större arbetsuppgifter. Landstinget fattade beslut i enlighet med vad som föreslagits i motionen. Efter utredning beslutades vid 1959 års lagtima landstingsmöte sådan ändring av förvaltningsutskottets reglemente, att utskottet skulle äga utse en central byggnadskommitté samt äga delegera beslutanderätten till landstingsdirektören i flera ärenden än vad som dittills gällt.

Vid 1958 års lagtima möte beslutade landstinget i Göteborgs och Bohus län, att förvaltningsutskottets organisation fr.o.m. år 1960 skulle ändras från att vara ett utskott uppdelat på sjukvårdsstyrelse, hälsovårdsstyrelse och finansavdelning till ett odelat utskott tillika hälso- och sjukvårdsstyrelse. Samtidigt minskades det totala ledamotsantalet från femton till elva (från början föreslogs antalet till nio ledamöter). I en motion till 1959 års lag- tima möte begärdes, att den dittillsvarande organisationsformen för förvalt- ningsutskottet med olika avdelningar ävensom antalet ledamöter skulle bibehållas. Som skäl härför anfördes bl. a. att en minskning av ledamots- antalet i den landstingskommunala styrelsen var olämplig, särskilt i en tid då man på allt sätt sökte intressera medborgarna för samhällsfrågor. De omfattande och allt fler uppgifterna för landstingskommunerna ökade svårigheterna för förvaltningsutskottets ledamöter att i detalj följa ären-

dena. Genom uppdelning av utskottet på avdelningar ernåddes ett djupare folkligt inflytande. En uppspaltning i handläggningen av de allmänna ären- dena kom också enligt motionärerna till uttryck i primärkommunerna, både städer och landskommuner. Det var således vanligt såväl inom drätsel- kammare som kommunalnämnd att arbetet uppdelades på olika avdel- ningar. Erfarenheten hade visat, att detta var nödvändigt för att bereda största möjliga utrymme för de förtroendevaldas inflytande.

Landstinget avslog motionärernas framställning. Förvaltningsutskottet, som hade avstyrkt motionen, ansåg bl.a. det var mer betryggande, att förutsättningar skapades för att den ledande, samordnande och övervakande funktionen kunde fullgöras av ett odelat förvaltningsutskott, än att femton förtroendemän, fördelade på tre organ med olika verksamhetsgrenar och utan betryggande samordning, deltog i förvaltningen. Utskottet anförde bl. a.:

»Förvaltningsutskottets avdelningar arbeta fortfarande mycket självständigt, var och en inom sitt verksamhetsområde och avgöra i realiteten själva, vilka ärenden som —— bortsett från budgetarbetets slutomgång — skola betraktas vara av sådan vikt, att de böra hänskjutas till utskottet in pleno. I praktiken måste det med nuvarande organisationsform vara så —— att föredraga alla viktigare ärenden också inför utskottet in pleno, skulle göra administrationen tungrodd och försena ärendenas avgörande på ett olyckligt sätt. Vad beträffar sjukvårds- och hälso- vårdsstyrelserna är för övrigt självständigheten i väsentliga avsnitt lagligen grun- dad, varför risk för kompetenstvister skulle uppkomma, om utskottet in pleno skulle förbehålla sig rätten till slutgiltigt avgörande i större utsträckning än som nu är fallet.

Det finns sålunda med nuvarande organisationsform inga garantier för, att för- valtningsutskottet in pleno skall kunna skaffa sig den överblick och det grepp över hela förvaltningen som kräves för att reellt utöva den lagligen föreskrivna och praktiskt synnerligen betydelsefulla funktionen som landstingets ledande, sam- ordnande och övervakande organ.

Det är sjukvårdsstyrelsen som omsätter den alldeles övervägande delen av landstingets medel och denna utskottsavdelning omhänderhar också de största konstruktiva uppgifterna. Finansavdelningen har också konstruktiva uppgifter, i första hand för yrkesutbildningen, men sysslar i övrigt i huvudsak med detalj— frågor av relativt ringa räckvidd — beträffande lönefrågorna sker som bekant alla större avgöranden i realiteten vid centrala förhandlingar. Hälsovårdsstyrel- sens konstruktiva uppgifter har i allt väsentligt fullföljts och redan föreliggande principiella avgöranden ha i stort fixerat riktlinjerna för verksamheten. De ären- den styrelsen numera sysslar med, ligger därför till övervägande del på ”direk- tionsplanet', d.v.s. styrelsen utövar beträffande den öppna hälso- och sjuk— vården i stort sett samma funktioner som en lasarettsdirektion.

Av denna redogörelse för avdelningarnas arbetsuppgifter torde framgå, att svårigheterna att skaffa sig överblick och grepp över hela verksamhetsfältet äro minst för de i sjukvårdsstyrelsen placerade utskottsledamöterna och störst för de i hälsovårdsstyrelsen placerade. Endast i den mån den nu rådande mycket goda samförståndsandan betraktas som en säker tillgång, kan erforderliga garantier anses föreligga för att de i finansavdelningen och hälsovårdsstyrelsen placerade utskottsledamöterna över huvud taget skola kunna hålla sig å jour.

Utskottet anser det olyckligt, att diskussionen i detta ärende kan ge sken av, att ett motsatsförhållande råder mellan förtroendemännen och landstingets kansli. Så är alls icke fallet. Diskussionen är emellertid nödvändig för att fastslå, att omorganisationen icke syftar till att minska utan tvärtom öka förtroendemännens inflytande. Utskottet har dock den uppfattningen, att förtroendemannastyret bäst främjas genom en måttfull målsättning. Utskottet delar nämligen motionärernas uppfattning att landstingeets uppgifter kommer att bli ännu flera och mera om- fattande. Om förtroendcmännen ha ambitionen att deltaga även i alla dessa av- göranden utan principiell betydelse, måste detta i en ännu större förvaltning än landstingets nuvarande leda till, att tillräcklig tid icke hinner ägnas åt det väsent- liga —— den ledande, samordnande och övervakande funktionen.

Beträffande motionärernas jämförelse med förhållandena i en primärkommun bör erinras om att en uppdelning av kommunens styrelse på olika avdelningar med självständig, omedelbart från drätselkammarreglementet härledd beslutande- rätt, icke är tillåten enligt nu gällande kommunallag. Jämförelsen är även i övrigt missvisande — flertalet ledamöter i ett förvaltningsutskott ha så långa resvägar till sammanträdesorten, att de måste sätta till hela eller i varje fall större delen av en arbetsdag för varje sammanträde, varav följer, att det skulle bli alltför betungande för förtroendemännen att hålla sammanträden lika ofta — och ibland med kort varsel — som tillämpas i motsvarande organ inom ifråga om förvalt- ningen omfattning jämförbara primärkommuner. Ur demokratisk synpunkt måste det med hänsyn härtill vara mera betryggande, att förutsättningar skapas för att den viktigaste funktionen enligt ovan reellt kan fullgöras av nio förtroendemän i ett organ, än att femton förtroendemän, fördelade på tre organ med var sina verksamhetsgrenar och utan betryggande samordning, får deltaga i förvaltningen, eventuellt också nå något djupare i oväsentliga delar.»

För att få fram fler och mer påtagliga synpunkter på landstingets och den landstingskommunala styrelsens organisation och arbetsformer har landstingsutredningen vänt sig till förvaltningsutskotten för att efterhöra deras inställning till berörda spörsmål.

Angående landstingets organisation och arbetsformer kan först noteras de allmänna synpunkter som lagts härpå av förvaltningtutskottet i Väster- norrlands läns landstingskommun. Utskottet, som anser att landstingslagen ytterligare bör anpassas till kommunallagen , har anfört:

>>Med hänsyn till den fortgående utvidgningen av landstingens arbetsuppgifter framstår det såsom önskvärt, att en större krets av landstingsledamöter beredes möjlighet till information om och inverkan på ärendenas slutliga avgörande än vad som nu är fallet. Syftemålet kan nås på flera vägar. 1. En fortlöpande skriftlig information om förvaltningsutskottets åtgärder. 2. Landstingets beredningsutskott tar mera tid på sig vid beredningen av ären- dena och beredes möjlighet att verka även mellan landstingets sammanträden. 3. Samma som under 2 ovan samt med flera landstingsmöten per år (regelbundna lagtima och urtima möten). 4. Ett omskapande av landstingens arbetsformer till något som i stort sett mot— svarar primärkommunernas sätt att arbeta, med beredande och beslutande organ.

1. Ökad information Inom många landsting .ges landstingsledamöterna en omfattande information om förvaltningsutskottets fortlöpande arbete. Inom Västernorrlands läns landsting har sedan ett 10-tal år tillbaka förvaltningsutskottets utförliga protokoll (varje proto- koll cirka 150 A4—sidor) tillställts ledamöterna. Härigenom informeras ledamö— terna, vilket medför att det fortlöpande arbetet utan svårighet kan följas. Något utrymme för initiativ från de landstingsledamöters sida som ej är med i förvalt- ningsutskottet ger systemet emellertid icke och frågorna kan inte påverkas efter- som information ges sedan frågorna behandlats i förvaltningsutskottet.

2. Utökad tid för beredningsutskottens arbete Att döma av det utsända frågeformuläret har utredningen såsom en möjlighet tänkt sig att beredningsutskotten skulle ges mera tid till beredningen av ärendena. Givetvis ger detta system ett större utrymme för en direkt personlig informa— tion, där ledamöterna skulle ha möjlighet att under flera dagar (före landstings- mötet) gå igenom ärendena. Med ett bibehållande av nuvarande ordning, med i huvudsak ett landstings- möte per år, torde en sådan förändring ge större möjlighet till information och påverkan av ärendena. Någon avgörande förändring torde dock ett sådant system knappast innebära, eftersom samtliga förslag färdigbehandlats av förvaltnings- utskottet, varigenom partigruppernas företrädare tagit ställning till frågornas behandling. I praktiken torde vidare färdigställandet av de tryckta handlingarna i viss mån begränsa möjligheterna att lång tid före landstingsmötet sammanträda med beredningsutskotten.

3. Utökad tid för beredningsutskotten och flera landstingsmöten per år En möjlighet att undvika det komprimerade arbetet under landstingsveckan vore givetvis regelbundna urtima möten, varigenom en de] ärenden, som inte har ett omedelbart samband med utgifts- och inkomststaten, kunde föreläggas landstinget vid annan tidpunkt. Förfaringssättet har praktiserats av några landsting, men synes knappast ha »slagit igenom». Systemet torde dock — kombinerat med utökad tid för beredningsutskottens arbete — ge möjlighet till bättre information. En avgörande fråga är givetvis de enskilda ledamöternas möjligheter att påverka ärendena innan de slutbehandlas i förvaltningsutskottet. Systemet under punkt 2 och 3 ger få möjligheter härtill.

4. Omorganisation efter primärkommunalt mönster Något hinder att förändra arbetsformerna i huvudsaklig överensstämmelse med det system som förekommer inom primärkommunerna föreligger knappast. Med nuvarande kommunikationer synes »landstingsfullmäktige» kunna sammanträda så många gånger per år, som man själva anser lämpligt. Ledamöterna kunde uppdelas i beredande organ med ledamöter och suppleanter och med det antal centralt beredande organ som kan anses lämpligt (hälso- och sjukvårdsnämnd en eller två; undervisningsnämnd en eller två; socialt bered- ningsorgan och dyl.). Dessa organ skulle tjäna som beredande organ för »styrel- sens» _— förvaltningsutskottets slutgiltiga behandling av ärendena (vissa ärende- grupper kanske aldrig behövde gå upp i förvaltningsutskottet). Efter förvaltningsutskottets behandling av ärendena går de vidare till lands- tinget, som torde kunna få arbetsmaterial för 2—4 sammanträden per år. En förutsättning för att ett sådant system skulle kunna fungera är givetvis att personal och arbete från början upplägges för att passa in i systemet.

Detta system borde ge större möjlighet för de enskilda landstingsmännens initia- tiv och information men kräver större arbetsinsatser från personal.

Förvaltningsutskottets ställning som landstingskommunens styrelse kvarstår; möjligheterna för förvaltningsutskottet att oftare få sina förslag underställda det högsta beslutande organet bör ur demokratiska synpunkt vara en fördel, vilket medför att den omdiskuterade s. k. maktkoncentrationen hos förvaltningsutskottet minskas.

En på sådant sätt omändrad organisation för beredning och beslut kan möjligen göra de nuvarande beredningsutskotten överflödiga _ liksom beredningsutskotten i primärkommunerna.

En ändrad arbetsordning för landstingen kan också ge länskommunen en helt annan möjlighet att såsom det politiskt tillsatta organet agera som företrädare för länsbefolkningen i frågor, som för närvarande i huvudsak ligger utanför de tradi- tionella arbetsuppgifterna.

En förändring av arbetsformerna på här angivet sätt borde dock ge möjlighet att behålla beteckningen lagtima möte för sammanträdet på hösten när staten fastställes (den gamla och omtyckta beteckningen 'lagtima' möte skulle härigenom kunna få fortleva).»

En av de väsentligaste punkterna i den återgivna kritiken mot lands- tingets organisation och arbetsformer har varit, att landstingets till ett sam- manträde per år inskränkta verksamhet inte ger de enskilda landstings- männen möjlighet att kontinuerligt följa den landstingskommunala verk- samheten. På utredningens frågor om landstingslagen bör innehålla möjlig- het att på ett enklare sätt än nu kalla till landstingsmöte (19 % LL) och om utvidgad rätt bör införas att inkalla urtima möte (21 & LL) har flertalet förvaltningsutskott ställt sig avvisande.

Sexton förvaltningsutskott anser sålunda inte att det är nödvändigt med enklare regler för sammankallande av lagtima möte. Femton utskott, till övervägande del samma utskott som med nej besvarat den första frågan, ställer sig avvisande till enklare förfarande för sammankallande av urtima möte. Övriga förvaltningsutskott har emellertid föreslagit ändringar i be- rörda hänseenden.

Beträffande det lagtima mötet har en framflyttning av det mötet till slutet av oktober eller början av november framförts som önskemål av förvalt- ningsutskotten i sex landstingskommuner och som motivering härför har särskilt anförts att det enligt nuvarande ordning är svårt att medhinna budgetarbetet i tid till landstingsmötet. Fem förvaltningsutskott anser dock att behov föreligger av ett utökat antal lagtima landstingsmöten. Sålunda har förvaltningsutskotten i Uppsala, Södermanlands och Kronobergs läns lands- tingskommuner föreslagit, att det bör hållas två lagtima möten varje år, varav ett i oktober för fastställande av utgifts- och inkomststaten samt ett i mars eller april.

Förvaltningsutskottet i Jämtlands läns landstingskommun ifrågasätter dessutom om ej möjlighet föreligger att flytta det lagtima mötet till första halvåret, i vilket fall jämväl en omläggning av räkenskapsåret bör ske.

Älvsborgs läns landstingskommuns förvaltningsutskott har uttalat, att det bör övervägas, om det inte kan överlåtas på landstinget att självt be— stämma om sina möten. Lagtexten bör utformas så att landstinget skall sammanträda minst en gång årligen, varigenom urtima möte inte skulle bli aktuellt i någon större utsträckning.

Beträffande bestämmelserna om urtima möte har följande synpunkter framkommit. Förvaltningsutskottet iStockholms läns landstingskommun an- ser, att landstingsmännen bör beredas möjlighet att genom en aktion av nå- got slag få till stånd urtima möte. En majoritet eller en viss kvot av ledamö- terna bör kunna uppdraga åt förvaltningsutskottet att sammankalla urtima möte för behandling av ViSs angiven fråga. örebro läns landstingskommuns förvaltningsutskott finner i likhet med andra förvaltningsutskott, att ut- skottet självt bör avgöra tidpunkten för sammankallande av urtima möte. Likaså anser man att förvaltningsutskottet bör ha möjlighet att bestämma sammanträdesort, då det i vissa fall kan vara lämpligare att landstinget sammanträder till urtima möte på annan ort inom landstingskommunen än residensstaden.

Ett tiotal förvaltningsutskott föreslår, att landstinget eller förvaltnings- utskottet får bestämma inkallandet av urtima möte, när så påfordras.

Förvaltningsutskottet i Östergötlands läns landstingskommun anser, att begreppet urtima landsting bör utmönstras och i stället bör termen extra landsting införas. Rätten att påkalla dylikt extra landsting bör tillkomma förvaltningsutskottet, landstinget och länsstyrelsen. Förvaltningsutskottet bör sålunda ges laglig möjlighet att inkalla landstinget till extra landstings- möte, när utskottet så anser erforderligt.

Till svar på utredningens fråga om önskvärdheten av en utvidgad rätt att upptaga ärenden till behandling vid urtima möte har elva förvaltnings- utskott svarat nej. Övriga önskar en viss utvidgning. Sålunda anser förvalt- ningsutskottet i Kalmar läns norra landstingskommun att då synnerliga skäl föreligger bör annat ärende kunna upptagas till handläggning än det eller de som föranlett det urtima mötet. Förvaltningsutskottet i Stockholms läns landstingskommun går något längre och finner att ett fulltaligt och enhälligt landsting bör kunna medgivas rätt att vid urtima möte till behand- ling upptaga vilken fråga som helst.

Östergötlands läns landstingskommuns förvaltningsutskott menar, att landstinget ej bör vara bundet vid de ärenden, som angivits i kungörelsen om mötet utan skall äga rätt att —— liksom nu gäller beträffande lagtima möte — senast å mötets första dag föreslå landstinget upptaga jämväl andra ärenden till behandling.

Förvaltningsutskottet i Värmlands läns landstingskommun anser att 21 5 3 mom. LL bör ändras så att vid urtima landsting sådana frågor kan före— tagas till avgörande som väckts av landstinget, förvaltningsutskott eller av enskild landstingsledamot.

Angående spörsmålet om deltagandet i sammanträde kritiserar ett tiotal förvaltningsutskott de nuvarande bestämmelserna att länsstyrelsen inkallar suppleant. Landstinget bör självt få ombesörja inkallelsen.

En likartad fråga tages upp av förvaltningsutskottet i Västmanlands läns landsting där man anser att länsstyrelsens uppgift att kalla äldste leda- moten till tjänstgöring enligt 26 & sista stycket LL bör upphöra.

Eljest har femton förvaltningsutskott ställt sig avvisande till en fråga från utredningen om närvarorätten vid landstingsmöte enligt 29 å LL bör utsträckas till andra än dem som är omnämnda i sagda bestämmelse även— som till att närvarorätten även bör gälla beredningsutskottens samman- träden.

Flertalet förvaltningsutskott anser eljest i likhet med förvaltningsut- skottet i Stockholms läns landstingskommun, att landstinget och dess ut- skott bör själva få bestämma, vilka personer som tinget eller utskottet önskar höra.

Förvaltningsutskottet i Blekinge läns landstingskommun föreslår att de— personer, som avses i sista stycket 29 & LL, d. v. s. presidium i förvaltnings-» utskottet samt hälso- och sjukvårdsstyrelsen ävensom landstingsdirektören och landstingets revisorer, bör få deltaga i beredningsutskottens överlägg— ningar.

Förvaltningsutskottet i Västernorrlands läns landstingskommun betonar— att en viss ram för närvarorätten bör fastställas i landstingslagen vilket inte bör hindra landstinget från att kunna besluta om en utvidgning av närvarorätten.

I fråga om tidpunkterna för väckande av förslag till lagtima landstings- möte som — efter vad ovan påpekats —— diskuterades i samband med riks-- dagsbehandlingen av 1954 års landstingslag, har flertalet förvaltningsut- skott föreslagit annan tid än den 1 juli respektive den 15 augusti, vanligen en eller ett par månader tidigare. Samtidigt har dock sju förvaltningsutskott framhållit att annan tidpunkt än den 1 juli som sista dag för nämnders ingivande av framställningar inte behöver föreskrivas i lagen eftersom för-- valtningsutskottet äger rätt att bestämma annan tidpunkt. Övriga utskott anser att ifrågavarande tidpunkt bör fixeras till tidpunkter som varierar- mellan den 1 april och den 1 juni. Två förvaltningsutskott anser, att stat- förslag bör ingivas senast den 1 juni och Övriga senast den 1 juli.

Vad angår den för länsstyrelse, landstingsledamot och i princip även för förvaltningsutskottet gällande tidpunkten den 15 augusti såsom sista dag för väckande av förslag till lagtima landstingsmöte har sex förvaltnings-- utskott ej ansett skäl föreligga att ändra denna tidpunkt. övriga utskott anser dock att man behöver mer tid att förbereda ifrågavarande framställ- ningar samt för att möjliggöra ett tidigare färdigställande av landstings- trycket. Flertalet föreslår att den 15 augusti ändras till den 1 juli eller-

den 15 juli. Även den 1 augusti har föreslagits ävensom så tidigt datum som den 15 maj jämte den 1 och 15 juni.

Det förvaltningsutskott (Södermanlands läns landstingskommun) som föreslagit den 1 april som sista dag för väckande av förslag från nämnders m. fl. sida anser att i dylikt fall motionsrätten böra gälla viss tid härefter, lämpligen till den 15 juni.

Några förvaltningsutskott har i anslutning till berörda spörsmål fram- fört speciella synpunkter. Förvaltningsutskottet i Jämtlands läns lands- tingskommun finner att frågan om tidsgränserna för väckande av förslag är beroende av tiden för det lagtima landstingsmötet. Kvarstår denna oför- ändrad t'inns enligt utskottet ej skäl att ändra bestämmelserna i 20 & LL.

Göteborgs och Bohus läns landstingskommuns förvaltningsutskott är inne på liknande tankegång men ifrågasätter om inte förvaltningsutskottet självt bör få bestämma tidpunkten beträffande ingivande av förslag från läns- styrelses respektive landstingsledamots sida liksom i fråga om vad som gäller för andra nämnder m.fl.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att flertalet förvaltningsutskott önskar en längre tid för beredning och tryckning av förslag och framställ- ningar än vad som är i princip fixerat i 20 & LL.

Den andra väsentliga frågan rörande landstingens organisation och ar- betsformer är om ett lämpligare beredningsförfarande bör skapas. Utred- ningen har frågat förvaltningsutskotten, om de anser att den tid som nu anslås till beredningsutskottens arbete är tillräcklig. Inte mindre än fyra femtedelar av utskotten anser, att man redan nu har möjlighet att i princip anslå erforderlig tid till beredningsutskottens arbete genom att förlänga det lagtima mötet. Man ställer sig genomgående mycket negativ till den av utredningen framkastade tanken, att beredningsutskotten skulle träda i funktion före landstingsmötet.

Förvaltningsutskottet i Stockholms läns landstingskommun menar dock att möjlighet bör finnas för beredningsutskotten att för överläggning och information sammanträda vid annan tidpunkt än landstingsveckan.

Östergötlands läns landstingskommuns förvaltningsutskott finner att den tid som anslås till beredningsutskottens sammanträden inte kan anses till- räcklig. Om förvaltningsutskottet beredes möjlighet att behandla fram- ställningar och motioner tidigare än nu sker, bör jämväl tillskapas möj- lighet för beredningsutskotten att pröva ingivna framställningar redan före landstingsmötet. Man ifrågasätter även om inte härutöver förvaltningsut- skottet bör ha laglig möjlighet att, när förvaltningsutskottet finner det lämpligt, inkalla beredningsutskotten för diskussion av betydelsefulla frågor.

Om två lagtima möten hålles varje år, bör beredningsutskotten enligt för- valtningsutskottet i Kronobergs läns landstingskommun utses vid första mötet på våren året efter kommunalval-och sedan stå kvar under mandat-

perioden. Ärendena bör därvid vara landstingsmännen tillhanda senast en månad före sammanträdet. Beredningsutskottens ordförande skulle då äga rätt att före landstingsmötena kalla samman utskotten för behandling av de ärenden förvaltningsutskottet tilldelat respektive utskott. Utskottsutlåtan- dena skulle tillställas landstingsledamöterna senast en vecka före lands- tingsmötet.

Vad angår den landstingskommunala styrelsen har landstingsutredningen tillfrågat förvaltningsutskotten dels om delegationsrätten enligt 52 och 54 55 LL bör utvidgas eller inskränkas dels ock om åtgärder bör vidtagas för att avlasta förvaltningsutskottet någon eller några av dess uppgifter enligt landstingslagen respektive enligt för utskottet gällande reglemente.

Ett tjugotal förvaltningsutskott framhåller att delegationsrätten inte bör utvidgas. Man anser att den delegationsrätt, som nu finns, täcker behovet och den bör inte inskränkas. Det understrykes bl.a. att de på grundval av delegation fattade besluten skall anmälas och om tendenser till missbruk skulle visa sig, kan fullmakten lätt inskränkas eller återkallas. Ett förvalt- ningsutskott — det i östergötlands läns landstingskommun — ifrågasätter, om inte delegationsrätten enligt 54 55 LL bör utvidgas så att delegation kan ske dels till landstingsman i allmänhet, dels landstingets befattningshavare, dels landstingsman och befattningshavare i förening, dels ock befintligt eller genom beslut av förvaltningsutskottet eller annan landstingskommunal nämnd tillskapat landstingskommunalt organ.

Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns landstingskommun ifrågasätter om ej förvaltningsutskottet eller vederbörande organ självt bör besluta om delegationsrätt.

Förvaltningsutskottet i Södermanlands läns landstingskommun uttalar, att hänsyn till landstingskommunens växande arbetsuppgifter bör delega- tionsrätten i möjligaste mån utökas så att utskott och nämnder inte onödigt- vis betungas med mera rutinbetonade ärenden. Lagtexten bör begränsas till ett konstaterande, att utskott, avdelning eller nämnd som avses i 53 5 LL må äga uppdraga åt ledamot eller åt i landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare att åt utskottets, avdelningens eller nämndens vägnar— fatta beslut i sådana ärenden där detta befinnes lämpligt.

Jämväl på utredningens andra fråga om författningsmässiga åtgärder för att avlasta förvaltningsutskotten ställer sig drygt tjugotalet förvaltnings- utskott avvisande. Förvaltningsutskottet i Örebro läns landstingskommun påpekar, att ett lämpligt sätt att nedbringa utskottets arbetsuppgifter till lämpliga proportioner är inrättande av särskilda centrala nämnder för be- redning och förvaltning av uppgifter inom olika ärendegrupper såsom sjuk- vård, hälsovård, undervisning och social verksamhet. Södermanlands läns landstingskommuns förvaltningsutskott ifrågasätter om ej till 41 % LL lämpligen bör fogas en bestämmelse av innehåll, att landstinget i det för förvaltningsutskottet förutsatta reglementet utöver den fördelning på av—

delningar som medges i 52 & LL må uppdraga åt särskild nämnd att i stället för utskottet svara för vissa grupper av ärenden.

Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns landstingskommun ställer sig positiv till tanken på att en avlastning av vissa ärenden från förvaltnings- utskottet bör komma till stånd. Utskottet håller före, att förvaltnings- utskottet bör befrias från löpande arbetsuppgifter av icke principiell natur.

Norrbottens läns landstingskommuns förvaltningsutskott förhörde sig i anslutning till hesvarandet av landstingsutredningens frågor hos lands— tingets samtliga sextiosex ledamöter om vad de ansåg borde beaktas vid en eventuell ändring av landstingslagen. Femton av ledamöterna besvarade för— valtningsutskottets förfrågan. Drygt hälften av dessa anser, att det bör hållas minst två lagtima möten per år. Två ledamöter har gjort ett ut- talande med innehåll, att så länge ett landsting inte har behov av mer än ett sammanträde per är, bör detta hållas vid den tidpunkt, som anges i nu- varande lag, men på grund av landstingets vidgade arbetsuppgifter bör landstinget tillförsäkras rätt att hålla det antal landstingsmöten som anses erforderligt utan begränsning av förhandlingsämnen eller rätten att ingiva framställningar och motioner. Beträffande urtima möte anser eljest en ledamot att dylikt möte bör kunna sammankallas på framställning av annan nämnd eller styrelse än förvaltningsutskottet. På urtima möte bör kunna behandlas alla slags frågor, som faller under landstingets kompetens.

Det stora flertalet framhåller, att tiden för beredningsutskottens arbete enligt nuvarande ordning blir väl kort. Ett par av ledamöterna håller där- för före, att beredningsutskotten bör få möjlighet att sammanträda viss tid före landstingsmötet.

En ledamot anser, att varje utvidgning av delegationsrätten som är möj- lig bör eftersträvas medan övriga ledamöter finner den tillfredsställande. Heltidsanställda förtroendemän finner en ledamot vara ett sätt att avlasta förvaltningsutskottet. Ett par ledamöter vill i det framtida landstinget se en länsriksdag med ökat inflytande på näringslivet.

KAPITEL V

Utredningens överväganden och förslag

1 . Allmänna synpunkter

Enligt direktiven skall landstingsutredningen undersöka, i vilken utsträck- ning ändrad organisation och ändrade arbetsformer för landstingskommu- nernas beslutande, förvaltande och verkställande organ är påkallade. I den mån gällande bestämmelser finnes otillfredsställande, bör utredningen un- dersöka vilka ändringar i nuvarande bestämmelser, som bör ske för att organisationen och arbetssättet skall få en så ändamålsenlig och enkel ut- formning som möjligt. Utredningen bör utmynna i förslag till erforderliga lagstiftningsåtgärder. Någon detaljreglering bör inte ske utan landstingen bör liksom hittills kunna närmare utforma sin verksamhet efter eget be- dömande.

Redan den expansion av landstingens uppgifter som f. n. kan överblickas utgör tillräckligt skäl för en översyn av landstingens organisation och arbetsformer. Det torde emellertid inte vara otänkbart, heter det vidare i direktiven, att en reform i dessa hänseenden kan sätta landstingen i stånd att åtaga sig än flera arbetsuppgifter. I vilken omfattning nya uppgifter framdeles bör åläggas landstingen är inte enbart en fråga om huruvida landstingen med hänsyn till organisation och arbetssätt kan handha upp— gifterna, men de överväganden, som är påkallade ur andra synvinklar, synes böra göras i samband med översyn av bestämmelserna i fråga om varje ämnesområde för sig. Utredningen bör därför inte ta upp frågan, vilka konkreta nya uppgifter som landstingen efter en organisatorisk re- form bör kunna åläggas. Däremot bör det enligt direktiven ingå i utred- ningsuppdraget att söka utforma organisationen och verksamhetsformerna så att landstingen blir i stånd att handha ytterligare uppgifter.

För att kunna göra de överväganden och förslag, varom direktiven talar, har landstingsutredningen i det föregående redogjort för innehållet i gäl- lande rätt ävensom för praxis avseende landstingens och den landstings- kommunala styrelsens organisation och arbetsformer. Ur jämförelsesyn- punkt har samtidigt i tillämpliga delar erinrats om vissa bestämmelser gällande de borgerliga primärkommunerna och kommunalförbunden samt riksdagen, eftersom det i direktiven har påpekats, att förebilder inte saknas för en ändrad organisation och ändrade arbetsformer inom landstingen. Såväl kommunallagarna som riksdagsordningen har enligt direktiven an- setts erbjuda alternativ i dessa hänseenden.

Av den kritik mot landstingen och den landstingskommunala styrelsen som anförts i utredningsdirektiven ävensom av den kritik utredningen kunnat inhämta torde framgå, att några i grunden väsentliga anmärkningar inte riktats mot de landstingskommunala styrelseformerna. Landstings- kommunernas i skilda sammanhang dokumenterade ändamålsenliga orga— nisation och handhavande av särskilt hälso- och sjukvården ger enligt utredningens uppfattning vid handen, att landstingslagen i stort sett varit lämpad för sitt ändamål. Detta uttalande bör inte minst ses mot bakgrun- den av den starka utveckling som den landstingskommunala verksamheten undergått, varom har erinrats i direktiven. Det förtjänar understrykas, att den landstingskommunala expansionen till stor del har genomförts med tillämpning av bestämmelser, som daterar sig från 1924 års landstingslag, och även av äldre bestämmelser. Det är också ett allmänt omvittnat faktum, att landstingskommunernas på det hela taget ändamålsenliga och smidiga förvaltning möjliggjorts genom att landstingen och deras verkställande organ haft stor frihet att utforma sin verksamhet efter vad som befunnits lämpligt och önskvärt med hänsyn till lokala förhållanden och behov. Detta har givetvis lett till varierande praxis i organisation och arbetsformer. Huru- vida denna praxis 'till alla delar är förenlig med gällande landstingslag och med kraven på en utvecklingsbar organisation kommer att behandlas i det följande.

Om landstingslagen sålunda hittills utgjort ett lämpligt underlag för en tillfredsställande landstingskommunal förvaltning under stark expansion, finns det ingen anledning utgå ifrån, att den principiellt skulle vara mindre ändamålsenlig i samband med att landstingskommunerna nu i princip skall svara för samhällets totala hälso- och sjukvård, sedan de från staten år 1963 övertagit provinsialläkarväsendet och år 1967 väntas övertaga statens mentalsjukvård. De har själva i betydande utsträckning gått i för- fattning om regionssjukvårdens kostnadskrävande uppbyggnad. Även inom yrkesutbildningens område har landstingskommunerna vidtagit betydande anordningar. Landstingslagen ger i stort sett landstingen möjlighet att ge den landstingskommunala verksamheten den utformning, som är erforder- lig för de skilda landstingskommunala uppgifternas omhänderhavande. Det torde vidare ej ha anförts några omständigheter tydande på att den nuva- rande organisationen och arbetsformerna skulle vara olämpliga eller otjän— liga för ytterligare uppgifter. Det förtjänar understrykas, att landstings- lagen ger landstinget stor rörelsefrihet att besluta om sin samt den lands- tingskommunala styrelsens organisation och arbetsformer. Sålunda äger landstinget självt enligt gällande lag avgöra omfattningen av landstings- ledamöternas deltagande i och ansvar för den landstingskommunala verk- samhetens olika delar. Det sagda innebär emellertid inte, att såväl lands- tingets som den landstingskommunala styrelsens organisation och arbets— former samt bestämmelserna härom till alla delar är lämpligt utformade.

I vissa hänseenden kan kritik riktas mot ändamålsenligheten i både lagbe- stämmelser och praxis. I det hela, vilket torde framgå av lämnade redogörel- ser, synes flertalet brister ligga på det formella planet, vartill kommer kri- tik mot förvaltningsutskottets dominerande ställning och bristande infor- mation m.m.

Landstingets och förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer är —— såsom de kommit till uttryck i 1954 års landstingslag -— avhängiga av såväl tidigare lagstiftning och utvecklad praxis som av Vissa av de för motsvarande enheter gällande bestämmelserna i kommunallagen . En väg- ledande princip för vår kommunala lagstiftning har varit, vilket för lands— tingskommunernas del i viss mån torde framgå av den i detta betänkande lämnade historiken, att våra kommuner bör åtnjuta största möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med hänsyn till skiftande lokala behov. Landstingskommuner liksom andra kommuner fyller bäst sina många uppgifter som regionala samhällsorgan, om de åt- njuter frihet på det organisatoriska området. En alltför ingående reglering av deras förhållanden skulle kringskära deras självstyrelse. De minimimått av bestämmelser, som emellertid är erforderliga, bör enligt landstingsutred- ningens uppfattning i största möjliga utsträckning säkerställa den lands- tingskommunala självstyrelsen som sådan.

En viss likformighet i form och innehåll mellan de för landstingskommu- nerna och primärkommunerna gällande lagarna åstadkoms genom förra decenniets kommunallagstiftning. Här må erinras om att kommunallagskom- mittén i sitt betänkande IV med förslag till landstingslag m.m. (SOU 1952: 48) uttalade, att kommittén vid sin översyn av landstingslagen främst inriktade sig på att till landstingslagen överföra de nyheter av saklig eller formell art, som av kommittén tidigare föreslagits beträffande primärkom- munerna (betänkande III med förslag till kommunallag m.m. SOU 1952: 14). Även i sådana ämnen beträffande vilka förslaget till kommunallag ej innehöll några direkta nyheter, hade kommittén, enligt vad den själv framhöll, strävat efter att närma landstingslagen till kommunallagen, för såvitt inte rådande olikheter ansetts verkligt motiverade.

I proposition nr 119 till 1954 års riksdag med förslag till landstingslag m. m. framhöll föredragande departementschefen att några remissinstanser vid behandlingen av betänk-andet ifrågasatt om inte kommittén gått väl långt i sina strävanden att åstadkomma likformighet mellan kommunallagen och landstingslagen. Andra remissinstanser underströk emellertid vikten av att de grundläggande bestämmelserna för den landstingskommunala och primär- kommunala verksamheten, där så kunde ske, gavs samma innehåll. Departe- mentschefen påpekade i anslutning härtill, att han redan i proposition nr 210 till 1952 års riksdag med förslag till ny kommunallag m.m. givit ut- tryck åt den meningen, att en likformighet mellan de olika kommunalför-

fattningarna var värd att eftersträva. Någon erinran häremot restes inte vid riksdagens behandling år 1954 av förslaget till landstingslag.

Landstingsutredningen finner det för sin del angeläget att understryka betydelsen av den ståndpunkt, som intogs av kommunallagskommittén och statsmakterna i samband med tillkomsten av 1954 års landstingslag, att de grundläggande bestämmelserna för den landstingskommunala och primär- kommunala verksamheten principiellt ges samma innehåll. Den ytterligare likformighet som härutinnan åstadkommits synes av allt att döma ha inneburit formellla och praktiska fördelar för landstingen. Att för dessa införa helt ny organisation och arbetsformer, som skulle strida mot gäl- lande och vedertagna bestämmelser för de borgerliga kommunerna, är enligt utredningens uppfattning varken av behovet påkallat eller önskvärt. Härav följer, att landstingsutredningen anser att bestämmelserna för den sekundärkommunala representationens organisation och arbetsformer i princip bör nära sammanfalla med de för kommunal- och stadsfullmäktige gällande bestämmelserna. Men det bör också hållas i minnet, att det råder principiella skillnader mellan sekundärkommuner och primärkommuner. Bortsett från att landstingskommunerna av tradition och andra orsaker till största delen kommit att i sin verksamhet handha hälso- och sjukvårds- uppgifter, bör vid en jämförelse eller en bedömning av organisation och arbetsformer beaktas den betydelsefulla faktorn, att landstingskommunen i allmänhet har en geografisk utbredning, som saknar direkt motsvarighet på den primärkommunala sidan. Till detta kommer sådana självklara fak- torer som verksamhetsgrenarnas spridning inom området samt de kommu- nikationstekniska och demografiska faktorernas inverkan på landstings- kommunens förvaltning av sina uppgifter, särskilt hälso— och sjukvården. Det är därför, enligt utredningens mening, inte utan vidare givet att de primärkommunala reglerna till alla delar är lämpliga för effektivt arbetande landsting och förvaltningsutskott.

Skiljaktigheterna skall dock ej överdrivas och det torde inte kunna ute- slutas, att landstingskommunerna i stort sett skulle kunna fungera efter samma lagbestämmelser som primärkommunerna. De storstäder som står utanför landstingsgemenskapen fungerar både som primär- och sekundär- kommuner enligt primärkommunal ordning utan att deras »landstingsverk- sam-het» torde kunna sägas vara mindre ändamålsenligt ombesörjd än vad som är fallet i landstingskommunerna. Dessa båda primär- och sekundär- kommuner uppvisar emellertid i sin verksamhet en mer heterogen bild än landstingskommunerna. De ombesörjer betydande förvaltningar för under- visningsväsende, socialvård, bostadsförsörjning, planväsende, gator, ham— nar etc., vid vilkas sida hälso- och sjukvården ur förvaltningssynpunkt ej in— tager den särställning, som den erhållit inom landstingskommunerna. Denna särställning har manifesterats genom att det är i landstingslagen och inte i sjukvårdslagen som hälso- och sjukvårdsstyrelsens ställning som ledande

organ för verksamheten ifråga fastställts. Till vad nu framhållits kommer _ liksom vad ovan sagts om primärkommuner i allmänhet — att de s. k. landstingsfria städerna har kommunområden, som inte bjuder problem av samma slag som landstingsområdena. Det finns således enligt utredningens uppfattning väsentliga skillnader mellan sekundärkommuner och primär- kommuner även när dessa senare har funktioner som sekundärkommuner. Särskilt är detta förhållandet beträffande Stockholms stad. Det sagda gäller även de för kommunalförbund gällande bestämmelserna, i de fall dessa skiljer sig från kommunallagens regler. Härtill kommer att landstings- kommunen i stor utsträckning bygger sin representation och verkställande styrelse på en hundraårig tradition och utveckling, mot vilken inte någon allvarligare kritik har kunnat riktas.

På anförda, allmänna skäl bör därför en översyn av landstingslagen i de delar denna reglerar landstingets och förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer hållas inom ramen för den gällande lagstiftningen. Med hänsyn till önskvärdheten att likformighet mellan de olika kommunal- författningarna bör eftersträvas, ligger det enligt utredningens uppfattning närmast till hands att pröva om det är möjligt att fortsätta den väg, på vilken man slog in genom kommunallagskommitténs förslag till 1954 års landstingslag. Ett fortsatt närmande av landstingslagens bestämmelser till vad som gäller i primärkommunerna bör åstadkommas men med bibe- hållande och utveckling av landstingets frihet att självt i största möjliga utsträckning reglera sin ävensom förvaltningsutskottets samt andra lands- tingskommunala organs organisation och arbetsformer.

I direktiven har —— såsom ovan anförts — även anmärkts att riksdags- ordningen erbjuder alternativ till nuvarande, berörda bestämmelser i lands- tingslagen. Av den anledningen har i de jämförande avsnitten rörande lands- tingets organisation och arbetsformer i tillämpliga delar erinrats om när- mast jämförliga bestämmelser för riksdagens del. —— Vidsträcktare aspekter må här antydas. En jämförelse mellan de kommunala representationernas och riksdagens organisation och verksamhetsformer skulle i och för sig vara intressant, om t. ex. en prövning skulle göras av landets totala styrelse och förvaltning. Särskilt torde detta kunna vara fallet vid en bedömning av gränsdragningen mellan statens och de olika kommunernas uppgifter, om en ändamålsenligare samhällsplanering och vidgad samhällsverksamhet skulle eftersträvas. En bestämd och klarare gränsdragning än vad som nu finnes mellan statens och kommunernas uppgifter har i olika sammanhang efterlysts, inte minst från landstingskommunalt håll. I förevarande utred- ning, där landstingets och den landstingskommunala styrelsens organisation och arbetsformer skall övervägas, hör enligt direktiven inte gränsdragn'ings— frågorna hemma, men landstingsutredningen har velat erinra om desamma inför den utveckling, som förestår i fråga om kommun- och länsindelning samt om eventuella nya uppgifter för de olika kommuntyperna. Det är

snarare dessa frågor även-som kostnadsföndelningen mellan staten och lands- tingskommunerna, speciellt beträffande sjukvårdens finansiering, som har avgörande betydelse för om landstingskommunerna skall bli i stånd att handha ytterligare uppgifter inom exempelvis åldringsvården, yrkesutbild- ningen och regionala samhällsplaneringen. —— Utöver vad härovan anförts om det tveksamma att införa nya organisations- och verksamhetsformer inom den landstingskommunala sektorn torde den av utredningen gjorda jämförelsen mellan landstingslagen och riksdagsordningen utvisa, att riks- dagsordningen med tillhörande stadgar knappast bör elle-r kan ligga till grund för landstingets verksamhet. Denna slutsats stödes dessutom av att nu gällande riksdagsordning kommer att bli föremål för prövning i sam— band med statsmakternas behandling av författningsutredningens förslag till nytt statsskick ( SOU 1963:16 ).

I sina överväganden och förslag utgår landstingsutredningen i det föl- jande från de olika avsnitt, som behandlats i kapitlen om landstingets orga— nisation och arbetsformer samt om den landstingskommunala styrelsen m. in. Det är följaktligen företrädesvis landstingslagens tredje kapitel om landstingsmöte och fjärde kapitel om landstingskommunens förvaltnings- utskott och övriga nämnder, som kommer att behandlas. Övriga partier i landstingslagen berörs endast i den mån de påverkas av ställningstagan- dena i nu nämnda delar. Härtill kommer några redaktionella och formella ändringar, vilka redovisas i förslaget till ändringar i landstingslagen med tillhörande specialmotivering. Även 1962 års sjukvårdslag berörs av utred- ningens ställningstagande till sjukvårdsstyrelsens roll i den landstingskom- munala styrelsen. Vissa ändringar föreslås därför även i denna lag. Utred- ningen föreslår, att lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1966.

2. Landstingens organisation och arbetsformer

Landstingens storlek

En väsentlig faktor vid bedömningen av en ändamålsenlig organisation och lämpliga arbetsformer för landstinget är dess storlek. Utredningen har er- inrat därom i sin översikt över landstingens organisation och arbetsformer (se sid. 20). För anta-let landstingsmän finns i landstingslagen ingen maximigräns såsom för fullmäktige i kommunallagen (sextio) och kom— munallagen för Stockholm (ett hundra). I förhållande till uppgifterna bör det enligt utredningen ses som tveksamt, att landstingskommunen skall ha en representation, för vars storlek i princip inte finns någon gräns. Jäm- för exempelvis Stockholms läns landsting med dess 115 ledamöter på 500 000 invånare, Stockholms stads 100 stadsfullmäktige på 800 000 invå- nare eller Göteborgs stads 60 stadsfullmäktige på 400000 invånare. Inte mindre än fjorton landsting har 60 eller fler ledamöter. Antalet 60 leda-

möter förekommer i landstingskommun med 250 000 invånare, ett invånar- antal som i annat sammanhang (betänkandet om regionsjukvården, SOU 1958:26 ) angetts som ett minimimått för en ändamålsenlig sjukvårds- organisation under landstingskommunalt huvudmannaskap. Även om man tar i betraktande, att landstinget bör äga företrädare från olika delar av ett vidsträckt landstingsområde kan ledamotsantalet — speciellt i förhål- lande till uppgifterna jämförda med vad som exempelvis åvilar storstäderna — bli alltför stort.

Det kan ej anses ingå i utredningens direktiv att föreslå någon ändring av nu gällande bestämmelser beträffande antalet landstingsmän, men det synes utredningen önskvärt att bestämmelserna i fråga (10—12 55 LL) blir föremål för särskild prövning. Framför allt är det önskvärt att detta sker för de landsting, vilkas landstingsområden för närvarande undergår en sådan markant folkökning, att antalet landstingsmän automatiskt ök-ar represen- tationernas storlek så mycket, att de blir oformliga i förhållande till de landstingskommunala uppgifternas omfattning och innehåll. Spönsmålet bör, om inte förr, bli aktuellt vid den översyn av länsindelningen, som skall göras av särskilt tillkallad utredningsman och som kan få en avgörande betydelse för den landstingskommunala indelningen. Möjligen skulle en skala av samma typ som finnes för fullmäktige i primärkommunerna (5 % KL) kunna tjäna som förebild för landstingens del. Författningsutredning- ens förslag till nytt statsskick aktualiserar eljest landstingets ställning som valkorporation för valet till riksdagens första kammare.

Sammanträdesformer och sammanträdestider Av grundläggande betydelse för landstingets verksamhet är bestämmelserna om sammanträdesformer och sa'mmanträdestider (se sid. 21). Samman- trädesformerna, dvs. lagtima respektive urtima möte, har varit föremål för viss kritik på så sätt att det ifrågasatts, om inte landstinget bör sam— manträda oftare än vad som nu är fallet (se sid. 102 och 103). Bakom denna uppfattning torde bl. a. ligga åsikten att förtroendemännens ställ- ning därigenom skulle förstärkas samt bättre kontakt nås mellan lands— tinget och förvaltningsutskottet, den landstingskommunala styrelsen. Men även de alltmer omfattande landstingskommunala arbetsuppgifterna anses motivera fler landstingsmöten. Flertalet förvaltningsutskott anser dock, att det inte finns några skäl att ändra på nuvarande bestämmelse, att landstinget normalt skall sammanträda en gång årligen till lagtima möte första måndagen i oktober månad (19 & LL) .

Landstinget har med denna bestämmelse en bunden sammanträdestid och sammanträdesform, från vilken undantag är medgivet i form av ur- tima möte. Sådant möte kan blott avse vissa bestämda ärenden och kan inte påkallas av landstinget eller förvaltningsutskottet förrän tidigast två

månader efter det lagtima möte avslutats (21 5 1 mom. LL). Landstingets sammankallande till urtima möte är förenat med vissa formaliteter, av vilka särskilt märkes, att kallelse skall utfärdas av länsstyrelsen (21 5 2 mom. LL). Förenklade former för inkallande av urtima möte och större frihet för detsamma ifråga om kompetens har efterlysts.

Praxis utvisar, att blott ett par landsting kan sägas ha satt urtima möten i system. I övrigt förekommer dylika möten sporadiskt och har dessutom efter 1955 års ingång inte alls förekommit hos en tredjedel av lands- tingen. Som regel torde de urtima mötena föranledas av större special- frågor såsom utbyggnadsplaner inom sjukvården och liknande. Oaktat den betydande expansion som skett särskilt inom sjukvården har dock det övervägande antalet landsting tydligen ansett sig kunna besluta i dessa frågor med enbart ett lagtima möte om året och med urtima möte endast i undantagsfall.

Det finns enligt utredningens uppfattning anledning att överväga om det är förenligt med såväl det allmännas intresse som de enskilda lands- tingsmännens att landstinget exempelvis skall avgöra så viktiga frågor som landstingskommunens sjukvårdsärenden vid ett till några få dagar under en och samma vecka begränsat sammanträde. Med hänsyn till önskvärdhe— ten av ett ökat inflytande på och intresse för frågorna från de enskilda lands- tingsledamöternas sida ävensom till de landstingskommunala uppgifternas tillväxt i antal och omfattning kan det i längden komma att visa sig mindre tillfredsställande, att landstinget blott sammanträder en gång årligen. Utred- ningen ifrågasätter om det finns anledning behålla det nuvarande samman— trädessys—temet, som arbetsmä-ssigt i stor utsträckning binder landstinget till allenast ett sammanträde och eljest inte erbjuder tillräckligt smidiga former för landstingets eget avgörande om ytterligare sammanträden.

De för fullmäktige i primärkommun gällande bestämmelserna (13 % KL) skulle möjligen erbjuda landstinget större frihet att Välja sammanträdes- tider än för detsamma nu gällande bestämmelser. Kommunallagen förut- sätter dock, att fullmäktige skall sammanträda mer än en gång årligen. En anpassning av reglerna för fullmäktige att gälla även för landstinget skulle ge detta möjlighet att lämpa sina sammanträden i förhållande till de expanderande landstingskommunala arbetsuppgifterna. Samtidigt skulle möjligheterna förstärkas för landstingets ledamöter att öva inflytande på angelägenheterna och överhuvud vinna ökad insikt i landstingskommunens förvaltning.

Emellertid måste i sammanhanget hållas i minnet, att landstinget — oavsett att landstingskommunens uppgifter f. n. främst består i sjukvårdens ombesörjande —— med hänsyn till landstingsområdets geografiska utbred- ning och därmed sammanhängande lokala spridning av verksamhetsgre- narna inte kan sammanträda och arbeta på samma sätt som en primärkom— munal fullmäktigförsamling. Det torde knappast vara praktiskt genomför-

bart elller ändamålsenligt att för landstingets del helt kopiera de för fullmäk- tigesammanträd-ena gällande bestämmelserna. Arbetsmässigt kan det enligt utredningens uppfattning vara till fördel att koncentrera landstingsarbetet till en eller flera perioder i stället för att införa den primärkommunala ord- ningen med sammanträden om några timmar å enstaka, särskilt utsatta dagar.

För utredningen framstår det som väsentligast, att landstinget kan sam- manträda efter behov och så smidigt och verksamt som möjligt fullgöra sina åligganden med hänsynstagande till vad som ur offentlighetssynpunkt måste iakttagas. Enligt utredningens uppfattning bör det få ankomma på landstinget att självt i princip besluta, enligt vilken ordning det skall sam- manträda. Utgifts— och inkomststatens samt utdebiteringssatsens faststäl- lande kräver dock — liksom är fallet beträffande primärkommunens full— mäktige —— att ett sammanträde härför fixeras i lagen till oktober månad. Landstinget bör sålunda alltfort i lag föreskrivas hålla minst ett möte, vid vilket representationen skall fast-ställa landstingskommunens utgifts- och inkomststat samt grunden för utdebitering av landstingsskatt. I anslutning till detta förslag om grundläggande frihet för landstinget att självt besluta om sina sammanträden vill utredningen, om än med tvekan, föreslå, att de nuvarande beteckningarna lagtima och urtima möte utgår och gene— rellt sett ersättes med den i landstingslagen eljest använda beteckningen landstingsmöte. Uttrycket urtima leder, som kommunallagskommittén på- pekade i sitt förslag till landstingslag, tanken på en sammankomst av mycket extraordinär och osedvanlig natur. Uttrycket skulle inte rimma med ett vidgat bruk att hålla fler landstingsmöten än ett om året.

För landstingsledamöter som även är riksdagsmän kan det bli till förfång om landstingsmöte till tiden skulle sammanfalla med riksdagens samman- träden. Landstinget får genom sin rätt att besluta om sina sammanträdes- dagar möjlighet att ta den hänsyn till riksdagsarbetet, som kan bedömas nöd- vändig. Möjlighet finns för övrigt att utnyttja suppleanter, vilket författ- ningsutredningen även föreslagit för riksdagsmän. Av betydelse är eljest, att det för många landstingsmän torde vara önskvärt, att oktobermötet fixeras att börja viss dag i månaden. Lämpligen bör denna dag fastställas i lands- tingets arbetsordning. Hinder bör inte föreligga att även tidpunkterna för andra landstingsmöten fastställes i arbetsordningen, något som kan vara praktiskt lämpligt, om ett landsting normalt vill sammanträda mer än en gång om året.

1 och med att landstinget skall ha samma principiella frihet att besluta om sina sammanträden som fullmäktige bortfaller givetvis den nuvarande bestämmelsen, att urtima möte inte kan sammankallas av landstinget eller förvaltningsutskottet förrän minst två månader efter det lagtima möte av- slutats. Förutom landstinget och förvaltningsutskottet bör också flertalet av landstingsledamöterna eller ordföranden i landstinget —— i likhet med

ordföranden i fullmäktige — ha rätt att påfordra landstingsmöte. Flertalet ledamöter bör följaktligen kunna begära landstingsmötes sammankallande och ordföranden, då han finner det nödvändigt. Det finns inte något sakligt skäl, att landstingsledamöterna eller ordföranden i landstingskommunens representation inte skall int-a samma ställning som fullmäktige eller full- mäktiges ordförande i primärkommunen eller i den dubbla primär- och s—ekundärkommunen. Landstingskommunens vidgade uppgifter och bety- delse talar dessutom för att landstingets ledamöter och ordförande beredes ökat inflytande på representationens sammanträden. I detta hänseende finns ingen anledning till åtskillnad mellan landstingslagen och kom-munallagen. Någon ändring bör inte ske i Kungl. Maj:ts rätt att omedelbart eller på fram- ställning av länsstyrelsen förordna om landstingsmöte.

Någon tidsgräns för landstingsmötets varaktighet finns inte och det finns enligt utredningens uppfattning ingen anledning att införa några lagregler härom. Även i detta avseende bör landstinget ha full frihet att bestämma.

Sammanträdesort

Länets residensstad är i princip sammanträdesort för landstinget, om detta ej bestämmer annan ort (19 å LL, se sid. 25). Det senare är t. ex. fallet, då residensstaden ej ligger inom landstingsområdet. Inom primärkommunerna gäller den principen, att fullmäktige bestämmer sammanträdesstället.

Säkerligen är det för landstingskommunen praktiskt fördelaktigt att ha en bestämd sammanträdesort, men det kan ifrågasättas om det finns något sakligt skäl att i landstingslagen ha kvar länets residensstad som principiell sammanträdesort. Om det vid en framtida länsrevision tillkommer andra residensstäder i stället för de nuvarande, i vilka ett stort antal landstings- kommuner under senare år uppfört särskilda förvaltningsbyggnader för sina kanslier, kan bestämmelsen ur praktisk synvinkel komma att te sig onödig. Landstinget bör vidare ha möjlighet att sammanträda å annan ort än den gängse. Utredningen anser därför, att landstinget enligt landstings- lagen skall ha frihet att självt bestämma sammanträdesorten. I sak inne— bär inte detta förslag någon nyhet i förhållande till nu gällande bestäm- melser.

Självfallet bör landstinget normalt sammanträda inom landstingsom- rådet, men det bör å andra sidan stå landstinget fritt att sammanträda på plats utanför landstingsområdet, där det av speciella skäl kan vara nöd- vändigt och ändamålsenligt. Utredningen anser att det kan vara lämp- ligt att en viss sammanträdesort bestämmes och angives i arbetsordningen för landstinget. Om landstinget av särskilda skäl inte lämpligen bör sam- manträda på den plats som landstinget bestämt eller inte skulle kunna besluta om sammanträdesorten bör landstingets ordförande respektive vice

ordförande eller vid förhinder för dessa förvaltningsutskottet kunna be- stämma sammanträdesplatsen.

Länsstyrelsens rätt att i extraordinära fall, dvs. vid farsot, naturkata- strof, krig eller krigsfara bestämma sammanträdesorten bör kvarstå oför- ändrad.

Knngörelse av sammanträde Om landstinget skall bestämma tiden för landstingsmöte måste kungörelse av sammanträde ske (se sid. 26). Kungörandet av de kommunala organens sammanträden och tillkännagivandet i en eller annan form av de därvid fattade besluten avser att förläna verksamheten i kommunerna den offent- lighet, som utgör en av grundprinciperna i den kommunala självstyrelsen. Bestämmelserna om kungörelseförfarandet för fullmäktiges del är så ut— formade, att de tjänar detta syfte (14 & KL). Denna allmänna offentlig- hetsprincip, som är godtagen för primärkommunerna, bör gälla i samma grad landstings-kommunerna, vars medlemmar nu blott vid urtima möte erhåller kungörelse härom genom annonsering i en eller flera av länets mest spridda tidningar (21 5 2 mom. LL).

Skall landstinget ha frihet att bestämma sammanträdestider och sam- manträdesort torde det för fullmäktige gällande kungörelseförfarandet böra göras tillämpligt på landstinget. Vad gäller kungörelse genom annon- sering, är det rimligt, att denna sker i tidningar, som genom spridning inom olika grupper av landstingskommunens medlemmar bringar tillkännagivan- det till de flestas kännedom. Liksom fullmäktige bör landstinget få be- stämma om och i vilken omfattning tillkännagivande i tidning även skall innehålla uppgift om ärendena vid landstingsmöte.

Tillkännagivandet av sammanträde genom anslag på landstingskommu— nens anslagstavla (34 & LL) synes likväl vara mindre erforderligt för landstingens del än för fullmäktiges. Visserligen kan det med fog göras gäl— lande, såsom skett i fråga om primärkommunerna, att det även för lands- tingskommunen skulle vara av betydelse, att kommunen med anslagstavlan fick ett publikationsmedel, över vilket den själv förfogade och som stän— digt stod till buds. Med tanke på landstingskommunernas geografiska om- fattning och uppgifter skulle kungörelse på dess anslagstavla, nu endast använd för tillkännagivandet av justeringar av landstingets och de lands— tingskommunala styrelsernas och nämndernas protokoll, få ringa effekt ur den publicitetssynpunkt, som skall tillgodoses i samband med kallelse till sammanträde. Skall kungörelse om landstingsmöte ske genom anslag kan det ur publicitetssynpunkt vara önskvärt, att anslagstavlor uppsättes på fler platser inom landstingskommunen än där exempelvis landstings- kommunens kansli är beläget och där landstingskommunens anslagstavla nu regelmässigt torde vara uppsatt. Med beaktande av de synpunkter på

anslagstavla, som på sin tid anfördes av kommunallagskommittén, bjuder konsekvensen att kungörelseförfarandet inom landstingskommunen även omfattar anslag på dess anslagstavla.

Personlig kallelse till envar landstingsman blir nödvändig för varje möte, vilket nu är fallet vid kallelse till urtima möte. Det kan med andra ord inte vara tillräckligt att sammanträdesort och sammanträdestid angives i en arbetsordning.

Landstingskommunernas geografiska utbredning och alltjämt på många håll mindre goda kommunikationsmöjligheter motiverar en längre kungö- relsetid för landstingets del än för fullmäktiges del. Den tid om minst fjorton dagar, som nu gäller för kallande till urtima möte, torde behövas för kungörelse genom både annonsering och personlig kallelse. Kor-tare kallelsetid torde dessutom inte vara att rekommendera vid ett bibehållande av suppleantsystemet. I brådskande fall bör dock kallelsetiden kunna få förkortas till en vecka.

Med hänsyn till samarbetet mellan länsstyrelse och landsting samt till landshövdingens eller dennes ställföreträdares rätt att deltaga i landstings— möte bör länsstyrelsen alltid underrättas om landstingsmöte.

Kungörelse om landstingsmöte bör liksom inom andra kommuner ut- färdas av representationens ordförande.

Vad landstingsutredningen föreslagit om landstingets sammanträden leder i första hand till ändringar av 19 och 21 55 LL såsom närmare fram— går av förslaget till ändring i landstingslagen.

Deltagandet i sammanträde

I frågan om deltagandet i landstingssammanträde (se sid. 28) bör först något sägas om suppleantsystemet. Frågan om införandet av suppleanter för fullmäktige diskuterades ingående av kommunallagskommittén, som bl. a. framhöll, att suppleantsystemets användning i landstinget inte syntes kunna tagas till intäkt för införande av fullmäktigesuppleanter. Skälen till den skiljaktiga ordningen var att hänföra till landstingsområdenas storlek, vikten av att landstinget var fulltaligt under den korta tid, då det var för- samlat till arbete, och andra faktorer, som saknade motsvarighet i primär- kommunerna. '

Den anpassning som här i övrigt bedömts böra kunna ske till vissa pri- märkommunala regler utesluter ingalunda ett bibehållande av suppleanter för landstingsmän. Suppleantsystemet bör bl. a. kunna ses som en tillgång vid landstingets rekrytering av nya ledamöter. Angående suppleants tjänst- göring gäller för närvarande, att länsstyrelsen i förekommande fall in- kallar suppleant till tjänstgöring vid landstingsmöte (22 & LL). Inkallan- det av suppleant bör enligt utredningens mening anförtros landstingets ord-

förande, eller, vid hinder för honom, vice ordförande. Länsstyrelsen bör dock underrättas om inkallandet av suppleant.

Angående utomståendes närvarorätt (29 & LL) bör rätten för lands- hövding eller dennes ställföreträdare att deltaga i landstingets överlägg— ningar ses mot den bakgrund av traditionellt samarbete, som alltsedan landstingets tillkomst präglat förhållandet mellan länsstyrelse och läns- representationen. Den ökade vikten av att olika länsorgan intensifierar sam- arbetet för att åstadkomma en bättre samhällsplanering gör, att bestämmel— sens Vbetydelse, enligt utredningens uppfattning, inte bör underskattas utan ses som en värdefull tillgång i kontakten mellan de båda förnämsta läns- organen.

Utöver landshövdingens närvarorätt i landstinget föreligger en annan vä- sentlig skillnad med avseende på utomståendes närvarorätt i landstinget och i fullmäktige. I den primärkommunala representationen äger ord- förande eller vice ordförande i annan nämnd eller beredning än kommu- nens styrelse rätt att deltaga och yttra sig vid behandling av ärende, som beretts av nämnden eller beredningen (17 & KL). Inom landstinget är denna rätt begränsad till presidiet i landstingskommunens hälso- och sjukvårds- styrelse. Motivet för att inte efterbilda den primärkommunala regeln helt var för kommunallagskommittén den, att landstingets kortvariga möten av praktiska skäl inte kunde tillåtas stå öppna för utomstående i samma ut- sträckning som fullmäktigesammanträdena. Landstingsutredningen vill för sin del ifrågasätta om motivet för den i landstinget inskränkta närvaro- och yttranderätten till alla delar alltjämt är bärande. Det skall inte för- nekas, att det skulle kunna bli praktiskt besvärande för landstinget om ordförandena i det stora antalet landstingskommunala nämnder och bered- ningar skulle äga yttra sig i sina frågor under landstingsmöte. De prak— tiska svårigheterna bör dock inte överdrivas, i synnerhet inte om den principen skall gälla, att landstingets ledamöter skall kunna få ökad infor— mation och möjlighet att tränga in i ärendena. Detta kan uppenbarligen främjas, om den ansvariga ledningen för en landstingskommunal verksam— het har möjlighet att yttra sig i ärenden rörande förevarande verksamhet. Att denna rätt, efter vad som är känt, kan tillämpas vid fullmäktiges till några timmar på enstaka dagar förlagda sammanträden utan praktiska olägenheter gör, att landstingsutredningen för sin del håller före att ord- föran-dena i landstingskommunens olika nämnder och beredningar skulle utan något förfång för landstinget kunna tillerkännas närvaro- och yttran- derätt i sina frågor vid landstingsmöte. Utredningen anser det emellertid bör kunna anförtros åt landstinget att besluta röran-de omfattningen av denna närvarorätt. Någon i lagen stadgad ovillkorlig rätt föreslås således inte. Det bör understrykas, att yttranderätten endast gäller av vederbörande nämnd beredda ärendens vidare behandling i landstinget.

En annan och i det hela mer väsentlig synpunkt på denna närvarorätt

kan läggas, nämligen den att landstinget nu i stor utsträckning tillsätter nämnder för verksamhetsgrenar, som inte är mindre viktiga än Sjukvården; det må här erinras om yrkesutbildning och näringspolitiska planerings- frågor m. 111. Det bör enligt landstingsutredningens uppfattning ligga i linje med utvecklingen att närvaro- och yttranderätten vid landstingsmöte för- stärkes. Det sagda äger även betydelse i det fall landsting kommer att an- lita heltidstjänstgörande förtroendemän på poster som ordförande i andra nämnder än förvaltningsutskottet samt hälso- och sjukvårdsstyrelsen utan att vederbörande är landstingsman, exempelvis i en central byggnadskom- mitté eller liknande.

Det bör också kunna ifrågasättas om inte rätten för fullmäktige att efter särskilt beslut medgiva, att annan i kommunens tjänst anställd befattnings- havare än den som innehar den ledande ställningen får tillhandagå full- mäktige med erforderliga upplysningar, jämväl är önskvärd för lands- tingets del. Avgörandet för dylik rätt att deltaga ligger helt i representa- tionens händer och är avsett att av denna utnyttjas särskilt då man önskar erhålla uppgifter av teknisk, kamera] eller annan speciell natur som svår- ligen kan lämnas av annan än fackman. Här bör erinras om att 1962 års sjukvårdslag medger landstingskommun att ställa en sjukvårdsdirektör i spetsen för sjukvårdens förvaltning under sjukvårdsstyrelsen (14 & SjL). Möjligheter att höra sådan tjänsteman inför landstinget torde böra fin- nas utan att tillgripa sådan utväg som att ajoumera sammanträdet och låta vederbörande lämna upplysningar inför en enskild sammankomst av lands- tingsledamöter.

Landstingsutredningen föreslår följaktligen en sådan utformning av 29 & LL, att denna bestämmelse i berörda delar får i princip samma utformning som 17 5 KL.

Ärendenas anhängiggörande Vad angår ärendenas anhängiggörande vid landstingsmöte (se sid. 32) upp- kommer först fråga om förslagsrättens omfattning (20 5 1 mom. LL). Nå- gon anledning att ändra på densamma synes inte vara för handen även om i sammanhanget en viss skillnad föreligger mellan landstingslagen och kom- munallagen. Fullmäktige skall sålunda meddela beslut i ärenden, som hän- skjutits till dem av högre myndighet, varmed torde avses Kungl. Maj:t, cen— tralt ämbetsverk och länsstyrelse (18 & KL). Vid lagtima landstingsmöte kan förutom Kungl. Maj :t av statliga myndigheter endast länsstyrelse väcka förslag. För att centralt ämbetsverk formellt skall kunna underställa lands- tinget ett förslag torde verket följaktligen behöva överlämna förslaget till Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen för vidarebefordran till landstinget. Någon praktisk olägenhet härav torde emellertid inte finnas, i synnerhet inte som

de statliga myndigheterna i förekommande fall brukar vända sig till för- valtningsutskotten.

Ett spörsmål för sig är de förslag från främst enskilda organisationer och andra som insändes till länsstyrelsen för vidarebefordran till landstinget. Av den redogörelse som lämnats över praxis torde framgå hur olika sådana förslag behandlas. Landstingsutredningen vill för sin del understryka de- partementschefens uttalande i 1954 års proposition med förslag till lands- tingslag m.m. (sid. 84), att om länsstyrelsen överlämnar inkommen fram- ställning till landstinget bör det klart framgå, att den har karaktär av läns- styrelsens förslag. Vill inte länsstyrelsen vidarebefordra framställningen som sitt förslag bör det, med meddelande härom, överlämnas till förvaltnings- utskottet, på vilket det får ankomma att i vanlig ordning pröva om det skall föreläggas landstinget. Länsstyrelsens yttranden och förslag bör enligt landstingsutredningen alltid delgivas landstinget genom att intagas i lands- tingets handlingar så att de enskilda ledamöterna blir underkunniga om länsstyrelsens inställning till de ärenden som inkommit till landstinget från länsstyrelsen. Då det förekommer, att länsstyrelse till förvaltningsutskottets prövning överlämnar framställning utan tillstyrkan eller särskilt yttrande, bör enligt utredningens åsikt utskottet vid avslag på framställningen alltid redovisa detta till landstinget, exempelvis i utskottets verksamhetsberät— telse. Även om det numer är mindre vanligt än förr att länsstyrelsen själv väcker egna förslag eller vidarebefordrar med tillstyrkan andras framställ- ningar till landstinget, finner landstingsutredningen det vara önskvärt att denna förslagsrätt bi-behålles.

Om landstinget skall vara betjänt av att kunna ha fler möten än ett om året, ligger det i sakens natur att rätten att väcka förslag vid andra lands— tingsmöten än det i oktober månad får samma omfattning som vid oktober— mötet. Landstingsutredningen föreslår således, att det inte göres någon prin- cipiell skillnad i fråga om ärendena—s anhängiggörande vid de olika landls- tingsmötena.

I samband med tillkomsten av 1954 års lag var den 15 augusti som sista förslagsdag föremål för diskussion, sedan det i en motion begärts att tidi- gare dag skulle föreskrivas. Även i samband med denna utredning har den 15 augusti i betraktande av det landstingskommunala budgetarbetets om- fattning m.m. ansetts vara i senaste laget.

Om någon åtskillnad inte skall göras beträffande sätten att anhängiggöra ärende hos landstinget kan ifrågasättas nödvändigheten och värdet av de tidsgränser, som nu finns för förslags väckande. Avgörande för förslagets behandling vid landstingsmöte måste i princip vara att det angivits i kun- görelsen om mötet. I det fall landsting kommer att sammanträda endast till möte i oktober månad synes det dock vara lämpligt att förslag till detta möfte av länsstyrelse och förvaltningsutskott samrt landstingsman fortfarande av- lämnas senast den 15 augusti. Förvaltningsutskottets nuvarande möjlighet

att även därefter, dock senast fjorton dagar före mötet-s början, väcka för- slag, bör givetvis inte rubbas. Visserligen har, som nyss nämnts, den 15 augusti ansetts vara i senaste laget för ärendes anhängiggörande, men ut- redningen finner att detta datum kan godtagas, särskilt som landstinget en- ligt utredningens förslag kan förlägga sitt möte till senare dag i oktober månad än vad som nu gäller.

Förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet till landstinget, an- tingen detta skall sammanträda till möte i oktober månad eller eljest, bör ingivas till förvaltningsutskottet å dag som utskottet bestämmer, om inte landstinget annorlunda föreskriver. Det bör i sista hand tillkomma lands- tinget a't-t fatta beslut härom. Tiden för statförslagens ingivande bör dock bestämmas av utskottet (60 & LL). Särskilda lagbestämmelser torde inte er- fordras för tidpunkt, då förslag till annat möte än i oktober sk*all ingivas av länsstyrelsen och förvaltningsutskottet samt landstingsledamot. För att förslag i motion skall kunna behandlas vid sådant möte erfordras, att ären- det i fråga angivits i kungörelsen om mötet och beretts enligt 30 % LL.

Utredningens förslag om sättet för ärendenas anhängiggörande har inta- gits i 21 & lagförslaget.

Ärendenas mångfaldigande Av stor vikt för landstingets ledamöter är bestämmelsen, att de ärenden som skall förekomma vid lagtima möte skall tryckas och, såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas till ledamöterna i lands- tinget (20 5 2 mom. LL). Motsvarande bestämmelse finns inte beträffande förslagen till urtima möte-(se sid. 39).

Landsting-strycket är inte enhetligt utformat och tiderna för dess utsän- dande vanierar. I allmän-het synes förvaltningsutskotten i väsentliga delar kunna utsända landstingets handlingar mellan en månad och fjorton dagar före det lagtima mötets början. Det måste givetvis te sig önskvärt, att tingets ledamöter erhåller landstingets handlingar i så god tid som möjligt så att de hinner sätta sig in i ärendena. I syfte att underlätta detta har flera för- valtningsutskott strävat efter att successivt utsända handlingarna, något som utrednringen för sin del finner böra ske i ökad omfattning. Vad nu sagts kan vara förenat med vissa svårigheter, men de torde kunna bemästras. Större resurser åt landstingskommunens kansli kan dock komma att bli erforderliga.

Det finns inte för närvarande någon lagbestämmelse, att ärendena till urtima möte skall mångfaldigas och tryckas. I praxis torde emellertid i regel så ske. Utredningen är av den uppfattningen att samma bestämmelser om mångfaldigande av ärendena bör gälla vid varje landstingsmöte.

I kritiken mot förvaltningsutskotten ingår bland annat krav på bättre information till landstingsmännen. Därvid har landstingshandlingarnas ut—

formning, vid sidan av tiden för deras utsändande, en given betydelse. Utred- ningen återkommer till detta i samband med informationsfrågornas be- handling i följande avsnitt om den landstingskommunala styrelsen (se sid. 154).

Ärendenas beredning

Förutom frågan rörande ett eller flera landstingsmöten har spörsmålet om annan form för ärendenas beredning (se sid. 39) varit föremål för visst intresse, vilket också framgår av utredningsdirektiven och av utredningens sammanställning i kapitel IV.

Kritiken mot beredningsförfarandet i landstinget har framförallt in- riktats på det förhållandet att alltför kort tid under det till några få dagar begränsade landstingsmötet står till beredningsutskottens förfogande och att beredningsförfarandet lätt sjunker ner till en formalitet.

För landstinget gäller dubbelt beredningstvång, i det att de ärenden, som skall avgöras, dessförinnan skall vara beredda av dels den nämnd, dit ären— det efter sin beskaffenhet hör, eller av den eller de personer, som särskilt utsetts att mellan landstingets möten bereda ärendet, dels särskilt bered- ningsutskott under landstingets möte (30 & LL). Förvaltningsutskottet skall alltid ges tillfälle att yttra sig över ärende, som ej beretts av utskottet. Det dubbla beredningstvånget i landstinget saknar motsvarighet på den primär- kommunala sidan. Fullmäktige är emellertid oförhindrade att inom sig till— sätta särskilda beredningsutskott, Vilka dock ej är självständiga berednings- organ ovanför kommunens styrelse. Landstingsutredningen vill här erinra om att landstingskommunerna under de gångna åren i inte ringa utsträck- ning — även om brister kan kvarstå eller accentueras i samband med den pågående utvecklingen inom det administrativa området — fått allt bättre organiserade och arbetande förvaltningsorgan. Detta gäller särskilt förvalt- ningsutskotten, som främst betjänas av landstingskommunernas kanslier. Ärendena till landstinget torde följaktligen regelmässigt kunna förutsättas få en grundlig och uttömmande beredning, innan de företagas till avgö— rande. Vidare torde det vara så, att ett mycket stort antal ärenden vid lagtima möte är från år till år återkommande ärenden av rutinmässig ka- raktär. Det är därför förståeligt, om beredningsförfarandet under lands- tingsmöte på sina håll kan ha blivit en formalitet som befunnits utan sak- ligt värde. Bakgrunden till det dubbla beredningstvånget är eljest den, att landstingsledamöterna därigenom enligt kommunallagskommittén skall få tillfälle att mera ingående än vad som är möjligt under själva landstings- sammanträdet tränga in i föreliggande frågor. Betydelsen härav framhölls, eftersom landstingsledamöterna inte på samma sätt som fullmäktige kan följa förvaltningen mellan representationernas sammanträden.

I den mån landstinget sammanträdde oftare och beredningen av veder- börande nämnder och motsvarande vore fullt uttömmande och tillfreds- ställande, skulle motivet för det dubbla beredningstvånget väsentligen min-ska. Skulle landstinget sålunda sammanträda ofta och regelbundet samt landstingets ledamöter kontinuerligen tillställas förvaltningsutskottets pro- tokoll, vilket nu är fallet i nästan alla landstingskommuner, skulle ledamö- terna få möjlighet att hålla sig fullt informerade om alla de ärenden, som blir föremål för den landstingskommunala styrelsens behandling och be- slut. Med hänsyn till landstingets organisation, arbetsformer och uppgifter är landstingsutredningen emellertid av den uppfattningen, att det dubbla beredningstvånget, som infördes genom 1954 års lagstiftning, bör bibe- hållas.

Det har i kritiken mot beredningsförfarandet framkastats, att bered- ningsutskotten, som utredningen i det följande vill kalla för landstings- utskott för att skilja dem från andra beredningar inom den landstingskom- munala verksamheten, skulle kunna tillsättas viss tid före landstingsmötet. Landstingsutskotten skulle genom en dylik anordning kunna arbeta paral- lellt med förvaltningsutskottet och övriga nämnder. Därigenom skulle lands- tingsledamöterna få möjlighet till ökat inflytande och bättre insyn i lands- tingskommunens angelägenheter.

Om landstinget sammanträder oftare kan »— som nyss antytts — behovet av kontinuerligt arbetande land'stingsutskott syna-s mindre motiverat än om landstinget blott sammanträder en gång om året. Anses mer tid nöd- vändig för landstingsutskottens arbete och ledamöternas information kan landstinget enligt gällande bestämmelser låta utskotten få erforderlig tid till sitt förfogande genom att efter det konstituerande sammanträdet med val av utskotten samt remiss av ärendena till dessa besluta, att näs-ta sam- manträde under mötet skall äga rum efter det antal dagar som i varje fall är erforderligt för utskottsarbetet. Kommer å andra sidan landstinget att sammanträda ofta och då endast en eller två dagar torde inte någon längre tid finnas tillgänglig för beredningsarbetet.

Med utgångspunkt från principen att landstinget skall ha största möj- liga frihet att bestämma om sina arbetsformer har utredningen i fråga om beredningsförfarandet stannat för att låta även detta ske under de former, som landstinget finner lämpliga och ändamålsenliga. Den nu gäl- lande bestämmelsen, att ärende ej må företagas till avgörande, innan det under landstingets möte blivit berett av särskilt utskott kan lämpligen ersättas med bestämmelsen, att ärende ej må företagas till avgörande, innan det blivit berett av särskilt utskott, som landstinget utsett bland sina leda— möter. Orden »under landstingets möte» skulle sålunda utgå. Härigenom ges landstinget möjlighet att besluta om och när landstingsutskotten skall träda i verksamhet. De skall sålunda kunna utses för en löpande tidsperiod som av landstinget bestämmes. Då utskottsmedlemmarna måste vara ut-

sedda bland landstingets ledamöter kan mandatperioden i landstingsutskott inte vara längre än högst fyra år. Efter landstingsval kan vakanser komma att uppstå i utskotten, om dessa utses för längre tid än för varje möte. Olägenheten härav bör emellertid kunna uppvägas av fördelarna att i övrigt ha permanenta beredningsutskott. Val av nya utskott måste under alla för— hållanden ske efter ett landstingsval.

Landstingslagen innehåller inte några bestämmelser om landstingsut- skottens organisation och arbetssätt. Det framgår också av redogörelsen för praxis, att formerna och arbetssätten starkt skiftar (se sid. 41). Även om uniformitet inte är nödvändig eller önskvärd samt de lokala behoven och önskemålen om smidighet i förfarandet skall tillgodoses, bör landstingen enligt utredningens uppfattning i ökad omfattning försöka länka in bered- ningsförfarandet i fastare former än nu och i bättre överensstämmelse med gällande rätt och utvecklingen inom den landstingskommunala verksam- heten. Ehuru det inte föreligger skyldighet för landstingen att ha arbets- ordningar för sina sammanträden synes det utredningen otillfredsställande, att man på sina håll arbetar efter arbetsordningar, som är anpassade till 1924 års landstingslag, eller helt saknar arbetsordningar.

Vad angår de olika typerna av landstingsutskott bör landstinget enligt utredningens mening reglera i sin arbetsordning, vilka utskott som skall tillsättas.

Väsentligt för de motiv som ligger till grund för beredningsförfarandet under landstingsmöte är att i princip alla landstingets ledamöter aktivtenga- geras i beredningsarbetet. Övervägande antalet landsting har också satt in sina ledamöter i beredningsarbetet eller i varje fall genom suppleantsystem försökt tillgodose önskemålet att så många som möjligt skall deltaga i det- samma. Även om några landsting med nu gällande bestämmelser har ett mycket stort antal landstingsmän anser landstingsutredningen det böra ligga i linje med landstingets och de enskilda ledamöternas intresse att samtliga med vissa nedan angivna undantag — sysselsätts i utskotts- arbetet. För att undvika alltför stora landstingsutskott bör med fördel kunna övervägas att uppdela ärendena på fler utskott så att varje landstingsman ges möjlighet att bli ledamot av något landstingsutskott.

Emellertid kan det ifrågasättas om inte inskränkning bör göras i vissa ledamöters deltagande i landstingsutskottens arbete. Många landsting har den regeln, att landstingets ordförande och vice ordförande inte skall del- taga i uttskottsarbetet. I Malmöhus läns landstings arbetsordning har dess- utom införts den regeln, att ledamot av förvaltningsutskottet inte bör vara ordförande i landstingsutskott.

Om det beaktas, att förvaltningsutskottet är, som det har uttryckts, >>landsting>skommunens regering», kan — oavsett om jämförelse här skulle kunna göras ,med riksdagsordningen eller inte — anföras lämplighetsskäl mot att förvaltningsutskottets ledamöter deltager i landstingsutskottens

arbete. Härigenom skulle landstingsutskottens självständighet bättre mar- keras och mindre risk måhända uppstå för ett enbart formellt berednings- förfaran-de. Den kontakt 'som kan behövas mellan förvaltningsutskottet och landstingsutskotten bör ske genom rätt för landstingsutskotten att för upp- lysningars erhållande kalla ledamot av förvaltningsutskottet till samman- träde. Med tanke på det dubbla beredningsförfarandet framstår det nämligen för landstingsutredningen som tveksamt om ledamöterna i förvaltnings- utskottet =med dess 'i kommunala sammanhang i viss mån unika samt mycket självständiga och starka ställning bör deltaga i beredningen av frågor, vilka förvaltningsutskottet berett. I de mindre landstingen med relativt stora utskott kan emellertid ett hinder härför te sig opraktiskt. Vid-are synes det utredningen olämpligt, att ordföranden och vice ordföranden i lands— tinget deltager i utskottsarbetet under landstingsmöte.

Remissdebatt i landstinget är ej allmänt förekommande (se sid. 44). Det kan konstateras, att i den mån landstingets arbetsformer diskuterats på landstingssidan, har några gånger efterlysts bestämmelser härom. Lands- tingsutredningen vill för sin del uttala, att en remissdebatt kan vara ägnad att underlätta landstingsmännens arbete och främja intresset för landstings- kommunens angelägenheter. Möjligen skulle en allmän remissdebatt kunna bidra till ett större, motsvarande intresse från allmänhetens sida. Varje landsting bör dock självt besluta i frågan.

Några spörsmål rörande landstingsutskottens sammanträden och verk- samhet skall beröras. Det synes utredningen angeläget att utskottens orga- nisation och arbetsformer blir mer reglerade än vad som nu är fallet. Därigenom bör en bättre stadga kunna åstadkommas åt utskottens arbete än vad som nu kan förmärkas. Lämpligen bör därför enligt utredningen de regler som gäller för förvaltningsutskottets och övriga nämnders samman- träden ävensom val av ordförande och kallelse av suppleant m. m. tillämpas på landstingsutskotten. De bestämmelser det här närmast är fråga om återfinnes i 42 å andra st., 44 5 andra st. och 45—51 55 LL.

Det är Vidare av Vikt att landstingsutskottens yttranden om möjligt mång- faldigas och i god tid tillställes landstingets ledamöter, innan ärendena i fråga skall behandlas av landstinget. Hänsyn måste därvid självfallet tagas till det merarbete, som därvid kan komma att åvila både utskotten och kanslierna. Slutligen torde i förekommande fall böra uppmärksammas, att landstingsutskott är ett beredande och inte beslutande organ. Landstinget kan alltså inte avstå sin beslutanderätt till ett landstingsutskott.

Interpellationsrätten I likhet med vad som gäller beträffande närvarorätten vid landstingsmöte

är rätten att ställa interpellation begränsad till förutom ordföranden i för- valtningsutskottet ordföranden i hälso- och/eller sjukvårdsstyrelsen (33 å

LL). I fullmäktige kan interpellation riktas överhuvud till envar ordfö- rande i kommunal nämnd eller beredning (se sid. 51).

I överensstämmelse med vad som sagts angående närvarorätten för utom- stående (se sid. 129) anser landstingsutredningen det vara av betydelse för möjligheterna att åstadkomma ett aktivare landstingsarbete, att interpella- tion skall kunna framställas till envar ordförande i landstingskommunal nämnd eller beredning. Det ankommer likväl på landstinget att besluta om interpellationen skall medgivas.

Närmare föreskrifter om förfarandet för avlämnandet av interpellation bör intagas i arbetsordningen. Enligt landstingslagen skall dock interpella- tion vara skriftligen avfattad och lämnas till landstingets ordförande senast första dagen av landstingets möte. Naturligtvis kan interpellation ingivas till ordföranden när som helst mellan landstingsmötena.

Landstingets sammanträden m.m.

Formerna för landstingets sammanträden m.m. (se sid. 53) överensstäm— mer i stort sett med vad som gäller för fullmäktiges del. De smärre skilj— aktigheterna av huvudsakligen formell natur torde kunna bibehållas oför- ändrade och saknar för övrigt betydelse i frågan om en ändamålsenligare organtsation och bättre arbetsformer för landstinget.

Dock skall här ett spörsmål, som förts på tal i kapitel IV, tagas upp till behandling.

Vad angår landstingets protokoll ifrågasattes i en riksdagsinterpellation till chefen för inrikesdepartementet år 1957 om inte landstingsprotokollet borde redovisa de debatter, som fördes i landsinget. Statsrådet uttryckte i sitt svar den uppfattningen, att det skulle var tyngande och medföra prak- tiska svårigheter att i lag stadga skyldighet för landstingen att föra dis- kussionsprotokoll (34 & LL). Intet hindrade dock landsting från att exem- pelvis stenografiskt låta till protokollet anteckna en debatt, vilket också sker i vissa städers stadsfullmäktige. Med erinran om denna interpellation får landstingsutredningen uttala, att det uppenbarligen kan vara av in- tresse att i förekommande fall låta föra diskussionsprotokoll. Det bör an- komma på landstinget att bestämma därom.

Val av ordförande och vice ordförande Å lagtima möte utser landstinget enligt 25 å LL bland tingets ledamöter en ordförande och en vice ordförande för tiden intill nästa lagtima möte. Då det ej är ovanligt, att de sålunda valda i samband med landstingsval avgår mellan två lagtima möten, har landsting kommit att stå utan ordförande och kanske även vice ordförande. Det har från landstingshåll ansetts som en olägenhet att vara bunden till att förrätta val enbart vid lagtima möte. Med utgångspunkt från vad utredningen i det föregående föreslagit

beträffande ordförandens funktioner och förutsättningarna för fler årliga landstingsmöten än ett, anser utredningen att landstinget bör kunna välja sitt presidium för en tjänstgöringsperiod om ett år vid vilket möte som helst under året. Bestämmelse härom bör intagas i arbetsordningen.

Om ordförande avgår mellan landstingets möten eller hans befattning eljest upphör skall enligt 26 & tredje st. LL vice ordföranden tjänstgöra som ordförande till nästa lagtima möte. Skulle även vice ordföranden avgå skall äldste landstingsledamoten tjänstgöra som ordförande. Utredningen föreslår, att vice ordförande skall tjänstgöra till det landstingsmöte som äger rum närmast efter ordförandens avgång. Vid det mötet skall fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden anställas. Även då vice ord- förande eljest avgår, skall fyllnadsval anställas. Äldste ledamoten träder i funktion då varken ordförande eller vice ordförande finns eller de är för— hindrade.

Arbetsordning

Slutligen vill utredningen ta upp frågan om landstingets arbetsordning. Enligt 38 å LL må landstinget i en arbetsordning meddela de föreskrifter, som — utöver vad i landstingslagen bestämmes — anses nödvändiga för landstingets sammanträden och ärendenas behandling. Föreskriften är ej obligatorisk, vilket den var före tillkomsten av 1954 års lag. Flertalet lands- ting har arbetsordningar, men i flera fall är dessa föråldrade eller tillämpas inte (se sid. 19). Utredningen har i det föregående på olika punkter an- givit att närmare bestämmelser i berörda hänseenden bör angivas i arbets— ordningen. Det gäller t. ex. tider för landstingsmöte och framförallt lands- tingsutskottens organisation och verksamhetsformer.

På grundval av vad som föreslagits och med hänsyn till konstaterad praxis synes det landstingsutredningen nödvändigt, att landstinget har en arbetsordning, i vilken bör inflyta de bestämmelser om organisation och arbetsformer som ankommer på landstinget självt att besluta. Härigenom torde bättre förutsättningar kunna skapas för ett ändamålsenligt landstings- arbete. Inte minst betydelsefull måste en arbetsordning vara för de enskilda ledamöternas möjlighet att kunna bedöma landstingets arbetssätt och vad detta fordrar. Landstingsutredningen föreslår sålunda, att arbetsordning obligatoriskt skall antagas av landstinget.

3. Den landstingskommunala styrelsen m. m.

Förvaltningsutskottets kompetens m.m.

Landstingsutredningen skall även utreda, i vilken utsträckning ändrad or- ganisation och ändrade arbetsformer för landstingskommunernas förval- tande och verkställande organ är påkallade. Enligt direktiven förtjänar att

övervägas, vilka möjligheter som finnes att avlasta förvaltningsutskottet vissa uppgifter samt i vilken omfattning det skulle kunna vara lämpligt att inom landstingskommunen använda sig av heltidstjänstgörande förtro— endemän, motsvarande exempelvis borgarråden i Stockholm. Däremot bör landstings-kansliernas organisation och verksamhet inte behandlas av utred- ningen.

För att kunna göra den bedömning direktiven förutsatt har utredningen i sin redogörelse över den landstingskommunala styrelsen i kapitel III först redovisat de bestämmelser som finnes rörande den landstingskommunala styrelsens, dvs. förvaltningsutskottets kompetens (41 & LL) jämförd med motsvarande bestämmelser inom det primärkommunala området och i före- kommande fall även den dubblerade kommuntyp, som stad utanför lands- tingskommun utgör.

Vad som framförallt kan sägas vara särpräglat för förvaltningsutskottet är, att det självständigt företräder landstinget mellan dess möten. Genom denna bestämmelse om ställföreträdarskap, som tillkom redan vid 1924 års lagstiftning och som underströks vid behandlingen av förslaget till nu gällande landstingslag, äger förvaltningsutskottet en avsevärt starkare ställ- ning än den primärkommunala styrelsen.

Organisationen av och arbetsformerna för den landstingskommunala för- valtningen i sin helhet har otvivelaktigt lett till att förvaltningsutskottet kommit att inta en dominerande ställning, som i vissa fall setts med kri— tiska ögon. Särskilt har kritiserats, att förvaltningsutskottets arbete och ställningstaganden i stor utsträckning undandragits insyn från de enskilda landstingsledamöternas sida och landstingets inflytande ävensom den of- fentlighet, som skall vara kännetecknande för all förvaltning. Speciellt har kritiken också velat uppmärksamma brister i utskottets information om sina åtgärder.

I det allmänna resonemang, som kan föras om den landstingskommunala styrelsens ställning som landstingskommunens >>regeringsorgan», ett uttryck som i tidigare sammanhang använts Vid revision av landstingslagen, bör beaktas, att dess ställföreträdarskap i sista hand är beroende av lands- tingets beslut, bortsett från vad som kan vara föreskrivet i lag eller för— fattning. I propositionen till 1954 års riksdag med förslag till landstingslag (nr 119) betonades möjligheten för landstinget att draga upp riktlinjer för befogenhetens omfattning genom att exempelvis uttryckligen delegera vissa befogenheter till förvaltningsutskottet (se sid. 60). En annan möjlighet är att landstinget —— såsom förutsattes vid bestämmelsens tillkomst — fast— ställer direkta begränsningar för utskottets verksamhet. Efter vad lands- tingsutredningen kunnat finna har inte något landsting valt denna senare väg utan låtit förvaltningsutskotten inneha obegränsat ställföreträdarskap. Självfallet har förekommit direktiv för förvaltningsutskottens handlande i ärenden, i vilka landstingen fattat särskilda beslut.

Det ligger sålunda i varje landstings händer att besluta om förvaltnings- utskottets ställning som landstingskommunens styrelse utöver vad som är angivet i lag eller författning. Utskottets ansvar inför landstinget torde vara ett tillräckligt skydd mot missbruk från utskottets sida. Såvitt för utredningen är bekant har _— i likhet med vad som senast konstaterats vid riksdagsbehandlingen av 1954 års lag _ några olägenheter av betydelse av det hittillsvarande systemet inte givit sig tillkänna. Landstingsutred- ningen intager även i detta hänseende samma ståndpunkt som departe- mentschefen och riksdagen år 1954, att det liksom hittills bör anförtros åt landstingskommunernas förtroendemän och i sista hand åt rättspraxis att med hänsynstagande till vad som är rimligt och ändamålsenligt dra upp gränserna för förvaltningsutskottens befogenheter i förevarande fall.

Vad angår utskottets allmänna uppgifter i övrigt finner utredningen även de vara ändamålsenligt reglerade i landstingslagen och kan för övrigt konstateras nära sammanfalla med de åligganden som är lagda på primär- kommunens styrelse. Liksom denna skall förvaltningsutskottet vara ett ledande, initiativtagande och övervakande organ.

För åstadkommande av bättre arbetsformer och organisation åt lands- tinget och förvaltningsutskottet synes efter vad nu sagts förvaltningsut- skottets uppgifter inte behöva omprövas i förhållande till vad som gäller inom primärkommunen. Dock skall här även beröras frågan om stad med stadskollegium (borgarrådsberedningen i Stockholm, som ej är stadens styrelse, skall behandlas längre fram). Motivet för stadskollegieinstitutet har varit att genom att avskilja drätselförvaltningen till en drätselkam- mare (drätselnämnd) medge de största städerna en avlastning för styrelsen och ge styrelsen möjlighet att ägna sig åt ledningen av stadens förvaltning.

För landstingskommunens del kan motsvarighet härtill på sätt och vis anses föreligga genom möjligheten att uppdela utskottet på avdelningar, varom mera nedan. Av den anledningen och med tanke på landstings— kommunernas uppgifter i allmänhet torde det knappast stå något att vinna genom tillskapandet av ett landstingskommunalt kollegieinstitut. Här må för övrigt erinras om att hittills endast Göteborg och Hälsingborg vid sidan av Stockholm infört stadskollegier.

Utredningen, som alltså finner att det inte tarvas någon ändring i bestäm- melserna om förvaltningsutskottets åligganden i dess egenskap av lands- tingskommunens styrelse, vill också framhålla, att det sagda äger full tillämpning även om landstinget skulle sammanträda oftare än en gång är- ligen. Det är ändå i sista hand — vilket ånyo bör betonas —— landstinget, som i princip beslutar om förvaltningsutskottets verksamhet mellan lands- tingsmötena.

Bestämmelsen om reglemente för utskottet bör kvarstå (se sid. 69). Mo- tiven för kravet på reglemente kan nämligen alltjämt anses vara bärande. På den primärkommunala sidan föreligger reglementstvång för stadskolle-

gium med drätselkammare; reglemente i stad med dessa båda organ skall fastställas av Kungl. Maj:t. För annan kommunens styrelse skall reglemente fastställas av länsstyrelsen. Den frihet landstingen har att utan under— ställning anta reglemente bör enligt utredningen behållas.

Valbarhetsvillkor för ledamotskap

I 43 & LL regleras valbarhetsvillkoren för ledamöterna i förvaltnings- utskottet (se sid. 62). De allmänna Villkoren överensstämmer med dem som gäller för valbarhet till primärkommunens styrelse. En ej oväsentlig skillnad föreligger dock på så sätt, att enligt 32 å KL ej heller i kommu- nens tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till styrel- sens förvaltningsområde hörande verk, må utses till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse. (Enligt 32 & KLS må stadsfullmäktig, som är borgar- råd eller chef för något till kommunalförvaltningen hörande verk, ej utses till ledamot eller suppleant i stadskollegiet.) Att motsvarande bestämmelse saknas i landstingslagen har sin grund i att kommunallagskommittén ansåg, att behovet av en dylik bestämmelse var väsentligt mindre i landstings- kommunerna än i primärkommunerna.

Efter den utveckling som skett och som kan förväntas ske inom den landstingskommunala förvaltningen anser landstingsutredningen att det inte finns några bärande skäl att för valbarhet till förvaltningsutskottet ha villkor, som avviker från vad som gäller inom det primärkommunala området. I princip bör samma behörighetsregler gälla inom båda slagen av kommuner. Utvecklingen på det landstingskommunala området kan så- lunda leda till ett ökat antal förvaltningsgrenar med självständiga chefer, underställda förvaltningsutskottet. Det kan exempelvis inte vara lämpligt, att en sjukvårdsdirektör skall kunna vara ledamot av förvaltningsutskott, som även är sjukvårdsstyrelse (se även nedan sid. 145).

Det är ej alldeles ovanligt att landstingets ordförande och vice ordförande jämväl bekläder presidiepost i förvaltningsutskottet. Något hinder härför finns inte lika litet som inom primärkommunerna. I Stockholm kan dock inte stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande bekläda motsva— rande poster i stadskollegiet. Att införa motsvarande bestämmelse inom landstingskommunen synes ej erforderligt. Enligt utredningens mening kan likväl lämpligheten av att dessa förtroendeuppdrag förenas vara disku- tabel, exempelvis om ordförandeskapet i förvaltningsutskottet är en heltids- sysselsättning (jämför nedan sid. 151).

Förvaltningsutskottets sammanträden m.m.

Vad som i övrigt redovisats om förvaltningsutskottets sammanträden m. 111. under jämförelse med motsvarande regler inom den primärkommunala sty- relsen (se sid. 63) ger ej anledning till några kommentarer eller förslag till ändringar från utredningens sida.

Förvaltningsutskottets organisation och verksamhetsformer

Landstinget har — liksom i andra omnämnda spörsmål — stor frihet att organisera den landstingskommunala styrelsen. Betecknande i detta hänseende är inte minst det förhållandet, att förvaltningsutsklottet, till skill- nad mot den primärkommunala styrelsen, kan delas på självständigt arbetande och beslutande avdelningar (52 & LL; se sid. 64). En dylik orga- nisation har införts inom flera landstingskommuners förvaltningsutskott. Till övervägande del har förvaltningsutskottens organisation och arbets- former ordnats i enlighet med svenska landstingsförbundets förslag till normalreglementen för förvaltningsutskotten m.m. (se sid. 69). Vidare bör i sammanhanget märkas, att landstingskommunens ställning som sjuk- vårdshuvudman markerats genom att det i landstingslagen intagits princip- bestämmelser om att ledningen av landstingskommunens hälso- och sjuk- vårdande verksamhet skall handhavas av hälso- och/eller sjukvårdsstyrelse (53 & LL; se sid. 65). Om landstinget finner det lämpligt, kan det besluta, att styrelsen skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav.

Inte mindre än femton förvaltningsutskott är tillika hälso- och sjuk- vårdsstyrelser (se sid. 72). Två förvaltningsutskott är delade på två av- delningar, vilka utgör hälsovårds- respektive sjukvårdsstyrelse (se sid. 76). I två andra förvaltningsutskott finnes en avdelning, som är både hälsovårds- och sjukvårdsstyrelse, samt en avdelning, som är finansavdelning (se sid. 77). Ett utskott är delat på tre avdelningar: hälsovårdsstyrelse, sjukvårds- styrelse och finansavdelning (se sid. 78). Helt fristående gemensam hälso— och sjukvårdsstyrelse finns i två landstingskommuner, där således för- valtningsutskotten är odelade (se sid. 79). Fristående hälsovårdsstyrelser finns i tre landstingskommuner, av vilka den ena även har fristående sjuk- vårdsstyrelse (se sid. 79). De två andra har ett odelat förvaltningsutskott som också är sjukvårdsstyrelse. En landstingskommun, som har både fri- stående hälsovårdsstyrelse och sjukvårdsstyrelse, har ett odelat förvaltnings- utskott samt utöver nu nämnda centrala organ särskild undervisnings- nämnd och socialnämnd (se sid. 79). Särskilda reglementen har antagits för var och en av dessa styrelser och nämnder.

Efter beslut från landstingets sida eller genom föreskrifter i reglemen- tena förekommer emellertid även andra organ inom eller under förvalt- ningsutskottet. Sålunda förekommer lönenämnder och byggnadskommittéer såväl inom som utom förvaltningsutskotten. Även andra organ finnes, så- som beredningsnämnder i Stockholms läns landstingskommuns förvalt- ningsutskott (se sid. 73), distriktsvårds- och andra nämnder i Norrbottens läns landstingskommun (se sid. 75) samt undervisnings- och andra nämn— der i Jönköpings och Kristianstads läns landstingskommuner (se sid. 76).

Till detta kommer att ett ej ringa antal förvaltningsutskott anförtrotts uppgifter som styrelseorgan för landstingskommunalt lokala förvaltningar (se sid. 82). Vanligast är härvid, att förvaltningsutskottet är direktion för

ett eller flera sjukhus. Men det förekommer också att utskott är styrelse för barnhem, skolstyrelse och styrelse för rättshjälpsanstalt m.m.

Antalet ledamöter i förvaltningsutskottet samt hälsovårds- och/eller sjuk- vårdsstyrelsen skall vara minst fem (42 å och 53 5 1 mom. andra st. LL). Flertalet landsting väljer ett förhållandevis stort antal ledamöter i förvalt- ningsutskotten (se bilaga 2). Inte mindre än elva förvaltningsutskott har tio eller fler ledamöter. Det största utskottet är det i Stockholms läns lands- tingskommun med sexton ledamöter (antalet landstingsmän är 115). Som jämförelse kan nämnas förvaltningsutskottet i Hallands läns landstings- kommun, som har tio ledamöter på ett antal av 41 landstingsledamöter. I båda fallen är utskotten även hälso- och sjukvårdsstyrelser. Det minsta förvaltningsutskottet finns i Gotlands läns landstingskommun, där antalet ledamöter är sex av 23 ledamöter i landstinget. På 22 landstingsmän har förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra landstingskommun sju ledamö- ter. AV de 55 landstingsmännen i Södermanlands län är 14 ledamöter av förvaltningsutskottet, vilka är fördelade på hälsovårdsstyrelsen och sjuk- vårdsstyrelsen. I det fall förvaltningsutskotten är uppdelade på avdelningar har dessa ett minsta ledamotsantal av fem (Älvsborgs läns landstingskom- mun, vars 91 landstingsledamöter besätter femton platser i förvaltnings— utskottet) och ett högsta om nio (den avdelning inom Malmöhus läns lands- tingskommuns förvaltningsutskott, som är hälso- och sjukvårdsstyrelse; utskottet har totalt femton ledamöter). Någon enhetlig praxis föreligger inte heller på detta område.

Den landstingskommunala styrelsen fick sin egentliga ställning som >>re- geringsorgan» redan genom 1924 års lagstiftning (se sid. 15). Den orga- nisatoriska utformningen av förvaltningsutskottet med möjligheten att uppdela arbetsuppgifterna på självständigt handlande avdelningar kan ur effektivitetssynpunkt vara till fördel för landstingskommunen. Denna upp- fattning tycks råda inom ett tiotal landsting. Även om det är obestridligt att förvaltnin-gsutskottet såsom landstingskommunens styrelse skall inta en förhållandevis stark position kan emellertid fastslås att landstingen i gemen väljer så stora utskott, att det finnes flera utskott, i vilka var tredje eller var fjärde landstingsman är ledamot. I något fall är var åtton- de landstingsman ledamot av förvaltningsutskottet. Bortsett från »skar- ven» mellan två valperioder är förvaltningsutskottens ledamöter näs- tan undantagslöst landstingsmän. Totalt sett visar det sig alltså att förvalt- ningsutskotten har en stark förankring i landstingen, vilket i Viss mån kanske kan förklara, varför det som regel inte rests några större invänd- ningar mot den landstingskommunala styrelsen. Landstingsutredningen fin- ner för sin del att det med hänsyn till landstingskommunens uppgifter och utformning, geografiskt och befolkningsmässigt, inte finns några bä- rande skäl att frångå de nuvarande bestämmelserna om förvaltningsutskot- tets organisation och verksamhetsformer enligt 42 å och 44—52 55 LL.

Bortsett från bestämmelsen om uppdelning av utskottet på avdelningar (52 5 LL) överensstämmer nämnda paragrafer med motsvarande bestämmel- ser i kommunallagen.

Förualtningsutskottei som nämnd för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr Om således nu gällande bestämmelser för förvaltningsutskottets organisa- tion måste anses tillfredsställande kan dock givetvis diskuteras, om lands- tingen kan bedömas ha utformat den landstingskommunala styrelsen efter vad som till alla delar är formellt riktigt och praktiskt ändamålsenligt. Framförallt med tanke på de vidgade uppgifter som kommer att läggas på landstingskommunerna bör det enligt utredningens mening vara lands- tingen angeläget tillse, att förvaltningsutskottens organisation blir sådan att den uppfyller de krav, som måste ställas på ett organ som skall leda för- valtningen av landstingskommunens angelägenheter och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Om förvaltningsutskottet eller avdelning därav skall kunna uppfylla detta liksom även kunna med uppmärksamhet följa de frågor som kan inverka på landstingskommunens utveckling och ekono- miska ställning erfordras att på utskottet inte lägges sådana uppgifter, som bör åvila nämnder för särskilda eller lokala förvaltnings— och verkställig- hetsbestyr. Förvaltningsutskottet eller avdelning därav bör sålunda enligt utredningens uppfattning inte utgöra nämnd för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr enligt 54 & LL. Utskottet bör alltså exempelvis inte vara direktion för sjukhus, barnhemsstyrelse, centralstyrelse för under- visning och vård av psykiskt efterblivna, skolstyrelse eller styrelse för rättshjälpsanstalt osv. (se sid. 82). Det är ett avsteg inte bara från en funktionell organisationsprincip utan även från landstingslagens motiv att lägga dylika uppgifter på förvaltningsutskottet eller någon av dess avdel- ningar, vilken enligt 52 & LL skall utföra förvaltningsutskottet tillkommande bestyr enligt 41 & LL.

Det sagda får än större tyngd i betraktande av de framtidspcrspektiv inför vilka landstingskommunerna nu står: totalt huvudmannaskap inom sjukvården, ökade finansieringsproblem och ändrad landstingskommunal indelning för att nämna de idag mest påtagliga och skönjbara problemen inom den landstingskommunala sektorn.

Landstingskommunens sjukvårdsstyrelse

Av landstingskommunernas uppgifter intar som förut anförts hälso- och sjukvården en dominant ställning. Sedan den av landstingskommunerna bedrivna öppna sjukvården (distriktsvården o.d.) numer regleras enligt sjukvårdslagen och därmed underställts sjukvårdsstyrelsen, torde hälso- vårdsstyrelsens verksamhet i stort sett inskränka sig till handhavandet av

folktandvården. Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att så gott som alla landsting förenat sjukvårdsstyrelsen med förvaltningsutskottet antingen ingående i utskottet som sådant, vilket är fallet i tre femtedelar av alla förvaltningsutskott, eller i avdelning inom utskottet. Denna orga- nisation kan ha inneburit stora fördelar för ett fast och i helhetens tecken samlat grepp över den i landstingskommunens verksamhet dominerande sjukvården, varigenom förutsättningar skapats för en ändamålsenlig pla- nering och förvaltning av densamma. Å andra sidan torde organisationen med en fristående sjukvårdsstyrelse (och i förekommande fall fristående hälsovårdsstyrelse) inte kunna sägas ha lett till en sämre sjukvårdsplane- ring och förvaltning än där allt varit samlat inom ett organ.

Sjukvårdsfrågornas dominans i den landstingskommunala förvaltningen har understrukits genom att föreskrifter om hälso- och sjukvårdsstyrelsen intagits i landstingslagen (53 å LL, se sid. 65). Genom att landstingslagen härigenom kommit att ge direkt föreskrift om ett förvaltningsorgan för en specialreglerad verksamhetsgren har en avvikelse skett från kommunal- lagarnas vanliga systematik. Samtidigt har emellertid föreskrifterna om sjukvårdsstyrelsens åligganden intagits i sjukvårdslagen. Reglerna för sjuk— vårdsstyrelse i stad, som ej deltager i landstingskommun, är enbart intagna i nyssnämnda lag.

Landstingsutredningen föreslår, att alla bestämmelser om sjukvårdssty- relse samlas i sjukvårdslagen och att de nuvarande reglerna i 53 & LL i princip överflyttas till 9 & SjL. Detta innebär inte i sak något förminskande av sjukvårdens roll inom den landstingskommunala verksamheten utan bör ses såsom en ur systematisk synpunkt betingad ändring. Det bör ur landstingskommunal synvinkel kunna räcka med att i 53 & LL i fråga om sjukvårdsstyrelse hänvisa till 9 5 SjL.

Vad angår ändringen av sistnämnda paragraf bör densamma ej endast innehålla bestämmelserna om landstingskommunens sjukvårdsstyrelse i 53 5 LL utan även skyldighet att kalla sjukvårdsdirektör. Det föreslås också, att efter landstingets bestämmande styrelsen skall kalla även den, som har att inför landstingskommunens styrelse, dvs. förvaltningsutskottet, före- draga sjukvårdsärenden. Därigenom skulle landstingskommunens sjuk- vårdsstyrelse få samma ställning som motsvarande organ i s. k. landstings- fri stad. Om landstingen inför förtroendeposter av typ borgarråd eller stads- sekreterare eller liknande får landstinget alltså möjlighet att låta sådan förtroendeman deltaga i sjukvårdsstyrelsens sammanträden.

Till skillnad mot vad som nu är fallet bör jämväl landstingsdirektör, om sjukvårdsdirektör inte finns, kallas till sammanträde med sjukvårdsstyrelse. Enligt 12 % SjL skall landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör kallas till sammanträde med sjukhusdirektion. Denna valfrihet bör ändras därhän, att landstingsdirektör skall kallas till direktionssammanträde, om sjuk— vårdsdirektör inte finns. Självfallet utesluter inte vad nu sagts att lands-

tingsdirektören, även om sjukvårdsdirektör finns, deltager i sjukvårdssty- relsens eller direktionens sammanträden. Det synes utredningen självklart, att landstingsdirektören som landstingskommunens främste tjänsteman har möjlighet att följa sjukvårdsstyrelsens och direktionens ävensom andra landstingskommunala nämnders verksamhet genom att deltaga i deras sam- manträden. Det bör emellertid ankomma på landstinget att besluta härom utöver vad nu föreslagits gälla enligt sjukvårdslagen.

Slutligen bör påpekas, att skyldigheten för sjukvårdsstyrelsen att kalla länsläkaren till sammanträde med landstingskommunal sjukvårdsstyrelse enligt 53 5 2 mom. LL kan samordnas med motsvarande skyldighet beträf- fande överläkare och provinsialläkare enligt 9 5 2 mom. SjL. Genom här föreslagna ändringar upphäves nu rådande olikheter i sjukvårdslagen.

Utredningens synpunkter på den landstingskommunala styrelsen

Landstingsutredningen har ovan ansett sig böra ta avstånd från en sådan organisation av förvaltningsutskottet att det även skall handha särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr. Det får emellertid ankomma på landstinget att bedöma i vad mån förvaltningsutskottet skall belastas med dylika bestyr ävensom utgöra sjukvårdsstyrelse. Oro för minskat inflytande samt minskade möjligheter att följa och leda det landstingskommunala arbetet har bl.a. kommit till uttryck i samband med den inledda reformen att till landstingskommunerna överföra statens mentalsjukvård (se sid. 102). I remissutlåtanden över förslaget om reformen (mentalsjukvårdsdele- gationens betänkande III, >>Mentalsjukvården. Planering och organisation», SOU 1958: 38) påpekades bl.a. att förvaltningsapparaten skulle svälla och förtroendemännens medverkan därigenom minskas, om ett överförande skulle ske. I proposition nr 171 år 1963 med förslag om landstingskommu- nernas övertagande av statens mentalsjukvård m.m. den 1 januari 1967 yttrade föredragande departementschefen bl. a., att med hänsyn till en vidgad planering kunde huvudmannaskapsreformen medföra att landstings— kommunerna behövde utöka sin centrala förvaltningsapparat (prop. sid. 86). Den nuvarande landstingslagen gav dock uppenbarligen landstingen möjlighet att tillförsäkra oinskränkt och avgörande medverkan från förtroendemännens sida i olika styrelser och nämnder. Under erinran om landstingsutredningens uppdrag fann departementschefen anledning förvänta att eventuella olägenheter för landstingsmännens medverkan i handhavandet av landstingskommunernas angelägenheter kom-me att be- aktas av landstingsutredningen.

Med hänsyn till den föreslagna mentalsjukvårdsreformen och landstings- kommunernas övertagande av tjänsteläkarväsendet under år 1963 är det

enligt utredningens mening önskvärt, att landstingen överväger, huruvida det är lämpligt, att i förvaltningsutskottet jämväl samla den direkta led- ningen och förvaltningen av den landstingskommunala hälso- och sjuk- vården. Här må exempelvis erinras om den organisation som givits den lands- tingskommunala styrelsen inom Örebro läns landstingskommun (se sid. 79). Inom denna finns en organisation, som i stort sett tillgodoser de av ut- redningen här framlagda synpunkterna. Förutom ett förvaltningsutskott, som är avlastat från den direkta förvaltningen av någon verksamhetsgren _ men ändå utgör styrelse för vissa förvaltnings- och verkställighets- bestyr —— finns fristående hälsovårdsstyrelse och sjukvårdsstyrelse även- som fristående, centrala organ för undervisnings- och sociala ärenden. I reglementena för de olika centrala nämnderna har angivits deras befogen— heter och åligganden samt sättet för hur dessa skall utövas och fullgöras. Genom denna organisation har landstinget synbarligen åstadkommit både en ändamålsenlig fördelning av landstingskommunens centrala administra— tion under förvaltningsutskottets ledning och ett vidgat engagemang av landstingets ledamöter i landstingskommunens förvaltande och verkstäl- lande centrala organ. Inte mindre än 42 platser står till förfogande i de an- givna organen för landstingets 61 ledamöter. Med hänsyn till att det ansetts önskvärt att visst samband skall hållas mellan förvaltningsutskottet och de andra nämnderna ingår f.n. enligt praxis i de senare två å tre ledamöter, vilka tillika är ledamöter av förvaltningsutskottet, som har nio ledamöter.

Även andra landstingskommuner har för sina förvaltningsutskott och andra centrala organ en organisation som till vissa delar påminner om den i Örebro läns landstingskommun. Så är fallet exempelvis i Jönköpings och Kristianstads läns landstingskommuner (se sid. 76). Norrbotten läns lands- tingskommun har nämnder, som är både beredande, beslutande och verk- ställande organ vid sidan av och under förvaltningsutskottet (se sid. 75). Anmärkningsvärt är att i nämnderna ingår både inom förvaltningsutskottet utsedda ledamöter och vissa angivna befattningshavare.

Det är viktigt att landstingen tillser, att det finns en klar kompetens- och ansvarsfördelning mellan förvaltningsutskottet och dess avdelningar samt andra styrelseorgan, som intar något slags dubbelställning såsom helt fristående från utskottet och avdelningar inom utskottet. Här må exempelvis erinras om de olika organisationerna för lönenämnder och byggnadskommittéer. Det skulle för landstingen vara en styrka om organi- sationen av de olika centrala organen kom till uttryck genom fullständiga reglementen och instruktioner. Tid efter annan återkommande särskilda beslut i organisations- och verksamhetsfrågor bör ske genom ändring av eller antagande av nya reglementen och instruktioner och inte i från dessa fristående beslut. Landstingsutredningen får dock åter betona, att det måste ankomma på varje landsting att självt besluta om organisationen av den landstingskommunala styrelsen så att denna blir utforma-d efter de

behov och krav, som skall tillgodoses inom varje särskild landstingskom- mun.

I de av svenska landstingsförbundet utarbetade normalreglementena för förvaltningsutskotten m. fl. finns föreskrift att beredning och föredragning inom utskottet (avdelning) sker av ordföranden eller på dennes uppdrag av en befattningshavare. Utskottet kan också uppdraga beredning och före- dragning av Visst ärende eller viss grupp av ärenden åt en eller flera sär- skilda ledamöter eller åt någon befattningshavare.

Beredni-ngsnämnderna i Stockholms läns landstingskommuns förvalt- ningsutskott (se sid. 73) torde ha tillskapats i syfte att de skall bereda ärendena till förvaltningsutskottet, men samtidigt förefaller en samman- koppling ha skett mellan beredningsuppgifter och självständiga uppgifter som annars skall tillkomma avdelning inom förvaltningsutskott. I praktiken fatta-s besluten i beredningarna, varför förvaltningsutskottet i viss mån blivit ett konfirmerande och beslutsregistrerande organ.

I anslutning till vad nu nämnts bör erinras om borgarrådsberedningen i Stockholms stad (se sid. 87). Borgarrådsberedningens egentliga syfte har varit att tjäna som ett beredningsorgan till stadens styrelse, dvs. stads- kollegiet. Borgarrådens särställning utmärks ej endast av att de skall bereda och föredraga ärenden i stadskollegiet utan även av att de är ordförande i de viktigare nämnderna, var och en inom sin s.k. rotel. Ordförandeskap i nämnd äri princip knutet till innehavet av borgarrådsuppdraget. I praxis har borgarrådsberedningen utbildats till ett självständigt beredningsorgan, hos Vilket borgarrådens samfällda inflytande koncentrerats. Borgarråds- beredningen är i realiteten en sammanhållande organisation över Stock- holms administrativa organ och har till följd härav i praktiken till stor del övertagit stadskollegiets lagfästa roll som stadens styrelse. Orsaken till denna utveckling har bl.a. angivits vara den att tyngdpunkten redan från början kom att läggas på borgarrådsberedningen genom borgarrådens nyss- nämnda dubbla ställning, som möjliggör för borgarråden att från början följa ärenden inom respektive rotel.

Det finns enligt utredningens uppfattning ingen anledning att i lands- tingslagen införa bestämmelser om något Slags >>borgarrådsberedning» eller den typ av beredningar, som finns i förvaltningsutskottet i Stockholms läns landstingskommun. Landstingen bör ha frihet att själva bestämma om beredningen och föredragningen av ärendena i sina nämnder. Möjligheten att för sådana uppgifter anlita förtroendemän finns — såsom sagts redan nu och lär tillämpas inom några landstingskommuner.

Om landstingsutredningen i sammanhanget skulle vilja hänvisa till en or- ganisation, som skulle kunna vara lämplig, vore det den, att ordförandena i fristående sjukvårdsstyrelse, socialnämnd, undervisningsnämnd och löne- nämnd samt central byggnadskommitté vore ledamöter av förvaltnings— utskottet. De skulle därigenom inom var sin styrelse eller nämnd deltaga

i beredningen av ärenden som skall föras vidare av förvaltningsutskottet. Därigenom erhålles den kontakt, som kan anses önskvärd mellan förvalt- ningsutskottet och de olika verksamhetsgrenarnas ledning. Här må dess- utom erinras om att utredningen beträffande sjukvårdsstyrelse föreslagit, att landstinget skall ha möjlighet att besluta om att den som har att inför förvaltningsutskottet föredraga sjukvårdsärenden skall kallas till sjukvårds- styrelsens sammanträden. Motsvarande bestämmelse kan införas av lands- tinget även i fråga om nämnder för särskilda förvaltnings- och verkställig- hetsbestyr enligt 54 å andra st. LL. Dessa personer kan exempelvis vara förtroendemän, som är ledamöter i förvaltningsutskottet eller också intar en ställning som motsvarar borgarråd i Stockholm eller stadssekreterare i Göteborg m.fl.

Sammanfattningsvis skulle landstingsutredningen i fråga om den lands- tingskommunala styrelsen i vidsträckt betydelse Vilja framföra följande utkast till allmän organisation. Förvaltningsutskottets roll som landstings- kommunens styrelse bör markeras genom att det skall uppfylla sina prin- cipiella åligganden enligt 41 & LL, dvs. att leda förvaltningen av landstings- kommunens angelägenheter och ha inseende över övriga nämnders verk- samhet samt med uppmärksamhet följa de frågor, som kan inverka på landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning. För dessa i senare ledet angivna uppgifter kan tänkas att man i en större landstings- kommun har ett utskott med två avdelningar, den ena för planerings- och lokaliseringsfrägor (>>landstingskommunens utveckling») och den andra för finansärenden. För olika förvaltnings- och verkställighetsbestyr av de större verksamhetsgrenarna ävensom vissa större specialuppgifter bör fin- nas förslagsvis fristående sjukvårdsstyrelse (för all landstingskommunal hälso— och sjukvård; till dess förfogande kan ställas särskild sjukvårds- direktör i enlighet med sjukvårdslagens bestämmelser), socialnämnd (kan exempelvis även vara barnhemsstyrelse), undervisningsnämnd (för skol- och kulturella frågor), lönenämnd (för löne- och pensionsfrågor o.d.) samt central byggnadskommitté (för de byggnadsfrågor, som ej anförtros lokal kommitté eller nämnd). Självfallet kan ytterligare nämnder tänkas, t.ex. för näringsfrågor eller liknande. Som ovan uttalats kan ordförandena i dessa nämnder, eller i varje fall en eller flera ledamöter, lämpligen vara ledamöter av förvaltningzsutsk'ottet. Det kan också bedömas lämpligt, att landstinget väljer ordförande och vice ordförande i här berörda nämnder för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr.

Den här skisserade organisationen, som främst torde vara tillämplig i de större landstingskommunerna och som skulle erbjuda det stora flertalet landstingsmän möjlighet att deltaga i någon central nämnds verksamhet, skulle schematiskt kunna tecknas på det sätt som framgår av vidstående bild.

150 FORVALTN I N GS UTSKOTT . Landstmgs- direktör . . och Planenngs- Fmons- landstings- ovdelning CIV/delning kommunens kansli Siukvårds- Social- Under- Löne- Central styrelse nämnd visn.- nämnd byggm- nömnd kom. T _ _ " _| | Sjukvårds- ] | direktör |

Schematisk! tecknad organisation med exempel på en landstingskommunal styrelse m. m.

Arvodesanställda förtroendemän

Beträffande den i direktiven väckta frågan om förvaltningsutskottets ar- bete kan avlastas genom att använda sig av heltidstjänstgörande förtroende- män, motsvarande exempelvis borgarråden i Stockholm, vill utredningen till en början påminna om att landstinget — liksom primärkommunen —- har möjlighet att mot arvode anlita heltidstjänstgörande förtroende- män (39 och 55 55 LL). Så har också skett inom tre landstingskommuner. Förslag och utredningar härom torde f. n. vara aktuella i ytterligare ett par landstingskommuner. I redogörelsen för arvodesanställda förtroendemän (se sid. 83) har uppgifter lämnats om borgarrådsinstitutionen i Stockholm, vilken regleras enligt kommunallagen för Stockholm, och för systemet med stadssekreterare i Göteborg och kommunalråd i Malmö, vilkas funktioner och avlöningsvillkor inrymmes under kommunallagen. Även inom andra primärkommuner, företrädesvis större städer, finns heltidstjänstgörande förtroendemän.

Säkerligen kan det inför den fortsatta utvecklingen inom landstingsför— valtningen komma att ställas större krav än för närvarande på förtroende- männens ökade engagemang och ledning av den landstingskommunala sty- relsen. Med hänsyn till landstingskommunernas uppgifter men även olika geografiska utformning, vilka båda faktorer kan komma att undergå vä— sentliga förändringar, kan det tänkas lämpligt, att landstingen i större om- fattning anlitar heltidstjänstgörande förtroendemän för att tillförsäkra den landstingskommunala förvaltningen bättre förankring i den genom all-

männa val tillkomna lekmannarepresentationen. Omfattningen och be- hovet av heltidstjänstgörande förtroendemän måste emellertid av själv- klara skäl bedömas av varje enskilt landsting. Utredningen har inte den uppfattningen, att det finns anledning att i landstingslagen införa bestäm- melser härom utöver de nu gällande ersättningsbestämmelserna. I prak- tiken kan sålunda landsting redan nu införa ett system av heltidstjänst- görande förtroendemän på samma sätt och grunder som exempelvis stads- sekreterarna i Göteborg och kommunalråden i Malmö, vilka i stor utsträck- ning kan anses motsvara borgarråden i Stockholm. Landstingen har även möjlighet att slå in på vägar liknande dem som beträtts i Malmöhus och Gäv- leborgs läns landstingskommuner. Även i Uppsala läns landstingskommun finns heltidstjänstgörande förtroendeman. Utöver vad som nyss sagts be- träffande borgarrådsberedningen hör vad angår sysslorna .som borgarråd i Stockholm framgå av redogörelsen, att dessa är i vissa hänseenden av myc- ket speciellt slag inom ramen för den åt Stockholm givna särlagstiftningen. Borgarråwdens särställning markeras inte minst därigenom att de är ord- förande i stadens viktigaste styrelser och nämnder samt har närvaros-kyldig- het i stadsfullmäktige.

Om landstingen i ökad utsträckning anlitar heltidstjänstgörande för- troendemän, vilka som en parallell till städernas heltidstjänstgörande kom- munalråd exempelvis kan benämnas landstingsråd, är det enligt utred- ningens uppfattning nödvändigt att dylika poster ej inrättas med mindre än att deras ställning och uppgifter specificeras i särskilda instruktioner. Nödvändigheten härav bör ses mot den bakgrunden, att heltidstjänstgörande förtroendemän skall tillförsäkra framförallt förvaltningsutskottet infly- tande på beredningen av ärendena till förvaltningsutskottet och lands- tinget ävensom — om utskottet skall avlastas från vissa beslutsuppgifter — på förvaltningsutskottets vägnar fatta beslut i vissa grupper av ären- den. Det bör här observeras, att, såsom kommer att framhållas i det föl- jande, delegation av beslut inte kan ske samfällt till förtroendeman och befattningshavare. Det skall också framhållas, att de heltidstjänstgörande förtroendemännens uppgifter inte får sammanblandas med vad som bör åvila befattningshavare. Sker det, blir det både förvaltningsmässigt och landstingspolitiskt en konstruktion av ledningen för landstingskommunens angelägenheter, som inte rimmar med den kommunala självstyrelsens idé och innehåll. De verkställande och övriga förvaltningsmässiga uppgifterna skall sålunda ankomma på befattningshavare och inte på heltidstjänst- görande förtroendemän. Dessa bör i stället förbehållas att för förvalt- ningsutskottets eller andra nämnders räkning ansvara för beredningen av ärenden till respektive organ samt att mellan sammanträdena utöva den beslutanderätt som tillagts vederbörande ävensom att eljest tillse, att den landstingskommunala förvaltningen bedrives i enlighet med de beslutande organens vilja och intentioner.

Delegationsrätten Enligt 52 & tredje st. LL kan i reglementet för förvaltningsutskottet och: dess avdelningar intagas bestämmelse om rätt för utskottet och avdelningen att delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden till ledamot av ut- skottet eller åt i landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare. Beskaffenheten av de ärenden, som skall delegeras, angives i reglementet. Beslut som fattas på grund av delegation skall anmälas vid utskottets eller avdelningens nästa sammanträde. Motsvarande bestämmelse gäller för hälso- och sjukvårdsstyrelse samt nämnd för särskilda förvaltnings- och verk- ställighetsbestyr (53 ä 1 mom. tredje st. och 54 & tredje st. LL). Av den i kapitel lII lämnade redogörelsen för delegationsrättens praxis (se sid. 91) framgår att denna har starkt skiftande former.

I några förvaltningsutskotts reglementen saknas dock delegationsklausul helt. Det torde inte vara ovanligt att förvaltningsutskott eller avdelning i vissa konkreta fall beslutar uppdraga åt ledamot och/eller befattnings- havare att besluta i visst eller vissa ärenden. Detta förfarande tillämpas i ärenden, som ej finns upptagna i delegationsklausul. Formell rätt härtill saknas liksom allmän delegationsrätt från landstingets sida ej är möjlig enligt landstingslagen. Dess bestämmelse om delegationsrätt för ledamot av utskottet (eller motsvarande) eller befattningshavare har i stor utsträck- ning satts åt sidan genom att man delegerat beslutanderätten i vissa ären- den till både förtroendemän och befattningshavare i förening. Landstings- utredningen vill fästa uppmärksamheten på att sådan form av delegation inte bara är formellt oriktig utan även ur ansvarssynpunkt olämplig. Beslu- tanderätten skall sålunda delegeras antingen till förtroendeman eller be- fattningshavare i landstingskommunen. Delegation kan således ske till för- troendeman med tjänsteman som föredragande. Omfattningen av delega- tionsrätten skall angivas i reglementet för förvaltningsutskottet eller i landstingets beslut för hälso- och sjukvårdsstyrelsen eller annan nämnd enligt 54 5 andra st. LL. Samtidigt torde böra observeras, att överlämnad beslutanderätt i princip inte kan överlåtas på annan. En landstingsdirektör, åt vilken förvaltningsutskottet enligt reglementet uppdragit att besluta i visst eller vissa ärenden, kan inte i sin tur överlåta beslutanderätten i dessa till annan med mindre än att denne är speciellt angiven i reglementet. Den som uppbär delegationsrätten skall fatta sitt beslut enligt dess innehåll i reglementet för förvaltningsutskottet eller i landstingets beslut beträffande andra nämnder. Här kan inflikas det påpekandet, att delegation inom för- valtningsutskottet eller dess avdelningar måste regleras enligt reglementet. Då reglementstvång inte föreligger för hälso- och sjukvårdsstyrelse skall delegationsrätten angivas i landstingets särskilda beslut härom. Lämplig- heten av reglementen även för andra organ än förvaltningsutskottet har i det föregående understrukits av utredningen. Delegationsrättens omfatt-

ning bör enligt utredningens uppfattning av principiella skäl alltid regleras i reglemente, som fastställes av landstinget. Vidare bör här framhållas, att delegation inte torde få ske i ärende som enligt lag eller författning skall avgöras av landstinget eller förvaltningsutskottet.

Det förtjänar även nämnas, att delegationsinstitutet främst är avsett att tillämpas för ärenden av rutinmässig karaktär. Rutinärenden bör lämp— ligen kunna avgöras efter föredragning av tjänsteman inför ordföranden i förvaltningsutskottet eller andra org-an. I princip torde uppräkningen i reglementet av de ärenden, som skall omfattas av delegationsrätten, böra göras uttömmande, vilket också gjorts av flera landsting. Något hinder torde emellertid inte finnas för att — såsom också skett på sina håll — det till upp- räkningen knytes en bestämmelse, att beslutanderätten därutöver får dele- geras i ärenden, som till art och innebörd är jämförbara med de särskilt förtecknade ärendena. Av omständigheterna torde framgå, att det ej alltid är möjligt att i detalj uppräkna alla enskilda ärenden. En klar gräns mellan l'örvaltningsuppdrag i mera egentlig mening och överlåtelse av beslutande- rätt kan ofta vara svår eller omöjlig att skapa.

Beslut på grund av delegation kan i vanlig ordning överklagas. Bortsett från att den delegerande myndigheten med hänsyn till nödvändigheten av registrering, information och kontroll naturligen bör ha vetskap om hur beslutanderätten utövas, är det med tanke på besvärsrätten nödvändigt, att beslut fattat enligt delegation anmäles vid utskottets (motsvarande) nästa sammanträde. Lagbestämmelsen härom är tvingande. Besvärstiden löper sedan från dagen för anslaget om justering av förvaltningsutskottets eller motsvarande organs protokoll på landstingskommunens anslagstavla. Om den beslutande för särskilt protokoll över beslutet, räknas dock be- svärsd-agen från dagen för anslaget om denna protokollsjustering. Förvalt- ningsutskottet och övriga nämnder kan när som helst återkalla delegationen. Det är vederbörande organ som i sista hand skall avgöra om delegations- institutet skall tillämpas. Beslut, som fattas enligt delegationsklausul, kan ej återtagas.

I de önskemål om ändringar i landstingslagen som framförts från lands- tingshåll har beträffande delegationsrätten (se sid. 115) efterlysts enklare och av allt att döma vidsträcktare delegationsregler än de nuvarande. Ut- över vad som i det föregående anförts vill utredningen framhålla, att de nuvarande lagreglerna ger landstinget möjlighet till en mycket vidsträckt delegationsrätt som på motsvarande sätt förekommer inom andra kommun- typer. Delegationsrättens utformning är i sista hand beroende av lands- tingets beslut.

I anslutning till vad nu sagts bör även erinras om att en avlastning kan ske därigenom att särskilda nämnder tillskapas för vissa ändamål och där- vid tillerkännas beslutanderätt men även delegationsrätt inom sina uppgifts- områden, exempelvis sådana nämnder som lönenämnd, central byggnads-

kommitté, stipendiedelegation, upphandlingsdelegation osv. Då det före- kommer enligt praxis att upphandlingsrätten delegeras utan särskilda be- stämmelser om förfarandet vill utredningen erinra om nödvändigheten av att fasta upphandlingsnormer tillämpas, vilket lämpligen kan ske genom ett reglemente eller en instruktion för upphandlingens bedrivande för lands- tingskommunens räkning. Statens upphandlingskungörelse (SFS 496/1952) bör därvid kunna tjäna som förebild (jfr. allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 12 till 1963 års riksdag, i vilket betonas vikten av att upphand- lingen i de olika kommunerna sker under betryggande former).

Landstingsutredningen vill slutligen i frågan om delegationsrättens ut- formning göra det uttalandet, att landstingen bör tillse att ärenden av prin- cipiell natur alltid avgöres av vederbörande utskott eller nämnd. Rutin- ärenden bör däremot i ökad omfattning kunna delegeras till förtroendeman, förslagsvis i första hand vederbörande ordförande, eller till befattnings- havare.

Informationen till landstingsledamöterna I det föregående har i några sammanhang berörts landstingsledamöternas tillgång på information om landstingskommunens förvaltning och ange- lägenheter. Förvaltningsutskottets informationsverksamhet är här av av- görande betydelse. Det är först och främst viktigt, att utskottet tillser att handlingarna till landstingsmöte tryckes och i så god tid som möjligt till— ställes ledamöterna samt att handlingarna är rationellt och informativt utformade. Inom flera landstingskommuner har landstingstrycket fått en betydande omfattning, vilket kan göra detta ohanterligt och svårläst. Detta torde kunna motverkas genom att i ökad omfattning låta intaga de till åren- dena hörande Amer tekniskt betonade eller i detalj gående uttalanden eller beskrivningar till en särskild bilaga om det anses erforderligt. Samtidigt är det av vikt, att de olika lokala och centrala nämndernas liksom förvaltnings- utskottets framställningar och yttranden till landstinget blir både uttöm— mande och praktiskt utformade. Det bör sålunda t. ex. inte förekomma att en lasarettsdirektion överlämnar sitt statförslag i form av ett utdrag ur beslutsprotokollet, i vilket blott hänvisas till de olika utlåtanden, som ligger till grund för direktionens ställningstagande (exempelvis överläkarnas vid sjukhuset framställningar). Alla framställningar till landstinget bör vara motiverade av det ansvariga och anslagssökande organet. Landstingsutred- ningen anser för sin del det lämpligt, att landstinget beslutar om de rikt- linjer som skall tillämpas för förslagens innehållsmässiga och praktiska ut- formning.

Av särskild betydelse är eljest den löpande informationen till landstingets ledamöter. Det framgår av förut lämnad redogörelse att det övervägande antalet förvaltningsutskott, efter beslut av vederbörande landsting, tillställer

landstingsledamöterna sina protokoll (se sid. 100). Samtidigt har frågan varit föremål för motioner och interpellationer (se sid. 109). Protokollen från förvaltningsutskotten måste förutsättas ge den enskilde landstingsle- damoten i det hela en god bild över hur landstingskommunens angelägen- heter förvaltas mellan landstingsmötena. Det må också erinras om att för- valtningsutskottet till landstinget skall avgiva berättelse över sin verksam- het under tiden från senaste lagtima möte (41 & LL.). Utredningen anser det värdefullt om verksamhetsberättelse alltjämt avges även om en väsent- lig del av motivet för densamma kan anses bortfalla, om landstinget sam- manträder ofta och kontinuerligt. Den nuvarande bestämmelsen härom bör i samband med slopandet av begreppet lagtima möte ersättas med en be- stämmelse, att verksamhetsberättelse skall avgivas enligt landstingets be- stämmande. Verksamhetsberättelse jämte kontinuerligt distribuerade pro- tokoll från olika organ torde väl tjäna syftet att ge landstingets ledamö- ter tillfälle att fortlöpande följa den landstingskommunala styrelsens verk- samhet. Med tanke på den kritik som kommit från tidningshåll, att förvalt- ningsutskottet beslutar utan insyn, vill utredningen påminna om att hand— lingarna till och protokollen från förvaltningsutskottet i princip är offent- liga samt att förvaltningsutskott—et ansvarar inför landstinget, i vars makt det ligger att besluta om ansvarsfrihet för utskottet och om dess befogen- heter mellan landsting-smötena.

Det är också viktigt, att landstingets ledamöter har möjlighet att följa verksamheten i förvaltningsutskottets avdelningar ävensom de nämnder eller styrelser som centralt svarar för landstingskommunala verksamheter. Av den anledningen bör protokoll tillställas tingets ledamöter från fri- stående centrala organ såsom från sjukvårdsstyrelse, central byggnadskom- mitté, lönenämnd, undervisningsnämnd, socialnämnd, besvärsnämnd eller andra dylika organ.

Protokollen bör utsändas kontinuerligen så snart de är justerade. När- mare föreskrifter om protokollens innehåll och avfattning utöver vad i landstingslagen föreskrives samt om deras distribution hör av landstinget regleras i vederbörande reglementen och instruktioner. Utredningen finner det således inte nödvändigt att införa lagbestämmelse om skyldighet att till- ställa landstingsledamöterna protokoll från förvaltningsutskottets eller andra nämnders sammanträden.

Vad angår annan informationsverksamhet rörande landstingskommunens angelägenheter »må framhållas det generella önskemålet att de beslu- tande och verkställande organen bedriver en lämpligt utformad informa- tionsverksamhet, som varje landsting kan finna vara påkallad med hänsyn till lokala förhållanden och önskemål. Många landsting h-ar spritt informa- tion om sin verksamhet genom filmer och filmband, som kommit till an- vändning särskilt i undervisningens tjänst. I samband med firandet av landstingens hundraåriga tillvaro har under det senaste året flertalet

landsting utgivit historiker och upplysningsskrifter. Jämväl bör här upp— märksammas det initiativ som tagits av Örebro läns landsting att låta trycka en periodiskt utkommande broschyr, »Landstingsnytt», som utsändes ej en- dast till alla landstingskommunens förtroendemän utan även till förtroende- männen i primärk'ommunerna samt i vissa föreningar och organisationer ävensom till landstingskommunens tidningar.

1 stor utsträckning företager landstingen under sina möten olika stu- dieresor (se sid. 22). Utredningen vill för sin del understryka att dylika resor till landstingskommunala institutioner och verksamheter av lands- tingskommunalt intresse kan vara ägnade att främja de enskilda ledamöter- nas information om de landstingskommunala angelägenheterna. Särskild betydelse kan studieresorna ha för de olika landstingsutskottens berednings- arbete. Får dessa utskott en mer permanent karaktär torde de få mer tid än nu till sitt förfogande att göra erforderliga resor.

Till sist vill landstingsutredningen fästa uppmärksamheten på att en god information till de enskilda ledamöterna även kan ske genom att de poli- tiska grupperna i landstinget regelbundet sammanträder.

Förslag till

Lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 14, 15, 16, 19, 20, 21, 22, 25, 26, 29, 30, 33, 34, 38, 41, 43. 44. 53, 54, 60, 67 och 69 55 landstingslagen den 14 maj 1954 skola erhålla lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14,5

Bliva de förhållanden, vilka legat till grund för landstingets beslut en- ligt 13 å, så ändrade, att jämkning däri påkallas till följd av stadgan- dena i 10412 55, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger lands- tinget, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa jämkningen; och skall, där ej sådant fall är för handen, som avses i 15 5 första stycket och 16 å andra stycket, landstinget verk- ställa jämkningen vid lagtima möte året innan val av landstingsmän nästa gång äger rum eller, där Ko- nungen så förordnar, vid urtima möte sist före april månads utgång det är valet förrättas.

Bliva de förhållanden, vilka legat till grund för landstingets beslut en- ligt 13 5, så ändrade, att jämkning däri påkallas till följd av stadgan- dena i 10—12 åå, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger lands- tinget, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa jämkningen; och skall, där ej sådant fall är för handen, som avses i 15 5 första stycket och 16 å andra stycket, landstinget verkställa jämkningen vid landstingsmöte i oktober månad året innan val av landstingsmän nästa gång äger rum eller, där Konungen så förordnar, vid landstingsmöte sist före april månads utgång det år valet för- rättas.

155

Har beslut fattats om stads inträ- de i landstingskommun eller har för- ordnande meddelats, som föranle- der, att landstingskommun eljest ut- vidgas, skall landstinget vid nästa lagtima möte eller, när Konungen så föreskriver, vid urtima möte, på

Har beslut fattats om stads inträde i landstingskommun eller har för- ordnande meddelats, som föranleder, att landstingskommun eljest utvid- gas, skall landstinget vid nästa landstingsmöte i oktober månad eller, när Konungen så föreskriver,

(Gällande lydelse) länsstyrelsens förslag eller efter in- hämtande av dess yttrande, verk- ställa den jämkning i valkretsin- delningen som må föranledas därav.

vid annat landstingsmöte, på läns- styrelsens förslag eller efter inhäm- tande av dess yttrande, verkställa den jämkning i valkretsindelningen som må föranledas därav.

I fall —————— av jämkningen. 5 16 Avskiljes område —————— sina befattningar.

Har förordnande meddelats, som föranleder, att område, som utgör del av en eller flera valkretsar, av- skiljes från landstingskommun, skall landstinget vid nästa lagtima möte eller, där Konungen så föreskriver, vid urtima möte, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa den jämk- ning i valkretsindelningen, som må föranledas därav.

Har förordnande meddelats, som föranleder, att område, som utgör del av en eller flera valkretsar, av- skiljes från landstingskommun, skall landstinget vid nästa lands- tingsmöte ioktober månad eller, där Konungen så föreskriver, vid annat landstingsmöte, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa den jämk- ning i valkretsindelningen, som må föranledas därav.

I fall —————— av jämkningen.

19å

Till lagtima möte sammanträder landstinget utan särskild kallelse varje år den första måndagen i ok- tober månad i länets residensstad eller å annan ort, som landstinget be- stämt.

! mom. Landstinget sammanträ- der till landstingsmöte minst en gång varje år i oktober månad å dag, som landstinget bestämmer. Landstings- möte skall ock hållas, när Konungen omedelbart eller på framställning av länsstyrelsen därom förordnar eller förvaltningsutskottet eller de flesta av landstingets ledamöter det begära eller landstingets ordförande finner det nödigt.

Vid landstingsmöte i oktober må- nad fastställes landstingskommu- nens utgifts- och inkomststat.

2 mom. Landstingsmöte skall hål- las å ort, som landstinget bestämt.

Då så till följd av utomordentliga händelser anses påkallat, må läns- styrelsen kunna utsätta särskild sammanträdesort.

Då så till följd av utomordentliga hän-delser amses påkallat, må läns- styrelsen kunna utsätta annan sam— manträdesort än den landstinget fastställt.

20 5

1 mom. Kungörelse om lands- tingsmöte, innehållande uppgift om tid och ställe för mötet och de åren- den, som därvid skola behandlas, ut- färdas av ordföranden eller, vid hin— der för honom, av vice ordföranden.

Kungörelsen skall minst fjorton dagar före mötet anslås å en av landstingskommunen på lämplig plats anordnad anslagstavla ( lands- tingskommunens anslagstavla) och, därest landstinget så beslutat, jäm- väl annorstädes. Kungörelsen skall ock senast fjorton dagar före lands- tingsmötet delgivas envar landstings- man.

Därjämte skall tillkännagivande om tid och ställe för möte samt, dä- rest landstinget så bestämt, om de ärenden, som skola behandlas, infö— ras i en eller flera av de i lands- tingskommunen mest spridda tid- ningarna senast en vecka före lands- tingsmötet. Vid landstingsmöte före utgången av december månad avgö- res för nästföljande kalenderår, i vilken eller vilka tidningar tillkän— nagivande skall införas. Därvid böra väljas sådana tidningar, som genom spridning inom olika grupper av landstingskommunens medlemmar bringa tillkännagivandet till de fles- tas kännedom. Har vid fattandet av beslut i ämnet förslag om tillkänna- givandets införande i annan tidning

20 ä

1 mom. Rättighet att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer läns- styrelsen, landstingskommunens för- valtningsutskott och annan dess nämnd samt ledamot av landstinget. Förslag skall avfattas skriftligen.

Förslag av annan nämnd än för- valtningsutskottet skall ingivas till

(Föreslagen lydelse) än sådan, som omfattas av beslutet, varit under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel av de i omröstningen deltagandes röster, skall tillkännagivandet införas jäm- väl i denna tidning.

Den omständigheten att kungörel- se om möte icke blivit anslagen an- norstädes än å landstingskommu- nens anslagstavla eller att tillkän- nagivande ej blivit infört i tidning utgör ej hinder för landstingsmötets hållande.

2 mom. Fordrar ärende så skynd- sam handläggning, att kungörande icke medhinnes i den ordning, som stadgas i 1 mom., må landstingsmöte för ärendets behandling ändock hål- las, därest senast en vecka före mö- tet kungörelse, innehållande uppgift som i sagda moment avses, anslagits å landstingskommunens anslagstav- la och delgivits envar landstingsman.

3 mom. Kungörelse må, i stället för att delgivas landstingsman inom tid, som sägs i I eller 2 mom., över- sändas till honom med posten så ti- digt, att den kan antagas komma honom tillhanda inom samma tid.

4 mom. Länsstyrelsen skall sär- skilt skriftligen underrättas om landstingsmöte.

21 å

] mom. Rättighet att vid lands- tingsmöte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen, landstingskommunens förvaltningsutskott och annan dess nämnd samt ledamot av landstinget. Förslag skall avfattas skriftligen.

Förslag till landstingsmöte av an— nan nämnd än förvaltningsutskottet

(Gällande lydelse)

utskottet före den 1 juli, där ej an- nan tid bestämmes av utskottet.

I övrigt skall förslag avlämnas till landstingskommunens kansli senast den 15 augusti; dock må, förvalt- ningsutskottet väcka förslag jämväl efter nämnda tid men ej senare än fjorton dagar före början av lands- tingets möte.

Vad nu är stadgat angående tiden för förslags avlämnande utgör icke hinder för landstinget att, då syn— nerliga skäl därtill föranleda, till behandling upptaga förslag, som bli- vit väc-kt senare, dock sist första da- gen av landstingets möte.

Ej må förslag komma under be- handling i annan ordning än nu nämnts, såvida icke förslaget hän- skjutits till landstinget av Konungen eller härleder sig från och står i sammanhang med förut i behörig ordning väckt förslag.

2 mom. Till landstinget i behörig ordning inkomna förslag skola tryc- kas och, såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas till länsstyrelsen ävensom till samt- liga landstingsmän.

över de ärenden, som skola före— komma å mötet, skall förvaltnings- utskottet upprätxta föredragningslista, som skall utdelas på sätt i första stycket sägs.

21 5 1 mom. Till urtima möte samman- träder landstinget, då landstinget el-

(Föreslagen lydelse) skall ingivas till utskottet senast å dag, som bestämmes av utskottet, där ej annan tid fastställts av lands— tinget.

I övrigt skall förslag till lands- tingsmöte i oktober månad avläm- nas till landstingskommunens kan- sli senast den 15 augusti; dock må förvaltningsutskottet väcka förslag jämväl efter nämnda tid men ej se- nare än fjorton dagar före början av landstingets möte.

Vad nu är stadgat angående tiden för förslags avlämnande utgör icke hinder för landstinget att, då syn- nerliga skäl därtill föranleda, till be- handling upptaga förslag, som blivit väckt senare och som ej angivits i kungörelsen om landstingsmötet, dock sist första dagen av mötet.

Ej må fönsl'ag komma under be— handling i annan ordning än nu nämnts, såvida icke förslaget hän- skjutits till landstinget av Konungen eller härleder sig från och står i sammanhang med förut i behörig ordning väckt förslag.

2 mom. Till landstinget i behörig ordning inkomna förslag skola tryc- kas och, såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas till länsstyrelsen ävensom till samt— liga landstingsmän.

Över de ärenden, som skola före- komma å mötet, skall förvaltnings- utskottet upprätta föredragningslis- ta, som skall utdelas på sätt i första stycket sägs.

(Gällande lydelse)

ler förvaltningsutskottet för hand- läggning av vissa bestämda ärenden beslutar därom eller Konungen ome- delbart eller på framställning av länsstyrelsen förordnar om sådant möte.

Urtima möte, som beslutas av landstinget eller förvaltningsutskot- tet, må ej äga rum förrän minst två månader efter det lagtima möte av- slutats.

Har förvaltningsutskottet beslutat urtima möte, skall protokoll i ären- det överlämnas till länsstyrelsen.

Beträffande sammanträdesort för urtima möte skall vad i 19 5 är före- skrivet med avseende å lagtima möte äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Kungörelse om urtima möte, innehållande uppgift om tid och stäl- le för mötet och de ärenden, som därvid skola handläggas, utfärdas av länsstyrelsen. Kungörelsen skall minst fjorton dagar före mötet in- föras i en eller flera av länets mest spridda tidningar, varjämte samtliga landstingsmän skola inom samma tid särskilt underrättas om mötet. 3 mom. Vid urtima möte må ej and- ra ärenden företagas till avgörande än de, för vilkas handläggning lands- tinget blivit sammankallat, eller som länsstyrelsen enligt den om mötet utfärdade kungörelsen särskilt hän- skjutit till landstingets prövning.

(Föreslagen lydelse)

22 & Avgår landstingsman —————— vallagen stadgas. Inträffar för landstingsman eller behörigen kallad suppleant sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid landstingsmöte, åligger det ho-

Inträffar för landstingsman eller behörigen kallad suppleant sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid landstingsmöte, åligger det ho-

mf_4.n_.m_...._ ... . ..

nom att därom ofördröjligen under- rätta länsstyrelsen, som till tjänst- göring vid mötet inkallar den när- mast i ordningen varande, till sådan tjänstgöring förut ej inkallade supp- leanten. Den, för vilken hinder upp- kommit, åligger tillika att, så fort ske kan, till landstingskommunens kansli insända skriftlig anmälan om hindret och dess beskaffenhet.

Uppkommer för landstingsman el— ler suppleant, som inställt sig vid landstingsmöte, sådant hinder, att han ej vidare kan tjänstgöra vid mö- tet, skall han ofördröjligen anmäla hindret hos landstingets ordförande, vilken har att skyndsamt underrätta länsstyrelsen. Länsstyrelsen inkallar därefter ofördröjligen suppleant ef- ter vad i andra stycket är sagt.

nom att därom ofördröjligen under- rätta landstingets ordförande, som till tjänstgöring vid mötet inkallar den närmast i ordningen varande, till sådan tjänstgöring förut ej in- kallade suppleanten, varom länssty- relsen skyndsamt underrättas. Den, för vilken hinder uppkommit, ålig- ger tillika att, så fort ske kan, till landstingskommunens kansli insän- da skriftlig anmälan om hindret och dess beskaffenhet.

Uppkommer för landstingsman el- ler suppleant, som inställt sig vid landstingsmöte, sådant hinder, att han ej vidare kan tjänstgöra vid mö- tet, skall han ofördröjligen anmäla hindret hos landstingets ordförande, vilken har att omedelbart inkalla suppleant efter vad i andra stycket är sagt ävensom härom skyndsamt underrätta länsstyrelsen.

255

Sedan upprop ägt rum, utser landstinget ä lagtima möte bland tingets ledamöter en ordförande och en vice ordförande för tiden intill nästa lagtima möte.

Landstinget utser årligen för ett år bland tingets ledamöter en ord- förande och en vice ordförande.

Upphör under —————— vice ordförande.

265

Den landstingsman, som bevistat de flesta landstingsmöten, eller, där två eller flera landstingsmän delta- git i lika många möten, den av dem, som är till levnadsåren äldst, för ar- det till dess ordförande blivit vald. Inträffar under landstingsmöte sam- tidigt förfall för både ordförande och vice ordförande, utses under ordfö— randeskap av den ledamot, som en-

Äro både ordförande och vice ord- förande hindrade att inställa sig vid landstingsmöte, äger landstinget at- se annan landstingsman att för till- fället föra ordet. Intill dess så skett, utövas ordförandeskapet av den till tjänstgöringtiden äldste bland lands— tingets ledamöter eller, där två eller flera landstingsmän ha lika lång tjänstgöringstid, av den bland dessa,

ligt vad nyss sagts skall anses såsom äldst, en av landstingets ledamöter att tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.

Vid samtidigt förfall för både ord- förande och vice ordförande under den tid, då landstinget ej är samlat till möte, skall landstingets äldste ledamot tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.

Därest under tiden mellan lands- tingets lagtima möten ordföranden avgår eller hans befattning eljest upphör, skall vice ordföranden tjänstgöra som ordförande intill näs- ta lagtima möte. Skulle under sam- ma tid jämväl vice ordföranden avgå eller hans befattning upphöra, skall landstingets äldste ledamot tjänst- göra som ordförande.

Länsstyrelsen kallar äldste leda- moten till tjänstgöring, varom ovan är stadgat.

som är till levnadsåren äldst. Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande under den tid, då landstinget ej är samlat till möte, skall landstingets äldste ledamot tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.

Avgår ordförande under den för honom bestämda tjänstgöringstiden eller upphör eljest hans befattning, skall vice ordföranden tjänstgöra som ordförande intill nästa lands- tingsmöte, då fyllnadsval anställes för den återstående delen av tjänst— göringstiden. Fyllnadsval skall jäm— väl anställas, då vice ordförande av— går eller hans befattning eljest upp- hör. Därest vice ordförande avgår el- ler hans befattning eljest upphör, då han tjänstgör som ordförande, skall landstingets äldste ledamot tjänst— göra som ordförande till dess fyll- nadsval kan anställas.

29 5 Varje landstingsman —————— en röst. Landshövdingen i —————— äldste avdelningschefen. Vid landstingets sammanträden Vid landstingets sammanträden äger jämväl ordföranden eller vice ordföranden i förvaltningsutskottet, ändå att han icke är landstingsman, ävensom sådan i landstingskommu- nens tjänst anställd befattningsha- vare, som i 8 5 andra stycket sägs, att vara tillstädes och deltaga i över- läggningarna men ej i besluten. Så- dan rätt tillkommer vidare ordfö— randen eller vice ordföranden i nämnd, varom förmäles i 53 5, vid

äger jämväl ordföranden eller vice ordföranden i förvaltningsutskottet, ändå att han icke är landstingsman, ävensom sådan i landstingskommu- nens tjänst anställd befattningsha- vare, som i 8 5 andra stycket sägs, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer vidare efter landstingets bestämmande ordföran- de eller vice ordförande i annan

behandling av ärende, som beretts av nämnden, ävensom vid bcsvaran- de av interpellation, som framställts till nämndens ordförande. Dylik rätt äger ock revisor vid granskning av den av honom avgivna revisionsbe- rättelsen.

(Föreslagen lydelse) landstingskommunal nämnd eller beredning vid behandling av ärende, som beretts av nämnden eller bered- ningen, ävensom vid besvarande av interpellation, som framställts till nämndens eller beredningens ordfö— rande. Dylik rätt äger ock revisor vid granskning av den av honom av- givna revisionsberättelsen.

Efter därom av landstinget för varje fall fattat beslut må annan i landstingskommunens tjänst an- ställd befattningshavare än som av- ses i tredje stycket vara tillstädes vid sammanträde för att tillhandagå landstinget med erforderliga upplys- ningar.

30 5 De ärenden _ ——— —— i *" 1— av UtSkOttet- Ärende må ej företagas till avgö- rande, innan det under landstingets möte blivit berett av särskilt utskott, som landstinget för ändamålet utsett bland sina ledamöter.

Ärende må ej företagas till avgö- rande, innan det blivit berett av sär- skilt utskott, som landstinget för än- damålet utsett bland sina ledamöter.

Val må ——————— dess rättighet.

335

Vill landstingsman till ordföran- den i förvaltningsutskottet eller nämnd, varom förmäles i 53 5, fram- ställa interpellation i ämne, som till- hör landstingets handläggning, skall interpellationen, skriftligen avfattad, avlämnas till landstingets ordföran- de senast första dagen av lands- tingets möte. Landstinget beslutar utan föregående överläggning, huru- vida interpellationens framställande skall medgivas. Lämnas sådant med- givande, bör interpellationen besva- ras vid mötet.

Vill landstingsman till ordföran- den i förvaltningsutskottet eller an- nan landstingskommunal nämnd el- ler beredning framställa interpella- tion i ämne, som tillhör landstingets handläggning, skall interpellationen, skriftligen avfattad, avlämnas till landstingets ordförande senast första dagen av landstingets möte. Lands— tinget beslutar utan föregående över- läggning, huruvida interpellationens framställande skall medgivas. Läm- nas sådant medgivande, bör inter- pellationen besvaras vid mötet.

34 5 Vid landstingsmöte —————— envar röstat. Protokollet skall _— _ —— —-- — —— landstingsmötets avslutande. Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall juste- ringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, tillkännagivas å en av landstingskommunen å lämp- lig plats anordnad anslagstavla (landstingskommunens anslagstav- la). Tillkännagivandet skall vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före utgången av stadgad besvärstid. Be- vis om dagen för justeringens till- kännagivande skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

Kungörelse om dagen för. proto- kolljusteringens tillkännagivande med uppgift å det ställe, där proto- kollet finnes tillgängligt, skall ock ofördröjligen införas i en eller flera av länets mest spridda tidningar.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall juste- ringen och det ställe, där protokol— let finnes tillgängligt, tillkännagivas å landstingskommunens anslagstav- la. Tillkännagivandet skall vara för— sett med uppgift å den dag det an- slagits. Det må ej avlägsnas före ut- gången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkän- nagivande skall tillika åtecknas pro- tokollet eller särskilt utfärdas.

Kungörelse om dagen för proto— kollsjusteringens tillkännagivande med uppgift å det ställe, där proto- kollet finnes tillgängligt, skall ock ofördröjligen införas i en eller flera av de i landstingskommunen mest spridda tidningarna.

385

Landstinget må i en arbetsordning meddela de föreskrifter, som utöver vad ovan nämnts för landstingets sammanträden och ärendenas be- handling anses nödiga.

Landstinget skall i en arbetsord- ning meddela de föreskrifter, som utöver vad ovan nämnts för lands- tingets sammanträden och ärende- nas behandling anses nödiga.

415

Förvaltningsutskottet skall —— _ —— _— _ _ finnas påkallade.

Det tillkommer förvaltningsutskottet vidare:

a) att, såsom —————— hos landstinget; b) att, enligt —————— annan nämnd; c) att ombesörja —————— åt annan;

d) att till landstinget avgiva be— rättelse över sin verksamhet under tiden från senaste lagtima möte;

(1) att till landstinget efter dess bestämmande avgiva berättelse över sin verksamhet;

e) att vårda ______ till utskottet; f) att avgiva —————— beslut; samt g) atti —————— landstingets beslut.

Förvaltningsutskottet har — — — — Förvaltningsutskottet äger — — —

_ _ på utskottet.

_ _ _ sådana upplysningar.

Landstinget skall —————— för förvaltningsutskottet.

435

I avseende å valbarhet till leda- mot eller suppleant i förvaltnings- utskottet, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 8 5 är stadgat om lands- tingsman äga motsvarande tillämp- ning.

I avseende å valbarhet till leda— mot eller suppleant i förvaltnings- utskottet, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 8 5 är stadgat om lands- tingsman äga motsvarande tillämp— ning; dock må utom personer, som avses i andra stycket av nämnda pa- ragraf ej heller i landstingskommu- nens tjänst anställd befattningsha- vare, som är chef för något till ut- skottets förvaltningsområde hörande verk, utses till ledamot eller supple- ant i utskottet.

4.45

Ledamöter och suppleanter i för- valtningsutskottet väljas för fyra är, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet skall förrättas vid det lagtima landstingsmöte, som hålles året näst efter det, då allmänna val av lands- tingsmän ägt rum.

Ledamöter och suppleanter i för- valtningsutskottet väljas för fyra är, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Va- let skall förrättas vid landstingsmöte i oktober månad året näst efter det, då allmänna val av landstingsmän ägt rum.

Avgår ledamot ______ av tjänstgöringstiden.

535

1 mom. Ledningen av landstings- kommunens hälso- och s jukvårdande verksamhet skall, i den mån icke ge— nom lag eller författning annorlunda föreskrives, enligt landstingets be- stämmande utövas av en gemensam nämnd, kallad hälso- och sjukvårds-

Ledningen av landstingskommu- nens sjukvärdande verksamhet ut— övas av en sjukvårdsstyrelse enligt vad i 9 & sjukvårdslagen stadgas.

styrelse, eller ock av en särskild hälsovårds— och en särskild sjuk- vårdsstyrelse.

Vad i42 51 55 är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet skall äga motsvarande tillämpning beträffande nämnd, som här avses.

Styrelse må, om landstinget så be- slutar, uppdraga åt ledamot av sty- relsen eller åt i landstingskommu- nens tjänst anställd befattningsha- vare att å styrelsens vägnar fatta be— slut i vissa grupper av ärenden, vil- kas beskaffenhet skall i landstingets beslut angivas. Beslut, som fattas på grund av sådant uppdrag, skall an- mälas vid styrelsens nästa samman— träde.

2 mom. Där landsting finner så- dant lämpligt, må landstinget beslu- ta, att styrelse skall utgöras av för— valtningsutskottet eller viss avdel- ning därav.

3 mom. Till sammanträde med styrelse skall förste provinsialläka- ren kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening an- tecknad till protokollet.

4 mom. Angående hälso- och sjukvårdsstyrelses verksamhet gäller i övrigt vad därom stadgas i lag eller författning.

54 5 Om utseende —————— finnes stadgat. För handhavande —————— finnas erforderliga. Beträffande sådan nämnd, som av- ses i andra stycket, skall vad som är föreskrivet i 42 å andra stycket, 43 5, 44 5 andra stycket samt 46—51 55 med avseende å förvaltningsut-

Beträffande sådan nämnd, som avses i andra stycket, skall vad som är föreskrivet i 42 å andra stycket, 43 5, 44 å andra stycket samt 46—51 55 med avseende å förvaltningsut-

mHE-m-"ur. . ..

skottet ävensom i 53 5 1 mom. tredje stycket i fråga om hälso- och sjuk- vårdsstyrelse äga motsvarande till- lämpning.

(Föreslagen lydelse)

skottet äga motsvarande tillämpning.

Nämnd må, om landstinget så'be- slutar, uppdraga åt ledamot ' "av nämnden eller åt i landstingskom- munens tjänst anställd befattnings- havare att å nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall i lands- tingets beslut angivas. Beslut, som fattas på grund av sådant uppdrag, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

605

Förslag till utgifts- och inkomst- stat skall uppgöras av förvaltnings- utskottet. För detta ändamål skola landstingskommunens övriga nämn— der före den 1 juli, där ej annan tid bestämmes av förvaltningsutskottet, till utskottet ingiva sina särskilda statförslag för det nästföljande året.

Landstinget upptager förslaget till utgifts- och inkomststat till gransk- ning och fastställelse vid sitt lag- tima möte. Därvid skola anslag till utgifter, om vilka landstinget icke tidigare fattat beslut, samt därmed sammanhängande frågor särskilt bli- va föremål för överläggning och av- görande.

Förslag till utgifts- och inkomst- stat skall uppgöras av förvaltnings— utskottet. För detta ändamål skola landstingskommunens övriga nämn- der till förvaltningsutskottet ingiva sina särskilda statförslag för det nästföljande året. Statförslagen sko- la ingivas senast å dag, som bestäm- mes av förvaltningsutskottet.

Landstinget upptager förslaget till utgifts- och inkomststat till gransk- ning och fastställelse vid landstings- möte i oktober månad. Därvid skola anslag till utgifter, om vilka lands- tinget icke tidigare fattat beslut, samt därmed sammanhängande frå- gor särskilt bliva föremål för över— läggning och avgörande.

Den fastställda —————— landstingets pro-tokoll.

675

Landstinget skall vid lagtima möte utse tre eller flera revisorer samt li— ka många suppleanter för gransk- ning av det nästföljande årets för- valtning.

Landstinget skall vid landstings- möte före utgången av december månad utse tre eller flera revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det nästföljande årets förvaltning.

Den, vilken —————— av granskningen. Revisorerna äga —————— beröra förvaltningen. Vad i ______ å revisor. Landstinget må ______ annan nämnd.

69 & Revisionsberättelse skall —— — _ — __ 4— för yttrande. Berättelsen jämte inkomna yttran- den skall framläggas till granskning och avgörande hos landstinget vid det lagtima möte, vartill landstinget sammanträder året näst efter det re— visionen avser.

Berättelsen jämte inkomna yttran- den skall framläggas till granskning och avgörande hos landstinget vid landstingsmöte före utgången av oktober månad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

___—::..— 1: :4—5— .

Specialmotivering till ändring i landstingslagen

14—16 55 Benämningarna lagtima och urtima möte har ersatts med benämningarna landstingsmöte i oktober månad resp. annat landstingsmöte eller enbart landstingsmöte.

19 5 1 mom. motsvarar 19 & första st., 21 5 1 mom. första och andra st. LL. 2 mom. motsvarar 19 5 första st. slutet och andra st. samt 21 ä 1 mom. tredje st. LL. Se i övrigt sid. 123 och 13 & KL.

20 %.

Kungörelsebestämmelserna för landstingsmöte ersätter i denna paragraf motsvarande bestäm-melser om urtima möte enligt 21 & 2 mom. LL.

1—3 mom. är till största delen överensstämmande med 14 & KL under det att underrättelseskyldigheten till länsstyrelsen enligt 4 mom. närmast motsvarar liknande bestämmelser för överståthållarämbetets del i Stock- holm (15 å sista st. KLS). Se i övrigt sid. 127.

Till skillnad mot vad som gäller i kommunallagen skall tillkännagivande i tidning inte ske i en eller flera av länets spridda tidningar utan i en eller flera av de i landstingskommunen mest spridda tidningarna. Vidare är kun- görelseförfarandet fjorton dagar i stället för en vecka, vilket föreskrivas i 14 & KL.

21 5 l bestämmelsen har sammanförts de regler, som skall gälla för väckande av förslag till både landstingsmötet i oktober månad, som ersätter det lag- tima mötet, och övriga landstingsmöten. Bortsett från av förslaget be— tingade ändringar överensstämmer paragrafen i princip med nuvarande 20 & LL.

Till 1 mom. andra stycket anmärkes, att i fråga om tidpunkten för ingi- vande av statförslag bör förvaltningsutskottet äga bestämma dag härför. Se föreslagen ändring av 5 60 samt sid. 130 f.

Bestämmelsen har ändrats därhän att landstingets ordförande i stället

för länsstyrelsen skall inkalla suppleant för tillfällig tjänstgöring. Se i övrigt sid. 129.

25 5 Första stycket har ändrats i enlighet med utredningens förslag, att lands- tinget skall kunna välja sitt presidium vid Vilket landstingsmöte som helst under året. Tjänstgöringsperioden, som är oförändrat ett år, bör fastställas i arbetsordningen. Val måste givetvis förrättas innan den bestämda tjänst- göringsperioden börjar. Se sid. 137 och 8 & promulgationslagen med special- motivering (sid. 175).

26 5

Första stycket överensstämmer med 11 & tredje st. KL och nuvarande 26 å'andra .st. LL. Andra stycket har ändrats på så sätt att fyllnadsval skall ske. om landstingets ordförande eller vice ordförande avgår eller deras be- fattningar eljest upphör. Om landstinget t. ex. efter ett valår står utan både ordförande och vice ordförande måste landstingets äldste ledamot fungera som ordförande till dess fyllnadsval ägt rum. Ett fyllnadsval som förrättas samma år som ordinarie val skall företagas, kan förenas med detta. Är tjänst- göringsperioden exempelvis den 1 april—31 lmars året därpå och ordföran- den avgår i början på januari kan vid ett och samma landstingsmöte före den 31 mars förrättas både fyllnadsval och ordinarie val. Länsstyrelsen skall inte längre kalla äldste ledamoten till tjänstgöring. Det kan göras av lands- tingskommunens kansli. Se sid. 138.

. 29 5 Denna paragraf har ändrats på så sätt att närvaro- och yttranderätt vid landstingsmöte i förekommande fall utsträckts till att efter landstingets be- stämmande omfatta ordförande och vice ordförande i annan landstingskom- munal nämnd än förvaltningsutskottet. Landstinget kan i sin arbetsordning reglera vilka ordförande och vice ordförande som skall ha rätt att närvara och yttra sig ävensom för varje särskilt fall besluta härom. Det torde vara lämpligt att åtminstone ordförandena och vice ordförandena i de centrala och eljest viktigare nämnderna tillförsäkras närvaro- och yttranderätt. Vidare får annan befattningshavare än landstingsdirektören vara närva- rande vid'sammanträde för att lämna landstinget erforderliga upplysningar. Landstinget skall dock i varje fall fatta beslut härom. Se 'i övrigt sid. 129 f.

, , _ 30 5 . Om ändringen av andra stycket se sid. 133 f. Landstingsutskottens organisation och verksamhet förutsättes skola reg-

leras i arbetsordningen för landstinget (38 & LL). Landstinget skall i denna föreskriva bestämmelser om utskottsorganisationen, ärendenas fördelning på utskotten, deras sammansättning, mandatperiodernas längd, begynnelse och slut, val av ordförande, sammanträden, beslutförhet, jäv och proto- koll m.m.

Suppleant för landstingsledamot kan inte vara ledamot eller suppleant i landstingsutskott, eftersom utskotten — liksom nu är fallet — skall utses bland landstingets ledamöter.

33 &

Rätten att framställa interpellation har utsträckts att efter landstingets medgivande även omfatta ordförande i annan nämnd än förvaltningsutskot- tet. Detta är i överensstämmelse med motsvarande föreslagen ändring av 29 % LL. Jämför 23 & KL. Se i övrigt sid. 136.

34 5 De föreslagna ändringarna i denna paragraf är av redaktionell natur. Sålunda har bestämmelsen om landstingskommunens anslagstavla i tredje stycket överförts till 20 5. I fjärde stycket har i överensstämmelse med 20 å en eller flera av länets mest spridda tidningar ändrats till en eller flera av de i landstingskommunen mest spridda tidningarna.

38 5 .

Ordet »må» har ersatts med ordet »skall», varigenom landstinget blir skyldigt att antaga arbetsordning. Arbetsordningen bör framförallt reglera landstingsutskottens organisation och arbetsformer. Landstingets samman- trädesort kan t. ex. fixeras i arbetsordningen, i vilken ocksåbestämmelse kan intagas om val av presidium. Se i övrigt sid. 138.

41 5 Pkt d). Landstinget skall bestämma om och hur verksamhetsberättelse skall angivas. Se sid. 155.

43 5 Efter mönster i 32 5 KL har hinder för valbarhet utsträckts till befatt- ningshavare som är chef för något till förvaltningsutskottets förvaltnings— område hörande verk. Se sid. 141.

44 & Uttrycket >>lagtima möte» har ersatts med »vid landstingsmöte i oktober månad>>.

Nu gällande detaljföreskrifter om hälso- och sjukvårdsstyrelsen har över- förts till 9 5 SjL. Benämningen hälsovårdsstyrelse har utgått. Det möter inget hinder, att landstinget har en särskild hälsovårdsstyrelse, för vilken dock bestämmelserna i 54 5 i tillämpliga delar blir gällande. I sak behöver detta inte medföra någon ändring för nu befintliga hälsovårdsstyrelser, vil— kas befattning med den öppna sjukvården eljest upphört genom sjukvårds- lagens tillkomst. Se sid. 144 f.

54 5 Fjärde stycket är tillkommet av formella skäl och ersätter tidigare hän- visning i tredje stycket till 53 ä 1 mom. tredje stycket och reglerar delega- tionsrätten.

60 % Tidsangivelsen den 1 juli för ingivande av statförslag har utgått, vilket är en konsekvens av ändringarna i 21 5. Det är förvaltningsutskottet som ensamt avgör när statförslagen skall ingivas. I sak innebär detta ingen änd- ring. Se i Övrigt sid. 132.

67 5 Bestämmelsen att revisorerna skall väljas vid lagtima möte har ersatts med att valet skall ske vid landstingsmöte före utgången av december månad.

69 & Dechargeprövningen föreslås böra ske vid landstingsmöte före utgången av oktober månad.

;...m—g

Förslag till

Lag om ändring i lagen om införande av landstingslagen den 14- maj 1954 (nr 320)

Härigenom förordnas, att i lagen den 14 maj 1954 om införande av lands— tingslagen skola införas två nya paragrafer, betecknande 8 och 9 55, av nedan

angivna lydelse.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8 5 = Vid lagtima möte år 1965 skall landstinget utse ordförande och vice ordförande för tiden intill dess tjänstgöringsperioden börjar för den ordförande och vice ordförande, som skall väljas enligt den lydelse 25 & landstingslagen erhållit från och med den 1 januari 1966. Val enligt sagda paragraf av ordförande och vice ord- förande i landstinget skall första

gången äga rum är 1966.

9 & Bestämmelserna om valbarhet en— ligt den lydelse 43 å landstingslagen erhållit från och med den 1 januari 1966 skola lända till efterrättelse vid val för tid, som infaller efter den 31 december 1965.

Specialmotivering till ändring i lagen om införande av landstingslagen

8 €

Eftersom landstinget skall ha frihet att självt besluta om tidpunkten för val av ordförande och vice ordförande måste denna övergångsbestämmelse för år 1966 finnas. Den innebär, att landstinget vid lagtima möte år 1965 (bör besluta, när fortsättningsvis tjänstgöringsperioden för ordföranden och vice ordföranden under året skall börja. Vill landstinget utse ordfö— rande och vice ordförande på våren, 't. ex. att tjänstgöra den 1 april till och med den 31 mars året därpå, bör valet är 1965 omfatta tiden intill den 1 april är 1966. Landstinget kan sedan på möte före nämnda dag är 1966 välja ordförande och vice ordförande för tiden den 1 april t. o. m. den 31 mars året därpå. Det blir sålunda inte nödvändigt att sammanträda den 31 mars eller den 1 april för att förrätta valet. Även i framtiden har landstinget, som självt beslutar, när det skall sammanträda, möjlighet att utse ordförande och vice ordförande utan att sammanträdet härför behöver förläggas i ome- delbar anslutning till en tjänstgöringsperiods slut.

9 % Bestämmelsen motiveras av att hinder för valbarhet utsträckts till vissa befattningshavare enligt 43 & LL.

; _ans. . H..:—

Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, att 9, 11 och 12 55 sjukvårdslagen den 6 juni 1962 skall erhålla lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

95

1 mom. Ledningen av landstings- kommuns sjukvårdande verksamhet enligt denna lag utövas av sådan nämnd eller styrelse, som avses i 53 å landstingslagen och som här benämnes sjukvårdsstyrelse.

I stad, som ej tillhör landstings- kommun, skall för ledningen av sta- dens sjukvårdande verksamhet en- ligt denna lag finnas en särskild sjukvårdsstyrelse. Ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelsen väl- jas av stadsfullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet leda- möter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt där- est det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vil- ket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfa— randet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall till- lika bestämmas den ordning, i vil- ken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket sjuk-

1 mom. Ledningen av landstings- kommunens sjukvårdande verksam- het enligt denna lag utövas av en sjukvårdsstyrelse.

2 mom. Beträffande sjukvårdssty- relse i landstingskommun skola be- stämmelserna i 42—51 55 lands- tingslagen med avseende å förvalt- ningsutskottet ävensom 54 5 fjärde stycket samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande till- Iämpning, dock att det ej är erfor- derligt, att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande leda- möter och beslutet i varje ärende.

Där landsting finner sådant lämp- ligt, må landstinget besluta, att sjuk- vårdsstyrelse skall utgöras av lands— tingskommunens förvaltningsutskott eller viss avdelning därav.

3 mom. För sjukvårdsstyrelse i annan stad, som ej tillhör lands- tingskommun, än Stockholm skola bestämmelserna i 31—42 55 kom- munallagen avseende kommunens styrelse ävensom i 45 5 andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsva- rande tillämpning, dock att det ej är

(Gällande lydelse) vårdsärende av större vikt är avsett att förekomma, skall beroende på ärendes art kallas antingen en över- läkare eller en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare med rätt för ho- nom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt attt få sin mening antecknad til'l protokollet. Styrelsen skall för viss tid utse en överläkare och en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare inom sjuk- vårdsområdet att stå till förfogande för detta ändamål.

Till sammanträde med sjukvårds- styrelse i stad som ej tillhör lands- tingskommun skola vidare kallas sjukvårdsdirektör, om sådan finnes, samt förste stadsläkaren eller mot- svarande läkare, så ock efter stads- fullmäktiges bestämmande annan, som har att inför stadens styrelse fö- redraga sjukvårdsärenden. De äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt få sin mening anteck- nad till protokollet.

3 mom. Beträffande sjukvårdssty- relse i annan stad, som ej tillhör landstingskommun, än Stockholm skola bestämmelserna i 32 42 55 kommunallagen avseende kommu- nens styrelse ävensom i 45 5 andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt, att protokoll upptager annat än förteckning å när- varande ledamöter och beslutet i var— je ärende.

I fråga om sjukvårdsstyrelsen i Stockholm skola bestämmelserna i 51 5 kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver

(Föreslagen lydelse) erforderligt, att protokoll upptager

annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

11 mom. Ledamöter och supplean- ter i sjukvårdsstyrelsen i Stockholm väljas av stadsfullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Anta- let ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara pro- portionellt därest det begäres av minst så många väljande, som mot- svara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter propor- tionellt, skall tillika bestämmas den ordning, ivilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring. I övrigt skola bestämmelserna i 51 å kom- munallagen för Stockholm äga till— lämpning, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i sagda lag före- skriva. Protokoll, som föres vid sjukvårdsstyrelsens sammanträde, behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

5 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse skola kallas sjuk- vårdsdirektör eller, om sådan icke finnes, landstingsdirektör, länsläka— ren eller förste stadsläkaren eller motsvarande läkare, så oek efter landstingets eller stadsfullmäktiges bestämmande annan, som har att inför landstingskommunens eller stadens styrelse föredraga sjuk- vårdsärenden. De äga deltaga i över-

vad i 1 och 2 mom. sägs, skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagan- de av stadgandena i sagda lag före- skriva. Protokoll, som föres vid sjuk- vårdsstyrelsens sammanträde, behö- ver dock ej upptaga annat än för- teckning ä närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

4 mom. Drives sjukhus gemen- samt av landstingskommun och stad, som ej tillhör landstingskommun, el- ler av flera landstingskommuner el- ler städer, som nyss sagts, äger Ko— nungen medgiva att särskild styrelse utses för att fullgöra de åligganden, som eljest ankomma på sjukvårds- styrelse.

läggningarna men ej i besluten samt få sin mening antecknad till proto- kollet.

Till sammanträde med sjukvårds- styrelse, vid vilket sjukvårdsärende av större vikt är avsett att förekom- ma, skall beroende på ärendets art kallas antingen en överläkare eller en provinsialläkare eller stadsdi- striktsläkare med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Styrelsen skall för viss tid utse en överläkare och en provinsialläkare eller stads- distriktsläkare inom sjukvårdsom- rådet att stå till förfogande för detta ändamål.

6 mom. Drives sjukhus gemen- samt av landstingskommun och stad, som ej tillhör landstingskommun, eller av flera landstingskommuner eller städer, som nyss sagts, äger Konungen medgiva att särskild sty- relse utses för att fullgöra de ålig- ganden, som eljest ankomma på sjukvårdsstyrelse.

11 ä 1 mom. Närmast under —————— motsvarande befogenhet. 2 mom. Ledamöter och —— — — —— —— till tjänstgöring. 3 mom. Den som ______ på direktion.

4 mom. Beträffande särskilt — —— —— _ — —— tillämpning, nämligen

för direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46—51 åå lan-ds- tingslagen är föreskrivet med av- seende å förvaltningsutskottet och i 53 5 1 mom. tredje stycket samma lag i fråga om där avsedd styrelse samt

4 mom. Beträffande särskilt — — _ — — — tillämpning, nämligen

för direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46—51 55 lands- tingslagen är föreskrivet med av- seende å förvaltningsutskottet och i 54 5 fjärde stycket samma lag i fråga om där avsedd nämnd samt

för direktion —————— avsedd nämnd. För särskilt —————— lag föreskriva. 5 mom. Består direktion ______ varje ärende.

6 mom. Konungen äger — —— — _— ——

—— denna paragraf.

12%

Till sammanträde med direktio- nen skola landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör samt sjukhusdi- rektör, styresman, chefsläkare och sjukhusintendent kallas med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening an- tecknad till protokollet.

Enahanda befogenhet _____

Till sammanträde med direktionen skola sjukvårdsdirektör eller, om sådan icke finnes, landstingsdirek- tör, samt sjukhusdirektör, styres- man, chefsläkare och sjukhusinten- dent kallas med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet.

— denna personal.

Vad sålunda —————— som direktion.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Specialmotivering till ändring i sjukvårdslagen

9 5

I mom. Ändringen är av redaktionell art i och med att principerna för landstingskommunens sjukvårdsstyrelse intages i paragrafen (jfr 53 ä 1 mom. första stycket gällande LL). I enlighet med 1 5 2 mom. SjL förstås här med landstingskommun även stad, som ej tillhör landstingskommun.

2 mom. Momentet motsvarar 53 ä 1 mom. andra och tredje styckena samt 2 mom. gällande LL. Hänvisningen till 54 & fjärde stycket LL avser delegationsrätten och ersätter 53 5 1 mom. tredje stycket gällande LL.

Landstinget har alltjämt möjlighet att förena förvaltningsutskott och sjukvårdsstyrelse till ett organ.

3 mom. Momentet motsvarar gällande 1 mom. andra stycket och 3 mom. första stycket. Ändringen avser att hänvisning även gjorts till 31 & kommu- nallagen, Vilket innebär att sjukvårdsstyrelsen i s. k. landstingsfri stad skall utses på samma sätt som kommunens styrelse och sjukvårdsstyrelse i landstingskommun. I sak torde det inte betyda någon ändring.

4 mom. I detta moment, som motsvarar 3 mom. andra stycket, regleras sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad. Med hänsyn till att kommunallagen för Stockholm inte innehåller några bestämmelser motsvarande 31 å KL har här återupprepats bestämmelsen om val av sjukvårdsstyrelsen, som nu finns i 1 mom. andra stycket.

5 mom. Enligt gällande 12 & SjL skall till sammanträde med direktion bl. a. kallas landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör. I 9 5 2 mom. andra stycket föreskrives nu att sjukvårdsdirektör i stad utanför landstingskommun skall kallas till sjukvårdsstyrelsen.

Det har ansetts riktigast, att landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör jämväl skall kallas till sjukvårdsstyrelse inom landstingskommun. Finns både landstingsdirektör och sjukvårdsdirektör föreligger skyldighet att kalla till sammanträde blott beträffande den sistnämnde. Självfallet innebär detta inget hinder för att jämväl kalla landstingsdirektör. Vidare har införts be— stämmelse om att den som är föredragande i sjukvårdsärenden inför förvalt- ningsutskottet skall kallas till sjukvårdsstyrelsen—s sammanträden, om lands- tinget det bestämt. Parallellitet erhålles även här med nu gällande bestäm- melse för sjukvårdsstyrelse i stad, som ej tillhör landstingskommun. I övrigt har blott redaktionella ändringar vidtagits, bl.a. därigenom att be-

stämfmelsen i 53 ä 3 mom. LL om skyldigheten att kalla länsläkare flyttats hit.

6 mom. motsvarar nu gällande 4 mom. Se i övrigt sid. 144 f.

11 & Redaktionell ändring har gjorts på så sätt att hänvisningen till 53 5 1 mom. tredje stycket LL ändrats till 54 & fjärde stycket LL.

12 5 För att få överensstämmelse med 9 5 5 mom. har den nuvarande lydelsen, att landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör skall kallas till sammanträde, ersatts med bestämmelse, att landstingsdirektör skall kallas om sjukvårds- direktör inte finns. Enligt hittills gällande bestämmelse finns nämligen for- mell möjlighet för direktion att välja om landstingsdirektör eller sjukvårds- direktör skall kallas. Se sid. 145.

Sammanfattning

Enligt direktiven för landstingsutredningen skall utredningen undersöka, i vilken utsträckning ändrad organisation och ändrade arbetsformer för landstingskommunernas beslutande, förvaltande och verkställande organ är påkallade. I den mån gällande bestämmelser finnes otillfredsställande, bör utredningen undersöka vilka ändringar i nuvarande bestämmelser, som bör ske för att organisationen och arbetssättet skall få en så ändamålsenlig och enkel utformning som möjligt. Utredningen bör utmynna i förslag till er- forderliga lagstiftningsåtgärder. Någon detaljreglering bör inte ske, utan landstingen bör liksom hittills kunna närmare utforma sin verksamhet efter eget bedömande. Redan den expansion av landstingens uppgifter som f.n. kan överblickas utgör tillräckligt skäl för en översyn av landstingens orga- nisation och arbetsformer. Det torde emellertid inte vara otänkbart, heter det vidare i direktiven, att en reform i dessa hänseenden kan sätta lands— tingen i stånd att åtaga sig än flera arbetsuppgifter. I vilken omfattning nya uppgifter framdeles bör åläggas landstingen är inte enbart en fråga om huruvida landstingen med hänsyn till organisation och arbetssätt kan handha uppgifterna, men de överväganden, som är påkallade ur andra syn- vinklar, synes böra göras i samband med översyn av bestämmelserna i fråga om varje ämnesområde för sig. Utredningen bör därför inte ta upp frågan, vilka konkreta nya uppgifter som landstingen efter en organisatorisk re- form bör kunna åläggas. Däremot bör det enligt direktiven ingå i utred- ningsuppdraget att söka utforma organisationen och verksamhetsformerna så att landstingen blir i stånd att handha ytterligare uppgifter.

För att kunna göra de överväganden och förslag, varom direktiven talar, har landstingsutredningen redogjort för — förutom några historiska ut- vecklingsdrag (kapitel I) _ innehållet i gällande rätt ävensom för praxis avseende dels landstingens (kapitel II), dels ock den landstingskommunala styrelsens organisation och arbetsformer (kapitel III). Ur jämförelsesyn— punkt har samtidigt i tillämpliga delar erinrats om vissa bestämmelser gäl- lande de borgerliga primärkommunerna och kommunalförbunden samt riks- dagen.

Av den kritik mot landstingen och den landstingskommunala styrelsen som anförts i utredningsdirektiven ävensom av den kritik utredningen kun— nat inhämta och för vilken särskild redogörelse lämnats (kapitel IV) fram-

går att några i grunden väsentliga anmärkningar inte riktats mot de lands- tingskommunala styrelseformerna. I sina överväganden och förslag (kapitel V) konstaterar utredningen inledningsvis, att det är ett allmänt omvittnat faktum att landstingskommunernas på det hela taget ändamålsenliga och smidiga förvaltning möjliggjorts genom att landstingen och deras verkstäl- lande organ haft stor frihet att utforma sin verksamhet efter vad som be- funnits lämpligt och önskvärt med hänsyn till lokala förhållanden och behov. Detta har givetvis lett till varierande praxis i organisation och ar- betsformer. Trots detta anser utredningen ej att landstingets och den lands- tingskommunala styrelsens organisation och arbetsformer till alla delar är lämpligt utformade. I vissa hänseenden kan emellertid kritik riktas mot ändamålsenligheten i både lagbestämmelser och praxis. I det hela synes fler- talet brister ligga på det formella planet. Härtill kommer kritik mot för- valtningsutskottets dominerande ställning och bristande information till landstingets ledamöter.

Landstingsutredningen understryker betydelsen av den ståndpunkt, som intogs av kommunallagskommittén och statsmakterna i samband med till- komsten av 1954 års landstingslag, att de grundläggande bestämmelserna för den landstingskommunala och primärkommunala verksamheten prin- cipiellt ges samma innehåll. Den likformighet som härutinnan åstadkoms. synes av allt att döma ha inneburit formella och praktiska fördelar för landstingen. Att införa helt ny organisation, som skulle strida mot gällande bestämmelser för de borgerliga primärkommunerna är enligt utredningens uppfattning varken av behovet påkallat eller önskvärt. Härav följer, att landstingsutredningen anser, :att bestämmelserna för den landstingskom- munala representationens organisation och arbetsformer i princip bör nära sammanfalla med de för kommunal- och stadsfullmäktige gällande bestäm— melserna. Det är dock enligt utredningens mening inte utan vidare givet att de primärkommunala reglerna till alla delar är lämpliga för ett effektivt arbetande landsting och förvaltningsutskott. Det är sålunda utredningens uppfattning, att ett fortsatt närmande av landstingslagens bestämmelser till vad som gäller för primärkommunerna bör åstadkommas men med bibe- hållande och utveckling av landstingets frihet att självt i största möjliga utsträckning reglera sin ävensom förvaltningsutskottets samt andra lands- tingskommunala organs organisation och arbetsformer.

Om riksdagsordningen konstaterar utredningen att den gjorda jämförel— sen mellan landstingslagen och riksdagsordningen torde utvisa, att riks- dagsordningen med tillhörande stadgar knappast bör eller kan ligga till grund för landstingens verksamhet. I anslutning härtill erinrar utredningen om att frågorna om en klarare gränsdragning mellan statens och kommu- nernas uppgifter samt om kostnadsfördelningen mellan staten och lands— 'ting-skommunerna, särskilt beträflfa-nde sjukvårdens finansiering, har avgö-

mnum.r m _— an. macar.-:::...

rande betydelse för spörsmålet om landstingskommunerna skall bli i stånd att handha ytterligare uppgifter.

»I spörsmålet om landstingens organisation och arbetsformer påminner ut- redningen om att en väsentlig faktor vid bedömningen av en ändamålsenlig organisation och lämpliga arbetsformer för landstinget är dess storlek. I förhållande till uppgifterna bör det enligt utredningen ses som tveksamt, att landstingskommunen skall ha en representation för vars storlek i prin— cip inte finns någon gräns. Det anses dock ej ingå i utredningens direktiv att föreslå någon ändring av nu gällande bestämmelser beträffande antalet landstingsmän, men det synes utredningen önskvärt, att bestämmelserna i fråga blir föremål för särskild prövning.

För utredningen framstår det som väsentligt, att landstinget kan sammanträda allt efter dess eget intresse och så smidigt och verksamt som möjligt fullgöra sina olika åligganden med hänsynstagande till vad som ur offentlighetssynpunkt måste iakttagas. Enligt utredningens uppfattning bör det få ankomma på landstinget att självt i princip besluta enligt vilken ord- ning det skall sammanträda. Utgifts- och inkomststatens samt utdebiterings- satsens fastställande kräver dock, liksom är fallet beträffande primärkom- munens fullmäktige, att ett sammanträde härför fixeras i lagen till oktober månad. De nuvarande beteckningarna lagtima och urtima möte utgår och ersättes generellt sett med den i landstingslagen eljest använda beteckningen landstingsmöte. Det uttalas, att det kan vara önskvärt och praktiskt lämp- ligt, att oktobermötet fixeras att börja viss dag i månaden. Lämpligen bör denna dag fastställas i landstingets arbetsordning.

Förutom landstinget och förvaltningsutskottet hör till skillnad mot nu men i likhet med förhållandena i primärkommunen flertalet av landstings- ledamöterna eller ordföranden i landstinget ha rätt att påfordra landstings- möte. Kungl. Maj:t bör alltjämt ha rätt att omedelbart eller på framställ- ning av länsstyrelsen förordna om landstingsmöte. Angående landstingets sammanträdesort föreslår utredningen, att det skall ankomma på lands— tinget att besluta härom. Länsstyrelsens rätt att i extra—ordinära fall be- stämma sammanträdesort bör kvarstå oförändrad.

Eftersom landstinget får rätt att självt besluta om tiden för sina möten föreslår utredningen att bestämmelse införes om kungörelse av möte. Skall landstinget sålunda ha frihet att bestämma sammanträdestider och samman- trädesort, torde (det för fullmäktige i primärkommun gällande kungörelse- förfarandet enligt utredningens uppfattning böra göras tillämpligt på lands- tinget. Landstingsmöte bör således kungöras genom dels tillkännagivande i en eller flera av de i landstingskommunen mest spridda tidningarna, dels anslag å landstingskommunens anslagstavla, dels ock personlig kallelse. Kungörelse skall i princip ske senast fjorton dagar före möte. Liksom inom andra kommuner bör kungörelse om landstingsmöte utfärdas av represen- tationens ordförande.

I stället för länsstyrelsen bör landstingets ordförande inkalla suppleant för landstingsledamot. Angående utomståendes närvarorätt vid landstings- möte föreslår utredningen, att denna utvidgas till att motsvara vad som gäller i fullmäktige, nämligen till alla ordförande i landstingskommunens olika nämnder och beredningar. Landstinget skall emellertid bestämma Vilka ordförande som skall få denna rätt. Närvaro— och yttranderätten gäller allenast frågor berörande vederbörande nämnd.

Landstinget bör också ha samma rätt som fullmäktige att efter särskilt beslut medgiva att annan i landstingskommunens tjänst anställd befatt- ningshavare än landstingsdirektören får tillhandagå tinget med erforderliga upplysningar.

Vad angår ärendenas anhängiggörande vid landstingsmöte finner utred— ningen ej anledning att ändra på förslagsrättens omfattning. Utredningen finner det sålunda önskvärt att länsstyrelsens förslagsrätt bibehålles. Om länsstyrelsen överlämnar inkommen framställning till landstinget bör det klart framgå, att det har karaktär av länsstyrelsens förslag. Vidare föreslår utredningen, att det inte bör göras någon principiell skillnad i fråga om ärendenas anhängiggörande i de fall landsting håller mer än ett möte år— ligen.

Förslag från länsstyrelsen, förvaltningsutskott och landstingsman till landstingsmöte i oktober månad bör fortfarande enligt utredningens mening avlämnas senast den 15 augusti. Förvaltningsutskottets nuvarande möjlig- het att även därefter dock senast fjorton dagar före mötets början väcka förslag bör inte rubbas.

Förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet till landstinget skall ingivas till förvaltningsutskottet å dag som utskottet bestämmer, om inte landstinget annorlunda föreskriver. Utskottet bestämmer dock dag för in- givande av förslag till utgifts- och inkomststat.

Beträffande det i landstinget dubbla beredningsförfarandet erinras om att kritik har riktats mot det förhållandet, att alltför kort tid under det till några få dagar begränsade landstingsmötet står till beredningsutskottens förfogande och att beredningsförfarandet lätt sjunker ner till en formalitet. Det har i kritiken även framförts att beredningsutskotten skulle kunna till- sättas viss tid före landstingsmötet.

Med utgångspunkt från principen att landstinget skall ha största möjliga frihet att bestämma om sina arbetsformer har utredningen i fråga om be— redningsförfarandet stannat för att låta även detta ske under de former, som landstinget finner lämpligt och ändamålsenligt. Det dubbla berednings— tvånget anses dock böra bibehållas. Den nu gällande bestämmelsen, att ärende ej må företagas till avgörande, innan det under landstingets möte blivit berett av särskilt utskott föreslås ersättas med bestämmelsen, att ärende ej må företagas till avgörande innan det blivit berett av särskilt utskott, som landstinget utser bland sina ledamöter. Uttrycket »under

landstingets möte» bör sålunda utgå. Härigenom ges landstinget möjlighet att besluta hur och när beredningsutskotten, som utredningen vill benämna landstingsutskott, skall träda i verksamhet. De skall sålunda kunna utses för en löpande tidsperiod, som bestämmes av landstinget.

Väsentligt för de motiv som ligger till grund för beredningsförfarandet under landstingsmöte är, att i princip alla landstingets ledamöter alltid engageras i beredningsarbetet. Utredningen anser att det bör ligga i linje med landstingets och de enskilda ledamöternas intresse att samtliga leda- möter — med vissa undantag _ sysselsätts i utskottsarbete. Landstingsut- skottens självständighet skulle bättre markeras och mindre risk måhända uppstå för ett enbart formellt beredningsförfarande, om förvaltningsutskot- tens ledamöter inte deltager i beredningsförfarandet. Den kontakt som kan behövas mellan förvaltningsutskottet och landstingsutskotten bör ske ge- nom rätt för landstingsutskotten att för upplysningars erhållande kalla ledamot av förvaltningsutskottet till sammanträde. Det synes utredningen också otillfredsställande, om heltidssysselsatta och heltidsavlönade förtro- endemän deltager i beredningen av ärende, som dessa förut handlagt. Jäm- väl anser utredningen det mindre lämpligt, att ordföranden och Vice ord- föranden i landstinget deltager i ut-skottsarbetet under landstingsmöte. Det ankommer på landstingen att tillse att landstingsutskottens organisation och arbetsformer blir såväl ändamålsenliga som ur ansvars— och självständig- hetssynpunkt oantastligt utformade.

Landstingslagen innehåller inte några bestämmelser om landstingsut- skottens organisation och arbetssätt. Det framgår också av utredningens redogörelse för praxis, att formerna och arbetssätten starkt skiftar. Även om uniformitet inte är nödvändig eller önskvärd samt de lokala behoven och önskemålen om smidighet i förfarandet skall tillgodoses, bör landstinget enligt utredningens uppfattning i ökad omfattning försöka länka in bered- ningsförfarandet i fastare former än nu och i bättre överensstämmelse med gällande rätt och med utvecklingen inom den landstingskommunala verk- samheten. Vad angår de olika typerna av landstingsutskott bör landstinget, enligt utredningens mening, reglera i sin arbetsordning, vilka utskott som skall tillsättas. Lämpligen bör de regler som gäller för förvaltningsutskottets och övriga nämnders sammanträden ävensom val av ordföranden och kal- lelse av suppleant m. m. läggas till grund även för landstingsutskotten. Det är vidare av vikt, att landstingsutskottens yttranden mångfaldigas och i god tid tillställes landstingets ledamöter innan ärendena i fråga skall behandlas av landstinget. I förekommande fall bör uppmärksammas, att landstingsut- skotten är beredande och inte beslutande organ.

I överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande närvarorätten föreslår utredningen att interpellation skall kunna framställas till envar ordförande i landstingskommunal nämnd eller beredning.

Utredningen föreslår att landstinget skall välja ordförande och vice ord-

förande för en tjänstgöringsperiod om ett år vid vilket möte som helst under året. Om ordföranden avgår skall vice ordföranden tjänstgöra till det landstingsmöte, som äger rum närmast efter ordförandens avgång, varvid fyllnadsval skall anställas.

På grundval av föreslagna ändringar i landstingslagen och med hänsyn till konstaterad praxis föreslår landstingsutredningen att landstinget obliga- toriskt skall ha en arbetsordning, i vilken bör inflyta de bestämmelser om organisation och arbetsformer, som ankommer på landstinget att besluta.

Den landstingskommunala styrelsen utgöres av förvaltningsutskottet. Organisationen och arbetsformerna för den landstingskommunala förvalt- ningen i sin helhet har enligt utredningen otvivelaktigt lett till att förvalt- ningsutskottet kommit att inta en dominerande ställning, som i Vissa fall setts med kritiska ögon. Det har bl. a. kritiserats, att förvaltningsutskottets arbete och ställningstaganden i stor utsträckning undandragits insyn från de enskilda landstingsledamöternas sida. Utredningen understryker dock, att utskottets ställning som ställföreträdare för landstinget mellan dess möten i sista hand är beroende av landstingets beslut, bortsett från vad som kan vara föreskrivet i lag eller författning. Det ligger sålunda i varje lands- tings händer att besluta om förvaltningsutskottets ställning som landstings- kommunens styrelse. Utskottets ansvar inför landstinget torde vara till- räckligt skydd mot missbruk från utskottets sida.

Vad angår utskottets allmänna uppgifter finner utredningen dessa vara ändamålsenligt reglerade -i landstingslagen och kan för övrigt konstateras nära sammanfalla med de åligganden som är lagda på den primärkom- munala styrelsen.

Beträffande de allmänna valbarhetsvillkoren för ledamöter i förvalt- ningsutskottet föreslår utredningen att, i likhet med vad som gäller inom primärkommunens styrelse, befattningshavare som är chef för något till t'örvaltningsutskottets förvaltningsområde hörande verk ej må utses till ledamot eller suppleant i utskottet. Utredningen ifrågasätter i samman- hanget lämpligheten av att förtroendeuppdragen som ordförande och vice ordförande i landstinget förenas med t.ex. ordförandeskapet i förvalt— ningsutskottet, om detta uppdrag är en heltidssysselsättning.

Landstingsutredningen finner att det med hänsyn till landstingskom- munens uppgifter och utformning, geografiskt och befolkningsmässigt, inte finns några bärande skäl att frångå de nuvarande bestämmelserna om ut- skottets organisation och arbetsformer. Bortsett från bestämmelsen om uppdelning av utskottet på avdelningar överensstämmer bestämmelserna med motsvarande regler i kommunallagen .

Med tanke på de vidgade uppgifter, som kommer att läggas på landstings- kommunerna bör det dock, enligt utredningens mening, vara landstinget angeläget tillse, att förvaltningsutskottets organisation blir sådan att den uppfyller de krav som måste ställas på ett organ, som skall leda förvalt—

ningen av landstingskommunens angelägenheter och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Om förvaltningsutskottet eller avdelning där- av skall kunna med uppmärksamhet följa de frågor, som kan inverka på landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning erfordras, att det på utskottet inte läggs sådana uppgifter, som bör åvila nämnder för särskilda eller landstingskommunalt lokala förvaltnings- och verkstäl- lighetsbestyr. Förvaltningsutskottet bör följaktligen inte vara t. ex. direk- tion för sjukhus eller barnhemsstyrelse eller liknande.

Vad angår ledningen av landstingskommunens sjukvårdande verksamhet föreslår utredningen att bestämmelserna om sjukvårdsstyrelse samlas i sjukvårdslagen i stället för i landstingslagen. Detta innebär inte i sak något förminskande av sjukvårdens roll inom den landstingskommunala verksam- heten utan bör ses som en ur systematisk synpunkt betingad ändring. I samband härmed föreslås full överensstämmelse mellan sjukvårdsstyrelse i landstingskommun och stad, vilket bl. a. innebär att den som efter lands- tingets bestämmande har att inför förvaltningsutskottet föredraga sjuk- vårdsärenden skall kallas till sammanträde med sjukvårdsstyrelse. Om sjukvårdsdirektör inte finns skall landstingsdirektör kallas till samman- träde med sjukvårdsstyrelse respektive direktion.

Med hänsyn till den förestående mentalsjukvårdsreformen och landstings- kommunernas övertagande av tjänsteläkarväsendet är det, enligt utred- ningens mening, önskvärt, att landstingen överväger, huruvida det är lämp- ligt att i förvaltningsutskottet jämväl samla den direkta ledningen av den landstingskommunala hälso- och sjukvården. Utredningen exemplifierar en organisation med olika landstingskommunala centrala nämnder för skilda verksamheter under förvaltningsutskottet: fristående sjukvårdssty- relse, socialnämnd, undervisningsnämnd, lönenämnd och central byggnads- kommitté. Ordförandena och,/eller en eller flera ledamöter i dessa kan lämp- ligen vara ledamöter av förvaltningsutskottet, som i en större landstings- kommun kan uppdelas på en avdelning för planering och en finansavdel- ning. Det är av vikt, att landstingen tillser, 'att det finns en klar kompetens- och ansvarsfördelning mellan förvaltningsutskottet och dess avdelningar samt andra styrelseorgan. Det bör sålunda för landstingen vara en styrka, om organisationen av de olika centrala organen kommer till uttryck genom fullständiga reglementen och instruktioner.

Utredningen anser att det ej finns anledning att utöver nu gällande er- sättningsbestämmelser införa bestämmelser om heltidsavlönade förtroende— män. I praktiken kan landsting redan nu införa ett system av heltidstjänst— görande förtroendemän på samma sätt och grunder som skett i vissa städer.

Om landstingen i ökad utsträckning anlitar heltidstjänstgörande för- troendemän, vilka, enligt utredningen, exempelvis kan benämnas lands- tingsråd, är det nödvändigt, betonar utredningen, att dylika poster ej in- rättas med mindre än att deras ställning och uppgifter specificeras i sär-

skilda instruktioner. Nödvändigheten härav bör ses mot bakgrunden, att heltidstjänstgörande förtroendemän skall tillförsäkra förvaltningsutskottet inflytande på beredningen av ärendena till utskottet och landstinget även- som —— om utskottet skall avlastas från vissa beslutsuppgifter _ på för- valtningsutskottets vägnar genom delegation fatta beslut i vissa grupper av ärenden. Det framhålles också, att de heltidstjänstgörande förtroende- männens uppgifter inte får sammanblandas med vad som bör åvila be- fattningshavare. Sker det, blir det både förvaltningsmässigt och landstings- politiskt en konstruktion av ledningen för landstingskommunens ange- lägenheter, som inte rimmar med den kommunala självstyrelsens idé och innehåll. De verkställande och övriga förvaltningsmässiga uppgifterna skall sålunda enligt utredningen ankomma på befattningshavare och inte på hel— tidstjänstgörande förtroendemän. Dessa bör i stället förbehållas att för förvaltningsutskottets och andra nämnders räkning ansvara för bered- ningen av ärenden till respektive organ samt att mellan sammanträdena utöva den beslutanderätt som tillagts vederbörande ävensom att eljest tillse att den landstingskommunala förvaltningen bedrives i enlighet med de he- slutande organens vilja och intentioner.

I reglemente för förvaltningsutskottet och dess avdelningar kan intagas bestämmelse om rätten för utskottet och avdelningen att delegera beslu- tanderätten i vissa grupper av ärenden till ledamot av utskottet eller åt i landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare. Delegationsrät- ten har betydelse i det fall ett förvaltningsutskott skall avlastas från rutin- ärenden. I stor utsträckning tillämpas skilda former av delegation, även om några av förvaltningsutskottens reglementen saknar delegationsklausul. Några förvaltningsutskott torde i speciella fall uppdrag-a åt ledamot och/ eller befattningshavare att besluta i visst eller vissa ärenden. Detta förfa- rande tillämpas oavsett reglementenas bestämmelser. Formell rätt här—till finns inte, liksom allmän delegationsrätt från landstingets sida ej är möjlig enligt landstingslagen. Men det förekommer även enligt reglementen, att beslutanderätten delegerats 'till förtroendeman och befattningshavare i för— ening. Landstingsutredningen fäster uppmärksamheten på att sådan form av delegation inte bara är formellt oriktig utan även ur ansvarssynpunkt olämplig. Beslutanderätten skall delegeras antingen till förtroendeman eller till befattningshavare i landstingskommunen. Delegation kan ske till för- troendeman med tjänsteman som föredragande.

Delegationsrättens omfattning bör enligt utredningens uppfattning av principiella skäl alltid regleras i reglemente som fastställes av landstinget. Landstingsutredningen gör slutligen i fråga om delegationsrättens utform- ning det uttalandet, att landstingen bör tillse att ärenden av principiell natur alltid avgöres av vederbörande utskott eller nämnd. Rutinärenden bör där- emot i ökad utsträckning kunna delegeras.

Förvaltningsutskottets informationsverksamhet är av avgörande bety-

delse, när det gäller landstingsledamöternas tillgång på upplysningar om landstingskommunens förvaltning och angelägenheter. Utredningen under- stryker vikten av att utskottet tillser, att handlingarna till landstingsmöte trycks och i så god tid som möjligt tillställes ledamöterna samt att hand- lingarna är rationellt och informativt utforma-de. Landstinget föreslås skola bestämma om avgivandet av verksamhetsberättelse. Denna berättelse jämte protokollen från olika organ torde väl tjäna syftet att ge landstingets leda- möter tillfälle att följa den landstingskommunala styrelsens verksamhet. Vad angår annan informationsverksamhet rörande landstingskommunens angelägenheter betonas det generella önskemålet om att de beslutande och verkställande organen bedriver en lämpligt utformad informationsverksam- het som varje landsting kan finna vara påkallad med hänsyn till lokala för- hållanden och önskemål. Värdet av studieresor och sammanträden med de politiska partiernas olika grupper inom landstingen markeras även av utredningen.

De föreslagna ändringarna i landstingslagen och sjukvårdslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1966.

BILAGA 1

Antalet invånare, valkretsar och landstingsledamöter

valperioderna 1959/62 och 1963/66

Valperioden 1959/62 Valperioden 1963/66

Landstingskommun Antal Antal Antal Antal Antal Antal invånare val- leda— invånare val- leda- 1/1 1958 kretsar möter 1/1 1962 kretsar möter

1 2 3 4 5 6 7 Stockholms läns 420 807 11 98 487 135 14 115 Uppsala » 164 581 4 39 169 959 4 40 Södermanlands » 222 965 6 54 230 354 6 55 Östergötlands » 267 904 7 64 266 634 7 65 Jönköpings » 281 558 8 69 286 331 8 70 Kronobergs » 159 088 5 39 159 072 5 40 Kalmar läns norra 91 830 3 23 89 927 3 22 » » södra 144 847 4 35 144 918 4 35 Gotlands » 56 099 3 23 53 662 3 23 Blekinge >> 145 035 4 35 145 001 4 35 Kristianstads » 258 046 8 65 256 559 8 63 Malmöhus » 319134 10 78 1398 816 11 96 Hallands » 167 653 5 41 171 229 5 41 Göteborgs och Bohus » 213 349 6 50 224 730 6 53 Älvsborgs » 372 105 10 88 376 460 10 91 Skaraborgs » 248 895 7 60 249 873 7 60 Värmlands » 290 828 9 72 290 245 8 70 Örebro » 260 433 5 59 263 291 5 61 Västmanlands >> 226 062 6 54 235 195 6 56 Kopparbergs » 283 801 9 70 286 557 10 73 Gävleborgs » 242 236 7 59 "294 261 8 71 Västernorrlands » 289 512 9 72 283 302 9 70 Jämtlands » 142 860 5 35 137 617 5 35 Västerbottens » 239 945 8 61 238 581 9 63 Norrbottens » 256 718 8 63 262 582 8 66

Samtliga lands- tingskommuner 5 766 300 167 1 406 6 002 291 171 1 469

1 Inkl. Hälsingborgs stad 2 Inkl. Gävle stad

1.

_|»?

BILAGA 2

Landstingskommunernas förvaltningsutskott samt hälso-

och sjukvårdsstyrelser m. m. är 1963

Fövaltningsutskottet är odelat och utgör tillika hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Landstingskommun

1) Stockholm 2) östergötland 3) Kronoberg 4) Kalmar N 5) Kalmar S 6) Gotland 7) Blekinge 8) Halland 9) Göteborg 0. Bohus 10) Västmanland 11) Gävleborg 12) Västernorrland 13) Jämtland 1 4) Västerbotten 15) Norrbotten

Förvaltningsutskottet är delat på två avdelningar, varav en utgör hälsovårds- styrelse och en sjukvårdsstyrelse.

Landstingskommun

1) Jönköping hälsovårdsstyrelsen sjukvårdsstyrelsen 2) Kristianstad sjukvårdsstyrelsen hälsovårdsstyrelsen

Antal ledamöter

16

H nur-x (DHNICDCDCDHQNIQCDQCDO

Antal ledamöter

12 6 6 12 6 6

Antal ledamöter i landstinget

115 65 40 22 35 23 35 41 53 56 71 70 35 63 66

Antal ledamöter i landstinget

70

63

3. Förvaltningsutskottet är delat på två avdelningar, varav en utgör hälso- och sjukvårdsstyrelse och en finansavdelning.

Landslingskommun Antal Antal ledamöter ledamöter i landstinget

1) Södermanland 14 55

hälso- och sjukvårdsstyrelsen 7 finansavdelning 7 2) Malmöhus 15 96

hälso- och sjukvårdsstyrelsen 9 finansavdelning 6

4. Förvaltningsutskottet är delat på tre avdelningar, varav en utgör hälsovårds- styrelse, en sjukvårdsstyrelse och en finansavdelning.

Landslingskommun Antal Antal ledamöter ledamöter i landstinget 1) Älvsborg 15 91 hälsovårdsstyrelse 5 sjukvårdsstyrelse 5 finansavdelning 5

5. Förvaltningsutskottet är odelat. Fristående gemensam hälso- och sjukvårds- styrelse.

Anlal Antal ledamöter

Landstingskommun ledamöter i landstinget 1) Uppsala 40

förvaltningsutskottet 8 hälso- och sjukvårdsstyrelsen 7 2) Kopparberg 73

förvaltningsutskottet 11 hälso- och sjukvårdsstyrelsen 7

6. Förvaltningsutskottet är odelat och utgör tillika sjukvårdsstyrelse. Fristående hälsovårdsstyrelse.

Antal Antal ledamöter Landslingskommun ledamöter i landstinget 1) Skaraborg 60 förvaltningsutskottet 10 hälsovårdsstyrelsen 5 2) Värmland 70 förvaltningsutskottet 9 hälsovårdsstyrelsen 7

7. Förvaltningsutskottet är odelat. Fristående hälsovårdsstyrelse, sjukvårdsstyrelse, undervisningsnämnd och socialnämnd.

Antal Antal ledamöter Landslingskommun ledamöter i landstinget Örebro 61 förvaltningsutskottet 9 hälsovårdsstyrelsen 7' sjukvårdsstyrelsen 9 undervisningsnämnd 10 socialnämnd 7

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963

är? »»

. Oresunds-forbindelsen. 1. del. Fiske och flottning i gränsvattnen mellan Finland och Sverige. Opprettelse av >Nordens Hus» i Requ'avik Samarbeid mellom de tekniske hagakoler i Norden. . Bolagsbeakattningen i Norden.

STATE N S OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)

J ustitiedepartemeutet

Utlånnings tillträde till offentlig tjänst. ['I] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del. 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 8. Motiv. Förslag till riksdagsordning. [18] Del 4. Bilagor. [19] Birsen-länens fördelning. sjöförklaring m.m. [20] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m.m. [28] Trafilcmål. [27] Utsölmingsrlitt II. [28] Skadestånd I. [88] Några valfråga. [54] Reviderat förslag till jordabalk m.m. [55] Domstolsväsendet I. Rådhusriitternas förstatligande. [56]

Utrikesdepartementet

Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. [8] Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. [4] U-liinder och utbildning. [84] Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbistånd. [87]

Försvarsdepartementet

Försvarskostnaderna budgetåren 1968/67. [5] Försvar och fiskerinäring. [81]

Socialdepartementet

Den statliga konsulentverksamheten på socialvårdens område. [80] Arbetsfördäggande. [88] Åldringsvårdens läge. [47]

Kommunikationsdepartementet

Tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken under åren 1961 och 1962. [59]

Finansdepartementet

Preliminär nationaibudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfallet. [14] Om åtgärder mot skatteflykt. [52]

Ecklesiastikdepartementet

En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] 1955 års nniversitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Uni- versitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [18]

1960 års gymnasieutredning. 1. Vägen genom gymnasiet. [15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] 8. Specialutred- ningar om gymnasiet. [41] 4. Ett nytt gymnasium. [42] 6. Läroplan för gymnasiet. [48] 1958 års utredning kyrka—stat. 1. Religionens betydelse som samhällsfak'tor. [26] 2. Kyrkor och samfund i Sverige. [89] Lärare på grundskolans mellanstadium. [85] Bättre studiehjälp. [48] Fackskolan. [50] Studiesociala utredningen. 1. Akademikernas skuldsätt- 1[1%1;]g.[44] 2. Studentrekrytering och studentekonomi. Organisatoriska åtgärder för rymdverksamhetens främ- jande. [61]

J ordbruksdepa rtementet

Listerlaudets ålfisken. [82] Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk. [63]

Handelsdepartementet

Översättning av fördrag angående upprättandet av Euro— peiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande doku- ment. [12] Papper och annan skrivmateriel. [25] Malmen i Norrbotten. [86] översättning av fördrag angående upprättandet av Euro- peiska kol- och stålgemenskapen. [57] Svenska handelsflottans krigsförluster under det andra världskriget. [60]

Inrikesdepartementet

Kommunalrättskommitten IV. Kommunalförbundenl låne- riitt. [2] V. Kommunala rennållningsavg'ifter. [29] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmö-

områdena. [6] Uppehållstillstånd m.m. för utländska studerande. [11] Sjukhus och öppen värd. [21] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del 1. Intervju- och frekvensundersökningar m.m. [24 Arbetslöshetsförsäkringen. [40] Befollmingsutveckling och näringsliv i JEmtlands län. [45] Yrkesmedicinska sjukhusenheter — behov och organisa- tion. [46] Kommittén för näringslivets lokalisering. 1. Aktiv loka- liseringspolitik. Bilaga 1. [49] 2. Aktiv lokaliseringspoli- tik. Betänkande. [58] 8. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga II. [62] Landstingens organisation och arbetsformer m.m. [64]

Civildepartementet De offentliga tjänstemannens förhandlingsrlttt. [51]