SOU 1964:61

Grundskola för blinda och döva

N +” (;(

oå (- _ Cija:

&( 4, IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Ecklesiastikdepartementet

GRUNDSKOLA FÖR BLINDA OCH DÖVA

BETÄNKANDE AVGIVET AV

BLIND- OCH DÖVSKOLUTREDNINGEN

I

Stockholm 1964

. Religionsfrihet.

. översättning av . Indexlån. Del I. Kihlström. 98 s. Fi. . Indexlån. Del II. Kihlström. 528 s. Fi. . Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden.

Esselte. 212 a. I. Effektivare konsumentupplysning. Esselte. s. H. Bättre Aldringstrd. Esselte. 121 |. a. Alkoholreklamen. Norstedt & Söner. 278 s. Fi.

111

. Statens skogar och skogsindustrier. svenska Beproduktions AB. 144 s. Fi. Kapitalutvecklingen i det svenska lantbruket. Esselte. 88 s. Jo. . Arbetstidsförkortningens verkningar. Esselte. 218 s. S

. Företagsmtecknmg. Tiden-Barnängen Tryckerier

AB. 149 s. Ju. Älgfrågan. Norstedt & Söner. 188 5. Jo. . Veterinärmedicinsk forskning och undervisning.

Del II. Esselte. 302 5. Jo.

AB Wilhelmssons Boktryckeri. xxvm + 594 5. E. Svensk namnbok 1084. AB E G Johanssons Bok- tryckeri, Karlshamn. 227 s. Ju.

. Utlåtande av Juristkommissionen i Wenner- strömaffiiren. Norstedt & Söner. 117 s. Ju. . Historisk översikt. Kyrkobegrepp. Almqvist &

Wiåsells Boktryckeri AB, Uppsala. LIII+324

. B.apport av parlamentariska nämnden i Wen- nerströmaffären. Norstedt & Söner. 46 s. Ju. . Översättning av fördrag angående upprättan- det av Europeiska atomenergigemenskapen åEuratåm) och tillhörande dokument. Marcus. 87 s. . . Kommunal skatteutjiimning. Kihlström. 419 s. Fi. . Krigsmaktens törbandssiukvärd. Esselte. 222 s. Fö. . Bilskrotning. Esselte. 75 s K . Förbud mot utförsel

av. kultur-föremål. Kihl- ström. 07 :. E.

. Kronhjortsreservat m.m. Berlingske Boktryc- keriet, Lund. 109 5. Jo. . Behandlingsiorskning vid ungdomsvårdsskolor- na. Esselte. 278 s. 8. Nytt skattesystem. Esselte. 827 s. Fi.

Offentliga byggnader 8. Ekonomiskt byggande. Esselte. 103 5. K . Lag om förvaltningsförfarandet. Esselte. 719 s.

Ju. . Beräkning av pensionsreserv i pensionsstiftelse.

Holmqvist skrivbyra & kontorstryckeri. 38 s. Ju. . Koncernbidrag m. m. Esselte. 100 s. Fi. . Kristendomsundervisningen. Esselte. 182 s. E. . Skadestånd II. Esselte. 170+62 s. Ju. . Förtida tillträde. expropriationskostnad m. m.

Marcus. 118 s. Ju. viktigare följdförfattningar till

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1964

Kronologisk förteckning

85. 37. Ökat stöd till barnfamiljer. Esselte. 148 s. 5.

38.

40. . Bostadsstöd för pensionärer. Heeggström. .

48. . Rätten till arbetstagares uppfinningar. Norste 50. 51.

52. 53.

54. 55.

56. 57. . Aktion mot ungdomsbrott. Esselte. 324 s. Ju.' 59. 60.

61.

Anm. Om särskild tryckort ej angivas, lir tryckorten stockholm.

fördragen angående Europeiska ekonomiska g menskapen och Europeiska kol- och stålgemers skapen. Marcus. 521 s. *

96 s. Ju. . Åktenskapsrätt II. Motiv. Marcus. 597 s. Ju.

Lantbrukets strukturutveckling. Esselte. 251 s. Jo.

H. . Äktenskapsrätt I. Författningstext. Marcus. ] | i !

Sammanställning av remissyttranden över för. fattningsutredningens förslag till ny författning Del 3. Kap. 6 i förslaget till regeringsform. Man cus. 98 s. Ju. 4 . Rapport och arbetsmaterial från arbetsgruppe

för det kommunala sambandet juni 1964. Ma cus. 170 s. Ju. Mentalsjukvårdslag. Esselte. 418 s. S.

105 5. I. . Kommunal markpolitik. Esselte. 117 5. I. 43.

44. 45. 46. 47.

Social omvårdnad av handikappade. Esselte. 208+16 s. ill. S. Skolans försörjning med lärare II. Esselte. 296 s. E. Sjuksköterskeutbildningen I. Grundutbildnin Esselte. 319 s. S. Sjuksköterskeutbildningen II. Vissa grundia gande undersökningar. Esselte. 196 5. S. Friluftslivet i Sverige. Del I. utgångsläge o utvecklingstendenser. Svenska Reproduktio AB. 218 s. K. Farmaceutisk utbildning och forskning. Esselt 258 5. E

& Söner. 78 s. Ju. Samordnad rehabilitering. Del I. Tiden-Bar ängen Tryckerier AB. 223 s. S. Samordnad rehabilitering. Del II. Tiden-Bar ängen Tryckerier AB. 105 s. s. Statslån till samfundslokaler. Kihlström. 58 5. Organisation av skolledningen i grundskolan. Esselte. 172 5. E. Konsumentupplysning i televisionen. Häggström. 120 s. K. . Organisationen av rationaliserlngsverksamnetei m. m. på jordbrukets, skogsbrukets och träd gårdsnäringens område. Esselte. 208 5. Jo. Organisations- och samarbetsfrågor l Stock holmsområdet. Esselte. 140 s.+1 utviksblad. ] Utsökningsrätt III. Norstedt & Söner. 359 5. J!:

Ett socialpolitiskt utredningsinstitut. Esseltq 105 s. S. , Vattenvärdens organisation m.m. Haeggströnri 64 s. Jo. Grundskola för blinda och döva. Svenska Rå produktions AB. 328 5. E.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR1964:61 Ecklesiastikdepartementet

GRUNDSKOLA FÖR BLINDA OCH DÖVA

BETÄNKANDE AVGIVET AV

BLIND- OCH DÖVSKOLUTREDNINGEN

SVENSKA REPRODUKTIONS AB STOCKHOLM 1964

Skrivelse lill Herr Statsrådet och chefen för Kungl. Ecklesiaslikdepariemeniei

Kap. 1. Kap. Kap. Kap.

Ulredningsuppdraget

. Utredningsarbeicis omfattning och uppläggning ...........................

.. Tidigare utredningar ....................................................

Blindundervisningens nuvarande status .................................. 4.1. 4.2. 4.3. 4.4. 4.5.

Terminologiska frågor

Frekvensen av blinda och synsvaga elever ............................ Bestämmelser och skolformer

Byggnadernas standard Undervisningen

. Grundskola för blinda och synsvaga .....................................

5.1. 5.2. 3.3. 5.4. 5.5. 5.6.

Psykologiska synpunkter ............................................ Blindundervisningens målsättning och innehåll ...................... Skolpliktsbestämmelser Siadieindelningen i grundskola för blinda ............................ Specialundervisning, särskild undervisning och stödundervisning ...... Blindskolans högstadium ...........................................

'. Läroplan för grundskolan för blinda ....................................

6.1. Anvisningar för tillämpning av Läroplan för grundskolan i grundskolan

för blinda .

1. Mål och riktlinjer .............................................. 11. Allmänna anvisningar för skolans verksamhet .................... lll. Timplaner lV. Kursplaner med anvisningar och kommentarer .................. V. Bilagor

. Blinda ungdomars fortsatta utbildning efter den obligatoriska skolan ......

. Pcrsonalbehov

8.1. 8.2.

Personalförieckning 1964/65 ......................................... Personalbehov vid övergång till grundskola .......................... 8.2.1. Personalbehovet vid grundskolan för blinda å Tomteboda ...... 8.2.2. Skolhemmet för blinda i Örebro .............................. 8.2.3. Skolorna för vuxna synskadade i Kristinehamn och Växjö ...... 8.2.4. Vårdanstaiten i Lund för blinda med komplicerat lyte .......... 8.2.5. Totala personalbehovet vid blindskolorna ......................

. Kostnader

9.1. 9.2. 9.3. 9.4. 9.5. 9.6.

Avlöningar

Arvoden och särskilda ersättningar .................................. Avlöningsstat

Omkostnader

7 11 16 19

21 27

33

38 41

46 47 49

53

54 5-1 54 56 65 75

92 93 93 91

Resor för blindskoleelever jämte ledsagare ........................... 100 Engångsanskaffning av utrustning m.m. ............................ 100

10.1. Terminologiska frågor Nuvarande bestämmelser och skolor ................................ 107 10.3. Byggnaden-nas standard ............................................ 109 10.2.

. Dövundervisningen ...................................................... 101

Teknisk och medicinsk audiologi ........................................ 111 11.1. Den tekniska audiologien .......................................... 114 11.1.1. Institutioner för forskning och aktuella forskningsprojekt 115 11.1.2. Hörapparatur .............................................. 110 11.1.3. Fasta förstärkaranläggningar ............................... 122 11.1.4. Transposer ................................................ 124 11.1.5. Behovet av förstärkning av den tekniska verksamheten vid döv- skolorna . .................................................. 127 11.2. Den medicinska audiologin ......................................... 128 1121. Om orsak till dövhet och höggradig hörselnedsättning ........ 1215 11.2.2. Arbetet vid en barnaudiologisk institution .................... 134 Kap. 12. Frekvensen av döva och hörselskadade elever ............................ 13'.) 12.1. Tidigare undersökningar .......................................... 139 12.2. Uppgifter ur skolstatistiken .................. . ..................... 141 12.3. ()m graden av hörselnedsättning hos elever i specialskolor och i hörsel- klasser ........................................................... 144 12.4. Skolbarnsundersökningarna i Östergötlands län .................... 145 Kap. 13. Förskoleundervisningen . ................................................ 150 Kap.1—1. Grundskola för döva och hörselskadade .................................. 153 14.1. Döva och hörselskadade barns skolplacering ........................ 154 14.2. Centralisering eller decentralisering ................................ 150 14.3. Utredningens förslag till organisation av undervisningsväsendet för döva och hörselskadade vid övergång till grundskola . .................... 164 14.4. Skolpliktsbestämmelser ............................................ 174 14.5. Läroplan för grundskolan för döva och hörselskadade ............... 177 Kap.15. Döva och hörselskadade ungdomars fortsatta utbildning efter den obligato- riska skolan ............................................................ 180 Kap. 16. Personalbehov .......................................................... 199 16.1. Ordinarie, extra ordinarie och övrig personal i de nuvarande dövsko- lorna ............................................................. 190 16.2. Dövskolornas personalbehov vid övergång till grundskola ............ 200 Kap.17. Kostnader ............................................................. 20-1 17.1. Avlöningar ........................................................ 204 17.2. Arvoden och särskilda ersättningar . ................................ 205 17.3. Omkostnader ..................................................... 206 17.4. Elevernas resor . .................................................. 207 Kap. 18. Tidsplan för övergång till grundskola. Skolornas nanm .................... 208 18.1. Tidsplan .......................................................... 208 18.2. Skolornas namn .................................................. 210 Kap.19. Blind— och dövskolornas hjälpmedelsupprustning ......................... 211 19.1. Läro- och läseböcker .............................................. 213 19.2. Ovriga pedagogiska hjälpmedel 215 Kap. 20. Blind— och dövskolornas lokalbehov ...................................... 221 Kap.21. Lärarutbildningsfrågor och behovet av pedagogiskt ntvecklingsarhetc 228 Kap.22. Specialskolornas ledning och tillsyn ...................................... 231 Kap.23. Författningar för specialskolväsendet .................................... 231 Kap.24. Sammanfattning ........................................................ 260 Bil. 1. Undervisning av hörsel-, syn- och talskadade i övriga nordiska länder ...... 269 2. Utdrag ur rescrapporter ................................................. 281 3. Utdrag ur försöksrapporter ....... . ...................................... 310 4. Litteraturförteckning .................................................... 320

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

Den 24 november 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastik— departementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att verkställa utredning rörande blind- och dövskolväsendets utbildningsmål och organisation. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 5 december samma år såsom sakkunniga undervisningsrådet Karin Lundström, leda- moten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren Gunnel Olsson och budgetsekreteraren i ecklesiastikdepartementet Göran Göransson. Tillika uppdrogs åt Lundström att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Den 19 februari 1962 uppdrog departementschefen åt rektorn Sture Bengtson att tjänstgöra som utredningens sekreterare.

De sakkunniga antog benämningen blind- och dövskolutredningen. Den 9 april 1962 tillkallades rektorn vid blindinstitutet å Tomteboda Tore Gissler, rektorn vid skolan för tal- och hörselskadade i Örebro Hilding Zommarin, konsulenten för dövundervisning i skolöverstyrelsen Sven Söder- kvist, läraren vid dövskolan i Vänersborg Göran Cullbrand, rektorn vid dövskolan i Lund Evert Lundberg och docenten vid Karolinska institutet Bengt Barr att såsom experter biträda utredningen. I frågor rörande dövsko- lans tekniska utrustning har utlåtande inhämtats från föreståndaren för Karolinska Institutets elektro-akustiska laboratorium forskningsingenjören Bertil Johansson och i medicinska frågor rörande blindundervisningen från ögonläkaren Olof Olsson vid blindinstitutet å Tomteboda.

Efter slutfört utredningsarbete får härmed blind- och dövskolutredningen vördsamt överlämna sitt betänkande.

Stockholm den 1 december 1964

Karin Lundström Göran Göransson Gunnel Olsson

IStute Bengtson

KAPITEL 1

Utredningsuppdraget

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 24 november 1961 med hem- ställan om bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga för att verk- ställa utredning rörande blind- och dövskolväsendets utbildningsmål och organisation har statsrådet Edenman angett riktlinjerna för utredningens arbete. I direktiven för utredningen framhåller departementschefen inled— ningsvis följande.

— Den nu förestående skolreformen med dess införande av nioårig skolgång för alla barn i den obligatoriska skolan innebär en standardförbättring, som givetvis också måste omfatta specialskolorna, d v s skolorna för döva och blinda barn. —

Beträffande dövundervisningen konstateras sammanfattningsvis, att den för närvarande omfattar tio obligatoriska årskurser, av vilka de första åtta huvudsakligen avser teoretisk utbildning och är förlagd till fyra barndoms- skolor, medan de två sista åren, som syftar till att ge fortsatt teoretisk under- visning och grundläggande yrkesutbildning, tillbringas vid särskilda fort— sättningsskolor för flickor och pojkar, förlagda till Växjö, respektive Väners— borg. En statlig teoretisk fortsättningsskollinje är dessutom upprättad vid den till Manilla knutna skolan å Blockhusudden.

I direktiven erinras om att den åttaåriga skolgången, i barndomsskolorna för döva daterar sig från en tid, då den vanliga folkskolan var sexårig.

—- Den längre skolgången för de döva barnen bedöms som nödvändig för att i någon mån kompensera bristerna i deras språkliga utveckling. Även om utbyggnaden av förskoleorganisationen för döva barn, numera ger många av dessa barn ett bättre utgångsläge, när de börjar sin obligatoriska skolgång, utgör dock deras svå- righeter med språkbildningen under hela skoltiden ett allvarligt hinder för en intel- lektuell utveckling i takt med deras hörande jämnåriga. För dessa förberedes nu dessutom en allmän övergång till en nioårig grundskola, vars målsättning bland annat angivits vara att göra den för alla medborgare gemensamma referensramen på bildningens område så vid som möjligt.

Om den avsedda standardförbättringen inom det obligatoriska skolväsendet skulle komma endast de hörande barnen till del, skulle detta innebära, att de döva barnens handikapp ytterligare ökades. Det är därför angeläget, att åtgärder snarast möjligt vidtages för att bereda också de döva barnen en motsvarande möjlighet att genom förlängd skolutbildning bli rustade att möta de större krav, som våra dagars sam- hälle ställer på den enskilde.

Beträffande de blinda barnens skolgång framhålles, att den för närvarande

. omfattar elva obligatoriska årskurser, av vilka de åtta första avser huvud-

sakligen teoretisk undervisning och de tre sista yrkesutbildning. Även för

de blinda barnen aktualiseras genom grundskolereformen frågan om ut- byggnad av den teoretiska undervisningen.

Främsta huvuduppgiften för utredningen anger departementschefen på följande sätt.

— En särskild utredning torde nu böra tillsättas med främsta huvuduppgift att undersöka hur en utbyggnad av specialskolornas obligatoriska undervisning bör ske för att den i största möjliga mån skall kunna motsvara den blivande grund- skolan. För de blinda barnen, vilkas handikapp endast i mindre grad påverkar deras förutsättningar att följa den teoretiska undervisningen i skolan, torde större möjligheter finnas än för de döva att inom ramen för nuvarande skolplikt förverk- liga denna målsättning. För dövskolans vidkommande bör i första hand gälla, att den — givetvis med bibehållande av sin speciella målsättning i fråga om inövandel av modersmålet och den särskilda pedagogiska metodik som betingas därav — bör bibringa eleverna ett mått av allmänbildning, som i huvudsak svarar mot grundskolans bildningsmål i vad gäller det för alla elever gemensamma kunskaps- stoffet. På utredningen bör ankomma att pröva i vilken utsträckning en sådan mål— sättning bör medföra ökning av antalet obligatoriska årskurser inom dövskolväsen- det.

Men grundskolreformen syftar inte enbart till vidgade teoretiska kunskaper för alla elever. Den nya skolans högstadium avser också att erbjuda rika möjligheter att genom positivt tillval tillgodose de enskilda elevernas utbildningsbehov alltefter personliga förutsättningar och intresseinriktning. För att underlätta elevernas fram- tida yrkesval skall skolan lämna teoretisk och praktisk yrkesorientering och under den nionde årskursen avses eleverna erhålla yrkesförbcredande undervisning på olika linjer. Även i dessa avseenden bör specialskolväsendets målsättning anknyta till grundskolans. Utredningen bör framlägga förslag, som utvisar vad detta konkret bör innebära beträffande organisationen av blind- och dövundervisningen under de sista obligatoriska årskurserna.

För blindundervisningens del synes här goda möjligheter öppna sig, eftersom man redan börjat överge den traditionella inriktningen på ett begränsat antal hant— verksyrken för blinda och inte minst med stöd av erfarenheterna från anpass- ningsundervisningen och yrkesträningen vid skolorna för vuxna synskadade —— öppnat fler utbildningsvägar för de blinda ungdomarna. Erfarenheterna från ut— placering av studiebegåvade blinda ungdomar vid högre skolor för seende har också varit positiva. Med hänsyn till det begränsade elevunderlaget inom blind- skolan är redan av samhällsekonomiska skäl en sådan utflyttning av högstadie- elever från blindskolan att föredraga framför inrättandet av olika specialavdel- ningar inom blindskolväsendet. Utredningen bör därför pröva möjligheterna att genom anknytning till det allmänna skolväsendet ytterligare vidga valmöjligheterna för blinda elever. På utredningen bör därvid också ankomma att föreslå olika stöd- åtgärder, varigenom de blinda elevernas inplacering i andra skolor kan under- lättas.

Vad dövskolväsendet beträffar bör uppdraget i denna del innefatta en ompröv- ning av de nuvarande obligatoriska fortsättningsskolornas ställning och uppgifter. Medan fortsättningsskolan för pojkar är ganska klart yrkesinriktad och den prak— tiska undervisningen där starkt dominerar, upptar vid fortsättningsskolan för flickor den teoretiska undervisningen halva tidsschemat samtidigt som den praktiska ut- bildningen i avsevärt mindre grad har karaktären av förberedande yrkesutbildning. Slutligen har vid den till dövskolan å Manilla nu anknutna teoretiska fortsättnings- skollinjen, som ännu kan sägas befinnas sig på försöksstadiet, en första grupp döva

elever innevarande år förts fram till realexamen. Målsättningen för de två sista årskursernas undervisning inom denobligatoriska dövskolan skiftar således för närvarande starkt mellan de olika skolorna. En anpassning av dövundervisningen till grundskolans studiegång synes här kunna medföra både större enhetlighet och bättre möjligheter att göra rättvisa åt elevernas varierande utbildningsbehov än nuvarande strikta uppdelning efter kön och begåvningsnivå. ——

Detaljfrågor i anslutning till huvuduppgiften, som kräver särskilt studium, är kursplanernas utformning, läsårets längd, lokalbehovet för de mot grund- skolans högstadium svarande årskurserna samt återverkningarna av en eventuell framtida femdagarsvecka.

Utredningens andra huvuduppgift berör endast dövskolorna.

— lin andra huvudfrågz, som bör utredas, är verkningarna av det sjunkande barnantalet i dövskolorna till följd av de nu minskade årskullarna. Detta tenderar att ge otillräckligt underlag för den uppdelning av eleverna på flera parallellav— delningar, som av pedagogiska skäl måste anses önskvärd. I sammanhanget bör dock beaktas i vad mån nyssberörda minskning motverkas av de framsteg inom den medicinska forskningen, som räddar till livet ett något större antal barn än tidigare med relativt grava hörselskador.

Utredningen bör mot bakgrund härav överväga det lämpligaste antalet barn— domsskolor samt framlägga de förslag till omorganisation av dövskolväsendet, som kan föranledas härav. Nutida kommunikationer torde i någon mån upphäva olägen— heterna av de större avstånd till hemorten, som en del elever vid en eventuell minsk- ning av antalet distrikt kan komma att få, men givetvis kan frågorna rörande sko— lornas lokalisering vålla problem a' annan art. Utredningen bör vid sina över- väganden av dessa frågor vara oförhindrad att undersöka lämpligheten av att förlägga skolor till andra orter än de nuvarande. Vid en diskussion av dövskolornas antal och förläggning bör också hörselklassernas roll inom det obligatoriska skol- väsendet noga beaktas och betydelsen av en utbyggnad av dessa regionalt belysas.

Utredningens tredje huvuduppgift är att överväga och framlägga förslag om de handikappade ungdomarnas fortsatta teoretiska utbildning och egent- liga yrkesutbildning efter den obligatoriska skolgången.

—— Beträffande möjligheterna att bereda blinda ungdomar fortsatt teoretisk ut- bildning torde vad som i det föregående med avseende å högstadiets sagts om ut— nyttjandet av möjligheterna till utplacering av dessa ungdomar i andra skolformer äga en ännu vidare tillämpning. Sålunda bör utredningen framlägga förslag till lämpliga stödåtgärder för att underlätta utplacering av blinda elever i gymnasier och andra högre skolformer.

I fråga om de blinda ungdomarnas yrkesutbildning har denna hittills förutsatts äga rum inom den obligatoriska skolans ram. Om den framtida blindskolan i likhet med den tilltänkta grundskolan i huvudsak endast skall meddela förberedande yrkesutbildning, bör i stället riktlinjer uppdragas för en vidast möjligt differen- tierad yrkesträning under några frivilliga påbyggnadsår. Vid utformningen av denna bör erfarenheterna från arbetsvårclen och vuxenutbildningen på detta område kunna ge vägledning. Möjligheterna att anknyta till existerande yrkesutbildning» anstalter av olika slag bör inventeras.

När det gäller dövundervisningen kan för närvarande t'ortsättningsskolan för döva pojkar i Vänersborg —— delvis genom medverkan av överstyrelsen för yrkes-

utbildning och arbetsmarknadsstyrelsen —— erbjuda en grundläggande yrkesutbild- ning inom vissa bestämda områden, nämligen snickeri, skrädderi, tapetseri, sko- makeri, måleri- och mekanikeryrkena. Fortsättningsskolan för flickor är i detta hänseende sämre rustad och för yrkesutbildning inom andra yrken än de nyss angivna är även pojkarna hänvisade till utackordering hos hantverksmästare eller företag. Om den teoretiska undervisningen i dövskolan utbygges, torde förutsätt— ningar finnas för att ovanpå en mot den nioåriga grundskolan svarande studiegång lägga en verklig yrkesutbildning för döva ungdomar. Utredningen bör pröva vilka linjer, som bör förekomma inom en speciellt för döv ungdom avpassad yrkesut- bildning, varvid såväl flickornas som gossarnas utbildningsbehov bör uppmärk- sammas. Också möjligheterna till en mera teoretiskt inriktad fortsatt utbildning för döva ungdomar torde i detta sammanhang uppmärksammas. Erfarenheterna från utlandet bör här kunna ge viss vägledning.

Förslag hör framläggas rörande den lämpliga organisationen av en egentlig _vrkes- utbildning för döva och lokaliseringen av sådan utbildning. Den senare frågan bör prövas mot bakgrunden av en ingående diskussion av sådana frågor som önsk- värdheten att sammanföra denna yrkesundervisning till en större enhet eller att sprida den på smärre enheter, valet mellan internat- eller externatform, behovet av samarbete med andra dövskolor eller yrkesundervisningsanstalter, t ex särskilda specialskolor för andra kategorier av handikappade, eller anknytning till någon ort med rikt differentierat näringsliv och goda tillfällen till yrkespraktik utanför sko- lans ram o s v. Möjligheterna att utnyttja nu befintliga skollokaler inom dövskol— väsendet bör däremot inte tillmätas avgörande betydelse vid prövningen av loka— liseringsfrågan. Oavsett vad de sakkunniga i detta avseende kommer att föreslå, skall en ingående redovisning lämnas för blind- och dövskolväsendets byggnads— bestånd, lokalförhållanden och materiella standard i övrigt. I den mån brister i dessa avseenden befinnes föreligga, skall en plan över erforderlig byggnadsverk- samhet framläggas liksom förslag om utrustning av skolorna. Givetvis skall också personalbehovet beaktas av de sakkunniga.—

KAPITEL 2

Utredningsarbetets omfattning och uppläggning

Ulredningsarbetet rörande blind- och dövskolväsendets utbildningsmål och organisation. har enligt de givna direktiven inriktats på att undersöka dels hur en utbyggnad av specialskolornas, d v s blind- och dövskolornas, obliga- toriska undervisning bör ske för att den i största möjliga mån skall kunna motsvara grundskolan inom det allmänna skolväsendet samt dels hur de handikappade ungdomarnas vidare utbildning efter den obligatoriska sko- lan lämpligen bör ordnas. Utredningen har m a o sett som sin huvuduppgift att göra de blinda och döva eleverna delaktiga av den standardförbättring, som skolreformen avser att ge åt eleverna inom det allmänna skolväsendet.

Utredningen har funnit det vara mest ändamålsenligt att behandla de båda handikappgruppernas utbildningsfråga parallellt och framlägga förslag till åtgärder i ett sammanhang. Visserligen är behovet av kompensatoriska åtgärder väsentligt olika för blinda och döva elever och skolproblemen måste lösas efter delvis olika linjer, men de grundläggande förutsättningarna för en skolreform och skälen för att en sådan bör komma till stånd är likartade för båda grupperna. Numerärt ingår de blinda och döva eleverna som mino- riteter i skolsamhället, vilket ofrånkomligt ger vissa begränsningar i fråga om möjligheterna att organisera en effektiv och samtidigt tillfredsställande differentierad skolorganisation, men för båda grupperna gäller, att det från individens, samhällets och allmänt humanitär synpunkt är ytterst angeläget, att skolfrågan ges bästa möjliga lösning. Såväl de blinda som de döva ele- verna har själva visat, att de med stöd av en adekvat undervisning och fostran och med tillgång till erforderliga undervisningshjälpmedel kan ar— beta sig fram till en självständig och oberoende ställning i det öppna sam- hållet.

I tidigare utredningar har skolfrågorna för å ena sidan de blinda och döva

; . inom specialskolväsendet och å andra sidan de synsvaga och hörselskadade

' inom det allmänna skolväsendet behandlats var för sig. Enligt utredningens

mening har det emellertid varit till gagn för arbetet, att direktiven för före— liggande utredning getts en sådan utformning, att problemen rörande spe- cialskolorna och specialundervisningen, d v s hörsel- och synklasserna samt den särskilda specialundervisningen inom det allmänna skolväsendet, har kunnat upptagas till behandling i ett sammanhang. När det gäller elever i gränsskikten, täcker de olika skolformernas arbetsområden delvis varandra, vilket möjliggör en relativt långtgående samordning av frågor rörande lä- rarutbildning, teknisk utrustning, undervisningshjälpmedel etc. Allmänt gäller, att grundskolan med sin nuvarande målsättning och sin individuali- serade undervisning och studiegång erbjuder möjligheter för ett ökat antal

handikappade elever att erhålla en fullgod undervisning utan att skiljas från den egna klassen i alla ämnen eller, när det gäller undervisning i spe- cialklass, från den egna skolan. Härvid vinnes även, att eleven i regel kan bo i sitt eget hem. Utredningen har tagit hänsyn härtill i sitt förslag till dimensionering av specialskolväsendet. Behovet av antalet skolor och klasser inom dövskolväsendet har bedömts med hänsynstagande till den väntade möjligheten att utbygga den regionala hörselundervisningen inom eller nära integrerad med det allmänna skolväsendet. Beträffande de synsvagas under— visning är problemet delvis ett annat. I regel är elevunderlaget otillräckligt för att medge upprättandet av synklasser regionsvis, men flertalet av dessa elever kan med hjälp av särskild specialundervisning följa undervisningen i vanlig klass.

Med hänsyn till handikappundervisningens speciella metodik och till att undervisningen ofta är förbunden med medicinska överväganden och tek— niska spörsmål har under ntredningsarbetet utlåtanden inhämtats från såväl pedogogisk och medicinsk som teknisk expertis. Bl a har lärare och rektorer vid konferenser och rektorsmöten beretts tillfälle att framföra synpunkter och önskemål. Vidare har utredningen funnit det vara angeläget att vid kartläggningen av den allmänna problematiken kring undervisningen av de två handikappgrupperna inhämta önskemål och synpunkter från de handikappades egna organisationer. För detta ändamål har till överlägg- ningar med utredningen inbjudits företrädare för tex De blindas förening inklusive blinda barns målsmån, Sveriges dövas riksförbund, Döva barns målsmän, Hörselfrämjandct m fl. Det kontinuerliga samråd, som har ägt rum med ovannämnda intresseorganisalioner. har varit av utomordentligt värde. framför allt i frågor rörande sociala överväganden vid handikappade barns fostran och skolplacering.

En sammanfattning av de önskemål och synpunkter, som under arbetets gång vid överläggningar och i översända promemorior inlämnats till utred- ningen., kan icke ge en uppfattning om alla nyanser i önskemålen och ej heller ge begrepp om de delvis mycket divergerande och i vissa fall rakt motsatta konkreta förslagen till lösningar. De dövas primärönskemål torde kunna sammanfattas i detta: Hjälp att bryta de dövas isolering. Problemet behandlades bl a ingående vid världskongressen för döva i Stockholm som- maren 1963. De blindas primärönskemål kan sammanfattas: Ge skolväsen— det sådana resurser, att blindheten kan reduceras till ett huvudsakligen tekniskt handikapp. Från de syn- och hörselskadade har uttalats önskemål om sådana pedagogiska, medicinska och tekniska hjälpmedel, att handi- kappet i största möjliga utsträckning kompenseras eller rehabiliteras. För- äldrar och anhöriga till de handikappade har lagt tonvikten på att de handi— kappade barnen och ungdomarna ges en så normaliserad tillvaro som möj- ligt, när det gäller skolgång, yrkesutbildning och försörjning samt icke minst, när det gäller möjligheter till samvaro och gemenskap med andra människor. Från alla dem, som arbetar inom dessa sektorer av undervis-

ningsväsendet, har önskemål inkommit om sådana resurser för utbildnings- väsendet. att eleverna kan ges en utvecklings- och utbildningstid samt ett utbildningsmål, som är jämförligt och likvärdigt med vad samhället ger de seende och hörande. Utredningens förslag till undervisningsväsen för blinda och döva bör ses som ett försök att sammanfatta och samordna ovan angivna synpunkter och önskemål till en konkret lösning, innebärande en god skola för handikappade elever.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för en övergång till en grund- skoleorganisation kan konstateras, att specialskolorna är i ett delvis annat läge än skolorna inom det allmänna skolväsendet. Övergången till grund- skola har inom det allmänna skolväsendet förberetts genom en intensiv för- söksverksamhet, som avsett dels skolans inre arbete och dels organisatoriska förhållanden. Ett studium av försöksrapporterna från 1940- och 1950-talen visar emellertid, att specialskolorna endast i ringa omfattning deltagit i för- söksverksamheten. Såväl blind- som dövskolorna tillämpar fortfarande läro- planer, som i huvudsak ansluter sig till 1955 års undervisningsplan för folkskolan. Viss nyorientering i riktning mot grundskolans innehåll och arbetsformer har dock genomförts i skolornas inre arbete, i betydande om- fattning inom blindskolväsendet men endast i mindre omfattning inom dövskolväsendet. Visserligen är erfarenheterna från försöksverksamheten inom det allmänna skolväsendet i regel tillämpliga även på specialskolorna, men utredningen har dock, för att få säkrare underlag för sina övervägan- den, i samråd med skolöverstyrelsen utsänt förnyad inbjudan till viss för- söksverksamhet inom specialskolorna. Försöksverksamheten har utsträckts att omfatta såväl varjeårsintagning (Lund) som externa dövklasser (Stock- holm, Jönköping och Uppsala).

Till underlag för utredningens beräkningar rörande antalet döva och hörselskadade samt blinda och synsvaga elever, som kan komma att till- höra specialskolväsendet resp. det allmänna skolväsendet, har utnyttjats dels den officiella skolstatistiken och dels särskilda undersökningar. Bl a har ett synnerligen värdefullt material från de hörselprövningar av skolbarn, som under en följd av år genomförts inom Östergötlands lån på initiativ av öronläkarna Erik Flodgren i Linköping och Agnar Hall i Norrköping, väl- villigt ställts till utredningens förfogande och bearbetats.

I frågor rörande blinda elevers utbildning efter den obligatoriska sko- lan har samråd ägt rum med 1960 års blindvårdsutredning och rörande elevhemmen och vårdpersonalen med Barnanstaltsutredningen. Beträffande de döva ungdomarnas yrkesval, yrkesutbildning och anställningsförhållan- den har en undersökning genomförts under våren 1964.

Utredningen har besökt blind- och dövskolor samt syn- och hörselklasser i Sverige och Danmark. Vidare har utredningens ordförande besökt blind- och dövskolor i Holland och England. I samband med besöken har över- läggningar hållits med företrädare för de olika skolorna.

Utredningen har avgivit följande remissutlåtanden:

Den 18 oktober 1962 över skolöverstyrelsens skrivelse den 5 juli 1962 jämte utredning och förslag rörande undervisning och vård av döva psykiskt efterblivna,

den 31 oktober 1962 över mentalsjukvårdsberedningens promemoria med principförslag om enhetligt huvudmannaskap för undervisningen och vår- den av psykiskt efterblivna,

den 8 november 1962 över skolöverstyrelsens skrivelse den 31 augusti 1962 i vad avser Charlottendals skolhem samt skolöverstyrelsens och medicinal- styrelsens utredning angående anordningar för barn med grava talskador,

den 26 februari 1963 över barnanstaltsutredningens betänkande Förbättrad utbildning för vårdpersonalen vid barnanstalter,

den 29 november 1963 Över det av 1963 års organisationskommitté för skolväsendets centrala ledning m m avgivna betänkandet Den nya skolöver- styrelsen samt

den 15 oktober 1964 över det av 1962 års utredning angående högstadie- undervisning för rörelsehindrade m m och Centrala rehabiliteringsberedning- ens utlåtande därom den 13 juli 1964.

För kännedom och beaktande har till utredningen överlämnats följande skrivelser:

den 28 december 1961 från Föräldraföreningen vid distriktsskolan för döva ä Manilla angående yrkesundervisning för döva ungdomar,

hösten 1961 från Styrelsen för blindinstitutet å Tomteboda till skolöver- styrelsen och februari 1963 från Blindinstitutets å Tomteboda föräldraför- ening till skolöverstyrelsen angående den framtida undervisningen för blinda elever,

den 22 januari 1963 från Hörselfrämjandets riksförbund till skolöverstyrel- sen angående undervisning och vård av hörselskadade barn,

den 16 maj 1963 från Hörselfrämjandets riksförbund till ecklesiastikdepar- tementet angående decentralisering av specialundervisningen för hörsel- skadade barn.

den 20 december 1963 från ecklesiastikdepartementet angående byggnads- arbeten för skolor för döva,

den 20 mars 1964 från skolöverstyrelsen utdrag ur protokoll från samman- träden med styrelsen för föräldraföreningen vid dövskolan i Lund,

den 25 mars 1964 från skolöverstyrelsen redogörelse för blindorganisationer- nas nordiska konferens i Köpenhamn den 26 januari 1964, '

den 30 april 1964 från skolöverstyrelsen styrelsens för Statens skola för döva. Lund. redogörelse för försök med nybörjarklass höstterminen 1963,

den 1 oktober 1964 från skolöverstyrelsen skrivelse från Handikapporga- nisationernas centralkommitté angående en självständig skolsocial byrå inom den nya skolöverstyrelsen samt

den 1 oktober 1964 från skolöverstyrelsen skrivelse från Hörselfrämjandets riksförbund till medicinalstyrelsen angående kuratorer vid hörcentralerna. Till utredningen har ingivits följande framställningar: Den 25 januari 1964 från Svenska dövlärarsällskapet angående differen- tiering av elever, lärarutbildning m m,

den 26 februari 1964 från Hörselfrämjandets riksförbund angående hörsel— undervisningens centrala och regionala ledning.

den 20 mars 1964 från Styrelsen för blindinstitutet å Tomteboda angående vårdpersonal. elevhem m m,

den 23 april 1964 från rektorerna för blindinstitutet å Tomteboda och vård— anstalten för blinda med komplicerat lyte i Lund angående undervisningen av dubbelhandikappade blinda barn samt

den 24 september 1964 från Tomteboda blindinstituts föräldraförening an— gående kurator vid blindinstitutet,

KAPITEL 3

Tidigare utredningar

Undervisningsväsendet för döva omhänderhades fram till den 1 juli 1938 av landstingen eller av städerna utanför landsting. Till verksamheten utgick statsbidrag. Genom beslut av 1937 och 1938 års riksdagar förstatligades dövskolorna och samtidigt skedde viss omläggning av verksamheten. Stadga för dövundervisningen utfärdades den 3 maj är 1940. Bland nyheterna i 1938 års organisation märktes bl a fortsättningsskolplikt för döva samt upp- rättandet av fortsättningsskolor och en specialskola i Örebro för s k oegent- ligt döva. Vidare upprättades en särskild skola för skriv—teckenelever. Den sistnämnda skolan nedlades emellertid redan år 1942 efter gemensam ut- redning av besparingsutredningen, skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen. I stället inrättades genom beslut av 1942 års riksdag en vårdanstalt med skol— och arbetshem för döva med även annat lyte. Anstalten förlades pro- visoriskt till Gävle och flyttades år 1947 till egendomen Mogård i Öster- götland. Skolhemsdelen å Mogård har är 1964 nedlagts samtidigt som en särskild skola för dessa barn upprättats i Gnesta.

Riktlinjerna för utvecklingen av dövskolväsendet efter dess förstatligande har främst angivits av de statliga utredningarna under 1940- och 1950- talen, 1945 års dövstumsutredning (SOU 1947:64) och 1951 års utredning rörande de vetenskapliga rönen på audiologiens och audiomctriens område i vården av döva barn (SOU 1955: 20).

1945 års utredning kunde i sitt betänkande konstatera, att dövskolorna genom förstatligandet och de i samband därmed genomförda reformerna erhållit större fasthet i yttre hänseende men att det inre arbetet präglades av en viss stagnation. Forskningens rön hade icke tillförts dövstumpedagogi- ken i önskvärd utsträckning. Utredningen föreslog därför vissa åtgärder för att förstärka undervisningen både i förskolan och i den obligatoriska skolan. Vid tiden för utredningen fanns förskolor för döva endast i Göte- borg och Stockholm. Med hänsyn till vikten av att samtliga döva förskole- barn beredes en adekvat fostran och undervisning föreslog utredningen in- förandet av förskoleplikt för döva barn från fem års ålder och att förskolorna skulle förstatligas. Förslaget om förskoleplikt biträddes även av 1951 års utredning rörande vården. av döva barn. Av olika skäl har förslaget icke realiserats. Utvecklingen av förskoleverksamheten har visat, att särbestäm- melser om förskoleplikt för döva barn icke har erfordrats. Syftet med ut- ; redningarnas förslag om obligatorium har kunnat tillgodoses på frivillighe- tens väg bl a genom att det statliga stödet till den av kommuner eller lands- ting drivna förskolverksamheten successivt ökat. Beträffande det inre arbetet i dövskolorna konstaterade 1945 års utredning bl a att varje klass undervisa-

des av en lärare. Denne hade utöver klassundervisningen att bedriva tal- och hörövningar med eleverna en och en. Under den tid som läraren bedrev individuell undervisning sysselsattes klassens övriga elever med skriv- och räknearbete. Utredningen fann anordningen mindre tillfredsställande, fram- för allt på lågstadiet, där den individuella undervisningen tog en opropor— tionerligt stor del av undervisningstiden. Som förstärkningsåtgärd föreslog utredningen att varje dövskola skulle få anställa en ämneslärare med upp- gift att i de lägre klasserna ersätta klassläraren under den tid denne bedrev tal- och hörundervisning individuellt. Dövskolorna har i enlighet med för- slaget tillförts ett antal sådana lärare med benämningen biträdande lärare, en benämning som dock av 1945 års utredning ansågs vara mindre väl vald.

Inom det allmänna skolväsendet hade 1940 års Skolutredning och 1946 års skolkommission genom sitt arbete förberett övergången till en 9-årig enhetsskola, som skulle ersätta folkskolan och parallellskolorna ovanför folkskolan. För dövskolornas del stannade 1945 års utredning vid att föreslå en 8-årig folkskola och en 2-årig fortsättningsskola. Den teoretiska under- visningen i fortsättningsskolorna föreslogs omfatta 12 veckotimmar. Den praktiska utbildningen för pojkarna föreslogs utökad med metallutbild- ningslinje och flickornas husliga utbildning med frivillig utbildning i kon— torsarbete. Vidare föreslog 1945 års utredning inrättandet av en teoretisk fortsättningsskollinje för studiebegåvade ungdomar. En sådan linje upp- rättades försöksvis från hösten 1955, genom att medel ställdes till förfogande av Svenska Scoutförbundets stiftelse för hörselskadad ungdom.

1951 års utredning gav i sitt betänkande Det döva barnets språk- och talutveckling en sammanfattande redogörelse för de förbättrade möjligheter för dövundervisningen, som framkommit under 1940- och 1950-talen. Ar— betet inom audiologien hade inte endast visat hur kontaktsvårigheterna hos de döva inverkar starkt hämmande på deras mentala, sociala och intellek- tuella utveckling utan även påvisat och skapat möjligheter att mäta och till- varata hörselresterna hos döva barn. 1951 års utrednings förslag rörande ändrad metodik i undervisningen, förbättring av den tekniska apparaturen, föriildramedverkan i språkträningen, utbyggnad av förskolornas verksamhet etc har i huvudsak kunnat genomföras.

I skolöverstyrelsens utredning är 1958 rörande fortsättningsskolundervis- ningen för döva barn föreslogs en intensifiering och förbättring av den teo- retiska undervisningen i fortsättningsskolorna för döva samt statsbidrag till teoretisk fortsättningsskollinje å Blockhusudden. Den teoretiska fortsätt- ningsskollinjen har övertagits av staten från och med läsåret 1961/62.

På skolöverstyrelsens uppdrag har vidare verkställts utredningar beträf- fande anordningar för barn med grava talskador samt rörande frågan om diagnosticering, placering och behandling av hjärnskadade döva barn. Efter remissbehandling har dessa utredningar bearbetats av en inom ecklesiastik- departementet tillsatt arbetsgrupp som med utgångspunkt i förslag, som

blind- och dövskolutredningen framfört i sitt remissyttrande den 8 november 1962 därom framlagt förslag.

Utredningarna rörande blindskolornas verksamhet har från 1930-talet och framåt i huvudsak rört yrkesutbildningsfrågorna. 1936 års utredning angående blinda och dövstummas utbildning (SOU 1937: 74) underströk yrkesutbildningens betydelse för de dövas och blindas tryg- gande ekonomiska ställning i samhället och framhöll angelägenheten av att de blindas yrkesram vidgades. Bl a erinrades om möjligheten att anordna yrkesutbildning även utanför blindskolornas ram.

Kommittén för partiellt arbetsföra uttalade i sitt betänkande (SOU 1947: 18), att utbildningen i de 5 k blindyrkena borde begränsas och att fler blinda borde förberedas för sysselsättning inom industrin. Den obligatoriska ut- bildningen inom visst yrke eller vissa yrken borde upphöra. De unga borde som övergång mellan den skyddade skolmiljön och arbetslivet få genomgå ett obligatoriskt yrkesorienteringsår. Under detta år skulle de få pröva in- tresse och förmåga på vissa enklare arbetsuppgifter, exempelvis stansning, nitning, borrning, hopsättning, avsyning, borstbinderi och korgmakeri. Dess- utom borde utbildning i maskinskrivning förekomma.

I skolöverstyrelsens utredningar år 1954 och 1956 rörande organisationen av anpassnings- och yrkesundervisningen för nyblinda betonas, att bedöm- ningen av yrkesmöjligheterna för de blinda bör liksom för övrig arbetskraft ske med utgångspunkt från den blindes personliga förutsättningar, icke från handikappet. De blindas yrkesutbildning bör sålunda, i den mån icke handikappet lägger hinder i vägen, i största möjliga utsträckning ske på samma utbildningsvägar, som nyttjas för seende.

I skolöverstyrelsens utredning år 1952 angående undervisningen av s_vn- svaga elever i folkskolorna framhölls, att ett stort antal elever med s_vn- svårigheter undervisades i vanliga klasser och att åtgärder borde vidtagas för att bereda dem lämplig undervisning. Utredningen ledde bl a till att synklasser inrättades i Stockholm och Göteborg är 1956 och i Malmö är 1959.

KAPITEL 4

Blindundervisningens nuvarande status

4.1. Terminologiska frågor

I medicinsk mening är en människa blind, om hans ögon ej kan omsätta ljus till synintryck. För praktiskt bruk är emellertid den rent medicinska definitionen otillräcklig. Mellan de totalblinda och de normalseende finns synsvaga med varierande art och grad av synnedsättning till vilka hänsyn måste tagas såväl i undervisningssammanhang som i sociala sammanhang i övrigt. I fråga om invaliditetsgrad och behov av stödåtgärder kan den, som har en starkt försvagad men ej helt obefintlig synförmåga, stundom vara i strängt taget samma situation som den, som är helt blind, medan även en obetydligt synrest för en annan individ kan göra det möjligt för denne att fungera i stort sett som en seende person. Detta måste med nödvändighet leda till att det system av åtgärder som skapas till hjälp för blinda och synsvaga göres så smidigt, att det kan avpassas efter den enskilda individens personliga förutsättningar.

Gränsen mellan de blinda och de synsvaga är således ofta svår att draga liksom mellan de synsvaga och de fullt seende. Medan man i Norden och Centraleuropa har varit mycket restriktiv, när det gällt att beteckna personer som blinda, har man på anglosaxiskt håll som blinda registrerat personer med synskärpa upp till 0,1.

Svårigheten att dra entydiga gränser sammanhänger med ögats komplice— rade funktion. Normala ögon skall kunna ge en tydlig bild av centralt lig- gande föremål och detaljer men även en utbredd bild av omgivningen. En person med bibehållet centralt seende kan läsa och skriva vanlig skrift men kan vara helt oförmögen att orientera sig och att utföra utomhusarbete om han saknar det perifera seendet. Om däremot det centrala seendet gått för- lorat, saknar han förmåga att läsa och skriva eller att utföra finarbete, men hans ledsyn, d v s hans förmåga att vägleda sig, kan vara i det närmaste oberörd.

Relativiteten i begreppet blindhet och svårigheten att bestämma graden av invaliditet framträder bl a däri, att blindhet definieras olika i skilda för— fattningar.

Enligt lagen om allmän försäkring anses den som blind, som saknar syn- förmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn, Vid lagens tillämpning brukar som blinda betraktas personer med synskärpa upp till 1/50 (dessa kan »räkna fingrar» på 1 men

ej på 2 meters avstånd). Beroende på synfältets beskaffenhet kan, personer med högre synskärpa räknas som blinda, men frågan får avgöras från fall till fall.

Enligt stadgan för statens blindskolor (SFS 1960: 508) avses med blinda inte endast de, som inte kan se, utan även de som på grund av nedsatt syn inte kan följa undervisningen vid det allmänna skolväsendet. Stadgan är sålunda tillämplig på sådana synskadade skolpliktiga elever, blinda eller synsvaga, vilka icke kan. tillgodogöra sig undervisning via synen, främst undervisningen i svarttryck, utan måste ha undervisning i blindskrift (punkt— skrift) och orienteringsundervisning för blinda.

Skolstadgan (SFS 1962: 319) upptar i 5 kap 42 & bestämmelser om special- undervisning för elever med synsvårigheter. I läroplanen för grundskolan användes beteckningen synskadade för dessa elever.

I undervisningssammanhang bör också uppmärksammas skillnaden mel- lan de barndomsblinda utan synminnen, d v 5 de blindfödda eller som blivit blinda före fyra—femårsåldern, och de nyblinda (blindblivna), som blivit blinda senare. De senare har kvar visuella föreställningar, även om de för- bleknat i de fall blindheten inträtt relativt tidigt.

I skolsammanhang torde man enligt utredningens mening närmast ha behov av att definiera tre olika grader av synförmåga. Den lägsta graden kan betecknas som blindhet. Blindhet bör därvid inte enbart beteckna oför- måga att se något ljus alls utan användas med den betydelsen, som inom blindvården är den vanliga, nämligen att man med blindhet avser praktisk blindhet, d v s oförmåga att tillgodogöra sig undervisning via ögat.

Den elevkategori det här blir fråga om ligger i allmänhet på en synskärpa upp till 0,1. Emellertid måste man alltid räkna med stora variationer. Det finns barn, som har en synförmåga, som uppgår till mindre än hälften av ovan nämnda synskärpa, vilka ändock kan undervisas som seende, och det finns de som har mer än den dubbla, vilka ändå bör gå i blindskola. Siffran 0,1 kan m a () användas endast för att ange en ungefärlig gräns, någonting att arbeta efter.

Sedan måste man från fall till fall avgöra vilken åtgärd eller skolplacering, som är den lämpligaste. Väsentliga faktorer är barnetsförm-åga att tillgodo- göra sig undervisning över huvud taget och dess förmåga att cerebralt an- vända sitt seende, vilken är individuell. En annan väsentlig faktor är syn- fältets storlek och utseende. Det förekommer ögonrubbningar, då synfälten blir starkt inskränkta. Detta verkar i hög grad handikappande. Ytterligare en viktig faktor är, om ögat är linslöst, starropererat. I dessa fall är genom- gående förmågan att begagna den på vanligt sätt mätta synskärpan sämre än annars. Ett närsynt öga fungerar däremot ofta bättre än vad synskärpe- värdet anger.

Den andra graden av synhandikapp kan enligt utredningens mening lämp— ligen betecknas som synsvaghet. Gruppen av synsvaga skulle då ungefärligen sträcka sig från 0,1—0,3. Elever med synskärpa över 0,3 skulle då föras till

gruppen seende. Elever med synskärpan 0,4 och uppåt behöver i regel inte specialundervisning eller andra speciella åtgärder i undervisningen.

Beteckningen synsvag har stundom kritiserats, men utredningen har i brist på bättre term likväl stannat för detta uttryck. I Norge talar man om synsvakhet eller svaksynthet och i Danmark om svagsynede barn.

Utredningen kommer i fortsättningen att använda den ovan redovisade terminologien.

4.2. Frekvensen av blinda och synsvaga elever

Att beräkna antalet elever, som är i behov av undervisning i blindskola, i synklass eller i särskild specialundervisning erbjuder vissa svårigheter. Statistiken är ofullständig, enär anmälningsplikt rörande blinda eller syn- svaga förskolebarn icke föreligger. Vidare kan gränserna mellan elevkate— gorierna endast ungefärligt bestämmas. Vid skolplacering måste som tidigare antytts hänsyn tagas även till andra faktorer än till arten och graden av synnedsättning.

Av förskolekonsulenterna för blinda är drygt 300 barn i förskoleåldern registrerade som blinda eller synsvaga, d v s 40—50 elever per årskull. Ett antal av dessa barn beräknas icke vara mottagliga för undervisning i vanlig mening medan övriga vid skolpliktsålderns inträde fördelas på blind- skolor, synklasser och särskild specialundervisning.

Antalet blinda elever, som under den gångna tioårsperioden erhållit under- visning pä blindinstitutet ä Tomteboda framgår av tabell 1.

Tabell 1: Totala elevantalet och antalet nyintagna elever på blindinstitutet Iäsåren 1953/54—1962/63.

L" å Totala elevantalet Antal nyintagna as r Pojkar Flickor Summa Pojkar Flickor Summa

1953/54 74 65 139 14 14 28 1954/55 80 58 138 13 8 21 1955/56 82 61 143 14 10 24 1956/57 81 63 144 12 13 25 1957/ 58 84 60 144 15 7 22 1958/ 59 82 65 147 11 12 23 1959/60 83 69 152 13 15 28 1960/61 86 73 159 10 7 17 1961/62 86 73 159 11 7 18 1962/63 88 70 158 11 7 18

Summa 826 657 1 483 124 100 224 M 82,6 65, 7 148,3 12,4 10,1 22,4

Som framgår av tabellen har under den senare delen av perioden drygt 150 elever erhållit undervisning på Tomteboda. Antalet var lägre innan en ny orsak till blindhet kom in i bilden, nämligen den retrolentala fibropla- sien. I lärjungestatistiken för år 1962 redovisas ett 50-tal sådana fall. Skadan har orsakats av att ögat hos de för tidigt födda barnen inte tål syretillförseln i kuvös. Sedan man upptäckt detta och kommit på möjligheten att ge mått- lig mängd syre och ändå rädda barnen till livet. kan man förvänta, att denna orsak till blindhet kommer att i det närmaste försvinna. Man borde därför kunna räkna med att antalet elever vid blindskolorna skulle minska. Emellertid framgår det av synkonsulentens rapport i december 1962, att i skolorna ute i landet finns inte mindre än 125 barn, födda 1945 till 1955, med en synskärpa av 0—0,1. Ett antal av dessa elever kommer uppenbarligen att behöva få undervisning på blindinstitutet. Tills vidare torde man därför få räkna med att antalet lärjungar vid blindinstitutet kommer att ligga tämligen konstant.

Tabell 2: Till synkonsulenten anmälda elever, december 1962. Elever i blindskolor och synklasser ej medräknade

Synskärpa Antal elever födda år på bästa S:a ögat 1945 ——46 —-47 —48 —49 ——50 ——51 —52 —53 —54 —55 0 —0,1 6 6 12 15 17 10 13 13 11 14 8 125 0 1—0,2 3 1 4 7 4 6 12 8 8 8 7 68 O 2—0,3 1 2 3 4 3 4 4 8 5 3 3 40 O 3—0,4 1 1 l 2 4 4 2 1 3 19 0 4—05 1 1 l 3 5 2 1 3 1 18 () 5—0,6 2 4 2 8

Summa 10 13 21 28 | 29 29 | 35 | 32 29 | 30 | 22 278

Beträffande blindhetsorsakerna kan konstateras, att bortsett från den ovan nämnda fibroplasien, har den förvärvade synnedsättningen avtagit mer och mer under de gångna åren. Huvudparten av de på blindinstitutet intagna barnen utgöres, bortsett från elever med fibroplasi, för närvarande av sådana med ärftliga orsaker till synnedsättningen. I tabell 3 nedan redo- visas ögonläkarens statistik över de 146 barn, som undervisades på Tomte- boda läsåret 1961/62. Orsakerna till deras synnedsättning är uppdelade på ärftliga och förvärvade. Som ärftliga orsaker har här angivits sådana, där övervägande skäl talar för att ärftliga betingelser är för handen. Man kan ännu långt ifrån alltid med absolut visshet yttra sig om orsakerna. Den medi- cinska forskningen inom ögonsjukdomarnas område har dock medfört att man under senare år har kunnat yttra sig med större säkerhet. Särskilt kan man peka på en ärftlig näthinnedegeneration, vars ärftlighetsgång noggrant klarlagts och som utgör 20 procent av gruppen ärftliga orsaker till synned— "ittning.

Ärftliga 32:23 Förvärvade 323.211. Älikroflalmi 7 Leucom 1 i.eucom 2 Cataracl 7 Aniridi 2 Glaucom 6 ('.ataracl 5 Relino-chorioidit 3 H ydroflalmi 12 Synnervsalrofi av hjärntumör 3 (Iololxnn 5 Synnervsatrofi i övr. 10 l'lcretlorelinopati 14 Iridocvclit 4 Nälhinncdegeneraiion 9 Toxoplasmos [ (iliom 3

Retrolental fibroplasi 48 Synnervsalrofi 2 Älyopi 1 Amblyopi 1 Summa 63 Summa 83

I Stockholms synklasser har sedan klassernas tillkomst läsåret 1956/57 årligen undervisats ett 30-tal barn. Göres för dessa elever en likartad upp- delning av orsakerna till synnedsättningen, finner man även här, att gruppen l'ibroplasi är förhållandevis stor. Sammanställningen i tabell 4 nedan avser läsaret 1961/62.

Tabell 4: Orsaker till synnedsättning. Stockholms synklasser 1961/62

-— _ . Antal _. , Antal Alftliga elever Formn ade elever .Xiyopi 3 Retrolental fibroplasi 5 Auiridi 4 Retino-chorioidit 4 Amblyopi 2 Cerebral orsak 3 Linsluxalion 3 Calaract l l'lyperopi 1 Toxoplasmos l Äiegalocornea 1 (Izitaract 3 Summa 17 Summa 14

Vid jämförelse mellan statistiken från synklasserna och den från blind- institutet finner man, att samma diagnoser förekommer i båda, men att de inte är lika ofta företrädda. Antalet fall av fibroplasi är ganska stort i båda skoltyperna, men det är andra fall, som relativt sett förekommer oftare bland synklassbarnen än bland de blinda, t ex myopien och linsluxationen'. Statistiken från synklasserna omfattar ett relativt lågt elevantal, men stati- stiken från synklasserna i Göteborg och Malmö ger liknande värden. Under— sökningar av synskärpan hos barn i synklasserna visar, att de största grup— perna representeras av barn, som har synskärpa 0,1 och 0,2.

Synskärpa å läsögat Antal barn

0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 4/50 3/50 2/50

... _om_—qgron

UD ...

Summa

Sammanställningen visar, att några barn ligger över 0,3. Detta samman— hänger med en glädjande tendens, som konstaterats inom synklasserna, att barn, som vid intagningen har haft en viss synskärpa, i regel efter två år tre år har uppnått en synskärpa, som ligger klart över den vid intagningen. En ökning med cirka 1/ 10 är mycket vanlig. Elever, som visar klart bättrade förutsättningar att följa undervisningen, överföres till vanlig klass.

Beträffande barn med låg synskärpa är det särskilt angeläget att fram- hålla, att barn som har t ex 2/50 kan ha en god läsförmåga. Det finns exem- pel på att barn med denna låga synskärpa läser en bok om dagen som nöjesläsning. Förhållandet visar, att man inte enbart kan rätta sig efter mätningsvärdet på synskärpan vid avgörandet av lämplig skolplacering.

Vid beräkningar rörande antalet elever i riket, som är i behov av under- visning i synklass ger skolstatistiken föga ledning, enär synklasser finns inrättade endast i Stockholm, Göteborg och Malmö. I nämnda städer under- visas sammanlagt ett 80—tal elever i synklasser. I skolöverstyrelsens under- sökning år 1952 rörande behovet av synklasser uppskattades antalet elever, som var i behov av sådan undervisning, till 0,1 procent av det totala elevan- talet. Beräkningarna grundades dels på undersökningar i utlandet och dels på stickprovsundersökning i Stockholm, Göteborg och Malmö. I undersök- ningen förutsattes, att de barn, som främst behöver undervisning i synklass, är de, som har synskärpa 0,2—0,3 men därjämte vissa elever med synskärpa 0,4—0,6. I gynnsamma fall kan även elever med synskärpa 0,1 gå i synklass, framhölls i utredningen.

De till skolöverstyrelsens synkonsulent anmälda eleverna (tabell 2 ovan) torde i huvudsak vara sådana, som borde ha placerats i synklass, om sådan funnes inom räckhåll. I gruppen 0—0,1 fanns 125 barn i gruppen 0,1—0,3 108 barn. I gruppen 0,4—0,6 fanns anmälda 45 barn. Beaktas bör emellertid, att dessa elever fördelar sig på hela riket med i regel endast 1 a 2 elever från samma kommun. Placering i synklass kan m a o inte ordnas utan en långtgående centralisering med inkvartering av flertalet elever. För att ge eleverna en hjälp motsvarande den som kan erhållas i synklass torde i fler-

talet fall i stället särskild specialundervisning böra komma i fråga. Jämlikt gällande bestämmelser må för 1—4 elever med synsvårigheter tagas i an- språk 4 veckotimmar för särskild specialundervisning och därutöver 2 veckotimmar för varje påbörjat 3-tal elever. Genom interkommunal sam- verkan bör det vara möjligt att i stor utsträckning erhålla lärare med syn- pedagogutbildning för sådan undervisning, men för att garantera att det synskadade barnets anpassning i den vanliga klassen blir så god som möj- ligt och att de hjälpmedel, som kan vara behövliga, dels gives barnet och dels kommer till en korrekt användning bör enligt utredningens mening ut- över den centralt anställde synkonsulenten i skolorganisationen ingå regio- nalt anställda synkonsulenter, som kan bistå föräldrar och lärare i frågor som rör de synsvagas undervisning och utbildning. (Kap. 22)

Vid vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte i Lund har under den senaste tioårsperioden genomsnittligt ett 50-tal elever per år erhållit under- visning i skolhemmet, d v s samtliga platser på skolhemmet har utnyttjats. Vid skoldelens förflyttning till Örebro beräknas 65 platser kunna ställas till förfogande. Nämnda antal platser har av den genom skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen år 1959 verkställda utredningen angivits täcka be- hovet. Blind- och dövskolutredningen har ej funnit anledning till invänd- ning mot det beräknade elevantalet. Visserligen är nu årskullarna i förskole- åldern något lägre än de i skolåldern, men det tidigare omhändertagande av de blinda förskolebarnen med komplicerat lyte, som blir möjligt genom Örebroskolans tillkomst, kan på goda grunder väntas medföra, att vissa barn, som nu anses stå under gränsen för bildbarhet och ej kunnat tagas emot för närmare prövning i Lund, kan visa sig vara emottagliga för viss undervisning och alltså bör beredas plats i skolan.

Av sammanställningen i tabell 1 framgår, att under den gångna tioårs- perioden genomsnittligt 22 blinda elever årligen intagits för undervisning på blindinstitutet. Om man, som utredningen i det följande föreslår, räknar med en 10-årig obligatorisk grundskola för blinda, skulle detta innebära, att platser skulle behövas för cirka 220 elever. Av betydelse i sammanhanget är emellertid i vilken utsträckning de blinda eleverna fullgör och i fort- sättningen kan väntas fullgöra hela sin obligatoriska skolgång i blindskolan. Utredningen har därför undersökt hur de under 10-årsperioden utskrivna eleverna fördelar sig efter skolplacering m m. Fördelningen framgår av tabell 6.

Tabell 6: Från blindinstitutet utskrivna elever, fördelade efter skolplacering m m. Läsåren 1953/54—1962/63

Pojkar Flickor Läsår Totalt

F S S:a F S ["

71

F

1953/54 1 1 3 1 2 8 3 3 3 7 16 24 1954/55 2 4 3 4 13 2 1 5 8 21 1955/56 5 1 3 2 11 2 1 2 2 3 10 21 1956/57 3 2 l 4 1 11 2 1 5 8 19 1957/58 5 1 1 2 4 13 4 1 4 1 10 23 1958/59 3 1 3 7 2 2 2 l 7 14 1959/60 2 3 2 l 1 9 1 2 3 6 15 1960/61 2 3 2 1 3 11 2 1 3 l 2 9 20 1961/62 1 4- 4 4- 13 1 1 8 2 12 25 1962/63 4 2 5 5 16 2 4- 1 7 23 Summa 28 18 28 12 26 112 21 4 25 18 25 93 205 9/2, 25 16 25 11 23 100 23 4 27 19 27 100 — Anm L = Värdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte, särskola eller i

enstaka fall utskrivning till hemmet. K = Skolan för vuxna synskadade i Kristinehamn: Hantverks-, metall- eller hålkortsutbildning. F = Fortsatt utbildning i skolor för seende: Läroverk, realskolor, flickskolor, folkhögskolor eller i enstaka fall yrkesskola (handels-), husmodcrsskola, Arbetslöshetsnämnden i Göteborg (finmekaniker, revolversvarvare). Norrbackainstitutet (tapetseri, konfektionssömnad), central verkstadsskola (metall), central omskolningskurs (cykelreparationer), arbetsvårdsinsti- tut etc.

S = Utskrivna som seende till folkskola.

Ö = Utskrivna efter fullbordad yrkesutbildning.

7 = Skolan för vuxna synskadade i Växjö (hantverks— eller kontorsutbildningl.

Av tabellen framgår bl a, att ungefär en fjärdedel av eleverna utskrivits för fortsatt utbildning i skolor för seende och en fjärdedel till vårdanstalten i Lund. Endast en fjärdedel av eleverna har fullgjort hela sin utbildning på blindinstitutet. Utskrivningen av eleverna sker från alla årskurser men kulminerar efter den åttonde årskursen. Under den väntade förutsättningen, att 50 0/0 av eleverna under de tre årskurserna på högstadiet kan utskrivas från blindinstitutet för utbildning i huvudsak bland seende kan antalet elever på skolan beräknas till 160 år 170.

Frekvensberäkningarna ovan ger sammanfattningsvis vid handen, att man vid övergång till organisation med grundskola, kan räkna med cirka 170 elever vid blindinstitutet å Tomteboda och cirka 65 elever vid skolhemmet i Örebro för blinda med komplicerat lyte. Antalet synsvaga elever för vilka utredningen förutser behov av undervisning i synklass eller särskild special— undervisning, kan med ledning av uttagningsprocenten till synklasser i Stockholm, Göteborg och Malmö samt synkonsulentens kartläggning av

antalet elever med synnedsättning, vilka undervisas i vanliga klasser, be- räknas till cirka 400.

Statistiken från blindskolor och synklasser i Danmark och Norge visar god överensstämmelse med svenska förhållanden. Med andra europeiska länder och utomeuropeiska länder är det svårt att anställa jämförelser, eftersom intagning till blindskolor och synklasser där sker efter delvis andra normer än här. Skador och sjukdomar är vidare i de flesta andra länder orsaken till synsvaghet och blindhet i mycket högre grad än i de skandina- viska och därmed grupperna av blinda och synsvaga också väsentligt mycket större.

4.3 Bestämmelser och skolformer

Jämlikt 2 % skollagen (SFS 1962: 319) skall kommunerna, efter vad i lagen och särskilda författningar närmare bestämmes, sörja för undervisningen av barn i grundskola och främja åtgärder i syfte att bereda barn och ung- dom undervisning i yrkesskola, fackskola och gymnasium. Beträffande undervisningen av blinda, döva och vissa psykiskt efterblivna hänvisas i (i % skollagen till vad därom särskilt är stadgat. I Kungl. Maj:ts stadga för statens blindskolor (SFS 1960:508) fastslås skyldigheten för staten att sörja för undervisningen av blinda, blinda med även annat lyte samt dem som på grund av nedsatt syn ej kan följa undervisningen vid det allmänna skolväsendet. Stadgan upptar grundläggande bestämmelser rörande de stat— liga blindskolornas målsättning, undervisning och organisation.

Målet för undervisningen av blinda barn och vuxna är enligt blindskole- sta( gans nuvarande lydelse att främja de blindas anpassning i samhället och göra det möjligt för dem att själva förtjäna sitt uppehälle. Blindskolan skall ge skolpliktiga barn allmän skolbildning, som motsvarar folkskolans bildningsmål samt öva de blindas förmåga till självständig verksamhet och bereda dem erforderlig yrkesutbildning.

Den obligatoriska undervisningen omfattar 11 årskurser. Årskurserna 1—8 avser huvudsakligen teoretisk utbildning och årskurserna 9—1] yrkes— utbildning. Lärotiden kan, om det erfordras, utsträckas med högst ett år.

Undervisningen av vuxna synskadade omfattar den tid, som i varje sär- skilt fall prövas erforderligt. I regel är den högst ett år för anpassningselev och högst tre år för elev, som också genomgår yrkesutbildning.

Utöver den obligatoriska skolundervisningen samt vuxenutbildningen finns inom den statliga skolorganisationen för undervisning av blinda, vid blind— institutet å Tomteboda sedan år 1954 en förskolekonsulentavdelning, som lämnar råd och anvisningar rörande vården och undervisningen av syn— skadade förskolebarn. På avdelningen finns tre konsulenter, som betjänar vardera ett distrikt:_ Norra distriktet omfattande Stockholms stad och Norr-

landslänen. Mellersta distriktet omfattande övriga. Svealand och Östergöt- lands, Gotlands och Göteborg och Bohus län samt Södra distriktet omfattan- de övriga Götaland. Förskolekonsulenterna erhåller anmälningar om blinda barn genom medicinalstyrelsen, distriktssköterskorna, barnavårdscentralerna och lasarettens ögonavdelningar. Konsulenterna besöker de synskadade barnen, söker lära känna varje enskilt barn och dess hemförhållanden, gör fortlöpande anteckningar om besöken samt ger föräldrarna hjälp och an- visningar beträffande barnens fostran och vård. De försöker hjälpa för- äldrarna att lösa svårigheter, kontaktar berörda medicinska och sociala myndigheter, hjälper till att placera barnen i lekgrupper, ger råd beträffan- de barnens skolgång etc. En väsentlig uppgift för förskolekonsulenterna är kursverksamheten för föräldrar och målsmän till blinda barn. Varje år ' anordnas på blindinstitutet veckolånga sommarkurser för de blinda barnens föräldrar samt studiebesök under pågående läsår.

För blinda förskolebarn, som inte kan erhålla erforderlig hjälp av för- äldrarna, kan ett begränsat antal barnhemsplatser ställas till förfogande. Barnhemmen för blinda barn har upprättats och utrustats genom privata initiativ, men till driftskostnaderna utgår statsbidrag. Gerdahemmet i Åby drives av Föreningen för vård av barn och ungdom. Hemmet har plats för endast åtta barn, varför miljön blir hemlik, stimulerande och utvecklande. För blinda, utvecklingsstörda barn i åldern 3—12 år finns sedan januari 1963 ett vårdhem i Öjaby utanför Växjö. Hemmet tar emot barn från Göta- land och södra Svealand och drives gemensamt av Röda Korset och De i Blindas förening. Ytterligare ett vårdhem för samma kategori barn finns ( sedan april 1963 upprättat i Skärfsta utanför Sollefteå. Hemmet drives av » Svenska Scoutförbundet och Riksföreningen för utvecklingsstörda barn. ' Planläggning och förberedelsearbete för de två hemmen i respektive Öjaby ; och Skärfsta har skett av de fyra ovannämnda föreningarna i samråd. vari- genom dessa hem innebär en enhetlig vårdform. Av praktiska skäl har ( huvudmannaskapet fördelats så som ovan angivits.

Den obligatoriska skolundervisningen för blinda barn och ungdomar , meddelas vid Blindinstitutet å Tomteboda. Vid skolan undervisas årligen | cirka 160 elever i åldern 7—19 år. Samtliga elever erhåller kostnadsfritt j undervisning, läroböcker och annan erforderlig materiel samt sjukvård I och i regel tandvård. Skolpliktig elev, som ej bor i föräldrahemmet. erhåller dessutom husrum, kost och kläder. Elever, som intagits i skolinternat eller är inackorderade genom skolans försorg, erhåller enligt bestämmelserna , i Kungl. brev den 5 juni 1963 fri resa till och från skolan vid läsårets början (' och slut, vid jul- och påsklov samt vid ett lov under hösten. Om elev inte ( kan resa hem under höstlovet, kan i stället reseersättning utgå till målsman _ eller annan nära anhörig för ett besök vid skolan. Tre fria resor per läsår har utgått enligt gammal hävd. Den fjärde fria resan tillkom enligt nämnda brev enligt beslut av 1962 års riksdag. Elever, som under skoltiden är bo- satta i sina hem eller i inackorderingshem, har fria dagliga resor mellan

skolan och hemmet. Elever, som ej har pension, får fickpengar. Skolan utdelar som avgångsutrustning till eleverna fria blindskrifts— och reseskriv- maskiner.

De blinda barnen inhämtar under folkskoleåren i huvudsak ett kunskaps— mått. som motsvarar folkskolans. Ämne som teckning saknas av naturliga skäl på schemat för de helblinda, men i andra ämnen ges överkurser, t ex i maskinskrivning eller i musik för dem, som har speciella anlag. Många av blindinstitutets elever övergår till skolor för seende: realskolor, grundskolans högstadium, folkhögskolor, husmoderskurser och yrkesskolor eller till ut- bildning i näringslivet. Yrkesvägledning och yrkespraktik meddelas under

sista folkskoleåret och första yrkesåret, dels på institutet och dels på valda arbetsplatser.

Genom institutets studiebibliotek betjänas blinda elever, som får sin undervisning i skolor för seende. Eleverna erhåller en stor del av de läro- böcker, som an 'ändes vid respektive skola för seende, utskrivna med punkt— skrift eller intalade på band, samt lärarbesök från blindinstitutet. De blindas förenings bibliotek tillhandagår dessa utplacerade elever med viss fack- litteratur i punktskrift och med talböcker, när det gäller skönlitteratur.

Elevernas tre sista år vid institutet ägnas i huvudsak åt yrkesutbildningen. Vanligast är hantverksyrken, t ex korgmakeri, vävning, pianostämning, stickning och hushållsarbete, men institutet har också framgångsrikt prövat andra utbildningsvägar, såsom utbildning i industri- och kontorsyrken.

Blindlärarutbildningen är förlagd till blindinstitutet. Utbildningen omfattar två terminer för lärare i läroämnen, förskollärare och anpassningslärare samt fyra månader för biträdande anpassnings-, övnings- och yrkeslärare. Lärarkandidaterna erhåller arvode under utbild- ningstiden. Inträdesfordring för att bli antagen för utbildning till lärare i läroämne är avlagd folkskollärarexamen. Lärare mcd specialutbildning för lågstadiets metodik kan sålunda enligt nuvarande bestämmelser ej utbildas lill blindlärare.

Blindinstitutet är förvaltare av fondmedel för skolans ändamål och för landets blinda.

Vid skolorna och kurserna för vuxna synskadade anordnas utbildning för synskadade över 15 års ålder i form av anpassnings—, omskolnings- och yrkesundervisning. Tiden för utbildningen varierar mellan 3 månader och 3 år. En fullständig anpassningskurs omfattar i regel ett läsår.

Skolan för vuxna synskadade i Kristinehamn kan för utbildning ta emot 55 elever, varav 30 anpassningselever och 25 yrkeselever. Därtill kommer ett 30-tal elever, som deltar i de kurser i metall- och hålkortsarbeten, som anordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning i samarbete med skolan.

I anpassningsundervisningen ingår läsning och skrivning av blindskrift, maskinskrivning, hemvård (matlagning, dukning, klädvård etc), orientering (käppteknik etc) samt manuella arbetsuppgifter av olika slag. I samband med anpassningsundervisningen prövas elevernas förutsättningar för fort-

satt yrkesutbildning med särskild hänsyn till tidigare sysselsättning. Vid skolans avdelningar för yrkesutbildning ordnas undervisning i korgmakeri, borstbinderi, snickeri, verkstadsarbete etc samt repetitionskurser för hant— verkare.

Läsåret omfattar 41 veckor. Intagning av elever sker fyra gånger per år. Inträdessökande vänder sig till närmaste länsarbetsnämnds arbetsvårds- expedition (arbetsförmedling), som ombesörjer erforderlig utredning och hos arbetsmarknadsstyrelsen föreslår lämplig arbetsvårdsätgärd.

Placeringen av eleverna på arbetsmarknaden efter avslutad utbildning sker genom skolans försorg. Samarbete äger rum mellan skolans yrkeslärare. De blindas förenings konsulenter och arbetsförmedlingarnas arbetsvårds- assistenter. På likartat sätt ordnas med ansökningar om startbidra”. närings- hjälp eller bostadsbidrag för elevhem.

Undervisningen vid skolan liksom sjukvården, tandvården och resorna betalas av staten. Storleken av grund- och hyresbidrag samt i förekommande fall familjebidrag fastställes av arbetsmarknadsstyrelsen.

Skolan för vuxna synskadade i Växjö har 42 elevplatser, 27 för anpass- ningselever och 15 för yrkeselever. Eleverna erhåller samma förmåner som vid skolan i Kristinehamn. Inkvartering ordnas i elevhem eller i för- hyrda rum i staden. I anslutning till anpassningsundervisningen prövas elevens möjligheter till yrkesutbildning. Kurstiden för anpassningsunder- visningen är individuell men omfattar i regel 9 månader.

Skolan har utom anpassningsundervisning även avdelningar för yrkes- utbildning i vävning, textilslöjd och hushållsarbete. Vissa elever deltar i kontorskurs vid Växjö stads skolor för yrkesundervisning. Andra elever erhåller på skolan undervisning i diktafonskrivning, blindskriftsstenografi samt skötsel av telefonväxel och kioskrörelse.

Läsåret omfattar 41 veckor. Anpassningskursen för vuxna synskadade i Skellefteå tillkom år 1900, sedan det visat sig mycket svårt att förmå vuxna nyblinda från de nord- ligaste länen att anmäla sig till anpassnings- eller yrkesundervisning vid skolorna i Kristinehamn och Växjö. Kursens uppgift är att meddela syn- skadade över 15 år de första grunderna i en anpassningsundervisning. Kurs- tiden omfattar 3 månader, och undervisningen kan, om det visar sig lämp- ligt och eleven så önskar, fortsättas i Kristinehamn eller Växjö. Eleverna bor i av länsarbetsnämnden förhyrda lägenheter ute i staden. Elevernas förmåner i fråga om undervisning, sjukvård och bidrag i övrigt är desamma som vid skolorna för vuxna synskadade.

En anpassningskurs för vuxna synskadade tillkom i Norrköping är 1981. Antalet elever vid kursen är 20, och kurstiden varierar mellan 3 och 9 måna— der. Eleverna inackorderas under utbildningstiden i staden och erhåller i övrigt samma förmåner som vid vuxenskolorna.

Genom 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efter-

blivna har staten även helt övertagit ansvaret för undervisningen och värden av blinda med komplicerat lyte. Värdanstalten för blinda med komplicerat lyte i Lund kan för undervisning och vård bereda plats för 170 dubbelhandi- kappade blinda, varav 55 på skolhemmet, 60 på arbetshemmet och 55 på Vårdhemmet. Undervisningen har till syfte att bibringa de dubbelhandi- kappade eleverna samma kunskaper och färdigheter, som meddelas vid döv- eller blindskolor samt, beträffande de psykiskt efterblivna, vid Särskolor. Givetvis måste hänsyn tagas till den begränsning, som är betingad av ele- vernas dubbla handikapp. Undervisningen vid skolan pågår 39 veckor per år.

I arbetshemmet sysselsättes eleverna med slöjd, företrädesvis vävning, och andra praktiska sysslor. Arbetet pågår hela året med avbrott vid helger- na och några veckor under sommaren. För att främja arbetshemselevernas intellektuella utveckling ägnas några timmar i veckan till läsning och skriv— ning samt sång och musik.

Vid Vårdhemmet kan i huvudsak endast mottagas sådana, som förut till- hört skolan eller arbetshemmet.

Undervisningen av elever med synsvårigheter, d v s elever, som inte be- höver blindundervisning, framför allt inte blindskrifts- och orienterings- undervisning men väl speciell teknik och metodik samt speciella hjälpmedel för att kunna tillägna sig undervisningen inom det allmänna skolväsendet, regleras av bestämmelserna om specialundervisning i 5 kap 42—46 55 skol- stadgan. Specialundervisning för elever med synsvårigheter sker antingen i specialklass (Stockholm, Göteborg och Malmö) eller i särskild specialunder- visning jämsides med vanlig undervisning.

Inom skolöverstyrelsen finns en konsulent för undervisningen av synska- dade barn. Denna har till huvuduppgift att gå skolor, lärare och föräldrar tillhanda med råd och upplysningar rörande synskadade barns undervis- ning, vård och skolplacering.

Samtliga skolor och kurser för undervisning av blinda och synskadade står under skolöverstyrelsens tillsyn. Undantag har to m 30 september 1964 varit anpassningskursen i Norrköping, för vilken överstyrelsen för yrkes- utbildning varit huvudman. Ärenden rörande undervisningen av synskadade handlägges inom skolöverstyrelsen av en särskild specialsektion. I fråga om yrkesundervisningen har skolöverstyrelsen av överstyrelsen för yrkesutbild— ning ägt erhålla råd och upplysningar samt biträde med inspektion. Efter den 1 oktober 1964 handlägger ett nytt ämbetsverk samtliga frågor rörande undervisning under universitetsnivå. Utredningen förutsätter att sådana an- ordningar vidtages att samverkan angående skolundervisning och yrkes- undervisning därigenom kommer att underlättas.

Utredningen framlägger i kap 20 förslag om ändring i skollagen och ny stadga för blind- och dövundervisningen, innebärande att bestämmelserna om grundskolans målsättning och innehåll i tillämpliga delar blir gällande inom specialskolorna.

4.4. Byggnadernas standard

Blindinstitutet & Tomteboda har ett vackert läge på ett markområde väster om Karolinska institutet. Tomten är rymlig och ger god plats för trädgårds— och lekutrymmen. I parken finns en stor lek- och idrottsplats. Institutets huvudbyggnader har en ålderdomlig prägel, men anläggningen ger i sin hel- het ett trivsamt intryck, är väl underhållen samt fullt användbar för sitt ändamål. Nybyggnad för simning och gymnastik har invigts i maj 1964.

Huvudbyggnaden från år 1888 rymmer klassrum och internat för de äldre eleverna. Vidare finns gymnastiksal, en mindre, nyligen renoverad aula. skolbibliotek samt i källarplanet ekonomilokaler.

I en annan byggnad från sekelskiftet finns klassrum och internat för de yngre eleverna. Dessa har också egen matsal dit maten forslas från central- köket i huvudbyggnaden.

Den så kallade depåbyggnaden vid utfarten är efter genomförd ombygg- nad helt moderniserad och rymmer verkstäder, blindskriftsförlag samt tjäns- terum för blindkonsulenterna.

Nybyggnaden för gymnastikavdelning, simhall och badavdelning förbinder med en lång promenadkorridor de bägge skolbyggnaderna och inramar skolgården åt väster. Korridorens ena långvägg är utsmyckad med en ab- strakt skulptur i varierande material, avsedd att av barnen upplevas med känseln. Genom att korridorens andra långvägg är helt i glas, kan konst- verket ses utifrån och utgör då fond för gårdsplanen.

I en äldre byggnad finns sjukavdelning, läkarmottagning, tandläkarmot— tagning samt en personalbostad. Vidare finns två lärarbostadshus, ett äldre med tre lägenheter och ett nyare med två lägenheter samt en särskild bygg- nad, som rymmer tjänstebostad för rektor och expedition, två lärarbostäder och några mindre personalrum.

Skolan i Kristinehamn för vuxna synskadade har genom den successiva omläggningen av vuxenundervisningen blivit allt mera trångbodd.

Skolbyggnaden, som uppfördes 1924, ombyggdes och renoverades år 1957 i samband med vuxenundervisningens omorganisation. Byggnaden rymmer i botten- och källarplanet en mekanisk verkstad, vars maskinutrustning till- handahålles av överstyrelsen för yrkesutbildning. En trappa upp finns rek- torsexpedition och lärarrum, undervisningslokaler för hantverk: korgmakeri, borstbinderi, snickeri etc samt matsal och kiosk. I övervåningen inrymmes gymnastiksalen (tillika aula), lärorum för pianostämning och maskinskriv- ning samt vaktmästarrum, läsrum och elevdagrum.

En nyuppförd paviljongbyggnad på gårdsplanen inrymmer den så kallade all-roundverkstaden för anlagsprövning och allmän yrkesträning. Verk- staden är utrustad med maskiner och verktyg för skiftande ändamål och

avses även kunna variera utrustningen med hänsyn till olika elevers väx- lande behov av yrkesträning.

Kristinehamnsskolan har helt externatkaraktär. För 18 elever finns rum i tre förhyrda elevhemslägenheter i ett modernt HSB-hus i staden, övriga elever hyr rum privat. För fritidsändamål disponerar skolan en egen sport- stuga.

Skolan i Växjö för vuxna synskadade byggdes år 1901 och ombyggdes åren 1948—49. Skolbyggnaden har en ålderdomlig karaktär med högt till tak, korridorsystem och branta trappor. Undervisningslokalerna är nymålade och snygga liksom elevrummen, men verksamheten bedrives under stark trångboddhet. Lokalerna för vävning och skolkök är i minsta laget, varför samlingssalen och gymnastiksalen får tagas i anspråk för viss del av väv- ningen.

I skolan finns elevrum för ungefär hälften av eleverna, bostäder för rektor och en vårdare samt rektorsexpedition och lärarrum.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att de nuvarande lokalerna för blindundervisningen generellt befinner sig i ett acceptabelt skick men att viss omdisponering av lokaler samt om— och tillbyggnader blir nödvändiga i samband med reformen av skolväsendet. Det beslutade överförandet av skolhemsdelen i Lund till en nybyggd skola i Örebro minskar trångbodd— heten i vårdanstalten i Lund och därmed kan man tillgodose kravet på åldersmässig differentiering av klientelet. Den nybyggnad, som f n är under uppförande i Örebro för blinda barn med även annat lyte, kommer att inne- hålla moderna lokaler för såväl skola som elevhem samt tjänstebostäder för rektor och husmor. För blindinstitutets del är lokalresurserna relativt goda, sedan gymnastikavdelningen färdigställts. Sovavdelningarna för de yngre barnen motsvarar emellertid med sina stora rumsenheter inte längre dagens krav. Utredningen upptar därför i sin beräkning av lokalbehovet vid övergång till grundskolan även elevhem för de yngre eleverna å Tomteboda. Skolorna för vuxna synskadade är visserligen trångbodda men är inte utan utbyggnadsmöjligheter. Hur en eventuell utbyggnad skall ske blir bl a be- roende av det förslag till anpassningsundervisningens organisation, som framlägges av 1960 års blindvårdsutredning.

4.5. Undervisningen

Jämlikt bestämmelserna i blindskolestadgan meddelar statens blindskolor undervisning åt dels skolpliktiga blinda barn och dels blinda vuxna. Till skillnad från bl a dövskolestadgan upptar emellertid stadgan för blind- skolorna ej bestämmelser om förskoleundervisning. Med hänsyn till för- skoleårens avgörande betydelse för barnets senare utveckling och till att blinda och synskadade barn i högre grad än andra är beroende av en från början tillrättalagd vård och undervisning, omfattar numera i praktiken

blindundervisningens verksamhetsområde inte endast skolåren och yrkmären utan även förskoleåren.

Med de synskadade barnen under 7-ärsåldern försöker blindinstitutet få kontakt så tidigt som möjligt genom de tidigare omtalade förskolekonsulen- terna. De tre befattningshavarna är utbildade distriktsköterskor med special- utbildning på området. Konsulenterna ansvarar vardera för en tredjedel av landet, sammanlagt för cirka 300 barn. Verksamheten. har bedrivits under en femårsperiod, och erfarenheterna visar dels att hjälpbehovet är stort och dels att man genom en intensifierad verksamhet kan ge blinda förskolebarn och deras familjer den hjälp och det stöd, som gör det möjligt för flertalet av barnen att kvarstanna hos sina föräldrar och att i viss omfattning delta i vanlig lektionsverksamhet fram till 7-årsåldern. Den nuvarande förskole- verksamheten saknar tillgång till pedagogiskt utbildad personal och bör enligt utredningens mening tillföras sådan jämsides med de befintliga medi- cinskt utbildade konsulenterna.

Blinda barn från hela riket fullgör den obligatoriska skolgången eller del av denna vid blindinstitutet å Tomteboda. Undervisningen bedrives efter den läroplan, som fastställts av skolöverstyrelsen den 27 september 1954 (läroämnen) och den 16 februari 1960 (övriga ämnen). Kursinnehållet över- ensstämmer i stort sett med Undervisningsplan. för rikets folkskolor den 22 .januari 1955 (U 55). Den treåriga yrkeskursen, som bygger på den åtta- åriga folkskolan avkortas ofta med ett eller två år. Antingen fortsätter eleven annan utbildning utanför institutet eller placeras han direkt i arbete. Folk- skolekursen syftar som framhållits till att ge de blinda eleverna en allmän medborgerlig bildning, som motsvarar folkskolans bildningsmål, medan yr- kesutbildningen avser att »ge vissa elever utbildning i de vid skolan före- trädda yrkena, så att de kan försörja sig eller bidraga till sin försörjning». Vidare skall den fortsätta den fostrande verksamhet, som påbörjats under folkskoleåren (Läroplanen, Allmän målsättning). Därutöver tillkommer den för blindskolan specifika målsättningen »att göra eleverna så rörliga, aktiva och allmänintresserade som möjligt, dels för att underlätta deras liv i de seendes värld och deras samvaro med seende, dels för att bereda för dem ett så mångsidigt yrkesval som möjligt». De nya tankegångar, som präglar formuleringar och målsättning i stadga och läroplan för grundskolan, finns ännu ej i bestämmelserna för blindundervisningen, där kraven på såväl kunskapsinhämtande som yrkesutbildning givits det relativt snäva syftet att göra den blinde eleven kapabel att försörja sig själv eller att bidraga till sin försörjning. Utredningen har observerat detta och avser med sina förslag att jämställa blindundervisning och allmän skolundervisning i dessa avseenden.

För att kunna tillgodose det dubbla utbildningsmålet ägnar blindskolan särskild uppmärksamhet åt den så kallade anpassningsundervisningen. Den- -na undervisning är inbakad i de flesta ämnena på timplanen men kommer till självständigt uttryck särskilt i ämnen som hembygdskunskap. sinnes-

övning, samhällskunskap, maskinskrivning, gymnastik med lek. och idrott och orienteringsundervisning med käppteknik, slöjd, hemkunskap och yrkes- vägledning.

Flertalet blinda barn konnner av naturliga skäl till skolan mindre ut- vecklade än seende barn, även om förskolekonsulentverksamheten medfört en påtaglig förändring till det bättre under senare år Utvecklingen måste dock på många områden gå långsammare utan synens hjälp. Ofta tillkom- mer även andra faktorer med en hämmande inverkan. Ibland är det en alltför ombonad hemmiljö med ängslig föräldravård eller annan bristande förståelse för barnets handikapp, som hämmat barnets naturliga utveckling, ibland har faderns och moderns yrkesarbete inte gett dem tid och krafter nog att ta hand om det blinda barnet. Barnet har inte tillräckligt stimulerats till den aktivitet, som är nödvändig för utvecklingen. För dessa barn inne- bär skolgångens början en djupgående ändring av tillvaron. och det kräves av både lärare och vårdpersonal all vänlighet, kunnighet och förståelse, för att inte pojken eller flickan skall känna sig hemlös eller alltför omtumlad. Glädjande är emellertid de blinda barnens förunderliga anpassningsförmåga. I regel dröjer det inte länge förrän sjuåringen tinar upp, får kontakter med kamrater och vuxna och aktivt deltar i lek och undervisning. 1 stor utsträck- ning blir det emellertid skolans första uppgift att lära barnen att bekanta sig med föremål och att intressera dem för omvärlden, att känna på ytor och kurvor, klappa och skaka olika ting, att klä sig själva och att gå omkring och undersöka omgivningen ute och inne, lyssna på olika ljud etc.

»Blunda ett ögonblick och tänk efter» har De blindas förening vid ett tillfälle uppmanat sin seende omvärld för att ge den ett begrepp om handi- kappets innebörd. Den, som ser, litar så helt på sin syn, att han har svårt att sätta sig in i den blindes situation. Den seende utnyttjar i det närmaste omedvetet de intryck som förmedlas genom de andra sinnena. Han analyse- rar inte ljud och buller utan övertygar sig med en snabb blick åt rätt håll om sakernas sammanhang. Genom en blick på gatuskylten, husnumret eller anslagstavlan i portgången o s v orienterar sig den seende snabbt. Med hän- syn till synsinnets överlägsenhet i sådana sammanhang är det väsentligt, att alla elever med synrester ägnas särskild uppmärksamhet vid orienterings- undervisningen. Även en obetydlig synrest, som t ex möjligheten att skilja på ljus och mörker, kan övas till att bli betydelsefull och underlättande i det dagliga livet. Särskilt vid förflyttningar och i det dagliga arbetet måste den synskadade inriktas på att praktiskt utnyttja förefintliga synrester. Läkare, lärare och specialoptiker har enligt utredningens mening här en viktig uppgift att i samarbete utpröva lämpliga tekniska hjälpmedel som läsglas, kikarglasögon etc och lära den synskadade hur de bör användas.

Vid undervisningen av de totalt blinda måste andra vägar utnyttjas. Den blinde måste föras in i allas vår värld genom de sinnen, som står till hans förfogande. Han måste läras att öva, tolka och skärpa de återstående sinne- na, så att de kan vikariera för det felande. Speciell uppmärksamhet måste

därför i blindundervisningen ägnas åt fysisk fostran, praktiska övningar och sinnesövning. På timplanen mäste särskild tid anslås åt undervisnings- moment som handövningar för uppövandet av handens funktionsduglighet, sinnesövning och rytmik för uppövandet av hörsel, känsel och balanssinne samt orienteringsundervisning och käppteknik.

När den blinde eleven lärt sig att utnyttja sina övriga sinnen och att med deras hjälp bygga upp föreställningar och begrepp, märks handikappet av- gjort mindre på det intellektuella än på det fysiska och motoriska planet. För flertalet blinda står ju från början språket till förfogande för kunskaps- meddelelse och instruktioner. På alla stadier har däremot gymnastiken, leken och idrotten en viktig uppgift att fylla. Gymnastiklärarna måste appellera framför allt till hörsel- och muskelsinnet, utnyttja rytmiska medel och lekar samt söka få fram en naturlig hållning och gång. Resultaten av denna undervisning märks mest konkret vid de blinda ungdomarnas idrotts- och simtävlingar, men deras främsta betydelse ligger i att de ger de blinda ung— domarna en känsla av trygghet, frihet och oberoende, som hänger samman med att de behärskar sina rörelser och sin fysiska utrustning i övrigt.

I den fysiska fostran är blindinstitutets stora fritidsområde med skogs- och ängsmark samt trädgård och idrottsplats till ovärderlig hjälp. Detta gäller också för undervisningen i orienteringsänmena. Trots närheten till storstaden kan eleverna följa årstidens växlingar, lyssna till fågelsången, känna på örter, buskar och träd, genomföra exkursioner och lägerliv samt studera trädgårdens växtliv.

Tillgång till böckernas värld får de blinda eleverna genom punktskrifts- och talböckerna. Punktskriften uppfanns av fransmannen Braille och intro- ducerades i Sverige på 1870-talet. Skrivtecknen består av upphöjda punkter, som kombineras i ett sexpunktsystem. Skrivmaskinen för blindskrift har sju tangenter, en för varje punkt i systemet och en för mellanslaget När barnen har nått en viss färdighet i läsning och skrivning av blindskrift, kan de följa vanliga läroböcker, som överförts till punktskrift. Då dessa böcker är relativt dyra att framställa och upplagorna små, föreligger bety- dande svårigheter att följa med den snabba utvecklingen på läroboksom- rådet. Bandspelaren och talböckerna utgör därför, framför allt på högre stadier, en värdefull tillgång. Efter ungefär ett års läs- och skrivundervis- ning kan eleverna börja låna böcker med punktskrift ur elevbiblioteket och brevväxla med hemmet med hjälp av punktskrift.

Eleverna i årskurserna 1—8, för närvarande cirka 130 stycken, är för- delade på fjorton klasser med i regel 9 a 10 elever per klass. I regel inrättas en av nybörjarklasserna som en lekskoleklass med lägre elevantal än i öv- riga klasser. Klassen är avsedd för icke fullt skolmogna elever och har en för sådana elever speciellt avpassad undervisning och sysselsättning. I klas- sen placeras också elever, som är svårbedömda, när det gäller att avgöra lämplig skolform. Sådana elever kan i lekklassen genom institutets läkare och andra specialister diagnosticeras på ett säkrare sätt än vad som är

möjligt vid kortare besök. Utöver de vanliga klasserna av A—typ finns ett par klasser av B-typ för utvecklingshämmade synskadade elever.

I en parallellklass av årskurs 8 samlas vanligen de elever, normalt 7—8 stycken, som påföljande läsår beräknas flytta över till någOn teoretisk skol- form för seende elever (vanligen till klass 23 eller 34 i realskola, klass 8 i enhetsskola eller till folkhögskola). För att förbereda övergången samordnas i denna klass kurserna med de mottagande skolornas. Eleverna får efter övergången, vid behov fram till studentexamen, viss hjälp från blindinsti- tutet i form av 1) böcker på blindskrift, 2) andra hjälpmedel för studier t ex bandspelare, ritbräden med geometribestick och reliefkartor samt 3) be- sök av reselärare, som samarbetar med de blinda eleverna, deras familj och kamrater samt med rektor, lärare och kurator i den mottagande skolan.

Som tidigare nämnts stannar endast ett fåtal elever kvar på Tomteboda under alla de tre yrkesutbildningsår, som de stadgeenligt har rätt till. För att få en mera nyanserad yrkesutbildning brukar åtskilliga elever övergå till skolorna för vuxna synskadade under sista utbildningsåret. Nästan alla praktiskt inriktade elever genomgår dock årskurs 9 på blindinstitutet. Under detta år ges praktisk yrkesorientering, yrkesvägledning, fortsatt anpass- ningsundervisning och handövning samt förberedande yrkesutbildning.

Efter genomgången årskurs 9 eller 10 söker ett stort antal pojkar över till den kurs i metallarbete, som anordnas av överstyrelsen för yrkesutbild- ning i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen vid skolan för vuxna synskada- de i Kristinehamn. Likaså sker viss övergång från årskurserna 9 och 10 till skolan för vuxna synskadade i Växjö (hantverks- och kontorsutbildning), till omskolningskurser och till teoretiska och praktiska skolor för seende. Elever, som deltagit i kontorsutbildningskursen i Växjö, vilken anordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning i samarbete med skolan för vuxna syn- skadade och är förlagd till Växjö yrkesskolor, har i regel genomgått årskurs 8 vid blindinstitutet och sedan via realskola, enhetsskola eller folkhögskola gått till kontorsutbildningen. Det bör observeras, att avsevärt fördjupade kunskaper i modersmålet och ökad allmänbildning i regel är nödvändiga, innan blinda elever kan fullfölja en kvalificerad utbildning för kontors- arbete.

KAPITEL 5

Grundskola för blinda och synsvaga

Utredningens huvuduppgift är enligt de givna direktiven att undersöka hur en utbyggnad av specialskolornas obligatoriska undervisning bör ske för att den i största möjliga mån skall kunna motsvara grundskolans inom det allmänna skolväsendet.

Motiveringarna för övergång till en skolorganisation för blinda och synskadade, vilken i princip bygger på den för grundskolan gällande mål- sättningen samt de inom det allmänna skolväsendet bärande tankarna och idéerna, är klart uttalade redan i direktiven och torde icke kräva en närmare belysning. Även problematiken vid Övergång till grundskola för blinda och synsvaga är i stora delar densamma som redo—visades i grund- skolebetänkandet (SOU 1961: 30) för det allmänna skolväsendet. men där- utöver til-lkommer de speciella problemkomplex, som har sin grund i ele- vernas handikapp och det relativt låga elevunderlaget. Förverkligandet av grundskolan i blindskolorna kräver redan på låg- och mellanstadiet spe- ciella anordningar, men högstadiet och påbyggnade-rna på detta måste ges en alldeles speciell organisation om de blinda eller synskadade ele- verna skall kunna bjudas differentierade studie- och utbildningsvägar, trots det låga elevunderlaget.

5.1. Psykologiska synpunkter

Inom blindundervisningen, liksom inom blindvården över huvud taget, har efter andra världskriget utvecklingen i fråga om forskning, metodik. teknik och anpassning följt två linjer, vilka i förening öppnat nya vägar och gett nya perspektiv på undervisningen av blinda och synskadade.

På den. första utvecklingslinjen har tonvikten lagts på de blindas. gemen- samma drag, oförmågan att se och att med hjälp av ögon-en upp—fatta om- världen. Strävandena har inriktats på att kompensera det fysiska eller, om man så vill, det rent tekniska handikappet genom tekniska hjälp— medel, speciellt metodik och träning av övriga sinnen. Enbart i USA har man sedan 1945 använt cirka 2 miljoner dollar för att konstruera läs- maskine—r för blinda samt elektroniska instrument, med vilka den blinde skall kunna lokalisera hinder på 20—30 meters avstånd och fritt kunna röra sig på gator och vägar. Utvecklingen befinner sig ännu i en början, men redan har en rad tekniska hjälpmedel ställts till förfogande för arbe- tet, undervisningen och de-t dagliga livets behov. Sommaren 1962 samlades

i New York experter från olika länder för att dra upp riktlinje-rna för en systematisk forskning och ett internationellt samarbete på området.

På den andra utvecklings-linjen, för vilken betingelserna delvis är ska— pade av den första. lägges tonvikten mindre på det gemensamma handi- kapp-et blindhet och mera på de blindas individuella differenser i fråga om personlighetsutrustning, intelligens, personlighetstyp och förmåga till anpassning i samhällslivet. Verksamheten tar mindre sikte på de blinda som kollektiv och mera på den blinde. som individ, på hans samlade förut- sättningar och behov.

l)en. nyorientering, som skett inom blindundervisningen i vårt land, både i banrdomsskolorna och i anpassnings-, orienterings- och yrke-s- undervisningen för vuxna, är att se som en syntes av de ovan nämnda utve-eklingssträvandena. Vården och undervisningen sker från den utgångs- punkten, att de blinda företer lika stor variation i anlagsuppsättning'en som de seende och att de därför måste kunna erbjudas differentierade utbildnings—vägar. Under utvecklingsarbetet inom blindundervisningen har man allt klarare insett förskoleträningens, skolundervisningens och yrkes— utbildningens viktiga roll att hjälpa de blinda till en utveckling, som i möjligaste män kan ställa dem i paritet med de seende, och som kan ge dem förutsättningar att efter speciell träning och med säkra kunskaper ta steget ut i samhällslivet.

I undervisningen måste: anpassningen, orienteringen och kunskapsför- medlandet från början gå hand i hand. Erfarenheten har visat, att fö-r- åldrar och anförvanter ofta reagerar så starkt känslomässigt inför barnets blindhet, att de utvecklar antingen en alltför beskyddande eller en omed- vetet avvisande attityd mot barnet. I båda fallen blir resultatet för den blinde en bristande aktivitet och otillräcklig sysselsättning, dåliga sociala och familjekontakter samt en känsla av otrygghet. Barn i e—n sådan situa- tion behöver, när de komme-r i skolåldern, en längre anpassningstid, innan de kan. tillgodogöra sig skolundervisningen. De är ej skolmogna men hade med hjälp av en adekvat fö—rskoleundervisning kunnat vara det. Hjälpen åt och undervisningen av föräldrar och barn bör ske så snart blindheten är konstaterad, så att barnet från början får uppleva den rätta atmosfären av lugn och aktivitet, trygghet och uppskattning. Genom fö-räldrafo-stran kan man också nå barnets omgivning och uppfostra den till större för— ståelse för de blindas behov och möjligheter. När den rätta grunden är lagd, kan man med framgång arbeta vidare: med de nödvändiga tekniska detaljerna och instruktionerna: att lära barnet leka, att gå, att röra sig på egen hand, att äta och klä sig etc.

För den totalblinde är begreppet sinneskompensation av grundläggande betydelse. Genom övning och uppmärksamhet måste han få de övriga sin— nena att vikariera för synen. Undersökningar visar, att hörselförnimmel- serna oftast är ett nödvändigt villkor för blindas förmåga att på avstånd

kunna urskilja föremål. När en blind orienterar sig utomhus, måste han emellertid göra bruk av så många iakttagelser som möjligt. Ljuden, inklu- sive alla ekon, utgör grunden för hans. orientering, men han lägger också märke till lukter, temperaturväxlingar, vind- och lufttrycksförhållanden. hans fötter observerar markens beskaffenhet och lutning. han registrerar tidsintervaller och utnyttjar muskelsinnet, som tex säger honom ungefär hur lång väg han gått. Förmågan till sinneskompensation är emellertid varierande bl a med hänsyn till graden av intelligens och koncentrations- förrnåga. Hos många kan sinneskompensationen ge tillfredsställande re- sultat. Ofta kan personer med mera utåtriktad och energisk läggning ha betydligt lättare att kompensera sig genom de övriga sinnena än motsatt perso-nlighetstyp. Mycket betyder miljön, däri inberäknat uppfostran. för möjligheterna till kompensation. Rika tillfällen till träning av de vikarie- rande sinnena samt en förstående inställning från omvärlden underlättar i hög grad anpassningen för den blinde. Av personlighetsförlamande natur kan omvärldens inställning till blindhet bli, om den blinde uppfattar sig själv som beskyddad, undviken eller annorlunda. Här har såväl föräldra- kurserna som all skolundervisning av blinda sina grundläggande upp- gifter.

Frånvaron av syn innebär för de blinda påtagliga begränsningar i för» mågan att orientera sig. Dels brister det i rörlighet, dels uppstår ett bero- e-ndeför'hållande till andra människor och dels slutligen blir kontrollen av vad som händer runt omkring osäker. Därför måste all rehabiliterings- verks—amhet för blinda lägga stark vikt vid träning till aktivitet och rör— lighet, noggrannhet och ordning, ty endast detta ger den blinde möjlighet att bli i möjligaste mån oberoende av andra. All orienterings- och anpass— ningsundervisning för blinda går ut på att skapa oberoende och samtidigt ge de blinda självförtroende och säkerhet genom att förse dem med de nödiga tekniska hjälpmedlen för övervinnandet av deras handikapp, tex genom att lära dem blindskrift, maskinskrivning, käppteknik samt meto- der och teknik i samvaron med see-nde: bordsskick, telefornering, dans. spel etc.

Under de senaste åren har en adekvat undervisning och tekniska hjälp- medel gett de- blinda ökade möjligheter att kompensera synförlusten. Även bland de nyblinda vuxna sprides, särskilt genom blindför'e-ningarnas för- sorg, kännedom om hjälpmedle-ns existens och deras användning liksom om anzpassningsundervisningens betydelse. Därigenom brytes passiviteten och isoleringen och förutsättningar skapas för fortsatta arbetsvårdande åtgärder. Fortsatt och vidgat samarbete mellan ansvariga myndigheter och befintliga intresseföreningar för blinda är enligt utredningens mening nödvändigt för den framtida utvecklingen. Utredningens förslag om in- rättandet av en hjälpmedelscent-ral inom blindskoleväsendet syftar bla till att underlätta ett sådan-t vidgat samarbete.

5.2. Blindundervisningens målsättning och innehåll

Målsättningen för den statliga blindundervisnin-gen i dess nuvarande ut- formning anges generellt i de inledande bestämmelserna till blindskole- stadgan och mera preciserat i läroplanen för blindskolan. I avsnittet rörande undervisningen har närmare redogjorts härför. För att kunna förverkliga den i stadga och läroplan fastslagna målsättningen är blindskolan organi- serad som en Il-årig obligatorisk skola, vilken meddelar dels en 8-årig folk— .s'lcoleundervisning och dels en 3—årig yrkesundervisning. Inom blindskol- väsendet finns vidare frivillig vuxenutbildning samt en likaledes frivillig för- skoleundervisning, i huvudsak ordnad som hemundervisning genom blind— konsulenternas försorg.

Målsättningen för undervisningen inom det allmänna skolväsendet angives i skollagen på följande sätt: »Den genom samhällets försorg bedrivna under- visningen av barn och ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar».

Denna målsättning för verksamheten inom det allmänna skolväsendet, som den. är definierad i skollagen och som den kommit till uttryck i läroplanen för grundskolan, bör enligt utredningens mening generellt gälla även för specialskolorna, här blindskolan. Vid jämförelse med grundskolan präglas som tidigare sagts nu gällande målsättning för blindundervisningen av en viss ensidig inriktning mot nyttosynpunkterna. Liksom inom det allmänna skolväsendet bör inom specialskolväsendet gälla, att barnen med skolans hjälp skall få en så ljus och positiv barndoms-tid som möjligt och ung— domarna en ungdomstid med meningsfullt studium och arbete, som inrik- tar dem på en framtid som medlemmar i samhället. Undervisningen ino-m specialskolväsendet skall ma o ytterst sikta till att med hänsynstagande till handikappet allsidigt förbereda eleverna för fortsatt liv och verksam- het ute i samhället. Generellt bör gälla även för eleverna inom special- skolväsendet, att deras verksamhet efter den obligatoriska skolgångens slut bör kunna avse antingen fortsatt yrkesförberedelse eller direkt yrkes- verksamhet. Hur långt den enskilde eleven kan nå i fråga om utveckling, anpassning, mognad och färdigheter blir givetvis i första hand beroende av hans eller hennes egen inneboende kraft och förmåga, men sko-lan skall skapa de betingelser, som eleverna är beroende av för sin utveckling, så att de vid utträdet ur skolan har en trygg plattform att stå på. 5 Med ovanstående målsättning som utgångspunkt föreslår utredningen. * att blindskoleväsendet skall omfatta en obligatorisk grundskola samt en frivillig påbyggnad på denna, som ger möjligheter till studier och utbild- ' ning på yrkessko-l-, fackskol- och gymnasienivå. I nära samarbete med hemmen och i samverkan med övriga skolor samt genom egen inre och yttre differentiering skall blindskolan ytterst syfta till att hjälpa varje en-

skild elev att nå så långt, tränga så djupt och famna så vitt, som hans förutsättningar medger.

5.3. Skalpliktsbestämmelser

Någon anmälningsplikt, när en läkare finner ett barn med synnedsättning eller blindhet, finns i princip inte. Det är dock klart, att det framför allt unde-r senare år bedrivna medicinska och pedagogiska upplysningsarbetet liksom även blindföreningarnas verksamhet har medfört den inställningen hos allmänheten, att hjälp och förbättringar kan erhållas genom ett sam- arbete mellan hem, läkare och pedagoger. Det förefaller därför som om en i det närmaste hundraprocentlig möjlighet att få kännedom om och kontakt med de barn, som behöver hjälp, är på väg att uppnås.

På blindinstitutet, dit alla barn, som inte kan undervisas i skolor för seende, hänvisas, har man under det senaste decenniet fått en ganska klar erfarenhet av att barn med grava synskador i god tid blir omhänder- tagna i praktiskt taget alla delar av vårt land. När barnen komme-r till ögonläkaren på blindinstitutet, har de i regel redan blivit undersökta och fått den behandling de behöver ute på de platser där de bor. Detta för- hållande bottnar i att man sedan ungefär detta århundrades tredje decen— nium i de flesta delar av landet har fått tillgång till ögonspecialist med fullgod apparatur och avdelning bakom sig. I vårt lan-d är en sådan orga— nisation av stor betydelse på grund av de stora avstånd, som vi har i landet. Organisationen är ändamålsenlig, och denna allmänna anordning av vår ögonvård kommer otvivelaktigt att bli bestående även om viss specialisering inom specialiteten kan komma att ske till den ena eller andra större centralen. Denna organisation av ögonvården är av stor bety- delse också för den konsulentorganisation, som numera är uppbyggd. För- skolekonsulenterna har vid sina resor ute i landet möjlighet att på ögon- avdelningarna få närmare uppgifter angående barnens synhandikapp och prognoser i det enskilda fallet. Samma förhållande gäller för skolöversty- relsens synkonsulent. Samarbetet mellan synkonsulenterna, läkarna och hemmen har visat sig fungera synnerligen tillfredsställande. Utredningen vill alltså framhålla, att det sålunda bedrivna uppspårande arbetet bör fortsätta i den form det nu erhållit. Det bör dock kunna ytterligare effek- tiviseras och nyanseras därigenom att förskolepedagogisk expertis tillförs verksamheten. Utredningen föreslår inrättandet av ytterligare en tjänst som förskolekonsulent, avsedd för person med förskolepedagogisk grundutbild- ning jämte specialutbildning å Tomteboda.

Barnavårdscentralerna, som numera anlitas i allt större utsträckning för det första uppspårandet av barnen, och skolläkarorganisationen, när det gäller de skolpliktiga barnen, har stor betydelse. Detsamma gäller den information, som utgår från skolöverstyrelsen. Sedan några är tillbaka kan

vidare barn, vars synhandikapp är svårbedömt, få vistas under en vecka tillsammans med sina föräldrar på blindinstitutet. Denna anordning be— räknas fortsätta. Man har då tillfälle att åstadkomma ett nära samarbete mellan barnets föräldrar, pedagogerna och ögonläkaren. Anordningen har visat sig vara mycket värdefull, och man kommer ofta till säkra-re resultat. när det gäller att bedöma barnets framtida placering. Vidare får barnets föräldrar en inblick i hur livet på internatet kommer att gestalta sig, och barnet har tillfälle att redan på ett tidigt stadium bekanta sig med blind- institutet och dess verksamhet. Föräldrarna begagnar också tillfället till att av ögonläkaren och övrig personal fä upplysningar om barnets aktu- ella och framtida möjligheter. En välkommen förstärkning av den diag- nosticerande verksamheten erhålles fro m läsåret 1965/66, när det beslu- tade skolhemmet [ Örebro för blinda med komplicerat lyte färdigställts. Vid skolhemmet, dit föräldrarna kan komma med sina barn, kommer att in- rättas 20 elevplatser vid undersöknings- och rådgivningscentralen och 15 platser i observationsavdelningen. Anordningen med att barn och föräldrar kan få bo på skolan eller på skolhemmet någon tid är värdefull även ur den synpunkten, att konsulenternas arbete med barnet i föräldrahemmet sedan kan ske med ledning av erfarenheterna från vistelsen på skolan eller skolhemmet samt de yttranden, som samm-anställts av rektor, ögon— läkare och annan personal. I enstaka fall kan också barn i skolåldern få komma till Tomteboda för att få sin skolplaceringsfråga bedömd.

Jämlikt blindskolestadgan gäller för blinda barn nu särskild skolplikt. Denna inträder, när barnet uppnår för allmän skolplikt stadgad ålder eller när barnet efter skolålderns inträde drabbas av blindhet. Om barnet lider av sjukdom, när skolplikten inträder, skall barnets skolgång uppskjutas så länge hinder föreligger. Till skillnad från sko-lpliktsbestämmelserna inom det allmänna skolväsendet upptar ej blindskolestadgan bestämmelser om medgivande för elev att börja skolgången vid sex års ålder eller att uppskjuta skolgången på grund av bristande mognad. Utredningens stad- gcl'örslag avser att komplettera bestämmelserna på dessa punkter. Utred- ningen föreslår dessutom att blinda, döva och talskadade barn skall liksom alla andra barn har lagfäst rättighet till skolgång. varför 30 och 31 åå skol- lagen föreslås bli kompletterad med bestämmelser om skolplikt för sådana barn. Skolplikten bör inträda, när barnet uppnår för allmän skolplikt stad- gad ålder eller när barnet efter skolålderns inträde drabbas av blindhet, dövhet eller grav talskada.

Skolplikten för blinda men i övrigt normalutvecklade elever omfattar, som tidigare framhållits, fn en lärotid vid blindskola av 11 år. Lärotiden kan. om så erfordras, av skolans styrelse utsträckas med högst 1 år. Skol- plikten skall dock upphöra senast med utgången av den årskurs, som slutar det kalenderår, då eleven fyller 19 år. Skolplikten fullgöres regelmässigt ' vid blindinstitutet men kan enligt blindskolestadgans 7—9 %% utbytas mot annan lärogång enligt följande.

Skolpliktig blind elev, som fyllt 15 år och ej tidigare erhållit blind- undervisning, kan intagas vid skola för vuxna syn—skadade, om ej intag— nring vid blindinstitutet finnes mera ändamålsenlig. Likaså kan, elev vid blindinstitutet för avslutande av sin utbildning överflyttas till skola för vuxna synskadade eller annan utbildnings—anstalt eller också erhålla utbildning hos företagare i skolorten. Elev som, innan skolplikten upp- hört, har inhämtat sådana kunskaper och färdigheter, som blindunder- v-isningen avser att ge, kan av styrelsen befrias. från vidare skolgång. Elev, som på grund av bristande förståndsutveckling eller annat lyte ej kan tillgodogöra sig undervisningen, kan likaledes av styrelsen befrias från skolgång vid institutet, och beträffande sådana barn äger styrelse-n göra ansökan om intagning å skolhem. Slutligen kan blinda barn, som erhåller likvärdig enskild undervisning, av styrelsen för blindinstitutet befrias från skyldighet att genomgå blvindskola. Enskild undervisning är underkastad tillsyn och inspektion enligt rektors bestämmande. Detsamma gäller undervisning av elever, vilka enligt ovan erhåller sin avslutande utbildning utanför blindskolan.

Vid den anpassning av blindskolväsendet till det allmänna skolväsendet, som utredningen. i det följande föreslår, måste de nuvarande bestämmel- serna rörande omfattningen av skolplikten för blinda bli föremål för särskild prövning. Skolpliktens längd måste bestämmas med hänsynsta- gande till utbildningsmålet samt till den längre utbildningstid, som är en ofrånkomlig följd av handikappet.

Inom den åttaåriga »folkskoledelen» av blindskolans obligatoriska skol- gång eftersträvas att uppnå det bildningsmål, som motsvarar folkskolans. Erfarenhetsmässigt visar det sig emellertid, att detta ej helt låter sig göras trots ett relativt högt timantal per vecka. I undervisningen måste utrymme ges dels åt de kursmoment, som ingår i 1955 års undervisn-ingsplan för folkskolan, dels åt sådana utbildningsmoment och övningar, som är spe- ciella för de blinda barnen. Såväl de barn som föds blinda som de nyblin- da har vissa psykologiska svårigheter, som är skilda från dem hos seende, vilka man måste ta hänsyn till i undervisningen. I sammanhanget bör ock- så nämnas de företeelser, som uppträder speciellt hos blinda men även hos synsvaga, sk »blindrö—relser», vilka avviker från det normala och om möj- ligt bör arbetas bort. En av dessa är, att barnen vill gnugga sina ögon och trycka fingrarna in i dem, en annan är vissa oregelbundna och egendom- liga rörelser med huvudet, en tredje är, att de gärna vill gå med huvudet starkt nedböjt. Förskolekonsulenterna har här en. viktig uppgift att lära ut metoder och ge råd till barn och föräldrar, och läget har allmänt för- bättrats, sedan förskolekonsulenterna kunnat ingripa på ett tidigare sta- dium än vad man förr hade möjlighet till. Den av utredningen föreslagna vidgade konsulentorganisationen för förskolestadjet torde innebära ökade möjligheter till de förebyggande insatser, som här är så betydelsefulla för barnets utveckling. Arbetet måste emellertid ges erforderlig tid och upp-

märks-amhet även i den obligatoriska skolan, emedan följdföreteelserna i regel är svåra att arbeta bort. I vissa fall finns de kvar ända upp i de högsta klasserna på blindinstitutet, trots att man där sedan länge ägnat problemen stor uppmärksamhet. Tidskrävande är också arbetet att lära eleverna att med hjälp av »käpptekn-ik» kunna gå och röra sig på ett naturligt sätt. Största betydelsen vid bestämmandet av den obligatoriska skolgångens längd måste dock tillmätas det förhållandet, att de senso— riska och auditiva metoder, som renodlat måste tillämpas i undervisningen av blinda, kräver längre tid och mer individuell instruktion än när de kan kombineras med visuell undervisning. En summering av ovannämnda om- ständigheter ger vid handen, att ett med grundskolan likvärdigt mål icke kan nås inom en nioårig lärogång utan härför erfordras minst en tioårig grundskola för blinda. Utredningen föreslår tioårig obligatorisk grundskola för blinda och framlägger därför förslag till läroplan för sådan skola med fördelning av ku—rsinnehållet på en tioårig lärogång.

Som tidigare framhållits, inträder skolplikten för blinda, när eleven fyl- ler 7 år, och upphör sen-ast med utgången av den årskurs, då eleven fyller 19 år. Övergången från en 8-årig folkskola till en 10-årig grundskola skulle med i övrigt oförändrade bestämmelser innebära en utsträckning av den obligatoriska skolgången till 21 år. Eleven skulle till men för sin utveck- ling och anpassning i samhället alltför sent utträda ur skolpliktsåldern. Alternativet att låta skolplikten inträda vid 5 eller 6 års ålder kan ej heller förordas av utredningen. De blinda förskolebarnen är i många avseenden senare utvecklade än seende barn och bör" ej för tidigt skiljas från hem- met. Utredningen föreslår därför, som framgår av ovanstående, att skol— plikten i blindskola inträder vid 7 års ålder enligt de bestämmelser, som gäller för det allmänna skolväsendet. Vidare bör den obligatoriska skol— gången omfatta endast grundskolan för blinda, dv s 10 år. Därvid upphör skolplikten sena-st med utgången av den årskurs, då eleven fyller 17 år. Fortsatt utbildning efter genomgången obligatorisk skola bör för blinda liksom för seende vara frivillig och omfatta skolformerna yrkessko-la, fack- skola och gymnasium. Risken för att de blinda vid bortfallet av en obliga- torisk yrkesutbildning efter barndomsskolans slut icke skulle få sitt behov av utbildning tillgodosett i lika stor utsträckning som hittills bedömes av utredningen som ringa. Garantier för en riktig utveckling är de blindas klart uttalade och visade vilja att erhålla en gedigen utbildning samt grund- skolan-s utformning med studierådgivning, yrkesvägledning, praktisk yrkes- orientering och förberedande yrkesutbildning. Förslaget ovan avser givet- vis blinda elever med en i övrigt normal utveckling, vilka kan undervisas vid Tomteboda. För skolpliktiga blinda, som på grund. av bristande för- ståndsutveckling eller annat lyte ej kan tillgodogöra sig undervisningen vid blindinstitutet utan måste intagas å skolhem, bör som hittills särskilda '. bestämmelser gälla. De bör garanteras att få stanna kvar lika länge som

elever i särskola, d v s till 21 år med rätt till förlängning till 23 år.

5.4. Stadieindelningen i grundskola för blinda

Med utgångspunkt från förslaget om en tioårig obligatorisk grundskola för blinda har utredningen i samband med läroplansarbetet ingående prövat de olika skolstadiernas lämpliga längd och innehåll. Utvecklingspsykolo— giska, praktiskt-pedagogiska och organisatoriska skäl talar för att stadie— indelningen i grundskolan för blinda bör ansluta sig till den allmänna grund—skolans men att särskilda hänsyn måste tagas till handikappet och blindundervisningens speciella problematik vid bestämning av studiernas längd inbördes.

Erfarenhetsmässigt visar det sig, att flertalet blinda barn med hjälp av en adekvat förskoleträning och småskolemetodik lär sig läsa, skriva och räkna utan nämnvärd försening. De blindas handikapp är in a o i huvud— sak av fysisk-teknisk natur. Först i andra hand och indirekt hindras (le intellektuella verksamheterna. Tillfredsställande praktiska färdigheter nås däremot senare och först efter lång och mödosam träning: att orientera, att utföra praktiska sysslor, att bli trygg och självständig och oberoende av främmande hjälp. De skolämnen, som övar dessa färdigheter, förekom- mer mest frekvent på mellanstadiet. Käpptekniken kan ej påbörjas på all- var förrän på detta stadium, ej heller hemkunskapen. Mycken tid kräver på mellanstadiet också maskinskrivningen, g 'mnastiken och idrotten. s-innes- och motorikövningarna samt slöjden, vilka samtliga måste uppta större del av timplanen än i den allmänna grundskolan. Eftersom visuella metoder icke kan användas, kräves extra tid även för de teoretiska äm- nena, främst orienteringsämnena. Utredningen föreslår därför, att det extra sko-låret i huvudsak tillföres mellanstadiet. Om detta stadium göres tillräckligt rymligt, bör tyngdpunkten av anpassningsundervisningen kun- na förläggas hit och grunden i övriga ämnen läggas sr stadig och bred. att i varje fall de två sista åren av högstadiet helt kan parallelläggas med grundskolan för seende. )nrallelläggningen av undervisningen på hög- stadiet är angelägen bl a med hänsyn till önskvärdheten att kunna slussa elever till och från högstadiet för seende.

Enligt utredningens mening bör Sålunda grundskolan för blinda orga- niseras på tre stadier: ett treårigt lågstadium, ett fyraårigt mellanstadium och ett treårigt högstadium. Utredningen är väl medveten om att många av de skäl, som anförts för utökningen av mellanstadiet, också kan åhe— ro-pas för en utökning av låg—, respektive högstadiet och därmed också av den sammanlagda skolgångens längd. Erfarenheterna bör utvisa, huruvida införandet av ett elfte frivilligt påbyggnadsår kan vara motiverat. Den av utredningen föreslagna skolorganisatio-nen, som på högstadiet och i på— byggnaderna på detta är nära integrerad dels med det allmänna skol 'ä- sendet och dels med skolorna för vuxna synskadade har en sådan flexibi— litet, att den kan ge utrymmen även för ett elfte obligatoriskt skolår. om

utvecklingen inom skolvärlden i övrigt eller andra förhållanden gör detta påkallat.

Även beträffande de olika studiernas inbördes längd bör råda en viss grad av anpassningsbarhet till enskilda elevers eller elevgruppers behov. Bl a bör sent skolmogna elever genom placering i skolmognadsklass kunna ges möjlighet till en. mjukare inskolning och eventuellt ett extra smä- sko-leär. Vid behov bör vidare vissa kursmoment i tex modersmål och matematik kunna överföras från lågstadiet till det rymligare mellansta- diet. Pä högstadiet bör gälla, att elev, som ej före skolpliktens- upphörande tillfredsställande- genomgått den sista årskursen, medgives rätt att full- följa skolgången, om han bedömes kunna tillgodogöra sig undervisningen. ] sammanhanget vill utredningen också understryka angelägenheten av att eleverna endast i undantagsfall ges medgivande att avbryta skolgången i förtid. Det bör göras klart för eleverna och deras föräldrar, att en ofull- ständig skolutbildning ger en otillfredsställande kunxskapsgrund och ett sämre utgångsläge i jämförelse med kamraterna. Ansökan om tillstånd att sluta skolan före skolpliktstidens utgång bör prövas. individuellt och till- stånd endast me-dgivas, om särskilda skäl föreligger och medgivandet klart är till elevens bästa.

5.5. Specialundervisning, särskild undervisning och stödundervisning

Arbetet i den allmänna grundskolan skall jämlikt 5 kap. 1 % sko-[stadgan anpassas efter elevernas ålder samt varje elevs egna förutsättningar. Kra- vet tillgodoses genom undervisningens allmänna uppläggning och i erfor- derliga fall gen-om särskilda undervisningsanordningar: specialundervis- ning, särskild undervisning och stödundervisning. Bestämmelserna rörande specialundervisning och särskild undervisning i grundskolan är intagna i skolstadgans 5 kap. 42—50 %% samt rörande stödundervisning i läroplanen för grundskolan.

I blindunde—rvisningen måste liksom i annan undervisning den gängse pedagogiken avpassas för de vanliga eleverna, dv 5 de från flertalet icke alltför starkt avvikande. Blindskolans elevklientel är emellertid erfaren- hetsmässigt starkt heteroge-nt, och det är därför både med hänsyn till det allmänna undervisninrgsresultatet och den enskilde eleven avvikt, att grundskolan för blinda tillfö-res sådana speciella undervisningsanord-

.n-in'f'ar, som ör det mö'li t att beakta särlinffarnas roblem i högre grad D ö D !)

än: vad nu är fallet. Ino-m det allmänna skolväsendet kan elever i special- klass, som har andra svårigheter än de, som föranlett hänvisningen till specialklass, enligt skolstadgans nuvarande formulering jämväl erhålla annat slag av specialundervisning. I analogi härmed bör enligt utredning— ens mening elever, som »specialskoleplacerats» på grund av att de är

blinda, ges extra stöd och hjälp, när de utöver blindheten har andra svå- righeter. Blindskolestadgan upptar i sin nuvarande utformning icke be- stämmelser om specialundervisning, särskild undervisning elle-r stödunder- visning men bör tillföras sådana bestämmelser. Erfarenhetsmässigt kan påvisas, att blindinstitutet i regel har underlag för ano-rdnandet av tex h jälpklasser av B- eller b-typ. Inrättandet av sådana klasser skulle medföra, dels att intellektuellt utvecklingshäm—made blinda elever skulle få en för ' dem bättre avpassad undervisning och därigenom nå längre i sin utveck- !

I

I

ling samt dels att försöksplacering av vissa elever kunde ske i sådana klasser före en eventuell överföring till skolhemmet i Örebro. Under läsåret 1963/64 bedrives vid blindinstitutet försöksverksamhet med särskild spe- cialundervisning, dvs specialundervisning jämsides med klassundervis- ' ning. Behov av sådan undervisning är konstaterat för elever med anpass- nings-svårigheter, rörelsesvårigheter, hörselsvårigheter samt tal-, läs- och skrivsvårigheter.

Blinda elever, som jämte blindheten har ett fysiskt eller psykiskt handi- kapp, vilket omöjliggör för dem att följa undervisningen i vanlig blind- klass, bör däremot i regel erhålla skolplacering i skolhemmet i Örebro. Sådana dubbelhandikappade elever är exempelvis blinda med hörselska- dor, inklusive de dövblinda, blinda med rörelsehämningar, inklusive nevro- ' sedynharn och rull-stolsfall. Skolhemmet har för flertalet av dessa elever ] planlagt speciella undervisnings- och srysselsättnings-möjlighe-ter samt till- gång till särskild expertis, specialutbildade lärare och annan för psykiat- risk, ortopedisk och foniatrisk behandling erforderlig personal.

Liksom inom det allmänna skolväsendet bör blindskolan erbjuda sär- skild undervisning åt sina elever, när de på grund av sjukdom eller lik- nande omständigheter ej kan deltaga i det van—liga skolarbetet. Unde-rvis- ,, ningen bör ordnas, när elevens läkare styrkt behovet och lämpligheten av i sådan undervisning. Särskild stödundervisning kan i den allmänna grund- skolan anordnas för elever, som önskar ändra studieriktning eller som på grund av långvarig sjukdom eller andra liknande omständigheter har behov av extra stöd från skolans sida under viss, begränsad tid. Införan- det av sådan undervisning i grundskolan för blinda är motiverat av samma skäl, som anförts inom det allmänna skolväsendet. Bla vill utredningen framhålla vikten av att elever, som efter några års skolgång i klasser för seende inskrivas i blindskolan, erhåller erforderligt stöd under inskolnings- perioden. De står ofta inför en besvärlig inlärningsperiod, innan de för- värvat en hygglig läsrfärdjghet i punktskrift. Utredningen har i sina kost— nadssberäkm'ngar medtagit lärartimmar för de här föreslagna åtgärderna.

Formerna för stöd åt elever, som överföres från blindskolan till andra skolor behandlar utredningen i följande avsnitt.

5.6. Blindskolans högstadium

Utredningen har med tillfredsställelse kunnat notera, att ett antal blinda elever årligen kan utskrivas från blindinstitutet till fortsatt skolgång i skolor för seende (jfr tabell 6 sid 26). Endast ett fåtal av blindinstitutets elever fullgör hela sin obligatoriska skolgång vid institutet. Från årskurs 8 övergår regelmässigt ett antal elever med teoretisk studieinrilctning, 7 a 8 elever per år, till skolor för seende: till klass 34 eller 23 i realskola, till klass 8 i grundskola eller till folkhögskola. De praktiskt inriktade eleverna genom- går i regel samtliga även årskurs 9 vid blindinstitutet och erhåller under detta är fortsatt anpassningsundervisning, praktisk yrkesorientering samt förberedande yrkesutbildning. Efter genomgången års-kurs 9 (eller 10) er- håller ett relativt sto-rt antal av pojkarna placering vid den kurs i metall- arbete. som anordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning vid skolan för vuxna synskadade i Kristinehamn. På likartat sätt övergår flickorna till skolan för vuxna synskadade i Växjö. Från årskurs 9 liksom från årskurs 8 sker viss övergång till skolor för seende: läroverk, realskolor, flickskolor, yrkesskolor, verkstadssko-l-or etc. Blivande hantverkare och industriarbe- tare övergår i regel under sista utbildningsåret till skolor för vuxna syn- skadade.

Ovan redovisade nu allmänt vedertagna förhållanden kräver ett särskilt beaktande vid utformningen av den framtida blindskoleorganisationen, främst av högstadiet men även av påbyggnaderna på högstadiet, eftersom utredningens. förslag innebär, att ett antal av de elever, som nu i 15-års— åldern överflyttas till yrkesutbildning, främst i Kristinehamn och Växjö, kommer att fullgöra ytterligare ett par års obligatorisk skolgång vid Tom- tebodaskolan.

Trots en. genomsnittlig nyintagning av cirka 20 elever per år kan elev- underlaget för en 10-årig grundskola för blinda, på grund av överföringen av elever till andra skolor, beräknas stanna vid cirka 150 elever. Överfö— ringe-n av elever till andra skolor måste anses som en mycket önskvärd åtgärd i alla de fall, där eleven efter en tids skolgång och träning i blind- skola kan klara en sådan skolplacering. Denna överföring bör börja redan på lågstadiet. Den kulminerar i de sista årskurserna. Realistiskt torde man kunna räkna med att på högstadiet endast 50 0/0 av en årskull fortfarande behöver undervisning i blindskolan. Det sammanlagda elevantalet i års- kurserna 8, 9 och 10 kan m a o uppskattas till 30 a 40 elever.

För närvarande är undervisningen för blinda, i övrigt norm—alt utveck- lade elever centraliserad till en enda skola, dv s: blindinstitutet å Tomte- boda. Med hänsyn till det begränsade elevunderlaget och till att så mån-ga elever som möjligt bör bereda-s tillfälle till skolgång tillsammans med seende, kommer som ovan antytts ett särskilt högstadium inom blind- undervisningsväsendet att omfatta ett mycket begränsat antal elever. Denna föga omfattande högstadieenhet bör enligt utredningens mening lämpligen 4

förläggas till blindinstitutet, vilket innebär, att blindinstitutet vid över- gången till en ny skolorganisation successivt omorganiseras till en fullstän- digt utbyggd grundskola för blinda med lågstadium, mellanstadium och högstadium. Högstadiet bör utformas så, att det dels kan ge en adekvat undervisning och utbildning åt sådana skolpliktiga blinda eller gravt syn- skadade elever, som ej kan följa undervisningen inom det allmänna skol— väsendet, dels utgöra en central för erforderlig hjälp åt skolpliktiga elever, som kunnat överföras till det allmänna skolväsendet samt dels vidtaga erfor- derliga åtgärder för att främja de blinda ungdomarnas fortsatta studier och yrkesutbildning efter den obligatoriska skolans slut. Beträffande önskvärd— heten av överföring av elever till skolor för seende vill utredningen vidare uttala följande.

För att man skall kunna erhålla en ändamålsenlig och i fråga om perso- nella och materiella resurser tillfredsställande utrustad skola för ett så lågt antal elever, som det är fråga om inom blindskolväsendet, är det givetvis nödvändigt med en långtgående centralisering av verksamheten. Med hän- syn till att eleverna konnner från hela riket, är det också ofrånkomligt att större delen av eleverna från en tidig ålder och större delen av skoltiden måste leva åtskilda från det egna hemmet, hänvisande till den vård och fostran, som internatskolan kan ge. Skolan bör m a o kunna fungera både som ett gott hem och en effektiv sko-la. Med tillgång till en väl utbildad lärar-, vård- och fritidspersonal samt ändamålsenliga skollokaler och elev- hem bör detta kunna bli fallet, men ändå har internatmiljön sin givna begränsning, vilket måste beaktas vid utformningen av skolorganisationen.

Skolan måste alltid för att kunna fungera tillfredsställande- utgöra en del av samhället. Detta innebär, att den inte får begränsa sig till att ge eleverna kunskap o-m samhället utan eftersträva att stärka elevernas sam- hörighet med och föra eleverna in i samhället, så att inte s.pecialskolans e-lever'vid skoltidens slut upplever sig själva som främlingar i det omgi- vande samhället. Det måste därför alltid vara av värde, att synskadade barn och ungdomar icke vistas i den kollektiva internatmiljön längre än nödvändigt, och utredningen finner det angeläget, att blindskolan tillföres ökade resurser för att kunna föra eleverna tillbaka till hemmiljön, när de nått så långt i fråga om skolning och anpassning, att de utan alltför mycket hjälp och utan alltför stora påfrestningar kan fungera sida vid sida med seende. Med hänsyn härtill föreslår utredningen bl a, att i läro- planen tyngdpunkten av anpassningsundervisningen fövrlägges till mellan- stadiet, så att högstadierundervisningen i möjliga-ste män kan parallelläggas och samordnas med undervisningen i skolor för seende.

Hemmiljöns betydelse är ovedersäglig. I de fall då en blind elev får skolplacering på hemorten behåller han familjebakgrunden med allt vad den ger av emotionell kontakt, stimulans och hjälp. En förutsättning för detta är dock att familjen är välinformerad om hans arbetssätt och möj- ligheter, så att han ej överbeskyddas eller att något väsentligt försummas.

i

Detsamma gäller samvaron med jämnåriga, familjens vänner och andra sociala kontakter. Hemorte-n kan ge sådana kontakter och tillfälle till inhämtande av praktiska erfarenheter av mera nyanserat slag än den främmande skolorten. För elevens fortsatta utbildning och framtida yrke-sp verksamhet är det av väsentlig betydelse, att banden till hemorten och dess näringsliv inte blir-alltför försvagade genom en alltför långvarig internat- vistelse.

Med hänsyn till ovanstående bör den blinde ges tillfälle att uppleva och deltaga i de seendes värld så tidigt som möjligt. Att få vara som andra bland andra ger säkerhet i uppträdande, utseende och umgänge. Internat- livet kan för en de], elever bidra till att hämma initiativ och självständighet genom att mycket är organiserat för dem och följer en bestämd rutin. I ekonomiskt avseende blir internvatele-ven lätt orealistisk: han får vad han behöver för sitt uppehälle och vet föga om vad det kostar.

Skolorganisatoriskt innebär möjligheten att överföra blinda elever till det allmänna skolväsendet en acceptabel praktisk lösning av tillvalsproble— men. Det allmänna skolväsende-t kan med sitt större elevunderlag tillhan- dahålla rikare tillvals- och differentieringsmöjligheter än vad som är möj- ligt ino—m blindskolan. Gen-om att blindskolan har samverkat med skolorna för seende och vuxenutbildningen för synskadade har det redan i stor utsträckning blivit möjligt att öppna andra vägar än de, som leder till de traditionella blindyrkena. Enligt utredningens mening bör detta också vara en framkomlig väg att i grundskolan för blinda ordna ett högstadium, vilket karakteriseras av ett fritt successivt tillval. Utredningen föreslår alltså, att den utplacering av blinda elever i skola för seende, som sker redan med nuvarande skolsy'stem, skall fortgå även i grundskolan för blinda och i möjligaste mån ökas till att omfatta än fler elever. På nästa stadium, dvs på yrkesskol-, fackskol- och gymnasienivån, är problemet likartat. Ett tio-tal elever per årskurs ger inte underlag för upprättandet av fristående linjer och skolor, men genom samverkan med skolor för seende- och med vuxenutbildningen bör det vara möjligt att med hänsynsta- gande till den enskilde elevens förutsättningar hålla lämpliga studievägar öppna. Det kan antagas, att sådana blinda elever som redan. i grundskolan kan placeras sida vid- sida med seende och klara av sina studier, skall våga träffa ett djärvare ooh mera nyanserat val av tillvalsgrupp, linje och yrkes- utbildning än om de går kvar i blindskola och inte känner sig säkra på att deras metoder, kunskaper och arbetstakt skall hålla måttet i de seende-s arbetsgemenskap. Studiegången igenom måste den synskadade eleven i skola för seende givetvis kunna räkna med experthjälp från blindskolan. Om svårigheterna blir för stora för eleven, bör han beredas möjlighet att återgå till blindskolan.

Ovan har framhållits betydelsen för den blinde eleven att få sin skolg-Z ng åtminstone delvis förlagd bland seende kamrater. Att en blind eller på annat sätt handikappad elev ingår i en kamratkrets har emellertid ofta en

mycket positiv betydelse även för de vanligt utrustade ungdomarna. De bibringas genom samvaron med sin blinda kamrat en ny, 'ärdefull upp levelse och dessutom en mer realistisk upp-fattning om blindheten än ge- nom att bara höra talas om »blind—a barn». Genom placeringen av blinda beredes väg för en riktigare syn på de handikappade.

I blindskolan måste först och främst valet av studieväg väl förberedas i samverkan mellan klassföreståndaren, läkaren, yrkesvalsläraren och psy— kologen samt ske i nära samverkan med hemmen. Före överföringen till skolan för seende bör den mottagande skolan väl informeras om hur eleven bäst bör hjälpas. Detta är en uppgift för blindskolans yrkesvalslärare eller reselärare, som på ort och ställe bör hjälpa eleven och lärarna tillrätta samt följa undervisningens utveckling. I vissa hänseenden är blinda elever. som undervisas i skolor för seende, att betrakta som korrespondenselever. De är bla beroende av böcker och studieanvisningar från institutet. Den enskilde eleven och den berörda skolan bör i detta avseende kunna påräkna erforderlig service från blindinstitutet. För att detta skall bli möjligt. föreslår utredningen att Tomtebodas nuvarande studiebibliotek utbygges till pedagogisk Itjälpmedelscentral med uppgift att i samverkan med Bok- förlaget för blindskrift främja produktion, distribution av och information om punkt- och talböcker samt andra slag av hjälp-medel i blindskolans undervisning. Hjälpmedelscen—tralen bör bl a föreslå former för redigering och teknisk framställning av undervisningshjälpmedel och i begränsad omfattning framställa sådan materiel. Givetvis bör i centralens uppgifter ingå utexperimenterande av och försök med ny pedagogisk och teknisk materiel. Beträffande den tekniska framställningen av talböcker, böcker i blindskrift etc förutsätter utredningen, att denna även i fortsättningen i huvudsak bör ske genom utläggning av beställningar hos De blindas för- enings boktryckeri. Blindskolans förlagsverksamhet bör som hittills i lämplig omfattning vara samordnad med den allmänna bibliote-ksverksam- het, som De blindas förening bedriver i övrigt.

I hjälpmedelscentralens uppgift bör även kunna ingå att organisera och leda viss kursverksamhet för elever avgångna från blindskolorna, i syfte att ge dessa information om nyheter på de tekniska hjälpmedlens område jämte tränings- och repetitionskurser i dessa medels användning.

Som en betydelse-full sidouppgift bör hjälpmedelscentralen kunna med- verka till ökade kontakter mellan skola och hem genom inspelning och distribuering av »talbrev» och hälsningar på ljudband från eleverna till deras familjer. _

Utredningen föreslår, att centralen förestås av en heltidsanställd före— ståndare med blindlärarutbildning. Till centralen bör enligt utredningens mening knytas _ förutom teknikerna —— också de reselärare, som skall vägleda och ge service åt varje enskild blind elev, som får sin undervisning i skola för seende, samt ge information till de mottagande lärarna samt till eleverna om vad det innebär att ha en blind kamrat.

KAPITEL 6

Läroplan för grundskolan för blinda

En väsentlig förutsättning för att en nära samverkan mellan specialsko- lorna och det allmänna skolväsendet skall kunna åstadkommas är att bestämmelserna om undervisningens målsättning och inne-håll i special- skolorna i huvudsak ansluter sig till motsvarande inom det allmänna skol- väsendet. Utredningens förslag till gemensam skolstadga för specialsko— lorna för blinda, döva och talskadade barn har utformats från den ut- gångspunkten, att innehållet i utfärdad skollag och skolstadga för skolor inom det allmänna skolväsendet skall i tillämpliga delar vara gällande inom specialskolväsendet. Detta gäller grundläggande bestämmelser om målsättningen, undervisningen, skolplikten, skolhälsovården, läsårets längd, lektioner och raster, specialundervisning, betyg, elevers skyldigheter och rättigheter, lärares skyldigheter och rättigheter, kollegier och konferenser etc.

Beträffande läroplanerna för blindskolorna gäller för närvarande, att vid blindinstitutet tillämpas en plan, som i huvud-sak ansluter sig till 1955 års undervisningsplan för folkskolan. På likartat sätt följes vid vård- anstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte en läroplan, som är en modifiering av särskolans samt blind- och dövskolans- läroplaner. Blinda elever, som erhåller undervisning utanför blindskolväsendet, följe-r givet— vis de läroplaner, som tillämpas i respektive skola.

Enligt utredningens förslag till skolorganisation skall undervisningen på bl-indls-kolans låg- och mellanstadium bl a syfta till att ge de blinda ele- verna en sådan grundläggande utbildning, som gör det möjligt för flertalet blinda elever att på högstadiet och på det gymnasiala stadiet fortsätta sin utbildning i skolor för see-nde eller i skolor för vuxna synskadade-. Utred- ningen har med hänsyn härtill ingående övervägt möjligheterna att till- lämpa läroplanen för grundskolan inom det allmänna skolväsendet också inom blindskolväsendet och funnit att detta bör vara möjligt. Läroplanen för grundskolan har getts en sådan syftning och ett sådant innehåll, att den väl lämpar sig för att vara normgivande också för undervisningen i specialskolorna. Utredningen före-slår, att läroplanen för grundskolan fastställes att gälla även för blindskolan med de modifieringar, som fram- går av utredningens läroplansanvisningar nedan. På skolöverstyrelsen hör ankomma att utfärda de ytterligare anvisningar, som kan visa sig vara erforderliga vid läroplanens tillämpning. Denna läroplan skall i tillämpliga delar gälla för de elever i skolhemmet i Örebro, vilka kan tillgodogöra sig grundskolans undervisning. För övriga elever i skolhemmet förordar utred-

ningen, att läroplanen för särskolan, som är föremål för översyn för att när- mas till grundskolans läroplan, fastställes att gälla. Vid undervisningen av blinda på det gymnasiala stadiet bör i tillämpliga delar följas de läroplaner. som gäller för yrkesskolor. fackskolor och gymnasier inom det allmänna skolväsendet.

6.1. Anvisningar för tillämpning av Läroplan för grundskolan

i grundskolan för blinda

jämväl för grundskolan för blinda och tillämpas i undervisningen i den mån syftet med blindundervisningen så medger. Beträffande de olika av- snitten i läroplanen bör härvid iakttagas följande.

I Mål och riktlinjer

Undervisningen i blindskolorna har jämlikt skollagens första paragraf till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska män— niskor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar. Den obligatoriska tioåriga blindskolan skall giva de skolpliktiga blinda barnen allmän skolbildning, som motsvarar grundskolans bildningsmål, samt öva deras förmåga till självständig verksamhet för att underlätta deras liv i de seende-s värld. Sammanfattningen i läroplanen för grundskolan av de mest väsentliga synpunkterna på skolans upp—gift och de viktiga-ste riktlinjerna för dess arbete äger i sin helhet giltighet för blindundervisningen. Avsnit- tet Mål och riktlinjer bör bli föremål för ett noggrant studium av blind- skolans lärare, gärna följt av en ingående behandling och diskussion vid planeringsdagar och studiedagar. »Grundskola för blinda» blir en levande verklighet först därigenom, att blindskolans lärare göres väl förtrogen med den nya läroplanen och inriktar sitt arbete bland eleverna på samma sätt som lärarna i grundskolan. Enligt utredningens förslag ovan skall grundskolans läroplan fastställas

II Allmänna anvisningar för skolans verksamhet

I avdelning II av läroplanen bör det förstavavsnittet rubriken Hem — skola samhälle. I avsnittet behandlas väsentliga frågor om fördelningen av ansvaret för barnens fostran mellan hem och skola samt motiveringarna och formerna för samverkan mellan hemmet, skolan och samhället. Vad som i avsnittet anfföres. skall med de modifieringar, som är påkallade av att barnen är blinda och att de under stor del av sin skoltid är hänvisade till skolgång i internatskola, vara norm-givande för verksamheten i blind- skolan. Bl a bör uppmärksamma-s skolans ofrånkomligt större ansvar för

barnens undervisning och anpassning, när den som internatskola skall fungera både som hem och skola. Utredningen vill i sammanhanget under- stryka vårdpersonalens viktiga uppgift att medverka till att skapa en triv- sam. trygg' och ändamålsenlig hemmiljö för barnen. Icke minst för spe- cialskolornas internat kommer den av bamans-taltsm-redningen föreslagna mera allsidiga utbildningen av vårdpersonal att vara betydelsefull, vilket utredningen framhållit i sitt remissyttrande över barnanstaltsutredningens första delbetänkande.

Andra avsnittet av avdelning II i läroplanen behandlar grundskolans didaktik under samimanfattningsrubriken Skolans inre arbete. I avsnittet behandlas frågor rörande relationen eleven—läraren, det fria tillvalet, un- dervisningen, elevvården etc. Samtliga delavsnitt innehåller väsentligt pri- märmaterial, som vid överläggningar och studieplansarbete bör bearbetas och överföras till blindskolan. Härvid bör beaktas blindundervisningens specifika uppgift att anpassa de blinda eleverna till samvaro med andra människor i det dagliga livet och på arbetsplatsen.

] avsnittet eleven—läraren understrykes bla betydelsen av att läraren lär känna sina elever och genom samråd med målsmän och övrig personal söker komma till klarhet om den enskilde elevens problem. Utredningen vill i sammanhanget understryka vikten av att på internatskolorna regelbundna konferenser hålles med all personal, som har vårdnadsuppgifter. Vid tillämp- ningen av avsnittet det fria tillvalet skall beaktas, att vad som i läroplanen säges om årskurserna 7, 8 och 9, i blindskolan avser årskurserna 8, 9 och 10. Vidare bör beaktas de blinda elevernas behov av stödundervisning dels vid byte av studieriktning och dels i samband med övergång till eller från skola för seende.

Beträffande lärostoffet i undervisningen bör observeras, att läroplanens kursföreskrifter liksom i tidigare läroplan för överskådlighetens skull har ordnats ämnesvis. Huvudmomenten anger de områden, det stoff och de färdigheter, som skall vara det väsentliga föremålet för undervisning på ett visst skolstadium. Inom grundskolan för blinda bör observeras, att mellan- stadiet är fyraårigt, vilket innebär, att huvudmomenten för mellanstadiet skall uppdelas på fyra årskurser. Givetvis kan även vissa avsnitt i tex äm- nena svenska och matematik på lågstadiet behandlas under den första mel- lanstadieperioden. Överhuvud taget ger läroplanen läraren en icke obetydlig rörelsefrihet vid tillämpningen av kursföreskrifterna. Detta ställer stora och berättigade krav på hans omdöme och yrkesskicklighet. Urvalet av lärostoff för grundkursen i blindskolan bör ske med iakttagande av blindundervis- ningens speciella syftning och ges den begränsning, som elevernas blindhet påkallar. Vid konferenser och studiedagar bör mer eller mindre utförliga studieplaner utarbetas och diskuteras inom ramen för de mål och riktlinjer, som angives i läroplanen. All undervisning av elever i blindskolan skall medverka till den betydelsefulla anpassningen av eleven till handikappet och till omvärlden. Detta bör komma till uttryck'i de studieplaner som

utarbetas. Utredningen framlägger på sid 67 ff som exempel förslag till studieplan i »orientering för blinda», vari denna undervisning är integrerad i ämnet gymnastik.

Läroplanens bestämmelser om specialundervisning bör enligt utredningens mening gälla även i blindskolan. Vad som i anvisningarna säges om skol- styrelse skall därvid avse skolans styrelse. I regel bör specialundervisningen i blindskolan organiseras som särskild specialundervisning. De specialklas- ser, som med hänsyn till det låga elevunderlaget främst torde komma i fråga, är hjälpklass och skolmognadsklass.

Övriga avsnitt i avdelning II av läroplanen rörande elevvård, bedömningen av elevernas arbetsresultat, planering och samverkan samt i tillämpliga delar hjälpmedel och undervisningsmateriel skall gälla även för blindskolan. Dock bör klasser av B(b)-typ endast undantagsvis, tex som specialklasser. org. — niseras i blindskolan.

III Timplaner

Utredningens nedan redovisade förslag till timplaner ersätter avdelning III Timplaner i Läroplan för grundskolan samt bygger på den förutsätt-- ningen, att den obligatoriska lärogången för blinda men i övrigt normalt utvecklade elever fastställes att omfatta 10 år samt att lärogången fördelas på ett 3-årigt lågstadium, ett 4-årigt mellanstadium och ett 3-årigt högsta- dium. Klasserna förutsättes, som tidigare framhållits, vara i regel av A- eller a-typ och endast i undantagsfall, t ex specialklasser, av B- eller b—typ. Utredningens förslag avser A(a)-typen.

En genomgående tendens i framlagda förslag rörande det lämpliga antalet veckotimmar för eleverna i den obligatoriska skolan har under de sista årtiondena varit, att man har velat reducera den schemabundna arbets- tiden. Vid den översyn av hlindskolans läroplan, som föregick fastställandet av 1954 års läroplan och ändringarna av denna är 1960, skedde en viss minskning av veckotimtalet i blindskolan, men antalet veckotimmar på olika stadier är fortfarande avsevärt högre än i den allmänna grundskolan. vilket framgår av följande:

Tabell 7. Antal veckotimmar i blindskolan och grundskolan

Antal veckotimmar i årskurs

Skola l 2 3 4 5 6 7 8 Blindskolan ................... 25 27 32 34 36 38 38 39 Grundskolan ................... 20 24 30 34 35 35 35 35 Differens +5 +3 +2 10 +1 +3 +3 +4

Av sammanställningen framgår, att antalet veckotimmar i årskurs 4 är lika i blindskolan ooh grundskolan men att i övrigt blindskolans vecko- timtal genomgående är högre. Differenserna är störst i årskurserna 1 och 8, 5 respektive 4 veckotimmar.

Utredningen har vid utformningen av timplanefö-rslaget eftersträvat att genomföra en sådan reducering av veckotimtalet, som skett inom det att- männa skolväsendet. Arbetet i blindskolan kräver av eleverna en. stark koncentration och är därför mycket tröttande. Eleverna bör bli delaktig: av den allmänt genom-förda arbetstidsför'kortningen och vid en eventuell övergång til-l femd-agarsvecka får timtalet per dag inte bli för högt. I sam— manställningen nedan jämföre-s grundskolans veckotimtal med utrednings- förslaget.

Tabell 8. Antal veckotimmar i grundskolan för blinda och i den allmänna grundskolan

Antal veckotimmar i årskurs

Timplan 1 2 3 4- 5 6 7 8 9 10 Utredningens förslag ........ 23 25 32 34 35 35 35 36 36 36 Grundskola ................ 20 24 30 34 35 35 35 35 35 __ Differens +3 +1 +2 30 —_l—0 i—O i—O +1 +1

Som framgår av sammanställningen har blindskolan enligt förs-laget fortfarande något högre schemabunden arbetstid än den allmänna grund- skolan. Anledningen härtill är, att timplanen måste ge utrymme för dels den allmänna grundskolans ämnen och dels de för blindskolan specifika ämnena. Vidare måste erfarenhetsmässigt de blinda eleverna beredas. fler träningstillfällen under kvalificerad lärarledning än seende barn. Hänsyn till den något utökade schemabundna arbetstiden bör tagas vid bestäm- mandet av hemuppgifternas. omfattning. Angeläget är även, att inte något av de i den allmänna grundskolan förekommande ämnena uteslutes eller reduceras så kraftigt, att slutresultatet försämras—. Bla bör i blindskolan de estetiska ämnena ges ett större utrymme än de har i nu gällande tim- plan.

Jämfört med den allmänna grundskolan har i blindskolan veckotimta- let i årskurs 1 ökats med 3 veckotimmar, i årskurs 2 med 1 veckotimme och i årskurs 3 med 2 veckotimmar. Härigenom har ämnena formkuns-kap (teckning) och slöjd kunnat tagas upp som självständiga ämnen redan från och med årskurs 1 och gymnastiken förstärkas. De nämnda ämnena behövs liksom sinnesövningen på timplanen. för elevernas träning och som avspän- nande, omväxlande och lekbe-tonade moment för att inte de små barnens skoldag skall bli alltför kompakt och få en alltför teoretisk prägel. Det bör observeras, att en de—l av ökningen omfattar sådana timmar, vilka närmast

kan betecknas som »ordnad fritidssysselsättning», men som lämpligen bör ingå i den obligatoriskt bedrivna allsidiga träningen av eleven. Av anmärk— ningarna till lågstadiieplanen framgår hur det sche—mabundna arbetet i årskurs 1 bör organiseras, så att en mjuk ins-kolning kan ske.

På mellanstadiet bör veckotimtalet enligt utredningens mening vara lika med grundskolans. Erforderligt utrymme har kunnat beredas samtliga ämnen, bla engelska, maskinskrivning, anp-assningsunde-rvisning och de tidskrävande orienteringsämnena genom att stadiet göres. fyraårigt.

Ökningen med 1 vevckotimme på högstadiet är i års-kurs 8 betingad av att maskinskrivning är obligatoriskt ämne och i årskurs 9 av att gymna— stiken ges ett ökat timtal.

Allmänna bestämmelser till timplanerna i grundskolan för blinda

1. De i timplanern—a angivna talen avser antalet timmar per vecka (vecko- timmar per vecka, vtr).

2. Rasterna och det egentliga skolarbetet bör frånsett av särskilda omständigheter föranledd tillfällig förskjutning _ inbördes erhålla det för dem avsedda tidsutrymmet. Förflyttning till och från undervis- ningslokal räknas härvid ingå i rast, medan elevernas förberedande och avslutande göromål i samband med lektionen ingår i tiden för densamma.

3. I de fall frivillig undervisning i solosång, körsång eller instrumental- musik anordnas på skoltid, må för deltagande elev tiden för annan undervisning minskas på sätt rektor finner lämpligt. Härvid bör dock tillses, att minskningen för varje elev om möjligt fördelas på flera ämnen.

4. För synsvaga elever bör anordnas undervisning i läsning och skriv- ning av svartskrift enl—igt rektors bestämmande.

0. För att åstadkomma förutsättningar för samlad undervisning, för samordning av undervisningen på högstadiet och för periodläsnin—g må jämkningar göras i timplanernas- ämnesuppdelning och i fördelningen av den anslagna tiden på läsårets. veckor. Om timplanernas tillämp- ning i dessa sammanhang föreskrives i allmänna anvisningar för sko— lans verksamhet.

6. Timplan för klass av B(b)-typ bör i huvudsak ansluta sig till timplan av A(a)-typ. Utöver den gruppuppdelning av klasser, som anges i tim- planerna, må klass av B(b)—typ delas i en högre och en lägre grupp högst 4 timmar i veckan för att bereda elever på olika stadier skild undervisning i ämnen eller moment, som endast svårligen kan be-

handlas under de gemensamma lektionerna. Den modifikation av tim- planen, som erfordras. för klass av B(b)-typ, fastställes av skolans sty- relse efter förslag av rektor.

7. För klass eller undervisningsgrupp må skolans styrelse besluta om nedsättning i antalet undervisningstimmar med högst 2 timmar i vec- kan, när styrelsen så bedömer lämpligt med hänsyn till elevernas fal- lenhet och intressen eller då så med hänsyn till särskilda omständig— , heter finnes erforderligt. Om ytterligare nedsättning erfordras, må ' länsskolnämnde-n medgiva sådan med högst 2 veckotimmar. Vid ned- sättning i antalet undervisnin—gstimmar skall iakttagas, att ej något av de i timplanen för ifrågavarande skols-tadium angivna ämnena ute— slute-s.

8. Undervisningen i slöjd avser flera slöjdarter, tex textilslöjd, träslöjd, metallslöjd, korgslöjd, borstbinderislöjd. Varje elev bör pröva minst tre slöjdarter under sin skoltid.

Timplan för blindskolans lågstadium och mellanstadium

Veckotimmar i årskurs

Ämne

1 | 2 | 3 | 4 3 | 6 7 Svenska ................ 7 9 10 8 8 8 (; Matematik . ............ 3 3 5 l l 5 4 Engelska ............... 2 3 3 l Orienteringsämneu:

Kristeudo—msku-nslmp 2 2 2 2 2 1 1

Hembygdskunskap . . 3 3 t

Samhällskunskap ..... l l ' .

Historia .............. 63) 63) 43) 43)

Geografi . ............

Naturkunskap ........ I [ [ Musik ................. l 1 2 2 2 1 1 Formkuuskap ........... 1 1 l 1 1 1 l Slöjd .................. 2 2 3 3 3 6 3 Hemkunskap ........... 2 6 Gymnastik?) ............ 3 3 4 4 l 3 Sinuesövniug ........... 1 l l Maskinskrivuing ........ 2 2 2

S:a vtr 1I *) "") 23 25 32 34 35 35 35 Anmärkningar

1. Undervisningstiden under den första månaden av höstterminen av barnets första skolår bör genom gruppindelning begränsas, för att övergången från hemmet till skolan skall underlättas för nybörjarna. F rilagd del av undervisningstiden bör barnen leka, vistas ute eller vila.

2. Dessutom friluftsverksamhet enligt särskilda bestämmelser och anvisningar. Fördelningen av undervisningstiden på samhällskunskap, historia, geografi och naturkunskap skall ske huvudsakligen enligt följande plan:

SK Hi Ge Na Rep. mm Antal lektioner i åk 4 . ........ 25 50 70 55 10 » » » » 5 . ........ 25 50 70 55 10 » » >> » 6 . ........ 30 30 40 30 10 » >> >> » 7 . ........ 30 30 30 40 10

4. För undervisning av elever enskilt eller i grupp må i läroämnen genomsnittligt användas högst 4 extra lärartimmar per klass och vecka. Om särskilda skäl fin— nes, må efter länsskolnämndens prövning högre rtimtal kunna medgivas. a. Elev eller grupp av elever, som ämnar söka över till skola för seende, må under- visas individuellt eller i grupp för att inhämta de kurser och erhålla de studie- anvisningar, som erfordras för övergången. Elev må för deltagande i denna un- dervisning av rektor helt eller delvis befrias från den ordinarie klassundervisning- en. För sådan undervisning må disponeras högst 30 timmar för läsår. Efter läns- skolnämndens prövning må högre timtal kunna medgivas.

Kommentar till timplan för blindskolans låg- och mellanstadium Totala antalet veckotimmar på låg- och mellanstadiet i respektive ämne i blindskolan förhåller sig till motsvarande timtal i grundskolan enligt föl- jande:

Tabell 9 S:a vtr i Amne blindskolans grundskolans åk 1—7 åk 1—6

Svenska ................ 56 57 Matematik .............. 28 28 Engelska . .............. 12 11 Orienteringsämncn:

Kristendomskunskap . . 12 12 Hembygdskun—skap . . . . 10 12 Samhällskunskap ...... Historia .............. ,) Geografi .............. —0 15 Naturkunskap ........ Musik ................. 10 &) Modellering (Formkunsk.) 7 tt (teckning) Slöjd .................. 22 10 Hemkunskap . .......... 8 0 Gymnastik . ............ 25 l.") Sinnesövning . .......... 3 () Maskinskrivning ........ 6 0

5 a vtr 219 178

Svenska har minskats med 1 vtr gentemot grundskolan med hänsyn till att vissa kursmoment som vålskrivning bortfaller eller tillgodoses i andra ämnen.

Engelska har ökats med 1 vtr med hänsyn till bla att undervisningen i

w_—

främmande språk för de blinda måste bedrivas som en intensifierad färdig- hetsträning. Erfarenheten har visat, att blinda elever väl tillgodogör sig. språkundervisning.

Hembygdskunskapen har minskats med 2 vtr med hänsyn till att vissa mo- ment som teckning och liknande arbetsövningar bortfaller eller tillgodoses i andra ämnen.

Orienteringsämnena har ökats med 2 vtr. Ökningen bör i huvudsak falla på geografi och naturkunskap, vilka med hänsyn till svårigheten att göra det omfattande stoffet åskådligt för eleverna _— reliefkartor, speciell labora- tionsutrnstning, modeller för palpering etc _— är mycket tidskrävande i blindskolan, samt på samhällskunskap.

Modellering ( formkunskap ) är ett nytt estetiskt, ämne, som enligt utred— ningens mening bör ingå i blindundervisningen med 1 vtr per årskurs på låg- och mellanstadiet. Närmast motsvarande ämne i skolor för seende är teckning. Utredningen avser med ämnet modellering (formkunskap) inte endast modellering utan även andra aktiviteter, som är ägnade att odla de blindas t'ormsinne och estetiska sinne. Med hjälp av bla känsel- och muskel- upplevelserna, t ex byggande och undersökande med händerna, bör eleverna få uppleva olika slags material, deras struktur och formbarhet samt möj- ligheter till konstnärlig gestaltning. Undervisningen i ämnet bör på högsta- diet genom konsthistoriska studier ge allmän konstfostran och bakgrund till aktuella företeelser inom konst och kulturliv.

Slöjd har ökats med 12 vtr. Slöjd för blinda är mycket tidskrävande. Äm- net bör förekomma i alla årskurser, eftersom det ger sådan handmotorisk och orienteringsmässig övning, som är grundläggande för utveckling av de blindas känsel, muskelsinne och anpassning.

Hemkunskap har i grundskolan för blinda upptagits med 2 vtr i årskurs 4 och 6 vtr i årskurs 7. Att ämnet upptagits redan på mellanstadiet beror på att ämnets nyckelstållning i anpassningsundervisningen är uppenbar: i åk 41— övningar i att äta själv, duka, hälla m m; i åk 7 vanlig hemkunskap (jfr grundskolans åk 7) samt övningar i att bädda och städa.

Gymnastik har ökats med 10 vtr. Käpp- och annan orienteringsteknik hör till de nya landvinningar inom blindundervisningen, vilka måste få riklig tid till sitt förfogande. Individuell undervisning är ofta nödvändig. För så— 4 dana blinda elever, som tenderar att röra sig minimalt, är det av väsentlig * betydelse, att de får behovet av motion tillgodosett.

Sinnesövning är ett specialämne, som förekommer inom blindundervis- ningen i alla länder och innebär en grundträning av framför allt hörsel och känsel, därnäst av muskelsinne, lukt och smak i avsikt att kompensera syn- bortfallet genom att aktivera övriga sinnesorgan vid de blindas orientering i omvärlden.

Maskinskrivning har upptagits med sammanlagt 6 vtr i åk 5—7. Maskin— skrivningen utgör den skriftliga kommunikationsleden från blind till seende.

Timplan för blindskolans högstadium

Veckotimmar i årskurs 10 pr vip ha ht

;: 11 in 5

Obligatoriska ämnen:

Svenska .................... 3 Matematik .................. 4 4 _| Engelska ................... 4 Orienteringsämnen : Kristendomskunskap ........ 2 2 1 Samhällsorienterande ämnen Samhällskunskap . .......... 2 3 2 2 llistoria .................... :; '_r Geografi . .................. 3 g 2 Naturorienterande ämnen Biologi . .................... .t .)

Modellering (Formkunskapl Slöjd . ........................ ] Hemkunskap . ................ 2

Gymnastikit) .................. 3 3 ;; 3 Maskinskrivning .............. 2 Praktisk yrkesorienteringi) Tillvalsämnen—i) . .............. a 1

Summa vtr ll. 6!. sl. ”i 30 36 307) 307)

—I M 10

Anmärkningar 1.

Härutöver frivillig undervisning i körsång, solosång och instrumentalmusik. ] denna frivilliga undervisning må även elever från låg- och mellanstadiet deltaga enligt rektors närmare bestämmande i samråd med vederbörande lärare. Undervisningstiden för musik, modellering (formkunskap) och slöjd i årskur- serna 8, 9 och 101 fördelas på respektive ämnen med hänsynstagande till elevernas val. Dock bör eleverna deltaga minst 1 veckotimme i slöjd.

Dessutom friluftsverksamhet enligt särskilda bestämmelser och anvisningar. I årskurs 9 skall två friluftsdagar användas till obligatorisk undervisning i brand- skydd och olycksfallsvård. I årskurs 9 eller/och 10 skall anordnas praktisk yrkesorientering, som för varje elev, såvida hinder inte möter, bör omfatta 3—4 hela läsveckor och som regel fördelas på 2—3 praktikperioder vid lika många arbetsplatser. Under praktik- period bör en del av eleverna i klassen deltaga i yrkesorienteringen på arbets— platser, medan övriga elever erhåller schemabunden undervisning.

Deltagande i undervisning i tillvalsämnen är obligatoriskt för eleverna. Varje elev har att välja en av de i timplanen för årskurserna 8 och 9 fastställda tillvals- grupperna, respektive en av de för årskurs 10 fastställda linjerna.

För undervisning av elever enskilt eller i grupp må i läroämnen genomsnittligt användas högst 5 extra lärartimmar per klass och vecka.

Därav till obligatorisk undervisning i barnavård minst 10 lektioner under läs- året, tagna från timplanens ämnen efter rektors bestämmande i samråd med vederbörande lärare samt koncentrerade på lämpligt sätt. Särskild stödundervisning må utöver timplanen anordnas för.elever, som önskar ändra studieinriktning eller som på grund av långvarig sjukdom eller andra lik- nande omständigheter har behov av extra stöd från skolans sida under viss be: gränsad tid. För sådan stödundervisning må för läsår disponeras högst 30 under- visningstimmar. Länsskolnämnden äger efter framställning medgiva stödunder— visning i större omfattning än nu sagts, om särskilda skäl föreligger. Elev eller grupp av elever, som ämnar söka över till skola för seende elever, må undervisas extra individuellt eller i grupp för att inhämta de kurser och erhålla de studieanvisningar, som erfordras för övergången. Sådan elev må av rektor helt eller delvis befrias från den ordinarie klassundervisningen.

För sådan undervisning må disponeras högst 30 timmar för läsår. Efter Läns— skolnämndens prövning må högre timtal kunna medgivas.

Tillvalsgrupper i årskurs 8

Årskurs 8 (5 vtr)

Ämne

Tyska ............. Franska ........... Svenska ........... Matematik ......... Slöjd ..............

Tillvalsgrupper ) i årskurs 9

Årskurs 9 (7—9 vtr) Ämne 4

a

Tyska ................. Engelska .............. Franska ............... Maskinskrivning ........ Teknisk orientering 8) . . . Handelskunskap ........ Musiks)

Modellering (Formkunsk?) Slöjd .................. Hemkunskap ........... Verkstadsarbete ........

Årskurs 10

22 vtr ha

Ämne [7 el 9 vtr)

. m pr7) tp hm

Tyska alt. franska ............ Engelska Ilandclskunskap Familje- o. soc. kunskap ...... Verkstad-sarbete Hus-hål-lsteknwik Kontors- o. butiksleknik ...... Ma-teriallåra, verktygs- o. verk-

Yrkesritning o. ritteknik ...... Yrkesräkning ................. Svenska, Övningskurs ......... 2 Handelsråkning ............... 4 Handelslära .................. "2 Bokföring .................... 3 ') 3 6

5

kan;

utygsmaskinlära ..............

www

Allmän varukännedom Maskinskrivning Butiks- el. kontorsteknik ...... Bostad o. inredning .......... 4(1) Ekonom-i o. arbetsorganisation . . 2(1) Kost o. matlagning ............ 7(1) Textilier o. sömnad .......... 5(1) Barnavård o. familjekunskap .. 40.)

A nmärkningar till tillvalsgrupper och linjer

1. Nybörjarkurs 5 vtr; annat ämne enligt rektors beslut mins—kas 1 vtr.

2. Minskning i obligatoriska ämnen enligt rektors beslut med 2 vtr.

3. Musik och modeller-ing (formkunskap) må utbytas mot 4 vtr dramatik.

4. Ansluter till kurs & till-vaulsgrupp 9: 2, 9: 3 och 9: 5.

5. Tyska eller franska 2 vtr ersätter obligatoriskt ämne eller ämnen 2 vtr enligt rek- tors beslut.

6. Efter medgivande av skolöverstyrelsen må en estetisk linje (10 e) eller variant av annan i läroplanen upptagen linje anordnas. I det senare fallet skall föreskrif- terna om undervisningstidens fördelning mellan olika yrkesämnen och om kurs- planen för närmast motsvarande linje i tillämpliga delar gälla.

7. Siffror inom parentes anger antalet veckotimmar yrkesteori av ämnets totala veckotimtal.

8. Ämnet teknisk orientering, som är nyckelämne i twitlvalsgru-p-p 9: 4 innehåller så- dana kursmoment (yrkesritning och delar av maskinlåran), som är svårbemäst- rade för flertalet blinda elever. Elever med goda synrester och med teknisk- konstruktiv yrkesinriktning bör ges möjlighet att pröva tillvalsgruppen i skola för seende. Om tillräckligt många elever anmäler sig, må efter skolöverstyrelsens medgivande modifierad kurs i teknisk orientering anordnas vid blindskolan. I årskurs 10 har av skäl, som anförts ovan, ej på timplanen upptagits teknisk linje. Blinda elever, som har goda tekniska anlag och intressen i teknisk-kon- struktiv riktning, bör med hjälp av tillrättalagd undervisningsmateriel och rese- lärarhjälp från blindskolan rekommenderas att pröva linjen i skolan för seende. Efter skolöverstyrelsens medgivande må vid-are försöksverksamhet med teknisk

orientering upptagas vid Tomteboda i årskurs 10 efter samma grunder som för årskurs 9.

För att tillgodose de enskilda elevernas önskemål beträffande tillvalsgrupp i års- kurs 9 och linjeval i årskurs 10 bör blindinstitutets högstadium organiseras i samverkan med skolor för seende och för vuxna synskadade. Med hänsyn till det begränsade elevundenlaxget och till elevernas anpassning och studieinriiktning bör vid organiserandet av blindskolans högstadium eftersträvas att de -el-ever,=som bedömes ha förutsättningar, ges möjlighet att fullgöra sina två avslutande obliga- toriska årskurser i skolor för seende. Vidare bör exempelvis den merkantila lin— jen och handelslinjen kunna samordnas med den kontorsutlbvildni-ng för vuxna synskadade, som även i framtiden beräknas vara vid skolan för vuxna synska— dade .i Växjö och den teknisk-praktiska linjen med undervisningen vid skolan för vuxna synskadade i Kristinehamn.

I V Kursplaner med anvisningar och kommentarer

i

i Arbetet i blindskolan skall i samtliga ämnen syfta till att planmässigt % hjälpa den blinde eleven till bästa möjliga utveckling genom att meddela grundläggande allmän bildning. En central uppgift för blindundervisningen är härvid att fostra eleverna till självständighet, aktivitet, självverksamhet och oberoende, dels för att underlätta deras liv i de seendes värld och deras samvaro med seende samt dels för att möjliggöra för dem ett så mångsidigt yrkesval som möjligt.

Avdelning IV i Läroplan för grundskolan, Kursplaner med anvisningar och kommentarer har enligt utredningens mening givits en så vid utformning, att inne-hållet bör kunna tjäna till huvudsaklig ledning i grundskolan för blinda. Detta gäller kursernas omfång, innehåll och inriktning. Undervis- ningens mål och huvudmoment i de enskilda ämnena bör gälla för blind- skolan, medan däremot läroplanens förslag till disposition av studie-planen, d v s ämnenas fördelning på de olika årskurs—erna, bör ändras, så att inne- hållet i huvudmomenten för mellanstadiet fördelas på fyra årskurser. S—ko—löverstyrelsen bör utfärda erforderliga anvisningar härför. Vid till- lämpnin-g av läroplanen för grundskolan i grundskolan för blinda bör sålunda uppmärksammas, att i grundskolan för blinda årskurserna 1—3, 4—7 och 8—10 motsvaras av respektive 1—3, 4—6 och 7—9 i den all- männa grundskolan. Beträffande kur'sinnehållet bör därutöver följande iakttagas.

Svenska

Övningar att lyssna, att uppfatta och följa enkla instruktio- ner bör ägnas speciell uppmärksamhet. Dessa övningar är av särskild betydelse för blinda, som måste tillägna sig förmågan att via hörseln uppfatta så mycket som möjligt. Dessutom bör efter hand insättas övningar för eleverna i att överbringa meddelanden, berätta, upplysa och fråga samt att vänta och avvakta, innan de tar till orda. Övningar, som ovan

avses, bör inte-das på lågstadiet men bör förekomma även i högre års— kurser. Den blinde måste både i skolan, i arbetslivet och i det dagliga um- gänget i högre grad ån den seende lita till muntliga meddelanden och in- struktioner.

Vid inlärande av blindskriftsalfabetet på maskin hör iakttagas, att ele- verna har en korrekt fingersättning. Vid de fort-satta skrivövningarna hör särskild vikt fästas vid noggrannhet och jämnhet i skriften samt en ända- målsenlig finger- och handställning. Grundläggande övningar i att skriva på tavla eller med reglett inledes fr om årskurs 4. Vid de grundläggande läsövningarna bör beaktas den speciella tekniken vid läsning av blindskrift: handställning, radskifte m m.

Matematik Övningar i att skriva siffror med blindskrift inledes i första årskursen och fortsättes i andra och tredje årskursen med övningar i att teckna och räkna tal på maskin. I övrigt bedrives matematikundervisningen på låg- stadiet övervägande i form av huvudräkning.

Engelska, Tyska, Franska Samma som i grundskolan.

Orienteringsiimnen Samma som i grundskolan.

Ämnen för estetisk—praktisk och fysisk fostran Vid undervisningen i musikteori användes Brailles notskrift.

Ämnet modellering ( formlcunskap) skall till syftning, innehåll och upp— läggning närmast motsvara ämnet teckning i den allmänna grundskolan och därutöver omfatta sådana moment, som framgår av kommentarer till blind- skolans timplan.

Undervisningen i slöjd bör som framhållits i kommentarerna till timpla- nen omfatta flera slöjdarter. Då emellertid h a n (1 s 6 mn a d i egentlig mening bereder flertalet blinda elever stora svårigheter, bör endast elever med tillräckliga synrester eller med speciell fallenhet deltaga i sådan under- visning. Dock bör om möjligt samtliga elever meddelas undervisning i sjätte årskursens kurs.

Undervisningen i korgslöjd har alltjämt betydelse för de blindas muskel- och handträning, även om korgmakeriyrket ej längre är ett >>yrke för blinda». Undervisningen bör bl a omfatta följande: genomgång av egenska- per hos olika arbetsmaterial och deras användning för korgtillverkning. tex pil, rotting och skilda träslag för korgbottent'illverkning. Demonstration och genomgång av de vid korgtillverkning vanligast förekommande verk'

tyg'en samt deras användning och vård. Visning av olika arbetssätt, formar och andra hjälpmedel samt färdiga korgar av olika modeller.

Sortering av material, tillmätning i olika längder och dimensioner och avklippning av material, träning i användandet av verktygen. Tillverkning av enklare korgar, såsom här'korgar, blomko-r'gar, brödkorgar, pappers- korgar. . .

] boz-slbinrlerislöjd demonstreras det material, som användes, tex risrot, agavet'iber och kokosfiber. Vidare behandla-s användning av bindgarn och bronstråd samt olika lräslags lämplighet till borstträn. Stock- och bänk- saxars konstruktion genomgås samt verktygens användning och vård.

1 de praktiska övningarna bör bla ingå uppklippning av material i stock- sax. bindning av borstar och klippning i bänksax samt användning av små— verktyg som indragningskrok, flacktång och modellborr.

Undervisningen i hemkunskap avser att ge eleverna kännedom om hem- met som bostad och arbetsplats, om nyttig kost och ekonomisk planering. Den praktiska undervisningen skall ge dem en viss färdighet i att utföra olika hemsysslor samt lära dem att organisera arbetet i hemmet. Speciell vikt bör läggas vid övningar, som avser att lära eleverna hjälpa sig själva, såsom användning av rätta redskap och handgrepp, tekniska hjälpmedel, uppförande och umgängesvanor.

[ undervisningen i gymnastik bör särskild vikt fästas vid befordrandet av en god hållning och ett trevligt uppträdande, största möjliga rörlighet och god förmåga till. orientering på egen hand. På lågstadiet bör anordnas lystringsövn-inga r och speciella övningar avseende orientering i omvärlden. Sådana orienteringsövningar av stegrad svårighetsgrad hör förekomma även på mellanstadiet och högstadiet. Fro m den femte årskursen bör i orienteringsundcrvisningen ingå käppl'e—knik.

Orientering för blinda (exempel på studieplan)

Mål

Undervisningen i orientering för blinda skall väcka och tillfredsställa elever- nas behov av oberoende och självständighet, ge dem självtillit och med- verka till ett frimodigt och självständigt uppträdande. Den har till uppgift att försöka ge dem bl a en god hållning och ett estetiskt rörelsesätt. Orienteringsundervisningen knytes lämpligen till gymnastikundervisning- en, vilken i övrigt i tillämpliga delar bedrives enligt grundskolans läroplan.

Huvndmoment

Lågstadiet: Allmänna sinnesövningar; orienteringsövningar inom skolbygg- naden: att hitta till det egna klassrummet, till matsal, till sovsal etc; att hitta till andra byggnader inom området.

Mellanstadiet: Fortsatta sinnesövningar och stegrade orienteringsövningar inom området; speciell träning av muskelsinnet, förberedande individuella käppövningar inomhus. Hållningsövningar.

Högstadiet: Stegrade sinnesövningar; fortsatt utbildning i käppteknik, övningar utomhus; tillämpningsövningar med olika svårighetsgrad.

Anvisningar och kommentarer

Eleven får ej press-as över sin förmåga. Blir han alltför ängslig under träningen måste man göra ett uppehåll i undervisningen, kanske på 1——4 veckor, beroende på elevens tillstånd.

Övningsmomenten skall lugnt glida in i varandra och undervisningen ske i en glad och positiv anda. Beröm och uppmuntran är synnerligen viktiga faktorer under träningen.

Man bör ej låta eleven gå ut med pendeltekniken (med käpp) förrän denna fullständigt behärskas.

Man bör ej vänja eleven att bedöma avstånd genom att räkna steg; detta kan dra hans uppmärksamhet från andra viktigare iakttagelser..

Särskild träning måste ges åt yrkeseleverna, som skall förberedas för sitt inträde i arbetslivet. Övningarna bör helst ej ske i uppkonstruerad situation utan direkt i naturlig miljö.

Stort tålamod och lugn fordras avläraren. All undervisning bör ske individuellt.

Hjälpmedel.-

Lång och kort käpp av lättmetall med krycka eller knopp. Reliefkartor för orienteringsövningar.

Anvisningar för fortsatta orienteringsövningar för äldre elever

En rätt bedriven orienterin'gsundervis—ning kan göra de blinda självstän- diga och fria och ge dem förmågan att reda sig helt själva. I och medl att detta mål nås, får de självtillit, självförtroende och ett ledigare och fri- modigare uppträdande, vilket är av stor betydelse för dem i samvaron med seende.

Andra sinnen än synen måste tränas upp för att i största möjliga imån ersätta den förlorade synen. Denna träning börjar genast, då barnet krom- mer till skolan och fortsätter under hela skoltiden.

Den blinde kan stundom säga att han »hör» en vägg, ett träd, ja, till och med en stolpe. Han bör övas att märka det olika luftdragevt när en hus- vägg tar slut eller när han går fram emot en mur. Alla slags ljud bör tupp— märksammas, då de på ett eller annat sätt kan vägleda den blinde lbåde inomhus och ute. Ljudet av vattendropp, en sto-ls knarrande, olika riöster kan vara av sto-r betydelse.

Förmågan att uppfatta olika ljud bör tränas, så att den blinde genom dessa ljud kan få upplysning om. sin omgivning. Genom aktgivande på karakteristiska ljud kan han identifiera olika platser. Han. får värdefulla uppgifter om sin omvärld genom tex fotsteg på en grusgång, ett steg på en avloppstrumma, en dörrs gnällande.

En blind måste även övas att bland många ljud utskilja vissa särskilt betydelsefulla, tex att i tra'fikbullret urskilja när en bil närmar sig. Att tex ha en tickande klocka på ett bestämt ställe i ett hem är en bra orien- teringspunkt för den blinde, liksom även tex ett kylskåps bestämda ljud. Ute kan ljudet och vibrationerna av en huvudgatas tunga trafik vara ett orienteringsmärke liksom järnvägsbommar med sina klockor etc.

Att använda ekot kan hjälpa den. blinde att orientera sig. Man kan pla- cera den blinde ute på en stor öppen plats, där en ensam byggnad står, vilken den blinde skall lokalisera. Detta kan ske genom att man klappar i händerna medan man snurrar runt. Ljudet av handklappningen kommer tillbaka extra kraftigt, när man är vänd mot byggnaden. Ofta kan man se blinda knäppa med fingrarna, och mången tror, att detta är något ner- vöst, då det i stället görs för att åstadkomma ett eko. När en föreläsare börjar tala kan återkastandet av hans röst omtala för den blinde på ett ungefär hur stor före-läsningssalen är, dess höjd och form och huruvida den är packad med folk, halvfull eller nästan tom. Ljudet av ens egna fotsteg förändras, när man närmar sig en vägg, liksom. en väns röst låter annorlunda, när vännen närmar sig eller avlägsnar sig.

Genom det sk »föremålsseendet» elle-r »ansiktsseendet» kan den blinde känna, när han närmar sig ett hinder. »Ansiktsseendet» kan tränas genom övningar. Det har visat sig att detta »seende» har mindre att göra med känseln än med hörseln. Dövblinda personer har ej denna förmåga.

Det sinne, som är viktigast för den blinde att träna, är hörseln. Men även de övriga sinnena har sin stora betydelse och bör tränas-. Lukten tex kan ha mycket att bibringa den blinde. Han- kan igenkänna olika personer ge- nom detta sinne. Olika platser kan identifieras genom sina karakteristiska dofter, tex havet, skogen, en äng, liksom olika affärer, ett konditori, ett apotek, tobaksaffär etc. Att, praktiskt öva luktsinnet är en. god vägledning vid orientering. Lukt och smak är så nära förknippade- med varandra, att om man tränar det ena sinnet tränas. även det andra.

Känselsinnet har också en del att tala om för den blinde. Solens varma stråla-r genom ett fönster, vänneutstråln-ingen från ett ljus, kylan från ett kylskåp kan vägleda en blind.

God muskelkänsla är av utomordentligt stor betydelse för den blindes rörlighet. Har han en väl upptränad sådan känsla, ger den honom en fin hållning, god balans, och han har lätt att intaga rätt riktning och behålla denna. Man kan lära sig avspänningens svära konst och lättare koordi- nera. I gymnastiken tränar man muskelkänslan, så att den blinde riktigt

känner, när en rörelse utföres på rätt sätt. All denna träning går jämsides med orienterings- och käppteknikövningar.

Till att börja med lär man den blinde att på rätt sätt gå med en seende ledsagare. Den blinde skall taga den seende under armen eller helt fatta med ett lätt grepp om dennes överarm just ovanför armbågen och gå ett halvt steg efter honom. Genom detta grepp kan den blinde lätt följa och lägga märke till varthän det här, om det är ett steg upp eller ned, om man skall undvika ett hinder, svänga om ett hörn el dyl. Samtidigt beskriver ledsagaren hur omgivningen ser ut, så att den blinde får ett begrepp om var de går. Hela tiden bör den blinde träna sig i att vara avspänd och helt lita på sin ledsagare. Nästa moment i övningen blir att de två går bredvid varandra, just så nära att de berör varandra. På detta sätt övas självstän- digheten än mera. I denna övningsfas gäller det att ledsagaren omtalar eventuella hinder, ojämnheter i marken, trottoarkanter etc.

Härefter skall man lära den blinde att förflytta sig inomhus utan lcd— sagare med ena armen i en bestämd position. Höger arm tex hålles fram— åtlyft, överarmen vinkelrätt mot axlarna, trubbig vinkel i armbågsleden och handflatan vänd framåt och fingrarna sträckta för att skydda krop- pens vänstra sida. Vänster arm hänger löst ned och med denna hand kan den blinde följa en vägg, finna en bestämd dörr eller annat mål, medan den högra arm-en hindrar den blinde att slå ansiktet emot någo-t fram- skjutande föremål. På detta sätt får den blinde t'äna att gå från den ena platsen till den andra inomhus och försöka vara avspänd under övningen.

Härmed kommer bruket av den långa käppen och den sk Hoovertek— niken. (Doktor Richard Hoover, överläkare å ögonavdelningen vid Hop- kins sjukhus i Baltimore, var en bland dem, som svarade på ett upprop efter andra världskriget om att hjälpa krigsblinda med rehabilitering. Då han förstod att den blindes största problem var hans beroende tog han på sig en svart bindel själv och experimenterade med en käpp. Genom försök och misstag, försök igen och många experiment utformade han I—Ioover-te-kniken.) Denna består av »crossbody»-tekniken och pendeltek- niken, av vilken den första bör tränas och inövas för-st.

Käppen som användes är helt av aluminium eller lättmetall, överdragen med vit plast och försedd med röd och vit scotch-light. Käppen är ganska lång, bör räcka till bröstbenet och upptill sluta med en vanligt böjd krycka eller en knopp. Nedtill slutar käppen med en nylonp-inne med plastdo—pp— sko.

»Crossbody»—tekniken går till sålunda, att käppen hål-les i höger hand just nedanför kryckan, som är vänd framåt för att skydda knogarna. Ar- men är sträckt snett framåt nedåt och handen 30—45 cm framför kroppens högra sida. Käppens nedre ände hålles helt nära golvet, ca fem cm utanför vänster sida. Handryggen är vänd framåt, tumme och pekfinger i käppens längdriktning. Arm och käpp bildar vinkel med varandra. Den diagonal- linje, som käppen sålunda bildar, ger största möjliga skydd. Gång på gång

måste detta grepp övas, så att den blinde tränar upp sitt muskelsinne och känner hur den rätta ställningen skall vara. Med »cro-ssbody»-tekniken får nu den blinde taga sig fram från en plats till en annan. inom tränings- lo-kalen. Hela tiden kontrollerar man noga att grep-pet är korrekt.

När denna teknik grundligt tränats och går bra övergår man till pendel- tekniken. Armen är sträckt snett framåt nedåt i kroppens mittlinje, handen håller om käppen jus-t nedanför kryckan, som är vänd inåt. Tumsidan är uppåt och pekfingret sträckt i käppens längdriktning. Käppens nedre ände vilar lätt mot golvet precis i kroppens mittlinje-. Arm och käpp är en förlängning av varandra. Detta är utgångsställningen.

Man börjar med att stående på stället pendla käppen: från vänster till höger och beröra golvet med ett lätt slag. Avståndet mellan de punkter käppen berör på golvet bör vara något större än den blindes egen axe-l- bredd. sålunda förhindrande att den blinde slår sig mot något hinder. Så börjar gången, då det liksom i »cro-ssbody>>-tekniken är ytterst viktigt, att man har en ordentlig utgångsriktning. En liten, liten snedställning kan innebära, att man ej kommer fram till den plats man tänkt sig. Käppen pendlar till höger och samtid-igt tar man ett steg med vänster fot. Käppen pendlar till vänster och man tar ett steg med höger fot. På sådant sätt går man framåt i en lugn, jämn rytm, pendlande käppen framför sig. Det blir en slags diagonalgång i bestämd rytm. Träningen kan börja i gymna- stiksalen för att där få in den rätta rytmen och pendla käppen med lagom stora utslag. Man övar sig att gå rakt. Sedan förflyttas övningarna till korridorerna. Till att börja med blir man mycket trött i handleden och armen, vilket beror på spänningar, men så småningom, när man blivit van och det hela går mera automatiskt, kan man slapp-na av och tröttheten försvinner. Under denna träning av själva käppföringe-n skall det vara en sträng kontroll på denna. Därvid kontrollera-s

]. att käppen hålles på rätt sätt,

2. att handen hålles vid kroppens mittlinje, '3 att utslagen är lagom stora, ' el. att den blinde är avslappad och går lugnt och rytmiskt.

När tekniken och rytmen behärskas börjar promenaderna i korridorer, Å vestibuler, trappor och till träningslokalens olika rum. Den blinde får en bestämd väg att gå, som noga beskrives av läraren, uppgiften upprepas av den blinde, som därigenom tränar upp sitt minne. Man. påpekar olika s k orienteringspunkter, som kan vägleda den blinde, tex golvets beskaf— fenhet, ljudet från maskinskrivningsrum—met, eller s-lamret från köket. Promenaderna blir allt längre och uppgifterna svårare. Läraren skall vara med hela tiden men ej ingripa annat än när fara föreligger. Fel skall begås och klargöras, då man lär sig mycket av dessa fel.

Att på ett rätt sätt kunna gå uppför och nedför en trappa är av stor

betydelse. När man kommer fram till en trappa, som går upp märker man detta genom att käppen stöter i första trappsteget. Man tar ett steg fram emot trappan och intar »crossbody»—ställningen. Käppen lyftes upp på första trappsteget och trappans bredd undersöks genom att käppen föres till vänster, över till höge-r och åter. Härefter lyfts käppen upp på andra trappsteget och föres fram emot det tredje med sträckt arm. Käpp och arm bildar nästan rät vinkel med varandra. Med käppen i detta läge går man lugnt uppför trappan medan käpp-en lätt slår emot varje trappsteg. När käppen kommit upp och ej längre får något motstånd, har man. om käppen hållits på rätt sätt, ett steg kvar att gå upp. Hastigt återgår man till pendeltekniken och fortsätter sin bestämda väg.

Kommer man fram till en trappa som går ned, faller käppen ned ett steg som en första varning. För att få upplysning om trappans riktning och bredd föres käppen till vänster, till höger och åter. »Cro-ssbody»- ställningen intages och man tar ett steg fram till kanten av översta trapp- steget. Käppen undersöker trappstegets bredd och gör ånyo en rörelse från vänster till höger för att man skall få reda på om det är en spiral- trappa tex. Nu sträckes käppen snett nedåt och diagonalt med käppänden något framför tredje trappstegets främre kant. Man går lugnt nedför trap- pan med käppen i denna ställning. När käppen är nere stöter den emot golvet och man har själv ett steg kvar att gå ned, varefter man övergår till pendeltekniken.

Både vid upp- och nedgång av trappor bör man känna efter om det finns en ledstång och givetvis begagna denna, men samtidigt använda käppen på ovannämnda sätt. Mycket ofta slutar en ledstång innan trappan är slut, då har käppen sin stora funktion att fylla. På flera ställen finns ingen ledstång alls, eller det är avbrott i en eventuell ledstång. Det kan vara en spiraltrappa, det kan vara en avsats till trappa. Allt detta omtalar käppen.

När tekniken går helt automatiskt och den blinde går i en lugn. jämn rytm kan det vara dags att börja gå utomhus. Först bör på det bestäm— daste understrykas att det är oerhört viktigt, att tekniken tränas in perfekt inomhus-. Innan man börjar övningarna ute, bör man. förbereda den blinde på att det år en väsentlig skillnad att pendla med käppen ute mot att göra detta inne. Ute har man att kämpa mot ojämn mark, sten. grus eller gräs, medan käppen inomhus lätt glider mot ett slätt golv. Först tycker man nog att käppen fastnar överallt och kör upp i bröstet pa en. Då bör man påpeka att om man håller mycket löst i käppen undvikes detta. Även ute tränas. den blinde att gå från en bestämd plats till en annan och utnyttja alla sina sinnen, som kan ge honom värdefulla upplysningar om omgivningen. Promenaderna utsträckes alltmer allteftersom den blinde blir säkrare. Han får lära sig gå till närmaste spårvagns- och busshåll- plats, stiga på och av dessa fordon. Vid påstigandet bör den blinde be konduktöre-n meddela när man kommer till bestämd hållplats och även

var en ledig sittplats finns. För mången kan det vara svårt att tilltala en främling, men detta måste övervinnas. När den blinde skall fråga någon hur han skall kunna hitta en bestämd plats, bör frågan framställas på sådant sätt att den blinde verkligen får nytta av svaret.

Om man skall gå över en gata bör man först gå in ett stycke på denna, då ej alla trottoarer korresponderar mot varandra och en del gathörn är rundade. Man sträcker fram sin käpp, så att dess ände vilar mot gatan och käppen blir helt synlig från båda håll. Man lyssnar noga på trafiken, och när man anser det lämpligt, går man snabbt och bestämt över gatan pendlande käppen framför sig. Käppen fån-gar upp trottoarkanten på andra sidan, man sveper lätt med käppen över denna trottoar för att förvissa sig om att den är fri att stiga upp på, och så fortsätter man sin väg.

Allteftersom den blinde klarar sig bättre och bättre utökas promena- derna och uppgifterna blir allt svårare. Tex den blinde kan få åka in i staden med buss på en viss sträcka, handla i ett varuhus—, åka i rulltrappor, gå ännu en sträcka, passera en gångtunnel och åka spårvagn hem. Läraren är med hela tiden, fastän på avstånd och ger sig ej tillkänna, noterar eventuella fel eller misstag, som senare genomgå-s med den blinde.

Övningar att stiga i och ur en bil, att gå i rulltrappor, genom sväng- dörrar, åka med tunnelbanan odyl tränas noga. Den blinde får så små- ningom till uppgift att klara sig tex till en bestämd frisersalong. Färden dit omfattar kanske ca 500 m:s promenad till en busshållplats, färd med buss till en viss. hållplats, byte där till en annan buss, avstigning ett antal hållplatser längre bort, promenad fram till bestämd adress, under vilken promenad flera gator skall korsas. En, annan uppgift kan vara att hitta till bekanta, som bor långt från skolan eller i en förort. Då gäller det att draga nytta av speciella o-rienteringsp-unkter. Slutpro-vet består av en promenad till en buss, färd med denna till en bestämd hållplats, avstigning och gång till en tunnelbana, färd med tåget till centralen, där den blinde skall söka sig fram till en biljettlucka, lösa biljett, gå till bestämd perrong och taga tåget till nästa station, varifrån det är ca en kilo—meters prome— nad tillbaka till utgångspunkten. Under alla övnings-promenader är läraren med, men så småningom släpps den blinde helt ensam, vilket givetvis måste omtalas för honom, så att han vet att han är tvungen att helt lita på sig själv. Då gäller det alltså att draga nytta av de övriga sinnena i full utsträckning. Mycket ofta kommer en seende fram till den blinde och vill erbjuda sin hjälp. Den blinde bör då artigt avböja, om han anser sig kunna klara sig själv. Vid övergång av en gata bör den blinde aldrig av- böja erbjuden hjälp. Oftast griper då den seende tag i den blindes arm och föser hon-om framför sig över gatan, vilket känns mycket obehagligt för den blinde. Då hör han vänligt be att i stället få taga den seendes arm. Härigenom upplyses allmänheten om hur en blind lämpligast skall hjälpas.

I vissa fall kan en blind, som är mycket säker och har sto-r självtillit klara sig bra med en kortare käpp, då han går en välkänd väg. Det blir då

>>crossbody»-tekniken som användes. Vid rusningstid, då vis-sa gator är fyllda av gångtrafikanter, kan det vara svårt att använda pendeltekniken med den långa käppen. Då är »crossbody»-tekniken att rekommendera, varför även denna teknik med kort käpp bör övas.

Med den orienteringsundervisning, som den blinde erhåller, hör han sedan i ny miljö och med en seendes hjälp kunna få fram lämpliga orien— teringspunkter, såsom träd, stolpar, utskjutande tele-grafskåp etc. och därefter kunna reda sig själv i stor utsträckning. Vid rätt genomförd käpp— teknik skall den blinde känna sig som ett med käppen; den skall fungera som ett av hans sinnesorgan.

Sinnesövning

Målet för sinnesövningen är att göra de blinda eleverna väl förtrogna med möjligheterna till kompensation av synens förlust genom träning av övriga sinne-n och utnyttjande av de upplysningar och den vägledning dessa sinnen lämnar. I sinnesövningarna bör ingå hörselövningar: att lyssna koncentrerat, att lokalisera ljudkällor, att identifiera ljud, att använda kon- centrerad uppmärksamhet och snabb reaktion, att igenkänna människor på olika karakteristika, och att iaktta vanligt förekommande akustiska feno- men; känselövningar: att uppskatta och jämföra olika längder och vikter, att öva formuppfattning, att sortera föremål efter form, storlek, material, ytbeskaffenhet etc, att igenkänna mynt, att hoppassa delar av föremål, att igenkänna material och att iaktta människors sätt att ta i hand; lukt- och smakövningar: att identifiera material som läder, gummi, plast, blommor. kryddor, frukter etc, att känna igen vad för slags affär man kommer in i eller passerar, att på doften igenkänna människor, bostäder, o s v.

Maskinskrivning Målet för undervisningen i maskinskrivning är att bibringa de blinda ele— verna sådan färdighet i att använda skrivmaskin, att de självständigt och fullt korrekt kan skriva privatbrev och enklare affärsbrev samt kuvert med adress och avsändare. För elever, som avser söka över till skola för seende, bör undervisningen även inriktas på användningen av skrivmaskinen vid fortsatta studier.

Användning av tekniska och pedagogiska hjälpmedel På ett tidigt stadium bör eleverna lära sig att lyssna till bandupptagningar i olika ämnen (språk- och musikupptagn—ingar, intalade övningsuppgifter, intalade läxavsnitt för att underlätta kunskapsinhämtandet) liksom till grammofonskivor. De bör successivt tränas att själva använda apparaturen.

De elever, som har synrester, bör tränas att dra nytta av dessa, tex genom användning av kikarglasögon (för att avläsa gatuskyltar eller dy- likt) och visoletter.

Undervisning i Specialämnen för blinda, såsom utvidgad utbildning i musik. korgmakeri, borstbinderi, slöjdarter och hem- kunskap eller utbildning i pianostämning och diktafon- s k r i v 11 i n g etc bör i övrigt bedrivas i huvudsak enligt de av skol- överstyrelsen den 16 februari 1960 fastställda kursplanerna för under- visningen i praktiska ämnen vid blindskolan.

V Bilagor

1 läroplanens avdelning V, Bilagor, upptagna förslag till förkortningar. formulär för kursplanering saint schemaexempel för låg- och mellan- stadiet bör i tillämpliga delar tjäna till ledning i grundskolan för blinda.

KAPITEL 7

Blinda ungdomars fortsatta utbildning efter den obligatoriska skolan

Inom den obligatoriska skolan för blinda meddelas för närvarande dels en grundläggande teoretisk undervisning, som närmast motsvarar folk- skolans, och dels en egentlig yrkesutbildning. Utredningens förslag till organisation av grundskolan för blinda innebär, att den obligatoriska blindskolan i fortsättningen skall nära ansluta sig till den allmänna grund- skolan både i fråga om målsättning och innehåll. All undervisning i grund- skolan för blinda bör m a o syfta till att ge en förstärkt och breddad grund- utbildning och till sin funktion vara yrkesförberedunde. Den egentliga yrkesutbildningen förutsättes normalt komma att påbörjas först efter den obligatoriska skolgångens slut.

Seende ungdomar erbjudes efter genomgången grundskola en rad alter- nativa och lockande studievägar. De kan allt efter sina intressen och förut— sättningar fortsätta sin utbildning i skolor på det gymnasiala stadiet: i gym- nasier, fackskolor eller yrkesskolor. De blinda elevernas valmöjligheter är mera begränsade. Begränsningen åstadkommes dels av handikappet och dels av det relativt låga antalet blinda ungdomar, vilket icke ger underlag för ett eget differentierat skolväsen. Enligt utredningens mening är det emel- lertid ytterst angeläget, att samtliga blinda elever ges tillfälle och möjligheter till fortsatt utbildning efter den obligatoriska skolans slut. Avgörande för huruvida blinda ungdomar skall kunna fortsätta sin utbildning efter den obligatoriska skolan får ej vara deras förmåga att konkurrera med seende ungdomar om tillgängliga utbildningsplatser, utan organisationen av denna utbildning måste ges sådana resurser och sådan utformning, att den kan tillgodose alla blinda ungdomars varierande utbildningsbehov. Endast ett fåtal blinda elever kan efter genomgången grundskola väntas vara tillräck- ligt rustade att direkt möta kraven i förvärvslivet. Generellt är de blinda eleverna i högre grad än de seende beroende av tillgång till fortsatt teore- tisk eller praktisk utbildning för att uppnå optimal förmåga till självför- sörjning.

Beträffande den unde-r senare år i allt större utsträckning tillämpade överföringen av blinda elever till skolgång utanför blindskolan gäller, att överföringen kunnat genomföras i ett större antal fall och från tidigare årskurser, när det varit fråga om elever, som valt en teoretiskt betonad studie-väg, än när det gällt elever med praktisk inriktning. Drygt 25 pro- cent av eleverna har som tidigare redovisats under den gångna tioårspe— rioden, i re-gel från årskurs 8, kunnat placeras i skolor för seende i realskolor, enhetsskolor eller folkhögskolor _ medan cirka 10 procent, i regel från årskurs 9 eller 10, kunnat överföras till yrkesutbildning i skolor

för vuxna synskadade. Elever. som fullgjort hela den obligatoriska skol— gången inom blindskolans ram, cirka 25 procent av en års-kull, har undan— tagslöst varit sådana, som erhållit praktisk yrkesutbildning. Differenserna i studiegång för teoretiskt, respektive praktiskt inriktade blinda elever synes närmast ha sin orsak i att blindhe-tens hämmande inverkan utfaller olika på teoretiska och praktiska utbildnings-linjer och även på olika sko-l— stadier (jfr tabell 6. sid. 26).

När den blinde eleven under det första stadiet av skolgången har fått lära sig..' att läsa blindskrift, att skriva maskin och att använda regletten har han i realiteten erhållit de nycklar, som öppnar dörren till teoretiska studier. På likartat sätt som den seende kan han göra anteckningar och skriftliga arbeten samt med hjälp av böcker och kompletterande muntliga instruktioner utan större svårigheter följa den teoretiska undervisningen. först i blindskola och kanske senare i skola för seende. Även på det gym- nasiala stadiet är blindheten vid undervisning i teoretiska ämnen enligt De Blindas Förenings på erfarenhet grundande upp—gifter främst att se som ett »tekniskt handikapp». Vad den blinde eleven behöver i form av extra hjälp är i första hand service med tekniska hjälpmedel. När det gäller praktisk utbildning, är den blindes sko-lsituation en annan. Han kan visserligen tillsammans med seende kamrater lyssna till de- muntliga instruktionerna. men för att han fullständigt skall kunna tillgodogöra sig undervisningen. är han i regel beroende av en speciellt utformad under— visningsmetodik och läro-gång. Den praktiska undervisningen måste kunna ske >>handgripligt». Steg för steg måste den blinde genom individuell under— visning göra-s förtrogen med de olika arbetsmomenten och öva de spe- ciella handgreppen för att kunna utveckla den arbetsmetod, som för honom som blind är den mest lämpliga. Här är specialinformation till läraren i regel nödvändig. Kravet på placering hos lämplig lärare, som har möj- . lighet att handha den praktiska utbildningen, gör antalet praktikantplatser ; mera begränsat än när det gäller teoretiska studier.

Utredningens förslag till utformning av grundskola för blinda syftar ytterst till att skapa förutsättningar för ett förverkligande av grundsko— lans idé om ett fritt studieval efter intresse och anlag även på det gym- nasiala stadiet. De blinda ungdomarna bör, oavsett om de väljer en teo— retisk eller praktisk studieväg, kunna erbjudas en tillrätta-lagd och effektiv undervisning, som leder fram till de för olika elever varierande studie-— målen. Det bör härvid beaktas, att blinda elever liksom seende elever uppvisar stora individuella differenser. Några kan tillgodogöra sig gym- nasieutbildning, andra är mer lämpade för utbildning i fackskola eller yrkessko-la. Vissa elever kan tillgodogöra sig en fullständig utbildning inom ett visst yrkesområde, andra är mer betjänta av att erhålla en spe- cialiserad delutbildning.

Vid sidan om sin allmänna uppgift att meddela en undervisning och fostran, som motsvarar den allmänna grundskolans, har blindskolan sin

speciella uppgift att meddela anpassningsumleruisning. Anpassningsunder- visningen bör i huvudsak vara slutförd. när eleven utskrives från den ola-li- gatoriska skolan efter en tioårig lärogäng. Utredningen räknar med att de blinda eleverna under det sammanlagt sjuåriga låg- och mellanstadiet i regel hunnit föras så långt i fråga om anpassning, utveckling och färdighet i ämnen, att undervisningen på det treåriga högstadiet i det nännaste kan innehållsmässigt parallelläggas med undervisningen inom det allmänna skolväsendet. Detta är önskvärt bla för att underlätta överföringen av elever till andra skolor. På högstadiet skall vidare yrkesvägledningen, den praktiska yrkesorienteringen och den fortsatta anpassningsunderrisningen ges ökat utrymme, så att om möjligt samtliga elever kan efter en högst tioårig vistelse i den obligatoriska skolan överföras till andra skolformer. För att stärka elevernas förmåga till självständighet och oberoende bör under de avslutande högstadieåren eleverna i lämplig omfattning beredas tillfälle till liv och verksamhet utanför internatet med dess mera fasta rutin.

Bl a bör elever kunna utp-laceras i särskilda elevlägenhe-ter, förhyrda av Tomteboda, utanför internatet och vidare deltaga i undervisningen i en- skilda ämnen i skolor ino-m det allmänna skolväsendet. Före den defini- tiva utskrivningen av eleven bör också elevens yrkesval vara ingående analyserat. Ett studium av elevernas pre-stationer och anpassning i den allmänpraktiska verkstaden, som utredningen föreslår inrättad vid Tom— teboda, och i den praktiska yrkesorienteringen bör tillsammans med en vidgad användning av psykotekniska prov kunna ge underlag för relativt säkra bedömanden. De testserier för anlagsprövning och yrke-sprövning av blinda som under senare år utformats och utprövats av PA-rådet i nära samarbete med De Blindas Förening och blindskolorna bör därvid kunna komma till användning. Om så erfordras, bör nya provserier utarbetas.

Med ledning av utredningens tidigare red0visade frekve-nasheräkningar kan behovet av antalet utbwildningsplat'ser för blinda elever på det gym- nasiala stadiet, dvs i gymnasium, fackskola eller yrkesskola, beräknas till cirka 20 per årskull. Därtill kommer behov av utbildningsplatser för enstaka elever, som tidigare undervisats i synklasser inom grundskolan eller inom det allmänna skolväsendet i övrigt. Dessa elever bör enligt utredningens mening också i mån av behov yes likartad hjälp som de blinda eleverna under den fortsatta utbildningen. Även med inräknande av dessa elever kommer dock det totala elevantalet på det gymnasiala stadiet att vara för lågt för att medge upprättandet av egna skolor eller permanenta utbildningslinjer för blinda. ] stället bör en flexibel och till det årliga utbildningsbehovet avpassad ungdomsskolu för blinda kunna organiseras genom en nära samverkan mellan å ena sidan grundskolan för blinda och å andra sidan det allmänna sko-1 'äsendet. respektive under— visningsväsendet för vuxna synskadade. Skolornas för vuxna syn—skadade verksamhet och organisation är för närvarande föremål för översyn av

1960-års blindvårdsutredning. Efter samråd med nämnda utredning i frå— gor röran-de den obligatoriska blindskolans anknytning till och samordning med vuxenutbildn—ingen vill utredningen föreslå, att de blinda ungdomar- nas undervisning organiseras på det gymnasiala stadiet enligt följande.

Blinda ungdomar, som väljer en teoretisk studieväg i gymnasium eller i fackskola, bör erhålla sin utbildning inom det allmänna skolväsendet. Under utbildningstiden bör eleverna utöver en avgiftsfri utbildning erhålla studie— eller utbildningsbidmg, som gör det möjligt för dem att bedriva studier utan skuldsättning.

Enligt gällande bestämmelser och nuvarande praxis har blinda studerande ungdomar antingen sjukbidrag med invaliditetstillägg, fn 433:—/mån. samt studiebidrag med 75:—/mån. eller utbildningsbidrag (via arbets- marknadsstyrelsen) med 560: —/mån.

Utredningen anser det angeläget att fastslå att blinda ungdomar skall ha rätt till kostnadsfri utbildning även efter den obligatoriska skolgången samt att studies'tödet måste vara så utformat att samhället övertar de speciella studie- och levnadskostnaderna för denna kategori studerande. Stödet bör vara så utformat att det inte inkräktar på den studerandes val- frihet i fråga om studie- och utbildningsväg.

Utredningen förutsätter att den av riksdagen begärda skyndsamma ut— redningen angående de handikappades särskilda studieekonomiska pro- blem kommer att utarbeta ett förslag i denna riktning. Intill dess föreslår utredningen ingen ändring i nuvarande förhållanden.

Blindskolan bör vidta erforderliga åtgärder för att främja en lämplig skolplacering av eleverna och sörja för att lärare och medele-ver i den mottagande sko—lan erhåller erforderlig orientering och information om hur den blinde eleven bäst bör hjälpas tillrätta. Vidare bör de blinda ele- , verna under sin studietid i skolor för seende kunna påräkna en avgiftsfri hjälp och service från blindskolans reselärare och från den pedagogiska hjälpmedelscentralen i blindskolan.

En väsentlig förutsättning för att ett ökat antal blinda elever efter genom- gången grundskola skall kunna fortsätta en teoretisk studiegång i skolor för seende är, att eleverna även på det gymnasiala stadiet erhåller tillgång till undervisningshjälpmedel, som i möjligaste mån är likvärdiga med dem, som kommer till användning inom det allmänna skolväsendet. Erforderliga läro- ooh läseböoker samt övrig studie-materiel måste- överföras till punkt- . skrift elle-r talbok för att de blinda eleverna skall kunna tillgodogöra sig ' studieinnehållet oberoende av andras hjälp. Vidare måste denna under- visningsmateriel ständigt förnyas och hållas aktuell på samma sätt som i inom det allmänna skolväsende-t. Genom att skolupplagorna för blinda är av begränsad storlek och därför relativt dyra i framställning måste enligt utredningens mening genom ett statligt åtagande garanteras., att de utpla- cerade blinda eleverna erhåller en jämn tillgång till en standardmässigt godtagbar undervisningsmateriel. Den av utredningen föreslagma hjälp-

medelscentrawlen bör ha till uppgift att handha ledningen av produktionen av undervisningshjälpmedel inte endast för grundskolestadiet utan även för det gymnasiala stadiet.

Utredningen är väl medveten om att fullgörandet av denna dubbla upp- gift kommer att ställa stora krav på hjälpmedelscentralens kapacitet. Speciellt kommer detta att gälla tiden för skolreformens genomförande. Dels måste den nuvarande uppsättningen av undervisningshjälpmedel förnyas och kompletteras för att komma i nivå med standarden inom den allmänna grundskolan och dels kommer det ökade antalet överförda elever att medföra skärpta krav på service från blindskolan. En väsentlig upp- gift för hjälpmedelscentralen blir bla att utvälja den materiel, som i första hand bör göras tillgänglig för de blinda eleverna på det gymna- siala stadiet. Tidigare användes uteslutande böcker i blindskrift. men både på grundskolans högstadium och på det gymnasiala stadiet torde en vidgad användning av talböcker i form av band- eller grammofon- inspelningar böra komma i fråga. I vissa studiekurser torde en kombina- tion av punkt- och talböcker visa sig vara mest rationell. Sammanhängande och deskriptiv text kan inspelas på band och ge hänvisningar till tabeller och diagram, som är överförda till punktskrift eller till kartor och skisser. som är framställda i plastreliefer.

Kostnaderna för framställning av blindskrifter och talböcker bestrides för närvarande deuls ur reservationsanslaget Bidrag till framställning av blindskrifter och talböcker för blinda och dels ur anslagsposten Utgifter för dimitterade elever i omkostnadsstalen för blindinstitutet å Tomte- boda. Av reservationsanslaget disponerar blindinstitutet 37 000 kronor under budgetåret 1963/64 för framställning av blindskrifter _— huvudsak- ligen läro— och läsehöcker _ för elever i blindskolan. Anslagsposten Utgif- ter för dimitterade elever är för sam-ma budgetår upptagen med 25 000 kronor och disponeras i huvudsak för framställningen av talböcker till elever, som överförts till skolor för seende. Sådan service lämnas nu till 20 51 25 elever. Enligt utredningens förslag skall den grundläggande teore— tiska skolgången för blinda utökas med två årskurs—er från åtta till tio år. För att täcka de därav föranledda merkostnaderna för böcker i blindskrift bör läroboksanslaget uppräknas med 13 000 kronor till 50 000 kronor. Vidare kan en ökad belastning förväntas på anslagsposten för framställning av tal- böcker till dimitterade elever. För närvarande uppgår dessa omkostnader till cirka 1 000 kronor per elev och läsår. Enligt utredningens beräkning, att cirka 10 elever per års-kurs i fortsättningen skall kunna överföras till skolor för seende på grundskolans högstadium och på det gymnasiala sta- diet, bör medel beräknas för 50 a 60 elever mot nuvarande 20 a 25. Anslags- posten bör sålunda uppräknas med 30 000 kronor till 55 000 kronor. Härtill kommer vissa merkostnader för anskaffning av blindskriftsmaskiner och bandspelare till elever, som undervisas inom det allmänna skolväsendet. Eleverna bör kunna låna blindskriftsmaskiner från blindskolan för bruk

i skolan och som personlig gåva erhålla bandspelare. Kostnaderna härför beräknas av utredningen till cirka 10 000 kronor per år.

Utredningen har i enlighet med direktiven begränsat sin analys av frågan om undervisningshjälpmedel för blinda till grundskolan och det gymnasiala stadiet men är väl medveten om att liknande behov av studiemateriel före- ligger även inom vuxenundervisningen, t ex för vuxna blinda som bedriver målinriktade studier. Givetvis bör de punkt- och talböcker, som framställes främst för skoländamål, genom samverkan med biblioteksväsendet också finnas tillgängliga för vuxna blinda, som vill utvidga sina kunskaper på ett eller annat ämnesområde. Över huvud taget bör eftersträvas, att den kulturella standardjhöjning, som skolreformen avser åstadkomma för blinda barn och ungdomar, också bör komma de blinda vuxna till del. Alla vuxna blinda kan inte läsa punktskrift men även för dem som inte kan läsa öppnar talboksverksamtheten oanade möjligheter. När verksam— heten med talboksservice för blinda inleddes under mitten av 1950-talet, betonades främst tal'bokens värde för rekreation och avkoppling. Utveck-i lingen av verksamheten har sedermera visat talboken—s viktiga roll att göra även facklitteraturen tillgänglig för blinda. Av en är 1961 verkställd utred- ning framgår, att utlåningen av talböcker visat en oerhörd ökning. År 1955, då verksamheten inleddes, utlånades 3500 talböcker, men redan år 1959 hade utlåningssiffran stigit till cirka 35000. Riksdagens beslut är 1962 om förstärkning av det statliga stödet till talboksservice— åt de blinda inne-V bar en mil-stolpe i utvecklingen. Höjningen med 200000 kronor innebar en fördubbling av bidra-get. 1964 års riksdag har ytterligare höjt bidraget med 100 000 kronor så att nu sammanlagt 500 000 kronor utgår.

Studiegången för blinda elever, som efter genomgången grundskola väl— jer fortsatt utbildning i yrkesskola, bör enligt utredningens mening prinå cipiellt ordnas efter likartade linje-r, som ovan upvpdragits för elever, som väljer en fortsatt studiegång i gymnasium eller fackskola. Även de prak- tiskt inriktade eleverna torde för sin allmänna utveckling och anpassning vara mest betjänta av att stanna högst tio år på sko—linternatet. Efter den tionde årskursen bör i regel den egentliga anpa'ssningsundervisninge.-n, den praktiska yrkesorienteringen och anlagsprövningen vara slutförd, så att eleven med stöd och hjälp från blindskolan kan: genomgå yrkesutbildning utan att vara internatplacer'ad. Eleverna bör genom inkvartering i elev- hem eller privathem under yrkesutbildningsåren. tränas till” självständighet och oberoende, så att övergången till förvärvsarbete i det öppna samhället underlättas. Grundskolan för blinda bör före utskrivningen av eleverna vidtaga åtgärder, som främjar en lämplig skolplacering av eleverna under yrkesutbil-dningsåren. Utredningen föreslår, att ansvaret för sådana åtgär- der skall åvila rektor vid Tomteboda samt en yrkesvalslärare vid denna: skola i samarbete med möjliga utbildningsplatser. Beaktas bör, att flertalet blinda elever efter genomgången blindskola fortfarande är beroende av samhällets stöd för att uppnå förmåga till självförsörjning. Under yrkes-

utbildningsåren bör de givetvis erhålla en kostnadsfri utbildnhw och där- utöver utbildningsbidrag av sådan storlek, att de kan slutföra utbildningen utan skuldsättning. _

Enligt utredningens frekvensberäkningar kan antalet elever, som väljer utbildning i yrkesskola, väntas uppgå till cirka 10 per årskurs. Inrättandet av en speciell yrkesskola eller permanenta utbildningslinjer för denna elevkategori skulle medföra en icke önskvärd begränsning av valmöjlig- heterna. I stället bör man enligt utredningens mening eftersträva att göra organisationen så flexibel, att den kan anpassas till det årliga behovet av utbildningsplatser inom skilda yrken elle-r yrkesområdet). Vissa elever bör kunna välja en specialiserad utbildning eller delutbildning för visst yrke, andra för ett visst yrkesområde. Val av utbildningsplats för eleven bör bestämmas med hänsynstagande till elevens yrkesval och de förutsätt- ningar han bedömes ha för att kunna tillgodogöra sig utbildningen. Med hänsyn till vad som tidigare framhållits beträffande de blinda elevernas behov av speciell handledning vid utbildning i praktiska ämnen torde för flertalet elever skolorna för vuxna synskadade erbjud-a de bästa utbild- ningsmöjlighetern—a. Detta utesluter icke, att blinda elever, som bedömes ha erforderliga förutsättningar, erhåller placering för yrkesutbildning i skolor för seende. För andra elever kan däremot placering i specialskola för partiellt arbetsföra inom arbetsvården bedömas vara den lämpligaste.

De praktiska formerna för genomförandet av den ovan skisserade ut- bildningsorganisationen har som tidigare framhållits. varit föremål för ingående överläggningar mellan utredningen och 1960 års blindvårdsutred- ning, eftersom utredningarnas uppdrag här tangerar och griper in i var- andra. Härvid har understrukits, att hittills gjorda erfarenheter av sam- ordningen av yrkesutbildning för barndomsblinda med yrkesundervisning för vuxna synskadade varit övervägande positiva och att man bör bygga vidare på den inslagna vägen. Samordningen medför inte endast den för- delen, att utbildningsvägar till fler yrkesområden kan hållas öppna utan medger också att yrkesutbildningen kan ställas under en enhetlig admi- nistrativ och pedagogisk ledning. Vidare kan undervi'sningslo'kaler. maskin- park och övrig undervisningsmateriel utnyttjas mera rationellt.

Vid samordningen måste emellertid vederbörlig" hänsyn tagas till de skill- nader i-målsättning för undervisningen, som föreligger mellan yrkesut— bildnin-gen för barndomsblinda och yrkesundervisningen för vuxna syn- skadade. Behovet av anpassningsundervisning ter sig olika för de barn- domsblinda och de nyblinda på grund av olikheterna i deras livssituation. De förra har i regel under skolåren hunnit anpassa sig till blindheten och till det dagliga livets krav. Målsättningen för deras del måste vara att nu ge dem en gedigen yrkesutbildning. De måste ifrån grunden lära sig att handskas med maskiner och verktyg och att anpassa sig till en ny arbets- och livsmiljö och nya arbetsuppgifter.

De nyblindas situation är däremot oftast en annan. Flertalet av dem har

tidigare varit verksamma i yrkesliv eller hemarbete. För dem måste till en början tyngdpunkten i undervisningen läggas på anpassningen till blind- heten. l)e måste först hjälpas att återvinna självförtroendet och lära sig att leva som blind. Vissa grundläggande färdigheter som maskinskrivning och läsning av blindskrift etc måste inövas. De har i början av sin utbild- ning över huvud taget ett starkt behov av en speciell handledning, unde-r— visning och ett psykiskt omhändertagande, som inte under detta skede i utbildningen har sin motsvarighet hos de barndomsblinda. När det sedan gäller deras. skolning för ett äterinträde i arbetslivet, kan man däremot ofta anknyta till deras tidigare utbildning eller yrkeserfarenhet. I deras fall gäller det ju ofta inte att ge grundläggande utbildning för ett yrke utan att gen-om omskolning möjliggöra för dem att använda sina tidigare yrkeskunskaper i förvärvsarbete av annat slag, där inte rent av en åter- gång till deras tidigare arbete är möjlig.

Medan anpassningen. av de vuxna blindblivna pågår, torde därför de barndomsblinda ha föga utbyte av en samundervisning med de vuxna, utan ungdomarna bör få bilda egna undervisningsgrupper. När de nyblinda hunnit längre i anp-assningsundervisningen, kan däremot en mera längt- gående samordning av yrkesutbildningen i en del fall tänkas ske. Hänsyn bör dock också tagas till åldersdifferen—serna och deras olika psykologiska situation vid elevernas inkvartering och dagliga sysselsättning. De blinda ungdomarna bör inackorderas eller inkv-arteras i elevhem, som är avskilda från de vuxnas.

Blindvårdsutredningen avser att i samband med sin översyn av anpass— nings- och yrkesunde-rvisningen för vuxna synskadade även framlägga förslag till organisation av yrkesutbildning för barndomsblinda enligt ovan angivna riktlinjer. Blind- och dövskolutredningen vill för sin del endast— understryka vikten gav att den mera direkt på arbetsmarknaden inriktade omskolningen av nyblinda vuxna inte får återverka pä målsättningen för de blinda ungdomarnas. yrkesutbildning, vilken måste syfta till att ge dem en yrkesutbildning, som såväl teoretiskt som praktiskt är likvärdig med den, som kommer deras seende kamrater i vanliga yrkesskolor till del, och som ger dem så stor'framtida- valfrihet som möjligt inom det speciella yrkesområdet.

KAPITEL 8

Personalbehov

8.1. Personalförteckning 1964/65

Personalförteckning för statens blindskolor upptar budgetåret 1963/1964 ordinarie, extra ordinarie och övrig personal enligt följande

8.1.1 . Tjänstemän å ordinarie stat

Skol Löne- * a grad Kristin-e- hamn

Befattningshavare

Rektor

Lärare i läroämnen Yrkeslärare ................ Lärare i slöjd ............. Lärare i musik Lärare i gymnastik ........ Lära-re i hemkunskap ...... Husmor ................... Översköterska Maskinist

Vaktmästare ......... . ..... Eldare

.... v-tv—u—p-n-Au—N—i C:O

_Nn—m—i ] Imi->>—

8.1.2. Extra ordinarie tjänstemän

De extra ordinarie tjänsterna fördelas mellan blindskolorna av skol- överstyrelsen i den mån Kungl. Maj:t ej meddelat beslut om placering av viss tjänst. Förbehållna blindinstitutet å Tomteboda är tjänsterna som elevhemsföreståndare i Ae 12 och Ae 10, biträdande husmor i Ae 10, bib- lioteksassistent i Ae 11 samt en värmves-kötare i Ae 9. Förbehållna vård- anstalten i Lund är tjänsterna som biträdande husmor i Ae 11, skötare i Ae 10 samt en värmeskötare i Ae 9. Förskolekonsulenttjänsterna är knutna till blindinstitutet och verksamheten bedrives enligt av skolöverstyrelsen fastställd instruktion.

Extra ordinarie tjänstemän _Lönegrad

Anpassningslärare 19 Lärare i pianostämning .............. 18 Förskolekonsulent 17 Yrkeslärare 15/17 Biträdande anpassnings-lärare ........ 15 Lärare i diktalfonskrivning .......... 15 Sjukgymnast . 14 Överskö-terska 13 Elevhemsföreståndare . 10/12 Förskollärare ....................... 12 Biblioteksassistent , 11 Biträdande husmor ................. 10/11 Kansvliskrivare 11 Skötare 10 Vårdare 9 Värmeskötare . 9 Kanslibitråde 7 Kokerska ........................... (3/7 Ekonomi'biträde 5/6 Sömmerska ......................... , 6

HG») mWGWHIQiQuNIQH—CG—F—HIOHHHH-

ul—

8.1.3. Arvodesanställd och övrig icke ordinarie personal Arvoden och särskilda ersättningar utgår till skolläkare, Skolsköterskor, fritids- och kuratorsverksamhet, skrivhjälp mm med sammanlagt 59000 kronor enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser. Vidare utgår avlö- ningar till personal vid tillfälliga anpassningskurser med cirka 170000 kronor och till övrig icke ordinarie personal med cirka 1 862 000 kronor. I den sistnämnda posten ingår bla medel för he-mundervism'ng av sjuka elever samt för förstärkning av undervisningen i anpassnings- och yrkes- ämrnen vid skolorna för vuxna synskadade och vid anpasswningskurserna.

8.2. Personalbehov vid övergång till grundskola

Den statliga undervisningen av blinda elever kommer i den föreslagna skol- organisationen att i huvudsak koncentreras till grundskolan för blinda å Tomteboda, skolhemmet för blinda i Örebro samt till skolorna för vuxna synskadade i Kristinehamn och Växjö. Verksamheten vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte begränsas till att omfatta arbetshems- och vårdhemsklientel.

Ändringarna i personalbe-hovet vid övergång till en organisation med grundskola berör i första hand skolan å Tomteboda och skolhemmet i

Örebro, eftersom de skall handha undervisningen av elever, som är i sko—lpliktig ålder. Först i andra hand och indirekt påverkas pers-onalbeho- vet i övriga skolor. Beräkningarna rörande p—ersonalbehovet måste vidare i stora delar bli preliminära, enär organisationen endast ofullständigt prö— vats i praktisk försöksverksamhet.

Vid beräkningen av person—albehovet för den nya skolorganisationen utgår utredningen från att undervisningen på samtliga stadier skall med— delas av lärare med blind'lärarutbildning. Lärarkategoriern—a bör i övrigt vara desamma som inom det allmänna skol 'äsendet, bl a för att vid lärar— rekryte-ring underlätta samverkan mellan respektive blindskola och det lokala skolväsende-t. I klasser för blinda men i övrigt normalt utvecklade elever bör undervisningen på låg- och mellanstadiet handhavas av klass— lärare och övningslärare, på högstadiet av lärare i läroämnen. övnings— lärare och yrkeslärare. I specialklasser bör klasslärarsystemet kunna till— lämpas även på högstadiet. I skolhemmet för blinda i Örebro bör under- visningen p-ä förskolestadiet meddelas av förskollärare samt på övriga stadier av särskollärare eller annan specialutbildad lärare, tex för de döv- blinda dövlärare, samtliga med blindlärarutbildning.

För närvarande handhas undervisningen i blindskolorna av lärare i läroämnen, yrkeslärare, lärare i musik, gymnastik och hemkunskap samt lärare i Specialämnen. Såsom särskilt villkor för behörighet till ordinarie lärartjänst i läroämne-n gäller att sökanden skall ha avlagt folkskollärar— examen.

Enligt utredningens mening bör på lågstadiet i blindskolan liksom i det allmänna skolväsendet övningar i att tala, läsa och skriva och räkna samt praktiska aktiviteter vara det centrala i färdighetsträningen. Ämnena bör gripa in i varan-d 'a och stödja varandra. På mellanstadiet kan ämnesupp— delningen bli mera markerad, men färdighetsträningen, anpassningsunder— visningen och undervisningen i orienteringsämnen kan och bör fortfa— 'ande nära samordnas med varan-dra. Anpassningen av undervisningen efter elevernas intressen och förutsättningar, som på låg— och mellan- stadiet tillgodoses genom individualiserad undervisn-ing, gruppundervis- ning och specialundervisning, bör på högstadiet stärkas genom ämnestillval och linjeval. Genom förstärkning av studie- och yrkesorienteringen bör elever och målsmän ges hjälp att sakligt bedöma tillvalsmöjligheterna och studievägarna. Utredningen beräknar medel för att möjliggöra ökade föräldrakontavkter. Elever, som bedömes ha förutsättningar, bör i ökad utsträckning beredas möjligheter till fortsatt skolgång utanför blindskolan.

Med hänsyn till ovanstående föreslär utredningen, att blindskolväsendet vid övergången till grundskola successivt tillföres nya lärarkategorier. småskollärare, folkskollärare, yrkesvalslärare etc. Benämningen blind— Iärare i läroämnen avser i det följande lärare, som företrädesvis med- delar undervisning på högstadiet och i påbyggnaderna på detta, medan benämningen blindlämre—smäskollämre och blindlärare-folksl:ollärare av-

ser lärare, som företrädesvis undervisar på låg- resp mellanstadiet. Genom anställning av småskollärare vinnes en önskvärd breddning av rekryte- ringsbasen samt förstärkning av lågstadiets metodik. Utredningen vill i sammanhanget understryka vikten av att problem rörande elevernas in- skolning. övergång frän förskola elle-r hem till småskola samt förberedande tal—. skriv-, läs- och räkneträning ägnas största möjliga omsorg.

Vid bedömningen av behovet av övriga perso-nalkategorier har utred— ningen. tagit hänsyn till bortfallet av lärarna—s tillsynsskyldighet, vilket liksom en eventuell övergång till femdag'arsvecka kräver förstärkning av bl a frit ids—personalen.

lin viktig fråga i samband med reformen av blindskolväsendet är också vårdarbetets status och innehåll. Av praktiska skäl måste det dagliga arbetet på internatskolorna följa en fastare rutin och fördelas på fler befattningshavare än i vanliga skolor och hem, vilke-t försvårar tillgodo— seendet av det enskilda barnets önskningar och speciella behov. För att inte eleverna och personalen därvid skall uppleva verksamheten som splitt- rad och otrygg, måste rutinarbe-tet och de specifika arbetsuppgifterna in- ordnas i ett lagarbete med en gemensam målsättning: omsorg om det enskilda barnets bästa. För att stärka tillsynen och värden av speciellt de små barnen föreslår utredningen, att tjänster som elevhemsförestån— (lurinnor nyinrättas. Vid regelbundna personalkonferenser bör behandlas frågor som rör riktlinjerna för arbetet. För att ge skolledaren ökade möj- ligheter att aktivt leda och hand-leda personalen föreslår utredningen viss förstärkning av skolledningen samt ökad medverkan av psykologisk, kura— tiv och psykiatrisk expertis. Det förutsättes, att skolledaren sålunda regel- bundet skall ordna konferenser rörande elevernas behandling och utveckling och att i dessa konferenser skall deltaga lärare, vårdpersonal och ovan- nämnda expertis.

l sammanställningarna nedan redovisas det av utredningen framräknade behovet av ordinarie, icke ordinarie och arvodesanställd personal vid res- pektive skola samt tablå över det totala personalbehovet.

8.2.1. Personalbehovet vid grundskolan för blinda å Tomteboda

Grundskolan för blind-a å Tomteboda skall handha undervisningen och vården av cirka 170 elever. Skolan skall vidare genom reselärarna, hjälp- medelscentralen och kursverks-amhete-n vidtaga åtgärder, som främjar de ' blinda ungdomarnas fortsatta utbildning på yrkesskol-, fackskol- och gym- nasienivå samt ge service åt blinda elever, som överförts till det allmänna skolväsendet. Blindlärarutbildningen skall enligt utredningens mening även , i fortsättningen vara förlagd till Tomteboda.

Personalkartegori/område Befa-ttningshavare

Skolans ledning Rektor 1 Studierektor ................. Arvode Kontorsskrivare .............. Kontorsbiträde

Blind-lärare- småskollärare . . . . B'lindlärare- folkskollärare .. . . Blindlä-rare i läroämnen ...... Yrkeslärare

Övn-ingslärare ................ 91/2 Yrkesvalslärarc Arvode Biblioteksassistent ............ 1

Elevvårdspersonal Elevhemsförestån-dar-e » Läkare Arvode Skolpsykolog Arvode Kurator 1 Översköterska 1 18 Fritidsledare Arvode

Eörskolverksamhet Konsulent 4 Hjä-lpmedelsccntral, Kursverk- samhet och reselärare Föreståndare 1

Tekniker 3 Tekn.-ped. expertis .......... Arvode Kon-torsbiträde 1 Ekonomipersonal Husmor ..................... Husmor, bitr. ................ Kokerska

Ekonomibiwträde .............. Sömmerska .................. Vaktmästare . Maskinist .................... Vårmeskötare

Eld-are

u—HmeNHt-l

Rektor skall under styrelsen handha den omedelbara ledningen av sko- lans verksamhet och tillse att denna fortgår enligt gällande bestäm- melser. Utöver de arbetsuppgifter, som åvilar rektor enligt 9 kap. 4—6 åå skolstadgan, skall rektor med biträde av lärare och övrig personal ombesörja elevernas inackordering, fritidssysselsättning och resor, vitaga åtgärder, som främjar elevers placering och undervisning utanför skolan, verka för en lämplig arbetsplace-ring eller vidare- utbildning av eleverna vid skoltidens slut, vara föredragande i ären- den rörande fondlmedlen, med bistånd av föreståndaren för hjälp- medelscentr'alen leda reselärarverksamhete-n och arbetet vid hjälp- medelscentralen, leda personalkonferenser och sörja för personalens fortbildning, leda blindlärarutbildningen samt kursverksamheten för blinda elever och för mvålsmän till blinda elever etc. Den nödvändiga samorganisationen av olika studie- och utbildningsvägar inom blind— skolan och det allmänna skolväsendet torde även kräva ökade arbets- insatser. Enligt utredningens mening kan den erforderliga minsk- ningen av rektors arbetsbörda inte erhållas enbart genom den av

utredningen föreslagna förstärkningen av expeditionspersonalen, var- för utredningen föreslår, att skolledningen. tillföres en. studierektor.

Studierektorn skall närmast under rektor utöva den pedagogiska led- ningen samt i övrigt fullgöra sådana arbetsuppgifter, som är fast- ställda i instruktion. Arbetsuppgifternas art bör i huvudsak fastställas enligt de riktlinjer, som angives i 9 kap. 11 5 1 mom. skolstadgan. För lärare, som är studierektor, skall undervisningsskyldigheten av länsskolnämnden nedsättas med 4—12 veckotimmar.

Kontorsslcrivaren skall efter rektors bestämmande självständigt bestrida sådana kamwerala och expediti-o-nella göromål, som icke bör belasta rektor: besvara rutinmässig svensk och utländsk korrespondens samt telefonförfrågningar, föra tjänste-matrikel, upprätta lönehandlin-gar och vara föredragande i löneärende, föra sjukkort och korrespondens med försäkringskassa-rna, vara behjälplig med bokföring av fondmedels- förvaltningen samt av räkenskaper och inventarier, verkställa inven- teringar etc. Vidare bör kontorsskrivaren fördela arbetsuppgifterna på kontorsbiträdet och skrivhjälpen på hjälpmedelscentralen samt vid kursverksamheten.

Blindlärare-småskollärare skall i regel bestrida undervisningen på låg- stadiet. Utredningen räknar behovet av småskollärare till sju, varav en för tjänstgöring i specialklass och/eller i särskild specialundervis- ning på lågstadiet.

Blindlå'rare-foIkskollärare skall i regel handha undervisningen på mel- lanstadiet. Antalet befattningshavare i årskurserna 4—7 beräknas av utredningen till åtta, varav en för tjänstgöring i specialklass och/eller i särskild specialundervisning.

Blindlärare i läroämnen skall i regel bestrida undervisningen på hög- stadiet.

Behovet av lärare i läroämnen på högstadiet blir beroende av elever- nas val av grupper och linjer samt av omfattningen av överföring av elever till det allmänna skolväsendet. Under förutsättningen att drygt hälften av högstadiets elever väljer en studiegång med inriktning på en allmän-praktisk, hushållsteknisk, handels- eller teknisk-praktisk linje i årskurs 10 kan behovet av lärare i läroämnen beräknas till nio. I anta— let inräknar utredningen behovet av reselärare och lärare för stödunder- Visning. Behovet av reselärare sjunker i den mån undervisningsgrup- per eller linjer anordnas inom blindskolan och vice versa. Ökade rese- och traktamentskostnader för den utvidgade reselärarverksamheten har upptagits på omkostnadsstaten.

Yrkeslärare skall, dels som lärare på skolan och dels som reselärare, i regel bestrida undervisningen i yrkesämnen. Enligt utredningens me-

ning bör inte endast elever med teoretisk utan även elever med praktisk studieinriktning, som erhåller undervisning utanför blindskolan, kunna påräkna stöd och hjälp från blindskolan. Vidare bör på blindskolan utbildning ordnas i allmänpraktisk verkstad. Beträffande yrkeslärar- tjänsterna bör i tillämpliga delar bestämmelserna i 10 kap. 65—67 %% gälla. Sannnanlagda behovet av yrkeslärare beräknas av utredningen till 6. Övningslåmre skall i regel bestrida undervisningen i modellering (form— kunskap), musik, gymnastik, slöjd och hemkunskap. Bestämmelserna i 10 kap. 48—59 %% skolstadgan skall i tillämpliga delar gälla. Behovet av ö—vningslärare beräknas av utredningen till: Musiklärare 1. teck- ningslärare 1/2. slöjdlärare 4, gymnastiklärare 2 samt lärare i hem- kunskap 2. Elevvårdspersonul är i begreppets vidaste mening att personal vid sko— lan. Den anda och de arbetsformer, som präglar det dagliga arbetet i skolan, är uttryck för personalens förmåga att fullgöra sin elevvår- dande uppgift. I vissa fall måste emellertid personalen kunna påräkna hjälp av expertis inom skolhälsovården, psykologin, psykiatrin, kura- torsverksamheten samt studie- och yrkesorienteringen. Utredningen upp- tar i kostnadsberäkningarna medel till arvodering av läkare, skolpsyko— log och fritidsledare samt avlöning till översköterska, elevhemsförestån- dare, kurator samt vårdare.

Lärarnas tillsyn över eleverna på dessas fritid upphörde fr o m läsåret 1962/63. Sådan tillsyn utövas nu av värdarna för elever på lågstadiet och av elevhenrsföreståndare för elever på högre stadier. Enligt utred- ningens mening bör inte minst tillsynen av de små barnen handhavas av personer med god utbildning, god psykologisk blick och god arbets- ledarförmäga. Utredningen föreslår därför att två befattningar som elevhemsföreståndare nyinrättas. De bör ha huvudansvaret för varsin barnhemsavdelning.

För att tillgodose behovet av kurativ hjälp åt blinda elever, som erhåller undervisning på Tomteboda eller i andra skolor, föreslår utredningen, att en kurato-rstjänst inrättas. Kuratorn bör också bistå de blinda elevernas föräldrar med råd och anvisningar och över huvud taget främja ett nära och förtroendefullt samarbete mellan skolan och hemmen. Förskolekonsulentverksamhetcn bestrides för närvarande av tre befatt— ningshavare med distriktskö-terskeutb-ildning. I regel medhinnes en— dast ett konsulentbesök per barn och år, och ett 30-tal blinda för- skolebarn hinner ej alls besökas. Utredningen föreslår, att verksam- heten tillföres en pedagogisk medarbetare, lämpligen en förskollärare med blindlärarutbildnin-g. Den nya befattningshavaren bör dels ha hand om förskolebarn, som intages på Tomteboda för kortare tids undervisning eller observation, dels i övrigt medverka i konsulent-

verksamheten. I samtliga förskolekonsulenters uppgifter bör ingå att besöka hem med blinda småbarn, att ge upplysningar och vägledning rörande barnets behandling, att demonstrera lämpliga hjälpmedel och leksaker, att om möjligt ordna för barnets inplacering i förskola för seende barn, att ordna besök vid blindskolorna och att, när detta är lämpligt, förmedla kontakt med andra föräldrar till blinda barn och med det arbete som görs. för vuxna blinda.

Pedagogisk hjälpmedelscentral. Vid undervisningen av blinda kan en- dast i begränsad omfattning användas samma undervisningsmatericl som i övriga skolor. Läroböcker, skönlitteratur och facklitteratur mås- te överföras till punkt- elle-r talskrift, kartor och skisser utföras i relief eller i modeller av plast etc. Redigeringsarbete, intalning eller teknisk framställning är tillsammans med katalogisering och distribu- tionsarbete mycket tidskrävande, varför stora svårigheter föreligger att få fram ny undervisningsmateriel inom rimlig tid. Problemen är likartade i fråga om den övriga unde.rvisningsmaterielen. Skolradions sändningar är värdefulla komplement i undervisningen men kan inte helt utnyttjas utan visst kompletteringsarbete. Hänvisningar till skol- radiohäftets text. tabeller och uppgifter kan inte utnyttjas, utan lära- ren måste utarbeta speciella arbetsblad och uppgifter. Tele-visionens och radions lyssnarprogram liksom innehållet i tidningar och tid- skrifter innehåller aktuellt stoff för samtal och diskussioner och bör i större utsträckning än vad nu är möjligt kunna inspelas eller intalas på hand för att kunna sättas in i undervisningen i lämpliga samman- hang.

En väsentlig förutsättning för skolreformen och standardhöjning av undervisningen är att undervisningsmaterielen hålles aktuell och i möjligaste. mån likvärdig med övriga skolors. Kraven på blindskolans l'örlagsverksamhet kommer ofrånkomligt att stiga vid övergången till grundskola. Materiel måste tillverkas dels för bruk inom skolan och dels för elever, som Överföres till det allmänna skolväsendet. För att detta skall kunna åstadkommas kräves en fastare organisation än den nuvarande, och utredningen föreslår därför att en pedagogisk_hjälp- medelscentral inrättas vid skolan för blinda i Tomteboda med uppgift att i samverkan med De blindas förening framställa undervisnings- hjälpmedel och främja pedagogiskt utvecklingsarb-ete. Arbete-t bör ledas av en heltidsanställd föreståndare, som till sitt förfogande har tekniker (3) och kontors-biträde (1). Vidare bör han mot arvode kunna anlita särskild teknisk-pedagogisk expertis.

Kursuerksamhct för blinda elever. Blinda elever, som undervisas utanför blindskolan, skall enligt förslag ovan kunna erhålla hjälp genom rese— lärarna och hjälpmedelscentralen. När behov föreligger och omständig- heterna i övrigt medger, bör enligt utredningens mening denna hjälp-

genom hjälpcentralen kunna utvidgas att omfatta reguljär kursverk- samhet. Kurserna bör kunna förläggas till skolan eller utanför skolan i samarbete med andra myndigheter och organisationer. I den mån kur— serna anordnas på terminstid, bör de samordnas med den ordinarie undervisningen. Kurser bör kunna anordnas dels i form av stöd- eller repetitionskurser och dels som utbildnings- eller fortbildningskurser.

8.2.2. Skolhemmet för blinda i Örebro

Skolhemme-t för blinda i Örebro, som beräknas träda i funktion under bud- getåret 1965/66 (Kungl. Maj:ts beslut den 14 december 1962 och statsverks- propositionen 1963 bil 10), skall fullt utbyggt ta emot 42 elevve—ri småbarns- hemmen, 64 i skolhemmet och 20 i ungdomshemmet, sammanlagt 126 ele- ver. Vid beräkningen av personalbeho-vet för skolhemmet har hänsyn ta- gits till att det ömtåliga elevklie-ntelet, blinda med komplicerat lyte. är mer personalkrävande än elevklientelet vid vanlig blindskola.

Personalkategori/område Befattningsh-avare Antal

Skolans led-ning 1 Studierektor . Arvo-de Kansliskrivare . 1 Kontorsbiträwde Arvode Förskollärare

Särskollärare mfl ........... Slöjdlära-re

Gymnastiklärare Elevvårdspersonal Läkare

Oversköterska

Arbetsterapeut .

Sjukgymnast

Kurator .

Vård- och ekonomipersonal Husmor ,

Kokerska .................... Sömmerska .................. Ekonomibiträde .............. Elevhemsföreståndare

Skötare Vaktmästare

Maskinist .................... Värmeskötare ................

,.— ... x

:a

DO IO H—IQQCFMHIOI—IHHH

Skolans ledning. Som framgår av sammanställningen ovan fordras en relativt stor personalstyrka vid skolhemmet, drygt ett 70-tal personer. Rektor måste för att aktivt kunna fungera som skolledare ha möjlighet att delegera rutinmässiga ärenden till underställd personal. Föräldrar till de elever det här är fråga om är ofta i en mycket svår situation och måste ges tillfälle till personliga kontakter med skolans ledning. På expeditionen bör alltid finnas personal i ansvarig ställning, som kan

besvara förfrågningar och ge råd och hjälp. Utredningen föreslår därför. att rektor i det pedagogiska arbetet biträdes av en studierektor och i det kamerala arbetet av en kansliskrivare.

Lärare. Eleverna i förskoleåldern bör undervisas av förskollärare och eleverna i Skolpliktig ålder av små- eller folkskollärare med blindlärar— utbildning. Utredningen beräknar lärarbehovet till 3 förskollärare, 9 små- eller folkskollärare. varav en talkliniklärare samt 3 övningslärare.

Elevvårdspersonal. För att komma i kontakt med, stimulera och utveckla eleverna är lärar- och vårdpersonal i hög grad beroende av hjälp från särskild expertis. Utredningen upptar medel för arvodering av läkare, psykiater och psykolog samt beräknar underlag finnas för 11/2 tjänst som sköterska. [ kurator, 1 arbetsterapeut samt 1 sjukgymnast.

Vård— och ekonomipersonal. Beräkningen grundas på erfarenheterna från verksamheten i Lund. Möjligen kan reducering av antalet ekonomi- biträden ske, om viss städning, rengöring och tvätt regleras genom avtal med städfirmor eller skötcs av timanställd personal.

8.2.3. Skolorna för vuxna synskadade i Kristinehamn och Växjö

[ avvaktan på resultatet av den pågående utredningen rörande behovet av ! anpas-sningsundervisning för blinda grundar tillsvidare utredningen beräk- ningarna av personalbehovet på den för budgetåret 1964/65 gällande per- sonaltilldelningen.

8.2.4. Vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte

Vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte kommer efter skol- j delens. förflyttning till Örebro budgetåret 1964/65 att enbart omfatta arbets- 'hem och vårdhem. Kostnaderna härför kommer icke längre att belasta kun-slag under VIII huvudtiteln. De friställda lokalerna beräknas användas

dels till förbättring av förläggningar och övriga utrymmen för det nuva— rande klientelet och dels för utökning av antalet arbetshemselever. Det totala antalet skyddslingar, som kan beredas plats, beräknas till 150.

Överflyttningen av skoldelen till Örebro medför minskat behov av lärare. Rektorstjänsten kommer att utbytas mot en tjänst som före-ståndare. 'Utredningen föreslår dock, att 1 lärartjänst behålles för blindskriftsunder- visning och undervisning i teoretiska ämnen.

8.2.5. Totala personalbehovet vid blindskolorna

Befattningshavare

Skola

Tomteboda

Örebro

Kristinehamn

Växjö

Studierektor Föreståndare

Kontorsskrivare .................... Kansliskrivare

Kontorsbiträ-de

Blindlärare i läroämnen ............ Blindlärar-e- folkskollärare .......... Blindl-ärare. småskollärare .......... Blindlärare- särskollärare Förskollärare

Yrkeslärare Yrkesvalslära-re

Övningslärare ...................... Anpassningslårare .................. Anpassnings-lärare, bitr. ............ Förskolekonsulent ..................

Översköterska Sköterska

Psykolog .......................... Kurator . Arbetsterapeut .

Sjukgymnast

Biblioteksassistent .................. Tekniker Fritidsledare

Husmor .

Husmor, bitvr. ...................... Kokerska .......................... Sömmerska Ekonomibiträde .................... Elevhemsförcståndare Skötare Vårdare .

Vaktmästare ....................... Maskinist Värmeskötare ...................... lildare

_. "occurs—_.

I

....

___—m

]) Arvode/nedsättning av undervisaingsskyldigheten 2] Arvode

KAPITEL 9

Kostnader

9.1 . Avlöningar

Ordinarie och icke-ordinarie personal samt rörligt tillägg

Till grund för anslagsberäkningen ligger utredningens förslag till personal- organisation (Kap. 8, Personalbehov). Fördelningen på ordinarie och icke- ordinarie tjänster är preliminärt beräknad med utgångspunkt från den nu- varande fördelningen. Grundlönebeloppen avser näst högsta löneklassen inom respektive lönegrad på 1964 års löneplan. Beloppen för tjänster, som ej lönemässigt fixerats samt för arvoden, är schablonmässigt beräknade.

Crundlönebelopp

Ordinarie Icke-ord.

Tomteboda (5) Kristinehamn

O D—l 0

O

Rektor Bl7 Abp I Abp 25 ............. 120 228 Föreståndare ........ 21 876 Blindlärare i läro— ämnen .............. 161 196 Blindlärare för mellan- stadiet Ao 21/Ae 19 . . 131 256 Blindlärare-särskol- lärare Ao 21/Ae 19 . . . 124- 056 Blindlärare för låg- stadiet 93 660 Blindlärare-förskol- lärare Ao 13 ......... 26 280 Anpassningslärare Ao 19/Ae 19 ......... 36 912 Bitr. anpassningslärare Ao 15/Ae 15 ......... 14 724- Yrkeslärare Ao 16/Ae 15 ......... 145 464 Gymnastiklärare Ao 18/Ae 18 ......... 37 464 Teckningslärare Ae 18 Slöjdlärare Ao 15/Ae 15 ......... 77 580 Musiklärare Ao 19. . . . 19 728 Lärare i hemkunskap Ao lS/Ae 15 ......... 16 044

Grundlönebelopp

Tomteboda (5) Kristinehamn (3)

Ordinarie Icke-ord.

C H 0 o b—l Q

Förskolekonsulent Ae 17 ............... 71 184 Kurator Ao 15 Sjukgymnast Ao 14/Ae 14 ......... Översköterska Ao 14 . . Sköterska Ae 13 ..... 6 570 Arbetsterapeut Ae 10 11 088 Tekniker Ae 13 ...... 43 380 Biblioteksassistent Ae 11 .............. 13 044 Husmor Ao 14 ....... Bitr. husmor Ae 11 . . . 13 044 Kokerska Ae 7 ....... 40 128 Sömmerska Ae 6 ..... 39 204 Ekonomibiträde Ae 5 410 928 29 Elevhemsföreståndare Ae 12/13 ............ 132 240 30 Skötare Ae 10 ....... 332 640 31 Vårdare Ae 9 ........ 222 372 32 Kontorsskrivare Ae 13 14 460 33 Kansliskrivare Ae 11 . . 11 724 34 Kontorsbiträde Ae 7 . . 20 064 35 Maskinist Ao 11 ..... 24 768 36 Vaktmästare Ao 9/Ae 7 ........... 32 724 18 888 37 Värmeskötare Ae 9 . . . 22 248 38 Eldare Ao 7/Ae 7 . . . . 10 620

Summa grundlöner 1 208 640 1 797 816 Rörligt tillägg 1 474 748

Avlöningar till personal vid tillfälliga anpassningskurser för nyblinda . '

Anslagsposten upptages oförändrad med 169000 kronor. Rörligt tillägg, inklusive kompensation för höjda folkpensionsavgifter, beräknas till 76 050 kronor. '

9.2. Arvoden och särskilda ersättningar

Skola

Summa

Tomteboda Kristinehamn

Skolläkare 8 500 21 500 Skolpsykolog 8 500 21 500 Skolsköterska 4 000 Kurator 7 000 Studierektor 2 500 5 000 Yrkesvalslärare 1 500 1 500 Fritids- och lägerskolverksam- het 14 000 41 000 . Modellsnickare 12 000 12 000 . Expertarvode, hjälpmedelscen-

tralen 4 000 4 000 . Skrivhjälp 2 000 8 500

43 000 126 000

uevrwpr

Arvodet till Skolläkare (p. 1), respektive Skolpsykolog (p. 2) beräknas för budgetår utgå med 50 kronor per elev. Dessa poster avses jämväl dispo- neras för arvodering av ögonläkare och psykiater samt för anlagsprövningar och audiometriska undersökningar.

Ökningen av anslaget arvoden och särskilda ersättningar hänför sig i huvudsak till ny skola i Örebro (31 500) samt vid övriga skolor till utökad skolpsykologverksamhet (21500), fritidsverksamhet och lägerskolverksam- het (41 000) samt lljälpmedelscentralen (12 000 + 4 000). Vid jämförelse med budgetåret 1964/65 bör observeras, att kostnaden för Vårdhemmet i Lund (cirka 22000 kronor) ej längre belastar detta anslag.

9.3. Avlöningsstat

Avlöningar till ordinarie tjänstemän .................... 1 208640 Arvoden och särskilda ersättningar ...................... 126 000 Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .............. 1 797 816 Avlöningar till personal vid tillfälliga anpassningskurser . . . . 169 000 Rörligt tillägg, inklusive kompensation för höjda folk- pensionsavgit'ter . 1 550 798

Summa kronor 4 852 254

PON)!—

Ulf-

Delpost Summa

Tomteboda Kristinehamn

. Sjukvård åt personal 4 000 2 500 7 300 . Reseersättning 52 000 1 700 63 200 . Expenser: a Bränsle, lyse, vatten 100 000 50 000 177 000 1) Övrigt 27 000 20 000 62 000 . Övriga utgifter: a Undervisnings- & arh.mtrl. 25 000 90 000 b Inventarier & maskiner (grundbelopp) 10 000 50 000 e Tvätt & renhållning 10000 40 000 d Kosthåll (inkl personalkost) 125 000 295 000 e Beklädnad för elever 25000 75 000 f Skyddsbeklädnad 500 1 600 g Utrustnbidrag åt avgående elever 4 000 85 000 h Sjukv. åt elever 21000 43000 i Tandv. åt elever 5000 40 000 j Utg. för elever som undervisas utanför skolan å Tomteboda 6.3 000 k Fickpengar åt elever 6000 26000 . Vissa kostn. för tillf. anpass- ningskurser 63 000

Bruttoomkostnader kronor 1 183 100

6. Särskilda uppbördsmedel 160000

Nettoomkostnader kronor 1 023 000

Motivering

Utöver vad som framgår av de punktvis angivna motiveringarna gäller, att de för budgetåret 1964/65 beräknade kostnaderna ligger till grund för för- slaget till omkostnadsstat. De väntade kostnaderna för den nya skolan i Örebro är ungefärligt beräknade.

1. Sjukvård åt personal: För den nya skolan i Örebro beräknas 2 500 kro- nor

Reseersättningar: Den nuvarande medelsåtgången är cirka 27 500 kronor. Därutöver upptages medel för skolan å Tomteboda med 4 X 6 000 = 24 000 kronor för reselärare, 1 X 4 000 = 4 000 kronor för ny förskole- konsulent och 40 X 100 = 4 000 kronor för lärares resor i samband med pedagogdagar, för skolan i Örebro 12 X 100 + 500 (övrigt) = 1 700 kronor, för skolan i Kristinehamn 10 >(100 = 1000 kronor samt för

skolan i Växjö 10 X 100 = 1 000 kronor. Medel för föräldraresor under 9.5.

Expenser: A. Bränsle, lyse och vatten. För den nya skolan i Örebro be- räknas 50000 kronor och kostnadsökningen å Tomteboda (simhallen) till 10 000 kronor. b. Övrigt. Nuvarande medelsförbrukning uppgår till cirka 46000 kronor. För den nya Örebroskolan tillkommer 20 000 kro- nor samt för hjälpmedelscentralen, kursverksamheten m m å Tomteboda 5 000 kronor. För skolornas informationsverksamhet beräknas 3 000 kro- nor.

Övriga utgifter

a. Undervisnings- och arbetsmateriel. För skolan i Örebro beräknas 25 000 kronor samt för Tomteboda en uppräkning med 5 000 kronor för den allmänpraktiska verkstaden. Inventarier och maskiner. Utredningen beräknar grundbelopp för Tomteboda med 20 000 kronor, Örebro 10 000 kronor, Kristinehamn 15000 kronor och Växjö 5000 kronor, sammanlagt 50000 kronor. Därtill kommer belopp av engångsnatur. Tvätt och renhållning. Delposten uppräknas från 30000 kronor till 40000 kronor, varav 10000 kronor för den nya skolan i Örebro. . Kosthåll (inklusive personalkost). Medelsförbrukningen för Örebro— skolan beräknas till 125 000 kronor, summa 295 000 kronor. . Beklädnad för elever å Tomteboda, i Örebro och Lund. Medelsför- brukningen är för närvarande cirka 50000 kronor. Delposten upp- räknas med 25 000 kronor för den nya skolan i Örebro. . Skyddsbeklädnad. Delposten uppräknas med 500 kronor till skolan i Örebro, sammanlagt 1 600 kronor. Utrustningsbidrag åt avgående elever. Medelsförbrukningen är för närvarande cirka 85 000 kronor. Bidrag, som tidigare utgått till Lund, överföres till Örebro. Delposten upptages oförändrad. . Sjukvård åt elever. Medelsåtgången är för närvarande cirka 57 000 kronor. Delposten höjes med 6 000 kronor till 63 000 kronor ( + 21 000 för skolan i Örebro och —— 15 000, som förts till Arvoden och särskilda ersättningar = 6 000 kronor). Tandvård åt elever. Delposten uppräknas från 35000 kronor till 40 000 kronor, varav 5 000 kronor för skolan i Örebro. Utgifter för elever, som erhåller undervisning utanför skolan å Tomte- boda. Delposten upptages för närvarande med 25000 kronor. Då överföring av elever väntas ske i ökad omfattning, främst på högsta- diet och i påbyggnaderna på detta, stiger omkostnaderna för fram- ställning av bl a punkt- och talböcker. Delposten upptages med 65 000 kronor. F ickpengar åt elever. Posten upptages oförändrad med 26 000 kronor. 6 000 kronor överföres från Lund till Örebro.

5. Vissa kostnader för tillfälliga anpassningskurser. Delposten upptages oförändrad med 63 000 kronor.

6. Särskilda uppbördsmedel. Inkomstposten beräknas till 160 000 kronor.

9.5. Resor för blindskoleelever jämte ledsagare

Belastningen på anslagsposten var, då eleverna erhöll tre fria resor per läsår, på Tomteboda cirka 34000 kronor. Kostnaderna kan beräknas öka till 45 000 kronor per år vid fyra resor. Därtill kommer resekostnader i sam- band med praktisk yrkesorientering, av utredningen beräknade till 2000 kronor, summa 47 000 kronor.

På liknande grunder beräknas resekostnaderna i Örebro (inklusive obser- vationsfallen) till 41 000 kronor, i Kristinehamn till 4000 kronor samt i Växjö till 3000 kronor. Sammanlagda belastningen på anslagsposten blir 47 000 + 41 000 + 4 000 + 3 000 = 95 000 kronor.

9.6. Engångsanskafning av utrustning m m

Kostnadsberäkningarna under denna anslagspunkt redovisas i särskilt av- snitt tillsammans med dövskolorna (kap. 19).

KAPITEL 10

Dövundervisningen

Riksdagens beslut våren 1962 om övergång till en obligatorisk nioårig grund- skola gav förutsättningarna för genomförandet av en allmän standardför- bättring inom det allmänna skolväsendet. Förlängningen av skolpliktstiden med ett år gjorde det möjligt att bättre tillgodose de krav på förstärkning av den medborgerliga bildningen och utbildningen, som ställts under efter- krigsperioden och som under inflytande av den allmänna standardhöjningen och samhällsutvecklingen i övrigt efter hand allt mer accentuerats.

Den fördjupade insikten om utbildningens betydelse för att vidmakthålla och höja den allmänna materiella och kulturella standarden i samhället samt för att hålla vägar öppna för den enskilde in i bildningsgemenskap, produktion och arbetsgemenskap har lett till en omprövning och omvärde- ring av utbildningens möjligheter även när det gäller de handikappade. Alla är i våra dagar överens om att rätten till arbete bör ses som en av de fundamentala mänskliga rättigheterna samt att i den mån utbildning och skolning kan hjälpa till att göra de handikappade delaktiga av denna rättig— het, så bör alla härför behövliga resurser tillfullo ställas till förfogande. Den förestående skolreformen för de döva och hörselskadade är till följd härav ytterst att betrakta som en social reform, vilken syftar till att genom bättre utbildning ge dem en bättre status i samhället och minska hörselhandi- kappets isolerande inverkan.

Utbildningens betydelse underströks kraftigt vid den fjärde världskongres- sen för döva i Stockholm sommaren 1963. De principiella uttalanden och » konkreta förslag till åtgärder, som framfördes av delegater från skilda ' länder, är givetvis inte helt tillämpliga på förhållandena i vårt land, men de gav en god bild av hur den döve själv upplever problematiken och i vilken riktning en skolreform bör syfta för att undervisningsväsendet bättre och effektivare än vad som nu är fallet skall kunna tillgodose de dövas skiftande behov.

En av företrädarna för dövsammanslutningarna i Amerika angav, att man i hans hemland sammanfattat de dövas primära önskemål enligt föl- jande.

Att bli förstådd, d v 5 att ges möjligheter att kunna umgås med andra, att utbyta tankar och erfarenheter samt att vinna förståelse för att en grav ( hörselskada utgör ett allvarligt handikapp för andlig och social utveckling och mognad. Att bli behandlad som individ. När man talar om »de döva» i olika sammanhang, bör man inte glömma att beakta de individuella diffe- renserna. Att få tillräcklig tid. Den döve behöver i regel längre tid för att

kunna maximalt utnyttja och utveckla sin inneboende förmåga. Majoriteten av de döva behöver också fortsatt träning och utbildning efter den obliga- toriska skolgångens slut. Denna utbildning bör vara i möjligaste mån diffe- rentierad, så att den kan tillgodose den enskildes behov. Att få hjälp av expertis —— »top notch professional people, not Visionary do-gooders» _ för att bli behandlad som individ och kunna läras att utföra normala presta- tioner. Att bli integrerad. Den döve är i för hög grad hänvisad till sig själv och till sina egna, kontakten med de hörande är otillräcklig. Ett allvarligt hinder för integrering och för konkurrenskraft på arbetsmarknaden utgör de ännu så länge begränsade utbildningsmöjligheterna. Kanske användes i skolundervisningen alltför mycket dyrbar tid på den döves svaghet (hörsel och tal) i stället för på hans styrka (normal intelligens, uppfattnings- och koncentrationsförmåga) .

Denna sammanfattning av de dövas egna önskemål stämmer väl överens med de synpunkter och önskemål, som framförts direkt till utredningen från svenskt håll.

Vid den ovan nämnda världskongressen lämnades också redogörelser för hur man på olika håll i världen sökt att praktiskt komma tillrätta med utbildningsproblemen. Ett enligt utredningens mening föredömligt exempel ' på hur man genom praktiska åtgärder kan bereda döva personer plats i produktionen gavs från Götaverken i Göteborg i en redogörelse med rubriken »Förhållandet mellan de döva och hörande i arbetsmiljön». På initiativ av företagsnämnden vid Götaverken lät företagsledningen undersöka möjlig- heterna att bättre använda partiellt arbetsföra, bl a döva, i produktionen. . Undersökningens syfte var att ge de döva sådant arbete, där deras kunnande * mest kom till sin rätt. Utgångspunkten för undersökningen var, att även om en arbetare saknar en viss fysisk egenskap, så behöver detta inte medföra, att han utför sitt arbete sämre, om denna egenskap inte krävs vid arbetets utförande. Man kartlade därför vilka egenskaper som är nödvändiga vid plåtslageriarbeten, nitning och diktning, svetsning, byggnadsarbeten. etc. Man fann att t ex elsvetsning borde passa bra för döva. Detta arbete är i regel så självständigt, att ständig kontakt inte behöver hållas med förmän och arbetskamrater. En utbildningsledare, som tidigare undervisat finnar, balter, italienare och ungrare, vilka inte kunde ett ord svenska, åtog sig uppdraget att ge de döva nyanställda arbetarna den nödvändiga inskolning- en. Detta skedde med hjälp av »uppfinningsrikedom, demonstrationer och ett eget teckenspråk». De döva lärde yrket mycket snabbt och blev fullgoda arbetare.

Utbildningsledaren var också kontaktman mellan de döva och hörande. Umgänget med de hörande kamraterna uppgavs gå friktionsfritt eller som talaren uttryckte det — »nu tas en döv svetsare för vad han i realiteten är —— en arbetskamrat som inte hör. De döva har själva satt sig i respekt genom sin yrkesskicklighet, de är goda vänner och »kompisar» med alla och genom att även framgångsrikt deltaga i korporationsidrotten har de helt smält in

i gemenskapen. Flera av dem har under årens lopp besökt svetsarnas grupp- möten för att följa det fackliga arbetet. I början hade de tolkar till hjälp men senare har de kunnat följa förhandlingarna genom att läsa på läppar- na» . . .

Enligt utredningens mening ger de vid världskongressen som primära redovisade önskemålen tillsammans med praktiska åtgärder som de ovan— nämnda en klar anvisning om vart dövundervisningen bör syfta och i vilken anda utbildningsfrågan bör lösas. Den skolreform, som nu successivt genom- föres inom det allmänna skolväsendet, syftar bl a till att göra bildning och utbildning tillgängliga för alla, oberoende av sociala eller ekonomiska fak- torer. Detta blir emellertid inte en realitet för de handikappade, om inte samhället ställer de speciella resurser till deras förfogande, som de är be- roende av för en gynnsam utveckling. Vägen genom skolan fram till en av- slutad yrkesutbildning kräver i regel sådana utomordentliga insatser av den döve och hans närstående, att det är väl motiverat, att samhället tillhanda- håller en skolorganisation, som i möjligaste mån ger honom likartade be- tingelser som de hörande. I samband med skolreformen måste givetvis sta- ten svara för att dövskolorna tillföres de ökade resurser i fråga om utrust- ning, lokaler och personal, som man inom det allmänna skolväsendet för— väntar, att de skilda skolkommunerna skall svara för. Utredningen finner det emellertid angeläget att framhålla följande. Vid en prioritering mellan skilda utbildningsändamål inom en given ram, bör det inte råda någon tvekan om att en förbättring och fortsatt standardstegring för handikapp- undervisningen har högsta angelägenhetsgrad. Att de handikappade barnen och ungdomarna i utbildningshänseende bör ges exeptionellt goda utbild- ningsmöjligheter innebär bl a, att specialundervisningen måste inrikta sig på samma mål som den av samhället anordnade utbildningen överhuvud taget, även om den har att utnyttja andra medel, att specialundervisningen måste få tillräckliga personella och materiella resurser att tillämpa den '; komplicerade metodik i pedagogiska, psykologiska, tekniska och andra hän- seenden, som krävs för att så långt som möjligt övervinna eller motverka den svårighet, som handikappet innebär samt att specialundervisningen måste innefattas i den enhetliga och samtidigt nyanserade syn på vårt skol— väsende, som kan uttryckas så, att utbildningsgången skall vara avpassad ', efter varje elevs personliga intressen och förutsättningar, men samtidigt ge en för alla gemensam referensram, vilken är så vid som möjligt.

10.1. Terminologiska frågor

För resonemanget i detta avsnitt torde följande grundläggande data vara nödvändiga att känna till.

Ljudstyrkan mäts i viss enhet, som kallas decibel (dB). En individs hörsel— nedsättning kan antecknas på ett audiogram och anges där i det antal dB,

med vilket ljudintensiteten måste ökas för att ett visst ljud skall uppfattas av den hörselskadade. Genom en kurva på audiogrammet kan man ange individens dB-tal för olika toner eller språkljud (erhållna genom tonaudio- metri eller talaudiometri) från ljud med lägsta svängningstal (frekvens) per sekund till högsta hörbara svängningstal. Det för uppfattbarheten viktigaste frekvensområdet ligger mellan och omkring 1 000 och 2000 sv/sek. Den som har en hörselförlust, överstigande 85 dB vid 500 och 1 000 sv/sek, kan i allmänhet inte höra sin egen röst. När man anger hörselnedsättning med ett enda dB-tal (i regel medeltalet vid 500, 1000 och 2000 sv/sek), sker detta bl a för att man på ett bekvämt sätt skall kunna jämföra hörselstatus hos olika individer.

Den terminologi, som kommer till användning för att beteckna olika typer av eller arten och graden av hörselnedsättning, är emellertid föga entydig. Bristen på entydiga termer både i Sverige och i utlandet sammanhänger givetvis med svårigheten att ange olika individers hörselstatus. Vid be- dömande av denna status måste utom till hörseln hänsyn tagas även till en rad andra faktorer, såsom tidpunkten för hörselskadans uppträdande, all- män begåvning och anpassning, den sociala miljön, insatt hörsel- och språk- träning etc.

Ett försök till gränsdragning göres i boken Hörselinvaliditeten inom yr- kesskadeförsäkringen, där man inför begreppet dövhet från 70 dB-nivån. dB-angivelsen innebär i det sammanhanget den monaurala hörselförlusten för spondéer, d v s >>hörtröskeln för tal». Hörtröskeln för tal motsvarar den dB-nivå vid vilken den. hörselskadade nätt och jämnt kan förstå innehållet i en konversation. I regel överensstämmer medeltalet av hörselförlusten enligt tonaudiogram vid frekvenserna 500, 1000 och 2000 perioder per sekund ganska väl med den genom talaudiometri bestämda hörtröskeln för tal. En förutsättning härför är dock, att inte tonaudiogramkurvan är alltför oregelbunden eller brant. Det inom yrkesskadeförsäkringen angivna gränsvärdet för dövhet kan givetvis inte användas som gräns i skolsamman- hang.

År 1930 definierade The Committee on the Deaf and Hard of Hearing of the White House Conference de hörselhandikappade enligt följande.

— »De döva» är de, som är födda totaldöva eller så döva att inlärandet av språket och ett naturligt tal förhindrats, eller de som blivit döva i barn- domen så snart efter det naturliga etablerandet av språk och tal, att för- mågan att tala och förstå språk och tal praktiskt taget har gått förlorad för dem. »De hörselskadade» är de som tillägnat sig talförmåga och språk- och talförståelse och senare drabbats av en hörselskada. Dessa barn är ljud- medvetna och har en normal eller i det närmaste normal attityd emot den värld av ljud, som de lever i. —-

Ovannämnda definition tar i första hand hänsyn till tidpunkten för döv- hetens inträdande och bortser från andra faktorer, som är av väsentlig be- tydelse för om individen skall föras till den ena eller andra gruppen.

År 1937 antogs i de amerikanska dövskolorna en definition, som mera lade tonvikten på hörselns funktion. —— »De döva» är de, vilkas hörselsinne ej fyller någon funktion i individens dagliga liv. Beroende på när hörselskadan uppkom kan gruppen delas upp i två undergrupper, de medfött döva och de som blivit döva senare. »De hörselskadade» är de, vilkas hörselsinne, trots att det är defekt, fungerar med hjälp av eller utan hörapparat. —

Inte heller denna senare definition har kunnat bli helt accepterad, efter- som man i våra dagar är enig om dels att praktiskt taget alla barn, även de som betecknas som döva, har hörselrester och dels att även mycket obetyd— liga hörselrester genom en tidigt insatt hörsel- och språkträning kan göras användbara.

1945 års dövstumsutredning betecknade som »dövstum» den person som på grund av nedsatt eller bristande hörsel under uppväxtåren ej kunnat genomgå en normal språklig utveckling och som därför ej lärt sig förstå eller tala sitt modersmål utan förblivit eller blivit helt eller delvis utan tal och språk. Dövstumsutredningen framhöll emellertid, att benämningen döv- slum gav allmänheten en skev uppfattning såväl om elevernas utvecklings- möjligheter som om skolans arbete och mål. Med hänsyn till att den perifera dövheten är organiskt betingad, medan stumheten är en följd av dövheten och i regel kan hävas genom pedagogisk behandling, föreslog dövstumsut- redningen att skolor för dövstumma i fortsättningen borde benämnas skolor för döva. Namnförändringen genomfördes fr o m är 1953. Mellangrupperna av hörselskadade elever mellan döva och normalhörande betecknades av dövstumsutredningen som oegentligt döva (Örebroskolans elever) och som hörselsvaga (hörselklassernas elever).

Skolöverstyrelsen, som år 1953 utredde frågan om behovet av special- undervisning för elever med hörselnedsättning, föreslog att eleverna i mellan.- skiktet mellan döva och normalhörande, som tidigare brukat kallas »lom- hörda» eller »hörselsvaga», i fortsättningen borde benämnas hörselskadade. Termen användes f n i läroplanen för grundskolan. Skolstadgan talar där- emot om elever med hörselsvårigheter.

Kommittén för dövhetens bekämpande konstaterade i sitt betänkande Hörselvården år 1954, att svenska språket saknade lämpliga ord för att beteckna olika typer av dövhet. Direkta motsvarigheter till engelskans »hard of hearing», tyskans »schwerhörig» eller danskans »tunghöre», till skillnad från »deaf», »taub», »döve», fanns ej. I svenskan hade i skriftspråket i olika sammanhang använts orden lomhördhet eller hörselnedsättning, i talspråket helt enkelt dövhet, varmed avsetts alla grader av försämrad hör- sel, från lätt dövhet ned till total hörselförlust. Kommittén föreslog en an- vändning av begreppet hörselskadad ungefär i samma betydelse som tal- språkets döv, oavsett om orsaken till hörselskadan var en infektion, en mekanisk skada eller medfödd defekt. Däremot ansåg man att termen hör- selskadad endast borde användas om personer med sådana hörselskador,

som icke kunde kompenseras genom hörapparater. Som analogi anfördes, att en höggradigt närsynt eller långsynt person icke betecknas som syn— skadad, om man genom lämpliga korrektionsglas kan upphäva brytnings- felet.

En speciellt i den europeiska litteraturen numera använd indelning av eleverna i grupper efter värden på tonaudiogrammet är följande:

Lindrig hörselnedsättning ( 30 dB Måttlig hörselnedsättning > 30—60 dB Höggradig hörselnedsättning > 60—90 dB Mycket höggradig hörselnedsättning eller dövhet > 90 dB (För karakteristik av grupperna se kap. 14.1).

Gränsvärdena för de fyra grupperna, 30, 60 och 90 dB är bestämda som aritmetiska mediet av tonaudiogrammets tröskelvärden uttryckta i dB hör- selnedsättning för frekvenserna 500, 1000 och 2000 perioder i sekunden på bästa örat vid luftledning. Genom reduktionen till ett värde kan man jämföra olika individers hörselstatus, men metoden har givetvis sin begräns- ning, enär sä många andra faktorer spelar in. Vid skolplacering måste hän- syn tagas till de tidigare nämnda faktorerna: tidpunkten för hörselskadans uppträdande, barnets begåvning, sociala miljö, tidigare undervisning etc. Härtill kommer andra faktorer, såsom själva kurvtypen. Barn med i det närmaste normal bashörsel och brant fallande kurva har i regel större för- utsättningar att tillgodogöra sig hörsel- och språkträning än vad medel— värdet enligt beräkningsgrunden ovan anger. Härtill kommer faktorer som recruitment (ett fenomen som åtföljes av ökad känslighet för starka ljud och försämrad taluppfattbarhet), hjärnskador, anpassningsstörningar etc.

Utredningen har för sina behov stannat för en terminologi, som avser att i de olika beteckningarna väga in alla de olika faktorer, som är av betydelse för barnets förmåga att använda sina hörselrester. Utredningen betecknar sålunda i det följande som hörselskadade de barn, som har en hörselskada av sådan grad, att den spontana språk- och talutvecklingen uteblir eller starkt hämmas. Flertalet av dessa barn kan dock trots hörselskadan ut- veckla talet och språket i huvudsak med hjälp av hörseln, om väl avpassade medicinska, tekniska och pedagogiska åtgärder insättes vid lämplig tid— punkt. Många av barnen i gruppen har relativt goda hörselrester, men vissa av dem förstår icke det talade språket utan hjälp av hörapparat eller läpp- avläsning. Som döva betecknas de gravt hörselskadade barn, som endast med hjälp av förstärkare och speciell träning samt med utnyttjande av obetyd- liga hörselrester eller syn och känsel, kan lära sig utveckla tal och språk. Med talskadade slutligen avses i här föreliggande utredning barn, som av annan orsak än dövhet har så gravt hämmad språk— och talutveckling, att särskild skolplacering och behandling är nödvändig.

! De grundläggande bestämmelserna om undervisningen av döva, hörselska- dade och talskadade är intagna i Kungl. Maj:ts stadga för statens dövskolor _. ( dövskolestadgan ), SFS 1960: 509 med ändringar 1962, 1963 och 1964. Stad- ) gan upptar bestämmelser om undervisning i förskola för döva barn, som ' ej uppnått Skolpliktig ålder, i allmänna dövskolor för skolpliktiga döva elever samt i skolhem för skolpliktiga döva med även annat lyte. Jämlikt första paragrafen i dövskolestadgan jämställes elever, som på grund av nedsatt hörsel eller centrala språk- och talrubbningar icke kan följa under- visningen vid det allmänna skolväsendet, med döva elever.

Bestämmelser om undervisning av elever, som trots hörselsvårigheter eller talsvårigheter kan följa undervisningen inom det allmänna skolväsen- det med hjälp av specialundervisning, återfinnes i skolstadgans 5 kap. (SFS 1962: 439 med ändringar). Specialundervisningen kan anordnas som under- ) visning i specialklass eller som särskild specialundervisning jämsides med undervisning i vanlig klass.

Undervisningen av skolpliktiga döva elever bedrives efter Undervisnings— plan för statens skolor för döva och hörselskadade. Den nu gällande planen, som fastställdes av skolöverstyrelsen år 1962, ansluter sig i fråga om kurs- innehåll och anvisningar för uppläggningen av arbetet i huvudsak till 1955 års undervisningsplan för folkskolan (U 55). Därjämte upptar undervis- ningsplanen bestämmelser och anvisningar rörande verksamheten i förskolor och skolhem för döva samt i klasser för hörselskadade och döva barn med cerebral pares. Vid undervisningen av hörselskadade och talskadade elever inom det allmänna skolväsendet följes däremot i huvudsak bestämmelser och anvisningar i Läroplan för grundskolan. I nämnda läroplan förutsättes, att undervisningen i specialklass skall meddelas inom ramen för de i veder— börlig ordning fastställda huvudmomenten och väsentligen enligt de i läro- planen ingående anvisningarna. Beträffande timplanerna i specialklasser har skolöverstyrelsen med stöd av kungörelserna den 6 juni 1962 (SFS 1962: 439 och 480) föreskrivit, att de i läroplanskungörelsen (SFS 1962: 480) intagna timplanerna för vanliga klasser skall tillämpas jämväl i specialklasser.

Som framgår av kap. 3 hade landstingen och städerna utanför landsting hand om de dövas undervisning fram till skolornas förstatligande år 1938. Landet var indelat i sju dövskoldistrikt med en distriktsskola som upptag- ningsskola i varje. Till verksamheten utgick statsbidrag, men de olika distrik- ten organiserade undervisningen oberoende av varandra och vidtog även i skiftande omfattning åtgärder för de dövas sociala och religiösa omvårdnad.

Med hänsyn till det sjunkande elevunderlaget i dövskolorna reducerades antalet upptagningsområden i den organisationsplan, som fastställdes att gälla från den 1 juli 1938 och som i huvudsak ligger till grund för den nuvarande skolorganisationen. Landet är nu indelat i fyra upptagningsom— råden, det östra, södra, västra och norra, med dövskolorna i Stockholm,

Lund, Vänersborg och Härnösand som upptagningsskolor inom respektive område. Skolchefen i varje kommun insänder årligen före den 1 april till upptagningsskolan uppgifter rörande skolpliktiga döva elever. Finner skol- chefen tveksamt, om i visst fall skolplikt i dövskola föreligger, anmäler han detta till upptagningsskolans rektor. Denne har att vidtaga erforderlig ut- redning och därefter överlämna ärendet till skolöverstyrelsen för avgörande. Intagning av elever i dövskola sker vartannat år, (1 v s vid höstterminens början är med udda årtal.

Barn med mera betydande hörselrester överföres efter någon tids pröv— ning i upptagningsskola till statens skola för hörselskadade i Örebro. Skolan är avsedd för elever med sådana hörsel- och språkrester och förutsättningar i övrigt, att språkutvecklingen hos dem kan ske väsentligt snabbare än hos övriga elever vid barndomsskolorna. Intagning i Örebroskolan sker liksom i upptagningsskolorna vartannat år.

Döva barn, som på grund av psykiskt efterblivenhet eller andra handi- kapp ej kan följa undervisningen i upptagningsskola, har hittills erhållit sin undervisning i skolhem för döva. Vid undervisningen av dessa elever kan ej enbart talmetod tillämpas, utan läraren måste pröva olika vägar för att nå bästa möjliga kontakt med eleverna. Den i övriga dövskolor strikt tillämpade talmetoden kombineras alltså vid skolhemmet med andra me- toder, i vilka tecken. och skrift kommer till användning. Undervisningen är i hög grad individualiserad, och det ankommer på läraren att utpröva den metod, som passar varje elev bäst. För att barnens hörselrester skall kunna utnyttjas vid tal- och hörselträningen har skolhemmet liksom skolorna i övrigt försetts med förstärkarapparatur. Skolhemmet för döva, som från år 1947 varit förlagt till Mogård i Finspångs köping och kombinerat med arbetshemmet för vuxna döva, har från höstterminen 1964 erhållit egna lokaler i Gnesta. Charlottendals skolhem för talskadade i Gnesta har från samma tidpunkt nedlagts. Undervisningen av normalbegåvade barn med centrala språkrubbningar är tv förlagd till skolan för hörselskadade i Öre- bro och sammanförd till en pedagogisk enhet under en studierektor.

Till Manillaskolan i Stockholm är knutna ett antal klasser vid Eugenia- hemmet för gravt rörelsehindrade döva eller hörselskadade barn. Under- visningen i dessa klasser bedrives i den utsträckning det är möjligt efter samma linjer som i dövskolorna och i hörselklasserna men är med hänsyn till elevernas dubbla handikapp utpräglat individuellt inriktad. Förutom hörselskadan och det motoriska handikappet har många av barnen stör- ningar i auditiv och visuell perception, retarderad eller störd intellektuell utveckling, uppmärksamhets- och aktivitetsstörningar samt vissa emotionella rubbningar.

För de döva eller hörselskadade elevernas fördelning på upptagningsskola, Örebroskolan och skolhemmet för döva å ena sidan samt på hörselklass, sär- skild specialundervisning eller vanlig klass å andra sidan finns som framgår av det följande inga entydigt bestämda regler. Gränserna för skolornas verk-

samhetsområden är av många skäl flytande. Så är t ex frågan om placering av elev i Örebroskolan eller i hörselklass bl a beroende av om hörselklass finns tillgänglig på elevens hemort. Elever, som något eller några år erhållit undervisning i Örebroskolan, överföres också i vissa fall till hörselklass eller till vanlig klass.

Under de två sista åren av den obligatoriska skolgången och, om så er- fordras för en fullständig yrkesutbildning, under ett eller två frivilliga på- byggnadsår erhåller de döva ungdomarna sin undervisning i fortsättnings- skolorna i Vänersborg och Växjö. Som redan framhållits i direktiven har undervisningen vid fortsättningsskolan i Vänersborg för pojkar fått en del- vis annan uppläggning än vid fortsättningsskolan i Växjö för flickor. Medan den förra är klart yrkesinriktad och differentierad på ett relativt stort antal yrkeslinjer, är den senare mera inriktad på fortsatt teoretisk undervisning och är föga differentierad. För såväl pojkarna som flickorna gäller, att den praktiska utbildningen sker antingen vid utbildningslinje på skolan eller hos företagare på skolorten. I det senare fallet förutsättes emellertid, att eleven skall erhålla viss teoretisk undervisning vid fortsättningsskolan för döva.

Med hänsyn till att det i regel är mycket svårt för döva ungdomar att följa den teoretiska undervisningen i vanliga klasser, även när det är fråga om uttalat begåvade döva, lade 1945 års dövstumsutredning fram förslag om att en särskild teoretisk fortsättningsskollinje skulle inrättas för studie- intresserade döva ungdomar. Försöksverksamhet med sådan undervisning startades vid skolan på Blockhusudden på Djurgården i Stockholm på ini- tiativ av Svenska Scoutförbundets stiftelse för hörselskadad ungdom. De positiva erfarenheterna av verksamheten ledde till att den teoretiska fort- sättningsskolan övertogs av staten från läsåret 1961/62. Realexamen. har avlagts av sammanlagt ett 20-tal elever vid denna skola.

10.3. Byggnadernas standard

Manillaskolan

Skolans huvudbyggnad blev färdig år 1864. Byggnaden uppfördes ursprung- ligen i 2 våningar men påbyggdes år 1912 med ytterligare ett våningsplan. Byggnaden inrymmer undervisningslokaler och internat, lokaler för lärar- utbildningen, matsalar, kyrksal, rektorsbostad och expedition m m.

Trots byggnadens storlek är utrymmena utnyttjade till det yttersta. Sålunda fungerar en läktare ovanför kyrksalen som teckningssal, kyrksalen användes jämväl som rytmiksal i undervisningen, en del av sjukavdelningen har upplåtits som dagrum för lärarkandidaterna etc. Grupprum liksom specialsalar för undervisning i naturorienterande ämnen saknas. Klassrum-

men, dagrummen och elevernas sovsalar är tämligen osystematiskt spridda i den stora byggnaden med dess höga takhöjder och branta trappor. Genom avbalkningar och provisoriska väggar har man uppdelat de tidigare mycket stora sovsalarna i mindre enheter, där mycket omsorg lagts ned på att skapa hemlikhet och trivsel. Internatdelen gör emellertid fortfarande med sina otidsenliga tvättutrymmen och trots allt otillräckliga trivselanordningar mera intryck av kasern än av hem. Även om huvudbyggnaden rent under- hållsmässigt är i gott skick, fordras en genomgripande om- och tillbyggnad med omdisponering av lokalerna, för att skolan skall kunna ges en ut- formning, som man i våra dagar måste kräva. Utredningen återkommer till denna fråga i kap. 20.

Den särskilda gymnastikbyggnaden rymmer gymnastiksal och omkläd- nadsrum. I en mindre byggnad inrymmes på nedre botten tvättinrättning samt i övervåningen lokaler för läderslöjd och träslöjd.

För den teoretiska fortsättningsskolan förhyres lokaler, som av Djurgårds- förvaltningen t v ställts till Scoutförbundets förfogande.

Dövskolan i Lund

Skolan är av ungefär samma ålder som Manillaskolan, uppförd åren 1869—— 71, och inrymmer liksom denna såväl undervisningslokaler som internat. Vissa lokaler som aulan, gymnastiksalen och undervisningslokaler i källar- planet har en ålderdomlig karaktär, men byggnaden är väl underhållen och har inomhus fått en modern färgsättning, som delvis förtar det trista intryck man får av byggnadens omoderna trapphus och korridorer. Befint- liga undervisningslokaler är i tillfredsställande skick, men viss komplettering erfordras. Bl a saknas rytmikrum, hemkunskapsrum och grupprum. I sov- salarna har samma arrangemang vidtagits som vid Manilla, man har delat upp de stora salarna med avbalkningar. Internatdelen fyller inte moderna krav och rymmer endast få anordningar för trivsel och fritidssysselsättning. Ett positivt undantag utgör den nyligen iordningställda avdelning, som in- retts för de äldre flickorna, och som tidvis även disponeras av de äldsta poj- karna i skolan. Liksom på Manilla bör emellertid internatdelen snarast brytas ut från skolbyggnaden. På den tämligen rymliga tomten finns utrymme för friliggande elevhem, men utredningen förordar i kap. 20 en lösning, som tar sikte på en förvandling av internatskolan till i huvudsak externatskola.

Dövskolan i Vänersborg

Upptagningsskolan bestod tidigare av två större tegelbyggnader, den s k externatbgggnaden och internatbyggnaden. Den förra inrymmer nu efter genomförd renovering trevliga och rymliga undervisningslokaler. I vinds- våningen finns också scoutlokaler med pentry. Även den s k internatbyggna- den, har efter grundlig ombyggnad disponerats på ett ändamålsenligt sätt.

Bl a inrymmer den ett antal nya klassrum, bibliotek och läsrum samt en vacker och i akustiskt hänseende förnämlig aula med scen och biografut- rymme. För elever, som bor på skolan, har uppförts fyra praktiska, triv- samma och väl inredda elevhem. Varje hem innehåller kapprum i anslut- ning till entrén, stora hemtrevligt ordnade dagrum, särskilda lekrum, krypin för lek med dockor, matsalar med småbord samt sovrum för 2—4 elever i varje. Vid varje hem finns ett litet vårdarinnerum. Enligt utredningens mening borde man dock ha övervägt att tilldela ett par av hemmen lägenhet för vårdarinna, som är villig och lämplig att vara »mor» i hemmet en längre tid. På den rymliga tomten finns också separata bostäder för rektor och vaktmästare. -

Skolan är efter avslutad om- och tillbyggnad väl lämpad för sitt ändamål som upptagningsskola för döva.

|

Dövskolan i i Härnösand

Skolan erhöll nya lokaler år 1948 och är nu uppförd i två byggnader. Den ena inrymmer undervisnings- och administrationslokaler samt i en anslu- tande lägre byggnad gymnastiksal och samlingssal. Den andra byggnaden rymmer i sina fyra våningar internat, ekonomilokaler, sjukavdelning och skolkök. Inom skolans område finns vidare tjänstebostad för rektor samt bostäder för husmor, vaktmästare och vårdare.

Undervisningslokalerna är ljusa och rymliga och väl anpassade för sitt ändamål, även om knappheten på biutrymmen är besvärande. Internatloka- lerna gör emellertid genom själva byggnadens disposition ett klart anstalts- mässigt intryck med sovsalar på ömse sidor om en mittkorridor, som på ett par ställen vidgas till dagrum.

Det vore önskvärt, att man även här kunde uppföra moderna små elev- hem. Detta förutsätter dock, att man finner annan användning för nuva- rande elevhemsbyggnad. Utredningen vill förorda, att byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen får i uppdrag att pröva möjligheterna till sådan omändring av lokalerna, att större hemtrevnad kan skapas i den befintliga elevhems- byggnaden.

Statens skola för hörselskadade i Örebro

Den nya skolan, som togs i bruk år 1963, är uppförd i tre byggnader. Skol- byggnaden rymmer 18 klassrum, specialsalar för naturkunskap och övnings- ämnen, aula samt administrations- och bespisningslokaler. Internat och gymnastiklokalerna är inrymda i separata byggnader.

Tomtutrymmet är tämligen begränsat, men representanter för Örebro stad har vid preliminära överläggningar med utredningen förklarat sig be- redda att ställa angränsande tomtmark till förfogande vid skolans förvand- ling till grundskola.

F ortsättningsskolan i Vänersborg

Denna skola, som har rektor, viss övrig personal, expedition och eko- nomilokaler gemensamma med upptagningsskolan, ligger några minuters väg från barndomsskolan. Skolbyggnaden i rött tegel är ålderdomlig, men har delvis uppsnyggats invändigt. I byggnaden finns bl a mekanisk verkstad, snickeriavdelning, måleriavdelning och tapetserarverkstad. Samma byggnad rymmer sovsalar för ett 20-tal elever, dagrum, matsal och lägenhet för en lärare, som är husfar. De sanitära anordningarna i skolan är emellertid bristfälliga och undervisningslokalerna genomgående för trånga och otids- enliga. Den mekaniska verkstaden har genom överstyrelsen för yrkesutbild- ning erhållit en modern utrustning. men utrymmet i verkstaden är klart otillräckligt.

För ett ($O-tal elever vid fortsättningsskolan har elevhem anordnats i förhyrda lokaler i staden. Förläggningarna är nödtorftigt uppsnyggade och rena men starkt förslitna och i regel överbelagda upp till 6 ä 8 elever i samma rum. Förvaringsutrymmena för kläder och övriga personliga till- hörigheter är liksom trivselutrymmena otillräckliga, de sanitära anordning- arna är otillfredsställande.

F ortsättningsskolan i Växjö

Den är 1896 uppförda huvudbyggnaden har under 1950- och 1960-talen genomgått en omfattande ombyggnad och renovering. Bl a har elevhemsvå- ningen moderniserats och ett 30-tal vackra dubbelrum inretts. Undervis- ningslokaler och korridorer har ommålats, och skolan har fått en trivsam inredning. Det sammanlagda resultatet av renoverings- och inredningsarbe- [ena har blivit ett modernt flickinternat av mycket god klass.

Sammanfattningsvis kan sålunda om fortsättningsskolorna konstateras. att lokalerna för pojkarnas utbildning och förläggning i Vänersborg är i undermåligt skick men att yrkesutbildningcn där, som framgår av utred- ningens undersökning kap. 15, är relativt väl differentierad. Förläggnings- utrymmena för flickorna i Växjö är tidsenliga och trivsamma men skolan erbjuder en föga differentierad yrkesutbildning. Utredningen, som icke finner det motiverat, att vissa utbildningsvägar, t ex kontorsutbildning. hålles öppna för enbart flickor, och andra, t ex mekanikerutbildning, för enbart pojkar. föreslår att yrkesutbildning för döv- och hörselskadad ungdom anordnas vid en centralt belägen yrkesskola (kap. 15). Detta innebär att verksamheten vid fortsättningsskolorna i Vänersborg och Växjö nedlägges. Med hänsyn till att skolan i Växjö är i utomordentligt skick och till de handikappades behov av vidgad ungdoms- och vuxenutbildning, bl a av folkhögskolekaraktär, finner utredningen det emellertid angeläget att möj- ligheterna utredes att behålla Väx jöskolan för lämpligt ändamål inom handi- kappundervisningen, exempelvis för den nu ytterligt trångbodda skolan för

vuxna synskadade eller för annat ändamål, som skolöverstyrelsen torde få föreslå.

Till dessa skolor beräknas fr o m är 1967 finnas en riksinstitution för undervisning och behandling av gravt talskadade normalbegåvade barn och döva barn med vissa komplikationer. Förslag härom har framlagts av en arbetsgrupp inom ecklesiastikdepartementet. I gruppen. har ingått represen— tanter för departementet, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen samt blind- och dövskolutredningen.

KAPITEL 11

Teknisk och medicinsk audiologi

Utredningens förslag i det följande om en omfattande upprustning av under- visningen för döva och hörselskadade måste bl a ses mot bakgrunden av det kontinuerliga arbete, som utförts inom den tekniska och medicinska audiologien. Att successivt förnya den tekniska utrustningen i takt med forskningens framsteg och att följa upp eleverna medicinskt-audiologiskt under hela deras skoltid måste ingå som naturliga åtgärder inom dövunder- visningen. I det följande ges därför en sammanfattande redogörelse för aktuella förhållanden inom teknisk och medicinsk audiologi.

11.1. Den tekniska audiologien

Den tekniska utrustningen i dövskolorna startades i början av 1950-talet, främst på initiativ av undervisningsrådet Hildur Nygren. Rektor Nils Malm vid dövskolan å Manilla och forskningsingenjör Bertil Johansson vid Tek- niska Högskolan i Stockholm uppgjorde i samarbete förslag till utrustningar till skolorna samt kontaktade en rad svenska företag, som kunde tänkas vara intresserade av att tillverka specialutrustningar. Det visade sig emeller- tid föreligga vissa svårigheter att få en sådan tillverkning till stånd, bl a där- för att en sådan speciell tillverkning inte kunde beräknas få en sådan om- fattning, att den blev ekonomiskt lönande. De utrustningar, som så små- ningom inköptes till skolorna, kom i huvudsak från Holland och var fram- ställda av Philips i samarbete med den kända dövskolan S:t Michiels Gestel.

Tyvärr synes det på 1950-talet inledda upprustningsarbetet i många fall ha stannat vid en engångsinvestering. Utrustningarna har inte kunnat hållas i god funktion bl a på grund av brist på personal med tillfredsställande teknisk utbildning. Problemen beträffande apparaturen är likartade utom- lands, men man synes ha kommit ganska väl tillrätta med dem i de fall man haft möjlighet att knyta en teknisk avdelning till respektive skola. Så är t ex fallet i dövskolan S:t Michiels Gestel i Holland, där för 385 barn en avdelning med 3 tekniker svarar för apparaturen. Vid Statens Kostskole för döve i Fredericia i Danmark har man sedan många år tillbaka en liknande anordning. Den tekniska avdelningen vid skolan står under ledning av en civilingenjör. Denne är ansvarig för att apparaturen underhålls tillfreds- ställande samt får rätt sammansättning och användning. Vidare har han väsentliga arbetsuppgifter i utvecklingsarbetet, forskningen och lärarutbild- ningen. I den danska dövlärarutbildningen har utbildning i teknisk audiologi beretts betydligt större utrymme än i den svenska. De danska dövlärarkan-

didaterna tjänstgör 7 timmar per vecka under 1 år i det tekniska laborato- riet vid dövskolan och har därutöver direkt undervisning 160 timmar. Mot- svarande undervisning här i landet omfattar under den 2-åriga utbildningen 60—70 timmar. Någon. jämförlig utbildning i det praktiska handhavandet av utrustningarna, d v s de ovan nämnda tjänstgöringstimmarna i labora- toriet. ingår inte i den svenska döv- och hörselklasslärarutbildningen, efter- som hittills ingen svensk dövskola utrustats med eget laboratorium eller med speciell teknikertjänst. Enligt utredningens mening är en förstärkning av lärarutbildningen på detta område nödvändig, och utredningens förslag till personalförstärkning vid skolorna syftar bl a till att skapa sådana möj- ligheter.

Vid undervisningen av döva och hörselskadade i våra dagar betraktas de tekniska hjälpmedlen som oundgängligen nödvändiga. Ny utrustning utvecklas och nya vägar sökes för att hörselskadade barn skall kunna till- godogöra sig de tekniska framstegen. Denna utveckling har visat en glädjan- de tendens att öka i takt, vilket emellertid även innebär en viss fara, om man icke åstadkommer en synkronisering mellan olika åtgärder. Särskilt betydelsefullt är, att det tekniska framåtskridandet kompletteras med därtill avpassad utbildning, respektive fortbildning av de lärare, som har att ut— nyttja utrustningen i sin undervisning. Den pedagogiska och den tekniska utvecklingen måste följas åt och stimulera varandra, så att de hörselskadade barnen så snart som möjligt blir delaktiga av nya och bättre hjälpmedel.

I regel gäller, att den tekniska forskningens resultat måste prövas på hörselskadat klientel samt i nära samarbete med pedagoger. Vissa under- sökningar kan givetvis ske med hjälp av normalhörande försökspersoner, men resultaten, som därvid erhålles, måste bedömas med största försiktighet. Provverksamhet i skolmiljö är vidare i regel nödvändig, innan en utrustning eller ett specifikt förstärkarsystem är färdigt att introduceras för allmänt bruk. Innan apparaturen sätts in för praktiskt skolbruk, är det angeläget att lärarna ges ingående instruktioner och, vilket enligt utredningens mening inte är det minst viktiga, tillfälle att praktiskt öva med apparaturen. I an- slutning till instruktionen bör givetvis redogörelse lämnas för vad man bör kunna vänta sig för resultat och vilka begränsningar utrustningen är be- häftad med.

11.1.1. Institutioner för forskning och aktuella forskningsprojekt

Vid institutionen för telegrafi-telefoni, Tekniska högskolan i Stockholm, har sedan år 1950 en arbetsgrupp för teknisk audiologi varit verksam. Eko- nomiskt stöd erhölls från de medicinska och tekniska forskningsråden, den svenska industrien m fl. Genom riksdagens beslut den 15 maj 1963 utveck- lades arbetsgruppen till en självständig institution, det elektroakustiska laboratoriet vid Karolinska institutet, som tills vidare är placerat vid Tek-

niska högskolan. På institutionen sysselsättes för närvarande åtta personer, varav fyra forskningsingenjörer. På arbetsprogrammet står forskning, un- dervisning samt viss serviceverksamhet, i huvudsak omfattande akustiska och elektro-akustiska mätningar, såsom hörapparatmätningar, bullerunder- sökningar etc.

Vid några av landets öronkliniker har man också ingenjörer knutna till verksamheten, och i planer för den framtida organisationen av audiologien inom ramen för regionsjukvården upptages i regel tekniska avdelningar. Enligt utredningens mening är det angeläget, att man i den regionala ut- byggnaden av hörselvården och hörselundervisningen tillför arbetsgrupperna förutom läkare och pedagoger även tekniker.

Taltransmissionslaboratoriet vid Tekniska högskolan intresserade sig tidigt för en utveckling av apparatur för en visuelltaktil presentation för totaldöva. Verksamheten har under de senaste två åren intensifierats, och utrustningar prövas för närvarande vid skolan för hörselskadade i Örebro. Försök har även inletts med apparatur för dövblinda.

Som tidigare framhållits, är för en del av den specialutrustning, som kom- mer till användning vid undervisning av döva och hörselskadade, efterfrågan på marknaden så ringa, att något kommersiellt intresse för tillverkning inte finns. I dylika fall finns numera möjlighet för företagare att söka forsk- ningsmedel för utvecklingsarbete. Tekniska forskningsrådet stöder inte en— dast den rena forskningen på området utan har även möjlighet lämna bi- drag till praktisk utveckling av forskningsresultaten, t ex för att möjliggöra produktion av viss specialapparatur.

Ett starkt stöd åt den tekniskt audiologiska verksamheten erhålles genom Landstingens Inköpscentral och Hörapparatleverantörernas förening. De handikappades intresseorganisationer, bl a Svenska vanförevårdens central- kommitté, har också intresserat lämnat sitt stöd åt tillverkning och utveck- ling av speciella hjälpmedel för hörselskadade.

Det tekniskt audiologiska utvecklingsarbetet i Sverige sker i nära sam- verkan med de övriga nordiska länderna. I Danmark har man valt att upp- rätta ett fåtal men relativt stora hörcentraler i motsats till Sverige, som be- roende på befolkningsförhållanden och sjukvårdsorganisationens utformning i övrigt upprättat ett stort antal hörcentraler, för närvarande 46. De danska hörcentralerna innehåller i regel flera avdelningar. Vid hörcentralen i Odense finns tex tre läkare, som är specialister i näs-, hals- och öronsjukdomar. På den pedagogiska avdelningen finns en chefspedagog och två dövlärare. På den audiometriska avdelningen finns fyra hörselvårdsassistenter eller audio- metriser samt en förskolepedagog. Den senare handhar de audiometriska un- dersökningarna av de små barnen. På de tekniska avdelningarna arbetar två elektrotekniker och tre »hörselproppstekniker», vilka har tandteknikerutbild- ning. En nyinrättad forskningsinstitution för teknisk audiologi står under ledning av en civilingenjör. Vidare finns i anslutning till skolorna i Frede- ricia och Köpenhamn laboratorier för teknisk audiologi.

I Norge arbetar man sedan många år med audiologiska problem vid Audiologisk institutt, Rikshospitalet, Oslo. Även vid Tekniska högskolan i Trondheim arbetar sedan några år tillbaka en grupp för teknisk audiologi. Bland annat har man på sitt program tagit upp experiment med transpo- neringsförstärkare.

Bland de aktuella forskningsprojekten märkes pågående försök att be- stämma barns hörsel och reaktion för ljudpåverkan vid tidig ålder. Nyfödda barns reaktion för ljud har studerats och resultat angivits av flera forskare. I Sverige har docent Erik Wedenberg systematiserat mätningarna och i samarbete med diplomingenjör Giinter Rösler utarbetat ett schema för be- dömning av mätresultaten.

Av väsentlig betydelse ur skolsynpunkt är möjligheten att genom för- stärkarapparatur utnyttja varje elevs individuella hörselrester. Med hänsyn till att lämpligaste frekvenskurva för en hörapparat inte framgår enbart av tonaudiogrammet, finner man det inom forskarkretsar ytterst värdefullt att söka bestämma det hörselskadade barnets hörområde, d v s hörtröskel och obehagsnivå som funktion av frekvensen. Obehagsnivån bestämmes genom tonstötar från nivå under hörtröskeln med en insvängningstid enligt samma krav som för en audiometer. Försöksledaren iakttar barnet och an- tecknar reaktionen. Vid en undersökning, som genomfördes som examens- arbete på Manilla, fann man intressanta differenser mellan elever i de högre och i de lägre klasserna. Man kunde spåra en tendens till obehagsreaktion för lägre nivå i de högre klasserna än i de lägre. Om detta beror på för hög nivå i bullerexposition, d v 5 att barnen fått en temporär hörselskada av sina hörapparater och förstärkare, eller om det sammanhänger med differenser i subjektiv inställning till hörselintryck, är ännu inte utrett. Eftersom man, som framgår av det följande, inte kan bortse från risken för bullerskada vid stark höjning av ljudtrycksnivån, är det enligt utred- ningens mening ytterst angeläget att forskningen på detta område fortsättes och intensifieras.

Tonaudiogrammet är i sin nuvarande form en pusselbit i otologens hand, när han skall ställa diagnosen. En viss nytta av t ex VVedenbergs indelning av audiogram har man även vid val av förstärkartyp. Emellertid har fors- kare pekat på nödvändigheten av att undersöka diskriminationsförmågan för såväl amplitud och frekvens som för tid. Pimonow har i Paris gjort praktiska försök med en specialaudiometer för sådan. kontroll av hörseln.

Talaudiometri kräver full kännedom om ingående språkmaterial från patientens sida. Mätning av dylik art kan därför i regel inte användas, när det är fråga om svårt hörselskadade barn. Utan kännedom om barnens språkliga utvecklingsstatus, utan kontroll av deras begrepp, ger talaudio- metri missvisande värden. Men det är ytterst väsentligt att varje individ tilldelas lämpligaste typ av förstärkarsystem. Ju mindre hörselrester och ju mera begränsat hörområde, som eleven har, desto viktigare är det att man kan mäta effektiviteten av en förstärkning.

Arbetet med att tillföra det hörselskadade barnet auditiva stimuli måste ofta ske enligt nya vägar. Man har gjort intressanta försök med s k gross- diskrimination, d v s presenterat ljud ur det dagliga livet. Bl a har under läsåret 1963/64 ett examensarbete vid dövlärarseminariet vid Manilla syftat till att söka få fram en språkfri test lämpad för hörselskadade och döva barn.

Undersökningen startades genom att en tecknad färgfilm med ljud spelades för barnen. Barnen beräknas bli engagerade i fortsättningen genom den för dem till- rättalagda filmen. Betingningen av barnen skedde med stillbilder och motsvarande ljud återkommande. För själva provet användes fem symboler med tillhörande ljudspektra. Dessa hade filtrerats så att fem differentierade spektra erhållits, vilka delvis täckte varandra. Filtreringen var gjord så, att huvudkaraktären i ljudet inte gått förlorad för normalhörande. (Fig. 1). Två grupper barn ingick i försöket, en från hörselklass, en från dövskola. Hörselklassbarnen visade mycket hög svarspro- cent, provet verkade lätt för de flesta. För dövklassbarnen var svarsprocenten väsent- ligt lägre och felprocenten hög. Emellertid var balansen mellan svar på lågfrekventa resp. högfrekventa ljud den väntade. (Fig. 2 a och b). Målet är att nå en metod för att undersöka lämpligheten av en tänkt ny klassutrustning. Skall kompression användas, kan transposern ge det tillskott i information som behövs etc. Under— sökningarna avses fortsättas med tre serier av varierande svårighetsgrad.

Det här redovisade försöket understryker angelägenheten av att pedagoger och tekniker, lärarutbildare och forskare bedriver sitt arbete i så nära sam- arbete som möjligt. Utredningens förslag om hörselteknisk personal samt om audiologiskt lagarbete vid skolorna avser att öka möjligheterna härtill.

Fig. 1. Spektra för ljud använda för diskriminationsprov i språkfri test av för— stärkarapparatur.

Nivå

dB

150 260 sbo io'oo 2o'oo 5oöo 1oöoo FrekverTs'Hä

' gör att forskarna inte helhjärtat vill rekommendera, att enbart sådan appa—

Fig. 2 a. Tonaudiogram för försöksperson A resp. B.

|25 1000 8000 Hz

Fig. 2 b. Svar från försöksperson A resp. B efter betingning.

Svarsfördelning för 5 upprepningar

A B

123450123450 ko

bilhom

cykelklocka

11 .1.2. Hörapparatur

Det har vid något tillfälle uttalats, att hörapparaterna numera är så bra, att man skulle kunna undvara dövlärare. Inom forskarkretsar är man emel— lertid ännu inte benägen att instämma i uttalandet, utan man är angelägen att understryka, att befintliga hörapparater ännu är för dåliga för våra gravt hörselskadade barn. Trots den snabba utvecklingen och genomförda förbättringen vidlåder vissa svagheter de individuella hörapparaterna, vilket

ratur kommer till användning i undervisningen., åtminstone vid språkin- lärningen. Förstärkare kan byggas extremt små med goda data även med hög utgångseffekt, däremot kan icke mikrofoner och hörtelefoner få helt godkända betyg vid kritisk granskning. Dessa två nyckelelement i överfö- ringskedjan ger ännu alltför stor förvrängning, och därför kan den indivi- duella hörapparaten inte helt ersätta annan tillgänglig apparatur. Den indi- viduella hörapparaten kan m a o inte accepteras som ensam länk mellan lärare och elev när det gäller att ge barnen språket. För denna del av under- visningen måste absolut krävas det bästa som åstadkommas kan av för— stärkare.

Under de senaste åren har flera tillverkare presenterat hörapparater som betecknas »super power», »bredband» m m. »Bredbandsapparater» har presenterats där frekvenskurvan utökats nedåt intill 150—200 Hz (Hertz (Hz), enhet för frekvens. 1 Hz = 1 svängning/sekund = 1 p/s). Båda kani vissa fall vara till nytta men kan även oskickligt brukade bli till skada.

Ett av de barn, som ingår i den försöksverksamhet, som bedrives vid Tekniska högskolan i Stockholm, hade fått en hörapparat med begränsning vid ca 140 dB. Efter en timmes tågresa, då barnet hade apparaten påkopp— lad kunde avsedda mätningar inte göras beroende på bullerpåverkan på barnets hörsel. I ett fall som detta kunde kvarstående bullerskada lätt ha blivit följden. Industriarbetare avrådes att gå med oskyddade öron i buller över 120 dB ljudtrycksnivå. Hörselskadade barn med starka apparater bör stänga av dem i buller. Det räcker inte att skruva ned volymen. I många fall måste man ge barnen en mycket hög ljudtrycksnivå för att överhuvud taget aktivera deras hörselrest. För att kunna via hörsel ge språk måste man kanske till och med arbeta i ett område, där risk för bullerskada kan finnas. Men då måste även barnen skyddas i görligaste mån. Övningspassen bör göras korta och effektiva med viloperioder av lämplig längd. Barn i bull- rande miljö med stark apparat bör vara noga instruerad om när de bör stänga av apparaten. Som jämförelse kan nämnas, att åtgärder vidtages för att skydda industriarbetarnas öron redan vid 85 dB ljudtrycksnivå.

Fig. 3 visar två audiogram med obehagsnivåer. Fall a visar bättre hörsel för örat, som ej haft apparat. Givetvis kan detta inte sägas vara bevis för att skadan beror på överbelastning med hörapparaten, då tidigt audiogram saknas. Fall b visar stark ökning av obehagsreaktion just för toppen. i hör- apparatkurvan efter mångårigt bruk (SPL = Sound preasure level).

Fig. 3 a. Flerårigt bruk av stark hör— Fig. 3 b. Flerårigt bruk av hörapparat apparat på vänster öra med utpräglad topp i frekvenskurvan SPL 250 1000 4000 Hz dB 250 1000 4000 Hz o »hagsnivå ,) IEO AB 140 obehaLsnivåi I xXxx % ,(NLXWXXV (xxx : _ , 1 >_CJ Xrä [20 X"(hurx K/ xx; 233/ &) i IOO höra >p. .fi v kurgax ," [&_ hörttösklar 80 ;" X" "i_ c ' D 60

Naturligtvis skulle man kunna säga att ett dövt barn kan ges hur hög ljudtrycksnivå som helst under förutsättning att det kraftiga ljudet inte ger direkta besvär. Ställningstagandet är beroende av hur man definierar begreppet dövhet. Som tidigare framhållits, har man i svenskt språkbruk utnyttjat beteckningen dövhet för både döva och hörselskadade och all— mänheten gör så även i dag. I teknisk mening är endast den person döv, som icke har användbara hörselrester. »Användbara hörselrester» är emel- lertid ett elastiskt begrepp. Den som klarar sig bra med hörapparat idag var »döv» för 20 år sedan. Frågan belyses med ett fall, en pojke, vars audio- gram framgår av fig. 4. Han hörseltränades först direkt i örat och från 8-årsåldern med kompressionsförstärkare. När han var 12 år, gjordes upp- fattbarhetsmätningarna. Orden presenterades med »life voice», varje ord repeterat 3 gånger. Samtligt ordmaterial var kontrollerat känt och med kända begrepp (SPB = fonetiskt balanserade ordlistor).

Fig. 4. Audiogram resp. hörområde och resultat av talaudiometri för N. N. 12 år.

&? 250 tooo 4000 Hz 125 |000 4000 Hz 0

140 o hag/VH / |20 ,5/_/1(;//// (:)/L C Q

» NJ TR 100 RTXÄJÖX XX? 40 AX hörtröskel 60 x

80

*A _ / / A. 80 o. 60 XOX 5 and. 857. ”00

[ PB, rätt307. Fonem 56% [20

Jo /

OX

—-—e

I det ovan relaterade fallet films alla positiva förutsättningar för lycklig utgång: lämpligt insatt träning, särskilt konstruerad förstärkare, samar— bete mellan föräldrar och olika slag av expertis, och det måste kanske där- för betraktas som ett sällsynt lyckat fall. Men i och med att dylika resultat visat sig möjliga att uppnå, måste eftersträvas samma mål för alla. Exemplet understryker också nödvändigheten av att man betraktar varje fall som en individ. Fig. 5 visar ett exempel på ett svårt hörselskadat barn, som fått en i och för sig utmärkt hörapparat, men där samspelet skola hörcentral klickat. Tyvärr är fallet ej enastående.

Fig. 5. Exempel på felaktigt utprovat! hörapparat.

SPL

dB 250 IOOO 4000 Hz. )40 1]; behag |20 _ ___ __;Ä—ÄEF / tröskel

IOO /———? xx')x

fx hörapp 80 full först. be ränsn. 60

11.1 .3 Fasta jörstärkaranläggningar

En klassanläggning eller en s k fast anläggning består av mikrofon., för— stärkare med tonkontroll, i regel separat bas— och diskantkontroll, hos vissa förstärkare automatisk volymkontroll, hos andra inställbar »klippning», samt hörtelefoner och individuella reglerdon för styrkeinställning. Varje barn bör ha egen mikrofon, volymkontroll och ibland balanskontroll för att ställa in den inbördes ljudstyrkeskillnaden mellan hörtelefonerna, vilket kan vara nödvändigt vid olika hörsel på de båda öronen. Hörtelefonerna kan vara av olika typ. För barn med hörselrester inom större delen av hörområdet föredragas elektrodynamiska hörtelefoner av hög kvalitet, för barn med små hörselrester i basområdet och för praktiskt taget döva föredrages s k öron- telefoner med individuell propp. Det är inte enbart vid bruk av individuell hörapparat, som det är nödvändigt med en noggrann individuell anpassning. För närvarande är det oftast så att klassanläggningen har en huvudinställ— ning av frekvenskurva m m och barnen har individuella volymkontroller. Det vore önskvärt att ha tillgång till en elastisk klassutrustning, där varje individ kan få den typ av förstärkning han. kräver. Som tidigare framhållits, måste man på den tekniska audiologiens nuvarande utvecklingsnivå räkna

med att utnyttja klassförstärkare, när det gäller att ge barnen språk. Varje barn bör ha egen mikrofon, eftersom kort mikrofonavstånd är nödvändigt på grund av ofrånkomlig störnivå. Det är också av vikt, att goda mikrofoner och hörtelefoner med tillfredsställande återgivning kommer till användning. Med ledning av det enskilda barnets audiogram väljes hörtelefontyp med i huvudsak dynamiska hörtelefoner till barn med hörselrester för höga frek- venser och s k örontelefoner för övriga. Eftersom små barn kan besväras strakt av tyngd eller värme under hörtelefonkuddarna, bör övningstillfällena göras korta.

En serie lätta hörtelefoner med goda frekvenskurvor saluföres numera. Det råder inget tvivel om att övergång till nya typer bör kunna göras i fram— tiden. Men ännu har ingen konstruktion visat sig överträffa de i bruk va— rande, tyvärr relativt tunga hörtelefonerna. En god tätning mot skallen måste krävas, dels beroende på risken för akustisk återkoppling och dels beroende på att läckningen starkt påverkar återgivningen för låga frekven- ser (fig. 6).

Fig. 6. Hörtelefon TDH 39 mätt i 9 A tryckkammare 6 cm3

015 i 40

30

20

10

/ / / O 1 41 |5' | 6" | I | |

20 50 100 200 500 1000 2000 5000 Hz,— Frekvens

p..

god tätning

läcka 0,3 mm en sida 3.—4. läcka 1,0 mm en sida (en tråd 1 mm införd) 5. läcka 1 mm (4 trådar 1 mm införda)

6. hörtelefon lyft 5 mm. [Q

Under övningstimmar samt på fritid bör barnen vänjas att utnyttja sina egna hörapparater. Den reducerade bandbredden behöver inte i och för sig innebära sämre förståelighet för känt språk. Men hörapparaterna upp- visar andra former av förvrängning som kan påverka uppfattbarheten. Klassrummen har i regel alltför lång efterklangstid, vilket ytterligare be- gränsar användningsmöjligheten av individuella apparater. Vid diskussion om hörapparater glömmes lätt att situationen för den vuxne hörselskadade med förvärvad skada är mycket mera gynnsam än vad den är för barnet med medfödd skada. Uppmärksammas bör alltid vilken grupp av hörsel- skadade det är fråga om. Hörapparattillverkaren måste å ena sidan söka hjälpa den hörselskadade, som på grund av stor känslighet för starka ljud måste kunna reglera volym, medan han å andra sidan måste sikta mot en maximal uppfattbarhet vid små hörselrester. För att nå det förstnämnda syftet användes ett system benämnt AVC. Genom s k kompression av ljud— styrkan i förstärkaren kan uppfattbarheten ökas avsevärt. Forskningsarbete pågår, som syftar till att klarlägga frågor rörande bl a binaural och stereo- fonisk avlyssning, frekvensdelning och frekvensdiskriminering. Möjligt är att utvecklingen inom den tekniska audiologien inom de närmaste åren kan tillföra undervisningen av döva och hörselskadade avsevärt förbättrade hjälpmedel, och det är av vikt att forskningen på området bedrives intensivt.

11 .1.4. Transposer

För snart 10 år sedan utfördes de första proven med den s k transposern i dess ursprungliga konstruktion. (Transposern »översätter» ljud av viss frekvens till ljud av annan, för barnets typ av hörselrest uppfattbar frek- vens). Provet bestod i att särskilja orden ett och sex, vilket vederbörande lärde sig på mindre än fem minuter. De första resultaten publicerades i tryck i Stuttgart, Third ICA Congress, 1959, varvid B Johansson redogjorde för princip och konstruktion och E Wedenberg för de första träningsresultaten.

Förutom den serie som redovisades i Stuttgart har under två år trans- posern provats på förskolan. för hörselskadade barn i Stockholm. Audio- metriskt har inga resultat kunnat visas, barnen har inte haft tillräckligt ut- bildat språk, men t ex s-ljuden synes ha mycket snabbt kunnat inläras. Läs- året 1962/63 utfördes ett omfattande försök med transposern för barn med mycket små hörselrester. Det visade sig emellertid, att det ordmaterial, som från början sammanställts för träningen, var för omfattande. 11 ord kunde inläras under den tid försöket pågick. 1963/64 fortsattes arbetet, varvid 6 barn övades från början med sammanlagt 92 ord. Barnen hade mycket små hörselrester (fig. 7). Barnen tränades under drygt en termin med i genomsnitt en total övningstid av 10 timmar. Prov gjordes med jämna mel- lanrum. Resultaten framgår av fig. 8. Sista provet gjordes utan transponering. Ett av barnen protesterade kraftigt mot detta under motiveringen »hör

O

F Kl To

FK:

0 20 40

60 80 IOO

IZO dB

[25 1000 8000 Hz

Fig. 8. Antal rätt repeterade ord (50 presentationer).

To 1

Övningstransposer

2 3 't 5 6 7

= över förstärkare med kompression före träning = över transposer före träning

Tt—Tlo = över transposer under träning

= över förstärkare med kompression efter träningsperioden

inte». Flera av barnen »uttryckte sitt missnöje» över att i slutprovet inte få materialet presenterat med transponering. Fyra av de sex barnen visade en ganska flack inlärningskurva med låg träningseffekt, men samtliga upp- visade försämring i slutprovet utan transponering.

En av pojkarna visar förbluffande gott resultat med endast ett ord fel av femtio presentationer. Enligt vad som kunnat utredas, har han förmodligen haft bättre hörsel i späd ålder, vilket kunnat bidraga till att ge honom bättre möjlighet än kamraterna att korrelera akustiska stimuli till använda sym- boler.

Man har ifrågasatt om det inte skapar förvirring att växla system. Barnen tränas hela dagarna med vanlig förstärkare, får en viss tids träning med transposern, där de får lyssna till helt nya ljud, och så går de tillbaka till sin normala förstärkare under mellanperioderna. Risken synes emellertid inte vara så stor, eftersom inte hela talspektrum ändras. Man reproducerar vokalerna hela tiden på samma sätt och tillägger vid transponeringen in- formation angående vissa konsonanter. (Frikativer och klusiler). Därmed borde det inte behöva bli någon förvirring för barnen, men det är givetvis angeläget att få problemet ytterligare belyst genom fortsatt försöksverksam- het. Vid rehabiliteringscentralen i Stockholm har gjorts en del försök med vuxna (Bernestaf). Goda erfarenheter har vunnits i detta förberedande sta- dium på vuxna hörselskadade med förvärvad hörselskada.

Undersökningar har gjorts över transposerns effektivitet på normalhöran- de maskerade lyssnare. (Vid maskering åstadkommes ett s k brus i hörtele- fonerna). En van försöksperson har vid prov vid en filtrering vid 700 Hz på 30-talet fonem, frikativer och klusiler plus volaken a, haft endast 2 fel.

Bärbara enheter med en. transposer i form av hörglasögon har konstrue- rats. Vidare har en kroppsburen typ med bättre återgivningskvalitet utveck- lats (B Rosenqvist). Den finns för närvarande i ett fåtal exemplar, som är i användning med mycket gott resultat. En helt transistoriserad modell av transposern i bordsmodell, utvecklad av civ.ing. Håkan Sjögren, är i pro- duktion. Den kommer att under hösten 1964 distribueras till institutioner och skolor i USA, England, Danmark och Sverige för jämförbara prov.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att undersökningarna av trans— poserns möjligheter och svagheter ingalunda är slutförda, men att det är av väsentligt intresse med hänsyn till de uppnådda resultaten, att forsknings- och utvecklingsarbetet fortsättes. Användandet av transposern och/eller kompression kan sägas innebära, att det döva barnet får det normala talet översatt till en kod, som barnet kan uppfatta akustiskt trots sin hörselskada. För att få framgång med på olika sätt kodat tal, för att t ex kunna i tal återgiva transponerade frikativer och klusiler, måste barnen kunna använda dessa nya retningsmönster, de måste kunna dechiffrera dem. Detta förut- sätter en viss frekvensdiskrimineringsförmåga. Vid undersökningar av denna förmåga liksom vid andra audiologiska undersökningar har man god hjälp av s k talspektrogram (»visible speech»), d v s seismografiska återgivanden

av de olika språkljudens frekvenslägen. Våra kunskaper om de hörselska- dade barnens förmåga att särskilja talspektra med olika tonhöjd är emeller- tid bristfälliga. En försöksperson kan t ex höra skillnaden mellan två sinus— toner 100—150 Hz men inte skillnaden i tonhöjd mellan två vokaler med grundtonsskifte 100—150 Hz. Frekvensdiskriminationsförmågan har likväl undersökts och rapporterats av flera författare. Som examensarbete har en undersökning av eleverna på dövskolan Manilla genomförts i en första fas under läsåret 1963/64. För att ge en reell bakgrund producerades tonerna inte via en elektronisk utrustning utan sinustonen producerades via en occa- rina och vokalen sjöngs. Vidare användes olika musikaliska intervall. Sinus- toner särskildes lättare än vokal. Det visade sig att en ters var för svår för barnen. Sext och septima gick mycket bra. Oktav var emellertid svårare. Undersökningen kommer att fortsättas för att söka klarlägga orsakerna till skillnaderna i uppfattbarhet.

11.1.5. Behovet av förstärkning av den tekniska verksamheten vid dövskolorna

Sammanfattningen och exemplifieringen ovan beträffande den tekniska utvecklingen inom audiologien visar dels att döva och hörselskadade kan erhålla en betydande hjälp genom den moderna hörapparaturen och dels att teknisk utrustning numera i mycket stor omfattning kommer till an- vändning i undervisningen av döva och hörselskadade. Läget i fråga om klassrumsutrustningarna synes vara detta, att generella lösningar ofta måste tillgripas. Detta innebär, att det enskilda barnets behov inte alltid kan till- godoses optimalt, vilket måste anses vara otillfredsställande. Med hänsyn till att högsta ljudkvalitet i ljudåtergivningen alltid måste eftersträvas, är man tills vidare hänvisad till att arbeta med i huvudsak två olika förstär- karsystem: de individuella hörapparaterna och den s k fasta anläggningen. De förra är miniatyriserade förstärkare, vilket innebär, att de har små mikro- fon- och hörtelefonelement, vilkas ljudkvalitet ej kan mäta sig med den ljudkvalitet, som åstadkommes med den fasta anläggningen. Barnet måste sålunda anpassas till olika förstärkarsystem, vilka skiljer sig från varandra ganska väsentligt. Den för den egentliga språkundervisningen önskvärda utrustningen kan för närvarande inte gärna göras bärbar, vid undervisningen i vissa ämnen av övningskaraktår kan däremot enklare system väljas, t ex hörapparater. För fritid är givetvis hörapparaten det naturliga hjälpmedlet. Om denna variation av återgivningskvaliteten på ett otillfredsställande sätt påverkar barnets förmåga att tillgodogöra sig undervisningen eller om den influerar på barnets eget tal har hittills inte tillfredsställande utretts. Det är emellertid knappast troligt att förmågan att uppfatta tal med en god ut- rustning skulle ofördelaktigt påverkas om t ex hörapparat med begränsat frekvensband men i övrigt ringa distorsion utnyttjades under fritid. Målet är givetvis att söka skapa så lika förhållanden som möjligt för barnets hörsel i alla situationer och att genom en fullständigt individuell anpassning till

använda förstärkarsystem åstadkomma att barnets hörselrester optitimalt utnyttjas. Detta sker för närvarande inte i vad gäller klassanläggninganr och ofta bristfälligt beträffande hörapparater.

Vi har i vårt land goda möjligheter för en uttömmande otologiskk och medicinsk-audiologisk utredning för hörselskadade barn. En mera omfaattan- de teknisk uppföljning av det enskilda fallet sker emellertid ej. Vid instititutet , för teknisk audiologi i Stockholm undersökes i mån av tid förhållandenna för barn med svåra hörselskador. Kontrollerna visar förvånansvärt oftaa, att barnen har tilldelats hörapparater, som inte kan anses lämpliga. Exeempel ' härpå har bl a givits vid symposium om hörapparater vid kurs i audioologi i Göteborg 1962. Vid lättare hörselskador spelar apparatvalet mindree roll, beroende på dels att apparaterna i allmänhet är relativt lika, dels den rreserv barnets relativt goda hörselrester innebär. Vid svårare hörselskador äiir för— hållandena annorlunda. Här gäller det att söka utnyttja det lilla onmråde av resterande hörsel barnet har, att tillse att hörapparatens frekvenskkurva är lämplig, att apparaten ljudstyrkebegränsar vid en nivå som är läimplig med hänsyn till barnets obehagsnivå, att eventuell automatisk volymkomtroll eller kompression utnyttjas etc. Ju mindre hörselrester barnet har desto större omsorg måste ägnas val och inställning av förstärkarapparatureen.

Svårigheterna att på bästa sätt infoga de tekniska hjälpmedlen i runda- visningen, att hålla materielen i funktionsdugligt skick samt att sörjja för underhåll, avskrivning och nyanskaffning gör det klart motiverat, aatt en teknisk avdelning tillföres varje dövskola. Vidare bör döv- och hörsellklass- lärarutbildningen på området förstärkas. Utredningen har med sin rcelativt omfattande redovisning av aktuella frågor och utvecklingstendenser inorm den tekniska audiologien dels velat påvisa den mångskiftande problematikem, dels velat understryka betydelsen av att väl avvägda och sakkunnigt bedlömda åtgärder insättes i ökad omfattning. Utredningen föreslår därför att tilll varje dövskola knytes en kvalificerad ingenjör (kap. 16). Erfarenheterna frrån ut- landet ger vid handen, att en skola med cirka 100 elever bildar läimpligt underlag för hel tjänst. Med hänsyn till önskvärdheten av ett intenssifierat samarbete mellan hörcentralerna, förskolorna och hörselklasserna och cdessas likartade behov av teknikerhjälp bör givetvis prövas möjligheterna att genom samverkan bilda underlag för sådana tjänster.

11.2. Den medicinska audiologin

11.2.1. Om orsak till dövhet och höggradig hörselnedsättning

Redovisningen nedan bygger på material från Karolinska sjukhusets barn- audiologiska avdelning. Sammanlagt c:a 1000 barn med höggradig lhörsel- nedsättning eller dövhet har varit föremål för undersökning åren 11951— 1963. Samtliga barn har haft hörselnedsättning av sådan grad, att dem inne-

burit påtagligt socialt handikapp. Alla barnen undersöktes första gången före 7 års ålder, de flesta redan. före 3-årsåldern.

Materialet har i tabell 10 nedan indelats dels med hänsyn till troliga tid- punkten för skadans uppträdande, dels på grundval av sannolika orsaken till hörselnedsättningen.

'l'abell 10: Orsak till dövhet. (Material från lmrnaudiologiska avdelningen, Karolinska sjukhuset, Stockholm, 1951—1963).

I. Sannolikt medfödda hörselskador:

Hereditet .............................................. 146 (15 0/0) Röda hund under moderns grossess ........................ 136 (14 0/o) Missbildning av hörselgång och/eller defekt hörselbenskedja . . 36 Okänd ................................................ 385 (40 0/0)

4 703 (73 %)

II. Troligen vid tidpunkten för förlossningen förvärvade hörselskador:

Förlossningsskador, gulsot, syrebrist, låg födelsevikt ( 1500 gr ev. komb. med C P (cerebral pares) .................. 135

135 (140/0)

III. Efter tidpunkten kring förlossningen förvärvade hörselskador:

i ' Hjärnhinneinflammation, hjärninflammation vid hydro- eller % streptomycinbehandling ............................... 69

) Kroniska öroninflammationer ............................ 23 Påssjuka .............................................. Okänd anledning ....................................... Skalltrauma ............................................ 1 Uppgifter saknas ........................................ 28

Totalt 961

I c:a 100/o av materialet har hörselnedsättningen förvärvats efter tid- punkten kring förlossningen. En stor grupp barn har erhållit sin hörselned- sättning i samband med hjärn- eller hjärnhinneinflannnationer. Strepto- . mycin— eller dihydrostreptomycinbehandling har förekommit i en del av dessa fall, och det kan vara svårt att särskilja, om det är hjärnhinneinflam- mationen som sådan eller behandlingen, som är upphov till hörselskadan. Q

Behandling med dessa medel utan hjärn— eller hjärnhinneinflammationer har även förekommit och får anses vara troliga orsaken. Kommentar till detta: Mot att tidigare c:a 80 0/0 av barnen med hjärnhinneinflammation dog, överlever istället c:a 80 %. En del av dessa får givetvis resttillstånd bl a i form av dövhet eller hörselskada. Speciellt dihydrostreptomycinet är en medicin, som är synnerligen toxisk på hörselorganet. Dess roll kommer troligen att minska undan för undan som orsak till hörselskada, då man fått fram andra effektiva antibiotica.

Endast 23 barn med kroniska öroninflammationer finns med i mate— rialet. (Över hälften av dessa har f ö sin inflammation kombinerad med gomdefekter). Här ligger den stora förändringen mot c:a 30—40 år tillbaka i tiden, då kroniska öroninflammationer, som uppträdde redan under första levnadsåret, kunde ge förödande skador på hörseln. Upp till 50 % av ele- verna vid dövskolorna har angivits tillhöra denna grupp. Genom profylak- tiska åtgärder utgör gruppen nu endast en ringa del av de hörselskadade barnen. Övriga orsaker till förvärvad hörselskada fram till skolålderns bör— jan är fåtaliga.

En annan grupp barn har troligen förvärvat sin hörselnedsättning kring tidpunkten för förlossningen. I det enskilda fallet kan. det vara svårt att av- göra vad som varit orsaken eller om skadan över huvudtaget har uppstått vid förlossningen. I hela materialet är dock det antal barn relativt högt. som genomgått svåra förlossningar, barn som haft syrebrist (cyanos), gulsot (Rh-barn), eller låg födelsevikt. I denna grupp har endast tagits med barn som haft födelsevikt under 1 500 gram. Många av dessa barn har sin hörsel- skada kombinerad med andra somatiska och psykiska defekter, som torde stå på samma etiologiska grund som hörselskadan. Framför allt påtaglig är kombinationen med cerebral pares. C:a 14 % av barnen kan räknas till denna grupp.

Bland de vid Karolinska sjukhuset undersökta barnen har den största gruppen (703 barn) sannolikt en medfödd hörselskada. Mellan röda hund under moderns 4 första grossess-månader och hörselnedsättning finns ett klart samband, och c:a 14 0/0 av samtliga barn kan. hänföras hit. Delar man upp materialet efter barnens födelseår, varierar rubeola som orsak till hör- selnedsättning från 0—40 0/0. Variationen kan tillskrivas de olika epide- mierna, som förekommit under sista decenniet. I gruppen missbildning av hörselgång och/eller defekt hörselbenskedja ingår 14 barn, där man kan härleda skadorna till att modern intagit nervlugnande medel, thalidomide (i Sverige kallat neurosedyn) under en av de första två graviditetsmånaderna. Vad beträffar röda hund och thalidomide är sambandet säkert fastställt. Beträffande andra virusinfektioner eller toxiska medel har man fakta från djurförsök, tydande på skadeeffekt under grossessen, men hos människan finns inget säkert bevisat.

Gruppen hereditet, d v 5 barn som har föräldrar eller andra nära anhö- riga, som är döva, utgör 15 0/0 av hela materialet. Dövhet nedärves troligen

___-

: 43.344 ** T—

) )

huvudsakligen recessivt. Genom statistiska beräkningar anser Lindenov (1945), att c:a 45 0/0 av samtliga höggradiga hörselskador är hereditärt be- tingade, medan Arnvig (1953) i sin beräkning kommer fram till en siffra på 40 ()/0.

Cirka 40 0/0 av barnen i sammanställningen från Karolinska sjukhusets barnaudiologiska klinik har ingen säkerställd orsak till hörselskadan. Det synes ej vara oberättigat att anse, att de flesta hörselskador, vilkas orsak ej är känd, bör hänföras till gruppen hereditära skador. Det finns dock ännu inte möjlighet att säkerställa detta samband. Audiologer med stor erfaren- het anser det f n icke troligt, att man skall hitta någon stor ny grupp av barn, som har sin hörselskada på grund av ännu helt okänd orsak.

En del av barnen med okänd etiologi, redovisade ovan under grupp I, har möjligen fötts med normal hörsel men förlorat hörseln under första levnadsåren. Undersökningar av docent Erik W'edenberg och uppgifter ba- serade på föräldrarnas iakttagelser tyder på detta. Orsaken här torde vara hereditet. Även om barnen hade hörsel vid födelsen, har de här klassifice- rats bland barn med en sannolikt medfödd hörselskada. Generna, som ger hörselnedsättning, finns ju redan före födseln. Dessa barn med en progredie- rande hörselnedsättning, som troligen sätter in ganska snart efter förloss- ningen, blir ofta i det närmaste helt döva under första levnadsåren. Det bör dock framhållas, att det finns andra fall. som progredierar mycket långsamt. barn som har i stort sett normal hörsel fram till skolåldern och därmed även normal talutveckling. Antalet av dessa barn är okänt, men en del av de vuxna personer med mycket höggradig hörselnedsättning, som talar om att de gått i vanlig skola, har troligen hört tämligen normalt, men hörseln har långsamt avtagit år från år. I Sverige finns ett antal familjer, som systema- tiskt undersökts. Hos somliga finns många barn och man kan se hur hörsel- nedsättningen hos barnen nästan är åldersbestämd. Den stora vikt, som bör läggas vid att hemvägledningen, förskoleundervisningen samt hela den tal- och spräkgivande verksamheten bör insättas så tidigt som möjligt, under- strykes ytterligare av dylika medicinska konstateranden.

I detta sammanhang bör också något beröras den stora förekomsten. av somatiska och psykiska defekter som komplikation till hörselskadorna. Som exempel kan nämnas, att många barn med hereditära hörselskador har nedsatt funktion av balanssinnet, organiska hjärtfel, syndefekter m m. Röda hund under moderns grossess kan ge upphov till förutom hörselned- sättningen även hjärtfel, ögonförändringar och diffusa hjärnskador. Ibland föreligger endast hörselskadan, ibland kan alla defekterna förekomma på en gång. Bland de thalidomideskadade barnen förekommer framför allt miss— bildningar i ytteröron, mellanöron och även av inneröronen. Detta i sin tur är i ett stort antal av fallen kombinerat med svåra missbildningar av extre— miteter, ansiktsförlamningar, ögonmuskelförlamningar, hjärnskador etc. Bland de hörselskador, som förorsakats av händelser i samband med för- lossningen, är det mycket vanligt att symtombilden kompliceras av andra

defekter. Här, liksom när det gäller barn som överlevt hjärnhinne- eller hjärninflammationer, kan man säga, att medicinens landvinningar let till att ett större antal barn överlever många av dessa helt fullsinnade efter genomgången behandling, men samtidigt ökar antalet barn med skadJr av varierande grad och betydelse.

Omhändertagandet av döva och svårt hörselskadade barn blir ('är—för ytterligt sällan ett renodlat hörselproblcm. Den stora förekomsten av kom- bination med andra lindriga eller grava somatiska och/eller psykiska de- fekter förutsätter, att dessa barn bör bli föremål för diagnos och behardling av dessa andra åkommor samtidigt med motsvarande åtgärder för hörsel— skadan. En genomgående tendens synes vara. att antalet hörselskadade barn med andra handikapp har ökat. Utredningen lägger med hänsyn bl a härtill fram förslag om en förstärkt tilldelning av psykologisk, psykiatrisk och teknisk expertis till samtliga dövskolor.

Största framsteget, när det gäller att förebygga uppkomsten av hörsel- skador torde vara de förbättrade möjligheterna att taga hand om barn med akuta öroninflammationer. Med nuvarande behandlingsmetoder, framför— allt antibiotica, har här nästan helt försvunnit den typ av hörselskador. som kunde härledas från akuta inflammationer eller kroniska inflamma- toriska tillstånd. De kroniska öroninflammationer, som trots allt uppstår. kan behandlas operativt, varigenom den pågående processen hejdas många gånger med bibehållen god hörsel eller endast obetydlig hörselnedsättning. I andra fall har kanske den kroniska processen skadat mellanörat. Genom hörselförbättrande operativa ingrepp (tympanoplastik) kan i en del fall hörseln i viss utsträckning återställas.

Skadorna av röda hund kan i viss mån. förebyggas genom upplysnings- verksamhet. Mödrar, som vet om att de är i grossess. bör om möjligt und- vika att bli utsatta för smitta. Med gammaglobulin eller konvalescentserum torde man även i en del fall, där modern vet om att hon är smittad av röda hund, kunna förebygga uppkomsten av skador. För närvarande erhåller mödrar i grossess fram till 14:e graviditetsveckan fri behandling, om de befarar smitta av rubeolavirus.

Thalidomide-skadorna upptäcktes som bekant genom sammanställning av det ökade antalet barn med grava extremitetsmissbildningar och medi— cinering med thalidomide under grossessen. Det inträffade belyser behovet av en aktuell kontinuerlig medicinsk statistik.

Förbättrade åtgärder i samband med förlossningar har minskat späd- barnsdödligheten på ett påfallande sätt. Som tidigare framhållits, har detta två följdverkningar: ett större antal barn kan överleva förlossningen och komplikationer i samband med densamma, men samtidigt kommer troligen antalet barn med handikapp att öka. Ett klart framsteg under senare år är kunskapen om orsaken till att en del barn har grav gulsot strax efter för— lossningen. Olika blodgruppskonstellationer hos moder och barn kan under grossessen eller första levnadsdagarna leda till sönderfall av blodkropparna

1105 barnet, vilket ger en stark gulfärgning av huden. Detta leder i sin tur till skador på kärnorna i hjärnan med allvarliga följdtillstånd, bl a hörsel- skador. Genom mödracentralernas noggranna övervakning vet man som regel på förhand, när risk föreligger för dylika tillstånd. Dessa mödrar hänvisas till speciella förlossningsanstalter, som står rustade att taga hand om barnen. I samband med att en eventuell grav gulsot (ikterus) uppstår, sker blodutbyte. Vid en väl genomförd övervakning och behandling torde man numera kunna påräkna, att skadorna helt kan förebyggas.

Som tidigare nämnts, är streptomyein och framför allt dihydrostrepto- mycin orsak till hörselskador. Nebocitin, kanamycin och en del andra lik- nande antibiotica är även toxiska för hörselorganet. Ökad propaganda fram- för allt bland läkarna om de toxiska biverkningarna samt nytillkomna lik- värdiga men icke så toxiska medel bör kunna leda till en nedgång i det antal hörselskador, som orsakats av antibiotica.

För närvarande torde det stå fullt klart för alla med kännedom om audio- logiska problem, att A och 0 är tidig diagnostisering av hörselskador och ett tidigt insättande av pedagogiska och andra kompenserande åtgärder. Medicinsk forskning har kommit mycket långt på detta område. Man har numera möjlighet till diagnostisering av en hörselskada redan från första levnadsdagarna och t 0 111 under fosterstadiet. Ännu saknas emellertid en tillräckligt omfattande organisation och personaltillgång för riksomfattande undersökningar. Man kan påräkna att hitta ett relativt högt antal småbarn, som vid en audiologisk undersökning reagerar dåligt på ljudstimuli. Många av dessa barn har eventuellt hörselskador, som senare blir bestående. Andra har inte reagerat på grund av allmän svaghet. Dessa har ofta genomgående dålig reaktion på alla former av stimuli. Börjar man mera allmänt med hörselprövningar på nyfödda, får man sålunda vara beredd på att få följa upp ett mycket stort antal barn, som ej reagerat normalt strax efter för- lossningen. Bland dessa kan sedan genom förnyade undersökningar utkri- stalliseras de verkliga hörselskadorna. Försök av denna art pågår på Karo- linska sjukhuset.

Från medicinsk—audiologisk synpunkt framhålles ofta, att praktiskt taget alla barn har användbara hörselrester. De 5 k totaldöva barnen anges vara endast ett fåtal procent av det speciella klientel, som har höggradiga hörsel— skador. Vid en tidig diagnos, d v s diagnos under första levnadsåren, torde det vara omöjligt att säkert avgöra om ett barn har användbara hörselrester eller ej. Barn, som ej alls reagerar på ljud vid första undersökningarna, har ibland efter någon tids hörselträning visat sig ha vissa hörselrester, som kunnat användas vid språkuppbyggnaden. Vid en barnaudiologisk avdelning blir därför den primära åtgärden, oberoende av slutresultatet av hörselpröv- ning, att föräldrarna får lära sig att intensivt hörselträna sitt barn. Denna träning drives dock ej in absurdum, utan då det visar sig att föräldrarna ej får någon kontakt denna väg, leds verksamheten mer över på avläsning ' som kommunikationsmedel. Från början läggs dock samtidigt med dessa

åtgärder mycket stor tonvikt på en allmän sinnesträning. På liknande sätt arbetar man inom barnaudiologin i andra länder, exempelvis vid The John Tracey Clinic i Los Angeles, hos forskarparet Ewing vid Manchester Univer- sity samt bl 3 inom dansk döv- och hörselvård. Framstegen inom barn— audiologien och den tekniska audiologien har lagt grunden för och påvisat nödvändigheten av den omfattande uppbyggnad av förskoleverksamheten. som skett under den senaste perioden och för det nyligen utvidgade arbetet med hemvägledning i familjer med döva barn. Den pedagogiska delen av lagarbetet kring de hörselskadade barnens problem är lika nödvändig som de medicinska och tekniska insatserna. Inte minst värdefull är den sam- verkan med föräldrarna, som de barnaudiologiska avdelningarna, hörcen— tralerna och förskolorna etablerar och håller vid makt under barnets för- skoleår. Denna samverkan bör i möjligaste mån äga rum under den egent- liga skoltiden. Med hänsyn härtill föreslår utredningen i det följande en skolorganisation för döv- och hörselklasser, som utmärkes av möjlighet till en relativt långtgående decentralisering och till ökat föräldrasamarbete. Ökad medelstilldelning begäres till föräldrainformation och föräldrakurser.

11.2.2 Arbetet vid en barnaudiologisk institution

Barnaudiologi är ett begrepp inom vilket sammanfattas allt som rör utred- ning av hörselskador hos barn, kompensatoriska åtgärder samt vård och fostran av döva och hörselskadade barn. Barnaudiologi har m a o både me- dicinska, tekniska, pedagogiska och sociala aspekter.

Lokala förhållanden samt personliga initiativ har i olika länder lett till att barnaudiologin utvecklats efter skilda linjer. Bl a har på sina håll fri- stående audiologiska centraler och pedagogiska institutioner utan större medicinsk insyn tagit upp barnaudiologisk verksamhet även från diagnostisk synpunkt. I Sverige kom hörseldiagnostiken från början att bli en medicinsk angelägenhet och det blev därför naturligt att även barnaudiologin knöts till medicinska institutioner. Man kan diskutera om barnaudiologi huvudsak- ligen har att handlägga pedagogiska eller medicinska problem. Den grupp barn det gäller är relativt liten, varför det är svårt att skapa underlag för en differentierad verksamhet om den splittras på flera håll. I de flesta fall be- handlas problemen till att börja med från rent medicinska och framför allt medicinsktaudiologiska utgångspunkter. Det är ju som regel till en läikare. som föräldrarna i första hand vänder sig, när de befarar, att deras barn är hörselskadat. Behovet av utredning kan emellertid i regel inte begränsas enbart till hörseldiagnostik och åtgärder betingade av en grav hörselskada hos barnet. Många av de barn, som undersöks med misstanke på hörsel- skada, visar sig ha normal hörsel, och orsaken till bristande tal och språk— lig utveckling är ofta att söka i andra orsaker än en hörselnedsättning. De till länslasarettens öronavdelningar knutna hörcentralerna har i Sverige

blivit de naturliga centralerna för den hörselvårdande verksamheten. Hör- centralernas personella och tekniska utrustning är emellertid för närvarande mycket varierande, och för många av dessa centraler torde omhändertagan- det av döva och svårt hörselskadade barn komma att delvis ligga utanför verksamheten. Hörcentralernas uppgifter kommer här till en viss grad att , bli gallrande. De tar hand om sådana fall som kan få hjälp med tillgängliga , resurser. Övriga barn remitteras till närmaste universitetssjukhus eller cen— ' trallasarett. I detta fall är det inte enbart fråga om resurser på den enskilda

hörcentralen. De hörselskadade barnen är så fåtaliga, att varje hörcentral har för litet underlag för att kunna skaffa sig tillräcklig erfarenhet eller för att kunna anställa den personal som behövs för omhändertagandet av dessa barn. Remittering till större audiologisk central förutsätter som regel att den lokala hörcentralens överläkare utfärdar remiss. Den lokala hörcentra- len blir på så sätt i viss mån en gallringsstation, en »screening» (gallring) som torde vara nödvändig.

Sedan 1951 har vid Karolinska sjukhusets öron-nås-halsklinik funnits en barnaudiologisk institution med resurser för utredning, behandling och kortare tids omhändertagande av barn med hörselproblcm. Verksamheten, som så småningom vuxit fram och utvecklats med ledning av de erfarenheter som gjorts under årens lopp, bedrives för närvarande enligt följande.

Institutionen har till att börja med inte haft något bestämt upptagnings- område, utan barn har tagits emot från hela landet. Under senare år har barnaudiologisk verksamhet även tagits upp på andra platser i Sverige, och institutionen har därför kommit att bli central för barn inom mellersta delen av vårt land.

Efter hand bör liknande institutioner inrättas vid samtliga regionsjukhus. De mest komplicerade fallen, som behöver en längre tids undersökning, observation och behandling, avses bli omhändertagna i den planerade riks— anstalten i Sigtuna för döva barn med komplikationer till dövheten.

Som regel har föräldrarna ej fått direkt söka hjälp för sina barn vid först- nämnda centrala institution utan de har vid förfrågan först hänvisats till hemortens läkare, vanligen till närmaste centrallasarett. Den gallring, som härigenom blivit möjlig, har varit nödvändig för att ej institutionen skulle , belastas med fall, som lika väl kan redas ut med hemortens resurser. Institu-

tionens barnmaterial samt övriga verksamhet har i stor utsträckning fått sin prägel av det stora antal specialskolor, som finns förlagda till Stockholm, både vad gäller undervisning av barn med olika former av hörselskador i kombination med andra lyten och handikapp samt utbildning av lärarper- sonal för dessa kategorier av barn.

En stor del av barnen från Stockholm undersöks polikliniskt, framför

, allt de barn som remitteras från andra utredningsinstanser: barnkliniker,

barnpsykiatriska avdelningar, rådgivningsbyråer etc. Barn med relativt * långa resvägar lägges vid första undersökningstillfället i regel in på sjuk— 1 huset för någon vecka eller den tid som åtgår för att komma fram till en

säker diagnos. Minst en av föräldrarna uppmanas att följa barnet och llltld finnas tillgänglig under hela undersökningstiden. Detta kan möjlig,;öras genom att såväl sjukhusvistelse, resor för moder och barn samt även många gånger uppehälle för föräldrarna helt bekostas av allmänna medel.

Personalen består av en audiologiskt skolad barnträdgårdslärarinna med vana att observera barns beteende, en socialkurator samt flera pedagoger. som arbetar vid institutionen eller bedriver hemundervisning. Genom att den barnaudiologiska verksamheten är förlagd till ett universitetssjukhus finnes möjlighet att konsultera alla former av specialister, såsom barnläkare. barnpsykiatriker, barnpsykologer samt foniatrisk och övrig medicinsk sak- kunskap.

I det följande skisseras den allmänna undersökningsgången av ett barn. som tages in för utredning. Från fall till fall varieras undersökningarna. alltefter vad som kan anses indicerat.

En noggrann anamnesupptagning. Föräldrarna får, kanske för första gången, i lugn och ro tala ut om alla sina problem, och denna fas i under- sökningen blir därför ofta mycket tidskrävande. Stor vikt lägges vid att få fram en så klar bild som möjligt av familjens sociala betingelser och de möjligheter föräldrarna kan tänkas ha att själva taga hand om och fostra sitt döva eller hörselskadade barn.

Medicinska undersökningar. Här ingår öron-, näs- och halsundersökning med prövning av balansorganets funktion. Rutinmässigt konsulteras barn- och ögonläkare. I mån av vad som anses påkallat i det enskilda fallet kon.- sulteras andra av sjukhusets specialister. Genomgående undvikes om möjligt alla obehagliga undersökningar och prov för att inte oroa barnet alltför mycket.

Hörselmätning. Den noggranna anamnesupptagningen bör som regel kun- na leda fram till en relativt tillförlitlig preliminärdiagnos vad gäller hörsel— funktionen. Diagnosen säkerställes sedan med hjälp av hörselmätningen. Speciellt när det gäller de minsta barnen, som ännu inte kan aktivt med- verka i hörselproven, gäller det att anamnes och hörselfunktionsprov stäm- mer överens.

Psykisk utredning. Tonvikten lägges här vid den allmänna observationen av barnets beteende och utveckling. I de fall, där barnets beteendemönster och allmänna utveckling avviker mer påtagligt från det man kan vänta sig hos ett dövt eller hörselskadat barn. konsulteras barnpsykiatriker och barn- psykologer. Då dessa senare i regel har mycket liten kännedom om barn- audiologiska problem, blir det en viktig del av institutionens verksamhet att skaffa fram ett tillräckligt stort underlag av barn för att även dessa specia- lister skall få erfarenhet. Förutsättningen för bedömning av ett hörselskadat barn är kännedom om hur ett »normalt» dövt barn reagerar och följakt- ligen översändes numera samtliga barn för konsultation. I tveksamma fall

av skolplacering tages direkt kontakt med de skilda skolorna eller med konsulenten i dessa ärenden.

Föräldrahandledning. Under hela den tid barnet är föremål för utredning erhåller föräldrarna en koncentrerad undervisning i allt som har att göra med vård och fostran av döva och hörselskadade barn. Till en början blir det mest samtal av mera allmän art om vad som gäller även för hörande barn. I och med att undersökningen av barnet kommit så långt, att diagnosen är säkerställd, inriktas samtalen alltmer på att få föräldrarna att acceptera, att deras barn är dövt eller hörselskadat. Föräldrarna får lära sig de grund- läggande principerna för sinnestränin", hörselträning och läppavläsning. Som komplettering till denna mer teoretiska undervisning göres besök vid förskola för hörselskadade barn, där föräldrarna får se arbetet med dessa barn i praktisk tillämpning samt erhåller råd om inköp av lämplig pedago- gisk materiel.

Hörapparatanpassning. En hörapparat anpassas i regel relativt snart men vanligen ej vid första undersökningstillfället. Erfarenheten visar, att för— äldrarna i allmänhet ej klarar upp en hörapparatanpassning genast. Till en början animeras de att tillgodogöra sig övriga instruktioner. En intensiv hörselträning med tal direkt i örat blir för dem mången gång det natur— ligaste sättet att medverka i arbetet med barnet. Hörapparatanpassningen kan erbjuda mycket svåra problem. Trots de noggrannaste instruktioner kan det visa sig omöjligt att få barnet att acceptera sin apparat. I en för- skola, där de flesta barnen redan har apparat, sker anpassningen i regel betydligt lättare, och enbart av denna orsak kan en tids placering vid för- skola vara lämplig. Någon kontraindikation att använda apparaten redan före l-årsåldern finns knappast. Det förefaller närmast som om barnen lättare accepterar sin apparat, om man börjar vid låg ålder.

Trots den mycket noggranna och tidsödande första utredningen händer det, att den inte leder fram till någon säker diagnos. I sådana fall har an- knytningen av pedagoger till sjukhuset löst många svåra problem. Den pedagogiska uppbyggnaden kan påbörjas som om det vore fråga om en hörselskada, samtidigt som utredningen fortsätter parallellt. Ingen tid går härigenom förlorad. Skulle det senare visa sig, att det inte rör sig om en hörselskada, har barnet i alla fall fått den pedagogiska stimulans, som det var i behov av. De flesta barnen kommer numera så tidigt till utredning, att det som regel ej är tal om placering vid förskola. Men även om barnet har åldern inne för förskoleundervisning, får föräldrarna under någon tid efter den första utredningen i allmänhet göra ett försök i hemmet. I enstaka fall kan man på grund av speciella hem- eller arbetsförhållanden måhända ej påräkna tillräckligt omfattande insatser, om barnet vistas hemma; då brukar en omedelbar skolplacering rekommenderas.

Erfarenheten har visat, att om man placerar ett barn direkt vid förskola efter det att föräldrarna första gången fått ordentligt besked och instruktio-

ner, konnner dessa att i allt för hög grad förlita sig på att skolan tar hand om barnets fostran och undervisning. Om föräldrarna i stället under ett eller flera är själva arbeta med sitt barn, kommer de på ett helt annat sätt att bli insatta i alla dess problem och aktivt deltaga även sedan barnet kom- mit in vid en skola.

Få föräldrar i Sverige kan räkna med att det finns en förskola i den ort där de bor, och placering i förskola blir därför liktydig med att barnet måste tagas från hemmet och dess naturliga miljö. Förskola tillrådes vanligen först två år före ordinarie skoltidens början. när det är fråga om skolgång på annan ort. När barnet har möjlighet att gå i förskola och samtidigt bo kvar i hemmet, får det ofta börja betydligt tidigare.

För de barn, som bor i Stockholm med omnejd, ordnas undervisning i hemmet genom att lärarinnor, anställda vid Karolinska sjukhusets audio- logiska institution, gör regelbundna besök från en gång i veckan till en gång i månaden alltefter det aktuella behovet. Föräldrarna träffas regelbun- det varje månad i större eller mindre grupper och får diskutera sina pro— blem med varandra eller med fackmän. En direkt undervisning fortgår även samtidigt. När barnet så småningom uppnår lämplig ålder för försko- lan, får det komma dit en till två gånger i veckan till att börja med för att så småningom sedan gå där dagligen, dock aldrig mer än 21/2 timme om dagen. Undervisningen bedrives i grupper på högst 3 år 4 barn under ledning av förskollärarinna med ett års specialutbildning. Under senare år har allt flera barn placerats ut i vanliga förskolor, varvid de dock alltid kontinuer- ligt övervakas av speciallärarinna. I en del fall arbetar denna lärarinna hela dagen på den vanliga förskolan och arbetar då individuellt eller i grupp med de hörselskadade barnen.

Kontakten med de föräldrar, som bor på längre avstånd från Stockholm. sker via brevkontakt samt via regelbundna besök vid institutionen. De flesta mödrarna erbjudes någon tid efter första utredningsperioden att deltaga i en veckas 5 k mödrakurs. 10—12 mammor erhåller här under en veckas tid praktisk och teoretisk undervisning i allt som har att göra med vård och fostran av döva och hörselskadade barn. Under denna vecka får dessa möd- rar, av vilka många lever långt ifrån större samhällen, för första gången tillfälle att träffa en stor grupp andra, som har samma problem som de själva. Barnen är ej med under denna kursvecka utan istället utväljes lämp- liga barn från förskolan för demonstrationerna. F 11 anordnas en sådan kurs av skolöverstyrelsen vid Karolinska sjukhusets barnaudiologiska av— delning i samarbete med Hörselfrämjandet. Medel härför fås ur översty- relsens anslag för kursverksamhet för föräldrar till döva barn. Hörselfräm— jandet har för budgetåret 1965/66 begärt statsmedel för att kunna ekono- miskt stödja kursverksamheten i större omfattning. Utredningen, som finner det lämpligast, att de statsbidrag, som behövs för verksamheten, sammanförs under ett och samma anslag, föreslår en höjning av de medel, som via skol- överstyrelsens anslagsäskanden anskaffas för ändamålet.

KAPITEL 12

Frekvensen av döva och hörselskadade elever

Ett flertal undersökningar har företagits i vårt land och utomlands för att fastställa hörselskadornas utbredning bland skolbarn. Resultaten av under- sökningarna är genomgående mycket skiftande och på grund av olika om- ständigheter sällan jämförbara. Dels har olika undersökningsmetoder kom- mit till användning, dels har undersökningsförfarandet varierats och dels har begreppen dövhet, hörselnedsättning och hörselskada givits olika defini- tioner. Vidare har, beroende på undersökningarnas syfte, normerna för gränsdragningen mellan olika grupper varierat. Vissa undersökningar har t ex syftat till att fastställa det totala antalet elever med hörselnedsättning och andra till att fastställa antalet elever med sådan hörselnedsättning, att särskilda åtgärder kräves för deras undervisning. Inte heller i det sistnämnda fallet är emellertid undersökningsresultaten fullt entydiga, enär bedöm- ningen av de vid undersökningarna erhållna värdena måste ske mot bak- grund av skolväsendets utformning och allmänna resurser vid tiden för undersökningen. Tillkomsten av exempelvis förskoleundervisningen, de tek— niska hjälpmedlen, den särskilda specialundervisningen, hörselklasserna, den allmänna individualiseringen i undervisningen, den förstärkta special- klasslärarutbildningen etc har givetvis lett till en ändrad gränsdragning mellan specialskolorna och det allmänna skolväsendet.

12.1. Tidigare undersökningar

Undersökningsmetoderna i publicerade undersökningar av skolbarns hörsel har varit antingen prov med audiometer eller viskningsprov, varför resul- taten från olika undersökningar inte är jämförbara. Vid skolbarnsundersök- ningarna i Stockholm 1950/52 och i Göteborg 1950/51, där man på samma barnmaterial parallellt använde båda metoderna, fann man att nära dubbelt så många elever med hörselskador upptäcktes vid undersökning med audio- meter som vid undersökning med viskningsmetoden. Vidare har vid olika undersökningar med viskningsmetoden varierande avstånd använts. Visk- ningsavståndet har växlat mellan 0,5 och 7 meter och antalet fall med hör— selnedsättning har varierat mellan 0,5 % och 80/0.

I skolöverstyrelsens utredning år 1953 angående fostran och vård av bör- selskadade elever i folkskolan redovisas resultaten av ett antal undersök— ningar, som utförts i Sverige eller i utlandet. Som framgår av sammanställ- ningen nedan visar uppgifterna om frekvensen av hörselskadade elever be- tydande variationer:

Stangenberg undersökte år 1893 2 344 elever i folkskolor och högre skolor. 11.3 0/0 befanns ha nedsatt hörsel och 4,8 0/0 hörseldefekt på båda öronen.

erggström undersökte åren 1924—26 2 390 7 åringar i Stockholm. 0,2 ()/0 kunde endast höra viskstämma på mindre än 0,5 meter (normalt 7 meter).

Svenska föreningen för dövas väl låt är 1928 undersöka eleverna i skolor inom 70 samhällen. 0,5 0/0 av eleverna kunde endast uppfatta viskstämma på mindre än 0,5 meter.

Lundgren undersökte år 1948 1400 barn i Lund. Vid viskningsprov be— fanns 4 0/0 och vid tonaudiometerprövning ($'"/o av eleverna lida av hörsel- skador av sådan omfattning, att risker för framtida försämring kunde be- faras. 0,35 0/0 bedömdes ha en sådan hörselnedsättning, att den. avsevärt nedsatte möjligheten till normal kontakt med omgivningen.

Undersökning i Göteborg åren 1950/51 av 4 000 barn i folkskolan visade, att 2,75 % befanns vid viskningsprov ha icke oväsentliga hörselnedsättning- ar. Vid audiometerprov blev resultatet 5,75 0/0.

Froste undersökte 32 885 folkskolebarn i Norrbotten år 1951. Av barnen företedde 0,5 0/0 enbart hörselskador och 0,10/0 såväl hörsel- som talrubb— ningar. Av de hörselskadade uppgavs 54 |l/o kunna följa undervisningen utan svårighet och 46 0/0 med svårighet.

Holmgren undersökte åren 1950/52 26 000 folkskolebarn i Stockholm med såväl viskningsprov som individuellt luftledningsprov på vardera örat. Skador av sådan omfattning att de innebar risker för framtida försämring iakttogs med audiometerproven i 3,2 0/0 och vid undersökning av samma hörselskadade barn med viskningsprov i 1,5 0/0.

Undersökning i Danmark är 1917. 412 977 elever undersöktes vid visk- ningsprov. 3,8 1Vi) hade hörseldefekter på båda öronen.

Undersökning i Danmark 1939. Av 12 480 undersökta elever hörde 4.6 0/0 viskstämma endast på mindre än 3 meter och 1,35 0/0 på mindre än 1 meter.

Undersökning i Finland är 1939. Siirala (akad. avhandling) undersökte 25 477 barn, av vilka 0,45 0/0 befanns vara i behov av undervisning, lämpad för barn med nedsatt hörsel.

Undersökning i England år 1938. De hörselskadade barnen uppdelades i tre grupper: Till grupp 1 fördes barn som hörde och förstod samtalsstäm- ma på 7 meter. Dessa barn, som utgjorde 5—8 0/0 av befolkningen ansågs kunna gå i vanliga klasser under förutsättning av ofta upprepad otologisk kontroll. Till grupp 2 fördes barn, som hörde och förstod samtalsstämma på 0,5—7 meter men som ansågs behöva speciella anordningar för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Gruppen uppdelades i två undergrupper, a och b. Grupp 2 a, som ansågs kunna undervisas i vanliga klasser under

förutsättning av förmånlig placering, hörapparat och övningar i avläsning, omfattade 0,05—0,2 %. Gruppen 2 b, som måste undervisas i specialklasser eller internatskolor, omfattade 0,05 0/0. Till grupp 3 fördes barn, som hörde och uppfattade samtalsstämma på upp till 0,5 meter och vilkas uttal och språk var så litet utvecklat, att de hade behov av undervisningsmetoder för döva. Gruppen utgjorde 0,07—0,1 0/o.

Undersökning i Skottland är 1949/50. 26 653 skolbarn undersöktes. De hörselskadade barnen utgjorde 1,39 % av samtliga. 0,83 % bedömdes vara utan behov av speciell pedagogisk behandling. 0,52 % bedömdes vara i behov av särskild undervisning i vanlig klass, 0,015 0/0 bedömdes behöva speciell pedagogisk behandling och 0,018 0/0 bedömdes vara i behov av dövskola.

Mot bakgrund av de redovisade undersökningarna beräknade skolöver— styrelsen år 1953 antalet elever med mera betydande hörselskador till 4—6 0/0 av samtliga i den obligatoriska skolan. Möjlighet till undervisning i hörsel- klasser eller i särskilda skolor för elever med hörselskador borde beredas åt cirka 0,15 0/0 av eleverna.

12.2 Uppgifter ur skolstatistiken

Då anmälningsplikt för döva eller hörselskadade barn i förskoleåldern inte föreligger kan man ur tillgänglig statistik inte erhålla uppgift om det antal barn, som kan förväntas till dövskolorna eller till hörselklasserna. Svårig- heterna att erhålla sådana uppgifter belyses av 1951 års utredning rörande de nya vetenskapliga rönen på audiologiens och audiometriens område i vården av döva barn (SOU 1955: 20). Nämnda utredning utsände för att få exakta uppgifter om antalet döva småbarn våren 1952 en cirkulärskri- velse till samtliga provinsialläkare med anhållan om uppgift rörande av dem kända döva barn inom distriktet. Uppgifterna avsåg dels barn födda under perioden 1944—1948 och dels barn födda senare. Av de utsända for- mulären återkom ungefär 80 0/0. De lämnade uppgifterna jämfördes med kataloger och klasslistor på barn, som hösten 1954 befann. sig som elever vid dövskolorna eller förskolorna för döva småbarn.

Undersökningen visade, att endast cirka 1/5 av dövskolornas och försko- lornas elever i berörda åldersgrupper var kända av provinsialläkarna i hem- orten. 1 Norrland, där avstånden till öronkliniker är stora, kände provinsial— läkarna till ungefär 50 0/0 av de döva barnen. Inom Stockholms län kände provinsialläkarna inte till mer än 40/0 av fallen, säkerligen beroende på att man där i allmänhet direkt kontaktade Karolinska sjukhusets öron- klinik. I Östergötlands län var motsvarande siffra 60/0.

En möjlighet att erhålla någorlunda säkra uppgifter för prognostiskt syfte är att arbeta med ett sådant empiriskt underlag som skolstatistiken. Härvid bör emellertid observeras den roll, som skolorganisatoriska förändringar

inom det allmänna skolväsendet kan medföra för att ändra gränsdragningen mot specialskolväsendet. Så har t ex den inledda utbyggnaden av hörsel- klassorganisationen och den särskilda specialundervisningen inom det all- männa skolväsendet lett till att gränserna för de vanliga skolornas och specialskolornas verksamhetsområde blivit allt mindre markerade. Som av det följande framgår finner man under senare år i hörselklasserna elever med en hörselnedsättning upp till 90 dB. Bidragande orsak härtill är också insättandet av den tidiga förskoleundervisningen, vilken ger de hörselska— dade barnen ett bättre utgångsläge vid inträdet i skolpliktig ålder, den mo- derna hörapparaturen och vidgade resurser i övrigt samt strävan att erbjuda barnen undervisning så nära hemmet som möjligt. En liknande utveckling kan noteras i andra länder, t ex Danmark, Frankrike, Sovjetunionen och Holland. Mot bakgrunden av den ovan gjorda redovisningen av tidigare sammanställt statistiskt material synes det icke längre motiverat eller önsk- värt, att som tidigare skett behandla de skolorganisatoriska problemen för olika elevgrupper med varierande grad hörselnedsättning fristående från varandra.

I skolöverstyrelsens utlåtande år 1941 över besparingsberedningens fram- lagda förslag till omorganisation av dövstumsundervisningsväsendet redo- visades dövfrekvensen bland barn födda perioden 1880—1935. Antalet döva elever på 10 000 kvarlevande barn intagningsåret var vid periodens början 10,4 men hade vid periodens slut sjunkit till 7,0. Nedgången visade visser- ligen ej en helt kontinuerlig kurva, men var dock av väsentlig storleksord- ning, 30 0/0. På grundval av antagandet, att man vid beräkningar rörande det framtida elevantalet vid dövskolorna icke torde behöva räkna med en högre frekvens än 7,0 gjorde 1945 års utredning (SOU 1947: 64) en upp- skattning av intagningarnas storlek fram till intagningsåret 1967. De siffror. som därvid erhölls, kan nu jämföras med det faktiska förhållandet. I tabell 10 nedan redovisas dels intagningarnas beräknade storlek vid en frekvens av 7,0 och dels det verkliga antalet nyintagna elever fram till intagnings- året 1961 vid upptagningsskolorna, Örebro-skolan och skolhemmet å Mo- gård.

Tabell 10: Intagningarnas storlek vid dövskolorna intagningsåren 1945—1961.

Intag- Beräknat antal Verkligt Diff Verklig ningsår (frekvens 7,0) antal frekvens

1945 122 150 + 28 8,6 1947 128 127 1 7,0 1949 141 130 —— 11 6,4 1951 171 130 —— 41 6,4 1953 175 167 8 6,7 1955 169 142 27 5,7 1957 165 108 —— 57 4,7 1959 160 126 -— 34 5,9 1961 155 85 70 4,0

Som synes av tabellen är stabiliteten i frekvenskurvan inte fullständig, men den nedåtgående tendens, som kunde konstateras från perioden 1880— 1935, bestod även under perioden 1945—1961, även om nedgången inte var 'av samma storleksordning. De av 1945 års utredning framräknade talen hade, bortsett från intagningsåren. 1945 och 1947 genomgående varit hög- re än de verkliga talen. Under 1950-talet hade frekvensen döva barn genom— snittligt hållit sig kring talet 6.

I vilken utsträckning de sjunkande frekvenstalen givit utslag i lägre elev— underlag för dövskolorna, Örebroskolan och skolhemmet å Mogård redo- visas i tabell 11. I tabellen upptas till jämförelse de av 1945 års utredning framräknade talen vid en väntad frekvens av 7 döva eller gravt hörselska- dade på 10 000 kvarlevande barn.

Tabell 11: Antal elever i årskurserna 1—8 vid dövskolorna läsåren 1949/51— 1961/63 (beräknat antal tab» och verkligt antal >>v»).

Beräknat och verkligt antal elever i

Upptagn. skolor Örebro-skolan Mogård ]) v diff ]) v diff b v

1949/51 397—404 390 121—123 130 + 8 33—34 21 1951/53 425—441 371 130—135 143 + 1 35—37 35 1953/55 443—468 383 135—143 134 — 5 37—39 39 1955/57 472—506 390 144—155 138 — 12 39—42 26 1957/59 490—525 372 150—160 133 — 22 41—44 22 1959/61 482—557 371 147—158 136 — 17 40—43 19 1961/63 467—501 310 143—153 130 — 18 39—42 16

Tabellen visar, att de sjunkande frekvenstalen starkt reducerat elevunder- laget för i första hand barndomsskolorna och skolhemmet å Mogård. Under senare år har vid barndomsskolorna elevunderlaget varit en tredjedel och vid skolhemmet å'Mogård hälften lägre än det av 1945 års utredning be- räknade. Elevunderlaget för Örebro-skolan har däremot endast varit ett fåtal procent lägre än. det beräknade och har under sista tioårsperioden hållit sig tämligen konstant.

Som av det föregående framgår, har man anledning förmoda, att två sam— verkande omständigheter förorsakat det sjunkande elevunderlaget för döv- skolorna och åstadkommit att de av 1945 års utredning framräknade talen varit högre än de faktiska. Dels har läkarvetenskapens framsteg på hörsel- vårdens område åstadkommit en nedgång i antalet döva och gravt hörsel- skadade barn och dels har det allmänna skolväsendet genom olika förbätt- ringar kunnat bereda plats för ett antal hörselskadade elever, som tidigare beräknats behöva beredas plats vid specialskolorna. Den framväxande hör- selklassorganisationens roll i sammanhanget belyses bl a av den undersök- ning, som under läsåret 1960/61 genomfördes rörande barn placerade i döv- skolor eller hörselklasser. Den redovisas i det följande.

12.3. Om graden av hörselnedsättning hos elever i specialskolor

och i hörselklasser

Genom skolöverstyrelsens förmedling har inhämtats tonaudiogram för under år 1945—1952 födda barn, som under läsåret 1960/61 undervisades i döv- skolor eller hörselklasser. En sammanställning av resultatet med eleverna fördelade efter graden av hörselnedsättning enligt tonaudiogrammen, re- spektive placering på skolor, redovisas i tabell 12.

Tabell 12: .Speeialskolornas och hörselklassernas elever läsåret 1960/61 fördelade efter graden av hörselnedsättning (dövskolor D, Örebroskolan Ö och hörselklasser H).

Antal elever i Procent elever i

Ö 1-1 : Ö H

27 12 8 4 89 _ 40 19 89 — 81 98

Sammanställningen visar bl a, att under läsåret 1960/61 905 elever hade särskild skolplacering på grund av dövhet eller hörselnedsättning, därav 55 % i specialskolor och 45 0/o i hörselklasser. Elevernas fördelning på sko- lor efter graden av hörselnedsättning var i stort sett den. väntade, d v s huvudparten av de döva och de mest gravt hörselskadade var placerade i dövskolorna och de mindre gravt hörselskadade i Örebroskolan eller i bör- selklasserna. Eftersom, som tidigare framhållits, graden av hörselnedsätt- ning inte kan vara enbart avgörande för skolplacering utan hänsyn också måste tagas till andra faktorer, såsom hörselnedsättningens art, ålder vid hörselnedsättningens inträdande, tidigare undervisning Och fostran, begåv- ning och anpassning etc, visar tabellen en betydande överlappning mellan de olika skolornas elevgrupper. Eleverna i hörselnedsättningsintervallet 60— 90 dB var tämligen jämnt fördelade på alla skolformerna, nämligen med 28 0/o i dövskolor, 32 0/o i Örebroskolan och 40 0/o i hörselklasserna.

Det från tekniskt-audiologiskt håll gjorda uttalandet, att många av dem. som för tjugo år sedan betecknades som döva, inte längre bör betecknas så, bekräftas här i undersökningen. Drygt ett hundratal elever, som efter gra— den av sin hörselnedsättning, tidigare hade kunnat förväntas behöva pla- cering i specialskola, erhåller genom utbyggnaden av hörselklassorganisa- tionen nu undervisning inom det allmänna skolväsendet.

Från tätorter, som har en väl utbyggd hörselklassorganisation, kommer endast ett fåtal barn till Örebroskolan. Under läsåret 1960/61 undervisades i Örebroskolan endast få elever med hemort i Göteborg eller Malmö och ingen elev med hemort i Stockholm.

Totala antalet elever i skolorna för döva och hörselskadade under läsåren 1953/54—1962/63 redovisas i tabell 13. Eleverna är fördelade på skolor och på årskurserna 1—8 samt 9 och högre. Sammanställningen visar bl a, att det totala elevantalet är drygt ett 100-tal elever lägre vid periodens slut än vid periodens början.

12.4. Skolbarnsundersökningarna i Östergötlands län

En beräkning av det totala antalet barn i vårt land, som för närvarande är i behov av särskild skolplacering på grund av nedsatt hörsel, är endast möj- lig på basis av hörselprovningar av samtliga barn inom ett tillräckligt stort och för landet i dess helhet representativt område. En av de få undersök- ningar av detta slag i vårt land, som kan sägas någorlunda uppfylla dessa krav, torde vara den, som på initiativ av öronläkarna Erik Flodgren i Lin- köping och Agnar Hall i Norrköping utförts i Östergötlands län. Genom försorg av öronklinikerna och hörselcentralerna i de nämnda städerna har under en följd av år de flesta skolbarn i hela länet testats medels s k scree- ning-audiometri. Samtliga barn med en hörselnedsättning, som Överskrider ett visst gränsvärde, screeninggränsen, har inkallats till efterundersökning på öronklinikerna. De data, som framkommit vid dessa undersökningar, har av de nämnda klinikcheferna välvilligt ställts till blind- och dövskol— utredningens förfogande. I det följande redovisas de resultat, som erhållits vid bearbetning av detta material.

uI tabell 14 lämnas en översikt av hörselgradsfördelningen bland 1183 barn födda åren 1946—53, som genomgått efterundersökning. Denna grupp omfattar mer än 90 0/0 av samtliga efter screening uttagna barn inom länet tillhörande dessa åtta årsklasser. Screeninggränsen har för Norrköpings- materialet, som omfattar Norrköpings stad, satts vid 15 dB och för Linkö- pingsmaterialet, som omfattar den övriga delen av länet, vid 20 dB. Av tabellen framgår, att endast 188 barn, alltså en sjättedel av hela den ut- gallrade gruppen, vid efterundersökningarna visat sig ha en hörselned- sättning, som i genomsnitt för bästa örat är större än 20 dB.

Tabell 14: Hörselgradsfördelningen bland hörselskadade barn i folkskolans första klass i Östergötlands län födda åren 1946—53.

0 dB 10 20 30 40 50 60 Summa

191 175 185 144 114 114 168

92

1 183

(&&meme IOM—_a: who:

.a. =D ... UY

Tabell 13: Antalet döva och hörselskadade elever läsdren 1953/54—1962/63

Skola Läsår Å r s k u r 5 1—8 .. . 53/54 54/55 55/56 56/57 57/58 58/59 59/60 60/61 61/62

Härnösand . . . . . . 98 98 93 89 88 86 85 62 Lund . . . . . . . . . . 75 74 71 75 75 74 73 66 Manilla . . . . . .. . 119 116 124 121 121 123 122 106 Vänersborg . . . . . . 96 91 99 88 86 89 90 75 Örebro . . . . . . . . 132 136 142 134 131 135 136 124 Mogård . . . 43 34 27 22 22 19 19 16

Summa . . .. . 563 549 556 ' 529 523 526 525 449

Årskurs

Vänersborg Växjö . . . . . Manilla . . Mogård . . .

Summa . . Summa . .

Av särskilt intresse ur pedagogisk synpunkt är det antal elever i det under- sökta klientelet, vilkas hörselnedsättningar är så stora, att de kan beräknas behöva placering i specialklasser. Om gränsen mellan normalhörande klass och hörselklass sättes vid 30 dB i anslutning till ett av holländaren van Uden skisserat system med fyrdelad hörselbas (jfr kap. 14.1), skulle 68 barn ur det föreliggande materialet komma i fråga för särskild skolplacering.

Som framgår av tabell 14, har i det föreliggande materialet inga elever påträffats med större hörselnedsättning än 60 dB. Detta förklaras av att alla barn med grava hörselnedsättningar redan blivit placerade antingen i de statliga skolorna för hörselskadade och döva eller i folkskolans hörsel- klasser och alltså inte kommit med vid screeningprövningarna. I tabell 15 anges, hur många barn från länet tillhörande de undersökta årsklasserna, som gått eller går i de statliga skolorna för döva och hörselskadade på Manilla och i Örebro eller i hörselklasserna i Norrköping och Linköping, samt hur dessa barn fördelar sig på de ur uppdelningssynpunkt intressanta hörselgradsintervallet 30—60 dB (det för hörselklassklientelet typiska hör- selnedsättningområdet), 60—90 dB (det för den statliga Örebroskolans hör- selskadade elever typiska området) och 90—120 dB (det för dövskoleelever- na typiska området).

Tabell 15: Hörselgradsfördelningen bland hörselskadade barn i dövskolor och hör- selklasser födda åren 1946—53 och hemmahörande i Östergötlands län.

30 dB 60 90 120 Summa

Manilla 15 Örebro 6 Norrköping 22 Linköping 16

Summa 59

I tabell 16 har hela materialet för Östergötlands län sammanställts. An- talet barn inom länet ur de nämnda årsklasserna, som har större hörselned- sättning än 30 dB är 127, varav flertalet, 96 barn, ligger inom intervallet 30—60 dB. Om de sammanlagda frekvenstalet sättes i relation till hela antalet barn inom ifrågavarande årskullar i länet, ca 45 000 barn, erhålles promilletalen i tabellens understa rad.

Tabell 16: Hörselgradsfördelningen bland samtliga under åren 1946—53 födda hörselskadade barn i Östergötlands län

30 dB 60 90 120 Summa

Absoluta frekvenser 96 127 Promilletal 2,1 2,8

Appliceras de ur Östgötamateiialet framräknade promilletalen på hela befolkningen, där varje årskull innehåller cirka 100000 barn, erhålles de i tabell 17 återgivna skattningarna av antalet döva och hörselskadade barn under en tioårsperiod.

Tabell 17: Skatlning av antalet döva och hörselskadade barn inom olika hörsel— gradsintervall

30 dB 60 90 120 Summa

2 100 400 300 2 800

Enligt denna beräkning skulle det totala antalet döva och hörselskadade bain som är i behov av undervisning i dövskolor, hörselklasser eller i sär— skild specialundervisning under en tioårsperiod uppgå till 2 800.

Huruvida de i tabell 16 redovisade promilletalen, som grundar sig på , hörselundersökningar enbart inom Östergötlands län, är representativa för ' riket i dess helhet kan icke verifieras med hjälp av tillgängliga data. Även om man icke har anledning förmoda, att några betydande differenser skulle , föreligga mellan Östergötlands län och landet i övrigt beträffande promille- talet döva och hörselskadade barn, är det av intresse att jämföra det genom skattning erhållna antalet barn med det totala antalet barn, som på grund av dövhet eller hörselskada faktiskt erhållit särskild skolplacering i döv- skola eller i hörselklass. Läsåret 1962/63 undervisades i upptagningsskolor- na för döva 326, i skolan för hörselskadade i Örebro 135 och i hörselklas- serna 367, sammanlagt 828 elever. Av dessa elevei redovisades vid under- sökning 326 i hörselgradsintervallet 90—120 dB och 283 i intervallet 60—90 dB. Genom skattning erhölls, som framgår av tabell 17, antalet 300,1'espek— 1 tive 400. Den relativt goda överensstämmelsen tyder på att samtliga döva i elever erhållit en särskild skolplacering. Förhållandet är ett annat, när det gäller de hörselskadade eleverna. Genom att hörselklassorganisationen ännu är ofullständigt utbyggd kan en rättvisande jämförelse mellan det genom skattning erhållna elevantalet och antalet i hörselklass placerade elever icke göras. För att klallägga omfattningen av behovet av h01 selklassplace ring har utredningen år 1963 i samarbete med den centrala förvaltningen för Stockholms skolor undersökt elev underlaget för en planerad 1101 selskola i Stockholm. Undersökningen visade bla, att antalet elevei i Stockholm som verkligen behöver placeras i hölselklass uppgår till 10a11 per årskurs (1 v s uttagningen beräknas icke överstiga 1 promille. Hälften av dessa elever hör hemma i hörselgradsintervallet 30—60 dB och andra hälften i inter- vallet 60—90 dB.

Med ledning av de från Östergötland och Stockholm erhållna värdena beräknar utredningen, att sammanlagda antalet elever, som är i behov av undervisning i hörselklass eller i klasser för döva och hörselskadade, icke

överstiger 1,5 promille av det totala elevantalet. Cirka 1 promille beräknas vara i behov av undervisning i hörselklass och cirka 0,5 promille i klasser för döva och hörselskadade. Övriga elever med hörselnedsättning beräknas kunna undervisas i vanlig klass, eventuellt med insats av särskild special— undervisning. Med utgångspunkt från att årskullarna skolbarn uppgår till drygt 100 000 innebär detta, att hörselklasserna i riket årligen kan beräkna erhålla ett nytillskott av cirka 100 elever per år och skolorna för döva och hörselskadade cirka 50 elever per år.

KAPITEL 13

Förskoleundervisningen

Den på erfarenheter grundade insikten om att alla döva och hörselskadade barn redan i förskoleåldern borde erhålla en adekvat undervisning och träning ledde tidigt till krav på en sådan utbyggnad av förskoleverksam- heten och hemundervisningen för döva och hörselskadade, att den om möj- ligt skulle omfatta alla barn, som var i behov av sådan undervisning.

Förskolor för döva småbarn. hade år 1902 inrättats i Göteborg och år 1905 i Stockholm, men 1945 års utredning kunde konstatera, att landet i övrigt ännu på 1940-talet var utan sådan verksamhet. Dövstumsutredningen före- slog en organisation av förskoleverksamheten, som i huvudsak hade döv- skolorganisationen som förebild, och förordade, att i vardera östra, västra och södra upptagningsområdena för döva en statlig förskola borde upp- rättas och två i norra. För att garantera att alla döva barn erhölle förskole- undervisning borde vidare förskoleplikt föreskrivas från fem års ålder för samtliga barn, som enligt dövskolestadgan var pliktiga genomgå dövskola.

Riksdagen beslutade, utan att taga ställning till frågan om förskoleunder- visningen för döva och hörselskadade skulle vara en statlig eller kommunal angelägenhet, att en statlig förskola skulle inrättas för att ge praktiska erfarenheter till underlag för vidare åtgärder. Denna statliga förskola för- lades till Boden och togs i bruk år 1954.

1951 års utredning rörande de nya vetenskapliga rönen på audiologiens och audiometriens område i vården av döva barn framlade i sitt betänkande ( SOU 1955:20 ) ett förslag till organisation av förskoleverksamheten för döva och hörselskadade, som kännetecknades av en långtgående decentrali- sering. De nya rönen inom audiologiens område, framlagda bl a av en rad svenska forskare, hade stimulerat landstingen och kommunerna att vidtaga snabba åtgärder för att effektivisera förskoleundervisningen för hörselska- dade. Med hörcentralerna som centralpunkter växte det fram en verk- samhet, i vilken medicinsk, teknisk och pedagogisk expertis medverkade. 1951 års utredning föreslog därför, att landstingen och städerna utanför landsting borde vara huvudmän för förskoleundervisningen för döva och hörselskadade och att till verksamheten borde utgå statsbidrag.

Utbyggnaden av förskoleundervisningen har i stort sett följt det av 1951 års utredning skisserade förslaget. Visserligen har ej lagstadgats om åläggan- de för landsting och städer utanför landsting att sörja för inrättandet av förskolor för döva och ej heller om förskoleplikt för döva småbarn, men utbyggnaden av förskoleundervisningen och hemundervisningen har efter frivilliglinjen kunnat genomföras i en sådan omfattning, att samtliga för- skolebarn, vars föräldrar önskar få sina barn placerade vid förskolor för

döva och hörselskadade, kan erhålla sådan undervisning. För närvarande finns 13 förskolor upprättade, som drives i landstingens eller städernas regi. Vidare har ett antal landsting startat förskoleundervisning i form av hem- undervisning åt hörselskadade småbarn utan att särskild förskola inrättats. Såväl till den förra som till den senare verksamhetsformen utgår statsbidrag. Jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsbidrag till förskolor och skolhem för döva och hörselskadade barn (SFS 1956: 252, ändrad lydelse 1960 och 1964) utgår statsbidrag för redovisningsår med 2 000 kronor för varje barn, som under redovisningsåret erhållit undervisning vid förskola, och därutöver med 1 000 kronor för varje barn, som under året tillika varit intaget i skolhem eller eljest genom huvudmannens försorg och på dennes bekostnad åtnjutit vård och underhåll. Vidare utgår statsbidrag med 1000 kronor för varje barn, som under redovisningsåret regelbundet erhållit hem- 2 undervisning. Enligt utredningens mening talar de positiva erfarenheterna av den skedda l utbyggnaden på området för ett bibehållande av frivilliglinjen. Den för— | skoleundervisning, som för närvarande bedrives i varierande former, alltid , i nära samarbete med barnens hem och föräldrar, tillfredsställer högt ställda i anspråk och synes åtnjuta föräldrarnas till hörselskadade barn fulla för- troende. Utredningen är därför icke beredd att föreslå införandet av ett statligt huvudmannaskap eller obligatorisk förskoleundervisning. Utred- ningen förordar en fortsatt utbyggnad efter frivilliglinjen under landstingens huvudmannaskap. Utredningen vill i sammanhanget understryka angelägen— heten av att de landsting, som av skilda anledningar ännu ej utbyggt den pedagogiska förskoleverksamheten, kartlägger behovet av sådan verksamhet ; och vidtager åtgärder för att sådan verksamhet kommer till stånd. , Beträffande den statliga förskolan i Boden kan utredningen konstatera, att 1 den under tioårsperioden väl fyllt sitt ändamål och utgjort ett stimulerande ] inslag i dövundervisningsväsendet. Den har väl försvarat sin plats vid sidan i av de progressivt pedagogiskt arbetande förskolorna för döva och hörsel— , skadade, som under tidsperioden vuxit fram i landstingens och städernas ) regi. Utredningen har vid besök i skolan funnit dess verksamhet mycket i tillfredsställande. Skolan bjuder barnen en trivsam miljö, lokaler och ut- , rustning är i gott skick, bl a har vid ombyggnad skolan även tilldelats ryt- i mikrum. Undervisningen och omvårdnaden präglas av den moderna grund- l synen på hörselvården, icke minst ägnas god omsorg åt ett nära och för- troendefullt samarbete med föräldrarna till de intagna barnen. Utredningen finner emellertid mot bakgrunden av den allmänna utveck- lingen av förskoleundervisningen i landet i övrigt det icke motiverat att bibehålla en enda statlig institution i en i övrigt regionalt bedriven för- skoleverksamhet. Utredningen föreslår därför, att statens engagemang i förskolan i Boden avvecklas och att skolan utan kostnad får övertagas av landstinget i Norrbottens län samt att statsbidrag till förskoleverksamheten i länet därefter utgår i enlighet med de för landet i övrigt gällande bestäm-

melser. Skolan var från början dimensionerad för att tillgodose behovet av förskoleundervisning i de fyra nordligaste länen, men utvecklingen har visat, att till skolan numera i huvudsak sändes barn endast från Norrbottens län. Förskolans styrelse, i vilken ingår företrädare för den medicinska hör- selvården i länet har vid överläggningar med utredningen ställt sig positiv till förslaget, att skolan övertages av landstinget. Utredningen har i frågan även haft överläggningar med företrädare för Norrbottens läns landsting. Man är från landstingets sida ej benägen att övertaga verksamheten, dels av ekonomiska skäl, och dels då man ej finner anledning Övertaga en verk- samhet, som i sin nuvarande form är välskött och omfattad med förtroende. De årliga driftkostnaderna för skolan är relativt höga, läsåret 1963/64 cirka 300 000 kronor för fjorton barn.

Utredningen hyser full förståelse för de från landstingets representanter framförda synpunkterna men finner likväl så starka skäl tala för att samt- liga sektorer av den förebyggande medicinska, tekniska och pedagogiska hörselvården på förskolestadiet bör ha samma huvudman, att utredningen. trots den tveksamhet, som uttalats av ett antal företrädare för landstinget i Norrbottens län, framlägger förslag om landstingets övertagande av för- skoleverksamheten i länet. Icke minst bör det kontinuerliga arbetet med de hörselskadade barnens föräldrar i form av kurser, information och hem- vägledning kunna underlättas och intensifieras, om, som utredningen före- slår, förskoleverksamheten och hörcentralen får samma huvudman. Även om ett gott samarbete mellan institutionerna är etablerat, är det inte helt tillfredsställande ur barnens och föräldrarnas synpunkt, att två olika myn- digheter i samma stad och län skall ha hand om de åtgärder som behövs för att de hörselskadade barnen skall få den rätta medicinska, tekniska och pedagogiska behandlingen. Med hänsyn till att tillgången på utbildad och specialiserad arbetskraft för den hörselvårdande verksamheten t v är och även inom en överskådlig framtid torde komma att vara begränsad, är det angeläget att tillgängliga personalresurser disponeras så att de på bästa sätt kommer verksamheten till gagn. Att på bästa sätt nyttiggöra t ex de utbildade förskollärarna för såväl förskolans som hörcentralens uppgifter skulle rimligen underlättas, om samma huvudman kunde disponera denna personal och organisera dess tjänstgöring.

Det bör uppdragas åt skolöverstyrelsen och byggnadsstyrelsen att träffa erforderliga avtal med landstinget. Härvid bör även utredas huruvida det med hänsyn till det väntade elevunderlaget för skolan och allmänna upp- läggningen av organisationen av hörselvården inom länet är mest ända- målsenligt att behålla förskoleundervisningen i dess nuvarande form eller om andra verksamhetsformer kan komma ifråga.

KAPITEL 14

Grundskola för döva och hörselskadade

Väsentliga kännetecken för den nya skolan är att målet och uppgifterna i högre grad än tidigare är inriktade på den enskilde elevens allsidiga ut- veckling och fostran. Vid sidan av skolans roll som undervisare och kun- skapsförmedlare betonas starkt uppgiften att med aktning för varje elevs människovärde och kännedom om hans individuella intressen och förut- sättningar söka främja hans personliga utveckling och mognad till en fri, självständig och harmonisk människa. För att nå det uppställda målet bör skolans strävanden att samverka med hemmen och samhället intensifieras.

Den från åtta till nio år utsträckta skolpliktstiden inom det allmänna skolväsendet infaller i huvudsak mellan elevernas sjunde och sextonde lev- nadsår och är fördelad på tre skolstadier, låg-, mellan- och högstadiet. På låg- och mellanstadiet läser samtliga elever i en årskurs samma ämnen och samma kurs. Klassläraren meddelar undervisningen i flertalet ämnen, på lågstadiet småskollärare och på mellanstadiet folkskollärare. Det är först på högstadiet, som de mera radikala förändringarna införts. Genom att alternativa studievägar skapats på detta stadium, har förutsättningarna givits för tillämpning av den för grundskolan fundamentala principen, att elevernas tillträde till olika studie- och utbildningsvägar skall grundas på målsmannens och elevens fria val.

I de två första årskurserna på högstadiet hålles eleverna samlade under den största delen av veckans lektioner i från mellanstadiet så långt möjligt oförändrade klasser. En mindre del av undervisningstiden, i årskurs sju 5 veckotimmar och i årskurs åtta 7 veckotimmar, sammanföres eleverna i tillvalsgrupper enligt sina tillval. Fram till den sista årskursen hålles så— lunda klasserna samlade i de gemensamma ämnena. Undantag utgör endast ämnena engelska och matematik, där eleverna kan välja mellan en mera teoretisk (särskild) och en mera praktisk (allmän) kurs. I den nionde och sista årskursen sammanföres eleverna i klasser efter linjevalet. Läroplanen upptar för denna årskurs sammanlagt nio praktiska eller teoretiska linjer, inriktade på fem breda utbildningssektorer.

Läroplanen för grundskolan karakteriseras sålunda genomgående av strävan att ge samtliga elever en förbättrad allmän utbildning med en i stort sett gemensam kärna. Även de praktiskt inriktade linjerna i årskurs nio har en brett upplagd gemensam grundutbildning. Utbildningen är inte inriktad mot speciella yrken utan mot sektorer av yrkes- och näringslivet.

Studie- och yrkesorienteringen har getts ökat utrymme hela skolgången igenom. Som ett värdefullt komplement till den. teoretiska undervisningen

på området ingår den praktiska yrkesorienteringen i näst sista årskursen. Yrkesorienteringen ger eleverna tillfälle till personliga erfarenheter av ett antal yrken och möjlighet att praktiskt pröva, om de äger de förutsättningar, som fordras för yrket, samt kunskap om arbetsliv och samhälle.

Undervisningen i främmande språk börjar från och med fjärde årskursen och är obligatorisk till och med sjunde årskursen. Från sjunde eller åttonde årskursen kan ett andra främmande språk, tyska eller franska, väljas.

Med hänsyn till önskvärdheten att man i möjligaste mån bereder också de döva och hörselskadade eleverna samma studie- och utbildningsmöjlig- heter som deras hörande jämnåriga, ingår i huvuduppdraget för utredningen att undersöka hur en utbyggnad av dövskolornas obligatoriska undervisning bör ske för att den skall kunna motsvara grundskolan, att framlägga för- slag till utformningen av dövskolans högstadium samt att överväga hur den vidare utbildningen efter den obligatoriska skolans slut lämpligen bör ordnas. I avsnittet rörande utredningsarbetets omfattning och uppläggning (Kap. 2) samt kapitlet om läroplan för grundskolan för döva och hörselskadade (14,5) redovisar utredningen sina principiella ställningstaganden till döv- undervisningens målsättning, innehåll och arbetsformer. Nedan behandlas därför i huvudsak frågor, som berör skolorganisatoriska förhållanden och den yttre ramen kring verksamheten.

14.1. Döva och hörselskadade barns skolplacering

Utredningen har vid frekvensberäkningarna av praktiska skäl redovisat an- talet döva och hörselskadade elever i fyra kategorier efter graden av hörsel- nedsättning. Indelningen av hörselbasen i fyra intervall med gränser vid 30, 60 och 90 dB ger en viss ledning vid beräkning av antalet elever, som på grund av hörselnedsättning kan väntas vara i behov av olika pedagogiska åtgärder, men gränsvärdena kan givetvis icke användas som indelningsgrund vid inplacering av enskilda elever i olika skolformer. Som tidigare framhållits måste vid skolplacering hänsyn tagas även till en rad andra faktorer, och i varje enskilt fall måste noggrant prövas, vad eleven kan väntas vinna eller förlora genom en viss placering. Då det emellertid stundom har hävdats, att en indelning av hörselskadade barn efter tonaudiogram lämpligen skulle kunna vara riktlinje för elevens skolplacering, finner utredningen det ange- läget att närmare belysa problemet.

I Nordisk Tidskrift för Dövundervisning nr 2 och 3 1962 har publicerats undersökningar av hur elever med olika grad av hörselnedsättning fördelar sig på olika skolformer i svenska och danska skolor. Undersökningarna har lagts upp med utgångspunkt från holländaren van Udens indelning av hörselbasen i fyra intervall med 30, 60 och 90 dB som gränsvärden. Van Uden utgår från denna indelning vid sin behandling av problemet »Gehör- losenschule und Schwerhörigenschule als besondere Schultypen» i artikel

i Neue Blätter fiir Taubstummenbildung nr 6—7 1960. I artikeln framhålles, att de fyra grupperna av elever i huvuddrag kan karakteriseras på följande sätt.

Grupp I utgöres av barn, vilkas hörselnedsättning inte överstiger 30 dB. Dessa barn har i allmänhet förvärvat ett förståeligt tal och ett normalt ut- vecklat talspråk och kan under gynnsamma betingelser uppfatta andra tal tillfredsställande utan hörapparat.

Grupp II består av barn, vilkas hörselnedsättning överstiger 30 dB men uppgår till högst 60 dB. Många av dessa barn har på normalt sätt förvärvat ett någorlunda förståeligt tal, men i flera fall är talet svårförståeligt. Fler- talet inom denna grupp kan med hjälp av hörapparat bibringas förmågan att uppfatta andras tal huvudsakligen med hjälp av hörseln. Avläsningen blir för dessa barn av sekundär betydelse.

Grupp IIl består av barn med en hörselnedsättning, som överstiger 60 dB men uppgår till högst 90 dB. På grund av den grava hörselnedsättningen har dessa barn vanligtvis inte på normalt sätt kunnat tillägna sig ett för- ståeligt tal. Med hjälp av hörapparat kan en stor del av dessa barn lära sig att auditivt uppfatta och särskilja flertalet språkljud, men för en fullständig uppfattning av andras tal blir de flesta inom denna grupp i stor utsträckning även beroende av avläsning. Grundlig tal- och språkundervisning baserad på auditiva, visuella och taktila stimuli är erforderlig för samtliga barn inom denna grupp.

Grupp IV utgöres av barn, vilkas hörselnedsättning uppgår till mer än 90 dB, d v 5 av döva eller nästan helt döva barn. Deras tal måste utvecklas huvudsakligen på grundval av visuella och taktila stimuli och deras språk måste uppbyggas helt från grunden. Deras uppfattning av andras tal måste praktiskt taget helt baseras på avläsning.

I artikeln framhålles vidare, att grupperna I och II i regel erhållit sin undervisning i vanliga klasser eller i hörselklasser, medan grupperna III och IV hänvisats till skolor för döva. I dessa skolor har man, där barnantalet varit tillräckligt stort, placerat elever med hörselrester i stort sett motsva- rande grupp III i särskilda klasser. Efter dansk förebild har man i Sverige gått ett steg längre och upprättat en särskild skola, Örebroskolan, för elever ur denna grupp. Samtidigt konstateras emellertid, att gränserna mellan olika typer av skolor för hörselskadade och döva synes ha tenderat att för- skjutas mot högre grader av hörselnedsättning. Som framgår av nedan- stående finner man i hörselklasserna ett stort antal elever med en hörsel- nedsättning upp till 90 dB.

I de publicerade undersökningarna ingick 905 elever, d v s samtliga barn som under läsåret 1960/61 var placerade i dövskolor eller i hörselklasser och ett mindre antal elever, som på grund av hörselnedsättning erhöll sär- skild specialundervisning. I tabell 18 nedan redovisas hur barnen i upp- tagningsskolorna för döva, i Örebroskolan för hörselskadade samt i skol- hemmet å Mogård fördelade sig med avseende på hörselnedsättningsgraden.

Till jämförelse redovisas i samma tabell fördelningen efter hörselnedsätt— ning i hörselklasserna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Tabell 18: Hörselgradsfördelningen i skolor för döva och hörselskadade samt (' hörselklasserna :" Stockholm, Göteborg och Malmö läsåret 1960/61

Antal Procent

30 60 90 dB 30 60 90 dB

Härnösand Lund Manilla

Vänersborg . .................. Mogård

Örebro Stockholm

Göteborg ..................... Malmö

12 69 16 59 27 86 19

5 89 39 17

, 17

15 83 22 77 24 75 22 74 29 71 66 20 43 40 40

Ill.—I—

smal | [_|—- ... cum—:

Av tabell 18 framgår, att det övervägande antalet elever i upptagnings- skolorna för döva har en hörselnedsättning, som överstiger 90 dB. Fördel- ningen är tämligen lika inom de olika skolorna. Örebroskolans elever hör däremot till övervägande delen, 66 procent, hemma i intervallet 60—90 dB, d v s skolan har i huvudsak den mellangrupp av elever, som den från början avsetts för. Av speciellt intresse är emellertid, att i det närmaste hälften av hörselklassernas elever i Stockholm, Göteborg och Malmö tillhör samma hörselnedsättningsintervall som eleverna i Örebroskolan. Under senare år har endast i undantagsfall elever från Stockholm, Göteborg och Malmö inskrivits i Örebroskolan. Anledningarna härtill är bl a utvecklingen av den moderna hörapparaturen, den förstärkta lärarutbildningen samt skolans och hemmens gemensamma önskemål att om möjligt bereda de hörselska- dade eleverna en skolgång i hemorten. Flertalet av de hörselskadade smä- barnen kan numera redan under förskoleåren erhålla en adekvat undearvis- ning och träning. Den moderna förskoleträningen förutsätter emellertid en nära samverkan mellan hemmet och förskolan. Även när barnen kommer in i skolpliktig ålder, är det av värde, att den under förskoleåren inlcedda samverkan mellan skolan och hemmet kan fortsätta efter samma limjer. Av bl a denna anledning har i kommuner med tillgång till hörselklasser ett antal elever erhållit hörselklassplacering i stället för hänvisning till skolan för hörselskadade i Örebro.

Inom skolväsendet för döva och hörselskadade i Danmark synes man kunna spåra en liknande utveckling. Genom medverkan från de damska skolmyndigheterna har det varit möjligt för utredningen att sammanställa audiogramdata för praktiskt taget samtliga barn, som läsåren. 1961/625 och 1962/63 var placerade i klasser för döva och hörselskadade i danska sko-

lor. Undersökningsresultaten visar, att man i den danska skolorganisationen tydligen tillämpar ett system med tre typer av skolor: dövskolor, skolor för gravt hörselskadade samt skolor för lättare hörselskadade. 90 procent av eleverna i de danska dövskolorna hörde vid tiden. för undersökningen hemma i hörselnedsättningsintervallet över 90 dB. De danska dövskolorna synes m a 0 vara mera renodlade skolor för praktiskt taget döva barn än de svenska skolorna, där endast cirka 75 procent av eleverna ligger ovanför 90 dB-gränsen. I de danska skolorna för hörselskadade (svaerere tunghöre) var hörselgradsfördelningen i huvudsak densamma som i skolan för hörsel- skadade i Örebro. Cirka 60 procent av eleverna hörde hemma i intervallet 60—90 dB. Även de danska hörselklasserna visade i huvudsak samma hör- selgradsfrekvenser, som redovisats i hörselklasserna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Lika många elever befann sig ovanför som under 60-dB-gränsen.

I Danmark har liknande önskemål om decentralisering av skolväsendet för hörselskadade uttalats som i Sverige. Sedan år 1891 har man i Danmark haft två distriktsskolor för döva, internatskolorna i Köpenhamn och Frede- ricia. Vid 1950-talets början upprättades ytterligare en distriktsskola i Aal- borg. För de gravt hörselskadade (svaerere tunghöre) hade man till för några få år sedan endast en internatskola i hela landet, nämligen statens kostskole for tunghöre i Nyborg. Till följd av yrkanden på decentralisering av denna skola, vilken under 1950-talet framfördes från såväl föräldra- som lärarhåll, har under senare är ingen nyintagning skett vid skolan. Den kom— mer efter hand att helt avvecklas som upptagningsskola för att ombildas till fortsättningsskola för döva elever.

Direkta jämförelser med utvecklingen i Danmark kan i övrigt inte göras beroende på olikheter i den allmänna skolorganisationen och geografiska för- hållanden, men den allmänna tendensen tyder på att även i Sverige behovet av en riksskola av Örebroskolans typ reduceras efter hand som hörselklass— organisationen utbygges i riket. För att belysa detta har utredningen för läsåret 1962/63 inhämtat uppgifter om graden av hörselnedsättning hos samtliga elever, som undervisades i hörselklasser eller deltog i särskild specialundervisning för elever med hörselsvårigheter. Grupperna redovisas var för sig i tabell 19.

Resultaten i tabell 19 bekräftar, att gränsen mellan skolor för döva och skolor för hörselskadade tenderar att förskjutas mot 90 dB-nivån. 32 0/0 av hörselklassernas elever och 14 0/0 av eleverna i den särskilda specialunder- visningen hade en hörselnedsättning, som enligt medelvärdesmetoden pla- cerade dem i intervallet 60—90 dB. Utvecklingen är likartad i t ex Frankrike, Sovjetunionen och Holland. I de först nämnda länderna synes gränsen ligga vid 75 51 80 dB. Enligt van Uden tillämpas i Holland en gräns mellan skolor- na, som ligger vid 90 dB. Enligt utredningens mening bör man skolorganisa- toriskt planera för en likartad utveckling i Sverige.

Tabell 19: Hörselgradsfördelningen bland elever i hörselklasser och i särskild specialundervisning, läsåret 1962/63

1000431. Hörselklasser Särskild specialundervisning

elever ——30 | 30——60 60——90 90——dB Sunnna ——3o 30——60 60——90 90——dB

Län

79 59 19 25 40 31 18 25 6 14 28 66 18 68 39 30 32 26 32 30 33 33 18 AC 30 BD 38

Summa 837

82 8 12 36 9

13 13 47 6 51 19 18 21 7

ensammen—mazzoamwebax>w

10 9 7

I”""I""l|l"”ll"ll*"""*lll ä' v—I u-n

I”"la"”"ll""||"ll52|l*llN

O CW !)* N '— [— !”

Frågan om döva och hörselskadade barns placering i klasser för döva, i hörselklasser eller i vanliga klasser med hjälp av särskild specialundervis- ning är nära förbunden med frågan om skolornas och klassernas lokalise- ring. Uppfattningarna om hur långt det är möjligt eller önskvärt att centrali- sera eller decentralisera skolväsendet för döva och hörselskadade går emel- lertid starkt isär. Beroende på vilken utgångspunkt man har förordas an.- tingen att man organiserar en klass för döva och hörselskadade, så snart 4 a 5 barn med behov av sådan undervisning finns inom en skolkommun, eller att man centraliserar all verksamhet för hörselskadade till ett fåtal riksinstitutioner. Mellan de två ytterlighetsriktningarna finns företrädare för olika mellanformer.

F öreträdarna för en långtgående decentralisering av verksamheten lägger tyngdpunkten på önskemålet om att barnets kontakt med hemmet inte bry- tes, att barnet fostras i en språkligt stimulerande miljö, att alla möjligheter till barnets normalisering och kontakter med en hörande värld tillvaratages etc. Företrädarna för en centralisering av undervisningen till ett fåtal större skolenheter anför, att de döva och hörselskadade barnen bör erbjudas bästa möjliga skolform, klasser av A (a)-typ, homogena undervisningsgrupper, och tillgång till sådan samlad teknisk, medicinsk-audiologisk och pedagogisk expertis, som på grund av sin fåtalighet ej kan tillgodose ett helt decentrali- serat skolsystems behov.

Bla har Hörselfrämjandets riksförbund i en till utredningen från skol— överstyrelsen överlämnad skrivelse den 2 oktober 1962 framfört synpunkter på lokaliseringsfrågan. I skrivelse understrykes vad 1957 års skolberedning anfört beträffande hemmets inflytande på barnets utveckling och betydelsen av en god kontakt mellan hem och skola. Riksförbundet framhåller, att om skolberedningens yttrande gäller för normalt utrustade barn, måste det i ännu högre grad gälla för de barn, som genom hörselskador har begränsade möjligheter till kontakt med sin omgivning. Hänsyn härtill måste tagas vid skolenheternas lokalisering. Riksförbundet uttalar, att om de hörselskadade eleverna i riket fördelades på ett 20-tal skolenheter med ett 80-tal barn i varje, skulle fler elever kunna vara bosatta i sina hemorter och för övriga elever skulle tätare kontakter med hemmet möjliggöras. Riksförbundet är medvetet om att en sådan organisation skulle medföra, att skolenheterna finge mycket heterogent elevmaterial, men menar, att denna olägenhet bör kunna motverkas genom olika åtgärder, t ex genom att reducera antalet elever i klasserna.

Lokaliseringsfrågan har också uppmärksammats vid 1963 års riksdag. I likalydande motioner i första och andra kammaren har motiveringar an— förts för en starkare decentralisering av hörselundervisningen. Främst un- derstrykes de hörselskadade elevernas behov av kontakt med hemmet och en språkligt stimulerande miljö för att uppnå bästa möjliga normalisering

och anpassning. Från skolhåll har givetvis också framförts liknande syn- punkter men synnerlig vikt har där också lagts vid möjligheten att differen- tiera eleverna. Svenska dövlärarsällskapet framhåller i skrivelse till utred- ningen den 25 januari 1964, att man vid organiserandet av undervisningen och upprättandet av skolor för döva och hörselskadade måste differentiera elevmaterialet i första hand efter graden av hörselnedsättning. Dövlärar- sällskapet anser, att systemet med tre typer av skolor eller klasser för döva och hörselskadade barn är det ur pedagogisk synpunkt bästa, d v s hörsel— klasser för barn med en genomsnittlig hörselnedsättning av ungefärligen 30—60 dB, skolor eller klasser av Örebrotyp för bara inom intervallet 60— 90 dB och dövskolor för barn inom intervallet 90 dB—total dövhet. Vidare framhålles, att då Örebroskolan inte är tillräcklig för mellangruppens klien- tel, måste vid ett konsekvent genomfört tredelningssystem flera skolor eller klasser för elever av Örebrotyp upprättas, förslagsvis i landets tre största städer. Beträffande de döva och gravt hörselskadade barnen framhålles. att för dem de nuvarande dövskolorna och den nu gällande distriktsindel- ningen torde vara den lämpligaste. Därest ett skolsystem enligt det ovan nämnda tredelningssystemet inte skulle kunna upprättas eller bibehållas, förordar Dövlärarsällskapet en övergång till en skolorganisation med två typer av skolor, den ena för elever, vilkas hörselnedsättning i genomsnitt ej överstiger cirka 75 dB, och den andra för gravare hörselskadade och döva elever. Detta skulle, framhålles i skrivelsen, innebära, att de mindre gravt hörselskadade av Örebroskolans klientel överfördes till hörselklasser, medan de svårare hörselskadade hänvisas till dövskolorna. Vidare bör enligt Döv- lärarsällskapets mening intagningsgrupperna göras så stora, att man i sko- lorna för döva och hörselskadade ges möjlighet att uppdela eleverna inom varje årskurs i parallellklasser inte blott med hänsyn till hörselgrad utan även efter begåvning och andra för skolframgången väsentliga faktorer.

Utredningen är väl medveten om att man bland de döva och hörselskadade eleverna liksom bland andra elevkategorier kan urskilja grupper, som krä- ver olika pedagogiska åtgärder och behandling, vilket kan motivera en. dif- ferentiering av eleverna på olika skolformer och klasstyper. I det svåra arbetet att utveckla språk och tal hos elever med hörselskador kan det även vara mera motiverat och många gånger nödvändigt att arbeta med relativt homogena undervisningsgrupper. Ursprungligen sökte man lösa differen- tieringsproblemet genom en tvådelning: skolor för hörande och skolor för döva. Utvecklingen inom pedagogiken, medicinen och tekniken visade emel- lertid mycket snart, att »dövbarriären» kunde både flyttas och genomträngas. Ett stort antal av de elever, som tidigare betecknades som döva, befanns ha användbara hörselrester, till vilket man tog hänsyn vid reformering av skol- organisationen. Skolan för hörselskadade i Örebro upprättades med huvud- saklig uppgift att tillgodose gränsklientelets behov. Inom det allmänna skol- väsendet inleddes en utbyggnad av specialundervisningen. Hörselskadade ele- ver erbjöds specialundervisning vid sidan om undervisningen i vanlig Jklass

eller i hörselklass. För närvarande finns sålunda följande skolplacerings- möjligheter utmed den i princip kontinuerliga hörselvariabeln: vanlig klass, särskild specialundervisning, hörselklass, örebroklass, dövklass. I tätorter som Stockholm, Göteborg och Malmö utnyttjas i huvudsak alternativen van- lig klass, hörselklass och dövskola, medan man i skolkommuner utan till- gång till hörselklasser i huvudsak litar till alternativen vanlig klass, Örebro- klass eller dövskola. Efterhand som hörselklassorganisationen bygges ut i länen runt om i landet, kan man enligt utredningens mening där vänta sig en liknande utveckling som i storstäderna. Allt fler hörselskadade elever kan erhålla undervisning i hemorten eller så nära hemorten, att de kan bo hemma över veckosluten, speciellt när Övergången till femdagarsvecka blivit mera allmän. Utbyggnaden av hörselorganisationen kan m a o väntas leda till att elevunderlaget för Örebroskolan sjunker.

Sammanställning över skolväsendets för döva och hörselskadade nuvaran- de lokalisering och omfattning redovisas i tabell 20.

Av tabell 20 framgår, att man i de skilda länen hittills endast delvis kun- nat utnyttja stadgans möjligheter att ordna placering i hörselklass eller särskild specialundervisning för elever med hörselnedsättning samt att man, beroende på olikheter i resurser och elevunderlag, varit hänvisad till att lösa skolfrågorna efter olika linjer. Stockholms stad har t ex utnyttjat skol- typerna dövskola och hörselklass, medan exempelvis Örebro län funnit alternativet dövskola, skola för hörselskadade och särskild specialundervis- ning vara lämpligare. Eleverna i de olika länen har kunnat hänvisas till undervisning i dövskolor i den utsträckning, som man kan förvänta med ledning av frekvensberäkningarna. Däremot har man endast i ett fåtal län kunnat erbjuda elever undervisning i hörselklass eller särskild specialunder— visning i erforderlig omfattning. Möjligheterna att erhålla undervisning i hörselklass synes ännu så länge i huvudsak vara förbehållna eleverna i de större tätorterna. Genom samverkan över kommungränserna och även över länsgränserna har emellertid även ett mindre antal elever från övriga skol- kommuner kunnat erbjudas undervisning i hörselklass. Av de elever, som i tabell 19 redovisas placerade i hörselklass i Stockholms stad hör sålunda 20 a 25 procent hemma i de omgivande länen. Förhållandena är likartade i övriga tätorters hörselklasser.

I vilken utsträckning elever med hörselnedsättning kunnat erhålla sär- skild skolplacering i respektive upptagningsområde framgår av tabell 21, i vilken de absoluta talen i tabell 20 omräknats till promilletal.

Sammanställningen visar, att uttagningsprocenten till skolor för döva och hörselskadade är lika hög inom de fyra regionerna och av den storlek man kan förvänta enligt frekvensberäkningarna. Uttagningsprocenten till hörselklasser är däremot inom samtliga regioner avsevärt lägre än vad som svarar mot behovet. Genomsnittligt har endast hälften av det antal elever, som är i behov av undervisning i hörselklass, kunnat beredas sådan undervisning. I de nordligaste länen är uttagningsprocenten lägre än i mel-

Tabell 20:

Upptagningsskolor, hörselklasser och särskild specialundervisning 1962/63

Totala antalet elever i åk 1—9 (1 OOO-tal)

Skolor för döva

Örebroskolan för

hörselskadade

Hörselklassa'

Antal elever med särskild

Antal Skola elever Skola Antal elever

Kommun

special—

Antal . . underv1snmg

elever

amana—DB

Stockholm Stockholms län . . . Uppsala län . Södermanlands län Östergötlands län . Gotlands län Västmanlands län

Kopparbergs län

79 59 19 25 40

6 82 30

31 26 Icemama—ohc:

Stockholm Uppsala Eskilstuna Link.—Norrk. Jönköping

88

7 12 47

[EGEN—1 _ &

S:a (Ö distr.)

Jönköpings län . Kronobergs län . Kalmar län . . . . Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län .

31 18 25 14 28 66

Manilla

Karlskrona Kristianstad Malmö + Hälsingborg

S:a (S distr.) ..

Hallands län .. Gbgzs o Bohus län Älvsborgs län .. . .. Skaraborgs län .. Värmlands län . Örebro län

18 68 39 30 32 26

Y Z

S:a (V distr.) . . .

Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län . . . . . .

AC Västerbottens län BD Norrbottens län ..

Lund

Halmstad Göteborg Lidköping Karlstad

33 33

Vänersborg

Gävle

Sundsvall Östersund

Umeå + Skellefteå Luleå

S:a (N distr.)

Härnösand

Hela landet . . . . . . . .

Örebro

Tabell 21: Döva och Ii-l!'s-"Isl'r1dacle elever. som läsåret 1962/6? erhållit särskild skolplacering

1000-tal Skolor för döva

och hörselskadade Hörselklasscr

Upptagningsområdc elever i (dövskoldistrikt) den ohl. Antal _ Antal _ skolan elever Promille elever Promille

290 153 0,6 162 182 94 0,5 83 213 121 0,4 95 152 80 0,3 48

837 445 0,5 388

lersta och södra Sverige, vilket givetvis har sin förklaring i de stora av- stånden. Inte endast de långa skolvägarna utan även bristen på specialut- bildade lärare synes emellertid ha utgjort hinder för en utbyggnad av hörsel- undervisningen, eftersom särskild specialundervisning för hörselskadade endast i obetydlig omfattning insatts som komplement eller alternativ till undervisningen i hörselklass. Endast ett fåtal län, t ex Örebro och Väster- norrlands län har i större omfattning kunnat utnyttja de möjligheter, som stadgan erbjuder. Enligt utredningens mening är det synnerligen angeläget. att inte endast de gravt hörselskadades utan även de lindrigt eller måttligt hörselskadades skolsituation tillräckligt uppmärksammas, varför inte minst de möjligheter, som den särskilda specialundervisningen erbjuder, i möj- ligaste mån bör utnyttjas. Företagna undersökningar visar, att de sist nämn- da eleverna i regel inte är tillräckligt hjälpta i och med att hörselskadan diagnostiseras, att föräldrar och lärare informeras och att de erhåller en placering »längst fram i klassrummet». En undersökning av 60 elever i Dublinl) på Irland visade, att även elever med en så måttlig hörselnedsätt- , ning som t ex 40 dB hade svårt att följa undervisningen i vanlig klass, om de inte erhöll speciell undervisning. Samtliga undersökta elever utom två var kunskapsmässigt retarderade i läsning och skrivning. Resultatet från Dublin-undersökningen har bekräftats av undersökningar i England?) och i Australien3).

För utredningen står det alltså klart, att varierande möjligheter till under- visning och skolplacering måste ställas till förfogande för de döva och hörselskadade barnen. Därvid bör i princip eftersträvas att eleverna bör undervisas så nära det egna hemmet och så nära det allmänna skolväsendet som möjligt. I första hand avser utredningens förslag om utbyggnad av hörselklassorganisationen att tillgodose detta önskemål. Ökade möjligheter härtill erbjudes bl a genom den fortskridande utbaniseringsprocessen och The teacher of the Deaf, 1962z4, Classification and Educational Treatment of Deaf Children.

* Johnson J G. Educating Hearing Impaired Children in Ordinary Schools, 1962.

Brereton B, The Schooling of Children with Impaired Hearing, 1957.

de förbättrade kommunikationerna, vilka medverkar till att allt fler skol- kommuner kan få underlag för upprättandet av små »hörselskolor». Vidare kan flertalet av de hörselskadade barnen i vårt land numera erhålla en adekvat hem- och förskoleundervisning, vilket gör att även elever med be- tydande hörselnedsättning kan hjälpas till en påfallande god språklig ut- veckling, som gör dem bättre rustade att med hjälp av specialundervisning och stödåtgärder i övrigt följa undervisningen inom det allmänna skolvä— sendet.

Önskemål att decentralisera verksamheten får emellertid icke tillgodoses på bekostnad av barnets rätt till en adekvat undervisning i en god skol— form, vilken har tillgång till den omfattande pedagogiska, medicinska och tekniska expertis och den specialutrustning, som krävs för att på bästa möjliga sätt hjälpa barnet att kompensera sitt handikapp. Den nya döv- skolan, grundskolan för döva, avser att vara en god lösning på skolpro— blemen för de barn, som på grund av sin hörselskada och därmed samman- hängande omständigheter ej kan deltaga i vanlig skolundervisning ens i hörselklass. Möjligheten att anknyta externa dövklasser till lokalt skolväsen, när tillräckligt elevunderlag härför finns, bör regelmässigt utnyttjas. Enligt utredningens mening främjas på detta sätt en successivt skeende integrering av dövskolornas och det allmänna skolväsendets resurser, som innebär möj- ligheter att i skolreformen beakta såväl elevernas behov, som föräldrarnas och skolans synpunkter på problemen. Problemet internatskolor eller ex- ternatskolor bör idag icke ställas som ett antingen eller utan som ettw både —— och. Målet måste vara att skapa en flexibel organisation av döv- och hörselskolor, som kan avpassas efter skolförhållandena i olika lands- ändar och efter den snabba utveckling på området, som äger rum inom, medicinen, tekniken och pedagogiken. I kap. 14.3 konkretiserar utredningen . sina förslag härom.

14.3. Utredningens förslag till organisation av undervisningsväsendet för döva och hörselskadade vid övergång till grundskola

Rent allmänt kan konstateras att flera av de statliga skolorna för döva och hörselskadade har en ålderdomlig prägel och ej fyller moderna anspråk på exempelvis specialsalar, grupprum, materielrum, fritidslokaler och elev- hem (kap. 10.4). Att tillföra dessa skolor sådana undervisningslokaler och elevhemsutrymmen, som är nödvändiga i en fullständigt utbyggd grund- skola med låg-, mellan- och högstadium och som uppfyller de krav, som i dag bör ställas på en internatskola, skulle i flera fall kräva sä betydande investeringar i lokaler och inventarier, att det kunde ifrågasättas om inte en nybyggnad skulle vara att föredraga. Utredningen har med hänsyn här- till ej tillmätt användningen av de nuvarande skolorna en avgörande bety-

delse i lokaliseringsfrågan, vilket ej heller förutsattes i direktiven för utred- ningen. Att utredningen ändå är relativt återhållsam med förslag om ny- och ombyggnader av riksinstitutioner (kap. 19) beror på dess ställningstaganden till dövundervisningens allmänna målsättning, innehåll och arbetsformer. Förslaget till skolorganisation baserar sig sålunda väsentligen på utred- ningens uppfattning, att undervisningen av döva, hörsel- eller gravt talska- dade elever i möjligaste mån integreras med det övriga skolväsendet, samt att man, i den mån det är möjligt utan att eftersätta de pedagogiska kraven, mera målmedvetet bör satsa på en decentralisering av verksamheten, så att fler elever, framför allt i den lägre skolåldern, kan bo hemma eller hålla en nära kontakt med det egna hemmet.

Konkret innebär detta bl a att dövskolorna, där de samlade omständig- heterna ifråga om elevunderlag och resurser medger detta, bör inrätta exter- na klasser lokalt eller regionalt, förlagda till det allmänna skolväsendet, samt att man inom det allmänna skolväsendet ytterligare bygger ut special- undervisningen för döva och hörselskadade.

Utmärkande för våra dagars undervisning av döva och hörselskadade är bl a, att tal- och hörselträningen om möjligt insättes redan från barnets första levnadsår. Den språkuppbyggande verksamheten har som målsättning att hos det döva eller hörselskadade förskolebarnet väcka och utveckla en spontan lust att tala, innan det vant sig vid den i många fall bekvämare vägen att uttrycka sina önskningar, känslor och meningar enbart genom åtbörder.

Audiologerna betonar, som tidigare framhållits, att de för framgång i sitt arbete är i hög grad beroende av föräldrarnas medverkan, och därför söker de, så snart hörselskadan hos barnet är upptäckt, i möjligaste mån infoga föräldrarna i det audiologiska teamet, vilket ser som sin uppgift att ge barnet en uppväxtmiljö och behandling, som är så språkligt stimulerande som möj- ligt. Föräldrar, som oftast efter en lång tid av oro och omfattande under- :sökningar får veta, att deras barn är hörselskadat, kan givetvis inte på egen 'hand lösa alla uppfostringsproblem, som de ställes inför. Rådgivningen till föräldrarna är därför en ytterst väsentlig uppgift för förskolorna samt för det 40-tal hörcentraler, som f n finns inrättade i anslutning till länslasa— rettens öronavdelningar och de större städernas sjukhus. I nära samverkan —mellan hörcentralerna och förskolorna anordnas för föräldrarna information genom föräldrasamtal, studiecirklar, veckokurser i skolan och sommarkur- ser. Dels behandlas allmänna uppfostrings- och vårdproblem och dels upp- läggningen av språkträningsprogrammet för det enskilda barnet. Verksam- [hetens geografiska spridning på ett stort antal centraler är givetvis av största betydelse för ett underlättande av kontakterna med de enskilda hemmen. Genom att hörcentralernas verksamhet är nära förbunden med förskoleun— dervisningen har denna erhållit en starkt decentraliserad organisation, vilket enligt utredningens mening varit till gagn för verksamheten.

i . . .. .. . . .. * De motlverlngar, som anforts for en decentralisering av horcentralernas

och förskolornas verksamhet till ett antal smärre enheter runt om i landet. kan givetvis anföras för en långtgående decentralisering även av det obliga— toriska skolväsendet för döva och hörselskadade. Som ovan framhållits bör eleverna, framför allt i de lägre åldrarna, om möjligt bo i det egna hemmet. Vidare bör den samverkan, som inletts mellan föräldrarna och förskolan. givetvis också äga rum mellan föräldrarna och den obligatoriska skolan.! Allt eftersom barnen blir äldre och deras fostran och undervisning får mera skolmässiga former, kan man emellertid förvänta, att såväl målsmän som elever är mera beredda att acceptera och förstå nödvändigheten av den centralisering av skolverksamheten, som behövs för att eleverna skall få en med grundskolan likvärdig undervisning. Inte endast det låga elevunder- laget utan även elevernas skiftande handikapp, som redan på låg- och mel- lanstadiet kräver speciell pedagogisk behandling och differentiering av ele- verna, lägger hinder i vägen för en alltför långtgående decentralisering av skolorganisationen. På grundskolans högstadium måste en ytterligare kon- centration av skolorganisationen ske för att ge tillräckligt underlag för ett fritt val av tillvalsgrupper och linjer för eleverna. *

Utredningen har vid bedömandet rörande utformningen av den framtida skolorganisationen haft att ta hänsyn till två elevkategorier, vars handikapp är likartade, men som i undervisningen kräver olika pedagogisk behandling och metodik. Gruppen hörselskadade kan i regel erhålla tillfredsställandel undervisning inom det allmänna skolväsendet med dess möjligheter till: specialundervisning. Gruppen döva, som erbjuder betydligt större problem) i undervisningen och därför måste ha tillgång till en speciell utrustning och expertis, måste i regel ha sin undervisning ordnad genom skolväsendet för döva. Härtill kommer dock en tredje grupp, elever med centrala språk- och talrubbningar föranledda av annan orsak än dövhet, vilka hittills un- dervisats inom dövskoleorganisationens ram. Dessas undervisning beräknas bli förlagd till skola för talskadade i Sigtuna i anslutning till skola för döva med vissa komplikationer.

Enligt utredningens frekvensberäkningar omfattar gruppen hörselskadade, d v s elever, som är i behov av undervisning i hörselklass, cirka 1 000 i den obligatoriska skolan. Härtill kommer ett 1 OOO-tal elever. som under en del av skoltiden på grund av hörselskada är i behov av särskild specialundervisning. Enligt bestämmelserna i Skolstadgan (SFS 1962: 439, 5 kap. 43 %) fordras minst 5 elever för inrättandet av en hörselklass, 8—14 elever för två lhörsel- klasser och därutöver får en klass inrättas för varje påbörjat 7-tal elever. För särskild specialundervisning får anslås 5 veckotimmar för en elev och därutöver 2 veckotimmar för varje ytterligare elev. Av frekvensberäkningar- na framgår emellertid, att endast mycket stora skolkommuner har underlag för inrättandet av hörselklasser, och utbyggnaden av hörselklassorganisatio- nen har därför inte kunnat ske i önskvärd omfattning. (14.2). Detta torde vara en av anledningarna till att den statliga skolan för hörselslkadad (Örebroskolan) behållit ett relativt konstant elevantal. Då utredningen

undersökningar visat, att sådana elever, som nu ingår i »Örebrogruppen.», i stor utsträckning kan undervisas och utbildas inom det allmänna skol— väsendet under förutsättning att vissa relativt begränsade resurser tillskapas, har utredningen ingående prövat möjligheterna att genom en indelning av riket i elevområden upprätta ett ökat antal hörselklasser, givetvis förlagda till vanliga skolor för hörande.

Till utgångspunkt för bedömanden rörande möjligheterna att genomföra en regionindelning har utredningen tagit planeringsgruppens inom skol- överstyrelsen sammanställning år 1963 rörande gymnasiets kvantitativa omfattning. Eftersom de enskilda kommunerna i regel inte har underlag för eget gymnasium, är de i sammanställningen redovisade uppgifterna rörande det beräknade elevantalet inom respektive region av intresse, spe— ciellt som försök har gjorts att beräkna andelen. elever, som bor inom skol- kommunen, respektive inom reszon (45 min. enkel resa) eller inackorderings— zon. Även om elevområdena för hörselklasserna måste göras mångdubbelt större än för gymnasierna, ger sammanställningen upplysning om ungefär— liga antalet elever, som vid hörselklassplacering kan väntas ho hemma eller behöva inackordering. Enligt utredningens mening bör elevområden för hörselklasserna inte göras större än att samtliga elever åtminstone har möj- lighet att åka hem över veckosluten. Vid övergång till 5-dagarsvecka bör detta vara möjligt inom flertalet län.

Tabell 22: Beräknat elevunderlag får hörselklasser i elevområden av nuvarande gymnasieregioners storlek

Elevom-råde (=nuv. gymn. region)

Beräknat elev- Skolkommun Antal elever underlag för Sää-n; i en årskull hörselklasser inack -zon (= 9 årskurser) '

1 3

Stockholm ......................

Förortskommuner Södertälje ......................

Enköping Uppsala ........................

Eskilstuna ...................... Katrineholm .................... Nyköping Strängnäs

Finspång

Linköping ...................... Mjölby Motala .

Skolkommun

Antal elever i en årskull

Beräknat elev- underlag för hörselklasser

(= 9 årskurser)

Procmt elevei i mack-zon

3

Eksjö .......................... Gislaved ........................

Vetlanda . Värnamo

Ljungby ........................ Växjö .......................... Älmhult ........................

Hultsfred Kalmar Torsås . Nybro Oskarshamn Västervik

Karlshamn . Karlskrona . Ronneby .

Hässleholm Klippan ........................ Kristianstad Ängelholm ......................

Hälsingborg .................... Landskrona

Lund

Malmö

Trelleborg ......................

Falkenberg Halmstad Varberg ........................

Göteborg ....................... Kungälv Mölndal ........................ Lysekil Uddevalla

Alingsås ........................ Borås

Trollhättan Ulricehamn

Vänersborg . .................... Åmål

Falköping ...................... Lidköping ...................... Mariestad

2—3 3—4

TfTi

en I

.

fi” T" axl wklm oo NIGU' 505 01—715 Göt—"Noha

Elevområdie (=nuv. gymn. region)

Beräknat elev— P t Skolkommun Antal elever underlag för lrocen_ i en årskull hörselklasser . e eier ! (= 9 årskurser) mac .—zon

3 4

700 6— 7 60 Filipstad . 400 50 Hagfors ........................ 500 4— 5 50 Karlstad ........................ 1 400 20 Kristinehamn ................... 500 20 Torsby 400 50 Hallsberg 800 20 Karlskoga ...................... 700 10 Lindesberg . 700 50 Örebro 1 300 10

Fagersta . 500 20 Köping 800 20 Sala ............................ 500 40 Västerås . 1 800 10

500 10 Borlänge . 1 000 30 Falun 600 30 Hedemora 400 20 Ludvika ........................ 800 30 900 70

600 40 1 300 20 Hudiksvall . 600 30 Ljusdal 500 60 Sandviken ...................... 1 000 10 Söderhamn . 500 10

Härnösand . 400 10 Kramfors 300 30 Sollefteå ........................ 500 60 Sundsv.-Skön ................... 1 400 10—15 10 Ange . 400 3— 4 50 Örnsköldsvik . 1000 9—10 40

Östersund 1 500 10—15 60 Järpen 100 Strömsund 400 3— 4 70

Lycksele . 600 5—— 6 70 Skellefteå 500 4——- 5 50 Umeå 1 500 10—15 30 500 4—— 5 70

400 3— 20 Jokkmokk ...................... 200 1— Haparanda . 600 5— 80 Kalix 500 4— 60 600 5— 30 900 8— 10 600 5— 40 800 7— 60

Anm. Kol 2: Antalet elever i en årskurs avser det beräknade antalet 16-åringar år 1970. Eftersom bl a den procentuella andelen av elever inom inackorderingszon är av intresse har uppgifter kommunvis eller församlingsvis ej utnyttjats. I stället

har uppgifter hämtats skolområdesvis ur 1960 års barntabeller och folkräkning. För vissa regioner har planeringsgruppen kunnat utnyttja resultatet av befintliga prognoser. I flertalet fall har det dock varit nödvändigt att utgå från det år 1960 inom regionen bosatta antalet personer i den årskull, som år 1970 uppnår 16 års ålder. Därefter har beräknats hur siffrorna kan komma att förändras fram till 1970 genom omflyttning dels mellan och dels inom de olika regionerna. Planerings- gruppens lämnade uppgifter rörande elevantalet har i detta sammanhang avrun- dats till jämna 100-tal.

Kol 3: Elevunderlaget för hörselklasser inom regionen har beräknats för 9 års- kurser vid en frekvens av 0,1 procent. För att kunna utnyttja planeringsgruppens insamlade data har utredningen utgått från storleken hos enbart en årskull, vilket i detta sammanhang, där fullständig exakthet ej kan uppnås, bör kunna accepteras.

Kol 4: Värdena anger den procentuella andelen av en årskull, som har längre restid (enkel resa med befintliga kommunikationsmedel) än 45 minuter.

Av sammanställningen framgår bl a, att elevområden av gymnasieregions storlek i regel inte har tillräckligt elevunderlag för inrättande av hörselklas- ser, trots att regionerna i vissa fall är till ytvidden. så stora, att upp till 50 procent av eleverna inte dagligen kan åka till och från skolkommunen utan måste inackorderas. Elevområden av läns storlek skulle erfordras för att ge underlag för en hörselklassorganisation för grundskolans åldersstadier och med klasser av A(a)-typ. Utredningen vill emellertid icke, bl a av de skäl, som ovan anförts beträffande förskolornas organisation, förorda en sådan lösning, eftersom den i flertalet landsändar skulle leda till att mer än 50 procent av eleverna skulle behöva inackordering under skoltiden. Utredningen vill i stället föreslå, att länsskolnämnderna vid den planering länsvis, som enligt utredningens mening är erforderlig och som lämpligen bör ske i samråd med länets hörcentral, i den första utbyggnadsetappen utgår från elevområden av i regel gymnasieregions storlek och genom en kombination av hörselklasser och den särskilda specialundervisningen i görligaste mån sörjer för elevernas behov av specialundervisning. Utred- ningens förslag innebär konkret, att man i tätorter i de elevområden (gym- nasieregioner), som enligt förteckningen ovan har underlag för lägst 2 år 3 hörselklasser-/klin.iker, inrättar sådana främst för att tillgodose låg- och mellanstadiets behov. De hörselskadade elevernas åldersmässiga gruppering skilda år blir bestämmande för om respektive hörsellärare i huvudsak skall tjänstgöra som klasslärare eller kliniklärare. Undervisningen anordnas m a o som hörselklassundervisning för elevgrupp, som kan bilda undervis— ningsgrupp av erforderlig homogenitet, och i övrigt som klinikundervisning. Elever i kommuner eller elevområden, som icke har underlag för hörsel- klasser, hänvisas till särskild specialundervisning. Om denna undervisnings- form visar sig ge otillräcklig hjälp, bör eleven hänvisas till skolgång i när- maste tätort med hörselklass. Vid beräkning av lärarbehovet bör beaktas, att det antal elever, som redovisas i tabell 23, avser elever, som främst kan beräknas vara i behov av hörselklassundervisning. Härtill kommer behov av lärartimmar eller lärartjänster för ett ungefärligen lika stort antal elever,

i | 1 i t

som inte behöver placering i hörselklass men väl särskild specialundervis- ning. Speciellt när behovet av lärartimmar inte är tillräckligt stort för att medge inrättandet av en hel lärartjänst, är det i regel svårt för kommunen att erhålla utbildad lärare för uppgiften. Problemet skulle i ett stort antal fall kunna lösas, om läraren kunde kombinera sin tjänstgöring med annan form av specialundervisning. Lärare, som det här är fråga om, bör ges möjlighet att vid behov komplettera sin utbildning.

Det ungefärliga antal hörselklasser-/kliniker, som enligt sammanställ- ningen i tabell 22 bör kunna upprättas centralt inom respektive län vid ett genomförande av den av utredningen förordade decentraliserade upp- byggnaden, framgår av tabell 23. Fördelningen på enskilda skolkommuner innebär givetvis ingen lämplighetsgradering utan kan på grund av lokala förhållanden eller andra skäl, t ex närheten till befintlig hörcentral eller förskola, bli en annan än den i sammanställningen angivna.

Tabell 23: Beräknat antal centrala hörselklasser-/kliniker inom respektive län

Län Skolkommuner Antal klasser/ kliniker

Stockholm 13— 14 Förortskommuner + Södertälje 3— Uppsala 3— Eskilstuna 2— Linköping 3— Norrköping 3— Jönköping—Huskvarna 3— Växjö 3— Kalmar 2— Visby 1—— Karlskrona 2— Kristianstad 2— Hälsingborg 3— Lund 2— Malmö 5— Halmstad 2— Göteborg 9— Uddevalla 2— Borås 3— Lidköping 2— Skövde 2— Karlstad 3— Örebro 3— Västerås 3— Falun 3— Gävle 3— Sundsvall 3— Östersund 2— Umeå 3— Luleå 3—

Summa 96—126

MUOUJ>

fra—mom

; _

4 4 3 4 4 4 4 3 2 3 3 4 3 6 3 0 3 4 3 3 4 4 4 4 4 4 3 4 4

w>Nrd>€$iChlV1 51 02

Ur)

En utbyggnad av en central hörselklass- eller klinikorganisation enligt förslaget ovan bör enligt utredningens mening vara möjlig att genomföra under loppet av 1960-talet inom respektive län. Kvantitativt innebär för—

slaget en fördubbling av den nuvarande organisationen i riket. Utredningen vill emellertid understryka vikten av att den centrala organisationen inom länet samtidigt kompletteras med särskild specialundervisning för de elever, som av olika skäl icke kan eller bör undervisas genom den centrala orga- nisationens försorg.

Efter full utbyggnad av en sådan organisation räknar utredningen med att Örebroskolans nuvarande omfattning kommer att avsevärt begränsas. Härtill har hänsyn tagits i förslaget om en låg-, mellan- och högstadieskola i Örebro.

Beträffande specialskolväsendet för döva och hörselskadade gäller, att man inom detta även i fortsättningen är hänvisad till att koncentrera skol- organisationen i betydligt större utsträckning än inom t ex hörselklassorga- nisationen. Orsakerna härtill är den mera komplicerade undervisningen och det betydligt lägre elevunderlaget. Enligt utredningens mening är det inte minst av Vikt, att man vid den förestående skolreformen beaktar skol- frågan för de hörselskadade elever, som har svårast att tillgodogöra sig språk och talträning samt undervisning i övrigt. Undervisningen av elever med obetydliga eller obefintliga hörselrester erbjuder på skolväsendets och teknikens nuvarande utvecklingsstadium problem av sådan storleksordning, att man för överskådlig tid måste ha dövskolor av internattyp vid sidan om de i kommunal regi, lokalt eller regionalt anordnade »hörselskolorna». En- dast härigenom kan f n garanteras, att samtliga elever erhåller en adekvat vård och undervisning, tillgång till utbildade lärare och övrig expertis samt fullgod och rätt använd teknisk utrustning.

Med hänvisning till ovanstående föreslår utredningen, att skolhemmet för döva med även annat lyte samt upptagningsskolorna ingår även i den nya skolorganisationen, de sistnämnda i första hand som lå g- 0 c h In e l- l a n s t a d i e s k 0 1 o r. Under utredningsarbetet har ifrågasatts om icke skolan i Vänersborg borde förläggas till Göteborg med hänsyn till befolk- ningsfördelningen. Med hänsyn till att Vänersborgsskolan efter en nyligen slutförd renovering och ombyggnad nu är i gott skick och väl bör kunna fylla funktionen som låg- och mellanstadieskola samt till att en anordning med externa klasser (se nedan) bör göra det möjligt att förlägga en del av skolans verksamhet till Göteborg, så att ett större antal elever kan bo i det egna hemmet, vill utredningen dock föreslå, att skolan behålles på nuvaran- de plats.

Med hänsyn till angelägenheten av att man prövar möjligheterna att de- centralisera även dövskolans verksamhet har utredningen under läsåret 1963/64 och 1964/65 i samarbete med skolöverstyrelsen låtit upprätta externa försöksklasser för elever, som annars skulle hänvisats till skolgång i döv- skola i Örebro, Stockholm eller Lund. Erfarenheterna av anordningen är positiva (bil. 3). Utredningen förordar därför, att anordningen med externa klasser för döva och hörselskadade kommer till användning i den nya skolorganisationen, i första hand på lågstadiet. Det bör ankomma på döv-

skolornas ledning att utnyttja möjligheterna att inrätta externa klasser, när de samlade omständigheterna gör en sådan anordning möjlig. Enligt utredningens mening bör dessa klasser t v organisatoriskt och pedagogiskt lyda under närmaste dövskola och undervisas av lärare med dövlärarut- bildning. Det lokala skolväsendet bör tillhandahålla skollokaler, teknisk utrustning, undervisningsmateriel, förbrukningsmateriel och Skolmåltider, medan dövskolväsendet bör förutom lärare tillhandahålla erforderlig specia- listvård. Dövskolans läroplan med dess omfattande grundläggande tal- och språkgivning är lämpligast för dessa klasser liksom de läroböcker och den pedagogiska materiel, som utarbetats härför. För de externa klasserna bör läsår, lovdagar och schematider samordnas med det lokala skolväsendet. . Utformningen av h 6 g 5 t a di e t inom specialskolväsendet för döva och hörselskadade bjuder liksom andra grenar inom handikappundervisningen på speciella problem, enär elevunderlaget är relativt begränsat, maximalt 40—50 elever per årskurs. Då anordningen med fritt tillval endast i mycket begränsad omfattning prövats i praktisk försöksverksamhet finns t v ej underlag för säkrare bedömanden, men erfarenheterna från exempelvis hör- selklassernas högstadium tyder på att tillvalsmöjligheterna skulle bli alltför begränsade om högstadieundervisningen splittrades på samtliga upptag- ningsskolor. För att tillförsäkra samtliga döva och hörselskadade elever en högstadieundervisning, som reellt kan erbjuda ett fritt tillval, föreslår ut- redningen att i första hand en fullständig högstadieskola utbygges i en centralt belägen skolkommun. Förläggningsorten för denna skola bör ha goda kommunikationer, ett väl utbyggt skolväsen och ett differentierat nä- ringsliv, så att eleverna kan erhålla erforderligt antal praktikantplatser för den praktiska yrkesorienteringen. Enligt utredningens mening lämpar sig Örebro väl för ändamålet. Utredningen räknar vidare med att elevunderlaget för den nuvarande Örebroskolan kommer att minska i takt med utbyggna- den av hörselklasserna och de externa klasser, som avses kunna förläggas till det allmänna skolväsendet, varför behovet av nybyggnad för högstadie- skolan i Örebro bör kunna begränsas till ett 10-tal klassrum och ett par specialsalar. Behovet av övriga undervisningslokaler bör kunna tillgodoses dels inom den nuvarande skolbyggnaden och dels genom samverkan med den centrala yrkes- och fackskola för döva och hörselskadade, som enligt utredningens mening bör ersätta de nuvarande fortsättningsskolorna i Växjö och Vänersborg, samt vara förlagd till Örebro, så att denna skola kan sam- ordna sin verksamhet med högstadieskolans. Representanter för Örebro stad har vid preliminära överläggningar med utredningen förklarat, att lämplig tomtmark kan ställas till förfogande såväl för en högstadietillbygg- nad genom utvidgning av den nuvarande skoltomten som för en yrkes- och fackskola på ett närliggande tomtområde.

En relativt hård belastning på Örebroskolans lokalresurser kan förväntas, innan utbyggnaden av hörselklass- och den externa klassorganisationen genomförts. Utredningen räknar därför med att under en övergångsperiod

viss högstadieundervisning meddelas även vid upptagningsskolorna enligt skolöverstyrelsens bestämmande.

Under övergångstiden innan utredningens förslag till högstadium genom- förts, bör i de fall, då elevunderlag finnes för en anordning med ett frivilligt nionde teoretiskt påbyggnadsår vid upptagningsskola, skolans styrelse hos skolöverstyrelsen inge förslag om organisation och läroplan för ett sådant år för de elever, vilka önskar detta. Tim- och kursplaner för detta frivilliga påbyggnadsår i upptagningsskolan bör i huvudsak kunna motsvara dem, som tillämpas i den nuvarande försöksskolans åttonde årskurs, och genom- gången av detta är bör i förekommande fall kunna tillgodoräknas som ett års fullgörande av den fortsättningsskolplikt, som för närvarande finns för alla dövskolans elever. Den vidgade allmänbildning och större mognad, som eleverna får, bör kunna ge en förstärkt grund för fortsättningsskolans yrkesundervisning, vilken beräknas fortsätta intill dess att yrkes- och fack- skola färdigbyggts enligt utredningens förslag.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag för den framtida skol- organisationen, att den obligatoriska skolan för undervisning av hörsel- eller talskadade samt döva elever bör omfatta följande varianter: särskild specialundervisning i anslutning till vanlig klass, undervisning i specialklass inom den allmänna grundskolan, specialskola eller skolhem. Inom det all- männa skolväsendet bör således finnas »hörselskolor» med hörselklasser och hörselkliniker i ett 30-tal skolkommuner samt därjämte en lokalt anordnad specialundervisning. Inom det obligatoriska specialskolväsendet bör finnas fyra låg- och mellanstadieskolor samt en högstadieskola för döva och hörsel- skadade, ett skolhem för döva med även annat lyte samt en riksinstitution för diagnosticering, undervisning och vård av gravt talskadade normalbe- gåvade barn och döva barn med vissa komplikationer. Utredningen förut- sätter, att den lilla grupp döva barn med grav hörselhämning, som behöver särskild medicinsk behandling och särskilda vårdresurser med hänsyn till rörelsehindret, erhåller sin utbildning inom vård- och skolorganisationen för rörelsehindrade.

14.4. Skolpliktsbestämmelser

Bestämmelserna om intagning av nybörjare, skolpliktens omfattning och stadieindelningen har med hänsyn till elevernas handikapp, skolorganisato- riska förhållanden och differenser i- målsättning för den obligatoriska under— visningen hittills haft en delvis annan utformning inom det statliga skolvä- sendet för döva och hörselskadade än inom det övriga skolväsendet. Jämlikt 30—32 %% skollagen inträder skolplikt med början av hösttermi- nen det kalenderår, då barnet fyller sju år, och upphör, om den ej fullgjorts dessförinnan., med utgången av vårterminen det kalenderår, då barnet fyller sexton år. Barn, som ej uppnått skolpliktsåldern men som finnes ha för

skolgång erforderlig mognad, kan tillåtas att börja skolgång i grundskolan höstterminen det kalenderår, då barnet fyller sex år. Har skolpliktigt barn cj nått den mognad som fordras för att deltaga i undervisningen i grund- skolan, kan barnets skolgång med föräldrarnas medgivande uppskjutas ett år. Om intagning i vissa fall vartannat år av elever i grundskolan gäller vad Konungen därom förordnar. Skolstyrelsen skall jämlikt 6 kap. 7 % skol- stadgan (SFS 1962: 439) tillse att barn, som är blinda, döva eller psykiskt efterblivna, anmälas till den undervisning, som är särskilt ordnad för dem.

Motsvarande bestämmelser rörande skolplikt och intagning inom döv- skoleväsendet återfinnes i stadgan för statens dövskolor (SFS 1960:509). Jämlikt denna stadga gäller för döva barn särskild skolplikt. Skolplikten inträder, när barnet uppnår för allmän skolplikt stadgad ålder eller när barnet efter skolålderns inträde drabbas av dövhet. Lider barnet av sjukdom, när skolplikten inträder, skall barnets skolgång uppskjutas så länge hinder föreligger. Skolplikten omfattar en lärotid vid dövskola av 10 år men skall dock upphöra senast med utgången av den årskurs, som slutar det kalender— år då eleven fyller 18 år.

Skolchefen i varje kommun skall årligen före den 1 april och eljest så snart anledning därtill förekommer till upptagningsskolan sända uppgifter enligt fastställt formulär rörande döva inom kommunen, för vilka gäller skolplikt enligt dövskolestadgan. Finner skolchefen tveksamt, om i visst fall sådan skolplikt föreligger, skall han anmäla detta till upptagningssko- lans rektor, som har att efter erforderlig utredning överlämna ärendet till skolöverstyrelsen för avgörande.

I allmänhet är de döva och hörselskadade barnen medicinskt undersökta vid länslasarettens hörcentraler eller annorstädes på ett tidigt åldersstadium. De flesta har också numera fått förskoleundervisning eller genom den s k hemvägledningen fått sin behövliga grundläggande träning i hemmet. Detta innebär, att en allsidig bedömning av barnets behov och förutsättningar kan göras och att föräldrarnas uppfattning kan inhämtas, då frågan om skolplacering blir aktuell vid skolpliktstidens inträde. Samråd bör ske mel- lan företrädare för förskolan och eventuellt befintliga hörselklasser samt dövskolans rektor rörande lämpligaste placering för barnet. Som underlag för överväganden och beslut finnas audiogram, skriftliga sammanfattningar av resultat vid psykologisk och medicinsk undersökning samt i förekomman- de fall förskolans elevbedömning på det 5 k elevkortet. Sedan skolchefen i barnets hemkommun anmält det döva barnet till dövskolans rektor, skall denne i god tid infordra förekommande skriftliga handlingar rörande barnet och föranstalta om erforderligt samråd. Därefter fattar bemälde rektor be- slut om elevs intagning i dövskolan. Är rektor och föräldrar av olika upp- fattning om lämplig placering av barnet, skall avgörandet ske i samma ord- ning som gäller beträffande elevs placering i specialklass enligt skolstadgan.

Intagning i dövskola av skolpliktiga elever skall jämlikt 14 % dövskole- stadgan ske vid höstterminens början varjc år med udda årtal, styrelsen för

skola dock obetaget att, om särskilda skäl är därtill, för visst fall medgiva intagning å annan tid. Av intresse i sammanhanget är att tidigare gällande bestämmelser om intagning vid dövskolorna (lagen av den 31 maj 1899) stadgade, att »skola må anordnas med intagning av barn antingen årligen eller vart annat år». Skälet till att dövskolorna sedan lång tid tillbaka till- lämpat ett system med vartannatårsintagning är främst önskan att skapa underlag för en uppdelning av eleverna efter begåvning och förutsättningar i övrigt. Generellt synes man inom dövskoleväsendet eftersträva att erhålla intagningsgrupper av sådan storlek, att man från skolgångens början kan indela eleverna i tre parallellklasser, som var för sig är relativt homogena i fråga om elevernas grad av hörselnedsättning, begåvning och förutsättningar i övrigt att tillgodogöra sig undervisningen.

Det tillämpade systemet med vartannatårsintagning och uppdelning av eleverna i relativt homogena parallellklasser medför organisatoriskt och pedagogiskt vissa fördelar men samtidigt icke oväsentliga nackdelar. Sy- stemet har bl a till följd, att hälften av dövskolornas elever börjar sin egent- liga skolgång först vid åtta års ålder och går ut i förvärvslivet med ett års försening. De negativa verkningarna för den årskull elever, som genom intagningsbestämmelsernas nuvarande utformning får en försenad skolstart, kan visserligen motverkas i den mån dessa elever erhåller förskoleundervis- ning, men med hänsyn dels till att de gravt hörselskadade eleverna bör be- redas undervisning så tidigt som möjligt för att utveckla språket och dels till att deras skolgång på grund av handikappet måste göras längre än de fullsinnades, förordar utredningen en sådan ändring av intagningsbestäm- melserna, att samma bestämmelser kommer att gälla för dövskolan som för den allmänna grundskolan. De pedagogiska fördelar, som kan erhållas genom den nuvarande indelningen av eleverna i tre parallella klasser, kan enligt utredningens mening uppnås genom den i grundskolan tillämpade gruppundervisningen och övriga anordningar för en individualiserad under- visning. Som framhållits i anslutning till skolpliktsbestämmelserna för blinda elever (sid 53), föreslår utredningen vidare, att döva och talskadade barn skall liksom andra barn ha lagfäst rättighet till skolgång, och utredningen framlägger sådant förslag till ändring av skollagen , att 30 och 31 %% blir kompletterade med bestämmelser om skolplikt för dessa barn.

Inom det allmänna skolväsendet var skolgången länge sexårig. Genom riksdagsbeslut 1936 blev ett sjunde skolår obligatoriskt och kommunerna fick samtidigt rätt att efter Kungl. Maj:ts medgivande också anordna ett åttonde obligatoriskt skolår. År 1948 var reformen rörande en åttaårig ob- ligatorisk skolgång i huvudsak genomförd. Dessförinnan hade 1946 års skolkommission föreslagit, att skolplikten skulle bli nioårig. Vid 1950 års riksdag fattades principbeslut om en nioårig skolplikt och i försöksverk- samheten med enhetsskola tillämpades den nioåriga skolplikten. Genom riksdagsbeslut 1962 blev den nioåriga skolplikten grundvalen för det nu- varande skolsystemet.

Till jämförelse bör nämnas, att medan ännu den obligatoriska skolgången inom det allmänna skolväsendet var sexårig, en åttaårig skolplikt var före- skriven för döva elever. Den två är längre skolgången bedömdes vara nöd— vändig för att i någon mån kompensera de döva elevernas språkliga han- dikapp och den därmed sammanhängande hämningen i utveckling. Den nuvarande tioåriga skolpliktstiden för döva elever är in a o närmast jäm— förbar med den obligatoriska skolgång, som var fullt genomförd inom det allmänna skolväsendet år 1948. Grundskolans nioåriga lärogång borde alltså motsvaras av elvaårig lärogång inom dövskoleväsendet, om jämförelsetalen och dövskolans nuvarande målsättning och innehåll hålles oförändrade. . Enligt 1 & dövskolestadgan har den nu nioåriga lärogången inom dövskole- väsendet det dubbla syftet att dels ge eleverna normalspråk och allmän skolbildning och dels yrkesutbildning. Likvärdighet mellan dövskolans och den allmänna grundskolans utbildningsmål synes kunna nås på två vägar. . Antingen kan lärogången i dövskola med oförändrat utbildningsmål ut- » sträckas till att omfatta elva år eller också kan den tioåriga lärogången behållas men den egentliga yrkesutbildningen ges efter den obligatoriska i skolgångens slut. Av samma skäl som anfördes för blindskolväsendet för- i ordar utredningen det senare alternativet. | Som framgår av utredningens förslag till läroplan, föreslår utredningen, : att det extra år inom den obligatoriska skolgången, som utredningen be- i dömer vara nödvändigt för att de döva eller gravt hörselskadade eleverna ' skall kunna uppnå det för grundskolan uppställda bildningsmålet, i första i | 1 )

hand tillföras lågstadiet, som sålunda blir 4-årigt. Utredningen är väl med- veten om att ett extra år kunde behövas även på mellanstadiet för att ge , ökad tid för t ex orienteringsämnena eller på högstadiet, när tillvalsämnen och linjeval tillkommer, men utredningen finner det mest angeläget att på ' det grundläggande stadiet ge tillräcklig tid att bygga upp språk och tal. : En utökad tid på lågstadiet bör komma undervisningen på följande stadier till godo. ; Med hänsyn. till det erkänt svåra handikapp dövheten utgör i undervis- ) ningssammanhang, bör enligt utredningens mening den valfrihet ifråga om i ämnen, som i grundskolan gäller för elever och målsmän, utsträckas att i dövskolan även i viss utsträckning omfatta skolstadiernas längd. Om det för en enskild elev eller grupp av elever bedöms vara lämpligt, bör efter ) skolöverstyrelsens prövning även mellanstadiet kunna tillföras ett frivilligt j påbyggnadsår.

14.5. Läroplan för grundskolan för döva och hörselskadade

Undervisningen i statens dövskolor har enligt gällande stadga till syfte att främja elevernas anpassning i samhället och göra det möjligt för dem att själva förtjäna sitt uppehälle.

Det relativt starka betonandet av nyttosynpunkten torde i huvudsak ha sitt utsprung i att dövskolan måste starta från ett betydligt svårare utgångs- läge än övriga skolor. Den skall först och främst ge sina elever de väsentliga instrumenten för tänkande, kunskapsinhämtande och kommunikation med andra, nämligen språk och tal.

Utredningen har i sitt läroplansarbetc utgått från att för dövskolan framgent skall gälla den målsättning. som är angiven i skollagens första paragraf. Dövskolan skall med beaktande av sin specifika uppgift att ge eleverna språk och tal bedriva sin undervisning i syfte att meddela ele- verna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar. Genom utnyttjande av alla de perso- nella och materiella resurser, som i våra dagar kan göras tillgängliga i un- dervisningen, bör dövskolans arbete ges en inriktning, som präglas av vid- gade vyer och en breddad referensram. Utredningen framlägger sitt förslag till läroplan för grundskolan för döva och hörselskadade i separat betän- kande ( SOU 1964:62 ).

I läroplansförslaget har utredningen ingående prövat möjligheterna att göra ovannämnda målsättning till en realitet för de döva och hörselskadade eleverna. För att undervisningen skall kunna hjälpa varje enskild elev till bästa allsidiga utveckling och anpassning samt därvid meddela kunskaper och öva färdigheter, har dövskolans viktiga språk- och talgivande uppgift noggrant balanserats mot den lika viktiga kunskaps- och färdighetsgivande uppgiften. Med hänsyn till elevernas individuella differenser i fråga om för- måga till kontakt samt till att utveckla språk och tal har bl a åtbördsspråkets och den särskilda specialundervisningens roll i undervisningen noga över-

vägts. Det är enligt utredningens mening av särskild vikt, att man i under- , visningen även beaktar behovet hos sådana elever, som företer speciella varia- tioner, när det gäller möjligheten att utveckla bla tal- och avläseförmåga.

I inledningen till kap. 6 har närmare berörts de förutsättningar, som en- ligt utredningen måste gälla för att en nära samverkan mellan specialskolor- na och det allmänna skolväsendet skall kunna åstadkommas. Förutom en samordning av stadgebestämmelserna, är det även nödvändigt med en när- mare överensstämmelse mellan grundskolans och specialskolornas arbets- former och läroplaner.

Även om speciella pedagogiska arbetsprinciper och i vissa ämnen en sär- skilt avpassad metodik måste tillämpas vid skolundervisning av handikap- pade, måste enligt utredningens mening viktiga huvudprinciper vara gemen- samma för all fostran och undervisning, oavsett de enskilda elevernas skol- tillhörighet. Utredningens förslag till ny läroplan för skolorna för döva och hörselskadade följer i enlighet härmed så nära som möjligt de mål och rikt- linjer, som den allmänna grundskolan anger i sin läroplan. Förslaget sam- manfaller sålunda i stora delar med grundskolans läroplan. Till de avsnitt

av denna läroplan, som i tillämpliga delar bedömts kunna gälla vid under- visning av döva och hörselskadade barn, har i förslaget endast en hänvisning skett. Härvid bör dock observeras, att läroplansförslaget avser en 10-årig skola med ett lågstadium omfattande 1—4 årskursen, ett 3-årigt mellansta- dium samt ett 3-årigt högstadium. Vid tillämpningen av grundskolans läro- plan på mellan- och högstadiet inom grundskolan för döva och hörselska- dade beräknas därför årskurs 5 i dövskolan ungefär motsvara årskurs 4 i grundskolan, årskurs 6 motsvara årskurs 5 o s v. Vid avslutad tionde års- kurs i dövskolan beräknas eleverna trots sitt handikapp ha uppnått det mått av kunskaper och färdigheter som grundskolans elever efter årskurs 9.

I avdelning I av Läroplan för grundskolan behandlas grundskolans syfte- = mål och anges allmänna riktlinjer för skolans inre arbete. Utredningen har funnit, att kapitlet i sin helhet kan tillämpas inom grundskolan för döva och hörselskadade. Avdelning II, Allmänna anvisningar för skolans verk- samhet, har på några punkter närmare kommenterats i läroplansförslaget. ? Vissa avsnitt är ej helt tillämpliga inom dövskoleorganisationen. De före- slås utgå vid avsnittets tillämpning i dövskolorna. Andra avsnitt har något utvidgats av utredningens läroplansgrupp.

Avdelning III behandlar timplanerna. Denna avdelning har helt omarbe- tats, bl a på grund av att en tio-årig skolpliktstid och en särskild stadiein.- delning föreslås för dövskolan.

Klasserna vid upptagningsskolorna avses i första hand bli av a- och A-typ. För elever, som av olika skäl endast med svårighet kan följa den ordinarie klassundervisningen., hör specialklasser av b- eller Bl-typ kunna inrättas med de modifikationer av timplanen, som då erfordras. Föreliggande tim- planeförslag avser klasser av a- och A-typen.

Särskilda tim- och kursplaner har ej uppgjorts för dövundervisningens speciella skoltyper: skolhemmet i Gnesta och den planerade institutionen i Sigtuna för bl a döva elever med vissa komplikationer till dövheten. Klas- ser av b— och B-typ torde i varierande omfattning bli nödvändiga i dessa skoltyper på grund av det ringa elevunderlaget. Tim- och kursplanerna för här åsyftade klasser blir beroende såväl av åldersfördelningen i klassen som av de enskilda elevernas speciella handikapp. Förutom de jämkningar i timplanen, som är möjliga enligt de till timplaneförslaget hörande anvis- ningarna, förutsättes, att skolöverstyrelsen medger avvikelser från gällande normer i den omfattning, som bedömes nödvändig med hänsyn till elev- sammansättningen i klassen eller andra vägande skäl. Kursinnehållet i sär- skolans läroplan beräknas i tillämpliga delar gälla för skolhem, där döva barn med psykisk efterblivenhet erhåller undervisning. På likartat sätt bör kursinnehållet i Läroplan för grundskolan tjäna till ledning vid undervis- ningen av normalbegåvade barn med grava talskador. I externa dövklasser, som är förlagda till det allmänna skolväsendet, bör dövskolans timplaner tillämpas med de modifikationer, som kan vara påkallade med hänsyn till behovet av samordning med övriga klassers undervisning.

Utredningen har vid uppgörandet av timplaneförslaget för låg- och mel- lanstadiet i stort sett bibehållit det veckotimtal, som föreskrives i nu gäl- lande undervisningsplan. för dövskolan. Reduceringen i förhållande till nu gällande läroplan av antalet timmar i svenska är skenbar. Timantalet på låg- stadiet har i motsvarande grad höjts i ämnet hembygdskunskap. På mellan- stadiet har givits plats åt engelska, vilket ämne dock fått karaktären av alternativt ämne. l klasser, där engelska ej läses, blir sålunda timantalet i svenska oförändrat samtidigt som veckotimtalet för matematik ökas med en veckotimme. I årskurs 7 har ämnet slöjd förstärkts med en veckotimme, medan samma ämne minskats med en veckotimme i årskurs 6. Liksom i den allmänna grundskolans timplan har ämnet hemkunskap utgått i års- kurs 7.

Det sammanlagda antalet undervisningstimmar per vecka är liksom för - närvarande genomsnittligt högre inom dövskolans lågstadium än motsvaran- * de timtal i den allmänna grundskolan. På dövskolans mellanstadium är veckotimtalen för jämförbara åldersgrupper inom de båda skolformerna identiska. De olika årskursernas veckotimtal redovisas i tabell 24.

Tabell 24:

Antal veckotimmar i årskurs

Skola l 2 3 4 5 G 7 8 9 10 Dövskolan ....... 26 28 32 34 35 35 35 36 36 36 Grundskolan ...... 20 24 30 34 35 35 35 35 35 —— Differens +6 +4 +2 i 0 i 0 i 0 i 0 +1 +1 ——

Det bör observeras, att de överskjutande timmarna på lågstadiet helt och hållet tilldelats övningsämnen. Fördelningen mellan läroämnen och övnings- ämnen på de åldersstadier, som motsvarar dövskolans lågstadium, redovisas i tabell 25. Det högre antalet veckotimmar i övningsämnena motiveras av de hörselskadade elevernas stora behov av allmän sinnesträning och moto- riska färdighetsövningar som komplement till det på detta stadium särskilt krävande arbetet med språk-, tal- och hörselträning.

Tabell 25: Fördelning mellan läro- och övningsämnen i årskurserna 1—4

Antal veckotimmar i årskurs Skola 1 2 3 4 Lä Öä Lä Öä Lä Öä Lä Öä Dövskolan . ...... 18 8 20 8 23 () 24 10 Grundskolan ...... 18 2 21 3 23 7 25 9 Differens +5 i" 0 +? ——1 +1

[ l

i

Ämnesfördelningen i utredningens timplaneförslag uppvisar vissa skiljak- tigheter i förhållande till grundskolans timplan. Enligt tabell 26 uppgår antalet veckotimmar i svenska i utredningens förslag till 112, medan samma ämne inom grundskolan omfattar 68 veckotimmar. Även ämnet matematik ges i utredningens förslag ett sammanlagt större veckotimtal. Däremot blir orienteringsämnena formellt missgynnade. Utredningen anser dock, att äm- net svenska i stor utsträckning kan beräknas komplettera orienteringsämne- na genom den uppläggning, som svenskan givits i läroplansförslaget. I den omfattning, som läraren finner lämplig med hänsyn. till elevernas utveck— ling och intresseinriktning, bör under lektionerna i svenska behandlas ett 3 lärostoff, som hämtats från orienteringsämnena. Dövskolans undervisning i sin helhet måste ges en utformning, som medger inhämtande av allsidiga kunskaper parallellt med tillägnandet av de språkliga färdigheterna. Orien- teringsämnena ger i praktiken eleverna träning i tal- och språkbehandling, och under hela skoltiden bör på samma sätt ämnet svenska ge goda tillfällen att berika elevernas vetande inom såväl de naturorienterande som de sam- hällsorienterande ämnena.

Tabell 26: Totala antalet veckotimmar i dövskolan och i den allmänna grundskolan

Anm. Jämförelsen avser på högstadiet de teoretiska linjerna.

t t 1 I Dövskolan Grundskolan Amnen Stadium Stadium Diff L M H S:a L M H S:a Svenska .................. 59 32 21 112 31 26 11 68 +44 Matematik ................ 16 18 12 46 13 15 12 40 +6 Engelska .................. -— (8) (4) (12) 11 4 15 (— 3) i Orienteringsämnen : ) Kristendom ............... 2 6 3 11 6 6 5 17 ——6 | Hembygdskunskap ........ 8 — 8 12 -— 12 —- 4 | Samhällskunskap ......... Historia ................. t Geografi ................. _ 18 13 31 _ 18 15 83 __2 ( Naturkunskap ............ i Biologi ................... Kemi ..................... — — 14 14 — 15 15 —1 Fysik .................... * Musik—rytmik. .......... 4 3 7 4 5 _ 9 —2 _ Teckning .................. 4 6 8 18 6 6 12 + 6 [ Slöjd. .................... 7 13 4 24 2 8 4 14 +10 i Hemkunskap .............. —— —— 4 4 — — 4 4 i 0 Gymnastik ................ 12 9 8 29 6 9 8 23 + 6 , Barnträdgårdsarbete ....... 8 — —— 8 ——- —— 0 + 8 , Tillvalsämnen ............. —- —— 19 19 — 19 19 i 0 t i i i

Högstadiets tillvalsgrupper har i stort sett fått bibehålla den samman- sättning, som de erhållit i allmänna grundskolan. Som framgår av ämnes- sammansättningen i utredningens läroplansförslag har dock även här ämnet svenska fått en mera framskjuten ställning än i läroplanen för grundskolan.

Ämnet franska har ej medtagits i någon tillvalsgrupp, vilket i praktiken dock ej bör hindra, att ämnet exempelvis får ersätta tyska, när detta bedömes lämpligt. Ett dylikt avsteg från de föreslagna ämneskombinationerna liksom även andra varianter av tillvalsämnen bör kunna medgivas efter prövning av länsskolnämnden.

Avdelning IV i Läroplan för grundskolan, Kursplaner med anvisningar och kommentarer, har en sådan utformning, att innehållet enligt utredning- ens mening i stora delar bör kunna tjäna till ledning i grundskolan för döva och hörselskadade. Vissa avvikelser har dock bedömts nödvändiga. Med följande allmänna synpunkter vill utredningen därför belysa de problem, som möter vid användandet av grundskolans läroplan i dövskolan.

Huvudprincipen för det pedagogiska arbetet inom dövskolan bör enligt utredningens mening vara att söka skapa de bästa möjliga betingelser för en optimal språk- och talutveckling hos eleverna. Ett språk är nödvändigt som instrument för kunskapsinhämtande, och ett tal är det normala för- i bindelsemedlet med en hörande omvärld. Det är alltså nödvändigt, att ämnet svenska ingår som en integrerande del i all undervisning. Detta ämne måste i intaga en särställning i förhållande till övriga ämnen. Motsvarande krav på . utrymme för ämnet svenska behöver ej ställas i den allmänna grundskolan.. Det bör dock observeras, att betydelsen av en systematisk och kontinuerlig samverkan mellan de skilda ämnena starkt understrukits i grundskolans läroplan. Detta stämmer väl överens med dövskolans behov. Den metodiska uppläggningen av skolarbetet i dövskolan måste bygga på omfattande sam- talsövningar, där ständig replikväxling, innebärande såväl tal- som hörsel- och avläseträning, måste äga rum mellan såväl de enskilda eleverna som mellan eleverna och läraren i klassen. Erfarenheterna har visat, att döv- lärarens arbetssätt måste väljas med hänsyn till vad som gäller för det nor- _ malhörande barnets tal- och språkinlärande under förskolestadiet. Detta för tal— och språkutvecklingen inte minst för den kommande skolgången | så betydelsefulla utvecklingsskede är för de normalhörande barnen vid | deras inträde i skolåldern redan ett passerat stadium, medan de döva och [ hörselskadade eleverna endast delvis påbörjat detta aktiva språk- och tal— i utvecklingsskede. De har härigenom ett stort handikapp att inhämta i för— [ hållande till den vanliga skolans elever. Utöver den gemensamma språk- i givningen i klassen måste läraren arbeta enskilt med varje elev för att nå ( bästa möjliga resultat av den individuella hörsel— och avläseträningen.

Dövskolans uppgift att hjälpa de elever, som i praktiken behöver vara »tvåspråkiga», d v s använda talat språk och åtbördsspråk, behandlas i det följande och har beaktats i läroplanen.

Ett successivt närmande till grundskolans arbetssätt i form av gruppar- bete och individuellt arbete finner utredningen både möjligt och nöd 'ändigt under mellanstadiets senare år samt på högstadiet. Utredningen föreslår därför, att högstadiets kursplaner med anvisningar och kommentarer för den allmänna grundskolan i huvudsak bör gälla även för dövskolans hög-

stadium. Praktiska försök med högstadieundervisning, sådan den bedrivits inom den nioåriga försöksskolan, har ej gjorts inom dövskolan. Erfaren- heterna av teoretisk fortsättningsskolundervisning vid Blockhusuddens skola, i många fall ledande till realexamen, har dock varit sådana, att det är moti— verat att räkna med att den allmänna grundskolans läroplan skall kunna tillämpas på detta stadium.

De inledande försök med tillvalsämnen, som gjorts vid fortsättningssko- lorna i Växjö och Vänersborg, pekar i samma riktning liksom den hittills bedrivna praktiska yrkesorienteringen (bil 3). Det är emellertid enligt ut- redningens mening nödvändigt, att ännu större omsorg ägnas åt den enskilde elevens yrkes- och studieorientering än som hittills varit möjligt. Ökad till- gång till psykoteknisk anlagsprövning och psykologisk rådgivning till de unga dövskoleeleverna bör öka deras möjligheter till ett rikare varierat yrkes- val. Stödundervisning inom vissa teoretiska avsnitt av högstadiets yrkes- l ämnen bör regelmässigt kunna sättas in för elever, som behöver denna l hjälp. Enligt utredningens mening bör skolöverstyrelsen under en över- ? gångsperiod med särskild uppmärksamhet följa lärarnas och elevernas möj- 1 ligheter att arbeta enligt grundskolenormerna. De modifieringar av skolans . inre arbete, som vunna erfarenheter härvid kan ge anledning till, bör där- i efter kunna genomföras, exempelvis genom att tilläggsanvisningar utfärdas

av skolöverstyrelsen.

Lägerskolan är en modern undervisningsform, som under senare år ut— nyttjats inom det allmänna skolväsendet. Viss försöksverksamhet har med

lyckat resultat gjorts även med specialskolornas elever. Denna undervis- ningsform liksom ett ökat antal musei- och studiebesök och exkursioner 4 bör inlemmas även i dövskolans pedagogiska arbete som betydelsefulla och 4 stimulerande inslag i elevernas orientering i omvärlden och samhället. 1 Beträffande terminologien i läroplansförslaget vill utredningen uttala ] följande. 1 I dagligt tal användes termerna »språk» och >>tal» synonymt. Man kan ! säga, att de realiteter, som ligger bakom termerna, i allmänhet sammanfaller, i när det gäller det hörande barnet. Man måste dock förutsätta, att en person i kan äga ett språk utan att ha ett tal. Vid anvisningar för dövundervisning , måste därför en viss distinktion av dessa termer ske. Termen. språk användes i i läroplanen för att beteckna det system av verbala symboler, med vilkas * hjälp människor i allmänhet meddelar sig med varandra; att äga språk innebär dels att ha kunskap om symbolernas betydelse, dels att kunna kom- binera dem till uttryck för tankar och känslor. Att med lämpliga medel ge det döva barnet en levande språkuppfattning (språkperception) är en väsent- lig del av dövskolans arbete.

Tal är för det hörande barnet det första medel, genom vilket språket över- förs. Skrift är ett annat överföringsmedel. Talet har örat som kontroll- och mottagarorgan; skriften har ögat. Tal kan mottagas visuellt, som fallet är vid munavläsning. Det finns även andra överföringsformer för språkets

system av symboler än tal och skrift. Sådana kan ofta behövas vid sidan av de primära, då det gäller syn- eller hörselhandikappade personer. S k tak- til överföring är den form för språköverföring, som innebär, att personer meddelar sig med varandra språkligt genom beröring. Exempel härpå är de dövblindas tecknande i varandras händer. Brailleskriften för de blinda byg- ger likaså på taktil överföring. Språklig kommunikation genom handåt- börder (åtbördsspråk) är ytterligare en överföringsform. Den användes mel- lan döva personer inbördes. Då uppfattas språket visuellt.

För det döva barnets anpassning till en hörande omvärld behöver det behärska såväl tal som skrift och avläsning. Den normalisering, som detta innebär, är önskvärd för varje dövt barn. För kommunikationen med andra döva behöver den döve ofta kunna även åtbördsspråket —— han behöver så- ledes vara »tvåspråkig».

Önskemålet att de döva barnen för sitt normala inlemmande i en hörande omvärld skall ges tal- och avläseförmåga är mycket starkt såväl bland för- äldrar till döva barn. som bland .de döva själva. Uppläggningen av metodiken i ämnet svenska i läroplanen syftar till att på varje tänkbart sätt —— med tekniska, medicinska, psykologiska och pedagogiska åtgärder —— främja barnets språk- och talutveckling. Uttalanden från många talundervisade döva liksom erfarenheter från såväl hörande som döva föräldrar till hörsel- skadade barn har emellertid bestyrkt, att en »tvåspråkighet» kan vara en vinning för ett dövt barn. När föräldrarna önskar, bör därför skolan ge möjlighet till sådan utveckling av ett åtbördsspråk, att barnet kan använda detta språk på ett vårdat och uttrycksfullt sätt.

Vägen att erövra språk och tal är för det hörselskadade barnet mödosam och lång. Det har i många sammanhang framhållits, att man ej får även- tyra barnets spontana språk- och talutveckling genom att låta barnet vänja sig att kommunicera genom konventionella åtbörder, vilka ansetts försena denna utveckling. Det torde kunna förhålla sig så, att ett tidigt förvärvande av åtbördsspråk kan fördröja tillägnandet av tal, främst genom att barnets behov att nå kontakt med omgivningen fördelas på två kontaktkanaler, varav den med åtbörder i regel visat sig vara lättare att behärska än den med tal. Forskning pågår bl a i USA beträffande de konventionella åtbördernas inverkan på barnets möjligheter att över huvud taget tillägna sig ett språk. Utredningen har stannat för att i läroplanen först och främst systematiskt främja den till verbalt språk och tal ledande lärogången.

Det är skolans uppgift att för de döva och hörselskadade barnen. bygga upp den brygga till de hörandes värld, som behärskandet av tal och språk innebär. Föräldrarnas arbete med barnens språkutveckling är härvid en ovärderlig hjälp. De erfarenheter, som gjorts i detta uppbyggnadsarbete synes visa, att den svåra erövringen av ett talat språk göres ännu svårare, om man ej följer principen att i möjligaste mån undvika åtbörder medan man koncentrerar arbetet på hörselträning, hörapparatbruk och avläseöv- ningar. Man måste emellertid i detta arbete vara särskilt uppmärksam på

de barn, som trots insatta resurser ej når den väntade och önskade språk- och talutvecklingen. Man måste också ha klart för sig, att de flesta döva och gravt hörselskadade behöver vara »tvåspråkiga».

Dessa överväganden är bakgrunden till utredningens förslag att ge döv- skolorna tillgång till psykologisk expertis och att inlemma användandet av åtbördsspråk som en av de vägar, på vilka man ger det döva barnet kontakt- möjligheter. Grundprincipen måste vara, att varje barn skall med alla medel bringas till utveckling på möjligast allsidiga sätt med utgångspunkt från sina förutsättningar. Därför föreslås i läroplanen, att eleverna kan få tillgång till stödundervisning medelst åtbördsspråk. Denna avser att utgöra stöd åt sådana elever, som saknar användbara hörselrester och som på grund av bristande förmåga att lära sig avläsa har svårigheter att nå god anpassning och att inhämta kunskaper genom lärarens talade undervisning, men vilka kan inhämta kunskaper, som meddelas dem på annan väg än talets. Vidare föreslår utredningen, att i skolundervisningen skall ingå möjlighet att hjälpa de »tvåspråkiga» eleverna till en vårdad plastik och mimik samt ett avslipat och uttrycksfullt åtbördsspråk. Den senare undervisningen beräknas ingå som frivilligt ämne fr 0 m årskurs 8.

KAPITEL 15

Döva och hörselskadade ungdomars fortsatta utbildning efter den obligatoriska skolan

Målsättningen för arbetet i grundskolan för döva och hörselskadade skall enligt utredningens förslag (kap. 14) vara identisk med målsättningen i den allmänna grundskolan sådan den angivits i skollagens första paragraf. Med hänsynstagande till elevernas hörselhandikapp och språkliga svårigheter bör undervisningen i den tioåriga obligatoriska skolan syfta till att ge ele- ' verna kunskaper och färdigheter motsvarande den allmänna grundskolans ,— samt främja deras utveckling till harmoniska, dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.

Övergången till en tioårig grundskola innebär bl a, att den obligatoriska ; skolan får ökat utrymme för att meddela en breddad och fördjupad med- ! borgerlig bildning, som även innefattar praktisk yrkesorientering och för- » beredande yrkesutbildning. Däremot bör, liksom inom skolväsendet i övrigt. t den egentliga yrkesutbildningen vara frivillig för den enskilde eleven och påbörjas först efter den obligatoriska skolgångens slut.

Som framhållits redan i direktiven till utredningen, måste vid reformen av skolväsendet de nuvarande fortsättningsskolornas ställning och uppgifter omprövas. Lärogången i fortsättningsskolorna för döva och hörselskadade. d v s i de två avslutande obligatoriska årskurserna i dövskolan, omfattar nu en teoretisk undervisning och praktisk yrkesutbildning, som bygger på en | åttaårig folkskola för döva och hörselskadade. Fortsättningsskolan för poj- ' kar i Vänersborg är klart yrkesinriktad och har tyngdpunkten på den prak- tiska yrkesundervisningen. Eleverna erbjudes yrkesutbildning inom klart definierade yrkesområden: metall- och mekanikeryrken, måleri, snickeri, skrädderi etc. Elever, som erhåller sin praktiska yrkesutbildning utanför skolan, erhåller i regel kompletterande teoretisk undervisning genom fort- ' sättningsskolan för döva. Fortsättningsskolan för flickor är däremot uttalat teoretiskt inriktad och tillhandahåller en avsevärt mindre differentierad yrkesutbildning. Flertalet av de kvinnliga fortsättningsskoleleverna genom- går under de avslutande skolåren en allmän teoretisk och huslig utbildning. Den teoretiska fortsättningsskollinjen på Blockhusudden slutligen, som är knuten till Manillaskolan, är öppen för både manliga och kvinnliga elever. Undervisningen syftar till att föra eleverna fram till kunskaper, motsvaran- de försöksskolans nionde årskurs eller realexamen. Här bör nämnas, att försöksverksamhet med gymnasiestudier för f d dövskolelever bedrives av Svenska scoutförbundets stiftelse för döv och hörselskadad ungdom. Denna försöksverksamhet är knuten till skolan på Blockhusudden.

Enligt utredningens mening bör det genom den från åtta till tio år för- längda grundutbildningen framgent bli möjligt att i den ungdomsskola för döva och hörselskadade, vilken bör följa på grundskolan, i större utsträck- ning göra de hörselhandikappade rättvisa och tillgodose deras individuella utbildningsbehov. Skillnaden i yrkesutbildningens målsättning, uppläggning och innehåll för pojkar och flickor bör givetvis försvinna. Samtliga studie- vägar och yrkeslinjer bör stå öppna för alla utan uppdelning efter kön.

Den förlängda grundutbildningen bör också göra det möjligt för ett större antal f d dövskolelever att genomgå yrkesutbildning, alternativt del av den- na, i vanliga yrkesskolor eller hos företag. Sådana elever, som bedömes ha förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i skolor för hörande, bör enligt utredningens mening hänvisas till fortsatt utbildning i yrkesskola. fackskola eller gymnasium inom det allmänna skolväsendet eller i en av företagen ordnad yrkesutbildning. Härvid bör de få det extra stöd, som de kan behöva i form av teknisk utrustning, stödundervisning eller special- undervisning.

Döva och gravt hörselskadade elever har erfarenhetsmässigt mycket stora svårigheter att tillgodogöra sig speciellt den teoretiska delen av yrkesut- bildningen utan tillgång till särskilda hjälpmedel och särskild metodik. De behöver en undervisning, som tillrättalägges och meddelas av specialutbilda- de lärare och möjligheter bör därför finnas för dessa ungdomar att få även sin fortsatta utbildning inom dövskolväsendets ram. För att tillgängliga re- surser ifråga om utbildad personal och teknisk utrustning på bästa sätt skall kunna utnyttjas samt för att elevernas möjligheter till fritt val inte skall bli för starkt beskurna, bör emellertid denna utbildning vara nära integrerad med det allmänna skolväsendet och tillvarata alla möjligheter att utnyttja dess ofrånkomligt större resurser.

För att få underlag för bedömanden rörande den lämpliga utformningen av skolstadiet ovanför grundskolan för döva och hörselskadade samt på vilka punkter en förstärkning bör ske har utredningen genom särskild un- dersökning sökt få väsentliga frågor rörande döva elevers yrkesval, yrkes- utbildning och sysselsättning belysta. Undersökningen har genomförts i tre etapper under medverkan av upptagningsskolorna, fortsättningsskolorna och arbetsmarknadsstyrelsens dövkonsulenter.

I den första etappen inhämtades namn— och födelseuppgift på elever, som utskrivits från årskurs åtta i upptagningsskola läsåren 1954/55—1960/61. Skolorna ombads jämväl ifylla huruvida eleven utskrevs till fortsättnings- skola eller till hemmet. Vidare skulle elevens yrkesval vid utskrivningen antecknas, därest detta var känt av skolan. Resultatet framgår av tabell 27.

Tabell 27: Döva och hörselskadade elevers yrkesval vid utskrivning från årskurs 8 läsåren 1954/55—1960/61

Poj- Flic- Poj- Flic- Yrkesområde/yrke kar kor Summa Yrkesområde/yrke kar kor Summa

Tekniskt arbete mm: —— -—— Kemigraf ........ 2 — 2 . . . Kock ............ 1 — 1 Administrativt arbete. —— Konditor ________ 7 _ 7 Kameralt och kon- Litograf ......... 1 1 torstekniskt arbete: Mekaniker ....... 14 — 14 Dekoratör ........ 1 1 Metallarbetare . . . . 48 _ 48 Hålkortsstansare . . 1 1 2 Murare .......... 1 1 Kontorist ........ 1 2 3 Målare .......... 21 21 _' , . _ Rörläggare ....... 2 — 2 * häggiggglrlgdeafbm- ] _ 1 Silversmed . ...... _ 3 3 ' ' ' ' Skomakare ...... 10 — 10 Lantbruks—, skogs- Skräddare ........ 5 5 och fiskeriarbete: Snickare ....... 18 —— 18 Jordbruksarbetare . 11 11 Sprutlackerare . . . . 4 —— 4 Mejeriarbetare . . . . 1 1 Svetsare . ........ 3 — 3 Skogsarbetare . . . . 1 -— 1 Sömmerska ...... 4 4 Trädgårdsarbetare 4 —— 4 Tandtekniker 4 4 Tapetserare ...... 17 17 ; ägaåiggäånPCh kom- __ _ __ T empoarbetare . .. 4 1 5 ' ' Typograf ........ 10 10 Tillverknmgsarbete, Servicearbete: ( maskinskotsel m m: . .. .) = Bageriarbetare . .. 14 14 gå?-Zhu? [' .]; I " _ 5 % Bilplåtslagare 2 _ 2 ' oc 5 W "mg _ . Bokbinderiarbetare 7 ——- 7 Övrigt: & Charkuterist ..... 1 1 Arbetsträning re- l Elektriker ........ 1 1 kommenderad . . . . 8 10 18 : Gravör .......... 2 _- 2 Yrkesval ej anteck— Guldsmed ........ l 1 nat .............. 62 223 285

Summa 291 248 539 *

Sammanställningen ovan visar, att anteckning om yrkesvalet vid utskriv- ning till fortsättningsskola eller till hemmet fanns för 229 av 291 pojkar men endast för 15 av 248 flickor. I regel fanns för flickorna endast anteck- ning om utskrivning till fortsättningsskolan. Pojkarnas val fördelar sig på ett 40-tal yrken medan flickornas är föga differentierat. Arbetsträning (Mo- gårdsplacering) hade rekommenderats för 8 pojkar och 10 flickor, (] v 5 2,7, respektive 4,0 0/0.

Utredningen vill i anslutning till ovanstående understryka vikten av att i grundskola för döva och hörselskadade samtliga elevers yrkesval väl förbe- redes i grundskolan. Fortlöpande anteckningar bör föras om elevernas ut- veckling, anlag och intressen, elevens och föräldrarnas synpunkter och önske- mål, expertutlåtanden etc och överlämnas till ledning för den mottagande skolan. Utredningen framlägger i förslaget till läroplan och personalorganisa— tion förslag om förstärkning av den yrkesvägledande verksamheten i döv- skolorna.

Andra etappen i undersökningen syftade till att klarlägga vilken yrkesut-

bildning de döva och hörselskadade eleverna erhållit efter utskrivningen från upptagningsskolan. Från fortsättningsskolorna inhämtades uppgifter om vilken utbildning eleverna erhållit samt utbildningstidens längd. Under- sökningen avsåg elever, som utskrivits från fortsättningsskolorna läsåren 1956/57—1962/63, d v s genomsnittligt två år senare än de elever, som redo- visats som utskrivna från upptagningsskolorna, eftersom den obligatoriska skolgången i fortsättningsskolan omfattar två år. Resultaten av undersök- ningen redovisas i tabell 28.

Tabell 28: Döva och hörselskadade elevers yrkesutbildning.

a. Manliga elever utskrivna från fortsättningsskolan i Vänersborg läsåren 1956/57— 1962/63.

Utbildningstid (antal terminer) Därav 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Ul) Ull)

Yrkesområde/Yrke

!. Kontorstekniskt arb: , Dekoratör ........... l 1 1 Hålkortsstansning . . . . l l 1 Lantbruksarbete : | Trädgårdsarbetare . . . . l l 1 Tillverkningsarbete, maskinskötsel m. m: Bageriarb. ........... l

Bilmek. ............. Bilplåtslagars ......... I Charktkerista) ........ Elektriker ............ Konditor ............. Metallarh ............. 2 3 8 Murare .............. Målare ............... Pressure ............. Rörläggare ........... Skomakare ........... Snickare”) ............ 2 Sprutlackerare ........ 2 1 Skräddare ............ l 2 3

l l i l 1 i Svetsare ............. 2 & Tandtekniker .........

MU! I—ID—l wo— lm

N D—l

U:!

4»— o-u-n-cu—Nn— .— __|

M r.» i—loo ox M .; & WNWWål—HMWHHP—QNÖHOGD

58 Q

17 N

21 N)

q»— M H :» |—|

Tapetserare .......... 2 2 3 Typograf ............. 2 2 2 Övrigt”) : ...............

30 02 ONOWNOXQJ MHHNOHMQN nål-doo _: N

Summa 4 6 16 72 15 34 5|51 4| 9 74|133 219

Anm. 1) Yrkesutbildningen har meddelats utanför fortsättningsskolan.

2) Yrkesutbildningen har meddelats i fortsättningsskolan. 3) Understrykning markerar, att gesällprov avlagts. 4) Under perioden har före skolpliktstidens slut från fortsättningsskola utskrivits ? elever till Blockhusudden, 6 till hemmet, 3 till Mogård och 1 till blindskola.

Kvinnliga elever utskrivna från fortsättningsskolan i Växjö läaåren 1956/57— 1962/63.

Utbildningstid (antal terminer)

Yrke/utbildning S : a 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Barnavård ...................... 2 1 4 Bokbinderiarhete ................ 1 1 1 1 4 Fotoarbete ...................... 1 2 3 Hushållsarbete .................. 1 3 4- Hålkortsoperatris ................ 16 12 4 4 36 Kartritning och kontorsarbete ..... 4 3 8 Laboratoriebiträde ............... 4 2 2 9 Sömnad ......................... 4 10 12 26 Tvätt och strykning .............. 1 1 l l 4 Fortsättningsskola, allmän kurs . . . 10 17 65 92 Summa 42 49 90 2 190

c. Manliga och kvinnliga elever utskrivna från fortsättningsskolan på Blockhus-

udden läsåren 1956/57—1962/63.

Yrke/ utbildning

M Kv

Därav med realexamen Tekniskt arbete: Ingenjör .................... 1 1 1 Kartritning ................. 1 7 8 3 Konstruktör ................ 1 1 1 Lab.biträde . ................ 3 3 3 Ritare ...................... 1 1 Kontor: Hålkortsoperatris . .......... 2 2 Kontorsutbil—dning .......... 1 6 7 Reklamutbildning . .......... l 1 Tillverkning m m: F inmekaniker .............. 1 1 1 Svarvare ................... 1 1 Svetsare .................... 1 1 Tempoarbete .............. 2 2 Under utbildning: Fortsättningsskola .......... 2 2 Gymnasiestudier ............ 2 4 6 6 Hushållsskola .............. 1 1 Idrottsledarutb. ............. 1 1 1 Konstfackskola . ............ 1 1 l Textillärarutb. .............. 1 1 1 Ej anteckn. om utb. .......... 1 1 2 Summa 14 29 43 18

d. Manliga och kvinnliga elever utskrivna från skolhemmet Mogård läsåren 1956/57

—1962/63.

Samtliga elever, 5 manliga och 3 kvinnliga, har erhållit arbetsträning.

Den tendens, som kunde utläsas ur sammanställningen över elevernas yrkesval (tabell 27), återfinnes även i fråga om elevernas yrkesutbildning. Det är väsentliga skillnader mellan manliga och kvinnliga elevers möjlighe- ter i den nuvarande fortsättningsskolorganisationen. Den manliga fortsätt- ningsskolan ger yrkesinriktad grundutbildning, i de flesta fall följd av en mera fullständig yrkesutbildning. F ortsättningsskolan för flickor ger under de två obligatoriska åren en mera allmäninriktad utbildning (» allmän kurs»). Medan i det närmaste samtliga manliga elever har erhållit yrkesutbildning under genomsnittligt fem terminer, har under samma tidsperiod endast hälften av de kvinnliga eleverna erhållit egentlig yrkesutbildning. Genom- snittliga längden på utbildningen har varit cirka två terminer. Vidare är flickornas yrkesutbildning betydligt mindre differentierad än pojkarnas. Pojkarna fördelar sig på ett trettiotal yrken och flickorna endast på ett tiotal. Metall- och mekanikeryrkena år jämte tapetseri-, snickeri- och måleriyrkena dominerande på den manliga sidan. På den kvinnliga sidan dominerar kon- torsyrken och sömnad. Det är påfallande att utbildning till vissa kontors- yrken hittills endast stått öppen för flickor. Under en följd av år har den »allmänna kursen» för flickor försöksvis gett möjlighet att tillvälja ämnen av allmänbildande karaktär. Sedan läsåret 1962/63 har även fortsättnings- skolan för gossar försöksverksamhet med ett teoretiskt inriktat, allmän- bildande påbyggnadsår (bil. 3). Erfarenheterna från båda skolorna visar klart möjligheter och önskvärdheten att ge de döva ungdomarna en sådan förstärkt allmänbildningsgrund med tillvalsmöjligheter inom en vidgad ram, som grundskolans införande kommer att innebära.

I den tredje etappen av undersökningen översändes till arbetsmarknads- styrelsens dövkonsulenter namnförteckning över samtliga elever, som ut- skrivits från fortsättningsskola för döva läsåren 1956/57—1962/63 samt vissa elever i motsvarande årgångar, vilka utskrivits från upptagningsskola direkt till hemmet. I den senare gruppen ingick 32 manliga och 10 kvinnliga elever. Sammanlagt ingick sålunda i undersökningen 502 elever, varav 270 manliga och 232 kvinnliga.

Med ledning av namnförteckningen, som för att underlätta uppspårings- arbetet även upptog uppgifter om födelsedata, dövskola, hemort och län, insände dövkonsulenterna uppgift om elevernas nuvarande yrke eller syssel- sättning, fortsatta utbildning och försörjningsförmåga. Uppgift lämnades om 495 elever. Sammanställning av uppgifterna redovisas i tabell 29.

Tabell 29: Yrkeslördelning bland f d elever i skolor för döva (elever utskrivna läsåren 1954/55—1962/63)

Yrke/sysselsättning

Tekniskt arbete: Byggnadstekniker ................. Kartritare ........................ Laboratoriebiträde ................ Ritbiträde ........................

K ontorsarbete: Hålkortsoperatris ................. Kontorist ........................ Maskinskrivare . .................. Paketinslagare .................... Skrivbiträde ...................... Texterska ........................

Lantbruks- och skogsarbete: Mejeriarbetare .................... Skogsarbetare .................... Lantarbetare ..................... Sågverksarbetare .................. Trädgårdsarbetare ................

Trans portarbete: Brevbärare .......................

Tillverkningsarbete maskinskötsel etc: Avsynare ........................ Automatskötare . .................. Bageriarbetare .................... Bilmekaniker. .................... Bilmontör ........................ Bilplåtslagare .................... Bokbinderiarbetare ................ Borrare .......................... Borstmakare ...................... Buntare .......................... Charkuterist ...................... Elmontör ........................ Fabriksarbetare (ej spec.) .......... Filare ............................ Gravör . .......................... Hopsättare . ...................... Kabelsynare ...................... Konditor . ........................ Lagerbiträde ...................... Lindare .......................... Metallarbetare (ej spec.) .......... Målare . .......................... Pressare (metall—) ................ Nåtlerska ........................ Rördragare ...................... Skinnsömmare .................... Skräddare ........................ Slakteriarbetare .................. Snickare . ........................ Sorterare ........................ Sprutlackerare .................... Stansare . ........................ Svarvare . ........................ Svetsare ..........................

1 1 l 4 5 2 5 7 2 4 6 19 48 18 2 2 ' 2 2 2 2 2 75 2 2 2 2 3 3 5 5 4 4 16 1 1 1

)—

... me:—vu—v-Cauu—mqoowm ...

M

IQ P—i—UWWMIQWHIBH—F—

_... cumåoa h—a—wh—a——aa—mqawm

v—sa

...

r—torout—Hoo—w—u— _

v—wmsxv—oo—w

.... ...

Yrke/sysselsättning

Sömmerska ...................... Tandtekniker . .................... 3 3 Tapetserare ...................... 14 1 15 Tillskärerska . .................... 1 1 Typograf ........................ 6 6 Väverska ') 2

295 (59,6 0/o';

Servicearbete: Barnsköterska .................... 1 1 Damfrisör ........................ 1 1 Ekonomibiträde .................. 5 5 Hcmbiträde ...................... () 6 Tvättbiträde ...................... 7 7 Vårdarinna ...................... 1 1 21 (4,2 0/0) Övrigt: Hemmafru . ...................... 18 18 18 (3,6 %) , Genomgår utbildning .............. 8 13 21 21 (4.2 %) " Nedsatt försörjn.förmåga .......... 17 12 29 29 (5,9 %) (( Summa .......................... 268 227 195 495 (100 %)

Sammanställningen ovan visar först och främst det glädjande förhållan- (det, att flertalet f d dövskolelever, som varit ute i förvärvslivet 1—7 år, (är självförsörjande. Endast en ringa del, 5,9 % av samtliga (inklusive Mo- gårdseleverna), angives vara »icke självförsörjande». I denna grupp ingår elever, som förutom dövhet eller hörselskada har andra fysiska eller psy- kiska rubbningar, invaliditet eller kronisk sjukdom.

Flertalet av de från dövskolorna utskrivna eleverna eller cirka 60 0/0 har anställning inom yrkesområdet »Tillverkningsarbete, maskinskötsel m m» ? (samtliga beteckningar enligt AMS, Nordisk yrkesklassificering, 1962). Av de manliga tillhör cirka 80 % och av de kvinnliga cirka 30 % detta yrkes— område. Verkstads-, metall- och mekanikeryrkena är de dominerande man- ! liga yrkena, medan kontors- och sömnadsyrkena är de dominerande kvinn- ) liga yrkena.

' Kontorsyrkena rekryteras nästan enbart av kvinnliga elever. 33 0/0 av flickorna har sökt sig till detta yrkesområde de flesta som hålkortsopera- )tliser. Yrkesområdet »Servicearbete» har likaledes lockat enbart kvinnlig larbetskraft, medan däremot yrkesområdet >>Lantbruks- och skogsarbete» lomfattar endast manlig arbetskraft. I »Tekniskt arbete» har både manliga ! och kvinnliga elever, främst elever från Blockhusudden, vunnit anställning. Inom yrkesområdet »Transportarbete» finns endast en anställd, i rapporten

) angiven som »numera hörande». . Elever, som efter avslutad fortsättningsskola redovisar fortbildning, har

(i regel erhållit denna vid företagen. Utbildningstiden varierar från korta l stansningskurser om ci1ka 3 månader till flerårig, påbörjad eller fullständig

lärlingsutbildning. Ett antal elever har också erhållit kontoristutbildning vid Tysta skolan eller bedriver korrespondensstudier.

Resultatet av yrkesundersökningen ger belägg för att det icke längre är befogat att tala om särskilda »dövyrken». Bortsett från yrkesområden, där god hörsel utgör yrkeskrav, fördelar sig de döva och hörselskadade ung- domarna liksom deras hörande jämnåriga på ett stort antal yrken (.ch är för sin yrkesutbildning i behov av ungefär samma utbildningsvägar som de hörande. För att de framgent skall få tillgång till största möjliga antal ut- ' bildningssektorer och samtidigt kunna garanteras en fullgod undervisning, föreslår utredningen, att de döva och hörselskadade ungdomarna efter ge- nomgången grundskola beredes möjlighet till fortsatt utbildning dels inom ; det allmänna skolväsendet och dels inom specialskolväsendet.

Efter prövning i varje enskilt fall bör elever, som bedöms ha förutsätt— ningar för att följa undervisningen i skola för hörande, kunna fortsätta sin utbildning efter grundskolan för döva och hörselskadade i yrkesskola. f ack- skola eller gymnasium inom det allmänna skolväsendet. Ledningen för den ; avlämnande dövskolan, i regel högstadieskolan i Örebro, bör genom sam- verkan med skolledningen i elevens hemkommun verka för att sådan. under- visning kommer till stånd samt att erforderliga hjälpmedel och stödåtgärder i övrigt ställes till elevernas förfogande. I skolöverstyrelsens medelsberäk— * ningar till statliga allmänna gymnasier m 111 för budgetåret 1965/66 hart

medel begärts för detta slag av stödåtgärder för enstaka handikappade elever. exempelvis blinda eller hörselskadade, som studerar vid högre skolor. Utred- ningen förutsätter att sådan medelstilldelning reguljärt kommer att utgå i fortsättningen. Den torde successivt behöva ökas efter hand som döva och hörselskadade elever erhållit grundskoleutbildning. I de fall då elevunder- laget på en ort är tillräckligt stort för att medge, att man låter de döva och hörselskadade bilda egen undervisningsgrupp eller klass i högre skola för hörande, bör sådan klass om möjligt anordnas på denna ort.

På detta skolstadium torde undervisningen till stor del kunna ges av den högre skolans ordinära ämneslärare. En lärare med specialutbildning —— t ex någon vid hörselklass eller dövskola anställd lärare eller en ämnes- lärare med hörselpedagogisk vidareutbildning bör dock stå till elevernas förfogande för sådan specialundervisning, som anordnas även för elever vid högre skolor. Erfarenheterna bl a från skolan vid Blockhusudden lik— som från den läsåret 1964/65 försöksvis anordnade hörselgymnasieklassen vid Alviks skola i Stockholm har visat, att de hörselskadade eleverna be- höver detta stöd vid högre studier. Elevunderlag för här avsedda externa klasser eller grupper bör kunna påräknas inte endast i rikets största städer utan även i andra orter.

Elever, som på grund av individuella förutsättningar, hemförhållanden eller lokala skolförhållanden inte bedömes böra hänvisas till fortsatt ut— bildning tillsammans med hörande, bör, oavsett om de väljer en teoretisk

eller praktisk studieväg, kunna erhålla den önskade utbildningen inom specialskolväsendets ram. Utredningen, som anser, att utbildning efter ge- nomgången grundskola skall vara frivillig liksom den är för de hörande, finner det nödvändigt att en kvalificerad, speciellt tillrättalagd »ungdoms- utbildning» i yrkesskola, fackskola och gymnasium erbjuds de från döv— skolorna avgångna eleverna. Dessa utbildningsmöjligheter bör givetvis ock- ! så hållas öppna för gravt hörselhandikappade ungdomar, som fullgjort den iobligatoriska skolgången inom det allmänna skolväsendet. Sålunda bör exempelvis f d hörselklasselever efter ansökan och prövning i varje enskilt fall kunna vinna tillträde till sådan utbildning. Möjligheter till en »över- ', strömning» av detta slag har prövats vid skolorna för döva och visat sig fylla ett ringa men fullt tydligt ådagalagt behov. Det är önskvärt, att så- dana överflyttningar ingår som naturliga alternativ, då åtgärden behövs för att en elevs förutsättningar på bästa sätt skall tillvaratagas. Beträffande lokaliseringen av den teoretiska och praktiska yrkesunder- visningen för döva ungdomar har till utredningen framförts synpunkter ( bl & från föräldraföreningen vid skolan för döva å Manilla. I samråd med ( Riksförbundet Döva Barns Målsmän framhåller föreningen i en från skol- * överstyrelsen till utredningen överlämnad skrivelse, att starka skäl talar för att möjlighet till yrkesutbildning öppnas för döva pojkar och flickor i Stockholm. Som skäl anföres bl a, att den rika differentieringen av Stock- holms näringsliv ger betydligt större möjligheter till yrkesval och praktik än de städer, där de döva ungdomarna nu erhåller yrkesundervisning. Vidare framhålles, att de döva barnen från Stockholms-räjongen har goda förut- sättningar att få arbete på Stockholms arbetsmarknad samt att detta sker lättare, om de under yrkesutbildningens avslutningsperiod kan successivt 4 föras ut i arbetslivet. Samtidigt framhålles i skrivelsen, att det i en del fall ( kan vara en. betydande fördel för den unge att komma ut i en ny miljö efter '( årskurs åtta men att det i allmänhet och detta gäller särskilt de externa ) eleverna å Manilla _ med hänsyn till kontakten med de hörande är att * föredraga, att den unge fortfarande vistas i barndomsstaden. ! Utredningen vill starkt understryka vikten av att de av föräldraföreningen ) framförda synpunkterna i lämplig utsträckning beaktas vid alla döva ung- ) domars skolplacering och yrkesutbildning. Det är givetvis till fördel om eleven kan erhålla önskad utbildning utan att bryta värdefulla kontakter med föräldrar, kamrater och föreningar i hemorten, att han under utbild— ningstiden kan bli förtrogen med arbetslivet och strukturen hos närings- livet i den trakt, där han avser att vinna anställning, samt att han redan under pågående utbildning kan bekanta sig med sin blivande arbetsplats. Synpunkter och önskemål som ovanstående bör kunna beaktas vid ut- placering av enstaka döva eller hörselskadade elever eller grupper av sådana ( elever i det vanliga skolväsendet. Förhållandet blir emellertid ett annat för de döva och hörselskadade elever som även framgent för att få en adekvat undervisning måste hänvisas till fortsatt utbildning inom specialskolväsen-

det. För dessa elever, av utredningen beräknade till ett 50-tal per årskurs, skulle möjligheterna att välja utbildningsväg bli ytterst begränsade, om un- dervisningen skulle fördelas på ett stort antal skolor med lokal anknytning. Det bör observeras, att bland de döva och hörselskadade ungdomarna finns elever med vitt skilda studiemål. Några önskar bedriva fackskole- eller gymnasiestudier, andra en mera praktiskt betonad utbildning i yrkesskola. Vissa elever önskar och har förutsättningar för att genomgå en fullständig ' utbildning, andra en delutbildning eller en kompletterande utbildning. För , att varje enskild elevs utbildningsbehov skall kunna tillgodoses måste så- lunda ovanför grundskolan för döva och hörselskadade finnas en skolorga- nisation som har till uppgift att med hjälp av specialskolväsendets och det allmänna skolväsendets resurser tillhandahålla sådana utbildningstillfällen och en sådan lärogång för den enskilde hörselhandikappade eleven. som för honom eller henne är lämpligast.

Med hänvisning till ovanstående och till de inledningsvis anförda syn- punkterna föreslår utredningen, att de nuvarande fortsättningsskolorna av- vecklas och ersättes av skolor ovanför grundskolan för döva och hörsel- skadade, som erbjuder hörselhandikappade ungdomar likartade utbildnings— möjligheter, som står till buds inom det allmänna skolväsendet, d v s gym- nasie-, fackskol- och yrkesskolundervisning.

Antalet elever, som kan väntas välja en teoretisk, respektive praktisk studiegång i de nya skolorna, kan tills vidare ej med säkerhet beräknas. Med ledning av elevernas nuvarande fördelning i fortsättningsskolorna upp- skattar utredningen den förra gruppen till 30 51 40 och den senare till 110 år 120 vid en lärogång, som genomsnittligt omfattar 4 a 6 terminer.

Beträffande skolornas lokalisering gäller, som tidigare framhållits, att det låga elevunderlaget gör en viss koncentration nödvändig, för att inte an- talet valmöjligheter skall för starkt begränsas. Även vid en koncentration av undervisningen till två skolenheter, vilket i det följande föreslås av ut- redningen, är det emellertid med hänsyn till den allmänna inriktning och målsättning, som bör gälla för undervisningen, av väsentlig vikt att (denna nära anknytes till det allmänna skolväsendet och till de utbildningsmöjlighe— ter, som erbjudes inom näringslivet. Undervisningen bör därför vara för- lagd till skolkommuner med ett rikt differentierat skolväsen och näringsliv. Vidare är det önskvärt, att dessa trots koncentrationen relativt små slkolen- heter kan anslutas till annan dövundervisning, så att specialutbildade lärare och övrig expertis, undervisningslokaler samt teknisk utrustning kam ut- nyttjas så effektivt som möjligt.

Teoretiskt inriktade hörselhandikappade elever kan för närvarande inom dövskolväsendets ram bedriva realskol-, försöksskol- och gymnasiestudier vid skolan å Blockhusudden i Stockholm. Erfarenheterna av verksamheten är positiva. Enligt utredningens mening bör denna verksamhet ingå :'även i den nya skolorganisationen men ombildad till en ungdomsskola med gymna- sie- och viss faekskolundervisning (social och ekonomisk fackskola). Peda-

gogiskt och administrativt bör skolan vara underställd ledningen för Manil- laskolan. Undervisningen bör bedrivas som en kombination av direkt under- visning och handledd korrespondensundervisning. Det torde komma att röra sig om små grupper av elever och långt individualiserad undervisning. Utredningen beräknar skolans omfattning till omkring 30 elever, varav 20 tillhörande fackskolegruppen och 10 gymnasiegruppen. 3 a 4 vidareutbildade dövlärare/ämneslärare bör utgöra skolans speciallärarkärna. Ämneslärare från Stockholms gymnasier och fackskolor bör liksom för närvarande kunna , anställas som timlärare. Yrkesskolundervisningen och undervisningen på teknisk linje i fackskola , bör enligt utredningens mening på likartat sätt och av samma skäl som an- förts härovan samordnas med dövskolans högstadium och följaktligen för- läggas till Örebro. Yrkes- och fackskola för sammanlagt c:a 110 + 20 = 130 , elever bör uppföras på tomt skild från högstadieskolan men bör ställas ;* under samma ledning som denna. Därigenom möjliggöres, att viss personal, ,; lokaler och utrustning kan utnyttjas gemensamt. Representanter för Örebro 11 stad har vid överläggningar med utredningen förklarat sig beredda att ställa l lämplig tomtmark till förfogande för skolan.

Antalet yrkeslinjer, som bör finnas inrättade i den här föreslagna nya riksskolan, blir bl a beroende av i vilken utsträckning man lokalt kan ut— nyttja utbildningsresurserna inom det allmänna yrkesskolväsendet eller i näringslivet. I vissa yrken bör enstaka elever kunna följa yrkesutbildning tillsammans med hörande, om vederbörlig hänsyn tages till hörselhandi- kappet, framför allt i den teoretiska delen av undervisningen. I vissa van- liga yrken, t ex inom verkstadsindustrin, hushålls- och kontorsyrkena, bör man kunna organisera externa utbildningsgrupper för hörselhandikappade, men då erfarenheter, icke minst från utlandet, visat, att yrkesutbildning ] bland hörande oftast ställer sig synnerligen svår för de gravast hörselska- ! dade, bör enligt utredningens mening även dessa yrkesområden finnas repre- ! senterade i den föreslagna yrkes- och fackskolan. Utredningen vill föreslå l !

att i första hand avdelningar organiseras för utbildning av verkstadsarbetare och motormekaniker, svetsare, snickare och målare samt vidare hushålls-, sömnads- och kontorsutbildning. Vidare bör en prövningsavdelning finnas inrättad för elever, som efter genomgången grundskola ännu ej är yrkes- lbestämda. Avdelningens verksamhet bör samordnas med den yrkesvägle- j, dande verksamheten på grundskolans högstadium. Utredningen. har övervägt ;, hur yrkesutbildning för den till Gnesta överflyttade elevgruppen lämpligast 1” skulle kunna ordnas. Enligt en inom skolöverstyrelsen i juni år 1962 fram- l lagd utredning beträffande organisation av undervisning och vård av döva i psykiskt efterblivna rör det sig här om c:a 2 ä 3 elever per årskurs, av vilka ;någon varje år torde komma att överföras till arbetsträning vid den omor- fganiserade Mogårdsanstaltens arbetshem. Övriga elever beräknas om så erfordras i sammanhållna grupper — kunna erhålla sin yrkesträning och yrkesutbildning vid den nya yrkesskolan i Örebro. där omvårdnaden om

dessa elever såväl under utbildningen som under deras fritid beräknas ägnas . särskild omsorg.

Vid undervisningen i de ovan föreslagna skolorna bör i tillämpliga delar följas de för det ordinära skolväsendet gällande läroplanerna men med ökat utrymme för yrkesteoretisk och allmänorienterande undervisning i yrkes— skolan. Utbildningstiden på de olika yrkeslinjerna bör därför i regel tillåtas omfatta en å två terminer längre tid än motsvarande utbildningslinje inom skolväsendet i övrigt.

Sammanfattningsvis innebär utredningens ovan framlagda principförslag till organisation av undervisningen för döva och hörselskadade på skol- stadiet ovanför grundskolan, att de hörselhandikappade eleverna i den ut- sträckning som det för den enskilde eleven bedömes lämpligt och möjligt. : bör erhålla hela sin utbildning eller del av sin utbildning inom det alllmänna : skolväsendet eller näringslivet. Inom specialskolväsendets ram bör upprättas en skola i Stockholm för gymnasie- och viss fackskolundervisning samt en skola i Örebro för yrkesutbildning och teknisk fackskolundervisning. Åt skolöverstyrelsen och byggnadsstyrelsen bör uppdragas att med ledning av principförslaget utarbeta lokalprogram och utföra projektering av nämn- da skolor fram till och med färdigställande av huvudhandlingar.

KAPITEL 16

Personalbehov

16.1. Ordinarie, extra ordinarie och övrig personal i de nuvarande dövskolorna

Personal/örteckningen för statens dövskolor upptar innevarande budgetår (1964/65) ordinarie, extra ordinarie och övrig personal enligt följande.

Ordinarie Eo

i Befattningshavare

Härnösand Vänersborg

Lund Manilla Gnesta V av _]0 Örebro

Rektor (ABp) 27) 1 1 (ABp 26) 1 2 (ABp 25) 1 1 1 3 (ABp 24) 1 1 Föreståndare (21) Lär. i läroämnen (21) 10 9 15 1 12 1 12 60 Lär. i gymnastik (18) 1 l 1 1 1 5 * Bitr. lärare (16) Lärarinna (16) 2 2 Yrkeslärare (lö/17) 3 2 5 Förstadielärare (15) * Lärare i hemkunskap ? (15) 1 1 1 3 Slöjdlärare (15) 2 2 3 1 Kontorsskrivare (13) Elevhemsföreståndare (12/13) 1 Översköterska (13) 1 l Husmor (12/13) 1 1 1 Lärarinna (12) l Kansliskrivare (11) Maskinist (9/11) 1 Husmor (9) Vårdare (9) Vaktmästare (9) 1 1 1 1 1 1 6 Trädgårdsförman (9) Värmeskötare (9) Eldare (7) Kokerska (7) Sömmerska (6) Ekonomibitr. (5) Övergångsstat: Arbetslärare (13) 1 Slöjdlärare (10)

... Aun-AU! v—v—

Boden

[Q [0 ... N) ... ...

u—u— .— .. Haghp—

|... 0: U' Hua—NMQ=DHQJUW

H).

Skolöverstyrelsen fördelar de å ovanstående personalförteckning upptagna tjänsterna mellan dövskolorna i den mån ej Kungl. Maj:t meddelat beslut om placering av viss tjänst. I kolumnen längst till höger i sammanställningen anges antalet extra ordinarie tjänstemän, som förutom lärare i läroämnen och kontorsbiträden i reglerad befordringsgång samt övningslärare tills vidare må finnas anställda vid dövskolorna.

I den för budget året 1964/65 fastställda avlöningsstaten beräknas ur an- slagsposten till arvoden och särskilda ersättningar: till Skolläkare 24 000: —. Skolsköterskor, audiologer, tekniker och kurator 14 000: —-, fritidsverksamhet 21 000: —, bibliotekarier 5 100: —. dövlärarseminariet 6 900: —, och övrigt (arvoden till studierektor, kamrerar- och sekreterargöromål samt viss under- | visning och kursverksamhet) 18 400: —, sammanlagt 151 500 kronor. &:

Ur anslagsposten avlöningar till övrig icke-ordinarie personal beräknas utgå ersättning med sammanlagt 115 000: _ till personal vid Charlottendals- skolan, nämligen en studierektor, en talpedagog. en elcvhemsföreståndaret och två vårdare, en foniatrisk konsult, arvodesanställd värd- och ekonomi-) personal samt praktikant. !

16.2. Dövskolornas personalbehov vid övergång till grundskola i Allmänt gäller, att miljön i en internatskola för handikappade lätt kan bli anstaltsmässig och att det kräves betydande personella insatser för att göra den hemlik och stimulerande. Speciell uppmärksamhet måste ägnas åt såväl undervisningens som vårdarbetets status för att internatskolan skall utveck-; las till en bra skola och ett gott hem. Förutsättningen för att skolans samlade verksamhet skall bli i verklig mening elevcentrerad är inte endast tillräcklig personaltillgång utan även att personalen disponeras och samarbetar på bäslal sätt.

Undervisningen i dövskolan handhaves för närvarande av lärare i lät—o; ämnen (folkskollärare med dövlärarutbildning). biträdande lärare, Övning»? lärare och yrkeslärare. Klassföreståndaren tar i regel emot klassen i årskurs ett och kan sedan följa den upp till åtta år. Systemet har den fördelen, att klassföreståndaren lär känna varje elevs utveckling och kan anpassa under- visningen efter denna. Nackdelarna med systemet är, att eleverna får föga träning att följa andra lärares sätt att tala och undervisa, att läraren får föga möjlighet att specialisera sig på visst skolstadiums metodik och äimnes- innehåll etc. Utredningen vill därför föreslå, att dövskolorna successivt till- föres i huvudsak samma lärarkategorier givetvis med erforderlig Sjpecial- utbildning _ som finns inom det allmänna skolväsendet. För lågstadierunder- visningen bör det innebära en förstärkning, att dövskolan tillföres lärar'e, vars grundutbildning är inriktad på stadiet, och för högstadieundervisningen] lika- ledes att undervisningen i vissa ämnen handhaves av ämneslärare.

Genom att småskollärare tillföres undervisningen på lågstadiet bör det en-

44—5—7

ligt utredningens mening vara möjligt att avveckla det nu 'arande systemet med biträdande lärare. Den individualisering av undervisningen, som syste- met med biträdande lärare avser att tillgodose, bör möjliggöras på likartat sätt som inom det vanliga skolväsendet, nämligen genom gruppindelning, specialundervisning och alternativa kurser. Det senare systemet ger den en- skilda läraren större frihet att utveckla en arbetsmetod, som för honom och klassen är den lämpligaste, och skolan större möjligheter att på lämpligaste sätt fördela lärarnas tjänstgöring på undervisning i klass, respektive under- visning av elever i grupp eller individuellt. Vidare vinnes, att även småskol- lärare efter hand kan bli klassföreståndare i egen klass och vinna ordinarie anställning.

För förstärkning av den yrkesvägledande verksamheten i dövskolorna föreslår utredningen, att skolorna tillföres _ln'lcesvalslc'irare. Dessa bör full- göra i huvudsak samma yrkesvägledningsuppgifter och kontaktarbete som yrkesvalsläraren inom det allmänna skolväsendet men bör särskilt beakta näraliggande kurativa uppgifter samt att bästa möjliga kontakt med hemmet upprätthålles trots avstånden. För att bistå främst de äldre eleverna föreslås vidare, att kuratorstjänster inrättas vid skolorna i Stockholm och Örebro.

Lärarnas tillsyn över eleverna på dessas fritid bortföll från hösten 1962, något som kräver särskilt beaktande vid bedömning av skolornas behov av utbildad personal för vårdarbetet samt personal för ledning av elevernas fri- tidssysselsättning. Inte minst för elevernas tal- och språkutveckling är det av vikt att de under fritiden får god vård och tillsyn och en stimulerande sys- selsättning. För att personal med lämplig utbildning för ledning av vård- arbetet skall finnas tillgänglig alla veckans dagar, föreslår utredningen, att varje skola, utöver nuvarande elevhemsföreståndare, tilldelas ytterligare en sådan befattningshavare, som har utbildning från socialt barnavårdssemina- rium eller motsvarande. Elevhemsföreståndare bör leda och handleda vår- darna, fördela arbetsuppgifterna och klargöra vilka uppgifter som bör ges prioritet samt över huvud taget verka för att omvårdnaden blir så nyanserad, att varje enskild elev känner trivsel och trygghet. Vidare föreslår utredningen en Viss uppräkning av medel till fritidsändamål och lägerskolor.

Som framgår av tidigare avsnitt i betänkandet (kap. 11, 12 och 14), är un- dervisningen och värden av döva och hörselskadade förbunden med medi- cinska, tekniska och sociala överväganden, vilket gör det nödvändigt, att lärare och vårdpersonal kan påräkna stöd från särskild expertis. Utredningen föreslår nedan, att skolorna för döva och hörselskadade erhåller förstärkt tilldelning av teknisk personal och psykologer.

Närmast under styrelsen skall rektor handha den pedagogiska och admini- strativa ledningen av verksamheten i respektive skola. Utöver sådana arbets- uppgifter, som framgår av kap. 9 4—6 %% Skolstadgan (SFS 1962: 439), skall rektor med biträde av lärare och övrig personal ombesörja elevernas inackor- dering, fritidssysselsättning och resor, leda personalkonferenser och sörja för personalens fortbildning, vidtaga åtgärder för föräldrakurser, samordna

verksamheten med studie- och utbildningsvägar inom det allmänna skol— väsendet etc. Härtill kommer administrativa ärenden, ekonomisk förvalt.1ing. anställnings- och löneärenden. Utredningen föreslår, att skolornas leCning förstärkes med studierektorer samt att i specialskolans styrelse ingår repre— sentant för den lokala Skolstyrelsen. För en rationell handläggning av ad— ministration och ekonomisk förvaltning föreslås vidare en gemensam led- ning för dövundervisningen i Stockholm, respektive Örebro. Personalbehovet i den av utredningen föreslagna skolorganisationen tram- går av följande sammanställning.

Personalbehovet i den av utredningen föreslagna skolorganisationen

a) Ordinarie och extra ordinarie personal.

== 2 -- =D % ; 's ? Befattningshavare % & c, & 0 = c,, * =O __": n.. i: E _ E "2 G & 2 3 a a :=: .— , :o _ .. = 5 G +; Sem 5 ; G Y+F ;; i ; a. Tjänster 1. Rektor 1 1 1 1 4 2. Rektor (ABp 25) 1 1 2 Rektor (ABp 24) 1 1 Studierektor (21) l l 1 1 1 1 1 1 1 1 10 3. Psykolog 1 1 Dövlärare: 4. Lärare i läroämnen 4 17 8 29 Folkskollärare 6 6 7 l 6 9 2 37 Småskollärare 7 8 8 2 7 12 2 46 Talpedagog: Folkskollärare 2 2 Småskollärare 1 1 Förstadielärare (15) 3 3 6 5 Lärare i yrkesämnen (15/17) 13 13 Övningslärare: Gymnastik (18) 1 1 1 1 2 6 Teckning (16) 11], 11], l 1/, 1 31], Slöjd (15) 2 2 2 1 2 2 11 Hemkunskap (15) 1 1 Ingenjör 1], 1], 1 x/. 1 1 til/, 6 Sköterska (13) 1 1 1 11], 11], 6 Kurator ] 1 l 3 7. Elevhemsföreståndare (12/13) 2 2 2 1 2 3 1 13 Husmor (12/13) 1 1 l 1 1 1 6 Kontorsskrivare (13) l 1 2 Kansliskrivare (11) 1 1 1 1 1 l 6 Vårdare (9) 8 6 10 5 8 16 14 67 Maskinist (9) 1 l l 1 1 5 Vaktmästare (9) 2 1 2 1 1 1 1 2 11 Värmeskötare (9) 1 l 2 Trädgårdsförman (9) 1 ] Kokerska (7) 1 l l l 2 2 8 Sömmerska (6) 1 l 1 1 1 5 Kontorsbiträde (5) 1 1 1 1 1 1 6 Ekonomibiträde (5) 10 7 13 10 12 5 57

b. Arvodesanställd personal: Skolläkare. barnpsykiater, audiolog. otolog. foniater. tandläkare, psykolog, kurator, yrkesvalslärare. timlärare, personal för fritidssysselsättning, praktikanter.

c. Kollektivanställd personal: Städpersonal.

A nm.

G = Grundskola Gy = Gymnasieundervisning F = Fackskolundervisning (i Stockholm social och ekonomisk, i Örebro teknisk) Sem = Dövlärarseminarium

Under a. upptages det sammanlagda antalet ordinarie och extra ordinarie tjänster, som beräknas ingå i den nya organisationen. För institutionen i Sigtuna upptages personalbehovet i enlighet med det förslag. som fram- lagts av en särskild arbetsgrupp inom departementet våren 1964.

2. Undervisningsskyldigheten för rektor och studierektor fastställes av läns-

( skolnämnden.

) 3. Studierektor bör vara lärare, som har sin undervisning förlagd till skol- enheten. Befattning som studierektor mä kunna förenas med befattning som yrkesvalslärare. Förutom nedsättning av undervisningsskyldigheten bör nämnda befattningshavare tillerkännas arvode.

4. Beräkningen av lärarbehovet har skett med hänsynstagande till utred- ningens förslag, att undervisningen i läroämnen skall på lågstadiet med- delas företrädesvis av småskollärare, på mellanstadiet av folkskollärare och på högstadiet av ämneslärare, alla med specialutbildning. Undervis- ningen i övnings- och yrkesämnen förutsättes bli meddelad av övnings-. ; respektive lärare i yrkesämnen. Vid beräkningen av antalet klasser i grundskolan och undervisningsgrup- per på högre skolstadier har utredningen utgått från delningstalet 6

(: låg- och mellanstadiet, 7 på högstadiet och 10 på högre skolstadier.

), I det framräknade antalet lärare med undervisning i läroämnen är inräk- | nat antalet lärare med placering i externa klasser.

) 0. Tre förstadielärare beräknas för undervisning av döva barn med cerebral pares. I Sigtunainstitutionen beräknas två förstadielärare för undervis-

l ningen av hörselskadade och en för undervisningen av talskadade barn.

i, 6. Ingenjören vid Manillaskolan föreslås få del av sin tjänstgöring förlagd ! nu skolan i Gnesta.

'. Skolorna i Stockholm och Örebro föreslås bli tilldelade heltidsanställda kuratorer. I övriga skolor beräknas de kurativa uppgifterna kunna anför- tros åt lämplig personal mot arvode.

KAPITEL 17

Kostnader

1 7.1 . Avlöningar

Anslagsberäkningen grundas på utredningens förslag till personalorganisation (kap. 16). Grundlönebeloppen avser näst högsta löneklassen inom respektive lönegrad på 1964 års löneplan. Beloppen för tjänster. som ej lönemässigt fixerats, samt för arvoden är ungefärligt beräknade.

" Orts ru Tjänst lägg- 3 g pp 5 Grundlönebelopp i Rektor 3 1 124 272 l Rektor (ABp 25) ABp 25 2 54 840 l Rektor (ABp 24) ABp 24 1 25 908 Studierektor 7 3 210 360 Psykolog 1 25 536 Dövlärare: ( Lär. i läroämnen 25 4 714 144 ! Folkskollärare 21 30 7 773 412 Småskollärare 38 8 812 880 Talpedagog: Folkskollärare 2 41 352 Småskollärare 1 17 448 Förstadielärare 15 3 3 92 304 Yrkeslärare 15/17 13 213 824 Övningslärare: Gymnastik 18 5 1 105 972 Teckning 16 21/2 1 55 836 Slöjd 15 9 2 164 604 Hemkunskap 15 1 14 724 . Ingenjör 41/2 1 128 364 ( Sköterska 13 5 1 80 160 ' Kurator 1 1 27 600 ? Elevhemsföreståndare 13 11 2 173 460 l Husmor 12/13 5 1 80 160 Kontorsskrivare 13 1 1 27 600 Kansliskrivare 11 5 1 71 644 Vårdare 9 57 10 714 852 Maskinist 9 4 1 53 676 Vaktmästare 9 9 2 117 828 Värmeskötare 9 1 1 22 248 Trädgårdsförman 9 2 20 952 Kokerska 7 7 1 76 728 Sömmerska 6 4 1 44 940 Kontorsbiträde 5 5 1 52 176 Ekonomibiträde 5 44 13 499 268 Summa grundlöner 5 638 830 Rörligt tillägg 2 537 466

17.2. Arvoden och särskilda ersättningar

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar är för budgetåret 1964/65 beräknad till c:a 150000 kronor. Med hänsynstagande till utred- ningens i tidigare avsnitt framlagda förslag till åtgärder i syfte att förbättra elevernas vård och undervisning samt fritidssysselsättning beräknar utred- ningen kostnaderna i den nya skolorganisationen skolor för döva och hörselskadade samt skolhemmet i Gnesta enligt sammanställningen nedan.

P. Arvoden och särskilda ersättningar till: Kronor 1. Skolläkare 30 000 2. Psykiater och övrig medicinsk expertis 10000 3. Psykolog 15 000 4. Kurator 15 000 5. Studierektor 27 000 6. Yrkesvalslärare 6 000 7. Timlärare 77 000 8. Materielvårdare 12 000 9. Sekreterare och skrivhjälp 30 000 10. Fritidsledare 25 000 11. Dövlärarseminariet 70 000

Kronor 317 000

Uppräkningen av anslagsposten hänför sig — förutom till den utsträckta grundläggande skolgången —— till ökad tillgång till psykiatrisk, psykologisk och medicinsk expertis (p. 2), förstärkning av den kurativa och yrkesväg- ledande verksamheten (p. 4 och 6) samt av skolornas pedagogiska ledning (p. 5). I medelsbehovet till timlärare inräknas bla kostnader för undervis— ning i övningsämnen i externa klasser, stödundervisning, särskild undervis- ning och undervisning i frivilligt ämne. Materielvården (p. 8) förutsättes med hänsyn till den begränsade tillgången till specialutbildade lärare i huvudsak arvoderas. Ersättning till sekreterare och skrivhjälp (p. 9) avser att täcka skolhemmets behov av skrivhjälp, sekreterararvodena i skolornas styrelser och extrahjälp på skolexpeditionerna under perioder av hög belastning. I er- sättningar till fritidsledare (p. 10) inräknas belopp till ledare av lägerskol- verksamhet. Arvoden till dövlärarseminarict (p. 11) upptages i avvaktan på särskild utredning av frågor rörande lärarutbildningen (kap. 21) med oför- ändrat belopp. Arvoden och särskilda ersättningar vid den föreslagna riks- institutionen för talskadade och för hjärnskadade har av särskild arbetsgrupp beräknats till 39 000 kronor. Sammanlagt beräknar utredningen sålunda an- slagsposten till arvoden och särskilda ersättningar till 356 000 kronor.

Kostnaderna för dövskolorna under omkostnadsstaten uppgår för närva- rande (budgetåret 1964/65) till 1 985 000 kronor. Kostnaderna under de olika delposterna fördelar sig enligt följande.

Sjukvård åt personal .................................. 15 800 2. Reseersättningar ...................................... 14 000

3. Expenser:

a. Bränsle, lyse och vatten .................... 360 000 1). Övriga expenser .......................... 57 000 J[17 000 4. Övriga utgifter:

a Undervisnings- och arbetsmateriel .......... 107 000

b Inventarier och maskiner . . . . . . . . .. . . . .. . . 59700

(.. Tvätt och renhållning ...................... 93 400 d. Sjukvård åt elever ........................ 43 000 e Tandvård åt elever ........................ 51 000 f. Bad åt elever ............................ 16 000 1 g. Kosthåll ................................ 620500 ' h. Utackordering av elever .................... 269 000 i Beklädnad för elever ...................... 276300

j. Fickpengar åt elever ...................... 95 000 ) k. Parkers underhåll ........................ 8 500 )

1. Bibliotek ................................ 9 400 m. Underhåll av hörselapparatur .............. 38 000 11. Stipendier åt vissa skolpliktiga döva .......... 1 000

0. Omkostnader vid fritidsverksamhet .......... 7 000 p. Lägerskolor .............................. 7 500 1 703 200 Summa kronor 2 150 000

Särskilda uppbördsmedel 165 000 Nettoutgift kronor 1 985 000

Beträffande beräkningen av omkostnadsstaten för den av utredningen fö- reslagna skolorganisationen gäller, att behovet av medel under de olika del- posterna endast ungefärligt kan beräknas, innan erfarenhet vunnits av orga- nisationen. Allmänt gäller, att merkostnaderna för den föreslagna förläng- ningen av grundutbildningen från åtta till tio är delvis motverkas av de be- sparingar, som vinnes genom att dövskolklasser anslutes till det allmänna skolväsendet och att yrkesutbildningen koncentreras till en skola. Utred— ningen gör därför en schablonmässig uppräkning av delposterna med 15 pro- cent i skolorna för döva och hörselskadade samt utgår från den särskilda ex- pertgruppens beräkningar när det gäller Sigtunainstitutionen. Beträffande

vissa delposter under omkostnadsstaten vill utredningen i övrigt uttala föl- jande.

Delposten Uncleruisnings- och arbetsnmteriel kan beräknas bli hårt belas- tad under perioden för övergång till grundskola. Upprustning kräves dels för pedagogiskt förnyelsearbete och för tillämpningen av grundskolans mc- todik samt dels för ersättning av föråldrad undervisningsmateriel. Plan och kostnadsberäkningar för upprustningen framlägges i kap. 19. I samma ka- pitel framlägges förslag rörande nyanskaffning och underhåll av teknisk apparatur.

Kostnadsökningen för elevernas fritidsverksamhet, lägerskolor, referens— bibliotek och information till lärare och föräldrar kan icke beräknas bli täckta inom ramen för den schablonmässiga höjningen och beräknas därför separat av utredningen. Delposterna, som fn är upptagna med sammanlagt cirka 25 000 kronor, bör uppräknas till 14 000, respektive 15 000, 15 000 och 5 000 kronor, sammanlagt 49 000 kronor.

Kostnaderna för dövskolorna under omkostnadsanslaget beräknas sålunda till 1 960 000 (nuv.) + 294 000 (uppräkning med 15 0/0) + 49000 (kostnader för fritidsverksamhet, lägerskolor in in), sammanlagt 2 303 000 kronor. Där- utöver kommer merkostnaden för Sigtunainstitutionen, som av särskild ex— pertgrupp beräknats till 117 000 samt kostnaderna för den nedan föreslagna upprustningen av undervisningshjälpmcdel och teknisk utrustning (kap. 19).

17.4. Elevernas resor

Förslagsanslaget för resor för blind- och dövskolelever är budgetåret 1964/65 upptaget med 280 000 kronor. Kostnaderna i den nya skolorganisationen be- räknas av utredningen till 348000 kronor, varav 95 000 kronor för blind— skolorna (kap. 9.5). Merkostnaden hänför sig till Skolskjutsar, 50 000 kronor, föräldrabesök i skolan 25 000 kronor och elevernas resor vid yrkespraktik 13 000 kronor, total merkostnad 88 000 kronor.

KAPITEL 18

Tidsplan för övergång till grundskola. Skolornas namn

18. 1. Tidsplan

Övergången till grundskola inom det allmänna skolväsendet inleddes läsåret 1962/63 och skall vara slutförd läsåret 1968/69. Eftersom övergången regel- mässigt sker med början i årskurserna 1—5 kommer grundskolan i det all- männa skolväsendet att vara helt genomförd läsåret 1972/73.

Enligt utredningens mening bör övergången till grundskola för döva och blinda, d v 5 inom de skolor, som beröres av utredningen, ske med början läs- året 1965/66 i huvudsak på likartat sätt som sker inom det övriga skolvä- sendet, d v 5 med början i årskurserna 1—5 och med en årlig utbyggnad 0111- fattande en årskurs. Hittills har intagning av nybörjare i dövskolorna, till skillnad från bl a blindskolan, skett vartannat är. varför den successiva över- gången till tillämpning av grundskolans läroplan i de skilda årskurserna kommer att genomföras enligt följande.

Tabell 30: Tidsplan för övergång till grundskola inom blind- och dövskolväsendet

Årskurs

Läsår 1 2 3 4 5 6 7 s 9 [10

BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD 1965/66 GG G— GG G— GG F— FF r— FF r— 1966/67 GG GG G— GG G—— GG F— FF F— rr 1967/68 GG GG GG G— GG G— GG F— rr F— 1968/69 GG GG GG GG G—— GG G— GG F— rr 1969/70 GG GG GG GG GG G— GG G— GG F— 1970/71 GG GG GG GG GG GG G— GG G— GG

Anm. B = blindskola, D = dövskola, G = grundskola och F = folkskola, respektive forsättningsskola.

Uppgifterna för lärare och skolledare vid förverkligandet av grundskolan blir i stort sett desamma som inom skolväsendet i övrigt. Från första året med grundskola anordnas vid läsårets början planeringsdagar för samtliga lärare. Programmet för planeringsdagarna bör omfatta utförlig information, planering av läsårets arbete och utarbetande av studieplaner som komple- ment till läroplanen. Det pedagogisk-metodiska uppbyggnadsarbetet full- följes vid de klass- och stadiekonferenser som anordnas under läsåret. Sär-

skild omsorg bör ägnas frågor som rör kursplaneringen, utnyttjandet av be- fintliga läroböcker och övriga hjälpmedel i undervisningen liksom utarbe- tande av nytt material, klass- och skolbiblioteket samt formerna för en inten- sifierad samverkan med föräldrar, förskolor och det lokala skolväsendet. I samråd med länsskolnämnden planeras studiedagar, konsulenternas med- verkan i läsårets arbete samt lärarnas fortbildning och vidareutbildning.

Verksamheten under andra och tredje året med grundskola bedrives på likartat sätt, (1 v 5 med en fortsatt pedagogisk-metodisk uppbyggnad vid pla- nerings- och studiedagar samt stadie- och klasskonferenser. Vunna erfaren- heter framlägges och diskuteras. Under den senare delen av mellanstadiet i bör studieorienteringen samt informationen till eleverna och målsmän om det fria tillvalet i årskurs 8 inta en nyckelställning. Särskild omsorg bör ägnas åt att förbereda elevernas övergång till högstadiet.

När verksamheten med grundskola nått högstadiet, tillkommer ämnes- : konferenserna med genomgång av målsättning, läroplan och hjälpmedel i | ämne för ämne. Från första högstadieåret bör ett omfattande förberedelse- arbete ägnas åt den för alla elever obligatoriska praktiska yrkesorienteringen i årskurs 9. Förberedelsearbetet bör bedrivas i nära samverkan med föräld- rarna samt med representanter för arbetsförmedlingen och näringslivet. De erfarenheter, som vunnits vid den från och med läsåret 1962/63 i dövsko- lorna införda yrkesorienteringen skall därvid tillämpas.

Under den näst sista årskursen på högstadiet genomföres den praktiska yrkesorienteringen och vidtages förberedelserna för elevernas linjeval 1 års- kurs 10. Dessa frågor bör ges en dominerande ställning i arbetet under året liksom yrkesorienteringen över huvud taget som en förberedelse för elever- ) nas viktiga val av vidareutbildning i yrkesskola, fackskola eller gymnasium ) efter den obligatoriska skolans slut. Särskild omsorg bör ägnas åt informa- ) tion till elever och målsmän om värdet av en gedigen yrkesutbildning. ) Som framgår av tabell 30 ovan når den första årskursen av dövskolans ' och blindskolans elever högstadiet läsåret 1968/69 och den första årskullen l elever lämnar grundskolan vid utgången av läsåret 1970/71. Avvecklingen av lde nuvarande fortsättningsskolorna inledes läsåret 1969/70, och den nya lskolorganisationen för elevernas undervisning i yrkesskola, fackskola och gymnasium bör stå färdig att fungera fro m läsåret 1971/72. Åt skolöversty- relsen bör uppdragas att utföra den detaljplanering, och framlägga de för- slag till åtgärder, som under övergångstiden är erforderliga med hänsyn till:

) i ) r »

1. De nuvarande upptagningsskolornas omvandling till låg och mellan- stadieskolor,

2. Örebroskolans och Tomtebodaskolans omvandling till grundskola med låg-, mellan- och högstadium,

3. avvecklingen av de nuvarande fortsättningsskolorna och utbyggnaden av

' yrkesskol-, fackskol- och gymnasieundervisningen samt

4. behovet av lärare och övrig personal i den nya skolorganisationen.

18.2. Skolornas namn

Benämningen på skolorna inom specialskolväsendet är för närvarande: sta- tens skola för döva, statens skola för hörselskadade, blindinstitutet, statens skolhem för döva etc. Enligt utredningens mening bör specialskolornas karaktär av skolor för handikappade inte särskilt markeras i skolornas namn. Utredningen föreslår, att skolorna i samband med övergången till en grund- skoleorganisation ges egennamn, som lämpligen kan ha lokal eller personell anknytning.

Med ledning av från skolstyrelserna inhämtade namnförslag och motive- ringar föreslår utredningen, att de statliga specialskolorna exempelvis ges följande namn:

Tomtebodaskolan, skola för blinda, Solna Landaskolan, skola för vuxna synskadade, Kristinehamn Värendsskolan, skola för vuxna synskadade, Växjö Ekeskolan, skolhem för blinda, Örebro Manillaskolan, skola för döva och hörselskadade, Stockholm Kristinaskolan, skola för döva och hörselskadade, Härnösand Östervångsskolan, skola för döva och hörselskadade, Lund Vänerskolan, skola för döva och hörselskadade, Vänersborg Blendaskolan, skola för döva och hödselskadade, Växjö Birgittaskolan, skola för döva och hörselskadade, Örebro Baekeskolan, yrkes- och fackskola för döva och hörselskadade, Örebro Åsbackaskolan, skolhem för döva och hörselskadade, Gnesta Charlottendalsskolan, skola för döva och hörselskadade samt talskadade;

Sigtuna

Namnen har i flertalet fall anknytning till området, där skolan är belägen, eller till bygden. Kristinaskolan är belägen på den sk Hovsjorden, ett om- rådei Härnösand, som en gång donerats av drottning Kristina. Benämningen ' Charlottendalsskolan har anknytning till den på 1920-talet upprättade första skolan för gravt talskadade barn. I Manillaskolan ingår även skolan på? Blockhusudden. Vänerskolan omfattar tv även yrkesskolan och i Birgitla- ; skolan ingår under en övergångsperiod Charlottendalsskolans enhet för tal- ; skadade barn.

KAPITEL 19

Blind- och dövskolornas hjälpmedelsupprustning

lÖvergång till en organisation med grundskola inom specialskolväsendet för blinda, döva och talskadade skall enligt utredningens förslag till tidsplan (kap. 18.1) ske under andra hälften av 1960—talet. Grundskolan införes enligt förslaget läsåret 1965/66 i årskurserna 1—5 och omfattar från och med läs- året 1970/71 samtliga årskurser.

Allmänt bör gälla, att specialskolorna i samband med skolreformen skall ges samma standard beträffande pedagogiska hjälpmedel som den vanliga grundskolan. Med hänsyn till elevernas handikapp bör det i många fall ställas . större krav på hjälpmedlens utformning och kvalitet i specialskolorna än i de vanliga skolorna. Eftersom det alltid kommer att röra sig om små upplagor w av de olika hjälpmedlen i skolorna för blinda, döva och talskadade, blir for- ”1 men för produktionen och distributionen av hjälpmedel av avgörande bety- i delse. Standarden skall vara densamma som i den vanliga skolan, men medan i denna kan använda sig av den förlagsproduccradc och -distribuerade mate— ' rielen, blir det beträffande specialskolorna i stor utsträckning nödvändigt att

lösa produktions- och distributionsproblemct på annat sätt.

Bristerna ifråga om tillgång till lämpliga pedagogiska hjälpmedel i special- skolorna är i regel mest påtagliga i vad gäller läro- och Iäseböclcer, men sko- lornas tillgång till övriga pedagogiska hjälpmedel är därför inte av mindre . vikt. Även i fråga om andra hjälpmedel än böckerna bör specialskolornas ! elever förfoga över inte bara likvärdiga utan helst fler och bättre hjälpmedel l 1 I ! l l l l l l l l l

- än deras i fråga om syn och hörsel mera lyckligt lottade kamrater i det van- liga skolväsendet. Utredningen har med hänsyn härtill i samverkan med skol- _överstyrelsens hjälpmedelsbyrå låtit utföra en allsidig inventering av spe- cialskolornas bokbestånd och materielbestånd i Övrigt. Resultatet av invente— ringen visar, att hjälpmedelssituationen på vissa områden är närmast prekär. Bildmateriel i form av planscher av en typ, som varit föråldrad sedan länge, = används än i dag i vissa dövskolor. Apparatbeståndet för audivisuell under— : visning är helt otillräckligt. Utomordentligt illa rustade är skolorna i fråga om naturkunskapsmateriel av alla slag, även om en viss nyanskaffning ägt rum i Örebro och Vänersborg i samband med nybyggnad, respektive restau- ' rering. Materiel finns i begränsad omfattning för försök, som utföres av lä raren, men laborationsutrustning för elevt'örsök är i regel obefintlig på sko- lorna. Att med dagens materielförråd ens tillnärmelsevis söka realisera grund- skolans intentioner i de naturorienterande ämnena är icke möjligt. Vid bedömning av möjligheterna att tillföra specialskolväsendet en rikli- gare utrustning av undervisningshjälpmedel, är det enligt utredningens me- ning viktigt, att man inte utgår enbart från barnens handikappsituation.

Det är ytterst väsentligt, att man inte låser sig fast vid resonemang av ty- pen »hjälpmedel av det slaget går bra att använda i vanliga skolor men inte i specialskolor». Problemet rörande användbarheten ligger i regel inte på »föremålsplanet» utan på det »metodiska planet», vilket bl a bör beaktas i utbildningen av speciallärare. Ett metodiskt rätt utnyttjat pedagogiskt hjälpmedel kan visa sig verkningsfullt även vid undervisning av mycket gravt handikappade elever, och därför bör specialskolornas materiell-um 'ara minst lika välförsedda som övriga skolors. Givetvis bör staten här ikläda sig det ekonomiska ansvar, som man inom skolväsendet i övrigt förväntar sig av kommunerna. En användning av hjälpmedel, som man igår fann otänk- bar, är kanske i dag eller i morgon möjlig genom ökade personella och tek— niska resurser, en förstärkt lärarutbildning och en intensiv försöksverk-' samhet.

Inom det vanliga skolväsendet betraktas i våra dagar alla sådana pedago- giska hjälpmedel som oumbärliga, som kan bidra till att göra undervisningen rikare och mera effektiv och som kan ge eleverna riktigare och rikare före- ställningar än sådana som erhålls enbart genom tal och skrift. Eftersläp— ningen på detta område inom specialskolväsendet synes liksom problemen? ifråga om läro- och läseboksbeståndet i huvudsak Yara orsakad av produk—' tionssvårigheterna. Givetvis är de handikappade barnen beroende av tillgång ' till samma typer av hjälpmedel som övriga barn och behovet bör därför i] stor utsträckning kunna tillgodoses genom inköp av marknadsprodncerad materiel, men därutöver kräves en särskild. i stora delar intern produktion av hjälpmedel, som tar hänsyn till elevernas speciella handikapp. För de blinda och synskadade är utöver produktionen av böcker tex en tillverkning av modeller, reliefer, verktyg och mätinstrument med speciella markeringar; av väsentligt värde. Undervisningsmateriel av sådant slag måste i stor ut.-| sträckning specialtillverkas. Alla goda pedagogiska uppslag bör tillvaratagas och där det är möjligt konkretiseras i modeller. Inom denna gren av under- visningen bör också med uppmärksamhet följas vad som framställs i andra länder och som kan tillgodogöras vårt blindskolväsende. För de döva och| hörselskadade har vid sidan om bokframställningen en rik produktion av- bildmateriel och film likartad betydelse. Givetvis kan i stor utsträckning.; framför allt på högre skolstadier, samma materiel som inom det allmännat skolväsendet komma till användning, men därjämte måste tillrättalagd film— och bildmateriel produceras, vilket i regel kräver medverkan av hörselpeda- gogisk sakkunskap.

Med hänsyn till de ovan anförda synpunkterna och resultatet av invente— ringen av specialskolornas hjälpmedelsbestånd behandlar utredningen nedan dels läroboks- och läseboksproblemet och dels frågor rörande övriga pedago— giska och tekniska hjälpmedel i undervisningen samt framlägger plan för den hjälpmedelsupprustninc', som enligt utredningens mening bör genom- föras under perioden för övergång till grundskola.

] blindskolorna bör det genom den av utredningen föreslagna pedagogiska hjälpmedelscentralen bli möjligt att bättre tillgodose behovet av läro- och läseböcker. Centralen skall bl a ha till uppgift att kartlägga behovet av ny- produktion av böcker, undersöka vilka böcker som lämpligen kan överföras 3 till blindskrift, utarbeta manuskript, samarbeta med tryckerier, som produ- i cerar blindböcker. för tryckning av de nya böckerna samt göra långtidspla- nering för bokproduktionen.

Av utredningen beräknade trycknings- och bindningskostnader mm för framställning av läro- och läseböcker vid övergång till grundskola framgår av nedanstående sammanställning.

Produktionskalkyl för framställning av grundskolans läroböcker på punktskrift i Beräkningsgrunder: Stereotypering av 2 sidor, 10 kronor, (inkl. korrektur- läsning och rättning). Tryckning av bok med 50 sidor 3 kronor, 125 sidor 10 kronor och 250 sidor 14 kronor.

: Läroböcker (100 ex av varje hand): 1 I

Svenska ........................................ 85 000 Matematik .................................... 75 000 Engelska ...................................... 23 000 Tyska ........................................ 10 000 ; Kristendomskunskap ............................ 6 000 ] Samhällskunskap .............................. 27 000 [ Historia ...................................... 16 000 ,? Geografi ...................................... 20 000 % Naturkunskap .................................. 20 000 1 Musik ........................................ 5 000 287 000 ! ___—___— t Bredvidläsningsböcker: 90 000 t t i i Övrigt: t

Bokbindningsmaskin .......................... 1.5 000 Häftmaskin .................................... 3 500 Stereotypmaskin ................................ 4 500 23 000

Summa kronor 400 000

följande:

Läroböcker .................................... 6 000 Bredvidläsningsböcker .......................... 3 000 Uppslagsböcker och ordlistor .................... 1 000 Grammofonskivor .............................. 500

Referensbibliotek ................................ 5 000 15 500

Summa kronor 15 500

Vid sidan om böckerna på punktskrift utgör »tulboken» ett utomordentligt hjälpmedel för de blinda eleverna. För att >>talboken» skall kunna effektivt användas av de enskilda eleverna som lärobok, läsebok och »läxbok » fordras ; emellertid att blindskolan har tillgång till ett relativt stort antal bandspelare för utlåning till eleverna. Under sammandraget nedan ges en ungefärlig be- räkning av kostnaderna för en »talboksanläggning». Anläggningen bör givet- ; vis också kunna användas så, att läraren under en lektion via mikrofon går igenom ett kursavsnitt, som sedan eleverna enskilt kan lära in. Man bör så- ledes inte vara bunden till enbart intalade böcker.

Kostnadsberäkning för »talboken» ? Inköp av bandspelare .......................... 50 000 Inköp av band ................................ 20 000 : Ersättning till inläsare .......................... 25 000 i Reparationer .................................. 10 000 ! Anläggning av inspelningsateljé .................. 20 000 1 Anläggning av kopieringsavdelning . . . . . . . . . . . . . . 20 000 Inredning av läxläsningshytter .................... 40 000

Summa kronor 185 000 ;

I dövskolorna kan givetvis de för vanligt skolbruk framställda läro- och , läseböckerna användas i viss utsträckning, framför allt på högre skolstadier, * men även här måste särskilda åtgärder vidtagas till stöd för produktionen. Utredningen vill föreslå, att en kommitté för dövskolornas undervisnings- hjälpmedel tillsättes, bestående av representanter för grundskolans låg-, mel— lan- och högstadier, representanter för gymnasiala skolstudier samt en repre- sentant för skolöverstyrelsen (UA 3), den senare sammankallande. Kommit— téns främsta uppgift bör vara att verka för att de pedagogiska hjälpmedlen i dövskolorna håller en standard, som är jämförbar med den inom skolväsen- det i övrigt samt att den årliga nyproduktionen sker tillfredsställande. En

lämplig arbetsform för kommittén synes vara att inventera vilken av den befintliga undervisningsmaterielen, som kan oförändrad eller med smärre modifieringar användas samt i vilka fall en egen produktion måste ske. En— skilda lärare eller lag av lärare bör stimuleras att utarbeta utkast till läro- och läseböcker, som genom kommitténs medverkan ges ut i försöksupplaga i sten- cil för att kunna praktiskt prövas i undervisningen. Under försökstiden bör befintliga läroböcker från det allmänna skolväsendet användas parallellt, bla för att eleverna i undervisningen skall ha tillgång till ett stimulerande bildmaterial. På grundval av försöksresultaten. d v s lärarnas rapporter, sam- manställer kommittén ett slutgiltigt manuskript och tar ställning till beslut om tryckning, arvode till författare och medarbetare etc. Kostnaderna för en försöksupplaga om 100 sidor i stencil i en upplaga på 250 exemplar kan be- räknas till cirka 250: —. Tryckning på skolöverstyrelsens förlag av en bok på 80 sidor och 500 exemplar uppgår till cirka 5 000: —. Sammanlagda kost- naderna för ovan angivet ändamål beräknas av utredningen till 50 000 kronor under tiden för övergång till grundskola i dövskolorna.

Med ledning av den under våren 1964 genomförda inventeringen av utrust- ningen i klassrum, specialsalar och materielrum i blind- och dövskolorna före- slår utredningen, att komplettering och nyinköp sker enligt sammanställ- ningarna nedan under perioden för övergång till grundskola. Utredningens bedömning av behovet av upprustning har skett från den utgångspunkten, att specialskolorna bör komma grundskolornas standard så nära som möjligt.

19.2. Övriga pedagogiska hjälpmedel ] ( (

Blindskolor ( a. Klassrumsutrustning, (förslaget avser 10 klassrum samt 6 special- och ( änmesrum) , Radioapparater och bandspelare ............... 7 600 ( Högtalare ................................... 1 900 ( Skivspelare ................................. 2 500 ( Ritskiva (gummi + plast) ..................... 1 200 Pärmar för punktskriftpapper ................. 1 200 ( Häftapparater, hålslag etc ..................... 200 ( Flanelltavlor (små) ........................... 3 900

Präglingkverktyg ............................. 1 500

1). Matematik (geometrisatser, passare, linjaler etc) ............ 700

Brännugn ................................... 2 100 Dre jskiva ................................... 400 Arbetsbänkar ................................ 900 Skåp .......................................

................................

. Maskinskrivning

Punktskriftsmaskiner ......................... 50 000 Skrivmaskiner, vanlig skrift .................. 5 200 Skrivmaskiner, plakatskrift ................... 2 100 Skrivmaskinsbord ............................ 1 500 Dupliceringsapparat ........................ 800 Diktafonapparater ........................... 2 600 62 000 e. Språklaboratorium (10 platser ........................... 26 000 f. Skåputrustning och AV—bord ............................. 5 000

Allmänpraktisk verkstad (utrustning enligt Skolöverstyrelsens bestämmelser för Särskolor) ............................. 52 000 ap

h. Ämnesrum och materielrum

Hembygdsundervisning ....................... 6 000 . Naturkunskap ............................... 6 000 ( Fysik ....................................... 13 000 Kemi ....................................... 1 000 , Zoologi ..................................... 6 000 ( Övr. inventarier (förvaringsskåp, rullbord, drag-

skåp, stolar ................................. 10 000

Musik (instrument, förvaringsskåp, verktygsskåp, ( arbetsbord) ................................. 7 000 ( Hemkunskap ................................ 1 000 ( Borstbinderi, korgmakeri och sinnesövning .. . . .. 3 000 ' Slöjd (metall-, trä-, textil-) .................... 25 000 78 000

i. Skolmognadsklass

Montessorimateriel m m ....................... 700

Piano, möbler, skåp m m ...................... 5 000 5 700 j. Modellverkstad (hjälpmedelscentralens) -

Utrustning (maskiner, skåp, bord och handverktyg) ........ 9 500

264 700

Summa kronor

a. Klassrumsutrustning (komplettering av utrustning i 70 klassrum)

Bandspelare ................................. 25 000 Projektorer (kasett-) ......................... 21 000 Diaskop .................................... 18 000 Flanellograftavlor ............................ 3 600 Blädderblock ................................ 2 000 Ljuspilar ................................... 1 600 Filmdukar .................................. 4 000 Skivspelare .................................. 3 000 Skrivtavlor .................................. 6 300 Anslagstavlor ............................... 6 000 Rulltavlor ................................... 7 700 Sandlådor (lågstadiet) ........................ 1 400 Skåp och hyllor .............................. 20 000 Bord och stolar .............................. 20 000 Kartupphängningsanordning .................. 15 000 154 600

b. Ämnesrum och materielrum ( ( ( ( ( TV-apparater ............................... 20 000 (

Dupliceringsapparater ........................ 11 000 Skrivmaskiner (vanlig skrift) ................. 8 000 Skrivmaskiner (plakatskrift) .................. 4 000 Skriftprojektorer ............................. 10 000 _. Karthissar .................................. 1 500 ( Bildskåp .................................... 1 800 | Filmprojektorer .............................. 31 000 ( Projektorbord ............................... 3 600 ( Skrivmaskinsbord ............................ 2 700 Bord för AV-apparatur ....................... 16 000 Grupparbetsbord ............................ 5 000 114 600

Musik _ rytmik

Musikinstrument ............................. 91 600 Hörselbord med vibrator ...................... 7 200 Rytmplanscher etc. .......................... 1 000 Frittfältförstärkare .......................... 3 000 Bandspelare .................................

Notställ .................................... 1 800 107 400

Matematik ............................................ 17 900 Kristendomskunskap ................................... 6 200 Hemkunskap .......................................... 8 000 Geografi .............................................. 15 000 Historia, samhällskunskap .............................. 20 000

Naturkunskap

Planscher ................................... 15 000 Preparat .................................... 8 000 Stoffsamlingar ............................... 4 000 Bildserier ................................... 4 000 Demonstrations- och laborationsmateriel: Mellanstadiet ................................ 54 000 Högstadiet

Biologi .................................... 25 000 Kemi ..................................... 8 000 Fysik .................................... 25 000 133 000 Teckning ............................................. 14 000 Gymnastikl) Gymnastikredskap ........................... 21 700 Idrottsredskap ............................... 61 000 Grammofonanläggning ....................... 3 900 Diaskop .................................... 4 200 Radiosändare och -mottagare .................. 14 000 Skåputrustning .............................. 7 700 Trafikgård (NTF) ........................... 6 000 118 500

1) I delposten idrottsredskap inräknas viss materiel för elevernas fritidssysselsättning såsom cyklar, skidor, kälkar, bandyklubbor, skridskor etc. Radiosändarna och mottagarna är avsedda för utomhusövningar och vid exkursioner i olika ämnen. Behovet av NTF:s tra— fikgård är påkallat inte minst med tanke på döva elevers speciella behov av trafikunder- Visning.

Slöjd Trä- och metallslöjd .......................... 67 000 Textilslöjd .................................. 41 000 108 000

M örkrumsutrustning med reproduktionsanläggning Dövskolornas försörjning med undervisningsfilmer och diabilder kan till- godoses dels genom avtal med existerande AV-centraler, dels genom skol- överstyrelsens produktion och dels genom intern produktion på skolorna.

(

( ( ( |

AV-centraler finns för närvarande i Stockholm för Manillaskolan, i Sundsvall för Härnösandsskolan, i Södertälje för Gnestaskolan samt i Lund och Örebro. Planer på en AV-central i Trollhättan, som även bör kunna betjäna Vänersborgsskolan, föreligger. I Lund, Örebro och Stock- holm bör givetvis dövskolorna kunna använda sig av samma låneförfa- rande som övriga skolor i kommunen, d v s efter rekvisition erhålla fil— merna genom den lokala distributionsdetaljen. I övriga dövskolor bör distributionen kunna ske per post. Genom anslutning till närmaste AV- central vinnes också, att dövskolorna kontinuerligt blir delaktiga av ny- heterna på filmområdet genom de förteckningar, som centralerna utsän— der. Utredningen beräknar de årliga kostnaderna för sådan förhyrning till 100 kronor per klass, sammanlagt 10 000 kronor per år.

Produktionsgången för framställning av film till dövundervisningen under medverkan av skolöverstyrelsen kan ske enligt följande. Upphovs- mannen till en filmidé tar kontakt med den av utredningen föreslagna kommittén för undervisningshjälpmedel (kap. 19.1) eller direkt med skol- överstyrelsen. Synops och manus remitteras till sakkunniga. Skolöversty- relsen kontaktar filmföretag för framställningen och ett första original produceras. Lämpligt antal kopior framställs. Proceduren tar i regel om- kring ett halvt år. Förhållandena är likartade, när det är fråga om fram- ställning av diabilder i serier och band. På ett år torde det vara möjligt att framställa ett tjugotal filmslingor för kassettprojektor. Till kassett- projektorer finns fö redan ett stort antal engelska slingor tillverkade. Inköpspriset ligger kring 60 kronor stycket. Flertalet av dem torde vara direkt användbara i dövundervisningen genom att de ofta åskådliggör schematiska förlopp.

De årliga kostnaderna för framställning eller inköp av kassettslingor till dövskolorna beräknas av utredningen till 18 000 kronor.

För den interna produktionen av bildmateriel och filmer föreslår utred- ningen att vid vadje dövskola inrättas ett mindre fotolaboratorium med mörkrumsutrustning och reproanläggning. Anläggningen bör kunna vara av väsentligt värde inte endast för undervisningen utan även för elever- nas fritidssysselsättning. Kostnaderna för nyanskaffning av utrustning beräknas av utredningen till 22 000 kronor för samtliga skolor.

Teknisk utrustning

Under engångsanslaget till teknisk utrustning i dövskolorna har under perioden 1951/52—1963/64 beviljats sammanlagt 475000 kronor, dvs genomsnittligt 37 000 kronor per år. Inventering och kontroll av klass- rumsutrustningarna på Manilla visar, att dessa efter en drygt tioårig an- vändning är starkt nedslitna och behöver ersättas med ny apparatur. Läget är likartat i skolorna i Härnösand och Vänersborg och i klasserna på Eugeniahemmet. Att elevernas hörapparater och klassrumsutrustning-

arna ständigt är i bästa skick är av grundläggande betydelse för undervis- ningen. Utredningen beräknar efter hörande av teknisk expertis på områ- det avskrivningstiden för klassrumsutrustningar till 6 år. Kostnaden för nyutrustning av ett klassrum med teknisk apparatur uppgår genomsnitt- ligt till 7 500 kronor. Med den ovan nämnda avskrivningstiden blir de årliga avskrivningskostnaderna 15 - 7 500 = 112 500 kronor. Utredningen har föreslagit, att dövskolorna tillföres ingenjörer (kap. 11.9), som tillsammans med medicinsk-audiologisk och pedagogisk exper— tis skall svara för att elevernas utrustning fungerar och användes på rätt sätt. Med hänsyn till att utrustningen för hö-rseltekniska laboratorier är relativt dyrbar, föreslår utredningen en uppbyggnadsperiod om fem år och beräknar nyanskaffningskostnaderna till 90 000 kronor per år. Kostnaderna enligt ovan för hjälpmedelsupprustningen vid övergång till grundskola kan för blindskolorna beräknas till 867 000 kronor och för döv- skolorna till 889 000 kronor. Utredningen föreslår, att kostnaderna fördelas på en femårsperiod med årliga kostnader om 173 000 för blindskolorna och 178 000 kronor för dövskolorna. För dövskolorna tillkommer årliga kostna- der för nyanskaffning av hörselteknisk utrustning med 202 000 kronor.

KAPITEL 20

Blind- och dövskolornas lokalbehov

En förutsättning för att undervisningen av blinda och döva elever skall kunna bedrivas i enlighet med de för grundskolan bärande tankarna och idéerna är inte endast fullgoda pedagogiska och tekniska hjälpmedel utan även till— gång till undervisningslokaler i tillräckligt antal, försedda med inredning och installationer, som underlättar en riktig användning av moderna under- visningshjälpmedel. Vidare kräves utrymmen för elevernas fritidssysselsätt- ning och trivsamma elevhem.

Utredningen har i samband med inventeringen av skolornas hjälpmedel , även uppgjort förteckning över undervisningslokalerna i de skolor, som fram- ; gent beräknas ingå i organisationen med grundskola. I sammanställningen nedan redovisas det nuvarande beståndet av undervisningslokaler.

Nuvarande Iokalbestånd

1 | Skola ! . =: &? % Undervisningslokal få 0 o Summa & m % o = »0 :: 's % 5 '" 73 2 s 5 .: .a "% 2 % j 2 .4 : '$ 0 c: 1— i * Klassrum 15 14 12 14 18 4 13 90 ? Naturkunskapsrum 1 l l 1 1 5 ] Geografisal 1 1 ' Hemkunskapsrum 1 1 l 1 4 Teckningssal 1 1 1 1 l 5 % Gymnastiksal 1 1 1 1 1 1 1 7 * Sal för träslöjd 1 1 1 1 1 l 1 7 Sal för metallslöjd 1 l 1 l 4 ! Sal för textilslöjd 1 2 1 1 1 1 1 8 * Rytmikrum 1 1 1 1 1 5 j Barnbiblioteksrum l 2 3 Barnträdgårdsrum 1 1 2 i Mörkrum 1 1 1 1 1 5 i Grupprum _— i Materielrum 1 1 1 2 1 1 2 9

För samtliga skolor gäller, att de har ett tillräckligt antal klassrum men endast ett fåtal ämnesrum och specialrum. Som sammanställningen visar, har skolorna också en besvärande brist på grupprum, materielrum och depårum. Detsamma gäller sådana väsentliga utrymmen för individuella studier, grupp— och klassarbeten, som bokrum och läsrum.

Utredningen redovisar i det följande det beräknade behovet av ny- och om- byggnad vid de skilda skolorna under perioden för övergång till grundskola. d v 5 åren 1965/70. Utgångspunkt för beräkningarna har varit den nuvarande lokaltillgången samt de krav man måste ställa på undervisningslokalcr vid tillämpningen av grundskolans arbetssätt samt på fritidsutrymmen och elev- hem för att elever, som inte kan bo i sitt eget hem under skoltiden, skall bli delaktiga av den allmänna standardhöjningen. Vid uppgörandet av investe- ringsplanen har genomgående eftersträvats att flytta ut elevförläggningarna från skolbyggnaderna, så att även internatelevcrna vid skoldagens slut kan »gä hem» som andra barn. De friställda ytorna i skolbyggnaderna föreslås användas till utökning av lokaler för undervisningen och fritidsverksamhe- ten. Den senare har i samtliga skolor utvecklats på ett föredömligt sätt och behöver vidgat lokalutrymme.

Manillaskolan

Av den allmänna redovisningen över byggnadernas standard (kap. 10.4) och det ovan anförda framgår, att Manillaskolans om- och nybyggnad bör ges högsta angelägenhetsgrad. Utredningen har med hänsyn härtill redan i ett tidigt skede av utredningsarbetet tillsammans med representanter för bygg- nadsstyrelsen och skolöverstyrelsen inlett arbetet med utarbetandet av lokal- program för skolan. Slutgiltigt förslag till lokalprogram beräknas inom en nära framtid kunna framläggas av byggnadsstyrelsen. varför utredningen här endast redovisar vissa principiella ställningstaganden och förslag.

Enligt utredningens förslag till skolorganisation (kap. 14.3 och 15) skall Manillaskolan i den nya organisationen ingå som låg- och mellanstadieskola fungerande som övningsskola vid dövlärarutbildningen. Den gymnasieunder- visning jämte viss fackskolundervisning, som föreslås för döva elever, be- räknas administrativt vara knuten till Manillaskolan. I sin egenskap av in- tagningsskola för bl a Stockholmsregionens barn, cirka 100, är skolan bero— ende av att ha ett centralt läge, så att så många elever som möjligt kan bo i sina egna hem och dagligen resa till och från skolan. Ingen torde idag ifråga- sätta Manillaskolans hemortsrätt på Djurgården, men utredningen vill under- stryka att det centrala läget som skolan nu har utgör en grundförutsättning för den organisation av dövundervisningen i Stockholmsregionen, som före— slås.

Vid sina beräkningar av Manillaskolans lokalbehov räknar utredningen med att skolan skall fungera som en administrativ och pedagogisk enhet. trots att den skall meddela undervisning på skilda skolstadier _ grundskola, som samtidigt är övningsskola för lärarutbildningen, gymnasie- och fack- skolundervisning samt dövlärarseminarium. Genom samordningen möjlig- göres, som framgår av det följande, att ett stort antal lokalutrymmen kan användas gemensamt, tex ekonomilokaler, slöjdsalar, institutionslokaler. gymnastiksal, aula etc. Schematiskt kan lokalförteckningen för den nya sko-

!

lan anges enligt följande (siffra inom parentes anger, att rumsenheten är gemensam för de olika skolstadierna).

Manillaskolan (Iokalförteckning) Styrelserum (1) Rektorsrum (I)

P Lokalgrupp Grundskola Gymn/facksk. Seminarium

Administration Studierektor 1 Studierektor 1 Studierektor 1 Expedition (3) Lektorsrum 1 Stencilrum (1) Gästföreläsare 1 Vaktm.rum (1) Arkiv (1)

2 Hälsovård och elevvård Läkarmottagn. Tandklinik Psykolog (l) Yrkestär. (1) ) Kurator (1) ) 3 Hörseltekn. * laboratorium Tekn. verkstad (1) App.kontrol1 (1) Hörselmätning (1) Skrivrum (1)

4 Undervisning Samlingssal (1) Föreläsningssal 1 Spec. und.v. 2 Grupprum 4 Studierum 3 Grupprum 10 Biologi/Kemi (1) Bokrum 1 Fysik/Geografi (1) Bibliotek 1 Barnträdg.arb 1 Prep.rum (2) Materielrum 2 Mtrlrum 2 Förrådsrum (2) Rytmikrum (1) Materielrum (2) Gymn.sal (1) Bibliotek (1)

Teckningssal (l) Slö jdsal (3)

) Klassrum 18 Klassrum 4 Sem.rum 3 ) Mörkrum (2)

5 Dagrum etc. Lärarrum (2) Lärarrum (1) Dagrum (1) 6 Elevhem och 7 Personalbostäder Rektorsvilla Maskinistbostad (evt) 8 Ekonomilokaler Centralkök

Elevmatsal (1) Personalmatsal (1 Sällskapsrum (l) Tvättstuga Bad Panncentral Garage

)

) fritidslokaler Se p. 6 nedan ) ) ) ) ) ) ) ) ) ) ) )

Anm.

P 1. Administration

För den centrala skolexpeditionen beräknas 3 rum, varav 2 skrivrum och 1 väntrum.

Vid beräkning av utrymme för den tekniska avdelningen bör hänsyn tagas till att lärarkandidaterna skall ha del av sin praktikanttjänstgöring förlagd dit.

. Undervisning

Grupprummen avses kunna användas även vid den tal- och hörselträning, som bedrives individuellt eller i grupp.

. Dagrum etc.

I anslutning till lärarrum bör finnas samtalsrum för besökande föräldrar samt pentry.

. Elevhem och fritidslokaler

Utrymme i elevhem i anslutning till skolan beräknas för 64 elever, företrädes- vis i grundskolan. Övriga elever, cirka 30 i grundskolan och lika många på det gymnasiala stadiet, beräknas ha i föräldrahemmet i fosterhem eller i externa elevhem. Skolans ledning bör undersöka möjligheterna att hyra elevlägenheter i Stockholm eller i grannkommunerna, tex Lidingö. Varje externt elevhem bör givetvis stå under ledning och tillsyn av en föreståndare.

Antalet elevhem i anslutning till skolan beräknas till 4. I varje elevhem be— .) räknas ingå två »familjegrupper eller hem» om vardera åtta barn enligt ] följande. '.

Elevhem nr 1, 2 och 3

(för elever i åldern 7—12 år)

Hem A | Gemensamt Hem B 4 tvåbäddsrum, av vilka 2 skall kun- 1 lekrum = hem A na sammanslås till fyrbäddsrum 1 sjukrum 1 hemkök m. matplats 1 personalrum m. omklädnrum 1 lek- och dagrum och toal. 1 bad- och duschrum 1 föräldrarum m. pentry, toalett och 2 toalett- och tvättrum duschrum 1 klädkammare 1 lägenhet om 2 rum 0. kök för elev- 1 förråd hemsföreståndare, alt. förste vårda- 1 kapprum rinna 1 groventré 1 förråd (cyklar, skidor etc)

Elevhem nr 4

(för elever i åldern 13 år och äldre) Utrymmena bör i huvudsak disponeras som i elevhem 1—3 ovan men med de avvikelserna att för pojkarna bör tillkomma 1 klädvårdsrum samt för flic- korna 1 snyggningsrum och 1 klädvårdsrum. I stället för 4 tvåbäddsrum bör ingå 3 tvåbäddsrum och 2 enbäddsrum. Vidare bör 1 lekrum utbytas mot 2 sysselsättningsrum.

P 7. Personalbostäder )

Tjänstebostad inom eller i direkt anslutning till skolans område bör finnas för rektor och elevhemsföreståndare. Personalbostäder i övrigt bör finnas i den mån utrymmena inom den nuvarande huvudbyggnaden medger detta.

Utredningen föreslår, att samtliga elever får sin skollunch i skolans matsal. Matsalen bör ha utrymme för ett 50-tal elever med eleverna fördelade på tre matlag. Övriga måltider bör eleverna erhålla i respektive hem.

Personalmatsalen med tillhörande sällskapsrum är avsedd för samtliga an- ställda samt för lärarkandidater.

Badavdelningen bör utöver omklädningsrum, dusch- och tvättrum samt förråd rymma en simbassäng om förslagsvis 6X12,5 m för att ge främst de små eleverna vattenvana och en grundläggande simträning. Plats för övrig simträning bör erhållas genom avtal med exempelvis någon av Stockholms badanläggningar eller blindskolan å Tomteboda.

Skolan i Lund

Skolan för döva i Lund föreslås av utredningen ingå i den nya skolorganisa— tionen som låg- och mellanstadieskola för döva och hörselskadade elever inom det södra elevområdet. Elevunderlaget för skolan beräknas till 75, av vilka en tredjedel kan beräknas dagligen resa till och från skolan. Skolans lokalproblem är likartade som i Manillaskolan. Antalet klassrum är tillräck- ligt även framgent, men vissa undervisningslokaler och fritidsutrymmen saknas eller är omoderna. Elevförläggningarna är otidsenliga.

Utredningen vill föreslå en ny- och ombyggnad av skolan, som siktar till att successivt omvandla den nuvarande internatskolan till dagskola. Elev- förläggningarna bör snarast flyttas ut från huvudbyggnaden och den nuva- rande internatdelen ombyggas till lokaler för undervisnings- och fritidsän— damål: slöjdsal, grupprum, rytmikrum, teknikerrum, expeditionsutrymmen och hobbylokaler. Vidare bör skolan genom om- eller nybyggnad ges en tids- enlig gymnastik- och badavdelning.

För elever, som inte genom upprättandet ax externa klasser i Malmö och andra orter samt genom vidgad användning av Skolskjutsar, kan bo i det egna hemmet eller beredas plats i inackorderingshem, bör inkvartering ord- nas i små elevinternat av den typ, som föreslagits av utredningen för Manilla- skolan, dv s 8—10 elever bör utgöra en familjeenhet tillsammans med er- forderlig vårdpersonal. Möjligheterna bör prövas att uppföra eller hyra så— dana villor på lämpligt avstånd från skolan. Länets täta bebyggelse och goda vägsystem bör göra det möjligt med ett elevhems- och skolskjutssystem om- fattande även angränsande kommuner, om detta visar sig fördelaktigt. Ele- verna bör erhålla samtliga måltider utom skollunchen i respektive hem.

Skolan i Örebro

Skolan i Örebro för hörselskadade föreslås av utredningen böra ingå i den nya organisationen som grundskola för hörselskadade, som ej kan beredas undervisning i externa klasser eller i hörselklasser, samt som högstadieskola för elever, som genomgått grundskolans låg- och mellanstadium i grundskola för döva. Skolan bör ställas under samma ledning som den av utredningen

föreslagna yrkes- och fackskolan i Örebro för döva och hörselskadade samt ha vissa lokaler gemensamt med denna. Behovet av nybyggnad framgår av sammanställningen nedan.

Behovet av nybyggnad i Örebro

Lokalgrupp Grundskola Yrkes- och fackskola | Gemensamt

Studierektor 1 Expedition 2 Vaktmästare 1 Stencilrum 1

Administration Studierektor 1

Hälsovård och Förråd 1 _ elevvård Psykolog 1 t Yrkesvalslärare ! # Hörseltekniskt Kurator 1 ,- laboratorium Teknisk verkstad 1 i Apparatkontroll ] Hörselmätning 1 Skrivrum 1 Undervisning Klassrum 10 Yrkesavd: l Grupprum 5 Prövningsverkstad I Verkstadsutb. Mekanikerutb. ; Målarutb. , Snickeriutb. Hushållsutb. Sömnadsutb. Kontorsutb.

Klassrum 6 l Biologi/Kemi 1 Fysik/Geografi 1 F örrådsrum 2 Prep.rum 2 , Mtrl.rum 2 Bibliotek 2 Läsrum 2 Dagrum etc. Läkarrum 2 | Elevdagrum 2 , Personalmatsal 1 Elevmatsal 1

Omklädningsrum , Bad- och tvättrum Duschrum Elevhem (se nedan) Personalbostäder Rektorsvilla 1

Lägenhet för elev- hemsföreståndare 1

Sammanställningen anger nybyggnadsbehovet från den utgångspunkten, att grundskolan och yrkesskolan-fackskolan gemensamt utnyttjar vissa befint- lika lokaler: ekonomilokaler, samlings-, gymnastik- och teckningssal, slöjd- salar och hobbylokaler.

Den föreslagna yrkes och fackskolan förutsättes fungera som dagskola. Dessa mera vuxna elever beräknas bo i »eleulägenheter», förhyrda genom skolans försorg. Vid varje sådan »elevlägenhet» skall givetvis finnas en före- ståndare och övrig personal, som erfordras.

Övriga skolor för döva och hörselskadade

För skolorna i Vänersborg och skolhemmet i Gnesta kräves vid övergången till grundskola endast smärre kompletteringar av lokalbeståndet. I Väners- borg erfordras lokaler för studierektor, yrkesvalslärare och kurator samt även i skolhemmet —— utrymme för tekniker och materielförråd. Vid skol- hemmet kommer inom en nära framtid en klassrumspaviljong att uppföras. Vidare behöver en separat rektorsbostad byggas.

Skolan i Härnösand har f n liksom de äldsta dövskolorna ett elevhem byggt enligt ålderdomliga principer. I samband med att skolan vid över- gången till grundskola tillföres expeditionslokaler etc, som ovan angivits för Vänersborgsskolan, bör möjligheten prövas att göra elevhemmet mera tids- enligt.

Tomtebodaskolan

( Skolan föreslås ingå i den nya skolorganisationen som fullständigt utbyggd ; grundskola för blinda med låg-, mellan- och högstadium. Utredningen vill * föreslå att lokalprogram uppgöres enligt följande. i Två fristående elevhem av den typ, som föreslagits för Manillaskolan, upp- l föres å skoltomten, avsedda främst för lågstadiets elever. De friställda inter-

j natutrymmena göres genom ombyggnad disponibla för undervisningsända- mål. Vid övergång till grundskola kräves ökat utrymme för slöjd, institu- tioner för samhälls- och naturorienterande ämnen samt för den av utred- ningen föreslagna hjälpmedelscentralen.

Utredningen föreslår, att byggnadsstyrelsen får i uppdrag att på grund- val av ovanstående principförslag till om- och tillbyggnad vid blind- och dövskolorna under perioden för övergång till grundskola i samverkan ' med skolöverstyrelsen färdigställa byggnadsprogram för skolorna och fort- ! sätta projekteringen fram till och med färdigställande av bygghandlingar.

KAPITEL 21

Läraruthildningsfrågor och behovet av pedagogiskt utvecklingsarbet

Förverkligandet av skolreformen i specialskolorna enligt de av utredningen angivna riktlinjerna medför dels ändrade och skärpta krav på utbildning av lärare för undervisningen och dels ett ökat behov av pedagogiskt utveck- lingsarbete i dessa skolor. :

Utbildningen av speciallärare för tjänstgöring i blind- och dövskolor be-l handlades bl a av 1960 års lärarutbildningssakkunniga i den utsträckning,, som var motiverad av att denna utbildning i vissa delar borde samordnas med utbildningen av lärare för specialundervisningen inom det allmänna skolväsendet. Det av lärarutbildningssakkunniga framlagda förslaget till, organisation av speciallärarutbildningen ledde till att denna i form av spe-5 ciallärarlinjer från och med läsåret 1962/63 anknöts till lärarhögskolorna i? Stockholm och Göteborg, med undantag av blind- och dövlärarutbildningen, ' som i enlighet med förslag av företrädare för denna utbildning oförändrat förlades till blindinstitutet å Tomteboda, respektive dövskolan å Manilla. Såväl blindlärarutbildningen som dövlärarutbildningen samordnades emel- lertid i viss utsträckning med övrig speciallärarutbildning.

För närvarande utbildas sålunda blindlärare, d v s lärare i kunskapsämne och anpassningslärare vid blindinstitutet, medan utbildningen av synklass-f lärare är förlagd till lärarhögskola. På likartat sätt är utbildningen av döv-) skolornas lärare, d v s lärare i läroämne, biträdande lärare och förskollärare förlagd till Manillaskolan, medan utbildningen av hörselklasslärare och tal- pedagoger är knuten till lärarhögskola. ]

Enligt utredningens förslag skall undervisningen i grundskolan för blinda) (kap. 8.2) och i grundskolan för döva (kap. 16.2) framgent bestridas av i huvudsak samma lärarkategorier som inom det vanliga skolväsendet, d v 5» av småskollärare och folkskollärare, adjunkter och ämneslärare (lärare il läroämnen) samt övningslärare och lärare i yrkesämnen. Samtliga lärarkateJ gorier bör enligt utredningens mening beredas möjlighet att deltaga i en för respektive kategori avpassad specialutbildning.

Vissa av döv- och blindskolans lärare kan beräknas ha del av sin tjänst— göring förlagd till det vanliga skolväsendet, vilket bör beaktas vid övervä- ganden rörande speciallärarutbildningens målsättning och innehåll samt in- tegrering med annan lärarutbildning.

Utredningen har på grund av problemens storleksordning och med hän— syn till den lämpliga tidsplanen för utredningens arbete inte funnit det möj-

ligt att taga upp lärarutbildningsfrågorna till ingående behandling men vill med hänsyn till deras betydelse för den föreslagna reformen av specialskol- » väsendet föreslå, att de blir föremål för särskild utredning.

Beträffande behovet av forskning och pedagogiskt utvecklingsarbete i specialskolorna vill utredningen anföra följande.

I utredningsarbetet har gång efter annan kunnat konstateras, att en rad av metodiska och pedagogiska åtgärder i blind- och dövundervisningen i hu— vudsak vilar på en empirisk grund och behöver verifieras av forskning för att man i det pedagogiska utvecklingsarbetet skall få en fastare grund att stå på. Forskningen kring dövheten och blindheten har i hög grad varit in- riktad på de tekniska och medicinska problemen och har därigenom kunnat 3 förse undervisningen med utomordentliga hjälpmedel, men enligt utredning- ens mening är det därjämte av betydelse, att man genom forskning får belyst den handikappade elevens situation i olika skol- och hemmiljöer samt det ena eller andra handikappets inverkan på elevens psykiska utveckling och emotionella och sociala anpassning. Frågorna är av väsentlig betydelse för » bedömningen av skolorganisatoriska frågor och skolornas inre arbete.

Aktuella objekt för forskning och pedagogiskt utvecklingsarbete är även frågor som rör inlärningen, individualiseringen av undervisningen och yrkes- rådgivningen. På blindsidan är det bla av intresse att finna lämplig kom- bination av böcker på punktskrift, talboken och språklaboratoriet i under- visningen, metoder att öka de blindas förmåga till koncentration i inlärnings- )

situationer, att undersöka i hur stor omfattning blindheten har inverkan på barnets förmåga att inlära och lagra minnesbilder etc. För de döva och hör- selskadade är användningen av film och bild i kombination med lämplig text av motsvarande intresse som talboken för de blinda. Vidare bör åtbörds- språkets roll i undervisningen närmare bli undersökt. I Amerika har man vid University of Illinois bl a satt igång en landsomfattande försöksverksamhet ) med »fingerspelling» i undervisningen av döva. I England har Secretary of I State for Education and Sciense tillsatt en kommitté, som skall utreda värdet ) av >>1nanual communication» i dövskolorna. Forskning av denna art behövs ) även i Sverige. Utredningen har med tillfredsställelse kunnat konstatera, att ) skolöverstyrelsen i sitt pedagogiska utvecklingsarbete har inlemmat stöd åt * forskning kring handikappandervisningens problem. Bla undersöker en ) forskargrupp vid Uppsala universitets pedagogiska institution möjligheten ) att genom programmerad inlärning öka döva och hörselskadade elevers för- ) måga att uppfatta läst text under den första läsundervisningsperioden. Forsk- * ningsprogrammet syftar vidare till att utveckla självinstruerande hjälpmedel för hörselträning och läppavläsning samt metoder att testa effekten av sådan träning. Ett omedelbart praktiskt resultat av undersökningarna rörande läpp- avläsning är, att man erhållit en gradering av olika ords urskiljbarhet vid läppavläsning. Därigenom blir det möjligt att till läppavläsningsövningar och lästräningsprogram välja ut ord, som har så stor diskriminerbarhet som möjligt.

Utredningen föreslår, att skolöverstyrelsens anslag för pedagogiskt utveck- lingsarbete uppräknas med 50 000 kronor att användas till stöd för forskning och pedagogiskt utvecklingsarbete inom här berörd handikappundervisning.

KAPITEL 22

Specialskolornas ledning och tillsyn

Utredningen. som haft möjlighet att jämföra olika handikappgruppers skol- problematik även utanför utredningens uppdragsomräde, har kommit till den uppfattningen att dövundervisningen är den sort av specialpedagogik, som är mest specifik både med hänsyn till metodik och tekniska hjälpmedel. Utredningen hänvisar här bla till vad som framlagts i det kapitel, som be- handlar medicinska och tekniska frågor rörande döv- och hörselundervis- ningen samt till det förhållandet, att gruppen »döva och gravt hörselskadade elever» är den enda, för vilken det visat sig nödvändigt att i väsentliga avsnitt nyskriva Läroplan för grundskolan.

Vid sina överväganden rörande specialskolornas lokala ledning och admi- , nistration har utredningen ansett sig böra utgå från att de nuvarande sär- ) skilda styrelserna för dessa skolor tv behålles och har i sitt förslag till spe- ) cialskolstadga tagit hänsyn härtill. De pedagogiska och administrativa ar- betsuppgifternas mångfald och storlek talar emellertid för att specialsko- lorna framgent bör, liksom skolorna inom det kommunala skolväsendet, ha | tillgång till ett fullt utbyggt skolkansli. Detta skulle uppnås, om även special- | skolorna blev underställda den lokala skolstyrelsen i kommunen. Erfarenhe- l terna av den organisation av skolväsendets centrala, regionala och lokala led- | ning, som tillämpas från den 1 oktober 1964, samt av försöksverksamheten med externa klasser och grupper bör utvisa när och i vilka former detta i bör ske.

Under det utbyggnadsskede, som förestår med förlängd skolplikt för spe- cialskolornas elever och med stark utbyggnad av hörselklassorganisationen torde länsskolnämnderna, som regionalt har att svara för tillsynen av döv- skolorna samt för planläggningen av hörselklassorganisationen i det all- » männa skolväsendet med nödvändighet behöva ett kraftfullt expertstöd. Skol- överstyrelsens konsulentorganisation, bestående av en konsulent för döv- undervisningen — med huvudvikt lagd på arbetsuppgifter rörande förskole- frågor och hörcentraler och på det audiologiska samarbetet med medicinsk och teknisk expertis — och en halvtidsanställd konsulent för hörselpedaao- giska frågor synes klart otillräcklig.

Skolöverstyrelsens konsulentorganisation bör först och främst förstärkas till att förutom dövkonsulenten omfatta en heltidsanställd hörselkonsulent.

Vidare skulle en lämplig förstärkning av den nödvändiga expertisen på länsskolnämndsplanet kunna åstadkommas, om man inrättade en särskild inspektörstjänst för dövundervisningsfrågor, förlagd till en länsskolnämnd med dövskola inom sitt område samt med uppgift att biträda samtliga läns—

skolnämnder, som inom sitt område har en dövskola, med tillsyn och specia- listkonsultation vid handläggning av frågor rörande dövundervisningen.

Givetvis har fråga uppkommit om motsvarande anordning för tillsynen av blindundervisningen. Utredningen vill här med hänsyn till att denna un- dervisning kvantitativt har en relativt ringa omfattning och ej i samma grad som dövundervisningen avviker från den metodik, som tillämpas i skolväsen- det i övrigt, föreslå, att den inspektör, som utses att handlägga undervisnings- frågor för döva och hörselskadade, även bör ha om hand blindfrågorna i den mån dessa ej kan handläggas av vederbörande länsskolnämnd i vanlig ordning samt av skolöverstyrelsens synkonsulent. Med hänsyn till att utred- ningen förutsätter, att synskadade elever i stor utsträckning skall erhålla undervisning i vanliga klasser med hjälp av särskild specialundervisning, föreslår utredningen vidare att försöksverksamhet anordnas med regionala synkonsulenter.

Utredningen föreslår sålunda att en inspektörstjänst för blind— och döv- undervisningsfrågor inrättas fro ni det år då grundskolan börjar införas i specialskolorna, att den placeras vid en centralt belägen länsskolnämnd, som inom sitt område har såväl blindskola som dövskola, förslagsvis skolnämnden i Stockholm eller alternativt länsskolnämnden i Örebro, och att innehavaren av denna tjänst skall fungera som konsult för övriga länsskolnämnder vid handläggningen av blind— och dövundervisningsfrågor. En liknande organisa- tion av tillsyn och expertrådgivning som den här föreslagna har prövats i andra länder, tex i England, och visat sig funktionell och servicefrämjande. Vidare föreslår utredningen att medel tillföres skolöverstyrelsens anslag för pedagogiskt utvecklingsarbete med förslagsvis 45 000 kronor för ovan nämnd försöksverksamhet med regionala synkonsulenter. Försöksverksamheten bör lämpligen anordnas inom tre regioner och vara knuten till vardera en läns- skolnämnd i Svealand, Götaland och Norrland enligt skolöverstyrelsens be- stämmande.

Med en organisation som den här föreslagna bör man kunna räkna med en decentralisering av specialskolfrågorna till länsskolnämnderna. vilken kan avlasta skolöverstyrelsen väsentliga delar av dessa frågor.

Skolöverstyrelsen, som är central tillsynsmyndighet för specialskolorna, har fr o m den 1 oktober 1964 genomfört den omorganisation, som föresla- gits av organisationskommittén för skolväsendets centrala ledning. Därvid har frågorna rörande blind-, döv_ och Särskolor lagts ut på ett stort antal arbetsenheter i skolöverstyrelsen alltefter ärendenas art. Undervisningsfrå- gorna har sammanförts med specialundervisningsfrågor i det allmänna skol- väsendet för handläggning inom en sektion vid undervisningsavdelningens första byrå.

Statsutskottet uttalar i utlåtande över Kungl. Maj:ts proposition angående skolväsendets centrala ledning bla följande (SU 19641113 s. 20).

I anslutning till frågan om kansliorganisationens utformning har i motio- nerna I:767 och 11:941 yrkats, att ärendena rörande specialskolorna skulle sam- manföras till en särskild sektion med i viss mån fristående ställning samt att en rådgivande lekmannanämnd för dessa skolor skulle inrättas. Utskottet lägger i likhet med motionärerna stor vikt vid att de handikappades skolproblem äg- nas stor uppmärksamhet i NSÖ. Utskottet utgår i likhet med departements- chefen ifrån att det skall bli möjligt att inom ramen för den förordade verks- organisationen öka insatserna även på det här avsedda skolområdet. Då den nya organisationen emellertid innebär väsentliga avvikelser jämfört med nuvarande förhållanden, förutsätter utskottet, att erfarenheterna av det nya arbetssättet noga följes från NSÖ:s sida och att eventuella behov av organisationsföränd- ringar eller personalförstärkningar uppmärksammas. En god kontakt med de handikappades föreningar och målsmännen finner utskottet dessutom vara av väsentlig betydelse.

Utredningen vill understryka vad statsutskottet sålunda uttalat. Det är ove-

? dersägligen så, att handikappfrågor väcker ett mycket starkt intresse och en

villighet hos allmänhet och anslagsbeviljande myndigheter att främja verk- samheten till handikappades fromma. De många speciella problem, som mö- ter de handikappade både i skolsituationen och i samhällslivet i stort, uppkal- lar ofta målsmän, de särskilda intresseorganisationerna för handikappade el- ler olika ideella organisationer till aktion i enskilda fall eller i angelägenheter av mera allmän och principiell betydelse. Men i det vardagliga arbetet, upp- delat på ett stort antal hårt pressade arbetsenheter i ett verk eller i annat administrativt organ drabbas sådana ärenden, som är specifika och sällan återkommande och som därför aldrig blir rutinfrågor, eller som gäller kvan- titativt små problem, ofta av en tendens att bli uppskjutna eller att handläg- gas av tjänstemän, som av naturliga skäl ej kan äga innegående kännedom om dessa ärendens speciella och ofta ömtåliga problematik. Det är givetvis ännu för tidigt att bedöma hur den omorganiserade skolöverstyrelsen kom- mer att fungera från handikappundervisningens synpunkt. Utredningen vill endast framhålla följande. Med hänsyn till den glädjande prioritet av frågor rörande undervisningen av handikappade, som överstyrelsen starkt under- strukit i ingressen till sina för budgetåret 1965/66 överlämnade anslagsbe- räkningar, är det angeläget, att den sektion inom skolöverstyrelsen, som har att handlägga >>kontakter med målsmän, med myndigheter och med för- eningar o (1 på handikappundervisningens och handikappvårdens område» (skolöverstyrelsens arbetsordning den 16.9.1964) verkligen blir funktionsdug- lig. Mot bakgrunden av riksdagens uttalande härom, förutsätter blind- och dövskolutredningen, att personalbehovet inom denna enhet följs med upp- märksamhet och blir föremål för förnyade överväganden, när den en tid prövats i funktion. I detta sammanhang bör då också beaktas utredningens förslag i yttrande den 29.11.1963 över remiss angående den nya skolöver- styrelsen (SOU 1963:9) om en lekmannanämnd, knuten till den sektion i skol— överstyrelsen, som handlägger specialundervisningsfrågor.

KAPITEL 23

Författningar för specialskolväsendet

23.1 . Inledande synpunkter

Utredningens i det föregående redovisade förslag medför givetvis, att nu- varande bestämmelser rörande blind- och dövskolväsendet måste i grunden omarbetas. Utredningen framlägger i detta kapitel sina förslag till författ- ningsbestämmelser för den nya organisationen av specialskolväsendet. Dessa har formen av dels ett förslag till lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319), dels förslag till specialskolstadga. Vid utarbetandet av förslagen har v utredningen haft två väsentliga mål i sikte.

Det första har varit önskan att markera, attde blinda. döva och talskadade barnen har lika rätt _- och plikt —— till skolgång som andra barn, genom att bestämmelserna härom införes i den för vårt skolväsen gemensamma skol- lagen. Den i dess första paragraf angivna målsättningen för skolans under- , visning gäller oavkortad också för de handikappade barnen. I skollagens in- ledande bestämmelser införes nu enligt utredningens förslag föreskrift om ' statens åliggande att dels ge dessa barn möjlighet att i specialskolor erhålla undervisning som svarar mot grundskolan, dels bereda dem sådan högre i undervisning, som kommunerna enligt 2 % b) skollagen bör tillhandahålla övrig skolungdom. Vidare göres en hänvisning till de särskilda bestämmelser om styrelser för specialskolorna, som meddelas i stadgan för dessa skolor. Barnens rätt till en mot grundskolan svarande skolgång fastslås i 23 % skol- lagen och bestämmelsens innebörd preciseras närmare i 24 %, där deras rätt ( till en grundläggande 10-årig skolundervisning lagfästes. Slutligen införes i 30 och 31 åå skollagen de grundläggande bestämmelserna om skolplikt för 5 blinda, döva och talskadade barn. Detaljbestämmelserna om skolpliktens full- görande skulle emellertid i alltför hög grad komma att tynga lagtexten och har därför beträffande dessa barn i stället intagits i stadgan för special- skolorna. I denna återfinnes också direkta hänvisningar till de övriga para- grafer i skollagen, som skall gälla även för specialskolorna, samt särskilda bestämmelser om länsskolnämndens funktion som statsmyndighet för dessa skolor och om styrelse för dem. Av tekniska skäl har det visat sig svårt att ' intaga dessa bestämmelser direkt i skollagen och en sådan anordning har inte heller framstått som särskilt angelägen.

Det andra mål, som utredningen eftersträvat, var att om möjligt samman- föra de speciella stadganden som erfordras för skolorna för blinda, döva

och talskadade i en gemensam specialskolstadga, vilken borde utformas i så nära anslutning som möjligt till den allmänna skolstadgan.

De i gällande blindskolestadga och dövskolestadga (SFS 1960:508 och 509) meddelade bestämmelserna är till stor del parallella och under arbetet med en ny stadga visade det sig vara relativt få särbestämmelser, som måste med- delas för endast en av skolformerna. Sammanförandet av de båda stadgorna till en gemensam skolstadga vållade därför inte några större problem och ,torde för den praktiska användningen av stadgan inte medföra någon

olägenhet.

I sina förslag rörande grundskolan för blinda, döva och talskadade har utredningen genomgående strävat efter att så nära som möjligt anknyta till den allmänna grundskolan. Detta gäller inte bara i fråga om lärostoffets omfattning och innehåll och den pedagogiska metodiken utan också i frågor av mera organisatorisk art såsom stadieindelning, arbetets anordning, lärar— kategorier, betygsättning etc. Vid sådant förhållande har det tett sig naturligt att i den nya specialskolstadgan i mycket stor utsträckning hänvisa till de bestämmelser som i dessa hänseenden meddelats i den allmänna skolstadgan. Metoden innebär givetvis den nackdelen vid den praktiska användningen av stadgan. att man för ett flertal frågor får gå till ytterligare en författning. Det gäller emellertid då den skolstadga som reglerar förhållandena inom större delen av vårt skolväsen och vars innehåll är välkänt för såväl tillsyns- myndigheter som väl också för lärare från andra skolformer. Ärenden rö- rande specialskolorna kommer i fortsättningen att handläggas inom ett stort antal enheter i den nya skolöverstyrelsen samt vid åtskilliga länsskolnämn- der. Varje specialreglering för dessa skolor är därvid ägnad att försvåra hand- läggningen och bör därför komma ifråga endast då starka sakliga skäl finnes.

Med hänsyn till önskvärdheten av att specialskolväsendet kommer i en närmare kontakt med den vanliga skolan, dess arbetsformer och pedagogiska landvinningar, kan det vara värdefullt att den inom specialskolväsendet verksamma personalen också blir mer förtrogna med de grundläggande för- fattningarna för det allmänna skolväsendet. Vidare kommer den föreslagna nära anknytningen mellan skolstadgan och specialskolstadgan att nödvän- diggöra, att förändringar i den förra till sina konsekvenser också beaktas för specialskolstadgans vidkommande. Man kommer därigenom att konti- nuerligt få taga ställning till frågor i vad mån utvecklingen inom det all- männa skolväsendet i olika avseenden skall påverka förhållandena även inom specialskolorna och dessa kommer inte att i samma utsträckning som hit- tills utgöra en värld för sig. Slutligen är det inte minst med sikte på de ökade möjligheter utredningen vill räkna med att dimittera barn från specialsko- lorna till skolor inom det allmänna skolväsendet och att för högre undervis- ning inom specialskolorna anlita lärare från andra skolformer värdefullt, om de yttre ordningarna vid de olika skolformerna skiljer sig så litet som möjligt från varandra. I flera detaljer, där nuvarande blind- och dövskolestadgor av- viker från den allmänna skolstadgan och sakliga skäl inte funnits att bibe-

hålla denna skillnad, har därför skolstadgans bestämmelse givits företräde i den nya stadgan.

En del avvikelser från nuvarande bestämmelser betingas också av att vissa ärenden, som tidigare handlagts hos skolöverstyrelsen, nu föres till länsskol- nämnderna.

Slutligen har en del detaljhestämmelser, tex beträffande skolläkares och skolsköterskas åligganden eller de handlingar och den utredning som skall ligga till grund för beslut om intagning av elever i specialskola, utmönstrats ur stadgan. Sådana frågor bör det ankomma på skolöverstyrelsen att reglera genom instruktioner och anvisningar.

23.2. Utredningens författningsförslag

A. Förslag till lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319); Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 3—6, 23, 24, 30 och 31 %% skol- lagen den 6 juni 1962 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 %.

För blinda, döva och talskadade barn finnas särskilda statliga skolor och skolhem, i vilka meddelas undervisning som motsvarar undervisningen i grundskolan. Genom statens försorg skola blinda, döva och talskadade bere- das undervisning som avses i 2 % b).

Beträffande undervisningen av vissa psykiskt efterblivna gäller vad därom är särskilt stadgat.

4 %.

I varje kommun skall finnas en skolstyrelse och en skolchef. Då skolväsendet i kommunen omfattar mindre än sju klasser eller eljest särskilda skäl äro därtill, må skolöverstyrelsen på framställning av kommu- nens fullmäktige besluta, att skolchef ej skall finnas.

Om styrelse för skola och skolhem som angivas i 3 % gälla de bestämmelser som utfärdas av Konungen.

5 %.

I varje län finnes såsom statsmyndighet för skolorna en länsskolnämnd. För Stockholms stad och Stockholms län utövas länsskolnämndens upp- gifter av en gemensam Skolnämnd. Vad i denna lag stadgas om länsskol- nämnd skall i tillämpliga delar gälla skolnämnden.

Närmast under Konungen utövas högsta inseendet över skolorna och där- till hörande verksamhet av skolöverstyrelsen.

6 &. Med skola — — särskilt angivet. Vad i —— — barnet står.

23 5.

Varje barn, för vilket gäller skolplikt enligt 30 %, äger rätt att få undervis- ning i grundskolan eller, beträffande blinda, döva och talskadade barn, i däremot svarande skola eller skolhem som angives i 3 %.

24 %.

Grundskolan omfattar — -— tre årskurser. Inom grundskolan i skolan. För barn — — lämpad undervisning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola äga motsvarande tillämpning be- träffande undervisningen av blinda, döva och talskadade barn vid skola, som ;, angives i 3 &, med iakttagande av att skolan omfattar tio årskurser, beteck- nade 1—10. Närmare bestämmelser om undervisningen vid skolor och skol- hem, som angivas i 3 &, meddelas av Konungen. )

) ( ....

' För barn — —— gäller skolplikt.

Skolplikt inträder med början av höstterminen det kalenderår, då barnet fyller sju år, och upphör, om den ej fullgjorts dessförinnan, med utgången av vårterminen det kalenderår, då barnet fyller sexton år eller, i fråga om barn som enligt 31 å andra stycket skall fullgöra skolplikten vid statlig skola för blinda, döva eller talskadade barn med utgången av det kalenderår, då

( barnet fyller sjutton år. ( I fråga om den som enligt 31 5 andra stycket skall fullgöra skolplikt vid ) statligt skolhem för blinda eller döva upphör skolplikten, då behov av under- ( visning ej längre föreligger, dock senast med utgången av det kalenderår, då ( eleven fyller tjugoett år, eller, om synnerliga skäl äro därtill och skolöversty- ( relsen så beslutar, med utgången av det kalenderår, då han fyller 23 år.

31 %. Skolpliktiga barn _ —— —— kapitel sägs. Blinda, döva och talskadade barn skola fullgöra skolplikten i skola, som angives i 3 &; dock att blinda och döva barn med även annat lyte skola full- göra skolplikten i skolhem, som angives i samma paragraf, i den mån de kunna tillgodogöra sig undervisningen vid skolhemmet. Närmare bestämmel- ser om fullgörandet av skolplikt enligt detta stycke samt om fullgörande av sådan skolplikt i annan ordning än nu sagts meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

B. Förslag till Specialskolestadga

FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser

1 kap. Inledande bestämmelser 1 %.

I denna stadga meddelas bestämmelser om undervisningen i statliga spe- cialskolor av blinda, döva och vissa talskadade.

Angående specialundervisning för elever med syn-, hörsel- eller talsvårig- heter i grundskolan inom det allmänna skolväsendet är särskilt stadgat.

2 %. Med blind eller döv jämställes i stadgan den som på grund av nedsatt syn eller hörsel ej kan följa undervisningen i det allmänna skolväsendet. Med talskadad avses i stadgan den som av annan orsak än dövhet lider av talskada och som på grund av denna ej kan deltaga i undervisningen i det allmänna skolväsendet.

3 %.

Statliga specialskolor, som avses i denna stadga, omfatta

skolor för skolpliktiga blinda, döva och talskadade barn (grundskolor), skolhem för skolpliktiga blinda eller döva med även annat lyte, skolor för vuxna synskadade, yrkesskolor för döva och undervisning för döva på fackskole- och gymnasiestadiet.

Till vissa specialskolor är knuten utbildning av lärare för blinda och (döva. Vid skolan för talskadade samt skolhemmet för blinda skola vara iinrät- tade undersöknings- och observationscentraler med förskole- och skolkllasser för döva och talskadade respektive blinda barn.

4 %.

Skola för blinda skall, utöver undervisning i olika ämnen, öva de bliindas förmåga till självverksamhet samt meddela undervisning som främjar (deras anpassning till synskadan och omvärlden (anpassningsundervisning) .

Skola för döva och talskadade skall, utöver undervisning i olika ämneen, så långt ske kan införa eleverna i normalspråket samt beträffande döva eelever även i övrigt uppöva deras förmåga att nå kontakt med yttervärlden trots hörselskadan.

5 %. Bestämmelserna i 26—28 %% skollagen och 2 kap 15 % skolstadgan skola äga motsvarande tillämpning beträffande specialskolorna.

6 %. För varje statlig specialskola skall finnas en styrelse. Två eller flera sådana skolor i samma kommun må ha gemensam styrelse, om skolöverstyrelsen så Wbestämmer.

I den mån bestämmelser i skolstadgan skola äga tillämpning beträffande specialskolorna, skall vad som sägs om skolstyrelsen avse specialskolans sty- rele, om ej annat särskilt föreskrives.

7 &. Länsskolnämnderna skola ha inseende över de statliga specialskolorna.

. Närmast under Kungl. Maj:t utövas högsta inseendet över specialskolorna i och därtill hörande verksamhet av skolöverstyrelsen.

8 %. På överstyrelsen ankommer att utfärda de anvisningar och fastställa de formulär, som bedömas nödvändiga för tillämpningen av denna stadga.

9 &.

1 mom. Styrelsen för statlig specialskola skall ha sorgfällig vård om sko- lan, främja dess verksamhet och tillvarataga dess intressen samt tillse att arbetet bedrives enligt gällande föreskrifter.

2 mom. Styrelsen åligger särskilt att

a) utfärda instruktioner för personalen och ordningsföreskrifter,

b) årligen före den 1 maj till överstyrelsen avlämna utredning om behovet av icke-ordinarie personal nästföljande läsår och därav föranledda förslag 1 samt 3 c) verka för samarbete mellan hem och skola. ; 3 mom. Styrelsens ledamöter böra besöka skolan och dess elevhem samt höra undervisningen för att skaffa sig kännedom om skolans verksamhet ch behov. Finnes anledning till anmärkning, bör detta allt efter omständig- eterna anmälas till rektor eller styrelsen.

2 kap. Styrelsen | !

170350

10 g.

1 mom. Styrelsen skall svara för skolans ekonomiska förvaltning och därvid

besluta om avlöningsförmåner för befattningshavarna, såvida handlägg- ningen ej ankommer på annan,

årligen inom föreskriven tid till överstyrelsen avlämna förslag till utgifts- och inkomststat samt förslag till anslagsäskanden ävensom

meddela erforderliga föreskrifter om räkenskapsförin", kassavård och kontroll därå, i den mån dylika föreskrifter ej meddelas av riksrevisionsver- ket eller överstyrelsen.

2 mom. Genom två av sina enligt 11 % förordnade ledamöter skall styrelsen inventera skolans kassor och värdehandlingar vid utgången av budgetår och vid ombyte av rektor eller annan befattningshavare, som omhänderhar me-l del för skolan. Därvid skola räkenskaperna granskas från tidpunkten för när-* mast föregående inventering. Minst en gång varje budgetår skola i samband med inventering förråd, inventarier och övriga tillgångar stickprovsvis kon- trolleras. Protokoll över inventeringarna skola bifogas räkenskaperna.

Enligt vad därom är stadgat skall styrelsen till riksrevisionsverket av- lämna räkenskaps- och redovisningshandlingar.

3 mom. Styrelsen må avskriva inventarier, undervisningsmateriel och böc- ker, som förbrukats eller eljest icke äro användbara, samt besluta om försälj- ning eller annan överlåtelse av dylik egendom.

11 5.

1 mom. Styrelsen består av sex ledamöter. Fyra ledamöter och lika många suppleanter förordnas av överstyrehsen för en tid av högst fyra år. Under löpande förordnandeperiod må förordnande ej meddelas för längre tid än till periodens slut. En ledamot bör vara legitime- rad läkare.

Skolchefen i kommunen och tjänstgörande rektor vid skolan äro själv. skrivna ledamöter; dock att skolchefen äger utse annan att i hans ställle vara ledamot.

Bland de förordnade ledamöterna utser överstyrelsen ordförande ())Ch sty relsen vice ordförande.

2 mom. I styrelse som är gemensam för två eller flera specialskmlor mi överstyrelsen öka antalet ledamöter med högst två och antalet suppleante: med högst två.

12 5.

Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden, när denne fininer de påkallat eller rektor eller minst två ledamöter för uppgivet ändamål göir fram ställning därom.

Styrelsen är beslutmässig, då minst tre ledamöter eller suppleanter iför der äro närvarande.

Såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenar sig. Vi lika röstetal gäller dock den mening som ordföranden biträder.

Vid sammanträde med styrelsen föres protokoll. Är föredragande eller le- damot av mening. vilken avviker från beslut som fattas i hans närvaro, ålig- ger det honom att till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening.

14 5.

Styrelsen äger uppdraga åt rektor att besluta på dess vägnar i ärenden rö- rande avlöningsförmåner åt befattningshavarna och rörande tillsättning av icke-ordinarie vård- och ekonomipersonal samt i ärenden av mindre vikt.

Sådant beslut skall anmälas hos styrelsen vid nästa sammanträde.

15 &.

Vid sammanträde med styrelsen äger en representant för lärarna närvara

, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin sär- ? skilda mening antecknad till protokollet. Lärarrepresentant skall kallas till styrelsens sammanträden.

Vad nu sagts gäller även skolläkaren i fråga om handläggning av ärende rörande elevernas hälsotillstånd eller skolhygieniska förhållanden i övrigt.

16 %.

Lärarrepresentant och suppleant för honom utses genom val. Röstberätti- gad är varje vid skolan å valdagen anställd lärare. Varje röstberättigad äger en röst.

Tjänstgöringstid för representant och suppleant skall vara samma som förordnandeperioden för styrelsens ledamöter. Vid avgång före tjänstgörings- tidens slut anställes fyllnadsval för den återstående delen av tiden.

Val förrättas på kallelse av rektor och äger rum inför honom. Protokoll över valet tillställes styrelsen.

Ledamot av styrelsen, lärarrepresentant eller skolläkaren må ej närvara vid styrelsens behandling av ärende, som personligen rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 % 2. rättegångsbalken .

Vid behandling av ärende om tillsättning, åtal eller disciplinär bestraffning av rektor eller lärare må lärarrepresentant ej närvara. ! i ! i 17 s. , i i i i i i 13 5.

Vid handläggning i styrelsen för skola för döva av frågor rörande elever- nas yrkesval eller praktiska utbildning äger konsulenten för döva närvara och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Om sammanträde, vid vil- ket fråga som nu sagts skall avhandlas, skall konsulenten underrättas.

Styrelsen må medgiva representant för föräldraförening att i lämplig om- fattning närvara vid styrelsens sammanträden.

ANDRA AVDELNINGEN

Bestämmelser rörande vissa skolformer

3 kap. Grundskolan

Arbetets anordning

20 s.

Grundskolan för blinda, döva och talskadade barn skall giva eleverna en allmän skolbildning, som i huvudsak motsvarar bildningsmålet för grund- skolan inom det allmänna skolväsendet, samt bereda eleverna grundläggande yrkesutbildning. Arbetet skall bedrivas i så nära överensstämmelse som mö j- ligt med vad som eljest gäller inom grundskolan.

21 %.

Grundskolan för blinda omfattar ett lågstadium om tre årskurser, ett mel- lanstadium om fyra årskurser och ett högstadium om tre årskurser.

Grundskolan för döva och för talskadade omfattar ett lågstadium om fyra årskurser samt ett mellanstadium och ett högstadium, vartdera om tre års- kurser.

22 &.

Vid grundskola för blinda, döva och talskadade skola bestämmelserna om undervisning i 25 % skollagen och i 5 kap. 1—3 %% skolstadgan äga motsva- rande tillämpning.

Erforderliga läroplaner utfärdas av skolöverstyrelsen i huvudsaklig anslut- ning till läroplaner för grundskolan inom det allmänna skolväsendet.

23 %.

Bestämmelserna om friluftsdagar i 5 kap. 16 % första och andra styckena skolstadgan skola gälla, varvid antalet friluftsdagar bestämmes av styrelsen. Friluftsverksamheten bör fördelas över hela läsåret; dock att tre frilufts- dagar må tagas i anspråk för förlängning av lov. Plan för friluftsverksam- heten fastställes av rektor efter lärarnas hörande.

I fråga om ämnen gäller vad som sägs i 5 kap. 17 % skolstadgan med iakt- tagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Övningsämnen äro jämväl musik-rytmik, modellering (formkunskap) och verkstadsarbete i årskurs 9.

b) Såsom särskilda ämnen må förekomma barnträdgårdsarbete i årskur- serna 1 och 2 vid skola för döva samt sinnesövning i årskurserna 1—3 vid skola för blinda.

25 5. Ny lärobok eller omarbetad upplaga av redan använd lärobok antages av ' styrelsen. I ärendet skall rektor avgiva förslag efter hörande av kollegiet.

26 %.

Eleverna fördelas på klasser och grupper enligt bestämmelser, som utfär- * das av överstyrelsen. ! 1 27 %. Bestämmelserna om lärotider m m i 5 kap. 28—39 åå skolstadgan och om arbetets fördelning i 5 kap. 40 och 41 %% skolstadgan skola i tillämpliga delar gälla beträffande grundskolan för blinda, döva och talskadade barn med iakt- tagande av följande särskilda bestämmelser. a) Bestämmelserna i 5 kap. 33 å andra och tredje styckena skola ej äga tillämpning. b) Vad som sägs i 5 kap. 41 % om årskurserna 1—6 skall avse årskurserna ! 1—7. i 1 l i i i i i

28 %. I fråga om specialundervisning och särskild undervisning skola bestäm- melsernai 5 kap. 42 och 47—50 %% skolstadgan äga motsvarande tillämpning. Närmare bestämmelser om sådan undervisning utfärdas av överstyrelsen.

29 5.

Är klass av specialskola förlagd till annan skola, må överstyrelsen besluta om därav betingade jämkningar i bestämmelserna i detta kapitel.

Elever

Skolplikt mm

30 5.

I fråga om påbörjande av skolgång i grundskolan för blinda, döva eller talskadade barn skall vad som sägs i 32 % skollagen och 2 kap. 16 & skol-

stadgan äga motsvarande tillämpning med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) För barn som lider av sjukdom när skolplikten inträder, skall skol- gången uppskjutas så länge sådant hinder föreligger.

b) Beslut att elever skola intagas i grundskolan vart annat år fattas av överstyrelsen. Övriga beslut enligt denna paragraf fattas av skolans styrelse eller, beträffande döva barn, av styrelsen för intagningsskola som avses i 38 g.

31 5.

Om så finnes lämpligast för viss elev må skolans styrelse besluta, att eleven , skall fullgöra sin skolplikt inom grundskolan av det allmänna skolväsendet.'

32 g."

Äro beträffande viss elev särskilda skäl därtill, må skolans styrelse med- giva, att eleven må ersätta skolgång i årskurs 10 i grundskolan

med skolgång i skola för vuxna synskadade, eller i annan utbildningsan- stalt eller yrkesskola eller

med utbildning hos hantverkare eller företagare, om eleven hos denne er— håller tillfredsställande yrkesutbildning samt vid sidan härav får allmänbil- dande undervisning i årskurs 10 i grundskolan eller annan likvärdig under— visning.

Beträffande sådan utom specialskola meddelad undervisning skall vad som sägs i 33 å andra stycket äga motsvarande tillämpning.

33 &.

Beredes barn i hemmet eller annorstädes enskild undervisning, som wäsent- ligen motsvarar grundskolans, må skolans styrelse befria barnet fråm skol- gång.

Sådan undervisning är underkastad tillsyn och inspektion enligt rekt(ors be- stämmande. Anser rektor undervisningen otillfredsställande, skall ham an- mäla detta till styrelsen. Finner styrelsen att barnet ej erhållit tillfredsstäl- lande undervisning och vinnes ej rättelse på annat sätt, skall styrelsen :ålägga barnet skolgång i grundskolan av specialskola.

34 %.

Skolplikten är fullgjord, då eleven tillfredsställande genomgått årskzurs 10 i grundskolan. Har eleven dessförinnan inhämtat sådana kunskaper O(ch fär— digheter som den tioåriga undervisningen i grundskolan avser att giv:a samt nått en tillfredsställande utveckling, äger styrelsen befria honom från vidare skolgång. '

Vid prövning av fråga, huruvida skolplikt är fullgjord enligt första styc- ket, skall vad som stadgas om uppflyttning i årskurs äga motsvaramde till- lämpning.

I ärende om befrielse från skolgång skola skolläkaren, Skolpsykolog, där sådan finnes, och de lärare, som undervisat barnet, avgiva skriftliga utlåtan- den samt föräldrarna beredes tillfälle yttra sig. Om beslutet skola föräldrarna omedelbart erhålla skriftlig underrättelse.

35%.

Kan skolpliktigt barn på grund av bristande förståndsutveckling eller an- lnat lyte ej tillgodogöra sig undervisningen, äger styrelsen befria barnet från skolgång 1 grundskolan. Beträffande sådant barn äger styrelsen göra ansökan om intagning i skolhem för blinda eller döva eller, i fråga om barn med talskada i särskola där talundervisning är anordnad.

Vid handläggningen av sådant ärende skall vad som sägs i 34 % tredje styc- % ket äga tillämpning. !

335.

? Bestämmelserna om fullföljande och fullgörande av skolgång 1 37—39 %% ? skollagen skola äga motsvarande tillämpning, dock att vad som i 37 & sägs om årskurs 9 skall avse årskurs 10. Vad som sägs i 2 kap. 19 & skolstadgan om skolstyrelsens tillsyn över att skolpliktiga elever fullgöra sin skolgång skall även gälla blinda, döva och talskadade barn i kommunen.

Intagning och placering av elever

* 375

I grundskolan för blinda intagas skolpliktiga barn efter beslut av skolans i styrelse. [, Skolpliktig blind som fyllt 15 år och ej tidigare erhållit blindundervisning | intages dock 1 skola för vuxna synskadade, om ej intagning 1 grundskolan för ' blinda finnes mera ändamålsenlig.

1 38 ä. 1 För intagning av skolpliktiga barn i grundskolan för döva är riket indelat i i elevområden. En grundskola för döva i varje område är intagningsskola. ; Om elevområden och intagningsskolor meddelar överstyrelsen närmare be- ! stämmelser. * * Intagningsskolans styrelse beslutar om intagning av skolpliktiga barn inom % elevområdet. När elev intagits, verkställes utredning som erfordras för be- t slut om elevens slutliga skolplacering. Sådant beslut fattas av intagningssko- lans styrelse.

Ifrågasättes under skoltiden omplacering av elev till annan skola för döva, till särskild skola för hörselskadade eller till skolhem, beslutar styrelsen för

denna skola eller för skolhemmet härom. Sådant beslut skall föregås av ut- redning som i föregående stycke sägs.

Om beslut enligt denna paragraf skola föräldrarna omedelbart underrät- tas skriftligen.

39 5.

Har före skolpliktens inträde fastställts, att skolpliktigt barn har så goda hörselrester att det bör placeras i särskild grundskola för hörselskadade, må 4 barnet intagas direkt i sådan skola. Därvid skall vad i 38 å andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Finnes anledning antaga att talskada av annan orsak än dövhet föreligger, skall barnet överföras till grundskolan för talskadade för utredning. Beslut om intagning och placering i denna skola fattas av dess styrelse.

40 s.

Intagning av skolpliktiga barn sker vid höstterminens början. Äro särskilda ' skäl därtill, äger skolans styrelse för visst fall medgiva intagning å annan tid. ' ) I ) |

41 5.

Anmälan enligt 6 kap. 7 % första stycket skolstadgan skall göras på fast- ställt formulär och sändes till skola, som avses i 37 5, eller intagningsskola. som avses i 38 &. Anmälan skall sändas före den 1 april beträffande barn, som avses skola börja sin skolgång vid höstterminens början samma kalen- derår, och eljest så snart anledning därtill förekommer.

Rektor för skola, som angives i första stycket, skall anmoda föräldrarna till barn som anmälts till skolan att insända åldersbetyg och läkarintyg samt enligt fastställt formulär övriga erforderliga uppgifter rörande barnet. In- 1 sända föräldrarna ej handlingarna, skola dessa på begäran av rektor anskaf- fas och insändas genom skolstyrelsen i barnets hemkommun.

Betyg. Uppflyttning. Prövning.

42 %.

I fråga om betyg, uppflyttning och prövning skall vad som sägs i 6 kap. 9—23 55 skolstadgan äga motsvarande tillämpning med iakttagande av föl- jande särskilda bestämmelser.

a) Betyg i uppförande och ordning bestämmas av kollegiet efter förslag av klassföreståndaren.

b) Kollegiet beslutar i fråga om uppflyttning utom då sådant beslut an- kommer på rektor.

c) Vad som sägs i 6 kap. 19 5 om årskurserna 7 och 8 skall avse årskurserna 8 och 9.

d) För prövning enligt 6 kap. 21—23 %% fordras medgivande av översty- relsen, som äger föreskriva huru därvid närmare skall förfaras.

Ledighet

43 å.

) Bestämmelserna i 6 kap. 24 % skolstadgan om anmälan av frånvaro skola

äga motsvarande tillämpning på elev, som är bosatt eller eljest vistas utom skolan.

44 &.

Äro särskilda skäl därtill, må rektor bevilja elev ledighet högst 30 dagar under läsåret utöver föreskrivet antal lovdagar. Vad som sägs i 6 kap. 26 % skolstadgan skall äga motsvarande tillämpning

y Elevernas uppförande 45 5. Det åligger elev att rätta sig efter de ordningsregler, som utfärdas av sty- relsen eller rektor. I fråga om åtgärder för elevs tillrättaförande skall vad som sägs i 6 kap. 28 och 29 %% skolstadgan äga motsvarande tillämpning dock att rektor ej må tilldela elev varning. Vinnes ej syftet med åtgärder enligt andra stycket eller kan elevs uppfö- i rande antagas inverka skadligt på andra elever eller äro eljest särskilda skäl ,därtill, må överstyrelsen efter anmälan från skolans styrelse skilja eleven 1 från skolan för viss tid eller för alltid. Innan anmälan göres, skall styrelsen ' inhämta yttrande från kollegiet. 46 5. | ). i ' Skolhem för döva eller blinda med även annat lyte skall giva eleverna en efte1 deras utveckling lämpad undervisning och utbildning.

I fråga om arbetets anordning skola bestämmelserna i 22—27 %% i till- lämpliga delar följas.

4 kap. Skolhem

,. 47 g. ) Blinda och döva med även annat lyte må intagas direkt i skolhem. Där- vid skall vad i 38 å andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Den som är höggradigt psykiskt efterbliven bör ej varaktigt intagas i skol- hem. Ej heller bör i skolhem för döva varaktigt intagas den som är blind eller talskadad av annan orsak än dövhet.

Innan barn intages eller placeras i skolhem skall föräldrarna beredas till- fälle att yttra sig.

5 kap. Högre undervisning 48 %.

Beträffande yrkesundervisningen av blinda, döva och talskadade vid spe- cialskola skola bestämmelserna i 20 och 21 kap. skolstadgan äga motsvarande tillämpning med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) I skola för vuxna synskadade intages den som blivit blind vid vuxen ålder. I sådan skola må även intagas den som vistas på skolhem för blinda eller arbets- och vårdhem och som kan tillgodogöra sig yrkesutbildning.

b) I yrkesskola för döva må intagas den som blivit döv efter avgång från grundskolan och som ej uppnått 18 års ålder. Undantagsvis må även intagas äldre döv för omskolning eller bevistande av kompletteringskurs.

0) Betyg i uppförande och ordning bestämmas av kollegiet. )

d) I fråga om ledighet för elev skola bestämmelserna i 43 och 44 %% denna ) stadga äga tillämpning. )

49 %.

I skola för vuxna synskadade meddelas anpassningsundervisning och yr— kesutbildning. Dessutom anordnas repetitionskurser. Jämväl för denna un- * dervisning skola bestämmelserna i 20 och 21 kap. skolstadgan äga motsva- rande tillämpning.

50 5.

Vid specialskola må anordnas utbildning, som i tillämpliga delar svarar mot undervisning vid gymnasium eller fackskola.

På överstyrelsen ankommer att uppmärksamma behovet av sådan utbild- ning inom specialskolväsendet och taga initiativ till erforderliga åtgärder här- för samt att, där sådan utbildning kommer till stånd, meddela närmare be- stämmelser för denna.

51 %.

Blinda, döva och talskadade skola beredas möjlighet till högre undervis- ning, som de kunna tillgodogöra sig, i det allmänna skolväsendet, vid folk- högskola eller i annan lämplig utbildningsanstalt.

På överstyrelsen ankommer att meddela erforderliga föreskrifter och i öv- rigt vidtaga åtgärder i sådant syfte.

Gemensamma bestämmelser

6 kap. Kollegiet och konferenser

52 &. I fråga om kollegier skola bestämmelserna i 7 kap. 1—4 %% skolstadgan |äga motsvarande tillämpning. Skolsköterskan skall kallas, när fråga om elevernas hälsotillstånd skall behandlas.

Rektor äger kalla lärare och andra befattningshavare vid skolan till klass- konferens, ämneskonferens eller annat sammanträde, som sägs i 7 kap. skol- ' stadgan. Bestämmelserna om sådan sammankomst' 1 7 kap. skolstadgan skola [därvid i tillämpliga delar gälla. ( i i !!” 7 kap. Skolhälsovård ' 53 &.

Vid specialskola anordnas skolhälsovård, som omfattar förebyggande häl- sovård och sjukvård.

Skolhälsovården ombesörjes av Skolläkare och skolsköterska (överskö- terska).

54 %.

Elev skall snarast möjligt efter intagningen undergå fullständig läkarun- j dersökning. Därvid skall det särskilda lyte som motiverat intagningen under- ", sökas av specialist. j Elev bör undergå allmän läkarundersökning minst två gånger årligen och r undersökas av specialist som nyss sagts, då det finnes erforderligt. * 55 %.

I grundskolan och i skolhem skall läkarmottagning för eleverna hållas en gång i veckan eller, om styrelsen med hänsyn till elevantalet finner skäl där- till, två gånger i månaden. Vid annan skola skall läkarmottagning hållas minst en gång i månaden. Styrelsen bestämmer efter samråd med skolläkaren tid och plats för mottagning.

Vid mottagningen skall läkarundersökning ske av elever, som äro klena, sjuka eller sjukdomshotade, samt av elever, som rektor, lärare, skolsköterska eller föräldrarna särskilt hänvisat till skolläkaren eller som denne eljest fin- ner vara i behov av undersökning.

Då det erfordras, skall elev läkarundersökas eller erhålla läkarvård även vid annan tid än vid läkarmottagning.

Det åligger elev att underkasta sig läkarundersökning, som sägs i 54 och 55 åå. 57 %.

Bestämmelserna i 4 kap. 8 och 9 åå skolstadgan om hälsokort och om instruktion för Skolläkare och skolsköterska skola äga motsvarande tillämp- ning på specialskola.

8 kap. Elevernas förmåner

58 g.

1 mom. Elev vid specialskola skall antingen bo i skolans elevhem eller vara inackorderad på lämpligt sätt i skolorten. Har elev sitt hem i skolans närhet, * skall han bo i hemmet, om ej rektor annorlunda bestämmer.

2 mom. Elev erhåller kostnadsfritt, utom utbildningen, läroböcker och an- & nan erforderlig materiel samt skolhälsovård, annan sjukvård och tandvård. Elev i grundskola för blinda, döva och talskadade, som bor i elevhem eller i genom skolans försorg inackorderas i skolorten, erhåller dessutom husrum, : kost och kläder. *

Kostnad för vård å sjukhus gottgöres endast i den mån den ej ersättes av allmän sjukkassa.

I detta moment angivna förmåner tillkomma jämväl den som, enligt vad som sägs i 32 %, erhåller utbildning utom skolan.

59 g. !

Elev som bor utom skolan må erhålla ersättning för dagliga resor. Om utbildningsbidrag åt elev i anpassningskurs för blinda samt om fick- pengar och ersättning till elev för kostnader för resor i samband med ferier eller lov är särskilt stadgat.

60 5.

Vid avgång från specialskola må elev erhålla erforderlig utrustning.

9 kap. Befattningshavare Allmänna föreskrifter

61 5.

Vid specialskolorna äro anställda rektorer, lärare och andra tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning ävensom annan personal i mån av behov och tillgång på medel.

Överstyrelsen bestämmer för varje läsår, i vilken utsträckning icke-ordi— narie personal skall tjänstgöra vid de särskilda skolorna.

62 %.

Beträffande befattningshavare vid specialskola skall vad som sägs i 8 kap.

2—5 %% skolstadgan äga motsvarande tillämpning.

63 &.

Befattningshavare skall ställa sig till noggrann efterrättelse vad som ålig- ger honom enligt denna stadga, skolans arbetsordning och vad som eljest föreskrives honom i tjänsten.

Befattningshavare, som har att deltaga i arbetet med elevernas fostran och undervisning, skall genom studium av varje elev söka finna med hänsyn till dennes fysiska och psykiska förutsättningar lämpliga vägar och metoder att främja en allsidig utveckling.

64 5.

På anmodan av överstyrelsen eller länsskolnämnden skall befattningsha- vare infinna sig till sammanträde med Överstyrelsen eller med ledamot av denna respektive med länsskolnämnden.

Rektorer 65 5.

Vid varje specialskola skall vara inrättad en rektorstjänst, såvida ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

66 5.

För behörighet till rektorstjänst fordras att vara med hänsyn till insikter,

. praktisk erfarenhet och övriga egenskaper skicklig och lämplig för tjänsten.

67 %.

Rektor skall under styrelsen utöva den omedelbara ledningen och tillsynen av skolan och tillse att styrelsens beslut verkställas.

Bestämmelserna i 9 kap. 4 % punkterna b)—e) och 5 % skolstadgan om rektors åligganden skola äga motsvarande tillämpning.

Därjämte åligger det

rektor för grundskolan för blinda att med biträde av lärarpersonalen hand- leda lärarkandidater vid deras studier och praktiska övningar samt

rektor vid skola för döva att dels efter samråd med vederbörande präst för döva besluta om anordnande av gudstjänster och konfirmationsunder- visning vid skolan dels tillhandahålla vederbörande konsulent för döva för dennes verksamhet erforderliga uppgifter om skolan och eleverna.

I fråga om eleverna skall rektor särskilt

a) ansvara för skötseln och ledningen av elevhem, som är knutet till skolan,

b) tillse att eleverna ej överansträngas och att omsorg ägnas åt deras vård och uppfostran även under deras fritid,

c) utöva tillsyn över elever, vilka genom styrelsens försorg beredas under- visning utom skolan,

(I) med biträde av lärarna och annan lämplig personal dels ombesörja inackordering av elever i skolorten och vidtaga åtgärder för att motverka att sådana elever isoleras från omvärlden

dels ordna elevernas resor till och från skolan samt deras överflyttning till annan skola samt

e) i samråd med föräldrarna och berörda myndigheter verka för en lämp- lig arbetsplacering vid skoltidens slut för elev som icke lämpligen bör beredas fortsatt utbildning.

69 &.

Rektor skall närmast under styrelsen ombesörja skolans ekonomiska för- valtning. Det åligger rektor särskilt

att hos vederbörande myndighet rekvirera för skolan anslagna medel samt att enligt av styrelsen givna föreskrifter ombesörja inköp av inventarier, undervisnings- och arbetsmateriel och böcker samt handha försäljningen av tillverkade arbeten.

Rektor för grundskolan för blinda åligger dessutom att med biträde av fö- reståndaren för hjälpmedelscentralen vid Tomteboda svara för produktion och försäljning av undervisningshjälpmedel samt att inför styrelsen föredraga ärenden angående användningen av fondmedlens avkastning.

I fråga om skolförvaltningen skall rektor besluta på styrelsens vägnar i ärenden, som styrelsen enligt 14 % uppdrager åt honom och då så påfordras närvara vid sammanträde som skolchefen i kommunen utlyst. I övrigt skall vad som sägs i 9 kap. 6 % c)—f) skolstadgan äga motsvarande tillämpning.

70 %.

Rektor är skyldig meddela undervisning 6—12 veckotimmar enligt läns- skolnämndens bestämmande.

Vad som sägs i 9 kap. 8 % skolstadgan skall äga motsvarande tillämpning å rektor vid specialskola.

Studierektor-er

71 5.

Då så finnes erforderligt må överstyrelsen inrätta befattning som studie- rektor vid specialskola.

72 %.

För behörighet till befattning som studierektor fordras att inneha lärar- tjänst vid specialskolan. Äro särskilda skäl därtill, må till studierektor för- ordnas rektor eller lärare, som ej är anställd vid specialskolan.

73 %. I fråga om studierektors åligganden skola bestämmelserna i 9 kap. 11 ä 1 mom. skolstadgan äga motsvarande tillämpning.

Studierektors undervisningsskyldighet skall av länsskolnämnden för varje läsår nedsättas med 4—12 veckotimmar.

) Tillsynslärare 74 å. i Då så finnes erforderligt må överstyrelsen inrätta befattning som tillsyns- lärare vid grundskolan av specialskola. ) I fråga om tillsynslärares åligganden skola bestämmelserna i 9 kap. 15 å i, 1 mom. skolstadgan äga motsvarande tillämpning.

Tillsynslärares undervisningsskyldighet må av länsskolnämnden för varje läsår nedsättas med högst sex veckotimmar.

Lärare Allmänna föreskrifter

75 s.

) Bestämmelserna i 8 kap. 7 % skolstadgan om anställningsformer skola äga ) motsvarande tillämpning beträffande lärare vid specialskolorna. ) 76 5.

) Vid specialskolor, som avses i denna stadga, finnas följande slag av ordi- ) narie och icke-ordinarie lärare:

) a) småskollärare och folkskollärare, ' b) adjunkter och ämneslärare (lärare i läroämnen), : c) övningslärare i teckning eller vid skola för blinda modellering (form- ) kunskap), gymnastik, musik-rytmik, slöjd (trä- och metallslöjd eller textil- , slöjd) och hemkunskap, ) d) lärare i yrkesämnen samt

) e) vid skola för blinda lärare i musik, lärare i diktafonskrivning och an- ) passningslärare. ) Dessutom finnas icke-ordinarie övningslärare i barnavård samt lärare i barnträdgårdsarbete, i sinnesövning och i pianostämning.

Ovan under a) och b) angivna lärare med föreskriven behörighet må be- tecknas blindlärare, dövlärare eller talpedagoger.

Tjänster

77 %. Antalet ordinarie lärartjänster av olika slag vid specialskolorna bestäm- mes av Kungl. Maj:t. Tjänsterna fördelas mellan skolorna av överstyrelsen, om ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Bestämmelserna i 23 kap. 26 % skolstadgan om tillsättande av ordinarie tjänster skola äga motsvarande tillämpning beträffande ordinarie lärartjäns- ter vid specialskolorna.

78 5.

I fråga om behörighet till ordinarie tjänst såsom småskollärare eller folk- skollärare skall vad som sägs i 10 kap. 3 % skolstadgan äga motsvarande till- lämpning.

Därjämte fordras att ha genomgått utbildning för undervisning i special- skola enligt vad därom är särskilt stadgat. Äro särskilda skäl därtill. må över- styrelsen förklara den behörig, som ej genomgått sådan utbildning.

För behörighet till ordinarie tjänst såsom anpassningslärare fordras att ha genomgått utbildning för undervisning i anpassning enligt vad därom särskilt stadgas eller att ha god psykologisk och social skolning samt att ha förklarats behörig av överstyrelsen.

79 s.

Nedan angivna bestämmelser i skolstadgan om i tjänst ingående ämnen och om behörighet skola äga motsvarande tillämpning på följande ordinarie lärartjänster vid specialskola:

10 kap. 16 % 2 mom. och 17—31 %% adjunkt eller ämneslärare 10 kap. 42—44 %% övningslärare och lärare i musik 10 kap. 63 % lärare i yrkesämnen och diktafonskriv- ning vid grundskolan 23 kap. 30 37 %% lärareiyrkesämnen och diktafonskriv-

ning vid yrkesskolan

I fråga om övningslärare gäller, att med ämnet musik jämställs ämnet musik-rytmik samt med ämnet teckning ämnet modellering (formkunskap). Därjämte fordras för behörighet att äga de insikter för undervisningens bedrivande, som betingas av de speciella förhållandena vid specialskolorna.

80 5. Vid specialskolorna anställas icke-ordinarie lärare i den omfattning, som fordras för undervisningens uppehållande.

!

?

)

) 10 kap. 5 & första och tredje styc-

betstimme omfatta 60 minuter.

255 81 %.

Nedan angivna bestämmelser i skolstadgan om icke-ordinarie anställning och om behörighet skola äga motsvarande tillämpning på följande icke-ordi- narie lärare vid specialskola:

kena samt 6 och 7 %% småskollärare och folkskollärare ' 10 kap. 33—35 åå adjunkter och ämneslärare 10 kap. 46—47 55 övningslärare och lärare i musik samt

lärare i pianostämning, varvid detta ämne jämställes med musik och i öv- rigt skall gälla vad i 79 å andra stycket sägs

10 kan 65—67 %% lärare i yrkesämnen och diktafonskriv- ning vid grundskolan . 23 kap. 38 & lärare i yrkesämnen och diktafonskriv-

ning vid grundskolan

I övrigt skola i fråga om behörighet för icke-ordinarie lärare bestämmel- serna i 78 å andra och tredje styckena samt 79 % tredje stycket äga motsva- rande tillämpning.

Beträffande lärare i barnträdgårdsarbete och i sinnesövning skall i fråga om anställning och behörighet gälla vad överstyrelsen bestämmer.

Lärares åligganden

82 %.

Bestämmelserna i 8 kap. 12—16 och 19—23 %% skolstadgan om lärares allmänna åligganden och om fyllnadstjänstgöring skola äga motsvarande till— lämpning beträffande lärare vid specialskola med iakttagande av att vad som i 13 % sägs om lärare på högstadiet skall avse alla lärare vid specialskolorna.

Det åligger lärare därjämte att enligt rektors bestämmande biträda denne med uppgörande av plan över elevernas resor till och från skolan och som färdledare följa eleverna vid dessa resor.

Är rektorstjänst ledig eller inträffar laga förfall för dess innehavare, är vid skolan i tjänsten äldste ordinarie lärare med undervisning i läroämnen skyldig bestrida rektorsgöromålen intill dess vikarie förordnats.

Utför lärare annat arbete för skolans räkning än undervisning, skall ar-

83 å.

Klassföreståndaren har det allmänna ansvaret för klassen. Han skall gå rektor till handa i frågor som röra klassen och fullgöra de övriga uppgifter. som åvila honom enligt gällande föreskrifter.

Klassföreståndare åligger särskilt att

a) utöva den närmaste tillsynen och uppsikten över eleverna i klassen samt tillse att de på bestämd tid infinna sig till lektionerna.

b) göra sig förtrogen med elevernas läggning, utveckling, uppförande, flit och övriga personliga förhållanden och föra erforderliga anteckningar därom,

c) giva akt på elevernas hälsa och, om elev bör komma under lärarkontroll, underrätta skolsköterska eller skolläkare därom.

d) hålla kontakt med föräldrarna och tillse att eleverna på lämpligt sätt hälla förbindelse med sina hem samt

e) föra betygskatalog.

84 å. Bestämmelserna i 10 kap. 9 å första stycket, 10 å andra stycket och 12 å första stycket om tjänstgöring skola äga motsvarande tillämpning på små- skollärare och folkskollärare vid specialskola.

Äro särskilda skäl därtill, må undervisningsskyldigheten av länsskolnämn- den nedsättas med högst fyra veckotimmar. Sådan nedsättning må i fall som avses i 73 och 74 åå ske endast i den mån undervisningsskyldigheten ej sam- manlagt nedsättes med mera än fyra veckotimmar.

85 %.

Nedan angivna bestämmelser i skolstadgan om tjänstgöring och om un— dervisningsskyldighet skola äga motsvarande tillämpning på följande lärare vid specialskola:

10 kap. 36—39 åå lärare i läroämnen 10 kap. 48—59 åå övningslärare 10 kap. 68—73 åå lärare i yrkesämnen vid grundskolan) 23 kap. 39—41 åå lärare i yrkesämnen vid yrkesskolan ) ) ) 86 å. )

Undervisningsskyldigheten omfattar 30 veckotimmar för anpassningslä- rare samt lärare i musik, i pianostämning och i diktafonskrivning. Vad som. sägs i 84 å andra stycket skall äga motsvarande tillämpning beträffande. dessa lärare.

Anpassningslärare skall ägna varje elev noggrant studium och med upp- märksamheten riktad på elevens psykiska tillstånd hjälpa denne att finna sig till rätta i sin livssituation samt öva de funktioner, som skola ersätta den förlorade synen. Kontrollanteckningar över elevernas framsteg skola föras enligt fastställt formulär.

Övrig personal

87 5.

Vid specialskolorna finnas tjänster såsom husmoder, elevhemsföreståndare, maskinist, vaktmästare och eldare. Vidare finnas tjänster för biträdesperso- nal, för vård- och ekonomipersonal och annan erforderlig personal.

Ordinarie tjänster inrättas efter beslut av Kungl. Maj:t. I övrigt anställes ifrågavarande personal såsom extra ordinarie, extra eller aspiranter eller mot arvode. )

88 å. Sökande till ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som avses i 87 å skall äga nödvändiga förutsättningar för tjänstens uppehållande. För behörighet till tjänst såsom husmoder eller elevhemsföreståndare ford— ras dessutom att ha förvärvat den yrkesutbildnin". som överstyrelsen före- skriver.

89 &.

Husmoder åligger att leda och övervaka hushållet och bespisningen, städningen av skolans loka- ler samt skolans tvätt,

i samråd med rektor göra erforderliga inköp för hushållet samt i övrigt iakttaga de föreskrifter, som meddelas av styrelsen eller rektor.

90 å. Elevhemsföreståndare åligger att ägna eleverna omsorgsfull vård och tillsyn, övervaka städningen av skolans elevhem och även i övrigt svara för ord- ningen i elevhemmet, i samråd med rektor göra erforderliga inköp av kläder och annan utrust- ning åt eleverna samt i övrigt iakttaga de föreskrifter, som meddelas av styrelsen eller rektor.

91 %.

Tjänstgöringsskyldigheten och åligganden för befattningshavare som avses i 87 å bestämmas, om ej annat är särskilt stadgat, genom instruktioner eller andra föreskrifter, som fastställas av styrelsen efter förslag av rektor och hörande av vederbörande befattningshavare.

Överstyrelsen äger meddela allmänna bestämmelser rörande tjänstgörings- förhållandena för vård- och ekonomipersonalen samt anställningsförhållan- dena för annan icke ordinarie personal än extra ordinarie.

10 kap. Tillsättning av befattning 92 %. Bestämmelserna i 25 kap. skolstadgan 0111 tillsättning av befattningshavare skola i tillämpliga delar gälla beträffande specialskolorna med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Rektorstjänst tillsättes av överstyrelsen efter förslag av skolans styrelse och yttrande av länsskolnämnden. ' '

b) Bestämmelserna i 25 kap. 18 5 1 mom. skolstadgan skola äga tillämp- ning jämväl i fråga om rektorstjänst och ordinarie lärartjänst vid special- skola.

0) Ordinarie tjänst utom rektorstjänst tillsättes genom konstitutorial. (1) Extra ordinarie lärare antages av överstyrelsen för tjänstgöring vid skolorna för blinda eller för döva och talskadade och hänvisas, om så finnes erforderligt. av överstyrelsen till tjänstgöring vid viss skola. Antagning sker efter ansökan hos överstyielsen. Förordnande för antagen lärare meddelas av styrelsen. (:] Extra ordinarie tjänster för vård— och ekonom1pe1sonal mä tillsättas 111111

att ledigförklarande ägt rum. f) Bestämmelserna i 25 kap. 52 % skolstadgan mä tillämpas vid tillsätt- ning av ordinarie tjänst utom rektorstjänst och lärartjänst.

11 kap. Ledighet, vikariat och avsked 93 %.

Bestämmelserna i 27 kap. 1——11 %% skolstadgan om ledighet. vikariat och avsked skola i tillämpliga delar gälla för befattningshavare vid specialsko- lorna med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vikarie på tjänst såsom rektor förordnas av överstyrelsen.

b) Om ledighet för lärare under längre tid än en termin beslutar länsskol- nämnden.

12 kap. Åtal och disciplinär bestraffning 94 %.

Bestämmelserna i 28 kap. 1 % 1 mom. och 2—6 %% skolstadgan om äta] och disciplinär bestraffning skola äga motsvarande tillämpning på befatt- ningshavare vid specialskola.

13 kap. Besvär 95 %.

Över beslut av specialskolas styrelse på grund av föreskrift i denna stadga må, där ej annorlunda är stadgat, besvär anföras hos länsskolnämnden.

Beträffande sådant beslut om tjänstetillsättning, som tillkännagives genom anslag, skall besvärstiden räknas från den dag, då anslaget skedde.

96 %.

Klagan mä ej föras över beslut angående förordnande av vikarie samt för- ordnande för icke- ordinarie lärare att tjänstgöra vid viss eller vissa skolor, ej heller över styrelsens förslag till ledig tjänst eller befattning eller 1 fråga om förnyelse av förordnande såsom rektor.

97 %.

Över beslut av länsskolnämnden i anledning av besvär rörande tillsättning , av icke-ordinarie befattningshavare må klagan föras endast då fråga är om tillsättning av extra ordinarie tjänst som lärare, för vilken bestämmelser om t reglerad befordringsgång ej äga tillämpning. j Över beslut av länsskolnämnden i mål om avlöningsförmån må besvär an- t föras hos kammarrätten. Angående besvär över beslut av länsskolnämnden gäller i övrigt vad därom * stadgas i instruktionen för nämnden.

98 5.

Angående besvär över beslut av överstyrelsen gäller vad därom stadgas i överstyrelsens instruktion.

Denna stadga träder i kraft den

Genom stadgan upphävas blindskolestadgan den 13 maj 1960 (nr 508), _ dövskolestadgan den 13 maj 1960 (nr 509), j reglementet den 15 juni 1922 (nr 337) för vårdanstalten i Lund för blinda 1 med komplicerat lyte, såvitt avser skolavdelningen vid anstalten, samt [ vad eljest i tidigare föreskrifter finnes stadgat stridande mot den nya j. stadgans bestämmelser. ' ll Förekommer i författning eller eljest hänvisning till författningsrum, som f ersatts genom bestämmelse 1 denna stadga, skall den bestämmelsen i stället * tillämpas.

KAPITEL 24

Sammanfattning

Utredningen framlägger i föreliggande betänkande förslag om hur blind- och döv- skolornas! undervisning bör utbyggas för att i möjligaste mån motsvara grund- skolan inom det allmänna skolväsendet samt hur utbildningen efter den obligato- l riska skolgångens slut lämpligen bör ordnas för syn— och hörselhandikappade ung- domar.

I samband härmed framlägges förslag om ökade möjligheter till lämplig under- visning oc'hjutbildning inom det allmänna skolväsendet för elever med lindrigare syn— eller hörsel-skada.

I anslutning till förarbetena för en institution för dels döva elever med komplika- tioner till' dövheten, dels normalbegåvade gravt talskadade elever har utredningen inlemmat även denna institution i specialskolsystemet och (less författningar.

Grundläggande för utredningens arbete har varit följande principiella ställnings-

taganden, ' Det är samhällets skyldighet att tillhandahålla en god skola åt alla barn och ung- domar, således även_åt de elevgrupper, som denna utredning berör. Dessa elevers skola måste tillföras sådana speciella resurser att det blir realistiskt att tala om en standardförbättring av skolorna för blinda och döva, motsvarande den, vilken ge- nom grundskolebeslutet skall genomföras för seende och hörande elever. För de gravast handikappade innebär detta att ett system av regionala eller centrala skolor, försedda med erforderlig expertis och utrustning mäste bibehållas. Utredningen har funnit att detta skolväsende liksom hittills bör vara en statens angelägenhet.

För varje barn är kontakten med föräldrar, familj och hem jämte skolans under- visning avgörande för dess utveckling. Den framtida skolorganisationen för syn- skadade och blinda samt hörselskadade och döva elever bör därför syfta till att i de fall där det är möjligt förlägga barnets skolundervisning så, att det kan bo i sitt eget hem eller i hemmets närhet. För de elever, som måste undervisas i de regionala eller centrala skolorna, måste elevhemmen i största möjliga omfattning verkligen gö- ras till hem, samt möjligheter skapas till fortlöpande och ökade kontakter med föräld- rarna ochtbarnets eget hem. Samarbetet mellan skola och hem måste bli en realitet även i specialskolorna.

' Försk'oleålderns betydelse för barnets utveckling måste beaktas. Möjligheterna att ge råd och hjälp åt föräldrar till syn- eller hörselskadade småbarn måste vidgas. Befintliga eller planerade diagnosticerings- och observationscentra bör kompletteras med vidgad konsulentverksamhet.

Att behålla skolpliktiga synsvaga barn i skola i hemorten bör kunna ske genom en utbyggd konsulentorganisation för de synskadade i förening med utvidgning av grundskolans särskilda specialundervisning. En hela landet omfattande regional , utbyggnad av hörselklasserna bör kunna medföra, att ett betydligt större antal hör- % selskadade elever än för närvarande skall kunna undervisas i sin hemkommun eller (less närhet.

Blinda elever bör efter grundläggande blindundervisning samt anpassnings- och orienteringsundervisning i större omfattning än hittills kunna placeras i hemortens skolor för seende. Blindskolan bör därför förses med personella, tekniska och materiella resurser att ge sådana elever den behövliga servicen.

För döva eller gravt hörselskadade elever bör en mera flexibel organisation än den nuvarande med möjligheter att placera vissa av dövskolornas klasSer externt kunna öka möjligheterna till val mellan olika slags skol- eller klassplacering för den enskilde eleven.

Mot bakgrunden av dessa principiella överväganden skall utredningens i det föl- jande ietei erade förslag ses.

I tidigare utredningar (kap. 2) har skolfrågorna för å ena sidan de blinda och döva inom specialskolväsendet och å andra sidan de synsvaga och hörselskadade inom det allmänna skolväsendet behandlats var för sig. Enligt utredningens mening har det varit till gagn för arbetet att behandla problemen rörande specialskolorna och närliggande problem rörande specialundervisningen i det allmänna skolväsen- det i ett sammanhang. Med hänsyn till det förhållandet, att de olika skolformernas arbetsområden delvis täcker varandra, när det är fråga om elever i gränsskikten, föreslår utredningen en flexibel skolorganisation, där specialskolorna är nära inte- , grerade med det allmänna skolväsendet. Därigenom möjliggöres, att specialskolorna 14 i större utsträckning kan utnyttja det allmänna skolväsendets ofrånkomligt större i; resurser samt att organiserandet av klasser eller skolplacering av enskilda elever i ' den ena eller andra skolformen kan grundas på de aktuella samlade omständig- heterna och individuella hänsynstaganden. Allmänt gäller, att grundskolan genom i sin målsättning och sin individualiserande undervisning och studiegång bör göra i det möjligt för ett ökat antal syn- och hörselhandikappade elever att få sin under- visning förlagd till det allmänna skolväsendet. Utredningen har sett som sin huvud- uppgift att göra eleverna" 1 skolorna för blinda och döva delaktiga av den standard- föibättring, som skolrefmmen avser att ge eleverna inom det vanliga skolväsendet Mot bakgrunden av skolningens och utbildningens betydelse för att öppna vägar för den enskilde in i produktionen och samhällsgemenskapen ser utredningen skol- reformen för de handikappade som en både pedagogisk och social reform, vilken bör syfta till att ge dem en bättre status i samhället.

Vid kartläggningen av de allmänna förutsättningarna för en skolreform har ut- låtanden inhämtats från medicinsk och teknisk expertis (kap. 4 och 11, resp. 12)-. Vidare har försöksverksamhet (bil. 3) bedrivits med bla externa klasser, utökad teoretisk undervisning, specialundervisning och tekniska hjälpmedel. Genom sär- skilda undersökningar har belysts frekvensen och fördelningen av döva och hörsel- skadade elever i specialskolor och hörselklasser (kap. 12) samt frågor rörande dessa elevers yrkesutbildning och sysselsättning efter avslutad utbildning (kap. 15). I frågor rörande främst sociala överväganden har utredningen funnit det angeläget att inhämta önskemål och synpunkter från de handikappades egna organisationer.

Målsättningen (kap. 5.2) för undervisningen i specialskolorna skall. enligt utred- ningens förslag vara identisk med målsättningen inom det allmänna skolväsendet.- Vad som i skollagens första paragraf säges om målet för undervisningen skall oav- kortat gälla också för de handikappade barnen. '

Med ovannämnda målsättning som utgångspunkt föreslår utredningen, att den obligatoriska undervisningen i specialskolorna, som nu omfattar dels folkskole- undervisning och dels yrkesutbildning, framgent skall syfta till att ge en förstärkt och breddad grundutbildning som motsvarar den allmänna grundskolan och till sin funktion är yrkesförberedande. Den egentliga yrkesutbildningen förutsättes i regel komma att påbörjas först efter den obligatoriska skolgångens slut. Ovanpå en obli- gatorisk grundskola, som med hänsyn till elevernas handikapp bör omfatta tio år. för både blinda och döva barn, skall finnas en frivillig ungdomsskola som ger- möjligheter till fortsatta studier och utbildning på yrkesskol- fackskol- och gym- nasienivå.

Föreskrifter om särskild skolplikt (kap. 5.3 och 14.4) för blinda och döva barn är nu upptagna i gällande stadgor för specialskolorna. Utredningen föreslår nu. att bestämmelserna om de blinda, döva och talskadade barnens lika rätt och plikt till skolgång som andra barn införes i den för vårt skolväsen gemensamma skol— lagen. Vidare bör ,i lagens inledande bestämmelser införas föreskrift om statens åliggande att ge dessa barn möjlighet att i specialskolor erhålla undervisning, som svarar mot grundskolan, samt bereda dem sådan högre undervisning, som komma- nerna enligt skollagen bör tillhandahålla övrig skolungdom, nämligen i yrkesskola, fackskola och gymnasium.

Beträffande Iörskoleundervisningen (kap. 13) för döva och hörselskadade för- ordas däremot, att den ställes under huvudmannaskap av landstingen. Enligt utred— ningens mening bör samtliga sektorer av den förebyggande medicinska, tekniska och pedagogiska hörselvården på förskolestadiet ha samma huvudman. Erforderv liga avtal bör träffas med landstinget i Norrbottens län om landstingets övertagande av den statliga förskolan i Boden.

Intagning av nybörjare (kap. 5.3 och 14.4) sker inom blindskolväsendet liksom inom det allmänna skolväsendet varje år, medan inom dövskolväsendet tillämpas ett system med intagning vartannat år. Med hänsyn till de. negativa verkningarna för den årskull döva elever, som genom intagningsbestämmelsernas utformningfår en försenad Skolstart, förordar utredningen övergång till årlig intagning av elever i dövskolorna/ Vad man genom vartannatårsintagningen avser att vinna, nämligen mera homogena undervisningsgrupper, bör enligt utredningens mening kunna till- godoses genom gruppundervisning och övriga anordningar för en individualiserad undervisning i grundskolan.

= "Skolstudierna (kap. 5.4 och 14.4) inom den föreslagna tioåriga obligatoriska läro- gången föreslås i blindskolan omfatta ett 3-årigt lågstadium, ett 4-årigt mellansta- dium och ett-B-årigt högstadium" samt i dövskolan ett 4-årigt lågstadium, ett 3-årigt 1 mellanstadium och ett 3-årigt högstadium. Erfarenhesmässigt visar det sig, att fler— talet blinda barn med hjälp av en adekvat förskoleträning och småskolemetodik lär sig läsa, skriva och räkna utan nämndvärd försening. På mellanstadiet kräver där- emot ämnen som orientering och käppteknik, maskinskrivning, gymnastik och slöjd mycken tid. Eftersom visuella metoder icke kan användas, gäller detsamma under- visningen i'teoretiska ämnen som orienteringsämnen. I dövskolan synes det däremot vara mest angeläget att på det grundläggande stadiet ge tillräcklig tid att bygga upp språk och tal. Utredningen är väl medveten om att skäl kan anföras för en ökning även av övriga skolstadiers och därmed den sammanlagda skolgångens längd. Er- farenheterna bör utvisa om så bör ske. Utredningen föreslår att beträffande de olika stadiernas inbördes längd tv bör råda en viss grad av anpassningsbarhet till en- skilda elevers eller elevgruppers behov. Bla bör med hänsyn till det erkänt svåra handikapp. dövheten utgör i undcrvisningssammanhang den valfrihet ifråga om ämnen, som i'grundskolan gäller för elever och målsmän, utsträckas att i dövskolan ' även i viss utsträckning omfatta skolstadiernas längd. Om det för en enskild elev eller grupp/av elever bedöms vara lämpligt, bör efter slwlöverstyrelsens prövning även mellanstadiet kunna tillföras ett frivilligt extra ä1.

För att tillförsäkra samtliga elever inom specialskolorna en högstadieundervisning (kap. 5.5 och 14.3),som reellt kan erbjuda ett fritt tillval förordas en lösning efter delvis olika linjer i blindskolorna och i dövskolorna. Utredningen har med tillfreds- ställelse kunnat notera, att ett antal blinda elever årligen kan utskrivas från blind- institutet till- skolor för seende. Denna överföring av elever börjar redan på låg- stadiet men kulminerar på högstadiet. Utredningen beräknar, att endast 50 0/0 av en årskull blinda elever behöver undervisning i blindskolan på högstadiet. Hög-

stadiet för blinda, som föreslås förlagt till Tomtebodaskolan, bör därför ges en sådan utformning, att det dels kan ge en adekvat undervisning och utbildning åt sådana skolpliktiga blinda eller synskadade elever, som ej kan följa undervisningen inom det allmänna skolväsendet, dels genom reselärare och hjälpmedelsservice ge stöd åt elever, som erhåller undervisning i vanliga skolor samt dels vidta åtgärder, som främjar de blinda ungdomarnas fortsatta studier och utbildning efter den obligatoriska skolgångens slut. På likartat sätt som de blinda eleverna bör på hög- stadiet ett antal döva och hörselskadade elever kunna erhålla undervisning inom det allmänna skolväsendet. Möjligheterna härtill blir bla beroende av utbyggnaden av hörselklassorganisationen. För att alla dövskolans elever oavsett lokala skolförhäl- landen. skall kunna erbjudas en tillräckligt differentierad högstadieundervisning, föreslår emellertid utredningen, att den nybyggda skolan för hörselskadade i Öre— bro omvandlas till en fullständigt utbyggd grundskola med låg-, mellan- och hög— stadium. Genom att elevunderlaget för den nuvarande Örebroskolan kan beräknas sjunka i takt med utbyggnaden av hörselklasserna och de externa klasser för döva och hörselskadade, som avses kunna förläggas till det allmänna skolväsendet, kan behovet av nybyggnad för högstadieskolan i Örebro begränsas till ett mindre antal klass- och grupprum samt specialsalar. Behovet av övriga lokalutrymmen kan till— godoses dels inom de nuvarande byggnaderna och dels genom samverkan med den centrala yrkes- och fackskola för döva och hörselskadade, som enligt utredningens mening bör vara förlagd till Örebro och ersätta de nuvarande fortsättningsskolorna i Växjö och Vänersborg.

Bedömningen av frågan i vilken utsträckning undervisningen av döva och hörsel- skadade bör centraliseras eller decentraliseras (kap. 14.2) sker med utgångspunkt från utredningens grunduppfattning, att samtliga elever bör undervisas så nära det allmänna skolväsendet som möjligt. Ökade möjligheter härtill föreligger genom den fortskridande urbaniseringen och de förbättrade kommunikationerna, vilka med- verkar till att allt fler kommuner kan få underlag för upprättandet av små »hörsel- skolor». Önskemålet att decentralisera verksamheten får emellertid icke tillgodoses på bekostnad av barnets rätt till en adekvat vård och undervisning i en god skol- form. Härvid bör inte minst de gravt handikappade elevernas problem uppmärk- sammas. Med hänsyn till att det bland de syn- och hörselhandikappade eleverna finns kategorier och grupper, som kräver olika pedagogiska åtgärder och behand- ling framlägger utredningen ett förslag till skolorganisation, som upptar special- undervisning, specialskolor och skolhem enligt följande.

Synsuaga elever bör i regel erhålla sin undervisning i vanliga klasser med stöd av särskild specialundervisning eller i synklasser i kommuner, som har underlag för sådana klasser. Blinda elever bör fullgöra skolgången eller del av denna i Tomte- bodask'olan. Vid utskrivning till vanlig klass bör de erhålla erforderlig service från Tomtebodaskolan. Blinda elever, som har ett fysiskt eller psykiskt handikapp, vilket omöjliggör för dem att följa undervisningen i vanlig blindklass, bör erhålla skol- placering i skolhemmet i Örebro. Sådana dubbelhandikappade elever är exempelvis blinda med hörselskador, dövblinda, blinda med grava rörelsehämningar, inklusive nevroscdynbarn och rullstolsfall. '

Hörselskadade elever bör i regel erhålla sin undervisning inom det allmänna skol- väsendet. Utredningen föreslår, att hörselskolor med hörselklasser och hörselkliniker inrättas i ett 3()-tal skolkommuner samt därjämte en lokalt anordnad särskild spe- cialundervisning. Utredningen förordar, att länsskolnämnderna vid den planering länsvis, som enligt utredningens mening är erforderlig och som lämpligen bör ske i samråd med länets hörcentral, i den första utbyggnadsetappen utgår från elev- områden av i regel gymnasieregions storlek och genom en kombination av hörsel- klasser eeh särskild specialundervisning i görligaste män sörjer för elevernas behov av specialundervisning. De hörselskadade elevernas åldersmässiga gruppering skilda

år blir bestämmande för om respektive hörsellärare i huvudsak skall tjänstgöra som kliniklärare eller hörselklasslärare. Döva elever bör i regel erhålla sin undervisning genom specialskolornas försorg. De nuvarande upptagningsskolorna föreslås ingå i specialskolväsendet som låg- och mellanstadieskolor. Skolan för hörselskadade i Örebro utbygges att omfatta, utöver låg- och mellanstadium för hörselskadade.. jäm- väl högstadium för döva och hörselskadade. Utredningen förordar vidare, att ex- terna klasser för döva och hörselskadade förlägges till det vanliga skolväsendet. när de samlade omständigheterna gör detta möjligt. Döva elever med även annat lyte bör fullgöra sin skolgång i skolhemmet i Gnesta. Döva barn med vissa komplika- tioner och gravt talskadade barn bör för diagnosticering och undervisning hänvisas till den riksinstitution, som föreslås upprättas i Sigtuna.

Utredningens förslag till utformning av en till tio år förlängd grundskola för blinda syftar ytterst till att skapa förutsättningar för förverkligandet av ett i möjli- gaste mån fritt studieval efter intresse och anlag för blinda elever också pri det gymnasiala stadiet (kap. 7). Oavsett om de blinda ungdomarna väljer en teoretisk eller praktisk studieväg, bör de kunna erbjudas en tillrättalagd och effektiv under- visning, som leder fram till de för olika elever varierande studiemälen. Avgörande för huruvida blinda ungdomar eller fd synklasselever skall kunna fortsätta sin utbildning får enligt utredningens mening ej vara deras förmåga att konkurrera med seende ungdomar om tillgängliga utbildningsplatser, utan organisationen av denna utbildning måste ges sådana resurser och sådan utformning, att den kan till- godose utbildningsbehovet för samtliga. Utredningen föreslår, att en flexibel och till det årliga utbildningsbehovet avpassad ungdomsutbildning anordnas för blinda och synsvaga genom samverkan mellan grundskolan för blinda, _vrkes— och fackskolorna och gymnasierna inom det vanliga skolväsendet samt skolorna för vuxna synska- dade. Blinda ungdomar, som väljer en teoretisk studieväg i gymnasium eller i fack- skola, skall enligt utredningens förslag erhålla sin utbildning inom det allmänna skolväsendet och därvid kunna påräkna en avgiftsfri hjälp och service från blind- skolans reselärare och från blindskolans pedagogiska hjälpmedelscentral. För blinda ungdomar, som väljer en praktiskt inriktad yrkesutbildning bör organisationen vara likartad. Inrättandet av en speciell yrkesskola för blinda med permanenta linjer skulle enligt utredningens uppfattning leda till en icke önskvärd begränsning av val- möjligheterna, varför även här organisationen bör vara så flexibel, att den kan an- passas till det årliga behovet av utbildningsplatser inom olika yrkesområden. Valet av utbildningsplats i vanlig yrkesskola, i skola för vuxna synskadade eller i special» skola inom arbetsvården bör bestämmas med hänsynstagande till elevens yrkesval och de förutsättningar han bedömes ha att tillgodogöra sig utbildningen. l960 års blindvårdsutredning avser att i samband med sin översyn av anpassnings- och yrkes- undervisningen för vuxna synskadade även framlägga förslag till organisation av yrkesutbildning för barndomsblinda. Blind- och dövskolutredningen vill för sin de] endast understryka vikten av att den mera direkt på arbetsmarknaden inriktade omskolningen av nyblinda inte får återverka på målsättningen för de blinda ung- domarnas yrkesutbildning. Denna måste syfta till att ge dem en yrkesutbildning, som säväl teoretiskt som praktiskt är likvärdig med den, som kommer deras kam- rater i vanliga yrkesskolor till del, och som ger dem så stor framtida valfrihet som möjligt inom det speciella yrkesområdet.

Utredningen anser det angeläget att fastslå att blinda ungdomar skall ha rätt till kostnadsfri utbildning även efter den obligatoriska skolgången samt att studiestödet måste vara så utformat, att samhället svarar för de speciella studie- och levnads- kostnaderna för denna kategori studerande. Stödet bör vara så utformat, att det inte inkräktar på den studerandes valfrihet i fråga om studie— och utbildningsvägar. För att få underlag för bedömanden rörande den lämpliga utformningen av al.-vl-

stadiet ovanför grundskolor: för döva och hörselskadade (kap. 15) har utredningen genom särskild undersökning sökt få väsentliga frågor belysta rörande elevernas yr- kesval, yrkesutbildning och sysselsättning efter avslutad skolgång. Undersökningens resultat bekräftar vad som förutskickades redan i direktiven till utredningen, näm— ligen att vid övergång till grundskola de nuvarande fortsättningsskolornas ställning bör bli föremål för omprövning. Utredningen föreslår, att elever, som trots hörsel— handikappet bedömes ha förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i skolor för hörande, hänvisas till fortsatt utbildning i yrkesskola, fackskola eller gymnasium inom det vanliga skolväsendet eller i en av företag ordnad yrkesutbildning. Härvid bör de få det extra stöd, som de kan behöva i form av teknisk utrustning, stöd- undervisning eller specialundervisning. Då döva och gravt hörselskadade elever er— farenhetsmässigt har mycket stora svårigheter att tillgodogöra sig speciellt den teo- retiska delen av undervisningen, föreslår emellertid utredningen att möjligheter även skall finnas för dessa ungdomar att få fortsatt undervisning och yrkesutbildning inom specialskolväsendets ram. Givetvis bör härvid den nuvarande skillnaden i yrkesutbildningens målsättning, uppläggning och innehåll för pojkar och flickor försvinna. Samtliga studievägar och yrkeslinjer bör stå öppna för alla utan uppdel- ning efter kön. Utredningen föreslår, att undervisningen vid skolan å Blockhus— udden i Stockholm inlemmas i den nya skolorganisationen men ombildad till en ungdomsskola med gymnasie- och viss fackskolundervisning (social och ekonomisk fackskola). Pedagogiskt och administrativt bör skolan vara underställd ledningen för Manillaskolan. Undervisningen bör bedrivas som en kombination av direkt undervisning och handledd korrespondensundervisning. Beträffande fortsättnings- skolorna i Vänersborg och Växjö föreslår utredningen, att de successivt avvecklas och ersättes av en central yrkes- och fackskola (teknisk linje) i Örebro. Skolan bör uppföras på tomt skild från högstadieskolan, men bör ställas under samma ledning och ha viss personal samt vissa undervisnings- och ekonomilokaler gemensamt med denna. Utöver reguljära yrkeslinjer bör vid skolan finnas en prövningsavdelning för elever, som efter slutad grundskola icke är yrkesbestämda. Avdelningens verk- samhet bör samordnas med den yrkesvägledande verksamheten på grundskolans högstadium.

Utredningen har också övervägt hur yrkesutbildningen för den till skolhemmet i Gnesta överförda elevgruppen — 2 51 3 elever per årskurs lämpligen bör ordnas. Utredningen föreslår, att de elever som efter individuell prövning icke visat sig vara i behov av yrkesträning i arbetshem, överföres för yrkesutbildning eller yrkesträ- ning -— om så erfordras i sammanhållna grupper —— till yrkesskolan i Örebro, där deras utbildning och även deras omvårdnad på fritid bör ägnas särskild omsorg.

Undervisningen på blindskolans läg- och mellanstadium skall enligt utredningens förslag bla syfta till att ge de blinda eleverna en sådan grundläggande utbildning, som gör det möjligt för flertalet av dem att på högstadiet och det gymnasiala stadiet fortsätta sin utbildning i vanliga skolor eller i skolor för vuxna synskadade. Utred- ningen föreslår, att läroplanen för grundskolan (kap. 6) fastställes att gälla även för blindskolan med de modifieringar, som framgår av utredningens läroplansanvis- ningar. Denna plan skall i tillämpliga delar gälla för de elever i skolhemmet i Öre— bro, vilka kan tillgodogöra sig grundskolans undervisning. För övriga elever i skol- hemmet förordar utredningen, att på motsvarande sätt läroplanen för särskolan fastställes att gälla. På det gymnasiala stadiet bör i tillämpliga delar följas de för det vanliga skolväsendet fastställda läroplanerna.

Undervisningen i statens dövskolor har enligt gällande stadga till syfte att främja elevernas anpassning i samhället och göra det möjligt för dem att själva förtjäna sitt uppehälle. Det starka betonandet av nyttosynpunkten i målsättningen torde ha sitt ursprung i att dövskolan måste starta från ett betydligt svårare utgångsläge än

övriga skolor. Den skall först och främst ge sina elever språk och tal. Enligt utred- ningens mening bör det genom utnyttjande av alla de personella och materiella resurser, som i våra dagar kan göras tillgängliga i undervisningen, vara möjligt att ge dövskolans arbete en inriktning, som präglas av vidgade vyer och en breddad referensram av det slag, som är betecknande för hela utvecklingen inom skolväsen- det. Utredningen har i förslaget till läroplan för döva och hörselskadade (SOU 196-1:62) ingående prövat möjligheten att göra grundskolans målsättning till en rea- litet för de döva och hörselskadade eleverna. Dövskolans viktiga språk- och tal- givande uppgift har noggrant balanserats mot den enligt utredningens mening lika viktiga kunskaps- och färdighetsgivande uppgiften. Vidare har med hänsyn till elevernas individuella differenser ingående prövats åtbördsspråkets och den sär— skilda specialundervisningens roll i undervisningen. Utredningen anser det vara av särskild vikt, att man i undervisningen även beaktar behovet hos sådana elever, som företer speciella variationer, när det gäller möjligheten att utveckla tal- och avläseförmåga. Utredningen föreslår, att det framlagda förslaget till läroplan för- söksvis tillämpas under perioden för övergång till grundskola med början läsåret 1965/66 i årskurserna 1—5. Läroplansförslaget bör därefter på vanligt sätt bli före- mål för bearbetning genom skolöverstyrelsens försorg. I externa dövklasser bör dövskolans timplaner tillämpas med de modifikationer, som kan vara påkallade med hänsyn till behovet av samordning med undervisningen i övriga klasser.

Särskilda tim- och kursplaner har ej uppgjorts för dövundervisningens speciella skoltyper: skolhemmet i Gnesta och den planerade institutionen i Sigtuna. Utred- ningen föreslår, att kursinnehållet i särskolans läroplan i tillämpliga delar bör gälla för skolhem, där döva barn med psykisk efterblivenhet erhåller undervisning. På likartat sätt bör kursinnehållet i Läroplan för grundskolan tjäna till ledning vid undervisningen av normalbegåvade barn med grava talskador. Beträffande timpla- nerna förutsättes, att skolöverstyrelsen medger avvikelser från gällande normer i den omfattning, som bedömes nödvändig.

Vid yrkes-, fackskol- och gymnasieundervisning inom dövskolans ram bör i till- lämpliga delar de för det vanliga skolväsendet fastställda läroplanerna tjäna till ledning. Utredningen vill emellertid förorda, att i yrkesskolan ges ökat utrymme för den yrkesteoretiska och allmänorienterande undervisningen. Utbildningstiden på de olika yrkeslinjerna bör i regel beräknas vara en in två terminer längre än på motsvarande utbildningslinje inom skolväsendet i övrigt.

Förverkligandet av skolreformen i specialskolorna kräver en liknande förstärk- ning av de personella resurserna (kap. 8.2 och 16.2) som inom det allmänna skol— väsendet. I internatskolorna tillkommer att även vårdarbetet och elevernas fritids- sysselsättning måste ägnas vederbörlig omsorg. Utredningen föreslär bl a, att sko— lornas ledning förstärkes med studierektorer samt att undervisningen framgent be- strides av motsvarande lärarkategorier som inom det vanliga skolväsendet —— givet- vis med erforderlig specialutbildning. För den elevvårdande verksamheten föreslås personalförstärkning i fråga om yrkesvalslärare, kuratorer, psykologer och övrig expertis. För elevernas tillsyn och fritid föreslås ett ökat antal elevhemsföreståndare samt förstärkning av anslagen till fritidsverksamhet och lägerskolor. För blind— skolan föreslås tilldelning av reselärare och personal för hjälpmedelsupprnstning och för dövskolorna teknisk personal.

Beträffande skolornas ledning och tillsyn (kap. 22) föreslås, att de nuvarande sär- skilda styrelserna tv behålles. Utredningen förordar dock med hänsyn till behovet av samordning med det lokala skolväsendet i sitt förslag till ny stadga för skolorna, att skolchefen i kommunen bör vara självskriven ledamot i specialskolans styrelse.

För förstärkning av den nödvändiga expertisen på länsslcolnåmndsplanet (kap. 22)- föreslår utredningen, att en inspektörstjänst för blind- och dövundervisnings-

frågor inrättas med placering vid en centralt belägen länsskolnämnd. Vidare före- slås förstärkning av konsulentorganisationen samt en omprövning av personalbeho- vet för byrå UA 1 inom skolöverstyrelsen för handläggningen av de handikappades skolfrågor.

Med hänsyn till elevernas handikapp bör enligt utredningens mening större krav ställas på undervisningshjälpmedlens kvalitet i specialskolor än i vanliga skolor. En av utredningen verkställd inventering av hjälpmedelsbeståndet visar emellertid att standarden i blind- och dövskolorna icke är tillfredsställande. Utredningen fram- lägger därför plan för hur hjälpmedelsupprustningen vid blind- och dövskolorna (kap. 19) bör genomföras under den period, som Övergång sker till grundskola. Utredningen föreslår att i blindskolorna den av utredningen föreslagna pedagogiska hjälpmedelscentralen bör verka för att hjälpmedlen i undervisningen håller en till- fredsställande standard samt att den årliga nyproduktionen sker tillfredsställande. Liknande uppgifter bör inom dövskolorna åvila en särskild kommitté för under- ) visningshjälpmedel. Speciell vikt bör i dövskolorna fästas vid att elevernas hör- )) apparater och den tekniska utrustningen i klassrummen alltid är i fullgott skick. !

Med hänsyn till att flertalet klassrumsutrustningar efter en tioårig användningstid är starkt nedslitna, föreslår utredningen att man framgent beräknar avskrivnings- tiden till sex år.

) lin väsentlig förutsättning för att undervisningen och värden av blinda, döva och talskadade barn och ungdomar skall kunna bedrivas i enlighet med de för grund- skolan bärande idéerna är tillgång till lämpliga undervisningslokaler, trivsamma elevhem och utrymmen för elevernas fritidssysselsättning. Med ledning av verk- ställd inventering av lokalbeståndet redovisar utredningen det beräknade behovet av ny- och ombyggnad vid specialskolorna (kap. 20) under åren 1965/70. Bl a före- slår utredningen, att nya elevhem uppföres vid Manillaskolan, Tomtebodaskolan och vid skolan för döva i Lund. För samtliga äldre skolor föreslås vidare ökat ut- . rymme för undervisningens behov och för fritidsändamål. Utredningen föreslår, att byggnadsstyrelsen får i uppdrag att med ledning av utredningens principförslag fortsätta och färdigställa projekteringen.

Enligt utredningens mening bör specialskolornas karaktär av skolor för handi- kappade inte särskilt markeras i skolornas namn (kap. 18.2). Utredningen föreslår. att skolorna i samband med övergången till grundskola ges egennamn med lokal eller personell anknytning.

Övergången till grundskola (kap. 18.1) bör enligt utredningens förslag till tidsplan ske med början läsåret 1965/66 i årskurserna 1—5 och med en årlig utbyggnad omfattande en årskurs. Avvecklingen av de nuvarande fortsättningsskolorna inledes läsåret 1969/70, och den nya skolorganisationen för de blinda och döva elevernas undervisning i yrkesskola, fackskola och gymnasium bör stå färdig att fungera from läsåret 1971/72.

Förverkligandet av skolreformen enligt de av utredningen angivna riktlinjerna ställer ökade krav på forskningen och lärarutbildningen. Utredningen föreslår (kap. 21) uppräkning av skolöverstyrelsens anslag för pedagogiskt utvecklingsarbete till stöd för forskning och pedagogiskt utvecklingsarbete inom handikappundervis- ningen. Lärarutbildningsfrågorna föreslås bli föremål för särskild utredning.

De årliga driftslcostnaderna för den föreslagna skolorganisationen fullt utbyggd beräknas av utredningen vid blindskolorna (kap. 9) till 6026 000 kronor och vid dövskolorna, inklusive riksinstitutionen i Sigtuna (kap. 17) till 11205000 kronor.

Kostnaderna för hjälpmedelsupprustningen vid övergång till grundskola (kap. 19) beräknas för blindskolorna till 867000 kronor och för dövskolorna till 889 000 kronor. Utredningen föreslår, att upprustningen genomföres under en femårsperiod. För dövskolorna tillkommer under samma period årliga kostnader för nyanskaff- ning av hörselteknisk utrustning med 202 000 kronor.

De av utredningen framlagda förslagen medför att nuvarande bestämmelser rö- rande blind- och dövskolor måste i grunden omarbetas. Utredningen framlägger därför förslag till för/atmingsbestämmelser (kap. 23) för den nya organisationen av specialskolväsendet. Dessa har formen av dels ett förslag till lag om ändring i skol- lagen den 6 juni 1962 (nr 319) och dels förslag till specialskolestadga, vilken är utformad i nära anslutning till den allmänna skolstadgan och upptar de speciella stadganden, som erfordras för skolorna för blinda, döva och talskadade.

Undervisning av hörsel-, syn- och talskadade i övriga nordiska länder (sammandrag av rapporter vid Nordisk kongress för specialundervisning år 1964)

DANMARK

Gällande bestämmelser

Jämlikt folkskollagen av år 1958 skall genom vederbörande Skolmyndig- hets försorg inrättas specialundervisning för barn, som på grund av tal-, syn—, hörsel- eller lässvårigheter eller på grund av intellektuell utvecklings- hämning har svårt att följa den vanliga undervisningen.

Närmare bestämmelser om folkskolans specialundervisning finns i en serie cirkulär av den 4 augusti 1961.

Den allmänna bestämmelsen om »saerforsorg» (= blindeforsorg, dovefor- sorg, tunghoreforsorg och taleforsorg) finns i lagen den 31 maj 1961 om offentlig forsorg.

Handikappade barn skall i regel undervisas i folkskolan. Endast om detta icke är möjligt, skall barnet hänvisas till institutioner under »saerfor— sorgen». Det har etablerats ett intimt samarbete mellan de sistnämnda och folkskolans specialundervisning och man är på det klara med att vid valet mellan folkskola och skola under »saerforsorgen» måste hänsyn tagas till även andra faktorer än handikappets svårighetsgrad, såsom begåvning, fysisk och psykisk motståndskraft, förhållandena i hemmet, den lokala skolans praktiska möjligheter m m.

För vissa grupper av handikappade barn finns även möjlighet till intag- ning för observation på en skola under »saerforsorgen», varvid frågan om barnets eventuella utskrivning från folkskolan avgöres först efter observa- tionsperiodens slut. Jämlikt rehabiliteringslagen av den 29 april 1960 kan bidrag utgå till förvärvshämmade som icke får hjälp genom »saerforsorgen». Härigenom kan unga handikappade, t ex hörselskadade, få hjälp till ut- bildning.

Lärarutbildning

Försöksvis har på Danmarks Laererhojskole inrättats en ettårig utbildning för lärare för barn med tal-, hörsel— och lässvårigheter. Denna utbildning är gemensam för skolor under »saerforsorgen» och folkskolans special- undervisning och obligatorisk för lärare vid statens skolor för hörsel- och talskadade.

För föreståndare vid skolor under »saerforsorgen» och för lärare, som under en följd av år undervisat vid dessa skolor, har sedan år 1961 varje år hållits fortbildningskurser i ämnen som psykologi, pedagogik och psykiatri.

Blinda och synsvaga (»Blindeforsorgen»)

Statistik

Statens institut för blinda och synsvaga på Refsnaes har 143 elever. Statens institut för blinda och synsvaga i Köpenhamn har 63 elever i åldern 14—18 år i internat och 53 över 18 år i externat. Av skolungdomen går 25 i institu- tets 8. och 9. klasser, 18 i realskola och 1 i gymnasiet.

Förskola x

Arbetet med att besöka och vägleda föräldrar till blinda och gravt synska- dade barn under skolpliktig ålder, vilket utföres av »barneskolen» på Refs- naes och f n omfattar 65 barn, skall utökas.

Undervisning av blinda och synsvaga barn upp till 14—15 års ålder

Undervisningen på statens institut för blinda och synsvaga på Refsnaes skall utbyggas. Institutets tekniska apparatur skall utökas och läroböckerna förbättras samtidigt som nya visuella hjälpmedel skall komma till använd- ning.

Nyligen har under blindnämnden tillsatts en kommitté bestående av re- presentanter för administrationen, instituten, folkskolan, Dansk Blindesam- fund och föräldrarna med uppgift att undersöka undervisningsmöjligheter- ! na för blinda och gravt synskadade barn och att avge förslag till blindnämn- i den om förbättringar. Institutet utövar f n en rådgivande konsulentverk- samhet för de ca 100 synsvaga barn, som undervisas i folkskolan.

Man håller på att försöka få fram fler hjälpmedel, mer stöd och vägled- ning åt de blinda elever, som med särskild dispens får undervisning i nor- malskola.

Undervisning och utbildning av blinda och synsvaga över 14—15 år

De skolungdomar på statens institut för blinda och synsvaga i Köpenhamn, som går i högre skolor, får stödundervisning på institutet. Sista skolåret förekommer tre veckors yrkesorientering samt psykotekniska prov. Resul- taten härav jämförda med läkarens upplysningar, elevens skolstatus och egen inställning bildar grunden för vidare yrkesutbildning.

Den är 1959 i anslutning till institutets ögonklinik försöksvis upprättade specialverkstaden för framställning av särskilda optiska hjälpmedel har visat sig i stånd att förbättra syn- och förvärvsmöjligheterna för ett så be- tydande antal gravt synskadade patienter, att verkstaden sedan år 1962 ingår som ett permanent led i klinikens verksamhet.

Man räknar med att under år 1964 kunna påbörja uppförandet av ett nytt och modernt blindinstitut i Hellerup.

Döva och hörselskadade (»Doveforsorgen», »Tunghoreforsorgcn») Statistik

Läsåret 1963/64 undervisades inalles 579 elever vid statens skolor för döva och gravt hörselskadade. 39 av dessa tillhörde förskolan (i Ålborg och Fredericia). 12 barn, som undervisades i dövklass i anslutning till folkskolan, är även inräknade, liksom 89 elever vid fortsättningsskolan för hörselska- dade och döva i Nyborg.

' Förskola

Statens undersöknings- och vägledningsklinik för döva och gravt hörsel- skadade barn i Köpenhamn, som i samarbete med dövskolorna planlägger den pedagogiska vägledningen av föräldrar till döva och hörselskadade små-. » barn, har utvidgat sin kursverksamhet med nya kurser för föräldrar, för- skollärarinnor och kommunalt anställda barnsköterskor samt orienterings- kurser för folkskolans psykologer och konsulenter för specialundervisning.

Läsåret 1963/64 har vägledning lämnats till föräldrar till 380 småbarn,

* dels av ovannämnda klinik och dels av dövskolorna.

j_ Statens skolor för döva och hörselskadade

Statens skolor för döva och hörselskadade är följande: Internatskola för döva i Köpenhamn Skola för gravt hörselskadade i Köpenhamn , Internatskola för döva och gravt hörselskadade barn i Fredericia Skolor för döva och gravt hörselskadade i Ålborg och Vejle »Barneskole» vid Nyborgsskolan

Avdelning på Färöarna

Frivillig fortsättningsskola för hörselskadade och döva i Nyborg med tre ,linjer: praktisk linje med förberedande yrkesutbildning, handelslinje, som kan avslutas med »handelsmedhjzelpereksamen», och teoretisk linje, som siktar mot realexamen.

I oktober 1962 upprättades en skola för hörsel- och talskadade på Färöar- na med färöiska som huvudspråk. Skolan år tills vidare en filial till statens internatskola för döva i Köpenhamn och har ca 20 elever fördelade på tre klasser.

Liksom det finns möjligheter att intaga ett hörselskadat barn för observa- lion på någon skola under »saerforsorgen», kan också —— om det finns grun- dad anledning antaga att barnet skall kunna klara sig med specialunder- visning — en elev vid skola för döva och gravt hörselskadade på prov ut- skrivas från skolan och undervisas i folkskola.

I enstaka fall har på föräldrars önskan inrättats dövklasser vid vanliga skolor. I dessa klasser, som lyder under dövskolorna, undervisar dövlärare.

F örsöksverksamhet, forskning

På de akustiska laboratorierna i Köpenhamn och Fredericia samt på under- söknings- och vägledningskliniken i Köpenhamn har det företagits en rad undersökningar och försök av både forskningsmässig och praktisk karaktär. |

Laboratoriet i Köpenhamn har anställt försök med nya hörselträningsme- : toder, med konstruktion av gruppförstärkaranläggning med volymkompres- . sionsanordningar, magnetslingor, förbättring av tidigare använda elektro- I akustiska hjälpmedel, tröskelvärdesundersökningar med och utan använd- ning av hörapparat samt konstruktion av transistorförstärkare för använd- ning vid artikulationsundervisning m m.

Laboratoriet i Fredericia har arbetat med ljudfilmsaudiometri, klass